1911. Första kammaren. Nr 32 (Riksdagens protokoll 1911:32)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1911. Första kammaren. Nr 32.

Tisdagen den 28 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet. von Krusenstierna aflänmade Kungl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen, angående provisorisk lönereglering
för medicinalstyrelsen.

Justerades protokollet för den 16 i denna månad.

Yid föredragning af ett från Andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 515, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tredje tillfälliga utskotts utlåtande nr 10, med anledning
af herr Lundins motion, nr BO, i anledning af beslutad utläggning
af ytterligare ett järnvägsspår mellan Rönninge och Järna
järnvägsstationer, beslöt Första kammaren hänvisa detta ärende
till sitt tillfälliga utskott nr 1.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
följande, under gårdagen bordlagda ärenden, nämligen statsutskottets
utlåtande nr 108, lagutskottets utlåtande nr 54 äfvensom sammansatta
lag- och jordbruksutskottets memorial nr 2.

yid föredragning af sammansatta lag- och jordbruksutskottets
nastlidne dag bordlagda memorial nr 3, med hemställan om anvisande
af ersättning åt utskottets sekreterare, biföll kammaren
hvad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
jordbruksutskottets sistlidne dag bordlagda utlåtande nr 123.

Första hammarens protokoll 1911. Nr 32.

Nr 32.

Angående
omorganisation
af
navigationsskolorna.

Tisdagen den 23 maj.

Föredrogos och lades till handlingarna jordbruksutskottets
under gårdagen bordlagda memorial:

nr 124, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
dels väckta motioner angående norrlandsfiskarenas fiske- och bostadsrätt,
dels väckt motion om främjande af skärgårdsbefolkningens
egnahemsrörelse, och

nr 125, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut angående
väckt motion om skrifvelse till Kung! Maj:t angående vissa önskemål
i fråga om upplåtelse af kronodomäner till småbruk.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
jordbruksutskottets sistlidne dag bordlagda utlåtande nr 126.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 20 "och 22 innevarande maj bordlagda utlåtande nr
104, i anledning af Kung! Maj ds proposition angående omorganisation
af navigationsskolorna samt tre i ämnet väckta motioner.

Punkten a).

I en till Riksdagen den 5 april 1911 allåten, till statsutskottets
förberedande behandling hänvisad proposition (nr 167) hade Kungl.
Maj:t under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver sjöförsvar särenden för samma dag föreslagit Riksdagen, bland
annat, att, med indragning från och med den 1 augusti 1912 af
de nuvarande navigationsskolorna i Visby, Karlshamn och Strömstad,
godkänna framlagdt förslag till årlig stat för navigationsskolorna
i riket, att tillämpas från och med den 1 augusti 1912.

I en inom Andra kammaren väckt motion (nr 353) hade herrar
V. Rydén och A. J. Christiernson hemställt, att Riksdagen ville
godkänna Kungl. Majt:s proposition nr 167 med vissa ändringar.

Vidare hade, likaledes i en inom Andra kammaren väckt motion
(nr 354) herr Jk JBroström in. fl. hemställt, att Riksdagen
måtte afstå Kungl. Maj:ts förslag i hvad det afsåge bibehållande
af navigationsskolor uti Västervik och Gäfle, så att landets hela
navigationsundervisning blefve förlagd endast till skolor uti Göteborg,
Malmö, Kalmar, Stockholm och Härnösand samt att statsutskottet
måtte vidtaga de förändringar uti skolornas stat, som af
denna inskränkning uti deras antal föranleddes; och därjämte att
Riksdagen måtte uttala, att fullmakt icke måtte utfärdas å föreståndarebefattning,
utan att densamma skulle uppehållas allenast
på förordnande på viss tid, högst fem år i sänder.

Slutligen hade herr A. Rune i en inom samma kammare väckt
motion (nr 355) föreslagit, att Riksdagen måtte med anledning af
Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation af navigations -

Tisdagen den 23 maj.

skolorna besluta, att vid hvarje af de sju föreslagna skolorna en
sjökaptensklass inrättades samt att däraf föranledd ökning af anslagen
till navigationsskolorna beslutades.

Utskottet hade i förevarande punkt på anförda skäl hemställt,
att Riksdagen måtte med anledning af Kung! Maj:ts ofvannämnda
proposition och herrar Rydéns och Christiernsons motion nr 353
samt herr Broströms m. fl. motion nr 354 och med afslag å herr
Runes motion nr 355 besluta, att, med indragning från och med
den 1 augusti 1912 af de nuvarande navigationsskolorna i Yisby,
Karlshamn, Strömstad, Västervik och Galle, godkänna förslag till
årlig stat för navigationsskolorna i riket, att tillämpas från och
med den 1 augusti 1912, så lydande, som utskottets utlåtande utvisade.

Herr Cedercrantz: Frågan om eu omorganisation af navigationsskolorna
var, som herrarna erinra sig, före äfven vid 1910
års riksdag. Den proposition, som Kung!. Maj:t då i ämnet
framlade, vann emellertid icke Riksdagens bifall. Därefter följde
en förnyad utredning af frågan genom tre sakkunniga, hvilka afgåfvo
utlåtande. Detta remitterades sedan till marinförvaltningen
och kommerskollegium, och dessa båda ämbetsverk afgåfvo i februari
i år ett gemensamt utlåtande öfver förslaget. Därefter kom
Kungi. Majds _ proposition, och nu föreligger statsutskottets utlåtande,
hvilket i icke oväsentliga delar skiljer sig från Kung!. Maj:ts
proposition.

Det är endast en punkt, rörande hvilken jag ber att få taga
kammarens uppmärksamhet i anspråk, nämligen frågan om antalet
navigationsskolor.

För närvarande finnas navigationsskolor i tio städer i landet,
Stockholm, Göteborg, Malmö, Härnösand, Kalmar, Västervik, Gäfle,
Strömstad, Karlshamn och Visby. De sakkunniga, om Indika jag
nyss talade, föreslogo, att af dessa de fem förstnämnda skulle bibehållas,
d. v. s. navigationsskolorna i Stockholm, Göteborg, Malmö,
Härnösand och Kalmar. Alla de öfriga, hälften af det nuvarande
antalet, skulle indragas. Marinförvaltningen och kommerskollegium
ansågo, att detta var något för mycket och att en effektiv
navigationsskoleundervisning äfventyrades genom eu så stor indragning.
Därför föreslogo myndigheterna, att åtminstone navigationsskolorna
i Västervik och Gäfle skulle fortfarande bibehållas.
Kung! Maj ds förslag, gick i samma riktning. Statsutskottet har
emellertid ställt sig på samma ståndpunkt som de sakkunniga och
således föreslagit indragning af halfva antalet nuvarande skolor.

Jag kan icke, dela den uppfattning, som statsutskottet i denna
fråga uttalat, och jag anser lika med Kung!. Majd, att äfven navigationsskolorna
i Västervik och Gäfle böra bibehållas.

En omständighet, som är af stor vikt vid afgörandet af frågan,
hvar navigationsskolorna skola förläggas — i själfva verket
den viktigaste synpunkten — är, att de platser, där skolorna äro
belägna, erbjuda så stora garantier som möjligt, för att navigationsskolorna
kunna rekryteras med fullt dugliga elever och elever

Nr 32.

Angående
omorganisation
af
navigationsskolorna.

(Forts.)

Nr 32.

Tisdagen den 23 maj.

Angående i tillräckligt antal. I det afseendet erbjuda både Gäfle ocli Västeromorganisa-
vj]c såsom förläggningsplatser för navigationsskolor mycket stora
tion af fördelar. Längs" eu lång sträcka af kusten i norr och söder om
naMorna.S'' Västervik utbreder sig en stor skärgård, bebodd af en ganska talrik
(Forts) befolkning, som erbjuder det allra yppersta sjömansmaterial. Den
är från barndomen van vid att vistas på sjön och är tidigt förtrogen
med elementet, och några bättre förhållanden för att rekrytera
en navigationsskola torde man näppeligen finna i vart land.
Men befolkningen lefver under mycket blygsamma ekonomiska
förhållanden, så att om det icke finnes någon navigationsskola i
närheten, kommer den nog aldrig till en sådan skola. Helt olika
ställer sig saken, om navigationsskolan blir förlagd i hemorten, i
Västervik. Det kostar en obetydlighet att resa dit, där stå eleverna
i ständig beröring med sina hem och där lefva de mycket
billigt.

Hvad jag sagt om Västervik gäller i stort sedt äfven om Galle.
Lefnadsförhållandena äro något dyrare där än i Västervik, men
säkert är, att det blir billigare att vistas i Galle för dem, som
komma från närheten af staden, än att begifva sig till navigationsskola
på annat håll.

De sakkunniga, om hvilka jag nyss talade, äro icke sympatiskt
stämda för bibehållandet af dessa navigationsskolor, men de
säga i alla fall i sitt utlåtande: »I öfrigt torde det mest vägande
skälet för bibehållandet af ett stort antal skolor hafva varit önskvärdheten
af att eleverna skulle hafva tillgång till navigationsskoleundervisning
i närheten af sina hemorter». Det är samma sak,
som jag nyss berörde, men sedd från en annan sida. Emellertid
förringa de sakkunniga betydelsen af det skälet genom uppgiften,
att en undersökning rörande elevernas hemorter under de tre sista
läsåren skulle ha gifvit vid handen, att de i många fall begifva sig
till mera aflägsna skolor; så t. ex. tyckte sig de sakkunniga hafva
funnit, att af de sjökaptens- och styrmanselever, som hade .sina
hemorter i Skåne, ett mycket stort antal, till och med största
delen, begifvit sig från hemorten till skolan i Gäfle. Och de sakkunniga
saga: »Elevernas val af skola synes sålunda i manga fall
bestämmas af andra synpunkter lin dess närbelägenhet till hemorten».
Hvilka dessa synpunkter äro, nämna icke de sakkunniga,
men äfven det är icke längre någon hemlighet, och därför ha vi
att tacka två motionärer i Andra kammaren. Dessa motionärer
vilja ha bort navigationsskolan i Gäfle, och därför äro de angelägna
om att förringa betydelsen af det faktum, att antalet elever
vid navigationsskolan i Gäfle på senare tiden varit ganska stort.
»Detta», säga de, »är icke skolans förtjänst. Dessa elever hafva
helt enkelt ansett Gäfle skola särdeles lämplig som undervisningsanstalt
i navigation, emedan enligt deras åsikt examen vid nämnda
skola, i synnerhet sjökaptensexamen, var lättare att aflägga än
vid skolorna i deras hemorter.» Sa nu vet man det — skåningarna
resa till Gäfle, därför att det är lättare att taga sjökaptensexamen
där; men detta far man väl betrakta såsom en omständighet
af fullkomligt tillfällig natur, och under inga förhållanden lärer

Nr :{•_».

Tisdagen den 23 maj. 5

den kunna användas såsom ett argument gentemot önskvärdheten
af att befolkningen i allmänhet har tillgång till navigationsskoleundervisning
så nära hemorten som möjligt.

Den omständighet, som jag vidrört, har äfven varit föremål
för uttalanden af andra sakkunniga, och jag ber att äfven få nämna
hvad dessa yttrat i frågan. Jag syftar på de kommitterade, som
utsågos genom kungi. brefvet den 15 oktober 1897 med uppdrag
att afgifva yttrande angående lämpligheten af att indraga eu eller
liera af navigationsskolorna i riket, således just den fråga, om
hvilken jag nu talar. Dessa sakkunniga voro dåvarande expeditionschefen,
numera regeringsrådet Wall och kommerserådet Rehbinder,
och de hade dessutom rätt att med sig adjungera flera
sakkunniga. De kommo till det resultat, att de icke kunde tillstyrka
indragning af någon af hittillsvarande skolor, och säga,
bland annat, pa tal härom: »Den nuvarande anordningen med ett
större antal navigationsskolor, spridda kring våra vidsträckta kuster,
syntes medföra åtskilliga beaktansvärda fördelar. De ynglingar
och unga män, som sökte inträde vid navigationsskolorna, vore i
de flesta fall föga bemedlade, och det vore med afseenda härå för
dem en gifven fördel, ej mindre att en skola funnes ej långt från
hemorten än äfven att skolor funnes i smärre städer med billiga
lefnadskostnader. Men hvad kommitterade i detta sammanhang
särskildt ville betona vore det intresse för sjömansyrket, som tillvaron
af en navigationsskola, synnerligen i eu mindre stad, framkallade
och . underhölle hos den omgifvande traktens yngre manliga
befolkning. I en tid, då man måste lägga mycken vikt på
att för sjöfartsnäringens utöfvande skaffa dugligt och tillräckligt
fartygsbefäl, vore denna synpunkt förtjänt af den största uppmärksamhet.
»

Denna synpunkt hafva alla dessa sakkunniga, om hvilka jag
talat, ansett förtjänt af mjmket stor uppmärksamhet, men det tycks
icke vara fallet med statsutskottet. Statsutskottet har icke''alls
sysselsatt sig med denna omständighet, och detta har väckt min
förvåning. Det är dock en omständighet, som enligt de sakkunnigas
utredning skulle vara förtjänt af den största uppmärksamhet
vid donna frågas afgörande.

Hvad Västervik särskildt beträffar, ber jag att få nämna, att
marinförvaltningen och kommerskollegium säga, att navigationsskolan
i V ästervik är inrymd i eu särdeles ändamålsenlig byggnad
och disponerar öfver en rik samling instrument och annan undervisningsmateriel,
att, enligt hvad skoldirektionen meddelat, denna
materiel befinner sig i ypperligt skick, och att fördenskull någon
nyanskaffning af sådan icke är ad behofvet påkallad. Navigationsskolan
i Västervik äges nu af staden.

Jag nämnde, att denna fråga var före vid 1910 års riksdag.
\ den skrifvelse till Kungl. Maj:t, hvari Riksdagen meddelade
Kung! Maj:t, hvithet öde propositionen rönt, säger Riksdagen
bland annat: »Ehuru Riksdagen på grund häraf såsom ett önskemål
ville uppställa, att ett mindre antal fullständiga navigationsskolor,
än Eders Kungl. Maj:t föreslagit, bibehölles, och att de

Angående
omorganisation
af
navigationsskolorna.

(Forts.)

Nr 82.

Angående
omorganisation
af
navigationsskolorna.

(Forts.)

Tisdagen den 23 maj.

öfriga indroges, förklarade sig dock Riksdagen icke i frågans dåvarande
läge kunna bestämdt yttra sig om, i livad män en dylik
indragning lämpligen kunde realiseras särskildt med hänsyn till
den andel, respektive stadskommuner kunde hafva uti skolornas
tillkomst». Hvad den andelen beträffar, sa ber jag att fa erinra
därom, att Rikets Ständer i underdånig skrifvelse den 13 februari
1841 anhöllo, att navigationsskolor måtte inrättas i vissa städer,
och meddelade, dels att erforderliga anslag till dessa skolor anvisats,
dels att Ständerna vid berörda anslags medgifvande fästat
det villkor, att dessa städer borde bekosta de för skolornas inrättande
erforderliga hus och byggnader samt att, om de ej inom
viss föreskrifven tid fullgjorde denna _ skyldighet, den en sådan
stad tillerkända rättighet att få navigationsskola där anlagd finge
efter Kungi. Maj:ts godtfinnande å annan stad öfverflyttas. Hetär
det brefvet, som grundlagt det nuvarande rättsförhållandet mellan
kronan och de städer, som fått navigationsskolor. Sedermera
hafva, med tillämpning af detta beslut, inrättats år 1841 navigationsskolan
i Galle och år 1859 navigationssskolan i Västervik,
sedan båda dessa städer fullgjort hvad Rikets Ständer föreskrifvit
såsom villkor för de anslag, som beviljats för skolornas inrättande
och underhållande. Kan det då verkligen stämma öfverens med
hvad Riksdagen år 1910 uttalade att indraga dessa båda skolor?
Riksdagen hejdade sig då just inför den betänkligheten, att städerna
gjort vissa offer för att få navigationsskolor, och detta i
förlitande på en äf staten gjord utfästelse. Någon indragning ville
1910 års Riksdag ha, men jag tror icke den åsyftade, att de skolor
skulle indragas, för livilka respektive städer uppfört särskilda
byggnader.

Ser jag saken ur rent rättslig synpunkt, synes mig, att ett
rättsförhållande förefinnes mellan kronan, å ena, och dessa städer
hvar för sig, å andra sidan, och att staten ingalunda är berättigad
att ensidigt upplösa det rättsförhållandet. Besluter staten att indraga
anslagen "till dessa skolor, och de dyrbara skolbyggnaderna
bli onyttiga för städerna, lärer det väl vara fråga om, huruvida staten
kan undgå ersättningsskyldighet, om talan därom skulle väckas.

Herr talman, jag anser, att det ur synpunkten af nödvändigheten
att söka skaffa dugligt och tillräckligt fartygsbefäl är af
mycket stor vikt, att navigationsskolorna i Gäfle och Västervik
bibehållas. Jag anser vidare, att ett beslut om dessa skolors indragning
skulle stå i bestämd strid med Riksdagens år 1910 uttalade
mening. Jag anser slutligen, att skolans indragning skulle
utgöra eu kränkning af det rättsförhållande, som förefinnes mellan
staten, å ena, samt hvar och en af dessa båda städer, å den andra
sidan.

På grund häraf ber jag att få yrka af slag å. statsutskottets
hemställan i denna punkt och bifall till Kung! Maj:ts proposition.

Friherre Falkenberg: Herr talman! Innan jag öfvergå-^ till
att något bemöta hvad den föregående ärade talaren sagt, anhåller
jag att som hastigast få gifva en liten bild af hvad meningen är

xi i o—»

Tisdagen den 23 maj. 7

med omorganisationen af dessa skolor. Meningen är att höja
kompetensen i samband med att en nj befälsförordning utgifves.
Undervisningen skulle därför utsträckas med två nya klasser,
skepparklassen och en tredje maskinistklass. Eleverna i hvardera
af dessa två klasser skulle erhålla undervisning endast tre månader
af året, och dessa elever skulle sannolikt icke, åtminstone icke de
i skepparklassen, fortsätta vidare genom skolan. Skepparklassens
elever skulle egentligen blifva sådana, som föra skutor, och tredje
maskinistklassens elever sådana, som under en kortare tid få en
liten flyktig undervisning i enklare maskinskötsel. Man har således
sedan de två stora afdelningarna, navigationsafdelningen och maskinistafdelningen.
Nu består navigationsafdelningen af 10 sjökaptensoch
10 styrmansklasser. Enligt förslaget skulle den bestå af sjökaptens-,
styrmans- och den nytillkomna s. k. skepparklassen.
Kung!. Maj:!, de sakkunniga och utskottet äro ense om, att sjökaptensklasserna
böra vara 6 och styrmansklasserna 8 till antalet.
Men antalet af de nytillkomna skepparklasserna har utskottet på
grund af de sakkunnigas utredning, som står i samband med frågan
om skolornas antal, sänkt från 7 till 5.

Maskinistafdelningen omfattar för närvarande 4 öfvermaskinistoch
4 maskinistklasser. Den skulle förändras så, att den kommer
att bestå af förste maskinist-, andre maskinist- och tredje maskinistklasser.
Hvad antalet af dessa klasser beträffar, har Kung!.
Maj-.t ansett, att förste maskinistklasserna böra vara 5. Utskottet
har instämt häruti. De sakkunniga hade däremot tänkt, att antalet
skulle blifva allenast 4. Såväl Kung!. Maj:t som utskottet
tyckte emellertid, att detta var för litet. Elevantalet i hvarje klass
både af de sakkunniga beräknats blifva 34—35, hvilket emellertid
Kung!. Maj:t och utskottet ansågo vara för högt. Antalet borde
icke öfverstiga 23-—24. På grund häraf fastställdes antalet klasser
till 5. I fråga om andre och tredje maskinistklasserna äro de
sakkunniga och utskottet eniga om, att antalet bör bestämmas till
respektive C och 4. Utskottet har vidare föreslagit afskaffande
af privatläsningssystemet och att de ordinarie lärarna icke skola
få, såsom nu är tillåtet, på samma gång utföra extra lärares undervisning.

_ Om. jag då öfvergår till antalet skolor, så äro de 10; Kungl.
Maj:t vill indraga 3, de sakkunniga och utskottet vilja indraga 5.
Till stöd för denna sin åsikt kan utskottet åberopa förutom de
sakkunniga äfven den motion, som inom Andra kammaren väckts
af sådana representanter för sjöfartsnäringen som herr Broström
m. fl. . Af de nuvarande skolorna hafva endast 4 både maskinistafdelning
och navigationsafdelning, de öfriga 6 hafva endast navigationsafdelning.
Riksdagen har yttrat, när frågan om navigationsskolorna
sist var före, att starka skäl talade för att den största
möjliga begränsning af antalet skolor iakttoges; härigenom skulle
vinnas dels en besparing i själfva staten för skolorna, dels större
möjlighet att få skickliga lärare äfvensom möjligheten att tillhandahålla
bättre och rikligare undervisningsmateriel. Då de sakkunnige
föreslagit antalet skolor till 5, är det gifvet, att de i första hand

Angående
omorganisation
af
navigationsskolorna.

(Forts.)

Nr 32.

Angående
omorganisation
af
navigationsskolorna.

(Forts.)

8 Tisdagen den 23 maj.

bibehållit skolorna i Stockholm, Göteborg, Malmö, Härnösand och
Kalmar. De sakkunniga hafva ansett, att man mycket väl skulle
kunna sammanföra alla klasser, som behöfvas för undervisningen i
dessa 5 skolor. Bland de skäl, som ytterligare anförts för indragning
af navigationsskolorna i Västervik och Gäfle, har varit, att
man anser, att med indragningen af flera skolor följer, att flere
lärare bli samlade på de återstående skolorna, hvilket i sin mån
skulle medföra den fördelen, att lärarnas intresse för undervisningen
stegrades, så att de bättre skulle följa med utvecklingen
af sina ämnen. Äfven Kung! Maj:t har tydligen tänkt sig eu indragning
af skolorna längre fram, men för närvarande skulle det
icke kunna ske. Utskottet däremot har ansett, att, då man nu står
inför en omorganisation, man bör taga steget fullt ut, i synnerhet
som det skulle bli betydligt billigare nu, innan löneregleringen
skett. De, som skola öfverföras på indragningsstat, komma nämligen
i sådant fall icke att kosta så mycket som i motsatt fall.

Hvad nu beträffar den anmärkning, herr landshöfding Ceder*
crantz gjorde, så kan jag icke undra på, att han, som är höfding
i länet, vill försvara skolan i Västervik. Men det finnes nog skal,
som tala för, att den skall uteslutas. Både hvad skolan i Västervik
och skolan i Gäfle beträffar har det konstaterats — och detta,
vill jag fästa kammarens uppmärksamhet på — att elevantalet
varit ganska lågt och i synnerhet varierat mycket. I Västervik
har det varierat högst betydligt. Under läsåren 1900—1910 har
det varit i sjökaptensklassen mellan 6—14 och i styrmansklassen
3—19. I Gäfle har det varit i sjökaptensklassen 2—10 och i
styrmansklassen 7—23. Det har visat sig, såsom äfven berörts
af den föregående ärade talaren, att i Gäfle under läsåren 1907—
1910 det hade varit öfver en tredjedel af eleverna, som haft sina
hemorter i Skåne, och att om man ser på medeltalet under dessa
tre år, då har endast 7 af eleverna tillhört Gäfleborgs och Kopparbergs
län. Hvad elevantalet i Västervik beträffar, har det under
samma period 1907—1910 varit inalles 18 elever per år, ^och i
medeltal har det varit 8 elever, som varit från Jönköpings, Kronobergs,
Kalmar, Gottlands och Blekinge län. Detta tyder val ändå
på, att skolan icke varit så nödvändig för ortsbehofvet, som den
föregående talaren sagt, och att afståndet från elevernas hem till
skolan icke spelar den roll, som af honom anfördes.

Den rättsliga synpunkten ifråga om själfva navigationsskolebyggnaderna
skall jag icke ge mig in på. Ty det begriper jag icke
och skall därför lämna den synpunkten å sido. Jag vill endast
upplysa om, att skolan i Västervik har uppkommit genom testamente.
Västerviks stad har nämligen genom ett testamente.för
ändamålet fått 42,500 kronor. Skolan kostade 53,000 kronor,
tomten inberäknad. Hvad är det således staden gjort för sin
skola? Jo, det är, att den släppt till tomten. Hvad Gäfle beträffar,
hade rederierna i staden samlat ihop en fond — huru stor
denna varit, vet man icke, ty några räkenskaper föreligga icke.
Antagligen ha de förstörts under eldsvådan på 1860-talet. Men

Tisdagen den 23 maj.

Nr 32.

några byggnadsanslag från stadens sida ha icke begärts, Tomten
är således det enda staden släppt till.

Slutligen skall jag nämna några ord angående antalet ordinarie
lärare och huru de skola undervisa. Enligt Kungi. Maj ds förslag
skulle det vara 7 föreståndare, af hvilka 6 skulle undervisa
i 6 sjökaptensklasser och den sjunde i en styrmansklass i Västervik.
De ordinarie lärarne skulle vara 7, och de skulle undervisa
i navigationsafdelningens 7 återstående styrmansklasser — ty det
skulle nämligen vara 8 styrmansklasser. Sedan skulle det vara 5
ordinarie lärare i maskinistafdelningen, hvilka skulle undervisa i
de fem (5) lista maskinistklasserna. Enligt de sakkunniges förslag
nedsattes antalet föreståndare till 5, som skulle undervisa i sjökaptensklassen,
och en ordinarie lärare skulle användas för den
återstående sjökaptensklassen, som skulle finnas i Göteborg. Vidare
skulle det finnas 8 ordinarie lärare i de 8 styrmansklasserna. Här
tillkommer nu en nyhet, som de sakkunnige föreslagit, och som
från visst håll lär anses vara något betänklig. Det är, att dessa

4 ordinarie lärare, som undervisa i de nytillkomna skepparklasserna,
skola undervisa äfven i sjökaptensklasserna. Dessa lärare kunna
nämligen icke utnyttja sin tid i skepparklassen, därför att läsningen
i denna pågår så kort tid. Under resten af läsåret skola
de därför användas att läsa i sjökaptensklassen. Vidare skall det
enligt de sakkunnigas förslag vara 4 ordinarie lärare i den s. k.
maskinistafdelningen. Utskottet har nu följt de sakkunniga härvidlag
i allting, men med det undantaget, att utskottet, såsom jag
nyss sade, tagit 5 lärare i stället för 4, i maskinistafdelningen beroende
därpå, att man anser, att antalet maskinistklasser bör vara

5 i stället för 4. Den öfriga undervisningen skall bestridas af
extra lärare, och slutligen föreslås en examensförrättare, som skall
fara omkring och hålla examen.

Lönerna äro enligt utskottets förslag satta i öfverensstämmelse
med Kungl. Majits förslag.

Jag ber, herr talman, att på grund af hvad jag nu haft äran
anföra få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr statsrådet von Krusenstierna: Den lösning af den
föreliggande frågan, som statsutskottet föreslagit, skiljer sig från
Kungl. Majits proposition i tvenne hufvudpunkter, nämligen dels
rörande skolornas antal och dels rörande fördelningen af undervisningen
mellan ordinarie och extra lärare.

Hvad då först beträffar skolornas antal, så tala för Kungl.
Majits proposition starka biliighetsskäl. Dessa skäl äro framförda
af de myndigheter, som yttrat sig öfver förslaget, nämligen marinförvaltningen
och kommerskollegium. Dessa myndigheters yttrande
i detta stycke har utförligt refererats i den kungl. propositionen,
och jag anser mig därför icke hafva mycket därutöfver att
tillägga. En föregående talare har redan ytterligare framhållit
dessa synpunkter, och jag öfverlämnar till kammarens bedömande,
huruvida de icke hafva ett ganska starkt berättigande.

Angående
omor g anis a
tion af
navigations
skolorna.
(Forts.)

Nr 32.

Tisdagen den 23 maj.

Angående
omorganisation
af
navigationsskolorna.

(Forts.)

Från statens synpunkt sedt är det gifvetvis af vikt att vid
öfvergången till en ny organisation af dessa skolor se till, att
man icke tager ett steg i det okända. Nu innebär omorganisationen
icke blott en ändring af skolornas antal, utan äfven en
högst väsentlig omläggning af skolornas verksamhet. Denna omläggning
omfattar införande af en skepparklass och en tredje
maskinistklass, d. v. s. ett lägre undervisningsstadium inom såväl
navigationsafdelningen som maskinistafdelningen. Huru många elever,
som kunna tänkas komma att begagna sig af denna undervisning,
det är på frågans nuvarande ståndpunkt mycket svårt att bedöma.
Det kan bli eu ganska stor tillströmning till dessa kurser. Det
synes mig då vara klokt att behålla i sin hand så stora utvecklingsmöjligheter,
att man icke kommer att röna svårigheter med
afseende å utrymmet vid skolorna. Det är visserligen sann!, att
vederbörande kommuner ha på Kung!. Majds förfrågan förklarat
sig vilja tillhandahålla erforderliga lokaler, för den händelse skolornas
verksamhet skulle komma att utvecklas. Någon precisering
af dessa kommuners skyldighet var svår att åstadkomma just af
den anledning jag haft äran anföra, nämligen att man icke vet,
huru denna utveckling kommer att gestalta sig just på grund af
de nytillkomna kurserna. De skollokaler, som för närvarande
finnas i de fem städer, som utskottet föreslår skola få behålla
sina navigationsskolor, äro, om man undantager Stockholm, just
icke af någon så vidare rymlig beskaffenhet. Det torde möjligen
kunna bli svårigheter både å statens sida och å kommunens att
ordna undervisningen ecb lokalerna på ett lämpligt sätt just med
hänsyn till utrymmesfrågan.

Slutligen ber jag att få erinra om en synpunkt, som redan
förut i dag här blifvit berörd, nämligen den betydelse antalet
skolor har för själfva sjöfarten. Man kan säga, att de tjänstgöra
som en sorts sugapparater för vår sjöfartsnäring. På ju flera
ställen dessa sugapparater anbringas, desto större sannolikhet
finnes för, att de skola fungera till belåtenhet.

Den andra hufvudpunkten, i hvilken utskottets förslag skiljer
sig från Kung!. Maj:ts proposition, är såsom nämndt fördelningen
af undervisningen mellan ordinarie lärare och extra lärare. I detta
afseende har utskottet föreslagit en anordning, som jag håller före
kommer att bereda en viss svårighet. Utskottets förslag går därpå
ut, att man skall skapa ordinarie lärarbefattningar för skepparklassen.
Dessa ordinarie lärare skulle tillika öfvertaga en de! af
undervisningen i sjökapten sklassen. Denna senare undervisning
skulle omfatta ungefär 11 lästimmar i veckan. Då den tilltänkta
ordinarie läraren emellertid skall undervisa 30 timmar i veckan i
skepparklassen — denna pågår tre månader om året — följer
däraf, att han icke kan undervisa alla 11 timmarna i sjökaptensklassen
under den tid, skepparklassen pågår. Häraf blir åter en
följd, att man måste koncentrera hans undervisning i sjökaptens:
klassen på höstterminen, på det att han icke må få för stort antal
undervisningstimmar på våren, då skepparklassen pågår. Detta
blir eu olägenhet för undervisningen i sjökaptensklassen. Ty

Nr 82.

Tisdagen den 23 maj.

dessa elever kunna icke läsa ierminsläsning såsom lärjungarna
vid högskolorna, utan där få nog ämnena tröskas ganska jämnt
hela läsåret, på det att eleverna skola kunna tillgodogöra sig
undervisningen. Det kommer äfven att bli olägenheter för undervisningen
i skepparklassen, därför att antalet veckotimmar i skepparklassen
måste sättas ganska lågt, på det att denna lärare skall
kunna hinna med att sköta någon undervisning alls i sjökaptensklassen
samtidigt som lian undervisar i skepparklassen. Den
ordinarie läraren i skepparklassen får 30 veckotimmar i denna
klass, och man torde då icke kunna tänka sig, att han samtidigt
kan undervisa mer än 5—6 timmar i sjökaptensklassen. Skepparklassen
kommer på detta sätt att erhålla endast 33 veckotimmar,
nämligen 30 för den ordinarie läraren och 3 af en extra lärare.
Då man erinrar sig, att 3:e maskinistklassen kommer att hafva
39 timmars undervisning i veckan, kominer skepparklassen sålunda
att omfatta 6 timmar mindre i veckan än 3:e maskinistklassen.
Detta blir en ganska stor tidsförlust för eleverna i skepparklassen.

Dessa frågor torde dock måhända kunna framdeles jämkas,
så att något oöfverstigligt hinder kunna de icke anses utgöra.

Med hvad jag nu haft äran anföra har jag icke velat framhålla
den uppfattningen, att den af utskottet föreslagna lösningen icke
kan låta sig genomföras. Jag har endast velat betona de skäl,
som föranleda, att jag måste vidhålla den uppfattningen, att Kungl.
Maj:ts förslag till lösning af frågan är att föredraga framför utskottets.

Friherre Gripenstedt: Det är mycket svårt att kunna sätta

sig fullt in i den här frågan, om man icke själf är sakkunnig.
Och i hela statsutskottet finnes icke heller någon specialist på
navigationsskoleområdet. Emellertid ha vi gjort så godt vi ha
kunnat, sedan denna proposition kom till utskottet. Det var efter
påsk. Yi ha genomläst densamma mycket noga och äfven sökt
sätta oss in i de sakkunnigas förslag. Och det är verkligen den
stora fördelen här, att de s. k. sakkunniga denna gång verkligen
varit sakkunniga. Den kommitté, som utarbetat förslaget, hvilket
legat till grund .för den kungl. propositionen, har bestått af chefen
för kustartilleriet generalmajor Wrangel, som förut varit ledamot
af denna kammare, skeppsredaren Lundgren, som dock på grund
af resa efter någon tid lämnade kommittégöromålen, föreståndaren
för navigationsskolan i Malmö Björling och sjötekniska biträdet
hos kommerskollegium, sjökapten Bjarke. Dessa kommittéledamöter
voro fullkomligt eniga i sina uttalanden, och de ha föreslagit
bland annat indragningen af dessa två skolor i Västervik
och Galle, hvarom nu talats. Äfvenså ha de föreslagit, att man
skall så mycket som möjligt koncentrera undervisningen genom
att anställa ordinarie lärare och icke ha en massa extra lärare.

Nu är det mycket svårt att säga, hvilka som i detaljerna ha rätt,
de sakkunniga eller Kungl. Maj:t. Men rederinäringens målsmän i
Andra kammaren, herrar Broström och Lundgren, ha ställt sig på de

Angående
omorganisation
af
navigations
skolorna.
(Forts.)

Nr 32.

Tisdagen den 23 maj.

Angående
omorganisation
af
navigationsskolorna.

(Forts.)

sakkunnigas sida och för öfrigt eu del andra motionärer. Utskottet
har tillstyrkt Kungl. Maj:ts förslag med några ändringar,
som föreslagits af de sakkunniga, framför allt indragning af dessa
två skolor. Nu nämnde herr statsrådet, att billighets skäl här
skulle tala för deras bibehållande, och detta var en synpunkt, som
angafs äfven af den förste ärade talaren. Det är sant, att bi 11ighetsskäl
möjligen kunna föreligga. Men å andra sidan säger statsrådet
i den kungl. propositionen beträffande en sådan indragning
följande: »Enligt min mening lärer vederbörande stads åtagande

att hålla lokal för navigationsskola därstädes icke för statsverket
kunna medföra förpliktelse att under alla förhållanden fortfarande
bestrida medel för skolans bestånd; och detta torde enligt min
uppfattning gälla såväl, om staden förvärfvat eget hus för skolan,
som om den därför tillhandahåller förhyrd lokal.»

Ännu bestämdare uttala sig de sakkunniga om denna sak och
relatera hvad år 1904 dåvarande ecklesiastikministern uttalade beträffande
indragningen af en del läroverk. Och om statsrådet fäst
sig så mycket vid dessa billighetsskäl, borde han icke ha ställt i
utsikt eu framtida indragning af dessa skolor. Ty billighetsskälen
tala väl då lika mycket. Emellertid är det af Kungl. Maj:t föreslaget,
att man endast tills vidare skall bibehålla dessa skolor.
Det innebär, såvidt jag kan förstå, att i framtiden skola de
dragas in.

Då är det väl mycket bättre att göra det nu, då det är fråga
om eu reorganisation och en lönereglering, än att gorå det
sedermera.

Hvad sedan undervisningen beträffar — om det är lämpligare
med ordinarie lärare eller med extra — kan jag svårligen bedöma
detta. Men man anser ju — och i allmänhet är det nog så —
att man kan få bättre lärare, om man aflönar dem bättre och
sätter dem på ordinarie stat. Därför trodde utskottet, att det
skulle vara en fördel för navigationsskolorna att i detta fall gå
på de sakkunnigas förslag. Statsrådet nämnde, att enligt detta
kommer samma lärare att undervisa i skepparklassen och i sjökaptensklassen,
och att det till följd däraf måste bli en koncentrering
af ämnena under olika terminer, hvilket han icke ansåg vara
fördelaktigt. De sakkunniga ansågo det tvärtom vara fördelaktigt,
att eleverna i sjökaptensklassen kunna läsa matematik på hösten
och navigation på våren. Och är det så, att eleverna då glömma
bort matematiken till våren, måtte det vara klent bestäldt med
minnet. Då glömma de nog snart bort den, äfven om de läste
den på vårterminen också.

Jag får säga, att detta förslag, som utskottet kommit fram
med nästan enhälligt, varit ganska grundligt bearbetadt, och jag
tror, att det är klokast och bäst att antaga detsamma.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Cedercrantz: Herr talman, mina herrar! De ärade

ledamöter af statsutskottet, som efter mig haft ordet, hafva gjort

Tisdagen den 23 maj.

Nr g“2.

några uttalanden, till Indika jag skall be att få lämna några kommentarier,
på det att de icke må gifva anledning till någon missuppfattning
i denna fråga.

Jag skall då be att få börja med livad den ärade ledamot,
som senast både ordet, yttrade om den roll, sakkunskapen spelat
för statsutskottet vid afgifvande af dess betänkande. Det är
påtagligt, att statsutskottet icke sitter inne med några utomordentligt
stora, speciella sakkunskaper i detta ärende — och det har
den ärade talaren helt blygsamt betonat, ehuru jag gärna tror,
att de äro större, än han ville erkänna. Statsutskottet har emellertid
varit hänvisadt till sakkunniga; och den ärade talaren uppräknade
namnen på de personer, indika senast uppträdt såsom
sakkunniga och som tillstyrkt indragning af navigationsskolorna i
Yästervik och Gefle. Det är onekligen mycket goda namn, men
då det nu gått därhän, att vi skola nämna namn, ber också jag
att få gorå det.

Emot dessa herrars uppfattning ställer jag då den uppfattning,
hvilken vid två särskilda tillfällen framburits af personer,
som varit tillkallade för att yttra sig just angående frågan om indragning
af någon af de nuvarande navigationsskolorna. Jag hade
för en stund sedan tillfälle att i ett annat sammanhang tala om,
att år 1897 utsågos kommitterade för att afgifva utlåtande om den
saken: det vrar dåvarande expeditionschefen, nuvarande regeringsrådet
Wall och kommerserådet Benbindel'', Indika med sig adjungerade
sakkunniga. De kommo till det resultat, att icke någon
indragning borde komma i fråga; och det var icke minst på grund
af deras uppfattning jag tog mig friheten framhäfva såsom ytterligt
betänkligt, att man genom eu indragning löper fara att förfela
det stora målet att försöka på ett betryggande sätt garantera
en fördelaktig rekrytering af elevkåren vid navigationsskolorna.—
Det var som sagdt år 1897.

Sedermera, år 1905, tillsattes den så kallade navigationsskolekommittén.
I den sutto dåvarande landshöfdingen, numera regeringsrådet
Wall, dåvarande kaptenen, nuvarande envoyén, Wallenberg,
dåvarande kaptenen, sedermera ministerresidenten Gyldén,
sjökaptenen Hedborg, navigationsskoleföreståndaren Thore och öfvermaskinisten
Gummesson. Denna kommitté afgaf sitt utlåtande
år 1906 och ansåg sig icke heller kunna tillstyrka en indragning af
någon enda navigationsskola. Emot de tre herrar, som senast
yttrat sig i frågan och hvilka, såvidt jag förstår, hafva varit angelägna
om att på något sätt göra sig till verkställare af Riksdagens
år 1910 uttalade mening, men som enligt min uppfattning missförstått
Riksdagens då gjorda uttalande, emot dessa tre herrars
utlåtande stå alltså utlåtandena från nämnda sakkunniga af år
1897 och 1906 — och det är ju icke så dåliga namn, som representera
dessa utlåtanden heller!

Den ärade statsutskottsledamot, som först hade ordet, talade
om att elevantalet i Yästervik varit skralt på sista åren. Jagskall
be att få förklara, hur det förhåller sig därmed. Om vi gå så
långt tillbaka som till läsåret 1903—1904 och jämföra elevantalet

Angående
omorganisation
af
navigationsskolorna.

(Forts.)

Nr 82.

Tisdagen den 23 maj.

Angående
omorganisation
af
navigationsskolorna.

(Forts.)

då vid navigationsskolorna i Härnösand och Västervik — navigationsskolan
i Härnösand skall ju under alla förhållanden få kvarlefva
— finna vi följande. Läsåret 1903—1904 hade Härnösands
navigationsskola 12 elever i styrmansklassen, hvaremot Västerviks
navigationsskola hade 19; i kaptensklassen funnos i Härnösand
13 elever, i Västervik 8. Läsåret 1904—1905 hade styrmansklassen
i Härnösand 18 elever, i Västervik 30; sjökaptensklassen i
Härnösand hade 5 elever, i Västervik 13. Och det är som sagd!
icke tal om att indraga navigationsskolan i Härnösand! Let är
dock icke så dåliga siffror, utan de tala ju till förmån för navigationsskolan
i Västervik. Men så inträffade det beklagligt nog just
vid denna tidpunkt, att läraren i ett viktigt ämne vid navigationsskolan
i Västervik drabbades af svår sjuklighet. Han försökte i
alla fall att i det längsta sköta sin tjänst, men det var kanske för
nitiskt. Han kom att tjänstgöra kanske litet för länge, och under
tiden sköttes hans ämne illa. Let blef sedermera föremål för inspektion,
och denna inspektion resulterade i, att dessa förhållanden
uppdagades. Ifrågavarande lärare är för närvarande bättre,
men under alla förhållanden skall han med det allra första afgå.
Jag har velat säga detta för att förklara, att siffrorna från 1903—
1904, som voro ganska fördelaktiga, kunnat blifva så pass dåliga
åren efteråt; men jag håller på, att det får endast betraktas såsom
en fullkomligt tillfällig omständighet, som icke får inverka menligt
på uppfattningen af den stora principen.

Vidare talade samma statsutskottsledamot om, att Västervik
hade byggt sin navigationsskola med testamenterade pengar, och
det skulle nu ligga Västervik i fatet. Let är mycket sant, att
Västervik fått pengar testamenterade till en navigationsskola och
att dessa pengar också användts så, som föreskrifvits. Men jag
frågar herrarna: kan detta verkligen inverka på saken? Om två personer
göra upp ett kontrakt, däri de åtaga sig ömsesidiga prestationer,
och det kontraktet i sig själft i öfrigt är giltigt, kan dess
vare sig moraliska eller juridiska kraft på något sätt försvagas
därigenom att den ena af kontrahenterna får hjälp af en tredje
person för att utföra sin prestation? Kan medkontrahenten verkligen
åberopa det skälet för att anse sig löst från sin förpliktelse?
Let vore onekligen eu bekväm moral; men jag tror icke, att vi
kommit så långt ännu! Och det lär väl dess bättre dröja. Jag
anser alltså, att detta faktum icke har någon inverkan på saken.

I öfrigt har här icke yttrats något, som efter min uppfattning
vederlagt de skäl, jag förut anfört till förmån för mitt yrkande,
och därför, herr talman, vidhåller jag detsamma.

Grefve Taube: Le sakkunniga aflämnade sitt utlåtande den
10 november förra året, kung!, maj ds proposition kom först efter
fem månader Riksdagen till hända, och efter afvaktande af motionstidens
utgång etc. var det först den 20 april, som utskottet kunde
börja att behandla ärendet.

Föreliggande fråga är ganska invecklad och svår, det erkänner
jag villigt, och herrarna kunna icke begära, att vi på den korta

Tisdagen den 23 maj.

Nr di*.

tid, som återstod af Riksdagen, själfva skulle genomgå en navigationsskola
: då kade vi nog blifvit fullständigt underkända! Yi kade
icke annat att göra än att söka navigera oss fram mellan kungl.
maj:ts proposition, de sakkunnigas utlåtanden ock de motioner, som
väckts i frågan. Yi kafva gjort det så godt vi kunnat ock kommit
till ett resultat, kvilket, enligt livad jag med glädje körde,
herr statsrådet ock chefen för sjöförsvarsdepartementet anser, kunna
utföras.

Här är nämnd denna historia om Yästervik. Ja, det är ju
alltid tråkigt, när det blir indragning af en eller annan sak, ock
hvar och en vill ju gärna försvara sig. Här är det Yästervik; jagär
öfvertygad om, att det i Andra kammaren också blir Gäfle. Yi
hafva i det fallet gjort så godt vi kunnat ock hållit oss till de sakkunniga.
Här är visserligen nämndt i den kungliga propositionen,
att vederbörande ämbetsverk äro körda. Jag vet icke, hvem som
skrifvit under detta, men nog förefaller det åtminstone mig egendomligt,
att denne sjökapten Bjarke, hvilken är sjötekniskt ombud
i kommerskollegium, kar skrifvit under detta de sakkunnigas utlåtande,
ock sedan kommer kär kommerskollegium med en annan
sak — jag vet inte keller, hvem som skrifvit under det —■ ock
likaså är det med marinförvaltningen.

Men om man tänker sig att utan vidare draga in navigationsskolan
i Hälsingborg, kan det då vara rimligt och skäligt att säga,
att navigationsskolan i Yästervik skall vara kvar? Det kan man
väl icke tycka.

Ha kar herr statsrådet sagt, att man för närvarande skulle
kunna bibehålla de till indragning föreslagna två skolorna; men
är det icke, såsom förut framhållits från utskottets sida, snarare
skäl i att göra det med detsamma, och detta så mycket mera
hvad Yästervik beträffar, som den siste ärade talaren nämnde, att
läraren där skall afgå! Då vore det ju, synes det mig, en synnerligen
lämplig tidpunkt. Såvidt jag förstod den ärade talaren
rätt, kan ju ifrågavarande lärare på grund af sjukdom icke längre
sköta sin tjänst. Då förefaller det mig vara ännu lämpligare tidpunkt
att nu vidtaga indragningen, så att man icke sätter till en
ny lärare, som sedan måste sättas på indragningsstat. Om jag
icke missuppfattade den ärade talaren, var således detta hans argument,
enligt hvad jag tycker, mycket godt till förmån för utskottets
hemställan.

Nu är det ju så, att från fem län kar det varit åtta elever;
då kan man väl icke säga, att det är af behofvet påkalladt, att
den skolan finnes kvar. Att vissa saker, såsom frågan om lokalernas
ock byggnadens användning, äro obehagliga, tror jag visst,
men man får väl koppas, att den saken skall kunna ordnas.

Jag vill icke uppehålla diskussionen längre. Jag koppas, att
herr landsköfdingen där nere nöjer sig med navigationsskolan i
Kalmar; då kar kan ju i alla fall en god skola i sitt län. Jagkoppas
också, att herr statsrådet navigerar denna tanke i god
hamn!

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Angående
omorganisation
af
navigationsskolorna.

(Forts.)

Nr 82.

Angående
omorganisation
af
navigationsskolorna.

(Forts.)

Tisdagen den 23 maj.

Herr Hammarskjöld: På alla andra områden af undervisningen
brukar man anse det vara ett axiom, att ju mera man
kan bereda tillfälle till undervisning, dess flera kunna också då
begagna sig däraf. Och när man intresserar sig för utvecklingen
af en sak, vill man gärna, att många skola få tillfälle att få utbildning
på området. Den regeln följer man som sagdt öfverallt annorstädes
i fråga om undervisning.

Här ser det ut, som skulle man tillämpa en annan regel,
när man vill indraga halfva antalet af rikets navigationsskolor.
Det talas i våra dagar så mycket om behofvet att utveckla sjöfartsnäringen,
såsom varande en af de allra viktigaste näringarna.
Kan det då vara riktigt lämpligt att, när man vill framgång åt
sjöfartsnäringen, minska tillfället för dem, som vilja utbilda sig
till dugliga sjömän och ägna sig åt det yrket?

Ku sägs det visserligen: vi skola göra de andra, de kvarvarande
skolorna så mycket bättre, och det betyder ingenting, om
de ligga litet aflägset eller om det är långt emellan dem. Jag tror
verkligen tvärtom, att det betyder ganska mycket, ty erfarenheten
på alla andra undervisningsområden visar ju, såsom jag redan antyda
att tillfället att få undervisning lockar personer att begagna
sig af densamma.

Jag har velat anföra detta — jag har icke märkt, att det
kommit fram under diskussionen förut — såsom ett ytterligare
skäl, hvarför man icke skulle indraga de båda navigationsskolorna
i Yästervik och Gäfle.

Den siste ärade talaren, grefve Taube, nämnde om Hälsingborg,
att det vore besynnerligt, om man skulle draga in navigationsskolan
därstädes, då man ville behålla navigationsskolorna i
Yästervik och Gäfle. Detta måtte vara ett misstag, ty jag har icke
kunnat finna, att Hälsingborg någonsin haft navigationsskola, och
då är det ju litet svårt att draga in den.

Vidare anförde talaren ett skäl, som han tyckte mycket talade
för indragning af navigationsskolan i Yästervik, nämligen att en
lärare därstädes var sjuk och snart skulle afgå på grund häraf.
Då, menade han, vore det ju lämpligt att passa på tillfället och
draga in skolan. Detta synes mig vara ett betänkligt skäl: skulle
man börja draga in skolor, bara därför att en lärare är sjuk! Jag
tror icke, att t. ex. ecklesiastikministern gärna vill taga upp detta
såsom eu regel.

Jag har intet mera att tillägga, ty min sidokamrat, herr Cedercrantz,
har på ett så fullständigt och uttömmande sätt och enligt
mitt förmenande på ett så utmärkt sätt försvarat bibehållandet
af navigationsskolorna i Yästervik och Gäfle, att jag kan nöja
mig med att i öfrigt instämma med honom. Jag har blott velat
påpeka den lilla omständighet, som jag började mitt anförande
med, och jag ber, herr talman, att i likhet med herr Cedercrantz
få yrka bifall till kung!. maj:ts förslag.

Friherre Gripenstedt: Bara ett par ord! Den föregående
ärade talaren sade, att man borde icke minska tillfällena till att

Tisdagen den 23 maj. 17

•erhålla undervisning och utbildning, men säger man på det viset,
skulle man icke alls vara med om att minska det antal navigationsskolor,
som nu finnes. Nu finnas nemligen 10 stycken. Då
vore det bäst att helt afstå Kung!. Maj:ts proposition, så mycket
mera, då man ju därigenom på samma gång kunde göra en besparing,
i tv att kostnaden för navigationsskolorna nu är blott
något öfver 100,000 kronor, under det att kostnaden för de föreslagna
fem skolorna uppgår till 184,000 kronor. Men Riksdagen
uttalade i fjol den uppfattningen, att skolornas antal skulle i största
möjliga män begränsas och skolorna däremot göras bättre, och
jag tror, att det fanns skäl härtill, ty klagomål hafva hörts öfver,
att utbildningen i dessa skolor icke varit tillräckligt god. Det är
förbättring i detta afseende, som kungl. ma,j:ts proposition liksom
ock utskottets hemställan åsyfta.

-Tag vidhåller mitt yrkande.

Grefve Taube: Jag skall be att få erkänna, att jag begick
•ett misstag, då jag nämnde Hälsingborg. Jag menade de tre
-andra skolor, som föreslagits till indragning. Hvarför jag nämnde
»Hälsingborg» var, att i utskottets betänkande står »då Hälsingborg
kan afvara skola» etc. Detta var anledningen till misstaget.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande punkt yrkats, dels att hvad utskottet hemställt
skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle afslå utskottets
hemställan, såvidt den skilde sig från Kungl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning, och bifalla denna framställning oförändrad.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i punkten a)
af sitt utlåtande nr 104, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan, såvidt den skiljer sig
från Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, och bifalles denna
framställning oförändrad.

Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 41.

Punkterna b)—g).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Nr 32.

Angående
omorganisa
tion af
navigations
skolorna.
(Ports.)

Första kammarens protokoll 1911. Nr 32.

Nr o*2.

Om täckande
af öfverbetalning
ä
reservationsanslaget
till
flottans
öfning av.

Tisdagen den 23 maj.

Föredrogs ånyo statsutskottets den 20 och 22 innevarande
månad bordlagda utlåtande nr 105, i anledning af Kungi. Maj ds
proposition angående täckande af öfverbetalning å reservationsanslaget
till Ilottans öfningar.

Med tillstyrkande af hvad Kung!. Maj:t i en den 28 april 1911
till Riksdagen aflåten, till statsutskottets förberedande behandling
öfverlämnad proposition (nr 223) under åberopande af bilagdt utdrag
af statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden samma dag
föreslagit Riksdagen, hade utskottet i nu föredragna utlåtande
hemställt, att Riksdagen måtte medgifva, att för täckande af uppkommen
öfverbetalning å reservationsanslaget till flottans öfningar
måtte till anslaget öfverföras dels 452,000 kronor af de
reservationer, som uppstått å anslaget till beklädnad åt sjömansoch
skeppsgossekårerna, dels ock 100,000 kronor af femte hufvudtitelns
allmänna besparingar.

Reservation hade afgifvits af herrar J. T. Larsson, P. Olsson,
K. Starbäck, A. Ekman och E. A. Nilson, hvilka ansett, att utskottet
bort hemställa, att Riksdagen måtte medgifva, att till reservationsanslaget
till flottans öfningar finge öfverföras dels 452,000
kronor af de reservationer, som uppstått å anslaget till beklädnad
åt sjömans- och skeppsgossekårerna, dels ock 100,000 kronor af
femte Imfvudtitelns allmänna besparingar.

Herr Larsson, Jacob: Herr talman! Hå Kung!. Haj:ts
proposition nr 223 inkom till Riksdagens kamrar, väckte den eu
odelad tillfredsställelse inom högerpressen, den press, som förut
sökt. att så godt i dess förmåga stått på grundvalen af. statskoinmissarien
Tenows utredningar reducera hela öfverskridande t af
flottans öfningsanslag till en bokföringsfråga. Det hela berodde
på ett bristfälligt bokföringssystem. Hå nu Kungl. Maj;t i proposition
nr 223 för Riksdagen föreslog ett sätt att, som det hette,
»täcka», dessa öfverbetalningar i hufvudsak genom eu bokföringsåtgärd,
jublade man öfver att saken var så enkel, att regeringen
kunde utan svårighet ordna den, utan att det behöfde beviljas ett.
enda öre för ändamålet.

Utskottet har i sitt yttrande förklarat, att utskottet icke haft
något att erinra emot Kungl. Maj:ts förslag. Jag har för min del
i likhet med mina meningsfränder inom utskottet från Andra,
kammaren ansett, att det tvärtom vore ganska mycket att erinra
emot Kungl. Maj ds förslag. Och det är endast med den allra
största motvillighet, som jag kunnat gå med på att i hufvudsak
tillstyrka de åtgärder, Kungl. Maj:t föreslagit.

För min del skulle jag allra helst velat ställa mig på rent
afslag, därför att jag är öfvertygad om, att de af Kungl. Maj:t
föreslagna åtgärderna icke fylla det ändamål, som med. dem vant
afsedt. Hen brist, som uppstått på detta anslag, blir icke genom
de af Kungl. Maj:t föreslagna åtgärderna i verkligheten betäckt.
Hen blir Överflyttad litet hit och dit genom diverse omföringar,
hvarjämte befintliga reservationer och besparingar tillföras detta
anslag, och på det sättet kan man formellt sopa bort spåren af

Tisdagen den 23 maj. 19

anslagets öfverskridande. Men bristen kvarstår dock i det väsentligaste.

lör att sopa igen spåren af Hottöfningsanslagets öfverskridande
bär Knngl. Magt i första rummet beslutat anbefalla marinförvaltningen
att tillgodoföra öfningsanslaget ett belopp af 277,922
kronor och 78. öre, som skola föras öfver från andra anslag. Detta
^ D regeringsåtgärd, om hvilken det icke kan falla mig in att
falla, något omdöme, men då departementschefen icke meddelat
a|iplysningar om, från hvilka anslag dessa omföringar skulle ske,
må det ju vara, ursäktligt, om man sökt själf bilda sig en mening
om, hvarifrån dessa omföringar skulle äga rum. Det visar sig då,
att det belopp, som genom omföringar skall tillgodoföras öfningsanslaget,
på siffran stämmer med det belopp, som statskommissanen
Tenow hos Kung!. Maj:t hemställt måtte på detta sätt omOch
det ligger ju då mycket nära till hands att antaga,
In beslut afser just ett bifall till statskommissarien

lenows hemställan.

Om jag icke vill tillåta mig något omdöme om den regeringshandling,
hvarigenom dessa omföringar blifvit anbefallda — den
åtgärden kommer utan tvifvel att framdeles undergå granskning i
annan ordning — är jag naturligtvis alldeles oförhindrad att hafva
mitt omdöme om de förslag, som statskommissarien Tenow framställt
i syfte att nedbringa siffran af öfningsanslagets öfverskridande.
_Jag. kan därvid icke tillbakaliålla den anmärkningen, att
liksom jag i allmänhet icke hyllar några som helst ofelbarhetsdogmer,
jag icke heller kan skatta åt flen ofelbarhetsdogm, som
nu eu. tid hållit .på att spinnas kring statskommissarie Tenows
utledning och däri framställda förslag. Jag är tvärtom öfvertygad,
att mycket väsentliga anmärkningar och invändningar kunna göras
emot de förslag, som statskommissarien Tenow gjort Kung!. Maj:t
i fråga om. omföringar på fiottöfningsanslaget. Men vare därmed
huru som helst, sa kvarstar i alla fall det faktum, att anslaget
till sjöbeväringens öfningar och beklädnad, som ju skulle få motlejonparten
af dessa omförda belopp, redan är öfverskridet
och öfverskridet så högst väsentligt, att jag skulle tro — det har
uppgifvits för mig — att man kommer verkligheten mycket nära,
om man_ säger, att på beväringsanslaget linnes en brist på omkring
1,550,000 kronor. Det är ju ett förslagsanslag, och det finnes
således icke något grundlagsenligt hinder att öfverskrida det. Från
den ^ sidan sedt är det icke heller något formellt hinder att belasta
beväringsanslaget med hur stora belopp som helst. Det är eu
bokfönngsaffär, men det tillför i verkligheten icke fiottöfningsanslaget
ett öre. Det innebär endast att hvad som brister på ett
håll föres till ett annat håll, där det redan finnes en stor brist.
På samma sätt är det med öfverföringar från vissa konti för fartygsbyggnader.
Det fanns en behållning på byggnadsanslaget till
pansarkryssaren Fylgia. Denna liar Kung! Maj:t disponerat genom
ett kung!, bref, så att för närvarande finnes icke någon sådan
behållning. Men enligt statskommissarien Tenows förslag skulle
man nu upplägga för Fylgia ett förskottskönto för att taga emot

Jfr 32.

Om täckande
af öfverhet
cilnin g å
reservationsanslaget

Ull jiottans
öfningar.
(Forts.)

Nr 32.

Om täckande
af öfverbetalning
å
reservationsanslaget

till flottans
öfningar.
(Forts.)

20 Tisdagen den 2iS maj.

det belopp, som skulle öfverföras från öfningsanslaget. Det år
ju ock eu ganska praktikabel bokföringsåtgärd, men det belopp,
från hvilket således öfningsanslaget befrias och som tillföres förskottskontot
för Fylgia, skall vid i alla fall förr eller senare på
något sätt betäckas.

Departementschefen meddelar, att omkring 400,000 kronor af
öfverbetalningen på fiottöfningsanslaget skulle kunna täckas genom
besparingar, som påräknas genom eu del indragningar och begränsningar
af flottans öfningar under åren 1910—1911. Det är
ju ock alldeles tydligt, att kunna besparingar göras på flottöfningsan
slaget, då är det ju på sin plats att dessa användas till att
täcka den uppkomna bristen, under förutsättning att begränsningen
i flottans öfningar kan ske utan men för öfningarnas effektivitet
och flottans stridsberedskap. Det är vissa uttalanden af departementschefen,
som tyda på, att dessa besparingar icke kunna åstadkommas
utan mycket väsentliga olägenheter för öfningarna. Skulle
detta vara riktigt, då menar jag, att det vore ganska betänkligt
att på bekostnad af öfningarnas effektivitet gorå indragningar i
ändamål att täcka en tidigare uppkommen brist. Nu tror jag för
min del, att besparingar och ganska väsentliga sådana kunna utvinnas
på öfningsanslaget, Titan att det beliöfver menligt inverka
på öfningarnas effektivitet, och departementschefen har i ett anförande
i statsrådsprotokollet på femte hufvudtiteln förklarat, att
lian ämnar tillse, huruvida icke en större sparsamhet i fråga om
flottans öfningar må kunna åstadkommas.

Det vore mycket lyckligt, om departementschefen kunde vinna
framgång i dessa sina ''försök, och jag tillåter mig att till departementschefens
benägna bepröfvande hemställa, om man icke genom
uteslutande ur öfningsplanerna af hvad allmänneligen kallas för
lyxexpeditioner skulle kunna vinna en sådan besparing. Det är
åtminstone för en lekman ytterligt svårt att förstå, hvilken betydelse
dessa lyxexpeditioner hafva för öfningarna. Vår flotta och
dess bemanning kommer väl icke, därom kunna vi väl alla vara
ense, att i farans stund tagas i anspråk annat än i våra allra närmaste
farvatten, och då är det något svårt att förstå, hvad dessa
expeditioner till aflägsnare farvatten kunna hafva för betydelse ur
öfningssynpunkt. Det är förnämligast dessa expeditioner, som
benämnas lyxexpeditioner. Men det finnes åtskilliga andra expeditioner,
som närmast skulle kunna jämföras med den företeelse
inom armén, som kallas för paradexercis och hvilken ju numera
inom armén påstås vara öfvergifven, och det skulle väl kunna vara
lämpligt att tänka på, om icke paradexercisen inom flottan äfven
kunde indragas, jag menar så beskaffade expeditioner, som egentligen
endast hafva'' representationsbetydelse, men som just därför
kräfva icke så små utgifter, på det att representationen må blifva
så värdig som möjligt.

En annan utgift, som belastar öfningsanslaget, visserligen icke
till något synnerligen stort belopp — men vi få väl se efter att
spara äfven på de mindre beloppen — är kostnaderna för expeditioner
med det s. k. chefsfartyget Drott. Kostnaden för dessa

Tisdagen den 23 maj.

Nr 32.

expeditioner ersättes delvis från liofförvaltningen. Om jag icke
misstar mig, ersättes, till en del åtminstone, förbrukningen af kol.
olja och möjligen något mer. Men då det väl måste erkännas, att
expeditionerna med chefsfartyget Drott icke hafva någon betydelse
för flottans öfningar, borde väl dessa expeditioner helt bekostas
från första hufvudtiteln. Emellertid, kunna nu genom besparingar
och indragningar på detta sätt 400,000 kronor täckas af öfverbetalningarna
på öfningsanslaget, är det godt och väl.

Slutligen, och det är den fråga, som föreligger till Riksdagens
pröfning — de öfriga åtgärderna ankomma uteslutande på Kung!.
Maj:t — är det fråga om att använda en väsentlig del af förefintliga
besparingar på beklädnadsanslaget och en väsentlig del af
femte liufvudtitelns allmänna besparingar till afskrifning på "öfningsanslaget.
Om det nu vore så förhållandet, att öfriga anslag på
femte hufvudtiteln företedde normal jämvikt, då kunde ju icke
så mycket vara att säga om Kungl. Maj:ts förslag i dessa delar.
Men eu undersökning utaf femte liufvudtitelns ställning i dess
helhet skulle otvifvelaktigt gifva till resultat, att eu sådan jämvikt
finnes icke inom hufvudtiteln i dess helhet. Det är ju naturligtvis
ytterligt svårt att bilda sig ett fullt säkert omdöme om dessa
förhållanden. Det krafvel- ju eu mycket grundlig undersökning af
hela hufvudtiteln, men vissa siffror äro i alla fall tillgängliga för
en sammanställning, som redan i och för sig är tillräcklig att påvisa,
att hufvudtiteln i dess helhet företer eu mycket dålig ekonomisk
ställning.

Om jag utgår ifrån, att bristen i flottöfningsanslaget, sådan
den är af statskommissarie!! Tenow fastslagen, utgör 1,251,837
kronor och därtill lägger vissa andra brister och öfverbetalningar
inom andra anslag på hufvudtiteln såsom i anslaget till sjöbeväringens
vapenöfningar omkring 1,550,000 kronor, i anslaget till
flottans nybyggnad och underhåll 170,000 kronor — jag tar''endast
runda siffror — i anslaget till anskaffning af beklädnad och sängservis
för kustartilleriets värnpliktige 149,100 kronor — den siffran
finner man i ett kungl. bref af den 7 juli 1905 — i anslaget till
byggnader vid Brännudden 95,400 kronor samt i eu del andra
anslag sammanlagdt 27,665 kronor, kommer jag till eu siffra öfverbetalningar
och brister på 3,244,000 kronor. '' Nu finnas på hufvudtiteln
en del besparingar, som äro reserverade för vissa särskilda
behof. Dem måste man naturligtvis i denna kalkyl lämna ur räkningen
och endast hålla sig till sådana besparingar, som kunna
afses för hufvudtiteln i allmänhet. Där hafva vi beklädnadsanslaget,
som företer en besparing på 576,369 kronor och liufvudtitelns
allmänna, besparingar 297,000 kronor. Om jag emot dessa tillgångar,
tillsammans 873,369 kronor, ställer summan af öfverbetalningar
och brister 3,244,000 kronor, skulle hufvudtiteln i dess helhet
förete en underbalans på 2,370,600 kronor.

Det lärer väl icke lida något tvifvel, att eu grundligare undersökning
af hufvudtiteln i dess helhet skulle komma att uppvisa
ett betydligt sämre resultat än detta ganska lösa öfverslag.

Om täckande
af öfver -betalning ä
reservationsanslaget

till flottans
öfningar.
(Forts.)

Jfr 32.

Tisdagen den 23 maj.

Om täckande
af efterbetalning
å
reservationsanslaget

till flottans
öfningar.
(Forts.)

Det både val då varit vida bättre, att i stället för det förslag,
som nu föreligger, regeringen hade tagit till utgångspunkt en
undersökning af liufvudtitelns ställning i dess helhet och för Riksdagen
framlagt ett förslag att bevilja de medel, som kunda erfordras
för att åstadkomma jämvikt på de olika anslagen inom
hufvudtiteln.

Det har icke skett och af, som det vill synas, mycket lätt för
klarliga skäl. Det har naturligtvis varit regeringen mest angeläget
att få frågan om det öfverskridna öfningsanslaget bragd ur världen.
Det är ju onekligen den mest ömtåliga frågan och den, som det
därför i första rummet gällde att få undan. Det finner jag helt
naturligt, men jag tror, att det hade varit riktigare och nyttigare
äfven för regeringen, om den tagit upp denna fråga i sammanhang
med en reglering af anslagen för hufvudtiteln i dess helhet,
och om den icke dragit sig för att begära anvisande af de medel,
som erfordras för att åstadkomma jämvikt inom hufvudtiteln.

Det är ju tydligt, att så här i riksdagens elfte för att icke
säga tolfte timma det icke har varit möjligt att genom ett afslag
på Kungl. Majds proposition söka få fram ett förslag i sådan
riktning. Det hade väl i alla fall ingenting vunnits med ett afslagsyrkande,
ty ställningen är ju sådan, att regeringens hemställan
väl i alla fall kommit att vinna bifall af den riksdagsmajoritet,
som behärskar de gemensamma voteringarna. Det har därför synts
mig och mina partikamrater inom utskottet riktigare att icke motsätta
oss ett bifall till de bokföringsåtgärder, Kungl. Majd föreslagit.
Yi hafva dock ur klämmen, som vi med särskild motivering
framlagt, strukit de ord, som tydde på att genom dessa bokföringsåtgärder
öfverbetalningarna på öfningsanslaget skulle blifva
betäckta, tv vi hafva icke känt oss öfvertygade om, att dessa
bokföringsåtgärder kunna leda till ett sådant resultat i verkligheten,
äfven om det formellt komme att se så ut. Yi hafva vält
denna väg därför, att vi därmed trott oss kunna vinna, att åtminstone
Riksdagens Andra kammare genom att ansluta sig till denna
reservation kan komma i tillfälle att göra ett uttalande i sak. Det
blir visserligen icke Riksdagens, men det kommer ändå icke att
sakna den betydelse, som ett uttalande från den, tillåt mig säga
det, folkvalda kammaren äger.

Jag tillåter mig, herr talman, yrka afslag på utskottets hemställan
och bifall till den af mig m. fl. afgifna, vid betänkandet
fogade reservationen.

Friherre Gripenstedt: Skillnaden mellan utskottets förslag

och reservationen är, beträffande klämmen, så godt som ingen.
Yisserligen hafva reservanterna strukit dessa ord »för täckande af
uppkomna öfverbetalningar». Men i sak spela dessa ord ingen
roll, såvidt jag kan förstå. Skillnaden består i att reservanterna
komma med en utförlig motivering beträffande alla dessa anslag.
Därpå har utskottet icke ansett lämpligt att ingå och därför har
motiveringen biff vit så kortfattad, som den blifvit. Egentligen är

Tisdagen dea 23 maj.

Si* 32,

det ingen motivering alls, utan helt enkelt eu tillstyrkan af Kungl.
Maj ds förslag.

Emellertid vill jag för min del säga, att en passus i reservationen
skulle jag gärna vilja underskrifva. På sid. It står:

»Vidkommande de besparingar å tillhopa 400,000 kronor, som
departementschefen antagit kunna förväntas i följd af vissa inskränkningar
i sistlidet och innevarande års öfningar, har utskottet
visserligen icke funnit något att erinra däremot, att sådana besparingar
användas till täckande af den å anslaget uppkomna
öfverbetalningen under den förutsättning en, att besparingarnas utvinnande
icke slcett på bekostnad af öfningarnas effektivitet och flottans
Häraf beroende stridsberedskap.»

Denna punkt underskrifver jag helt och hållet.

I öfrigt ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Om täckande
af öfverbetalning
å
reservationsanslaget

till flottan*
öfningar

(Forbsw)

Herr statsrådet von Krusenstierna: Herr talman, mina

herrar! Reservanterna inom statsutskottet hafva påyrkat, att
Riksdagen måtte uttala den uppfattningen, att den intet hade att
erinra däremot, att de besparingar, som uppkommit på öfningsanslaget
under år 1910 och som förväntas uppkomma under år
1911, användas till täckande af den uppkomna bristen, endast
under den förutsättningen, att detta icke skedde på bekostnad af
öfningarnas effektivitet och flottans häraf beroende stridsberedskap.
Denna synpunkt har den siste ärade talaren äfven framhållit.

Det torde väl ligga i sakens natur, att så betydande inskränkningar
i flottans öfningar, som bär äro i fråga, svårligen låta sig
verkställas, med mindre effektiviteten i öfningarna blir i viss mån
lidande. I hvad mån flottans häraf beroende stridsberedskap kan
anses blifva lidande, därom skall jag bedja att få meddela en del
upplysningar.

Hvad då först beträffar beväringens öfningar, så hafva de i
minsta möjliga män berörts af dessa inskränkningar. Under år
1910 minskades visserligen kustflottans öfningar med omkring sex
veckor, men ersättning bereddes de värnpliktiga för denna minskade
öfning genom särskild! för deras räkning anordnade öfningar
på för ändamålet sammandragna beväringsafdelningar, nämligen
Karlskrona och Stockholms beväringsafdelningar. Äfven i
år komma öfningarna vid kustflottan att minskas med omkring eu
månad, men öfningarna i år äro så planlagda, att de värnpliktiga
det oaktadt i allmänhet komma att kvarstå på sina fartyg under
lika lång tid som under vanliga förhållanden.

Hvad beträffar de för de värnpliktiga ombord anordnade skolorna,
komma dessa i år liksom i fjol att fortgå enligt därför brukliga
grunder. Man torde alltså med fog kunna påstå, att de värnpliktiges
öfningar icke rönt någon nämnvärd inverkan af här ifrågavarande
inskränkningar.

Hvad stampersonalen angår, så framgår af hvad jag nyss sade,
att denna personals öfningar inskränkts hufvudsakligen därigenom,
att kustflottans öfningstid afkortats. Vidare tiar den för stammen
så viktiga långresan under vintern 1910—1911 indragits. Slutligen

Sr 32.

Tisdagen den 23 maj.

Om täckande har såväl i år som i fjol antalet rustade torpedfartyg inskränkts,
af öfver-'' men en vjss ersättning för denna inskränkning har beredts därircserv''a"tonl
genom> »tf under den gångna vintern för första gången anordnats
anslaget * så kallade torpedberedskaper. Dessa torpedberedskaper afse att
till flottans äfven under den kallare årstiden bereda det för bemanningen af
öfrångår. våra torpedbåtar afsedda manskapet tillfälle till öfning. Till tor (Ports.

) pedberedskapernas förfogande hafva i Karlskrona varit ställda tretorpedbåtar
och i Stockholm två, och enligt detaljerade rapporter
öfver dessa försök, som infordrats från stationsbefälhafvarna, hafva
försöken utfallit afgjordt gynnsamt. Det är min förhoppning, att
snarast möjligt äfven dylika beredskaper skola kunna anordnas
för våra undervattensbåtars bemanning. Denna bemanning har
för öfrigt icke lidit någon afsevärd inskränkning i sina öfningar
under fjolåret och detta år. Under fjolårets kustflottas krigsöfningar
ägnades tiden förnämligast åt studiet af undervattensbåtarnes.
användning för försvaret af våra kuster.

Slutligen hafva inom alla de öfriga grenarna af tjänsten, i
hvad den berört öfningar, inskränkningar och besparingar bringats
till stånd i den utsträckning, som varit möjlig. Att dessa inskränkningar
icke kunnat ske, utan att stampersonalens öfningar
minskats i effektivitet, torde, såsom jag nyss nämnde, ligga i sakens
natur. Men det finnes vissa omständigheter att taga i betraktande
med afseende å stampersonalens tjänsteförhållanden, omständigheter,
som i väsentlig mån reducera den skadliga inverkan
af ifrågavarande inskränkningar.

Hvad då först beträffar befäls- och underbefälspersonalen, så
innehar denna i regel sådan anställning, att den afser att ägna
sin lifsuppgift åt flottans tjänst. Det torde då vara naturligt, ätten
dylik tillfällig reducering vid öfningarna ombord icke kunnat
med afseende å tjänstbarheten påverka denna personal alltför menligt
i genomsnitt. Äfven manskapet, hvars första anställningstid
varierar mellan tre år (i månader och sex år, torde icke med fogkunna
sägas hafva lidit någon alltför betydande minskning i sin
utbildning genom de gjorda inskränkningarna. Det torde dessutom
ligga ett visst berättigande i det resonemanget, att när under
de föregående åren, särskilda under 1908 och 1909, utförts öfningar
i en utsträckning, som i verkligheten öfverskridit, hvad de
tillgängliga medlen medgifvit, man låter detta plus i utbildningen
åtföljas af ett minus.

Såsom jag redan i statsverkspropositionen vid riksdagens
början betonat, är det just den öjvergående naturen hos dessa inskränkningar
i öfningarna, som kunnat möjliggöra desamma. Det
hade ju gifvetvis varit för tjänsten fördelaktigt, om de icke behöft
ske, men det torde väl få anses naturligt, att då öfverbetalning
uppstått på ett anslag, man söker genom besparingar på just
detta anslag i främsta rummet neutralisera öfverbetalningen. Jag
har med de af mig därutinnan föreslagna åtgärderna endast afsett,
att, såvidt möjligt är, tillmötesgå hvarje berättigadt kraf på sparsamhet
med statens medel.

Tisdagen den 23 maj.

Sr 33.

I sammanhang med frågan om åstadkommande af jämvikt i
öfningsanslaget hafva reservanterna anmärkt, och herr Larsson har
ytterligare påpekat den saken, att betydande öfverbetalningar
skulle förefinnas jämväl å andra anslag än det nn ifrågavarande
och att det därför borde hafva framstått såsom en bjudande nödvändighet
för regeringen att underställa Riksdagens pröfning fullständig
utredning och därå grundadt förslag till åtgärder i syfte
att åstadkomma jämvikt i fråga om de särskilda anslagen under
femte hufvudtiteln i dess helhet. Med afseende härpå beder jag
att få påpeka följande omständigheter.

Såsom framgår af den af statskommissarie!! Tenow verkställda
utredningen, har under en följd af år bokföringen af de utgifter,
som förorsakas af flottans öfningar, varit betydligt försenad. Häraf
har bland annat blifvit följden, att under exempelvis år 1909 äfven
bokförts utgifter för öfningar, som verkställts under år 190S och
tidigare år. Bokföringen har alltså legat betydligt efter, och de
icke bokförda utgifterna hafva redovisats såsom förskott. Så länge
detta ur budgetteknisk synpunkt sedt olämpliga förhållande fortgått
ostördt, har icke någon egentlig olägenhet kunnat uppstå, ty
hvarje års belastning af de till öfningskostnadernas betäckande
bidragande anslagen hafva då kommit att ungefär motsvara de
för året anvisade medlen, Men då det m! gäller att komma ifrån
detta gamla bokföringssätt och komma öfver till eu annan ordning,
. som medgifver att bokföra kostnaderna under det år, då de
verkligen blifvit gjorda, så uppstår naturligtvis den situationen,
att man måste under öfverföringsåret bokföra kostnader för mera
än ett år, på det att deri i form af förskott utestående skulden
må blifva betäckt.

Herr Larsson har också anfört, att anslaget till sjöbeväringens
vapenöfniugar samt beklädnad och ersättning därför skulle under
den senare tiden så hardt hafva tagits i anspråk, att öfverbetalning
därå skulle förefinnas till ett belopp af 11/2 millioner kronor.
Herr Larsson uppgå!’ icke, såvidt jag hörde, hvarifrån denna siffra
erhållits, men äfven om siffran är tillförlitlig, hvithet jag icke är
i tillfälle att kontrollera, då någon anmälan i detta afseende icke
inkommit till sjöförsvarsdepartementet, torde befintligheten af eu
dylik skuld på anslaget låta sig förklaras just på grund af de af
mig anförda bokföringsförhållandena. Hå emellertid detta anslag
har förslagsanslags karaktär, så kommer vid öfvergången till det
nya bokföringssystemet, utan att medel behöfva för ändamålet
särskildt anvisas, skulden att täckas på det sätt, som för dylika
anslag finnes i detta afseende föreskrifvet. I hvad mån detta kan
komma att inverka på årsbudgeten i sin helhet, blir gifvetvis be
roende på riksbokslutet, icke blott med hänsyn till samtliga hufvudtitlars
utgifter å anslag af samma natur, utan äfven med hänsyn
till förhållandena på riksstatens inkomstsida.

Het finnes emellertid ett gammalt ordspråk, som säger, att
det finnes intet ondt, som icke har något godt med sig, och jag
tror, att äfven i denna fråga har det sin tillämpning. Het goda,
som denna fråga medfört för flottan, anser jag vara utaf tre slag

Om täckande.

af öfverbdalning
ä
reservationsanslaget

till flottans
öfningar.
(Ports.)

Nr &.

Om täckande
af öfver*
betalning it
reservationsanslaget

till flottans
■öfning av.

(Forts.)

anläggning af
■statsbana från
Veittijärvi till
Kanin gt m.m.

Tisdagen den 23 maj.

För det första hafva de myndigheter, Indika det åligger att uppgöra
förslag till flottans öfningar, tvingats att uppsöka alla de områden,
äfven de obetydligaste, där någon besparing kunnat göras.
Detta kommer gifvetvis att blifva till gagn, då det blir fråga om
att bestämma anslagets storlek och uppgöra öfningsplaner för
framtiden. Vidare har hela flottans personal, från den högste till
den lägste, erhållit en mycket kraftig påminnelse om, huru nödvändigt
det är att se till, att största möjliga sparsamhet iakttages vid öfuingarnas
bedrifvande, på det att man må kunna hålla sig inom
de kostnadsgränser, som äro beräknade. Och slutligen har det
tydligt och "klart framstått, huru oaf vislig! nödvändigt det är att
så snart som möjligt åstadkomma ett förenkladt och förbättradt
redovisningsväsende för marinen och äfven att vidtaga andra åtgärder,
som möjliggöra eu bättre anordning inom förvaltningen.
Jag vågar försäkra kammaren, att, hvad på mig ankommer, intet
skall underlåtas, som kan bidraga härtill.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på förevarande utlåtande yrkats, dels att hvad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels och att kammaren skulle antaga det
förslag, som innefattades i den af herr Larsson, Jacob, in. fl. vid
utlåtandet afgifna reservation.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 på aftonen.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 20 och 22 i denna månad bordlagda utlåtande. nr
106, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående anläggning
af statsbana från Veittijärvi till Ivarungi samt från Karungi till
Matarengi m. m.

Punkten 1.

I eu den 7 april 1911 till Riksdagen afbiten, till statsutskottets
förberedande behandling öfverlämnad proposition nr 207 både
Kungl. Magt, under åberopande af bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
att, under förbehåll att de i statsrådsprotokollet förutsatta villkor
om kostnadsfri upplåtelse af mark m. m. iakttoges, dels besluta
anläggning af statsbana från Veittijärvi till Karungi samt från
Karungi till Matarengi för en beräknad kostnad af 2,837,000 kronor,
med rätt för Kungl. Maj:t att närmare förordna om de orter,

Tisdagen den 23 maj. 27

järnvägarna borde genomgå, dels ock för år 1912 bevilja till påbörjande
af samma anläggningar ett anslag af 900,000 kronor samt
för anordnande af militärstation vid Keräsjoki håll- och mötesplats
å järnvägen Lappträsk—Yeittijärvi ett anslag af 32,500 kronor,
med rätt för Kungl. Maj:t att redan under år 1911 af tillgängliga
medel förskottsvis utanordna 232,500 kronor.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling föreliaft,
bland andra, en inom Första kammaren af herr A. Bergström väclct
motion nr 109, hvari hemställts, att Riksdagen måtte besluta att
med utslag å Kungl. Maj:ts proposition nr 207 i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes dels låta tills vidare
anstå. med byggnadsarbetena å statsbanan från Lappträsk till
Yeittijärvi och dels taga under ompröfning fråga om anläggning af
normalspårig järnväg från Lappträsk förbi Långträsk, Säivits och
Nikkola till Haparanda med Inspår till Karl Johans stad och med
bibanor med 0, (i meters spårvidd i Tornedalen mellan Matarengi
och Haparanda samt eventuellt mellan Lappträsk och Karungi,
äfvensom till Riksdagen inkomma med de förslag, hvartill denna
utredning kunde föranleda.

Utskottet hade i nu föredragna punkt på åberopade skäl hemställt,
att Riksdagen, med bifall till Kungl. Maj:ts föreliggande
proposition och med afslag å herr Bergströms ofvan omforma,Ida
motion, måtte under förbehåll, att de i statsrådsprotokollet öfver
civilärenden den 7 april 1911 förutsatta villkor om kostnadsfri upplåtelse
af mark m. m. iakttoges,

a) besluta anläggning af statsbana från Yeittijärvi till Karungi
•samt från Karungi till Matarengi för eu beräknad kostnad af

2,837,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att närmare förordna
om de orter, järnvägarna borde genomgå, och

b) för år 1912 bevilja till påbörjande af samma anläggningar
ett anslag af 900,000 kronor samt för anordnande af militärstation
vid Keräsjoki håll- och mötesplats å järnvägen Lapp träsk—Yeittijärvi
ett anslag af 32,500 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att
redan under år 1911 af tillgängliga medel förskottsvis utanordna
232,500 kronor.

Reservation hade afgifvits af friherre J. T. Gripenstedt, grefvinna
P. O. L. Kling spor och C. O. Taube, friherre J. G. BeckFriis
samt herrar A. Bergström, K. Starbäck, G. Odqvist, A. Ekman
och E. A. Nilson, Indika ansett, att utskottet bort hemställa, att
Riksdagen med bifall till herr Bergströms ofvan omförmälda motion
samt med afslag å dels Kung!. Maj:ts föreliggande proposition
och dels å herrar Ströms och Berglunds med flere motioner
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
dels låta tills vidare anstå med byggnadsarbetena å statsbanan från
Lappträsk till Yeittijärvi och dels taga under ompröfning fråga om
anläggning af normalspårig järnväg från Lappträsk förbi Långträsk,
Säivits och Nikkola till Haparanda med bispår till Karl Johans
stad och med bibanor med 0,« meters spårvidd i Tornedalen
mellan Matarengi och Haparanda samt eventuellt mellan Lappträsk

Nr te.

anläggning af
statsbana från
Yeittijärvi till
Karungi m. m.
(FortsO

Kr 32.

anläggning af
statsbana fr ån
Vcittijärvi till
Karungi m.m.
(Forts.)

28 Tisdagen den 23 maj.

och Karungi, äfvensom till Riksdagen inkomma med de förslag,
hvartill denna utredning kunde föranleda.

Herr Bergström: Hvad som föranledt min motion i denna
fråga är en praktisk erfarenhet, jag liar gjort, utaf måhända till
synes tämligen sidoordnad beskaffenhet. Jag bor nämligen 2 V*.
mil från konsumtionsplatser för träkol, och arbetslöner och transporter
gå för mig ofta nog till lika mycket som försäljningspriset.
På samma gång taga de bruk, till Indika jag levererar kol, sådana,
från Bottniska vikens kuster. Ser jag till, hvarpå detta beror, så
finner jag, att de moderna trafiklederna med sina maskinella hjälpmedel
frakta till långt billigare pris än hvad jag lian göra med
hästar, ja, så billigt, att det möjliggör omnämnda förhållanden.

Jag frågar mig då helt naturligt, om icke äfven för mina förhållanden
det skall vara möjligt att använda mekaniska hjälpmedel
för transport. Vattenvägar finnas icke, och järnvägar af statsbanetyp
kosta så mycket i anläggning, att hela, godsproduktionens värde
efter eu så kort bana icke skulle räcka att betala ränta ens på
byggnadskostnaden. Hetta förhållande visar, att billig anläggningskostnad
är ett hufvudvillkor för kommunikationsleder, där det,
såsom lios mig, endast är fråga om billig utfrakt för markproduktionen.

Sedan detta förhållande fastslagits, tog jag mig för att studera,
hvilka kommunikationsmedel, som funnos inom ramen för
tillåten kostnad, och kom till det resultatet efter inhämtad erfarenhet
från Tyskland, England och dess kolonier, att järnvägar
funnos, som kunde användas, och att bland dessa 0,6 in etersbanorna
ej blott visat sig billigast i anläggningskostnad utan äfven
i drift samt att sådana kunde utföras med ekonomisk fördel äfven
för en relativt låg markproduktion.

När nu Kung! Maj:ts proposition förelåg i fråga om de nordligaste
banorna, och det i denna föreslogs banor af eu dyrare typ,
som man ej kunde beräkna lämna ekonomiskt tillfredsställande
resultat, så ansåg jag mig skyldig påvisa den möjlighet, som fanns,
att nå en i alla afseenden bättre lösning. Hetta så mycket mera,
som den typ, som nu kommer till utförande, sannolikt skulle
komma att fastslås för kommunikationsbehofven i Norrland och,
då den visade sig ekonomiskt ofördelaktig, skulle komma att förhindra
tillkomsten af moderna kommunikationsmedel i Norrland
och därigenom också tillgodogörande af bränsleproduktionen från
väl halfva vårt lands skogsareal, och detta i samma skede som
åsikterna börja enas om, att just i dessa områden de naturliga
förutsättningarna finnas för en järnproduktion, hvars tillkomst
skulle kunna bli eu vändpunkt i vårt lands ekonomiska historia
och ge oss utsikter att på detta område intaga ett beaktansvärdt
läge bland de stora kulturfolken. Att ekonomiskt bäriga kommunikationer
också skulle såsom gifven följd medföra Norrlands kolonisation,
således gifva oss ett område, dit emigrationen naturligt
lomme att vända sig, och att i och med denna kolonisationen
rationell och intensiv skogskultur blefve möjlig med alla dess

Tisdagen den 23 maj.

Nr 32»

fördelar för ett land, hvars lurfvudexport är skogsprodukter, lär
väl ingen tvifla på, som sett följderna af järnvägsanläggningar.

Jordbruksutskottets ärade ordförande gjorde för någon tid
sedan ett uttalande i egnahems- och småbrukarefrågan, som helt
visst, om det vederbörligen uppmärksammades, skulle befria oss
från en hel del framtida bekymmer. Jag vill i detta sammanhang
med några ord söka komplettera hans uttalande.

Antag att ett ungt par slår sig på småbruk, som ger full
sysselsättning och krafvel* det arbete, båda kunna prestera. Så
får familjen tillökning, som borttager moderns arbetstid. Då
kan ej gården skötas som sig bör. Den har för liten arbetskraft,
och den får flera munnar, som skola matas. Det passar ju icke
ihop, men det är ju möjligt, att det kan gå ändå. Men så växa
barnen till och bli, låt oss säga en sex, åtta stycken. Hvar skall
arbete på en sådan gård erhållas, som kan anpassas efter barnskarans
växande arbetsförmåga? Det låter sig i praktiken icke
gorå och barnen måste skingras och undandragas den kärleksfulla
vård och ledning, som endast föräldrar kunna ge.

Låt familjen i stället, den ena skild från den andra, som
lämpligt är, slå sig ned i skogsbyggd, och skogen ger lönande,
lämpligt och hälsosamt arbete under föräldrarnas ledning åt familjens
samtliga medlemmar, vare sig de äro många eller få. Det
■är därför skogsbygden fostrar friskt, hurtigt och andligt sundt
folk. I sådant afseende äro våra obrutna skogsbygder af oskattbar
fosterländsk betydelse såsom emigrationsområden, och vi kunna
fullt tillgodogöra oss detta endast genom att skaffa skogen kommunikationer,
som möjliggöra dess befolkande och som äro så
ekonomiskt anordnade, att deras tillkomst icke kräfver några pekuniära
uppoffringar. Halfva Sveriges areal är, som jag nyss
nämnt, helt och hållet o tillgodogjord i detta hänseende, och det
synes vara ett verkligt tacksamt fält för arbete, om början göi*es
i rätt riktning.

Att emellertid skogsbanorna icke kunna vare sig anläggas,
drifvas eller förvaltas statsbanemässigt, är uppenbart. Häri ligger
ej minsta misstro till järnvägsstyrelsen. Den har för öfrigt nog
ändå att sköta och organisera, och det ställes på allt hvad den
har om händer helt andra kraf, än som här få göras gällande.
Markägaren är här såväl den naturliga ägaren som förvaltaren.

Då jag dessutom är öfvertygad om, genom vunnen erfarenhet
från andra platser, att Tomedalens trafikbehof fullt kan tillgodoses
genom en billig bana och på ett för orten bättre sätt
bland annat genom att lättare kunna upptaga last allestädes efter
spåret; då dessutom en sådan bana utan strategisk olägenhet lär
kunna förläggas efter hela älfven mellan Matarengi och Haparanda,
sålunda åstadkommande kortaste förbindelse med hafvet, utan
omlastning på vägen, så har jag trott, att mera skulle vara att
vinna genom en förnyad pröfning af trafikfrågan mot finska gränsen,
än som skulle kunna förloras genom det uppskof, hvartill en
ompröfning kan föranleda.

anläggning af
statsbanafrän
Veittijärvi till
Kaning i m.m.
(Ports.)

Nr 32.

Tisdagen deri 23 xnaj.

Gift

anläggning af
staUbana.från

Vtittijärvi till
Karungi m- in.
(Forts.)

Ytterligare skäl kar jag käft däri, att om kufvudspåret dragés
öfver Jylliäkoski på finska sidan utan att enligt Kung! Maj ds
proposition samtidigt dragas till Haparanda, lielt naturligt all den
produktion, som icke kar närmare öfver Boden—Luleå, kommer
att taga vägen öfver finskt område till närmare belägen finsk käran.
Hela Tornedalen ofvan Jylkäkoski tillkör detta område såväl som
närmaste området nedom, ock livad ka vi då som resultat af vår
sträfvan att försvenska dessa bygder, ett af de kufvudsyften för
livilka Riksdagen så välvilligt offrat medel för kommunikationer
däruppe? Det lär val ej kunna råda tvifvel om att icke ortsbefolkningens
såväl försäljningar som inköp, ja alla deras förbindelser
komma att gå genom finska händer, och då ka vi ordnat så.
att resultatet bra litet stämmer med livad vi afsett.

En omständighet, som också kan göra oss betänksamma författande
af ett. beslut nu, är, att generalstaben så bestämdt ur
strategisk synpunkt motsätter sig hufvudspårets framdragande mot
Karungi. Endast det att ej enighet råder i denna viktiga fråga
synes mig betinga ett uppskof ock fullständigare utredning, hur
lifligt jag än skulle önska kunna tillmötesgå befolkningens däruppe
varmt kända behof af en snar lösning. Ja, jag tror till ock med,
att förslaget med billigare lokalbanor kan ge lika skyndsam lösning
äfven med ett uppskof.

På grund af livad jag kär yttrat och oaktadt jag känner tveksamhet
med anledning af den ställning regeringen med sin sakkännedom
intager, anser jag mig dock böra yrka bifall till herr
Axel Ekmans in. fi. reservation.

Friherre Beck-Eriis, Jolian: Det är i ett rätt eget läge,

som denna fråga om järnväg i Tornedalen mot vår yttersta östra
gräns kommit, ock jag vill något försöka klargöra orsaken till den
förändrade ståndpunkt, som de militära myndigheterna nu intaga
till densamma.

Den första åsikt, som framfördes, var, att man borde ka kela
området mellan Kalix och Torne alfvar, kanske ända från Lule
till Torne älf helt ock hållet utan järn vägskommunikationer. Sedan
kom emellertid den tanken fram, att det icke kunde gå i
längden att hafva det på detta sätt, utan att man skulle kafva eu
stambana mot den östra gränsen. Man tänkte sig då, att den
skulle blifva förlagd till eu relativt otillgänglig trakt, och efter
långvariga öfverläggningar beslöts det, att Karungi var den punkt,
till hvilken stambanan borde gå. Där skulle den stanna ock något
mera skulle det icke blifva.

Emellertid, tiden går fort, och förhållandena ändras. Nu
hafva vi kommit så långt, att förslag af Kung! Magt blifvit väckt
om banans byggande till Karungi, men samtidigt föreligga också
förslag om banans byggande norrut till Matarengi ock eu inassmotion
i Andra kammaren om banans byggande söderut till Haparanda.
Således ligger frågan nu i ett helt annat läge, än hvad
den gjort någon gång förut. Och hvad är det, som åstadkommit
detta'' förändrade läge. Jo, det är en önskan att allt mer och mer

Tisdagen den 23 maj.

försvenska och till Sverige draga denna befolkning, som tyckts
hafva anlag att, på grund af att den till stor de! är finsktalande,
draga sig till Finland.

Laser man Konungens befallningshafvandes i Norrbottens
lan utlåtande i denna fråga, måste man säga sig, att det visserligen
talar om hela traktens kultiverande och hela traktens försvenskande,
men tankegången håller hela tiden fast vid skälfva
Tornedalen och den del, som den jordbrukande befolkningen där
bebor. Och jag undrar, om man icke kan en liten smula gorå
samma anmärkning mot järnvägsstyrelsen. Läser man däremot
generalstabens förslag, så har den lagt en betydligt bredare basis
för sin tankegång. För den står hela terrängen mellan Kalix och
Törne älf som en terräng, som man måste försöka att genom de
blifvande kommunikationerna draga till sig och på allt sätt förbättra.

Hur har då generalstaben tänkt sig att lösa den nu föreläggande
^ frågan V Jo, den har ansett, att man bör i första hand
tänka på, huru flen verkliga kommunikationen mot Finland och
Kyssland blir ^ bä,st lagd, och den har då kommit därtill, att det
..i bäst att ga från Lappträsk söder ut och så söka komma så
nära som möjligt den bästa hamn, som finnes däruppe, nämligen
Karl Johans stad, och att sedan gå med järnvägen till en punkt
söder om Haparanda, hvarest järnvägen finge eu naturlig afslutning
och där den mycket val kan stanna. Den finska banan stannar
nu i Torneå, och därifrån och till Haparanda kan man tänka
sig eu kommunikation med båt eller vintertid med släde, och således
kan det blifva eu samtrafik mellan det svenska och det
finsk-ryska järnbanenätet, utan att eu sammanknytning behöfver
komma till stånd, såvida ej vi och vår östra granne kunna enas
om eu sammanknytning af järnvägsnäten, med hvilken vi båda äro
nöjda.

Hufvudsaken är emellertid, att vår bana däruppe träffar en
ordentlig hamnvså att vi kunna på det sättet få eu verklig trafik
till stånd. Går man upp till Karungi, såsom nu Kung!. Maj:t
föreslagit, med själfva stambanan, så blir man nog stående dar,
till dess att man kan komma öfverens med finnarna, hvar vi skola
få en sammanknytning, och hvar och en kommer att ha sina skid,
och ovisst _ är, hvar sammanknytningen kan bli. Men antag, att
ilen kan blifva något söder om Karungi, hvithet lär vara en lämplig
plats för själfva öfvergången, så hafva vi ovillkorligen den stora
ilsken, som äfven den föregående ärade talaren framhållit, att vår
trafik går öfver till Finland, att det finska Torneå blir den verkliga
staden på den sidan och att den ryska hamnen Köyttä blir
den verkliga utfartshamnen, och då få vi lämna vår nordligaste
stad Haparanda och vår nordligaste hamn Karl Johans stad helt
åt sitt öde, ty går järnvägens liufvudlinje rätt ned på det finska
torneå, lar icke någon bibana, som för öfrigt blir längre än hufvudlinjen
kunna draga trafiken åt det hållet.

Nu är emellertid förslag redan väckt, att stambanan genast
bor dragas ned från Karungi mot Haparanda, och är den frågan

N r 82.

anläggning af
statsbanafrån
Veittijärvi till
Karungi m. m.
i Koi-rs.

Nr 32.

anläggning af
statsbana från
Veittijärvi till
,Karungi m. m.
(Forts.)

Tisdagen den 23 maj.

väckt, sfi tror jag nog också, att deri 1 »liv ganska snart genomdrifven.
Det är naturligtvis för oss ett af de sämsta lägen, vi kunna
få, för att få något att säga angående sammanknytning al var
järnväg med det finska nätet, ty gar var stambana utmed älfven,
''då, kunna ju ryssarna nästan skälfva bestämma, hvar de skola ga
öfver, tv de träffa oss äfverallt. „ , .

]Sfu är det ett ledsamt förhållande, att vi form aret i Riksdagens
sista timme beviljade medel till fortsättande af järnvägen
från Lapp träsk till Veittijärvi, men dels hafva vi hört,, att mycket
litet arbete är nedlagdt på den banan, och dels tror jag, att det
skulle vara mycket fördelaktigt att med eu smalspårig bana eller
kanske ännu ''bättre med en bredspårig bana med den allra enklaste
öfverbyggnad gå fram där och vidare den vagen upp i lornedalen.
Sålunda skulle det arbete, som är nedlagt på järnvägen
från Lapp träsk österut, icke vara bortkastadt: _

Hufvudsaken är emellertid, tror jag, att, sedan vi sett, att clet
icke är längre fråga om att gå fram till Karungi och stanna dar
med stambanan utan att genast utveckla den söderut, yi cla frånträda
den tanken, bestämma oss för att gå från Lappträsk sa nära
som möjligt förbi Karl Johans stad till Haparanda och bestämma oss
för att stanna där och att sedan med enklare och billigare tonsystem
verkställa de banbyggnader, som behöfvas för själfva .Lornedalens trafikerande
och för att draga dess befolkning allt närmare och närmare
till Sverige. Jag tror, att eu mycket lycklig lösning af denna
fråga vore att låta ett enkelt bansystem, antingen breclsparigt,
men med lätt öfverbyggnad, eller smalspårigt gå fram från Lappträsk
österut och upp i dalen och därigenom draga iornedaiens
trafik åt Sverige till samt att därjämte draga stambanan ned till
Haparanda och framdeles, när våra förbindelser med Ryssland
blifva fullt klara, inrätta eu förbindelse mellan Karungi och Haparanda
genom en sådan enkel bana. Att det emellertid icke braclskar
med denna senare järnväg, torde vara klart, då man ser åt
kartan, att afståndet mellan Haparanda och Karungi icke ar mer
än cirka tre mil och befolkningen, som bor mellan dessa platser,
således i alla händelser icke har mer än högst 1 V2 mil till någondera
af dem. Till och med i södra Sverige är det icke ovanligt,
att man har 1 1 „ mil till närmaste järnvägsstation, och hvad JN Girland
beträffar, torde detta få anses såsom mycket goda och lyckliga

kommunikationer.

Jag ber få tillägga ännu

rätta en karantänsanstalt . — -i---------— ---- - - „ ...

tänkt på, att trafiken från Ryssland skulle komma att ga öfver
Haparanda och icke öfver Karungi. ..... .... ,.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

en sak. Torra året beslöto vi in
i Haparanda och vi torde därvid hafva

Hans excellens herr statsministern Lindman: Den fråga,

som för närvarande diskuteras här i kammaren, är en.af de mera
svårlösta frågor, som jag varit med om. Den är svårlöst al liera
skäl. När man bedömer denna fråga, får man naturligtvis våga
de olika intressena mot hvarandra, och enligt mm uppfattning

Nr 82.

Tisdagen den 23 maj.

liar man därvid två stora intressen, nämligen riksintresset å ena
samt ortsintresset å den andra sidan, tvenne intressen, som delvis
kunna kombineras, men delvis också, såsom man finner af den
reservation, som bifogats statsutskottets betänkande, stå mot
hvarandra. Jag kan icke annat än beklaga, att jag uti föreliggande
fråga icke kan uttala mig så fritt, som jag skulle vilja, och att
jag följaktligen icke anser mig kunna gå in på något bemötande
af åtskilligt af hvad den näst föregående talaren ansett sig här
kunna framdraga. Jag far i hufvudsak åberopa de skäl, som finnas
framlagda i den kungliga propositionen, ehuruväl jag anser, att
jag därtill kan lägga ytterligare några, eller åtminstone något mera
vidlyftigt framhålla några af de skäl, som där finnas angifna.

Det gäller, mina herrar, att besluta om vi skola stå kvar på
den ståndpunkt, vi förut intagit, eller öfvergifva densamma för att
intaga en annan. Läser man alla de uttalanden, som äro angifva
g den kungliga propositionen, finner man, att den ståndpunkt, man
förut intagit, nämligen att järnvägen skulle gå till Karungi, intagits
i fjol af såväl Kungl. Mäj:t som Riksdagen, då Riksdagen i enlighet
med Kungi. Maj:ts förslag beslöt draga fram järnvägen till
Veittijärvi. Efter min uppfattning har sedan dess ingenting inträffat,
som kan föranleda oss att ändra vår ståndpunkt, och om vi skulle
göra det, anser jag, att synnerligen talande skäl härför borde förelig8a-1
nnnes sadana, finge man naturligtvis icke anse sig bunden
utan taga dem i öfvervägande, men enligt min uppfattning finnas
icke några sådana skäl. Kungl. Maj: t har tagit denna mycket
grannlaga fråga under moget öfvervägande och ingått på en mycket
minutiös och vidlyftig pröfning af alla de förhållanden, som på
densamma inverkat. Efter denna noggranna pröfning har regeringen
till sist stannat vid, att det klokaste man för närvarande hade att
göra vore att intaga den ståndpunkt, som finnes uttalad i den
kungl. propositionen, d. v. s. att fortsätta banan till Karungi och
därifrån vika af upp till Matarengi. Härför tala åtskilliga skäl. De
skäl reservanterna framhållit äro egentligen desamma som Kungl.
Maj.t och utskottet anfört, fastän vi kommit till olika slutsatser.
Skälen äro, att man bör tillgodose Tornedalen, och således äfven
Haparanda med kommunikationer, och därtill komma de strategiska
skälen. Beträffande Tornedalens behof af järnväg göra sig två
synpunkter gällande. Den ena är behofvet att sammanknyta de
finsktalande gränsprovinserna med landet i dess helhet. Uti den
kungl. propositionen finnes uppgifvet, att 70% af den befolkning,
som skulle beröras af denna järnväg, är finsktalande. Såsom
herrarne veta, har man på många sätt bemödat sig att försvenska
denna befolkning, men det har varit ganska svårt, därför att dess
intressen äro riktade äfven åt håll, där finska allmänt talas. Det
finnes emellertid en möjlighet att göra det, såsom jag tror på ett
mycket effektivt sätt, genom att medelst en järnväg sammanknyta
denna befolkning med svenska folket i dess helhet, och jag tror,
att det icke är klokt att dröja alltför länge härmed, utan att vi
böra söka göra det så fort son möjligt.

Första kammarens protokoll 1911. Nr 32,

anläggning af
statsbana från
Veittijärvi till
Karungi m. m.
(Forts.)

Sr 82.

anläggning af
statsbanafrån
Veittijärvi till
Karungi m. m.
(Forts.)

34 Tisdagen den 23 maj.

Det var det ena intresset där uppe, nämligen riksintresset.
Det andra är önskvärdheten af att kunna främja odlingen, att kunna
främja utvecklingen i ekonomiskt afseende af de trakter, som dessa
olika järnvägar skulle beröra, och enligt min uppfattning är det
förnämsta och viktigaste, att Tornedalen får sin järnvägsfråga löst.
Jag kan icke säga, att Haparanda kan betraktas som styfmoderligt
behandlad i den kungliga propositionen, då denna lilla stad likväl
nu skulle erhålla en järnväg på 22 kilometers afstånd, under det
att Piteå i många år haft 50 ä 60 kilometer till närmaste järnväg.
Det är icke heller sagdt, mina herrar, att det kommer att stanna
härvid. Här är endast fråga om att fatta ett beslut, som icke
binder för framtiden.

Om således reservanterna, utskottet och Kung!. Maj:t haft
samma synpunkter för ögonen, nämligen ortsintresset, riksintresset
och de strategiska intressena, hafva vi dock, såsom jag nyss nämnde,
kommit till olika resultat. Att vi kunnat göra det, beror enligt min
uppfattning på, att reservanterna tilltrott sig kunna skåda^ in i
framtiden så pass mycket redan nu, att de våga, om jag så må
säga, redan på frågans nuvarande stadium framlägga ett förslag, som
enligt deras uppfattning skulle vara det klokaste, under det att
Kung! Maj:t intagit en, låt mig säga, mera negativ ståndpunkt i
detta fall och föreslagit en sträckning af järnvägen, som lämnar
alla möjligheter öppna för, huru man skall gå fram med järnvägen
söder därom. Min uppfattning är, att det varit önskvärdt och
klokt, om någon vidlyftig diskussion icke behöft förekomma i denna
fråga, men då den icke kunnat undvikas, bär jag i allt fall velat
framhålla just detta, att, om Riksdagen följer Kungi. Maj:t och
utskottet, har Riksdagen fattat ett beslut, som icke på något sätt
binder, hvad som skall komma söderom den af Kungl. Maj:t och
utskottet föreslagna sträckningen. Där kan eventuellt komma en järnväg
Lappträsk—Nikkola—Haparanda och eventuellt något annat.
Jag vill icke närmare inlåta mig härpå, utan har endast velat konstatera,
att många möjligheter finnas. Under det den järnväg, som
föreslagits, bygges, får man tid och rådrum att öfverväga, huru
man klokast skall gå fram med fortsättningen. Enligt min uppfattning
är det icke ett oklokt beslut, som fattas, om man följer
Kungl. Maj:ts och statsutskottets förslag. Till denna åsikt har jag
efter lugnt och noggrant öfvervägande af frågan för egen del kommit.
Men jag är icke alldeles säker på, att det skulle blifva ett

lika klokt beslut, om man följer reservanternas förslag, och jag ber

därför, herr talman, att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Grefve Taube: Att detta är eu svårlöst fråga är jag den

förste att erkänna. Jag instämmer uti hvad hans excellens herr
statsministern i detta afseende yttrat och förstår äfven mycket väl
de skäl han anfört. Jag har emellertid icke velat underlåta att
få till protokollet antecknadt, hvilken lösning af frågan, som jag för

min del anser vara den lyckligaste. Det tilltalar mig icke att

gå ut med en järnväg och, om jag så får säga, stanna vid en vägg.
Ja, det är här en flod, det är sant, men den är ofarbar. Detta

Tisdagen den 23 maj. 35

tilltalar mig icke mycket, det får jag erkänna. Hvart skall man
sedan gå? Ja, det säges norrut, och det säges äfven söderut. För
min egen del har jag underskrifvit herr Bergströms motion i syfte
att få banan nedåt Haparanda, och jag vill försöka att något litet
framhålla de skäl, som för mig varit bestämmande.

Min uppfattning om saken är — jag talar nu endast om
merkantila och kulturella intressen — att banan från Lappträsk
skulle gå ned till Karl Johans stad, som, såsom herrarna behagade
finna af kartan, ligger vid kusten, och då får man en utsträckning
af statsbanan från Malmö till Bottniska viken, där den slutar vid
en hamn. Man kunde då dit föra de produkter, som erfordras, och
likaså transportera allt, som kunde tagas därifrån, direkt på
statsbanan.

Sedan skulle jag för min del vilja hafva i protokollet antecknadt
följande. Från någon punkt på denna bana från Lappträsk
till Karl Johans stad skulle en järnväg dragas förbi Haparanda
och hela vägen utefter Torneälf till Matarengi. Jag tror till och
med, att det icke skulle vara farligt att säga, att det skulle bli en smalspårig
järnväg. Jag vet visserligen, att mycket talar mot en sådan,
men det finnes äfven mycket, som talar för densamma. Blir det
en smalspårig järnväg dit upp, komma många af herrarna att säga:
ja, då skulle vi få ett helt nytt system. Ja bevars, det är icke
farligt. Blir järnvägen af mindre spårvidd, så blir den som en
bredare och bättre landsväg, men med fordon, på hvilka mankan
forsla hvad som erfordras. För min del vill jag därför förorda
denna bansträcka i sin helhet, helst naturligtvis till Karl Johans
stad, ty därigenom får man hela trafiken från Tornedalen direkt
ned på denna utskeppningsort.

Het är nämndt, att man äfven ansett, att det skulle blifva
transporter af trä och andra saker dit ned. Ja, det är möjligt, jag
tror att det låter sig göra. Men skall det ske, så bör det ske på
en så beskaffad järnväg, att varorna komma direkt till platsen
och icke behöfva omlastas, ty en omlastning af mindre gods och
styckegods går väl för sig, men svårare är det med större virkestransporter.
Om det blir en så beskaffad järnväg, tror jag, att
det kommer att uppstå sågverk och sågverksindustri med plank
och bräder, som utskeppas till främmande hamnar.

Jag vill icke tala om öfvergången af Torneälf och en del
andra saker. Jag har endast velat säga, att man ur kulturell och
merkantil synpunkt bättre behåller Norrbotten genom ett sådan
arrangement, än om man bifaller Kungl. Maj:ts förslag. Antages
Kungl. Maj:ts förslag, tror jag, att vi komma i beroende af Finland,
detta är min enkla uppfattning af saken. Jag beklagar, att redan
litet arbete är utfördt mellan Lapp träsk och Veittijärvi, men det
är icke _ mer än att en smalspårig järnväg kan begagna sig af de
anläggningar, som redan äro gjorda. Jag anser, att ingen fara
ligger i ett uppskof och att man bör göra ytterligare utredning
för att få full klarhet i denna sak.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Nr 32.

anläggning af
statsbana från
Veittijärvi till
Kanin g i m. m.
(Forts.)

Nr 32.

anläggning af
statsbana från
Veittijärvi till
Karungi m. m.
(Forts.)

Tisdagen den 23 maj.

Herr Berggren: År 1894 invigdes Norra stambanan till
Boden, ocli samma år gjordes framställning till regeringen om
dess fortsättande. Det var Norrbottens läns landsting, som genom
Konungens befallningshafvande i länet ingick till Kungl. Maj:t
med hemställan om banans fortsättande till finska gränsen. Sträckan
är endast omkring 15 mil, men det har snart gått 20 år sedan dess,
och ännu stå vi och stampa på samma ställe sedan flera år tillbaka,
och vi synas hafva mycket svårt att komma till något beslut.
Svårigheterna vållas naturligtvis af olika intressen för banans byggande.
Dessa intressen äro af tre slag, nämligen de militära intressena,
ortsintresset och först och sist det allmänna eller riksintresset.
o

Hvad de militära intressena beträffar, hafva åsikterna tran
det frågan först började dryftas helt och hållet omkastats. Jag
ber i korthet få rekapitulera de åsikter, som under denna snart
20-åriga period uttalats.

Angående den riktning, hvari banan borde framdragas mot
riksgränsen, hade tre förslag framkommit, nämligen en öfre linje,
en midteilinje, som sedan följdes, och slutligen en nedre linje
utmed kusten. I afgifvet utlåtande den BO april 1895 uttalar chefen
för generalstaben, att i en fråga,, som den föreliggande, »de strategiska
skälen icke kunde vara de bestämmande, där det gällde bland
annat att främja vårt eget lands odling och utveckling och kanske
också dess språkliga och nationella enhet» och förordar afgjordt
den s. k. midtellinjen. I afgifna särskilda utlåtanden samma ar
tillstyrkte Konungens ^befallningshafvande och järnvägsstyrelsen
äfven samma linje. — Åren 1900 och 1901 verkställde de militära
myndigheterna själfständiga undersökningar, hvilka resulterade uti,
att den riktigaste sträckningen vore från Morjärv rakt öster ut
till Karungi. År 1903 förordade chefen för generalstaben järnvägens
framdragande till Karungi, och år 1904 påyrkar han bestämdt
denna linje. Kungl. Maj:t framlade också proposition härom
för Riksdagen, men 1904 års Riksdag beslöt, tvärtemot hvad Kungl.
Maj:t föreslagit, att endast bygga en järnväg till Lapp träsk. Det
var till följd af en reservation, som afgifvits inom statsutskottet.
Reservanterna, som påyrkade, att järnvägen skulle dragas endast
till Lappträsk och stanna där, säga, att om den likväl komme att
fortsättas, vore Karungi den lämpligaste ändpunkten. Slutligen
säger chefen för generalstaben år 1908 klart och tydligt ifrån, att
framdragandet af järnvägen till Karungi måste tillmätas .samma
betydelse som dittills och afstyrker samtidigt en framställning,
som gjorts till regeringen från stadsfullmäktige i Haparanda om
att järnvägen måtte framdragas direkt till Haparanda. Han var
således emot det förslag, som i år framkommit att gå med järnvägen
direkt till Haparanda.

Angående de militära intressena vill jag ytterligare tillägga,
att det naturligtvis är mycket svårt för en icke fackman att kunna
bedöma, hvilka orsakerna kunna vara till en sådan omkastning.
Mig förefaller det helt naturligt, att militärerna skulle vilja gå
fram till Karungi, ty där finnes ett tämligen högt berg, som do -

Nr 32.

Tisdagen den 23 maj.

minerar älfdalen såväl uppåt som nedåt. Kommer man ned till
Haparanda, finnes det ingen höjd, som dominerar trakten. Där
finnes visserligen den s. k. Kyrkhöjden, men den är icke större,
än att kyrkan upptager den snart sagdt helt och hållet. För öfrig!
dominerar den icke trakten omkring och icke Torneå stad, emedan
Haparanda själf ligger på en liten kulle och skymmer. Det
är därför svårt att fatta de militära skälen, men, som sagdt, för
en icke fackman är det omöjligt att döma härom. Till följd af de
växlande åsikterna vill jag emellertid icke tillmäta de militära
skälen allt för stor betydelse, utan jag instämmer i chefens för
generalstaben uttalande år 1895, då'' han säger, att de militära
skälen i denna fråga icke få vara de afgörande. Det är helt andra
frågor, som äro af vikt och betydelse för landet, nämligen de kulturella
och sociala, hvilka han anser böra komma i främsta rummet.

Hvad de lokala intressena beträffar, är det klart, att hvar
och .en ser på sitt eget bästa. Det har sålunda framkommit en
petition från Haparanda, hvari yrkas, att banan skulle dragas från
Morjärv till Haparanda — det var under konsul Ströms riksdagsmannatid
— och sedan har det gjorts ytterligare framställning om
banans dragande från Lappträsk till Haparanda. Men det är ju
klart, att, om järnvägen skulle dragas på det sättet, helst så som
det är föreslaget af reservanterna, skulle den gå genom trakter,
som visserligen äro väl värda en järnväg och som skulle vinna
stor förkofran däraf, nämligen eu del af Neder-Kalix socken och
kusttrakterna i Neder-Torneå socken. Men det stora allmänna
riksintresset vore icke därmed tillgodosedt, och man skulle icke
vinna hvad man vill vinna och som framhållits såsom eftersträfvansvärdt
genom att gå direkt på Haparanda; det gör man först
genom att gripa in i hjärtat af nedre Torneå-dalen, genom att
framdraga järnvägen till Karungi. Jag vill med afseende härå i
korthet citera ett anförande som finnes intaget i Kung! Maj:ts
proposition sid. 9. Det är ett ständigt återkommande skid för
banans framdragande just till hjärtat af Torneådalen. Det har
åberopats af Konungens befallningshafvande, järnvägsstyrelsen och
Kung!. Maj:t hvarje gång frågan varit före. Det är fråga om den
olika sträckningen af banan antingen direkt på Karungi eller direkt
på Haparanda. Där säger departementschefen i 1904 års kung!
proposition:

»Beträffande sträckningen för banan hade meningarna i hufvudsak
varit ense därom, att banan borde från Morjärv dragas till
Lappträsk, medan olika åsikter gjort sig gällande, huruvida vägen
därifrån borde tagas ungefär rakt öster ut till den vid Torne älf
omkring 21/2 mil ofvanför Haparanda belägna Karungi by eller
banan skulle från Lappträsk föras i sydostlig riktning till Haparanda.
*

I valet mellan dessa båda sträckningar syntes departementschefen
företrädet böra lämnas Karungilinjen. Medan Haparandalinjen
hufvudsakligen skulle gagna Haparanda stad, som emellertid
till följd af sitt läge vid sjön redan icke vore alldeles utan kommunikationer,
skulle man genom linjens dragande till Karungi

anläggning af
stat sb ana fr ån
Veittijärvi till
Karungi m. m•
(Forts.)

Nr 32.

Tisdagen den 23 maj.

anläggning af
statsbana från
Veittijärvi till
Karungi in. m.
(Forts.)

fora deri kraftiga häfstång för utvecklingen, som en järnväg innebure,
in i den tätast befolkade delen af Tornedalen, hvilken dal
otvifvelaktigt vore den trakt, som här erbjöde de rikaste utvecklingsmöjligheter,
men som nu vore i saknad af kommunikationer.
Banan skulle komma att genomlöpa stora odlingsbara vidder,
hvilkas uppodling den skulle i hög grad främja, äfvensom bereda
den finsktalande befolkningen i älfdalen eu mera direkt förbindelse
med det öfriga landet än sträckningen till Haparanda, som skulle
gå i utkanten af den egentliga finnbygden. Banans stora kulturella
uppgift skulle således med denna sträckning bäst förverkligas.»

Så uttalar sig departementschefen här, och detsamma har
framhållits från olika myndigheter den ena gången efter den andra.
Det är detta mål, man vill vinna och som vinnes genom antagande
af Kungi. Maj ds förslag. Det vinnes icke med niindre, än adt
järnvägen dragés in direkt till hjärtat af Torneadalen. Jag är
dessutom fullt viss att Kung! Majd i samråd med chefen för generalstaben
icke skall dröja med att till Riksdagen framkomma
med förslag till förbindelse med Haparanda, och så att donna
järnväg hälst kunde blifva färdig lika fort som järnvägen till Matar
engi.

Jag ber härefter att få bemöta de invändningar, som från
reservanternas sida gjorts.

Den första talaren på Yärmlandsbänken drog fram ett förslag
om, att man skulle gå direkt på Haparanda för att sedan med en
bibana af 0,6 meters spårvidd gå upp i Torneådalen. Det har förut
framhållits, att hvad man vill vinna icke vinnes genom att gå direkt
på Haparanda, äfven om man sedan går upp med eu bibana. Därmed
vinner man icke Torneådalen och dess befolkning. Man förenar
dem därigenom icke med Sverige; men så gör man, om man
går direkt på Karungi. Man rent af tvingar denna befolkning
därigenom att tillägna sig svenskt språk och svensk kultur och
drager den närmare hjärtat och det hela. Äfven från militär synpunkt
sedt skulle, enligt min åsikt, denna närmare anslutning genom
en järnväg midt i Torneådalen bereda störa fördelar för Sverige.
Däremot skulle genom en järnväg till Haparanda Torneådalen
icke få mera beröring med Sverige än förut. Torneådalen
skulle därigenom icke få annan förbindelse än öfver Haparanda,
och jag anser detta vara en omväg.

'' Herr Bergström uppkonstruerade eu del förhållanden, som
jag ännu icke sett och som jag för min del tror, att man icke bör
frukta för. Han trodde att man, genom att bygga en järnväg på
det sättet att man får en öfvergång vid Jylhäkoski, skulle draga
trafiken från Torneådalen öfver till finska sidan, men han tilläde:
under förutsättning att man icke bygger järnväg till Haparanda.
Men om det blir öfvergång vid Jylhäkoski, skulle det naturligtvis
under alla förhållanden blifva järnväg äfven till Haparanda, och
de förhållanden han uppkonstruerat anser jag således därför icke
kunna komma att inträda.

Så har äfven friherre Beck-Friis uttalat sig för reservationen,
och han säger, att genom att antaga generalstabschefens förslag i

Tisdagen den 23 maj.

Ur SS.

detta fall skulle man ställa frågan på en bredare basis, än om man
antager Kung! Maj:ts förslag. Det är fullkomligt motsatsen. Skulle
man antaga generalstabscliefens och reservanternas förslag, kommer
man in på en smalare basis. Man griper icke Torneådalen
på samma sätt, som man gör enligt Kung! Maj:ts förslag. Man
skulle då endast få Haparanda med dess 1,200 invånare, under
det hela Torneådalen med dess 11,000 invånare skulle blifva utan
förbindelse med det öfriga Sverige. Jag anser detta vara ett
mycket svagt bevis för antagandet af reservanternas förslag.

Vidare framhöll grefve Taube, att det skulle vara utmärkt
bra att få en genomgående bana från Malmö till Karl Johans stad
för frakt af gods, och sedan skulle man hafva en smalspårig bana
från Karl Johans stad genom Torneådalen till Matarengi. Den
åsikten lider af samma fel som jag förut framhållit; man vinner
icke med afseende på Torneådalen det man vill Arinna.

På grund af hvad jag anfört ber jag att få yrka bifall till
Kungl. Maj:ts af utskottet tillstyrkta förslag.

Herr Er än ck el: Det torde tillåtas mig, ehuru jag icke mer
tillhör statsutskottet, att med anledning af den befattning, jag haft
med detta ärende under den tid jag tillhörde utskottet, få yttra
några ord.

Såsom herrarna veta och såsom jag många gånger tillåtit mig
förklara, var jag för min del motståndare mot fortsättandet af stambanenätet
längre än till Kalix älf, och detta af rent strategiska
skäl. Riksdagen ansåg emellertid icke, att det gick för sig att
stanna där, utan beslöt att, om jag så får säga, fästa hela denna
ort vid oss och vid det öfriga Sverige genom att fortsätta stambanebyggnaden.
Man lyckades så småningom få fram en bredspårig
bana till Lappträsk, och man har till och med kommit en
bit längre. Nu är den sista biten kvar, om jag så får säga. Nu
skall man gå fram till gränsen. Då har man, synes det mig, vid
detta ärendes behandling hopblandat den viktiga stambanefrågan
med lokalbanenätet, som det är i fråga att i dessa orter anlägga
för att, om jag så får säga, på ännu bekvämare sätt binda dessa
våra svenskar, som hålla på att blifva finnar, med det öfriga Sverige.
År det icke skäl, att man går tillbaka till den första sidan
af saken? År det icke skäl att i första rummet taga i betraktande
hvad det här gäller? Det gäller att föra fram stambanan till en
sådan plats, som generalstab schefen kan godkänna såsom lämpligslutpunkt
för stambanan. Någon förändring i spårvidden eller i
byggnadssättet för denna järnbana på den återstående biten kan
icke komma i fråga, utan naturligtvis måste banan föras fram, på
sätt som förut var föreslaget, till den punkt, som vederbörande
militärmyndigheter utan skada för den öfriga trafiken ansett sig
höra föreslå, och det har, så länge jag varit med, varit Karungi.
Jag är således där och kan icke komma därifrån, trots alla lokala
funderingar som här förekommit. Nu fantisera reservanterna om
någonting helt annat. Man vill från Lappträsk inrätta ett dåligt
privatbanesystem för att på det sättet förmedla trafiken, som kom -

Orn

anläggning af
statsbana f rån
Veittijärvi tilt
Karungi m. rrv.
(Forts.)

Nr 32.

Tisdagen den 23 maj.

Om mer från dessa orter, och icke taga hänsyn till stambanefrågan
anläggning af såsom sådan. Kan detta godkännas? Att tänka sig, att på en
Veittijärvitill sm alspårig bana framföra trafiken i dessa trakter, är ett fullkomKarungi
m. m. ligt misstag, ty man behöfver bara gå till de norska banorna för
(Forts.) att se, huru man där i åratal fick anstränga sig för att bygga en
stor genomgående bana gent emot dem, som arbetade för att ett
smalspårigt system skulle användas. Yi lyckades, tack vare framsynta
män, att icke förfuska våra norrländska banor genom att,
såsom var föreslaget, redan vid Storvik bryta af stambaneleden och
bygga en smalspårig järnväg. Jag måste således ställa mig på
Knngl. Maj:ts uppfattning, som sedan af utskottet accepterats, att
stambanan bör framdragas, på sätt som från början skett och enligt
samma system, till Karungi.

Sedan uppstår den andra frågan, den kulturella. Och där har
man frågat: vinner man verkligen detta mål genom att gå fram
till den punkt, som är hjärtpunkten i Torneådalen, och stanna
där? Nej, säger man, vi skola gå ett steg längre, vi skola bygga
upp till Matarengi, men där behöfver det icke vara stambanetyp,
där kan man .bibehålla den breda spårvidden men bygga lättare
järnväg, och det är hvad som här är föreslaget.

Jag tror att, om man ser frågan från samma synpunkt, som
man hittills anlagt, då det gällt denna stambana, gör man klokast
uti att bifalla Kungl. Maj:ts af statsutskottet tillstyrkta förslag,
hvarom jag tillåter mig framställa yrkande.

Grefve Wachtmeister, Fredrik: Efter de anföranden, kammaren
hört af hans excellens herr statsministern och herr Berggren
samt nu senast af herr Fränekel, förstår kammaren, att från
statsutskottets majoritet icke finnes mycket att tillägga till förmån
för Kungl. Maj:ts proposition, som ju äfven är af statsutskottet
tillstyrkt. Jag skall endast be att få lämna en upplysning angående
det beslut vi förra året fattade om banan mellan Lappträsk
och Yeittijärvi.

Det har här sagts, att det icke skulle vara farligt att rifva
upp det i fjol fattade beslutet, därför att nästan ingenting är gjordt
vid denna bana, och då kunde man ju gärna låta det bero och
taga sig en funderare på saken. Så är icke förhållandet. Jag har
fått den upplysningen, att på denna handel är till i maj månad i
år redan nedlagdt icke mindre 175,000 kronor. Vidare är aftal
träffadt om leverans af järnvägsöfverbyggnad och om terraseringsarbeten,
hvilka redan äro igångsatta, och detta har beräknats draga
en kostnad af åtminstone 50,000 kronor. Således är det icke
mindre än 225,000 kronor, som man skulle vara af med, i fall man
afbröte detta arbete.

. Därtill kommer — och jag ber att få betona det ännu mer
än hvad förut gjorts under debatten — att jag finner det ganska
betänkligt, att man på det sätt, som här af reservanterna är föreslaget,
bryter ett beslut, som är fattadt af föregående års riksdag.
Det är visserligen sant, såsom en föregående talare sade, att propositionen
om denna bana framkom först i slutet af riksdagen,

Tisdagen den 23 maj.

Sr 32.

men när man genomläste denna proposition, låg det just i den, Om
att det var blott en bit af banan Lappträsk—Karungi, som då omläggning af
skulle beslutas, och det var alldeles naturligt, att man nästa år s,j.atsi^afra.lt
skulle fortsätta banan fram till Karungi. Jag säger, att jag finner Kanmgim.m.
det ytterst betänkligt att kassera det beslut, som fattades i fjol, (Forts)''
och jag finner det betänkligt äfven i det afseendet, att nu hafva
vi fullt med folk däruppe, och skulle Riksdagen nu besluta att
afbryta stambanebyggandet, blefve det naturligtvis svårt att få användning
för folket, befälet och materialierna, som användas där.

Nu kan man ju säga, att Riksdagen har beslutat den där banan
mellan Piteå och Elfsbyn och att man kan taga folket dit, men
det är lång väg dit, och jag ber att få påminna Första kammaren
om, att vid beslutet om inlandsbanan lade man en icke oväsentlig
vikt just vid betänkligheterna i afseende på det folk, som nu
har sysselsättning där och som man icke skulle få någon användning
för. Det synes mig, att detta skäl äfven äger vikt nu. Af
det skälet och af förut anförda skäl ber jag att få yrka bifall till
statsutskottets förslag.

Friherre Gripenstedt: Då jag står som reservant, skall jag
be att få yttra några ord.

Jag skall icke göra försök att öfvertyga andra, men jag vill
framhålla den öfvertygelse jag själ! har och haft redan från början,
då. fråga varit om att fortsätta denna norra stambana. Jag
bär alltid utgått ifrån, att det borde vara en naturlig slutpunkt
på banan, och den anser jag vara vid kusten, vid Carl Johans
stad och Haparanda, och icke uppe vid älfven.

Det har talats om strategiska skäl — dem skall jag icke gifva
mig närmare in på. De strategiska skälen kunna dock ses från
olika synpunkter, den ena ser så, den andra så, och det har varit
olika meningar om den saken. Det har ansetts, att banan icke
skulle få gå så nära kusten. Jag är icke strateg, men efter mina
elementära begrepp i den delen tror jag icke, att hvad denna bit
af järnvägen beträffar det kan vara så farligt, om den går utmed
kusten fram till Haparanda. Men då det tidigare från strategiskt
håll talats om att banan borde gå till Karungi, har det skett under
en annan förutsättning. Det var då icke fråga om att det skulle
finnas en längd- eller tvärbana genom Torneådalen, och detta förändrar
helt och hållet saken. Därför föreställer jag mig, att uppfattningen
nu kan blifva något olika beträffande de strategiska
synpunkterna.

Men jag ser icke så mycket på detta, utan mer på den nationella,
den rent politiska betydelsen, och äfven på den ekonomiska.
Jag håller det för mycket bättre, att trafiken dragés ner
till svensk hamn, än till finsk, ty för min del kan jag icke tro,
att Torneådalens trafik, hvarken folk eller produkter, skulle i längden
gå öfver Karungi in på stambanan. Nu är det icke fråga om
annat, än att stambanan skall stanna vid Karungi, och att därifrån
spår dragas upp till Matarengi. Så långt kan man tänka sig saken.
Men tror någon, att man kan stanna där vid älfven utan

Nr 32.

Tisdagen den 23 maj.

anläggning af
statsbana från
Veittijärvi till
Karungi in. m.
(Ports.)

att gorå någon förmedling eller öfvergång till Finland? Jag tror
det icke, utan enligt min uppfattning kommer det sedan att dragas
en bana ned från Karungi mot Haparanda, ocli då blir det en
öfvergång till Finland någonstädes söder om Karungi. Då kommer
trafiken enligt min uppfattning alldeles säkert att från Torneådalen
dragas öfver till Finland, till hamnen vid Kemi eller till någon
annan plats. Men detta kommer icke att medföra någon försvenskning
i Torneådalen utan tvärtom.

Det är dessa skäl, som äro för mig de mest vägande, och
därför har jag ställt mig på reservanternas sida och kommer att
rösta för deras förslag, som enligt min mening innebär den bästa
lösningen.

Herr Eoos: Hvad som åsyftas med ifrågavarande anläggningär,
såsom förut af många framhållits, önskan att tillgodose ortens
behof samt att sammankoppla den kommunikationsväg, orten behöfver,
med det svenska järnvägsnätet i öfrigt. Då vill jag framställa
den frågan: genom hvithet minsta kilometertal järnväg skulle behofvet
kunna tillgodoses? Det är genom det förslag, som Kung!
Maj :t har framlagt angående byggandet af en bana österut från
Lappträsk till Karungi samt eu bana, i Torneådalen. Äfven om denna
bana sträcker sig så långt söderut som till Haparanda, blir kilometertalet
icke större än 107, och detta tal är mindre än något
annat förslags, och ingen har påstått, att icke alla intressen genom
byggandet af dessa 107 kilometer skulle tillgodoses.

Kung! Maj:ts förslag innehåller, att en normalspårig järnvägskulle
byggas från Veittijärvi till Karungi och sedermera från Karungi
norrut till Matarengi. Dessutom har af statsministern ställts
i utsikt, att Haparandabornas välförstådda intressen skulle kunna
i framtiden tillgodoses. Men jag ställer mig tviflan de om, huruvida
det kan ske på ett praktiskt sätt, ty det har framställts många
betänkligheter mot att till Haparanda draga en bredspårig järnväg
om 1,435 mm., utan af strategiska skäl skulle man fordra en mindre
spårvidd. Vi kunna väl icke gärna utsätta oss för att i Torneådalen
skapa två banor af olika spårvidd, utan det offer man
får göra åt den strategiska hänsynen är väl det, att man måste
tänka sig eu smalspårig bana i Torneådalen, och enligt min uppfattning
äfven från Karungi ut till den punkt, Lappträsk, där redan
nu järnväg finnes.

Jag har egentligen begärt ordet med anledning af reservanternas
förslag, att man skulle bygga en bana af 600 mm:s spårvidd
i Torneådalen. Det tror jag för min del vore särdeles olyckligt,
och att jag i den frågan djärfts att taga till ordet är beroende
på, att jag har rik erfarenhet om byggandet af banor af smalspårig
typ. Vi hafva i Sverige järnvägar med 891 mims spårvidd till eu
längd af 2- till 3,000 kilometer. Vi hafva rik erfarenhet af deras
fraktförmåga och rik erfarenhet på det småländska höglandet af
deras förmåga att upprätthålla trafiken äfven under svåra snövintrar.
Hvad åter angår den af reservanterna omnämnda mindre typen
med 600 mims spårvidd, hafva vi däraf omkring- 140 km. här i

Nr 82.

Tisdagen, den 23 maj.

landet, men vi hafva erfarenhet om, att det under snörika vintrar
bland annat är mycket svårt för maskinerna att hålla dessa banor
klara, och detta förhållande skulle gifvetvis i väsentligt högre grad
grad göra sig gällande i de trakter, hvarom nu är fråga.

Jag skulle helst sett, att Kung!. Maj ds förslag gått ut på att
bygga eu 891 mm:s bana från Lappträsk österut och äfvenså i
Torneådalen, men då härutinnan icke föreligger något förslag, och
då frågan kraf ver ett snabbt afgörande, vill jag icke göra något
yrkande.

Herr Clas o n: Att olika ortsinstressen framträda, när det

är fråga om järnvägslinjer, är ju en känd sak. Men jag undrar,
om icke för hvar och en, som varit där uppe i dessa trakter, det
väsentliga och viktiga i hela denna fråga visat sig vara, att man
så snart som möjligt skulle nå Torneådalen. Och jag tror att,
om man sett den dalen — som jag skulle vilja säga icke är en
dal i vanlig bemärkelse, såsom vi använda det ordet i södra och
mellersta Sverige, utan en ganska vidsträckt byggd — så framträder
detta kraf synnerligen starkt. För att komma dit, är linjen
Lappträsk—Karungi den kortaste och genaste vägen; den har
också förut utpekats och, kan man nästan säga, utlofvats. Kung!.
Maj:ts förslag vill gå den vägen, reservanterna åter vilja endast eventuellt
hafva denna del af vägen, som, åtminstone såvidt jag kan
se saken, framstår såsom den viktigaste och såsom den, hvilken
först borde byggas. Redan detta är för mig ett afgörande motiv
för Kung! Maj:ts förslag.

Härtill kommer, att hvad som eljest möjligen kunde vara ett
företräde hos reservanternss förslag — att man icke binder sig i
fråga om eir blifvande järnväg i Torneådalen söder ut från Karungi
— icke längre ensamt är en egenskap hos reservanternas förslag, ty
särskildt efter hvad hans excellens herr statsministern nyss yttrade
är det tydligt, att denna fördel föreligger äfven hos regeringens
förslag. Hans excellens herr statsministern betonade ju uttryckligen,
att regeringens förslag lika väl lämnar möjlighet öppen för
en linje Lappträsk—Nikkola—Haparanda, och på grund häraf vill
jag säga, att den tvekan, som jag icke kan neka till, att jag förut
hyst i denna fråga, alldeles försvunnit. Därför ber jag att få ansluta
mig till yrkandet om bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
i afseende på förevarande punkt yrkats, dels att hvad utskottet
hemställt skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle antaga det
förslag, som innefattades i den af friherre J. T. Gripenstedt m. fl.
vid punkten afgifna reservation.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

anläggning af
stats})ana från
Veittijärvi till
Karungi m. m.
(Forts.)

Nr 82.

Tisdagen den 23 maj.

Om gjutning
i brons af
vissa Riksdagen
tillhöriga
porträttmedaljonger
m. m.

Pimsten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Yid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 20 och
22 innevarande maj bordlagda betänkande^

nr 35, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med tulltaxa för inkommande varor, dels ock
väckta motioner rörande tullbevillningen,

nr 36, i fråga om dels särskild afgift för brännvin, som tillverkas
vid bränneri under tid, då vissa utländska råämnen där
användas, dels ock särskild skatt å dylika ämnen, använda vid
tillverkning af stärkelse, samt

nr 37, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändring
i förordningen angående stämpelafgiften den 18 september
1908, .

biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkande!! hemställt.

Yid ånyo skedd föredragning af bankoutskottets den 20 och
22 i denna månad bordlagda memorial:

nr 39, angående användande af riksbankens vinst för år 1910,
nr 40, med förslag till åtskilliga stadganden att införas i det
nya reglementet för riksgäldskontoret, och

nr 41, angående instruktion för nästa Riksdags bankoutskott,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa memorial hemställt.

Föredrogs ånyo bankoutskottets den 20 och 22 i denna månad
bordlagda utlåtande nr 42,

angående anslag till gjutning i brons af vissa Riksdagen tillhöriga
porträttmedaljonger m. m.

I en inom Andra kammaren väckt, till bankoutskottet hänvisad
motion, nr 111, hade herr Böing jämte fyra andra af kammarens
ledamöter hemställt, »att Riksdagen måtte anslå ett belopp
af 3,000 kronor för gjutning i brons af en del af den på sin tid
som gåfva af skulptören Sven Andersson erhållna porträttsamling
i gips af mera bemärkta ledamöter från Riksdagens båda kamrar
samt åt riksgäldsfullmäktige uppdraga att i samlingen göra det
behöfliga urvalet samt låta verkställa gjutningen af föremålen i
fråga.»

Yiclare hade Riksdagens revisorer i sin den 30 november 1910
afgifna berättelse om granskningen af riksgäldskontorets tillstånd
och förvaltning, med erinran, hurusom ett vid 1900 års riksdag
väckt förslag om afgjutning i brons af vissa porträtt af ifrågavarande
porträttsamling ansetts ej böra föranleda till någon åtgärd,

Tisdagen den 23 maj.

Nr 32.

anfört, att, då det nya riksdagshuset nu under åtskilliga år varit Om gjut,ning
taget i bruk, tidpunkten syntes vara inne att taga frågan om ( af

porträttsamlingens förvarande i förnyadt öfvervägande, helst som tiUMriga
den nuvarande placeringen syntes mindre lämplig. Därest Riks- porträttmedaidagen
delade denna uppfattning, syntes det böra lämnas i uppdrag jonger m. m.
åt riksgäldsfullmäktige att i ämnet afgifva de förslag eller vidtaga (Forts.)
de åtgärder, hvartill omständigheterna kunde föranleda.

Utskottet hade i föreliggande utlåtande på anförda grunder
hemställt, att, i anledning af dels Riksdagens revisorers framställning
i detta ämne dels ock förevarande motion II: 111, Riksdagen
måtte bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontor att, med anlitande
af förslagsanslaget till riksdagskostnader, af den på sin tid
af skulptören Sven Andersson såsom gåfva till Riksdagen öfverlämnade
porträttsamlingen låta verkställa afgjutning i brons af
porträttmedaljonger af vissa i utlåtandet uppräknade f. d. riksdagsmän
äfvensom efter samråd med skulptören låta i för ändamålet
lämpliga lokaler inom riksdagshuset uppsätta ifrågavarande
bronsafgjutningar.

Reservation hade afgifvits af friherre von Scluverin och herr
von Starpelmohr, hvilka likväl ej däri antydt sin åsikt.

Friherre von B c hw er in: Vid detta betänkande har jag fogat
min reservation, men jag skall icke tillåta mig att påyrka någon
ändring i det förslag, som framkommit från bankoutskottet, fastän
jag redan från början kan säga ifrån, att jag icke är vidare förtjust
i det. Beträffande den sak, som här är före, har särskildt
bland ledamöterna från medkammaren funnits en mycket utpräglad
mening därom, att något borde göras vid den här s. k. skänken.
Jag erkänner villigt, att det sätt, hvarpå ifrågavarande medaljonger
hittills bevarats, icke är vidare lämpligt. Såsom
de nu varit undansatta i det nya riksdagshuset, har det för
mig icke varit tilltalande, men man har icke vetat, hvad man
skulle göra åt saken. Jag kan icke neka till att, när när man
en gång tagit emot den välvilliga gåfvan, hade jag för min
del ansett det enklaste sättet vara att hänga upp samtliga
dessa medaljonger, sedan man borstat dem rena och hjälpt upp
eu och annan liten skada, som de fått på åtskilliga håll. Man
hade t. ex. kunnat hänga upp dem i korridorerna till tredje och
fjärde våningen, där det är god plats. Emellertid föreslår utskottet
nu, att i samråd med sakkunniga välja ut omkring 20 stycken
samt gjuta dem i brons. Detta har icke tilltalat mig, men jag
vill icke göra något yrkande om ändring.

Däremot finner jag det onödigt, att i utskottets hemställan
blifvit upptaget följande tillägg: »äfvensom efter samråd med skulptören
låta i för ändamålet lämpliga lokaler inom riksdagshuset
uppsätta ifrågavarande kronsafgjutningar». Jag frågar: Hvad har
egentligen skulptören att göra med dessa lokaler, där medaljongerna
skola hänga? Vi sökte att få bort detta ur utskottets hemställan,
men det var tydligen något som man höll på, och det

Nr 32.

Om ändring
i lagen angående
civila
tjänstinnehafvares
rätt
till pension.

Tisdagen den 23 maj.

skulle vara en slags artighet mot gifvaren. Emellertid har jag
icke något yrkande att göra.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i nu föredragna utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo bankoutskottets den 20 och 22 innevarande
månad bordlagda utlåtande nr 43, i anledning af Kung! . Maj :ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 5 § i lagen
den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehafvares rätt till
pension.

I en till Riksdagen den 7 april 1911 aflåten, till bankoutskottet
remitterad proposition nr 173 hade Ivnngl. Maj:t, under åberopande
af propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
finansärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att antaga
följande

Förslag till lag om ändrad lydelse af 5 § i lagen den 11 oktober 1907
angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension.

o g.

Rätt att komma i åtnjutande af hel pension inträder:

för manlig tjänstinnehafvare vid uppnådda sextiosju lefnadsår
och trettiofem tjänstår;

för kvinnlig tjänstinnehafvare vid uppnådda sextio lefnadsår
och trettio tjänstår;

dock att sådan rätt inträder:

a) för ämneslärarinna vid de allmänna läroverken, högre lärarinneseminariet,
folkskoleseminarierna samt blindundervisningsanstalterna:
vid femtiofem lefnads- och tjugufem tjänstår

b) för tjänsteman, som varit anställd vid beskickning eller
konsulat i Östasien minst tio år: vid sextio lefnads- och trettio
tjänstår;

c) för provinsialläkare och förste provinsialläkare, som tillika
är provinsialläkare: vid sextiotvå lefnads- och tjugu tjänstår;

d) för läkare vid hospital eller asyl för sinnessjuka, betjänte
vid tullverkets kust- och gränsbevakning, gymnastiklärare, de vid
blindundervisningsanstalterna anställda lärare äfvensom beridare
vid hingstdepå: vid sextiotvå lefnadsår och trettio tjänstår; _

e) för förste provinsialläkare, som icke tillika är provinsialläkare:
vid sextiofem lefnads- och tjugutre tjänstår;

f) för lärare vid universiteten, karolinska mediko-kirurgiska
institutet, tekniska högskolan, gymnastiska centralinstitutet, farmaceutiska
institutet, tandläkarinstitutet, undervisningsanstalterna
för barnmorskor, veterinärinstitutet, fria konsternas akademi och
musikaliska akademiens konservatorium samt landtbruksinstitutet

Tisdagen den 23 maj.

Nr 32.

vid Ultima och landtbruks- och mejeriinstitutet vid Alnarp, för
föreståndare och öfverassistenter vid centralanstalten för försöksväsendet
på jordbruksområdet äfvensom för statskonsulenter i
olika grenar af landthushållningen samt länsveterinärer: vid sextiofem
lefnads- och tjugufem tjänstår;

g) för bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna, postvaktbetjänte,
betjänte vid tullverkets lokalförvaltning, andra ämnesoch
öfningslärare vid statens läroverk än de under d) och f) särskild!
angifna äfvensom geologer vid Sveriges geologiska undersökning,
landtbruksingenjörer och distriktslandtmätare samt tjänstemän
och betjänte vid den lokala skogsförvaltningen: vid sextiofem
lefnads- och trettiofem tjänstår;

h) för chefen för landtbruksstyrelsen: vid sextiosju lefnadsår
och tio tjänstår såsom chef för samma styrelse;

i) för byråchefen för landtbruksärenden i landtbruksstyrelsen :
vid sextiosju lefnadsår och tjugufem tjänstår.

Denna lag träder i kraft, hvad angår f) och i) omedelbart efter
utfärdandet och i öfrigt den 1 januari 1912.

Utskottet hade i detta utlåtande på åberopade grunder hemställt,
att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande proposition,
ville för sin del antaga följande förslag till

Lag om änclrad lydelse af 5 § i lagen den 11 oktober 1907 angående
civila tjänstinnehafvares rätt till pension.

(Nuvarande lydelse:)

Rätt att komma i åtnjutande
af hel pension inträder:

för manlig tjänstinnehafvare
vid uppnådda sextiosju lefnadsår
och trettiofem tjänstår;

för kvinnlig tjänstinnehafvare
vid uppnådda sextio lefnadsår
och trettio tjänstår;

dock att sådan rätt inträder:

a) för ämneslärarinna vid de
allmänna läroverken, högre lärarinneseminariet,
folkskoleseminarierna
samt blindundervisningsanstalterna:
vid femtiofem lefnads-
och tjugufem tjänstår;

b) för tjänsteman, som varit
anställd vid beskickning eller

(Af utskottet föreslagen lydelse:)

Rätt att komma i åtnjutande
af hel pension inträder:
för manlig tjänstinnehafvare
vid uppnådda sextiosju lefnadsår
och trettiofem tjänstår;

för kvinnlig tjänstinnehafvare
vid uppnådda sextio lefnadsår
och trettio tjänstår;

dock att sådan rätt inträder:

a) för ämneslärarinna vid de
allmänna läroverken, högre lärarinneseminariet,
folkskoleseminarierna
samt blindundervisningsanstalterna:
vid femtiofem lefnads-
och tjugufem tjänstår;

b) för tjänsteman, som varit
anställd vid beskickning eller

Om ändring
i lagen angående
civila
tjänstinnehafvares
rätt
till (pension.

(Forts.)

Nr 32.

Tisdagen den 23 maj.,

Om ändring
i lagen angående
civila
tjänstinnehafvares
rätt
till pension.

(Forts.)

Nuvarande lydelse:

konsulat i Ostasien minst tio år:
vid sextio lefnads- och trettio
tjänstår;

c) för provinsialläkare: vid
sextiotvå lefnads- ocli tjugusju
tjänstår;

d) för läkare vid hospital eller
asyl för sinnessjuka, betjänte vid
tullverkets kust- ocli gränsbevakning,
gymnastiklärare, de vid
blindundervisningsanstalterna
anställda lärare äfvensom beridare
vid liingstdepå: vid sextiotvå
lefnadsår och trettio tjänstår;

e) för lärare vid universiteten,

karolinska mediko-kirurgiska institutet,
tekniska högskolan, gymnastiska
centralinstitutet, farmaceutiska
institutet, tandläkarinstitutet,
undervisningsanstalterna
för barnmorskor, veterinärinstitutet,
fria konsternas akademi
och miasikaliska akademiens konservatorium
äfvensom för länsveterinärer:
vid sextiofem lef nads-

och tjugufem tjänstår;

f) för bevakningspersonalen vid
fångvårdsanstalterna, postvaktbetjänte,
betjänte vid tullverkets
lokalförvaltning, andra ärnnesoch
öfningslärare vid statens
läroverk än de under d) och e)
särskild! angifna äfvensom geologer
vid Sveriges geologiska
undersökning, landtbruksingenjörer
och distriktslandtmätare
samt tjänstemän och betjänte vid
den lokala skogsförvaltningen:
vid sextiofem lefnads- och trettiofem
tj anstår;

g) för chefen för medicinalstyrelsen
och chefen för landtbruksstyrelsen:
vid sextiosju lefnadsår

Af utskottet föreslagen lydelse:

konsulat i Ostasien minst tio år:
vid sextio lefnads- och trettio
tjänstår;

c) för provinsialläkare och förste
provinsialläkare, som tillika är
provinsialläkare: vid sextiotvå lefnads-
och tjugu tjänstår;

d) för läkare vid hospital eller
asyl för sinnessjuka, betjänte vid
tullverkets kust- och gränsbevakning,
gymnastiklärare, de vid

blindundervisningsanstalterna
anställda lärare äfvensom beridare
vid hingstdepå: vid sextiotvå
lefnadsår och trettio tjänstår;

e) för förste provinsialläkare,
som icke tillika är provinsialläkare:
vid sextiofem lefnads- och tjugutre
tjanstår ;

f) för lärare vid universiteten,
karolinska mediko-kirurgiska institutet,
tekniska högskolan, gymnastiska
centralinstitutet, farmaceutiska
institutet, tandläkarinstitutet,
undervisningsanstalterna
för barnmorskor, veterinärinstitutet,
fria konsternas akademi
och musikaliska akademiens konservatorium
äfvensom för länsveterinärer:
vid sextiofem lefnads-
och tjugufem tjänstår;

g) för bevakningspersonalen vid
fångvårdsanstalterna, postvaktbetjänte,
betjänte vid tullverkets
lokalförvaltning, andra ämnesoch
öfningslärare vid statens
läroverk än de under d) och f)
särskildt angifna äfvensom geologer
vid Sveriges geologiska
undersökning, landtbruksingenjörer
och distriktslandtmätare
samt tjänstemän och betjänte vid
den lokala skogsförvaltningen:
vid sextiofem lefnads- och trettiofem
tjänstår;

h) för chefen för medicinalstyrelsen
och chefen för landtbruksstyrelsen:
vid sextiosju lefnadsår

Tisdagen den 23 maj.

(Nuvarande lydelse:)

och tio tjänstår såsom chef för
den styrelse, enhvar af dem tillhö.

(Af utskottet föreslagen lydelse:)

och tio tjänstår såsom chef för
den styrelse, enhvar af dem tillhör.

Denna lag träder i kraft den
1 januari 1912.

Reservation hade afgifvits af herrar von Stapelmohr, Heden■stierna,
'' Troedsson, Svensson i Skyllberg och Mallmin, livilka yrkat
bifall till den af Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen af mom. f) och

i) af förevarande lagförslag.

Herr von Stapelmohr: I mom. f) af den kungl. propositionen
har föreslagits ändring i gällande bestämmelser för pensioneringen
af lärare vid landtbruksinstituten och andra befattningshafvare
vid undervisningsväsendet i jordbruk och landthushållning,
■så att_ pensionsrätten för dessa befattningshafvare skulle inträda
vid 65 lefnads- och 25 tjänsteår. Såsom det nu är, gäller för
dessa personer hufvudregeln i pensionslagen, att pensionsrätt inträder
först vid 67 lefnads- och 35 tjänsteår. Dessa befattningshafvare
hafva lång utbildningstid, liksom förhållandet är med ''lärare
_ vid högskolor, och komma därför först sent till statstjänst
och i följd däraf hafva de, när de vid 67 års ålder måste lämna
:sm tjänst, i regel icke uppnått den för erhållande af full pension
bestämda tjänstetiden 35 år, utan få nöja sig med en afkortad
pension, beräknad till yss för hvarje tjänsteår.

Det synes tämligen hårdt för dessa personer, att de, som efter
afslutadt arbete kunna blicka tillbaka på en lång och förtjänstfull
verksamhet, måste låta sig nöja med en pension, som mången
.gång är alldeles för knapp för en anständig bärgning på ålderdomens
dagar. Jordbruket och landthushållningen äro landets
moder- och hufvudnäringar, och jag hoppas att så skall förbli.
Jordbruket och dess binäringar böra därför stödjas och på allt
satt utvecklas, för att de må kunna gå framåt, med lifligt intresse
omfattas af landets befolkning och blifva alltmera gifvande. De
basta krafter, som på undervisningsväsendets område stå att få,
bor man söka att draga till jordbrukets undervisningsanstalter’
Men härför erfordras, att aflönings- och pensionsförhållandena
blifva sådana, att de visa sig lockande äfven för personer, b vilka
äro bundna vid eller ägna sig åt högre undervisningen inom andra
vetenskapliga eller praktiska verksamhetsgrenar, som i ett eller
annat afseeede stå i kontakt med jordbruket och landthushållmngen.
_ Emellertid lägga de ogynnsamma pensionsförhållandena
hinder i vagen for en tillfredsställande rekrytering, hvarför Kuir-i
Mapt föreslår, att ifrågavarande befattningshafvare skola likställas
i pensionsvillkor med lärare vid universiteten och andra under Första

kammarens protokoll 1911. Nr 32. a

Nr 32.

Om ändring
i lagen angående
civila
tjänstinnehafvares
rätt
till pension.
(Forts.)

Nr 32.

Om ändring
i lagen angående
civila
tjänstinnehafvares
rätt
till pension.

(Forts.)

Tisdagen den 23 maj.

visningsanstalter, med hvilka de kunna jämföras i afseende utbildningstid,
vetenskapligt arbete och afsträngande tjänstgöring.
Då jag finner, att hvad Kung! Maj:t i detta afseende föreslagit
är öfvertygande, tillåter jag mig, herr talman, yrka bifall till mom.
f), såsom det är affattadt i Kungl. Majds proposition.

I mom. i) har också föreslagits en sådan ändring af den allmänna
pensionsbestämmelsen, att byråchefen för landtbruksärenden
i landtbruksstyrelsen skulle berättigas till full pension
vid 67 lefnads- och 2o tjänsteår. Med åberopande af hvad jag
nyss yttrade rörande de befattningshafvare, som omförmälas i
mom. f), tillåter jag mig återgifva hvad departementschefen rörande
denna byråchef anfört på sid. 18 i statsrådsprotokollet, som
åtföljer kungl. propositionen. .

»Hvad slutligen angår byråchefen för landtbruksärenden i
landtbruksstyrelsen, intar denne i så måtto eu särställning, att
till befattning såsom sådan kan utses endast en i praktiska värf
pröfvad, med jordbruket och dess binäringar fullt förtrogen man.
En sådan person torde ytterst sällan förut innehaft ^statstjänst
och i hvithet fall som helst vid sin befordran till ifrågavarande
byråchefstjänst hafva nått en mognare ålder. Med nuvarande
bestämmelser lärer han därför i allmänhet icke kunna beräknas
komma i åtnjutande af hel pension. En sänkning i den till dylik
pension berättigande tjänståldern synes mig sålunda äfven här
vara af behofvet påkallad, om man skall kunna påräkna att till
denna för landets jordbruk så viktiga befattning erhålla lämplig
person med önskvärda förutsättningar att tillföra landtbruksstyrelsen
den erfarenhet och sakkunskap, som kräfvas för att det praktiska
jordbrukets intressen skola blifva på nöjaktigt sätt inom
styrelsen tillgodosedda.»

Hvad departementschefen i detta afseende yttrat anser jag
tungt vägande och tillåter mig därför hemställa, att kammaren
måtte godkänna Kungl. Maj:ts proposition äfven i mom. i).

Herr statsrådet Nyländer: Herr talman, mina herrar! Då

utskottet icke tillstyrkt bifall till denna på herr finansministerns
föredragning framlagda proposition, i hvad densamma afser pensionsbestämmelser
för vissa jordbruksdepartementet underlydande
tjänstemän, skall jag anhålla att få yttra några ord.

Från den allmänna föreskriften i gällande pensionslag åt den
11 oktober 1907, att pensionsrätt skall inträda vid uppnådda 61
lefnads- och 35 tjänsteår, göras, såsom bekant, åtskilliga undantag,
hvarigenom en del tjänstemän äga rätt att komma i åtnjutande
af pension vid afsevärdt mindre antal tjänsteår. Dg lika
undantagsbestämmelser funnos äfven före 1907 års lag och niotiverades
därmed, att på sådana tjänsteinnehafvare, h vilkas tjänstgöring
ansågs vara af mera ansträngande natur, eller hvilken, pa
grund af särskilda omständigheter — såsom exempelvis lång förberedelsetid
till tjänstens behöriga skötande ^— törst vid mer
framskriden ålder kunde påräkna att vinna inträde i statens tjänst,
borde den allmänna bestämmelsen om 35 tjänstår icke rättvis -

Öl

Tisdagen den 23 maj.

ligen tillämpas; de uppnådde sällan en så lång tjänstetid. Emellertid
var det gifvetvis ingalunda så lätt att genast från början
bestämma, h vilka tjänstebefattningar som boi''de räknas dit, och
vid behandlingen af 1907 års pensionslag framhölls ock det vanskliga
uti att i hvarje fall träffa det rätta, men att, i den mån bestämmelserna
i förevarande hänseende skulle visa sig i ett eller
annat fall otillfredsställande, vore det jämförelsevis ganska lätt att
afhjälpa ett dylikt förhållande. Det är just detta, som är afsikten
med Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Da .våra _ landtbruksinstitut omreglerades och centralanstalten
för försöksväsendet på jordbruksområdet upprättades, synes man
hafva förbisett, att det fanns vissa undantagsbestämmelser rörande
pensionsförhallandena, särskild! att dylika undantag gällde
rör lärarne vid vara högskolor, veterinärinstitutet in. fl., där pensionsåldern
bestämts att inträffa vid 25 tjänsteår; såväl landtbruksinstituten
som centralanstalten maste nämligen, i fråga om där anställde
tjänstemän, likställas med dessa högskolor.

För att landtbruksinstituten och centralanstalten skola kunna
väl fylla dessa förelagda, maktpåliggande uppgifter för höjande af
landets jordbruk, kräfves med nödvändighet, att dessa institutioner
äga till sitt förfogande bästa tänkbara arbetskrafter, och för
att det skall lyckas erhålla sådana, erfordras icke blott val afvägda
löneförmåner, utan äfven så fördelaktiga pensionsförliållanden
som möjligt. Härtill kommer också den omständigheten,
att Riksdagen i år beslutat att till de båda landtbruksinstituten
förlägga fortsättningskurser för utbildande af landtbrukslärare och
konsulenter, Indika kurser komma att ganska afsevärdt öka lärarnas
vid dessa institut undervisningsskyldighet. Men ingen som
helst ersättning har för detta ökade arbete blifvit begärd. Då
jordbruksutskottet i ar tillstyrkte den af Kungl. IVJajit begärda,
höjningen af centralanstaltens anslag till aflönande af biträden
vid centralanstalten, framhöll utskottet något, hvilket Riksdagen
till fullo gillade, nämligen att anstalten på sådant sätt motsvarat
sitt ändamål och de stora förhoppningar, som vid dess inrättande
fastes vid dess verksamhet, och att den i så hög grad tillvunnit
sig allmänhetens förtroende, att det måste anses vara af synnerlig
vikt att tillse, att anstalten blefve satt i tillfälle att till landtbruksnäringens
fromma i möjligaste mån utnyttja den inom anstalten i
rikt mått representerade fackkunskapen och erfarenheten. Äfven
detta Riksdagens välvilliga uttalande rörande centralanstalten och
dess verksamhet synes mig utgöra ett tungt vägande skäl för att
Riksdagen äfven nu skall tillgodose dess tjänstemäns bästa genom
att bifalla föreliggande förslag rörande deras rätt till pension.

Da utskottet anför, att det hittills icke visat sig svårigheter
att få behöflig rekrytering för ifrågavarande tjänster, kan det visserligen
vara sant, att man hittills lyckats förvärfva dugligt folk, beroende
detta kanske äfven därpå, att vederbörande icke satt sig
in i eller hafva närmare kännedom om den sämre ställning i pensionshänseende,
hvari dessa tjänstemän befinna sig. Man torde
dock med ganska stor visshet kunna förutse, att förhållandet hä -

Nr 32.

Om nyläring
i lagen angående
civila
tjänstinne
hafvares rätt
till yelision.
(Forts.)

Nr 32.

Om ändring
i lagen angående
civila
tjänstinnehafvares
rätt
till pension.
(Ports.)

52 Tisdagen den 23 maj.

clan efter kommer att bli ett annat, om Kungl. Maj:ts föreliggande
proposition af slås. Uppmärksambeten bar nämligen först nu blifvit
riktad på ifrågavarande tjänstemäns i pensionshänseende ojämförligt
mycket ofördelaktigare ställning än den, samtliga befattningsbafvare
vid öfriga högskolor intaga; och denna omständighet
gör det gifvetvis allt annat än lockande att söka anställning vid
hmdtbruksinstituten eller centralanstalten.

Då det sålunda synes mig vara synnerligen angelaget, att de
personer, som skola handhafva och ga. i spetsen för jordbruksnäringens
bästa,, icke blifva i pensionshänseende sämre ställda än
andra, med dem jämförliga ämbetsmän, vågar jag hoppas, att kammaren
benäget skall bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition.

Friherre von S eliwerin: Jag får erkänna, att det ligger

någon sanning uti de anmärkningar, som riktats mot utskottets
behandling af denna fråga, och vill tillika beklaga, att Kungl. Maj:ts
proposition i denna punkt kanske icke innehåller så många upplysningar,
som önskligt hade varit. Hade så varit fallet, torde
ixtskottets hemställan hafva blifvit eu annan. Jag vill vidare nämna,
att utskottet ansåg sig icke böra gorå undantag från den allmänna
regeln i fråga om pensionsrätter! för tjänstemän annat än i de fall,
dirr det ansågs ytterst nödvändigt. Sedan framkommo åtskilliga
andra synpunkter, bland dem de, som vi nyss hörde framföras af
herr statsrådet, och hvilka delvis tillkommit under denna riksdag,
och då sedan ordalydelsen af utskottets hemställan skulle justeras,
skall jag erkänna, att det var tal om att i nu förevarande punkter
göra ändring. Men såsom herrarna veta, är man icke gärna benägen
att rifva upp ett en gång fattadt beslut, och då enhällighet
icke kunde åvägabringas om ändrad lydelse, fanns icke annat sätt
än att bibehålla densamma. Jag skall därför bedja att så godt
först som sist få förklara, att jag för min del icke skulle hafva
något emot, om utskottets förslag icke blefve af. denna kammare
antaget, utan Kungl. Maj:ts förslag här blefve bifallet. Själf var
jag från första början benägen därför.

Jag skall icke göra något yrkande, men jag har, som sagdt,
icke något emot ett bifall till Kungl. Majrts förslag, och jag tror,
att äfven åtskilliga andra ledamöter i utskottet härvidlag hafva
samma uppfattning.

Herr Wallenberg: Det är alldeles riktigt, som. lierr ord föranden

i bankoutskottet förklarade, att utskottet i början ställde
sig afvisande mot Kungl. Maj:ts förslag, speciellt i denna punkt,
och på den grund fattade det beslut, som fortfarande föreligger
från utskottet. Sedermera hafva emellertid upplysningar inkommit,
sora efter mitt förmenande bort göra, att utskottet ändrat sitt
uttalande, som ännu icke var justeradt. Jag har tagit till ordet
för att säga, att jag icke förstår, efter de upplysningar, som vi
fått, hvarför utskottet skulle nedlägga sitt nit och sin kärlek till
sparsamhet på frågan rörande föregångsmännen inom jordbruket,

Sr 32.

Tisdagen den 26 maj.

som dock hör till våra viktigaste näringar. Jag kom icke att låta
anteckna mig som reservant, emedan jag var bortrest från staden
puder några dagar, men jag anser, att tillräckligt vägande skäl
icke blifvit anförda, vare sig i utskottet eller sedermera, emot
Kung! Maj ds. förslag i denna del, och hemställer, att Första kammaren
ville bifalla reservanternas förslag.

Herr Odelberg: Då ännu icke något yrkande om bifall till

utskottets förslag .blifvit framställdt, kunde det vara onödigt att
ytterligare uttala sig, men då jag stått de personer så nära, hvilkas
intressen bär äro i.fråga, kan jag icke underlåta att yttra några ord.

Jag vände mig till en ledamot i bankoutskottet med frågan,
hvarför icke Kungl. Maj:ts förslag i denna del bifallits, och fick
till svar, att det icke vore lämpligt att så snart efter antagandet
af pensionslagen göra ändringar i densamma. Jag kan icke godkänna
det skälet. Har man begått ett fel vid eu lags stiftande,
bör man vara angelägen att så snart som möjligt vidtaga ändringar,
och att här ett fel blifvit begånget, kan icke bestridas. Man
lofvar åtskilliga tjänsteinnehafvare pensionsrätt vid vissa uppnådda
lefnadsår, men största delen af nu ifrågavarande personer kan
aldrig^ få pension, kan aldrig uppfylla villkoren i afseende å tjänstetid,
på grund däraf att de först vid framskriden ålder komma till
sina befattningar. Jag kan icke förstå, att, då man uti ifrågavarande
moment intagit lärare vid universiteten, tekniska högskolan
och veterinärinstitutet, hvilka få pension vid 65 lefnadsoch
25 tjänsteår, man uteslutit sådana tjänstemän som lärare vid
landtbruksinstituten och centralanstalten för försöksväsendet på
jordbruksområdet, då just dessa institutioners tjänstemannakårer
rekryteras från de uppräknade institutionerna äfvensom från de
praktiska yrkena. Den, som förut haft praktisk verksamhet, kommer
ännu senare till dessa befattningar, hvadan en tjänstetid af
35 år vid uppnådda .67 lefnadsår blott i undantagsfall torde kunna
uppvisas. Sedan ^Riksdagen i år beviljat medel för att utvidga
undervisningen vid instituten, bör man vara angelägen om att för
dessa institutioner förskaffa framstående lärare. Jag kan dock
icke tänka mig, att någon skulle vilja lämna universiteten för att
taga anställning vid landtbruksinstituten, där eu befattningshafvare
måste tjäna tio år längre för att uppnå pensionsåldern. Samma
förhållande skulle äga rum för de personer, som blefve anställda
vid centralanstalten äfvensom för jordbrukskonsulenterna, såvida
ej någon ändring i pensionsbestämmelserna vidtages.

Jag kommer , så till Kungl. Majds förslag om bestämmande af
pensionsåldern för byråchefen för landtbruksärenden i landtbruksstyrelsen
till 67 lefnadsår och 25 tjänsteår i stället för nu gällande
35 år. De kvalifikationer, som ifrågavarande byråchef bör
liga, äro att hafva allagt åtskilliga examina och dessutom vara eu
i landthushållning allmänt erkändt kunnig och förfaren man. Jag
frågar: kan man under sådana, förhållanden tänka sig att få befattningen
besatt med andra personer än sådana, som uppnått ganska
framskriden ålder? Det har funnits tvenne innehafvare af

Om ändring
i lagen angående
civila
tjänstinnehafvares
rätt
till pension.

(Forts.)

Nr 54 Tisdagen den 23 maj.

Om ändring denna plats; den förste, som dog vid omkring 50 års ålder, skulle
y lagen an- icke5 om han lefvat till 65 eller 67 års ålder, kunnat klifva pengående
civila sjonsherättigad, och den nuvarande kan icke heller få pension
hafvaresVätt enligt gällande bestämmelser, då han nu endast har 18 tjänsteår,
till pension, ehuruväl pensionsåldern är uppnådd, och så måste förhållandet
(Ports.) blifva, så länge man ställer så höga fordringar på i det praktiska
lifvet förvärfvad erfarenhet; det blir icke möjligt att inträda i statens
tjänst vid så unga år, att man vid uppnådda 67 års ålder
tjänat 35 år; det högsta möjliga är här 25 år. Man har insett
det nödvändiga uti att nedsätta tjänsteåren för chefen för landtbruksstyrelsen
till 10 år för erhållande af rätt till pension; ungefär
samma skäl kunna åberopas för byråchefen för landtbruksärenden
i samma styrelse, och att denna tjänstetid nedsättes till 25 år, är
då icke orimligt begärdt.

Jag yrkar bifall till Kungl. Maj:ts proposition, i hvad den
afser mom. f) och i) samt öfvergångsstadgandet, och för öfrig!
bifall till utskottets förslag.

Herr von Stapelmohr: Då jag begärde ordet, var det för

att framställa yrkande om att ka mmaren ville godkänna öfvergångsstadgandet,
sådant det är affattadt i Kungl. Maj:ts proposition.
Utskottet föreslår, att stadgandet skall vara af följande
lydelse: »Denna lag träder i kraft den 1 januari 1912». Att utskottet
ändrat Kungl. Maj:ts förslag i denna del beror på, att utskottet
icke velat tillstyrka Kungl. Maj ds förslag i punkterna f)
och i). Då emellertid yrkande framställts, att kammaren måtte
godkänna Kungl. Maj:ts proposition i dessa punkter, tycks däraf
följa, att kammaren äfven bör godkänna öfvergångsstadgandet med
den af Kungl. Maj;t föreslagna lydelsen: »Denna lag träder i kraft,
hvad angår f) och i), omedelsart efter utfärdandet och i öfrigt den
1 januari 1912». Genom ett beslut i denna riktning skulle, enligt
hvad jag hört uppgifvas, eu del befattningsinnehafvare, som redan
uppnått eller snart uppnå 67 års ålder och inom kort afgå från
sina befattningar, komma i åtnjutande af de bättre pensionsförhållanden,
som Kungl. Maj:t i sin proposition sökt få fram.

Jag hemställer därför, herr talman, att kammaren ville godkänna
öfvergångsstadgandet, såsom det är affattadt i Kungl. Maj :ts
proposition.

Grefve Wachtmeister, Fredrik: Jag ber endast att få

påminna kammaren om att Riksdagen, när den behandlade nionde
hufvudtiteln, beviljade allt möjligt hvad Kungl. Maj:t begärt tdl
jordbrukets och dess binäringars befrämjande och icke endast
allt hvad Kungl. Maj:t begärt, utan det beviljades äfven till samma
ändamål mycket mera. Nu ha vi här för oss ett förslag, där Kung!.
Maj:t säger, att, för att kunna skaffa duktigt folk till våra jordbruksläroverk
af olika sorter, det är alldeles nödvändigt att förändra
bestämmelserna i afseende å pensionerna. Det synes mig,
att Kungl. Maj:t här gifvit mycket goda skäl för de föreslagna
ändringarna, och det synes mig också, att de skäl, som utskottet

Tisdagen, den 23 maj. 55 Nr Ä

anfört mot Kung!. Maj:ts förslag, äro ganska svaga, Jag ber att Om lindring
få uttala som min åsikt, att det varit bättre, om kammaren både \ la9en .a,p
prutat något på de stora anslagen till nionde kufvudtiteln än att Blende mila
neka hvad som är nödvändigt för att skaffa dugligt folk till våra hafvarcsTätt
läroverk. _ . till pension.

Jag hemställer om bifall till herr von Stapelmohrs yrkande. (Forts.)

Herr Petersson, Alfred: Jag bär ju bär icke något annat
yrkande än om afslag å utskottets hemställan och bifall till Kungl.

Maj:ts förslag, och ur den synpunkten kunde det ju vara alldeles
onödigt att yttra någonting vidare i denna fråga. Men jag kan
ju hafva en alldeles särskild anledning att säga ett par ord, och
jag fäster mig då särskildt vid hvad eu talare här nyss yttrade,
då han sade, att ett fel är tydligen begånget, och att när ett fel
är begånget, bör det rättas. Detta kan ju tolkas på olika sätt.

Pör det första är det ju riktigt, att om man har begått ett fel,
bör man rätta det och rätta det så fort som möjligt, men här kan
sättas ifråga, när detta fel begicks, om det nu skall betraktas såsom
ett fel. Hvarför intogos ej de nu föreslagna bestämmelserna
redan i 1907 års pensionslag? Den frågan bör man uppställa och
den frågan bör man besvara; då får man ju klart för sig, huruvida
ett fel då begicks eller icke.

Jag vill då på den frågan svara, att vid detta pensionslagförslags.
uppgörande och framläggande för Riksdagen höll nog
finansministern tämligen hardt på, att man icke borde i lagen för
det dåvarande införa några undantagsbestämmelser för dem, för
hvilka icke förut gällt några undantag. Det genomfördes då konsekvent.
Nu var förhållandet det, att den personal, som här är
i fråga —- den fanns delvis och delvis icke — hade icke förut åtnjutit
några undantagsbestämmelser, utan lefvat under de vanliga
bestämmelserna om 65 års ålder och 35 års tjänstetid. Således,
ue undantag, som redan förut gällde för universitetslärare och
lärarne vid veterinärinstitutet och andra, gällde icke förut för landtbruksinstituten,
och häri ligger förklaringen till att icke de nu
föreslagna undantagsbestämmelserna kommo in 1907. Men redan
då ställde finansministern i sitt uttalande till statsrådsprotokollet
i utsikt, att nya undantag från regeln kunde komma att göras, då
man fått en längre erfarenhet om huru förhållandena gestaltade
sig, och om denna erfarenhet här påkallade en ändring.

Nu är det alldeles tydligt, att här behöfs en ändring i dessa
bestämmelser och att de undantag, som förut äro gjorda i vissa
fall för andra kårer, böra göras för dem, om hvilka nu är fråga,

•da förhållandena verkligen äro sådana, att många af dessa tjänstemän
på grund af hvarjehanda förhållanden ej komma till sina
platser förrän vid tämligen mogen ålder och sålunda ej komma i
tillfälle att åtnjuta den fulla pensionen, utan blott en afkortad
pension. Det är också därför, som jag för min del ber att få på
det varmaste tillstyrka detta förslag, och jag skulle kunna tillägga
något gentemot eller med anledning af hvad utskottet anfört
.som skäl däremot, nämligen att det skulle knappast kunna visas,

Nr 33,

Tisdagen den 23 maj.

Om ändring
■i lagen angående
civila
tjänstinnehafvares
rätt
till pension.

(Forts.)

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att i afseende å förevarande utlåtande endast voreyrkadt,
af herr von Stapelmohr, att utskottets hemställan skulle
bifallas med den ändring, att Kung! Maj:ts förslag beträffande
lydelsen af mom. f) och i) samt öfvergångsstadgandet i den ifrågasatta
lagen godkändes.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till utskottets,
hemställan samt vidare på godkännande af berörda yrkande; och
förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

att det medfört några svårigheter att rekrytera ifrågavarande tjänster.
Jag skulle kunna här säga — och detta med afseende å åtminstone
eu af ifrågavarande tjänster och tillsättningen af densamma
— att, därest icke en förhoppning funnits om en ändring i dessa
pensionsbestämmelser, kanske åtminstone en viss plats icke varit,
besatt eller åtminstone icke med den, som jag tror, mycket framstående
och duglige person, som nu innehar densamma. Han
lefde nog i och blef styrkt i denna förhoppning att en ändring
skulle ske i de för centralanstaltens tjänstemän gällande pensionsbestämmelserna.
Så mycket större skäl är det väl då att gorå
detta till en verklighet.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 20 och 22 i
denna månad bordlagda memorial nr 44, angående ändrad lydelse
af §§ 17 och 18 i reglementet för riksbankens styrelse och förvaltning,
biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande jordbruksutskottets
den 20 och 22 innevarande månad bordlagda utlåtande
nr 121, i anledning af vissa framställningar angående anslag å
riksstatens nionde hufvudtitel.

Punkterna 1 och 2.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkterna 4—6.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Tisdagen den 23 maj.

Nr 32.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande jordbruksutskottets
den 20 och 22 innevarande maj bordlagda utlåtande
nr 122, angående driftkostnader för statens produktiva fonder i
hvad angår jordbruksärendena.

I anledning af de till jordbruksutskottet hänvisade framställningar,
som anginge driftkostnader för statens produktiva fonder,
hade utskottet i nu föredragna utlåtande afgifvit yttrande och
förslag.

Punkterna 1—3.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 4.

I två särskilda motioner, nr 107 i Första kammaren och nr
361 i Andra kammaren, hade herr M. Lyckholm m. fl. och herr
Carl L. Olausson m. fl. sammanstämmande hemställt, att Riksdagen
måtte för beredande under år 1912 af bidrag till förmedlare
af lån från fonden för fiskerinäringens befrämjande för betäckande
af för dem genom lånerörelsen uppkommande kostnader och möjliga
förluster med belopp, motsvarande för hvarje låneförmedlare
en half procent af den ej till betalning förfallna kapitalskuld, hvari
låneförmedlaren på grund af från lånefonden utbekomna statslån
vid samma års början häftat till staten, såsom driftkostnader under
nämnda år för nämnda fond förslagsvis bevilja ett belopp af 10,000
kronor, att utgå direkt af fondens afkastning.

Utskottet hade i denna punkt på anförda skäl hemställt, att
ifrågavarande motioner icke måtte af Riksdagen bifallas.

Herr Lyckholm: Herr talman, mina herrar! I denna punkt
har utskottet afstyrkt eu motion, som blifvit framburen både i
denna kammare och i medkammaren, men vid genomläsandet af
utskottsbetänkandet måste jag erkänna, ätt jag icke kan finna något
direkt skål, hvarför utskottet afstyrkt motionen. Utskottet
erkänner, att förlusterna vid utlämnande af lån från fiskerilånefonden
kunna blifva större än vid egnahemslånefondens låneförmedling,
och detta är ju helt naturligt, då från fiskerilånefonden
utlämnas lån mot namnsäkerhet, men vid egnahemslånen detta
sker mot inteckningar såsom säkerhet, och gifvet är då, att förlusterna
kunna blifva större vid fiskerilånens förmedling. Vidare
tyckes utskottet icke tro, att besväret med lånefönnedlingen från
fiskerifonden är så stort, men jag ber att få försäkra utskottets
ledamöter om, att det är ett högst betydligt besvär för låneförinedlarne
att öfvervaka, att lånen blifva rätt använda. Jag vill
fästa uppmärksamheten på, att, om försäljningar af båtar sker,
låneförmedlarne ju måste hafva detta under sin kontroll, och det
måste alltid tillses, att det är ordentliga och säkra fiskare, som
skola öfvertaga lånen. Kostnaderna blifva naturligtvis relativt lika
stora för låneförmodling ur fiskerilånefonden som ur egnahemslånef
onden.

Angående
driftkostnader
för fiskerilånefonden.

Nr ni.

Tisdagen den 23 maj.

Angående Utskottet synes kafva fått den uppfattningen, att motionä driftkostnader

rerna hemställt om ersättning till låneförmedlarne för deras möda,
för fiskeri- utskottet på midten af sitt utlåtande säger: »Det är emellertid
(Forts) e.| sasom något slags ersättning tor lanetormedlarens moda, som

förvaltningsbidragen vid egnahemslånerörelsen medgifvas». Ja, motionärerna
lia icke heller begärt, att låneförmedlarne skulle hafva
någon ersättning för gjordt arbete i detta afseende, utan motionärerna
ha hemställt, att för betäckande af den genom låneförmedlingen
uppkomna kostnaden och möjliga förluster de .skulle
beviljas förvaltningsbidrag af staten. Nu ha vi här i kammaren
i går åtta dagar sedan beslutit att lämna förvaltningsbidrag till
Sveriges handtverksorganisation; det var i anledning af sammansatta
stats- och bankoutskottets utlåtande nr 2, och där ha båda
kamrarna, Första kammaren den 15 och Andra kammaren den 20
maj, utan debatt beviljat ett belopp af 2,000 kronor såsom bidragtill
förvaltningskostnader äfvensom andra af låneförmedlingens verksamhet
härflytande direkta utgifter. Mig synes, att fiskerilånefonden
bör anses vara minst lika berättigad att af Riksdagen beviljas
förvaltningsbidrag, och hvarför jag nu framdrager särskildt
det beslut, som kammaren fattade den 15 maj, är därför att jag
är öfvertygad om, att kammaren naturligtvis icke vill vara så inkonseqvent,
att kammaren den ena veckan beslutar förvaltningsbidrag
till eu lånefond och veckan därpå afslår en liknande framställan
rörande en annan. Jag är säker om, att, då jag nu påvisat,
att det skulle blifva en inkonsekvens, ifall kammaren biföile
utskottets hemställan, jag kan hoppas, att kammaren måtte bifalla
motionen, till hvilken jag ber att, herr talman, få yrka bifall.

Herr Odelberg: Den siste talaren förklarade, att utskottet

saknat skäl att af slå eu sådan framställning som gjorts, nämligen
att låneförmedlarne af fiskerilånen skulle hafva samma villkor som
förmedlarne af egnahemslånen, d. v. s. att de skulle af staten för
besvär och risker med utlåningen få 1/2 % af det belopp, som förmedlarne
vore skyldiga staten. Jo, det har varit det skälet, att
när staten gör sådana uppoffringar för att befrämja fisket, framför
allt i Göteborgs och Bohus län, som att hvarje år låna ut 750,000
kronor mot 3,6 % samt ett års räntefrihet, kan man ifrågasätta,
att hushållningssällskap och landsting äfven skola göra några uppoffringar.
Huru har icke fisket gått framåt genom just denna
lånefond, och vi hafva ännu icke försport, att Göteborgs läns landsting
gjort några större förluster på lånerörelsen inom länet. Det
är ju icke meningen, att dessa ersättningar skola utgå för annat
än de direkta uppoffringar, som låneförmedlarne göra, och om man
då jämställer fiskerilånerörelsen och egnahemsrörelsen, torde man
dock finna, att för egnahemsrörelsen har man betydligt större utgifter,
än som kan blifva tal om vid fiskerilånerörelsen. Hushållningssällskapen
ha måst inrätta styrelser för egnahemslånerörelsen,
i hvilka måste vara anställd såsom sekreterare eu jurist, som granskar
alla inteckningshandlingar och lånehandlingar, och dessutom
måste noggranna besiktningar verkställas på de platser eller lägen -

iNr Sä.

Tisdagen deri 23 maj 1911.

lieter, som äro föreslagna till inköp, och allt detta förorsakar afsevärda
utgifter.

Hvad fiskerilånen, hvilka nn också förmedlas genom hushållningssällskapen,
beträffar, har jag om dessa erfarehet från Stockholms
län. Hela granskningen sker där i förvaltningsutskottet,
sedan man från vederbörande ordförande i hushållningsgillen och
från länsman eller kronofogde fått uppgifter på att de personer,
som söka lånen, och de, som gått i borgen därför, äro vederhäftiga.
Och besväret att, sedan lånen äro beviljade, lyfta penningarne
i statskontoret är ej stort. Jag tror icke det kan vara skäl
att för så ringa arbete, som är förenadt med denna sak, lämna
särskildt förvaltningsbidrag.

Jag vill icke bestrida, att icke riskerna för Göteborgs landsting
nog kunna vara stora, ty enligt hvad landshöfdingen i länet
upplyst, är landstinget för närvarande ute för ett belopp af 2y2
miljoner. Fisket har dock under eu lång följd af år varit mycket
lönande och fiskarbefolkningen har nog gjort af sevärda besparingar.
Skall nu staten bevilja bidrag till fondens skötsel efter
V2 %, som motionärerna föreslagit, skulle det för Göteborgs och
.Bohus län blifva 12,500 kronor om året, och jag vill minnas, att
det i motionen är uppgifvet, att landstinget eu gång skulle hafva
gjort en förlust på omkring 7,000 kronor. Jag tycker då, att det
är väl stort bidrag, som begäres, eller 12,500 kronor årligen. På
denna grund ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Friherre Lagerbring: Het är kanske icke så lätt att afvinna
kammaren något intresse för denna fråga, då den ju strängt
taget rör ett enda län, nämligen Göteborgs och Bohus län, men
då den dock äfven i någon mån berör öfriga län och frågan dessutom
är af principiell betydelse, skall jag be att få yttra några ord.

Frågan gäller ju, huruvida staten, när den för ett eller annat
ändamål anser lämpligt att lämna understöd i form af lån, i ena
fallet bör bevilja låneförmedlaren ersättning för kostnader och
förluster, men i andra fallet icke. Utskottets ärade ordförande
bär nyss sagt, att staten gjort så stora uppoffringar för fisket,
särskildt i Göteborgs och Bohus län, att det väl icke vore för
mycket, om landstinget och andra institutioner äfven gjorde uppoffringar.
Jag vill dock erinra utskottets ordförande om, att de
uppoffringar, som staten gjort genom utlämnande af dessa lån,
icke äro så synnerligen störa, just därför att staten öfverflyttat
hela ansvaret på landstinget. I Göteborgs och Bohus län är man
gifvetvis tacksam för den hjälp, som man fått genom dessa rikliga
lånemedel, men man kan väl knappast säga, att staten gör någon
uppoffring, om den lånar ut medel, för hvilka den har full säkerhet
genom landstingets öfvertagande, emot en ränta af 3,6 %) så
länge staten kan] låna upp medel själf till samma ränta, och jag
tror, att den hittills kunnat göra detta.

Nu säges det, att risken för landstinget bör vara ganska liten.
Het förhåller sig dock så, att, såsom nyss nämndes, ansvarssumman
redan är uppe emellan 2 och 2 y, millioner, under det att

Angående
driftkostnader
för fiskerilånefonden.

(Forts.)

Sr 3*2.

Angående
driftkostnader
för fiskerilånefonden.

(Forts.)

60 Tisdagen den 23 maj.

ansvarsbeloppet i Göteborgs och Bolius län för egnahemsrörelsen
ej belöper sig till mycket öfver en half million. Härtill kommer,
att annuiteterna för fiskelånen äro så ofantligt mycket större, ty
dessa skola amorteras inom tio år, och följden är, att de annuiteter,
som landstinget förra året hade att betala, uppgingo till

447,000 kronor, således nära en half million, till hvilket belopp
annuiteterna å egnahemslånen icke på långt när uppgå.

Men, säger man, landstinget får sådana utmärkta säkerheter,
landstinget har icke förlorat någonting på dessa lån. Ja, hvad
har landstinget för säkerhet? Någon realsäkerhet gifves icke, ty
dessa båtar äro så små, att de icke kunna intecknas, åtminstone
icke enligt nu gällande lagstiftning. Landstinget har ingen annan
säkerhet än borgen, och de fiskare, som skola få dessa lån, kunna
naturligtvis icke få borgen af några rikare affärsmän — sådana
affärsförbindelser hafva de icke — ^^tan borgen få de af sina
kamrater. Ett fiskelag består af 14 till 16 man, lånet tages af ett
par af dem, och de öfriga skrifva på borgen. Men hvarifrån kommer
sedan säkerheten? Jo, från det hittills mycket gifvande
sillfisket. Detta har ju på senare tiden representerat stora värden,
och med hjälp af hvad man kunnat få in på detta fiske hafva,
annuiteterna, som gått till betydliga summor, ordentligen utgjorts,
helst denna fiskeribefolkning också är känd för sin stora redbarhet;
den betalar, om det finnes någon möjlighet.

Emellertid är sillen, som sålunda är den egentliga realsäkerheten,
icke så mycket att lita på; därom vill jag upplysa den
ärade jordbruksutskottsordföranden. Sillen stod inne i bohuslänska
skärgården åren 1877—1897, och den föranledde då alla
dessa spekulationer i sillguanofabriker, uti hvilka millioner lädes
ned. Men efter kort tid försvann sillen från Bohusläns skärgård,
guanofabrikerna måste läggas ned, och millioner förlorades —
råmaterialet behagade ej infinna sig, och då kunde fabrikerna ej
drifvas; sillen hade flyttat ut till hafs. Men där lyckades man.
sedermera fånga den med dessa redskap, som erhållits genom
statslånen, och detta har ju hittills gått bra. Men sillen följer
hafsströmmarne och dessa äro oberäkneliga, och vi kunna komma
snart nog kanske till den period, då den ej kan fångas med dessa
båtar och redskap, och när sillen drager sig längre bort, hur
ställer sig frågan då? Ja, landstinget skall svara inför staten för
annuiteterna, 440,000 kronor, som jag nyss sade, eller nära eu
half million, men kan ej få in någonting af fiskebefolkningen på
grund af det felslagna sillfisket, och risken är sålunda stor. Sillen
är, som den ärade utskottsordföranden har sig bekant, nog användbar
till mycket, men till hypotek duger den icke; den duger icke
till säkerhet, utan den representerar tvärtom en mycket hög
grad af osäkerhet. Under sådana förhållanden kan man visserligen
säga, att om landstinget får en tio eller tolf tusen kronor om
året i ersättning för sina kostnader och sina. risker, betyder det
icke så mycket. Nåja, står man inför en sådan krasch, som jag''
nyss nämnde, betyder nämnda summa icke så mycket, men det
är dock ej likgiltigt, om af detta bidrag under årens lopp fonderas

Tisdagen den 23 maj.

Nr 82.

livad som icke går åt till kostnader och till täckande af tillfälliga Angående
förluster. Nu vill jag icke vara någon olycksprofet, framför allt driftkostnader
icke när det gäller Göteborgs och Bohus län, och jag hoppas
lifligt, att detta sillfiske, hvilket i år gifvit nära fyra millioner Tpor”s)
kronor, skall blifva lika gifvande allt fortfarande och att annuiteterna
sålunda skola utan svårighet kunna betalas. Men ser man
saken ur rent principiell synpunkt, kan det väl icke förnekas, att
•den låneförmedlare, som sköter dessa fiskerilån, är lika mycket
förtjänt af denna halfva procent till ersättning för kostnader och
risker som den, hvilken handhafver egnahemslånerörelsen, ty uppstå
förluster på egnahemslånen, komma de så småningom, successivt,
och icke på en gång, icke i form af en fruktansvärd krasch,
och därtill kommer, såsom nyss påpekades, att säkerheterna för
-egnahemslånen äro af en helt annan och mycket solidare natur
än den, som presteras för fiskerilånen.

Jag anser, att denna motion har mycket fog för sig, och om
•det också icke förefinnes någon möjlighet för att få kammaren att
frångå de åsikter, som kammarens utskottsrepresentanter delat,
vill jag dock för min del på de skäl jag nu framhållit yrka af slag
å utskottets hemställan och bifall till motionen.

Herr O delberg: Hen siste ärade talaren sade, att staten
icke gör några uppoffringar alls på fisket, därför att staten kan
låna upp penningar till 3,6 % och lämnar ut dem till samma ränta
Men den ärade talaren tycks icke erinra sig, att staten lämnar ut
lånen med ett års räntefrihet, d. v. s. att staten på de 750,000
kronor, som lämnas ut, gör eu förlust på 27,000 kronor efter 3,6 % ,
hvilket belopp kommer låntagarne till godo. Detta hvad statens
uppoffringar beträffar.

Den siste talaren har icke heller påvisat att landstinget gjort
några afsevärda uppoffringar, men det oaktadt begär han, att det
■skall få 12,500 kronor om året som bidrag, och om man jämför
de säkerheter, som finnas å ena sidan för egnahemslånen och å
andra sidan för fiskerilånen, tror jag icke, att säkerheten vid
egnahemsrörelsen är mycket bättre. Ganska stora förluster hafva
nog redan drabbat åtsMlliga förmedlare af egnahemslån.

Fisket har, som den siste ärade talaren sade, icke någon
annan säkerhet att lita på än sillen, men jag tror, att detta är en
ganska säker borgensman. Fångsten var visserligen förr mycket
lättare än nu, då sillen gick in i fjordarne och vikarne, men
de belopp, som nu årligen inflyta till Bohuslän, torde ej vara
mycket mindre än då, sedan, tack vare den hjälp staten lämnat
för anskaffande af redskap och båtar, fiskarena kunna fånga sillen
i öppna hafvet. För öfrig! är det tids nog för landstinget att
komma och begära understöd af staten, då fisket upphört att vara
så gifvande som för närvarande; så länge det gifver millioner och
landstinget ej gjort någon större förlust, synes det mig vara för
tidigt att begära förvaltningsbidrag.

Jag yrkar fortfarande bifall till utskottets hemställan.

Nr 32.

Tisdagen den 23 maj.

Angående'' Friherre Lag er b ring: Med anledning af den siste ärade

driftkostnader talarens yttrande rörande statens uppoffringar, skall jag gärna
fZJnl‘Zn gifya honom rätt i att staten lånar ut dessa medel första året
(Forts) räntefritt. Emellertid kan det, som hvar och en inser, ej representera
så stora summor i jämförelse med hvad som kan drabba
landstinget på denna lånerörelse.

Nu sade den siste talaren, att han var mycket säker på att
sillen skulle finnas kvar, där den är, och att den är ett mycket
pålitligt hypotek. Jag vill då upplysa om, att sillen lurat mycket
Hökare karlar än jordbruksutskottets ordförande, och ännu hafva
våra vetenskapsmän icke kunnat uträkna de regler, efter hvilka
sillen kommer och går inom- eller utomskärs, långt ut till hafs och
ännu längre bort, så att på denna försäkring af den ärade ordföranden
vågar jag ej lita.

Nu säger han, att landstinget aldrig gjort några förluster,
men det är just det, som landstinget gjort. Jag vet ej, om det
förekommer i Förstakammarmotionen, men i motionen till Andra
kammaren är denna förlust uppgifven till omkring 7,000 kronor.
Man kan säga, att om man lägger ihop förlusterna i år och
de kostnader vi haft, gå de upp öfver den summa, som begärts,

10,000 kronor, och ändå vill jag fästa uppmärksamheten på de
gynnsamma förhållanden, som varit rådande på senare tider. Att
egnahemsrörelsen kan gifva förlust, det vet man ju, men denna
rörelse är ju helt ny. Man vet visserligen, att förluster inträffat
på ett och annat håll, men redan innan man det viste, beviljade
ju staten bidrag åt låneförmedlarne till egnahemsrörelsen med
denna halfva procent.

Jordbruksutskottets ärade ordförande tillråder nu att vänta,
tills förlusten på fiskerilånerörelsen kommit — då, menar han, är
tid att komma fram med begäran om ersättning, och då kan det
ju hända., att den blifver beviljad, således ett alldeles motsatt
förfarande mot tillvägagångssättet vid egnahemslånen. Det finnes
ingen logik i sådant tillvägagående, synes det mig.

Jag ber att fortfarande få yrka bifall till motionen.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder framställts, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i föreliggande utlåtande
hemställt samt vidare därpå att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, skulle bifalla de i ämnet väckta motionerna, och förklarade
herr talmannen sig anse den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Yotering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs eu så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 122 punkten 4, röstar

Ja;

Tisdagen den 2B maj.

Nr 32.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, afslås utskottets hemställan och bifallas de i ämnet
väckta motionerna.

Angående
driftkostnader*
för fiskerilånefonden.

(Forts.)

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda;

Ja — 63;

Nej — Öl.

Vid förnyad föredragning af Första kammarens första tillfälliga
utskotts den 20 och 22 i denna månad bordlagda utlåtande
nr 16, i anledning af herr Kronlunds m. fl. motion angående indragning
af tjänster utaf högre grad vid statens järnvägar m. m.,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo lagutskottets den 18 och 20 innevarande må- Om aflösning
nåd bordlagda utlåtande nr 51, i anledning af väckta motioner om c''f forp^''es1:
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående dels aflösning af torpares, ”^tiZkUda
bolagsarrendatorers och deras vederlikars jordbruk på enskilda domäner.
domäner, dels aflösning af lägenhetsinnehafvares besittningar på
enskilda domäner, dels ock expropriation i vissa fall af mark förbildande
af nya jordbruk m. in.

Lagutskottet hade till behandling förehaft tre inom Andra
kammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner, nämligen
nr 239 af herrar Carl Lindhagen, Hjalmar Branting, Herm. Lindqvist,
C. G. Lindley, A. C. Lindblad, Ernst Söderberg, Knut A. Tengdahl,
J. Hasselquist, Hj. Bissén, J. Th. Johansson, Sven Persson, K.

A. Borg, (Jarl ]Vinberg, Erik Palmstierna, J. Åberg, J. A. Wallin,

JK. Edv. Lindberg, C. E. Svensson, E. C. Kropp, Värner (Rydén,

Sven Linders, Nils Persson, O. H. Waldén, Aug. Nilsson, A. Christiernson,
G. A. Strömberg, F. W. Thorsson, Emil Kristensson, G. A.

Rundgren, N. A:son Berg, J. Forssell, E. A. Lelcsell, Viktor Larsson,
(Bernhard Eriksson och L. J. Carlsson samt nr 240 och 241 af
herrar Carl Lindhagen, Sven Linders och Nils Persson.

Ifrågavarande motioner afsågo aflösning af torpares m. fl. jordbruk
på enskilda domäner.

Utskottet hade i förevarande utlåtande på anförda skäl hemställt: l:o)

att herr Lindhagens m. fl. motion nr 239 icke måtte till
någon flik sdagens åtgärd föranleda;

2:o) att herr Lindhagens m. fl. motion nr 240 icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda; och

3:o) att herr Lindhagens m. fl. motion nr 241 ej heller måtte
föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Nr 32.

Tisdagen den 23 maj.

Om aflösning
af torpares
ro. fl. jordbruk
på enskilda
domäner.
(Forts.)

Herr Steffen: Ehuru det icke synes mig kunna vara tvifvelaktigt,
i hvilken riktning Första kammarens beslut kommer att
gå i detta ärende, kan jag likväl icke underlåta att med några ord
beröra frågan på grund af dess synnerligen stora, rent princiella
betydelse.

Då vi granska de tre ifrågavarande motionerna, visar det sig,
att motionären utgår ifrån att det är i hög grad önskligt, att vi i
vår expropriationslagstiftning erhålla eu allmän expropriationsrätt,
hvilken sätter mindre bemedlade personer i stånd att oberoende
af de stora jordägarnes godtycke eller fria samtycke erhålla full
äganderätt till jord, som redan förut arrendevis innehafves, d. v.

s. till smärre jordbrukslägenheter och små bostadslägenheter, samt
att genom expropriation kunna på trygga och fördelaktiga vilkor
arrendera jord för mindre jordbruk och till egna hem.

Om vi nu kasta en blick på utskottets utlåtande, finna vi,
att detta representerar den rakt motsatta uppfattningen, nämligen att
expropriationsrätt icke får ifrågakomma såsom ett allmänt institut
för främjande af smärre jordbruk och egnahem, utan endast
undantagsvis och under alldeles speciella förhållanden, såsom

t. ex. under vissa omständigheter i Norrland eller vid fiskelägen
och stationssamhällen eller då det gäller expropriation till förmån
för kronan, kommuner eller municipalsamhällen. Gentemot denna
utskottets uppfattning vill jag framhålla den stora sociala faran
utaf de stora jordägarnes rätt att —- för att använda motionärens
i denna punkt särdeles lyckliga formulering — »efter sin vilja och
sitt intresse bestämma, om en expropriation skall äga rum, när
den skall ske, hvad som skall afstås, huru mycket som skall betalas, i
hvilken ordning betalningen skall ske och hvem som skall öfvertaga
jorden». Detta är enligt min åsikt ett allmänt socialt missförhållande
af allra allvarsammaste art. Yi kunna icke med visshet
vänta, att de mindre bemedlade klasserna på landsbygden och
inom jordbruket skola kunna tvärstanna på landet och uti
jordbruksnäringen eller ens stanna kvar i detta land, om de icke
erhålla en klar rätt att enligt sitt behof förfoga öfver landets
jord, utan att hindras af de stora jordägarnas rent privatekonomiskt
motiverade eller af andra rent privata hänsyn motiverade godtycke.
Blott hela samhällets varaktigaste, jag skulle vilja säga mest
framtidsgiltiga, intresse får i en så stor fråga som denna vara
bestämmande.

Det är, mina herrar, eu världshistorisk erfarenhet utan något
som helst undantag, att storgodsen, som vi ifrån skolan känna
under benämningen latifundier — och därmed har jag också
erinrat om ett historiskt exempel — att de stora godsen, säger
jag, på längden fördärfva lifsbetingelserna och de sociala framstegsmöjligheterna
för småfolket på landsbygden och inom jordbruket
samt att denna agrariska storegendom därigenom försvagar en af
samhällets betydelsefullaste grundvalar. Och bär vill jag erinra
om, att vi icke få fatta begreppet storgods alltför snäft »Det
är nödvändigt att öfver hufvud taget inskränka all jordäganderätt,
som enligt erfarenheten visat sig hinderlig för de mindre

Tisdagen den 23 maj.

Nr 32.

"bemedlade, d. v. s. för nationens flertal, att på ekonomiska villkor,
som vid hvarje tidpunkt och för hvarje ort kunna gälla såsom
normala, åtkomma jord till odling och till bostäder.

I detta hänseende gifver oss England i våra dagar ett synnerligen
belysande exempel. Englands erfarenhet under de senaste
årtiondena har visat, att det rent ekonomiska motivet icke varit
tillräckligt för att förmå Englands stora jordägare att tillmötesgå
efterfrågan på smärre jordlägenheter eller på jordlotter till bostäder
för landtbefolkningen eller arbetarebefolkningen vid industrisamhällena
ute på landet. Dessutom har den engelska erfarenheten
numera ådagalagt, att arrendeaftal under enskilda storgodsägare i
regeln icke medgifva den trygghet samt de ekonomiska fördelar,
som äro nödiga, för att de mindre jordbrukare skola kunna ägna
sig åt jordbruket och öfver hufvud taget bilda en stabil och växande
klass inom samhället. I följd af dessa erfarenheter har man nu
i England skridit till en lagstiftning, som länge varit förberedd
och som redan år 1892 kom till en viss definitiv afrundning. Man
hade då utformat en synnerligen detaljerad lagstiftning, som skulle
underlätta förvärfvandet af jordlägenheter och jordlotter för de
mindre bemedlade. Men man hade i denna lagstiftning icke infogat
några bestämmelser om expropriationsrätt, när det gällde
efterfrågan på sådana jordbrukslägenheter och jordlotter. Jag vill
tillägga, att det var den under lång tid sittande konservativa
regeringen och det då härskande konservativa partiet i England,
som med största hårdnackenhet motsatte sig, att någon expropriationsrätt
inrycktes i lagen, trots att det från åtskilliga håll
uppställdes energiska fordringar på en sådan. Denna lagstiftning
var i kraft fram till år 1907, men visade sig totalt ineffektiv. Det
blef icke någon omsättning på jord för de mindre bemedlade
jordbrukarne. Efterfrågan fanns nog, men det blef icke någon
öfverlåtelse från de större jordägarne till mindre bemedlade personer
af små jordlägenheter.

Härutinnan timade en förändring först sedan en liberal regering
kommit till styret. Den genomförde år 1907 den nu gällande
lagen om små jordbrukslägenheter och jordlotter i England, hvilken
i själfva verket bildade epok på detta område inom den sociala
lagstiftningen, åtminstone i vår världsdel. Genom denna lag af
år 1907 bestämdes, att smärre jordlägenheter, hvarmed man i
England menar jordbrukslägenheter upp till omkring 20 hektar,
kunna anskaffas genom tvångsköp och tvångsarrendering af jord
från jordägarne. Expropriationsförfarandet i detta fall har blifvit
i högsta grad förenkladt och är nu betydligt billigare, än det varit
förut. Särskild! märklig är den bestämmelse, som fastslår, att
jordpriset vid expropriation för mindre jordlägenheter eller jordlotter
icke får vara högre än priset vid samma tidpunkt och i
samma trakt för frivilliga försäljningar af jord eller frivilliga utarrenderingar.
Annars gäller det i England, att vid hvarje expropriation
af jord jordägaren har rätt att betinga sig 10 % högre
pris än vid frivillig försäljning. Denna rätt till förhöjning af priset
Första kammarens protokoll 1911. Nr 32. 5

Om aflösning
af torpares
m. fl. jordbruk
på enskilda
domäner.
(Forts.)

Nr 32. 66 Tisdagen den 23 maj.

Om aflösning har lian förlorat i detta speciella fall, då det gäller att tillgodose
eif torpare» småfolkets behof i öfverensstämmelse med ifrågavarande lag. Vidare

m- fl-jordbruk är märha, att ''den makt, som skall sätta detta expropriations P(domäner.

a förfarande i gång, utgår helt och hållet från efterfrågarna, från de
(Forts.) personer, som anse sig vara i behof af små jordlägenheter eller
små jordlotter. Dessa hafva att anmäla, att de icke varit i stånd
att genom frivilliga aftal köpa eller arrendera jord inom det distrikt,
där de önska sådan. Denna anmälan skall göras till de
lokalmyndigheter, som i England benämnas »distriktsråd» och som
kanske närmast motsvara våra länsmyndigheter. Dessa myndigheter
äro nu skyldiga att sätta expropriationsförfarandet i verket.
Om de skulle visa sig obenägna eller icke tillräckligt energiska i
detta stycke — hvilket lätt kan inträffa, i följd af att en mängd
stora godsägare innehafva plats i dessa distriktsråd — behöfva
efterfrågarna endast vända sig till den centrala myndigheten, till
jordbruksdepartementet i London, där man inrättat en särskild
kommission utaf två medlemmar för att öfvervaka denna lags efterlefnad.
Det är nn dessa departementsmedlemmars plikt att undersöka
saken och att sätta lagen i verksamhet. Skulle icke heller
dessa ämbetsmän med tillräcklig kraft utöfva tillsynen öfver lagens
vederbörliga efterlefnad, då blir det jordbruksministerns och därmed
regeringens plikt att här ingripa — eventuellt efter det att saken
varit föremål för interpellation i parlamentet. Om nu jordbruksministern
och regeringen på detta sätt tvingas ingripa, d. v. s. sätta
expropriationsförfarandet i gång, då handlar ministern eller regeringen
med samma myndighet som distriktsrådet, d. v. s. distriktsrådet
skjutes helt och hållet åt sidan och dess funktioner öfvertagas
för tillfället af den centrala myndigheten. Det är sålunda i
England, efter hvad det synes mig, med all omtanke sörjdt för,
att detta expropriationsförfarande, hvilket i själfva verket lämnar
öppen tillgång till jord för jordbruk och bostäder åt alla mindre
bemedlade i landet, icke skall blifva blott en död bokstaf på
papperet. Det enda hindret mot dess följdriktiga genomförande
skulle väl bestå däruti, att en mot lagens principer fientligt sinnad
regering kommer till makten. Men nybildningen af småbrukslägenheter
och egna hem har i England fortgått så snabbt efter
denna lags genomförande, att det nog ej är sannolikt, att någon
regering genom reaktionära åtgärder skulle våga utmana folkmeningen
på denna punkt.

För att gifva en föreställning om, huru omfattande expropriationsrätten
enligt denna lag är, skall jag angifva, hvilken jord
är undantagen från expropriation. Det är endast fem olika arter
af jord, som äro undantagna. Det är först och främst sådan jord,
som redan är i småbrukares händer — detta faller ju af sig själft.
Vidare jord, som utgör en del af en park eller trädgård eller tillhör
jordbruket omedelbart omkring en herrgårdsbyggnad eller
bidrar att öka trefnaden omkring ett boningshus. Vidare skogsmark,
som icke gränsar intill jord, hvilken redan användes för
jordlotter eller småbruk. Vidare jord, som tillhör någon kommun
eller lokal myndighet eller blifvit förvärfvad för att användas till

Tisdagen den 23 maj.

Indamåb vatt?nvf^anläggning eller annat offentligt

ändamål, samt slutligen jord, pa hvilken historiska eller arkeologiska
minnesmärken finnas. Andra undantag finnas icke.

Nar denna s. k. Smäll Holdings Ad framlades i underhuset såsoin
en kungl. proposition, afgafs af den minister, som då hade hand
om ärendet, ett principuttalande, som med all önsklig tydlighet tillkännager,
hvad lagen i själfva verket innebär. Det var mr Devis
Harcourt, en son till den berömde statsmannen sir William Härskara
eT nv >>Lfa8''försl^®t afsei’»i säde han bland annat, »att

“y klass af arrendatorer, nämligen arrendatorer under
Sfi i kommunerna, arrendatorer som genom sina arrendekontrakt
hafva en sådan tryggad besittningsrätt, som i regel icke kan
uppnäs da jordagaren är en enskild person, hvars åtfärder gent
emot arrendatorn aro omöjligt att förutse » & &

Detta exempel visar, att man i ett stort land genom erfarenheten
tvingats fram till en allmän expropriationsrätt till de mindre
bemedlade klassernas förmån. Här ligger kanske den enda framkomliga
vagen, om vi pa allvar vilja sätta en bom för emigratio !170Iia

T1 ydJa S.tafa den alltför starka inströmningen af
landtbefolkningen till staderna och den alltför starka industrialiseiingen
af befolkningen — med ett ord, om vi vilja arbeta nå

hmdtlif.aSSanS f°r iordbruket ock för ett sundt, kulturfrämjande

• . +-^ePnrti<!’ mina kerrar> måste jag erkänna, att jag icke tror

den rättskänsla=mst“,a uti motionen, som, om jag förstått
en lätt, _ kanske från något ensidiga synpunkter angriper detta

störa, sociala problem Jag är naturligtvis alldeles oförmögen att
t,i la utskottets hemställan. Då jag dessutom icke trott mig kunna
inom motionens ram infoga mina önskemål angående en allmän
expropriationsrätt, ser jag mig herr talman, tvungen att afstå från
att gorå något särskild! yrkande, i det jag inskränker mig till mitt
nu gjorda principiella uttalande. 8

a1 ha™ed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad ut skottet

i nu föredragna utlåtande hemställt.

>''r 32.

Om aflösning
af torp ares
m. fl. jordbruk
på enskilda
domäner.
(Ports.)

Föredrogs ånyo lagutskottets den 18 och 20 i denna måna
bordlagda utlåtande nr 52 i.anledning af väckt motion om tilläg
till forordningen den 22 april 1881 om tjuguårig häfd

motion m. ''pm fudra kammaren väckt, till lagutskottet hänvisa
ni • 24?\ }?ad? lierr Carl Lindhagen yrkat, att Riksda°-e
matte for sm del besluta sådant tillägg i lagen den 22 anril 188
om tjnguärig häfd att lagen förklarfles ef ekola g^ Stemo
kronan, eller, om detta ej kunde bifallas, att lagen förklfrades e

för vedäbörfå T°J r0nan ffr deU tid’ SOm k™de stagas åtg,
loi vederbörlig utredning om kronans jorddonationer.

Ifrågasatt
tillägg Jill
förordningen
om tjuguårig
häfd.

Nr 32.

Ifrågasatt
tillägg till
förordningen
om tjuguårig

häfd.

(Forts.)

Tisdagen den 23 maj.

Utskottet liade i detta utlåtande på åberopade grunder hemställt,
att ifrågavarande motion icke måtte föranleda någon Uiks dagÉEeservation

hade afgifvits af herr Gezelius, som ansett att
sigta stycket af utskottets motivering bort erhålla följande lydelse.
»Med denna utskottets---för vinnande af motionarens

Syft<Hvad kammarkollegium i ämnet upplyst gifver emellertid vid
handen, att det sätt, hvarpå kronans eventuella ratt i afseende a
fastigheter af ifrågavarande art blifvit tillgodosedd, icke lamn
nödm trygghet för att denna rätt i hvarje särskilt fall blir med
hänsyn till gällande häfdeförordnmg å kronans vägnar behörigen

bevakad, ^und ^ ^ gärgkilda åtgärder i syfte att kronans

intresse i berörda afseende bättre tillgodoses skyndsammast bola
vidtagas Sådana torde emellertid kunna åstadkommas utan andÄ-Äh
förordning. Och di do af kammartoUoginnr
nppeifna förhalande!, med afseende a b-onans ar0 J - f
nmlda till Kungl. Maj:t ställda skrifvelse bragta till Kungl. Ma]].ts
kännedom, är utskottet förvissadt, att åtgärder skola vidtagas foi
ett fullt effektivt bevarande af kronans ratt uti ifrågavarande hanseende
utan vidare uttalande från Riksdagen.» ^ ,,

Vidare hade reservation afgifvits af herrar Wtdm, Pettersso
i Södertälje och Jansson i Bdsbäcken, friherre Bech-Frns samt herrar
Forsberg och Olsson i See, Indika ansett, att utskottet bort hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till

att Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande hvilka. åtgärder,
eventuellt inskränkning af häfdinstitutet, enligt forordningen den
22 april 1881. kunde vidtagas för att icke

häfd enligt nyssnämnda förordning kronans ratt till sadana fasta
egendomar, som i kammarkollegii åberopade yttrande afsages skul
gå förlorad, samt, i den man Riksdagens medverkan erfordrades,
för Riksdagen framlägga förslag i ämnet.

Friherre Beck-Friis, Lave: Då jag biträdt den reservation,
som är undertecknad af herr Widén in. fl skall jag be att fa saga
några ord. Motionären har yrkat att Riksdagen matte för si
del besluta sådant tillägg i lagen den 22 april 1881 om Jngua, g
häfd att lagen förklarades ej skola galla gentemot kronan, eller
om detta ej§ kunde bifallas, att lagen förklarades q skola galla
gentemot kronan för den tid, som kunde antagas åtgå för veden
Wlm utredning om kronans ]orddonationer. Motivet till denna
motion är att det skulle hafva kommit fram, att störa jordområden
de s. k. kronans donations jordar till industrien, nu, da namnda
lag börjar verka efter 20 års förlopp, skulle vara i faia att Ga ifrån

kK”7A“£'' afstyrkande »flätande “o fogade trå reseda.

tioner af tillsammans 11 ledamöter a u ® ° De It

Yrka att det måtte aflatas en skrifvelse till Konungen, ve rr
ledamöterna anse, att den här motionen beror saker af den be -

Tisdagen den 23 maj. 69

skaffenhet, att en skrifvelse är önsklig, medan de 5 öfriga ledamöterna
hålla före, att Kung! Magt skall, därest omständigheterna
så påkalla, utan en sådan skrifvelse vidtaga åtgärder för tillvaratagande
af kronans rätt till ifrågavande jordområden. Skillnaden
mellan de två reservationerna, som tillstyrka en skrifvelse, är, att
den senare reservationen, till hvilken jag anslutit mig, bland de
åtgärder, som skulle kunna vidtagas, äfven talar om en eventuell
inskränkning af häfdeinstitutet.

Att här är eu fara för att kronan skall komma att förlora
betydande områden, framgår tydligt af det utlåtande, som utskottet
begärt och i laga ordning erhållit från kammarkollegium. Då
lagutskottet begärde detta utlåtande, framställde det två frågor.
Den ena var, Indika slag af i motionen afsedda, kronan tillhöriga
fastigheter den hos kammarkollegium pågående utredningen omfattade;
den andra, huruvida och i hvad mån ett upphäfvande,
såsom i motionen påyrkas, af förordningen om 20-årig häfd kunde
hafva betydelse för resultatet af utredningen med hänsyn till kronans
rätt att återvinna sagda fastigheter, där de blifvit kronan
afhända. Först omnämner då kammarkollegium dessa för herrarna
så väl kända områden; därefter säger kollegium beträffande rekognitionsskogarne,
att vid skattläggning af åtskilliga rekognitionsskog^
ansenliga sträckor dylik skogsmark alldeles afglömts, till
följd hvaraf dessa från skattläggning uteslutna marker såsom saknande
all jordeboksbeteckning ej vidare anträffas i gällande jordeböcker;
och slutligen heter det i utlåtandet om dessa sistnämnda
områden, att det ingalunda är otroligt, att lagfart kan hafva meddelats
å dessa helt bortslarfvade skogsområden, hvarigenom kronojord
af högst betydande värde kan komma att till följd af häfdelagens
tillämpning för all framtid afhändas kronan utan någon
som helst ersättning till statsverket.

Rörande de under ett föregående moment omnämnda egendomar,
som kallas till bruksrörelsens understöd upplåtna hemman
och torp, hvarå åbo funnits, upplyser kollegium, dels att en hos
kollegium öfver dessa egendomar upprättad förteckning upptager
ej mindre än omkring 800 hemman samt ett icke ringa antal lägenheter,
dels ock att af dessa ännu endast ett fåtal varit föremål
förundersökning vid domstol. Kollegium afslutar sedermera sitt
utlåtande med, att kollegium såsom svar på den andra frågan får
för sin de! framhålla, att ett upphäfvande, såsom i motionen påyrkats,
af lagen den. 22 april 1881 om tjuguårig häfd enligt kollegii
förmenande obestridligen äger afgörande betydelse för kronans af
utredningen beroende rätt inom samtliga de egendomsgrupper,
som kollegium förut angifvit.

Att, såsom motionären föreslagit, alldeles återgå till det tillstånd,
som fanns före år 1881, nämligen att häfd ej finge
göras gällande med afseende å mark, som tillhörde kronan, torde
val icjre vara skäl att tänka på, men däremot torde det vara angeläget.
att, för att något praktiskt resultat skall vinnas, ett öfvervägande
må äga^ rum angående åtgärder, för att under den tid
utredningen pågår kronan icke skall genom häfd förlora alltför

Nr 32.

Ifrågasatt
tillägg till
förordningen
om tjuguårig
häfd.
(Forts.)

Nr 82.

Tisdagen den 23 maj.

Ifrågasatt
tillägg till
förordningen
om tjuguårig
häfd.
(Forts.)

Herr Afzelius: Ehuru tiden ur så långt framskriden och
diskussionen nu rör sig endast om ett lagärende, skall jag be att
ett ögonblick få taga herrarnes uppmärksamhet i anspråk. Jag
tror verkligen, att detta ärende är ett bland de allra viktigaste,
som stå på dagens föredragningslista.

Hvad frågan gäller, hörde herrarne af den föregående talaren.
Den gäller häfdeinstitutet. Häfdeinstitutet är i själfva verket endast
ett erkännande af tidens förändrande inflytande i alla mänskliga
ting. Detta inflytande, detta förändrande inflytande sträcker sig
också till rättslifvet. Ett faktiskt förhållande, som står i strid
med rätten, blir efter en längre tidsföljd ett rättsförhållande.
Häfden är ett rättsförvärf. Naturligtvis är det icke tiden ensam,
som konstituerar den nya rätten. Det är klart. Där finnas också
andra förutsättningar. Jag skall icke besvära herrarne med en
analys af dessa. De växla naturligtvis efter åskådningssättet på
olika tider och i olika länder.

Endast en sak vill jag framhålla, nämligen att vi i vårt land
kunna urskilja två faser af denna utveckling. Yi hafva haft en
tidigare period, då man i första rummet fäste sig vid den, som
skulle förlora rätten, då man ej lät rättsförlusten inträda, med
mindre den, som skulle förlora rätten, känt sin rätt och varit
i tillfälle att bevaka sin rätt — först från det ögonblicket löpte
häfden. Den senare perioden betecknas återigen däraf, att man
lägger tyngdpunkten hos den, som skall förvärfva rätten, i hans
goda tro.

stora områden. Den åtgärd, som då i sista hand och endast i
nödfall skulle kunna användas, hade vi tänkt oss vara en inskränkning
af häfdeinstitutet. Häremot invändes visserligen, att det är
motbjudande att taga tillbaka hvad som en gång är gifvet. Men
jag anser, att det under vissa förhållanden kan vara berättigad!
att göra en suspension af häfdelagen. Det är ju endast fråga om
att förlänga den tid, under hvilken kronan skulle kunna genom
rättegång försvara sin rätt mot annan person. Denne person
är visserligen i god tro, men hans rätt är ju beroende på, att den
rätte ägaren, som i detta fall är kronan, försummar att genom
rättegång försvara sin rätt. Jag har enskildt hört uppgifvas från
kammarkollegium, att man anser, att hela utredningen skulle
kunna vara färdig på en period af tre år, och suspensionen skulle
väl sålunda få endast kort varaktighet. Yi hafva sålunda endast
tänkt oss, att man skulle taga i öfvervägande, huruvida, särskildt
för det fall att åtgärder af annat slag icke skulle vara tillräckliga
eller lämpligen kunna användas, häfdeinstitutet skulle kunna upphäfvas
för någon tid, och i sådant fall taga reda på, under hvilka
omständigheter och under hvilka villkor ett sådant upphäfvande
skulle kunna äga rum. Det kommer då alltid att blifva beroende
på Riksdagens beslut och pröfning af de särskilda förslagen.

Jag yrkar bifall till den af herr Widén in. fl. gjorda reservationen.

Tisdagen, den 23 maj.

Nr 32.

När man, som jag nämnde i första rummet, tog utgångspunkten
lios den, som skulle förlora rätten, var det naturligt, att man
undantog kronan, kronan, som var beroende helt och hållet af
andra för att få reda på och bevaka sin rätt. Detta var ganska
naturligt, säger jag. Men när man lägger tyngdpunkten hos den,
som förvärfvar rätten, på hans goda tro, är det likgiltigt, hvem
som förlorar, hvem som varit ägare, kronan eller någon annan.
Ty det berättigade i förvärfvet måste sökas i, att den, som gör
förvärfvet, under lång tid i god tro varit innehafvare af rätten.

Någon tvekan om, hvilkendera uppfattningen har framtiden
för sig, tror jag för min del icke är möjlig, ty ju mera fastighetsförhållandena
vidgat sig och fastighetskrediten i vidsträckt mening
vunnit terräng, dess större betydelse har det, att den, som förvärfvat
eu fastighet i god tro, icke skall kunna beröfvas den därför,
att man kan gräfva upp ett förhållande, kanske århundraden
tillbaka, då en annan varit berättigad, och visa på, att denne andre
först nu varit i tillfälle att bevaka sin rätt. Och man skall komma
ihåg någonting alldeles särskild! härvidlag. Det är icke blott själfva
äganderätten, som faller bort, när den gamla ägaren tar igen sitt,
utan på denna äganderätt är byggdt ett aggregat af andra rättigheter,
inteckningar och annat. Med äganderätten bortfalla också
alla dessa andra rättigheter. Det blir en kalamitet, som sträcker
sig så djupt och så vida, att man i första ögonblicket knappt
kan fullt föreställa sig den.

Som sagdt, det är ju naturligt, att motionären icke har sinne
för detta, lian, som anser fastighetskrediten vara luft eller till och
med någonting ännu klenare. Men jag kan ändå icke tillbakahålla
ett uttryck af förvåning öfver, att han, som alltid häcklat den formella
rätten, här vill skapa en rent formell rättsgrund för att beröfva
oskyldiga människor, som äro i god tro, deras egendom.
Det anser jag vara att göra den formella rätten till herre öfver
den materiella. Efter mitt förmenande skall utvecklingen gå i en
alldeles motsatt riktning mot hvad herr Lindhagen menar." Långt
ifrån att utveckla häfden såsom sådan, vill han, att häfden skall
försvinna, såvidt angår kronan, och denna kunna efter obegränsad
tid återta hvad som afhändts den. Efter min uppfattning bör
häfden visserligen försvinna, men så, att redan lagfarten såsom sådan
skall blifva afgörande, att fastighetsboken skall blifva den, på
hvilken man kan lita, att fastighetsboken skall äga publica fides.
Naturligtvis kan det icke falla mig in att en sådan förändring
skall inträda utan att man får en pröfning vid lagfarten af äganclerättsförvärfvet,
som är fullt betryggande. Ty meningen kan icke
vara, att man skall slumpa bort människors rätt och låta den obehörigt
gå öfver på andra. Sådant är icke heller meningen med
häfden.

Nu har ju utskottet afvisat den stora tanken på att helt och
hållet återgå till det äldre tillståndet, då häfden icke gällde mot
kronan. Men under ärendets behandling har förekommit något,
hvarom den siste talaren erinrade, nämligen att kammarkollegium
sagt, att det icke hinner utreda frågan om kronans anspråk på den

Ifrågasatt
tillägg till
förordningen
om tjuguårig
häfd.
(Forts.)

Nr 32.

Tisdagen den 23 maj.

Ifrågasatt
tillägg titt
förordningen
om tjuguårig
häfd.
(Forts.)

mangel fastigheter, som nu äro föremål för en sådan utredning,
och med anledning däraf hafva några reservanter föreslagit, att
man skulle skrifva till Kung! Magt och bedja Kungl._Maj:t taga
under öfvervägande, hvilka särskilda åtgärder böra vidtagas, för
att kronans rätt skall blifva skyndsamt utredd och tillvaratagen.
Det får jag säga vore ett ovanligt tomt svar på ett så starkt petitum
som motionärens. Och jag vet icke, om motionären skulle
vara särdeles belåten därmed. Det må väl falla af sig själft, att
Kung! Maj:t bevakar kronans rätt och utan en sådan där påminnelse
vidtager alla. de åtgärder, som kunna vidtagas för att påskynda
saken. Jag tror således, att en skrifvelse af nyssnämnda
innehåll är alldeles öfverflödig.

Andra reservanter, och den siste talaren bland dem, föreslå,
att man skall gå in till Kung! Maj:t och begära ett upphäfvande
för någon tid af häfdelagen gentemot kronan. Jag var litet osäker
om, huru jag skulle förstå reservationen, men såvidt jag nu
fattade talaren rätt — och jag tror att jag gjorde det — menade
han, att man skulle vis-ä-vis kronan förlänga den tid, efter hvilken
häfden inträder. Således — den är nu 20 år — låt oss säga
i anslutning till kammarkollegii uttalande, att den i stället skulle
blifva 23 år! Vi skulle säga: häfden inträder först efter 23 år,
när det gäller kronan. I fråga om detta förslag säger lagutskottet,
att det icke skulle öfverensstämma med hittills tillämpade rättsgrundsatser
att, om man gjorde eu sådan lag, låta den tillämpas
i fråga om fastigheter, å hvilka lagfart redan meddelats, innan
lagen trädde i kraft. Häremot skulle jag vilja göra en gensaga.
Om en sådan lag blefve stiftad, skulle den efter min mening
gälla icke blott i afseende på alla fastigheter, å hvilka lagfart icke
blifvit meddelad — detta är också lagutskottets mening — utan
äfven i afseende på fastigheter, å hvilka lagfart blifvit meddelad,
så att endast de fastigheter, med afseende å hvilka häfdetiden
gått till ända, skulle vara undantagna. Och hvarför det? Jo, därför
att regeln, att nya lagar icke hafva rektroaktiv kraft, gäller endast
i afseende å verkligen förvärfvade rättigheter, men en börjad
häfd är icke någon rätt, den är en utsikt till en rätt, den är en
förhoppning. Men som bekant gäckas stundom mänskliga förhoppningar,
och det kan blifva fallet äfven inom rättens område. För
min del anser jag således, att lagutskottets uttalande icke är fullt
riktigt; skulle en sådan lag antagas, som herr Widén m. fl. tänkt
sig, skulle den visserligen träda i tillämpning så, som jag nyss
antydde.

Men att någonting legalitet Jean ske, är naturligtvis icke detsamma
som att det bör ske. För min del får jag säga, att en
temporär suspension af häfdelagen till förmån för kronan vore ett
starkt ingrepp i det ekonomiska lifvet, och att det måste finnas
i högsta måtto tvingande skäl för att göra ett sådant ingrepp.
Några sådana skäl äro efter min mening nu icke förebragta, och
i följd däraf ansluter jag mig till utskottets förslag med den reservation
beträffande motiveringen, jag här afgifvit.

Tisdagen den 23 maj.

Nr 32,

Herr Stendahl: Vid stiftandet af lagen om 20-årig häfd är
det nu tydligt, att man icke öfversåg hela det område, som denna
lag kunde omfatta. Genom kammarkollegii utredning är det visadt,
att man glömt af stora saker. Kronans rätt får efter min mening
icke vara beroende på, att kronan icke hunnit med att bevaka
den. Det måste vara lagstiftarnes rättighet att under sådana förhållanden
förlänga tiden för denna lags verkan, så att kronan må
hinna med att göra sin rätt gällande. Denna rätt gäller miljoner
kronor, som kunna tagas från kronan, och äfven om vi hafva skäl
att antaga, att regeringen själf på eget initiativ skall taga denna
fråga om hand, anser jag, att det är högst viktigt, att Riksdagen
för sin del uttalar sin mening, att kronans rätt skall bevakas.

Det åberopas mot detta eu hel massa formella skäl och mycket
viktiga sådana. Ja, det vill jag medgifva, att hvad man åberopat
emot väger mycket. Men framför allt, här måste kronans
och statens rätt ställas så, att kronan icke skinnas af egennyttiga
personer, som anse, att det är deras rätt att klå staten, när de
komma åt.

Jag instämmer i yrkandet om skrifvelse till Kung], Maj:t.

Herr Gezelius: Jag är ense med utskottet om att bestämdt
afvisa den väg motionären velat gå för att förekomma förluster
för kronan i de i motionen angifna afseendena. Jag har därför
icke något att erinra mot det slut, hvartill utskottet kommit. Men
det har synts mig, som om i hvad utskottet i sin motivering anfört
rörande de förhållanden, som blottats genom den af utskottet
och äfven här i diskussionen åberopade skrifvelsen från kammarkollegium,
allt för litet framskjutits hvad utskottet själft fått för
uppfattning angående dessa förhållanden, och detta skulle kunna
vara ägnadt att föranleda det missförstånd, att såväl utskottet som
äfven Riksdagen icke skulle ansett dessa förhållanden synnerligen
värda att beaktas. En föregående talare har redan genom citat
ur kammarkollegii skrifvelse fäst uppmärksamheten härpå, och det
synes mig, som _ om Riksdagen näppeligen kan undgå att få en bestämd
uppfattning om, hvad (lossa förhållanden innebära. Däri,
att, såsom utskottet föreslår, Riksdagen skulle såga: »Skulle särskilda
åtgärder för ett mer effektivt fullföljande af de utredningar,
som erfordras för sådant ändamål likasom för iakttagande i allmänhet
af kronans rätt i de fall, där häfd ännu icke vunnits, visa
sig påkallade, lära dylika icke heller underlåtas» — däri synes
mig emellertid icke ligga ett nödigt framhäfvande af eu uppfattning
om, huruvida särskilda åtgärder äro påkallade eller icke.

Lagen om 20-årig häfd har ägt tillämpning från och med år
1882 och sedan den 1 januari 1902 förflyter för hvar dag en tidsperiod,
då i följd af bestämmelserna i denna lag rätten till klander
af i god tro vunnen åtkomst upphör. Af kammarkollegii redogörelse
vill det synas klart, att någonting måste åtgöras, för att
icke kronan alldeles utan skäl skall förlora afsevärda rättigheter.
Men dessa åtgärder bör man söka, icke på den farliga väg, som
motionären har anvisat, genom en lagändring till kronans förmån,

Ifrågasatt
tillägg till
förordningen
om tjuguårig
häfd.
(Forts.)

Nr 32.

Ifrågasatt
tillägg till
förordningen
om tjuguårig
häfd.
(Forts.)

Tisdagen den 23 maj.

som skulle komma att gå ut öfver enskildas intressen, men väl
genom att på ett praktiskt sätt inom den gällande lagens ram
tillgodogöra sig den rätt, som kronan liar. Kammarkollegium har
visserligen icke sagt, att det icke linnes tid att bevara kronans
rätt, men af kammarkollegii skrifvelse framgår det, att,, utan att
det vidtages särskilda åtgärder med en annan organisation af arbetet
och bättre tillgång till arbetskrafter, kronan riskerar förluster,
som man icke kan bedöma, men som man har skälig anledning
befara lätt kunna komma att röra sig om mycket höga
summor.

Dels därför att jag ansett, att af motiveringen till Riksdagens
beslut i anledning af motionen borde framgå fullt klart, att Riksdagen
äfven för sin del uppmärksammat sakförhållandet, dels också
därför att jag icke kunnat anse den af motionären i ämnet under
förra hösten i petitionsväg ingifna skrifvelsen till Kungl. Maj:t,
med anhållan att Kungl. Maj:t måtte för den nu snart af slutade
Riksdagen framlägga ett sådant lagförslag, som framkommit i den
förevarande motionen, vara något skäl för utskottet att åberopa
såsom stöd för, att Kungl. Maj:t skulle komma att fästa särskild
uppmärksamhet vid sakförhållandet, ber jag att få yrka bifall till
utskottets förslag med den förändring i motiveringen, som jag i
min vid betänkandet fogade reservation angifvit.

Herr Håkanson: Herr talman, mina herrar! Den ärade

talaren på stockholmsbänken framlade så väl och så kraftigt de
skäl, hvarför icke ett bifall till motionen bör ifrågakomma, att jag
icke vidare behöfver sysselsätta mig därmed.

Såvidt jag förstår den reservation, till hvilken den förste
ärade talaren yrkade bifall, är meningen med den, att Kungl. Maj:t
skulle framlägga förslag, att lagen om 20-årig häfd skulle under eu
viss period af t. ex. fem eller tio år icke vara gällande mot kronan.
Man skulle suspendera lagen för eu viss tid framåt beträffande
kronan. Jag vill erinra, att kronan haft god tid att göra
ifrågavarande utredningar, innan någon häfd på grund af 1881
ärs förordning kunnat inträffa. Jag kan då icke inse, att från den
synpunkten, äfven om det icke skulle anses obilligt från andra
synpunkter, skäl finnes att suspendera lagen på sätt, som motionären
och reservanterna herr Widén m. fl. afse.

Talaren på hallandsbänken framhöll de stora värden, som
det här gäller för kronan. Yare sig värdena äro stora eller små,
får man väl lof att lika mycket respektera andras rätt. Deras
rätt, som anse sig vara ägare till de ifrågavarande fastigheterna
och som i god tro förvärfvat dem, får man väl också se på och
icke uteslutande taga hänsyn till att man genom företagande af
eu lagändring i reservanternas syfte skulle kunna vinna stora
värden åt kronan. Härmed anser jag mig jämväl hafva afvisa!
samme talares påstående, att lagutskottets skäl endast äro
formella. Med afseende på dessa, som anse sig vara ägare, äro
skälen nog ganska materiella.

Nr 32.

,Tisdagen den 23 maj.

Beträffande talarens på dalabänken yrkande om ändring i
motiveringen får jag säga, att, om detta ändringsförslag förelegat
vid utlåtandets justering i utskottet, jag nog skulle tagit Hänsyn
till och kunnat komma öfverens med honom beträffande detsamma.
Jag minns mycket väl, att herr Gezelius sade, att han
ej var nöjd med motiveringen, men han hade icke något ändringsförslag
att framlägga. Först då jag fick läsa betänkandet tryckt,
fick jag kännedom om hvad han afsåg. Jag tror, som sagd!, att,
äfven om jag icke . kunnat gå in på att skrifva alldeles så som
herr Gezelius gjort i sin reservation, vi nog i allt fall kunnat jämka
ihop våra meningar. Såsom frågan nu föreligger, vill jag emellertid
ej gå in på någon ändring i motiveringen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande
jämväl beträffande motiveringen.

Herr Bergendalil: Jag har afgifvit en reservation i detta
ärende, emedan jag funnit, att sådana upplysningar lämnats utskottet,
att utskottet icke bort komma till det negativa resultat,
som här föreligger. Emellertid ansåg jag icke den väg, som motionären
ifrågasatt, vara tillrådlig att beträda. Såsom nämnts,
har ifrågavarande. häfdelag varit gällande i nära 30 år. Kronan
har alltså haft tillfälle att tillvarataga sm rätt. Om en försummelse
härutinnan skett, böra icke följderna af denna försummelse
brytas på det sätt, att man sätter makt i stället för rätt. Det
bidrager icke att införa rättfärdighet i lagstiftningen. Kronan får
såsom hvarje enskild naturligtvis bära följderna af sin underlåtenhet.

Jag har emellertid tänkt, att, då frågan kommit till Riksdagen,
Riksdagen bör beakta de förhållanden, som här hafva framställts,
och därför vara beredd att lämna den medverkan till frågans lösning,
som Riksdagen kan lämna. Det gäller naturligtvis då i första
rummet att ställa till förfogande de medel, som kunna erfordras
för. en skyndsam utredning af frågan och för de åtgärder, som i
ifrigt kunna vidtagas. Man kan äfven tänka sig den åtgärden att
gifva ?ungl. Maj:t bemyndigande att i tvifvelaktiga fall träffa en
förlikning med vederbörande i stället för anhängiggörande af en
rättegång. Jag kan äfven tänka mig möjligheten af en lagförklaring
i mera modifierad form, hänförande sig till vissa speciella
förhållanden.

Då emellertid hvad jag ansett, att Riksdagen bör uttala, faller
utom. motionens ram och jag därför icke tror mig kunna yrka bifall
till min reservation, har jag icke annat att göra än att ansluta
mig till den hemställan, som utskottet föreslagit. När det varder
fråga om motiveringen, så vill jag ansluta mig till hvad herr Gezelius
därutinnan yrkat.

Jag har därför, herr talman, icke nu något yrkande att göra.

Herr Stendahl: Den reservation, som jag yrkade bifall till,
var herr Widéns m. fl.

Ifrågasatt
tillägg till
förordningen
om tjuguårig
häfd.
(Forts.)

Nr 3‘2.

Ifrågasatt
tillägg till
förordningen
om tjuguårig
häfd.
(Forts.)

Tisdagen den 23 maj.

Jag skall tillåta mig att besvara ett yttrande af det ärade
lagutskottets ärade lierr ordförande. Jag har icke talat för, att
kronan skulle vinna stora värden på enskildas bekostnad, utan
jag har talat för, att kronan skulle få uppskof, så att den kan
''försvara stora värden, som tillhöra kronan.

Herr Gezelius: Då lagutskottets högt ärade ordförande upptagit
kammarens tid med en kritik af det sätt, på Itvilket jag afgifvit
min reservation, är det kanske min skyldighet mot kammaren
att med ett par ord svara. Jag har fullkomligt följt den anvisning,
som lagutskottet genom sin ordförande gifvit för reservationers
afgifvande. Jag har vid behandlingen af frågan anmält
min reservation, och jag har ingifvit den till lagutskottets kansli
inom den därför föreskrifna tid. Att jag icke var beredd att
formulera den reservation, jag gjorde, vid det sammanträde, då
jag anmälde densamma, har berott på, att jag dessförinnan icke
fått tid på mig att genomläsa förslagstrycket i frågan, och lagutskottets
ordförande sade, att tiden icke tillät vidare uppskof med
denna frågas behandling i utskottet.

Jag har känt mig pliktig att lämna denna upplysning, då jag
befarar, att eljest utskottsordförandens yttrande kunnat uppfattas
såsom en anmärkning mot det sätt, hvarpå jag fullgjort min skyldighet
och rätt att afgifva reservation mot betänkandet.

Herr Löfgren: Endast några ord! Presidenten Afzelius

nämnde, att utvecklingen gick i den riktning, att liäfden såsom
rättsfång numera utgår från förvärfvarens intresse mera än från
den föregående ägarens. Det är också utan tvifvel riktigt, att
detta är utvecklingens gång. Men, sade presidenten Afzelius, naturligtvis
förutsättes det för att draga konsekvenserna af denna
utveckling därhän, att inskrifning i fastighetsböckerna, . lagfart,
efter åtminstone en viss tid blir afgörande för äganderätten —
naturligtvis kräfves det härför en synnerligen noggrann pröfning af
äganderätten, innan lagfart och inskrifning beviljas. Ja, men just
i detta fall brister det faktiska underlaget för den rättsutveckling,
hvars sista konsekvens är inskrifning eller lagfart såsom afgörande
för äganderätten. Det är nämligen så, att på många ställen, och
icke minst där stora afrösningsmarker ingått i förvärfvet, lagfart
beviljats på synnerligen lösa boliner. Jag känner personligen från
min tingstid "platser, där lagfart äfven under senare år beviljats
endast med åberopande af en del gamla bouppteckningar och mer
eller mindre tvifvelaktiga arfskiftesinstrument. Men äfven där lagfart
icke beviljats utan vidare, på grund af att underlaget varit
alltför svagt, har i stor utsträckning lagfart kommit till stånd efter
kungörelse. Sedan lagfart sökts t. ex. på ett köpebref, har kungörelse
ågått om klandertid af fem år, och därefter har fastigheten
lagfarits i ny ägares hand. Jag skulle tro, att här, då det gäller
kronans rätt, det bäst skall visa sig, i hvilken oerhörd utsträckning
på detta sätt, genom bristande äganderättspröfning, stora
ägoområden kommit i nuvarande besittares händer. Och jag kan

Nr 33.

Tisdagen den 23 maj.

icke underlåta att tycka, att detta faktiska förhållande också måste
inverka, då det gäller att bedöma, i hvilken mån man bör anse
staten bunden af påbörjad häfdetid.

Nu åberopade lagutskottets ärade ordförande presidenten Afzelii
utredning till stöd för lagutskottets negativa resultat. Jag
vill emellertid ^ påpeka, att på en principiell punkt presidenten
Afzelius står på en helt annan uppfattning än lagutskottet. Lagutskottet
säger så här: Med den uppfattning, som utskottet har,
»skulle det, om sådant af andra skäl ansåges böra ske, låta sig
förenas, att eu lagstiftning i den riktning, här är i fråga, gåfves
afseende å fastigheter, hvarå lagfart ännu icke meddelats. Med
hänsyn till sådana fastigheter synes emellertid fullt tillräcklig tid
finnas för behörigt bevakande af kronans rätt, hvarför alltså eu
dylik, lagstiftning skäligen synes kunna antagas blifva overksam
för vinnande af motionärens syfte».

Presidenten Afzelius påvisade däremot, att eu skillnad i fråga
om fastigheter, hvarå lagfart ännu icke meddelats, och andra fastigheter
icke alls kunde upprätthållas. Beträffande fastighet, för
hvilken lagfart redan är beviljad, är det då klart, att kronan utan
tvifvel kan gå förlustig sin rätt, om den icke inom rätt tid bevakas.
Och det är just för att under öfvergångstiden, innan den
pågående utredningen afslutats, kronan skall få tillfälle att bevara
sin rätt, där den faktiskt finns, men icke för att beröfva enskilda
personer hvad de behörigen förvärfvat, som reservanterna påkalla
särskilda åtgärder af Kung! Maj:t.

Jag vill därvid påpeka, att reservanterna icke sagt, att liäfdelagen
ovillkorligen skulle ändras, utan att de endast påyrkat ett
uttalande från riksdagens sida om nödvändigheten, att i här ifrågavarande
afseende effektiva åtgärder må från Kung!. Maj:ts sida vidtagas.
Nu kan man visserligen hoppas, att dessa åtgärder i allt fall
varda vidtagna. Men ifall reservanternas yrkande bifalles, innebär
riksdagens yttrande också eu sak till, nämligen att Riksdagen vill,
att kronans rätt här af Kung!. Maj:t bevakas, äfven om eu inskränkning
i häfdens rättsverkan skulle behöfva göras. På hvilka grunder
sedan ett förslag i denna riktning lämpligen kan läggas, får
ju en blifvande ingående utredning utvisa. Men jag anser denna
angelägenhet vara af en så oerhörd betydelse, att jag icke känner
mig försvarad utan att yrka bifall till den af friherre Beck-Friis
med flere afgifna reservation.

Herr Håkan son: Herr talman. Jag skall endast be att få
förklara, att det ingalunda varit min afsikt att framställa någon
kritik mot herr Gezelius för det sätt, hvarpå hans reservation
framkommit. Het var ju alldeles riktigt, och det sade jag ju
också, att han vid justeringen af utskottsbetänkandet anmälde, att
han icke var nöjd med motiveringen. Min mening var blott att
förklara, hvarför, när skillnaden ej var större, någon sammanjämkning
ej kunnat ske. Det var anledningen härtill jag angaf. Och,
som sagd!, hade jag sett motiveringen skrifven, både vi nog kunnat
komma öfverens inom utskottet.

Ifrågasatt
tillägg till
förordningen
om tjuguårig
häfd.
(Forts.)

Jfr 32.

Ifrågasatt
tillägg till
förordningen
om tjuguårig
häfd.
(Port?.)

Tisdagen den 23 maj.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att under öfverläggningen om nu föredragna utlåtande,
utom i afseende å motiveringen, hvartill han ville återkomma
efteråt, vore yrkadt, dels att hvad utskottet hemställt skulle bifallas,
dels oek att kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades
i den af herr Widén m. fl. vid utlåtandet afgifna reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad. _

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad lagutskottet

nr 52, röstar

J a ;

hemställt i sitt utlåtande

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den af herr
Widén m. fl. vid utlåtandet afgifna reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 81;

Nej — 19.

Beträffande härefter motiveringen, yttrade herr talmannen,
hade i afseende därpå yrkats, dels att utskottets yttrande skulle
godkännas, dels ock, af herr Gezelius, att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den af honom vid utlåtandet afgifna
reservation.

Sedermera gjordes propositioner jämlikt dessa yrkanden och
förklarades propositionen på godkännande af utskottets motivering
vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo lagutskottets den 18 och 20 innevarande maj
bordlagda memorial nr 58, i anledning af dels återremiss af vissa
delar af lagutskottets utlåtande nr 46, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ideella föreningar, lag om ekonomiska
föreningar samt lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen den
4 maj 1906 angående förbud i vissa fall för bolag och förening att
förvärfva fast egendom jämte i anledning däraf väckta motioner,
dels ock kamrarnas skiljaktiga beslut i ämnet.

Hvad utskottet hemställt bifölls, såvidt det innefattade framställningar
till Första kammaren. I öfrigt lades memorialet till
handlingarna. _______

Tisdagen den 23 maj.

På framställning af herr talmannen beslöt kammaren att till
ett kommande sammanträde uppskjuta behandlingen af återstående
ärenden på föredragningslistan.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den under sammanträdet
aflämnade kungl. propositionen.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, nr 182, till Konungen, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående ändrad lydelse af § 9 mom. 3 A) i
tulltaxeunderrättelserna samt 13 mom. 3 A) i förordningen med
tulltaxa för inkommande varor den 4 juli 1910.

Justerades tolf protokollsutdrag för denna dag.

Anmäldes och bordlädes:

statsutskottets utlåtande nr 109, i anledning af två uppskjutna
punkter i Riksdagens år 1910 församlade revisorers berättelse angående
verkställd granskning af statsverkets jämte därtill hörande
fonders tillstånd, styrelse och förvaltning år 1909;

bevillningsutskottets memorial:

nr 38, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande nr 31, i anledning af väckt motion
om upphäfvande af stämpelskatten å inrikes växlar; och

nr 39, med anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
viss del af bevillningsutskottets betänkande nr 30 i anledning
af dels Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad lydelse
af § 9 mom. 3 A) i tulltaxeunderrättelserna samt § 13 mom. 3 A)
i förordningen med tulltaxa den 4 juli 1910 m. m., dels ock i
ämnet väckta motioner;

andra särskilda utskottets memorial nr 3, angående aflöning
åt dess tjänstemän och vaktbetjäning; äfvensom

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 18,
rörande herr Lundins motion, nr 80, i anledning af beslutad anläggning
af ytterligare ett järnvägsspår mellan Rönninge och Järna
j ärn vägsstationer.

Tisdagen den 23 maj.

På framställning af lierr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst pa föredragningslistan
till morgondagens sammanträde;

hvarjämte, likaledes på hemställan af herr talmannen, kammaren
medgaf, att de anslag, som utfärdats till sammanträdets
fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Kammaren åtskildes kl. 5,0 5 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Onsdagen den 24 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 17 i denna månad.

Upplästes följande ingifna läkarintyg:

Att ledamoten af Riksdagens Första kammare kofrättsrådet
friherre Henrik Wrede är af sjukdom (ledgångsreumatism) hindrad
att tillsvidare deltaga i riksdagsarbetet, intygas på heder och
samvete.

Jönköping den 23 maj 1911.

Gustaf Bandqvist.

Regementsläkare.

. Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

nr 1, angående regleringen af utgifterna under riksstatens första
hufvudtitel, innefattande anslagen till kungl. hof- och slottsstaterna;

_nr 3, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tredje hufvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet;

nr 148, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående inlösen i vissa fall för statsverkets räkning af ränta
å skattefrälsehemman m. m.;

nr 149, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående medgifvande af restitution af stämpelafgift för viss
öfverlåtelse af egendom till sällskapet till understödjande af Malmqvistska
barnuppfostringsanstalten i Stockholm;

nr 150, i anledning af Kungl. Majds proposition till Riksdagen
angående beredande af löneförhöjning åt revisorerna i generaltullstyrelsens
revisionsbyrå Alban Keyser och Oscar Emil Torrén;

nr 151, i anledning af Kungl. Majds proposition till Riksdagen
angående användande af öfverskott i den s. k. Djurgårdskassan
till byggnads- och reparationsarbeten vid Ulriksdals slott samt för
anordnande af värmeledning i vissa rum å Drottningholms slott;

nr 152, i anledning af Kungl. Maj ds proposition till Riksdagen
angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
skräddaren Hjalmar Ernst (Olsson) Nordin från Tunamalm i Bälinge
socken;

Första kammarens protokoll 1911. Nr 32.

Nr 32.

82 Onsdagen den 24 maj.

nr 153, i anledning'' af Kung!. Maj ds proposition till Riksdagen
angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
kaptenen i Jämtlands fältjägarregementes reserv Olof Lundin;

nr 154, i anledning af Kung! Maj ds proposition till Riksdagen
angående visst förklarande i fråga om försäljning af fastigheten
nr 19 i kvarteret Blasieholmen i Stockholm;

nr 155, i anledning af Kung! Maj:ts proposition till Riksdagen
angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
Ulrika Dorotea Tillman och Hedvig Sofia Tillman;

nr 156, i anledning af Kungi. Maj ds proposition till Riksdagen
angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
lägenhetsägaren Karl Andersson från Katrinelund å Sala stads
område;

nr 157, i anledning af Kung! Majds proposition angående användande
af behållning å extra ordinarie anslagen till nybyggnader
för kustartilleriets förläggning m. m;

nr 158, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående anvisande
af särskildt rekryteringsbidrag för fyllande af 1912 års
stätor*

nr 159, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående inlösen
af en underofficerskåren vid Gottlands infanteriregemente
tillhörig byggnad å Yisborgs slätt;

nr 160, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
understöd åt officers- och underofficerskårer, hvilka åsamkats förlust
i afseende å en del dem tillhöriga byggnader å mötesplatser;

nr 162, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
ändring i staten för ordinarie tjänstemän och vaktmästare vid
flottans pensionskassa;

nr 164, i anledning af Kungl. Maj ds proposition med förslag
till förordning angående grunderna och sättet för markegångsprisens
bestämmande;

nr 165, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
fältläkarekårens omorganisation m. m.; samt

nr 166, i anledning af väckt motion om ändrade grunder i
vissa fall för sjöaflöning" m. fl. förmåner, tillkommande personalen
vid flottan under sjökommendering.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets under gårdagen bordlagda utlåtande nr 109.

Föredrogos bevillningsutskottets nästlidne dag bordlagda memorial
:

nr 38, i anledning af kamrarnas _ skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande nr 31, i anledning af väckt motion
om upphäfvande af stämpelskatten å inrikes växlar.

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Nr 32.

Onsdagen den 24 maj.

nr 39, med anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande
viss del af bevillningsutskottets betänkande nr 30 i anledning
af dels Kung! Maj:ts proposition angående ändrad lydelse af
§ 9 mom. 3 A) i tulltaxeunderrättelserna samt § 13 mom. 3 A) i
förordningen med tulltaxa den 4 juli 1910 m. m., dels och i ämnet
väckta motioner.

Lades till handlingarna.

Vid föredragning af andra särskilda utskottets sistlidne dag
bordlagda memorial _ nr 3, angående aflöning åt dess tjänstemän
och vaktbetjäning, biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial
hemställt.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
Första kammarens första tillfälliga utskotts under gårdagen bordlagda
utlåtande nr 18.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande konstitutionsutskottets
den 20 och 22 innevarande maj bordlagda memorial
nr 30, angående fullbordad granskning af de i statsrådet förda
protokoll, angående granskning af åtskilliga protokoll öfver kommandomål
för flottan samt angående en anmärkningsanledning af
statsutskottet.

Punkten A.

Lades till handlingarna.

Punkten B.

På därom framställd begäran hade till utskottet öfverlämnats
styrkta utdrag af samtliga de inför Kung!. Maj:t under år 1910
förda protokoll öfver kommandomål för flottan, i hvad samma
protokoll anginge flottans öfningar till sjöss. •

Vidare hade båda kamrarna den 3 maj 1911 till konstitutionsutskottet
i vederbörlig ordning hänvisat statsutskottets memorial,
nr 59, angående anledning till anmärkning mot en statsrådsledamot;
varande ifrågavarande memorial af följande lydelse:

»Det är anledning till anmärkning mot förutvarande statsrådet
och chefen för sjöförsvarsdepartementet, konteramiralen m. m.
grefve Carl August Elirensvärd, hvarom remiss begäres till konstitutionsutskottet,
inför hvilket anledningen skall uppgifvas.»

Af statsutskottet hade sedermera till konstitutionsutskottet i
anledning häraf öfverlämnats skrifvelse i ämnet, med uppgift, att
anmärkningsanledningen. afsåge <Jet förhållande, att reservationsanslaget
till flottans öfningar åren 1909 och 1910 öfverskridits.

Om flottöfningsanslagets
öfverskridande.

Nr 32.

Onsdagen den 24 maj.

Om flott öfningsansla gets

öfver skridande'' (Forts.

)

Hvad sålunda förekommit liade, jämlikt 39 § 2 mom. riksdagsordningen,
statsutskottet för den åtgärd, hvartill konstitutionsutskottet
kunde finna förhållandena föranledda, velat bringa till
konstitutionsutskottets kännedom.

Då statsutskottet i öfverensstämmelse med riksdagsordningens
§§ 39 och 57 gjort anmälan till Riksdagen med anledning afflottöfningsanslagets
öfverskridande, hade utskottet dessutom ansett sig
böra meddela,

att skulden för öfverskridandet af flottöfningsanslaget ej rättvisligen
kunde påbördas f. d. statsrådet grefve Ehrensvärd allena,
utan till en väsentlig del måste tillskrifvas

dels det föråldrade och långsamma räkenskaps- och redovisningssystem,
som användes inom marinförvaltningen och dess
underlydande räkenskapskontor samt vid bokföringen inom flottan,
dels bristen på ekonomisk samverkan mellan de olika myndigheter,
som lydde under sjöförsvarsdepartementet, och

dels den omständigheten att flottans öfningar i regeln kostat
betydligt större summor än de i kostnadsberäkningarna upptagna.

Med anledning af hvad sålunda förekommit hade konstitutionsutskottet
gjort undersökning i ärendet och i nu föredragna punkt
af föreliggande memorial yttrat följande:

»På grund af den undersökning, utskottet sålunda gjort i fråga
om det till utskottet från statsutskottet hänskjutna ärende, finner
utskottet den af statsutskottet anmälda anmärkning icke kunna till
någon åtgärd föranleda.

Då ej heller de af utskottet infordrade protokoll öfver kommandomål
för flottan under åren 1906—1910, i hvad de afse flottans
öfningar till sjöss, gifvit anledning till någon erinran, har utskottet
hvarken funnit skäl att emot Konungens rådgifvare i kommandomål
för flottan tillämpa § 106 regeringsformen eller ansett anledning
förekomma att framställa någon anmärkning på grund af § 107
samma grundlag.

Hvilket utskottet får för Riksdagen tillkännagifva.»

Herr Hellberg: Det nu föredragna utskottsbetänkandet ut gör

en liten prof kollektion på produkter af svensk politisk grundlagstolkning
år 1911.

En sådan grundlagstolkning af aktiva politiker är en ganska
intressant företeelse. Mig har den förefallit i viss mån likartad
med bibeltolkning af troende. Vid båda slagen af tolkningar kämpa
och samverka med hvarandra två önskningar, den ena mera medveten,
att utfinna urkundens mening, den andra, vanligen mera
omedveten, att finna denna urkunds mening öfvensstämma med
uttolkarens förutfattade mening. Det intressanta härvidlag är,
att de två önskningarna merendels till sist gå ihop, urkundens
och uttolkarens mening bli alldeles densamma. De sammansmälta
i en ljuflig harmoni. Det är nästan ett litet under att finna en så
fullständig öfverensstämmelse mellan det subjektiva och det objektiva.

Onsdagen den 24 maj.

Ett exempel på denna harmoni föreligger i det föredragna utskottsutlåtandet,
främst naturligtvis i fråga om den punkt, som är
föredragen, rörande det år 1909 öfverskridna flottöfningsanslaget.
Som bekant blef denna fråga föremål för en skarp kritik redan vid
början af årets riksdag. Denna kritik och debatten därom fortsattes
sedermera i pressen och har fortgått i månader. Slutligen kom
statsutskottets anmälan i frågan, och sålunda voro sinnena vederbörligen
förberedda att skrida till pröfning af grundlagens mening
om detta fall. För min del skall jag icke alls gifva mig in på något
försök till grundlagstolkning -— en sådan ligger icke för min begåfning,
och, om jag skall tala uppriktigt, erfarenheten af grundlagstolkningen
i konstitutionsutskottet har rakt icke verkat lockande
på mig. Jag skall inskränka mig till att göra några små randanmärkningar
vid utskottets uttalande i frågan.

Vid den grundlagsenliga pröfningen af det föreliggande fallet
har, såsom synes, utskottsmajoriteten kommit till det resultat, att
ingen anmärkning kan framställas mot förra statsrådet Ehrensvärd.
Man har kommit till detta resultat från tre olika synpunkter. Fem
af utskottets medlemmar hafva ansett, att han redan fått decharge,
och att frågan därom icke nu kan upptagas. En ledamot af utskottet,
herr Berger, har funnit, att herr Ehrensvärd så att säga
måste frikännas på grund af bristande bevisning. Och slutligen
har utskottsmajoriteten i gemen kommit till den uppfattningen,
att han icke alls gjort sig skyldig till något fel. Denna hans felfrihet
ådagalägges med två särskilda teorier om reservationsanslagens
natur, båda teorierna, såvidt jag vet, nya och sinsemellan
något oförenliga.

Först ger utskottsmajoriteten eu definition, kan man säga, på
hvad som menas med reservationsanslag. Det sker genom ett uttalande
på sid. 25, där det heter: »Enligt Riksdagens flera gånger
gjorda uttalanden är ett reservationsanslag ett sådant fast anslag,
som i likhet med öfriga fasta anslag icke får öfverskridas, men
reservationsanslaget skiljer sig från de öfriga däri, att hvad af reservationsanslaget
för året icke utgår skall innestå för att ett följande
år kunna af Kung! Maj:t disponeras för det med anslaget
afsedda ändamålet.»

Enligt utskottsmajoritetens första teori är ett reservationsanslag
så att säga ett absolut anslag, begränsad! till det år, för hvilket det
gifvits. Det blir därigenom alldeles oberoende af en brist, som
till äfventyrs kan ha uppstått under föregående år; endast om någon
behållning finnes, får den läggas till anslaget. Enligt denna
teori har härvidlag ingen öfverskndning skett, ty den beräkna,de
kostnaden för flottans öfningar år 1909 höll sig omkring 130,000
kronor lägre än det för året beviljade anslaget. Öfverskridning
har visserligen sedan skett, men den hade enligt utskottets mening
varit omöjlig att förutse. Det synes mig emellertid, att konsekvensen
af denna teori — och det medges också af utskottsmajoriteten
i viss mån — borde vara den, att när ett anslag sålunda är
uteslutande afsedt för det år, för hvilket det är beviljadt, så bör
det då också uteslutande användas för det året — för det årets

Nr 32.

0?)i flott öfningsansla gets

öfver skridande.

(Forts.)

Nr 32.

Onsdagen den 24 maj.

Om flott öfningsansla gets

öfver skridande.

(Forts.)

flottöfningar, för att hålla sig till det föreliggande fallet — och icke
användas till fyllande af någon brist, som uppstått under föregående
år. Har sådan brist uppstått, bör den betäckas genom
äskande af särskildt anslag.

Men så har faktiskt förre statsrådet Ehrensvärd icke förhållit
sig, och det har uppenbarligen aldrig varit hans mening att gå
tillväga på det sättet. I ett uttalande i Andra kammaren den 23
april 1910, då denna fråga var före, yttrade han bland annat:

»För att minska den uppkomna bristen har jag anbefallt myndigheterna
att, så fort de kunna, inkomma med förslag till minskning
af rustningarna innevarande år, dock utan att åsidosätta skolorna.
Jag har nämligen ansett, att skolorna såväl för de stamanställda
som för de värnpliktiga icke böra bli lidande, utan får
man söka minska utgifterna under detta anslag i öfrigt. Det är
gifvet, att bristen icke kan betäckas under innevarande år, utan
vi måste försöka täcka den under detta och kommande år. Om vi
sökte att redan i år täcka bristen, skulle därigenom öfningarna
minskas och helt och hållet förryckas.»

Det är, såvidt jag förstår, emot herr Ehrensvärds hållning i
detta fall, som en reservant i utskottet, herr Uppström, riktat sig,
då han tyckes anse, att ministern hade bort för oriktig användning
af ett af Riksdagen beviljadt anslag ställas inför riksrätt,
enligt regeringsformens § 106. Utskottet själft erkänner, att denna
första teori aldrig varit i praxis erkänd.

Jag öfvergå!’ nu till teorien nr 2, som är raka motsatsen mot
teorien nr 1. Utskottet häfdar enligt denna teori att ett reservationsanslag
bör betraktas såsom en löpande fond. Enligt denna
teori få icke blott besparingar läggas till anslaget utan äfven brist,
som uppstått under föregående år, täckas af anslaget. Ja, utskottsmajoriteten
anser till och med, som dess uttryck lyder, att
eu brist bör kunna få »förskotteras», då det på sid. 27 säger, att
det icke kan rättvisligen läggas herr Ehrensvärd till last att han
på sätt som skett »förskotterat» en brist. Denna teori stämmer,
som herrarna se, mycket bra med den ståndpunkt, herr Ehrensvärd
själf markerat i det uttalande i Andra kammaren, som jag
nyligen uppläste. Enligt den teorien erhåller regeringen den vidaste
tänkbara frihet att handskas med reservationsanslagen. Men
det synes mig dock, att teorien icke synnerligen väl stämmer med
den definition, som utskottsmajoriteten själf har gifvit på ett reservationsanslag,
den definition, som jag alldeles nyss uppläste.
Ty enligt denna få sådana anslag icke öfverskridas, och bristen
kan icke »förskotteras», den kan icke så att säga ställas på framtiden.

Reservanterna i utskottet ha nu häfdat en helt annan ståndpunkt
än utskottets majoritet. De anmärka först och främst, att
utskottsmajoritetens teori nr 1 veterligen aldrig förut gjorts gällande,
vare sig af Riksdagen eller af Kung! Maj:t, och de tillägga,
att den har i förevarande fall icke blifvit tillämpad af departementschefen
och marinmyndigheterna själfva, som alltid utgått från att

Oasdagen den 24 maj.

befintlig brist på reservationsanslag måste täckas från detta anslag
själft.

Hvad sedermera teorien nr 2 beträffar, så häfda reservanterna,
att denna teori först har framkommit i herr Tenows bekanta utredning,
och att den »aldrig blifvit på något sätt statsrättsligen
fixerad, än mindre till sin giltighet erkänd». De tillägga, att »när
det därjämte blifvit vanligt att också öfverföra en uppkommen
brist till följande år och afräkna densamma på tillgängliga medel,
så har Riksdagen visserligen i många fall låtit detta passera, men
att den aldrig gifvit något erkännande, att dylikt förfarande är berättigadt,
utan tvärtom mer än en gång inskridit däremot». Vidare
erinra reservanterna om den anmälan, som 1892 års konstitutionsutskott
gjorde om öfverskridningen af flottanslaget för år
1890, och om de reservationer, som år 1904 och 1905 afgifvits
inom konstitutionsutskottet i samma riktning. Och så säga de
slutligen, vändande sig mot den där förskotteringen af bristen, att
»aldrig har det hittills veterligen blifvit för Riksdagen kändt och
af denna lämnats oanmärkt, att en föredragande ansett sig kunna
icke blott öfverföra en uppkommen brist på ett reservationsanslag
till det år, som följer närmast efter bristens uppkomst, utan också
hänvisa dess täckande till ett senare år —• alltså ställa densamma
på framtiden.» Alltså när herr Ehrensvärd nu beräknat 1909 års
öfningar 70—100,000 kronor högre än de för dessa öfningar tillgängliga
medlen, anse reservanterna detta icke vara en tillåten
förskottering af bristen, utan anse det vara en medveten öfverskridning
af anslaget, och de anse detta vittna om en sådan oskicklighet
i ämbetets utöfning, som berättigar till anmälan enligt regeringsformens
paragraf 107.

Det bör tilläggas, att reservanterna också anmärkt, att äfven
beträffande 1910 års öfningar det inte, såvidt af handlingarna
framgår, förelegat någon utredning om tillgängliga medel, utan att
öfningar fastställts endast på grund af de från militärmyndigheterna
infordrade förslagen. I förbigående vill jag anmärka,
att — och det är ju naturligt då utskottsmajoriteten icke funnit
herr Ehrensvärds förskottering förtjäna någon anmälan —
ännu mindre den öfverskridning på arméns byggnadsanslag år
1909, som reservanterna uppdagat, ansetts förtjäna någon anmärkning.
Kronprinsen-regenten har emellertid — om man nu skall
anse det bero på ungdomlig oerfarenhet eller icke — ansett detta
i alla fall vara anmärkningsvärd!: han anhöll att få till protokollet
antecknadt såsom enligt hans mening anmärkningsvärd!, att anslaget
år efter år öfverskridits, utan att detta blifvit hos Kungl.
Maj:t anmäldt.

Konstitutionsutskottet har således lyckats framställa regeringen
såsom fullkomligt anmärkningsfri. Och man bör ju lyckönska
konstitutionsutskottets majoritet att ha uppnått ett så lysande resultat.
Det enda, man skulle vilja invända, är det, att man kan
undra, om icke resultatet är nästan allt för lysande. Jag undrar
för min del, om det icke hade varit välbetänkt att tillfoga någon
liten, om än så lindrig reservation, innan man afkunnade det all -

,Nr 32.

Om flottöfning
sanslagets
öfverskridande.

(Forts.)

Nr 32.

Onsdagen deri 24 maj.

Om flott öfningsansla gets

öfver skridande.

(Foits.)

deles frikännande utslaget. Det kan ju ändå icke hjälpas, att denna
sak tiar väckt ofantligt mycken uppmärksamhet i landet, och det
kommer tvifvelsutan på många håll att ställas sådana frågor som
dessa: »Är det ändå verkligen möjligt, att en sak har kunnat vålla
så mycket kritik, varit föremål för så många uttalanden och skrifverier
under månader, utan att det funnits den allra minsta grund
till dessa? Kan det verkligen alltsammans skrifvas bara på förvaltningssystemet
och bokföringen?» Utskottets resultat stämmer
visserligen med regeringens egen uppfattning af saken — jag behöfver
bara erinra om herr Ehrensvärds utnämning till konteramiral
omedelbart efter hans afgång. Men i alla fall tror jag, att
det kommer att verka såsom något osannolikt, att saken varit så
alldeles klar, helst om man jämför detta blanka dechargebetänkande
med föregående betänkande. Herrarna veta bäst, huru ofta
det i sådana dechargebetänkanclen förekommit anmälningar för ytterst
obetydliga saker. Jag erinrar om, hurusom för tre år sedan
ett statsråd blef anmäldt därför, att någon person hade fått inhysa
en bleckslagarverkstad i strid mot hälsovårdsstadgans föreskrifter.
Ett annat år anmäldes Staaffska regeringens ecklesiastikminister
— jag minnes icke, om det var af utskottet eller om det
endast var i en reservation, i alla fall yrkades anmälan mot honom

— därför att han icke hört biskoparna om ordnandet af realskoleundervisningen
och så vidare. När man ser sådana småsaker dragas
fram och befinnas föranleda anmälan, förefaller det onekligen
märkvärdigt, att en sådan sak som denna icke befunnits förtjäna
den allra minsta anmärkning. Det måste nog för många ställa sig
så, att de undra, om icke politiska motiv härvidlag spelat in.

Och så vill jag göra en erinran till angående konsekvenserna
af detta blanka dechargebetänkande. Det skulle ju kunna inträffa

— ty, som Talleyrand brukade säga, allting händer — det skulle ju
kunna inträffa, ehuru jag icke tror det vara mycket sannolikt, att den
nuvarande regeringen en gång kommer att afgå, och då kanske samma
personer, som nu finna denna regering så anmärkningsfri, skola i
utskottet sitta till doms öfver en vänsterregering. Då tror jag,
att dessa herrar skola känna sig ganska disponerade att gå strängt
tillväga. Men då inställer sig genast den vanskligheten, att det
är svårt att vara allt för sträng då, när man varit allt för mild nu.
Herrarna minnas ett uttalande af samma statsman, hvars namn
jag nyss nämnde, då han till en af sina subaltern er ställde orden:
»Framför allt, herr prefekt, icke för mycket nit!» Jag vet icke
alls hvad den nuvarande regeringen tänker — dess tankegång är
naturligtvis för mig alldeles förborgad — men det synes mig, som
om den kunde ha anledning att på sina sulbalterner i konstitutionsutskottet
ställa den frågan, om icke deras nit denna gång
varit allt för stort.

Herr Trygger: Innan jag går in på den nu föreliggande frågan,
skall jag be att få vända mig på det allra bestämdaste mot ett
uttryck, som den siste ärade talaren använde. Han sade, att
Kung!. Maj:ts regering kunde ha anledning att vara missnöjd med

Onsdagen den 24 maj.

Nr 32.

det nit, som »dess subalterner i konstitutionsutskottet» visat i Om flottdenna
fråga. För min del betraktar jag mig icke, när jag sitter i »fningsanslakonstitutionsutskottet
eller eljest i denna kammare, såsom subaltern Hädande
vare sig till den ene eller till den andre. Och jag får verkligen (]?orts)''
säga, att nu förstår jag mycket väl den ärade talaren, när han
säde, att hans erfarenheter i utskottet icke varit af angenämaste
art, då han ansett sig kunna om sina utskottskamrater uttala sådana
åsikter, som han här framställt. Det är rent af — jag vet
icke, huru jag skall uttrycka mig — nog af: jag har hlifvit djupt
sårad å mina egna och mina Tcamraters vägnar af ett sådant uttalande.

Den ärade talaren jämförde också majoriteten i utskottet med
troende bibeltolkare, då vi gingo att behandla den ifrågavarande
saken. Jag förmodar att det icke var för att göra någon honnör
åt vår intelligens, som han uttalade sig på det sättet. Jag är honom
emellertid mycket tacksam för, att lian gifvit ett erkännande
åt vår goda tro, att vi således efter vårt bästa förstånd och samvete
sökt sanningen i det här förevarande fallet.

Innan jag öfvergå!- till själfva sakfrågan, vill jag säga några
ord angående konstitutionsutskottets befogenhet att till granskning
upptaga vederbörande föredragandes åtgärder i fråga om anslag
till flottans öfningar under tidigare år än 1910, särskildt att
till pröfning upptaga departementschefens förfarande i det af statsutskottet
anmärkta fallet år 1909.

Åtskilliga reservanter ifrån denna kammare hafva anmärkt,
att de i konstitutionsutskottet gjort gällande den uppfattningen,
att redan den omständigheten, att föregående riksdagar efter fullbordad
granskning af statsrådsprotokollen uti nu ifrågavarande
hänseenden icke framställt anmärkning, måste anses innebära, att
decharge blifvit vunnen i fråga om de i utskottets memorial afsedda
kommandomål, som härröra från tiden före början af 1910
års riksdag.

Till stöd för denna sin ståndpunkt hafva tre af reservanterna
afgifvit särskilda yttranden, af hvilka kammarens ledamöter säkerligen
tagit del, hvarför det icke torde vara erforderligt, att jag vid
detta tillfälle ingår i något särskildt bemötande af desamma. Jag
vill därför inskränka mig till att å utskottets vägnar för kammaren
framlägga de skäl, som bestämt utskottsmajoriteten att icke anse
decharge redan vara vunnen med afseende å ifrågavarande kommandomål,
som afse tiden före 1910 års riksdags början.

Yår grundlag gör, såsom herrarna hafva sig väl bekant, en
bestämd skillnad mellan de vanliga statsrådsprotokollen och protokoll
i ministeriella mål (numera särskildt, hemligt protokoll i utrikesärende)
samt protokoll i kommandomål. De vanliga statsrådsprotokollen
har konstitutionsutskottet icke blott rätt utan äfven,
enligt § 38 riksdagsordningen, plikt att infordra. De senare
protokollen åter, hemligt protokoll i utrikesmål och protokoll i
kommandomål, kunna fordras, men endast i hvad som rörer allmänt
kända och af utskottet uppgifna händelser. Fastän detta
nu icke finnes uttryckligen sagdt i grundlagen, är det icke något

Nr 32.

Om flott öfningsansla gets

''öfver skridande.

(Forts.)

90 Onsdagen den 24 maj.

tvifvel därom, att de vanliga statsrådsprotokollen, som hvarje
Riksdag är pliktig att infordra, äro de, som förts från början af
förra Riksdagen till början af den löpande. Med afseende åter på
hemliga utrikesprotokoll och kommandomålsprotokoll, hvilka konstitutionsutskottet
har rätt men däremot icke plikt att begära få
till sig utlämnade, finns ingen sådan i sakens natur liggande begränsning.
Tvärtom antyda de förutsättningar, som i grundlagen
stadgats för utskottets befogenhet att fordra dessa protokoll, nämligen
att det kan ske endast i det som rörer allmänt kända och af
utskottet uppgifna händelser — eller såsom Hans Jänta uttryckte
sig i sitt koncept till regeringsformen: »hvaraf endast lagligen bestyrkta
utdrag i allmänt kända mål fordras må» — dessa förutsättningar
antyda, säger jag, att grundlagen ansett det vara af
rent tillfälliga omständigheter beroende, om ett dylikt infordradt
protokoll afsåge tiden från föregående riksdags början eller någon
tidigare period. Hetta såvida man utgår därifrån, att vår svenska
grundlag velat fasthålla vid det konstitutionella statsskickets
hufvudregel: en oansvarig monark med ansvariga rådgifvare. I
belysningen af denna liufvuclprincip torde man väl, om ej bindande
skäl ställa sig hindrande i vägen, böra tolka grundlagens
särskilda stadganden. Begränsningen i utskottets befogenhet att
äska de protokoll, som förts i ministeriella mål, numera vissa utrikesmål,
och kommandomål, var således föranledd icke af någon önskan
att låta ett statsråd eller en föredragande, som gjort sig skjddig
till ansvar för en förseelse, hvilken först senare kommit till offentligheten,
gå fri från ansvar, utan endast och allenast att man af
hänsyn till rikets väl ansett sig böra, såvidt möjligt, bevara sekretessen
i fråga om diplomatiska och militära ärenden. I konflikten
mellan det viktiga statsintresset, sekretessens i dylika saker bevarande,
och statens intresse i ministeransvarighetens utkräfvande
lät man det förra intresset, såsom det större och mera betydande,
blifva afgörande. Den skyldige fick hellre förblifva straffri, än
man vågade riskera landets utrikespolitiska och militära ställning.
Men är det så, torde det vara uppenbart, att när saken redan
trängt till offentligheten, blifvit, såsom grundlagen uttrycker det,
allmänt känd, hvarje anledning att låta den mer eller mindre
brottsliga statsrådsledamoten gå straffri måste saknas för en grundlagsstiftare,
som ansett ministeransvarigheten vara en hörnsten i
författningen.

Att detta verkligen var meningen synes oss framgå af hvad
som föregick fastställandet af lydelsen af § 76 i 1810 års riksdagsordning,
som numera öfverflyttats till regeringsformen och utgör
moment 3 af § 107 regeringsformen. Ursprungligen föreslogs följande
lydelse af denna paragraf: »All af Riksens Ständer verkställd
granskning bör anses innebära decharge i afseende å det granskade,
och ingen ny till ansvarighet förbindande granskning af
nya Ständer vara tillåten». Häri yrkades emellertid af prästeståndet
följande ändring: »All af Riksens Ständer efter af dem
verkställd granskning uttryckligen gifven decharge eller frikännande
från vidare ansvarighet för det således granskade och godkända

Onsdagen den 24 maj. 91 Nr 82.

skall gälla för evärdelig tider», etc. Med anledning af denna Om flotterinran
yttrade emellertid konstitutionsutskottet: »Tydlig decharge
kan ej alltid gifvas. Det som lämnas oanmärkt, kan anses hafva Vridande,
vunnit tyst decharge. Emellertid har utskottet gifvit stadgandet (Forts.)
en förändrad redaktion». Denna därefter gjorda formulering af §

76 är den lydelse, som numera i sammanhang med representationsförändringen
öfverflyttades från riksdagsordningen till moment 3 i
§ 107 regeringsformen, där det heter: »Allt hvad riksdagen efter
granskning godkänt eller lämnat oanmärkt, bör anses hafva vunnit
decharge i afseende på det granskade, och ingen ny, till ansvarighet
förbindande, granskning af ny riksdag i samma mål vara
tillåten».

Man torde häraf, såvidt jag kan förstå, se, att det ingalunda
varit preklusionsgrundsatsen, som bestämt detta stadgandes innehåll,
utan uteslutande den omständigheten, att. man ansåg en
granskning, som ej föranledt någon anmärkning, innebära ett tyst
godkännande. Men detta kan tydligen ej ifrågasättas .med afseende
å andra protokoll än sådana, som utskottet haft till granskning
eller varit pliktigt att underkasta granskning.^

Den lydelse, som ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter
§ 11 fått, måste tolkas i belysningen af nu anförda grundlagsstadgande.
Då det däri heter: »Hvad emot statsrådsprotokoll intill
den dag, då riksdagen börjas, under då påstående riksdag icke
anmärkt blifver, därå må sedan vid påföljande riksdagar jltal icke
äga rum», antyder redan den obestämda formen »statsrådsprotokoll»
— icke statsrådsprotokollen — att här är fråga endast om
de protokoll, som vid riksdagen i fråga grundlagsenlig! måste granskas
eller blifvit granskade.

Inom vetenskapen har man också hittills i allmänhet antagit,
att protokoll i ministeriella mål och kommandomål kunna infordras
jämväl för tidigare år samt att däri upptagna åtgärder vinna decharge,
endast om protokollen blifvit infordrade eller åtgärden
redan vunnit decharge såsom intagen i de vanliga statsrådsprotokollen.

På senare tider har emellertid en annan mening börjat göra
sig gällande. Sålunda hafva vi bland andra den mening, som
framställts af professor Alin och för hvilken reservanten herr
Clason redogör i sin reservation. Nekas kan icke heller, att de
skäl, som reservanterna hvar för sig anfört, äro tungt vägande för
en motsatt mening, särskild! den omständigheten, att veterligen
intet fall förut inträffat, då protokoll i ministeriella mål eller kommandomål
för tidigare år infordrats och följaktligen kunnat föranleda
något ansvar för vederbörande. Härtill komma 1810 och
särskilt 1815 års konstitutionsutskotts utlåtanden. Läser man
emellertid uppmärksamt sistnämnda utskotts uttalande i dechargebetänkandet
— det tinnes intaget här å sidan 63: »och då ingen
af utskottets ledamöter haft anledning att infordra något protokoll,
hållet inför Konungen af Konungens rådgifvare i kommandomål,
och endast i följd däraf ingen granskning i afseende på deras
förrättningar kunnat äga rum, anser utskottet dessa rådgifvare

Nr 32.

Om flott öfningsansla gets

öfver skridande.

(Forts.)

92 Onsdagen den 24 maj.

äfven under eu sådan allmän decharge böra vara inbegripna» —
jag säger, läser man emellertid uppmärksamt detta uttalande af
1815 års konstitutionsutskott, har åtminstone jag svårt att icke
liksom känna i luften, att utskottet icke varit så alldeles säkert
på sin menings öfverensstämmelse med grundlagen. Icke så liten
konstruktion spåras däri. Men för öfrigt, därmed må vara huru
som helst, meningen hos grundlagens samtida kan hafva varit en
annan än grundlagens egen, men i en dylik konflikt är det grundlagen,
som har vitsord.

Med allt erkännande af att 1911 års konstitutionsutskott ingalunda
kan göra anspråk på att uttala sista ordet i denna fråga,
måste vi dock fasthålla vid, att den tolkning, som vill anse decharge
i förevarande fall vara gifven, är så tvifvelaktig, att utskottet
kan anse sig väl försvaradt, då utskottet gått till granskning
af själfva sakfrågan. Särskildt beträffande det från statsutskottet
till konstitutionsutskottet hänskjutna ärende, däri icke
blott statsutskottets minoritet utan äfven statsutskottets majoritet
gått in på själfva sakfrågan, på det materiella — det visar sig
hvad majoriteten beträffar däraf, att majoriteten i fråga om föredragandens
skuld anför förmildrande omständigheter — jag säger,
att då hela statsutskottet gått in på materiell pröfning, hafva vi
ansett det vara vår plikt att efter vår förmåga undersöka, hvad
som i detta fall har skett och om något skäligen kan läggas vederbörande
föredragande till last.

Vår öfvertygelse, då vi sålunda trots preskriptionsfrågans
tvifvelaktighet gått till själfva sakfrågan, har varit den, att mot
konstitutionsutskottet får icke finnas ens skenet af en vilja att
undandraga från ansvar den, som skulle kunna befinnas hafva
öfverskridit grundlagens bud.

Ofvergår jag nu till själfva sakfrågan beträffande flottans öfningar
år 1909, har utskottet funnit sig böra undersöka, huruvida
departementschefen träffas af någon verklig, till ansvar ledande
skuld på grund af den andel, han kan hafva däri, att för år 1909
anslaget till flottans öfningar sedermera befunnits vara till afsevärdt
belopp öfverskridet. Utskottet har därvid ansett sig böra
söka besvara denna ansvarsfråga, såväl under förutsättning att den
af Riksdagen åt reservationsanslagen teoretiskt förlänade karaktären
upprätthölles, som äfven under förutsättning att den natur,
hvilken detta anslag i praxis fått -— och detta i ett flertal fall
med Riksdagens goda minne — blefve konsekvent iakttagen. Utskottet
har trott, att om resultatet i fråga om departementschefens
skuld i båda fallen blefve detsamma, utskottet icke skulle behöfva
fälla någon dom emellan den teori och praxis, som i fråga om
detta reservationsanslag — och jämväl andra dylika anslag —
gjort sig gällande. Däremot har utskottet af lätt förklarliga skäl
icke ansett sig berättigad att ur dessa båda ståndpunkter skapa
en tredje, som ur hvardera upptagit jämt så mycket, som skulle
fordras för att departementschefen skulle kunna anses hafva obehörigt
utöfvat sitt ämbete. Det förhåller sig nämligen otvifvelaktigt
så, som herr af Callerholm och medreservanter sagt i sin

Onsdagen den 24 maj.

Nr 32.

reservation, att de båda olika åskådningar, hvarifrån utskottet
skärskådat fallet, i och för sig äro af den beskaffenhet, att den
ena icke låter förena sig med den andra.

Herr Hellberg mildrade detta deras uttalande, när han sade,
att dessa ståndpunkter voro något oförenliga med hvarandra.

»Hen åskådningen», fortsätta reservanterna, »att ett reservationsanslag
aldrig behöfver räkna med uppkommen brist, utan
alltid kan upptaga såsom tillgänglig tillgång det i årets statsreglering
uppförda belopp (jämte möjligen förefintliga öfverskott
från föregående år), står i strid mot den, som utskottet benämner
»fondteorien», och enligt hvilken å ena sidan en uppkommen brist
från föregående år alltid måste tagas i beräkning vid anslagets
disponerande, men å andra sidan också denna brist kan täckas
genom fördelning på följande år.» Reservanterna hafva verkligen
citerat något felaktigt: de hafva sagt »flera följande år», men jag
har rättat citatet, tv i konstitutionsutskottets betänkande hafva vi
bara sagt »följande år».

Hör min del har jag mycket svårt att förstå, att reservanterna
och i likhet med dem herr Hellberg kunnat finna det vara något
egendomligt, att de utgångspunkter, hvarifrån utskottet har skärskådat
detta fall, äro mot hvarandra stridande. Het är ju förutsättningen
för utskottets hela resonemang. Yore ståndpunkterna
med hvarandra öfverensstämmande, hade utskottet tydligen endast
behöft från en synpunkt undersöka det föreliggande fallet. Men
■ett faktum är, att i fråga om reservationsanslag teori och praxis
äro olika och därför också kunna leda till olika konsekvenser.
Hvad bättre kan man då önska, än att departementschefens förfarande,
såvidt det kan läggas honom till last, icke stöter emot
någon konsekvens, hvarken enligt den i teorien eller den i praktiken
godkända ståndpunkten. Riktigheten häraf synes mig vara
lika uppenbar som att när i en process det är ovisst, om den tilltalade
vid tiden för en handlings begående vistats på platsen X
eller Y — de enda, som kunna ifrågakomma — man lugnt kan
utan att undersöka den saken, frikänna honom, då han icke kunnat
begå förseelsen, vare sig han vistats på den ena platsen eller på
den andra. En domare, som tilläte vittnesförhör angående hans
vistande på endera platsen, skulle svårligen få intyg om klokhet
och erfarenhet, och en domare, som ville fälla honom, därför att
hans vistande på platsen X stode i strid med hans vistande på
platsen Y, skulle, såvidt jag förstår, icke kunna göra anspråk på
dygdepriset för skarpsinne!

Utskottet anser sig därför kunna med lugn öfvergå till hvad
reservanterna verkligen anmärka mot de särskilda ståndpunkter,
hvarifrån utskottet vid sitt bedömande af denna fråga utgått.

Utskottets första utgångspunkt är den, att ett reservationsanslag
icke får öfverskridas, men däremot jämte möjlig besparing
alltid kan upptagas såsom tillgång det år, för hvilket det beviljats.
Men denna utgångspunkt har enligt reservanterna och enligt herr
Hellberg aldrig förut gjorts gällande, vare sig af Riksdag eller af
Kung!. Maj:t. Jag kan icke hjälpa, att jag känner mig förvånad,

Om flott Öfningsansla gets

öfver skridande.

(Forts.)

Nr 32.

Om flott öfningsansla gets

öfver skridande.

(Forts.)

94 Onsdagen den 24 maj.

öfver detta påstående, och jag ifrågasätter, om icke reservanterna
själfva, när de tänka litet på saken, finna, att de komma i strid
med sig själfva. Om ett reservationsanslag ej får öfverskridas,
ligger icke däri, att det skall i sin helhet vara tillgängligt under
det år, för hvilket det beviljats? Åtminstone förefaller det mig
så. Eljest skulle reservationsanslag blifva icke ett anslag, hvars
besparingar finge för samma ändamål användas, utan ett anslag,
från hvilket en del måste besparas. Men detta hafva icke ens
reservanterna ifrågasatt.

En annan fråga är tydligen, huru bristen skall kunna täckas,
om, mot hvad som bör iakttagas, reservationsanslaget dock faktiskt
blifvit öfverskridet. Och reservanterna hafva icke anfört något
skäl, hvarför icke utskottets mening skulle vara riktig, att den
naturliga vägen är den, att när en brist definitivt konstateras, man
skall vända sig till Eiksdagen.

I förevarande fall har bristen på bokföringsväg konstaterats
tidigast i maj 1910, och utredningar hafva därefter verkställts, och
Kungl. Maj:ts regering har i följd häraf vänclt sig till Eiksdagen
för bristens täckande. Det synes mig då, som om allt vore gjordt,
som rimligen kan begäras, och då reservanterna göra gällande, att
departementschefen icke har tagit denna konsekvens och föranstaltat
om, att frågan kommit fram för Eiksdagen, så snart bristen
blifvit konstaterad, bör Ni, mina herrar, noga observera, att det
konstaterande, hvarom reservanterna orda, är icke ett definitivt,
konstaterande af en brist, utan det är en approximativ beräkning,
en beräkning, som icke kan användas utan en särskild undersökning,
ett särskildt för tillfället gjordt bokslut — på sätt detta år
skett ■— såsom grundval för en hemställan till Eiksdagen om
bristens täckande.

Jag vill emellertid ingalunda förneka och det vill utskottet ej
heller, att i praktiken man icke alltid gått denna väg, som är den
strängt taget riktigaste, att vända sig till Eiksdagen, utan man har
öfverfört bristen till ett följande år. Men, mina herrar, hvad är
detta? Jo, det är praxis, som genombrutit teorien. Det är fondteorien,
som här börjat göra sig gällande. Och reservanterna hafva
om denna sak yttrat något, som jag måste läsa upp. »I förevarande
fall», säga de, »har denna stränga teori om reservationsanslaget
icke blifvit tillämpad af departementschefen och marinens
myndigheter själfva, som tvärtom alltid utgått därifrån, att förefintlig
brist på ett reservationsanslag måste täckas från detta anslag
själft. I full öfverensstämmelse härmed ålägger också gällande
instruktion för marinförvaltningen § 15 detta ämbetsverk att
i början af hvarje år inkomma med uppgift å de för flottans öfningar
under året tillgängliga medel.» Mina herrar, om det är så,
att när vi fasthålla denna utgångspunkt, denna stränga tolkning
af karaktären af ett reservationsanslag, det riktiga hade varit, att
sedan bristen genom bokslut konstaterats man skulle gå till Eiksdagen,
kan det då läggas departementschefen till last, om han i
sina kalkyler har handlat i öfverensstämmelse med fondteorien?
Ja, säga reservanterna, det kan läggas honom till last. Skulle

Onsdagen den 24 maj.

hans förfarande bedömas enligt reservationsanslagsteorien, måste
han ovillkorligen taga konsekvensen däraf, men det har han icke
gjort, utan han har i kalkylerna öfverfört bristen på ett följande
år. Han har således — så säga reservanterna — år 1909 vid bestämmandet
af flottans öfningar själf ställt sig på fondteoriens
ståndpunkt och sedermera har han användt mera medel, än som
enligt den åsikten skulle stå till hans förfogande. De af herrarna,
som sysslat med straffrätt, ja, jag är öfvertygad, att äfven de, som
icke sysslat med den saken, veta, att ingen kan straffas, ifall han
företar en handling, som han själf tror vara ett brott, men som
icke är ett brott. Således, om departementschefen här tilltrott sig
att våga öfverföra bristen ifrån år 1908 till år 1909 i stället för att
gå till Riksdagen, då skulle han visserligen hafva handlat felaktigt
enligt den utgångspunkt, hvarifrån vi utgingo, men han skulle icke
ådraga sig något ansvar för den saken i annat fall, än att verkligen
denna afsikt att öfverföra bristen blifvit realiserad. Nu har
det emellertid, sorgligt nog för statskassan, men i så fall lyckligt
för departementschefen, inträffat, att öfverförandet af bristen aldrig
blifvit verklighet, ty år 1909 har hela anslaget för detta år gått åt,
och således, om departementschefen haft afsikt att betacka bristen
ur 1909 års anslag, i stället för att gå till Riksdagen, har han icke
lyckats i denna afsikt. Då reservanterna från reservationsanslagsståndpunkten
vilja förklara departementschefen skyldig, därför att
han velat betala 1908 års brist med 1909 års anslag, så är detta
följaktligen lika oberättigadt, som då reservanterna i detta sammanhang
stödja sig på fondteorien.

Då fråga är om att göra ansvar gällande emot vederbörande
föredragande från synpunkten af den ställning, denne intagit till
den teori angående naturen af ett reservationsanslag, som är den
teoretiskt af Riksdagen godkända, omfatta reservanterna visserligen
med en viss kärlek fondteorien, men denna deras sympati för
fondteorien svalnar ganska hastigt, så snart den sålunda gjort sin
tjänst. När de gå öfver till granskning af denna fondteori, som
var den andra af utskottet antagna utgångspunkten för dess uttalande,
blir fondteorien för dem en teori af obestämd innebörd.
Den vore icke statsrättsligt fixerad, den vore icke till sin giltighet
erkänd. Faktiskt måste de emellertid erkänna, att man handlat i
öfverensstämmelse med densamma. Reservanterna medgifva att
icke blott öfverskott, utan äfven brist öfverförts till ett senare års
anslag. Detta senare har Riksdagen enligt reservanterna låtit
passera, men aldrig uttryckligan erkänt, trots att, såsom reservanterna
förut påpekat, Riksdagen sett, att alla myndigheter handlat
i öfverensstämmelse med denna ståndpunkt. Men, sluta reservanterna,
att, såsom konstitutionsutskottet ansett vara en konsekvens
af fondteorien, en brist skulle kunna fördelas mellan löpande och
ett nästföljande år, det har aldrig varit veterligt för Riksdagen
eller af densamma någonsin lämnats oanmärkt. Jag vill då erinra
om, att denna fondteori, sådan som utskottet uppfattat den, innebär,
att när Riksdagen för ett visst ändamål för ett år beviljat ett
reservationsanslag och man har att undersöka, hvilka medel för

Nr 32.

Om fiott öfning

sansla gets

öfver skridande.

(Forts.)

Nr 32.

Om flott öfningsansla gets

öfver skridande.

(Forts.)

96 Onsdagen den 24 maj.

ändamålet under året äro utan vidare tillgängliga, man liar att till
det beviljade anslaget lägga möjligen befintligt öfverskott från föregående
år och sedermera från denna summa afdraga möjligen befintlig
brist från föregående år, och skillnaden är hvad som utgör fondens
behållning. Därjämte har emellertid utskottet sagt, att med
denna fondteori öfverensstämmer att den brist, som finnes från
ett år, icke nödvändigt behöfver definitivt betalas till hela sitt belopp
det följande året, utan äfven till någon del kan förskotteras
för att därefter öfverföras på ett efterföljande år, d. v. s. att äfven
sistnämnda år kan ingå med en del af ifrågavarande brist. Om
man skall göra det ena eller det andra beror på ändamålet med
det af Riksdagen beviljade anslaget, ty det kan icke vara Riksdagen
likgiltigt, att ett anslag, som Riksdagen ansett för ett visst
ändamål nödvändigt, i så hög grad tages i anspråk för att betala
brist från ett föregående år, att hvad som återstår icke räcker för
det ändamål, som Riksdagen har velat tillgodose. Men reservanterna,
som nu faktiskt ställa sig på fondteoriens ståndpunkt —
denna konsekvens vilja de icke vara med om. De kunna icke godkänna,
att bristen skall få fördelas på det löpande året och ett
följande. Alltsammans måste med denna utgångspunkt åtminstone
betalas under det löpande året. Och då grefve Ehrensvärd, föredragande
i detta ärende, just handlat på detta sätt, som de icke
vilja godkänna, med afseende på en mindre del af den af honom
vid 1909 års flottöfningars bestämmande kända bristen från år
1908, så blir han enligt reservanternas uppfattning, jämväl om man
godkänner fondteorien, skyldig till ansvar. Jag vill emellertid
imderställa reservanternas bepröfvande, huruvida icke möjligen
såsom en straffriande omständighet, äfven om deras åsikt vore
riktig, skulle kunna åberopas, att fondteorien ju enligt reservanternas
egen mening till sin innebörd är så synnerligen obestämd
och icke statsrättsligt fixerad. Men frånsedt detta, reservanternas
påstående, att Riksdagen aldrig afvetat eu brists fördelande på
flera års reservationanslag, håller sig inom sanningens område,
endast om man ser saken rent ytligt och formellt. Då ett reservationsanslag
år efter år visat brist, ja i vissa fall en alltjämt stegrad
brist, utan att Riksdagen gjort anmärkning, är icke detta,
frågar jag, i realiteten ett täckande af bristen icke af det löpande
årets anslag utan jämväl helt eller delvis af följande års. Låt oss
se på anslaget till flottans öfningar under åren 1895—1900. Den
definitivt bokförda bristen under dessa respektive år var i runda
tusental 23, 79, 59, 33, 122, 54 etc. Har detta öfverskridande varit
okändt för Riksdagen, eller har Riksdagen däremot gjort någon
anmärkning? Nej, man har i regel låtit saken passera. Man har
i praktiken godkänt fondteorien och endast då och då reagerat
och erinrat om sin teoretiska uppfattning af naturen och betydelsen
af reservationsanslagen.

Reservanterna hafva tydligen känt med sig, att utskottet icke
saknat skäl, då utskottet förklarat, att såväl den stränga reservationsanslagsteorien
som den i praxis tillämpade fondteorien måste
leda till departementschefens frikännande från ansvar för att han

Nr 82.

Onsdagen den 24 maj.

i den utsträckning som skett anordnat 1909 års öfningar, eftersom
lian därvid å ena sidan hållit sig inom årets reservationsanslag
samt å den andra sidan jämväl tagit i beräkning så stor del af
1908 års visserligen då ännu icke definitivt, men approximativt antagna
brist, som utan skada för det med öfningarna afsedda ändamål
kunnat af årets anslag ersättas. Eeservanterna anse sig nämligen
böra framkomma med ett ytterligare enligt deras mening
tungt vägande skäl, nämligen att det slutliga resultatet blifvit, att
faktiskt 1909 års anslag visat sig i hög grad öfverskridet och de
beräkningar, hvarpå statsrådet stödde den af honom tillstyrkta
generalordern angående årets öfningar, följaktligen befunnits vara
väsentligen felaktiga. Mot utskottet göra reservanterna därvid gällande,
att utskottet skulle hafva förklarat, att detta faktiska öfverskridande
icke kunde läggas departementschefen till last, så snart
denne i sina beräkningar hållit sig inom de tillgängliga medlen.
Längre ned erkänna emellertid reservanterna, att utskottet icke
haft detta yttrande, utan åberopat, att enligt utskottets mening de
gjorda beräkningarna kunna försvaras på grund af åtskilliga af utskottet
omförmälda omständigheter. Häremot ställa emellertid
reservanterna det påståendet, att beräkningarna, för att ej medföra
ansvar, måste hafva visat sig någorlunda tillförlitliga. »Ett ansvar»,
så lyda reservanternas ord, »för att beräkningarna så illa hålla streck,
måste åligga det statsråd, som fastställt dem.» Eeservanterna kvarstå
således i det sista på en ståndpunkt, som mycket påminner
om den urgamky tiden, då man fällde den, som objektivt sedt begått
en förseelse, äfven om denna icke kunde tillräknas honom såsom
verklig skuld. Därvid komma emellertid reservanterna i strid med
grundlagens bud, som vid anmärkning icke blott enligt 106 § utan
äfven enligt 107 § regeringsformen fästa vikt icke blott vid att
något felaktigt skett, utan äfven att detta inneburit ett obehörigt
utöfvande af vederbörandes ämbete. Oväld, nit, skicklighet eller
drift kan icke frånkännas annan föredragande än den, som efter
honom tillgängliga upplysningar bort handla annorlunda, ocli reservanterna
hafva icke lyckats vederlägga de skäl, hvarpå utskottet
stöder sig, då utskottet förklarar, att de gjorda beräkningarnas
felaktighet icke kan läggas föredraganden till last.

Utskottet har däremot ingalunda varit ovilligt att erkänna de
missförhållanden, som förefinnas i fråga om flottans ekonomiska
förvaltning. Häri måste rättelse inträda och detta snart. Enheten
brister, organisationen är oduglig, bokföringen underhaltig och
kontrollen är otillfredsställande. Vid det reformarbete, som regeringen
så energiskt satt i gång, knyta vi de varmaste förhoppningar
och hysa den förvissningen, att det skall leda till ett för
flottan och landet lyckligt resultat.

Men, mina herrar, detta är ett. Ett annat är att gifva uttryck
åt vårt missnöje med det hittillsvarande systemet genom att vältra
ansvaret på den, om hvars skuld vi icke blifvit öfvertygade. Detta
förbjuder oss vår rättskänsla. Eiksdagen icke mindre än Konungen
har att rätt och sanning styrka, och våra gamla af Olaus Petri
Första hammarens protokoll 1911. Nr 32. 7

Om flott öfningsans

la gets

öfver skridande.

(Forts.)

Onsdagen den 24 maj.

Nr 82.

Om flottöfningsanslagets
öfverskridande.

(Forts.)

Ang. medel
för skogsköp.

författade domareregler ge oss en säker anvisning huru detta skall
ske, då de sluta med dessa ord: »orätt saköre göra ingen herre
rik, men lag och rätt är Herrans pris».

Herr talman! Jag yrkar att betänkandet måtte läggas till
handlingarna.

Efter härmed slutad öfverläggning lades förevarande punkt
till handlingarna.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 22 och 23 i
denna månad bordlagda utlåtande nr 108, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående anläggande af en verkstad i Nynäshamn
för telegrafverkets räkning m. in. samt i ämnet väckta motioner,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning af lagutskottets den 22 och 23
innevarande månad bordlagda utlåtande nr 54, i anledning af dels
återremiss af lagutskottets utlåtande nr 44 i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om järnvägsaktiebolag och
till lag om vissa aktiebolag, som drifva lånerörelse, dels ock eu i
anledning af propositionen väckt motion, biföll kammaren hvad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning af sammansatta lag- och jordbruksutskottets
den 22 och 23 innevarande maj bordlagda memorial nr
2, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande utskottets
utlåtande nr 1 i anledning af dels Kungl. Maj:ts propositioner nr
70 med förslag till lag om ändrad lydelse af 1 kap. 2 § i lagen
den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom äfvensom om
ändringar i och tillägg till 4 kap. samma lag m. m. samt nr 68
med förslag om ändring i och tillägg till grunderna för förvaltningen
af vissa kronan tillhöriga vattenfall, dels och en i anledning
af sistnämnda proposition väckt motion, biföll kammaren hvad
utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande jordbruksutskottets
den 22 och 23 i denna månad bordlagda utlåtande nr
123, angående regleringen af utgifterna för kapitalökning i hvad
angår jordbruksärendena.

Punkten 1.

I två särskilda inom Andra kammaren väckta motioner hade
framställningar gjorts om anvisande af medel till inköp af skogbärande
eller till skogsbörd tjänlig mark.

Onsdagen den 24 maj.

Nr 32.

Sålunda hade af herr G. Kronlund i motionen nr 78 mom. Ang. medel
2:o föreslagits, att Riksdagen måtte af tillgängliga skogsmedel å för skogsrop.
extra stat för 1912 anvisa ett belopp af en million kronor att an- (Forts.)
vändas för inköp af skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark,
samt af herr C. Lindhagen i motionen nr 250, att Riksdagen ville
för inköp af skogbärande eller till skogsbörd duglig mark anvisa
dels på ordinarie stat 1,500,000 kronor och dels af lånemedel

1,500,000 kronor.

Utskottet hade i denna punkt på anförda skäl hemställt, att
Riksdagen, i anledning af förevarande motioner, måtte för inköp
af skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark för år 1912 anvisa
ett belopp af 1,000,000 kronor.

Herr statsrådet Swartz: Herr talman! Mina herrar! Jag
vill endast meddela herrarna, att denna fråga nyss varit före i
Andra kammaren och en ganska genomgående debatt har där ägt
rum. Debatten, som öppnades af mig, rörde sig om den frågan,
huruvida man under alla förhållanden borde vara med om detta
anslag eller om man icke borde, i öfverensstämmelse med hvad
Riksdagen förut alltid iakttagit, spara det för den händelse det
icke skulle låta sig göra att på staten få in detta belopp och utsätta
sig för möjligheten att nödgas låna för behofvet eller ock
anlita en annan utväg, som icke vore synnerligen lycklig, nämligen
att höja en beräkning af en statsinkomst. Beträffande det sista
har jag haft tillfälle att i Andra kammaren förut påpeka, hurusom
det enligt min uppfattning icke finnes något skäl i de verkliga
förhållandena att höja en beräkning utöfver hvad Kungl. Maj:thar
föreslagit, utan då återstår, i händelse man reelt vill sörja för
medel för detta ändamål, att låna upp större eller mindre del af
det erforderliga beloppet. Det skulle vara att slå in på en alldeles
ny väg, och jag har för min del ansett, att det icke vore lämpligt
att i riksdagens sista timme fatta ett beslut af den principiella
innebörd, detta skulle vara, och som ginge stick i stäf mot hvad
Riksdagen så sent som år 1909 beslutat, då Riksdagen afslog ett
förslag att på lånevägen anvisa 1,000,000 kronor för ändamålet.

Efter slutad diskussion ägde votering rum, och visserligen
endast med eu rösts majoritet, men dock med majoritet, godkändes
min uppfattning, och Andra kammaren anslog för ändamålet 500,000
kronor i stället för 1,000,000 kronor. De 500,000 kronorna kunna
nämligen gå in på staten utan vare sig höjning af inkomstberäkning
eller anlitande af lånemedel i högre mån än förut är förutsatt.

Under sådana förhållanden tillåter jag mig vördsamt hemställa,
att Första kammaren ville biträda Ändra kammarens beslut,
äfven för undvikande af en sen gemensam votering i saken, och
då i alla händelser genom detta anslag på 500,000 kronor hufvuclsyftet
med jordbruksutskottets framställning, nämligen att visa
intresse för själfva saken och att vilja anslå medel utöfver hvad
som, genom köpeskillingarna för vissa kronoegendomar inflyter,
är vunnet. Jag hemställer därför vördsamt, att kammaren behagade
godkänna jordbruksutskottets hemställan med den ändring,

m- 32.

100

Onsdagen den 24 maj.

Ang. medel
för skogsköp.
(Forts.)

Ifrågasatt
ny odlingslånefond -

en beloppet sättes till en half million i stället för eu million
kronor.

På gjord proposition bifölls utskottets hemställan med den
ändring, att ifrågavarande belopp bestämdes till 500,000 kronor.

Pimsten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3.

I en inom Första kammaren väckt motion, nr 56, hade friherre
J. Gyllenstierna föreslagit, att Riksdagen ville besluta att i underdånig
skrifvelse anhålla, det Kung! Maj:t täcktes efter vederbörlig
utredning framlägga förslag till bestämmelser om upprättande af
en ny odlingslånefond för hela riket samt om afsättande af nödiga
medel till eu dylik fond.

Utskottet hade i förevarande punkt på åberopade grunder
hemställt, att ifrågavarande motion icke måtte föranleda någon
Riksdagens åtgärd.

Reservation hade afgifvits af, bland andra, herr N. Persson,
grefve P. G. Hamilton och friherre J. Gyllenstierna, utan att dessa
däri framlagt sin mening.

Friherre Gyllenstierna: Det är nu andra gången jag framlägger
en motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t om utredning angående
ny odlingslånefond. För två år sedan behandlades den af
tillfälligt utskott och nu af jordbruksutskottet med samma afstyrkande
resultat. Jag har således ingen förhoppning att vinna någon
framgång, i synnerhet som frågan förekommer i riksdagens yttersta
timme, men då man frågat hvad jag egentligen afser med denna
motion, vill jag endast med några ord klargöra detta för kammaren.

Jag har utgått ifrån att ett af de viktigaste statsändamål är
att i möjligaste mån höja afkastningen inom landet och detta i
första rummet af sj kifva jorden. Jag har äfven utgått ifrån det
faktum, att af den okultiverade, den icke bärande arealen, enligt
statistiken utgörande omkring tre gånger så mycket som den nu
odlade, minst en tredjedel är lämplig odlingsmark.

Det ligger således i statsmakternas intresse att tillse, att så
mycket som möjligt af denna nu värdelösa jord kommer i kultur.

Hvad har staten nu gjort för att nå detta mål?

1883 inrättades nyodlingslånefonden. — Sedermera ha tillkommit
allmänna frostminskningsanslaget samt för Norrland speciellt
norrländska afdikningsanslaget och norrländska nyodlingsfonden.
Dessutom för småbrukare ett anslag å 50,000 kronor till odlingsföretag,
och bör man äfven här beräkna de medel, som skogsvårdsstyrelserna
disponera till skogsodling. Om man undantager Norrland
och småbrukarne, afse dessa fonder för uppodling af åkerjord
endast afdikningsföretag, och äro de dessutom genom stränga be -

Onsdagen den 24 maj.

101

Nr 32.

stämmelser om föregående utredningar och garantier omöjliga att
använda., utom då det gäller större komplexer. Om det är någon
af herrarna, som tror, att jag icke har reda på den saken, kan
man få upplysningar därom i väg- och yattenbyggnadsstyrelsen,
där uppgifterna finnas.

Det vore önskligt, att staten utsträckte sin hjälpsamhet, och
begär jag därför en utredning, och borde denna gå i den riktning,
som tillämpas vid norrländska nyodlingsfonden, där medlen utgå
genom landsting och hushållningssällskap, möjligen utsträckt till
kommuner eller kreditföreningar.

Det är ett kändt förhållande, att stora delar af den obrukade
jorden ligger som utmarker under större och mindre hemman, och
att dessa hemmansägare till största delen icke hafva den ekonomiska
bärkraft, att de utan tillgång till billigaste möjliga lånemedel
kunna uppodla dessa; äfven om de hafva medel, draga de sig för
att använda dem, men om disponibla medel funnes just för det
ändamålet, skulle de säkert begagna sig däraf. Och lika säkert
är, att om de hade tillgång till dessa medel, skulle de sätta i gång
odlingsföretag, som inom kort skulle föröka, ja, på många ställen
fördubbla hemmanets afkastning. De skulle därigenom sättas i
tillfälle att fördela de nu många gånger för stora markerna på
barnen, hvilka därigenom skulle befrias från nödtvånget att lämna
hemmet och på annat sätt söka sin bärgning.

Jag håller före, att detta är den bästa formen för egnahems
rörelsen, och jag vill fråga om icke den sidan af saken kan tåla
vid en utredning, synnerligast nu, då framställning väntas om ordnandet
af det mindre jordbrukets kreditförhållanden.

Till man saken, nog kan man finna medel, och då blir ordet
»odlingslånefond» icke bara en tom fras för flertalet af våra jordbrukare.

Jag har intet yrkande.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i nu föredragna punkt hemställt.

Punkterna 4—7.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Yid förnyad föredragning af jordbruksutskottets den 22 och
23 i denna månad bordlagda utlåtande, nr 126, i anledning af
väckt motion med förslag till visst stadgande angående skatteköpta
rekognitionshemman m. m., biföll kammaren hvad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Ifrågasatt
ny odlingslånefond.

(Forts.)

_ Vid ånyo skedd föredragning af Första kammarens andra tillfälliga
utskotts den 18 och 20 innevarande månad bordlagda ut -

Nr 32,

102

Onsdagen den. 24 maj.

låtande nr 16, i anledning af en inom Andra kammaren väckt
motion om skrifvelse till Kung! Magt angående upprättande af
stormvarningssignaler vid Sveriges ostkust, biföll kammaren livad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Yid förnyad föredragning af jordbruksutskottets den 17 och
18 i denna månad bordlagda utlåtanden:

nr 113, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
utbyte af kronohemmanen Mjölnarbo och Snickarbo med tillvdenheter
i Kopparbergs län mot viss Klosters aktiebolag tillhörig
mark m. m.,

nr 114, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående

försäljning af förra sergeantsbostället Stålsbyn nr 1 i Värmlands
län,

nr 115, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående

försäljning af förra kornettsbostället Oppeby nr 1 med Ellmbratorp
i Södermanlands län,

nr 116, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående

försäljningaf den kronan såsom ägare af förra öfverstebostället
Öresten i Älfsborgs län tillkommande vattenrätt i Slottsån m. in.,

nr 117, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående

försäljning af ett område från förra mönsterskrifvarbostället Djurstorp
nr 1 och 3 jämte Djurstorp nr 4, en utjord, i Kalmar län,

nr 118, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående

öfverförande till domänfonden af köpeskillingarna för vissa försålda
kronoegendomar, samt

nr 119, i anledning af väckta motioner angående upplåtande
af staten tillhörig mark till plats för byggnad åt Drottning Sofias
stiftelse i Vänersborg,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning af Första kammarens första tillfälliga
utskotts den 17 och 18 innevarande maj bordlagda utlåtande
nr 17, i anledning däraf att Andra kammaren beslutit fasthålla vid
sitt från Första kammarens skiljaktiga beslut om skrifvelse till
Kungl. Maj:t med hemställan, att Kiksdagen måtte lämnas tillfälle
att yttra sig öfver förslag till ny landshöfdingeinstruktion, biföll
kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Onsdagen den 24 maj. 103

Föredrogs ånyo Första kammarens andra tillfälliga utskotts
den 17 och 18 i denna månad bordlagda utlåtande nr 15, i anledning
af Andra kammarens beslut i Täckt fråga om särskild stämpling
å importerade ägg.

Sedan Andra kammaren, med anledning af inkomna motioner,
nr 164 och 192, beslutat, att Riksdagen skulle i skrifvelse till
Kung! Maj:t anhålla, det täcktes Kung!. Maj:t snarast möjligt gå
i författning om utredning rörande lämpliga bestämmelser därom,
att utländska ägg skulle vid importen och försäljningen vara försedda
med påstämpladt märke, angifvande det främmande ursprunget,
och, därest denna utredning gåfve vid handen, att importen
af ifrågavarande ägg genom sådan anordning icke skulle i afsevärd
grad försvåras, inkomma till Riksdagen med det förslag,
hvartill denna utredning kunde föranleda,

samt Första kammaren vid ärendets behandling fattat i hufvudsak
enahanda beslut, allenast med den skillnad, att kammaren,
med bibehållande af sin vid 1909 års riksdag i liknande ärende
intagna ståndpunkt, enligt skrifvelsen velat lämna åt Kung!. Maj:t
att afgöra, om och i hvad mån Riksdagens medverkan för eventuella
åtgärders vidtagande erfordrades, och för den skull utbytt
slutorden i Andra kammarens beslut: »inkomma till Riksdagen
med det förslag, hvartill denna utredning må kunna föranleda»,
mot orden: »vidtaga däraf föranledda åtgärder»,

så hade, enligt från Andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
Andra kammaren, med afslag å sitt vederbörande utskotts
hemställan därom, ätt Andra kammaren, med frånträdande af sitt
beslut, måtte biträda, hvad Första kammaren i ärendet beslutat,
i stället bifallit en i ärendet afgifven reservation af herr Hellberg
in. fl., hvilka ansett, att utskottet bort hemställa, att Andra kammaren
måtte fasthålla vid sitt förut i ämnet fattade beslut.

Ärendet hade med anledning häraf ånyo öfverlämnats för förnyad
ompröfning till Första kammaren, som hänvisat detsamma
till sitt andra tillfälliga utskott; och hade detta i nu föredragna
utlåtande yttrat:

»Hå med den beslutade skrifvelsen afsågs att vinna en utredning,
af hvars resultat skulle bero, huruvida under viss förutsättning
eventuella åtgärder skulle vidtagas i angifvet syfte eller icke,
samt det under så obestämda förhållanden icke synes vara lämpligt
att redan på förhand förutsätta behofvet af Riksdagens medverkan
till frågans lösning, samt Första kammarens i ämnet fattade
beslut icke utesluter hänvisningen till Riksdagens medverkan,
därest för åtgärdernas vidtagande så skulle befinnas behöflig! eller
lämpligt, får utskottet hemställa, att Första kammaren behagade
vidhålla sitt i ämnet redan fattade beslut.»

Herr Roos: Herr talman, mina herrar! År 1909 beslöt Första
kammaren att hos Kungl. Maj:t begära utredning om stämpling
af ägg. Samma beslut har Första kammaren fattat äfven i år.
År 19Ö9 afslog Andra kammaren förslaget om en sådan utredning,
men i år har detta förslag, kanske hufvudsakligen på grund af det

Nr 82.

Om särskild
stämpling å
importerade
ägg.

Nr 32.

104

Onsdagen den 24 maj.

Om särskild
stämpling ä
importerade
liga.
(Forts.)

inlägg, som gjorts af en talare på skånebänken, äfven biträdts
af Andra kammaren. Eu liten skiljaktighet förefinnes dock mellan
de båda kamrarnas beslut, i det att Första kammaren beslutat att
anhålla hos Kungl. Maj:t, att Kungl. Maj:t ville efter verkställd
utredning »vidtaga däraf föranledda åtgärder», under det Andra
kammaren tillagt i klämmen, att Kungl. Maj:t måtte »inkomma till
Riksdagen med det förslag, hvartill utredningen må kunna föranleda».
Detta är ju en liten tufva, men den är farlig, och möjligt
är, att den stjälper hela lasset. Jag vill därför taga mig friheten
hemställa, huruvida icke Första kammaren skulle vilja biträda
Andra kammarens beslut.

Friherre von Schwerin: Jag ber att få instämma med deri
föregående talaren. Båda kamrarna vilja i år precis detsamma,,
nämligen en utredning, hvilken skall anförtros åt Kungl. Maj: t.
Skillnaden är, att den ena kammaren anhåller, att Kungl. Maj:t
ville »inkomma till Riksdagen med det förslag, hvartill denna utredning
må kunna föranleda», under det att den andra kammaren
säger, att detta icke behofs, utan lämnar öppet för Kungl. Maj:t
att höra Riksdagen, och då skillnaden icke är större, anser jag,
att Första kammaren bör biträda Andra kammarens beslut.

Här är icke fråga om någonting annat än att få kontroll å en
viss vara. Det är icke, såsom jag flera gånger förut uttalat, frågaom
att få tull på ägg. Men det är eu rättvis begäran att folk
skola få veta, hvad de äta. Vi veta, att det införes mycket ryska
ägg, Indika tvättas rena och förses med skånsk stämpel. Ja, jag
har till och med hört, ehuru jag icke kan bevisa det, att på sista
tiden insmugglats ryska ägg i vår export till England. Det är ju
en otreflig historia, om våra svenska ägg uppblandas med mer
eller mindre mindervärdiga ryska ägg. Riksdagen har ju förut
medverkat till margarinlagstiftningen. Det har icke varit meningen
att förbjuda tillverkning och försäljning af margarin, ty det är eu
sund vara. Men om jag vill köpa margarin, skall jag också ha,
margarin, och om jag vill köpa smör, bör jag också få smör. Om
jag begär att få köpa färska ägg, vill jag icke ha ryska ägg. De,
som vilja äta ryska ägg, kunna ju göra det, och genom de bestämmelser,
som möjligen blifva en följd af en Riksdagens skrifvelse i
förevarande ämne, blifva de ryska äggen billigare.

Herr talman! Jag ber att få instämma uti det af herr Boos
gjorda yrkandet.

Herr Biörklund, Henning: Om det vore så, att Riksdagen
absolut ville hafva denna fråga igenom, medgifver jag visserligen, atfc
det lilla hak, som nu står emellan kamrarna, borde kunna öfvergifvas.
Men ser man efter, huru Andra kammaren senast handlagt ärendet,
finner man, att oaktadt en af motionärerna liksom Andra kammarens
utskott hemställde till Andra kammaren att taga Första kammarens
beslut, som innefattade ett konsekvent vidhållande af samma,
kammares beslut för några år sedan, hvarken motionärens eller
det tillfälliga utskottets vädjan till Andra kammaren härutinnan

105

Nr 32.

Onsdagen den 24 maj.

lyckades vinna gehör. Oaktadt redan i klämmen, sådan den af
Första kammaren antagits, låg att Kung! Maj:t kunde gå till Riksdagen
med det förslag, som kunde framkomma, ville Andra kammaren
hafva in i skrifvelsen en bestämd tillsägelse till Kungl.
Maj:t att gå till Riksdagen därmed och det utan att lämna någon
som helst ledning om hvad som borde göras i saken. Det är således
ännu alldeles ovisst, om några sådana åtgärder behöfva vidtagas,
som verkligen påkalla Riksdagens medverkan. Första kammarens
utskott tyckte under sådana förhållanden, att det var lämpligast
och rättvisast att lämna åt Kungl. Maj:t att själf bedöma,
huruvida eventuellt förslag till åtgärder borde föreläggas Riksdagen
eller icke. Andra kammaren åter ville att förslaget i alla händelser
skulle fram till Riksdagen. För min del har jag icke anledning
att hålla på, vare sig den ena eller den andra ståndpunkten,
men jag tycker, att Första kammarens ståndpunkt är konsekventare
och att det nu, liksom så många gånger förut skett, bör lämnas
åt Kungl. Maj:t, när man begär utredning och därå grundade
åtgärder, att själf bedöma huru de skola ordnas och huruvida sådana
åtgärder erfordras, som påkalla Riksdagens medverkan. Fördenskull
anser jag mig böra vidhålla den af utskottet gjorda
hemställan.

Herr Jonsson: Det är icke riktigt, hvad den siste ärade talaren
nämnde, att Andra kammarens beslut ovedersägligen förutsätter,
att Kungl. Maj:t skall komma att förelägga Riksdagen förslag i
ämnet, oafsedt utredningens resultat, utan äfven Andra kammarens
beslut är grundadt på den förutsättningen, att om det låter
sig göra att genomföra denna stämpling af ägg, utan att försvåra
äggaffärerna, skall Kungl. Maj:t förelägga Riksdagen förslag i ärendet,
men icke eljes. Jag anser, att Andra kammarens beslut är
att föredraga framför Första kammarens, och därför yrkar jag bifall
till Andra kammarens skrifvelseförslag.

Friherre De Geer, Fabian: Jag vill på intet vis klandra
det sätt, hvarpå utskottet behandlat denna fråga. Snarare tvärtom.
Men då jag förenar mig med dem, som yrka afslag på utskottets
förslag, är det därför, att i annat fall skulle icke denna fråga leda
till det resultat, som dock för många provinser inom landet är
önskvärdt, och det är väl icke skäl att låta en så pass viktig fråga
falla på en ringa meningsskiljaktighet kamrarna emellan. Jag skall
därför be att få yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till
Andra kammarens beslut.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de yrkanden, som därunder förekommit,
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i nu föredragna
utlåtande hemställt samt vidare därpå, att kammaren, med afslag
å utskottets hemställan, skulle biträda Andra kammarens i ämnet
fattade beslut; och förklarade herr talmannen sig anse den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.

Om särskild
stämpling å
importerade
ägg.
(Forts.)

Nr 32.

106

Onsdagen den 24 maj.

Om särskild
stämpling å
importerade
ägg(Forts.
)

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som afslår hvad Första kammarens andra tillfälliga utskott
hemställt i utlåtande nr 15 och biträder Andra kammarens
i ämnet fattade beslut, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 67;
Nej — 39;

Herr talmannen tillkännagaf, att enligt mellan talmännen träffad
öfverenskommelse omröstningar jämlikt 65 § riksdagsordningen
komme att anställas vid kamrarnas sammanträden lördagen den
27 i denna månad öfver de voteringspropositioner för sådana omröstningar,
som då vore af båda kamrarna godkända.

Upplästes och godkändes sammansatta stats- och banko utskottets
nr 1 förslag till Riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 196, i anledning af dels Kungi. Maj ds i statsverkspropositionen
gjorda framställning om ökning af fonden för befrämjande
af handtverk och därmed jämförlig mindre industri, dels ock Kungl.
Maj ds proposition angående anvisande af anslag för täckande af
förvaltningskostnader för nämnda lånefond år 1912; och

nr 197, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående
öfverförande af visst belopp till den i 19 § af lagen angående rätt
till pension för tjänstemän vid statens järnvägar den 4 juli 1910
omförmälda fond.

Anmäldes och bordlädes bankoutskottets memorial nr 45, med
föranledande af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande punkten 2:o)
af bankoutskottets utlåtande nr 36,; i anledning af dels Kungl.

Onsdagen deri 24 maj.

107

Nr 32.

Maj:ts proposition angående ny stat för folkskollärarnas pensionsinrättning
m. m., dels och återremiss af punkten 10:o) af utskottets
utlåtande nr 18.

Upplästes och godkändes andra särskilda utskottets förslag
till Riksdagens skrifvelse!’ till Konungen:

nr 167, i anledning af Kung! Maj:ts proposition angående
omorganisation af tekniska högskolan m. m., äfvensom lönereglering
för lektorer m. fl. befattningshafvare vid Chalmers tekniska
läroanstalt m. m. samt i anledning af inom Riksdagen väckta
motioner i dithörande ämnen; och

nr 195, i anledning af Kung! Maj:ts proposition angående
ordnande af undervisningen i arkitektur vid konsthögskolan m. m.
samt i anledning af inom Riksdagen väckta motioner i ämnet.

Justerades fjorton protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att bankoutskottets
memorial nr 45 skulle sättas främst på föredragningslistan till
morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 1,3 o e. m.

In fidem

A. v. Krusensijerna.

Nr 32.

108

Torsdagen, den 25 maj.

Torsdagen den 25 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Justerades protokollet för den 18 i denna månad.

Upplästes och godkändes jordbruksutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, nr 199, till Konungen, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående visst undantag från gällande bestämmelser
om tiden för skjutsentreprenader.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 200, i anledning af Kungl. Malis proposition med förslag
till förordning angående införsel, tillverkning och försäljning af
sackarin m. m.;

nr 201, i fråga om dels särskild afgift för brännvin, som tillverkas
vid bränneri under tid, då vissa utländska råämnen där
användas, dels ock särskild skatt å dylika ämnen, använda vid tillverkning
af stärkelse; samt

nr 202, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning med tulltaxa för inkommande varor.

Vid föredragning af ett från Andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 531, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 13, med anledning
af Första kammarens beslut i ärendet rörande väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan, att den till städerna
under villkor af oförytterlighet donerade jord ej må afhändas stä -

109

Nr 32.

Torsdagen den 25 maj.

derna utan Riksdagens samtycke, beslöt Första kammaren hänvisa
detta ärende till sitt tillfälliga utskott nr 1.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

nr 110, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
provisorisk lönereglering för medicinalstyrelsen m. m., och

nr 111, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under utgifter för kapitalökning gjorda framställning om anvisande
af medel för fortsättande af arbetet med utläggning af
ytterligare ett järnvägsspår mellan Rönninge och Järna stationer
m. m.;

sammansatta stats- och bankoutskottets nr 1 memorial:

nr 4, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande sammansatta
stats- och bankoutskottets nr 1 utlåtande nr 1, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran
om utredning och förslag angående utlämnande af lån åt kommuner
från konungariket Sveriges stadshypotekskassa m. m. samt om
anslag till utredningens verkställande, och

nr 5, med hemställan om anvisande af ersättning åt sammansatta
stats- och bankoutskottets nr 1 kanslipersonal och vaktbetjäning; bevillningsutskottets

memorial nr 40, i anledning af kamrarnas
skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets betänkande nr
32, i anledning af väckta motioner om ändringar i gällande förordning
angående försäljning af brännvin; äfvensom

Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 19,
i fråga om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utlånande af postsparbankens
medel för beredande af tillfälle åt mindre bemedlade
personer att skaffa sig jordbruk eller bostäder.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
bankoutskottets nästlidne clag bordlagda memorial nr 45.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

Nr 3''2.

110

Torsdagen den 25 maj.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,io e. m.

In fidem

A. E. M. Ericsson.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktryckeri, 1911.