1912. Andra kammaren. Nr 40

ProtokollRiksdagens protokoll 1912:40

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1912. Andra kammaren. Nr 40.

Onsdagen den 8 maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Föredrogs

och lades till handlingarna statsutskottets memorial,
nr 86, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om kostnaderna för svensk författningssamling.

§ 2.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter jordbruksutskottets utlåtanden
nr 62—67.

§ 3.

Vid härpå skedd föredragning af jordbruksutskottets memorial,
nr 68, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om anslag till Sveriges utsädesförening m. m., beslöt kammaren
lägga den i nämnda memorial gjorda anmälan till handlingarna,
hvarjämte den af utskottet föreslagna voteringspropositionen af
kammaren godkändes.

§ 4.

Härefter föredrogos, men blefvo ånyo lagda på bordet Andra
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 11 samt Andra
kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden nr S och 9.

§ 5.

Till afgörande förelåg nu andra särskilda utskottets utlåtande,
nr 1, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till ett centralt ämbetsverk för sociala ärenden, socialstyrelsen,
samt i ämnet väckta motioner.

I en den 22 mars 1912 dagtecknad, till Riksdagen aflåten
proposition, hvilken af båda kamrarna hänvisats till behandling
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 40. 1

Ang. anslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.

Nr 40.

Ang. anslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

2 Onsdagen den 8 maj.

af särskilda utskottet nr 2, hade Kungl. Maj:t under åberopande
af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden samma
dag föreslagit Riksdagen att

dels från och med år 1913, med godkännande af de i sagda
protokoll intagna förslag till aflöningsstat samt till allmänna villkor
och bestämmelser för aflöningsförmånernas åtnjutande, i riksstaten
under sjätte hufvudtiteln uppföra ett ordinarie anslag till
ett centralt ämbetsverk för sociala ärenden, socialstyrelsen, å
138,200 kronor,

dels för upprätthållande af socialstyrelsens verksamhet, utöfver
anslaget å ordinarie stat, å extra stat för år 1913 anvisa
ett belopp af 35,000 kronor,

dels ock från och med år 1913 från kommerskollegii nuvarande
stat utesluta en byråchef och föreståndare för det arbetsstatistiska
arbetet m. m.

I sammanhang med nämnda proposition hade utskottet till
behandling förehaft två i anledning af densamma väckta motioner,
den ena, nr 105, inom Första kammaren af herr Antonsson
och den andra, nr 304, inom Andra kammaren af herr Lithander.

I herr Antonssons motion hemställdes, att Riksdagen måtte
afstå Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till ett centralt
ämbetsverk för sociala ärenden, socialstyrelsen, eller att, därest
Riksdagen skulle finna skäl bevilja medel till upprättande af
ifrågavarande ämbetsverk, propositionen måtte allenast på det
sätt bifallas, att

dels från och med år 1913 i riksstaten under sjätte hufvudtiteln
måtte uppföras ett ordinarie anslag till ett centralt ämbetsverk
för sociala ärenden, socialstyrelsen, å 100,400 kronor,

dels för upprätthållandet af socialstyrelsens verksamhet^ utöfver
anslaget å ordinarie stat, å extra stat för år 1913 måtte
anvisas ett belopp af 28,000 kronor,

dels ock från och med år 1913 från kommerskollegii nuvarande
stat måtte uteslutas en byråchef och föreståndare för
det arbetsstatistiska arbetet m. m.

Herr Lithander hade i sin motion hemställt om afslag å
ifrågavarande proposition.

Utskottet hemställde,

A) att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj:t,s ifrågavarande
proposition, måtte

l:o) godkänna i momentet intagen stat att tillämpas från
och med år 1913 för ett nytt centralt ämbetsverk för sociala
ärenden, benämndt socialstyrelsen, med den ställning och befogenhet,
som af utskottet i motiveringen angifvits;

3 Nr 40.

Onsdagen den 8 maj.

2:o) förklara, att vissa allmänna villkor och bestämmelser Ang. anslag
skulle gälla för aflöningsförmånernas åtnjutande; til1 ett

3:o) i riksstaten under sjätte hufvudtiteln uppföra ett ordi- ämbetsverk
narie anslag till socialstyrelsen å 123,900 kronor; för sociala

4:o) för upprätthållande af socialstyrelsens verksamhet, ut- ärenden.
öfver anslaget å ordinarie stat, å extra stat för år 1913 anvisa (Forte.)
ett belopp af 47,000 kronor;

5:o) från och med år 1913 från kommerskollegii nuvarande
stat utesluta dels aflöning till en byråchef och föreståndare för
det arbetsstatistiska arbetet m. m. till belopp af 6,400 kronor,
dels ock i anslaget till vikariatsersättningar m. m. ingående
semesterersättning åt samme byråchef, uppgående till 250 kronor.

B) att herrar Antonssons och Lithanders förevarande
motioner måtte anses besvarade genom hvad utskottet under
punkten A) hemställt.

Reservationer hade emellertid afgifvits:

af herr Cavalli mot vissa delar af utskottets motivering; och

af herr Lithander, som inom utskottet yrkat afslag på
Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Punkten A).

Sedan mom. l:o) föredragits, gaf herr talmannen på begäran
ordet till

Herr Lithander, som anförde: Herr talman, mina herrar!

Den nu föreliggande frågan har regeringen med en alldeles säregen
brådska pressat fram. På minimal tid har den passerat
utskottet och nu ligger denna omfattande fråga som ett i
många afseenden outredt hastverk, hvilket bland annat framgår
af det redan utdömda förslaget till moderskapsförsäkring, till afgörande
åtta dagar före riksdagens laga afslutningstid. Huru
denna utredning har tillgått framgår tydligt af det svar, som
kommerskollegium erhöll på sin förfrågan af Svenska arbetsgivareföreningen.
Den skrifver till kommerskollegium sålunda:
»Förtroenderådet måste emellertid beklaga, att på grund af den
kungl. remissen icke längre tid än något öfver en vecka kunnat
tillmätas för afgifvande af yttrande i ärendet. Det är tydligt,
att om i viktiga allmänna frågor infordrande af yttranden från de
närmast intresserades sida är endast en formalitet, som för bevarande
af skenet anses böra bibehållas, så är det likgiltigt, huru
lång tid, som afses för utarbetande af ett dylikt yttrande. Men
vill man verkligen från statsmakternas sida i förväg lära känna
meningen hos dem, å hvilka de föreslagna åtgärderna närmast

Nr 40. 4

Ang. anslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

Onsdagen den 8 maj.

komma att äga tillämpning, torde man också böra medgifva
vederbörande nödig tid till att sätta sig in i frågan och utarbeta
sitt yttrande däri. Så har icke skett med detta ärende lika litet
som beträffande det nyligen framlagda förslaget om införande
af moderskapsförsäkring.» Denna brådska står i bjärt kontrast
till hvad som hindrat regeringen att framlägga kung!, propositioner
i frågor, som röra främjandet af näringslifvet och tillgodoseendet
af viktiga ekonomiska intressen. Så till exempel ha
verkmästarna fått vänta på sina stipendier, därför att det behöfde
utredas hvem som är verkmästare, något som hvilken
fackman som helst kan konstatera. Vidare har en dyrbar tid gått
förlorad genom ett obehörigt dröjsmål med elektrifiering af statsbanorna.
Men dessa frågor ha icke så som de »sociala frågornas
sammanförande i ett och samma departement» haft förmånen
att stå på regeringspartiets politiska program.

För allmänheten, som i tidningarna läser om socialstyrelsens
uppgifter, synes det, som om stora och viktiga spörsmål därigenom
gå sin lösning till mötes. Rubrikerna fängsla, och den
stora mängden, som icke har tillfälle att tränga djupare in i
frågan och granska dess innebörd, tror, att här bjudes något nytt,
något som förut har blifvit försummadt. Till den spridning det
kan fä vill jag här vid detta tillfälle framhålla, att så icke är
fallet. Man har här blott påsatt en ny etikett, som jag dock
vill hoppas kammaren icke skall hålla så noga på, när den vet,
att själfva det arbete, som socialstyrelsen skulle utföra, i alla
fall blir nöjaktigt skött af kommerskollegium, och att det mycket
väl kan fortsätta på det sättet i afvaktan på den grundliga och
enhetliga utredning, som det är meningen att departementalkommittén
skall åstadkomma. Jag vill också här alldeles särskild!
starkt betona, att vi, som stå emot socialstyrelsens ordnande
enligt Kungl. Maj:ts förslag, ingalunda äro motståndare
till främjandet af de syften, som föreligga socialstyrelsen. Men
vi se andra vägar att vinna målet. Vi se i näringslifvets främjande
den primära uppgiften. Det är icke blott den väg, på
hvilken medel skaffas till socialstyrelsens behof, utan framför
allt den väg, på hvilken i vida kretsar medel skaffas till egen
god ekonomi, som blir en följd af ett gifvande inhemskt näringslif,
och hvarigenom så många medborgare som möjligt ställas
utanför de brister, som socialstyrelsens statistiska verksamhet
endast har till uppgift att klarlägga och påvisa. Näringslifvets
främjande och höjande är det främsta medlet att minska de
hjälpbehöfvandes antal och på samma sätt möjliggöra för statsmakterna
att bättre än eljest tillgodose de kraf och behof, som
visa sig förekomma.

När ingenting blir försummadt af det arbete, som skulle
åligga socialstyrelsen, om det tills vidare som hittills skötes af
kungl. kommerskollegium, så vill jag särskild! till de ledamöter,

Onsdagen den 8 maj. 5

som äro mest förtrogna med ekonomiska frågor, hemställa, om
icke den rätta vägen är och om icke de viktigaste och första
åtgärderna böra vara att bereda tillfälle till arbetsförtjänst inom
landet — att vi alltså rikta hufvuduppmärksamheten på vår
näringspolitik och för det ändamålet skaffa oss ett näringsdepartement
samt undvika att göra halfmesyrer på vägen, som kunna
bidraga till att undanskymma och fördröja hufvudmålet, hvars
ernående i alla fall är hufvudvillkoret för, att socialstyrelsen
skall kunna till fyllest fungera.

Utskottet säger i sitt betänkande på sidan 2: »Med den

starka utveckling på samhällslifvets alla områden, som kännetecknat
den senare tiden, och med de alltjämt ökade kraf denna
utveckling ställer på staten, hafva nya och förändrade uppgifter
för statsmakterna med allt större styrka framträdt.» För min
del vill jag säga, att i dessa utskottets ord, synes det mig, påvisas
i långt högre grad nödvändigheten af ett näringsdepartement
än af en socialstyrelse. Ty om de sociala frågorna intaga
en framskjuten plats, då är väl detta i ännu högre grad fallet
med näringslifvet, som är underlaget för och på hvars beskaffenhet
alla våra sociala frågor bero. Omsorgen härom tillhör ett
näringsdepartement, som skall till det helas gagn utnyttja och
omsätta i praktiken den kunskap, som vinnes af det statistiska
material, som socialstyrelsen skulle skaffa, och som för (ifrigt
för närvarande anskaffas af icke mindre än cirka SO personer
eller halfva arbetsstyrkan i kommerskollegium. Vi försumma
ingenting därvidlag genom att låta det fortgå som hittills och
afvakta departementalkommitténs resultat. Utan att vi äga ett
näringsdepartement, kunna vi icke till fyllest använda och utnyttja
ens det statistiska material, som vi redan hafva.

Utskottet har framhållit som skäl för att nu skapa ett ordinarie
ämbetsverk »arbetsuppgifternas snabba tillväxt, som kommit
att verka tyngande och hindrande för verkets ursprungliga,
högeligen viktiga verksamhet». När emellertid det är i stort
sedt samma personer, som efter uppdelningen skola syssla, så
som nu sker, just med det, som nu liksom då anses vara det viktigaste,
så kan jag icke inse, att vi behöfva för ändamålet skapa
ett nytt ämbetsverk. Dessa personer kunna ju fortfarande hålla
på och syssla med dessa uppgifter fullt lika bra efteråt som nu.

Det förefaller mig dessutom synnerligen angeläget, att vi icke
nu genom att uppdela kommerskollegium på något sätt binda oss för
framtiden. Ty när vi en gång vilja ordna ett näringsdepartement, sä
höra vi ha fullkomligt fria händer och icke vara bundna af något,
som nu är afsikten att göra genom inrättande af socialstyrelsen och
uppdelning af kommerskollegium, utan vi skola låta kommerskollegium
fortfarande syssla med näringsstatistiska uppgifter samt ha fullt
fria händer att ordna vårt näringsdepartement. Om ett blifvande
näringsdepartement skall kunna motsvara handelns och indu -

Nr 40

Aria. anslaq
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

Nr 40. 6

Onsdagen den 8 maj.

Ang. anslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

striens fordringar och verkligen blifva hvad i denna den
kommersiella täflingens lid fordras, då får det ordnas helt
annorlunda. Det får lof att finnas mera initiativ och det får
ordnas efter helt andra grunder och drifvas med en helt
annan fart, än hvad man kan befara blir följden, om man gör
en om- eller tillbyggnad af nuvarande kommerskollegium. Beträffande
en kraftig organisation och resultatet af en målmedveten
näringspolitik kunna vi hämta rika erfarenheter från
Tyskland. I hvarje fall synes det mig icke vara önskvärdt, att
vi nu på förhand i något afseende binda vare sig departementalkommittén
eller Riksdagen i dess blifvande beslut. Beträffande
den viktiga ålderdomsförsäkringsfrågan och hur den skall
stå till socialstyrelsen, är mycket outredt och oklart.

På grund af hvad jag nu anfört och äfven förut i motionen
nr 304 och i min reservation till utskottsbetänkandet anfört samt
vidare på grund af att hela denna fråga är bristfälligt utredd,
delvis ensidigt, och i hvarje fall icke så, som dess viktiga uppgifter
och syfte kräfva, anhåller jag, herr talman, att för bättre
resultats vinnande få yrka afslag på den kungl. propositionen.

Vidare yttrade:

Herr Nilson i Örebro: Herr talman, mina herrar! År

1905 förelåg i denna kammare en motion, väckt af herr Ernst
Beckman, i hvilken han hemställde, att för de s. k. sociala ärendenas
behandling måtte inrättas ett särskildt statsdepartement.
Motionen afstyrktes af konstitutionsutskottet, men mot dess
afstyrkande utlåtande var afgifven en reservation af åtskilliga
ledamöter i konstitutionsutskottet. Då ärendet förekom till afgörande
i denna kammare, yttrade sig bland andra dåvarande
generalpostdirektören och förutvarande civilministern von Krusenstjerna.
Han sade då följande: »Äfven jag ber att få biträda

herr Beckmans yrkande om bifall till reservationen, och jag gör
det närmast på grund af den erfarenhet jag har från den tid,
dä jag inom ett statsdepartement sysslade med sociala frågor.
Denna erfarenhet har nämligen öfvertygat mig om vikten utaf,
att de sociala frågorna såvidt möjligt komma att sammanföras i
en och samma hand. Den har också öfvertygat mig om den alltmer
tilltagande vikten och betydelsen för samhällets hela utveckling,
som den sociala frågan har.» »Visserligen», säger han sedan,
»har nu frågan fallit genom Första kammarens beslut, men den
innebär dock en framtidstanke, som icke kan, icke bör falla.»

Jag är för min del fullkomligt öfvertygad om, att Andra
kammaren år 1912, den allmänna rösträttens Ändra kammare, i
fullt ut lika hög grad som 1905 års Andra kammare inser vikten
och behofvet af en planmässig och enhetlig behandling af de
sociala frågorna. Jag skall fördenskull icke närmare utveckla

Nr 40.

Onsdagen den 8 maj. ~

den stora betydelsen för samhällslifvet häraf, utan jag skall vid
detta tillfälle inskränka mig till att söka något bemöta den föregående
ärade talarens synpunkter. Men innan jag det gör,
anhåller jag att gentemot den talarens påstående, att behandlingen
af dessa spörsmål hade pressats fram i utskottet, få inlägga
en alldeles bestämd gensaga. Den har icke pressats frani
på något annat sätt i detta utskott, än hvad jag varit van vid
att se vara fallet i andra utskott, där jag''haft äran ha sate.
Visserligen har det påståtts i eu del af vårt lands press, att då
herr Lithander väckte sin motion, så åstadkom denna fullkomlig
panik i utskottet. Men jag har af den paniken icke skådat ett
grand. Behandlingen i utskottet har bunt prägel af intresse
och vilja att söka komma till ett resultat, som skulle vara gagneligt
för den viktiga fråga, hvarom det här handlar.

Den ärade reservanten betraktar föreliggande spörsmål såsom
ägnadt att försvåra för att icke säga förhindra inrättandet af ett
nytt statsdepartement för handel, industri och sjöfart. Från den
utgångspunkten bygger han upp en bevisföring, som i och för
sig hvarken kan anses vara bindande eller stark. Men om nu
själfva utgångspunkten för hans argumentering är felaktig, då
faller ju härmed också hela hans argumentering.

Motionärens och reservantens, den föregående ärade talarens,
ståndpunkt är emellertid: status quo, till dess departementalreformen
föreligger i hela sin omfattning. Jag tillåter mig
emellertid erinra, hurusom Riksdagen icke allenast begärt inrättande
af ett nytt statsdepartement för handel, industri och sjöfart,
utan ock begärt ett nytt departement för kommunikationerna;
därjämte har Riksdagen begärt, att de sociala ärendena inom
statsförvaltningen måtte tillförsäkras en enhetlig, planmässig och
målmedveten handläggning. En förutsättning för inrättandet af
de båda statsdepartementen var, att departementens antal dock
icke finge bli flera än nio. För den önskade departementalreformens
utredning tillsatte Kungl. Maj:t en kommitté. Denna
kommitté har emellertid icke begränsat sitt arbete till spörsmålet
om departementens antal och ärendenas fördelning mellan
dem, utan äfven sökt att få fram reformer inom själfva regeringsmaskineriet.
Kommitténs arbete är icke afslutadt ännu,
och endast vissa principer för reformens genomförande ha hittills
kommit till allmän kännedom. Kort tid förut tillsattes ock
en kommitté med uppdrag att efter verkställd utredning inkomma
med förslag rörande ändrad organisation af kommerskollegium
och reglerande af löneförmånerna vid nämnda ämbetsverk. Såsom
mål för denna kommitté angaf dåvarande chefen för civildepartementet,
att »kommerskollegium skulle göras till det centrala
organet för statens hela näringspolitik», såsom det heter i
statsrådsprotokollet.

Vid dessa kommittéers tillsättande hade Kungl. Maj:t öppen

Ang. anslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

Nr 40. 8

Onsdagen den 8 maj.

Ang. anslag blick för att vissa beröringspunkter förefunnos emellan kommitcentralt
téernas uppgifter, och kommitterade funno också själfva ganska
ämbetsverk snart, att samarbete på vissa punkter var oundgängligen af nöfnr
sociala den. En sådan punkt var frågan om de sociala ärendenas frånärenden.
skiljande från kommerskollegium, för att kommerskollegium skulle
(Forts.) kunna såsom centralt ämbetsverk blifva ett lifskraftigt organ för
landets näringslif. Efter gemensamma öfverläggningar enade sig
nu de båda kommittéerna om det förslag, som nu utgör grundvalen
för Kungl. Maj:ts proposition, om hvilken föreliggande
utskottsbetänkande handlar och på hvilken reservanten har yrkat
afslag. Har då månne kommerskollegiikommittén icke visat tillräcklig
omsorg om landets näringar? Hade Kungl. Maj:t vid
valet af kommitterade icke dragit försorg om att dugande och
för landets näringslif intresserade män fått säte i kommittén?
Ja, mina herrar, jag beder Eder döma härom själfva. Jag skall
allenast uppräkna namnen på ledamöterna i kommittén: chefen
för kommerskollegium generaldirektör Lagerheim, vidare från
detta ämbetsverk kommerserådet Friberg och byråchefen Elmquist;
dessutom var näringslifvet representeradt af konsul Johan
Ekman från Göteborg, som bekant en af landets större exportköpmän,
sågverksföreningens dåvarande ombudsman justitierådet
Hellner, skeppsredaren och kvarnrörelsedirektören Malmros i
Trelleborg, ordföranden i Sveriges handtverksförening vice konsuln
och verkstadsägaren Ljunggren i Kristianstad och disponenten
för ett af vårt lands allra största järnverk, nämligen Fagersta,
Axel Wahlberg.

Den ärade talaren sade, att behandlingen var ensidig. Ja,
har det varit någon ensidighet, kanske man kan säga, att det
varit så, att det varit industriidkarna och näringslivets representanter,
som varit representerade i kommittén på sådant sätt,
att de haft absolut Övervikt, under det att det för arbetarna
icke fanns en enda representant. Det är väl ingen i denna
kammare, som vill göra gällande, att nyss nämnda hvar på sitt
håll dugande och insiktsfulla personer icke äro varmt intresserade
för utvecklingen af landets näringslif. Men till hvilket
resultat kommo dessa kommitterade? Jo, de kommo till det
resultatet, att de enhälligt förordade, att en uppdelning af kommerskollegiets
nuvarande uppgifter måtte ske, kanhända framförallt
i näringarnas intresse, och detta äfven om departementalreformen
icke Jcomme till utförande och kommerskollegium
sålunda äfven för framtiden komme att bibehållas såsom ett
fristående centralt ämbetsverk. Sveriges handtverksförenings
verkställande utskott uttalar sin anslutning till förslaget under
markerande af att det bör snarast möjligt realiseras, och Svenska
arbetsgivareföreningens förtroenderåd, från hvars uttalande den
föregående ärade talaren anförde något, säger, att ärendenas
handläggning skidle vinna på den ifrågasatta förändringen.

9 Sr 40.

Onsdagen den 8 maj.

Det vill då verkligen förefalla, som om det resultat, hvartill
de nyss uppräknade målsmännen för näringslifvet efter omsorgsfull
och noggrann pröfning enhälligt kommit, borde väga
åtskilligt tyngre än motionärens i reservationen utvecklade synpunkter.
De synpunkter, som motionären utvecklat i reservationen,
vederlägga sig till och med i väsentlig del själfva. Sålunda
vill motionären och reservanten å sidan 16 i betänkandet
visa obehöfligheten af att nu uppdela kommerskollegium i två
ämbetsverk därmed, att socialstyrelsen skulle komma att bestå
af så godt som oförändradt samma personal som förut, under
det att han sedermera å nästföljande sida talar om inrättandet
af socialstyrelsen i verkligheten till hufvudsaklig del endast innebär
skapandet af nya ämbeten. Sök att förena de båda motsatserna,
mina herrar! Jag kan det åtminstone inte.

Vidare säger reservanten, som uppenbarligen hyser mvcket
ringa aktning för kommerskollegium såsom ämbetsverk: »kommerskollegium
har varit ett ämbetsverk, som inom sig haft
mången dugande enskild kraft och många förtjänstfulla arbeten
äro utförda, men som helhet har det icke motsvarat näringslifvets
kraf och dess »raison d’étre» har på senare tider till
hufvudsaklig del uppehållits genom sysslande med ärenden, som
icke tillhört dess egentliga verksamhet.» Citatet är något oklart,
men jag antager, att reservanten menar, att ämbetets socialpolitiska
utdelning visat sig vara hinderlig för dess näringspolitiska
afdelning. Men förhåller det sig så, bör väl följden häraf i all
rimlighets namn blifva, att man bör skära bort den socialpolitiska
afdelningen, på det att den näringspolitiska må kunna i hela sin
kraft gorå sig gällande. Sä vill det synas mig. Det är den
enda följdriktiga slutledningen, man kan komma till, men reservanten
tagel- saken från en annan sida och menar, att när kommerskollegium
och dess tjänstemän äro så intresserade af de
sociala ärendena, att, såsom han ordagrant säger, »dessa ärenden
kommit att såsom arbetsuppgift blifva hufvudsak och hufvuduppgiften
bisak, må det gärna förbli som det är, intill dess den
stora departementalreformen är genomförd». Kommerskollegium
har velat hafva de sociala ärendena tidigare, och då kan det
också få ha dem. Att näringarna härigenom blifva lidande,
betyder föga. Kommerskollegium skall straffas, för att det varit
något för vidlyftigt enligt reservanternas mening, och för det
straffets utkräfvande må andra intressen, de näringspolitiska såväl
som de sociala, sta tillbaka. Tanken är sannerligen icke högsinnad.
Den vittnar något om de synpunkter, som jag i min
gröna ungdom fann, att skolgossar kunde göra gällande mot
hvarandra i skolan, men tyder föga på intresse för statslifvets
ändamålsenliga organisation och utveckling.

Reservanten anser dessutom, att, sedan socialstyrelsen utbrutits
från kommerskollegium, hvad som därefter återstår af

Ang. anslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.

I Forts.)

Nr 40. 10

Ang. anslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

Onsdagen den 8 maj.

detta ämbetsverk ej utan vidare är ägnadt att fylla de kraf,
som näringslifvet uppställer på det centrala organet för dess
intressen. I detta afseende gillar jag reservantens mening helt
och fullt, men jag må fråga: hvem är det, som har haft den
tanken, att kommerskollegium skall stå kvar precis sådant det
nu är? Icke har Kungl. Maj:ts nuvarande regering den uppfattningen,
och icke heller har Kungl. Maj:ts förutvarande regering
haft denna uppfattning. Ser då icke den ärade reservanten,
att reformeringen af kommerskollegium är i full gång i och med
eu socialstyrelses inrättande och i och med de sociala ärendenas
utbrytande från kommerskollegium? Har det vidare alldeles
undgått hans uppmärksamhet, att innevarande års Riksdag å kommerskollegii
stat uppfört en hel ny byrå för näringsstatistiken?
Utredningen härom omfattar närmare 40 sidor i sjunde hufvudtiteln,
hvadan det förefaller, som om det icke borde alldeles
hafva undgått den ärade reservantens uppmärksamhet.

Så komma vi till frågan om handelsdepartementet. Detta
skall enligt reservantens mening pressas fram på den vägen, att
man skall göra det så olidligt som möjligt för kommerskollegium,
och på det sättet skola vi pressa oss till ett handelsdepartement.
Nej, mina herrar, det behöfva vi icke göra, ty redan innan jag
tog säte i denna kammare för sex år sedan, stod det på det
liberala partiets program såsom en mycket framträdande punkt:
inrättande af ett särskildt departement för handel, industri och
sjöfart. Detta är sålunda en mycket framträdande punkt just
på det liberala partiets program, hvarför man icke behöfver
genom några tvångsåtgärder pressa sig till inrättande af ett dylikt
departement. Att hvad som af utskottet föreslås skulle på något
sätt och i ringaste mån föregripa departementalreformen, det
vågar jag trotsa, att någon kan bevisa. De mest betryggande
garantier äro enligt min mening träffade, och för öfrigt hoppas
jag, att vi under innevarande riksdagsperiod skola få besluta
om ett dylikt handelsdepartement. Jag vill dock erinra om att
vare sig de härför erforderliga grundlagsändringarna hade kunnat
beslutas i år eller komma att beslutas år 1914, måste det blifva
1915 års Riksdag, som slutgiltigt bestämmer om denna sak. Det
kan väl då icke vara något skäl att dröja med att i dag göra,
hvad vi kunna göra i dag för att främja såväl näringarna som
socialpolitiken.

Då den ärade reservanten synes hysa den uppfattningen, att
näringspolitiska ärenden och socialpolitiska ärenden böra möjligen
höra tillsammans, så kan jag icke underlåta att anföra ett
uttalande, som hölls i Första kammaren år 1907, då detta spörsmål
var uppe där. Det yttrades då af en framstående representant
i Första kammaren: »Om man kan våga hoppas, att det
stora behofvet af ett särskildt statsdepartement för handel, industri
och sjöfart snart skall blifva fylldt, må man ock lifligt hoppas,

11 Nr 40.

Onsdagen den 8 maj.

att detsamma från första början och allt framgent måtte anförtros
åt män, hvilka äro val skickade att handhafva de stora
uppgifter, som ett sådant departement kommer att få sig förelagdt.
Och för att vara väl skickad att sköta ett departement
för handel, industri och sjöfart fordras att äga fullständig insikt
på samt praktisk blick för detta verksamhetsområde. Denna
uppgift är nämligen så stor och så maktpåliggande, att den torde
kräfva en departementschefs odelade uppmärksamhet. Om, såsom
det blifvit af utskottet föreslaget, denna uppgift skulle sammankopplas
med en annan stor uppgift, nämligen de sociala ärendenas
skötande, fruktar jag, att man i båda afseendena icke skulle
komma längre än till halfmesyrer. Man må således med skäl
påyrka, att ett blifvande departement för handel, industri och
sjöfart måtte blifva fullkomligt skildt ifrån hvad utskottet här
antyder såsom lämpligt, nämligen det samtida handhafvandet af
de sociala ärendena.» Detta anförande hölls af grosshandlaren
P. E. Lithander från Göteborg. Hans son synes således hafva
eu annan åsikt, enligt hvad vi här i dag hört.

Ja, det förhåller sig just på det sättet, att kommerskollegium
bör vara ett ämbetsverk för näringarna, och det bör det
vara, äfven om vi icke i detta nu kunna inrätta ett departement
för handel, industri och sjöfart. Om vi, när detta departement
kommer till stånd, skola flytta in kommerskollegium i departementet,
blir en sak, som vi då få pröfva.

Till sist må det nu tillåtas mig att anföra något af hvad
eu varmhjärtad Förstakammarledamot vid samma tillfälle yttrade
med afseende på de sociala ärendenas betydelse inom samhällslifvet.
Det var den varmhjärtade lektor Säve från Karlstad,
som yttrade: »För hvart år som gått har den sociala frågan fått
en allt större betydelse, och det tarfvas nog icke någon större
siareförmåga för att kunna förutspå, att den snart nog kommer
att tränga sig fram främst på den politiska dagordningen, gifvetvis
åtminstone då, när vi få den allmänna rösträtten införd.
Hvarje århundrade har sina stora hufvudfrågor; jag bedrager mig
nog icke, då jag uttalar såsom min öfvertygelse, att det tjugonde
århundradet skall särskildt på sin anpart få att lösa de
stora sociala frågorna.

Nu vet jag väl, att statsmakterna omöjligt skola blifva i
stånd att fullständigt lösa alla de mångartade problem, som innefattas
i den s. k. arbetarefrågan. Det fordras härför hvad som
Leo XIII i sin berömda encyklika, hvari han framställde hufvuddragen
af sitt socialpolitiska system, framhöll såsom det väsentligaste,
att ett kristligt sinnelag och en sant kristlig åskådning
måtte genomtränga folkets alla klasser; eller hvad som en yngre
svensk statsman en gång antydde, då lian sade, att de sociala
frågorna nog icke komma att lösas, förrän arbetsgivare och
arbetstagare vid uppgörande af sina mellanhafvanden behagade

Ang. anslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

Nr 40. 12

Ang. anslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

Onsdagen den 8 maj.

erinra sig mästarens ord: ''allt hvad I viljen, att människorna
skola göra Eder, det gören I ock dem.’ Men hvad statsmakterna
kunna göra, det bör ock ske, och hvad som kan göras är,
att man genom att sammanföra de sociala regeringsärendena
under om möjligt ett departement möjliggör för regeringen att
bättre än hittills kunna öfverskåda och följa de sociala rörelserna,
med iakttagande af deras naturliga samband med hvarandra
och med den allmänna ekonomiska utvecklingen, samt
att, om så behof ves, själf initiativkraftigt gripa in för att leda
dem på riktiga vägar.»

Jag är fullt förvissad om, att den allmänna rösträttens
Andra kammare i dag icke skall underkänna riktigheten af den
tanke, hvilken bar upp det anförande, som jag nyss citerade och
som kom från en konservativ mans hjärta.

Jag anhåller, herr talman, om kammarens bifall till utskottets
föreliggande utlåtande.

Herr Röing: Herr talman, mina herrar! Sedan jag begärde
ordet, har den siste talaren i mångt och mycket sagt, hvad jag
ämnade yttra, och delar jag helt och fullt de synpunkter, som
han i sitt anförande framhöll.

Då nu herr Lithander såväl i sin motion som i sin reservation
har sett frågan om inrättande af en socialstyrelse hufvudsakligast
ur näringslifvets synpunkt, må det tillåtas mig såsom
näringsidkare, och då jag har åsikter diametralt motsatta hans,
att något belysa saken från min synpunkt.

Herr Lithander framhåller i sin motion, att man först och
främst bör se till att få ett departement för handel, industri och
näringar, och att, först sedan man erhållit detta, man hör vara
med om inrättandet af en socialstyrelse; och detta desto mera,
säger han, som inrättandet af en socialstyrelse torde minska utsikten
till en snar lösning af näringarnas viktiga departementsfråga.
Ja, vore det möjligt för regeringen och Riksdagen att vid
årets riksdag inrätta ett handelsdepartement, ja, då skulle jag
i likhet med herr Lithander lifligt beklaga, om icke denna fråga
löstes samtidigt med frågan om inrättandet af en socialstyrelse.
Men därtill kräfves, såsom den siste ärade talaren framhöll, en
grundlagsändring, som icke kan genomföras förrän år 1915. Det
är i sanning hvarken Riksdagens eller den nuvarande regeringens
fel, att vi icke redan hafva ett handelsdepartement eller att
vi icke i år ktmna genomföra den slutgiltiga lösning, eu grundlagsändring,
som möjliggör inrättandet af detta departement.
Riksdagen ingick nämligen redan år 1905 till Kungl. Maj:t med
en skrifvelse, däri Riksdagen anhöll om förslag till inrättande
af ett departement för handel, industri och sjöfart. Och i denna
skrifvelse framhöll Riksdagen speciellt som sin åsikt, att det
vore högst önskligt, att detta departement inrättades %mder

13 Nr 40.

Onsdagen den 8 maj.

den allra närmaste tiden. Man väntade också allmänt bland
nåringsidkarne, att under påföljande treårsperiod en kungl. proposition
i ämnet skulle föreligga. Men 1907 års riksdag gick
och 1908 års riksdag likaså utan att den kungl. propositionen
framkom. Detta föranledde herr P. E. Lithander i Första kammaren
att rikta till den dåvarande statsministern en interpellation
med förfrågan, om icke Riksdagen hade att vänta en proposition
i ämnet. Statsministern framhöll i sitt svar, som herr
Lithander i sin motion påpekar, att regeringen ansåg, att frågan
om regeringsrättens införande först borde afgöras, innan frågan
om inrättande af ett handelsdepartement företogs till afgörande
i riksdagen.

Man väntade sedermera, att åtminstone under den kommande
perioden 1909—1911 en kungl. proposition skulle föreligga i
ärendet, så att vid 1912 års riksdag frågan till sist skulle kunna
afgöras. Men äfven denna treårsperiod gick, utan att propositionen
inkom. Och anledningen därtill var, att dåvarande regeringen
ansåg, att departementalkommitténs arbete borde vara afslutadt,
innan frågan skulle föranleda en kungl. proposition i
ämnet.

Detta är den korta historiken öfver huru frågan om inrättandet
af ett handelsdepartement behandlats under de sista åren.

Jag kan icke på något sätt tänka mig möjligheten af att,
för den händelse Riksdagen i dag, såsom jag lifligt hoppas, godkänner
utskottets förslag, detta på minsta sätt, som herr Lithander
tror, skall minska utsikterna till en snar lösning af näringarnas
viktiga departementsfråga.

Herr Nilson i Örebro har framhållit, att just vänstern har
på sitt program detta spörsmål, och jag är öfvertygad om, att
den nuvarande regeringen kommer att under innevarande treårsperiod
framlägga förslag om inrättandet af ett handelsdepartement,
hvarigenom det blir möjligt få frågan slutligen löst vid
1915 års riksdag.

Nå, skulle det, mina herrar, på något sätt skada näringslifvet,
om Riksdagen bifölle utskottets hemställan? Såvidt jag
kan finna, är detta så långt ifrån fallet, att det i stället torde i
hög grad komma att främja näringslifvets intressen. Ty om
kommerskollegii arbetsbörda lättas och de sociala frågornas behandling
flyttas från korumerskollegium till socialstyrelsen, så
kunde kommerskollegium därigenom ägna sin uppmärksamhet
i ännu större utsträckning åt näringarnas önskemål än förut,
och detta kan endast vara till gagn för våra näringar.

Då jag nu har ordet, må det, herr talman, till sist tillåtas
mig att inlägga en gensaga mot den betygssättning, som herr
Lithander i sin reservation tillåtit sig sätta öfver kommerskollegii
arbete. Herr Lithander yttrar sig i sin reservation på sidan 18
om kommerskollegium på följande sätt: »Industriens och han -

Ang. anslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

Sr 40. 14

Onsdagen den 8 maj.

Ang. anslag
till ett
centralt
Ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

delns män ha — så fortsattes med kursiverad stil — icke under
någon period i kommerskollegium funnit det initiativ, den lifaktighet,
den förståelse för och kontakt med näringslifvet, som
med rätta kunnat ställas på ett dess organ inom statsförvaltningen».

Det är hårda ord, mina herrar, från den ärade reservantens
sida. Reservanten måste stå helt och fullt främmande för den
insats till näringarnas befrämjande, som kommerskollegium gjort
under många år. Yi näringsidkare hafva numera handelskamrar
å flera platser inom landet, och jag har, alltsedan denna institution
kom till stånd för 7 ä 8 år sedan, varit ledamot af Göteborgs
handelskammare. Jag kan vitsorda, att denna handelskammare
liksom rikets ofri ga handelskammare stå i den lifligaste
kontakt just med komraerskollegium och att kommerskollegium
i sitt samarbete med dessa handelskammare visat stor
förståelse för näringslifvets kraf.

Jag har, herr talman, icke velat, att denna passus i herr
Lithanders reservation skulle stå oemotsagd i Riksdagens protokoll.

Jag ber till sist få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sommelius: Herr talman, mina herrar! Då jag är

intresserad af vårt näringslifs frihet och förkofran, så har jag
också velat göra ett uttalande i den frågan. Vi torde väl alla i
denna kammare vara ense om, att enhvar af oss vill i hvad på
honom ankommer bidraga till framgång åt de sociala spörsmålen
för att i någon mån lindra bördorna för alla dem, som arbeta
inom vårt näringslif, och för hvilka till största delen det sociala
ämbetsverket är afsedt. Så långt tror jag att vi kunna komma
öfverens. Och jag tror också, att i herr Lithanders varmhjärtade
anförande låg ett uttryck för denna åsikt, som helt säkert delas
af kammaren i allmänhet.

Men när det gäller sättet att föra fram dessa spörsmål, så
torde våra meningar gå i sär. Vi, som i så många år längtat
efter ett handelsdepartement, vi, som ropat på detsamma tidt
och ofta, vi känna oss tillbakasätta, vi kunna icke fatta, att
man, när man tillsatt departementalkommitterade, som ju äfven
skulle ha att behandla detta ärende, då vill lösrycka den del,
som afser de sociala spörsmålen, ifrån den del, som innefattar
organisationen af ett departement för handel, industri och sjöfart
m. m. Då så här skett, må det tillåtas äfven mig att göra
ett uttalande. Visserligen kan jag icke så talangfullt som föregående
talare framföra hvad jag skulle vilja säga, och tyvärr
förstår jag, att en skicklig dialektiker kan med vackra ord slå
ihjäl hvilket förslag som helst; jag kan icke mäta mig med
honom i det afseendet. Jag vill dock af ärlig öfvertygelse såga,
att jag fruktar detta ämbetsverk, som nu tyckes skola få sin

15 Nr 40.

Onsdagen den S maj.

tillblifvelse. Jag fruktar alla sådana nya företag, om hvilka jag
icke vet, hvarthän de skola leda. Jag har endast en känsla af,
att detta ämbetsverk skall lefva på näringslifvet, om det är möjligt
att kunna belasta näringslifvet starkare, än som redan sker.
För min del anser jag, att det skulle ha varit den bästa vägen,
om man genom uppmuntran af det nationella arbetet, genom ett
departement för näringslifvet och genom att skaffa utkomstmöjligheter
i högre grad, än som nu sker, först kunnat lösa denna
fråga och sedan den sociala. Jag upprepar om igen, att ingen
af oss här torde vara emot åstadkommandet af ett sådant ämbetsverk,
som här är föreslaget.

Dock har jag utom dessa betänkligheter äfven en annan,
och det är frågan om själfva organisationen utaf detta ämbetsverk.
Jag kan icke neka till, att det synes mig, som om detsamma
vore tillkommet i alltför stor hast. Jag är öfvertygad,
att om regeringen hade gjort sig mindre brådska och låtit den
sociala frågan åtminstone icke lösas före den näringspolitiska
eller låtit bägge frågorna i sammanhang behandlas af Riksdagen,
hade man kunnat få fram ett förslag, som med nöje skulle
kunnat accepteras, framför allt af näringslifvets idkare. Då så
icke skett, har man naturligtvis icke kunnat tillbakahålla den
kritik, som osökt erbjuder sig.

För mig åtminstone står det alldeles klart, att man här
hopat en mångfald af ärenden, om hvilka man knappast vet,
hur den formella behandlingen af dem kommer att gestalta sig
i detta ämbetsverk. Det har, såsom herrarna sett, föreslagits
icke mindre än fyra byråer, fastän utskottet ansett sig böra
knappa in en af dem och sätta antalet till tre. Jag skall nu
icke trötta kammaren med att uppräkna alla de ärenden, som
blifvit hänskjutna till detta ämbetsverk, ty blott härtill kräfves
eu lång stund, men hos många af kammarens medlemmar existerar
den uppfattningen, att det skulle delvis blifva ett statistiskt
ämbetsverk. Det är visst icke fallet, det är ett ämbetsverk,
som får ofantligt många uppgifter. I vissa afseenden blifva
dessa statistiska, i andra administrativa och vidare äfven initiativtagande
och representativa, och slutligen i en del andra afseenden
tillerkännes ämbetsverket samarbete med öfriga centrala
verk. Mina herrar, jag försäkrar, att med den kollosala omfattning,
som detta ämbetsverk får, blir det, som nu sagts, en polyp,
som kommer att gripa in i alla öfriga ämbetsverk i vårt
land och framför allt i näringslifvet. Redan nu, det tillåter jag
mig säga, ställer kommerskollegium mycket stora anspråk på
näringslifvet i afseende å de ständiga uppgifter, som erfordras,
men jag vill säga, att när det nya institutet kommer till stånd,
blifva de kraf, som då ställas icke blott på näringslifvet, utan
äfven på en hel del ämbetsverk, så betydelsefulla, att jag är
öfvertygad om, att den dag kommer, då man skall säga sig själf,

Ang. anslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

Nr 40. 16

Ang. ans''ag
till ett
centralt
ämbetsverk
ftir sociala
ärenden.
(Forts.)

Onsdagen den 8 maj.

att man hade gjort klokt, om man begränsat detta verket inom
vissa rimliga och måttliga proportioner och icke släppt det löst
på sätt, som nu skett. Dessutom kunna vi icke dölja för oss,
att detta verk äfven blir ett politiskt verk. Det skall inrangeras
under ett reorganiserad!, civildepartement, och jag är alldeles
öfvertygad om, att dess verksamhet äfven blir beroende på den
politik, som där kommer att föras, och när det sedan sträcker
ut sina tentakler till alla våra öfriga ämbetsverk, har jag klart
för mig, att det ingalunda blir med glada känslor man i allmänhet
inom ämbetsmannakretsarna i vårt land mottager denna sin
nya granne.

Herr Nilson i Örebro uttalade den förhoppningen, att den
allmänna rösträttens Andra kammare skulle inse vikten af en
anslutning till utskottets förslag. Jag är öfvertygad, att de af
herrarna här, som icke ha lust att för närvarande vara med om
en sådan anslutning, helt säkert känna vikten i långt högre grad
och just därför anse sig vara bundna till en viss försiktighet
och kanske icke våga gå så långt, som regeringen och utskottet
för närvarande ha gjort.

Jag har icke mycket mer att tillägga i detta ärende. Jag
vill blott upprepa, mina herrar, att, då I nu gån att afgöra denna
fråga, tänka på, att det vore kanske skäl i, att man först stärkte
näringarna och gåfve dem, hvad de så länge ha ropat på, och
först sedan detta vore gjordt toge upp frågan om plats åt verket,
socialstyrelsen. Dock torde det kräfvas betydligt fastare former
i alla möjliga afseenden, så att icke på kammarens bord kommer
fram ett förslag, som är så fruktansvärd! svagt affattadt med
afseende på formerna för dess verksamhet och dess organisation,
att man icke vet, hvar det slutar, hvar gränsen för dess arbetsområde
är dragen. Man vet ju icke heller, hur stor del det ämnar
ta för sig af öfriga uppgifter, som finnas för andra statens ämbetsverk.

Efter detta anförande anser jag mig, herr talman, icke kunna
vara med om eu anslutning till utskottets förslag, utan tillåter
mig att hemställa om bifall till herr Lithanders reservation.

Herr Lithander: Herr talman, mina herrar! Utskottets

ärade vice ordförande yttrade här, att jag i mitt förra anförande
skulle ha sagt, att denna fråga blifvit pressad fram i utskottet.
Jag ber att få konstatera, att mina ord icke folio sig så. Jag
framhöll, att regeringen har med en alldeles säregen brådska
pressat fram denna fråga, och det lär väl ingen kunna förneka.
Hvad utskottet beträffar, yttrade jag, att denna fråga passerat
utskottet på minimal tid, och det lär väl icke heller någon kunna
förneka.

Vidare nämnde den ärade vice ordföranden något om att
det sagts, att panik skulle ha uppstått i utskottet, när min af -

IT

Nr 40.

Onsdagen den 8 maj.

slagsyrkande motion kom fram. För min del liar jag icke kunnat
förmärka något i den vägen, och det är första gången jag
hör det ordet fällas i detta sammanhang.

Att man inom utskottet fattat så godt som preliminära beslut,
innan min motion kom fram till utskottets ledamöter, är ju
äfven det ett bevis för riktigheten af mitt yttrande om, att frågan
passerat utskottet på minimal tid.

Vidare framhöll den ärade vice ordföranden, att min utgångspunkt
vore felaktig. Ja, min utgångspunkt härvidlag är den,
att vi böra ordna så, att tillräckliga medel anskaffas, innan vi
sörja för användandet åt dessa medel. Huruvida denna min utgångspunkt
är riktig eller ej, vill jag icke tvista med den ärade
talaren om. Eftersom han emellertid här framkastat detta tal
om utgångspunkt, vill jag påvisa, att en af utgångspunkterna för
hela den föreliggande propositionen är den öfverbelastning, som
man föreburit skola förefinnas inom kommerskollegium. Såsom
bevis för denna öfverbelastning har det framhållits, att antalet
åt de under sistlidet år inom kommerskollegii arbétsstatistiska
afdelning afgjorda ärendena utgjorde sammanlagdt icke mindre än
27,000. Af dessa, säges det vidare, voro 513 större ärenden,
och det är egentligen dessa, synes det mig, som äro de enda,
hvilka ha något verkligt intresse. Vidare är det 2.055 ärenden,
hvilka betecknats såsom ordinära. Därtill inskränker sig det
antal ärenden, hvartill man hehöfver taga hänsyn, när det gäller
att fa en uppfattning om arbetets omfång. Den omständigheten
att 25,000 öfriga ärenden, d. v. s. 90 procent af det hela, blifvit
afgjorda af ämbetsverket, anser jag icke kunna läggas till grund
såsom bevismaterial^härvidlag, när man vet, att en mycket afsevärd
del af dessa 25,000 ärenden äro sådana, där det blott och
bart gällt antecknande af primära statistiska uppgifter. Jag menar,
att den, som läser detta och icke är i tillfälle att närmare
glanska, huru saken förhåller sig, lätt kan få den uppfattningen,
att det verkligen är en öfverväldigande arbetsbörda, som pålivilar
ämbetsverket.

Det har bär vidare framhållits kompetensen hos de personer,
som setat i departementalkommittén. Ja, jag vill ingalunda
bestrida, att icke dessa kommitterade äro mycket dugande män
hvar och en på sitt område, men jag vill på samma gång framhålla,
att de icke kunna anses utgöra ett fullödigt uttryck för
industrien i denna fråga. Detta bevisas bäst däraf, att de uttalanden,
som industriens män gjort, gått rakt stick i stäf mot
dessa personers omdömen, och industrien har för öfrigt faktiskt
icke blifvit tillfrågad i den grad, som denna viktiga fråga kraft.

Beträffande herr Nilsons i Örebro yttrande, att jag här skulle
ha uttalat eu uppfattning, som vore motsatt den, man för flere
år sedan hörde göras gällande i Första kammaren angående faran
af att sammanföra de sociala frågorna och de näringspolitiska
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 40. o

Ang. anslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

Nr 40. 18

Ang. anslag
till ett
centralt
ämbet »verte
fiir sociala
ärenden.
(Forts.)

Onsdagen den 8 maj.

frågorna, vill jag här endast konstatera, att jag hvarken i motionen
eller reservationen eller i (ifrigt någonsin uttalat såsom
min önskan, att dessa frågor måtte sammanföras, utan hvad jag
yrkat på är, att denna fråga skall utredas i sin helhet och att
man icke skall lösrycka den del däraf, som afses med socialstyrelsen.

Det är med glädje, som jag konstaterar, att utskottets ärade
vice ordförande, hvilken här fört regeringspartiets talan, fastslagit.
att det förefinnes ett lifligt intresse för ett näringsdepartement;
det är just inrättandet af ett sådant departement, som jag
vid detta tillfälle velat framhålla såsom varande hufvudpunkten.

Hvad beträffar herr Röings yttrande om, att mina åsikter
och hans äro så diametralt motsatta hvarandra, så torde detta
nog bero därpå, att vår verksamhet på näringsområdet är så
diametralt olika.

Vidare framhölls det, att mina ord angående kommerskollegium
skulle ha varit hårda. Ja, jag medgifver, att det var hårda
ord, men jag har gjort all honnör åt enskilda dugande tjänstemän
inom verket, samtidigt som jag framhållit, att kommerskollegium
som sådant icke har haft det initiativ, som man där
velat finna, att det icke varit för den svenska industrien och det
svenska näringslifvet hvad man med skäl kunnat fordra af deras
representant inom statsförvaltningen. Hvarje ord, som jag sagt
i den vägen, kan jag stå för, och jag vet, att det är många inom
handelns, industriens och näringarnas områden, som instämma
med mig därutinnan.

Jag ber, herr talman, att fortfarande få vidhålla mitt yrkande
om afslag å den nu förevarande kungl. propositionen.

Herr Rydén: Herr talman, mina herrar! Jag ber att få

säga ett ord, äfven jag, till herr Lithander med anledning af det
sätt, på hvilket han ansett det anständigt att beteckna det arbete,
som har utförts i utskottet. Äfven i hans ord, att det
skulle ha skett på en minimal tid, måste enligt min uppfattning
ligga eu beskyllning mot utskottet, enkannerligen mot utskottets
ordförande, landshöfding Lagerbring, att han icke skulle vid behandlingen
af detta ärende ha medgifva allt det utrymme fölen
saklig pröfning af frågan, som varit nödvändigt. Om herr
Lithander icke förmått att sätta sig in i saken under den tid,
som den diskuterats inom utskottet — det, var tre eller fyra
dagar — kan väl ingen i hela världen och icke heller utskottet
hjälpa detta. Men nog var utskottet i öfrigt efter en långvarig
principdebatt på det klara beträffande denna sak. Herr Lithander
försöker nu göra eu affär af, att utskottet faktiskt kommit
till preliminärt beslut, innan herr Lithander väckte denna sin
motion. Men, mina herrar, herr Lithander väckte denna motion,
jag tror på motionstidens sista dag; dessutom, när det är så här

10 Nr 40.

Onsdagen den S maj.

i slutet af Riksdagen och när man inom ett utskott kommit till
det resultat, att man ser, att eu proposition skall tillstyrkas, är
det ingenting orimligt, att utskottet fattar preliminärt beslut, och
särskilt i detta fall när utskottet visste, att herr Lithander skulle
yrka anslag i sin motion, kunde utskottet fatta ett preliminärt
beslut tillsvidare, då det ansåg sig kunna ingå på en saklig pröfning
af frågan från utgångspunkten, att Kungl. Maj:ts proposition
skulle i hufvudsak bifallas. Skall någon beklaga sig, vore
det snarare utskottet, tv jag får verkligen säga, att herr Lithander
kunde väl ha åstadkommit detta papper på kortare tid än
fjorton dagar. Detta är min uppfattning angående hans resonemang
om utskottet. Om herr Lithander än en gång vidhåller,
att här skett något annat än hvad hvarje Riksdagens utskott
måste göra vid slutet af Riksdagen, nämligen att forcera arbetet
så långt som är förenligt med en noggrann och ingående pröfning,
ber jag att ytterligare få svara på den saken.

Emellertid skall jag begagna tillfället att yttra några ord
med anledning af den opposition från näringsidkarehåll, som här
framkommit. Jag vet då icke, om jag skall ingå på ett bemötande
af herr Sommelius. Lian inledde sitt anförande med att
såga, att han kände sig öfvertygad om. att han icke kunde anföra
några vidare bevis, utan att han blott uttalade sin tro, och
det är nu en gång så här i världen, att trossaker kan man icke
diskutera. Det finnes människor, som, äfven om man predikar
aldrig så mycket för dem, i alla fall tro, att haren idisslar. Huru
mycket man här än säger och Indika bevis man än framlägger,
lär väl deras tro i detta afseende icke rubbas. Herr Sommelius
försöker emellertid att i fortsättningen gifva ett omdöme om detta
förslag ty det var icke annat än omdömen, som han kom med.
Han sade till en början, att han fruktade alla nya företag, angående
Indika han icke visste, hvart de kunde leda. Ja, det är
klart, att en god konservativ ståndpunkt alltid går ut på, att
man fruktar nytt, och följaktligen är det icke något underligt,
att han här uttalar sin fruktan. Han förklarade vidare, att
detta ämbetsverk skulle lefva på näringslifvet och det skulle
vara liksom en polyp, som skulle växa in och förtränga näringslifvets
intressen. Det skulle vidare bli ett politiskt ämbetsverk,
yttrade han. Detta senare påstående visar egentligen, att herr
Sommelius icke har klart för sig, hvad utskottet föreslår i den
nu föreliggande frågan. Jag anser nu för min del, att detta omdöme
hade varit fullt obefogad!, redan om utskottet tillstyrkt
Kungl. Majds förslag oförändradt, men nu har ju utskottet* bemödat
sig om att gifva detta ämbetsverk eu så i alla afseenden
själfständig ställning, som hvarje annat statens ämbetsverk har.
Detta ämbetsverk, socialstyrelsen, blir icke mera beroende af
Kungl. Majds regering eller af vederbörande minister än hvilket
annat centralt ämbetsverk som helst. Jag skulle vilja tillägga,

Ang. anslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
i Forts.)

Nr 40. 20

Onsdagen den 8 maj.

Ang. anslag att om man för ut tankegången tillräckligt långt, skulle man kunna
tiU ett säga, att detta ämbetsverk får en större sjelfständighet gentemot
ämbetsverk Kungl. Ma.jtts regering än hvad åtskilliga af de gamla ärnbetsfdr
sociala verken ha. Det är åtskilliga af dessa gamla ämbetsverk, som
ärenden, ha afsättliga chefer, de äro så kallade förtroendemän och kunna
(Forts.) afsättas när som helst af Kungl. Maj:ts regering, men detta ämbetsverk,
hvarom nu är fråga, får en oafsättlig chef, hvilken
följaktligen icke skall vara i den beroende ställning, som cheferna
i vissa öfriga verk intaga. Här finnas nog politiserande ämbetsverk,
herr Sommelius, och jag kanske får anledning att i dag
peka på ett sådant ämbetsverk, som redan med sin nuvarande
ställning mycket väl kan tillåta sig att drifva eu fullkomligt
organiserad propaganda gentemot Kungl. Maj:ts regering och af
densamma framlagda förslag. Jag antager, att det är icke alldeles
uteslutet, att till och med herr Sommelius har rönt påverkan
af just den verksamhet, som bedrifvits af män från det
ämbetsverk jag åsyftar, men jag skall nu icke ingå på den saken.

Jag skalf nu försöka belysa den frågan, huruvida denna
socialstyrelse kan lända till nytta för vårt näringslif eller icke.
Här har från alla håll erkänts, och det var ju äfven själfva utgångspunkten
i hvad herr Lithander här yttrade och hvad han
äfven till sist framhöll, nämligen att kommerskollegium ej kunnat
helt fylla sin uppgift såsom ett organ för näringspolitiken.
Så folio herr Lithanders ord, eller åtminstone var meningen sådan.
Ja, mina herrar, hvarför har icke kommerskollegium kunnat
fylla denna uppgift? Jo, detta beror för det första därpå,
att kommerskollegium är ett kollegialt ämbetsverk och följaktligen
arbetar med en utomordentligt tung apparat, och vidare
därpå, att i detta ämbetsverk sammanförts eu sådan ofantlig
mängd af ärenden, att deras handläggning öfverstiger mänsklig förmåga;
det måste verkligen öfverstiga ämbetsverkets förmåga att
kunna med tillräcklig insikt och omsorgsfullhet handlägga alla
dessa ärenden. Vi böra betänka, mina herrar, att från och med
nyåret kommer kommerskollegii näringspolitiska afdelning att
realiter bestå af fem byråer. "Detta är nu hälften af kommerskollegium;
den andra hälften skulle brytas ut och bilda socialstyrelsen.
Nu säger väl ändå sunda förnuftet, att här föreligger
eu arbetsbörda, som är så ofantligt stor, att det icke ligger inom
möjlighetens område, att ämbetsverket skall kunna fylla alla de
uppgifter, som påläggas detsamma, åtminstone fylla dem på ett
sådant sätt, som är önskligt ur näringslifvets synpunkt. Herr
Lithander sökte här bagatellisera hvad som anföres ä sidan 3 i utskottsbetänkandet
om det antal ärenden, som afgjorts inom den
arbetsstatistika afdelningen, och han sade, att öfver 25,000 af
dessa ärenden varit mindre ärenden. Ja, låt vara att en del af
dem icke äro stora, utan att det där kanske blott gällt t. ex. utsändandet
af skrifvelser eller dylikt, allt sådant tar dock sin tid.

■21 Nr 40.

Onsdagen den 8 maj.

Det är i alla fall 2,055 ordinära ärenden och 513 större ärenden
som handlagts under året.

Vi skola komma ihåg, att vid sidan om själfva det näringspolitiska
arbetet skola kommerskollegii chef och ledamöter sätta
sig in i alla dessa tusenden olika ärenden, Indika ju skola föredragas
kollegialt, d. v. s. såväl chefen som kommerseråden måste
ha studerat dem, om de skola kunna handläggas med någon omsikt.
Det gränsar enligt min uppfattning till det omöjliga, att en
människa skall kunna med omsikt handlägga och besluta i så
många tusenden ordinära och så många större ärenden under ett
år. Hela verket hotar att blifva en enda stor roterande papperskvarn,
och den ledande uppgift inom näringsförvaltningen,
som skulle tillkomma kommerskollegium, måste på det sättet
blifva skjuten åt sidan för detta, om jag så får kalla det, rena
grofarbete att sitta och handlägga en massa skrivelser och dylikt,
som förekommer inom ämbetsverket. Jag för min del vågar
alldeles bestämdt påstå, att jag i detta fall dömer med lika vänligt
sinnelag mot näringarna som någonsin herr Lithander eller
någon annan, som här står upp och söker göra sig till målsman
särskilt för näringslivets intressen. Med hvad rätt uppträda för
resten herrar Lithander och Sommelius såsom de där i denna
fråga företrädesvis föra näringslivets talan? Efter den förberedande
behandling, som denna fråga fått, hafveri I ingen rätt att
komma med det påståendet, att näringslivets män stå samlade
bakom den uppfattning, som 1 själfva hylien. Det räcker härmed
att peka på dem, som suttit i utskottet och på hela den rad
af framskjutna näringsidkare, som bildat kommittén. Jag kan
nämna, att i utskottet hade Andra kammarens höger insatt en
näringsidkare, hvilken, när han bestämde sin ståndpunkt till frågan,
höll ett anförande, som enlig! min uppfattning vittnade om
bra mycket större och vidare syn och om mera verkligt praktiskt
sinne för dessa spörsmål, än hvad fallet var med de anföranden,
som herrar Lithander och Sommelius här kommit med. Näringslivets
män stå visst icke allmänt bakom dem och deras uttalanden.
Det skulle ju kunna vara så, att några grosshandlare äro
rädda för denna sak, men arbetsgifvarne i allmänhet och flera
af deras organisationer ha ställt sig bakom detta förslag. Framförallt
har en grupp af näringsidkare, en grupp, som kanske
herrar Lithander och Sommelius icke ha några känslor för, men
som ändå här i Riksdagen bör få sina synpunkter framförda,
nämligen den stora handtverkarekåren, stått såsom en man bakom
det förslag, som här är framställdt. Ordföranden i handtverksorganisationen,
konsul Ljunggren, har senast i dagens nummer
af Svenska Dagbladet skrifvit en uppsats i den föreliggande frågan,
hvarur jag ber att få uppläsa några rader. Hvad lian säger
kan ju väga något litet vid sidan af hvad herr Lithander här
sagt. Handtverksorganisationens ordförande skifver sålunda

Ang. anslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

Nr 40. 22

Ang. anslog
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden
(Forts.)

Onsdagen den 8 maj.

bland annat: »Det är själffallet, att med den nuvarande utvecklingens
hastiga tempo det lätt kan hända, att förslag, som nu
befinnes vara i full öfverensstämmelse med tidens kraf, kan i en
framtid i flera hänseenden tarfva fullständigande. Skulle därför
det goda få sättas undan för det bästa? Skulle det ha varit
klokt, att låta frågan rörande organiserandet af socialförvaltningen
ligga kvar hos kommittéerna, till dess de medhunnit att
färdigställa hela det vidlyftiga förslaget rörande näringsförvaltningen?
Förvisso icke. Med ett sådant arbetssätt skulle det
också gifvetvis dröjt alltför länge med både det ena och det
andra efterlängtade organisationsförslaget, och man skulle med
skäl kunna åberopa ordspråket: »medan gräset växer, dör kon».
Nej, då synes det vara bättre att gå tillväga, som man nu gjort.
Nu må den i praktiken vunna erfarenheten rörande nödvändiga
justeringar inom socialstyrelsen föranleda Kung!. Maj:ts vidare
åtgärder, allt efter behof. Men så är det en ytterligare sak att
beakta. Det har nämligen anförts, att det hade varit riktigast,
att Riksdagen beredts tillfälle att pröfva departementalreformen
i ett sammanhang, hvadan den skedda utbrytningen af socialstyrelsen
vore att anse såsom ett föregripande af blifvande
åtgärder. Gentemot detta kan det faktum anföras, att med organiserandet
af den »interimistiska» socialstyrelsen blifva de
båda kommittéerna i tillfälle att mera än annars koncentrera
sig på andra föreliggande arbetsuppgifter och därmed tidigare
blifva färdiga med uppdragen.» Han sammanfattar sitt omdöme
i den föreliggande frågan i följande ord, med hvilka han motiverar,
hvarför han skrifvit denna uppsats: »Hvarför detta inlägg
i frågan om organiserandet af statens närings- och socialförvaltning
blifvit gjordt, har sin orsak i det förhållandet, att talet om
ett föregripande af det slutliga förslaget till organisation af vissa
delar af statsförvaltningen lätt kan föranleda att äfven andra
viktiga organisationsdetaljer än den ifrågasatta socialstyrelsen få
anstå, och att sålunda bland annat uppfyllandet af handtverkarnas
önskemål rörande vissa nödvändiga och gagneliga förvaltningsåtgärder
tyvärr kunna komma att undanskjutas, för att kanske
först afgöras i sammanhang med den stora departementalreformen,
som ju, såsom ofvan nämnts, ej kan slutligen genomföras
förr än tidigast vid 1915 års riksdag.»

Jag ber herrarna om ursäkt för, att jag tröttar med ett referat
af detta, ty det är ju kanske icke roligt att höra en tidningsartikel
uppläsas, hvilken man själf förut läst. Jag har emellertid
velat anföra detta för att visa, att det icke är befogadt,
då herrar Lithander och Sommelius vilja framställa sig som de
enda representanter, som ha ögonen öppna för näringslifvets intressen.
Det är så ofantligt många andra, som yttrat sig i denna
fråga och som stå på helt andra linjer, och dessa inse, att först
när man delat upp kommerskollegium så, att man tagit de sociala

23 Nr 40.

Onsdagen den S maj.

ärendena för sig och förlagt dem till en särskild styrelse, först
då blir det ruin för att få en ordentlig handläggning inom kommerskollegium
af näringslifvets intressen.

Jag skall nu sluta med att säga bara ett par ord om den
ekonomiska sidan af denna sak. Herr Sommelius sade, att detta
verk kommer att tynga näringslifvet. Jag skall be herr Sommelius
närmare utveckla, hvad han menar därmed, men för att jag
skall slippa att sedan stå upp efter honom för att bemöta honom,
skall jag bo att redan på förhand angifva, hur orimligt ett. sådant
påstående är. Nu i år beräknas, att kommerskoliegii arbetsstatistiska
afdelning i sin helhet drager en kostnad af 146,000
kronor. Enligt det föreliggande ut skottsförslaget skulle socialstyrelsen
i sin helhet under de närmaste åren komma att kosta
170,900 kronor om året, d. v. s. det blefve eu ökning af 24,900
kronor. Men i verkligheten är det en ökning, som icke kommer
på socialstyrelsens konto, utan som kommer oberoende af denna
fråga, beroende på den nya arbetarskyddslagen. Denna kommer
att kräfva en särskild chefsmyndighet för yrkesinspektionen.
Såsom den organisationen är tänkt och i hufvudsak bifallen i
utskottsbetänkandet här, skulle den ensam kosta 25,100 kronor
om året. Det är sålunda på det sättet, vill jag säga herr Sommelius,
att om herr Sommelius lyckas få det därhän, att kommerskoliegii.
arbetsstatistiska afdelning kostar 146,000 kronor om
året, men herrarne om en tid skulle bifalla förslaget om arbetarskyddslag
och således bli tvungna att inrätta en chefsmyndighet
för yrkesinspektion, så få vi förvaltningskostnader för den till
ett belopp af öfver 25,000 kronor, och detta vare sig den blir
fristående eller lägges under kommerskollegium eller ingår i
socialstyrelsen. Det kommer icke att utgå ett öre mera, om
kammaren bifaller detta förslag, än om herrarne afslå detsamma
och bibehålla kommerskollegium vid hvad det är och om någon
tid inrätta en chefsmyndighet för yrkesinspektionen. Äfven de
ekonomiska betänkligheterna äro sålunda ogrundade.

För öfrig! vill jag säga, att enligt det förslag om yrkesinspektionens
omorganisation, som föreligger till behandling af första
särskilda utskottet, det blir eu höjning af närmare 100,000 kronor
på en enda gång. Jag har icke hört, att herr Sommelius
gjort någon invändning mot den kolossala ökning, som skulle
ske för yrkesinspektionen, under det att han här talat om att
socialstyrelsen skall lefva på näringslifvet, då det faktiskt icke
skulle bli ett öres ökade utgifter för densamma.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hildebrand: Herr talman, mina herrar! Att säga,

att herrar Lithander och Sommelius ha ådragit sig herr Rydéns
stora onåd för att de vågat opponera sig mot ifrågavarande för -

än^. anslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

Nr 40. 24

Onsdagen den 8 maj.

Ang. an*log slag och utskottsbetänkande, det vore en skönmålning. I början
centralt ^ ^en Ry^ns anförande var det ett mullrande och blixtrande
ämbetsverk talarstolen, så att det tycktes vara meningen att totalt

för sociala förinta dessa båda herrar. Jag tror, att hvad den siste talaren

ärenden, säde skulle kunna sammanfattas i ungefär följande ordalag.----

(Forts.) jag beklagar, att jag kanske icke kan lägga den starka tonvikt
på ett par ord, som jag borde lägga. — — Jag vill sålunda
sammanfatta hvad han sade på följande sätt: Här har jag varit

sakkunnig: regeringen har haft den goda smaken att utse mig
till sakkunnig; här är jag inne i frågan; här är det riktigt hvad
jag säger och tycker; den som tycker eller säger något annat
är en ovanligt stor dumbom. Då jag finner, att efter hela detta
oväder herrar Lithander och Sommelius fortfarande existera icke
bara på. jorden utan äfven i kammaren, vill jag ställa mig på
deras sida, äfven om jag därigenom ådrager mig herr Rydéns
allra största onåd.

Man har ibland en känsla af, att mycken och oförtjänt godhet
kommer på oriktig plats. Det synes mig vara i högsta grad
fallet i fråga om socialstyrelsen. Ett beskedligare och ytligare
utskottsbetänkande från ett särskild! utskott tror jag, att man
får leta efter. Att en del saker tagas summariskt i Riksdagens
sista stund och inom tillfälliga utskott, det är man van vid, men
att ändå ett utskott så pass litet försökt att tränga in i saken
och öfva kritik, när det är ett särskilt utskott, som här skett,
det synes mig ganska anmärkningsvärd!.

Först ber jag, innan jag ingår vidare i någon kritik, att få
betona, att det förefaller mig vara alldeles klart, att det är ett
behof af att s. k. sociala ärenden och regeringsärenden sammanföras
mera än förut. Jag känner för egen del icke något tvifvel
om, att detta är lämpligt. Jag skulle därför kunna instämma
helt och fullt i ett och annat, som herr statsrådet och chefen
för civildepartementet i den vägen påpekat i propositionen om
socialstyrelsen. Frågan synes mig därför icke vara den, om ett
sådant sammanförande skall ske, utan endast när det skall ske
och hur det skall ske. Men redan detta är en stor ändring i
frågeställningen, sä stor att jag åtminstone nödgas sluta med
ett afslagsyrkande på det förslag som nu är framlagdt.

Först och främst är frågan den, hur detta ärende blifvit
beredt. Har det nedlagts tillräckligt objektiv kritik på det en
gång utarbetade förslaget? Kunna Riksdagen och dess ledamöter
anse, att det finnes en garanti därvidlag? Ja, ser man på gången
af det hela, ser det rätt imponerande ut. Här ha först
departementalkommitterade och kommerskollegiikommittén kommit
med ett gemensamt förslag, sedan har på civilministerns
förslag Kungl. Maj:t öfverlämnat till honom att tillkalla eu sakkunnig
person, som järnte ett par medarbetare skulle ölverarbeta
och granska detta förslag. Kommerskollegium har jämte andra

25 Nr 40

Onsdagen den S maj.

ämbetsverk afgifvit utlåtande, hvari kommerskollegium varmt
tillstyrker förslaget. Och sedan har herr statsrådet uttalat sig
i propositionen. Men uppfattningen af att det här varit en
verkligt kritisk granskning minskas i någon mån, när man tänker
sig mera in i, hur det gått till. Här torde det väl vara så,
att den arbetsstatistiska afdelningens i kommerskollegium synnerligen
duglige och energiske chef har till stor del utformat
de båda kommittéernas förslag. När sedan Kungl. Maj:t uppdrog
åt herr statsrådet och chefen för civildepartementet att tillkalla
en person att öfverarbeta förslaget, var det samma energiske
chef för den arbetsstatistiska afdelningen, som tillkallades.
När sedan kommerskollegium skulle gifva utlåtande i saken,
torde denne energiske chef för den arbetsstatistiska afdelningen
hafva haft eu god del i detta förordande utlåtande, och det torde
icke vara för djärft att antaga, att äfven vid utarbetandet af
Kungl. Maj:ts proposition denne energiske chef för den arbetsstatistiska
afdelningen tillkallats och varit behjälplig. När det
torde förhålla sig på detta sätt, har man svårt att tillmäta denna
granskning af olika personer, tillkallade såsom sakkunnige eller
pa annat sätt, den vikt och betydelse, som man eljest skulle
kunna tillmäta densamma. Vidare ha statistiska centralbyrån,
försäkringsinspektionen och ålderdomsförsäkringskommittén hörts.
Hvarför icke äfven fattigvårdskommittén hörts, det torde höra
till en af dessa underligheter i svensk statsförvaltning, hvarpå
det är svårt att finna något svar. Hvarför icke riksförsäkringsanstalten
blifvit hörd, synes däremot tämligen genomskinligt.
Man torde hafva väntat att få ett afstyrkande utlåtande; och
det passade naturligtvis icke i stycket såsom det hela i fråga
om beredningen blifvit lagdt. Riksförsäkringsanstalten var dock
nog illasinnad att gå in till Konungen med ett utlåtande i ämnet,
användande sig af den rätt, som hvarje enskild man och ämbetsverk
har att gå till Konungen med framställningar. Och de
herrar, som läst detta utlåtande, ha funnit, att det är ganska
kritiskt mot hela förslaget för att använda ett lindrigt uttryck.
Länsstyrelserna ha icke blifvit hörda, och de ha dock att handlägga
en del ärenden som sedan skola komma att behandlas af
socialstyrelsen. Men hvarför skulle också länsstyrelserna höras,
när ett sådant hörande skulle ha omintetgjort förslagets framläggande
för innevarande Riksdag, och när det tydligen varit eu
oerhörd brådska; allt har gått på fyra månader. Man måste
dock undra, hvarför det varit så brådtom.

Här har framhållits, att en del af arbetsstatistiska afdelningens
personal bör sättas på ordinarie stat och få löneförbättring.
Detta tror jag är alldeles riktigt. Denna afdelning har nedlagt
ett mycket stort arbete inom vår förvaltning och de, som arbeta
där, böra vara förtjänta af att komma på ordinarie stat och få

Ang. anslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

Nr 40. -i»

Ang. anslog
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

Onsdagen den 8 maj.

sina löner förbättrade. Men det borde kunna ske. utan att man
upprättar ett nytt centralt ämbetsverk.

Sedan har det talats om, att kommerskollegium bör omorganiseras,
och det är fullkomligt riktigt. Frågan år emellertid
icke, om kommerskollegium skall omorganiseras, utan endast om
det skall ske i samband med öfriga centrala förvaltningsreformer
eller om det skall ske alldeles fristående. Här kan hastigheten
i beredningen förklara, att man kommit med en del bisarrerier
i det hela. Jag vill icke lägga större vikt vid detta utan endast
laga med det såsom exempel. Här finner man i Kungl. Majds
proposition, att arbetsstatistiska afdelningens tjänstemän äro alldeles
märkvärdiga människor. De äro »tjänstemän med nationalekonomisk,
statsvetenskaplig, statistisk, historisk, matematisk
(»försäkringsteknisk»), juridisk och ingeniörsteknisk utbildning».
Jag antar, att herr statsrådet och chefen för civildepartementet
och den person, som författat propositionen, icke mena, att hvarje
enskild tjänsteman skall hafva denna utbildning, men det intryck,
som man får, är i hvarje fall, att samtliga tjänstemännen
äro så oerhördt väl kvalificerade för detta ämbetsverk.

En annan punkt, som kan förklaras af brådskan, är, att herr
statsrådet uttalat sig på följande sätt: »Enligt min mening är

detta förslags genomförande redan nu eu viktig förutsättning för,
att chefen för civildepartementet skall kunna på ett tillfredsställande
sätt fylla de kraf, som ställas på honom såsom chef för
de, om jag så får uttrycka mig, till ett sammanförda inrikes-,
kommunikations- och socialdepartementen». Nu är det rätt ledsamt,
att utskottet vidtagit några ändringar, som utskära den
största och intimaste förbindelsen mellan den eventuellt blifvande
socialstyrelsen och civildepartementet, så att det synes därför
se rätt mörkt ut med herr statsrådets uppfattning, hur han skall
gå i land med saken, äfven om socialstyrelsen skulle komma till
stånd. Nu får man ju hoppas, att herr statsrådet underskattat
sin egen förmåga, och det tror jag också, att han gjort. Hvad
jag skulle vilja framhålla är endast, att det synes mig i öfverensstämmelse
med utgångspunkten för hans uttalande om indragande
under civildepartementet af nya ärenden, att det fatt anstå
till dess de viktiga ärendesgrupper kunnat afföras från civildepartementet.
som därifrån en gång skola afföras. Ett blifvande
förslag till departementalreform kommer att innebära, att kommunikationsväsendet
öfverföres till ett särskild!, nytt departement.
Därmed skulle civilministerns och civildepartementets arbetsbörda
minskas, och i sammanhang därmed vore det helt naturligt,
att man till departementet öfverförde nya grupper af ärenden.
Departementalkommitterade och kommerskollegiikommittén
ha också gemensamt uttalat att det i sammanhang med kommunikationsfrågornas
afförande från civildepartementet borde upprättas
en socialstyrelse.

27

Nr 40.

Onsdagen den 8 maj.

1 betänkandet på sidan 151 står det särskild!: »Genom kommunikationsväsendets
utbrytande ur civildepartementet, på sätt
departementalkommitterade föreslå, och förläggande till ett särskilt
kommunikationsdepartement, bör det blifva möjligt för
civildepartementet att uti en särskild afdelning mottaga hela den
sociala förvaltningsgruppens mångahanda och viktiga ärenden».
Nu innebär ju den kungl. propositionen icke, att socialstyrelsen
skulle blifva en afdelning inom departementet utan ett med departementet
intimt samverkande centralt verk. Men skillnaden
kan ju i detta fall icke blifva så afsevärd. Hufvudsaken är, att
dessa kommitterade tänkt sig, att samtidigt med att kommunikationsärendena
afföras från civildepartementet skulle flera sociala
ärenden ditföras. Så har emellertid icke blifvit, utan nu skulle
till civildepartementet, trots det att herr statsrådet klagar öfver
den stora arbetsbördan, föras nya grupper af ärenden, under det
att en del af departementets nuvarande ärenden skulle föras
därifrån. Sedan har som anledning till, att en socialstyrelse
redan nu skulle behöfva upprättas, anförts, såsom redan antydts,
att kommerskollegium behöfde omorganiseras: det skulle vara
svål! för chefen och kommerseråden att behandla ärendena från
de två olika afdelningarna och det skulle lätt kunna uppstå slitningar
mellan dessa afdelningar. Nog förefaller det mig emellertid,
som om ett par års anstånd med denna ombildning skulle
kunna försvaras, om detta påkräfdes af andra skäl, och det synes
mig vara så oerhördt tydligt, att sådana andra skäl verkligen
föreligga. Ser man på hvad socialstyrelsen skulle få att göra,
så tror jag, att man icke kan dölja för sig, att omfånget för dess
verksamhet är i närvarande stund synnerligen oklart. Det är
knappast möjligt att uppdraga ens konturerna, och man får i
inånga fall nöja sig med gissningar, huru det hela skall slå ut.
Vi ha ju nu eu hd del kommittéer, som arbeta; innan deras
arbeten äro färdiga och deras arbeten framlämnade, vet man
icke, huru mycket som skall gå till socialstyrelsen. En lagfaren
ledamot skulle införlifvas med styrelsen, men om det vore meningen
att, när alla dessa kommittéer slutfört sina arbeten, socialstyrelsen
ensam med tillhjälp af denne lagfarne ledamot sedan
skulle utarbeta lagförslag och lian kanske också skulle hjälpa
till med andra förslag, då måste arbetsbördan växa honom öfver
hufvudet, och då räcker det icke med en ledamot, utan då finge
med socialstyrelsen nog införlifvas flera lagfarne män. Detta är
bara eu punkt, som bevisar, att man bra litet kan öfverblicka,
i hvad mån socialstyrelsen kan komma att svälla ut öfver hvad
som nu angifves.

Ser man i den kungl. propositionen, hvad de olika byråerna
skulle ha att göra, så finner man att där talas om bostadsfrågan;
denna ligger under behandling af kommitterade. Man finner
också arbetsaftalsfrågan; den frågan blir naturligtvis föremål

Ang. anslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

Nr 40. 2K

Ang. andag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

Onsdagen den 8 maj.

för statsmakternas pröfning. Man finner socialförsäkringsärenden,
den stora grupp, kanske den största af de grupper, soin
skulle hänföras till tredje byrån, utan att man gjort klart för
sig, hvilka försäkringsärenden skulle anses för sociala. Det har
af bland andra försäkringsinspektionen starkt betonats, att någon
gräns mellan sociala ärenden och försäkringsärenden icke på
något sätt uppdragits. Sedan har man allmänna fattigvårdsärenden,
men de allmänna fattigvårdsfrågorna utredas för närvarande
af en kommitté, och man vet icke alls, huru härmed kan komma
att ställa sig. Nu kan det vara mycket möjligt, att när ålderdomspensioneringsförslaget
framlägges det visar sig, att den personal,
som kan behöfvas för att behandla dessa frågor, måhända
kan bli ett par gånger så stor som hela socialstyrelsens personal.
Man vet icke så noga, därest man nu skulle upprätta denna
socialstyrelse, om det skall bli ett nytt centralt försäkringsverk,
samarbetande med socialstyrelsen, eller om det skall bli ett verk
med två afdelningar, med tillfälle till samma slitningar som nu
inom kommerskollegium, eller om det skall bli ett nytt verk, så
stort att socialstyrelsen rent af går upp däri och det hela går
in som en afdelning i civildepartementet. Här är sålunda ett
stort område, där man icke har den minsta verkliga kunskap
om, hvilken omfattning socialstyrelsen skulle få. Det heter visserligen,
att socialstyrelsen kan utvidgas med nya byråer och
ny personal. Ja, naturligtvis kan den det. Det heter också,
att sjukkassepersonalen i socialstyrelsen skulle, därest det visade
sig nödvändigt, kunna bortflyttas till ett annat håll, där
den bättre lämpade sig, och man måste ju erkänna, att statsmakterna
kunna göra sådana omflyttningar. Det står i statsmakternas
makt att ena riksdagen sammanslå alla möjliga verk och
spränga sönder sammanslagningen nästa riksdag, att bilda en
centralstyrelse i år och att två år därefter spränga den för att
föra fram andra frågor, att om fyra år föra in — om socialstyrelsen
då finnes — denna såsom en afdelning under civildepartementet.
Allt detta kan naturligtvis statsmakterna göra.
Det förefaller bara, att det vore oändligt opraktiskt att hålla på
med sådana rena organisationsexperiment i en så viktig fråga
som den föreliggande. Nog synes det vara mycket förnuftigare
och bättre ur alla möjliga synpunkter, om man väntade, till dess
ålderdomspensioneringskommittén, till dess fattigvårdskommittén,
eventuellt den lilla bostadskommittén vore färdiga med sina förslag;
då först kunde man öfverblicka hvad som fordras inom
den centrala förvaltningen för dessa stora grenar, då kunde förslag
om sammanförandet af sociala regeringsärenden baseras på
en mycket fastare grund än för närvarande, då vet man hvad
man skall hålla sig till. Det vet man absolut icke nu, utan nu
gäller det ett steg i det okända.

Här har rätt länge talats om och anmärkts, att den före -

29 Nr +0.

Onsdagen den 8 maj.

gående tiden skulle utmärkts af brist på planmässighet. Jag
undrar om herrarne kunna anse, att upprättandet af eu socialstyrelse
med så lösliga konturer, som här är föreslaget, skulle
kunna anses vara ett bevis på eu verklig planmässighet. Jag
anser detta så mycket mindre, som man icke har någon öfverblick
öfver kostnaderna för socialstyrelsen. Det är nämligen en
liten punkt i propositionen på sid. 162, där det heter:

»Uppmärksammas bör, att här icke upptagits kostnaderna
för lokaler, skrifmaterialier och expenser, ved m. m., för tryckning,
för rese- och traktamentsersättningar etc., enär socialstyrelsens
kostnader af nu berörda slag, liksom öfriga till civildepartementet
hörande ämbetsverks, torde böra bestridas af anslagen
under sjette hufvudtiteln för dessa ändamål.»

Sålunda finner man icke på något håll ett försök till sammanfattande
kostnadsberäkningar rörande socialstyrelsen. Det
är endast lönestaten som man här får reda på, allt det andra
skulle komma som en gåfva till Riksdagen och statsrevisionen,
och man får då se huru stora merkostnaderna blifva utöfver
den lönestat, som framlagts. När man då har tämligen klart
för sig, att centralstyrelsen, äfven om ett eller annat ärende kan
föras bort, kommer att växa, när kommittéerna blifva färdiga
med sina arbeten, då synes det mig, att intrycket af konturlöshet
och ytlighet i behandlingssättet af förslaget framträder ännu
bjärtare och ännu starkare.

Under hänvisning till hvad jag här framhållit anhåller jag,
herr talman, att få förena mig i herr Lithanders yrkande på
afslag.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Schotte:
Herr talman, mina herrar! Jag skall här söka att bemöta nagla
af de erinringar, som gjorts mot det föreliggande förslaget, i
den mån sådana erinringar icke förut bemötts.

Den föregående ärade talaren syntes fästa särskild vikt på,
att han icke kunnat få klart för sig det föreslagna verkets hufvudsakliga
verksamhet, att man därvid, som han sade, endast
hade att hålla sig till gissningar, och således icke heller kunde
veta, huru detta verk i framtiden skulle växa ut. Klart är väl
dock, att, om man går igenom de uppgifter, som i propositionen
äro omförmälda att nu tilläggas ifrågavarande verk, man bör få
en tillräcklig inblick i socialstyrelsens verksamhet. De äro också
så omfattande och så betydelsefulla, dessa uppgifter, att de med allt
skål kräfva behandling och beredning af ett särskildt verk. Det
är icke heller så, att någon enda tjänsteman här medtagits utöfver
hvad det nuvarande bebofvet kräfver. Man har begränsat
deras antal uteslutande till den organisation och de uppgifter,
som socialstyrelsen enligt förslaget redan från början skulle få.
Att man, då det gäller en sådan ny organisation, äfven omför -

Anq. amlaq
till ett
centralt
ii »tbet »ver k
f/ir sociala
ärenden.

I Forts.)

Nr 40. 30

Onsdagen den S maj.

Ant), anslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

miller, hvilka ytterligare uppgifter, som tänkas möjliga att förlägga
till verket, har blott skett för att gifva Riksdagen någon
inblick i, huru man i framtiden, den må bli kortare eller längre,
skulle kunna tänka sig förläggningen af åtskilliga förväntade nya
sociala uppgifter. Det torde väl vara en riktig åtgärd, att man
på detta sätt låter Riksdagen veta, huru ett dylikt verk i framtiden
möjligen koinme att se ut. När en sådan ny social fråga
blir aktuell, ankommer det ju på Riksdagen att i hvarje särskilt
fall besluta om arbetspersonal och den organisation, som kräfves
för dess administrerande. Det skulle vara alldeles omöjligt att
komma till någon som helst organisation af ett verk, om man
skulle vänta, till dess alla förväntade uppgifter föreläge färdiga.
Man säger, att det är åtskilliga kommittéer, som hålla på med
sina arbeten: låt oss afvakta dessas arbeten. Ja, men det är
emellertid så, att det är icke blott de uppgifter, som kommittéerna
syssla med, hvilka kunna komma till; nya yppgifter framstå
dagligen; det kommer oupphörligt att resas spörsmål på det
sociala området, som behöfva utredas. Skall man då, i är sådana
spörsmål trängta till lösning, hänvisa dem till kommittéer och
säga: låt oss vänta, tills dessa nya kommittéer fullgjort sina arbeten;
då få vi se hvad som behöfves och låt oss sedan lämpa
organisationen därefter? Det är enligt min uppfattning ett
orimligt resonemang att undanskjuta tillkomsten af ett nytt verk,
behöfligt för nu redan föreliggande, utredda och klara uppgifter,
därför att framdeles nya kunna tänkas oupphörligt komma till.
Man måste organisera förvaltningen och verken efter nu föreliggande
uppgifter; allt eftersom nya uppgifter komma till, får
man se till, hvad som ytterligare behöfver göras. Jag kan icke
föreställa mig, att Kungl. Maj:t och Riksdagen skulle gå in på
det recept, som herr Hildebrand ställde i utsikt, då han sade,
att man det ena året kunde införa en organisation, ett annat
år taga bort den och på detta sätt hälla på i en ständig ringdans.
Jag föreställer mig, att statsmakterna nog ha bättre förstånd
och uppfattning rörande dessa förhållanden, så att de fullfölja
den eu gång inslagna vägen, därest icke nya omständigheter
inträffa, som i ett eller annat afseende påkalla afvikelser.

Här är verkligen fråga om att få en planmässig förvaltning
till stånd och visst icke, såsom herr Hildebrands uppfattning
tycks vara, att organisera planlöst. Planmässigheten visar sig
först däri, att man ansett det nödvändigt att skilja på kommerskollegii
två uppgifter, som litet och i hvarje fall icke nödvändigt
sammanhöra med hvarandra, i två verk, det ena omfattande
näringsförvaltningen och det andra de sociala uppgifterna. Detta
är uppslaget och uppränningen till hela det förslag, som bär
föreligger. Planmässigheten visar sig också däri, att man vill
skapa ett sammanhållande verk, som kan öfverskåda och utreda
olika sociala frågor, och icke behöfva ha dessa frågor spridda

Onsdagen den 8 maj.

31 Nr 40.

öfver hela förvaltningen och under olika departement. Hvad
särskildt angår socialförsäkringsuppgifterna och ålderdomsförsäkringsförslaget,
hvilket herr Hildebrand antog kunna föranleda
antingen till inrättande af ett särskildt verk eller till att socialstyrelsen
skulle blifva många gånger större än man tänkt sig,
så beror här allt på, huru förslaget kommer att läggas. Tydligt
är, att den affärsdrifvande verksamhet, som staten på olika försäkringsområden
kan bedrifva, måste i regeln skötas från särskilda
anstalter. Men detta är en sak för sig. Det behöfs i
alla fall ett organ med ledande ställning med afseende å de med
dessa soeialförsäkringsfrågor icke sammanhängande sociala frågornas
behandling, utredning och lösning. Och det är ett sådant
verk man får i socialstyrelsen. Och man får ock med detta
verk den sammanhållning af de sociala försäkringsfrågorna, som
nu saknas.

Herr Hildebrand pekade också på några af de viktiga frågor,
som nu skulle tillkomma denna socialstyrelse, och för Indika
lian fann förslaget icke tillfyllest, i det att en jurist icke vore
tillräcklig, utan man behöfde flera. Ja, det är möjligt. Jag har
redan en gång förut sagt, att verket är organiseradt endast för
dess nuvarande arbetsuppgifter, det vill säga för de uppgifter,
som äro sammanförda i den kungl. propositionen, och där hafva
vi redan så stora frågor uppe, som de, hvilka äro påpekade på
sidan 101 i propositionen under rubriken »arbetarfrågor i allmänhet»
äfvensom under »öfriga sociala frågor. Då det är nödvändigt
att såsom underlag för dessa frågors behandling hafva
tillgång till eu grundlig och sakkunnig utredning, tror jag visst,
att personalen är tilltagen snarare för liten än för stor; men jag
vill dock uppmärksamma, att särskilda utskottet hyst tvifvel om,
huruvida juristen skulle få tillräckligt med arbete. En förtjänst
är väl i allt fall att från början taga till så liten personal som
möjligt.

Det är många af talarna, som klandrat »den stora brådska»,
med hvilken denna proposition framförts. Jag för min del har
mycket svårt att, oaktadt talarnas auktoritet på detta område,
tillerkänna den anmärkningen någon som helst betydelse. Det
är, såsom redan påpekats, två särskilda kommittéer, som dels
hvar för sig, dels gemensamt utarbetat detta förslag; sedermera
hafva tillkallats särskilda sakkunniga för att ytterligare granska
förslaget; af förslaget verkligen berörda myndigheters utlåtanden
hafva infordrats och slutligen har det skett eu omsorgsfull beredning
af ärendet inom departementet. Jag förstår icke limman
kan begära mera. Vid föregående tillfällen, då det varit
fråga om organisationer af nya verk, har man icke låtit ärendena
undergå en på långt när så genomgripande beredning och
pröfning som här. Hvilka yttranden från myndigheter infordrades
väl vid organiserandet af jordbruksdepartementet, landtbruks -

anslag
all ett
c en trall
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

Nr 40. 32

Onsdagen den 8 maj.

Ang. anslag styrelsen, riksförsäkringsanstalten, försäkringsinspektionen, postcentralt
sPar^an^en) kontrollstyrelsen o. s. v.? Det var ett fåtal i jämämbetsverlc
förelse med de yttranden, som här infordrats. Kommerskollegium
för sociala har ju dessutom, såsom plägat förekomma i en del fall, gifvit
ärenden, vissa privata organisationer tillfälle att yttra sig öfver förslaget.
(Forts.) Det har skett på det sätt, som vanligen brukar användas, nämligen
genom en kungörelse, i hvilken en viss kortare tid förelägges
för vederbörande att yttra sig. Jag tror icke, att man
vid upprättandet af andra centrala verk gått så långt, att man
lämnat tillfälle för enskilda korporationer och sammanslutningar,
om än så viktiga, att höras rörande en dylik organisation. Jag
kan till exempel icke minnas, att då kontrollstyrelsen upprättades,
man direkt hörde några af de näringsidkare, som däraf berördes,
det vill säga bränneri- eller bryggeriidkarna. Jag tror
ej heller att man på annat sätt gaf dem tillfälle att yttra sig.
Jag är för min del fullt på det klara med, att all den rimliga
kritik, som öfverhufvud kunnat vara att framställa mot förslaget,
fått tillräckligt göra sig gällande. Och jag tror icke heller,
att de enskilda korporationer — jag undrar förresten om det är
mer än Svenska arbetsgivareföreningen — som i sina yttranden
åberopat den korta tid, som stått dem til! buds för yttrandes
afgifvande, hafva haft något fog för denna framställning, då de
i allt fall afgifvit ganska ingående utlåtanden äfven rörande förhållanden,
som man knappast väntat berörda. Det kan naturligtvis
vara bekvämt, om man har tid till det, att så länge som
möjligt ligga på en remiss och utreda en fråga ur alla både möjliga
och omöjliga synpunkter. För mig har hufvudsaken varit
att komma till ett resultat och att icke lägga en utredd sak på
hyllan.

Jag skall icke här uppehålla mig vid tillkomsten af vissa
utlåtanden, i hvilka herr Hildebrand spårade en anda och en
själ. Det må ju vara honom förbehållet att i det fallet uttala
hvilka gissningar han kan finna befogade. Jag vill bara, hvad
kommerskollegii utlåtande angår, erinra om, att den person, som
herr Hildebrand utpekade, hvarken som föredragande eller eljest
utöfvat något inflytande vid kommerskollegii behandling af ärendet.
Att en enskild person kan utöfva inflytande öfver en annan,
må vara sant, och möjligt är, att något sådant inflytande
öfvats, det känner jag icke till, men vid föredragningen och behandlingen
af ärendet i kommerskollegium har den »utpekade»
icke varit närvarande. Utlåtandet af kollegiet är ock afgifvet
på dess ansvar.

Att icke riksförsäkringsanstaltens yttrande blifvit infordradt,
beror på, att förslaget icke i någon mån berör riksförsäkringsanstalten.
Hade däremot ett mera ingripande förslag enligt de
grunder, som departemental kommittén uppdragit, ifrågasatts, då
hade det till äfventyra varit påkalladt att infordra äfven riks -

Onsdagen den 8 maj. 33

försäkringsanstaltens utlåtande. N11 har det varit fullständigt
onödigt.

Det talas här så mycket om den stora departementalreformen.
Jag må saga, att jag gläder mig mycket åt det allmänna
intresse, med hvithet man omfattar densamma; men jag vill
också säga, att jag är öfvertygad om, att, då det förslaget en
gång framkommer, man i mångdubbelt mått skall få höra alla
de olika invändningar mot organisationen och dess många fel,
som här anförts. Departementalreformen är sannerligen icke eu
1 ef orm, som är sådan, att man utan vidare kan hoppas Riksdagen
säga. »ja, här ha vi den — nu ta vi den.» Min öfvcr''ygclse
är, att den kommer att få genomkämpa många svårigheter
och strider, innan den kan göra sig gällande, och man vet
icke, hurudant det förslag blir, som Riksdagen slutligen kommer
att antaga. Det må uppmärksammas, att reformen skulle omfatta
bland annat inrättandet af ett kommunikationsdepartement,
sammanslagning af de båda försvarsdepartementen — och det
förstå herrarne, hvilket genomgripande och högst betydelsefullt
iöi.-lag detta är, och hvilka invändningar sannolikt komma att
resa sig mot ett sådant förslag — huru nödvändigt det än torde
vala samt förändra sättet för föredragning och expediering
af Kungl. Maj:ts beslut och nuvarande Kungl. Maj:ts kanslis
ställning. Hade jag haft verklig förhoppning om att departementalkommitténs
förslag skulle kunna inom något af de allra
närmaste åren genomföras, då hade det till äfventyrs varit något
fog föi att lata det här förslaget anstå till dess och på eu gång
fatt verket intlyttadt direkt i departementet. Men då jag är
lifligt öfvertygad om att departementalkommitténs förslag i sina
väsentliga delar kommer att få kämpa en mycket hård och
kanske också lång strid, innan det blir omsatt i verkligheten,
och innan alla de linjer, som där dragas för den centrala statsförvaltningens
verksamhet, blifvit fastställda, så har det för mig
vant en bjudande nödvändighet, att försöka åstadkomma de organisatoriska
förändringar, som redan nu äro möjliga, och därigenom
tillförsäkra chefen för civildepartementet det stöd i de
många pågående och ytterligare förväntade .sociala utredningarna,
som han behöfver. Jag må i detta sammanhang säga, i anledning
af en anmärkning från en annan talare, att jag icke undrar
så mycket pa, att den föregående regeringen icke vågade sig på
^ framlägga förslag om inrättande af ett handelsdepartement,
da frågan därom redan var öfverlämnad åt särskilda kommitterade
för granskning. Möjligen skulle man kunnat under förra
penoden föreslå påkallad grundlagsändring, men det är ju alltid
ovisst, om Riksdagen skulle varit benägen att gå med på en
grundlagsändring, syftande till upprättande af ett handelsdepartement,
utan att Riksdagen visste, huru detta departement närmare
skulle komma att organiseras och se ut. Jag tror, att man
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 40. 3

Nr 40.

Ang. anslag
till ett
centralt
ämbetsverk
jör sociala
ärenden.
(Forts.)

Nr 40.

Ang. anslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala,
ärenden.
(Forts.)

34 Onsdagen den S maj.

varit tvungen att taga konsekvenserna af att man på eu gång
velat utreda såväl handelsdepartementet som andra reformer i
statsförvaltningen och att man därför också är tvungen att dröja
med framläggandet af det mycket önskliga handels- eller näringsdepartementet,
till dess de tillsatta kommitterade fullgjort sitt

arbete. . . ,

Så yttrade också någon, att den föreslagna socialstyrelsen
vore så »konturlös*. Man visste icke alls, hur formerna för dess
verksamhet skulle gestalta sig, och en ärad talare på malmöhusbänken
uppdrog en förskräcklig bild af detta centrala veik och
hur det som en polyp skulle komma att gripa in i hvarje annat
verks arbete. Detta är en skräckbild, som jag tror är fullkomligt
obefogad. Det är alldeles bestämdt angifvet, hvilka liutyudsakliga
uppgifter, som skola tillkomma det ifrågavarande veiket.
Det blir, efter utskottets förslag, i alla detaljer organiseradt såsom
de öfriga centrala verken, och jag vet icke, att man om dem
försport någon klagan öfver att de såsom polypei giipa in i
hvarandras verksamhetsområden och taga befattning med ärenden,
som de icke ha att göra med. Tvärtom har man försökt
att begränsa socialstyrelsens uppgifter så mycket som möjligt, och
särskildt med tanke på, att det var nödvändigt att icke utsläcka
dess verksamhet till områden, hvars sociala karaktär voie omtvistad,
har man i deri kungl. propositionen ansett sig höra lägga
det nya verkets uppgifter snäfvare ån man ursprungligen afsett.
Att det skall finnas ett visst samarbete mellan olika verk i frågor,
som hafva eu social innebörd, är väl ganska naturligt,
ehuruväl detta samarbete visst icke företagits i den omfattning,
som departementalkommitterade tänkt sig det för framtiden.
Denna sträf van till samarbete är återigen ett bevis, vågar jag
påstå, för att man vill hafva organisationen planmässig och
stark och vinna en förvaltning, där man verkligen i de olika
utlåtandena skall kunna få fram hvad som ur olika synpunkter
bör föreligga för att Kungl. Majits beslut i den ena eller andia
frågan må bli så välgrundad! som möjligt.

Det säges, att socialstyrelsen skulle komma att lefva pa
näringslifvet, och en föregående talare, också han från Skåne,
har velat påpeka, att socialstyrelsen skulle bli en dyrbar historia
för näringslifvet. Jag föreställer mig emellertid, att det icke
var kostnaderna för själfva verket, som herr Sommelius menade,
utan att han menade, att genom tillkomsten af socialstyrelsen
skulle alla möjliga sociala påfund komma upp och af Kungl.
Maj:t genomföras, och att detta skulle bli en belastning af näringarna.
Den risken blir hvarken större eller mindre genom tillkomsten
af socialstyrelsen. Det är ju i alla fall Riksdagen, som
har att bestämm?1, hvilka nya sociala vällärdsinrättningar, som
skola tillkomma och huru utgifterna för dem skola fördelas.

Jag skall också yttra ännu några få ord i anledning al

Xr 40.

Onsdagen den 8 maj. 35

några af de ändringar, som utskottet har gjort i Kung]. Maj:ts
förslag, ändringar, hvilka dock icke synas mig vara af någon
sådan betydelse, att de på minsta sätt kunna rubba förslagets
nytta. 0

Jag vill då först nämna, att när utskottet velat från socialstyrelsen
aflyfta den föredragning i statsrådsberedningen, som
vant ifrågasatt för detta verk, detta är eu åtgärd, som kan vara
möjlig. Genom det tillägg till civildepartementets amanuensanslag,
som Riksdagen nyligen beviljat, tror jag att det skall bli
»löjligt att, utan utökning af den ordinarie personalen i civildepartementet,
där mottaga den relativt ringa föredragning af regeringsärenden
i statsrådsberedningen, en föredragning som Kungl.
Magt tänkt sig skola kunna påläggas socialstyrelsen.

Med afseende på expedieringen af Kung], Maj:ts beslut har
kanske utskottet något missuppfattat Kungl. Maj:ts förslag, eller
också har detta kanske icke varit tillräckligt tydligt. Det har
aldrig varit fråga om en själfständig expediering från socialstyrelsen
af Kungl. Maj:ts beslut, af den art, som departementalkommittén
i sammanhang med sin reform i öfrig! ifrågasatt.
Ett sådant expeditionssätt kan icke genomföras, äfven om det
vore obestridligen lämpligt, annat än i samband med de angående
beredning och expediering af regeringsärenden utarbetade lagförslag,
som departementalkommitterade preliminärt utarbetat.
Jag har således blott afsett, att socialstyrelsen skulle få fullkomligt
samma ställning med afseende på regeringsärenden-; behandling,
som enligt gällande instruktioner tillkommer försäkringsinspektionen,
bankinspektionen och kontrollstyrelsen, hvilka
nu föredraga i statsrådsberedningen; och man skulle därigenom
hafva vunnit åtskillig erfarenhet för de af departementalkomrnittén
i detta afseende föreslagna ändringarna i nuvarande förhållanden.
Men vill man i detta hänseende iakttaga den större
försiktighet, som utskottet ansett vara önskvärd, skall jag gifvetvis
tillse, att socialstyrelsens ställning i det fallet blir fullständigt
lika med de äldre centrala verkens, och då närmast lika
med kommerskollegiums. All föredragning skulle då gifvetvis
ske från departementet, Kungl. Maj:t dock naturligtvis obetaget
att i särskilda större ärenden, hufvudsakligen lagförslag, förordna
särskild föredragande, såsom det sedan många år tillbaka
i dylika fall brukat ske.

Att utskottet ansett, att ledamoten för lagärenden bör sättas
allenast på förordnande, kan ju vara att anbefalla såsom en försiktighetsåtgärd.
Jag tror visserligen icke, att man behöfver
hysa någon tvekan om hans arbetsbörda, men däremot kan det
vara svårt att från början träffa lämpligaste personvalet för en
dylik kräfvande och betydelsefull uppgift. Därför kan det kanske
vara skäl i, att man har denna befattning endast på förordnande,

Ang. anslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden
(Forts.)

Nr 40.

Ang. avslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

;5fj Onsdagen den S maj.

till dess fullt lämplig person kan blifva funnen att bestrida den
som ordinarie.

Att utskottet nedsatt chefens aflöning, kom visserligen för
mig icke oväntadt. Jag tror dock, att arbetsbördan blir åt den
störa betydelse, att det vore önskvärdt, om utskottet kunnat tillmötesgå
Kungl. Maj:ts förslag, men då utskottet i alla fall har
i sitt utlåtande pekat på, att en framställning framdeles i detta
hänseende kan mötas med större tillmötesgående, har jag ingenting
att däremot erinra.

Jag skulle vilja säga några få ord med afseende å den ställning,
som en del försäkringstekniska myndigheter hafva intagit
till detta förslag. Det kan ju icke bli något ingående bemötande
af hvad de yttrat, och jag tror icke heller, att det behöfs
efter utskottets utlåtande. Jag vill då sia fast, att försäkringsinspektionens
och riksförsäkringsanstaltens ställning lämnas fullständigt
oberörda genom förslaget till socialstyrelsens inrättande,
och jag skall för min del icke underlåta att tillse, att sa iiealiteten
också måtte komma att förblifva, intill dess statsmakterna
därutinnan enats om en förändring. Att en utvidgning af riksförsäkringsanstaltens
ställning till någon sorts allmän social
myndighet eller ens till en allmän social försäkringsmyndighet
skulle vara en åtgärd, som vore att anbefalla, har jag för min
del icke funnit. Den har sin gifna lagbestämda uppgift, nämligen
på olycksfallsförsäkringsområdet, och denna uppgift kommer
säkerligen också med den nya under utredning varande och
snart förväntade lagstiftningen på olycksfallsförsäkringsområdet
att vidgas. Då blir tidpunkten att tillse, att olycksfallsstatistiken
blir väl reglerad, något som kanske till äfventyra icke i
alla delar nu är fallet. Jag ska^l också, så snart tillfälle därtill
yppar sig, inlägga allt intresse på att riksförsäkringsanstalten
snarast möjligt må komma på ordinarie stat. Jag vill slutligen
uttala den bestämda tillförsikten, att de ytterligare åtgärder på
socialförsäkringsområdet, som under närmaste åren komma att
föreligga, skola, under förtroendefullt samarbete mellan de olika
verk, som verkligen däraf beröras, kunna föras till en lycklig

lösning. ... . ,

Jag förstår ju väl, att man på ett och annat håll kan hysa
en viss betänksamhet mot att upprätta ett nytt ämbetsverk, och
äfven att organisationen i en eller annan del kan vara föremål
för kritik, men jag har just räknat med denna betänksamhet,
och därför med afseende å hela organisationen sökt iakttaga all
möjlig varsamhet, Till slut - man får ej heller ställa allt för
stora förhoppningar på att genom administrativa anordningar och
organisation, särskildt då, såsom hår år fallet, det mera år fiåga
om en omläggning än en nyskapning, vinna mark för de förbättrade
sociala förhållandena för hela befolkningen, hvilka ju
måste vara den moderna socialpolitikens viktigaste uppgift. Men

37

Nr 40.

Onsdagen deri 8 maj.

jag vågar hoppas och tro, att socialstyrelsen skall blifva ett led
i denna statsmakternas alltmera framträdande och alltmera uppskattade
verksamhet på olika sociala områden, ett led som ätsa
mycket viktigare för departementschefen att här hafva, som
han i öfrigt, såsom väl kändt, åt- öfverhopad med andra stora
och viktiga förvaltningsuppgifter. Och det är också emedan
detta biträde i väsentlig mån erhålles genom utredningar och
själfständiga omdömen, som det är af vikt att få ett centralt
verk eller med sådant verk likställd inrättning, och som man
ej funnit ändamålsenligt att inrätta särskilda byråer i civildepartementet
för sociala ärenden. Därmed hade man icke vunnit,
hvad man med förevarande förslag åsyftat.

Jag vågar hoppas, att det skall bli till gagn för viktiga
samhällsfrågors lösning och sålunda för samhället i dess helhet,
om kammaren nu välvilligt biträder det särskilda utskottets föreliggande
förslag om upprättande af ifrågavarande verk och därmed
också gifver ett kraftigt vittnesbörd om sitt intresse för de
sociala spörsmålens allsidiga utredning och framförande i praktisk
politik.

Herr Anderson i Arvika: Herr talman, mina herrar! Då
jag deltagit i utskottets behandling af föreliggande ärende och
varit med om utskottets förslag, vill jag nu lämna eu kort redogörelse
för de skal, som varit bestämmande för mig i detta fall.

Jag anser frågan vara synnerligen viktig, därför att den på
ett intimt sätt berör näringslifvet, men jag har det oaktadt gått
nied på utskottets förslag, ehuru jag liksom flera andra af näringsidkarna
gärna önskat, att frågan om det egentliga näringsorganet
kommit i samband med det nu föreliggande förslaget. Det har
påpekats här i kammaren, att bland näringsidkarna troligen rådeteu
ganska afvog ställning mot förslaget om socialstyrelsen på den
grund jag nyss anfört, men meningarna äro nog på detta område
betydligt delade. De korporationer, som från näringsidkarehåll
yttrat sig om förslaget, hafva varit handtverksorganisationerna,
industriförbundet och arbetsgivareföreningen. Svenska arbetsgivareföreningen
har afsiyrkt förslaget. Däremot har vid industriförbundets
möte för icke så länge sedan dess chef varit med om
att så att säga godkänna det, dock med beklagande af, att icke
den andra delen af frågan samtidigt kommit fram till behandling.
Nu veta vi, att svenska arbetsgivareföreningen egentligen är ett
organ lör behandling af rena arbetareärenden, men industriförbundet
däremot eu sammanslutning, som afser att på alla sätt
främja eu sund utveckling af näringslifvet, och jag för min del
anser därför, att uttalanden därifrån egentligen böra väga tyngre
och vara så att säga mer utslagsgifvande för den uppfattning,
som är allmän inom arbetsgifvarekretsar.

Det har under en lång följd af år varit en ganska stark

Ang. anslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

Nr 40. 38

Ang. anslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

Onsdagen den 8 maj.

stämning för åtgärder ifrån statsmakternas sida för att främja
näringslifvet och för att åstadkomma en social lagstiftning, som
skulle kunna afhjälpa en hel del brister på detta område. Klufven
ifrån arbetsgifvarehåll hafva egentligen koncentrerat sig i
ett yrkande på ett särskildt departement för handel, industri
och sjöfart, och ifrån det andra hållet, d. v. s. från arbetarehåll,
har det oupphörligen framkommit förslag och påtryckningar
om lagstiftning på detta område rörande sociala frågor.

Jag skall nu icke upprepa, hvad som varit åtgjordt i den
vägen förut. Det känna vi ju alla val till, men det förslag,
som nu föreligger, är egentligen det första synliga förslaget
ifrån de särskilda kommitterade, som varit tillsatta för att
bearbeta de här ärendena. Jag vill för min del uttala, att det
skulle hafva varit lyckligt, om förslaget kunnat omfatta en förändring
af de organ, som egentligen speciellt skola tjäna näringarna,
men då icke så skett, utan den delen kommit först,
som tillhör den s. k. sociallagstiftningen, och jag måst taga
ställning till densamma, har jag icke af den omständigheten, att
enligt mitt förmenande en brist i detta fall föreligger, ändock
kunnat afstå från att biträda förslaget. Men om Riksdagen nu
möjligen skulle antaga detta förslag, kommer det säkerligen att
från näringsidkarnas sida bli ifriga förväntningar, att regeringen
gör, hvad som kan göras för att påskynda utredningen och
behandlingen af den del af frågorna, som återstår, nämligen det
speciella näringsorganet.

Då frågan förekom i utskottet, gällde det först att fa åtskilliga
hufvudlinjer klara, innan vi ingingo på någon detaljbehandling.
Det gällde sålunda att undersöka, hur saken i sin
helhet borde ordnas. Det har varit många, som yrkat på, att
den s. k. socialstyrelsen skulle läggas under departementet för
handel, industri och sjöfart, men ifrån annat håll har återigen
påpekats, att detta skulle vara oegentligt, därför att apparaten
blefve alldeles för stor och därför att ärendena icke egentligen
höra tillsammans. Vid behandlingen i utskottet tingo vi mycket
snart klart för oss, att det bör vara ett särskildt organ för de
rena näringsintressena och ett särskildt organ för de sociala frågorna,
ty dels skulle, som sagdt, detta organ bli alldeles för
stort, om det skulle omfatta det hela, och dels skulle chefen
komma i en mycket svår ställning, om han skulle öfvervaka
och döma i frågor af så väsentligt olika beskaffenhet, som det
här gäller. Vi tingo således klart för oss, att ett slutligt ordnande
af frågan bör ske så, att det blir ett särskildt organ
för de sociala ärendena, och att denna anordning icke bör utgöra
något hinder att redan nu behandla och besluta i den ena delen,
nämligen angående sociallagstiftningen och densammas förvaltning.

Sedan var det en annan hufvudlråga, som också måste klargöras,
nämligen socialstyrelsens ställning till eu blifvande för -

Onsdagen den 8 maj.

:<9 Nr 40.

ändring af departementen, och hvilken inverkan den skulle ha
på den s. k. departementalreformen. Då vi hade klart för oss,
att det måste bli två skilda organ, ansåg utskottet, att ej heller
denna del af frågan borde lägga hinder i vägen för en definitiv
lösning af regeringens nu föreliggande förslag. Därför kom utskottet
till den uppfattningen, att utskottet borde ingå på realbehandling
af frågan. Resultatet föreligger nu i ett nästan
enhälligt utskottsbetänkande.

Ett par af de talare, som här förut haft ordet, nämligen
den ärade reservanten jämte eu representant från Skåne, hafva
här framhållit, hvilket vitalt intresse för landet näringsintresset
är, med andra ox-d hur viktigt det är, att det arbetas i vårt land
på att skaffa medel för att kunna bära alla de utgifter, som äro
förenade med en omfattande sociallagstiftning. Och för min del fälväg
säga, att jag härutinnan delar deras uppfattning, ty det finnes
icke något som vårt land är i mera trängande behof af än att
frambringa nya värden. Jag anser det icke vara ogrannlaga att
anföra ett uttalande, som fälldes inom utskottet af professor
Steffen. Han sade, att vi måste se till att vi få nya väi-den för
att få något att dela. Det är ovanligt att få höra sådana uttalanden,
ty vi hafva i allmänhet ganska liten blick för dessa förhållanden
här i landet. Jag tror, att det tvärtom råder en mycket
allmän uppfattning att tillgångar finnas i mycket riklig mängd.
Felet är bara det, menar man, att dessa tillgångar äro så orättvist
föi-delade. Denna uppfattning beror hufvudsakligen därpå,
att vi förväxla de tillgångar, som finnas, med den afkastning,
som dessa tillgångar lämna. Det är hufvudsakligen denna afkastning,
som vi så att säga ha att disponera öfver.

Jag gillar således fullständigt dei-as uppfattning, som anse,
att statsmakterna böra göi-a hvad de kunna för att upphjälpa
näringslifvet, ty de åtgärder, som företagas i denna riktning,
komma icke, såsom många tx-o, att enbai’t gagna arbetsgifvarna;
det är fullt ut lika viktigt för arbetarna. Föi-utsättningen för
att arbetarnas villkor skola i väsentlig grad kunna förbättras
vare sig genom arbetsgifvarnas direkta åtgöranden eller genom
åtgärder från statsmakternas sida, det är, att näringslifvet skall
kunna sörja för nödiga tillgångar till de ökade utgifter, som
detta kommer att medföra.

När jag detta oaktadt gått med på utskottets förslag, så har
det skett därför, att jag anser, att ett ordnande af den del af
trågan, som faller inom det sociala området, icke gärna kan
tänkas inverka skadligt på ordnandet af öfriga hithörande frågor.
Först och främst blir nämligen kommerskollegium befriadt från
eu hel del arbete, hvarigenom detta ämbetsverk blir i stånd att
mera odeladt ägna sig åt näringarnas intresse. Vidare bör ju
eu omorganisation af detta verk underlättas, om man först afskiljer
eu del af dess nuvarande verksamhet, som egentligen

Ang. näring
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Fox-ts.)

Nr 40. 40

Ang. anslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

Onsdagen den 8 maj.

icke alls hör dit. Jag vill uttala deri förhoppningen, att regeringen,
om denna första delen af frågan nu blir löst, icke skall
dröja med saken, utan taga itu med densamma, så att det hela
blir ordnadt så fort som möjligt.

Ännu ett starkt skäl för mig att följa utskottet i dess hemställan
ligger däri, att jag gillar principerna för socialstyrelsen.
Jag är nämligen af den uppfattningen, att allt, som utan skada
för landets näringslif kan göras till förkolnande och förbättrande
af arbetarnas ställning, det bör också göras, och det bör göras
så fort som möjligt och icke först då, när trängande omständigheter
kräfva det.

Mot detta mitt uttalande kan nog invändas, och många göra
det väl, att skulle man handla på detta sätt, så skulle man nedtynga
näringslifvet och belasta det med sådana utgifter, att det
icke skulle kunna utvecklas. Jag delar icke dessa farhågor, utan
jag tror fastmer, att ett tillgodoseende af dessa berättigade kraf
— och att det är berättigade kraf det gäller, det har medgifvits
från snart sagdt alla håll, där man yttrat sig i frågan, ehuruväl
man ansett, att saken bort behandlas i en annan ordning — kommer
att verka välgörande i stället för nedtyngande. Jag vill i
detta fall endast visa på den skillnad, som förefinnes i arbetarnas
ställning på olika arbetsplatser. Det är många arbetsställen, där
arbetarna ha en mycket god förtjänst, där förhållandet mellan
arbetare och arbetsgivare är synnerligen godt, och där arbetaren
i stort sedt höjt sig öfver den vanliga nivån bland sina kamrater.
Men om herrarna se efter, hvarest sådana förhållanden råda,
så skola herrarna finna, att arbetsgifvarna på de platserna ingalunda
ha de sämsta affärerna, utan tvärtom. En förnöjd arbetare
sköter sina sysslor med intresse och gör ofta mer arbete för
billigare pris än den, som arbetar utan intresse och så att säga
lefver för dagen. Jag kan naturligtvis icke ge mig in på den
frågan i någon större utsträckning, utan har endast velat uttala
detta som min principiella uppfattning af arbetarfrågan, sedd
från industriens synpunkt.

Jag skulle naturligtvis kunna tillägga åtskilligt, men då
frågan redan blifvit så grundligt behandlad, skall jag icke längre
uppehålla tiden. Jag vill endast uttala det, att då jag anser,
att den reform, det bär är fråga om, verkligen kan vara till gagn
för arbetarna utan att skada näringslifvet, så följer dåra!'' som
en ren konsekvens, att jag icke endast i ord gör detta medgifvande
och lämnar detta mitt bifall, utan jag vill göra det äfven
i handling genom att förklara, att jag vill yrka bifall till utskottets
förslag, för hvilket jag också kommer att afgifva min röst.

Herr vice talmannen, som under sistnämnda anförande öfvertagit
ledningen af kammarens förhandlingar, lämnade härefter
ordet till

41 Nr 40

Onsdagen den S maj.

Herr Sommelius, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Jag skall be att få yttra några ord med anledning af herr Rydéns
anförande. Jag visste förut, att det är ganska farligt att
uppträda i denna kammare, särskildt om man har en känsla af
att herr Rydén, min granne på malmöhusbänken, är motståndare
till hvad man eventuellt kan önska framföra. Han brukar nämligen
kunna föra färlan med en viss kraft, och det gjorde han
också mot mig. Jag kan därför icke underlåta att i någon mån
bemöta, kanske icke så mycket hans repliker till mig, som fast
mera några uttalanden, hvilka han förut gjort.

Han upplyste, att hvad jag anfört hufvudsakligen var baseradt
på tro, och att jag icke lämnade några bevis för mina
påståenden. Jag fick emellertid af hans anförande alldeles samma
uppfattning, bara med den skillnaden, att Ijåns tro var långt
fastare än min. Något bevis för det föreslagna nya ämbetsverkets
behöflighet lyckades han icke förebringa. Om detta verk
kan man för öfrigt faktiskt icke bilda sig någon annan föreställning
än den, som man möjligen kan skaffa sig genom att studera
ämbetsverkets stat. .Tåg har icke någon anledning att i
det hänseendet göra mig några öfverdrifna förhoppningar.

Jag ber vidare få säga, att herr Lithander och jag i motsats
till hvad herr Rydén antydde, aldrig någonsin bestridt befogenheten
af inrättande af ett dylikt ämbetsverk. Yi ha icke
på något vis gjort någon anmärkning mot dess tillkomst. Men
vi ansågo, att det varit fördelaktigare, om det kommit samtidigt
med ett departement för handel, industri och sjöfart. Yi befara,
att frågan om detta departement genom inrättande af socialstyrelsen
kommer att undanskjutas på obestämd tid.

Beträffande kommerskollegium och dess arbete ha vi icke
bestridt, att detta verk är hårdt belastadt, ehuruväl detta är en
fråga, som mycket väl skulle kunna lösas genom inrättande af
flera tjänster.

Vidare säger herr Rydén, att vi båda söka göra oss till
målsmän för näringarna. Men så är icke förhållandet. Nej,
något målsmanskap våga vi icke åtaga oss, men däremot ha vi,
såsom själfva näringsidkare, velat uttala våra tvifvel om detta
ämbetsverk. Men detta förklarar herr Rydén, att vi icke ha
någon rätt till.

Det är för öfrigt förvånande, att herr Rydén, som jag vid
flera tillfällen sett ställa sig på de ''praktiska synpunkternas sida
— jag ber att få säga honom den artigheten — denna gång
icke har haft så fast mark under fotterna, som han vanligen
brukar ha. Det gläder mig också att kunna gifva mitt erkännande
åt det stora intresse, herr Rydén uttalat för näringsliv 3t;
det vore önskvärdt, om han kunde komma i tillfälle att visa
sitt intresse icke blott i kammarens protokoll, utan äfven i verkligheten
såsom arbetsgivare.

Ana. amlaq
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

Nr 40.

42

Avg. andag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

Onsdagen den 8 maj.

Slutligen vill jag återkomma till kostnaderna för detta verk.
De äro visst icke så obetydliga, de uppgå till öfver 170,000
kronor. I denna summa ingår icke öfriga utgifter, hvarom uppgifter
finnas på sidan 162 i Kungl. Maj:ts proposition. Där står
nämligen: »Uppmärksammas bör, att här icke upptagits kostnaderna
för lokaler, skrifmaterialier, och expenser, ved m. m.,
för tryckning samt för rese- och traktamentsersättningar etc.,
enär socialstyrelsens kostnader af nu berörda slag liksom öfriga
till civildepartementet hörande ämbetsverks, torde böra bestridas
af anslagen under sjätte hufvudtiteln för dessa ändamål». — Nu
är det visserligen sant att så är, men alla dessa kostnader skola
dock utgå från statens kassa, och därigenom blir det mer eller
mindre betungande; tynger det på staten, så tynger det också
på näringslifvet.

Herr statsrådet och chefen för civildepartementet antydde,
att det vore alldeles gifvet, att när frågan om handelsdepartementet
skall lösas, blir det oändliga debatter om det sätt, hvarpå
man skall organisera detta departement Jag tror också han har
rätt däri, och det är tydligt att så skall ske, när man inrättar
ett nytt departement. Det vore sorgligt, om vi skulle ha så
litet intresse för en så stor fråga, att vi icke ventilerade den
fullt tillräckligt, så att vi finge alldeles klart för oss, hvad
vi ginge att besluta om. Vidare yttrade han, att man icke behöfde
befara några nya tillskott till det blifvande verkets arbetsbörda,
ty den saken beslutade Riksdagen om, den saken hade
Riksdagen i sin hand. Jag är icke så alldeles säker på att så
är fallet, men det skulle glädja mig om så vore; tyvärr stå vi
i dag emellertid icke här för att besluta om ett tillämnadt ämbetsverk,
socialstyrelsen, utan endast för att besluta om anslag
till detta verk, och det är denna åtgärd, jag tycker, att herr
statsrådet kunnat bespara oss, ty då hade ärendet gått ännu lättare,
än det kommer att gå i dag.

Jag skulle vara nöjd och belåten, om denna korta debatt
om socialstyrelsen i någon mån kunde gifva klarhet om att det
finnes ett stort intresse för det åtrådda näringsdepartementet,
och jag är tillfreds, om denna fråga härigenom kunnat i någon
män påskyndas. Herr talman, jag har intet vidare att tillägga.

Härpå anförde:

Herr Cederborg: Efter det anförande, som här hållits af
herr civilministern, antar jag, att man under den eventuellt
följande debatten icke vidare skall få höra det påståendet, att
den utredning, som föregått framläggandet af detta förslag, icke
skulle varit tillräcklig. Herr civilministern har ju tydligt påvisat,
att det tvärtom förhåller sig så, att denna utredning varit

43 Nr 40.

Onsdagen den 8 maj.

sällspord omfattande odi grundlig, långt mera omfattande än
hvad som plägar vara fallet vid behandlingen af liknande frågor.

Då man nu icke kunnat vidhålla denna anmärkning mot
den företagna utredningen, har man under den i mångt och
mycket egendomliga kampanj, som man här satt i gång mot
inrättandet af detta ämbetsverk, slagit in på eu annan väg och
sökt misstänkliggöra den utredning, som här är förebragt och
det resultat, till hvilket utredningen kommit.

Herr Hildebrand har åtagit sig den efter min mening föga
angenäma rollen att äfven till kammarens protokoll söka fä fördt
ett dylikt misstänkliggörande. Jag kan dock icke neka till, att
de skål, som framförts i detta hänseende, synas mig bra litet
vägande, och så litet vägande, att halten af dem just bör öppna
ögonen för att hela detta resonemang är något konstladt och
gjordt.

Jag undrar, om det kan vara herr Hildebrand eller någon
af kammarens ledamöter obekant, att när ett regeringsförslag
eller eu större fråga af hvilken beskaffenhet som helst föreligger
hos Kung]. Maj:t, det är brukligt, att man anlitar den person
som biträde, hvilken varit föredragande af ärendet i vederbörande
centrala ämbetsverk. Jag har aldrig förrän nu hört, att
häri skulle ligga något olämpligt eller oriktigt. Hans uppfattning
kommer naturligtvis att sätta sin prägel på den följande
behandlingen af frågan, endast i den mån den är riktig. Men
när man som herr Hildebrand vill påstå, att denna person skulle
genom att på detta sätt biträda vid utredningsarbetet icke blott
blifvit i tillfälle att helt och hållet göra sin mening gällande
inom hela det ämbetsverk han tillhör och hos Kungl. Maj:t, utan
att han till och med skulle hafva hypnotiserat hela kommerskollegii-
och departementalkommittéerna, så att de såsom viljelösa
redskap skulle gått in på hans idéer, då märker väl litet
hvar, att saken är sjuk och att man gått för långt. Det är en
alltför påtaglig underskattning af de personer, som det här gäller,
af deras själfständighet och deras förmåga att bilda sig ett
omdöme, baseradt på sakkunskap och ansvarskänsla i den ställning
de fått sig anförtrodd under ärendets föregående behandling.

Ett annat utslag af denna samma sträfvan att misstänkliggöra
den föregående behandlingen var det, när herr Hildebrand
fann lämpligt att mot särskilda utskottet rikta den förebråelsen,
att utskottet skulle gjort sig skyldigt till eu ytlig behandling af
frågan och icke sökt tränga in i densamma. Det torde icke
vara obekant, att åtskilliga af utskottets ledamöter, liksom Riksdagens
ledamöter i öfrigt, varit i tillfälle att långt i förväg taga
del af de vidlyftiga handlingar rörande ärendets utredning, som
här föreligga, och då inom detta utskott fanns en del representanter,
hvilkas förtrogenhet såväl med näringarnas kraf som med
hela vår förvaltnings väsen och uppgifter torde vara minst så

Anq. anslå q
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

Nr 40. 41

Ant;, avslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

Onsdagen den 8 maj.

stor som herr Hildebrands, synes det mig icke vara lämpligt att
mot dem rikta den beskyllningen, att de skulle ha afgifvit sitt
votum utan att hafva satt sig in i den fråga det gäller. Jag
ber särskildt att få påpeka, att i detta utskott suttit två af rikets
landshöfdingar, hvilka båda slutit sig till det föreliggande förslaget,
och detta torde i någon män kunna fylla den lucka, som
herr Hildebrand menade skulle finnas däri, att länsstyrelserna
icke hörts. I utskottet sutto vidare åtskilliga representanter för
näringslifvet, men af dessa är det blott en, som funnit anledning
till någon gensaga mot förslaget, medan vi nyss hört en annan
af dem uttala sin anslutning till detsamma.

Det kanske mest egendomliga enligt min mening i herr
Hildebrands anförande var emellertid det angrepp, han fann skäl
rikta mot en ledamot af utskottet, som tillika, på det förberedande
stadiet af ärendets behandling varit tillkallad såsom sakkunnig.
Jag fann för min del detta angrepp särdeles opåkallad!
och beklagligt, och jag antar, att kammarens öfriga medlemmar
härutinnan äro ense med mig. Jag har svårt att i detta angrepp
se annat än ett utslag af den egendomliga kampanj, som man
för mot förslaget och i hvilken man icke längre tror sig kunna
vinna framgång genom verkliga sakskäl.

Beträffande de sakliga skälen, så torde det, särskildt efter
det anförande, som hållits af herr Anderson i Arvika, vara klart
för enhvar, att man icke längre kan vidhålla den uppfattningen,
att här skulle vara fråga vare sig om något föregripande af
departementalreformen eller om att till näringarnas men lösrycka
en del af den stora frågan om omorganisation af vår förvaltning.
När man har att under den närmaste framtiden motse en så
omfattande och verkligt svårlöst fråga som den om en reorganisation
af våra departement och eventuellt i samband därmed
en omrangering af våra ämbetsverk, är det då icke klokt att i
den mån så ske kan bryta ut vissa delar af frågan, hvilka kunna
befordras till en själfständig lösning? År detta icke klokt,
särskildt ur näringarnas intresse, om man därigenom befriar
kommerskollegium från den kolossala arbetsbörda, som i själfva
verket dessa statistiska ärenden betyda för verket? I detta sammanhang
ber jag att gentemot herr Lithander få erinra därom,
att när han tyckes betvifla, att kommerskollegium kunde vara
så tyngd! af arbete och talar om de 27,000 målen, sä är det val
att märka, att denna siffra hänför sig endast till den arbetsstatistiska
afdelningen och anger blott antalet där behandlade ärenden.
Herr Rydén, tror jag det var, har också påpekat, att anledningen
hvarför kommerskollegium blir så tyngd! såväl af dessa
ärenden som af sina egna ärenden är den, att det kollegiala
arbetssättet fortfarande är bibehållet inom kommerskollegium.
Sa länge detta arbetssätt är kvar, är det påtagligen dess mer
angeläget, att man sä mycket som möjligt befriar konnnerskollegii

Onsdagen den 8 maj.

45 Nr 40.

chef och ledamöter från sysslandet med uppgifter, som äro
främmande för den ämbetsverksamhet, som närmast åligger
verket.

Det har vidare från åtskilliga håll under debatten gjorts den
erinran, att den föreslagna socialstyrelsen skulle ha fått allt för
lösa konturer och icke blifvit tillräckligt starkt begränsad, och
att man därför icke skulle veta, hvilka uppgifter som skulle tillkomma
verket. Om man går till utskottets betänkande, måste
det stå klart för enhvar, att de uppgifter, som i detta nu öfverflyttas,
äro väsentligen desamma, som redan handläggas på kommerskollegii
afdelning för arbetsstatistik. Det är uppgifter, hvilkas
behöflighet Riksdagen redan vid olika tillfällen haft tillfälle
att pröfva och för hvilka Riksdagen redan förut anvisat anslag.
Det är sant, att i det förberedande kommittébetänkandet fanns
antydt, att man framdeles kunde komma att tilldela verket åtskilliga
andra uppgifter, men detta är ju en sak, som statsmakterna
framdeles bli i tillfälle att pröfva.

Beträffande de uppgifter, som äro ifrågasatta att omedelbart
öfverlämnas till det nya ämbetsverket, har redan Kungl. Maj:t
vidtagit åtskilliga begränsningar, och utskottet har gått vidare på
den vägen. Likaså innebär Kungl. Maj:ts förslag i fråga om de
arbetskrafter, som skola tillmätas åt det nya verket, en ganska
skarp begränsning af hvad de kommitterade och sakkunnige, som
tidigare yttrat sig i ärendet, ansett för ändamålet behöfvas.

Slutligen har från ett par håll anmärkts, att då det i den
kungliga propositionen och i utskottets betänkande säges, att inrättandet
af det nya ämbetsverket icke skulle medföra någon
utgift af större betydenhet för statsverket, detta yttrande skulle
innebära ett misstag så till vida, att utom de utgifter, som stå
angifna. i den för ämbetsverket uppgjorda staten, utgifter vore
att emotse äfven för lokaler samt för tryckning, skrifning och
andra expenser. Ja, detta har ju ingen bestrida men det torde
dock vara det brukliga, när man här inom Riksdagen talar om
kostnaderna för ett visst ämbetsverk, att man närmast tänker
på ahöningsstaterna. Dessa utgifter för lokaler och expenser
innebära icke någon ytterligare ökning af de utgifter, staten
redan får vidkännas, enär detta verk redan för närvarande har
lokaler och måste dragas med vissa utgifter för tryckning och
andra expenser, utgifter, som icke komma att undergå någon
egentlig förhöjning genom bifall till det föreliggande förslaget.
Hvad särskild!; lokalfrågan beträffar, så förhåller det sig så, att
den lokal, som för närvarande är anvisad åt kommerskollegii
afdelning för arbetsstatistik, är fullt tillräcklig för det nya ämbetsverket,
socialstyrelsen, åtminstone i den omfattning verket
skulle erhålla enligt det föreliggande förslaget. I det hänseendet
kommer icke någon ökad utgift att bli följden af verkets inrättande.

Anq. anslag
Ull ett
centralt
ämbetsverk
jiir sociala
ärende».
(Forts.)

Nr 40. 46

Onsdagen den 8 maj.

Ang. anslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

Under åberopande jämväl af de skäl, som af föregående
talare här blifvit anförda, skall jag bo. att få ansluta mig till
yrkandet om bifall till utskottets förslag.

Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen af förhandlingarna,
yttrade

Herr Hildebrand: Herr talman, mina herrar! Det före kom

eu passus i hvad herr statsrådet och chefen för civildepartementet
yttrade, som synes mig vara förtjänt af ganska stor uppmärksamhet.

Han nämnde, att om han vågat hoppas, att departementalreformen
skulle kunna genomföras under de närmaste åren, så
skulle det möjligen synts honom vara lämpligt att uppskjuta
detta förslag om eu socialstyrelse för att få det behandladt i
sammanhang med denna vidtgående departementalreform. Detta
skäl kan jag förstå och sentera. Det var dock afsedt att vara
ett realskäl för att just nu framlägga förslaget om socialstyrelse.
Mig synes emellertid, att i detta erkännande af det mindre lämpliga
i att skilja detta förslag från den stora departementalreformen
ligger ett underkännande af hvad herr statsrådet själf anfört
i de delar af motiveringen till den kungliga propositionen, som
innehålla eu bevisföring för den absoluta nödvändigheten — af
direkt sakliga skäl — att redan nu fä fram socialstyrelsen. I
hvad herr statsrådet nämnde synes mig nämligen otvetydigt
ligga ett erkännande däraf, att det riktigaste ur organisationssynpunkt
hade varit att få de olika organisationsfrågorna behand
lade samtidigt, hvilket synes äfven mig vara det enda lämpliga.

När herr statsrådet sålunda för ett antagande af förslaget
om socialstyrelse närmast anför det skälet, att departementalreformen
skall låta vänta på sig ännu ganska länge, så vill jag
först och främst anmärka, att ett sådant uttalande från statsrådsbänken
innebär ett visst misstroende mot det sätt, på hvilket
departementalreformen kommer att för Riksdagen framläggas
och en misströstan om ett godt resultat af förslagets framläggande.
Jag är icke säker på, att en sådan misströstan är befogad och
i hvarje fall kan åtminstone ingen veta huru med den saken
kommer att förhålla sig. Anlägger man sålunda de rent organisatoriska
synpunkterna på frågan, synes det mig vara alldeles
klart, att, äfven om man ser saken så, att det är ovisst, hur
det går med departementalreformen, man dock borde vänta med
socialstyrelsen, tills man fått kännedom om den saken. Skulle
det sedermera visa sig, att departementalreformen drager längre
tid än man har anledning förmoda, så kunde i den omständigheten
ligga ett motiv att, sedan detta blifvit klart, komma fram
med förslaget om socialstyrelse för sig.

Herr Cederborg nämnde, att lokalfrågan skulle vara så lätt

■IT

Nr 40.

Onsdagen (Jen 8 maj.

att lösa, och det kan ju också vara förhållandet med den begränsning
af socialstyrelsens uppgift, som närmast är ifrågasatt.
Men det har ju dock påpekats, att nya stora grupper af ärenden
antagligen komma att föras under socialstyrelsen, och då måste
naturligtvis ett behof af ökadt utrymme göra sig gällande. När
nu detta centrala verk upprättats, innan de stora frågor äro klargjorda,
som kunna få inflytande på socialstyrelsens verksamhet
och sålunda äfven på dess lokalfråga, och dessa frågors utredning
kanske kommer stötvis, den ena efter den andra, så måste
det ställa sig mycket svårt att ordna lokalfrågan för socialstyrelsen
under dess utveckling under de närmaste tre, fyra eller fem
åren. Här kan man rent af tänka sig som det lämpligaste att
anordna ett slags paviljongsystem med en liten byggnad för
grundstommen och sedan en paviljong för hvarje ny byrå. Att
flytta till en ny lokal så fort en ny byrå tillägges torde icke
vara lämpligt, ej heller lär det vara möjligt att i samma hus
kunna påräkna hvad som blir nödigt för utvidgningar.

Ur olika synpunkter tillåter jag mig att vidhålla mitt förra
yrkande.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Schotte:
Herr talman! Jag skall be att få säga blott ett par ord med
anledning af herr Hildcbrands senaste anförande.

Då jag uttalade, att därest man haft klarhet om att departementalreformen
hade utsikter att mycket snart kunna genomföras,
det kunde varit önskvärdt, att söka samtidigt lösa alla hit•
hörande frågor, så var det närmast ur den synpunkten, att man
därigenom kunnat för det nu ifrågavarande verket få använda
samma organisationsform som departementalkommitterade i öfrigt
föreslagit och icke nu organisera ett särskilt centralt verk. Men
då man icke vågat hoppas, att så skulle ske, har man varit nödsakad
att gå till inrättandet af ett centralt ämbetsverk, detta i
öfverensstämmelse med nuvarande förvaltningsprinciper och för
att icke i någon mån föregripa den blifvande utredningen; naturligtvis
skulle det ha varit angenämare, om man genast från
början kunnat gå vägen att få en departementsafdelning, om
ock skillnaden mellan dessa former ej är alltför stor.

Det är äfven så, att det finns ett rent praktiskt skäl för att
nu få klarhet om, huru Riksdagen ställer sig till förslaget om
de sociala ärendenas utbrytande ur kommerskollegium. Sker så,
skulle nämligen departementalkommitterades och framför allt
kommerskollegiikommitténs fortsatta arbete väsentligt underlättas.
Det skulle möjliggöra för dem att slippa uppgöra alternativa
förslag och att få ägna sitt arbete uteslutande åt att åstadkomma
den bästa möjliga organisation för näringsförvaltningen
antingen genom att omorganisera kommerskollegium eller genom
att ersätta det med ett handelsdepartement. Jag tror för min

Ang. anslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

Nr 10. 48

Onsdagen den 8 maj.

Ang. anslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.

(i''orts.)

del, att man skall hafva ganska goda utsikter, om man nu i år
får eu socialstyrelse, att ett annat år framlägga förslag till omorganisation
af kommerskollegium, om man vill göra den frågan
oberoende af den stora departementalreformen. Det är möjligt
att då tills vidare gå samma väg, som man gjort i fråga om
socialstyrelsen, och jag tror, att det kan vara åtskilliga fördelar
förenade därmed, enär man därigenom säkrare och snabbare får
denna särskilda representation i förvaltningen för näringslifvet.
Det är en fråga, som regeringen därför skall ägna en allvarlig
uppmärksamhet: behofvet af ett snart upprättande af en modern
näringsförvaltning är obestridligt.

Jag har för min personliga del icke hyst några betänkligheter,
icke på något sätt varit tveksam med afseende å de
hufvudsakliga riktlinjerna för en departementalreform i det syfte,
som departementalkommitterade afse — jag har själf varit med
om utarbetandet af dessa grunder — en del detaljer känner jag
mindre till, då de torde hafva utarbetats senare. Däremot förstår
jag mycket väl, såsom jag äfven förut påpekat — och jag
förstår ännu bättre nu efter den debatt, som här förts — hvilka
svårigheter, rom förefinnas att i Riksdagen genomföra departementalkommitténs
förslag i ett slag. Det är kanske därför, jag
må säga tyvärr, möjligt, att man får taga reformen steg för steg,
taga ett departement dä och ett då. Men då är det endast en
fördel att hafva afgjort eu del af de frågor, som eljest skulle
ytterligare inveckla situationen. Och till dessa hör socialstyrelsen.

Talet om lokalsvårigheterna kan jag icke anse vara något •
som helst skäl mot saken. Herr Cederborg har redan erinrat
om, att några nya lokaler för socialstyrelsen icke behöfvas —
det där paviljongsystemet, som herr Hildebrand ordade om och
det skulle väl vara på det nuvarande Birger Jarls torg, som det
skulle byggas upp nya paviljonger för socialstyrelsen, det torde
han väl ändå själf medge var en mera förflugen idé. Det är ju
klart, att i den mån verken behöfva ökade lokaler till följd af
ökade arbetskrafter, så måste de få sådana, men det går också
för sig att ganska länge hålla sig kvar i gamla otidsenliga lokaler.
Därpå hafva vi ett lysande exempel i Kungl. Maj:ts kansli,
där man under eu lång följd af år fått nöja sig med synnerligen
trånga och obekväma lokaler. Och det är min öfvertygelse, att
under den ganska långa framtid, som socialstyrelsen kan inhysas
i riksgäldskontoret, där nu arbetsstatistiska afdelningen logerar,
den kommer att där få väl så godt utrymme, som man har i
Kungl. Maj:ts kansli. Jag tror, att lokalfrågan kan lämnas helt
åsido. Den är dessutom eu sak, som icke inverkar på kostnadsfrågan
för verket i jämförelse med nuvarande kostnader för
kommerskollegii arbetsstatistiska afdelning. När den tiden kom -

49 Nr 40.

Onsdagen den 8 maj.

nier, att man behöfver skaffa nya lokaler åt. socialstyrelsen, få
vi tid nog att tala om kostnaderna därför.

Herr Lernke: Herr talman, mina herrar! Endast några
få ord! Det är icke min mening att polemisera mot någon föregående
talare, men då en kammarkamrat från samma stad, som
jag bär äran representera, med så mycken pondus framhäft sådana
åsikter, som resulterade i yrkande om bifall till det föreliggande
förslaget, så bar jag ansett det vara min skyldighet att
vid detta tillfälle säga, att det stora flertalet valmän från det
stora handels- och industrisamhälle, vi båda representera, ingalunda
hysa sådana åsikter. I känslan af att jag icke själf kunde
sitta inne med så stora insikter i denna fråga, som min bänkkamrat
med sådan force prononcerade sig äga, har jag satt mig
i förbindelse med mina valmän och fått uppgifter af helt annat
syfte från dem. Hvad som nu särskildt uppkallat mig är det.
att jag i min hand har en skrifvelse från en af dessa valmän,
som jag ber att få läsa upp några rader ur, helst denna skrifvelse
kommit mig tillhanda just nu, så att säga i frågans elfte timma.
Dessa rader lyda så här: »Vid samtal med näringsidkare härnere
har jag funnit alla instämma uti det orimliga att nu i
största hast, och innan näringsidkarna själfva fått tid att yttra
sig om förslaget, pressa igenom detsamma, och finna alla det
så mycket orimligare, som därigenom departementalreformen
ovillkorligen i större eller mindre grad föregripes. Man önskar
därför allmänt, att frågan i hvarje fall icke måtte blifva afgjord
vid denna riksdag, så att näringsidkarna under tiden till nästa
ars riksdag må få tillfälle att ordentligt genomgå förslaget och
framföra sina synpunkter.»

Som herrarne torde finna häraf, är det icke saken man icke
vill, utan^ sättet och tiden. Herr talman, då jag själf hyser
likadana åsikter, kan jag icke annat än med anledning af hvad
jag nu anfört och med anledning af hvad mina valmän hafva
sagt mig yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till herr
Lithanders reservation.

Herr Nilson i Örebro: Herr talman! Jag skall icke taga
kammarens tid och uppmärksamhet i anspråk många minuter.
Jag har begärt ordet närmast i anledning däraf, att det uti utskottets
förslag insmugit sig ett tryckfel, ett tryckfel, som återfinnes
i den kolumn, där bestämmelserna rörande åtnjutande af
ålderstillägg äro intagna. Jag ber att få nämna, att ett riktigt
förslag är under tryckning, och kommer att om någon stund utdelas
till kammarens ledamöter.

Emellertid skulle de anmärkningar rörande åtnjutande af
ålderstillägg, som bär förefinnas, få följande ändrade lydelse:
Rörande 3. gradens tjänstemän, nämligen 1 byråchef och 2 byråAndra
kammarens protokoll 1912. Nr 40. 4

Ang. anslag
till ett
centralt
ämbetsverk
för sociala
ärenden.
(Forts.)

Nr 40. 50 Onsdagen den 8 nmj..

Ang. anslag chefer skall gälla, att efter 5 år kan lönen höjas med 600 kr.:

till ett Yrande 2. gradens tjänstemän, nämligen l sekreterare och 4
ämbetsverk tjänstemän af 2. graden skall gälla, att efter 5 år kan lönen höjas
för sociala med 500 kr. och efter 10 år med ytterligare 500 kr.; rörande
ärenden. 1 tjänsteman af 1. graden och 3 tjänstemän af 1. graden skall
(Forts.) gälla, att efter 5 år kan lönen höjas med 500 kr., efter 10_ år
med ytterligare 500 kr. och efter 15 år med än ytterligare 500
kr.; rörande 1 kvinnligt skrifbiträde af högre grad, 3 kvinnliga
skrifbiträden af högre grad, 1 kvinnligt skrifbiträde af lägre grad,
6 kvinnliga skrifbiträden af lägre grad skall gälla, att efter 5 alkali
lönen höjas med 200 kr. och efter 10 år med ytterligare
200 kr.; rörande 1 förste vaktmästare skall gälla, att efter 5 år
kan lönen höjas med 100 kr. och slutligen rörande 1 vaktmästare
skall gälla, att efter 5 år kan lönen höjas med 100 kr. och efter
10 år med ytterligare 100 kr.

Dä jag nu emellertid fått ordet, nödgas jag i anledning af
det anförande, som en ärad representant på stockholmsbänken
hade — icke det sista utan det första — säga några ord. Han gaf
uttryck åt den tanken, att mycken och oförtjänt godhet kommit
något hvar till del och framför allt det förslag, som vant föremål
för utskottets behandling. Jag vill visst icke bestrida riktigheten
af, att man kan bli föremål för mycken och oförtjänt
godhet, men jag vill på samma gång säga det, att man kan också
bli föremål för mycken och oförtjänt elakhet. Och den tidningspress,
som står den ärade talaren nära, har icke rörande detta
förslag försummat något tillfälle att i det fallet begagna all den
makt, som har stått den till buds. »Ett mera ytligt och magert
utlåtande af ett särskildt utskott har man aldrig sett», sades det
vidare. Ja, är utlåtandet så ytligt till sin innebörd eller så magert
till sitt innehåll, så förvånar det mig, att den ärade talaren
dock icke gendref, såvidt. jag förstod, på någon punkt, hvad utskottet
har sagt.

Herr Hildebrand talade också mycket om den framtida utvecklingen
af det föreslagna ämbetsverket. Han talade hufvudsakligen
om ämbetsverkets framtida verksamhet. Jag vill då
säga, att framtiden är för oss alla höljd i ett visst dunkel, och
för den skull har ämbetsverket också utrustats med personal för
nu föreliggande arbetsuppgift, men hur dunkelhöljd än framtiden
är och förblir, kan det väl ändå icke anses som ett fel,
om man vid organiserandet af ett nytt verk äfven blickar framåt
och tänker på en hel del nya uppgifter, som efter hand kunna
tillkomma det ämbetsverket.

Slutligen vill jag endast erinra om något, som har sagts här
förut såväl af herr Cederborg som af statsrådet och chefen för
civildepartementet, att frågan om hyresbelopp, frågan om expenser,
om tryckningskostnader icke spelar någon roll. Jag ber i
det fallet endast att få erinra, att kostnaderna äro uppförda på

51 Xr +0.

Onsdagen den 8 maj.

sjätte hufvudtitelns stater. Icke vill val herr Hildebrand kräfva,
att man ovillkorligen skall uppföra de kostnaderna för detta
ämbetsverk två gånger.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Rydén: Jag hade icke tänkt ånyo begära ordet, då

frågan synes mig utdebatterad. Då herr Sommelius var tämligen
älskvärd i sitt förra anförande, och då herr Cederborg var nog
vänlig att lysa hem herr Hildebrand för dennes personliga utfall
mot mig,^ vill jag icke heller vända mig mot dem, men min
granne pa malmöbänken, herr Lemke, både ett anförande, som
jag är förvånad öfver.

Han sade, att valmännen i Malmö stad icke stode bakom
min uppfattning. Det vet, med förlof, herr Lemke icke. Han
vet, att, högerns organisation haft ett sammanträde med föredrag
af herr Antonsson och därvid gjort ett uttalande. Det är, hvad
herr Lemke vet. Han är själf för öfrigt vald af en minoritet af
Malmö valmän. För resten handlar jag efter den öfvertygelse,
som jag kunnat bilda mig i frågan.

Jag vill emellertid konstatera, att efter det debatten pågått
så länge, synas motståndarna till förslaget till slut ha retirerat
till den position, som herr Sommelius uttryckte på det sättet,
att man icke hade något emot själfva saken, och att det endast
var »tiden och sättet», som man icke fann lämpliga. Detsamma
sade nyss herr Lemke. Ja, mina herrar, hvad anmärkningen
emot sättet beträffar, så har civilministern påvisat, att frågan
lått en grundligare utredning än nästan någon annan fråga.
Hvad är det i utredningen som fattas, och hvad behöfves mera
i den vägen? Hvad liden beträffar, undrar jag om icke äfven i
det afseendet anmärkningen måste anses vara ett svepskäl för
att få frågan undanskjuten med den förklaringen, att tiden icke
är mogen. Jag läste nyss upp ett par ord ur hvad handtverksföreningens
ordförande sagt, där han uttryckte sin stora farhåga,
att ett uppskof skulle medföra, att förslaget skulle bli undanskjutet
för lång tid. Det är möjligt, att deras representanter icke
kunna få sina meningar företrädda i kammaren så allvarligt. Jag
vet icke, om vi ha någon af handtverksorganisationens ledamöter
i kammaren. I Första kammaren finnas ett par stycken. Men i
hvarje fall är det klart, att ett undanskjutande af denna reform
blott därför, att »tiden icke är lämplig», är orimligt. Har man
icke andra invändningar, än att tiden icke är inne, måste jag
beteckna det såsom ett svagt skäl att på den grunden yrka afslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner först på bifall till utskottets hemställan i
förevarande moment samt vidare på afslag å såväl utskottets
berörda hemställan som Kungl. Maj:ts framställning i ämnet; och

Ani anslag
till ett
centralt
ämbetsvirlc
för sociala
ärenden.
(Forts.)

Nr 40. 52

Ang. anslag
till ett
eentralt
ämbetsverk
för sodala
ärenden.
(Forts.)

Lag om
understödsföreningar

m. in.

Onsdagen den 8 maj.

fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl, i anledning
hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller andra särskilda utskottets
hemställan i punkten A mom. l:o) af utskottets förevarande
utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottet berörda
hemställan som Kungl. Maj:ts framställning i ämnet.

Voteringen utvisade 156 ja mot 50 nej, hvadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Mom. 2:o)—5:o).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten B).

Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 6.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget lagutskottets
memorial, nr 50, i anledning af dels återremiss af vissa delar
utaf lagutskottets utlåtande nr 34 i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om understödsföreningar, lag om
ändrad lydelse af 162 och 163 §§ i lagen om försäkringsrörelse
samt lag om ändring i vissa delar af lagen om sjukkassor den
4 juli 1910 jämte i anledning af proposition väckta motioner,
dels ock kamrarnas skiljaktiga beslut i ämnet.

I utlåtande nr 34 i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition
nr 2 med förslag till lag om understödsföreningar, lag om
ändrad lydelse af 162 och 163 §§ i lagen om försäkringsrörelse
samt lag om ändring i vissa delar af lagen om sjukkassor den
4 juli 1910, dels ock i anledning däraf väckta motioner, hade lagutskottet
hemställt, att Riksdagen måtte antaga förslag till lagar
af den lydelse utskottets nämnda utlåtande innehölle.

Onsdagen den 8 maj.

53 Nr 40.

Vid föredragning af berörda utlåtande hade båda kamrarna Lag om
godkänt förslaget till lag om ändrad lydelse af 162 och 163 §§
i lagen om försäkringsrörelse samt, förutom rubrikerna, 4, 6—16,

18—31, 33, 34, 36, 38—46 och 48—99 §§ i förslaget till lag om (Forts.)
understödsföreningar äfvensom 3, 87 och 105 §§ i förslaget till
lag om ändring i vissa delar af lagen om sjukkassor den 4 juli
1910 i deras af utskottet föreslagna lydelse, hvarjämte båda kamrarna
godkänt 17 § i förslaget till lag om understödsföreningar
enligt dess af utskottet föreslagna lydelse med den ändring att i
första stycket i stället för »två år» insattes »fem år» äfvensom
återremitterat 32 § i sistnämnda förslag till utskottet. Däremot
hade kamrarna i fråga om nedannämnda paragrafer af förslagen
till lag om understödsföreningar och till lag om ändring i vissa
delar af lagen om sjukkassor den 4 juli 1910 stannat i olika
beslut.

Med anledning af hvad sålunda förekommit och för sammanjämkning
af den skiljaktighet, som förefunnos mellan kamrarnas
beslut, hade utskottet afgifvit vissa i förevarande memorial
upptagna förslag.

Vid memorialet fanns emellertid fogad reservation af herrar
Persson i Norrköping och Lindhagen, hvilka ansett sig ej kunna
biträda utskottets sammanjämkningsförslag.

Förslaget till lag om understödsföreningar.

1 §■

Utskottets vid denna paragraf gjorda hemställan lades till
handlingarna.

2 §.

Efter föredragning af utskottets hemställan yttrade

Herr Persson i Norrköping: Herr talman! Som herrarna

finna, har jag jämte herr Lindhagen vid ifrågavarande betänkande
angående sammanjämkning fogat en reservation, i hvilken
vi på vissa angifna skäl förklarat, att vi icke kunna biträda utskottets
sammanjämkningsförslag. Jag skall nu ytterligare söka
angifva, hvarför vi icke kunnat biträda detta förslag.

Om vi granska detsamma, finna vi, att Andra kammaren utaf
utskottet gifvits rätt i de flesta punkter — de flesta till antalet
— ity att härvid utskottet beslutat hemställa om bifall till Andra
kammarens beslut. Men jämföra vi däremot dessa punkters värde
samt innebörd och betydelse för lagen och de, som lagen skall
gälla, så finna vi, att det rent motsatta inträffat, nämligen att
Andra kammaren genom bifall till förslaget måste ge med sig i

Nr 40. 54

Onsdagen den 8 maj.

Lag om sak så pass mycket, att man är frestad att karaktärisera samunderstöds-
manjämkningen som ett anbud till Andra kammaren om kapim.
m. tulation i stället för sammanjämkning. I 1 § hemställes, att
(Forts.) Första kammaren skall biträda Andra kammarens beslut angående
att understöd vid arbetslöshet icke skall kunna komma in
under denna lag. I 32 § är det på samma sätt, men det gäller
blott en bestämmelse, att revisorsval skola förrättas för 4 år i
stället för 2 år, och 35 § gäller en bestämmelse om den tid,
inom hvilken sekreteraren skall hafva protokollet färdigt, hvilken
tid skulle ändras från 2 veckor till 4 veckor, som det bestämdes
i Kungl. Maj:ts förslag. Enligt 37 § gifves enligt utskottets
förslag Konungen rätt att tillåta föreningar att hålla årsmöten
allenast hvartannat eller hvart tredje år. Och 47 § innehåller
också en sådan obetydlig bestämmelse, i det att där bjudes, att
man skall få 3 månaders klagotid i enlighet med Kungl. Maj:ts
folkslag i stället för, såsom utskottet föreslagit, 2; och 99 § — öfvergångsstadgandet
— är en konsekvens af diverse andra beslut.

Men de viktigaste bestämmelserna förefinnas gifvetvis i 2, 3
och 5 §§. Det är egentligen dessa bestämmelser, som i sak äro
viktiga, och granskar man utskottets sammanjämkningsförslag i
detta afseende, finna vi, att Andra kammaren inbjudes att helt
och hållet bifalla Första kammarens beslut i eu paragraf och
nära nog de öfriga två. 5 § handlar om rättskapaciteten, och det
beslut, som utskottet nu fattat, och hvilket det inbjuder Riksdagen
att fatta, är Första kammarens beslut oförändradt och innebär
att enhvar förening, som icke låter inregistrera sig — äfven
de som icke äro skyldiga att låta inregistrera sig — förlorar sin
rättskapacitet fullständigt. Den rättighet, den fördel, som dessa
föreningar haft förut enligt vanlig rättstillämpning och. vanlig
rättspraxis, som af domstolarna tillämpats, skulle nu dessa föreningar
sålunda förlora genom ett Riksdagens bifall till utskottets
förslag, det så kallade sammanjämkningsförslaget — i detta fall,
som sagdt, Första kammarens beslut. Och i hvad det gäller
2 och 3 §§ beslöt ju denna kammare med stor majoritet att
flytta upp understödsbeloppet för de föreningar, som skulle vara
skyldiga att inregistrera sig, till 500 kronor. Nu har utskottet
i sitt sammanjämkningsförslag föreslagit, att detta belopp skulle
flyttas ned ifrån af Andra kammaren beslutade 500 kronor till
300 kronor. Om eu sammanjämkning skulle varit rättvis i detta
fall, och man skulle hafva sagt, att kamrarna fått ungefär lika
mycket, torde gifvetvis den hafva sett ut så här, att om Andra
kammaren frångått sitt beslut i 1 § och därvid biträdt Första
kammarens beslut, borde Första kammaren hafva gjort Andra
kammaren samma återtjänst beträffande en annan paragraf. Det
borde naturligtvis hafva blifvit 3 §, hvilken gäller understödsbeloppens
stol lek för de föreningar, som skulle vara skyldiga
icke blott till inregistrering, utan därjämte att hafva utaf till -

Onsdagen den 8 maj. 55

synsmyndigheten särskilt godkända stadgar med en del synnerligen
stränga bestämmelser. Och vidare borde den återstående
af de viktiga paragraferna, nämligen 2 §, delats midt itu, så att
understödsbeloppet i stället för af utskottet föreslagna 300 kronor
blivit 350 kronor. Nu har utskottet i stället föreslagit, som
sagdt, 300 kronor i hvad det gäller 2 §, detsamma i hvad det
gäller 3 § samt helt och hållet gått ifrån Andra kammarens beslut
i 1 §.

Men därjämte har utskottet gjort någonting annat, som försätter
saken i långt sämre läge, nämligen då utskottet föreslagit
att i 2 § skulle inryckas en bestämmelse om att inregistreringsnkyldig
skall vara icke blott hvarje förening, som utbetalade ett
kapitalundei-stöd af 300 kronor eller mera, utan därjämte hvarje
förening, som består af flera än 500 medlemmar. Enhvar förening,
om den så ock betalade så ringa understödsbelopp som 10
kronor till sina medlemmar vid dödsfall eller eljest, skulle sålunda
ovillkorligen inregistreras, så snart medlemsantalet öfverstiger
500. Detta nya tillägg är enligt min uppfattning så karaktäristiskt
för hela sammanjämkningsförslaget, att detta för Andra
kammarens vidkommande icke kan få namn af någonting annat
än en kapitulation, och jag begriper sannerligen icke, huru detta
kunnat vinna utskottets bifall med tanke på huru det i realiteten
kommer att verka på de föreningar, som detta egentligen
skulle gälla. Yi hafva ju bland annat en hel hop fackföreningar
och fackförbund, som utbetala begrafningshjälp till sina medlemmar,
och genom att man höide upp understödsbeloppets storlek
till 300 eller 350 kronor såsom jag föreslog inom utskottet
— vi kunna hålla oss till 300 kronor — skulle dessa fackföreningar
och fackförbund kunnat undgå inregistreringstvång, men
genom att man skjutit in denna nya bestämmelse »eller består
af flera än 500 medlemmar» har man sökt komma åt dessa fackföreningar
på en bakväg. Man har ovillkorligen velat ettdera
tvinga in dessa organisationer under denna lag med dess många
i vissa fall stränga bestämmelser, eller också vill man tvinga
dessa organisationer att kasta sin understödsverksamhet öfverbörd.
Detta kan icke rimligtvis stå i öfverensstämmelse med det
särskildt inom de borgerliga partierna förda talet om att vår
fackföreningsrörelse här i landet är på afvägar, därför att den
blott är en politiserande rörelse, eu rörelse, som allenast bedrifver
klasskamppolitik. Bättre skulle väl vara, säger man, om den
verkade för beredande af understöd vid sjukdom, dödsfall, arbetslöshet
etc. Men nu söker man ju tvärtom med denna lag
rikta ett dråpslag just mot dessa organisationers understödsverksamhet,
i hvad det gäller att bereda de efterlefvande kapitalunderstöd
med mindre belopp vid medlemmarnes dödsfall. Kan
detta, verkligen vara rimligt? År det icke nog med, att man
genom att gå med på Första kammarens beslut rörande 5 § tar

Xr 40.

Lag om
underttödsföreningar

m. m.
(Forts.)

Nr 40.

Lag om
understödsföreningar

m. m.
(Forts.)

56 Onsdagen den 8 maj.

ifrån dessa organisationer rättskapacitet, tar ifrån dem den möjlighet,
de hittills haft, att inför domstol kära och svara, den
möjlighet, deras medlemmar haft, att rättsligen göra sina anspråk
gällande mot organisationen och organisationen gent emot sina
medlemmar. Detta tar man ifrån dem. Och för det andra säger
man: så snart ni komma upp till ett medlemsantal af 500, skola
ni, därest ni vilja lämna understöd åt edra medlemmar, ovillkorligen
komma in under denna lag om inregistreringstvång —
och detta gör man året efter det Riksdagen afslagit ett lagförslag
angående ideella föreningar. Jag kan icke finna rim och
reson i detta. Man säger kanhända häremot: ja, ni få dela er
organisation och skilja understödsverksamheten ifrån fackförbundens
öfriga verksamhet. Men de tta står ju alldeles stick i stäf
mot det gängse talet om att organisationerna ur samhällelig
synpunkt skulle bättre fylla sin uppgift genom att slå in på
understödsverksamhet mer än de hittills gjort. Dessutom skadar
det småfolkets understödsverksamhet. Nu finnes det villkoret
för medlemskap af fackföreningar, att så snart man tillhör densamma,
så är man äfven medlem af begrafningskassan. Men
på grund däraf att föreningarne, om de nu föreslagna bestämmelserna
skulle blifva gällande, helt visst skulle välja att icke
fortsätta med sin understödsverksamhet, sådan de hittills bedrifvit
den, för att icke nödgas underkasta sig lagens bestämmelse
om registrering, så komme detta villkor att slopas, och
därigenom komme medlemmarne att icke i samma utsträckning
som hittills tillhöra dessa begrafningskassor, och det blefve i
stället försäkringsbolagen »Trygg» och »De förenade» eller andra
dylika anstalter, som finge taga saken om hand. Lifförsäkringsbolagen
ha för öfrigt haft allt för stort inflytande på denna lagstiftning,
deras intressen ha i allt för hög grad fått influera på
lagbestämmelserna i detta fäll, så väl som i många andra, som
sammanhöra med denna lag. Jag skulle emellertid icke säga så
mycket därom, i fall det vore så, att man i fråga om denna bestämmelse,
»eller består af flera än 500 medlemmar», som influtit
i 2 § i utskottets sammanjämkningsförslag, verkligen kunde
bevisa, att den gjorde någon nytta. Men af dem, som äro anhängare
till detsamma, har det icke framhållits några som helst
påtagliga bevis eller skäl för att denna bestämmelse verkligen
gör någon nytta. Det skulle vara mycket intressant, om sådana
skäl verkligen kunde framkomma inför kammaren, ty inför utskottet
hafva de icke förebragts. De föreningar, för hvilka lagstiftningen
är afsedd, emedan deras verksamhet bedrifvits så,
att de blifvit bankrutta, komma under lagen lika säkert därigenom,
att det i 2 § stadgas registreringsplikt för förening, som
utfäster ett understödsbelopp af öfver 300 kronor.

Det har från något håll antydts till mig privat, att man är
rädd för, att de understödsföreningar, som sålunda verkligen

Onsdagen den 8 maj.

57 Nr 40.

borde komma under denna lag, skulle kunna kringgå denna lags
bestämmelser genom att dela upp understödet, exempelvis 1,200
kronor, till begrafningshjälp i fyra delar och sålunda kringgå
lagen. Om man nu vill mota dylika försök från bankrutta föreningar,
så kan man göra det på annat sätt än genom att använda
ett sätt, som skulle skada denna föreningsverksamhet,
som hittills visat sig synnerligen gagnande och nyttig för medlemmarne
i allmänhet.

Det har sagts, att dessa stora organisationer med inånga
medlemmar men med små understödsbelopp äfven äro af den
natur, att de behöfva komma under denna lags bestämmelser.
Men ingen har kunnat påvisa ett enda fall, där något yrkesförbund
eller en slik yrkesförening icke varit synnerligen val*
situerad, icke på ett synnerligen tillfredsställande sätt fyllt de
uppgifter, som den haft såsom understödsorganisation; icke en
enda insolvent sådan förening har kunnat påvisas, men däremot
har detta kunnat ske beträffande en hel massa andra allmänna
föreningar, som äro bildade på olika sätt, men hvilka komma
under lagen i hvarje fall utan att denna af mig kritiserade bestämmelse
finnes, därför att de i allmänhet — alltid för öfrigt
— betala högre understöd än som här är föreslaget såsom gräns,
nämligen 300 kronor.

Det är dessutom en annan egendomlighet med detta sammanjämkningsförslag
till denna lag, som skulle bli följden och
som jag icke kan underlåta att påpeka. Så snart en förening,
som utdelar begrafningshjälp enbart, kommer upp till 500 medlemmar
— begrafningshjälpens storlek må vara 10, 20, 100 eller
200 kronor, det spelar ingen roll — skall den inregistreras. Men
eu sjukkassa, som betalar upp till 300 kronors begrafningshjälp,
kan ogeneradt bestå af ett, två eller tre tusen medlemmar utan
att ha någon som helst inregistreringsskyldighet. Understödsföreningarna
vill man klämma åt, antagligen — jag vill icke
påstå det bestämdt, men det förefaller mig så — därför att de
i vissa fall äro förbundna med fackorganisationer, men en annan
liknande understödsförening, en begrafningskassa, fäster man sig
inte vid. Den behöfver icke inregistrera sig, hur många tusen
medlemmar den än har. Detta enligt bestämmelser, som återfinnas
på sista sidan af sammanjämkningsförslaget, nämligen i
förslaget till ändring af 106 § i sjukkasselagen. Jag förstår
egentligen inte, hvarför det skall vara eu sådan olikhet i detta
fall. Det har icke lämnats några tillräckliga förklaringar däröfver.

Jag är mån om den understödsverksamhet, som bland yrkosorganisationerna,
yrkesförbunden, hittills bedrifvits och visat sig
vara af synnerligen välsignelsebringande natur, då. tack vare den,
yrkesorganisationernas medlemmar genom sitt medlemskap ha
kunnat tillförsäkra sina anhöriga en viss hjälp vid dödsfall och

Lag om
understöds:
föreningar
m. m.
(Forts.)

Nr 40.

Lag om
understödsföreningar

m. in.
(Forts.)

58 Onsdagen den 8 maj.

på (lotta sätt beredt dem fördelar. Nu skulle dessa förbund bli
spolierade och skadas i sin verksamhet genom det sammanjämkningsförslag,
som nu föreligger. Detta anser jag vara en orättfärdighet
och eu orättvisa mot tusentals af dessa organisationers
medlemmar, och därför, herr talman, ber jag att bestämdt få
yrka afslag på föreliggande sammanjämkningsförslag. Vi förlora
ingenting på ett afslag, och det är icke förlust, det är vinst, om
förslaget kan återkomma till nästa År och då bli bättre anpassadt
efter rådande förhållanden än faktiskt nu förevarande förslag är.

I detta anförande instämde herrar Branting, Lindhagen,
Bärg i Katrineholm, Johansson i Uppmälby, Lindqvist i Stockholm,
Borggren, Thorsson, Rydén, Nilsson i Kristianstad, Ingvar
sson, Kropp, Svensson i Skönsberg, Sävström, Forssell, Anderson
i Råstock, Nilsson i Hagaby, Berg i Munkfors, Helger,
Strid och Törnblom.

Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Den siste tala ren

framhöll nu i sitt anförande, liksom han har gjort förut i
reservationen, att här föreliggande sammanjämkningsförslag, öfver
hvilket kammaren nu skall besluta, i själfva verket mera skulle
tillmötesgå Första kammarens ståndpunkt än Andra kammarens,
och då ju meningen vid en sammanjämkning är, att båda kamrarna
skola få lika mycket, skulle förslaget därför icke kunna
godkännas.

Nu får jag säga, att det icke är så godt att mäta i sådanå
här saker och afgöra, om den ena kammaren har fått mer än
den andra. Men enligt mitt förmenande kan man icke med fog
påstå, om lian ser på sakinnehållet, att Första kammaren här
fått mera än den Andra, utan jag skulle tro, att man, om man
rätt undersöker förhållandet, skall finna, att lagutskottet, såvidt
det någonsin varit möjligt, har, som det heter, försökt att ställa
kyrkan midt i byn.

Talaren erinrade om, att Första kammaren skall rent biträda
Andra kammarens beslut uti paragraferna 1, 35, 37 och 47.
Däremot skall Andra kammaren biträda Första kammarens beslut
i allenast § 5. Han mätte emellertid dessa paragrafers sakinnehåll
och fann § 5 i detta hänseende viktigare än de andra
paragraferna. Jag skall gärna medge, att 5 § har större betydelse
än de andra af mig uppräknade paragraferna. Den femte
paragrafen handlar ju om rättskapaciteten. Men jag vill återkalla
i herrarnas minne från den första debatten, som vi hade
i denna fråga, då vi synnerligen mycket talade om rättskapaciteten,
att den reservation, som herrar Persson och Lindhagen
jämte ett par andra afgifvit, togs i denna kammare allenast med
en majoritet af en röst och att från statsrådsbänken framhölls,
att det var alldeles nödvändigt, att man med afseende på denna

Onsdagen den 8 maj.

59 Nr 40.

paragraf, om man öfver hufvud taget ville någon lagstiftning,
tog utskottets och Kungl. Maj:ts i denna del öfverensstämmande
förslag. Och jag tror, att man tryggt kan säga, att, med den
bestämda hållning, som både högsta domstolen och lagrådet
intagit beträffande frågan om rättskapaciteten, det väl knappast
lär finnas någon möjlighet att komma till en lagstiftning på
detta område, utan att i detta hänseende gå samma väg som
sammanjämkningsförslaget, hviiket öfverensstämmer med Kungl.
Maj:ts förslag och utskottets förslag, med lagen om sjukkassor
och lagen om ekonomiska föreningar, och som sålunda följer
den princip, som eljest gäller öfver hela linjen inom detta slag
af lagstiftning.

Alltså, om man här skulle ställt sig på annan ståndpunkt,
hade det naturligtvis varit detsamma som att säga nej till lagförslaget,
och det kunde ju icke för utskottet komma i fråga.
Nå, det påyrkades verkligen icke heller i utskottet vid sammanjämkningen
utaf den siste talaren. Han insåg själf och medgaf,
att om man ville sammanjämka, kunde man icke göra det hvad
§ 5 beträffar på annan bog än utskottet föreslagit.

Komma vi så till §§ 2 ocli 3. Det är då alldeles uppenbart,
att man icke lår mäta betydelsen af dessa paragrafer allenast
efter sifferbeloppen, som där stå. Det är först och främst en
hel del understödsföreningar, som ej äro pensionkassor eller
meddela kapitalunderstöd. Dessa bli fria utan afseende på understödsbeloppen.
Detta följde redan af utskottets förslag. Olikheten
af kamrarnas beslut i frågan hänför sig allenast till sådana
understödsföreningar, som meddela kapital-understöd en gång
för alla. Enligt Andra kammarens beslut, skulle registreringsplikt
åligga sådana föreningar, om de utfästa eller utbetala understöd
eu gång för alla till högre belopp än femhundra kronor
för en medlem och ha flera än tvåhundra medlemmar. Enligt
Första kammarens beslut ålåg registreringsplikt dylik förening,
om den utfäster eller utbetalar kapitalunderstöd till högre belopp
än tvåhundra kronor för eu medlem och består af mer än
femtio medlemmar, eller består af flera än tvåhundra medlemmar.
Det ligger, mina herrar, med afseende på dessa bestämmelser
icke största vikten på själfva siffrorna, utan på huru de
sammanställas med hvarandra. Därpå ligger, jag upprepar det,
mycket större vikt, och i detta hänseende har Andra kammarens
mening otvifvelaktigt vunnit mera gehör vid sammanjämkningen.
Den siste talaren fäste sig mycket vid det maximiantal af
500 medlemmar i en förening, som enligt sammanjämkningsförslaget
skulle, oafsedt understödsbeloppets storlek, betinga registreringsplikt.
Det kallade han för ett nytt förslag. Det är
visst icke nytt. Det fanns redan i Kungl. Maj:ts förslag, fastän
siffran där var 50 och sålunda mycket lägre, och det fanns
äfven i utskottets förslag, ehuru det där stod 100 och sålunda

Lag om
understödsföreningar

fn. m.
(Forts.)

Nr 40 00

Tjog o m
understödsföreningar

m. in.
(Forts.)

Onsdagen den 8 maj.

äfven där var lägre och bestämmelsen följaktligen mycket strängare.
Det är sålunda en betydande eftergift Första kammaren fått
göra, då den fått höja denna siffra icke allenast, såsom utskottet
föreslog, från 50 till 100, utan ytterligare till 500. Det är sålunda
alls icke något nytt, som därvidlag har inskjutits utöfver
hvad Kungl. Magt och utskottet föreslogo, fast jag medger, att
det icke fanns i den reservation, som herrar Persson och Lindhagen
afgåfvo eller ens i den af mig in. fl. afgifna. Men sammanjämkningsförslaget
skulle ju också ligga emellan förstnämnda
reservation och det af utskottet antagna förslaget; och tänker
man på det, vågar jag påstå, att det är ett mycket långt gånget
medgifvande, då Första kammaren fått höja denna siffra ända
till 500.

Och hvad den 3 § beträffar, är siffran där 300, likasom i
2 §. Detta belopp i 3 § betecknar det högsta kapitalunderstöd
som eu förening får gifva utan att behöfva underkasta sig skyldigheten
att ha godkända stadgar. Äfven i detta hänseende får
jag fästa uppmärksamheten på, att det är ett synnerligen långt
gånget medgifvande, åtminstone enligt Första kammarens åsikt,
och det äfven i sak åt den ståndpunkt, som var förfäktad i
reservationen. Det är nämligen så, att af de fackförbund, som
utbetala sådant kapitalunderstöd, hvarom här är fråga, intet, enligt
de upplysningar, som erhållits, betalar högre dylika understöd
än 300 kronor. Häraf följer, att alla dessa förbund sålunda
enligt saminanjämkningsförslaget komma att bli befriade från
skyldigheten att ha godkända stadgar. Och detta är en mycket
stor förmån för dem, mina herrar, som de säkerligen fästa mycket
stort afseende vid. Registreringstvånget är nog icke så
särdeles besvärande, men hvad som däremot skulle blifvit tryckande
är om de behöft underkasta sig att ha godkända stadgar.
Nu vill jag tillägga hvad 2 § beträffar, att enligt en inom utskottet
tillgänglig statistik, omfattande 188 föreningar, som betala
ut ett kapitalunderstöd af 500 kronor eller därunder — det
är naturligtvis icke alla föreningar, det finns icke någon fullständig
statistik öfver dessa, men detta var de föreningar, som
voro kända, och af den beskaffenhet här är tal om — skulle,
enligt utskottets förslag, 45 föreningar kommit utanför registreringstvånget,
men enligt det nu sammanjämkningsvis framlagda
förslaget 135 föreningar slippa registrering. Sålunda i ena fallet
45 af 188, i andra fallet 135 af 188. Då så förhåller sig, undrar
jag, om man icke kan säga, att Första kammaren i sak på denna
punkt fått ge betydligt mycket mera än Andra kammaren fått
göra.

Nu vill jag till sist säga med afseende på de omtalade svårigheterna
för fackförbunden, att det är alldeles gifvet, att den
siste talaren, liksom hvarje talare på den sida, där man icke
vill ha ett lagförslag, skall utmåla olägenheterna däraf i de

Cl Nr 40.

Onsdagen flen 8 maj.

mörkaste färger, han egentligen kan hitta på. Men för mig T.ag om
står det klart, att denna svartmålning icke motsvaras af verk- u^der^tödsligheten.
Jag är af den fulla öfvertygelsen, att äfven fackförbunden,
då de komma utanför skyldigheten att ha godkända (Forts)
stadgar, icke skola få den ringaste svårighet att rätta sig efter
denna lag. Och å andra sidan är jag också fullt öfvertygad
om, att denna lag verkligen på det område, där man, att döma
af upprepade uttalanden, ej minst från föreningshåll, verkligen
funnit, att det är af nöden att få bestämda regler för understödsverksamheten,
kommer att verka välgörande. Jag får slutligen
erinra om, hur svårt det är att få lagförslag till stånd, då
det gäller att ingripa på ett område, där invanda frihets- och
oordningsföreställningar fått göra sig gällande — något som
också nogsamt framgick af den diskussion, som här fördes första
gången och de divergens^- som då gjorde sig gällande. — Jag
tror därför, att, när det nu föreligger ett omsorgsfullt utarbetadt
och granskadt lagförslag, hvari för öfrigt vidtagits så pass stora
och vidtgående lindringar mot hvad kommittéerna och Kungl.

Maj:t ursprungligen tänkt sig, det är all anledning för denna
kammare att taga detta förslag; och jag skall därför be att få
yrka bifall till sammanjämkningsförslaget.

Herr Åkerman: Herr talman, mina herrar! Jag förstår

så väl att alla, som ha den uppfattningen, att en lagstiftning
om understödsföreningar är af behofvet påkallad, och önska, att
den snart måtte komma till stånd, så gärna vilja öfverse med
en del utaf de bristerr, som ju alltid komma att vidlåda ett
sammanjämkningsförslag. För min personliga del har jag ju
två gånger förut här i kammaren uttalat mina betänkligheter
mot förslaget.

Det är en punkt, på hvilken jag nu icke skall närmare ingå,
eftersom jag talade mera utförligt därom förra gången, nämligen
om rättskapaciteten. Jag skall så mycket mindre vidröra
denna fråga, som det väl förhåller sig så, som den ärade ordföranden
i lagutskottet nyss erinrade oss om, att det kanske är
hopplöst att taga upp en strid på den punkten, eftersom de
flesta jurister äro ense om, att de vilja reglera denna fråga på
det sätt, som här är gjordt. Jag är icke utaf den meningen.

Det har jag redan sagt förut, och jag skall icke trötta herrarna
med att ännu en gång omtala de skäl, som för mig härvidlag
äro bestämande. Men det har kommit in något annat i detta
sammanjämkningsförslag, som åtminstone för mig framstår som
en sådan underlighet, att jag redan på den grund måste yrka
af slag på sammanjämkningsförslaget. Det är de ord, som’ äro
tillagda i 2 §, där det står, att hvarje understödsförening, som
räknar mer än 500 medlemmar, skall bli registreringspliktig.
Lagutskottets ordförande har något nämnt om detta, och han

Nr 40. 02

Onsdagen den 8 maj.

Lag om säde då, att det borde icke väcka någon förvåning, ty denna
understöds- saj. är jc]a, ny. Ja, ,b‘t har lian rätt uti, det stod i utskottets
''ö,^m”far förslag något ändå skarpare, men hvad som är att märka är,
Forts) då frågan här sist var före i kammaren, var både den libe vala

och den socialdemokratiska reservationen ense om att utesluta
just detta. Både de socialdemokratiska och de liberala
reservanterna voro öfverens om, att man icke borde anknyta
registreringsplikten till blotta antalet medlemmar i föreningen.
Jag vill be herrarna att tänka på bara följande exempel. Antag,
att vi ha två föreningar. Den ena föreningen betalar en så
blygsam begrafningshjäip som 20 kronor och har 1,000 medlemmar.
En sådan förening bör väl anses ganska väl funtad, och
det lär väl icke finnas någon risk, att denna förening icke skall
kunna komma ut med denna lilla begrafningshjäip till ett belopp
af 20 kronor. Denna begrafningshjälpsförening med 20 kronors
understöd blir enligt lagförslaget pliktig att inregistrera sig, då
däremot eu annan förening, som betalar exempelvis 300 kronor
och har ett mindre antal medlemmar, t. ex. 50, blir fri från
registreringstvång. Det förefaller mig, som om det snarare borde
vara alldeles tvärtom. Nog är det väl underligt, att den förening,
som betalar så litet i begrafningshjäip och har så många
medlemmar, blir registreringspliktig, under det att en förening,
som betalar mycket mer i begrafningshjäip, men har färre medlemmar,
skall gå fri och slippa att registrera sig. För min del
kan jag omöjligt gå med på denna bestämmelse och redan på
denna grund måste jag yrka utslag på detta sammanjämkningsförslag.
Det förefaller mig öfver hufvud taget egendomligt, att,
man anknyter registreringsplikten till antalet medlemmar i föreningen,
ty det är icke därpå det hänger, utan på föreningens
prestationer, hur mycket föreningen utfäster och hur föreningens
verksamhet i öfrigt är lagd, icke på medlemsantalet.

Därtill kommer, att det blir ganska svårt i praktiken för
föreningen, ifall man nu anknyter registreringsplikten till medlemsantalet,
att bedöma, huruvida den är registreringspliktig eller
ej, ty det föres visserligen register öfver medlemmarna, men
man vet ändå icke bestämdt, hur många medlemmarna äro,
så att föreningen kan säga: »nu äro vi så många som 500, nu
måste vi registrera oss,» ty samtidigt kan någon eller några gå
ut ur föreningen, hvarom anmälan ännu icke inkommit eller
blifvit officiellt antecknad, så att man icke vet, om det verkligen
finnes 500 medlemmar eller mindre. Jag tycker sålunda, att
detta bör vålla trassel i praktiken, och för öfrigt synes mig
själfva principen att binda registreringsplikten vid medlemsantalet
egendomlig i försäkringstekniskt hänseende. Jag vill visst
icke räknas till dem, som skulle resa motstånd quand méme
mot eu lag om understödsföreningar, tvärtom anser jag, att det
finnes många föreningar utaf den typ, för hvilken en lagstift -

03

Nr 40.

t

Onsdagen den 8 maj.

ning är nödvändig. Men nog är det väl underligt att ha så Lag om

brådtom, att man tycker, att vi måste ta ett sammanjämknings- wnderftodsförslag
sådant som detta, bara för att få lagen i år. Vi kunna ,™,n,%ar

ju till ett annat år omarbeta den, så att vi få ett förslag, som ,p'' ''

tillfredsställer oss alla eller åtminstone pluraliteten i denna kam- °r ''
mare. Det har ju förut händt, att vänstern i denna kammare
har haft ganska stor möda att tillbakavisa lagförslag om föreningar,
som vi alla ansågo icke vara lyckligt lagdt, eftersom
det skulle lägga hämmande band på föreningslifvet. Nu har
det så kallade genombrottet kommit, och jag kan för min del
icke finna annat, än att det skulle vara underligt om vänstern
i denna kammare skulle vilja vara med, om ett förslag, som

dock indirekt för många, många af småfolkets föreningar skulle
komma att ha ganska bekymmersamma följder. Låt oss då
hellre tänka ännu något på denna sak, och för min del vill jag
säga, att endast denna brist hos förslaget, som jag nu tillåtit mig
att anföra ett exempel på, nämligen att en förening, som betalar
ett så ringa belopp som 20 kronor i begrafningshjälp, skall bli
tvingad att inregistrera sig, därför att den har 1,000 medlemmar,
hvilket snarare borde vara en garanti för att den skall kunna
fullgöra sina åligganden, redan detta är för mig tillräcklig anledning
att yrka afslag på sammanjämkningsförslaget, hvilket
yrkande jag härmed ber att få göra.

Herr Rydén: Herr talman, mina herrar! När jag läste

detta sammanjämkningsförslag, blef jag jäktigt ledsen, därför att
det enligt min uppfattning innebär en mycket sämre lösning
utaf denna fråga, än den herr statsrådet och chefen för civildepartementet
uti sitt anförande, när denna fråga första gången
behandlades här i kammaren, antydde såsom för regeringen
acceptabel.

Om man vill ställa sig och 1’äkna på fingi’ai''na, i hur många
punkter Andra kammaren fått sin vilja igenom, läcker visserligen
antalet punkter till. Men ser man efter i hvilka punkter
Andra kammaren fått sin vilja igenom, ser man, att det är i de
allra obetydligaste bagatellsakerna. I alla vitala punkter, där
det verkligen gäller föreningarnas lif och existens, har Ändra
kammaren blifvit kuggad. Går jag till 2 §, finner jag t. ex., att
Andra kammaren både lättat beslut om att det understödsbelopp,
som fordras för att förening skall vara registreringspliktig, skulle
vara 500 kronor. Föi-sta kammaren hade beslutat sätta beloppet
till 200 ki-onor. Utskottet har sammanjämkat dessa beslut och
föreslår 300 kronor.

Angående antalet medlemmar har Andra kammaren beslutat
sätta som gi-äns 200, Första kammaren 100; utskottet har sammanjämkat
besluten till 100, d. v. s. Första kammaren har fått
sin vilja igenom.

Nr 40. 04

Onsdagen den 8 maj.

Lag om Andra kammaren hade vidare alldeles strukit hela punkten

understöds- om }mr många medlemmar det skulle finnas för att göra förefOrenmgar
njngen registreringspliktig. Andra kammaren afvisade bestämdt,
<F -t'') medlemsantalet i och för sig skulle, oberoende af understöds 01

s'' beloppets storlek, medföra registreringsskyldighet. Första kammaren
fattade däremot beslut om, att en sådan bestämmelse
skulle intagas, och den har lyckats drifva andrakammarledamöterna
i lagutskottet till att antaga denna bestämmelse om 500
medlemmar.

Hvad innebär då denna bestämmelse om, att ett medlemsantal
af 500 medlemmar gör föreningen registreringspliktig? Jo,
den innebär — och det gör saken åtminstone ur arbetaresynpunkt
fullkomligt omöjlig — att de fackförbund, som meddela
understöd, faktiskt bli, om de ha 500 medlemmar — och mindre
fackförbund finnas icke — tvungna att antingen upphöra med
sin understödsverksamhet eller att inregistrera sig. Här har
Andra kammaren redan under den gamla tiden varit med om
att afvisa tanken på tvångsregistrering af fackföreningarna, men
här kommer man till den olägenheten, att man ställer dessa
fackföreningar under registreringstvång i strid mot denna tanke,
för såvidt föreningarna utöfva understödsverksamhet. Om vi
tänka på, hvilka förbund det är — och vi kunna ju för att taga
ett exempel bland dessa välja Svenska murareförbundet — då
frågar jag: är det verkligen rättvist, att man på det sättet så
att säga bestraffar ett af de förbund, som till sin rent fackliga
verksamhet knutit understödsverksamhet? Är det att uppmuntra
arbetarne att sörja för framtiden och för sina efterlefvande, när
man på det sättet piskar in dem under tvångsregistrering, om
de syssla med detta? Borde det icke vara så, att om man såge
på det helas väl, ett fackförbund, som vill förknippa denna verksamhet
med fackföreningsrörelsen, snarare borde ha hjälp och
stöd, än att på det sättet kastas in under lagen? Jag kan folium
del icke alls vara med om ett förslag, som i denna vitala
punkt går ut öfver arbetarrörelsen på det sätt som fallet är;
jag kan ej vara med om att antaga detta lagförslag, då det i
dylika vitala punkter är så högst bristfälligt.

Sedan kommer en af de andra kardinalpunkterna, nämligen
frågan om rättskapaciteten. Jag hade tänkt mig det eller hoppats
det åtminstone, att så mycket skulle väl ändå gå igenom i lagutskottet,
att om det tvingade Andra kammaren att frångå sitt
beslut om att föreningarna skola behålla sin rättskapacitet, så
skulle åtminstone Andra kammaren få igenom de mera vitala
krafven beträffande de öfriga paragraferna. Men när man nu
finner, att i andra paragrafen, som är en af kardinalpunkterna,
Första kammaren där fått igenom sin vilja nästan till punkt och
pricka, endast med det undantaget, att understödsbeloppet blir
höjdt med 100 kronor och att antalet medlemmar höjes för det

65 Nr 40.

Onsdagen den S maj.

fall, att registreringstvång skall förekomma, från 200 till 500. Lag om
och när det på samma gång föreslås, att Andra kammaren skall understöd*-i denna kardinalpunkt angående rättskapaciteten frånträda sitt f8r™,n9ar
beslut helt och hållet, hvad är då egentligen kvar af hvad Andra ,For!" ,
kammaren velat till skillnad från Första kammaren? Jo, om
man skulle räkna i procent, så har Första kammaren fått 90
procent och Andra kammaren 10, det är det högsta, hvartill jag
kan taxera det, som vunnits för Andra kammarens ståndpunkt.

Få jag sålunda, herr talman, för min del är lifligt öfvertyg3^
om, att, ifall detta lagförslag blir afslaget, vi snart skola
få fram ett förbättradt och förkortadt lagförslag för de stora
föreningarna, som behöfva denna lagstiftning, medan vi skola
kunna på ett bättre, rättvisare och mindre ruinerande sätt ordna
det _ lör de små föreningarna, vågar jag rikta den bevekande
vädjan, om jag det kunde, till kammaren att icke bifalla det
föreliggande lagförslaget. Vi böra icke. fastän arbetarnes representanter
äro i minoritet i Riksdagen, lägga, stötestenar i vägen
för arbetarnes sträfvan att hjälpa sig själfva. Andra kammaren
gjorde en gärning, som skulle hedra densamma, om den afsloge
detta lagförslag, och för min del yrkar jag afslag på detsamma.

Med herr Rydén förenade sig herr Kloo.

Herr Lindqvist i Stockholm: Lagutskottets ordförande

framhöll, att det icke vore märkvärdigt, om de. som öfver hufvud
taget vore motståndare til] lagförslaget, motsatte sig detta
sammanjämkningsförslag. Jag vill då förklara, att jag icke är
principiell motståndare till en lag om understödsföreningar. Jag
ställde mig mycket tveksam till förslaget, då Kung!. Maj:ts proposition
framkom. Men sedan jag tänkt mig djupare in i denna
fråga, så har jag blifvit öfvertygad om, att det kan vara nog
så behöfligt för en hel del af dessa understödsföreningar att få
en lag, som reglerar deras förhållanden. Men då jag ändå nödgats
instämma med den förste talaren, så ber jag att få säga.
att jag gjort det af den bestämda öfvertygelsen, att samman^
järnkningsförslaget är något rent misslyckadt. Jag vill dock
härvid framhålla, att det glädjande nog är sällan, som i Riksdagen
ett sammanjämkningsförslag kommer fram, som är så
ojämnt afvägdt, efter mitt sätt att se saken, som det nu föreliggande.
Lagutskottets ordförande hade, som vi hört, eu annan
uppfattning, och han förmenar, att det är väl afvägdt. Ja. det
vill då här synas, att vi ha våra vikter, som vi använda vid
sådana afvägningar, justerade i helt olika anstalter, och det är
väl därpå det beror, att vi äro af så olika uppfattning om sammanjämkningsförslagets
innebörd. Jag har emellertid, då jag
granskat detta förslag, kommit till det resultatet, att Andra kammaren
fått igenom alla småsaker, men att Första kammaren biAndra
kammarens protokoll 1912. Nr 40. 5

Nr 40. 66

Onsdagen den 8 maj.

Lag om
understödsföreningar

m. m.
(Forts.)

trädts i alla hufvudfrågor. Då man blickar på de verklig . Kardinalpunkterna,
de frågor till exempel, som lågo före bär redan
i fjol, då vi behandlade lagen rörande ideella föreningar, så
finner man då, att spörsmålen såvål rörande rättskapacitet som
beträffande registreringsfrågan enligt sammanjämkningsförslaget
lösas på helt andra linjer än de, på hvilka då såväl det liberala
som det socialdemokratiska partiets män i Riksdagen syntes
ställa sig. Vi må erinra oss, att i fråga om rättskapaciteten ha
vi ännu icke kommit till någon fullgiltig lösning. Men det är
min bestämda mening, att löses frågan på det sätt beträffande
de ideella föreningarna, som det nu föreslås i lagen om understödsföreningar
och som inrymmes i sammanjämkningsförslaget,
så skulle detta vara i hög grad olyckligt. Jag skulle kunna
draga fram en de! fall eller förhållanden, som skulle kunna klart
ådagalägga, för hvilka vådor man utsätter dessa ideella föreningar,
om man skulle välja det sått att lösa rättskapacitetsspörsmålet,
som här blifvit föreslaget.

Men härtill kommer en omständighet, som här redan blifvit
påpekad och som synes mig vara ännu mera anmärkningsvärd,
och det är den, att man söker tvinga vissa slag af ideella föreningar,
de nämligen, som vid sidan om sitt ideella arbete eventuellt
syssla med understödsverksamhet, till registrering. När
vi förra året behandlade lagen om ideella föreningar, hvilket
förslag principiellt tog afstånd från registreringsplikten, då fick
jag den bestämda uppfattningen, att det liberala partiet stod
alldeles afgjordt emot ett registreringstvång. Men nu vill detta
partis män föra in den principen här, hvarigenom man komme
att tvinga de fackföreningar och fackförbund, som betala ut begrafningshjälp
och hvilka ha öfver 500 medlemmar, att registrera
sig. Ja, hvad skall detta, mina herrar, tjäna till? Jag frågar,
hvad Svenska murareförbundet har gjort för ondt genom att i
en följd af år till efterlefvande familjer ha utbetalat ett belopp
af 200 eller 250 kronor — jag minns för ögonblicket icke, hvilket
belopp som är gällande — så snart någon medlem dör?
Detta och andra förbund begära endast att ostördt få fortsätta
med denna själfhjälpsverksamhet, som ute i landet verkar gagneligt
och fördelaktigt. Men nu har detta murareförbund sagt, att
det ej vill registrera sig, det må jag gärna säga klart och tydligt
ifrån,'' så att herrarna veta vår ståndpunkt. Yi vilja ej ha registreringstvång
öfver fackförbunden. Men genom den bestämmelse,
som nu är inlagd i sammanjämkningsförslaget i 2 §,
tvingas själffallet murareförbundet och alla öfriga förbund till
registrering, under förutsättning att de vilja fortsätta med den
gagnande verksamhet, som ligger i begrafningshjälpssystemet. Jag
vill säga, att jag är mycket tveksam, om utskottet tänkt sig in
i den klara inkonsekvens, som ligger i den bestämmelsen, jämförd
med den, som den förste talaren påpekade. Hvad är det

Onsdagen den 8 maj. 67

för riL 3ch reson i att säga, att en förening, som utöfvar ideell
verksamhet, men vid sidan däraf betalar begrafningshjälp, skall
bli pliktig att registrera sig, så snart föreningen räknar ett visst
antal medlemmar, medan sjukkassorna kunna få betala dylik begrafningshjälp
och ha huru stort medlemsantal som helst utan
motsvarande påföljd? Det nästan förefaller mig, som om lagutskottet
icke tänkt sig, huru det ställer sig med jämförelserna
i detta4 fall, och det synes mig vid sådant förhållande föreligga
mycket’ stora skäl, att Andra kammaren i dag säger nej till detta
sammanjämkningsförslag och att saken sålunda får komma till
en ny pröfning och Kungl. Maj:t därefter komma med ett nytt
förslag! Säkert skulle saker] vinna och icke förlora härpå.

Jag ber därför, herr talman, att på det lifligaste få instämma
i afslagsyrkandet, och jag tror som sagdt, att understödsföreningarnes
verksamhet endast skulle komma att förtjäna på
ett afslag nu.

Häri instämde herrar Rundgren, Källman, Wallin, Borg,
Söderberg i Stockholm, Palmstierna, Larsson i Västerås, Magnusson
i Kalmar, Svensson i Skönsberg, Bindley, Holmström
och Widlund.

Herr Pettersson i Södertälje: Det är mycket skarpa an märkningar,

som här blifvit riktade mot föreliggande sammanjämkningsförslag.
Man kan sammanfatta kritiken i följande två
punkter: dels har det sagts, att här i själfva verket icke föreligger
något sammanjämkningsförslag, utan ett förslag till kapitulation
från Andra kammarens sida, och dels har man sagt, att
om detta förslag antoges, så blefve det ett dråpslag för understödsföreningarnas
verksamhet.

Hvad den förstnämnda anmärkningen beträffar, så är det
nog icke något nytt att beteckna ett sammanjämkningsförslag
som en kapitulation från den ena kammarens sida. Det är
tvärtom mycket vanligt, att den kammare eller åtskilliga ledamöter
af den kammare, som har att besluta öfver sammanjämkningsförslaget,
finner, att förslaget icke på långt när uppfyller
deras önskningar. Och detta är ju ganska naturligt. Det ligger
i sammanjämkningsförslagets natur, att det icke kan på långt
när eller åtminstone ej kan i vissa afseenden uppfylla allas
önskningar, då man ju maste å ömse sidor ge efter något af
sitt ursprungliga beslut. När man då får se denna eftergift
framställd på papperet, känner man sig besviken. Man har icke
från början gjort klart för sig, att om saken måste gå till sammanjämkning,
så kommer den att innebära ett afsteg från hvad
man själf ansett önskvärdt. Detta är icke något ovanligt. Men
nog tycker jag ändå, att de uttalanden, som bär gjorts i denna
riktning, äro något öfverdrifna. Nog är det väl för mycket sagdt,

Nr 40.

Lag om

understödt föreningar m.

m.

(Forts.)

Nr 40. 68

Lag om
understödsföreningar

m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 8 maj.

att detta skulle vara ett så oerhördt orättvist sammanjämkningslörslag
ur Andra kammarens synpunkt sedt. Särskildt då man
säger, att det endast skulle vara i fråga om bagateller, som
Första kammaren inbjudes att gifva efter för Andra kammaren,
synes mig ett sådant påstående icke kunna förenas med de uttalanden,
som från samma håll förut gjorts i denna sak här i
kammaren. När det sålunda gäller första paragrafen, beträffande
hvilken Andra kammaren med bifall till herrar Perssons och
Lindhagens reservation beslöt att utesluta arbetslöshetskassor
från lagen, säger man nu, att detta endast är en bagatellfråga.
Men så uttalade sig ej nämnda reservanter, då de skrefvo sin
reservation. Då sade de, att det skulle vara förenadt med stötel
vådor att nu pressa dessa föreningar in under en bestämmelse,
som är skrifven för föreningar i andra villkor och med andra

uppgifter. . .

Om man nu lyckas genom sammanjämkning afvärja dessa,
enligt nämnda reservanters mening, stora vådor, så skulle val
det dock betyda något och icke vara en bagatellsak. Men för
öfrigt, om det nu är sant, att § 5, beträffande hvilken Första
kammaren vinner, skulle betyda fullt ut så mycket eller litet
mera än de punkter, i hvilka Första kammaren gifver efter, så
står dock fast hvad lagutskottets ordförande här erinrat om, att
beträffande 2 § har i själfva verket Första kammaren snarare
gjort en eftergift åt Andra kammaren än tvärtom. Det är väl
alltför mekaniskt att bestämma sammanjämkningens värde efter
den punkt, vid hvilken man sätter penninggränsen eller medlemsantalsgränsen,
utan man måste väl se till, hur en gräns
verkar på det ena eller andra stället. Och då det är utredt,
att af dessa 18S föreningar, som icke utdela större understöd
än 500 kronor, och beträffande hvilka man har uppgifter, endast
45 föreningar skulle slippa att komma under lagen enligt utskottets
förslag, men icke mindre än 135 föreningar enligt sammanjämkningsförslaget.
Om det nu för en understödsförening
verkligen är en så stor fördel att ej behöfva inrätta sig efter lagens
föreskrifter, så blir denna fördel, som ju Andra kammaren velat
kraftigt tillvarataga, genom sammanjämkningsförslaget tillgodosedd
i högre grad, än Andra kammaren strängt taget kunnat
göra anspråk på.

För öfrigt skall jag tillåta mig att till de herrar, som klaga
öfver sammanjämkningsförslagets orättvisa, frän Andra kammarens
synpunkt sedt, meddela en upplysning, som kanske kan
vara en tröst för dem. En ledamot af Första kamroaiens utskottshalfva,
som icke tillhör högern, utan det liberala partiet,
har förklarat sig anse denna sammanjämkning mycket orättvis
mot Första kammaren. När omdömena beträffande sammanjämkningsförslagets
rättvisa på det sättet gå i sär på olika hall,

69

Nr 40.

Onsdagen den 8 maj.

torde man vara berättigad till den slutsatsen, att det under förhandenvarande
förhållanden är så rättvist som möjligt.

Hvad sedan beträffar frågan om att förslaget skulle vara
ett dråpslag mot föreningsrörelsen, så är väl den anmärkningen
besvarad genom hvad som anfördes under den långa diskussion
i ämnet, som förekom, då lagutskottets första betänkande i detta
ärende behandlades. Det har ju visat sig, att understödsföreningarna
själfva icke ha något i hufvudsak att anmärka mot ett
lagförslag sådant som det af Kung!. Maj:t framlagda. Däremot
ha understödsföreningarna på sin kongress, där ett stort antal
föreningar voro representerade, enhälligt uttalat, att det vore i
högsta grad nödvändigt, att en lagstiftning i ämnet med det
snaraste komrne till stånd, och i det uttalandet instämde äfven
de representanter för de små föreningarna, som på kongressen
voro närvarande. Äfven om man då medgifver, att det under
öfvergångstiden kan för en eller annan förening medföra svårigheter
att inrätta sig efter denna lag, så är väl därmed icke
sagd!, att det skulle vara omöjligt för någon förening att inrätta
sig efter den.

Hvad särskild! beträffar fackförbunden, så lärer det vara så,
att om de mot förmodan skulle finna det alltför hindersamt eller
olämpligt att låta inregistrera sig, så ha de den ytterst enkla
utvägen att bilda särskilda föreningar för sin understödsverksamhet.

Jag kan icke finna, att de anmärkningar, som äro framställda
mot sammanjämkningsförslaget, äro ägnade att motivera
ett afslag å detsamma, och jag skall därför, herr talman, tillåta
mig att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindhagen: Här har sagts, att Andra kammaren

skulle vinna lika mycket som den Första genom det tillmötesgående,
som Första kammaren visat i sammanjämkningsförslaget,
och att den därför skulle kunna vara nöjd. Jag tycker dock, att
alla ledamöter i lagutskottet från denna kammare skulle kunna
vara öfverens om, att så var icke situationen i lagutskottet. Utan
där var det så, att högern icke ville ha någon sammanjämkning
i vanlig mening, utan dikterade sina villkor och sade: det vilja
vi ha, annars vilja vi icke vara med om någonting alls. Inför
denna hotande olagliga situation, där således all möjlighet till
sammanjämkning syntes utesluten, föll man undan för att rädda
lagen redan nu. Då är frågan, huruvida det lilla Andra kammaren
fått är tillräckligt för att Andra kammaren skulle biträda
lagen, oaktadt kammarens uppfattning, enligt min mening, genom
det framkomna sammanjämkningsförslaget blifvit på ett synnerligen
kraftigt sätt misshandlad. Den stora principiella skillnaden
var ju den, att från Andra kammarens sida ville man till en
början gå varligt till väga och undantaga så många som möjligt

Lag om

understöds föreningar m.

m.

(Forts.)

Nr 40.

70

Onsdagen den 8 maj.

Lag om

understöds föreningar in.

m.

(Forts.)

af de små föreningarna, så att man icke i blindo pålade dem en
lagstiftning, under hvilken de kanske kunde komma att fara illa.

Hvad ha vi då vunnit i detta afteende? Jo, först kastar
man utan vidare öfver bord kammarens ståndpunkt i § 5, på
hvilken man tror sig icke kunna vinna någonting, då »alla
jurister» sätta sig emot densamma. Därför var den icke ens att
räkna med i sammanjämkningen. Nu vill jag emellertid — och
det var därför jag begärde ordet — trycka litet skarpare på § 5.
Hvad innebär den? Jo, meningen var att undantaga åtskilliga
föreningar från lagen, som kommit med enligt Kungl. Maj:ts
förslag. Men så söker man i en annan paragraf att hålla dem
kvar under lagen genom att fråntaga just dessa föreningar, som
icke skulle komma in under lagen, deras rättskapacitet, om de
icke registrerade sig. Det har visat sig vid föregående lagförslags
behandling, och det blir nog effekten här också, att detta
borttagande af rättskapaciteten syftat innerst till, att man vill
indirekt tvinga dem att låta registrera sig. Nu får jag säga, att
om det blir effekten, som det kanske blir i stor utsträckning,
då är det alldeles likgiltigt, hvilka man undantager från lagen
i § 2, då man i alla fall genom § 5 tvingar dem in under lagen.
Där ha vi den stora betydelsefulla synpunkten. Där har Andra
kammaren helt och hållet kapitulerat, så att Första kammaren,
oafsedt hvad som står i § 2, i alla fall vinner kanske allt.

Om jag sedan ser efter, huru sammanjämkningen skett i §
2, sä finner jag där icke ens något aritmetiskt medium, och jag
måste gentemot lagutskottets ordförande framhålla, att det är
dock det, som man måste gå ut ifrån för att komma till ett
påtagligt sammanjämkningsresultat, som man kan stå för. Men
nu är det icke blott de föreningar, som samtidigt nä en viss
medlemssiffra och utbetala visst understöd, som komma under
lagen, utan Första kammaren har dessutom fått bestämmelsen,
att så snart föreningen har öfver 500 medlemmar, så kommer
den oafsedt understödet in under lagen. Det är kanske sant,
som lagutskottets ordförande sade, att den statistik han framhöll
visar, att ett ganska stort antal understödsföreningar undantagas
från lagen enligt § 2 i sammanjämkningsförslaget. Men de
komma nog, som sagdt, in under lagen ändå enligt § 5. Därtill
kommer emellertid, att den utredning om dessa föreningar, som
föreligger, är mycket ofullständig. Man har fått med endast
ett fåtal föreningar kanske och gjort upp en statistik med ledning
af uppgifter om dessa. Men det finnes eu mängd andra
föreningar, som icke ha kommit med i denna statistik. Man
handlar således fortfarande i blindo. Man känner icke till det
lif och de förhållanden, på hvilka denna lag skall läggas.

Under sådana förhållanden, och äfven om man bör befrämja
gifvetvis en skyndsam lagstiftning för de föreningar, som ha
gagn af lagen, så tror jag dock, att denna sammanjämkning är

Onsdagen den 8 maj.

71 Xr 40.

ett rent gyckel med de synpunkter, som Andra kammaren velat
framhålla, och på den grund nödgas jag yrka afslag å utskottets
hemställan.

Herr Persson i Norrköping: Herr talman! Jag skall be träffande

den statistik angående 188 understödsföreningar, som
förekommit i lagutskottet, be att få framhålla, att dessa 188 föreningar
äro blott en mycket ringa del af hela det antal föreningar,
som verkligen finnes. Och bland dessa 188 föreningar
finnas icke vare sig de stora föreningar, som man anser lagstiftningen
vara erforderlig för, nämligen de, som utdela 1,000 eller
2,000 kronors lifförsäkring, och hvilka ha många medlemmar,
eller de föreningar, hvilkas medlemsantal är stort, men hvilkas
understödsbelopp är ringa. Huru stor procent af alla dessa föreningar
dessa 188 utgöra, som finnas i denna tabell, vet ingen
och kan ingen säga, ty det finnes icke någon undersökning om
den saken. Om de utgöra hälften, tredjedelen, fjärdedelen eller
femtedelen o. s. v. af alla understödsföreningar, därom råder
fullständig okunnighet. Men så mycket veta vi alla, att dessa
188 föreningar icke på långt när utgöra det antal föreningar,
som verkligen finnes, och som skulle komma in under denna
lag. Den statistiken är såsom beräkningsgrund således relativt
värdelös.

Hur var det, när denna lag förra gången behandlades här i
kammaren? Jo, från statsrådsbänken och vidare från vissa liberala
håll, bland annat lagutskottets ordförande och herr Pettersson
i Södertälje, framhölls, att man borde kunna gå reservanterna
till mötes i hvad det gällde det understödsbelopp, som de
föreslagit, nämligen 500 kronor, men det nämndes icke ett ord
under denna debatt om, att det var fråga om att i den slutliga
sammanjämkningen gå ifrån den princip, som de liberala reservanterna
fastslagit, nämligen att någon maximigräns för medlemsantalet
icke skulle sättas. Om det från statsrådsbänken eller
från dessa medlemmar af det liberala partiet hade nämnts något
om detta, då hade situationen blifvit en helt annan. Ty det är
och förblir ett faktum, som ingen någonsin kan förneka, att just
denna maximigräns för medlemsantalet dödar den understödsverksamhet,
som nu bedrifves af yrkesoi’ganisationerna. Det är
så betecknande, när herr Pettersson i Södertälje i slutet af sitt
anförande säger, att hvad fackförbunden beträffar, så, om de
mot förmodan skulle finna det skadligt för sig att inregistrera
sig, kunna de organisera sig på annat sätt. Här ligger frågan
så, att dessa organisationer, hvilkas lif och verksamhet vi kämpa
för, ha intet annat val än att låta inregistrera sig på grund af
denna olyckliga bestämmelse om 500 medlemmar som maximum
eller att sluta tipp med sin undei’stödsverksamhet. Tror någon,
att dessa organisationer, som af alla krafter stretat emot lagen

Lag om
understödsföreningar

m. m.
(.Forts.)

Nr 40.

Onsdagen den S maj.

Lag om
understödsföreningar

m. m.
(Forts.)

om ideella föreningar, skulle vara villiga att inregistrera sig under
en lag angående understödsföreningar, så mycket krångligare
än lagen om ideella föreningar, och hvilken icke alls är skrifven
med hänsyn till dessa ideella föreningar, utan mera med hänsyn
till försäkringstek niska synpunkter? Nej, de kunna icke inregistrera
sig enligt denna lag; det är omöjligt för deras existens.

Då återstår för dem endast att skilja understödsverksamneten
från annan deras verksamhet. Ha då dessa organisationers understödsverksamhet
verkligen förtjänat, att man bidrager till
detta med öppna ögon för hvad det gäller? Har vidare Andra
kammarens majoritet eller Riksdagen såsom sådan någon orsak
att bringa dessa organisationer ut på ett område, där de skola
nödgas släppa understödsverksamheten och i stället bli hvad
man klandrar dem för: organisationer för politiserande och klasskamp?
Röstar man för detta sammanjämkningsförslag, dä har
man bringat dem ut på detta område, men vill man icke det,
då röstar man mot sammanjämkningsförslaget med de farliga bestämmelser,
som finnas i dess 2 §. Så ligger frågan. Det kan
tyckas, att vi göra för mycket väsen af detta. Men vi kämpa
för dessa organisationers lif och verksamhet, som vi anse bör
bedrifvas på ett sundt och praktiskt sätt. Det är alldeles nödvändigt
att säga ifrån detta, så att Riksdagen vet hvad den gör,
när den går att besluta i denna fråga. Det är icke en obetydlighet,
utan en ytterst viktig sak detta, att man sätter en maximigräns
för medlemsantalet, och det förvånar mig i högsta grad,
att man icke på vederbörligt håll observerat detta, innan man
kommit fram med detta slutliga förslag.

Och jag ber slutligen få säga, att i herr Widéns reservation
föreslogs icke denna maximigräns för medlemsantalet. Om
jag skulle välja mellan herr Widéns reservation, som satte maximibeloppet
till 200 kronor, men ingen maximigräns för medlemmarna,
och det förslag, som nu föreligger med maximibeloppet
satt till 300 kronor och maximum för medlemsantal till 500, så
skulle jag obetingadt taga herr Widéns reservation, därför att
det förslaget åstadkommer icke något annat, än att man måste
sänka understödsbeloppet under 200 kronor och lefva som förut.
Nu kan man icke det, ty så snart man kommer upp till 500
medlemmar, så måste föreningen inregistrera sig.

Så ligger frågan, och jag vädjar allvarligt till kammaren,
om det kan anses vara rättvist, att man stryper dessa organisationers
verksamhet, hvilket skulle bli följden af bifall till detta
förslag.

Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Den siste talaren

sade — och det föranledde mig att begära ordet — att den statistik
jag omnämnt icke omfattar på långt när alla ifrågavarande

73 Nr 40.

Onsdagen den 8 maj.

föreningar. Ja, det är riktigt, men det beror bland annat på,
att denna statistik berör endast ett slag af föreningar, det, som
är omnämndt i punkt 2 af § 2, det vill säga understödsförening,
som utbetalar kapitalunderstöd en gång för alla. Redan genom
det sätt, hvarpå denna paragraf affattats af utskottet, ha alla
andra sorters understödsföreningar än nyssnämnda understödsföreningar
och pensionskassor uteslutits från registreringsplikt,
och dessa uteslutna föreningar äro naturligtvis icke heller med
i denna statistik, såsom t. ex. föreningar, som betala ut understöd
vid arbetslöshet eller invaliditet o. s. v., hvilka ej alls komma
in under registreringsplikten. I den omnämnda statistiken äro
icke heller medtagna pensionskassorna och de föreningar af i 2

tafsedt slag, som betitla högre kapitalunderstöd än 500 kronor.

tatistiken är således visst ej fullständig och gör ej alls anspråk
på att vara det. Men den är gjord och anfördes af mig som
exempel på, huru det ställer sig med föreningarnes registreringsplikt;
och det framgår klart af densamma, att enligt sammanjämkningsförslaget
komma många fler föreningar undan lagen,
än som skulle kommit undan, om utskottets första förslag antagits.

Nu är det alldeles gifvet, att fackförbunden skola uppträda
mot detta sammanjämkningsförslag, då de ej vilja ha lagen tilllämplig
på deras understödsverksamhet. Men för min del är jag
öfvertygad om, att den olägenhet denna lag skulle förorsaka
fackförbunden är minimal; just genom den ändring i § 3, som
yi gjort i sammanjämkningsförslaget, ha de blifvit fria från skyldigheten
att hafva godkända stadgar; och det var detta, som skulle
förorsakat besvär för dem. Hvad beträffar fackförbundens understödsverksamhet,
så finns det ett annat stadgande i denna lag, som
ingen i denna kammare tänkt att yrka ändring i, som för dem
omöjliggör att utan omläggning utöfva understödsverksamhet,
och det är bestämmelsen i 3 § 1 momentet, att med understödsverksamhet
enligt denna lag ej må förenas verksamhet för ett
för understödsverksamheten främmande syftemål. Och hvad beträffar
svårigheterna för fackförbunden att lägga om sin understödsverksamhet,
så att den afskiljes från förbundets verksamhet
i öfrig!, så har redan ett fackförbund gjort det eller står i begrepp
att göra det; och det har, såvidt jag vet, icke mött några
svårigheter alls.

Jag vill fästa uppmärksamheten på, att när man vill ha eu
reglerande lagstiftning för ett visst verksamhetsområde, så komma
alltid anmärkningar från dem, som drabbas af lagstiftningen,
feå t. ex. då det gällde skogslagarna. Hur talades det icke då
från deras håll, som icke ville ha dessa lagar, om, huru de skulle
göra dem förskräckligt stort besvär och skada, och de påstodo,
helt frankt, alldeles som nu herr Persson, att det var den orättvisaste
lagstiftning, som kunde tänkas. Så lät det då både i

Lag o m
understödsföreningar

m. in.

I Forts, i

Nr 40. 74

Lag om
understödsföreningar

m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 8 maj.

Första och Andra kammaren. Men jag tror icke, att någon nu
kan säga annat, än att dessa lagar voro väl behöfliga. En lagstiftning,
som bryter mot något invandt förhållande, möter helt
naturligt alltid motstånd. Och min öfvertygelse är, att denna
lagstiftning, liksom annan dylik lagstiftning, när man väl hunnit
vänja sig den, skall visa sig vara till godo, och det äfven beträffande
fackförbundens understödsverksamhet, hvilken sannerligen
icke heller jag vill komma åt.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr
talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
beträffande nu föredragna paragraf, dels ock på afslag å hvad
utskottet hemställt i förevarande memorial; och förklarade herr
talmannen sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja
för den förra propositionen. Då votering emellertid begärdes,
blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition
:

Den, som vill, att kammaren bifaller den af lagutskottet i
utskottets förevarande memorial nr 50 gjorda hemställan beträffande
2 § i förslaget om lag till understödsföreningar, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit hvad utskottet hemställt
i berörda memorial.

Omröstningen utföll med 117 ja mot 81 nej; och hade kammaren
alltså fattat beslut i enlighet med innehållet i förstnämnda
proposition.

3 §; 5 §; 32 §.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

35 §.

Utskottets hemställan lades till handlingarna.

37 §.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Onsdagen den 8 maj.

75 Jfr 40.

47 §.

Den af utskottet gjorda hemställan lades till handlingarna.
99 §.

Utskottets hemställan blef af kammaren bifallen.

Förslaget till lag om ändring i vissa delar af lagen om
sjukkassor den 4 juli 1910.

Utskottets hemställan beträffande 106 § i förevarande lag»
förslag bifölls af kammaren.

§ 7.

Konstitutionsutskottets härpå föredragna utlåtande, nr 21, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
införande af proportionellt valsätt vid val af kommunalfullmäktige,
blef af kammaren godkändt.

§ 8.

Vidare förekom till behandling bevillningsutskottets betan- Ang. ändring
kande, nr 24, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med för .''förordningen
slag till förordning om ändrad lydelse af 54 § 1 mom. i förord- °ZmdigMer
ningen den 28 oktober 1910 om taxeringsmyndigheter och för- och förfäranfarandet
vid taxering. det vid

taxering.

I öfverensstämmelse med hvad Kungl. Maj:t föreslagit uti
en den 1 mars 1912 till Riksdagen aflåten proposition hemställde
bevillningsutskottet, till hvars behandling nämnda proposition
hänvisats, att Riksdagen måtte antaga följande

Förslag till Förordning

om ändrad lydelse af 54 § 1 mom. i förordningen den 28 oktober 1910
om taxeringsmyndigheter och förfarandet vid taxering.

54 §.

1 mom. Till beredande af ersättning åt ordförandena och
de af Kungl. Maj:ts befallningshafvande förordnade ledamöterna
i taxeringsnämnderna, arfvoden för protokolls- och längdföringen
hos pröfningsnämnderna, arfvode åt kronans ombud hos Stockholms
stads pröfningsnämnd äfvensom godtgörelse för det i samband
med taxeringsförrättningarna i öfrigt lämnade biträde af
städernas tjänstemän må enligt Kungl. Maj:ts förordnande för
hvarje år utgå högst ett belopp, motsvarande två procent af

Nr 40. 76

Onsdagen den 8 maj.

Ang. ändring rikets hela inkomst- och förmögenhetsskattesumma för året, sådan

iförordningen (jenna enligt taxeringsnämndernas beslut beräknats.

om taxerings- °

och förfäran■ Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1913.

det vid

taxering. Reservationer hade emellertid afgifvits:

(Forts.)

af herr Ollas A. Ericsson, som yrkat, att den uti ifrågavarande
författningsrum angifna ersättningsprocenten måtte bestämmas
till en och en half procent i stället för af utskottet
föreslagna två procent; och

af herr Antonsson.

Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet begärdes af

Herr Lindqvist i Kosta, som yttrade: Jag ber att i korthet
få yrka bifall till den vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Magnusson i Tumhult instämde häruti.

Vidare anförde:

Herr Vennersten: Då herr Lindqvist i Kosta yrkat bifall

till reservationen, skall jag i korthet yrka bifall till utskottets
hemställan.

Motiveringen till föreliggande förslag återfinnes i statsverkspropositionen
under sjunde hufvudtiteln, där vederbörande departementschef
utförligt förklarat, hvarför ifrågavarande anslag borde
höjas. Det är ej heller fråga om anslaget nu, utan om den
marginal, inom hvilken anslaget skall ligga, och det har visat
sig, att i den hittillsvarande marginalen, af 1 1/i procent en höjning
måste ske. Därom synes ju också reservanten vara ense
med utskottet.

Då herr Ollas A. Ericsson föreslår 1 Va procent, går han
icke tillräckligt långt, för att under nuvarande förhållanden det
af Kungl. Maj:t begärda anslaget skall kunna hålla sig inom den
af honom sålunda föreslagna marginalen; och därmed har också
dess berättigande bortfallit, tv gifvetvis måste procenten vara
tilltagen så högt, att man kan inom den lägga det anslag, som
för hvarje år behöfves. Det är ju tydligt, att effektivitet^ i kontrollen
är det förnämsta och att man icke får söka att på detta
sätt spara, så att det blir omöjligt för Kungl. Maj:t att få kvalificeradt
folk till det viktiga uppdrag, som det nu är fråga om.
Våra skattelagar äro tillräckligt invecklade och tillräckligt svårtillämpliga,
för att man skulle taga hänsyn till den synpunkt,
jag redan framhållit; och vill man bringa reda och ordning i

Nr 40.

Onsdagen den 8 maj. 77

hela anslagsväsendet, synes det mig, att man måste gå med på Ang. ändring
den maximisumma, som Kungl. Maj:t föreslagit. Här behöfvas ''förordningen
faktiskt mer än 528,800 kronor, som vi föregående år bestämde Myndigheter
för ändamålet i fråga. Herr statsrådet och chefen för finans- och förfarandepartementet
har på det ställe i statsverkspropositionen, som det vid
jag nyss åberopade, tydligt och klart ådagalagt detta. taxering.

Under sådana omständigheter förefaller det mig, som om (Forts.)
man icke hade annat att göra än att gå med på det förslag,
som Kungl. Maj:t i detta afseende framlagt. Riksdagen har ju
i sin hand att för hvarje år pröfva den summa, som behöfs, och
detta synes mig vara fullkomligt tillräcklig garanti för det riktiga
användandet af medlen.

På grund af hvad jag anfört, anhåller jag att få yrka bifall
till Kungl. Maj:ts förslag och utskottets hemställan.

Med herr Yennersten förenade sig herrar Röing, Rune,

Jansson i Djursätra och Palmstierna.

Herr Söderberg i Hobborn: Herr talman! Jag skall också
be att få instämma med herr Vennersten, men jag skulle vilja
tillägga, att om man läser den kungliga propositionen, finner
man, att denna ersättning utgår mycket olikartadt i de olika
länen. Jag skulle därför vilja göra en framställning till herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet, huruvida man
icke skulle kunna ordna denna ersättningsfråga så, att ersättningarna
på de olika orterna blefve något mera likartade, än nu
är fallet.

Jag har intet annat yrkande än om bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning framställde herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan och
vidare på bifall till den af herr Ollas A. Ericsson afgifna, vid
betänkandet fogade reservationen; och blef utskottets hemställan
därvid af kammaren bifallen.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,io e. m. för
att åter sammankomma kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt
utfärdadt anslag komme att fortsättas.

In fidem

Per Cronvall.

Nr 40. 78

Onsdagen den 8 maj.

Rättelser

i Andra kammarens protokoll nr 30.

Å sid. 6 rad. 9 står: 11,800 kästkrafter.

läs: 17,800 hästkrafter.

Å sid. 7 rad. 27—34 äro tre sifferuppgifter oriktiga. I rättadt
skick skola dessa rader ha följande lydelse:

I samband med pansarväggen skulle då skyddet icke bli mer
än 242 mm. Ganguts skydd åter blir efter den nyssnämnda uppgiften
med 3 meters kolboxar 389 mm. Efter hvad jag hört, skulle kolboxarna
där vara delade med ytterligare ett skott i två delar. Det
blir 225 mm. ytterpansar jämte 101 mm. innanpansar och 63 mm.
skydd medelst boxarna; tillsammans med inre pansarväggen och 3 meters
kolboxar blir det alltså 389 mm. skydd för maskiner och pannor, frånsedt
pansardäcken.

I Andra kammarens protokoll nr 39.

Å sid. 73 rad. 15 står:

läs:

handlingar ur riksarkivet
handlingar ur krigsarkivet

Stockholm, Oskar Eklunds boktr., 1912.