1912. Andra kammaren. Nr 39 (Riksdagens protokoll 1912:39)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1912. Andra kammaren. Nr 39.

Lördagen den 4 maj.

Kl. 11 £. m.

§ 1.

Föredrogos hvar efter annan de på kammarens hord liggande motionerna;
och hänvisades därvid

herr Petterssons i Bjälbo motion, nr 315, till jordbruksutskottet;

samt

herr Lindhagens m. fl. motioner nr 316 och 317 till konstitutionsutskottet.

Efter föredragning härpå af herr Lindhagens m. fl. motion, nr Ang. remiss af
318, angående införande af republikanskt statsskick yttrade en motion.

Herr talmannen: Enligt riksdagsordningens § 61 må talman
ej vägra proposition, utom när han finner väckt fråga
strida mot »grundlags lydelse». I den nämnda paragrafens fortsättning
talas om frågans enlighet eller stridighet med »grundlagen»,
utan att det på något sätt antydes en skillnad mellan
dess bokstaf och anda. Det torde ock ligga i sakens natur, att
den vakt öfver ärendenas grundlagsenliga behandling, som härmed
tillagts talmansinstitutionen, icke kan stanna vid grundlagens
yttre form allena, utan måste i lika eller till och med
starkare grad afse att skydda vår författnings grundläggande
objektiva principer.

Som en sådan fundamentalprincip af första ordningen framstår
regeringsformens bud i § 1, att »Sveriges rike skall styras
af en konung och vara ett arfrike». Att detta bud af grundlagsstiftaren
tillagts oföränderlighet, kan äfven i yttre måtto i någon
mån slutas af samma grundlags § 94, som i fall af hela
konungahusets utslocknande ovägerligen bjuder Kiksdaged att
»ett nytt konungahus utkora, med bibehållande af denna regeringsform».
Äfven om uttryckligt förbehåll därom i grundlagen
saknas, bör följaktligen frågan om »afskaffandet af den
ärftliga regeringsmakten», såsom stridande mot grundlagens uppenbara
förutsättning, anses undanryckt från Riksdagens behandling
i vanlig ordning, lika sa väl som den motsvarande
frågan om riksdagsmaktens eget afskaffande.

Vid sadant förhållande — och då talmannens vägran att

Andra hammarens protokoll 1912. Nr 39. 1

Nr 39.

Lördagen den 4 maj.

Ang. remiss a
en motion.
(Forts.)

framställa proposition å remiss bereder kammaren den enda lagliga
möjligheten att, om den så finner skäligt, själf afklippa
behandlingen af en fråga, som till sitt innehåll är af natur
att tillhöra ständigt utskotts behandling — finner jag mig föranlåten
att vägra proposition å remiss af den föreliggande motiotionen.

Godkänner kammaren denna propositionsvägran?

Herr Lindhagen begärde nu ordet samt anförde: När herr
talmannen började med att åberopa 61 § riksdagsordningen, som
innehåller, att »talman ej må vägra proposition, utom när han
finner väckt fråga strida mot grundlags lydelse», så trodde jag
för min del, att herr talmannen skulle komma till ett motsatt
resultat och endast möjligen ville begagna sitt ord för att uttrycka
för sin personliga del ett beklagande af, att han, med
den uppfattning, som han hyser rörande själfva sakfrågan, icke
kunde vägra proposition. Nu har emellertid herr talmannen —
med utgångspunkt från ett senare stadgande i § 61, där det
heter: »därest kammaren ändock yrkar proposition, skall talman
äga att förklara öfverläggningen hvilande, och målet förvisas
då till konstitutionsutskottet, som det åligger att ofördröjligen
inkomma med motiveradt och bestämdt utlåtande öfver frågans
stridighet eller enlighet med grundlagen» — uttalat som sin
uppfattning, att i dessa ordalag »stridighet eller enlighet med
grundlagen» icke läge något uttalande af skiljaktighet mellan
tolkning enligt grfundlagens bokstaf och grundlagens anda, och
med denna utgångspunkt ansåg sig herr talmannen berättigad
att med stöd af sin personliga uppfattning om grundlagens anda
vägra proposition.

Nu är detta åberopade uttryckssätt för det första ett direktiv
för konstitutionsutskottet. Men detta oafsedt kan det icke tolkas
på det sättet annat än i sitt sammanhang med den ursprungliga
satsen i § 61 riksdagsordningen, af hvilken detsamma är
en tillämpning, och då afser naturligtvis stridighet eller enlighet
med grundlagen ingenting annat än stridighet eller enlighet
med »grundlagens lydelse».

Om man nu går till hvad grundlagen stadgar i förevarande,
afseende, så hafva vi först § 81 regeringsformen, som säger:
»Denna regeringsform samt rikets öfriga grundlagar kunna icke
ändras eller upphäfvas utan genom konungens och två lagtima
riksdagars beslut». Och vidare står i § 82: »Hvad till ändring
af grundlagarna, uti föreskrifven ordning, Riksdagen beslutit
och Konungen gillat, eller Konungen föreslagit och Riksdagen
antagit, äge kraft af grundlag.»

Här finnes icke undantag för någon enda paragraf i grundlagarna,
utan enligt dessa paragrafers lydelse omfatta de alla
grundlagsparagrafer och således äfven § 1 i regeringsformen. Ingen
kan väl påstå någonting annat än att det är just på det
siättet. ;Vid sådant förhållande förefaller det mig fullkomligt

Lördagen den 4 maj.

Nr 39.

uppenbart att enligt grundlagens lydelse remiss icke kan vägras Ano- remiss af
på en sådan motion som denna. en motion Man

kan ju sedermera tvista om hvad som är öfverens- (Forts.)
stämmande med grundlagens anda och mening, och skall man
nu konversera om den saken, så äro statsmakterna för närvarande
tre, nämligen regeringsmakten, Första kammaren och Andra kammaren.
Det är redan då, förefaller det mig, något inkonsekvent,
att kunna remittera den näst föregående motionen, som innefattar
afskaffande af en af dessa tre grundvalar, nämligen Första
kammaren, men vägra att gifva remiss på afskaffande af den
tredje grundvalen.

Grundlagens lydelse och anda sammanfalla emellertid enligt
min mening. Den har icke varit så förmäten, att den anser, att
hvad den stadgar skall för all tid vara uttryck för samtidens
behof och folkets önskningar, utan den har väl snarare genom
de paragrafer, som jag läst upp, uttryckligen och på ett mycket
förståndigt sätt gifvit tillkänna, att alla de ändringar, som af
tidsförhållandena kunna betecknas såsom nödvändiga eller annalkande,
dem äger man också enligt grundlagens lydelse och i
däri föresikrifven ordning upptaga till behandling.

Nu kan det ju däremot gifvas olika åskådningssätt om ett
sådant förslag, som det vi framfört, är riktigt eller icke, och
det förstår jag och hör också, att herr talmannens och vår uppfattning
äro här af alldeles olika innebörd. Vi ha i den motivering,
som vi lämnat i motionen, sökt gifva skäl för vår mening,
och jag respekterar talmannens olika åskådning. Men den omständigheten
att det råder olika meningar om hvad som är lämpligt
och riktigt bör icke på något sätt gifva anledning till olika
tolkning af grundlagens uttryckliga bud i fråga om ärendets
behandling.

Det finnes för öfrigt en paragraf i regeringsformen, nämligen
§ 84, där det står: »Grundlagarna skola efter deras ordalydelse
i hvarje särskild! fall tillämpas», och detta återgår i
många andra paragrafer. I § 90 regeringsformen står, att man
skall följa hvad grundlagarna bokstafligen föreskrifva, och i
den paragraf i riksdagsordningen, som talmannen först läste upp,
står, som sagdt, också taladt om att grundlagarna skola tolkas
efter sin lydelse. Hvad betyder då detta? Jo, det är en garanti,
för säkerhets skull, gentemot en godtycklig tolkning af
grundlagen i en viss fråga allt efter politiskt åskådningssätt.

När man därför nu Vill vid denna frågas behandling göra gällande,
att man icke behöfver tolka grundlagen efter dess lydelse,
utan efter någon dess förmenta och omstridda anda, är detta
efter min uppfattning att låta en personlig mening rubba grundlagens
tydliga bud, som innehåller just den garantien emot sådana
utsVäfningar, att den skall tolkas efter sin ordalydelse.

Jag ber alltså att få yrka afslag å herr talmannens remissvägran
och anhåller, att kammaren ville besluta, att motionen,
måtte i laga ordning remitteras.

Nr 89.

Lördagon den 4 maj.

Ang. remiss af
en motion.
(Forts.)

ledare yttrade:

Herr Er allting: Herr talman! Med den situation, som
nu inträdt, då herr talmannen synnerligen oväntadt vägrat remiss,
förefinnes ju den möjligheten, att kammaren kommer att
hänskjuta frågan om remiss till konstitutionsutskottet, och det
blir under sådana förhållanden äfven för mig en uppgift att
tränga ännu närmare in i den tvistefråga, som då eventuellt
yppat sig mellan kammaren och talmannen. Jag skall under
sådana förhållanden här inskränka mig till nagra korta ei inringar.
.

När jag hörde talmannens motivering, syntes det mig, som om
det ändå måste vara ostridigt, att här från herr talmannens
sida föreligger ett försök att tolka in uti grundlagen en särskild
helgd åt en viss paragraf i densamma, ett betraktelsesätt, hvars
resonlighet jag icke skall inlåta mig på, men som alldeles bestämdt
faller utanför föreskriften om att tolka grundlagens bestämmelser
efter ordalydelsen. I sak synes det mig för öfrigt, att denna
rörlighet hos vår grundlag, denna dess anpassningsförmåga efter
skiftande tidsförhållanden, är en styrka hos densamma, ty detta
möjliggör, att sträfvanden hos nationen, som gå ut äfven pa
radikalt genomgripande förändringar i grundlagen, kunna pa fullt
lagligt sätt få yttra sig, utbreda sig och gorå sig gällande i den
män de ha inneboende sanning, utan att stöta på formella betänkligheter,
på grund af att något särskildt bud i grundlagen upphöjes
till en alldeles säregen sakrosankt karaktär. Med ett sadant
betraktelsesätt är det för mig icke möjligt annat än ätt
yrka, det kammaren måtte ogilla den tolkning, som herr talmannen
här gjort, och tillåta remiss af motionen i vederbörlig

Jag beklagar för min del, det vill jag emellertid tillägga,
så mycket mera herr talmannens tolkning, som herr talmannen
genom denna uppseendeväckande remissvägran ytterligare strukit
under och fäst uppmärksamheten på en motion, som genom själfva
sin läggning, genom sitt yrkandes formulering, för mig framträdt
såsom af den art, att den bort hastigt afföras ifrån Riksdagens
förhandlingar och undangöras utan allt för mycket uppseende
och väsen. Den synes mig nämligen vara sådan, att den
är ägnad att draga ned en allvarlig sak, frågan om sjaliva
grundprinciperna för den bästa statsförfattningen, till föremal
för skämt och gyckel, men ingalunda att gagna den republikanska
sak, som motionären därmed trott sig kunna gagna. När
det nu begäres, att Riksdagen skall gå in till Kung!. Maj:t
och be Kungl. Maj:t utreda, huru han skall afskaffa sig sjal!,
då förefaller det mig, att man har öfverträdt gränsen för det
rimliga i detta fall; det förefaller mig, att man då begär rent
af i viss mån en skadegörelse gentemot den sak, hvars talan ulan
upphäft sig till att vilja föra. För min del, såsom gammal republikan
alltifrån min ungdom och trogen mot de republikanska prim

Lördagen den 4 maj.

Xr 39.

ciperna som jag alltid varit, har jag blifvit ytterst illa berörd Ano- remiss af

af ett sådant sätt att föra fram en sak, som bör upptagas först e"

när förutsättningar därtill finnas, när sådana gifvas genom tänk- *■ or s''

bara utmaningar från regeringsmaktens sida mot folkmakten,

eller när de gifvas genom den stigande insikten ibland folket

själft, att det vill ombilda sin regeringsmakt, så att det får större

direkt kontroll öfver densamma.

Det är ifrån dessa utgångspunkter, som jag ytterligare beklagar,
att genom denna remissvägran förevarande motion fått
dimensioner, hvilka den i sig själf icke hade förtjänat. Med
uttalande af detta, ber jag nu att få sluta med att hemställa,
att kammaren, trots herr talmannens betänkligheter, måtte besluta
att remittera motionen till konstitutionsutskottet.

Herr Lindhagen: Den siste talaren började med att uttala,
att han blef öfverraskad öfver herr talmannens propositionsvägran.
Jag får nu börja med att säga, att jag blef öfverraskad
öfver, att den siste talaren, jämte det att han behandlade frågans
rent konstitutionella sida, äfven indrog i debatten en olika
uppfattning inom det parti, som vi tillhöra, rörande den parlamentariska
taktiken.

Jag håller före, att det är parlamentets uppgift, om det
verkligen skall representera svenska folket och kunna uträtta
något för detsamma, att med all makt lägga sig i selen för att
taga itu med dagsfrågorna, de frågor, som ligga folket närmast,
att drifva dagspolitik ända in i den minsta detalj och att omedelbart
och utan afvaktan på långa utredningar söka afhjälpa folkets
nödläge. Men jag har äfven den bestämda uppfattningen
— och jag anhåller om respekt för densamma, liksom jag respekterar
andras olika mening -— att vi icke få slå oss till ro med
detta och endast lägga armarna i kors och vänta på, att kommande
tider, kommande generationer kanske skola stå inför saker, som
mycket tidigare kunnat inträffa till båtnad för människorna,
om man blott hade gripit sig an något äfven med den andra
sidan af saken. Jag håller med andra ord före, att samtidigt
med detta sysslande i det lilla — för min del har jag ju
mest varit hänvisad till det senare, till siffror och lagparagrafer
— böra vi taga upp framtidsfrågorna, icke därför att
de skulle kunna genomföras genast, utan därför att det är så att
saga en fana, som folket behöfver, när det går fram under
dagspolitikens besvärligheter. Arbetareskarorna gå, mina herrar,
första maj ut i massor och demonstrera, gå i sitt anletes
svett, mången gång i regn och rusk, på dammiga vägar och
långa vägar. Men de ha också fanor framför sig, och på dessa
fanor stå inskrifna deras framtidsmål, som ligga långt, långt
fram. Hvad betyder detta? Jo, det symboliserar att den väg,
som de vandra, måste vandras dels i stoftet och dels med blicken
upp mot det aflägsna målet. På samma sätt måste vi "färdas
öfverallt och äfven på de parlamentariska vägarna.

Nr 89.

Lördagen den 4 maj.

Ang. remiss af Under en sådan förutsättning har jag väckt denna motion,
en motion, ocp jag ]fan icke nöja mig med det skolmäster liga affärdande
(Forts.) ;häraf, som den föregående talaren tillät sig inför kammaren.

Det är här en principfråga, som skall och måste föras fram,
hvilket jag tror gagnar saken.

Hvad särskildt beträffar det löje, som den föregående talaren
här nämnde om och som, enligt hvad han säde, skulle drabba
motionen, vill jag endast säga, att den omständigheten, att klämmens
andra del hänvisar till konungens d. v. s. regeringsmaktens
deltagande i afgörandet, betyder ju endast, att motionen vill gå
grundlagsenliga vägar. Det är ju nämligen så, att man måste använda
den form, som grundlagen bjuder, och denna form har för öfrigt
i detta fall uppmjukats därigenom, att i yrkandet först talas
om det principiella erkännandet af saken och att man sedan
skall få ett förslag till därför erforderliga grundlagsändringar.
Motionen är byggd därpå, att det icke blott är blodiga revolutioner
och dylika tilldragelser, som kunna i afsedda syftet ändra
en författning, utan att vi äfven i laga ordning och på fredlig
väg skola kunna komma till ett nytt skick. Däri ligger också
uttaladt, att den högsta statsmakten äfven någon gång skulle
kunna blifva öfvertygad om, att det icke är rätt, som det är.
Denna form är för öfrigt, mina herrar, den som nu lämpligast
erbjuder sig. Att nu utarbeta ett fullständigt lagförslag och
framlägga detsamma, det är lika mycket och lika litet löjligt,
som hvad detta är. Ty det blir en oerhördt stor och bortkastad
apparat, när man skall börja plöja första gången för en framtida
opinion och man undgår därmed ändå aldrig Konungens
grundlagsenliga pröfning.

Det är ju för öfrigt så mycket af det vi begära hos Konungen,
som är rent af löjeväckande, fastän vi dock måste börja
på detta sätt. Hvad var väl ur den föregående talarens synpunkt
mera löjeväckande än ätt t. ex., såsom han var med om, vilja
skrifva förra året till den föregående regeringen och dess ministerchef
med begäran om afskrifning af 20 å 25 miljoner kronor
i vår försvarsbörda? Detta var ju precis detsamma som tett
hån emot den regeringen och den ministerchefen, men det var
den enda form, som fanns för att bilda parlamentarisk opinion,
och därför hette det då: låtom oss använda densamma.

Hrågorna äro visserligen olika stora den ena gången pch
den andra gången, men det kan icke ändra, att vi så ofta och
så mycket måste använda just de vägar, som grundlagen anvisar,
vägar som till en början visa sig oframkomliga men dock en
gång måste forceras.

Herr Branting: Ja, jag skall icke inför kammaren fortsätta
en debatt med herr Lindhagen angående de grundolika
synpunkter, som Vi anlägga på vissa frågor. Jag har velat
framhålla, att det efter min öfvertygelse icke kan gagna den
republikanska saken att väcka en motion a''f den beskaffenhet,

Lördagen den 4 maj.

Nr 39.

som: den, hvilken herr Lindhagen här har väckt och hvilken Ang. remiss af
mynnar ut i ett sådant, jag vidhåller det, löjet utmanande yr- en nwtionbände.
När herr Lindhagen talar om, hur arbetarskarorna gå (Forts.:
fram med fanorna framför sig, så är det förvisso sant, att
de ställa upp sina mål, för hvilka de vilja sträfva, men jag
tror också, att de fordra, att det i Kiksdagen i främsta rummet
skall utföras ett arbete, som kan Vara till gagn för dem uti
deras dagliga gärning, och att de ingalunda äro belåtna med
ett sådant sätt att hissa dessa fanor, hvarigenom man i själfva
verket icke närmar sig, utan snarare lägger stenar i vägen för
uppnåendet af de mål, som stå skrifna på fanorna.

Det är alldeles tillräckligt med dessa förklaringar; men
jag har velat begagna tillfallet att säga detta, och gått något
in på själfva realitetsfrågan för att markera min uppfattning
gentemot den här motionen. Och jag har Velat göra detta redan
nu, därför att man ju i detta ögonblick alls icke vet, hur en
kommande Votering kan utfalla. Man vet icke, om det möjligen
är sista gången, som man öfverhufvud taget har tillfälle att
här uttala sig om herr Lindhagens motion.

I själfva formfrågan vill jag blott uttala att ju mera man
tiänker på saken, desto omöjligare synes det att kunna följa
hem talmannens utläggningar. I formfrågan står jag liksom
herr Lindhagen på den linjen, att jag måste yrka bifall till
motionens remitterande.

Herr Lindhagen: Jag har blifvit nödgad att äfven jag
betona min ståndpunkt i denna fråga, hvilket jag i detta sammanhang
helst icke skulle ha velat göra. Då nu den siste talaren
upprepade, att denna motions kläm just genom denna hänvisning
i dess andra stycke utmanar till löje, tänkte han nog
alltför mycket på alla högermännen och deras vederlikar, ty
det är på det hållet man naturligtvis letar efter anledningar
till dylikt också. Men vi på vår sida behöfva icke alls genera
oss för hvad de tycka i detta fall, vi böra icke alls söka ta
oss bra ut i deras ögon. Jag tror icke, att denna motion utmanar
något löje hos de djupa leden, åtminstone tala de meddelanden,
som kommit mig tillhanda, ett helt annat språk i detta afseende,
ett meddelande säger till och med att när meddelaren talat om
saken för gamla arbetare på hans ort så hade det ljusnat upp
i deras ansikten af tillfredsställelse. Jag vill därmed icke säga,
att allt sådant har någon afsevärdare betydelse, herr talman,
men det visar, att man tar saken olika, allt efter som stämningen
är för eller emot.

Jag har blott Velat anföra detta för att visa, att löjet
härvidlag ligger till höger och icke till vänster.

Herr Edén: Genom herr talmannens propositionsvägran på

remiss af herr Lindhagens ifrågavarande motion har, fruktar jag,
hela frågan angående denna motion kommit i ett läge, som jag icke

> r 39.

Lördagen den 4 maj.

AZ r;;r»a/kan att .bete°k:?a såsom olyckligt och beklagligt. Detta på

(Forts) &rund a* misstyaningar, som möjligen skulle kunna efter sagda

'' ■> propositionsvägran uppstå med anledning af denna frågas rent for mella

behandling. Här är nu icke på något sätt fråga om den ståndpunkt
man intager till lierr Lindhagens motion i och för sig, utan
här är uteslutande fråga därom, huruvida kammaren vill och kan
låta vid herr talmannens vägran att remittera herr Lindhagens motion
bero. Här gäller endast, om kammaren anser denna herr talmannens
propositionsvägran ur rent formell synpunkt vara lagligen grundad,
och ingenting annat. Men såsom vi hört, har denna vägran gifvit
upphof till en debatt, som redan kommit rätt långt in på realiteternas
område och som det kan jag för min del icke undgå att sära
— redan nu åt denna motion beredt ett slags ryktbarhet, ett slags
uppseende, som jag anser, att den på intet sätt förtjänar.

I alla händelser anser jag mig vara skyldig att åtminstone försöka
förekomma de misstydningar, om hvilka jag nyss talat. Endast
ur rent formella synpunkter, endast ur dessa, nödgas jag för min del
förklara, att jag icke kan finna herr talmannens tolkning af grundlagen
i detta fall berättigad, och att jag därför, så lifligt jag än
beklagar det, maste yrka, att kammaren skall begära framställande
af proposition å motionens remitterande. Jag stöder denna min ståndpunkt
därpå, att herr talmannen, när han gjorde denna propositionsvägran,
åberopade vissa begrepp, som för tolkningen af de svenska
grundlagarna och sålunda äfven för tolkningen af de bestämmelser,
som_ gälla remiss af motioner till utskott, icke kunna efter min
mening gälla såsom bevis. Herr talmannen har icke kunnat komma
till sill nu intagna ståndpunkt, att remiss skall vägras på förevarande
motion, annorlunda än så, att herr talmannen ansett, att motionen
strider mot deri svenska grundlagens »anda» och författningens
»objektiva principer». Att åberopa dessa begrepp är efter min mening
icke öfverensstämmande med riksdagsordningens tydliga lydelse,
jämförd med de bestämmelser angående grundlagsändring, som
återfinnas i regeringsformen. Det är obestridligen så, att riksdagsordningen
icke, såvidt jag kan förstå, har förutsatt, att remiss kan
vägras på en motion, i hvilken uti vanlig ordning hemställes om ändring
eller åtgärder för ändring utaf någon paragraf i regeringsformen,
hvilken paragraf denna än må vara. Det finnes icke något undantag
gjordt för de paragrafer, som röra konungamakten, lika litet
®oiu för de paragrafer, som röra riksdagsmakten. Under sådana
lörhallanden maste jag anse, att herr talmannen till motivering af
sm åtgärd har infört ett moment, som kammaren icke kan låta leda
sig af, i den rent formella frågan, om remiss skall ske.

Jag har så mycket större skäl att motsätta mig den tolkning
enligt hvilken begreppen grundlagens anda och objektiva principer
skulle kunna förhindra remiss af en grundlagsändringsmotion, som
det är ett välbekant historiskt faktum, att i svenska grundlagarna
förut, före 1809 års regeringsform, verkligen ha funnits bestämmelser,
som förbjudit framställandet af yrkande å sådana ändringar, hvilka
skulle strida mot hvad som nu kallats grundlagens anda. Dessa

Lördagen den 4 maj.

>’r 39.

bestämmelser äro i 1809 års grundlag afskaffade, och det med berådt
mod. Jag tror, att detta skedde med hänsyn därtill, att om
dylika bestämmelser fått kvarstå, så skulle de ha erbjudit en utomordentligt
vag, oklar och tänjbar gräns för hvad som skulle anses
tillåtligt att föreslå till förändring. De skulle hafva öppnat möjligheter
för ett förtryck från en eventuellt härskande riktning inom
riksdagen i dylika frågor, ett förtryck, hvarigenom skulle ha kunnat
undertryckas andra riktningars försök att i laga ordning föra
fram yrkanden på grundlagarnas omdaning. Jag medger naturligtvis
mer än väl, att det aldrig torde ha fallit inom grundlagsstiftarnas
föreställning, att en motion af den art, som här blifvit väckt, skulle
komma fram. Jag vill icke alls uttala mig om, i hvad mån de, för
den händelse de kunde ha tänkt sig ett sådant fall, skulle ha sökt
förekomma det. Men sådana som bestämmelserna nu äro i grundlagen,
ha i hvarje fall inga som helst sådana förbehåll gjorts, som
kunna innebära, att vare sig kammaren eller talmannen kan, på
grundvalen endast af »grundlagens anda», förhindra remiss af eu
motion till vederbörande utskott.

Till ytterligare bestyrkande däraf, att ej heller kammaren, lika
litet som talmannen, kan vägra remiss å denna, motion, skall jag endast
och allenast hänvisa till riksdagsordningens § 56, som lyder
sålunda: »Konungens propositioner, så ock motioner i ämnen, som
tillhöra ständigt utskotts behandling, kunna icke till afgörande i
kammaren företagas, innan utskott däröfver afgifvit yttrande.»
Däraf framgår uppenbart, att om en motion väckes i ett ämne, som
tillhör ständigt utskotts behandling, måste denna motion bli föremål
för utskottets yttrande, innan densamma kan afgöras. Det är
ostridigt, att herr Lindhagens motion berör ett ämne, som tillhör
konstitutionsutskottets handläggning, och det är efter mitt förmenande
då äfven ostridigt, att den icke kan af kammaren afgöras
och sålunda _ nu icke heller utan vidare afslås, om icke utskottet
först afgifvit yttrande däröfver.

Jag har ett behof af att till hvad jag sålunda anfört för remiss
tillägga, att om denna motionsrätt i grundlagsfrågor, som sålunda är
oinskränkt enligt de svenska grundlagarna, skulle komma att
missbrukas i en sådan riktning, som jag måste anse, att den har missbrukats
genom denna herr Lindhagens motion, så låter det tänka sig
— jag säger endast, att det låter tänka sig — att Riksdagen kan finna
sig nödgad att göra en ändring i de bestämmelser, som för närvarande
tvinga Riksdagen till remiss af en dylik motion. Men så
länge som de nuvarande bestämmelserna äro gällande, är det angeläget,
att de upprätthållas. Och jag nödgas, som sagdt, yrka att de
äfven i detta fall skola upprätthållas.

Jag skulle vilja varna kammaren för, att under inflytande af
känslor, som jag anser mycket förklarliga och som jag delar, gå till
det allvarliga steget att godkänna en remissvägran i detta fall. Är
en gång vägen öppnad att tolka in så vaga begrepp som »grundlagens
anda» redan när det gäller endast själfva remissen af en motion,
då blir det sedan omöjligt att draga gränsen. Jag anser, att

Ang. remiss af

eu motion.

(.Forts.)

Nr 39.

Lördagen den 4 maj.

Ang. remiss af kammaren gör riktigast i att äfven gentemot en motion, till hvilken .
en motion. <jen jntager en sådan ställning, som jag är viss om, att kammarens
(Forts.) alldeles öfverväldigande majoritet intager till denna motion, lata den
vanliga formella rätten vara gällande.

Jag skall slutligen endast upprepa, att jag för min del lifligt
beklagar, att jag icke haft möjlighet att yrka afslag utan vidare å
denna motion. Hade det varit möjligt, skulle jag ha gjort det.
En föregående talare anförde, att man måste få ett intryck utaf en
viss löjlighet af denna motion. Det intrycket har man sannerligen
äfven på andra håll i denna kammare. Men man har, såsom här
visst också redan blifvit framhållet, äfven ett annat intryck: att
motionen icke blott har öfver sig något overkligt, utan också uppfattas
såsom i hög grad olämplig och stötande. Härom tror jag, att
öfver hufvud taget så godt som alla kammarens medlemmar äro
ense om.

Det är alltså endast af formella skäl och med uttalande af ett
beklagande af att dessa formella skäl för mig synas bindande, som
jag nödgas hemställa, att kammaren måtte yrka propositions framställande
å den förevarande motionens remitterande till utskott.

Herr Lindman: Herr talman, mina herrar! Jag kan icke dela
den siste ärade talarens uppfattning i denna fråga. Sedan urminnes
tider har i Sverige funnits ett konungadöme, och hela vårt statsskick
har varit byggdt därpå. Våra grundlagar äro tillkomna under
en uttrycklig förutsättning, att ett konungadöme skall finnas,
och till yttermera visso finnes äfven detta uttaladt i ingressen till
vår regeringsform, där det nämligen talas om »bibehållande af
konungamaktens helgd och verkningsförmåga». Det är sålunda efter
min uppfattning här icke enbart fråga om att ändra en eller flera
paragrafer i våra grundlagar, utan frågan gäller hela vårt statsskick,
som hvilar på den uttryckliga förutsättningen, att ett konungadöme
skall finnas.

Här har af eu ärad talare nyss sagts, att denna motion sprider
löje öfver konungamakten. Han ansåg äfven, att motionen sprider
löje öfver motionären, och jag vill då säga, att om ett sådant löje
sprides, så sprides enligt min uppfattning äfven ett löje öfver hela
denna institution, konungamakten, när man, såsom den ärade talaren
sade, skall skrifva till den första statsmakten med begäran om att den
skall afskaffa sig själf. Då förmenar jag äfven, att detta borde vara
ägnadt att lägga hinder i vägen för remitterande af motionen till konstitutionsutskottet
enligt § 3 regeringsformen. Grundlagen har icke
haft någon anledning att uttala sig i en sådan sak som denna, den
har icke haft det därför, att hela statsskicket är byggdt på konungamakten
såsom fundament, och utgångspunkten i detta fall är orubblig
och fast. Någon ändring kan icke ske på det sätt som här föreslagits,
och med anledning däraf ber jag att få yrka, att motionen icke
måtte remitteras till konstitutionsutskottet.

Herr Nyström: Herr talman, mina herrar! Min allmänna

Lördagen den 4 maj.

Xr 35».

ståndpunkt i denna sak är alldeles densamma som nyss uttalades af Ana- remiss af
herr Lindman. Ja g anser, att de herrar, som af formella skäl, af ut- e”
trycket i 61 § riksdagsordningen om »grundlags lydelse» låtit förmå '' or 3''
sig att opponera mot talmannens propositionsvägran, glömt bort en
sak, som dock är grundläggande för all lagtolkning, jag menar den
gamla satsen i domarreglerna, att »den gör mot lagen som gör mot
lagens mening, ändock han synes göra som ordalydelsen af lagen är».

Om de talare, som jag nu åsyftar, anse, att det ligger någon sanning i
detta uttryck, som dock är en sats, efter hvilken våra lagar i allmänhet
tolkas, så få de väl ock vara med om, att vår grundlag icke förutsatt,
då den tillkom, någon sådan tolkning, som man nu vill göra.

Den var byggd, såsom herr Lindman sade, på någonting, som icke
stiftades eller inrättades genom författningen, på något som fanns,
innan någon författning ännu kommit till stånd. Vår författning
är byggd på två grundpelare, vi kunna kalla dem med det kända uttrycket
konung och fosterland. Det är enligt min uppfattning absolut
olagligt, om Riksdagen söker taga bort någon af dessa grundpelare.

Om t. ex. en motion här i Riksdagen väckes om att vi skulle lämna vårt
fosterland under en annan makts skydd, skulle verkligen då denna
kammare vara med om att på allvar behandla en sådan motion? Men
precis lika olagligt är det, att föreslå upphäfvandet af konungamakten.
Det har betonats af de bägge talare, som bär förut ha yttrat sig
mot herr Lindhagens motion, att den är löjeväckande: den sprider
löje, har man sagt, öfver motionären. Men i själfva verket sprider den
löje öfver något, som är vida mera än motionären: den sprider löje
öfver Sverige i utlandet, den sprider löje öfver konungamakten, precis
lika mycket som en motion af det innehåll, jag nyss nämnde i fråga
om vårt lands ställande under en främmande makts skydd, verkligen
skulle sprida löje och förakt öfver vårt folk. Enligt mitt sätt
att se saken, ligger hela denna motion utanför Riksdagens rayon. Det
är en sak, som Riksdagen icke kan befatta sig med, det är förutsättningen,
på hvilken hela samhällsskicket hvital''. Grundlagen har endast
så att säga uppgjort ritningen och dekorationerna till själfva
byggnaden, och den må vi kunna ändra, men grunden ha vi ingen
rätt att ändra, så länge vi vilja stå på lagens botten. Motionen gör
icke detta, motionen föreslår, att vi under lagens form skola företaga
en revolution, och försöket att på detta sätt drifva med Riksdagen
finner jag Riksdagen icke kan besvara på mera än ett sätt, nämligen
genom att helt enkelt säga: denna sak vilja vi icke smutsa våra fingrar
med.

Jag skall nu be att få upptaga några af de argument, som anförts
af de båda talarne herrar Branting och Edén. Herr Branting
och delvis herr Edén ansågo, att det låg en särskild anpassningsförmåga
i vår grundlag just däri, att den genom stränga former hade
bestämt, att allting skulle kunna rubbas och ändras. Jag tror, att
om man går på den tolkningsvägen, som herr Edén sedan vidare utförde,
så är det icke någon anpassningsförmåga, som därvid kommer
till heders, utan i stället formalism. Det är betecknande, att dessa
talare alltjämt redo på formalismen, men om någonting råkar så i

Nr 39.

Lördagen den 4 maj.

Ang. remiss af formalismens våld, att man icke tänker på saken själf, då står man
tn motion. den ståndpunkten, om hvilken det är sagdt, att ordet dödar och
(Forts.) ancjen gör lefvande. Om Riksdagen godkänner denna tolkning, så
har Riksdagen råkat in i en dekadansperiod, ty öfverallt där formen
blir bestämmande och anden icke får något utrymme, där uppstår
dekadans: icke blott inom politiken utan också inom konst och vetenskap
uppstår eu dekadansperiod, kännetecknad af en öfverdrifven
formalism. Det är denna formalismens väg, som svenska riksdagen
säger, att den vill träda in på, om den godkänner det förslag, som
framställts af herrar Branting och Edén. Nej, vill man se huru anpassningsförmågan
verkar i ett samhälle, då skall man se på Englands
författning. Huru skulle man där behandla en sådan motion
som denna? Jo, just som herr talmannen föreslagit. Man skulle icke
tagit upp den till behandling, och äfven om det icke funnes något
precedensfall för en sådan behandling, så skulle Englands underhus
skapat ett sådant precedensfall genom att afslå en dylik motion.
Delta är att anpassa sig efter tidens skiften, men att gå den väg, som
här föreslagits, är att hufvudlöst kasta sig i formalismens armar.

Det har vidare af bägge dessa talare sagts, att genom den behandling,
som kommit herr Lindhagens motion till del, vi ha gifvit
den större ryktbarhet än den förut hade. Nej, mina herrar, denna
motion är af den beskaffenhet, att den själf skaffar sig ryktbarhet
utan andras medverkan. Den är snart känd öfver hela Europa, den
har vunnit ryktbarhet öfver hela Sverige, men den olyckliga ryktbarhet,
som motionen redan fått, skulle denna kammare öka, om den
på allvar ville upptaga saken till behandling. Om kammaren ville
följa herrar Edéns och Brantings råd att mot talmannens uttalande
remittera motionen till utskottet, så skulle för alla, som icke finge
höra herr Edéns kraftiga gensaga, t. ex. för hela utlandet, saken
få det utseendet, att Svenska Riksdagens Andra kammare åtminstone
till sin majoritet vore republikanskt sinnad. Jag antar, att inom
Sveriges rike denna villfarelse icke skall göra sig gällande, men i utlandet,
där man endast får veta resultatet men icke känner motiven,
där kommer saken att få detta utseende, och jag tror för min del, att
om kammaren vill hålla på sin värdighet i utlandets ögon, den äfven
af detta skäl icke bör remittera motionen.

Herr Edén har riktigt anfört, att i våra äldre författningar funnos
stadgade sådana bestämmelser, som t. ex. finnas intagna i Norges
grundlag, att förslag till ändring af författningen icke får strida
mot författningens anda, men att detta borttogs 1809. Javäl, det
borttogs då, men hvarför? Jo, därför att man ansåg, att svenska
folkets politiska uppfostran var tillräckligt utvecklad för att Riksdagen
äfven ritan en sådan fingervisning skulle veta att värna sig mot
ett sådant förslag, som skulle bryta sönder hela författningen. Det
var sålunda en växel dragen på svenska folket och det svenska folkets
sunda förnuft. Nu vill man stoppa detta förnuft i säcken och
säga, att här skall man endast rätta sig efter ordalydelsen.

Då herr Edén slutligen varnade oss för att beträda en så vag
och obestämd väg, som han ansåg ligga i talmannens motivering, och

Lördagen den 4 maj.

Nr 39.

då lian sade sig se saken ur realsynpunkt, så vill jag dock säga, att af An9■ remist af
hvad jag nyss framhållit framgår, att den vägen dock icke är så vag, en”l°*,°”-då den haft giltighet och har giltighet i Norge och man där icke hört '' 0 3’’
talas om, att den vållat någon tvekan eller framkallat några olägenheter.

Jag kan sålunda icke annat än sammanfatta hvad jag nu sagt
däri, att enligt grundlagarnas förutsättningar, om man tolkar dem,
såsom de höra tolkas enligt min mening och närmast i anslutning till
den gamla domareregeln, som jag nyss citerade, denna motion är af
den beskaffenhet, att den öfver hufvud taget icke hör af Riksdagen
behandlas, då den faller utanför Riksdagens sfär, och att de argument
för en motsatt uppfattning, som framställts af herrar Branting
och Edén, icke äro annat än rena formalistiska saker, formalism af
den art, om hvilken Goethe sade, att »grå är hvarje teori, grönt blott
lifvets gyllne träd». Här har kammaren att välja mellan gråa teorier
och den gyllene frukten.

Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman, mina lieriTar!
dag delar herr talmannens uppfattning om att proposition
bör vägras på denna motion, och jag känner ett behof af att till kammarens
protokoll få i korthet angifva skälen för denna min uppfattning.

Motionen åsyftar en så genomgripande omstörtning af vår
statsförfattnings grundvalar, att den icke kan genomföras inom
ramen af samma författning. Yid sådant förhållanden kan det icke
vara med grundlagarnas anda och förutsättningar öfverensstämmande,
att en dylik framställning ägnas den behandling, som afses
genom en remiss till konstitutionsutskottet, och att oafsedt detta af
rent formella skäl meddela en sådan remiss är enligt min uppfattning
icke förenligt med den vård om statsförfattningens helgd, som
åligger Riksdagen lika väl som Konungen. Nu har man mot detta
åberopat att grundlagarna icke, såsom t. ex. den norska grundlagen,
meddelar särskild! skydd för de grundläggande principerna, och man
har invändt — det var herr Edéns invändning — att sådana skyddande
bestämmelser funnos i våra äldre grundlagar, men blefvo
»med berådt mod» borttagna 1809. Ja, men hvarför blefvo de borttagna?
Jo därför, att det ansågs själfklart, att statsförfattningen
fortfarande skulle hvila på den grundval, som angifves i ingressen
till regeringsformen, där det talas om att i densamma omnämnda rättigheter
och skyldigheter blifvit så tydligen utstakade, att de, »med
bibehållande af konungamaktens helgd och verkningsförmåga, förena
svenska folkets lagbundna frihet». Det förhåller sig med denna motion
så, att däri framförda fråga faller utanför Riksdagens befogenhets
område, och därmed är också bemött den hänvisning, som herr
Edén gjorde till 56 § riksdagsordningen. Där afses nämligen sådana
motioner, sådana framställningar, som inom författningens ram
kunna af Riksdagen upptagas till bedömande.

Jag kommer således för min del att gifva min röst för ett godkännande
af herr talmannens propositionsvägran.

>''r 39.

Lördagen den 4 maj.

Ang. remiss ö

en motion.

(Forts.)

Herr Edén: Herr talman! Hvad som från de båda senaste
talarne blifvit anfördt måste från min sida framkalla några korta
ord till bemötande.

Man bär sökt göra gällande, att den ståndpunkt, på hvilken
jag nödgas ställa mig i frågan om en remiss bör ske eller ej, skulle
kunna stämplas såsom »formalism», och man har mot denna ståndpunkt
fört fram »det sunda förnuftet», som skulle tala i motsatt
riktning. Jag varnar ännu en gång för att gå in på den bogen, att
man vid tolkningen af Sveriges grundlagar skulle direkt frånse den
uttryckliga bestämmelse, som finnes i samma grundlagar, att de
skola »efter sin ordalydelse tillämpas». Jag tror icke, att kammaren
är färdig att kasta denna uttryckligen grundlagsfästade och
under ett århundrade nyttig befunna grundsats öfver bord för att
gå öfver till den oklara och obestämda grundsatsen att tolka grundlagarna
efter »det sunda förnuftet», allra minst som det torde vara
mer än ovisst, hur långt dessa talare, herrar Nyström och Petersson
i Lidingö villastad, vilja sträcka sina fordringar på hvad de anse
vara öfverensstämmande med det sunda förnuftet.

Hvad jag särskildt måste afvisa är herr Nyströms hänvisning
till förhållandena i England. Där skulle, säger herr Nyström, en
sådan motion som denna icke upptagas till behandling. Det är fullkomligt
riktigt. Detsamma skulle förmodligen också blifva fallet i
de flesta andra länder. Men detta helt enkelt af den anledningen, att
dessa länder i sina konstitutioner, skrifna eller oskrifna, öppnat möjlighet
för vederbörande kammare att vägra upptaga till behandling;
väckta frågor. Det är den möjligheten som i frågor af denna art
år stängd för den svenska riksdagens båda kamrar, stängd genom
grundlagen själf

Man har vidare sagt att en remiss nu skulle utsätta kammaren
och Riksdagen för en misstolkning i utlandet, då utlandet skulle få den
uppfattningen, att svenska riksdagens Andra kammares flertal är
republikanskt sinnadt. Jag ber att på det allra bestämdaste få protestera
mot ett sådant försök att blanda in utlandets opinion,
och i sådant fall dess missleda opinion, i denna sak. Om
man verkligen skall taga någon hänsyn till hur utlandet
skall tolka våra förhandlingar i denna sak, då må jag väl säga, att då
ha just dessa herrar, som äro så angelägna om att utlandets omdöme
icke skall blifva oriktigt, satt sig själfva och oss alla i ett ytterst
ogynnsamt läge, då de rent ut tvingat dem, som anse att grundlagarna
fordra remiss, att debattera om remiss af motionen. Hade blott icke
motstånd blifvit rest mot remissen så skulle ingen ha kunnat missuppfatta
kammarens ställning på grund af behandlingen af denna
formella sak. Allt hade fått koncentrera sig, såsom det tillbörligen
bör koncentrera sig, om den reala behandling, som i sådant
fall konstitutionsutskottet först och kammaren sedan kommer att
bestå motionen.

För min del måste jag alldeles vända om de ärade talarnas påstående.
Blir det icke remiss -—- hvilken jag dock icke kan tänka
mig skall vägras •—■ skulle sålunda kammaren gå med på herr tal -

Lördagen den 4 maj.

>''r 39.

mannens tolkning, då måste detta komma att ske mot en mycket
stark minoritet. Och då skulle denna minoritet blir urståndsatt att
gifva sin mening i den reala frågan tillkänna. Då först skulle eu
misstolkning kunna komma att äga rum. Sker åter en remiss, såsom
jag hoppas, då är jag öfvertygad om, att den behandling, som kommer
att bestås denna motion i konstitutionsutskottet, och den behandling
som därefter kommer att bestås densamma i kammaren, kommer att
blifva så absolut tydlig, att någon möjlighet att missuppfatta den
svenska riksdagens ställning till frågan icke kan uppkomma. Äfven
af dessa skäl tror jag, att det vore en oklokhet att stoppa saken
på detta stadium. För utlandets opinions skull och äfven för konungadömets
skull, som en talare uppmanade kammaren att slå vakt
om, ur båda dessa synpunkter anser iag det riktigt att remiss får
ske nu. Aflifvandet af motionen skall komma sedan.

Herr Nyström: Herr talman! Jag skall endast be att få
framställa två anmärkningar mot hvad herr Edén yttrade. Han
medgaf, som naturligt var att det vore sannolikt, att en sådan motion
som denna knappast i England eller något annat land skulle
upptagas på allvar till behandling, men, sade han, dessa länder ha i
sina skrifna eller oskrifna författningar öppnat väg för en sådan
åtgärd. Han menade därmed att vår författning stängt vägen för
en sådan förnuftig åtgärd. Detta måtte väl om något, ådagalägga,
att äfven han erkänner riktigheten af hvad jag nyss nämnde, att vi
här äro inne på den dödande formalismens väg, när vi låta lagparagrafernas
ordalydelse stå mot hvad som är det sunda förnuftet.

Vidare har herr Edén sagt, att om kammarens åtgärder med
anledning af denna motion blefve misstolkade, så skulle det parti
rå för det, som vägrat remittera densamma. Jag påstår, att om
kammaren utan ett ord enhälligt remitterat denna motion, skulle
väl utlandet i ännu högre grad fått den uppfattningen, att Sveriges
Riksdag icke längre är monarkiskt utan republikanskt sinnad.

Herr Edén uttalade vidare, att om det skulle mot hans förhoppning
och förmodan gå så, att kammaren icke remitterar motionen,
skulle alla som röstade mot vägran af remiss få ytterligare det skenet
öfver sig att vara republikanskt sinnade. Ja, precis detsamma
gäller, om, såsom jag nyss nämnde, kammaren skulle följa herr
Edens råd. Då skulle hela den majoritet, som i detta fall icke vägrat
remiss, få med precis lika goda skäl samma prägel på sig i deras
ögon, som icke känna motiveringen, och det är att märka, att af
motiveringen kommer utlandet aldrig att taga del af utan endast af
beslutet; och beslutet att behandla motionen tolkar utlandet på det
sätt jag sagt. Det beslutet böra vi akta oss för, ty det är dock af
en viss betydelse, att vi åtnjuta godt rykte i utlandet.

Sedan öfverläggningen angående talmannens vägran att framställa
proposition på remiss till utskott af ifrågavarande motion härmed
förklarats afslutad, gaf herr talmannen propositioner dels på
godkännande af berörda propositionsvägran, dels på yrkandet att pro -

Ang. remiss af

en motion.

(Forts.)

Nr 39.

Lördagen den 4 maj.

Ang. remiss af position på remiss skulle framställas; och fann herr talmannen den
en moiion- förstnämnda propositionen hafva flertalets röster för sig. Votering
(Forts.) begärdes likväl, i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs
följande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren godkänner herr talmannens vägran
att framställa proposition på remiss till utskott af herr Lindhagens
m. fl. ifrågavarande motion, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren yrkat att proposition på remiss skall
framställas.

Voteringen utvisade 59 ja men 126 nej; och hade kammaren alltså
yrkat, att proposition på remiss skulle framställas.

I anledning häraf förklarade herr talmannen öfverläggningen
hvilande; och hänvisades frågan till konstitutionsutskottet för det
ändamål, som afses i 61 § riksdagsordningen.

§ 2.

Föredrogos, men blefvo ånyo lagda på bordet konstitutionsutskottets
utlåtande nr 21, bevillningsutskottets betänkande nr 24, lagutskottets
utlåtande nr 49, Andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 10 och Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande nr 7.

§ B.

Ang. upplåtande
af vissa
områden från
förra öfversteboslället

Kasiellegården
nr 1 med
underlydande.

Till afgörande förelåg nu jordbruksutskottets utlåtande, nr 42,
i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande af
vissa områden från förra öfverstebostället Kastellegården nr 1 med
underlydande i Göteborgs och Bohus län samt två i ämnet väckta
motioner.

Efter uppläsandet af utskottets hemställan, begärdes ordet af:

Herr Andersson i Grimbo, som yttrade: Herr talman!
Jag har intet yrkande att göra beträffande det resultat, hvartill utskottet
kommit, och hvarigenom denna långa och segslitna fråga ju
ändå tyckes skola komma till ett slut.

Genom den uppgörelse, som domänstyrelsen träffat med arrendatorn,
har det så ordnats, att arrendatorn skall mot ett visst pris
afstå de dagsverkan, som han haft rätt att taga ut af torparna på de
lägenheter som nu skola afsöndras, och att ersättningen för de sålunda
mistade dagsverkena skall komma honom tillgodo genom af -

Lördagen den 4 maj.

Nr 39.

drag på arrendesumman. Nu är förhållandet det, att arrendatorn be- Ans- uppiåtangärt
en ersättning af 1 kr. 25 öre per mansdagsverke, men i det områden‘från
förslag, som här föreligger, har Kungl. Maj:t hemställt, att han /^a<yWr™
skall få 1 kr. 90 öre, d. v. s. att han för hvarje mansdagsverke skall bostället
få 65 öre mera, än han verkligen har begärt. Det kan visserligen Kastellegårdm
sägas, att resultatet blir detsamma, och att i detta fall det ingenting Jd j
gör, men efter allt hvad som skrifvits i de här frågorna, tycker jag, ”” . ” *

att det är litet egendomligt, att det skall vrängas på detta sätt, och ^
att frågorna icke skola kunna af Kungl. Maj :t framläggas sådana de
i verkligheten äro. Jag säger vrängas, ty denna fråga har blifvit
förvrängd hela vägen igenom; och resultatet har också blifvit det,
att egendomen blifvit fördärfvad, som vi nu se. Om det hade varit
en enskild person som ägt egendomen, så skulle han aldrig hafva
styckat den på det sättet, som nu är fallet; ty då hade det styckats
i utkanterna, i stället för att såsom nu stycka midt inne i egendomen
och på annars olämpliga platser.

Det framhålles så ofta, att staten är oförståndig med handhafvandet
af sina egendomar, och om detta är sant eller ej, så är det då
visst, att sedan Riksdagen fått med denna fråga att göra samt densamma
fått karaktären af politisk, så ha icke sakskäl vid slutliga
lösningar fått vara afgörande, hvilket jag beklagar.

Jag har, som sagdt, intet yrkande att göra; jag har bara velat
uttala mitt ogillande af att saken icke af Kungl. Maj:t framlagts
på det sätt, som den i verkligheten förhåller sig, utan har förvanskats.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 4.

Vidare förekom till behandling jordbruksutskottets memorial, nr
60, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i frågor rörande anslag
under riksstatens nionde hufvudtitel.

Punkten 1.

Kammaren biföll hvad utskottet föreslagit.

Punkten 2.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

§ 5.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget Andra kammarens Ano- upphandla
tillfälliga utskotts utlåtande, nr 10, i anledning af väckt mo- ™‘de °f"“*■
tion om skrifvelse till Kungl. Maj :t angående borttagande ur instruk- * “cell^åsom
tionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten af bestämmelsen extra juridiaom
inneslutning i mörk cell. M be*traf Andra

kammarens protokoll 1912. Nr 39. 2

Nr 39.

Ang. upphörande
af inneslutning
i mörk
cell såsom
extra juridiciell
bestraffning.

(Forts.)

18 Lördagen den 4 maj.

I öfverensstämmelse med en inom Andra kammaren af herr
Persson i Norrköping, med instämmande af herr Lindberg, väckt motion,
nr 187, hemställde utskottet, att Andra kammaren måtte för sin
del besluta, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhölle, det
Kungl. Maj:t täcktes ur instruktionen för fångvårdsstyrelsen och
fångvårdsstaten borttaga bestämmelsen om fånges inneslutning i
mörk cell.

Uti afgifven reservation hade emellertid herrar Westman, Mörtsell
och Larsson i Bondarfve förklarat sig anse, att utskottet bort föreslå,
att ifrågavarande motion icke måtte föranleda till någon kammarens
åtgärd.

Efter föredragning af utskottets hemställan yttrade:

Herr Westman: Herr talman, mina herrar! 1 föreliggande
utskottsbetänkande har majoriteten inom utskottet tillstyrkt, att
Riksdagen, med bifall till därom väckt motion, skulle i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes ur
instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten borttaga
bestämmelsen om fånges inneslutning i mörk cell. Då jag
jämte två andra utskottsledamöter haft en annan mening och
ansett, att motionen icke borde föranleda till någon Riksdagens
åtgärd, vill jag något närmare angifva vår ställning till frågan.

Vi hafva utgått ifrån, hvad jämväl majoriteten inom utskottet
synes erkänna, att disciplinen inom fångvårdsanstaltsrna
måste effektivt upprätthållas och att för detta ändamål vissa
korrektionsåtgärder måste stå till fångvårdsmyndigheternas förfogande.
Så är äfven för närvarande förhållandet, och utgöras
do extra-judiciella bestraffningar, som kunna förekomma, af: förlust
af sysselsättning, hårdt nattläger, inneslutning i mörk cell
samt för straff- och tvångsarbetsfångar prygel och för gemensamhetsfångar
isolering i cell.

Det är naturligtvis icke planlöst och utan skäl, som man
på detta sätt uppställt -en skala af olika straff-former, utan man
bär ansett nödvändigt att ha tillgång till olika straff för olika
disciplinära förseelser och möjlighet att, om ett mildare straff
icke visar sig effektivt, tillgripa ett strängare. För att borttaga
någon af dessa straff-former fordras enligt reservanternas
mening, att straffet i och för sig är af beskaffenhet, att (synnerligen
starka skäl påkalla detsammas afskaffande, och vidare,
att det oafvisliga syftemål, man med straffet vill tillgodose,
kan på annat sätt ernås.

Jag vill nu till granskning upptaga hvad utskottets majoritet
härutinnan anfört i fråga om mörkcellstraffet.

Hufvudskälet för detsammas borttagande är den fara för
fångarnas hälsa, som skulle vara förknippad med detta straff,
och man åberopar sig därvid på uttalanden från medicinskt håll.
För min del vill jag visst icke förneka, att inneslutning i mörk

Lördagen den 4 maj.

» 89.

cell kan medföra hälsofara äfven i psykiskt afseende; men jag Äng. «PPhöhåller
före, att samma följder kunna inträffa af vanligt cell«/■*«•
straff, särskildt om det förenas med straffskärpningen hårdt ceiPsL^1
nattläger. Hvad som i ett eller annat enstaka fall kan ske, får extra juridicidock
enligt min mening härvid icke vara afgörande. De medi- dl bestraffcinska
uttalandena äro för öfrigt icke så klara och sammanstäm- nin9-mande, att man på dem kan grunda en bestämd förkastelsedom (Forts.)
öfver mörkcellstraffet. Hospitalsläkaren Harald Fröderström,
hvilkens sistlidet år afgifna utlåtande närmast rör mörkcellstraffet
i den form, hvari det då förekom, eller utan ljusa mellandagar,
yttrar, »att han icke har kännedom om något fall af psykisk
eller annan rubbning, framkalladt genom mörkcellstraff inom
fängelserna, men att det synes honom sannolikt att en dylik
strafform, tillämpad under åtta eller flera dygn utan afbrott,
måste i ännu högre grad än vatten- och brödstraffet vara vådlig
för den fängslades psykiska hälsa». Här föreligger således ett
uttalande endast om hvad som synes sannolikt, och detta beträffande
mörkcellstraffet i en form, som numera icke förekommer
inom fängelserna, nämligen utan ljusa mellandagar.

Vidare har en fängelseläkare, hvilken afgaf utlåtande öfver
de vid 1906 års riksdag i allmänna strafflagen införda straffskärpningar,
bland hvilka jämväl ingår mörk cell, uttalat, att
samtliga dessa straffskärpningar, således äfven hårdt nattläger,
äro hälsovådliga just för den kategori af människor, som företrädesvis
befolka våra fängelser. Oaktadt detta uttalande blefvo
dock dessa straffskärpningar införda, och utskottets majoritet
hänvisar nu i sitt utlåtande till hårdt nattläger såsom sn
lämplig strafform.

Slutligen har doktor Alfred Petrén vid behandlingen under
innevarande riksdag i Första kammaren af en motion om mörkcellstraffets
borttagande ur allmänna strafflagen och strafflagen
för krigsmakten gjort de måhända mest vägande och längst gående
uttalandena mot detta straffs användande, särskildt såsom ''disci filin

straff inom fängelserna, på grund af dets,ammas hälsovådighet.

Emellertid vill ja;g mot dessa uttalanden åberopa, att professorn
i fysiologi vid karolinska institutet J. E. Johansson
efter att hafva hört specialister å ögonsjukdomarnas och hygienens
område intygat, »att något fall ej vore af dem kändt, då
permanent skada i följd af vistelse i mörkt rum under åtta dagar
uppkommit, om ock denna strafform, såsom hvarje annan, naturligtvis
kunde utöfva en allmänt försvagande inverkan». Kungl.
medicinalstyrelsen har jämväl i ett utlåtande förra året förklarat,
»att då densamma icke hade sig bekant, att — med den
tillämpning som ifrågavarande strafform för närvarande torde
äga å fångvårdsanstalterna — något fall förekommit, där genom
straffet permanent skada för hälsa uppstått, ansåge sig styrelsen
för sin del icke hafva anledning att ur hälsosynpunkt
yrka ändring i ifrågavarande straffbestämmelser, därest det från

Nr 39.

Ang? upphörande
af inneslutning
i mörk
cell såsom
extra juridiciell
bestraffning.

(Forts.)

20 Lördagen den 4 maj.

andra synpunkter ansåges af större vikt, att desamma bibehölles».
För fångvårdsstyrelsen är icke heller kändt något fall, då framtida
men följt af mörkcellstraffet. Dessa senare utlåtanden synas
gifva vid handen, att de förmodade eller sannolika skadliga
följderna af mörkcellstraffet i praktiken visat sig minimala. Ett
enda fall har framdragits och detta af doktor Petrén, i hvilket
fullt utbildad sinnessjukdom skulle hafva utbrutit hos en i
mörk cell innesluten person. Jag vågar dock sätta i fråga, huruvida
det kan konstateras, att denna sinnessjukdom icke utbrutit,
äfven om personen befunnit sig i ljus cell.

Den grad af hälsovådlighet mörkcellstraffet i allmänhet innebär,
torde bäst belysas af att, oaktadt enligt uppgift 2 å 3,000
personer om året undergått detta straff i våra militärfängelser,
man endast med svårighet kunnat få fram några enstaka fall,
då straffet medfört något nämnvärdt men för hälsan. Doktor
Fröderström känner några sådana fall från de militära fängelserna,
men icke från de civila. Att särskildt i dessa senare några
egentligen menliga följder ej visat sig, torde bero dels därpå, att
fängelsemyndigheterna äga en ganska grundlig kännedom om
fångarnas natur och sinnesbeskaffenhet och lämpa disciplinstraffen
därefter, dels ock därpå att mörkcellstraffet icke får tillämpas
utan att förklaring från ''fängelseläkaren inhämtats, att hinder
därför med hänsyn till fångens hälsotillstånd ej möter.

Utskottsmajoriteten har, stödd på ett uttalande af doktor
Petrén, sökt förringa värdet af denna läkareundersökning. Han
har nämligen funnit den uppgift, som här åligger fängelseläkarna,
»fullkomligt orimlig». Uttalandet får väl tolkas såsom en sanning
med modifikation. Väl inser jag, att uppgiften i många
fall kan vara vansklig och att misstag kunna begås, men samma
är förhållandet beträffande all undersökning af brottslingars
sinnesbeskaffenhet, och dock få domstolarna på dylik undersökning
af läkare bygga en mängd domar. Om läkareutbildningen
på detta område är bristfällig, bör den förbättras, och innevarande
års Riksdag har ock därom gjort framställning. Att
full trygghet aldrig kan vinnas, ligger i sakens natur. Doktor
Petrén -— att jag ofta återkommer till honom beror dels därpå,
att jag själ!'' hyser stor respekt för hans sakkunskap på detta område,
och dels därpå att jag vet, att hans ord utöfvat ett ganska
bestämmande inflytande på utskottsmajoriteten — har uttalat,
att ett brottsligt och mot disciplinen stridande uppträdande af
en fånge ofta kan bero på att denne har en abnorm konstitution,
och rekommenderar för dylika fall mildrande af den stränga
fängelsedisciplinen. För min del finner jag detta synnerligen
beaktansvärdt, men hvem skall afgöra, huruvida ett dylikt fall
af abnorm konstitution föreligger, om icke fängelseläkaren, och
blir icke denna uppgift lika vansklig för honom som den förra?
Häremot kan invändas, att ett misstag icke är så farligt, då det
är fråga om att öfvergå till ett mildrande af fängelseregimen.
Jo, farligt är det i högsta grad, ehuru i detta fall icke för

Lördagen den 4 maj. 21

fången, utan för fångbevakningen. Och om den mildare behandlingen
icke visar sig fylla ändamålet, utan tvärtom, då får väl i
sista hand läkareundersökning tillgripas såsom stöd för en strängare
behandling. För min del hyser jag den uppfattningen, att
man icke behöfver ha några farhågor för att icke fångvårdsmyndigheterna
i förening med fängelseläkarne kunna ganska noggrant
afgöra, i hvilka fall mörkcellstraffet kan tillämpas utan
egentligt men för fångens hälsa.

Utskottet har vidare som skäl för mörkcellstraffsts afskaffande
åberopat, att detsamma under senare tid användts
L synnerligen ringa omfattning, endast i fem å sex fall om året.
Detta synes mig, om man i öfrigt anser befintligheten af mörkcellstraffet
ensidig för upprätthållande af disciplinen, snarare
tala för, att straffet icke behöfver afskaffas. Att straffet sällan
tillämpas visar ju, att våra fångvårdsmyndigheter icke tillgripa
detsamma i onödan, utan endast i fall, där verkligt behof förefinnes.
Annat har icke heller varit att vänta. Hela fångvårdssystemet
är numera fotadt på så humana g-runder och fångvårdspersonalens
hela utbildning och läggning är sådan, att man
sannerligen icke behöfver befara, att disciplinstraffen skola af
fångvårdsmyndigheterna missbrukas.

Då utskottsmajoriteten uppenbarligen funnit den omständigheten,
^att mörkcellstraffets tillämpning obestridligen kan medföra
någon fara för den straffades hälsa, icke i och för sig innebära
tillräcklig grund för detsammas borttagande, bär i utlåtandet
såsom ytterligare skäl åberopats dess obehöflighet, emedan
andra tillräckligt effektiva strafformer finnas. Hvad då
dessa senare beträffar, vill jag till en början påvisa, att prygelstraffet
icke får tillämpas å dem, som endast undergå fängelsestraff,
och inneslutning i mörk cell kan af naturliga skäl icke
vara något disciplinstraff för dem, som redan befinna sig i
sådan cell. För dessa senare skulle således efter mörkcellstraffets
afskaffande egentligen återstå endast hardt nattläger.
Befintligheten af prygelstraffet utgör visserligen i fråga om
straffarbetsfångarna, bland hvilka de gröfre disciplinära förseelse™
a jnest torde förekomma, ett kraftigt medel till ordningens
upprätthållande, men kommer detta medel att efter mörkcellstraffets
afskaffande kvarsta orubbadt? Det betviflar jag högeligen.
I utskottets utlåtande säges, att detta straff, prygelstraffet,
star i strid mot fordringarna på en human lagstiftning^
a straffrättens område. Jag skulle mycket misstaga mig,
om icke inom kort, möjligen redan till nästa riksdag, en motion
föreligger om prygelstraffets afskaffande inom fängelserna,
och denna motion kan frambäras med så mycket större styrka,
om vi nu afskaffa mörkcellstraffet, som fångvårdsstyrelsen i
sitt utlåtande förklarat, att prygelbestraffningen är i sitt slag
vida inhumanare än mörkcellstraffet. Hafva vi så afskaffat
både mörkcellstraffet och prygelstraffet, hvad återstår då såsom
disciplinstraff? Praktiskt taget endast hårdt nattläger äfven

Nr 89.

Ang. upphörande
a f inneslutning
i mörk
cell såsom
extra juridiciell
bestraffning.

(Forts.)

Nr 39.

Lördagen den 4 maj.

Ang. upphörande
af inneslutning
i mörk
cell såsom
extra juridiciell
bestraffning.

(Forts.)

för straff arbetsfångar. Det är icke osannolikt, att man gar ännu
ett steg längre och afskaffar äfven det härda nattlägret. Man
kan därvid åberopa det förut berörda utlåtandet af en fängelseläkare
1906, enligt hvilket hårdt nattläger är hälsovådligt, och
jag betviflar icke, att en läkares intyg öfver det hårda nattlägrets
inverkan på muskulatur och nerver kan på en lättrörd
och okritisk bedömare verka så afskräckande, att äfven detta
straff betraktas såsom upprörande grymt. Man lämnar härvid
så lätt ur räkningen, att dessa straff hafva en helt annan uppgift
än straff i ''vanlig mening, då de äro afsedda att endast
i undantagsfall tillämpas på sådana brottslingar, som icke af
det straff de redan undergå låta afhålla sig från nya brottsliga
tilltag. Jag vill i detta sammanhang nämna, att inom utskottet
upplystes, att den sista gången prygelstraffet ahvändes å Långholmens
fängelse var, då en straffarbetsfånge högg en fångvaktare
i nacken med en sax. Om för att bestraffa en sådan
förbrytelse af en fånge icke något effektivt disciplinstraff skulle
stå till fångvårdsmyndighetens förfogande, undrar jag, hur det
skulle verka på de öfriga gemensamhetsfångarne, som finge se,
att ett sådant brottsligt tilltag lämnades så godt som obestraf1-fadt.

Det mest afgörande för reservanterna har emellertid varit
det utlåtande, som fångvårdsstyrelsen afgifvit till utskottet.
Detta åberopas också af utskottsmajoriteten, ehuru enligt min
mening på ett alldeles förvändt sätt. Fångvårdsstyrelsen har
icke, såsom i utskottets utlåtande uppgifves, förklarat, att borttagandet
af nu ifrågavarande slag af bestraffning skulle kunna
från disciplinär synpunkt låta sig genomföras, utan fångvårdsstyrelsen
säger, såsom herrarna själfva kunna låsa, att, äfven om
borttagandet skulle kunna låta sig genomföras, en dylik åtgärd
dock komme att medföra en kännbar förlust af praktiska
utvägar för ordningens upprätthållande, d. v. °s. fångvårdsstyrelsen
har icke för närvarande inlåtit sig på, huruvida och
under hvilka villkor mörkcellstraffet skulle kunna borttagas,
men redan nu förklarat, att dylika åtgärder komme att medföra
en kännbar förlust för ordningens upprätthållande.

Om våra fångvårdsmyndigheter förklara, att mörkcellstraffet
eller disciplinstraffen i öfrigt icke äro behöfliga för ordningens
upprätthållande inom fängelserna, så finnes naturligtvis
icke något skäl för desammas bibehållande, men något sådant
uttalande föreligger icke. Tvärtom synes mig af fångvårdsstyrelsens
hela utlåtande framgå, att styrelsen anser, att mörkcellstraffet
bär bibehållas. Vid sådant förhållande finner jag
icke tillräckliga skäl föreligga för att Riksdagen bör utan vidare
skrifva till Kungl. Maj:t och begära, att Kungl. Maj :t skall
borttaga detta straff såsom disciplinstraff inom fängelserna. Det
går enligt min mening icke an att i en fråga, som kan vara
af stor praktisk betydelse för fångvården, handla utan noggrann
utredning och än mindre att låta leda sig af känslo -

Lördagen den 4 maj.

>''r 39.

stämningar. Man måste enligt min mening se till, att man icke Ang. upphöi
sin humanitet mot brottslingar går så långt, att man blir rande “/ inne~
inhuman mot de oförvitliga personer, hvilka hafva sig anför-s
f rödd den ingalunda lätta vården af dessa brottslingar. extra juridici På

grund af dessa skäl ber jag, herr talman, att få yrka eii bestraffafslag
på motionen. nin3-

(Forts.)

Häri instämde herrar Mörisell och Larsson i Bondarfve.

Herr Persson i Norrköping: Herr talman, mina herrar!

Det torde väl vara rätt öfverflödigt, att man ägnar denna fråga
i denna kammare någon längre behandling, sedan kammaren för
blott några veckor sedan utan både debatt och votering beslutat
att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att mörkcellstraffet
måtte borttagas ur den allmänna strafflagen samt strafflagen för
krigsmakten. Då emellertid i alla fall en reservant inom utskottet
har ansett sig böra gentemot den uppfattning, kammaren
då hade, förorda, att mörkcellstraffet skall bibehållas i instruktionen
för fångvården, må det tillåtas undertecknad att saga
några ord.

Jag fann en del af hans skäl föga logiskt bindande, och
jag tycker, att skälen försvagas väsentligt därigenom, att den
ärade talaren ansåg sig böra varna kammaren för att gå med på
utskottets förslag, därför att såsom en enligt hans uppfattning
gifven konsekvens skulle följa dels motion och beslut om prygelstraffets
borttagande vid fängelserna och dels motion och
beslut i Riksdagen om borttagande af strafformen »hårdt nattläger».
Jag skall icke alls gå in på dessa spörsmål. Jag Anser
nämligen, att det torde vara en regel så god som någon,
som Riksdagen bör följa, att den söker behandla hvarje fråga
för sig, och genom att Riksdagen till äfventyrs beslutar borttagande
af strafformen »inneslutning i mörkt enrum» har Riksdagen
icke alls bundit sig för att ändra instruktionen i andra
punkter, hvadan dessa anförda farhågor för hvad som i framtiden
skulle kunna inträffa utan vidare i detta sammanhang
kunna lämnas alldeles åsido enligt min uppfattning.

Skälen, hvarför man vill borttaga denna strafformen, »inneslutning
i mörkt enrum», äro ju icke blott af två slag, utan af
hufvudsakligen tre slag. Pör det första därför att detta mörkcell
straff måste betrakta^ såsom ett barbariskt, föråldradt och
otidsenligt straffsätt, som nätt upp nu längre bör bibehållas i
vår strafflag och icke heller i instruktionen för fängélserna.

Vidare är för det andra, såsom åf den föregående talaren omnämndes,
detta straff ovedersägligen ytterst hälsofarligt. Måhända
att en del fångar, som drabbas af detsamma, icke i sä
-förfärligt hög grad taga skada till sin hälsa af detta straff,
men det är säkerligen en mängd andra, som taga desto mera
skada. Det lär vara synnerligen svårt, att icke säga omöjligt,
för fängelsedirektörerna eller fängelsepersonalen att för sitt vid -

Nr 39.

Lördagen den 4 maj.

Ang. upphörande
af inneslutning
i mörk
cell såsom
extra juridiciell
bestraffning.

(Forts.)

kommande afgöra, hvilka fångar som taga mer eller mindre skada,
och det lär icke heller vara möjligt för fängelsebetjäningen
eller fängelsedirektörerna att med tillhjälp äf fängelseläkarna
afgöra den saken, just därför ått enligt hvad som framhålles i
en motion i Första kammaren — hvilken motions riktighet Första
kammaren genom sitt beslut understrukit -— fängelseläkarnas
kompetens att just på detta område fälla ett tillförlitligt omdöme
är minimal, beroende därpå, att deras psykiatriska kunskaper
icke äro af tillfredsställande beskaffenhet. Det kan invändas,
att förhållandena härvidlag genom ett nyligen fattadt
beslut ha utsikt att förändras till det bättre, men därhän äro vi
ännu icke komna.

Det är i synnerhet de personer, som äro disponerade för sinnessjukdomar,
som icke tåla vid detta mörkcellstraff, utan som
genom detsamma lätt kunna ådraga sig sådana skador, att full
sinnessjukdom utbryter. Det är också intressant att i detta sammanhang
taga del af de uppgifter, som i detta afseende lämnats
angående antalet sinnessjuka fångar i jämförelse med antalet
sinnessjuka bland den fria befolkningen.

Det har anförts af bl. a. docent Petrén, att medan antalet
sinnessjuka bland den fria befolkningen kan uppskattas till cirka
i/s procent, hafva de talrika undersökningar, som i flera
länder blifvit företagna angående frekvensen af sinnessjuka å
straffanstalterna i allmänhet, gifvit det resultatet, att i stället
för i/3 procent bland den fria befolkningen mellan 3 och 5
procent af fångarna lida af sinnessjukdom. Det har dessutom
framhållits, att sinnessjukdom förekommer i stor utsträckning
bland fångar, som begått gröfre brott, och det är ju särskildt
dessa, som komma in under dessa straffmetoder, som afse
inneslutning i mörkt rum. Det framhålles, att det af rättspsykiatriska
utlåtanden, afgifna under åren 1903—1907, framgått,
att af mordbrännare öfver 30 %, och bland mördare bortåt
60 % varit sinnessjuka eller psykiskt abnorma, och det lär
väl icke vara någon, som vill göra gällande, att mörkcellstraffet
jus''t bland dessa sinnessjuka eller för sinnessjukdom predisponerade
fångar har någon förbättrande betydelse.

Som ett tredje skäl för borttagande af straffsatsen »inneslutning
i mörkt enrum» må framhållas, att den synes vara
öfverflödig, onödig och obehöflig för disciplinens upprätthållande
inom fängelserna. Hvad angår behofvet af denna strafforms
bibehållande, lärer väl fångvårdsstyrelsen stå ensam om sin
mening därvidlag. Det är rätt betecknande, att fångvårdsstyrelsen,
lika starkt som den nu reagerar mot att mörkcellstraffet
skall borttagas, förut lika starkt reagerat mot att man
skall förändra straffet därhän, att det skulle lämnas eu ljus dag
mellan tre mörka. Fångvårdsstyrelsen framhöll på sin tid gentemot
justitieombudsmannen, att enligt dess uppfattning och enligt
medicinska auktoriteters uttalanden skulle inneslutning i
mörkt rum under åtta dagar i sträck icke medföra någon fara.

Lördagen den 4 maj.

Sr 39.

Men gentemot detta framhöll justitieombudsmannen med lika Ang. upphostor
skärpa, att det verkligen var farligt, och det visade isig r,a’frfe af m"e~
sedan, att Kungl. Maj:t tog mera hänsyn till justitieombudsman-s "

nens framställning än till fångvårdsstyrelsens, i det Kungl. txtra juridiciMaj:t
mot fångvårdsstyrelsens bestämda uttalande förordnade, eil bestraffa
inneslutning i mörk cell icke fick förekomma åtta dagar å m''V råd,

utan att efter tre dagars mörk arrest skulle lämnas en (Forts.)

dags ljus arrest.

Under sådana förhållanden är det icke utan, att man tviflar
på fångvårdsstyrelsens auktoritet eller åtminstone misstänker,
att dess uttalanden äro Väsentligt färgade af fångvårdsstyrelsens
alltför ensidiga syn på dessa ting, och detta gör, att man
icke bör fästa alltför stort afseende vid utlåtandet.

Det kan ju vara rätt intressant att i detta sammanhang
påminna om ett uttalande, som en på sitt område så erfaren
man som generalstabschefen K. G. Bildt i ett för några år
sedan afgifvet kommittébetänkande lämnat angående borttagandet
af mörkcellstraffet vid krigsmakten. Han förklarade, att
hvad afskräckningsteorien anginge, borde denna just i afseende
på krigslagstiftningen maka åt sig för förbättringsteorien. Han
framhöll vidare, att krigstukten kunde kräfva den felandes särskiljande
från andra genom arrest, men om denna vore ljus eller
ej gjorde härvidlag ingen skillnad. Men äfven afskräckningsmomentet
Vid den mörka arresten vore mycket omtvistadt, och
ofta kunde man finna i— och detta finner jag för min -Hel
vara betecknande — i straffregistret, att samma person gång
efter gång bestraffats med mörk arrest. Om nu den mörka
arresten vore af den stora betydelse såsom afskräckningsmedel,
som fångvårdsstyrelsen vill göra gällande att den är, då skulle
man gifvetvis icke kunna konstatera, att den, som en gång blifvit
straffad med mörk arrest, ånyo skulle begå brott, för hvilket
han åter blef straffad på samma sätt. Det faktum, att mörkcellstraffet
för flera personer måste användas upprepade gånger,
vederlägger på ett slående sätt just den afskräckande
verkan hos straffet, som fångvårdsstyrelsen synes fästa så stor
vikt vid.

Generalstabschefen säger vidare: »I vanliga fall är straffets
verkan på nyss frigifne kroppslig och andlig slöhet, endast
på råa och trotsiga naturer märkes ej någon inverkan alls»; därefter
utvecklar han detta vidare och yttrar slutligen — och
det är att betrakta som kärnpunkten i hans åskådning: »De
nu för bibehållande af mörk arrest anförda skälen äro också
alldeles desamma, som på sin tid anfördes för prygelstraffet.»

Se vi därefter på hvad exempelvis vår nuvarande strafflagsskrifvare,
professor J. Thyrén, sagt i detta afseende, så förklarar
han bl. a., att principen för en strafflagsreform enligt
hans mening bör vara, att f. n. alla appliktivstraff borde hållas
borta från straffsystemet, dock att förvandlingsstraffet i betraktande
af dess relativa kortvarighet möjligen »skulle kunna

Nr 8».

Lördagen den 4 maj.

Ang. upphö- på allmänt sätt skiljas från det direkta frihetsstraffet genom
flågot mera affliktiv karaktär (af lindrig grad)». Med »lin"
'' “A" drig grad» menar han helt visst icke något mörkcellstraff, utan

han menar hvad man i allmänhet menar med lindrigt affliktivt
straff, nämligen hårdt nattläger.

I hvarje fall synes det mig, att Andra kammaren nu skulle
begå en alltför stor inkonsekvens, om kammaren i dag, sedan
den för en månad sedan eller så ungefär fattat beslut om rnörkcellstraffets
borttagande ur den allmänna strafflagen och ur
strafflagen för krigsmakten, skulle vilja behålla denna straffform
vid fängelserna.

På grund af hvad jag sålunda tillåtit mig i korthet fram-,
hålla, anhåller jag ätt få yrka bifall till utskottets förslag.

slutning i mörk
cell såsom,
-extra juridici
ell bestraffning.

(Forts.)

Herr W e s t m a n: Med anledning af hvad den siste ärade
talaren anfört, skulle jag vilja tillägga några ord. Han talade
om att kammaren skulle begå en inkonsekvens, om kammaren
bifölle reservationen, enär kammaren förut beslutat borttagande
ur den allmänna strafflagen och strafflagen för krigsmakten af
mörkcellstraffet. Så är icke förhållandet. Den väsentliga skillnaden
mellan dessa båda fall är den, att vid det beslut kammaren
förut fattat i fråga om mörkcellstraffets borttagande ur den
allmänna strafflagen och strafflagen för krigsmakten, således
i fråga om det direkta ådömandet af domstol, där har kammaren
endast begärt, att Kungl. Maj:t skall utreda, under hvilka villkor
detta straff kan afskaffas. Nu gäller det mörkcellstraffet som
disciplinstraff för fångar, och här skulle kammaren direkt begära
dess afskaffande utan någon undersökning om under hvilka
former eller förutsättningar detta lämpligen kan ske. Detta finner
jag vara en väsentlig skillnad mellan de båda fallen.

Herr vice talmannen, som under herr Westmans anförande öfvertagit
ledningen af kammarens förhandlingar, gaf nu på begäran ordet
till

Herr Le an der, som yttrade: Herr talman! Jag ber att
få påpeka, att enligt den redogörelse, som utskottet lämnat,
finns det ingen myndighet, som påstår, att det kunnat påvisas,
att någon af de fångar, som varit inneslutna i en mörk cell, tagit
permanent skada till sin hälsa. Doktor Pröderström, som
herr Westman förut citerat, säger, att han icke har kännedom
om något fall af psykisk eller annan rubbning framkallad
genom mörkcellstraff inom fängelserna. Jag tror också det skall
bli ganska svårt att påvisa något dylikt fall. För öfrigt framgår
det ju af utskottets betänkande på sista sidan, att detta
straff börjat mer och mer komma ur bruk inom fängelserna;
1910 förekom det i 6 fall och 1911 endast i 5 fall. Inom åtskilliga
fängelser förekommer detta straff numera aldrig, utan att
man fördenskull kan säga, att disciplinen där är sämre än i de

Lördagen den 4 maj. 27

fängelser, där detta straff till äfventyrs tillämpas en eller annan
gång.

Men äfven om en fånge icke skulle komma att taga någon
skada till sin hälsa genom detta straff, så har det dock visat
sig, att fångens inneslutning i mörk cell medför, att han blir
irriterad och mera ojämn till lynnet, än han annars brukar vara.
Man har också funnit, att de andra sträf formerna äro lika effektiva
som mörkcellstraffet och begagnar sig därför företrädesvis af
dessa andra former för extra judiciell bestraffning.

Emellertid måste man taga hänsyn till att i detta afseende
den allmänna straffla gen och strafflagen för krigsmakten
å ena sidan samt instruktionen för fångvårdsstyrelsen och fångvårdsstaten
å den andra stå i nära sammanhang. Är det så,
att man borttager mörkcellstraffet ur den allmänna strafflagen
för krigsmakten, så bör man också taga bort densamma ur instruktionen
för fångvården. Detta har motionären också beaktat genom
att väcka den motion, hvarom han själf erinrar. Denna
motion behandlades som bekant för några veckor sedan af kam-maren
och blef då bifallen.

Nu kan man tycka, att så länge mörkcellstraffet står kvar
i allmänna lagen, så länge skulle det ju också utan risk kunna
stå kvar i instruktionen för fångvårdsstaten, i synnerhet som
man icke kan påvisa något enda fall, då det missbrukats. Ty
detta straff har åtminstone under de senare åren tillämpats med
stor urskiljning och allra största försiktighet inom fängelserna.

Skulle nu kammaren emellertid i öfverensstämmelse med
sitt beslut rörande herr Perssons andra motion om borttagande
af mörkcellstraffet ur allmänna strafflagen och strafflagen för
krigsmakten vilja i dag gå med på utskottets hemställan att
söka få bort det äfven ur instruktionen för fångvårdsstaten,
så tror jag mig kunna säga icke blott å egna utan äfven; å
de flesta andra fångvårdsmäns vägnar, att vi icke skulle sörja
däröfver, ty vi skola nog upprätthålla disciplinen inom fängelserna
detta straff förutan.

Nu ha reservanterna hänvisat till fångvårdsstyrelsens utlåtande
i saken, men jag behöfver ju knappast framhålla, att
fångvårdsstyrelsen, när den får en sådan fråga för att afge
utlåtande öfver, af lätt förklarliga skäl icke precis anser sig
kunna förorda borttagandet af detta straff. Läser man noggrant
utlåtandet, skall man nog ändå finna, att fångvårdsstyrelsen
icke håller så särdeles mycket på detta straff. Men den
hanken kan ha föresväfvat fångvårdsstyrelsen, att i år vill man
ha bort mörkcellstraffet, ett annat år kommer man och begär
afskaffande!, äfven af de öfriga formerna för extra judiciell
bestraffning, och i sådant fall står intet kvar. Men det är uppenbart
för hvar och en, att det behöfves något extra judiciellt
bestraffningsmedel för att om möjligt tillrättavisa en tredskandei
och bråkig fånge, äfven om man icke tillgriper dessa medel

Jir 39.

Ang. upphörande
af inneslutning
i mörk
cell såsom
extra juridiciell
bestraffning.

(Forts.)

>''r 39.

Lördagen den 4 maj.

Mg. upphö- i onödan, utan mycket sparsamt, enär talets konst ofta visar sig
rande af inne- tillräcklig att bringa en dylik fånge till ordningen.

cell såsom . ^Alltnog, jag ber att ia upprepa, hvad jag förut sagt, att
extra juridici-v i fångvårdsmän icke skola sörja, om mörkcellstraffet försvinner.
eu bestrajf- Jag har ansett mig böra lämna idessa upplysningar och till nm9-

låter mig för öfrigt icke göra något yrkanlde.

(Forts.)

Härefter anförde

Herr Persson i Norrköping: Herr Westman förklarade, att
den uppgift, jag lämnat kammaren, nämligen att den skulle göra sig
skyldig till en inkonsekvens, därest den nu afsloge andra tillfälliga
utskottets hemställan, då den för någon månad sedan bifallit ett förslag
om mörkrumstraffets borttagande ur allmänna strafflagen och
strafflagen för krigsmakten, vore oriktig. Jag ber häremot att få
säga, att denna uppgift är icke oriktig, ty Riksdagens beslut angående
mörkrumstraffets borttagande ur strafflagen och strafflagen
för krigsmakten var visserligen icke ett beslut i så måtto,
att detsamma omfattade några bestämda lagparagrafer, men Riksdagen
beslöt i stället ■—• något, som numera är mycket vanligt
och för öfrigt en god praxis — att skrifva till Kungl. Maj:t, att
Kung!. Maj:t måtte taga i öfvervägande, under hvilka villkor inneslutande
i mörkt enrum såsom särskild bestraffningsform må kunna
ur strafflagstiftningen borttagas. Här finnes icke något obestämdt
huruvida eller i hvad mån, utan endast under livilka villkor det skall
utgå, och i öfrigt, om man läser motiveringen, får man k’ar t för sig,
att Andra kammaren fullt biträdt motionens syfte. Och det är den
allmänna praxis att gå till väga, att man, när man har någon önskan
i fråga om lagstiftningen, uttrycker i en skrifvelse hvad man vill och
ber Kungl. Maj:t, som har bättre förutsättningar att skrifva lagtext
än motionär och utskott, att taga upp saken. Sålunda är den saken
klar, och någon oriktig uppgift lämnade jag icke kammaren.

Vidare är det så, att hvad gäller borttagandet af mörkcellstraffet
ur strafflagen och strafflagen för krigsmakten, erfordras
ändring af lagparagrafer, men borttagandet af mörkcellstraffet vid
fängelserna sker genom en kunglig förordning. Dess upphäfvande är
något, som Kungl. Maj :t gör i rent administrativ väg, hvadan Riksdagen
endast får lof att uttrycka sin mening i detta fall och be Kungl.
Maj:t att göra detta, utan att det behöfver återkomma vidare. Om
Andra kammaren nu bifaller, hvad andra tillfälliga utskottet föreslagit,
har den därmed uttalat sin önskan, att Kungl. Maj:t måtte
borttaga mörkcellstraffet i fängelserna,, liksom Riksdagen förut genom
att bifalla lagutskottets förut nämnda betänkande begärt, att
Kungl. Maj:t skall framlägga förslag om borttagande af mörkcellstraffet
ur strafflagen och strafflagen för krigsmakten. Jag kan icke
se, att detta vore inkonsekvent; tvärtom skulle motsatsen innebära en
inkonsekvens.

Härmed var öfverläggningen slutad. Efter af herr vice talmannen
framställda propositioner på dels bifall till utskottets hemställan,

Lördagen den 4 maj.

Nr 39.

dels ock afslag dära, blef utskottets hemställan af kammaren bifal- An9- upphölen;
och skulle, jämlikt 63 § riksdagsordningen, detta beslut genom r?nde af.inne:
utdrag af protokollet delgifvas Första kammaren. s u!?I‘,n9J”‘ork

cell såsom
extra juridici o

g ell beströff °

* ning.

Vid föredragning härefter af Andra kammarens andra tillfäl- (Forl3-1
liga utskotts utlåtande, nr 11, i anledning af väckt motion om skrifvelse
till Kungl. Maj :t angående visst tillägg i byggnadsstadgan för
rikets städer, biföll kammaren utskottets hemställan.

Jämlikt 63 § riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
af protokollet delgifvas Första kammaren.

Konstitutionsutskottets utlåtande, nr 19, i anledning af väckt motion
om ändring i gällande bestämmelser angående klagan öfver val
af landstingsmän föredrogs härpå; och blef utskottets hemställan därvid
af kammaren bifallen.

§ 8.

Härefter förelåg till afgörande konstitutionsutskottets utlåtande, Ang. ändring
nr 20, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lagar* förordningen
om ändrad lydelse af § 39 i förordningen om kyrkostämma samt kyr- om lyrko''
koråd och skolråd den 21 mars 1862 samt af § 41 mom. 1 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den Mråd m. m.
20 november 1863.

Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarna
hänvisat en af Kungl. Maj :t till Riksdagen aflåten proposition, nr
197, däri Kungl. Maj:ts föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag
till dels lag om ändrad lydelse af § 39 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862, dels ock lag om
ändrad^lydelse af § 41-mom. 1 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1863, nämligen;

»L a g

om ändrad lydelse af § 39 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att § 39 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 skall erhålla följande
ändrade lydelse:

Kyrko- och skolrådens räkenskaper så ock, där särskild styrelse
för församlingsbibliotek finnes, denna styrelses räkenskaper skola
afslutas med kalenderår samt senast från och med den 1 därpå följande
mars hallas tillgängliga för de för deras granskning utsedda
revisorer.

Revisionsberättelsen skall senast den 1 april aflämnas till kyrko -

Nr 39.

Lördagen den 4 maj.

Ang. ändring stämmans ordförande, som öfver gjorda anmärkningar infordrar ve''
förordningen ,}erhörandes förklaringar, hvarefter den kyrkostämma, som i inaj måstämmTsamt
nåd sammanträder, beslutar, huruvida anmärkning, må förfalla, eller
kyrkoråd och laglig åtgärd för bevarande af församlingens rätt vidtagas skall.
skolråd m. m. Hvad nu om räkenskapernas granskning i kyrkostämma sagdt är,
(Forts.) gör icke någon ändring i hvad om särskild revision af kyrko- och
skolräkenskaper finnes stadgadt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1913.»

>L n g

om ändrad lydelse af § 41 mom. 1 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november 1803.

Härigenom förordnas, att § 41 mom. 1 i förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm den 20 november
1863 skall erhålla följande ändrade lydelse:

Mom. 1. Räkenskaperna för såväl kyrkans medel som de medel,
skolrådet och, därest särskild styrelse för församlingsbibliotek finnes,
denna styrelse hafva under sin förvaltning, skola afslutas med kalenderår
samt senast från och med den 1 därpå följande mars hållas tillgängliga
för de för deras granskning utsedda revisorer.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1913.»

Utskottet hemställde, att ifrågavarande proposition måtte af
Riksdagen bifallas.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lämnades på begäran
ordet till

Herr Hage, som anförde: Jag har begärt ordet för att säga
några ord i denna fråga, icke därför, att jag kommer att yrka annat
än bifall till det föreliggande förslaget, utan därför, att jag vill fästa
uppmärksamheten på, att det förslag, som här föreligger, möjligen
kan leda till mindre möjligheter för småfolk och små löntagare att
deltaga i kommunalt arbete af ifrågavarande slag.

Som herrarna torde känna till, har det på sista tiden , ganska
mycket blifvit så, att man börjat i stor utsträckning rundt i landet
välja småfolk och små löntagare, personer i allmän eller enskild
tjänst, att förrätta sådana revisioner. Rör dessa människor är det
gifvetvis af mycket stor betydelse, att de kunna göra dessa revisioner
på sådan tid, att de icke behöfva afstå sin inkomst, icke behöfva ha
ledighet under hela dagar, utan kunna göra dessa revisioner på sina
fritider. Det är alltså af vikt för dem, att hänsyn tages härtill i
fråga om bestämmelsernas formulering. Nu har bestämmelserna
hittills varit så formulerade, att det har sagts i dem, att handlingarna
ha kunnat hemtagas, och då har det funnits större möjlighet för dessa
människor att göra dessa arbeten på fritider, på kvällarna och, om så
behöfts, under nattens timmar. Det är just inför detta .förhållande,
som jag ställer mig synnerligen tveksam gentemot detta konstitu -

Lördagen den 4 maj.

Sr 39.

tionsutskottets utlåtande. Det är visserligen sant, det som kär kar An9- ändring
sagts, att man bör ka någon säkerhet för, att dessa handlingar icke'' förordmngen
komma kort, och jag medgifver gärna, att detta är en mycket vägande "°amt

synpunkt härvidlag.. Likaså måste jag taga hänsyn till det förhål- kyrkoråd och
lande, att här föreligger ett enhälligt utskottsutlåtande, och därför skolråd m. m.
skall jag, som sagdt, icke heller göra något yrkande om afslag, men (Forts.)
innan saken går till slutlig behandling, har jag funnit det önskligt
att få någon klarhet i, hvad som möjligen kan ligga i detta uttalande,
som göres, »att handlingarna skola hållas tillgängliga». Om herrarne
se på utskottets utlåtande, står det på ett ställe omtaladt, att departementschefen
för ecklesiastikdepartementet har uttalat sig på följande
sätt: »Jag vill för min del göra gällande, att genom den ifrågasatta
ändringen bör med. tydlighet fastslås, att här afsedda räkenskaper
icke höra utlämnas till revisorerna, utan böra under den tid, revisionen
må kunna pågå, hållas tillgängliga för granskning på vederbörande
pastorsexpedition eller annan lämplig lokal.» Ett sådant uttalande
kan mycket lätt misstolkas af prästerskapet. Herrarne ha
nog sett af pressen, att det många gånger har kommit till stånd åtskilliga
konfliker mellan prästerskapet och dem, som skola revidera
räkenskaperna. Då det nu talas om »expeditionen», kan detta leda
till ett sådant uttolkande, som att revisionen skall ske endast under
expeditionstiden, eller åtminstone att den icke skall kunna få ske
sent på.kvällarne o. s. v., hvilket nu naturligtvis kan ske, då revisorerna
själfva kunna taga hem handlingarna. Jag skulle vilja här
göra det uttalandet, att jag beträffande tolkningen af bestämmelsen:

»att handlingarna skola hållas tillgängliga» hoppas, att däri ligger
ett uttalande om, att handlingarna skola hållas tillgängliga icke
blott på expeditionstiden och icke blott på den arbetstid, man i allmänhet
använder på kontor och dylikt, d. v. s. till inemot kl. 6 å 7
på aftonen, utan att det får ske äfven i viss utsträckning långt in på
kvällarna, sa att det icke må bli omöjligare än hvad det nu är för
personer ur småfolkets led att deltaga och gorå sig gällande vid revisioner
af det slag, som jag här talat om.

Det är endast dessa saker, som jag velat föra fram, för att man
i fortsättningen, då dessa bestämmelser skola komma till tillämpning,
icke skall kunna tolka dem så, att småfolket skall ställas i sämre ställning,
då det gäller deltagandet i revisioner och dylikt, än den, hvaruti
det faktiskt befinner sig uti med tillämpning af de bestämmelser,
som nu finnas.

Vidare yttrade

Herr Nyström: Mina herrar! Jag vill till en början förklara,
att vi i konstitutionsutskottet icke gifvit oss in på alla detaljer i förslaget.
Vi.ansago förslaget vara af ganska liten omfattning, men då
Kungl. Maj :t ansett och äfven anfört skäl för den meningen, att en
ändring är lämplig, gingo vi utan vidare med på saken.

De betänkligheter, som den siste talaren framförde, existera delvis
redan, ty vi ha sett af motiveringen, att det förekommit fall, då

Nr 39.

Lördagen den 4 maj.

Ang. ändring präster vägra utlämna räkenskaperna. Nu är föreslaget, att de skola
i förordningen kgjjag tillgängliga på expeditionen. Då frågar den siste talaren, unstZima
mmt der huru lång tid de skola hållas tillgängliga, och om det endast skall
kyrkoråd och vara under expeditionstiden. Detta är tydligtvis mkeKungl. Maj:ts
skolråd m. m. mening, och det säges tämligen tydligt ifrån, da det star, att de skola
(Forts.) hållas tillgängliga under hela den tid, revisionen varar. Detta kan
icke betyda annat, än att de skola hållas tillgängliga från den tid,
då revisorerna börja revidera, och till den tid, då de ha slutat. Under
denna tid ha de rätt att på pastorsexpeditionen ha tillgång till
dessa handlingar, huru länge de vilja. Detta är åtminstone den uppfattning
om saken, som vi hade i utskottet. Under sadana förhållanden
tänker jag, att äfven den siste talaren utan tvekan kan vara
med om förslaget, till hvithet jag yrkar bifall.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Ang. nppfö- Å. föredragningslistan fanns vidare upptaget statsutskottets utrande
af vissa utande, nr 65, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
uppförande af vissa byggnader vid Stockholms hospital m. m.
hospital m. m. I en den 15 sistlidne mars till Riksdagen aflåten, till statsutskottets
förberedande behandling öfverlämnad proposition, nr 103, hade
Kungl. Maj :t, under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att för
uppförande af ekonomibyggnad, bostadshus för öfverläkaren och två
bostadshus för gift personal äfvensom för ny värmeledning m. m. vid
Stockholms hospital bevilja ett anslag af 458,600 kronor samt däraf
på extra stat för år 1913 anvisa 150,000 kronor.

Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte för uppförande af ekonomibyggnad,
bostadshus för öfverläkaren och två bostadshus för gift
personal äfvensom för ny värmeledning m. m. vid Stockholms hospital
bevilja ett anslag af 440,000 kronor samt däraf på extra stat för
år 1913 anvisa 150,000 kronor.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade:

Herr Tengdahl: Herr talman, mina herrar! Jag skall be
att få uttala den förhoppningen, att den besparing, som statsutskottet
här velat göra, måtte vara ett mycket anspråkslöst minimum, som
i verkligheten måtte komma att bli i hög grad öfverträffadt.

Enligt min mening bör det ändå vara något slags likformighet
i byggnadsfrågor behandling af statsmakterna. De ifrågavarande
"betjäntbostäderna skola kosta 2,470 kronor per eldstad, men för ett
par dagar sedan framlades en kung! _ proposition om byggnader vid
bland annat Järf va station, enligt hvilken lägenheter, om 4 å 5 rum
för maskininspektorer och stationsinspektorer, alltså högre befälspersonal,
skulle kosta endast 2,272 kronor per eldstad, och lägenheter
om 2 rum och kök för lokomotivmästare och vagnsmästare 2,125 kro -

Lördagen den 4 maj.

Sr 39.

snor per eldstad, således mycket nära det pris, jag nppgifvit i fråga
■om Stockholms gasverks personals bostäder.

Den typ, som nn föreslås för betjäningen vid Stockholms (och Vänersborgs)
hospital, den typen finnes redan vid Enskede. Jag bar redan
för statsutskottets vederbörande afdelning påvisat, att det är
byggdt efter densamma där af några underofficerare vid flottan, alltså
personer i tillnärmelsevis samma sociala ställning som det nu är
fråga om, eller möjligen något pinnhål högre. Dessa bostäder äro
byggda efter underofficerarnes egna idéer — vi ha i landtegendomsnämnden
blott hjälpt dem att sätta form på dessa idéer — och det
bär blifvit mycket trefliga och rymliga hem. Den typen kostar där
17,000 kronor för tio eldstäder i dubbelhus och två våningar. Det
blir då 1,700 kronor pr eldstad. Ritningarna härtill har jag som sagt
förevisat för utskottets andra afdelning. Efter samma pris, som dessa
underofficerare byggt vid Enskede., skulle det för tjugu eldstäder,
som här ä.r fråga om vid hospitalet, bli 34,000 kronor, om det byggdes
efter sakkunnigt gjorda ritningar i stället för såsom det här är föreslaget
49,4-00 kronor efter mindre sakkunnigt gjorda ritningar. Det
är alltså möjligt att spara in ensamt på dessa hus 15,400 kronor.

Öfverläkarens bostad skulle kosta 39,000 kronor. Härå bör enligt
min uppfattning kunna sparas in de nio tusen. Om en vanlig
människa kan få en bra bostad för 2,000 kronor pr eldstad, så bör man
kunna tänka sig en mycket gentil läkarebostad för 3,000 kr. pr eldstad,
^ d. v. s. för tio eldstäder 30,000 kronor. Den besparing jag anser
möjlig, blir alltså endast å bostäderna 24,400 kronor. Huruvida man
kan spara in äfven å andra poster är jag icke i tillfälle att afgöra.
Den besparing jag önskar är alltså 5,800 kronor större än den, som
utskottet ifrågasatt. För att få en rund summa inskränker jag mig
emellertid till att yrka en ytterligare prutning på det af utskottet
föreslagna beloppet med 5,000 kronor, d. v. s. totalbeloppet skulle
da sänkas från 440,000 till 435,000 kronor. Jag gör detta icke för
;att söka sak med utskottet, utan för att i någ-on män komma till rätta
med det akademiska lättsinnet. Jag anser det icke nödvändigt, att
en öfverläkarefamilj skall hafva samma utrymme som sex andra familjer,
såsom här är meningen.

Det är möjligt, att dessa 5,000 kronor icke betyda så mycket,
men något^betyda de dock, såsom början till en opposition mot dessa
mången gång mycket okunniga akademimänniskors sköflande med
penningar. Jag ber att få anmärka, att här det egendomliga förhållandet
äger rum, att de kommunala arkitekterna taga sina idéer från
statens arkitekter och säga: »staten bygger så och så, och därför göra
vi det också», och så blir det ett oändligt uppskrufvande af byggnadskostnaderna.
Arkitekterna skylla på hvarandra alldeles som en
hop okynniga pojkar, så.att man icke kan få reda på hvems skulden
egentligen är. För att i. någon mån stäcka detta oerhörda lättsinne
vid användandet af penningar, som våra arkitekter göra sig skyldiga
till, har jag yrkat denna ytterligare nedprutning af hvad statsutskottet
begär.

Andra kammarens protokoll 1912. Nr 39. 3

Ang. uppförande
af vista
byggnader vid
Stockholms
hospital m. m.

(Forts.)

Nr 39. B4 Lördagen den 4 maj.

Ang. uppfö- Herr R y d é n: Herr talman, mina herrar! Jag far för min del
rande af visso yrf,a bifall till utskottets hemställan. Det är litet svårt att afgöra,.
byggnader vid dgt kali vara en smaksak, huruvida man här skall pruta 23,000,
hospital m. m. såsom herr Tengdalil, eller 18,000 såsom utskottet gjort. Men vi ha
(Förta.) i utskottet försökt göra vårt bästa, vi ha tillkallat sakkunniga och
försökt öfverväga hvilken prutning, som skulle anses vara skalig,,
och jag har för min del icke vågat ga längre än hvad utskottet gjort,
fastän jag har en god vilja i det afseendet att få ned byggnadskostnaderna
så långt som möjligt.

Ku är det, enligt hvad vi hört, så, att man kan inskränka något
litet på kostnaden för öfverläkarebostaden, att bostäderna för betjäningen
vid Konradsberg äfven torde kunna byggas för något lägre
pris än hvad som är beräknadt, att man likaledes torde kunna spara
in något genom att för den nya värmeledningen använda något af
den gamla, att kostnaden för ombyggnaden af skorstenen något kan
nedbringas och att för öfrigt i vissa andra detaljer kostnaderna äfven
skulle kunna nedbringas. På grund af allt detta har utskottet kommit
till'' det resultat, att man utan all risk skulle kunna nedsätta det
föreslagna beloppet till den summa, som här af utskottet föreslagits.

Jag tror för min del, att kammaren här gör klokt i att antaga
det förslag, som utskottet kommit med, och utskottet tycker också, att
herr Tengdahl borde hafva varit rätt belåten. Det är sällan som ett
anförande vid remissen af en kungl. proposition föranleder så många
ingående undersökningar och öfverläggningar, som hvad herr Tengdahls
anförande vid remissen af detta byggnadsärende föranledt i vederbörande
afdelning inom utskottet. Jag tycker, att herr Tengdahl
kan känna sig riktigt stolt öfver att hafva åstadkommit detta resultat
med sitt remissanförande.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr vice
talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på bifall till samma hemställan med den af herr Tengdahl under
öfverläggningen föreslagna ändring däri; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 10.

Till behandling företogs härpå statsutskottets utlåtande, nr 66,
rande "af tve i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående anslag för uppföhostadshus
för rande af tre bostadshus för betjäning vid Vänersborgs hospital och

betj äning ^ gyj _

vid Va Hers- ^ ''j ö£verensstämmelse med Kung! Maj:ts därom gjorda framhorgs
hasp,tal. hemställde utskottet, att Riksdagen måtte för uppförande af

tre bostadshus för betjäning vid Vänersborgs hospital och asyl pa
extra stat för år 1913 anvisa ett anslag af 81,400 kronor.

Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet begärdes af

Herr Tengdahl. som yttrade: Herr talman, mina herrar!

Lördagen den 4 maj. 35 Sr 39,

Äfven här nödgas jag begära en nedsättning, och det en högst väsent- Ang. uppfölig
sådan. Sådan jag förut sagt, är byggnadstypen gemensam för randt “/ tre
Stockholms och Vänersborgs hospital, ja, gemensam för alla rikets
hospital tyckes det, och den skall lörmodligen bli det i evigheters vid ^Vånersevighet,
sa länge den afgangne hofintendenten Kumliens ande sväfvar torgs hospital.
någonstädes öfver medicinalstyrelsen. Här begärdes ett byggnads- (Forts.)
anslag af 81,400 kronor, d. v. s. 2,713 kronor pr eldstad för en typ,
angående hvilken jag visat, att den kan byggas för 1.700 kronor^pr
eldstad. Det begäres alltså 1,013 kronor pr eldstad mer än hvad
denna typ byggd efter en förnuftig ritning hehöfver kosta.

Nu säges det, att det är den skillnaden mellan hospitalet i Stockholm
och Vänersborg, att i Vänersborg byggnadsmaterialet skall fraktas
7 kilometer efter häst innan det kommer till byggnadsplatsen.

Jag har påpekat, att det äfven i Enskede händer, att man får transportera
material efter häst 7 kilometer, och ändå får man det billigare
där, än dessa hus beräknas till. Man törs emellertid icke för
den transportens skull pruta ner anslaget så mycket, säger man.

Men om jag går ut ifrån att typen kan byggas för 1,700 kronor pr
eldstad och gör det i och för sig orimliga antagandet, att fördyringen
på grund af materialtransporterna skulle uppgå till kronor 300 pr eldstad,
så kommer jag ändå icke högre upp än till 2,000 kronor pr eldstad.
För denna kostnad höra dessa hus ovillkorligen kunna byggas,
sa mycket mer som det rader stora skillnader mellan arbetslönerna pr
timme i Stockholm och Vänersborg. En murare t. ex. har tio öre mindre
i timmen i Vänersborg än i Stockholm, och en byggnadssnickare,
som väl här skulle mera komma att anlitas, kostar från den 1 april i år
15 öre mindre i Vänersborg än i Stockholm. Det förefaller mig då
alldeles orimligt, om man icke skulle kunna antaga, att denna stora
skillnad i timpenning ^skulle mer än väl kunna uppväga de ökade
transportkostnaderna på grund af hyggnadsplatsens läge några kilometer
utanför staden. Jag anser således, att all sannolikhet talar för,
att man borde kunna hygga dessa hus billigare, eller åtminstone icke
dyrare i Vänersborg än i Stockholm. Men om jag är gentil och som
sagdt lägger på 300 kronor pr eldstad, så kommer jag icke upp till
mer än 60,000 kronor för alla 30 eldstäderna, om de byggdes efter en
förnuftig i stället för efter en oförnuftig ritning. Jag tillåter mig
alltså, herr talman, yrka, att denna summa sättes till 60,000 kronor 1
stället för till 81,400 kronor.

Jag gör detta icke därför, att jag vill ställa det sämre för de
människor, som skola bo i dessa hus, utan tvärtom vill jag ställa det
bättre för dem, men jag är så lifligt öfvertygad om, att hvad vi
votera öfver 60,000 kronor för dessa bostäder är bortkastade pengar
— till ingen nytta, vare sig för statsverket eller för de funktionärer,
som skola bo i de ifrågavarande husen.

Jag yrkar alltså ett anslag af 60,000 kronor i stället för 81,400
kronor, som utskottet föreslagit.

Herr talmannen, som nu återkommit, gaf härefter på begäran
ordet till

\r 89. 86 Lördagen den 4 maj.

Ang. upp fö- Herr Rydén, som anförde: Herr talman, mina herrar! Herr

mnde af tre Tengdahls anförande vid remissen af dessa propositioner har ju forb0''tet9tT/Ör
anledt, att, vederbörande afdelning i statsutskottet verkligen allvarvid
^Väners- ligt och ingående sysselsatt sig med spörsmålet om nedsättning af
borgs hospital, beloppet, men vi måste stanna vid det att vi icke vågade nedsätta
(Forts.) det belopp, som Kungl. Maj:t här begärt, och detta af följande två
skäl:

Det första skälet är det, att det blir stora transportkostnader
då man skall bygga så långt ifrån staden som 7 kilometer — det är
det afstånd, på hvithet hospitalet ligger från Vänersborgs stad —.
Det andra och synnerligen vägande skälet är det, att vi förut haft
erfarenhet af hvad det kostar att bygga på den platsen. År 1908
uppfördes en byggnad af samma beskaffenhet som de nu föreslagna
och den byggnaden kostade 26,400 kronor. Nu skulle hvarje byggnad
här kosta kr. 27.133: 33. Det blir i rundt tal 700 kronor mer nu
än sista gången man byggde. Och vi hafva icke kunnat undgå att
finna det antagligt att under de 5 år som förflutit mellan 1908
och 1913 så pass stor stegring i kostnaderna för utförande af dessa
byggnader inträdt, att denna stegring kan motivera den höjning af
beloppet med 700 kronor som föreslagits. Jag tror därför för min
del icke, att kammaren kan drista sig att här göra ett afsteg från
statsutskottets förslag. Jag beklagar, att jag icke kan vara med
om herr Tengdahls förslag, då jag så synnerligen sympatiserar med
dessa hans sträfvanden att få billigare byggnader. Men jag tror,
att det är oförsiktigt att vidtaga en så stor sänkning som herr Tengdahl
ifrågasatt, ty det skulle nog föranleda efterräkningar, som
kanske blefve mindre behagliga.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrade:

Herr Tengdahl: Då dessa byggnader blifvit så dyra, som

herr Rydén påstått, ger detta mig endast vatten på min kvarn. Ty
det beror därpå att en människa, som icke kan sin konst, och som icke
borde ha blifvit anmodad att göra upp dessa ritningar, erhållit detta
uppdrag. Låt en karl, som kan saken, göra upp ritningarne till dessa
hus och använd pengarne efter en sådan ritning, och jag garanterar
att pengarna skola räcka till. Här är en annan synpunkt, som är
högst behjärtansvärd, nämligen den att dessa summor, som vi anslå
här, förekomma ju i tryck; och tro ni verkligen, mina herrar, att de
entreprenörer, som bygga åt statsverket, icke läsa riksdagstrycket?
Jo, det är för dem en mycket kär läsning och varen öfvertygade om
att de icke hafva någon synnerlig benägenhet att gå under de summor,
som vi ansett vara skäliga. Däremot visa de nog benägenhet att gå
så långt som de tro det vara möjligt öfver. Den som eu liten smula
varit med om sådana saker, vet, att benägenheten att gå under siffror,
som redan varit synliga i tryck, är mycket liten, och äfven om
en uppenbar felräkning föreligger, komma — sa visst som amen i
kyrkan — förslagen att röra sig kring de siffror, som en gång varit

Lördagen den 4 maj.

Sr 39.

offentliggjorda i tryck. Det är därför jag anser det så viktigt att Ans■ “ppfoicke
offentliggöra siffror, som uppenbarligen grunda sig på oriktiga lraudet “/
beräkningar. bo,

betjäning
vid Vän ers Herr

Ryd én: Herr talman, mina herrar! Hade herr Teng- bor9s ho.pital
dahl här ingifvit ett anbud att utföra dessa byggnader efter de rit- (Forts.)
ningar, som äro fastställda, och de arbetsbeskrifningar, som finnas,
samt åtagit sig detta på ett bindande sätt, hade jag lifligt förordat,
att kammaren skulle slagit till och gjort affär med herr Tengdahl.

Men jag är icke öfvertygad, att han är villig att göra detta anbud här
i så bindande form för kammaren. Det naturligaste för herr Tengdahl,
tycker jag, icke skulle hafva varit att begära nedsättning i
denna summa utan rent afslag på propositionen med begäran om ny
utredning i syfte att få byggnaderna billigare. Det ha vi nog öfvervägt
inom utskottet också; men det förhåller sig på det viset
i detta fall -— kan man säga —, att det är brådskande med att man
här bygger dessa bostäder. Förhållandet är nämligen det, att en
stor del af sjukskötarna vid detta hospital hålla på att flytta ifrån
hospitalet till de nybyggda hospital, som vi hafva, därför att detta
saknar lämpliga bostäder för gifta skötare. Och läkarna önska naturligtvis
att till hvarje pris få behålla all sin dugliga personal.

Ett afslag skulle med all säkerhet medföra, att det skulle blifva
en massflyttning. från detta hospital till något af de nyuppförda,
särskildt Västervik, som det närmast är fråga om. Jag tror icke,
att kammaren här bör vedervåga en sådan utgång genom att biträda
ett sådant yrkande, som möjligen skulle hafva varit det naturligaste
för herr Tengdahl, nämligen ett afslag. Jag kan i hvarje fall icke
finna det tillrådligt att sänka en relativt så liten anslagspost från
81,000 kronor med 21,000 till 60,000 kronor. Det få herrarna ursäkta,
att jag icke kan finna tillrådligt.

Herr Tengdahl: Jag skall be att få konstatera, att jag icke
fått något svar på den kuggfråga, jag framkastade: Hvarför skall
medicinalstyrelsen nödvändigt förbruka 2,700 kronor per eldstad för
betjäningsbostäder i Vänersborg, då järnvägsstyrelsen kan bygga befälsbostäder
i Stockholmstrakten för 2,200 kronor per eldstad?

Jag vidhåller mitt jakande.

Efter härmed slutad öfverläggning framställde herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan och vidare på
bifall till det af herr Tengdahl under öfverläggningen gjorda yrkandet;
och fann herr talmannen den senare propositionen vai-a med
öfvervägande ja godkänd. Då votering emellertid begärdes, blef nu
uppsatt, justerad och anslagen denna voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller det yrkande, som under behandlingen
af statsutskottets förevarande utlåtande nr 66 framställts
af herr Tengdahl röstar

Ja:

Nr 39.

Lördagen den 4 maj.

Ang. uppförande
af tre
bostadshus för
betjäningen
vid Vänersborgs
hospital.

Ang. ifrågasatt
stats förvärf
af järnvägen Orsa—Svep.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, liar kammaren bifallit utskottets hemställan i berörda
utlåtande.

Omröstningen utföll med 107 ja mot 67 nej, vid hvilken utgång
kammaren alltså bifallit det af herr Tengdahl framställda yrkandet.

§ 11.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfördt statsutskottets
utlåtande, nr 67, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående anläggning af statsbanor från Sveg till Brunflo och från
Sveg till Hede samt i dithörande ämnen väckta motioner.

Punkten 1.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Efter föredragning af punkten 2, angående väckta motioner om
skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga om förvärfvande för statens räkning
af järnvägen från Orsa till Sveg, yttrade

Herr Torgén: Herr talman, mina herrar! Redan vid föregående
års riksdag hänvisade utskottet till, att, därest förhållandena
skulle visa det nödvändigt att inlösa Orsa-Svegbanan, Kungl. Maj:t
icke skulle underlåta att därom göra framställning till Riksdagen.
Vi, som i år tillåtit oss motionera, ha emellertid ansett, att tiden för
en sådan framställning skulle ha varit lämplig nu, och vi äro förvissade
om, att det skulle vara synnerligen förmånligt att just nu förvärfva
denna bandel. Detta därför, att staten skulle kunna ordna
sin trafik på denna bandel fullständigt oberoende af, som nu är fallet,
att en del af banan utgöres af en bolagsbana. Det står också
utom allt tvifvel, att staten skulle ha fördel af att få förbindelsen
ordnad på sätt, som vi önska, enär Orsa utgör en stor knutpunkt
för många banor, som därifrån utgå åt olika håll. Det är därför vi
ansett lämpligt att göra en hänvändelse om denna sak, och äfven
därför att vi tsmka det de kommuner, särskildt de fattigare kommunerna,
som gjort mycket storartade penningeuppoffringar för att
erhålla fördelen af en bana, borde kunna få loss detta kapital och
använda det för kommunens andra behof.

Det är också en annan sak, som, särskildt efter nu fattade beslut,
skulle vara synnerligen rättvis och äfven nödvändig, och det
är, att dessa kommuner likställas med dem, som ligga norr om Sveg,
i fråga om upplåtelse af jord och dylikt. Dessa kommuner, som.nu
ha bidragit till denna bandel, som vi föreslagit att inköpa, få eljest
en dubbelbelastning för sina utskylder. De kunna visserligen få anses
skylla sig själfva, som gifvit så mycket för denna bana, men de
ha dock i själfva koncessionen ansett sig ha en viss garanti utaf sta -

Lördagen den 4 maj.

Nr 39.

ten för inlösen af banan, och vi få väl ändå medgifva, att dessa Ans- ''frågakommuner,
som bidragit med så afsevärdt stora summor, därmed
gjort tillräckligt stora uppoffringar för att nu efter åtta års ränteförlust
å oftast upplånadt kapital kunna ha utsikt att återfå åtminstone
någon del af kapitalet.

Det har emellertid gifvits en annan form åt utlåtandet nu än
förlidet år, en form som innebär, skulle jag vilja säga, att afslaget
•är liktydigt med ett bifall till motionen. Yi finna sålunda, att utskottsutlåtandet
egentligen slutar med att uttala den meningen, att
Kungl. Maj:t icke lärer underlåta att vidtaga erforderliga åtgärder,
som skulle behöfva vidtagas för att få denna trafikled ordnad i statens
hand.

När så är förhållandet, herr talman, har jag egentligen icke
något yrkande att göra, utan jag endast uttalar den förhoppningen,
att Kungl. Maj:t snarast möjligt måtte vidtaga dessa utaf utskottet
förordade åtgärder och på grund däraf, herr talman, ber jag att
med detta yttrande till protokollet få afstå från att göra något särskildt
yrkande.

Yidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Yidare föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 68, i anledning af
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under utgifter för kapitalökning,
i hvad angår statens affärsverksamhet, gjorda framställning
om anslag till anskaffande af ny rörlig materiel vid statens järnvägar;
och biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 13.

Härefter förelåg till afgörande statsutskottet utlåtande, nr 69, i ^
.anledning af Kungl. Maj:ts i punkt 56 under sjunde hufvudtiteln af s.t synnerligen
statsverkspropositionen gjorda framställning''om provisorisk lindring skattetyngda
åt synnerligen skattetyngda kommuner. ''kommuner.

I den till Riksdagen den 13 januari 1912 aflåtna propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof hade Kungl. Maj:t i punkt
56 under sjunde hufvudtiteln föreslagit Riksdagen att på extra stat
för år 1913 bevilja ett anslag af 600,000 kronor att i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de af statsrådet och chefen för finansdepartementet
angifna grunder utdelas till sådana landskommuner och köpingar,
där ett mera stadigvarande synnerligt betungande skattetryck
vore rådande.

Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Reservation hade emellertid afgifvits af herrar A. Ekman, O.

Jonsson, C. G. Ekman, F. Berglund, Stadener, Asplund, Ström. Olofs -

vägen

Or sa—Steg.
(Forts.)

Lördagen den 4 maj.

Ang. provisorisk
lindring
åt synnerligen
skattetyngda
kommuner.
(Forts.)

son i Digernäs och Pålsson, hvilka ansett, att utskottet bort hafva,
hemställt, att Riksdagen måtte på extra stat för år 1913 bevilja ett
anslag af 500,000 kronor att under förutsättning, att kommun i laga
ordning beslutat, att stämma för uppbörd af den del af kommunalskatten,
som motsvarade en debitering, öfverstigande 8 kronor för
100 kronor skattepliktig inkomst, icke komme att hållas tidigare än
i juni månad det år, då skatten skulle erläggas, i enlighet med följande
grunder utdelas till kommuner, som därom gjorde ansökan, nämligen: till

kommun, som under de tre senaste åren före det, hvarunder
ansökan om statsunderstöd gjordes, varit för kommunens utgifter
betungad med ett så högt skattetryck, att detsannna, med frånräknande
af de uti ifrågavarande års utdebiteringar möjligen ingående utgifter
för annuiteter (räntor och amorteringar) å lån för andra ändamål
än kyrko-, skol-, fattigvårds- och sundhetsväsende, i allt fall skulle i
medeltal uppgått till mera än 8 kronor för 100 kronor skattepliktig
inkomst, beräknad på sätt närmare angifvits i § 58 af kungl. förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, sådant
detta lagrum lydde i lagen den 26 maj 1909,

samt hvars utgifter för folkskoleväsendet och fattigvården under
det år, då ansökan om understöd gjordes, efter afdrag af sådana statsbidrag
och andra kommunens inkomster, som omedelbart hänförde sig''
till skolväsendet och fattigvården, öfverstigit det medelbelopp i jämnadt
tiotal ören för 100 kronor skattepliktig inkomst, hvarmed dessa
utgifter med afdrag af statsbidragen enligt den officiella statistiken
under de tre senaste år, för hvilka den i tryck föreligger, drabbat
rikets landskommuner,

måtte extra statsunderstöd lämnas till högst det belopp, som erfordrades
för berörda utgifters nedbringande till nyss anmärkta medelbelopp
för 100 kronors skattepliktig inkomst,

med den ytterligare begränsning likväl, att det extra statsunderstödet
icke heller finge uppgå till högre belopp än att understödsbeloppet
kunde nedbringa det kommunala skattetrycket — sådant detta
skulle under det år, för hvilket understödet lämnas, varit efter frånräknande
af de i årets utdebitering möjligen ingående utgifter för
annuiteter (räntor och amorteringar) å lån för andra ändamål än
kyrko-. skol-, fattigvårds- och sundhetsväsende ■—• med högst 25 procent
i den mån det skulle legat öfver 8 till och med 9 kronor, högst 50"
procent i den mån det skulle legat öfver 9 till och med 10 kronor, samt
högst 75 procent i den män det skulle legat öfver 10 kronor, allt
för 100 kronor skattepliktig inkomst, beräknad enligt bestämmelserna
i ofvan åberopade lagrum;

därvid i hvarje fall skulle läggas till grund det skattetryck, som
skolat förefinnas, därest kommun till fullo begagnat sig af den uti
§ 3 i lagen om skogsaccis medgifna rättigheten att med skogsaccismedlen
nedbringa skattetrycket.

Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet begärdes af

Lurdagen den 4 maj.

Nr 39.

Herr Pål s son, som anförde: Herr talman, mina herrar! Då Ang. provisojag
är representant för ett län, som i minsta möjliga grad blir del- risk Undrin9
aktigt af det understöd, förevarande statsutskottets utlåtande gäller, ''^i^t^ZgdT
och från en valkrets, som dess bättre ej kan göra anspråk på ett öre *kommuner.
af förestående anslag till utjämnande af ett betungande skattetryck, (Forts.)
men oaktadt detta ändå anslutit mig till reservanterna, ber jag med
några ord få nämna, hvarför jag anslutit mig till dem, som yrka, att
staten skall bispringa de landskommuner, som lida af ett stadigvarande,
synnerligt betungande skattetryck, med 500,000 kronor.

Motiven till denna kungl. proposition återfinnas i många sidor,
i många årgångar af Riksdagens protokoll, däri man med full rättvisa
klagar öfver det hart när olidliga skattetryck, som påhvilar afsevärdt
många af de fattiga landsortskommunerna, med det synbara
resultatet: afdikning af dessa landsändar, där städerna tar en
del och Amerika hufvudparten.

Naturligtvis blir följden af dessa höga kommunalskatter, som
bevisligen kunna uppgå till 30 kronor per bevillningskrona, ja därutöfver,
att man måste vända och syna utgiftsöret på det omsorgsfullaste.

Följden af denna nödtvungna sparsamhet går också ut öfver
två för landet högst viktiga inrättningar, folkundervisningen och
fattigvården, och just hvad dessa två inrättningar beträffar, borde
allra minst nödtvungen och obarmhärtig sparsamhet vidtagas.

Genomgående finner man också i dessa af kommunalskatter olidligt
hårdt betungade landskommuner den sämsta, nödtvunget
obarmhärtiga fattigvården och folkundervisningen af den lägsta typen.
Halftidsläsande och flyttande folkskolor äro i dessa landsortskommuner
nästan regel, och det kan ju rätt gärna ej vara på annat
sätt.

Nåväl, denna i allo rättvisa klagan vann ju till sist Riksdagens
öra, och i en Riksdagens skrifvelse af den 3 juni 1908 anhöll Riksdagen,
att Kungl. Maj:t så snart som möjligt måtte låta anställa
en allsidig utredning rörande Indika kommuner, som ägde alltför
ringa ekonomisk bärkraft i förhållande till dem ålagda skyldigheter
för ändamål, som kunde anses äfven vara statsändamål, samt därefter
för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill utredningen gåfve
anledning.

Med berömvärd skyndsamhet och med en synnerligen ingående
utredning har regeringen skyndat att förverkliga Riksdagens skrifvelse,
och just i förevarande statsutskottsutlåtande framlägges statsutskottets
och reservanternas syn på denna fråga samtidigt som på
regeringspropositionen. Af detta utlåtande framgår, att regeringens
proposition icke funnit nåd inför statsutskottsmajoritetens ögon, och
nu är det Riksdagens tur att bestämma öfver denna riksdagsskrifvelses
vidare öden. Sällan har väl någon riksdagsskrivelse varit
fotad på fastare mark och på mera rättvisa principer än denna. Och
skall nu denna skrifvelse af Riksdagen själf nonchaleras, då måtte
det sannerligen icke blifva stort värde i framtida riksdagsskrifvelser.

Jag nämner detta till herrar medlemmar af det socialdemokratiska

Nr 39.

Lurdagen den 4 maj.

Ang. proviso- partiet, hvilka tyckas vilja vara med om att grusa de fattiga landsåt^srnnerlTen
kommunernas af skrifvelseförslaget väckta förhoppningar. Jag
sicattetyngda nämner det därför, att detta parti hufvudsakligen bär på så många
kommuner, skrifvelseförslag om afhjälpande af många orättvisor i lagstiftnings(Forts.
) och beskattningsfrågor. Blir ni den tufva, som skall stjälpa delta
lass, då har ni sannerligen små utsikter att för framtiden få edra
önskningar, framställda i riksdagsskrifvelser, tillgodosedda. Hvem
är det, som den förestående kungl. propositionen skulle bispringa?
Jo, det är just de små i samhället och kanske icke minst de små
inkomsttagarne, som lefva af kroppsarbete.

Nu hade man väntat, att utskottsmajoriteten skulle för sitt afslagsyrkande
hafva framkommit med synnerligen starka skäl. Desto
mera förvånad blir man, då man varsnar, att af slagsyrkandet i verkligheten
saknar så godt som alla skäl. Det skälet, att statsutskottets
majoritet före denna utredning trott, att de flesia anslagsberättigade
kommuner skulle återfinnas i Norrbottens och Västerbottens län, men
nu i stället återfinner dem i Älfsborgs län, det är väl egentligen för
öppenhjärtadt och trohjärtadt meddelande om deras bristande intresse
för och sakkunskap i hithörande ärende. Allra minst kan väl detta
deras hufvudskål verka som skäl för ett af slagsyrkande; och
här bär äfven statsutskottsmajoriteten för öfrigt tagit miste. Sant
är visserligen, att antalet anslagsberättigade kommuner i Norr- och
Västerbottens län är mindre än t. ex. i Älfsborgs län. Men räknar
man procentvis — och det bör man alltid göra i detta fall för att
få den rätta bilden — så skall majoriteten finna, att deras oskuldsfulla
tro, att Norrlandskommunerna voro de främst anslagsberättigade i
alla fall är verklighet, i det att i Norrland 29 % af samtliga kommuner
blifva anslagsberättigade mot endast 24 % i det öfriga landet.
Sålunda är detta skäl för afslagsyrkande ett sådant, som icke bör
tagas så oskuldsfullt som det gifvits.

Nu talar man äfven om att olikformigheter i jordbrukstaxeringen
skulle vara ett skäl för afslagsyrkande. Men detta skäl måste äfven
betecknas såsom sökt genom den undersökning, som utskottsafdelningen
låtit verkställa öfver förhållandet mellan taxerings- och
salupris i olika delar af landet, hvarvid man funnit dessa ungefär
lika. I reservanternas utlåtande å sidan 7 återfinner man
en undersökning angående i hvad mån de vid 1908 års fastighetstaxering
fastställda taxeringsvärdena å under femårsperioden
1903—1908 försålda fastigheter inom Älfsborgs län samt Örebro
län understege senaste köpeskillingarna för samma fastigheter. Vid
denna undersökning har det som sagdt framgått, att sammanlagda
taxeringsvärdet för de försålda fastigheterna i båda fallen uppgått
till 87,4 % å sammanlagda köpeskillingarna för fastigheterna i såväl
Älfsborgs som Örebro län. Det är att märka, att dessa två län
markera ytterligheterna i fråga om anslagsberättigade och icke anslagsberättigade
kommuner. Älfsborgs län har de flesta anslagsberättigade
kommuner och Örebro län endast ett fåtal dylika kommuner.
Häraf framgår ju, anser jag, oförtydbart, att äfven detta

Lördagen den 4 maj.

Sr 39.

utskottsm ajori tetens skäl om olikformigheter i fastighetstaxering och
därpå grundad! afslagsyrkande förfaller.

Utskottsmajoritetens tredje och sista nödskäl för afslagsyrkande,
nämligen att olikheter i kommunernas räkenskapsföring skulle verka
för anslag, försvinner ju alldeles vid reservanternas maning till regeringen
att endast ge de kommuner hjälp, som införa en likformig
bokföring. Genom detta reservanternas påpekande bli naturligtvis
många annars anslagsberättigade kommuner utan anslag, till dess de
införa en likformig bokföring.

Man kan således utan att öfverdrifva, utan endast genom att
konstatera fakta påstå, att utskottsmajoriteten tillgripit en rad af
nödskäl, som ej hålla inför en kritisk granskning. Man vill till
hvad pris som helst lägga hinder i vägen för denna samhällsgagnande
skatteutjämning.^ I mina ögon te sig emellertid dessa konstlade hinder
som de obotfärdiges förhinder.

Till sist pekar man på den igångsatta revisionen af den kommunala
beskattningen. Först genom denna kan en skatteutjämning
ske i det, som man medgifver, abnormt höga skattetrycket. Tror.då
verkligen någon, att en så väldig omgestaltning, som en omläggning
af den kommunala beskattningen innebär, kan ske inom närmast
öfverskådlig tid? Nej, visst icke. Det förslaget, när det en gång
föreligger färdigt, kommer säkerligen att blötas och stötas under
många år, och samma krafter, som nu äro i rörelse för att hindra de
fattiga landskommunerna att få luft i sitt ekonomiska betryck, komma
säkerligen äfven då att vara verksamma. Ty en sådan kommer
ju att betydligt mera än den nu föreliggande att innebära en
omflyttning af skattebördan från svaga till mera bärkraftiga
skuldror.

Antagandet af reservanternas förslag skulle således blifva ett
provisorium, till dess Riksdagen hinner besluta omläggning af den
kommunala beskattningen, och som sådan kommer den att göra en
god gärning. Här har Riksdagen tillfälle att förverkliga ett af
de vallöften, som gifvits af så många riksdagsmän under sommarens
val.

Herr talman, då jag nu till sist går att yrka bifall till reservanternas
förslag, är jag verkligen i den lyckliga ställningen att för en
gång kunna ansluta mig till utskottsmajoriteten. Denna har nämligen
yttrat: »Emot de principer, enligt hvilka Kungl. Maj:t ansett
denna fråga böra vinna en provisorisk lösning, har utskottet för sin
del icke funnit något att i hufvudsak erinra». Då nu reservanternas
yrkande innebär t. o. m. en förbättring af Kungl. Maj :ts förslag, ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till reservanternas yrkande.

Häruti instämde herrar Olofsson i Digernäs och Andersson i
Stärte.

Vidare yttrade:

Herr Lindberg: Herr talman, mina herrar! Jag är nu
visserligen från samma län och t. o. m. från samma valkrets som

Ang. provisorisk
lindring
åt synnerligen
skattetyngda
kommuner.

(Forts.''

Nr 39.

Lördagen den 4 maj.

Ang. provisorisk
lindring
åt synnerligen
skuttetyngda
kommuner.
/Forts.)

den föregående ärade talaren, men jag skall be kammaren icke
bli allt, för mycket förvånad, om jag det oaktadt tillåter mig att
yrka bifall till utskottets hemställan. Den föregående ärade
talaren har med synnerlig styrka pekat på 1908 års riksdagsskrivelse,
hvari Riksdagen; begärde, att Kungl. Maj:t skulle
låta företaga en undersökning om kommunernas ekonomiska bärkraft,
en undersökning, som eventuellt skulle leda till statshjälp
till dessa synnerligen betungade kommuner. Man har från
flera håll försökt att göra detta till en hufvudsak, att då Riksdagen
en gång har skrifvit om något, så bör man därefter tacksamt
godtaga hvilket som helst Kungl. Maj:ts förslag i frågan.
Jag håller emellertid för min del före, ätt så icke bör vara förhållandet.
Visserligen kan jag instämma med den föregående
ärade talaren, då han säger, att man bör vara Kungl. Maj:t
tacksam för att Kungl. Maj:t kommit med ett förslag som detta,
jag tror också, att det har framkommit i all välmening. Men
jag tillåter mig det oaktadt vara af den åsikten, att Kungl. Maj:ts
ifrågavarande förslag icke i allo är grundadt på de skäl och de
principer, som lågo till grund för Riksdagens skrifvelse 1908.
Kungl. Maj:t säger ju själ!, att Kungl. Maj:t för sin del anser,
att det nu föreliggande förslaget är ett provisorium — det är
något, som vi icke kunna komma ifrån. Hvad Riksdagen emellertid
1908 begärde, det var en fullständig utredning och därpå
grundadt förslag. Och hurudan ser nu den utredning ut, som ligger
till grund för Kungl. Maj:ts nu förevarande förslag? Jo, det
finnes af hela den utredningen ingenting annat än doktor Söderbergs
statistik öfver de kommunala finanserna — det är denna
bok jag här har i handen och som vi alla fått. Därjämte har
man låtit vägleda sig af den allmänna statistiken. Detta är
således all den utredning, som f. n. föreligger. I den kungl. propositionen
säges det också uttryckligen, att af de igångsatta utredningarna
är det allenast det statistiska materialet, som är afslutadt,
och det är denna doktor Söderbergs utredning. Men det
talas därjämte om att man väntar på flera utredningar, däribland
den, som professor Gustaf Cassel har fått sig ålagd att verkställa,
och därjämte är hela den kommunala skattekommittén sysselsatt
med denna fråga.

Jag har således velat anföra detta för att i någon mån
vederlägga det påståendet, att den utredning, som 1908 års riksdag
skref om, nu skulle vara fullständig. Man har tydligtvis
i denna fråga att önska en ännu fullkomligare utredning, än
hvad här har varit företagen — jag vill med detta på intet sätt
rikta något klander mot doktor Söderbergs utredning, men jag
menar, att den bör kompletteras med andra utredningar och
undersökningar. Huru svårt det kan vara att få någon tillfyllestgörande
bild af de kommunala förhållandena, visas af den omständigheten,
som omtalas på sidan 11 i doktor Söderbergs utredning,
där han nämner om, att man t. ex. för att fullt lära
känna väghållningsdistriktens omfattning begärt uppgift om väg -

Lördagen den 4 maj.

Nr 39.

fyratal ens fördelning kommunvis 1907. Äfven i fråga om landstingsskattens
belopp har man i detta syfte infordrat uppgift.
De sålunda inkomna uppgifterna har man sedermera granskat
och jämfört med andra tillgängliga sådana, och därvid har det
befunnits nödigt att för rättelsers vinnande utsända något mer än
1,000 skrifvelser. De primäruppgifter, som inkommit, ha således
varit så ofullständiga, att man för att vinna någon ytterligare
kunskap i dessa saker varit nödsakad utsända mer än 1,000 skrifvelser
för att få nödiga rättelser. Detta vittnar väl om något
om, huru ofullständigt material man har att räkna med, när man
går in på detta område, och det sjmes mig också i någon ,mån
vederlägga det, som påstods af den föregående talaren, att man
här vore inne på den fasta marken och på de fullt rättvisa principerna.

Jag skall med ett litet citat ur den motion, som föranledde
riksdagsskrifvelsen 1908, be att få erinra om hvad motionärerna
menade med den undersökning, som skulle företagas — motionärerna
voro nuvarande statsminister Staaff m. fl. (Sedan man först
i motionen har talat om att det .skall vara de kommuner, hvilka i
afseende å folkfattigdom och den ringa ekonomiska styrkan hos
deras medlemmar, som man härvidlag skall tänka på att hjälpa,
så fortsätta motionärerna: »Å andra sidan får man naturligtvis
ej af det blotta faktum, att en kommun, som befinner sig i svårigheter,
är folkfattig och icke har stora ekonomiska förutsättningar,
draga den ovillkorliga slutsatsen, att en sådan kommun hör till
dem, hvilka här afses. Ty det kan ju hända, att den ägt normal
förmåga att fylla de uppgifter, som ålegat densamma, ehuru
den genom vanvård åsamkat sig en mindre god ställning.» Ja,
det är just hvad jag och flera af utskottets medlemmar ha fruktat
för, att det kan hända, att de kommuner, som det här är fråga
om att hjälpa med statsmedel, det kan hända, säger jag, att, om
också skatten är stor i dessa kommuner, så äga likväl kommunernas
invånare den ekonomiska bärkraft, som behöfs för att utan
kännbar olägenhet kunna fullgöra sin skattskyldighet, medan det
däremot å andra sidan kan hända, att i kommuner, som icke nått
upp till den skattesiffra, som erfordras för erhållande af statshjälp,
medlemmarna ha mindre ekonomisk bärkraft, än som finnes
i den kommun, i fråga om hvilken man just står i begrepp
att komma med dylik statshjälp. Jag skulle kunna ''framdraga,
fyrfaldiga bevis på detta, som kommit oss tillhanda i utskottet
vid behandlingen af detta ärende. Jag vill emellertid öfverlämna
detta åt de ärade representanterna i kammaren från de kommuner,
där sådana förhållanden förekomma, och jag skall icke
taga detta bevismaterial från dem.

Här är bland annat en sak till, som styrkt mig i den uppfattningen,
att man här är inne på en felaktig riktning i fråga om
vägarna att nå målet. Som bekant tillämpas ännu i flera af
våra kommuner på landsbygden det systemet, att man betalar
kommunalskatterna i viss man in natura, eller att skattebetal -

Ang. provisorisk
lindring
åt synnerligen
skattetyngdo
kommuner.

(Forts.)

Nr 39.

Lördagen den 4 maj:

Ang. proviso- ningen utgår i naturaprestation^ som det heter. Här har man
risk lindring p ex. j (l:r Söderbergs utredning konstateradt det fall, att 1907
^skaUét^da ^laI" detta skett i en del kommuner i vissa län. Summan har
6kommuner" gatt upp till 373,363 kronor, men vid en senare beräkning har
(Forts. 1 man fatt ned summan, d .v. s. konstaterat att man i allmänhet
är benägen för att värdera denna sorts skattebetalning för högt.
Man har fått ned summan till 228,301 kronor. Detta är äfven
ett bevis för, huru vacklande den grund är, som man byggt på,
när man räknat ut, hvilka kommuner som skulle komma i fråga
att få denna statshjälp.

Så är det förutsatt — och det nämnde äfven den föregående
ärade talaren — ätt regeringen skulle bringa reda i kommunernas
riäkenskaper, innan regeringen beviljade dem denna statshjälp.
Jag tycker verkligen synd om Kungl. Maj:ts regering, om den
först skall bringa reda i kommunernas räkenskaper och sedan
dessutom räkna ut hvilka kommuner, som mest behöfva denna
statshjälp. Då fruktar jag för, att vi nödgas inrätta ett nytt
ämbetsverk för att företaga denna utredning och sedan handhafva
detta.

Min mening- om denna sak är den, att vi här måste invänta
den fullständiga utredningen, äfven om det kan vara besvärligt
nog för oss att veta, att det finnes kommuner, där taxeringen är
så högt uppsprungen, att det verkligen förefinnes ett synnerligen
stort behof af lindring i de kommunala skattebördorna. Det
kan icke hjälpas. Jag tror, att vi göra klokast i att vänta,
tills den fullständiga utredningen föreligger och vi få den fasta
mark och de där rättvisa principerna, som vi måste rätta oss efter
i detta afseende.

TTär har vidare talats om taxeringsprinciperna i de olika
kommunerna. Ja, det är just där jag tror, att ett af de största
felen ligger. Det är det, att taxeringen icke är lagd sådan, att
man kan såga,-att dar är full rättvisa tillämpad. En inkomsttagare
är taxerad till sin fulla inkomst och förtjänst, då däremot
— vi veta det, mycket väl — en stor del af landtegendomarna icke
på långt när aro upptaxerade till det belopp, man hade rått att
önska, att de skulle vara. Om så blefve fallet, om upptaxeringen
blefve lagd på annat sätt i kommunerna, sä tror jag, att bevillningskronorna
nog skulle springa upp till en ganska ansenlig
höjd, och jag tror, att man då i dessa kommuner skulle komma
i en sådan situation, att man sluppe skylta med så ofantligt
höga utgiftssiffror per bevillningskrona och att man finge skatter
och utgifter fördelade efter rättvisare principer.

Jag säger detta med anledning af den föregående järade
talarens förundran öfver, att det socialdemokratiska partiets
representanter denna gång delvis stå på utskottsmajoritetens
sida. Det är just af den anledningen, att vi stå där vi stå.
Vi vilja ha en rättvisare taxeringsprincip genomförd i kommunerna,
och sedan detta är gjordt, äro vi villiga att gå med
på statshjälp i de kommuner, där man trots en rättvis taxerings -

Lördagen den 4 maj.

Nr 89.

''princip ändå icke lyckats bringa ned utgifterna och få dem i
någorlunda normalt tillstånd.

Jag må erkänna, att det icke är med så synnerligen stor

Jlädje jag går att yrka afslag på Kungl. Maj:ts proposition.

ag förstår ju, som jag förut sagt, mycket val den välvilja
som dikterat detta förslag, och det är endast med anledning af
de synpunkter, som jag här vidrört, som jag nödgas gå med
majoritetens förslag. Jag skall dock till sist, då den föregående
ärade talaren nämnde om detta, be att få till allvarlig genomläsning
och eftertanke rekommendera den tabell, som statsutskottet
på sid. 3 i sitt betänkande uppgjort, och jag vill särskilt
fästa uppmärksamheten härpå hos representanterna från
Norrland och Dalarna, som vid alla möjliga tillfällen vilja bibringa
— och jag tror med rätta — kammaren och Riksdagen
den uppfattningen, att denna landsända är just den, som statsmakterna
böra hjälpa på ett synnerligen ingående sätt. Hur
ser då denna tabell ut? Jo, Götaland skäll af dessa 571,222 kronor
få 400,175 kronor, Svealand utom Dalarna skall få 77,419 kronor,
och Norrland och Dalarna skola få endast 93,628 kronor.
Ja,g undrar, om icke Riksdagen, inklusive Norrlands- och Dalarepresentanterna,
^enom ett bifall till Kung!. Maj:ts förslag
har för alltid eller åtminstone en längre tid slagit fast den omständigheten
att Norrland och Dalarne icke äro så synnerligen
olyckligt lottade, som man jämt och ständigt velat öfvertyga
oss om.

Det är på grund af dessa nu anförda skäl, som jag, herr
talman, ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lundgren i Yendelsberg: Herr talman, mina herrar!
Denna fråga torde kanske bedömas något olika allt efter
de olika erfarenheter, man har från sina resp. kommuner. Då
j.ag varit ordförande i kommunalstyrelsen för en mycket skattetyngd
och skuldsatt kommun, så kan jag af personlig erfarenhet
vittna om ide svårigheter, som en dylik kommun kan ha
dels för att klara sina affärer och dels också för att nöjaktigt
fylla de uppgifter, som staten pålagt den med afseende på skola
och fattigvård. Jag ber därför att få yttra några ord i den
föreliggande frågan.

Jag skall då först genom ett exempel från det praktiska
lifvet dels söka visa, huru föga riktigt det ofta upprepade talet
om, att kommunerna själfva eller deras styresmän bära skulden
för kommunernas ekonomiska betryck, är, dels också i någon
mån peka på en af anledningarna till, att vi i västra Sverige
och särskildt i det län, jag representerar, nämligen Göteborgs
och Bohus län, ha så många öfver höfvan skattetyngda kommuner.

Jag ber då herrarna tänka sig en liten landskommun, som
framlefver sitt lif under ganska normala ekonomiska förhållanden,
d. v. s. med små inkomster, men också med små och val anpassade

Ang. provisorisk
lindring
åt synnerligen
skattetyngda
kommuner.
(Forts.)

Nr 39.

Lördagen den 4 maj.

Ang. provisorisk
lindring
åt synnerligen
skattetyngda
kommuner.
(Forts.)

utgifter, hvarigenom kommunalskatterna kunna hållas vid ganska
normalt läge. Men så förlägges till ''''denna kommun en eller
ett ipar större fabriker. Därmed ökas befolkningssiffran ganska
betydligt, och i och med detsamma måste kommunen inrätta
sig helt annorlunda än förut samt bygga dels nya skolhus,
dels större fattighus eller ålderdomshem och dels på grund af
de olyckliga verkningarna af spritdryckerna en arrest samt anställa
polis- eller bevakningsmän. Allt detta förorsakar kommunen
stora utgifter. Men då nu skatteobjekten äro flera, så
kan allt gå ganska väl ihop. För att fördela skatterna för
byggandet af nya skolhus tar man ett ganska stort lån, som
tänkes skola amorteras under åtskilliga år framåt. Men så gör
bolaget, som äger fabriken, en vacker dag konkurs. Ingeniörer,
förmän och arbetare skingras snart nog åt olika håll, men åt
den lilla fattiga kommunen lämnas att ränta och amortera de
stora lånen, att underhålla de nu alltför stora byggnaderna
och att försörja de många efterlämnade barnen och de många
fattiga och orkeslösa arbetare, som ingenstans kunna taga vägen,
emedan ingen annan kommun vill taga emot dem.

Sådant är i korthet sagdt förhållandet i den kommun, jag
tillhör, och sådant är äfven förhållandet i flera andra af västra
Sveriges kommuner, äfven om det kan sägas, att orsakerna till
det ekonomiska obeståndet kunna vara något olika. Jag ber
i detta sammanhang få erinra om ett sådant exempel, som att
den fabrik, som tillverkat de möbler, vi ha i denna kammare, och
hvilken på sin tid sysselsatte omkring 300 arbetare, sedan åtskilliga
år bar stått öde och tom just i en af västra Sveriges kommuner.
Den, som reser i den bohuslänska skärgården, kan lätt
finna, att här och hvar uppsticker en stor fabriksskorsten bredvid
en fallfärdig fabriksbyggnad. Detta utgör lämningarna efter
en ganska stor industri, som för några år tillbaka blomstrade
i Bohuslän. Det var den stora olje- och guanoindustrien, som
pågick under det senaste sillfisket, och som nu ligger alldeles
nere. Vi ha som bekant vissa perioder af gifvande sillfiske.
Men så taga dessa slut, och detta gifver anledning till stora
förluster icke allenast för den enskilde, utan äfven för de kommun
er, som inom sig få behålla, alla dessa arbetslösa och deras
familjer, som en sådan utdöende industri lämnar efter sig.

Jag bär härmed i någon mån velat visa, att det talet är tämligen
obefogad!, att kommunerna själfva eller deras styresmän
skulle vara orsaken till det ekonomiska betryck, under hvithet
vissa kommuner lida, och jäg har äfven velat framhålla en af
de orsaker till detta betryck, som göra sig gällande, särskild!
i Göteborgs och Bohus län.

Nu kommer härtill det ledsamma förhållandet, att en kommun,
som fått sina skatter mycket höga, knappast har någon
utsikt till att få dem minskade, under det att den kommun,
som fått sina skatter att gå ned, kan ha förhoppning om att
få dem ytterligare nedsatta. Ty ifrån de mest skattetyngda korn -

Lördagen den 4 maj.

Jfr 39.

mull erna flyttar gärna enhvar, som det kan, just på grund af de
höga skatterna, och man har knappast att vänta några ''inflyttningar
till desamma. Detta gör att de få jordägare och tjänstemän, som
måste stanna hvar, få draga hela skattebördan, ocU då inträffar,
såsom skett i min kommun, att denna, blir allt för stor. Kommunalskatten
har där varit uppe i en krona och 20 öre per
gammal fyrk, och i andra kommuner är den ända till två kronor
å två kronor och 30 öre. Detta synes väl för alla vara någonting
orimligt, och särskildt måste det förefalla de tjänstemän
och arbetare, som flytta ifrån den ena kommunen till den andra,
egendomligt, att skatten i den ena kommunen kan vara två till
tre gånger så hög som i den andra. Man kan icke förundra
sig öfver, om ett sådant förhållande kommer att väcka egendomliga
funderingar öfver det talet, som vi ofta höra i vårt land,
att man bär skall söka få till stånd en likformig och rättvis
beskattning.

Jag är, mina herrar, icke blind för de stora svårigheter,
»om ligga i vägen för en rättvis kommunalbeskattning. Jag
ser den tvärtom mycket väl och förstår därjämte, att dessa svårigheter
måste undanröjas, innan en sådan beskattning i stort
sedt kan åstadkommas. Men jag förstår också, att detta icke
kan ske på helt kort tid, utan att den utredning, som för detta
ändamål är satt i gång, måste ta ganska rundlig tid. Det kan
därför dröja länge nog, innan ett allmänt lagförslag i detta syfte
bär kan behandlas. Det synes mig därför vara en gärd af rättvisa,
om staten nu, såsom Kungl. Maj:t här föreslagit, i någon
män sökte bispringa de hårdast beskattade kommunerna. Jag
anser detta^ Vara så mycket naturligare, som dessa kommuners,
största utgifter gå till sadana ändamål, som staten själf ålagt
dem att tillgodose, nämligen till skola och fattigvård. Till sist
vill jag framhålla den uppfattningen, att undervisning och uppfostran
af landets barn liksom underhållet af våra fattiga och
sjuka i lika hög grad är ett statsändamål som en kommunal
angelägenhet.

. För min del skulle jag helst ha yrkat bifall till Kungl.
Maj:ts förslag, men inskränker mig nu, herr talman, till att
med större hopp om framgång yrka bifall till reservanternas
förslag.

Herr Anderson i Knapasjö: Herr talman, mina herrar!
Då jag här representerar det län och den valkrets, som skulle
kunna göra. anspråk på det proportionsvis största statsbidrag,
som enligt Kungl. Maj:ts proposition skulle komma att utdelas
till högt beskattade kommuner, skall jag be att från min hembygd
fa framdraga någre exempel, som kunna bestvrka hvad
ett par föregående talare här framhållit.

Det finnes sålunda i min hembygd två kommuner, som gränsa
till hvarandra. Deras innebyggare lefva under alldeles likartade
förhållanden, jordbruksförhållandena äro lika i de båda korndodra
hammarens protokoll 1912. ]STr 39.

Ang. provisorisk
lindring
åt synnerligen
skuttetyngda
kommuner
(Förta.)

Nr 39.

Lördagen den 4 maj.

Ang. provisorisk
lindring
åt synnerligen
skattetyngda
kommuner.
(Forts.)

munerna, och dessa lyda under samma taxeringsdistrikt, hvithet
utesluter, att jordbrukets taxering skulle kunna vara olika i den
ena kommunen mot i den andra.

Enligt 1909 års statistik utgjorde kommunalutskyiderna i
den ena kommunen tolf kronor 70 öre per etthundra kronor inkomst
och i den andra kommunen fyra kronor 10 öre. Jag känner
väl till förhållandena där och vet också i hvilken riktning utvecklingen
gått.

Sålunda utgjorde 1910 kommunalutskyiderna i den ena kommunen
fjorton kronor per etthundra kronor inkomst och i den andra
tre kronor 60 öre; alltså ett stigande i den ena och ett fallande
i den andra.

Förlidet år eller 1911 utgjorde kommunalutskyiderna i den
ena tretton kronor 60 öre per etthundra kronor inkomst och i
den andra tre kronor. Orsaken till att utskyldsbeloppet hade
fallit något i den högt beskattade kommunen var, att skogsaccismedlen
tillkommit, hvilka i någon mån, eller med 40 öre
per etthundra kronor inkomst, lindrat beskattningen. Idet är
visserligen sant, att skogsaccismedlen i samma mån också tillkommit
i den lågt beskattade kommunen och äfven där medfört,
att skatten gått ned, men den stora olikheten kvarstår i alla
fall. Detta visar tydligt, såsom här förut påpekats, att i stort
sedt utvecklingen går i den riktningen, att i de kommuner, där
kommunalskatten är hög, synes den oafbrutet vilja stiga, och i
de kommuner, där kommunalskatten är låg, synes den oai brutet

vilja falla. . ,

Jag vill också här betona, att det kanske icke är sa mycket
jordbrukame, som skulle få fördel af detta statsbidrag, . utan
fastmer de tjänstemän, som bo i en kommun. Äfven härutinnan
kan jag anföra ett exempel ifrån samma hall.

Genom dessa båda kommuner, om hvilka jag nyss talade,
går en järnväg, och eu järnvägsstation finnes inom hvarje kommun.
Föreståndarne för dessa järnvägsstationer ha ju likartadt
arbete och samma löneförmåner, eller 1,800 kronor. Stationsförsståndaren
i den ena kommunen, den högt beskattade kommunen,
betalte 1911 tvåhundrafyrtiofyra kronor 80 öre i kommunalskatt,
under det att stationsföreståndaren i den andra kommunen under
samma år erlade femtiofyra kronor i kommunalskatt således
en ofantligt stor olikhet.

Jag kan framdraga ännu ett exempel. Min son är stationsbokhållare
samt mantals- och skatteskrifven i den högt beskattade
af dessa två kommuner, om hvilka jag nyss talade. Han har
80 kronor i månadslön och jämnt en manads lön atgar till hans
skatt till kommunen och kronan. Hade han däremot varit mantals-
och skatteskrifven i den andra kommunen, då hade hans
kommun alu tskylder uppgått till tio kronor 50 öre jämte något krono-
och prästu tskylder. Äfven detta således en ofantlig stor olik Hvad

är nu orsaken härtill? Jo, detta är, som nämndt, icke''

Lördagen den 4 inaj.

Öl

Sr 39.

beroende på fastighetstaxeringen — en orsak, som man här ifrån
vissa håll vill göra gällande —, utan därpå att en storartad
industri uppstått i den ena kommunen, men ingen industri finnes
i den andra. Det är sålunda på industriens axlar utskylderna
kunna läggas i den lågt beskattade kommunen, under det att
i den ändra ingå utsikter finnas till att några industriella anläggningar
skola tillkomma, som kunna bidraga till kommunalbeskattningens
lättanue.

Det finnes för resten i min hembygd kommuner med ännu
högre kommunal beskattning än uti den af mig här nyss angifna.
I en kommun uppgår sålunda kommunalskatten till 23 kronor
per 100 kronor inkomst. Där finnes ingen industri och ringa
utsikt till att en sådan skall komma till stånd. Det är jordbrukarne
själfva, som där få erlägga dessa utskylder. Förutom prästen
och skollärare finnas nämligen i den kommunen utaf icke
jordbrukare endast två handlande, hvilka äro upptaxerade hvardera
till 500 kronors inkomst, så att i stort sedt kan man säga,
att det är landtmännen själfva, som få bära tungan för fattigvård,
skolväsende o. s. v.

Den valkrets, som jag jämte mina ärade bänkkamrater här
närmast representerar, utgöres af sex utaf de sju af ålder benämnda
»torftighäradernas» bygder, en benämning, som kanske i någon
mån klargör, hvarför den bygden är så hardt beskattad.
Det är en torftig bygd, och utaf valkretsens 104 landtkommuner
finnes det 62, i hvilka kommunalbeskattningen uppgår till mer
än 8 kronor per 100 kronor inkomst, i alltså mer än hälften.

Då vid riksdagens öppnande i trontalet omnämndes, huruledes
en kungl. proposition skulle framkomma under riksdagens
lopp, som ställde i utsikt statsbidrag åt dessa hardt betungade
kommuner, då höjdes ett glädjerop ‘bland valmännen i förhoppningen
öfver att man nu ändtligen skulle få en hjälp med dessa
tunga utskylder. Skulle nu detta deras hopp gå om intet, blef
alltså deras fröjd ganska kort, men jag hoppas dock, att åtminstone
denna kammare måtte bifalla Kungl. Maj:ts förslag eller rättare
sagdt reservanternas förslag, till hvilkas yrkande jag ber att få
ansluta mig.

Herr Pal ms ti er na: Herr Pålsson på skånebänken, som eljest
brukar vara rätt fridsam, gaf eu liten klatsch åt socialdemokraterna
i utskottet, som icke biträdt Kungl. Maj:ts förslag. Det låg
uti detta något utaf en politisk vink, om jag så får kalla det. Men
jag- her då att få säga herr Pålsson, att denna fråga väl ändå är af
säregen beskaffenhet, ty sällan ha väl partierna varit så sprängda
som just beträffande denna. Här spela ju ortsintressena in i så
hög grad, att det är absolut omöjligt att göra denna fråga till en
politisk fråga.

Men om den saken vill jag säga, att det är skäl i att man först
gör klart för sig’, hvarom vi alla äro ense och sedan gör klart för sig.
hvarom skiljaktiga meningar råda.

Ang. provisorisk
lindring
åt synnerligen
ska t utyngda
kommun er.

(Forte.,

Nr 39.

Lördagen den 4 maj.

Ang. provisorisk-
lindring
ai synnerligen
skattetyngda
kommuner.
(Forts.)

För det första äro vi alla ense om, alla i denna kammare, såvidt
jas: kan förstå, att vi måste komma till en verklig- och rättvis utjämning-
af den kommunala skattebördan.

För det andra äro vi ense därom, att om det vore möjligt att
omedelbart på provisorisk väg lätta trycket just på de punkter, där
vi veta, att trycket bör lättas, skulle vi säkerligen också vara med
om ett förslag i den riktningen.

Men det är just i sistnämnda afseende, som jag för min del anser,
att Kungl. Maj :ts förslag brister, och därför kan jag, liksom
jag förmodar åtskilliga i denna kammare, såsom det också visat sig
af statsutskottets majoritet, icke biträda Kungl. Maj :ts förslag.

Kammarens ledamöter behagade erinra sig en liflig debatt, som
vi hade häromdagen i kammaren rörande vägtungan, då det speciellt
var ''fråga* om munieipalsamhällenas vägskatt. Meningarna
gingo då mycket i sär, men på eu punkt voro herr jordbruksministern
och jag och, som jag förmodar, herr Hamilton ense, nämligen att
dessa municipaIsamhällen äro oskäligt hårdt betungade och verkligen
föremål för en dubbelbeskattning. Nåväl, när man fick höra, att
här skulle komma ett förslag om utjämning af den kommunala skattebördan,
då var det ifrån min synpunkt sedt helt naturligt, att jag
tänkte, att dessa små samhällen skulle vinna alldeles särskild! beaktande
af Kungl. Maj :t och tagas med i beräkningen här. De tillhöra
landtsocknarna och ha sina egna skatter vid sidan af landets, de ha
sin dubbla vågtunga, som alldeles särskild! gör deras läge bekymmersamt,
när de tillhöra landtsocknar, som äro särskild! bekymmersamt
ställda. Men ingenting finnes om detta i den kungl. propositionen.
Det är alldeles förbigånget med tystnad.

Det var den första mycket allvarliga erinring, som jag anser
mig böra göra mot Kungl. Maj:ts förslag. När kammaren nu går
att afgöra denna fråga, och man då läser utskottsmajoritetens betänkande,
är det icke i alla fall då så, att hur besjälad man än är af
den goda tanke, den ärliga vilja, som ligger bakom det hela, och som
jag är öfvertygad om varit just drifkraften i det förslag, som framkommit,
så blir man något misstänksam, när man finner, att af hela
beloppet 571,000 kronor icke mindre än 400,000 kronor skulle komma
Götaland till del, och ändå har utskottet gjort en förbättring i
Kungl. Maj :ts beräkningar? Ligger det icke af ett sådant faktum
klart för kammaren, att det är ett konstitutivt fel i själfva beräkningsgrunden?
Mig synes det vara alldeles uppenbart, ty det ha vi
dock på känn alla, att Götaland skall väl icke ha så stor del som
400.000 kronor af denna summa, som dock i och för sig är obetydlig.
När det gäller en utjämning öfver hela landet, så är 600,000 kronor
en ytterst obetydlig summa. Det blir ju endast ungefär 1,000 kronor
pr bjälpbehöfvande socken, och det måste vi väl erkänna, att då spelar
själfva saken icke så stor roll.

Jag har gjort en jämförelse mellan de fattiga kommuner man
vill nå med hjälp beträffande det relativa antalet understödstagare
i de olika länen, uträknadt pr innevånare samt medeltalet utdebitering
pr fyrk. Jag vill påpeka dock, att ganska olika åsikter

Lördagen den 4 maj.

>r 39.

råda angående liur fattigvårdstnngan skall utgå; men nog bör man
åtminstone få någon ledning häraf huru fattigdomen breder ut sig
och tynger i de olika länen. Om man då ordnar länen efter antalet
understödstagare pr innevånare och å andra sidan ordnar dem efter
medeltalet utdebitering pr fyrk, så finner man, att Elfsborgs län
står som nr 2 i fråga om medeltalet utdebitering pr fyrk, men kommer
först på 14:de platsen, när det gäller antalet understödstagare
pr innevånare. Jämtlands län intager i förstnämnda afseende 4:de
platsen, men kommer som nr 18 i fråga om denna fattigdomskoefficient,
som jag omnämnt. Västernorrlands län glider ner till 10:de
platsen beträffande utdebitering pr fyrk, men beträffande antalet understödstagare
pr innevånare, är detta län uppe i andra rummet.

Detta torde åtminstone i någon mån belysa, att vi icke äro inne
på en fullt riktig väg. Det konstitutiva felet ligger gifvetvis däri.
som jag åtminstone i förbigående vill beröra, att skogsaccismedlen
icke alls tagits med af Kung1.. Maj it, som här helt och hållet utgått
från heviilningstaxeringen, och bevillningen ha vi ju redan af för''
såsom en olämplig skatteform. Att den är olämplig äro vi ju alla
ense om. Kär man nu vill hygga en provisorisk skattelag på deringrund,
så kunde man icke tänka sig något olämpligare som grund än
beskattning till bevillning. Att göra en rättvis jämförelse mellan
jordbrukssocknar och andra socknar med företrädesvis industri är
omöjligt. Detta af följande skäl. Jordbruket taxeras ju på det
sättet, att af jordbrukarens inkomst taxeras icke det, som han har af
arbete vid sidan om sin jordbruks verksamhet, och icke heller medtages
det arbete, som han nedlägger på sitt jordbruk, om det icke
går upp till 450 kronors inkomst. Jag tager ett exempel. Om en
jordbrukare äger en jordbruksfastighet upptaxerad till 3,000 kronor
och hans arbete upptages till 400 kronor, samt han dessutom har en
inkomst 400 kr. af arbete vid sidan af jordbruket, såsom fiske e. d.,
så upptaxeras han endast till 6 % af fastighetens taxeringsvärde eller
180 kr. En arbetare däremot, som har samma inkomst, eller 980
kronor får, sedan det bevillningsfria afdraget af 450 kronor gjorts,
skatta för icke mindre än 430 kronor, under det jordbrukaren icke
får skatta för mer än 180 kronors inkomst. Socknar med öfvervägande
.jordbruksbefolkning kunna på den grund icke jämföras med
andra socknar. Därtill kommer, att inom respektive socknar borde
man ju om möjligt nå dem med hjälp, som äro mest betungade, och
jag vill erinra om, att löntagarna äro de. som hårdast drabbas af
skatt till kommunen. Jag påminner om i detta sammanhang, att
grefve Ramilton i ett anförande för något år sedan angående folkskollärarna
visade, att det var just dessa inom hvarje socken, som
voro hårdast betungade med skatt. Men de få i själfva verket enligt
Kungl. Ma,j:ts förslag proportionsvis icke den lindring, som skulle
vara önskvärd.

Härtill kommer en annan fråga, som alltid kommer före, då det
blir fråga om bevillningstaxering. nämligen hur jordbruksfastigheterna
upptaxeras. Jag bär från Elfsborgs län upngifter från åtskilliga
socknar, och .jag her att för kammaren få läsa upp några af

Ang. provisorisk
lindring
åt synnerligen
skctietyngda
kommuner.

(Forts.)

Nr 39.

Lördagen den 4 maj.

Ang. provisorisk
lindring
åt synnerligen
skattetyngda
kommuner.
(Forts.)

dessa siffror. Jämförelsen gäller gårdens hela taxeringsvärde och
byggnadernas brandförsäkring svärde. För en gård är taxeringsvärdet
4,500 kronor, under det byggnaderna äro brandförsäkrade för 5,300
kronor. För en annan äro summorna respektive 4,300 och 6,500,

för eu annan 4,600 och 6,698, för en annan 6,500 och 8,000, för en

annan 6,700 och 7,250, för en annan 3,300 och 4,225, för en annan

5,300 och 6,150, för en annan 6,600 och 7,000, för en annan 5,300

och 7,000, för en annan 2,200 och 3,650, för en annan 4,000 och
5,650. Framgår icke häraf, huru orätt upptaxeringen i själfva verket
är, och huru omöjligt det är att använda den som norm, såsom
taxeringen nu sker? Jag vill också ur ett bref, som jag erhållit från
en ordförande i en taxeringsnämnd i just Elfsborgs län anföra några
rader: »I mellersta delen af Elfsborgs län kan man utan öfverdrift
påstå, att hemmanen icke äro taxerade till fullt halfva saluvärdet,
d. v. s. de mindre gårdarna. I södra deleii af länet, där skatterna äro
högst, gäller ungefär samma regel, men man vågar ej påstå, att
saluvärdet kan sättas fullt till dubbla taxeringen, men bra nära.
Sak samma gäller närgränsande delar af Skaraborgs län.» Detta
är ju i alla fall ett uttalande från auktoritativt håll af den beskaffenhet,
att man måste taga hänsyn till det. Likaledes säges i samma
bref: »Däremot tynga skatterna oerhördt å löntagarna i dessa kommuner.
» Jag tror, att om man utgår från dessa förhållanden, så kommer
man till det resultatet, att vi icke vinna det goda syfte, som ligger
bakom Kungl. Maj:ts förslag, genom att bifalla Kungi. Maj:ts
proposition. Om delta syfte äro vi dock alla ense.

Härtill komma några mindre erinringar, som man nog bör något
göra gällande. Det är dels, att det kan åstadkomma en viss spekulation.
Man vill utdebitera något snabbare under de kommande
åren än eljest, och det skulle då kunna bli en premiering af mindre
välskötta kommuner. Det tror jag nog, att kommunalmännen, som
känna till. huru olika räkenskaperna äro i olika kommuner, skola
medgifva.

Dessutom kan jag icke underlåta att få det allmänna intrycket,
att en sådan provisorisk skattereform i synnerhet den föreliggande
kan ha till följd, att man åtminstone icke i samma raska takt, som
det vore önskvärdt, påskyndar hela den stora skattereform, som enligt
mitt enkla förmenande måhända är viktigare än hela den reform af
statsskatteväsendet, som vi förut beslutat om. Jag är särdeles ifrig
för, att vi här få en ordentlig skattereform, som blir rättvist afvägd,
och att alla. goda krafter sättas i gång för att åstadkomma denna.
Men att nu här gifva en provisorisk lindring, som icke blir en lindring
för de fattiga och betungade, men som dels gifver lindring åt
åtskilliga socknar, som icke särskild! behöfva det och inom socknarna
bidrager till en premiering, som redan finnes, af dem, som borde
kunna drabbas af högre skatt, anser jag, herr talman, icke vara lämpligt,
och af dessa skäl yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Med herr Palmstierna förenade sig herrar Branting och Fornandcr.

Lördagen den 4 maj.

Sr 39,

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet friherre A d e 1-swärd: Herr talman, mina herrar! Hvarken utskottet eller reservanterna
ha biträdt Kungl. Maj :ts förslag oförändradt. Utskottet har
yrkat helt afslag på detsamma, men i motiveringen har utskottet,
som redan påpekats här förut, gjort det uttalandet, att det i princip
icke har något att anmärka mot Kungl. Maj :ts förslag, utan anser det
i hufvudsak vara riktigt och lämpligt. Man skulle efter en sådan
inledande motivering icke tro, att utskottet kommit till det resultat
som det gjort, nämligen rent afslagsyrkande.

Hvad reservanterna beträffar, så ha de gjort vissa ändringar i
Kungl. Ma,j:ts förslag, afseende dels en nedsättning i det af Kungl.
Maj:t beräknade beloppet och dels en skärpning i de begränsningar
för fördelning af bidraget, som Kungl. Maj:t föreslagit. Mot ingen•dera
af de begränsningar, som reservanterna föreslå, har jag något att
erinra. Jag måste till och med erkänna, att de delvis åtminstone utgöra
en direkt förbättring och äro fullt riktiga.

Jag skall, innan jag går vidare, begagna tillfället att rätta ett
uttalande, som jag hade, då den med denna jämförliga fråga om lindring
i vägtungan förekom i Första kammaren häromdagen, nämligen
då jag uttalade den förhoppningen, att den definitiva kommunalskattereformen
skulle kunna föreläggas Riksdagen möjligen så snart som
1914. Jag har sedan fått tillfälle att närmare undersöka förhållandena
och bl. a. erfarit det, att äfven om kommittébetänkandet eller de
sakkunnigas utredning kan vara färdigt till den tiden, så är denna
fråga af den beskaffenhet, att den måste remitteras till en mängd
myndigheter för inhämtande af dessas yttrande, hvithet endast det
anses komma att kräfva en tid af mera än ett år. Alltså måste man
förutsätta, att den stora definitiva förändringen icke kan föreläggas
Riksdagen förrän senare. Jag måste sålunda beklaga, att jag den
.gången hade ett förhastadt uttalande, som sedan upptagits och efter
hvad jag hört gifvit anledning till, att en del gått med på utskottets
förslag och yrkat afslag på den föreliggande framställningen.

Emellertid synes mig icke beträffande frågan, om man öfver
hufvud.taget i detta fall bör bifalla ett provisorium eller ej. det spela
så stor roll, om det kommer att dröja ett eller annat år längre. Det
■är i alla fall icke så kort tid, att icke ett provisorium kan vara
berättigad^ och från deras synpunkt sedt, som äro mycket skattetyngda
och skulle få nytta af. detta, provisorium, må man ju säga,
att det är af stor betydelse, att de kunna få hjälp redan nu, då de
eljest få vänta alltför länge, om de skola vänta, tills den definitivaförändringen
hunnit genomföras. Jag ber att få skarpt betona det,
som redan framhållits i den kungl. propositionen, nämligen att detta
anslag är att bedöma uteslutande såsom ett provisorium. Och jag
vågar försäkra, att åtminstone i hvad på mig ankommer så kan icke
antagandet af ett sådant provisorium på något sätt föregripa den definitiva
och genomgripande reform., som är af sedd att göras. Jag har
för min del svårt att finna, huru denna åtgärd skall kunna föregripa
en rationell omläggning af de kommunala skatterna. Yi hafva
ju alldeles klart för oss, att det definitiva ordnandet af kommunal -

Ang. provisorisk
lindring
åt synnerligen
$J;attetyngda
komm uner
(Forts.)

Sr 89.

Ang. provisorisk
lindring
åt synnerligen
sko ttetyngda
kommuner.

(Forts.)

56 Lördagen- den 4 maj.

skatterna, den definitiva reformen af dem icke kan ske på de grunder,
som nu provisoriskt föreslås, utan det kommer att ske på ett helt
annat sätt, om man ock möjligen såsom ett slutled i den definitiva
reformen finner, att man ändock icke kunnat åstadkomma tillräcklig,
utjämning, utan ytterligare såsom ett siutled i utjämningsåtgärderna
får använda någonting liknande detta provisorium. Men det är
åtminstone något, som kommer i andra kand och efter den definitiva
reformeringen.

Den väsentligaste och viktigaste invändning, som, såvidt jag
förstår, biifvit gjord mot Kung!. Maj:ts förslag, är, att man omöjligen
kan åstadkomma rättvisa på den grund, att fastighetstaxeringen
pa landsbygden är så ojämn, da, jag kan icke bestrida, att den är;
sä. Men det synes mig ändock icke sannolikt, att den är så väsentligt
ojämn, att man icke äger rätt att draga de slutsatser, som man
gjort, af de olika skattebeloppen. De, som hysa eu motsatt åsikt,
kunna å andra sidan icke bevisa, att så är förhållandet, utan det
är från deras sida ett rent antagande, att denna ojämnhet är så stor,,
att man icke äger rätt att draga några slutsatser af denna ojämna
beskattning. En del personer gå så långt åt den andra ytterligheten,
att de säga, att det tvärtom är så, att de, som äro mest skattetyngda,.
att döma af skatternas storlek, skulle vara de, som i verkligheten
minst förtjäna något understöd. Detta är uppenbart en öfverdrift,
och i hvarje fall vågar jag påstå att de, som hafva denna åsikt,
icke kunna bevisa, att de hafva rätt, utan att det är ett rent antagande.

,Mu vill jag emellertid gärna medgifva, att man icke når fullkomligheten
med detta förslag, man uppnår icke full rättvisa, och
jag går t. o. m. så långt, att jag medgifver, att i ett eller annat fall
eller kanske i flera fall kommer sannolikt enligt de nu föreslagna
grunderna en kommun att få ett statsbidrag, fastän den rätteligen
icke förtjänar att få det. Men jag vill då fråga; När å ena sidan
eu mängd verkligen skattetyngda kommuner, som behöfva bidrag,,
få det, är det då rätt att säga, att därför att det i några enskilda fall
kan begas en orättvisa, så skall man af detta skäl undandraga den
hjälp, som det finnes så stor anledning att gifva dessa kommuner. Jaganser.
att man icke har rätt att resonera så, att därför att man icke
kan få det, som är en absolut rättvisa, så är det bättre, att man icke
gör någonting alls. Jag kan för min del icke gilla den synpunkten.

Här framhölls af den siste ärade talaren det förhållandet, att de
små jordbrukarnas beskattning för inkomst af deras arbete sker på
sådant sätt, att det är de icke jordägande, som blifva drygt beskattade,
och han anförde ett sådant exempel.

Jag anser dock icke, att man kan draga den slutsats af berörda
förhållande, som han gjorde, och jag skulle vilja däraf draga en alldeles
motsatt slutsats. Om. såsom förhållandet är i vissa kommuner,
fastigheterna äro relativt lågt taxerade och kommunalskatten på
grund däraf biifvit hög, hvilket då icke är så kännbart för dem, som
äga dessa lågt taxerade fastigheter, så blir orättvisan så mycket
starkare och skattebördan så mycket större för dem, som icke äro

Lördagen den 4 maj.

Nr 39.

fastighetsägare, utan uteslutande löntagare och hvilka äro beskattade
på grund af sin inkomst. Således drabbas små löntagare och arbetare,
som icke äro fastighetsägare, synnerligen hårdt af dessa förhållanden,
och detta torde vara ett starkt skäl för att göra någonting
för att hindra den orättvisa, som de lida under.

Nu ber jag- vidare få påpeka, att om statistiken, såsom en talare
här framhöll, är ofullständig, om taxeringen är ojämn, och om räkenskaperna,
såsom äfven blifvit framhållet, äro oriktigt förda, så kunna
ju de fel, som uppstå af dessa orsaker, i väsentlig mån rättas därigenom,
att meningen är, att det skall ansökas om dessa bidrag och
att Kungl. Maj:t skall komma att pröfva framställningen från hvarje
kommun för sig. Genom detta kan man ju i väsentlig grad borteliminera
de fel, som kunna ligga till grund för oförtjänta bidrag.

Här har såsom ett skäl för afslag å den kungl. propositionen
framhållits både i statsutskottets utlåtande och af den siste ärade
talaren ett förhållande, som ansetts vara öfverraskande och oväntadt,
nämligen att de norrländska länen fått relativt litet och Götaland
relativt mera i totalbelopp. Men mina herrar, är det rätt att
räkna på det sättet? Måste man icke härvidlag jämföra proportionen
mellan skattetyngda och icke skattetyngda kommuner äfvensom fästa
afseende på antalet innevånare? Jag tycker, att det är ganska naturligt,
att det blir ett relativt flertal i Götaland, där befolkningens
och kommunernas antal är större. Ser man på proportionen mellan
kommunerna i sin helhet inom de olika landsdelarna och de kommuner,
som skulle blifva berättigade till bidrag, så finner man, att
olikheten icke alls är så stor i de olika landsdelarna, utan att det är
i stort sedt i samma proportion som kommunerna blifva berättigade
till bidrag i de olika landsdelarna.

Jag vill slutligen påpeka, att det också blifvit sagdt, att detta
bidrag är jämförelsevis litet. Ja, det är det. Det gör icke, om man
jämför det med bevillningen, mer än 0,3 öre per fyrk. Det belopp,
500,000 kronor, hvartill det af utskottets reservanter föreslagna bibidraget
skulle uppgå, är, säger man, obets^dligt; och det kan icke
spela någon större roll, om det gifves ut, yttrade den föregående talaren.
Men om jag skulle fråga dem, som skulle komma- i åtnjutande
af detta bidrag — det kommer att blifva i medeltal endast 1,000
kronor per kommun — och hvilka nu sitta med orimligt höga kommunala
skatter hvad de skulle säga, om de finge sina kommunala
skatter minskade med t. ex. 10, 20 eller 30 öre per fyrk, så tror
jag icke att de skulle säga, att det är obetydligt, utan att det är eu
väsentlig lindring för dem. som man verkligen borde unna dem,
då det kan ske med en så liten uppoffring.

Vidare — jag återkommer till detta och vill betona det ännu
en gång — jag betraktar detta såsom ett provisorium, och herrarna
kunna vara öfvertygade om. att det icke kommer att föregripa en
rationell förändring af kommunalskattesystemet.

Slutligen vill jag ånyo framhålla, hur ringa kostnader, hur ringa
uppoffring det är för alla, och hur stor hjälp det blir för dem, som
verkligen behöfva det. Under sådana förhållanden tror jag. herr tal -

Ang. provisorisk
lindring
it synnerligen
skattetyngda
kommuner.
[Forts.

Nr 39.

Lördagen den 4 maj.

Ang. proviso- man, att flertalet af kammarens ledamöter skola vilja gå med på
risk lindring reservanternas förslag, och jag uttalar den förhoppningen, att denna
skattetyngda kammare matte gorå det.

kommuner.

(Forts.)

Herr V i k 1 u n cl i Oviken: Herr talman, mina herrar! Jag vill
först och främst säga, att det nu föreliggande regeringsförslaget helt
säkert har väckt allmän glädje och tillfredsställelse i stora delar af
vårt land, i synnerhet bland småfolket på landsbygden. Det är åtminstone
alldeles säkert förhållandet i det landskap, som jag representerar,
nämligen Jämtland. Man vill nämligen i detta regeringsförslag
se ett bevis för att den nuvarande regeringen inser nödvändigheten
af att mera än förut tillvarataga vår landsbygds intressen, och
häri ser man något synnerligt glädjande.

Såsom vi veta, har frågan om utjämning af den kommunala skattebördan
under många år förut varit på tal här i Riksdagen. Men
på grund af bristande utredning har ännu ingenting kunnat göras i
detta afseende. Nu föreligger emellertid en utredning, som med all
önskvärd tydlighet visar, att det i vårt land råder en oerhörd ojämnhet
i fråga om de kommunala skattebördorna.

Det synes mig sålunda, att tiden nu är inne för statsmakterna
att gifva någon liten lindring åt dessa hårdt betungade landskommuner,
som formligen digna under sina höga skatter och icke se någon
utväg att kunna nedbringa desamma. Man har redan alltför länge
uppskjutit med denna sak, och de skadliga följderna af detta dröjsmål
hafva ej heller uteblifvit.

Jag tror, att många här skola kunna intyga, att på grund af de
hårdt tryckande kommunala skatterna är för närvarande all sund utveckling
i hög grad hämmad inom ett stort antal landskommuner.

Den, som en längre tid varit bosatt inom en sådan landskommun
med ovanligt höga komrn linålutskylder och haft tillfälle att deltaga
i dess kommunala lif. vet mer än väl, att det är fullkomligt otänkbart,
att inom en sådan hårdt betungad landskommun söka genomföra några
reformer eller några förbättringar i det ena eller andra afseende!,
om nämligen dessa förbättringar blifva förenade med några kostnader.
Alla reformförslag — de må afse skolväsendet, fattigvården, hälsovården
eller dylikt — stranda ohjälpligt mot den enkla invändningen:
se på våra höga utskylder; vi ha icke råd, kommunen har icke tillräcklig
bärkraft att gifva sig in på några nya företag, de må vara
huru goda och nyttiga som helst.

Man bör emellertid lägga märke icke blott till att de höga kommunala
skatterna äro ett stort hinder för den kommunala utvecklingen
inom landskommunerna, utan äfven därtill att, såsom här förut påpekats,
de faktiskt drifva en hel mängd människor att afflytta från
landsbygden och bosätta sig i städerna. Detta, gäller först och främst
om sådana personer, som hafva något mera afsevärdt kapital. Dessa
kapitalister fly naturligtvis som pesten dessa hårdt betungade landskommuner,
där deras kapital blir så illa åtgånget genom den kommunala
beskattningen. På samma sätt handla gifvetvis också alla lön -

Lördagen den 4 maj.

» 39.

tagare, som icke på grund af sin tjänst direkt tvingas att bo kvar i en
dylik hårdt betungad landskommun.

Vidare frestas också en hel del föräldrar, som hafva skolpliktiga
barn, att, såvidt det är dem möjligt, lämna landsbygden och i stället
bosätta sig i någon stad. Och det är ju helt naturligt. I eu landskommun
lä de ofta nog betala enbart till skolväsendet ända till 7 å 8
kronor per bevillningskrona, och ändå måste deras barn i en landskommun
nöja sig med en högst bristfällig skolundervisning. Men flytta
däremot föräldrarne in till någon stad, så slippa de ofta nog undan
med en utgift till skolväsendet af endast 1 krona 50 öre eller 2 kronor
per bevillningskrona, således en tredjedel eller eu fjärdedel af hvad
de få betala i en landskommun. Men detta oaktadt kunna de i en
stad för sina barn påräkna en fullt mönstergill skolundervisning. Jag
vill här icke gifva mig in på att framhålla den oerhördt stora orättvisa,
som ligger i dessa förhållanden, men på grund af hvad jag nu
sagt vågar jag påstå, att frågan om utjämning af de kommunala skattebördorna
är en verklig lifsfråga för en hel mängd landskommuner,
och en fråga, som man ofördröjligen måste göra något åt.

Nu se vi af utskottets utlåtande, att man gjort åtskilliga invändningar
mot detta anslag. Dessa invändningar ha ju varit synliga
långt förut i pressen. Redan innan statsverksproprositionen remitterades,
talades både i Socialdemokraten och Nya Dagligt Allehanda
med ett visst ogillande om, såsom man uttryckte sig, »statens present
på 600,000 kronor till skattetyngda kommuner». Det sistnämnda organet
betecknade helt enkelt regeringsförslaget såsom en omogen tanke,
som icke borde komma till utförande.

Hvad har man då att invända mot detta anslag? Först påstår
man, att det hårda skattetrycket i landskommunerna endast är skenbart,
beroende därpå, att jordbruksfastigheterna äro alldeles för lågt
taxerade. Vi hafva också hört en föregående talare påpeka, att jordbruksfastigheterna
skulle vara så lågt taxerade. Från en synpunkt
■sedt kan detta nog vara riktigt. Om man fäster sig vid jordbruksfastigheternas
saluvärde, måste man nog erkänna, att taxeringen i regel
är alldeles för låg. Men nu är väl icke taxeringen till för att ange en
fastighets saluvärde, utan för att man därigenom skall kunna beräkna
storleken af jordbrukarens beskattningsbara inkomst utaf en fastighet.
Denna inkomst beräknas, såsom alla veta, till 6 % af taxeringsvärdet,
och jag vågar påstå, att om man tager hänsyn till den inkomst,
som. jordbrukarna i allmänhet hafva af sina fastigheter, är det sannerligen
icke så farligt med den låga jordbrukstaxeringen, som man
så ofta sökt framhålla.

Äfven om det emellertid skulle vara så, att jordbruksfastigheterna
äro för lågt taxerade, kan jag för min del ändå icke anse detta
vara tillräckligt skäl för afslag i denna fråga, ty vi måste komma
i håg, att dessa hårdt betungade landskommuner icke äro befolkade
enbart af jordbrukare. Vi hafva ju där också en hel mängd handtverkare,
handlande, jordbruksarbetare och mindre löntagare, och ingen
kan väl med fog säga, att skattetungan äfven för dem endast är skenbar.
Om man således på vissa håll icke vill gifva jordbrukarna den

Ang. p rovisorisk
lindring
åt synnerligen
skattetyngda
kommuner.

(Forte.)

Nr 89.

Lördagen den 4 maj.

Ang. provisorisk
lindring
åt synnerligen
skattetyngda
kommuner.

(Forts.)

lindring'', som ett bifall till detta förslag'' skulle innebära, borde man
åtminstone gå med på förslaget för att bereda en välbehöflig lindring
i utskylderna åt dessa mindre inkomsttagare på landsbj^gden.

Nu har här framhållits, att denna fråga ingalunda är en partifråga,
och det är naturligtvis riktigt; men om man ser på hvilka utskottsledamöter
som biträdt statsutskottets utlåtande, tyckes det ändå,
som om det i denna fråga skulle kunna blifva en fruktbärande samverkan,
icke mellan de frisinnade och socialdemokraterna, utan mellan
högern och socialdemokraterna. Under sådana förhållanden kan det
väl hända, att det ej är så stor utsikt, att förslaget går igenom, men
jag skall dock tillåta mig yrka bifall till reservanternas förslag.

Herr Molin i Dombäcksmark: Herr talman! Det är hufvud sakligen

af tre skäl, statsutskottet här afstyrkt bifall till Kungl.
Maj:ts proposition. Det första skälet är olikheten i taxeringarna,
samma skäl, som förut spökat i ett utlåtande från jordbruksutskottet,
då det gällde understöd åt betungade vägkållningsdistrikt. Det andra
skälet är de förmenta olikheterna i grunderna för uppdelning mellan
kommunerna af skattepliktig inkomst af rörelse, som drifves inom två
eller flera kommuner. Det tredje skälet är, att räkenskapsföringen
inom kommunerna skulle vara så olika, att den i och för sig skulle
kunna antagas snedvrida uppfattningen om. hvilka kommuner, som
skulle vara i behof af anslag.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet har beträffande
det första skälet gifvit ett fullt värdigt svar, hvarför jagförbigår
att vidare yttra mig i den frågan. Allenast det ville jagsäga:
Då denna fråga blifvit framställd såsom cn fråga särskild! för
Götaland och det i detta sammanhang har talats om låga fastighetstaxeringar,
vill jag endast konstatera, att det numera till synes icke
blott är Norrland, som blir klandradt för att ha låga fastighetstaxeringar,
utan jämväl öfriga delar af landet. Det förefaller ju
litet märkvärdigt att se i utskottets utlåtande, att det finnes 119
kommuner i Älfsborgs län, som ha öfver 100 öre per fyrk, under det
att endast 10 å 12 kommuner i Norrland hafva öfverskridit denna
debitering per fyrk. Huru stämmer detta med talet om att fastigheterna
i Norrland äro så synnerligen lågt taxerade? Skulle nämligen
fastigheterna i Norrland vara så synnerligen lågt taxerade,
som förut i denna kammare så tvärsäkert påståtts, så vore ju gifvet,
att utdebiteringen per fyrk skulle vara mycket högre, än hvad föreliggande
utredning visar.

Beträffande det andra skälet, angående de förmenta olikheterna
i grunderna för uppdelning af den skattepliktiga inkomsten, förmodar
jag, att det är samma lag, som gäller i Götaland som i Norrland,
så att det icke finns en särskild lag för fördelningen af den skattepliktiga
inkomsten i Skåne och en annan lag, som gäller i Norrland.
Det synes mig tämligen vågadt af utskottet att framkomma med sådana
hugskott.

Hvad det tredje skälet beträffar, att det skulle finnas olikheter
med afseende på räkenskapsföringen, synes utskottet hafva gått ut

Lördagen den 4 maj.

Xr 39.

från den felaktiga förutsättningen, att räkenskaperna skola sändas
in till vederbörande i befintligt skick och att på grund däraf anslagen
.sedan skola utdelas. Detta tyder på okunnighet om huru det egentligen
förhåller sig med bokföringen eller åtminstone angående sättet
för uppgifternas aflämnande. Enligt hvad jag vet, finnas särskilda
.af Kungl. Maj:t fastställda formulär, som årligen skola ifyllas af
vederbörande kommunalstämmo- och kyrkostämmoordförande, och
några afvikelser från formulären få ju icke ske. Dessa formulär
ligga till grund för statistiken på det kommunala området här i landet.
Oafsedt hurudan! bokföringssystemet är, om det är dubbelt
italienskt eller vanligt enkelt, måste i alla fall siffrorna, som sättas i
formulären, blifva exakta. Det sista skälet påstår jag därför vara
det allra svagaste af de tre skälen.

Denna fråga måste gifvetvis sättas i sammanhang med frågan
om 400,000-kronors-anslaget till betungade väghållningsdistrikt.
Nu gäller förevarande fråga särskild! Götaland. Frågan om understöd
till betungade väghållningsdistrikt gäller i synnerhet Norrland.
Jag undrar, om det icke vore bäst, att vi bjöde handen åt
hvarandra, norrländingarna och representanterna från Götaland, och
såge till, att bägge anslagen vunne Riksdagens godkännande.

Jag vill beträffande den princip, som utskottet gjort sig till
tolk för, be att få framhålla, att principen att underkänna taxeringarna
och siffrorna, som ligga till grund för utredningen, och i
stället vilja hafva något annat, är en olycklig princip? Hvad skall
man hålla sig till, om icke till de föreliggande siffrorna? Skall man
lita på hvad vissa vederbörande blott och hart anse? Underkänner
man det statistiska materialet, kommer man ut på alldeles okända
marker. Jag undrar verkligen, om det är lämpligt, att man bygger
anslagsbeviljandet på hvad vissa korporationer och personer anse?
Och hvilka slags vederbörande skola tillmätas makten att anse. om
jag får fråga?

Skola de skattetyngda kommunerna vänta, till dess vi få en
omläggning af hela det kommunala skattesystemet och till dess herrarna
i jordbruks- och statsutskotten finna lämpligt att förklara jordbrukstaxeringen
likformig öfver hela landet, torde allt de skattetyngda
kommunerna och väghållningsdistrikten få vänta mycket,
mycket länge på lindring i sina skattebördor.

På grund däraf ber jag att få yrka bifall till den vid utskottets
utlåtande fogade reservationen.

Herr Thorsson: Herr talman, mina herrar! Det är ju mycket
svårt att bedöma den frågan, huruvida man gör rätt eller orätt,
om man bifaller det ena eller det andra yrkandet, emedan det är ett
inveckladt spörsmål, och äfven om Kungl. Maj :ts förslag bifalles, har
man den känslan, att man icke uppnår hvad man egentligen vill uppnå,
nämligen en verklig utjämning af orättvist betungande skattebördor.

Herr Pålsson i Anderslöf, som först yttrade sig i denna fråga och
yrkade bifall till reservanternas förslag, tilläde utskottsmajoriteten

Ang. provisorisk
lindring
åt synnerligen
skattetyngda
kommuner.

^Forts.)

Jir 3».

Lördagen den 4 maj.

Ang.proviso- synnerligen dåliga bevekelsegrunder för det beslut, hvartill den hade
r^Äkominit- ^ an<i annat angaf han, att afslagsyrkandet på den kungl.
aakattetyngda propositionen tillkommit i missräkning öfver att en så liten del af detktmmuner.
ta anslag tillfölle Norrland. För min del vill jag betona, att icke
(Forts.) denna tankegång varit vägledande för mig. Jag kan icke neka till,,
att när jag första gången genomläste af delningens förslag till utlåtande
och tog del af den däri intagna tabellen, som visar, att största delen
af anslagsbeloppet skall gå icke till Norrland, utan till gamla kulturbygder,
blef jag i första ögonblicket en smula häpen, emedan vi här i
Riksdagen under flera år ha fått höra talas om det förfärligt skattetyngda
Norrland och om alla de obehag, som man haft att släpa på
där uppe i dessa obygder. Men icke kan denna häpenhet på något
som helst sätt ha framkallat någon misstämning hos mig, därför att
jag nu fick veta, att det icke är så förskräckligt ined skattetungan i
Norrland.

Vidare vill jag inlägga eu gensaga emot herr Pålssons påstående,
att det varit de obotfärdigas förhinder, som dikterat utskottsmajoritetens
uttalande. Herr Palmstierna framhöll i sitt anförande flera synpunkter
och skäl, som jag vill i min mån understryka. I dessa
synpunkter låg tillräckligt talande skäl för de ledamöter af Riksdagen,
som understödja utskottsmajoritetens förslag härvidlag, att
icke behöfva känna sig gå de besittandes intressen till mötes, ej heller
kunna de betraktas som ovilligt stämda mot dem, som sucka efter
skattelindring.

Jag kan icke heller dela herr Pålssons uttalande, att ett bifall till
Kungl. Maj:ts förslag skulle innebära ett infriande af vid valmötena
gifna löften om att man skulle vara med om skatteutjämning.
Om jag vid något valmöte fällt ett sådant uttalande, känner jag mig
däraf icke i ringaste mån bunden till att följa Kungl. Maj :ts nu föreliggande
framställning, ty, herr Pålsson, jag kan icke alls känna mig
öfvertygad om, att jag handlar rättvist, om jag exempelvis pålägger
herr Pålssons torpare i Anderslöf skatteökning för att åstadkomma
en skattelindring för t. ex. £. d. statsminister Lindman, om jag nu
skall taga ett drastiskt exempel. Men genom ett bifall till hvad reservanterna
i detta stycke ifrågasatt, skulle jag verkligen komma i det
predikamentet, att jag vore tvungen att pålägga arbetarna i en myckenhet
häråt skattetyngda kommuner ett bidrag till skattelindringen
för en miljonär inom en annan kommun, hvars kommunala skattebörda
trycker på det sättet, att den går öfver 8 kronor per bevillningskrona.
Det kan jag i och för sig icke anse vara en åtgärd, som från
min utgångspunkt sedt är riktig. Då herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet några dagar, innan vi behandlade detta ärende i
utskottet, i Första kammaren uttalat, att han redan år 1914 skulle på
kamrarnas bord framlägga ett förslag om en allmän utjämning af den
kommunala skattebördan, förmodar jag, att herr Pålsson erkänner, att
denna omständighet, var ett synnerligen starkt skäl för utskottet att
taga vara på. Nu har emellertid herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
uttalat, att han i dag icke kan stå för hvad han då sade,
men detta förhållande kände vi ej till i utskottet, och där betona -

Lördagen den 4 maj.

Sr 39.

des det starkt, att frågan skulle framföras i hela sin vidd 1914;
det gällde då, åtminstone för mig, att afgöra den saken: skall jag
vara med om att nu bifalla ett förslag, som afser att i viss mån
utjämna en ojämnt tryckande skattebörda under år 1913, då jag
har i utsikt att år 1914 pröfva denna fråga uti hela dess vidd?
Nu medger jag, att ett af skälen för ett afståndstagande från den
uppfattning, som företrädes af reservanterna i detta fall, undanryckts
genom finansministerns här gjorda uttalande, och jag ber
äfven öppet att få säga ifrån, att jag hvarken skall begära votering
eller på något som helst sätt känna mig ledsen, om motparten i
denna fråga vinner i riksdagsbeslutet; men jag vill ha fastslaget, att
det icke får betraktas såsom en ovillighet att vara med på en utjämning
i sin helhet af den kommunala skattebördan, om man denna gångbifaller
utskottets hemställan, till hvilken jag, herr talman, nu ber att
få yrka bifall.

Herr Hamilton: Herr talman! Bet har mer än en gång och
med rätta i denna kammare beklagats, att i många delar af vårt land
folkundervisningen befinner sig på en mycket låg ståndpunkt och att
fattigvården är illa ordnad. Bå man nu betänker, att anledningen till
dessa missförhållanden härleder sig från bristande bärkraft hos åtskilliga
kommuner, så synes det mig, att de män, som ömmat just för
de fattiga och som vilja upplysningens höjande, skulle med glädje skänka
sin röst till ifrågasatta anslag. Det torde i hvarje fall vara olämpligt,
att i ett land, där den obligatoriska folkundervisningen är genomförd
i vissa delar af detsamma, de uppväxande barnen skola få
otillräcklig och ofullständig undervisning, medan däremot i andra delar
af landet denna undervisning är utmärkt, och att anledningen härtill
är, att den förra gruppen af barn befinner sig i fattiga kommuner,
medan den andra delen befinner sig i rika kommuner. Det torde
också vara orimligt, att de fattiga eller de som komma kommunerna
till last skulle inom de fattiga kommunerna renlaf vanvårdas, men
däremot inom de rika kommunerna få en god vård. Det torde också
ställa sig orättvist i sådana fall, då ett visst antal barn inflytta i en
kommun och äro där bosatta kanske allenast under den tid, som skolundervisningen
räcker, för att sedan flytta öfver till en annan kommun,
då ju denna förra kommun måste ensam bekosta deras undervisning,
medan däremot andra kommuner, dit de sedan flytta, få dra
nytta af dem. Det torde väl också vara orättvist, att den omständigheten,
att en familj några år, innan den blifvit medellös, låtit mantalsskrifva
sig i en viss kommun, denna kommun sedan skall bära hela
den fattigvårdsbörda, som på grund däraf uppstår, eller med andra
ord: det är orättvist, att de fattiga bygderna i allmänhet skola vara en
uppfostringsanstalt och en fattigvårdsförsörjning för vissa delar af
de rikare bygdernas befolkning.

Ja, säga nu de herrar, som motsätta sig begärda anslag, allt detta
äro vi med om, men vi vilja icke vara med om att bevilja detta anslag,
därför att utredningen icke är tillfredsställande. Vore det fråga om att
antaga en fullständigt ny kommunalbeskattning, då erkänner jag, att

Ang. provisor
i''isk lindring
åt synnerligen
siattetyngda
kommuner.
v Forts.)

Nr 39.

Lördagen den 4 maj.

Ang. provisorisk
lindring
åt synnerligen
skattetyngda
kommuner.
(Forts.)

den utredning, som nu föreligger, är otillräcklig, men för en provisorisk
åtgärd, som jag för min del åtminstone hoppas skall räcka allenast
ett fåtal år framåt, synes mig utredningen vara sådan, att man
mycket väl kan på grundvalen af densamma bevilja V2 miljon kronor
till angifna ändamål. Hur vi än resonera, så måste vi likväl erkänna,
att, då utredningen visar, att skattebördan inom vissa kommuner kan
uppgå till 20 å 30 kr. per bevillningskrona, missförhållanden måste
förefinnas i dessa kommuner, hvilka missförhållanden vi böra söka
af hjälpa.

Nu skulle enligt det förslag, som föreligger, de kommuner, hvars
kommunalskatter uppgå till öfver 8 kr. per bevillningskrona, få del
af detta anslag. Men till denna kommunalskatt kommer ju en hel
del andra skatter, hvilka äfven väga ratt tungt i skattehänseende.

Jag har antecknadt några uttalanden, som herr Palmstierna nyss
hade. Han framhöll bl. a., att små samhällen eller municipalsamhällen
icke finge del af denna skattelindring. Ja, men äro skatterna
höga inom nämnda samhällen, få de ju del af detta anslag och följaktligen
äfven skattelindring.

Herr Palmstierna frågade vidare: hvad spelar ett bidrag på något
tusen kronor för roll i en kommun? Jo, herr Palmstierna, i de
kommuner, där bevillningen nu endast uppgår till 500 kronor, skulle
ett bidrag enligt de nu föreslagna bestämmelserna, uppgående till
1,000 kronor, alltid spela en viss roll — det tror jag herr Palmstierna
skall erkänna.

Herr Palmstierna framhöll, att jordbrukarne vore så lågt beskattade,
att de icke behöfva någon skattelindring. Jag tror, att hen*
Palmstierna i det fallet icke är så väl inne i förhållandena. Emellertid
få icke allenast jordbrukarna, utan äfven inkomsttagare, såsom
skollärare, småhandlare och äfven arbetare inom dessa skattetjmgda
kommuner, del af skattelindringen, och dem bör man väl också söka
att hjälpa.

Herr Thorsson frågade här: gör man rätt i att bifalla denna framställning
om förhöjdt anslag? Jag tror icke, att man därvidlag bör
betänka sig; man gör nog rätt i att bifalla ett anslag, som i hvarje
fall lättar bördan, där den kännes som hårdast, och ett anslag, som
har till ändamål att hjälpa tipp fattigvården och skolundervisningen
i vårt land.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Runefors, Hamrin, Larsson i
Ivlagstorp och Olsson i Åsen.

Herr Lindberg: Herr talman! Jag undrar, om man nu inte
håller på med att låta välviljan springa åstad med det sunda förnuftet.
Jag förstår nu detta mycket väl, ty det ser ju åtminstone
bra ut att kunna skylta med en sådan välvilja som denna. Jag ber
emellertid att med några ord få bemöta ett par af de ärade talare,
som här uppträdt för förslaget.

Jag fäste mig först vid ett yttrande af herr Lundgren i Vendels -

Lördagen den 4 maj.

Nr 39.

berg om, att lån, som af en kommun toges på viss tid, skulle af orsaker,
som lian nämnde, kunna komma att på ett synnerligen hårdt
och betungande sätt läggas på befolkningen inom kommunen, därigenom
att t. ex. en industri flyttade därifrån o. s. v. Men när
man står inför utsikten att kunna få viss statshjälp till att betala
lånet, kan det då icke hända, att man inom den kommunala förvaltningen
blir, om jag så får säga, litet mera oförsiktig med dessa lån.
Man kan ju t. ex. taga ett lån på kortare tid, och det betyder ju
ganska mycket i fråga om de kommunala utgifterna, om man skall
amortera ett lån på 40 år eller blott på 20 eller 10 år. Genom att
amorteringstiden sättes kortare, springa ju de kommunala utgifterna
upp till ganska ansenliga summor i jämförelse med hvad eljest skulle
vara fallet.

Det har äfven vid flera tillfällen talats om flykten från skattetyngda
kommunerna. Vi ha inom utskottet sökt göra en liten undersökning
äfven i det afseendet och vi ha därvid kommit till det
resultat, att den hufvudsakliga orsaken till, att folk flyttar från en
kommun till en annan, i de allra flesta fall icke är den, att kommunerna
äro skattetyngda, utan är att söka däri, att kommunikationerna
utvecklat sig samt att förvärfsmöjligheterna äro större på det
ena stället än på det andra. Detta är såvidt vi kunnat utröna orsaken
till att folk flyttar. Såsom ett bevis på, att storkapitalet och
storindustrien icke äro rädda för de skattetyngda kommunerna, ber
jag att få anföra ett exempel, som framdrogs inom utskottet vid
behandlingen där af detta ärende. Där omtalades nämligen, hurusom
i en viss socken i Dalarne skatterna voro omkring 20 kronor per
bevillningskrona, men så flyttade den stora firman Åhlén & Holm
dit, och nu betalar denua firma nästan hela kommunalskatten. Detta
visar ju, att affärsmännen icke äro rädda för de skattetyngda kommunerna.
Herr Andersson i Knåp asjö omtalade, att en son till
honom, som är anställd vid järnvägen, vore synnerligen hårdt pressad
af skatterna i den kommun, där han hade anställning. Sådana
exempel afskräcka mig dock icke det ringaste, utan de snarare styrka
mig i den uppfattning, som jag förut har, nämligen att skatterna
träffa olika inkomster och personer i olika samhällsställning på ett
högst olika sätt. Herr Andersson i Knapasjö nämnde för öfrigt icke
något om, huru hemmanen vare sig i Knapasjö eller i den socken,
där hans son är bosatt, blifvit upptaxerade; det skulle vara synnerligen
intressant att få upplysning om den saken.

Nu nämnde herr statsrådet och chefen för finansdepartementet,
att det är all anledning att antaga, att vi i åtskilliga år måste dragas
med detta provisorium, därest Riksdagen nu antager detta förslag.
Ja, jag föreställer mig att en hel del af kammarens ledamöter
låter skrämma sig häraf och tänka: ja, då måste vi taga detta provisorium,
när vi icke ha utsikt att på lång tid få ordnade förhållanden
i detta afseende. Men, mina herrar, om vi nu tänka på, att
detta proviorium skall räcka en längre tid, och när vi ha reda på, att
det är ungefär 6Ö0 kommuner här i landet, som stå uppe vid 10

Andra kammarens protokoll 191A Nr 39. 5

Ang. provisorisk
lindring
åt synnerligen
skattetyngda
kommuner.
(Forts.)

Nr 39.

Lördagen den 4 maj.

Ang. provisorisk
lindring
åt synnerligen
skattetyngda
kommuner.
(Forte.)

kronorsgränsen, d. v. s., där de kommunala utgifterna gå till öfver
10 kronor per bevillningskrona, tron I då, att man i en sådan kommun,
när man har utsikt till, att staten skall betala tre fjärdedelar
af den skatt, som går öfver 10 kr. per bevillningskrona, ^skalig vara
angelägen om att vara så synnerligen sparsam för den återstående
fjärdedelens skull. Jag tror det icke, utan jag är öfvertygad om,
att när det den ena gången gäller 500,000 kr., skall summan nästa
gång springa upp till dubbelt så mycket och ännu mera. Vi kunna
aldrig veta, hvar det slutar i så fall, och ha vi en gång sagt A,
måste vi äfven sedan säga B.

Herr Viklund från Oviken uttalade den önskan, att inkomsttagarna
måtte blifva hulpna; då vore det välbeställdt, ansag han.
Ja, jag kan instämma med honom däri, åtminstone delvis, men det
är ju icke fråga därom nu; det föreligger ju nämligen icke något

förslag i den vägen. , ,. . „ ,, ,

Till herr Molin i Dombäcksmark, hvilken, savidt jag fattade
honom rätt, ansåg att det berodde på okunnighet om förhållandena,
då man anförde statistiken såsom ett bevis pa riktigheten af statsutskottets
ståndpunkt, ber jag äfven att få säga ett par ord. Han
erinrade om de formulär, som skickas ut af Kungl. Maj:t och som
skola ifyllas af kommunalordförandena och andra vederbörande, och
han ansåg att dessa likalydande formulär, såsom han uttryckte sig,
måste väl vara den grund, hvarpå vi skola bygga i detta afseende.
Jag undrar om icke okunnigheten ligger på herr Molins sida. Jag vill
nämligen upplysa om, att det skickas formulär icke från ett ämbetsverk,
icke från Kungl. Maj:t, utan, tack vare den ofullständiga statistik,
som vi tillsvidare ha här i landet, från en hel del olika verk,
och det är lika stor skillnad med afseende å dessa formulärs innehall
och form som det är på en hemmansägare från Dombäcksmark och
hans kollega från Anderslöf. Jag har här styrkts i den uppfattningen,
att vi i detta fall icke ens kunna rätta oss efter statistiken.
Det är dessa många formulär, som utan tvifvel varit anledningen
till att, såsom det omtalas i doktor Söderbergs utredning, 1,000 skrifvelse!
måst utskickas för att få de uppgifter fullständigade, som kommit
in och hvilka varit ofullständiga just på grund af dessa olika

formulär. . . , ,,

Herr Hamilton yttrade här på tal om municipalsamhallena, att
det endast är så få af dem, där man kommer upp till detta höga
skattebelopp. Att så är förhållandet, beror utan tvifvel därpå, att i
dessa municipalsamhällen ha arbetarna och inkomsttagare i öfngt
kommit att på grund af sin talrikhet öfvertaga beskattningsärendena,
och så ha dessa, hvilkas inkomster äro beskattade till sista öret, försökt
att med alla till buds stående medel leta fram alla upptänkliga
skattekällor. Därigenom har man fått bevillningskronornas antal att
stiga, och detta har möjliggjort, att man kunnat i någon afsevärd
mån hålla skatterna nere.

Jag skall icke fortsätta längre, utan slutar med att fortfarande
yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Lördagen den 4 maj. 67

Herr W id 1 u n d: Herr talman, mina herrar! Herr Palmstierna
höll här ett anförande, som jag med nöje vill understryka nära nog
i dess helhet. Jag kan dock icke komma till samma slutsats som han
i detta fall. Det kvarstår väl ändock, att här föreligger en orättvisa,
ett behof af hjälp. Om man nu också icke kan i allt utjämna denna
skattetunga så, som önskligt vore, bör man väl i alla fall icke därför
underlåta att göra någonting och endast bida tiden, utan man bör
väl gifva sitt bifall till ett förslag, som alltid kan bringa någon
hjälp och som man anser vara rättvist.

Här har sagts, att en summa å 1,000 kronor icke är något så
stort belopp, att det kan sägas bringa någon hjälp för en fattig
kommun. Jag anser emellertid en sådan summa vara mycket stor,
och jag är fullkomligt öfvertygad om, att ett dylikt bidrag skall
vara till mycken hjälp för de kommuner, som däraf komma i åtnjutande.
Jag kan således icke följa herrar socialdemokrater i detta
hänseende.

Jag vill vidare säga, att det icke är något ortsintresse, som här
gör sig gällande för mig, ty det län som jag tillhör, är ett af de län,
som skulle få bland de minsta anslagen, nämligen endast 9,898 kr.
Det är således icke något ortsintresse, som för mig är afgörande, då
jag nu afgifver min röst för reservanternas förslag, utan hvad som
för mig är afgörande härvidlag, är att jag anser det vara rättvist och
nödvändigt att nu göra något i detta afseende.

På grund af dessa skäl ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till reservanternas förslag.

Häruti instämde herrar Byström och Hage.

Herr M o 1 i n i Dombäcksmark: Herr talman, mina herrar! Jag
skulle icke ha begärt ordet än en gång, för såvidt icke herr Lindberg
framkommit med insinuationen, att jag skulle lefva i den största
okunnighet beträffande de formulär, hvarom här är fråga. Han tycktes
själf vara främmande för dem, intill dess jag upplyste honom
om desamma. Jag vill i korthet säga, att de formulär, som jag i mitt
anförande åsyftade, voro de formulär, som ligga till grund för statistiska
centralbyråns årsberättelser, hvilka vi få utdelade på våra
bord i början af hvarje riksdag. Det återstår för herr Lindberg att
bevisa, att dessa formulär äro af olika typer.

Härmed var öfverläggningen slutad. I öfverensstämmelse med
de därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på afslag
därå och bifall i stället till den af herr A. Ekman m. fl. afgifna,
vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr talmannen den sistnämnda
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
begärdes, likväl, i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs
följande omröstningsproposition:

Nr 39.

Ang. provisorisk
linding
åt synnerligen
skattetyngda
kommuner.
(Forts.)

Nr 38.

Lördagen den 4 maj.

Den, som vill, att kammaren med afslag å statsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 69, bifaller den af herr A.
Ekman m. fl. afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Voteringen utvisade 98 ja mot 82 nej; och hade kammaren alltså
afslagit utskottets hemställan och bifallit den af herr Ekman m. fl.
vid utlåtandet afgifna reservationen.

§ 14.

Herr Vennersten aflämnade en motion, nr 320, i anledning af
Kung! Maj -ts proposition angående anslag till anordnande af yrkesinspektion.

Denna motion bordlädes.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren uppskjuta
handläggningen af öfriga å föredragningslistan uppförda ärenden till
kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt utfärdadt anslag skulle fortlättas Kammarens

ledamöter åtskildes häruppå kl. 4,39 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Lördagen den 4 maj e. m.

Nr 39.

Lördagen den 4 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Föredrogos hvart för sig sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande, nr 1, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj :t med begäran om utredning och förslag angående utlämnande af
lån åt kommuner från konungariket Sveriges stadshypotekskassa
m. m. samt om anslag till utredningens verkställande; äfvensom

bankoutskottets utlåtanden:

nr 20, i anledning af väckt motion om uppdrag åt konstnären
Axel Törneman att i Andra kammarens plenisal utföra väggmålningar
m. m. och

nr 21, i anledning af väckt motion om uppgörande af förslag till
dekorering af Första kammarens plenisal.

Hvad utskotten i dessa utlåtanden hemställt bifölls af kammaren.

§ 2.

Till afgörande förelåg nu bankoutskottets utlåtande, nr 22, i
anledning af gjord framställning angående utgallring af Riksdagens
arkivhandlingar.

I en till fullmäktige i riksgäldskontoret ingifven skrifvelse den
14 februari 1912 hade Riksdagens bibliotekarie gjort framställning
därom att

1) af Riksdagens arkivhandlingar måtte för framtiden endast
följande upptagas i Riksdagens arkiv för att där förvaras:

a) Första och Andra kammarens protokoll;

b) utskottens utlåtanden i förslagstryck i den utsträckning,
som vederbörande ordförande eller sekreterare funne vara skäligt;

c) handlingar, som icke vore i riksdagstrycket intagna, såsom
kanslideputerades protokoll jämte inkomna handlingar, utskottens
protokoll jämte inkomna handlingar, riksdagsmannafullmakter och
Riksdagens revisorers rörande stats-, riksgälds- och bankoverkens protokoll
jämte inkomna handlingar;

2) en gallring af arkivets handlingar från tiden efter 1867
måtte efter den sålunda framlagda princip få verkställas.

Fullmäktige hade sedermera i en den 28 sistlidna mars till bankoutskottet
aflåten skrifvelse hemställt, att utskottet ville utverka
Riksdagens bemyndigande till företagandet af berörda utgallring på
det sätt, som i bibliotekariens förenämnda skrifvelse föreslagits.

Ang. utgallring
af Riksdagens
arkivhandlingar.

Nr 39.

Lördagen den 4 maj e. m.

Ang. utgallring
af Riksdagens
arkivhandlingar.

(Forts.)

Utskottet hemställde, att ifrågavarande af fullmäktige i riksgäldskontoret
förordade förslag till utgallring af Riksdagens arkivhandlingar
måtte vinna Riksdagens bifall.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, gaf herr talmannen
på begäran ordet till

Herr Lundström i Göteborg, som anförde: Herr talman!
Ehuru det helt naturligt kan synas egendomligt att gent emot
ett enigt bankoutskott och dessutom gent emot riksdagens bibliotekarie
göra någon invändning och yrka afslag, känner jag mig
dock nödgad att freda mitt vetenskapliga samvete genom att
så göra. Det är nämligen numera, måste jag säga°, såväl från
arkivsynpunkt som från filologisk synpunkt otillåtet att förstöra
originalhandlingar; och jag tror, att Riksdagen skulle föregå
alla de kommuner, liksom äfven alla de öfriga mer eller!
mindre officiella eller privata institutioner, hvilkas originalhandlingar
det är af det yttersta intresse att få bevarade till
eftervärlden, med ett ytterst dåligt exempel genom att fatta
ett sådant beslut som det här ifrågasatta. Det arbetas ju nu
för tiden ytterligt mycket just för att inskärpa i det allmänna
medvetandet, att originalhandlingar icke skola förstöras i den
mån de skulle kunna hafva den allra minsta betydelse för eftervärldens
forskning, och samtiden är i allmänhet icke kallad
att bedöma, hvilka handlingar eller hvilka allra minsta nyanser
i dessa handlingar kunna anses vara af någon betydelse för
eftervärldens forskning. Då detta beslut till och med skall vara
retroaktivt, så att det skall göras en utgallring af redan i arkivet
införda handlingar, förefaller mig detsamma att vara än
ytterligare betänkligt.

Jag ber därför, herr talman, att för min del få yrka afslag
på ifrågavarande utskottsbetänkande; och hur hopplöst det än
kan synas, är jag öfvertygad, att det vore det klokaste, om
detta yrkande också kunde blifva kammarens beslut. Vi hafva
gjort oss skyldiga här i Sverige till så ytterligt mycket vandalism
gent emot såväl originalhandlingar som äfven andra lämningar
från gångna tider, att vi sannerligen icke nu borde bär
i [Riksdagen föregå med så dåligt exempel.

Häri instämde herr Molin i Dombäcksmark.

Vidare yttrade:

Herr Wijk: Herr talman, mina herrar! Det är på riksgäldsfullmäktiges
och riksdagsbibliotekariens förslag, som bankoutskottet
tillstyrker den åtgärd, som nu af den siste talaren öfverklagats.
Om det gällde arkivalier, som ägde något som helst
verkligt intresse för forskningen, skulle naturligtvis bankoutskottet
aldrig varit med om att tillstyrka en sådan åtgärd;
men jag tror, att hvar och en, som granskar, hvilka handlingar

Lördagen den 4 maj e. m.

Nr 39.

det här är fråga om att utgallra, skall medge, att de icke hafva -''<«?• u‘sa»;
något som helst intresse för eftervärlden. Det gäller helt en- T^gC°Jarkiv
helt att icke belasta utrymmet i arkivet med sådana handlin- handlingar.
gar, som tryckas i samma, eller i allt väsentligt i samma skick (Forts.)
som det, hvari manuskriptet föreligger.

Som herrarna finna, är det meningen att fortfarande bevara
koncepterna till de yttranden, som hållas i Riksdagens båda kamrar.
Då dessa stenograferade yttranden sedermera justeras af
talarna själfva och sålunda i de tryckta protokollen icke få alldeles
samma utseende, som de hafva i det stenografiska referatet,
kan det ju vara af något intresse att bevara dem. På samma sätt
är det meningen att fortfarande bevara alla sådana inkomna
handlingar, som icke tryckas, och slutligen är det meningen
att bevara sådana förslagstryck till utskottsutlåtanden, som af
utskottens ordförande eller sekreterare anses vara af något värde,
därigenom att de i väsentlig grad skilja sig från de definitiva
ujtlåtandena, som sedermera tryckas. Däremot skulle öfriga handlingar,
som utan förändring tryckas, icke vidare bevaras i arkivet,
således ej motionerna och ej heller de kungl. propositionerna,
, af hvilka ett alldeles lika lydande exemplar alltjämt
bevaras som bilaga till statsrådsprotokollet, och som dessutom
i oförändrad t skick ingå i riksdagstrycket. Hvad för öfrigt de
kungl. propositionerna angår, är ju numera själfva arkivexemplaret
tryckt, och skiljer sig från det i riksdagstrycket ingående
endast därigenom att de båda underskrifterna, konungens och
den kontrasignerande ministerns, äro autografer. Vidare skulle
äfven från arkivet utsöndras de original till utskottsutlåtanden,
som fullständigt öfverensstämma med de tryckta utlåtandena.

Jag tror, att man måste medgifva, att den utgallring, som
det här är fråga om, en gallring som af riksdagsbibliotekarien
tillstyrkts och öfver hvilken äfven riksarkivarien hörts,
endast afser sådana handlingar, som utan att hafva något som
helst intresse för forskningen, endast stå och taga upp ett dyrbart
utrymme på hyllorna. Det förslag, som af utskottet tillstyrlies,
synes mig vara så försiktigt, att det icke finnes någon
.anledning att ej acceptera detsamma, och jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hy ström: Herr talman, mina herrar! Jag häri

denna fråga en något annan uppfattning än den siste talaren.

I det stora hela kan jag, i motsats till den förste talaren, ju
instämma i hvad utskottets vice ordförande nyss sagt. Men det
är dock två saker i detta förslag, som enligt min tanke äro af
beskaffenhet att behöfva justeras.

Den ena punkten är den, som föreskrifver, att man skall
behålla sådant förslagstryck, som vederbörande utskottsordförande
eller sekreterare anser lämpligt att behålla. Det är klart, att
om man stipulerar den regeln för framtiden, det mycket väl kan

Nr 39.

Lördagen den 4 maj e. m.

Ang. utgallring
af Riksdagens
arkivhandlingar.

(Forts.)

göras på det viset, att ordföranden eller sekreteraren för hvarje
fall undersöker, huruvida ett förslagstryck bör bibehållas eller
icke. Men för den gångna tiden blir det svårt att följa den regeln.
Man kan icke begära, att nuvarande sekreterare och ordförande
skola göra sig mödan — och de hafva väl knappast tid
till det heller — att gå igenom alla de föregående årens förslagstryck
och gallra bland dem. Härtill kommer, att det fanns en
en tid, då »förslagstrycken» icke trycktes, utan bara skrefvos,
och dessa senare böra naturligtvis ännu mindre på detta sätt
behandlas.

Den andra punkten, där jag har en annan uppfattning än
den föregående talaren, är den, som rör de kungl. propositionerna.
Om dem säger Riksdagens bibliotekarie uttryckligen, att de »kunna
betraktas såsom originaldokument och därför måhända anses
värda att bevaras, särskildt med hänsyn därtill, att en verificering
af den tryckta texten från forskningssynpunkt skulle kunna
tänkas i framtiden ifrågakomma». Men sedan säger bibliotekarien,
att de i själfva verket hafva mindre värde, därför att »den
egentliga originalhandlingen är bilagd vederbörande statsrådsprotokoll».
Nu är emellertid att märka, att man icke får läsa
statsrådsprotokollen förrän efter 50 år, och följaktligen är det
af föga glädje för den nu lefvande generationen att ha originalen
där. Jag tror, att det är lämpligare att ha det, som det nu är,
i fråga om statsrådsprotokollen.

Jag skulle således kunna vara med om utskottets betänkande
i öfrigt, men icke i dessa två punkter, och skulle därför lämpligast
böra föreslå återremiss. Men ätt återremittera ett betänkande
vid denna tid på riksdagen anser jag å ändra sidan icke
vara riktigt grannlaga, och därför måste jag för''min del instämma
i det yrkande, som framställts af herr Lundström, nämligen
om afslag å hela betänkandet. Saken är icke alls af brådskande
natur, och nästa Riksdag kan upptaga frågan igen och då taga
hänsyn till dessa mina anmärkningar, i den mån den finner
dem befogade.

Jag ber af dessa skäl, herr talman, att få yrka afslag å
utskottets betänkande och icke, såsom jag annars skulle ha gjort,
återremiss.

Herr Lundström i Göteborg: Herr talman! Jag skall ytterligare
be att få fastslå, att det är endast för att vinna
ett par bokhyllmeter om året — ty mera torde väl dessa utgallrade
originalhandlingar icke gå till — som hela detta förslag framkommit.
För denna obetydliga vinst i ett utrymme, som ju bankkioutskottet
själft i ett annat utlåtande erkänner vara mycket
rikligt och lofvande mycket för en lång framtid, vore det, som
Riksdagen — jag upprepar det än en gång — skulle föregå
landet med ett så skadligt exempel som att man förstör originalhandlingar
I

Lördagen den 4 maj e. m.

Xr 39.

Jag ber ännu en gång att få yrka af slag å utskottets hemställan.

Herr Persson i Tallberg: Det kan väl anses vara litet
vanskligt, att jag yttrar mig i denna fråga. Jag kan ju ej som
den förste talaren åberopa mitt »vetenskapliga samvete», men
jag har dock en känsla af, att vi i detta afseende böra gå fram
med ytterlig varsamhet, så att icke våra efterkommande skola
haj anledning att åt oss le samma medlidsamma löje, som vi
gorå, när vi få höra en generalorder, som utgafs i början af
förra (århundradet. Det var nämligen så -— som herrarna väl
veta — att man då inom armén hade mynningsladdningsgevär
och att man då för dessa behöfde s. k. förladdning. Då utgafs
en generalorder af det innehåll, att vederbörande befäl uppmanades
att tillse, att då man tog handlingar ur riksarkivet
till förladdning, man skulle taga af de äldsta årgångarna.

Jag har funnit detta vara så betänkligt, att jag verkligen
blifvit rädd för att röra vid våra gamla arkivalier. Därför
lutar jag mest åt ett afslag å föreliggande utlåtande.

Jag vågar icke framställa något bestämdt yrkande, men
Jäg tror, att det föreligger icke så liten anledning att ytterligare
granska denna fråga, innan vi fatta ett beslut, som vi
sedan kanske ångra och som våra efterkommande skulle finna
vara mindre välbetänkt.

I detta anförande instämde herrar Sandler, Helger och Berg i
Munkfors.

Herr Le an der: Jag ber bara att få fästa kammarens uppmärksamhet
på, att riksarkivarien, som väl icke kan misstänkas
vilja förstöra våra arkivalier, velat gå ännu längre än riksdagsbibliotekarien
gjort.

Här nu icke några handlingar, som ej finnas intagna i riksdagstrycket,
skola förfaras eller bortkastas, utan alla sådana
skola bevaras, kan jag icke förstå, hvarför man skall hysa tvekan
att gå med på riksdagsbibliotekariens framställning, som förordas
af utskottet. Jag ber på grund däraf att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Kristensson: Jag ber att få fästa kammarens uppmärksamhet
på att det icke är meningen att förstöra ni gon enda
sak, som har historiskt värde, utan det är endast meningen, att
vi icke skola förvara här nere i våra arkivsamlingar sådana
saker, som äfven tryckas och som förvaras i biblioteket. Det är
nämligen så, att allt som icke bevaras i tryck skall, efter bankoutskottets
här angifna utlåtande, fortfarande bibehållas åt den
historiska forskningen, och det är alltså en rent praktisk åtgärd,
som här föreslås, för att man skall slippa att här hafva sådana
ofantligt stora samlingar, som man nu har att dragas med till

Ang. ^gallring
af Riksdagens
arkivhandlingar.

(Forts.)

Nr 39.

Lördagen den 4 maj e. m.

Ang. utgallring
af Riksdagens
arkivhandlingar.

(Forts.)

Ang. en ny
deputeradebefattning
i riksbankens
styrelse.

skada för förvarandet och uppställandet af de samlingar, som
äro af praktiskt värde för framtiden.

På grund af dessa skäl ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag, och det så mycket mer, som ''detta förslag
är mycket mera hofsamt och mindre vidtgående än det, riksarkivarien
ursprungligen framställt. Denne var betydligt mera
radikal än bibliotekarien här nere varit.

Herr Lundström i Göteborg: Herr talman! Jag skall be
att gent emot den siste ärade talaren få säga, att hvad framtiden
kan finna vara i historiskt afseende intressant i våra handlingar
eller icke, vet hvarken han eller jag i denna stund, och det är
något, som samtiden aldrig kan bedöma. Hela denna sak förefaller
mig ytterst bottna i en för närvarande gängse öfverskattning
af det, som är tryckt. Vi få ändock komma ihåg, att medan
de kungliga propositionerna och flertalet motioner äro affattade
på papper, som säkerligen kommer att hålla sig i århundraden,
så är det mesta af det papper, på hvilket riksdagssakerna
tryckas, sådaut, att vi i denna stund icke veta, huruvida
det om ett par hundra år är sönderfallet eller icke. Under
sådana förhållanden finner jag det synnerligen betänkligt att
förstöra originalhandlingar, och jag ber att på det varmaste
få instämma i hvad en ärad talare på dalabänken yttrade. Jag
ber att få säga, och jag tror, att vi ha tid att betänka, hur
vi skola ordna denna sak, så att vi äro säkra på att icke begå
något som helst brott mot eftervärlden.

Härmed var öfverläggningen slutad.

I öfverensstämmelse med de därunder framställda yrkandena gaf
herr talmannen propositioner först på bifall till utskottets hemställan
samt vidare på afslag därå; och fattade kammaren beslut i enlighet
med den sistnämnda propositionen.

§ 3.

Vid föredragning därefter af bankoutskottets memorial, nr 23,
angående ändringar i gällande aflöningsstat för fullmäktige i riksbanken,
biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial hemställt.

§ 4.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget bankoutskottets
utlåtande, nr 24, i anledning af väckt motion om inrättande af en ny
deputeradebefattning i riksbankens styrelse.

I en inom Andra kammaren väckt, till bankoutskottet remitterad
motion, nr 163, hade herr Christiernson hemställt, att Riksdagen måtte
besluta den förändringen af 38 § af bankoreglementet, att deputeradenas
antal bestämdes till fyra, däraf en förste, en vice förste och

Lördagen den 4 maj e. m.

Nr 39.

två andre, samt att i aflöningsstaten vice förste deputeraden uppför- An9- «" nu
des med ett extra arfvode af 11,000 kronor.

Utskottet hemställde, att förevarande motion ej måtte till någonja 4tJ,_
Riksdagens åtgärd föranleda. relse.

(Forts.)

Häremot hade reservation afgifvits af herr Kristensson.

Efter föredragning af utskottets hemställan yttrade

Herr Kristensson: Herr talman, mina herrar! Till detta
betänkande har jag fogat en blank reservation, och jag ber nu
att få yttra några ord med anledning af densamma.

Motionären har yrkat, att det skulle inrättas ytterligare
en deputeradebefattning utöfver de tre, som redan finnas. Detta
yrkande har jag för min del icke kunnat vara med om. Hade han
i stället stått på den linjen, att man skulle förändra en af de
nuvarande andre deputeradebefattningarna till att blifva hvad
han kallar befattning som souschef för riksbanken, skulle jag kunnat
biträda ett sådant förslag. Det tror jag hade varit praktiskt och
ändamålsenligt. Då hade vi icke behöft stå i valet och kvalet,
då det skulle bli ombyte af förste deputerad.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Ju hl in: Jag hörde icke riktigt den siste talarens)
slutyrkande. Det är kanske onödigt, att jag begärt ordet, men
jag skall tillåta mig att helt kort yrka bifall till utskottets
hemställan.

Den är synnerligen väl motiverad, synes det mig, hvarför
det icke bör vara någon tvekan om att bifalla densamma.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Härefter upptogs till behandling bankoutskottets utlåtande, nr Ån9- höjning
25, angående höjning af anslaget till Riksdagens bibliotek m. m. af anslaget till

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade bibliotekm*m

Herr Hi Idebrand: Herr talman, mina herrar! Då frågor
rörande Riksdagens bibliotek här förekomma, ber jag att få
begagna tillfället att uttrycka en del önskemål rörande detta
bibliotek.

Det synes mig, att man under de senaste åren för litet
gjort klart för sig hvad man vill använda Riksdagens bibliotek
till och hvad man vill vinna med detsamma. Å ena sidan är
det ju eller bör vara afsedt för mera djupgående undersökningar
af politiska eller andra spörsmål, undersökningar, som riksdagsmän
eller utskottsledamöter och utskottssekreterare önska göra.

Då har det ju varit synnerligen betänkligt, att för nyinköp af

>''r 39.

Ang. höjning
af anslaget till
Riksdagens
bibliotek m. rn.

(Forts.)

Lördagen den 4 maj e. m.

böcker endast stått till buds 1.000 kronor om året, ett belopp,
som naturligtvis icke på långt när varit tillräckligt, fea mycket
lämpligare är det naturligtvis då, att enligt det nu iramlagda
och förordade förslaget detta inköpsbelopp skulle hojas

till 3.500 kronor. . ......

Men det är ett par andra saker, jag skulle vilja beröra.
Här står i ett utlåtande af bibliotekarien: »Under riksdagstid
hålles biblioteket, som bekant, Öppet från kl. 10 f. m.—7 e. m
samt dessutom vid inträffade nattplena.» Det matte vara åt
något misstag, som det talas om att biblioteket är Öppet under
ijnträffade nattplena, ty både jag och andra ha vant nere för
att söka någon bok under aftonplenum och hafva da funnit,
ätt biblioteket blifvit stängdt kl. 7, d. v. s. vid alldeles samma
klockslag som kammarens ledamöter samlas till nattplenum stän ges

biblioteket. , „ „

I samband härmed vill jag beröra anordnandet åt reteren
sbiblioteket. Till detta har man ju tillträde äfven om störa
biblioteket är stängdt, men det är ur referensbibliotekssynpunkt
ganska egendomligt ordnadt, närmast pa grund däraf, att de
naturligtvis alldeles nödvändiga riksdagshandlingarna taga ett
mycket stort utrymme. Jag behof de för någon tid sedan vid
ett aftonplenum en uppgift ur en mycket vanlig uppslagsbok.
Jag fann den ej i referensbiblioteket, utan måste från annat
håll eftertelefonnera den önskade uppgiften. Det fanns ingen möjlighet
att vid nattplenum åtkomma denna uppgift inom riksdagshuset.
Det synes mig alltså, att detta bibliotek är gapsta
opraktiskt ordnadt, och att här behofs en de! nya anord-!
pin gar, så att biblioteket kommer bättre till sin rätt.

Jag ber också att få anmärka, att det sätt, hvarpå de utländska
riksdagshandlingarna komma hit synes jvara särdeles
opraktiskt. Numera är det ju sa, att vissa spörsmål kunna komma
före i olika länders riksförsamlingar ungefär samtidigt, och
naturligtvis vore det af allra största intresse, att här ha tillgängliga
en del riksdagshandlingar från andra länder, omedelbart
sedan de där blifvit tryckta och utdelade. Nu kommer
riksdagstrycket i stora högär vid olika tider, och man kan naturligtvis
icke ifrågasätta, att i det byte, som härvidlag i regel
förekommer, exempelvis tyska riksdagen skall skicka hit per
post hvarje litet häfte, som utgifves. Men man kunde tänka
sig, synes det mig, att när det riksdagstryck, som utkommer i
Tyskland, England och Frankrike utskickats till riksdagsmännen
i dessa länder, det samtidigt kunde sända® till de svenska
ministerhotellen i resp. Berlin, London och Paris och därifrån
hitskickas snarast möjligt. Det vore i alla händelser en
stor fördel att få hit dessa handlingar litet snabbare.. I början
på Riksdagen behöfde jag för egen del en Denkschrift, som
i januari utdelades till tyska riksdagens medlemmar. Denna
skrift måste jag skaffa genom bokhandeln, därför att sändningen
hit gick så långsamt. Här är en hel del spörsmål före,

Lördagen den 4 maj e. m.

Nr 39.

gom behandlas äfven på (andra håll, och ett snabbare hitsändande
af riksdagstryck vore därför helt säkert önskvärdt.

Jag tror emellertid, att nyttan af riksdagens bibliotek
skulle rätt betydligt kunna ökas, därest personalen blef något
större, bokinköpen blefve mera omfattande och en bättre katalogisering
genomförd. Då borde man, synes det mig, kunna komma
Järhän, att om en ledamot af någon af Riksdagens kamrar exempelvis
mellan riksmötenia önskade fördjupa sig i en fråga, för
att utarbeta en motion eller för att drifva själfstudier, han skulle
kunna vända sig till bibliotekarien i Riksdagens bibliotek och
där erhålla en bibliografisk uppgift hvar den erforderliga litteraturen
vore att söka, vare sig det nu gällde böcker eller en
del politiska tidskrifter eller riksdagshandlingar från Sverige
eller utlandet. Likaså tror jag, att biblioteket under Riksdagens
lopp skulle kunna göra stor nytta, om dess personal på detta
sätt tillhandaginge enskilda riksdagsmän eller utskott och utskottsekretariat
med liknande bibliografiska sammanställningar.
Detta får naturligtvis ske i den mån tid därtill erhålles; arbetet
i utskotten och de kraf, som där kunna ställas på biblioteket,
måste naturligtvis gå före. Men i alla händelser är det
ett ''mål att sträfva efter, ett mål, hvars uppnående kan i sin
mån hjälpa till att fördjupa riksdagsarbetet, åtminstone på enstaka
punkter.

Sedan jag nu, herr talman, tillåtit mig framhålla dessa önskjemål,
ber jag endast till sist att få yrka bifall till bankoutskottets
hemställan.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 6.

Vidare förelåg till afgörande bankoutskottets utlåtande, nr 26, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
utvidgning af Riksdagens bibliotek till ett statsvetenskapligt bibliotek
m. m.

v ; | j i | i i | : |

I en inom Andra kammaren väckt, till bankoutskottet för förberedande
behandling hänvisad motion, nr 274, hade herr Kristensson
föreslagit, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville hemställa,
det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och i hvad mån Riksdagens
bibliotek kunde utvidgas till ett statsvetenskapligt bibliotek,
äfvensom huruvida och i hvad män en sådan utvidgning borde medföra
ökad lånerätt vid biblioteket, samt för Riksdagen framlägga det
förslag, hvartill denna utredning kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att Riksdagen, i anledning af förevarande
motion, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj :t anhålla det Kungl. Maj :t
täcktes låta utreda, huruvida och i hvad mån Riksdagens bibliotek
borde och kunde utvidgas till ett centralt förvaltningsbibliotek, äfven -

Ang. höjning
af anslaget till
Riksdagens
bibliotek m. m.
(Forts.)

Ang. utvidgning
af Riksdagens
bibliotek
m. m.

Nr 89.

Lördagen den 4 maj e. m.

Ang. utvidgning
af Riksdagens
bibliotek
m. m.
(Forts.)

som huruvida och i hvad mån en sådan utvidgning horde medföra
ökad lånerätt vid biblioteket, samt för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill denna utredning kunde föranleda.

Efter det utskottets hemställan föredragits, erhölls ordet af

Herr Hildebrand, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Ehuru jag icke heller här har något annat yrkande än om bifall
till hvad utskottet hemställt, ber jag dock att få yttra några
ord för att understryka den enligt min mening stora innebörden
af denna fråga.

Jag tror icke det råder minsta tvifvel om, att vi här i hufvudstaden
behöfva ett centralt, statsvetenskapligt bibliotek, och
det är på många håll, som behofvet af ett sådant bibliotek har
gjort och alltjämt gör sig kännbart. Yi ha här de centrala
verken, vi ha departementen, hvilkas tjänstemän naturligtvis
alltemellanåt behöfva icke blott uppslagsböcker utan äfven litteratur
för att djupare kunna tränga in i vissa frågor. Vi ha
kungl. kommittéer, där man helt visst skaffar sig en del arbeten,
som alltså redan finnas å andra håll i statens ägo. Vi ha Riksdagen
och dess utskott, och dessutom finnas enskilda forskare
såväl inom som utom Riksdagen, och alla dessa skola ha nytta af
ett dylikt bibliotek.

Frågan är då, hur man bäst skall komma till målet att få
ett istörre centralt statsvetenskapligt bibliotek. Här hade motionären,
herr Kristensson, föreslagit, att Riksdagens bibliotek skulle
bli midtpunkten, och att till detsamma skulle föras en del
boksamlingar, som på ett eller annat sätt anskaffats för statens
räkning. Om vi tänka på ett par af de nu arbetande kommittéerna,
torde det väl vara tydligt, att t. ex. den stora nykterhetsutredningen
kräfver en hel del litteratur, och likaså den
igångsatta utredningen om karteller och truster. Endast dessa
två spörsmål komma naturligtvis att sysselsätta Riksdagen under
många år. Hvad vore då naturligare, än att, sedan dessa kommittéer
slutat sitt arbete, deras boksamlingar införlifvades med
ett statsvetenskapligt bibliotek — och att alla visste, att så
skulle ske ■— så att man i detta bibliotek kunde inhämta upplysningar
och med hjälp däraf bedrifva forskningar. Det är
äfven tämligen klart, att staten genom sina olika organ erhåller
bokgåfvor, och att utbyte af publikationer sker med utlandet; en
del bokinköp förekommer äfven, antager jag, i rätt stor utsträckning.

Nu ha riksgäldsfullmäktige äfven ansett, att behofvet af
ett statsvetenskapligt bibliotek verkligen vore stort, men att
det skulle vara olämpligt, att så att säga lägga Riksdagens bibliotek
till grund för detsamma. Ja, naturligtvis är det ganska svårt
att uttala sig i den frågan. Dock synes det mig, som om motionären
skulle ha rätt däri, att det blir för staten mindre kostsamt,
om man utvidgar Riksdagens bibliotek till ett statsvetenskapligt
bibliotek, än om man upprättar ett alldeles nytt bibliotek med

Lördagen den 4 maj e. in.

» 39.

nya lokaler och ny personal. Nu går emellertid utskottets hem- Ang. utvidgställan
endast ut på en skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran nia9 °f Riksom
en allsidig utredning af hela detta spörsmål, och då före- b>^''°''

faller det mig, som om denna lösning för tillfället är den allra (F
bästa. Man må hoppas, att båda kamrarna ena sig om en sådan
skrifvelse, och att en utredning kommer till stånd, så att man
kan uppnå det mål, som motionären uppställt och utskottet ansett
vara behjärtansvärdt.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till hvad
utskottet hemställt.

Vidare anförde:

Herr Kristensson: Herr talman, mina herrar! Då jag
ser hans excellens herr statsministern här närvarande, skall jag
be att få gorå ett par påpekanden.

Därest båda kamrarna besluta i enlighet med utskottets förslag''
och en skrifvelse sålunda kommer till stånd, skulle jag
vilja göra en vördsam hemställan, att åtgärder så snart som
möjligt vidtagas i förevarande syfte. Det har nämligen händt
under senaste tiden, att litteratur af viss beskaffenhet har skickats
som makulatur till pappersbruken,. Åtskilliga kommittéer
och enskilda personer äro för närvarande på grund af offentligt
uppdrag sysselsatta med att utreda olika frågor, och dessa ha
för sitt arbete, som snart kan väntas bli färdigt, hopskaffat
ganska sällsynta boksamlingar. Jag behof ver blott påpeka, att
docenten Edim i Uppsala för sitt arbete på nykterhetsområdet
bär anskaffat förmodligen det största och bästa material, som
för nykterhetsfrågans belysning någonsin varit samladt i Sverige,
och naturligtvis vore det önskligt, att denna samling blefve
bibehållen på ett ställe och införlifvad med det föreslagna biblioteket.

Riksgäldsfullmäktige ha stödt sitt afstyrkande af förslaget
ätt utvidga riksdagsbiblioteket till ett centralt förvaltningsbibliotek
på ett enda skäl, nämligen lokalfrågan. Jag vill då
redan nu häremot invända, att det finnes möjlighet att här i
riksdagshuset bereda nödigt utrymme åt ett dylikt bibliotek.

Under denna plenisal ligger ett oanvändt utrymme, stort som
halfva plenisalen, uti samma plan som biblioteket, och det behof
ves blott, att man slår ut en vägg och sätter in en dörr,
så har man i omedelbar förbindelse med de nuvarande bibliotekslokalerna
där ett utrymme, som i det närmaste är lika stort
»om matsalen här i riksdagshuset. Jag förmodar, att ett liknande
utrymme kan beredas under första kammarens plenisal,
där en liknande lokal gränsar intill det nuvarande biblioteket.

Jag erinrar, att enligt bibliotekariens uträkning skulle med det
förhöjda anslag, som kammaren nyss beslutat anslå för bokinköp,
bibliotekets nuvarande lokaler räcka i 40 år. När behof
af ökadt utrymme uppstår kunde till biblioteket lägga-s det rum,

Jfr 39.

Lördagen den 4 maj e. m.

Ang. utvidgning
af Riksdagens
bibliotek
m. m.
(Forts.)

so in jag nyss nämnde, och som justitieombudsmannen nu begagnar
till arkivrum, men af hvilket han strängt taget icke har något
behof, då han ju kan få plats för sitt arkiv på något annat
ställe inom riksdagshuset. Skulle ej heller detta räcka finnas
ytterligare utvidgningsmöjligheter. Man kan nämligen förlägga
vaktmästarebostäderna till något annat ställe i riksdagshuset
och genom en hiss från bibliotekslokalerna ned till våningen
inunder sätta denna i förbindelse med biblioteket- Jag tror alltså,
att lokalfrågan icke behöfver spela så stor roll, men detta blir
väl den kommande utredningens sak att öfverväga.

Jag skall med herr talmannens tillåtelse begagna tillfället
till att påpeka en annan sak, som jag icke kunnat framföra
i min motion. Såsom bekant lämnas nu till justitiedepartementet
ett exemplar pi‘ allt tryck, som utkommer. Jag förmodar, att
detta tryck och i synnerhet de skönlitterära arbetena icke komma
till någon verklig användning där uppe i departementet.
Nu ha vi en högskola här i landet, som är förlagd på en plats,
där det icke finnes något statsunderstödt bibliotek, sådant som
kungliga biblioteket i Stockholm, och ej heller! något universitetsbibliotek
såsom i Uppsala och Lund. Jag syftar på Göteborgs
högskola. Stadsbiblioteket där i Göteborg nödgas nu inköpa
skönlitteratur för de ringa anslag, som stå till dess^ förfogande.
Skulle icke något arrangemang kunna träffas, så att
det exemplar, som nu lämnas upp till justitiedepartementet och
förmodligen icke kommer till någon allmän användning, i stället
öfverlämnades till Göteborgs högskola och sålunda komme till
nytta.

I hopp att äfven denna fråga kunde tagas i öfvervägande
i samband med den nu föreliggande, ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Lundström i Göteborg.

Herr Månsson: Jag vill endast uttala ett par önskemål,
som måhända närmast höra samman med näst föregående ärende,
men som torde kunna behandlas äfven här.

Det ena är det, att de utländska statistiska verken blefve
litet mera rikhaltigt företrädda i vårt bibliotek, än som nu är
fallet. Bland dylika handböcker saknas, om jag icke missminner
mig, både Österrikes statistiska årsbok och Italiens stora sta-*
tis tiska sämlingsairhete samt åtskilliga andra. Jag menar, lätt
det borde ses till, att detta bibliotek blefve verkligt användbart
och att man där kunde få en något så när tillfredsställande
spegelbild af världen genom tillgängliga arbeten från in- och
Utlandet.

Ett annat önskemål rör det utländska riksdagstrycket. Det
borde placeras på ett sådant ställe, att man kunde utan hälsofara
läsa detsamma och sålunda följa med händelserna i de
främmande parlamenten. Såsom det nu är kan man icke detta, ty

Lördagen den 4 maj e. m.

Nr 39.

platsen där detta tryck nu förvaras är mörk, kvaf ock dammig
ock på alla sätt otillfredsställande.

Vidare kar jag ett önskemål, som rör prenumeration på utländska
tidningar. Eu del af dessa tidningar, exempelvis Frankfurter
Zeitung ock kanske flera andra, förse kvarje kvartal sina
läsare (med ett mycket noggrant register öfver tidningens innekåll.
Om man prenumererar på eu sådan tidning ock binder
den kvartal efter kvartal, så har man, när man samlat några
årgångar, en ytterst detaljerad världshistoria för de senaste åren.
Ett bibliotek som riksdagens bör väl mer än de flesta ka behof
af ien samling årgångar af en dylik tidning, där man kunde
i iregistren få reda på alla politiska händelser i parlamenten
rundt om i världen och sedermera inuti tidningen få en detaljerad
redogörelse för det ämne, hvaraf man är intresserad, hvarefter
det blefve en lätt sak att i vederbörande lands riksdagshandlingar
närmare studera frågornas behandling.

I detta sammanhang vill jag nämna, att det är rent otroligt,
hur uselt utlandets tidningspress är företrädd här i Riksdagen.
Jag vet, att det i början af denna riksdag har gjorts framställning
om att erhålla blott några få sådana utländska tidningar,
rätt billiga, nämligen S:t Petersburger Zeitung, Osmanische
Lloyd, Pester Lloyd, Neue Preie Presse samt Kölnische
Zeitung och Frankfurter Zeitung. Det afslogs alltsamman med
undantag af Frankfurter Zeitung, som kom ett kvartal, men
sedan upphörde. Vi ha nu en engelsk, en tysk och en fransk
.tidning, det är allt. Det är verkligen väl för o,ss, att vi icke
så ofta besökas af gäster från andra parlament, ty de skulle
få en ganska underlig föreställning om Riksdagen, därest de
finge se vår tidningshylla där ute.

Flen’ Räf: Herr talman! Ehuru jag ingalunda tillräckligt
förberedt mig i denna fråga, skall jag dock med anledning af
den siste ärade talarens anförande be att få framhålla, att jag
alltid funnit en mycket stor brist i afseende å tillgången å tidningar
i riksdagsbiblioteket. Jag syftar därpå, att om man önskar
leta upp hvad någon tidning — jag syftar nu blott på
svenska tidningar haft att meddela ett föregående år i en
(aktuell fråga, så kan man hvarken på riksdagsbiblioteket eller
på kungliga biblioteket komma i tillfälle att få se den senaste
årgången af vederbörande tidning. Går jag på kungliga biblioteket,
så svaras mig, att förlidet års årgång af Stockholms Dagblad
eller Dagens Nyheter icke blir tillgänglig förrän i augusti
eller september månad. Och besöker jag detta bibliotek, så finnes
naturligtvis ingå som helst tidningar för förlidet år eller ens
något hopp om att kunna få se dem. Söker jag årets händelser
kan jag möjligen få se _ något tidningsexemplar från flen sista
månaden, men om jag vill taga reda på något, som förekommit
i presseD i januari eller februari, skall jag förgäfves söka därefter
både på tidningsrummet och på kungliga biblioteket. Jag

Andra kammarens protokoll 1912. Nr 39. 6

Ang. utvidgning
af Riksdagens
bibliotek
in. m.
(Forts.)

Nr 89.

Lördagen den 4 maj e. m.

Ang. utvidgning
af Riksdagens
bibliotek
m. m.
(Forts.)

liar många gånger känt mig uppfordrad att väcka motion i frågan,
men då den nu därförutan kommit fram, har jag velat
fasta uppmärksamheten på denna brist till den kraft och verkan
det hafva kan. Jag anser det, med ett ord sagdt, vara synnerligen
nödvändigt för riksdagsmännen att kunna få se i kungliga
biblioteket åtminstone någon upplaga af sista årets Stockholms
och Göteborgstidningar, för att nu icke tala om samma tidningar
för tidigare månader af det löpande året.

Sedan öfver läggningen härmed förklarats afslutad, biföll kammaren
utskottets hemställan.

§ 7.

Därefter föredrogs bankoutskottets utlåtande, nr 27, i anledning
af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till vissa ändringar i förordningen
den 22 juni 1883 angående en postsparbank för riket.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Vidare föredrogs hvart efter annat lagutskottets utlåtanden:

nr 45, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om inskränkning i inmutningsrätten;

nr 46, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående löneregleringar
för prästerskapet i föreslagna nya församlingar i Stockholm; nr

47, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utarbetande och framläggande af förslag till
ändring af 10 kap. 21 § rättegångsbalken; och

nr 48, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om vissa internationella rättsförhållanden rörande äktenskaps
rättsverkningar samt till lag om ändrad lydelse af 70 § utsökningslagen;
och biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

§ 9.

Jordbruksutskottets härefter föredragna utlåtande, nr 61, i anledning
af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande af en lägenhet
från förra bataljonspredikantsbostället Båtegården nr 1 i Älfsborgs
län, blef af kammaren godkändt.

§ 10.

Slutligen föredrogs Andra kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande, nr 9, i anledning af herr C. Lindhagens motion om skrifvelse
till Kungl. Maj:t angående åtgärder till värnpliktiges skyddande
mot förlust af innehafda anställningar på grund af inkallandet till
tjänstgöring.

Lördagen den 4 maj e. m.

»Tr 39.

Utskottets hemställan bifölls; och skulle, jämlikt 63 § riksdagsordningen,
detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas Första
kammaren.

§ 11.

Följande nya motioner aflämnades, nämligen af:

herr Tengdahl m. fl., nr 321, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition
angående utgifvande af en ny upplaga af handboken »Sveriges
land och folk»; samt

herr Helger, nr 322, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
understödjande af folkbiblioteksväsendet.

Dessa motioner blefvo på begäran bordlagda.

§ 12.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, nr 84, till Konungen i anledning af Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen gjorda framställning om medgifvande att
för vissa för inrättandet af Hammarsebo skogsskola erforderliga nybyggnadsarbeten
disponera vissa medel.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes statsutskottets utlåtanden:

nr 70, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
af en fredsexpeditions- och bostadsbyggnad i Boden;

nr 71, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
af mark och uppförande af nya byggnader för folkskoleseminariet i
Uppsala;

nr 72, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till vetenskapliga patologiskt-anatomiska arbeten å Sabbatsbergs
sjukhus;

nr 73, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
i Hvitträsks by af bostadshus åt den därstädes stationerade
kontraktsadjunkten;

nr 74, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående fördelning
af medel till främjande af nykterhet och motarbetande af
dryckenskapens följder;

nr 75, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter åbon Rasmus Jönsson
från Hököpinge i Hököpinge socken;

Nr 39.

Lördagen den 4 maj e. m.

nr 76, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter Cliristiana Hammarlund
från Södertälje;

nr 77, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter Jonus Jonasson Häll från
Slagsta;

nr 78, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
af kvinnliga skrifbiträden i postsparbankens stat;

nr 79, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för anställande af en extra advokatfiskal hos kammarkollegium äfvensom
för ordnande af vissa, kollegii aktuariekontor tillhörande
handlingar;

nr 80, i anledning af dels Kungl. Maj :ts propositioner dels angående
ändring i aflöningsreglementet för tjänstemän vid telegrafverket
samt fastställande af telegrafverkets stat för driftkostnader år
1913 dels ock angående understöd af telegrafmedel åt änkan Johanna
Charlotta Larsson, född Löfgren, äfvensom i ämnet väckta motioner;
och

nr 81, i anledning af herrar G. Kobbs och D. Perssons i Tällberg
motioner om förhöjning af den till kvinnliga kontorsskrifvare vid statens
järnvägar utgående ersättning för bostad och bränsle;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 25, i anledning af dels Kungl. Maj :ts proposition med förslag
till förordning om vissa ändringar i 8, 39 och 52 §§ af förordningen
den 18 september 1908 angående stämpelafgiften, dels ock i ämnet
väckta motioner;

nr 26, i anledning af väckt motion angående vissa lättnader i
skattehänseende för föreningar med ideell verksamhet;

nr 27, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående särskild skatt å majs, utländsk potatis samt
maniokarot och andra väsentligen lika stärkelserika, tullfria utländska
ämnen, använda vid tillverkning af stärkelse;

nr 28, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om provianteringsfrilager, dels ock i ämnet väckta
motioner;

nr 29, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordningar om frilager och om ändrad lydelse af vissa paragrafer
i förordningen om frihamn, dels ock i ämnet väckta motioner;

nr 30, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
införande i gällande tulltaxa af vissa bestämmelser rörande förtullning
från frihamn eller frilager; och

nr 31, i anledning af väckt motion om upphäfvande af tullen å
fläsk;

bankoutskottets utlåtanden och memorial:

nr 28, angående ytterligare framställningar rörande tionde huf -

Nr 39.

Lördagen den 4 maj e. m. 85

vudtiteln, innefattande anslagen till pensions- och indra,gningsstaterna; nr

29, i anledning af väckt förslag om tillbyggnad å riksbankens
fastighet i Nyköping;

nr 30, i anledning af väckt förslag om anslag till utgifvande på
svenska språket af en samling gällande grundlagar, vallagar och parlamentariska
arbetsordningar i främmande länder; och

nr 31, angående användande af riksbankens vinst för år 1911;

lagutskottets memorial nr 50, i anledning af dels återremiss af
vissa delar utaf lagutskottets utlåtande nr 34 i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om understödsföreningar, lag
om ändrad lydelse af 162 och 163 §§ i lagen om försäkringsrörelse
samt lag om ändring i vissa delar af lagen om sjukkassor den 4 juli
1910 jämte i anledning af propositionen väckta motioner, dels ock
kamrarnes skiljaktiga beslut i ämnet;

_ andra särskilda utskottets utlåtande, nr 1, i anledning af Kungl.
Maj :ts proposition nr 108, angående anslag till ett centralt ämbetsverk
för sociala ärenden, socialstyrelsen, samt i ämnet väckta motioner; I

: j ! i 1 ! 1

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 7, angående herrar Perssons i Norrköping och Larssons i
Västerås motion, nr 250, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående sådan
planläggning af statens och kommunernas arbeten, att periodisk
arbetslöshet motarbetas m. m.;

nr 8, angående herr Winbergs motion, nr 227, om skrifvelse till
Kungl. Maj :t angående utredning och förslag i fråga om en förhandlingsordning
mellan vissa statens tjänstemän och arbetare samt vederbörande
verks styrelser och underlydande förvaltningar; och

. nr 9, angående herr Brantings m. fl. motion, nr 249, om skrifvelse
till Kungl. Maj:t angående utredning och förslag i fråga om bestämmelser,
afseende att omöjliggöra militärens utkommenderande
mot fredliga arbetare vid arbetskonflikter; samt

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtanden:

^nr 11, i fråga om en af herr Palmstierna väckt motion, nr 246,
angående skrifvelse till Konungen beträffande förberedande behandling
af frågor, som böra förekomma vid nästa Haagkonferens;

nr 12, i fråga om en af herr Lindhagen m. fl. väckt motion angående
skrifvelse till Konungen beträffande en hänvändelse till samtliga
stater i syfte att utröna villkoren för hvarje själfständig nations
rätt att allt framgent lefva sitt eget fria lif; och

/r 13, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen
angående vidsträcktare användande af obligatorisk skiljedom vid
tvister med främmande stater.

Nr 39.

Lördagen den 4 maj e. m.

§ 15.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Herr Andersson i Skifarp
» Igel

? Persson i Malmö
> Sandler

» Larsson i Bondarfve
» Forsberg

under 4 dagar fr. o. m. den 8 maj,

» 4 » » » 8 »

» 6 » » » 6 »

» 2 » » » 6 »

» 2 » » > 6 »

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 8,8 e. m.

och

In fidem
Per Cronvall.

Tisdagen den 7 maj.

Nr 39.

Tisdagen den 7 maj.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 30 nästlidna april och den 1 innevarande
maj.

§ 2.

Herr talmannen tillkännagaf, att enligt öfverenskommelse mellan
kamrarnas, talmän gemensamma voteringar öfver godkända voteringspropositioner
komme att äga rum tisdagen den 14 i denna
månad.

§ 3.

Föredrogos hvar för sig de på kammarens bord liggande motionerna;
och hänvisades därvid:

herr Vennerstens motion, nr 320, till särskilda utskottet nr 1;
herr Tengdahls m. fl. motion, nr 321, till statsutskottet; och
herr Helgers motion, nr 322, likaledes till statsutskottet.

§ 4.

Vidare föredrogos, men blefvo ånyo lagda på bordet statsutskottets
utlåtande nr 70—81, bevillningsutskottets betänkande nr
25—31, bankoutskottets utlåtanden och memorial nr 28—31, lagutskottets
memorial nr 50, andra särskilda utskottets utlåtande nr 1,
Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtanden nr 7—9 och
Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande nr 11—13.

§ 5.

Ordet lämnades härefter till

Herr vice talmannen, som anförde: Herr talman! Jag
får hemställa, att kammaren måtte besluta att främst på morgondagens
föredragningslista bland tva gånger bordlagda ärenden uppföra
andra särskilda utskottets utlåtande, nr 1, i anledning af Kungl.
Maj :ts proposition nr 108, angående anslag till ett centralt ämbetsverk
för sociala ärenden, socialstyrelsen, samt i ämnet väckta motio -

Nr 39.

Tisdagen den 7 maj.

ner, därefter lagutskottets memorial, nr 50, i anledning af dels återremiss
af vissa delar utaf lagutskottets utlåtande, nr 34, i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om understödsföreningar,
lag om ändrad lydelse af 162 och 163 §§ i lagen om försäkringsrörelse
samt lag om ändring i vissa delar af lagen om sjukkassor den
4 juli 1910 jämte i anledning af propositionen väckta motioner, dels
ock kamrarnas skiljaktiga beslut i ämnet samt därefter samtliga
öfriga två gånger bordlagda ärenden i den ordning, de på dagens föredragningslista
förekomma.

Denna hemställan bifölls af kammaren.

§ 6.

Herr Carlson i Herrljunga afgaf en motion, nr 323, i anledning
af ivungl. Maj:ts proposition med förslag till förordning om ändrad
lydelse af § 3 mom. 6 i förordningen den 6 augusti 1894 angående
mantalsskrifning.

Nämnda motion blef på begäran genast hänvisad till bevillningsutskottet.

Vidare aflämnade herr Söderberg i Stockholm en motion, nr 324,
i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående anslag till anordnande
af yrkesinspektion; och blef denna motion omedelbart remitterad
till särskilda utskottet nr 1.

§ 7.

Anmäldes och godkändes följande förslag till Riksdagens skrivelser
till Konungen, nämligen:

från statsutskottet:

nr 83, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående Härnösands
pastorats frigörande från att vara prebende för biskopen i
Härnösands stift;

från bevillningsutskottet:

nr 114, i anledning af väckt motion om upphäfvande af införseltullen
å klorkalk; och

nr 115, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående
ändrad lydelse af 10 § i förordningen den 6 november 1908 angående
en särskild stämpelafgift vid köp och byte af fondpapper;

från bankoutskottet:

nr 102, i anledning af väckt motion om utredning i fråga om
utvidgning af Riksdagens bibliotek till ett centralt förvaltningsbibliotek
m. m.; och

nr 103, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag

Xr 3».

Tisdagen den 7 maj. 89

till vissa ändringar i förordningen den 22 juni 1883 angående en
postsparbank för riket;

från jordbruksutskottet:

nr 113, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra öfverstebostället Kastellegården
nr 1 med underlydande i Göteborgs och Bohus län; samt

från Riksdagens kansli:

nr 100, angående beredande af möjlighet för municipalsamhällen
att erhålla lån från vissa pensionsanstalter och kassor; och

nr 101, angående åtgärder för underlättande af jordupplåtelser
för odlingslägenheter å kronomark i Norrland.

§ 8.

Vidare anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till
paragrafer i riksdagsbeslutet:

nr 24, angående ägande- och dispositionsrätten till såväl allmän
väg som förutvarande sådan väg;

nr 25, angående ändrad lydelse af § 2 i förordningen den 15
maj 1908 angående restitution af erlagd sockerskatt eller befrielse
från sådan skatt för socker, som användts vid tillverkning af exportvaror
m. m.;

nr 26, angående ändrad lydelse af 5 § i förordningen den 11
oktober 1907 angående beskattning af socker m. m.;

nr 27, angående ändrad lydelse af § 13 mom. 1 i förordningen
den 9 juni 1911 med tulltaxa för inkommande varor;

nr 28, angående rätt för skogsägare till väg öfver annans mark
för skogsprodukters framforslande;

nr 29, angående ändrad lydelse af 41 § i förordningen om kommunalstyrelse
på landet;

nr 30, angående tillägg till 2 § i tulltaxeunderrättelserna;
nr 31, rörande ändrad lydelse af 12 § 4 mom. i förordningen den
11 oktober 1907 angående tillverkning af brännvin;

nr 32, angående ändring i 24 ka,p. 7 § rättegångsbalken;
nr 33, angående lagstiftning i visst syfte rörande bysamfälligheter; nr

34, angående förslag till lag, innefattande ändring i förordningen
den 22 april 1881 om tjuguårig häfd och lag om ändrad lydelse
af 10 § i förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å
fång till fast egendom;

nr 35, angående förslag till lag om ändrad lydelse af 1 och 3
§§ i lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva
fast egendom den 4 maj 1906, lag om utsträckt tillämpning
af lagen angående uppsikt å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne
den 25 juni 1909 samt lag om utsträckt tillämpning af lagen om arAndra
hammarens protokoll 1912. Nr 39. 7

Nr 39.

Tisdagen den 7 maj.

rende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne den 25 juni

1909; och .

nr 36, angående afskrifning af viss del af domkapitlets i skara

skuld till riksgäldskontoret.

Justerades protokollsutdrag.

10.

Till bordläggning anmäldes:

Statsutskottets memorial, nr 86, i anledning af kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om kostnaderna för svensk författningssamling.

Jordbruksutskottets utlåtanden och memorial:
nr 62, i anledning af Kungl. Maj :ts proposition angående upplåtelse
af kronan tillhörande jordägarandelar i grufvor;

nr 63, i anledning af Kungl. Mai :ts proposition angående upplåtelse
af rätt till bearbetande af icke inmutningsbara mmeralfyn digheter

å kronojord; . . „ , „

nr 64, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående atstående
eller upplåtelse i vissa fall af mark från kronoegendomar;

nr. 65, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra mönsterskrifvarbostället Björsäter
nr 4 Skattegården i Skaraborgs län; .

nr 66, i anledning af väckt motion om åvägabringande åt utredning
och förslag till interimistiska bestämmelser angående nyttjanderätt
till samfälld skog; ..... xr i

nr 67, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Jlungi.
Maj :t angående åtgärder för ett effektivt Öfvervikande ock en planmässig
ledning vid egnahemsverksamhetens bedrifvande samt om inrättande
af kommunala egnahemsnämnder; och

nr 68, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om anslag
till Sveriges utsädesförening m. m.;

Andra kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 11,
i anledning af lierr Martins motion om skrifvelse till Kungl. Maj.
angående vissa ändringar i gällande resereglemente; samt

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtanden.

nr 8, i anledning af dels herr Martins motion, nr 34, och dels herr

Åkerlunds motion nr 137; och . . ,. 1Q0

nr 9, i anledning af herr Anderssons i (xrimbo motion, nr iö9,
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående vissa åtgärder till främjande
af den svenska sjöfartens intresse vid malmexporten från imma
och Narvik.

Tisdagen den 7 maj.

§ 11.

Sr 39.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Olsson i See under 2 dagar fr. o. m. den 8 maj och herr
Hellström från och med den 18 maj till riksdagens slut.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,33 e. m.

In fidem
Per Cronvall.