1912. Andra kammaren. Nr 55

ProtokollRiksdagens protokoll 1912:55

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1912. Andra kammaren. Nr 55.

Tisdagen den 28 maj.

Kl. 7 e. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde af herr vice
talmannen.

§ 1.

Justerades protokollen för den 20, den 21 och den 22 innevarande
maj.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

o

År 1912 den 24 maj, sedan fullmäktige i riksbanken anmält,
att bankokommissarien J. F. Larson, som den 14 innevarande
månad utsetts till tredje suppleant för Riksdagens fullmäktige
i riksbanken, afsagt sig detta uppdrag, sammanträdde
kamrarnas valmän för att anställa fyllnadsval af en suppleant
för Riksdagens fullmäktige i riksbanken för tiden från valet, till
dess nytt val under år 1913 försiggått; och befanns efter valets
slut därtill hafva blifvit utsedd

herr Olauson, Knut Arvid, verkställande styrelseledamot vid
riksbankens afdelningskontor i Malmö, med 48 röster.

J. August Sjö. Ernst Hedenstierna. Gunnar Ekelund.

Yärner Rydén.

Jämte det protokollet lades till handlingarna, beslöt kammaren,
att Riksdagens kanslideputerade skulle genom utdrag af
kammarens protokoll underrättas om valet samt anmodas låta
uppsätta och till kamrarna afgifva förslag dels till förordnande
Andra hammarens protokoll 1912. Nr 55. 1

Nr 55. 2

Tisdagen den 28 maj.

för den valde, dels till skrifvelse till Konungen med anmälan
om det försiggångna valet, dels ock till den paragraf, som därom
borde i riksdagsbeslutet införas.

§ 3.

Föredrogs och lades till handlingarna jordbruksutskottets
memorial, nr 106, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i
fråga om väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
upplåtande till småbruk af viss kronans jordegendomar och de
ecklesiastika boställena tillhörande jord.

§ 4.

Herr vice talmannen tillkännagaf, att följande interpellationer
komme att vid morgondagens plenum besvaras, nämligen:

herr Hildebrands interpellation till hans excellens herr statsministern,

två af herr Lindhagen till herr statsrådet och chefen för
civildepartementet framställda interpellationer, samt

herr Brantings interpellation till herr statsrådet och chefen
för civildepartementet.

§ 5.

Anmäldes och godkändes följande förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen, nämligen:

från statsutskottet:

nr 163, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
uppförande af kvinnliga biträden i postverkets stat samt fastställande
af postverkets stat för driftkostnader år 1913;

nr 167, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
uppförande af kvinnliga skrifbiträden i postsparbankens stat;

nr 169, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
tilläggspension åt skrifbiträdet hos generaltullstyrelsen Blenda
Amanda Lindström;

nr 206, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
förvärfvande åt kronan af vissa jordområden för anläggande af
en skjutbana för Älfsborgs regemente m. m.;

nr 207, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
tilldelande af ett andra ålderstillägg å 500 kronor åt fortifikationskassören
och förrådsförvaltaren å Älfsborgs fästning C. G. R.
Granlind;

Tisdagen den 28 maj.

3 Nr 55.

nr 208, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anskaffande af afståndsmätningsinstrument;

nr 209, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anvisande af särskildt rekryteringsbidrag för fyllande af 1913
års stater;

nr 210, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ålderstillägg åt vaktmästaren vid krigshögskolan J. E.
Söderlund;

nr 211, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
bestridande af kostnader för ökade arbetskrafter inom landtförsvarsdepartementet
;

nr 212, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
öfverlåtelse till landtförsvaret af kungsgården Noret i Kopparbergs
län m. m.;

nr 224, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
omföring i 1912 års räkenskaper af visst belopp från reservationsanslaget
till flottans öfningar till reservationsanslaget till flottans
nybyggnad och underhåll; samt

nr 225, i anledning af en inom Riksdagen väckt motion i
fråga om kostnader för understöd i vissa fall åt värnpliktigs
hustru och barn (familjeunderstöd);

från lagutskottet:

nr 228, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om aflösning af vissa frälseräntor, lag om sammanläggning
af frälseränta med den fastighet, hvaraf räntan utgår,
lag om ändrad lydelse af 11 kap. 2 § jordabalken, lag om
ändrad lydelse af 18 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
lagfart å fång till fast egendom, lag om ändrad lydelse
af 61 § i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning i
fast egendom och lag om ändrad lydelse af förordningen den
20 juli 1855 angående kronans rätt vid återbetalning af lån,
som blifvit i jordebok antecknade, dels ock i anledning däraf
väckta motioner;

nr 229, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag
till eu svensk utvandringslag;

nr 230, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken; och

nr 231, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående ändrad lydelse af 15 kap. 22 och 24 §§
strafflagen, dels ock i anledning däraf väckta motioner;

från jordbruksutskottet:

nr 184, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående

Nr 55. 4

Tisdagen den 28 maj.

försäljning af sex lägenheter från till kronopark afsätta förra
fältväbelsbostället Hälle nr 1 i Jämtlands län;

nr 187, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af vissa områden från förra fanjunkarbostället Refvinge
nr 3, 10 i Malmöhus län;

nr 188, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af förra kompanicbefsbostället Makrismåla nr 1 i
Kronobergs län;

nr 190, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af en lägenhet från förra länsmansbostället Ileberg
nr 1 i Göteborgs och Bohus län;

nr 191, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af lägenheter från det till kronopark afsätta kronohemmanet
Näset nr 1 i Jämtlands län;

nr 192, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af lägenheter från det till kronopark afsätta förra
militiebostället Anderson nr 1 i Jämtlands län;

nr 193, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af lägenheter från förra skvadronchefsbostället Nyvalla
nr 1 i Uppsala län;

nr 195, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af visst område vid Gellivare malmberg i Norrbottens
län;

nr 198, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af en lägenhet från Starby kungsladugård i Östergötlands
län; och

nr 199, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af lotter från förra hospitalslägenheten Bergbetningen
under Skogsholms kronopark i Gottlands län;

från statsutskottet:

nr 2, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet;

nr 205, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ändring i aflöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket
samt fastställande af telegrafverkets stat för driftkostnader år
1913 in. in.;

nr 233, angående utredning om åtgärder för bekämpande
af spetälskesjukdomen i Sverige;

nr 234, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
uppförande af en fredsexpeditions- och bostadsbyggnad i Boden;

nr 235, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ändring i aflöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar
;

nr 236, angående utredning i fråga om beredande af statsbidrag
för å epileptikerhem vårdad, icke sinnesslö fallandesjuk; -

Tisdagen den 28 maj.

6 Nr 55.

nr 237, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
bidrag af statsmedel till aflösning af vissa frälseräntor; och

nr 238, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
utsträckning af tiden för anmälan om inlösen af skattefrälseräntor
samt en i ämnet väckt motion;

från bevillningsutskottet:

nr 215, i anledning af väckta motioner om ändring i gällande
bestämmelser angående skogsafverkningsbandlings beläggande
med stämpel;

nr 216, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om vissa ändringar i 8, 39 och 52 §§ af förordningen
den 18 september 1908 angående stämpelafgiften;

nr 217, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om provianteringsfrilager;

nr 218, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordningar om frilager och om ändrad lydelse af
vissa paragrafer i förordningen om frihamn, dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 219, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till införande i gällande tulltaxa af vissa bestämmelser rörande
förtullning från frihamn eller frilager;

nr 220, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående tullrestitution i vissa fall vid
återutförsel af utländsk vara, dels ock en i ämnet väckt motion;

nr 221, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till ändrad lydelse af vissa delar af gällande förordning
med tulltaxa för inkommande varor, dels ock en i ämnet väckt
motion;

nr 222, angående ändringar i tullbehandlingen af vissa
varor;

nr 223, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse af § 3 mom. 6 i förordningen
den 6 augusti 1894 angående mantalsskrifning, dels
ock en i ämnet väckt motion; och

nr 243, i anledning af Kungl. Mai:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse af 1, 3 och 7 §§ af förordningen
den 18 september 1908 angående stämpelafgiften;

från sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottet:

nr 268, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om skogaccis och om virkestaxering;

från första särskilda utskottet:

nr 171, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om arbetarskydd;

Nr 55. 6

Tisdagen den 28 maj.

nr 255, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag, innefattande ändring i vissa delar af lagen den 5
juni 1909 om förbud mot handels idkande å söckendag utöfver
viss tid;

nr 256, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till anordnande af inspektion öfver elektriska anläggningar
för belysning eller arbetsöfverföring;

nr 257, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anvisande af anslag till understödjande af sjukkassor, som meddela
moderskapsunderstöd; och

nr 258, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till anordnande af yrkesinspektion; samt

från Riksdagens kansli:

nr 142, angående val af två fullmäktige i riksbanken och
af tre suppleanter för Riksdagens samtlige fullmäktige i nämnda
verk; och

nr 244, angående undanröjande af i gällande författningar
förefintliga hinder för producenter af lifsförnödenheter, jordbruksoch
ladugårdsprodukter att i huru små partier som helst direkt
till konsumenterna försälja sina alster.

§ 6.

Vidare anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag

dels till paragrafer i riksdagsbeslutet:

nr 55, angående utredning rörande behofvet af åtgärder,
åsyftande att i vissa landtkommuner bereda de röstberättigade
större möjlighet att deltaga i kommunala af göranden m. m.;

nr 56, angående ändrad lydelse af 54 § 1 mom. i förordningen
den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och förfarandet
vid taxering;

nr 57, rörande förordning angående särskild skatt å majs,
utländsk potatis samt maniokarot och andra väsentligen lika
stärkelserika, tullfria utländska ämnen, använda vid tillverkning
af stärkelse;

nr 58, angående ifrågasatt upphäfvande af stämpelskatten
å inrikes växlar;

nr 59, angående förordning med särskilda bestämmelser rörande
beskattning af socker, som under december månad år 1912
efter anmälan af svenska sockerfabriksaktiebolaget utlämnas till
fritt bruk;

nr 60, angående ifrågasatt förlängning af den å internatio -

Tisdagen den 28 maj.

7 Nr 55.

noll konferens i Bryssel den 5 mars 1902 antagna konventionen
angående beskattningen af socker m. m.;

nr 61, angående förslag till ändrad lydelse af §§ 9, 16, 19
och 21 riksdagsordningen;

nr 62, angående ändrad lydelse af § 24 i förordningen om
landsting den 21 mars 1862;

nr 63, rörande ändrad lydelse af dels 13 § i lagen angående
medling i arbetstvister den 31 december 1906, dels ock 2 § i
lagen angående förbud mot kvinnors användande till arbete
nattetid i vissa industriella företag den 20 november 1909;

nr 64, angående öfverförande af visst belopp till den i 19 §
af lagen angående rätt till pension för tjänstemän vid statens
järnvägar den 4 juli 1910 omförmälda fond;

nr 65, angående dels ökning af fonden för befrämjande af
handtverk och därmed jämförlig mindre industri, dels ock anvisande
af anslag för täckande af förvaltningskostnader för
nämnda lånefond år 1913;

nr 66, angående lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen
m. m.;

nr 67, angående nytt reglemente för riksbankens styrelse
och förvaltning;

nr 68, angående bankovinsten; och

nr 74, angående förslag till lag om understödsföreningar,
lag om ändrad lydelse af 162 och 163 §§ i lagen om försäkringsrörelse
samt lag om ändring i vissa delar af lagen om sjukkassor
den 4 juli 1910;

dels ock till Riksdagens förordnande, nr 144, för tre suppleanter
för Riksdagens fullmäktige i riksbanken.

§

Justerades protokollsutdrag.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial, nr 134, med förslag till gratifikationer
till de vid innevarande Riksdag hos kamrarna anställda
tjänstemän m. fl.;

bevillningsutskottets betänkande, nr 48, angående beräkning
af bevillningarna för år 1913;

Nr 55. 8

Svar d
interpellation.

Onsdagen den 29 maj.

sammansätta bevillnings- och jorbruksutskottets memorial,
nr 2, med hemställan om anvisande af ersättning åt sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottets sekreterare och vaktmästare;
samt

jordbruksutskottets memorial, nr 107, med förslag till sammanjämkning
af kamrarnas skiljaktiga beslut i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition angående bestämmelser för användningen
af kronans område å viss del af Vaxön, jämte två i
ämnet väckta motioner.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 7,32 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Onsdagen den 29 maj.

Kl. 2 e. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde af herr vice
talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 23 innevarande maj.

§ 2.

Ordet lämnades nu på begäran till

Hans excellens herr statsministern Staaff, som anförde:
Herr talman, mina herrarl Ledamoten af denna kammare herr
Hildebrand har till mig framställt två spörsmål, af hvilka det
första har följande lydelse: »Kan Kungl. Maj:ts förslag till vat tenlag

vara att förvänta till 1913 års Riksdag?» Jag beklagar,
att jag på denna fråga måste svara nekande. Förslaget kan icke
vara att förvänta till 1913 års Riksdag, ty ännu äro icke alla

Onsdagen den 29 maj.

9 Nr 47.

myndigheters yttranden inkomna, och sedan myndigheternas Svar d
yttranden fullständigt inkommit, måste ett öfvervägande och må- interpellation.
hända en öfverarbetning ske inom regering och departement af (Forts.)
det vidlyftiga förslaget. Därefter skall detta gå till lagrådet, och
jag betviflar, att man kan beräkna lagrådets befattning med
förslaget till mindre än omkring ett hälft år med hänsyn till
dess vidlyftiga och omfattande beskaffenhet. Däremot tror jag
mig kunna med så godt som full säkerhet utlofva, att förslaget
skall kunna framläggas till 1914 års Riksdag.

Interpellantens andra fråga lyder: »Har Kungl. Maj:ts regering
tagit under öfvervägande eller ärnar regeringen företaga till
behandling frågan om att staten genom särskilda lättnader i
villkorliga arrendeaftal skulle möjliggöra för vattenrättsinnehafvare,
mot hvilka staten öppnat eller kommer att öppna process
om vattenrätten eller del däraf, att re^an under pågående process
utbygga det omstridda vattenfallet?» Jag vill med anledning
af denna fråga nämna, att Svenska vattenkraftföreningen
på sitt nyligen hållna tredje ordinarie årsmöte och därmed följande
allmänna diskussionsmöte enhälligt antagit en resolution,
som jämväl blifvit öfverlämnad till regeringen och som lyder
sålunda: »Svenska vattenkraftföreningen, samlad till årsmöte

1912, riktar till statsmakterna en enträgen maning att med all
möjlig skyndsamhet söka återställa rättssäkerheten i fråga om
vattenfallen samt att under tiden söka begränsa osäkerhetstillståndets
betänkliga följder för landets industri; att för ändamålet
dels träffa nödiga anstalter för framläggande skyndsammast
möjligt af förslag till ny vattenlag i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med föreliggande kommittéförslag, dels ofördröjligen vidtaga
sådana åtgärder, att äfven de omtvistade vattenfallen kunna
på basis af villkorliga aftal med fördel tagas i anspråk, i hvilket
afseende föreningen hänvisar till sin styrelses framställning af
den 4 december 1911.» Som herrarna finna, har vattenkraftföreningen
således berört och betonat samma spörsmål, som den
ärade interpellanten framställt. Vattenkraftföreningens framställningar,
såväl den af den 4 december 1911 som den därpå följande,
af mig nyss omförmälda resolutionen, ha blifvit remitterade till
vattenfallsstyrelsen för afgifvande af yttrande. Sådant yttrande
har ännu icke inkommit. I detta skede befinner sig ärendet.

När vattenfallsstyrelsens yttrande inkommit, kommer således tidpunkten
för regeringen att ägna sin behandling åt saken, och
skola då jämväl de synpunkter, som den ärade interpellanten så
kraftigt betonar i motiveringen till sin interpellation, komma
under behörigt öfvervägande. Men naturligtvis kan jag i sakens
nuvarande läge icke säga något mera än detta.

Härpå yttrade:

Nr 55. 10

Onsdagen den 29 maj.

Svar d Herr Hildebrand; Herr vice talmani Jag ber att få till

terpcllation. jians excellens herr statsministern framföra mitt tack för det
(Forts.) svar }lfm lämnat. Jag var tämligen beredd på, att hans excellens
skulle besvara den första frågan på sätt som skett, d. v. s.
att något förslag till vattenlag icke gärna kan komma fram till
Riksdagen förrän 1914. Det finnes ju ett par partier i det framlagda
förslaget till vattenlag, som skola utfyllas på grund af en
kompletterande, en ny utredning. Men jag hade dock hoppats,
att det förslaget möjligen skulle kunnat komma tidigare. Nu får
man ju hoppas, att hans excellens skall bli sannspådd däri, att
det blir 1914 års Riksdag, som får taga hand om den frågan.

Hvad den andra frågan och hans excellens svar på densamma
angår, tillåter jag mig att här i allra största korthet framföra
några synpunkter. Hans excellens har redan uttalat, att
hvad som jag tillåtit mig anföra i motiveringen till min interpellation
skulle komma under allvarlig ompröfning, när vattenfallsstyrelsens
utlåtande öfver vattenkraftföreningens framställning
föreligger till behandling. Ser man i alla händelser på
hela denna frågas läge, finner man, huru i våra alfvar, ej minst
de norrländska, det rinner vatten mot liafvet, utan att denna
kraftkälla ännu har tillräckligt utnyttjats. Den är till stor del
oanvänd. Samtidigt går en ström af stenkol från utlandet in
öfver svenska hamnar till svensk industris och bland annat
de svenska städernas tjänst. Här har man då, om man jämför
detta med det förra, en mycket dyrbar och delvis helt visst
onödig import af kraft. Det synes då icke finnas tvifvel om,
att det ur nationalekonomisk synpunkt är synnerligen önskvärdt
att minska denna import genom att bättre utnyttja den kraftkälla,
som vi ha i vårt eget land. Enskilda ha också under det
senaste decenniet med kraft börjat taga hand om denna sak.
Men man finner där under de allra sista åren ett afstannande,
som synes högeligen betänkligt. Under några år till och med
1906 började utbyggas 30,000 å 40,000 hk., under år 1907
90,000 hk., under 1908 nära 50,000 hk., och sedan har det
gått tillbaka, så att det 1909 endast var cirka 35,000 hk., under
1910 cirka 27,000 hk. och år 1911 icke fullt 10,000 hk.

Hvad kan då vara anledningen till denna starka tillbakagång?
Icke kan det vara därför, att det har felats lämpliga
vattenfall att utbygga. Det är ju millioner hästkrafter, som
ännu äro oanvända däruppe i Norrland. Man kan icke heller
söka den enda förklaringen i den ekonomiska depressionen omkring
år 1908, utan till denna har kommit som ep i hög grad
bidragande anledning, att det året 1909 började vattenrättstvister,
då staten gjorde anspråk på ett större antal vattenfall, än
hvad som tidigare tydligen varit påtänkt, att döma af den förteckning
på vattenfall i Norrland, där staten kunde hafva rättsanspråk,
som åtföljde 1903 års vattenfallskommittés betänkande.

Onsdagen den 29 maj. 11 Nr 55.

Följden har ju nu blifvit, att eu hel del enskilda, som ha vatten- . Svar d
fall, icke våga bebygga dem, därför att det ofta ställt sig så, att mterpellati
processerna börjat, när de enskilda vidtagit de första förberedel- (Forts-)
serna för bebyggandet.

Staten har således lagt sin tunga hand på den enskilda
företagsamheten, så att denna till stor del har förlamats. Här
är naturligtvis icke alls tillfälle att tala om kronans processpolitik
i allmänhet. Det synes mig vara alldeles tydligt — hvilket
jag äfven tilllåtit mig uttala i motiveringen till interpellationsfrågorna
— att processerna böra slutföras. Men dock torde
man böra kunna stanna vid, att den nuvarande situationen är
ohållbar. Jag vill taga ett exempel. Stora Kopparbergs aktiebolag
har redan användning för 46,000 hk, och det antal arbetare,
som sysselsättes i denna industri och som drager nytta af
detta, når upp till 3,500. Bland annat har detta bolag Bullerforsen
med 24,000 hk, men har där maskiner och material för
endast 12,000 hk. Och nu vore det närmast meningen att för den
elektriska järnmalmssmältningen utbygga och använda de återstående
12,000 hästkrafterna. Men då har kronan kommit med sina
rättsanspråk på hela forsen, och kronans ombud ha till och med
hotat med att eventuellt påyrka, att byggnaderna däruppe, värda
millioner, skulle komma att borttagas, om kronan tilldömdes
fallen. Det är naturligt, att det icke då är så frestande för
bolaget att utbygga återstoden af vattenfallet. Och dock får
man tänka sig, att med samma proportioner, som siffrorna här
ofvan utvisa, skulle utbyggandet af dessa 12,000 hk med säkerhet
gifva cirka 900 arbetare arbete och inkomst, och att sålunda
ett stort antal familjer skulle kunna försörjas därmed. Flera
exempel torde knappast behöfvas för att visa, att den nuvarande
situationen synes medföra menliga påföljder i flera hänseenden.

Först den rent nationalekonomiska, att vi införa för vårt
kraftbehof oerhördt mycket stenkol, där vi kunde i stället utnyttja
en hel del vattenkraft. Den inverkar menligt på vår
betalningsbalans. Och det skulle vara bättre förhållanden, äfven
om icke någon direkt besparing för hvarje enskild kraftförbrukare
skulle uppstå, om man toge vattenkraft i stället för stenkol.

Landet i sin helhet skulle vinna på ett sådant utbyte. Det är
tydligt, att industrien skulle blifva mera konkurrenskraftig. Läget
mom järnindustrien, sedan de elektriska smältningsmetoderna
arbeta sig fram på olika håll, skulle bli bättre. Och det är nog
eu lifssak för Sverige att här vara i spetsen om möjligt, så att
vi här ha det väl ordnadt, innan andra länder följa efter. Norge
och Kanada börja i allt högre grad aptera sig för elektrisk
malmsmältning.

Vi se, huru det är ställdt här vid Stora Kopparberg, och
det kan vara liknande på annat håll. Det nuvarande läget är
sålunda menligt för vår industris konkurrensförmåga.

lön.

Nr 55. 12

Onsdagen den 29 maj.

. Svar Vidare skulle ett starkare utbyggande af vattenfallen ju helt

interpellation. vjsst gjfva kanske tio tusental medlemmar af arbetarefamiljer
(torts.) inkomst och bröd. Därmed skulle arbetstillfällena ökas ofantligt
däruppe, och i och med detsamma skulle ett kraftigt tag hafva
gjorts för att minska emigrationen. Det är nämligen klart, att
med stillaståndet däruppe förloras de möjligheter till skatteinkomst
för stat och kommun, som med ökad produktion där
gifvetvis skulle uppkomma. Ser man på läget i dess helhet, kan
man stanna vid den frågan: hvad betyda alla möjliga ansträngningar
att åstadkomma arbetsförmedling och en i en eventuellt
nära framtid kommande arbetslöshetsförsäkring, hvad betyder
nationalföreningen mot emigration o. d. mot ansträngningarna
att öka det produktiva arbetet och inkomstmöjligheterna inom
landet? Staten stöder nu ekonomiskt det förra, men det händer
alltför ofta, att staten förhindrar det senare, det grundväsentliga
hjälpmedlet. Och det är detta, som bidrager till att nu formulera
det viktiga problemet: hur skall man kunna ordna saken
så, att kronan skall kunna fortsätta sina vattenfallsprocesser,
utan att den enskilda företagsamheten förkväfves? Detta är
problemet, och det problemet synes vara af omätlig betydelse
för Norrlands närmaste framtid och för att kunna trygga vår industris
utveckling i konkurrensen med utlandet. Man har svårt
att finna annat svar, än att detta kan ske genom villkorliga
arrendeaftal på billiga grunder, så att, när staten börjar eu process
med enskild vattenfallsägare, staten tillika erbjuder ett villkorligt
arrendeaftal så beskaffad!, att, om staten tilldömes vattenrätten,
arrendeaftalet skall träda i kraft. Detta har äfven förutsetts
af statsmakterna, och 1910 års Riksdag godkände bestämmelser
för såväl arrendeaftal som villkorliga arrendeaftal. Men
frågan är, om icke i dessa specialfall, där villkorliga arrendeaftal
slutits under pågående process, det erfordras billigare
villkor, än som innefattas i 1910 års riksdagsbeslut.

Det är i två hänseenden, som det torde vara fallet, och det
har äfven vattenkraftföreningen med all styrka framhållit. Enligt
dessa arrendevillkor i vanliga fall är den första arrendetiden
55 eventuellt 65 år med möjlighet till förnyelse på 30 år
af arrendeaftalet. Maximitiden blir således 95 år. Men den,
som första gången ingår ett arrendeaftal med staten, har icke
tillförsäkrats rätt att få det förlängdt, utan den frågan skall bedömas
ett visst antal år före den första arrendetidens utgång.
Afgift är icke bestämd, men det är klart, att afgift skall utgå.
Dessa villkor synas nu vara ganska väl afvägda, när det är så,
att kronan äger ett vattenfall och den enskilde med kännedom
därom kommer och vill erhålla möjlighet att utnyttja detta
vattenfall. Helt annorlunda ställer sig saken, om den enskilde
anser sig vara ägare, om han exempelvis har för kontant belopp
inköpt det vattenfall, på hvilket kronan sedan gör anspråk. Då

Onsdagen den 29 maj. 13 Nr 5o,

måste han ju äfven räkna med amortering af inköpsvärdet. Svar d
Redan däri ligger en skillnad, äfven om den enskilde icke skulle interpellation.
hafva nyligen inköpt vattenfallet, utan om exempelvis ett bolag (Forts.)
haft det mycket länge. Ty det är antagligt, att vattenfallet af
bolaget upptages till visst värde, och i detta fall erfordras också
viss amortering.

Vidare har man att räkna med det mycket naturliga miss
modet. Om en person eller ett bolag eller ett antal personer
anse sig vara ägare till en kraftkälla, men deras rätt sedan bestrides,
så försvinner lätt lusten till företagsamhet, och det blir
i stället en trötthetskänsla. Detta är så gränslöst naturligt, att
man tydligen bör räkna därmed.

Således, på grund af nödvändigheten af extra amortering i
detta fall och med hänsyn till den olust, den motvilja mot företagsamheten,
som måste uppväxa, synes det vara fullt motiveradt,
att de villkorliga arrendeaftal, som skulle vara af den beskaffenheten,
att den enskilda företagsamheten främjades i stället för
att förlamas, bli af mycket lindrig art för den enskilde. Då
skulle man kunna tänka sig, att den enskilde tillförsäkrades eu
längre arrendetid än den första tid af 55, maximum 65 år, att
han skulle få redan såsom första arrendetid 95 år, den tid, som
ju i alla fall Kungl. Maj:t äger rätt att slutligt fastställa. Därmed
skulle mycket vara vunnet, ty den kända amorteringstiden
blefve genast 30 år längre. Vidare synes det böra ställas så,
att arrendeafgiften blir synnerligen låg eller under viss tid kanske
ingen alls. Vattenfallsstyrelsen har i sitt utlåtande rört sig med
en siffra af 50 öre per hk., hvilket naturligtvis är en mycket låg
afgift, men som kunde lämpa sig vid sådana tillfällen som det
här omliandlade.

Nu finnes tydligen iugen möjlighet för Kungl. Maj:ts regering
att utan inhämtande af Riksdagens medgifvande utsträcka
arrendetiden till 95 år från början.

Hvad jag därför nu skulle vilja stanna vid, det vore att
till det tack till hans excellens herr statsministern, jag redan
framfört för hans svar, foga en varm önskan, att Kungl. Maj ds
regering i känslan af frågans oerhörda vikt för landet och landets
framtid måtte med välvilja taga hand om denna fråga och
om möjligt till nästkommande års Riksdag inkomma med framställning
rörande bestämmande för dessa specialtillfällen af sådana
billigare villkor, som kunna anses nödiga och lämpliga för att
få eu stark och kraftig utveckling af vattenkraftiudustrien och
öfrig industri, särskildt i Norrland.

Herr Branting: Med anledning af det ganska utförliga
programuttalande, som interpellanten ansåg sig här böra hålla
och som slutade med en bestämd vädjan till regeringen att ytterligare
i mycket hög grad gå till mötes de enskilda intressen, som

Nr 55. 14

Onsdagen den 29 maj.

Svar å vilja exploatera vattenfallen, och icke blott göra det inom den
interpellation. ra]I1) Riksdagen uppdragit genom sina bestämmelser, utan äfven
(Forts.) tillmötesgå dem på sådant sätt, att regeringen skulle taga initiativ
till ändringar och uttänjning i denna ram, ber jag att få erinra
om, att det dock förhöll sig så, att det var på grund af bestämda
uttalanden, särskildt från denna kammare, som man kom ned
till de bestämmelser, som nu äro gällande, och att Andra kammaren
för sin del var benägen att draga upp gränsen ännu ett
stycke snäfvare, än hvad som till sist sammanjämkningsvis framgick.

Det skulle väl således vara synnerligen olämpligt, om en
regering, som enligt sakens natur har att i första hand tillse
önskningarna inom Andra kammarens majoritet, skulle lyssna
alltför mycket till de vädjanden, som framställdes af interpellanten.

Jag vill ingalunda betvifla, att dessa vädjanden äro förestafvade
af en uppriktig önskan att gagna vårt näringslifs utveckling,
en önskan, som vi alla dela. Men jag tviflar storligen
på, att man genom att gå till mötes dessa uttalanden skulle
slå in på en riktig väg, och jag skall be att få uttrycka min
förhoppning, att regeringen för sin del icke måtte taga någon
oskälig hänsyn till de sålunda framkomna vädjandena.

I detta anförande instämde herrar Winberg, Lindqvist i
Stockholm, Månsson och Söderberg i Stockholm.

Herr Hildebrand: Herr vice talman! Herr Branting uttalade
såsom sin bestämda mening, att Kungl. Maj:ts regering i
första rummet borde taga hänsyn till önskningarna inom Riksdagens
Andra kammare. Jag vill icke alls bär beröra den konstitutionella
sidan af denna sak, utan endast framhålla såsom
åtminstone min mening, att Kungl. Maj:ts nuvarande regering,
såsom hvarje annan regering, synes i första rummet böra taga
hänsyn till hvad landets välfärd kraf ver.

Herr Branting uttalade äfven, att hvad jag här har sagt
skulle hafva varit uteslutande eller närmast — jag kommer icke
riktigt i håg ordalagen — för att tillgodose de enskildes intressen.
Jag tror dock, att jag lade mitt anförande så, att däraf borde
hafva framgått, att hvad jag afsåg var, att landets välförstådda
intressen skulle tillgodoses.

Det har visat sig, att vi i vårt land behöfva en starkare
produktion för att kunna hindra emigrationsströmmen, för att
kunna bereda ökadt antal arbetstillfällen och för att därigenom
ställa det bättre icke allenast för företagarne, utan äfven för
landets arbetareklass. Det är också tämligen klart, att åtgärder,
som afse att förbättra vår betalningsbalans gentemot utlandet,
måste vara till gagn för hela folket, icke endast för ett fåtal
personer.

Onsdagen den 29 maj.

15 Nr 55.

Slutligen ber jag att få framhålla, att vattenkraftdistribu- Svar d
tionsindustrien hittills icke har existerat under särskildt gynn- interPel at*''
samma omständigheter. Hemsjö kraftaktiebolag har icke, såsom (Forts.)
jag tror, gifvit någon utdelning ännu; Gullspångsbolaget har
gifvit utdelning på preferensaktier och nu senast för första gången
på stamaktier. På samma sätt är det med en del andra kraftdistributionsbolag.
Det har icke på något sätt visat sig, att dessa
bolag varit för delägarna särskildt gynnsamma. Tvärtom har i
regeln anläggningskostnaden visat sig vara högre, än vid bolagets
startande beräknades, och utdelningen har som sagdt hittills
varit ingen eller synnerligen låg.

I Norrland blir det närmast en del bolag, som skulle utnyttja
sina egna vattenfall, och därför blir det svårt att göra en sådan
beräkning, som det här är fråga om. Men så mycket torde vara
tämligen klart, att det här icke gäller att skära guld med täljknifvar,
utan endast att vi skola få äfven detta medel till hjälp
för att göra vår industri konkurrenskraftig mot utlandet.

Med herr Hildebrand förenade sig herrar Westman och Lundström
i Göteborg.

Herr Lindhagen: Jag begärde ordet för att för min del
framhålla, att det är eu särskild anledning, som gör, att denna
fråga kanske tager eller borde åtminstone hädanefter taga längre
tid att beredas, än den eljest skulle hafva gjort.

Jag är visserligen fullt ense med den senaste talaren däruti,
att det här gäller viktiga intressen för landet. Men i vårt land
framträda ock många olika synpunkter på ämnet, hvilka alla
måste sammanföras till ett helt. Man bör tänka icke blott på
den ena sidan, utan äfven på de andra sidorna. Jag kan äfven
vara ense med honom däri, att det från början ofta kan vara
svårt för industrien att komma i gång med dessa dyrbara anläggningar,
och att man därför bör underlätta företagen på alla
möjliga och skäliga sätt. Men man får icke göra det på det
sättet, att man afklipper omtanken för framtida möjligheter, som
ännu äro ovissa, och det kan hända, att denna vattenkraft
då får ett helt annat och större värde, än hvad den nu har.

Det förhåller sig emellertid nu så, att den Committé, som
tillsattes för att utarbeta detta förslag, blef tillsatt på ett mycket
ensidigt sätt. Den tillsattes med eu lysande representation för
de industriella intressena och för den privatkapitalistiska juridiken.

Men det tillsågs icke, att det blef en målmedveten representation
äfven för de allmänna intressena, för de sociala intressen, som
företräda hela folket. Det är ju klart, att om detta skett, så
skulle utredningen blifvit mångsidigare och uppmärksamheten
fäst på viktiga synpunkter, som nu kanske gå förlorade till stor
skada för framtiden och människorna.

Nr 55. 16

Onsdagen den 29 maj.

Svar å Man har så mycket större anledning att med bekymmer

interpellation, tänka på detta, som man nu ser, att de uttalanden, som vilja
(Forts.) komplettera hvad som möjligtvis skulle ha brustit i detta kommittébetänkande,
ha framförts med energi just från det håll, som
haft den starkaste representationen inom denna kommitté. Det
är vattenkraftföreningen, som med förklarlig energi fört sin talan
inför regeringen. Dess betänkande är nu, såsom vi hörde, remitteradt
till vattenfallsstyrelsen. Men på grund af dess sammansättning
och äldre erfarenheter om dess åskådningssätt, kan det
befaras, att denna styrelse'' också ser saken företrädesvis från industrisynpunkt
och icke i tillbörlig mån äfven från de synpunkter,
jag nyss erinrat om.

Detta allt gör, att man med bekymmer måste motse, hur
regeringen skall kunna klara denna sak. När man tänker på
allt, som antagligen blir förbisedt ur det allmänna intressets synpunkt
och de andra enskilda intressenas, som icke speciellt representera
industrien, vill jag för min del också, ehuru jag förstår,
att det är förenadt ined vanskligheter, uttala den förhoppningen,
att regeringen måtte, såvidt den kan, med omsorg försöka se
till, att man får något slags kritik på det, som nu framkommit.

Herr Hildebrand beklagade sig särskildt öfver, att kraftanläggningarna
minskats, och ansåg, att anledningen härtill var
den tunga hand, som staten lagt på dessa företag, hvarigenom
de förlamats. Det är efter min uppfattning vanskligt att rätt
bedöma, hvad som åstadkommer denna förlamning, ifall den
förefinnes. Denna minskning i anläggningarne kan af de skäl
herr Hildebrand anger också endast vara en tillfällig, öfvergående
företeelse. A andra sidan måste också erinras om, att staten också
väl för hastigt gynnar enskilda vattenfallsägare och på ett sätt,
som industrien ingalunda är van vid i sina förhandlingar med
enskilde. Man måste således se till, att staten icke onödigtvis
uppoffrar framtida värden genom att för all framtid och utan
vederlag tillåta öfverbyggande af hungsådra. Det händer nu
oupphörligt, att staten förlänar denna rätt åt enskilde på evärdelig
tid. Jag satt för en kort tid sedan i en spårvagn och fick
då höra ett samtal mellan två herrar vid min sida.

»Nå», frågade den ene, »hur går det med affären?»

»Jo», sade den andre, »det går bra, nu ha vi ändtligen fått
Kungl. Maj:ts tillstånd att öfverbygga kungsådran.»

»Det var skönt», sade hans interlokutör.

»Ja, det är verkligen mycket skönt», sade den, som fått
detta tillstånd.

Gifvetvis är det synnerligen fördelaktigt att få en sådan
present för all framtid, utan att någon ser till, att det allmänna
också får sitt. Men i dessa tider, då man letar efter tillgångar
för staten och det allmänna, tycker jag, att det är oriktigt att
på detta sätt skänka bort något sådant utan vederlag. Och i

Onsdagen den 29 maj.

IT Nr 55.

detta hänseende har denna kommitté gjort ett skarpt hugg mot Svar d
den gamla kungsådran och de förmögenheter, som därigenom ™terpellati<
blifvit faktiskt förbehållna det allmänna. Kammarkollegium har, (Forts.)
tror jag, också skarpt kritiserat detta kommitténs förfarande.

Och nu, då man ju skall uttala förhoppniugar till regeringen, vill
jag vidare uttala den, att regeringen skall syna skarpt i sömmarna
kommitténs utlåtande i fråga om kongsådra och gå till strids för
det allmännas rätt i densamma.

Hvad slutligen frågan om utarrendering af statens vattenkraft
beträffar, ber jag att få instämma i hvad herr Branting
sade. Jag väckte i fjol motionen i ämnet och tillät mig där
fästa uppmärksamheten på, att den dåvarande regeringen hade,
i hvad det gällde inrättandet af vattenrättsinstitutet, frångått
den ståndpunkt samma regering framfört vid föregående års
riksdag, då den föreslog Riksdagen bestämmelser om upplåtelse
af statens vattenfall med vanlig arrenderätt. Den hade gjort en
fullständig kovändniDg här af någon anledning, som icke alls
framgick af papperen, och kom med ett förslag, som gick i en
riktning tvärt emot den motivering, som den hade haft i nästföregående
års proposition. Det har ledt till äfventyret, att statens
vattenkraft kan på mycket lång tid upplåtas för samma ringa
afgift, som den nu till en början måste upplåtas för. Jag skall
då passa på tillfället och slutligen be, att den nuvarande regeringen
noga betänker, huruvida det kan vara riktigt att för så
lång tid som i fjol beslöts — 70 år tror jag kompromissen gick
ut på — arrendera ut sådan vattenkraft utan möjlighet att
under denna långa tid pröfva arrendebeloppet, och huruvida icke
man borde finna utvägar att förekomma sådant och hålla framtidsmöjligheterna
öppna. Det är naturligtvis icke alls meningen
att pålägga några omöjligheter utan blott att hålla utvägen öppen
för det allmänna, att i den stora vinst, som framtiden möjligen
bär i sitt sköte, låta äfven folkets stora flertal få någon liten del
och bereda detta äfven annan berättigad trygghet.

I sammanhang härmed skall jag be att få reparera en försummelse,
som jag gjort mig skyldig till vid denna riksdag, då
jag vid ärendets behandling i kammaren underlät, såsom jag ämnat,
att fästa uppmärksamheten på eu sak. Här väcktes en motion
af herr Palmstierna om, att det skulle tagas i öfvervägande
upprättandet af en lånefond för att understödja företag, som ville
utnyttja statens vattenfall, och detta blef, viil jag minnas, föremål
för en riksdagsskrifvelse. Jag skulle nu i alla fall be att
få hemställa, om icke det skulle vara rimligt, att det just som
villkor för lån ur sådan lånefond — ifall den nu anses böra
komma till stånd — bestämdes, att den, som får lån, icke bör
få upplåtelse med vattenrätt på längre tid i sänder än som bestämdes
i det första förslaget från den förra regeringen och som
gäller i fråga om den vanliga arrenderätten. Ty det vore väl
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 55. 2

Nr 55. 18

Onsdagen den 29 maj.

Svar d rimligt, att, om staten till på köpet tillhandahåller billiga lån,
interpellation. s^en skap }la ratt att se till, att den i gengäld hör kunna för(Forts.
) behålla sig någon inkomst af sin egen egendom i de eventuella
framtida värdena.

§ 3.

Svar d Herr vice talmannen gaf härefter ordet till

interpellation.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Schotte, som
yttrade: Ledamoten af kammaren herr Lindhagen har erhållit
kammarens tillstånd att till mig framställa följande spörsmål:

Kan det emotses, att nu gällande föreskrift om skyldighet
för kvinnlig befattningshafvare vid järnvägarna, post- och telegraf
att i händelse af giftermål frånträda sin befattning äfvensom
den godtyckliga tillämpningen af densamma skall inom den
närmaste tiden utbytas mot ett tidsenligare stadgande samt mot
garantier för en enhetlig och rättvis praxis, i den mån en viss
pröfningsrätt fortfarande medgifves vederbörande styrelser?

I anledning häraf får jag först redogöra för de uppgifter
och uttalanden, som vederbörande verks chefer tillhandahållit
mig i frågan.

Generaldirektören och chefen för generalpoststyrelsen erinrar
till en början först, att beträffande kvinnas anställande å ordinarie
tjänst vid postverket i § 38 af nådiga instruktionen för
generalpoststyrelsen den 31 december 1909 stadgas:

»Till vissa i postverkets stater angifna befattningar kan äfven
antagas myndig kvinna, hvilken är ogift eller änka.

Träder kvinna, som innehar sådan befattning vid postverket,
i gifte, skall hon anses hafva frånträdt befattningen, likväl med
rätt för styrelsen att, om särskilda omständigheter därtill föranleda,
behålla henne såsom extra tjänsteman.»

De extra tjänstemännen vid postverket kunna indelas i sådana,
som sakna fast placering, och sådana, som innehafva dylik.
De förra, som utgöra flertalet, äro att anse såsom reservtjänstemän,
i det de vid semester, sjukdomsförfall o. d. bland den ordinarie
eller fast placerade extra personalen äfvensom vid behof
af dennas förstärkning anlitas till tjänstgöring vid postverket.
De senare åter äro att anse såsom innehafvare af fasta befattningar,
i det de hafva stadigvarande förordnanden att tjänstgöra
vid bestämda postanstalter. De extra tjänstemännen befordras
i allmänhet i tur efter tjänsteålder från den förra till den senare
gruppen.

Till extra tjänstemän med fast placering hafva endast i ett
fåtal fall för längre tid tillbaka befordrats andra kvinnor än sådana
som varit ogifta eller änkor.

Däremot kunde förut kvinnliga extra tjänstemän med fast

Onsdagen den 29 maj. 19

placering, hvilka trädde i gifte, få behålla sina befattningar.
I öfverensstämmelse därmed kunde ordinarie kvinnliga tjänstemän,
som trädde i gifte, få kvarstå i verket såsom extra tjänstemän
med fast placering.

Sedan åtskilliga år tillbaka hafva emellertid ändrade grundsatser
i detta afseende gjort sig gällande. Sålunda bibehållas
ej längre kvinnliga extra tjänstemän med fast placering, hvilka
ingå äktenskap, vid sina befattningar. Och i analogi därmed
erhålla ej heller kvinnliga ordinarie tjänstemän, som ingå
äktenskap, numera anställning såsom extra tjänstemän med fast
placering.

Däremot finnes fortfarande intet hinder för gifta kvinnor
att innehafva anställning såsom extra tjänstemän utan fast placering.
Kvinnor, som genom att träda i gifte frånträdt befattningar,
ordinarie eller extra, vid postverket eller som för ingående
af äktenskap erhållit entledigande från sådana befattningar,
pläga därför ock, om de så önska, få kvarstå i verket såsom
extra tjänstemän utan fast placering. De kunna till följd däraf
erhålla tillfälliga förordnanden i verket och, om deras äktenskap
genom männens frånfälle eller annorledes upplöses, åter erhålla
anställning såsom ordinarie eller blifva fast placerade extra tjänstemän
vid verket.

I likhet med öfriga extra tjänstemän utan fast placering
äro gifta kvinnliga sådana skyldiga att mottaga de förordnanden,
som kunna tilldelas dem. Detta har emellertid, hvad nästan
samtliga af dem angår, hittills alls icke eller endast i mycket
ringa mån tagits i anspråk. Till följd däraf har den tjänstgöring,
de flesta af dem fullgjort, inskränkt sig därtill, att de
en dag hvar tredje månad infunnit sig på ett postkontor och
deltagit i göromålen därstädes. Det är gifvet, att med så ringa
tjänstgöring en posttjänsteman ej länge kan i nöjaktig mån
bibehålla sin användbarhet för uppdrag i verket. Styrelsen har
därför nyligen funnit nödigt föreskrifva, att postdirektör skall
tillse, att sådan extra tjänsteman, om hvilken nu är fråga, årligen
anlitas till tjänstgöring minst 30 dagar å tid, som postdirektören
bestämmer. I sammanhang därmed har såsom eu
ordningsföreskrift bestämts, att dylik extra tjänsteman, som
önskar under ett kommande år kvarstå vid verket, skall senast
före november månads utgång hos postdirektören anmäla denna
sin önskan.

Enligt en å styrelsens första byrå verkställd utredning finnas
för närvarande vid postverket anställda 97 gifta kvinnliga extra
tjänstemän. Sex af dem, hvilka för längre tid tillbaka ingått
äktenskap, innehafva fast placering. Af de öfriga 91 hafva 43
på grund af sina äktenskap måst afgå från ordinarie tjänster,
fem af dessa fingo emellertid, när de gifte sig, sina ordinarie
tjänster utbytta mot fasta extra befattningar, från hvilka de

Nr 55.

Svar å
interpellation.
(Forts.)

Nr 55. 20

Onsdagen den 29 maj.

Svar å sedermera erhållit begärdt entledigande. Två hafva till följd af
interpellation. gjna äktenskap entledigats från fasta extra befattningar. 31
(Forts.) hafva, innan skyldigheten för kvinna att vid trädande i gifte
afgå från fast extra befattning inträdt, på begäran entledigats
från dylika befattningar, 23 ungefär samtidigt med det de ingått
äktenskap och 8 längre eller kortare tid därefter. De återstående
15 hafva ingått äktenskap redan såsom extra tjänstemän utan
fast placering.

Af nämnda 97 gifta kvinnliga extra tjänstemän äro 58 gifta
med posttjänstemän eller förutvarande posttjänstemän. Flertalet
af de öfriga 39 äro gifta med tjänstemän i andra verk, banktjänstemän,
lärare o. d. samt mindretalet med affärsmän.

Enligt samma utredning finnas för närvarande vid postverket
7 kvinnliga postexpeditörer, som vunnit sådan anställning,
sedan af dem ingångna äktenskap upplösts.

Generalpostdirektören uttalar, att det måste anses särskildt
olämpligt att låta gifta kvinnor innehafva ordinarie befattningar
vid postverkets distrikts- och lokalförvaltningar, enär personalen
vid distrikts- och lokalförvaltningarna ofta måste, t. ex. då en
ledigblifven befattning skall återbesättas eller en befattning, som
blifvit obehöflig, skall indragas, eller omplacering af tjänstemän
af lämplighetsskäl anses böra äga rum, kunna åläggas förflyttningar
från en till annan ort.

Vid ett stort antal postkontor förekommer nattarbete. Från
deltagande i sådant arbete anses kvinnliga tjänstemän i allmänhet
böra, såvidt möjligt, befrias. Så måste i ännu högre grad
blifva förhållandet med gifta kvinnliga tjänstemän.

Äfven ur andra synpunkter skulle det medföra olägenheter
att låta gifta kvinnor innehafva ordinarie befattningar vid distrikts-
och lokalförvaltningarna. Såsom ofvan anmärkts, hafva
de kvinnliga posttjänstemän, som ingått äktenskap, i flertalet
fall gift sig med manliga posttjänstemän. Därest gifta kvinnor
finge innehafva ordinarie befattningar vid nämnda förvaltningar,
skulle fördenskull i ett stort antal fall inträffa att man
och hustru komme att tjänstgöra vid samma kontor. Därvid
måste ej sällan inträffa, att den ena maken blefve den andras
förman. Då tjänstemännen vid postkontoren i stor utsträckning
hafva band om kassor, skulle ett sådant förhållande särskildt ur
kontrollsynpunkt blifva synnerligen olämpligt.

För att postverkets extra personal må kunna beredas, så
vidt möjligt, ständig tjänstgöring och kunna påräkna att inom
skälig tid vinna befordran, är det nödvändigt, att denna personal
begränsas till minsta erforderliga storlek. Generalpoststyrelsen
sträfvar därför ock på flera sätt att förebygga anledningar till
onödig ökning af denna personal. Därest ett större antal gifta
kvinnor erhölle ordinarie anställning vid postverket, skulle det
emellertid, då, enligt hvad som kan förutses, åtskilliga af dessa

Onsdagen den 29 maj.

21 Nr 55.

kvinnor allt emellanåt komme att begära längre eller kortare Svar tf
ledighet, blifva nödigt att, för tillhandahållandet af vikarier för interpellation.
dem, öka den extra personalen. (Forts.)

Generaldirektören och chefen för telegrafstyrelsen anför
hufvudsakligen:

»Det första bemyndigandet att anställa kvinnor i telegrafverkets
tjänst erhöll telegrafstyrelsen genom nådigt bref den 10
juli 1863. Telegrafstyrelsen förklarades oförhindrad att efter
pröfning af omständigheterna i hvarje särskildt fall antaga jämväl
kvinnor till bestridande af assistentbefattningarna.

Den 2 maj 1864 utfärdade telegrafstyrelsen närmare föreskrifter
angående kvinnors antagning i verket. Angående rätten
för kvinnlig tjänsteman att kvarstå i tjänst efter ingånget äktenskap
nämnes i dessa föreskrifter intet.

Frågan härom fördes på tal först år 1867, då telegrafverkets
båda intendenter i gemensam skrifvelse den 14 januari
framhöllo behofvet af något stadgande rörande förhållandet, då
kvinna, som erhållit ordinarie anställning i telegrafverkets tjänst,
därefter inginge giftermål.

Med anledning häraf förklarade telegrafstyrelsen, enligt beslut
den 21 januari 1867, att, »beträffande frågan, huruvida en
kvinna, hvilken såsom ogift vunnit ordinarie anställning i telegrafverkets
tjänst, vore berättigad att däruti kvarstå äfven sedan
hon inträdt i äktenskap, oaktadt hon sålunda kommit under
mannens målsmanskap samt borde anses hafva vunnit den utkomst,
som med hennes inträde i telegrafverket väl egentligen
varit åsyftad, telegrafstyrelsen, med afseende såväl härå som å
öfriga härvid förekommande omständigheter, funnit skäligt förklara,
att, då kvinna, som innehade ordinarie beställning vid
telegrafverket, inginge äktenskap, hon därigenom skulle i allmänhet
anses hafva frånträdt samma beställning».

Bestämmelsen om ordinarie kvinnlig tjänstemans skyldighet
att efter ingånget äktenskap frånträda sin befattning har från
början förekommit endast å de för vederbörande tjänstemän utfärdade
konstitutorialen. I 1902 års instruktion för telegrafstyrelsen
intogs emellertid bestämmelsen i fråga, och förekommer
jämväl i nu gällande instruktion paragraf 30, som lyder så:
träder kvinna, som innehar tjänst å ordinarie stat vid telegrafverket,
i gifte, skall hon anses hafva frånträdt befattningen,
styrelsen dock obetaget att, där så anses lämpligt, bibehålla
henne i extra tjänst.

Till frågan om den kvinnliga personalens rätt att kvarstå i
tjänst efter ingånget äktenskap, intager telegrafstyrelsen den
ståndpunkten, att den, som ingår äktenskap med icke-telegraftjänsteman,
helt och hållet skiljes från verket, den, som
ingår äktenskap med tjänsteman inom telegrafverket, entledigas
från ordinarie tjänst, men kan bibehållas såsom extra ordinarie.

Nr 55. 22 Onsdagen den 29 maj.

Svar d För närvarande finnas inom telegrafverket 54, gifta med tjänsteinterpellation.
män härstädes och kvarstående såsom extra, nämligen 52 tele(Ports.
) grafister och 2 interurbantelefonister. Skälen till denna ståndpunkt
uppger styrelsen vara hänsyn dels till allmänheten, dels ock till
personalen såsom helhet.

Hvad först angår hänsynen till allmänhetens kraf, så torde
allmänheten icke kunna frånkännas en oafvislig rätt att fordra,
att personalens rekrytering sker på sådant sätt, att telegramhemligheten
icke äfventyras. Det måste nämligen ihågkommas, att
telegrafverket intager, i jämförelse med alla andra verk, så till
vida en alldeles särskild undantagsställning, att innehållet uti
de meddelanden, som genom verkets försorg öfverföras mellan
korrespondenterna, ligger fullständigt blottadt för den expedierande
personalen, och att till följd däraf den förnämsta grundvalen
för allmänhetens förtroende måste utgöras af den strängaste
omsorg om telegramhemlighetens bevarande.

Att förvecklingar och olägenheter verkligen kunna uppstå af
skäl, som ofvan relaterats, därom är telegrafstyrelsen icke utan
en ledsam erfarenhet från verkets minsta stationer: växelstationerna
i förening med telegramexpedition. Vid dessa stationer
åligger det i allmänhet vederbörande abonnenter själfva att anställa
och aflöna erforderlig personal. Ofta nog är då en handlande
eller dennes familj de enda, som kunna åtaga sig att sköta
stationen. Gång efter annan ha emellertid klagomål ingått från
sådana stationer öfver att kännedomen om abonnenternas telegraf-
och telefonkorrespondens blifvit utnyttjad på ett sätt, som
varit abonnenterna till förfång. Vid intet tillfälle har kunnat
påvisas, att något direkt brott mot tysthetsplikten begåtts, men
erfarenheten har i alla händelser gifvit vid handen, att man genom
att anförtro en telegraf- och telefonstations skötsel åt en
handlande eller någon honom alltför närstående för trafikanterna
skapar ett osäkerhetstillstånd, som innebär en verklig olägenhet.

Att förbudet att kvarstå i tjänst ansetts böra utsträckas att
omfatta alla, hvilkas män icke äro anställda inom telegrafverket,
har sin grund däruti, att det icke är för telegrafstyrelsen möjligt
att öfvervaka, huruvida eu person utom telegrafverket bedrifvit
eller är intressent uti sådan affärsverksamhet, som enligt gällande
bestämmelser är för telegrafverkets personal förbjuden, och som
därför enligt ofvan anlagda synpunkter ej heller skulle få utöfvas
af person, som är i gifte förenad med telegraftjänsteman.

Det ofvan sagda gäller gifvetvis i främsta rummet telegrafpersonalen.
För telefonpersonalen är förhållandet så till vida
ett annat, att dessa icke genom sin tjänst behöfva taga del af
innehållet i den korrespondens de förmedla. I realiteten blifver
emellertid skillnaden icke stor, om hänsyn tages till frestelsen
för den expedierande att trots förbud aflyssna ett samtal, om
hon väntar sig kunna hafva fördel af att erhålla kännedom om

23 Nr 55.

Onsdagen den 29 maj.

detsamma. Äfven för styrelsens personal, hvilken ju är berättigad Svar d
att taga del af de telegram, som utväxlas, gäller det sagda, ehuru interpellation.
i mindre grad. (Forts.)

Bestämmelsen att en kvinnlig tjänsteman, som gifter sig
med person inom telegrafverket, endast får kvarstå å extra stat,
anses vara till fördel för personalen i dess helhet.

Inom telegrafverket är numera den principen genomförd,
att hvarje tjänst, som är ständigt behöflig, besättes med ordinarie
innehafvare, så att extra personal endast användes såsom tillfällig
förstärkning samt för vikariat under semester, sjukdomsförfall
eller dylikt för den ordinarie personalen. Tack vare denna
princip har antalet extra ordinarie tjänstemän kunnat hållas relativt
lågt och befordringarna därför blifvit tämligen snabba. Det
torde emellertid utan vidare vara klart, att en gift kvinnlig
tjänsteman genom sin ställning som maka och moder allt som
oftast måste för längre eller kortare tid blifva bunden vid hemmet.
För att fylla de tillfälliga vakanser, som sålunda allt
emellanåt skulle af denna anledning uppstå bland den ordinarie
personalen, om bland denna funnos gifta kvinnor, finnes gifvetvis
ingen annan utväg än att öka den extra ordinarie personalen
med tv åtföljande försämring af befordringsmöjligheterna.

Vidkommande järnvägarna uttalar sig generaldirektören och
chefen för statens järnvägar sålunda:

»Inom järnvägsstyrelsen finnas anställde 172 ordinarie kvinnliga
tjänstemän och vid distrikten 50 tjänstemän af samma kategori.
Från och med år 1908, sedan hvilken tid järnvägsstyrelsens
nuvarande instruktion varit gällande, hafva 20 ordinarie
kvinnliga tjänstemän trädt i äktenskap samt i och härmed frånträdt
sina ordinarie anställningar jämlikt bestämmelse i instruktionens
§ 77 mom. 4 och § 128 mom. 4, hvilka författningsrum
äro lika lydande med förut citerade för telegrafverket gällande.

Någon framställning om dispens från instruktionens förenämnda
föreskrift har hittills icke förekommit. Framställning om att
efter ingånget äktenskap få kvarstå i extra tjänst har blifvit
gjord i tre fall, och hafva dessa framställningar bifallits för viss
begränsad tid, 2 till 1912 års slut och eu till sept. 1912. En
enda gift kvinna innehar å järnvägens gamla stat ordinarie kontorsskrifvarebefattning.
Eljest finnas inga andra gifta kvinnor
nu anställda i statens järnvägars tjänst än de nyss nämnda 3,
som fått tillfälligt kvarstå såsom extra.

Vid frågan om kvinnlig arbetskraft är att beakta dels det
stora antalet kvinnliga tjänstemän, som inom järnvägsförvaltningen
äro anställda, dels att desamma i regel äro sysselsatta
med arbete, för hvilket särskild utbildning kräfves, dels slutligen,
att den vid statsbanorna anställda extra och extra ordinarie personalen,
manlig såväl som kvinnlig, är i ständig tjänst året om.

Någon kvalificerad reservpersonal, som endast anlitas vid

Nr 55. 24

Onsdagen den 29 maj.

Svar å tillfälligt behof, har statsbanan icke tillgång till. Den fast aninterpellation.
gällda personalen hålles tillräckligt stor för att upprätthålla de
(Forts.) vakanser, som uppstå vid sjukdom och tjänstledighet.

Den kvinnliga personalens talrikhet gör det nödvändigt att
endast med yttersta försiktighet lämna medgifvanden, som kunna
tänkas störande ingripa uti den dagliga tjänsten. Hvad som
utan betänklighet kan medgifvas för en tjänstemannagrupp, bestående
af endast ett fåtal personer, föranleder lätt betydande
olägenheter i fråga om en talrik tjänstemannagrupp. Skulle det
blifva regel, att kvinnlig tjänsteman vid järnvägen finge kvarstå
i tjänst efter inträdet i äktenskap, skulle säkerligen ett sådant
medgifvande i stor utsträckning begagnas. Ett större antal gifta
kvinnor skulle sålunda komma att kvarstå i tjänst, och deras
tjänstgöringsförhållanden finge då ordnas så, att desamma ej
behöfde åsidosätta de kraf, som familjen måste ställa på makan
och modern. Då förvaltningen, såsom ofvan nämnts, är i saknad
af en alltid tillgänglig kvalificerad reservpersonal, som vid behof
kan tillkallas, blefve följden säkerligen den, att personalnumerären
måste hållas högre än annars vore nödvändigt, hvilket
gifvetvis skulle medföra ökade kostnader. Särskild! skulle detta
blifva fallet på kontrollkontoret, som sysselsätter det ojämförligt
största antalet kvinnliga tjänstemän.»

Efter denna redogörelse får jag i anledning af interpellantens
till mig riktade spörsmål anföra, att jag anser åtskilliga
skäl tala för, att kvinna, som gifter sig, beredes ökad möjlighet
mot nu att kvarstå i förutvarande befattning vid de verk, hvarom
här är fråga. Jag är visserligen medveten om, att åtskilliga
särskilda förhållanden vid kommunikationsverken göra denna
möjlighet svårare vid nämnda verk än vid åtskilliga andra statens
ämbetsverk. Uppmärksammas må också, att en viss försiktighet
vidkommande öfvergång till ett nytt system i allt fall
påkallas med hänsyn till befordringsförhållanden och rekrytering.
Men då jag, som sagdt, finner förevarande fråga behjärtansvärd,
anser jag en ingående utredning härutinnan böra komma till
stånd. Och är jag för min del betänkt på att under den närmare
framtiden få till stånd en sådan utredning, hvarefter det
blir tillfälle att till spörsmålet fatta en bestämdare position, än
hvad nu synes möjligt.

Vidare anförde:

Herr Lindhagen: Jag är öfvertygad om, att de, som denna
sak närmast berör, vilja genom mig till herr statsrådet framföra
sin tacksamhet för de utsikter till ändring i nu gällande förhållanden,
som han här gifvit dem. Det är ju en afsevärd fråga,
detta, huruvida kvinnor, som få anställning i statstjänst, skola
hållas i ett slags celibat, eller om de med bibehållande af sin

Onsdagen den 29 maj.

26 Nr 55.

tjänst skola i likhet med sina manliga kamrater kunna ingå
äktenskap. Jag tror, att den framtida utvecklingen alldeles gifvet
skall komma att gå i den riktningen, att man icke kan upprätthålla
eu sådan skillnad, som ju innebär en oerhörd orättvisa
emot kvinnan och dessutom är mycket skadlig i olika afseenden
och äfven med hänsyn till den så kallade äktenskapsfrekvensen,
hvilken man ju vill på allt sätt befrämja.

Denna kammare har ju redan uttalat sig för, att vissa
kvinnliga tjänstemän inom de centrala verken icke skola vara
skyldiga att afgå från tjänsten, annat än då särskilda förhållanden
det påkallar. Hvad kommunikationsverken beträffar, gäller
emellertid en motsatt princip, i det att de vid dessa verk anställda
kvinnliga tjänstemännen skola i händelse af äktenskap
afgå från tjänsten, såvida icke något särskildt förhållande kan
föranleda, att de få kvarstå. Denna sista bestämmelse har, såsom
utvecklats i interpellationen och ytterligare framgick af den här
lämnade redogörelsen, tillämpats på ett ytterst omväxlande och
godtyckligt sätt inom de tre olika verk, hvarom här är fråga.
Jag vill blott här fästa uppmärksamheten på, att telegrafstyrelsen
fortfarande tyckes stå fast vid den uppfattningen, att kvinnliga
tjänstemän böra gifta sig endast med telegraftjänsteman, därför
att i annat fall enligt styrelsens förmenande telegrafhemligheten
skulle kunna äfventyras, medan däremot om deras manliga
kamrater gifta sig med icke-telegraftjänstemän, något sådant
äfven tyrande icke behof de äga rum. Jag tror, att detta är eu
något för konservativ ståndpunkt, om jag så får uttrycka mig,
och att den icke kan upprätthållas. Det är egendomligt, att
beträffande postverket sades det åter, att det är olämpligt, att
de kvinnliga tjänstemännen gifta sig med manliga kamrater inom
verket, ty då kunde den ena komma att bli öfverordnad i förhållande
till den andra och bland annat kassorna kunde då lättare
komma att gå sin väg. Men i fråga om telegrafverket säger
man, att de manliga och kvinnliga tjänstemännen skola gifta
sig med hvarandra. Men huru går det då med förhållandet
mellan öfverordnad och underordnad, och hur går det då med
telegrafverkets kassor? Detta visar endast, att det är vissa föreställningar
bara, som lefva kvar hos höga vederbörande.

Jag ber, som sagdt, att få tacka herr civilministern för de
ljusare framtidspektiv, som han här lofvat de personer, hvarom
här är fråga.

§ 4.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Schotte, som
på begäran åter erhöll ordet, anförde: Herr talman! Herr Lindhagen
har erhållit kammarens tillstånd att till mig framställa
följande interpellation: »Kan det anses oafvisligt och billigt, att

Svar d
interpellation.
(Forts.)

Svar d
interpellation.

Nr 55. 26

Onsdagen den 29 maj.

Svar d den befolkning, som i anledning af kraftbyggnadsarbetena vid
interpellation. porjus eller såsom nybyggare faktiskt vistas på eller invid denna
(Forts.) orti beredes tillfälle att få anlita den provisoriska järnvägen
Gellivare-Porjus för transport af sina oundgängligaste förnödenheter
äfvensom för nödig persontrafik; och kan det under sådan
förutsättning emotses, att regeringen ville snarast möjligt föranstalta
om, att ett sådant tillmötesgående i möjligaste mån kommer
till stånd?»

I anledning häraf vill jag till eu början meddela följande
angående transportförhållandena på järnvägen Gellivare—Porjus
m. m.

Järnvägen är byggd som arbetsspår, afsedt i första hand
för kraftverksbyggnadens utförande, i andra hand och efter ännu
ej fastslagna bestämmelser beträffande dess natur för kraftverkets
under drift nödvändiga förbindelse med närmaste järnvägsstation.
Järnvägen är ännu ej färdigbyggd och blir ej heller sedan så
utrustad, att den i oförändradt skick kan upplåtas till vanlig
trafikering. Skulle så en gång erfordras, måste järnvägen därför
för tryggande af nödig trafiksäkerhet kompletteras, hvartill särskilda
medel då måste begäras och beviljas af Riksdagen. Järnvägen
är alltså icke för närvarande upplåten för allmän trafik.
Beträffande dess trafikerande nu följes principen, att gods och
personer befordras blott för kraftverksbyggnadens och järnvägsbyggnadens
behof och räkning, hvarjämte i några undantagsfall
och efter särskild ansökan för hvarje gång medgifvits befordran
af gods för utomstående och rättighet för främmande att medfölja
arbetstågen, allt på sökandenas egen risk. Kraftverksbyggnaden
har ordnat existensmöjligheterna vid arbetsplatsen i Porjus
så, att för de ogifta arbetarnas utspisning antagits en entreprenör
för marketenterirörelsen, och denne arbetar efter ett strängt
och, såvidt jag kan bedöma, tillfredsställande kontrakt. Jag
vill meddela, att det finnes kontrakt, afseende såväl mathållningen
som alla andra rimliga behofs tillgodoseende. Jag har här afskrift
af bestämmelserna rörande mathållningen, omfattande
såväl prislista som spisordning. Vid spisning under längre tid
få arbetarna betala 1 krona 50 öre om dagen och få då äta
efter en omväxlande matsedel. Till frukost förekommer sålunda
ena dagen smörgås och kakao samt ägg, andra dagen sill och
potatis, tredje dagen lungmos med potatis etc. Middagen består
af antingen stek och kål eller stekt fläsk med bruna bönor eller
köttbullar och potatis o. s. v. olika för hvar dag i veckan. Till
kvällen serveras gröt med mjölk omväxlande med någon kötteller
fiskrätt samt kakao. Kaffe serveras alla dagar på morgonen,
innan arbetet börjas, till frukosten samt efter middagen. Vid tillfällig
spisning kostar en kopp kaffe med bröd 25 öre och utan
bröd 5 öre. Vidare förekommer en prislista för tillverkning af
kostymer, en för tillverkning af stöflar och olika slag af kängor,

Onsdagen den 29 maj.

27

>''r 55.

en för tillverkning af arbetsblusar, arbetsskjortor, och dylikt, Svar d
äfvensom en prislista för allmänna lifsförnödenheter. De där interpellation.
bestämda priserna synas icke vara särdeles öfverdrifna i förhål- (Forts.)
lande till de långa'' afstånd, som allting däruppe måste transporteras.

För såväl inom som utom statens område i Porjus befintliga
hushålls förseende med förnödenheter finnas vidare tomter upplåtna
åt ett antal handlande — 3 stycken med lifsförnödenheter
och diverse varor, en manufakturhandlande, en bagare, en slaktare,
en bryggare, en skomakare och en skräddare -— alla med
kontrakt och med rätt till fria frakter på Porjusspåret, men med
skyldighet att sälja enligt i Gellivare gängse priser. Dessa
kontrolleras månatligen enligt kontrakten och förses med påskrift
härom af länsmannen i orten. Därjämte ha arbetarna numera
tillfälle att genom särskilda förtroendemän granska och taga del
af dessa prislistor. Dessa äro dessutom anslagna i alla handelslokaler
och ha varit föremål för pröfning af köpmannaföreningens
ombud i Gellivare. Hygienen i försäljningslokalerna öfvervakas
af kraftverksbyggnadens tjänstemän—läkaren och barackmästaren,
den senare enligt för honom särskildt utfärdad instruktion. Inköp
i dessa butiker är sedan länge af praktiska skäl fri äfven för
det fåtal personer, som äro bosatta i Porjus, utan att på något
sätt vara fastade vid statens byggnadsföretag. En order i mot
satt riktning ägde blott tillämplighet en kortare tid förra året,
då banan var otrafikabel för lokomotiv och varorna med stora
kostnader måste hitfraktas å trallor med handkraft. Det var ju
då nödigt att inskränka dessa transporter till det minsta möjliga
och verkställa dem blott för den egna personalens räkning.

Sedan det sålunda ordnats för folket, har det cirkulär angående
transporter på Porjusspåret utfärdats, som torde vara den
hufvudsakligaste anledningen till det missnöje, som interpellanten
här gjort sig till tolk för. Detta cirkulär innehåller emellertid
allenast, att transporter å Porjusspåret få öga rum för tjänstemän
och arbetare, som finnas på platsen, äfvensom för deras
familjer och dylikt. Undantag från denna bestämmelse kan på
grund af särskilda omständigheter äfven medgifvas dem, som
icke äro vid statens kraftverk anställda, och man har numera
åtminstone tillämpat cirkuläret så, att för arbetares hushåll
inköpta varor få transporteras äfven från söderut belägna orter.

De fall, där dylik begäran framställts, ha varit så få, att de ej
afsevärdt betungat förråds- eller tågpersonalen. Ordern är nämligen
till hufvudsakligen för att komma ifrån mängden af småinköp
i Gellivare, där varorna ju i alla fall betinga, såsom förut
är omförmäldt, samma pris som i Porjus. För öfrigt lämnas,
när så hos vederbörande tjänsteman begäres, tillstånd för arbetares
familjer att, när de önska, resa till Gellivare för att där
göra sina inköp.

Nr 55. 28

Onsdagen den 29 maj.

Svar d Om banan nu skulle öppnas för allmän trafik, skulle vållas

e^erf0?0”''olägenheter Jäv kraftverksbyggnaden däraf, att platsen skulle blifva
( s-) öfversvämmad af obehöriga, som försvåra god ordnings upprätt hållande,

för orten däraf, att vid Porjus skulle komma att uppväxa
en mängd olika affärsföretag m. m., hvilka sedermera, då
kraftverksbyggnaden 1914 upphör, sakna all existensmöjlighet
och komma att förete ett utan tvifvel ganska stort nyskapadt
samhälle i fullständig ekonomisk misär, för staten därför, att
stora årliga förluster på trafikerandet af eu handel med alltför
ringa trafiktillförsel för att bära trafikkostnaderna uppträda.

De personer, som icke på något sätt äro fastade vid statsanläggningarna
och som alltså icke hafva sina transportintressen
fullt tillgodosedda, utgöras af cirka 70 stycken, ett försvinnande
litet antal jämfördt med hela det öfriga invånarantalet, cirka
1,300, för livilket i deras egenskap af tjänstemän eller arbetare
vid kraftverksbyggnaden eller dem tillhörande familjer ordnats
de nödvändigaste förbindelsemöjligheterna. Att det förstnämnda
talet å kraftverket ej tillhörande personer kunnat hållas så lågt
beror uteslutande på järnvägens exklusiva karaktär. Skulle
denna däremot göras tillgänglig för allmänheten, skulle säkerligen
en formlig rasning till Porjus börja med alla dess olyckliga
konsekvenser. Befintligheten af dessa utomstående i Porjus
är icke af någon betydelse för kraftverksbyggnadens arbeten eller
dess personal. De hafva etablerat sig där af eget intresse och
på eget initiativ samt med full vetskap om de bristande förbindelsemöjligheterna
med yttervärlden; och de torde därför icke
heller hafva någon som helst rätt att fordra särskilda undantag
från eljest gällande ordning för sin räkning.

Jag torde icke behöfva i detalj bemöta de inlagor, som interpellanten
åberopar och af hvilka jag haft tillfälle att taga del.
Efter vederbörande arbetsbefäls meddelanden äro förhållandena
i hög grad vanställda i dessa skrifter, och har jag också från
annat håll fått styrkt, att så i ett par fall är händelsen. Jag
skall gärna tillhandahålla interpellanten den utredning, som i
detta fall skett och som torde öfvertyga honom om, att han bör
med ganska stor kritik mottaga de uppgifter, som han i förevarande
hänseende erhåller från Porjus.

Jag har vid ett par tidigare tillfällen haft anledning att sätta
mig in i, huru förhållandena äro ordnade vid Porjusbyggnaden,
och kommit till den öfvertygelsen, att i stort sedt allt är ganska
tillfredsställande ordnadt. Att någon gång ojämnhet i tillståndet
till varu- eller personbefordran kan påvisas är tämligen klart,
men jag är dock öfvertygad om, att man i dessa hänseenden
söker vara opartisk och gör hvad som rimligen kan göras.

En sammanfattning af hvad som nu relaterats och ett svar
å interpellautens till mig riktade fråga ger sålunda för min del
följande resultat. Det bör fasthålla, att ifrågavarande järnväg

29 Nr 55.

Onsdagen den 29 maj.

är ett arbetsspår, som ej är fullt färdigbyggdt och därför ej kan Svar ä
nu upplåtas för allmän trafik. För den vid kraftbyggnaden an -interpellation.
ställda personalen måste i regel anses vara tillräckligt sörjdt i (Forts.)
fråga om transporter af erforderligt slag. Det är förenadt med
stora olägenheter, om ett större nybygge nu skulle uppstå kring
Porjus; det halftannat tusental personer, som nu finnes vid
Porjus, kommer att år 1914, då kraftstationen är färdig, dragas
därifrån, och blott några tiotal personer behöfva därefter kvarstanna.
Statens område vid Porjus är mycket begränsadt. Staten
har där inköpt minsta möjliga område, och säkerligen är det
alldeles för litet. Redan nu hotar eu kåkstad att uppstå däromkring.
Skulle genom järnvägskommunikationens öppnande för
allmänheten en större massa af folk dragas dit — hvilket är att
befara — blefve detta förvisso mycket olägligt i nu berörda hänseende
; äfven ur den allmänna ordningens synpunkt torde man
böra varna för den fara för oloflig brännvinsförsäljning, som
därmed skulle uppstå. Denna söker man nu på allt sätt hämma,
och man tillämpar där för öfrigt den grundsatsen, att allenast
alkoholfria drycker få försäljas.

Enligt min uppfattning saknas alltså för närvarande skäl
för regeringen att vidtaga några åtgärder i det syfte interpellanten
äskat. Jag vill härförutom endast tillägga, att jag alltjämt
skall ha min uppmärksamhet riktad på förhållandena där uppe
och söka tillse, att någon onödig stränghet eller oginhet icke
förekommer med afseende å anmärkta transportförhållanden; och
hoppas jag få tillfälle att om någon tid personligen taga del af
förhållandena vid Porjus, som i nu förevarande hänseende, såvidt
på afstånd är möjligt att bedöma, synas i stort sedt vara
ordnade på ett tillfredsställande sätt.

Härpå yttrade:

Herr Lindhagen: Det är ju för eu utomstående, som icke
har tillfälle att resa upp till den plats, hvarom här är fråga, och
ta kännedom om hithörande förhållanden, jämförelsevis vanskligt
att fullständigt sätta sig in i denna sak. Jag har emellertid vid
olika tillfällen fått emottaga skrifvelser rörande densamma, och jag
har sedan rådgjort med riksdagsmannen från orten och har afvaktat
resultatet af hans påskbesök där uppe. Jag har äfven förberedelsevis
samtalat med herr statsrådet och chefen för civildepartementet
angående dessa förhållanden. Resultatet aik detta
har emellertid varit, att jag icke kunnat få något bestämdt besked
om, huru det verkligen förhåller sig i detta hänseende.

Ortens representant i kammaren sade, att det nog kan hända,
att det vore åtskillig oginhet med i spelet, och jag ansåg det
därför vara min skyldighet med hänsyn till petitionärerna att
bringa frågan till större uppmärksamhet genom en interpella -

Nr 55. SO

Onsdagen den 29 maj.

Svar & tion. Jag anmälde äfven denna min afsikt för civilministern,
interpellation, hvilken förklarade, att han för sin del icke hade något emot
(Forts.) en interpellation i ämnet, då han ju därigenom bereddes tillfälle
att närmare utveckla saken.

Hvad själfva banbyggnaden angår, ha vi nu hört herr
civilministerns uppfattning framställas, och den är naturligtvis
riktig. Jag har emellertid fått den uppgiften, att banan i alla
fall redan skulle vara försedd med stationshus och att på densamma
framfördes tåg med en hastighet af 35 km. i timmen. Det är
emellertid icke alls meningen med klagomålen, att banan skulle
öppnas för allmän trafik på det sättet, att en ny befolkning
sålunda skulle dragas dit, utan det är meningen endast att bereda
dem, som faktiskt redan funnos där, ett större tillmötesgående
från arbetschefens sida. Herr civilministerns svar går
således i åtskilligt på sidan om saken.

Det tyckes framgå af det cirkulär, som utfärdats i januari
1912, att transporter icke längre skulle besörjas åt andra än
dem, som hade egna större hushåll å kraftverksbyggnadens område,
och dem, som genom kontrakt med eller åtagande för
kraftverksbyggnaden därtill vore berättigade. Det är således
endast hushåll »å kraftverksbyggnadens område» samt andra
af arbetschefen privilegierade personer, som skulle få någon
fördel af banan. De af mig åberopade skrifvelserna äro undertecknade,
en af 142 arbetare, som äro anställda vid kraftverksbyggnaden,
och dessa påstå, att de bo å enskild mark, hvarå
de åt sig uppfört egna bostäder; en af 9 handlande och andra
yrkesidkare där uppe, som uppfört byggnader å arrenderad
enskild mark; en af 8 nybyggare i trakten och en af 8 egnahemsinnehafvare
å odlingstorp, som ligga på kronomark. Det synes
således förhålla sig så, att större svårigheter eller rent hinder
uppställas för dem, som redan finnas där och bo på enskild
mark, att kunna äfven vid trängande behof få sina förnödenheter
transporterade på denna bana och själfva resa på densamma,
ja, äfven om de äro anställda i kraftverksbyggnadens
tjänst, än när det gäller sådana, som bo på kraftverksbyggnadens
mark eller som ha särskilda privilegier.

Hvad som alltid förtjänar uppmärksamhet är, att vid dylika
tillfälliga anläggningar är det oftast en enda person, en arbetschef,
som enväldigt bestämmer, och det brukar vid sådana tillfällen
ofta ställa sig så, att ett visst godtycke blir rådande, och
att det tillkommer vissa förordningar, som ha till följd, att en
del af befolkningen anser sig ha anledning till missnöje. I det
fall, hvarom nu är fråga, är det en enskild arbetschef, som uteslutande
har bestämmanderätten och som sitter inne med enväldig
makt. Jag kan nu icke påstå, att han icke gör sitt bästa
efter sitt tycke. Men hvad som här kommit till uttryck är, att
han gör en åtskillnad mellan personer, ehuru det skulle vara

I

Onsdagen den 29 maj.

31 Nr 55.

lätt för honom att tillmötesgå rimligt anspråk äfven från dem,
som bo på enskild mark. Man tycker, att detta borde kunnat
ske i större omfattning, än hvad fallet varit under detta år.
Däremot kan man naturligtvis icke med rimligt fog göra gällande,
att banan skall öppnas för allmän trafik, ty då skulle ju eu hel
del nya inbyggare dragas dit, som sedan icke där skulle kunna
få någon utkomst.

Jag har alltså efter samråd med ortens riksdagsman, som
för sin del förklarade, att han icke hade något emot att saken
fördes på tal, velat fästa herr civilministerns uppmärksamhet
på densamma. Jag tror som sagt, att det ofta just är den omständigheten,
att en dylik envåldsmyndighet får råda okontrollerad,
som är anledningen till ett befogadt missnöje. Eu sådan myndighet
tager ofta — det ligger i sakens natur — på ett ganska
ojämnt vis hänsyn till de olika kraf ven. Och herr civilministerns
uppgifter äro väl grundade väsentligen på arbetsbefälets framställningar.
När banan mellan Gellivare och Riksgränsen byggdes,
förekom äfven exempel på, hur i liknande afseende det kan
ställa sig, när en enda arbetsledare sitter inne med makten, och
det var då genom ingripande från riksdagshåll, som en annan
och rättvisare ordning kom till stånd.

Emellertid få nu petitionärerna naturligtvis lita i alla fall
till det löfte, som herr statsrådet här gaf, att han skulle ha sin
särskilda uppmärksamhet riktad på, att rimligt tillmötesgående
visades alla där uppe, och att icke någon särskild oginhet ägde
rum i detta fall.

Herr Palmstierna: Herr vice talmani Det är en sak, som
rullar upp sig vid behandlingen af den föreliggande frågan och
som det varit svårt att under Riksdagens lopp få något tillfälle
att yttra sig om, och det är att vid dessa kraftbyggnader, vare
sig de äro statens eller enskildas — det är ju knappast lämpligt
att säga, hvilka kraftbyggnader jag närmast åsyftar — har jag
vid olika tillfällen funnit, att det råder sådana förhållanden beträffande
arbetarnas bostäder och lefnadsförhållanden i öfrigt, att
de verkligen borde påkalla statsmakternas uppmärksamhet. Det
är i själfva verket ett mycket inveckladt spörsmål det här gäller,
och det är svårt att säga, hur man lämpligen skall kunna lösa
det, men det bör i hvarje fall påkalla uppmärksamheten, så att
man, i den mån det är möjligt, söker åstadkomma vissa lindringsåtgärder.

Redan så snart det blifvit bekant, att ett kraftbyggnadsarbete
skall börja, kan det hända, att äfven om denna byggnad
skall uppföras uppe i Norrland vid älfvarna där, så kan folk
strömma dit hela tre månader i förväg tidigt på förvintern från
hela Sverige. Vi ha exempel på, att ända upp till Norrlands
ådalar har folk kommit så långt nerifrån som ifrån Småland.

Svar d
terpellation.
(Forts.)

Nr 55. 32

Onsdagen den 29 maj.

Svar ä Man lägrar sig i stugor och lador vintertiden, och man kan
interpellation, förstå, hvilket fullständigt elände det blir för dessa människor.

(Ports.) j)e komma så småningom och blifva så hopade, att det kan
ligga hundratal på en plats, där från början endast 50, 60 eller
kanske endast 100 kunna blifva antagna. Det skulle ju då vara
lämpligt, att genom Konungens befallningshafvande eller annorledes
meddelanden skickades ut till arbetarna i olika delar af
landet, eller att det på ett eller annat sätt kungjordes, att platserna
vid ifrågavarande byggnad verkligen äro i förväg disponerade.
Dessa, som nu på detta sätt samlas, äro ofta nog familjefäder;
jag bar råkat flera sådana, som lämnat hustru och barn
och kanske tagit sin sista sparpenning och gifvit sig i väg och
rest upp till arbetsplatsen, men sedan, när de icke fått något
arbete, måhända icke kunnat taga sig tillbaka igen. Det blir
ett fullständigt elände, som på detta sätt uppstår dels för den
arbetsföre arbetaren, som icke får arbete, sedan han ofta nog i
dagar vandrat genom landet, dels äfven för hans familj, som
sitter därhemma och är beroende af mannens arbete. Man bör
med hänsyn särskildt härtill uppmärksamma, i hvad mån man
kan åstadkomma lindring i detta afseende, antingen genom
arbetsförmedlingsbyråernas verksamhet eller därigenom, att Konungens
befallningshafvandes uppmärksamhet direkt fästes på
saken.

När dessa, som på detta sätt sökt arbete och varit lägrade
på platsen, sedan måhända erhålla anställning, få de i regel
själfva söka sig bostad, hvar de kunna. Jag känner sådana fall,
då arbetarna vid vinterns inbrott måste om morgnarna gå halfmilsvis
från den plats, där de kunnat blifva inhysta, för att
komma fram till arbetsplatsen. Vederbörande bolag ha icke
gjort någonting för att bereda arbetarna tillfälle att bo ordentligt.
Men icke nog med detta. Om man undersöker, hvar de
sålunda bo, finner man, att de måhända äro inhysta i lador,
som det blåser rätt igenom, och det är — om jag får begagna
det ordet — illavulet, och jag har knappast kunnat tänka mig,
att arbetare skulle kunna stå ut med sådana förhållanden. Jag
vill, med andra ord, säga, att det ligger ett visst ansvar på de
företag och de bolag, som, låt vara, att det kanske blott är för
ett eller två års tid, anställa arbetare i sin tjänst. Jag tror, att
det är af den allra största betydelse att, om så skall behöfva
ske, äfven genom lagstiftningen inpränta den saken. I hvarje
fall är spörsmålet af den beskaffenhet, att det icke kan lämnas
alldeles obeaktadt, hur illa dessa människor fara. På detta sätt
skapas ju ett missnöje, som sedermera tar sig uttryck på mångahanda
olika sätt.

Det är ett annat spörsmål, som står i samband med detta.
När det är en hel massa människor, som bo på en plats och
där lägra sig rundt omkring i gårdarna eller annorstädes, komma

Onsdagen den 29 maj.

33 Nr 55.

naturligtvis matvarorna i trakten att stiga i pris, och det blir Svar å
tillfälle för vederbörande att sko sig hur mycket som helst. Jag interpellation.
gjorde vid ett tillfälle en statistik öfver, hur på ett ställe mjöl- (Forts.)
ken steg i pris månad efter månad, till dess att priset slutligen
öfversteg stockholmspriset — det är ju oerhördt! Dessa människor,
som kommo dit med sina sparpenningar och kanske
fingo blott en liten arbetsförtjänst, därför att det var så stor
konkurrens om arbete, blifva naturligtvis ganska snart utblottade.

Äfven i fråga om lifsmedelsförsäljningen borde alltså någonting
åtgöras på dylika arbetsställen ifrån de bolag, för hvilka arbetet
skall utföras; detta synes mig vara tämligen påkalladt, förutom
att det äfven är andra viktiga hänsyn, nämligen af social
art, som man har att taga i betraktande, när det gäller samlingar
af så många arbetare.

Jag har velat begagna tillfället att framlägga dessa allmänna
synpunkter, som länge, på grund af hvad jag sett i olika delar
af landet, legat mig på hjärtat, för den händelse herr statsrådet
ville uppmärksamma saken något närmare.

Herr Månsson: Herr talman! Det var en sak, jag här väntade
skulle framkomma i samband med denna interpellation,
nämligen frågan om det sätt, hvarpå rekryteringen vid dessa
kraftverksbyggnader sker. Särskildt från Älfkarleby komma
oupphörligt klagomål öfver, att rekryteringen där af arbetare
sker på det sätt, att det är nästan omöjligt för dem i orten boende
att blifva anställda. De som bo i trakten säga, att vi, som
betala våra kommunalskatter och som höra hemma här, borde
åtminstone bemötas med någon hänsyn, när vi söka arbete.

Det klagas också öfver, att man vid kraftverksbyggnaderna
och statens byggnader i allmänhet följer de af arbetsgifvareföreningen
utsända svarta listorna och gallrar ut arbetare, som
sig omedvetet eller medvetet ha blifvit misshagliga för arbetsgifvaren
på en plats. Dessa arbetare äro långt ifrån alltid sådana,
som äro några orostiftare, utan det kan vara sådana arbetare,
som äro synnerligen goda och dugliga. Jag känner till
fall ifrån södra Dalarne, där exempelvis en arbetare gick omkring
på ett tjugutal ställen, och det icke blott i Dalarne, utan äfven
i Gästrikland och Hälsingland, för att söka arbete, men icke på
några villkor kunde få sådant. Detta måste ju förefalla underligt.
Jag känner till, hurusom arbetare, som på egen begäran
slutat sin anställning vid ett bruk och äro kända för att vara
dugliga och nyktra människor, icke kunnat få plats. En vacker
dag komma de till en ingenjör, som säger: Nej, hör ni pojkar,
det är icke värdt, att ni söker arbete här; gå ni hem igen till
det bruk, hvarifrån ni kommer, så skall ni nog få arbete igen!

De ha icke kunnat få något arbete, därför att de voro uppförda
på den s. k. svarta listan och brännmärkta, blott emedan vederAndra
Tcammarens protokoll 1912. Nr 55. 3

Nr 55. 34

Onsdagen den 29 maj.

Svar å börande arbetsgivare icke velat ha dem i sin tjänst. Det klainterpellation.
g&s öfver detta, och befolkningen har sina misstankar i detta
(Ports.) fall) och jag anser, att när så är, bör man vidtaga åtgärder för
att få saken undersökt och rättad.

§ 5.

Svar d Efter att ånyo hafva erhållit ordet, yttrade:

interpellation.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Schotte:
Ledamoten af kammaren, herr Hjalmar Branting, har fått till
mig framställa följande spörsmål:

1) »Anser herr statsrådet det lämpligt, att den ordning beträffande
ryska och finska medborgares öfvervakande i Sverige,
som föreskrefs genom kungl. cirkuläret af den 27 april 1906,
fortfarande bibehålies i gällande kraft?

samt, om denna fråga besvaras nekande,

2) Vill herr statsrådet vidtaga åtgärder för en skyndsam
ändring af hithörande förhållanden genom upphäfvande af ofvannämnda
cirkulär?»

I anledning häraf vill jag anföra, att, såsom interpellanten
också påpekat, cirkuläret den 27 april 1906 tillkommit under
alldeles särskilda förhållanden. Jag torde ej närmare behöfva
uppehålla mig vid desamma, utan allenast erinra om, att den
invasion af flyktingar från revolutionsrörelsen i Ryssland, som
på våren 1906 ägde rum hit till landet, var uppblandad med
förbrytareelement, för hvilkas öfvervakande, då lämpliga allmänna
lagbestämmelser icke funnos, ansågs påkalladt utfärda ifrågavarande
cirkulär.

Om cirkulärets förnyande under de närmast följande åren
har jag ingen anledning uttala mig, utan vill allenast omförmäla,
att polismyndigheten i Stockholm uppgifvit sig så tillämpa ifrågavarande
cirkulär, att främlingar, som skäligen kunnat misstänkas
hafva hitkommit af anledning cirkuläret innehåller, blifvit förständigade
att under de två första månaderna för sitt uppehåll
härstädes anmäla bostad och förvärfsmöjligheter å detektivstationen
en gång i veckan; och hafva dessa anmälningar, för att
ej hinder i vederbörandes ärliga utkomst skulle förorsakas, fullgjorts
på söndagar mellan klockan 11 och 1 på dagen. Tillfälle
har dock äfven beredts vederbörande att å annan dag och tid,
om så bättre för dem lämpade sig, fullgöra anmälningsskyldigheten.
Sedan denna veckoanmälning ägt rum, hafva de af antydda
främlingar, mot hvilka något anmärkningsvärdt icke förekommit,
befriats från skyldigheten att hvarje vecka fullgöra
förenämnda anmälningsskyldighet, men förständigats att andra
söndagen i hvarje månad fullgöra densamma under ett års tid.
Då denna sista anmälningsskyldighet upphört, hafva antydda

Onsdagen den 29 maj.

35 Nr 55.

främlingar befriats från vidare anmälningsskyldighet, men erinrats
om att anmäla ny bostad, därest ombyte af dylik skett.

Ifrågavarande anmälningsskyldighet har ålagts i medeltal
376 personer årligen.

När emellertid vid årsskiftet 1912 polismyndigheterna i
Stockholm kraftigt framhöllo, att den anmälningsskyldighet, som
genom cirkuläret ålagts främlingar från Ryssland och Finland,
alltjämt vore nödig för öfvervakande af därifrån inkommande
förbrytareelement, blef cirkuläret förnyadt tillsvidare under år
1912, dock med uttryckligt angifvande, att det skedde »i tilllämpliga
delar» och under antagande, att den invandringslag,
hvarpå arbetet pågick, skulle kunna föreläggas innevarande Riksdag,
hvarmed allmängiltiga bestämmelser om främlingars uppehållande
här i landet skulle vinnas och cirkuläret således bli
obehöfligt. I följd af den omfattande kritik, som lagrådet ägnat
förslaget till invandringslag, blef detta förslag emellertid ej färdigt
att föreläggas denna Riksdag, utan måste anstå till ett annat år.

Jag är fullt ense med interpellanten, att det nämnda cirkuläret,
tillkommet för vissa säregna förhållanden, icke längre än
oundgängligen är nödigt bör bibehållas, utan snarast möjligt
bör ersättas med de allmängiltigare bestämmelser i afseende å
främlingars öfvervakande, som må pröfvas nödiga. Cirkulärets
affattning är sådan, att dess tillämplighetsområde är ganska inskränkt;
det är inriktadt blott på främlingar från vissa länder;
anmälningsskyldighetens omfattning är ej närmare bestämd och
torde därför lätt bli godtycklig och tillämpas olika af olika polismyndigheter.

Tydligt torde vara, att på samma gång det är af betydelse
för ett förtroendefullt förhållande mellan oss och alla främmande
makter, att utländingars från olika länder behandling varder
reglerad genom kloka och i regel likartade lagbestämmelser, vi
dock icke kunna afsäga oss att gentemot inkommande främlingar,
som önska bosätta sig här, anordna den afvisningsrätt
eller den anmälningsskyldighet eller den öfvervakning, som i
förekommande fall rimligen kan ifrågasättas för att hindra främmande
förbrytareelements verksamhet här i landet. Bestämmelser
i sådant syfte, men af olika art, finnas också i nästan alla länders
lagstiftning.

Omedelbart efter riksdagens afslutande kommer arbetet med
invandringslagen att fortsättas för att komma till full klarhet
om de hufvudgrunder, efter hvilka en dylik svår och grannlaga
lagstiftning bör läggas. Därvid blir naturligtvis tillfälle att ytterligare
behandla ifrågavarande cirkulär; och skall jag därvid icke
underlåta att taga i öfvervägande, huruvida, i afbidan på invandringslagens
tillkomst, cirkuläret bör ersättas med andra,
mera allmängiltiga, men för inkommande främlingar mindre
betungande kontrollföreskrifter.

Svar d
interpellation.
(Forts.)

Nr 55. 36

Onsdagen den 29 maj.

Svar å
interpellation.
(Forts.)

Vidare anförde:

Herr Branting: Herr talman! Jag ber att till herr civilministern
få framföra mitt tack för det svar, som han gifvit på
den framställda, ganska viktiga frågan. De upplysningar, som
han lämnade, bekräfta ju till fullo, att här föreligger en rätt
stor fråga. Det meddelades ju, att icke mindre än 376 personer
årligen äro underkastade den skyldighet, som cirkuläret ålägger
desamma. Det är sålunda ingalunda några enstaka fall det
gäller, utan det är en ganska omfattande sak, som man här står
inför.

Det utlofvades nu af herr civilministern, att man snarast
möjligt skulle försöka erhålla sådana anordningar, hvarigenom
de nuvarande bestämmelserna kunde skaffas ur världen, och att
det icke skulle lämnas rum för det godtycke, som otvifvelaktigt
medföljer dessa bestämmelsers tillämpning genom underordnade
polismyndigheter, och som också faktiskt gång efter annan väckt
klagomål, som jag tror varit berättigade.

Nu har jag redan i interpellationen framhållit, att anledningen
till att denna sak endast kommit till det förberedande skede,
som den befinner sig i, ligger däri, att invandringslagen icke
har medhunnits till innevarande riksdag. Då denna sak sålunda
är berörd, skall jag be att få begagna detta tillfälle att fästa
uppmärksamheten på en sida af denna sak. Det är nog så
riktigt, som också framgick af herr civilministerns anförande, att
mot en »icke önskvärd» invandring kanske det måste kvarstå
hos de administrativa myndigheterna i en eller annan form det
utvisningshot, som de för närvarande ha som ett Damoklessvärd,
som svänger öfver dessa element. Men redan här kräfves det
nog alldeles bestämda garantier mot missbruk af en sådan maktbefogenhet.
Och det är enligt min uppfattning alldeles oriktigt,
om man skulle låta denna befogenhet utsträckas under en allt
för lång tid. När personer vistats här någon tid, så måste man
se till, att en verkligt rättslig procedur tillkommer, ifall det skall
bli tal om utvisning, och efter en längre tids vistelse kan det
sättas i fråga, huruvida utvisningsrätten öfverhufvud bör få
komma till tillämpning. Iakttager man icke dessa synpunkter,
så få vi faktiskt icke någon garanti mot sådana synnerligen
upprörande fall, som förekommit under de senaste åren. Jag
behöfver endast nämna fallet Haugstad från storstrejkens dagar,
namnet på den norskfödde ynglingen, som vistats i Sverige i all
sin tid, men lika fullt blef utvisad på grund af nu gällande
bestämmelser.

Alltså ligger tyngdpunkten på att åstadkomma rättsliga garantier
antingen på domstolsvägen såsom i England eller genom
verklig rättslig förhandling inför den högsta administrativa makten,
såsom fallet är i Schweiz. Redan rätten till utvisning som

37 Nr do.

Onsdagen den 29 maj.

regeringsprerogativ torde statsrättsligt sedt vara ganska omtvistad _ Svar d
i konstitutionella stater, där man har bestämmelser sådana som interpellation.
den vi ha i 16 § regeringsformen. Denna rätt må kunna < or ■>
sägas existera staterna emellan, där den icke påverkas af traktater,
men den enskilde utländingens rättsliga ställning, då han
vistas i ett land, är väl beroende af landets konstitution, och jag
känner icke för Sveriges del någon bestämmelse, hvarigenom han
skulle hafva en sämre särställning i detta afseende.

Såsom ett litet kuriosum ber jag få påpeka ett förhållande,
som råder här, nämligen att utländingar, äfven andra än ryssar,
få vid uppvisning hos myndigheterna i Stockholm sina pass påtryckta
en stämpel, å hvilken det står: »gäller ej utom Stockholm».
Det förefaller mig kuriöst, att man, på sätt ordalydelsen
angifver, ger sig till att ändra en annan stats medgifvande till
den kraft det hafva kan. Naturligtvis hafva vederbörande rätt
att ålägga utländingar visering af passet på hvarje ort, där så
anses nödigt, men den formulering, som här officiellt användes,
går tydligen icke så litet därutöfver.

Jag skall be att med anledning af ett yttrande, som förekom
i herr civilministerns anförande, då han framhöll önskvärdheten
af ett förtroendefullt förhållande till alla främmande makter
och således det olämpliga i att någon särskild makt utpekas,
som i det ännu gällande cirkuläret, särskildt få ansluta mig till
detta uttalande af honom. Det har man just i dessa dagar, vill
jag tillägga, så mycket mera skäl att betona, när man finner,
att en svensk man, som ett visst parti här utnämnt i viss mån
till öfverpatriot, såsom det vill synas icke af annat motiv än
sårad fåfänga, icke tvekar att kasta fram sina privata funderingar,
sina rodomontader och skräckmålningar för en europeisk publik.

Det vore önskvärdt, enligt min mening, om regeringen något
följde med denna sak och på lämpligt sätt upplyste, hvad doktor
Sven Hedin är såsom politiker här i landet och hvad han icke
är. Jag är viss om att regeringen i likhet med hvad fallet är
med oss alla ogillar och beklagar ett dylikt uppträdande som
det, hvarpå jag här syftar.

Jag her för öfrigt för att återvända till ämnet att få säga,
att ju snarare och grundligare det kan blifva slut på den trafik,
som för närvarande drifves i skydd af den gamla förordningen
af 1906, och ju förr dessa missförhållanden kunna skaffas ur
världen desto bättre. Det har icke ländt vårt land till heder,
att de så länge bestått. Det är icke den nuvarande regeringens
skuld, att så varit fallet, men det är önskvärdt, att den nuvarande
regeringen så snabbt och så eftertryckligt som möjligt gör
hvad den kan för att den rättelse, som bör ske i detta fall,
vidtages.

Nr 55. 38

Onsdagen den 29 maj.

§ 6.

Föredrogos hvart efter annat:

statsutskottets memorial, nr 134, med förslag till gratifikationer
till de vid innevarande riksdag hos kamrarna anställda
tjänstemän m. fl.;

bevillningsutskottets betänkande, nr 48, angående beräkning
af bevillningarna för år 1913;

sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets memorial,
nr 2, med hemställan om anvisande af ersättning åt sammansatta
bevillnings- och jordbruksutskottets sekreterare och vaktmästare
; samt

jordbruksutskottets memorial, nr 107, med förslag till sammanjämkning
af kamrarnas skiljaktiga beslut i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition angående bestämmelser för användningen
af kronans område å viss del af Vaxön, jämte två i ämnet
väckta motioner.

Kammaren biföll hvad utskotten i nämnda memorial och
betänkande hemställt.

S ''•

Anmäldes och godkändes följande förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen, nämligen:

från bankoutskottet:

nr 245, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående
pensionsreglering för rektorerna vid de allmänna läroverken,
dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 246, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa ändringar i staten för folkskollärarnas pensionsinrättning;
och

nr 247, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i lagen den 11
oktober 1907 angående civila tjänstinnebafvares rätt till pension;

från lagutskottet:

nr 271, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående expropriation i vissa fall af torp och andra
lägenheter å rekognitionsskogshemman m. m.;

Onsdagen den 29 maj.

39 Nr 55.

från j ordbruksutskottet:

nr 248, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ordnande af den högre skogsundervisningen m. m.;

nr 249, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af områden från förra korpralsbostället Asby nr 1
i Östergötlands län;

nr 250, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af vissa områden från förra fänriksbostället Hålfredstorp
nr 1 i Kalmar län;

nr 251, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om skogsvårdsafgift;

nr 252, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa kompletteringsarbeten vid statens veterinärbakteriologiska
anstalt;

nr 253, i fråga om åtgärder för vinnande af större öfverskådlighet
angående de verkliga inkomsterna från statens jordbruksdomäner
m. m.;

nr 254, angående driftkostnaderna för statens produktiva
fonder i hvad angår jordbruksärendena;

nr 264, angående regleringen af utgifterna för kapitalökning
i hvad angår jordbruksärendena;

nr 266, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om rätt till jakt äfvensom åtskilliga i ämnet väckta
motioner; och

nr 267, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till grunder för tillgodogörande af kronans jakträtt; samt

från Riksdagens kansli:

nr 259, angående vidtagande af åtgärder till värnpliktiges
skyddande mot förlust af innehafda anställningar i statens tjänst
eller vid dess arbetsföretag på grund af inkallande till tjänstgöring; nr

260, angående vidtagande af åtgärder i syfte att dagtraktamente
må i vissa fall utgå till officerare och underofficerare
vid tjänsteresa med trupp af värnpliktige;

nr 261, angående utfärdande af vissa bestämmelser, afseende
lättnader vid inbetalning af kronoutskylder;

nr 262, angående sådan planläggning af statens och kommunernas
arbeten, att största möjliga antal arbetare beredes
arbete under tider och perioder, då större arbetslöshet inträder; och
nr 263, angående åtgärder mot jordkulturens ödeläggelse
genom försumpning.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Nr 55. 40

Torsdagen den 30 maj.

§ 9-

Till bordläggning anmäldes statsutskottets memorial, nr 135,
angående statsregleringen för år 1913.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,60 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Torsdagen den 30 maj.

Kl. 8 e. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde af herr vice
talmannen.

§ 1.

Justerades protokollet för den 24 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogs statsutskottets memorial, nr 135, angående statsregleringen
för år 1913; och biföll kammaren därvid hvad utskottet
i detta memorial hemställt.

§ 3.

Anmäldes och godkändes följande förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen, nämligen:

från statsutskottet:

nr 4, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
fjärde hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvarsdepartementet
;

nr 5, angående regleringen af utgifterna under riksstatens

Torsdagen den 30 maj. 41 Nr 55.

femte hufvudtitel, innefattande anslagen till sjöförsvarsdepartementet; nr

6, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet;

nr 7, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;

nr 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
åttonde hufvudtitel, innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet;
och

nr 232, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående vissa utgifter för kapitalökning,
i hvad angår civildepartementsärenden; samt

från jordbruksutskottet:

nr 9, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
nionde hufvudtitel, innefattande anslagen till jordbruksdepartementet;
och

nr 265, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
bestämmelser för användningen af kronans område å viss del af
Yaxön, jämte en i ämnet väckt motion.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial, nr 136, angående den nya riksstaten;
och

bankoutskottets memorial, nr 47, med förslag till nytt reglemente
för riksgäldskontoret.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 8,19 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Nr 55. 42

Fredagen den 31 maj.

Fredagen den 31 maj.

Kl. 10,16 f. m.

Förhandlingarna leddes vid detta sammanträde af herr vice
talmannen.

§ I -

Föredrogos hvart för sig:

statsutskottets memorial, nr 136, angående den nya riksstaten;
och

bankoutskottets memorial, nr 47, med förslag till nytt reglemente
för riksgäldskontoret.

Kammaren biföll hvad utskotten i nämnda memorial hemställt.

§ 2.

Anmäldes och godkändes bankoutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser

dels till Konungen, nr 269, med reglemente för riksgäldskontoret;
och

dels till fullmäktige i riksgäldskontoret, nr 270, med reglemente
för riksgäldskontoret.

Vidare anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till
Riksdagens skrifvelser till Konungen:

nr 272, angående statsregleringen för år 1913 och sättet för
anvisande af vissa anslagsbelopp; och

nr 273, med öfverlämnande af ny riksstat.

§ 3.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till
paragrafer i riksdagsbeslutet:

Fredagen den 31 maj.

43 Nr 55.

nr 47, i afseende å statsregleringen och rörande de med
statsverket gemenskap ägande ämnen;

nr 69, angående ändrad lydelse af 8 och 52 §§ i förordningen
den 18 september 1908 angående stämpelafgiften;

nr 70, angående förslag till förordning om vissa ändringar
i 8, 39 och 52 §§ af förordningen den 18 september 1908 angående
stämpelafgiften;

nr 71, angående förordning om provianteringsfrilager;
nr 72, angående införande i gällande tulltaxa af vissa bestämmelser
rörande förtullning från frihamn eller frilager;

nr 73, angående förordning om ändrad lydelse af § 3 mom.
6 i förordningen den 6 augusti 1894 angående mantalsskrifning;

nr 75, angående åtgärder till förekommande af viss skadegörelse
å ungskog;

nr 76, angående utredning rörande den norrländska fiskarbefolkningen
s bostadsförhållanden;

nr 77, angående utredning och förslag i fråga om upplåtande
till försäljning af vissa kronoegendomar;

nr 78, angående dels anvisande af medel till utförande under
senare hälften af år 1912 eller förra hälften af år 1913 af en
försöksmobilisering och därmed sammanhängande öfningar, dels
förslag till lag om vapenöfningar under senare hälften af år 1912
eller förra hälften af år 1913 för utrönande af härens krigsberedskap
(mobiliseringsöfningar), dels ock förslag till förordning
om understöd i vissa fall åt värnpliktigs familj (familjeunderstöd)
under nämnda mobiliseringsöfningar;

nr 79, angående ändrad lydelse af vissa delar af gällande
förordning med tulltaxa för inkommande varor;

nr 80, angående expropriation i vissa fall af torp och andra
lägenheter å rekognitionsskogshemman m. m.;

nr 81, angående anslag till ett centralt ämbetsverk för
sociala ärenden, socialstyrelsen;

nr 82, angående förslag till lag om arbetarskydd;
nr 83, angående pension åt bankinspektören R. H. Benckert;
nr 84, angående beredande af visst årligt understöd åt förre
arbetsledaren vid telegrafverket H. A. Olsson;

nr 85, angående förordningar om frilager och om ändrad
lydelse af vissa paragrafer i förordningen om frihamn;

nr 86, rörande förslag till förordning angående tullrestitution
i vissa fall vid återutförsel af utländsk vara;

nr 87, angående pensionsreglering för rektorerna vid de
allmänna läroverken;

nr 88, angående vissa ändringar i staten för folkskollärarnas
pensionsinrättning;

nr 89, angående ändrad lydelse af 5 och 6 §§ i lagen den
11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till
pension;

Nr 55. 44

Fredagen den 31 maj.

nr 90, angående reglemente för riksgäld skontoret;
nr 91, angående ändringar i tullbehandlingen af vissa varor;
nr 92, angående lag, innefattande ändring i vissa delar af
lagen den 5 juni 1909 om förbud mot handels idkande å söckendag
utöfver viss tid;

nr 93, angående anslag till anordnande af inspektion öfver
elektriska anläggningar för belysning eller arbetsöfverföring;

nr 94, rörande lag angående flottning af skogsalster i gränsfloderna
Torneå och Muonio samt lag angående ändrad lydelse
af 14 § i förordningen om allmän farled den 30 december 1880;

nr 95, angående upplåtelse af kronan tillhöriga jordägarandelar
i grufvor;

nr 96, angående val af två fullmäktige i riksbanken och
tre fullmäktige i riksgäldskontoret samt suppleanter för Riksdagens
samtliga fullmäktige i nämnda verk;

nr 97, angående förslag till lag om skogsaccis och om virkestaxering; nr

98, angående förordning om ändrad lydelse af 1, 3 och
7 §§ af förordningen den 18 september 1908 angående stämpelafgiften; nr

99 angående anvisande af anslag till understödjande af
sjukkassor;

nr 100, angående anslag till anordnande af yrkesinspektion;
nr 101, angående lag om ändrad lydelse af 80 § i lagen
den 22 juni 1911 om ekonomiska föreningar samt lag om ändrad
lydelse af 8 § i lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister,
firma och prokura;

nr 102, angående lag om ändrad lydelse af 11 kap. 9, 24
och 38 §§ rättegångsbalken;

nr 103, angående upplåtelse af rätt till bearbetande af icke
inmutningsbara mineralfyndigheter å kronojord;

nr 104, angående afstående eller upplåtelse i vissa fall af
mark från kronoegendomar;

nr 105, angående utarbetande och framläggande af förslag
till en svensk utvandringslag;

nr 106, angående ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken;
nr 107, angående förslag till lag om ändrad lydelse af 15
kap. 22 och 24 §§ strafflagen;

nr 108, angående förordning om skogsvårdsafgift;
nr 109, angående lag om rätt till jakt;

nr 110, angående förslag till grunder för tillgodogörande af
kronans jakträtt;

nr 111, angående rätt för Riksdagens ledamöter att åtnjuta
ersättning för resa under pågående riksdag till hemorten
och åter;

nr 112, angående åtskilliga på grund af § 89 regeringsformen
väckta frågor;

45 Nr 55.

Fredagen den 31 maj.

nr 113, angående förslag till pensionering af distrikts- och
länsveterinärer m. m.;

nr 114, angående lag om ändrad lydelse af § 34 värnpliktslagen; nr

115, angående vissa nya bestämmelser i afseende å mått
och vikt;

nr 116, angående lag, innefattande förbud i visst fall mot
värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete;
nr 117, angående statsregleringen;

nr 118, angående lag om ändring i vissa delar af sjölagen
samt lag om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 12 juni 1891,
innefattande vissa bestämmelser om sjöfynd;

nr 119, angående lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer
i värnpliktslagen samt förordning om understöd i vissa fall åt
värnpliktigs hustru och barn (familjeunderstöd);

nr 120, angående förslag till lag om aflösning af vissa frälseräntor,
lag om sammanläggning af frälseränta med den fastighet,
hvaraf räntan utgår, lag om ändrad lydelse af 11 kap. 2 §
jordabalken, lag om ändrad lydelse af 18 § i förordningen den
16 juni 1875 angående lagfart å fång till fast egendom, lag om
ändrad lydelse af 61 § i förordningen den 16 juni 1875 angående
inteckning i fast egendom och lag om ändrad lydelse af förordningen
den 20 juli 1855 angående kronans rätt vid återbetalning
af lån, som blifvit i jordebok antecknade;

nr 121, angående anslag till fortsatt utveckling af statens
telegraf- och telefonväsende;

nr 122, angående anvisande af medel till inköp af mark för
utvidgning af vissa järnvägsstationer;

nr 123, angående anvisande af medel för fortsättande af arbetet
med utläggning af ytterligare ett järnvägsspår mellan Göteborg
och Alingsås;

nr 124, angående anslag till anskaffande af ny rörlig materiel
vid statens redan trafikerade järnvägar;

nr 125, angående anslag till fortsättning af statsbanan
J ärna—N orrköpin g;

nr 126, angående anslag till fortsättning af statsbanan Ulriksfors—Volgsjön; nr

127, angående anvisande af medel till fortsättande af
statsbanan Älfsby—Piteå;

nr 143, angående kapitalökning för fonden för fiskerinäringens
befrämjande;

nr 144, angående ökning af norrländska nyodlingsfondens
kapital;

nr 145, angående kapitalökning för jordförmedlingsfonden;
nr 146, angående ökning af fonden för befrämjande af
handtverk och därmed jämförlig mindre industri;

Nr 55. 46

Fredagen den 31 maj.

nr 147, angående dispositionen af besparingarna å hufvudtitlarna; nr

148, angående utbetalning af anslag till riksdags- och
revisionskostnader;

nr 149, angående afsättning för järnvägslånefonden;
nr 150, angående afsättning för lånefonden för tjänstemannasamhället
vid Mörby;

nr 151, angående kreditivsummorna;

nr 152, angående afsättning till fonden för att underlätta
åstadkommande af bibanor inom vissa delar af riket;

nr 128, angående anslag till fortsättning af statsbanan
Veittijärvi—Karungi—Matarengi;

nr 129, angående anläggning af en statsbana mellan Sveg
och Brunflo;

nr 130, angående fortsatt arbete med utläggning af ytterligare
ett järnvägsspår mellan Rönninge och Järna;

nr 131, angående tilläggsanslag för redan utförda anläggningar
vid Trelleborgs ångfärjestation;

nr 132, angående anvisande af medel för införande af elektrisk
drift å bandelen Kiruna—Riksgränsen;

nr 133, angående anvisande af medel för anläggning af

en ny farled mellan Vänersborg och Göteborg;

nr 134, angående anvisande af medel för anläggning af

ledningar för distribuering af elektrisk energi från statens kraftverk
vid Trollhättan;

nr 135, angående anslag till förekommande af driftstöringar
på grund af isbildning i Göta älf;

nr 136, angående anvisande af medel för inköp af inven tarier

för Trollhätte kraftverk;

nr 137, angående anvisande af medel till uppförande af

en elektrisk kraftstation vid Porjusfallen;

nr 138, angående anvisande af medel för anläggning af ett
statens kraftverk vid Älfkarleby;

nr 139, angående anvisande af medel till anläggning af ledningar
för distribuering af elektrisk energi från statens kraftverk
vid Älfkarleby;

nr 140, angående inköp för statens räkning af Södertälje
kanal- och slussverksaktiebolags egendom;

nr 141, angående kapitalökning för odlingslånefonden för år
1913; och

nr 142, angående ökning af egnahemslånefondens kapital.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag.

47 Nr 55.

Fredagen den 31 maj.

§ 5.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr Widén, som yttrade: Herr talman! Jag ber att få
hemställa, det kammaren måtte besluta att uppdraga åt de ledamöter
af kammaren, som representera Stockholms stad, att jämte
de öfriga kammarens ledamöter, som kunna vara i bufvudstaden
närvarande, verkställa justering af de kammarens protokoll, som
nu vid riksdagens slut befinnas vara ojusterade.

Denna hemställan bifölls af kammaren.

§ 6.

Kammarens ledamöter, hvilka af Kungl. Maj:t blifvit kallade
att denna dag efter bevistad gudstjänst infinna sig å rikssalen,
där riksdagen komme att afslutas, afgingo nu till slottskapellet
för åhörande af riksdagspredikan. Efter gudstjänstens
slut begåfvo sig kammarens ledamöter till rikssalen, där jämväl
Första kammarens ledamöter infunno sig.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet Schotte
uppläste där Kungl. Maj:ts förordnande för hans excellens herr
statsministern Staaff att å Kungl. Maj:ts vägnar afsluta riksdagen.

Sedan härefter kamrarnes undersåtliga vördnad och välönskningar
blifvit af herr talmannen i Första kammaren och
herr vice talmannen i Andra kammaren framförda samt herr
statsrådet och chefen för civildepartementet uppläst Riksdagens
beslut, förklarade hans excellens herr statsministern riksdagen
vara afslutad.

§ ?•

Efter det herr vice talmannen och kammarens ledamöter
återkommit till kammarens samlingsrum, tog herr vice talmannen
afsked af kammarens ledamöter med följande ord:

Mina herrar! Sedan Riksdagen nu blifvit på grundlagsenligt
sätt utaf Konungen hemförlofvad, återstår det blott för
mig, till följd af vår högt värderade talmans fortfarande sjukdom,
att för sista gången under detta riksmöte från denna
plats uttala de ofta så förlösande orden: »Behagar kammaren
nu åtskiljas?»

Men innan jag fullgör denna miu offentliga plikt, har jag
ett för mig särdeles kärt och angenämt uppdrag att utföra.
Talmannen har nämligen anmodat mig att till denna kammares
samtliga ledamöter, såväl de frånvarande som de närvarande,

Nr 55. 48

Fredagen den 31 maj.

framföra en hjärtlig hälsning under uttalande af hans uppriktiga
tack för all den vänskap, som har kommit honom till del från
kammarens sida och som särskild! tagit sig uttryck uti det lifliga
deltagande, som visats honom under denna hans senaste sjukdom.
För oss alla är det en ovärderlig tröst att i detta ögonblick,
då vi sakna vår afhållne talman ibland oss och då vi ej
få som vanligt höra hans välkända, välljudande och vältaliga
stämma, dock veta, att han nu befinner sig på bättringsvägen
och att han har godt hopp att inom kort få njuta välbehöflig
hvila och lugn uti sitt landtliga hem, dit han helt visst följes
af denna kammares bästa välönskningar och tacksamma känslor
för hans mångåriga och plikttrogna verksamhet som denna kammares
talman, en verksamhet, som vi alla hoppas det måtte
förunnas honom att ännu under många år få utöfva med samma
oförtröttade nit och samma stora skicklighet som under de
gångna åren.

Må det också tillåtas mig att personligen till kammarens
ledamöter, såväl de gamla som mina nyförvärfvade vänner, få
framföra ett hjärtligt tack för all den vänskap, som blifvit mig
bevisad, och särskild! för all den välvilja och allt det öfverseende,
som kommit mig till del vid de tillfällen, då det ålegat
mig att föra talmansklubban.

Då vi nu skiljas, sker det helt visst med det lugna medvetandet,
att en hvar efter bästa förstånd och förmåga sökt
sträfva för vårt gemensamma mål, nämligen ett älskadt fäderneslands
lycka och väl. Drygt och ansträngande har vårt arbete
varit och för mången helt visst också förenad! med ej obetydliga
personliga uppoffringar, men ringa och obetydande äro ej heller
de resultat vi vunnit under detta riksmöte; stora och viktiga
frågor hafva här funnit sin lösning på ett, som vi alla hoppas,
för vårt älskade fädernesland lyckobringande sätt. Med spänning
har man motsett denna den första Riksdag, vald på den allmänna
rösträttens grund och med de båda kamrarna förnyade
efter den nyantagna valprincipen. Eu opartisk domare kan helt
visst icke förneka, att denna Riksdag i sanning väl hållit måttet.
Med de nya medlemmar, som tillkommit, har Riksdagen tillförts
betydande krafter och initiativrikedom, men den har ej heller
förnekat den sans och måtta, den aktning för andras åsikter,
som alltid varit utmärkande för den svenska Riksdagen och som
gjort den till ett mönster för andra folkrepresentationer.

Glesa äro våra leder i detta afskedets ögonblick. De flesta
af våra kamrater hafva redan återvändt till de väntande hemmen.

Måtte ni nu alla uti edra kära hem få finna välbehöflig
hvila och vederkvickelse, så att ni må kunna till nästa riksmöte
återkomma med stärkta och förnyade krafter till fortsatt framgångsrikt
arbete för Sveriges land och folk, dess sanna framtida
lycka och väl.

Fredagen den 31 maj.

49 Nr 55.

Härpå svarade herr Hansson i Solberga: Herr vice talman!
När min företrädare vid af slutningen af sistlidne års riksdag
från denna plats aftaekade herr talmannen, yttrade han bland
annat: »Då vi nu efter slutadt riksdagsarbete säga hvarandra
farväl, ha vi att blicka tillbaka på en lång, afslutad period af
svenska Riksdagens historia. De män, som samlas här år
1912, komma att hafva sina mandat grundade på en helt annan
bas, än det vi haft.»

Sedan dess har nu jämt ett år förflutit. Den nya riksdagsordningen
med ty åtföljande vallag har vid de hösten 1911
skedda valen tillämpats. Såväl de förutvarande äldre valmännen
som de genom rösträttens utsträckning nya valmännen ha genom
valen till Andra kammaren gifvit sitt utlåtande. År 1912 kom,
och nu är den första riksdagen af treårsperioden afslutad.
Hvad vi därunder än hafva beslutat, är att hoppas, att det
skall lända vårt kära fosterland till nytta och välsignelse. Dock
tillhör det icke oss att därom döma, utan det blir ett blad i vår
historia, som kommer att därom förtälja.

Men det var icke endast detta jag ville uttala, utan mig
tillkommer det äfven att vid afskedets stund till eder, herr vice
talman, få frambära Andra kammarens vördnadsfull och varma
tack för det nit och den plikttrohet, hvarmed Ni under den tid
kammarens förhandlingar af eder till följd af kammarens ordinarie
talmans sjukdom och i öfrigt vid dennes förfall varit ledda,
skött edert ansvarsfulla värf. Tillika önska vi eder en angenäm
och treflig sommar och anhålla att få vara i eder vänliga hågkomst
inneslutna. Ett hjärtligt tack.

Men innan jag slutar, kan jag ej annat än djupt beklaga,
att vår ordinarie talman af sjukdom är hindrad närvara, och
jag vill i dagens protokoll ha förvaradt vår hjärtliga tacksamhet
till honom för hvad han icke endast under denna riksdag uträttat
utan ock för den långa tid han förut fört klubban i Andra
kammaren såsom dess talman, och uttala kammarens önskan om
hans snara tillfrisknande.

Herr vice talmannen och kammarens ledamöter utbytte härefter
afskedshälsningar och åtskildes.

In fidem
Per CronvaU.

Andra hammarens protokoll 1912. Nr 55.

4

Nr 55. 60

Fredagen den 7 juni.

Fredagen den 7 juni.

Kl. 11 f. m.

Sedan Andra kammaren genom beslut den 31 nästlidna maj
åt representanterna för Stockholms stad samt dem af kammarens
öfriga ledamöter, som efter riksdagens afslutaude befunne sig
kvar i hufvudstaden, uppdragit att justera de kammarens protokoll,
hvilka vid riksdagens afsilande återstodo ojusterade, hade
tillkännagifvande, att nämnda justering komme att denna dag
kl. 11 f. m. försiggå i kammarens läsrum, blifvit vederbörligen
utfärdadt; och tillstädeskommo uu på utsatt tid följande kammarens
ledamöter:

Herr Byström,

» Branting,

» Lindqvist i Stockholm,

» Tengdahl,

» Cederborg,

» Pettersson i Södertälje,

» Wallin och
» Persson i Tällberg.

De protokoll, som hållits vid kammarens sammanträden den
28, den 29, den 30 och den 31 nästlidna maj, upplästes och
blefvo af kammarens tillstädesvarande ledamöter godkända.

In fidem
Per Cronvall.

Rättelse •-

i Andra kammarens protokoll nr 40.

Å sid. 59 sista raden och sid. 60 r. 4 skall siffran 100 utbytas mot 200.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1912.