1912. Andra kammaren. Nr 47

ProtokollRiksdagens protokoll 1912:47

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1912. Andra kammaren. Nr 47.

Onsdagen den 15 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och
leddes äfven nu förhandlingarna af herr vice talmannen.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att ledamoten af Riksdagen Andra kammare E. F. Hellberg
till följd af katarr i mellanörat är i behof af 14 dagars ledighet
från riksdagsarbetet, intygas härmed.

Stockholm den 15 maj 1912.

Flodquist,
leg. läkare.

§ 2.

Herr statsrådet Berg aflämnade Kungl. Maj:ts proposition
angående löneförbättring för år 1913 åt andre läraren i byggnadslära
vid Chalmers läroanstalt.

Denna proposition bordlädes på begäran.

§ 3.

Till afgörande förelåg nu Andra kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande nr 12, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kuugl. Maj:t i fråga om den till handelsflottans pensionsanstalt
utgående s. k. föringsersättningen.

I en inom Andra kammaren väckt motion, nr 188, som
hänvisats till behandling af dess andra tillfälliga utskott, hade
Andra hammarens protokoll 1912. Nr 47. 1

Ang. den till
handelsflottans
pensionsanstalt
utgående
s. k.
föringsersättningen.

Nr 47. 2

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ang. den till herrar Indébetou, Ödman och Lithander hemställt, att Riksdagen
tans^ensions v^e ■* skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t
angtaUutgd- täcktes snarast möjligt utreda i hvad mån handelsflottans penende
s. k. sionsanstalt på grund af otidsenliga beräkningsgrunder af den
föringsersätt- så kallade föringsersättningen gått miste om enligt statsmakternas
mngen. beslut densamma tillkommande tullmedel samt därefter låta godt(Forts.
) gorå anstalten sådan eventuell förlust och fastställa nya och efter
nutida förhållanden anpassade beräkningsgrunder för denna
föringsersättning.

Utskottet hemställde, att förevarande motion ej måtte till
någon Andra kammarens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, gaf herr talmannen
på begäran ordet till

Herr Indebetou, som yttrade: Herr vice talman, mina

herrar! Den här föreliggande frågan är ju af en så säregen art
och representerar ett sådant specialintresse, att man icke kan
begära, att kammarens ledamöter i allmänhet skola haft tillfälle
att ägna frågan någon djupare eller mera ingående uppmärksamhet,
och detta så mycket mindre på denna tid, då vi äro så
öfverhopade af många andra frågor. Men då den representerar
en yrkesgren, sjömansyrket, som är en af de sämst ställda, så
tror jag icke, att jag förgäfves vädjar till kammarens öra, om
jag ingår på en närmare redogörelse för hvad frågan i själfva
verket innebär.

Jag får då börja med att erinra om, hurusom i midten af
1600-talet sjöfolket hade rätt att införa vissa varor från utländsk
ort tullfritt. Denna rätt togs ifrån dem år 1748, och de erhöllo
då i stället den s. k. föringsersättningen, en ersättning, utgående
i kontanta medel i stället för rätten att hit till landet införa
varor tullfritt. Denna föringsersättning går igen ända upp till
närvarande tid och återfinnes i den nuvarande kungl. förordningen
för handelsflottans pensionsanstalt. Sjöfolket fick denna
ersättning på så sätt, att folket erhöll densamma genom tulltjänstemän
vid afmönstring å sjömanshusen. Den beräknades
dels efter fartygets storlek, dels efter den utländska trade, hvarifrån
fartjrget kom, och dels med hänsyn till manskapets ställning
om bord. Detta var en besvärlig procedur för tullverket,
som vid hvarje afmönstring fick räkna ut, hvad hvarje man
skulle ha, och å andra sidan inneburo icke de bidrag, sjöfolket
erhöll, den fördel för detsamma, som man tänkt sig. För att
undandraga tullverket besväret härmed och samtidigt hjälpa sjömännen,
föreläde Kungl. Maj:t Rikets Ständer år 1863 ett förslag
att upprätta en pensionsanstalt för handelsflottan och att indraga
föringsersättningen. Kungl. Maj:t utfärdade sedan i öfverens -

Onsdagen den 15 maj, e. m.

3 Nr 47.

stämmelse med ständernas beslut år 1864 ett reglemente, hvari Ang. den till
i detalj villkoren för sjöfolket att bli pensionsberättigadt voro handelsflotintagna.
Reglementet uppdelar sjöfolket i fyra klasser. I befäl- anstalt Ztgdhafvareklassen,
skeppare af första klassen, utgå pensioner till ende s. k.
belopp af 160 kronor om året; i andra klassen, skeppare af an- /äringsersättdra
klassen, med 120 kronor om året, i tredje klassen, styrmans- ningen.

och maskinistklassen, med 100 kronor om året och i matros- och (Forts.)

eldareklassen med endast 60 kronor om året. Vidare bestämdes,
att de tre förstnämnda grupperna skulle hafva 100 pensionsrum
hvardera, under det att den sista gruppen skulle hafva icke
mindre än 600 pensionsrum. Det är naturligt, att för dåtida
förhållanden voro dessa pensioner bättre afvägda till sina proportioner
än de nu äro, och att pensionernas antal mera passade
då än för nutida förhållanden.

För att få medel till denna pensionsanstalts upprätthållande
beslöto Ständerna, såsom jag nämnde, år 1863, att en summa af

24.000 kronor skulle årligen utbetalas af tullmedel till denna
anstalt. Siffran 24,000 motsvarar ungefär den summa, som under
föregående år utbetalats i föringsersättning inom landet, d. v. s.
den kontanta ersättning till sjöfolket, som då indrogs till anstalten.
Men detta kunde icke förslå på långt när till alla pensionsrummen,
hvarför Ständerna beslöto, att det årligen skulle
utgå ytterligare 25,000 kronor af allmänna medel och 25,000
kronor af handels- och sjöfartsfonden eller sammanlagdt 74,000
kronor. Därjämte skulle pensionsanstalten af tullmedel erhålla

1.000 kronor för hvarje 5,000-tal gamla läster, hvarmed den i
utrikes trade gående svenska handelsflottan ökades.

Dessa 24,000 kronor, som jag nyss nämnde, motsvarade
äfven lastningsförmågan hos vår dåvarande handelsflotta i utrikes
fart, eller 120,000 gamla läster. Därvid gällde då liksom
än i dag, att om fartyg ginge en eller 50 gånger mellan Sverige
och utlandet, skulle det dock räknas, som om fartyget ginge
endast en gång på utrikes fart. Sålunda upptages i begreppet
utrikes fart ett fartygs resa icke mer än en gång, äfven om fartyget
gör upprepade resor mellan Sverige och Danmark såsom
i Öresund eller mellan Trelleborg och Sassnitz. Detta passade
för dåtida förhållanden, då segelfartygen voro öfvervägande till
antalet, men det är något annat nu.

År 1871 ändrades bestämmelserna något, så att de 25,000
kronor, som utgingo af allmänna medel, och de 25,000 kronor,
som utgingo från handels- och sjöfartsfonden, komme att utgå
direkt af tullmedel, hvarigenom tullverket komme att uppehålla
pensionskassan, liksom tullverket förut haft skyldighet att till
sjöfolket utbetala föringsersättningen.

Jag tror, att allt gått bra, att icke någon motion kommit
fram och att inga klagomål hörts af, om man bibehållit den
gamla beräkningen af läster, men detta gjorde man icke, utan

Nr 47. 4

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Ang. den till fa 1874 utfärdade Kungl. Maj:t en förordning, att den dåvarande
handelsflot- beräkningen af fartygs lastningsförmåga efter läst skulle utbytas
anstalt utgå- mot en beräkning efter registerton, och härifrån härleda sig alla
ende s. k. svårigheterna. Kungl. Maj:t utfärdade då en bestämmelse, att
föringsersätt-en nyläst skulle anses motsvara 3,14 registerton för segelfartyg
ningen. ocb 4,5 registerton för ångare, d. v. s. Kungl. Maj:t uppskattade
(Forts.) pä den tiden ett segelfartygs lastningsförmåga per registerton

till mera än en ångares, under det att det nu för tiden är tvärtemot.
Jag kan icke neka till, att dessa siffror för dåtida förhållanden
voro ganska väl afvägda. Dock hördes det opposition
redan då. Lotsverket klagade redan år 1875, att dess beräkningar
voro omoderna, emedan de troligen voro gjorda med hänsyn
till fartyg, byggda på 1860-talet. Om man tänker på den
utveckling, handelsflottan genomgått sedan dess, inser man, att
man icke år 1912 kan räkna efter de förhållanden, som voro
rådande på 1860-talet. Resultatet af dessa siffror, omsatta i ton,
skulle blifva, att dåtida segelfartyg skulle lasta 1,35 viktton på
hvarje kubikenhet registerton, men ångare endast 0,97 viktton,
eller icke fullt 1,000 kg. på hvarje kubikenhet registerton.

Enligt nutida beräkningar, hvilket äfven framgår af skeppsmätningsöfverkontrollören
Larssons i utskottets betänkande intagna
skrifvelse, skulle fartygs lastningsförmåga uppgå till, för
segelfartyg 1,6 och för ångare till ungefär 2 ton per reg. ton.
Dåtida fartyg, det vill säga lastångare, voro i allmänhet af trä
och byggda på järnspant och hade stora, tunga maskiner, som
konsumerade ungefär dubbelt så mycket kol som ångarna nu
göra. Följden var naturligtvis den. att lastångarna fingo offra
så mycket af lastningskapaciteten för maskiner och kol, att de
därför blefvo sämre ställda. Men nuförtiden är det motsatt
förhållande. Jag tänker mig, att om vi hade ångare af samma
konstruktion som då, men med nutida maskiner, skulle vi komma
till någorlunda samma siffror; det vill säga kubikenheten, registerton,
skulle äfven på dylika fartyg motsvara nutida lastningsförmåga
eller 2 ton i vikt per registerton. Hufvudorsaken låg
i dessa gamla kolätande maskiner.

Allteftersom åren gingo efter de nya förändringarna i afseende
å mätning af fartyg, märktes, att pensionsanstalten icke
kunde fylla den uppgift, som ställdes på densamma, och man
fann, att många flera voro berättigade till pensioner, än som
kunde få sådan, och fordringarna för erhållande af pension voro
minsann icke små. De äro än i dag desamma. Sålunda måste
en sjöman ha uppnått 55 års ålder och ha seglat minst 25 år i
utrikes fart, däraf minst 6 månader årligen, och aldrig ha rymt,
för att kunna få pension; skulle han ha rymt, erfordras fem års
extra tjänstgöring. Alla sådana bestämmelser finnas kvar i det
nuvarande reglementet, och då tycker man, att gallringen bland
sjöfolket skulle bli så stor, att det skulle återstå en mycket liten

5 Sr 47.

Onsdagen den 16 maj, e. m.

kontingent, som komme i åtnjutande af pensionsersättning. Men --i”.?- den till
det finns dock många flera pensionsberättigade, än som kassan hanMsfioträcker
till för. Och detta missförhållande gör, att under de se- ^nstalt^utgånaste
10 eller 15 åren har denna fråga varit föremål för utred- ende s. k.
ningar och behandlats i motioner; äfven från sjöfolket ha klago- föringsersättmål
framkommit. Och jag vet, att här i denna kammare finnas ningen.
män, som hört liknande klagomål framställas från sina hemorter (rörts.)
öfver det nuvarande beräkningssättet. Om man t. ex. ser efter,
hurudana förhållandena varit under föregående år. så finner
man, mina herrar, att det varit icke mindre än 572 pensionsberättigade
sjömän, som icke kunnat erhålla dessa stora pensioner
af 60, 100, 120 och 160 kronor. Man finner, att af den
tredje klassen eller styrmansklassen har det varit 19 stycken
personer, som i 11 år gått och väntat på 100 kronor i pension.

Man får ej förundra sig öfver, att dessa personer måste känna
sig oförnöjda och klaga öfver sådana förhållanden.

Frågar man sig, hvad orsaken härtill kunnat vara, så är
den ingen annan än den, att de af Kungl. Maj:t år 1874 utfärdade
bestämmelserna äro gällande än i dag och icke passande
för nutida tonnage. Detta har varit anledningen till att vi tagit
upp motionen i den form, den framkommit. Vi ha sett, huru
föregående årens Riksdagar afslagit en begäran från Kungl. Maj:t
på 90,000 kronor och beviljat endast 31,000 kronor till pensionernas
förbättring. Man har sålunda icke kommit så långt på
den grund, att man icke gått till själfva upphofvet till missförhållandet,
utan man har trott, att det bara var för mycket sjöfolk
och att kassan fått hvad den skulle ha. Men så är icke
förhållandet.

Nu har utskottet här gjort en ganska lång utredning och
vändt sig till statskontoret och generaltullstyrelsen, och dessa två
ämbetsverk ha i ett gemensamt utlåtande sagt en del saker,
hvarvid de stödt sig på utlåtande från skeppsmätningsöfverkontrollör
Larsson i Stockholm; på detta utlåtande från verken
stöder sig utskottet i sin ordning och yrkar afslag på hela
skrifvelsetorslaget. I utskottets utlåtande finnes intagen denna
skrifvelse från statskontoret och generaltullstyrelsen, och jag
skall be att få läsa upp följande utdrag ur denna skrifvelse:

»I hvad mån det sålunda stadgade förhållandet mellan den
äldre och den nyare enheten må anses mer eller mindre exakt
eller om tilläfventyrs, på sätt motionärerna sökt göra troligt, ett
förändradt byggnadssätt för fartygen verkat rubbning i den en
gång fastställda proportionen, därom kunna ämbetsverken med
hänsyn till den begränsade tid, som för utlåtandets afgifvande
stått till förfogande, ej afgifva något yttrande.»

Ja, mina herrar, jag tycker, att det är ganska egendomligt
af utskottet, att det afstyrkt ett skrifvelseförslag på grund af
ett utlåtande från ämbetsverk, som tydligen sagt, att de icke

Nr 47. 6

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Ang. den till hatt tid att utreda frågan. Detta synes mig vara ett mycket,
handelsflot- myCket svagt motiv.

anstalt"Utgå- Vidare såga ämbetsverken:

ende s. k. »Ämbetsverken tro sig emellertid kunna, med hänvisning

föringsersätt- till hvad skeppsmätningsöfverkontrollören i hosföljande utlåtande
ningen. anfört rörande omöjligheten att exakt evalvera viktenheten ny(Ports.
) Jäst till rymdenheten registerton, beteckna alla beräkningar af
dylikt slag såsom fruktlösa.»

Ja, hvad säga ämbetsverken härmed? Jo, de mena, att utredningen
skulle vara så svår, att de icke år 1912 anse sig
kunna fastslå en siffra för öfvergången från den gamla viktenheten,
nyläst, till den nya rymdenheten, registerton. Men när
Kungl. Maj:t år 1874 kunde för dåtida fartygsförhållanden räkna
ut, att en nyläst skulle beträffande segelfartyg motsvara 3,H
dräktighetston och beträffande ångare 4,5 dräktighetston, så
tycker jag, att Kungl. Maj:t år 1912 icke borde vara sämre
situerad och mindre kompetent att göra en sådan utredning,
som Kungl. Maj:t år 1874 gjorde, då ju Kungl. Maj:t år 1912
har bättre statistiska tabeller till sitt förfogande. Jag kan icke
underlåta att i dessa ämbetsverks skrifvelse spåra en mycket
stor likgiltighet för detta ärende: det är besvärligt att röra i
dessa saker. Ja, det är litet besvärligt, men icke så besvärligt
som man tror.

Sedan säga ämbetsverken:

»Vidkommande motionärernas yrkande, att den föringsersättning,
hvaraf pensionsinrättningen kunde befinnas hafva redan
gått i mistning på grund af beräkningssättets bristande exakthat
måtte varda anstalten godtgjord, så kunna ämbetsverken,
äfven om en utredning af ärendet skulle gifva vid handen, att
beräkningsgrunden för anslagets utgående varit mindre tillförlitlig,
likväl icke anse tillrådligt att åt de nya bestämmelser, som
af sådan anledning tilläfventyrs kunna varda meddelade, gifves
retroaktiv verkan.»

Ja, det kunna ämbetsverken delvis ha rätt i, att det skulle
vara för mycket begärdt, att åt dessa bestämmelser skulle gifvas
retroaktiv verkan, som man kan läsa att vi indirekt begärt i
klämmen i motionen. Men kvar står dock det förhållandet, att,
om en utredning skulle gifva vid handen, att denna pensionskassa
och dessa pensionstagare under årtionden gått miste om
belopp, som de bort ha, det icke är så underligt, att motionärerna
tycka, att det vore rättvist och befogadt, om pensionsanstalten
finge tillgodoräkna sig de summor, som en eventuell utredning
skulle gifva vid handen att tullverket undanhållit kassan.
Men sedan denna motion skrefs, ha andra omständigheter tillkommit,
nämligen dels en kunglig proposition i ämnet, dels Riksdagens
beslut i anledning däraf, som göra, att vi icke hålla så
strängt på detta yrkande, utan betrakta de 31,000 kronor, som

Onsdagen den 15 maj, e. m.

7 Nr 47.

i år beviljats af Riksdagen, såsom ränta å det kapital, hvarom Ang. den till
denna anstalt under årens lopp gått miste. tans^nfions

Vidare stödja sig dessa åberopade ämbetsverk på skepps- anStoit utgdmätningsöfverkontrollör
Larssons utlåtande af den 24 april i år. ende s. k.
Han säger däri bland annat: föring»er»ätt »Det

är gifvetvis omöjligt att utan en vidt omfattande och ningen.
tidsödande utredning exakt bestämma tontalet af de för det när- (Forts.)
varande i utrikes fart använda svenska fartygen, men med ledning
dels af kungliga kommerskollegii berättelser angående sjöfarten,
dels ock af samma ämbetsverks skeppslista för år 1911
torde man kunna beräkna detsamma i rundt tal för
ångfartyg till 540,000 reg. ton,
segelfartyg » 132,000 » » .»

Han har här kommit till något högre siffror än vi, beroende
på att han haft en senare statistik att tillgå. Men det är i alla
fall egendomligt att se, huru hans siffror stämma med våra på
några tiotal när.

Vidare säger han:

»Vidare borde man känna motsvarigheten mellan en förutvarande
svår läst, som utgör en vikt, och en registertons enligt
nuvarande beräkningsgrunder, hvilken däremot motsvarar eu
rymd.»

Ja, det där kan ju låta mycket märkvärdigt, men veta herrarna,
huru enkelt det i själfva verket är? Jo, det förhåller sig
så, att en gammal läst, som svarade mot 0,576 nyläster, utgjorde
5,760 svenska skålpund, som i sin ordning motsvara 2,45 ton i
vikt. Konstigare är det icke att finna ut den saken: det kan
hvarje realskolepojke räkna ut.

Öfverkontrollör Larsson framhåller visserligen svårigheten
att härvidlag lämna fullt exakta siffror. Men då vill jag säga,
att jag icke begär exakta siffror, jag önskar endast medeltalssiffror.
Man behöfver icke räkna ut siffrorna för hvarje fartyg,
utan endast medeltalssiffrorna, och detta går ganska lätt.

Så säger öfverkontrollör Larsson vidare, att det är svårt att
beräkna det riktiga förhållandet mellan två sådana enheter som
viktenhet och rymdenhet. Men därvid behöfver man icke egentligen
gå till väga på annat sätt, än att kommerskollegium här
som i så många andra fall skickar ut cirkulär till hvarje rederi
och frågar, huru mycket hvart och ett fartyg, som går på
utländsk trade, lastar; mer behofves icke. Sedan man fått in
dess uppgifter, så kan man lätt genom en hopsummering få
reda på lastningsförmågan hos allt svenskt tonnage i utrikes
fart under ett visst år. Af boken »Sveriges skeppslista» får man
vidare reda på registertonnaget hos alla dessa fartyg och sedan
dividerar man summan af lastkapaciteten hos alla dessa fartyg
med summan af kubikrymdmåttet, och då får man ett medeltal,
som passar för hela landet. Denna uträkning tar nog endast

Nr 47. 8

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Ang. den till ett par, tre dagars arbete, sedan man fått in uppgifterna. Rehanåehflot-
(jama skulle icke göra några svårigheter att lämna dem. De ha
anstalt‘utgå- för ofrigt icke rättighet att vägra att inlämna sådana uppgifter
ende s. k. till kommerskollegium.

föringsersätt- Denna fråga är mycket lätt affärdad af utskottet, och dock
ningen. rör <jen alldeles för mycket en meddellös del af vårt folk för
(Forts.) afspisas, som här skett af såväl dessa ämbetsverk som ut skottet.

Jag vill nu, för att följa utskottets utlåtande, fästa uppmärksamheten
på, att denne öfverkontrollör Larsson har beräknat
lastningsförmågan för moderna ångare till 2,2 vikton per
registerton och för äldre ångare till 1,7. Det blir noga räknadt
1/J5 viktton i medeltal på en kubikenhet, och då jag beräknat
denna siffra till 2 viktton, så skulle det sålunda blifva 0,05, som
skiljer våra uppgifter. Jag får sålunda säga, att vi ha ganska
stort fog för våra siffror, då vi erhållit ett sådant stöd för dem
af de ämbetsverk, på hvilka utskottet stöder sitt afslagsyrkande.

Skeppsmätningsöfverkontrollören kommer äfven till följande
glädjande siffra, nämligen att de i utrikes fart gående svenska
fartygens lastningsförmåga, åtminstone med hänsyn till de siffror,
han där fastslagit, skulle uppgå till i rundt tal 1,300,000 viktton,
under det att den föringsersättning, som förra året utbetalades,
endast motsvarade en lastförmåga af knappa 700,000 ton i utrikes
fart. Sålunda äfven där ser man, att hans beräkning af
lastförmågan är nästan dubbel mot den, som förut gjorts af
tullverket, och att vår beräkningsgrund af två ton, i stället för 1
ton, håller streck.

Sedan säger skeppsmätningsöfverkontrollören, att sålunda
skulle på grund af handelsflottans tillväxt med afseende på den
utländska traden komma 81,000 kronor till anstaltens förfogande
utöfver de 24,000 kronorna, hvilka motsvarade utländska trafiken
år 1864, och det skulle sålunda bli 105,000 kronor. Denna siffra
har utskottet tagit för god och har därför sagt här nedanför,
att då anstalten fått 107,000 kronor, men snarare skulle ha
105,000 kronor, till anstalten således utbetalts ett belopp, som
med 2,000 kronor öfverskrider, hvad anstalten borde hafva fått.
Men utskottet har därvid glömt de 50,000 kronor, som tullverket
under alla omständigheter skall betala. Det är ett fel, som alla
i utskottet måste erkänna, men på det faller naturligtvis utskottets
slutkläm, att anstalten icke skulle hafva något att klaga
öfver, då den fått mer än hvad den skulle ha. Nej, mina herrar!
Den har fått i stället 48,000 kronor för litet.

Nu kan man ju säga, att detta skall medföra en utgift för
statsverket, och att det sålunda icke är någon idé att här gå
till mötes pensionsanstaltens klagomål eller motionärernas kraf.
Då vill jag bara säga, att det veta vi icke ännu, innan utredningen
är färdig, om dessa siffror, som jag anfört, äro fullt rik -

Onsdagen den 15 maj, e. m.

9 Nr 47.

tiga, men skulle verkligen en utredning gifva vid handen, att Ang.\ ten till
anstalten skulle få något mera än hittills, är det bara ett rätt- handelsJlotfärdighetskraf,
som fylles gentemot sjöfolket. anstalt^tgd Nu

vet jag val, att utskottet, när det skref sitt utlåtande, ende s. k.
äfven tänkte på de 31,000 kronorna, som förut beviljats af föringsersättRiksdagen
i år för att förbättra matrosernas pension från 60 till ntngen.

90 kronor. Det gjordes redan vid 1909 års riksdag, beloppet (Forts.)
har sedan beviljats år efter år, men detta har icke alls med
pensionsanstaltens reglemente att göra, utan det är — hvilket
vi måste observera — bara en gåfva från Riksdagen till matrosoch
eldareklassens pensionärer utöfver hvad reglementet bestämmer.
Hvad jag begär är endast, att reglementets bestämmelser
skola tillämpas efter nutida förhållanden, och då komma pensionsrummens
antal att ökas, så att de personer, som gått och väntat
i 11 år för att få 100 kronor i pension, få hvad de äro berättigade
till. Jag vågar påstå, att det är fullkomligt rättvisa kraf, som
för sjöfolket här framställas.

Sedan jag skref denna motion, har visserligen Kungl. Maj:t
kommit fram med en proposition till Riksdagen med begäran om
ytterligare 31,000 kronor för att öka ut antalet pensionsrum i
de tre första klasserna, och för den propositionen vill jag uttala
min och, jag försäkrar, hela Sveriges sjömanskårs tacksamhet.

Jag tror, att Riksdagen redan bifallit denna proposition i år, och
dä få dessa stackare, som väntat i 11 år, slippa vänta längre än
ett år till, och de nytillkommande få icke vänta mer än högst
fem år. Då det möjligen kan sägas här från herrarnes i utskottet
sida, att det är bättre, att sjöfolket, får dessa 31,000
kronor hvarje år, än att man går in på denna besvärliga utredning,
så vågar jag påstå, att det är icke så förhållandet, ty det
är gifvet, att om en pensionär vet, att han från anstalten har
att år efter år påräkna ett pensionsbelopp, som genom reglementet
är bestämdt, så är han säker på, att han får detta, men om
detta är beroende af Kungl. Maj:ts propositioner eller tillfällig
riksdagsmajoritet, så kan det hända, att han ena året får en
pension och att han mister den ett annat år.

Om vi nu skulle tänka oss, att Riksdagen och Kungl. Maj:t
hvarje år beviljade dessa anslag, skulle det praktiskt sedt bara
medföra en inskränkning i pensionsrätten, i det att de skulle få
vänta fem år längre på pension, än reglementet afsett. Men för
staten skulle det icke göra någonting uti ekonomiskt hänseende,
om staten skulle genom den utredning, jag begärt, få betala större
bidrag från tullverket; ty då toges ju medlen från tullverket
i stället för att som nu tagas från den allmänna statsbudgeten.

Denna proposition om förbättring af pensioneringen inom
de tre första klasserna är visserligen glädjande för i år, men
innebär icke den trygghet, som skulle åstadkommas genom motionens
yrkande.

Nr 47. 10

Onsdagen den 11 maj, e. m.

Ang. den till Beträffande hvad jag nyss yttrade angående de 31,000 kronor,
handelsflot- sorQ re(jan af Riksdagen beviljats, nämligen att de utgjorde en
anstalt utgå- ränta a det kapital, som jag anser att anstalten gått miste om,
ende s. k. skall jag icke hålla på denna del af motionens kläm, som kanske
föringsersätt- har stött vederbörande inom såväl utskott som kanske också
ningen, ämbetsverken, utan jag skall, herr talman, be att få yrka följande:
(Forts.) att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt utreda, huruvida icke förändrade
och efter nutida förhållanden anpassade beräkningsgrunder
böra fastställas för den handelsflottans pensionsanstalt
tillkomm ande föringsersättningen.

Med detta yrkande har jag icke begärt någon retroaktiv
verkan, utan endast att utredningen må sättas i gång, så att
dessa stackars sjömän må veta, att de ha tryggade pensionsförhållanden
att vänta, i stället för att vara beroende af tillfälliga
riksdagsbeslut.

Häruti instämde herrar Andersson i Knäppinge, Elcerot,
Ödman, Lundström i Göteborg, Olsson i Broberg, Lithander, Olsson
i Berg, Olsson i Järnsida, Åkerlund och Nydal.

Vidare anförde:

Herr Westman: Herr vice talman, mina herrar! Det är

ingalunda af någon afvoghet mot sjömanspensioneringen, utan
fastmera på grund af det sätt, hvarpå föreliggande fråga framförts,
som utskottet intagit den ståndpunkt, som utskottet gjort.

Den föregående talarens motion afser att höja inkomsterna
för handelsflottans pensionsanstalt genom att åstadkomma en
ökning i den så kallade föringsersättningen. Man har funnit
på den utvägen, att pensionsanstaltens inkomster skulle kunna
ökas, utan att det såge ut, som om högre statsbidrag begärts,
och detta skulle ske genom ökning af den så kallade föringsersättningen.
Man påvisar då, att den nuvarande beräkningsgrunden
för föringsersättningen icke är riktig, eller rättare, att
det stadgade jämförelsetalet mellan ton och läst numera på grund
af förändrad fartygsbyggnadsteknik icke skulle vara riktigt. Ja,
jag vill icke inlåta mig på denna fråga. Jag håller det för
sannolikt, att den nuvarande beräkningsgrunden är föråldrad,
och utgår därifrån. Men för att komma fram till det resultat,
man vill nå, så utgår man ifrån, att föringsersättningen är en
rättighet, som tillkommer sjömännen. Detta har också tagit sig
uttryck i motionen, där det talas om, att pensionerna skulle kunna
höjas utan något ingripande från statskassan, och att pensionsanstalten
skall bli i stånd till att med egna medel möta de för
hvarje år allt högljuddare krafven på bättre och rättvisare
pensionering af vårt sjöfolk.

Onsdagen den 15 maj, e. m.

11 Nr 47.

Det är mot denna åsikt, som jag vill inlägga en bestämd -4ng. den till
gensaga. Då pensionskassan bildades, yttrades i statsverksproposi-, handeJ^}ot
tionen vid 1862—1863 års riksdag följande: »Då föringen — anstalt utgå ehuru

ursprungligen tillkommen i följd af 1667 års sjölag såsom ende s. k.
penningeersättning åt skeppare och besättning på utrikesifrån föringsersättkommande
fartyg för deras då upphäfda rättighet att medföra nxngen.

eu kvantitet varor utan erläggande af tull — likväl numera icke (Forts)

kan betraktas såsom en sjöfarandes lagliga rättighet, utan fasthellre,
enär den vid hvarje riksdag i sammanhang med tullbevillpingen
till beloppet fastställes, kan anses för ett statsanslag
beroende af Rikets Ständers medgifvande -— —.» Föringsersättningen
är sålunda rätteligen ett statsbidrag likaväl som
andra motsvarande anslag. Föringsersättningen är underkastad
statsmakternas bestämmande, kan höjas eller sänkas när som
helst, och beräkningsgrunden kan förändras. Därutaf att det
nuvarande beräkningssättet för föringsersättningen icke står väl
tillsammans med det ursprungliga beräkningssätt, som föreskrifves
i förordningen om pensionskassan, följer sålunda ingalunda med
nödvändighet, att föringsersättningens belopp skall bestämmas
på sätt som motionären påyrkat. Det är mycket möjligt, att
Riksdagen på grund af förändrade förhållanden kan vilja förändra
själfva grunden för föringsersättningens utgående. Saken
är sålunda inte alls så enkel, som motionären föreställt sig.
nämligen att Riksdagen helt enkelt bör begära, att Kungl. Maj:t
skall godtgöra anstalten för en eventuell förlust, som motionären
anser hafva uppstått under de gångna åren.

Den beräknade bristen för de gångna åren uppgår enligt
den uppgjorda sannolikhetsberäkningen till 800.000 kronor, och
att Kungl. Maj:t utan vidare skulle låta tillföra anstalten ett
belopp af 800,000 kronor af tullmedel, antager jag att för hvar
och en af herrarna ter sig som en fullkomlig orimlighet.

Det beräkningssätt, som användts, och de belopp, som utgått
till anstalten för de gångna åren, hafva godkänts af statsmakterna,
och någon anmärkning har icke däremot förekommit.

Det vore då naturligtvis alldeles absurdt att tänka sig, att man
nu skulle börja att räkna dessa belopp retroaktivt och tillgodoföra
pensionsanstalten på en gång ett belopp af den storlek,
som jag nämnt. Motionären har nu i det anförande, som han
nyss höll, också frångått den ståndpunkten och nöjt sig med att
begära, att för framtiden ett förändradt beräkningssätt skulle
fastställas. Om detta varit motionens innebörd från början,
tror jag väl, att utskottet möjligen intagit eu annan ståndpunkt
till densamma.

Det är emellertid att märka, att, om Riksdagen skulle aflåta
en sådan skrifvelse, som motionären nu ifrågasatt, detta skulle
innebära, att Riksdagen uttalar sig för att Kungl. Maj:t för
framtiden skall höja det ordinarie anslaget till sjömanspensions -

Nr 47. 12

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Ang den till k&ss&n med ett belopp, som man för närvarande inte exakt vet,
tång pensions-men 80m enli§t motionärernas och andras beräkningar icke skulle
anstalt utgå- understiga en 45,000 kronor om året. Det är då eu fråga, huruende
s. k. vida icke Riksdagen först, innan en så väsentlig höjning i det
föringsersätt- ordinarie anslaget sker, själf skulle vilja taga under ompröfning,
mngen. huruvida förhöjningen verkligen bör äga rum. Det är ju möj(Forts).
ligt, såsom jag förut antydt, att Riksdagen skulle draga sig för
en så väsentlig höjning i det ordinarie anslaget och kanske skulle
vilja förändra grunden för föringsersättningens beräknande. Jag
förmodar äfven, att den ståndpunkt, som Riksdagen flera gånger
har intagit, då frågan om handelsflottans pensionsanstalt varit
före, icke förändrats, den ståndpunkten nämligen, att någon
definitiv lösning af sjömanspensioneringsfrågan icke bör äga rum,
förrän ålderdomspensioneringskommittén framlagt sitt förslag.

Sjöfolket — det är att observera, endast det sjöfolk, som
går i utrikes sjöfart — intar en särställning, därigenom att de
pensioner, som det erhåller från handelsflottans pensionsanstalt,
utgå, utan att sjöfolket bidrager till desamma, utgå såväl till
befäl som till manskap, och utgå oberoende af personernas
ekonomiska ställning. Innan man vidare utvecklar detta institut,
tror jag, att man bör betänka sig, och särskildt tror jag, att
man bör vänta, till dess att man får se det förslag, som
ålderdomspensioneringskommittén kan komma att framlägga.
Pensionsanstalten har ju dessutom numera fått bidrag på extra
stat af först 31,000 kronor och sedan, genom innevarande Riksdags
beslut, ytterligare 31,000 kronor, eller tillsammans 62,000
kronor på extra stat, således ett belopp, som vida öfverstiger
det belopp, hvilket enligt motionärernas beräkningar skulle ytterligare
tillkomma anstalten i föringsersättning. Det är hufvudsakligen
på detta skäl, som utskottet afstyrkt den föreliggande
motionen.

Jag vill också erinra om hvad statsutskottet yttrade vid
1909 års riksdag, då en begäran om ett väsentligt ökadt bidrag
till sjömanspensionskassan afstyrktes. Utskottet sade då: »Att

nu på extra stat bevilja ett förslagsanslag, hvarigenom en pensionering
till obegränsadt antal af sjöfolk, som gått på utrikes
sjöfart, kunde genomföras, skulle innebära något väsentligt nytt
och kunde medföra vidtgående konsekvenser. Det vore icke
lämpligt att nu taga ett sådant steg, då man därigenom beträffande
en viss yrkesklass skulle kunna föregripa den pågående
utredningen i den vidtomfattande frågan om allmän ålderdomsoch
invaliditetsförsäkring.»

Hvad statsutskottet där yttrade anser jag fortfarande hafva
full giltighet, och på grund däraf får jag, herr talman, yrka
bifall till utskottets hemställan.

Onsdagen den 15 maj, e. m. 13 Jir 47.

Herr Indebetou: Herr talman, mina herrar! Vi hafva nu 4n<7. den till
hört en juridisk utläggning af hvad Kungl. Maj:t och Riksdagen handelsflothafva
rätt att gorå beträffande handelsflottans pensionsanstalt, anstalTutgåoch
att Kungl. Maj:t har rätt att ändra denna föringsersättning ende s.k.
m. m. Jag vill icke, såsom varande icke-jurist, ingå i någon föringsersättsom
helst statsrättslig diskussion med den föregående ärade ta- ningen.
laren, utan skall inskränka mig till endast ett par ord med an- (Forts.)
ledning af hvad han sade.

Han yttrade bland annat, att nu har Kungl. Maj:t begärt
31,000 kronor, och de äro redan erhållna, och dessutom begärt
31,000 kronor till, så att det hela skulle bli 62,000 kronor, det
vill säga mera, än hvad motionärerna tänkt sig i sin motion.

Jag förvånar mig, att den föregående talaren berörde den sidan
af saken efter mitt föregående anförande, däri jag tydligt och
klart påvisade, att de först beviljade 31,000 kronorna icke alls
ha med detta reglemente att göra. Ty om man har ett pensionsreglemente,
utfärdadt i svensk författningssamling år 1864,
då frågar jag, hvad man skall med det att göra, om det icke
skall följas, och hvad pensionärerna skola ha att hålla sig till,
om icke just till detta reglemente. Skall man slå in på den
bogen, att pensionernas utgående skall vara beroende på vissa
riksdagsbeslut och att det skall åberopas statsutskottsutlåtanden
det ena året efter det andra, då är jag rädd för att det stackars
sjöfolket får bra litet med pension.

Sedan sade den förre talaren, att vi skulle vänta, till dess
ålderdomspensioneringskommittén blir klar med sitt förslag, och
att man skall tänka sig, att sjömännen skola föras in under
denna allmänna pensionering. Ja, jag kan meddela den ärade
talaren och kammaren, att den uppfattningen har icke kommerskollegium,
utan kommerskollegium anser, att, på grund af de
säregna förhållanden, hvarunder sjömännen utöfva sitt yrke, de
skäl, som föranledt det allmänna att till förmån för personer,
sysselsatta i denna näringsgren, anordna en särskild pensionering,
allt fortfarande äga giltighet. Samma tanke uttalades i det
första förslaget till inrättande af en socialstyrelse, som var framlagdt,
fastän det icke kom fram så vid riksdagen. Då ämbetsverken
således ställa sig tvifvelaktiga, huruvida sjöfolkets pensionering
skall förläggas under den allmänna, så kan jag för min
del icke anse, att vi kunna vänta på denna ålderdoms- och
invaliditetsförsäkring, om hvilken vi icke veta, när den kommer.

Om det finnes orättvisa i den nuvarande beräkningsgrunden,
om den förordning, som Kungl. Maj:t utgaf år 1874, stått orubbad
i 38 år, om man märker, att den däri fastställda beräkningsgrunden
icke alls räcker till, med den utveckling, som sjöfarten
sedan dess har tagit, då kan man väl icke säga, att det finnes
rättvisa i att söka stå kvar på denna felaktiga grund; utan det
är väl eu ganska billig begäran att hemställa till Kungl. Maj:t

Nr 47. 14

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Ang. den till om utredning i syfte att få en ny beräkningsgrund, hvari den
handelsflot- orättvisa, som vi påpekat, kan undanröjas. Och vidare, om det
anstaltZtgd- skulle vara så, att vi motionärer hafva en felaktig uppfattning
ende s. ic. af saken, så kan jag icke förstå, hvarför utskottet skall hysa
föringser8ätt-någon fruktan för en utredning; hafva vi åter rätt i vår uppmura.
fattning, så är det gifvet, att det nuvarande tillståndet är orätt(FortB.
) yjgt, och då vädjar jag till kammaren, om det är minsta fara i
att kammaren här uttalar sig för en sådan skrifvelse, som innefattas
i det yrkande, som jag nyss öfverlämnat till talmannen.

Jag tror, att de, som förfäkta de smås intressen i samhället,
här hafva ett lätt tillfälle att praktiskt visa detta och att göra
det på ett så effektivt sätt, att det ganska snart blir omsatt i
realiteten och icke blir bara en utredning, ty här kan det verkligen
gå att inom ett år efter nästa få den här saken klar.

Under sådana förhållanden vidhåller jag, herr talman, mitt
föregående yrkande.

Härmed var öfverläggningen slutad. Herr vice talmannen
framställde propositioner först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på afslag därå och bifall i stället till det af herr
Indebetou under öfverläggningen gjorda yrkandet; och fann herr
vice talmannen den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Herr Indebetou begärde emellertid votering,
i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs
följande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 12,
röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit det af herr Indebetou under öfverläggningen
framställda yrkandet.

Voteringen utvisade 136 ja mot 45 nej, hvadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 4.

Vid härpå skedd föredragning af Andra kammarens fjärde
tillfälliga utskotts utlåtande nr 10, angående herr Olssons i Blä -

Onsdagen den 16 maj, e. m.

16 Nr 47.

dinge motion, nr 236, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
åtgärder mot jordkulturens ödeläggelse genom försumpning, blef
utskottets hemställan af kammaren bifallen; och skulle jämlikt
63 § riksdagsordningen detta beslut genom utdrag af protokollet
delgifvas Första kammaren.

§ 5.

Föredrogs Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande
nr 11, angående herr Martins motion, nr 228, om
skrifvelse till Kung!. Maj:t angående utredning m. m. i fråga
om de till Danviks hospital utgående så kallade rekognitionsafgifter.

Därvid yttrade:

Herr Martin: Jag tillåter mig hemställa om en liten formell
ändring i klämmen så till vida, att efter ordet »kunna» orden
»och böra» skulle utgå, samt efter ordet »vidtaga» skulle fogas:
»i syfte att vinna lättnader» o. s. v., samt att efter sista ordet
skulle tilläggas: »samt vidtaga de åtgärder, hvartill utredningen
kan föranleda».

Jag hemställer om bifall till utskottets förslag med denna
lilla ändring.

Herr Bäckström: Herr vice talman! Då innebörden af utskottets
slutyrkande genom den af motionären föreslagna, mera
formella ändringen icke blir afvikande från den mening, utskottet
velat ge uttryck åt, ber jag, herr vice talman, att få yrka bifall
till utskottets såväl motivering som slutyrkande med den af
motionären föreslagna ändringen.

Herr Molin i Dombäcksmark: Då nu såväl motionären
som utskottets vice ordförande å utskottets vägnar enats om en
ny kläm, och då jag mot densamma icke har något väsentligt
att erinra, ber äfven jag, som här står såsom reservant, att få
instämma i det framställda yrkandet.

Efter härmed slutad öfverläggning gaf herr vice talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan och dels på
bifall till samma hemställan med den ändring däri, som under
öfverläggningen framställts af herr Martin; och fattade kammaren
beslut i enlighet med innehållet i sistnämnda proposition.

Jämlikt 63 § riksdagsordningen skulle detta beslut genom
utdrag af protokollet delgifvas Första kammaren.

Ang. de till
Danviks
hospital utgående
s. k.
rekognitionsafgifter.

Ur 47.

16

Onsdagen den 16 maj, e. m.

§ 6.

Härefter föredrogos hvart för sig:

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 12,
i anledning af Första kammarens beslut på grund af väckt
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående inrättande af
arbetsförmedling för sjöfolk m. m.; samt

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 22, i anledning af väckta motioner om antagande af
sådana förändrade bestämmelser i riksdagsordningen, att valperioden
till Andra kammaren utsträckes utöfver den nuvarande
samt om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående sådan ändring i
bestämmelserna om val till Riksdagens Andra kammare, att valperioderna
blifva fyraåriga och börja efter hvarje förnyelse af
kammaren; och

nr 23, i anledning af väckt motion angående förlängd funktionstid
för landstingsman och eventuellt för stadsfullmäktige.

Kammaren biföll hvad utskotten i nämnda utlåtanden hemställt.

§ ?■

Ang. Å föredragningslistan fanns härefter upptaget konstitutions mförande

af ut8k0ttets utlåtande nr 24, i anledning af väckta motioner om
rastning1 i ändring af §§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen.

Riksdagens

kamrar. I anledning af två inom Riksdagen väckta, till konstitutions utskottet

hänvisade motioner, nämligen nr 16 inom Första kammaren
af herr Carl Gustaf Ekman och nr 108 inom Andra kammaren
af herr Ericsson i Vallsta hemställde utskottet, att Riksdagen
måtte antaga att hvila till vidare grundlagsenlig behandling
följande förslag till ändrad lydelse af §§ 60, 65 och 75
riksdagsordningen.

§ 60.

När ärende skall slutligen afgöras, böra därtill hörande
handlingar uppläsas, såframt någon kammarens ledamot sådant
äskar. Ej må något mål, däri öfverläggning ägt rum, till slutligt
afgörande företagas, förrän kammaren på talmannens hemställan
förklarat öfverläggningen slutad; börande därefter proposition
framställas. Kan fråga blifva föremål för bifall eller afsteg,
bör talmans första proposition lyda på bifall. Om denna
besvaras med nej, och anmärkningar i saken blifvit under öfverläggningen
gjorda, bör den följande propositionen i enlighet med

Onsdagen den 15 maj, e. m.

IV Nr 47.

dem uppställas. Innefattar ett förslag flera delar, som ej lämpligen
kunna i ett sammanhang afgöras, bör särskild proposition
å hvardera delen framställas i enahanda ordning, som nu är
föreskrifven. — Proposition skall alltid endast med ja eller nej
besvaras, och talmannen tillkännagifve sin uppfattning af det
svar, som lämnats, hvarvid skall bero, såvida ej votering begäres,
hvilken då ej må vägras; enhvar i öfrigt obetaget att
låta sin särskilda mening i protokollet antecknas. Ingen må försöka
att beslutet genom ny öfverläggning upprifva. — Då voteras
skall, bör voteringsproposition jämte tydlig kontraproposition genast
författas, justeras och anslås, samt omröstningen strax därefter
verkställas; men ej må proposition göras, om votering skall
äga rum, ej heller någon omröstning därom tillåtas. Omröstningen
skall ske öppet och medelst namnupprop. Befinnas i
mål, där blott enkel pluralitet erfordras, de afgifna rösterna lika
delade, nedlägge talmannen i en därtill afsedd rösturna en jasedel
och en nej-sedel, båda lika samt hvar för sig slutna och
hoprullade, och afgöres då omröstningens utgång genom den
sedel, som en af kammarens ledamöter på anmodan af talmannen
ur rösturnan upptager.

§ 65.

När i fråga om statsutgifter eller bevillning, eller om reglementariska
föreskrifter för riksbanken, dess inkomster och utgifter,
eller om ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken, eller
om riksgäldskontorets styrelse och förvaltning, inkomster och
utgifter, kamrarna fatta stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt
utskotts förslag varda samman jämkade, skola bägge kamrarna
hvar för sig rösta om de olika beslut, hvari hvardera förut stannat;
kommande den mening, som därvid erhåller de flesta ledamöters
af båda kamrarna sammanräknade röster, att gälla såsom
Riksdagens beslut. Om vid sammanräkningen af de afgifna
rösterna dessa befinnas lika delade, nedlägge Andra kammarens
talman i eu därtill afsedd rösturna en ja-sedel och eu nej-sedel,
båda lika samt hvar för sig slutna och hoprullade, och afgöres
då omröstningens utgång genom den sedel, som eu af Andra
kammarens ledamöter på anmodan af talmannen ur rösturnan
upptager.

§ 75-

Alla val skola ske med slutna sedlar, och iakttages därvid,
att namnsedlarne, såframt de skola blifva gällande, böra vara
enkla, hoprullade, omärkta och fria såväl från all tvetydighet i
anseende till personernas namn, som från oriktighet i anseende
till deras antal. Mellan personer, som vid val undfått lika antal
röster, skiljes genom lottning, när så erfordras.

Andra kammar ens protokoll 1912. Nr 47. 2

Ang.

införande af
öppen omröstning
i
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)

Nr 47. 18

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ang. Häremot hade herrar Trygger, Glasört, Bettinder, Karl Johan

införande af f''jlmnn von Geijer, Kjellén, Jansson i Djursätra, Nyström och

hrwipvt nwi. 7 u 7 o 7 j jo

röstning i Fornander reserverat sig.

Riksdagens

kamrar. Efter föredragning af utskottets hemställan begärdes ordet af

(Forts.)

Herr Nyström, som anförde: Mina herrar! Den här motionen
innehåller ett förslag, som kommer igen år efter år och ju
i regel brukar vinna denna kammares anslutning. Men den bör
dock icke få passera, utan att man ännu en gång framhåller för
kammaren de risker, som äro förbundna med förslaget.

Det argument, som ensamt anföres mot detta förslag och
alltid har anförts, är det som utskottet uttalat, då utskottet säger,
att det med den slutna omröstningen är lättare för representanten
att själfständigt fatta sitt beslut. Samma tanke har af en
gammal riksdagsman en gång uttalats med de orden, att den
slutna voteringen är samvetsfrihetens palladium. Detta är vårt
argument mot förslaget.

Jag går nu öfver till att se efter hvad utskottet har att anföra
mot detta argument. För det första heter det, att riksdagsmannauppdraget
är ett offentligt uppdrag, och följaktligen skall
riksdagsmannen offentligen tala och handla. Men det uppdrag,
riksdagsmannen får af sina valmän, är väl dock i första rummet
afsedt att utöfvas efter hans personliga öfvertygelse, att utöfvas
fritt och obundet, så att inga andra omständigheter kunna inverka
på hans göranden och låtanden än hans eget rättsmedvetande.
Det är detta som hindras, ifall omröstningen blir
öppen.

Nu säger utskottet, att detta sätt att resonera, som jag använda
innebär eu förödmjukande uppfattning af representantens
karaktär. Jag vill då först och främst anmärka, att det dock
är en allmän erfarenhet, att högst få personer här i världen kunna
handla fritt och oberoende utan hänsyn till förhållanden, som
egentligen icke ha med saken att skaffa.

Men hvad som är viktigare än detta, det är, att detta förslag
just är byggdt på denna förödmjukande uppfattning.

Afsikten med förslaget liksom afsikten med den öppna omröstningen
i andra länder är just att tvinga riksdagsmännen att
handla mot sin personliga öfvertygelse, där denna skiljer sig
från meningen inom det parti, som de tillhöra.

Att förslaget framställes här har också, om än omedvetet
— ty det är möjligt, att motionärerna icke tänkt på det — samma
grund: man vill hålla ihop partiet, man vill hindra, att någon
enskild individ, i någon viktigare fråga åtminstone, skall skilja
sig från partiet, äfven om hans personliga öfvertygelse bjuder
honom därtill. Resultatet af den öppna omröstningen i andra
länder bekräftar till fullo hvad jag sagt. I länder med öppen

Onsdagen den 16 maj, e. m.

19 Nr 47.

omröstning är partidisciplinen mycket strängare än hos oss, äfven
om den här på senare tider hlifvit sträng nog. Det skulle aldrig
i engelska underhuset kunnat tima något sådant, som här skedde
i går i de gemensamma voteringarna. Partidisciplinen är där
så sträng, att regeringspartiet aldrig skulle kunna skänka röster
åt ett förslag, riktadt mot regeringens propositioner. Så sträng
har denna disciplin blifvit, att Englands underhus nedsjunkit
till en inregistreringsbyrå af kungliga förslag.

Det är denna stränga partidisciplin, som man vill införa
hos oss, och som kommer att bli följden, om den öppna omröstningen
införes. Det är följaktligen detta, som är det hufvudsakliga
argumentet för den öppna omröstningens införande: denna
förödmjukande omfattning af människokaraktären, en uppfattning,
som dock är befogad, eftersom det är något, som vi alla
känna till.

Det finnes också några andra argument mot den slutna omröstningen,
hvilka äro af den beskaffenhet, att de hellre bort
vara borta ur betänkandet. Där står t. ex., att man kan befara,
att den röstande, om han röstar med sluten sedel, icke alltid
fattar sina beslut med hänsyn till hvad det allmännas bästa
kräfver. Jag vill fråga: Hur kan man veta, att den, som röstar
öppet, gör det? Hur kan man för öfrigt veta, att den, som röstar
vare sig slutet eller öppet, endast har det allmännas bästa för
ögonen och icke något annat? Det är klart, att eu dylik garanti
vinnes lika litet genom den öppna som genom den slutna omröstningen.

Här står vidare, att med den slutna valsedeln i hand kan
den röstande ledas af mindre goda bevekelsegrunder. Ja, här
gäller detsamma, som jag nyss sade, nämligen att äfven vid den
öppna omröstningens utförande kan den röstande ledas af mindre
göda bevekelsegrunder, t. ex. fruktan för sitt parti, hvilket är
den sämsta af alla bevekelsegrunder.

Vidare säges det, »att redan den omständigheten, att en
representant med det nuvarande omröstningssättet kan tänkas
afgifva sin röst på annat sätt, än man af hans uppträdande under
de föregående förhandlingarna haft anledning förvänta,» är något,
som bör förekommas. Jag förstår egentligen icke hvad man
menar med det. Om man med »de föregående förhandlingarna»
menar diskussionen under dagen och därvid tänker på, att eu
person uppträdt och pläderat för en viss sak, då förstår jag icke,
hur man ens skulle kunna tänka sig möjligheten, att han vid
voteringen röstade på ett annat sätt, än han talat. Menar mau
däremot frågans läge förut, innan den kom under debatt, så är
det väl icke något brott, om en representant af den förda diskussionen
låter förmå sig att rösta på annat sätt, än han förut
tänkt, under förutsättning att diskussionen gifvit honom en annan
uppfattning i saken.

Ang.

införande af
öppen omröstning
i
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)

Nr 47. 20

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Ang. Men så kommer det sista motivet och det, som synes vara

införande af hufvudmotivet. Det heter nämligen, att valmännen kunna äga
röstning i befogade anspråk på att få veta, huru deras representanter uppRiksdagens
tråda och rösta.

kamrar. Denna sats är en ganska farlig sats, ty ifrån denna stånd (Forts.

) punkt: att valmännen kunna ha berättigade anspråk på att följa
riksdagsmännen i alla deras göranden och låtanden, är steget
mycket litet till ett annat yrkande och kraf, som också en gång
i svenska Riksdagen framställts, nämligen att valmännen skulle
ha rätt att gifva sina riksdagsmän föreskrifter. Den saken upprörde
mycken strid under frihetstiden, då frågan kallades principalatsfrågan,
ty valmännen ansågos som riksdagsmännens principaler
och skulle följaktligen ha rätt att befalla dem, hur de
skulle ställa sig. Det ser nu ut, som om vi genom tingens inre
kraft allt mera skulle föras tillbaka till frihetstiden. Det är tydligen
också ett memento detta, att man nu vill taga ett steg,
som förr eller senare kan leda till ett annat, som måste försätta
oss midt in i frihetstidens partistrider och till eu ståndpunkt, som
man då var nog klok att afböja.

Nu heter det vidare i samma stycke, att valmännen genom
den öppna omröstningen skola sättas i tillfälle att utan svårighet
erfara, huruvida de valda representanternas verksamhet i
Riksdagen motsvarat deras förhoppningar. Det är klart, att om
valmännen utsett eu riksdagsman, så ha de gjort detta på grund
af sitt förtroende till honom och, åtminstone enligt hittills gällande
uppfattning och åskådningssätt, lämnat honom full frihet att
efter sitt eget omdöme afgöra hvarje sak. Hvad bar egentligen
valmännens stora flertal för möjlighet att kritisera hvad deras
valda representanter göra? De kunna ju icke sätta sig in i
frågorna så som vi måste göra, de kunna icke veta hvad som
sagts under debatterna och hvad som förmått deras representanter
att i den ena eller andra frågan rösta så eller så. Att
utsätta en riksdagsman för kritik af folk, som icke kan utöfva
denna kritik, är ett misstag och måste leda till betänkliga
följder.

Slutligen, huru skulle valmännen kunna få veta, huru deras
riksdagsmän ha röstat? Det kan endast ske på det sättet, att i
protokollet införes, namn för namn, huru hvar och en röstat.
Det står visserligen icke något om detta i förslaget, men jag
föreställer mig, att det skulle gå till på det sättet, att dylika
voteringar skulle protokollföras precis som anförandena. Men
då kommer väl äfven den del af protokollet, som innehåller
voteringarna, att kunna justeras af riksdagsmännen, och om man
nu kan justera bort hvad man säger, så lär man nog också
kunna justera bort hur man röstar och flytta sitt namn från den
ena sidan till den andra.

Denna insinuation — jag medger det — är icke så vacker,

Onsdagen den 15 maj, e. m.

21 Nr 47.

men den är dock icke sämre än utskottets egen insinuation, att . Ang.
representanten i de slutna voteringarna skulle kunna ledas af inforan>^ af
privata och mot det allmännas bästa stridande motiv. röstning^

De valmän sålunda, som skaffa sig riksdagsprotokollen, skulle Riksdagens
enligt detta förslag möjligtvis kunna se, hvad som står i detta kamrar.
protokoll om voteringarnas resultat, men huruvida de skulle (Forts.)
kunna lita på de protokollen, det vågar jag draga i tvifvelsmål,
liksom man icke alltid kan lita på att det, som står i protokollet
såsom uttaladt, verkligen också blifvit sagdt i kammaren.

Hur jag ser saken, kan jag icke finna något nyttigt i detta
förslag, utan tvärtom faror af olika art, och särskildt den stora
faran, att partibanden blifva ändå hårdare tillknutna, så att den
frihet, som ännu finnes i den svenska Riksdagen, att rösta mot
partiets paroll skulle försvinna. Jag ber er, mina herrar, att
fundera öfver, om reformen är värd, att man utsätter sig för
dessa faror. Enligt min mening är den det icke, och därför,
herr vice talman, ber jag att få yrka afslag på utskottets hemställan.

Vidare yttrade:

Herr Ericsson i Vallsta: Herr talman! Den föregående
ärade talaren sade, att därest detta förslag antoges, så skulle måhända
representanterna tvingas att rösta mot sin öfvertygelse
för att följa partiparollen. Ja, men då är att märka, att man
också kan tänka sig, att valmännen vid den öppna omröstningen
kunna tvingas att icke rösta mot sin öfvertygelse. Jag tänker
nu på en sak, som stått att läsa i tidningarna de sista dagarna,
nämligen att en del af högern härom kvällen röstade med socialdemokraterna
i eu viss fråga. Om det ligger någon sanning i detta,
skulle de representanterna icke hafva röstat efter sin öfvertygelse
utan emot densamma. Hade vi då haft öppen omröstning, skulle
detta näppeligen kunnat äga rum. Jag påstår nu icke, att denna
uppgift ur pressen är riktig, men om det verkligen inträffat, så
förhåller det sig så, som jag nu sagt.

Den föregående talaren sade också, att man väl icke gärna
kunde tänka sig, att en person röstade annorlunda än han talat.

Det är nog icke så alldeles säkert. Det har nog förekommit
exempel på att flera reservanter anmält sig efter en frågas afgörande
än sådana, som talat och röstat för bifall, och det är
alldeles gifvet sålunda, att dessa icke alltid röstat så, som de
uttalat sig.

Jag vill erinra om, att denna fråga åtskilliga gånger förut
varit uppe här till och med så tidigt som 1867 och 1873. Såvidt
jag kunnat taga reda på i handlingarna, motionerade herr
Wallenberg redan 1873 i Första kammaren om denna sak.
Konstitutionsutskottet afstyrkte förslaget, men vid behandlingen

Nr 47. 22

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Ang. j Första kammaren uppträdde åtskilliga talare till förmån för
införande af förslaget

höstning i Sålunda meddelade grefve Posse, att det eu gång under det
Riksdagens gamla reprosentationsskicket hände, att efter en votering reserkatnrar.
vanternas antal var större än antalet af dem, som röstade för

(Forts.) bifall. Detta visade ju, att de icke röstade så, som de offent ligen

gifvit sin mening tillkänna.

Herr Rydin uttalade sig för reformen liksom han gjort
1867. Han förklarade, att representanternas betydelse lider af
den nu rådande ordningen. Representantens uppgift är att vara
en förmedlare mellan regeringen och folket. Han måste således

visa, att han fattat en själfständig åsikt i hvarje fråga. Det

är därför nödvändigt, att han får öppet tillkännagifva sitt votum

och bära det därmed förenade ansvaret.

Herr Carl Ekman anförde, att det ej visat sig vara till
skada för ärendenas behandling i utskotten, att man där röstar
öppet, hvilket ej skedde före 1867. Samma åsikt förfäktades
utaf flera andra talare vid detta tillfälle.

Herr Wallenberg hoppades, att frågan, som förts fram 1867,
skulle vara löst 1877 eller 1887. Ja, den förhoppningen har
kommit på skam, som vi finna, då vi ju fortfarande diskutera
densamma. Han citerade eu talare, som meddelat, att man
under frihetstiden måst tvinga riksdagsmännen att hålla sina
röstsedlar i munnen, för att de ej skulle få tillfälle att byta om
vid voteringen. Detta hade anförts som skäl mot öppen votering,
men talaren fann det vara skäl för, då detta ju visade,
att man gjort sådan erfarenhet, att man nu ej trodde sig kunna
lita på det afgifna löftet att rösta så eller så.

Herr Widén var motståndare till den öppna omröstningen
af det skäl, att den hörde samman med den offentliga kandidaturen,
som ej införts hos oss, men väl i de länder, där man
har öppen omröstning.

Det skäl, som af sistnämnda talare anfördes mot öppen omröstning,
torde väl nu få anses förfallet, då vi ju kunna säga,
att vi numera ha offentlig kandidatur, såsom valrörelsen nu bedrifves.

Då frågan vid samma tillfälle behandlades i Andra kammaren,
meddelade en ledamot af konstitutionsutskottet, att han
skulle varit med om förslaget, om han varit närvarande, då beslutet
fattades. Han ansåg det vara bättre att öppet gifva sin
mening tillkänna.

Detta inträffade vid 1873 års riksdag. Det förekom då också
en mängd andra anföranden i frågan, som jag icke skall upptaga
tiden med att citera.

Valmännen följa nog i allmänhet med intresse sina riksdagsmäns
görande och låtande, och det måste väl vara synnerligen
obehagligt att vara föremål för den misstanken, att man

Onsdagen den 16 maj, e. m.

23 Nr 47.

måhända sagt ett och röstat för ett annat. Tillfrågas man, liur f.An9:
man röstat," så bör man ju i alla fall gifva klart besked, och
då kan man väl lika gärna rösta öppet, så är saken klar med röstning i
detsamma. Riksdagens

Man har plägat invända mot den öppna omröstningen, att kamrar.
partitvånget då skulle komma att göra sig mera gällande, och (Forts.)
att det således skulle blifva svårare att intaga en sjelfständig
ställning. Men på det vill jag svara, att inte har man hört, att
de män, som pläga mest deltaga i debatterna -— och således ge
sin mening tillkänna — äro mindre själfständiga än de, som
alltid tiga.

Fruktan för offentligheten torde kunna — i många fall åtminstone
— betecknas som feghet. Och det kan till och med
misstänkas vara något ännu värre. Man skulle nämligen kunna
blifva misstänkt att icke hafva röstat så som man talat. Och
en sådan misstanke torde väl ändå hvarje folkrepresentant vilja
fritaga sig ifrån.

Efter sedan Riksdagen förra året voterat gemensamt om
F-båten, så ansåg sig en stor del af denna kammares ledamöter
böra ge tillkänna, hur de röstat. Men det var ett 30-tal eller något
dftröfver, som icke sålunda gåfvo sin mening tillkänna. Jag var
en af dessa, men det var icke därför, att jag icke ville ge min
mening tillkänna, utan därför, att jag har en viss afsmak för
dessa massinstämmanden och anser det därför bättre att rösta
öppet. Jag tror också, att kanhända mer än eu utaf kamraterna
fått näsvisa frågor om hur de röstade just i den frågan.

I pressen har ofta nog framhållits, hur det ena eller andra
partiet röstar för att förarga ett annat parti. Just i dessa dagar
har man, som jag redan nämnt, fått läsa i tidningarna påståenden
eller förmodanden, att en del af högern för några dagar
sedan röstade med socialdemokraterna, då det var fråga om
militärkommendering vid oroligheter, icke därför, att den gillade
det socialdemokratiska förslaget, utan för något annat ändamål.

Jag vill icke alls påstå, att detta är sanning, men om det är
osant, så visar ju detta i alla fall, att öppen omröstning hade
varit bra, ty då både högern utan vidare kunnat fritaga sig från,
ja, icke ens blifvit utsatt för den beskyllningen, och är det
sant, så hade det varit lika bra att ha öppen votering, tjr då
hade det troligen icke kommit i fråga. Jag tycker, att det borde
ligga i hvarje partis intresse att kunna skydda sig mot otillbörliga
angrepp i detta afseende.

Herr Nyström sade, att valmännen ju icke kunna följa med
och bedöma sin representants görande och låtande i alla möjliga
frågor. Ja, det är nog sant, att de i allmänhet icke göra
det, men i de stora frågorna följa de säkerligen med och vilja
hafva reda på, huru deras representanter handlat och de, som

Nr 47. 24

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Ang. äro särskilt iutresserade, följa nog också med i de mindre
in{Öramdoaf fråS°raa höstning1

i Jag vill till sist påpeka, att utskottet här i sitt utlåtande, då

Riksdagens det citerar hvad 1909 års konstitutionsutskott anförde, bland annat
kamrar, säger: »Riksdagens ledamöter erhålla ju sitt viktiga och ansvars(Forts.
) tulla uppdrag på grund af det förtroende deras väljare sätta till
dem till följd af den verksamhet de utöfvat och de uttalanden
de före valen haft. Det kan då, efter utskottets förmenande,
icke vara mer än rätt och billigt, att valmännen också sättas i
tillfälle att utan svårighet erfara, huruvida de valda representanternas
verksamhet i Riksdagen varit sådan, att de motsvarat
det dem gifna förtroendet och fortfarande äro däraf förtjänta.»

Jag kan visserligen ge herr Nyström rätt i, att det kan
finnas olägenheter äfven med den öppna voteringen, men då jag
tror, att olägenheterna äro större med den slutna än med den
öppna, ber jag för min del, herr talman, att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Nyström: Herr vice talmani Endast ett par ord med
anledning af den föregående ärade talarens anförande.

Han nämnde, att vid lördagens votering några af högern
röstat med socialdemokraterna i militärfrågan. Det var oförsiktigt
af honom att bringa på tal lördagens votering, ty jag
vill påminna om något annat, som skedde den dagen. I förliandlingsfrågan
fanns det tro linjer, af hvilka socialisternas och
liberalernas lågo hvarandra närmast, under det att högerns låg
betydligt längre från liberalernas än socialisternas. Men trots
detta röstade liberalerna för det förslag, som låg dem fjärmast,
för att ur hufvudvoteriugen få bort det socialistiska förslaget.
Jag undrar, om detta var alldeles riktigt, om det var att rösta
efter öfvertygelse eller efter politisk taktik.

Hvad åter den omständigheten angår, att några af högern,
bland dem jag, röstade med socialisterna, så vill jag säga, att
det var ren taktik. Det var tvenne förslag, som förelågo: det
ena innebar en försämring af nuvarande förhållanden — det var
det liberala — det andra förslaget var så beskaffadt, att det enligt
min uppfattning var absolut omöjligt för hvilken regering
som helst, äfven en socialdemokratisk, att söka genomföra. Det
var sålunda i realiteten detsamma som nej till alla förändringar.
Under sådana förhållanden var det, från min ståndpunkt sedt,
klokare att rösta för det socialdemokratiska förslaget, som var
det omöjliga, än att ge min röst åt ett förslag, som var dåligt,
men dock möjligt.

Herr Eden: Herr talman! Den senaste af herr Nyström
gjorda bekännelsen har naturligtvis icke kunnat undgå att i hög

Onsdagen den 15 maj, e. m.

25 Nr 47.

grad väcka kammarens intresse. Hans förklaring till det faktum, _ Ang.
som han erkände, föreföll dock mer än besynnerlig. Han ville göra införande af
gällande, att det icke var tillbörligt, att i en votering om kontra- rfftnituTi
proposition det liberala partiet sökte få fram ett sådant yrkande, Riksdagens
som enligt partiets mening var det lämpligaste att sätta emot kamrar.

partiets egen ståndpunkt — men att det däremot varit rätt och (Forts.)

försvarligt att i den slutliga voteringen rösta så, som herr Nyström
gjorde i lördags, nämligen på det yrkande, som låg längst
bort från hans egen. Ändock är det ju faktiskt så, att det i
voteringar om kontraproposition, såvidt jag kan förstå, alltid
brukar vara frågan om hvad herr Nyström kallade taktik. Man
voterar fram till kontraproposition, hvad man anser hafva minsta
utsikten att segra emot ens egen mening. Men när det gäller att
fatta sin slutliga ståndpunkt, när det gäller att rösta i en sådan

votering, som skall ge definitivt uttryck åt kammarens mening,
då har jag för min del icke hört, att man brukar votera efter
sådana synpunkter. Då brukar man väl votera för det, som
ligger ens egen mening närmast, för att få den meningen såsom
uttryck af kammarens åsikt. Herr Nyström kallade den taktik,
som han använde vid tillfället i fråga, och som vi nu ha fått
öppet erkännande af, att flera af hans parti hafva användt —
jag tillåter mig konstatera detta — han kallade den, säger jag,

»ren taktik». Jag får verkligen säga, att hvad man än vill kalla
den taktiken, »ren* borde den icke förtjäna att benämnas.

Emellertid gäller det ju icke här frågan om, hur högern i
ren desperation voterade i lördags kväll. Utan här är det fråga
om den allmänna ordningen för omröstningens företagande i
kamrarna. Och i denna fråga skall jag tillåta mig att till granskning
upptaga hvad herr Nyström såväl i detta som i ett föregående
anförande framhållit.

Herr Nyström börjar med att erkänna, att det förslag, som
nu föreligger, i regel lyckas vinna denna kammares bifall. Ja,
så är det verkligen. Det har i regel lyckats vinna kammarens
bifall. Och detta därför, att denna kammare känt det såsom
en önskan att försöka undanröja från voteringarna allt tvifvel
om, att hvarje medlem af kammaren vill stå för sin röst. Jag
kan icke se annat, än att den uppfattning, som denna kammare
sålunda i regel följt i frågan, är en mycket sund uppfattning.

Det är också, såsom utskottet visat, en uppfattning, som redan
har slagit igenom i de allra flesta andra parlament, som de
parlamenten ha mått väl af, och som jag är öfvertygad om, att
svenska Riksdagen också skulle må väl af, bara den föreslagna
ordningen kommit i tillämpning.

Mot detta gör nu herr Nyström gällande, att den slutna
voteringen skulle vara »ett samvetsfrihetens palladium». Jag får
verkligen säga, att nog är jag van vid min förträfflige väns
starka uttryckssätt, när det gäller att drifva en sats, som till -

Nr 47. 26

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ann. talar honom. Men när man kan göra gällande, att eu riksdagsinförande
af man g]<a]| behöfva den slutna voteringen som ett samvetsfrihetens
röstning palladium, då förefaller detta mig vara att i hög grad underBiksdagens
känna hvad en riksdagsman bör betrakta som verklig samvetskamrar.
frihet. Eu riksdagsman bör betrakta som samvetsfrihet i vote(Forts.
) ringen det, att han röstar efter sin öfvertygelse, och detta gör
han, vare sig man har öppen eller sluten omröstning. Men hvad
det här gäller är, att det verkligen kommer fram till offentligheten,
huru han röstar, och att lian tager ansvaret därför. Skulle
verkligen min utmärkte vän på stockholmsbänken vilja göra
gällande, att hans samvetsfrihet skulle lida intrång, ifall lian
skulle votera öppet? Om jag känner honom rätt, skulle han votera
på samma sätt, antingen han voterade öppet eller slutet,
och jag förmodar, att han icke har eu sådan uppfattning af sina
kamrater i kammaren, att icke de skulle göra på samma sätt
som han.

Han fortsatte emellertid med att säga, att högst få personer
kunna votera eller — som han uttryckte sig — handla fritt,
»utan hänsyn till vissa förhållanden, som kunna komma att inverka
på deras omdöme». Ja, det är ju själfklart. Heto faktum,
att vissa förhållanden, under hvilka voteringar företagas, kunna
inverka på det sätt, hvarpå man voterar, det kommer igen i
fråga om både den slutna och den öppna voteringen. Men här
är icke alls fråga om att söka undanröja en sådan inverkan —
det kan ingen mänsklig makt göra — utan här är endast fråga
om att få in så pass mycket af öppenhet, af ärlighet — om jag
får använda det ordet — i det offentliga lifvet, att man säger
ifrån rent ut, på hvilken ståndpunkt man ställer sig, och tager
konsekvensen däraf. Har man blifvit påverkad af vissa förhållanden,
så säger man också detta, i fall en förklaring begäres,
och därmed punkt. Voteringen gör man i alla fall, förmodar
jag, efter öfvertygelse.

Herr Nyström förde sedan fram sin stora trumf mot den
öppna voteringen. Han ville göra gällande, att denna votering
skulle bli ett fruktansvärdt vapen i partidisciplinens hand, och
han nekade sig icke att gå till den arsenal, som alltid stål’ till
buds, när det gäller att söka misskreditera en eller annan modern
grundsats i Sveriges politiska lif, nämligen till frihetstiden. Han
utförde det kraftprofvet att finna en analogi mellan den öppna
voteringen, som vi ifrågasätta, och deri s. k. principalatstriden
under frihetstiden, den strid, som gällde, huruvida valmännen
skulle kunna ålägga sina representanter att rösta på ett visst
gifvet sätt. Herr Nyström är både en alldeles för lärd och eu
alldeles för klok man för att kunna underlåta att medgifva, att
här dock är fråga om två alldeles olika saker. I det ena fallet,
på sjuttonhundratalet, gällde det, att valmännen skulle kunna
ålägga sina representanter att rösta, såsom valmännen önskade.

Onsdagen den 16 maj, e. m.

27 Nr 17.

I det andra fallet, i fråga om den öppna voteringen nu, finnes
ingen möjlighet för valmännen att på något sätt bestämma sin
representants votum. Men väl finnes där hvad vi, som hålla
på denna öppna omröstning, anse vara en nödvändig och nyttig
sak, nämligen möjlighet för valmännen att veta, huru representanten
har röstat. Representanten röstar alltjämt efter sin öfvertygelse,
valmännen kunna på intet sätt inverka därpå, men när
representanten kommer hem till sina valmän, så veta de helt
och hållet hur han röstat. Detta är hela innebörden af den
öppna voteringen.

Jag tillåter mig att vända eu smula på frågan och skulle
då vilja spörja herr Nyström: är det verkligen hans mening,
att det skulle kunna vara till någon förmån, vare sig för en
representant eller för hans valmän, att representanten skulle
dölja, hur han röstat, om valmännen fråga honom om saken?
Är det verkligen herr Nyströms mening, att det icke i vår tid
skulle vara tillbörligt, att, om valmännen fråga en representant,
han då säger ifrån, huru han röstat i eu fråga, och hvad det
är, som varit hans mening i hvarje sak? Den ståndpunkt, som
herr Nyström intager i fråga om den slutna voteringen, är väl
den, att det skulle vara eu förmån, att en representant, när han
kommer hem till sina valmän, och när valmännen stå inför
spörsmålet, om de vilja återvälja honom, att representanten då
skulle kunna insvepa sig i ett mystiskt dunkel och säga: »Ni
fråga, om jag voterat så eller så, men det är sluten omröstning,
och jag talar icke om det». Jag hade eljest trott, att det numera
voro en själfklar sak, att, när man står inför val, och när
valmännen fråga, hvar och en bör gifva öppen förklaring, hur
han i det ena eller andra fallet röstat. Och då blir skillnaden
mellan den öppna och slutna voteringen endast den, att om vi
ha öppen votering, den förklaringen är gifven på förhand, så
att man icke behöfver fråga, men att däremot, om man har
sluten votering, det måste uppstå något slags examen ■— mer
eller mindre pinsam — af representanten, innan valmännen få
veta, hvad de vilja. Kännes detta senare som något »samvetsfrihetens
palladium»?

Herr Nyström trodde emellertid, som sagdt, att den öppna
omröstningen skulle medföra ett så utomordentligt starkt partitryck,
och hänvisade i den delen till främmande länders exempel.
Jag tillåter mig däremot anmärka, att det beror naturligtvis
helt och hållet på, hur man har sitt partiväsen konstrueradt,
och i hvilken mån de föreliggande frågorna verkligen anses vara
partifrågor eller ej. Herr Nyström trodde, att, om det varit
öppen votering, de gemensamma voteringarna i går icke skulle
ha kunnat utfalla på det sätt, som de nu utföllo. Han menade
väl då, att det parti, som särskildt stöder regeringen, skulle ansett
sig förpliktadt att till sista man rösta för de regeringsförslag,

Ang.

införande af
öppen omröstning
i
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)

Nr 47. 28

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Ang. gom då förelågo. Det förefaller mig dock, som om herr Nyström
införande af jug(. från dessa voteringar skulle kunna få ett färskt exempel
röstning^ På> att det är skillnad mellan frågor och frågor äfven i vår nuRiksdagens
varande politik. Det fanns en fråga, i hvilken partilinjerna
kamrar, obrottsligt uppehöllos vid gårdagens voteringar, därför att denna
(Forts.) fråga verkligen var en sådan, i hvilken partierna kändo sig stå
på absolut motsatta ståndpunkter — jag behöfver väl inte säga,
hvilken det var. Men det fanns också andra frågor, där partierna
icke stodo så, frågor, som icke äro upptagna på programmen,
frågor, livilka betraktades som rent praktiska angelägenheter,
och där man röstade efter den mening man under behandlingen
bildat sig, utan att känna sig på något sätt bunden
af regeringens förslag. Jag tror, att jag kan försäkra herr Nyström,
att många medlemmar af det liberala partiet i går röstade
mot regeringen — något som herr Nyström torde vara glad
åt — men att dessa medlemmar utan tvifvel skulle ha röstat
på samma sätt, äfven om voteringen varit öppen, af det skälet,
att frågan icke gällde förtroende för eller misstroende mot regeringen.
Så bör det vara, och så är det äfven i främmande
länders parlament.

Äfven i det stora mönsterlandet England — det vet herr
Nyström lika bra som jag eller, om jag vill vara artig, får jag
väl säga: ännu bättre — brytas partibanden, när sådana frågor
framkomma, som icke anses vara partifrågor. Det tinnes en
fråga, som i alldeles eminent grad intresserar herr Nyström,
och det är frågan om kvinnans rösträtt. Den frågan har nyss
behandlats i engelska parlamentet, och det är bekant, att i denna
för herr Nyström så intressanta fråga ha partibanden brustit.
Icke blott medlemmar af regeringspartiet utan till och med
medlemmar af regeringen ha röstat mot hvarandra. Och sådana
saker kunna, i ännu större utsträckning på grund af våra särskilda
förhållanden, naturligtvis också inträffa i svenska riksdagen,
om öppen omröstning där blir genomförd. Det är klart,
att hvarje parti skall göra sitt bästa, om öppen votering kommer
till stånd, för att samla partiets samtliga medlemmar om
de frågor, som i eminent grad äro partifrågor. Men det göra
partierna också nu, och alla partierna. Och det ligger i partiväsendets
natur, isynnerhet hos oss, med våra egendomliga
svenska förhållanden, att detta icke kan sträckas öfver en viss
gräns. I sådana saker, där eu representant icke bundit sig på
något sätt genom anslutning till program, löften, förklaringar eller
dylikt, i sådana saker har han ju förbehållit sig frihet. Och
med all säkerhet skulle han göra detta äfven under den öppna
voteringen. Jag får säga, att jag alltid har betraktat det som
en olägenhet jämte de andra af den slutna voteringen, att man
under den slutna voteringen icke kan direkt demonstrera, att
det icke är nödvändigt att i eu mängd frågor utan partifärg

29 Nr 47.

Onsdagen den 15 maj, e. m.

ovillkorligen stå på en linje, som liäfdas af vare sig regering
eller partiledning. Det skulle i dylika frågor kanhända kunna
inträffa det märkvärdiga, af lierr Nyström tydligen icke förutsatta
fall, att herr Nyström och jag komme att stå på samma sida,
till och med mot regeringen i en eller annan punkt. Och tänk,
om det till och med skulle hända, att icke blott herr Nyström
och jag utan äfven herr Branting vore med på samma sida!
Då finge man en ytterligare illustration till partibandens relativt.

Jag tror sålunda för min del, att den öppna voteringen
skulle vara nyttig icke minst ur den synpunkten, att den skulle
ordentligt för landet visa, att i vissa saker partibanden icke
binda, därför att dessa saker icke äro partifrågor. Man röstar
i dessa saker allt efter den åsikt, man bildat sig efter den förebragta
utredningen eller af diskussionen, och de skal, som kunnat
komma fram, och känner sig icke på något sätt obligerad af
sin ställning till regeringen eller oppositionen.

Jag kan icke finna annat, än att de skäl, som anförts mot
mot den öppna omröstningen, äro svepskäl. Jag skall icke använda
så starka ord som herr Nyström, när lian talade om
samvetsfrihetens palladium, men jag tillåter mig uttala det omdömet,
att den tiden nu borde vara inne, att den svenska Riksdagen
skulle våga sig på att på sina medlemmar ställa det
kraf vet, att de verkligen stå för sin mening öppet och rent, ett
kraf, som är sedan lång tid tillbaka ställdt af så godt som alla
länders valmän på deras representanter. Det kommer icke, herr
Nyström, att leda till någon egentlig skärpning af partilinjerna
och partibanden, men det kommer att leda till mycket större
ömsesidig öppenhet, det kommer att leda till större klarhet i
bedömandet af frågorna, och för min del är jag öfvertygad om,
att det kommer att leda till mycket större visshet både inom
och utom riksdagen därom, att frågorna behandlas efter verkligen
praktiska och reella synpunkter. För mig har sedan länge
stått klart, att denna fråga om den öppna omröstningen är eu
fråga, som den svenska representationen ändtligen i sin egen
värdighets intresse borde söka lösa.

Jag anhåller om bifall till utskottets hemställan.

Herr Nyström: Jag vill, innan jag går in på det öfriga
resonemang, som den siste talaren hade, återkomma till vår
olika uppfattning om hvad som skedde i lördags kväll. Den
förre talaren påstod, att högern hellre borde ha varit med om
att gifva uttryck för sin uppfattning i den fråga, som då var
före, än understödja den socialdemokratiska uppfattningen. Herr
Edén glömmer alldeles, att vår uppfattning var bortstruken i
den andra voteringen. Där tog det liberala partiet herr Lindqvists
admonition ad notam och gick med socialdemokraterna, så att

Ang.

Införande af
öppen omröstning
i
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)

Nr 47. 30

Onsdagen den 15 maj, e m.

Ang. högern i sista voteringen icke hade någon möjlighet att få fram,
införandena/ ]lvac[ jen ansåg riktigast, nämligen att ingen förändring skulle
röstning i s^e 1 nuvarande förhållanden. Vi hade att välja mellan ett
Riksdagens dåligt förslag, som kunde försämra den nuvarande situationen,
kamrar, och ett enligt min tanke omöjligt förslag, som icke skulle leda
(Forts.) till något, om Riksdagen upptoge det som sitt. Detta sista förslag
var praktiskt detsamma som nej, och då kan det icke anses,
att vi handlat på annat sätt, än liberalerna gjort i frågan förut,
då vi röstat med socialdemokraterna för att därmed hindra
något, som dock kunde skada landet, då vi röstade för något,
som absolut icke kunde ha något inflytande på den praktiska
politiken. Denna uppfattning är ungefär densamma, som herr
Edén nyss förklarade, att liberalerna hade haft i förliandlingsfrågan.

Hvad nu herr Edens uttalande för öfrigt om den öppna
voteringen angår, är det, som herrarna kanske märkt, om ni
bakom de många orden ha sökt att få fram tanken, icke annat
än ett upprepande af, hvad som står i utskottsbetänkandet, och
som jag förut enligt min tanke har vederlagt. Det är sålunda
fortfarande ett postulat af herr Edén, då han säger, att den
öppna voteringen är detsamma, som att riksdagsmännnen stå
för sina röster. Jag har sökt visa, att det är alldeles osäkert,
om en öppet voterande riksdagsman står för sin röst eller för eu
annans mening, som han har varit tvungen att föra fram i form
af sitt röstvotum.

Då herr Edén säger, att vi skola följa utlandets exempel,
där denna öppna votering slagit igenom, som han säger, vill jag
däremot påstå, att den har aldrig slagit igenom, och att den
aldrig har annat än mekaniskt tagits från England. Då han
säger, att dessa länder mått väl af den öppna voteringen, har
jag däremot påpekat, att de mått illa af den öppna voteringen,
ty i alla dessa länder är partischismen mycket större och starkare
än hos oss. Hvem vet, i hur hög grad dessa öppna voteringar
bidragit till åtskilliga handgripligheter, som i dessa länders
parlament förekommit mellan riksdagsmännen. Att prisa
dessa länder såsom lyckliga på grund af, att de ha öppen votering,
är något djerft.

Om principalatsfrågan yttrade jag, att denna öppna omröstning
icke vore detsamma, som man under frihetstiden kallade
för principalatet, utan att det var ett steg mot detta mål. I
detta låg, att principalerna, d. v. s. valmännen, skulle ha rätt att
bestämma, hur riksdagsmännen skulle rösta. Naturligtvis ha vi
ännu icke kommit så långt, men om herrarna hörde på herr
Edéns utveckling af saken, finna ni där ännu kraftigare uttaladt,
än då jag talade om det, att här är meningen, att valmännen
skola i hvarje särskild punkt följa sina representanters göranden.

Onsdagen den 16 maj, e. m.

31 Nr 47.

De skola ha rätt, enligt herr Edens tanke, att åtminstone, när
riksdagsmannen kommer tillbaka hem, ställa honom till rätta för1
hvad han gjort och sagt. Men hvarför skulle icke detta kunna
ske redan under riksdagen? Nästa steg blir naturligtvis, att
valmännen, när de sett, hur han röstat i eu fråga, skrifva till
honom och säga: »här blir det intet omval utaf, om ni icke
röstar efter vår uppfattning». Därmed äro vi inne på principalatet.
Det är ett anfall mot riksdagsmännens sjanständighet i
två riktningar, dels gentemot partistyrelsen, dels gentemot valmännen.
Det är denna reduktion af riksdagsmännens eget ansvar
och egen själfständighet, som jag icke vill vara med om.

Naturligtvis kan det finnas frågor, äfven i de länder, som
ha öppen omröstning och starkt partitvång, i hvilka partibanden
lösas, men, mina herrar, det sker efter partiets eget beslut eller
i England oftast på grund af regeringens tillkännagifvande, att
eu viss fråga är öppen, som det heter. Då äro de icke bundna.
Men jag förnekar, att det någonsin sker där, hvad som hände
här i går, att ett regeringsparti har rätt att uti en anslagsfråga
eller uti flera anslagsfrågor rösta emot regeringen, då ju regeringen
ändå är partiets chef. Förhållandet är det motsatta i
England, så att det har någon gång förekommit, att man sökt
störta en regering genom att föreslå eu sänkning på 1 £ utaf
den stat, regeringen lägger fram, och går ett sådant förslag
igenom, så afgår regeringen också. Är detta ett framtidsperspektiv
att sträfva efter, mina herrar, att icke ha möjlighet att
rösta mot sitt parti och mot sin regering, om partiet och regeringen
äro vänner, utan vara så bunden, som fallet är i England?
Man har om Englands underhus sagt, att det i våra dagar
är det mest ointressanta underhus i världen just på grund af
den stränga partidisciplin, som där är hårdare än eljest. I andra
länder, i Frankrike t. ex., kan den enskilda opinionen ändå få
göra sig gällande. I Tyskland finnas många partier, som slåss
mot hvarandra, och partiernas ställning till regeringen är där eu
helt annan än i England. I England däremot är ställningen
den, att när regeringen lägger fram ett förslag, som är ett partiförslag,
hvilket de allra flesta äro, vet man på förhand, hvad
som skall följa: underhuset skall antaga det, det kan icke göra
annat, det får icke göra annat. I samma ögonblick, som det
icke gör så, afgår regeringen, underhuset upplöses och medlemmarna
få se sig om att bli återvalda. De kunna alltså icke
rösta emot ett sådant förslag.

Det är åt denna stränga partidisciplin, åt denna betvingelse
af öfvertygelsen, som detta förslag syftar. Jag håller sålunda
och kommer alltid att hålla fast vid den uppfattningen, att det
vore en olycka för vårt land, om vi här finge in den öppna
voteringen.

Ang.

»förande af
öppen omröstning
i
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)

Nr 47. 32

Onsdagen den 15 maj, e. m.

An3- Ilerr Hildebrand: Herr talman, mina herrar! Jag skall

införande af pe fiar få anföra några synpunkter. Jag kommer till samma
röstning slut) som den senaste ärade talaren, ehuru med en motivering,
Riksdagens som är i någon mån olika.
kamrar. Jag skulle då först vilja säga, att uti de moderna demokra (Forts.

) tiorna är det, som om det lades ut en mängd varor i en öppen
krambod, den ena mer lockande än den andra, och till dessa
lockande demokratiska nyheter för säsongen hör den öppna omröstningen.
Man finner dock något egendomligt och en brist
på konsekvens, om man tänker på, hur majoriteten i denna
kammare i regel ställt sig i voteringsfrågorna. Är det fråga om
val till Riksdagen eller fråga om val till landsting, då finns det
ingen, som är så ifrig att hålla på valhemligheten, den slutna
voteringen, som just medlemmarna af kammarens majoritetspartier.
Då skall det vara valskärmar, då skall det vara valkuvert,
då vidtagas en hel del anordningar i syfte, att valmännens
sätt att utöfva sin rösträtt skall vara fördoldt för utomstående,
försåvidt de icke själfva omtala sitt sätt att rösta. Men
när sedan representanterna komma hit till Riksdagen, då skall
det vara öppen omröstning, då kastas alla skäl, som tala för
den slutna voteringen vid valen ute i landet, och samma parti,
som då i ena fallet går fram och kräfver sluten omröstning,
kräfver i det andra öppen.

Då tror jag, att den meningsgrupp, till hvilken både herr
Nyström och jag höra, behandlar dessa frågor mera konsekvent.
Yi äro för att bevara valhemligheten ute i landet. Vi anse, att
det är riktigt att sörja för, att icke några obehöriga påtryckningar
få göra sig gällande, och vi äro äfven för att behålla
den nuvarande slutna omröstningen här inom Riksdagen. Det
är en bristande konsekvens, mina herrar, hos herr Eden och de
talemän, som påyrka den öppna omröstningen här i Riksdagen,
under det att de äro de ifrigaste försvarare eller påyrkare af
den slutna omröstningen ute i landet.

Det går därför icke bara att tala om riksdagsmännens och
Riksdagens värdighet och lägga liufvudvikten därpå, såsom herr
Edén gjorde. Jag har ju vetat förut, att herr Eden är ifrig
anhängare af den öppna omröstningen, och när jag gick upp
här i dag, kände jag mig alldeles öfvertygad om, att han skulle
hålla ett mycket vackert tal. Jag hade också eu känsla af, att
den nyvunna partiledarställningen icke skulle minska hans sympatier
för den öppna omröstningen, och jag har icke misstagit
mig därutinnan.

Jag tror, att det icke finnes någon möjlighet att komma
ifrån, att den öppna omröstningen skulle åtstrama partibanden
på ett sätt, som vi för närvarande inom kamrarna icke ha någon
som helst aning om. Jag ber de äldre riksdagsmännen tänka
på det senare decenniets större riksdagsfrågor. Har det då icke

Onsdagen den 15 maj, e. m.

33 Nr 47.

vid behandlingen af dessa ibland varit så, att partierna och
partiledningarna förälskat sig i olika lösningar, hvilka icke kunnat
förenas? Har det icke särskildt vid ett par tillfällen varit så,
att en viss trötthet vid striden bar uppenbarat sig i de djupa
leden, har det också icke blifvit så, att till sist en lösning vunnits
på det sätt, att en tillfällig majoritet bildats, genom att en
del har skilt sig från partiledningen på ett håll, antingen öppet
eller med den slutna voteringens hjälp? Jag tror icke, att det
är rättvist att säga, att detta är Riksdagen ovärdigt. Jag tror
till och med, att i en viss situation den lösning, som här beredts
vissa viktiga frågor, vunnits på detta sätt, och såvidt jag
kan finna, skulle ett par af de viktigaste reformer, som genomförts
under sista decenniet, ännu varit olösta, om vi hade haft den
åtstramning af partibanden, som måste följa med den öppna
voteringen.

Häremot ställer då herr Eden ett bestämdt påstående, att
andra parlament må så väl af den öppna omröstningen. Herr
Nyström bar redan ställt detta i tvifvelsmål, och jag vill göra
detsamma. Hela den engelska författningen är byggd, praktiskt
sedt, på ett utprägladt partiväsende, och jag tror icke, att vi
här kunna bygga vårt riksdagsskick på samma sätt. Jag tror,
att vi få skjuta hela det engelska statsskicket åt sidan, då vi
bedöma frågan om den öppna omröstningen här hemma.

Vidare ha vi den franska författningen med öppen omröstning.
Jag vill belysa följderna härutaf med ett par uppgifter,
som återfinnas i ett modert arbete utaf eu af Frankrikes förnämsta
vetenskapliga nationalekonomer. Det är sålunda eu
framstående man, som icke gärna kan komma med oriktiga
upplysningar. Han har i sitt arbete — som kom ut i en
ny upplaga förra året — påpekat, att inkomsterna utaf totalisator
etc. i Frankrike vid kapplöpningar och vadhållningar icke gå
in till statskassan, utan därutaf bildas en fond till nödställda
kommuners hjälp. Det är en liten kommitté af deputeradekammaren,
som bestämmer öfver medlens användning. Hur
användas då dessa medel? Jo, denne franske författare förklarar
uttryckligen, att de användas på så sätt, att de kommuner,
hvilka skicka representanter till deputeradekammaren, som äro
tillräckligt trogna emot den sittande regeringen och sålunda äro
tillräckligt trogna mot majoriteten för dagen, få understöd, men
icke andra.

Ja, dylikt går för sig, om det är öppen omröstning, om
man dag efter dag kan kontrollera, hur representanterna rösta,
och när det då icke bara är den vanliga partidisciplinen och
krafvet på den, som verkar bestämmande, utan äfven helt andra
faktorer, såsom just t. ex. eu önskan att få medel ur den omtalade
kassan, kan man ju förstå, att den öppna omröstningen
Andra hammarens protokoll 1912. Nr 47. 3

Ang.

''njorandt af
öppen omröstning
i
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)

Nr 47. 34

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ang.

införande af
öppen omröstning
i
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)

måste hjälpa till att alldeles ofantligt hålla partierna tillsammans,
när det nämligen gäller att föra dem ihop till en majoritet.

Här har nu utaf herr Eden uttalats det påståendet, att det
vore alldeles oriktigt, om icke en riksdagsman, när han kommer
ut till valmännen och blir af dem tillfrågad, hur han ställt sig
i de stora frågorna, då redovisar för sitt förhållande. Här skulle
jag vilja säga, att jag ger herr Eden alldeles rätt. Enligt min
uppfattning bör en riksdagsman, när han står inför sina valmän,
redogöra för, hur han talat och hur han röstat, särskildt
när det gäller de stora afgörande spörsmålen. Det synes mig,
att man icke kan komma ifrån denna följd af vårt nuvarande
riksdagsskick, men — och det är detta, jag här vill lägga stark
betoning på — det är en ofantlig skillnad att rösta öppet, när
i de stora frågorna lidelserna gå högt, när vågorna svalla, så
att de kanske hålla på att förkväfva någon enskild individ, som
vill rösta på annat sätt, än partiledningen önskar, och att efteråt,
när Riksdagen har slutat eller valperioden har gått till ända och
det hela är lugnare, redogöra för, hur man handlat i de afgörande
frågorna. Det är en skillnad så stor, att man enligt
min tanke bestämdt kan kräfva af representanten, att han skall
ge besked, och ärligt besked, åt sina valmän och ändå hålla på
den slutna omröstningen inom Riksdagens kamrar.

Jag har under den korta riksdagsmannabana, som varit
mig beskärd, sett åtskilliga exempel på oerhörda påtryckningar
på tveksamma partiledamöter i den riktning, att de skulle rösta
med partiledningen. Jag har sett, hur enskilda medlemmar af
Riksdagen, som varit tveksamma uti en fråga, våndats under
nödvändigheten att bestämma sig, och hur det gjorts fullkomligt
upprörande försök ifrån partiledningens och partiledningen närstående
personers sida att piska in dem till lydnad mot partiledningen,
och jag tänker, att det är bra många i denna kammare,
som vilja ge mig rätt uti, att sådana fall förekommit, äfven om
de här icke vilja säga ifrån, hvilka fallen äro.

Det förefaller mig därför, att vi med den öppna omröstningen
komma in på en fullständigt felaktig utvecklingsväg,
och jag her sålunda, herr vice talman, att få yrka afslag å
utskottets hemställan.

Herr Branting: Herr talman! Jag skall först be att få säga
beträffande den speciella fråga, som något ventilerats utaf herr
Ericsson i Vallsta först ocli sedan af herr Nyström, och äfven
i någon män af herr Eden, angående förhållandet vid lördagens
dubbla voteringar i ett par frågor, att det förefaller mig, att
därvidlag väl knappast det liberala partiet och högerpartiet ha
anledning att gå alltför hårdt tillrätta med hvarandra. Jag tror,
att bägge två ha gjort sig skyldiga till, om man så vill säga,
taktiska åtgärder, om hvilkas lämplighet man kan tvista i det

35 Nr 47.

Onsdagen den 15 maj, e. m.

oändliga, men jag tror icke, att någotdera partiet har anledning
att spela upp sig till mentor för det andra. Detta må vara
nog därom.

Här föreligger en fråga utaf ganska stor principiell innebörd.
Jag vill då för min del säga, att jag ingalunda hör till
dem, som utaf något slags doktrinär uppfattning anse, att saken
är synnerligen enkel och afgjord med några få synpunkter, som
tyckas ligga nära till hands, eller som man skulle kunna komma
på det klara med utan vidare omständigheter. Jag vill tvärtom
ge mina motståndare det erkännandet, att det icke är det minsta
tvifvel om, att de ha ganska allvarliga skäl för de betänkligheter,
de anfört mot att i hvarje fråga voteringen skulle vara
öppen. Jag tänker därvid på det åtstramande af partibanden,
hvilket liksom alla slags inflytelser öfver riksdagsmännen är betänkligt
och kanske i särskildt hög grad då det är osynligt,
ehuru därför icke mindre verkligt.

Det förekom här för några dagar sedan en fråga angående
riksbankens omorganisation — jag tar detta exempel äfven därför
att denna fråga ju icke ansågs vara af rent partipolitisk
karaktär, utan möttes ifrån olika partier med ganska skiftande
meningar inom partierna själfva. Där lär dock ha förekommit,

— det har uppgifvits så, och jag har all anledning att tro, att
det är riktigt — att enskildt och under hand har från medlemmar
i olika partier sagts, att deras enskilda ställning till det
då föreliggande s. k. reformförslaget bestämdt var för afslag, men
trots att deras ord genom deras ställning möjligen skulle kunna
ha haft eu viss valör, ansågo de sig absolut förhindrade att
stiga upp och tillkännagifva denna sin ställning, därför att det
skulle utanför Riksdagen ha haft på deras ekonomiska förbindelser
menliga återverkningar. Där ha vi ett exempel, som visar,
att det finns också andra band, som också härvidlag äro att ta
i betraktande, utom det, som något ensidigt framhäfts, nämligen
det partiband, som partiledningen kan lägga på medlemmarna
och som inom riksdagsgrupperna medlemmarna kunna lägga på
hvarandra.

Det är sålunda efter min mening intet tvifvel om, att ur
synpunkten af riksdagsmännens själfständighet den öppna omröstningen
innebär vissa vådor. Men skall man nu, som talarna
från högern, herrar Nyström och Hildebrand, göra, därutaf dra
den slutsatsen, att vi alltså skola motsätta oss den öppna omröstningen,
att vi med näbbar och klor skola försvara det enastående
förhållande, att omröstningen uti vårt parlament är sluten

— ja, då ställer man sig efter min uppfattning genom en sådan
ståndpunkt i en fullkomligt ohållbar ställning. Man kommer
därigenom till den konsekvensen, att det egentligen borde vara
alldeles tyst om, hur riksdagsmännen rösta, och herr Nyström
blef också, såvidt jag kan finna, alldeles bet på frågan, hur han

Ang.

införande af
öppen omröstning
i
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)

Nr 47. 36 Onsdagen den 15 maj, e. m.

Ang. till sist skulle bete sig inför valmännen, ifall lian blefve examiinförande
af nera(j pä omröstningar, om hvilka han kanske kunde ha anledröstning^i
ning att antaga, att de icke vore till behag för den valmanskår,
Riksdagens inför hvilken han stod. Saken är sålunda den, att man med
kamrar, denna högerståndpunkt i själfva verket drifves in uti en åter(Forts.
) vändsgränd. Man kommer till att förneka, hvad som dock är
en alldeles elementär sanning, att valmännen böra ha anspråk på
att få veta, hur deras representanter rösta. Man förnekar detta
— jag vill ingalunda bestrida det — af goda motiv, i syfte att
trygga riksdagsmännens själfständighet, i syfte att trygga, att
den kanhända bättre insikt, som de fått i vissa frågor, skall
kunna göra sig gällande. Men resultatet blir ändå, att man
därmed förnekar eu utaf grundprinciperna för själfva det parlamentariska
systemet, för själfva systemet med en representation,
i det att man mer eller mindre öppet skär utaf banden mellan
valmännen och den valde representanten.

Då finnes det, när man kommer till sådana rent omöjliga
konsekvenser, efter mitt sätt att se, ingen annan utväg, än att
man får gå den motsatta vägen: man får ta den öppna omröstningen
i fullt medvetande om, att den icke enbart har ljusa
sidor, man får ta den i stället i förhoppning om, att man skall
kunna öfvervinna de svårigheter, som med densamma äro förknippade,
och ytterst är det väl ändå så, att dessa svårigheter
ligga och bottna uti den bristande politiska upplysning och uti
den bristande politiska karaktärsfasthet, som finnes både hos
valmännen och hos deras representanter. Vill man sålunda på
allvar få ett motverkande af dessa vådor, som icke blott stannar
uti, såsom jag kallade det, eu återvändsgränd, utan lofvar ett
kraftigt motverkande af detta oberättigade tryck, som vi alla
kunna vara ense om förefinnes, ja, då finnes äfven i detta fall
ingen annan väg att gå än att vädja till den stigande politiska
upplysningen. Valmännen måste lära sig, om det också sker
under knot och svårigheter, att de i fall de lärt känna sin representant
såsom en man, hvilken i det stora hela instämmer i
deras synpunkter och företräder till deras belåtenhet deras intressen,
få lof att tillåta honom att ha sin särskilda mening i
frågor, där han på grund af sin uppfattning icke kan gå annat
än emot för dem kanske kära fördomar. På samma sätt få representanterna
här i Riksdagen lära sig, att de måste visa en viss
fasthet gentemot ett otillbörligt tryck, de få lära sig att se till,
att de verkligen kunna stå, i första rummet inför sitt eget samvete,
för det votum, de afge, och kunna stå inför detta lika väl
med den öppna röstsedeln i hand, som när de nu ha den bekväma
utvägen att sticka fram den slutna sedeln.

Detta är egentligen den enda väg, som kan anvisas för att
komma öfver dessa svårigheter. Den vägen är mödosam och
svår och förenad med många vanskligheter och ett och annat

Måndagen den 16 maj, e. m.

37 Nr 47.

återfall. Det tror jag gärna, men i alla fall är det dock den enda
vägen. Och när herr Ilildebrand — det vill jag till sist säga
— ville göra gällande, att det skulle vara någon inkonsekvens
af dem, som förfäkta den öppna omröstningen i Riksdagen, att
de samtidigt äro på det uttryckligaste sätt angelägna om att
sörja för omröstningsfriheten bland valmanskårerna vid valen,
vill jag alldeles tillbakavisa detta såsom ett af de allra mest
uppenbara felslut, man kan begå. Ty det är ju klart, att där
ligger saken på helt annat sätt. Dessa valmän, som gå fram
till valurnorna en gång hvart tredje år här i Sverige och aflämna
sin valsedel, stå icke för någon kår af uppdragsgifvare
ansvariga för, hur de afgifvit denna sin röst. Det är skäl uti
att åt dem betrygga all den själfständighet, som man kan betrygga,
så att de få handla efter sitt eget bästa samvete och sin
egen bästa öfvertygelse. Men däremot får ju den valde representanten
sedan lof att stå till svars för, hur han sköter sitt
mandat, och det kan han efter min öfvertygelse icke göra utan
den öppenhet gent emot valmännen, som ligger bland annat
däruti, att valmännen när som helst få rätt att veta, liur han
röstat. Representanterna böra alltså rösta öppet och lagstiftningen
bör ålägga dem att rösta öppet, så att icke allt detta
luskeri med allehanda smussel om, att man säger ett och kanske
sedermera icke så säkert handlar därefter, må komma in och
förgifta vårt politiska lif. Ty där den misstanken, att sådant
kan ske, sprider sig, är den sannerligen också ett så stort ondt,
att den väl förtjänar att läggas i vågskålen mot de svårigheter
af den öppna omröstningen, som här från högersidan ha uppvisats
och som jag erkänner i viss mån förefinnas.

Summan af det hela blir alltså, att den öppna omröstningen
har sina vanskligheter, men att dessa måste öfvervinnas, icke
genom att försöka spjärna mot udden, icke genom att gå rakt
emot den naturliga utvecklingen, som leder fram till att valmännen
ha rätt att fordra öppet besked af sina representanter.
Nej, svårigheterna måste öfvervinnas genom ökad politisk upplysning
och skolning och genom ökadt erkännande åt den politiska
karaktärsfastheten, hvarhelst densamma framträder. På
det sättet är det, som jag tror, att man skall kunna vända äfven
den öppna omröstningens svårigheter till godo för det politiska
lifvet och den politiska utvecklingen, hvarför jag, herr talman,
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundström i Göteborg: Herr talman, mina herrar!
Jag tror, att det sista af herr Branting nu hållna anförandet
med sitt i mångt och mycket beaktansvärda innehåll, har gifvit
bägge parterna mycket i handom, som kan användas lika bra
af båda. Då det således icke torde löna sig synnerligen mycket,

Ang.

införande af
öppen omröstning
i
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)

Nr 47. 38

Onsdagen den 15 maj, c. m.

Ang.

införande af
öppen omröstning
i
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)

vare sig från den ena eller andra sidan, att söka anföra några
ytterligare skäl, skall jag fatta mig synnerligen kort.

Hvad som orsakade, att jag begärde ordet, var den lockelse,
som min ärade vän och kollega på uppsalabänken ställde för
oss i utsikt, nämligen att vi, när den öppna voteringen vore
genomförd, skulle få se honom och herr Nyström hand i hand gå
till storms mot den nuvarande regeringen. Jag antar emellertid,
att det skulle kunna gå för sig äfven med den slutna omröstningen,
och lyckönskar honom af hjärtat därtill.

Det förefaller mig dock, som om just aftonens diskussion
hade i alldeles sällspord grad gifvit oss ett bevis på, att den
slutna omröstningen verkligen ännu icke är värd att öfvergifvas.
Ty jag tänker mig, att det väl ändå i grund och botten icke är
så många i denna kammare, som icke känna sig åtminstone
obehagligt berörda utaf det rotande i lördagens omröstningssiffror
och röstsedlar, som här förekommit. När man till och
med, medan ännu den slutna omröstningen råder, finner tillbörligt
att undersöka, icke blott huru det egna partiet röstat, utan
till och med huru medlemmar af ett annat, ganska hatadt motparti
röstat, tycker jag verkligen man redan kan se, huru partifärlan
hviner icke blott inom det egna partiet utan rent af öfver
andra partier. Mig förefaller det, som om man i detta fall hade
skäl att säga: »spåren förskräcka».

För öfrigt förstår jag icke rätt, hvarför det skulle hafva
varit eu så oerhörd förseelse, värd att så brännmärkas, om
några af högern skulle i lördags röstat med det socialdemokratiska
partiet — jag hörde icke till dessa, och jag kan därför,
tror jag, tala ganska opartiskt i det fallet. Jag förstår ej, hvarför
det skall vara det liberala partiet i denna kammare, som
ensamt skall ha patent på att jämt och samt göra detta. Här
utgifvas nästan dagligen paroller inom det liberala partiet att
rösta på det sättet. Jag börjar nästan att tro, att den »fruktbärande
samverkans smekmånad» efter lördagens debatter utvecklat
sig till eu hysterisk svartsjuka, och då får jag å mitt
partis vägnar be, att vi icke måtte blifva svartsjukans föremål!

Herr Eden: Jag kan försäkra herr Lundström i Göteborg, att
om här utvecklar sig någon partipolitisk svartsjuka, så skall åtminstone
icke han bli svartsjukans föremål, i hvarje fall icke
förr än det närmande, han i afton tyckes hafva gjort på något
vis, blifvit älskvärdt upptaget af det föremål, mot hvilket närmandet
är riktadt. Jag kan också säga, att om herr Lundström
finner det behagligt, att man här, som han sade, rotat i lördagens
omröstningssiffror, så är det verkligen ej att förvåna sig öfver.
Ty det har så pass många gånger från det läger han tillhör
gjorts gällande, att öfver hufvud detta att rösta med socialdemokraterna
skulle höra till do värsta förseelser, som man i denna

Onsdagen den 15 maj, e. in.

39 Nr 47.

församling kan göra sig skyldig till, att jag väl förstår, att han
nu känner det obehagligt att finna en framstående högerrepresentant
på stockholmsbänken i spetsen för en hel liten högerfalang,
som följt den vägen. Herr Lundström urskuldar visserligen nu
dessa sina vänner därmed, att han icke kan förstå, hvarför icke
äfven hans parti kan tillåtas att rösta med socialdemokraterna.
För all del, herr Lundström var så god, mycket gärna! Det
skall bli ett sant nöje att se herr Lundström och hans vänner
i partiet rösta med socialdemokraterna — på allvar! Det är den
stora skillnaden, att när vi liberaler rösta med socialdemokraterna
eller de med oss, så sker det på allvar och därför att vi vilja
ha fram eu sak, och det sker icke med den afsikten, som herr
Nyström här lät oss veta, att han haft med sitt votum, nämligen
att göra det onda ännu värre — efter hans eget sätt att se.
Detta, att votera för hvad man själf anser som eu verklig orimlighet
— det är nog en uppfinning af herr Nyström och hans
toljesmän.

Eu liten anmärkning också till herr Hildebrand. Han sade
sig hafva väntat, såsom han uttryckte det — mycket smickrande
för mig, om det också icke, förmodar jag, var så allvarligt menadt
— att jag bär i afton skulle hålla ett vackert tal för den
öppna omröstningen, och han tilläde, att detta varit för honom
så mycket mera klart, som den nyvunna »partiledarställningeu»
icke skulle minskat mina sympatier för den öppna omröstningen.
Jag får verkligen säga herr Hildebrand, att mina sympatier
för den öppna omröstningen äro ofantligt mycket äldre, än hvad
han kallade min partiledarställning, mycket äldre till och med än
herr Hildebrands egen korta riksdagsmannabana, som han också talade
om. Mina sympatier i detta fall äro fullständigt oberoende af
dylika hänsyn, så oberoende, att jag för min del icke trodde, att herr
Hildebrand skulle föra in det argumentet i denna diskussion.
Man skulle annars kunna vända om det och undra, om herr
Hildebrand håller på den slutna omröstningen på grund af eu
uteblifven partiledarställning.

För öfrigt var det ett ord i herr Hildebrands anförande, som
jag tror särskild! behöfver bemötas. Herr Hildebrand påminde,
att fall inträffat, då eu viss trötthet i de stora frågorna uppenbarat
sig, och då hade det varit lyckligt, att vi haft den slutna
omröstningen. Ty, sade herr Hildebrand, då hade just genom
denna slutna omröstning ett resultat vunnits. Och han frågade:
»skulle detta resultat ernåtts, om icke den slutna omröstningen
funnits?» Ja, jag spörjer verkligen kammaren: är det att ge ett
riktigt betyg åt denna kammare att framkasta, att icke resultaten
i de stora frågor, som blifvit afgjorda, skulle ha blifvit desamma,
äfven om den öppna omröstningen hade funnits? År det verkligen
tillbörligt att försöka göra gällande, att det är på den grund,
att vederbörande krupit bakom den slutna sedeln, som resultat

Ang.

införande af
öppen omröstning
i
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)

Nr 47. 40

Onstlagen den 16 maj, e. in.

Ang.

införande a
öppen omröstning
i
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)

i do störa frågorna vunnits? För resten bör herr Hildebrand
komma ihåg, att i de stora frågorna har, så vidt jag känner från
min riksdagsmannabana — den är åtminstone icke kortare än
herr Hildebrands — så vidt jag känner till, säger jag, har det
alltid varit så, att i dessa frågor, har man röjt ett speciellt behof
att liksom eliminera bort den slutna voteringen. Det brukar ju
bli så i slutet af debatterna angående de stora frågorna, att man
känner sig skyldig att inför kammaren och landet tillkännagifva
sin ställning. Herr Hildebrand har väl icke så kort tid varit
riksdagsman, att han icke erinrar sig ett gammalt riksdagsuttryck,
att »öfverläggningen antog karaktären af öppen omröstning». Det
sker just i de stora frågorna, och det visar väl bättre än annat,
att dessa stora frågor icke afgöras genom slutna sedlars hjälp.

Herr Hildebrand gjorde slutligen gällande, att man icke
skulle kunna införa öppen omröstning i Riksdagen, så länge man
behöll den slutna omröstningen vid valen ute i landet. Herr
Branting har redan bemött detta yttrande, och jag kan bara
tillägga det, med hänvisande till hans yttrande i den delen i
öfrig!, att det väl ändå är en oerhörd skillnad mellan de omständigheter,
under hvilka en valman ofta befinner sig — om
vi betänka, att det ofta är män i ringa samhällsställning, som
gå till val af sina representanter — och de förhållanden, under
hvilka do valda representanterna utöfva sitt af valmännen
erhållna uppdrag. Det är både rätt och tillbörligt, att dessa
ringa män i bygderna äga möjlighet och garantier för att kunna
afgifva sitt votum, utan att utsättas för den påtryckning, som
deras beroende ställning ofta medför, men det är också rätt och
tillbörligt, att hvar och en, som går till ett sådant val, skall
veta, på hvem han röstat, och veta, huru den, åt hvilken han
skänkt sin röst, använder sitt representantskap. Och detta får
han just veta genom den öppna omröstningen.

Herr Branting gjorde detta uttalande, att intetdera af de båda
andra partierna skulle egentligen ha någon anledning att taga
upp resonemang om händelserna i lördags kväll, och han gjorde
det i den formen, att han för sin del ansåge, att intetdera partiet
hade något egentligt skäl att uppträda som mentor mot det
andra, vare sig det liberala partiet mot högern eller högern mot
de liberala. Jag tror mycket väl, att herr Branting betraktar
saken så. Men kanske skulle jag kunna tillägga för kompletterings
skull, att icke heller diet socialdemokratiska partiet har
någon anledning att uppträda såsom mentor mot båda de andra
partierna. Ty det lär väl vara ett allmänt käudt faktum, att
det socialdemokratiska partiet lika väl som de andra partierna,
när det gäller votering i kammaren om kontraproposition — och
det är det enda fall då vi i det liberala partiet begära det —
gör anspråk på, att partimedlemmarna få följa taktiska synpunkter,
ja, att detta partis medlemmar härvid låta bestämma sig af en

Onsdagen den 15 maj, e. m.

41 Nr 47.

synnerligt utvecklad känsla för hvad som är det taktiskt lämp- . Ang.
liga för tillfället. Däremot vill jag gärna, om det kan på något
vis lända till tröst efter lördagen, säga det, att jag aldrig sett Sining i
det socialdemokratiska partiet i desperation rösta med högern, Riksdagens
när det gällt reformfrågor, på samma sätt som högern röstat kamrar.
med socialdemokraterna i desperation för att hindra reformfrågor. (Forts.)

I det fallet anser jag, att socialdemokraterna kunna hålla fram
sitt handlingssätt i jämförelse med högerns i lördags.

Af herr Nyströms nya uttalande skall jag endast upptaga
eu enda punkt till ett kort bemötande — det tjänar icke mycket
till att förlänga diskussionen — den punkten nämligen, hvari
herr Nyström återigen gjorde gällande, att, om man inför öppen
omröstning, så skulle detta blifva ett första steg in på en bana,
som skulle leda tillbaka till frihetstidens elände. Ha vi bara
fått öppen omröstning, kom det på nytt med den starkaste betoning,
så äro vi snart framme, mina herrar, icke blott vid frihetstiden
utan vid den princip, som kallas principalatsprincipen.

Representanterna bli tvungna att följa valmännens order,
då de gifvas under själfva Riksdagen. Herr Nyström får verkligen
ursäkta mig, men är detta allvar? Först och främst : denna
principalatsprincip — den blef ju inte ens af den förskräckliga
frihetstiden godkänd — den blef tvärtom ögonblickligen afvisad
och aldrig tillämpad? Hvarför skall den då spöka? Och vidare:
är det verkligen sundt förnuft i att breda på i den stilen för
att utmåla konsekvenserna af ett steg som detta — en reform,
som nu varit gällande så godt som öfver hela Europa under
det senaste århundradet, och som icke på något håll ledt till de
konsekvenser, som herr Nyström här försökt draga fram. Såvidt
jag förstår, har man från dessa andra länder endast den
erfarenheten, att det betraktas som någonting fullkomligt själfklart,
att den valde representanten både i sitt eget och i sina
valmäns intresse skall önska afgifva sitt votum öppet, så att det
icke behöfver bli tvifvelsmål om, huru han röstar. Han röstar
så, som han anser i hvarje fall vara rätt och lämpligt. När
sedan nya val komma, nåväl, då är det klart, att valmännen
rätta sig därefter. Men jag tror, att den valde representanten i
dessa länder hellre ställer sig med öppet visir vid valen och
låter valmännen fälla utslaget, än han skulle krypa bakom
den slutna voteringssedel!! och låta valmännens utslag fällas mer
eller mindre i blindo.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets hemställan.

Herr Liljedahl: Jag skall med blicken på klockan endast
tala en minut, herr talman, och på den minuten skall jag uppenbara
den största tanke, som någonsin tänkts i mänsklighetens
historia. Med anledning af herr Nyströms definition på samvetsfrihet
ber jag att få framhålla, att 1''råu och med Sokrates, hos

Nr 47. 42

Onsdagen den 16 maj, e. in.

Ang. hvilken samvetsfrihetens tanke för första gången bröt fram i
införande af mänsklighetens historia, ända fram till herr Nyström, under de

röstning i årtusenden, som ligga däremellan, har det varit ett moraliskt

Riksdagens faktum, att med samvetsfrihet menas just friheten, just modet
kamrar, att våga högt och fritt uttala sin öfvertygelse. Herr Nyström
(Ports.) har velat gömma sin öfvertygelse i den slutna voteringens

hemlighetsfulla mörker, och detta innebär raka motsatsen till

samvetsfrihetens innebörd.

Herr talmani Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bildebrand: Blott några få ord! — Herrarna mumla
och begära proposition. Det tar dock längre tid, om herrarna
hindra mig att börja. —

Gent emot herr Liljedahl ville jag endast säga, att om han
kan ordna det så, att hvarje representant i denna kammare är
en Sokrates, skall jag ge honom rätt, ty då behöfs icke något
skydd för friheten att tänka och handla efter öfvertygelse.

Herr Eden har åter igen talat om kammarens värdighet
och hvad som kan vara förenligt med densamma. Jag tror, att
det är kammaren och Riksdagen värdigast att sörja för sådana
anordningar i yttre måtto, som kunua underlätta vid kritiska
tillfällen för den, som har en verklig öfvertygelse, att handla
efter densamma, när han aflämnar sin röstsedel, äfven om denna
är tvärt emot hvad partiledningen önskar. Det har förekommit
fall inom Riksdagen utaf försök till partiförtryck, som varit upprörande,
och den nya anordning, som de två regeringspartiernas
ledare ha talat för, skulle utan minsta tvifvel •—- och det har
äfven herr Branting erkänt -— strama till partibanden och öka
möjligheten af partiförtryck. Och detta, mina herrar, kan icke
vara svenska Riksdagen värdigt.

Jag för min del har den uppfattningen, och jag har redan
uttalat det, att när den valda representanten kommer till valmäunen
och blir tillfrågad på valmöten eller enskildt, hur han
röstat i en viss fråga, då bör han ge ett ärligt och öppet svar
på det, och jag sätter icke den riksdagsman högt, som nekar
att ge svar, och jag tänker, att de flesta af oss också ge mycket
bestämdt besked i sådana stycken. Men det är en skillnad, och
det tillåter jag mig ånvo betona, mellan att just när en strid i
de mest brännande riksdagsfrågorna slutat gå till öppen votering
och att, när stridens vågor i någon män hunnit lägga sig,
gå till valmännen och säga, att så och så har jag röstat.

Herr Lundell: Jag skall icke säga många ord, men jag
måste protestera mot ett yttrande af herr Eden, då han säger,
att när högern röstat med socialdemokraterna, så har det skett
af ironi och icke af öfvertygelse. Jag kan försäkra, herr Edén,

Onsdagen den lö maj, c. m.

43 Nr 47.

att jag både i utskottet och i Riksdagen en och annan gång Ang.

röstat med socialisterna, men det har jag gjort af den allra inforande af

fullaste öfvertygelse om, att de haft den rätta synen på statens ^tningi

bästa och de bästa ekonomiska förutsättningarna för riktigheten Riksdagens

af hvad de påstått, och då har jag kunnat med full öfvertygelse kamrar.

följa dem och rösta med dem. Jag vill också säga, att om jag (Forts.)

nu skulle välja mellan de åsikterna, som herr Eden anfört,

och dem herr Branting framfört, så ansluter jag mig mycket

hellre till de moderata åsikter, som herr Branting fört fram, än

dem, som blifvit framhållna af herr Eden. Herr Branting har

sett saken både från den ena och från den andra sidan -— det

har jag också gjort —- men herr Eden är mycket ensidig och

har i allra högsta grad framhållit fördelarna af den öppna

voteringen, men det har icke i hans anförande kommit fram

några af nackdelarna. Jag tror, att saken har både fördelar

och nackdelar, såsom socialisten Branting framhållit, och att man

icke bör se saken ensidigt. Men i slutomdömet öfverensstämmer

jag icke med herr Branting.

Herr Starbäck: Herr talman! Det är ju litet frestande att
förlänga debatten, men jag skall icke göra det annat än med
några få ord. I alla fall, då det nu här talats om eu stor filosof,
som heter Sokrates, så skulle jag kunna erinra om, hurusom
en person, som jag förmodar, att åtminstone herr Hildebrand
anser som en stor statsman, eu gång började sin statsmannabana
med den förklaringen, att det gällde endast att skaffa 21
röster. Jag tror, att det hade varit krångligt nog att göra det
vid en viktig vändpunkt i den svenska författningshistorien, om
det då hade varit öppen omröstning.

Hvarför jag begärde ordet var egentligen till följd af ett
yttrande af herr Hildebrand, då han sade, att det är en nyhet
för säsongen, att man här kom fram med kraf på öppen omröstning.
Ja, herr Hildebrands studier skulle mera än mina ge
honom eu viss anledning att känna till den öppna omröstningens
historia inom den svenska representationen, och på
grund af hans yttrande gick jag in i referensbiblioteket och tog
reda på i registraturen, att mellan åren 1873 och 1899 hade
frågan om öppen omröstning varit före, åren 1873, 1875, 1879,

1881, 1882, 1884, 1885, 1886, 1889, 1891, 1895, 1896 och 1899.

Sedermera, efter 1900, har frågan, som vi alla veta, varit före
flera gånger. Det roade mig att så där, mera ur högen, taga
ner ett riksdagsprotokoll, och jag fann då ett anförande från
Andra kammaren år 1891 — jag skall icke trötta herrarna
med att uppläsa mera än en passus ur ett anförande, som i
sista delen lyder sålunda: »Jag har alltid haft den uppfattningen,
att den öppna omröstningen skall komma att verka icke blott
till utbildande af bättre karaktärer utan äfven till frammanande

Nr 47. 44

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Ang. af ett bättre politiskt lif, och jag tror, att det för representaninförande
af terna skälfva vore önskvärdt, om de vid hvarje frågas afgörande
‘röstning1! kunde frigöra sig från misstankar angående sitt handlingssätt.
Riksdagens Under sådana förhållanden anhåller jag att få yrka bifall till
kamrar, motionen af herr Andersson i Högkil om införande af öppen
(Forts.) omröstning.» I detta anförande af herr Andersson i Nöbbelöf
instämde herr Ollas A. Ericsson.

På grund af de synpunkter, som i detta anförande blifvit
framförda, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Petersson i Lidingö villastad: Jag skulle icke besvärat
kammaren med något anförande, om jag icke förgäfves
väntat få höra några af herr Eden i hans första anförande uttalade
satser upptagna till närmare granskning. Jag anser dem
nämligen vara af beskaffenhet, att de ej böra stå oemotsagda.
Han uppdelade riksdagsfrågorna, mina herrar, i två klasser, den
ena kallade han partifrågor, sådana, i hvilka man bundit sig
genom partiprogrammet genom ett löfte eller ett uttalande, och
såvidt jag förstod honom rätt, var det hans mening att säga,
att i de frågorna är också en representant skyldig att, rösta efter
»partiöfvertygelse». Den andra klassen skulle vara sådana, i
hvilka partibanden medgifva en viss rörelsefrihet och där vederbörande
representant tillätes rösta »efter sin öfvertygelse i allmänhet»,
som orden folio, om jag icke hörde alltför illa.

Ja, nu vill jag fråga: hvilka äro partifrågorna, där representanten
enligt herr Edens mening är skyldig följa partiöfvertygelsen,
och hvilka äro de andra, där han får rösta efter sin
mening i allmänhet? Det lärer bero, gissar jag, på partibeslut,
hvilka frågor som skola upphöjas till partifrågor. Efter de linjerna
är då representanten skyldig att följa partiet i de frågor,
som genom partiets program eller beslut göras till partifrågor.
Men nu äro vi ju ense om, och jag vill i det fallet åberopa herr
Brantings uttalande, att den föreslagna öppna omröstningen
ganska skarpt åtstramar partibanden och sålunda minskar representanternas
frihet åtminstone beträffande partifrågorna. Men
det är enligt min uppfattning en oriktig ställning, som sålunda
anvisas representanten. Han skall och får enligt våra grundlagar
icke bindas af något annat än sin öfvertygelse, och meningen
med förhandlingarna här är ju den, att en representant
skall på grund af den utredning och de öfverläggningar, som
här förekomma, bilda sig en öfvertygelse och sedan rösta efter
densamma. Men det blir klent med möjligheten härtill, om han
på detta sätt tvingas att i alla frågor, där partiet så beslutar,
följa detsamma. Det är, som förut påpekats, en sak att i det
kritiska ögonblicket, då en fråga här afgöres, stiga fram och
mot partiet säga, att i denna punkt kan jag icke följa er, och
en annan sak att sedermera för valmännen redogöra för hvad

45 Nr 47.

Onsdagen den 15 maj, e. m.

man gjort eller låtit. Hvad beträffar det senare, anser jag det . A«g.
otvifvelaktigt, att en representant icke skall tveka att, om så
påfordras, redogöra för livad han åtgjort och hur han röstat, hostning i
men han har då ock tillfälle att påvisa de faktorer, från hvilka Riksdagens
hans handlingssätt i Riksdagen härledt sig. kamrar.

Det har framhållits, att valmännen skulle behöfva den öppna (Forts.)
omröstningen som kontroll öfver hur deras representanter skött
sig. Jag kan icke finna detta behof konstateradt, ty redan nu
är det ju så, att hvarje representant gärna lämnar valmännen
redogörelse för sitt handlande, och att lian därvid skulle framställa
det annorlunda, än det varit här i Riksdagen, har jag
aldrig hört talas om.

Under dessa förhållanden kan jag icke annat än instämma
i det slut, hvarvid mina meningsfränder stannat.

Herr Eden: Herr talmani Jag begärde ordet för en minuts
replik till herr Hildebrand, och jag nödgas nu ägna äfven eu
minuts replik till herr Petersson i Lidingö villastad. Herr Petersson
sökte göra gällande, att det skulle vara någon skillnad
i fråga om en representants rätt att rösta efter sin öfvertygelse,
då det gällde partifrågor och då det gällde andra angelägenheter,
som man veterligen icke gjort till partifrågor. Och han
sökte också framhålla, att det skulle bero på partiets beslut,
hvilken angelägenhet i Riksdagen är af den ena eller den andra
naturen. Gent emot detta vill jag endast svara, att eu representant
naturligtvis alltid måste handla efter sin öfvertygelse.

Men i sådana frågor, som verkligen äro partifrågor, väntar man,
och har man rätt att vänta, att han bildat sig en öfvertygelse,
innan han på ett visst partiprogram väljes till riksdagsman. Ty
detta måste väl förutsättas, om han ansiuter sig till programmet.

Och sedan väntar man också, att han skall följa denna inför
valmännen tillkännagifna öfvertygelse. Det är icke partiets beslut,
som afgör hvad som skall räknas till partifrågor; det afgöres
genom partiets program och genom de valda representanternas
förklaringar, när de uppställas såsom kandidater. Det är
en så elementär sanning, att jag trodde, att den här icke behöfde
framläggas.

Till herr Hildebrand ber jag att få säga några ord, som
jag tyvärr glömde förra gången. Han yttrade i sitt första anförande,
och han upprepade det i sitt andra, att han under sin
korta riksdagsmannabana hade varit vittne till »eu oerhörd påtryckning»
från partiledningen, en påtryckning, under hvilken
medlemmar af vederbörande parti rent af »våndats», och af
hvilken han själf sålunda mottagit ett högst nedslående intryck.

Jag får säga, att om herr Hildebrand varit vittne till sådana
påtryckningar från någon partilednings sida, så kan jag inte
förstå annat än att det måste ha varit från hans egen parti -

Nr 47. 46

Onsdagen den 16 maj, e. m.

. f. Angj . ledning. Åtminstone vet jag icke af, att något sådant har ifrågaömenom-
kommit inom det parti, som jag har äran att tillhöra.
röstning i

Riksdagens Herr Iiildebrand: Herr talman! Jag vill bestämdt säga,
kamrar, att jag vant i tillfälle att iakttaga ofantligt mycket mera val(Forts.
) tryck från andra partiledningars sida än från den partiledning,
under hvilken jag gått. Det går naturligtvis icke för sig att
här komma med bestämda exempel, men jag ber herr Edén
vara fullkomligt öfvertygad om, att jag skulle kunna anföra
exempel och anföra många exempel, som skulle vara mycket
belysande.

Jag vill endast tillägga, med anledning af hvad herr Edén
nämnde om programmet, att jag icke visste, att i det liberala
programmet, på hvilket representanterna här tillhörande det
liberala partiet blifvit valda, stod någonting om, huru de skulle
ställa sig till frågan om försäljning af Madridhotellet. Jag tager
detta exempel, som ju de närvarande alla förstå, för att visa,
att det är eu massa frågor, som göras till partifrågor under eu
riksdags lopp, ehuru det är nya frågor, som icke ha förevarit
under valstriden, och som det icke stått någonting på programmet
om.

Herr Christiernson: Jag begärde ordet, då jag hörde herr
Hildebrand förklara, att han sett mera partiförtryck inom andra
partier än inom sitt eget. Ja, kanske det är riktigt, men tror
icke herr Hildebrand, att detta förhållande kan förklaras med
den gamla regeln om grandet och bjälken.

Hvad sedan beträffar högerns frenetiska motstånd här mot
den öppna omröstningen, så 1''år väl det ses i sammanhang med
högerns gamla ljusskygghet. Vi erinra oss, att det var icke så
många år tillbaka, som högern förklarade, att den offentliga
kandidaturen var det mest vidriga man kunde tänka sig. Högern
samlade sig på den tiden i slutna kamrar och uppsatte där sina
kandidater. Men det går icke längre för högern att på det
gamla sättet stänga in sig. Det är ju förklarligt, att de, som
äro ljusskygga och undvika dagern, de som lefva i halfdunkel
och mörker, också äro rädda för att komma ut i fullt dagsljus.

Jag hoppas, att Andra kammaren bereder högern denna förmån,
fullt ljus, ty jag tror det är nyttigare för detta parti än
att stanna kvar i dunkel.

Herr Rune: Jag måste också säga ett ord till herr Hildebrand,
när herr Hildebrand påstår, att han känner så många
exempel på, att andra partier utöfvat partitryck på ett fullständigt
upprörande sätt. Men han vill dock icke säga, hvilka exempel
det var. Det torde väl emellertid kräfvas andra vittnesmål
än detta af herr Hildebrand afgifna, för att den saken skall

Onsdagen den 15 maj, e m.

47 Nr 47.

vara bevisad. Jag vill emellertid söka en förklaring till denna
rätt märkvärdiga uppgift. Då herr Hildebrand sökt spionera
på andra partiers förhållanden, så har han nog råkat ut för
personer, som velat drifva med honom och därför inbillat honom
detta.

Herr Svensson i Skyllberg: Med anledning af herr Christiernsons
uttalande, att högern är ljusskygg, så ber jag få meddela,
att jag för min del var en varm vän af öppen omröstning,
innan jag kom in i denna kammare. Men sedan jag sett, huru
det går till här, så har jag fått en annan uppfattning om den
öppna omröstningen. Och nu tror jag, att den slutna omröstningen
är den, som gagnar vårt land mest. Och jag vill säga,
att det är icke ljusskygghet, som gör, att jag har den uppfattningen,
ty för egen de! sticker jag aldrig under stol med den
mening jag hyser.

Herr Andersson i Skifarp: Jag vill endast, då mitt namn
nyss nämndes under diskussionen, tillkännagifva, att jag står på
samma ståndpunkt nu som 1891 i fråga om den öppna omröstningen.
Men då nu här uttalats från socialdemokratiskt håll,
att högern är ljusskygg, så vill jag bara lämna ett exempel på,
att det kan vara ljusskygghet på socialdemokratiskt håll också.
Det är icke så värst länge sedan, kanske två eller tre år tillbaka,
då det här i kammaren var fråga om kvinnans politiska
rösträtt. Eu socialdemokrat frågade mig då här i korridoren,
om kvinnan nu skulle få politisk rösträtt och valbarhet, hvartill
jag svarade: »Antagligen skall hon väl det». »Nej», svarade
han, »det bör hon icke få, det känna vi bäst till, huru det skulle
kunna te sig.» Så sade lian i korridoren, men sedan så nödgades
lian att instämma i fråga om bifall till kvinnans politiska rösträtt.
Så är det med ljusskyggheten.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr
vice talmannen i enlighet med de därunder gjorda yrkandena
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
afslag å berörda hemställan; och förklarade herr vice talmannen
sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra
propositionen. Då votering emellertid begärdes, blef nu uppsatt,
justerad och anslagen eu så lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 24, röstar

Ja,

den, det ej vill, röstar

Nej;

Ang.

införande af
öppen omröstning
i
Riksdagens
kamrar.
(Forts.)

Nr 47. 48

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ang. Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets berörda hem inf

firande af gallan.
öppen omröstning
i

Riksdagens Omröstningen utföll med 146 ja mot 55 nej; och hade kamkamrar.
maren alltså bifallit utskottets hemställan.

(Forts.)

§ 8.

Herr vice talmannen yttrade: Jag får för kammaren meddela,
att jag mottagit följande telegram:

»Djupt rörda öfver Riksdagens Andra kammares vänliga deltagande
med anledning af den smärtsamma förlust, som drabbat
oss, bedja vi Eder, herr vice talman, till kammarens ledamöter
härför framföra våra varmaste tacksägelser.

Carl. Ingeborg.»

§ 9.

Ang. rätt far Härefter förelåg till afgörande konstitutionsutskottets utlålandsting
att tande, nr 25, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
ordförande. Kungl. Maj:t angående rätt för landsting att själf utse ordförande.

I en inom Andra kammaren väckt motion, nr 180, hade
herr Säfstrand hemställt, att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i förordningen
den 21 mars 1862 om landsting, att landstinget själft
finge välja sin ordförande.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet funnos emellertid fogade reservationer:

af herrar Hellberg, Ericsson i Vallsta, Eden och Larsson i
Säby;

af herr Larsson i Västerås, som ansett, att utskottet bort
tillstyrka bifall till motionen; samt

af herrar Wavrinshj, Branting och Waldén, som instämt
med herr Larsson i Västerås.

Sedan utskottets hemställan föredragits, lämnade herr vice
talmannen på begäran ordet till

Herr Larsson i Västerås, som yttrade: Herr vice talman!
Då motionären till sin motion fogat en ganska knapphändig
motivering, och då jag jämte mina medreservanter på grund af

Onsdagen den 15 maj, e. m. 49 Nr 47.

den störa brådska, som under den senaste tiden varit rådande Ang. rätt för
inom konstitutionsutskottet, icke haft tillfälle att till det i reserva- ian^^n9t att
tionen gjorda yrkandet foga någon motivering, anhåller jag att ordförande.
bär med några få ord få beröra den föreliggande frågan. (Forts)

Som herrarna finna af utskottets utlåtande, har denna fråga
om rätt för landstingen att själfva utse sin ordförande varit föremål
för åtskilliga föregående Riksdagars pröfning, utan att detta
ländt till något resultat. Vid 1894 års riksdag vidtogs emellertid
en liten begränsning i Kungl. Maj:ts rätt att utse landstingets
ordförande, en begränsning, som innebar, att Kungl. Maj:t skulle
utse ordföranden bland landstingets ordinarie ledamöter. Förut
hade Kungl. Maj:t full frihet att utse ordförande äfven utom
landstinget. Nu kan man ju tycka, att med denna begränsning,
som vidtogs vid 1894 års riksdag, denna fråga skulle komma att
ställa sig ganska enkel. Man skulle ju till exempel blott behöfva
uppställa den frågan till besvarande, hvilkendera, Kungl. Maj:t
eller landstingets egna ledamöter, som vore mest kompetent,
att inom landstinget kora ordförande. För min del skulle jag
obetingadt ställa mig på den ståndpunkten och förklara, att
naturligtvis vore landstingets ledamöter de, som bäst skulle kunna
utse lämplig ordförande, då det gällde att utse honom bland sig
själfva. Det ligger för öfrigt i öppen dag, att det också skulle
vara det riktiga.

Nu har emellertid konstitutionsutskottet i likhet med lagutskotten
från tidigare riksdagar, då frågan behandlats, anfört
eu del skäl af praktisk innebörd. De principiella skälen, som
man tidigare sökt föra fram från motståndarna till denna reform,
har man nu fullständigt lagt på hyllan, och det är ju uppenbart,
att det är ganska svårt att försöka sig på att föra fram
några principiella betänkligheter mot eu reform, när inga sådana
principiella betänkligheter kunna upptäckas. Men det är, som
sagdt, de praktiska olägenheterna, som utskottet stöder sitt afstyrkande
på. Ja, utskottet säger dessutom, att det har ju hittills
icke kunnat påvisas några olägenheter af det sätt, som
Kungl. Maj:t hittills begagnat sig af vid utseende af landstingens
ordförande. Det är ju en sak, som icke är så lätt att
bevisa, och som kanhända i vissa fall icke lämpar sig att offentligt
föra fram. Ty då skulle man få lof att gå in på vissa
detaljer och kanhända äfven beröra personligheter, och det vill
jag för min del icke göra. Men jag kan ju här nämna, att
från en del håll, där jag sökt göra mig underrättad härom, har
det försports verkliga olägenheter af detta system, som nu är
rådande, att Kungl. Maj:t skall utse landstingens ordförande.

Det har nämligen i något fall bland annat inträffat, att Kungl.

Maj:t har utsett en person till ordförande, som var, då han
första gången korades till denna post, fullt lämplig, så att någon
anmärkning icke förelåg mot honom. Men under årens lopp
Andra hammarens protokoll 1912. Nr 47. 4

Nr 47. 60

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ang. rätt för bär personen i fråga blifvit allt mer och mer olämplig på grund
af ålder och sjukdom. Då han emellertid icke själf haft den
ordförande, takten att tråda tillbaka, har Konungens befallningshafvande,
(Forts.) som uu är närmast till hands, alltid ansett sig böra ånyo förorda
nämnda person till ordförande, trots hans olämplighet. Och det
har gjort, att inom det landstinget åtminstone uppstått ganska
stort missnöje. Och jag föreställer mig, att något liknande kan
inträffa äfven på andra håll.

Men nu till det hufvudsakliga skäl, som utskottet anfört för
sitt afstyrkande af den föreliggande motionen. Utskottet framhåller,
att det Ȋr af synnerlig vikt och understundom ett oafvisligt
kraf, att ordföranden äger tillfälle att före landstingets
sammanträde, i den män det kan ske, bereda de ärenden, som
äro afsedda att föreläggas landstinget». Ja, det är egentligen
det enda praktiska skäl, som utskottet kan andraga mot ifrågavarande
motion. Men jag vädjar i detta fall till herrarna, och
ehuru det icke är så många närvarande i kammaren vid detta
tillfälle efter den långa debatt, som nyss ägt rum, så tror jag
ändå, att här skall finnas åtskilliga landstingsmän, som kunna
med mig instämma däri, att detta skäl, som utskottet här anför,
icke är af så synnerligen stor betydelse. Ty hvad är det egentligen
för åliggande en landstingsordförande har att framför
andra landstingsledamöter förbereda ärendena? Ja, det enda af
någon betydelse är, att han skall kunna bedöma, i hvad mån
ett ärende är af den beskaffenhet, att det af landstinget lagligen
bör och kan behandlas. Men det är också någonting, som hvarje
enskild landstingsman måste söka bilda sig ett omdöme om. Ty
är det så, att tvist skulle uppstå om en sådan sak, så kan ordföranden
visserligen säga, att hans mening är, att detta ärende
icke skall behandlas, men om landstingets majoritet icke nöjer
sig med den förklaringen utan är af annan mening, då är det
denna majoritet, som bestämmer, huruvida ärendet skall behandlas.
Därför har ju ärendenas beredning af ordföranden i
det af seendet icke så synnerligen stor betydelse. Vidare få vi
ju komma ihåg, att vid våra landsting ärendena icke beredas
af ordföranden, utan landstingen utse särskilda utskott, som ha
att bereda de ärenden, som föreligga.

Jag skall icke, herr vice talman, upptaga tiden längre med
detta, då jag för min del här i korthet tror mig ha visat, att
det praktiska skål, som utskottet särskildt anfört mot denna
reform, icke har så stor betydelse, som utskottet velat göra
gällande. Då det dessutom icke kan anföras några principiella
betänkligheter mot denna reform utan det tvärtom är så, att det
är principiellt riktigt, att landstingen själfva få rätt att välja sin
ordförande, och detta äfven står i samklang med den kommunala
själf styrelsen, så anhåller jag, herr vice talman, att få yrka
bifall till den hemställan, som jag gjort i min reservation.

Onsdagen den 16 maj, e. m.

61 Nr 47.

Härpå anförde:

Herr Lundell: Herr vice talman! Äfven om under nuvarande
förhållanden landstingen icke få välja sina ordförande,
så ha de dock ganska betydligt inflytande på, hvilken som
skall bli ordförande. Ty det torde vara nära nog regel, att
Kungl. Maj:t utnämner den till ordförande, som landstinget
förut någon gång valt till vice ordförande. Sålunda gifva landstingen
Kungl. Maj:t en viss handledning, som Kung]. Maj:t
också vanligen följer.

I fråga om ärendenas förberedande, som landstingets ordförande
har att handhafva, så är detta nog af mycket större
vikt och betydelse, än den föregående talaren velat göra gällande,
särskildt i fråga om motionernas och ärendenas remitterande till
vederbörligt utskott. Och det är nog också af ganska stor vikt,
att ordföranden redan före ärendenas behandling har tid på sig
att gå igenom och se till åtskilliga saker, som skola handläggas.
Ärendena torde nog bli bättre skötta, än om ordföranden komme
till platsen alldeles oförberedd efter ett val.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag,

Herr Saf strand: När man läser utskottets utlåtande, tycker
man sig liksom igenkänna en gammal bekant, en bekant från
alla de resonemang, där det gäller att framhålla den gamla goda
tidens fördelar gentemot alla de nya, farliga tidsströmningar,
som yrka på reformer. Nu säger utskottet i sin ingress: »Såvidt
utskottet funnit, hafva några olägenheter af det sätt, på hvilket
den Kungl. Maj:t tillerkända rätten att utse landstingsordförande
hittills utöfvats, ej kunnat påpekas».

Så säger man alltid, när det är något man icke vill. Det
har aldrig kunnat påvisas några olägenheter, och därför tycker
man, att det är bra, såsom det är. Nu har här af den näst
föregående talaren framhållits, att de praktiska olägenheter, som
utskottet har talat om, icke varit af någon betydelse. Hvad beträffar
den föregående talarens yttrande om, att förberedandet
af dessa ärenden skulle vara så svårt och taga så lång tid, så
vill jag säga, att jag haft ett samtal med sekreteraren i Sveriges
största landsting, och han yttrade till mig, att det kunde taga
en half timme eller en timme att jämte ordföranden förbereda
dessa ärenden. Att den saken således skulle kunna förhindra,
att landstinget själft valde sin ordförande, tror jag icke.

Beträffande så lämpligheten måste väl, såsom förut nämndt,
landstingen känna de sina bättre än Kungl. Maj:t, och huru skall
väl Kungl. Maj:t gå till väga för att få reda på, hvem som
lämpligen bör väljas? Jo, Kungl. Maj:t vänder sig till Konungens
befallningshafvande, och således är det egentligen sistnämnda
myndighet, som tillsätter ordförande i landstingen. Man skulle

Ang. rätt för
landsting att
själf utse
ordförande.
(Forts.)

Nr 47. 62

Onsdagen den 16 maj, e. in.

Ang. rätt för ju vidare kunna säga, att om Kung!. Maj:t skulle finna, att
^sAlf^itse* en Kungl. Maj :t tillsatt ordförande är olämplig, är det litet
ordförande svårt att icke utnämna honom om igen. Det skulle innebära eu
(Forts) ganska tydlig prickning. Däremot, om det skulle hända, att ett
landsting icke omväljer sin ordförande, hör det ju till ordningen
för dagen, att man icke blir omvald i den ena korporationen så
väl som i den andra. Det måste sålunda vara en betydligt mindre
prickning, än när Kung! Maj:t icke utnämner honom ånyo.

Man skulle kunna tänka sig eu fördel af, att en landstingsordförande
är underkastad val. Man skulle nämligen kunna tänka
sig, att han såvidt möjligt vill försöka få sitt mandat förnvadt
så enhälligt, som ske kan. Nu kan man säga, att med den
partibildning, vi hafva i landstingen, är det tydligt, att partien
gå efter klara partilinjer. Så är fallet första gången, men sedan,
när ordföranden en gång blifvit vald och partilinjerna äro klara,
är det troligt, att partierna komma att omvälja samma person.
Då ligger det i dennes intresse att icke sätta sig på spjärn alltför
mycket mot minoriteten och såvidt möjligt få så många
röster, som det går att erhålla. Många uttalanden från landstingens
ordförande, som ibland kunnat komma att bli väl skarpt
politiska, komma kanhända att hindras.

Jag vill också nämna, att i England, den kommunala själfstyrelsens
hemland, få dessa county councils, de engelska grefskapsråden,
som äro närmast jämförbara med våra landsting,
själfva välja sina ordförande. Man har icke funnit några olägenheter
däraf, oaktadt detta praktiserats sedau 1889.

Slutligen skulle jag vilja säga, att principen egentligen är
erkänd af utskottet och aldrig varit förnekad. Några oöfvervinneliga
svårigheter för genomförandet af förslaget ha icke
heller kunnat påvisas. Kammaren har i år redan gått fram på
den kommunala själfstyrelsens väg, i det att kammaren har godkänt
förslag, som gå ut på att ordförande i kyrkoråd och skolråd
skola väljas å kyrkostämma. Jag anser det icke vara annat
än ett rent korollarium däraf, att kammaren nu godkänner detta
förslag, att landstingen själfva få välja sina ordförande.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Nyström: Mina Herrar! Den siste ärade talaren,
som är motionär i ämnet, sade, att utskottet egentligen hade
stödt sig på den satsen, att det ej bevisats vara några olägenheter
med det nuvarande systemet. Jag vill då säga, att jag
tycker, att det är ett godt skäl att behålla det man har, om det
icke har några olägenheter, i synnerhet då motionären icke
kunnat i sin motion uppvisa några fördelar af det nya, som
han vill införa. Det enda, han stöder sig på, är, att det skulle
vara i större öfverensstämmelse med den kommunala själfstyrelsen.
Skulle man nu reformera efter den principen, att man

Onsdagen den 15 maj, e. m.

53 Nr 47.

skall göra förändringar öfverallt, där man kan få något, som Ang. rätt för
till äfventyra är lika bra, som det man har, men ej bättre, då
kommer intet att blifva beståndande, utan allt kommer att re- ordförande.
formeras. Det blir väl ändå något för mycket. (Forts)

Emellertid skall jag nu vända mig till de liufvudsakliga
skäl, som tala för utskottets förslag i frågan och af hvilka det
viktigaste icke är framfördt i utskottets motivering. Det är den
synpunkten, att landstingen och följaktligen också landstingens
ordförande ha eu mycket vidsträckt och dock ganska litet markerad
verkningssfär. Herrarna minnas kanhända, huru många
och vidtomfattande de ämnen äro, som landstingen enligt § 1 af
nuvarande landstingsförordning ha att syssla med. Dessa ärenden
komma icke blott före under själfva landstingsmötena utan
delvis under loppet af hela året. En del af hvad landstinget
har att sköta skall mellan landstingsmötena skötas af förvaltningsutskottet,
och dettas själfskrifna ordförande och ledare är då
landstingets ordförande. På detta sätt blir landstingets ordförande
något annat än t. ex. talmannen i en af Riksdagens
kamrar. Han blir på sätt och vis också i någon mån en förvaltande
ämbetsman och måste i allt sitt görande och låtande
representera också någon annan än landstinget. Han måste
nämligen representera den förvaltande maktens högsta organ,
nämligen Kungl. Maj:t. I och med det att han utnämnes af
Konungen, har han känslan af, att han också har förpliktelser
mot honom; han måste se till, att hans makt och myndighet
icke inkräktas af landstinget. Denna synpunkt är så viktig,
att man i de flesta länder som ha landsting, af detta skäl
låtit Konungen utse tingets ordförande; och det är till och med
ännu skarpare än hos oss. Såväl i Norge som i Danmark är
landshöfdingen, amtmannen, själfskrifven ordförande i dessa
landsting, för att begagna det svenska namnet. I det land,
hvarifrån vi fått landstingsinstitutionen, Nederländerna, där landstingen
ha ännu större befogenhet än hos oss, äro de kungliga
kommissarierna, det vill säga landshöfdingarna, själfskrifna ordförande
i provinsialstaterna eller det landets landsting.

Uti England är det visserligen, som den förre talaren sade,
icke så, men det landet får man icke taga med, då man talar
om kommunala förhållanden, ty de äro i England så fullständigt
olika allt hvad som finnes i andra länder, att till och med
äfven landshöfdingen väljes af folket — sheriffen väljes för ett
år i sänder, och han har icke någon aflöning. Jag undrar, om
det är lämpligt att införa ett sådant förfaringssätt i Sverige.

England är icke här jämförbart. I Österrike utnämner kejsaren
ordförande i de olika kronlandens representation. I Preussen
är landtrådet, som kan jämföras med vår landshöfding, själfskrifven
ordförande i kretsdagen, och så är det nästan öfverallt
på det här området. Det är därför, att det måste finnas någon

Nr 47. 64

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Ang. rätt för förbindelse mellan förvaltningen och dess högsta ledning samt
Imdsting^att (]en greQ af förvaltningen, som är lagd hos landstingen och
ordförande, deras ordförande. Detta motiv är för mig fullständigt afgörande
(Forts.) 1 denna sak, och jag tror, att hvar och en, som har någon
känsla af, att det bör finnas något sammanhang mellan högre
och lägre instanser på samma område, skall ge mig rätt i, att
enbart detta motiv gör det olämpligt, att landstingens ordförande
skall väljas.

Därtill skulle man kunna lägga åtskilliga andra motiv. Det
är alldeles klart, att om landstingen få välja sina ordförande,
kommer partiståndpunkten att bli den bestämmande, men det är
icke säkert att den person, som är, så att säga, chef för majoritetspartiet
i landstinget, också är från andra synpunkter lämplig att
vara ordförande i tinget och sköta de sysslor, som dessutom
följa med den värdigheten. Det är sålunda äfven ur den synpunkten
så godt, att Kuugl. Maj:t får utnämna, helst som landstinget
visst icke är utan inflytande på utnämningen, ty som
herr Lundell riktigt anmärkte, är det regel, att den af landstinget
valda vice ordföranden blir ordförande, om han under
förvaltningen af sitt vice ordförandeskap visat sig därtill lämplig.
Landstinget saknar sålunda icke allt inflytande på den här
befattningens tillsättande.

Slutligen har utskottet framhållit hvad som redan sades af
1859 års kommunalkommitté, att det är nödvändigt, att en landstingsordförande
finnes, innan tinget börjar, för att utföra vissa
förberedande arbeten. Man kan väl tänka sig, att en vald ordförande
också skall kunna göra detta, om han räknar på återval
nästa gång. Men om han under årets lopp dör, då finns
det ingen annan möjlighet för att åstadkomma kontinuitet i
sysslan — och den måste finnas — än att sammankalla urtima
landsting för att få eu ny ordförande vald. Det är dyrbart och
följaktligen olämpligare än att såsom nu lämna åt Konungen
att utse ordförande. Då hehöfs icke någon kostsam omgång —
till förmån för våra debetsedlar. Jag kan sålunda icke inse,
att man af rent principrytteri, nämligen att det skulle vara
mera öfverensstämmande med den kommunala själf styr elsen,
vill se bort från alla dessa reella fördelar af den nuvarande ordningen,
och jag får därför, herr talman, yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Ericsson i Vallsta: Jag skall icke säga många ord.
Herr Nyström har framhållit, att landstingsordföranden äfven
mellan landstingsmötena har bra mycket att uträtta, och att det
därför bör vara eu fördel att hafva eu af Konungen vald ordförande.
Ja, det må vara sant, att han har ganska mycket att
ombesörja äfven mellan landstingsmötena, men jag kan icke
inse, hvarför icke den af landstinget valde ordföranden likaväl

Onsdagen den 15 maj, e. m.

65 Nr 47.

som den kungavalde kan sköta om den saken. Det bör sålunda Ang. rätt för
icke vara ett hinder för bifall till förslaget. ^^aifutse*

Det finnes emellertid i utskottets utlåtande eu passus, som ordförande.
jag vill understryka. Det påpekas nämligen, att det är ett oaf- (Forts.)
visligt kraf, att landstingets ordförande före sammanträdet bereder
de ärenden, som äro afsedda att föreläggas landstinget.

Nu kan det hända, att den kungavalde landstingsordföranden
icke blir omvald — hans mandat går ut kanske ett par, tre
veckor innan landstinget sammanträder, och då skulle under den
närmaste tiden före landstinget detta icke ha någon ordförande,
som ordnar om och bereder, hvad som nödvändigt behöfves i
och för landstingssammanträde. Men det hindrar icke, att jag
i alla fall är med om förslaget. Men jag vill stryka under, att
om det blir en riksdagsskrifvelse i föreslagen riktning, bör den
här saken beaktas. Därvid kunde eventuellt kanske ordnas så,
att den af landstinget valde ordföranden må erhålla rättighet
att fungera, intill dess nästa landsting sammanträder, äfven om
han icke blir omvald, sålunda att han kan få fungera äfven
efter det mandatet gått ut.

Med denna erinran ber jag att få yrka bifall till reservationen.

I detta yttrande instämde herrar Eden och Larsson i Säby.

Efter härmed slutad öfverläggning framställde herr vice
talmannen propositioner först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på afslag därå och bifall i stället till den af herr
Larsson i Västerås afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen;
och fann herr vice talmannen den senare propositionen vara
med öfvervägande ja godkänd. Votering begärdes emellertid,
till följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs denna omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren, med afslag å konstitutionsutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande, nr 25,
bifaller den af herr Larsson i Västerås afgifna, vid utlåtandet
fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Voteringen utvisade 115 ja mot 79 nej, vid hvilken utgång

Nr 47. 66

Onsdagen den 15 maj, e. m.

kammaren således med afslag å utskottets hemställan bifallit
den af herr Larsson i Västerås afgifna, vid utlåtandet fogade
reservationen.

§ io.

Ant], ändrade Vidare föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 26, i
om förlust af an^e^n^n^ väc^ motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga

medborgare- 0111 yiss ändring i gällande lagstiftning angående förvärfvande
rätt. och förlust af medborgarerätt; och yttrade därvid

Herr Lundström i Göteborg: Herr talmau! Då den motion,
som jag tagit mig friheten att väcka angående eu skrifvelse
till Kungl. Maj;t med begäran om utredning om och eventuellt
förslag till upphäfvande af den både för utlandssvenskarna och
och för hemlandet lika ödesdigra så kallade tioårslagen, nu lyckats
att blifva tillstyrkt af ett enhälligt konstitutionsutskott, och
då den dessutom redan är antagen af Första kammaren och,
såsom jag hoppas, snart äfven af denna kammare, samt således
en skrifvelse till Kungl. Maj:t kommer till stånd i enlighet med
hvad som i motionen föreslagits, har jag nu ingenting annat
att tillägga än att i otaliga utlandssvenskars namn uttrycka den
varma förhoppningen, att, om det på något sätt är möjligt, regeringen
måtte redan till nästa Riksdag inkomma med det förslag,
som med anledning af denna skrifvelse kan komma i fråga. Det
är verkligen så, att här är snar hjälp dubbel hjälp, och de
ödesdigra följderna af ifrågavarande lag äro kanske minst lika
stora för hemlandet som för utlandssvenskarna. Naturligtvis
har jag, herr talmau, intet annat att yrka än bifall till utskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 11-

Ang. ersätt- Efter härpå skedd föredragning af konstitutionsutskottets utning
åt låtande, nr 27, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
troende- Maj:t angående ersättning åt kommunala förtroendemän,

'' män. anförde:

Herr Tengdahl: Herr talman, mina herrarI Utskottet har
här mer eller mindre direkt sagt ifrån, att jag i min motion,
hvilken utskottet för öfrigt icke tycks egentligen ha så mycket
emot, uttryckt mig illa, och det är väl då antagligen äfven så,
att jag gjort det. Jag skall nu icke besvära kammaren med
något längre begrafningstal. Jag vill endast framhålla, att jag
tror, att vi, utskottet och jag i grund och botten mena det -

Onsdagen den 15 maj, e. m.

67 Kr 47.

samma, fastän jag måhända icke uttryckt mig på sådant sätt,
att jag kunnat få utskottet med mig.

Utskottet säger här på ett ställe i sitt utlåtande: »Efter
utskottets mening bör det emellertid icke utan vidare fastslås,
att innehafvare af hvilka kommunala förtroendeuppdrag som
helst skola få ersättning». Utskottet säger detta med anledning
däraf, att det i motionen står, att kommunala förtroendemän
borde kunna berättigas till ersättning. Emellertid har jag i min
motion sagt något alldeles liknande det, som utskottet här uttalat,
i det att där nämligen förekommer följande yttrande: »Och
vare det långt ifrån oss att påyrka, att kommunalmän skulle ha
betaldt för allt hvad de göra». Jag har alltid haft klart för mig,
att de kommunala uppdragen äro af den oändligt skiftande beskaffenhet,
att man naturligtvis icke kan begära, att alla innehafvare
af sådana uppdrag skola för desamma ha ersättning,
stor eller liten. Det är naturligtvis eu väsentlig skillnad, om eu
person är så öfverhopad med diverse uppdrag, som jag råkar
vara här i Stockholm, att man under loppet af ett år blir kallad
till 207 sammanträden, hvilket hände mig förra året, eller om
en person under eu eller två dagar under ett helt år sitter såsom,
låt mig säga, examensvittne vid en realskoleexamen eller
dylikt. Jag har som sagdt fullkomligt klart för mig, att man
naturligtvis icke kan begära, att alla kommunala förtroendemän
skola ha ersättning för sina kommunala uppdrag, ty en del af
dessa kunna vara så små, att det icke kan blifva tal om någon
ersättning därför, äfven om vederbörande eftersätta något litet af
sin egen arbetstid.

Jag inser, att det riktiga hade varit, om jag formulerat min
hemställan på annat sätt, nämligen så — och då är det anledning
att tro, det utskottet skulle ha blifvit enigt med mig härutinnan
— att jag föreslagit, att i en ny lagstiftning kommunerna
skulle berättigas att efter sig teende omständigheter i hvarje särskildt
fall afgöra, huruvida för kommunalt förtroendeuppdrag
någon ersättning borde lämnas. Denna form är naturligtvis den
riktiga. Riksdagen kan ju icke ingå på alla enskildheter, som
kunna förekomma. Det är äfven detta, som jag syftat på, då
jag användt det uttrycket, att en kommunalman skulle berättigas
att enligt närmare bestämmelser få något slags ersättning. Det
var min mening, att dessa »närmare bestämmelser» skulle framgå
af den utredning, som man nu skulle gifva Kungl. Maj:t i uppdrag
att verkställa.

Jag har med detta endast velat klargöra, att jag tror, att
det i sak icke är någon egentlig skillnad mellan utskottets och
min uppfattning i detta fall. Jag vill bestämdt häfda, att det
önskemål, som jag här gjort mig till tolk för, verkligen är af så
behjärtansvärd beskaffenhet, att det icke går för sig, att man
undanskjuter denna sak i det oändliga. Det är ju mycket godt

Ang. ersättning
åt
kommunala
förtroendeman.

(Ports.)

Nr 47. 58

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Ang. ersättning
åt
kommunala
förtroendemän.

(Forts.)

och väl, att man nu fått bort den 100-gradiga skalan och i
stället fått en annan, hvilken, det hoppas jag lifligt, äfven den
skall falla, så att vi få en allmän, lika kommunal rösträtt för
både män och kvinnor. Det skulle emellertid blifva en reform
på papperet, om det skulle inträffa med den ena personen efter
den andra, att han eller hon icke kunde åtaga sig det ena eller
andra förtroendeuppdraget, därför att det vore förenadt med
ekonomisk uppoffring. Af den statistik, som jag här för mitt
vidkommande gjort angående de 207 sammanträden, till hvilka
jag var kallad under loppet af förra året, framgår, att mer än
hälften af desamma, eller 109, varit förlagda till en tid, som
infallit på den ordinarie kontorstiden hos min arbetsgifvare,
det vill säga tiden mellan kl. 9 f. m. och V2 5 e. m. Hvem som
helst kan förstå, hvad detta betyder och att man icke kan stå
ut i längden med att förlora en hel del penningar på detta sätt,
som jag och många olyckliga stackare i likhet med mig måste
göra, om det skall fortgå på samma sätt som hittills. Det måste
här blifva en ändring därhän, att antingen kommunerna, jag
tänker särskildt på de större, i större skala än hittills öfvergå
till att låta en hel del af det, som nu är förtroendeuppdrag,
blifva rena tjänstemanqauppdrag, eller också måste — om man,
såsom jag gör, anser, att en sådan utveckling icke uteslutande
är af godo — kommunerna se till, att dessa stackars människor,
som skola eftersätta sin egen arbetstid för att låta den stora
kommunen få en del af sin kommunala administration gratis,
såsom nu sker, i stället få någon ersättning. Äfven om de icke
skulle kunna få allt ersatt, som de förlora, bör man ju alltid
kunna so till, att de icke förlora alltför mycket, så att de blifva
fullkomligt ruinerade på dessa förtroendeuppdrag, ty då kommer
den ena efter den andra att säga, att dessa uppdrag kunna vi
hellre mista än ha. Om emellertid någonting sådant är till fördel
för den kommunala utvecklingen, det återstår att se.

Jag har icke något yrkande att här framställa, utan jag
har endast velat framhålla dessa synpunkter i förhoppning om,
att om jag eller någon annan motionär återkommer med denna
sak en annan gång, motionen då måtte få samma välvilliga bemötande
som det, hvilket i stort sedt här kommit min motion
till del från konstitutionsutskottets sida, och att vi då måtte ha
lyckats att skrifva vår motion konstitutionsutskottet mera till
lags, så att det blifver utskottet möjligt att då komma med en
tillstyrkande hemställan i stället för den afstyrkande, som föreligger
nu i år.

Herr Branting: Motionären gjorde här intet yrkande, och
jag ber därför blott att i korthet få konstatera hvad som äfven
han konstaterade, nämligen att de uttalanden, som utskottet gjort
med anledning af den föreliggande motionen, äro synnerligen

59 Nr 47.

Onsdagen den 16 maj, e. m.

kommunala

förtroende män.

(Forts.)

välvilligt hållna emot åtskilliga af de tankar, som ligga bakom Ang. ersättdet
i motionen framställda yrkandet. Utskottet har här uttryck- . nin9 at
ligen sagt ifrån, att den gamla s. k. principen om oaflönade
kommunala uppdrag icke kan utan vidare upprätthållas, utan
att man måste glida öfver på en annan väg. Resultatet har
äfven blifvit, såsom synes, att några medlemmar från Första
kammaren ha reserverat sig beträffande utskottets motivering.

Jag tror således, att man måste gifva motionären rätt däri, att
utskottet ställt sig förstående för hvad motionären här påpekat,
nämligen att missförhållanden i detta afseende föreligga. Men
å andra sidan var själfva motionens uppslag sådant, att det skulle
ha kraft ett betydligt mera omfattande arbete, än som var för
utskottet möjligt att ägna åt denna sak, för att med denna utgångspunkt
kunna komma fram till något resultat. Det hade
nog därtill behöfts ett annat yrkande och en annan utredning,
än hvad motionärerna här presterat. Följden blef, att man inom
utskottet icke kunde komma till någon annan kläm än den, att
utskottet »för närvarande» icke kunde tillstyrka någon åtgärd i
anledning af förslaget.

Jag ber att med denna förklaring få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 12.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande, nr 28, i anled- Ang. obliganing
af väckta motioner om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utf

utredning och förslag i fråga om obligatoriskt utöfvande af rösträtten vid
rösträtten vid val till Riksdagens Andra kammare samt till val till Biks -

landsting.

Sedan imnlcten 1) föredragits, begärdes ordet af

dagens Andra
kammare
samt till
landsting.

Herr Nydal, som yttrade: Herr talman! Jag skall icke
blifva mångordig, och jag har så mycket mindre anledning därtill,
som jag icke ämnar framställa något yrkande. Jag kan
blott icke underlåta att i allra största korthet beröra de skål,
som konstitutionsutskottet anfört för sitt afstyrkande af de förevarande
motionerna.

Utskottet menar — och det är dess första skäl — att röstplikten,
om den infördes, icke skulle kunna blifva effektiv, emedan
valmännen ju icke kunna förhindras att i rösturnorna nedlägga
blanka sedlar. Denna anmärkning kan ju förefalla teoretiskt
riktig, men att den praktiskt sedt saknar betydelse, därom
torde vi alla kunna vara ense. Statistiken från de länder, där
röstplikt blifvit införd, visar också, att antalet af de valmän,

Nr 47. 60

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Ang. obliga- som begagna sig af denna utväg för att undandraga sig röstfonsfc*
Utf Pakten, är blott en mycket ringa procent. Sålunda utgjorde
rösträtten vid deras antal i Österrike ej mer än 14 på 1000, således icke
val till Riks- fullt 1 Va % •

dagens Andra Vidare tror utskottet, att det skulle vara synnerligen svårt
samT^ill ll^''nna eu lämplig strafform för underlåtelse att rösta, och
landsting, möjligen skulle det icke heller blifva någon så synnerligen lätt
(Ports.) uppgift. Denna fråga är ju emellertid eu af dem, som skulle
göra3 till föremål för den begärda utredningen, och jag kan icke
tänka mig, att problemet skulle komma att visa sig olösligt eller
alltför svårt. Jag är äfven öfvertygad om, att redan tillvaron
af lagstadgad röstplikt skulle, frånsedt straffbestämmelserna,
kraftigt verka i den riktning, som motionärerna ha afsett, eller
till att åstadkomma ett mera allmänt deltagande i riksdagsmannavalen.

Utskottet anför äfven eu principiell synpunkt, i det att det
sätter i fråga, om det verkligen kan vara samhällsnyttigt, att
alla valberättigade, äfven de som sakna håg och intresse för de
politiska frågorna, framtvingas till valurnorna. Utskottet har
icke gjort något försök att besvara denna fråga, och icke heller
jag skall göra det. Jag vill blott säga, att den, som har rösträtt,
också är enligt mitt förmenande pliktig, moraliskt pliktig, att
rösta, och jag kan icke tänka mig annat, än att det måste vara
samhället till gagn, att denna liksom andra plikter mot samhället
af medborgarna fullgöres så allmänt som möjligt. Herr Kjellén
har äfven i sin motion framhållit, såsom mig synes med all rätt,
att det är önskvärd!, att äfven andra valmän än sådana, som
ha ett mycket starkt politiskt intresse, förmås att deltaga i riksdagsmannaval,
då det ju måste antagas, att därigenom partisinnets
inflytande åtminstone i någon mån skall begränsas och
försvagas.

Hvad slutligen beträffar det, som utskottet yttrar i näst sista
stycket af sin motivering, eller att röstpliktsinstitutets upptagande
hos oss på grund af vårt lands vidsträckthet och glest boende
befolkning icke synes kunna ske, utan att billighetens kraf åsidosättas,
vill jag endast säga, att införandet af den skriftliga voteringen,
hvilket motionärerna förutsatt skulle äga rum i samband
med röstplikten, torde, äfven för de norrländska kommunernas
vidkommande, böra få anses som ett tillfyllestgörande botemedel
härvidlag, allra helst som de mest vidsträckta af dessa kommuner
ju kunna indelas i lämpligt stora valdistrikt.

För öfrigt ber jag att få fästa uppmärksamheten på, att det
enligt motionärernas förslag icke förutsättes, att rösträttens utöfning
skall blifva obligatorisk utan alla undantag och inskränkningar,
utan att äfven den frågan skall undersökas, hvilka undantag
som härvidlag af för handen varande omständigheter kunna
finnas påkallade.

Onsdagen den 15 maj, e. m.

61 Nr 47.

Jag kan sålunda, lierr talman, icke finna mig öfvertygad af Ang. obligade
skal, som utskottet anfört för det slut, hvartill det kommit, -f^nd^af
Utskottet synes icke ha haft blick för den stora politiska idé, rosträtten ‘''vid
röstplikten, som det här gäller, och därför har utskottet äfven val till Eikslagt
alltför små synpunkter på en både principiellt och praktiskt dagens Andra
sedt mycket betydelsefull fråga. Utskottet har tydligt icke haft ^amdTill
tillräcklig tid på sig för att så att säga smälta de tankar, som landsting.
herr Kjellén framlagt i sin motion; och då detsamma i än högre (Forts.)
grad torde vara fallet med denna kammare, vore det ju ändamålslöst
att nu yrka bifall till motionen, hvilket jag, såsom jag
redan sagt, icke heller skall göra, utan skall jag åtnöja mig med
att ha yttrat dessa ord.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan blef af kammaren
bifallen.

Punkten 2.)

Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 13.

Vidare föredrogos hvart efter annat statsutskottets memorial
och utlåtanden:

nr 87, om anvisande af de i regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor;

nr 90, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
understödjande af folkbiblioteksväsendet jämte i ärendet väckta
motioner;

nr 91, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
inrättande af vissa parallellklasser vid folkskoleseminarierna i
Uppsala, Strängnäs och Kalmar;

nr 92, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till vissa af svenska lifräddningssällskapet anordnade
kurser;

nr 93, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
användande af naturhistoriska riksmuseets byggnadsfond för
genomförande af vissa förändringar i planen för museets portvaktshus
vid Djurgårds-Frescati;

nr 94, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
uppförande af eu asylbyggnad å allmänna barnbördshusets tomt
å kungl. Djurgården;

nr 95, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till August Abrahamssons stiftelse å Näs m. m.;

Nr 47. 62

Ang. upphäfvande
af tullen
d cement.

Onsdagen den 16 maj, e. m.

nr 96, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
användande af öfverskott i den s. k. Djurgårdskassan till vissa
reparationsarbeten vid Ulriksdals slott samt för anordnande af
fullständig värmeledning inom Drottningholms slott; och

nr 97, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
tilläggspension åt skrifbiträdet hos generaltullstyrelsen Blenda
Amanda Lindström.

Utskottets i nämnda memorial och utlåtanden gjorda framställningar
blefvo af kammaren bifallna.

§ 14.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfördt bevillningsutskottets
betänkande, nr 32, i anledning af väckt motion
om upphäfvande af tullen å cement.

I en inom Andra kammaren väckt motion, nr 15, hade herr
Eriksson i Grängesberg föreslagit, att Riksdagen måtte besluta
borttaga tullen å cement.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte af
Riksdagen bifallas.

Efter uppläsandet af utskottets hemställan begärdes ordet af

Herr Olausson, som yttrade: Herr Eriksson i Grängesberg har
vid denna riksdag väckt tvenne tullmotioner. I den ena af dessa
motioner har han äskat borttagandet af tullen å fläsk, och i den
andra, den motion, som nu föreligger, har han hemställt om borttagande
af tullen å cement. Såvidt jag förstår, har han med dessa
sina båda motioner velat skipa en viss rättvisa mellan de tullar,
som afse skydd å landtmannaprodukter, och de tullar, som
afse att skydda industrien. Nu har ju, såsom herrarna veta,
bevillningsutskottet tillstyrkt och Riksdagen bifallit en nedsättning
i fläsktullen, men i fråga om denna tull har bevillningsutskottet
ställt sig på en annan ståndpunkt och afstyrkt hvarje
nedsättning eller borttagande af densamma. Utskottet erkänner
dock, att det med hänsyn till våra bostadsförhållanden skulle
vara till stort gagn, om vi kunde få ett billigare cement, men
det säger också, att det icke tror, att vår cementindustri skall
kunna reda sig utan detta tullskydd. Utskottet har slutat med
att afstyrka motionen, och såsom hufvudsakligt skäl därför har
utskottet anfört den omständigheten, att cementtrusten i vårt
land lofvat att nedsätta priset å cement med 30 öre per fat,
och därmed har utskottet ansett, att all rättfärdighet vore upp -

63 Nr 47.

Onsdagen den 15 maj, e. m.

fylld. Jag tror dock icke, att denna utlofvade nedsättning är af Ang. upphäfden
beskaffenhet, att den kan vara afgörande för kammaren, då®an^f af tul''
den nu går att besluta om, huruvida vi skola borttaga tullen hlen ce™nt
cement eller icke. Ty det är väl alldeles uppenbart, att om or s''^
denna cementtrust skulle nedsätta priset å cement med 30 öre
per fat, så skulle det samtidigt komma att ordnas så, att det
inom hvarje län skulle finnas vissa personer, som skulle handhafva
försäljningen, vissa grossörer alltså, hvilka sedan i sin
ordning skulle vara afnämare till detaljhandlarna, och man kan
då vara öfvertygad om, att denna nedsättning af 30 öre icke
skulle komma den cementförbrukande allmänheten till godo.

Den skulle icke få billigare cement än hittills, utan det skulle
blifva mellanhänderna, som komme att förtjäna. Däremot tror
jag, att om Riksdagen nu ginge med på borttagande af den nuvarande
tullen å cement, hvilken är en krona per fat, skulle
den fria konkurrensen därigenom stärkas, och följden däraf
skulle blifva, att cementprisen i någon mån komme att falla.

Om man jämför de priser, som äro rådande på cement i Sverige,
med dem, som gälla i utlandet, så måste man verkligen förvåna
sig öfver, huru cementtrusten förmått hålla priserna på cement
i Sverige så höga, som den gjort. Jag är också öfvertygad om,
att på alla de områden inom industrien, där sammanslutningar
till truster kommit till stånd, man visat sig äga förmåga att utnyttja
det sista öret af tullskyddet, hvarför jag anser, att Riksdagen
bör söka att genom borttagande af tullarna hindra bildandet
af dylika truster. Jag tror, att, då man vet, att denna cement
är så behöflig för vår byggnadsindustri, och då Riksdagen beviljat
stora lån till åstadkommande af egna hem, det icke är
skäligt att genom tull på denna vara fördyra den för byggnadsindustrien.

Jag vill icke längre uppehålla tiden i denna sena timma
utan skall endast, herr talman, be att få yrka bifall till herr
Erikssons föreliggande motion och afslag på utskottets hemställan.

Vidare anförde

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr vice talmani Jag kan
icke underlåta att med några ord besvara den siste talarens
yttrande, och jag gör det naturligtvis därför, att jag med min
röst bidragit till det slut, hvartill utskottet för sin del kommit.

Den siste ärade talaren ger mig det erkännandet som motionär,
att jag velat skapa rättvisa, då jag föreslagit borttagande af
fläsktullen och af cementtullen: jag ville lätta på såväl lifsmedelstullarna
som industritullarna. Nu tycks det enligt hans förmenande,
som om man beträffande cementpriset icke skulle ha vunnit
någonting. Ja, att man ingenting vunnit, syues mig icke

Nr 47. 64

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Ang. upphäf- vara klart, men att man icke vunnit så mycket som man velat
vande af tul- vinna, därom är jag enig med den siste talaren. Jag kade velat
eU (FortsT” '' gå länSre- Hade det varit utsikt att få igenom ett beslut af
0 Riksdagen i öfverensstämmelse med den motion, som jag väckt
och som åsyftade kela tullens korttagande, så kade kan ock jag
varit eniga. Men i utskottet fick jag den lifliga känslan, att
detta icke läte sig göra, utan att man måste nöja sig med en
liten nedsättning, icke ens en nedsättning i proportion till kvad
fläsktullen nedsatts. Hvad är då skillnaden mellan en nedsättning
af fläsktullen ock cementtullen med ungefär liknande belopp?
Jo, den förra kommer konsumenterna — kvarvid jag
särskildt tänker på norrlandsarketarna — direkt till godo, men
keträffande den senare kan man icke alls vara säker på, att
denna lilla nedsättning kommer konsumenterna till godo. Ock
kvarför? Jo, därför att tillverkarna af cement äro sammanslutna
i försäljningskartell, ock detta icke endast kär i landet utan äfven
med konkurrenterna i våra grannländer, Norge, Danmark ock
Tyskland. Under sådana omständigketer klir frågan, kuruvida
en nedsättning af tullen kar den åsyftade verkan. Det kan vara så,
att prisöfverenskommelserna källa, ock då kan kartellen fastställa
priserna, okeroende af tullnedsättningen. Under sådana förhållanden
kar det förefallit mig vara klokare att gå den väg, som
utskottet gjort.

Jag skall nu ke att få säga några ord om kartellens priser.
Cementbolaget kar dels på grund af en tidningskampanj i fjol
ock dels på grund af motionen vidtagit en prisnedsättning af
50 öre ock nu förkuudit sig till en nedsättning af ytterligare
30 öre, det vill säga tillsammans 80 öre per fat. Om det icke
klifvit någon utfästelse från kolagets sida, att denna prissättning
skulle klifva keståndande, så kan man ka anledning antaga, att
med en liten tullnedsättniug man snart skulle komma tillkaka
till de gamla priserna. Man kar all anledning att gorå detta
antagande, ty internationella ock nationella karteller kunna behandla
konsumenterna på annat sätt än de producenter, som
icke äro sammanslutna. Nu kan man visserligen säga, att den
nedsättning, som skulle komma till stånd, icke komme konsumenterna
till godo, ock den siste talaren kar uttalat farkågor,
att mellankänderna skulle taga denna vinst. Ja, men det tiar
af kolagen gjorts den utfästelsen, att man skall se till, att den
kommer konsumenterna till godo.

Sedan är det en annan sak, om man vill tro bolagens försäkringar
eller icke, nämligen att denna utfästelse är gjord i en
sådan form, att man kan anse, att den kommer att följas. Det
torde vara lämpligt, att jag föredrager den utfästelse, som bolagen
gjort; den är offentlig handling, hvarför jag icke anser det
vara någon indiskretion att föredraga den. Den lyder sålunda:

Onsdagen den 15 maj, e. m.

66 Nr 47*

»Herr ordföranden i Riksdagens bevillningsutskott.

Vördsamt åberopande min förut muntligen gjorda framställning
afser jag att härmed bekräfta min å de svenska cementbolagens
vägnar gifna utfästelse, att, under förutsättning att nu
gällande tullsats å cement bibehålies, deras försäljningspris för
denna vara skall sänkas med 30 öre pr normalfat om 170 kg.,
hvilken sänkning skall vidtagas, så snart normala förhållanden
åter inträdt i stenkolsmarknaden, och senast från ingången af
år 1913. Tillika försäkrar jag det vara bolagens afsikt att framdeles,
i den mån förbrukningen af cement inom landet afsevärdt
ökas och nu oförutsedda omständigheter icke lägga hinder i
vägen därför, tillämpa ännu lägre försäljningspris, dock att kommande
prissänkningar icke kunna göras med enahanda belopp
öfver hela landet.

Bolagen förbinda sig äfvenledes tillse, att ifrågavarande prissänkningar
verkligen komma den cementförbrukande allmänheten
till godo, samt dessutom öfva sådan kontroll öfver cementhandeln
i allmänna marknaden, att cementen icke genom oskälig vinst
åt mellanhänder onödigtvis fördyras, utan att äfven härutinnan
en ytterligare prissänkning vinnes.

Till kännedom om nu gällande prisnoteringar bifogar jag
ett utdrag ur försäljningsbolagets prisbok.

Med utmärkt högaktning,

E. Wehtje,

Ordförande i styrelsen för svenska cement försäljningsaktiebolaget.»

Det förefaller mig, att den utfästelse, som bolagen här gjort,
verkligen från deras sida är bindande.

Jag är äfven af ett annat skäl intresserad för den väg, som
man har försökt. Det är möjligt, att man tagit fel, men det
förefaller mig, att man borde göra någonting i denna riktning.
Detta är ett första trefvande försök från statsmakternas sida att
verkligen få till stånd eu kontroll öfver truster och karteller.
Här i landet har börjat uppstå en del truster och karteller, som
drifvit en hänsynslös pris- och försäljningspolitik, och därför böra
statsmakterna på olika sätt försöka reglera deras verksamhet dels
genom direkt kontroll och dels genom tullnedsättningar eller
borttagande af tullen. Det förefaller mig, att alla tänkbara åtgärder
böra vidtagas, för att dessa truster och karteller icke
skola blifva eu öfvermäktig makt i samhället. Det är odisputabelt,
att cementkartellen hållit för höga priser; detta har den ju
själf erkänt genom att sätta ned priserna och genom den förbindelse,
som den lämnat att ytterligare sänka priserna.

Man kan tvista om, hvilken väg man bör gå för att klippa
klorna på trusterna, men det är tydligt, att ett rättsinstitut bör
skapas för att ordna dessa förhållanden, och här föreligger, som
jag redan påpekat, ett första trefvande försök åt det hållet.

Andra Jcammarens protokoll 1912. Nr 47. 5

Ang. upphäfvande
af tullen
d cement.
(Forts.)

Nr 47. 66

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Ang. upphäf- Äfven om man sålunda skulle velat vinna mera, så synes mig,
vande af tul- aj.j. detta är värdt att försöka.

m (FortsT^" ^än§re uppehålla tiden, utan har med detta

or smitt yttrande endast velat klargöra, hvarför jag för min del kunnat
gå med på utskottets hemställan, och när jag det gjort, måste
jag också, herr vice talman, nu yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lemke: Herr talman! Då jag är representant för eu
provins och en ort, som är kanske den allra förnämsta platsen
för vår cementindustri, har jag tänkt, att det icke skulle vara
olämpligt, att jag i denna fråga sade några ord. Nu är det så,
att mina åsikter om cementtullen ligga på ett annat plan än
den siste talarens, och när utskottet gått med på ett sådant
afslag på den väckta motionen, som det gjort, så skulle det ju
kunna tyckas, att jag borde vara nöjd därmed och icke hafva
någonting att säga. Men om man läser utskottets betänkande,
så finner man däraf, att bolagen tydligen ställts inför ett antingen
eller och att det kommit till en fullständig kapitulation
från bolagens sida, och jag är tveksam, om denna kapitulation
från bolagens sida varit så klok, i all synnerhet som man ser
af utskottets betänkande, huru det ställes i utsikt, att Riksdagen
när som helst, t. ex. ett annat år, kan fatta ett annat beslut,
hvaraf man kan förstå, att bolagens kapitulation icke kan vara
till beståndande fördel för cementindustrien.

Jag önskar få betona, att cementindustrien är eu svensk
industri, en äktsvensk industri: råvaran tages ifrån den svenska
jorden, och det är svenska händer, som bearbeta den. Jag är
likaledes öfvertygad om, att detta är en industri, som icke tål
vid att icke vara skyddad. Jag skulle kunna anföra många skäl
för detta mitt påstående. Om denna fråga skulle jag kunna
hålla ett långt föredrag, om icke tiden vore så långt framskriden,
och om icke herrarna vore tröttade af andra debatter.
Därför skall jag be att få framhålla endast ett par synpunkter.

Det förhåller sig nämligen så, att den tekniska fulländningen
på detta tillverkningsområde har gått så hastigt under
senare årtionden, att dessa fabriker måste bygga om sina anläggningar
och ugnar inom korta perioder, och dess ugnar och
anläggningar äro därjämte af den beskaffenhet, att det blir icke
mycket kvar af de gamla, och de måste därför öfver hufvud
helt afskrifvas, för att det hela skall kunna hållas ekonomiskt
uppe. Detta är eu sak, som gör, att denna industri har svårt
att hålla sig ekonomiskt stark.

En annan sak är denna »dumping» från utlandet på grund
af öfverproduktionen där, som är så betänklig, särskilt när det
gäller från Belgien kommande dålig cement. Härmed kommer

Onsdagen den 16 maj, e. m. 67 Nr 47.

jag in på kvalitetsfrågan, ock då måste jag beröra en sak, som Ang. upphäfär
af teknisk art, och som har betydelse för denna fråga. vande a/ tul Under

senare tider har öfverallt, äfven i Sverige, för en en ''

stor mängd nya byggnader börjat användas armerad betong, 0
som består af betong med inlägg af järn. Betongen har förut
endast kunnat användas för grundläggniDgsarbeten, där den
varit utsatt allenast för tryckpåkänningar, men genom uppfinningen
af armerad betong, bar betongen fått en vida större användning
och detta äfven för sådana byggnadskonstruktioner,
som äro utsatta för böjningspåkänningar. Men för att konstruktörerna
skola kunna utföra byggnader af armerad beton, som
äro tillförlitliga och hållbara, så fordra de, och det fordras
ovillkorligen, att cementen är af prima beskaffenhet. Det har
ofta af svenska konstruktörer gjorts den fordran, att den cement,
som användes till armerad betong, skall vara svensk och icke
utländsk, men framför allt icke belgisk. Det har nämligen
inträffat, att svåra ras uppstått på grund af användningen af
belgisk cement.

Då förhållandet alltså är sådant, att armerad betong får
större och större användning och börjar undantränga annat
byggnadsmaterial, t. o. m. järnet, som ju rostar och förändrar
sin struktur, och då den svenska cementen haft ett så utomordentligt
renommé, bör och måste man ju gifvetvis göra allt,
hvad man kan, genom bibehållande af ett skäligt prisläge, för
att det svenska fabrikatet ur kvalitetssynpunkt skall hålla sig
på den höga nivå, som det haft, så att den svenska armerade
betongen kommer att visa sig fullt tillförlitlig vid användningen,
och att äfven vid export den svenska cementen skall kunna
hålla sig främst såsom ett i allo tillförlitligt byggnadsmaterial.

Det skulle i denna fråga kunna anföras mycket mera för
tullskyddets bibehållande, men jag vill icke upptaga tiden längre,
och på grund af de åsikter, jag har, och hvad jag anfört i frågan,
har jag, herr talman, naturligen intet annat yrkande nu än bifall
till utskottets förslag.

Herr Rune: Herr vice talman! Jag begärde egentligen ordet,
då den siste ärade talaren gjorde sig till målsman för cementindustrien
och beklagade den utgång ärendet fått. Jag får säga,
att den person, som inför utskottet fört cementindustriens talan
och som äfven varit befogad att göra detta, nog vetat, hvad han
gjorde, då han afgaf den förbindelse, som nyss upplästes. För
min del kan jag icke anse annat än att den siste talaren gjorde
sig skyldig i viss mån till ovederhäftighet, då han, som inte har
befogenhet att tala å cementbolagets vägnar, syntes vilja klandra
hvad utskottet i samråd med bolagets förtroendeman gjort. Jag
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Nr 47. 68

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Ang. upphäf- Herr Molin i Dombäcksmark: Herr vice talman! Jag ber
rande af hd- med anledning af herr Erikssons i Grängesberg yttrande, att
m(FortsT” '' ^an förrn0(^a^e) aR den behandling, denna fråga fått i utskottet,
or s'' var ett första trefvande försök från Riksdagens sida att kontrollera
trusterna, att få framhålla, att enligt mitt förmenande det
i stället är trusternas första trefvande, för att icke säga lyckade,
försök att kontrollera Riksdagen. Jag tror, att det är en mycket
farlig väg, som utskottet bär beträdt, då det börjat underhandla
med cementtrusten. Om det är sant, som utskottet säger, att
det kan ifrågasättas, om syftet skulle uppnås genom sänkning
eller borttagande af tullen, hvarför i all världens dagar har då
icke utskottet lika gärna kunnat föreslå Riksdagen att borttaga
tullen, då det i alla händelser icke skulle verka något? Då har
det åtminstone för utomstående sett bättre ut. Om man ser på
detta utskottets utlåtande, ser det ut, som om utskottet dragit
det kortaste strået. Cementtrustens löften äro så kringgärdade
af villkor, att jag icke ser någon möjlighet, att löftena kunna
infrias. Jag kan i allt väsentligt instämma i herr Olaussons
yttrande och ber att få yrka bifall till motionen.

Sedan öfverläggningeu härmed förklarats afslutad samt herr
vice talmannen i enlighet med de därunder gjorda yrkandena
framställt propositioner på dels bifall till utskottets hemställan,
dels ock afslag därå och bifall i stället till den i ämnet väckta
motionen, blef utskottets hemställan af kammaren bifallen.

§ 15.

Ang. utred- Härpå upptogs till behandling bevillningsutskottets betänkande
ning rörande nr 33, j anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
*verkningar Maj:t angående en allsidig utredning rörande tullsystemets verkan.
\n. ningar in. m.

I en inom Andra kammaren väckt motion, nr 151, hade
herr Eriksson i Grängesberg hemställt, att Riksdagen måtte
besluta

att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte låta skyndsamt verkställa en möjligast allsidig utredning
rörande tullsystemets verkningar samt lämpligheten af dess afskrifning
eller modifiering, hvarvid särskildt borde beaktas, i
hvad mån lifsmedelstullarna till skada för befolkningens breda
lager och till förfång för vårt lands konkurrenskraft på världsmarknaden
verkade till fördyring af lefnadskostnaderna, samt för
Riksdagen framlägga de förslag, denna utredning kunde föranleda;
äfvensom

att likaledes hos Kungl. Maj:t anhålla, att, i samband med
denna utredning, måtte uppgöras eu plan för att, dels genom

69 Nr 47.

Onsdagen den 15 maj, e. m.

besparingar och dels genom beredande af andra inkomstkällor Ang. utredför
staten, ordna frågans statsfinansiella sida, därest Riksdagen njng rörande
funne sig böra, sedan utredningen förelåge, besluta lifsmedels- verkningar
tullarnas fullständiga afskaffande samt däremot svarande eller m. in.
eljest påkalladt borttagande af eller nedsättning i öfriga tullsatser. (Forts.)

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte af
Riksdagen bifallas.

Häremot hade herrar Bäckström, Christiernson, Palmstierna
och Rundgren reserverat sig.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Palmstierna: Herr vice talman, mina herrar! Som
kammarens ledamöter behagade finna, föreligger nu till behandling
den socialdemokratiska riksdagsgruppens motion i tullfrågan,
och det förefaller då måhända kammarens ledamöter något egendomligt,
ifall jag inleder denna debatt med den slutreplik, som
Erik Gustaf Boström använde, när tullfrågan slutligen afgjordes
på 1880-talet. Men jag tror, att det vore nyttigt att återföra i
kammarens minne och icke minst i vissa af de protektionisters,
som tillhöra det liberala partiet, minne de ord, som Boström
uttalade vid detta tillfälle. »Vi protektionister» sade han, »anse,
att näringslifvets former måste ändras efter förhållandena, som
växla om icke för dagen, så dock ofta nog. Vi kunna därför
om eu ekonomisk åtgärd icke säga, att den är för all tid den
rätta, utan endast att den är för tillfället gagnelig och den, som
vi för tillfället mest tillråda.» Nå, enligt denna tankegång är
det alldeles gifvet, att man icke kan anse sig hafva infört ett
fixt och stelt system, som skall bestå tiderna igenom, utan i
stället måste den tankegången leda därtill, att man noggrant
öfvervakar och följer det hela och verkligen ser till, att produktionen
blir till en tjänande faktor för konsumtionen och icke blir
en öfverväldigande makt i samhället; att produktionen med
andra ord helt och hållet följer sitt syfte och att den ekonomiska
politiken icke åstadkommer eu maktförskjutning, som är skadlig
för konsumenterna i landet. Det är detta uppmärksamma öfver -vakande och vidtagande af nödiga åtgärder, som är oafvisligt
enligt mitt förmenande; och denna tanke ligger främst i den
motion, vi afgifvit.

Man måste nämligen börja fråga sig: Ha de lysande löftena
från 80-talets slut verkligen infriats eller ej? Ja, i andra länder
har man uppmärksamt sökt följa, huru verkningarna af det
ekonomiska systemet framträdt. Jag vill hänvisa till England,
jag vill hänvisa till Tyskland. Men jag vill fråga er, mina
herrar: hvad har skett i detta land? Herrarna kunna läsa några

Nr 47. 70

Ang. utredning
rörande
tullsystemets
verkningar
m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 15 maj, e. in.

sidor i tulltaxekommitténs betänkande, det är allt. Det synes
ha varit så, att man alldeles velat slå döföra! till för de fordringar
på undersökning och revision, som gång på gång framställts.
Och likväl måste det framstå alldeles klart, att det är absolut
nödvändigt för oss att, äfven om inga som helst nya omständigheter
tillkommit under den sista halfva mansåldern, likväl
öfvervaka, hurudana verkningarna af tullsystemet ha varit.

Tänker jag då först på, hur tullsystemet verkat beträffande
industrien, så hvad veta vi i själfva verket därom? Vi ha läst i
tulltaxekommitténs betänkande om det uppsving, som industrien
tagit. Jag vill säga, att mellan åren 1892 och 1907 ha vi lefvat
i en högkonjunktur nästan oafbrutet, och den högkonjunkturen
ha vi haft gemensamt med andra länder i världen. Men i hvad
mån tullarna bidragit därtill eller icke, därom ha vi svårt att
fälla ett afgörande omdöme, därför att brist på material föreligger.
Men ännu mer skulle jag vilja säga, att det vore af allra största
betydelse att so till, huruvida också detta tullsystem bidragit till
en sådan fördelning af kapital och arbete inom landet, att man
får det ekonomiskt bästa utbytet. Jag har för min del sökt
framalstra så att säga eu liten industrispegel, som skulle kunna
i någon mån gifva en bild af hur utvecklingen rört sig. Jag
vill icke säga, att denna ger en klar bild af hur förhållandena
verkligen äro, ty så grof är nog denna spegel. Men om jag å
denna räknar ut för olika näringsgrenar, hur stora de till bevillning
upptaxerade beloppen äro, och dividerar dessa med antalet
arbetare inom respektive näringsgren och jämför dessa kvoter med
hvarandra för olika näringsgrenar för åren 1896, 1905, 1907 och
1909, så visar en grafisk framställning af saken, att de näringar,
som bort vara de mest blomstrande i vårt land, där den bevillningstaxerade
inkomsten dividerad med arbetarnas antal
skulle ha ökats undan för undan, i själfva verket stagnerat eller
snarare gått nedåt. Ett symptom är detta åtminstone, ett symptom,
som bör beaktas af oss alla, ett symptom af den beskaffenhet,
att det i hvarje fall torde påkräfva en undersökning från alla
deras sida, som äro intresserade af en sund utveckling af vårt
ekonomiska lif. Om jag så äfven beräknar den procentuella
ökningen af nämnda kvoter, visar sig den parasitära läggningen
hos de speciellt tullskyddade näringarna. För dem är denna stegring
störst, och denna stegring är rent abnorm. Men så är icke
stegringen för den öfriga delen af industrien. Detta är synpunkter,
som åtminstone icke helt och hållet kunna skjutas åsido,
men som för hvar och en, som tänker öfver dessa frågor, tillsammans
böra utgöra att memento, som i sin mån bidrager
till att han vill deltaga uti den undersökning vi påkalla.

Jag vill så fråga er, herrar jordbrukare: hur ha tullarna
verkat för jordbruket? 1888 års bevillningsutskott menade, att
det var »klart, att jordbruksnäringens uppblomstring skall till

71 Nr 47.

Onsdagen den 15 maj, e. ni.

jordbruket åter draga många af de arbetskrafter, som detsamma Ang. utredunder
dess tryckta läge icke kunnat använda». Men hvad ha"”‘®s ™''“(se
vi erfarit under den tid, som gått sedan dess? Vi få jämt verkningar
och ständigt i kammaren diskutera och genomföra kraftiga stats- m. m.
åtgärder för att binda fast det folk, som vill draga bort från (Forts.)
landet till städerna och annan produktion än jordbruket. Denna
omständighet visar, att det är ett elementärt faktum, att man
icke uppnått just det, som afsågs på 1880-talet; syftet har förfelats.
Ja, jag skulle för min del vilja säga, att det gått så
långt, att vår egnahemspolitik, sådan den nu är beskaffad, rent
af måst nalkas välgörenhet för att kvarhålla folket på landet.

Hvad man främst väntade sig af spannmålstullarna på 1880-talet har man tydligen icke kunnat vinna.

Jag skulle äfven vilja uppställa den frågan: är det satt
»utom allt tvifvel», att arbetarna gagnats af tullpolitiken, såsom
bevillningsutskottet förklarade år 1888. Jag har för min del,
såsom kammarens ledamöter torde erinra sig, framhållit, hur
enormt stark prisstegringen varit under den gångna tiden. Under
åren 1896—1906 stego markegångsprisen å hvete, råg, ärter,
smör, fläsk, torrt kött, ägg, strömming, torsk och torr fisk med
33 procent i medeltal. Under åren 1898—1908 var prisstegringen
i medeltal för de väsentliga lifsmedlen plus hyran i våra städer
30 procent. Denna stegring af prisnivån, som delvis äfven förorsakats
af lifsmedelstullarna, bidrar till belysning af hela
denna fråga, och då må man spörja: har denna stegring af
priserna skett snabbare än den nominella lönestegringen, eller
med andra ord: ha reallönerna stigit eller sjunkit under denna
tid. Ja, också därom ha olika meningar förefunnits. Jag vill
icke upptaga kammarens tid med att söka uppdaga i hvad mån
den ena eller den andra uppfattningen kan vara berättigad. Så
mycket vill jag dock säga, att det skulle vara ett bländande af
sig själft, om det svenska folket icke ville gå in på eu verklig
undersökning af denna sak. Yi måste taga reda på, om prisnivån
är högre eller lägre hos oss än i andra länder. Icke minst
industriens framtid i värt land är beroende på den saken.

Men om allt detta nämnes icke ett ord i utskottets betänkande.
Icke med en enda rad ger man tillkänna sin beredvillighet
att gå till mötes begäran om en sådan undersökning.

Jag anser mig emellertid böra påminna herrarna om, att föregående
år, då motion väcktes i denna fråga, motiverades ett
undanskjutande af densamma med hänsynen till pågående traktatsunderhandlingar.
Man sade: kom igen ett annat år, och vi
skola se till, om icke motionen kan leda till något resultat. Nej,
icke någon förhoppning om fyllande af dessa utfästelser finna
vi nu i detta högprotektionistiska betänkande, som ett enigt
utskott, frånsedt socialdemokraterna, afgifvit. Jag vill uttala ett
beklagande häraf, något som äfven förstärkes därför, att inom

Nr 47. 72 Onsdagen den 15 maj, e. m.

Ang. utred- utskottet yttrades från flera af det liberala partiets representanter,
tullsystemets att do för sin del åtminstone gärna skulle vara med på en utverkning
ar redning i frågan. Icke så mycket som eu hviskning härom förem.
m. finnes likväl i utskottets betänkande. Ja, det förefaller mig verk(Ports.
) ligen, som om detta i sin mån visade, huru farligt det är, när
liberalerna »gå under främmande ok med de otrogna».

Jag nämnde att, äfven om inga nya omständigheter tillkommit,
är det dock nationalekonomiskt nödvändigt att uppmärksamma
tullpolitikens utveckling. Men här ha vi dock under
en half mansålder förnummit verkningarna af nya omständigheter,
som tillkommit och som i och för sig absolut påkalla, att
vi med större uppmärksamhet än någonsin följa det tullsystem,
som här är infördt.

Förutsättningen för detta var ju i själfva verket, att den
inhemska marknaden skulle vara fri, men numera är marknaden
i hufvudsak organiserad. Vi se ju truster och karteller uppväxa
undan för undan, bindande näringsfriheten i landet, hvilken
man från högerhåll ofta brukar säga vara all frihets urkälla.
Nåväl, när nu denna urkälla genom organisationssträfvandena
börjat upphöra att vara till, är det då ej af betydelse att se till,
i hvad mån just detta påkallar reformer och granskning af det
rådande ekonomiska systemet? När vi vidare hafva en viss
industri kartellerad och en annan industri icke kartellerad, såsom
det exempelvis är inom metallindustrien, är det då ej riktigt att
tullpolitiskt afväga förhållandet mellan den organiserade och den
andra industrien? Eller när vi finna åtskilliga inhemska industrier
dumpa på den utländska marknaden och taga högre priser af
svenskar än af utländingar, skall det då i Sverige vara så, att
där intressera vi oss icke för att upptaga detta problem till allvarligt
studium och behandling.

Jag har förut eu gång i en debatt gentemot herr Vennersten
här i kammaren i år berört den utländska dumpingen. Jag
frågar: behof vas några särskilda skyddsåtgärder däremot, och i
så fall, huru skola de vara beskaffade; skall det vara såsom
förut, att vid bestämmande af de ordinarie tullsatserna äfven
taga hänsyn till dumpningen, eller skall någon ändring härutinnan
göras — allt spörsmål, som här komma upp, och som
det synes mig vara oafvisligt att klargöra. Nyss har kammaren
behandlat ett ärende, som enligt mitt förmenande vidgar en ny
horisont för oss beträffande föreliggande spörsmål; ett ärende,
där vi för första gången behandlat en internationell kartell
i Riksdagen på ett sätt, som indikerar, i hvad riktning den
ekonomiska politiken delvis kommer att gå i framtiden. För
att behärska prissättningen måste staten småningom utforma
ett särskilt organ med särskild befogenhet att vidtaga åtgärder,
enär tullen måhända till följd af den internationella kartelleringen
delvis blifvit satt ur funktion. Skall icke heller detta påkalla

Onsdagen den 15 maj, e. m. 73 Nr 47.

en utredning? Eller ett annat exempel: när det nu visar sig, Ang. utredatt
om man icke med varorna kan komma öfver tullmuren, så,ninfi rörande
glider man, tränger sig med kapitalet i stället under tullmuren, verkningar
köper fabriker och förlamar med utländskt kapital den in- m. m.
liemska företagsamheten i landet — äfven därmed sättes tullen (Forts.)
delvis ur funktion — skall då icke de politiskt ansvariga följa
äfven detta med uppmärksamhet och se till, huruvida äfven
detta förhållande kan påkalla någon ändring i vår tullpolitik.

Ja, som kammarens ledamöter väl förstå af hvad jag nu
anfört, sätter jag upp frågeställningar, frågeställningar hvilka påvisa,
att det icke längre går an för oss att använda den gamla
politiken och bara skjuta allt åt sidan, utan att vi måste ånyo
taga upp denna fråga i hela dess vidd.

Emellertid vill jag omedelbart tillägga, att härunder kan
man icke förbigå spörsmålet om lifsmedelstullarnas vara eller
icke vara.

Här hafva vi ju sett, att landet under denna tid öfvergått
till förädlingsindustri beträffande jordbruket. Men trots det, att
vi hafva spannmålstullar, har den årliga skörden af de fyra
liufvudsädena sjunkit i kilogram per invånare, från 434 under
5-årsperioden 1891—1895 till 415 under perioden 1896—1900 och
till 385 under perioden 1901—1905; således ett ständigt relativt
sjunkande. Importen och exporten ställa sig ju äfven så, att
under åren 1906—1910 hafva i medeltal af omalet hvete importerats
190,152 ton och exporterats 181 ton och af omalen råg
importerats 59,040 ton och exporterats 2,191 ton. De som känna
till, hur förhållandena förr varit, se ju häraf, hvilken omkastning
som skett i siffrorna; och följer man utvecklingen af importen
och exporten af smör, så finner man att, i miljoner kilogram
räknadt, importen har sjunkit från 2,323 under femårsperioden
1886-—1890 till 0,334 under femårsperioden 1906—1910, medan
däremot exporten, alltjämt i millioner kilogram, har ökats ifrån
14,095 under den förstnämnda perioden till 18,632 under den senare.
Samtidigt finna vi, hurusom hvetetullen utnyttjas nästan
fullständigt och rågtullen merendels. Således, tullarna stå nu i
väsentlig mån ofvanpå världsmarknadspriset. Detta är i själfva
verket förhållanden, som måste påkalla uppmärksamhet äfven på
detta område.

Jag vill dessutom angifva några siffror, som ytterligare tala
för att vi här måste rikta in ljuset på förhållandena. Om jag
jämför de svenska markegångspriserna med de danska kapiteb
taksterne — jag tar hvete — så är det icke nog med att en
betydande skillnad i pris funnits, men prisdifferensen har ökats
år ifrån år. Under åren 1873—87 var prisdifferensen kr. 0,46.

Sedan steg den och utgjorde under

åren 1888—91 ..................... kr. 1,46

» 1892—94 ..................... > 1,54

Nr 47. 74

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Ang. utredning
rörande
tullsystemets
verkningar
ni. m.
(Forts.)

åren 1895—1902 ..................... kr. 2,51

» 1903—05 ..................... » 3,40

Detta är ytterligare ett memento, som gör, att vi måste tillse,
huruvida icke nya omständigheter hafva tillkommit, som påkalla,
att hela detta spörsmål om lifsmedelstullarna tages upp igen.

Nu är det också af största vikt att tillse, hur tullarna verka
uti olika delar af landet. Hvad har till exempel Norrland för
behof af spannmålstullar? Ja, Norrlands årliga behof af råg och
hvete är ungefär 1,510,000 deciton. Men hur stor är skörden?
Jo, 86,366 deciton råg och 148 deciton hvete. Med andra ord,
praktiskt taget tar Norrland hela sitt sädesbehof från de andra
landsdelarna. För Norrlands del är det således nu, liksom förut,
af betydelse att slå in på en helt annan politik än den, som
hittills förts i denna fråga.

Nu är det dessutom af vikt att tillse, hur tullarna verka på
olika slag af jord. Erfarenheten tyckes verkligen peka i den
riktningen, att den feta jorden, den goda jorden, skyddas af
spannmålstullarna, men den jord, som borde skyddas, den fattiga
jorden, den som är aflägset belägen, har ingen glädje af spannmålstullarna.
Detta är också en sak, som är värd att undersöka.
Det går icke att lefva på instinkt, man måste lefva af
tankar och kunskap, hafva ett underlag för alla sina åsikter
och icke bara flyta med strömmen. Om ett lands ekonomiska
politik icke är fotad på en klar uppfattning af förhållanden och
fakta, då är det fara värdt, att den politiken kan gå vilse.

Gamle Anderson i Hasselbol sade 1888, att »icke ens 10 %
af jordbrukarna få nytta af tullarna». Nå, är detta sant eller
icke? det spörsmålet kan man uppställa. Ja, år 1900 hade vi
cirka 800,000 stycken torpare med kvinnor och barn, jämte
baekstugusittare och inhysesmän med biträden. Det var inalles
30 % af den jordbruksidkande befolkningen. Man skulle nästan
kunna uppställa den frågan: hur mycken skada hafva dessa haft
af tullarna? År 1910 var det 24,9 % af landets samtliga 356,956
brukningsdelar, som voro under 4 tunnland, och 64,8 %>, som
voro under 40 tunnland; men då äro de år 1910 till ett antal
af 144,947 stycken uppgående jordtorpen icke häri inberäknade.
Om man lägger ihop jordtorpen med brukningsdelar under 4
tunnland och tager detta i procent af samtliga brukningsdelar
och torp, så kommer man upp till ett relativitetstal af 44,5 %.

Jag ber kammaren emellertid icke fästa större afseende vid
dessa siffror, än att de i sin mån påkalla en utredning, angående
i hvad mån de olika lagren af befolkningen inom jordbruket hafva
glädje eller nytta af tullarna. Man kan nämligen ej längre såsom
ett axiom framkasta det påståendet, att alla hafva lika stor
nytta af dessa tullar. Om jag till exempel tager Kristianstads
läns 39 premierade småbruk och undersöker, i hvad män de
hafva haft säd till afsalu — siffrorna afse år 1911 — så visar

75 Nr 47.

Onsdagen den 15 maj e. m.

det sig, att för 18 af dessa icke angifvits någon säd till afsalu; Ang. utred-^
10 stycken sälja säd, dock i genomsnitt blott för 54 kronor, och
för de öfriga, således 11 stycken, är sädesförsäljningen upptagen Aningar
tillsammans med potatis eller sockerbetor och kan därför icke *». m.

utredas. Men detta visar i sin mån, att just den delen af jord- (Forts.)

bruket, som vi för närvarande ägna den allra största uppmärksamheten,
icke gagnas af dessa tullar, utan att det snarare är
på det viset, att de skulle hafva fördel af eu nedskrifning
af dem.

Så vill jag uppställa ytterligare ett spörsmål: i hvad mån
hafva de olika generationerna på landsbygden nytta af tullarna?

Jag ber då kammaren erinra sig, hur jorden blifvit mobiliserad,
gjord rörlig under den gångna tiden. Det är så, att saluvärdet
af den lagfarna fasta egendomen å landet utgjorde, i procent af
det genomsnittliga taxeringsvärdet, under femårsperioden 1901
—1905 36 %, medan densamma under femårsperioden 1861—1865
var 20 %. Om jag nu skulle anse, att taxeringsvärdet vore så
lågt som endast halfva saluvärdet, skulle tydligen, teoretiskt betraktadt,
en omsättning af all jord ske på 25 års tid. Nu sker
icke omsättningen så, "därför att vissa egendomar ofta gå i marknaden,
medan andra icke alls säljas. Det anförda förhållandet
visar i alla fall, att, så snabbt som omsättningen i vår tid försiggår,
man mera nu än tillförene kan ha fog att säga, att det
är endast den lefvande generationen, som kan hafva glädje af
den verkan tullarna för tiden kunna utöfva. Den följande generationen
får ersätta detta genom stegradt fastighetsvärde. Jag vill
i detta sammanhang framhålla, att en successiv minskning af
spannmålstullarna icke skulle behöfva rubba det nuvarande jordvärdet
på landsbygden, utan status quo kunde bibehållas; ty nu
skrufvas världsmarknadspriset upp undan för undan, och följaktligen
skulle, om man i samma mån nedskrefve tullarna, någon
rubbning af jordvärdena på landsbygden icke därigenom
behöfva ske.

Ja, jag har här för kammarens ledamöter försökt att »ställa
problemet» så, som det synes från vårt håll, ställa det på ett
sådant sätt, att det förefaller mig, att man icke gärna kan, om
man verkligen är starkt intresserad af att öfvervaka utvecklingen
af vår ekonomiska politik, afvisa alltihop såsom något, som
icke hör oss till, något, som vi skola afföra från den politiska
dagordningen. Jag tillåter mig rikta en särskild vädjan till det
liberala partiet att väl betänka, att de kraf, som här uppställas,
och som ökas år ifrån år, höra till dem, som, därför att förhållandenas
egen makt, hela den ekonomiska utvecklingen i
världen, tvinga dem fram i förgrunden, vi icke kunna lämna
obeaktade, och låta vara att upptaga till utredning.

På grund häraf och med stöd af de synpunkter, som jag fram -

Nr 47. 76

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Ang. utred- hållit, vill jag för min del, herr vice talman, yrka bifall till den
tullsystemets^ c^en socialdemokratiska gruppen framlagda motionen.
verhningar

m. m. I detta anförande instämde herrar Branting, Söderberg i

(Forts.) Stockholm, Borg, Kropp, Sjöblom, Bärg i Katrineholm, Johansson
i Uppmälby, Persson i Norrköping, Widlund, Sterne, Borggren,
Berg i Munkfors, Rundgren, Lindley, Sävström, Svensson i Skönsberg,
Edbom, Hage, Tysk, Bengtsson i Göteborg och Kloo.

Herr Jönsson i Refvinge: Herr vice talman, mina herrarI
Då jag har deltagit i bevillningsutskottets behandling af ifrågavarande
ärende, vill jag yttra några ord till försvar för utskottets
utlåtande.

Den föregående ärade talaren beklagade sig bittert öfver,
att utskottet icke med ett enda ord uttryckt sin sympati för den
utredning, som föreslagits. Detta kommer sig af den omständigheten,
att utskottet icke velat vara med om en utredning med
så ensidigt syfte som den af motionärerna föreslagna. Det framgår
ju alldeles tydligt af motionärernas såväl motivering som
kläm, att det är jordbrukstullarna man i första hand vill åt.
Det är på deras borttagande man syftar. Det är det primära i
denna motion och det sekundära den utlofvade kompensationen
i form af nedsatta industritullar.

Det är ju alldeles klart, att en sådan ensidig lösning af tullfrågan
kunna landets jordbrukare icke gå med på. Jag har
talat med många jordbrukare om denna sak, och deras tullprogara
har varit synnerligen enkelt; det lyder: »Ingen afskrifning
af jordbrukstullarna, därest icke industritullarna följa med».
Jag tror, att det logiskt rättmätiga i detta kraf att jämväl industritullarna
skola borttagas, om man skall taga bort jordbrukstullarne,
är ofrånkomligt.

Jag skall då först yttra några ord om jordbrukstullarne.
Den föregående ärade talaren har alldeles rätt, då han säger,
att tullarna höjt jordvärdet, men denna ökning framkallades af
tullsystemets införande 1888, och för det beslutet ha vi, som i
dag bära ansvaret, icke något ansvar. Vi kunna helt enkelt icke
rå för den omständigheten, vi ha endast att nu räkna med de
faktiska förhållandena, sådana de föreligga, och då vill jag säga,
att jag tror, och den föregående talarens egna partikamrater
ifrån Skåne skola kunna bestyrka min uppgift, att skulle man
verkligen slopa jordbrukstullarna, så skulle den åtgärden i landets
mest utvecklade jordbruksdistrikt framkalla en kris, en krasch,
som nog skulle beröra äfven öfriga näringsgrenar här i landet.
Jag tror sålunda icke, att man kan gå så brådstörtadt fram på
den vägen. När man gör upp tullsystemets debet och kredit,
och det är ju alldeles klart, att detta system liksom hvarje annat
system icke haft hvarken eubart goda eller enbart skadliga följ -

Onsdagen den 15 maj, e. m.

77 Xr 47.

det, tror jag, att man i första hand får räkna med, att de
högre priserna åstadkommit en ökad brödsädsproduktion. Jag
vill i motsats mot hvad den föregående talaren framhöll, nämligen
att brödsädsproduktionen icke skulle ha ökats, anföra, att
i Skåne denna brödsädsproduktion har, ja man kan nästan säga,
fördubblats. Utvecklingen i den riktningen har oafbrutet pågått.
Hur det ställer sig i landets öfriga jordbruksdistrikt vet
jag icke, men jag är öfvertygad om, att sedan man genom eu
rationell utdikning gjort jorden lämplig härför, vintersäden
skall alltmer äfven här intaga vårsädens plats, och det anser
jag vara en mycket stor fördel för jordbruket och äfven för
landet, ty det har väl sin stora betydelse att vi producera så
mycket som möjligt af vårt behof.

Vidare, när man talar om en afskrifning af jordbrukstullarna,
får man jämväl komma ihåg, att Tyskland i närvarande
stund faktiskt har ett slags exportpremier. Det är nämligen så,
att den tyske jordbrukare, som vill exportera sin spannmål, erhåller
af de tyska tullmyndigheterna ett slags certifikat på hela
tullens belopp, och detta certifikat kan han sedermera lämna i
tullen såsom likvid för införda tullpliktiga varor af andra slag.
Den tyske jordbrukaren kan sålunda utnyttja den tyska tullen
med hela sitt belopp, det vill säga 4,50 kronor per 100 kg., och
det är klart att man på det sättet kan mycket skarpt konkurrera
i våra hamnar, då sjöfrakterna alltid äro billigare än järnvägsfrakterna.

Hvad Danmark beträffar ha de tyska exportpremierna och
jättekvarnarna faktiskt åstadkommit, att man kan så godt som
säga, att den danska kvarnindustrin ödelagts. Hvad har följden
blifvit? Jo, densamma som den säkerligen blifver öfverallt, när
den inhemska industrien slagits till jorden, att man får förhöjda
priser. Under denna vinter — jag har uppgiften från fullt säkert
håll — har sålunda det danska mjölpriset endast varit cirka
1 krona högre än mjölpriset i Skåne, under det att samtidigt
skillnaden i fråga om priset på spannmål varit 2,50 kronor ä 3
kronor. Det visar sig sålunda, att de tyska kvarnarna, sedan
Danmark icke har någon kvarnindustri eller åtminstone endast
eu obetydlig sådan, funnit med sin fördel förenligt att höja
sina priser.

Så talar man ju om den kompensation, som jordbruket
skulle behålla i form af nedsatta eller borttagna industritullar,
men jag undrar egentligen, om vi skola kunna erhålla någon
sådan kompensation. Det är ju alldeles tydligt, att då de stora
industriländerna med sina jättefabriker draga fördelen af eu
mycket stor och starkt tullskyddad hemmarknad, de skola inom
vårt land kunna underbjuda våra industrier, taga upp eu mördande
konkurrens och kanske ta död på hela vår industri. Jag
är öfvertygad, att om ett borttagande af industritullarna före -

Ang. utredning
rörande
tullsystemets
verkningar
in. m.

(Forts.)

Nr 47. 78

Ang. utredning
rörande
tullsystemets
verkningar
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 15 maj, e. in.

sloges, dessa industriers arbetare skulle förena sig med industriidkarna
om en protest mot en sådan åtgärd, och då skulle det
bli mycket svårt för den lagstiftande församlingen att lämna en
sådan protest obeaktad. Hur ginge det då med den kompensation,
som man utlofvat i fråga om jordbruket?

Jag tror, att den verkliga kompensationen för arbetarna, som
få betala dessa högre mjölpriser — det är ju ett faktum, att de
få betala sitt mjöl 2,50—3 kronor högre äu de annars skulle få
göra — få taga ut af industrien i form af höjda arbetslöner
hvad de sålunda få betala. Hvad beträffar jordbruket, som ju
aflönar sina arbetare till god del in natura, spelar det ganska
liten roll egentligen, om mjölpriset är 1 eller 2 kronor högre
eller lägre per säck.

Vidare tror jag, att man skulle kunna gå den vägen, att
man för dessa distrikt i Norrland, som har mycket starkt behof
af att importera lifsmedel från öfriga delar af landet, skulle
kunna sänka järnvägsfrakterna och på det sättet bereda dem en
smula lättnad, jag är med på att gå ganska långt i den vägen,
och man skulle därigenom icke vålla någon rubbning af jordbrukarnas
förhållanden i öfriga delar af landet. Ty, såsom förut
sagts, jag är absolut öfvertygad om att tullarnas borttagande
skulle vålla en jordbrukskrasch, och det är väl högst få i kammaren,
som skulle vilja vara med om att framkalla en sådan.

Herr Palmstierna nämnde något om, att tullen nu verkade
med hela sitt belopp i vida högre kretsar än förut och jämförde
den danska markegångstaxan med den svenska, men jag vet
icke, om man egentligen kan bygga på en sådan jämförelse, ty
man vet ju icke alls, för hvilket ändamål eller på hvad sätt
den danska markegångstaxan sättes. Alldeles säkert är, att åtminstone
markegångstaxan i Skåne icke är något noggrant uttryck
för de verkliga priserna. Den saken är alldeles klar.

Jag tror sålunda, att när man nu icke har någon utsikt
eller åtminstone har ytterst ringa utsikt att vinna någon nedsättning
af industritullarna, och då härtill kommer, att motionärerna
i sin motion så godt som uteslutande vända sig mot
jordbrukstullarna, kammaren gör klokast i att bifalla utskottets
förslag och af slå den föreliggande motionen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Ilerr Sandin: Herr vice talman! Jag hade icke tänkt uppträda
i någon tullfråga, men som situationen nu blifvit, kan jag
icke uraktlåta att uttala några tankar, som jag fått under de
dagar, som gått.

Jag tror, om icke mitt minne sviker mig alltför mycket, att
industritullarna genomfördes med lifsmedelstullarnas hjälp. Nu
ha ju visserligen alla tullar öfvergått, kan man säga, från att
vara skyddstullar till att blifva finanstullar, och man skulle

79 Nr 47.

Onsdagen den 15 maj, e. m.

kanske kunna resonera som så, att det går icke alls att rubba
desamma, ty hela statsbudgeten hvilar på dem. Nu har emellertid
genom en votering, som skedde i går, en af de mycket viktiga
lifsmedelstullarna för böndernas eller småbrukarnas vidkommande
rubbats. Jag menar tullen å fläsk. Efter min uppfattning
— den kan ju vara felaktig, men jag står för den för
min egen del — tror jag, att en stor del af våra landtbor, jag
menar nu icke speciellt bönder, genom denna rubbning af tullen
kommer att få minskade inkomster. Allt hvad landtbon skall
köpa är dyrt, och han behöfver köpa mycket till sitt lifs uppehälle.
Det är icke endast rågmjöl, råg och hvete, som han
köper, utan det är många andra saker, som landtmannen måste
köpa för att kunna existera. Jag pekar t. ex. på kaffe. Hvilken
enorm mängd sådant åtgår icke i vårt land, men det är tull
därpå, vidare alla kryddor, alla sydfrukter, allt sådant är det
tull på; och skola vi köpa dessa varor, så måste det bli dyrare
än hvad det skulle bli, om det icke vore tull. Det står uti
utskottets betänkande, att man icke kan rubba lifsmedelstullarna
utan att berättigade kraf framkomma på att äfven andra tullar
skola nedsättas. Då synes det mig att, när det nu i själfva
verket dock har rubbats något på lifsmedelstullarna, med fog
kan kräfvas, att det tillses, huruvida man icke möjligen skulle
kunna ytterligare nedsätta tullarna för att göra lefnadsförhållandena
drägligare för folket ute på landsbygden. Då den föregående
ärade talaren påstod, att motionen i detta ämne var för
snäft hållen och att utskottet på den grund icke kunnat gå med
på det syfte, som motionärerna önskat nå, så frågar jag, om
icke bevillningsutskottet har motionsrätt och om utskottet sålunda
icke, om det verkligen velat, kunnat komma med en
annan hemställan. Det ser ut för mig, som om bevillningsutskottet
här skulle vilja pruta på eu del, men icke se till, om det
kan prutas äfven på det öfriga.

Jag skall därför, herr talman, be att få yrka bifall till
motionen.

Med herr Sandin förenade sig herrar Karlsson i Fjäl, Molin
i Dombäcksmark och Lundgren i Björna.

Herr Eriksson i Grängesberg: Jag vill icke i denna sena
timme länge uppehålla tiden, men då jag icke deltagit i utskottets
behandling af denna motion och sålunda icke heller står
antecknad såsom reservant, har jag begärt ordet för alt till undvikande
af missförstånd meddela, att jag naturligtvis instämmer
med reservanterna.

Jag kan icke neka till, att detta utskottsutlåtande i ganska
hög grad väckt min förvåning. Om det varit skrifvet endast af
protektionisterna inom utskottet, så hade utlåtandets affattning

Ang. utredning
rörande
tullsystemets
verkningar
in. in.
(Forts.)

Nr 47. 80

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Ang. utredning
rörande
tullsystemets
verkningar
m. rn.
(Ports.)

vant helt naturlig, men att de medlemmar af utskottet, som ha
frihandelsvänliga åsikter eller åtminstone i det föregående haft
sådana, kunnat biträda utlåtandet, det förstår jag sannerligen
icke.

Nu har den näst föregående ärade talaren framfört en del
skäl, hvarför han för sin del icke kunnat biträda motionen.
Hans förnämsta skäl var, att vi begära en så ensidig utredning.
Ja, är det så, att han och hans kamrater inom utskottet ansett
den begärda utredningen ensidig, så hade de väl kunnat skrifva
om klämmen och fått utredningen lagd på en annan efter deras
åsikt lämpligare bas. Det hade varit en positiv åtgärd. Nu ha
de i stället gått en annan väg och valt den negativa åtgärden
att i motiveringen uttala sig för tullskyddsystemet och afstyrka
motionen i klämmen.

Medan jag talar om utskottets betänkande, skall jag be att
få påpeka ett par saker. Det säges, att genom tullskyddsystemet
näringarna i vårt land kommit i ett visst läge och att det
icke är lämpligt att rubba tullskyddet, emedan näringarna därigenom
skulle bringas ur detta läge. Nu har det alltid sagts från
protektionistiskt håll, att tullarna äro till för att skydda svaga
industrier. Nu ha vi haft tullar så pass länge, att jag tycker
att industrien, däri inbegripet storjordbruket, horde ha kommit
i ett sådant läge, att det är tid att se efter, om icke detta skydd
tål jämkning. Om det är någon mening i det tal, som gjorts
gällande, att tullskyddet är till för de svaga industriernas skyddande,
så är tiden nu inne att undersöka, om vi icke kunde
börja att borttaga eller att nedsätta tullarna.

Vidare har utskottet längre fram talat om att i våra konkurrentländer
råder en stor trustbildning, som gör att dessa
länder ha lättare att få öfvertaget. Jag undrar, om vi icke i
vårt land ha en trustbildning, som kanske täflar med alla andra
länders i omfattning, om också icke trusterna äro så stora som
i en del andra länder. Vi ha nyss i ett föregående ärende talat
om eu sådan trust, vi ha äfven en hel serie andra truster, karteller
och prissammanslutningar. Man har gjort sig all möjlig
möda inom dessa sammanslutningar att fullt utnyttja det tullskydd,
som finnes, ja kanske mer ändå, och det är på hög tid
att se till, om det icke är nödigt att beskära deras tullskydd.

Nu ha vi i motionen blott begärt en utredning, och jag ber
att få på det kraftigaste understryka detta.

Så har det sagts, att vi i första hand vända oss mot jordbrukstullarna.
Ja, det kan hända att det förefaller så, när man
läser motionen, men vi ha dock begärt utredning om alla tullar,
såväl industritullar som jordbrukstullar. Jag antar, att den näst
föregående talaren, som talade å utskottsmajoritetens vägnar,
ändå icke vill gå så långt som att begära, att vi skulle företaga
en utredning om industritullarnas afskaffande men lämna åsido

Onsdagen den 16 maj, e. m.

81 Nr 47.

jordbrukstullarna. Man kan icke gå den vägen utan måste taga Ang. utredhela
systemet, både industritullar och lifsmedelstullar, på en
gång under utredning och sedan se till, hvilka resultat utred- Verkningar
ningen lämnar. m. m.

Huru är nu förhållandet? Ja! en allt starkare folkmening, (Forts.)
åtminstone i norra Sverige, har börjat vända sig emot hela tullsystemet.
Nu kommer det kraf på kraf, att den ena tullsatsen efter
den andra skall sättas ned. Det blir ryckningar än hit och än
dit. Det vill icke Riksdagen vara med om, och det kan ifrågasättas,
om det är lämpligt med sådana partiella ändringar, då
det ju måste vara system i det hela. Därmed vill jag icke ha
sagt, att den tulltaxa, som vi ha för närvarande, är väl afvägd,
så att den ena tullsatsen står i lämpligt förhållande till deD
andra. Långt därifrån, men det förefaller mig dock, att man
måste se på det hela och såvidt möjligt söka få en nedskrifning
öfver hela linjen. En sådan torde icke kunna försiggå annat
än efter en utredning och en utredning, som visar, hur nedskrifningarna
skola kunna åstadkommas.

Jag har nu i korthet anfört några skäl utöfver dem, som
den förste ärade talaren framlagt, och ber på dessa grunder,
herr talman, att få yrka bifall till motionen.

Häruti instämde herrar Sandler och Torgén.

Herr Vennersten: Herr talman, mina herrar! Det är förmodligen
så, att kammaren icke önskar under några timmar
framåt gå in på en riktigt utförlig debatt i den föreliggande
frågan, och jag skall därför icke taga mig friheten att söka ingående
bemöta, hvad den förste ärade talaren i dag i saken
anfört. Vi ha förut vid skilda tillfällen här i kammaren haft
tullspörsmålen före, och jag är nästan öfvertygad om, att kammarens
ledamöter i allmänhet ha sin ställning klar och icke
kunna nämnvärdt påverkas af de nya skäl eller upprepade gamla,
som här kunde förebringas. Såsom ledamot af utskottet har
jag dock icke kunnat underlåta att med ett par ord bemöta
hvad som här sagts.

Om man ser sig omkring i världen, så finner man, att tullsystemen
med alla deras olägenheter och alla deras mindre goda
sidor dock fortfarande häfda sin plats såsom ett medel för nationerna
att kunna i viss mån bestämma öfver det nationella arbetets
art och omfång. Man kan icke undgå att se, att äfven i
vårt land tullsystemet haft en betydelsefull uppgift att fylla,
och om vi nu skola hålla oss i främsta rummet till jordbruket,
så får man väl dock medgifva, att man får söka ganska långt
för att finna maken till en så storartad utveckling, som det
svenska jordbruket uppvisat under tullskyddsperioden. Om man
vet, att den svenska skörden går upp till 800 millioner kronor
Andra lcammarens protokoll 1912. Nr 47. 6

Nr 47. 82

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Ang. utred- årligen, om man vet, att de animala produkter, vårt jordbruk
n?nn Jö,ranfe£Tambring&T, gå upp till mer än ett par hundra millioner, och
verkningar man sålunda har något öfver en milliard, som alstras till
m. m. stor del i produkter, som äro mer eller mindre, direkt eller indi (Forts.

) rekt, tullskyddade, om man vidare vet, att Sverige exporterar för
60 millioner jordbruksprodukter af skilda slag och importerar för
90 millioner, hvarigenom uppkommer ett importöfverskott af 30
millioner, så finner man, att såsom resultat af hela det svenska
jordbrukets produktion fortfarande kvarstår denna häpnadsväckande
summa af en milliard. Och hvad visar detta? Jo, att
det svenska jordbruket förser icke blott oss svenskar med största
delen af hvad vi utaf jordbruksalster behöfva utan äfven, såsom
jag nyss påpekade, kan förse en del andra länder med betydande
kvantiteter jordbruksalster. Om vi sålunda under tullskyddet
kunna komma därhän, att vi kunna sälja smör, fläsk, kött och
andra produkter till utlandet och detta såväl till frihandelsländer
som andra länder, så synes detta mig vara ett påtagligt bevis
för att vi, trots tullskyddet eller tack vare detta, i vissa afseenden
ha det bättre ställdt än frihandelsländerna, som måste köpa
våra produkter till dyrare pris än hvad de här betinga.

Jag skulle kunna till belysande af denna sak framdraga
siffror, men jag skall inskränka mig till att nämna en enda. I
England, där man köper mycket jordbruksprodukter från andra
håll, måste man också finna sig i att därför betala de pris, som
de producerande länderna kräfva, plus omkostnader af olika slag.
Icke ens en så stor nödvändighetsartikel som mjölken kan England
skaffa sig till ett efter våra förhållanden något så när normalt
pris. Vår landtbrukskonsulent i England skref till mig i
ett bref af den 12 mars, att det dåvarande priset på mjölk i
England var 33,3 öre per kilogram, låt oss säga i rundt tal 35
öre per liter. Detta pris skulle emellertid icke bli beståndande
längre än till den 1 april, då det skulle gå ned till 26,6 öre per
kilogram, säg 28 öre per liter. Jag skulle kunna här draga
fram en massa andra siffror, som visa, att tullarna för en mängd
produkter icke inverka fördyrande, som mången föreställer sig,
utan tvärtom medfört god tillgång och billiga priser och möjliggjort
för vårt jordbruk att utveckla sig på ett i stort sedt synnerligen
glädjande sätt.

För öfrigt vill jag gentemot den förste ärade talaren påpeka
den omständigheten, att äfven råvarorna i mycket stor utsträckning
hafva stigit i pris. Dessa råvaror äro i allmänhet tullfria,
vare sig det gäller bomull, hudar, skinn, kautschuk, hampa, lin,
jute eller annat, men för dem alla märker man en stegring i
priserna, som naturligtvis icke uppkommit af vare sig vårt lands
eller något annat lands tullsystem.

Det lilla frihandelslandet Belgien började nyligen köpa kött
från Skåne. Till Tyskland går numera också svenskt kött i

Onsdagen den 15 maj, e. m.

83 Jfr 47.

icke obetydlig omfattning. Man säger, att detta icke beror blott Ang. utreddärpå,
att dessa länder icke kunna få kött på närmare håll, utan nin9 rörande
också därpå, att den svenska varan icke betingar mer än hälften ^r£n*>Tar*
af det pris, som gäller därnere. Intill Belgien ligger frihandelsoch
jordbrukslandet Holland. Det oaktadt kunna vi konkurrera (Forts.)
med Holland i Belgien.

Jag har af alla de undersökningar, som jag varit i tillfälle
att göra, fått det intrycket, att det skulle vara en olycklig stund,
när svenska Riksdagen beslöte att undandraga vårt jordbruk det
skydd, som det hittills haft och som det i stort sedt användt
på ett sätt, som de svenska konsumenterna kunna vara nöjda
med. Vi ha därigenom åt oss bevarat en köpkraftig publik på
landet för vår industri och kunna å ömse sidor stödja hvarandra,
jag tror till fördel icke i främsta rummet för producenten,
utan för det hela.

Och gå vi till besvarandet af den frågan, huru de ha realiserats
dessa löften om att tullskyddet skulle draga folket tillbaka
till landet eller åtminstone hålla det kvar där, så tror jag, att
herrar landtman i kammaren kunna besvara den frågan på ett
för dem själfva ganska tillfredsställande sätt. Men vill man se,
hvart frihandeln kan bringa ett land i detta afseende, så bör
man gå till England och se till, huruvida närmelsevis så goda
förhållanden i fråga om befolkningens fördelning i yrken råda
där som hos oss. Nej, jag är öfvertygad, att hade vi icke under
de gångna 20 ä 30 åren haft vårt tullsystem, så hade vi icke
haft så'' mycket folk på landet som vi ha, men väl haft en stor
del af befolkningen såväl från stad som från landsbygd på
andra sidan Atlanten. Jag är fullt förvissad, att det skulle vara
synnerligen olyckligt, såväl ur denna synpunkt som ur yttre
handelspolitiska och andra synpunkter, om svenska Riksdagen nu
ginge att fatta beslut om en utredning, som dock, efter hvad
här tydligen blifvit tillkännagifvet, i främsta rummet afser lifsmedelstullarnas
afskaffande.

Jag skall icke ingå på att bemöta hvad som senast anfördes
från denna plats, då däri hufvudsakligen ingingo betraktelser
öfver våra finanstullar, hvilka tydligen icke höra till det nu
närmast föreliggande ämnet.

Med hvad jag nu sagt, herr talman, anhåller jag att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Isaksson instämde med herr Vennersten.

Herr Palmstierna: Ja, herr talman, jag vill börja min
replik med en lyckönskan till herr Vennersten för den angenäma
position, hvari han befinner sig i dag. Att döma af det
tonfall han anlade, af kortheten i hela hans anförande och af
bristen på argument i detsamma synes han äfven finna själf, hur

Nr 47. 84

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Ang. utred- angenämt det är att bli besvarad af herr Jönsson i Refvinge på
tung rörande Bin egen skans.

''verkningar Jag kan icke neka till, att då jag hörde herr Jönssons i
m. m. Refvinge anförande, den tanken flög genom mitt hufvud: Hvart
(Forts.) i alla tider skall det liberala partiet glida hän? Det var ju den
fullödiga protektioni sm en, han förkunnade, och den tonen genomgår
också utskottets betänkande, där det heter, att det »bör emellertid
icke förbises, att lifsmedelstullarna stå i så nära förhållande till
industritullarna, att nedsättning eller afskaffande af de förra
säkerligen icke kan företagas, utan att samtidigt med fog komma
att framställas enahanda kraf beträffande de sistnämnda». Ja,
detta har det liberala partiets ledamöter — det vill säga de, som
deltagit i bevillningsutskottet — underskrifvit utan några som
helst reservationer. Emellertid, de dystra tankar som jag fick,
då jag hörde herr Jönsson i Refvinge, ha dock icke alldeles
kvarstannat, ty det eko af talet från Skåne, som kom från Värmland,
gaf en annan ton, och det är med glädje jag konstaterar,
att liberalerna i norra delen af Sverige icke ännu gå på samma
vägar som Skånes bönder tyckas utpeka.

Nu vill jag emellertid endast med ett par ord försvara en
del af de synpunkter, jag förut an ty dt.

Jag vill då först säga herr Jönsson i Refvinge några ord.
Det var två saker han berörde här, nämligen först och främst
nödvändigheten af en hopkoppling af jordbrukstullar och industritullar.
Det låg därvid som en underton i hans anförande, att
så skola ni göra, i annat fall begå ni en orättvisa mot landsbygdens
folk. Jag vill då säga herr Jönsson i Refvinge, att
från vårt parti ha vi minst lika stort intresse af att ingen orättvisa
sker mot jordbrukets idkare. Äfven vi äro besjälade af
den uppfattningen, att alla bör vederfaras rättvisa, och man får
icke förebära, att vi ej lika starkt som andra vilja häfda detta.
Men i detta fall grunda vi våra sträfvanden på den uppfattningen,
att här icke behöfver ske någon hopkoppling. Ty det
är olika saker vi här tala om. Vill man anlägga en sådan politiskt-taktisk
syn på tingen, som herr Jönsson i Refvinge gör,
nämligen att man för att bibehålla det förmenta skyddet för
skånebönderna borde lämna industritullarna orubbade och därför
fastlåsa dem vid hvarandra, kan jag förstå honom. Men vill
man se till saken, uteslutande till saken, då vill jag säga herr
Jönsson: Här äro skilda ting, industritullar å ena sidan och
jordbrukstullar å den andra; och man kan icke sakligt hopkoppla
dem. Detta är min åsikt, och på den bygger jag mina
sträfvanden. Jag har nyss visat med siffror, att olika lager af
befolkningen på landsbygden ha alldeles skilda intressen i frågan,
och däraf framgår ju, huru litet man i själfva verket har rätt
att hopkoppla dessa frågor. Spörsmålet ställer sig ju i själfva
verket så, att dessa spannmålstullar icke äro till någon som helst

Onsdagen den 15 maj, e. m.

85 Jfr 47.

glädje, men väl till en ganska afsevärd skada för de små på fng.
landsbygden. Hvarför då hafva dem kvar, när kanske en öfver-njnf. förande
vägande del af hela befolkningen har men af dem? verkningar

Nu vill jag äfven säga herr Jönsson i Refvinge, när han m. m.

talar om den kris, som skulle uppstå beträffande värdet på jord- (Forts.)

bruksjorden, om en sådan här afskrifning af tullarna skulle äga
rum, att det har varit en fortgående stark stegring af taxeringsvärdena
från 1862 till 1875. Siffrorna voro 1862—1865 kr.
1,779,784,982 till kr. 2,456,949,411 år 1901—1905. Så stor har
i själfva verket denna stegring varit, hvarför någon kris ej är
att befara, äfven om man tar i betraktande, att den intecknade

gälden vuxit på landsbygden från 36 % år 1881 till 48.3 % år

1907, räknadt på taxeringsvärdet och i medeltal.

Jag har dock icke, som herr Jönsson i Refvinge velat påstå,
föreslagit ett fullständigt slopande utan vidare af spannmålstullarna.
Ty detta skulle måhända kunna förorsaka en kris. Hvad
jag har sagt det är, att om eu successiv afskrifning af dessa
tullar äger rum, komma jordbruksvärdena att kunna hållas
stabila, därför att världsmarknadspriset fortfar att vara i stegring.

Nu har herr Vennersten icke anfört några egentliga fakta
utan med stora, starka ord försökt att få känslorna att vibrera.

Hur skulle det vara, sade han, om vi icke haft dessa tullar?

Och så målade han upp skräckbilder om flykten öfver Atlanten.

Ja, herr Vennersten, tyvärr har denna skräckbild redan länge
varit en verklighet, och det är det partis sträfvan, som jag tillhör,
att binda fast folket vid vårt eget land. Men med påståenden
allena vinner man ingenting, det vill jag säga herr Vennersten.
Här gäller det fakta, och när här talas stora ord om
huru jordbruket i vår tid skall skyddas, så vill jag erinra herr
Vennersten om hvad en af våra bästa ekonomiska tänkare.

Gustav Sundbärg, skrifver i sina broschyrer just om emigrationen;
han framhåller, huru efterblifvet vårt svenska jordbruk är,
särskildt om man jämför det med Danmarks eller Tysklands.

Tager man t. ex. smörexporten, som herr Vennersten berörde,
så skall man finna, att denna export har gått ned. Den utgjorde
under perioden 1906—1910 18,562 ton, men under perioden
1901—1905 19,377 ton. Smörexporten har i själfva verket
sjunkit, såsom framgår af dessa siffror. Taga vi produktionen
af hvete och råg per invånare, så framgår det, att denna under
tiden 1901—1905 var 0,32 hl. hvete och 1,22 hl. råg. Under
perioden 1906—1910 hade stegringen endast utgjort 1,1 för hvetet
och 0,9 hl. för rågen. Det är alltså en ganska obetydlig stegring,
som ägt rum. Det är sorgligt, det måste man medge, och
herr Vennersten har följaktligen icke fog att måla med så starka
färger, hur lyckosamt tullarna verkat, när han vill söka visa,
huru utveckligen gått framåt. Snarare visar detta, att man bör
gå in på en undersökning af förhållandena, och, herr vice tal -

Nr 47. 86

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ang. utred- man, jag vågar dock tro, att flertalet af kammarens ledamöter
ntuUsJsUmlts icke vil-ia ha skygglappar för ögonen, då det gäller att bedöma
verkningar denna fråga, utan helst se, att det får spridas ett klart ljus öfver
m. m. hithörande förhållanden.

(Ports.)

Herr Röing: Då denna fråga behandlades i bevillningsutskottet,
var jag förhindrad att deltaga i utskottsarbetet. Hade
jag varit närvarande, skulle jag som gammal frihandlare icke
kunnat vara med om den synnerligen protektionistiska motivering,
som utskottet bestått denna motion, utan skulle jag ha
reserverat mig mot densamma. Dock skulle jag icke ha gifvit
min röst till förmån för den föreliggande motionen, i det skick
i hvilket den kommit fram, men gärna skulle jag varit med om
eu hemställan, som gått ut på en allsidig och förutsättningslös
utredning rörande tullsystemets verkningar. — Jag har velat
hafva detta, herr vice talman, antecknadt till protokollet.

Herr Andersson i Knäppinge: Jag skall icke hålla något
längre tal, utan jag har endast velat framföra några reflexioner,
som jag gjort rörande den stora erfarenhet och sakkunskap, som
herr Palmstierna synes besitta beträffande oss jordbrukare och
vår ställning i samhället. Det skulle vara mig en glädje att få
utbyta min ställning mot hans under någon tid, för att göra oss
närmare bekanta i detta hänseende.

Beträffande motionen säges det i början, att det skulle vara
eu allsidig utredning om tullsystemets verkningar. Såvidt jag
kunde uppfatta honom, sade han — eller kanske det icke var
han, utan utskottet, som säde det —, att lifsmedelstullarna i
första hand skulle komma i fråga att afskrifvas, innan industritullarna
skulle komma med. Han framkastade också i sitt förra
anförande den frågan: ha tullarna gjort någon nytta? Ja, det
torde den allmänna utvecklingen på jordbruksområdet i vårt
land ha gifvit oss fullständig erfarenhet om. Jag skall vara så
kortfattad som möjligt, och därför skall det icke bli någon längre
utläggning. Det vill jag dock säga, att hade vi icke haft jordbrukstullarna,
vi små jordägare, som herr Palmstierna så ofta
synes vilja hafva ett varmt hjärta för, så vet jag icke, hur det
skulle hafva gått för oss i det hänseendet. Ty annars hade det
varit fara värdt, att det icke blifvit någon ersättning för arbetet
i jordbruket. Lika väl som tjänstemännen ha sin anställning,
arbetaren sitt arbete och industriidkaren sina industrialster, som
gör det möjligt för dem alla att i det moderna samhället skaffa
de medel, som behöfvas för att uppehålla sig själfva och sina
familjer, likaväl behöfva vi hafva jordbrukstullarna. Jag undrar,
om det icke är rättvist, att äfven jordbrukarna få ha något
skydd för sin ställning. Ty jag tror icke någon kan komma

Onsdagen den 16 maj, e. m.

87 Nr 47.

och påstå, att deras ställning i samhället är bättre än öfriga
samhällsmedlemmars.

Jag vill härmed icke säga, att de andra ha för mycket, men
jag har den uppfattningen, att om jordbrukarna icke få något
skydd, så att deras inkomster och utgifter någorlunda kunna gå
ihop, så kommer detta att återverka äfven på öfriga invånare
i riket.

I herr Palmstiernas första resonemang här tycktes han vilja
ställa saken så, att det endast skulle vara de, som stå under
denna låga gräns af 4 hektar eller något dylikt, dessa småbrukare
och egnahemslånetagare, hvilka icke hade någon nytta
af tullarna. Jag tror alldeles tvärtom, att de ha lika mycken
nytta som alla de andra, om icke direkt, så åtminstone indirekt.
Men antag, att herr Palmstierna icke vill veta af några andra
jordbrukare än sådana, som hafva ett så litet jordbruk. Jag
undrar, hvart det skulle taga vägen, om det icke skulle finnas
vanliga bönder, som dock, det måste man säga, i allmänhet ha
nytta äfven af att ha detta skydd gentemot mera lyckligt lottade
jordbrukare inom andra länder, som ha lättare att producera
hektolitern brödsäd än vi, och som, såsom äfven här upplysts,
hafva lätt att konkurrera med oss. Om deras inkomst skulle
nedsättas på sådant sätt, att de icke skulle ha något skydd, hur
skulle det då gå? Jo, naturligtvis därhän, att de skulle få inskränka
sig helt enkelt, och att de icke skulle bry sig om att
vara producerande jordbrukare längre. Då funnes den fördelen,
att vi alla blefve småbrukare, som använde brödsäden själfva
för eget behof. Ja, hur skulle det då gå med alla dem, som
icke vore jordbrukare, ty alla kunde ju inte bli det. Det förmodar
jag säkert.

Hvad beträffar uppgiften om att lifsmedelstullarna stigit, så
håller det icke fullkomligt stånd, om man skall se till förhållandena,
sådana de äro. Jag skall icke angifva några siffror, men
jag har i minnet, att för ett 20-tal år tillbaka gällde spannmålen
betydligt mera än nu, men andra produkter ha varit i stadigt
stigande och arbetslönerna ha stigit under denna tiden i motsvarande
grad. Så länge jag minnes, har det varit en oupphörlig
stegring af arbetslönerna, som jag icke ser något ondt i,
men hvad har stegringen varit på jordbruksområdet. Jo, där
har stegringen gått till på det sättet, att jordbrukaren fått arbeta
allt intensivare och upparbeta sin jord, så att han på det sättet
skulle kunna öka sin inkomst. Jordbrukarna ha icke kunnat
öka sin inkomst genom ökad ersättning utan tvärtom med arbete
och omtanke. Och det är den vägen vi böra komma. Men
skall på det sätt som skett deras arbete mer och mer försvåras,
så att de icke få något skydd, vill jag tro, att det går den
vägen, att jordbrukarna tacka, om de få göra ett utbyte med
dessa herrar, som vilja dem så väl i ord men icke i handling.

Ang. utredning
rörande
tullsystemets
verkningar
in. m.
(Forts.)

Nr 47. 88

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Ang. utred- Jag skall icke uppehålla kammaren längre utan ber med
^Un/atomets ^ yrka bifall till utskottets förslag.

verkningar

m. m. Herr Jönsson i Ref vinge: Herr vice talmani Jag vill en (Forts.

) däst, med hänsyn till den långt framskridna tiden, svara min
vän herr Palmstierna med ett par ord. Han opponerade sig
mot, att jag skulle sagt, att han skulle vilja jordbrukstullarnas
fullständiga afskrifvande med ens. Det har jag aldrig sagt, men
det står ganska tydligt i den socialdemokratiska motionen. Där
föreslås, att Riksdagen måtte besluta, att »hos Kungl. Maj:t anhålla,
att, i samband med den utredning», hvarom i ett föregående
moment i motionen är taladt, »måtte uppgöras en plan
för att, dels genom besparingar och dels genom beredande af
andra inkomstkällor för staten, ordna frågans statsfinansiella
sida, därest Riksdagen finner sig böra, sedan utredningen föreligger,
besluta lifsmedelstullarnas fullständiga afskaffande samt
däremot svarande eller eljest påkalladt borttagande af eller nedsättning
i öfriga tullsatser.»

Vidare påstod min ärade vän, att det icke skulle finnas
något samband mellan lifsmedelstullarna och industritullarna.
Den uppfattningen finner jag synnerligen märkvärdig, ty det är
tydligt, att om man skulle taga bort jordbrukstullarna, och jordbrukarna
fortfarande betala de högre priser, som tullarna skulle
förorsaka på industrialster såsom kläder, maskiner o. s. v., så
skulle de blifva lidande, såvidt jag kan se.

Vidare nämnde han om ett stegradt jordvärde. Jag har
förut sagt, att det framkallades, när tullarna infördes, men att
vi icke bära ansvaret för den åtgärden. De siffror, han nämnde,
i fråga om den intecknade gälden, tala åtminstone för mitt påstående,
att man skulle kunna befara en kris, om man afskrefve
jordbrukstullarna, i all synnerhet om man icke samtidigt kunde
göra någon afsevärd nedsättning i fråga om industritullarna.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Jeansson i Kalmar: Herr vice talman! Då jag vid
denna sena timma begär ordet, vill jag vara mycket kort, men
det var ett par uttalanden af herr Palmstierna, som jag måste
bemöta. Herr Palmstierna nämnde både i sitt första och sitt
sista anförande dessa ord, att jordbrukarna behöfva icke ängslas
för någon rubbning i jordvärdena på grund af tullnedsättning,
ty spannmålspriserna befunno sig i motsvarande stegring. Jag
skulle vilja råda de jordbrukare, som sätta sin förtröstan till
detta yttrande af herr Palmstierna, att taga skriftligt af honom
därpå och be att få garanti. Jag tror icke, att han kan lämna
någon sådan garanti. Hans yttrande stämmer icke med fakta.
Jag har framför mig en officiell statistik — utgifven i Berlin —
som visar, hur litet det stämmer. Taga vi rågpriset, ha vi föl -

Onsdagen den 16 maj, e. m.

89 Nr 47,

jande genomsnittspriser: år 1907 132 mark, 1908 144, 1909 131,
1910 103 och 1911 110. Sålunda se vi, att det år 1908 var
144 riksmark, under det att vi år 1911 hade 110. Det är väl
icke någon stigande tendens?

Gå vi så till hvetepriserna, ha vi år 1909 173 riksmark,
under det vi år 1911 ha 146. Det är således fallande priser.
Jag skulle kunna visa herr Palmstierna eu statistik öfver hvetepriser,
sedan midten af förra århundradet. Och herr Palmstierna
skulle häraf finna, att vi under vissa perioder haft priser långt
utöfver de närvarande och att tendensen varit fallande. Vidare
nämnde herr Palmstierna, huru tullarna verkat i Sverige, och
han framhöll därvid, att det på senare åren här ägt rum ett
fullt utnyttjande af tullarna ofvanpå världsmarknadsprisen. Denna
uppgift stämmer icke riktigt med verkligheten. Jag vill bara
hänvisa till våren 1907, då rågtullen icke verkade något alls. I
maj månad 1907 hade vi samma priser i Sverige på råg som
i Köpenhamn; ja, det sades, att det exporterades råg från Sverige
till Danmark, detta beroende på den rikliga skörd, Sverige hade
år 1906. Detta visar, att när landet har riklig skörd, så att
det kan fylla invånarnas behof, verkar tullen icke, och att, ju
mer tillgång på inhemsk säd finnes, ju mindre verkar tullen.
Vi ha särskildt belysande exempel på detta i de franska hvetepriserna,
som i allmänhet äro lägre än de tyska trots den högre
franska tullen, enär Frankrike producerar tillräckligt med hvete
för befolkningens behof,^ när skörden ej slår fel. Jag ber få anföra
några exempel. År 1909, då Frankrike hade god skörd,
gällde hvetepriset där i genomsnitt 197 mark emot motsvarande
233 mark i Berlin. Däremot hade Frankrike efter missväxten
1910 ett pris af 212 riksmark mot det tyska priset 211 och 1911
ett genomsnittspris på 211 mark emot Tysklands 204!

Jag har härmed velat visa, att, när ett land odlar brödsäd
till sådan myckenhet, att det föder sin befolkning, verkar tullen
knappast något, ty då reglerar den inhemska tillgången prisen,
men ju större importbehofvet blir, desto mera fördyrar tullen.
Låt oss slå fast detta, herr Palmstierna och öfriga frihandlare,
och understödja det svenska jordbruket genom skyddstullar och
därigenom föranleda jordbrukarna att mer och mer öka brödsädsproduktionen,
så att vi komma därhän, att tullen icke verkar
fullt, och att vi på så sätt kunna få en tullreduktion! Se på
Frankrike, och låt oss i denna sak sedan taga dess exempel till
föredöme!

Herr vice talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Palmstierna: Jag är skyldig att svara något rörande
de siffror, som angifvits.

Jag säger, att år 1894 var markegångspriset på hvete 7,71

Ang. utredning
rörande
tullsystemets
verkningar
m. tn.
(Forts.)

Nr 47. 90

Ang. utredning
rörande
tullsystemets
verkningar
m. m.

(Ports.)

Onsdagen den 15 maj, e. m.

och stegrades oafbrutet, så att det år 1909 uppgick till 12,07, och
att rågpriset var år 1894 6,41 men år 1909 9,64.

Äfven vill jag säga herr Jeansson, att jag aldrig sagt, att
både rågtull och hvetetull hela tiden verkat fullt. Hvetetullen anser
jag gör det, men rågtullen endast delvis.

Öfverläggningen förklarades härmed afslutad. Herr vice talmannen
framställde propositioner först på bifall till utskottets
hemställan samt vidare på afslag därå och bifall i stället till den
i ämnet väckta motionen; och förklarade herr vice talmannen
sig anse den senare propositionen hafva flertalets mening för sig.
Som votering likväl begärdes, uppsattes, justerades och anslogs
en voteringsproposition af följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren, med afslag å bevillningsutskottets
hemställan i utskottets förevarande betänkande nr 33,
bifaller den i ämnet väckta motionen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej.

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Omröstningen utföll med 87 ja, men 89 nej, hvadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 16-

Bevillningsutskottets härpå föredragna betänkanden:

nr 34, i anledning af väckta motioner om upphäfvande af
stämpelskatten å inrikes växlar;

nr 35, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med särskilda bestämmelser angående beskattning
af socker, som under december månad år 1912 efter anmälan af
svenska sockerfabriksaktiebolaget utlämnas till fritt bruk; och

nr 36, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition i anledning
af ifrågasatt förlängning af den å internationell konferens i
Bryssel den 5 mars 1902 antagna konventionen angående beskattning
af socker m. m.,

blefvo af kammaren godkända.

91 Nr 47.

Onsdagen den 15 maj, e. m.

§ 17-

Föredrogs bankoutskottets utlåtande nr 34, i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i staten för
folkskollärarnas pensionsinrättning; och yttrade därvid

Herr Wijk: Herr vice talman, mina herrarI Utskottets
hemställan hvilar på den förutsättningen, att Riksdagen skulle
godkänna en af Kungl. Maj:t framlagd proposition om pensionering
af distriktsveterinärerna. Sedermera har Andra kammaren
afslagit den kungl. propositionen, och då således grundvalen för
ifrågavarande utlåtande till väsentlig del är rubbad, får jag
alltså, herr vice talman, yrka, att kammaren ville återremittera
ärendet till bankoutskottet.

Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt återremittera detta
ärende till utskottet för ny behandling.

§ 18.

Vidare föredrogos hvart för sig bankoutskottets utlåtanden:

nr 36, i anledning af vissa framställningar rörande pensioner
och understöd å allmänna indragningsstaten;

nr 37, angående förslag till ändringar i aflöningsstaten och
reglementet för riksbanken;

nr 38, i anledning af väckt förslag om tillbyggnad och förändring
af riksbankens byggnader i Halmstad och Kalmar; och

nr 39, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till vissa ändringar i lagen om bankrörelse.

Utskottets i nämnda utlåtanden gjorda framställningar blefvo
af kammaren bifallna.

§ 19.

Till afgörande förelåg härpå lagutskottets utlåtande, nr 53, Ang. ändring
i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till * värnpliktslag
om ändrad lydelse af vissa paragrafer i värnplikslagen samt la3en m- mtill
förordning om understöd i vissa fall åt värnpliktigs hustru
och barn (familjeunderstöd), dels ock eu i anledning däraf väckt
motion.

Genom en den 1 april 1912 dagtecknad proposition, hvilken
af båda kamrarna hänvisats till lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande af propositionen bilagda utdrag af statsråds -

Nr 47. 92

Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ang. ändring protokollet öfver landtförsvarsärenden, föreslagit Riksdagen att
i värnplikts- antaga i propositionen intagna förslag till lag om ändrad lydelse
lagen m. m. af vigga paragrafer j värnpliktslagen samt till förordning om
(Forts.) un(jerstöd i vissa fall åt värnpliktigs hustru och barn (familjeunderstöd).

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
en i anledning af nämnda proposition i Andra kammaren
af herr Christiernson väckt motion, nr 297.

Utskottet hemställde

l:o) att Riksdagen måtte, med bifall i denna del till Kungl.
Maj-.ts förevarande proposition, antaga i punkten intaget förslag
till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i värnpliktslagen;
och

2:o) att Riksdagen, med förklaring, att Kungl. Maj:ts genom
förevarande proposition i ämnet framlagda författningsförslag
icke kunnat oförändradt bifallas, måtte, i anledning af samma
proposition samt herr Christiernsons ofvan berörda motion, för
sin del antaga i punkten intaget förslag till förordning om
understöd i vissa fall åt värnpliktigs hustru och barn (familjeunderstöd).

Punkten l:o).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2:o).

I det utaf Kungl. Maj:t framlagda förslaget till förordning
om understöd i vissa fall åt värnpliktigs hustru och barn
(familjeunderstöd) hade stadgats, att förordningen skulle träda i
kraft den 1 januari 1913.

Utskottets förslag skiljde sig från Kungl. Maj-.ts förslag endast
däri, att utskottet, i anslutning till hvad herr Christiernson
föreslagit i sin ofvanberörda motion, hemställt att förordningen
skulle träda i kraft genast efter utfärdandet.

Vid punkten var emellertid fogad reservation af herrar
Widén, Håkanson, Gustaf Andersson, af Ekenstam, Gezelius och
Pettersson i Bjälbo, som ansett, att, i afseende på tiden för förordningens
trädande i kraft, Kungl. Maj:ts proposition bort oförändrad
bifallas.

Sedan punkten föredragits, yttrade:

Onsdagen den 16 maj, e. m.

93 Sr 47.

Herr Widén: Som herrarna finna har undertecknad reserverat
sig i denna punkt. Reservationen gäller dock endast tidpunkten
för denna författnings trädande i kraft. Som herrarna
finna, har Kungl. Maj:t bestämt, att den skall träda i kraft den
1 januari 1913, men utskottet har föreslagit, att den skall träda
i kraft genast. Anledningen till att jag nu icke velat gå med
på detta, är till en början den omständigheten, att det icke är
begärdt något anslag af Kungl. Maj:t för innevarande år till
detta ändamål utan allenast för nästa år, och denna anslagsbegäran
har redan pröfvats af Riksdagen, som beviljat anslaget
för nästa år. Nu har visserligen motionären i en särskild motion
hemställt, att Kungl. Maj:t skulle medgifvas rätt att till bestridande
af de kostnader, som äro förenade med ikraftträdande
redan innevarande år af förordningen om familjeunderstöd
få använda tillgängliga medel. Men det synes mig i alla fall
oegentligt att besluta på det sättet. Detta är nu det ena skälet.

Det andra skälet är, att — såsom herrarna finna af de föreskrifter,
som äro föreslagna att meddelas i afseende på utbetalningen
af detta anslag — det icke är meningen, att vederbörande
familjeförsörjare skola få efter öfningstidens slut uppbära
understödet, som således för dem skulle utgöra eu ersättning
för att de varit ute och öfvats; utan understödet skall utgå till
familjen under den tid, som försörjarne äro ute samt utgå förskottsvis.
Departementschefen har i detta hänseende anslutit sig
till generalintendentens förslag, som framhållit, att denna hjälp
bör lämnas förskottsvis och månatligen. Därför skall också
ansökan därom göras strax efter öfningarnas början, redan inom
tre dagar och pröfvas så skyndsamt som möjligt, på det man
må hafva tillfälle att utbetala understödet direkt till familjen
under försörj arens bortovaro. Det är meningen. — Nu är det
så, att för detta år hafva öfningarna redan börjat; några närmare
bestämmelser om understödet äro ej meddelade. Det är
sålunda icke gärna tänkbart, att författningen kan träda i kraft
alldeles med detsamma, utan det måste alltid dröja någon tid
innan detta kan ske. Skulle alltså understödet beräknas för
dem, som i år öfvas — och det är väl meningen i motionen, som
utskottet bifallit — så skulle detsamma få lof att komma efter
samt helt och hållet förlora den natur, som afses. Det kan
visserligen föreligga ömmande omständigheter, och jag skulle
ingenting hafva emot att vederbörande kunde få rätt till understöd
så snart som möjligt. Men det har icke utgått något sådant
under de förflutna åren; och då har det synts mig tillräckligt,
att det kunde utgå från nästa år.

Nu tillkommer än ytterligare ett lämplighetsskäl; och det
är det, att Första kammaren har antagit reservationen, det vill
säga Kungl. Maj:ts proposition. Om vi här skulle antaga utskottets
förslag, blefve det sålunda en sammanjämkningsfråga, och

Ang. ändring
i värnpliktslagen
m. m.
(Forts.)

Nr 47.

94

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Ang. ändring v i kunna icke riktigt veta, huru den kan komma att ställa sig.
i värnplikts- j)e£ är möjligt, att det icke kan blifva annat resultat, än att
m''m'' Andra kammaren återigen får biträda Första kammarens beslut;
( orts.) ocji ^ är ^et j3ara onödigt besvär man bär skaffar sig. På
grund häraf ber jag att få yrka bifall till reservationen, det vill
säga Kungl. Maj:ts proposition.

Herr Christiernson: Den föregående talaren har ju yrkat
bifall till reservationen, och kammarens ledamöter hafva bort, att
det skett endast af formella skäl. För min del får jag säga,
att jag har stor respekt för formella skäl, men jag anser dock,
att man i denna fråga icke alls borde tala om formella skäl.
Det är nämligen så, att staten genom värnpliktslagen inkallar
äfven familjeförsörjare till fullgörande af sin värnplikt. Under
den relativt långa tid, som dessa familjeförsörjare äro ifrån sin
familj, äro ju dessa beröfvade det stöd, som de under andra
förhållanden haft, och det är gifvet, att därigenom försättas
många familjer i en synnerligen olycklig belägenhet. Att min
motion, uti hvilken jag yrkat, att förordningen skulle träda i
kraft genast, haft skäl för sig är tydligt, hvarför jag vill förorda
bifall till motionen i utskottets formulering.

Nu är det olyckligt, att Första kammaren afslagit utskottets
hemställan och bifallit reservationen, men för att någon hjälp
skall kunna åstadkommas, hemställer jag till kammaren, huruvida
icke kammaren dock kunde biträda utskottets hemställan.
Därigenom kunde ju åstadkommas en sammanjämkning, och
den kan göra åtminstone, att de familjer, hvilkas försörjare detta
år äro inkallade, erhålla statsunderstöd under en del af tjänst*
göringstiden. Den föregående ärade talaren sade, att det ju icke
är meningen, att detta understöd skall utgå efteråt. Nej, men
ett bifall till utskottets hemställan innebär ju precis i praktiken
detsamma som reservationen, eller att man kan beräkna understöd
till dessa familjeförsörjare från den dag, förordningen är
utfärdad. Att lämna understöd retroaktivt, det vill säga före
förordningens ikraftträdande, har ingen ifrågasatt. Jag vädjar
till kammaren, om icke detta förhållande, att familjeförsörjare
icke få något understöd till de sina, i hög grad bidrager till att
väcka ovilja mot värnpliktstjänstgöringen. Jag vädjar också till
de närvarande, om det icke finnes skäl att undanröja denna
orsak. Och jag frågar: hvad skola de familjer, hvilkas försörjare
äro inkallade att tjänstgöra och lida nöd, tänka, när de få
veta, att Riksdagen beslutar, att dylika familjeförsörjare skola
hafva ett visst understöd, men att Riksdagen af formella skäl
bestämt, att det icke skall träda i kraft förr än den 1 januari
nästa år, och jag är öfvertygad om, att detta hos dessa familjer
kommer att skapa en bitterhet mot hela vårt försvarsväsende,
som jag tror icke denna kammare har anledning att bidraga till.

Onsdagen den 15 maj, e. m. 95 Pir 47.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till utskottets hem- Ang. ändring
ställan i denna punkt. 4 värnplikts lagen

m. in.

Häruti instämde herr Behn. (Forte.)

Vidare anfördes ej. Efter af herr vice talmannen gifna
propositioner å dels bifall till utskottets hemställan, dels ock
bifall till det af herr Widén under öfverläggningen framställda
yrkandet biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 20.

Lagutskottets nu föredragna utlåtanden:

nr 54, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af § 34 värupliktslagen;

nr 55, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 80 § i lagen den 22 juni 1911 om
ekonomiska föreningar och lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen
den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura;

nr 56, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
vissa nya bestämmelser i afseende å mått och vikt; samt

nr 58, i anledning af återremiss af lagutskottets utlåtande
nr 41 beträffande Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om ändrad lydelse af 11 kap. 9, 24 och 38 §§ rättegångsbalken,

blefvo af kammaren godkända.

§ 21.

Efter föredragning härpå af jordbruksutskottets utlåtande, Ang. ändring
nr 71, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 3 § * lagen om
1 mom. i lagen om rätt till fiske begärdes ordet af rätt ^ske Herr

Molin i Dombäcksmark, som yttrade: Herr vice talman!
Jag ber att såsom motionär få till protokollet antecknadt,
att jag är synnerligen belåten med det resultat, hvartill utskottet
kommit, då utskottet i sitt utlåtande fastslår, hvad vi motionärer
velat göra gällande, nämligen att skötar skola räknas såsom
rörlig redskap. Det var den bland Norrlands fiskarebefolkning
gängse osäkerheten rörande denna sak, som föranledt oss att
motionera. Då således utskottets utlåtande ger vid handen, att
tvister och strider om, till hvad slags kategori af redskap skötar
äro att hänföra, hädanefter skola omöjliggöras, och då utskottets
afslagsyrkande för oss motionärer realiter innebär ett bifall till

>’r 47. 96 Onsdagen den 16 maj, e. m.

Ang. ändring den tankegång, för hvilken vi gjort oss till förespråkare, ber jag
i lagen om me(j nö;e at,t få yrka bifall till utskottets hemställan.
rätt till fiske. J

(Forts.) Herr Lundgren i Björna instämde häruti.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

m. m.

§ 22.

Ang. viss Å föredragningslistan fanns vidare uppfördt jordbruksut kronojords

fottets utlåtande, nr 72, i anledning af väckt motion om skriiwppldtande
, till Kunel. Makt angående upplåtande till småbruk åt viss
hU småbruk kronang j01.degendomar och de ecklesiastika boställena tillhörande
jord.

I en inom Andra kammaren väckt, otill jordbruksutskottet
remitterad motion, nr 134, hade herr Alcerlund hemställt att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det tacktes
Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida icke den odlade ochlör
odling tjänliga marken å alla de kronans jordegendomar, hvilka
ej i anledning af särskild! dyrbara byggnader, omedelbart grannskap
till större städer eller af annan särskild orsak profvades
böra bibehållas i statens hand, samt å de ecklesiastika boställena
skulle bereda landet vida större gagn än nu, därest desamma
jämte för ändamålet erforderlig skogs- och betesmark, där sådan
funnes tillgänglig, i mån dessa egendomar blefve lediga från nuvarande
arrendator och innehafvare, uppdelades i småbruk
samt mot billigt pris och på lämpliga villkor försåldes till mindre
bemedlade personer, hvilka önskade ägna sig åt (jordbruk oc
befunnes lämpliga därför, men i saknad af nödiga medel ej Båge
sig i stånd därtill, och att, om Kungl. Maj:t efter verkställd
utredning funne så vara fallet, Kungl. Maj:t äfven täcktes låta
uppgöra förslag för en tid af minst tio år i sänder för ifrågavarande
kronojords upplåtande till mindre jordbruk och förelägga
Riksdagen detsamma, samt att Kungl. Maj :t ock täcktes
vidtaga erforderliga åtgärder, för att inägojorden jämte nodig
skog och betesmark å de ecklesiastika boställena, innan dessa åt
församlingarna hunne förses med dyrbar åbyggnad, måtte utan
vidlyftiga omgångar blifva uppdelade och försålda till lämpliga
småbruk.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade likväl afgifvits af herrar Linders, Nilsson
i Tånga, E. A. Lindblad och Hellström, som inom utskottet yrkat,
att Riksdagen, i anledning af förevarande motion, måtte hos

Onsdagen den 16 maj, e. m.

97 Nr 47.

Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i
hvilken omfattning upplåtelser af jord till småbruk och bostadslägenheter
från kronans egendomar lämpligen kunde äga rum.

Efter det utskottets hemställan föredragits, erhölls ordet af

o

Herr Åkerlund, som yttrade: Jag är däremot icke belåten
med utskottets hemställan i denna fråga. Förlidet år biföll kammaren
detta förslag i hvad det rörde jordbrukslägenheter. I år
har Första kammaren biträdt den vid utskottets betänkande fogade
reservationen. De af herrarna, som satt sig in i dessa
förhållanden, torde finna, att orsaken, hvarför jag väckt denna
fråga till lif, är, att jag anser den är så synnerligen angelägen.
Det är nämligen så, som kändt är, att på eu massa håll finnes det
synnerligen stora svårigheter för den del af befolkningen, som
önskar ägna sig åt jordbruk och begagna sig af detta egnahemsinstitutet,
att erhålla jord till rimligt pris. Särskildt de herrar,
som haft att göra med egnahemsnämnderna, torde ju känna till
huru som man understundom måste tillbakavisa eu begäran om
erhållande af lån ur egnahemslånefonden, därför att jordprisen
äro så oskäligt höga. Fl vem är då närmast att reglera dessa förhållanden,
om icke staten? Statens inkomster af dess jord lära väl
icke vara så märkvärdigt stora, att icke staten skulle hafva vida
större välsignelse, om denna jord kunde sättas i marknad för
rimligt pris åt dessa småbrukare, som önska erhålla egnahem.
Nu bär utskottet visserligen sagt genom de beslut, som fattats
angående upplåtelse af lägenheter från kronans domäner under
arrendetiden, att man skall likaså kunna framställa förslag om
att sälja jord från de ecklesiastika boställena, hvarigenom behofvet
skulle vara tämligen fylldt. Men jag kan icke inse detta.
Jag har begärt i fråga om kronans boställen, att det skulle ske
eu utredning i förväg beträffande ett visst antal för att veta,
hvilka finnas till försäljning och det ungefärliga priset på samma
jord. Och det skullo naturligtvis åstadkomma, att egnahemsnämnderna,
då personer kommo och önskade lån för att kunna
skaffa sig sina ställen och betalade för mycket för dem, kunde
säga åt dem: »låt bli att köpa dessa ställen, ni kunna icke reda
er med dem och betala igen pengarna. Vänta ett eller annat
år, så finns det tomter tillgängliga på statens mark för billiga
och rimliga priser. Då kunna ni reda er och ha lycka och glädje
af denna institution».

Det är dit, jag önskar komma, och jag tror sannerligen icke,
som sagdt, att hvad utskottet talar om och föreslår hjälper upp
denna fråga.

Hvad beträffar prästgårdarna i vårt land, känna herrarna
till, att de i en mycket stor del af landet äro synnerligen uselt
byggda. Nu är det meningen, att kommunerna skola arrendera
Andra "kammarens protokoll 1012. Nr 47. 7

Ang. viss
kronojords
upplåtande
Ull småbruk
in. in.
(Forts.)

Nr 47.

Ang. viss
kronojords
upplåtande
till småbruk
m. m.
(Forts.)

98 Onsdagen den 16 maj, e. m.

ut dem och dra gagn utaf arrendena. Men skulle dessa prästgårdar,
som i allmänhet äro utmärkt väl belägna och ofta inneha
den bästa jorden i kommunerna, bebyggas tidsenligt, finge man
— det kunna väl de af herrarna, som äro jordbrukare, inse —
ytterst sällan större arrende än räntan på moderna husbyggnader.
Därför har jag också ifrågasatt, att de skulle kunna delas
upp och säljas för hyggligt och rimligt pris. Man har visserligen
invändt, att ingen vet, hvem som är ägare till prästgårdarna,
men därför har jag vidare sagt, att de penningar, som
inflyta för dessa, må fonderas, tills denna sak är utredd. Då får
kommunen''sin andel, om den skall ha någon.

Som sagdt, herr talman, tiden är synnerligen långt framskriden,
men frågan är af mycket stor vikt. Nu är det visserligen
så, att det kommer det ena året efter det andra en framställning
om expropriation af jord för dylika ändamål, hvilket
gärna må ske för mig, om det är nödvändigt, men ett bifall till
en sådan framställning kan låta vänta på sig länge, och då jag
är öfvertygad om, att den åtgärd, som jag föreslår, i hög grad
skall underlätta ernåendet af en lösning af egnahemsfrågan i den
riktning vi önska, anhåller jag, att åtminstone få yrka bifall
till den vid utskottsbetänkandet fogade reservationen.

Häruti instämde herrar Johansson i Uppmälby och Andersson
i Raklösen.

Vidare anförde:

Herr Persson i Tällberg: Herr talman! Inom utskottet har
det icke rådt mer än en mening därom, att statsmakterna böra
göra allt, som göras kan, för att befrämja egnahemsrörelsen.
Det är sålunda icke någon ovilja mot den saken, som gjort sig
gällande inom utskottet, utan utskottet har ju anfört skäl, hvarför
utskottet icke ansett sig kunna hemställa om bifall till motionärens
framställning. Riksdagen har nu skrifvit till Kungl. Maj:t
och begärt, att man äfven under arrendetiden skulle kunna få
upplåtelser från kronans domäner, och Riksdagen har likaledes
skrifvit beträffande de ecklesiastika boställena och begärt en utredning
äfven i det afseendet, att man under arrendetiden skulle
kunna få upplåtelser från dessa boställen, i den mån detta är
möjligt, på grund af stadgandet i 62 § i gällande boställsförordning.

Nu vill ju motionären egentligen ha ett register eller en
statistik öfver sådana egendomar, som kunna vara lämpliga till
ifrågavarande ändamål, och motionären har också liksom reservanterna
tänkt sig, att ett sådant register skulle utfärdas t. ex. hvart
tionde år. För min del är jag icke öfvertygad om att vi skulle

Onsdagen den 15 maj, e. in.

99 Nr 47.

göra vederbörande någon egentlig tjänst med upprättandet af
ett sådant tioårsregister eller låt oss säga bara fem års, utan
som herrarna väl veta är det successivt, som dessa egendomar
bli arrendelediga, och jag vill i detta afseende hänvisa till eu
mycket fullständig statistik, som nyss blifvit öfverlämnad till
Riksdagen genom jordbruksutskottets memorial nr 28. Där är
upptagen hvarenda egendom, som är utarrenderad, arrendekontraktets
datum, angifvande tiden såväl när arrendet börjar som
när arrendetiden utgår, egendomens areal och arrendesummans
storlek, och man kan utaf detta register sålunda vinna mycket
tillfredsställande upplysningar om dessa egendomar. Jag tror
sålunda, att den föreslagna anordningen icke är så starkt af behofvet
påkallad.

Men den statistik, som motionären önskar, skulle för öfrigt
bli mycket vilseledande. Man skulle nöja sig med att endast
ha denna statistik, men under tiden är det gifvet, att hvarje år
skulle komma nya hemman till, som blefve arrendelediga och
kunde styckas och säljas. Jag tror sålunda, att det skulle vara
mera upplysande, om vederbörande i respektive län vände sig
till respektive domänintendent, ty han har mycket väl reda på
dessa saker.

Jag tror sålunda icke, att något stort behof, knappast något
behof alls föreligger i detta hänseende. För öfrigt skall jag be att
få fästa uppmärksamheten på en sak, som innehålles i motionärens
framställning — nu bär han visserligen icke yrkat bifall till sin
motion, men jag tillåter mig beröra den ändå. I motiveringen till
sin motion säger motionären nämligen, att »gifvetvis bör väl kronan
ej allenast behålla alla större skogskomplex, utan äfven öfvertaga
sådana å de ecklesiastika boställena». Jag skulle vilja säga, att
motionären där har kommit in på en mycket farlig väg. Det
var ju fråga om i de förslag, som framlades inför Riksdagen
till ecklesiastik boställsordning, såväl 1908 som 1909, att dessa
ecklesiastika boställsskogar skulle dragas in till staten på det sätt,
att skogsmedlen skulle gå till kyrkofonden och att sålunda församlingarna
skulle beröfvas sin rätt till dem. På grund af en
af mig väckt motion godkände Riksdagen en annan åtgärd, nämligen
den, att afkastningen af dessa boställsskogar skulle i stället
tillfalla församlingarna. Detta godkändes äfven af kyrkomötet.
Vore det nu lämpligt att upprifva detta beslut och frånkänna
församlingen denna stora förmån? Nu vill jag visserligen erkänna,
att dit leder icke reservationen, men på grund af de
tendenser, som funnit sig uttryck i motionen, ha vi funnit nödvändigt
att mycket försiktigt behandla denna motion. Då jag
icke heller funnit någon anledning föreligga att yrka bifall till
reservationen, skall jag be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Ang. viss
kronojords
upplåtande
till småbruk
m. m.

(Forts.)

Nr 47. 100

Ang. viss
kronojords
upplåtande
till småbruk
m. in.
(Forts.)

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Herr Åkerlund: Herr talman! Hvad beträffar utskottets
ordförandes yttrande, att jag talat om, att de ecklesiastika skogarna
borde öfvertagas af staten, har jag visserligen gjort detta. Men
det hindrar icke, att de medel, staten skulle betala för dem,
skulle tillfalla just de ifrågavarande fonderna. Jag har därmed
sålunda icke velat beröfva kommunerna det ringaste grand af
hvad de skola ha. Men nog är det alldeles riktigt, att de allmänna
skogarna borde förvaltas mera enhetligt än som nu sker.

Hvad beträffar herr Perssons påpekande om att jag fått eu
uppgift om, när statens egendomar bli arrendelediga, så är det
mycket riktigt. Men därför veta vi ingenting om, huru stora
lägenheter vi skulle kunna sälja ifrån dem, eller hur stort värde
det skulle vara på dessa områden. Det är just denna uppdelning
och denna uppgift, som jag anser synnerligen viktig för
att egnahemsnämnderna skola kunna fungera till välsignelse och
nytta för småbrukarna.

Beträffande de ecklesiastika boställena vet jag, att utskottets
ordförande beklagat 8ig öfver att han icke fått hjälp, när den
frågan var före, och han föreslog att de skulle försäljas. Men
jag vill säga, att det kanske var en välsignelse att det icke inträffade
då, ty då hade de försålts i klump och skulle ha blifvit
föremål för skogssköfling kanhända. Nu finnas de kvar för det
ändamål, som jag och litet hvar för öfrigt liuner dem lämpliga till.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de
därunder förekomna yrkandena framställde herr vice talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på af slag därå och bifall i stället till den af herr Linders in. fl.
afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade herr
vice talmannen sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för den förra propositionen. Votering begärdes likväl af herr
Åkerlund, i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs
följande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller jordbruksutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 72, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den af herr Linders m. fl. afgifna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

101 Nr 47.

Onsdagen den 15 maj, e. m.

Voteringen utvisade 69 ja, men 85 nej; och hade kammaren
således, med afslag å utskottets hemställan, bifallit den af herr
Linders m. fl. afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 23.

Andra särskilda utskottets utlåtande ur 2, i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen med förslag dels till
lag om ändrad lydelse af 13 § i lagen angående medling i arbetstvister
den 31 december 1906 och dels till lag om ändrad lydelse
af 2 § i lagen angående förbud mot kvinnors användande till
arbete nattetid i vissa industriella företag den 20 november
1909, föredrogs nu; och blef utskottets hemställan af kammaren
bifallen.

§ 24.

Vidare föredrogos hvart för sig

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 13,
i anledning af herr V. Rydéns motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående rätt för oäkta barn att erhålla vetskap om sina
föräldrar; och

Andra kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 13,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående öfverlämnande till Riksdagen att besluta om de till
upprätthållande af lots- och fyrinrättningen med lifräddningsanstalterna
erforderliga utgifter m. in.

Utskottens i dessa utlåtanden gjorda framställningar blefvo
af kammaren bifallna; och skulle jämlikt 63 § riksdagsordningen
nämnda beslut genom utdrag af protokollet delgifvas Första
kammaren.

§ 25.

Efter härpå skedd föredragning af bevillningsutskottets memorial,
nr 40, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande nr 28, i anledning af dels Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning om provianteringsfrilager,
dels ock i ämnet väckta motioner, blef utskottets hemställan
af kammaren bifallen.

§ 26.

Bevillningsutskottets memorial, nr 41, i anledning af kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets betänkande

Nr 47. 102

Onsdagen den 16 maj, e. m.

nr 29, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordningar om frilager och ändrad lydelse af vissa
paragrafer i förordningen om frihamn, dels ock i ämnet väckta
motioner, som nu föredrogs, lades till handlingarna.

§ 27.

Justerades protokollsutdrag.

§ 28.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 30, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående ändrade grunder för rösträtten vid å
kyrkostämma förrättade val af folkskollärare;

nr 31, i anledning af väckt motion om ändring i 16 § riksdagsordningen; nr

32, i anledning af väckta motioner angående ändrade
bestämmelser i fråga om den politiska rösträtten för män;

nr 33, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse alt §§ 9, 16, 19 och 21 riksdagsordningen
jämte inom Riksdagen i ämnet väckta motioner;

nr 34, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung!.
Maj:t angående införande af allmän och lika kommunal rösträtt
för såväl män som kvinnor m. m.; och

nr 35, i anledning af väckt motion angående införande af
enkammarsystem m. m.;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 98, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
förvärfvande åt kronan af vissa jordområden för anläggande af
en skjutbana för Älfsborgs regemente m. m. samt en i ämnet
väckt motion;

nr 99, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
tilldelande af ett andra ålderstillägg å_,500 kronor åt fortifikationskassören
och förrådsförvaltaren å Älfsborgs fästning C. G.
R. Granlind;

nr 100, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anskaffande af afståndsmätningsinstrument;

nr 101, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående

Onsdagen den 16 maj, e. m. 103 Nr 47.

anvisande af särskildt rekryteringsbidrag för fyllande af 1913
års stater;

nr 102, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ålderstillägg åt vaktmästaren vid krigshögskolan J. E. Söderlund;

nr 103, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
vidtagande af eldsäkerhetsanordningar i vissa krigsarkivets lokaler; nr

104, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
bestridande af kostnader för ökade arbetskrafter inom landtförsvarsdepartementet
;

nr 105, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
öfverlåtelse till landtförsvaret af kungsgården Noret i Kopparbergs
län m. m.;

nr 106, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anställande af extra läkare vid Säters och Västerviks hospital
och hospitalsläkare vid Stockholms hospital;

nr 107, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
utgifvande af en ny upplaga af handboken »Sveriges land och
folk» jämte i ämnet väckta motioner;

nr 108, i anledning af Kungl. Maj:ts uti statsverkspropositionen
under sjunde hufvudtiteln gjorda framställning angående
kostnader för taxering till skatt å inkomst och förmögenhet;

nr 109, i anledning af väckt motion angående anslag till
förvärfvande genom expropriation i vissa fall af marken till
lägenheter å ofri grund;

nr 110, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för år 1913 till fortsättande af utläggning af ytterligare
ett järnvägsspår mellan Rönninge och Järna m. m. samt en i
ämnet väckt motion;

nr 111, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anvisande af anslag till vissa byggnader och anläggningar vid
Järf va och Mjölby stationer m. m.;

nr 112, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
förvärfvande för statsverkets räkning af Södertälje kanal m. in.;

nr 113, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ändring i aflöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar; nr

114, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
inköp af vissa områden i Sorsele och Dorotea socknar för nomadlapparnas
behof af renbete m. m.;

nr 115, i anledning af Kungl. Majds proposition angående

Nr 47. 104 Onsdagen den 16 maj, e. m.

anslag till om- och tillbyggnad af posthuset vid Lilla Nygatan i
Stockholm;

nr 116, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ytterligare bidrag åt föreningen för bistånd åt vanföra inom
Skåne till bestridande af kostnaderna för eu nybyggnad för ortopedisk
poliklinik och sjukafdelning i Hälsingborg; och

nr 117, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för nationalmuseum
m. m.;

bevillningsutskottets betänkauden och memorial:

nr 42, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till ändrad lydelse af vissa delar af gällande förordning
med tulltaxa för inkommande varor, dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 43, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning om ändrad lydelse af § 3 mom. 6 i förordningen
den 6 augusti 1894 angående mantalsskrifning, dels
ock en i ämnet väckt motion;

nr 44, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående tullrestitution i vissa fall vid återutförsel
af utländsk vara, dels ock en i ämnet väckt motion; och

nr 45, angående ändringar i tullbehandlingen af vissa varor;

sammansatta bevillnings- och jordbruksutskottets utlåtande,
nr 1, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om skogsaccis och om virkestaxering samt eu i ämnet väckt
motion;

lagutskottets utlåtanden:

nr 60, i anledning af väckt motion om meddelande af särskild
bestämmelse i fråga om inteckningsliafvares förmånsrätt
till ränta;

nr 61, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag
till en svensk utvandringslag;

nr 62, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående rätt för oäkta barn att ärfva fader och fädernefränder;
och

nr 63, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ändring af 12 kap. 3 § rättegångsbalken;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 93, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående

Onsdagen den 15 maj, e. in.

105 Nr 47.

bestämmelser för användningen af kronans område å viss del af
Vaxön, jämte två i ämnet väckta motioner;

nr 94, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af områden från förra korpralsbostället Asby nr 1 i
Östergötlands län jämte en i ämnet väckt motion; och

nr 95, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande af vissa områden från förra fänriksbostället Hålfredstorp
nr 1 i Kalmar län;

första särskilda utskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning af väckt motion i fråga om ändringar i
lagen om förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid i
vissa industriella företag m. m.; och

nr 3, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag, innefattande ändring i vissa delar af lagen den 5 juni
1909 om förbud mot handels idkande å söckendag utöfver
viss tid;

andra särskilda utskottets memorial, nr 3, angående aflöning
åt dess kanslipersonal och vaktmästare; samt

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 10, i anledning af dels herr Winbergs m. fl. motion nr
226 och dels herrar Kronlunds och Röings motion nr 240; och

o

nr 11, i anledning af herr Åkerlunds m. fl. motion, nr 138,
om skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga om en undersökning angående
reglering på augifvet sätt af Mälarens vattenstånd.

§ 29.

Ordet lämnades härefter till

Herr Widén, som anförde: Jag anhåller att få föreslå, att
på föredragningslistan för nästa arbetsplenum uppföras först
bland två gånger bordlagda ärenden sammansatta stats- och lagutskottets
utlåtande nr 1, i anledning af dels Kungl. Maj:ts propositioner
angående utförande under senare hälften af år 1912
eller förra hälften af år 1913 af en försöksmobilisering och därmed
sammanhängande öfningar m. m. och därefter sammansatta
stats- och lagutskottets utlåtande nr 2, i anledning af Kungl.
Ma,j:ts proposition med förslag till lag innefattande förbud i visst
fall mot värnpliktigs skiljande från tjänst eller arbete, och därAndra
hammarens protokoll 1912. Nr 47. 8

Nr 47. 106

Onsdagen den 15 maj, e. m.

efter öfriga ärenden i den ordning, hvari de finnas uppförda å
dagens föredragningslista.

Denna hemställan bifölls af kammaren.

§ 30.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Fornander
under 2 dagar fr. o. m. den IT maj.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2,21 på natten. ’

In fidem
Per Cronvall.

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1912.