1912. Första kammaren. Nr 29

ProtokollRiksdagens protokoll 1912:29

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1912. Första kammaren. Nr 29.

Lördagen den 27 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 20 i denna månad.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 24 och 26
innevarande april bordlagda utlåtande nr 50, i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition angående nybyggnad för zoologiska
institutionen vid universitetet i Uppsala, biföll kammaren hvad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets den 24 och 26 innevarande Om uppmånad
bordlagda utlåtande nr 51, i anledning af Kungl. Majrts ^^rofessur
proposition angående upprättande af en ny professur vid Chal-Chalmers
mers tekniska läroanstalt m. m. tekniska läro anstalt

m. m.

I den till innevarande års Riksdag aflåtna propositionen angående
statsverkets tillstånd och behof hade Kungl. Maj:t under
åttonde hufvudtiteln hemställt, dels i punkt 45, att Riksdagen,
i afbidan på proposition angående anordnande af en fjärde (frivillig)
årskurs vid husbyggnadsfackskolan vid Chalmers tekniska
läroanstalt för omförmälda ändamål beräkna en höjning af staten
för nämnda läroanstalt med förslagsvis 5,900 kronor, dels ock i
punkt 149, bland annat, att Riksdagen till arfvode åt en lärare
i byggnadslära vid läroanstalten måtte på extra stat för år 1913
beräkna ett belopp af 2,000 kronor.

Sedermera hade i en den 1 mars 1912 till Riksdagen aflåten,
till statsutskottets förberedande behandling öfverlämnad
Första Jcammarens protokoll 1912. Nr 29. 1

Nr 29. 2

Lördagen den 27 april.

Om upp- proposition (nr 155), Kung! Maj:t med återkallande af ofvanr
ätt ande af eu n;}mnc]a framställningar föreslagit Riksdagen att

Clmlmers dels — med uteslutande ur staten för Chalmers tekniska
tekniska läro- läroanstalt af den däri upptagna andra-lärar-befattningen i bygganstalt
m. m. nadslära —• i staten uppföra en professor, med undervisnings(Forts.
) skyldighet tillsvidare i husbyggnadslära och med enahanda aflöningsförmåner,
som tillkomme nuvarande professorer vid läroanstalten,
samt med förpliktelse för befattningens innehafvare
att vara underkastad de för dessa förmåners åtnjutande fastställda
villkoren och bestämmelserna,

dels å ordinarie stat för Chalmers tekniska läroanstalt bevilja:

för beredande af tillgång till aflöning åt nyssbemälde
professor, utöfver det genom ofvannämnda
andra-lärar-befattnings afförande ur
staten tillgängliga beloppet af 3,000 kronor ... kr. 3,400: —
» bestridande af undervisning i betongbyggnad... » 900: —

» » * » » byggnadshygien.. > 500: —

s * > » » stadsanläggnings konst

............ » 500: —

» » » » » modellering ...... » 600: —

Summa kr. 5,900: —

dels ock å extra stat för Chalmers tekniska läroanstalt för
år 1913 anvisa

till arfvode åt en lärare i byggnadslära ............ kr. 1,500: —-

»2 » » * » ornamentik ............... » 500: —-

Summa kr. 2,000: —

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda skäl
hemställt, att Kungl. Maj ds förevarande proposition icke måtte
af Riksdagen bifallas.

Herr statsrådet Berg: Efter den synnerligen tillfredsstäl lande

utgång, som den nyss behandlade propositionen erhållit,
har jag känt mig starkt frestad att låta nu föredragna punkt
passera utan någon gensaga. Motiveringen till utskottets hemställan
är emellertid af sådan art, att den ovillkorligen påkallar
några ord från min sida. När man läser denna motivering, kan
man nämligen icke undgå den föreställningen, att Kungl. Majds
förevarande proposition måtte vara fotad på synnerligen svaga
skäl och ganska obetänkt. Men detta är en alldeles felaktig
uppfattning.

Det förhåller sig nämligen så, att propositionen blifvit så
att säga framtvingad af Riksdagen själf. Förra årets riksdag
uttalade, att de elever från Chalmers tekniska läroanstalt, som
skulle utbildas till arkitekter, icke borde nödgas att efter sin

Lördagen den 27 april.

;) Nr 2!).

kurs vid Chalmers anstalt öfvergå till tekniska högskolan för att Om tippdär
genomgå en ettårig mellankurs och först därpå vinna in- rättandeajen
träde i den tvååriga kursen för arkitekter vid konsthögskolan, ^Chalmers
utan borde i stället beredas dem tillfälle att alldeles direkt öfvergå tekniska lärofrån
Chalmers anstalt till konsthögskolan. För det ändamålet anstalt m. m.
borde, efter förra årets riksdagsuttalande, vid Chalmers anstalt (Ports.)
inrättas eu valfri fjärde årskurs. Men häraf följer med nödvändighet,
som den efterföljande utredningen äfven visat, att vid
Chalmers anstalt måste upprättas eu ny professur, hvarom Kungl.

Maj:t i år framlagt proposition. Kungl. Maj:ts förslag afser således
icke någonting annat än uppfyllandet af ett önskemål,
som förra årets Riksdag alldeles bestämdt uttalat.

Då detta förhållande icke blifvit klart och tydligt framhållet
i statsutskottets motivering, har jag ansett mig pliktig att här
erinra om huru med saken sig rätteligen förhåller. För närvarande
har jag ingen hemställan att göra.

Friherre Lagerbring: Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
började sitt anförande med att säga, att han
hade känt sig frestad att låta denna utskottets hemställan passera
oanmärkt. Jag får säga, att samma frestelse har icke fått makt
med mig. Jag anser mig skyldig dels såsom ledamot af det särskilda
utskott, som vid förlidet års riksdag behandlade denna
fråga, och dels såsom ordförande i Chalmerska institutets styrelse
att här något närmare utveckla skälen för ett bifall till Kungl.

Majt:s proposition.

Statsutskottet har afstvrkt denna framställning. Statsutskottet
har ju många anslagsfrågor att behandla, somliga anslag tillstyrkas
på ganska svaga skäl, andra anslag afstyrkas på skäl,
som ibland äro ännu svagare. På den utomstående gör det hela
nästan intryck af ett slags lotteri, som man skulle kunna kalla
statsutskottets anslagslotteri -—• det enda ordinarie statslotteri,
som Sverige för närvarande har. Chalmerska institutet har haft
otur vid lottdragningen i år, det har dragit eu nit. Man hade
verkligen kunnat vänta sig en annan utgång på frågan.

Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet har nyss
utförligen redogjort för skälen till detta förslag. Frågan förelåg
nämligen vid föregående års riksdag till behandling och var då
föremål för en motion af två riksdagsmän för Göteborg, herrar
Wijkander och Boman. Denna motion jämte Kungl. Maj:ts
proposition behandlades af ett särskildt utskott. Jag vill uppläsa
ett helt kort stycke af hvad utskottet med anledning af denna
motion yttrade. Utskottet sade nämligen:

»Utskottet, som väl inser, att lärjungar från båda de högre
tekniska läroanstalterna vid inträdet i konsthögskolan måste stå
på ungefär samma kunskapsnivå, anser det emellertid olämpligt,
att de studerande från Chalmers läroanstalt skulle nödgas besöka

Nr 29. 4

Lördagen den 27 april.

Om upprättande
af en
ny professur
vid Chalmers
tekniska läroanstalt
m. ni.

(Forts.)

tre olika läroverk. På denna grund vill utskottet förorda den i
motiveringen till ofvannämnda, af herrar Wijkander och Boman
väckta motion angifna och äfven af departementschefen antydda
utvägen till frågans ordnande och fördenskull uttala såsom sin
mening, att, under förutsättning af att en fjärde (frivillig) årskurs
anordnas vid husbyggnadsfackskolan vid Chalmers tekniska
läroanstalt, de elever, som fullständigt genomgått nämnda
fackskola, skola vara berättigade till direkt inträde vid konsthögskolan.
»

I klämmen föreslog utskottet, att herrar Wijkanders och
Bomans motion skulle anses besvarad genom hvad utskottet i
sin motivering anfört. Detta blef Riksdagens beslut. Man kunde
väl då hafva väntat sig, att en sådan fjärde årskurs verkligen
blef ve vid Chalmerska institutet inrättad. Men för att kunna inrätta
en sådan kurs fordras naturligen lärarkrafter, och för att
betala dessa lärarkrafter fordras medel. Dessa medel kunna icke
blifva annat än statsmedel, då staten för öfrigt aflönar Chalmerska
institutets lärarkår. Meningen hos utskottet kan väl nämligen
icke hafva varit, att institutets styrelse skall med egna
medel betala dessa lärarkrafter, tv är det meningen, kommer jag
att så fort som möjligt hos Kungl. Maj:t anhålla om en ändring
af institutets reglemente, där det stadgas, att landshöfdingen i
Göteborgs och Bohus län är själfskrifven ordförande i institutets
styrelse. För sådana med tjänsten förenade negativa sportler
betackar jag mig.

Emellertid har utskottet enhälligt afstyrkt propositionen, och
till råga på olyckan finner man under detta betänkande uppräknad
hela den skara, som varit enig om afstyrkande^ Det
är lysande och kända namn, högermän, vänstermän och socialister
i ljuf och broderlig förening. Ja, man vore nästan böjd att tro,
att man här har att göra med en liten början till den nationella
samling, om hvilken på senare tiden talats så mycket. Jag kan
emellertid icke annat än beklaga, att Chalmerska institutet skulle
bli det första föremålet eller, rättare sagdt, det första offret för
denna nationella samling.

Under rådande förhållanden lär det väl dock icke vara den
minsta utsikt för att denna kammare skall gå på en annan väg
än den utskottet föreslagit, ty det finnes väl icke någon förhoppning,
att utskottet med sin ärade ordförande i spetsen i denna
fråga skall göra en af de eleganta helomvändningar, som på
senare tider tillfört utskottet så mycket erkännande och beundran.
Jag vill därför inskränka mig till att här uttala den förhoppningen,
att Chalmers tekniska läroanstalt, när statsutskottet nästa
gång anordnar sitt lilla vårlotteri, måtte hafva mera tur än
hvad det nu haft.

Jag har intet yrkande.

Lördagen den 27 april.

5 Nr 20.

Herr vice talmannen: Jag hade icke behöft yttra mig,
då den föregående talaren icke gjorde något yrkande, men jag
har lust att svara med några ord. I friherre Lagerbrings anförande
kan jag instämma i visst afseende, och det är i hvad
lian talade om de lysande namnen, som stodo under betänkandet,
tv däri har han rätt. Kanske jag också kan instämma i
hans goda vitsord om de vackra vändningar, som utskottet allt
emellanåt gör i kamrarna. Men han hade mycket orätt, när
lian liknade statsutskottet vid ett statslotteri, allra mest om han
åsyftade utskottets andra afdelning. Ty ett liknande lotteri skulle
icke ha funnits i hela världen, och jag tror icke man skall kunna
finna på någon institution, som så litet liknar ett lotteri. Alla
lotter vinna. Vi tillstyrka så godt som allting, det kan herr
statsrådet vitsorda.

Men nu skall jag vända mig mot herr statsrådet, tv jag
kan icke finna, att hans kritik af vår motivering är riktig. Herr
statsrådet sade, att förra årets Riksdag uttalat såsom ett önskemål,
att en sådan fjärde kurs måtte inrättas. Det anser jag vara
ej fullt riktigt refereradt. Förra årets Riksdag uttalade icke,
såvidt jag kan läsa innantill, såsom ett önskemål, att eu sådan
fjärde kurs måtte inrättas, utan såsom ordagrant återgifvits i
Kungl. Maj:ts proposition, som jag förmodar har vitsord, uttalade
utskottet — och Riksdagen motsade icke detta — att utskottet
hyste den meningen, att under förutsättning, att en fjärde (frivillig)
årskurs anordnades vid husbyggnadsfackskolan vid Chalmers
tekniska läroanstalt, de elever, som fullständigt genomgått
nämnda fackskola. skulle vara berättigade till direkt inträde vid
konsthögskolan. Således uttalade icke Riksdagen ett önskemål
utan endast en förutsättning, att. därest en fjärde kurs blefve

inrättad vid Chalmers tekniska läroanstalt, skulle elever där ifrån

utan vidare få inträde i konsthögskolan. Riksdagen har
således icke uttalat eu önskan och har ännu mindre sagt någonting
om tiden, när möjligen en sådan fjärde klass bör inrättas
och allra minst har Riskdagen sagt, att för denna fjärde kurs

bör inrättas en professur. Det är därom frågan nu rör sig.

Eftersom vi hafva en så enkel föredragningslista i dag, kan jag
kanske få offra ett par minuter för att herrarna bättre må
komma in i frågan.

Förra Riksdagen beslöt, att för fullständig arkitektutbildning
skulle kräfvas två års studier vid konstakademien. För att få
inträde vid konstakademien skulle arkitekterna ha gått igenom
fyra års kurs vid tekniska högskolan eller tre års kurs vid
Chalmers anstalt och eu fjärde årskurs vid tekniska högskolan.
Det är hvad förra årets Riksdag beslutit. Det anfördes då, att
det var eu olägenhet för eleverna vid Chalmers läroanstalt att
under det fjärde året undervisas vid nytt läroverk och af nya
lärare, och den olägenheten vill jag icke helt bestrida, men jag

Om upprättande,
afen
ny professur
vid Chalmers
tekniska läroanstalt
m. in.

(Ports.)

Nr 29. 6

Lördagen den 27 april.

Om upp- vill tillika fästa uppmärksamheten på, att styrelsen för Chalmerska
ZvTrofelsur institutet — ,iaS förmodar, att friherre Lagerbring då satt såsom
vid Chalmers ordförande, och att han var ense med styrelsen — yttrade, att
tekniska läro- om också olägenheter uppkomme, kunde det å andra sidan icke
anstalt m. m, bestridas, att det medförde vissa förmåner att äfven få komplet(Forts.
) terande undervisning vid tekniska högskolan. Under sådana förhållanden
tyckas skäl icke föreligga att åtminstone året efter
omorganisationens genomförande anordna en sådan fjärde kurs.
Därtill kommer, och det bör man icke förbise, att i propositionen
omtalas, att under 25 år icke mer än något öfver SO elever
från Chalmerska institutet sökt inträde vid konstakademien, således
knappast mer än en lärjunge om året. Är det verkligen
skäl att inrätta en ny professur och eu ny årskurs under sådana
förhållanden?

För oss i statsutskottet har det varit alldeles klart, att här
icke förelåge tillräckliga skäl för att tillstyrka Kungl. Maj:ts
proposition.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet Berg: Den stora arbetsbörda, som påhvilar
ordföranden i statsutskottet, gör att man måste anse det ganska
naturligt, att han kan råka ut för ett och annat litet förbiseende.
Jag tror, att han gjort så i detta fall.

För det första har han uppfattat Riksdagens uttalande förra
året om den föreslagna anordningen såsom hypotetiskt, d. v. s.
gjordt under viss förutsättning. Detta är knappast riktigt. Det
uttalande, som förra året gjordes i frågan, var icke hypotetiskt
utan positivt. Riksdagen yttrade, att en förutsättning för att
chalmeristerna skulle omedelbart få inträde i konsthögskolan vore,
att vid Chalmerska anstalten inrättades eu fjärde årskurs. Men
för sitt omdöme och sitt uttalande, att chalmeristerna borde
direkt få inträde i konsthögskolan och att nämnda fjärde årskurs
alltså borde komma till stånd, uppställde förra årets Riksdag alldeles
ingen förutsättning. Min företrädare hade i sitt anförande
till statsrådsprotokollet uttalat, att han ansåg saken kunna ordnas
på det sättet, att chalmeristerna först finge genomgå en treårig
kurs i Göteborg, därpå en ettårig kurs vid tekniska högskolan
och slutligen en tvåårig kurs vid konsthögskolan. Det
var mot hans uppfattning, att sådant lämpligen skulle kunna gå
för sig, som Riksdagen alldeles bestämdt opponerade sig. I
stället uttalade Riksdagen den meningen, att chalmeristerna borde
ha eu fyraårig kurs i Göteborg och omedelbart därpå en tvåårig
kurs vid konsthögskolan i Stockholm. Jag vill anföra,
hvad Riksdagen förra året sade härom — det finnes återgifvet
i den kungliga propositionen på sid. 14. Riksdagen yttrade:
»Sedan studietiden vid konsthögskolan sålunda enligt Kungl.
Maj:ts förslag blifvit förkortad till två år, skulle elever, utgångna

Lördagen den 27 april.

7 Nr 2!).

från den nu 3-åriga husbyggnadsfackskolan vid Chalmers tek- Om Maniska
läroanstalt, eldigt nämnda förslag komplettera sina studier
med ett fjärde år vid tekniska högskolan, innan de kunde vinna fri Chalmers
inträde vid konsthögskolan. Direkt öfvergång från Chalmers tekniska lärotekniska
läroanstalt till konsthögskolan skulle således enligt detta anstalt m. m.
förslag vara utesluten.» Och nu kommer Riksdagens positiva (torts.)
uttalande: »Riksdagen, som väl inser, att lärjungar från båda
de högre tekniska läroanstalterna vid inträdet i konsthögskolan
måste stå på ungefär samma kunskapsnivå, anser det emellertid
olämpligt, att de studerande från Chalmers läroanstalt studie nödgas
besöka tre olika läroverk.»

Såvidt jag kan konsten att läsa nödtorftigt innantill, är
detta uttalande icke hypotetiskt, utan klart och positivt.

Den ärade ordföranden i statsutskottet synes vidare hafva
uppfattat saken så, att först i årets proposition meddelats den
upplysningen, att från Chalmerska läroanstalten till undervisning
vid konsthögskolan under de senaste 25 åren gått endast några
och trettio elever, och samma uppfattning måste man ock få af
de ordalag, hvarmed denna sak af statsutskottet omnämnts i
dess motivering. Jag vill med anledning häraf påpeka, att den
upplysningen lämnades redan af förre departementschefen i hans
anförande till statsrådsprotokollet den 21 april 1911. Hans uttalande
finnes återgifvet i årets proposition på sid. 13, från hvilken
jag vill uppläsa följande ord af statsrådet Lindström: »Jag
vill i detta sammanhang omnämna, att under de senaste tjugufem
åren från läroanstalten utgått till konsthögskolan samrnanlagdt
allenast några och trettio elever». Upplysningen i fråga
innehåller sålunda icke något nytt, som kommit först i år, utan
den förelåg redan i fjol, och, oaktadt Riksdagen då hade den för
sina ögon, uttalade den sig dock så positivt, som jag nyss angifvit.

Vidare framhöll statsutskottets ärade ordförande, att om ock
Riksdagen förra året antydt någon uppfattning i af mig angifven
riktning, Riksdagen därmed icke uttalat sig för upprättandet
af en ny professur för ändamålet. Med anledning häraf vill
jag hänvisa till den utförliga redogörelse, som i årets proposition
lämnats för den långa skriftväxling, som förts mellan å ena
sidan Chalmerska läroanstaltens styrelse och å andra sidan Tekniska
högskolans styrelse. Under denna skriftväxling har Chalmerska
läroanstaltens styrelse framhållit, att, om saken blefve
ordnad så, som Kungl. Maj:t nu föreslagit, med upprättande af
eu ny professur, skulle eleverna från Chalmerska anstalten vara
tillräckligt förberedda för att direkt träda in i konsthögskolan.

Tekniska högskolans styrelse åter har häfdat den meningen, att,
äfven om den nya professuren upprättades, styrelsen dock hyste
tvifvelsmål om att chalmeristerna i alla fall komme upp till den
nivå, som fordrades för direkt inträde i konsthögskolan. Men

Nr 29. 8

Lördagen den 27 april.

Om upp- om en sak har man, trots all skiljaktighet i Girigt, på båda
Zy''Trofe/sur hållen hela tiden varit fullständigt ense, nämligen den att i alla
vid ^Chalmers händelser den nu föreslagna nya professuren vid Chalmerska
tekniska läro- anstalten vore alldeles nödvändig. Jag har vid studiet af handanstalt
m. m. lingarna icke kunnat se någon möjlighet att uppfylla den önskan,
(Forts.) Riksdagen i fjol uttalade om beredande åt chalmeristerna af
direkt öfvergång till konsthögskolan, utan att man anordnar
saken så som Kungl. Maj:t nu föreslagit.

Saken är i sin enkelhet denna: Förra året uttalade departementschefen
såsom sin tro, att den anordningen kunde vara
lämplig, att chalmeristerna finge undervisning tre år i Göteborg,
ett år vid tekniska högskolan och de två sista åren vid konsthögskolan.
Då svarade Riksdagen: Nej, den anordningen är
olämplig, vi anse, att ordningen bör vara följande: fyra år vid
Chalmerska anstalten och därpå två år vid konsthögskolan.
Nu kommer Kungl. Maj:t i år och framlägger just den af Riksdagen
förordade anordningen såsom sitt förslag. Då svarar
Riksdagen: »Nej, den anordningen gilla vi icke; vi anse, att det
skall vara så, som departementschefen förra året sade, men som
vi då förkastade». Det synes mig, som om behandligen af denna
sak en liten smula påminde om ett par lekar, som jag minnes
från min barndom. Den ena kallades »kurra gömma», och den
andra: »när jag säger släpp, skall du hålla, och när jag säger
håll, skall du släppa».

Jag har velat säga detta för att därigenom lämna en förklaring,
hvarför Kungl. Maj:t ansett sig skyldig att framlägga
det önskemål, som Riksdagen förra året uttalade.

Friherre Lagerbring: Endast ett par ord, mina herrar!

Jag ber att först och främst få säga, att, enligt min mening,
har herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet alldeles
riktigt uppfattat Riksdagens beslut förra året. Frågan behandlades
då, såsom herrarna veta, af ett särskildt utskott och
icke af statsutskottet. Och detta är anledningen, hvarför jag
kanske bättre än statsutskottets ärade ordförande har reda på
hvad som det särskilda utskottet menade med sitt förslag, som
sedan blef Riksdagens beslut,

Af det energiska sätt, hvarpå herr statsrådet och chefen för
ecklesiastikdepartementet försvarat den kungl. propositionen, har
jag emellertid fått den förhoppningen, att en kungl. proposition
i ämnet skall komma fram ännu en gång och då röna ett bättre
och mera förstående mottagande af statsutskottet och Riksdagen.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad
utskottet i föreliggande utlåtande hemställt.

Lördagen den 27 april. 9

Vid åuyo skodd föredragning af bevillningsutskottets den
23 och 24 i denna månad bordlagda betänkande nr 23, i anledning
af Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad lydelse allo
§ i förordningen den (> november 1008 angående en särskild
stämpelafgift vid köp och b}''te af fondpapper, biföll kammaren
hvad utskottet i detta betänkande hemställt.

Nr 2».

Vid förnyad föredragning af Första kammarens första tillfälliga
utskotts den 23 och 24 innevarande månad bordlagda
utlåtande nr 13, i fråga om en af herrar Bengtsson i Göteborg
och Kristensson inom Andra kammaren väckt motion, nr 242,
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående undersökning och förslag
i fråga om användandet af öfverkvalificerad arbetskraft vid
tullverket, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo Första kammarens andra tillfälliga utskotts Om arbetsden
20 och 23 innevarande april bordlagda utlåtande nr 11, i ZosÄefs/öranledning
af motion nr 88, af herr Lindley, angående skrifvelse
till Kungl. Maj:t i fråga om åtgärder för inrättande af en till
sjömanshusen anknuten maritim arbetsförmedling m. m.

Uti en inom Första kammaren väckt, till dess andra tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 88, hade herr Lindley hemställt,

»att Första kammaren för sin del ville besluta att i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och, därest denna
därtill föranleder, om förslag

dels till inrättandet af en till sjömanshusen anknuten maritim
arbetsförmedling och

dels till en för sjöfolket afsedd arbetslöshetsförsäkringskassa».

Utskottet hade i detta utlåtande på åberopade grunder
hemställt,

dels att Första kammaren icke måtte bifalla motionen i hvad
den afsåge inrättande af en maritim arbetsförmedling,

dels ock beträffande frågan om en arbetslöshetsförsäkringskassa,
att Första kammaren ville i så måtto bifalla motionen,
att kammaren för sin del beslutade, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t måtte taga
under öfvervägande, huruvida icke tills vidare och intill dess
frågan om arbetslöshetsförsäkring för sjömän kunde blifva slutligen
ordnad, sjömanshusen genom statsanslag eller annorledes
måtte kunna sättas i tillfälle att i större omfattning än för när -

Nr 2!). 10

Lördagen den 27 april.

vore

förhållandet lämna tillfälliga understöd åt behöf -

I) all -

om arbets- varande

löshetsför- vanf]e arbetslösa sjömän.
säkring för J

sjömän m. m.

(Ports.) Reservation hade afgifvits af grefve Lagerbjelke, herr

ström och grefve Spens i hvad angick understödskassa.

Grefve Lagerbjelke: Inom båda kamrarna hafva väckts
lika lydande motioner, i Första kammaren af herr Lindley, gående
ut på eu utredning, dels om maritim arbetsförmedling, dels
om eu arbetslöshetsförsäkringskassa för sjöfolk. Beträffande den
maritima arbetsförmedlingen hafva utskotten i båda kamrarna
afstyrkt motionen, och detta af det skäl, att en utredning i detta
afseende pågår. Jag torde därför icke behöfva mera uppehålla
mig vid den delen af motionen.

Beträffande åter den senare delen af motionen eller rörande
en arbetslöshetsförsäkringskassa, hvarmed torde afses en fullständig
arbetslöshetsförsäkring i teknisk mening för sjöfolk, har
Andra kammarens utskott tillstyrkt denna. Första kammarens
utskott har däremot icke velat vara med om en arbetslöshetsförsäkringskassa,
men har för sin del tillstyrkt eu understödskassa,
det vill säga att det ställes medel till förfogande att såsom ett
slags fattigunderstöd tilldelas eu del behöfvande, arbetslösa sjömän.
Utskottet har dock icke varit enigt i denna del, i det att
jag jämte två andra ledamöter af utskottet reserverat mig i detta
afseende.

Såsom skäl för denna reservation får jag anföra, att det till
eu början kan anses vara en så stor principiell skillnad mellan
en arbetslöshetsförsäkring och detta utdelande af understöd, att
det synes mig kunna ifrågasättas, huruvida majoritetens i utskottet
förslag tillhör det område, hvarest utskottet har motionsrätt.
Äfvenså anser jag, att det bör fästas afseende vid, att
motionären, enligt hvad utskottet inhämtat, för sin del, därest
yrkandet om en arbetslöshetsförsäkringskassa icke bifalles, helst
ser, att icke heller arbetslöshetsunderstödskassan beslutas.

Hvad nu beträffar utskottsmajoritetens förslag om en sådan
understödskassa, synes det mig till en början ganska ovisst, hvilket
omfång utskottet velat gifva åt detta understöd. Det är tydligt,
att detta understöd är afsedt för vissa ömmande fall, såsom
t. ex. när efter skeppsbrott en sjöman befinner sig i medellösa
omständigheter. Men härtill har utskottet ingalunda inskränkt
sig. Utskottet synes äfven vilja i stor skala utdela understöd
under perioder af hvad utskottet ömsom kallar »oförvållad arbetslöshet»
och ömsom »tillfällig arbetslöshet». Hvad utskottsmajoriteten
menat med det senare uttrycket kan jag icke förstå.
Ty är det så, att det är eu period af arbetslöshet, lärer väl arbetslösheten
icke längre vara tillfällig. Jag kan således utgå endast
från att utskottet menar perioder af oförvållad arbetslöshet.

11 Nr 29.

Lördagen den 27 april.

Nu synes utskottet mena, att understödet skall utgå i den tim arfte/somfattningen,
att sjömannen icke skall behöfva skaffa sig arbete °for

utom yrket. Utskottet säger nämligen: »Den tillfälliga arbets- sjömän m. m.
lösheten innebär äfven ett väsentligt binder för skapande af en (Forts.)
duglig svensk sjömansstam. Genom att sjömännen under perioder af
arbetslöshet tvingas att skaffa sig arbete på land, stegras ytterligare
den under senare år alltmera framträdande ölvergången
mellan sjömansyrket och andra yrken, hvilken öfvergång visserligen
gör det lättare för sjöfolket att under arbetslöshetstider fa
arbete på land men som ingalunda torde vara till båtnad för
själfva sjömansyrket. Vidare torde under perioder af tillfällig
arbetslöshet svenska sjömän och ofta de för sitt yrke mest hängifna
i stor utsträckning begifva sig ur riket för att söka hyra i
utländsk kofferditjänst, där de sedan icke sällan kvarstanna.»

En sådan mening af utskottsmajoriteten, att sjömän skulle
få understöd i den omfattning, att de icke behöfde söka sysselsättning
utom yrket, står emellertid i strid med hvad utskottet
förut yttrat beträffande arbetsförmedling. Där talas det om önskvärdheten
af att maritin arbetsförmedling sättes i förbindelse med
den allmänna arbetsförmedlingen. Och sedan yttras det, att sjöfolket
vid sådan arbetslöshet är hänvisadt att söka sig arbete
inom andra yrken.

Nu framhåller utskottet vidare med rätta, att dessa perioder
af arbetslöshet äro ofta återkommande, och att skälen därtill äro
»vårt lands klimatiska förhållanden samt de starka växlingarna
på fraktmarknaden», hvilka ha till följd, att arbetstillgången blir
synnerligen ojämn. Under sådana förhållanden måste det röra
sig om understöd i stor skala, äfven om man, såsom naturligt
är, efter min uppfattning, utgår från, att en sjöman måste vid
arbetslöshet i sitt yrke söka sig annat arbete.

Men hvarifrån anser nu utskottsmajoriteten, att de betydande
belopp, som erfordras, skola tagas? Härom får man icke någon
upplysning annat än i klämmen, där utskottet talar om »statsanslag
eller annorledes». Beträffande betydelsen af detta »annorledes»
får man icke den ringaste ledning af utskottet. Det synes
mig, som om utskottet häftat vid detta för att om möjligt därigenom
få frågan lättare igenom. Andra kammarens utskott har
föreslagit, att såsom hjälp vid arbetslöshetsförsäkring skulle kunna
användas de hyresafgifter, som utgå till sjömanshusen. Jag vill
dock i sådant hänseende erinra om, att sådana afgifter till
sjömanshusen utgå endast vid afmönstring från fartyg i utrikes
sjöfart. Sådana afgifter utgå icke och torde icke heller kunna
påläggas annat än i samband med på- eller afmönstring. Nu
skall på- och afmönstring ske endast i utrikes fart ^samt vid
första och andra klassens ångfartyg i inrikes fart. Vid annan
skeppsfart i inom riket finnes icke föreskrifven någon på- och
afmönstring; och någon sådan torde väl icke heller kunna före -

Nr 29. 12

Lördagen den 27 april.

Om cirliets- skrifvas, åtminstone icke utan eu genomgripande omorganisation
spring för s.jömanhusen. Då någon på- och afmönstring sålunda icke

sjömän m. m. föreskrifven för större delen af sjöfarten, torde man icke

(Forts.) heller kunna i hyresafgifterna erhålla något bidrag till den
ifrågasatta understödskassan, lika litet som till eu arbetslöshetsförsäkringskassa.

Skall sålunda understöd lämnas, synes det endast återstå
att gifva statsanslag. Men då framställer sig osökt den frågan:
hvarför skola sjömän mera än andra säsongarbetare anses berättigade
till statsunderstöd i stor skala? Sjömän kunna likaväl
som andra säsongarbetare af hvilken art som helst söka arbete
utom yrket, äfvensom hjälp i understödsföreningar, Indika bildas
för arbetslöshet.

Det hade nu kunnat så vara, om detta förslag om understöd
hade inskränkt sig till de ömmande fall, hvarom jag förut
nämnt. Men i sådant fall synes en dylik hemställan än mer
skilja sig från den af motionären ifrågasatta arbetslöshetsförsäkringen.
För öfrigt känner jag mig icke öfvertygad om, att det
icke finnes tillräckliga medel för dessa enstaka fall. Utskottet
talar i sin kläm om, att sjömanshusen skulle sättas i tillfälle
att »i större omfattning än för närvarande är förhållandets
lämna tillfälliga understöd åt behöfvande, arbetslösa sjömän.
Fn del medel finnas således tillgängliga. Äfven talar majoriteten
om sjömanshusens betydliga öfverskott. Sjömanshusen kunde
då upphöra att afsätta öfverskott och i stället använda dem till
nu ifrågasatta ändamål. Det synes mig icke heller uteslutet,
att sjömanshusen skulle kunna, i afvaktan på den blifvande
arbetslöshetsförsäkringen, taga något af dessa medel för ömmande
fall. Det skulle väl icke vara så farligt.

Jag vill vidare fästa uppmärksamheten på, att, om man utsträcker
understödsbeviljandet i större skala till arbetslösa sjömän,
detta utan tvifvel lätt skulle kunna föranleda till missbruk.
Sjöfolk skulle därigenom ytterligare stärkas i sin ovilja att söka
arbete inom främmande yrken. Sjöfolket är, som vi alla veta,
ett synnerligen sorglöst släkte; och antagligt är, att vetskapen
om, att understöd kan erhållas, skulle åtstadkomma, att sjöfolket
ännu mindre än förut tänkte på sin framtid.

Innan jag slutar med mitt yrkande, vill jag nämna ett par
ord angående den af Andra kammaren beslutade utredningen
om arbetslöshetsförsäkring för sjöfolk. I detta afseende vill
jag erinra, att utskottet har såsom skäl däremot framhållit, att
eu utredning redan är igångsatt om allmän arbetslöshetsförsäkring,
och att det synes utskottet olämpligt, att frågan om sjöfolkets
arbetslöshetsförsäkring utbrytes ur den allmänna utredningen.
Vidare vill jag påpeka, att Andra kammarens utskott
såsom det främsta skälet för en sådan utbrytning redan nu har
framhållit, att det beträffande sjömännens arbetslöshet finnes eu

13 Nr 29.

Lördagen den 27 april.

grund att bygga på i sjömanshusens organisation ocli de till <),n
sjömanshusen utgående hyresafgifterna. Men jag har redan ^ting/or
förut sökt visa, att det är omöjligt att lägga dessa till grund 8jömän
för en arbetslöshetsförsäkring. (Forts.)

Jag får därför, herr talman, på grund af hvad jag anfört,
yrka bifall till första punkten af utskottets hemställan, men afsteg
å yrkandet såväl om eu arbetslöshetsförsäkringskassa som eu
understödskassa.

Herr Hallberg: Som herrarna finna, har utskottet varit ense
i denna fråga intill spörsmålet om lösningen af arbetslöshetsfrågan,
därutinnan majoriteten tänkt sig anordnandet af eu
understödskassa att tills vidare hjälpa sjömännen till rätta.

Nu menar den ärade ordföranden i utskottet, att majoriteten
öfverskridit sin befogenhet, då den föreslagit inrättande af denna
understödskassa. Det torde emellertid vara erkändt, att ett tillfälligt
utskott har samma befogenhet som ett ständigt, nämligen
att inom eu motions ram göra de framställningar, hvartill utskottet
kan finna motionen föranleda. Har nu utskottet härutinnan
öfverskridit gränsen?

Vid besvarandet af denna fråga får man upplösa motionen
i »mål» och »medel». Motionären föreslår i förevarande motion
inrättandet af en för sjöfolk afsedd arbetslöshetsförsäkringskassa.

En sådan arbetslöshetsförsäkringskassa, framhåller motionären,
är särskildt för sjömän af behofvet påkallad och behöfver därför
komma till stånd förr, än en arbetslöshetsförsäkring för andra
kategorier kan ordnas. Och motionären förutsätter, att detta kan
ske genom anlitande af sjömanshusen, såsom en organisation,
lämpad för handhafvandet af denna angelägenhet. Medel för
denna kassa äro att tillgå i de af befäl och manskap utgående
hyresafgifterna, hvilka redan nu uppbäras af sjömanshusen.

Nu anser sig utskottet af angifna skäl icke kunna förorda
eu arbetslöshetsförsäkringskassa särskildt för sjömän. Men som
sjömansyrket är af den säregna art. att sjömännen oftare än
andra äro utsatta för arbetslöshet och behöfva understöd, tillstyrker
utskottet inrättandet tills vidare — och jag betonar orden
tills vidare — af en understödskassa för sjömän att vid arbetslöshet
anlitas. För denna kassa kunde sjömanshusen anlitas
såsom organisation, såsom ock motionären föreslagit beträffande
arbetslöshetsförsäkringskassan. Medel skulle enligt motionärens
förslag, såsom redan nämnts, beredas genom de hyresafgifter,
som till sjömanshusen inflyta. Utskottet har tänkt sig jämväl
denna utväg, men har i första hand föreslagit, att kassan skulle
bildas »genom statsanslag eller annorledes», med hvilka sista
ord utskottet velat angifva, att visserligen hyresafgifterna skulle
kunna anlitas, men att äfven andra utvägar möjligen kunde
utfinnas.

Nr 29. 14

Lördagen den 27 april.

... , Om det nu förebäres, att utskottets förslag därom att stats säkringför

ans|a§ för understödskassan skulle förekomma vore eu obehörig
sjömän m. m. utvidgning af motionen, tillåter jag mig framhålla, att jämväl
(Forts.) motionären måste anses ha förutsatt, att staten härutinnan skulle
träda stödjande emellan, äfven om han icke med klara ord
utsagt detta. Ty för motionären liksom för enhvar annan torde
det vara uppenbart, att eu arbetslöshetsförsäkringskassa icke kan
åstadkommas allenast genom hyresafgifterna. Jag vågar således
påstå, att utskottet icke genom sitt förslag öfverskridit sin behörighet.

Utskottets ordförande åberopade också, att, enligt hvad han
hade sig bekant, motionären icke önskade inrättandet af eu arbetslöshetsunderstödskassa,
och att däri skulle ligga ett ytterligare
stöd för den åsikten, att utskottet gått öfver behöriga
gränser. Jag vet icke hvad motionären härutinnan vill. Han
må nu vilja det ena eller andra, men jag läser i alla fall motionen
oberoende af hvad motionären muntligen ger tillkänna som
sin mening. Jag tror nog, att Riksdagens annaler kunna både
i utskottsbetänkanden och i riksdagsbeslut uppvisa större licentia,
än den utskottet här tillåtit sig.

Hvad själfva saken angår, så trodde jag knappast, att olika
meningar skulle göra sig gällande därom, att åtskilliga skäl tala
för, att det allmänna träder stödjande emellan till hjälp åt arbetslösa
sjömän. Det kan icke förnekas, huru mycket man än söker
göra gällande motsatsen, att sjömansyrket i mångt och mycket
intager eu särställning gentemot andra yrken. Mera än andra
yrkesmän är sjömannen utsatt att bli arbetslös på grund af
faktorer, hvaröfver han icke har rådighet. Invändningen, att
sjömannen, som ej kan få sysselsättning till sjöss, kan skaffa sig
arbete till lands, låter ju rätt plausibel men är dock icke som
regel hållbar. Undantag kunna ju gifvas. Men i stor omfattning
gäller det, att man kan tala om en sjöman till häst såsom
en styggelse, när man hänvisar honom till arbetet på landbacken.
Han är efter sin långa vistelse på sjön mer eller mindre
bortkommen, när han sättes till arbete till lands, och för öfrigt
är detta att skaffa sig arbete något, som är lättare sagdt än
gjordt. Sjömännens arbetslöshet inträffar ofta under den sämsta
arbetstiden, senhösten eller vintern. Men lyckas eu sjöman någon
gång få arbete till lands — sådant kan stundom hända —,
är det icke så ovanligt, att han stannar kvar vid sådant arbete
stundom rätt länge — jag vill säga för länge — för att åter gå
till sjöss, när hyra erbjuder sig. Men detta är icke ägnadt att
skapa eu duglig sjömansstam. Man hör icke sällan fartygsbefälhafvare
tala om och klaga öfver, att sådana sjömän, som
länge haft sin sysselsättning till lands, och hvilka de kalla landtkrabbor,
genom den långa vistelsen till lands pläga visa sig
tafatta, då de komma ombord.

15 Nr 2!).

Lördagen den 27 april.

Ett annat alternativ för eu arbetslös sjöman är naturligtvis Om arbetsatt
gå sysslolös och fara illa, men den utvägen är väl icke att s^^ng°Jör
anbefalla. sjöman m. in.

En tredje utväg är, att han beger sig till en utländsk hamn (Forts.)

för att där söka hyra. Lyckas detta, är han mycket ofta förlorad
för den svenska handelsflottan. Detta visar erfarenheten
alltför ofta för den, som något haft tillfälle att iakttaga fenomenet.
Lyckas han icke skaffa sig hyra, vänder han sig till
den svenske konsuln på den utländska platsen med begäran om
understöd. Enligt konsulatstadgan är nämligen eu sjöman, som
i utlandet befinner sig i nödställd belägenhet, berättigad att hos
konsuln erhålla understöd på statens bekostnad, och stundom,
då konsuln finner konjunkturerna så ogynnsamma, att sjömannens
kvarstannande på den utländska orten är ändamålslös,
skickar lian honom tillbaka till hemorten, allt på statens bekostnad.
Sjömannens belägenhet är då likadan, som då han reste
hemifrån. Staten har emellertid gagnlöst åsamkats utgifter.

Under sådana förhållanden synes det mig med fog kunna ifrågasättas,
huruvida det icke vore mera ändamålsenligt, att staten
understödde sjömannen, då han i hemlandet afvaktade anställning,
än att gorå detta, sedan han kommit till utrikes ort. Sjömanshusen
äga visserligen, såsom utskottets ordförande framhöll,
enligt det nya sjömanshusreglementet rätt att lämna understöd
åt sjömän, men sjömanshusen hafva inga pengar för detta
ändamål, och bestämmelsen om detta understöd är således alldeles
illusorisk.

Den ärade utskottsordföranden framhöll såsom en motsägelse
i utskottsbetänkandet, att betänkandet talade om sjömanshusens
betydande öfverskott, men detta skall ju läsas med förstånd.

Öfverskott hafva de visserligen, men dessa öfverskott behöfvas
alltför väl för att möta blifvande ökade utgifter .till pensionering
af invalider och sjömännens änkor och barn. Ökningen i handelsflottan
går framåt, och antalet pensionärer ökas i samma
mån. Faktiskt hafva sjömanshusen inga pengar att understödja
arbetsföra sjömän med.

Då utskottet nu ifrågasatt, att sjömanshusen skulle eventuellt
genom statsanslag sättas i tillfälle att kunna på ett verksamt
sätt bistå arbetslösa sjömän, vill jag framkasta eu tanke
angående sättet för anskaffandet af härför nödiga medel. Utskottets
ordförande frågade, hvarifrån pengar skulle tagas. Det
finnes, såsom herrarna veta, något som heter lastpengar, en afgift
af tio öre per ton, som fartyg har att erlägga dels vid första
ankomsten från eller första afgången till utlandet, oafsedt om
fartyget innehar last eller icke, dels ock vid hvarje förnyadt
inkommande från utlandet, då fartyget lossar last. Denna afgift
erlägges jämväl af utländska fartyg. Lastpengarnas belopp utgjorde,
enligt den sista redogörelse jag känner, 700,000 kronor

Nr 20. 16

Lördagen den 27 april.

°m “röets- per år, däraf på utländska fartyg belöper omkring 250,000 kroSäkringför
uor- Denna inkomst användes icke till något sjöfartens ändamål.
sjöman m. m. S°m bekant har en motionär i Andra kammaren under detta år
(Forts.) ifrågasatt afskaffande! af lastpengarna och därvid framhållit, att
det vore en obehörig skatt på rederirörelsen, helst dessa pengar
icke alls komme rederirörelsen till godo. Men det kan ju vara
skäl att öfverväga, huruvida icke denna afgift kunde användas
just för det ändamål här är i fråga, nämligen understödjande
af arbetslösa sjömän. Därigenom förfölle ju det i motionen
åberopade skälet för afgiftens borttagande, nämligen att den
endast tynger såsom en skatt på sjöfartsnäringen men icke i
någon mån främjar denna närings intressen.

Då således, enligt utskottets uppfattning, det är oafvisligt,
och detta jämväl i sjöfartens eget intresse, att åtgärder vidtagas
för att bispringa arbetslösa sjömän, utan afvaktande på en
eventuell arbetslöshetsförsäkringsauordning, och då vidare sjömanshusen
fått till uppgift att understödja sjömännen, utan att
de härför erhållit nödiga medel, så menar jag, att fullgiltiga
skäl förefinnas för det förslag, som innefattas i utskottsbetänkandet
i denna del.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till utskottets
betänkande.

Herr Lindley: Herr talman! Andra tillfälliga utskottets

ärade ordförande sade ett ord, som är särdeles betecknande.
Han sade nämligen: »Hvarför skulle sjömännen mera än andra
hafva rätt till statsanslag?» Ja, det är den stora frågan. Hafva
sjömännen mera rätt än andra till statsanslag? Jag tror icke,
att de hafva det. Men jag ber å andra sidan att få påpeka, att
det finnes ingen yrkesklass i vårt land, som har det sämre ställdt
och är sämre lottad än just sjöfolket. För det första afviker
sjömännens verksamhet så betydligt från arbetet på land, att
man knappast någonsin kan åstadkomma någon gemensam lagstiftning.
Just deras splittrade nomadiserande verksamhet — den
ena gången äro de här och den andra där —■ just detta sakförhållande
har lagt hinder i vägen för någon massopinion från deras
sida för att kunna åstadkomma någon förbättring. Äfven på grund
af deras bortovaro från hemmet och på grund af deras sysselsättning
hafva de icke heller kunnat utöfva inflytande på den
allmänna politiken, på representationen till Riksdagens kamrar,
och följaktligen hafva de blifvit utan man kan nästan säga allt
politiskt inflytande och utan all direkt representation.

Vi kunna ock se detta på alla de lagar, som stiftats, där
det gällt att söka bevara, bevaka och skydda arbetarnas intressen.
Man behöfver bara taga en sådan fråga som yrkesfarelagstiftningen
och skyddsinspektionen i vårt land. När vi först började
syssla med dessa frågor, blef sjöfarten lämnad åt sidan. Man

17 Nr 2».

Lördagen den 27 april.

kunde icke, på samma gång man fastställde bestämmelser för Om arbetsindustrien
i landet, fastställa bestämmelser, som skulle kunna ikring för
vara tillämpbara på sjöfarten. sjömän m.m.

Liknande biet’ förhållandet, när det blef fråga om att anställa (Forts.)
några inspektörer för att kontrollera säkerhetsanordningar m.m.

Då lämnades ock sjöfolket å sido. Äfven i det nu föreliggande
förslaget till yrkesfarelag finna vi, att sjöfolket är lämnadt utanför.

Nu sker detta visserligen i medvetande af, att vi kanske till ett
annat år kunna hoppas på en särskild lag, omfattande säkerheten
till sjöss, men man finner redan af detta sakförhållande,
att man här lämnar sjöfolket utanför. Just på grund
däraf, att det icke kan åstadkommas tillämpbara bestämmelser
för arbete i land och till sjöss, kan det hända, ifall Riksdagen
under ett kommande år icke kan godkänna ett eventuellt
förslag till säkerhetsbestämmelser på sjöfartens område, att sjöfarten
äfven i fortsättningen under ett eller flera år blir lämnad utan
något som helst skydd.

Ett annat tämligen typiskt fall är olycksfallsförsäkringen i
vårt land. När Riksdagen för tolf år sedan beslöt obligatorisk
olycksfallsförsäkring för industriarbetare i vårt land, lämnades
sjöfolket utanför. Ännu den dag, som i dag är, har man icke
för sjöfolkets vidkommande löst detta spörsmål, och frågan är,
när det kommer att lösas. Man hade redan från början ansett,
att det icke var möjligt att lösa denna fråga i samband med
den allmänna olycksfallsförsäkringsfrågan för arbetare i landet,
därför att den icke är anpassbar i ett gemensamt system. Man
kan icke tillämpa samma bestämmelser för arbetare på land, som
för arbetare till sjöss, och följaktligen hafva dessa arbetare fått
stå utanför.

Man bör dock i samband med detta betänka, att det icke
finnes något yrke eller någon sysselsättning så farlig som sjömannens,
och som har så stort procenttal olycksfall att uppvisa.

Den undersökning, som den stora arbetareförsäkringskommittén
verkställde, som hade att utreda frågan om yrkesfarelagstiftningen,
visade, att 48 % sjöfolk do en våldsam död; medtager man endast
manskap för om masten, blir i realiteten procenten ännu
större eller 52,8 %>, det vill säga mer än hvarannan man. Och
sedan säger man: skola sjömännen hafva företrädesförmåner

före andra arbetare? Jag tror, att förut omnämnda siffror äro
värda att tänka på. En senare undersökning, som verkställdes
angående pensionsfrågan, och där kapten Wallenberg var medlem,
gaf till resultat, att 38 % af allt sjöfolk do af våldsamma döds -

orsaker.

Flera andra förhållanden skulle man kunna peka på, men
jag vill endast åberopa ett, arbetsförmedlingen, därför att den
ingår i min motion. När man upprättade en arbetsförmedling
i vårt land, var den afsedd för alla arbetare, gudbevars. Man
Första kammarens protokoll 1912. Nr 29. 2

Xr 29. 18

Lördagen den 27 april.

Om arbets- antog, att äfven sjöfartens arbetsförmedlingsfråga därigenom kunde
l°krinf°f''ör vara öst'' Men det är ett faktum, som icke kan förnekas, att
sjömän9m.°m. orQ man upprättar arbetsförmedlingsanstalter med hufvudsaklig
(Forts.) hänsyn till arbetarna i land, äro dessa icke tillämpbara på sjöfarten
och dess förhållanden. Icke går en fartygsbefälhafvare
till en arbetsförmedlingsanstalt i land för att söka efter lämpligt
sjöfolk. Det måste man från första början förstå, att det icke
finnes möjlighet att ordna saken på det sättet. Skall man ordna
en arbetsförmedling för sjöfolk, måste den ovillkorligen anknyta
sig till sjömanshusen.

För ett antal år sedan sökte vi själfva med organisationens
mellankomst lösa detta stora spörsmål, i det vi försökte få fram
någon lämplig person att handhafva arbetsförmedling för sjöfolket.
Men af helt naturliga skäl blefvo dessa arbetsförmedlingsanstalter,
som upprättades af sjöfolkets organisation, sedda med
ganska stort misstroende från redarnas sida. Och dessa försökte,
så snart de fått sin egen organisation konstituerad, öfvertaga denna
arbetsförmedling, med fullständigt förbigående af de af arbetarorganisationen
upprättade anstalterna. För att kunna lösa denna
fråga tilfredsställande för sitt eget vidkommande, utfärdade de
en obligatorisk bestämmelse om att hvarje befälhafvare på fartyg,
anslutet till redareorganisationen, skulle taga folk från de anstalter,
de upprättat. Man kopierade i detta hänseende det
engelska systemet, men detta är afsedt att om möjligt motverka
arbetarnas sammanslutning och binda sjöfolket till ett af redarne
uppfunnet registreringssystem. Men utanför detta stå alla de
redare, som icke tillhöra redareorganisationen, det vill säga en
del ångfartygsredare och dessutom hela den stora massan af
segelfartygsredare, som icke heller tillhöra denna organisation.
Den omfattar därför icke hälften af det sjöfolk, som går till
sjöss från svenska hamnar. Man måste därför erkänna, att detta
icke kan betraktas såsom ordnade förhållanden, utan att det är
betänkliga brister, som måste fyllas.

Men det är ock en annan sida af saken, som jag icke kan
undgå att beröra i detta sammanhang, och det är den fara vi
förr eller senare måste motse, att det skall komma till en brytning
emellan de principer, som ligga till grund för den sortens arbetsförmedling,
och en motsatt princip, som måste ligga till grund för
arbetarorganisationens sträfvande. Följden af detta fick man
ock se förlidet år i England, där det utbröt en mycket stor konflikt,
som skakade hela Englands handel och åstadkom skada
för många millioner pund och som förlamade Englands
industri och handel för närmare en månads tid. Jag undrar,
om det är precis lämpligt, att man utgår ifrån, att den katastrofen
måste komma, förrän vi kunna få någon ändring eller
några ordnade förhållanden på detta område. Nu har situationen
ändrats i England just i motsatt riktning, men konsekven -

Lördagen den 27 april.

19 Nr 2».

serna bli då, att inre och yttre styrkeförhållanden skola afgöra
en sådan fråga som arbetsförmedlingen, och detta kan vid icke
anses riktigt. Man borde äfven på redarhåll inse det riktiga i
att från början få denna arbetsförmedlingsfråga lagd på neutral
grund och ordnad genom samverkan från arbetarhåll. Det är
väl ändå någonting att taga fasta på, denna arbetarnas frivilliga
medverkan till att få eu sådan här anordning i fråga oni arbetsförmedling
från första början lagd på neutral grund. Äfven om
redarna anse, att de i närvarande stund kunna hafva vissa förmåner
af sitt system genom att kunna förfölja vissa enskilda
misshagliga personer och förvägra dem möjlighet att komma till
sjöss, tycker jag, att äfven den lilla omständigheten måste verka
fjäderlätt.

Jag måste erkänna, att utskottet har på ett förtjänstfullt
sätt förstått dessa synpunkter. Det har på sid. 4 gjort följande
uttalande:

»Det oaktadt kan utskottet icke finna denna anordning af
sjöfolkets arbetsförmedling principiellt riktig, då, enligt utskottets
förmenande, arbetsförmedling helst bör vara offentlig och såsom
sådan själfständig i förhållande till såväl arbetsgifvare som
arbetare.»

Emellertid anser utskottet, att den frågan nu har fått sin
lösning genom de ändrade bestämmelser, som kommit till stånd
i sjömanshusförordningen, där det stadgas, att sjömanshusombudsmannen
skall »tillhandagå sjöman med upplysning om till buds
stående sådan tjänst».

Jag har icke fått exakt vetskap om huru detta skärpta åliggande
verkar, och därför är det icke heller möjligt för mig att i närvarande
stund göra något definitivt yrkande, och jag måste därför,
i trots af att jag betviflar, att detta lilla skärpta åliggande
kan vara tillräckligt för lösande af hela denna stora fråga, afvakta
och se hvad som kan blifva följden däraf.

Men å andra sidan ber jag dock att få säga några ord angående
den andra frågan, om en arbetslöshetskassa för sjöfolk.
Jag kan i den frågan icke dela utskottets majoritets uppfattning.
Förlidet år verkställde Kungl. Maj:t i vårt land en ganska omfattande
undersökning i sjömansfacket. Den undersökningens
resultat är icke klart ännu, men man må hoppas, att man kanske
inom årets slut kan få veta åtminstone de mest betydelsefulla
upplysningarna från den undersökningen. Jag är emellertid redan
nu förvissad om, att den undersökningen skall ge mig rätt,
då jag påstår, att man just på detta område skall finna Sveriges
kanske mest öppna sår. Inom ingen annan yrkesgrupp i vårt
land kan man finna en sådan hastig omsättning som inom sjöfolkets.
Majoriteten af besättningen ombord på fartygen utgöres
endast af ungdomar, och jag tror säkerligen, att utredningen
skall visa det resultat, att medelåldern kommer att vara cirka

Om arbetslöshetsförsäkring
för
sjömän m. m.
(Forts.)

Nr 29. 20

Lördagen den 27 april.

Om arbets- 22 år. Hvad detta betyder för ett land, torde herrarna själfva
löshetsför-^r jnge_ Största delen af sjöfolket försvinner från fartygen efter
sjömän m°m.två, tre eller fyra års tjänstgöring och därefter taga de i vanliga
(Forts.) fall anställning på andra länders handelsflottor. Det finnes en
hel massa bidragande omständigheter till förekomsten af detta
fenomen, men jag vill bara beröra ett enda, nämligen arbetslöshetsfrågan.

Utskottet har, det måste jag erkänna, med tillräcklig vakenhet
sett dessa förhållanden och gifvit uttryck för dem i sitt betänkande.
Det är till och med förvånansvärdt, att man så långt
har kunnat se in i dessa förhållanden, som man har gjort. Man
har pekat på klimatiska förhållanden i vårt land och på det förhållandet,
att en hel mängd fartyg vintertid lägga upp och entlediga
sina besättningar. Men det är ock en hel mängd utrikes
gående fartyg, som lägga upp vintertid, därför att det kanske
icke är så förmånliga frakter, och svårigheter att få befraktning
till en hel del hamnar, som hafva svåra isförhållanden, göra, att
de finna det lämpligt att lägga upp. En hel del segelfartyg lägga
äfven upp vintertid, äfven om de ha möjlighet att skaffa sig
frakter på annat håll. Hvad skola då de öfverblifna besättningarna
taga sig till? Söka sig arbete i land, säger man. Utskottet har
i sin motivering sagt, att det är synnerligen svårt och nästan
omöjligt i en hel del fall. Och jag måste understryka detta.
Hvilket arbete skall en sjöman kunna få, som måst afmönstra?
De måste täfla med arbetslösa inom andra fack, hvilka icke
heller hafva sysselsättning i sitt yrke, och där de på grund af
sina större kunskaper hafva större förutsättningar att få arbete
än sjömannen, som är obekant med förhållandena. Han har icke
ens kamrater och bekanta, som kunna rekommendera honom. I
en hel del fall skall man kunna påvisa, att det icke ens är i
sjömannens egen hemort, som han måste söka sig arbete, utan
det är i städerna. Han kanske kan vara uppfödd på landsbygden,
men vet, att det är icke lönt att begifva sig dit. Hans
föräldrar kunna icke underhålla honom. Det finnes icke möjlighet
att kunna få arbete på landet, därför att det finns icke arbete
för dem, som äro där redan. Han går och drar i sjöstäderna
och söker få det arbete, han möjligen kan få. Men har
han pengar, när han kommer i land, söker han gardera sig och
på ett sätt vi icke anse förmånligt, nämligen genom att lösa
biljett till första bästa hamnplats utrikes, i Tyskland, Norge,
Danmark eller England, och sedan är han borta. Sedan hafva
vi förlorat den medborgaren. Det blir ett minus i befolkningssiffran,
och dessutom anser jag, att det är de mest dugliga
och kompetenta unga, starka krafter, som på det sättet försvinna
från landet. Säkerligen kan en sådan åderlåtning icke vara förmånlig
för vårt land; det måste hvar och en erkänna.

Men det är ock ett annat förhållande, som från första början

21 Nr 2».

Lördagen den 27 april.

väckte åtminstone min uppmärksamhet, då jag kom hem från Om arbetasjön,
nämligen när jag läste tidningsreferat och där tick se J^inyför
sjömän åtalade för brottsliga handlingar, stöld och dylikt. Jag sjömän m. m.
blef förbluffad, ty i utlandet har man betraktat sjömännen såsom (Forts.)
eu mycket hederlig yrkesklass, kanske en af de mest hederliga.

Då jag i vårt land fann vid läsningen af tidningsreferat, att
sjöfolk i större antal åtalats för snatteri in. in., blef jag förvånad.

Jag måste fråga mig: hvad är det, som åstadkommer den brottsligheten
i vårt land bland den yrkesklassen? När jag började
undersöka den saken närmare, fann jag, att det var i allmänhet
vintertid dessa förhållanden förekommo. Hellre än att gå och
svälta och fara illa, begå de en brottslig handling helt enkelt för
att få samhällets skydd och för att samhället skall underhålla
dem under vintern. Man betraktar det knappt såsom en skam.

År det förmånligt för samhället att ha det inrättadt på det viset?

Jag kan icke tro, att det är fallet.

Jag har försökt gifva anvisning på, hur man skulle kunna
lösa dessa frågor och hur man skall kunna lösa dem nu. Emot
detta har man ingenting annat att invända, än att det vore
olämpligt att gå sakerna i förväg, att skynda för fort och lösa
dem utan de där sedvanliga årslånga, år efter år pågående utredningarna
och utdebatteringarna. Förr eller senare måste man
ju lösa äfven dessa, likaväl som alla andra spörsmål, och därför
kan jag icke se annat, än att man redan nu, när möjlighet
därtill finnes, borde vidtaga några åtgärder för att söka ordna
denna fråga.

Förr eller senare kommer väl ett förslag angående arbetslöshetsförsäkringen,
som skall omfatta alla arbetare i land. Men
det förslaget kommer säkerligen icke, därom är jag nu alldeles
förvissad, att innehålla någon framställning om att samtidigt
lösa arbetslöshetsfrågan för den sjögående befolkningen. Då så
är förhållandet, kan jag icke se, att det ligger något oriktigt i,
om man nu först sökte lösa sjöfolkets arbetslöshetsfråga och
efteråt sökte lösa den andra frågan. Under den tid, vi hafva
att vänta, fortgår ju detta, som jag förut påpekat, nämligen att
under tiden rinner strömmen af unga krafter ut till andra länder;
och att man finner sig däri och att man tolererar det, det
är en äkta svensk nationalekonomi och, jag skulle vilja tillägga,
äkta svensk statsmannaklokhet. Man är räddare för att göra
för mycket än för att göra för litet, det är hela sjukan! Det
är denna fruktan, som framträder äfven i utskottets utlåtande
och i utskottets värderade ordförandes uppfattning om saker
och ting. Han betraktar sig nästan som smått skandaliserad,
därför att han varit för mycket frisinnad, om jag så må säga,
då han känt sig manad att tillstyrka nödiga reformer. Hellre
för litet än för mycket, det är den allmänna uppfattningen!

Jag skulle som sagdt naturligtvis helst vilja yrka bifall till

Ur 29. 22

Lördagen den 27 april.

Om arbets- min motion; men då jag är mycket rädd för, att vid yrkande
»Skrin för om bifall till densamma den egentliga striden skulle komma
jömän to. to. stå mellan den och utskottsminoritetens afslagsyrkande, och
(Forts.) ja§ ändå fattar det så, som om utskottsmajoriteten åtminstone
vill göra något, då utskottsmajoriteten yrkar på interimistiskt
understöd till arbetslöst sjöfolk, under det att utredningen om
en arbetslöshetsförsäkringsfond fortgår, måste jag anse detta
såsom ett välvilligt uttalande till förmån för principen, att staten
snarast möjligt skall göra hvad den kan på detta område, och
därför vill jag icke yrka bifall till min motion, utan skall sluta
med att yrka bifall till utskottsmajoritetens uttalande.

Herr Danström: Hvad angår den af näst föregående
talaren berörda arbetsförmedlingen för sjömän, torde denna
angelägenhet, såsom utskottet redan belyst, komma att i en snar
framtid tillfredsställande ordnas genom samarbete mellan sjömanshusen
och allmänna arbetsförmedlingen under arbetsförmedlingsinspektörens
öfverinseende.

Jag tror mig kunna försäkra de båda föregående talarne,
att vi reservanter, icke mindre än utskottets majoritet, hysa eu
varm medkänsla med de svenska sjömän, som vanligen från utländsk
ort utblottade komma till våra hamnstäder, företrädesvis
Göteborg och Malmö, och i regel måste därifrån sändas till sina
hemorter, då arbete icke kunnat erhållas. Vi ha också intet
att invända mot hvad utskottet i sin motivering yttrat om dessa
hafvets arbetares ofta beklagliga lott samt behof af hjälp och
stöd. Men de olägenheter, som föregående talare framhållit,
skulle nog icke i nämnvärd mån afhjälpas genom ett bifall till
utskottets förslag. Hade här förelegat yrkande om ett anslag
för att i praktisk form och på ett verksamt sätt bereda dessa
sjömän hjälp, skulle jag icke tvekat att gifva det min röst.

Men jag har inom utskottet icke kunnat vara med om att,
då ingen framställning därom gjorts i den väckta motionen, helt
och hållet vid sidan af denna föreslå en skrifvelse till Kungl.
Maj:t om att genom statsanslag eller annorledes, som det heter
i utskottsbetänkande!, tills vidare förstärka sjömanshusens understödskassor
för att i afvaktan på en allmän arbetslöshetsförsäkring
sätta dessa i tillfälle att i större omfattning, än som för
närvarande är fallet, lämna tillfälliga understöd åt behöfvande
sjömän. Detta yrkande synes mig lika opåkallad! som oformligt,
alldenstund motionären icke ifrågasatt anslag till sådant sjömanshusens
allmoseutdelande, utan tydligt nog begärt utredning om
och förslag till inrättande af en för sjöfolket afsedd arbetslöshetsförsäkringskassa
i anslutning till sjömanshusen. Utskottet har
således svarat på någonting helt annat, än motionären frågat
om. Och då Andra kammarens beslut gått i den riktning
motionen verkligen afsett, torde utskottets hemställan i denna

23 Nr 29.

Lördagen den 27 april.

del svårligen föranleda någon åtgärd från Riksdagens sida. Det 0m aJ''b^ts''
vore då mycket naturligare att helt ansluta sig till hvad med- °Jör

kammaren beslutat. sjömän m. in.

För öfrigt anser jag det alls icke lämpligt, att sjömanshusen, (Forts.)
det vill i regel säga sjömanshusombudsmännen, efter sitt godtfinnande
fördela sådana understöd af statsmedel. Länsstyrelserna,
åtminstone de i Göteborg och Malmö, hafva redan statsmedel
till sitt förfogande för ändamålet. Vore det då icke
lämpligast, att dessa anslag behöfligt ökades och att statens egna
organ och myndigheter fortfarande finge kontrollera utdelandet
af understödsmedlen?

Skulle ett provisorium i detta fall vara nödigt, är jag förvissad,
att regeringen på grund af inhämtade upplysningar härom
framkommer med förslag till Riksdagen, utan att af Riksdagen
nu hemställan göres, som icke stöder sig vare sig på väckt
motion eller på närmare kännedom om förhållandena å de särskilda
hamnplatserna. Att, såsom utskottet antagligen åsyftar med sitt
uttryck »eller annorledes», för detta provisorium få de till
sjömanshusen inflytande hyres- och tonafgifterna höjda torde
möta starka gensägelser från såväl sjömännens som rederiernas
sida. Det är icke så små summor, som sjömanshusen för närvarande
röra sig med. Deras inkomster i fjol utgjorde något
öfver 600,000 kronor, och de där inskrifna sjömännens antal
var 33,314.

Man skall kanske invända, att det icke är någon nyhet att
lämna sjömanshusen anslag af statsmedel. Ja, det är sant, att
ett anslag af 40,000 kronor är till dem anvisadt under sjunde
hufvudtiteln. Men detta anslag är endast afsedt såsom skälig
ersättning åt sjömanshusen för deras bestyr med värnpliktiges
inskrifning och redovisning samt utarbetande af sjöfartsstatistiska
uppgifter, således icke till någon understödsutdelning af statsmedel.

Herr talman, jag anhåller på grund af det anförda få yrka
afslag å utskottets hemställan i andra punkten.

Herr Klefbeck: Jag ber, herr talman, att få yttra ett par
ord, då jag varit med vid utskottets behandling af förevarande
ärende.

Jag vill då börja med att konstatera, att alla, som här
yttrat sig i detta ämne, hafva uttalat varm sympati för sjömännens
förhållanden och sympati för att något gjordes till deras
bästa. Detta har redan kommit till bestämdt uttryck i själfva
utskottet under dess arbete, och det har likaså yttrat sig på
samma sätt här under debatten. Naturligtvis äro vi synnerligen
tacksamma därför.

Sedan skall jag icke fälla ett enda ord om den föreslagna

Nr 29. 24 Lördagen den 27 april.

arbetsförmedlingen, ty jag förstår val, att det är lönlöst att söka
y*a bifall till detta förslag.

sjömän m. m. Icke heller skall jag uppehålla mig vid den siste ärade tala(Forts.
) rens ordande om det oformliga i att utskottet föreslår en understödskassa
för arbetslösa sjömän, under det att motionen
talar om arbetslöshetsförsäkring. Den saken har redan bemötts
af herr Hallberg, och jag hänvisar till det, som han har anfört,
hvilket icke, hvad jag förstår, sedan kunnat vederläggas.

För min enskilda del är jag ju alldeles obetingadt mest böjd
för, om en arbetslöshetsförsäkringskassa kunde anordnas, så att
våra sjömän finge sitt bidrag såsom någonting, hvilket med
rätta tillkomme dem, och deras understöd icke alls finge den
karaktär, som den föregående talaren antydde, då han kallade
det för allmoseutdelning.

När den föregående talaren uttalade sin sympati för saken,
yttrade han, att han icke alls skulle hafva varit emot utskottets
förslag, om genom detsamma något praktiskt och verksamt
gjordes i den åsyftade riktningen. Jag medger då, att det, som
här är föreslaget, är ganska ringa; men hvarför skall man, om
man vill en sak, slå ihjäl det, som är godt, därför att man icke
kan. få det allra bästa? Jag tycker, att motionären själf har
gifvit oss det allra bästa föredöme, när han trots sin sympati
för och sin motion om arbetslöshetsförsäkring likväl går med på
yrkande om understödskassa, för att våra sjömän icke skola behöfva
stå alldeles utblottade i deras nöds dagar.

Det. är fullkomligt obestridligt, att våra sjömän, när de
under vintern komma i land i våra stora städer, hafva svårare
än många andra att skaffa sig något arbete. Det synes mig då,
att hvad vi kunna göra för att underlätta deras svåra belägenhet
också verkligen af oss borde göras. Det är också ett obestridt
faktum, att hela skaror af våra sjömän drifvas att taga
tjänst i främmande flottor, då de nämligen veta med sig, att de,
om de komma hit hem, hafva att emotse två eller tre månaders
svält och umbäranden. Det måste då naturligtvis ligga i deras
eget intresse att söka sig till de platser, där möjlighet till lifsuppehälle
kan förvärfvas åt dem.

År det då fosterländskt att vilja, genom att vägra en så
liten åtgärd, som här är fråga om, kanske bidraga till, att denna
ständigt pågående utströmning af ungt sjömansfolk skall pågå
från vårt land till främmande länder?

Jag har, såsom kammaren förstår, icke kunnat anföra något
nytt. Vi hafva inom utskottet försökt att föra fram alla de
synpunkter, som för frågan äro afgörande. Men jag har bara
velat konstatera dels en allmän sympati för saken, dels den
ofrånkomliga nöd, i hvilken våra sjömän utan eget förvållande
störtas år efter år, dels den hotande emigration, som på grund
af dessa förhållanden alltjämt hänger öfver oss. Och jag frågar

LlSrdagen den 27 april.

26 Nr 2».

då, om icke på grund af alla dessa skäl kammaren skulle vilja
vara med om att bifalla utskottets hemställan, till hvilken jag
därför, herr talman, ber att få yrka bifall.

Grefve Spens: Äfven jag har antecknat reservation emot
utskottets beslut i hvad det afser inrättande af en understödskassa,
och jag skall be att med ett par ord få angifva några
skäl till stöd för reservationen, hvilka icke förut blifvit under
diskussionen tillräckligt framhållna.

Enligt kungl. kungörelsen den 9 juni 1871 äger Konungens
befallningshafvande eller fångvårdsstyrelse att till beredande af
nödtorftigt uppehälle under högst fjorton dagars tid åt arbetsföra.
men nödställda svenska medborgare, hvilka af myndighet
utom riket aflämnas å svensk gränsort, där de icke hafva sin
hemvist, lämna understöd af statsmedel. Det vill säga, fattigvårdsstyrelserna
få förskottera det, men det ersättes sedermera
af staten.

Detta stadgande användes i stor utsträckning med afseende
å nödställda sjömän, som hemsändas; och det tillgår i regel så,
att vederbörande myndighet för det åt den nödställda sjömannen
anvisade beloppet köper en biljett åt honom till hans hemort
eller till annan ort, där, enligt hans uppgift, han har utsikt att
få arbete, eller där han har någon anförvandt. Återstoden får
han till sitt uppehälle.

Vidare ber jag att få påpeka, att Sveriges redareförening —-och dit hör nästan hela den svenska handelsflottan utom kanalflottan
— lämnar vid skeppsbrott åt sina sjömän ersättning intill
200 kronor för förlorade effekter; och. enligt hvad som har uppgifvits
för mig, kunna de i allmänhet använda en del af detta
belopp till sitt uppehälle.

I likhet med utskottets majoritet ömmar visserligen äfven
jag mycket för dessa sjömän, men vid förhandlingarna inom
utskottet har jag kommit till den uppfattningen, att man svårligen
kan säga, att de vid fall af oförvållad arbetslöshet egentligen
stå i någon sämre ställning än andra, som råka i samma
situation, nämligen oförvållad arbetslöshet.

Herr Lindley talade om, att sjömännen mera än andra äro
utsatta för olycksfall. Men de äro ju ofta särskildt olycksfallsförsäkrade,
och nu är det ju egentligen fråga om arbetsföra nödställda
sjömän.

Jag skall med anledning af hvad som förekommit och särskildt
af det skäl, att Kungl. Maj:t nyligen förordnat om utredning
af frågan om arbetslöshetsförsäkring i hela dess vidd, be
att få yrka bifall till reservanternas hemställan.

Om arbetslöshetsförsäkring
för
sjömän w. m.
(Forts.)

Herr Pers: Jag deltog i utskottsbehandlingen af förevarande
ärende för ett år sedan och anslöt mig då till den meningen,

Nr 29. 26

Lördagen den 27 april.

Om arbets- att en gammal institution sådan som sjömanshusen behöfde ut löshetsför-

vecklas till större tidsenlighet för att här fylla ett starkt framsaknnq
tor ... j j •. v »

sjömän m. m. trådande behof. . . . _ ,

(Ports.) Jag delar samma uppfattning äfven i år. Jag har velat i

korthet tillkännagifva detta och tillika säga, att det borde vara
tilltalande, synes det mig, äfven för konservativa sinnen att sålunda
utbygga eu gammal institution till större tidsenlighet, så
att den kan fylla ett behof, som är alldeles oemotsägligt.

Herr talman, jag ansluter mig till yrkandet på bifall till
utskottets hemställan.

Herr Hallberg: Jag ber att få belysa ett par yttranden,

som fällts under diskussionen, och hvilka möjligen kunna vara
ägnade att förvilla begreppen för kammarens ledamöter.

Talaren på hallandsbänken framhöll, att länsstyrelserna i
Malmö och Göteborg disponerade ett belopp för att hjälpa sjömän,
som öfversändas till dessa gränsorter. Det är visserligen
sant, men det har mycket litet med den här saken att skaffa.
Dessa medel uppgå nämligen hvad Malmö beträffar till 500
kronor och äro afsedda till att förhjälpa sjöman att komma
till sin hemort, men därmed är han ju vanligen icke hulpen. En
sjöman, som landsättes i Malmö, skickas sålunda kanske till
innersta Småland. Hvad skall han ta sig till där?

Vidare är med detta anslag förknippad skyldighet för vederbörande
att återgälda beloppet. Alltså är vederbörande länsstyrelse
skyldig att kräfva beloppet ut af sjömannen, därest han
i hemorten äger tillgångar — hvilket mycket sällan är förhållandet,
det får jag medgifva. Men detta anslag har alldeles
ingen betydelse för af hjälpande af de missförhållanden, hvarmed
vi nu syssla.

Tillika gjorde min ärade kollega, grefve Spens, här ett inlägg
— och i anledning däraf tillåter jag mig, med all respekt
för öfrigt, uttala, att hans tjänstgöring på en ort inne i landet
näppeligen kunnat bereda honom samma erfarenhet på detta
område, som den jag förvärfvat. Han talade om kungl. kungörelsen
den 9 juni 1871. Den känner också jag till; men den afser
endast personer, som af utländsk myndighet skickas till svensk
gränsort. Det är emellertid en oändlig massa sjömän, hvilka
komma till gränsorter och tagit sig dit själfva. De kunna icke
hjälpas med detta anslag.

Slutligen talade han om den utväg, som var beredd sjömän,
anställda på svenska redareföreningens fartyg, att genom denna
förenings hjälp erhålla understöd. Jag får säga, att jag aldrig
kommit i beröring med någon nödställd sjöman, för hvilken denna
resurs stått öppen. Det är möjligt, att de sjömän, som äro anställda
hos svenska redareföreningen, hafva det bättre ställdt för
sig, men jag har aldrig träffat på någon. De hundratals, ja,

Lördagen den 27 april.

27 Nr 29.

tusentals sjömän, kan jag säga, jag under min långa tjänstgörings- Om arbetstid
mött på denna väg, hafva stått alldeles utan hjälpmedel.

Jag får säga, att de herrar, som af det ena eller det andra m_ m

formella skälet satt sig emot det förslag, som utskottsbetänkan- (p0rts.)
det innehåller, skulle hafva talat annorlunda, om de tjänstgjort
såsom landssekreterare i Malmö eller Göteborg tjugu å trettio år.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande om bifall till utskottets
hemställan.

Grefve Lagerbjelke: Utgångspunkten i motionärens anförande
var, att sjöfolket hade det sämre ställdt än andra arbetare.
De hade icke politiskt inflytande, de vore orepresenterade
i Riksdagen, och äfven i öfrigt hade de det sämre ställdt, menade
motionären.

Hvad angår det förhållandet, att sjömännen skulle vara
orepresenterade i kamrarna, hafva vi ju nyss hört, hurusom herr
Lindley fört deras talan på bästa sätt.

Beträffande uppgiften, att deras villkor i öfrigt vore sämre,
antar jag att därmed skulle afses, att de vore sämre lottade i
ekonomiskt afseende ..just på grund af sin periodiskt återkommande
arbetslöshet. Är detta fallet, synes det mig vara påtagligt,
att det är deras arbetsgifvare, som skola ersätta dem detta;
men icke är det staten, som skall göra det.

Det har förut påpekats, att utskottets majoritet vid förslaget
om statsanslag fogat orden »eller annorledes», och att dessa syntes
sakna betydelse. Denna min mening har fått bekräftelse af herr
Hallberg, som i det fallet icke hade annat att nämna, än att
lastpengarna vore lämpliga att taga till för detta fall. Men lastpengarna
äro också allmänna medel; och det blir äfven på det
sättet staten, som får betala.

Herr talman, jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Lindley: Herr talman, blott ett par ord! Det
var särskilt en uppgift i grefve Spens’ anförande, som jag
ber att få rätta. Han sade, att sjöfolket i allmänhet är olycksfallsförsäkradt.
Jag trodde, att jag tydligt och klart upplyste
i mitt förra anförande om att sjömännen icke äro olycksfallsförsäkrade
annat än i mycket ringa utsträckning. Svenska
redareföreningen har visserligen med sitt registreringssystem —
hvilket tjänar helt andra syften — sammankopplat olycksfallsförsäkring.
Men det gäller endast en godtycklig försäkring för
ett mindretal. Vilja skeppsredarna, så ge de; vilja de icke, så
slippa de. Det är alltså, som sagdt, icke obligatoriskt. Icke
heller är det obligatoriskt för föreningen att understödja sjöfolk,
som förlorat sina tillhörigheter. Det är ett åtagande, föreningen
själf gjort, och det får den klara upp efter hjärta och godtfinnande.
Jag ber likväl att få peka på dem — när vi nu tala om

Nr 29. 28

Lördagen den 27 april.

Om arbets- sjöfolk — som skickas till Sverige i utblottadt tillstånd. Hvad
säkrin^för är c^et ^ör Jo, det är folk, som länge legat sjuka på ut sjömänm.

°m. Ondska sjukhus, vare sig de blifvit sjuka genom olycksfall eller
(Forts.) Pä annat sätt. Så blifva de hemskickade genom konsuln på
statens bekostnad och vräkas i land utan några tillgångar, utan
någon möjlighet att klara sig själfva och hemfallna åt alla de
faror jag förut pekat pål

Hvarför jag här yrkar bifall till utskottsmajoritetens uttalande,
det är därför, att den icke vill motsätta sig en utredning, äfven
om denna utredning kan komma före arbetslöshetsförsäkringsfrågans
möjliga ordnande för andra arbetare. Under tiden, tills
det kan ordnas, vill ut skottsmajoriteten här inrätta en kassa för
att understödja sjömän så långt som detta är möjligt. Men
nämnda uttalande innebär också en välvillig anslutning till motionen;
och det är därför, jag som sagdt anser, att jag ovillkorligen
måste stödja detta uttalande, äfven om jag snarare skulle önskat
ett positivt uttalande i öfverensstämmelse med Andra kammarens
beslut, hvilket skulle blifva ett starkare direktiv för Kungl. Maj:t
att snarast möjligt gripa sig an med arbetet.

Utskottets minoritet återigen vill icke göra något uttalande
alls, utan vill, att saken skall vara precis som den är; inga åtgärder
alls för att ändra detta missförhållande!

Ofverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att med anledning af de yrkanden, som därunder
förekommit, propositioner komme att göras särskildt beträffande
hvardera delen af utskottets hemställan.

På gjord proposition bifölls första delen af utskottets ifrågavarande
hemställan.

Sedermera gjorde herr talmannen rörande andra delen af utskottets
hemställan propositioner, först på bifall samt vidare på
afslag; och förklarade herr talmannen sig anse den förra propositionen,
hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Grefve Lagerbjelke begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:

Den, som bifaller andra delen af hvad Första kammarens
andra tillfälliga utskott hemställt i sitt utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

29 Nr 29.

Lördugen den 27 april.

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan i denna del.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Om arbetslöshetsförsäkring
för
sjömän m. m.
(Forts.)

Ja — 78;
Nej — 46.

Jämlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen skulle detta beslut
genom utdrag af protokollet delgifvas medkammaren.

Herr statsrådet Petersson aflämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående försäljning af sex lägenheter från till kronopark
afsätta förra fältväbelsbostället Hälle nr 1 i Jämtlands län;

2:o) angående upplåtande af lägenheter från förra kompanichefsbostället
Hultarp nr 1 jämte Hultarp nr 2, en utjord i
Kalmar län;

3:o) angående uppförande af nybyggnad m. m. för entomologiska
afdelningen vid centralanstalten för försöksväsendet på
jordbruksområdet;

4:o) angående vissa anordningar i Sveriges geologiska undersöknings
nybyggnad; och

5:o) angående pensionering af distriktsveterinärer m. fl.

Föredrogs ånyo Första kammarens andra tillfälliga utskotts
den 23 och 24 innevarande månad bordlagda utlåtande nr 12,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
åtgärder i syfte att för arrendatorer af vissa fastigheter
i Norrland och Dalarne underlätta fastigheternas förvärfvande
med äganderätt.

I motion inom Andra kammaren, nr 237, hade herrar A. J.
Wedin och Johan Widén hemställt,

Om underlättande
för
arrendatorer
af vissa
fastigheter
i Norrland
och Dalarne
att förvärfva
fastigheterna.

»att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla
om utredning, i hvilken omfattning och på hvilket sätt
åtgärder från statens sida böra vidtagas i syfte att för arrendatorer
å sådana fastigheter, som afses i lagen om uppsikt å vissa
jordbruk i Norrland och Dalarne den 25 juni 1909, underlätta
att förvärfva desamma med äganderätt».

Nr 29. 30

Lördagen den 27 april.

Om under- Efter det Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till
^arrendatorer motionen hänvisats, i afgifvet utlåtande hemställt, att

af vissa förevarande motion icke måtte till någon Andra kammarens åtfastigheter
gård föranleda, hade nämnda kammare besluta bifalla motionen
i Norrland med den af herr Lindhagen under debatten föreslagna ändring,
att f>?l"rf€ at* or(fen »underlätta att förvärfva desamma med äganderätt»
fastigheterna, utbyttes mot följande: »bereda tillfälle att, när fastigheterna af
(Ports.) '' jordägare utbjudas till salu, kunna förvärfva dem på betryggande
villkor».

Sedan beslutet delgifvits Första kammaren, hade denna hänvisat
ärendet till förberedande behandling af sitt andra tillfälliga
utskott, som i nu föredragna utlåtande på anförda skäl hemställt,
att Första kammaren icke måtte biträda Andra kammarens i
ärendet fattade beslut.

Reservation både afgifvits af herrar Rosén, Roman och Eliasson,
hvilka hemställt,

att Första kammaren icke måtte biträda det af Andra kammaren
fattade beslutet,

men däremot för sin del besluta, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, i hvilken omfattning
och på hvilket sätt åtgärder från statens sidg. borde vidtagas,
i syfte att för arrendatorer af sådana fastigheter, som afses i
lagen om uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne den
25 juni 1909, underlätta att förvärfva desamma med äganderätt.

Herr Roman: Herr talman! Jag skall be att få säga några
ord till förmån för den reservation, som afgifvits i utskottet vid
detta utlåtande.

Ändamålet med de lagstiftningsåtgärder i den s. k. norrlandsfrågan,
som af Riksdagen under de senaste åren blifvit
antagna, har ju hufvudsakligen varit att bibehålla och stärka
en själfständig jordägande och jordbrukande befolkning i Norrland.
Och man måste ock erkänna, att denna lagstiftning, som
varit i högsta grad af bebofvet påkallad, bidragit till att hämma
den utveckling till den själfständiga jordbrukarebefolkningens
upphörande, som förutan denna lagstiftning nog tagit en starkare
och till sina konsekvenser olyckligare fart. Förbudslagstiftningen
har nämligen i stort sedt delvis förhindrat jordens öfvergång till
trävarubolagen. Äfvenså synes den så sent som år 1909 antagna
arrendelagen hafva förbättrat bolagsarrendatorernas ställning.
Emellertid hafva bolagen i så stor utsträckning kommit åt ej
endast skogsfastigheter utan också jordbruksfastigheter i Norrland,
att man ej kan vara till freds med att endast bibehålla
den nu befintliga själfständiga jordbrukande befolkningen, utan
man får jämväl tillse, att något göres för att underlätta, att den

Liirdagen den 27 april.

31 Nr 29.

inägojord, som bolagen nu äro i besittning af, må kunna öfver- Om un(ieJ gå

i händerna på själfägande jordbrukare. arrendatorer

Ehuru arrendatorernas ställning numera är, som jag sagt, af vissa
betydligt förbättrad, vore det likväl för dem själfva förmånligt fastigheter
och för landet i dess helhet gagneligt, att så många af dem som * Norrland
möjligt själfva kunde blifva iigare till den jord de nu bruka. £^ärfva
Eu liflig önskan härom har man äfven hört uttalas från fastigheterna.

håll i Norrland, ej endast från arrendatorer utan jämväl från (Forts.;
bolagens sida, gent emot hvilka senare den norrländska vanhäfdslagen
med de förpliktelser, densamma ålägger bolagen, verkat så,
att möjlighet numera finnes för uppfyllandet af detta gamla
önskemål.

Men samtidigt som sågverksbolagen nu i stor utsträckning
önska sälja inägojorden till sina hemman, uppstår här en annan
fara, den nämligen, att arrendatorerna, som till största delen
utgöras af fattigt folk, låta öfvertala sig att köpa hemmanen och
för köpeskillingen sätta sig i skuld till säljarna eller andra
enskilda långifvare. Härigenom skulle för dem uppstå en bekymmersammare
ställning, än den de intogo såsom arrendatorer.

Jag behöfver här ej närmare utveckla den betydelse för
Norrland och därmed äfven för landet i sin helhet, som ligger
i att erhålla en för jordens kultur och uppodling intresserad
själfägande befolkning i de förutvarande arrendatorernas ställe,
eller med andra ord arrendatorsklassens öfvergång till innehafvare
med full äganderätt af den jord densamma nu själf brukar och
bebor. Och detta synes dock ej kunna gå utan att staten träder
emellan och tillhandahåller dessa arrendatorer nödigt kapital, i
likhet med hvad staten gjort i öfriga delar af landet genom att
anvisa medel till egnahemslånefonden. De nuvarande bestämmelserna
för denna fond torde ej lägga hinder i vägen för användningen
af densamma för detta ändamål, men där uppe i
Norrland har man kommit till den öfvertygelsen, att egnahemslagstiftningen,
åtminstone sådan den nu är beskaffad, icke kan
hjälpa dessa arrendatorer, då denna lånerörelses bestämmelser
icke passa för deras behof, utan torde nog andra utvägar böra
utfinnas. I öfrigt är denna egnahemslånefond redan hårdt anlitad,
och om den skulle i något större omfattning tagas i anspråk
för norrlandsarrendatorernas räkning, skulle helt säkert andra
delar af landet bli lidande därpå.

Jag skall be att få nämna ett exempel på denna lånefonds
nuvarande otillräcklighet. Inom Jämtlands län är det årliga
lånebehofvet enligt de till egnahemsnämnden ingifna ansökningarna
omkring 500,000 kronor, men endast en tredjedel af
denna låneansökningssumma står till egnahemsnämndens disposition,
och då kan man förstå, huru saken skulle ställa sig, om
jämväl ett större antal arrendatorer skulle göra anspråk på att
få hjälp från fonden.

Nr 29. 32

Lördagen den 27 april.

Om under- Visserligen föreligger nu en kungl. proposition om anvisande

arrendatlrer för nästa år af ett fran 5-000,000 kronor till 7,500,000 kronor
af vissa för höj dt belopp att disponeras till egnahemslån. Men med jämväl
fastigheter denna eventuella förhöjning torde egnahemslånefonden ej kunna
i Norrland fylla de nuvarande behofven, mycket mindre då detta nya, stora
och Dalarne behof.

''fastigheterna. Utskottet, som i likhet med motionären anser en särskild
(Ports.) lånefond, afsedd att anlitas jämsides med den allmänna egnahemslånefonden,
vara den enda utväg, som kan ifrågasättas, har
hänvisat till den kommitté, som för närvarande utreder egnahemsfrågan.
Denna kommitté har ju fått i uppdrag att utarbeta
förslag såväl till de ändrade bestämmelser, som kunna finnas
önskvärda, som ock till ytterligare åtgärder, hvilka från statens
sida kunna vidtagas för att underlätta och befordra egnahemsbildningen.
Men så länge det beträffande egnahemsrörelsen ännu
icke slagit igenom, att det är viktigare att först rädda redan
befintliga jordbruk, innan man lämnar penningbidrag till skapandet
af nya sådana, så tror jag icke, att denna egnahemskommitté
förmår se dessa missförhållanden däruppe i Norrland
i dess rätta belysning. På grund af de erfarenheter jag har
från det län, jag här representerar, är jag öfvertygad om nödvändigheten
af en ordentlig utredning och vidtagande i sammanhang
därmed af särskilda åtgärder, och detta så fort sig göra
låter, tv här om någonsin kan man säga, att snar hjälp är
dubbel hjälp, allt för den händelse man vill bispringa arrendatorerna
i Norrland, så att de ej komma i en sämre belägenhet,
än hvaruti de nu befinna sig.

Herr talman! På grund af hvad jag här anfört får jag yrka
afslag å utskottets hemställan och bifall till den i ärendet afgifna
reservationen.

Grefve Lagerbjelke: Utskottet har ingalunda saknat intresse
för nu föreliggande fråga; och att utskottet har intresse
för de speciellt norrländska frågorna anser jag, att utskottet
under denna riksdag visat genom att tillstyrka åtskilliga skrifvelser
i dessa frågor. Utskottet hade utan tvifvel tillstyrkt äfven
nu ifrågavarande motion, därest ej utredningar i förevarande afseende
redan påginge. Jag vill i sådant afseende erinra om den
utredning som pågår angående förbudslagstiftningens verkningar,
hvilken otvifvelaktigt kommer att belysa åtskilliga förhållanden,
som äro af vikt för bedömande af nu föreliggande fråga. Men
af än större betydelse torde den utredning vara, som för närvarande
verkställes af den så kallade egnahemskommittén. Att
denna har sin uppmärksamhet fästad äfven på de norrländska
arrendatorerna, framgår redan af den i utskottets utlåtande omnämnda
propositionen nr 138, hvari hemställes om vissa ändringar
i reglerna för egnahemslån just för dessa norrländska

Lördagen den 27 april.

83 Nr 29.

arrendatorors skull. Enligt livad utskottet vidare inhämtat, liar Om underegnahemskommittén
sin uppmärksamhet fästad på samtliga de ^ll^Mdatlrlr
motioner, som under Riksdagen väckas och beröra egnahems- rray viaga r
frågan; och dit hör onekligen denna fråga. Sedan utskottet af- fastigheter
gifvit sitt utlåtande, har jag ytterligare inhämtat från en med- i Norrland
lem af egnahemskommittén, som är norrländing och sakkunnig ^ förvärfva
i dessa frågor, att egnahemskommittén redan beaktat och harfasUgheterna.
under sin behandling just nu föreliggande fråga. Med de tradi- (ports.)
tioner, som här i kammaren finnas, synes det alltså icke finnas
någon anledning att hemställa om någon skrifvelse. Ett skäl
för att nu besluta en sådan skulle vara, om man ansåge, att
egnahemskommittén på grund af sin sammansättning icke vore
lämplig att utreda frågan, men det lärer icke någon vilja påstå.

Ett annat skäl skulle vara, om man särskilt ville påskynda
utredningen. Det finnes emellertid icke någon anledning att antaga,
att egnahemskommittén kommer att visa dröjsmål vid behandlingen
af frågan; men äfven om så skulle blifva fallet, kan
jag för min del icke finna, att det ligger någon fara i dröjsmål.

De norrländska arrendatorernas ställning har genom arrendelagen
för Norrland i många viktiga afseenden säkerställts. De bestämmelser,
som finnas angående egnahemslånefonden, synas mig
äfven vara tillämpliga, när fråga är om dessa arrendatorers förvärfvande
af de arrenderade lägenheterna. Det har visserligen
sagts af den näst föregående talaren och äfven under debatten
i Andra kammaren framhållits, att bestämmelserna om egnahemslånefonden
icke därvid skulle passa; men intet enda fall
har påpekats, där så skulle vara fallet; och ännu mindre har
man angifvit någon ändring, som skulle vara önsklig i egnahemslånefondens
bestämmelser, för att förordningen skulle bli
mera lämplig för dessa norrländska arrendator. Vid innevarande
års riksdag har dessutom framlagts en kungl. proposition,
hvari hemställes om ökning af egnahemslånefonden från 5 till
7 Va millioner kronor. Vinner detta förslag Riksdagens bifall
komma de tillgångar, som kunna användas för förvärfvande af
■egna hem, att i betydlig mån ökas.

Till sist vill jag framhålla, att när det talas om, att arrendatorerna
böra förvärfva hemmanen under mera betryggande
villkor, har jag svårt att förstå, på hvad sätt detta skulle kunna
ske. Väl har framhållits, att arrendatorerna vid köp af deras
innehafda lägenheter skulle komma i en osäker ställning äfven
af det skälet, att de komme i skuld till bolagen och blefve beroende
af dessa. Men utgår man från, att arrendatorerna i regel
endast kunna förvärfva egna hem genom lån ur egnahemslånefonden,
kan man dock icke gärna tänka sig, att staten skulle utlämna
lån i större utsträckning än enligt nu gällande bestämmelse
eller till 5/s af lägenheternas uppskattade värde.

Första kammarens protokoll 1912. Nr 29.

3

Nr 29. 34

Lördagen den 27 april.

Om underlättande
för
arrendatorer
af vissa
fastigheter
i Norrland
och Dalarne
att förvärfva
fastigheterna.

(Forts.)

Då utredning sålunda pågår, får jag, herr talman, oaktadt
jag hyser lifligt intresse för frågan, be att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Steffen: Herr talman! Såsom af utskottets utlåtande
framgår, har Andra kammaren bifallit motionen med en af herr
Lindhagen framställd ändring i motionens kläm, innebärande
att orden »underlätta att förvärfva desamma med äganderätt» utbytas
mot orden »bereda tillfälle att, när fastigheterna af jordägarne
utbjudas till salu, kunna förvärfva dem på betryggande villkor».
Denna ändring synes mig innebära en väsentlig förbättring såväl
ur ifrågavarande jordbrukares som ur samhällets synpunkt. Dessa
jordbrukare äro nu arrendatorer, och det för samhället viktigaste
är ju, att de i framtiden kunna förblifva i tryggad ställning
inom jordbruket. Om vi nu hänvisa dem allenast till att
med full äganderätt förvärfva sina fastigheter, finnes otvifvelaktigt,
såsom den första ärade talaren särskildt framhöll, när det gäller
en befolkningsklass sådan som den ifrågavarande, ganska stor fara
för att de genom köpeaftalet komma i mera ogynnsam ställning
än de för närvarande befinna sig uti. Bördan af att förränta
och amortera kapitalet blir dem för tung. Denna svårighet tror
jag icke alltid skulle afhjälpas därigenom, att statens egnahemslånefond
utvidgades och lomme till undsättning. En tryggad
besittningsrätt af det slag, som genom en sorgfällig utredning
visar sig lämplig för förhållandena i fråga, synes mig kunna erbjuda
ett för sådana arrendatorer välkommet alternativ vid sidan
af förvärfvandet af hemmanen med full äganderätt.

Som frågan emellertid nu ligger i denna kammare, skall
jag, herr talman, icke tillåta mig något annat yrkande än om
afslag å utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Grefve Lagerbjelke: Herr Steffen har förklarat sig för sin
del finna, att den af herr Lindhagen under debatten i Andra
kammaren föreslagna och af Andra kammaren antagna formuleringen
är bättre än motionärernas hemställan. Det är emellertid
svårt att förstå, hvad herr Lindhagen egentligen menar med sitt
ändringsförslag, och jag vill i detta hänseende erinra om, att den
ene motionären, herr Widén, under debatten i Andra kammaren
yttrade, att herr Lindhagens formulering vore precis densamma
som motionärernas. Af debatten i Andra kammaren kan man
icke hämta någon upplysning om, hvad herr Lindhagen menar,
men jag förmodar, att han med sin omformulering åsyftat ett
angrepp på äganderätten, så att arrendatorerna skulle få besittningsrätt
till hemmanen och staten bli jordägare. Jag antager,
att detta ligger under, och jag tror därför, att motionärernas
hemställan varit att föredraga. Jag har emellertid i detta afseende
icke något yrkande att göra.

Lördagen den 27 april.

Sfi Nr 29.

Herr Rosén: Det kan icke nekas till, att utskottet har Om undertämligen
svaga skäl för sitt afslagsyrkande, och utskottets ärade ^enda^er
ordförande har nog själf ansett, att de varit mycket svaga, ty arr^ vissa
han har, sedan utlåtandet afgifvits, anskaffat ännu ett, nämligen fastigheter
att egnahemskommittén har sin uppmärksamhet i alldeles sär- i Norrland
skild grad riktad på denna fråga. Jag finner emellertid ^värfva

heller detta skäl synnerligen bärande. Det starkaste skäl, somfastighetema.
grefve Lagerbjelke anfört och som icke finnes i utskottets utlå- (Forts.)
tande, är nog det, att det skulle vara öfverensstämmande med
kammarens traditioner att icke aflåta en skrifvelse i denna fråga,
då den, såsom han framhållit, är under utredning.

Utskottet har pekat på, att arrendatorerna skulle ha det
ganska bra ställdt, sedan den nya arrendelagen antogs. Den
uppfattningen, tycker jag, passar ganska illa ihop med det beslut,
som Första kammaren för någon tid sedan fattade, nämligen
att icke gå med på en utredning angående nyttjanderätten.

Andra kammaren har, såsom redan påpekats, antagit en af
herr Lindhagen föreslagen ändring i motionens kläm, så att det
skulle öppnas möjlighet äfven för staten att inköpa bolagshemman
och upplåta dessa till arrendatorer. Jag har för min personliga
del intet emot en sådan åtgärd, men då Första kammaren
så nyligen har uttalat sig emot en utredning om nyttjanderätten,
har jag för min del, liksom mina medreservanter, velat
formulera vårt yrkande på ett sådant sätt, att Första kammaren
skulle beredas tillfälle att stryka under sitt beslut, att kammaren
vill hålla på äganderätten. Det är därför, herr talman, jag vill
yrka bifall till reservationen.

Herr Steffen: Herr talman! Med anledning af grefve
Lagerbjelkes anförande ber jag att få understryka, att jag för
min del tillåtit mig tolka det uttryck »betryggande villkor»,
som finnes i det af Andra kammaren antagna beslutet, såsom
hänsyftande på en efter förhållandena afpassad tryggad besittningsrätt.

Nu synes grefve Lagerbjelke uppfatta detta såsom ett angrepp
på äganderätten. Jag vill blott uttrycka den meningen,
att får icke denna kammare och landet upplefva farligare angrepp
på äganderätten, än som det här skulle vara fråga om,
så tror jag icke, att herrarna på högersidan i denna kammare
komma att ha mycket att beklaga sig öfver.

Herr Danström: Denna af tvenne jämtlandsrepresentanter
framkastade fråga tyckes enligt mitt förmenande närmast vara
en jämtlandsfråga, ehuru den af motionärerna utsträckts till hela
Norrland och Dalarne för att omfatta en större intressesfär och
vinna större resonans. Den ene motionären medgaf nämligen
under debatten i Andra kammaren, att han ej visste, om förhål -

Nr 29. 36

Lördagen den 27 april.

Om under■ landena voro fullt analoga i öfriga norrländska län. I Jämtland
^arrendatorer är eme^ertid sa> att ett mycket stort antal hemman komma
af vissa under vanhäfdslagens bestämmelser. Senast anmäldes till länets
fastigheter jordbrukskommission för undersökning ytterligare icke mindre än
* Norrland 243 vanhäfdade hemman, de flesta tillhörande in- och utländska
att förvärf * trävarubolag. Nu är uppenbart, att bolagen gärna vilja bli af
fastigheterna. med dessa hemman äfven till lågt pris för att undgå de skyldig(Forts.
) heter, som vanhäfdslagen pålägger dem, såsom byggnadsskyldighet
m. m., och få dessa omkostnader öfverflyttade på köparna.
Detta framgår ganska tydligt ur ett yttrande i Andra kammaren
af en jämtlandsrepresentant, hvilken ansåg det förmånligast, att
arrendatorerna inköpte hemmanen, innan därå nybyggts eller
ombyggts enligt vanhäfdslagens synebestämmelser, enär dessa
hemman eljest blefve för dyra och icke lämpligen kunde styckas.
Men att öfvertaga ett länge vanskött hemman med nybyggnadsskyldighet
kan bli mycket dyrt, äfven om det köpes skenbart
billigt. Skall staten nu åtaga sig att genom lån finansiera denna
omvandling, som det heter, af arrendatorer till själfägande jordbrukare,
och de nya hemmansägarna, såsom mången gång sannolikt
blir fallet, sedan icke kunna reda sig på sina nyförvärfvade
vanvårdade hemman, blir det ytterst staten, som utsättes för
vanhäfdslagens påföljder.

Det är uppenbart, att bolagen ingalunda ogärna se, att staten
i detta fall uppträder som förlagsgifvare i stor skala och
vid försäljningar skaffar dem kontant betalning, i stället för att
en större eller mindre del af köpeskillingarna skulle innestå mot
inteckningar i hemmanen.

Utskottet har hänvisat till egnahemslåneförmedlingen såsom
den rätta utvägen att hjälpa fram äfven dessa jordförvärf. Men
forceras dessa inköp, utan tvifvel främst till bolagens favör,
ginge nog minst hela egnahemsfonden åt till denna »omvandling»
i Norrland och Dalarne af arrendatorer till själfägande jordbrukare
eller, som det i herr Lindhagens af Andra kammaren godkända omskrifning
heter, till detta fastighetsförvärf »på betryggande villkor».

Det är därför icke underligt, att man framkastat tanken på
en särskildt stor lånefond för detta ändamål på andra utlåningsvillkor
än för egnahemslånefonden. Hvilka dessa villkor skulle
blifva, gifver motionen ingen upplysning om. Det synes sålunda
vara en mycket vidlyftig affär, i hvilken man vill engagera
staten som förlagsgifvare. Och det torde ej vara skäl för denna
kammare att genom ett skrifvelsebeslut göra någon utfästelse,
innan det är möjligt att öfverblicka frågans verkliga innebörd,
och hvilka medel man afser för dess lösning. Härutinnan lämnar
den väckta motionen och debatten i Andra kammaren blott
några allmänna, försiktiga och ganska sväfvande antydningar,
och den motivering, reservanterna mot det föreliggande utskottsbetänkandet
bestå sitt yrkande, är icke annat än ett ordagrant

Lördagen den 27 april.

37 Nr 2H.

citat af horr AV i (lön a yttrande i Andra kammaren. Det beliöfs 0rn underdärför
alltför väl ett klargörande af frågans räckvidd. Men då
jordbruksministern i statsrådsprotokollet, vid propositionen om ay vissa
anvisandet för år 1913 af ett med öO % förhöjdt belopp till fastigheter
egnahemslån meddelar, att de utsedda sakkunniga hafva sin * Norrland
uppmärksamhet riktad på denna fråga såväl som på hvar]e ått förnärfva
motion i eguahemsangelägenheten, torde utredning af ytterligare fastigheterna.
en sakkunnig kommitté vara alldeles öfverflödig. Det synes icke (Forts.)
heller vara någon fara i dröjsmål, utan snarare fara i brådska,
ty med ökadt köpbegär stegras hemmanens försäljningsvärde.

I Andra kammaren har den ene af motionärerna anfört
såsom skäl för motionen, att han icke trodde, att egnahemskommitten
komme att se på denna sak med de alldeles särskilda
blickar, med hvilka den nödvändigt måste betraktas, om man
skall komma till ett godt resultat, ty därför fordras det säkerligen
ett särskildt skärskådande. Dessa ord äro ju ganska gåtfulla.
Egnahemskommitténs förmenta bristfälliga syn på tingen
torde kunna afhjälpas genom att ett par skarpa jämtländska ögon
tillkallas eller genom att jordbrukskommissionerna i de särskilda
länen få afgifva yttranden i frågan. Ty det går väl icke heller
an att se på saken endast med specifikt norrländska blickar.

Det är väl möjligt, att särskilda åtgärder från statens sida
kunna och böra vidtagas för att förhjälpa arrendatorer af bolagshemman
i Norrland och Dalarne att blifva ägare af dessa hemman,
men att härför inslå på annan väg än den, som anvisats
genom egnahemslånefonden, synes åtminstone för närvarande
icke tillrådligt. Det är nog motionärernas innersta mening, att
hushållningssällskapens ansvarsskyldighet för dessa lån skulle helt
och hållet borttagas; men det är säkerligen i dessa fall mer
än eljest af nöden, att visa garantier för varsamhet bibehållas.

Jag anhåller, herr talman, få yrka bifall till utskottets hemställan
och afslag å reservanternas yrkande i denna del.

Herr von Stapelmohr: Det var med tillfredsställelse, jag

hörde utskottets ordförande säga, att han var intresserad af denna
fråga, ty vid genomläsningen af utskottets betänkande har jag
icke funnit däri något tydligt spår af intresse, utan har det förefallit
mig, att utskottet sett frågan i för liten räckvidd och gärna
velat komma ifrån den samt därför sökt skjuta den bakom
tvenne utredningar, som utskottet talar om. Den ena utredningen
skulle vara den, som är igångsatt för utrönande af förbudslagens
verkningar. Enligt upplysningar jag erhållit från
den person, som fått sig anförtrodt uppdraget om utredning,
skulle undersökningen gå ut på, huruvida förbudslagen lojalt
följts eller om vederbörande spekulanter sökt kringgå densamma,
med påföljd i så fall, att ändring i lagen skulle behöfva ifrågakomma,
om förbudslagen haft den verkan, att priset på jord -

Nr 29. 38

Lördagen den 27 april.

Om underlättande
för
arrendatorer
af vissa
fastigheter
i Norrland
och Dalame
att förvärfva
fastigheterna.

(Forts.)

brukgfastigheter nedtryckts, samt om åtskilliga andra förhållanden,
men icke i någon mån den fråga, som nu föreligger.

Den andra utredning, som utskottet talar om, är den, som
rör egnahemsfrågan i dess helhet. Jag har trott, att den fråga,
som motionären dragit under Riksdagens pröfning, är sådan, att
den till det mesta står utom egnahemssakens sfär, men om, såsom
utskottets ordförande upplyst, de sakkunniga nu ansett sig
kunna draga in den under sin uppgift, så är det ju godt och
bra. I så fall kan det emellertid icke vara annat än välkommet
för de sakkunniga att få ett uttalande från Första kammaren,
som visar, att den likasom Andra kammaren intresserar sig för
frågans lösning. Jag har därmed icke velat säga, att Första
kammaren skall göra det på samma sätt som Andra kammaren,
ty Andra kammarens beslut är icke för mig tilltalande på grund
af det tillägg till motionen, som skett på yrkande af herr Lindhagen.

Det är utan tvifvel en mycket stor fråga, som här föreligger,
stor icke blott i ekonomiskt, utan äfven i socialt afseende,
och den anknyter sig helt naturligt som en länk till den tanke,
som ligger till grund för de så kallade norrlandslagarna, eller
att bibehålla och bevara den själfägande bondeklassen och tillika
främja en god och sund utveckling af jordbruket. Dessa lagar
hafva varit i tillämpning endast under en kort tid, men att
döma af erfarenheten under denna tid, är det icke för djärft att
säga, att de verkat godt. Mycket återstår dock ännu för att
hela de djupa sociala refvor och det men för jordbruksnäringen,
som uppkommit däraf, att bolagen slagit under sig jordbruksfastigheter.
Bästa botemedlet, tror jag, vore att söka däri, att
man återför äganderätten till jordbruksfastigheterna i jordbruksidkarnas
händer, men därtill saknas nu medel. Arrendatorerna
äro i ganska svaga ekonomiska omständigheter och ha i allmänhet
icke utväg att kunna uppbringa nödigt kapital. För
bolagen är jordbruket numera till ganska ringa nytta. Bolagen
äro därför mera hågade nu än förr att afyttra sin jord för ett
skäligt pris, men det ligger i sakens natur, att säljaren i så fall
gärna vill hafva kontanta penningar, så att han må kunna sätta
in dessa i sin rörelse och slippa låna upp motsvarande kapital
i bank mot hög ränta. Detta minskar dock utsikten för arrendatorerna
att förbättra sin ställning, ty om långifvaren nödgas eller
behöfver draga in penningarna, kommer arrendatorn eller jordägaren
lätt i den situationen, att han kanske nödgas lämna den
jord, på hvilken han nedlagt arbete och omtanke och på hvilken
han kanske länge haft sitt hem under arrendelagens skydd.
Från statens sida kan det icke vara likgiltigt, om jordbruket
drifves af själfägande eller af arrendatorer på andras mark, ty
de band, hvarmed jordbruket förmår fästa sina idkare vid sig,
blifva starkare, om jordbrukaren känner med sig och vet, att

Lördagen den 27 april.

39 Nr 29.

det arbete och den omtanke, som han nedlagt på jorden, korn- Om undermer
honom och hans barn till godo. Kärleken till hem och land a^ndatorer
blir fastare. Jordbruket upparbetas och gifver bättre afkastning. ay vissa
Samtidigt förminskas den håg att söka sin utkomst på lättaro fastigheter
sätt, som drifvcr så många från det hälsosamma, men trägna i Norrland
jordbruksarbetet till städerna, till industrien och till främmande

land. fastigheterna.

Genom sitt egnahemslåneväsende har staten också visat sig (ports.)
uppskatta betydelsen af, att jordbruket kommer i själfägandes
händer. Detta låneväsende har verkat godt, men det räcker
inte till. Därför fordras en ny form af kreditgifning, som är
baserad på andra och lämpligare grunder, och jag tror, att
staten då icke skulle behöfva göra några uppoffringar, såsom
förhållandet nu är med afseende på egnahemslånen.

Det sades af en talare, att det icke är någon brådska med
detta och att det kan gärna anstå. Ja, om Första kammaren
skulle bifalla reservationen, och saken sålunda skulle läggas
under en kommittéutredning, så tror jag icke, att den blefve så
snart afgjord, ty vi hafva nog tillräcklig erfarenhet af, att det
drager långt ut på tiden, innan en kommitté blir färdig med
sitt arbete, och sedan skall ju frågan behandlas af myndigheter
och Riksdag. Men jag tycker, att denna fråga är så viktig, att
det behöfves en snar och god utredning. Det kan hända, att
den icke leder till något positivt resultat, men det finnes också
möjlighet, att den äfven i så fall kan lämna goda uppslag, så
att saken kan föras fram utan statens ingripande.

Denna fråga tycks vara en jämtlandsfråga, sade en talare.

Det är den emellertid icke uteslutande, fastän den väckts af en
representant ifrån Jämtland, som har kännedom om att förhållandena
äro sådana, att de påkalla förbättring. Det är likadant
i de andra norrländska länen, enligt de upplysningar jag
fått från deras representanter. I hvarje fall är det af vikt, att
saken undersökes, och då jag är öfvertygad, att ett uttalande
från Första kammaren skall gifva godt stöd för en undersökning,
skall jag, herr talman, tillåta mig att yrka bifall till reservationen.

Grefve Lagerbjelke: Jag anhåller att få framhålla, hvilket
för mig är det viktigaste, att ingen af de talare, som yttrat sig
för motionen, har haft någon som helst anmärkning att göra
mot egnahemskommitténs kompetens att bedöma denna fråga.

Nu säger den siste talaren, att kommittén skulle känna sig tillfredsställd,
om det blefve en riksdagsskrifvelse, hvilken bekräftade,
att kommitténs uppfattning vore riktig, att förevarande
frågas utredning hörde under kommitténs uppdrag. Nu tror jag
för min del, att det är kommittén tämligen likgiltigt om Riksdagen
delar denna uppfattning, enär kommittén själf anser, att

Nr 29. 40

Lördagen den 27 april.

Om underlättande
för
arrendatorer
af vissa
fastigheter
i Norrland
och Dalame
att förvärfva
fastigheterna.
(Forts.)

frågan hör under kommitténs uppdrag och kommittén till på
köpet redan börjat med frågans utredning. Nog har jag hört
många anledningar till, att Riksdagen skulle skrifva, men den
anledningen, att man borde bereda en kommitté tillfredsställelse,,
har jag ännu icke hört.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att i afseende på förevarande utlåtande yrkats, dels att hvad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet fogade
reservation.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

Om under- Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 24 och 26 i denna.
deristberätti-m^na<^ bordlagda utlåtande nr 16, i anledning af väckt motion
gade i vissa om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning rörande belandtkommu-
hofvet af åtgärder, åsyftande att i vissa landtkommuner bereda
ner att del- de röstberättigade större möjlighet att deltaga i kommunala aftaga
i korn- göran(Jen m. m.
munala afgo- °
randen m. m.

I anslutning till hvad herrar Lindhagen, Hage, Nordström
och Carlsson i en inom Andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, nr 224, föreslagit, hade utskottet i
föreliggande utlåtande hemställt, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda,
i hvad mån särskilda åtgärder borde vidtagas för att i kommuner
på landet af större utsträckning den kommunalt röstberättigade
befolkningen måtte beredas utväg att i större omfattning,
än för närvarande kunde äga rum, deltaga i kommunala afgöranden,
samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen
kunde gifva anledning.

Reservation hade afgifvits af herr K. J. Ekman, som hemställt,
att herr Lindhagens m. fl. motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Ekman, Karl Johan: Såsom herrarne se utaf den
vid utskottets utlåtande fogade reservationen, har jag icke kunnat
biträda utskottets hemställan, utan har jag nödgats yrka
afslag. Jag skall be att få framställa skälen till detta mitt afslagsyrkande.

41 Nr 29.

Lördagen den 27 april.

Det är nu andra gången herr Lindhagen framför den ifråga- nndervarande
motionen för Riksdagen. Den väcktes första gången dg ^blrätti1909.
Lagutskottet, som då hade motionen till behandling, till- (/a(je j vis8a
styrkte den enhälligt. Visserligen biföll Andra kammaren niotio- landtkomm*tnen,
men i Första kammaren afslogs den utan votering. Sedan ner attdeldess
har, såvidt jag kan förstå, icke några skal förebragts, somm^Za afkunna
föranleda kammaren att frångå den ståndpunkt, som rany,en m. m.
kammaren då intog, utan tvärtom förhåller det sig så, att det (Forts.)
föreligger nu mindre anledning, än hvad då var fallet, att bifalla
motionen. Do önskemål, som då särskild! framhöllos, ha nämligen
redan i mer eller mindre mån vunnit beaktande af både
Kungl. Maj:t och Riksdagen. Motionens kläm år 1909 var i
hufvudsak formulerad på samma sätt som nu, men då voro i
klämmen inrymda två särskilda önskemål. Det yrkades nämligen,
att befolkningen måtte beredas utväg att i största möjliga utsträckning
deltaga såväl i kommunala val i synnerhet till landstingen
som i Övriga kommunala afgöranden i synnerhet rörande
beskattnings/''någor. Det var sålunda närmast fråga om landstingsmannaval
och beskattningsfrågor.

Hvad då först angår frågan om landstingsmannaval, så
erinra sig herrarne från den stora kungl. propositionen till innevarande
års Riksdag angående omläggning af landstingsmannavalen,
att herr statsrådet och chefen för civildepartementet då
uttalade, att de större kommunernas fördelning i valdistrikt för
landstingsmannavalen var en reform att eftersträfva, men att det
då mötte vissa svårigheter att framlägga förslag till en sådan
reform. Vidare ha i år väckts två motioner, gående ut på, att
landstingsmannavalen skulle förrättas distriktsvis. Konstitutionsutskottet
uttalade i sitt utlåtande angående den kungl. propositionen
och de nämnda motionerna, att utskottet behjärtade
distriktsindelningens betydelse för landstingsmannavalen och hyste
den förhoppningen, att redan nästa års Riksdag måtte blifva satt
i tillfälle att pröfva denna fråga. Häremot gjordes icke någon
gensaga under öfverläggningarna i kamrarna, och sålunda torde
det vara tydligt, att Riksdagen sannolikt redan nästa år har att
förvänta förslag till landstingsmannavalens förrättande distriktsvis.

Hvad det första hufvudsyftet med herr Lindhagens motion år
1909 beträffar, är ju detsamma sålunda redan på väg att förverkligas,
utan att något vidare påpekande därutinnan från
Riksdagens sida erfordras.

Vänder jag mig därefter till den andra hufvudpunkten i
1909 års motion, som rörde de kommunala beskattningsfrågorna,
så torde det särskilda framhållandet däraf förra gången vara
föranledt af tanken på den betungande skuldsättning, de styrande
i en då namngifven lapplandskommun ådragit denna
kommun. Under öfverläggningen i Första kammaren förra gången
vitsordades af en representant från Norrland, att en dylik skuld -

Nr 29. 42

Lördagen den 27 april.

Om under- sättning verkligen ägt rum, beroende på den sangviniska uppderöstberätti-
fattninS angående norrländska förhållanden, som då var tämligen
säde i vissa vanlig. Emellertid har sedermera såsom motvikt mot missbruk
landtkommu- i detta afseende under år 1909 införts kvalificerad majoritet, när
ner att del- det galler att besluta i vissa beskattningsfrågor eller om upptamuZla
afyö-gande a? lån- Vidare biföll Riksdagen år 1910 ett förslag om
randen m m. begränsning af kommunernas lånerätt, och lagstiftning i detta
(Forts.) ämne är redan utfärdad. Jämväl i fråga om den andra hufvudpunkten
i herr Lindhagens motion 1909 föreligger alltså icke
nu samma skäl till skrifvelse som när motionen förra gången
var före.

Om jag då ser på hvad som återstår af motionen att pröfvas
af denna Riksdag, skulle det vara att bereda utväg till allmännare
deltagande uti de i egentlig mening kommunala valen och
i allmänhet i de ärenden, som förekomma på kommunalstämma
i vidsträckta landsortskommuner. I sådant syfte föreslås i motionen,
att de kommunala valen skulle äga rum genom rösternas
upptagande på olika lokaler eller genom valsedlarnas insändande
till kommunalstämmans ordförande med allmänna posten. De
val, som skulle förrättas på detta sätt, äro val af ordförande i
kommunalstämma och kommunalnämnd, val af ledamöter i
kommunalnämnd, i kyrko- och skolråd o. s. v. Häremot vill
jag anmärka, att om också de politiska valen och val af landstingsmän
med fördel kunna företagas distriktsvis, kan man dock
icke anordna valen distriktsvis eller genom röstning per post,
när det gäller att välja kyrko- och skolråd samt kommunalnämnd
o. s. v. De vanliga kommunala valen förberedas icke
på samma sätt som de politiska valen eller landstingsmannavalen
af särskilda valledningar och af tidningspressen, utan
det går så till, att man vid själfva stämman kommer öfverens
om, huru man skall rösta, och ofta bestämmes valets utgång
af de öfverläggningar, som äga rum på själfva stämman. En
representant från Norrland i denna kammare yttrade också förra
gången frågan var före, att, ifall man ställde så till, att de
aflägset boende skulle få skicka sina valsedlar med posten,
rösterna skulle vara så godt som bortkastade.

Hvad vidare angår afgörandet af sådana kommunala ärenden,
som icke äro att hänföra till val, har redan i motionen påpekats,
att sådana ärendens handläggning svårligen kan äga rum
genom rösternas upptagande på olika ställen i kommunerna
eller genom röstning per post. Hvarje sådant ärende kan vara
af beskaffenhet att kräfva diskussion på stämman, och alltså
måste kommunens medlemmar sammanträda med hvarandra till
gemensamma öfverläggningar. Det går nog ej an, att i frågor,
som röra kommunens gemensamma angelägenheter, splittra afgörandet
på en massa små bystämmor. Men om sålunda befolkningen
i allt fall måste komma tillsammans för afgörande

4;! Nr 29.

Lördagen den 27 april.

af dessa ärenden, så kan det väl ej vara någon anledning att Om underanordna
ett särskilt förfarande i fråga om de kommunala valen, dg rMberJätti.
ty de förekomma ju på samma stämma, diir man har dessa förut ga^e ^ vissa
omnämnda ärenden till handläggning; och jag antar — motionen landtkommusaknar
ju naturligtvis all utredning — att det ej kan vara me- »eratt delningen,
att vissa stämmor skola uteslutande anordnas för korn- m^nala aj-gö_
munala val och andra stämmor för handläggning af sådana randen m.
ärenden, som ej äro att hänföra till val. På det sättet skulle (Forts.)
man t. ex. få två decemberstämmor, en för granskning för uppbörds-
och debiteringslängden och andra dylika ärenden, samt en
annan för val till de befattningar, som vid årets slut blefve lediga.

Emellertid har jag i min reservation påpekat, att man redan
med den nu gällande lagstiftningen har utvägar att komma ifrån
dessa svårigheter. Sålunda böra naturligtvis i störa socknar
stämmorna utsättas till sådana tider, som för befolkningen äro
i möjligaste mån passande. Hvad särskildt lappmarkssocknarna
beträffar, torde väl stämmorna, om ej alltid, så dock ofta nog
kunna utsättas i sammanhang med de stora kyrkhelgerna, så att
man håller stämmorna å eller intill Marie bebådelsedag och
Mikaelsmässan, då denna infaller i oktober samt vid advent och

jul o. s. v. .

Vidare är det ju ej nödvändigt, när det gäller kommunala
angelägenheter, att man iakttager personlig inställelse, utan man
har den utvägen att rösta med fullmakt; och jag föreställer mig,
att det ej skall möta några oöfvervinneliga svårigheter att placera
fullmakterna på ett tillräckligt antal röstande af dem, som
bo närmare stämmolokalerna. Det antydes i utskottets utlåtande,
att man skulle kunna göra den ändring, att flera fullmakter
placerades på en hand, men jag undrar verkligen, om kammaren
vill vara med om en ändring i den riktningen,
torde i de stora kommunerna vederbörande vid stämmornas utsättande
böra tillse, att dessa blifva i behörig ordning kungjorda.

Detta både kan och bör iakttagas.

En annan utväg att råda bot på olägenheterna är, att, när
kommunerna äro alltför stora, desamma delas i särskilda kommuner.
Detta är ju eu utväg, som endast undantagsvis kan
ifrågakomma, men det är ej tvifvel om, att den utvägen bör
användas i fråga om en och annan af dessa störa lappmarkssocknar,
när kommunens ekonomiska bärkraft tillåter det och de
lokala förhållandena i öfrigt äro sådana, att det låter sig göra.

Jag anser sålunda, att det redan nu finnes i hufvudsak tillräckliga
utvägar för att råda bot på de antydda olägenheterna,
så att man slipper denna röstning på olika lokaler eller röstsedlarnas
insändande med posten. Därtill kommer, att förevarande
skrifvelseförslag siktar långt utöfver de stora lappmarkssocknarnas
speciella behof. Om förslaget vore inskränkt till att vara en uteslutande
norrlandsfråga eller till att tillfredsställa uteslutande

Nr 29. 44 Lördagen den 27 april.

Om under- dessa störa lappmarkssocknar, så kunde man ju tänka på saken.

de röstberätti- ,^en det är el s^> u^an man syftar här på alla vidsträcktare
gade i vissa landsbygdskommuner. Man afser kommuner i allmänhet af större
landtkommu- utsträckning hela landet utöfver, och det är ej i utlåtandet anner
att del- tydt, hvar gränsen skulle sättas. Kanske förslaget skall gälla
niZVa å/gö-kommuneT af endast en eder ett par mils utsträckning. I så
randen m. m. l-ad skulle det komma att afse så godt som all våra landsbygds(Forts.
) kommuner, med undantag endast af de små kommunerna på de
rena slättbygderna. Jag kan ej föreställa mig, att det kan vara
lämpligt att på detta sätt allmänt införa röstning på skilda lokaler
eller per post i kommunala angelägenheter. Nu kan jag
förstå, att en och annan, som varit med om lagutskottets utlåtande
förra gången, kan vara benägen att bifalla motionen äfven
denna gång, men det är att märka, att då voro skälen ofantligt
mycket starkare än nu. Det var särskildt de två i yrkandet då
framhållna hufvudsyftena, som förra gången bestämde utgången,
nämligen dels önskan, att landstingsmannavalen måtte kunna förrättas
bekvämare, dels önskan, att kommunerna ej måtte alltför
lätt kunna sätta sig i skuld. Men som jag nämnt, äro redan
åtgärder vidtagna eller på väg att vidtagas för att råda bot på
dessa olägenheter, och då kan jag ej förstå, att man nu skall
behöfva skrifva till Kungl. Maj:t och därmed kasta sig in på en
reformstråt, som kan leda till så oberäkneliga följder, som här
kan blifva fallet. Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.

Herr Bergqvist: I de stora vidsträckta kommunerna är
det ju alldeles uppenbart så, att en ganska afsevärd del af befolkningen
har ytterst svårt att få tillfälle att deltaga i handläggandet
af kommunens gemensamma angelägenheter. Dessa
olägenheter ser man nog, men svårast är det att peka på de
verkliga botemedlen emot dem. Jag tror knappt, att något af
de medel, som förslagsvis nämnts, kan anses antagligt. En tanke,
som inom derå af dessa orter har framhållits, är den, att en
sådan ändring borde vidtagas i kommunallagarna, att det skulle
tillåtas en eller ett par representanter att tala i t. ex. ett helt
byalags namn. Det förslaget torde emellertid icke kunna eller
böra genomföras, men om man tänker ut tanken litet längre,
kommer man till en annan tanke, som verkligen finnes inrymd
i kommunallagarna, nämligen inrättande af kommunalfullmäktige.
Såvidt jag förstår, finnes det intet annat botemedel för att få
en rättelse i olägenheterna inom de stora vidsträckta kommunerna
än just detta, att kommunalfullmäktige införas. Men därvid
behöfvas då gifvetvis några kompletterande bestämmelser, som
garantera inval af fullmäktige ifrån respektive delar af kommunen.
Nu är emellertid en sådan åtgärd icke demokratisk och står sålunda
ej i öfverensstämmelse med tidsriktningen. Därför tror
jag ej, att den har utsikt att vinna något beaktande. Men det

Lflrdagen den 27 april.

45 Nr 29.

tillåter jag mig ändock säga, att jag knappast tror, att det finnes Om under
något annat sätt att få en jämn representation i våra störa
kommuner. Jag gör intet yrkande. qafc ,• vissa

landtkommu Herr

Trygger: Herr talman! Jag var med om det lag- nerattdelutskottets
tillstyrkande utlåtande, som här blifvit åberopadt, och k°Tö.

jag har också i konstitutionsutskottet tillstyrkt den hemställan, randen
som nu föreligger. Det är visserligen sant, som herr Ekman (Forts.)
gjorde gällande, att åtskilligt af det, som man velat vinna genom
lagutskottets hemställan 1909, har man redan vunnit, men han
erkände ock, att man icke har vunnit allt, och det är just skälet,
hvarför utskottet har förenat sig om den hemställan, som nu
ligger på kammarens bord. Utskottet föreslår nämligen, att
Riksdagen skulle skrifva till Kungl. Maj:t och begära utredning
om, i hvad mån särskilda åtgärder höra vidtagas för att i
kommuner på landet af större utsträckning den kommunalt röstberättigade
befolkningen må beredas utväg att i större omfattning
än hittills deltaga i kommunala afgöranden. Däremot har
utskottet icke på något sätt godkänt det förslag till frågans
lösning, som herr Lindhagen framställt, utan utskottet har hänvisat
saken i sin helhet till Kungl. Maj:t, hvadan den utredning,
som Kungl. Maj:t gör, och endast den, bör lämna ledning för att
bestämma, om öfver hufvud något kan göras. Det kan ju hända,
att ingenting kan göras, och då får herr Ekman rätt, men därest
frågan om några effektiva åtgärder kunna vidtagas besvaras jakande,
blir det Kungl. Maj:t, som har att bestämma, hvad som
bör göras. Jag kan ej finna, att det kan vara någon som helst
olägenhet i att tillmötesgå den önskan, som har fått sitt uttryck
i motionen, ty det kan väl ej vara någons mening, att i de synnerligen
stora kommunerna folk i allmänhet böra uteslutas från att
få utöfva sin rösträtt vid kommunala val och öfver hufvud i
kommunala angelägenheter. Kan man i dessa sällsynt stora
kommuner bereda dem möjlighet att få deltaga i afgörandet på
samma sätt, som man har möjlighet i kommuner i allmänhet, bör
man väl göra det. Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt samt
vidare på afslag därå, och förklarades den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 24 och 26 innevarande april bordlagda memorial
nr 49, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
anslag till nyanskaffning af krigsfartygsmateriel.

Nr 29.

Lördagen den 27 april.

46

Punkten I.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.
Punkterna II och III.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 24 och 26
innevarande månad bordlagda memorial nr 52, med förslag
rörande aflöningsbestämmelser för de vid lagtima riksdag hos
kamrarna, hos de ständiga och tillfälliga utskotten samt i Riksdagens
kansli anställda tjänstemän och betjänte m. m., biföll
kammaren hvad utskottet i detta memorial hemställt.

Om delgif- Föredrogs ånyo lagutskottets den 24 och 26 i denna månad
stäZZgfmedh0Td}aSda utlåtande nr 41, i anledning af Kungl. Majrts probera,
som position med förslag till lag om andrad lydelse af 11 kap. 9,
vistas utrikes. 24 och 38 §§ rättegångsbalken.

Genom en den 26 januari 1912 dagtecknad proposition nr 25
hade Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit Riksdagen
att antaga vid propositionen fogadt förslag till lag om ändrad
lydelse af 11 kap. 9, 24 och 38 §§ rättegångsbalken.

Utskottet hade i föreliggande utlåtande på åberopade grunder
hemställt,

att Riksdagen, med tillkännagifvande att det genom förevarande
proposition framlagda lagförslag icke kunnat oförändradt
af Riksdagen godkännas, ville i anledning af samma proposition
för sin del antaga följande förslag till

(Kungl. May.ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Lag

om ändrad lydelse af 11 kap. 9, 24 och 38 §§ rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 9, 24 och 38 §§ rättegångsbalken
skola erhålla följande ändrade lydelse:

9 §.

Vistas svaranden å ort utom riket, må delgifningen ske i
enlighet med lagen & den utrikes orten.

Lördagen den 27 april.

47 Nr 39.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

( Utslco Hets förslag:)

Om delgif Är

svaranden veterligen ur riket faren utan att upplysning stämmng^mcd
kunnat vinnas, hvar han sig uppehåller, och förekomma därjämte den, som
omständigheter, som gifva anledning antaga, att han håller sig vistas utrikes.
undan eller att han har för afsikt att för framtiden bosätta sig (Forts.)
i främmande land, varde stämningen införd i allmänna tidningarna
tre gånger, minst fjorton dagar mellan hvarje gång.

Därjämte skall, där svaranden inom riket har kändt hemvist,
stämningen i hufvudskrift eller besannad afskrift fästas å hans
husdörr och uppläsas för hans husfolk, om sådant finnes, samt,
där han ej har sådant hemvist men äger fastighet inom riket,
öfverlämnas till den, som förvaltar fastigheten.

Hvad ofvan i denna § stadgas Hvad ofvan i denna § stadskall
icke äga tilllämpning för gas skall icke äga tillämpning

fall att svaranden hos

det fall att svaranden hos rätten
eller häradshöfdingen i den ort,
där han är eller senast var
i riket boende, anmält viss person,
som äger att för honom
stämning mottaga, eller anvisning
å sådant ombud eljest
kunnat erhållas.

Anmälan, hvarom nu sagts,
må endast föras för viss tid, ej
öfverstigande tre år; och skall
anmälan, som sålunda sker, upptagas
i förteckning, som å landet
föres af häradshöfdingen
och i stad af rätten.

för det

rätten eller häradshöfdingen i
den ort, där han är eller senast
var i riket boende, anmält viss
person, som äger att för honom
stämning mottaga, eller anvisning
å sådant ombud eljest
erhållits.

Anmälan, hvarom nu sagts,
skall upptagas i förteckning,
som å landet föres af häradshöfdingen
och i stad af rätten.

24 §.

Delgifves stämning enligt stadgandet i 9 § andra stycket,
skall hvad där om delgifningen är föreskrifvet vara till fullo verkställdt
sist å etthundratjugonde dagen före inställelsedagen.

38 §.

Intyg af två stämningsmän, emot hvilka ej förekommer jäf,
som om vittnen är stadgadt, galle såsom fullt bevis, att delgifning
blifvit så verkställd, som intyget innehåller. Enahanda
vitsord tillkomme intyg, som meddelats af kronofogde, stadsfogde,
länsman eller notarius publicus eller af svensk konsul eller vid
svenskt konsulat anställd tjänsteman, så ock intyg af fjärdingsman,
då han verkställt delgifningen efter förmans uppdrag.
Skriftligt erkännande om delgifning vare ock, där det är genom
intyg af en ojäfvig stämningsmän bestyrkt, ansedt Båsom fullt
bevis om delgifningen.

Nr 29. 48

Lördagen den 27 april.

°y.deW'' (Kungl. Maj:tg förslag:) (UtsJcottets förslag:)

stämning med . Intyg, att delgifning å utrikes ort skett, skall ock, där intygsden,
som gifvarens behörighet styrkes af svensk eller här i riket anställd
vistas Utrikes, diplomatisk eller konsulär tjänsteman, gälla såsom fullt bevis, att
(Ports.) delgifning verkställts så, som intyget innehåller.

Reservation hade afgifvits af herr Alexanderson, med hvilken
herrar Håkanson och Petersson i Lidingö villastad instämt, och
som anfört:

»Af föredragande departementschefens yttrande till statsrådsprotokollet
i anledning af lagrådets anmärkningar föranledes jag
antaga, att den åsyftade innebörden af stadgandena i tredje och
fjärde styckena af den föreslagna 9 § i 11 kap. rättegångsbalken
är den, att anmälan hos rätten eller häradshöfdingen om ombud
må ske endast före utflyttningen och således ej heller efter utflyttningen
kunna förnyas. En dylik lösning synes mig i allt fall
innebära en medelväg, som väl förtjänar att tagas i öfvervägande.
Såsom utskottet framhållit, medgifver emellertid den i förslaget
gifna formuleringen en tolkning, som medför, att begränsningen
till viss tid af anmälans giltighet skulle i det närmaste förfela
sitt syfte. För att skapa klarhet har utskottet utmönstrat all
tidsbegränsning; men därmed har utskottet ock helt lämnat
obeaktade de enligt min mening välgrundade betänkligheter,
som af en ledamot i lagrådet framställts emot anmälningsrätt
oberoende af hemvist och med till tiden obegränsad giltighet.

Då jag hvarken kan tillstyrka den kungl. propositionen
oförändrad, än mindre biträda utskottets ändringsförslag, och
icke ser mig i tillfälle att framlägga ett formuleradt ändringsförslag
i den riktning, som synes mig önskvärd, återstår mig ej
annat än att hemställa om afslag å den kungl. propositionen i
dess helhet.»

Herr Alexanderson: Herr talman, mina herrar! Som

herrarna behagade finna, har jag jämte ett par andra ledamöter
af utskottet till dess utlåtande fogat en reservation.
Innan jag inlåter mig närmare på, hvilka meningsskiljaktigheterna
i själfva verket äro mellan reservanterna och utskottsmajoriteten,
får jag kanske med ett par ord beröra den fråga,
hvarom den föreliggande kungl. propositionen rör sig, och
som för en del af kammaren torde vara ett skäligen främmande
ämne.

Själfva hufvudsyftet med propositionen är det, som framgår
af det första lilla stycket i 9 §, nämligen att en svarande, som
vistas å utrikes ort, skall med för domstol här i riket laga
verkan kunna delgifvas stämning i enlighet med de regler, som
gälla på delgifningsorten. För närvarande laborerar man hos

Lördagen den 27 april.

4''J Nr 29.

oss med eu betydlig svårighet i fråga om delgifning med sådan Om delgifutrikcs
vistande part. Det förliåller sig nämligen så, att domstol .t^ninamzd
här i riket enligt nu gällande rätt ej kan godtaga en stämning,'' (jen> 80m
som sker på annat sätt än i enlighet med reglerna i kap. 11 vistas utrikes.
rättegångsbalken, medan å andra sidan iakttagandet af dessa reg- (Ports.)
ler i själfva verket är förhindradt i åtskilliga främmande stater,
som ej vilja tillåta våra konsulatjänstemän att verkställa denna
delgifning, och det allra minst med den främmande statens egna
undersåtar, utan fordra, att detta skall ske genom deras egna
stämningsmän. Sålunda är saken den, att den stämning, som
får ske i det främmande landet, den gäller ej hos oss, och den
stämning, som skulle gälla hos oss, den kan ej ske i det främmande
landet. Ur detta dilemma vill det föreliggande förslaget
rädda oss genom eu anordning, hvartill motsvarighet redan gäller
i de flesta andra rättegångsordningar, nämligen att en stat vid
sina domstolar godtager en delgifning, som i ett visst annat land
skett i enlighet med de regler, som inom det landet gälla. Emellertid,
denna regel, som de flesta andra länder undantagslöst och
utan restriktioner antagit, den har man haft vissa betänkligheter
emot att hos oss acceptera utan alla garantier, och den tvistefråga,
som nu yppat sig mellan utskottsmajoriteten och reservanterna,
rör sig helt enkelt därom, hur långt man kan och bör
gå i fråga om sådana garantier till svarandens favör. Orsaken,
hvarför man anser sig behöfva garantier, är, att i åtskilliga främmande
länder godtages ett delgifningssätt, som efter vårt sätt
att betrakta saken är något lösligt och ej ger tillräcklig garanti
för, att svaranden i verkligheten får del af den stämning, som
legaliter anses vara honom delgifven. Den ifrågasatta möjligheten
för svaranden att gardera sig mot en dylik risk har innebörden
af en rätt för honom att anmäla ombud för sig hos den
domstol, där han sist hade sitt hemvist här i riket, med den
verkan, att i det fallet delgifning icke får ske direkt i utlandet
i enlighet med den främmande lagens bestämmelser, utan att
delgifningen skall ske till det föreslagna ombudet.

I fråga om den omfattning, hvari en sådan anmälningsrätt
skulle medgifvas, har utskottet ändrat Kungl. Maj:ts förslag och
därvid enligt reservanternas åsikt gått alldeles för långt.

En anmälan om dylikt ombud skulle man enligt utskottets
förslag få göra, äfven om man numera icke ägde hemvist inom
riket. — Således, hur lång tid som helst, efter det att en person
flyttat ur landet, skulle han genom en dylik anmälan kunna borttaga
kärandens rätt att använda delgifning af stämningen utrikes
enligt det främmande landets lag. Och vidare, en eu gång
gjord anmälan skulle stå så länge öfver hufvud taget, detta ombud
lefde och vore till finnandes, om anmälan blott en gång i
tiden blifvit gjord.

Det ursprungliga kungliga förslagets ståndpunkt var en helt
Första kammarens protokoll 1912. Nr 29. 4

Sr 29. 60

Lördagen den 27 april.

Om delgif- och hållet annan. Blott så länge eu person alltjämt hade hemning
af vist här, skulle anmälan gälla. Den ståndpunkt, utskottet intager,
* förordades åter vid förslagets remitterande till lagrådet för pröf vistas’utrikes,

ning, understöd, af ett par af lagrådets medlemmar; men två
(Forts.) andra medlemmar af lagrådet vände sig tvärtom med skärpa mot
en sådan ifrågasatt utsträckning af svarandens anmälningsrätt
och påpekade, att införandet af ett stadgande af nämnda art i
själfva verket skulle ställa en kärande i en ganska osäker och
prekär ställning. När Kungi. Maj:t sedan återfick lagförslaget
med lagrådets däröfver afgifna yttrande, fann Kungl. Maj:t sig
icke heller böra, på sätt som lagrådets förstnämnda tvenne medlemmar
ifrågasatt, frångå den i förslaget uppställda principen,
utan Kungl. Maj:t försökte att gå en medelväg, enligt hvilken
vederbörande skulle hafva rätt att verkställa dylik anmälan,
medan han ännu var bosatt här i riket, men däremot icke sedan
han utflyttat till främmande land, och denna anmälan skulle
endast vara gällande ett visst antal år, men under denna tid
oberoende af hemvistets upphörande här i riket. Det är denna
medelväg, vi reservanter äfven funnit värd att förorda, men vi
hafva i likhet med utskottets majoritet funnit, att bestämmelsen
icke kommit till ett tillräckligt klart uttryck i det kungl. förslagets
formulering.

Utskottet har egentligen icke heller haft mycket att anmärka
mot den kungl. propositionens ståndpunkt utom det, att själfva
formuleringen är oklar. Härtill fogar utskottet endast följande
anmärkning i sak: det torde, säger utskottet, icke »behöfva befaras,
att de förteckningar, som skola föras öfver ifrågavarande
anmälningar, skola blifva af den vidlyftighet, att ett eftersökande
i desamma af sådan anmälan bör kunna föranleda större svårighet».
Nej, det tror icke jag heller! Man känner sig nästan
frestad att tro, att det är ett uttryck af utskottets skämtlynne,
när det kämpar mot denna förmodade betänklighet mot utskottets
ståndpunkt. Dessa förteckningar komma visserligen icke att bli
så öfverfyllda, att det blir förenadt med någon svårighet att
däri uppleta de olika ombudens namn! Vi äga redan nu sådana
förteckningar vid häradsrätter och rådstufvurätter — det vill
säga på papperet — i de flesta fall torde de nämligen icke
existera, af den anledningen, att ännu icke något ombud blifvit anmäldt,
och i framtiden komma nog anmälningarna också att bli ytterst
få. Men det är icke dm betänkligheten, som reser sig mot en utsträckning
af anmälningens giltighet till huru lång tid som helst
eller mot bestämmelsen, att den får göras af en för längesedan
bortflyttad person, utan betänkligheten gäller, att, sedan en person
för länge sedan flyttat ur riket, det kunnat råka mer eller
mindre i glömska, hvar han sist hade sin boningsort, då han
var boende här, och det skulle då vara förenadt med ett betydligt,
men bra onödigt besvär för en tilltänkt kärande att behöfva

Lördagen den 27 april.

61 Nr

verkställa undersökningar hos rätten i den ort, där ifrågavarande Om delgifperson
betinnes eu gång hafva varit boende, för att få under- , nin9 ,
rättelse om, huruvida möjligen eu sådan anmälan kunde före- (ien som
finnas. I nittionio fall af hundra skulle käranden finna, att en vistas’utrikes.
sådan anmälan icke föreligger, men då det måste vara käranden (Forts.)
angeläget att icke begå någon faute och efter det stämningen
delgifvits på den utrikes orten riskera att mötas af invändningen:
i detta fall är verkligen en sådan anmälan gjord — så måste
käranden för säkerhets skull vidtaga detta försiktighetsmått.

Stadgandet kommer icke att vara den tilltänkte svaranden till
någon nytta, ty det får eu ytterligt ringa användning, men det
kan komma att begagnas i enstaka fall för att illudera kärandens
rätt. Det kan hända, att eu stämning icke kan med något
resultat göras om, sedan den första befunnits vara felaktig, ty
om under tiden exempelvis klandertid utlupit, är det numera för
sent. Vi reservanter mena alltså, att med eu dylik till tiden
obegränsad anmälningsrätt gör man i själfva verket ingen någon
särskild nytta, men däremot kan man ställa till allvarliga förtretligheter
och rättsförluster för en kärande.

Nu vore det emellertid visserligen beklagligt, om på denna
lilla tufva lasset skulle stjälpa. Det är icke någon stor fråga,
som genom förevarande kungl. förslag skulle vinna sin lösning, men
det är en fråga af eminent praktisk natur, och det vore af vikt
att få densamma löst så fort som möjligt. Man skulle också
kunna mot reservanternas ståndpunkt invända, att vi varit skyldiga
— när vi egentligen voro ense med Kungl. Maj:t i sak och
endast funnit bestämmelsens formulering i viss mån otillfredsställande
— att söka råda bot på detta. Ja, det kan hända, att
detta är ett riktigt påstående, men förhållandet var det, att utskottet
vid företagande af sin sakliga ändring blef snabbare färdigt
med dess redigering än vi med vår rena redaktionsförändring,
och följden blef, att jag måste ställa mig på den ståndpunkt,
som i reservationen angifvits. Emellertid har jag senare kunnat
öfvertyga mig om, att det är mycket lätt att verkställa den behöfliga
ändringen, för att den mening, som utan tvifvel ligger
till grund för Kungl. Maj:ts proposition, skall få ett rätt uttryck,
nämligen att anmälan för att vara giltig skall kunna få göras
endast af en person, som fortfarande är bosatt här i riket, och
icke heller få förnyas, efter det han flyttat till utlandet, äfvensom
att anmälan, därest han fortfarande är bosatt här, måste
förnyas hvart tredje år för att vara gällande. Detta kan ske
genom en enkel ändring antingen i tredje eller fjärde stycket
— hvilket man vill — af 9 §. Jag har hört mig för hos lagstiftningsteknici
och funnit, att detta icke möter några som helst
svårigheter.

Med hänsyn härtill har nu också Andra kammaren utan
votering och utan något motyrkande beslutat att till lagutskottet

Nr 2!). 52

Lördagen den 27 april.

Om delgifning
af
stämning med
den, som
vistas utrikes.
(Forts.)

åtterremittera detta betänkande i ändamål att få en sådan förändring
verkställd, som jag nu antydt, och vid sådant förhållande
anhåller jag, herr talman att i samma syfte få yrka, det äfven
Första kammaren måtte åtterremittera betänkandet till lagutskottet.

Herr Trana: Herr talman, mina herrar! Då jag för min

del anser, att nu föreliggande lagförslag i den form det från
lagutskottet kommit på kammarens bord är fullt antagligt, har
jag mycket svårt att förena mig i yrkandet på återremiss, utan
får jag i stället yrka bifall till utskottets förslag. Den upplysning,
som den siste ärade talaren lämnade, att Andra kammaren
redan återremitterat ärendet, förefaller litet märkvärdig, ty just
nu underrättade mig en ledamot af Andra kammaren, att denna
kammare utan diskussion antagit utskottets förslag.

Emellertid vill jag, som sagdt, yrka bifall och med några ord
stödja mitt yrkande. Såsom på sidan 5 i Kung! Maj:ts proposition
inhämtas, har föredragande statsrådet vid ärendets behandling
den 24 mars 1911 inför Konungen framlagt de skäl, som
tala för, att man skulle bereda en kärande den lättnaden, att
han skulle kunna delgifva eu utrikes vistande svarande stämning
på det sätt, som gäller i den stat, där denne svarande för
tillfället vistas. Statsrådet har också yttrat: »Utväg att prak tiskt

genomföra denna princip föreligger genom den i Haag den
17 juli 1905 afslutade och den 21 april 1909 för Sveriges del
ratificerade konventionen angående vissa till civilprocessen hörande
ämnen af internationell natur». Det är för mig hufvudsaken
och en högst betydande hufvudsak, att man får igenom eu sådan
lag! Skall man nu förkasta lagen, så beror detta naturligtvis
på, huruvida de skäl, som anförts mot lagen, äro fullgiltiga. I
detta afseende har reservanten anfört hufvudsakligen eu omständighet.
Plan säger nämligen: »För att skapa klarhet har ut skottet

utmönstrat all tidsbegränsning; men därmed har utskottet
ock helt lämnat obeaktade de enligt min mening välgrundade
betänkligheter, som af en ledamot i lagrådet framställts emot
anmälningsrätt oberoende af hemvist och med till tiden obegränsad
giltighet». Men då måste reservanten vid läsningen af
lagrådets yttrande ha missförstått detsamma. Såvidt jag kunnat
finna, har ingen ledamot af lagrådet opponerat sig mot, att eu
person, som äger hemvist inom riket, men därifrån utflyttat, skall
hafva rätt att göra en till sin giltighetstid obegränsad anmälan
hos häradshöfdingen eller rätten. oDen enda medlem, som uttalat
betänkligheter häremot, säger: »A andra sidan möter det stora

betänkligheter att medgifva utflyttad person ifrågavarande förmån
utan hvarje begränsning till tiden. Det måste anses föga tillfredsställande,
att den, som åratal efter utflyttningen har att
stämma den utflyttade till svensk domstol, skall, vid äfventyr

Lördagen den 27 april.

63 Nr 2!).

åt'' rättsförlust, vara tvungen att, sedan måhända tiden för utilytt <>n\ delgifningen
fallit i glömska, efterforska, huruvida en ännu gällande ,..mn9 aJ ,
anmälan af ifrågavarande beskaffenhet möjligen blifvit gjord.»s ^en^sam''
Men så tillägger han: »Och att i lag fastställa någon begräns- vistas ‘utrikes.

ning med afseende på tiden, under hvilken anmälningen skulle (Forts.)
gälla, låter sig näppeligen göra. Det vill synas, som om öfvervägande
skäl tala för, att man i förevarande hänseende bör stanna
vid förslagets ståndpunkt.» Vid sådant förhållande får man väl
säga, att denne ledamot af lagrådet icke velat bestämma någon
tid, under hvilken anmälan skulle vara giltig. Jag kan icke
läsa detta på annat sätt. Och jag undrar sannerligen icke på,
att lagrådets medlemmar voro eniga, ty gällande lag står på den
ståndpunkten, och den omständigheten, att ett nytt stämningssätt
skall tillämpas, kan väl icke hafva den kraftiga verkan, att
den gjorda anmälan icke skulle få fortfarande gälla under obestämd
tid. Jag kan således icke inse, att detta var ett skäl
emot lagutskottet, utan jag håller före, att detta var en så liten
tufva, att lasset icke bör stjälpa på den.

Nu har dessutom reservanten funnit en utväg att afhjälpa
denna sak. Han säger nämligen: »Af föredragande departementschefens
yttrande föranledes jag antaga, att den åsyftade innebörden
af stadgandena i tredje och fjärde styckena af den föreslagna
9 § i 11 kap. rättegångsbalken är den, att anmälan hos
rätten eller häradshöfdingen om ombud må ske endast före
utflyttningen och således ej heller efter utflyttningen kunna förnyas».
Jag kan icke läsa fram detta ur statsrådets yttrande.
Reservanten fortsätter: »En dylik lösning synes mig i allt fall

innebära eu medelväg, som väl förtjänar att tagas i öfvervägande».
Jag kan icke anse, att denna medelväg är så själfklar,
ty det förefaller mig orättvist, att en person, som vid flyttning
ur riket försummar att anmäla ombud, sedermera, därest
han beslutar sig för att under en längre följd af år bo utrikes,
skall sakna rätt till dylik anmälan. Något hållbart juridiskt eller
annat skäl för att han skulle förlora denna rätt kan jag icke
linna. Då är frågan, huruvida icke eu återremiss skulle blifva
tämligen onödig. Nu vet jag ju icke, hur det har gått i Andra
kammaren — deu saken står ju ännu öppen, men såvidt jag
icke får bättre skäl för den andra uppgiften, måste jag tro på
den, som jag inhämtat. Jag är dock öfvertygad om, att om
lagutskottets pluralitet, som i likhet med mig funnit lagen vara
antaglig med obetydliga ändringar, får ärendet tillbaka, kommer
lagutskottet att vidhålla denna ståndpunkt, och utlåtandet torde
därför helt säkert återkomma till kammaren oförändradt. Att
då återremittera betänkandet, för att någon af reservanterna
skulle få tillfälle att särskildt ansluta sig till utskottets pluralitet,
kan jag icke finna lämpligt, ty jag tror icke, att herr Alexander -son menar, att hela lasset borde stjälpa på en så liten tufva.

Xr 2i). 54

Lördagen den 27 april.

Om delgif- I)et vore ändå alltför orimligt. De ändringar, som vidtagits af
ning af utskottet, äro ju hufvudsakligen dessa: under det Kungl. Maj:t
S ^en^sim föreslagit, att hvad i 9 § stadgas icke skall äga tillämpning för
vistas utrikes, det fall att svaranden hos rätten anmält viss person att för
(Forts.) honom mottaga stämning eller anvisning å sådant ombud eljest
kunnat erhållas, så har utskottet föreslagit, att denna sista passus
skulle utbytas mot bestämmelsen: »eller anvisning å sådant ombud
eljest erhållits». Skälet till utskottets ändring är naturligtvis
den, att det är ganska svårt att åstadkomma bevisning om att
anvisningen på ombud icke kunnat erhållas, men betydligt lättare
att visa, att någon kännedom om sådant ombud icke erhållits.

Den andra ändringen, som utskottet vidtagit, gäller ju Kungl.
Maj:ts förslag, att anmälan må göras för eu tid af högst tre år.
Denna bestämmelse har af utskottet uteslutits dels såsom tvetydig
och dels såsom öfverflödig, och jag är öfvertygad om, att
denna skiljaktighet endast är ett teoretiskt spörsmål utan minsta
inverkan i praktiken. Från den domstol, där jag tjänstgjort i
35 år, kan jag icke minnas, att det någonsin förekommit någon
anmälan till rätten angående ombud, som vore behörigt att svara
på stämningar. Jag tror sålunda, att det, praktiskt sedt, är
alldeles orimligt att komma fram med sådana obetydliga invändningar,
och jag får, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag,
sådant det här föreligger.

Herr Trygger: För min del får jag säga, att om jag skulle
välja mellan Kungl. Maj:ts förslag och utskottets förslag, skulle
jag alldeles gifvet taga Kungl. Maj:ts, ehuru jag visserligen måste
erkänna, att äfven mot detta förslag anmärkningar kunna göras
— i stort sedt de, som framställts af herr Alexanderson. Företrädet
hos Kungl. Mapts förslag gäller icke blott med afseende
på tiden för anmälans giltighet, i hvilken fråga Kungl. Maj:t
föreslagit eu begränsning, men där jag tycker, att utskottet gått
alldeles för långt, utan äfven i fråga om den andra af utskottet
vidtagna ändringen. Kungl. Maj:t har i denna del föreslagit:
»Hvad ofvan i denna § stadgas skall icke äga tillämpning för

det fall, att svaranden hos rätten —--anmält viss person,

som äger att för honom stämning mottaga, eller anvisning å
sådant anbud eljest kunnat erhållas.» Så står det i den gamla
lagen, och den affattningen har Kungl. Maj:t upptagit. Men utskottet
har ändrat detta till: »— eller anvisning å sådant ombud
eljest erhållits». Den formuleringen anser jag vara en bestämd
försämring, ty man måste komma ihåg, att det moment, hvarom
här är fråga, afser icke blott de fall, då man får tillämpa första
punkten af 9 §, utan äfven tillämpningen af stadgandet i den
gamla 9 §: »Nu är svaranden veterligen ur riket faren» etc.
Och man måste af den person, som vill använda detta stämningssätt,
fordra, att han icke tager saken alltför nonchalant.

55 Nr 2».

Lördagen den 27 april.

Det är detta, som ligger i uttrycket, att anvisning på ombudet ,,m_ delgif icke

»kunnat erhållas.» stämning med

Jag ber på dessa skäl att tå yrka återremiss. den, som

vistas utrikes.

Herr statsrådet Sandström: Ilerr talman! Jag skall be (Ports.)
att i anledning af den näst föregående talarens anförande få
göra några erinringar.

Skillnaden mellan utskottets förslag och Kuugl. Maj:ts förslag
består ju hufvudsakligen däruti, att den tidsbegränsning,

Kungl. Maj:t beträffande giltigheten af ifrågavarande anmälan
till rätten eller domaren föreslagit, af utskottet borttagits. Däremot
äro Kuugl. Maj:ts och utskottets förslag hvarandra lika i
det afseendet. att eu sådan anmälan kan göras äfven efter den
anmälandes afflyttning från riket. Men enligt utskottets förslag
kommer den anmälan, som gjorts före eller strax efter afflyttningen,
att kvarstå för framtiden, tills den återkallas, och kan
således för lång tid framåt, äfven sedan det fallit i glömska,
att och hvarest den afflyttade haft sitt hemvist i riket, stå som
ett hinder för delgifning af stämning med honom på det regelmässiga
sättet enligt den utländska lagen. Häraf kunna naturligen
uppstå invändningar och rättsförluster. Enligt Kungl. Maj:ts
förslag förlorar anmälan af sig själf sin kraft sist efter tre år.

Den kan visserligen förnyas för ytterligare tre år, men detta torde
ytterst sällan förekomma, då en person, som efter utflyttning
vistats flera år i sitt nya hemland, säkerligen kommer att föredraga
att blifva stämd efter detta lands lag och saknar hvarje
intresse att undandraga sig där föreskrifvet delgifningssätt.^

Emellertid tror jag, att olikheten mellan utskottets och Kungl.

Maj:ts förslag icke har så synnerligen stor praktisk betydelse för
det fall, att svaranden afflyttat från riket. Ty rätten att hos
domaren anmäla ombud att mottaga stämning kommer säkerligen
att i dylika fall begagnas lika sällan framdeles, som hittills
varit fallet. “ Men oftare kommer att inträffa, att personer, som
fortfarande hafva sitt hemvist här i riket och som ofta vistas
på resor i utlandet, komma att begagna sig af dylik anmälan.

Eu affärsman, som i sina affärer lätt kan råka ut för rättstvister,
kan sålunda, när han uppehåller sig i utlandet på affärsresor
eller af annan anledning, hafva intresse att anmäla sin prokurist
eller annan person såsom ombud för stämnings mottagande. Han
undgår därigenom det ofta mera osäkra delgifningssättet i utlandet
förutom obehaget att under vistelsen därstädes uppvaktas
af delgifningsmän. Och i dylika fall kan skillnaden mellan utskottets
och Kungl. Maj:ts förslag vara af en större praktisk
betydelse. Enligt det förra finnes intet hinder att anmäla ombud
att mottaga stämning, så ofta och så länge hufvudmannen
uppehåller sig i utlandet, medan anmälan efter Kungl. Maj:ts
förslag måste gälla bestämd tid, oafsedt om hufvudmannen

Nr 29. 56

Lördagen den 27 april.

Om delgif- befinner sig i utlandet eller ej. För käranden är den senare
stämning medbestämmelsen långt bekvämare, då han därigenom besparas kostden,
som naden och besväret att kontrollera, huruvida svaranden i delgifvistas''utrikes,
ningsögonblicket fortfarande är kvar i utlandet eller möjligen
(Forts.) återkommit till Sverige.

Nu hafva reservanterna ifrågasatt, att den af Kungl. Maj:t
föreslagna tidsbegränsningen skall bibehållas och kompletteras
med förbud att göra anmälan om ombud efter afflyttningen från
landet. Och ehuru jag icke tror, att en sådan ändring blir af
så stor betydelse i praktiken, har jag intet att erinra emot eu
återremiss i sådant syfte. Hufvudsaken är, att den ganska viktiga
reform, som här är föreslagen, icke faller på en meningsskiljaktighet
i en relativt obetydlig detaljfråga.

Herr Trygger: Jag glömde, när jag förra gången hade
ordet, att nämna, att Andra kammaren har beslutat återremittera
ärendet till utskottet.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med
de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemställt samt
vidare därpå, att ärendet skulle visas åter till utskottet; och förklarades
den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 24 och 26
innevarande månad bordlagda utlåtande nr 42, i anledning af
väckt motion i fråga om af draget för konkurskostnad vid fördelning
af köpeskillningen för exekutivt försåld fastighet, hvarur
egnahemslån skall gäldas, biföll kammaren hvad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Lagforslag Föredrogs ånyo lagutskottets den 24 och 26 innevarande
tvinna som &Pril bor<Jlagda utlåtande nr 43, i anledning af Kung], Maj:ts
dödat sitt proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 14 kap.
barn. 33, 34 och 46 §§ strafflagen.

Genom en den 29 mars 1912 dagtecknad proposition nr 109
hade Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen bilagda i
statsrådet och lagrådet förda protokoll föreslagit Riksdagen att
antaga följande förslag till

Lördagen den 27 april.

67 Nr 29.

Lag

om ändrad lydelse af 14. kap. 33, 34 och 43 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 14 kap. 33, 34 och 46 §§ strafflagen
skola erhålla följande ändrade lydelse:

Lagförslag
om sträft för
kvinna, som
dödat sitt
barn.
(Forts.)

33 §.

Har någon, på sätt i 30 § sägs, utsatt eller från sig skilt
sjuklig, bräcklig eller eljest hjälplös person, den han pliktig val
att vårda, eller har någon satt ut eller öfvergifvit den han sig
åtagit eller eljest pliktig var att fortskaffa eller ledsaga; och
skedde det å'' sådant ställe eller under sådana omständigheter,
som i 30, 31 eller 32 § säges; vare lag, som där för hvarje fall
stadgadt är.

34 §.

Har kvinna, som af oloflig beblandelse varit hafvande, i
annat fall än i 22 § sägs, uppsåtligen dödat sitt barn, och välgärningen
föröfvad under inflytande af den öfvergifna eller nödställda
belägenhet, hvari hon i följd af barnets födelse befunnit
sig; då må straff efter 1 eller 3 § nedsättas till straffarbete i
fyra år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande,
till straffarbete i två år.

Där brottet stannat vid försök, må straff, som enligt 2 §
eller 18 § 1 mom. å gärningen följa bort, nedsättas till straffarbete
i sex månader. Har kvinnan under de omständigheter,
som i 1 mom. sagts, utsatt barnet eller det eljest uppsåtligen
från sig skilt och såmedelst i hjälplöst tillstånd försatt, då må
jämväl straff efter 30 § eller 31 § andra punkten nedsättas under
hvad eljest å gärningen följa bort, dock lägst till straffarbete i
sex månader.

46 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 19, 28 eller 40
§, eller i annat fall, än 34 § afser, fälles till straff efter 1 eller
2 § eller 18 § 1 mom., skall ock dömas medborgerligt förtroende
förlustig. Lag samma vare, om någon efter 18 § 2 mom. eller
27 § pröfvas skyldig till straffarbete i minst sex månader.

Utskottet hade i detta utlåtande på anförda skäl hemställt,
att ifrågavarande proposition måtte af Riksdagen bifallas.

Herr Gezelius: Då jag deltagit i behandlingen inom utskottet
af nu förevarande ärende och därvid uttalat mycken
tvekan, huruvida förslaget vore på ett lyckligt och tydligt sätt
affattadt, därest man afsåge att åt dess tillämplighet gifva den

Nr 29. 58

kvinna, som
dödat sitt
barn.
(Forts.)

Lördagen den 27 april.

I^togttosmng, som synes mig nödig, skall jag här yttra några
- • '' ord. Vid utlåtandets justering har jag icke varit i tillfälle att

deltaga och min tvekan har jag därför icke kunnat gorå gällande
vid utlåtandets affattande.

I vngdpunkten lios förslaget till eu ändring af straffen för
"vissa fall af mord och dråp å barn, föröfvade af dess moder,
ligger i den föreslagna nya 34 § af 14 kapitlet strafflagen. Paragrafen
vill från 1 till 3 §§ af samma kapitel skilja de fall, då
kvinna, som af oloflig beblandelse varit hafvande, i annat fall
än i 22 § sägs — det vill säga vid födelsen eller strax därefter
) uppsåtligen dödat sitt barn, såsom paragrafen säger »under
inflytande af den öfvergifna eller nödställda belägenhet, hvari
hon i följd af barnets födelse befunnit sig». Straffpåföljden blir
i sådant fall afsevärdt lägre.

Den tolkning vore visst icke konstruerad, utan synes det
mig ligga närmast till hands, att det nya lagstadgandet skulle
tillämpas i hvarje fall, då ett uppsåtligt "dödande af ett barn begåtts
af dess mor under inflytande af ett nödläge, hvari hon
befunne sig till följd af barnets födelse. Alltså, så snart man
konstaterat ett nödläge och kan påvisa ett kausalsammanhang
mellan detta nödläge och ett barns födelse under angifna förhållanden,
skulla detta lagstadgande vinna tillämpning. Om jag
tänker mig det fallet konkret, exemplifieradt: En kvinna har till
följd af oloflig beblandelse födt ett tjärn; hon har vid barnsbörden
icke vant i något sådant nödläge, som här förutsattes, hvarken
öfvergifven eller nödställd; både hon och hennes barn hafva
under många är därefter lefvat under lyckliga förhållanden, men
efter åratal kommer det felsteg, som hon begått, i dagen. Den
vanära, som alla, iivilka intressera sig för henne, anse ligga i
sakförhållandet, rifver upp det gamla, och i följd af detta barns
födelse kommer hon i det nödläge, som lagförslaget talar om
såsom en förutsättning. Barnet har nått en ålder af låt mig
säga tio år.

En utbrytning från 1 och 3 §§:s tillämpningsområde af sådana
fall, utan att man på samma gång tager under ompröfning,
huruvida icke ett otal andra fall, som skola bedömas efter 1 och
3 §§ i kapitlet, bör vinna beaktande, synes mig icke vara hållbar.
Man kan tänka sig många sådana fali, då omständigheterna tala
lika högt för en längre gående skonsamhet mot en människa,
som har dödat en annan, än nuvarande lag tillåter.

För min tvekan har jag inom utskottet gifvit uttryck i hemställan
om en ändring, men jag erkänner, att den tolkning jag
angifvit icke är nödvändig. För att i någon mån bidraga till,
att den icke må följas vid lagens tillämpning, vill jag från
denna plats hafva uttalat såsom min uppfattning, att lagförslagets
tillämpning förutsätter, att endast eu med hänsyn till kvinnans
förhållanden efter barnsbörden skäligen begränsad tid för -

69 Nr 2ii.

Lördagen den 27 april.

flutit mellan barnets födelse och brottets begående, att den afsedda
strafflindringen för uppsåtlig^ dödande, begånget af en l;vinn(t) aom
mor å dess barn, sålunda icke må tillgodonjutas, då modern så- dödat sitt
Vill fysiskt och psykiskt, till sin personlighet, som i afseende å barn.
yttre förhållauden, såsom de ekonomiska, återkommit till och (Forts.)
under en skälig tid lefvat under för henne förhållandevis normala
förhållanden.

Under förutsättning, att riktigheten af denna min uppfattning
om lagförslagets afsedda innebörd icke bär blir motsagd,
lämnar jag min röst till bifall för detsamma, eljest icke.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad
utskottet i förevarande utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo lagutskottets den 24 och 26 i denna månad
bordlagda utlåtande nr 44, i anledning af väckta motioner om aj> \agtn cmg,
dels utvidgad tillämpning af lagen angående förbud i vissa fall förbud i vissa
för bolag och förening att förvärfva fast egendom in. in., ddsfMJfrbofog
ock ändrad lydelse af 24 § i lagen om arrende af viss jord a °Jtl förvär£a

landet inom Norrland och Dalarne. fast egendom

m. m.

Till behandling af lagutskottet hade hänvisats eu af herr
Carl Lindhagen inom Andra kammaren väckt motion, nr 214,
af följande lvdelse:

»På grund af kända förhållanden, som utvecklats i en myckenhet
äldre framställningar, nödgas jag hemställa: att Riksdagen
ville

l:o) hos Kungl. Maj:t begära framläggande af förslag, att
lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att
förvärfva fast egendom den 4 maj 1906 enligt förebild af norrländska
arrende- och vanhäfdslagarna utsträckes att omfatta
äfven enskilda skogsspekulanter;

2:6) hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag till de norrländska
arrende- och vanhäfdslagarnas fulländande i de afseenden, som
omförmälas i undertecknads reservationer till lagutskottets betänkande
i ämnet vid 1909 års riksdag;

3:o) hos Kungl. Maj:t begära en snar allsidig och oväldig
undersökning af ofvannämnda tre lagars och den norrländska
ägostyckningslagens verkningar i afseende å de syften, som de
skulle tjäna, äfvensom i den mån utredningen därtill ger anledning
omedelbart framlägga förslag till förbättring i lagarna.»

I sammanhang med behandlingen af den i andra punkten
af herr Lindhagens motion gjorda hemställan hade utskottet förehaft
en af herrar F. O. Morsell, Olof Jonsson och Anton Wikström

Xr 20. 60

Lördagen den 27 april.

^tillämnnin/i Andra kammaren väckt, till utskottet likaledes hänvisad

af lagen ang. “^lon, ur bvar* hemställts, att Riksdagen måtte besluta den
förbud i vissa ändringen i lagen af den 2o juni 1909 om arrende af viss jord
fall för bolag i Norrland och Dalarne, att den 24 § finge den lydelsen: »Jordrefföröfvaägaren
vare ansvarig för alla af hemmanet utgående utskylder».

fast egendom it.

m. m. Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på åberopade grun (Forts.

) der hemställt,

a) att herr Lindhagens under mom. l:o) i hans förevarande
motion framställda yrkande icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda;

b) att herr Lindhagens under mom. 2:o) i samma motion
gjorda yrkande icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda; c)

att herr Lindhagens yrkande under mom. 3:o) i motionen
icke måtte föranleda till någon Riksdagens åtgärd; samt

d) att den af herr Mörtsell med flera väckta motionen ej
heller måtte af Riksdagen bifallas.

,„Heor R°gbei''g: I en del lappmarkssocknar, såsom t. ex.

. försele och Arvidsjaur, hafva beskattningsförhållandena
faktiskt varit sådana, att bolagen i allmänhet brukat
vid sig binda betalningsskyldigheten för sina arrendatorers kommunalutskylder.
Men när 1909 års lag infördes och pålade bolagen
en del ökade skyldigheter i förhållande till arrendatorerna
grepos de naturligt nog och förlåtligt nog i viss mån af lusten
att komma ifrån de åtaganden, som enligt lagen icke ålåge dem;
de upphöra nu att betala arrendatorernas kommunalutskylder.
Nu är ställningen vorden sådan, att en hel del arrendatorer äro
så fattiga, att de knappt förmå gälda utskylderna, andra arrendatorer
åter hafva mera förmåga att göra det, men eftersom
utskylderna äro synnerligen höga i dessa kommuner, inflyta de
i regel trögt och ojämnt, och många komma pårestlängd; kommunerna
i sin ordning draga sig för att tillgripa utmätningsatgärder.
Det underlåta de allmänt där uppe. Det inträffar ju
stundom missväxt där. och kommunerna få därför, såvidt möjligt
ar, tala skonsamt fram med sina medlemmar. Följaktligen blir
det ofta nog stora restlängder, och på restlängderna förekomma
icke sällan ett afsevärdt antal arrendatorer. Då går det så, när
de kommunala utgifterna måste gäldas, att de andra skattebetalarna
i socknen, det vill säga hemmansägarna, få ökade
skattebördor, och naturligt är det, att de söka utväg att få hjälp
för de ökade bördorna, och därvid kasta de närmast sina blickar
på arrendatorernas principaler, bolagen och skogsafverkarna,
hvilka njuta^ inkomsten af skogen och i allmänhet anses hafva
låd att betala. Däraf motionen. Men den väg, på hvilken

Öl Nr 2J).

Lördagen den 27 april.

motionärerna ha inslagit, är icke möjlig att gå. Det har ut- ömvning
skottet i sitt betänkande tydligt ådagalagt. _ af lagen ang.

Jag har nu endast velat uttala eu önskan, att åtgärder till förbud i vissa
hjälp för de fattiga skattebetalarna i dessa lappinarkskommuner/a/Z/br bolag
måtte af statsmakterna snarast möjligt vidtagas, men har i öfrigt, ™M°f™rfva
herr talman, icke något yrkande. afast egendom

in. in.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren (Forts.)
biföll hvad utskottet i förevarande utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo Första kammarens andra tillfälliga utskotts Om inrätden
24 och 26 innevarande april bordlagda utlåtande nr 13, i ^etllöshe^sanledning
af Andra kammarens beslut på grund af väckt motion försäkringsom
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående inrättande af arbets- kassa för
förmedling för sjöfolk m. m. sjömän.

I motion inom Andra kammaren, nr 251, hade herr Ernst
Söderberg hemställt,

att Andra kammaren för sin del ville besluta att i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och, därest denna därtill
föranledde, om förslag

dels till inrättandet af en till sjömanshusen anknuten maritim
arbetsförmedling och

dels till eu för sjöfolket afsedd arbetslöshetsförsäkringskassa.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskott, till hvilket motionen
hänvisats, hade i afgifvet utlåtande hemställt, att Andra
kammaren, med afslag å hvad motionären i förevarande motion
hemställt rörande inrättande af en till sjömanshusen anknuten
maritim arbetsförmedling, ville för sin del besluta, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och,
därest denna därtill föranledde, om förslag till inrättande af eu
för sjöfolket afsedd arbetslöshetsförsäkringskassa.

Hvad utskottet hemställt hade Andra kammaren bifallit.

Sedan beslutet delgifvits Första kammaren, hade denna hänvisat
ärendet till förberedande behandling af sitt andra tillfälliga
utskott, som i nu föredragna utlåtande yttrat följande:

»I utlåtande nr 11 har utskottet, i anledning af en likalydande
motion inom Första kammaren hemställt,

»dels att Första kammaren icke måtte bifalla motionen i
hvad den afser inrättande af en maritim arbetsförmedling,

dels och beträffande frågan om en arbetslöshetsförsäkrings -

Nr 29. 62

Om inrättande
af en
arbetslöshetsförsäkringsJcassa
för
sjömän.
(Forts.)

Lördagen den 27 april.

kassa, att Första kammaren ville i så måtto bifalla motionen,
att kammaren för sin del beslutar, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kung!. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t måtte taga under
öfvervägande, huruvida tills vidare och intill dess frågan om
arbetslöshetsförsäkring jämväl för sjömän kan blifva slutligen
ordnad, sjömanshusen genom statsanslag eller annorledes må
kunna sättas i tillfälle att i större omfattning än för närvarande
är förhållandet lämna tillfälliga understöd åt behöfvande, arbetslösa
sjömän.»

Utskottet finner icke anledning frångå hvad utskottet sålunda
hemställt.

Utöfver hvad utskottet anfört i nämnda utlåtande vill utskottet
tillägga allenast följande. Andra kammarens utskott har
såsom främsta skälet för ett omedelbart ordnande af sjöfolkets
arbetslöshetsförsäkring framhållit, att man på detta område redan
nu har ett underlag för en arbetslöshetsförsäkringskassa i sjömanshusens
organisation och i de af sjömännen erlagda hyresafgifterna.
I anledning häraf anser sig utskottet böra erinra,
att nämnda afgifter erläggas endast vid afmönstring från svenskt
fartyg af befälhafvare och besättning, som påmönstrats för utrikes
fart. För besättning i inrikes sjöfart eller å utländskt fartyg
erlägges däremot ingen afgift. Att upptaga hyresafgifter för
jämväl dessa besättningar torde också vara förenad! med synnerligen
stora svårigheter, då för flertalet af dem någon mönstringsskyldighet
icke förefinnes och icke lämpligen kan föreskrifvas.
Hyresafgifterna synas sålunda, åtminstone i sin nuvarande form,
icke kunna läggas till grund för en arbetslöshetsförsäkring.

På grund häraf och under åberopande af hvad utskottet
anfört i utlåtande nr It får utskottet sålunda hemställa, att
Första kammaren icke måtte bifalla Andra kammarens i ärendet
fattade beslut.»

Grefve Lagerbjelke: Då kammaren förut fattat beslut i
samma fråga som den nu förevarande, kan det icke vara lämpligt,
att kammaren ånyo ingår i pröfning af den fråga, som nu
föreligger. Jag får därför hemställa, att kammaren måtte besluta,
att den nu föredragna frågan må anses besvarad genom
kammarens beslut med anledning af utskottets utlåtande nr 11.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr
talmannen yttrade, att annat yrkande därunder ej förekommit
än af grefve Lagerbjelke, att Första kammaren, som förut denna
dag bifallit senare delen af hvad dess andra tillfälliga utskott
hemställt i utlåtande nr 11, i anledning af en likartad, af herr
Lindley väckt motion, hvilket beslut skulle delgifvas Andra
kammaren, måtte finna utskottets i nu föreliggande utlåtande

6:1 Nr 2!).

Lördagen den 27 april.

gjorda hemställan besvarad genom Första kammarens nämnda Om inrät•i
* i j. tonat oj tn

beslut. arbetslöshets försäkrings Härefter

gjordes propositioner, först på bifall till utskottets kassa för
i nu föreliggande utlåtande gjorda hemställan samt vidare på sjömän.
godkännande af berörda yrkande; och förklarades den senare (.Forts),
propositionen vara med ja besvarad.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kung!.
Maj:ts nedannämnda, vid sammanträdets början afiämnade nådiga
propositioner till Riksdagen:

l:o) angående försäljning af sex lägenheter från till kronopark
afsätta förra fältväbelsbostället Hälle nr 1 i Jämtlands län;

2:o) angående upplåtande af lägenheter från förra kompanichefsbostället
Hultarp nr 1 jämte Hultarp nr 2, eu utjord i
Kalmar län;

3:o) angående uppförande af nybyggnad m. m. för entomologiska
afdelningen vid centralanstalten för försöksväsendet på
jordbruksområdet; samt

4:o) angående vissa anordningar i Sveriges geologiska undersöknings
nybyggnad.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts
denna dag afiämnade nådiga proposition till Riksdagen angående
pensionering af distriktsveterinärer med flera.

Upplästes och godkändes jordbruksutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

nr 49, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af ett område från förra kaptensbostället Kulla nr 1 i
Östergötlands län;

nr 50, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af lägenheten Norseskären nr 1 i Älfsborgs län;

nr 51, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående
upplåtande af lägenheter från förra korpralsbostället Öfra Ljungby
nr 1 med Kiddön nr 1 i Göteborgs och Bohus län;

nr 52, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upp -

Nr 2!). 64

Lördagen den 27 april.

låtande af lägenheter från förra häradshöfdingbostället Sunnegata
nr 2 Uppegården i Skaraborgs län;

nr 53, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af lägenheter från förra hospitalshemmanet Näset
nr 1 i Älfsborgs län;

nr 54, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af vissa områden från förra häradshöfdingbostället
Löfsta nr 1 i Södermanlands län;

nr 55. i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af en lägenhet från förra kronofogdebostället Slättåkra
nr 6 Aspegården och nr 8 Månsagården i Jönköpings län;

nr 56, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
eftergift å arrendeafgiften för arrendeåret 1910—1911 för en utarrenderad
kronoegendom i Stockholms län;

nr 57, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående
försäljning af lägenheten Petsarfverum på Gottland;

nr 64, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af vissa områden från förra löjtnantsbostället Åkra
nr 1 och 2 jämte Hvalsta nr 4, en utjord i Södermanlands län;

nr 65, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af en lägenhet från förra regementsskrifvarbostället
Styfvinge nr 1 och 2 med underlydande i Östergötlands län;

nr 66, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af lägenheter från förra fänriksbostället Värlebo nr 2
i Kalmar län;

nr 67, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af de under Gripsholms kungsladugård i Södermanlands
län dagsverksskyldiga torpen Nygärdet nr 1 och Sörtorp
nr 1;

nr 68, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af lägenheter från förra fältväbelsbostället Bälinge
nr 5 Toresgård med Bälinge nr 8 Bengtsgård i Älfsborgs län;

nr 69, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af lägenheter från förra korpralsbostället Knifberga
nr 2 i Östergötlands län;

nr 70, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af vissa områden från förra hospitalshemmanet Vallkärra
nr 7 i Malmöhus län;

nr 71, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upphörande af från viss jord till Visby domkyrka utgående jordskyld;
samt

Lördagen den 27 april.

06 Nr 2».

ur 72, angående rätt för ortsbefolkningen att å statens skogar
inom Västerbottens och Norrbottens län mot en mindre afgift
taga stubbar för tjärbränning.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets utlåtande
och memorial:

nr 17, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående förslag i syfte att frågor om nya eller förhöjda
förmåner till ämbets- och tjänstemän endast genom Kungl. Maj:t
må kunna föreläggas Riksdagen, och

nr 18, med föranledande af kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
utskottets utlåtande nr 10 i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af § 17 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet;

statsutskottets utlåtanden:

nr 53, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
utvändig reparation af stora sjukhusbyggnaden vid garnisonssjukhuset
i Stockholm;

nr 54, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ersättande från fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar af vissa
förskottsvis utgifna medel;

nr 55, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
tillbyggnad och omändring af mässbyggnaden för underofficerare
och manskap vid Lifgardet till häst;

nr 56, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
återuppförande för Svea trängkår af en nedbrunnen verkstadsbyggnad
m. m.;

nr 57, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
uppförande af en gevärsförrådsbyggnad med reparationsverkstad
å Visborgs slätt;

nr 58, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
beviljande af anslag till sjökarteverket och till utförande af sjömätningar; nr

59, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
tillfällig förstärkning af reservationsanslaget till flottans nybyggnad
och underhåll;

nr 60, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
inredande af skollokaler m. m. för flottans räkning i f. d. landshöfdingeresidenset
i Karlskrona;

nr 61, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
Första hammarens protokoll 1912. Nr 29. 5

Nr 29. 66

Lördagen den 27 april.

beviljande af anslag för beredande af tillfällig förbättring i lotsoch
fyrpersonalens aflöningsförmåner jämte en i ämnet väckt
motion;

nr 62, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
användande af allmänna besparingar å riksstatens femte hufvudtitel
till aflönande af en extra mariningenjör m. in.;

nr 63, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
täckande af öfverbetalning å den för Vaxholms och Oscar-Fredriksborgs
fästning afsedda delen af extra ordinarie anslagen till nybyggnader
för kustartilleriets förläggning m. m.; och

nr 64, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
användande af besparingar å vissa extra ordinarie anslag till
anskaffning af krigsfartygsmateriel för täckande af brister i andra
dylika anslag;

bankoutskottets utlåtande nr 19, angående vissa framställningar,
rörande tionde hufvudtiteln, innefattande anslagen till
pensions- och indragningsstaterna;

jordbruksutskottets utlåtanden och memorial:

nr 43, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af två markområden, tillhöriga Västernorrlands regementes
förra öfniDgsplats Sånga mo;

nr 44, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
öfverlämnande till landtförsvaret af viss del af den inom staden
Västerås belägna kronolägenheten Kungsängen;

nr 45, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
öfverflyttande till landtförsvaret af vissa delar af kronodomänerna
nr 2 Hene Prästegården och nr 4 Hene Bredegården i Norra
Kyrketorps socken af Skaraborgs län m. m.;

nr 46, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af lägenheter från förra majorsbostället Tostarp nr 2
med Råröd nr 1 och Lierna nr 1 i Kristianstads län;

nr 47, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af lägenheter från förra militieboställena Norra Ostbro
nr 1 och Södra Östbro nr 1 i Värmlands län;

nr 48, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af vissa områden från förra sergeantsbostället 1 mantal
Kroken nr 1 i Göteborgs och Bohus län;

nr 49, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande af viss del af kronan tillkommande ersättning
för husröta å förra kronojägarbostället V* mantal Sjötorp i Skaraborgs
län;

67 Nr 2».

LOrdagen den 27 april.

nr 50, i anledning af Kungl. Majits proposition angående
upplåtande af vissa områden från förra fanjunkarbostället Farhult
nr 3, 6 i Malmöhus län;

nr 51, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af lägenheter från förra sergeantsbostället Skafve nr 1
och förra kvartermästarbostället Kattarp nr 9 i Malmöhus län;

nr 52, i anledning af Kungl. Majits proposition angående
upplåtande af lägenheter från förra sergeantshostället Vistorp
nr 7 i Kristianstads län;

nr 53, i anledning af Kungl. Majits proposition angående
upplåtande af ett område från kronoparken Gråsliult i Kristianstads
län;

nr 54, i anledning af Kungl. Majits proposition angående
upplåtande af en lägenhet från förra fanjunkarbostället Mörby
nr 4 Kronogården i Östergötlands län;

nr 55, i anledning af Kungl. Majits proposition angående
upplåtande af tre lägenheter från lotten nr 2 Fäladen af förra
skvadronchefsbostället Rebbelberga nr 10 Kungsgården i Kristianstads
län;

nr 56, i anledning af Kungl. Majits proposition angående
upplåtande af tre lägenheter från förra kvartermästarbostället
Lörstad nr 1 och 2 i Kalmar län;

nr 57, i anledning af Kungl. Majits proposition angående
upplåtande af en lägenhet från förra kompanichefsbostället Målen
nr 1 i Jönköpings län;

nr 58, i anledning af Kungl. Majits proposition med förslag
till lag angående flottning af skogsalster i gränsfloderna Torneå
och Muonio samt lag angående ändrad lydelse af 14 § i förordningen
om allmän flottled den 30 december 1880; och

nr 59, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om väckt motion om skrifvelse till Kungl. Majit angående framläggande
för Riksdagen af förslag till grunder för upplåtelse
med tomträtt af bostadstomter å kronojord; äfvensom

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande ur 14,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående utredning rörande vissa skogsarbetares ställning och
lefnadsförhållanden m. m.

Herr statsrådet Sandström aflämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående användande af öfverskott i den så kallade
Djurgårdskassan till vissa reparationsarbeten vid Ulriksdals slott

Nr 29. 68 Lördagen den 27 april.

samt för anordnande af fullständig värmeledning inom Drottningholms
slott;

2:o) angående tilläggspension åt skrifbiträdet hos generaltullstyrelsen
Blenda Amanda Lindström;

3:o) angående vissa nya bestämmelser i afseende å mått
och vikt;

4:o) angående utgifvande af en ny upplaga af handboken
»Sveriges land och folk»;

5:o) angående reglering af aflöningsförhållanden m. m. beträffande
amanuenser m. fl. befattningshafvare vid universitetens
i Uppsala och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutets
vetenskapliga institutioner;

6:o) angående tilldelande af ett andra ålderstillägg å 500
kronor åt fortifikationskassören och förrådsförvaltaren å Älfsborgs
fästning C. G. R. Granlind;

7:o) angående anskaffande af afståndsmätningsinstrument; och

8:o) angående anvisande af särskildt rekryteringsbidrag för
fyllande af 1913 års stater.

Herr statsrådet Petersson aflämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) afgående upplåtande af områden från förra korpralsbostället
Asby nr 1 i Östergötlands län; och

2:o) angående upplåtande af vissa områden från förra fänriksbostället
Hålfredstorp nr 1 i Kalmar län.

Vid föredragning af Kungl. Maj:ts denna dag aflämnade
nådiga proposition till Riksdagen angående vissa nya bestämmelser
i afseende å mått och vikt, blef denna proposition på
begäran bordlagd.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts
nedannämnda nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående användande af öfverskott i den så kallade
Djurgårdskassan till vissa reparationsarbeten vid Ulriksdals slott
samt för anordnande af fullständig värmeledning inom Drottningholms
slott;

60 Nr 29.

Lördagen den 27 april.

2:o) angående tilläggspension åt skrifbiträdet hos generaltullstyrelsen
Blenda Amanda Lindström;

3:o) angående utgifvande af en ny upplaga af handboken
»Sveriges land och folk»;

4:o) angående tilldelande af ett andra ålderstillägg å 500 kronor
åt fortifikationskassören och förrådsförvaltaren å Älfsborgs
fästning C. G. R. Granlind;

5:o) angående anskaffande af afståndsmätningsinstrument;

6:o) angående anvisande af särskildt rekryteringsbidrag för
fyllande af 1913 års stater; samt

7:o) angående reglering af aflöningsförhållanden m. m. beträffande
amanuenser m. fl. befattningshafvare vid universitetens
i Uppsala och Lund samt karolinska mediko-kirurgiska institutets
vetenskapliga institutioner.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet följande,
under dagen aflämnade nådiga propositioner till Riksdagen:

1 ro) angående upplåtande af områden från förra korpralsbostället
Åsby nr 1 i Östergötlands län; och

2:o) angående upplåtande af vissa områden från förra fänriksbostället
Hålfredstorp nr 1 i Kalmar län.

Justerades femton protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 3.18 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Nr 29. 70

i

Tisdagen den 80 april.

Tisdagen den 30 april.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Herr statsrådet friherre Adélswärd aflämnade Kungl. Maj:ts
nedannämnda nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående beredande af en lifstidsränta åt Anna Sofia
Karlsson i Ladvreta i Turinge socken;

2:o) med förslag till förordning om ändrad lydelse af § 3
mom. 6 i förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrifning; _

3:o) i anledning af ifrågasatt förlängning af den å internationell
konferens i Bryssel den 5 mars 1902 antagna konventionen
angående beskattning af socker m. m.;

4:o) angående utbyte mellan kronan och Stockholms stad af
mark vid Husarviken å Djurgården;

5:o) med förslag till förordning om ändrad lydelse af 1, 3
och 7 §§ af förordningen den 18 september 1908 angående
stämpelafgiften;

6:o) angående provisorisk lönereglering för bergmästarna;

7:o) med förslag till lag angående ändrad lydelse af § 34
värnpliktslagen;

8:o) angående ålderstillägg åt vaktmästaren vid krigshögskolan
J. E. Söderlund;

9:o) angående vidtagande af eldsäkerhetsanordningar i vissa
krigsarkivets lokaler;

10:o) med förslag till förordning om understöd i vissa fall
åt värnpliktigs familj (familjeunderstöd) under mobiliseringsöfningar
senare hälften af år 1912 eller förra hälften af år
1913; samt

ll:o) med förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kap.
22 och 24 §§ strafflagen.

71 Nr 2».

Tisdagen den SO april.

Herr statsrådet Petersson aflämnade'' Kungl. Maj:ts nedaunämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående ny aflöningsstat för statens skogsförsöksanstalt;

2:o) angående uppförande af nybyggnad m. m. för statens
skogsförsöksanstalt;

3:o) angående vissa kompletteringsarbeten vid statens veterinärbakteriologiska
anstalt;

4:o) angående användning af besparing å till rikets allmänna
kartverk anvisade extra anslag;

5:o) angående ersättning för skada till följd af olycksfall i
arbete åt skogstorparen Isak Johansson Kenttäsaaris eller Rovas
änka och barn;

6:o) angående upplåtande af vissa områden från förra fanjunkarbostället
Ref vinge nr 3, 10 i Malmöhus län;

7:o) anvisande af anslag till vissa byggnader och anläggningar
vid Järfva och Mjölby stationer m. in.;

8:o) förvärfvande för statsverkets räkning af Södertälje kanal
m. m.;

9:o) förslag dels till lag om ändrad lydelse af 13 § i lagen
angående medling i arbetstvister den 31 december 190ö och dels
till lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen angående förbud mot
kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag
den 20 november 1909;

10:o) anslag till anordnande af inspektion öfver elektriska
anläggningar för belysning eller arbetsöfverföring;

11 ro) pension å allmänna indragningsstaten till färjvaktaren
vid Väddö kanal Anders Sedlunds änka Brita Margreta Sedlund;

12:o) pension å allmänna indragningsstaten åt förre afdelningsingenjören
vid statens järnvägsbyggnader, förre kaptenen
vid väg- och vattenbyggnadskåren O. T. W. Stanzéns änka Clara
Hedvig Ulrika Stanzén, född Söderhjelm;

13:o) anslag till om- och tillbyggnad af posthuset vid Lilla
Nygatan i Stockholm;

14:o) inköp af vissa områden i Sorsele och Dorotea socknar
för nomadlapparnas behof af renbete m. m.;

15:o) anslag till understödjande af sjukkassor, som meddela
moderskapsunderstöd; samt

16:o) anslag till anordnande af yrkesinspektion.

Nr 29. 72

Tisdagen den 30 april.

Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:
Jag kan icke underlåta att till protokollet uttala mitt beklagande
af, att till Riksdagen öfverlämnas så många kungl. propositioner
så sent som nu. Regeringen kan verkligen icke begära
att, när propositionerna komma så sent, de skola kunna
behandlas med tillräcklig omsorg.

Justerades protokollet för den 23 i denna månad.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, nr 82, till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 14 kap.
33, 34 och 46 §§ strafflagen.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till
Riksdagens skrifvelse nr 80, till Konungen, angående åtgärder
för motarbetande af missbruk af tobak och kaffe.

Anmäldes och bordlädes:

jordbruksutskottets utlåtande och memorial:

nr 42, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af vissa områden från förra öfverstebostället Kastellegården
nr 1 med underlydande i Göteborgs och Bohus län samt
två i ämnet väckta motioner, och

nr 60, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i frågor
rörande anslag under riksstatens nionde hufvudtitel; äfvensom

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 14, i fråga om eu af herr Olsson i Berg m. fl. inom
Andra kammaren väckt motion, nr 173, om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående undanröjande af i gällande författningar förefintliga
hinder för producenter af lifsförnödenheter, jordbruksoch
ladugårdsprodukter att i huru små partier som helst direkt
till konsumenterna försälja sina alster, samt

nr 15, i fråga om eu af herr Lindhagen inom Andra kammaren
väckt motion, nr 222, om skrifvelse till Kungl. Maj:t an -

78 Nr 29.

Tisdagen den SO april.

gående åtgärder till tryggande af den gemensamma skandinaviska
lagstiftningen m. m.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kungl. Maj:ts den
27 innevarande april bordlagda nådiga proposition till Riksdagen
angående vissa nya bestämmelser i afseende å mått och vikt.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
följande den 27 innevarande månad bordlagda ärenden, nämligen
konstitutionsutskottets utlåtande nr 17 och memorial nr 18, statsutskottets
utlåtanden nr 53—64, bankoutskottets utlåtande nr 19,
jordbruksutskottets utlåtanden nr 43—58 och memorial nr 59
äfvensom Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande
nr 14.

Vid föredragning af ett från Andra kammaren ankommet
protokollsutdrag, nr 343, med delgifning af nämnda kammares
beslut öfver dess femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 9, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
afskaffande af de personliga afgifterna till stat och kommun,
beslöt Första kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga
utskott nr 1.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl.
Maj:ts denna dag aflämnade nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående ny aflöningsstat för statens skogsförsöksanstalt;

2:o) angående uppförande af nybyggnad m. m. för statens
skogsförsöksanstalt;

3:o) angående vissa kompletteringsarbeten vid statens veterinärbakteriologiska
anstalt;

4:o) angående användning af besparing å till rikets allmänna
kartverk anvisade extra anslag; samt

5:o) angående upplåtande af vissa områden från förra fanjunkarbostället
Refvinge nr 3, 10 i Malmöhus län.

Första kammarens protokoll 1912. Nr 29.

6

Nr 29. 74

Tisdagen den 30 april.

Föredrogos och hänvisades till bankoutskottet Kung!. Maj:ts
under sammanträdet aflämnade nådiga propositioner till Riksdagen: l:o)

angående pension å allmänna indragningsstaten till färjvaktaren
vid Väddö kanal Anders Sedlunds änka Brita Margreta
Sedlund;

2:o) angående pension å allmänna indragningsstaten åt förre
afdelningsingeniören vid statens järn vägsbyggnader O. T. W.
Stanzéns änka Clara Hedvig Ulrika Stanzén, född Söderhjelm;

3:o) angående ersättning för skada till följd af olycksfall i
arbete åt skogstorparen Isak Johansson Kenttäsaaris eller Rovas
änka och barn; samt

4:o) angående beredande af en lifstidsränta åt Anna Sofia
Karlsson i Ladvreta i Turinge socken.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj.ds
nedannämnda, under dagen aflämnade nådiga propositioner till
Riksdagen:

Ro) angående anvisande af anslag till vissa byggnader och
anläggningar vid Järfva och Mjölby stationer m. m.;

2:o) angående förvärfvande för statsverkets räkning af Södertälje
kanal m. m.;

3:o) angående anslag till om- och tillbyggnad af posthuset
vid Lilla Nygatan i Stockholm;

4:o) angående ålderstillägg åt vaktmästaren vid krigshögskolan
J. E. Söderlund; samt

5:o) angående provisorisk lönereglering för bergmästarna.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl.
Maj:ts nedannämnda, denna dag aflämnade nådiga propositioner
till Riksdagen:

l:o) med förslag till förordning om ändrad lydelse af § 3
mom. 6 i förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrifning; 2:o)

i anledning af ifrågasatt förlängning af den å inter -

Tisdagen den SO april.

75 Nr 29.

nationell konferens i Bryssel den 5 mars 1902 antagna konventionen
angående beskattningen af socker in. in.; samt

3:o) med förslag till förordning om ändrad lydelse af 1, 3
och 7 §§ af förordningen den 18 september 1908 angående
stämpelafgiften.

Vid föredragning af följande, under dagen aflämnade nådiga
propositioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kap.
“22 och 24 §§ strafflagen,

2:o) angående utbyte mellan kronan och Stockholms stad af
mark vid Husarviken å Djurgården,

3:o) angående vidtagande af eldsäkerhetsanordningar i vissa
krigsarkivets lokaler,

4:o) med förslag till förordning om understöd i vissa fall åt
värnpliktigs familj (familjeunderstöd) under mobiliseringsöfningar
senare hälften af år 1912 eller förra hälften af år 1913,

5:o) med förslag dels till lag om ändrad lydelse af 13 § i
lagen angående medling i arbetstvister den 31 december 1906
och dels till lag om ändrad lydelse af 2 § i lagen angående
förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella
företag den 20 november 1909,

6:o) angående inköp af vissa områden i Sorsele och Dorotea
socknar för nomadlapparnas behof af renbete m. m.,

7:o) angående anvisande af anslag till understödjande af
sjukkassor, som meddela moderskapsunderstöd,

8:o) angående anslag till anordnande af yrkesinspektion, och

9:o) angående anslag till anordnande af inspektion öfver
elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöfverföring,

blefvo dessa propositioner, hvar för sig, på begäran bordlagda.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kungl. Maj:ts
under sammanträdet aflämnade nådiga proposition till Riksdagen
med förslag till lag angående ändrad lydelse af § 34 värnpliktslagen.

Nr 29. 76

Tisdagen den 30 april.

Justerades nio protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 3,27 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1912.