RIKSDAGENS PROTOKOLL
1912. Andra kammaren. Nr 27.
Lördagen den 13 april.
Kl. 11 f. m.
§ L
Herr statsrådet Schotte aflämnade Kung! Maj:ts propositioner:
angående
beredande af medel till aflönande af öfvertaliga befattningshafvare
vid navigationsskolorna efter ingången af år 1913;
angående användande af allmänna besparingar å riksstatens
femte hufvuatitel till aflönande af en extra mariningenjör m. m.;
angående täckande af öfverbetalning å den för Vaxholms
och Oscar-Fredriksborgs fästning afsedda delen af extra ordinarie
anslagen till nybyggnader för kustartilleriets förläggning m. m.; och
angående användande af besparingar å vissa extra ordinarie
anslag till anskaffning af krigsfartygsmateriel för täckande af
brister i andra dylika anslag.
Dessa propositioner bordlädes på begäran.
§ 2.
Föredrogos hvar för sig Kungi. Maj:ts å kammarens bord
hyflande propositioner; och hänvisades därvid till bankoutskottet
propositionen med förslag till vissa ändringar i förordningen den
22 juni 1883 angående en postsparbank för riket.
Till statsutskottet remitterades propositionen angående uppförande
af kvinnliga skrifbiträden i postsparbankens stat.
Till lagutskottet öfverlämnades härpå propositionen med förslag
till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i värnpliktslagen
samt till förordning om understöd i vissa fall åt värnpliktigs
hustru och barn (familjeunderstöd).
Slutligen hänvisades till statsutskottet propositionen angående
ersättande från fjärde hufvudtitelns allmänna besparingar af vissa
förskottsvis utgifna medel.
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 27.
1
Nr 27. 2
Lag om
understödsföreningar
m. m.
Lördagen den 13 april.
§ 3.
Herr Kronlunds på kammarens bord hvilande motion, nr 279,
som nu föredrogs, hänvisades till jordbruksutskottet.
§ 4.
Till afgörande förelåg först lagutskottets utlåtande, nr 34, i
anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag
om understödsföreningar, lag om ändrad lydelse af 162 och 163 §§
i lagen om försäkringsrörelse samt lag om ändring i vissa delar
af lagen om sjukkassor den 4 juli 1910, dels ock i anledning
däraf väckta motioner.
Genom en den 30 december 1911 dagtecknad proposition,
nr 2, hade Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda,
i statsrådet och lagrådet förda protokoll, föreslagit Riksdagen
att antaga i propositionen intagna förslag till lag om
understödsföreningar, lag om ändrad lydelse af 162 och 163 §§
i lagen om försäkringsrörelse samt lag om ändring i vissa delar
af lagen om sjukkassor den 4 juli 1910.
I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
två i anledning af nämnda proposition i Andra kammaren
väckta motioner, nämligen 262 af herr Erlansson och nr 263 af
herr Byström.
Uti sin motion hade herr Erlansson, som ifrågasatt lämpligheten
af att det i propositionen framlagda förslaget till lag om
understödsföreningar upphöjdes till lag, hemställt, att, om så
emellertid skedde, viss ändring måtte vidtagas i § 37 i lagförslaget.
Herr Byström hade i sin motion, med framhållande, att sistnämnda
lagförslag syntes honom i fråga om registreringsskyldighet
för de mindre föreningarna vara onödigt fordrande, hemställt, att
antingen allt registreringstvång för understödsföreningar borttoges
eller också sådana ändringar i föreliggande kungl. proposition
vidtoges, att understödsförening, som utfäster eller utbetalar
kapitalunderstöd till belopp, ej öfverstigande tvåhundra kronor,
måtte varda undantagen från det i lagförslaget upptagna registreringstvång.
Utskottet hemställde,
1) att Riksdagen, med tillkännagifvande att det i förevarande
proposition framlagda förslag till lag om understödsföreningar
icke kunnat i oförändradt skick af Riksdagen godkännas, måtte,
i anledning af sagda proposition samt herrar Erlanssons och
Byströms motioner, för sin del antaga ett vid punkten fogadt
förslag till lag om understödsföreningar;
2) att Riksdagen måtte godkänna det af Kungl. Maj:t framlagda
förslag till lag om ändrad lydelse af 162 och 163 §§ i
lagen om försäkringsrörelse, och
Lördagen den 13 april. 3
3) att Riksdagen i anledning af Kungl. Maj:ts förenämnda
proposition måtte för sin del antaga ett under punkten upptaget
förslag till lag om ändring i vissa delar af lagen om sjukkassor
den 4 juli 1910.
Vid utlåtandet funnos emellertid fogade
dels beträffande lagförslaget om understödsföreningar i dess
helhet reservation af herrar Lindhagen och Persson i Norrköping,
som^ hemställt, att Riksdagen ville, med afslag å propositionen
angående lag om understödsföreningar, i skrifvelse anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte till nästa Riksdag framlägga förslag till lag
allenast om vissa understödsföreningar samt beträffande förslagets
detaljer i öfrigt vidtaga de ändringar, som på grund af de vid
denna riksdag framkomna anmärkningar kunde anses af förhållandena
påkallade,
dels åtskilliga reservationer beträffande särskilda paragrafer
i såväl nämnda lagförslag som ock förslaget till lag om ändring
i vissa delar af lagen om sjukkassor.
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet af
Herr Widén, som anförde: Herr talman! I afseende å
föredragningssättet tillåter jag mig hemställa:
att lagförslagen föredragas hvart för sig paragrafvis med
ingresser, rubriker och utskottets hemställanden sist;
att vid behandlingen af 1 § i lagen om understödsföreningar
öfverläggningen må omfatta förslagen i sin helhet;
att lagtext ej må behöfva uppläsas i vidare mån än sådant
af någon kammarens ledamot begäres;
att, för den händelse lagförslagen eller något af dem kommer
att i en eller annan del till utskottet återremitteras, utskottet
lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i afseende
å de delar, som blifvit med eller utan ändring godkända,
föreslå sådana jämkningar, som af ifrågasätta ändringar i återförvisade
delar kunna föranledas; samt
att i afseende å nummerbeteckning af paragrafer och moment
utskottet må äga vidtaga sådana ändringar, som påkallas
af kamrarnas beslut.
Kammaren biföll den af herr Widén sålunda gjorda hemställan.
I enlighet härmed företogs först till behandling det vid
punkten 1 upptagna förslaget till lag om understödsföreningar.
För 1 § hade utskottet föreslagit denna lydelse:
_ Med understödsförening förstås i denna lag sådan förening
för inbördes bistånd, som afser att utan affärsmässigt drifvande
af försäkringsrörelse och utan att meddela sjukhjälp
Nr 27.
Lag om
understöds
föreningar
m.
m.
(Forts.)
Jfr 27. 4
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 13 april.
bereda medlem pension efter afgång från tjänst eller uppnående
af viss ålder;
vid medlems död utbetala ett kapitalbelopp till bestridande
af kostnaderna för hans begrafning eller såsom understöd åt
lians familj;
meddela pension åt afliden medlems änka eller barn;
bereda medlem understöd vid bestående förlust eller nedsättning
af arbetsförmågan (invaliditet) eller vid arbetslöshet;
eller idka annan till personförsäkring hänförlig verksamhet.
Understödsförening, som afser att bereda pension, kallas i
denna lag pensionskassa.
I afseende å denna paragraf hade särskild reservation afgifvits
af herrar Persson i Norrköping och Lindhagen, som hemställt,
att i paragrafens femte stycke orden »eller vid arbetslöshet»
skulle utgå.
Sedan paragrafen föredragits, lämnades på begären ordet till
Herr Persson i Norrköping, som yttrade: Herr talman,
mina herrar! Förevarande lagförslag afser ju, såsom väl torde
vara kammarens ledamöter bekant, att reglera de s. k. understödsföreningarnas
och själfhjälpsföreningarnas verksamhet, Bland
dessa föreningar märka vi dels pensions-, änke- och pupillkassorna,
hvilka afse att bereda pension åt medlemmarna eller deras änkor
eller ock understöd i en eller annan form åt medlemmarnas barn,
dels begrafningskassor, som i allmänhet ha till uppgift att lämna
begrafningshjälp till afliden medlems anhöriga. Vidare hafva vi
lifförsäkringsföreningar, som verka på lika sätt; dock torde man
väl kunna säga, att de lifförsäkringsföreningar, som här afses, i
allmänhet äro af mera enskildt och mindre omfattande natur.
Slutligen äro åtskilliga andra föreningar indragna i lagen, såsom
exempelvis arbetslöshetskassor och invaliditetskassor. Hvad beträffar
i synnerhet arbetslöshetskassorna, har det föreliggande lagförslaget
icke lämnat någon som helst utredning vare sig i det ena eller
andra afseendet.
Då man ser på dessa olika föreningar, som skulle dragas
in under denna lag, måste man, för att något så när klart kunna
bedöma lagens verkningar, noga skilja på dem alltefter deras
olika natur. En del af dem äro otvifvelaktigt af mera försäkringsteknisk
natur och dit kan man räkna särskildt pensionskassor,
änke- och pupillkassor samt större s. k. understödsföreningar.
Pensionskassorna äro ju hufvudsakligen inrättade för
speciella kårer inom landet, såsom t. ex. de enskilda järnvägarnas
änke- och pupillkassa och pensionsförening, hvilken är den största
af dem alla. Till denna grupp äro vidare att hänföra de af poliskåren,
lärarkåren ra. fl. i olika städer inrättade änke- och pupillkassorna.
Det finnes äfven betydande kassor för prästänkor
m. fl. En del kassor kunna dock icke gärna betraktas såsom
Lördagen den 13 april.
5
slutna pensionskassor, enär de äro öppna för enhvar, som vill
gå in i dem. Dit höra exempelvis arbetarnas i Tärna socken
pensionskassa, Sölvesborgs änke- och pupillkassa m. fl., men hithörande
kassor föra dock i allmänhet eu mera blygsam tillvaro.
Alla dessa kassor hafva dock ett gemensamt, nämligen att
de måste ha fonderadt kapital i större eller mindre grad för att
kunna fylla sina uppgifter gentemot medlemmarna.
Af något olika slag äro de s. k. begrafningskassorna och
lifförsäkringsföreningarna, som finnas i flera typer. Det finnes
dels sådana, som äro öppna för enhvar, som vill ansluta sig,
dels sådana, som äro afsedda allenast för en viss kår af medborgare.
Slutligen finnes eu tredje grupp af sådana kassor, hvari
medlemskap är obligatoriskt för viss arbetarpersonal, d. v. s. den,
som vill erhålla arbete på eu viss arbetsplats, måste förbinda sig
att ansluta sig till på platsen varande begrafningskassa eller lifförsäkringsförening.
I en del af dessa kassor finnas fasta års- eller månadsafgifter,
under det att de ojämförligt flesta utöfva sin verksamhet med
anlitande af viss uttaxering för hvarje särskild händelse, i allmänhet
för hvarje dödsfall.
Vi måste emellertid indela dessa kassor i ytterligare två
grupper, nämligen dels de, som kunna anses drifva sin verksamhet
i större utsträckning, dels de, hvilkas rörelse äro af mindre
omfattning och som därför laborera med mycket mindre kapital,
afgifter och försäkringssummor. Dessa sista föreningar synas
vara bildade hufvudsakligen för att vid medlems frånfälle afhjälpa
de värsta svårigheterna vid begrafningen samt utdela i allmänhet
1, 2 å 300 kronor i dödsfallsersättning. Begrafningskassorna af
detta slag äro i stor utsträckning kända under benämningen hundramannaföreningar.
Dessa ett-, två- och trehundramannaföreningar
äro de, som i allmänhet äro mest förekommande och skulle, i
likhet med öfriga större kassor, som utdela 1,000 ä 2,000 kr. i
lifförsäkring vid medlems död, kunna komma under nu ifrågavarande
lag, om det föreliggande förslaget antoges.
Hvad nu alla dessa små kassor beträffar, torde det af alla
och enhvar erkännas, att dessa ej blott hafva betydelse ur försäkringsteknisk
synpunkt, utan i ännu högre grad hafva en social
betydelse, samt att de utgöra ett synnerligen viktigt led i den allmänna
rörelse, som afser att genom inbördes bistånd förbättra
de mindre bemedlade samhällsmedlemmarnas ekonomiska läge.
Dessa föreningar hafva i allmänhet uppstått för att tillgodose ett
synnerligen kännbart behof på olika platser. De ha vuxit fram
och utvecklat sig fullständigt i frihet och inrättat sig hvar och
en efter de särskilda önskemål och de olika förhållanden, som
förelegat.
När nu en lag anses böra komma till stånd, faller det af
sig själft, att lagstiftaren, med ofvan antydda förhållanden för
Sr 27.
Lag om
understöds
föreningar
m.
m.
(Forts.)
Nr 27.
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
6 Lördagen den 13 april.
ögonen, bör gå ytterst varsamt till väga, så att han icke, då det
gäller att lägga dessa kassor och denna synnerligen nyttiga folkrörelse
under lagen, i stället för att hjälpa densamma, stjälper
den genom att i alltför hög grad hindra den rörelsefrihet, som
hittills varit praktiserad, ja, kanske rent af, om icke precis förkväfver
denna folkrörelse, så dock insnör den i en tvångströja,
i hvilken den skulle nödgas föra en tynande och föga gagnande
tillvaro.
Att, såsom förevarande lagförslag synes göra, utgå ifrån,
att dessa kassor skola hufvudsakligen inrättas efter försäkringstekniska
principer och att stadga straffbestämmelser för det fall,
att sådant icke sker, förefaller att vara fullkomligt oriktigt. Man
får icke anlägga sådana principer, man får icke i en lag om dessa
små föreningar utgå från dessa dogmatiska försäkringstekniska
principer, ty sådant leder otvifvelaktigt därhän, att denna gagnande
försäkringsverksamhet bland de mindre bemedlade medborgarne
förkväfves och går om intet.
Under sådana förhållanden vill det synas, som om man
borde från en lag, som utgår från hufvudsakligen försäkringstekniska
principer, undantaga just dessa folkliga försäkringskassor,
dessa begrafningskassor, bundramannaföreningar och smärre lifförsäkringsföreningar,
hvilka ha till hufvudsakligaste uppgift att
genom sammanskott af ringa belopp vid de tillfällen, när någon
medlem afgår med döden, åstadkomma en hederlig begrafning
för honom och någon liten hjälp för hans efterlefvande undan
de allra närmaste och största svårigheterna.
Den kommitté, som ursprungligen uppgjort förslaget till
förevarande lag, uttalar sig på ett ställe i sitt betänkande, som
afgafs år 1905, angående lagens uppgift på följande sätt: »Lagen
skall för ifrågavarande föreningar meddela såväl föreningsrättsliga
bestämmelser, afseende att ordna frågan om föreningarnas
rättskapacitet, gifva stadga åt deras organisation, inom föreningarna
skydda minoritetens rätt gentemot majoriteten med mera
dylikt, som ock föreskrifter med ändamål att möjliggöra och
reglera den särskilda kontroll å föreningarnas verksamhet, som
påkallas däraf, att nämnda verksamhet gränsar till eller är en
art af försäkringsverksamhet.» Man frågar sig nu: Fyller den
lag, som, här föreslås dessa angifna anspråk? Det vill synas, som
om förevarande lagförslag särdeles väl fyllde uppgiften att kontrollera
föreningsverksamheten, ty den kontrollerande makten är
lagd hos eu försäkringsinspektion, hvilken blifvit utrustad med
sådan maktfullkomlighet, att, därest eu förening icke följer de
föreskrifter, denna försäkringsinspektion finner för godt att meddela
densamma, inspektionen kan anmäla föreningen inför domstol,
hvilken då har att ålägga föreningen likvidation och upplösning.
Kontrollen är sålunda mycket väl tillgodosedd. Detta
kan däremot icke sägas vara fallet beträffande lagstiftningens
Lördagen den 13 april.
7 Nr 27.
andra uppgifter, de rent sociala uppgifterna, nämligen att lämna
föreningarna råd och hjälp och stöd i deras verksamhet, så att
de skola kunna inrätta sig på bästa möjliga sätt.
I andra länder har man sökt taga hänsyn till äfven dessa
uppgifter, och det visar sig af den utredning, som föreligger, att
i en hel del länder man från lagstiftningens tillämplighet fullständigt
eller delvis undantagit mindre föreningar, föreningar, hvilkas
uppgift är begränsad till att lämna begrafningshjälp på mindre belopp.
I Danmark exempelvis finna vi, hurusom lifförsäkringslagen,
den enda lag, som gäller för liknande föreningar, icke är
tillämplig på understödsföreningar med lägre begrafningshjälpsbelopp
än 250 kronor och lägre belopp "i årlig lifränta än 50
kronor. Det enda dessa understödsföreningar enligt lag ha sig
ålagdt är att anmäla sin tillkomst, och i och med sådan anmälan
är allan rättfärdighet uppfylld. I Finland gäller en lagstiftning,
som mycket närmar sig den, hvilken för närvarande gäller för
vårt lands sjukkassor, och till och med i Tyskland, försäkringslandet
af första rang, har man beredt dessa föreningar med begränsade
dödsfallsund erstöd afsevärda lättnader i jämförelse med
hvad som föreslås i det här föreliggande lagförslaget. I Österrike
äro från lagen undantagna alla sådana försäkrings- och understödskasssor,
som lämna under 14 floriner i veckan i understöd
eller 200 floriner i begrafningshjälp liksom ock det särskilda slag
af föreningar, som lämnar utstyrselbidrag och begränsat detta
bidrag till 1,000 floriner. I Belgien är hela denna understödsoch
försäkringsverksamhet fullständigt oreglerad af lagar, och i
England, där vissa lagar gälla för försäkrings- och understödsföreningar
i allmänhet, är det stipuleradt, att från inregistrering
äro befriade alla de föreningar, som icke betala högre pension
än 25 pund om året eller mer än 300 pund i understöd eu gång
för alla. Om dessa föreningar likväl önska inregistrera sig, så
ha de frihet därtill och erhålla därigenom vissa förmåner framför
icke inregistrerade föreningar.
Jag skall nu något ingå på lagförslagets särskilda bestämmelser
för att söka visa, i hvad män dessa komma att inverka
på de olika understödsföreningar, som finnas.
Först torde dock böra nämnas, att man vid lagens utarbetande
tydligen utgått från den lagstiftning, som gäller för lifförsäkringsbolagen.
När Riksdagen år 1903 antog den nya försäkringslagen,
under hvilken inrangerades icke blott de försäkringsbolag,
som förut lydt under försäkringslag, utan äfven andra
bolag, som bedrifva affärsmässig försäkringsverksamhet och hvilka
fingo namnet Ömsesidiga lifförsäkringsbolag, så anfördes af Riksdagen,
när den för Kungl. Maj:t anmälde antagandet af denna lag, att
det borde äfven utarbetas förslag till lag för de olika föreningar, som
icke kunde komma in under försäkringslagen. Med anledning
Lag om
understödsföreningar
m. m. ''
(Forts.)
Nr 27.
Lag om
understöds
föreningar
m.
m.
(Forts.)
8 Lördagen den 13 april.
af denna skrifvelse tillsatte regeringen en särskild kommitté i
juli år 1903, och denna kommitté afgaf sitt betänkande två år
därefter, år 1905, och det betänkandet var åtföljdt af en rätt omfattande
lag, som afsågs omfatta icke blott frågan om understödsföreningar,
utan äfven om sjukkassor. Man ansåg emellertid, att
sjukkassorna icke borde komma under denna lag, hvarför på
grund af förslaget icke blef framställd någon proposition, utan
framlades en särskild lag om sjukkassor. Samtidigt därmed tillsattes
en ny kommitté, som skulle ytterligare utreda förslag till
lag om vissa understödsföreningar. Denna kommitté aflämnade
sitt betänkande år 1910, ett betänkande, som det är af visst intresse
att studera. Af detta framgår, att man, om ock icke som
mönster, så dock åtminstone som utgångspunkt för lagförslaget
haft den lag, som gäller för de allmänna lifförsäkringsbolagen.
Förslaget delar upp föreningarna i tre särskilda grupper i hvad
gäller skyldigheter: 1) föreningar, som man anser kunna få stå
utom lagen, 2) föreningar, som skola inregistreras under lagen
utan att därför ha godkända stadgar, och 3) föreningar, som ej
blott skola inregistreras, utan äfven ha af tillsynsmyndigheten
godkända stadgar. Man skulle kunna karakterisera denna uppdelning
af föreningarna i obetydliga, betydelsefulla samt mera
viktiga föreningar. Lagutskottet har nu i vissa stycken ändrat såväl
kommitterades som Kungl. Maj:ts förslag och jag följer nu utskottets
förslag. De föreningar skola vara helt befriade från registrering
enligt utskottets förslag, som i begrafningslijälp utbetala
under 200 kronor eller ha under 200 medlemmar. Man bör
emellertid taga i betraktande härvid, att det på grund af andra
bestämmelser i lagen icke blir så helt beställdt med dessa föreningars
registreringsbefrielse, ty i förslagets § 5 föreskrifves nämligen,
att de föreningar, som icke inregistreras, icke heller kunna
erhålla någon rättskapacitet, och rättskapacitet äfven för dessa
små föreningar har gifvetvis afsevärd betydelse, eu helt annan
betydelse, än rättskapacitet har för s. k. ideella föreningar. Dessa
understödsföreningar, låt vara att de röra sig med synnerligen
små belopp, skola i alla fall förmedla pengar från sina medlemmar
till andra medlemmar, som skola komma i åtnjutande af försäkringen
i de särskilda fallen. Dessa föreningar hafva därför nytta
af att få rättskapacitet, dels för att den enskilde medlemmen
skall kunna få uttaga sin rätt vid tvistiga fall, och dels för att
föreningen som sådan skall kunna få uttaga den rätt, som den
har. För närvarande är det så, att enligt den allmänna rätts
tillämpningen ha dessa föreningar rättskapacitet. Domstolarna
bruka gå så till väga, att så snart föreningen är bildad, styrelse
vald och stadgar antagna, betraktas den som en juridisk person
och kan inför domstolen både kära och svara och den befinner
sig sålunda på fullt rättslig och laglig grund. Men genom antagande
af förevarande lagförslag skulle detta förändras därhän,
Lördagen den 13 april.
9
Nr 27.
att de föreningar, som ej ha skyldighet att låta inregistrera sig
— hvithet enligt utskottets förslag skulle vara alla de, som betala
under 200 kronor i understöd eller ha under 200 medlemmar —
skulle förlora den rättskapacitet, hvilken nu i allmänhet prakticeras,
därest de icke frivilligt inregistrera sig. Man förstår sålunda,
att den befrielse från inregistrering, som föreskrifves i 2
§, blir en, om och icke helt och hållet, så dock i det närmaste
tom illusion. Genom § 5 tvingas dessa föreningar nära nog in
under lagen, fastän lagen i en annan § låtsar sig ge dem befrielse
från att underkasta sig densamma i vissa fall.
Vi ha vidare den andra kategorien af föreningar, d. v. s.
de, som icke betala 200 kronor i begrafningshjälp, men ha flera
än 200 medlemmar. En sådan förening skulle visserligen vara
tvungen låta inregistrera sig, men den skulle ej behöfva arbeta
med stadgar, som af tillsynsmyndigheten, d. v. s. försäkringsinspektionen,
godkänts. Det antal föreningar, som kommer under
denna kategori — någon utredning angående antalet föreligger
icke -— lärer icke vara stort, hvarför jag icke närmare skall tala
om dem.
Slutligen ha vi den tredje gruppen, nämligen sådana föreningar,
som ha flera än 200 medlemmar eller betala mer än 200
kronor i begrafningshjälp. Dessa föreningar skola vara skyldiga
ej blott låta inregistrera sig, utan därjämte, innan de få komina
till stånd och så snart lagen träder i kraft, insända sina stadgar
till tillsynsmyndigheten för att få dem godkända, och sedan
skola de arbeta under dessa stadgar. Hvilka villkor äro nu föreskri
fna, för att ifrågavarande föreningar skola få sina stadgar
godkända? Jo, att dessa föreningar skola hafva vissa premier,
att det skall finnas bestämmelser om vissa fondafsättningar, om
medlens förvaltning och om användning af uppkommande öfverskott.
Äfvenså ha de skyldighet att hvarje år upprätta och afgifva en
synnerligen vidlyftig och kostsam försäkringsteknisk utredning,
som skall skickas till tillsynsmyndigheten, och vid hvilken utredning
man skall använda föreskrifna juridiska biträden. Vidare
skall föreningens premiereserv uppgå till minst skillnaden mellan
kapitalvärdet af föreningens förbindelser på grund af löpande
försäkringar och kapitalvärdet af de nettopremier, som försäkringstagarna
ha att ytterligare erlägga. Slutligen skall en sådan
förening bilda en särskild försäkringsfond. Om föreningen brister
i något af dessa af lagen ålagda stränga villkor, har tillsvmsmyndigheten,
försäkringsinspektionen, i sin hand att hos rätten
eller domaren anmäla sådan förening och göra ansökan om åläggande
för föreningen att träda i likvidation och upplösas. Vi
skola komma ihåg, att detta gäller för hvarje förening, som lämnar
200 kronor och däröfver till begrafningshjälp. Det finnes
en hel massa små föreningar, som komma under dessa svåra
och synnerligen kräfvande bestämmelser. Åtskilliga fackförbund,
Lag om
understöds
föreningar
m.
m.
(Forts.)
Kr 27. 10
Lördagen den 13 april.
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
bland andra, komma in under dessa bestämmelser. Jag vill som
exempel nämna svenska målarförbundet, som utbetalar 300 kronor
i begrafningshjälp till sina medlemmar, och hvilket förbund
för denna hjälp upptager afgiften så, att den ingår i förbundskontingenten.
Det är själfva förbundskassan, den för alla förbundets
ändamål gemensamma kassan, som utbetalar vid medlems
död, d. v. s. till en sådan medlem, som 3 år tillhört förbundet,
en summa af 300 kronor i begrafningshjälp. Detta har jag blott
anfört som ett exempel, men många liknande kunna hämtas från
fackförbunden. Vi ha ju dessutom den talrika mängd af 200-,
300- och 500-mannaföreningar, som i allmänhet utbetala en
krona per medlem vid dödsfall, och hvilkas dödsfallsbidrag sålunda
öfverstiger 200 kronor. Dessa alla skola alltså komma in
under denna lag med sina många och, som jag förut har påpekat,
för dessa föreningar hittills okända och nya bestämmelser.
Man frågar sig ovillkorligen inför detta, huruvida en lag, som är
så krånglig, kan sägas uppfylla de fordringar i socialt hänseende,
som man ovillkorligen bör kunna ställa på en dylik lag om understödsföreningar,
fordringar, som man icke kan komma ifrån,
utan måste ta hänsyn till vid en dylik lagstiftning. För de särskilda
försäkringstekniska synpunkterna har, såsom nämnts, lagförslaget
sörjt på ett synnerligen tillfredsställande, utförligt och
korrekt sätt, men detta är dock icke mera än den ma sidan af
förevarande sak. Den andra sidan är, att man måste uppmuntra
denna folkliga försäkriugsverksamhet och icke antaga sådana bestämmelser,
att de komma att kväfva denna verksamhet eller åtminstone
förminska den nytta, som den dock hittills har gjort
och som nog icke är obekant för kammarens ledamöter.
Äfven en annan sida af lagförslaget må här framhållas.
Det finnes i detta lagförslag ett tjugutal straffbestämmelser för
olika förseelser mot olika bestämmelser. Styrelsemedlem exempelvis,
som uppsåtligen auvändt någon föreningens tillgång för
annat ändamål, än tillgången är afsedd för, dömes icke blott till
ersättning så, som nu är förhållandet, utan därjämte till särskilda
böter, som variera mellan belopp från 25 till 1,000 kronor. Och
vidare finnes det straff- och bötesbestämmelse, om styrelsen icke
ofördröjligen, sedan styrelseval förrättats eller sedan komplettering
af densamma vid afgång har försiggått, anmäler detta för
vederbörande myndighet. Och vidare finnes straffbestämmelse för
föreningsstyrelse, som icke när som helst tillåter revisorerna att
granska räkenskaperna och som vägrar, att när som helst lämna
revisorerna sådana upplysningar angående föreningens förvaltning,
som revisorerna begära. Det finnes vidare straff, varierande mellan
5 och 300 kronors böter, för föreningssekreterare, därest föreningssekreteraren
icke senast 14 dagar efter hållet sammanträde
har protokoll utskrifvet samt färdigt och tillgängligt för medlemmarna.
Och därest ändring af stadgarna vid något tillfälle
11 Sr 27.
Lördagen den 13 april.
företages, åligger det styrelsen att omedelbart — »ofördröjligen», Lag om
som det heter — därom göra anmälan på visst sätt till särskild uridergtödsmyndighet.
föreningar
Ilvilka är det nu, som uppbära dessa många föreningar,
och hvilka är det, som ha hand om dessa föreningars ledning, '' °r
skötsel och vård och som ha bestyr med dessa föreningar? Jo,
det är de breda folklagren, det är de i juridiken synnerligen oskolade
och okunniga arbetarna, och man kan därför ha orsak att
allvarligt misstänka, att dessa föreningars styrelser ideligen skola
snubbla öfver de olika straffbestämmelserna. Och om de vilja
skydda sig för detta, måste de vid allt sitt görande och låtande
använda sig af en juridiskt bildad person, allt förenadt, förutom
med mycket besvär, äfven med mycket stora kostnader. Själfva
syftet med föreningarna är ju att, utan att något särskildt skall
läggas på föreningarnas driftkostnader, söka bereda medlemmarna
största möjliga skydd. Dessa föreningar ha i allmänhet icke
några afgifter för administration eller utgifter till löner, utan det
lämnas kanske åt de styrelsemedlemmar, som ha mest att göra,
en liten gratifikation på några tior om året. Allt, som kommer
in till föreningen, har till syfte att utgå igen i form af försäkringsbidrag
till medlemmarna, då de äro berättigade till sådant.
Genom denna lag skulle detta syfte äfventyras, skulle denna försäkringsverksamhet
helt visst komma att bli dyrare, och redan
detta är gifvetvis en rätt väsentlig olägenhet.
Jag skall, innan jag slutar denna del af mitt anförande,
ytterligare påpeka en olägenhet, som jag för min del anser, att
lagen har, nämligen att den icke endast skall omfatta pensionskassor
och understödsföreningar af begrafningskassas och lifförsäkringsförenings
natur, utan därjämte skall omfatta s. k. invaliditetskassor
och arbetslöshetskassor. Hvad invaliditetskassorna beträffar,
äro ju dessa fåtaliga. Sådana finnas dock bland arbetare,
t. ex. svenska typografförbundets invaliditetskassa, men
hvad arbetslöshetskassorna beträffar, så tendera de till att bli
allt talrikare. Visserligen har jag väl observerat, att lagen i en särskild
paragraf föreskrifver, att från lagen skola undantagas fackförbunden
af den orsak, att med desamma äro förbundna arbetslöshetskassor.
Alltså skola fackförbundens arbetslöshetskassor
undantagas från lagen. Det säges, att det finnes en enda
fristående arbetslöshetskassa, och den har man sagt vara i Norrköping.
Jag är därifrån och har förgäfves sökt efter den, så att
dess tillvaro lär väl vara synnerligen problematisk. Men hur
ligger i öfrigt arbetslöshetsfrågan som sådan? Jo, den ligger på
följande sätt. Det försiggår för närvarande inom fackförbunden
en allmän sträfvan att upprätta arbetslöshetsskassor. Ett tiotal
fackförbund ha sådana och det finnes andra, som äro i färd med
att skaffa sig sådana. Samtidigt försiggår eu utredning angående
arbetslöshetsförsäkring, eu utredning, igångsatt af civildepartemen
-
Nr 27.
12
Lag om
understöds
föreningar
m.
m.
(Forts.)
Lördagen den 13 april.
tet, och hvilken utredning väl skall syfta till, att genom det allmännas
försorg arbetslöshetsförsäkring skall komma till stånd. Man har stora
skäl att utgå ifrån, att om och när denna arbetslöshetsförsäkring genom
Riksdagens beslut, genom statens hjälp kommer till stånd, så
komma kanske arbetslöshetskassorna att skiljas från fackförbunden
på ett eller annat sätt och i ett eller annat afseende. Jag
tror icke, att man kommer därhän, att man skapar helt nya
former för dessa arbetslöshetskassor, utan man får väl använda
sig af de former, som skapats af fackförbunden för kassorna,
men eu formell skilsmässa är dock kanhända att förutse mellan
fackförbunden och arbetslöshetskassorna. I och med det, att
detta sker, äro i ett slag fackförbundens kassor inne under förevarande
lag, och om dessa arbetslöshetskassor finnes icke någon
som helst utredning. Det förevarande lagförslaget har icke skrifvits
med hänsyn till dessa arbetslöshetskassors tillvaro, med hänsyn
till deras verksamhet m. m., hvadan man godt kan utgå ifrån
och anse som ganska antagligt, att lagen icke alls lämpar sig
eller i hvarje fall icke tillfredsställande lämpar sig just för dessa
arbetslöshetskassor. Därför anser jag det vara. alldeles orimligt,
att arbetslöshetskassorna skola inrangeras under ifrågavarande lag.
Nu kan man säga, att de för närvarande äro undantagna,
och därför gör det icke något, då man bland exempel på föreningar,
som skola in under lagen, anför just arbetslöshetskassorna.
Men, mina herrar, sedan en lag en gång väl är antagen,
sedan man i förevarande lag fått inryckt bestämmelse om, att
den äfven skall omfatta arbetslöshetskassorna, så föreligger det
säkerligen stora svårigheter att få detta ändradt med hänsyn till,
att för ändring ju fordras icke blott beslut af eu kammare, utan
likalydande beslut af bägge kamrarna. Vi ha minsann erfarenhet
häraf på andra områden, hvilka svårigheter det kan vara
att genomföra eu lagändring, sedan lag en gång genomförts. Och
med hänsyn därtill kan jag icke annat än bestämdt hålla på den
ståndpunkten, den uppfattningen, att det är eu ren olycka bland
de öfriga, att arbetslöshetskassorna tagits med.
Jag har här sökt att framhålla några synpunkter, som göra,
att min uppfattning är stadgad därom, att förevarande förslag
till lag angående understödsföreningar icke är tillfredsställande i
det skick, hvaruti det nu föreligger. Biand andra orsaker till de
anförda må äfven nämnas, att alla dessa understödstöreningar
skulle komma att sortera under eu med stor maktfullkomlighet
utrustad tillsynsmyndighet, och härtill är föreslagen försäkriugsinspektionen,
hvilken är underhållen af de med dessa föreningar
rivaliserande lifförsäkringsbolagen, och hvilken kan — om med
fog eller icke med fog, skall jag låta vara osagdt — få den misstanken
på sig, att den, i stället för att främja dessa understödsföreningar,
i stället för att utgöra en häfstång för deras vidare
verksamhet och för deras vidare blomstring, kommer att bidraga
Lördagen den 13 april.
13
>''r 27.
till, att dessa understödsföreningar gå sin undergång till mötes.
Jag vill icke inlåta mig på, i hvilken mån dessa misstankar äro
befogade, jag blott tillåter mig konstatera -— i likhet med hvad
1903 års kommitté för utredning af förevarande lag ansåg sig
böra göra — att det kommer att uppstå sådana misstankar, och
blotta misstanken utgör i sin mån en viss hämsko för dessa
smärre föreningars utveckling och tillvaro.
Som herrarna ha observerat, ha min partivän Lindhagen
och undertecknad vid betänkandet fogat en reservation, hvari vi
framhäfva en del betänkligheter mot förevarande lag, hvari vi
erkänna, att för de föreningar, som bedrifva understödsverksamhet i
någon större grad, fordras en lag, men hvari vi samtidigt betona,
att från denna lag böra undantagas de smärre föreningarna,
som skulle ha svårigheter för att efterlefva lagens många krångliga
paragrafer, hvarför vi yrka afslag på lagen. Visserligen
ha vi vid betänkandet sedan, paragraf efter paragraf i de
fall, där vi så ansett nödvändigt, fogat reservationer i syfte att
skydda de smärre föreningarna, men vi anse dock, att det vore bättre
och för hela frågans lösning mera gagnande, att Riksdagen för
närvarande afslog förevarande lagförslag i dess helhet och i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhöll att till nästa Riksdag få ett
nytt lagförslag, hvari man toge hänsyn just till de betänkligheter,
som vi framhållit. Vi anse nämligen, att visserligen
en lag af förevarande slag kan anses vara behöflig för vissa
föreningar, men ännu mer behöfligt och nödvändigt är, att man
får en lag, som verkligen kan sägas vara eu god lag, en ändamålsenlig
lag, och som för beständigt fyller sin uppgift utan att
komma någon rörelse, äfven om den är ringa och obetydlig, till
förfång, till skada. Vi ha nu varit utan denna föreslagna lag
i så många år, att nog kunna vi vara den förutan ytterligare ett
år, särskildt därför, att vi då ha utsikt att få den mera ändamålsenlig
och mera tillfredsställande.
På grund af hvad jag sålunda tillåtit mig anföra, herr talman,
yrkar jag, med afslag å förevarande proposition angående
lag om understödsföreningar, att Riksdagen måtte i skrifvelse
anhålla, att Kungl. Maj:t till nästa Riksdag ville framlägga förslag
till lag allenast om vissa understödsföreningar, samt beträffande
förslagets detaljer vidtaga de ändringar, som på grund af
vid behandlingen af denna fråga framkomna anmärkningar kunna
anses påkallade, och jag hoppas, att Riksdagen är af den vänligheten
att ägna förevarande lagförslag all den uppmärksamhet,
som det förtjänar och att den må komma till det resultat, som
vi kommit till, nämligen att man bör bifalla den vid betänkandet
fogade reservationen.
Herr Lindhagen instämde häruti.
Vidare anförde:
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts-)
Nr 27.
14
Lördagen den 13 april.
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
Herr Rydén: Herr talman! För att göra det möjligt för
kammaren att fatta beslut i en ren principfråga, huruvida lagen
skall antagas eller icke, skall jag tillåta mig att med herr talmannens
medgifvande föreslå, att nu måtte anses ha föredragits
endast de fyra första styckena utaf den första paragrafen.
Denua hemställan blef af kammaren bifallen.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Schotte: Herr
talman! I anledning af de yrkanden, som ha framkommit från
ett par reservanter inom lagutskottet, och för hvilka den ärade
representanten för Norrköping nu gjorde sig till tolk, skall jag
be att få uttala några allmänna synpunkter och beröra en del
utaf de erinringar, som ha kommit till synes dels i reservationen
och dels också i den ärade talarens anförande.
Jag är fullt medveten om, att när eu lagstiftning ifrågasättes
på föreningslifvets område med dess skiftande föremål, det gäller
att gå varsamt till väga, så att någon fara för föreningslifvets
hämmande ej uppkommer. Hvarje sådan lagstiftning måste
emellertid innebära ett visst tvång, som för en eller annan klass
af föreningar eller för enskilda sådana kan synas olägligt och
nödga till vissa ändringar i reglerna för deras verksamhet. Det
är gifvet, att så också särskildt skall vara fallet, när det gäller
en föreningsverksamhet sådan som den ifrågavarande, hvilken
hittills alldeles obunden af några lagbestämmelser fått fritt utveckla
sig efter sitt eget hufvud och efter egna uppfattningar.
Huru en lagstiftning gentemot olika slag af föreningssammanslutningar
skall läggas, blir därför också föremål för olika meningar.
Det beror äfvenså väsentligt på, hvilka hufvudsynpunkter
lagstiftaren främst fäster sig vid, och hvilka intressen han
anser, att lagstiftningen närmast bör tillgodose. Den rätta medelvägen
i ett sådant fall blir därför också ofta svår att finna: de
viktigaste synpunkterna att taga hänsyn till bero säkerligen närmast
af föreningssammanslutningarnas art och ändamål.
När föreningarna hufvudsakligen afse tillgodoseendet af
genomgående ideella intressen, när de mycket sällan och i relativt
ringa omfattning vända sig till tredje man eller ha beröring
med utomstående, är en lagstiftning på detta föreningslifvets
område af litet framträdande betydelse; och där kan det ofta vara
klokast att hellre underlåta att lagstifta än att äfventyra svårigheter
och alltför ingripande omläggning af föreningarna. I hvarje
hänseende måste en lagstiftning på detta område söka att lägga
minsta möjliga tvång på den föreningsrättsliga verksamheten,
som ju på detta område är särskildt skiftande och ömtålig.
Något annorlunda ställer sig dock enligt min mening frågan,
när det gäller föreningar med elconomiskt syfte och ändamål,
framför allt sålunda, när föreningarna på förhand utlofva vissa
Lördagen den 13 april. 15 Xr 27.
ekonomiska förmåner åt sina medlemmar eller deras efterlefvande Lag om
eller rättsägarna vid vissa inträffade förhållanden. Här kunna widerstödsde
olika medlemmarna svårligen alltid öfverskåda, om en före- färenin^ar
nmg af denna art är byggd på sådan grund, att utsikter finnas Z'' ”\
för att de förmåner, som de olika föreningsmedlemmarna förvänta
genom sitt inträde i kassan, också verkligen skola komma
dem eller deras efterkommande till godo. På detta område kan
därför eu mera ingående lagstiftning vara befogad. Jag tror, att
det område, för hvilket lagstiftning nu ifrågasättes, eller understödsföreningarnas
område, såsom sammanfattande begrepp af de
olika föreningar, här är fråga om, är ett sådant, där man med
skal kan påfordra lagstiftningens ingripande, och att här, i rimlig
utsträckning, de smärre intressena böra få vika för de större
och viktigare. I det allmännas intresse måste nämligen ligga, att
uppkomsten och fortvaron af omogna och vanskliga företag’ på
understödsföreningsverksamhetens område förebyggas, och att åtminstone
några garantier skapas för att föreningarna hafva utsikter
att kunna fullgöra åtagna förbindelser. Eu viss stadga
med afseende å dylika föreningars bildande och organisation och
eu viss publicitet i deras verksamhet är af nöden, på det att de
enskilda, som äro medlemmar af en sådan förening eller tänka
ingå i en sådan, må kunna något så när bedöma risken. Hur
långt man därvid skall gå, beror närmast på de synpunkter,
hvilka man anser viktigast att häfda, antingen föreningarnas
frihet att styra och ställa med sina angelägenheter, som bäst
passar dem, eller om man framför allt finner viktigt att vinna
några garantier för eu ekonomiskt sund och betryggande verksamhet
och för föreningarnas säkerhet att kunna" fullgöra sina
utfästelser gentemot medlemmarna.
. Den kungl. propositionen har i anslutning till Riksdagens
skrifvelse den 26 maj 1903 tagit hufvudsikte på sistnämnda kraf,
ehuru den därvid, i skälfva hufvudsaken, förfarit långt mildare,
än hvad nämnda riksdagsskrivelse närmast kunnat ge anledning
till med sitt tal om risken öfverhufvud taget af uttaxeringsföreningar
och vikten af desammas ombildande enligt försäkringstekniska
grunder. Den kungl. propositionen har icke förbjudit
uttaxeringssystemet. Den har sålunda icke lagt på alla dylika
föreningar »försäkringstekniska fordringar». Den har blott begränsat
beloppet för sådana föreningars lifförsäkringsverksamhet
infört eu registrering af dem och publicitet i deras verksamhet
samt, vidkommande de större af dem, vissa skyldigheter med afseende
å lämnande af uppgifter om deras ekonomiska ställning,
en utredning om deras ekonomi, som emellertid icke grundar
någon makt för tillsynsmyndigheten att ingripa till föreningarnas
omläggning, därest det icke är fråga om brott mot lao- eller mot
föreningarnas stadgar. Det är ytterst få materiella bestämmelser
rörande dylik föreningsverksamhet, som ha upptagits i den kungl.
Nr 27.
10
Lördagen den 13 april.
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
propositionen. Den ger den största frihet för olika formationer
och en mycket begränsad makt för ingripandet af tillsynsmyndigheten.
Lagförslagets många paragrafer bero till ytterst öfvervägande
del på de många föreningsrättsbestämmelserna. Allenast
genom denna stora frihet, som lämnats föreningarna, har man
öfverhufvud taget kunnat ifrågasätta ett registreringstvång.
Emellertid medger jag gärna, att, när man nu på så många
håll är rädd för att genom lagen lägga otjänliga band på föreningslifvet
på ifrågavarande område, det kan vara befogadt att
från lagen, och närmast då från detta registreringstvång, undantaga
eu del små föreningar, som verka inom en begränsad krets
af medlemmar och ha till syfte att bereda eu måttlig begrafningshjälp
eller utfallande af ett visst mindre kapitalbelopp vid medlems
dödsfall. Erfarenheten får sedermera fälla utslaget, om
lagen framdeles bör utvidgas äfven till dessa småföreuingar. Man
tycks i allmänhet vara ense om, att pensionskassorna måste falla
under ifrågavarande lagstiftning, och det torde vara otvifvelaktigt.
Jag kan på grund af hvad jag nu sagt biträda den mening, som
gjort sig gällande inom utskottet, att man för närvarande kan
undantaga" vissa små understödsföreningar. Och det kan också
i och för sig föreligga fog för en dylik ståndpunkt. Uti de små
föreningarna kunna medlemmarna möjligen under inbördes kontroll
öfvervaka förhållandena inom sin krets.och med en begränsad
uttaxering fullfölja föreningens syfte. Aro de därtill obligatoriska
inom eu viss krets, ökas nämnda möjlighet genom de
garantier, som därmed gifvas för en normal medlemsstock. Men
med växande medlemsantal och en stegring utaf begrafmngshjälpens
belopp aflägsnar sig ett sådant företag från utsikterna
att i längden kunna bestå under de primitiva former, som ofta
känneteckna begrafningskassornas organisation. Hvarje sådan
anstalt är ju starkt influerad af dödligheten inom sin krets och
den däraf beroende afgiften, närmast då uttaxeringsbeloppet vid
dödsfall. Kassans fortbestånd förutsätter också, att medlemsantalet
vid afgång genom dödsfall eller af annan orsak åter kan
uppbringas till den numerär, som bestämmer uttaxeringen vid
hvarje dödsfall eller den vid dödsfall utfästa begrafningshjalpen.
Lyckas icke detta, blir det omöjligt för kassan att fullfölja sin
verksamhet eller att utan inskränkning af medlemmarnas förmåner
äga bestånd, hvilket för de kvarvarande blir kännbarare, ju
längre de gjort sina inbetalningar. Ju större medlemsantalet i
eu ''sådan kassa är, desto rörligare blifva förhållandena inom densamma
och därmed också utsikterna till eu normal afveckling
af dess förbindelser ovissare. Och denna ovisshet ökas också, ju
högre den vid dödsfall utfästa begrafningshjalpen bestämmes.
Erfarenheten om sådana företag inom andra länder är i allmänhet
ganska nedslående. En sträfvau gör sig också därför gällande,
både i lagstiftningsväg och genom enskildt initiativ, att allt
-
Lördagen den 13 april. 17
mer ersätta de små sammanslutningarna på området med större
och mera motståndskraftiga. Jämväl hos oss kan man iakttaga
en dylik rörelse, vackt genom kassornas eget initiativ, hvilken
säkert skulle ha vant mera framträdande, om man icke velat
afvakta den lagstiftning i ämnet, som nu under omkring 10 år
vant aktuell.
Då nu farhågor för de små begrafningskassornas fortfarande
existens yppats genom det registreringstvång, lagförslaget upptagit
och man allmänt tycks vilja undantaga dessa kassor från remstrenngstvanget,
uppstår frågan, hur långt det är tillrådligt ur säkerhetssynpunkt
att i detta afseende gå. Den statistik, som bifogats
1905 ars kommittébetänkande, och de uppgifter, som iag
eljest 1 ärendet inhämtat, synas mig ge vid handen, att man nu
nar man vill gå den vägen att undantaga de mindre, mera
slutna kassorna, utan risk bör kunna följa herrar Widéns m. fl.
reservation och att man till och med kanske kan gå något längre
än denna reservation ifrågasätter. Jag skulle dock tro det vara
rorenadt med gifna vanskligheter att definitivt gå så långt som
herrar Lindhagen och Sven Persson i sin reservation gjort genom
att undantaga kassor ända upp till ett belopp af 500''kronor
— Medlemsantalsgränsen 200 är intet att säga om — Det är ett
ganska högt kapitalunderstöd, detta, 500 kronor, och den som gjort
små inbetalningar efter så högt påräknadt belopp, bör ha anspråk
på garantier för, att han eller hans efterkommande verkligen få
valuta för inbetalningarna.
Såsom skäl för afslagsyrkandet hafva också i reservationen
åt herrar Lindhagen och Sven Persson berörts svårigheten att
bedöma, när en dylik förening idkar affärsmässig verksamhet
eller icke Den förste talaren har emellertid icke särskildt fäst
sig vid denna fråga, och jag torde därför kanske icke behöfva
länge uppehålla mig vid densamma. Jag vill dock säga, att det
for närvarande icke är möjligt att finna en fullt riktig och uttömmande
definition på begreppet affärsmässig rörelse, och jag tror
att det just ur de synpunkter, reservanterna häfdat, kan vara
tämligen likgiltigt, om en sådan definition förekommer i lagen
e ler ej. De föreningar, som de vilja undantaga från det här
föreslagna registreringstvånget, komma säkerligen icke att drifva
natur-016 S<3’ S°m ^ nåSot sätt kan anses vara af affärsmässig
Så vilja reservanterna också från lagen undantaga föreningar
som lämna understöd för arbetslöshet. Då fackföreningarnas arbetslöshetsunderstöd
redan äro i lagförslaget undantagna, afses
sålunda 1 förslaget blott fristående arbetslöshetskassor. För min
del både jag trott, att, då arbetslöshetsfrågan nu var under utredning
och möjligen som eu form för statens hjälp härutinnan
an ifrågasättas ett anslag till sistberörda fristående arbetslöshetskassor,
det kunde vara öuskvärdt, att sådana kassor redan från
Andra kammarens protokoll 1913. Nr 27. 9
>''r 27.
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
» 27.
18
Lag om
understöds
föreningar
m.
m.
Forts.)
Lördagen den 13 april.
början vid sin uppkomst visste, efter hvilka former de lämpligast
skulle bildas. Det skulle kunna underlätta statsbidragsfrå|an.
Emellertid bar denna fråga icke någon praktisk betydelse
för närvarande; och jag bar därför ej heller någon afsevärdare
invändning att gorå, om kammaren och Riksdagen skulle biträda
reservanternas yrkande och för närvarande undantaga kassör,
som meddela understöd vid arbetslöshet. Det är för ögonblicket
icke en på något sätt aktuell fråga.
Anspråken däremot på att få äfven fackföreningar, som
meddela understöd vid dödsfall, och detta alldeles oberoende åt
beloppet af sådant understöd, undantagna, kan jag för min del
ingalunda finna vara lämpligt att tillmötesgå. Den undantagsställning,
som därmed skulle gifvas fackföreningarna i förhållande
till andra sammanslutningar, som idka understödsverksamhet,
kan jag ej finna påkallad af några förhållanden. Det är tydligt,
att dessa föreningar, om de afse att lämna ett mindre kapitalunderstöd,
komma att fritagas från lagens registreringstvång etter
det belopp och efter de grunder, som härutinnan kunna bil bestämda,
men något generellt undantag för dem kan icke vara
lämpligt. Jag tror till och med, att det för fackföreningarnas
egen skull vore en god sak, om de, ju förr dess hellre, uppdelade
sig i en egentlig fackförening och en understödsförening, en fördel,
som, enligt min mening, väl uppväger det besvär, som darmed
skulle kunna vara förenadt. Att, som en talare omnämnde,
upptaga en ganska afsevärd afgift som begrafningsbidrag och
en afgift för fackföreningens verksamhet i öfrigt och ändock ha
dem sammanblandade, torde icke vara lämpligt i längden. De.
torde under primitiva förhållanden kunna låta sig gorå, pen JaS
tror dock, att det vore klokt, om man så snart som möjligt franträder
denna uppfattning. Jag har också hört, att en del fackföreningar
redan ha tudelat sig och att andra äro, oafsedt lagens
tillkomst, betänkta på att göra det.
Det har också i reservationen anmärkts på, att i lagen icke
utsatts, hvilken tillsynsmyndigheten skulle vara, och att denna
för närvarande ifrågasatts att förläggas till försäkrmgsmspektionen
Att den icke är upptagen i lagen, beror på erinringar, som
Ports vid flera tillfällen af lagrådet i detta hänseende mot, att
i lagform binda en administrativ bestämmelse på detta sätt, och
det torde icke heller vara lämpligt, att i nu föreliggande fall
afvika från hvad som skett med afseende på sjukkasselagen och
lagen om föreningar för ekonomisk verksamhet. Att försäknngsinspektionen
för närvarande, närmast såsom ett provisorium, föreslagits
som tillsynsmyndighet har sin grund framförallt i pensionskassorna,
livilkas tillsyn lämpligast synes böra forlaggas till
försäkringsinspektionen. Frågan om hvilken myndighet, som
skall vara tillsynsmyndighet, är dock ingen kardinalpunkt i
förslaget, och ehuru jag fortfarande tror, att försäkrmgsinspek
-
Lördagen den 13 april. 19
tionen med full förståelse för denna föreningsverksamhets sociala
moment och med all varsamhet och klokhet skulle fundera som
^•naV?yi\digh<3t’ får dock icke laSells öde bli beroende däraf.
''bl Riksdagen i stället uttala sig för, att den föreslagna socialstyrelsen
är lämpligare som tillsynsmyndighet, lär äfven hos
denna myndighet tillsynen kunna på ett tillfredsställande sätt
ordnas. Det blir tillfälle för Riksdagen att slutligen pröfva detta,
om föreliggande lagförslag går igenom, när den punkt under
sjätte hufvudtiteln förekommer till slutlig behandling, som rör
ökadt anslag till försäkringsinspektionen för ifrågavarande upp
Reservanterna
vända sig också mot, att full rättskapacitet
blott tillerkänts de registrerade understödsföreningarna. Det är
väl bekant, att så skett med afseende på sjukkassor och registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet och det utan någon
invänding i denna del från Riksdagens sida. Någon anledning
att nu afvika från denna grundsats, med afseende å understödsföreningar,
kan väl icke föreligga, särskildt som öfvergångsbestämmelserna
i detta hänseende uti ifrågavarande lag äro ganska
liberala. Det heter ju i 99 §, att »understödsförening, som då»
— d. v. s. den 1 jan. 1913 — »lagen träder i kraft äger bestånd,
vare dock ej skyldig att söka registrering förr än tre år
förflutit från lagens trädande i kraft.» Med afseende å dylik
förening skola bestämmelserna i 5 § ej äga tillämpning under
nämnda tre år, och skall hvad i 5 § första stycket stadgas icke
utgöra hinder för föreningen att i fråga om rättigheter och
skyldigheter, som uppkommit före utgången af sagda tid, järnväl
därefter söka, kära eller svara.
Jag tror därför, att någon praktisk olägenhet utaf, att rättskapaciteten
är på det sättet begränsad, näppeligen kan vara att
förvänta.
Anmärkningar ha riktits också mot att utskottet icke har
velat tillmötesgå krafvet på att understödsförening, som icke är
pensionskassa, skulle kunna få slippa den försäkringstekniska utredningen
för hvart femte år, d. v. s. att med afseende å den
skulle gälla samma stadgande, som i fråga om lagen om pensionskassa.
Detta synes mig icke heller vara någon särskild viktig
punkt; och anser man sig i det fallet böra följa reservanternas
förslag, torde ingen afsevärdare risk därmed kunna befaras.
Vidkommande slutligen de allmänna föreningsrättsbestämmelser,
som kungl. propositionen upptagit, så ansågs vid utarbetanoet
af desamma det ligga närmast till hands att ansluta den
till sjukkasselagens bestämmelser i samma ämne. Vill man nu
i stället, såsom utskottet gjort, ansluta dessa stadgar för understödsföreningarna
till lagen om ekonomiska föreningar, finns däremot
naturligtvis i allmänhet icke något att erinra. Lindringen
Nr 27.
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forte.)
Nr 27.
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
20 Lördagen den 13 april.
i denna sistnämnda lag i förhållande till de i sjukkasselagen innehållna
föreningsrättsbestämmelserna är dock icke af större omfattning
och betydelse. Jag har dock ett par betänkligheter mot
frångående af den kungl. propositionen i hvad den afser ett par
tidsbestämmelser — så t. ex. i 17 och 35 §§ — och jag torde
möjligen få återkomma härtill vid den särskilda behandlingen
af dessa paragrafer.
För min del är jag ingalunda någon vän af de detaljerade
föreningsrättsbestämmelser, som ha kommit att tynga våra föreningslagar
högst väsentligt. Men då man nu eu gång hos oss
kommit att gå in på denna väg i alldeles liknande lagar, bör
man väl äfven här, om än motvilligt, gå samma väg. Det blir
eljest fara för att svårigheter och tveksamhet skola uppkomma
vid lagtillämpningen, såsom också lagrådet vid flera tillfällen påpekat,
då det varit ifrågasatt att använda olikartade bestämmelser
i sammanhörande lagar.
För min del är jag öfvertygad om, att en lagstiftning på
förevarande område är trängande och har alltför länge blifvit fördröjd.
Där är nödvändigt att vinna den ökade säkerhet och de
garantier för de enskilda föreningsmedlemmarna, som lagen syftar
till. Det område, som dessa föreningar verka på, är framför
andra svårt att öfverskåda för den enskilde, och jag tror, att
en lagstiftning i den hufvudsakliga riktning, hvarom här är fråga,
skall gifva ökadt förtroende och ökad uppblomstring åt ifrågavarande
välsignelsebringande verksamhet. För de befolkningslager,
som denna föreningsverksamhet främst vänder sig till,
måste det vara till fromma, att deras uppoffringar och besparingar
icke göras förgäfves, och att den omsorg, som de nedlägga
på tryggandet af sina efterlefvande från den första nöden
vid dödsfall, också blir belönad genom trygghet för, att den påräknade
frukten, för hvilken de kanske under en lång följd af
år arbetat, också blir verklighet. Jag tror också, att det är af
en viss betydelse, att denna lagstiftning icke uppskjutes, just
med hänsyn till den omläggning af sjukkassornas verksamhet,
som nu pågår, och de spörsmål med afseende på organisationen
utaf deras sjukhjälps- och begrafningshjälpsverksamhet,
som därvid måste uppkomma.
Jag vågar också tro, att lagen, helst efter de undantag från
dess tillämplighetsområde till fromma för de små föreningar, som
inom lämpliga gränser torde komma till stånd, icke skall visa
sig vara för sträng eller pålägga bördor och besvär eller föranleda
omläggningar, som äro obilliga gentemot föreningarna och
i förhållande till de påtagliga vinster i ökad säkerhet och ökad
kontroll och ökadt förtroende för denna föreningsrörelse, som
måste uppkomma geuom en lagstiftning af ifrågavarande art.
Och jag skall, i hvad på mig ankommer, vara med om alla de
rimliga ändringar och lindringar, som kunna främja tillkomsten
21
>''r 27.
Lördagen den 13 april.
af ett Riksdagens beslut i förevarande ämne, ett Riksdagens beslut,
som jag är öfvertygad snart skall visa sig ha varit ett steg
i rätt riktning på ett hittills försummadt, men viktigt la^stiftningsomräde.
Herr Widén: Herr talman! Jag hade egentligen icke
tänkt yttra mig redan nu i denna fråga, men då jag fått ordet,
och från utskottets sida i allt fall bör framställas yrkande på bifall
till dess förslag i den nu föredragna delen, skall jag begagna tillfället
att göra ett sådant yrkande.
Till herr civilministerns nyss hållna anförande kan jag ej
ha så särdeles mycket att tillägga. Jag vill medgifva, att man
vid början af lagförslagets behandling "inom utskottet, ja äfven
min del, hyste ganska stor tveksamhet, huruvida vinsten
af detsamma var tillräckligt stor i förhållande till de svårigheter,
som det ansags skola medföra för särskildt de små föreningarne,
och hvilka de, efter hvad man hade försport, fruktade såsom
mycket ^ ingripande. Men jag kan försäkra, att ju mera man
hållit pa att syssla med förslaget inom utskottet, dess mera öfvertygad
har man blifvit, att det verkligen föreligger ett stort behof
att göra någonting på detta område; och att det just är ur deras
synpunkt, för hvilkas nytta understödsföreningarne äro afsedda,
i allra högsta grad angeläget, att man genom lagbestämmelser
ordnar så, att föreningarna i allmänhet bli i stånd att fullgöra
sina förbindelser, hvilket nu dess värre ofta nog icke är fallet.
Det framdrogs inom utskottet härpå flera exempel — och jag
tror, att så godt som hvar och en af oss ur sin egen erfarenhet,
antingen som ledamot i en dylik förening eller från hvad han
hört af andra kan vitsorda, att det i många fall inträffat, att,
sedan en dylik förening verkat en viss tid, det visat sig, att den
icke kunnat fullgöra sina förbindelser. Jag tillhör själf en änkeoch
pupillkassa, som genom bristen på föreningstekniska beräkningar
kommit därhän, att det bidrag, som min änka eventuellt
kommer att få eu gång, icke på långt när motsvarar de utgifter,
som jag nu måste betala för ändamålet. Det vore ju synnerligen
önskligt, om dylikt kunnat förekommas — det har emellertid icke
kunnat ske i detta fall, utan nu är det som det är; men det vore
ju väl, om ej nya. sammanslutningar startas under lika dåliga
betingelser.^ Jag är öfvertygad om, att ju förr man griper sig
an på området och ställer förhallandena på en säkrare bom dess
bättre är det.
Jag vill vidare säga i afseende å de svårigheter, som lagen
från åtskilliga håll förmenas skola förorsaka, att det är min fulla
öfvertygelse, att dessa betydligt öfverdrifvas, t. ex. i fråga om svårigheten
att efterlefva lagen. Jag är öfvertygad, säger jag, att
med den vana föreningsväsendet gifvit dem, som verka på detta
område, genom lagen om ekonomiska föreningar och lagen om
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
Nr 27.
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
22 Lördagen den 13 april.
sjukkassor m. fl., någon svårighet i fråga om tillämpningen af
denna lag i den meningen, att den skulle vara svår att förstå
eller komma till rätta med, icke behöfver uppstå.
Bet är dock för mig uppenbart, att det gäller att gå varsamt
tillväga i början för att icke stöta bort och göra missmodiga
alltför många af de föreningar, som komma under denna
lag. I det hänseendet har utskottet redan gjort en del jämkningar
på Kungl. Maj.ts förslag, särskild^ i afseende å registreringstvånget.
Och de reservanter, till livilka jag bör, hafva yrkat
en ytterligare inskränkning utöfver hvad utskottet föreslagit
af detta registreringstvång, genom hvilken inskränkning åtminstone
dubbla antalet föreningar skulle uteslutas från registreringsskyldighet
mot hvad fallet blir enligt utskottets förslag. Och jag
skall gärna, för att komma åtminstone så långt eller till och
med något längre i detta afseende, gå ännu längre än hvad min
reservation i det hänseendet innehåller, detta i syfte att komma
till eu lämplig sammanjämkning. Jag är tillika för min del beredd
att äfven göra andra medgifvanden till lättnad för föreningarna.
En lättnad, som redan utskottet föreslagit, och på hvars
betydelse jag ber att få fästa uppmärksamheten, är den, som
gifvits genom ändring af 81 §, där man tagit bort för alla understödsföreningar,
som icke skola ha godkända stadgar, skyldigheten
att afgifva försäkringsteknisk utredning. Genom bestämmelsen
i öfvergångsstadgandet kommer detta i själfva verket att lända
till förmån för så godt som alla nu existerande föreningar, för
så vidt de icke utfästa högre kapitalunderstöd än 1,000 kr. Därigenom
kommer den allra största delen af nu existerande föieningar
att få åtnjuta en sådan förmån; och detta är således ett
mycket viktigt medgifvande. Äfven skulle jag icke ha något
emot, därest den i 86 § stadgade skyldigheten för förening med
godkända stadgar att afgifva försäkringsteknisk utredning likaledes
kunde i någon mån lättas. Jag har icke reserverat mig på
den punkten, men jag skulle för min del icke hafva något egentligt
emot den reservation, som i fråga därom blifvit afgifven.
Hvad beträffar rättskapaciteten, som också talats om, har
utskottet icke gjort någon ändring i den delen i fråga om hvad
Kungl. Maj:t föreslagit. Det synes mig också nästan icke möjligt
att i det hänseendet göra någon ändring. Jag vill ärligt bekänna,
att jag från början försökte komma fram på den väg,
som reservanterna, herrar Lindhagen och Persson, föreslagit, men
jag tror, att man i så fall skulle åstadkommit en sådan oreda i
afseende å de olika föreningarnas rättsbefogenhet, att den kunde
blifva ganska oförmånlig för den rättssäkerhet, som äfven för
föreningslifvets utveckling har sin stora betydelse. Högsta domstolen
och lagrådet ha ock vid upprepade tillfällen skarpt framhållit
detta, så att man enligt min mening icke kan våga sig på
den saken. Jag tror nu för min del icke heller — på grund af
Lördagen den 13 april. 23
uttalanden, som kommit från föreningar -— att med afseende å
de föreningar, som ställas utanför registreringstvånget, dessa i
själfva verket komma att bli särdeles lidande genom bristen på
rättskapacitet. Dels vill jag fästa uppmärksamheten på att alla
nu existerande föreningar äro undantagna med afseende å rättigheter
och skyldigheter, som de vunnit eller iklädt sig under den
gångna tiden och komma att göra under lagens öfvergångstid,
och dels är det också så, att de små föreningarne icke torde behöfva
anlita domstolar och myndigheter, då deras verksamhet i
hufvudsak är grundad på förtroende medlemmarna emellan. Under
sådana förhållanden är den vinst icke heller af någon hufvudsaklig
betydelse, som skulle för dem uppstå genom erhållande af
rättskapacitet. Visar det sig nödvändigt, att en förening erhåller
på registrering grundad rättskapacitet, så är det en enkel sak att
begära eu dylik registrering. Det är ju icke fråga om annat, än
att möjlighet till registrering skall finnas för alla föreningar.
Nu har här blifvit yrkadt afslag å förslaget i sin helhet,
och i stället föreslagits eu skrifvelse till Kungl. Maj:t. Emellertid
torde det vara uppenbart, att en dylik skrifvelse ej kommer
till stånd, då det ju är sannolikt, att kamrarna ej kunna ena sig
härom. Civilministern har redan framhållit, att det verkligen är
angeläget, särskilt med hänsyn till ombilduingen af sjukkassorna,
att man gör någonting nu; och då ett förslag här föreligger, som,
såvidt jag kan finna, är ägnadt att på ett lämpligt och tillika
moderat sätt ordna saken, särskildt med de lindringar i vissa bestämmelser,
som sannolikt komma att göras i syfte att icke lägga
några alltför betungande bördor på föreningarna, så synes det
mig, att vi böra begagna tillfället och nu verkligen taga detta
göda lagförslag — som sådant vågar jag nämligen beteckna det.
Min öfvertygelse är den, att därest detta förslag kommer till tilllämpning,
skall det snart nog visa sig, att de farhågor, som uttalats,
äro ogrundade. Jag är likaledes öfvertygad därom, att
föreningarna snart skola finna, att de vunnit stora förmåner
genom att få betryggande regler för sin verksamhet och att härigenom
också förtroendet till deras verksamhet kommer att ökas,
hvilket är ett oundgängligt villkor för att de må kunna för framtiden
fortbestå och ytterligare utveckla sig.
Jag skall f. n. inskränka mig till hvad jag sålunda anfört
och med stöd däraf yrka bifall till den föredragna delen af paragrafen.
Herr Lindhagen: I likhet med föregående talare har jag
vid behandlingen af denna fråga inom lagutskottet kommit till
insikt om att den föreslagna lagstiftningen är behöflig för många
föreningar, och det ligger i sakens natur, att så skall vara. Men
i olikhet med honom har jag under behandlingen funnit, att vår
kännedom om det lefvande föreningslifvet, på hvilken lagen
Nr 27.
Lag om
understöds
föreningar
m.
m.
''Forts.
Nr 27.
24
Lördagen den 13 april.
Lag om
understöds
föreningar
m.
m.
(Forts.)
skulle hvila, är så bristfällig, att ju mer vi kommit in i lagparagraferna,
dess mer ha vi känt, att vi lagstiftat i blindo. Allt
mer ha upprullats för oss de oerhördt mångskiftande former,
föreningarna ha, vi ha fått exempel på att lagen icke passar för
vissa föreningar, och af personer, som varit med i utskottet, har
protesterats mot att lagen skall vara tillämplig på institutioner,
som de finna i deras nuvarande form lämpliga och bra. Förhållandet
är ju, att man har så många olika vägar att genom
föreningsväsendet i stort och smått hjälpa hvarandra, och om
man då söker rätta in det hela efter eu viss schablon, kan det
lätt inträffa, att detta verkar ofördelaktigt. Jag har därför kommit
till den uppfattningen, att man gör riktigast mot föreningslifvet,
om man ställer det så, att vi få en lagstiftning, som drabbar
till eu början föreningar, hvilka själfva äro på det klara
med, att de vilja in under lagen, och att man låter erfarenheten
ge vid handen, hur man skall göra med det öfriga föreningslifvet,
men att man på samma gång medger hvarje förening, som vill
det, att komma in under lagen.
Nu ha af herr civilministern och från kamrater inom det
liberala partiet gjorts åtskilliga medgifvanden, som icke gjordes
i lagutskottet, hvarigenom en del betänkligheter, som vi haft,
icke skulle vara så svåra. Men i alla fall hvilar öfver det hela
stor ovisshet om hvad man verkligen gör, vi veta icke, hvilka
medgifvanden komma att gå igenom i Riksdagen, och vi måste
också tänka på, att herr civilministern uttryckligen sade, att
medgifvandena gällde mindre kardinala saker. Men en sådan
verklig kardinalpunkt som rättskapaciteten håller han strängt på,
och däri ligger en af de allra viktigaste och sårbaraste punkterna
i förslaget, såvidt jag förstår. Ty det är på det sättet, att man vill
låta en del mindre föreningar slippa komma in under lagen, och
om jag icke missuppfattade herr civilministern, ville han i det
fallet gå lika långt som herr Sven Persson och jag föreslagit i
vår reservation. Sålunda, å ena sidan säger man, att en del föreningar
kunna slippa komma in under lagen, men å andra sidan
ställer man det faktiskt så, att de därigenom förlora den rättskapacitet
de nu ha. Hvad betyder detta i förevarande fall? Till
en början vill jag säga, att de öfvergångsbestämmelser, som
herr civilministern läste upp, hjälpa dessa föreningar för tre år
framåt och i afseende på äldre förbindelser, men för föreningar,
som vi icke lägga under lagen och själfva icke vilja komma in
under densamma och hvilka ingå nya förbindelser, gäller det, att
dessa förbindelser icke ha någon laga verkan. Hvad kommer
under sådana förhållanden föreningslifvet att leda till? Jo, de
personer, som ha att betala föreningskontingenter, bli slappare i
fullgörandet af sin betalning, när de veta med sig, att den icke
kan tagas ut. Man får också tänka sig, att många föreningar
behöfva kredit af enskilda eller banker. Hur få de det, om
Lördagen den 13 april.
25
man vet, att lagen säger, att föreningarna icke kunna göra gällande
sina ekonomiska rättigheter gentemot medlemmarna? Och
icke heller kunna föreningarna sluta andra öfverenskommelser utåt,
som de behöfva. Hvad är då detta för ett märkvärdigt dubbelspel?
A ena sidan säger man, att en hel del föreningar slippa komma
in under lagen, men å andra sidan, att de därigenom förlora sina
rättigheter såsom juridiska personer. Härtill anmärkte den senaste
ärade talaren, att om de icke trifvas med det, kunna de låta
registrera sig. Ja, där ha vi det: de slippa ifrån att låta registrera
sig, men på samma gång pålägga vi dem kanske i de
flesta fall ett faktiskt registreringstvång. Detta är ett dubbelspel,
som icke är lagstiftaren värdigt, för att använda en utnött fras.
Den senaste talaren gjorde gällande, att om vi icke beröfvade
eu del föreningar deras rättskapacitet, skulle det uppstå så
mycken oreda. Hvad är det för ett talesätt? Det blir väl oredigare,
om de icke få röra sig fritt och icke veta, hur de skola
kunna göra sig rättsligt gällande. Det kan väl icke bli någon
oreda med det, att de få behålla den rättskapacitet och reda, som
de ha nu. Förra året, då man ville föra in de ideella föreningarna
under lagstiftningen, för att de skulle få rättskapacitet,
framhölls, att det eljest skulle bli en förfärlig oreda, men det
visades, att detta bara var skrämskott.
I den reservation, som jag och herr Sven Persson afgifvit,
ha vi icke velat framställa något klander mot den kungl. propositionen.
Det är alldeles klart, att i en så stor och omfattande
fråga som denna träffar man icke det rätta genast, och det skall
väl kunna hända, att när Kungl. Maj:t efter samvetsgrann utredning
framlagt ett förslag, som spänner öfver ämnet i hela dess
vidd, så komma olika riksdagsmän med sina erfarenheter och
säga, att förslaget går tills vidare för långt och för ensidigt
öfver det hela. Då är det väl icke annat än riktigt, att Kungl.
Maj:ts betydelsefulla aibete och det lefvande lifvets erfarenhet
slås ihop, och att man på grundvalen däraf begär att nästa år
få ett nytt förslag. Så ha vi gått till väga i liera andra frågor
på senare tiden.
Vi ha som sagdt icke velat uttala något klander, men på
grund af de skäl jag nu framlagt, ber jag att få instämma i min
medreservants yrkande, att kammaren med afslag på Kungl.
Maj:ts proposition måtte bifalla vårt skrifvelseförslag.
Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman, mina herrar!
Herrar Lindhagen och Sven Persson börja sin reservation sålunda:
»Understödsföreningarna äro ett viktigt led i den stora
folkliga rörelsen att genom själfhjälp förbättra samhällsmedlemmarnas
ekonomiska läge.» Detta är en riktig sats, och jag ber
att till fullo få instämma i densamma. Men första villkoret för
att understödsföreningarna skola kunna fylla sin viktiga uppgift
>r 27.
Lag om
understödsföreningar
m. m.
Forts.)
Nr 27.
26
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 13 april.
är naturligen, att de verkligen bereda sina medlemmar de ekonomiska
fördelar, som de utlofva dem eller åtminstone att det
ej är alltför stor skillnad mellan de fördelar, som utlofvas, och
de, som verkligen lämnas. Om föreningarna icke kunna fullgöra
hvad de lofvat, bli de stackars människor, som godtroget satt in
sina slantar i föreningarna, lurade — och då bli understödsföreningarna
ett medel att stjälpa i stället för att hjälpa småfolket.
Nu är det en allmän erfarenhet både från utlandet och från vårt
eget land, att dessa understödsföreningar — jag tänker härvid
särskildt på de på uttaxering grundade lifförsäkringsföreningarna
— gå mycket bra i början. Om de skötas väl, bruka de i regel
reda sig bra under en tid af omkring 30 år. Men då börjar tillslutningen
af nya medlemmar att sina. Det är klart, att ungt
folk hyser betänkligheter mot att gå in i uttaxeringsföreningar,
där de flesta medlemmarna äro gamla. Följden af den minskade
tillslutningen blir högre uttaxering. Tillslutningen minskas därigenom
ytterligare, och så händer det en vacker dag, att föreningen
afsomnar, innan alla dess medlemmar äro döda. Hvad
innebär detta? Jo, att dessa kvarstående medlemmar, som under
åratal gjort insättningar i föreningen, finna, att de summor, som
de lagt ut, kanske hundratals eller tusentals kronor, äro som
kastade i sjön. Deras lifförsäkringsbref äro måhända icke värda
ett öre eller motsvara åtminstone icke mera än en bråkdel af det
beräknade värdet, och deras enda fördel af medlemskapet i föreningen
är en mycket bitter erfarenhet. De kunna naturligtvis
ingå i en ny förening, om de icke äro alltför gamla, men det
blir i så fall på betydligt sämre villkor.
Nu är syftet med föreliggande lagförslag, såsom herr civilministern
förut framhållit, endast att söka i någon mån realisera
hvad jag nyss nämnde såsom den första förutsättningen för att
föreningarna skola kunna fylla sin viktiga uppgift. Det borde
endast finnas en mening om behöfligheten af en sådan lagstiftning
och om önskvärdheten af att den kommer till stånd så snart
som möjligt. I själfva verket synes också enigheten härom vara
ganska stor.
Jag vill i det afseeudet ännu en gång erinra om att Riksdagen
själf år 1903 mycket bestämdt uttalade sig för behof vet
af en sådan lagstiftning. Riksdagen erinrade då, att »uttaxeringsföreningarna
hvilade på ett system, som icke innebure någon
trygghet för framtiden och därför icke borde få inom lifförsäkringsrörelsen
tillämpas. I den mån dessa anstalter kunde anses
drifva försäkringsrörelse, borde äfven för dem den föreslagna
lagens (lagen om försäkringsrörelse) bestämmelser vara gällande
och dessa anstalter sålunda blifva nödgade att ombilda sig i enlighet
med de principer, efter hvilka en solid försäkringsrörelse
måste utöfvas.» Så uttalade sig Riksdagen 1903 och den yrkade,
att det måtte verkställas utredning af frågan, och att de lagbe
-
Lördagen den 13 april.
27 Nr 27.
stämmelser, som därpå kunde utarbetas, skulle framläggas för
Riksdagen.
Den kommitté, som på grund häraf tillsattes och som afgaf
sitt betänkande år 1905, bekräftade efter verkställd utredning
riktigheten af Riksdagens antagande, att en lagstiftning på detta
område var af trängande behof påkallad. Af den vid kommitténs
betänkande fogade redogörelsen för 753 undersökta understödsföreningar,
vid hvilka öfver 160,000 personer hade ett ekonomiskt
intresse knutet, framgår också med förfärande klarhet, hur viktigt
det är att icke dröja med att reglera dessa förhållanden. Följande
utdrag ur denna redogörelse torde vara talande nog:
»Uppgiftsformulärets fråga, huruvida någon matematisk utredning
verkställts rörande föreningens förmåga att fylla sina
örbindelser har i de allra flesta fall besvarats nekande. Endast
tre fall. . . har svaret gif vit vid handen att utredning verkställts,
men närmare upplysning om resultatet har icke lämnats. Eu del
af svaren gifva vid handen, att en sådan utrednings nödvändighet
betviflas. Så har t. ex. en förening ansett en utredning öfverflödig,
emedan blott så mycket taxeras ut, som går åt, i en
annan har fråga om utredning väckts, men afslagits. Ordföranden
i en förening »har kommit till det resultatet, att förbindelserna
kunna fyllas, om ej antalet betalande alltför mycket
nedgår». Ett af svaren lyder: »Föreningens bestånd är beräk
nadt
på jämn tillslutning af nya medlemmar.» I ett annat uttryckes
den förmodan, att reservfonden till sist blir så stor, att
räntan å densamma räcker till betalning af begrafningshjälpen.
Med detta svar kan sammanställas ett stadgande hos några föreningar
— — — att om medlemsantalet nedgår, så att dödsfallsafgifterna
ej förslå till att sammanbringa dödsfallsbeloppet, skall
det resterande tagas ur reservfonden.»
Emellertid gick 1905 års kommitté icke så långt som 1903
års Riksdag syntes böjd att gå. Den sökte endast att åstadkomma
offentlig kontroll öfver dylika föreningar, att betryggande
ordna deras föreningsrättsliga förhållanden och att i någon mån
bereda säkerhet för medlemmarnas anspråk mot föreningarna.
w De sakkunniga, som chefen för civildepartementet år 1909
tillkallade för att ytterligare bereda frågan, uttala också i sitt år
1910 afgifna betänkande, som ligger till grund för föreliggande
förslag, en sträng och kraftigt motiverad förkastelsedom öfver de
okontrollerade uttaxeringsloreningarna. De förklara sålunda: »En
icke obligatorisk uttaxeringsförening för meddelande af dödsfallsunderstöd
kan aldrig erbjuda någon verklig trygghet, detta i
motsats till en förening med premiesystem och rationell fondbildning.
» Emellertid ansågo dessa sakkunnige, att uttaxeringsföreningarna
trots sina bristfälligheter dock fyllde en viktig samhällsuppgift
genom att; bana väg för en verklig lifförsäkringsverksamhet,
och det var ingalunda deras mening att genom sitt
Lag oni
understödsföreningar
in. m
(Forts.;
Kr 27. 28
Lördagen den 13 april.
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
förslag förkväfva den tekniskt ofullkomliga understödsverksamheten,
utan blott »såvidt görligt minska vådorna däraf och underlätta
öfvergången till rationellare försäkringsformer». De sakkunnige
betona starkt, att lagen icke får ålägga samtliga de föreningar,
som falla inom dess giltighetsområde, att drifva sin
rörelse enligt försäkringstekniska grunder. Det lagförslag, som
nu föreligger och som är grundadt på kommitténs förslag, afser
icke heller att tvinga alla föreningarna att lägga sin verksamhet
på strängt försäkringstekniska grunder.
Då reservanterna, herrar Lindhagen och Persson, klandra
lagförslaget för att det utgår från en sådan ståndpunkt, är det
en kritik, som icke träffar målet. Lagförslaget har icke en sådan
syftning. Det åsyftar endast att i någon mån minska den
nuvarande otryggheten för medlemmarna gentemot deras föreningar
samt att för dessa ofullkomliga föreningar underlätta
möjligheten att öfvergå till tekniskt fullkomligare former.
Till kretsen af dem, hvilka bestämdt uttalat sig för att en
sådan lagstiftning är behöflig och behöfs snart, hör också den
konferens af Sveriges understödsföreningar, som i mars 1911
hölls här i Stockholm. Denna konferens, vid hvilken äfven ett
flertal små understödsföreningar voro representerade, uttalade visserligen
en del anmärkningar mot de sakkunniges förslag, men
dessa anmärkningar ha blifvit beaktade vid utarbetande af den
föreliggande kungl. propositionen, och lagutskottet har ytterligare
tagit hänsyn till dem. På samma gång konferensen framställde
dessa anmärkningar mot lagförslaget, uttalade den dock, att lagstiftning
i ämnet var af behofvet i hög grad påkallad, och ingen
röst höjdes från småföreningarnas sida mot detta konferensens
uttalande.
Reservanterna, herrar Lindhagen och Persson, anse nu, i
strid med Riksdagens uttalande 1903, i strid med 1905 års kommitté,
i strid med 1909—10 års sakkunnige och i strid med understödsföreningarnas
egen konferens, att det tills vidare kan anstå
med eu lagstiftning på detta område. På samma gång erkänna
emellertid reservanterna, att en lagstiftning i framtiden
kan blifva behöflig. När det gäller att draga upp linjerna för
denna framtida lagstiftning, föreslå de, att från densamma skola
undantagas understödsföreningar af mera ideell natur, hvilka
skulle fortfarande tillåtas lefva »sitt nuvarande fria lif». Ett
stöd för ett sådant förfarande tro sig reservanterna ha funnit i
i fjolårets riksdagsbeslut att reglera de ekonomiska föreningarnas
rättsställning men afhålla sig från att röra vid de s. k. ideella
föreningarna. I anledning häraf må väl frågas, om eu sådan
analogi här kan försvaras. Man kan skilja mellan smärre och
större understödsföreningar, mellan pensionsföreningar och andra
understödsföreningar, mellan öppna och slutna föreningar, mellan
mera affärsmässigt drifna understödsföreningar och icke affärs
-
Lördagen den 13 april.
29 Kr 27.
mässigt drifna sådana, men, såvidt jag kan se, äro alla dessa
föreningar ett slag af ekonomiska föreningar, på samma gång
som man kan säga, att de alla fullfölja ett ideellt syfte. Allesammans
afse att meddela understöd i ekonomisk form, de äro
ekonomiska föreningar. Att då vilja på detta område pressa in
en begreppsskillnad, som är användbar, då man delar upp föreningar
i allmänhet, och att vilja lägga en sådan skillnad till
grund för lagstiftningen, det vittnar just om ett sådant fel, som
herr Lindhagen tillvitar utskottsmajoriteten, nämligen ett dogmatiskt
åskådningssätt, som onekligen kan medföra mycken
skada.
Emellertid vill jag för min del erkänna, att det kan ligga
något befogadt i de betänkligheter, som framställts mot lagstiftningen
på detta område, och det befogade ligger naturligtvis
däri, att en lag af ifrågavarande innehåll kan medföra en del
besvär och kostnader för understödsföreningarna. Vidare ligger
det däri, att en del af dessa föreningar äro så små och ha så
liten rörelse, att det icke kan anses alldeles nödigt att pålägga
dem dessa besvär och dessa kostnader. Följden af detta skulle
då bli, att man ifrån lagens tillämplighetsområde skulle undantaga
vissa smärre anstalter. Svårigheten är naturligtvis att finna
en lämplig gräns mellan de föreningar, som skola falla inom
lagens tillämpningsområde och dem som skola falla utom detsamma.
Hur man än drager denna gräns, blir den mer eller
mindre godtycklig. För min del får jag säga, att jag har vissa
betänkligheter mot att draga gränsen så högt, som herr lindhagen
och herr Persson i Norrköping gjort, enär därigenom en massa
föreningar skulle falla under denna gräns, hvilka dock drifva en
så stor rörelse, att det nog vore tryggast, om de med vitesansvar
tvingades att söka registrering. Men under förutsättning att man
i lagen stadgar registreringsmöjlighet för de föreningar, som icke
äro registreringspliktiga, under förutsättning vidare, att lagen bibehåller
bestämmelsen, att registrering är villkor för rättskapacitet,
skulle jag för min del icke ha något emot att rösta för den
gräns, som herrar Lindhagen och Persson föreslå. Tv jag är
nämligen öfvertygad därom, att om gränsen sättes så högt och
lagen i öfrigt får den bestämmelse, jag nyss nämnde, det skall
visa sig, att flertalet, åtminstone många af de föreningar, som
icke skulle falla under den obligatoriska inregistreringsgränsen,
skola finna med sin fördel förenligt att söka registrering, och
därigenom skulle medlemmarna få den ökade trygghet, som man
åsyftar med denna lag. Ty för mig står det då först som sist
som något oryggligt visst, att det är oändligt mycket viktigare,
att dessa tiotusentals fattiga människor, som sätta in sina penningar
i dylika föreningar, icke i alltför hög grad riskera att
bli lurade, än att man kan realisera det dogmatiska programmet:
»Föreningarna skola lefva sitt fria lif!»
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
Nr 27. 30
Lördageu den 13 april.
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
Herr Jansson i Edsbäcken: Herr talman! Det är visst
icke min mening att förlänga denna principdebatt, när så många
af utskottets ledamöter uppträda men jag anser mig emellertid
pliktig säga några ord.
Jag ber att få tillkännagifva, att jag, då vi började behandlingen
af detta lagförslag i utskottet, ställde mig ganska betänksam
mot detsamma i många afseenden, men som synes af
lagförslaget, har ju redan utskottet gjort åtskilliga medgifvanden,
vidare ha reservanterna yrkat på ännu åtskilliga lättnader, och
efter hvad jag hört i dag under debatten, har herr statsrådet
förklarat sig villig gå med på ytterligare lindring med afseende
på registreringstvånget och åtskilliga lättnader i öfrigt. Under
sådana förhållanden kan jag för min del icke vara med om att
yrka på lagförslagets fall, utan jag sk^ll i min mån bidraga till,
att detsamma måtte antagas, detta på grund af att jag vet och
känner till, att rätt många af dessa föreningar själfva önska få en
lag, så att det blir reda och ordning i förhållandena. Visserligen
kan det bli betänkligheter för vissa småföreningar, men med de
lindringar, som äro föreslagna, särskilt i öfvergångsbestämmelserna,
och de lindringar och lättnader i öfrigt, som jag hoppas Andra
kammaren i dag kommer att antaga, vill jag för min del bidraga
till att lagförslaget måtte antagas i dess helhet med de modifikationer,
som nu under föredragandet möjligen kunna komma att
göras och hvilka ytterligare kunna hjälpa upp förslaget, så att
det blir ännu mera antagligt.
Jag får alltså hemställa om bifall till den föredragna paragrafen.
I detta anförande instämde herr Olsson i See.
Herr Rydén: Herr talman, mina herrar! Vid remiss af
den proposition, öfver hvilken lagutskottet nu afgifvit betänkande,
framställde jag en del anmärkningar, och jag har förgäfves under
diskussionen här i dag sökt få ett bemötande på en del af de
anmärkningar jag gjorde, fast de af lagutskottet blifvit lämnade
obeaktade. Jag har också gjort den reflexionen under debatten
här, att det måtte ändå vara ett ganska märkligt lagförslag, som
föreligger, när man ifrån alla håll, för att försöka lugna dem,
som ha betänkligheter mot lagen, viftar med en serie af jämkningar
och modifikationer af ganska obestämd och oviss art för
adärmed försöka få de tveksamma öfver på bifallssidan. Detta
i allmänhet.
Men jag vill också beträffande detta lagförslag framföra
några ytterligare anmärkningar utöfver dem jag gjorde vid remissdebatten.
Den första fråga, som man bör göra sig, när man stiftar
en lag, synes mig vara den, om lagen behöfves. Första förutsätt
-
LördageD den 13 april. 31
ningen för, att man skall kunna bedöma, om en lag behöfves,
är att man utredt, ordentligt utredt hela den fråga, som man skall
lagstifta om. Jag påpekar här såsom en af de bufvudsakliga
anmärkningarna det, att här icke skett en ordentlig undersökning
och en ordentlig utredning om beskaffenheten af de föreningar, som
denna lag skall komma att omfatta. Herrarne minnas, hur det
var, när förre justitieministern försökte lagstifta om föreningar.
Då gick det första året på det sättet, att vi fingo ett lagförslag,
där man mera höll sig till allmänna talesätt och sade, att det
icke skulle vara så farligt att taga den lagen. Så gjordes en
undersökning på grund af att Andra kammaren den gången afsteg
lagförslaget. Det gjordes en ordentlig undersökning, omfattande
föreningar, och då kom man till ett resultat, som torde
ha framkallat fullkomlig häpnad icke minst hos det första lagförslagets
egna framställare. Det lagförslag, som kom fram andra
gången, visade, att om man gått till definitiv lagstiftning första
gången, man skulle lagstifta på sådant sätt, att en massa föreningar
stupat, som man aldrig afsett att träffa med denna lag.
Sålunda, mina herrar, min första önskan för att jag öfverhufvud
taget skall vara med om en lagstiftning här, är det, att man
verkligen undersöker om beskaffenheten af de föreningar, som
man skall lagstifta om, innan man lagstiftar alls. Den bilaga,
som finnes vid 1905 års kommittébetänkande, innebär icke i
något afseende en tillfredsställande utredning, utan där beröres
bara ett litet, litet fåtal af de föreningar, som det här gäller.
Detta om utredningen.
Gör jag mig den frågan: behöfves lagen? får jag det svaret
af denna diskussion -— hvilket jag för öfrigt visste förut — att lagen
behöfves för de stora föreningarna, men att lagen icke behöfves
för de små. De små hafva icke begärt denna lag, utan det är de
stora, som önska den. Hvarför skall man icke då gå dem till
mötes, som vilja ha lagen, men låta dem vara i fred, som icke
vilja ha den?
Den andra frågan, man bör göra sig, när man stiftar lag,
är, om den lagstiftning, som man kommer med, är nyttig. Då
måste jag säga först och främst, att jag måste ur många synpunkter
ifrågasätta denna lags nytta, icke för de stora, men för
de små föreningarna. Ty jag måste betrakta det som en ren
skadegörelse på de små föreningarna, när man med berådt mod
går att beröfva dem en rättighet, som de ha och icke missbrukat.
Jag menar borttagandet af de oregistrerade föreningarnas rättskapacitet.
Detta innebär lagförslaget, och herr civilministern har
i sitt anförande icke gifvit oss förhoppning om, att han skulle
vara benägen att frånträda lagförslaget i detta afseende. För mig
synes detta vara en moralisk orättfärdighet, när de icke gjort
annat än fyllt en god mission i samhället. Ha de en rättighet,
>’r 27.
Lag om
understöds
föreningar
m.
m.
(Forts.)
Nr 27.
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
32 Lördagen den 13 april.
som icke missbrukats, livad har man då för moralisk rätt att
taga ifrån dem denna?
Nu sökte visserligen herr Pettersson i Södertälje säga kammaren
det, att det icke är så farligt med dessa föreningar, och
herr Widén var också inne på den linjen och sade, att föreningarna
få behålla sin rättskapacitet under öfvergångstiden, d. v. s.
under tre år, för sådana företag och anordningar, som de satt
i verket före utgången af dessa tre år. Men hvad ligger häri?
Om detta utskottsbetänkande går igenom, hvad innebär det för
den stora mängden af dessa småföreningar? Jo, det innebär att tre
år efter det denna lag blifvit antagen, den stora massan af dessa
småföreningar kommer att förlora sin rättskapacitet. De ha fått
nöjet att ha den de tre öfvergångsåren, sedan förlora de den och
komma utanför lagen. Är det rättfärdigt att göra så mot småfolkets
företag?
Jag skall nämna exempel på sådana små föreningar, som
jag tycker, att det är alldeles orimligt att nu ställa utanför lagen.
Yi ha t. ex. nere i de skånska grufsamhällena — jag tager ett
exempel ur det lefvande lifvet, sen få juristerna vara snälla
vränga ihjäl det med sina teorier, det är deras sak, men här
gäller det det lefvande lifvet — vi ha i de skånska grufsamhällena
barnbegrafningskassor, där låt oss säga hundra medlemmar
sluta sig tillsammans och betala 25 öre i afgift. När så ett barn
dör ur någon af medlemmarnes familjer, får den familjen 25 kronor.
Det är visserligen inga stora saker detta, men icke må man säga
annat, än att det är godt, hvad de uträtta. Skola dessa små
föreningar antingen om tre år ställas utanför lagen utan rättskapacitet,
eller skola de tvingas in under registreringstvång med
allt som därmed följer? År det rimligt att gå tillväga på
det sättet?
Vi ha exempelvis ett annat slags föreningar, barnhjälpsföreningar.
Man sluter sig tillsammans i föreningar och skjuter
tillsamman något litet belopp, och när någon af medlemmarnas
hustrur skola föda barn, få de understöd till hjälp för de omkostnader,
som däraf uppstå. Det är en mångskiftande form för
inbördes hjälpsamhetslif, som existerar i vårt lands skilda bygder,
som juristerna icke spanat upp och som icke finnes i deD utredning,
som föreligger här, men som gör sin nytta, och den
skall nu ställas utanför lagen eller kastas in under registreriugstvånget.
Det är för mig alldeles upprörande, det vill jag säga,
att man vill gå till väga på det sättet med småfolkets företag.
Det har ställts i utsikt, att arbetslöshetskassorna skulle
utgå ur 1 §, om lagen skulle bli bifallen här, och jag skall därför
icke påvisa, hur alldeles orimligt det är, att man här lagstiftar
och binder hela det arbete, som nyss iscensatts för att lösa arbetslöshetsproblemet.
Så ha vi dessa begrafningskassor, som stå i samband med
Lördagen den 13 april. 33
fackförbunden, t. ex. svenska murarförbundets. Kan man säga
annat än att det är godt, att detta förbund har under årens lopp
kunnat utbetala 9—10,000 kronor om året till efterlefvande efter
sådana medlemmar, som gått bort, i form af begrafningshjälp på
200 kronor? Detta har följt med deras inträde i fackorganisationen,
och har, såvidt jag kan se, endast verkat godt. Hvad
blir följden om denna lag går igenom? Såvidt jag kan se, ifall
det icke skulle göras några oförmodade medgifvanden, som säkert
icke komma att gå igenom vid sammanjämkningen, blir följden
den, att dessa fackförbund tvingas antingen att lägga ned sin
begrafningshjälpsverksamhet — och livad vinnes för godt med
att dessa muraränkor icke få någon begrafningshjälp, när deras
män gå bort? — eller också att låta registrera sig. I fjol slog
Andra kammaren vakt om de ideella föreningarna, fackföreningarna
in beräknade, och ville då icke vara med om tvångsregistrering.
Men skola dessa fackförbund fortsätta med sin verksamhet, vill
utskottet vara med om en åtgärd, som tvingar dem till att inregistrera
sig, och det har ändå denna kammare icke velat vara
med om.
Nu kan man visserligen säga, att det linnes ett annat sätt:
De kunna klyfva sig, så att det blir eu fackförbunds- och en
bcgrafningskasserörelse hvar för sig. Skall man för juristeriets
skull och för upprätthållande af formalism tvinga sig till att
åsamka dem en massa besvär och svårigheter, som visserligen
icke bli oöfverkomliga? Det är eu sådan lagstiftning jag reagerar
mot, och för min del uppträdde jag mot densamma under remissdebatten.
Den tredje fråga, som man skall göra sig, när man stiftar
en lag, är denna: År lagen skrifveri på sådant sätt, att den rent
tekniskt är lämplig? Då har jag vid remissen af denna proposition
opponerat mig mot detta förskräckliga lagmakeri, bestående
af 99 paragrafer, som skola gälla t. ex. eu liten barnbegrafningsförening,
99 paragrafer af hvilka närmare lialftjoget innehålla
bestämmelser om bötesstraff för dem det gäller, ifall man snafvar
öfver någon af dessa många paragrafer. Det synes mig som om
den juridiska utbildningen icke står på den punkt, att det i närvarande
tid är lämpligt att skrifva stora lagverk, när icke juristerna
kunna skrifva korta lagar, som äro lättförståeliga, utan skola dänga
ihop digra luntor för de allra enklaste förhållanden. När förmågan
att skrifva kort och god lagsvenska inom juristkretsar står
pa eu sådan punkt, att man behöfver göra så vidlyftiga lagar
för så enkla saker som här föreligga, så är det tydligt, att det
icke är rätt att nu företaga stora lagstiftningsarbeten.
Vidare har, enligt min uppfattning, utskottet ytterligare försämrat
Kungl. Maj:ts proposition. Den kungl. propositionen hade
ändå tagit, sjukkasselageu till mönster för sina föreniugsrättsliga
bestämmelser. Om man tänker sig, att det vanliga är, att en
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 27. 3
>''r 27.
Lag om
understöds
föreningar
m.
m.
(Fort*.)
Xr 2T. 34
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 13 april.
sjukkassa och en begrafningskassa vant förenade med hvarandra,
så tvingas de nu att dela upp sig i två kassor. Det blir i regeln
samma medlemmar i de båda sammanslutningarna, och de ha
vanligen samma styrelser. Nu tvingas medlemmarna af dessa
styrelser, att, när de sitta som medlemmar i sjukkassans styrelse,
arbeta efter sjukkasselagensföreningsrättsbestämmelser, men närde
sitta som styrelsemedlemmar i begrafningskassan, följa föreningslagens
föreningsbestämmelser. Så frågar jag: är då icke sådant
trassel, när man tänker på, att det är folk i fattiga arbetares
ställning, som skall hafva med dessa saker att göra? Jag vet ju,
bur utgången blir, men det är ledsamt, att det skall gå på det
sättet, att för de storas intressen, d. v. s. för de stora företagens
intressen, för lifförsäkringsbolagens intressen, dessa småfolks inbördes
hjälpföretag skola offras, och jag för min del beklagar,
att man skall komma därhän, att den första Riksdagen,^ som är
vald med vänstermajoritet, skall ha att fatta beslut af sådan beskaffenhet,
att de helt säkert komma att gå förödande ut öfver
en del af småfolkets företag.
Till slut hyser jag stora betänkligheter emot att dessa föreningar
skola läggas under försäkringsinspektionen. Jag påvisade
redan i mitt anförande i remissdebatten, hur oriktigt det är, att
sjukkassorna skola lyda under en tillsynsmyndighet, och att begrafningskassorna
skola lyda under en annan tillsynsmyndighet,
och då det nu kommit fram förslag om skapande af socialstyrelse,
som skall bli sjukkassornas tillsynsmyndighet, och om hvilken
man kan hoppas att den lägger verkligt folkliga och sociala
synpunkter på dessa spörsmål, så kan jag icke annat än ytterligare
med synnerlig styrka understryka den uppfattning, jag
uttalade vid remissdebatten, nämligen den, att det är högst oroande,
om det skulle gå därhän, att dessa understödsföreningar, som till
sin natur äro sociala företag, skola bli kastade under lifförsäkringsbolagens
representation inom statsförvaltningen, som icke — det
vågar jag säga — lämnar några garantier för socala synpunkter,
utan anlägger matematiska och försäkringstekniska och kanske
också bolagssynpunkter, när det gäller att bedöma dessa företag,
i stället för rent mänskliga och humanitära, som säkerligen komma
att bli de afgörande inom socialstyrelsen.
Jag ber för min del, herr talman, att få vädja till kammaren,
till den kraft och verkan det hafva kan, att afslå detta lagförslag.
Jag betonar för min del, att det icke sker därlör, att
jag icke inser, att de stora föreningarna behöfva lagen, utan det
sker för att rädda de små och för att på samma gång de stora,
som vilja ha en lagstiftning, skola få en lagstiftning, som passar
för dem, utan att därför de små rent af undertryckas eller gå
under för de storas skull. Jag instämmer i herr Sven Perssons
yrkande.
Lördagen den 13 april.
35
>''r 27.
Med herr Rydén förenade sig herrar Eriksson i Grängesberg,
Svensson i Skönsberg, Berg i Munkfors, Nilsson i Kristianstad,
Holmström, Bärg i Katrineholm och Bengtsson i Göteborg.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Schotte: Herr
talman! Jag skall bara he att få säga ett par ord i anledning
af några yttranden, som fällts af herr Rydén. Det är särskildt
med afseende å den s. k. rättskapaciteten, som man fäst sig så
mycket vid. Jag vill då antaga, att de af honom omförmälda
begrafningshjälpskassorna i södra Sverige, t. ex. de som bevilja
understöd vid barndödsfall, hittills icke haft något behof af rättskapacitet.
Jag föreställer mig, att dessa aldrig hittills behöft
hvarken kära eller svara, och jag är öfvertygad om, att samma
förhållande med afseende å dessa små kassor fortfarande kommer
att äga rum. Det är ju så, att denna rättskapacitet har betydelse
hufvudsakligen för de stora föreningarna, som behöfva
köpa egendom och få lagfart å sådan eller behöfva idka någon
sorts affärsrörelse. För de små, som aldrig behöfva förbindelse
med domstol och exekutiva myndigheter, torde rättskapaciteten
1 det fallet vara af ganska liten betydelse. De ha i alla fall i
det afseendet sig tillförsäkradt hvad man för närvarande ansett
sig kunna göra med hänsyn till af Riksdagen i föregående lagar
fastställda grundsatser.
Jag tror icke heller, att det är exakt när den föregående
talaren yttrar om, att sjukkassorna skola behöfva uppdela sig i
2 olika kassor till följd af tillkomsten af nu förevarande lag.
Sjukkassorna få fortfarande, oberoende af en lag om understödsföreningar,
rättighet att meddela begrafningsunderstöd i enlighet
med sjukkasselagen, och tydligt är, att samma gräns, som sättes
i understödsföreningslagen för begrafningshjälp, också bör öfverföras
till sjukkasselagen. Sjukkassorna kunna således allt fortfarande
höra under sjukkasselagen; de behöfva icke ingå under
understödsföreningslagen. Det är bara de rena begrafningshjälpskassorna,
som komma under understödsföreningslagen. De sjukkassor
däremot, som bevilja både sjuk- och begrafningshjälp,
kunna sammanhållas till en enhet i enlighet med sjukkasselagen
och höra härvid få meddela samma begrafningshjälp, som slutligt
blir satt som gräns i understödsföreningslagen.
Jag tror därför, att de anmärkningar den sista talaren haft
i nu förevarande hänseende icke äro af vidare betydelse. Jag
tror också att man mycket öfverdrifvit faran för denna lagstiftning
och att rädslan ej behöfver vara alltför stor för de många
lagparagrafer, som här förenas; de hänföra sig i stor utsträckning
till förhållanden, som ytterligt sällan torde komma att inträffa.
Jag har förut uttalat min personliga mening därom, att det varit
önskvärdt, att man ej från början kommit in på att meddela dessa
detaljerade föreningsrättsbestämmelser för fall, som säkerligen ytterst
Lag om
understödsföreningar
m. in.
(.Forts.)
>r 27.
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
3G Lördagen den 13 april.
sällan inträffa; men när man nu har gjort det i öfriga samhörande
lagar, lär det vara omöjligt att här beträda en annan väg. När
man går igenom förevarande paragrafers innehåll torde man finna,
att det är ett 70—80-tal af dessa, som föreningarna icke behöfva
ha närmare kännedom om. De komma väl ytterligt sällan, dessa
föreningar, i likvidation, konkurs eller andra dylika förhållanden,
där man behöfver tillämpa därom meddelade, eu smula invecklade
bestämmelser inom föreningsrättsområdet.
Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman, mina
herrar! Som herrarne se af utskottsbetänkandet, tillhör jag majoriteten
inom utskottet. Jag har sålunda liksom utskottet haft den
uppfattningen, att denna lag är behöflig och skulle bli välgörande,
men jag har haft den uppfattningen väsentligen därför, att lagen
skulle hjälpa de små, icke de allra minsta, men väsentligen hjälpa
de jämförelsevis små föreningarna. Det är därför också, som
jag har varit med om att draga gränsen vid den lägsta af de
linjer som nu varit i fråga. Jag hade egentligen tänkt mig att
nu klargöra skillnaden mellan den gräns, som utskottet uppdragit
och den, som finnes i reservanternas, herr Widéns m. fl., förslag,
men det tjänar, efter hvad numera förekommit, intet till.
Vi ha nämligen att döma efter herr statsrådets och chefen
för civildepartementets yttrande numera icke att räkna med ens
herr Widéns gräns utan en mycket högre gräns; han ställde i
utsikt en gräns så hög som den i herr Sven Perssons reservation
angifves. Nu skall jag emellertid, innan jag går vidare för att
motivera det slut, hvartill jag i detta fall vill komma, be att få
meddela några skäl, hvarför jag anser, att gränsen bör gå så lågt
som möjligt, så att lagen blir till fromma just för de mindre af
föreningarna. Herr Rydén sade, att denna lagstiftning behöfdes
icke för de små menför de stora. Jag säger tvärtom, den behöfves
icke så mycket för de stora, som för de små. Hvarför?
Jo, mina herrar, därför att dessa små föreningar äro rena uttaxeringsföreningar.
Det är säkerligen samhällets ekonomiskt taget
allra svagaste lager, som sätta in sina penningar i dessa föreningar.
Därför är det just för dem af synnerlig stor betydelse,
att när en gång den påräknade hjälpen skall falla ut, den också
verkligen faller ut. Men, mina herrar, detta är ingalunda säkert
under nuvarande förhållanden. Det är nämligen med dessa uttaxeringsföreningar
så, att under de första åren går det utmärkt
bra. Beståndet af föreningsmedlemmar är jämförelsevis ungt;
dödsfallen äro få och uttaxeringarna inga; allting går bra. ^ Men
så ökas medelåldern, dödsfallen blifva tätare, och allt hårdare
och hårdare träffa uttaxeringarna. Så kommer den kritiska punkten.
Det har herr Pettersson i Södertälje redan talat om, och
jag vill tillägga, att den vanligen inträffar då föreningen är omkring
30 år gammal. Då befinnes det, att uttaxeringarna få hö
-
Lördagen den 13 april 37
jas så kraftigt, att medlemmarna icke rå med att betala dem. De
kunna icke få in nya medlemmar, och så går det hela öfverstyr.
Och de, som burit dagens tunga och hetta, stå där med krossade
illusioner. Det är den vanliga gången af de understödsföreningar
som äro grundade på uttaxering.
Att nu helt och hållet undanröja dessa olägenheter står icke
i lagstiftningens makt. Och det beror på, att dessa föreningar
icke arbetat och aldrig någonsin komma att arbeta efter försäkringstekniska
grunder. Men just i det hänseendet skulle genom
den nu föreskrifna lagen eu synnerligen afsevärd hjälp enligt mitt
förmenande lämnas dem. Vi hafva nämligen i 82 § bestämmelser
om tillsynsmyndighetens skyldigheter, som bland annat gå
ut på att den skall tillhandagå förening med råd och upplysningar
»i ändamål att föreningens rörelse må drifvas på det med hänsyn
till dess art och omfattning mest lämpliga sättet».
Om nu en sådan hjälpande och räddande hand lämnas eu
förening i tid, så kan den kanske räddas — i tid, säger jag,
innan den ännu hunnit så långt, att ställningen är förtviflad. Tv
innan dess kan det med tillsynsmyndighetens hjälp och tillskyndelse
möjligen ordnas så något slags fondbildning göres.
Visserligen icke sådan, att den i försäkringstekniskt hänseende
täcker behofvet, men den blir till en början tillräcklig att för en
följd af år trygga de nödvändigaste utgifterna. Och vidare kommer
det väsentligaste med den, nämligen att det blir en dragningskraft för
nya medlemmar att gå in i föreningen. Så kan eu sådan förening
räddas, och förslaget har på ett annat ställe sörjt för, att en sådan
hjälpande och räddande hand skall sträckas föreningen i tid. Tv
det finnes en bestämmelse i 80 § som säger, att en understödsförening
skall skicka in en afskrift af styrelsens och revisorernas berättelser
till tillsynsmyndigheten, och med dessa handlingar i hand
kan tillsynsmyndigheten bedöma, om det är tid för den att gripa
in eller icke. Det är således enligt min öfvertygelse en fördel för
dessa mindre föreningar och framför allt för de enskilda medlemmarna
i samma föreningar att komma under eu sådan lag som denna.
Man har nu talat om de stora svårigheter, som skulle beredas
dessa mindre föreningar genom att underkastas denna lag.
Detta har varierats i många tonarter, och jag har i tidningen
Socialdemokraten för i dag i dess ledande artikel funnit ett par
uttalanden i samma riktning. Det ena var, att »lagförslagets genomgående
princip är att tvinga understödsföreningarna, de stora
såväl som de små, utan tillräcklig åtskillnad in under strängt försäkringstekniska
grunder». Och på ett annat ställe säges det, att
det behöfver vidtagas åtgärder för att »rädda de små själfhjälpsföreningarna
undan den onödiga tvångströja, som lagen obestridligen,
därest det förevarande förslaget blir lag, lägger på understödsföreningarna».
Allt detta är enligt min mening en så stor
missuppfattning, som det öfverhufvud kan vara. Om jag skulle
>''r 27.
Lag om
understöds
föreningar
m.
m.
(Forts.)
>X27.
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
3S Lördagen den 13 april.
upptaga kammarens tid med att gå igenom lagen — jag har här
anteckningar i detta hänseende — och visa hvad det är man krafvel’
af de föreningar, som komma in under lagen, så skulle man
få se, att det blir mycket ringa och att det icke är någonting att
räkna mot det värde, som ligger i den hjälp och det stöd, som
de få.
Under sådana förhållanden har jag med öfvertygelse varit
med om att tillstyrka förslaget i lagutskottet, och jag har röstat
för den gräns, som utskottet har satt.
Men nu, mina herrar, har saken såvidt jag kan se kommit
i ett annat läge efter det anförande, som vi nyss hörde från statsrådsbänken.
Herr statsrådet behagade förklara, att han kunde
gå med på den socialdemokratiska reservationen och utesluta
föreningar, som gåfve ända till 500 kronor i understöd och hade
200 medlemmar.
Yi hafva i utskottet fått eu statistik öfver föreningar, som
gifva intill 500 kronor i understöd, och det visar sig, att dessa
föreningar äro icke mindre än 288. Vidare hafva vi fått den
upplysningen från försäkringstekniskt håll, att det genomsnittliga
värdet af lifförsäkring i den affärsmässiga verksamheten — för
såvidt jag räknar med arbetarelifförsäkring — uppgår till 500
kronor, d. v. s. här skulle, utan att läggas under några som helst
betryggande bestämmelser, få drifvas en försäkringsrörelse intill
500 kronor, som har lifförsäkringskaraktär, och som, när den
drifves af lifförsäkringsbolag är lagd under lag.
Vidare ställde herr statsrådet i utsikt, att äfven arbetslöshetskassor
skulle undantagas och åtskilliga andra medgifvanden åt
den socialdemokratiska reservationen. Med andra ord, de mindre
understödsföreningarna, för hvilka enligt min mening lagen har
sin största betydelse — ty de stora reda sig själfva; de arbeta
redan nu i viss mån efter försäkringstekniska grunder och då
det så behöfves, komma de att alltmera tillämpa sådana för att
till sist öfvergå i bolagsform och blifva ömsesidiga försäkringsbolag.
Jag kommer således till det resultatet, att med de ändringar,
som herr statsrådet ställt i utsikt, har enligt min uppfattning
förslaget förlorat så mycket af sitt värde, att jag får bekänna,
att jag ställer mig ytterst tveksam, huruvida förslaget i
så fall förtjänar att tagas alls.
Det må så vara, att man genom förslagets antagande skulle
undgå, att de större föreningarna ännu någon tid finge vänta på
sin reglering. Men att reglera endast de stora och låta de små
vara kvar, tror jag vore ett missgrepp af den art, att jag knappast
vill vara med därom.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Schotte : Herr
talman! Jag skall ytterligare säga ett par ord, då det ser ut som
Lördagen den 13 april.
39
>r ’7.
mitt föregående yttrande om den gräns för begrafningshjälpens
storlek, man kan ifrågasätta för undgående af registreringstvång,
i någon mån missuppfattats.
Jag har uttalat mina allvarliga betänkligheter mot att härvid gå
till den gräns af 500 kronor, som herrar Sven Persson och Lindhagen
föreslagit, och jag har ungefär sagt, att om det vore fråga
om ett definitivt beslut, min tvekan skulle vara ännu större. Men
jag anser, att det kanske vore möjligt för denna kammare att gå
med på 500-kronors-streck för att vid en samman jämkning mellan
detta beslut och det i Första kammaren förväntade komma till
en siffra, som något öfverskjuter de 200 kronor, som här är föreslaget,
t. ex. eu siffra på 300 eller möjligen 350 kronor. Jag
skulle icke förorda att definitivt gå till 500-kronors-gränsen, men
jag är öfvertygad om, att det icke är förenadt med någon större
risk att preliminärt gå något längre än hvad utskottet eller herrar
Widén m. fl. i sin reservation föreslagit med afseende å begrafningshjälpens
storlek, alltid dock med begränsning af medlemsantalet.
Herr Persson i Norrköping: Jag begärde ordet närmast
med anledning af herr Peterssons i Lidingö villastad yttrande.
Af detsamma framgick, att han för sitt vidkommande ville vara
med på förslaget hufvudsakligen därför att det skulle tillämpas
just på de små föreningarna, såsom han sade, under det att min
uppfattning är, att jag icke vill vara med om att förslaget skall
tillämpas på de små; och så drog han fram eu skildring, huru
dessa föreningar arbeta. Plan förklarade, att de arbetade med
uttaxeringar och vidare att medlemmar i början ingå i en sådan
förening, men att när föreningen har existerat en tid, medlemmarna
blifva gamla och att uttaxeringarna då icke räcka till att fylla
de förpliktelser, som föreningen ursprungligen utlofvade. Detta är i
korta ord den skildring, som han uppdrog. Men denna skildring passar
in just på de stora föreningarna, nämligen om man med stora
föreningar menar sådana, som utbetala ett understöd vid dödsfall
af 500 kronor och därutöfver. Men den passar icke alls in på
de föreningar, som existera i lefvande lifvet och hvilka betala
understöd understigande 500 kronor eller däromkring. Således
tager herr Petersson i Lidingö villastad alldeles fel i berörda hänseende.
Först då en förening kommer upp med afseende på sina
dödsfailsafgifter eller lifförsäkringsersättning till ett högre belopp,
som uppgår till 700, 800 ä 1,000 kronor, börjar tendens visa sig
för föreningens insolvens, enligt hvad de sakkunnige varit ense
om och enligt hvad den dagliga erfarenheten gifver vid handen.
Men så länge de hålla sig nere vid en rimlig gräns på några
hundratals kronor, stå sig dessa föreningar i allmänhet godt och
hålla de löften, som de gifvit. Och att man har samma upp
-
Lag oih
understödsföreningar
in. in.
(Forts.!
Nr 27.
40
Lördagen den 13 april.
L%9 07H fattning därom i utlandet visas af, att man såväl i Österrike som
''föreningar Danmark, Belgien och England från försäkring undantagit just
m. m. de föreningar, som betala en ringa utgift, enligt hvad den utred
(Forte.
) ning visar, som framlagts af 1905 års kommitté. Gränsen emellan
stora och små föreningar kan rimligen icke sättas vid ett visst
antal medlemmar utan måste i stället sättas vid understödsbeloppets
storlek.
Jag vill nu vidare säga, att vi reservanter, herr Lindhagen
och jag icke ställa oss fientliga emot eu lag om understödsföreningar,
men vi vilja ha denna lag sådan, att den icke förkväfver de små
understödsföreningarna och blott gagnar de stora. Det är för att
få lagen sådan, som vi framkommit med vårt yrkande, hvilket i
realiteten blott innebär vinnande af tid till en vidare utredning
och ett nytt, mera tillfredsställande förslag. Ett sådant yrkande
är naturligtvis icke riskabelt för kammaren att gå med på.
Herr Widén: Jag begärde ordet, då jag hörde herr Peters
sons
i Lidingö villastad anförande. Mig synes det, som om detta
var den allra bästa illustration på sanningen af hvad jag sade,
när jag framhöll angelägenheten af, att kammaren måtte nu antaga
det föreliggande förslaget. Det var en så klar illustration,
säger jag därpå, huru svårt det är att få fram en lag, som kan
tillfredsställa ytterlighetsmeningarna i denna fråga. Då vi erkänna,
att behof af en lagstiftning på detta område föreligger,
och att detta behof är synnerligen trängande, böra vi ej underlåta
att taga ett lagförslag, som har den förtjänsten att erbjuda
nödig kontroll och dock gör nödiga eftergifter för de mindre föreningarna.
Det är för mig alldeles klart, att den syn på saken,
som herr Petersson i Lidingö villastad sade, icke är riktig, ty härär
det fråga om att få igenom ett förslag, genom hvilket man
kan få de föreningar, som mest behöfva det, in under lagen.
Det är dock så, att äfven om man kommer till en gräns, som
är högre, än den utskottet föreslagit — hvilken denna gräns blir
veta vi icke ännu, ty den kommer, med all sannolikhet att bero
på sammanjämkning — är det icke därför afsedt, att alla de
föreningar, som ligga nedanför gränsen, skola stanna utanför;
utan dessa skola hafva rätt att låta registrera sig och därigenom
vinna de fördelar, som äro förbundna med registreringen. Efter
mitt förmenande är just den omständigheten, att lagförslaget på
detta sätt accommoderar sig efter olika förhållanden och önskningar,
en fördel hos det samma.
Jag kan ej heller medge, att de, som här talat emot förslaget
och därvid afmålat de svåra följder lagen skulle medföra,
hafva målat efter verkligheten. Verkligheten, mina herrar, visar,
att föreningarna i mycket talrika fall ha svårt att kunna på längden
fullgöra sina förbindelser och bestå. Det framdrogs i utskottet
exempel på många föreningar, som icke kunnat reda sig utan
41
Xr 27.
Lördagen den 13 april.
lått upphöra, så att de, som stått längst kvar i dem, ha icke fått
ett öre för de penningar, som de lagt ut. Men de hafva i allmänhet
lidit i tysthet; det är endast när man råkar på någon
föreningsmedlem, som råkat ut för en dylik olycka, som man får
veta något härom. Detta gäller naturligtvis icke blott de störa
föreningarna utan äfven de små, men då det visar sig, att allmänheten
hyser så stora farhågor, farhågor, som jag för min del finner
öfverdrifna för lagens blifvande verkningar, hvarför då icke
taga ett förslag som bereder så stor trygghet, som vi öfverhufvud
taget för närvarande kunna få? Vi böra alltså enligt mitt
förmenande antaga det föreliggande förslaget; dess nödvändighet
synes mig ha framgått klart af debatten. Tro verkligen herrarna,
att vi en annan gång skulle vara bättre i stånd att enas inom
båda kamrarna, eller ens inom denna kammare, än vi öfverhufvud
taget äro i dag? Det tror jag icke. Så länge har jag varit
med i riksdagsarbetet, att jag har någon inblick i dessa förhållanden
och förstår, att om vi ej taga förslaget i dag, så är det
mycket osäkert, om det ginge bättre en annan gång. Jag ber att
få vidhålla mitt yrkande.
Herr Åkerman: Herr talman, mina herrar! Jag ber om
benäget öfverseende, att jag tillåtit mig taga till orda, sedan debatten
pågått så länge, men jag har en särskild anledning att
upptaga kammarens tid ett ögonblick, därigenom att jag, då detta
lagförslag remitterades, yttrade några ord. Jag sade då, att jag
med den allra största betänksamhet såg på denna lagstiftning.
De skal, som jag då anförde, finnas i protokollet, hvarför jag iclTe
här skall upprepa dem, men jag vill vid detta tillfälle nämna,
att mina betänkligheter i dag äro väl så starka som den dag, då
lagförslaget första gången bordlädes här. Jag skulle kunna inskränka
mig till att hänvisa till hvad de talare yttrat, som i dag
talat emot lagförslaget, men jag vill vidare säga, att de ärade
medlemmar af kammaren, som talat för denna lag, icke på något
sätt lyckats skingra mina betänkligheter.
Det är ju så, att föreningslagstiftningen är den allra ömtåligaste
och svåraste af alla lagstiftningar, ty det är med allt föreningslif
såsom med vissa växter, som höra till den klass, som
kallas Noli me tangera: rör mig icke, ty då vissnar jag. Äfven
om en lagstiftning dikteras af det allra renaste uppsåt och bedrifves
med den största försiktighet och grannlagenhet, äfven om
man därmed vill räcka eu hjälpande och räddande hand, tror
jag dock, att det på detta område kan hända, att den hjälpande
och räddande handen i stället blir en strypande hand, som fördärfvar
det, som man vill hjälpa.
Vi, som tillhöra vänstern, hafva under föregående år, två
år å rad, med största ängslan och bekymmer sett dessa hjälpande
Lag om
understödsföreningar
m. in.
(Forts.)
Nr 27.
42
Lag om
understödsföreningar
in. m.
(Forts.)
Lördagen den 13 april.
och räddande händer räckas fram mot föreningslifvet. Det lyckades
vänstern att dessa gånger få bort de hjälpande och räddande
händerna, och jag skall säga, att jag tror det vara klokast,
om vi nu i dag, då det gäller delvis samma föreningar, betänkte
oss en smula. Det kan väl icke vara så stor brådska med denna
fråga. Jag vill härmed icke hafva uttalat något klander vare sig
mot de herrar, som verkställt den utredning, hvilken ligger till
grund för detta lagförslag, ej heller mot de personer inom departementet,
som skrifvit lagen; ingalunda. Jag vet ju, hur förfärligt
svårt detta lagstiftningsarbete är. Men nog vore det val ändå
klokt, då vi höra, att personer från olika läger med skiftande
åskådningar ställa sig betänksamma gentemot denna lagstiftning,
att vi togo oss ytterligare en fuuderare. Det kan icke ligga någon
fara i ett dröjsmål. Det har ju visat sig, att sedan ett lagförslag
en gång varit under Riksdagens behandling, är det lättare
att sedan få någon fason på en reviderad lagstiftning. Såsom
jag redan nämnt, gäller det nog om föreningslifvet, att det är
lyckligt, om det kan få fritt utveckla sig, och man bör betänka
sig, innan man drager in föreningarna i juridikens vårdade park.
Man borde hellre låta dem växa fritt i skogen. Detta lagförslag
har emellertid gått ännu ett steg längre. Det är icke nog med,
att föreningarna skola dragas in i den inhägnade och skyddade
park, där juridiken skall råda, utan i ett fall har till och med
grundats eu liten plantskola för föreningar, som ännu icke existera.
Jag syftar på arbetslöshetskassor. Det är att gå väl långt
i omtänksamhet, att man stiftar lagar, innan de företeelser, för
hvilka man velat lagstifta, ännu hnuas i lefvande lifvet.
Debatten har fortgått så länge, att jag icke skall tillåta mig
att längre upptaga kammarens tid, utan vill jag vädja till alla
närvarande, om det ändå icke vore klokast att taga eu fundeiare
på denna sak till nästa år, ty jag för min del vågar icke ge min
röst för detta lagförslag utan måste yrka afslag på detsamma.
Häruti instämde herrar Branting, Söderberg i Stockholm,
Johansson i Uppmälby, Thorsson och Waldén.
Öfverläggningen angående de fyra första styckena af förevarande
paragraf var härmed afslutad. I enlighet med de därunder
framställda yrkandena gaf herr talmannen propositioner
först på godkännande af utskottets förslag till lydelse af ifrågavarande
fyra stycken och vidare på bifall till den af herrar Lindhagen
och Persson i Norrköping beträffande lagförslaget i dess
helhet afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen; och fann herr
talmanen den förra propositionen vara med öfvervägande ja godkänd.
Votering begärdes emellertid, till följd hvaraf nu uppsattes,
justerades och anslogs denna voteringsproposition:
Lördagen den 13 april. 43
Den, som vill, att kammaren godkänner l.sta—4:de styckena
i 1 § af lagutskottettets förevarande förslag till lag om ”understödsföreningar,
röstar
Ja j
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner nej, har kammaren bifallit den af herrar Lindhagen
och Persson i Norrköping beträffande lagförslaget i dess helhet
afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen.
Omröstningen utvisade 105 ja mot 104 nej; och hade kammaren
alltså godkänt de fyra första styckena af paragrafen.
Därefter företogos till behandling de återstående delarna af
paragrafen; och lämnades på begäran ordet till
Herr Persson i Norrköping, som yttrade: Herr talman, mina
herrar! Med den utgång den nyss hållna voteringen fått, be vi reservanter
att nu få börja inkassera eu del af de medgifvanden, som
under debatten gjorts och hvilka väl i sin mån påverkat omröstningens
resultat. I nu förevarande del af lagförslaget ha jag och
herr Lindhagen reserverat oss, i det vi föreslagit, att ur lagens Pa §
5:e stycket måtte utgå de sista orden »vid arbetslöshet». Detta
utgör första ledet till, att arbetslöshetskassorna icke skola inregistreras
enligt förevarande lagförslag. Under debatten ha såväl
herr civilministern som äfven herrar Widén och Pettersson i
Södertälje uttryckt såsom sin uppfattning, att man borde gå med
på vårt förslag i detta afseende. Det föreligger också ''mjmket
stora sakliga skäl för detsamma, tv, såsom jag förut nämnt, förekommer
ingen som helst utredning om dessa arbetslöshetskassors
verksamhet, hur den bedrifves och på hvilka sätt understöd utbetalas
etc., etc. Därför är det alldeles orimligt att, innan man
känner dessa arbetslöshetskassors natur och formerna för deras
verksamhet, börja inrangera dem under en lag, hvilken icke är
skrifven just för dessa kassors behof. Jag ber blott att få anföra,
att det stadgas exempelvis i lagen — det är visserligen småsaker,
men dock betydelsefulla nog — att styrelseledamot i understödsförening
icke må utses för längre tid än två år i sänder, under
det att arbetslöshetskassorna i allmänhet, på sätt de nu äro organiserade
och antagligen äfven såsom de komma att bli organiserade,
utse dessa sina styrelsemedlemmar för eu tid af tre år,
d. v, s. den tid, som förflyter mellan kongresserna.
Vidare stipuleras i 37 paragrafen, att understödsförening
skall hvarje år hålla sammanträde. Här är förhållandet på samma
sätt som i nyssnämnda fall; arbetslöshetskassorna bruka i regel
Lag om
understödsföreningar
m. m.
("Forts.)
44
Lördagen den 13 april.
icke hålla årssammanträden annat än vid de fackförbundskongresser,
med hvilka arbetslöshetskassorna äga samband, alltså i
regel hvart tredje år. Jag vill blott anföra dessa två olägenheter
som exempel härvidlag; många andra skulle kunna anföras.
Jag ber alltså, herr talman, att beträffande den nu föredragna
delen af § 1 få yrka bifall till den vid betänkandet af
mig jämte herr Lindhagen fogade reservationen.
Vidare anförde
Herr Widén: Herr talman! Beträffande det yrkande, som
af reservanterna, herrar Lindhagen och Persson i Norrköping,
framställts om uteslutande af orden »vid arbetslöshet» i femte
stycket af första paragrafen, vill jag endast säga, att jag redan
i utskottet var rätt benägen för att gå med på att utesluta dessa
ord. Att jag det kunde vara, beror på att för närvarande, enligt
de upplysningar, som meddelats, det icke lärer finnas mer än en
enda arbetslöshetskassa, och den kommer i hvarje fall, vare sig
vi antaga utskottets förslag eller min reservation eller herrar
Lindhagens och Perssons reservation beträffande § 2, att falla
utanför registreringstvånget liksom hvarje annan dylik kassa,
som kan komma att bildas. I intet fall kan det tänkas, att en
arbetslöshetskassa, såsom utskottet och reservanterna formulerat
sina förslag, kommer inom registreringstvånget, och därför är det,
enligt mitt förmenande, icke af någon betydelse om arbetslöshetskassorna
nu äro med under lagen eller icke. Jag kan därför
icke heller såsom reservanterna gjort, fästa vidare vikt vid denna
punkt. Ej heller tror jag, att denna sak har någon betydelse för
framtiden. Därest vi, såsom det är att förmoda och hoppas, få
en arbetslöshetsförsäkring kommer denna utan tvifvel att åtföljas
af en lagstiftning eller ock af andra reglerande bestämmelser, och
då komma arbetslöshetskassorna naturligtvis att falla under dessa
bestämmelser.
Det spelar således, efter mitt förmenande, icke den ringaste
roll, hvilket förslag man här tar, och därför skall jag för mm del
icke motsätta mig det yrkande, som blifvit framställdt.
Herr Pettersson i Södertälje instämde häruti.
Vidare anfördes ej.
Efter af herr talmannen gifna propositioner i ämnet go4-kände kammaren utskottets förslag till lydelse af nu föredragna
delar af paragrafen med den ändring att de i femte stycket förekommande
orden »eller vid arbetslöshet» uteslötos.
I fråga om 2 § hade utskottet föreslagit följande lydelse:
Pensionskassa, som består af flera än femtio medlemmar,
skall registreras i enlighet med hvad i denna lag sägs.
Annan understödsförening skall registreras, såframt den
Lördagen den 13 april. 45
utfäster eller utbetalar understöd, utgående i kapital en gång
för alla (kapitalunderstöd), till högre belopp än tvåhundra kronor
för en medlem och består af flera än femtio medlemmar; eller
består af flera än tvåhundra medlemmar.
Understödsförening, som icke enligt hvad ofvan stadgas är
skyldig att söka registrering, må kunna registreras, därest den
består af minst fem medlemmar.
Vid paragrafen voro emellertid fogade två reservationer,
den ena af herrar Widén, Söderbergh, Stärner, Pettersson i Södertälje,
Jansson i Edsbäcken och Olsson i See samt den andra af
herrar Persson i Norrköping och Lindhagen.
I den förstnämnda reservationen hade föreslagits, att paragrafen
skulle lyda sålunda:
Pensionskassa, som består af flera än femtio medlemmar,
skall registreras i enlighet med hvad i denna lag sägs.
Annan understödsförening skall registreras, såframt den
utfäster eller utbetalar understöd, utgående i kapital en gång för
alla (kapitalunderstöd), till högre belopp än tvåhundra kronor för
en medlem och består af flera än etthundra medlemmar.
Understödsförening, som icke enligt hvad ofvan stadgas är
skyldig att söka registrering, må kunna registreras, därest den
består af minst fem medlemmar.
Herrar Persson i Norrköping och Lindhagen hemställde i
sin reservation, att åt paragrafen måtte gifvas denna lydelse:
Pensionskassa, som består af flera än femtio medlemmar,
skall registreras i enlighet med hvad i denna lag sägs.
Annan understödsförening skall registreras, såframt den utfäster
eller utbetalar understöd, utgående i kapital en gång för
alla (kapitaluuderstöd), till högre belopp än femhundra kronor
för en medlem, och består af flera än tvåhundra medlemmar.
Understödsförening, som icke enligt hvad ofvan stadgas är
skyldig att söka registrering, må kunna registreras, därest den
består af minst fem medlemmar.
Paragrafen föredrogs, hvarefter
Herr Widén anförde: Herr talman, mina herrar! Såsom
herrarna finna har jag jämte åtskilliga andra ledamöter från
denna kammare i denna punkt afgifvit en reservation. Utskottet
har här medgifvit en lättnad för små föreningar i fråga om registreringsskyldigheten,
och vi ha i reservationen yrkat en ändå
något större lättnad i det hänseendet. Den största olikheten mellan
vår reservation och utskottets förslag ligger icke i de afvikande
sifferbelopp, som vi föreslagit, utan däri, att vi sammanbundit
de båda bestämningsgrunderna i afseende på understödsföreningarnas
registreringsplikt med ordet »och», hvarigenom det
sättes en dubbel gräns, så att säga, i detta fall. Jag erinrar, att
det här icke gäller pensionslcassor, om hvilka alla voro ense, att de
Nr 27.
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts/
Nr 27.
46
Lag am
understödsföreningar
in. in.
(Forte.)
Lördagen den 13 april.
skulle vara registreringsskyldiga, om de hade dera än femtio
medlemmar — utan andra understödsföreningar. — För att eu
sådan skall vara registreringspliktig fordra vi reservanter, att
den skall dels meddela understöd till högre kapitalbelopp än 200
kronor eu gång för alla för en medlem och dels äfven bestå af
derå än 100 medlemmar. Detta medför naturligtvis, att en understödsförening,
som visserligen har ett stort medlemsantal, men
utbetalar mindre understöd än 200 kronor, faller utanför registreringsgränsen,
och likaså om det funnes föreningar med ett mycket
litet antal medlemmar, men som utbetalade ett högre kapitalunderstöd,
skulle dessa också falla utanför den af oss dragna
registreringsgränsen. Till följd häraf skulle enligt den statistik,
som vi hade tillgänglig inom utskottet, ungefär dubbelt så många
föreningar falla utanför registreringstvånget som enligt det af utskottet
tillstyrkta förslaget.
Vid en öfverläggning under gårdagen, där jag var närvarande,
gjordes en anmärkning mot det sätt, hvarpå vi reservanter
formulerat vår reservation, en anmärkning, som äfven träffar de
öfriga reservanternas förslag, nämligen att det vore olämpligt att
alldeles släppa den högre gränsen i fråga om medlemsantalet,
och det ifrågasattes, att man i det hänseendet skulle åtminstone
säga, att utöfver den gräns, som vi satt, skulle man därjämte
t. ex. sätta, att om föreningen har mer än 500 medlemmar, skall
den utan afseende å understödets beskaffenhet och belopp vara
registreringsskyldig. Nu vill jag för min del icke göra något
sådant yrkande här; jag vill blott nämna det, i fall det vid eu
blifvande sammanjämkning kunde finnas lämpligt att tagas upp.
Jag tror för min del icke, att de betänkligheter, som anförts i
detta afseende, äro vidare grundade, och att man därför har af
nöden att tänka på en ändring härvidlag.
Då jag emellertid föreställer mig, att det är önskligt att
sammanjämkningsvis kunna komma till en annan och högre
gräns än den, som utskottet satt, och då det för sadant ändamål
är nödvändigt att framställa ett något längre gående yrkande,
hade jag tänkt mig att i denna punkt yrka bifall till min reservation
— i hvilken flera af utskottets ledamöter instämt -- men
med den ändring, att medlemsantalet sattes till tvåhundra i stället
för etthundra. Andra stycket af § 2 skulle alltså enligt detta
mitt yrkande komma att lyda på detta sätt: »Annan understöds
förening
skall registreras, såframt den utfäster eller utbetalar
understöd, utgående i kapital en gång för alla (kapitalunderstöd),
till högre belopp än 200 kronor för en medlem och består af
derå än tvåhundra medlemmar.» Förslag om en dylik gräns framlades
redan i utskottet och vann där mycken anslutning. Anledningen
till. att jag icke vid det slutliga afgörandet inom utskottet
höll på detta förslag, var, att emot detsamma framställdes den
anmärkningen, att man med en dylik bestämmelse skulle utesluta
47
Lördagen den 13 april.
alldeles för många af de understödsföreningar, som man verkligen
skulle vilja hafva med.
Nu ha, såsom vi veta, herrar Lindhagen och Persson i Norrköping
framkommit med en reservation, som går ännu längre,
och jag föreställer mig, att de tänka sig att på det sättet kunna
få fram ett högre sammanjämkningstal än det, jag nyss uttalade
mig för. Det är ju möjligt, att kammaren vill vara med på
denna deras reservation, och det skall jag för min del icke så
mycket beklaga, men jag håller dock före, att den af oss i vår
reservation föreslagna gränsen är riktigare och lämpligare; och
till den skulle man till äfventyra kunna komma genom att nu bifalla
det af mig nyss framställda yrkandet.
Jag ber alltså att få yrka bifall till den af mig m. fl. uti
denna punkt afgifna reservationen med den ändring, som jag här
nyss omnämnt.
Herr vice talmannen, som under herr Widéns anförande
öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar, gaf härefter
ordet till
Herr Persson i Norrköping, som yttrade: Herr talman,
mina herrar! Enligt det förslag, som herr Widén nu framställt,
skulle, till skillnad från hvad han yrkat i sin reservation, till
det antal föreningar, som enligt reservationen skulle befrias från
registreringsplikt, tillkomma ytterligare ett antal af 22. Detta
antal enligt inom utskottet förebragd uppgift. Men såsom frågan
nu ligger, då allt talar för, att Första kammaren skall antaga
utskottets förslag och alltså eu sammanjämkning torde komma
till stånd uti denna punkt, undrar jag verkligen, om de allmänt
uttalade farhågorna beträffande de mindre föreningarna skola
kunna anses undanröjda, ifall man nu anser det vara tillräckligt
att här antaga ett förslag, som utökar gränsen så, att blott ytterligare
22 föreningar komma att uteslutas från registreringstvånget,
allt enligt den statistik, som vi haft att tillgå inom utskottet. Det
torde dock vara erforderligt, att man härvidlag går en smula längre,
så långt, som jag och herr Lindhagen reservationsvis föreslagit,
nämligen att siffran för det utbetalade kapitalunderstödet för eu
medlem må höjas till femhundra kronor och för medlemsantalet
till tvåhundra. Detta förslag ha vi icke framställt med tanke på,
att någon afprutning skulle ske på grund af en eventuell sammanjämkning,
utan vår mening har varit, att det skulle komma att
slutligen antagas. Det har ju för öfrigt uttalats här under debatten,
särskildt af herr civilministern, att man sammanjämkningsvis
borde kunna få fram en högre siffra för det utbetalade
kapitalunderstödet än hvad såväl utskottets förslag som herr Widéns
reservation innebär, och det nämndes i det sammanhanget
ett belopp af 300 ä 350 kronor. Förutsättningarna och möjlig
-
Sr 27.
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
Nr 27. 48
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forte.)
Lördagen den 13 april.
heterna för, att man öfverhufvud taget skall kunna komma ens
därhän, erbjuda sig naturligtvis först, om kammaren nu bifaller
den reservation, som jag och herr Lindhagen här framlagt.
Jag yrkar alltså, herr talman, bifall till den af mig och herr
Lindhagen, uti denna punkt afgifna, vid betänkandet afgifna reservationen.
Härpå anförde
Herr Rydén: Herr talman, mina herrar! Jag begärde
ordet, när herr Widén här nyss framställde sitt yrkande. Det
synes mig nästan upprörande, att ett sådant yrkande bär framställes,
efter hvad som nu blifvit sagdt ifrån statsrådsbänken,
hvarigenom det har ställts tydligt i utsikt, att man här skulle
kunna tänka sig en sammanjämkning, där understödsbeloppet
sattes till 300 å 350 kronor. Utgången i den nyss skedda voteringen
hängde ju på eu röst, och det förefaller mig vara bra
häråt för oss, som där blefvo besegrade, att nu höra lagutskottets
ordförande framställa ett yrkande, som medför, att gränsen härvidlag
ovägerlig^ skall sättas till 200 kronor. Jag är alldeles
öfvertvgad om, att därest herr Widén redan från början omtalat
för kammaren, att han skulle framställa ett dylikt yrkande och
därmed definitivt fastslå maximigränsen här till 200 kronor, hade
hela detta lagförslag blifvit afslaget. Herr Widén borde verkligen
i förväg ha sagt ifrån detta. Jag hoppas emellertid, att kammaren
icke gör sig skyldig till eu sådan trolöshet som att antaga
det af herr Widén nu framställda yrkandet, utan i stället antager
det förslag om att sätta nu ifrågavarande belopp till 500 kronor,
som ligger i herrar Perssons i Norrköping och Lindhagens
reservation.
Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman! Jag
anhåller att få yrka bifall till utskottets förslag. Skälen härtill
har jag redan augifvit i mitt förra anförande, och jag behöfver
därför nu icke besvära kammaren med att upprepa dem. Jag
vill endast tillägga, att en gräns vid 200 kronor ter sig som synnerligen
naturlig på den grund, att samma gräns finnes för sjukkassor,
och det vore enligt mitt förmenande synnerligen olyckligt,
ifall äfven för dessa senare gränsen skulle drifvas upp till ett
högre belopp. Det är just åt dessa små föreningar, vare sig de
heta sjukkassor eller understödsföreningar, som man bör räcka
en stödjande hand; det är dessa föreningar, som främst behöfva
den hjälp, som denna lag kan erbjuda dem. — Jag har ingenting
vidare att tillägga.
Herr Lindhagen: Då den siste talaren betonade, att det
är de små föreningarna, som behöfva den hjälp, denna lag kan
49 Nr 27.
Lördagen den 13 april.
gifva dem, berodde detta säkerligen endast på en teoretisk spe- Lag om
kulation af honom. Då man går omkring här i bänkarne och ^«rstöd»-frågar dem, som lefva i detta föreningslif, huru det verkligen
förhåller sig härvidlag, säga de, att de små föreningarna uppfylla /Forts 1
sina skyldigheter och reda sig i allmänhet särdeles bra och att
det är först, när de börja blifva större, som det klickar. Alltså,
om det förhåller sig på det sättet, duger ju icke alls det skäl,
som den siste talaren anförde såsom stöd för sin framställning.
Jag ber att för min del få yrka bifall till den reservation,
som i denna punkt är afgifven af herr Persson i Norrköping
och mig.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr
vice talmannen i enlighet med de därunder framställda yrkandena
propositioner på: l:o) godkännande af den utaf utskottet
föreslagna lydelsen af paragrafen, 2:o) bifall till det af herr Widén
under öfverläggningen framställda yrkandet, samt 3:o) bifall
till den af herrar Persson i Norrköping och Lindhagen vid paragrafen
afgifna reservationen; och fann herr vice talmannen det
under 2:o) upptagna yrkandet hafva flertalets röster för sig.
Votering begärdes emellertid, hvarefter och sedan till kontraproposition
antagits propositionen på det under 3:o) upptagna yrkandet,
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:
Den,
som vill, att kammaren beträffande lydelsen af 2 § i
lagutskoitets förevarande förslag till lag om understödsföreningar
bifaller det af herr Widén under öfverläggningen framställda
yrkandet, röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit den af herrar Persson i
Norrköping och Lindhagen vid ifrågavarande § afgifna reservationen.
Voteringen utföll med 79 ja men 120 nej, hvadan kammaren
bifallit den af herrar Persson i Norrköping och Lindhagen vid
paragrafen afgifna reservationen.
Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen af förhandlingarna,
föredrogs 3 §.
Utskottet hade föreslagit, att denna paragraf skulle erhålla
följande lydelse:
Andra kammarens protokoll 1912. Nr 27. 4
Nr 27. 50
Lördagen den 13 april.
Lag om Registrerad understödsförening äge ej, med mindre tillsyns
understöds■
myDdigheten lämnat tillstånd därtill, utöfva verksamhet, hvilken
r är främmande för det ändamål, som afses med föreningens un,
Ports/i derstödsverksamhet.
Registrerad understödsförening må ej utfästa eller utbetala
kapitalunderstöd till högre belopp än tvåtusen kronor för en
medlem. Utfäster eller utbetalar föreningen kapitalunderstöd till
högre belopp än tvåhundra kronor för en medlem, skola föreningens
stadgar vara godkända på sätt i 86 § sägs.
I en vid paragrafen fogad reservation hade emellertid herr
Persson i Norrköping, med hvilken herr Lindhagen instämt, föreslagit,
att beloppet tvåhundra kronor i paragrafens sista stycke
måtte ändras till femhundra kronor.
På begäran lämnades ordet nu åt
Herr Persson i Norrköping, som yttrade: Herr talman,
mina herrar! Utom öfriga skäl, som vid förevarande paragraf
kunna framhållas för bifall till den af undertecknad och herr
Lindhagen framställda, vid betänkandet fogade reservationen och
hvilka jag delvis berörde i mitt första anförande vid behandlingen
af detta lagförslag, vill jag nu ytterligare nämna, att såsom en
gifven konsekvens af det beslut vi fattade vid 2 § följer, att
kammaren äfven bör bifalla vår vid betänkandet vid 3 § fogade
reservation, till hvilken jag, herr talman, ber att få yrka bifall.
Vidare anförde
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Det är alldeles
riktigt, som den siste talaren säde, att, då hans och herr Lindhagens
reservation är tagen vid 2 §, är det naturligtvis icke möjligt
att bibehålla maximigränsen för det kapitalunderstöd, som
en förening skall äga rätt att utfästa eller utbetala utan att hafva
godkända stadgar vid 200 kronor, utan den måste sättas till 500
kronor. Jag förenar mig således i det gjorda yrkandet.
Öfverläggningen var härmed slutad. Efter af herr talmannen
gifna propositioner i ämnet godkände kammaren paragrafen
med den ändring, som föreslagits i den af herr Persson i Norrköping
afgifna, vid paragrafen fogade reservationen.
^ §.
Godkändes.
5 §.
Denna paragraf hade i utskottets med Kungl. Maj:ts öfverensstämmande
förslag erhållit följande lydelse:
Lördagen den 13 april. 51
Innan understödsförening blifvit registrerad, kan den ej förvärfva
rättigheter eller ikläda sig skyldigheter, ej heller inför
domstol eller annan myndighet söka, kära eller svara.
Handla ledamöter af föreningens styrelse eller medlemmar
af föreningen eller andra å föreningens vägnar, innan den blifvit
registrerad, svara de, som i åtgärden eller beslut därom deltagit,
för uppkommande förbindelser såsom för annan sin gäld, en för
alla och alla för eu.
I en vid paragrafen fogad reservation hade herrar Lindhagen
och Persson i Norrköping föreslagit, att paragrafens första stycke
skulle lyda sålunda:
Innan registreringspliktig understödsförening blifvit registrerad,
kan den ej förvärfva rättigheter eller ikläda sig skyldigheter,
ej heller inför domstol eller annan myndighet söka, kära eller
svara. Annan understödsförening, som ej låtit inregistrera sig,
bibehåller den rättsställning, som sådan förening hitintills enligt
rättstillämpningen åtnjutit.
Paragrafen föredrogs, hvarefter
Herr Lindhagen anförde: Denna 5 § handlar om den s. k.
rättskapaciteten, och denna fråga har varit uppe under den föregående
debatten. Det tjänar ingenting till upprepa det, som
blifvit sagdt. Jag skall med stöd af de grunder jag förut anfört
be att få yrka, att paragrafen får den lydelse, som angifves i
den af herrar Persson i Norrköping, Jansson i Edsbäcken, Olsson
i See och mig afgifna reservationen.
Vidare yttrade
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Den fråga,
hvarom det här rör sig, ha vi under principdebatten debatterat
så pass grundligt, att det egentligen icke återstår något att tilllägga.
Frågan rör rättskapaciteten för de föreningar, som icke
låta registrera sig och ej heller äro skyldiga att göra det. Beträffande
åter de föreningar, som äro pliktiga att låta registrera
sig, äro alla, äfven reservanterna, af den meningen, att dessa
föreningar, icke skulle erhålla rättskapacitet, om de icke läte
registrera sig. Men de förstnämnda föreningarna, d. v. s. de som
icke äro skyldiga att registrera sig och ej heller göra det, de
skulle enligt reservanternas mening få den rättskapacitet de till
äfventyra hafva förut.
Jag anser mig nu, till hvad förut blifvit sagdt, endast böra
fästa uppmärksamheten på att det synes vara omöjligt att bifalla
reservanternas förslag bland annat af det skäl, att då få vi i anseende
till rättskapaciteten alltför många slag af föreningar, näm
-
Nr 27.
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forte.)
Nr 27.
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.-)
52 Lördagen den 13 april.
ligen: för det första icke registrerade föreningar med en viss mera
obestämd rättskapacitet, eller den rättskapacitet, som de ha enligt
den nuvarande »rättstillämpningen». — Det är ju för öfrigt rätt
egendomligt, att lagen skulle härutinnan hänvisa till »rättstillämpningen»,
som kan växla och för hvilken det icke finnes några i
lag bestämda grunder. — Vidare blefve det icke registrerade
föreningar utan rättskapacitet, nämligen de, som vore skyldiga att
registrera sig men icke gjorde det. Och slutligen blefve det föreningar
med full rättskapacitet, nämligen de, som läte registrera
sig, vare sig de vore skyldiga därtill eller icke.
Jag upprepar, hvad jag framhöll vid principdebatten, att
det synes mig — detta framhölls i utskottet och jag har hört
det uppgifvas äfven från föreningshåll — att de små föreningarne,
som man vill taga undan, egentligen icke hafva behof af någon
rättskapacitet, så att de behöfva gå till domstol och göra sina
rättigheter gällande. Det torde icke behöfva inträffa eller ens
kunna tänkas fall, då en förening för inkassering af medlemmarnes
afgifter går till domstol äfven då de ej betalas; det får
nog i sådana fall bero, om de ej kunna fås in med godo. Och
om en förening t. ex. köper fastighet och därför behöfver rättskapacitet,
då äro nog affärerna så omfattande, att föreningen bör
låta registrera sig, och då får den ju den rättskapacitet den
behöfver.
På dessa grunder anhåller jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.
Herr Lindhagen: Det var egendomligt att höra de skäl, som
den siste talaren åberopade för att icke taga denna reservation,
nämligen att det finnes så många olika slags föreningar med
olika ställning. Det är ett formellt skäl, men det är icke tillräcklig
grund för att beröfva de föreningar, som man vill undantaga
från lagen, den fördel som de ha, så att de skola finna sig
formellt vara ett nytt slag af föreningar.
Hvad själfva formuleringen angår kunde ju strängt taget
det sista tillägget varit borta, men det är tillagdt för tydlighetens
skull, så att man icke i praktiken skall stanna i tvekan om hvad
det hela innebär.
Hvad angår det sista påståendet, som talaren hade och som
äfven herr civilministern haft, att de mindre föreningarne icke
skulle behöfva någon rättskapacitet, så vill jag säga, att de två
talarne veta alls icke detta, ty de ha icke lefvat med alla föreningar
här i landet. De ha icke en aning, om föreningarne
behöfva rättskapacitet eller ej. Jag befarar, att de kunna behöfva
den, och det är alltid bättre att veta att man är en rättspersonlighet
än att veta, att man icke är det. Det ligger i sakens
natur, att man bör tillvarataga de fördelar man har.
53 Nr 27.
Lördagen den 13 april.
Herr Olsson i See: Herr talman! Jag tror, att det vore
fördelaktigt, om Riksdagen beslutade enligt den reservation, som
vi ha afgifvit, och det särskildt med tanke på den närmaste framtiden,
som blefve en öfvergångstid från det föreningar af här
omförmälda slag icke varit registrerade och till att de hädanefter
komma att efter hand registreras. Under den öfvergångstiden
torde det blifva en hel del, som uraktlåta att registrera sig och
i och med detsamma förlora den rättskapacitet, som de nu äga,
om de hafva något så när ordentliga stadgar samt styrelse. Och
anse det önskligt, att de borde få behålla denna rättskapacitet.
Visserligen står det i öfvergångsbestämmelserna, att de skulle få
bibehålla den, så till vida nämligen, att de skulle få göra de rättigheter
gällande, hvilka de ägde innan denna lag trädde i kraft.
Men antag t. ex. att en förening, hvilken icke låtit registrera sig,
en förening, som icke heller är skyldig att registrera sig, antag
att en sådan förening skulle få en liten donation på 500 eller
1,000 kronor, och det funnes arfvingar till donatorn, som möjligen
skulle kunna göra anspråk på dessa penningar gentemot
föreningen, då stode ju föreningen rättslös, om den ville gorå
sina anspråk gällande, men icke kunde vara part i en rättegång.
Detta är ett exempel, men jag föreställer mig att man skulle
kunna anföra många andra sådana.
Jag anser det vara så mycket mera af behof vet påkalladt,
att reservationen nu antages, som sannolikt gränsen mellan dem,
som äro skyldiga att registrera sig och icke registrera sig, kommer
att flyttas uppåt, så att det blir flera föreningar, som icke få
registreringsskyldighet och därmed skulle förlora den rättskapacitet,
som de nu tilläfventyrs ha. Och hvarför skulle icke hädanefter
vara gällande, hvad som hittills i vårt land varit gällande, under
den öfvergångstid, sotn vi ha framför oss? Det kan vara möjligt,
att man i framtiden anser nödigt att införa sådana bestämmelser,
som Kungl. Maj:t och utskottet föreslagit, men för närvarande
och under öfvergångstiden tror jag, att det skulle vara
lyckligt, om hvad som föreslagits i reservationen kunde vinna
tillämpning, och anhåller jag därför, herr talman, att få yrka
bifall till reservationeu.
Herr Petersson i Lidingö villastad: Herr talman, mina
herrar! Frågan om registrerade föreningars rättskapacitet är
naturligtvis en kardinalpunkt i det föreliggande förslaget liksom
i all fören ramlagstiftning, och jag anser mig icke böra låta detta
tillfälle gå förbi utan att uttala mig härom, och skall jag be att
få gifva detta uttalande formen af en kort redogörelse för hvad
som hittills förekommit under arbetet med föreniugslagstiftniugen.
Vi ha, som herrarne veta, före 1895 icke haft någon som
helst föreningslagstiftning. Då kom lagen om registrerade föreningar
för ekonomisk verksamhet i sammanhang med den då
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
Nr 27. 54
Lörd»£-en den 13 april.
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
utfärdade lagen om aktiebolag. I hela den grupp af lagar, som
då stiftades, bands rättskapaciteten vid registreringen, enligt regeln:
utan registrering ingen rättskapacitet; med registrering full rättskapacitet.
Då man snart nog kände behof af att fa lag äfven
för ideella föreningar, tillsattes 1903 en kommitté, som afgaf
betänkande, och i detta 1903 års förslag upptogs samma rättsregel,
som jag nyss nämnde. Då högsta domstolen hördes öfver
detta förslag, afgaf domstolen den 28 november 1907 det utlåtande,
som sedermera utgjort utgångspunkten för all lagstiftning och
alla resonemang på detta område, och som äfven utgör grunden
för det yrkande, som nu är framställdt af herr Lindhagen. Det
hade nämligen uppstått eu viss tvekan, huruvida sådana föreningar,
som icke folio under 1895 års lag, skulle utan vidare äga rättskapacitet
eller icke. Domstolarne hade därom stannat i tvifvelsmål.
Då uttalade högsta domstolen enhälligt den uppfattningen,
att äfven de ideella föreningarna borde enligt gällande rätt anses
ha rättskapacitet under förutsättning, att de organiserade sig genom
antagande af stadgar af viss fullständighet. Det är hvad man
sedan kallat rättskapacitet in casu. 1903 års kommittéförslag
gjorde häri ändring beträffande de ideella föreningarna, så att de
icke vidare skulle få rättskapacitet utan att registrera sig, och
härom säger högsta domstolen: »det torde vara otvifvelaktigt, att
samma eller likartadt villkor för rättskapacitets erhållande bör
uppställas för alla privata associationer i den mån deras rättsliga
ställning varder genom uttrycklig lag reglerad». Detta är utgångspunkten
för det senare lagstiftningsarbetet i denna fråga:
den linje, som därigenom drogs upp, bär därefter obrottsligt
blifvit följd.
Detta 1903 års förslag blef aldrig förelagdt Riksdagen af
anledning, som herrarne väl känna: den nya aktiebolagslagen och
det nj''a föreningsförslaget hade mellankommit, och då önskade
man sammanföra allt, som rörde föreningsområdet i en lag.
Emellertid hade eu ny fråga dykt upp: huru skall man ställa sig
till sådana bestående föreningar, som lia rättskapacitet, men som
enligt den blifvande lagen icke skulle fä den, och huru skall
man ställa sig till sådana föreningar, som framdeles hildas utan
att registrera sig? Är det meningen, att eu enskild medlem af
en sådan förening skulle stå rättslös mot densamma, om han på
något sätt får något att kräfva af den, och skall tredje man på
samma sätt vara urståndsatt att göra sin rätt gällande? I syfte
att lösa dessa frågor upptogs i 1910 års ursprungliga förslag till
lag om föreningar den bestämmelsen, att om någon ville kära till
oregistrerad förenings medlemmar för att utfå någon sin rätt,
skulle han på visst sätt stämma föreningens styrelse. Man utgick
därvid från att förening kunde ha föreningsegendom och ville att
föreningens styrelse skulle stämmas samt att talan därmed skulle
öppnas mot föreningsmedlemmarne beträffande dylik egendom.
Lördagen den 13 april. 55
Då gjorde lagrådet invändningar mot detta förslag och förordade
i stället hvad man kallat en begränsad, passiv rättskapacitet,
d. v. s. förening skulle visserligen få rätt att förvärfva egendom,
utom fastighet, och att svara i rättegång, men den skulle däremot
icke ha rätt att göra rättigheter gällande. Det var den lösning
som då försöktes. När sedermera den föreningslagen kom till Riksdagen,
afvisades den. Emellertid är denna grundsats om passiv
rättskapacitet för närvarande upptagen i lagen om sjukkassor,
men det är nu fråga om att ändra detta.
När den ideella föreningslagen föll 1911, förelåg vid den
ekonomiska föreningslagen en reservation af åtskilliga herrar, bl. a.
herrar Widén och Lindhagen, som i sammanhang med att de
yrkade afslag å den ideella föreningslagen begärde, att bestämmelsen
om rättskapaciteten skulle i den ekonomiska föreningslagen
återföras till hvad den förut innehållit, d. v. s. att de oregistrerade
föreningarna icke skulle ha någon rättskapacitet alls. Detta
bifölls af Riksdagen och därigenom uttalade sig Riksdagen för
den rena ståndpunkten i afseende å rättskapaciteten, d. v. s. att
all sådan skall vara beroende af registrering. Därigenom får
man väl anse frågan om passiv rättskapacitet vara afförd. Nu
står den som jag förut nämnt kvar i sjukkassorna, och föreligger
i stället förslag, att den skall ändras äfven beträffande sjukkassorna.
Jag vill i afseende å detta citera lagrådets yttrande;
där säges det, att anledning saknas att i fråga om understödsföreningars
rättskapacitet afvika från den i föreningsrättsligt hänseende
ytterst betydelsefulla regeln att offentlig registrering är
villkor för att en förening må äga någon som helst rättskapacitet.
Af hvad jag nu sagt framgår, att den rena principen om
rättskapacitetens beroende af registreringen vunnit godkännande
efter hela linjen. Den har allt starkare blifvit fastslagen som
»eu hörnsten» i svensk föreningslagstiftning; uttrycket användes
af en af ledamöterna i högsta domstolen i det första utlåtande
denna afgaf i frågan. Nu vill man bryta den principen i ett
alldeles speciellt fall. Understödsföreningarna skulle, så snart de
icke vore registreringspliktiga, få behålla denna rättskapacitet,
och det är, om jag för öfrigt kan läsa herr Lindhagens yttrande
rätt, fråga om icke blott den nu bestående, som ju förslaget särskildt
sörjt för genom öfvergångsbestämmelser, utan äfven om
tillkommande. Det är ett, jag skulle nästan vilja säga, nyckfullt
steg tillbaka i den utveckling, som vi haft. Njrckfullt, därför att
herr Lindhagen icke föreslagit någon liknande bestämmelse i afseende
å sjukkassorna, som ju skulle få sin ställning förändrad
till likhet med de ekonomiska föreningarna. Där har han icke
anmält någon reservation; endast understödsföreningarna skulle
beredas en särställning i detta fall. Det har från det mest
auktoritativa håll uttalats, att det icke är tillrådligt basera lagstiftningen
på annan grund, om man vill nå ett tillfredsställande
>''r 27.
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
Nr 27. 56
Lördagen den 13 april.
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Förta.)
resultat; och något skäl hvarför man nu skulle frångå den, kan
jag icke finna. De praktiska bekvämlighetsskäl, som framförts,
ha icke sådan betydelse, att man därför får vika ifrån den principiella
grundsatsen. För öfrigt går det icke an att rifva sönder
lagstiftningen på ett område, där lagarna så nära hänga samman
med hvarandra som å det föreningsrättsliga området.
Jag har med detta velat fästa uppmärksamheten på den
utveckling, som i denna fråga ägt rum, och hurusom den måste
leda till, att man mycket starkt håller på det förslag, som utskottet
här gjort. Jag anhåller därför att få yrka bifall till utskottets
förslag i denna del och afslag å den däremot riktade
reservationen.
Herr Lindhagen: Gentemot den siste talarens anförande
vill jag säga, att det visst icke är någon förut antagen rättsgrundsats,
att för allt föreningsväsen fordras, att föreningarna
skola vara registrerade, för att få rättskapacitet, utan det är fastslaget,
att de som äro pliktiga att registreras, måste göra det för
att få rättskapacitet. Men alla sådana, som man icke vill pålägga
en sådan förpliktelse, skola bibehålla sin gamla ställning i
det afseendet. Det är därför de ideella föreningarna undantagits;
på samma sätt skulle ske äfven med de nu ifrågavarande.
Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman, mina herrar 1
Herr Lindhagen har dels nu och dels i sin reservation framhållit
det upprörande i, att man skulle taga ifrån de redan existerande
föreningarna den rättskapacitet, som de redan ha. Flere andra
talare ha också särskilt opponerat sig mot att man tager ifrån
föreningar, som redan finnas, de rättigheter de redan ha. Det
torde vara skäl att underkasta dessa påståenden en liten granskning.
Om man genomläser lagförslagets 99 §, finner man, att
Kungl. Maj:t och utskottet föreslagit, för det första att de redan
existerande föreningarna skola få en öfvergångstid af tre år,
under hvilken de icke behöfva söka registrering, hvilket förslaget
eljest ålägger dem. Men det är icke nog med detta, utan dessutom
innehåller 99 §, att stadgandet i 5 § om registrering som
villkor för rättskapacitet icke skall utgöra hinder för de redan
förut existerande föreningarna att söka, kära och svara beträffande
sådana rättigheter, som de förväfvat vare sig innan lagen trädde i
kraft eller därefter, under de tre öfver gångsåren. D. v. s. de redan
befintliga föreningarna, som till följd af brist på lagstiftning på
detta område af rättstillämpningen i enstaka fall tillerkänts den
ena eller den andra rättigheten, skola, om detta lagförslag nu
antages, för all framtid 1''å behålla hvarenda rättighet de förvärfvat,
och de skola tillerkännas rätt att inför domstol eller
annan myndighet göra dessa rättigheter gällande; men icke nog
därmed, utan de skola äfven tillerkännas befogenhet att inför
Lördagen den 13 april. 57
domstol eller annan myndighet göra gällande de rättigheter, de
förvärfva under de tre öfvergångsåren. Jag har svårt att finna,
hur man då med något fog kan säga, att förslaget afser att taga
ifrån eu enda existerande förening en rättighet, som den redan
har. Detta är ingalunda fallet.
Hvad för öfrigt beträffar motiveringen för krafvet på registrering,
såsom villkor för rättskapacitet, kan jag i det stora hela
instämma med herr Petersson i Lidingö villastad i det anförande
han. nyss här höll. Det står ju fast, att högsta domstolen enhälligt
1907 ansett det otvifvelaktigt, att i den män man genom
lagstiftning reglerar ett område af föreningsväsendet och föreskrifver
registrering, man måste göra registrering till villkor för
rättskapacitet. År 1909 uttalades från lagrådets sida, att nämnda
princip var en hörnsten för lagstiftningen på föreningsrättens
område. Denna regel har bhfvit af Riksdagen erkänd i lagen
om ekonomiska föreningar, som antogs i fjol. I lagen om sjukkassor,
som antogs 1910, gäller icke regeln, att eu ej registrerad
förening totalt saknar rättskapacitet, utan enligt den lagen får en
icke registrerad förening ett slags half rättskapacitet. Men idet
lagförslag, som här föreligger, föreslås af Kungl. Maj:t och utskottet,
att denna regel skulle ändras, så att den får samma lydelse
som 1 lagen om ekonomiska föreningar, och mot det förslaget har
icke en gång herr Lindhagen reserverat sig.
Då vi nu skola votera om denna sak, vill jag fråga herrarne,
om vi verkligen kunna känna oss stå på något så när fast mark,’
ifall vi nu stick i stäf mot högsta domstolens enhälliga uttalande
taga oss för att rubba en af hörnstenarna för föreningslagstiftningen.
Kan det för öfrigt vara rimligt att fordra registrering
som villkor för rättskapacitet, när det gäller konsumtionsföreningar,
men icke när det gäller en liten pensionskassa? Kan det vara
rimligt, att man skall fordra, att en sjuk- och begrafningskassa
icke skall få anhängiggöra rättegång vid domstol utan att vara
registrerad, men en begrafningskassa eller understödsförening,
som icke meddelar sjukhjälp, skall få rättskapacitet utan att vara
registrerad? Det förefaller mig, att endast något litet sinne för
konsekvens skulle mana oss till att i detta fall antaga utskottets
förslag, till hvilket jag ber att få yrka bifall.
Herr Rydén: Herr talman, mina herrar! Här är ju själfva
kardinalpunkten i hela detta förslag. Det må därför ursäktas,
att jag säger några ord, innan debatten afslutas.
Redan på reservanternas namn se vi, att här föreligger meningsskiljaktighet
mellan å ena sidan juridiska och formella synpunkter
och å andra sidan, om jag så får säga, det praktiska
enkla förståndet. Vår arbetarrepresentant i lagutskottet, herr Sven
Persson står här på samma linje som två af landtmännen i lagutskottet
däruti, att de icke vilja gifva de juridiska och de
Nr 27.
Lag om
understödsföreningar
m. m.
Forts.
Nr 27. 53
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 13 april.
formella synpunkterna det afgörande ordet, och redan detta tycker
jag för min del borde vara en anledning för kammaren att
se efter, huruvida det här är absolut nödvändigt att för formalitetens
skull offra en rättighet, som föreningarna redan ha.
Det förstå herrarna väl, att jag icke kan gå in på ett juridiskt
bemötande i något afseende af hvad de båda Petterssönerna,
som här uppträdt, anfört, men det synes mig, som om kammarens
icke juridiska ledamöter icke skulle kunna stå alldeles okänsliga
inför de synpunkter, som jag här tillåter mig Iramföra.
Först och främst vill jag konstatera ett faktum, som herr
Pettersson i Södertälje icke kan bestrida, jag vill konstatera det
faktum, att de små, icke registreringspliktiga föreningarna efter
tre år mista en rättighet, som de nu ha. Nu ha de rättskapacitet.
men den förlora de efter tre år. Med hänsyn till göranden
och låtanden för framtiden är det visserligen sant, att de få behålla
rättskapacitet beträffande sådan rättighet, som de förvärfvat
sig tills i dag och tills de tre öfvergångsåren gått, men de förlora
denna rättighet efter denna tid. Jag frågar kammaren:
Är detta det sätt man vanligen brukar lagstifta på, att man tager
ifrån människor eller sammanslutningar rättigheter, s< m de
hittills haft, utan att man åtminstone i något afseende ger
dem något vederlag i stället? Då de oregistrerade sjukkassorna
skulle underkastas registreringstvång, erbjödo statsmakterna dem
ekonomiskt understöd, som skulle motväga de rättigheter, de afhände
sig därigenom att de underkastade sig registreringstvånget.
Dessa små föreningar få ej någon som hälst fördel, bara för en
formell synpunkt, bara för hvad jag kallar jurister!, bara för den
skull sk. ja de förlora eu rättighet, som de ha men som de icke
missbrukat. Jag undrar, om icke det civila förståndet liksom
litet ryggar inför ett sådant resonemang, som förts från juridiskt
håll.
Sedan undrar jag om det är ett riktigt referat af hvad som
verkligen skett i dessa fall, när man säger att Riksdagen, att
statsmakterna gått i en oafbruten linje i utvecklingen, sådan som
högsta domstolen uttalat i sitt utlåtande, d. v. s. att man skulle
komma därhän, att man skall lägga föreningarna under registreringstvånget
och frånhända dem rättskapacitet, där de nu ha
sådan. *8
Herr Petersson i Lidingö villastad bör ju själf ba erfarenhet
om, att Riksdagen icke velat vara med om detta. Vi ha
slagit ihjäl en föreningslag, som herr Petersson lagt fram, af det
skälet, att vi icke ville gå med på den linjen, och i fjol slogo
vi ihjäl den ideella föreningslagen af det skål, att vi icke ville
gifva erkännande åt hans teori, att rättskapacitet skulle vara beroende
af registrering. Jag tror icke, att det är rätt att skildra
utvecklingen, som från hans sida skett.
Så vill jag gentemot hvad lagutskottets ordförande här
59 Nr 27.
Lördagen den 13 april.
yttrat, säga några ord. Han har sagt, att det icke är troligt, att Lag om
någon af dessa småföreningar kommer att behöfva sin rättskapa- wnderfödscitet,
och därför tycker han, att vi kunna ta ifrån dem den. Det ''°r™tr%ar
är dock ett märkvärdigt resonemang detta, ty behöfva de icke (Forts-)
sin rättskapacitet, hvad har man då för intresse att ta rättskapaciteten
ifrån dem. Behöfva de åter sin rättskapacitet —- och det
är min uppfattning, att de göra det — är det väl alla skäl att
ha den kvar. Jag tycker just, att hvad herr Olsson i See anförde
som exempel, är ett sådant verkligt talande skäl därför.
Nog kan det tänkas, t. ex. vid en liten begrafningsförening eller
någon af dessa små allmännyttiga företag, att någon, medlem eller annan,
skulle kunna i ett testamente vilja ihågkomma föreningen med
eu gåfva, eu donation eller någon sådant. Då skola dessa föreningar
vara ställda utom lagen och icke ha rättighet att taga
emot dessa penningar, d. v. s. i fall arfvingarna skulle vilja
öppna process i fråga om testamentet, så kunna de — föreningarna
— icke ha rättighet att uppträda inför domstol och göra
sina rättsanspråk gällande, utan stå alldeles utanför lagen. Jag
tycker, att bara ett sådant exempel som detta bör verka öfverty»ande,
att man här verkligen begår eu orättvisa genom att
lägga dessa föreningar in under registreringstvånget, ty det innebär
i verkligheten ett upphäfvande af rättskapaciteten,
Jag skall för min del be, herr talman, att ändå få vädja
till det civila förståndet här i kammaren, huruvida det icke vore
riktigast, att vi här gå med på reservationen, och ber att få yrka
bifall till densamma.
Herr Pettersson i Södertelje: Jag skall be att få gifva
mitt erkännande åt den skicklighet, med hvilken den siste ärade
talaren gjorde sitt inpass i denna debatt, då han hänvisade till
skillnaden mellan det civila sunda förståndet och de juridiska
synpunkterna. Man kan nämligen taga för gifvet, att kammaren
i allmänhet — liksom den siste ärade talaren själf — anser sig
representera det sunda förståndet, och talaren har genom att
göra sig till talman för detsamma uppnått den fördelen, att hans
motståndare blifvit placerade i ett läger, som i allmänhet och
med rätta icke inger mycken sympati och förtroende och mot
hvithet man därför anser sig hafva allt skäl att vara synnerligen
försiktig.
Emellertid skall jag, med erkännande af att kammaren bör
vara försiktig gentemot hvarje yttrande, som här fälles, och i
all synnerhet, när man tror, att det endast afser att häfda formella^
synpunkter, dock bedja att få erinra, att det här icke
är fråga endast om formella synpunkter. Jämte dessa gäller
det här den mycket viktiga frågan, om det skall få finnas oregistrerade
föreningar, beträffande hvilka hvarken föreningarna
själfva eller någon annan verkligen vet, om de kunna ha några
Nr 27.
60
Lördagen den 13 april.
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
rättigheter eller ej. Hela motståndet mot denna föreskrift utgår
nämligen ifrån det stora misstaget, att praxis i vårt land skulle
ha stiftat någon lag, som säger, att alla föreningar ha rättskapacitet.
Så är icke förhållandet, utan hvad som har skett, är det,
att man i speciella fall, då en förening har behof t göra en rättighet
gällande, ansett sig böra ingå på en undersökning, huruvida
det finnes formella förutsättningar för, att denna sammanslutning
af människor, som kallar sig en förening, verkligen
kan anses ha den formella fasthet, att man kan tillerkänna den
de speciella rättigheter, som för tillfället äro i fråga. Då har man
ingått i undersökning härutaf, och om man då funnit, att vederbörande
förening i detta särskilda fall haft stadgar af en viss
fullständighet och vederbörligen utsedd styrelse har man ansett
sig kunnat tillerkänna den föreningen den speciella rättighet
hvarom fråga varit. Men förhållandet har ingalunda varit det,
att praxis dekreterat, att understödsföreningar alltid hafva rättskapacitet.
Det han icke praxis göra. Då man på domstolarnes
praxis i detta afseende bygger sin förväntan att äfven i framtiden
dylika föreningar skola kunna göra alla möjliga slags rättigheter
gällande, så bygger man på lösan sand.
Då här är fråga om att lagstifta för ett visst område af samhällslifvet,
måste man naturligtvis se till, att man lagstiftar för området
i dess helhet och icke lämnar å sido eu stor del däraf, där följaktligen
stor rättsosäkerhet skulle komma att råda. Att åstadkomma
rättssäkerhet för hela det område, man vill reglera genom
den nya lagstiftningen, det är, hvad sunda förnuftet kräfver. Det
är alltså något mera och väsentligare än formella synpunkter,
som ligger bakom yrkandet på registrering såsom villkor för rättskapacitet.
Ytterst är det de fattiga människors intresse det gäller,
hvilka förtroendefullt öfverlämna pengar till sina understödsföreningar.
På detta sakskäl ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.
Herr Persson i Norrköping: Den föregående ärade talaren
sade, att den talare, som föregick honom, lagt sitt anförande skickligt,
men herr Pettersson sökte nog att lägga sitt anförande lika ski< kligt,
när han sade, att det ytterst gäller att tillgodose de fattiga
människors intresse det gäller, så att de icke behöfde hygga på
lösan sand. Han trodde, att hela motståndet mot förevarande
bestämmelse utgått ifrån, att det uppstått en praxis vid domstolarna
såsom oshrifven lag, att föreningar, så snart de ha stadgar
och styrelse, ha rättskapacitet. Nej, herr Pettersson, motståndarne,
i hvad det gäller reservanterna, ha verkligen icke utgått
därifrån, utan de ha rätt och slätt utgått ifrån, hvad praxis är,
ingenting annat, och denna praxis har synts dem styrkt till tillförlitlighet
därigenom, att högsta domstolen med gillande förklarat,
att det visat sig finnas en praxis, som anser, att t. o. m. ideella
Lördagen den 13 april. 61
föreningar ha rättskapacitet och kunna svara och kära inför domstol
så snart de ha något så när ordentliga stadgar och styrelse. Det
är detta man nu genom förevarande lag vill förmena understödsföreningar,
som icke ha inregistreringsplikt. Så ligger frågan och
icke på något annat sätt.
I öfrigt har så mycket yttrats om denna sak, att jag icke
vill förlänga debatten, utan jag ber att få yrka bifall till reservationen.
Herr Lindhagen: Herr Petterson i Södertälje sade, att
den rättskapacitet, som de ideella föreningarna för närvarande
ha, vore byggd på lösan sand, ty det vore endast i vissa fall,
när man gjorde en närmare undersökning af saken, som de tillerkännas
sådan, men det vore mycket ovisst.
I realiteten förhåller det sig emellertid icke på do sättet,
utan man kan säga, etter min mening, att denna praxis är byggd
på hälleberget. Jag har nämligen aldrig varit med om något fall,
fast jag sitter såsom lagfartsdomare och pröfvar dylika saker
jämt och ständigt, då icke en förenings stadgar godkändts och
ansetts tillräckliga att för densamma grunda rättskapacitet. Man
skall skrifva sina stadgar oerhördt dåligt för att icke få det, och
man kan till och med säga, att först när en dylik sammanslutning
har så pass goda stadgar, att de godkännas af rättspraxis,
så kan den kallas förening, härutaf följer, att så snart någon
sammanslutning kan kallas förening, är den säker att tillerkännas
rättskapacitet.
Herr Åkerman: Herr talman, mina herrar! Jag skall
blott säga ett par ord. Jag anser, att då det gäller att fatta beslut
i denna viktiga fråga, man måste tänka på, hvad som är
hufvudsyftet, hvad man i främsta rummet vill vinna med den
lagstiftning nu är fråga om. Hufvudsyftet är då, att ordna det
så, att dessa understödsföreningar utaf någon jämförelsevis större
betydelse, komma under en lämplig uppsikt, så att folk, som
satsat in relativt stora belopp och vänta relativt betydande hjälp,
icke behöfva se sina illusioner brista. Däremot ha vi alla klart
för oss, att dessa tusentals små föreningar, som vi icke vilja
ställa under någon uppsikts granskande öga, skola få vara i fred
och lefva sitt lif som de left det förut.
vill jag fråga: finns det den ringaste anledning att man
bara därför, att man råkar nämna dessa smärre föreningars namn
och snuddar vid dem i lagen, skall lagstifta för dem just i denna
sak? Hvarför icke låta denna sak bero, och låta dem ha det
som de haft det förut? Jag finner, att det anförande, herr Olsson
i See höll i denna fråga, var ytterst belysande, och jag tycker,
att han just anlagt de praktiska synpunkterna på denna sak,
Nr 27.
Lag om
understödsföreningar
fn. m.
(Forts.)
Nr 27. 62
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Förta.)
Lördagen den 13 april.
och för min del får jag säga, att jag kände mig starkt påverkad
af hans anförande.
Nu förklarar herr Petterson i Södertälje, att det icke går
an, vi kunna icke stå till svars med att låta en grupp föreningar
stå kvar, om hvilka man ingenting vet angående deras rättskapacitet.
Jag förstår icke alls, hvad det kan vara för fara med
den saken. Hela de ideella föreningarnas område är fortfarande
oregleradt, och jag tror icke, att någon behof t känna sig illamående
därutaf. År det af någon ömhet mot domstolarna, för att
dessa icke skola få för svåra saker att knäcka, som man vill ha
denna grupp med, tror jag att man kan vara lugn, ty får man
icke värre saker till behandling än att undersöka, huruvida en
förening, som uppträder, har rättskapacitet eller ej, så är det
ingen konst. Det finns allt värre situationer än så. Jag kan
icke finna, att det blir den minsta oreda därigenom, att man
låter det vara som det är med dessa föreningar, om hvilka man
icke vill lagstifta. Jag har naturligtvis den största respekt för
högsta domstolens uttalanden, men vi få icke glömma, att högsta
domstolen och lagrådet vid sin laggranskning se sakerna — och
det är deras skyldighet att så göra — hufvudsakligen från rent
juridisk synpunkt. Men här spela in socialpolitiska synpunkter,
och då må det stå oss fritt att lämna å sido sådana uttalanden,
som kunna förekomma från högsta domstolen.
Vidare har herr Widén uttalat vissa betänkligheter mot den
formulering, reservanterna användt. Är man rädd för det, kan
det bli en sak vid en förnyad behandling i utskottet att bota på
en lagtext. Ett sätt att ordna saken vore, att helt och hållet
utesluta sista punkten i herrar reservanters förslag, så att man
bara säger, att innan registreringspliktiga föreningar ha blifvit
registrerade, ha de ingen rättskapacitet, och sa stanna därmed.
Jag har velat framkasta detta spörsmål, men jag vågar icke göra
något yrkande i det hänseendet nu, ty jag tror icke det är lämpligt
att under kammarens session göra dylika ändringsförslag,
men jag vill nämna, att vi skola icke vara oroliga för att lagtexten
har sina bristfälligheter, ty det finns tillfälle att hjälpa
upp den saken i utskottet.
Hvarför håller man på visst håll så hårdt på denna reglering
äfven af de små föreningarnas rättsförmåga? Det förefaller
mig, som det bara vore af rent juridiskt ordningssinne, om jag så
får kalla det. Där får för detta ordningssinne icke finnas något
område, på hvilket det icke är lagstiftadt, alla rutor på schackbrädet
skola vara täckta, annars är det icke bra, tycker man.
Sak samma då, om en hel hop folk få vantrefnad genom lagstiftningen!
Kan man verkligen då icke låta dessa föreningar,
som icke äro registreringspliktiga, vara i fred och låta bli att
knäcka deras rättskapacitet, utan låta det vara som det är?
63 Kr 27.
Lördagen den 13 april.
Jag skall be att få yrka bifall till reservationen, som jag Lag om
finner synnerligen välbetänkt. understöds
föreningar
m. m.
Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! Blott ett par (Forts.)
ord. Den siste ärade talaren sade, att högsta domstolen ägnat
lagförslagen angående föreningar granskning hufvudsakligen eller
uteslutande ur formell synpunkt. I anledning däraf ber jag få
erinra, att, när högsta domstolen år 1907 yttrade sig öfver det
då föreliggande förslaget till lag om föreningar för annan än
ekonomisk verksamhet, förklarade högsta domstolen, att underlåtenheten
att fullständigt ordna det område af samhällslifvet man
lagstiftade för vore ägnad att åstadkomma en stor rättsosäkerhet.
Och såvidt jag kan finna var detta för högsta domstolen det
hufvudsakliga skälet att hålla på registrering såsom villkor för
all rättskapacitet för de ideella föreningarna. När det för öfrigt
gäller att föreskrifva registrering såsom villkor för rättskapacitet,
så tror jag, att det är oriktigt att framställa saken så, som om
registreringsplikten skulle vara en börda, som man, ur ordningssynpunkt,
lägger på föreningarna, utan syftet är väl att till tryggande
af föreningsmedlemmarnas och utomståendes intressen förmå
föreningarna att förskaffa sig rättskapacitet.
Herr Åkerman: Herr talman! Den siste ärade talaren
har hört fel. Jag sade icke, att högsta domstolen granskar lagförslagen,
uteshitande ur formell synpunkt, utan jag sade hufvudsakligen
ur juridisk synpunkt. Jag vill icke tro, att herr Pettersson
i Södertälje anser juridik och formalism vara liktydiga begrepp.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, framställde
herr talmannen i öfverensstämmelse med de därunder gjorda yrkandena
propositioner först på godkännande af utskottets förslag
till lydelse af paragrafen och vidare på godkännande af nämnda
lydelse med den ändring, som föreslagits i den af herrar Lindhagen
och Persson i Norrköping vid paragrafen fogade reservationen;
och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes likväl, i
anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs följande
voteringsproposition :
Den, som vill, att kammaren godkänner 5 § i lagutskottets
förevarande förslag till lag om understödsföreningar, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Nr 27.
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
64 Lördagen den 13 april.
Vinner Nej, har kammaren godkänt nämnda § med den
ändring, som föreslagits i den af herrar Lindhagen och Persson
i Norrköping vid §:en afgifna reservationen.
Voteringen utvisade 95 ja men 96 nej, hvadan kammaren
godkänt paragrafen med den ändring, som föreslagits i den af
herrar Lindhagen och Persson i Norrköping vid paragrafen fogade
reservationen.
Öfver skriften till 1—5 §§; 6—14 §§ med tillhörande öfverskrifter;
15 och 16 §§.
Godkändes.
17 §.
Motsvarande paragraf i Kungl. Maj:ts förslag lydde sålunda:
Ledamot af styrelsen må ej utses för längre tid än fem år.
Ändå att den tid, för hvilken styrelseledamot blifvit utsedd,
ej gått till ända, må han skiljas från uppdraget genom beslut
af den, som utsett honom.
Utskottet hade föreslagit, att det i första stycket förekommande
ordet »fem» måtte utbytas mot »två».
Sedan paragrafen föredragits, yttrade
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Schotte:
Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning af den
ändring, som utskottet i denna § gjort i Kungl. Maj:ts förslag.
Jag tror nämligen, att det varit på goda skäl, som Kungl. Maj:t
bär satt den längsta tid, för hvilken en ledamot i styrelsen må
kunna väljas, till 5 i stället för 2 år, hvilket af utskottet ändrats
efter föreningslagen. Jag tror, att det emellanåt är samma förhållande
i dessa föreningar som i afseende på sjukkassorna eller
att halfva antalet styrelseledamöter utses det ena året och halfva
antalet det andra året samt vid båda tillfällena ledamöter utses
för mer än 2 år i sänder. Det vore olämpligt om så icke kunde
fortfarande ske genom att man ovillkorligen fordrar, att styrelsens
medlemmar skola utses för högst 2 år. Jag tror, att det
vore lyckligt, om man i denna detaljfråga följde det ursprungliga
förslaget, sådant det föreligger i propositionen.
Herr Jansson i Edsbäcken: Herr talman! Då utskottet
behandlade denna paragraf och vidtog ändring i Kungl. Maj:ts
förslag, var det uteslutande med tanke på att vinna öfverensstämmelse
med lagen om ekonomiska föreningar, som Riksdagen
antog i fjol. Då det emellertid, sedan utskottets utlåtande kommit,
visat sig, att en del föreningar blifvit bekymrade med an
-
Lördagfen den 13 april. 65
ledning af ändringen i detta afseende mot hvad Kungl. Maj.t
föreslagit, vill jag förena mig med den föregående talaren och
hemställa, att Andra kammaren, ville bifalla Kungl. Mai:ts förslag
i denna del, till hvilket jag, herr talman, ber att få yrka
bifall. J
Häruti instämde herr Persson i Norrköping.
. . Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen gjorda propositioner
i ämnet biföll kammaren Kungl. Maj:ts förslag.
18—31 §§; öfver skriften till 15—31 §§.
Godkändes.
Efter föredragning af 32 § yttrade:
Herr ^ansson i Edsbäcken: Herr talman! I enlighet med
det beslut, som Andra kammaren nyss fattat, tillåter jag mig
hemställa, att kammaren behagade bifalla ett yrkande om återremiss
af 32 §. Det är nämligen så, att en hel del föreningar
icke sammanträda oftare än hvart tredje år. Nu står det i denna
paragrafs fjärde punkt, att revisor icke må utses för längre tid
a“ 2 fr. Jag vågar icke framställa något yrkande om ändring,
da det kunde komma i kollision med Övriga paragrafer. Därför
tillåter jag mig hemställa, att kammaren ville återremittera paragrafen
till utskottet. 1
Herr Widén: Herr talman! Jag har för min del icke
något emot återremiss. Det är möjligt, att man kan gå förenmgarnes
önskemål till mötes; men det är icke möjligt att nu
se, om den ifrågasatta ändringen föranleder ändring i någon
annan paragraf. Säkert är, att denna paragraf sammanhänger
med 37 § Därför skall jag icke motsätta mig återremiss, så att
man får öfvertänka saken.
Öfverläggningen var härmed slutad. Kammaren beslöt att
visa denna paragraf åter till utskottet för ny behandling.
33 och 34 §§; öfverskriften till 32—34 §§.
Godkändes.
35 §.
Utskottet hade föreslagit,
hålla följande lydelse:
att nätnnda paragraf skulle er -
Andra kammaren> protokoll 1912. Nr 27.
Jir 27.
Lag om
understödsföreningar
m. in.
(Forts.)
Nr 28.
Lag om
understödsföreningar
TO. TO.
(Forte.)
60 Lördagen den 13 april.
Föreningsmedlems rätt att deltaga i handhafvande! af föreningens
angelägenheter utöfvas å föreningssammanträde; dock
må i stadgarna bestämmas, att vissa ärenden, som ej enligt denna
lag skola handläggas å föreningssammanträde, må i annan ordning
afgöras.
Ej må någon själf eller genom ombud eller såsom ombud
för annan deltaga i behandling af fråga rörande aftal mellan
honom och föreningen. Ej heller må han deltaga i behandling
af fråga om aftal mellan föreningen och tredje man, där han i
frågan äger ett väsentligt intresse, som kan vara stridande mot
föreningens. Hvad sålunda stadgats äge motsvarande tillämpning
beträffande gåfva från föreningens sida, så ock beträffande rättegång
eller annan talan mot honom eller tredje man. Styrelseledamot
må ej deltaga i beslut om ansvarsfrihet för förvaltningsåtgärdo,
för hvilken han är ansvarig, eller i val af revisor.
Å föreningssammanträde må ärende, som ej blifvit i kallelsen
till sammanträdet angifvet, ej till afgörande företagas, där
det ej enligt stadgarna skall förekomma å sammanträdet eller
omedelbart föranledes af ärende, som där skall afgöras; dock att
ärende, hvilket ej angår ämne, som i 44 eller 45 § afses, jämväl
må till afgörande företagas, såframt tre fjärdedelar af de närvarande
därtill gifva sitt samtycke.
Hafva de ärenden, som skola företagas till behandling å
föreningssammanträde, blifvit medlemmarna särskildt meddelade
på sätt och å tid före sammanträde, som i stadgarna angifvas,
vare så gillt, som om ärendena varit upptagna å kallelsen till
sammanträdet.
Där för giltighet af beslut erfordras, att det fattas å två på
hvarandra följande föreningssammanträden, må kallelse till andra
sammanträdet ej ske, innan det första hållits.
Öfver beslut, som å föreningssammanträde eller annorledes
af föreningen fattas, skall genom styrelsens försorg föras protokoll.
Senast två veckor från beslutets dag skall protokollet vara
tillgängligt för föreningsmedlemmarna.
Denna lydelse skilde sig från hvad Kungl. Maj:t föreslagit
i vissa delar, ''bland annat beträffande sista stycket. Enligt Kungl.
Maj:ts förslag hade nämligen den tid, inom hvilken det i sista
stycket omnämnda protokoll skulle vara tillgängligt för föreningsmedlemmarna,
blifvit bestämd till högst fyra veckor från beslutets
dag.
Sedan paragrafen föredragits, lämnades på begäran ordet till
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Scliotte, som
yttrade: Herr talman! Äfven här i 35 § har det gjorts en liten
ändring i Kungl. Maj:ts förslag i öfverensstämmelse med föreningslagens
bestämmelser, då det är föreslaget, att de 4 veckor,
Lördagen den 13 april.
67 Nr 27.
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
Herr Jansson i Edsbäcken: I anslutning till det yttrande,
som nyss blifvit fälldt från statsrådsbänken, ber jag få hemställa
om bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Det förhåller sig nämligen så,
att en hel del föreningar, som hafva medlemmar öfver hela riket,
från Ystad till Riksgränsen, ha sammanträde kanske blott hvart
annat eller hvart tredje år. Därigenom blifva deras protokoll
tämligen vidlyftiga och sedan skola dessa protokoll kanske tryckas
och utsändas till föreningsmedlemmarna. Det torde då i allmänhet
vara mycket svårt för respektive tjänstemän inom föreningarna
att medhinna detta inom den korta tiden af två veckor, så
mycket mera som de ledande inom föreningarna ha annat arbete
att uträtta; de ha ju sina tjänsteuppdrag och måste utföra detta
arbete för föreningarnas räkning på lediga stunder.
Jag hemställer därför, att kammaren måtte bifalla Kungl.
Maj:ts förslag och sätta tiden, inom hvilken protokollen skola
vara tillgängliga för föreningsmedlemmarna, till 4 veckor i stället
för 2, som utskottet föreslagit.
Herr Persson i Norrköping: Jag har reserverat mig vid
en annan paragraf, som står i samband med den förevarande,
nämligen § 95. Där har jag nämligen yrkat, att den bötesbestämmelse,
som föreslagits för sekreteraren, därest denne försummar
att fullgöra hvad som står i 35 §, skall borttagas. Då
jag har känt mig föranlåten att reservera mig mot hvad utskottet
föreslagit, skall jag nu be att kort och godt få yrka bifall till
Kungl. Maj:ts förslag i denna del, som jag finner synnerligen väl
motiveradt och till hvilket jämväl herr Jansson i EdsbäckeD nyss
yrkat bifall.
Herr Widén: Jag har icke något emot det yrkande, som
nu blifvit framställdt. Emellertid fattade jag icke riktigt, om
det yrkades bifall till hela paragrafen enligt lydelsen i Kungl.
Maj:ts förslag. Det kan jag icke vara med om. Det är endast
sista stycket af paragrafen, som skall bli i enlighet med Kungl.
Maj:ts förslag, under det att återstoden af paragrafen bör antagas
enligt den af utskottet föreslagna lydelsen.
Herr Lindhagen: Ja, denna ändring gjordes för att ernå
likformighet med lagen om ekonomiska föreningar. För öfrigt
är det en fördel för föreningsmedlemmarna att för olika ändamål
som Kungl. Maj:t föreslagit såsom den tid, efter hvilken protokoll
skulle vara tillgängligt för föreningsmedlemmarne, skulle ändras
till 2 veckor. Med hänsyn till de stora sammanslutningar det
här är fråga om, tror jag, att det vore klokt att bifalla Kungl.
Maj:ts förslag i detta afseende. Svårigheter kunde någon gång
uppstå för vederbörande att inom två veckor få protokollet färdigt.
Vidare anförde:
Nr 27- 08
Lördaeen deu 13 april.
Lag om få sina protokoll så fort som möjligt. Men då det upplysts, att
understöds- c]et skulle uppstå störa svårigheter för åtskilliga föreningar, om
^en kortare tiden fastställdes, har jag icke någon anledning att
(Forts) motsätta mig ett utbyte af de af utskottet föreslagna 2 veckorna
mot de af Kungl. Maj:t föreslagna 4 veckorna.
Plerr Jansson i Edsbäcken: Med anledning af det yttrande,
som nyss fälldes af herr ordföranden i lagutskottet, skall jag be
att få säga, att jag endast hemställt om ändring i sista stycket
af paragrafen och föreslagit, att de 2 veckorna skulle utbytas
mot 4, såsom Kungl. Maj:t föreslagit. I öfrigt skulle det icke
bli någon ändring i paragrafen.
Herr Petersson i Lidingö Villastad: Jag tror icke, att denna
ändring bör vidtagas, utan att det från min sida inlagts en gensaga
häremot. Skälet till ändringen är, såsom angifvits, att man
önskar, att lagen skall bringas i öfverensstämmelse med lagen
om ekonomiska föreningar. Men det finnes också ett annat skål,
som äfven antyddes af herr Lindhagen. Det är, att de enskilda
föreningsmedlemmarnas rätt är beroende af detta. Om man läser
slutet af den §, som handlar om rätten att åtala, så finner
man där, att åtal må ske endast på käromål af målsägande!).
Således, det är endast den, som blir lidande, som får kära; sådana
mål lyda icke under allmänt åtal. Under sådana förhållanden
synes det mig vara i de enskilda ledamöternas välförstådda
intresse att, då de för någon angelägenhet behöfva utdrag ur
protokollet, detta skall stå dem till buds inom så rimlig tid som
möjligt. Att inom två veckor göra i ordning ett protokoll, så
beskaffad!, att den föreningsmedlem, som anser sig behöfva ett
utdrag därur, kan få ett sådant, det är sannerligen icke för mycket
begärdt. Jag skall för min del be att få yrka bifall till utskottets
förslag.
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet Schotte: Herr
talman! Jag vill fästa uppmärksamheten på att i sjukkasselagen
är tiden fyra veckor, och vid framläggandet af den lagen gjorde
den förre ärade talaren ingen erinran mot att tiden sattes till fyra
veckor. Jag tror, att samma skäl och ännu starkare skäl än de,
som afsågo sjukkasselagen, tala för Kungl. Maj.ts förslag, ty här
rör det sig om sammanslutningar, som äro spridda öfver ett
ännu större område, än i allmänhet sjukkassorna äro.
Herr Bärg i Katrineholm: Jag vill endast säga några få
ord med anledning af herr Peterssons i Lidingö villastad yttrande.
Han påstod, att det vore synnerligen rimligt, att protokollet förelåge
färdigt inom två veckor. Af egen erfarenhet känner jag
till en smula, hur det förhåller sig med den saken, ty jag har i
Lördagen den 13 april. 69 Nr 27.
flera år suttit som sekreterare i en dylik understödsförening bland Lag om
statsbanebetjänte. Denna förening sköter sina angelägenheter un4erstödsnästan
uteslutande med föreningsmedlemmarnas hjälp. Med f°ren*n3ar
kännedom om den ringa fritid, vi förfoga öfver, och då dessa
årsprotokoll oftast äro ganska omfattande, kan jag tryggt påstå, °r ''
att det är så godt som alldeles omöjligt att uppbringa en person
inom föreningen, som skulle kunna få protokollet färdigt, granskadt
af ordföranden och centralstyrelsen samt justeradt i så god
tid, som utskottets förslag innehär, d. v. s. inom 14 dagar. Jag
ber att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, framställde
herr talmannen i öfverensstämmelse med de yrkanden,
som därunder framkommit, propositioner dels på bifall till utskottets
förslag till paragrafens lydelse, dels på bifall till samma
förslag med den ändring, att sista stycket erhöll den af Kungl.
Maj:t föreslagna lydelsen; och fattade kammaren beslut i enlighet
med den senare propositionen.
36 §.
Godkändes.
Efter föredragning af 37 § yttrade
Herr Jansson i Edsbäcken: Med anledning af det beslut,
som kammaren nyss fattat, tillåter jag mig hemställa, att kammaren
ville återremittera 37 paragrafen till utskottet. Nu står
här i denna paragraf, att ordinarie sammanträde skall hållas hvarje
år. När vi nu ändrat § 17 så, att styrelse skall kunna utses på
5 år, hvarigenom sammanträde icke af den anledningen behöfver
hållas hvarje år, hemställer jag, att 37 § återremitteras till utskottet.
Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt återförvisa paragrafen
till utskottet för ny behandling.
. .. S8~40 §§ i öfverslcriften till 35—40 §§; 41—46 §§ med
tillhörande öjverskrifter.
Godkändes.
Härefter föredrogs 47 §; och anförde därvid
Herr Widén : Det beslöts nyss en ändring af 35 §. Vi
ändrade nämligen i sista stycket »två veckor» till »fyra veckor»
och gingo därigenom tillbaka till Kungl. Maj:ts förslag i den de
-
Hr 27.
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
70 Lördagen den 13 april.
len. Nu är det så, att utskottet af samma skäl som i 35 §
också gjort en ändring i 47 §. I Kungl. Maj:ts förslag står i första
stycket: »tre månader från beslutets dag». Det ändrades af utskottet
till »två månader» etc. När man nu synes hafva gått ut
ifrån, att den, som vill klandra ett föreningsbeslut, skall ha 2
månader på sig eller åtminstone en och en half, torde det vara
skäl att ändra tillbaka äfven denna § till likhet med Kungl.
Maj:ts förslag; annars blir klandertiden rätt väsentligt förkortad.
Därför skall jag hemställa, att vi äfven i denna paragrafs första
stycke taga Kungl. Maj:ts förslag, hvarigenom orden »två månader»
skola ändras till »tre månader».
Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen gjorda propositioner
i ämnet godkände kammaren den af Kungl. Maj:t
föreslagna lydelsen.
Öfverskriften till 47 §: 48—68 §§ med tillhörande öfverskrijter;
Godkändes.
Efter föredragning af 69 § yttrade
Herr Persson i Norrköping: Herr talman, mina herrar!
§ 69 är synnerligen kort i lagförslaget; den lyder på följande
sätt: »I denna lag föreskrifven registrering och tillsyn å under
stödsföreningar
handhafves af en för hela riket gemensam tillsynsmyndighet.
» Undertecknad och herr Lindhagen ha vid
denna paragraf reserverat oss, dock icke mot paragrafens innehåll,
ty mot tillsynsmyndigheten som sådan kunna vi icke
reservera oss, då det är själffallet, att en sådan måste finnas.
Men i förevarande förslags motivering står omtaladt, att denna tillsynsmyndighet
lämpligast borde förläggas till försäkringsinspektionen,
och i en särskild punkt under sjätte hufvudtiteln begäres
också af Kungl. Maj:t ökadt anslag till försäkringsinspektionen,
för att den skall kunna bestrida den uppgift, som är förenad
med tillsynsmyndigheten öfver nu förevarande understödsföreningar.
Det är mot detta, vi reserverat oss. Och vi ha ansett, att
tillsynsmyndigheten icke borde förläggas till försäkringsinspektionen,
utan att den i stället borde förläggas under socialstyrelsen
eller, om icke socialstyrelsen skulle af denna Riksdag bli beslutad,
till sjukkassornas tillsynsmyndighet under afvaktan på, hvad
vidare kan behöfva åstadkommas på ifrågavarande område. _
Utom andra skäl ha vi ett synnerligen godt stöd däri, att
de sakkunnige, som haft lagförslaget angående understödsföreningar
under utredning, yttrat sig bestämdt emot, att tillsynsmyndigheten
skulle förläggas under försäkringsinspektionen. De
71
Nr 27.
Lördagen den 13 april.
ha framhållit, att det icke kan vara riktigt, att lifförsäkringsbolagens
tillsynsmyndighet, hvilken ekonomiskt uppehälles af utgifter
från dessa hfförsäkringsbolag, skall vara tillsynsmyndighet
öfver dessa understödsföreningar, bland annat därför, att dessa
hfförsäkringsbolag och understödsföreningar kunna i viss mån
anses rivalisera med hvarandra och tillsynsmyndigheten därigenom,
om icke annat, åtminstone få sken af att uppträda partiskt.
Vidare säger denna 1905 års kommitté: »Och härtill kommer,
att enligt kommitténs åsikt myndighetens verksamhet icke skulle
vara inskränkt allenast till den direkta tillsynen, utan skulle omfatta,
och det rent af som hufvudsak, ett hjälpande och rådande
i såväl tekniskt som formellt hänseende vid förenings bildande
och fortsatta utveckling.» Och kommitterade anse i fortsättningen
af sitt yttrande, att just för denna tillsynsmyndighetens hufvudsauligaste
uppgift försäkringsinspektionen icke alls är lämplig, då
den ju är tillsatt och inriktad med hänsyn till att öfva försäkringsteknisk
tillsyn öfver bolagen. Nu har här under debatten
från flera håll gifvits erkännande åt denna vår i reservationen
uttalade ståndpunkt, och jag tar särskildt fasta på herr civilministerns
yttrande i detta fall och hoppas, att när vi komma fram
till den punkt det gälller i sjätte hufvudtiteln, hvilken skall komma
från statsutskottet, att vi då skola ha vår mening så klar
och bestämd, att det bidrag, som föreslås skulle tillfalla försäkringsinspektionen
för tillsyn öfver understödsföreningarna, i stället
öfverflyttas endera till socialstyrelsen eller också till sjukkassornas
tillsynsmyndighet. Vi hafva gifvetvis icke yrkat på någon
lagändring i förevarande lag. Det anses väl icke heller fullt riktigt
att som villkor för understödsföreningslagens antagande yrka,
att tillsynsmyndigheten skall förläggas till socialstyrelsen eller i
hvarje fall flyttas från försäkringsinspektionen. Jag vill icke
heller nu föreslå något sådant bestämdt villkor, irtan har med hvad
jag anfört velat betona, att det för kammaren gäller att se till,
att icke tillsynsmyndigheten kommer att ligga hos försäkringsinspektionen,
hvilket låter sig göra längre fram under Riksdagen.
Jag har intet yrkande att göra.
Ofverläggningen var härmed afslutad. Den af utskottet
föreslagna lydelsen af paragrafen godkändes.
70-80 §§.
Godkändes.
81 §.
Paragrafen föredrogs, hvarefter
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
Kr 27.
72
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 13 april.
Herr Olsson i See yttrade: Herr talman! Som herrarna
behagade finna, har vid denna paragraf afgifvits en reservation
af herr Jansson i Edsbäcken och mig.
Vår mening med denna reservation är, att föreningarna
skulle bli ytterligare befriade från den försäkringstekniska utredning,
som denna paragraf ålägger dem. Nämnda utredning får
iof att utföras af särskildt sakkunniga matematiker, och det kan
blifva till väsentlig kostnad för föreningen att verkställa denna
utredning och åtskilliga gånger måhända äfven svårt att därtill
få lämpliga personer. Vi ha därför ansett, att denna paragraf
bort ha någon annan form, så att föreningarna blifvit åtskilligt
befriade i detta afseende. Enligt § 80 ha ju föreningarna skyldighet
att inlämna statistiska uppgifter om sin verksamhet och
ställning i öfrigt, och vi ha ansett, att utaf dessa uppgifter, som
komma in till tillsynsmyndigheten, skulle denna själ! kunna utföra
denna utredning, hvarigenom således föreningarna befriades
därifrån, men vi ha icke lyckats finna någon form, som varit
så alldeles lämplig, och jag vill därför icke framställa något yrkande,
utan har endast velat för kammaren angifva vår mening
med reservationen.
Häri instämde herr Jansson i Edsbäcken.
Vidare anfördes ej. Kammaren godkände den af utskottet
föreslagna lydelsen.
Sedan 82 § nu föredragits, begärdes ordet af
Herr Lindhagen, som yttrade: I det principuttalande, som
herr Persson i Norrköping och jag afgifvit, ha vi såsom en af
anledningarna till, att vi reserverat oss här, framhållit, att det i
lagen icke finnes någon definition på, hvad som menas med uttrycket
»rent affärsmässig försäkringsrörelse». Nu ha många föreningar
varit mycket ängsliga just för denna bestämmelse. Det
står i fjärde punkten: »Befinnes förening, som blifvit registrerad
enligt denna lag, drifva rörelse, hvilken är att anse såsom affärsmässig
försäkringsrörelse, skall tillsynsmyndigheten anvisa föreningen
att antingen vidtaga erforderliga ändringar med afseende å
rörelsens art eller ock inom viss tid hafva öfverlåtit rörelsen på
ett försäkringsbolag.» Och så blir det påföljd, om de icke göra
det. Nu är med detta mycket stort godtycke lämnadt i tillsynsmyndighetens
hand, och det kommer att bero på, när den
finner affärsmässig rörelse föreligga, och detta ha föreningarna
varit rädda för.
När nu emellertid vårt skrifvelseförslag icke gått igenom i
kammaren, är intet att åtgöra i saken, och någon definition är
icke möjlig för reservanterna att finna på. Det har varit olika
73
Xr 27.
Lördagen den 13 april.
meningar om, hur den rätteligen bör vara affattad, och då återstår
intet annat än att resignera. Nu finnes ju dock en förhoppning,
att, då tillsynsmyndigheten kommer att utgöras af socialstyrelsen
i stället för försäkringsinspektionen, rädslan väl skall
bli något mindre, ty föreningar, som varit ängsliga för detta, ha
begärt, att socialstyrelsen eller sjukkasseinspektionen skulle bli tillsynsmyndighet
i stället för försäkringsinspektionen.
I ärendets nuvarande skick har jag intet yrkande att göra.
Vidare anfördes ej. Utskottets förslag till paragrafens lydelse
godkändes.
83—85 §§; öfverskriften till 69—85 §§.
Godkändes.
86 §.
Utskottet hade, i likhet med Kungl. Maj:t, föreslagit, att
paragrafen skulle lyda sålunda:
I understödsförenings stadgar må intagas bestämmelse därom,
att stadgarna skola vara godkända af tillsynsmyndigheten.
Vid pröfning af ansökning om registrering af understödsförening,
i hvars stadgar sådan bestämmelse finnes intagen, skall
tillsynsmyndigheten tillse, att stadgarna innehålla tillfredsställande
bestämmelser om premier, fondafsättning, medelförvaltning och
användning af uppkommande öfverskott samt jämväl i öfrigt äro
betryggande för medlemmarna och öfriga understödsberättigade.
Finnes anledning till anmärkning, skall registrering vägras. Beviljas
registrering, skall i registret och beviset om registreringen
anmärkas, att stadgarna blifvit godkända.
Beträffande registrering af stadgeändring, hvarigenom föreskrifvits,
att stadgarna skola vara godkända af tillsynsmyndigheten,
samt registrering af ändring i godkända stadgar, skola
bestämmelserna i nästföregående stycke äga motsvarande tilllämpning.
Understödsförening med godkända stadgar skall hvarje år
afgifva försäkringsteknisk utredning på sätt i 81 § första och
andra styckena sägs; dock att tillsynsmyndigheten må medgifva
viss förening, därest dess rörelse är af mindre omfattning eller
eljest skälig anledning föreligger, att afgifva sådan utredning
mindre ofta, likväl minst hvart femte år. I utredningen skall
såsom skuld upptagas en fond (premiereserven), motsvarande sammanlagda
värdet af alla löpande utfästelser af understöd.
Visar det sig, att föreningens tillgångar icke äro tillräckliga
för täckande af föreningens gäld och redovisning af premiereserven,
eller befinnas stadgarna icke längre vara betryggande, skall
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
Nr 27.
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
74 Lördagen den 13 april.
tillsynsmyndigheten anvisa föreningen att inom viss tid hafva
vidtagit de åtgärder, som pröfvas erforderliga för rättelses vinnande.
Angående sådan anvisning galle hvad i 82 § sista stycket
stadgas om anvisning, som meddelas enligt nämnda paragraf.
Uti en vid paragrafen afgifven reservation hade herrar
Persson i Norrköping och Lindhagen yrkat, att fjärde stycket
skulle erhålla följande ändrade lydelse:
Understödsförening med godkända stadgar skall hvart femte
år afgifva försäkringsteknisk utredning på sätt i 81 § första och
andra styckena sägs; dock att tillsynsmyndigheten må befria
viss förening, därest dess rörelse är af mindre omfattning eller
eljest skälig anledning föreligger, från att afgifva sådan utredning.
I utredningen skall såsom skuld upptagas en fond (premiereserven)
motsvarande sammanlagda värdet af alla löpande
utfästelser af understöd.
Paragrafen föredrogs. Därefter lämnade herr talmannen på
begäran ordet till
Herr Persson i Norrköping, som yttrade: Herr talman,
mina herrar! Vid denna paragraf ha reservationer till betänkandet
fogats dels af herrar Jansson i Edsbäcken och Olsson i See,
dels af undertecknad och herr Lindhagen, och denna reservations
innebörd går ut på, att man icke skall vara strängare mot ifrågavarande
understödsföreningar, som komma under denna paragraf,
än man är mot pensionskassorna, i hvad gäller deras plikt att
utarbeta och till tillsynsmyndigheten ingifva s. k. försäkringstek- ♦
nisk utredning. Man bör ihågkomma, att denna försäkringstekniska
utredning icke utaf föreningarna själfva kan utarbetas, utan
den skall utarbetas af en därtill kvalificerad tjänsteman, och detta
låter sig naturligtvis icke verkställa, med mindre det blir förenadt
med väsentliga utgifter för ifrågavarande föreningar. Vidare böra
vi komma ihåg, att dessa föreningar i allmänhet äro tillkomna
och afsedda för att utan någon egentlig driftkostnad bereda sina
medlemmar understöd på billigast möjliga villkor. Under sådana
förhållanden bör man gifvetvis söka att icke pålägga dem drygare
utgifter, än hvad som är absolut nödvändigt, och vi anse därför,
att paragrafen bör förändras därhän, att bestämmelsen om skyldighet
att ingifva försäkringsteknisk utredning hvarje år utbytes
mot bestämmelse om sådan skyldighet för hvart femte år, i likhet
med hvad utskottet föreslagit och kammaren bifallit, i hvad
gäller pensionskassorna.
Jag ber ytterligare att få påpeka, att någon synnerlig risk
för bifall till reservanternas förslag i detta afseende näppeligen
kan förefinnas, ty enligt § 80 i förevarande lag, hvilken redan
är antagen, ha föreningarna i fråga skyldighet att till tillsyns
-
Lördagen den 13 april. 75
myndigheten lämna alla de uppgifter angående sin förvaltning
och verksamhet, som tillsynsmyndigheten begär.
De äro skyldiga lämna revisionsberättelse och berättelse
öfver sin verksamhet i öfrigt och slutligen lämna alla öfriga upplysningar,
tillsynsmyndigheten begär, och detta vid straffpåföljd.
Sålunda gifves tillsynsmyndigheten en möjlighet att, om den så
vill, inkalla de upplysningar, som kunna befinnas vara erforderliga
för att tillsynsmyndigheten själf skall kunna uppgöra dylik
forsäkringsteknisk utredning. Skillnaden mellan vårt förslag och
utskottets ligger hufvudsakligen däri, att vi vilja befria föreningarna
från de kostnader, som komma däraf, att hvarje år försäkringsteknisk
utredning måste afgifvas, och i stäliet förändra tiden
till hvart femte år. Däremot motsätta vi oss icke, att föreningarna
skola vara skyldiga att lämna de direkta upplysningar, som
de kunna lämna, till tillsynsmyndigheten, för att den klart må se
och granska föreningarnas ledning.
Med anledning af hvad jag i korthet anfört tillåter jag mig
yrka afslag å utskottets förevarande förslag och bifall till den af
undertecknad och herr Lindhagen framlagda reservationen.
Med herr Persson i Norrköping förenade sig herr Olsson
i See.
Häruppå anförde:
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Jag vill gärna
medgifva, att hade vi tagit utskottets förslag bestäffande 3 §,
skulle jag för min del, såsom jag ock tillkännagaf i mitt första
anförande, icke haft något emot att gå med reservanterna vid
denna paragraf; därför att då hade det kunnat vara skäl göra
den lättnad med afseende på de mindre föreningarna, som reservanternas
förslag innebär. Nu är det emellertid så, att i 3 §
ändrade vi det kapitalunderstöd, som en förening högst får utbetala,
om den ej har godkända stadgar, från 200 till 500 kronor.
Detta har naturligen ett betydande inflytande på den i denna
paragraf stadgade skyldigheten att afgifva forsäkringsteknisk utredning
— jag vill fästa uppmärksamheten på att paragrafen i
detta afseende bara afser understödsföreningar i egentlig mening,
d. v. s. dem, som utbetala kapitalunderstöd. — Genom den
nämnda förändringen i 3 § kommer skyldigheten att hafva godkända
stadgar endast på de föreningar, som utbetala höga kapitalunderstöd,
d. v. s. de större föreningarne. Det är med afseende
på dem, synes mig, ganska angeläget, att de verkligen få
lof att afgifva försäkringsteknisk utredning i den omfattning, som
här är föreslagen. Dessutom ber jag att få fästa uppmärksamheten
på, att momentet medger tillsynsmyndigheten att i vissa
Nr 27.
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
Nr 27.
Lördagen den 13 april.
Lag om
understödaföreningar
m. m.
(Forts.)
76
fall, när en föreningsrörelse »är af mindre omfattning eller eljest
skälig anledning föreligger», eftergifva detta åliggande.
Nu är det också så, hvad angår besväret med och kostnaden
för den försäkringstekniska utredningen, att denna, hvad
pensionskassor beträffar, lärer vara, enligt uppgift från sakkunnigt
håll, gauska besvärlig att utföra och kräfva ett rätt vidlyftigt
arbete. Men för eu vanlig understödsförening lärer uppgörande
af den försäkringstekniska utredningen icke möta större
svårigheter. Nu har utskottet vid § 81 i sin motivering gifvit
uttryck åt den meningen, att tillsynsmyndigheten bör foga anstalt,
att den försäkringstekniska utredningen kan göras på för föreningarna
minst betungande och kostsamma sätt; och är det äfven
antagligt, att Kungl. Maj:t ser till, att så blir förhållandet. När
det nu gäller endast de större föreningarna, föreligger därför
enligt min mening intet skäl att eftergifva på den säkerhet, som
denna paragraf är afsedd åstadkomma, och jag fäster uppmärksamheten
på, att om man vill ha någon lag af betydelse, tror
jag, att det är viktigt att icke i onödan gifva efter på kontrollen
Jag skall på det allvarligaste be, helst som saken nu ligger, att
få yrka bifall till denna paragraf enligt utskottets förslag, som
öfverensstämmer med Kungl. Maj:ts.
Herr Lindhagen: Den siste talaren började med att säga,
att han skulle kunnat vara med om den framlagda reservationen,
men att han efter den utgång, som frågan fick i § 3, blifvit mer
betänksam. Men med detta yttrande har han också sagt, att
äfven större föreningar icke finge vidsträcktare skyldigheter, än
reservanterna föreslagit, ty äfven de gingo med i utskottets förslag,
och han har sålunda icke haft några betänkligheter med
afseende på den saken. Nu är det ju så, att visserligen
blifvit undantagna flera föreningar än enligt utskottets förslag,
men det är icke så oerhördt mycket. I alla fall veta vi, att om
det öfver hufvud kommer till sammanjämkning, blir det icke hvad
kammaren nu antagit, utan något så där midt emellan, och då
kommer, när allt kommer omkring, det väl att ligga närmare
utskottets förslag och kanske nära herr Widéns första inteniion,
nämligen att vara med om reservationen. Jag vill upplysa om,
att föreningarna varit rädda för den försäkringstekniska utredningen
och de kostnader, som därmed skola påläggas dem obligatoriskt.
Man vet ju, hur det går, när man skall vända sig till
sakkunnig myndighet, och att det blir stora kostnader. Därför
ha de önskat, att man icke skall gå så långt, och då tycker jag
försiktigheten bjuder i hvarje händelse, att man börjar med att
likställa dessa föreningar med pensionskassorna. Jag skall be få
yrka bifall till reservationen.
Herr W i d é n: Den sista talaren drog den slutsatsen af mitt
Nr 27.
Lördagen den 13 april. 77
föregående anförande att jag, om en ändring af 3 § icke beslutats
af kammaren, utan betänkligheter skulle gått med på de
ettergifter 1 kontrollafseende . äfven mot de större föreningarne
som reservanterna vid förevarande § begära. Den slutsatsen var
dock icke riktig. Betänkligheter i nämnda afseende skulle jag
,vl®st Jämväl 1 sådant fall hafva haft. Men jag hade fått dessa
betänkligheter mot de förmåner, som genom eu dvlik eftergift
skulle tillkommit de mindre föreningarna med godkända stadgar,
hlu är saken en helt annan. När vi under den föregående behandlingen
af lagförslaget inskränkt skyldigheten att hafva »godkända»
stadgar till de större föreningarna, behöfva vi ej längre
riskera att genom den i förevarande § föreskrift^ skyldigheten
att afgifva försäknngsteknisk utredning lägga på de mindre förfn]n.
Srna,en för s^or börda. — Hvad sedan sammanjämkningen
beträffar, ber jag få fästa uppmärksamheten på, att denna paragraf
sammanhänger icke med 2 § och den sammanjämkning, som
dar kan bil fråga om, utan med 3 § och med den ändring vi
där gjort. Det är nu icke möjligt veta, hur sammanjämkningen
kommer att utfalla; men det kan ju hända, att 3 § blifver tämligen
orubbad såsom Andra kammaren tagit den. Bet är ja°- dock
saker på, att sammanjämkningen blir värre att åstadkomma ju
mer ändringar vi gorå, och därför skulle jag på det allvarligaste
vhja anhålla hos dem, som vilja ha lagen, att här gå med på utskottets
förslag.
Herr Persson i Norrköping: Jag fäste mig särskildt vid
ett uttryck 1 herr Widéns första uttalande, nämligen att det lärer
vara synnerligen lätt för ifrågavarande understödsföreningar att
utarbeta den törsäknngstekniska utredning, som det är fråga om.
Med anledning häraf vill jag fästa uppmärksamheten på, att hur
at\ Vara’ är det förenadt med kostnader, tv föreningen
sjalf far icke lof att utarbeta denna försäkringstekniska utredning,
i § 81 andra stycket säges nämligen: »Nämnda utredning skall
enligt åt tillsynsmyndigheten fastställda grunder upprättas af
person, hvilken innehar behörighet att utöfva befattning såsom
aktuarie vid hförsäkringsbolag eller af tillsynsmyndigheten förklarats
behörig att upprätta utredningen. Föreningen äger att
anlita tillsynsmyndigheten för utredningens upprättande och
skall 1 sådant fall ersätta kostnaden härför med belopp som
bestämmes af nämnda myndighet.» I några fall kan det måhända
ga så, att man har att härför på platsen, hvarhelst den är belägen
tillgå en person, som fått tillsynsmyndighetens rätt att göra eu
sådan utredning; men detta är icke regel, utan man måste no°-ofta härför anlita en särskildt utbildad person, eu aktuarie i ett
hfforsäkringsbolag, och en sådan tar betaldt för sitt arbete. Under
alla förhållanden äro föreningarnas ekonomiska natur och syfte af
den art, att de vilja utan afsevärda driftkostnader kunna bereda
Lag om
understödsföreningar
m. fn.
(Forts.)
Nr 27. 78
Lag om
understödsföreningar
m. m.
(Forts.)
Lördagen den 13 april.
sina medlemmar största möjliga fördelar på billigaste villkor. Detta
syfte må ej omintetgöras genom påläggande af onödiga utgifter.
Alltså föreligger här lika stort skäl att lämna den försäkringstekniska
utredningen hvart femte år, som det föreligger för pensionskassorna,
och vidhåller jag därför min reservation.
Härmed förklarades öfverläggningen vara afslutad. Herr
talmannen framställde propositioner först på godkännande af paragrafen
oförändrad samt därefter på godkännande af paragrafen
med den ändring, som föreslagits i den af herrar Persson i Norrköping
och Lindhagen vid paragrafen afgifna reservationen; och
sade herr talmannen sig finna den förstnämnda propositionen hafva
flertalets röster för sig. Som emellertid votering begärdes, uppsattet,
;usterades och anslogs denna voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren godkänner 86 § i lagutskottets
för gande förslag till lag om understödsföreningar, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt nämnda § med den
ändring, som föreslagits i den af herrar Persson i Norrköping och
Lindhagen vid §:en afgifna reservationen.
Voteringen utföll med 116 ja och 75 nej, vid hvilken utgång
kammaren godkänt utskottets förslag till lydelse af paragrafen.
Som tiden nu, var långt framskriden uppsköts den vidare
behandlingen af förevarande utlåtande samt handläggningen af
öfriga å föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7 e. m ,då
detta sammanträde enligt utfärdadt anslag komme att fortsattas.
§ &•
Herr statsrådet Berg aflämnade Kungl. Maj:ts propositioner:
angående förvärfvande åt kronan af vissa jordområden för
anläggande af en skjutbana för Älfsborgs regemente m. m.;
angående bestämmelser för användningen af kronans område
å viss del af Vaxön; . .. .
angående upplåtande åt staden Jönköping af vattenrätt i
Rocksjön; och
Lördagen den 13 april. 79
angående inköp af mark och uppförande af nya byggnader
för folkskoleseminariet i Uppsala.
Ifrågavarande propositioner bordlädes på begäran.
Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,44 e. m.
In fidem
Ter Cronvall.
Nr 27.