1912. Första kammaren. Nr 23

ProtokollRiksdagens protokoll 1912:23

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1912. Första kammaren. Nr 23.

Lördagen den 13 april, f. in.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Larsson aflämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående beredande af medel till aflönande af öfvertaliga
befattningshafvare vid navigationsskolorna efter ingången
af år 1913;

2:o) angående användande af allmänna besparingar å riksstatens
femte hufvudtitel till aflönande af eu extra mariningenjör
m. m.;

3:o) angående täckande af öfverbetalning å den för Vaxholms
och Oscar-Fredriksborgs fästning afsedda delen af extra
ordinarie anslagen till nybyggnader för kustartilleriets förläggning
m. m.; och

4: o) angående användande af besparingar å vissa extra ordinarie
anslag till anskaffning af krigsfartygsmateriel för täckande
af brister i andra dylika anslag.

Upplästes två från Andra kammaren ankomna protokollsutdrag,
nr 237 och 238, utvisande, att nämnda kammare antagit
Första kammarens inbjudning om tillsättande af två särskilda
utskott, det ena för behandling af Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om arbetarskydd m. m. och det andra för behandling
af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till ett
centralt ämbetsverk för sociala ärenden, socialstyrelsen, m. m.

Herr talmannen yttrade, att han efter öfverenskommelse
med Andra kammarens talman finge föreslå, det Första kamFörsta
kammarens protokoll 1912. Nr 23. 1

Nr 23. 2

Lördagen den 13 april.

Ang. höjning
af pensioner
in. m. från
Vadstena
krigsmanshuskassa
och
flottans pensionskassa.

maren ville besluta att företaga vid sammanträde, som komme
att hållas onsdagen den 17 i denna månad, val af ledamöter
och vid sammanträde påföljande dag val af suppleanter i de två
särskilda utskott, kamrarna beslutit tillsätta.

Detta förslag antogs.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande bankoutskottets
den 2 och 10 i denna månad bordlagda utlåtande
nr 13, angående regleringen af utgifterna under riksstatens tionde
hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragning3-staterna.

PunJcterna 1 och 2.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Frågan om förbättrade underhåll och pensioner till arméns
och flottans manskap hade varit föremål för utskottets behandling
på grund af fyra inom Andra kammaren väckta motioner,
nämligen nr 57 af herr Vahlquist, nr 60 af herr Bogren, nr 124
af herr Nilsson i Linnås jämte tre andra af kammarens ledamöter
samt nr 158 af herr Liljedahl.

Herr Vahlquist hade hemställt, »att Riksdagen ville besluta,
1. att hvarje från Vadstena krigsmanshuskassa nu och framdeles
utgående, enligt gällande föreskrift bestämdt underhåll (gratial)
skall ökas med 50 kronor årligen, under villkor att sådant tilllägg
icke må åtnjutas af annan än den, som uppnått 50 års
ålder; dock att underhållstagare, som på grund af kroppsskada
eller liknande anledning fått sig tillerkändt underhåll från nämnda
kassa, må äfven före 50 års ålder, enligt Kungl. Maj:ts särskilda
medgifvande, komma i åtnjutande af ifrågavarande underhållsförhöjning,
samt att till bestridande af kostnaden härför öka
anslaget till förhöjning i gratialen åt afskedadt indelt manskap
med 532,000 kronor samt i riksstaten uppföra detta anslag under
benämning: ''förhöjning i gratialen åt afskedadt manskap’; 2. att
hvarje pension, som till belopp ej öfverstigande 180 kronor från
statsverket genom flottans pensionskassa utgår till marinens eller
lotsverkets redan afskedade manskap eller kommer att utgå till
marinens hädanefter afskedade manskap, må höjas med 50 kronor
årligen, dock att sådant tillägg ej må utgå med högre belopp,
än att detsamma och pensionen tillhopa icke öfverstiga

Lördagen den 13 april.

3 Nr 23.

200 kronor; att tillägget icke får åtnjutas af den, som erhåller Ang. höjning
pensionsbidrag från lots verkets medel, och ej heller af annan
än den, som uppnått 50 års ålder, därest icke beträffande under- Vadstena
hållstagare, som på grund af kroppsskada eller liknande anled- krigsmansning
fått sig tillerkändt underhåll från nämnda kassa, Kuugl. huskassa och
Maj:t medgifver honom att tidigare komma i åtnjutande af ^s^nskassa
ifrågavarande förmån; samt att till bestridande af kostnaden , ,
härför höja det å ordinarie stat under tionde hufvudtiteln uppförda
förslagsanslag ''till pensionering af flottans och lotsverkets
gemenskap'' med 40,200 kronor.»

I herr Bogrens omförmälda motion hade föreslagits, »att
Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa,
det täcktes Kungl. Maj:t snarast möjligt utreda och för
Riksdagen framlägga förslag om förbättrade pensionsvillkor för
arméns indelta manskap».

Herr Nilsson och hans medmotionärer hemställde, att, i syfte
att hvarje från Vadstena krigsmanshuskassa nu och framdeles
utgående, enligt gällande föreskrift bestämda underhåll skulle
ökas med 50 kronor årligen, »Riksdagen måtte besluta, att anslaget
till förhöjning af gratialen åt manskap af indelta armén
måtte höjas med härför erforderligt belopp».

Herr Liljedahl hemställde i sin motion, det Riksdagen ville
besluta: att ingå till Kungl. Maj:t med en skrifvelse, att Kungl.

Maj:t täcktes snarast framlägga förslag till förbättrad pensionering
enligt i motionen angifna grunder för sådant indelt manskap,
som sedan den nya härordningens tillämpning varit inkalladt
till en tjänstgöring, som med minst dubbla antalet dagar,
räknadt i medeltal per år, öfverstege det dagantal, som bildar
infanteriets repetitionsöfningar.

Utskottet hade i nu förevarande punkt på åberopade skäl
hemställt, att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.

Maj:t låta verkställa utredning, huruvida och i så fall under
hvilka villkor en höjning af de till afskedadt manskap vid armén
och flottan från Vadstena krigsmanshuskassa och flottans pensionskassa
utgående underhåll och pensioner måtte anses böra
äga ruin, samt därefter för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill
utredningen måtte gifva anledning.

Reservation hade afgifvits af herr Vahlquist, som ansett, att
utskottet bort tillstyrka bifall till af honom i hans motion gjord
hemställan.

Nr 23. 4

Lördagen den 13 april.

Ang. höjning Herr Hallberg: I den nu föredragna punkten behandlar

af •pensioner utskottet fyra särskilda motioner, afseende höjning af pensionerna
myadstena ^ör uttjänt krigsmanskap. Utskottet har icke ansett sig kunna
h-igsmans- tillstyrka någon af dessa motioner, utan hemställt om eu skrifhuskassa
och velse till Kungl. Maj:t med begäran om utredning, huruvida och
flottans pen- uu(]er hvilka villkor en höjning skulle kunna äga rum. Ja, det,

'' som anses kunna uppskjutas, plägar man hänvisa till en utred^
or a'' uing, men nu vågar jag ifrågasätta, huruvida denna sak verkligen
tål uppskof. Dessa gamla krigsmän gå all världens väg
år efter år, och ju längre man skjuter upp saken, ju färre
komma i åtnjutande af en välbehöflig förhöjning. Jag vet för
öfrigt icke, hvad det är som skall utredas, ty en utredning för
den plan, som innefattas i herr Vahlquists förslag, föreligger
redan alldeles fullständig. Den gjordes år 1909, och på den
utredningen baserades Riksdagens då fattade beslut om höjning.
Felet var endast, att den höjning, som då skedde, gjordes med
25 kronor i stället för, som äfven då var föreslaget, 50 kronor.
Denna utredning är än ytterligare fullständigad år 1911, enligt
hvad handlingar, fogade vid herr Vahlquists förslag, gifva vid
handen.

Nu säger utskottet, att det finner motionerna behjärtansvärda,
men att, eftersom olika meningar äro rådande i fråga om
lämpligaste sättet att åstadkomma en förhöjning, utskottet icke
vågar sig på att föreslå eu omedelbar höjning, helst denna höjning
skulle medföra icke oväsentliga utgifter för statskassan.
Jag vet icke, om detta skäl är fullt bärigt. Att det råder olika
meningar hos tre eller fyra motionärer, kan väl icke i och för
sig vara afgörande. Ser man för öfrigt på dessa motionärers
meningar, divergera de just icke så värst mycket. Herrar Vahlquists
och Nilssons motioner gå ut på precis detsamma med
den skillnaden, att herr Nilsson inskränkt sitt yrkande till att
afse endast indelt manskap af armén. Det är ju möjligt, att
det är genom ett förbiseende, som han uteslutit de andra grupperna.
Herr Bogrens hemställan går ut på en skrifvelse till
Kungl. Maj:t. Herr Liljedahls motion är verkligen afvikande
och innefattar förslag till en subtil indelning af pensionerna.

Men, som jag nyss sade, jag tycker, att dessa olika meningar
icke böra vara ägnade att stjälpa herr Vahlquists förslag,
som jag finner vara fullt acceptabelt. Ingen torde förneka, att
det är en mycket sorglig syn att se dessa gamla krigsmän på
ålderns dagar fara illa och i bästa fall hänvisas till fattigvården.
Den höjning, som föreslås i herr Vahlquists motion, sträcker sig
dock icke längre än därtill, att pensionerna för dessa krigsmän
icke skulle öfverstiga 200 kronor, och detta är ju ett ganska
måttligt pensionsbelopp.

Herr talman! Jag tillåter mig hemställa om afslag å ut -

Lördagen den 13 april.

5 Nr 28.

skottets förslug under denna punkt och bifall till den vid densamma
fogade reservation af herr Vahlquist, som innefattar
bifall till den af honom väckta motionen.

Herr von Stapelmolir: Det är en mycket behjärtansvärd

fråga, som kammaren nu bar att pröfva, frågan om höjning af
gratialen åt gamla soldater. Utskottet har också ställt sig sympatiskt
mot de motioner, som i detta afseende äro väckta, men
dessa motioner hafva gått i olika riktningar, hvilket visar, att
åsikterna om, huru man på bästa sätt skall lösa frågan om höjning
af pensionerna, äro mycket växlande. För närvarande utgå
från Vadstena krigsmanshusfond gratial åt indelt manskap och
åt manskap vid förutvarande värfvade regementen. Gratialen
äro indelade i fyra klasser, och enligt 1881 års reglemente skulle
pensionerna utgå med respektive 72, 48, 24 och 15 kronor. År
1900 höjdes beloppen i tredje och fjärde klasserna till respektive
36 och 24 kronor. Äfven sedan har en ganska afsevärd förbättring
vidtagits, nämligen år 1909, då Riksdagen på framställning
af Kungl. Maj t beslöt, att alla gratial skulle höjas med
25 kronor. Vidare äga gratialisterna att undfå understöd från
invalidhusfonden, men dessa understöd äro till antalet begränsade
och utdelas i tur och ordning till sökande.

Nog kan det tyckas, att de understöd, som gamla soldater
och båtsmän få, äro ganska svaga i förhållande till de nuvarande
lefnadskostnaderna och penningvärdets fall. Därför har också
herr Vahlquist hemställt om att höja alla gratial med ytterligare
50 kronor för enhvar. Man kan väl ändå säga, hvilka sympatier
man än må hafva för en höjning, att det är nog så raskt
att redan tre år efter det Riksdagen fattat beslut om ökning af
gratialen med 25 kronor höja dem ytterligare med 50 kronor.
Det är icke en så liten sak frågan här gäller. Den ifrågasatta
höjningen skulle enligt den utredning, som blifvit gjord af sakkunnige,
medföra anslagshöjningar med icke mindre än tillhopa
578,200 kronor. Denna höjning skulle i väsentlig grad belasta
budgeten, och det blefve ganska svårt att få något att uppbära
den belastningen med, i år åtminstone, då vid budgetförslagets
uppgörande hänsyn icke tagits därtill. Man kan väl också sätta
i fråga, huruvida icke till minskande af det statsfinansiella
trycket det kan vara skäl att ordna så med en eventuell höjning,
att den kommer att utfalla från en annan åldersgräns än
den år 1909 bestämda höjningen. Den senare skulle inträda
vid 50 år, men vid denna tid hafva väl de afskedade ganska
mycken arbetskraft kvar, som de kunna använda för att förskaffa
sig bidrag till sitt uppehälle.

Af dessa skäl har jag ej anledning till annat än att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Ang. höjning
af pensioner
m. m. från
Vadstena
krigsmanshuslcassa
och
flottans pensionskassa.

(Forts.)

Nr 23. 6

Lördagen den 13 april.

Ang. höjning
af pensioner
m. m. frän
Vadstena
krigsmanshuskassa
och
flottans pensionskassa.

(Forts.)

Ang. understöd
åt stallförmannen
Gr.
A. Karlsson.

Herr Ericsson, Aaby: Jag anser det lönlöst att yrka
bifall till reservationen, som jag eljest helst skulle velat, utan
ber att få yrka bifall till utskottets förslag. Men då jag ser
herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet här
närvarande, vågar jag uttala den förhoppning, att den här begärda
utredningen måtte sättas i gång så snart som möjligt,
och att dess resultat sedermera ofördröjligen eller så fort ske
kan måtte komma på Riksdagens bord. Ty här, om någonsin,
ligger det fara i dröjsmål, ity att, som vi veta, de gamla pensionerade
soldaterna äro en utdöende stam.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att i afseende på förevarande punkt yrkats, dels att hvad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades i den af herr Vahlquist vid
punkten afgifna reservation.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden
och förklarades propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 4—6.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 7.

Lades till handlingarna.

Punkterna 8—17.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 18.

I två likalydande motioner, väckta den ena inom Första
kammaren, nr 73, af friherre J. Beck-Friis och herr G. Tamm
och den andra inom Andra kammaren, nr 159, af herr K. Martin,
hade hemställts, att Riksdagen måtte besluta, att stallförmannen
vid krigsskolan å Karlberg Gustaf Alrik Karlsson måtte från
och med månaden näst efter den, i hvilken han erhölle entledigande
från sin befattning vid skolan, under sin återstående
lifstid uppbära ett årligt understöd af 600 kronor å allmänna
indragningsstaten.

Utskottet hade i föreliggande punkt på anförda grunder

Lördagen don 18 april.

7 Nr 2».

hemställt, att Riksdagen i anledning af förevarande motioner, Ant/, under måtto

medgifva, att stallförmannen vid krigsskolan å Karlberg

Gustaf Alrik Karlsson måtte, utöfver honom af 1911 års Rika- \_ Karlsson.

dag beviljad pension till belopp af 400 kronor, från och med (p0rts.)

månaden näst efter den, i hvilken han erhölle entledigande från

sin befattning vid skolan, under sin återstående lifstid uppbära

årligen ytterligare 200 kronor å allmänna indragningsstaten.

Reservation hade afgifvits af herrar von Stapelmohr, Sivartz,
Hedenstierna och Svensson i Skyllberg, livilka ansett, att utskottet
bort afstyrka bifall till motionen.

Herr von Stapelmohr: I den här punkten hafva utskottets
ledamöter icke varit eniga, utan har jag jämte ett par andra
anmält reservation mot det slut, hvartill utskottet kommit. Vid
sistlidet års riksdag framlade Kungl. Maj:t proposition om ett
understöd åt stallförmannen vid krigsskolan å Karlberg Gustaf
Alrik''Karlsson af 400 kronor. Detta belopp var föreslaget från
arméförvaltningens civila departement, hvilket därvid tagit hänsyn
till de understöd och pensioner, som lämnats till befattningshafvare
med motsvarande anställning som den, Karlsson innehade.
Särskildt fäste sig arméförvaltningen vid den pension,
som Riksdagen år 1909 beviljade drängen vid krigsskolan FältLindberg
till belopp af 400 kronor. Fält-Lindberg hade uppnått
66 lefnadsår och hade en tjänstetid af 37 år.

Nu hafva ett par ledamöter af Första kammaren jämte en
ledamot af Andra kammaren i lika lydande motioner föreslagit,
att understödet åt Karlsson måtte höjas från det af 1911 års
Riksdag beviljade beloppet 400 kronor till 600 kronor, och såsom
skäl därför hafva de anfört hufvudsakligen, att Karlsson hade
förmansanställning och högre lön och därför också borde komma
i åtnjutande af högre pension än Fält-Lindberg. Vid beviljande
af pensioner tages emellertid hänsyn icke allenast till lönebeloppet,
utan äfven till ålder och tjänstetid. Fält-Lindberg hade en
lön af 875 kronor, medan Karlsson såsom förman har en lön
af 985 kronor 50 öre om året. Om pensionsbeloppen skulle
sättas i samma förhållande till hvarandra som lönerna, skulle
Karlsson fått en ökning i sin pension af 50 kronor och således
uppnått ett pensionsbelopp af 450 kronor. Nu är emellertid
förhållandet, att, då arméförvaltningen afgaf sitt yttrande i denna
sak, arméförvaltningen just tog i betraktande den omständigheten,
att Karlsson ägde förmansanställning, men arméförvaltningen
ansåg denna omständighet icke vara af den beskaffenhet,
att den borde föranleda till höjning, därför att Karlsson var 6
å 7 år yngre än Fält Lindberg och vid sådant förhållande ännu
kunde anses hafva åtskillig arbetskraft i behåll. Jag har därför

Nr 23. 8

Lördagen den 13 april.

Ang. under- icke funnit tillräckliga skäl förebragta för en rubbning af Riks 8förmanncnO

dagens beslut år 1911.

A. Karlsson. Mig synes också, att stora betänkligheter finnas mot att på
(Forts.) det som är ifrågasatt, utan starka skäl rubba fastställda

pensionsbelopp, ty det drager med sig, att andra understödseller
pensionstagare äfven komma fram med anspråk att varda
tillgodosedda på lika sätt eller få sina pensioner höjda i samma
mån. För utdelande af pensioner och understöd af ifrågavarande
slag finnas ej några vissa fastslagna normer, utan man får följa
de belopp, som förut af Riksdagen beviljats. Skulle nu dessa
svaga stödjepunkter undanryckas de förberedande och bestämmande
myndigheterna, komme ju dessa i saknad af hvarje
hållbar måttstock för pensionernas tilldelande, och detta skulle
naturligtvis leda till godtyckligheter och ojämnheter, som komme
att alstra missnöje.

Af dessa skäl, herr talman, anhåller jag om afslag å utskottets
betänkande.

Herr Holmquist: Såsom det framgick af den siste talarens
anförande, var det hufvudsakligen rent formella betänkligheter,
som föranledde hans afståndstagande från utskottets utlåtande.
Han nämnde, att det skulle vara en farlig konsekvens att upprifva
ett af Riksdagen så sent fattadt beslut och nu bestämma
ett annat pensionsbelopp. Men, herr talman, då man genomläser
handlingarna i detta ärende, tror jag, att man kan säga,
att Riksdagens föregående beslut grundar sig på eu väsentlig
missuppfattning angående de faktiska förhållandena.

Chefen för krigsskolan, som haft den ifrågavarande befattningshafvaren
Karlsson under sin närmaste tillsyn och kände
hans tjänsteställning och betydelse för krigsskolans arbetsförhållanden,
tillstyrkte en pension på icke mindre än 800 kronor.
När ärendet kom till arméförvaltningen, var det efter min åskådning,
som missuppfattningen började. Arméförvaltningen jämförde
stallförmannen Karlsson med en pensionerad dräng vid
krigsskolan Fält-Lindberg och kom till den uppfattningen, att
dessa båda personer borde komma i åtnjutande af enahanda
pensionsbelopp. Den uppfattningen gick sedermera hela linjen
utefter. Kungl. Maj:t och Riksdagen biträdde den sålunda gifna
åskådningen och fattade sina beslut i enlighet därmed.

Nu har emellertid i två behjärtansvärda motioner saken
åter väckts till lif. Det är gifvet — och utskottet har ju däråt
gifvit ett bestämdt uttryck — att det är med mycken tvekan
man bör gå in på en saklig ompröfning af en af Riksdagen så
nyligen afgjord pensionsfråga som denna, men det är ju så, att
man i denna värld ej kommer så rasande långt med principer.
År det så, att de faktiska förhållandena fordra en bestämd änd -

Lördagen den 13 april.

9 Nr 23.

ring, bör man väl sätta hänsynen därtill i törsta rummot och Ang. under
något maka på sina principer. sta^

Don person, om hvilket det här är fråga, har varit 40 år i ^ Karlsson

statens tjänst, har uppnått 61 års ålder och är eu utarbetad (p0rts)

man. Han har haft under sig ett stall på 60 hästar och en hel
del annan materiel af ganska betydande värde, och han har
skött sig på det mest plikttrogna sätt. Under sådana förhållanden
vågar jag anse, att hvad han under sin långa tjänstetid
skänkt det allmänna är af långt större värde än hvad det allmänna
fått af Fält-Lindberg.

Under sådana förhållanden har jag trott, att öfvervägande

skäl skulle tala för en ändring af Riksdagens beslut och bifall

till motionerna. Det är särskildt två praktiska skäl, som tala
härför. Det ena är, att stallförmannen Karlsson därigenom
sättes i tillfälle att afgå från sin tjänst, som han nu har mycket
svårt att sköta. Det andra är, att staten därigenom beredes tillfälle
att, utan att slunga bort en trogen tjänare, kunna få stall -förmansbefattningen på ändamålsenligare sätt skött. På dessa
skäl tillåter jag mig att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Swartz: Om de utaf den siste talaren här framdragna
förhållandena icke hade varit till fullo kända af alla de myndigheter,
som behandlat den föreliggande frågan i fjol, eller utaf
Riksdagen, när den fattade sitt beslut, skulle man icke så mycket
kunnat undra öfver det slut, hvartill han kommit. Men nu är
förhållandet det, att det finnes absolut ingenting i detta ärende,
som icke då var fullständigt bekant och utöfvade sin inverkan
på det beslut, som Riksdagen fattade.

Från chefen för krigsskolan hade här begärts eu pension af
800 kronor. Sedan kommo arméförvaltningens civila departement,
statskontoret och Kungl. Maj:t och nedsatte beloppet till
400 kronor, i enlighet hvarmed äfven Riksdagen fattade sitt
beslut. Och hvarför detta? Det var ingalunda på grund af
någon obekantskap med något som helst af de förhållanden,
hvilka den siste talaren eller utskottet framhållit, utan det var
just efter ett lämpligt afvägande af dessa förhållanden, som beslutet
fattades.

Jag för min del har den uppfattningen — och den har jag
fått bestyrkt under den tid jag uti en annan ställning hade att
svara för budgetsfrågor — att man får icke så lätt handskas
med principer, som den siste talaren tyckes vilja göra. Han
sade, att med principer kommer man ej långt här i världen.

Visserligen kommer man med principlöshet mycket långt, men
man kommer lätt för långt för att på den vägen sköta en budget.

Nu var det så, att det gjordes en jämförelse med FältLindberg,
som hade fått 400 kronor i pension. Han hade 65
lefnadsår och 37 tjänstår, under det att Karlsson hade 60 lef -

Nr 23. 10

Lördagen den 13 april.

Ang. under- nadsår, men 39 tjänstår. Af myndigheterna anfördes just den
stod åt stall- omständigheten, att Karlssons förmansställning och hans ansvarsA^iarhson
^uHa tjänst med däraf följande högre lön var ägnad att utjämna
(Forts) '' skillnaden i lefnadsålder emellan dessa båda, hvilken skillnad,
därest icke den andra olikheten förefunnes, ofelbart bort betinga
en lägre pension för Karlsson än för Fält-Lindberg. Den sista
omständigheten fick tjäna till att jämna ut förhållandena, så att
Karlsson fick de 400 kronorna. Dessa omständigheter äro alltså
här tagna i betraktande. Nu vill man taga dem i betraktande
ännu en gång och säger, att eftersom Karlsson hade detta stora
ansvar, så bör han också hafva 600 kronor. Mig förefaller det
ganska svårt att på det sättet kunna komma till någon reda uti
dessa mycket ömtåliga och svåra pensionsförbållanden.

Jag tror därför, att det är af stor vikt, att man söker tilllämpa
principer så långt som möjligt i afseende å dessa frågor,
och när man i fjol fastslog en princip uti denna speciella fråga,
synes det mig vara väl tidigt att i år kasta den helt och hållet
öfver ända. Det enda, som tillkommit sedan i fjol, är, att Karlsson
förklarat sig icke kunnat afgå på en pension af 400 kronor.
Men, mina herrar, är det verkligen ett skäl för Riksdagen att —
därför att en person, som af Riksdagen blifvit tilldelad eu pension,
förklarar, att »får jag icke mera, kan jag icke gå» — falla
undan för en dylik framställning? För min del fruktar jag för
konsekvenserna af ett sådant tillvägagående. Under alla förhållanden
instämmer jag med dem, som yrkat afslag på utskottets
hemställan.

Herr Neiglick: Den föregående ärade talaren gjorde liksom
den förste talaren sitt afslagsyrkande beroende på att man af
principiella skäl ej borde biträda utskottets hemställan, och han
menade, att om Kungl. Maj:t kommit till ett visst resultat och
något särskildt nytt ej tillkommit, skulle man på enskild motion
ej kunna göra någon ändring. Jag medgifver, att ett dylikt
resonemang alltid har ett visst berättigande, men jag tror icke
det får betyda så mycket, att man blott på grund därutaf får
afvisa en motion utan att taga hänsyn till föreliggande förhållanden,
sådana de i verkligheten gestaltat sig. Och jag tror,
att om kammaren noga väger sakförhållandena enligt motiveringen
till motionen, måste kammaren komma till samma slut,
som utskottet gjort.

Den förste talaren har framhållit, att man skall taga sig till
vara för godtycklighet och ojämnhet i afseende å pensionsförhållanden,
och jag för min del underskrifver jämväl detta, men
det är just fördenskull som jag biträdt denua motivering och
utskottets hemställan. Lefnadsår och tjänstår väga tämligen
lika för dessa personer, mellan hvilka man uppdragit en parallell.
Fält-Lindbergs lön var 875 kronor, den andres, Karlssons, 985

11 Nr 28.

Lördagen don 18 april.

kronor. Men Karlsson har där utöfver naturaförmåner, fritt hus- Ang. underrum,
bränsle och lyse, så att det hela för honom beräknats till f^annenG
1.300 kronor. Nu vågar jag ej säga, om icke äfven Fält-Lind--^ Carlsson.
berg åtnjuter dylika förmåner, men såvidt jag kan se af hand- (port8.)
lingarna, gjorde lian det icke; och så ha vi skillnaden i afseende
å ansvaret. Det är väl dock så, att de viktigaste faktorerna
vid bestämmandet af pensionsbelopp äro dels åtnjutna
löneförmåner och dels det ansvar, som är förenadt med tjänsten,
och då kan jag icke finna annat än ganska rimligt att bevilja
eu högre pension för denne Karlsson.

Nu invänder man, att frågan kommit upp genom enskild
motion, men jag frågar, på hvilken annan väg den skulle kunna
komma fram. Man kan väl icke begära, att arméförvaltningen
skulle afgifva ett annat yttrande nu i år än i fjol.

Jag tror, att beloppet är ganska väl afvägdt, och jag kan
exempelvis nämna, att vi om en stund komma att behandla en
pension för en vaktmästare vid centralanstalten för jordbruksförsök,
för hvilken Kungl. Maj:t föreslår en pension af 620
kronor, samt en pension för en vaktmästare vid Alnarp, för
hvilken föreslagits ett belopp af 800 kronor. Vore det då så
orimligt, om denne gamle trogne tjänare Karlsson också tillerkändes
en pension af åtminstone 600 kronor?

Jag skall också be att få framhålla en sak, som af en medlem
i utskottet från denna kammare antyddes och som utskottet
äfven berört i motiveringen, att nämligen denne man af Kungl.

Maj:t tillerkänts medalj för nit och redlighet i rikets tjänst. Af
den utskottsledamot, på hvilken jag syftar, framhölls, huruvida
icke en sådan man borde kunna hoppas på en högre pension
än 400 kronor.

Jag vågar tro och hoppas, att kammaren ej skall hysa några
betänkligheter vid att bifalla utskottets hemställan, hvartill jag
för min del anhåller att få yrka bifall.

Friherre Beck-Friis, Johan: Herr talman, mina herrar!

Det var nog med ganska stor tvekan, som jag vågade framlägga
motionen i fråga, ty jag insåg ju, att de, som i utskottet skulle
komma att behandla densamma, skulle mena, att det alltid har
sina betänkligheter att ändra ett förut af Riksdagen fattadt beslut.

Men då jag detta oaktadt bestämde mig för att vara med om
motionens framläggande, var det uteslutande på grund af att vi
motionärer ansågo detta fall vara särskild! behjärtansvärdt.

Först när bankoutskottets betänkande sistlidet år utkom,
hade chefen för krigsskolan observerat den afsevärda prutning, .
som Kungl. Maj:t gjort i hans förslag rörande denne Karlsson,
och han vände sig då till mig med förfrågan, huruvida det kunde
göras något för att få pensionen förhöjd. Då kunde naturligtvis
ingenting göras åt den saken.

Nr 23. 12

Lördagen den 13 april.

Ang. understöd
åt stallförmannen
Gr.
A. Karlsson.
(Förta.)

Emellertid, om man nu tänker på, att det här gäller en person,
hvilken tjänat staten i 40 år och på ett sådant sätt, att
hans förmän kunnat gifva honom de mest ampla vitsord, och
att han blifvit tilldelad ej mindre än två utmärkelsetecken, så
måste väl det af förra årets Riksdag beslutade beloppet af 400
kronor förefalla som eu synnerligen låg pensionssumma.

Vi veta t. ex., att Stockholms stad icke utdelar någon pension
under 500 kronor, och om man tänker på den pensionsstat,
som Riksdagen för några år sedan fastställde för statens järnvägar,
tror jag, att denne man, om han varit banvakt eller något
dylikt, säkert skulle erhållit minst 900 kronor. Låt nu vara, att
Karlsson, som aldrig varit på ordinarie stat, icke heller varit i
tillfälle att bidraga med afgifter till sin egen pensionering; men
om man också tager hänsyn till detta, torde det i allt fall icke
vara för mycket, om honom tilldelas en pension på 600 kronor.
Utskottet har ju också sagt, att utskottet varit mycket tveksamt,
om det skulle vara med om att tillstyrka motionen, men under
de synnerligen ömmande omständigheter, som förelågo, och ur
billighetssynpunkt enade man sig om att tillstyrka bifall till
densamma.

Jag säger ingenting om de ledamöter, som reserverat sig.
Äfven jag finner bäst, att, när man har de betänkligheter, som
de här redogjort för, de äfven inom Riksdagen framhållas, men
däremot anser jag, att Riksdagen, därest Riksdagen verkligen är
öfvertygad liksom utskottet och motionärerna om att här föreligger
ett särskildt ömmande förhållande, äfven bör lämna sitt
bifall till en motion så berättigad som den, hvarom här är fråga.
Det föreligger ännu en omständighet, som bör tagas hänsyn till,
den nämligen, att Karlsson ännu icke tillträdt sin pension — den
är således ännu icke formellt utanordnad till honom.

På grund af hvad jag nu sökt framhålla vågar jag hoppas,
att kammaren måtte vilja bifalla utskottets hemställan, till hvilket
jag, herr talman, anhåller att få yrka bifall.

Herr von Stapelmohr: Talaren på kopparbergsbänken

yttrade, att Riksdagens föregående beslut rörande pension åt
Karlsson grundade sig på missuppfattning utaf faktiska förhållanden.
Jag förstår icke hvad han härmed menar, ty i afseende
på denna hade tagits hänsyn till såväl hans väl vitsordade
arbete som hans tjänsteställning såsom förman äfvensom till
hans lefnadsålder och ålder i tjänsten m. m. samt till hvad personer
i motsvarande tjänsteställning fått af Riksdagen sig tilldeladt
i pensioner.

Vidare yttrade talaren, att det var tvenne faktiska skäl, som
talade för att Karlsson skulle få den högre pension, hvarom
utskottet uttalat sig. Det ena skulle vara, att Karlsson har svårt
att afgå, därför att han skulle ha svårt att reda sig på en så

Lördagen den 1!! april.

13 Nr 28.

obetydlig pension som 400 kronor. Jag har inhämtat upplys- Ang. “»Gerning,
huru härmed förhåller sig. Karlsson står verkligen kvar sJ.!h1
i tjänsten ännu, men det år därför att det ansetts vara lämpligt,/i4 Karlsson''
att han stannade kvar, tills de hästar, som indragits från veder- (Forte.)
börande truppförband för krigsskoleelevernas undervisning i ridning,
efter undervisningskursens slut vid Karlberg sändas åter
till truppförbanden. Sedan skall han lämna tjänsten, och till
hösten, då hästar ånyo indragas till Karlberg, skall ny förman
anställas.

Vidare sades det, att staten skulle ha svårt att drifva bort
eu trogen tjänare, om han finge en så obetydlig pension som
400 kronor, och därför borde pensionen höjas. Ja, men om det
resonemanget är tillämpligt här, så är det lika tillämpligt i de
många andra fall, då betydligt lägre pensioner tilldelas tjänstinnehafvare,
än den staten här beviljat Karlsson.

En följande talare yttrade, att Karlsson borde hafva en
högre pension, än han fått sig tillmätt, och högre än den, som
tilldelats Fält-Lindberg, därför att Karlsson varit i åtnjutande
af naturaförmåner, bestående i fria husrum och bränsle. Enligt
hvad jag inhämtat, har Fält-Lindberg haft enahanda förmåner.

Karlsson har vidare fått medaljer, säde talaren, och detta skulle
vara ett skäl för högre pension. Medalj har också Fält-Lindberg
erhållit för långvarig och trogen tjänst och för sitt välförhållande.

En senare talare yttrade, att man borde taga hänsyn till
andra pensioner, som lämnats åt motsvarande befattningshafvare,
och kom då till det resultat, att 400 kronor skulle vara för lågt.

Beloppet är dock ganska afsevärdt högre än många andra pensioner
för personer i ungefär motsvarande tjänsteanställning.

Sålunda har staten t. ex. i fråga om förmän vid järnvägsbyggnader
lämnat pensioner på 300 kronor åt hvar och en. Dessa
befattningar vid järnvägarna äro säkerligen lika mycket kräfvande
som befattningen såsom förman i stallet vid Karlberg.

Herr Wickman: Det går alltid så förunderligt till. Dådet
gäller att bevilja pensioner på tusentals kronor, på sätt förekommit
vid föregående punkter i detta utlåtande, finnes icke
någon reservation anförd. Men då det gäller en fattig arbetare,
som i 40 år tjänat staten och tjänat den på ett sådant sätt, att
staten ansett sig skyldig att gifva honom särskilda nådevedermälen;
då han hunnit därhän, att krafterna börja tryta och att
åt honom skulle beredas någon möjlighet att kunna existera till
döddagar, hvarvid frågan blott gäller några hundratal kronor, då
göres det alla både möjliga och omöjliga svårigheter och invändningar.
Här synes i detta fall, som uti många andra, huru
kammaren fattat sin ställning gentemot dessa små i samhället.

Man hänger på dem några vedermälen och säger: »När magen
skriker, titta då på edra nådevedermälen».

Ifr 23. 14

Lördagen den 13 april.

Ang. understöd
åt stallförmannen
G.
A. Karlsson.
(Forts.)

Ang. pension
åt f.d. distinktionskorpralen
Johan
Hallin.

Jag kan icke underlåta att säga detta, när jag hört herrar
reservanter komma med alla både möjliga och omöjliga skäl
emot den föreslagna obetydliga förhöjningen utaf Karlssons
pension. Jag ber att få på det allra lifiigaste yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter det öfverläggniugen förklarats härmed slutad, gjorde
herr talmannen jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i föreliggande punkt
hemställt samt vidare på afslag därå, och förklarade sig finna
den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande
ja besvarad.

Herr Swartz begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller hvad bankoutskottet hemställt i punkten
18 af sitt utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 100;

Nej — 38.

Punkterna 19 och 20.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 21.

I en inom Andra kammaren af herr H. Carlson i Herrljunga
väckt motion, nr 19, hade hemställts, »att Riksdagen ville medgifva
och besluta, att förre distinktionskorpralen Johan Hallin
måtte få från allmänna indragningsstaten under sin återstående
lifstid åtnjuta pension till så stort belopp, att densamma jämte
honom tillkommande gratial från Vadstena krigemanshuskassa
uppgår till 300 kronor per år».

Llirdiigen den 13 april. 16

Utskottet både i denna punkt på angifna grunder hemställt,
att Riksdagen, i anledning åt'' förevarande motion, måtte medgifva,
att åt förre distinktionskorpralen Johan Hallin från Eggvena
församling måtte från och med innevarande år å allmänna
indragningsstaten under hans återstående lifstid utgå en årlig
pension till så stort belopp, att densamma jämte Hallin tillkommande
underhåll från Vadstena krigsmansliuskassa uppginge till
tvåhundra kronor.

Reservation hade afgifvits af herrar von Stapelmohr, Swartz
och Neigliclc, hvilka ansett, att utskottet bort afstyrka bifall till
motionen.

Herr Swartz: Här är återigen eu pensionsfråga af principiell
innebörd, och jag vågar, då innebörden härvidlag är af väsentligt
större omfattning än hvad den kunde vara i den nyss afgjorda
frågan, påkalla kammarens uppmärksamhet för föreliggande
ärende och den reservation, som blifvit fogad vid
punkten.

Förre distinktionskorpralen Hallin bröt sitt ena ben under
tjänsteresa den 4 juli 1908. Den 1 oktober 1910 fick han afsked
efter att hafva tjänstgjort 34 år. Han erhöll då gratial från
Vadstena krigsmansliuskassa i tredje klassen med 85 kronor om
året. Villkoren för beviljande af gratial i denna klass äro, att
vederbörande skall hafva tjänstgjort 20 år eller dessförinnan lidit
någon mindre skada, som nedsatt hans arbetsförmåga. Om det
var på grund af ettdera af dessa villkor eller båda, som Hallin
fick gratial i tredje klassen, vet jag icke. Han begärde förhöjning,
och efter vederbörandes hörande meddelade Kungl. Maj:t
så sent som den 24 november i fjol honom rätt att uppflyttas i
andra klassen med 97 kronor och räkna sig till godo denna förhöjning
från den 1 oktober 1910. För erhållande af gratial i
andra klassen gäller förutom det, att vederbörande skall hafva
tjänat längre än 20 år, att han skall i tjänsten hafva ådragit
sig skada, hvarigenom han förlorat bruket af en eller flera lemmar
eller blifvit sjuk, så att han blott i ringa mån kan med
arbete bidraga till sitt uppehälle. Detta är just förhållandet
med Hallin, som brutit sitt ben och därigenom blifvit, efter hvad
läkarintyg gifver vid handen, oförmögen till arbete och, enligt
hvad kommunalnämndsordförande intygat, fått sin arbetsförmåga
nedsatt. Det är inga andra än de, som just ha dessa grunder
att åberopa, som få hänföras till andra klassen, och således är
det den omständigheten, att Hallin har i tjänsten ådragit sig
denna skada, som medfört, att han fått understöd i andra klassen.

Nu åberopar utskottet såsom enda anledning, hvarför utskottet
här vill föreslå ett med mer än dubbla beloppet Ökadt
understöd till Hallin, just den omständigheten, att han i

Nr 28.

Ant), pension
åt/, d. distinktionskorpralen
Johan
Hallin.
(Forts.)

Nr 28. 10

Lördagen den 13 april.

Ang. pension tjänsten ådragit sig denna skada. Detta är, synes mig, ett
Atf.d. distink- fullkomligt oriktigt motiv, ty på grund af det motivet har han
len*Johan f&tt sitt nuvarande understöd, och på grund af det motivet
Hallin, skulle alla andra, som på grund af skada i tjänsten ha under(Forts.
) stöd i andra klassen, med lika skäl kunna anhålla om att få
sina understöd höjda till 200 kronor om året, som utskottet föreslagit,
eller till 300 kronor, som motionären påyrkat. Nyss har
kammaren för sin del beslutat, i anledning af herr Vahlquists
motion, att ingå till Kungl. Maj:t med begäran om utredning,
huruvida och i sådant fall under hvilka villkor en höjning af
de till afskedadt manskap vid armén och flottan från Vadstena
krigsmanshuskassa och flottans pensionskassa utgående underhåll
och pensioner må anses böra äga rum. Om man bifaller det nu
föreliggande förslaget, synes det mig alldeles klart, att man föregripit
utredningen med afseende på alla sådana understödstagare,
som höra till andra klassen på grund af en i tjänsten ådragen
skada. Jag kan icke säga, huru många de äro, men af utredningen,
som gjorts af de år 1908 tillsatta sakkunniga, tror jag,
att bortåt 3,000 understödstagare finnas i andra klassen. Huru
många af dessa, som dit hänförts på grund af skada i tjänsten,
vet jag icke. Att antalet är stort synes mig utan tvifvel ovedersägligt.
Nu har man begärt en utredning om nya grunder för
utgående af gratial från Vadstena krigsmanshuskassa; det synes
mig då, att man från utredningen undantager en stor del af
dem, som hänförts till andra klassen, om man bifaller det föreliggande
förslaget.

Jag och mina medreservanter hafva icke kunnat gå med på
detta. Herrarna få icke tro, att det rör sig om småsaker härvidlag.
Det förslag, som utgjort grunden för den begärda utredningen,
nämligen herr Vahlquists motion, går ut på en ökning
af 50 kronor af gratialen i hvarje klass, och denna ökning med
50 kronor skulle innebära en förhöjning på bortåt 600,000 kronor
om året. Vore det fråga om 50 kronor i detta fall, skulle understödet
stanna vid 147 kronor; nu föreslås 200 kronor, alltså mer
än 100 kronors ökning. Nu skulle man åt denne man, som
hänförts till andra klassen och icke alls skiljer sig från många
andra dit hänförda, på detta sätt gifva ett högre understöd än
hvad som. i händelse herr Vahlquists motion godtages, skulle
tillfalla understödstagarna i första klassen, till hvilken hänföras
de, som förlorat armar och ben eller blifvit sinnesrubbade uti
tjänsten. De skulle icke få mera än 171 kronor. Det förryckande,
som blir en följd af ett bifall till föreliggande motion, har gjort,
att jag och mina medreservanter icke kunnat förena oss i utskottets
hemställan, utan ansett, att jämväl denna sak bort inbegripas
i den af kamrarna beslutade utredningen.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen och afslag å utskottets
hemställan.

17 Nr 28.

Lördagen den 13 april.

Herr Holmquist: Jag vill först och främst gifva mitt er -Ang. pension
kännande åt den konsekvens, som den föregående högt (träde Mf.ddMinktalaren
ådagalade, men utan att på något sätt vilja bestrida, att i°en Johan
man bör följa konsekvenslinjer vid behandlingen af frågor af Hallin.

förevarande beskaffenhet, vågar jag dock påstå, att i det före- (Forts.)

dragna ärendet finnas speciella skäl, som tala för en annan uppfattning
än den, för hvilken han gjorde sig till tolk. Såsom
motionären erinrat, förekom vid 1911 års riksdag till behandling
eu framställning om pension åt f. d. soldaten Anders Johan Lund
från Djupsundet. Under den debatt, som i medkammaren förekom
vid behandlingen af detta ärende, nämndes från ett håll,
att det fanns 11,000 sådana soldater i vårt land, och att det
vore eu farlig konsekvens att åt den mannen, hvarom då valfråga,
gifva ett pensionsbelopp, som jämte det understöd han
åtnjöt från gratialfonden uppgick till 300 kronor. En landtman
i kammaren invände då, att om 11,000 svenska soldater, som
tjänat ärligt och troget under 25 år, hade 10 barn hvar och
vore i betryckta ekonomiska förhållanden, begärde högre pension,
skulle han tillstyrka sådan åt hvarenda en.

I föreliggande fall är det icke fråga om en sådan soldat,
som nyss nämnts, utan det är fråga om en distinktionskorpral,
som tjänat 34 år med de bästa vitsord, under tjänsten förlorat
ena benet och nu är fullkomligt urståndsatt att bärga sig på det
belopp, som staten skänkt honom. Han äfventyrar sålunda att
falla den allmänna fattigvården till last. Under sådana förhållanden
tror jag, att denna kammare skall våga, utan att göra
sig skyldig till alltför stort afsteg från konsekvenslinjerna, skänka
honom det belopp, som utskottet här föreslagit, nämligen 103
kronor utöfver hvad han åtnjuter från Vadstena krigsmanshuskassa.

På dessa skäl yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Kobb: Jag vill endast säga några ord såsom tillägg
till hvad herr Holmquist yttrade. Jag tror icke, att de konsekvenser,
som herr Swartz framdrog, äro så farliga. Gällde det
att höja pensionerna till alla dessa 11,000 gamla soldater, vore
det riktigt att först göra en utredning, men i det föreliggande
fallet, då det rör sig endast om en höjning för en af dessa, som
skadats i tjänsten, tror jag, att en utredning är obehöflig. Jag
har icke någon statistik Öfver antalet soldater, som blifvit skadade
i tjänsten, men jag kan åberopa erfarenhet från ett närliggande
område, på hvilket jag har sakkunskap, nämligen från
statens järnvägar. Jag har varit med om att uträkna deras
pensionskostnad, och det visade sig då, att den del af kostnaden,
som belöpte på sådana tjänstemän, som blifvit skadade
under arbetet, var helt obetydlig; den uppgick knappast till
4 % af hela kostnaden. Af den anledningen tror jag icke, att
Första kammarens protokoll 1912. Nr 23. 2

Nr 23. 18

Lördagen den 13 april.

Ang. pension det är skal att här frukta för några farliga konsekvenser, och

åtf.d.distinlc- • a„ yr]jar därför bifall till utskottets hemställan.
tionskorpra- J J

^Hallin™ Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes
(Forts.) jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i nu föredragna punkt hemställt samt
vidare på afslag därå, och förklarades den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 22—51.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Ang. pension
dt läraren
vid musikkonservatoriet

J. F. Book.

Punkten 52.

I anslutniug till hvad Kungl. Maj:t i punkten 33 under
tionde hufvudtiteln i statsverkspropositionen därom föreslagit,
hade utskottet i nu föredragna punkt hemställt, att Riksdagen
måtte medgifva, att biträdande läraren i violinspelning vid musikkonservatoriet,
professorn Johan Fridolf Book måtte från och med
månaden näst efter den, under hvilken han frånträdt eller frånträdde
sin ifrågavarande befattning vid musikkonservatoriet,
under sin återstående lifstid å allmänna indragningsstaten uppbära
en årlig pension till belopp af tvåhundratrettio kronor.

Reservation hade afgifvits af herrar Holmquist, Söderberg i
Stockholm, Juhlin, Kristensson, Vahlquist och Leander, hvilka
ansett, att utskottets yttrande i denna punkt bort hafva följande
lydelse:

»Då Book för erhållande af full pension å kamrerarbefattningen
vid musikaliska akademien fått tillgodoräkna sig icke
mindre än 17 år af sin tjänstetid såsom biträdande lärare vid
musikkonservatoriet, och då han, förutom sin statspension, åtnjuter
pension från statsunderstödda kassor, har utskottet ansett
sig böra hemställa, att Kungl. Maj:ts förslag i förevarande
punkt 33 under tionde hufvudtiteln icke måtte vinna Riksdagens
bifall.»

Herr Holmquist: Herr talman, mina herrar! Då jag i den
föredragna punkten intagit en från utskottets afvikande ståndpunkt,
vill jag med några ord motivera min ställning.

Professor Book har, enligt hvad handlingarna utvisa, haft
två skilda tjänster, nämligen eu kamrerarbefattning vid musikaliska
akademien, en normalt aflönad tjänst, och en biträdande
lärarbefattning vid musikkonservatoriet med ett obetydligt arfvode
på 1,050 kronor om året. Då Book sökte afsked med pension
från kamrerartjänsten, innehade han såsom kamrerare endast 18

Lllrdagen den 13 ajiril.

10 Nr 23.

tjänstår af föreskrifna 35; han lånade då från biträdande lärarbefatt- Ang. pension
ningen 17 tjänstår för att nå upp till 35. På den grund till- åt.läraren
erkändes honom eu statspension af 2,780 kronor. konservatoriet

Nu finnes emellertid ett föregående fall, nämligen professor j. p. Book.
Arborelius'', hvilket är i Kungl. Maj:ts proposition närmare an- (Forts.)
gifvet. Professor Arborelius räknade vid afskedstagande! från
professuren endast ett mindre antal tjänstår såsom professor;
han lånade med anledning däraf en del år från en of honom
inuehafd öfverlärarbefattning vid tekniska skolan i Stockholm
och erhöll med denna hjälp pension såsom professor. Sedermera
sökte Arborelius pension på grund af återstående, icke redan
använda tjänstår vid öfverlärarbefattningen och erhöll jämväl
eu mindre afkortad pension såsom öfverlärare.

Men, herr talman, det är dock eu skillnad mellan dessa båda
fall. För det första hade professor Arborelius två tjänster, som
i ekonomiskt hänseende voro tämligen likställda; för det andra
framgick af handlingarna i ärendet, att hans öfverlärarbefattning
vid tekniska skolan hade varit så ansträngande för hans syn,
att han under utöfningen af befattningen ådragit sig en svårartad
ögonsjukdom. Jag tror, att dessa båda omständigheter
kunna hafva haft inflytande på fallet Arborelius. Men fallen äro bestämdt
olika jämväl i ett annat afseende. Om jag går till fallet
Book, så finner jag, att professor Book utöfver sin statspension på
2,780 kronor har pension från hofkapellets pensionsinrättning på
1,200 kronor, från dramatiska och musikaliska artisternas pensionsförening
på 400 kronor och från artisternas och litteratörernas
pensionsföreuing på 300 kronor. Professor Book uppbär sålunda
pensioner till sammanlagdt 4,680 kronor. Nu kan man säga, att
staten ingenting har att skaffa med att professor Book varit nog
förtänksam att genom egna uppoffringar skaffa sig särskilda
pensioner från dessa kassor, men jag vill fästa uppmärksamheten
på, att åtminstone en af dessa kassor, nämligen hofkapellets
pensionsinrättning, åtnjuter statsbidrag. Vid sådant förhållande
anser jag, att man har rätt att taga någon hänsyn till det därifrån
utgående beloppet å 1,200 kronor.

Ehuru jag med största jämnmod ser, hvilket beslut kammaren
än kommer att fatta i frågan, anser jag dock, att professor
Book bör vara nöjd med den pension, som staten har gifvit
honom. Jag tror, att man kan säga, att staten varit, om icke
generös, så åtminstone icke njugg. Därför tillåter jag mig
att yrka afslag på utskottets hemställan och Kungl. Maj:ts
förslag.

Herr von Stapelmohr: Denna pensionsfråga gäller en gammal
man, professor Book, som uppnått en ålder af 76 år, men
det oaktadt kvarstår såsom biträdande lärare i violinspelning vid
musikkonservatoriet; däremot har han, såsom föregående talare

Nr 28. 20

Lördagen den 13 april.

Ang. pension nämnt, erhållit pension såsom kamrerare vid Musikaliska akadt
läraren kemien till belopp af 2,780 kronor. Vid beräkning af denna

konservatoriet Fusion fick Book af sin tjänstetid som biträdande lärare i violin J.

F. Book. spelning tillgodoräkna sig 17 år, så att tjänståren uppgingo till
(Forts.) So, hvilket antal är det i pensionslagen af år 1907 bestämda för
kamrerare vid Musikaliska akademien. Book har emellertid i
41 år varit lärare i violinspelning, och det kan därför tyckas

vara ganska hårdt, om han skulle lämna sin tjänst utan att få

pension af staten äfven för den befattningen. Tjänsten har icke
varit synnerligen omfattande -—• det är sant — ity att densamma
i regel endast tagit sju timmar i veckan i anspråk. Under de
första åren var aflöningen också ganska liten, men sedan den
nya organisationen och lönestaten trädt i kraft för Musikaliska
akademien, höjdes den till 150 kronor för veckotimma per år,
och den har alltså sedan dess utgjort 1,050 kronor om året. Om
nu Book haft för sin tjänst lön å stat fastställd af Konung och
Riksdag, skulle han ägt uppbära pension, motsvarande ett pensionsunderlag
af 700 kronor med den reducering, som uppkommer
till följd af att han förut har pension såsom kamrerare vid
Musikaliska akademien. Book har emellertid såsom lärare i
violinspelning fullgjort det arbete, som staten behöft för undervisningen,
och arbetets värde bör väl mätas efter dess vikt och
betydelse för undervisningen och icke allenast efter den form,
lön eller arfvode, i hvilken ersättning för arbetet utgår. Billigheten
synes därför bjuda, att Book kommer i åtnjutande af den
pensionsförmån, som skulle tillfallit honom, om hans aflöning
varit uppförd på ordinarie stat. Så har Riksdagen förut handlat
i fyrfaldiga fall, och utskottet har därför ansett sig böra konsekvent
följa Riksdagens beslut i sådana fall.

Nu har en ärad talare på kopparbergsbänken yrkat afslag
och bland annat framhållit, att Book uppbär pension från
enskilda pensionskassor. Detta är mycket riktigt. Han har
nämligen från artisternas och litteratörernas pensionsförening
300 kronor, från dramatiska och musikaliska artisternas pensionsförening
400 kronor samt från hofkapellets pensionsinrättning
1,200 kronor. Hvad de två första kassorna beträffar, äro de
tydligen af helt privat natur, och man behöfver därför icke taga
hänsyn till de pensioner, som därifrån utgå, då det är fråga om,
huruvida Book skall kunna få pension på grund af det arbete,
han nedlagt i statens tjänst. Något annorlunda ställer det sig,
såsom den ärade talaren också upplyste om, med pensionen från
hofkapellets pensionsinrättning. Denna pensionsinrättning uppbär
ett anslag af statsverket å 3,000 kronor om året. Före år
1862 erlade enskilda skådespelare med flera för sina föreställningar
vissa afgifter till hofkapell^, och antagligen var detta en
ersättning för det biträde, hofkapell lämnade vid föreställningarna.
År 1862 indrogos dessa förmåner, och i stället fick

21 Nr 23.

Lördagen den 13 april.

hofkapellet ett statsanslag af 3,000 kronor för år. Jag antager, Ang. pension
att bidragets karaktär icke ändrats, utan att bidraget fortfarande M läraren
får anses såsom vederlag för fullgjorda prestationer. Hofkapellets kmservatoriet
pensionsinrättning har naturligtvis större inkomster än detta j. f. Book.
anslag. Detta utgör endast en mindre del, och de bufvudsakliga (Forte.)
inkomsterna bestå i afgifter från delägare och gåfvor m. m. De
myndigheter, som yttrat sig i frågan, nämligen Musikaliska
akademien och statskontoret, hafva icke ansett, att hofkapellets
pensionsinrättning är en inrättning af så allmän natur, att Books
pension därifrån bör inverka på frågan, om Book må få pension
äfven af statsverket såsom lärare i violinspelning. Kungl. Maj:t
har icke heller funnit, att pensionsrätten är af dylik beskaffenhet,
och vid sådant förhållande har icke utskottet tillmätt någon
särskild betydelse åt den omständigheten, att Book, såsom nämnts,
varit nog förtänksam att inbetala afgifter till enskilda pensionskassor
för att få stöd på sin ålderdom.

Herr talman, jag tillåter mig att yrka bifall till utskottets
förslag.

Ofverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande föreliggande punkt yrkats, dels
att hvad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att kammaren
skulle afslå såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts
i ämnet gjorda framställning.

Härefter gjordes propositioner jämlikt dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 53—69.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 70.

Lades till handlingarna.

Herr statsrådet Berg aflämnade Kungl. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen angående inköp af mark och uppförande
af nya byggnader för folkskoleseminariet i Uppsala.

Nr 23. 22

Lördagen den 13 april.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 på aftonen.

Ang. ändring Föredrogs ånyo lagutskottets den 2 och 10 innevarande
i förordnin- aprjp bordlagda utlåtande nr 33, i anledning af dels Kungl.
9C1(Lrig liäfå Maj:ts proposition med förslag till lag, innefattande ändring i
m. m. förordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd och lag om

ändrad lydelse af 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom, dels ock en i anledning af
denna proposition väckt motion.

Genom en den 16 februari 1912 dagtecknad proposition,
nr 44, hvilken blifvit till lagutskottet hänvisad, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll föreslagit Riksdagen att antaga förslag
till dels lag, innefattande ändring i förordningen den 22
april 1881 om tjuguårig häfd, dels ock lag om ändrad lydelse
af 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å
fång till fast egendom, båda förslagen så lydande, som bilagor
vid propositionen utvisade.

I sammanhang med förevarande proposition hade utskottet
till behandling förehaft en i anledning af densamma inom Första
kammaren af friherre Herman Fleming väckt motion, nr 93, däri
motionären, med instämmande af herr Knut Larson, hemställt,
att Kungl. Maj:ts berörda proposition icke måtte vinna Riksdagens
bifall.

Utskottet hade i detta utlåtande på åberopade grunder hemställt,
att Riksdagen, med bifall till Kungl. Majds förevarande
proposition och med afslag å den i ämnet väckta, här ofvan
omförmälda motionen, måtte godkänna ofvan omförmälda förslag
till

1) lag, innefattande ändring i förordningen den 22 april 1881
om tjuguårig häfd; och

2) lag om ändrad lydelse af 10 § i förordningen den 16 juni
1875 angående lagfart å fång till fast egendom.

Mot utskottets utlåtande i hvad det angick Kungl. Maj ds
förslag till lag, innefattande ändring i förordningen den 22 april
1881 om tjuguårig häfd, hade reservation afgifvits af herrar
Hålcanson, Gustaf Andersson och af Ekenstam, livilka hemställt,
att förevarande proposition, i hvad den afsåge ändring i förordningen
den 22 april 1881 om tjuguårig häfd, icke måtte af
Riksdagen bifallas.

Lördagen den 13 april.

23 Nr 23.

Herr statsrådet Sandström: Herr talman, mina herrarI Ang. ändring
Då iag tagit mig friheten att öppna debatten i denna viktiga 1 förordninfråga,
tiar det skett af två orsaker. 3 ^riq häfd

För det första hafva de framställningar i fråga om inne- m. m.
börden och verkningarna af föreliggande förslag, som framkom- (Forts.)
mit i pressen, varit behäftade med åtskilliga missuppfattningar,
hvarför det kan vara nyttigt att någorlunda klargöra saken från
början, och för det andra har jag trott det vara lämpligt att
redan från början angifva regeringens ställning till det tillläggsförslag
till detta lagförslag, som i en reservation blifvit
framställdt.

Den fråga, som man allra först har att taga ställning till
vid bedömandet af detta lagförslag, är den, huruvida öfver hufvud
taget de rättegångar, genom hvilka kronan söker återvinna
den egendom, som under tidernas lopp genom inkräktande eller
annorledes blifvit henne afhänd, äro riktiga och moraliskt befogade
eller icke. Det kan tyckas vara en själfklar sak, att
statsmakterna hafva icke blott rättighet, utan äfven skyldighet
att skydda kronans egendom. Men såväl i tryck som på annat
sätt hafva uttalanden framkommit, däri man sökt göra en annan
mening gällande. Man har resonerat som så, att under de
förhållanden, som nu råda, en stor mängd egendomar, på hvilka
kronan gör anspråk, befinna sig i händerna på enskilda personer,
hvilka förvärfvat dem i god tro och å dem erhållit lagfart.
Detta har i väsentlig mån berott på fel af statsmyndigheterna,
fel af domstolarna vid lagfarts beviljande eller på felaktigt
förfarande af andra statens organ, och det är då icke mer
än rätt och billigt, att staten drabbas af den förlust, som därigenom
uppkommer, och icke de enskilda. Det är gifvet, att,
om man har denna uppfattning, att kronans återviuningsprocesser,
de må vara än så juridiskt befogade, dock i alla fall sakna
moralisk rätt, man också har sin ställning gifven till detta förslag,
som ju i främsta rummet afser att underlätta och möjliggöra
återvinningsprocesser. Den, som har en sådan uppfattning,
måste anse, att detta förslag är icke blott onödigt, utan äfven
skadligt. Emellertid tror jag, att anhängarna af denna uppfattning
inom Riksdagen äro synnerligen få. Jag är tvärtom öfvertygad
om, att ledamöterna af Riksdagen och af denna kammare
äro fullt ense med regeringen om, att skyddandet af kronans
egendom är en af statsmakternas primära och mest ovillkorliga
skyldigheter, en skyldighet, som icke tillåter någon dagtingan.

Man kan beklaga den ställning, hvari industrien och enskilda
jordägare befinna sig, men man kan icke hjälpa dem på det
sätt, att man låter kronan gå miste om sin egendom, utan man
får söka att lindra de enskildes olägenheter på annat sätt.

Det visar sig också, att den föregående regeringen synnerligen
klart uppfattat sin plikt i det afseende, hvarom här är

Nr 23. 24

Lördagen den 13 april.

Ang. ändring fråga. Därom vittna de återvinningsprocesser till vattenfall,
i förordnin- gorn denna regering stämt in. I många fall har detta skett
!,er&ri™häfd under synnerligen ömmande omständigheter, och det typiska
m. m. fallet har varit, att, då ett vattenfall skulle bebyggas, kronans
(Forts.) stämning kommit såsom ett bref på posten. Jag säger naturligtvis
icke detta för att klandra den föregående regeringen, ty den
har därvid handlat i enlighet med sin klara plikt, men jag
säger det för att understryka, huru klart den föregående regeringen,
som ju ingen vill beskylla för bristande hjärta för
industriens och iudustriidkarnas intressen, känt sin plikt i förevarande
afseende. Och jag vill erinra om, att när under förra
årets remissdebatt i Första kammaren väcktes på tal den oro,
som uppstått inom industrien genom dessa återvinningsprocesser,
svarade den dåvarande civilministern, att det i alla fall vore
klart, att kronan icke hade något annat att göra än att söka
återvinna den egendom, hvarpå kronan gör anspråk. Och häremot
höjdes icke en enda röst i denna kammare. Jag tror
alltså, att vi lugnt kunna utgå från, såsom något, hvarom full
visshet råder, att statsmakternas gemensamma plikt är att se
till, att kronans egendom bevaras. I enlighet med denna uppfattning
har också regeringen träffat sina anordningar; den förra
regeringens utredningar ha fullföljts och utvidgats, kamrnarkollegii
arbetskrafter hafva förstärkts i och för dessa utredningar,
och ytterligare återvinningsprocesser hafva anställts.
Därvid har det emellertid, såsom herrarna veta, befunnits, att
utredningsarbetet kraft sådan tid, att kronan riskerar, att under
utredningens fortgång det ena efter det andra af de fång af
egendom, där man afser att undersöka, huruvida egendomen kan
återvinnas till kronan genom rättegång, vinner laga kraft mot
kronan på grund af häfd. Utredningen beträffande dessa fastigheter
blir sålunda utan mening och ändamål. Det oförnuftiga
uti att bedrifva eu omfattande och dyrbar utredning i och för
grundläggande af rättegångar, som den ena efter den andra
blifva ändamålslösa, ligger ju i öppen dag.

Man har sökt förebygga dessa kronans förluster genom att
föranstalta eu särskildt snabb utredning rörande häfdetidernas
utgång och så successivt instämma klandertalan i den mån sådant
erfordras för häfdens afbrytande. Detta försök har emellertid
misslyckats. Genom Konungens befallningshafvande har utarbetats
en förteckning å vattenfallsfastigheter och tiden för lagfarterna
därå, som hvilar på primäruppgifter från länsmännen,
men denna förteckning har befunnits till den grad ofullständig
och otillförlitlig, att man icke kan hafva någon säker ledning
af den. Skall man få en tillförlitlig utredning rörande häfdetidernas
utlöpande, får man göra undersökningar såväl på ort
och ställe som i landtmäterikontoren och häradsrätternas arkiv,
och en sådan undersökning måste verkställas af därtill särskildt

26 Nr 23.

Förlägen don 13 april.

kvalificerad!) personor. Den kostar mycket penningar och tager Ang. ändring
lång tid, och under tiden går egendomen bort från kronan ^^tiuaugenom
häfd. Och äfven sedan man erhållit en tillförlitlig häfde- årig
utredning, skulle i alla fall den olägenheten kvarstå, att rätte- m. m.
gång måste instämmas för häfdens afbrytande utan afbidan därå, (Forts.)
att utredningen om själfva befogenheten af kronans anspråk icke
medhunnits. Man nödgas på detta sätt ofta anställa rättegång på
otillräcklig utredning. Häraf skulle afsevärda olägenheter följa, icke
blott för kronan, utan äfven för dem, som blifva trakasserade af
rättegångar utan tillräcklig anledning. Det har sålunda visat
sig, att detta försök att särskildt utreda häfden icke ledt till målet.

Det återstår då en enda utväg, och det är den, som Kungl.

Maj:t nu föreslagit, nämligen att förlänga häfdetiden, så att
kronan får rådrum att bevara sin talan. Vill man skydda kronans
rätt, måste man gå denna väg, ty någon annan finnes
icke. Jag vore tacksam för att få en anvisning på någon annan
väg, men någon sådan anvisning har hittills icke gifvits och
kan nog icke gifvas.

När man nu skall bedöma denna utväg, gäller det naturligtvis
i första rummet att afgöra, huruvida en förlängning af
häfdetiden är juridiskt försvarbar eller om den skulle, såsom
blifvit ifrågasatt, innebära kränkning af förvärfvade rättigheter.

Jag tror, att denna fråga kan anses vara klargjord, sedan lagrådet
nu enhälligt tillstyrkt förslaget. Ty hade lagförslaget
inneburit någon rättskränkning eller eljest varit juridiskt ohållbart,
så hade det gifvetvis icke vunnit lagrådets godkännande.

Hela frågan är i själfva verket en praktisk fråga och bör ses
ur praktiska synpunkter.

Af de invändningar, som framställts mot Kungl. Maj:ts förslag,
ber jag att först få beröra den, som går ut på, att kronan
genom detta lagförslag skulle beredas eu oberättigad undantagsställning
framför enskilda personer i fråga om häfd. Och naturligtvis
är det i och för sig riktigt, att det är en undantagsställning,
låt vara af blott öfvergående natur, som genom förslaget
skulle beredas kronan. Men man har förbisett, att kronan
redan nu i fråga om häfdens verkningar står i en bestämd undantagsställning,
i en annan ställning än enskilda personer, och
detta i två afseenden.

När år 1881 häfden utsträcktes att gälla äfven mot kronan,
var det hufvudskål, som nya lagberedningen härför anförde, det,
att kronan säkerligen ägde lika stor förmåga som enskilda personer,
om icke större, att utöfva verksam uppsikt öfver sin egendom,
och därför fanns det ingen anledning att undantaga kronan
från häfden. Vi veta alla, att detta antagande hittills icke hållit
streck. Kronan har genom sina myndigheter icke kunnat utöfva
tillräcklig tillsyn öfver kronans egendom, hvarför denna i
stor omfattning kommit i enskildas händer utan laga fång. Det

Nr 23. 26

Lördagen den 13 april.

Ang. ändring är detta, som har framkallat den situation, i hvilken vi för näri
förordning xaTanfie g(-^_ Själfva hufvudgrunden för utsträckningen mot
gt1&righäfd kronan af häfden hvilade således på ett oriktigt antagande.
m. m. Äfven i ett annat afseende föreligger här en olikhet. Häfd

(Forts.) innebär ett af praktiska skäl i rättssäkerhetens intresse gifvet
stadgande, att efter viss tid ett fång blir orubbligt, äfven om det
är det ena eller det andra felet med detsamma. Det regelmässiga
är ju, att fånget är både materiellt och formellt riktigt.
Därnäst vanligt är, att fånget varit materiellt riktigt, men behäftadt
med någon formell brist, t. ex. något fel beträffande
fullmakt eller vittnen. Äfven i detta fall uppstår ingen rättsförlust
därigenom att fånget vinner orubblighet. Men så sker,
när fånget varit äfven materiellt oriktigt, alltså afser en fastighet,
som ägaren hvarken afsett att afhända sig eller erhållit
någon valuta för. Och detta är förhållandet med de fastigheter,
hvarom här är fråga. Det afses icke med kronans återvinningsprocesser
att återvinna någon egendom, som kronan
har afsett att afhända sig, utan det afses uteslutande att återvinna
antingen egendom, som kronan icke haft för afsikt att
afhända sig, utan som har inkräktats af enskilda personer,
eller som kronan har afhändt sig på villkor, hvilka sedan
hafva brustit. Ett frånbändande genom häfd från kronan af
denna egendom skulle således för kronan innebära en verklig
rättsförlust. Det skulle innebära, att det rättsinstitut, som vi
kalla häfd, blefve i stor skala ett medel i den materiella
orättens tjänst, och det tänker jag vi alla äro ense om icke
är lämpligt.

Förhållandet är således det, att kronan redan nu står i en
ofördelaktig undantagsställning med afseende å häfdens verkningar.
Genom oförmåga att värja sin egendom har kronan kommit
att riskera betydande förluster. Detta kan icke botas på annat
sätt, än att man gör ett temporärt undantag i fråga om häfdetidens
verkan gentemot kronan. Det ena undantaget betingar
det andra.

Hufvudinvändningen emot förslaget ligger icke heller här,
utan den ligger på andra punkter. Det är egentligen två invändningar,
som hafva framställts. Den ena går ut på, att genom
förslagets antagande skulle rättsosäkerheten ökas och fastighetskrediten
försämras. Den andra invändningen går ut på, att
suspensionen af häfden skulle vara onödig för tryggande af
kronans rätt.

Om jag till en början tar upp den första invändningen, ber
jag att få fästa uppmärksamheten på, att den rättsosäkerhet, som
man säger sig befara, beklagligtvis föreligger redan nu; och det
är helt naturligt, att den måste föreligga. Blotta det förhållandet,
att det finns en mycket stor mängd egendomar, hvilka med
sannolikhet tillhöra kronan, men som efter lagfart befinna sig i

27 Nr 23.

Lördagen den 13 april.

enskilda personers händer, och att det sedan (lera år tillbaka A”g. ändring
pågår ett energiskt sträfvande att återtaga dessa från de obe- om tjuguhöriga
innehafvarna, innebär ett osäkerhetstillstånd, som går ut''
öfver all före detta kronojord. Det kommer att föranleda till m. m.

den ena rättegången efter den andra. Vare sig lagförslaget an- (Forts.)

tages eller icke, kommer den ena domen efter den andra att
falla, som förklarar inteckningarna ogiltiga och fången ogiltiga.

Det förefinnes sålunda ett mycket beklagligt osäkerhetstillstånd,
som tyvärr, därest man vill, att egendomen skall återvinnas åt
kronan, icke kan undvikas.

Då är frågan den, huruvida detta osäkerhetstillstånd blir i
någon väsentlig grad förstärkt därigenom, att häfdetiderna förlängas.
På den frågan tror jag, att man kan svara: nej, det
blir det icke. Huruvida häfdetiden är något längre eller kortare,
spelar ganska liten roll för rättssäkerheten i och för sig. Man
riskerar i båda fallen stämning, om fången äro tvifvelaktiga.

Lättast får man den saken klar för sig, att häfdetidens längd i
och för sig har relativt ringa betydelse för rättssäkerheten, om
man betänker, att från år 1805 till år 1881 häfden icke alls
gällde mot kronan, och icke hörde man talas om någon rättsosäkerhet
af den anledningen. I Finland gäller icke heller
häfd mot kronan; och ej heller där har försports någon rättsosäkerhet
eller minskad fastighetskredit af sådan anledning.

Lagförslaget afser nu, att de fång, som lagfarits från 1892
till 1902, skola med hänsyn till häfdetidens utlöpande likställas
med de fång, som lagfarits efter 1902, det vill säga vinna orubbligliet
först 1922. Fl vad innebär nu detta från rättssäkerhetens
och fastighetskreditens synpunkt?

Låt oss taga ett exempel! Ett fång har fått lagfart år 1896;
det skulle således, om lagförslaget afslås, blifva orubbligt, vinna
häfd år 1916, men enligt lagförslaget skulle det vinna häfd först
den 1 maj år 1922. Under tiden år 1912 till år 1916 är vederbörande
fastighetsinnehafvare och inteckningsägare i båda fallen
i samma osäkra ställning; det är ingen skillnad. Vill han under
nämnda tid sälja fastigheten, måste spekulanten noga granska
hans fång, vare sig detta kommer att vinna klanderfrihet 1916
eller först 1922. Ty klander är lika möjligt i båda fallen. Och
vill han belåna en inteckning, är förhållandet detsamma. Inteckningen
har ej mer värde för banken, om den har utsikt att
vinna orubblighet 1916, än om den kan vinna sådan först 1922.

Om inteckningen skall godkännas eller icke, beror på fångets
säkerhet, som granskas af banken. Rättssäkerheten och krediten
blir därför i det stora hela densamma, vare sig förslaget antages
eller faller.

Men nu resonerar man som så, att hela denna suspension
af häfdelagen i alla fall blir en »fanfar», som kommer att verka
skrämmande på alla, som hafva med detta slags fastigheter att

Nr 23. 28

Lördagen den 13 april.

Ang. ändring gorå, och att all f. d. kronoegendom kommer att blifva
e»Ja- är icke all f. d. kronojord redan nu — och med
g^rig1häfd,11 skål — misstänkt? I fråga om hvarenda innehafvare af före

m. m. detta kronojord gäller väl, att vill han sälja, så ber man att få

(Forts.) se på fånget, ty det hotar alltid eu stämning från kronan, om

fånget ej är klart; och vill han belåna en inteckning, är det på
samma sätt. Däri blir ingen ändring.

Och »fanfarer» i fråga om kronans återvinningsprocesser

hafva vi sannerligen haft tillräckligt. Eu sådan fingo vi, när
den förra regeringen gaf uppdrag om att undersöka kronans rätt
och eventuellt lämna rättegångsaumälningar beträffande alla strömfall
i Dalälfven, Indalsälfven samt Ume och Lule alfvar. Visst
var det en fanfar, ägnad att skrämma! När sedermera advokatfiskalsämbetet
i kammarkollegium fick i uppdrag att undersöka
kronans rätt till alla strömfall i de norrländska vattendragen, så
låg ju äfven däri en ganska kraftig fanfar. Genom suspensionen
af häfden torde därför — förutsatt, att man icke lägger in en
annan betydelse i den, än den har — kronojorden icke kunna
göras mera misstänkt, än den redan är.

Men om sålunda rättssäkerheten blir väsentligen densamma,
så kommer däremot lagens antagande säkerligen att i ett annat
afseende verka direkt lugnande: det är därigenom, att antalet af
kronans återvinningsprocesser kan genom den högst väsentligt
reduceras. Kronan får då till en början rådrum att inskränka
sig till prejudikatsprocesserna. Och hvad det betyder, det kan
man måhända lättast få klart för sig, om man betänker, att
under de senaste tre veckorna kammarkollegium har nödgats instämma,
särskildt beträffande de under bruken skatteköpta
hemmanen, icke mindre än 16 processer för att afbryta häfdetiden;
och all anledning finnes att antaga, att det kommer att
fortgå i samma tempo, därest häfden icke suspenderas. Beträffande
dessa under bruken skatteköpta hemman skulle verkan
af lagens antagande sannolikt blifva, att ett mycket stort antal
rättegångar kunde göras onödiga och utbytas mot en eller ett
par prejudikatsprocesser.

Genom det föreliggande förslaget beredes för öfrigt icke blott
rådrum att på nu angifvet sätt inskränka rättegångarnas antal,
utan det blir dessutom möjlighet för kronan att träffa billiga
uppgörelser, det blir möjlighet att i ömmande fall, där kronans
intresse är ringa, anordna ett eftergifvande af kronans rätt, såsom
nu plägar ske t. ex. vid efterskänkande af kronans rätt till
danaarf. Ty för allt detta behöfs tid. Men blir det så, att
häfden fortfarande ligger med sina fatalier öfver kammarkollegium,
så gifves det icke tid för uppgörelse och förlikning, utan det
kommer stämning på stämning. Jag tror därför, att äfven från
jordinnehafvares sida det utan tvifvel är att föredraga, att lagförslaget
blir antaget.

29 Nr 2».

I,Antagen den 13 april.

Nu bär man emellertid velat göra gällande, att den föreslagna Ang. ändring
suspensionen ur onödiq för bevarande af kronans rätt; denna ?
kan bevaras lika bra ända, menar man. Jag skulle önska, att g ^yit

de hado rätt, som drifva den satsen, men den innebär tyvärr ett m. m.

misstag. Jag vill i detta sammanhang först erinra om kammar- (Forts.)
kollega utlåtande den 5 maj 1911. Det utlåtandet innehåller,
att suspension eller upphäfvande af häfden gentemot kronan
skulle för kronans återvinningsprocesser vara af afgörande betydelse.
1911 års lagutskott åberopade detta uttalande och instämde
däri till fullo. I själfva verket är det nog också på det
sättet. De fall, då häfden har betydelse för kronans anspråk på
afhänd egendom, äro ganska många. Det gäller först och främst
de fall, då kronans anspråk går ut på själfva hemmanet, som
är lagfaret. Så är händelsen t. ex. med alla under bruken
skatteköpta hemman. Det gäller vidare alla de fall, där kronans
anspråk icke går ut på själfva hemmanet, utan på ett vattenfall
eller jordområde, som blifvit inkräktadt och tillagdt hemmanet
samt sedermera vid ny lagfart för hemmanet uttryckligen inbegripet
i lagfarten. Det gäller för det tredje, där inkräktad kronomark
eller inkräktadt vattenfall kommit med i ägostyckning.

Det gäller vidare, då inkräktad kronomark eller vattenfall frånsålla
såsom afsöndring, hvilket i fråga om vattenfall ingalunda
är ovanligt. Det gäller yttermera sådana fall, som inträffat i
Jämtland, att vid afvittring afsatt kronomark har oriktigt för
delats på byamännen mot ökeskatt. — Det gäller äfven i många
andra liknande fall.

Hur många dessa fall äro, därom finns ännu ingen utredning.
Men allting talar för, att deras antal är betydande, såsom
kammarkollegium ju också uppger. Och hyser man några tvifvel,
huruvida häfden betyder något för kronans återvinningstalan,
behöfver man bara erinra sig, att af hittills instämda rättegångar
icke mindre än 29 stycken instämts för att afbryta häfd.

Sedan jag nu berört de invändningar mot förslaget, som
efter min tanke äro obefogade, skall jag be att få taga upp ett
par anmärkningar, som, såvidt jag kan se, hafva fog för sig.

Det är nämligen så, att i ett par afseenden vederbörande jordägares
ställning verkligen blir försämrad genom häfdeförlängningen.
Detta blir fallet såväl med sådana innehafvare af kronojord,
hvilkas fång är alldeles säkert och klart — och det är fallet
med de allra flestas -— som också med dem, hvilkas fång är
tvistig! Den, som har en kronoegendom, hvilken blifvit första
gången lagfaren år 1896, och som har klar åtkomst, vinner
enligt gällande lag orubblighet för fånget år 1916. Enligt
det föreliggande lagförslaget skulle han vinna det först år 1922.

Till år 1916 spelar detta ingen roll för honom, ty ända till denna
tid är, såsom jog förut påvisat, hans fång misstänkt, och han
måste i förekommande fall visa, att det är klart. Men efter

Nr 23. 30

Lördagen den 13 april.

Ang. ändring 1916 inträder eu skillnad. Enligt nu gällande bestämmelser be*
förordning höfver han då endast visa, att häfd inträdt. Enligt förslaget åter
ge\rig Mfd skulle han nödgas att ända till 1922 visa sitt fångs giltighet,
m. m. när han ville sälja sin fastighet eller anlita den för upptagande

(Forts.) af lån. Detta är onekligen eu olägenhet, om oek måhända ej

af så stor betydelse.

Den åter, hvars fång är tvistigt, försättes genom lagändringen
i det förändrade läge, att den återvinningsprocess, han
har att vänta från kronan, vare sig förslaget antages eller icke,
i senare fallet måste anställas vid en tidigare tidpunkt. Om han
erhållit lagfart 1896, måste kronan stämma sist 1916. Antages
lagen, kan kronan uppskjuta rättegången till 1922. Detta är
naturligen icke utan betydelse för jordägaren, som kan hafva
intresse af att rättegången äger rum så snart som möjligt, enär
han då kan hafva lättare att af sin fångesman uttaga ersättning
än vid en senare tidpunkt.

Dessa båda försämringar af jordinnehafvarens läge äro emellertid
lyckligtvis icke oskiljaktigt förenade med häfdetideus förlängning,
utan botas fullständigt genom antagandet af det tilllägg,
som ett par reservanter, herrar Stärner och Pettersson i
Södertälje, hafva föreslagit. Därigenom berättigas innehafvare
af f. d. kronojord att hos kammarkollegium erhålla besked,
huruvida anledning till klander finnes eller ej. År fånget klart,
får han besked härom, och häfdeförlängningen får icke tillämplighet
på hans egendom. Är fånget tvistigt, lämnas besked härom,
med den påföljd, att jordiunehafvaren icke behöfver afvakta
kronans klandertalan, utan kan själf instämma saken. Sistnämnda
rättighet bör emellertid icke tillkomma jordinnehafvaren, förrän
nu gällande häfdetid af 20 år utgått. Eljest kommer lian, till
förfång för kronan, i afsevärdt bättre ställning, än han för närvarande
har, och kammarkollegium skulle riskera att blifva på
en gång öfverhopadt af processer, så att den sista villan blefve
värre än den första. Med denna modifikation ber jag emellertid
att uttryckligen få förklara, att det föreslagna tillägget synes
mig vara en acceptabel utveckling af regeringens förslag, hvilken,
såvidt jag kan se, bryter udden af alla befogade invändningar
från industriidkares och andra rättsägares sida.

Vare sig nu detta lagförslag blir antaget eller icke, är det
eu sak, som är klar i alla händelser, nämligen att industriidkares
och vederbörande jordägares ställning är i hvarje fall mycket
prekär, och att något måste göras för att hjälpa dem. Den första
åtgärden är att se till, att återvinningsrättegångarna få möjligast
snabba förlopp. Åtgärder i detta syfte äro redan träffade. Nedre
justitierevisionens instruktion har blifvit omarbetad, så att dessa
rättegångar kunna gå igenom högsta domstolen med extra föredragning
och förtursrätt. Hofrätternas arbetsordning är under
omarbetande i samma syfte.

Lördagen den 13 april.

31 Nr 28.

Men detta räcker icko långt. Det gäller också att kunna Äng. ändring
gå jordinnehafvarna till mötes genom billiga förlikningar och
uppgörelser, genom upplåtande af vattenfallsrätt på billiga vill -96avig1 häfd
kor etc. Här gäller likväl, som sagdt, att det behöfs rådrum m. m.
och tid. För att man skall få tillfälle till detta, fordras, att kro- (Forts.)

nan får det rådrum, som här begärts. Gifves icke det, blir afvecklingen
genom det ständiga trycket af fatalier i hög grad försvårad
och föga rådrum öfrigt till uppgörelse och förlikning.

Då jag för min del har den bestämda uppfattningen, att ett
afslag på hvad som här är föreslaget kommer att medföra följder,
som äro synnerligen menliga, skulle jag mycket beklaga ett
sådant afslag, och i hvarje fall vill jag säga, att regeringen
måste på det allra bestämdaste fritaga sig från ansvar för dessa
följder.

Eu följd, som är alldeles klar, är, att kronan kommer att gå
förlustig en afsevärd del af sin egendom, och det är ett ansvar,
som är föga angenämt att bära för den, som har ställning såsom
förvaltare af kronans egendom.

En annan påföljd, om hvilken delade meningar synas råda,
men om hvilken jag är fullkomligt öfvertygad, är, att detta återvinnande
af kronans egendom, som jag tänker alla äro ense om,
måste bedrifvas på för industri och jordägare mera betungande
och brutalt sätt, om rådrum vägras, än om det medgifves.

Vid behandlingen i pressen af denna sak har framhållits,
att här ju icke är fråga om reduktion, utan om återvinning med
lagliga medel. Och detta är fullkomligt riktigt. Men det vill
jag säga, att ville man uppmuntra reduktionstanken, vet jag
intet bättre sätt till det än att vägra kronan rådrum att med
lagliga medel återvinna sin egendom. Jag förstår och uppskattar
mycket väl den oro, som kronans återvinningssträfvanden väckt
i industriella kretsar, men jag fruktar, att det kommer att vålla
mera oro inom vidare kretsar, om den stora allmänheten skulle
få den uppfattning, att kronans egendom icke är fullt säker i
statsmakternas vård.

Herr Trygger: Herr statsrådet och chefen för justitiede partementet

inledde sitt uttalande därmed, att han var öfvertygad,
att Riksdagen vore ense med Kungl. Maj:ts regering därom,
att skyddandet af kronans egendom är en fråga af principiellt
stor vikt och — han tilläde — kanske en af de allra viktigaste
för statsmakterna. För min del är jag öfvertygad om,
att herr statsrådet riktigt uppfattat situationen så till vida, att
vi alla äro genomträngda af den åsikten, att kronans rätt och
egendom bör skyddas. Emellertid, detta är någonting, som, såvidt
jag förstår, icke blir afgörande för det förslag, som här
föreligger, ty det torde icke vara obekant för herrarna, att häfden
själf enligt svensk rättsuppfattning är ett laga fång och

Nr 23. 32

Lördagen den 13 april.

Ang. ändring följaktligen ett laga fång med samma giltighet mot kronan som
t forordnin- mot an(jra> Således, om kronans egendom faller för häfden,
-ägor™»'' kronans egendom för ett nytt laga fång icke mindre, än
m. m. om kronan eljest genom dylikt fång blifvit af med sin egen (Forts.

) dom. Att så är förhållandet torde vara tämligen tydligt, om vi

tänka på hvad som gäller om lös egendom. I fråga om lös
egendom är ju bekant, att den, som i god tro förvärfvar besittning
af en lös sak, han blifver, oberoende af hvem som förut
var ägare, berättigad att behålla saken, såvida han icke af den
förre ägaren får lösen. Det visar sig här, att redan den goda
tron jämte besittningen är tillräcklig för att utgöra ett fång, som
upphäfver, åtminstone partiellt, den gamla äganderätten. Vid
förvärf af fastighet har man icke begränsat sig till besittningstagande
i god tro för att upphäfva den gamla äganderätten,
utan man har fordrat något ytterligare, besittning under viss
tid — numera tjugu år — och utan att klander under tiden
gjorts gällande af den förre ägaren.

Således, jag tror, att om man fäster uppmärksamheten vid
häfdens betydelse icke blott såsom ett medel att skydda lagligt
förvärf, där det finnes ett laga fång förut, utan att äfven själf
utgöra ett laga fång, faller åtskilligt af hvad herr statsrådet
gjorde gällande emot dem, som icke kunna vara med om den
nu föreslagna lagstiftningen.

Häfden är till i rättssäkerhetens intresse, alldeles på samma
sätt som det rättsbildande i den goda tron vid förvärf af lös
egendom stadgats i rättssäkerhetens intresse.

Statsrådet gjorde vidare gällande, att det vore icke så fullt
riktigt, att rättssäkerheten tillgodosåges genom häfden. ty såvidt
jag uppfattade honom rätt, sade han, att rättssäkerheten blefve
icke mindre, ifall vi förlängde häfdetiden, ifall vi suspenderade
häfdelagen, och han fann bevis för det förhållandet däri,
att i sådana länder, där häfd icke gällde mot kronan, var rätts
säkerheten icke rubbad.

Jag förvånar mig öfver, att, om man har den uppfattningen,
att häfden icke betyder någonting för rättssäkerheten, man icke
då med en gång upphäfver hela häfdeinstitutet. Det skulle varit
det mest konsekventa, men det har man icke gjort. Man har
begränsat sig till att suspendera häfdelagen på viss tid. Orsaken
härtill är väl den, att, trots att man förklarar motsatsen, man
känner med sig, att häfden dock behöfs för rättssäkerheten.

Statsrådet påpekade, som jag nyss sade, att det finnes länder,
där icke häfd gäller mot kronan, och detta har varit fallet hos
oss också. I våra gamla landskapslagar gällde visserligen häfden
mot kronan, och det var den urgamla, svenska ståndpunkten,
men sedermera, under inflytande af mer eller mindre riktig uppfattning
af främmande rätt, förändrades hela saken, till dess
häfden glömdes bort i 1734 års lag för att delvis återupptagas

33 Nr 23.

LOrdagen (lön 13 april.

i 1805 urs förordning. År 1881 gick man helt tillbaka till den Ang. ändring
gamla svenska uppfattningen, att häfd gäller mot alla. Men * förordningar
är nu orsaken till att rättssäkerhet fanns hos oss äfven ''''^riThäfT''
under tider, när häfd icke gällde mot kronan, eller att häfden m. ni.
icke gäller mot kronan i länder, där man icke kali tala om (Korts.)
rättsosäkerhet i särskild! hög grad? Det är därför, att kronan
har hållit sig lugn. Den har icke börjat röra i alla möjliga
gamla fång, hundratals år gamla, utan har hållit sig stilla. Därför
har folket sjunkit in i eu viss tillförsikt, att allt är riktigt,
som det är, och trott, att hvad som under far och farfars tid
ansetts såsom rätt och riktigt också är riktigt. Men börjar man
i dessa länder att gå till väga som för närvarande i Sverige, är
det min öfvertygelse, att man skall få tydligt se, att häfden är
af vikt för rättssäkerheten, och att således häfdens frånvaro
rubbar denna säkerhet i högst väsentlig grad.

Lagutskottet har emellertid tillstyrkt i sitt betänkande den
kungl. propositionen. Detta lagutskottets utlåtande utmärker sig
lika mycket förmedelst korthet som den kungl. propositionen
utmärker sig genom vidlyftighet, och jag har verkligen undrat
hvad det kan bero på, att Kungl. Maj:t varit så vidlyftig i sin
proposition, men ju mera jag läst motiveringen till densamma,
bär jag fått klart för mig, att man har varit mycket vidlyftig
därför, att man icke hade tid att vara kort.

Det finnes onekligen åtskilliga riktiga tankar i den kung],
propositionen. Man kan ur densamma plocka ut sentenser, som
skulle kunna, isolerade, göra en viss lycka. Där finnas sanningar,
som hvar och en med stor tillfredsställelse skulle vilja
underskrifva. Men det är dock att märka, att äfven där sådana
sanningar äro uttalade, nå de icke alltid sakens kärna. Det
säges sålunda i den kungl. propositionen, att ett slumpvis anhängiggörande
af klanderprocesser från kronans sida är olägligt,
icke mindre för kronan, som måhända tillika kunde genom sina
processer utsättas för skadeståndsanspråk, än äfven naturligtvis
för de enskilda. Dylika massprocesser förklaras äfven ur det
allmänna rättstillståndets synpunkt vara olämpliga. »Det synes»,
tillägger justitieministern, »vara i hög grad önskvärd!, att sådant
må kunna undvikas och kronans återvinningstalan begränsas till
de fall, i hvilka skälig anledning till rättegång förefinnes.»

Detta är justitieministerns egna ord.

Jag kan icke hjälpa, att jag tycker, att statsrådet har varit
bra färglös i detta sitt uttalande. Det är väl ej blott önskvärdt,
utan det är väl nödvändigt, att kronan ej anställer oskäliga rättegångar.
Såvidt jag vet, har ännu icke proklamerats — åtminstone
icke förut —, att åsidosättandet af lagens uttryckliga
bestämmelser skulle kunna vara en riktig princip för statens
handlande. I rättegångsbalken heter det följande: »Missbrukar
den, som å Konungens och kronans vägnar talar, rättegång till
Första hammarens protokoll 1912. Nr 28. 3

Nr 23. 34

Lördagen den 13 april.

Ang. ändring ändras förfång och skada, stånde till laga ansvar och varde
i förordnin- dömd efter omständigheterna». Herr statsrådet torde det icke
gedria1 häfd1'' heller vara obekant, hurusom fullmäktig, som förledt någon till
m. m. en oskälig rättegång, enligt 1734 års lag blir utsatt för en

(Forts.) ganska allvarlig näpst. Men förhåller sig saken på det sättet,
att det är stridande mot svensk rätt att anställa rättegång
slumpvis och jämväl i sådana fall, då ej skälig anledning till
rättegång finnes, är således ett dylikt processande enligt svensk
rätt en processuell förbrytelse, då duger det tydligen icke, att
rättvisans högste vårdare förklarar, att för att kronan icke skall
anhängiggöra slumpvis klanderprocesser i fråga om fast egendom
erfordras, såsom hans egna ord lyda, »att kronan genom undanröjande
af risken för häfd erhåller rådrum att pröfva grunderna
för talan i de särskilda fallen». En dylik förklaring — att
staten således uppställer en lagförändring till sin fördel såsom
villkor för att staten icke skall bryta rättegångsbalkens föreskrift
— innebär, såvidt jag kan förstå, att man icke vidare
gör anspråk på att vara en rättsstat. Emellertid, vi skola icke
tro, att denna förklaring, så egendomlig den än är, har förfelat
att göra ett mycket starkt intryck på åtskilliga vederbörande.
Man har liksom en känning på åtskilliga håll, att kronan skulle
kunna vara i stånd till att, när dess egna intressen förmenas
stå på spel, sätta sig öfver lagens föreskrift. Sålunda har statsrådet
åberopat ett utlåtande af lagrådet, som icke har satt sig
emot det kuugl. förslaget. Två ledamöter af lagrådet — det
är ju fyra, som deltagit — säga visserligen, att de icke hafva
funnit justitieministerns skäl vägande, långt därifrån, men de
hafva gripits af fruktan inför justitieministerns ord, att ifall icke
häfdelagen kommer till stånd, skulle här blifva ett massprocessande,
ett anhäugiggörande från kronans sida af rättegångar,
äfven där icke laga skäl för kronans talan i de särskilda fallen
kunde anses föreligga. Och att nämnda omständighet, detta
hot om massprocessande, ett slumpvis processande från statens
sida, äfven för lagutskottet har varit synnerligen afgörande, finner
man däraf, att lagutskottet i sitt lilla torftiga betänkande uttryckligen
åberopat detta och endast detta skäl såsom afgörande för
att häfdelagen borde suspenderas på sätt Kungl. Maj:t har
föreslagit.

För min del är jag, trots justitieministens uttalande, icke
det minsta rädd för detta hot. Jag fruktar icke för att här skall
blifva ett slumpvis processande från statens sida, ty jag är öfvertygad
om, att våra svenska ämbetsmän icke komma att lämna
sin medverkan till att anhängiggöra process i sådana fall, där
de sakna laga skäl för kronans talan.

Då man ytterligare har velat motivera den kungl. propositionen,
har man gjort gällande, att det finnes inga principiella
hinder för att gifva kronan en företrädesställning framför enskilda,

35 Nr 23.

LOrdagcn den 13 april.

och så till vida är detta ju riktigt, som man kan peka på den Ang. ändring
historiska utvecklingen, hurusom hos oss kronan under vissa 1 förordninperioder
verkligen har haft en ställning, som varit mera gynnadgeäril? häfd*
än de enskildes. Men det finnes en annan princip, mot hvilken '' m. ni.
lagförslaget strider, och den är, att man bör undvika en lex in (Forts.)
casu, eu lagstiftning för ett särskildt speciellt fall.

I förevarande fråga med afseende på häfden har ju den
svenska lagstiftaren öfvergifvit ståndpunkten om statens företrädesställning
och gått tillbaka till den gamla rättsuppfattningen.

Då bör man väl bibehålla denna rättsståndpunkt, som man antagit
så nyligen som år 1881, och man får väl icke kasta densamma
öfver bord, så snart det gäller statens privata intressen.
Justitieministern, det vet jag alltför väl — och det kan man se
af hans motivering i den kungi. propositionen liksom af hans
yttrande här i dag — anser emellertid icke, att här är fråga om
statens privata intressen, utan anser, att här gäller frågan »allmänna»
intressen. Han säger: »Det afgörande för den nu upptagna
lagstiftningsfrågan synes mig vara, om och i hvad mån
väsentligt och öfvervägande gagn kan beredas det allmänna
genom förändring i bestämmelserna om häfden». Ännu tydligare
om möjligt uttalas denna tanke med följande ord: »Härvid må
erinras om, att, när egendom genom häfd frånvinnes kronan,
det allmänna intresse, som härigenom blir lidande, ställer sig i
motsats till det allmänna intresse, som tillgodoses genom häfden».

Nu tillåter jag mig att vända mig till de närvarande juristerna,
ja, äfven till de frånvarande, i fall de få höra hvad jag
här säger. Jag vill vädja till dem, åtminstone till dem bland
dessa jurister, hvilka sysslat med frågan om skillnaden mellan
offentlig och privat rätt, allmänt intresse och privat intresse,
huruvida det kan vara riktigt att säga, att kronans intresse att
bevara sin jordegendom är ett »allmänt» intresse i samma mening
som man säger, att det är ett allmänt intresse för kronan att
genom häfden tillgodose rättssäkerheten inom samhället. Jag
kan för egen del icke frångå den uppfattningen, att den, som
anser, att statens jordägareintresse är ett publikt, offentligt, allmänt
intresse och icke ett privat intresse, i själfva verket har
lämnat den rättsuppfattning, hvarpå vårt nuvarande samhälle
stöder sig och öfvergått till den socialistiska uppfattningen, hvilken
just utmärkes däraf, att den förklarar, att så snart någonting
är i statens intresse, föreligger ett allmänt intresse, för
hvilket alla enskilda intressen måste vika. Jag tror visserligen
ingalunda, att justitieministern hyllar den socialistiska rättsåskådningen.
Jag håller fastmera före, att han icke gör det, men
hvad han bär skrifvit i sin motivering har då mera omedvetet
kommit fram ur en främmande källa. Hvilken denna är, är ej
svårt att spåra. Mina herrar: hvem är det, som är far till detta
Kungl. Maj:ts nu framlagda förslag, hvem är den rätta upphofs -

Nr 23. 36

Lördagen den 13 april.

Ang. ändring mannen till detsamma, hvem har kastat fram tanken att öfveri
förordnin- jfva ^eu gam]a svenska rättsuppfattningen, sedan vi ändtligen
9ed iThäfT kommit tillbaka till den, och öfvergå till att ställa staten äfven
rt-m. m. i dess privata intressen framför den enskilde? Jo, den mannen

(Forts.) har ett namn, som är vidt bekant, det är herr Lindhagen. Det

är herr Lindhagens motion i fjol, som varit uppslaget till det nu
föreliggande förslaget, och Kungl. Maj:t har med beredvillighet,
jag hoppas visserligen utan framgång, upptagit herr Lindhagens
vid 1911 års riksdag framställda förslag.

Innan man i den kungl. propositionen närmare gått in på
de särskilda skälen utöfver dem jag nu anfört för förslaget, bar
man vändt sig mot mitt yttrande i remissdebatten, att häfdens
upphäfvande äfven i sådana fall, då häfdetiden enligt nu gällande
lagstiftning börjat löpa, skulle kunna anses såsom i viss
mån ett ingrepp i bestående rätt. Justitieministern har mot mig
åberopat såsom auktoritet bland annat lagrådet. Det är särskildt
eu ledamot i lagrådet, som haft ett yttrande, som jag tror, att
det skulle vara lämpligt, om kammaren fick taga del af. Lian
säger: »Före häfdetidens utgång gifver häfdelagstiftningen åt
besittaren ingen rätt till egendomen gentemot dennas bättre
ägare, lika litet som lagstiftningen angående fordringspreskription
gifver gäldenär före preskriptionstidens utgång någon rätt att
blifva kvitt sin skuld utan att betala».

Jag har stor aktning för den ärade lagrådsmedlemmen, min
för detta kamrat i domstolen, men jag måste i alla fall beklaga,
att för honom fastighetshäfden och fordringspreskriptionen på
detta sätt sammanlöpa. Jag trodde, att det var en öfvervunnen
ståndpunkt bland praktiska jurister, liksom det länge varit det
för vetenskapen, att på det sättet jämnställa häfden med preskriptionen.
Yi skola komma ihåg, hur frågan ligger i de båda
fallen. Hvad hafva vi vid häfden? Jo, besittning af fastigheten.
Vi hafva därjämte en besittning, förvärfvad i god tro. Innehafvaren
har kommit i besittning af fastigheten i tanke, att han är
ägare till den. Han har fått lagfart. Sådan är situationen där.
I fordringspreskriptionen är det alldeles likgiltigt, om gäldenären
är i god tro eller icke. Han kanske från skuldens första dag
sitter och önskar, att borgenären icke skall kräfva honom, och
afvaktar den dag, då preskriptionen inträder. Det finDS intet
fog för gäldenärens förändrade ställning förrän i det ögonblick,
då preskriptionstiden gått till ända. Men i fråga om häfden har
besittaren förvärfvat egendomen i god tro kanske af den, hvars
fångesmän suttit på fastigheten i hundra år och trott sig vara
ägare. Häfden har emellertid icke börjat löpa förrän på senare
tider, därför att häfd mot kronan började löpa först med 1881
års lag. Är det icke för en naturlig rättsuppfattning klart, att
den nuvarande godtrosinnehafvaren har en rätt, ett embryo till
äganderätt, en besittningsrätt i god tro, i tro att det är en ägande -

Lördagen den 13 april.

37 Nr 23.

rätt. För hvar (lag, som går, växer denna rättssituation signal/, ändring
starkare, under det att den gamle ägaren icke liar eu aning om, att * /orordwmhan
har någon rätt till fastigheten. För hvar dag, som går,
minskas denna senares intresse i denna fastighet, och slutligen m. m.
är hans rätt helt och hållet förlorad. Jag kan icke frigöra mig (Ports.)
från den uppfattningen, att det är ett kränkande af en rättssituation,
ifall man, såsom här är föreslaget, låter eu ny lagstiftning
om häfd äfven tillämpas med afseende å sådana fall, där
häfden enligt tidigare lagstiftning redan börjat löpa. Och detta
är icke endast min enskilda uppfattning, utan densamma har
gjort sig gällande när 1881 års lag kom till. Samma ståndpunkt
har ock nya lagberedningen intagit i sitt förslag till jordabalk.

Går jag nu öfver till de skäl af mera praktisk natur, som
anförts för den föreslagna lagen, måste man onekligen erkänna,
när man läser motiveringen vid den kuugl. propositionen, att
det kräfves ett drygt arbete för att vederbörande skola komma
till rätta med de frågor, som föreligga, när det gäller att återvinna
kronans egendom. Men jag bär den bestämda uppfattningen
— utan att på något sätt vilja klandra dessa personer —
att de, som hafva uppsatt dessa skrifvelser fram och tillbaka,
hvilka justitieministern här lagt fram för oss, icke haft fullt
juridiskt klart hvad frågan i själfva verket gäller. Man saknar
den juridiska insikt, som är så nödvändig för att kunna komma
till rätta med sådana frågor som den föreliggande. Det är då
tydligt, att när ingen myndighet vill blifva ansvarig för att
kronan gör någon förlust, utan hvar och en vill kasta bördan
på den andre, alltihop måste utmynna i en enda önskan: Uppskof!
Låt oss få tid att studera Sveriges rätt, de papper och
fakta, som kunna föreligga, detta blir alla myndigheternas gemensamma
begäran. Jag tror emellertid, att ifall Kungl. Maj:t anställer
några riktigt skickliga jurister, advokater eller andra framstående
män och ställer dem till förfogande för vederhörande,
skall man lösa föreliggande spörsmål inom en ganska kort tid,
utan att behöfva tillgripa så våldsamma medel som häfdelagens
suspension.

Statsrådet gjorde här gällande, och han har ock gjort det i
den kungl. propositionen, att den viktigaste uppgift, som häfdelagens
suspension skulle äga, är, att man skall blifva i tillfälle
att rädda kronans så värderika vattenfall. Ja, det få vi väl vara
ense om, och det är det, som gjort det största intrycket på allmänheten,
att man bör vara rädd för att kronan genom försummelse
skall förlora de stora värden, som ligga i vattenfallen,
för så vidt kronan verkligen har rätt till dessa vattenfall.

Emellertid, vi måste komma ihåg, att i regeln betyder häfden
rakt ingenting för denna fråga. Det är i allmänhet likgiltigt,
om fastigheten är häfdad och således förvärf varen har fått orubblighet
på sitt fång eller häfden suspenderats. Häfden har icke

Nr 23. 38

Lördagen den 13 april.

Ang. ändring någon afgörande betydelse för äganderätten till vattenfall annat
i forordnm- än j undantagsfall, ty äfven om jag t. ex. har lagfart på ett
ge\-l''g‘höjd hälft mantal det eller det och i skifteshandlingarna eller andra
m. m. handlingar är omtaladt, att till ifrågavarande fastighet hör ett
(Ports.) visst vattenfall, så, trots det att häfdetiden gått till ända, är det
ändå en öppen fråga, huruvida detta vattenfall tillhör fastigheten
eller icke. Således, det står alltjämt fritt för kronan att processa
om den saken. Herrarna veta ju, att när det är fråga om
hvad som innefattas under en viss fastighet, gäller icke viss tids
häfd, den häfd, som vi här tala om, utan där gäller blott urminnes
häfd. Undantagsvis kan det emellertid inträffa, att häfd
kan afskära talan om ett vattenfall. Justitieministern har särskilt
åberopat det fall, att det skett en afsöndring och lagfart
gifvits på denna afsöndring. Ja, men att enö för dessa undantagsfall
upphäfva häfdelagen, tror jag icke vara nödigt. Man
torde hos vederbörande myndighet hafva reda på, hvilka vattenfall
det är, som äro af särskild betydelse, och då går det an att
undersöka, huru det är med dessa vattenfall, hur det förhåller
sig med lagfarten, hur lång tid man har på sig för att anhängiggöra
talan. Visar det sig då, att man har anledning befara, att
vattenfallet genom häfd skall förvärfvas af den, som fått lagfart
å detsamma, kan man påskynda processen och därmed söka vinna
vattenfallet tillbaka till kronan.

Jag vill tillägga, att när man skall undersöka de fall, där
kronan bör anhängiggöra process, behöfver man visst icke taga
alltsammans på en gång, utan man kan fördela undersökningarna.
Således för de processer man vill anhängiggöra nästa år, 1913,
behöfver man bara undersöka lagfarter t. ex. till och med 1894,
där icke häfd redan inträdt. Detta bör väl icke vara så synnerligen
svårt. Om man uppdelar arbetet, så att man för hvarje
år riktar undersökningarna på sådana lagfarter, där häfden är
nära att fullbordas, kan man på det sättet lyckas anhängiggöra
inom vederbörlig tid processer med laga skäl och behöfver icke
anhängiggöra någon process utan laga skäl.

Justitieministern har i dag åberopat hvad han ock för öfrigt
nämnt i den kungl. propositionen, att ett särskilt skäl, hvarför
kronan borde hafva en undantagsställning i fråga om häfd,
skulle vara, att när det är fråga om häfd af egendom, som gått
emellan enskilda, förelåge endast en formell brist i fånget, men
i fråga om kronan vore det till finnandes en materiell brist.
Således, om häfden där skulle vara gällande, kom me den icke
blott att verka, att en formell brist botades, utan den skulle
förvandla det materiellt oriktiga till materiellt riktigt. Statsrådet
tillät sig till och med förklara, att i alla de fall, då egendom
frångått kronan, och där det kan blifva tal om att vinna tillbaka
densamma, skulle det vara fråga om dylika materiella
brister. Jag tror för min del, att detta uttalande är felaktigt.

Lördagen den 13 april.

39 Nr 28.

Om herr statsrådet ännu eu gång läste motiveringen till den Ang. ändring
kungl. propositionen, tordo han finna, att åtminstone advokat- * föronlninfiskalen
i kammarkollegium, som har den största utredningen ^^ri^häfd1
om hand, gjort gällande en annan åsikt. Advokatfiskal säger, m. m.
att han »tilläte sig fästa kollegiets uppmärksamhet på den om- (Forts.)
ständigheten att, såvidt framginge af ämbetets diarier, ämbetet
endast undantagsvis erhållit del af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes
skatteomföringsbeslut, meddelade innan kungörelsen
den 26 september 1879 angående sättet för bevakande af kronans
talan i fråga om krononybyggens omförande från krono- till
skattetitel trädt i kraft, hvilka beslut följaktligen icke vore att
anse såsom mot kronan laga kraftvunna». Tvifvelaktigt hvad
härmed afses. Möjligen afses 1848 års kungl. kungörelse angående
ändring i hittills gällande stadgandeu i afseende på ordningen
och sättet för vinnande af skattemannarätt till hemman
och lägenheter af krononatur. Där stadgas, när ett hemman
öfverförts från krono till skatte, att Konungens befallningshafvande
skulle gifva utslag, och detta utslag skulle anmälas hos kammarkollegium,
och först när detta skett »komme», såsom det heter,

»Vår befallningshafvandes resolution, som emot den för sådana
vanliga lösen bör utfärdas, men charteras såsom för skattebref
nu är föreskrifvet, att utgöra den handling, hvarmed skattemannarätten
bestyrkes.» Advokatfiskal synes hafva upptäckt,
att man icke brytt sig om att i enlighet med gifna stadganden
skicka in till kammarkollegium Konungens befallningshafvandes
utslag, hvarigenom man omfört hemman från krono till skatte,
och advokatfiskalen har ansett sig skyldig fästa upmärksamheten
på, att vi här hafva en väg, på hvilken kronan kan återvinna
hemman, som den gått förlustig. Han torde mena, att om ett
vattenfall vid en öfverföring från krono till skatte mot bestämmelserna
sålts, skall man söka få detta rättadt genom att åberopa
ofvannämnda formella brist vid skatteköpets verkställande.

Jag vill fråga herrarna, om man kan tänka sig ett mera uppenbart
fall, där kronan endast på grund af formella brister skulle
söka återvinna egendom, som den enskilde förvärfvat. För min
del får jag säga, att jag icke vill tro, att dylika processer komma
att lyckas. Jag tror, att advokatfiskalen icke får rätt, men han
har genom detta yttrande vederlagt statsrådets tro, att vid kronans
återvinning det endast vore fråga om materiella brister, och
påvisat att fiskalen i kammarkollegium anser sig pliktig processa
äfven på grund af formella brister vid fång, hvarigenom kronan
förlorat en tidigare rätt.

Justitieministern har vidare gjort gällande, att i själfva
verket en massa processer undergräfva rättssäkerheten ojämförligt
mera än en suspension af häfdelagen. Om man skall processa
slumpvis, blir antalet processer synnerligen stort — härom har
jag yttrat mig i det föregående — men äfven om så skulle ske,

Nr 23. 40

Lördagen den 13 april.

Ang. ändring vågar jag för min del alldeles bestämdt påstå, att rättssäkeri
förordnm- beten blir mera äfventyrad i händelse man framskjuter häfde^dri^hä/d,
tiden, suspenderar häfdelagen, än ifall man skulle anhängiggöra
m. m. en massa processer. Jag vädjar till hvar och en och frågar,
(Forts.) hvilketdera som är att föredraga, att få en process på halsen
och veta med sig själf, att nu gäller det för mig att försvara
min egendom, eller att framskjuta häfdetiden. Då man sitter å
sin fastighet, har man hittills vetat, att när man förvärfvat egendomen
i god tro och fått lagfart å densamma, man för hvarje
år och dag som går kommer närmare den tidpunkt, när häfden
afklipper hvarje klander. År detta icke mycket bättre, är det icke
en mycket fördelaktigare ställning att veta, att för hvarje dag
som går mitt fång blir säkrare, än att häfden icke får löpa och
sålunda all den ovisshet, som förut funnits, fortfarande finnes
kvar? Äfven om häfdelagens förkastande i dag skulle hafva till
följd, att kronan komme att anhängiggöra ett stort antal processer,
är detta enligt min mening vida att föredraga framför
att genom häfdelagens suspension osäkerheten skulle bli kronisk.

Justitieministern har i stort sedt fasthållit vid Kungl. Maj:ts
förslag men dock funnit något berättigadt i den reservation från
denna kammare, som föreligger, och förklarat sig, såvidt jag
fattat honom rätt, villig att acceptera ett tillägg till Kungl.
Maj:ts förslag af det innehåll, som denna reservation framställt
med några modifikationer.

Kanske herrarna, trots det att jag hållit på så länge, tillåta
mig att först redogöra för hvad reservationen gäller och sedan
undersöka, huruvida det vore möjligt att, såsom justitieministern
gjort, acceptera densamma, om man nu verkligen skulle ställa
sig på Kungl. Maj:ts förslag.

Reservanterna hafva för att, såsom de tro, mildra olägenheterna
af häfdelagens suspension föreslagit, att den, som känner
sig obehagligt berörd af denna lags suspension, skulle äga gå till
kammarkollegium och säga: var så god och säg mig, om det
finnes anledning till klander mot mitt fång från kronans sida.
Ifall kammarkollegium då sade ja, skulle Kungl. Maj:ts bestämmelser
i fråga om häfden tillämpas på detta fång, det vill säga häfdelagen
skulle suspenderas på sätt Kungl. Maj:t föreslagit. Om
återigen kammarkollegium sade nej, skulle innehafvaren af
fastigheten få rätt till provokatorisk talan. Han skulle icke
behöfva afvakta kronans talan utan själf kunna anhängiggöra
rättegång mot kronan och säga: ni är icke ägare till denna
fastighet, utan det är jag. Så är det som reservanterna föreslagit.

Hvad då först beträffar, att man i nämnda fall skulle få
rätt att vända sig till kammarkollegium, torde hvar och en förstå,
att om kammarkollegium äfven skulle få denna börda att
gifva svar till sådana, som äro ovissa om sin äganderätt eller

41 Nr 23.

Lördagen den 13 april.

möjligen endast vilja pröfva kammarkollegii skarpsinne, skulle Ang. ändring
kammarkollegium icke fn tid öfver att pröfva, när kollegiet borde * {°om tjuguför
kronans räkning anhängiggöra processer af eget initiativ. ''7 årig
Detta kan icko vara lämpligt. Mina herrar, från Kungl. Maj:ts m. m.

och kammarkollegii sida har det förklarats: vi hafva så förfär- (Forts.)

ligt mycket att göra, att vi behöfva tio år extra för att fullgöra
våra skyldigheter i fråga om kronans fastigheter. Att trots detta
kammarkollegium skulle få detta extra göra att svara på mer
eller mindre dumma frågor, om jag så må uttrycka mig, af särskilda
jordbesittare, huruvida det tinnes anledning till klander
mot deras äganderätt från kronans sida, det är föga rimligt.

Men jag går ännu längre. Jag anmärkte mot den kungliga
propositionen, att den icke är riktig, därför att den kränker enskildas
rätt. Jag vill nu anmärka mot reservationen, att den
kränker statens rätt. Tycka herrarna att det är riktigt, att kammarkollegium
skall i hvarje särskilt fall sitta och afgöra, huruvida
häfden i Sveriges land skall vara den, som nu är stadgad med
afseende på fastigheter, eller den Kungl. Maj:t föreslagit? Följden
af reservationen blefve, att om kammarkollegium säger, att det
icke finnes anledning till klander, gälla de gamla bestämmelserna,
inen om kammarkollegium säger, att det finnes dylik anledning,
träda de nya bestämmelserna i kraft. Detta är en oformlighet
af den art, att man svårligen kan tänka sig något mindre formenligt.
Vi måste se till — jag vill icke begära att det skall
vara någon elegans i vår juridik, men det bör väl vara sammanhang
i våra beslut. Vi kunna icke låta kammarkollegium sitta
med vågen i hand och afgöra, om den ena eller andra rättsgrundsatsen
skall tillämpas eller icke.

Härtill kommer nu, att om vi öfverlåta afgörandet till kammarkollegium,
och kollegium säger, att det finnes anledning till
klander, så skulle enligt reservanternas förslag — och Kungl. Maj:t
har ju accepterat detta — fastighetsägaren få rättighet att anställa
provokatorisk rättegång. Mina herrar, tror ni, att han
har någon nytta af eu dylik talan? Tro herrarna, att han vågar
anställa eu sådan talan? Nej, eu omtänksam karl komme nog
att akta sig härför, och hvarför? Jo, helt enkelt därför, att han
enligt nu gällande bestämmelser därigenom skulle förlora rätten
till hemulstalan. Den svenska lagens bestämmelser om hemul
synas vara knutna till det faktum, att mot mig såsom nuvarande
besittare af en fastighet af förment rättsägare klandertalan gjorts
gällande. Detta framgår både af jordabalken och lagfartslagen
och har icke, såvidt jag vet, med framgång bestridts. Således,
denne man, som begagnat sig af den utomordentliga utväg, som
reservanterna anvisat och Kungl. Maj:t. accepterat, nämligen att
anställa provokatorisk talan, huruvida han vore ägare af fastigheten
eller icke, skulle förlora sin rätt till hemul, det vill säga
rätten att, ifall fastigheten går förlorad för honom, gå till siu

Nr 23. 42

Lördagen den 13 april.

Ang. ändring fångesman och få ersättning för hvad han förlorat. Ingen för*en°omt”unu-
s^nc^S karl lär vilja utsätta sig för någonting sådant. Mina
drig häfd herrar, i grund och botten är också detta alldeles riktigt, att
in. m. hemulstalan i dylikt fall går förlorad. Ty innehafvaren af
(Forte.) fastigheten kan genom sin ängslighet afbryta häfden, när den
eljest skulle löpt ut och fullbordats, och detta kunna icke hemulsmännen
stå i ansvar för.

Jag har haft åtskilligt att anmärka mot Kungl. Maj ds
förslag och kan för min del omöjligen gå med på detsamma.
Det är dock åtminstone konsekvent, det finnes tanke och reda i
detsamma, och det låter förena sig med åtskilliga bestämmelser,
som vi för närvarande ha, men reservationen duger rakt icke.

Då sålunda intet af de förslag, som föreligga, enligt min
mening kan antagas, hvarken Kungl. Maj:ts förslag oförändradt eller
med de ifrågasatta tilläggen, återstår för mig intet annat än att
yrka afslag på det hela. En ledamot i lagrådet har visserligen
sagt, »att det under de i vårt land rådande sociala förhållanden
i hög grad är af behofvet påkalladt, för att icke säga nödvändigt,
att söka åt kronan bevara dess fasta egendom eller åtminstone
förhindra, att densamma allenast på grund af häfd i betydande
utsträckning går för kronan förlorad». Jag ger denne lagrådsledamot
rätt däri, att man måste söka åt kronan bevara dess
egendom, men icke blott den fasta utan äfven den lösa och icke
blott under vissa utan under alla sociala förhållanden, men jag
kan icke tänka mig annat än att detta bör ske med iakttagande
af samma lag som gäller statens egna medborgare och icke förmedelst
ett under missbruk af lagstiftningsmakten genomfördt
godtycke. Ännu mindre kan jag inse, att kronans värdighet
eller kronans rättsställning inom vårt samhälle skulle mera inkräktas,
om kronans egendom upphörde genom häfd, än om det
skedde genom något annat laga fång. Däremot håller jag före,
att det såväl inom som utom vårt land skulle väcka ett berättigad!
misstroende mot svenska staten och Sveriges folk, om vi
genom eu lex in casu satte svenska staten öfver lagen och därmed
beröfvade vårt samhälle den hittills så högt skattade fördelen
att räknas som en rättsstat.

Till sist några ord från rent praktisk synpunkt. Det måste
för dem, som mera allvarligt se på förhållandena i vårt land,
förefalla egendomligt, att samtidigt som man hör klagan öfver,
att medel saknas för att fylla de viktiga kraf, som värnandet
af landets själfständighet och vår tids mångfaldiga sociala önskemål
ställa på staten och samhället, se med hvilken entusiasm
vissa kretsar omfatta hvarje förslag, som är ägnadt att skapa
osäkerhet och förvirring på det ekonomiska området. Det är,
som om man riktigt njöte af att vår industri, vårt jordbruk
och vår ekonomiska verksamhet i allmänhet finge så stora
svårigheter som möjligt, när de skola föra sin hårda kamp, icke

43 Nr 28.

Lördagen den 13 april.

blott mot tekniska och andra svårigheter, utan jämväl mot den
utländska konkurrensen. Vissa politiska kretsar å ena sidon, ^ om tjugu.
jobberiet, det förklädda kanske mer än det öppna, å den andra'' ^rig häfd
torde i våra dagar vara do krafter, som, ofta understödda af m. m.
den okritiska hopen, visa sig mest fientliga mot den svenska (Forts.)
ekonomiska verksamheten och mot do representanter för densamma,
som söka skapa de värdeu, hvari svenska staten och
svenska folket skola få medel till sitt oberoende, välstånd och
bildning.

Herr talman, jag ber att få yrka afslag å utskottets betänkande
i den föredragna punkten.

Herr statsrådet Sandström: Herr talmani Nog visste jag
ganska väl på förhand, att det är mycket svårt att i ett sådant
ämne som detta skrifva en proposition så tydligt, att man undgår
alla misstolkningar. Men icke tänkte jag mig, att den föreliggande
propositionen skulle gifva anledning till så fruktansvärda
missförstånd, som den siste ärade talaren gjort sig skyldig
till. Han talade om ett par uttryck, som användts i den kungl.
propositionen, och genom hvilka det allmänna intresset af rättssäkerheten,
å den ena sidan, ställes mot det allmänna intresset
att åt kronan bevara de stora egendomsvärden, hvarom här är
fråga, å den andra, och häraf drog han den slutsatsen, att man
ansett kronans rätt till egendomen tillhöra den publika rätten.

Någonting sådant är naturligtvis hvarken sagdt eller menadt,
och antagligen är herr Trygger den enda, som uppfattat uttrycken
på detta sätt. Däremot är det menadt, att om kronan
går förlustig egendom af mycket stor omfattning, detta äfven
har sin allmänna betydelse. Att man låter kronan köpa skogar
och vattenfall beror just på det allmänna intresse, som är förenadt
med dessa förvärf, och då torde det ock kunna sägas hafva
allmän betydelse, om kronan förlorar desamma. Af den kungl.
propositionen framgår tillräckligt klart, att det här är fråga om
att skydda kronans privaträttsliga intressen, och det är ägnadt
att förvåna, att man, när man vill skydda kronans privata egendom,
möter så starkt motstånd just från det håll, där den privata
äganderätten eljest brukar hållas så högt. Därför att det är
kronans egendom det gäller, bör det väl icke mindre intressera
oss, som äro satta att förvalta denna egendom, att söka skydda
densamma. Det låter ju mycket vackert att säga, att när kronan
genom häfd förlorar sin egendom, denna af innehafvaren
förvärfvas genom ett »laga fång». Men detta hindrar icke, att
sakens verkliga innebörd är, att kronan går i obehörig mistning
af välförvärfvad egendom i följd af sin oförmåga att skydda den.

Vidare har herr Trygger ridit upp på äfven ett par andra
uttryck i den kungl. propositionen. Då det där talas om faran
för att, om icke kronan beredes rådrum för anställande af rätte -

Nr 23. 44

Lördagen den 13 april.

Ang. ändring gångar, kronan utan tvifvel i många fall kommer att anställa
genom tjugu- rätte8ånff utan att förut tillräckligt hafva kunnat utreda grunden
årig häfd f°r ocb befogenheten af sitt anspråk, tolkar herr Trvgger detta
m. m. så, att kronan skulle komma att anställa rättegångar utan skäl,

(Forts.) olagliga rättegångar, som komme att ådraga vederbörande tjänsteman
ansvar. Tämligen tydligt är, att så icke är meningen. Ju
mindre tid kronan får på sig för beredande af sina rättegångar,
desto mera summarisk måste den utredning blifva, som föregår
instämmandet, och desto större risken, att talan anställes på
otillräcklig grund. Men detta är gifvetvis något annat än att
föra oskälig rättegång i lagens mening. Och då herr Trygger
uttalar som sin öfvertygelse, att några dylika rättegångar utan på
förhand verkställd utredning om krafvets befogenhet icke komma
att anställas, så motsäges detta alldeles af erfarenheten. Redan
hafva 29 rättegångar måst anställas af kammarkollegium för häfdetidens
brytande och på mycket summarisk utredning. Jag har själ!
som advokat haft att göra med ett dylikt fall. Kronan hade instämt
eu vattenfallsägare utan att i stämningen ens uppgifva grunden
för sitt anspråk på fallet. Min första fråga vid rätten till kronans
ombud var, på hvilken grund kronan stödde sin talan. Svaret
blef, att detta ännu ej kunde uppgifvas, enär rättegången måste
brådstörtadt instämmas för häfdens afbrytande. För att utreda
kronans talan begärde ombudet ett års uppskof. Häradsrätten
beviljade blott några månader och föreläde kronan att vid nästa
rättegångstillfälle uppgifva grunden för sin talan.

Så går det till och så måste det gå till, när kammarkollegium
ställes inför risken att genom häfd förlora kronans rätt.

När herr Trygger vidare såsom exempel på, att kronan
söker återvinna af händ egendom, blott på grund af formella
brister vid aflåtelsen, åberopade de skatteomföriugar, hvilka omnämnas
i den kungl. propositionen, så beror detta på ett missförstånd.
Dessa omföringar hafva visserligen det formella felet,
att de icke blifvit ingifna till advokatfiskalsämbetet, men de
hafva också ett materiellt fel, nämligen att därvid mot lagens
föreskrifter i upplåtelsen inbegripits äfven vattenfall. Det är vattenfall,
som kronan aldrig afsett att afhända sig. Och det är icke
på hemmanets utan på vattenfallets återfående, som kronans
talan riktar sig, när den nu söker få rättelse i skatteomföringen.

Slutligen ber jag att få uttala min förvåning öfver den uppfattning
herr Trygger gaf uttryck åt, nämligen att dessa processer,
äfven om det skulle gå så, som jag befarar, att ett mycket
stort antal sådana skulle komma att anställas utan tillräcklig
utredning, för vederbörande jordägare och vattenfallsägare vore
att föredraga framför en utveckling i lugn och ro. Jag tror,
att om den ärade talaren haft någon erfarenhet af fastighetsprocessers
verkan i praktiska lifvet, han skulle haft eu annan
uppfattning. Iuuehafvarna af f. d. kronojord kunna ha det svårt

45 Nr 23.

Lördagen den 13 april.

nog för nin fastighetskredit i dessa tider, äfven om de icke blifva ändring
instämda. Mon så snart detta skett, blir det långt värre. Deras
inteckningar bli ej längre belåningsbara och deras fastighetslån'' drig
uppsagda. m. m.

(Forts.)

Friherre Fleming: Herr talman, mina herrar! Jag skall
lika litet här som i motionen ingå på den juridiska sidan af
saken. Jag skall i stället försöka hålla mig till den praktiska
sidan, liksom äfven justitieministern till stor del gjorde i sitt
första anförande, och jag är i den lyckliga ställningen att härvidlag
i mycket kunna instämma med honom, d. v. s. i allt
hvad som rör de olägenheter, som lagförslaget kommer att medföra.
Däremot har jag ingalunda kommit till samma resultat
med afseende å behofvet och fördelarna af detsamma. Utgår
man ifrån — hvithet icke bestridts — att något direkt juridiskt
hinder icke förefinnes, blir frågan i stort sedt en lämplighetsfråga,
men, såsom en talare förra året här yttrade, om något
legaliter han ske, är det icke sagdt, att det hör ske, och jag
tror, att de i förevarande fall föreslagna åtgärderna icke böra
komma till stånd. Jag vill ingalunda förmena kronan att återvinna,
hvad den rätteligen tillhör, men jag anser det vara mot
vanlig rättsuppfattning stridande, att kronan försöker återtaga
en undantagsrätt, som den så nyligen som år 1881 i grundlagsenlig
ordning afhändt sig. Jag tror med säkerhet, att lagen
kommer att mycket djupt ingripa i det ekonomiska förhållandet
för många enskilda medlemmar. Jag tror, att den är för bevarande
af kronans rätt fullkomligt obehöflig.

Justitieministern erkände i sitt anförande, att otvifvelaktigt
stora olägenheter komma att uppstå såväl för enskilda som
för industrien, men jag anser i stället, att olägenheterna af
denna lag icke komma att blifva så stora för industrien,
som i de flesta fall för enskilda personer. Jag har i min
motion framdragit en del exempel på, huru lagen skulle komma
att beröra enskilda jordägare, och jag skall be att få nämna
några ytterligare siffror i den vägen. Den utredning, som jag
därvidlag haft att tillgå, är naturligtvis icke på långt när afslutad.
Det är naturligt, att då kammarkollegium anser sig behöfva
tio år för en sådan utredning, kan man icke på några
månader afsluta densamma, men en del belysande siffror ur
densamma kan jag anföra. Jag har där gått igenom icke mindre
än 1,291 i kammarkollegii förteckningar upptagna hemmans- och
brukningsdelar. Det finns naturligtvis flera, men det är 1,291
stycken, som jag genomgått, och däraf äro 382 stycken i bruks
och bolags besittning samt 909 på enskild hand. De förenämnda
382 hemmans- och brukningsdelarna besittas af 52 bruk och
bolag, och de allra flesta af dem äro ännu i drift, hvadan någon
återviuningstalan mot dem icke kan förekomma. Endast i yt -

Nr 23. 46

Lördagen den 13 april.

Ang. ändring terst få undantagsfall, då fastigheterna hafva bytt om ägare, är
det som återvinningstalan kan framställas. Det är rena undangen&rig
häfd tag^ och det hehöfs för utredning däraf sannerligen inga tio år.
m. m. Möjligheterna äro naturligtvis mycket större för återvinning be(Forts.
) träffande de öfriga 909 hemmans- och brukningsdelarna, som
besittas af enskilda, då i allmänhet det ursprungliga donationsvillkoret,
»att fastigheten skall vara oskiljaktigt förenad med
bruket», genom försäljning blifvit brutet, och det är ju på den
grund, som kronan i de flesta fall ämnar föra talan.

Beträffande dessa 909 fastigheter har jag icke kunnat utreda,
huru många som kunna åberopa häfd, men det är tydligt,
att om man jämför dessa 909 enskilda ägare med nyssnämnda
52 bruk och bolag och dessutom besinnar, att till dessa 909
stycken kommer ytterligare en massa enskilda personer på grund
af upplåtelse af jord till egnahemsområden, hvaremot de 52
bruken och bolagen ännu äro i sin fulla rätt, så att högst få
återvinningsprocesser mot dem nu kunna förekomma, så är det
tydligt, säger jag, att kronans talan kommer att i mycket öfvervägande
grad riktas emot enskilda och oftast mot mindre bemedlade,
som i god tro nedlagt sina besparingar i det ifrågavarande
fastighetsförvärfvet.

Jag kommer då till den frågan, om det är så stora värden,
som riskeras, om lagförslaget icke godkännes eller häfdelagen icke
suspenderas. Ser man på de af mig anförda siffrorna, kunna
de nog på många verka öfverväldigande, men ser man närmare
på saken, så komma dessa värden att högst väsentligt reduceras.

Till eu början bör man besinna, att det föreliggande lagförslaget
endast berör lagfarter, som skett mellan år 1892 och
1902. Redan detta minskar antalet rätt väsentligt. Nu har jag
ibland de i utredningen upptagna hemmanen och lägenheterna
haft tillfälle att undersöka 372 stycken, där anteckning finnes,
när häfdetiden utlöper. Och det visar sig, att af dessa 372
stycken icke mindre än 216 kunna åberopa häfd, hvaremot
häfden icke förekommer i 156 fall. Sålunda, af dessa fall, som
jag kunnat undersöka, skulle häfden förekomma för 58 %, men
icke föreligga för 42 %. Det förefaller redan utaf detta, som
om massprocessernas antal rätt väsentligt skulle kunna inskränkas.
Detta är emellertid ännu tydligare, om man undersöker,
i huru många fall häfden utlöper under den närmaste tiden.
Justitieministern sade, att kammarkollegium dagligen anhängiggör
processer, för att icke häfdetiden skall utlöpa. Jag kan icke
bestrida detta, men jag undrar, om det verkligen skulle behöfvas,
om kammarkollegium först undersökte lagfartstiderna, ty i
dessa 372 fall, där jag sett anteckning om lagfartstiden och af
hvilka 156 icke kunna åberopa sig af häfden, utlöper häfdetiden
icke mer än för 3 stycken innevarande år och för 11 stycken
nästa år, det vill säga af samtliga undersökta fall 0,8 % för i år

47 Nr 28.

Lördagen den 13 april.

och 3 % för nästa år eller, om jag bara fäster mig vid de fall, Ang. ändring
då häfden icke inträda ungefär 3 % i år och 7 % nästa år. genomtjugu Jag

har förgäfves sökt få motsvarande siffror beträffandev ^rig hä/<i
kronans vattenrättsanspråk. Det har icke lyckats mig att få dem, m. m.
men alla, som haft att göra med vatteurättsprocesser, ha sam- (Forts.)
stämmigt försäkrat mig, att det skall vara i ytterst få fall, som
häfdelagens suspension har någon inverkan på dessa processer.

Detta visar alldeles tydligt för mig, att de massprocesser, hvarmed
det hotats, i själfva verket icke äro behöfliga, utan kammarkollegium
bör kunna med mera lugn, än hvad som nu förespås,
behandla dessa saker.

Om man sålunda med stöd af de anförda siffrorna har
kunnat ådagalägga, att de ekonomiskt skadliga verkningarna
af lagförslaget, om det antages, skulle, i stort sedt, komma att
träffa enskilda personer och i allmänhet mindre bemedlade
sådana samt att lagen för bevarande af kronans rätt är obehöflig,
så framställer sig den frågan: hvad är Kungl. Maj:ts innersta
mening med att framlägga detta förslag nu?

Ser man på propositionen och isynnerhet på justitieministerns
motivering, så finner man, där såväl som hos lagrådet, framförda
ytterst stora betänkligheter mot lagen. Man letar förgäfves efter
verkliga skäl, som kunna motivera, att ett sådant nödläge föreligger,
som skulle göra detta förslag nödvändigt. Lagutskottet
har mycket knapphändigt behandlat det, såsom förut blifvit
anfördt, och har nästan uteslutande ställt sig på samma ståndpunkt
som Kungl. Maj:t. Följden har blifvit, att äfven i detta
betänkande framskymta stora betänkligheter.

Utskottet tröstar sig med, att olägenheterna för den enskilde
knappast blifva mindre, om den föreslagna inskränkningen i
häfdeinstitutets verkan icke kommer till stånd. I det uttrycket
ligger ju ett erkännande, att olägenheter komma att följa genom
förslagets antagande.

Samma farhåga finner man i justitieministerns eget uttalande,
då han säger, att »den enskildes förlust kan icke antagas
i allmänhet blifva större än i andra fall, då från honom vinnes
egendom, som han, kanske i god tro, länge besuttit».

Ja, detta sista uttalande kan ju låta mycket bra, men det
ställer sig nog annorlunda i praktiken. Jag tror, att man kan
säga, att lagen, om den antages, i hvarje fall kommer att verJca
ekonomiskt ofördelaktigt.

Ser man först på det fall, där kronan icke har någon juridisk
rätt, så synes det mig tydligt, såsom af den föregående
talaren framhölls, att ett afgörande ju förr dess hellre är för
besittningsinnehafvaren af största värde. Det är alldelet tydligt,
hvilket äfven af justitieministern erkändes, att en större olägenhet
uppkommer, om man en längre tid skall gå och vänta
processen, än om den snarast möjligt blir afgjord. I detta sam -

Nr 23. 48

Lördagen den 13 april.

Ang. ändring man lian g ber jag att få påpeka en omständighet, som hittills
om tjugu- blifvit berörd, och det är, att suspenderingen af häfd el agen

årig häfd kan blifva till skada äfven för sådana, som utan åberopande af
m. m. tjuguårig häfd ha juridisk rätt till sin fastighet, ty om en person
(Forts.) icke behöfver åberopa tjuguårig häfd för sitt rättsanspråk, utan
han har rätt ändå, men han blir misstänkt under denna tid,
så blir följden af lagen uteslutande till skada. För derå, som
däremot icke hafva någon juridisk rätt och där kronan möjligen
skulle hafva rätten, blir denna förlängning af häfdetiden till
skada, ty, såsom förut framhållits, hvarje år, som går, kan för
den, som möjligen förlorar sin egendom, förminska utsikten till
ersättning genom hemulstalan mot säljaren. Jag kan sålunda
icke finna någon annan reell fördel af lagen, än att det skulle
vara bekvämt för kammarkollegium att ha god tid på sig.

Nu sade justitieministern, att ett skäl skulle vara, att »lagens
störtande» skulle gifva näring åt den verkliga reduktionstanken.
Det är ett resonemang, som jag på intet sätt kan förstå. Det
är det vanliga liberala resonemanget. Man skall gå motståndaren
till mötes och räcka honom ett finger eller en god del af handen,
men om man håller på med det, så tager han i längden hela
handen. Jag tror, att hvad i regeringspropositionen föreslås
snarare kan karakteriseras som början till en reduktion eller
häfdelagens fullständiga upphäfvande gentemot kronan.

Herr talman! Jag ber att få yrka afslag på Kungl. Maj:ts
förslag och instämma i den af herr Håkanson m. fi. afgifna
reservationen, och jag vill i korthet sammanfatta skälen därför.
Jag anser först och främst, att lagförslaget är för tillvaratagande
af kronans rätt obehöfligt. Jag anser, att lagförslagets verkningar
för de enskilda medborgarna äro uteslutande ekonomiskt
skadliga och kunna komma att träffa personer, som i själfva
verket icke af lagen borde beröras. Jag tror, att den tydliga
afmattningeu i den enskilda företagsamheten, som under den
sista tiden gjort sig gällande, nog har sin rot i en alltmera tilltagande
misstro mot staten och dess myndigheter, och den kommer
enligt min åsikt att genom lagförslagets antagande få
ökad näring, så att den af föredragande departementschefen på
sidan 37 i propositionen uttryckta farhågan verkligen kommer
att besannas. Jag kan icke finna, att ett sådant »nödläge»,
som ensamt kan berättiga lagen, är tillfinnandes, utan den
synes mig vara att betrakta såsom en bekvämlighetsåtgärd för
kammarkollegium. Och slutligen, då utvecklingen af häfdeinstitutet
och rättsuppfattningen i detta afseende hittills gått i
den riktningen, att häfdetiden alltmera borde förkortas, så att
slutligen lagfartsboken skulle ha vitsord, då synes en lagstiftning,
som går i rakt motsatt riktning, snarare än såsom liberal
kunna betraktas såsom reaktionär. En sådan lagstiftningsåtgärd
hoppas jag, att kammaren icke vill vara med om.

49 Nr 23.

Lflrdagen don 13 april.

Herr Clason: Det kan måhända förvåna kammaren, att Ang. ändring
jag, som icke är jurist, begärt ordet i en fråga som denna. Det *förordninberor
emellertid därpå, att jag haft ganska mycket anledning ^riThätT
att studera frågor, som med den förevarande åtminstone enligt m. m.

min öfvertygelse ha ganska nära förbindelse. Den kungl. pro- (Forts.)

positionen anger på ett ställe sitt syfte vara att främja »särskilda
åtgärder till bevarande eller återvinnande af kronans egendom»,
som kommit i enskilda händer. Men ett återvinnande, det är
eller kommer åtminstone mycket nära reduktion, och det har
justitieministern själf erinrat om. Nu är förhållandet det, att
jag har tidigare ägnat åtskilliga år åt studier af den svenska
reduktionshistorien. Det är då tydligt, att sådana frågor som
dessa måste särskilt intressera mig, och jag kan säga, att ofta
när sådana frågor varit på tal här i riksdagen eller annorstädes,
så har jag hört likasom ett eko af yttranden, som under den
svenska reduktionstiden fälldes. Men jag har också haft anledning
närmare studera den tid, då en stor del af de afsöndringar
skedde, som man nu vill återvinna, och slutligen har jag ganska
mycket arbetat med sådant aktmaterial som det, med hvilket
man nu vill göra gällande dessa återvinningsanspråk. Jag tror
mig därför hafva någon kännedom om dessa förhållanden.

Jag nämnde ordet reduktion, och då tänka nog herrarna,
eller de flesta af dem, på tiden för ett par hundra år tillbaka
och undra, hvad en så gammal fråga kan ha för betydelse för
nutiden. Emellertid, när jag sysselsatte mig med reduktionsfrågorna,
så kom en gång i min hand ett papper, som angaf sig
beröra det sista ärende, som var kvar från reduktionen. Det var
dateradt den 4 april 1862, det var ett kungligt bref. Hur är
det möjligt? Jo, när man griper tag i en sådan sak som reduktionsfrågan,
så är det som att taga uti en ända af oöfverskådlig
längd, ur hvilken det kommer att nystas upp den ena tilltrasslade
härfvan efter den andra, och där man icke vet, hvar det
stannar. Och på det viset hade nu de reduktioner, som började
i Sverige på 1650-talet gifvit upphof till ett mål, som afgjordes
först på 1860-talet. Hvarför var det så? Jo, man gick fram för
ifrigt i början, och när man hållit på några decennier på det
sättet, så blef det fråga om återvinningstalan mot kronan, och
det var sådana saker, som lågo kvar.

Det är nu också min tro, att om man slår in på den bana,
som här _ föreligger, nämligen att ändra lagstiftningen för att
understödja kronans återvinningsanspråk — jag betonar detta
uttryck t>ändra lagstiftningen■», ty att kronan inom den nuvarande
lagstiftningens ram skall göra hvad den kan för att häfda
sina rättigheter, därom råder ju ingen strid — jag säger, att om
man slår in på den banan att söka ändra lagstiftningen i det
syftet, så kommer man enligt min tanke in på ett oöfverskådligt
fält. Hvarför? Jo, därför att på grund af bland annat våra
Första kammarens protokoll 1912. Nr 23. 4

Nr 23. 60

Lördagen den 13 april.

Ang. ändring tidigare reduktioner finnes det enligt min tanke säkerligen ganska
i förordnin- jordegendom här i landet, som icke någon gång varit i

^årig häfd kronans hand eller näst intill. Och blir det då så, att häfden

m. m. icke får gälla mot kronan, eller så, att man skall ändra lagarna,

(Forts.) när kronan vill vinna åter sina förra tillhörigheter, då öppnar

man porten till oöfverskådliga återvinningsanspråk mot både

stora och små. Enligt min tanke skall det icke heller finnas
någon som helst svårighet att skapa de teorier och doktriner,
enligt hvilka en nitisk kronoadvokat, som kanske själf har någon
aktoratsandel, skulle kunna sträcka ut händerna mot både Pers
och Påls egendom eller, om också han till sist icke lyckades
vinna den, i allt fall skulle kunna drifva det därhän, att undersökningar
och processer anställdes för att se till, »om icke tilläfventyrs
någon möjlighet» skulle finnas för kronan att lägga
vantarna på denna egendom.

Jag sade »skapa teorier och doktriner». Och det var just
det man också gjorde under den gamla reduktionstiden. Den
motsats, som herr statsrådet ville betona, då han mot hvarandra
ställde reduktion och återvinnande med lagliga medel, den fanns
icke alls då, utan man gick äfven då fram med nyskapade teorier
och doktriner, som man på deras sida, som drefvo saken,
var öfvertygad voro fullkomligt riktiga.

Då säger man, att det visst icke är meningen att komma
med några så omfattande åtgärder. Plär är bara fråga om några
få grupper: vattenfall, skogar, som gifvits till bruksrörelsen,
rekognitionsskogar och andra donationer till industrin, o. s. v.,
grupper, som uppräknas i den kungl. propositionen. Jag lämnar
nu alldeles därhän, om icke dessa grupper kunna blifva stora
nog, och om icke den jord, som här är fråga om, under tidernas
lopp kommit i både den enes och andres besittning; men jag
ville framställa den frågan: Om det är så, som det säges vara
i detta fall, att advokatfiskal icke har rätt att släppa ifrån sig
något mål, där det är fråga om en egendom, som kronan tidigare
innehaft, och där kronan genom häfden skulle kunna lida värdeförlust,
hvem kan då berättiga honom eller hans efterkommande
— ty saken kommer nog att draga ut — att stanna vid blott
de nämnda grupperna? Alldeles precis samma formfel eller oegentligheter
kunna ju föreligga, där kronan sålt eller donerat egendom
eller skogslotter till andra enskilda eller till städerna. Lotterna
kunna ligga bredvid hvarandra; huru skall då den ena
lotten kunna förbigås, men den andra åtalas? Det stämmer åtminstone
icke med mina begrepp om likhet inför lagen. Nej,
har man slagit in på den bogen, att man nu skall söka ändra
lagarna för att börja med återvinningsprocesser, som för några
år sedan icke någon människa tänkte på, då får man allt fortsätta
längre än man någonsin tänkt.

Då säger man: »Ja, men är det icke bra att göra på det

Lflrdftgen (lön 18 april.

r.l Nr 211.

siittet, att gå tillbaka och söka återvinna det? Om det en gången.?- ändring
kommit från kronan och det icke finnes klara papper på, huru * förordnindärvid
gått till, eller om därvid begåtts fel och misstag, är det aria*haj''?™
icke bra, att dessa förhållanden rättas?» Jo, om de blifvit rättade »«. m.
genast eller rättade inom rimlig tid, då hade det otvifvelaktigt (Ports.)
varit bra, men som historiker måste jag ställa mig ganska
tvifvelsam i fråga om gagnet af att genom processer efter eu
200, 100 eller 50 år eller kanske kortare tid rätta till historiska
förhållanden, ty under den tiden har i regel inträffat så ofantligt
många förändringar både med afseende på värdeförhållanden
och äganderätt o. s. v., så att skall man försöka vrida allt tillbaka,
är det ytterst lätt att komma till det plan, där högsta
formella rätt blir högsta orättvisa — summum jus summa
injuria.

Jag har svårt att komma till någon annan slutsats, äfven
om jag ser på beskaffenheten af de fel och misstag, som här
skulle vara återvinningsgrunder. De kunna vara af olika slag.

Det kan vara rena skriffel, det kan vara formfel vid öfverlåtelsen,
felaktig värdering af skatten, en oriktig uppmätning af
arealen, det kan vara ett felaktigt angifvande i köpebrefvet af
det, som afsöndrats, så att något för mycket kommit med, och
det kan vara så, att det ändamål, hvarför afsöndringen gafs,
upphört eller att något villkor icke uppfyllts o. s. v. Jag medger
mycket gärna, att dessa fel kunna vara af ganska stor betydelse,
och att de borde hafva rättats genast eller inom rimlig
tid. Men hvarför skedde icke detta? Jo, det försummades eller
förbigicks därför, att när afsöndringen skedde, låg i de flesta fall
landet så, att åt de förhållanden, som dessa fel och misstag beröra,
tillmättes från kronans sida icke någon vidare betydelse. Det
gällde då för tiden bara små, värden, och det ansågs ganska betydelselöst,
om köparen eller mottagaren kanske fick litet för
mycket. Det var ungefär på samma sätt, som när man nu bortskänker
ett värdelöst aktiebref, hvilket kanske efter en femtio år
kan få ett stort värde. Eller också kanske principen var den,
att det från nationalekonomisk synpunkt på den tiden ansågs
alldeles förkastligt, att kronan skulle behålla denna jord eller
skog; det var mycket bättre, menade man, att den kom till enskilda,
och därför var man icke så noga med detaljerna. Sedan
hafva emellertid dessa värden under tidernas lopp blifvit stora,
och det är naturligtvis detta, som frestar till återvinnandet. Men
då får jag säga, att nog bjuder det min rättskänsla emot, att
staten kommer och säger: När ni fick detta, så var det värdelöst,
och därför släppte vi det, kanske litet nonchalant, men nu
har det blifvit mycket värdt och därför taga vi igen det. Jag
skulle kanske kunna förstå detta, om denna princip skulle genomföras
i allmänhet, men jag förstår det icke, när den skall genomföras,
så att den blott skall gälla för den ena parten: kronan

Nr 23. 62

Lördagen den 13 april.

Ang. ändring mot enskilda, men icke tvärtom: för enskilda mot kronan. Mina
i förordnin- iierrar: Tro ni, att icke kronan i Sverige stundom gjort folk
^driThäfd1''orätt octl begått misstag? Tro ni icke, att i förvärfshandlingar.
m. m. när kronan varit den förvärfvande, misstag och fel kunna hafva
(Forts.) begåtts af samma art, som här föreligger? Men i fråga om den
ena egendomen, där kronan varit den förvärfvande, där skulle
häfden gälla, därför att detta vore till förmån för kronan såsom
godtrosinnehafvare; i fråga om andra egendomar åter, som kronan
själf afyttrat — kanske egendomen eller skogslotten bredvid —
där skulle häfden suspenderas, för att kronan skulle blifva i
tillfälle att taga igen denna egendom från godtrosinnehafvaren!
Jag måste säga, att sådana grundsatser stämma icke öfverens
med de föreställningar om rättens majestät, representeradt af
Sveriges krona, som jag för min del hyser.

Antag, att någon af mina förfäder, eller någon af herrarnas
förfäder, en gång sålt eller på annat sätt afyttrat en egendom,
och att han därvid af uraktlåtenhet vid försäljningen låtit en
liten jordbit komma med, som man från början icke hade tänkt
låta ingå i försäljningen — då för tiden en ganska värdelös
jordbit — och till hvilken han, som sagdt, i alla fall då underlät
att göra sin rätt gällande. Så ha under tidernas lopp kommit
såsom besittare och ägare däraf personer, som kanske äro alldeles
oskylda. Jag skulle emellertid för min del känna mig bra
generad — och det skulle nog också vara fallet med herrarna
— om jag nu skulle komma och försöka väcka återvinningstalan
mot den nuvarande innehafvaren, med påstående att återfå
den jord, som kanske någon af mina förfäder af oaktsamhet,
såsom det heter på ett ställe i den kungliga propositionen,
»slarfvat bort». Nej, mina herrar, skulle man taga någon för
hufvudet, då borde det rimligaste naturligtvis vara att väcka
process mot dem, som verkligen »slarfvat bort» jorden, det vill
säga, göra talan gällande i förevarande fall, såvidt jag kan förstå,
mot de tjänstemän i kammarkollegium, genom hvilkas förbiseende
eller uraktlåtenhet att i tid väcka frågan på tal denna
häfd börjat löpa, såsom den gjort. Men jag undrar, om herr
justitieministern skulle vilja leda in strömmen i den riktningen.

Jag sade nyss, att en hel del af de fel och förbiseenden,
som blifvit begångna, nog torde hafva skett därför, att på den
tid, då dessa afsöndringar skedde, det ansågs såsom nationalekonomiskt
förkastligt, att jorden behölls af staten, den borde
i stället gå till enskilda. Jag ber att få taga ett enda exempel
härpå från en af de här uppräknade grupperna, nämligen rekognitionsskogarna,
som herrarna nyss hörde talas om. Med dem
förhöll det sig så, att under riksdagarna vid förra århundradets
början under loppet af 25—30 år, särskilt under riksdagarna
från och med år 1809 till och med 1834, gingo ständerna gång
på gång in till Kungl. Maj:t med hemställan om påskyndande

Lördagen den 13 april.

53 Nr 23.

af försäljningen af dessa rekognitiousskogar. Man visste icke, ändring
huru man nog fort skulle bli af med dem. Vid eu af dessa riks- i förordnindagar
beslöto ständerna till och med en skrifvelse, af innehåll,
att alla de rekognitionsskogar, som icke inom en viss tid hade m. m.
hunnit försäljas, skulle »försäljas på allmän auktion», äfvensom (Forts.)
att om icke bruksägarna köpte dem inom viss utsatt tid, skulle
de vara förlustiga rätten att sedan köpa dem. Vid en påföljande
riksdag yttrades det, att deras försäljning under enskild äganderätt
»till allmän och enskild nytta» —- observera uttrycket till
allmän nytta — borde »utföras så skyndsamt som möjligt är».

I fråga om kronans öfriga skogar proklamerades samtidigt på
samma sätt den allmänna principen så, att någon lämpligare
anstalt kunde icke komma i fråga än att de —■ med vissa särskilda
undantag — borde »skiljas från kronans disposition och
öfverlämnas till den enskilda äganderätten». Så gick det den
tiden och långt fram på 1800-talet just under den framväxande
liberalismens hägn. Kungl. Maj:t höll ibland emot, men riksdagarna
drefvo på! Därför är enligt min tanke äfven Riksdagen
i hög grad medskyldig i det oriktiga som skett, men äfven detta
gör det för mig motbjudande att här stifta, så att säga, en lex
in casu för att söka reparera misstaget genom att använda den
metoden att slå ned på tredje man, som för närvarande i god
tro besitter egendomen.

'' Hvad så vidare angår det bevismaterial, som här kan tänkas
föreligga, ville jag säga några ord också om det. Och jag vill
då fästa uppmärksamheten på, att det är en ganska vansklig
sak, öfver hufvud taget, att draga säkra slutsatser af dessa handlingar
från något hundratal år tillbaka. Det är något, som vi
historici gång på gång få erfara. De, som skrefvo dessa längder,
böcker eller register på den tiden, de kunde för det första ganska
ofta skrifva fel, och de gjorde det också. Och när de skrefvo
för sin tids behof, så är det därmed visst icke gifvet, att de
skrefvo på ett sätt, som lämnar ett säkert bevismaterial för
processer, förda ett hundratal år senare. Man får således behandla
ett sådant material ytterst försiktigt. Men det är också
så, att en god del af materialet försvunnit — äfven om åtskilligt
finnes kvar — och när materialet sålunda kommit bort, äro
vanskligheterna ännu mycket större. Man vet icke alls, om hvad
som numera föreligger verkligen är det afgörande aktstycket.

Men dessutom kan det ofta vara en ren slump, om man påträffar
det väsentliga. Jag är fullkomligt öfvertygad om, att
herr statsrådet från sin verksamhet såsom advokat beträffande
dylika frågor skulle kunna ge mig rätt, då jag säger, att detta
kan vara en ren slump. Jag skulle godt kunna påvisa mycket
viktiga fall, då domstolarna dömt uppenbart oriktigt på grund
af bristfällig tillgång eller en felaktig tolkning af det föreliggande
aktmaterialet, eller emedan detta material endast ofull -

Nr 23. 64

Lördagen den 13 april.

Ang. ändring
i förordningen
om tjuguårig
häfd
m. m.
(Ports.)

ständigt legat framlagdt för domstolen. Jag beklagar därför, att
jag icke kan sätta en alltför stark tilltro till utslaget i dylika
processer.

Vidare är det en speciell fråga, en speciell brist, som jag i
detta sammanhang skulle vilja peka på. I Tyskland går man,
om jag icke tager miste, så till väga, att om arkivmaterial behöfves
för eu process af denna art, så får icke den ena parten
gå upp i arkivet och själf snoka, utan då vänder sig domstolen
till arkivet och ger arkivet anmodan att lägga fram ett fullständigt
material i frågan för båda parterna. Här åter — det
har jag under min arkivtjänstgöring många gånger haft tillfälle
att iakttaga — går det till på det sättet, att den ena parten
beger sig upp i arkivet och tager ut hvad som passar för honom,
med det finns icke den ringaste garanti för, att den andra parten
gör detsamma, och att hvad som icke passar för den första
parten då också kommer fram under rättegången. Det, som
kommer fram inför rätten, kan under sådana förhållanden ofta
bli ytterst ensidigt. Det har också mer än en gång upprört mig,
huru ensidigt parter vid sådan excerpering för processer gått
tillväga. Lägger man så härtill, att detta material icke blott,
såsom jag sade, kan vara ganska osäkert, utan att en stor del
däraf befinner sig bland de under kammarkollegii vård i ett
ganska hopplöst kaos befintliga handlingar, så måste jag säga,
att jag verkligen beklagar de parter, hvilkas väl och ve skall
hänga på, hvad man kan leta fram ur detta virrvarr.

Till sist: hvad skulle vinsten blifva? Ja. hvad vattenfallen
beträffar — där väl de stora värdena skulle antagas ligga —
lär ju, enligt hvad som under debatten framhållits, i de allra
flesta fall icke någon suspension af häfdelagen behöfvas för processerna
om dem, och för öfrigt lära väl dessa stora värdefulla
vattenfall ligga så öppet, att det är en enkel sak att klargöra,
hvar de finnas, och hvilka som i allmänhet äro ägare till dem.
Men hvad återstår då? Då återstår väl endast den i den enskildes
hand befintliga jorden eller måhända skogslotten. Jag
förstår då mycket väl, att de, som stå på socialdemokratisk grundåskådning,
de se nog här ett härligt framtidsperspektiv vinka,
om man tänker sig, att staten skulle lägga vantarna på så mycken
enskild jord som möjligt. Men för dem, som icke stå på den
åskådningen, ställer sig saken annorlunda. Resultatet af processerna
skulle först och främst i många fall säkerligen icke blifva
någon öfverflyttning af enskild jord till staten, utan blifva en
öfverflyttning af jord från en enskild persons hand till en annans?
Jag skulle kunna säga, att det blefve en öfverflyttning från arfvingarna
eller de nuvarande innehafvarna af sådan jord, som
gått till bruken, till andra enskilda personer. Men äfven om
processerna i andra fall skulle komma att medföra en öfverflyttning
af jorden till staten, ja, då skulle ändock jorden i många

65 Nr 23.

Lördagen den 13 april.

fall icke tagas från den ursprungliga mottagaren, utan flen skulle ändring
tagas från godtrosinnehafvaren, hvem detta än vore, och det kan
vara eu småbrukare eller eu liten bonde. Sedan, när detta skett,geäril] häfd
skulle staten då behålla, hvad den fått? Nej, det tänker han m. m.

väl icke, utan det skulle väl komma att gå, så som det gått (forts.)

förut: staten komme väl att med det allra första laga, att jorden
åter komme i enskild hand. Vinsten skulle således bli försäljningssumman
minus processkostnaden. Att den förra komme att
bli så synnerligen hög vågar jag betvifla, särskildt om man
tager hänsyn till köpevillkoren vid statsjords försäljning till enskilda
i våra dagar. Men att den senare posten, processkostnaden,
komme att bli högst betydande, det framgår redan utaf den
kung! propositionen, och man finge naturligtvis till denna post
lägga aflöningarna för hela den här af personer, som under en
lång följd af år skulle syssla med dessa förhållanden. Men så
är det en annan tyngd, som jag också måste kasta i vågskålen,
och det är den post på debetsidan, som utgöres af den oerhörda
rättsosäkerhet och egendomsosäkerhet, hvilken skulle blifva följden
af allt detta. Denna osäkerhet komme icke blott att drabba den,
som för ögonblicket är godtrosinnehafvare af sådau jord, som
någon gång kommit från kronan, kanske för ett hundratal år
sedan, utan den komme ju äfven att drabba hans fångesman.

Ty den tappande skulle ju hafva rätt att söka sina fångesman
genom en ny process, och om det då gällde jord, som gått i arf,
så finge, efter hvad jag förmodar, väl också arfskiftena göras
om. Och den, som stode i affärstransaktioner med en familj, af
hvilken blott någon medlem kanske för långliga tider sedan varit
godtrosinnehafvare af sådan egendom, han skulle, såvidt jag
förstår, icke heller kunna vara säker för privata efterräkningar.

Det är det oerhörda trassel, som enligt min tanke och enligt
mångas tanke på den vägen komme att uppstå, man vet icke i
hvilken utsträckning — det är icke minst detta, som gör saken
så motbjudande för mig.

Då invänder man: men det blir processer ändå! Ja, det
kan naturligtvis hända, men den, som motsätter sig denna lag,
gör det icke därför, att han skulle vilja, att kronans egendom
på något sätt skall fara, utan hvad som gör, att man icke kan
vara med om lagen, det är, att man icke vill genom en suspension
af eu lag, som skulle ha till uppgift att begränsa osäkerhetstillståndet,
i stället ge detta osäkerhetsillstånd en ännu större
utsträckning än det eljest skulle få. Hvad som man icke kan vara
med om är vidare att stifta en lex in casu, hvilken skulle slå
ned på tredje man nu i våra dagar, därför att kronans tjänstemän
i gångna tider hafva slarfvat, och hvad som man icke kan
vara med om, är slutligen, att man icke vill suspendera en lagbestämmelse,
när dess upphäfvande finnes vara till fördel för kronan,
men behålla den, då det gäller alla andra.

Nr 23. 56

Lördagen den 13 april.

Ang. ändring Det är på dessa grunder, som jag icke kan rösta för bifall

i forordmn- föreliggande lagförslag.
gen om tjuga- on n ö

Avig häfd

m. m. Herr Gezelius: I det yttrande, som här hölls af herr

(Forts.) Trygger, bestod han äfven några ord åt en reservation, som
finnes fogad vid betänkandet och väsentligen byggts på ena
delen af det yttrande utan yrkande, som afgifvits af herr Albert
Petersson. Då det yrkande, som här burits fram, icke är alldeles
detsamma som herr Peterssons yttrande i reservationen —
alldenstund där ett par ändringar hafva vidtagits i herr Albert
Peterssons särskildt uttalade mening — skulle jag icke hafva
haft någon direkt anledning att här begära ordet. Men det lär
vara klart för en hvar, som tagit, låt vara endast en flyktig del
af handlingarna, att den kritik, som herr Trygger ägnade reservationens
tankegång, i själfva verket drabbar det af herr Albert
Petersson afgifna yttrandet. Jag har vid behandlingen af förevarande
ärende inom lagutskottet, där jag deltagit under den
förberedande handläggningen, anslutit mig till samma uppfattning
som herr Albert Petersson och anser mig under sådana
förhållanden vara skyldig att med några ord svara på hvad herr
Trygger i denna punkt yttrade. Det torde vara helt naturligt,
om jag gör det anspråket gällande. Med hänsyn till herr
Tryggers auktoritet icke minst i lagfrågor samt hans parlamentariska
träning, måste gifvetvis beaktas den skarpa form, han
gaf sin kritik öfver den af mig åsyftade meningen.

Herr Trygger förklarade, att denna mening var så oformlig,
att man knappt kunde tänka sig något värre, han frånkände
den rim och reson, och han karakteriserade den såsom fullkomligt
opraktisk. Syftet med den rätt till provokatorisk rättegång,
som man velat få fastslagen genom eu lag i enlighet med herr
Albert Peterssons förslag, skulle emellertid — det torde vara klart
utan kommentar — i första rummet vara, att man från osäkerhetstillståndet
kunde utrangera hela klasser af fång från kronan,
om hvilka kammarkollegium med jämförelsevis ringa besvär
hade kunnat bilda sig den bestämda meningen, att något klander
från kronans sida icke hade fog för sig. Om dessa klasser af
fång skulle det emellertid gälla — liksom det gäller under den
nuvarande lagen —, att vederbörande besittningshafvare icke
hade en så trygg ställning, som önskligt vore, såväl i afseende
på själfva rätten till jorden som i kreditafseende. Det skulle
visst icke vara likgiltigt, om en dylik lagbestämmelse kunde
komma till stånd, äfven alldeles oberoende af den ändring,
hvarpå Kungl. Maj:ts proposition syftar. Att kalla kammarkollegii
arbete för meddelande af sin uppfattning i ämnet för »ett
svarande på dumma frågor» är i afsevärd grad ägnadt att vålla
en missuppfattning af den oändligt viktiga betydelsen för dessa
människor, hvilka innehafva fastigheterna på osäkra formella

Lördagen den 13 april.

67 Nr 23.

grunder, det vill säga komme att beröras af eu utsträckning af Ang. ändring
kronans eventuella rätt till klandertalan. 1 forordnin

Ilerr Trygger ville vidare påstå, att innebörden i ett sådanthäfd1
lagstadgande vore den, att man öfverläinnade till ett ämbetsverk m. m.
sådant som kammarkollegium att afgöra, huruvida liäfdetiden (Forts.)
skulle löpa under de nu stadgade tjugo åren eller någon längre
tid. Jag tror, att det icke är möjligt att söka få fram en sådan
innebörd af detta stadgande, ty stadgandets innebörd i denna
del skulle blott vara den, att kronan icke behöfde eller ville
tillgodogöra sig den undantagsrätt, som lagändringen syftar att
gifva den, i sådana fall, där förutsättningen för ett sådant behof
icke föreligger. Detta är visst icke något teoretiskt oting, det
är eu, praktiskt sedt, ganska klok åtgärd enligt mitt förmenande.

Det hufvudargument, som af herr Trygger anfördes mot
den framkastade tanken, var, att ingen skulle komma att begagna
sig af en sådan rätt. Till stöd för detta uttalande anfördes af
herr Trygger två skäl. Det första var det, att ingen skulle vilja
taga initiativet till eu rättegång, då han ju alltid hade den förhoppningen,
att om han icke rörde på sig, skulle häfdetiden
hinna löpa till slut utan klander. Om det skälet vill jag icke
säga något annat, än att det står i direkt motsats mot den
uppfattning, herr Trygger gjorde gällande endast ett ögonblick
förut i sitt anförande, då han nämligen sade, att det var långt
bättre för den enskilde, att kronans talan anhängiggjordes snart,
så att han finge komma ur sitt osäkerhetstillstånd, än att han
finge vänta på den. Men det afgörande skälet och det som
gifvetvis måste, åtminstone för lekmän, då de hörde det från
herr Tryggers mun, vara alldeles bestämmande var det, att
hemulsrätt skulle icke föreligga, därest rättegång angående bättre
rätt till fastighet afgjordes efter provokatorisk form. Jag vågar
dock trotsa riktigheten af den af herr Trygger uttalade mening.

Utan att göra anspråk på att här bli trodd för den motsatta,
vill ]ag säga, att en sådan tolkning af 11 kap. jordabalken
förutsätter en åskådning hos våra svenska domstolar så formalistisk,
att jag vågar tro, att de icke skola göra den gällande.

Hvad är enligt denna lagstiftning förutsättningen för hemulsrätten?
Jo, ett klander, ett klander af fång till fast egendom.

Det talas icke i detta jordabalkens stadgande om, huruvida
klander skall anhängiggöras i ena eller andra formen, vare sig
genom stämning uttagen af den, som vill klandra den andres
fång, eller såsom här ifrågasättes genom stämning, uttagen af
den, som klöfver, att klander af hans förvärf skall pröfvas. I
hvilketdera fallet som helst får domstolen att afgöra frågan: är
klandret befogadt? Klander måste framställas, detta är det
yrkande, som domstolen måste pröfva, vare sig att yrkandet
framläggas för domstolen efter den ena eller andra inledningsproceduren,
och det finnes icke något stadgande i lagen, som

Nr 23. 58

Lördagen den 13 april.

Ang. ändring ja.g skulle kunna fatta så, att hemulsansvar skulle vara uteslutet,

i förordnin- om klandertalan kommer inför domstolen i en provokatorisk
qen om tjugu- .... .

dyig häfd rättegång. ,

m. m. Jag har med dessa ord velat åtminstone i någon mån visa,

(Forts.) att herr Tryggers kritik af denna ståndpunkt — såsom måhända

af honom själf erkännes — icke var befogad i form, låt vara
att icke åsikterna af honom godkännas i sak. Att denna ståndpunkt
skulle vara så undermålig, som Första kammaren måste
uppfatta den på grund af denna kritik, det vågar jag bestrida.

Jag har i saken icke annat yrkande än om anslag på den

kungliga propositionen. Jag hade i likhet med herr Albert
Petersson sökt eu annan linje, därför att jag tror icke på denna,
såsom jag skulle vilja kalla den, embryoteori, för hvilken herr
Trygger gjorde sig till tolk. Jag tror icke, att det möter någon
civilrättslig betänklighet att vidtaga en ändring i det syfte, som
lagförslaget afser. Men då blir frågan för mig eu lämplighetsfråga,
och vid den undersökning, jag ägnat frågan, har jag
kommit till den uppfattningen, att det skulle hafva varit en
klok väg, om man hade gått efter den af herr Albert Petersson
angifna linjen.

Därmed hade man icke behöft i minsta mån släppa mitt
anspråk på att lämna hvad som direkt berör fastighetskrediten
fullkomligt orubbadt. Men vidare hade jag i denna, såsom det
synes mig, praktiska fråga genom den utvägen kommit därhän,
att vi inom en icke alltför aflägsen framtid kunde erhålla hvad
vi behöfva så oändligt väl, nämligen lugn. Också hade vi härigenom
kunnat vinna, hvad jag tror icke är alldeles utan betydelse:
ett vapen, hvarmed vi med större effekt kunna möta de
icke alltför sällsynta krafven på reduktion. Om också icke i
denna dag det anspråket tager sig så allvarligt ut, så är det
enligt mitt förmenande att räkna med det för en kommande tid.

Jag har, herr talman, med dessa ord icke velat komma till
något annat yrkande än om afslag på det föreliggande förslaget.

Herr Alexander son: Jag har för min del icke deltagit
i den reservation, som alldeles nyss blef föremål för herr Gezelii
anförande. Men då jag icke gjort det, så har detta visserligen
icke berott på de grunder, hvilka, enligt hvad herr Trygger
sökte göra gällande, skulle omöjliggöra ett framgående på den
linje, reservationen anvisar. Det skäl, som för mig varit bestämmande,
har i stället utgjorts af min öfvertygelse därom, att
kammarkollegium skulle genom den medgifna rätten till erhållande
af de i reservationen omnämnda besked och upplysningar
få tiden så strängt upptagen, att kollegiet icke finge erforderlig
arbetsro för fullföljande af den särskilda uppgift, det hade att
fylla i kronans eget intresse. Men då i dag från regeringsbänken
förklarats, att hinder från den synpunkten och från

69 Nr 23.

Lördagen den 13 april.

andra synpunkter icke möter för att i hufvudsak ansluta sig Ang. ändring
till de i reservationen framförda tankarna, hafva också för mi% nen°omöjliguskälen
bortfallit att gå en annan väg än den i reservationen an- drig häfd
gifna. Emellertid torde det här i kammaren icke gå för sig att m. m.
framställa ett yrkande, som i viss mån går utom propositionens (Forts.)
ram, när detta yrkande icke är förut framställdt af utskottet
själft. För att då bereda kammaren tillfälle att, oberörd af
dessa formella binder, gå den sålunda utvisade vägen, skall
jag, herr talman, taga mig friheten att här yrka återremiss af
lagutskottets utlåtande.

Jag skall emellertid också tillåta mig att, då jag nu har
ordet, något beröra de från flera andra sidor här förut omtalade
rättsprincipiella frågorna, såväl hvad angår den kungl. propositionen
som också det tillägg till denna proposition, den afgifna
reservationen innefattar. För att då taga reservationen först,
ber jag för min del att i den punkten få till fullo instämma uti
det anförande, som herr Gezelius nyss haft. Äfven för mig
står det klart, att det vore en till ytterlighet formalistisk tolkning
af gällande lag, hvilken man i tillämpningen ej behöfde
befara, om den omständigheten skulle för rätten till återgångstalan
vara afgörande, huruvida initiativet till rättegången
med kronan tagits från dens sida, hvars fång i själfva verket
är föremål för klander från kronan, eller icke. Det förtjänar
måhända tilläggas, att det i själfva verket nog är en helt oriktig
utgångspunkt, som herr Trygger utgick från, när han påstod, att
den principen oåterkalleligen är fastslagen i svensk rätt, att
klandraren, han och ingen annan, måste hafva instämt den
klandertalan, som grundlägger den process, i hvilken svaranden
äger att till sin hjälp och för att bibehålla sin hemulsrätt instämma
sina fångesman, för att denna hemulstalan öfverhufvud
skall kunna komma under beaktande. Jag åberopar naturligen
icke, att lagberedningen i sina linjer för en framtida jordabalk
föreslagit något helt annat; men riktigheten af mitt påstående
framgår af den utredning, lagberedningen rörande nuvarande
rättspraxis framlagt, och hvilken jag i ett annat sammanhang
haft anledning sysselsätta mig med. De fåtaliga rättsfall, som
på detta område gifvas — de utgöras egentligen endast af ett
par kungliga domar från de senaste 60 åren, från 1854 och
1882 — gifva nämligen stöd för den uppfattningen, att till och
med då ingen rättegång alls har förekommit, där sålunda egendomen
utan strid uppgifvits från den oriktige förvärfvarens sida
till den rätte ägaren, så står, om han i sin återgångstalan mot
sina fångesman presterat full bevisning om, att så med skäl
skett, hemulstalan fortfarande öppen för honom. Huru mycket
mera ej då, om det verkligen blir fastslaget genom en dom,
och där hela skillnaden är, att det är han, som tagit initiativet
till rättegången! Att han tagit detta initiativ har ju haft sin

Nr 23. 60

Lördagen den 13 april.

Ang. ändring speciella anledning i att kronan har för sin del angifvit, att den
* forordnin- angeri att anledning till klander finnes, och sålunda gäller det
96drift*häfd''1blott för honom att gå kronan i förväg för att vinna eu för
m. m. honom gynnsammare tidpunkt.

(Forts.) För att sedan öfvergå till rättsprincipen för den kungl. pro positionen,

så har ju på det området här i dag af herr Trygger
presterats en kritik, som utmynnat i det starka ordet, att här i
själfva verket föreligger den frågan, huruvida vi skola komma
att här i landet lefva i en rättsstat eller icke. Det blef mig ej
fullt klart, om denna vår stats upphörande såsom rättsstat skulle
bero redan därpå, att kronan i ett visst afseende kommer i eu
gynnsammare ställning i fråga om häfden än de enskilda, eller
om det skulle bero därpå, att väl förvärfvade rättigheter här i
landet ej längre respekterades. Yar det förra händelsen, kunna
vi ju säga, att den svenska rättsstatens uppkomst är af synnerligen
ungt datum, nämligen från år 1881. Förut hade på 200
år icke någon enskild haft häfd mot kronan, och hur det var
förut, därom tvista de lärda och lära väl komma att tvista länge.
År det åter det andra skälet, som skulle vara det afgörande, det
nämligen, att välförvärfvade rättigheter ej längre respekterades
genom att en sådan här lagstiftning infördes, då står och faller
själfva detta påstående med det argument, som från herr Tryggers
sida framfördes, nämligen att den egendomliga beskaffenheten
af häfden vore, att den är ett fång, som sker under en
lång följd af år därigenom, att man »liksom bit för bit» förvärfvar
sig äganderätt. Jag tror ej, att jag säger för mycket,
då jag säger, att det är så långt ifrån, att herr Trygger i det
afseendet ger uttryck åt eu allmän uppfattning hos de teoretiskt
intresserade och skolade juristerna här i landet, att han
fast hellre i denna fråga med den uppfattningen torde befinna
sig skäligen ensam. Mig åtminstone har det intresserat att,
sedan jag hört herr Tryggers ståndpunkt i hans remissdebattsanförande,
föra densamma på tal i samtal med ett antal vetenskapsmän
och med teoretiskt intresserade jurister bland våra
mest framstående praktici, och resultatet har blifvit — idel hufvudruskningar.
Däremot brukar det tvistas om, huruvida häfden
skall sägas vara ett laga fång eller ej. Från den ena sidan
brukar man göra gällande, att hvad som sker egentligen är, att
möjligheten afklippes att någonsin få konstatera*^, huruvida ett
visst fång, t. ex. ett köp, verkligen varit ett laga fång eller ej,
och att sålunda den, som sitter på fastigheten, för framtiden
kan vara säker på, att den proeessuella möjligheten till granskning
af hans fångs laglighet numera ej finnes. Häfden kommer
då hufvudsakligen att hafva en processuell betydelse. En annan
uppfattning ger häfden karaktär af ett verkligt civilrättsligt
fång, men äfven i sådant fall är det dock för mig en fullkomligt
ny uppfattning — och jag har som sagdt ej heller hört den

Lördagen den 13 april.

fil Nr 28.

bestyrkas från annat håll — att detta fång skulle vara något Anq. ändring
som tilldroge sig under loppet af en hel mängd år i stället för tjugu att

vara något, som inträffar i ett visst ögonblick. I remiss-'' drig
debattsanförandet framhöll herr Trygger, att för denna »välför- m. in.

värfvade rättighet» borde man hafva samma skydd som för (Forts.)

andra välförvärfvade rättigheter. Det skydd, som denna så kallade
välförvärfvade rättighet åtnjuter gentemot rätter ägare och
klandrare, det är ju under häfdetidens lopp helt enkelt intet.

Under sådant förhållande kan jag ej se annat, än att det skydd,
som herr Trygger påkallar från statens sida, i det att staten
vid ändring i lagstiftningen skulle vara nödsakad att taga hänsyn
till den redan löpta delen af häfdetiden, det är något
mera än det skydd, som man under andra förhållanden åtnjuter.

Herr Trygger har som stöd för riktigheten af sin mening
åberopat, att den öfverensstämmer med nutida svensk rättsuppfattning,
som fanns nedlagd såväl i öfvergångsbestämmelserna i
1881 års lag som i lagberedningens förslag till jordabalk 1907.

Nu förhåller det sig ju så, att om man i de regler, som äro
gifna i öfvergångsbestämmelserna till en lag, ville utan vidare
se uttryck för de rättsprinciper, som äro uppställda inom det
landet "på det området, så beginge man i de allra flesta fall ett
svårt misstag. Det förhåller sig ju fastmera så — hvilket naturligen
herr Trvgger måste instämma i — att det vid dessa öfvergångsbestämmelsers
affattande är synnerligen vanligt, att man
går ut ifrån vissa kända rättsprinciper som underförstådda och
uttalar i öfvergångsbestämmelserna de afvikelse)'' därifrån, som
man med hänsyn till det särskilda läget vid just den lagens
ersättande med eu ny lagstiftning anser betingade. Något
annat lär det också vara svårt att bevisa hafva skett i dessa
båda fall. För att särskildt se på lagberedningen år 1907, så
anför den som grund för sitt förslag, att den redan runna häfdetiden
under äldre lag skall få räknas till godo, att detta synes
billigt. Men redan däri ligger ett erkännande af, att man egentligen
och strängt principiellt skulle fordra något annat, men att
det med hänsyn till omständigheterna vid den särskilda lagstiftningen
framträder som ett billiglietskraf, att denna stränga principiella
ståndpunkt skall frångås. Att detta ock är lagberedningens
ståndpunkt kan man finna af dess motivering på annat
håll, nämligen förslaget till jordabalk del II sid. 302, där
det heter, att »häfden innebär för närvarande, att ett blott och
bart besittning sförhållande efter viss tid öfvergå)'' till äganderätt».

Man kan ej mera koncist och klart uttrycka den bestämda ståndpunkten,
att före häfdetidens slutlopp det ej existerar någon rätt,
utan blott och bart ett faktiskt förhållande. Det skäl, som för
lagberedningen varit bestämmande då den affattat den ifrågavarande
öfvergångsbestämmelsen, är också mycket nära till hands
liggande och lätt att finna. När lagberedningen affattade be -

Nr 23. 62

Lördagen den 13 april.

fråga,

Ang. ändring stämmelsen i
iförordnin- inträde. Tvärtom
gen om tj uguårig
häfd

var det ej dess syfte att försvåra häfdens
den ansåg sig på grundval af ett tilltänkt
väsentligen mera specialiseradt fastighetsbokväsende kunna
komma till hvad alla anse som ett önskemål, nämligen att häfde(Forts.
) tiden måtte kunna förkortas, för att sedermera slutligen, när vi
i en långt aflägsen framtid få en verkligt god fastighetsbokföring,
alldeles försvinna. Då var det ju ock naturligt, att man vid
det tillfället ej ville låta öfvergången från den gamla lagen till
den nya verka så, att all häfd brötes af på en viss tid, så att
ingen häfdetid finge räknas till godo, som börjat löpa före den
nya lagens inträde. Men som sagdt, någon slutsats i fråga om
den principiella ståndpunkten kan man ej draga af förslaget.
Däremot väl, men i motsatt riktning, af hvad som i motionen
yttras.

Det är ju också, såsom redan herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet yttrade, påfallande, att af lagrådets medlemmar
ingen enda har yttrat något i riktning af det, som herr
Trygger anser vara det teoretiskt riktiga. En har gjort sig
mödan att upptaga den ståndpunkten och i korthet fastslå, att
den måste betraktas som alldeles oriktig. De andra spilla ej ett
ord därpå. Detta kan ej, det säger sig själft, bero på något
som helst förbiseende eller därpå, att de betrakta frågan som
någonting underordnadt eller något, som ej skulle såsom bestämmande
för lagrådet spela någon roll för dess afgörande, då det
skulle taga ståndpunkt till själfva propositionen.

Jag skall nu, sedan jag tämligen länge uppehållit mig vid
det rättsprincipiella, yttra mig helt kort beträffande frågans
reala sida. Herr Clason påpekade, att sedan ett visst förhållande
under inflytande af vissa allmänna nationalekonomiska och statsrättsliga
åskådningar har fått passera under ånhundraden, så
kan det vara ett stort felgrepp af lagstiftningen att med hård
hand rätta till hvad som länge sedan anpassat sig efter helt
olika och ändrade ekonomiska och andra faktiska förhållanden.
Ja, för min del ställer jag mig ingalunda främmande för denna
uppfattning. Jag kan ej neka till, att jag känner mig ganska
tveksam inför de utsikter, som sedan åtskilliga år tillbaka öppnats
därhän, att det skulle komma att ske eu återvinning i stor
skala af för delta kronojord, som numera är under enskild hand.
Och detta framför allt med tanken på de vidsträckta återverkningar,
som sådant med våra betänkliga hemulsregler måste
komma att utöfva på hela landsdelar. Det är ju så, att om
t. ex. en bonde för 60 år sedan försålt ett vattenfall, som nu af
kronan återförvärfvas, så måste det inträffa, att hans arfvingar
i andra och tredje led komma att i återgångsväg instämmas af
den, som såsom nuvarande innehafvare af vattenfallet blifvit
föremål för kronans klandertalan. Hvilka dimensioner detta
kan taga, i synnerhet som ersättningsanspråket ej går ut på

63 Nr 28.

Lördagen den 13 april.

don eu gång på 50-talet erlagda köpeskillingen, utan j>!l \åt-Ang-ändring
tenfallets nuvarande värde, det kan man lätt sätta sig in i- Inom tjuguFör
min del känner jag mig öfvertygad om, att om det eu ^ häfd
gång kommer därhän, att man får en öfverblick af, hur pass m. m.

grundade de anspråk äro, som kronan kan komma att göra (Forts.)

gällande, och om det skulle visa sig, att de verkligen hafva
stora dimensioner, så skall det framstå såsom eu nödvändighet,
att kronan ganska väsentligt mildrar sitt framgående, då den
betänker de konsekvenser, som det kan medföra. Men just ur
en sådan synpunkt kan jag ej finna annat än synnerligen viktigt,
att det blir tillfälle för kronans målsmän att i lugn och ro
reda ut frågan i hela dess vidd, så att man kan få en uppfattning
af, huru mycket det här rör sig om. Det vet ju nämligen
ej ens tillnärmelsevis någon något om i denna stund. Ingen
kan i denna stund, med anspråk på att blifva sannspådd, profetera
om resultatet af dessa stora af kronan igångsatta utredningar
— huruvida det kommer att visa sig, att kronans juridiskt giltiga
anspråk hopsmälta till en obetydlighet, eller om de tvärtom
komma att visa sig äga en väldig omfattning. Hvilketdera som
blir verkliga förhållandet, så kan jag ej se annat, än att det
måste vara en bestämd fördel, att detta får öfverskådas i sin
helhet, så att kronan ej blir tvungen att taga de definitiva måtten
och stegen i blindo, som den nu faktiskt gör, utan först
sedan den öfverblickat de ekonomiska följderna inom landet i
dess helhet. Äfven ur den synpunkten måste jag säga, att jag
finner den kungl. propositionen synnerligen välgrundad. Men
på skäl, som jag redan förut anfört, och med hänsyn till det
anförda, som här i dag hållits af herr statsrådet och chefen för
justitiedepartementet, anhåller jag, herr talman, att få yrka återremiss
af lagutskottets utlåtande.

Häri instämde herr Stärner.

Herr Thyrén: Det är visserligen ej utan tvekan, som jag
vid denna framskridna tidpunkt förlänger debatten, men det är
särskildt ett par i det föregående mindre berörda punkter, som
jag anser nödigt att upptaga; och för att få dem i den rätta belysningen
skall jag tillåta mig att taga en kort öfversikt af de
skäl för och emot, som här under debatten från båda hållen
hafva kommit fram.

Skälen för lagändringen sammanfalla ju uppenbarligen med
den risk, söm kronan löper under den nuvarande lagens giltighet,
och för att åter öfverblicka denna risk skall jag tillåta mig
att uppdela fallen i sådana, som äro på det hela taget outredda,
när de 20 åren löpa ut, och sådana, som då äro i normal grad
utredda, det vill säga så mycket som man i allmänhet har eu
sak utredd innan man börjar process.

Nr 23. 64

Lördagen den 13 april.

A”*?■ ändring Alltså först de outredda fallen. Ja, i dessa fall kan kronan
gen Zltjugu-med nuvarande lag få olägenhet på två sätt. Antingen riskerar
J drig häfd kronan att icke processa, där den hade bort processa. Då gör
m. m. den förlust, ty då vinnes klanderfrihet genom att häfdetiden löper

(Forts.) ut. Eller och riskerar den att processa, där den hade bort låta

bli. Då riskerar den att få utbetala skadestånd för sin onödiga
process. Men i båda fallen måste i det stora hela — och jag
vill i det afseendet ansluta mig till den af herr Trygger antydda
tanken — risken vara rätt mycket, många gånger mera begränsad,
än hvad man närmast får intryck af genom att läsa propositionen
och öfriga handlingar i ärendet. Ty det är ju alldeles
uppenbart, att under det att lagen träffar alla första lagfarter
från — låt oss säga — den 1 maj 1892 och till och med den
1 maj 1902, så äro ej alla dessa tio års lagfarter i samma män
riskerade nu, i detta närvarande ögonblick. Ingen kan påstå,
att t. ex. en lagfart från år 1901 i detta ögonblick innebär risk
för förlust genom tjugoårig häfd; ej heller en från 1900, 1899
o. s. v. Nu han det ju finnas enstaka fall, så svårutredda, att
man ej kan afgöra frågan om rättegång förrän om många år,
men jag tror ej, att man misstager sig något väsentligt, om man
säger, att risken i stort sedt ej sträcker sig längre än till lagfarter,
som beviljats — låt oss säga 1892 och 1893. Man har
ju nämligen, som herr Trygger påpekade, möjlighet att för en
utredning taga lagfarterna i tidsordning, först 1892, sedan 1893,
sedan 1894 o. s. v. Jag har visserligen en känsla af, att detta
kan blifva något obekvämt för vederbörande myndigheter på
ena eller andra hållet, men det torde man vara nödsakad att
underkasta sig, hellre än att göra en lagändring af ifrågasatta
slag, med de olägenheter, som jag snart skall tala om. Alltså:
denna risk kan i det hela undvikas genom en tidsuppdelning, i
det att man, beträffande redan kända fall, följer lagfartstiden
år efter år och ständigt håller sig t. ex. ett år i försprång före
häfdetidens utlöpande.

Jag kommer härefter öfver till den andra gruppen af fall,
nämligen de som äro i normal grad utredda. Den framställning,
som gifvits af herr statsrådet i propositionen, har åtskilt två
arter af dessa mål, hvilka arter äfven äro högst olika. Den ena
gruppen utgöres af sådana utredda mål, som jag skulle kunna
beteckna som individuella, icke lika det ena med det andra, utan
egenartade. Den andra gruppen är den, som man betecknat som
typisha fall, hänförliga till en eller annan typ, inom hvilken en
och samma rättsfråga i det hela dominerar. Mellan dessa grupper
blir det praktiskt sedt en mycket stor skillnad. Inom den individuella
gruppen måste man tydligen instämma målet äfven med
den nuvarande lagen. Där inverkar lagändringen ej alls, ty jag
anser ej, jag tror ej, att det är regeringens mening, att staten
skulle vilja begagna sig af denna lagändring för att i sådana

(16 Nr 28.

Lördagen den 13 april.

fall, där ju ingen risk finnes för staten, förhala tiden till sin Ang. ändring
egen bekvämlighet, men till skada för motparten. Det har ej fram- * förordningått
af hvad som anförts, och då skulle staten handla alldeles
orätt. Sålunda, den gruppen beröres ej af det föreliggande för- m. m.

slaget. Återstår den afgörande, den verkligen praktiskt viktiga (Ports.)

gruppen i denna materia, nämligen sådana fall, som visserligen
äro tillräckligt noga utredda, för att man skall kunna börja process,
men som äro »typiska». Tänker man sig alltså t. ex. 50
fall af eu och samma »typ», så låter det mycket resonabelt att
säga — man kan ju medgifva, att här ligger propositionens relativt
starka punkt — som så: Hvarför skall man vid 50 eller i
alla fall eu mängd domstolar låta drifva 50 processer, som till sin
innebörd äro fullkomligt lika, då det går så förträffligt att taga
ut ett »leading case», ett prejudikat, och låta det löpa instanserna
igenom och därefter, för så vidt man vinner, träffa öfverenskommelse
med alla de 49, som äro af samma beskaffenhet? Ja, detta
är ett verkligt skäl, och om man skulle känna sig tveksam, om
man skulle luta åt bifall till eu lagändring, som för öfrigt har
så stora betänkligheter, så skulle det vara härför. Jag tror likväl,
att de myndigheter — inklusive Kungl. Maj:t — som nu insett
och betonat den sidan af saken, dock ej fullt tillräckligt approfonderat
den. Jag fäster mig ej så mycket vid det förhållandet,
som dock tämligen säkert kommer att göra sig gällande, att fall,
som före processen se mycket likartade ut, vid närmare skärskådande
visa sig vara mera individuella, än man trott. Det vet
hvar och en jurist, att det går ofta så, att nämnda hopp visar
sig ej motsvaras af verkligheten. Men här kommer något annat,
som är värre, och som, efter hvad jag kunnat finna, alldeles icke
uppmärksammats. Om jag är en af de 49, som suttit och väntat
på det ledande fallet, som löper genom instanserna — det kommer
att draga lång tid, kanske bortåt 10 år, innan det blir klart
—- och om det ledande fallet går mig emot och sålunda till
kronans fördel, så säger kronan till mig: »Vill Ni ej göra en
öfverenskommelse? Det tjänar ju ej till att processa. Ni får
ju blott betala rättegångskostnaderna. Uppgör saken i godol»

Ja, det kunde jag nog vilja; jag vill naturligtvis gärna slippa
rättegångskostnader. Men märk väl, mina herrar, att hvad uppfattning
man än har i den kontrovers, som uppstått mellan herrar
Trygger och Alexanderson i fråga om 11: 1 jordabalken, angående
hvem som skall vara kärande i detta mål, så är lagen otvetydig
i en annan afgörande punkt: en process skall det dock förefinnas
mellan den klandrande ägaren och innehafvaren, ett instämmande
till domstol skall hafva skett, för att jag, den i processen
tappande innehafvaren, skall ha någon hemulstalan mot
min fångesman. Utan en sådan process kommer jag ingen väg
mot honom. Åtminstone måste frågan ligga på alldeles särskildt
vis, om praxis skulle härutinnan kunna tillåta sig en afvikelse
Första kammarens protokoll 1912. Nr 23. 5

Nr 23. 66 Lördagen den 13 april.

Ang. ändring från lagens klara och tydliga bestämmelse. Och detta skulle icke
i förordnin- kunna hjälpas på annat sätt än genom en lagändring. Men jag
gm omtjw«-får öra herrarna uppmärksamma på, hur svårt det är att genomm
m fora en dylik, ty det är i sin ordning, att fångesmannen, hela

(Ports) raden af fångesman — kanske många hemulsman i samma led,

samarfva etc. — framför allt få utredt, om de äro hemula skyldiga,
och i jakande fall få tillfälle att i processen framlägga sina bevis
mot klanderanspråket. Ty det är ju dock i sista hand på
(jem — det vill säga på den siste af dem — som bördan hvilar,
åtminstone om allt ginge, som det borde gå. Man får således
icke vänta sig att i regel vinna så synnerligen mycket genom
detta grupperande af typiska fall och uttagande af ett prejudikat
samt därefter uppgörelse i godo. Jag vill dock ej drifva detta
argument, fast det synes mig ganska afgörande, längre, än det
bör gå, och vill erkänna, att jag tror, att det kan finnas en del
fall, där man på ett eller annat sätt slipper ifrån hemulsfrågan:
ingen hemulsman finnes eller man har kunnat träffa öfverenskommelse
med samtliga hemulsmännen.

Så mycket om de skäl, som närmast tala för en lagändring.
Det är uppenbart, att dessa i det hela inskränka sig till den
rest af utredda »typiska» fall, där icke hemulsfrågan inverkar.
Ty det förutnämnda lilla området af outredda fall med lagfarter
från 1892 och 1893 är för litet för att bygga en lagändring på.

I sistnämnda afseende vill jag fästa uppmärksamheten på en
siffra, som nyss anfördes af friherre Fleming. Jag vet ej, om
herrarna lade märke till den, men den är intressant nog.^ Den
af såg en viss grupp af de brukshemman, som kommit på orätt
väg. Han uppvisade, tror jag, 156 fall af lagfart från år 1892
till nuvarande tid, bland hvilka det blott förekom 13 fall från
åren 1892 och 1893; det vill säga, på första tiondedelen af tiden
kom endast en tolftedel af fallen. Detta gäller ju ej säkert för
alla grupper, men visar, att man ej får fästa för mycket afseende
vid den från visst håll gjorda antydan, att just inom den
närmaste tiden ett särskildt stort antal af häfaetiderna skulle utlöpa.

Öfvergår jag nu till skälen mot lagförslaget, hvilka naturligtvis
sammanfalla med den fara eller skada för erkända intressen,
enskilda eller allmänna, som kan uppstå genom den
föreslagna förändringen i lagen, så vill jag först och främst beröra
en punkt, som jag kanske icke behöfde så starkt accentuera
för denna kammares ledamöter. Men det händer ju under en sådan
här debatt, att man tillåter sig att hålla ena ögat fäst på pressen
och den allmänna opinionen. Hvad jag vill erinra om är,
att man aldrig bör glömma, när man talar om den »materiella»
rätten eller orätten, att det är emot grodfroinnehafvare denna lagförändring
riktar sig. Det är ju hederligt folk, som sitter där,
de tro att de handlat fullkomligt riktigt och hafva icke den aflägsnaste
aning om, att det är något orätt med deras fång. År

Lördagen den 18 april.

07

Nr 23.

in. m.
(Forts.)

innehafvare!! i ond tro, stAr han så godt som utanför denna Ang. ändring
fråga, ty för honom kan häfden icke komma i gång. .Ja" er- 1 förordnin
inrar dem af herrarna, som icke äro jurister, därom, att en otid-96?
troförvärfvare kan få nytta af häfden och således hafva med
denna fråga att göra blott i två undantagsfall, antingen i det
fall af § 2 häfdelagen, då en föregående godtroförvärfvare legaliserar
fånget för eu senare ondtroförvärfvare, eller i fall hemulstalan
kan ledas tillbaka till och stannar på en ondtroförvärfvare.

Dessa äro de enda tänkbara fallen, och de täcka ett skäligen
litet område. I det väsentliga måste jag därför säga, att talet
om »materiell» rätt och »materiell» orätt är ett mycket farligt
tal. Ty det afgörande är, att här träffas en hederlig man, som
tror sig vara i sin goda rätt och icke har anledning att misstänka
något annat. Jag skulle icke understryka detta så starkt,

Pm ja£ icke i pressen sett resonemang om, huru nu tiden vore
inne att »straffa bedragarna» och dylikt. Man har sett fraser
om, att »efterräkningar» nu skulle ske för tidigare »utsväfningar»,
att nu skulle utkräfvas betalning för den utsugning af staten, som
tidigare skett o. s. v. För att icke synas taga något slags partihänsyn
skall jag nämna, att jag i fjolårets protokoll för Första
kammaren funnit ett sådant uttryck — fälldt af en högerledamot
och eu utpräglad sådan — som att tiden nu vore inne att rädda
staten från att »skinnas af egennyttiga personer», hvilka icke
veta bättre än att »klå åt sig», när de komma åt. Man synes
tro, att häfd är ett institut till förmån för bedragare och att en
ändring af häfdelagen alltså riktar sig mot bedragare. Men så
är icke fallet; betraktad såsom ett slags straff, vore åtgärden
snarast en tillämpning af den så kallade kinesiska principen: när
ett brott är begånget, skall någon straffas, lika godt hvem; yxan
skall gå, vare sig den hugger af brottslingens hals eller någon annan
hals; rättvisan kräfver, att något sker. — Frågan gäller alltså innehafvare
i god tro i alla vanliga fall. Är det nu så orimligt,
om man anser den »materiella rätten» i någon mån tala för
dessa innehafvare? Äfven de af herrarna, som icke äro jurister,
hafva sig bekant, att vår rätt är sådan, att om jag i dag i
god tro köper en stulen häst och ägaren i morgon söker få
hästen tillbaka, så kan jag såsom förvärfvare i god tro säga:

»Var god tag först hit pengarna, som jag gaf för hästen». Hvar
är här den materiella rätten? Enligt vår rätt behåller jag hästen,
äfven om den är stulen strax förut, såvida jag icke får priset
tillbaka. Ifråga om fastigheter är redan nuvarande lag mycket
strängare mot en innehafvare i god tro och förlänar mycket mer
skydd åt den ursprunglige ägaren, än då det är fråga om lösegendom.
Öfverhufvud befinner sig lagstiftaren, i dessa vindikationsmål,
i en mycket svår kollision mellan två hvar för sig,
hvar pa sitt vis, berättigade intressen, och jag kan under sådana
förhållanden icke förstå, att det är riktigt eller lämpligt att an -

Nr 23. 68 Lördagen den 13 april.

Ang. ändring vånda begreppet materiell rätt och orätt på det sätt, herr statsi
förordnin- rådet gjorde förut i dag, och som isynnerhet under den langa
gen om tjugclisknssionen i pressen mvcket ofta förekommit. Jag kan i detta
årZ tf sammanhang icke undgå att upprepa och understryka de ord,
(Forts 1 herr Trygger uttalade, om det olämpliga i det af en ^rådsledamot''fällda
yttrande — därtill närmast afsedt för lekmän—,
genom hvilket häfden, som principiellt hvilar på god tro, på ett
högst förvillande sätt sammanställes med preskription af fordringar,
där man nästan kan säga att den onda tron är regel.
Det är tvenne snarast motsatta ting, som icke kunna bringas

under en hatt. o , ,

Efter dessa anmärkningar om den goda tron såsom grundval
för häfden skall jag söka utreda, huru dessa personer i god tro
skulle träffas af den förlängning i häfdetiden, som vi tala om.
Till att börja med antager jag, att staten väcker talan mot en
godtroinnehafvare, mot hvilken staten icke kunnat väcka sådan
talan, ifall icke den nya lagen tillkommit. Denne person bär
suttit på sin egendom i 19 år 11 månader, och det fattas endast
en månad för att hans fång skulle vara oklanderligt, men under
denna månad är det, antaga vi, absolut omöjligt för staten att
ens utreda så mycket, att den upptäcker möjligheten af en talan
mot innehafvaren. Nu har, genom lagändringen, den tid, hvarunder
staten kan göra sina anspråk gällande, förlängts; och i.detta
fall betyder det, om staten vinner, att hvad som skulle ha blifvit
hans, om den gamla lagen fått gälla, det blir statens med stöd
af den nya lagen. Nu är jag fullkomligt beredd på den repliken
att detta är just »rättfärdighetens triumf» och i full enlighet med
»materiell rätt, det är ägaren som vänder tillbaka till sitt, credit
dominus ad suum». Jag kan icke bereda mig någon särdeles
njutning af denna »rättfärdighetens triumf». För mig är det
så, att här är en godtroinnehafvare, som drabbas af eu olycka,
till hvilken han sannolikt själf icke alls är skuld, men till hvilken
i hvarje fall staten har mer skuld än ban. Om ett statens
or<rau har slarfvat, bör väl slarfvet åtminstone mer läggas staten
till last än godtroinnehafvaren. Eftersom denne är i god tro
och köpt egendomen såsom hederlig karl, skulle den genom häfd
hafva blifvit hans, om allt fått vara så som det är. Men nu
kommer staten och säger: »Ni är visserligen en hederlig karl
och har i hvad på er ankom handlat lagligt; Ni råkar visserligen
i olycka och blir kanske ruinerad; visserligen var det jag,
som hade en slarfvig tjänsteman. Men det kan ej hjälpas Det
är jag som är lagstiftare, och därför kan och skall jag ställa det
så, att ni går miste om en rätt, som ni ofelbart skulle fått i
morgon, därest jag icke begagnat mig af min lagstiftningsmakt
att till förmån för mig själf ändra lagen; ni kan icke påstå, att
jag begår någon rättskränkning, om jag, som icke kan föra min
talan i dag, tager mig själf rätt att uppskjuta målet till i morgon,

Lördagen don 13 april. ti» Nr 23.

ty i dag liar ni ännu icke någon rätt, den skulle ni först hafva Ant/, ändring
fått i morgon —• och för öfrigt, kort sagdt: jag tenn icke göra «förordninpå
annat sätt, ty jag vill icke förlora penningar». — Jag vill i^^driThctfd*
förbigående anmärka, att en och annan, som skulle njuta af m. m_
»rättfärdighetens triumf», därest den ginge ut öfver bolag, kanske (Ports.)
skall njuta mindre, i mån som den går ut öfver enskilda, kanske
små besittare. Och ingen människa kan i denna stund profetera,
huru skadan i sista hand kommer att fördela sig.

Men lagändringen är ingalunda oskadlig äfven för de fall,
där den icke rent af möjliggör eu eljest omöjlig process. Antag,
att den föranleder uppskof af processen. Ett fall t. ex., där staten
nu skulle varit nödsakad att instämma 1912, instämmes, med
stöd af den nya lagen, först 1922 och slutar så, att innehafvaren
vinner mot staten. Om nu processen genom instanserna tager
t. ex. 8 år, så är det väl icke innehafvaren alldeles likgiltigt,
om han vinner, och sålunda sitter säker, redan år 1920 eller
först år 1930. Förlorar han åter, så kanske ville man säga, att
då har han ju alltid den fördelen att sitta kvar så mycket längre.

Men denna fördel mer än uppväges af en nackdel. Ju längre
processens början uppskjutes, desto större risk för innehafvaren
att förlora sin hemulstalan: är hemulsmannen ett bolag, kan
detta upplösas; en enskild hemulsman kan emigrera, bli insolvent
o. s. v. — Jag vill nu icke bestrida, att, genom antagande
af reservationen, till hvilken herr statsrådet förklarade att han
anslöt sig, dessa olägenheter skulle mildras. Men till gengäld
skulle kammarkollegium blifva formligen öfverlupet af oroliga
innehafvare — mot hvilka kronan kanske aldrig tänkt processa
—, hvilka önskade klara papper gentemot kronan; vare sig frågorna
blefve »dumma» eller icke, säkert är, att de blefve många,
och jag betviflar, att kammarkollegium skulle få mycken tid
till öfvers för andra göromål, försåvidt de alla skulle någorlunda
skyndsamt och ingående besvaras. Såvidt propositionen åsyftar,
bland annat, att lindra besväret för kammarkollegium, torde,
genom reservationen, dessa förhoppningar förvandlas till idel luft.

Slutligen är det ju möjligt, att genom lagändringen en process
verkligen inhiberas, särskilt i de »typiska» fall, där icke
hemulsfrågan står i vägen. Det är, såsom jag förut sagt, en fördel.
Men innan denna fördel köpes för ett sådant pris, borde
man fråga sig, om det icke kunde tänkas någon annan åtgärd,
hvarigenom man vann den på bättre och billigare sätt. Hvarför
icke, vid dessa typiska fall — alltjämt förutsatt, att hemulsfrågan
icke gör svårigheter — medgifva parterna befogenheten att, när
båda äro ense, få ett sådant mål hvilande, till dess man erhållit
ett prejudikat, som gått igenom alla tre instanserna? Hvad vinner
man genom den föreslagna lagändringen, som man icke skulle
vinna och mycket bättre vinna genom nu nämnda ändring —
såvidt det gäller dessa typiska fall? Man skulle slippa att ut -

Nr 23. 70

Lördagen den 13 april.

Ang. ändring fora de processer, som öfver hufvud kunna undgås. Man håller,
i förordnin- ‘genom instämmandet, häfdefrågan öppen och ifråga om hemulen
qm&r°iThäfT förlorar man åtminstone icke talan. Jag har klart för mig, att
m. m. detta medel icke kan användas med nuvarande lag. Men skall

(Forts.) man göra en lex in casu, är det bra mycket bättre, synes mig,

att göra en sådan lag än att förlänga häfdetiden.

Emellertid har man icke öfverskådat olägenheterna tillräckligt.
så länge man icke har tänkt på andra än på innehafvarna.
Man bör äfven tänka på inteckningshafvarna och hemulsmännen.
Nu är det fullkomligt sant, att både inteckningshafvarna och
hemulsmännen äro rätt illa ställda, äfven utan förlängning, med
den nuvarande lagen; men lika klart är, att dessa olägenheter
måste ökas väsentligt. Ju flera fall som komma upp, ju flera
som komma i flytning, desto större osäkerhet måste det bli i
fråga om inteckningshafvarna. Antingen verkar lagändringen
obetydligt, och då är den onödig och till ingen nytta, eller också
utöfvar den eu mera betydande verkan, och då gör den skada
i det afseendet, att då kommer osäkerheten på detta område att
växa i proportion till det antal fall, där den gör nytta. Eu massa
inteckningshafvare komma att känna sig osäkra — hvilket vill
säga detsamma, som att en mängd inteckningar blifva uppsagda.
Äfvenså känna sig alla hemulsman osäkra. Vi veta, att efter
svensk lag hemuisskyldigheten går tillbaka från led till led,
eventuellt till flera hemulsman på samma led. Alla dessa hemulsman
eller den, som det till slut stannar på, den eller de äro
skvldiga att ersätta icke blott hvad de någon gång i tiden vunnit
eller fått i betalning, t. ex. 10 daler silfvermynt för ett vattenfall,
utan hvad vattenfallet nu är värdi, t. ex. 100,000 kronor.
Så är det ju visserligen redan med den nuvarande lagen, men ju
mer man ökar fallen, desto mer ökar man osäkerheten. Att
man redan har svårigheter att dragas med är intet skäl att
onödigtvis öka dem med femtio procent.

Jag skall ytterligare beröra ett par allmänna synpunkter,
som visserligen icke mycket uppmärksammats under debatten,
men dock beröras i handlingarna. Så har statsrådet för att
stärka propositionen gifvit en komparativ öfversikt af främmande
rättssystem. Jag får säga, att denna öfversikt, sådan den förekommer
i propositionen, gifver ett mycket litet stöd åt densamma.
Statsrådet ville bevisa, att i andra rättssystem staten skulle vara
förmånligare ställd än den enskilde. Det gäller egentligen endast
Finland, därför att man där icke hunnit ändra 1805 års kungl.
förklaring. Hvad beträffar anmärkningen om att föremål, som
äro anslagna till offentligt bruk, stundom äro uttryckligen undantagna,
är detta visserligen sant, men det är icke därför att de
äro statsegendom, utan därför att de offentligen användas, och
det är ju knappt möjligt för den enskilde att »besitta» sådana
föremål, som äro i offentligt bruk. Hvad angår romerska rät -

Liirdagon don 13 april.

71 Nr 28.

tens ståndpunkt, 40 årig häfd mot statsegendom, så har statsrå- Ang. ändring
det underlåtit påpeka, att mot den långa tiden svarar bortfallan- * J(>rordnindet
af krafvet på titel öfverhufvud — för att icke tala om lag''^äri^häfcT
fart — och jag är för min del öfvertygad att, om man låter eu m. m.
svarande här i Sverige välja mellan att i detta afseende dömas (Forts.)
efter svensk eller romersk lag, han mycket ofta med förtjusning
skulle taga mot anbudet att dömas efter romersk lag, ty då behöfver
han icke lagfart, behöfver icke ens bevisa sin åtkomst,
utan endast 40 års besittning. Således, något stöd från den romerska
rätten i detta afseende kan omöjligen åberopas. Däremot
vill jag å andra sidan anmärka att, om statsrådet, rörande »usucapio
extraordinarie!,», påpekat den romerska rättens bestämmelse
om 40 års häfdetid för statsegendom in. m. gentemot 30 års tid
för flertalet andra fall, det både kunnat visa en viss skillnad.

Äfvenså att statsrådet kunnat hämta något stöd från romerska
rätten för sin ståndpunkt däri, att just större rinnande vatten
— flamma perennia — äro i romerska rätten särskildt undantagna
från häfd —- men därför att de såsom kommunikationsmedel,
någonting liknande landsvägar, fördes till res publico usui
destinatce.

Beträffande häfdens rättsgrund framgår af propositionen den
åskådningen, att häfden skulle »väsentligen» grunda sig på den
förutsättningen, att det skulle finnas en blott formell bristfällighet
i fånget. Jag tror bestämdt tvärtom. Häfden kan icke så
förklaras. Ett sådant institut hade kunnat tänkas i rättsutvecklingen,
men det hade blifvit något helt annat, än hvad häfden
nu är. Det skulle tagit sig så ut, att, om någon lämnat ägaren
full materiell valuta för en fastighet, likgiltigt om den öfvertagande
vetat om eller icke vetat om någon formell bristfällighet
i fånget, fastigheten efter en viss tid skulle blifva hans. I verkligheten
har rätten utvecklat sig rakt tvärtom. Så snart köparen
icke vet om den formella bristfälligheten, likgiltigt om det är
ägaren, som fått materiell valuta, löper häfden: den är icke
byggd på presumtion om blott formella fel utan på god tro. Och
detta blir ännu tydligare, om man tänker på huru det förhåller
sig vid lös egendom, där godtroprincipen är ännu mera utpräglad
än i fråga om fastighet.

Jag vill till det anförda lägga ytterligare en reflexion. Jag för
min del ser den största faran af förslaget icke i de olägenheter,
som alldeles omedelbart skapas — de äro dock stora nog — utan
jag ser dem däri, att man med antagandet af detta förslag inaugurerar
en princip, som vi icke äro vana att följa vid lagstiftning,
nämligen att staten retroaktivt påverkar rättsläget och sig till
förmån gör ändring i gällande lag med hänsyn till sådana rättsförhållanden
eller rättslägen, som redan existera. Jag skulle
hafva mycket mindre att invända mot en ny lag, som gaf staten
— för framtiden — en undantagsställning gentemot den

Nr 23. 72

Ang. ändring
i förordningen
om tjuguårig
häfd
m. in.
(Forts.)

Lördagen den 13 april.

enskilde, om den bara icke baklänges påverkade rättsförhållanden,
som redan äro i gång. Men denna retroaktiva princip är mycket
farlig. Hvem garanterar oss, att icke efter några år —
kanske från samma håll — kommer det förslaget, att Konung
och Riksdag skola afgifva en autentisk lagförklaring, hvarigenom
tvistiga fall skola afdömas till kronans förmån, såsom att när
vattenfall, mot afvittringsförordningarna, icke stå omnämnda i
afvittringskontrakt, skola de i princip anses tillhöra kronan.
Det kunna Konung och Riksdag besluta, om det faller dem in.
Om en motion i den riktningen kommer om en 5 å 6 år, då
det kanske finnes en liberal majoritet i Första kammaren, så
kommer det att heta, att när 1912 års riksdag med en reaktionär
Första kammare icke drog i betänkande att taga det steget
den då gjorde, »så skola väl vi frisinnade gorå något litet mera*.
Jag tror, att det sättet att resonera användts förr, och att det
äfven kommer att användas hädanefter. — Hvar och en som
känner till Karl XI:s reduktion vet, att det oupphörligen remitterades
tvistiga fall till Konungen, och Konungen ansåg, att det
var eller borde vara lag, som gaf staten största förtjänsten.
Denna metod kan komma att upprepas, om man räcker det
minsta finger åt det hållet. Jag kan därför icke finna annat än
att det epigrammatiska yttrande är alldeles riktigt, som en mycket
framstående jurist — för öfrigt mycket radikal — fällde till
mig häromdagen: »antagandet af detta lagförslag betyder första
beträdandet af den laglösa lagstiftningens väg». Det är mer sanning
i detta, än någon kanske först tycker. Att suspendera eu
lag, så att den verkar bakåt, är alltid en betänklig sak. Att suspendera
en lag, så att den verkar till förmån för den ena parten,
är ännu värre. Men att suspendera så, att den verkar till förmån
för lagstiftaren själf såsom ena parten, är det allra värsta.
Och det tror jag, att ''vi i tid få akta oss för, tv tager man bara
det första steget, så vet man icke huru långt det bär.

På dessa grunder, särskildt med afseende därpå, dels att det
finnes en annan och bättre utväg att nå det resultat, som verkligen
är att vinna, i det att nämligen vid de »typiska» fallen
målen göras hvilande, dels att den ifrågasatta lagen är första
beträdandet af en farlig väg, måste jag ställa mig emot såväl
propositionen som herr Stärners reservation och herr Alexandersons
yrkande på återremiss. Jag vill till slut ännu en gång
understryka, att jag icke påstått, att staten skulle begå någon
rättskränkning genom att taga detta förslag. Men om staten afstår
från att lagstifta sig till förmån gentemot dessa *små stackare*,
såsom statsrådet sade — ja, det är nog icke de stora bolagen
som träffas af förlängningen utan oftast de små stackarna,
om icke annat, så i hemulsväg: staten på bolaget, bolaget på
bonden o. s. v. — om, säger jag, staten afstår, så kan den säga
sig: »jag har icke blott veke begått någon rättskränkning, utan

73 Nr 23.

Lördagen den 13 april.

därutöfver handlat som en fullt honnett karl skulle handlat —Ang. ändring
och det är ju alltid en viss tillfredsställelse. genom tjugu Jag

får alltså, herr talman, instämma i afslagsyrkandet. arig häfd

m. wi.

Herr Trygger: Jag vill blott bemöta ett yttrande, som herr (Forts.)
Gezelius hade och som underströks af herr Alexanderson, nämligen
att min tolkning af reservationen skulle vara felaktig.

Jag gjorde gällande att, ifall reservationen antoges, kammarkollegium
skulle blifva öfverhopadt med arbete, och att detta
skulle göra, att kammarkollegium mindre än förut kunde sätta
sig in i de processer, som behöfde väckas för kronans räkning.

Herr Gezelius anmärkte häremot, att det blefve lättare,
enklare frågor, som skulle komma att underställas kollegiet. Mig
förefaller det emellertid egendomligt, om man skulle vända sig
till kammarkollegium för att få enkla saker afgjorda, där det
således vore tydligt hvad som vore rätt. Det ligger väl närmare
till hands, att man vänder sig till kammarkollegium för de
svårare fallen. Men jag förutsatte visserligen i mitt yttrande,
att det kunde komma att göras åtskilliga dumma frågor, och
det var just det, att kammarkollegium möjligen komme att
besväras med dylika — något som herr Gezelius anser skulle
blifva regel — som gjorde, att jag kände mig än mera tveksam
i förhållande till reservationen.

I afseende på provokatorisk rättegång finner jag ingen anledning
att frångå mitt föregående yttrande. Jag yrkar afslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att med anledning af de yrkanden, som därunder
framställts, propositioner komme att göras särskildt beträffande
hvart och ett af de ifrågavarande lagförslagen.

I afseende på förslaget till lag innefattande ändring i förordningen
den 22 april 1881 om tjuguårig häfd yttrade herr
talmannen vore yrkadt, dels att hvad utskottet hemställt skulle
afslås, dels ock att förslaget skulle visas åter till utskottet.

Därefter gjorde herr talmannen propositioner, först på bifall
till utskottets hemställan samt vidare i enlighet med berörda
yrkanden; och förklarades propositionen på afslag å utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

På sedermera gjord proposition biföll kammaren hvad utskottet
hemställt i afseende på förslaget till lag om ändrad
lydelse af 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart
å fång till fast egendom.

Nr 23. 74

Lördagen den 13 april.

Ang. ändring Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 27 sistlidne mars
* vaTm* ock ^en ^ innevarande april bordlagda utlåtande nr 8, i anledRiksdagen.
ning af vackt motion om ändring af paragraf 18 i lagen om
val till Riksdagen.

I en inom Andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, nr 93, hade herr Nydal föreslagit, att Riksdagen
för sin del ville besluta viss af motionären föreslagen
ändrad lydelse af paragraf 18 i lagen om val till Riksdagen.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda skäl
hemställt, att herr Nydals ifrågavarande motion nr 93 i Andra
kammaren icke måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Herr Kjellén: Jag har icke anmält någon särskild mening
vid detta betänkande, men jag har dock inom utskottet ställt
mig en nyans mera sympatisk mot motionen, och jag tror, att
några ord i denna riktning äro på sin plats äfven här i kammaren.

Motionären har fäst uppmärksamheten på de »talrika och
belysande erfarenheter», som vunnits i ond riktning med den
1909 fastslagna tämligen snafva valkretsindelningen vid Andrakammarvalen.
Jag vill här mot utskottet anmärka, att en väsentlig
del af utskottets motresonemang siktar bredvid målet, så
till vida som utskottet citerar herr Peterssons i Påboda uttalande
1906 och Kungl. Maj:ts 1907 till förmån för indelning i smärre
valkretsar; det är nämligen att observera, att i dessa uttalanden
vändes fronten mot majoritetsvalen, det vill säga, man försvarar
där proportionalismen i små valkretsar gentemot majoritetsval
i enmansvalkretsar; man har bromsat tillbaka till dessa små
valkretsar, därför att, som Kungl. Maj:t säger, »i rösträttsfrågans
nuvarande läge mera icke kan vinnas». Ett sådan resonemang
förlorar ju sin udd, då proportionalismen redan är genomförd,
och då det icke längre är fråga om att välja mellan proportionalism
i småkretsar och majoritetsval, utan mellan proportionalism
i småkretsar och proportionalism i stora valkretsar, såsom motionären
föreslår.

Gentemot de senare, det vill säga i det här verkligen föreliggande
alternativet, har utskottet anfört samma sakskäl, som riktades redan
mot Kungl. Maj:ts proposition 1904, där man föreslagit länen
till valkretsar, nämligen att de stora valkretsarna skulle i väsentlig
mån försvåra den personliga beröringen mellan valmännen
och sålunda lägga ett alltför stort inflytande i valledningens
händer. Redan med nuvarande indelning, anmärker utskottet
på sidan 5, hafva svårigheterna icke varit ringa för åstadkommande
af »behörig samverkan mellan valmännen» vid uppsättande
af kandidater. Denna synpunkt tillerkännes nu af ut -

Lördagen den 13 april.

75 Nr 23.

skottet afgörande vitsord, och jag har icke velat dissentiera; jag Ang. ändring
medger, att argumentet äger en viss tyngd. Men det förefaller * „al "till™
mig vara af betydande intresse att so till, hvad som talar äfven Riksdagen
för den andra sidan, till förmån för de större valkretsarna. (Ports.)

Här har utskottet citerat proportionalvalkommitténs uttalande
därom, att »ju större valkretsarna äro, desto bättre är det från
proportionalitetens synpunkt». Då detta af kommittén sades,
var det bara en tankespekulation; nu hafva vi erfarenhet, ty
det första allmänna valet till Andra kammaren har nu ägt rum.

Hvad lär oss då denna erfarenhet?

Vid valet 1911 mobiliserade högern ungefär 189,000, de
liberala 243,000 och socialisterna 172,000 valmän. Ur valurnorna
framgingo respektive 65, 101 och 64 riksdagsmän. Bakom hvarje
högerrepresentant i medkammaren står alltså nu i medeltal 2,900
valmän, men bakom hvarje socialist knappt 2,700 och bakom
hvarje liberal 2,400 valmän. Detta, mina herrar, är en betydlig
skillnad. Den rätta proportionen hade varit resp. 72, 92 ä 93
och 66 ä 65, det vill säga socialisterna fingo ungefär det rätta
antalet representanter, men högern 7 för litet och liberalerna
kanske 9 för mycket. Skulle högern fått tillgodoräkna sig liberalismens
proportionstal, så skulle dess antal i Andra kammaren
nu hafva varit 79 i stället för 65, och det, mina herrar, hade
räckt till gemensam voteringsmajoritet under dåvarande förhållanden
före Första kammarens upplösning. Man kan tänka
sig, att eu hel del af vår senaste historia hade då blifvit annorlunda,
endast på grund af annan valkretsindelning. Det visar
sig, att det så kallade politiska jordskredet icke bara berott på
en förkastning i folkviljan utan äfven till någon del på en
olämplig valkretsindelning, som denna gång ländt vänstern till
fördel — en annan gång kan lotteriet naturligtvis ge högern
vinsten.

Denna orätt för det hela blir gifvetvis ännu mera skärpt,
om vi betrakta valkrets för valkrets; såsom exempel vill jag
blott taga Stockholms första valkrets, där högerns relationstal
var 3,175, men vänsterns 1,844. Hela massor af röster visa sig
nu ha varit onyttiga, värdelösa, bortkastade, i strid med proportionalismens
mening. Efter en öfverslagsräkning i statistiska
byråns preliminära meddelanden har jag funnit, att således
18—19,000 högerröster gått förlorade i de fjorton valkretsar, där
högern blef utan representanter, däraf 2,200 i en enda. Äfven
socialisterna hafva blifvit utanför i fjorton valkretsar, men de
bortkastade rösterna äro 15—16,000 och i en enda valkrets högst
1,900. Liberalerna ha däremot stannat utanför blott i tre valkretsar,
där deras samlade röstetal utgjorde 3,000.

Alternativet stora eller små valkretsar innesluter således verkliga
politiska realiteter. Utskottet erkänner också, »att minoritetspartierna
uti de olika valkretsarna i många fall ej fullt kunnat

Nr 23. 76

Lördagen den 13 april.

Ang. ändring få tillfälle att utnyttja sina röstetal, och att till följd häraf rätt
1 vanill”1 betydande röstöfverskott uppstått». Utskottet säger, att de anRiksdagen.
märkningar, åt hvilka motionären här gifvit uttryck, »icke kunna
(Ports.) frånkännas betydelse». Det ställer sig icke absolut emot reformtanken
men förklarar, att »tillräcklig» anledning »nu» icke föreligger
att tillstyrka någon förändring. Det är detta, som för
mig möjliggjort att gå med på utskottets motivering och kläm,
och som gör att jag nu icke har något annat yrkande än om
bifall till utskottets hemställan; så mycket mera som det ännu är
alldeles outredt, på hvilken grad af valkretsarnas utsträckning den
anmärkta felkällan kan anses reducerad till rimliga propositioner.
Men jag har ansett, att motionären inlagt förtjänst genom att
hålla frågan varm, och jag tror, att utvecklingen kommer att
gå i den riktning, han angifver, därest proportionalismen skall
bli långlifvad här i landet.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad
utskottet i föreliggande utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning af konstitutionsutskottets den 27
nästlidne mars och den 2 innevarande april bordlagda utlåtande
nr 9, i anledning af väckt motion om ändring af § 2 i förordningen
om landsting, biföll kammaren hvad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Herr statsrådet Bergström aflämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående förvärfvande åt kronan af vissa jordområden
för anläggande af en skjutbana för Älfsborgs regemente m. m.;

2:o) angående bestämmelser för användningen af kronans
område å viss del af Vaxön;

3:o) angående upplåtande åt staden Jönköping af vattenrätt
i Rocksjön.

På hemställan af herr talmannen beslöt kammaren att uppskjuta
behandlingen af återstående ärenden på föredragningslistan
till aftonsammanträdet.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts
vid sammanträdets början aflämnade nådiga proposition till Riks -

Lördagen den 13 april.

77 Nr 23.

dagen angående beredande af medel till aflönande af öfvertaliga
befattningshafvare vid navigationsskolorna efter ingången af
år 1913.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts
denna dag aflämnade nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående användande af allmänna besparingar å riksstatens
femte hufvudtitel till aflönande af en extra mariningenjör
m. m.;

2:o) angående täckande af öfverbetalning å den för Vaxholms
och Oscar-Fredriksborgs fästning afsedda delen af extra ordinarie
anslagen till nybyggnader för kustartilleriets förläggning m. m.;

3:o) angående användande af besparingar å vissa extra ordinarie
anslag till anskaffning af krigsfartygsmateriel för täckande
af brister i andra dylika anslag; samt

4:o) angående inköp af mark och uppförande af nya byggnader
för folkskoleseminariet i Uppsala.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 5, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
femte hufvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet,
och

nr 34, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
omföring i 1912 års räkenskaper af visst ^belopp från reservationsanslaget
till flottans öfningar till reservationsanslaget till
flottans nybyggnad och underhåll;

bankoutskottets utlåtande nr 16, angående inrättande af
ytterligare en kammarskrifvaretjänst i riksgäldskontoret; äfvensom Första

kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 9, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående afskaffande af ordnar och medaljer, samt

nr 10, rörande väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående åtgärder i syfte att bereda indelt manskap bättre möjlighet
att efter afsked ur krigstjänsten såsom egna hem förvärfva
innehafda soldattorp.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrivelser till Konungen:

Nr 23. 78

Lördagen den 13 april.

nr 58, angående förkortande af stadgade tider för inlämnande
af ansökning och öfverklagande af förslag till vissa tjänster;

nr 59, angående rätt för pensionerad ordinarie järnvägs -personal till fribiljetter för visst antal resor å statens järnvägar;
samt

nr 60, rörande statsunderstöd till bestridande af kostnaderna
för patienters resor till och från de s. k. kustsanatorierna;

dels och till delar af riksdagsbeslutet:

nr 1, ingressen;

nr 2, slutmeningen;

nr 3, angående beslutade ändringar i rikets grundlagar;

nr 4, angående val af Riksdagens justitieombudsman och
hans efterträdare;

nr 5, angående verkställd omröstning öfver högsta domstolens
och regeringsrättens ledamöter;

nr 6, angående val af tryckfrihetskommitterade;

nr 7, angående ändring i 2 kap. 3 § kyrkolagen;

nr 8, angående ändring af bestämmelserna om danaarf;

nr 9, angående upphäfvande af tullen å med rent eller tennhaltigt
bly öfverdragna plåtar af järn af mindre tjocklek än 0,26
millimeter;

nr 10, angående ändrad lydelse af 16 kap. 10 § rättegångsbalken;
%

nr 11, rörande ändringar i lagen angående villkorlig straffdom;

nr 12, angående ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken;

nr 13, angående ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskon
toret;

nr 14, angående ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken
och fullmäktige i riksgäldskontoret i fråga om deras åtgärder för
uppförande å Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus;

nr 15, angående ändring i 1 § af kungl. förordningen den
4 mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning;

nr 16, angående afsöndring af lägenheter från prästerskapets
löneboställen under löpande arrendetid;

nr 17, angående upphörande af den i värnpliktslagen föreskrifna
mönstring med de värnpliktige;

nr 18, angående ändring i grunderna för inskrifningsnämndernas
organisation;

Lördagen den 13 april.

79 Nr 23.

nr 19, angående ändring i lagen den 31 augusti 1907 angående
stadsplan och tomtindelning;

nr 20, angående förslag till ändrad lydelse af §§ 4 och 5 i
förordningen om landsting den 21 mars 1862 samt § 17 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862;

nr 21, angående åtgärder i syfte att bestämmelserna om
stämpelbeläggning af aktiebref icke må kunna kringgås;

nr 22, rörande införande af stadgande om efterbeskattning
i förordningen angående bevillning af fast egendom samt af inkomst;
och

nr 23, angående ändring i vissa delar af värnpliktslagen
den 14 juni 1901.

Kammaren åtskildes kl. 4,46 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Lördagen den 13 april, e. m.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts
denna dag aflämnade nådiga proposition till Riksdagen angående
förvärfvande åt kronan af vissa jordområden för anläggande af
en skjutbana för Älfsborgs regemente m. m.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts
under dagen aflämnade nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående bestämmelser för användningen af kronans
område å viss del af Vaxön; och

2:o) angående upplåtande åt staden Jönköping af vattenrätt
i Rocksjön.

Nr 23. 80

Lördagen den 13 april.

Om skadestånd
för
vissa genom
skogsbrand
i Värmland
lidna förluster.

Föredroga ånyo statsutskottets den 27 sistlidne mars och den
2 innevarande april bordlagda utlåtande nr 25, i anledning af
väckta motioner om utbetalning af skadestånd för förluster
genom en i juli 1904 utbruten skogsbrand å Apertins och
Ilbergsbyns hemmans marker.

I särskilda likalydande motioner, nämligen nr 31 i Första
kammaren, väckt af herr K. Larsson med instämmande af herr
A. Lindh m. fl., och nr 88 i Andra kammaren, väckt af herr
G. M. Sandin, hade hemställts, att Riksdagen måtte besluta att
af medel, som Riksdagen bestämde, utbetala ett belopp af kronor
19,409:80 till de personer och enligt den fördelning, som i
motionen angåfves, såsom skadestånd för genom en den 14 juli
1904 timad skogsbrand å Apertins och Ilbergsbyns hemmans
marker lidna förluster.

Utskottet hade i detta utlåtande på anförda skäl hemställt,
att herr Larssons m. fl. och herr Sandins förenämnda motioner
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Reservation hade afgifvits af grefve F. Wachtmeister, friherre
C. H. Falkenberg samt herrar A. Ekman och E. A. Nilson,
hvilka ansett, att utskottet bort hemställa, att Riksdagen måtte
medgifva, att ett anslag af högst 7,917 kronor finge utgå att
anväudas till framkallande af kultur å ofvannämnda, af skogsbrand
den 14 juli 1904 härjade mark och utbetalas i den män
genom intyg af vederbörande skogstjänsteman visades, att marken
blifvit kultiverad.

Friherre Falkenberg: Ibland de stora frågor, som för
närvarande sysselsätta Riksdagen, torde detta lilla betänkande ha
fallit i glömska, hvarför jag skall be att med några ord få återföra
det i herrarnas minne.

Den 14 juli 1904 utbröt en skogsbrand utefter järnvägen i
närheten af Kils järnvägsstation i Värmland. Omkring 1 Va timme
innan detta skedde, passerade ett tåg utefter järnvägslinjen, och
elden synes ha fattat i ett sleepersupplag, som låg vid sidan af banvallen,
samt därifrån spridt sig till skogen. Elden härjade där på
ett område af cirka 250 tunnland. Markägarna begärde ersättning
af statens järnvägar, men järnvägsstyrelsen svarade, att som något
bevis för att elden uppkommit från lokomotiv ej förelåg, kunde
ingen ersättning tilldelas dem. Med hänsyn till de stora förluster
de lidit gaf detta markägarna anledning att instämma staten till
domstol. Så skedde äfven, och bedröfligt nog hafva markägarna
förlorat i alla instanser. Men om herrarna se på sid. 2 i betänkandet
står där, att »gemensamt för dessa samtliga utslag är uti
motiveringen anfördt, att stor sannolikhet finns för att elden

Lördagen don 13 april.

81 Nr 23.

uppkommit från lokomotivet, som passerat sleepersupplaget —
men att det ej är bevisadt. På den grund bär någon skadeersättning
ej beviljats.» Detta har nu gifvit en ledamot af kammaren,
herr K. Larsson, anledning att väcka motion om att
Riksdagen måtte besluta utbetalande af ett belopp af cirka
19,000 kronor till de genom skogsbranden lidande markägarna.
Jag vill nu icke ingå vidare på den rättsliga sidan af saken,
men man får icke förundra sig öfver, att befolkningen i orten
är upprörd öfver att staten icke velat betala ut ersättning, då
frågan är så pass tvistig som den synes vara, och — i högsta domstolen
hafva tre justitieråd stått mot fyra ledamöter. Reservanterna
vilja emellertid icke tillstyrka Riksdagen att antaga motionen
lika litet som att gå in på utskottets hemställan, hvad motionen
beträffar, därför att det enligt reservanternas mening skulle innebära
ett upphäfvande af ett högsta domstolens beslut, något som
skulle kunna leda till vidtgående konsekvenser; utan reservanterna
förmena, att det oafsedt anledningen till eldens uppkomst
synes vara ett statsintresse, att den af elden härjade skogsmarken
försättes i kultur. Sålunda ha vi ansett oss böra tillstyrka, att skogsägarna
genom Riksdagens bemedling blifva satta i tillfälle att
föranstalta om denna kultur. Denna torde i annat fall icke
komma till stånd i följd af markägarnas ekonomiska omständigheter.
Ortens jägmästare har, som herrarna finna, på sid. 5
i betänkandet, gjort en beräkning öfver hvad kostnaderna för
denna kultur, skulle belöpa sig till och dessa skulle gå till kronor
7,916: 83. Om nu denna form af hjälp från statens sida
användes, torde icke några allvarliga konsekvenser däraf kunna
uppstå, alldenstund ersättningen skulle utgå allenast i den mån
intyg inkomma som visa, att kultur ägt rum. För min del har
jag den uppfattningen, att om denna reservation varit skrifven
i statsutskottet, då frågan där behandlades, är det all anledning
antaga, att utskottet stannat vid det förslaget och icke vid det
utlåtande, som här föreligger.

Jag anhåller, på grund af hvad jag nu anfört och med
hänsyn till de ömmande omständigheter som föreligga, om bifall
till reservationen.

Herr Jonsson, Olof: Det är riktigt hvad den siste talaren
yttrade, att denna reservation eller något yrkande i samma riktning
icke förelåg inom utskottsafdelningen, då behandlingen af
denna motion förekom, men därför är jag icke alldeles färdig
med att godkänna hans sista argument, att i så fall skulle också
utskottet tillstyrkt en framställning i saken. Det synes nämligen,
som om vid domstolarnas pröfning af denna sak icke den benhårda
bevisningsskyldigheten lagts till grund för domstolarnas
utslag, utan såvidt man kan finna af förhandlingarna i ärendet,
har bevispröfningen varit fullständigt objektiv och fri och
Första hammarens protokoll 1912. Nr 23. 6

Om skallestånd
för
vissa genom
skogsbrand
i Värmland
lidna förluster.

(Forts.)

Nr 28.

Om skadestånd
för
vissa genom
skogsbrand
i Värmland
lidna förluster.

(Forts.)

82 Lördagen den 13 april.

att på denna grund icke någon af de tre instanserna ansett sig
kunna tillstyrka bifall till framställningen om skadestånd. Nu
ha emellertid reservanterna ställt sig på en helt annan linje än
motionärerna och vilja icke grunda sin argumentering på att
det skall vara en skadeersättning för skogsbranden i fråga utan
endast understöd för att till kultur återställa den mark, som
blifvit afbränd, och det är naturligtvis en annan sak än hvad
motionärerna här ifrågasatt. Men frågan kan i alla fall vara
den, om staten skall i ett fall sådant som detta på grund af
enskild framställning lämna hjälp, eller om icke snarare vederbörande
skogsvårdsstyrelse, hvars uppgift och skyldighet det är
att med de medel, som den disponerar öfver, i första hand
träda emellan när en olycka af detta slag inträffar, här borde
framträda och hjälpa för att återställa marken i kultur eller
häfd. Det är detta, som gjort mig tämligen tveksam om, huruvida
det kan vara lämpligt att här utan vidare biträda reservationen
i fråga, och jag undrar, om icke reservanterna och förslagsställarna
borde kunna nöja sig med, att vederbörande ginge
in till Kungl. Maj:t med en framställning i saken, i hvilket fall
Kungl. Maj:t nog icke skulle underlåta att till en kommande
riksdag framlägga det förslag, hvartill anledning kunde finnas,
därest det ansåges skäligt, att staten i denna form skulle träda
emellan. Det är därför, som jag icke är sinnad att gå in på
reservanternas förslag utan håller fast vid afdelningens förslag
och får för den skull yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Larsson, Knut: Andra representanter från Värmland
hafva jämte mig skrifvit denna motion och begärt, att Riksdagen
ville behjärta det tillstånd, som uppkommit genom den här branden
vid Apertin, antagligen förorsakad af något lokomotiv vid
järnvägsdriften. Det är ju så att hela frågan är vid domstolarna
utagerad. Häradsrätten, hofrätten och Kungl. Maj:t hafva gifvit
sina utlåtanden, men motiveringen vid alla domarna är den, att
det ansetts vara nära full bevisning, ehuru ingen sett precis då
gnistorna foro öfver från lokomotivet till sleepershögen, som låg
invid järnvägen. I hofrätten har en af ledamöterna dömt ut
ersättning och i högsta domstolen hafva tre justitieråd mot fyra
kommit till samma slut. Jag har vågat vända mig med denna
motion till Riksdagen under anhållan, att den ville behjärta
denna sak och att den, då bevisningen varit så nära bindande
som man rimligtvis kan fordra vid en dylik eldsolycka, som är
förorsakad af järnvägen, måtte lämna någon ersättning till dessa
sex jordägare, hvilka på så kännbart sätt blifvit berörda af
denna brand. Jag kan försäkra, att rundt om i orten är det en
allmänt utbredd tanke, att det är ytterligt upprörande, att järnvägen
icke kan förmås att utbetala någon ersättning till dessa
jordägare, som här tillskyndats så stor förlust. Jag tror icke

Lördagen den 13 april.

83 Nr 28.

man kan säga att om Riksdagen beviljar detta ersättningsbelopp
till de brandskadade, den har föregripit någon dom, ty det är
ytterst sällan som i eu sådan fråga som denna så kraftig bevisning
kan åstadkommas som i detta fall presterats. Ingen har
kunnat se, att i närheten af sleepershögen invid järnvägsspåret
någon människa uppehållit sig omedelbart före eldsolyckan; elden
upptäcktes i sleepershögen, som låg alldeles invid spåret, och samma
dag hade lokomotivet tändt tre gånger på sträckan mellan Kil
och närmaste station, Skåre, fastän de eldarna blefvo släckta.
Det är därför jag vågar tro, liksom öfriga representanter från
Värmland i denna kammare och äfven inom Andra kammaren,
att Riksdagen skall behjärta förhållandet i fråga. Nu vill jag
icke strida mot utskottets utlåtande utan jag får förklara, att jag
skulle känna mig mycket tacksam, om Riksdagen ville bifalla
reservationen, ty då åtminstone beviljas så stor ersättning åt
dessa af elden skadade marker, att de blifva försatta i skogbärande
skick. Hvar och en som passerar Kils järnvägsstation
finner ett område af omkring 500 tunnland invid järnvägslinjen
ligga alldeles slätt, och jag tycker det skulle ligga i Riksdagens
intresse att åtminstone söka återställa denna mark till kultur.
Jag hemställer därför till kammaren, att kammaren måtte behjärta
det verkligen beklagansvärda tillstånd, som dessa sex jordägare
iråkat genom att få sina marker af brända. Jag vågar
därför vända mig till kammaren med en vördsam anhållan, att
åtminstone reservationen måtte bifallas, så att dessa jordägare
må erhålla det af länsjägmästaren i Värmland uträknade belopp
för beredande af skogarnas återväxt.

Om skadestånd
för
vissa genom
skogsbrand
i Värmland
lidna förluster.

(Forts.)

Herr Berger: Det är af vikt att i förevarande ärende

riktigt värdesätta högsta domstolens ifrågavarande dom. I vanliga
fall säga ju domstolarna alldeles bestämdt ifrån huru sakerna
förhålla sig, men i vissa fall nödgas de tyvärr säga, att sanningen
har icke kunnat utletas i denna sak och därför måste käromålet
ogillas. Så är förhållandet här. Såsom af utskottets utlåtande
synes framgå, har högsta domstolen visserligen uttalat,
att det torde vara mycket sannolikt eller nästan säkert, att elden
uppkommit genom gnistor från ett statens lokomotiv, men då
detta ej kunnat med säkerhet konstateras, har högsta domstolen
måst stanna vid att underkänna anspråket på skadestånd.
Följer nu häraf, att staten ej bör betala skadestånd? Nej, den
frågan står fortfarande öppen. Högsta domstolen har endast
resolverat: staten kan icke åläggas, staten kan icke tvingas att
betala, men det veta vi ju alla, att man mången gång känner
sig pliktig att betala, ehuru man icke kan åläggas betalningsskyldighet.
Och då enligt högsta domstolens utsago det är så
godt som visst, att staten vid sin järnvägstrafik vållat den
ifrågavarande skadau, tvekar jag ej att för min del anse, att

Nr 28. 84

Lördagen den 13 april.

Om skadestånd
för
vissa genom
skogsbrand
i Värmland
lidna förluster.

(Forts.)

staten skulle handla rätt i detta ords högsta mening, om staten
godtgjorde skadan.

Jag skulle således helst velat yrka bifall till motionen. Jag
vill erinra därom, att redan motionen innebär en betydlig prutning,
ty vid bifall till denna skulle skogsägarna i allt fall gå
förlustiga åtta års ränta på omkring 19,000 kronor. Branden
timade nämligen redan år 1904. Då emellertid ej någon ledamot
af utskottet velat tillstyrka bifall till motionen, torde
ett yrkande därom vara lönlöst, hvarför jag anhåller om bifall
till den vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Ekelund: I likhet med den föregående ärade talaren
skulle äfven jag mycket gärna vilja tillstyrka bifall till den föreliggande
motionen, men då, såsom han nämnde, ingen från utskottet
framställt något dylikt yrkande, torde det vara lönlöst
för mig att göra det. Det är i alla fall en så viktig fråga som
saken gäller, att jag skall be att få häri angifva min ståndpunkt.

Utskottet erkänner sannolikheten af att det varit gnistor från
ett förbipasserande lokomotiv, som vållat den ifrågavarande skogselden,
och utskottet erkänner också därför det berättigade uti
motionärernas framställning. Men det oaktadt anser utskottet
sig icke hafva kunnat tillstyrka motionen och det egentligen af
tre skäl: dels därför att domstolarna icke ansett sig kunna ådöma
staten ersättningsskyldighet, dels därför att inga »nya omständigheter
blifvit i saken förebragta» — det skulle vara efter sedan
domstolarna fällt sina utslag — samt slutligen därför att utskottet
fruktat, att ett bifall till motionen »skulle kunna leda till vidtgående
konsekvenser», såsom utskottet uttrycker sig.

Här har redan förut påpekats betydelsen af de afkunnade
domarna. Att några nya omständigheter icke blifvit förebragta
ligger, såvidt jag kan förstå, i sakens natur; man ser ju af
motionärernas framställning resultatet såväl af polisundersökningen
som af den utredning, hvilken ägt rum vid domstolarna,
och någon vidare utredning angående nya omständigheter utöfver
dessa kan jag för min del knappast tänka mig kunna åstadkommas.
Och så komma vi till de vidtgående konsekvenserna
om motionen bifölles, och hvilka månne de skulle vara? Jo, att
staten möjligen skulle få tid efter annan ersättningsanspråk framställda
af enskilda för skador, som staten antages genom sin
verksamhet eller genom utöfvandet af sin järnvägsdrift ha vållat.
Jag kan icke förstå, att det skulle vara en så förfärligt farlig
konsekvens, så mycket mindre som jag föreställer mig, att detta
icke skulle kunna anföras såsom något prejudikat, då ju Riksdagen
i hvarje fall har, om man tänker sig ett återupprepande
af en sådan som den ifrågavarande motionen, fortfarande sin
pröfnings- och beslutanderätt. Det synes mig, att de »vidtgående

86 Nr 28.

Lfirdagen (lön 13 april.

konsekvenserna» här skulle kunna vara mera ödesdigra på ett Om ekadeannat
sätt, nämligen för de enskilda markägarna, därest man stånd för
skulle få tolka ett utslag på motionen såsom ett tecken till att ^Znsbmnd
en skogsägare, som lidit skada genom statens järnvägsdrift, icke i Värmland
på något sätt skulle kunna få ersättning därför af staten. Då lidna förkunde
konsekvenserna blifva vidtgående, ty de kunde under vissa lyster.
förhållanden komma att verka rent af ruinerande, och det kan (Forts.)
väl icke anses riktigt eller rättvist.

Såsom jag förut nämnt, skulle jag för min del helst velat
yrka bifall till motionen, men då jag ej har någon förhoppning
om att kammaren skulle bifalla ett sådant yrkande, skall jag
inskränka mig till att yrka bifall till reservationen.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till
hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt samt vidare
därpå, att kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades
i den vid utlåtandet fogade reservation; och förklarades den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo statsutskottets den 27 nästlidne mars och Om utvidgad
den 2 innevarande april bordlagda utlåtande nr 26, i anledning befogenhet för
af Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgad befogenhet för sUirdÅn att
vattenfallsstyrelsen att ändra af styrelsen afskräde kontrakt, in. m. ändra kontrakt.

I en den 23 februari 1912 till Riksdagen aflåten, till statsutskottets
förberedande behandling öfverlämnad proposition, nr 51,
hade Kungl. Maj:t, under åberopande af bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
medgifva, att vattenfallsstyrelsen måtte äga eftergifva
fordran, härledande sig från den styrelsen anförtrodda affärsrörelse,
samt restituera belopp, som till gäldande af sådan fordran
inbetalts till styrelsen eller densamma underlydande verk eller
förvaltning, i de fall, då åtgärd, som nu nämnts, måtte anses
främja nämnda rörelse eller eljest vara skälig.

Utskottet hade i föreliggande utlåtande på angifna grunder
hemställt, att Riksdagen måtte, i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande
framställning, medgifva, att vattenfallsstyrelsen skulle
äga eftergifva fordran, härledande sig från den styrelsen anförtrodda
affärsrörelse, samt restituera belopp, som till gäldande af
sådan fordran inbetalts till styrelsen eller densamma underlydande
verk eller förvaltning, i de fall, då åtgärd, som nu nämnts, måtte
anses främja nämnda rörelse eller eljes vara skälig; dock att
styrelsen skulle vara skyldig att för hvarje särskild! fall, efter

Nr 23. 86

Lördagen den 13 april.

ändra kontrakt.

(Forts.)

Om utvidgad 0,1 styrelsen i sådant afseende fattadt beslut, hos Kungl. Maj:t

befogenhet för ggra anmälan i ämnet.
vattenfalls styrelsen

att Herr statSrådet Schotte: Herr talman! I förevarande betänkande
har statsutskottet gjort ett tillägg till Kungl. Maj:ts
förslag af innehåll, att vattenfallsstyrelsen skulle »vara skyldig
att för hvarje särskildt fall, efter af styrelsen i sådant afseende
fattadt beslut, hos Kungl. Maj:t göra anmälan» om de lindringar
och ändringar, som skedde i upprättade kontrakt.

I själfva, saken har jag ingenting att erinra, utan finner tvärtom
utskottets tillägg vara välbetänkt. Jag vill dock säga, att det
nog kan inträffa, att det blir så många kontrakt, som behöfva
ändras, och så små ändringar i dessa kontrakt, i den mån som
vattenfallsstyrelsens verksamhet utvecklar sig, att det vore olägligt,
därest man måste fatta utskottets åsikt så, att för hvarje
särskildt sådant fall anmälan skulle ske hos Kungl. Maj:t. Det
vore, synes det mig, mera praktiskt, att vattenfallsstyrelsen finge
komma in med en anmälan om flera lindringar och ändringar
på en gång, t. ex. kvartals- eller månadsvis. Jag föreställer mig,
att någon ändring i utskottets kläm ej därför kan behöfvas, utan
att med detta uttalande Riksdagen kan bifalla utskottets förslag
och vattenfallsstyrelsen ändock äga att, därest det befinnes lägligt
för styrelsen, samla dylika medgifvanden periodvis och på
en gång inkomma med dem till Kungl. Maj:t. Det är ej uågon
pröfning från Kungl. Maj:ts sida, som det här är fråga om; blott
en anmälan för att sätta Kungl. Maj:t i lättare tillfälle följa de
ändringar, som vidtagas.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad
utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt.

Om bemyndi- Föredrogs ånyo statsutskottets den 27 sistlidne mars och
gandeyor (jeil 2 innevarande april bordlagda utlåtande nr 27, i anledning
Styrelsen att af Kungl. Maj:ts proposition angående bemyndigande för vattenutlämna
bygg- fallsstyrelsen att från Trollhätte fastighetsförvaltnings rörelsenadslån
från kapital utlämna byggnadslån för uppförande af egnahemsbygg Trollhätte

na(jer a statens egendomar vid Trollhättan.
fastighets- 0

lYVLYLO S

rörelse- I en den 1 mars 1912 till Riksdagen afbiten, till statsut kapital.

skottets förberedande behandling öfverlämnad proposition, nr 59,
hade Kungl. Maj:t under åberopande af bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver civilärenden för samma dag föreslagit Riksdagen
medgifva, att från Trollhätte fastighetsförvaltnings rörelsekapital
måtte, enligt de närmare bestämmelser, som Kungl. Maj:t
utfärdade, af vattenfallsstyrelsen utlämnas byggnadslån åt personer,

87 Nr 23.

Lördagen den 13 april.

till hvilka med äganderätt eller tomträtt upplätes tomter inom
sådant för egna hem afsedt område å de till Trollhätte fastighetsförvaltning
hörande fastigheter, för hvilket plan blifvit af
Kungl. Maj:t fastställd.

Utskottet hade i detta utlåtande på åberopade grunder hemställt,

att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
måtte medgifva, att från Trollhätte fastighetsförvaltnings
rörelsekapital finge, enligt de närmare bestämmelser, som Kungl.
Maj:t utfärdade, af vattenfallsstyrelsen utlämnas byggnadslån åt
i statens tjänst anställda personer, till hvilka med äganderätt eller
tomträtt upplätes tomter inom sådant för egna hem afsedt område
å de till Trollhätte fastighetsförvaltning hörande fastigheter,
för hvilket plan blifvit af Kungl. Maj:t fastställd.

Herr statsrådet Schotte: Herr talman! Utskottet har i detta
betänkande uttalat, att endast i statens tjänst anställda personer
borde komma i åtnjutande af de förmåner, som de nu ifrågasatta
byggnadslånen skulle komma att innebära, men utskottets
kläm har erhållit en affattning, hvaraf det kan framgå, att utskottet
menat, att hela det rörelsekapital, som Riksdagen ställt
till vattenfallsstyrelsens förfogande för att utlämnas som byggnadslån
vid Trollhättan, skulle få utlämnas allenast åt i statens
tjänst anställda personer. Det beror, tror jag, på något missförstånd
hos den ledamot af utskottet, som talat med mig i
denna fråga, om hvad jag då yttrade. Det var min mening att
då framhålla, att jag ej hade något emot, att för de större områden,
för hvilka lån skulle få lämnas till högst 75 % af byggnadens
värde, till dess detta uppginge till 15,000 kronor, inskränkning
gjordes till i statens tjänst anställda personer. Däremot
skulle det vara olämpligt och olägligt, därest en sådan begränsning
skulle anses böra drabba den egnahemslånerörelse,
som Riksdagen förut medgifvit. Det är nämligen så, att de lån,
som förut medgifvits intill ett värde af högst 4,000 kronor för
hvarje tomt, i hufvudsaklig utsträckning utlämnas till arbetare,
som icke äro i statens tjänst. Det. vida öfvervägande flertalet
arbetare, som staten har vid Trollhättan, hafva bostäder eller
bostadsersättning från statens sida. Det har varit för att uppmuntra
industrien där och underlätta möjligheterna för dess arbetare
att vinna egna hem, som Riksdagen hittills åt kroppsarbetare
och med dem likställda anvisat medel i form af byggnadslån
till byggande å de tomter, som äro upplåtna med tomträtt.
Jag föreställer mig, att såsom saken nu ligger och för att
göra minsta möjliga ändring i utskottets förslag, det för närvarande
kunde vara tillräckligt, att kammaren ville vara vänlig

Om bemyndigande
för
vattenfallsstyrelsen
att
utlämna byggnadslån
från
Trollhätte
fastighetsförvaltnings

rörelsekapital.

(Forts.)

Nr 23. 88

Lördagen den 13 april.

Om bemyndi-och tillåta, att i klämmen ordet: företrädesvis inskjutes mellan

garde för or(jen: »byggnadslån.) och »åf i statens tjänst anställda per vattenfallsstyrelsen

att soner».
utlämna byggnadslån
från Grefve Wachtmeister, Fredrik: Efter den förklaring, som
Trollhätte jjerr statsrådet och chefen för civildepartementet nyss lämnat,
förvaltnings har jag ingenting emot att för min del gå in på den förändring.
rörelse- som han föreslagit af utskottets kläm; och ber jag därför, herr
kapital, talman, att få yrka bifall till utskottets framställning med det
(Forts.) af herr statsrådet föreslagna tillägg.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att därunder endast yrkats, af grefve Wachtmeister,
Fredrik, att utskottets hemställan skulle bifallas med
den ändring, att näst efter ordet »byggnadslån» insattes ordet
»företrädesvis».

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i förevarande utlåtande hemställt samt vidare på godkännande
af berörda yrkande; och förklarades den senare propositionen
vara med ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 27 nästlidne
mars och den 2 innevarande april bordlagda utlåtanden:

nr 28, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
disponerande af anslag till uppförande af vissa tillbyggnader vid
sanatoriet vid Apelviken för skrofulösa barn, och

nr 29, i anledning af väckt motion om rätt för riksförsäkringsanstalten
att utbetala preskriberad lifränta till arbetaren
Sven Andersson från Holje,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning af bevillningsutskottets den
27 sistlidne mars och den 2 innevarande april bordlagda betänkande
nr 21, i anledning af väckt motion om nedsättning af
afgifterna för inrikes postanvisningar, biföll kammaren hvad
utskottet i detta betänkande hemställt.

89 Nr 28.

Lördagon den 13 april.

Föredrogs ånyo lagutskottets den 27 sistlidne mars och den Lagförslag
2 innevarande april bordlagda utlåtande nr 32, i anledning delarna/

Kuugl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa sjölagen m. m.
delar af sjölagen samt till lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen
den 12 juni 1891, innefattande vissa bestämmelser om sjöfynd.

Genom eu den 26 januari 1912 dagtecknad proposition,
nr 26, hvilken af båda kamrarna hänvisats till lagutskottet, hade
Kung! Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga
förslag till lag om ändring i vissa delar af sjölagen och
lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 12 juni 1891, innefattande
vissa bestämmelser om sjöfynd, båda förslagen så lydande,
som bilagor vid propositionen utvisade.

Utskottet hade i detta utlåtande på åberopade grunder hemställt,
att ifrågavarande proposition måtte af Riksdagen bifallas.

Herr Ericson, Hans: Herr talman! Det är nog så, att
vid internationella överenskommelser af nu ifrågavarande slag
det icke låter sig göra, att alla parter blifva fullt tillfredsställda.

Så har nog varit fallet äfven beträffande dessa lagändringsförslag,
ty inom sjöfartskretsar icke allenast här i landet utan äfven i
Norge har det yttrats vissa betänkligheter mot en och annan af
dessa lagändringar. Dess bättre ligger helt visst frågan så, att
den punkt, hvarom de största betänkligheterna yttrats, är af det
slag, att den kan ändras, utan att vederbörande konvention
trädes för nära.

Jag syftar nu på sista stycket i 222 §, hvari stadgas: »Aftal,
hvarigenom någon fritager sig från ansvar för skada å person
i följd af sammanstötning, vare utan verkan». Denna bestämmelse
har kommit in i förslaget på grund af sista stycket i art.

4 i konventionen angående sammanstötning, som bestämmer,
att det tillkommer lagstiftningen i de särskilda staterna att, såvidt
angår regresstalan, bestämma innebörden och verkan af de
på aftal eller lag grundade regler, som begränsa fartygsägares
ansvar gentemot ombordvarande personer. Delegerade afgåfvo
sitt förlag till lag den 6 november 1911. Lagrådets betänkande
är dateradt den 15 december samma år. Ingendera af dessa
korporationer hade sig bekant, att följande dag, det vill säga
den 16 december 1911, England fastslog de lagbestämmelser,
som föranledts af den nu föreliggande konventionen. Dessa
lagbestämmelser medge frihet från ersättning för skada å person
i följd af sammanstötning, sålunda tvärt emot bestämmelsen
i det svenska lagförslaget.

Jag anhåller att få genom ett litet exempel söka klargöra
hvad följden torde kunna blifva, om vi godkänna detta lagförslag

Nr 23. 90 Lördagen den 13 april.

Lagförslag oförändradt och England har sin lag kvar. Om t. ex. en engelsk
°vissTådar o/och en svensk ångare sammanstöta på Nordsjön och eu passasjölagen
m. m. görare, för enkelhetens skull, skadas å hvartdera fartyget och
(Forts.) de båda fartygen på grund af skadan måste gå in i" engelsk
hamn, kommer engelsk domstol att afdöma målet. Antag då,
att domstolen bestämmer, att hvardera af de skadade skall tillerkännas
en ersättning af 10,000 kronor I Det engelska rederiet
har vid biljettförsäljningen tillförsäkrat sig frihet från ansvar för
skada å sina passagerare. Hvad blir då följden? Jo antagligen den,
att den skadade passageraren på det engelska fartyget skall hafva
ersättning med 10,000 kronor, men att det engelska fartyget ej
behöfver deltaga i gäldandet af denna ersättning, utan det svenska
fartyget får betala alltihop. Beträffande passageraren å det
svenska fartyget får detta, som på grund af ifrågavarande bestämmelse
i den svenska sjölagen ej haft möjlighet att fritaga
sig från ansvar, betala hälften och det engelska fartyget hälften
af den till honom utgående ersättningen. Det svenska fartyget
får alltså betala sammanlagdt 15,000 kronor och det engelska
fartyget allenast 5,000 kronor, vid lika ansvar för skadan. Detta
om målet afdömes vid engelsk domstol. Har sammanstötningen
skett på så belägen punkt, att fartygen i stället gått in till svensk
hamn, tager svensk domstol nog ej hänsyn till hvad den engelska
sjölagen bestämmer, utan de båda fartygen få antagligen betala
hälften hvar af båda skadeståndsbeloppen.

Det kan ju ej vara lämpligt för oss att hafva sådana bestämmelser,
som världens största sjöfarande nation icke ansett
vara ändamålsenliga, och jag skulle vilja hemställa, att kammaren
måtte ur förslaget utesluta sista stycket af 222 §. Det
lär ej möta någon svårighet från lagteknisk synpunkt att så
göra — därom har jag gjort mig underrättad — och det har
äfven sagts mig, att samma yrkande kommer att göras i Andra
kammaren vid frågans behandling där.

Jag anhåller alltså, herr talman, att få yrka bifall till lagutskottets
hemställan med den ändring, att sista stycket i 222 §
strykes.

Herr Håkanson: Herr talman, mina herrar! Vid ärendets
behandling i lagutskottet hade vi oss icke bekant, att i
England antagits den lag, som den föregående talaren omnämnde.
För min del hade jag så mycket mindre någon betänklighet
mot att tillstyrka det nu ifrågavarande momentet i 222 §, som
jag ansåg, att det var med vanlig svensk rättsuppfattning mest
öfverensstämmande, att man icke kunde genom ett på förhand
träffadt aftal fritaga sig från ansvar för skada, till hvilken man
vore vållande och i anledning af hvilken skadestånd kunde
utdömas enligt vanliga straffrättsliga grunder, det vill säga enligt
6 kap. strafflagen. Men jag har heller icke någon vidare

91 Nr 28.

Lördagen den 13 april.

betänklighet mot, att momentet utgår ur den nu ifrågavarande Lagförslag
lagen. Skadeståndsfrågan får då bedömas enligt vanlig svensk rättsuppfattning.
I förekommande fall får domstolen pröfva, huru- 8jöiagcn m. m.
vida rederiet eller befälhafvare!! kunnat genom ett föregående (Forts.)
aftal fritaga sig och huruvida ett dylikt aftal skall anses giltigt
eller icke. Jag har talat med åtskilliga ledamöter i lagutskottet,
livilka härutinnan varit af samma uppfattning som jag.

Jag har intet yrkande att framställa, utan har endast velat
säga, att jag icke har något att erinra mot bifall till det af den
föregående talaren framställda yrkandet.

Herr Alexanderson: Jag tillhör icke de utskottsmed lemmars

antal, som hafva blifvit öfvertygade af den bevisföring,
som herrarna nyss hört från herr Ericsons sida och hvartill nu
herr Håkanson har anslutit sig. Jag kan vitsorda, att, såvidt
äfven jag kan finna, lagförslaget visserligen kan antagas i det
skick, att man helt enkelt tager bort andra momentet i 222 §,
utan att därigenom uppstå några komplikationer, några fel eller
brister i lagen i öfrigt. Men jag måste också instämma i den
uppfattning, som herr Håkanson uttalade, att deu bestämmelse,
som är gifven i detta andra stycke af 222 §, $tår j god öfverensstämmelse
med rådande svensk rättsuppfattning. Herr Håkanson
ville begränsa detta till det fall, att någon varit vållande till
skadan, men såvidt jag kunnat finna, hafva vi i flera olika författningar
lagrum, som gifva ett ganska starkt stöd åt en motsvarande
uppfattning, äfven där skadestånd utgår utan att
vållande ligger den skadeståndsskyldige till last. Jag erinrar i
sådant afseende om 1886 års lag angående ansvarighet för skada
i följd af järnvägs drift och 1902 års lag innefattande vissa
bestämmelser om elektriska anläggningar. För dessa båda författningar
är gemensamt, att, sedan de behandlat skadeståndsskyldigheten
för skada, som uppstår vare sig å person eller
egendom, ett senare stadgande i samma författningar angifver,
hvilka följderna äro af, att någon på förhand aftalsvis fritager
sig från skadeståndsskyldighet, i hvad angår skada på egendom.

Dessa författningar — och det har också varit den teoretikers
mening, som här i landet särskilt behandlat skadeståndsrätten —
synas alltid utgå från eu rättsuppfattning af just det innehåll,
att man ej skulle kunna på förhand aftalsvis fritaga sig skyldighet
att ersätta skada å person.

Hvad nu särskildt beträffar de sjörättsliga bestämmelserna
ställer det sig så, att de aftalande kontrahenterna, rederiet och
passageraren, stå i det förhållandet till hvarandra, att den ene
— redaren — är tämligen i tillfälle att dekretera villkoren i
hvad angår dylika biklausuler. Genom att alltid inrycka ett
förbehåll om, att icke något ansvar för skada skall drabba rederiet,
skulle således den egentligen gällande bestämmelsen sättas

Nr 23. 92

Lördagen den 13 april.

Lagförslag ur kraft, men jag hemställer, huruvida detta är ett egentligen
Tilsallelar af värdigt sä^ alt lagstifta, att i lagen först uttala en viss princip
sjölagen m. m. såsom den i själfva verket riktiga och sedan lämna den ene
(Forts.) kontrahenten, som har saken alldeles i sin hand, tillfälle att
sätta detta lagstadgande alldeles ur spelet. Det är ju dock icke
så, att all sjöfart är eu utrikes sjöfart, och att alla sammanstötningar,
som äga rum, äga rum mellan svenska och engelska fartyg,
utan här skulle i själfva verket genom den regel, som är uttryckt
i 222 §, gifvas en bestämmelse af helt annan räckvidd. Det är
ju icke heller så, att en viss passagerare, som befinner sig på
ett fartyg, tillhörande den ena af dessa bägge nationer, nämligen
den engelska, skulle vinna eu bättre ställning, genom att vi
ändrade den här bestämmelsen, utan man tänker sig, att förhållandena
skola repareras därigenom, att i ett annat fall eu
annan passagerare, eu engelsk passagerare, på ett svenskt fartyg
skall komma i en ställning, som i viss mån ekvivalerar den
ofördelaktiga ställning, som den förstnämnde passageraren har
råkat i. För denne är det således icke synnerligen mycket
glädjande, utan det är eu sorts vedergällning, som här utöfvas
två nationer emellan, och dessa bägge nationer skulle, såvidt
jag kan se, komma att ställa sig på ett lägre rättsligt plan, än hvad
världens öfriga civiliserade sjöfarande nationer göra. Vid eu
fransk domstol eller vid eu tysk domstol godtages icke i förhållande
till den regresssökande ett aftal, som den regress skyldige
träffat med sin passagerare, utan det är endast den engelska
rätten — låt nu vara att den engelska nationen är världens största
sjöfarande nation — som vägrar att ställa sig i jämnbredd med
de rättsprinciper, som i öfrigt i världen äro gällande och som
genom själfva konventionen tydligen äro tillerkända en högre
giltighet. Jag kan således ej tillerkänna intresset af vedergällning,
riktad mot en viss nation, någon afgörande betydelse, så
mycket mindre som, såsom äfven herr Håkauson antydde, det
är mer än problematiskt, om den ifrågasatta ändringen i sak
betyder någonting annat, än att det blir rådande en viss rättsosäkerhet
på en punkt, där allt talar för, att man bör hafva
klar lag.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan oförändrad.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade
herr talmannen, att beträffande nu föredragna utlåtande yrkats,
dels att hvad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock af herr
Ericson, Hans, att utskottets hemställan skulle bifallas med den
ändring, att i förslaget till lag om ändring i vissa delar af sjölagen
sista stycket af 222 § uteslötes.

Sedermera gjordes propositioner jämlikt dessa yrkanden och

Lördagen den 13 april.

93 Nr 23.

förklarades propositionen på bifall till det af herr Ericson, Hans,
framställda yrkandet vara med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af Första kammarens andra tillfälliga
utskotts den 27 sistlidne mars och den 2 innevarande
april bordlagda utlåtande nr 7, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående beredande af möjlighet för
municipalsamhällen att erhålla lån fråu vissa pensionsanstalter
och kassor, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemställt;

och som Andra kammarens i ämnet fattade beslut således
icke blifvit oförändradt antaget, skulle, jämlikt § 63 mom. 3
riksdagsordningen, ärendet återlämnas till Andra kammaren för
vidare behandling.

Vid ånyo skedd föredragning af Första kammarens andra
tillfälliga utskotts den 27 nästlidne mars och den 2 innevarande
april bordlagda utlåtande nr 8, i anledning af väckt motion
angående afgiftsfria resor i vissa fall för värnpliktige, biföll
kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 2 och 10 i
denna månad bordlagda utlåtanden:

nr 31, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter tvätterskan
Emilia Andrietta Lindberg från Sala, och

nr 32, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter arbetaren Carl
Johan Holmstedt från Solberget,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning af bevillningsutskottets den 2
och 10 innevarande april bordlagda betänkande nr 22, i anledning
af väckt motion om upphäfvande af tullen å klorkalk eller
restitution af erlagd tull vid utförsel af med klorkalk blekt
cellulosa, biföll kammaren hvad utskottet i detta betänkande
hemställt.

Nr 28. 94

Lördagen den 13 april.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 2 och 10
innevarande månad bordlagda utlåtanden:

nr 14, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
pension åt bankinspektören R. H. Benckert, och

nr 15, i anledning af Kungl. Majt:s proposition angående
beredande af årligt understöd åt förre arbetsledaren vid telegrafverket
H. A. Olsson,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogs ånyo lagutskottets den 2 och 10 i denna månad
bordlagda utlåtande nr 34, i anledning af dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om understödsföreningar, lag
om ändrad lydelse af 162 och 163 §§ i lagen om försäkringsrörelse
samt lag om ändring i vissa delar af lagen om sjukkassor
den 4 juli 1910, dels och i anledning däraf väckta motioner.

Genom en den 30 december 1911 dagtecknad proposition,
nr 2, hade Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen
bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit Riksdagen
att antaga vid propositionen fogade förslag till lag om
understödsföreningar, lag om ändrad lydelse af 162 och 163
§§ i lagen om försäkringsrörelse samt lag om ändring i vissa
delar af lagen om sjukkassor den 4 juli 1910.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
två i anledning af nämnda proposition i Andra kammaren väckta
motioner, nämligen nr 262 af herr Erlansson och nr 263 af herr
Byström.

Vid föredragningen af utlåtandet begärdes ordet af

Herr Håkanson, som yttrade: Herr talmani I afseende å
föredragningssättet tillåter jag mig hemställa:

att lagförslagen föredragas hvart för sig paragrafvis med
rubrik och utskottets hemställanden sist;

att vid behandlingen af 1 § i förslaget till lag om understödsföreningar
öfverläggningen må omfatta förslagen i sin
helhet;

att lagtext ej må behöfva uppläsas i vidare mån än sådant
af någon kammarens ledamot begäres;

att, för den händelse lagförslagen eller något af dem komma
att i en eller annan del återremitteras, utskottet lämnas öppen
rätt att vid ärendets förnyade behandling i afseende å de delar,
som blifvit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana

Nr 28.

Lördagen den 13 april. 96

jämkningar, som af ifrågasatta ändringar i återförvisade delar
kunna föranledas; samt

att i afseende å nummerbeteckning af paragrafer och moment
utskottet må äga vidtaga sådana ändringar, som påkallas
af kamrarnas beslut.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

PunJc ten 1.

Utskottet hade i denna punkt på angifna skäl hemställt,
att Riksdagen, med tillkännagifvande att det i förevarande
proposition framlagda förslag till lag om understödsföreningar
icke kunnat i oförändradt skick af Riksdagen godkännas, måtte,
i anledning af sagda proposition samt herrar Erlanssons och
Byströms motioner, för sin del antaga förslag till lag om understödsföreningar,
så lydande, som utskottets utlåtande utvisade.

Utskottets förslag till lag om understödsföreningar.

1 §■

Denna paragraf hade följande lydelse:

Med understödsförening förstås i denna lag sådan förening
för inbördes bistånd, som afser att utan affärsmässigt drifvande
af försäkringsrörelse och utan att meddela sjukhjälp

bereda medlem pension efter afgång från tjänst eller uppnående
af viss ålder;

vid medlems död utbetala ett kapitalbelopp till bestridande
af kostnaderna för hans begrafning eller såsom understöd åt
hans familj;

meddela pension åt afliden medlems änka eller barn;

bereda medlem understöd vid bestående förlust eller nedsättning
af arbetsförmågan (invaliditet) eller vid arbetslöshet;

eller idka annan till personförsäkring hänförlig verksamhet.

Understödsförening, som afser att bereda pension, kallas i
denna lag pensionskassa.

Herr Lindley: Jag ber först att få betona, att jag icke
är någon principiell motståndare till statens rätt och, må jag
tillägga, skyldighet att kontrollera ekonomiska föreningars handhafvande
af deras fonder. Trots denna principiella åskådning
måste jag dock ansluta mig till den af reservanterna, herrar
Sven Persson och Lindhagen, uttalade meningen.'' Jag anser
nämligen, att denna lag griper om allt för mycket redan från
första början, den blir för omfattande.

Syftet med denna kontroll är gifvetvis att skapa garantier för

Lagförslag
om understödsföreningar.

Nr 23. 96

Lördagen den 13 april.

Lagförslag
om understödsföreningar.

(Forts.)

de fattigas insätta penningar och bevaka deras intressen i dessa
fonder. Men för att kunna utöfva denna kontroll måste staten
pålägga dessa ekonomiska föreningar något så när likartade
former. Detta åläggande kommer gifvetvis att åsamka små
föreningar en oerhördt stor svårighet, och jag är öfvertvgad om,
att i många fall blir det helt enhet omöjligt för dessa små föreningar
att fortsätta sin verksamhet efter de former, som staten
här vill fastställa. Men å andra sidan måste man erkänna, att dessa
små föreningar fylla ett behof, ett mycket godt och samhällsgagnande
ändamål. Om man nu, då man söker åstadkomma
kontroll, samtidigt åstadkommer något annat, nämligen att dessa
små föreningar måste upplösas, har man såsom det brukar sägas,
»kastat ut barnet med badvattnet».

Men också en annan sida af saken måste beaktas. Det
finnes många ideella föreningar, som drifva en gagnande understödsverksamhet.
Jag vill framdraga ett konkret fall, som ligger
nära till hands därför att jag har med föreningen att göra.
Sjömans- och eldareförbundet i vårt land har försökt att vid
sidan af den rent fackliga verksamheten bevaka medlemmarnas
intressen på annat sätt. Förbundet skall nämligen enligt sina
stadgar biträda och hjälpa de sjömän, som vid förlisning förlorat
sina kläder. Fn sjöman står icke i samma ställning som
en arbetare på land. Om denne genom en eldsvåda eller annan
olyckshändelse förlorat sina kläder, så kan han skaffa sig nya
så småningom. Han kan i värsta fall låna kläder, så att han
kan gå till sitt arbete och få förtjänst. Men så förhåller det
sig icke med en sjöman. Han kan icke gå till sjöss, icke få
någon förtjänst förr än han äger kläder tillräckligt goda för att
motsvara de behof, som föreligga under olika säsonger af hans
tjänstgöring. Tror någon, att om lagen går igenom, förbundet
frångår sin förutvarande verksamhet som ideell förening och
låter inregistrera sig för att fylla lagens fordringar? Nej, säkert
icke, utan följden blir, att man nedlägger understödsverksamheten;
den skulle utgöra ett besvärande block om foten för
organisationen.

Jag betviflar, att det kan vara gagneligt för hela fackföreningsrörelsen,
att man genom en lag som denna renodlar
fackföreningarna från denna deras understödsverksamhet, hvilken
nu bedrifves i ganska stor utsträckning. Enligt lagförslaget
måste en dualism uppstå inom fackföreningarna. Det blir två
organisationer, en ideell för den fackliga verksamheten och eu
för uuderstödsverksamheten med två från hvarandra skilda
kassor och styrelser. Personer finnas, som tycka, att det är
lämpligt och bra att på detta sätt skilja den fackliga verksamheten
från understödsverksamheten, men jag undrar, om de,
som hysa den uppfattningen, finnas i denna kammare.

Under den tid, som jag vistades i England, hörde jag ofta

Lördagen den 18 april.

97 Nr 23.

dessa spörsmål diskuteras, och de hafva där sedermera dryftats
och debatterats i många år. Själ! har jag sökt att teoretiskt
och praktiskt sätta mig in i saken. I England finnas två uppfattningar
beträffande fackföreningarnas verksamhet. Den gamla
skolan anser, att fackföreningarna skola i största möjliga utsträckning
tillse och fylla medlemmarnas understödskraf, och att
fackföreningarna icke bara äro till för lönerörelser utan också
skola hjälpa sina medlemmar, när helst de behöfva kollektiv
hjälp och kollektivt stöd. I slutet af 1880-talet uppväxte en ny
uppfattning i England, hufvudsakligen utgående från de icke
yrkeslärda arbetarna, som organiserats efter den nya principen.

Denna uppfattning anser, att fackföreningarna icke böra belamras
med den tunga rustning, som åtföljer understödsverksamheten,
utan att man bör låta dessa organisationer vara lösa
och lediga i sin verksamhet genom att befria dem från sådana
uppgifter. Ännu är man icke fullt på det klara med, hvilken
af dessa former är den lämpligaste. Är det då så ofarligt för
oss att taga steget fullt ut och bestämma, hvilken ståndpunkt
vi ännu intaga? Jag tror nästan, att det vore oförsiktigt synnerligast
från svenska Riksdagens sida, som har en sådan i mångt
och mycket efterblifven syn på de fackliga organisationernas
verksamhet, att likväl här gifva ett direktiv, efter hvilket den i
framtiden skall ordnas.

Nu åsyftar visserligen detta förslag icke fackföreningarna utan
ekonomiska organisationer, men i och med att förslaget blir lag,
måste gifvetvis fackföreningarnas ekonomiska verksamhet komma
under dessa bestämmelser, och följaktligen kommer lagen att
motarbeta deras ekonomiska understödsverksamhet. Det är många
sådana synpunkter, som kunna anläggas på förslaget och hvilka
hos mig väcka betänkligheter mot att taga förslaget sådant det
nu föreligger. Jag tror icke, att lagförslaget blir till så ofantligt
stor nytta, utan att det tvärtom blir till skada att taga förslaget
sådant det är. Jag anser därför att det varit bättre, om
Kungl. Maj:t uteslutande hade försökt åstadkomma kontroll
öfver och garanti för de företag, som närmast åsyftas, nämligen
försäkringsföreningar, pensionsföreningar m. fl , ty det behöfves
väl, att staten tar kontroll öfver dessa. Hade man gått den
vägen, kunde man möjligen sedan så småningom hafva utsträckt
lagen i allt större och större cirklar för att få en
nödig kontroll. Men jag är öfvertygad om, att sådant förslaget
nu är framlugdt, skall det verka icke förmånligt utan mycket
oförmånligt. I samband härmed ber jag få peka på, att i principdebatten
i Andra kammaren 105 röster stodo mot 104. Följaktligen
hängde det bara på en röst, att man i principvoteringen
förkastat lagen. Detta visar, att man där var ganska betänksam.

Jag vill icke upptaga tiden med att gå längre in i diskussion
om dessa spörsmål, utan kort och godt med stöd af hvad
Första hammarens protokoll 1912. Nr 23. 7

Lagförslag
om understödsföreningar.

(Forts.)

Nr 23. 98

Lagförslag
om understödsföreningar.

(Forts.)

Lördagen den 13 april.

jag anfört, yrka, att förslaget måtte afslås, i förhoppning att vi
ett annat år få emotse ett förslag, som är bättre afpassadt efter
förhållandena. Jag yrkar afslag å såväl utskottets hemställan
som Kungl. Maj:ts förslag.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande förevarande paragraf endast
yrkats, att densamma skulle afslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner, först på
paragrafens godkännande samt vidare enligt nyssnämnda yrkande,
och förklarade sig finna den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Lindley begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § i lagutskottets i punkten 1 af utlåtandet
nr 34 framställda lagförslag, röstar

J a j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås ifrågavarande paragraf.

Vid slutet af den häröfver anställda omröstningen befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 79;

Nej — 37.

3-16 §§.

Godkändes.

17 §.

Ifrågavarande paragraf lydde:

(i Kungl. Maj:ts f örslag) (i utsJcottets förslag)

16 §• 17 §.

Ledamot af styrelsen må ej Ledamot af styrelsen må ej
utses för längre tid än fem år. utses för längre tid än två år.

99 Nr 28.

Lördagen den 18 april.

Ändå att den tid, för hvilken
styrelseledamot blifvit utsedd,
ej gått till ända, må han
skiljas från uppdraget genom
beslut af den, som utsett honom.

Ändå att don tid, för hvilken
styrelseledamot blifvit utsedd,
ej gått till ända, må han
skiljas från uppdraget genom beslut
af den, som utsett honom.

Herr statsrådet Schotte: Herr talman! I förevarande paragraf
har utskottet gjort en förändring i Kungl. Maj:ts förslag och
gått på samma stadgande, som i detta afseende är gällande för
de ekonomiska föreningarna. Hvad beträffar sjukkassorna gäller
det däremot, att ledamot af styrelsen kan väljas för högst 5 år.
För min del tror jag, att understödsföreningar i detta afseende
närmast kunna likställas med sjukkassor, och att det är lämpligast,
att Kungl. Maj:ts förslag här bibehålies oförändradt. Det
är nämligen så, att vissa af dessa föreningar, som ha en mycket
stor omfattning, hålla sina sammanträden endast hvart annat
eller hvart tredje år och utse halfva antalet styrelseledamöter den
ena gången och halfva antalet den andra gången. Det skulle då
kunna uppstå en del alldeles obehöfliga omläggningar, om tiden
här sattes till två år. Jag skulle därför vilja uttala önskvärdheten
af att Kungl. Maj:ts förslag bibehålies oförändradt, och
jag vill meddela, att Andra kammaren fattat beslut i enlighet
med dettta Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag ber att i fråga om tidsbestämmelsen
i denna paragraf få yrka bifall till Kungl. Maj:ts
förslag. Det finnes åtskilliga nu existerande understödsföreningar,
för hvilka en tidsbestämmelse i enlighet med utskottets förslag
skulle förorsaka vissa svårigheter. Då nu utskottet icke i förevarande
afseende ändrat bestämmelsen af annan anledning än
önskvärdheten af att få denna lag lika med lagen om ekonomiska
föreningar, och då intet ytterligare sakskäl därför anförts,
men å andra sidan det icke finnes något verkligt skäl att begränsa
och försvåra understödsföreningarnas verksamhet, hemställer
jag om bifall i detta afseende till Kungl. Maj:ts förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att i afseende på föreliggande paragraf allenast yrkats, att motsvarande
paragraf i Kungl. Maj:ts förslag i ämnet skulle godkännas.

Härefter gjordes propositioner, först på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag samt vidare på bifall till berörda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara
med ja besvarad.

18-31 §§.

Godkändes.

Lagförslag
om understödsföreningar.

(Forts.)

Nr 23. 100

Lördagen den 13 april.

Lagförslag
om understödsföreningar.

(Forts.)

32 §.

Nu föredragna paragraf lydde sålunda:

Styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper skola
granskas af minst två revisorer.

Revisorerna väljas å föreningssammanträde; dock må i
stadgarna kunna bestämmas, att revisorer skola på annat sätt
utses.

Till revisor må ej utses den, som är i föreningens eller styrelseledamots
tjänst.

Den tid, för hvilken revisor å föreningssammanträde utses,
må ej utgå före nästa ordinarie sammanträde och ej omfatta
längre tid än två år. Revisor må, ändå att den tid, för hvilken
han blifvit utsedd, ej gått till ända, skiljas från uppdraget genom
beslut af den, som utsett honom.

Afgår af föreningen vald revisor, innan den tid, för hvilken
han blifvit vald, gått till ända, och finnes ej suppleant, åligger
det styrelsen att ofördröjligen föranstalta om val af ny revisor.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Då i förevarande paragraf
förekommer en tidsbestämmelse, som står i ett visst sammanhang
med den bestämmelse, hvarom beslut nyss fattats, hemställer jag
om återremiss till utskottet af denna paragraf. Sådant återremissbeslut
har fattats af Andra kammaren.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade
herr talmannen, att beträffande förevarande paragraf allenast
yrkats, att densamma skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjordes propositioner, först på paragrafens godkännande
samt vidare på bifall till nyssnämnda yrkande; och
förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

33 och 34 §§.

Godkändes.

35 §.

För denna paragraf hade föreslagits följande lydelse:

(i Kungl. Maj:ts förslag)
Föreningsmedlems rätt att
deltaga i handhafvandet af föreningens
angelägenheter utöfvas
å föreningssammanträde; dock

(i utskottets förslag)
Föreningsmedlems rätt att
deltaga i handhafvandet af föreningens
angelägenheter utöfvas
å föreningssammanträde; dock

Lördagen den 13 april.

101 Nr 28.

må i stadgarna bestämmas, att
vissa ärenden, som ej enligt
denna lag skola handläggas å
föreningssammanträdo, må i annan
ordning afgöras.

Ej må någon själf eller genom
ombud eller såsom ombud
för annan deltaga i behandling
af fråga rörande aftal mellan
honom och föreningen. Ej heller
må han deltaga i behandling af
fråga om aftal mellan föreningen
och tredje man, där han i frågan
äger ett väsentligt intresse, som
kan vara stridande mot föreningens.
Hvad sålunda stadgats
äge motsvarande tillämpning beträffande
gåfva från föreningens
sida, så ock beträffande rättegång
eller annan talan mot honom
eller tredje man. Styrelseledamot
må ej deltaga i beslut
om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärd,
för hvilken han är ansvarig^
eller i val af revisor.

A föreningssamm anträde
må ärende, som ej i kallelsen till
sammanträdet blifvit angifvet, ej
företagas till afgörande, där det
ej enligt stadgarna skall förekomma
å sammanträdet eller
omedelbart föranledes af ärende,
som där skall afgöras.

Hafva de ärenden, som skola
företagas till behandling å föreningssammanträde,
blifvit medlemmarna
särskild! meddelade
på sätt och å tid före sammanträde,
som i stadgarna angifvas,
vare så gillt, som om ärendena
varit upptagna å kallelsen till
sammanträdet.

må i stadgarna bestämmas, att
vissa ärenden, som ej enligt
denna lag skola handläggas å
föreningssammanträde, må i annan
ordning afgöras.

Ej må någon själf eller genom
ombud eller såsom ombud
för annan deltaga i behandling
af fråga rörande aftal mellan
honom och föreningen. Ej heller
må han deltaga i behandling af
fråga om aftal mellan föreningen
och tredje man, där han i frågan
äger ett väsentligt intresse, som
kan vara stridande mot föreningens.
Hvad sålunda stadgats
äge motsvarande tillämpning beträffande
gåfva från föreningens
sida, så ock beträffande rättegång
eller annan talan mot honom
eller tredje man. Styrelseledamot
må ej deltaga i beslut
om ansvarsfrihet för förval tningsåtgärd,
för. hvilken han är ansvarig,
eller i val af revisor.

A föreningssammanträde må
ärende, som ej blifvit i kallelsen
till sammanträdet angifvet, ej till
afgörande företagas, där det ej
enligt stadgarna skall förekomma
å sammanträdet eller
omedelbart föranledes af ärende,
som där skall afgöras; dock att
ärende, hvithet ej angår ämne som
i 44 eller 45 § af ses, jämväl må
till afgörande företagas, såframt
tre fjärdedelar af de närvarande
därtill gifva sitt samtycke.

Hafva de ärenden, som skola
företagas till behandling å föreningssammanträde,
blifvit medlemmarna
särskild! meddelade
på sätt och å tid före sammanträde,
som i stadgarna angifvas,
vare så gillt, som om ärendena
varit upptagna å kallelsen till
sammanträdet.

Lagförslag
om utiderstödsföreningar.

(Forts.)

Nr 28. 102

Lördagen den 13 april.

Lagförslag
om understödsföreningar.

(Forts.)

Där för giltighet af beslut
erfordras, att det fattas å två
på hvarandra följande föreningssammanträden,
må kallelse till
andra sammanträdet ej ske, innan
det första hållits.

Öfver beslut, som å föreningssammanträde
eller annorledes
af föreningen fattas, skall
genom styrelsens försorg föras
protokoll. Senast fyra veckor
från beslutets dag skall protokollet
vara tillgängligt för föreningsmedlemmarna.

Där för giltighet af beslut
erfordras, att det fattas å två
på hvarandra följande föreningssammanträden,
må kallelse till
andra sammanträdet ej ske, innan.
det första hållits.

Öfver beslut, som å föreningssammanträde
eller annorledes
af föreningen fattas, skall
genom styrelsens försorg föras
protokoll. Senast två veckor
från beslutets dag skall protokollet
vara tillgängligt för föreningsmedlemmarna.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Jämväl i förevarande paragraf
förekommer en tidsbestämmelse, som står i ett visst samband med
den i 17 paragrafen beslutade förändringen. Sist i 35 paragrafen
förekommer nämligen den bestämmelsen, att »öfver beslut, som
å föreningssammanträde eller annorledes af föreningen fattas,
skall genom styrelsens försorg föras protokoll. Senast två veckor
från beslutets dag skall protokollet vara tillgängligt för föreningsmedlemmarna».

Jag hemställer, att jämväl här beslut må fattas i öfverensstämmelse
med Kungl. Maj:ts förslag, hvilket kommer att harmoniera
med beslutet rörande 17 paragrafen. Andra kammaren
har fattat dylikt beslut.

Herr Håkan son: Herr talman, mina herrar! Den ändring,
som lagutskottet här gjort, står i öfverensstämmelse med motsvarande
paragraf i lagen om ekonomiska föreningar. Lagutskottet
har i allmänhet i de fall, där det nu förevarande lagförslaget
afvikit från lagen om ekonomiska föreningar, sökt
åvägabringa öfverensstämmelse mellan dessa båda lagar. Och
jag finner ingen anledning, hvarför icke protokollet lika väl för
understödsföreningar som för ekonomiska föreningar skulle kunna
vara tillgängligt inom två veckor från beslutets dag. Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag tror, att det föreligger ett
rent sakligt skäl för att yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Under det att de ekonomiska föreningarna i allmänhet äro lokala
föreningar, som verka på en enda plats och där ha sina medlemmar
samlade, så förekommer det understödsföreningar, hvilka
hafva lokalföreningar öfver hela landet, och som hafva sina årsmöten
organiserade såsom ombudsmöten. Dessa möten äro af

Lördagen den 13 april.

103 Nr 28.

en helt annan typ än de sammanträden, som förekomma hos
föreningar med ekonomisk verksamhet. För dessa större understödsföreningar
kan det uppstå svårigheter att hinna få sina
protokoll utskrida och justerade till den tid, som utskottet fastställt.
Och då jag icke kan finna någon anledning, hvarför man
i dylikt afseende skulle försvåra dessa föreningars verksamhet,
hemställer jag om bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Lagförslag
om understödsföreningar.

(Forts.)

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr
talmannen yttrade, att i afseende på förevarande paragraf yrkats,
dels att densamma skulle godkännas oförändrad, dels ock, af
herr Ekman, Carl Gustaf, att paragrafen skulle godkännas med
den ändring, att sista stycket däraf erhölle den lydelse, som af
Kungl. Maj:t föreslagits.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till herr
Ekmans yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Håkanson begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:

Den, som godkänner 35 § i lagutskottets i punkten 1 af
utlåtandet nr 34 framställda lagförslag med den af herr Ekman,
Carl Gustaf, föreslagua ändring, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets förslag i denna del oförändradt.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 53;
Nej — 67.

36 §.

Godkändes.

Nr 23. 104

Lördagen den 13 april.

Lagförslag
om understödsföreningar.

(Forts.)

37 §.

Denna paragraf lydde sålunda:

Före den 1 augusti hvarje år skall hållas ordinarie föreningssammanträde,
vid hvilket revisorernas berättelse framlägges.

A detta sammanträde skall frågan om beviljande af ansvarsfrihet
åt styrelsen för den tid, berättelsen omfattar, företagas till
afgörande.

Frågan om ansvarsfrihets beviljande må kunna uppskjutas
till afgörande vid nytt sammanträde.

Herr Ekman, Carl Gustaf: I denna paragraf bestämmes,
att »före den 1 augusti hvarje år skall hållas ordinarie föreningssammanträde,
vid hvilket revisorernas berättelse framlägges». Syftet
med förändringen i § 17 var, att styrelseledamöter skulle kunna
utses för längre tid än två år. Därmed afsågs också att möjliggöra
för föreningarna att hålla föreningssammanträde exempelvis
hvart annat år. I förevarande paragraf har man, utan att tänka
på denna möjlighet, infört bestämmelsen på sådant sätt, att den
framtvingar ordinarie sammanträde hvarje år. För att gifva
utskottet tillfälle att med anledning af beslutet beträffande
§ 17 taga den nu förevarande paragrafen under förnyadt
öfvervägande, har i Andra kammaren framställts yrkande om
återremiss. Och en sådan återremiss påkallas ju af sakliga skäl,
därest man i fortsättningen vill tillämpa innebörden af § 17. Jag
tillåter mig därför att jämväl beträffande denna paragraf hemställa
om återremiss.

Herr Håkanson: Herr talman, mina herrar! Den ändring,
som af utskottet.gjorts i Kungl. Maj:ts proposition, är föranledd
af en motion. Äfven Kungl. Maj:ts proposition innebar emellertid,
att ordinarie sammanträde skulle hållas hvarje år. Uti en
motion, som väckts inom Andra kammaren af herr Erlansson —
vill jag minnas — hade framhållits, att den af Kungl. Maj:t
föreslagna tidsbestämmelsen, »före den 1 juni», vore olämplig;
man skulle icke hinna få räkenskaperna färdiga till denna tid.
Det föreslogs därför, att bestämmelsen »1 juni» skulle förändras
till »1 augusti», och utskottet ansåg, att man borde visa sig tillmötesgående
i detta afseende. Jag kan icke finna, att denna
paragraf har det sammanhang med § 17, som den föregående
talaren anser föreligga Jag ber därför att få yrka bifall till
paragrafen i enlighet med utskottets förslag.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade
herr talmannen, att beträffande förevarande paragraf yrkats, dels

106 Nr 28.

Lördagen den 13 april.

att densamma skulle godkännas, dels ock att paragrafen skulle
visas åter till utskottet.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på paragrafens
godkännande vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 37 § i lagutskottets i punkten 1 af
utlåtandet nr 34 framställda lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas paragrafen åter till utskottet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 66;
Nej — 42.

38-46 §§.
Godkändes.

47 §.

Denna paragraf lydde sålunda:

(i Kungl. Maj:ts förslag)
Menar styrelsen eller ledamot
däraf eller föreningsmedlem,
att understödsförenings beslut
icke tillkommit i behörig
ordning eller eljest strider mot
denna lag eller föreningens
stadgar, äge därå tala genom
stämning å föreningen inom tre
månader från beslutets dag.
Försummas det, vare rätt till

(i utskottets förslag)

Menar styrelsen eller ledamot
däraf eller föreningsmedlem,
att understödsförenings beslut
icke tillkommit i behörig
ordning eller eljest strider mot
denna lag eller föreningens
stadgar, äge därå tala genom
stämning å föreningen inom två
månader från beslutets dag.
Försummas det, vare rätt till

Lagförslag
om understödsföreningar.

(Ports.)

Nr 23. 106

Lagförslag
om understödsföreningar.

(Forts.)

Lördagen den 13 april.

klandertalan mot beslutet förlorad.

Vill styrelsen anhängiggöra
klandertalan, vare lag som i 28
§ andra stycket sägs; dock skall
styrelsens rätt till talan anses
bevarad, om det där omförmälda
föreningssammanträdet blifvit
inom ofvan i denna paragraf
stadgad tid utlyst att hållas så
snart det med iakttagande af
föreskrifven kallelsetid kan ske.

Har klandertalan anhängiggjorts,
äge domstolen, när skäl
därtill förekommer, att, innan
slutligt utslag i målet meddelas,
förordna, att klandrade beslutet
ej må verkställas. Om förordnandet
skall, där klandrade beslutet
är af beskaffenhet att det
bör registreras, underrättelse
ofördröjligen genom rättens eller
domarens försorg afsändas för
registrering.

Domstols utslag, hvarigenom
understödsförenings beslut
upphäfts eller ändrats, galle jämväl
för de medlemmar, som ej
instämt klandertalan.

klandertalan mot beslutet förlorad.

Vill styrelsen anhängiggöra
klandertalan, vare lag som i 28
§ andra stycket sägs; dock skall
styrelsens rätt till talan anses
bevarad, om det där omförmälda
föreningssammanträdet blifvit
inom ofvan i denna paragraf
stadgad tid utlyst att hållas så
snart det med iakttagande af
föreskrifven kallelsetid kan ske.

Har klandertalan anhängiggjorts,
äge domstolen, när skäl
därtill förekommer, att, innan
slutligt utslag i målet meddelas,
förordna, att klandrade beslutet
ej må verkställas. Om förordnandet
skall, där klandrade beslutet
är af beskaffenhet att det
bör registreras, underrättelse
ofördröjligen genom rättens eller
domarens försorg afsändas för
registrering.

Domstols utslag, hvarigenom
understödsförenings beslut upphäfts
eller ändrats, galle jämväl
för de medlemmar, som ej instämt
klandertalan.

Herr statsrådet Schotte: Jag vågar ifrågasätta, att i §
47 mom. 1 den tid, inom hvilken stämning mot föreningen
skall anhängiggöras, måtte bestämmas till tre månader efter beslutet,
såsom föreslagits i Kungl. Maj:ts proposition, och icke till
två månader, såsom utskottet föreslagit. Frågan är visserligen
icke af någon större betydelse. Men då Andra kammaren ausett
lämpligt att gå på Kungl. Maj:ts förslag, föreställer jag mig, att
Första kammaren i den här bagatellfrågan kan fatta samma
beslut.

Herr Håkanson: Herr talman, mina herrari Äfven denna
paragraf är förändrad till öfverensstämmelse med lagen om
ekonomiska föreningar, hvilken utskottet tagit till förebild för
denna lag. Då jag icke kan finna någon anledning, hvarför
kammaren skulle afvika från utskottets beslut, ber jag få yrka
bifall till detsamma.

107 Nr 28.

Lördagen den 13 april.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Jämväl här företräder herr
Håkanson den rent formella ståndpunkten: önskvärdheten af att
få likhet emellan denna lag och lagen om ekonomiska föreningar.
Men å andra sidan är det säkert, att å föreningarnas sida föreligger
önskvärdheten af en sådan bestämmelse om tiden, som
förefinnes i Kungl. Maj:ts förslag. Och jag kan icke förstå,
hvarför man icke i dylika fall, då intet ur kontrollsynpunkt
äfventyras, och då icke i något afseende något statsintresse trädes
för nära, skulle kunna lämna bestämmelser, som för föreningarna
möjliggöra det bekvämast möjliga verksamhetssättet. Jag
tror således icke, att kammaren af rent formella skäl bör afslå
ett yrkande, som faktiskt har sakskäl för sig. Jag hemställer
därför om bifall till Kungl. Maj:ts förslag i denna punkt.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att i afseende på nu föredragna paragraf vore yrkadt, dels att
densamma skulle godkännas enligt utskottets förslag, dels ock
att kammaren skulle godkänna motsvarande paragraf af Kungl.
Maj:ts förslag i ämnet.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på paragrafens
godkännande enligt hvad utskottet föreslagit vara med öfvervägande
ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och godkändes eu omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som godkänner 47 § i lagutskottets i punkten 1 af
utlåtandet nr 34 framställda lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes motsvarande paragraf af Kungl.
Maj:ts förslag i ämnet.

Vid slutet af den häröfver anställda omröstningen befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 52.

Lagförslag
om understödsföreningar.

(Forts.)

Nr 28. 108

Lördagen den 13 april.

Lagförslag
om understödsföreningar.

(Forts.)

48-87 §§.

Godkändes.

SS §.

Denna paragraf hade följande lydelse:

Sådan understödsförening, som afses i 87 §, skall jämväl
bilda säkerhetsfond på sätt här nedan sägs.

Intill dess säkerhetsfonden uppgår till ett belopp, motsvarande
en tjugondei af premiereserven för lifförsäkringar, skall till
säkerhetsfond afsättas den behållning, som enligt den försäkringstekniska
utredningen finnes hafva uppstått å rörelsen i dess helhet.
Då säkerhetsfonden uppgår till ofvan sagda belopp, vare
afsättning till fonden ej erforderlig; nedgår fonden under samma
belopp, skall afsättning därtill ånyo vidtaga.

Nedsättning af säkerhetsfond må icke utan särskildt medgifvande
af tillsynsmyndigheten äga rum, där sådant ej erfordras
för betäckande af förlust, som icke kunnat ersättas genom uppkommen
årsvinst.

År föreningen befriad från skyldigheten att hvarje år afgifva
försäkringsteknisk utredning, varde uppkommet öfverskott,
intill dess sådan utredning afgifves, afsatt på sätt i 14 § sägs.

Herr Stärner: Jag har vid denna paragraf antecknat min
reservation och jag skall därför be att få meddela — hvilket
jag anser vara riktigt — hvad jag i detta afseende har stödt
mig på, då jag begärt ändring i paragrafen.

Om man går ut ifrån, att understödsföreningarna skola vara
solidariskt starka och ansvara i likhet med ömsesidighetsbolag,
som de enligt de nya bestämmelserna blifva alltmera jämförliga
med, måste man väl hålla med om, att de förmåner, som tillerkännas
ömsesidighetsbolag, äfven böra komma dessa föreningar
till godo. Men detta är icke efter min mening iakttaget enligt
§ 88. Föreningarna äga icke disponera vinsten, årsvinsten, förrän
säkerhetsfonden uppgår till en tjugondei af premiereserven,
men bestämmelserna för lifbolagen äro sådana, att de alltid äga
disponera halfva vinsten. Om man ställer detta vid sidan af
försäkringslagens öfriga medgifvanden åt lifbolagen, att dessa
kunna såsom tillgång redovisa organisations- och anskaffningskostnaderna,
äfven för under året antagna försäkringar, så innebär
detta faktiskt en fördel i ekonomiskt afseende för lifbolagen.
Det blir således hårdare villkor för föreningarna än för lifbolagen.

Det är ju sant, och det har invändts af de sakkunnige, att
det måste vara fördelaktigt, att säkerhetsfonden så fort som möjligt
blir färdigbildad. Detta gäller naturligtvis eller borde gälla
äfven för bolagen. Om föreningarna äro inskränkta till sin rätt

109 Nr 28.

Lördagen den 18 april.

att utfästa högre lifförsäkringsbelopp, borde däraf följa, att deras
risk är mindre och att behofvet af en säkerhetsfonds snabba
bildande icke är så trängande. Man skulle därför kunna säga,
att det riktiga vore, att understödsföreningarna, som äro bundna
af denna begränsande lagstiftning, icke skulle behöfva lägga upp
någon särskild säkerhetsfond, som här omnämnes, utan vara
befriade från denna förpliktelse. Men om man medger, att en
sådan förpliktelse medför ökad soliditet, och man således ur den
synpunkten — då hela lagens innebörd är att gifva föreningarna
styrka — icke vill vara med om detta, borde dock halfva vinsten
kunna få disponeras. Detta skulle för föreningarna innebära
en fördel i många afseenden. Men frånsedt detta torde icke
finnas skål att belägga föreningarna med hårdare villkor, än
som ansetts lämpliga och nödvändiga för ömsesidiga lifbolag.

Detta har varit skälet till att jag antecknat min reservation.
Då jag icke vunnit ära i utskottet för denna min uppfattning,
vill jag icke heller besvära kammaren med något yrkande. Jag
har endast velat påvisa saken; och det är möjligt, att frågan i
någon form kan komma till behandling, om lagen på nytt skall
beredas af lagutskottet.

• Efter härmed slutad öfverläggning godkändes den föreliggande
paragrafen.

Övriga delar af utskottets förslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten 1.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Funkterna 2 och 3.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning af jordbruksutskottets den 2 och
10 innevarande april bordlagda memorial nr 39, med förslag till
sammanjämkning af kamrarnas skiljaktiga beslut i anledning af
väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående rätt för
ortsbefolkningen att å statens skogar inom Västerbottens och
Norrbottens län afgiftsfritt taga stubbar för tjärbränning, biföll
kammaren hvad utskottet i detta memorial hemställt.

Lagförslag
om understödsföreningar.

(Forts.)

Nr 28. no

Tisdagen den 16 april.

Vid ånyo skedd föredragning af statsutskottets den 10 och
11 i denna månad bordlagda utlåtande nr 33, i anledning af
Kungl. Maj:ts i punkterna 176 och 177 under åttonde hufvudtiteln
af statsverkspropositionen gjorda framställningar om anslag
till naturhistoriska riksmuseet, biföll kammaren hvad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Justerades femton protokollsutdrag för denna dag, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 9,24 e. in.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Tisdagen den 16 april.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Herr statsrådet Larsson aflämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till lag om ändrad lydelse af 18 § 1 punkten
i lagen om val till Riksdagen; och

2:o) angående understöd till beväringsmannen Oskar Manfred
Karlsson.

Upplästes följande ingifna läkarintyg:

Att ledamoten af Riksdagens Första kammare friherre N.
Trolle lider af Laryng. tracheit. ac. och på grund häraf under
närmaste tiden är oförmögen deltaga i riksdagsarbetet intygar
Stockholm den 14 april 1912.

O. T. Hult,

leg. läkare.

Tisdagen den 16 april.

111 Nr 28.

Anmäldes lagutskottets memorial nr 35, angående remitterande
till annat utskott af Kungl. Maj:ts proposition nr 60 m. m.

Föredrogs ett från Andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 260, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess första tillfälliga utskotts utlåtande nr 6, i anledning
af herrar A. Cederborgs och K. A. Tengdahls motion om skrifvelse
till Kungl. Maj:t angående utredning i fråga om införande
af stenograf! såsom läroämne vid landets undervisningsanstalter.

Herr vice talmannen: Första kammaren biföll den 28

februari sitt första tillfälliga utskotts utlåtande nr 3 med hemställan,
att en inom denna kammare af herr Clason väckt motion
af likartad! innehåll med den ifrågavarande icke måtte föranleda
någon Första kammarens åtgärd. Under sådana förhållanden
hemställer jag, att den gjorda delgifningen från Andra kammaren
icke må erfordra något vidare yttrande från Första kammaren.

Efter härmed slutad öfverläggning bifölls herr vice talmannens
hemställan.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
följande den 13 innevarande april bordlagda ärenden, nämligen
statsutskottets utlåtanden nr 5 och 34, bankoutskottets utlåtande
nr 16 äfvensom Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 9 och 10.

Föredrogs och hänvisades till konstitutionsutskottet Kungl.
Maj:ts denna dag aflämnade nådiga proposition till Riksdagen
med förslag till lag om ändrad lydelse af 18 § 1 punkten i lagen
om val till Riksdagen.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts
under sammanträdet aflämnade nådiga proposition till Riksdagen
angående understöd till beväringsmannen Oskar Manfred Karlsson.

Nr 28. 112

Tisdagen den 16 april.

Afgåfvos och bordlädes följande motioner:
nr 100, af herr Holmquist m. fl., i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om rätt till jakt, och

nr 101, af herr Olsson, Valerius, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående ändring i aflöningsreglementet för tjänstemän
vid telegrafverket samt fastställande af telegrafverkets stat
för driftkostnader år 1913.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 3,14 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1912.