1911. Första kammaren. Nr 30

ProtokollRiksdagens protokoll 1911:30

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1911. Första kammaren. Nr 30.

Måndagen den 15 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets betänkande nr 29, angående en mellan
Sverige och Tyska riket afslutad handels- och sjöfartstraktat m. m.;
äfvensom

jordbruksutskottets memorial nr 112, i anledning af kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande punkt 2, angående veterinärväsendet,
af jordbruksutskottets utlåtande nr 1, angående regleringen af utgifter
under riksstatens nionde hufvudtitel.

Vid föredragning af statsutskottets den 13 i denna månad bordlagda
memorial nr 85, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i
fråga om ICungl. Maj:ts proposition angående godkännande af förslag
till aflöningsreglemente för tjänstemän vid statens vattenfallsverk,
godkändes den i detta memorial föreslagna voteringsproposition.

Vid föredragning af statsutskottets den 13 innevarande maj
bordlagda utlåtanden:

nr 86, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
af löneförhållandena vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen m. m.,

nr 87, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående de
medel, af hvilka pensioner, som jämlikt lagen den 11 oktober 1907
angående civila tjänsteinnehafvares rätt till pension komma att beviljas
befattningshafvare i patent- och registreringsverket samt vid
tullverket äfvensom i försäkringsinspektionen, skola utgå, samt
Första kammarens protokoll 1911. Nr 30.

1

Nr 30. 2

Måndagen den 15 maj.

nr 88, i anledning af Kungi. Maj:ts proposition angående anläggande
af ett statens kraftverk vid Älfkarleby,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogs och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 13 innevarande månad bordlagda memorial nr 89, i anledning
af kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslag under
riksstatens femte hufvudtitel.

Punkterna 1—3.

De föreslagna voteringspropositionerna godkändes.

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
följande den 13 innevarande maj bordlagda ärenden, nämligen bankoutskottets
utlåtanden och memorial nr 32 och 35—38, sammansatta
lag- och jordbruksutskottets utlåtande nr 1, jordbruksutskottets utlåtanden
nr 110 och 111 äfvensom andra särskilda utskottets utlåtande
nr 2.

Om utgiftsstat Föredrogs ånyo sammansatta stats- och bankoutskottets nr 2
{ankenrnPm den 9 och 19 i denna månad bordlagda utlåtande nr 2, i anledning
an en m. m. ^ Kungl Maj:ts proposition med förslag till utgiftsstat för postsparbanken
m. m. samt i ämnet väckta motioner.

Uti en till Riksdagen aflåten proposition (nr 150) hade Kungl.
Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden den 24 mars 1911, föreslagit Riksdagen
utom annat att godkänna de i berörda protokoll tillstyrkta
förslag till utgiftsstat för postsparbanken, att tillämpas tillsvidare
från och med den 1 januari 1912, och till aflöningsreglemente för
tjänstemän vid postsparbanken jämte till detta reglemente hörande
öfvergångsbestämmelser, samt på grund häraf bestämma postsparbankens
anslag, förslagsvis, till 320,995 kronor, att utgå af postsparbankens
inkomster.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
följande i ärendet väckta motioner, nämligen inom Första kammaren

3 Nr 30.

Måndagen den 15 maj.

af herr J. I. Ny ström (nr 104) samt inom Andra kammaren afOm utgiftsstat
herrar vice talmannen Th. af Callerholm och G. Persson (nr 350) Sör P°stsparJ.
Pettersson (nr 351) och K. Starbäck (nr 352). ’ ^

Vid utlåtandets föredragning begärdes ordet af

Herr Jonsson, som yttrade: Jag skall taga mig friheten föreslå,
att föredragningen må ske så,

att först föredrages paragrafvis utskottets förslag till aflöningsreglemente
för tjänstemän vid postsparbanken jämte de till detta
reglemente hörande öfvergångsbestämmelser;

att vid behandlingen af § 1 i förslaget till aflöningsreglemente
öfverläggningen må omfatta utlåtandet i dess helhet;

att efter genomgåendet af förslaget till aflöningsreglemente och
öfvergångsbestämmelser företages utskottets förslag till utgiftsstat för
postsparbanken;

att sedermera föredrages punktvis utskottets i utlåtandet gjorda
hemställanden; samt

att författningstext ej må behöfva uppläsas i vidare män än
sådant af någon kammarens ledamot begäres.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten a).

Utskottet hade i denna punkt på åberopade skäl hemställt, att
Riksdagen, med afslag å herrar Petterssons och Starbäcks förberörda
motioner, måtte i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande proposition
äfvensom med bifall till viss del af, men med afslag i öfrigt
å herr Nyströms samt herrar af Callerholms och C. Perssons ofvannämnda
motioner, godkänna utskottets förslag till utgiftsstat för
postsparbanken, att tillämpas tillsvidare från och med den 1 januari
1912, och till aflöningsreglemente för tjänstemän vid postsparbanken
jämte till detta reglemente hörande öfvergångsbestämmelser
samt på grund häraf bestämma postsparbankens anslag, förslagsvis,
till 320,995 kronor, att utgå af postsparbankens inkomster.

Utskottets förslag till aflöningsreglemente för tjänstemännen vid
postsparbanken.

§ 1.

Denna paragraf lydde sålunda:

Till generalpostdirektören, i egenskap af ordförande i styrelsen
för postsparbanken, utgår arfvode med 2,000 kronor för år och till

Nr 30. 4

Måndagen den 15 maj.

banken m. m.
(Forts.)

Om utgiftsstat enhvar af tre särskilda ledamöter i styrelsen med 600 kronor för
för postspar- fa, hvilka arfvoden utbetalas i samma ordning som lön.

Till de vid postsparbanken anställda tjänstemän utgår fast aflöning
enligt följande stat, hvilken angifver tjänstemännens fördelning
i vissa grupper, de för tjänstemännen inom en och samma
grupp bestämda aflöningsbelopp samt det antal år, som bör förflyta
från det tjänsteman tillträdt visst aflöningsbelopp, intill dess han
kan komma i åtnjutande af det närmast högre.

	Kronor	År	Kronor	År	Kronor	År	Kronor	År	Kronor
Tjänstemän af högre grad:
Postsparbanksdirektör och chef...					6,000		6,500	—	9,000
Kamrerare och sekreterare.........	—	—	—	—	3	3	7,000
Förste aktuarie.......................	—	—	5,000	3	5,500	3	6.000	3	6,500
Registrator och aktuarie; revisor	—	—	4,200	3	4,600	3	5,000	3	5,500
Kassör .................................	—	—	4,200	3	4,600	3	5,000	3	5,500
1,800	2	2,000	2	2,200	2	2,400	2	—
Bokhållare ...........................|	2,600	3	2,900	3	3.200	3	3,500	3	3,800
Kontorsskrifvare'') ..................	—	—	1,500	—	1,700	3	1,900	3	2,100
Tjänstemän af lägre grad:
Vaktmästare2) ........................	1,140	3	1,260	3	1,380	3	1,500	3	1,650

*) Till hvar och en af högst 7 kontorsskrifvare, som förordnas att utöfva
förmanskap, må utgå särskildt arfvode med 15 kronor i månaden.

2) Förste vaktmästare åtnjuter särskildt arfvode af ‘200 kronor om året.
Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad med belysning och
uppvärmning samt i öfrigt erforderligt bränsle, skall, så länge denna förmån
kvarstår, å lönen afdragas 300 kronor årligen.

Förestående aflöningsbelopp fördelas på följande sätt i lön och
tjänstgöringspengar:

	Lön	Tjänst-	Summa
	görings- penningar	aflöning
	Kronor	Kronor	Kronor
Tjänstemän af högre grad:	5,600	3,400	9,000
		4,600	2.400	7,000
		4,300	2,200	6,5''-0
		4,000	2,000	6,000
Manliga tjänstemän ...........................		3,700 3,400	1,800 1,600	5,500 5,000
		3,100	1,500	4,600
		2,900	1,300	4.200
		2,700	1,100	3,800

Måndagen den 15 maj.

5 Nr 30.

Tjänstemän af högre grad:

Manliga tjänstemän ......

Kvinnliga tjänstemän: kontorsskrifvare...

Tjänstemän af lägre grad:

Vaktmästare............................

Lön Kronor	Tjänst- görings- pennmgar Kronor	Summa aflöning Kronor	Om utgiftsstat jör postspar-banken m. m. (Forts.)
2,550	950	3,500
2,400	800	3,200
2,175	725	2,900
1,950	650	2,600
1,800	600	2,400
1.650	550	2,200
1,500	500	2,000
1,350	450	1,800
1,575	525	2,100
1,425	475	1,900
1,275	425	1,700
1,125	375	1,500
1,000	650	1,650
950	550	1,500
900	480	1,380
850	410	1,260
800	340	1,140

Reservationer hade afgifvits af:

l:o) herrar J. T. Larsson, A. C. J. Christiernson, G. Odqvist
och A. Wiklund, hvilka ansett,

att första punkten i § 1 af utskottets förslag till aflöningsreglemente
för tjänstemän vid postsparbanken bort erhålla följande
lydelse:

»Till generalpostdirektören, i egenskap af ordförande i styrelsen
för postsparbanken, utgår arfvode med 1,200 kronor för år — — —
som lön»;

samt att i följd häraf generalpostdirektörens aflöning såsom ordförande
i postsparbanksstyrelsen bort i utskottets förslag till utgiftsstat
för postsparbanken upptagas till allenast 1,200 kronor och utgiftsstatens
slutsumma alltså minskas med 800 kronor till 320,195
kronor; samt

2:o) herrar J. T. Larsson, A. G. J. Christiernson och G. S.
NeiglicJc, som ansett,

att utskottet bort, med tillstyrkande af bifall till herr J. Petterssons
förberörda motion, föreslå Riksdagen att för sin del besluta,
att kvinna skall vara berättigad att på enahanda grunder som man
innehafva bokhållarbefattning vid postsparbanken;

samt att den i § 1 af utskottets förslag till aflöningsreglemente

Nr 30. 6

Måndagen den 15 maj.

Om utgiftsstat för tjänstemän vid postsparbanken intagna stat alltså bort erhålla:

får postspar- föHancle lydelse:
banken m. m.

	Kronor	År	Kronor	År	Kronor	År	Kronor	År	Kronor
Tjänstemän af högre grad:
Postsparbanksdirektör och chef...									9,000
Kamrerare och sekreterare ......	—	—	—	—	6,000	3	6,500	3	7,000
Förste aktuarie........................	—	—	5,000	3	5,500	3	6,000	3	6,500
Registrator och aktuarie; revisor	—	—	4,200	3	4,600	3	5,000	3	5,500
Kassör .................................	—	—	4,200	3	4,600	3	5,000	3	5,500
Bokhållare'')...........................j	1,800	2	2,000	2	2,200	2	2,400	2	—
2,600	3	2,900	3	3.200	3	3,500	3	3,800
Kontorsskrifvare2).....................	—	1,500	3	1,700	3	1,900	3	2,100
Tjänstemän af lägre grad:
Vaktmästare3) ........................	1,140	3	1,260	3	1,380	3	1,500	3	1,650

'') Kvinna skall vara berättigad att på enahanda grunder som man innehafva
bokhållarebefattning vid postsparbanken.

2) Till hvar och en af högst 7 kontorsskrifvare, som förordnas att utöfva
förmanskap, må utgå särskildt arfvode med 15 kronor i månaden.

s) Förste vaktmästare åtnjuter särskildt arfvode af 200 kronor om året.
Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad med belysning och
uppvärmning samt i öfrigt erforderligt bränsle, skall, så länge denna förmån
kvarstår, å lönen afdragas 300 kronor årligen.

Herr Juhlin: Det föreliggande förslaget till stat för postspar banken

torde kunna sägas vara en gärd af billighet och rättvisa mot
den personal, som delvis i öfver ett kvarts sekel tjänstgjort inom postsparbanken.
Meningarna torde nog icke heller vara delade om det
rättvisa däri, att denna personal nu kommer på ordinarie stat. Däremot
ha nog meningarna varit delade och äro kanske ännu på sina
håll delade därom, huruvida postsparbanken fyllt det med densamma
afsedda ändamål, huruvida postsparbanken motsvarat de förhoppningar,
man ställt på densamma. Det torde råda olika åsikter härutinnan,
beroende på huru man ser saken, om man betraktar postsparbanken
såsom en affär, såsom en bankinrättning, som skall bära
sig bra och ge stor afkastning samt skaffa sig stora fonder. Gör
man så, då torde det kunna sägas, att postsparbanken icke fullt fyllt
sin uppgift. Postsparbankens uppgift är emellertid, enligt hvad 1883
års Riksdags sammansatta stats-, banko- och lagutskott yttrade, att
uppsamla och fruktbargöra de små besparingarna för att sedermera,
då dessa vuxit till något mera afsevärdt belopp, tjäna såsom mellanhand
till fördelaktigare placering mot högre ränta, än hvad postsparbanken
kunde lämna. Det är mera underligt, att postsparbanken
kunnat reda sig så pass som den gjort, då man betänker, att den
från början på äkta svenskt sätt insnördes i en mycket snäf tvångs -

Måndagen den 15 maj.

Nr 30.

så åtdragna, att banken höll på att icke Om utgifUstqt

för postsparbanken
m. m,.
(Forts.)

tröja. Och banden voro
kunna reda sig, då man ändtligen insåg, att det var nödvändigt att
lossa på banden undan för undan.

Jag säger, att postsparbanken fyllt sin uppgift. Och såsom skäl
för detta mitt påstående kan jag nöja mig med att andraga, att antalet
insättningar i postsparbanken har jämt och ständigt varit i
växande, och att antalet delägare i postsparbanken är för närvarande
cirka hälften af sammanlagda antalet delägare i rikets 428 sparbanker,
på samma gång som medelbeloppet af de i postsparbanken
gjorda insättningarna är betydligt mindre än motsvarande belopp i
sparbankerna, och på samma gång som delägarnes behållning i postsparbanken
nedgått till omkring 47 millioner kronor. Det oaktadt
har postsparbanken utöfvat en synnerligen välgörande och välsignelsebringande
verksamhet. Jag behöfver ju icke här framhålla den
ofantliga vikten af att vårt folk lär sig att spara, jag behöfver icke
framhålla vikten af att särskildt det uppväxande släktet fostras till
sparsamhet mer och mer. Denna fråga är • enligt min åsikt en bland
de mera. viktiga sociala frågor, som vi ha. Det torde kanske icke
dröja så länge, innan på Riksdagens bord kommer ett förslag om
ålderdoms- och invaliditetsförsäkring. Och helt visst kommer detta
att kräfva af staten åtskilliga millioner kronor, på samma gång som
de pensioner, som komma att utbetalas, sannolikt bli så pass små,
att de på många håll komma att betraktas såsom små ålderdomsunderstöd.
Under sådana förhållanden, menar jag, är det naturligtvis
af allra största vikt, att staten bidrager till att så många som
möjligt af landets inbyggare under sin krafts dagar göra besparingar,
insätta sina små slantar i banker, för att sedan kunna ha på
ålderns dagar hjälp och bidrag till underhållet. Härvid böra statsmakterna
ställa sig förstående, och jag anser, att, om så skulle behöfvas,
Riksdagen bör bidraga till postsparbankens drift. Jag hoppas dock,
att det icke måtte behöfvas.

Man har sagt, att postsparbankens ekonomi är dålig. Den är
icke lysande. Men jag vill säga, att det har händt i Belgien och i
England, att postsparbanken under vissa år gått med förlust, och
dock ha delägarne i Belgiens postsparbank en behållning af cirka 1
milliard kronor, och af de i Belgiens postsparbank insatta medlen
ha cirka 400 millioner kronor placerats i statspapper, hvarigenom
sålunda en del af statsskulden innehafves af småfolket. I England
har postsparbanken spelat en synnerligen viktig roll, och därför kunde
Gladstone redan år 1888 i parlamentet såga om postsparbanken, att
»postsparbanken är en af de viktigaste institutioner, som under de
sista 50 åren blifvit inrättad till det engelska folkets välfärd, och
det beslut af år 1861, hvilket genom postsparbanken kom till stånd,
anser jag som ett af de viktigaste och mest välsignelsebringande
under min långa politiska bana».

Jag sade nyss, att det är af stor vikt, att vi här göra så mycket
som möjligt för att sätta vårt folk i tillfälle att göra besparingar

Nr 30. 8

Måndagen den 15 maj.

Om utgiftsstat och insätta dem i banker. Och det är af synnerligen stor vikt att
banktn^^i ^10s det uppväxande släktet denna sparsamhetsanda ingjutes. Post(Forts.
) sparbanksstyrelsen har under förra året utsändt skrifvelser till rikets
samtliga folkskollärare och folkskollärarinnor med uppmaning till
dem att bli sparmärkesförsäljare och ombud för postsparbanken.
Och glädjande att säga har denna maning upptagits med välvilja af
folkskollärarkåren, ity att för närvarande mer än 2,000 af våra
folkskollärare och folkskollärarinnor anmält sig som ombud för postsparbanken
och som sparmärkesförsäljare.

Postsparbanksstyrelsen har i år aflåtit en skrifvelse till Kungl.
Maj:t med förslag om inrättande af skolsparkassor i vårt land. Dessa
skolsparkassor ha särskildt i Holland och Belgien spelat en ofantligt
stor roll, och efter mönstret af de belgiska skol sparkassorna har
postsparbanksstyrelsen här gått in till Kungl. Maj:t med fullständigt
förslag till ordnande och inrättande af skolsparkassor. Men klart
är, att man genom dvlika skolsparkassor icke förbättrar postsparbankens
ekonomiska ställning, utan att man kanske just på grund
häraf framdeles kan komma att behöfva något anslag från statsmakterna.

För min del är jag synnerligen glad och tacksam öfver, att
Kungl. Maj:t i så godt som alla delar upptagit postsparbanksstyrelsens
förslag, och att detta blifvit gilladt också af sammansatta stats- och
bankoutskottet. Jag kan således så godt som i alla punkter instämma
med utskottet. Dock är jag i en punkt af annan åsikt, och det är
angående öfvergångsbestämmelserna.

Herr Larsson, Jacob: Den föregående ärade talaren har på

ett särdeles utmärkt sätt framhållit den välgörande verksamhet, som
utöfvas af postsparbanken. Jag tror, att dessa uttalanden af ordföranden
i postsparbanksstyrelsen väl närmast varit föranledda af
löneregleringskommitténs yttrande angående postsparbankens verksamhet.
Löneregleringskommittén tyckes ha sett på denna verksamhet
ganska pessimistiskt, och det vill synas, som om löneregleringskommittén
till och med hyst en viss farhåga, att den tiden icke
skulle ligga så fjärran, då postsparbanken skulle komma att upphöra.
Utskottet har emellertid visat sig i denna del ha en helt
annan mening än löneregleringskommittén. Postsparbanken har otvifvelaktigt,
såsom den förste ärade talaren antydt, fyllt en mycket
viktig uppgift, och det finnes, såvidt jag kan förstå, icke anledning
antaga, att icke postsparbanken äfven i fortsättningen skulle kunna
utföra ett välsignelsebringande arbete i vårt land.

Det är icke heller annat än, såsom också den förste talaren
yttrade, en gärd af rättvisa, att den personal, som under ungefär ett
kvarts sekel varit anställd i postsparbankens tjänst, får sina villkor
reglerade på ordinarie stat. Utskottet har icke haft någon erinran
att göra mot den af Kungl. Maj:t föreslagna lönestaten. I ett par
punkter har jag emellertid funnit mig föranlåten att afvika från ut -

Måndagen den 15 maj.

9 Sr 30.

skottets majoritet, och jag skall tillåta mig, herr talman, då öfver- 0m utgiftsstat
läggningen vid denna första paragraf får röra sig om förslaget i dess
helhet, på en gång redogöra för de delar, i h vilka jag af vikit från (Forts.)
utskottets majoritet.

Det är först beträffande det arfvode, som af postsparbanksmedel
skall utgå till generalpostdirektören såsom ordförande i postsparbanksstyrelsen.
Arfvodet är föreslaget till samma belopp som det, hvarmed
det för närvarande utgår, eller 2,000 kronor. Vi veta, att detta
arfvodes belopp är bestämdt i sammanhang med löneregleringen för
postverket, där generalpostdirektörens lön, som ansågs böra uppgå
till 15,000 kronor, sattes till 13,000 kronor med hänsyn till att 2,000
kronor skulle utgå af postsparbanksmedel. Utskottet säger emellertid
själft, att det kan ifrågasättas, huruvida detta arfvode är af denna
tjänstgöring särskildt betingadt, men har dock ansett, att vid det
närvarande må bero just af den anledning, som jag nämnde, nämligen
sambandet med löneregleringen för postverket. Jag tror likväl,
att det kan vara skäl att, då det nu gäller att för framtiden reglera
staten för postsparbanken, taga denna fråga i närmare öfvervägande.

I likhet med utskottets majoritet anser jag det kunna ifrågasättas,
huruvida icke med hänsyn till tjänstgöringen arfvodet må anses
ganska högt tilltaget.

Jag tror, att det finnes ett särskildt skäl nu att se till, huruvida
detta arfvode icke bör något nedbringas. Det har varit olika
meningar om, hvilken ställning generalpostdirektören egentligen intager
eller borde intaga i förhållande till postsparbanken. Löneregleringskommittén
höll på, att generaldirektören skulle vara postsparbankens
chef, och har ju därför också velat inlemma postsparbanken
i postverket. Men enligt Kungl. Maj:ts förslag, som af utskottet är
tillstyrkt, skall postsparbanken intaga ställningen af en fristående
institution. Då är frågan: Hvilken skall vara denna institutions

verklige chef? Af departementchefens anförande till statsrådsprotokollet
finner jag alldeles tydligt, att detta icke skall vara generalpostdirektören,
utan postsparbanksdirektören. Därför har också åt
postsparbanksdirektören gifvits en helt annan ställning än den, chefen
för postsparbanksbyrån intagit. Lönen föreslås också till lika belopp
med öfverdirektörslön i normalgrad. Det är således meningen, att
postsparbanksdirektören skall intaga en sådan ställning, att man med
fog kan beteckna honom såsom postsparbankens verklige chef.

Och däraf följer, synes mig, att generalpostdirektörens ställning såsom
ordförande i postsparbanksstyrelsen, hvilken ställning ju är helt
naturlig på grund däraf, att postanstalterna hela riket rundt äro på
samma gång postsparbankskontor, blir mera att jämföra med ordförandens
ställning i annan liknande styrelse. Det har nu inom
utskottet yrkats, att arfvodet för generaldirektören skulle nedsättas.

Frågan var då den, hvilket belopp skulle anses lämpligt. Och i
likhet med några andra ledamöter af utskottet har jag kommit till
det resultatet, att ett lämpligt förhållande mellan ordförandens arf -

>r 30. 10

Måndagen den 15 maj.

Om utgiftsstatyode och styrelseledamöternas arfvode skulle vinnas genom att ordbanken^m
brandens sattes till dubbla beloppet af ledamöternas.

(Forts.) '' I nära öfverensstämmelse med denna uppfattning står min mening
i fråga om en annan punkt på aflöningsreglementet, vid hvilken
jag icke blifvit antecknad såsom reservant. Det har på något sätt
blifvit förbisedt, men inom utskottet har jag delat den mening, som
återfinnes i en reservation af herr Christiernson vid 6 momentet i 2
paragrafen. Detta moment innehåller bestämmelse om det dagarfvode,
som skall utgå till den tjänsteman, som under generalpostdirektörens
ledighet eller förfall har att inträda såsom ledamot •—
icke såsom ordförande — i postsparbanksstyrelsen. Jag har varit
af den meningen, att den ersättning, som af postsparbanksmedel
skall utgå till styrelsen, bör ligga i arfvodet åt styrelsens ordförande
och ledamöter, och att därutöfver af postsparbanksmedel icke bör
utgå något arfvode åt ordförandens ställföreträdare. Jag vill icke
därmed förneka, att det kunde vara rimligt, att denne företrädare
erhölle någon godtgörelse, men i så fall, menar jag, bör detta utgå
af ordförandens arfvode och icke af postsparbanksmedel.

Vidare har jag beträffande lönestaten afvikit från utskottsmajoriteten
i en fråga af mera principiell betydelse. Det har i en motion
inom Andra kammaren väckts förslag, att kvinnlig kontorsskrifvare
inom postsparbanken skulle äga rätt till befordran till bokhållartjänst
under samma villkor som man. Utskottets majoritet ställer
sig afvisande och menar, att det icke skulle vara tillrådligt att
i aflöningsreglementet för ett verk af jämförelsevis så liten omfattning
som ifrågavarande principiellt afgöra en fråga af så betydande
räckvidd som den af motionären afsedda. Ja, naturligtvis är denna
fråga af principiell betydelse, men jag tror icke, att man får hårddraga
principerna så, att man på en punkt, där verkligt talande
skäl kunna anföras, icke skulle våga att utföra den gärd af rättvisa,
som verkligen skulle ligga i ett bifall till den af mig omnämnda
motionen. Det finnes för det stora antalet kvinnliga kontorsskrifvare
— det är 35, som skulle uppföras på ordinarie stat — icke
möjlighet till någon befordran. De äro i alla andra hänseenden
likställda med kvinnliga postexpeditörer. Deras aflöning är också
föreslagen till samma belopp som det de kvinnliga postexpeditörerna
åtnjuta, men i jämförelse med sina kamrater i postverket komma
dessa kontorsskrifvare att intaga en synnerligen ogynnsam ställning.
De kvinnliga postexpeditörerna hafva möjlighet att befordras till
postmästare af viss klass, men de kvinnliga kontorsskrifvarna i postsparbanken
hafva icke någon möjlighet att vinna befordran. Utskottet
har menat, att deras intressen vore tillräckligt tillgodosedda
därmed, att de få ålderstillägg och komma upp till en jämförelsevis
god aflöning och äfven därigenom, att Kungl. Maj:t föreslagit
visst arfvode, som skulle kunna tilldelas några af dem, som komme
att bekläda blifvande förmansbefattningar. Detta är ju godt och
väl, men det är icke endast de ekonomiska villkoren man får taga

Måndagen den 15 maj.

11 Nr 30.

i betraktande. Man får icke förbise att en kvinna, som ägnar sig Om utgiftsstat
åt statens tjänst, måste hafva lika stort intresse som mannen att
kunna vinna befordran, och det måste verka nedslående för en kvinna, (irorts)
som, såsom här är fallet, under 25—28 år varit i postsparbankens
tjänst, att vara utesluten från hvarje möjlighet till avancemang.

Det är föreslaget att inrätta sju bokhållartjänster, och dessa äro
afsedda för manliga innehafvare. De flesta beställningarna äro naturligtvis
afsedda för de nuvarande sex amanuenserna, men af dessa
sex är en, om jag icke misstager mig, ordinarie tjänsteman i postverket
och lär svårligen komma att öfvergå såsom bokhållare på
ordinarie stat i postsparbanken. Om man håller på, att det skall
vara manliga innehafvare, måste man således gå utanför postsparbanken
för att kunna besätta alla sju bokhållartjänsterna. Jag
hemställer då till eder, mina herrar, om det icke kan kännas bittert
för en kvinnlig befattningshafvare, som mer än ett kvarts sekel
tjänstgjort i postsparbanken, att icke kunna komma i fråga vid befordran
till någon af dessa bokhållartjänster, tjänster af den beskaffenhet,
att det svårligen låter förklara sig, på hvilka grunder en
kvinna icke lika väl som en man skulle kunna bekläda dem. Jag
har därför i en vid betänkandet fogad reservation yrkat den ändring
i aflöningsstaten, att såsom särskild anmärkning vid staten skulle
intagas den bestämmelsen, att kvinna skall vara berättigad att efter
enahanda grunder som man innehafva bokhållarbefattning i postsparbanken.

Slutligen har jag afvikit från utskottets majoritet med afseende
å öfvergångsbestämmelserna. Såsom öfvergångsbestämmelserna blifvit
af Kungl. Maj:t föreslagna skulle den orättvisan tillskyndas de
nuvarande amanuenserna, som befordras till ordinarie bokhållare,
att de skulle komma att få betydligt lägre inkomster såsom ordinarie
tjänstemän än den de hittills åtnjutit såsom amanuenser.
Öfvergångsbestämmelsernas ändamål är naturligtvis att förebygga,
att vid införande af en ny lönestat orättvisa tillfogas redan varande
tjänstemän. För att råda bot för detta, har inom denna kammare
motionsvis yrkats ändring i öfvergångsbestämmelserna. Icke ens
genom ett bifall till denna motion skulle orättvisan blifva helt undanröjd.
Äfven med bifall till motionen skulle några af dessa amanuenser
komma i sämre ekonomisk ställning än de för närvarande
intaga, äfven om man icke får förbise, att deras ställning blir fastare,
då de komma i åtnjutande af de förmåner i öfrigt, som följa med
ordinarie beställning.

Det är i dessa punkter jag afvikit från utskottets majoritet, och
jag skall därför, herr talman, tillåta mig att beträffande första paragrafen
yrka, att kammaren med afslag å utskottets hemställan måtte
bifalla dels den af mig jämte herrar Christiernson, Odqvist och
Wiklund afgifna reservationen i fråga om första punkten i aflöningsregl
em entet och vidare den af mig jämte herrar Christiernson och
Neiglick afgifna reservationen i fråga om lönestaten, och skall jag,

Kr 30. 12

Måndagen den 15 maj.

Om utgiftsstat då tid därtill kommer, tillåta mig att yrka bifall till herr ChristiJor
postspar- ernsons reservation i fråga om sjätte momentet af andra paragrafen,
(Forts) detta senare naturligtvis beroende på det beslut kammaren kommer
att fatta i fråga om första paragrafen.

Herr statsrådet grefve Hamilton: Den siste ärade talaren yrkade,
att generalpostdirektörens arfvode såsom ordförande i styrelsen
för postsparbanken skulle nedsättas från 2,000 till 1,200 kronor. Han
erinrade själ! i början af sitt anförande om, att vid regleringen af postverkets
lönestater generalpostdirektörens aflöning sattes till 2,000 kronor
lägre än det belopp, som bestämts för cheferna vid andra liknande
verk, under hänvisning till, att han uppbar 2,000 kronor från postsparbanken.
Det synes mig, att den ärade talaren, då han angaf detta,
äfven bort inse, huru ytterst olämpligt det skulle vara att redan efter
ett par år minska detta arvode. Den nuvarande generalpostdirektören
har med anledning af detta Riksdagens beslut gått in på den nya staten,
som, trots de ökade löneförmåner, som enligt denna stat tillerkännas
honom, obestridligen gifver honom en osäkrare ställning än om han stått
kvar på den gamla staten. Under sådana förhållanden torde det icke
vara lämpligt att begagna detta ögonblick till att nedsätta det arfvode
Riksdagen utgått ifrån, då lönen bestämdes.

Den ärade talaren hade egentligen intet annat skäl för sitt yrkande
än att han ansåg, att generalpostdirektörens ställning genom den nya
löneregleringen blifvit ändrad. Han vore nu endast ordförande i styrelsen
för postsparbanken. Det tror jag icke man kan säga. Man bör
äfven observera, att postsparbanken genom den nya löneregleringen
kommit i mycket intimare samband med generalpoststyrelsen och postverket,
så att till och med tjänstemännen i general poststyrelsen enligt
16 § i reglementet blifva tjänstemän äfven i postsparbanken.

Men oafsedt det nämnda skälet ber jag få framhålla, att det skulle
vara ytterst olämpligt att just nu nedsätta arfvodet vid en tidsperiod,
då utan tvifvel ordföranden i postsparbanksstyrelsen får synnerligen
mycket att göra och tänka på. Den som, såsom den siste ärade talaren
säkerligen gjort, tagit reda på de många reformer, som måste vidtagas
i fråga om postsparbankens verksamhet, för att den skall kunna fylla sitt
ändamål, vet nog, att postsparbanksstyrelsen under den närmaste
framtiden får mycket att göra, och det ligger icke minst vikt uppå, att
ordföranden är intresserad af det. Men framför allt synes det mig alldeles
gifvet, att det skulle vara — jag kan icke begagna något annat
uttryck — olämpligt, att redan efter ett par år, sedan Riksdagen bestämt
aflöningen för generalpostdirektören under uttrycklig hänvisning
till att det utgår 2,000 kronor från postsparbanken, nedsätta detta
arfvode.

Herr Jonsson: Jag behof ver icke mycket uttala mig om § 1 och
det yrkande, som framställts om nedsättning af det arfvode, som utgår
till ordföranden i styrelsen för postsparbanken, då herr statsrådet full -

Måndagen den 15 maj.

13 Nr SO.

ständigt bemött, hvad den förste talaren i debatten anfört. Det skulle 0m utgiftsstat

vara märkvärdigt, om Riksdagen skulle våga sig på att sätta ned aflö ningen

för en person, som är i tjänst och tillträdt denna tjänst under (Foits.)

förutsättning att få uppbära beloppet i fråga. Det torde kunna bända,

att följderna af ett sådant steg kunde blifva ganska märkvärdiga och

ödesdigra, om man icke har respekt för hvad Riksdagen gjort och för

den tredje man, som är beroende af detta.

Jag kommer nu till herr Larssons jakande, att de kvinnliga kontorsskrifvarna
skulle kunna flyttas upp till bokhållare och komma i åtnjutande
af den aflöning, som för de manliga är bestämd. Utskottet har,
såsom herrarne finna, ansett, att ett sådant steg till kvinnans likställighet
med mannen i afseende å aflöningen i tjänsten icke skulle lämpa sig
särdeles väl här, där det finnes sex eller sju manliga bokhållarplatser
och 35 kvinnliga kontorsskrifvare. Det torde vara nödigt att vänta
med denna åtgärd, tills den utredning blir färdig, som pågår om, i hvad
mån kvinnans ställning beträffande aflöningen i åtskilliga befattningar
skall kunna göras förmånligare än för närvarande.

Såvida jag hörde rätt, yrkade också herr Larsson, att 6 mom. i 2
§, som bestämmer, att den byråchef i poststyrelsen, som under generalpostdirektörens
semester eller ämbetsresor inträder i hans ställe, skall
erhålla 5 kronor om dagen för denna tjänstgöring, skulle borttagas. Utskottet
har ansett, att, eftersom det måste vara berättigadt, att generalpostdirektören
får arfvode för sin tjänstgöring såsom ordförande, också
den byråchef, som inträder på hans plats, visserligen icke såsom ordförande
utan som ledamot i styrelsen, bör ha ersättning för de dagar,
han ägnar sig åt denna tjänstgöring. De 5 kronor han skulle få om dagen
lära svårligen komma att utgöra något särdeles betydligt belopp.

Det skulle blifva 300 eller allra högst 350 kronor om året. Det synes
mig icke vara skäl att villfara det yrkande, som af herr Larsson i detta
afseende framställts.

Herr Larssons yrkande gick vidare ut på, att öfvergångsbestämmelserna
skulle ändras i öfverensstämmelse med den reservation, som afgifvits
af honom ni. fl. Jag är tveksam om, huruvida jag vid detta
tillfälle bör inlåta mig på detta. Jag tror det är lämpligare att spara
mitt anförande rörande detta, tills man får närmare höra de andra reservanternas
yttranden.

Jag skall för min del sluta med att yrka bifall till § 1.

Herr Cavalli: Då jag har någon erfarenhet af postsparbanksstyrelsen
och dess verksamhet, tillåter jag mig att med några ord deltaga
i denna diskussion.

Den förste ärade talaren, reservanten inom utskottet, har yrkat
nedsättning i det till ordföranden i styrelsen för postsparbanken utgående
arfvode från 2,000 till 1,200 kronor. Han blef därvid, såvidt det rörde
sambandet med generalpostdirektörens aflöning, bemött af chefen för
civildepartementet, hvilken vederläde de skäl, reservanten anfört. Jag
skall därför icke uppehålla mig vid denna sidan af saken, utan vid den,

Nr SO. 14

Måndagen den 15 maj.

Om uigiftsstatsom rör arfvodet i och för sig i postsparbanksstyrelsen. Den ärade
fanken m''"1'' reservanten tog, då han ifrågasatte nedsättning af arfvodet åt ordföran(Forts.
) den i styrelsen för postsparbanken, till norm det arfvode, som tillkommer
ledamöterna i styrelsen, d. v. s. icke postsparbanksdirektören utan de
öfriga ledamöterna. Detta borde näppeligen i förevarande fall anföras
såsom skäl, ty härmed förhåller det sig så — hvilket icke borde vara
obekant för den ärade reservanten — att sedan ett förslag till aflöning
för postsparbankens personal uppgjorts, sattes styrelsen för postsparbanken
i tillfälle att yttra sig öfver detsamma, och ledamöterna i postsparbanksstyrelsen
förklarade då, att de nöjde sig med det obetydliga
arfvodet af 600 kronor, som utgått ända sedan postsparbanken instiftades.
Af motiveringen till löneregleringskommitténs utlåtande framgår,
att det var på denna grund som man bibehöll det synnerligen ringa
beloppet oförändradt. Att vid sådant förhållande sluta till att arfvodet
åt ordföranden i styrelsen för postsparbanken bör nedsättas från
hvad det utgått från och med år 1889 till ett belopp, satt i relation till
det, som tillkommer ledamöterna i denna styrelse, torde icke vara riktigt
och ej heller äga fog.

Nu är det vidare så, att ordföranden i postsparbanksstyrelsen har
en ansvarsfull post och mycket arbete. Men den ärade reservanten
sade, att om man jämförde hans ställning med den ställning, som intages
af ordförandena i »motsvarande styrelser», såsom orden folio,
om jag minnes rätt, skulle man komma till ett belopp af 1,200 kronor.
Jag vågar ställa denna fråga till kammaren: kan ett belopp af 1,200 kronor
vara ett tillfredsställande och skäligt arfvode åt en ordförande i
styrelsen för en bank, som förvaltar stora penningebelopp? Näppeligen
ens i statens förvaltning, och ännu mindre i enskildas. Ordföranden
i postsparbanksstyrelsen har dessutom icke endast att presidera
vid sammanträdena, utan han afgör i närvaro af endast föredragande
ledamoten många ärenden.

Det är ju i viss mån en smakfråga, huru man sätter ett sådant arfvode,
men den uppfattning, som allt mer och mer trängt sig på mig, när
jag läst dessa förslag till löneregleringar, som framläggas i Riksdagen,
är, att, sedan man väl sörjt för de lägre tjänstemännens aflöning, anser
man det icke spela lika stor roll, huru man ställer det för cheferna.
Jag undrar, om och huru länge denna princip med fördel skall kunna
tillämpas. Jag tror, att det är lämpligt att gifva en chef visserligen icke
för stor, men dock tillräcklig aflöning, ty hans initiativ och hans kraft
äro af icke mindre betydelse än de underordnades, dessa må vara så
flitiga, arbetsamma och trogna som helst.

På dessa grunder ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Larsson, Jacob: Jag skall endast be att få rätta ett litet
misstag, som den siste talaren begått.

Jag har icke inlåtit mig på någon jämförelse mellan det arfvode,
som skulle tillkomma generalpostdirektören i hans egenskap af ordfö -

Måndagen den 15 maj.

15 Nr 30.

rande i postsparbanksstyrelsen, och de arfvoden, som i stora enskilda Om utgiftsstat
bankföretag tilldelas styrelsens ordförande. Men jag skall be att få för postsparansluta
mig till hvad den ärade talaren nämnde beträffande tillgodose- a,|pe”r “jm''
endet af chefen. Det är just ur den synpunkten, jag gjort mitt yrkande,
ty, såsom jag uttryckligen betonade, jag utgår ifrån den förutsättningen,
att det är just postsparbanksdirektören, som skall komma att blifva
postsparbankens verklige chef, och aflöningen till postsparbanksdirektören
har ock blifvit inrättad därefter.

Herr Jonsson: Jag skall endast be att få meddela, att Andra
kammaren redan bifallit denna paragraf om 2,000 kronors arfvode till
generaldirektören, och då torde äfven Första kammaren kunna våga
sig på den kuppen, tycker jag.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande förevarande paragraf yrkats, dels att utskottets
förslag skulle godkännas, dels ock, af herr Larsson, Jacob, att paragrafen
skulle godkännas med de ändringar, som de af honom m. fl. beträffande
nu ifrågavarande paragraf afgifna reservationer utvisade.

Härefter gjordes propositioner enligt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på godkännande af utskottets förslag vara med öfvervägande
ja besvarad.

Öfriga delar af förslaget till aflöningsreglemente.

Godkändes.

Utskottets förslag till öfvergång sbestämmelser vid detta reglemente.

§ 1-

Godkändes.

§ 2.

Nu föredragna paragraf hade följande lydelse: I fråga om begynnelseaflöningen
vid befordran till bokhållare eller kontorsskrifvare vid
postsparbanken må den, som vid 1911 års slut innehar fast anställning
å postsparbanksbyrån, vare sig såsom manlig eller kvinnlig befattningshafvare,
räkna sig tillgodo sex år af den tid, den befordrade varit före
1912 års ingång fast anställd å postsparbanksbyrån. I

I afseende härå hade reservation afgifvits af friherre J. G. BeckFriis
samt herrar J. T. Larsson och G. S. NeiglicJc, hvilka hemställt,
att Riksdagen måtte besluta, att i öfvergångsbestämmelsen infördes
en ny bestämmelse, så lydande:

»Den, som före 1908 års utgång antagits till e. o. tjänsteman hos

Nr 30. 16

Måndagen den 15 maj.

Om utgiftsstat postsparbanksstyrelsen eller till e. o. postexpeditör, må, i den mån postf°r
postspar- gparbanksstyrelsen finner honom böra komma i åtnjutande af en dyban(FoTts)m''
förmån, i fråga om begynnelseaflöning och aflöningsförhöjning
såsom bokhållare räkna sig till godo så stor del af tiden för tjänstgöringen
såsom e. o. tjänsteman eller e. o. postexpeditör, som öfverskjuter 5 år;
och äger han att vid sådan beräkning utgå från 2,200 kronor såsom
lägsta aflöning»); samt

att § 2 i öfvergångsbestämmelserna skulle erhålla följande förändrade
lydelse:

»I fråga om begynnelseaflöningen vid befordran till kontorsskrifvare
vid postsparbanken må den, som vid 1911 års slut innehar fast anställning
å postsparbanksbyrån, räkna sig till godo sex år af den tid,
den befordrade varit före 1912 års ingång fast anställd å postsparbanksbyrån.
»

Friherre Beck-Friis, Johan: Såsom herrarne redan af den föregående
diskussionen hört, kommer postsparbanken, ehuru den numera
blifvit en själfständig organisation, dock att stå i mycket intimt samband
med postverket, och Kungl. Maj:t liksom löneregleringskommittén hafva
föreslagit, att postverkets nya lönereglering skall till fullo tillämpas
äfven på postsparbanken. Sålunda hafva de förut i dag omnämnda sju
bokhållarne föreslagits till en aflöning, som är alldeles lika med den, som
år tilldelad manliga postexpeditörer, under det att kontorsskrifvarne
fått lika lön med kvinnliga postexpeditörer. Kungl. Maj :t föreslår sex
år, som tjänstemännen skola få räkna sig till godo af sin extra tjänstgöringstid
för att få bättre begynnelselön vid öfvergången. Detta täcker
till fullo för de kvinnliga kontorsskrifvarna, ty de få alla därigenom
ökade löneinkomster mot hvad de förut haft, beroende därpå, att vid
postverkets lönereglering inrättades de kvinnliga postexpeditörernas
löner såsom alldeles nya löner och blefvo således väl af vägda utan att
hänsyn till föregående lönestat behöfde tagas. Förhållandet var emellertid
icke lika med de manliga postexpeditörernas löner, ty för dessa
tjänstemän föreskrefs förut högre kvalifikationsbestämmelser och högre
begynnelselön på den gamla staten, än hvad de blefvo beviljade på den
nya. Man nedsatte kompetensfordringarna, men nedsatte ock begynnelselönen
från 2,200 kronor till 1,800 kronor. På den grunden föreslogos
och godkändes af Riksdagen särskilda öfvergångsbestämmelser
för dessa postexpeditörer, hvarigenom de skulle få räkna sig till godo
den gamla begynnelselönen vid öfvergången. Denna öfvergångsbestämmelse
har icke blifvit af Kungl. Maj:t upptagen i den nu föreliggande
löneregleringen för postsparbanken,och måste detta anses vara en orätt-visa
emot de bokhållare, som nu skola öfvergå på denna stat.

Bokhållarnes antal är sju. De yngre af dem komma icke att lida
på detta, men de tre äldsta komma däremot att i högst afsevärd grad
lida, om de icke komma att få samma öfvergångsförmåner, som beviljades
för postexpeditörerna. Dessa personer hafva icke förut varit på
ordinarie stat, och som de äro gamla, komma de därför att få vidkännas

Måndagen den 15 maj.

17 Nr 30.

mycket dryga pensionsafgifter, livilket naturligtvis är ett afdrag på
deras verkliga inkomster. Jag vill icke trötta lierrarne med att läsa upp
de siffror, som utgöra skillnaden, om de få öfvergå efter den ena eller
den andra staten, utan jag vill endast nämna, att för de tre äldsta tjänstemännen,
som nu skola blifva bokhållare, medför öfvergången i alla
händelser minskade inkomster. Men minskningen blir mindre för den
händelse, att den reservation, som jag jämte några andra tillåtit oss
att afgifva och som grundar sig på herr Nyströms motion, blir antagen,
än hvad den blir om utskottets förslag godkännes.

Jag vill därför, herr talman, anhålla om bifall till den af mig afgifna
reservationen, d. v. s. ändring i andra paragrafen af öfvergångsbes
tämmelserna.

Herr Jonsson: De skäl, som äro anförda till stöd för reservationen
i fråga, äro dels att i postverkets stat finns en öfvergångsbestämmelse,
som är alldeles lika med den af reservanterna föreslagna, och dels att
ett par af amanuenserna på byrån skulle få mindre inkomster än de för
närvarande hafva och att af den anledningen den af Kungl. Maj:t föreslagna
öfvergångsbestämmelsen för manliga extra tjänstemän icke skulle
vara lämplig. Det är riktigt, att två af de fem amanuenserna i postsparbanken
skulle komma att få mindre inkomster, än hvad de för närvarande
hafva, och siffrorna finnas delvis angifna i den af herr Nyström
väckta motionen. Men jag skall be att först litet få granska, huru dessa
siffror hafva kommit till och hvilken betydelse det i viss mån har, om
inkomsterna hafva kommit till på det ena eller på det andra sättet. Af
dessa amanuenser bär en under 1910 fått en aflöning af 150 kronor i
månaden för fyra timmars tjänstgöring, men om det arbetas på öfvertimmar
utöfver dessa fyra timmar, betalas särskild ersättning med,
efter hvad jag tror, en krona per timme, åtminstone var det så år 1908.
När denne herre, som tidigast kommit in i postsparbanken nu för år
1910 har en inkomst af 2,133 kronor 5 öre, så visar det, att han haft en
ytterst obetydlig tjänstgöring på s. k. öfvertid, efter som han normalt
har 1,800 kronors arfvode för fyra timmars arbete. Nästa man, som
har kommit in senare —- han har en tjänstetid af nio år, när man räknar
från hans inskrifning som extra ordinarie och sju år, om man räknar
från det han blef amanuens — har åter kommit upp till ett arfvodesbelopp
af 3,430 kronor 78 öre, oaktadt hans månadsarfvode har varit
blott 130 kronor eller således 20 kronor mindre än den förres. När han
icke förty genom tjänstgöring på öfvertid kommit upp till detta höga
belopp, trots det att hans fasta arfvode endast är 1,560 kronor, visar
detta, att han måtte hafva tjänstgjort 8—10 timmar, kanske mer, under
vissa dagar. Endast på det sättet har han kunnat komma upp till
ett sådant arfvodesbelopp. Hade tjänstgöringen inskränkt sig till
de 7 timmar som för den nya staten är bestämd, hade inkomsten blifvit
högst 2,500 kronor, under det att han enligt utskottets förslag erhåller
2,760 kronor. På samma sätt är det med nästa man, som har lika lång
tjänstgöring, som kom in samtidigt och blef amanuens samtidigt. Med
Första kammarens ‘protokoll 1911. Nr 30. 2

Om utgifts siat
för postspar -banken va. rrv.

(Forts.''»

Nr BO. 18

Måndagen den 15 maj.

Om utgifts sta t de två Övriga däremot tiar det varit på samma sätt som med den förste,
för postspar- a^. <je pa|va käft sina inkomster mera från månadsarfvodet och mindre
4ä,fF''orts'')W från öfvertidsarbétet. Jag undrar, huruvida icke, när det gällde öfverv
gångsbestämmelserna i postverket, arfvodena voro baserade på en
längre tids tjänstgöring än här. Det synes mig hafva en viss betydelse.
Jag lämnar emellertid nu detta, huruvida mina åsikter i afseende på
innebörden af att den största delen af ett par amanuensers arfvode har
utgått per timpenning och icke i fast arfvode hafva en särskild betydelse
i frågan.

Jag skall nu öfvergå till hvad utskottet anfört för att man icke
skulle behandla de kvinnliga kontorsskrifvarna rättvist, om man ändrade
öfvergångsbestämmelserna för de manliga bokhållarne på sätt här
föreslagits. Och jag skall söka gifva skäl för denna min uppfattning.
Jag vill då till en början göra gällande, att det får icke vara afgörande,
hvilka inkomster hvar och eu af dessa personer förut haft, utan man
får fästa sig vid hvad som är rättvist och rimligt å båda sidor. I stället
för att då en manlig amanuens har haft 150 kronor per månad för
fyra timmars tjänstgöring, så ha de äldsta och skickligaste af kvinnorna
återigen för sex timmars tjänstgöring icke kommit till högre belopp än
120 kronor per månad. Detta visar, huru de kvinnliga e. o. hafva varit
tillbakasätta i sina inkomster i postsparbanken, jämförda med herrarnes.
Men ännu värre blir det, att under det att endast en af de manliga
amanuenserna har haft så lång tjänstgöringstid ifrån det han inskrefs
som extra, således fyra år innan han blef amanuens, som 13 år och de
andra endast komma upp till en tjänstgöringstid af respektive 9, 8 och
7 år, ifrån det de inträdde som extra, så har återigen en hel massa af
fruntimmerna i postsparbanken eller 6 stycken en tjänstgöringstid af
28 år, fyra hafva 27 och två 25 tjänsteår. Dessutom finnes det ytterligare
en hel del, som hafva betydligt längre tjänstgöringstid, jämförde
med hvad de manliga extra ordinarie hafva.

Nu skall jag be att få fästa uppmärksamheten på en sak af betydelse,
äfven ur en annan synpunkt, i afseende på öfvergångsbestämmelserna.
T Kungl. Maj:ts och utskottets förslag äro i § 2 bestämmelserna
fullkomligt lika för manliga och kvinnliga och lyder, att den som vid
1911 års slut innehar fast anställning å postsparbanksbyrån, vare si<r
såsom manlig eller kvinnlig befattningshafvare, må räkna sig tillgodo
sex år af den tid, den befordrade varit före 1912 års ingång fast anställd
å postsparbanksbyrån.

Där har man således en fast gräns för rättigheten. Den skall
tillämpas för alla, som ingå på 1912 års stat, men man får icke på några
andra grunder sträcka ut detta in på framtiden.

Gå vi återigen till reservationen, så lyder den på helt annat sätt beträffande
manliga amanuenser. Där heter det:

»Den, som före 1908 års utgång antagits till e. o. tjänsteman hos
postsparbanksstyrelsen eller till e. o. postexpeditör, må, i deri mån
postsparbanksstyrelsen finner honom böra komma i åtnjutande af en
dylik förmån, i fråga om begynnelseaflöning och aflöningsförhöjning

19 Jfr 30.

Män dagen den 15 maj.

såsom bokhållare räkna sig till godo så stor del af tiden för tjänstgöringen
såsom e. o. tjänsteman eller e. o. postexpeditör, som öfverskjuter 5 år;
och äger han att vid sådan beräkning utgå från 2,200 kronor såsom lägsta
aflöning.»

Här knyter man sig till en punkt, att den som före 1908 års utgång
har inträ dt såsom extra tjänsteman i postsparbanken, får sedan räkna
sig till godo dels en begynnelseaflöning, som är 400 kronor större, än
hvad den eljest skulle vara, och 100 kronor större, än hvad den skulle
vara efter fem år, och dels dessutom hela den tjänstetid, han har utöfver
dessa fem år. Men detta är icke inskränkt till öfvergången år 1912,
utan om exempelvis någon af de öfriga extra manliga tjänstemännen!
som nu finnas i postsparbanken, inträdt före år 1908, men icke får plats
bland dessa sju, som skola tillsättas vid 1912 års utgång, så har denne,
äfven om det skulle vara femton eller tjugu år härefter, rätt att räkna
sig till godo efter denna bestämmelse hela den tid, han stått såsom
extra tjänsteman, och kan då på en gång gå in såsom ordinarie med den
högsta af löningen. Kan detta vara en rimlig öfvergångsbestämmelse,
vet jag icke hvad som är lämpligt.

Jag vill äfven fästa uppmärksamheten på en annan sak. Inom
denna kammare har flera gånger varit på tal tydningen af öfvergångsbestämmelsen
i postverket, som utgör mönstret för reservanternas förslag.
Den ena har velat tyda bestämmelsen på ett sätt, den andre
på ett annat, och man har slutat med, att man skulle låta regeringsrätten
afgöra, hvilken innebörd öfvergångsbestämmelserna skulle hafva.
Jag vet icke, huruvida någon tvist ännu är anhängiggjord i regeringsrätten,
men förr eller senare torde detta komma att ske, och skulle vi
nu få ett nvtt område för otydlighet, tycker jag detta vore mindre lämpligt.

För min del skulle jag icke hafva varit emot att göra villkoren för
de manliga gynnsammare i öfvergången än för de kvinnliga, om man icke
hade valt en form, som haft det felet, att den kan träffa långt fram i
tiden under vissa förutsättningar i stället för att vara en öfvergångsbestämmelse,
som bör tillämpas under första året. Om man exempelvis
skulle velat sträcka ut de sex år, som föreslås i utskottets och Kungl.
Maj:ts förslag, till tio år för de manliga, skulle jag icke haft något däremot.
Men jag var icke säker på, huruvida utskottet på grund af deri
motion, som var väckt, hade befogenhet att vidtaga en sådan ändring,
och om det i alla fall nu skall blifva så, som jag förmodar, att exempelvis
Andra kammaren bifaller utskottets öfvergångsbestämmelser och denna
kammare bifaller reservationen, så torde det vara osäkert, hvad resultatet
blir. Men äfven om det skulle gå så, att utskottets förslag blir
Riksdagens, så är det väl icke värre än att Kungi. Maj:t kan till ett
annat år komma fram med eu ändring i riktig form, för att tillgodose
de där två, som man tycker skulle böra hafva något mera än de eljest
få. Därmed är ingen fara skedd, men man hade åtminstone sluppit
att antaga en sådan där konstig öfvergångsbestämmelse, som reservationen
gäller.

Om utgifts sta
för postsparbanken
m. in.
(Foris.)

Nr SO. 20

Måndagen den 15 maj.

Om utgiftsstat Friherre Beck-Friis, Johan: Jag hade icke tänkt, att jag skulle
för postspar- behöfva upptaga herrar nes tid mera för denna frågas skull, men på
ban(Vo™s)m grund af det långa meddelande om dessa så ytterst konstiga öfvergångs''
bestämmelser, som herr Olof Jonsson gjort, måste jag väl svara något
därpå. Herrarne kunde ju eljest få den mest förvända uppfattning
om, hur tilltrasslade dessa öfvergångsbestämmelser äro enligt herr Jonssons
åsikt, särskildt i fråga om beräkningen af ålderstilläggen, som
tjänstemännen i postverket naturligtvis ville tyda på det för sig allra
förmånligaste sättet, under det att generalpoststyrelsen ville tyda dem
på det för postverket förmånligaste sättet. Denna sak var framlagd
för Riksdagen i fjol, och de som hade haft med saken att göra, ansågo
att tjänstemännen hade i det fallet rätt; men Kungl. Maj:t hade ställt
sig på generalpoststyrelsens sida, därför att det var något billigare förståten.
Då gick den frågan till regeringsrätten; den har dömt däri,
och domen, som föll i februari månad, löd, att de skulle få räkna sig till
godo ålderstilläggen. Den saken är alltså fullkomligt klar och kan icke,
hur mycket herr Olof Jonsson än hotar därmed, leda till några som
helst förvecklingar.

Herr Jonsson läste upp för herrarne många siffror. Jag skulle
kunna läsa upp samma siffror, men skulle ställa dem i litet annan ordning,
och då skulle herrarne finna, att det verkligen innebär för de tjänstemän,
som det här gäller, en orättvisa, och att det blefve synd om dem.
det är säkert. Jag vill framhålla saken bara från den synpunkten, att
då Riksdagen gifvit samtliga postexpeditörer vissa förmåner i öfvergångsbestämmelser,
på den grund att hela deras lön lädes om, så vore
det väl ändå bra orättvist att, när man antar samma lönestat för postsparbanken,
icke vilja lämna tre bokhållare samma rätt vid öfvergången.
Det är således uteslutande i rättvisans namn, som jag tycker detta bör
ske.

Någon stor affär kan det ju icke vara för staten, men däremot spela
naturligtvis ett par hundra kronor mer eller mindre i årsinkomst eu
rätt stor roll för tjänstemän med så pass låg aflöning som mellan 2,000
och 3,000 kronor; och då detta förslag icke innebär annat än en hemställan,
att man i detta fall skall bevilja likadant som är beviljadt för alla
postexpeditörer, anhåller jag, herr talman, fortfarande att få yrka bifall
till reservationen.

Herr statsrådet Swartz: Mina herrar! Jag tror, att den sak, som
här föreligger, i själfva verket icke har så synnerligen stor omfattning.
Det gäller egentligen två eller tre af de hittillsvarande befattningshafvare
i postsparbanken, som nu skulle komma öfver på ordinarie stat
i egenskap af bokhållare. Dessa bokhållare motsvara ju de manliga
postexpeditörerna i poststaten. Kontorsskrifvarne, som här vore afsedda
att vara kvinnor, motsvara de kvinnliga postexpeditörerna. Beträffande
öfvergångsbestämmelserna för aflöningen i poststaten äro samma
regler gällande för manliga och för kvinnliga postexpeditörer. På
grundvalen af lika aflöningsbestämmelser jämväl för bokhållare och för

21 Nr SO.

Måndagen den 15 maj.

k ontorsskrif v axe i postsparbanken är nu det förslag grundadt, som finnes
i Kungl. Maj:ts proposition och som från början är framställdt af
löneregleringskommittén samt icke heller af postsparbanksstyrelsen
motsagts. Det är ett annat förslag till öfvergångsbestämmelser än det,
som framställdes i fjol för postexpeditörer i poststaten; och ändringen
beror därpå, att om man för postsparbankspersonalen tagit samma öfvergångsbestämmelser
som för postexpeditörerna, det hade för en hel del
af kontorsskrifvarne, således den kvinnliga personalen, blifvit en väsentlig
försämring emot hvad det skulle blifva med denna bestämmelse. Då
de voro många liera än de manliga bokhållarne och man som sagdt
icke tänkte på annat, än att det skulle vara samma bestämmelser
gällande för dessa båda klasser, likaväl som samma bestämmelser gällde
för de manliga och de kvinnliga postexpeditörerna, var det anledningen
till, att man ville tillämpa dessa öfvergångsbestämmelser äfven för bokhållarne.

Nu har det emellertid visat sig, att för ett par tre stycken af bokhållarne
förmånerna skulle vid tillämpande af dessa bestämmelser
blifva väsentligt sämre, än hvad de skulle blifva för den händelse man
tillämpade de bestämmelser, som gällde för postexpeditörerna, med
hvilkas manliga afdelning dessa bokhållare ju i öfrigt vore alldeles likställda.

Under sådana förhållanden och då en motion framlagts med förslag
till eu skillnad i öfvergångsbestämmelserna för bokhållare och för
k ontorsskrif vare, har jag låtit mig angeläget vara att föranstalta om undersökning,
huruvida ur principiell synpunkt sedt det skulle anses
innebära något slags risk att gå med på denna uppdelning, hvilken ju
ovillkorligen skulle medföra en större rättvisa för alla befattningshafvare.
I det syftet har jag underställt frågan löneregleringskommitténs
ordförande och den ledamot i kommittén, som jämte ordföranden är så
att säga ständigt sysselsatt med dessa frågor. De hafva efter noggrant
öfvervägande förklarat, att de icke kunna finna, att några principiella
olägenheter skola följa af detta och icke heller att några farliga konsekvenser
för framtiden skulle kunna däraf blifva en följd.

Under sådana''omständigheter vill jag för min del säga, att då
frågan inskränker sig, efter det utlåtandet, till att röra sig om de nu
ifrågavarande två eller tre stycken bokhållarne, jag för min del icke har
något att invända mot bifall till reservationen.

öfverläggningen förklarades härmed afslutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att i afseende å föreliggande paragraf yrkats, dels att
densamma skulle godkännas i enlighet med utskottets förslag, dels ock,
af friherre Beck-Friis. Johan, att kammaren måtte besluta, att paragrafen
skulle innehålla de bestämmelser, som angifvits i den af honom m. fl.
vid utlåtandet afgifna reservation; och förklarade herr talmannen sig
anse propositionen på godkännande af utskottets förslag vara med öfvervägande
ja besvarad.

Om utgifts stat
för postsparbanken
m. m.

(Forts.)

Nr 30. 22

Måndagen den 15 maj.

Om utgiftsstat Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och

för postspar- ansiogs en lydande omröstningsproposition:
banken m. m. ° J

Den, sonr godkänner § 2 i andra sammansatta stats- och bankoutskottets
i utlåtande nr 2 framställda förslag till öfvergångsbestämmelser
vid aflöningsreglemente för tjänstemän vid postsparbanken, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles det af friherre Johan Beck-Friis under öfverläggningen
framställda yrkandet.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda;

Ja — 32;

Nej — 82.

§3.

Godkändes.

Utskottets förslag till utgiftsstat för ''postsparbanken.

Godkändes.

Utskottets hemställan i punkten a).

Herr Jonsson : Jämte det att jag yrkar bifall till utskottets hemställan,
anhåller jag att få göra det yrkande, att i sista stycket före utskottets
hemställan orden »hvilken bestämmelse torde få inflyta i aflöningsreglementet»
tagas bort, så att det kommer att sluta med orden:
--—--»minst 7 effektiva timmar hvarje söckendag». Det passar
nämligen icke att hafva kvar detta stycke, när man antagit aflöningsreglementet,
och det behöfs icke, för att saken — att de skola vara
i tjänstgöring 7 timmar dagligen — likafullt skall komma till sin rätt.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att beträffande
föreliggande hemställan, förutom i afseende å motiveringen,
hvartill han ville återkomma efteråt, ej gjorts annat yrkande, än att
utskottets hemställan skulle bifallas i hvad den ej besvarats genom kammarens
föregående beslut.

Vid sedermera framställd proposition bifölls nämnda yrkande.

Måndagen den 15 maj.

23 Sr 30.

Beträffande härefter motiveringen anförde herr talmannen, att i
afseende därå yrkats, af herr Jonsson, att kammaren måtte besluta,
att den å sista raden af motiveringen i det tryckta utlåtandet förekommande
meningen »hvilken bestämmelse torde få inflyta i aflöningsreglementet»
skulle utgå.

Vid härefter framställd proposition bifölls herr Jonssons ifrågavarande
yrkande.

Punkternål b) och c).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och bankoutskottets
nr 1 den 12 och 13 i denna månad bordlagda utlåtanden:

nr 2, i anledning af dels Kung!. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om ökning af fonden för befrämjande af handtverk
och därmed jämförlig mindre industri, dels ock Kungl. Maj:ts proposition
angående anvisande af anslag för täckande af förvaltningskostnader
för nämnda lånefond år 1912, samt

nr 3, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverförande
af visst belopp till den i 19 § af lagen angående rätt till pension
för tjänstemän vid statens järnvägar den 4 juli 1910 omförmälda fond,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Vid förnyad föredragning af jordbruksutskottets den 12 och 13
innevarande maj bordlagda utlåtanden:

nr 108, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning om ändrad lydelse af 46 § i förordningen angående hushållningen
med de allmänna skogarna i riket den 26 januari 1894, och
nr 109, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående vissa önskemål i fråga om upplåtelse af kronodomäner till
småbruk,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande andra särskilda
utskottets den 12 och 13 innevarande månad bordlagda utlåtande
nr 1, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition nr 124 angående
omorganisation af tekniska högskolan m. m. äfvensom lönereglering
för lektorer m. fl. befattningshafvare vid Chalmers tekniska läroanstalt
m. m., samt i anledning af inom Riksdagen väckta motioner i dithörande
ämnen.

Om utgiftssia t
för postsparbanken
m. m.
(Forts.)

Om nybyggnader
för tekniska
högskolan.

Kr 30. 24

Måndagen den 15 maj.
Afdelningen A. Tekniska högskolan.

I en den 10 mars 1911 till Riksdagen allåten, till behandling af
särskilda utskottet nr 2 hänvisad proposition, nr 124, hade Kung!.
Maj:t under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
ecklesiastikärenden för samma dag föreslagit Riksdagen beträffande
tekniska högskolan, bland annat, att

— under medgifvande, att för uppförande af nya byggnader förtekniska
högskolan i hufvudsaklig öfverensstämmelse med ett af särskild!
tillkallade sakkunniga inom kungl. ecklesiastikdepartementet
framlagdt förslag måtte under de närmare villkor, Kungl. Maj:t bestämde,
tagas i anspråk ett härför erforderligt område af omkring
65,000 kvadratmeter, beläget å en nordnordväst om Sophiahemmet å.
norra Diurgårdens mark varande platå, som begränsades i väster af
Riksmarskalksvägen, i öster af Margaretavägen och mot norr af Melis nvägen
— till bestridande af kostnaderna för ifrågavarande byggnader
med utrustning och inredning samt för terrasseringsarbeten med mera
väsentligen i enlighet med nämnda förslag bevilja ett anslag af 4,766,188
kronor och däraf för påbörjande af berörda byggnadsarbeten på extra
stat för år 1912 anvisa ett belopp af 300,000 kronor.

Vidare hade till utskottets öfverlämnats två särskilda inom Andra
kammaren i förevarande ämne väckta motioner, däri föreslagits,

i motionen nr 345 af herr Th. Först, att Riksdagen ville afslå Kungl.
Maj:ts nådiga proposition nr 124, i hvad den berörde tekniska högskolan;
samt

i motionen nr 349 af herr C. Lindhagen att det i propositionen nr
124 angående omorganisation af tekniska högskolan framlagda förslaget
till plats för uppförande af nya byggnader för högskolan icke
måtte af Riksdagen godkännas.

Punkten L

Utskottet hade i denna punkt på anförda skäl hemställt,

att Riksdagen måtte med anledning af Kungl. Maj:ts proposition
samt med afslag å herrar Fursts och Lindhagens motioner,

för nya byggnader för tekniska högskolan — nämligen byggnad för
fysik och elektroteknik, maskinlaboratorium, byggnad för bergsvetenskap,
byggnad för centraluppvärmning, observatorium, byggnad för
vaktmästare och maskinister samt paviljong för magnetometri, allt
enligt Kungl. Maj:ts förslag, äfvensom så stor byggnad, som erfordrades
för de enligt Kungl. Majrts förslag i flygeln till hufvudbyggnaden belägna
lokaler men beräknad för årskurser om 150 elever och så planerad,
att den ej lade hinder i vägen för vare sig ett längre provisorium för

Måndagen den 15 maj.

25 Nr 30.

detta elevantal eller en utvidgning motsvarande ett större elevantal —
bevilja till bestridande af kostnaderna för ifrågavarande byggnader
med utrustning och inredning samt för terrasseringsarbeten med mera
ett anslag af 4,619,000 kronor och däraf för påbörjande af berörda byggnadsarbeten
på extra stat för år 1912 anvisa ett belopp af 300,000 kronor,
samt medgifva, att för detta ändamål ett härför erforderligt område
af omkring 65,000 kvadratmeter, beläget å en nordnordväst om Sophiahemmet
å norra Djurgårdens mark varande platå, som begränsades i
väster af Riksmarskalksvägen, i öster af Margaretavägen och mot norr
af Mellanvägen, måtte under de närmare villkor, Kungl. Maj:t bestämde,
tagas i anspråk, äfvensom i samband härmed aflåta skrifvelse till Kungl.
Maj:t med begäran att, innan ytterligare utbyggnader af högskolan för
ett större antal elever, än som motsvarades af årskurser om 150, sattes
i fråga, låta föranstalta om fullständig utredning angående landets
behof af ingenjörer med högre och lägre teknisk utbildning, eventuellt
närmare samband mellan dep. högre och den lägre tekniska undervisningen,
underlättandet af öfvergång från lägre tekniska läroanstalter
till högskolan, möjligheten af annan högre fackundervisnings förläggande
till högskolan, samt angående inverkan på undervisningen vid
högskolan af en längre drifven specialisering af gymnasiet vid de allmänna
läroverken.

Friherre De Geer, Fabian: Herr talman, mina herrar! Då jag
har varit ledamot i kommittén för ordnande af landtmäteriundervisningen
och är ledamot i den kommitté, som skall utröna behofvet af
den högre landtbruksundervisningen, så har jag sysselsatt mig med
denna fråga och vill därför yttra några ord. Ledsamt nog har utlåtandet
kommit på kammarens bord tidigare, än hvad jag beräknat, så
jag har icke kunnat ordentligt sammanföra, hvad jag ämnat säga, men
jag skall försöka, så godt jag kan, att uttrycka mina tankar, äfven om
de skulle strida emot Kungl. Maj:ts proposition och utskottets förslag.

När jag var ledamot af kommittén för ordnande af landtmäteriundervisningen,
var det fråga om, hvart den skulle taga vägen. Vi
gingo då till skogsinstitutet och frågade, om man icke skulle kunna tänka
sig, att landtmä ter iunder visningen kunde läggas under samma tak och
delvis få undervisning tillsammans med skogsskolan. Då svarades
det: nej, det går icke för sig, ty den hör till tekniska högskolan. Då
gingo vi till tekniska högskolan och framställde samma fråga. Där
svarades: nej, hit hör den absolut icke, den hör till skogsskolan!

Som alla veta, är frågan om den högre skogsundervisningen ganska
långt avancerad och kommer snart att ligga på Riksdagens bord. Landtmäteriundervisningen
är också ordnad, men den har ingenstans att
taga vägen. Den högre landtbruksundervisningen kommer snart att
utredas, och hvart utredningen leder, vet man icke, men skulle den leda
till en högskola, vet man icke heller hvar den skall hamna.

Veterinärundervisningen har lösts för sig. Om nu tekniska högskolan,
skogshögskolan, landtmäterihögskolan ordnas oberoende af

Om nybyggnader
för tekniska
högskolan.
(Forts.)

Nr 30. 2<;

Måndagen den 15 maj.

Om nybyggnad hvarandra, kommer det att för statsverket föranleda utgifter, som blifva
Aldeles ofantliga. Därför torde det val vara skäl i att undersöka, om
(Forts.)'' icke några af dessa institutioner skulle kunna läggas åtminstone under
samma tak och samma förvaltning. Det vilja visserligen icke vederbörande.
Det är ju gifvet, att hvar och en gärna vill, om han kan, få
bo i sitt egna hem, där man icke har intrång af några grannar. Men
likasom människorna af ekonomiska förhållanden tvingas att bo i
olika våningar af samma hus och ändå kunna lefva lyckliga där, kunna
äfven statsinstitutioner komma tillsammans och bo i samma hus.
Därigenom besparas det statsverket kanske millioner kronor.

Jag medger visserligen, att för själfva de olika högskolorna är det
bättre att få vara för sig själfva, men ekonomien bör äfven ha ett ord
med att säga. Om den högre tekniska undervisningens ordnande löses
i enlighet med det nu föreliggande förslaget, hvar skall man då göra af
landtmäteriinstitutet och hvar skall man göra af landtbrukshögskolan,
ifall utredningen skulle visa, att eu sådan behofs? Därför tycker jag
icke, att denna fråga bör lösas så, att man omöjliggör att på något sätt
få dessa institutioner förenade, tv det är ju alldeles gifvet, att de hafva
åtskilligt gemensamt.

Hvad nu direkt beträffar den föreliggande frågan, så säger herr
statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet på sidan 59 i Kung!.
Maj:ts proposition: »Det är förnämligast tre stora frågor, som träda i
förgrunden, då det gäller att bilda sig en uppfattning angående sättet
för och omfattningen af denna omorganisation» — d. v. s. tekniska högskolans.
»Till en början måste man göra klart för sig det antal elever,
som bör läggas till grund för beräkningen af undervisningslokaler och
lärarkrafter. Vidare gäller det att undersöka behof vet af nya byggnader
för läroanstalten, och slutligen har man att undersöka det tillskott af
lärarkrafter, som påkallas för att undervisningen skall lyftas i jämnhöjd
med tidens fordringar.»

Hvad utredningen beträffar, får man säga, att ur vetenskaplig synpunkt
sedt, är den alldeles utmärkt. Sällan torde någon fråga vara
ifrån vetenskaplig sida så väl beredd som denna, men det kan ändå
från både praktisk och ekonomisk sida finnas skäl till anmärkningar,
åtminstone såsom det ter sig för mig.

Om man nu går den af herr statsrådet anvisade vägen, så skall man
för det första »göra klart för sig det antal elever, som bör läggas till
grund för beräkningen af undervisningslokaler och lärarkrafter». Man
bär lagt till grund antalet inträdessökande och därigenom kommit till
det resultat, att skolan bör ordnas för att mottaga 300 elever i hvarje
årskurs. Nu anser jag, att den enda riktiga beräkningsgrunden för
huru många ingenjörer, som skola utbildas, är det antal ingenjörer, som
landet behöfver, och om man uppfostrar flera därutöfver, skapar man ett
antal människor, som icke inom landet kunna få sitt lefvebröd, utan
måste söka det utomlands. Det är icke sagdt, att de kunna göra det.

Nu säger kommittén, att det finns visserligen en och annan, som
tvekar, om det är behöfligt att fostra flera ingenjörer, än som nu om året

Måndagen den 15 maj.

Nr 30.

Tt

utbildas, men för sin del anser den, att behofvet är större, och äfven
om man skulle fostra flera ingenjörer än som behof vas, så alstrar detta
öfverflöd af ingenjörer företagsamhet och förökad industri. Jag vill
hemställa till kammaren, huruvida detta resonemang är riktigt. Tror
någon, att väl uppfostrade och skickliga ingenjörer utan tillgångar
kunna skapa nya industrier? De stå där med goda kunskaper, men utan
erfarenhet och kunna i ekonomiskt hänseende intet uträtta. Jag tror
icke, att industrien ökas bara därigenom, att man fostrar flera ingenjörer,
ty då behof de man ju endast utbilda många ingenjörer, för att landet
skulle komma till en mycket stor industriell utveckling. Däremot
torde man kunna undra, om icke redan det behöfliga antalet af ingenjörer
är fylldt, med ett antal af 125 elever i årskursen. Den utveckling,
som landet har haft på senare tiden, har naturligtvis gjort, att ingenjörsbanan
har blifvit mycket tilltalande för de unga. En tid bief det ofantligt
många platser för dem, och därigenom blef tilloppet till tekniska
högskolan stort. Nu är det fråga, om icke platserna äro fyllda med
ungdom och om det finnes rum för mer än 125 nya ingenjörer om året.
Saken är icke utredd och man kan därom tvista, men faktum är, att defc
för närvarande finnes ett ganska stort antal ingenjörer, som förgäfves
gå och söka efter platser.

En annan sak beträffande den nutida industriens utveckling: Är
nämligen behofvet af tekniskt bildade ingenjörer större än förut? Genom
sammanslutning i alla vägar är visserligen behofvet i kvalitativt
afseende större, men icke i kvantitativt afseende. Snarare mindre!
Jag tror, att den beräkningsgrund, som man haft, är alldeles oriktig och
att man kommit till ett för högt tal, så att man för närvarande icke behöfver
mer än 125 nya ingenjörer om året, d. v. s. det antal, som nu är.
Det är gifvet, att tiden krafvel-, att man får en utmärkt god ingenjörsutbildning
och att landet bör och har råd att offra för att få en fullständig
teknisk högskola, där vetenskapen hjälper industrien fram på
bästa sätt, men är det nödvändigt att göra den för stor? Jag tror, att
såväl utskottets som Kungl. Maj:ts beräkning är för hög. Kungl.
Maj:t har tänkt sig ett elevantal i årskursen intill 300. Utskottet
bär tänkt sig detsamma intill 150, och jag förmenar, att ett elevantal
af 125 i årskursen är tillräckligt för närvarande. Det kan
emellertid hända, att det sedermera behöfs flera, men då är det ju lätt
att åstadkomma detta, om man ökar byggnaderna, när behofvet kommer.
Angående nybyggnaderna, sådana de en gång varit tilltänkta,
så roade det mig att mäta den stora hufvudbyggnaden. Det var fem
stora byggnader, men själfva hufvudbyggnadens storlek var sådan,
att om man tog dess största höjd, längd och bredd, kunde man i det
fodral, som man däraf bildade, stoppa in hela riksdagshuset, plus ett
hus som var 25 meter bredt och ändå var det utrymme öfver. Det är
ju alldeles oerhörda dimensioner på byggnaden. Jag vill icke säga,
att ritsalar och lärosalar voro för stora, men det fanns andra saker,
som voro öfverflödiga, nämligen restaurationslokalen, fäktsalen, duschrummen
med plats för simbassäng m. m. Toalettrummen för eleverna

Om nybyggnader
för tekniska
högskolan.
(Forts.)

Nr SO.

28 Måndagen den 15 maj.

Om nybyggna- upptogo ända till 112 kvadratmeters yta. Är det ekonomiskt riktigt
derför tekniska a(^ bygga så? Utskottet bär satt sig emot detta och har föreslagit in(Forts.
) skränkningar i byggnaden.

I afseende på lärarkrafterna säges det, att de skola tagas till så,
att där finnes fullständig och god undervisning i alla ämnen och att
lärarkrafternas antal icke är beroende af antalet lärjungar eller elever.

Detta vore ju mycket riktigt, om här vore fråga om att inrätta ett
universitet, men nu är det icke fråga därom, utan att inrätta en teknisk
högskola, där man skall utbilda individerna, och då måste väl lärarkrafterna
böra rätta sig efter lärjungantalet. När utskottet har beräknat
sitt förslag med årskurser om 150 elever, har det icke tagit bort någon
ting i afseende på lärarkrafterna, utan lärarkrafterna äro precis af samma
beskaffenhet för 150 elever som för 300. Det kan väl ändock icke vara
riktigt. Jag tror, att det är bättre att så småningom utveckla och lägga
till lärarkrafter än att på en gång taga till så ofantligt, som här är
gjordt.

Här föreligger en fullständig vetenskaplig utredning för tekniska
högskolan, och den är alldeles utmärkt, men det är en sak, som jag vill
erinra om. Det är gifvet, att om tekniska högskolan skall upprättas
för att tillgodose industriens behof, så, skall väl industrien få något att
säga i afseende på skolans organisation. Här hafva vi det s. k. Industriförbundet.
Detta industriförbund borde enligt mitt förmenande
fått yttra sig öfver tekniska högskolans organisation. Industriförbundet
hade anordnat här i Stockholm ett föredrag angående tekniska högskolan,
och där framställdes många och stora anmärkningar mot det
föreliggande förslaget, hvilka jag icke här vill upptaga men som ändå
föreföllo mig vara delvis ganska befogade.

I afseende på, tekniska högskolan har man noga tagit reda på förhållandena
i utlandet och jämfört dem med oss beträffande själfva
lärostolarna och å sättet att meddela undervisningen, men icke i afseende
å själfva aflöningen för lärarne. Här gör man på en gång en
högskola med bara likställda professorer och för resten assistenter.
Detta gör, att om en person skall bli professor, så har han förut ingen
grad att genomgå. Man vet icke, om han är lämplig, äfven om han är
en skicklig ingenjör, att sättas till professor. Om han är skicklig att
undervisa, vet man icke. Funnes det grader i fråga om lärarne såsom
förut, så hade man ju erfarenhet härom. Det är icke sagdt, att alla
skickliga ingenjörer passa till professorer. De böra pröfvas, innan
de tillsättas.

Åt t höja de nu befintliga lektorslönerna till professorslöner, det är
ju en löneförbättring för lektorerna, men icke höjas därigenom lektorernas
kvalifikationer. Jag tror, att man utvecklar tekniska högskolan
bäst, om man, i stället för att göra alla lektorer till professorer, inrättar
professurer i de förnämsta ämnena och lektorsbefattningar för de andra.
Jag vet icke, men jag tror knappast, att det vid utländska högskolor
finnes blott professorer med en och samma lön, och man kan väl icke
påstå, att alla vetenskapsgrenar fordra samma lön. Nu är det visser -

Måndagen den 15 maj.

29 Jir SO.

ligen sant, att lektorerna kafva för små löner, men då är det bättre att
höja lönerna än att upphöja dem till professorer, ty skola alla dessa
lärare blifva professorer och själfständigt utveckla sin vetenskap, då
blir det väl mycken vetenskaplighet, och då är det fråga, om icke eleverna
blifva så hårdt drifna, att när de komma ut i lifvet, de blifva förbigångna
af andra med mindre studier, endast därför, att de blifvit för
mångsidigt specialiserade.

På sidan 43 i betänkandet säger utskottet, att det föreslår Riksdagen
att aflåta en skrifvelse »till Kungl. Maj:t med begäran att, innan
ytterligare utbyggnader af högskolan för ett större antal elever, än som
motsvaras af årskurser om ISO, sättas i fråga, låta föranstalta om fullständig
utredning angående landets behof af ingenjörer med högre
och lägre teknisk utbildning, eventuellt närmare samband mellan den
högre och den lägre tekniska undervisningen, underlättandet af öfvergång
från lägre tekniska läroanstalter till högskolan, möjligheten af
annan högre fackundervisnings förläggande till högskolan, samt angående
inverkan på undervisningen vid högskolan af en längre drifven specialisering
af gymnasiet vid de allmänna läroverken»).

Det är ju mycket klokt af utskottet att hafva sagt detta, men del
tillstyrker Kungl. Maj:ts förslag i afseende å tillsättandet af professorer
och ordnandet af förhållandena i öfrigt, äfvensom nybyggnaderna
till det antal, som är föreslaget med undantag af själfva hufvudbyggnaden.
Om detta utskottets förslag blir Riksdagens beslut, så har den
bundit händerna på sig för framtiden i fråga om utvecklingen i den riktningen,
som den undersökning, som man begärt, kan gifva anledning
till. Den utredning, som utskottet begär, borde enligt mitt förmenande
ske innan lärareplatserna och nybyggnaderna bestämmas, ty om någon
högre fackskola skall läggas till tekniska högskolan efteråt, så försvårar
man den saken och åstadkommer större kostnader.

Beträffande den tekniska undervisningen säga vederbörande, att
man skall bygga den lägre tekniska undervisningen på realskoleexamen,
men man bör väl äfven bygga den högre tekniska undervisningen på
den lägre, ty om någonsin kan talas om värdet af specialisering, så är
det väl inom ingenjörsfacket. Om eu person, efter att hafva aflagt realskoleexamen,
specialiserar sig vid ett lägre tekniskt läroverk och sedan
vill fortsätta, så tycker jag, att man bör för honom underlätta allt, hvad
man kan.

Man säger, att för den, som gått i en lägre teknisk skola, fattas det
kunskaper i språk, historia och geografi. Hvad språk beträffar, finnes
redan vid en af de lägre tekniska skolorna undervisning däri, nämligen
i Malmö. Hvad kunskaper i historia och geografi angå, så är det gifvet,
att den kunskapen är mycket bra att ha, men absolut nödvändighet för
ingenjörer att ha högre kunskap, än hvad realskolan gifver i dessa ämnen,
föreligger icke. Jag tycker, att det är oklokt att fastställa den högre
undervisningen uti tekniska ämnen, förrän man bestämt omfattningen
för den lägre. Enligt mitt förmenande bör den tekniska högskolan på
intet sätt förringas, och bör den i hufvudsak ha till elever sådana bil -

Om nybyggnader
för tekniska
högskolan.
(Forts.)

Nr SO.

Om nyby g g na
derför teknisk c
högskolan.
(Forts.)

30 Måndagen den 15 maj.

-dåde personer, som gått igenom ett elementarläroverk, men att den
skall bygga äfven på den lägre tekniska undervisningen, tycker jag är
ganska naturligt.

Då Riksdagen genom antagande af utskottets förslag enligt mitt
förmenande på ett oklokt sätt binder sig för framtiden, anser jag, att
man bör afslå det föreliggande förslaget. Det är icke därför, att jag
icke anser, att man bör säka åstadkomma den bästa tekniska högskola
som är möjlig, men man skall icke genom ett för tidigt fattadt beslut
försvåra möjligheten att få de olika högskolorna under samma tak
med i många fall gemensamma institutioner. Om man tänker sig, att
man skall hafva lokaler för skogshögskola, tekniska högskolan, landtmäteriundervisningen
och högskola för landtbruksundervisningen,
vore det då icke lämpligt att utreda dessa frågor på samma gång och se
till, om icke genom en förening af dessa skulle kunna göras stora besparingar.
Jag medger, att man därifrån skulle kunna borttaga frågan
om skogshögskolan, tv den är ju en högskola, som är tämligen skild
från de andra. Utredningen därom kommer snart in på Riksdagens
bord och är fullkomligt lämpad efter svenska förhållanden. Tekniska
högskolan bör tvingas att under sitt tak hysa landtmäteriinstitutet och,
om så påfordras, den högre landtbruksundervisningen. För öfrigt
torde äfven handelshögskolan böra läggas dit. Det är för att få alla
dessa frågor på eu gång utredda, som jag yrkat af slag, ehuru jag icke
har den ringaste förhoppning, att yrkandet bifalles emot ett enigt utskott.
Jag anser mig emellertid böra uttala de åsikter jag kommit till
genom det kommittéarbete, hvaruti jag deltagit.

Herr talman! Med anledning af hvad jag yttrat, ber jag att få
yrka afslag å såväl Kungl. Maj:ts proposition som utskottets förslag.

Friherre Lagerbring: Det var icke så lätt att följa den föregående
ärade talaren i hans kritik, ty den gick än ut öfver den kungl. propositionen,
än öfver utskottets betänkande, utan att han syntes hafva
riktigt skilt på hvad som var utskottets förslag och hvad som förekom
i den kungl. propositionen. Äfven gick kritiken ut öfver
punkter i betänkandet, som ännu icke voro föredragna, men han
sade själf, att utskottets betänkande hade kommit litet för tidigt
före, så att han icke hade hunnit fullt sätta sig in i det.

Emellertid syntes hans egentliga argumentation för afslag vara,
att man icke skulle göra något för den tekniska högskolan, förrän
man hade utredt alla andra frågor rörande den högre undervisningen,
som stå på dagordningen, såsom den högre landtbruksundervisningen,
landtmäteriväsendet och skogsundervisningen. Handelshögskolan ville
han äfven förlägga till tekniska högskolan. Det brukar just icke
vara rätta sättet att lösa frågor, att man kopplar ihop så många som
möjligt och beslutar att icke lösa någon fråga förrän man fått in
alla på en gång, med den påföljd, att när man i åratal hållit på
med dem, så finner man, att man icke kan lösa dem på den vägen.
Då tror jag för min del att det är vida bättre att gå den väg, som

Måndagen den 15 maj.

31 Sr 30.

här är föreslagen, nämligen att ordna den högre tekniska undervisningen
på ett sådant sätt, att om man sedan verkligen finner det
lämpligt att med den förena någon af de andra högre undervisningskurserna,
denna då kan läggas in under den tekniska högskolan,
hvilken ju skulle förläggas till en sådan plats, att den har möjlighet
till hvilken utvidgning som helst.

Ett annat skäl för afslag var, att det beräknats för högt antal
elever. Ja, den saken är ju synnerligen omtvistad och föremål för
olika uppfattningar. Siffran varierar från 150 till 300. Nu sade
den siste ärade talaren, att enligt hans uppfattning var ingendera
siffran riktig, utan att antalet borde vara 125. Något bevis för den
siffran kunde han icke framlägga, och det är naturligtvis icke möjligt
att göra det, men icke kan man gärna på en enskild talares
utsago, att just den siffran är den rätta, slå ikull allt, hvad utredningar
gifvit vid handen. Det är sant, att ingen har velat gå så
långt som de sakkunniga, hvilka föreslagit ett antal af 300 elever i
årskursen. Utskottet har begränsat sig vid ett elevantal af 150 i
årskursen för närvarande, men har föreslagit, att dessa laboratorier
må byggas så, att i framtiden äfven ett högre antal elever där skall
kunna få utrymme. Det förslaget går i den riktning, som den föregående
ärade talaren framhöll, eller att man kan då äfven få in,
om man så vill, en annan undervisning än endast högre teknisk
undervisning.

Det skulle utredas, sade han, huru stort antal ingenjörer vår
svenska industri verkligen behof ver. Ja, kan någon visa ett tillförlitligt
sätt att utreda detta, så att man kan få på. siffran veta, huru
många ingenjörer Sveriges industri behöfver, skall jag icke motsätta
mig saken. Men något sådant sätt tror jag icke är uppfunnet. Det
är möjligt, att, om man skickar ut frågor härom till industriens män,
man får till svar den ena eller den andra siffran, men man kan
naturligtvis icke få antalet annat än just för i dag. Om fem eller
tio år hafva vi kanske nått en utveckling, som vi nu icke ana, och
då blir behöfliga antalet ett annat. Icke kan man begränsa sig på
det sättet, när fråga är om en organisation och uppförande af byggnader,
som äro afsedda för en lång tid framåt.

Vidare sade den ärade talaren, att han åhört en diskussion i
Sveriges industriförbund, som borde haft ett ord med i laget, och
att där gjorts mycket viktiga invändningar mot Kungl. Maj:ts förslag.
Jag hörde också på den diskussionen, och där framställdes
verkligen en del anmärkningar, men med den påföljd, att jag ett
par dagar efteråt i min egenskap af ordförande i det särskilda utskottet
fick en skrifvelse från detta industriförbunds styrelse, hvari
omnämndes, att denna enhälligt beslutat göra följande uttalande i
ärendet: »Med ledning af den diskussion, som ägt rum vid förbundets
ordinarie stämma den 27 sistlidne april, önskar förbundets styrelse
uttala, att Sveriges industriförbund för sin del tillstyrker det kungl.
förslagets antagande, alldenstund den för tekniska högskolans utveck -

Om nybyggnader
för tekniska
högskolan.
(Forts.)

Sr 30, 32

Måndagen den 15 maj.

Om nybyggnading s4 viktiga byggnadsfrågan, särskildt i hvad denna afser labora^uJkolcm^1
t°rierna> icke kan uppskjutas eller efter förbundets åsikt lösas på
(Forts.)'' annat, lämpligare sätt.»

Det är dock åtminstone ett ganska tydligt uttalande från det
hållet.

Naturligtvis kunna många anmärkningar göras mot det förslag,
som nu föreligger, ty det är ett stort och vidtomfattande förslag,
och därför har utskottet också hemställt, att Riksdagen ville ingå
till- Kungl. Maj:t med en skrifvelse och däri begära utredning just
om de frågor, som anses stå i ett eller annat afseende hindrande i
vägen. Man hade nämligen i utskottet den uppfattningen, att det
som här är i fråga, nämligen byggande af tidsenliga laboratorier, är
så nödvändigt, att det icke kan uppskjutas, tills utredningen är färdig.
Skulle utredningen föranleda förslag, som icke tilltala dem, som då
ha beslutanderätt i frågan, finns det ju ytterligare tillfälle till kritik.

För närvarande tror jag, att det vore synnerligen lyckligt, om
Riksdagen ville förena sig om det beslut, hvartill utskottet enhälligt
har kommit, och till hvilket jag ber att få yrka bifall.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att i afseende på nu föredragna punkt vore yrkadt, dels att
hvad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock af friherre De Geer,
Fabian, att kammaren skulle afstå såväl utskottets hemställan som
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.

Härefter gjordes propositioner jämlikt dessa yrkanden, och förklarades
propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 2—6.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Afdelningen B. Chalmers tekniska läroanstalt.

Ang. ny stat Kungl. Maj:t hade i ofvanberörda proposition, nr 124, vidare
Jw Chalmers föreslagit Riksdagen beträffande Chalmers tekniska läroanstalt, bland
tekn<n!staur0 annat> att godkänna den af departementschefen i förenämnda statsrådsprotokoll
förordade stat för Chalmers tekniska läroanstalt jämte i
protokollet omförmälda, för åtnjutande af i staten upptagna nya
aflöningsförmåner föreslagna villkor och bestämmelser samt därvid
tillika förklara, att vid den nya statens trädande i kraft den nuvarande
lektorn i skeppsbyggeri vid läroanstalten skulle varda professor
i skeppsbyggeri vid läroanstalten, öfriga nio lektorer vid läroanstalten
varda professorer vid anstalten samt den vaktmästare vid anstalten,
som för närvarande närmast biträdde föreståndaren med tillsyn
öfver anstaltens tillhörigheter, varda förste vaktmästare vid anstalten.

Måndagen den 35 maj.

33 Jfr 30.

Punkten 1.

Utskottet hade i nu föredragna punkt på åberopade grunder
hemställt, att Riksdagen, i enlighet med Kungl. Maj:ts förslag, måtte
godkänna den af Kungl. Maj:t föreslagna stat för Chalmers tekniska
läroanstalt järnte för åtnjutande af i staten upptagna nya aflöningsförmåner
föreslagna villkor och bestämmelser samt därvid tillika
förklara, att vid den nya statens trädande i kraft samtliga tio lektorer
vid anstalten skulle varda professorer vid anstalten samt den
vaktmästare, som för närvarande närmast biträdde föreståndaren med
tillsyn öfver anstaltens tillhörigheter, varda förste vaktmästare därstädes.

Ang. ny stat
för Chalmers
tekniska läro
anstalt.
(Forts.)

Friherre De Geer, Fabian: I fråga om Chalmers tekniska
läroanstalt anser jag det böra afgöras, om den är en teknisk högskola
eller icke. Såvidt utredningen ger vid handen, är den icke
en teknisk högskola utan ett mellanting mellan lägre och högre
teknisk undervisningsanstalt. Jag ser icke något skäl, hvarför de
tio lektorerna vid anstalten skola bli professorer. Det är naturligtvis
fråga om en löneförhöjning, och den vill jag icke på något sätt
missunna dem, men hvarför skall man vid en icke teknisk högskola
göra lektorerna till professorer och därigenom jämnställa dessa lärare
med professorer vid teknisk högskola? Det är att till det yttre
göra en skola, som icke är högskola, till högskola. Det är detta
jag ville i principen häfda. Om förslaget bifalles, kunna sedan
lektorerna vid de andra tekniska läroanstalterna fordra att bli professorer.
Jag anser, att den Chalmersska läroanstalten tills vidare
bör nöja sig med lektorer. Med anledning däraf yrkar jag bifall
till utskottets förslag, men med den förändring, att lektorerna må
bibehållas vid sin ställning.

Herr Nyström: Den siste ärade talaren tycktes ha en viss fasa
för professorstiteln. Han gjorde anmärkning på den, äfven då fråga
var om tekniska högskolans lektorer. Emellertid har den titeln
under tidernas lopp förvärfvat ett anseende, som högst få andra
titlar i samhället. Och den skola, som har så benämnda ämbetsmän,
vinner därigenom utan tvifvel i anseende. Det är i hufvudsak
därför som Chalmers tekniska läroanstalt vill hafva professorer.
Nu är det sant, såsom den siste talaren antydde, att Chalmers
skola är icke likställd med tekniska högskolan, men den är icke
heller likställd med de lägre tekniska skolorna, utan den är ett
mellanting, men den står närmare tekniska högskolan än de lägre
tekniska skolorna. Professorerna vid Chalmers skola ha därför icke
heller fått samma lön som professorerna vid tekniska högskolan,
utan det är en ny professorslönetyp, som här användes. Om talarens
förskräckelse för, att dessa herrar skulle bli professorer, föranledes
enbart af farhåga för alltför stora löner, så är denna farhåga alltså
Första kammarens protokoll 1911. Nr 30. 3

Kr 30. 34

Måndagen den 15 maj.

Ang. ny stat obefogad, ty deras lön blir icke större än att de göra sig väl förnär
Chalmers ^jänta af den, de må kallas lektorer eller professorer. Jag nämnde
Uk,amtalt’° nyss, hvarför det är för skolan fördelaktigt, att lärarne kallas profes(Forts.
) sorer. Och då, som sagdt, lönefrågan spelar en bra liten roll, eftersom
här är fråga om professorer med lägre lön än den vanliga
professorslönen, så synes mig inga skäl vara anförda, hvarför kammaren
borde afslå utskottets förslag.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande föreliggande punkt yrkats, dels att hvad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock, af friherre De Geer,
Fabian, att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring,
att lektorerna skulle bibehållas vid nuvarande benämning och aflöningsförmåner.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 2—6.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Vid ånyo skedd föredragning af Första kammarens första tillfälliga
utskotts den 12 och 13 i denna månad bordlagda utlåtande
nr 15, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående ordensväsendets afskaffande, biföll kammaren hvad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 9 och 10
innevarande maj bordlagda betänkande nr 26, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till förordning angående anstånd i
vissa fall med erläggande af stämpelafgift för arffallen egendom, biföll
kammaren hvad utskottet i detta betänkande hemställt.

Om skärpt Föredrogs ånyo lagutskottets den 9 och 10 innevarande månad
straff för spri- pordlagda utlåtande nr 47, i anledning af väckt motion medförslag
lig1 skrift m^m. till ändrad lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen.

Uti en inom Första kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion nr 46 har herr Sam. Clason hemställt, att Riksdagen ville
för sin del antaga följande lydelse af kap. 18 § 13 strafflagen:

35 Jfr 30.

Måndagen den 15 maj.

§ 13. Om skärpt

straff för spri Sprider

någon ut skrift, målning, teckning eller bild, som tukt dande af osedoch
sedlighet sårar; straffes högst med straffarbete i två år. Sårar li9skrift m m.

man genom annan gärning tukt och sedlighet, så att allmän för- (Forts-)

argelse eller fara för andras förförelse däraf kommer, straffes med
böter eller fängelse.

Där någon — — — — användande; straffes, ändå att gärningen
ej är sådan, som i 1 mom. sägs, med böter eller fängelse.»

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda skäl hemställt,
att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande motion, ville för
sin del antaga följande förslag till

Lag

om ändrad lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen:

Härigenom förordnas, att 18 kap. 13 § strafflagen skall erhålla
följande ändrade lydelse:

Sprider någon ut eller håller till salu eller utbjuder skrift,
målning, teckning eller bild, som tukt och sedlighet sårar; straffes
med böter eller fängelse. Äro omständigheterna synnerligen försvårande,
må till straffarbete i högst två år dömas. Sårar man
genom annan gärning tukt och sedlighet, så att allmän förargelse
eller fara för andras förförelse däraf kommer, straffes med böter
eller fängelse.

Där någon — ---— —■ användande; straffes, ändå att gär ningen

ej är sådan, som i 1 mom. sägs, med böter eller fängelse.

Herr Öl ason: Med anledning af formella anmärkningar, som
gjorts mot den af utskottet föreslagna lagtexten, anhåller jag, att
utlåtandet måtte bli till utskottet återremitteradt.

Herr Håkanson: Herr talman! Mot lagutskottets hemställan
i detta utlåtande har gjorts den anmärkningen, att den ändring utskottet
föreslagit i första momentet af paragrafen föranleder en ytterligare
redaktionell ändring i andra momentet af samma paragraf. Jag
har icke kunnat frånkänna denna anmärkning befogenhet och ber med
anledning däraf, att kammaren ville återremittera utlåtandet till utskottet.

Efter härmed slutad öfverläggning visades förevarande utlåtande
åter till utskottet.

Nr 30. 36

Måndagen den 15 maj.

Vid förnyad föredragning af jordbruksutskottets den 9 och 10
innevarande maj bordlagda utlåtanden:

nr 86, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående viss kronojords uppdelande och försäljning till småbruk,

nr 87, i anledning af väckt motion om försäljning i vissa fall
af under domänstyrelsens förvaltning ställd kronoegendom m. m.,

nr 91, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra öfverstebostället Tomarp nr 1
i Kristianstads län,

nr 92, i anledning af Kungl. Majtts proposition angående antagande
af ett utaf lokomotivföraren A. A. Wahlberg i Luleå erbjudet
ackord,

nr 93, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverlåtande
å staden Falkenberg af Falkenbergs tullbro,

nr 94, i anledning af väckt motion om rätt för öfverassistenten
vid centralanstalten för försöksväsendet på jordbruksområdet Per
Bolin att räkna tjänsteår i och för ålderstillägg från och med den
1 januari 1907, samt

nr 95, i anledning af väckt motion angående ordförandes och
ledamöters i häst- och nötboskapspremieringsnämnd reseersättning,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogs ånyo Första kammarens första tillfälliga utskotts den
9 och 10 i denna månad bordlagda utlåtande nr 14, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga om med
sjukvård sysselsatta kvinnors arbetsförhållanden m. m.

I en inom Andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga
utskott hänvisad motion (nr 289), hade herr Lindhagen hemställt,
att Riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte l:o) verkställa
en undersökning af sjuksköterskors, sjuksköterskeelevers och öfrig
kvinnlig å sjukhusen i riket eller privatvård anställd personals arbetsförhållanden
samt vidtaga de åtgärder till denna personals bästa,
hvartill undersökningen kunde gifva anledning; samt 2:o) taga i
öfvervägande erforderliga åtgärder för att bereda understöd åt sjuksköterskor,
sjuksköterskeelever eller andra medlemmar af förenämnda
personal, hvilka genom smitta eller öfveransträngning i sitt arbete
erhållit obotlig sjukdom.

Efter det Andra kammarens tillfälliga utskott tillstyrkt bifall
till ifrågavarande motion samt kammaren bifallit sitt utskotts hem -

Måndagen den 15 maj.

37 Nr 30.

ställan hade ärendet öfverlämnats till Första kammaren, som hänvisat
detsamma till förberedande behandling af sitt första tillfälliga
utskott; och hade sistnämnda utskott i nu föredragna utlåtande på
anförda skäl hemställt, att Första kammaren måtte på så sätt biträda
Andra kammarens i ärendet fattade beslut, att Första kammaren för
sin del beslutade, det Riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte
verkställa en undersökning om sjuksköterskors och sjuksköterskeelevers
vid allmänna sjukvårdsinrättningar och s. k. distriktssköterskors
arbetsförhållanden samt vidtaga de åtgärder, hvartill undersökningen
kunde gifva anledning.

Vid föredragning af utlåtandet biföll Första kammaren hvad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Som Andra kammarens beslut i frågan således icke blifvit oförändradt
antaget, skulle jämlikt § 63 mom. 3 riksdagsordningen
ärendet till Andra kammaren återlämnas för vidare behandling.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande lagutskot- Om utredning
tets den 6 och 9 innevarande månad bordlagda utlåtande nr 41, irSr.an^ bolaj?a
anledning af väckta motioner om dels utredning rörande bolags jord- värmförvärf
inom Värmlands län, dels oclc utvidgning af lagen angående landa län m.m.
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom
den 4 maj 1906 m. m.

Lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft
två inom Andra kammaren väckta, till lagutskottet hänvisade motioner,
nämligen nr 228 af herrar G. Jansson, J. P. Igel, N. A:son
Berg, C. J. Berggren och Carl Jansson samt nr 242 af herr Carl
Lindhagen.

I

Herr G. Jansson m. fl. hade i sin motion hemställt, att Riksdagen
i skrifvelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes så skyndsamt ske kunde låta verkställa fullständig utredning
rörande bolags jordförvärf inom Värmlands län samt för Riksdagen
framlägga förslag till de åtgärder, som af denna utredning kunde
påkallas.

I den af herr Lindhagen väckta motionen hade hemställts, att
Riksdagen ville

l:o) för sin del besluta sådan utvidgning af lagen angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom
den 4 maj 1906, att lagen blefve gällande öfver hela riket;

2:o) hos Kungl. Maj:t begära framläggande af förslag, att nämnda

Kr SO. 38

Håadagen den 15 maj.

Om utredning iag enligt förebild af norrländska arrende- och vanhäfdslagarna utrörande
bolags gträcktes att omfatta äfven enskilda skogsspekulanter;

jord/orvarj

inom Värm- 3;0) hos Kungl. Maj:t begära en undersökning af uppgifna miss Itmdslänm.

m.förhållanden i följd af de enligt nämnda lag medgifna fastighets01
S'''' inrop af bolag å exekutiva auktioner samt af öfriga verkningar af
lagen äfvensom, därest utredningen därtill gåfve anledning, framlägga
förslag till förbättringar i lagen;

4:o) hos Kungl. Maj:t anhålla om förslag till de norrländska
arrende- och vanhäfdslagarnas fulländande i de afseenden, som omförmäldes
i motionärens reservationer till lagutskottets betänkande i
ämnet vid 1909 års riksdag; samt

5:o) hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande af förslag till
norrländska arrende-, vanhäfds- och eventuellt äfven ägostyckningslagens
tillämpning på motsvarande jord inom öfriga delar af riket.

Utskottet hade i detta utlåtande på åberopade grunder hemställt,

l:o) att Riksdagen, i anledning af herr G. Janssons m. fl. motion
samt det under 1) i herr Lindhagens motion gjorda yrkande,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
så snart ske kunde låta verkställa fullständig utredning rörande
omfattningen af bolags jordförvärf inom Värmlands län samt för
Riksdagen framlägga förslag till de åtgärder, som af denna utredning
kunde föranledas;

2:o) att Riksdagen, i anledning af det under 1) i herr Lindhagens
motion gjorda yrkande, måtte för sin del antaga lag om
ändrad lydelse af 1 och 3 paragraferna i lagen angående förbud i
vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom den 4
maj 1906, så lydande, som utskottets utlåtande utvisade;

3 ro) att det under 1) i herr Lindhagens motion framställda
yrkande, i hvad det icke besvarats genom utskottets hemställan
under l:o) och 2:o), icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda; 4:o)

att det i herr Lindhagens motion under 2) framställda
yrkande icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

5:o) att Riksdagen, i anledning af det i herr Lindhagens motion
under 3) gjorda yrkande, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta anordna undersökning rörande verkningarna
af lagen den 4 maj 1906 om förbud i vissa fall för bolag
och förening att förvärfva fast egendom samt, i den mån och på
det sätt, som kunde anses lämpligt, framlägga resultatet af undersökningen
;

6:o) att det i herr Lindhagens motion under 4) gjorda yrkande
icke måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd; samt

Måndagen den 15 maj.

39 Nr 30.

7:o) att det i herr Lindhagente motion under 5) gjorda yrkande Om utredning
ej heller måtte föranleda någon Riksdagens åtgärd. ^J^rdfnrvärf*

Beträffande utskottets hemställanden i punkterna 1 och 2 hade lands län nrm.
reservationer afgifvits af (Forts.)

herrar Håhanson, Gustaf Andersson, Trana och von Baumgarten,
hvilka yrkat, att ifrågavarande motioner icke måtte i dessa delar
föranleda någon Riksdagens åtgärd; samt

herrar af Ekenstam, Bergendahl och Lorentz Petersson, hvilka
beträffande utskottets hemställan under 2:o) instämt i herr Håkan -sons m. fl. nyssnämnda yrkande.

Punkten 1.

Herr Håkanson: Herr talman, mina herrar! Denna fråga

har ju, såsom synes af utskottets utredning och af hvad motionärerna
anfört, varit före vid flera riksdagar å rad. Första punkten
af utskottets utlåtande gäller en undersökning, huruvida den s. k.
norrlandslagen icke bör tillämpas jämväl beträffande Värmlands län.
För min del får jag säga, att jag aldrig varit någon vän af denna
särskilda undantagslagstiftning för Norrland. Och det kan nog ifrågasättas,
huruvida den lagen verkat så odeladt godt inom de län, för
hvilka den är gällande. Nu åsyftas alldeles uppenbarligen, åtminstone
i den ena af föreliggande motioner, att denna lag skall bli gällande
för hela landet. Motionären herr Lindhagen har nämligen framställt
en begäran om tillämpning af norrlandslagen för hela Sverige. Utskottets
majoritet har visserligen därvid icke kunnat följa denne motionär,
men har i anledning af de framkomna motionerna till en början
gjort framställning om, att en undersökning skulle företagas, huruvida
icke norrlandslagen borde utsträckas till Värmlands län.

Vid föregående riksdagar ha inom denna kammare åtskilliga
ledamöter af kammaren, hvilka varit mer förtrogna med förhållandena
i Värmlands län än jag kan vara, uppträdt mot detta och med
sakskäl ådagalagt, att några sådana missförhållanden, som påkalla
undersökning angående bolagens förvärf af jordegendom i Värmlands
län, icke föreligga. Några nya skäl äro icke anförda i nu föreliggande
motioner. Utskottet har sagt, att bolagens jordförvärf fortfara,
men utskottet har måst medgifva, att de fortfara i mindre utsträckning
än förut varit förhållandet. Jag kan icke tänka mig att,
då motioner af samma innehåll afslagits vid föregående riksdagar,
kammaren nu är benägen att i Riksdagens sista timme bifalla nu
förevarande motioner. Jag ämnar icke vidare inlåta mig på själfva
sakskälen, hvilka jag tror komma att utvecklas af personer, som
äro mera inne i frågan om bolagens jordförvärf och deras verkan.

Jag ber, herr talman, att få yrka afslag å utskottets hemställan
i förevarande punkt och bifall till min med fleras vid punkten fogade
reservation.

Kr 30. 40

Måndagen den 15 maj.

Om utredning Herr Barthelson: Det är nog icke tvifvel underkastadt, att

rÖjordförvärfS^e förevarande motioner äro förestafvade af en berömvärd omtanke
inom Varm- om den jordbrukande, själfägande befolkningen i våra stora skogslands
län m. m. bygder. Dessa motioner syfta ju på ett förbud för bolagen att för(Forts.
) värfva jordbruksfastighet. Det var också fruktan för denna jordbrukande
befolknings tillbakagång, som föranledde Riksdagen att antaga
1906 års lag om förbud för bolagen i detta hänseende. Nu vill
man utsträcka detta förbud att gälla, som den ärade talaren sade,
hela landet, och först och främst vill man hafva en undersökning
om förhållandena i Värmlands län icke äro sådana, att lagen möjligen
kan vara lämplig där.

Lagen har verkat godt, säger utskottet. För min del kan jag
icke annat än ställa mig mycket hvinande mot ett sådant uttalande.
Man får betänka, att det är endast fem år sedan Riksdagen antog
denna lag. Utskottet har på ett ställe i sitt utlåtande sagt, att
denna lag har en djupt ingripande betydelse på utvecklingen i de
delar af landet, som däraf beröras. Då så är förhållandet — och
jag vet att det verkligen är så — måste jag fordra, att säkra och
fasta bevis eller skäl framläggas, för att ett sådant förslag som detta
må bifallas. Granskar jag detta utskottsbetänkande, kan jag för min
del icke säga, att utskottet har framlagt sådana giltiga skäl, som
kunna föranleda denna förbudslagstiftnings utsträckning till Värmlands
län och sedan till hela det öfriga landet. För att bestyrka
detta får jag hänvisa till hvad som säges på sid. 5 i utlåtandet.
Utskottet framhåller där, att utskottet inhämtat, att bolagens jordförvärf
inom Värmlands län, om ock i mindre omfattning, fortfarande
alltjämt stadigt ökas. Detta är ju endast ett påstående. Gentemot
detta får jag framhålla, att jag af personer, som äro fullt initierade
i dessa förhållanden, som lefva i dessa skogsbygder, fått den
uppgiften, att Värmlandsbolagens förvärf af skogar eller jordegendomar
för närvarande är minimal eller mindre än förut, och att
dessa jordförvärf i regel icke förekomma i andra fall, än då de behöfvas
från skogshushållningens synpunkt för att konsolidera skogsmarken.
En ordentlig skogshushållning fordrar i allmänhet större
sammanhängande komplexer. Om ett bolag eller en enskild person
har sin skogsmark genomskuren af i andras ägo varande långa skogsskiften
på en half mils längd och kanske endast tio meters bredd,
kunna herrarne förstå, att det är nödvändigt för bolaget eller skogsägaren
att förvärfva dessa skiften. Och äfven för ägaren af dem
är det fördelaktigare att sälja dem, ty han kan icke på dem bedrifva
någon rationell skogsskötsel. Hugger grannen ned sin skog, så blåser
skogen ned på dessa skiften. Det är därför från skogsvårdssynpunkt
oklokt att hindra sådana köp.

Utskottet säger vidare, att åkerbruket vanvårdas på bolagens
egendomar. Om man gör en jämförelse i detta hänseende mellan
bolagen och de enskilde jordbrukarne, skall det visa sig, att jämförelsen
blir till bolagens fördel.

Måndagen den 15 maj.

41 Nr 30.

För att ett bevis om bolagens skadlighet för jord- och skogsbruket Om utredning
skall kunna tillmätas betydelse, måste detta kunna påvisa, att bo-TÖrande bolags
lagen sköta sin jord sämre än de enskilde. Sådant bevis är icke
lamnadt. lands län m.m.

Går jag vidare i utskottets betänkande, finner jag, att det egent- (Forts.)
ligen endast innehåller lösa påståenden, såsom: »synes kunna innebära»,
»har ansetts innebära» en fara o. s. v. Således framlägges
icke något bestämdt påvisande faktum, utan endast påståenden och
utskottets åsikt om saken.

Då det nu endast är fråga om hvad utskottet föreslagit i denna
punkt, nämligen att en undersökning skulle ske beträffande Värmlands
län, ber jag att få förena mig med den siste ärade talaren i
hans yrkande.

Herr Högberg: Utskottets ärade ordförande förklarade, att

såvidt han hade sig bekant skulle icke några missförhållanden existera
på detta område i Värmlands län, och därför ville han icke
inlåta sig på själfva saken utan yrkade bifall till sin reservation.

Då herr ordföranden egentligen icke gått in på saken, synes mig
hans anförande icke behöfva bemötas.

Däremot vill jag yttra några ord med anledning af den närmast
föregående ärade talarens anförande. Han förklarade, att förhållandena
icke voro sådana, att de kräfde förbudslagstiftningens utsträckning
till Värmlands län. Men nu vill jag påpeka, att utskottet icke heller
påfordrat, att den gällande lagen mot bolagens jordförvärf omedelbart
skulle utsträckas till Värmlands län, utan utskottet har endast
ifrågasatt en utredning därom, och att Kungl. Maj:t därefter
skulle för Riksdagen framlägga det förslag till åtgärder, som af utredningen
kunde föranledas. Således, om utredningen gifver det
resultat, att inga åtgärder behöfvas, lära inga åtgärder bli vidtagna.

Och utredningen synes mig lämpligen böra företagas, då den allmänna
meningen påkallar densamma. Det är bättre att tillmötesgå
en så allmänt uttalad önskan som förevarande än att motsätta sig
densamma. Och den sociala synpunkten i fråga om förbudslagstiftningen
bör man alltid ha för ögonen, och icke minst gäller det enligt
min uppfattning för ett län sådant som Värmlands, hvilket är
ett gränslän. Särskildt är det af vikt att i de nordliga och västliga
delarna af länet en kraftig, jordbruksidkande befolkning blir upprätthållen
och kvarhållen. När frågan om förbudslagstiftningens
utsträckning var före i denna kammare år 1909, förklarade — det
minns jag mycket väl — dåvarande ledamoten af kammaren, friherre
Tamm, att när en lagstiftning mot bolagens jordförvärf blifvit
en verklighet, såvidt Norrland gällde, så skulle man icke undandraga
sig en undersökning, huruvida samma lagstiftning icke borde
utsträckas till andra orter, där en sådan utsträckning af befolkningen
påkallades. Såvidt jag känner, äro åtminstone i stora delar af Värmland
de naturliga förhållandena icke olika dem i Norrland. Och

Xr 30. 42

Måndagen den 15 maj.

Om utredning när vi fått lagstiftning för Norrland, synas på dessa grunder skäl
rörande bolags föreligga för en undersökning, om den icke kan behöfvas äfven för
inom°Värm Värmland. Af befolkningen är den påkallad.

landa län m.m. Därför, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets hemställan
(Forts.) i denna punkt.

Herr Larsson, Knut: Det är nu det tredje året, sedan jag

blef ledamot af Riksdagen, som motioner om norrlandslagens utsträckning
till Värmlands län behandlas. Motioner därom ha förut
af slagits af denna kammare. Flera motionärer i Andra kammaren
ha nu ånyo begärt en sådan utredning vidkommande Värmlands län.
Då borde väl äfven några särskilda orsaker hafva anförts, hvarför
provinsen Värmland utpekas ibland Sveriges öfriga provinser, såsom
den, hvilken bör blifva föremål för en undersökning, som gifvetvis
kommer att ske på det sättet, att bolagen misstänkliggöras
för hvad de under tidernas lopp förvärfvat.

Jag har vid föregående riksdagar sökt visa, huru olika Värmland
och dess kultur äro mot Norrlands. Jag har relaterat, hur de
flesta bruken uppstått redan under 1600- och 1700-talet med sina
arealer och sålunda bidragit till framgång af de industrier, som ständigt
funnits i Värmland. Nu har jag för att visa, om det skulle
vara behöfligt, att Värmland speciellt undersökes framför andra provinser,
vändt mig till samtliga disponenter för bruken i Värmland
och därifrån fått uppgifter. Jag har ställt frågan så: hvad har
hvarje bruk köpt under de fem sista åren? Jag har äfven fått svar
på detta; och af denna statistik framgår, att 15 bolag med ett sammanlagdt
aktiekapital af 14 millioner kronor hafva under de sista
fem åren köpt 25 tunnland. De tvenne stora bolag, hvars aktiemajoriteter
tillhöra det engelska bolaget »Kellner Partington» och
hvars fastighetsförvärf inom Värmland jag omnämnde för kammaren
1909, hafva under de sista fem åren köpt 1,200 hektar, belägna i de
aflägsnaste bygderna i norr, men samtidigt sålt sex stora torp i närheten
af Vänern till egna hem. Det stora Uddeholmsbolaget har
köpt cirka 1,000 hektar under sista åren, men mest i förening med
grufvor, i hvilka de förut hade lotter och med hvilka jord följt.
Sedan är det ett par bolag, som köpt tillsammans cirka 430 hektar,
som de ropat in på grund af fordran. Så är det ett par bolag, som
köpt 7- å 8-hundra hektar af skogshandlare, som förut gjort marken kal.
Vidare är det tre bolag, som köpt jord i närheten af norska gränsen
uppåt Norra Jösse härad, utgörande cirka 3,000 hektar, och ett bolag,
som i de nordligaste trakterna köpt cirka 4,000 hektar. Om vi se
efter hvar denna mark är belägen, som inköpts af sistnämnda fyra bolag,
så är det uppefter norska gränsen, hufvudsakligen i Älfdalen, Fryksdalen
och i Jösse härad, där befolkningen har de svåraste kommunikationerna.
Utefter järnvägarna och utmed sjökommunikationerna
i Värmland är det ytterst sällan, som hemman byta om ägare. Det

Måndagen den 15 maj.

43 Nr 30.

är icke heller bolag, som köpa där, och det är för öfrigt icke många,
som vilja sälja, ty i dessa trakter reda sig bönderna i allmänhet.

Jag skall nu taga ett exempel på den agitation, som förekommit
i anledning af den nu behandlade motionen, och jag vill därvid
påpeka, att motionärerna själfva erkänna, såväl att dylik agitation
bedrifvits som ock att i allmänhet någon ovilja mot bolagen icke
råder bland befolkningen i Värmland. Jag fick läsa i en tidningom
en resolution från Magnskog i anledning af bolagens markförvärf
i Värmland. Där hade på ett sammanträde antagits en resolution
till förmån för herr Gustaf Janssons i Krakerud motion mot
bolags jordförvärv Man skulle då kunna tro, att Magnskog vore
särskildt illa utsatt för bolagens försök att rota ut de själfägande
bönderna. Men ett sakkunnigt inlägg göres här uti en tidning, som
lyder sålunda: »Då undertecknad väl känner dessa förhållanden

inom Jösse härad, så ber jag med några ord få belysa förhållandena
särskildt inom Magnskogs socken, hvarom nu är fråga.

Inom Magnskogs socken har ett enskildt bruk, som där bedrifvit
järntillverkning sedan 1700-talet, järnverket nu nedlagdt, samt
kvarn och sågröreise, delar i ett par hemman utgörande cirka 1,100
tunnland, och har denna areal ej under åren utvidgats utan är af
hufvudsakligen samma storlek sedan ofvannämnda tick

Hvad har nu under senare åren inträffat? Jo, en hemmansägare
hade börjat sågverksrörelse inom socknen vid sjön Mangen
och till följd häraf blef han virkeshandlare i stor skala och inköpte
under årens lopp cirka 4,500 tunnland af många enskilda bönder.
Sedan jordvärdena stegrats, utbjödos för några år sedan dessa marker
till bolag, enskilda och äfven till norrmän, och slutligen försåldes
de genom en svensk-norsk agents förmedling till ett konsortium åt
enskilda virkeshandlare och skogsspekulanter (äfven någon af dem
hemmansägare), hvilka dessutom fortsatt inköp af mark från enskilda
hemmansägare.

I sin tur ville nu detta konsortium tillgodogöra sig sin vinst,
dels genom afverkning, dels genom försäljning af hela eller delar
af komplexen — och slutligen blef en del försåld till ett bolag i
västra Värmland, som bedrifver förädling till trämassa — dock
äger konsortiet ännu kvar den större delen af dessa marker, som fortfarande
äro till salu, enligt uppgift.

Nu frågas hvem har från alla dessa hemmansägare hopköpt
komplexen? — Jo en hemmansägare.

Hvem har sedan de samlats på en hand utbjudit dem till
enskilda, till bolag och till norska virkeshandlare? — Jo, samma
hemmansägare.

Ofvan har anförts, att markerna sedan sålts till ett konsortium
äfven bestående af hemmansägare och virkeshandlare.

Och dessa ha i sin män för att återfå sin köpeskilling sålt en mindre
del till ett bolag.

Nu frågas: hvaruti ligger det orätta i denna fullt lagliga handel?

Om utredning
rörande bolags
jordförvärf
inom Värmlands
län vi. m.
(Forts.)

Nr 30. 44

Måndagen den 15 maj.

Om utredning Och ännu en fråga: Har något bolag någon som helst skuld i denna

rörande bolags^jn]jöpet af hemmanen från bönderna? — Nej!»
inom Värm- Jag citerar detta såsom bevis på huru agitationen bedrifves mot
lands län m. m. bolagen, en agitation, som verkligen icke förekommit förrän nu på
(Forts.) sista tiden, och jag tillåter mig äfven, på grund af hvad jag sagt,
på det bestämdaste bestrida, att bönderna på något vis utrotas i
Värmland.

Så hafva motionärerna omnämnt särskildt en socken, Gustaf
Adolfs socken i Värmland, som Uddeholmsbolaget äger; det säges,
att det icke finnes där eu enda själfständig bonde. Gustaf Adolfs
socken var på 1600-talet en utmark, tillhörig Uddeholm och Risberg
samt ett par hemman i Ekshärad. På 1700-talet fingo Uddeholm
och tre andra bruk, Stjärnfors, Geyersholm och Gustafsfors, som nu
tillhöra Uddeholmsbolaget, koncession på hammare, och då började
det blifva kultur, så att denna utmark då blef koloniserad.
Sedan på 1760-talet begärde Uddeholms bruk hos Kungl. Maj:t att
få bygga kyrka för nybyggare i denna utmark, hvilket beviljades.
Så har Gustaf Adolfs socken uppstått, och den äges fortfarande af
Uddeholms bruk, Utmarken koloniserades alltså af ägarne af dessa
bruk — den är sedan dess ännu utan sockengräns —■ och då säges
det, att Uddeholms bruk där har utträngt alla själfägande bönder,
ehuru det icke har fannits några sådana där.

Nu frågar man, huru det är med dessa skogar i den norra och
västliga delen invid norska gränsen, som jag uppgaf att en tre å
fyra bolag inköpt. Jag skall taga ett exempel. Där bodde en finngubbe,
som härstammade från de under Karl IX på 1500-talet invandrade
finnarne. De hafva tagit upp sina odlingar och bott där
hela tiden. Nu hade denne man tolf å femton mil till järnvägsstation,
och sista delen fick han frakta det mesta med näfverkonten.
Han hade ett par pojkar, och dessa ville naturligtvis hellre flytta
till bättre bebyggda trakter. Han fick 150 å 175 tusen kronor för
hemmanet, och man får väl icke gärna undra på, om han flyttade
från en trakt, där han endast kunde föda några getter och hade det
obekvämt, och köpte sig ett hemman i södra delen af Värmland,
där jorden var odlad, och där det fanns bättre kommunikationer.
Skulle han varit förbjuden att sälja till bolag och, såsom herr Lindhagen
i en del af sin motion vill, icke heller fått sälja till skogshandlare,
så hade han varit dömd att vara kvar på sin torfva i alla
sina dagar, om nämligen icke staten skulle köpa, men det har icke
staten ännu gjort midt inne i ödemarken.

Jag tror därför för min del, att det icke finnes den ringaste
orsak att säga, det Värmland skall pekas ut bland andra provinser såsom
en, där bondeklassen håller på att do ut. Tvärtom vill jag säga, att om
det vore fråga om egna hem, så skulle jag kunna lofva, att hvilken
dag som helst i denna vecka skall det stå tre å fyra tusen tunnland
den bästa jord i södra delen af Värmland färdiga till styckning
till egna hem. Men, om en hemmansägare eller skogsägare

Måndagen den 15 maj.

45 Nr SO.

sitter där uppe i norra delen af Värmland med svåra kommunika- Om utredning
tioner, så må man icke förtänka honom, om han skulle vilja säljarSr^L^f*
sitt hemman till ett bolag. Jag tror för min del, att af den stati- lnom Värm.
stik jag visat framgår, att utefter alla kommunikationsleder, sjöar lands län m.m.
eller järnvägar, hafva hemmanen behållits i böndernas ägo, ett (Forts.)

efter min åsigt glädjande förhållande, och jag tror, att botemedlet
icke är förbud, vare sig för bolag att köpa mark eller för bönderna
att sälja, utan, att det heter kommunikationer. Jag har under denna
riksdag bevistat ett par järnvägsmöten i Värmland, och jag tror,
att ingenting har hälsats med så stor glädje som Kungl. Maj:ts
proposition till denna Riksdag om afsättande af en fond till hjälp
för mindre järnvägar i Värmland.

På dessa grunder, herr talman, skall jag be att få instämma i
reservationen och yrka afslag på utskottets hemställan i punkt 1.

Herr Gezelius: Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till

utskottets förslag i den föreslagna punkten. När jag gör det, ber
jag att med anledning af hvad de, som anslutit sig till reservationen,
hafva anfört, få erinra därom, att här gäller det icke att besluta en
utsträckning af norrlandslagen till Värmland, utan här gäller det att
få till stånd en utredning rörande de förhållanden, som hafva varit
bestämmande för den svenska Riksdagens beslut om norrlandslagstiftningen
och om dess tillämpning på stora delar af vårt land.

Den förste talaren sade, att frågan år efter år har varit före och
ständigt afslagits af denna kammare. Och den siste talaren talade
också om, att denna fråga har varit före på alla riksdagar, han
kunde erinra sig. Ja, alldeles så är det väl knappast. 1909 är den
enda riksdag, som jag kan erinra mig, då frågan om utredning rörande
ifrågavarande förhållanden särskild! inom Värmlands län var
föremål för Riksdagens behandling. Sista riksdagen var här ett förslag
om utredning rörande bolags förvärf af jord inom hela det öfriga
Sverige, inom hvilket norrlandslagstiftningen icke vunnit tillämpning,
inklusive Värmlands län.

Hvad är det nu som särskild! föranledt, för särskilda skäl, som
gjort, att utskottet tillstyrkt en utredning rörande Värmland? Först
och främst det skälet, som den föregående talaren åberopade mot
utskottet, eller att frågan kommer tillbaka år efter år, just för Värmlands
vidkommande med särskild kraft. Detta kan icke vara fotadt
på konstlad agitation, utan det finnes skäl bakom, det finnes en
lefvande öfvertygelse om, att det uti ifrågavarande hänseende icke
är bra som det är i Värmland, att det är synnerliga skäl att undersöka,
huru förhållandena faktiskt gestalta sig, så att man med stöd
af denna utredning kan med någorlunda trygghet bilda sig en uppfattning
om, huru den framtida utvecklingen kommer att ställa sig.

Det finns ett annat skäl, som jag i år skulle vilja särskild!,
framhålla, och det är, såsom vi alla torde känna, att Värmlands län
är af så olika natur till skilda delar, att om man i stort sedt kan

Nr 30. 46

Måndagen den 15 maj.

Om utredning likställa det norra och det västra Värmland med det angränsande
rörande bolag» Dalarne, så böra öfriga delar af Värmland i fråga om natur och
inom °varm- kulturella förutsättningar för olika näringar och befolkningsförhållanlandslänm.
m. deri närmast jämföras med sydligare och östligare belägna trakter.

(Forts.) Om man finge till stånd en utredning om bolagens markförvärf i
Värmland, skulle man få klart för sig, dels huru det ställer sig med
afseende på dess skogsregioner, dels också huru det förhåller sig i
de mer jordbruksidkande trakterna i södra och östra Värmland. Och
denna utredning skulle säkerligen gifva en icke värdelös ledning för
uppfattningen om, huru det i skälfva verket förhåller sig med bolagens
förvärf af fastigheter och betydelsen häraf för stora trakter i
mellersta delen af vårt land, beträffande hvilka, fastän gifvetvis med
mindre styrka, man talar om och fordrar en sådan utredning, som
nu är i fråga.

Slutligen finnes det ett alldeles särskildt skäl för Värmlands
vidkommande, och i det afseendet kan jag åberopa mig på den siste
ärade talaren. Det är Värmlands närbelägenhet till norska gränsen;
och denna belägenhet har föranledt — hvilket äfven den siste talaren
vitsordade — att bolag inköpt stora vidder i den trakten. Dessa
bolag arbeta med helt annat syfte och ägna sig åt helt annan verksamhet
än 1700-talets järnbruk, hvarom herr Larsson talade. Det
är skogsbolag, som drifva skogshandtering efter — särskildt för Värmland
— modernt mått,och de mötas tyvärr af det intresse, hvarpå herr
Larsson gaf ett, som han nog själf förmenar, slående exempel i
benägenheten hos en del enskilda jordägafe att af bekvämlighetsskäl
sälja sina fastigheter för att slå sig ner i trakter, där kommunikationerna
äro fördelaktigare och öfverhufvud taget lifvet ter sig i en
annan dager än uppe i de stora skogarna och inne under fjällen.
Men, mina herrar, det är just för att stödja den, såsom jag dock
vågar påstå, ännu lefvande känsla, som vår befolkning i sådana trakter
har för att äfven under sådana förhållanden bevara den egna jorden, som
norrlandslagstiftningen öfverhufvud taget tillkommit. V ar det icke just
därför, att det ansågs vara den enda möjliga vägen att åstadkomma,
att icke det ekonomiska intresset i att köpa särskildt skogsfastigheter
i trakter sådana som dem, om hvilka den siste talaren nämnde,
skulle drifva bort den bofasta, själfägande befolkningen i de trakterna,
som norrlandslagstiftningen kom till? Det är idén, och därför lär
man knappt kunna åberopa ett sådant skäl mot att göra en undersökning
i ännu en trakt af vårt land. Är det verkligen så, som
den siste talaren säger, att finngubbens ättlingar ha många kamrater,
som med nöje skulle sälja till skogsbolag, hvilka kanske icke ens
hafva iptresse eller behof af att hafva någon fast boende på egendomen,
ja, då kommer just det, som är faran och som vi skulle söka
att eventuellt förekomma, att inträffa, och då finnes det intet skäl
att motsätta sig en utredning om, huru det i själfva verket hänger
ihop i Värmland på det här området. Och icke lär väl den ärade
talaren kunna begära, att Riksdagen, mot de uttalanden som gjorts

47 Xr 30.

Måndagen den 15 maj.

i utskottet, skall kunna grunda sin uppfattning om, huru de faktiska Om utredning
förhållandena i det här afseendet ställa sig, på uppgifter, lämnade rörande bolags
den siste talaren af bolagsdisponenter i Värmland. Jag vill visst ££mVärmicke
påstå, att dessa uppgifter icke lämnats i god tro, men jag vågar Unds iän m.m.
påstå, att de icke kunna vara af den fullständighet och den objek- (Forts.)
tivitet, att de skulle utesluta behofvet af en utredning. Eu sådan
utredning krafvel- gifvetvis ett mycket noga aktgifvande äfven på
helt andra faktorer än de korta uppgifter, som lämnats angående
bolags förvärf af jord. Och det förefaller väl knappast tänkbart,
att Värmland med dess rika skogstrakter och, såsom jag befarar,
starka benägenhet hos en del af befolkningen, som känner sig tillräckligt
ekonomiskt stark för att slå sig bekvämt till ro i andra förhållanden,
att lämna den utpost, som den har haft såsom kulturbärare
— jag kan, säger jag, knappt tänka mig möjligheten af att
en sådan landsända icke skulle vara begärlig för den form af ekonomisk
verksamhet, som man kallar bolag. Det är ju ingalunda
illojalt, att personer slå sig tillsamman och arbeta i bolagsform med
egen dom sf ör värf och egendomsförvaltning till ändamål. År det verkligen
tänkbart, att Värmland skulle vara ett så underligt land, att
något sådant icke skulle komma i fråga där? För visso tror jag, att
hvar och en, som följt med de ekonomiska förhållandenas utveckling
inom Värmland, vet, att det visst icke är någonting ovanligt, att
sådant förekommer i Värmland.

Hvad vore det för fara med en utredning rörande Värmland?

Ingen alls. Det blir ingen norrlandslagstiftning gällande för Värmland
utan Riksdagens och dess Första kammares beslut. Men om
det blir ett beslut om tillämpning eller icke af norrlandslagen på
Värmland, äfven i Riksdagens Första kammare fattadt, med trygghet
för att det beslutet är klokt och rätt, då blir det icke, förrän en
utredning angående Värmland är tillgänglig för Riksdagen, en utredning,
hvilken gifver nödiga upplysningar i ämnet. Det skulle
vara beklagligt, om erfarenheten komme att visa, att särskildt det
västra Värmland i lugn och ro fått blifva föremål för bolags förvärfvande
af de stora skogsvidderna, särskildt när det gäller bolag
med starkt utländskt kapitalintresse. Jag kan godt peka äfven på
det kända förhållandet; den siste talaren antydde det också. Ty
det skulle med nödvändighet föra med sig, att denna ömtåliga trakt
i Värmland blefve icke längre de själfständiga jordägarnes land, utan
den blefve ett landboarnes hemvist, där kanske det utländska intresset
icke rimligen kunde ifrågasättas komma att tillgodose vårt
eget lands önskningar och hvad vi i det afseendet hafva särskild
skyldighet att akta.

Af hufvudsakligen dessa skäl ber jag att få ansluta mig till
utskottets förslag.

Herr Hellberg: Jag är i många afseenden redan förekommen

Nr 30. 48

Måndagen den 15 maj.

Om utredning af hen- Gezelius, och skall därför endast tillägga några korta anmärk rÖZrdfSrväT

1 fråSan inom

Vurm- Det ^ar tre talare med mycken säkerhet påståtts, att det
lands län m.m. finnes icke någon faktisk anledning för det yrkande, som i motionen
(Forts.) blifvit framställdt. Men jag tycker, att bara det förhållandet, att
denna motion nu kommer igen efter att hafva varit före förut, och
att den är väckt af bland andra fyra landtmannarepresentanter från
olika delar af länet, tillräckligt tyder på, att det ändå föreligger ett
verkligt behof, att det verkligen finnes en mening inom länet, som
bjuder att företaga en utredning. Och om man ser på utskottets
betänkande sid. 3, anföras där af motionärerna en hel del förhållanden,
som synas mig vara synnerligen talande. Det uppgifves där, hurusom
hela socknar i Värmland ägas alldeles fullständigt eller i det
allra närmaste af bolag. Det uppgifves, hurusom från år 1900 till
1907 i vissa socknar bolagens jordförvärf fördubblats eller tredubblats
o. s. v. Må vara, att det inträdt en tillfällig paus i jordförvärfvet,
men ingenting garanterar, att det icke börjar taga fart igen.

Nu säges det, att detta jordförvärf medför inga sociala missförhållanden.
Jag tror dock, att det är ett ganska betänkligt socialt missförhållande,
att en hel sockens befolkning består af bolagsunderhafvande. Det
finnes ett uttryck i Värmland, som man ofta får höra: den som en
gång blifvit bolagsträl, har ingenting att hoppas. Det uttalandet
har jag hört citeras många gånger. Det har här visat sig sådan
oro för att staten, när den upplåter sin jord till egna hem, skulle
behålla äganderätten. Då är man angelägen att egnahemsbyggarne
skola vara en själfständig jordägande befolkning. Men när det är
fråga om bolag och deras förvärf, då synes utrotandet af den själfständiga
befolkningen vara alldeles i sin ordning. Jag tycker, att
det är vida betänkligare, när befolkningen blir underhafvande åt
bolag, än att den är underhafvande åt staten.

Nu påstås också, att det icke skulle vara någon verklig folkmening
i Värmland för denna lagstiftning. Jag har redan talat om
att motionen utgör ett uttryck för en sådan mening. Jag skall, då
en föregående talare på samma bänk som jag sitter anfört uttalanden
därifrån, be att få nämna ett exempel på folkmeningen.

Förliden månad hölls i Magnskog, samma socken som talaren
berörde, i sockenstugan ett möte, så talrikt besökt, att lokalen var
till sista platsen fylld af landtbrukare från socknen, höger- och vänstermän
i broderlig förening. Där fattades en resolution, som skulle
tillställas motionärerna, och däri uttalades bland annat, att bolagen
där på trakten slagit under sig allt större jordområden — på de
sista fem åren från 5 till 21 % af församlingens taxeringsvärde.
Resolutionen slutar: »vi protestera mot talet att hemmansägarne i
Värmland icke önska sig en sådan lagstiftning».

När Värmlands läns landsting åtskildes förliden höst, kom en
hemmansägare från samma trakt invid norska gränsen fram till
mig — inom parentes sagdt var han en af dem, som icke röstat på

Måndagen den 15 maj.

49 Nr SO.

mig till riksdagsman — och han sade till mig: »gör allt livad ni Om utredning
kan i Riksdagen för att stoppa bolagens jordförvärf, annars blir be- rö,^and‘ io}a9!''
folkningen utrotad i våra trakter.» Jag svarade, att jag gärna ville -°’om y^mgöra
hvad jag kunde, men att jag tyvärr ingenting kan göra. lands län m. m.

Nu tycker jag emellertid, att det bör icke vara farligt att be- (Forts.)
gara en utredning. Man har därför icke på något sätt bundit sig.

Utredningen är helt visst behöflig, och man borde kunna gå med på
den, när så starka skäl föreligga.

Herr Bergström: Då jag nu går att yttra mig i denna fråga, förutskiekar
jag den upplysningen, att jag icke har ringaste andel i något
jordägande bolag mer än i det, som bildats af mina föräldrars efterlämnade
egendom — ett par tusen tunnland — som till lika delar ägas
af deras nu lefvande barn, och hvilken vi icke velat skingra. Yi bildade
en ekonomisk förening på af regering och Riksdag fastställda grunder,
och vi trodde oss på detta sätt kunna förskaffa oss trygghet och bibehålla
de fördelar, som därtill förut hörde. I parentes vill jag påvisa, hvad
resultatet i sj kifva verket blifvit; vi hafva förlorat en del medborgerliga
rättigheter: dels förlorade vi den rösträtt, som vi skulle haft, om egendomen
uppdelats på annat sätt och dels om den lag, som med den
föreslagna utredningen åsyftas, skulle gå igenom, och om det funnes
b ohöfligt att för egendomens bättre skötsel skaffa sig ytterligare någon
bit jord, skulle vi äfven ha förlorat rätt därtill. Det blefve väl ändå
ett underligt resultat af våra sträfvanden, som vi ansett riktiga och
lagstiftningen borde befordra.

Hvad nu den föreliggande frågan beträffar, så vill jag påvisa den
ensidiga mening, som har framkallat förslaget, då det icke påyrkas
annan utredning än rörande bolagens jordförvärf. Det talas icke om
utredning af de förvärf af jord, som af enskilde gjorts från bolagen,
och dock har jag, utan att kunna anföra siffror eller garantera något
bestämdt, ett intryck af att i den bygd, där jag bor, enskilda personer
under de sista trettio åren från bolagen förvärfvat väl så mycket jord
som bolagen från enskilda Det är således enligt min mening nödvändigt,
att icke blott bolagens jordförvärf utan också enskildes förvärf af
jord från bolagen beaktas i en blifvande utredning. Då det företrädesvis
är jordbruket det här gäller, är det också nödvändigt att särskildt
utreda, huru det förhåller sig med öppen jord och särskildt med skog;
eljest får man icke utredning i den riktning man vill, och den blir värdelös
i fråga om de åtgärder, som böra vidtagas. Till och med rörande en
sådan sak som verkställda odlingar borde utredas, huru mycket som
gjorts af enskilda och huru mycket af bolagen.

Ser man på den ekonomiska utvecklingens historia, är det tämligen
säkert, att i de skogstrakter, där bolagen nu företrädesvis äro ägare till
marken, odlingen uppstått på det sätt, som min ärade granne på värmlandsbänken
meddelat: Bruk hafva anlagts här och hvar vid vattenfallen
i skogarna. Folket vid dessa bruk, som varit tvunget att förse
sig med det nödvändigaste för sitt uppehälle, hafva måst odla jorden
Första kammarens protokoll 1911. Nr 30. 4

Nr 30. 50

Måndagen den 15 maj.

Om utredning i närheten, mången gång till en kostnad, som mycket öfverstiger hvad
rörande bolags j orcjen nu är vård. Under senare hälften af förra århundradet uppstodo
jordforvärf konjunkturer för i ärnhandteringen; det ena bruket och masug landa

Un m.nt. nen efter det andra maste nedlaggas, och jag tror icke jag tager till tor
(Forts.) hög siffra, om jag säger, att ett hundratal bruk och masugnar blott i
Värmland blefvo nedlagda under detta tidsskede. Vi få betrakta
driften vid dessa bruk och masugnar såsom den tidens bergsrörelse.
Jorden på dessa egendomar har till största delen nu gått öfver på enskilda
händer. Det var endast ett litet fåtal bruk med en förutseende
och handlingskraftig förvaltning, som kunde fortfara; ett godt läge
hjälpte därvid också mången gång, och det är några tiotal, som nu finnas
kvar. Om något af dessa skulle finna med sin fördel förenligt att
förvärfva en jordbit, hur ställer sig detta i själfva verket? Den föregående
ägaren till jorden säljer icke, om han icke får större inkomster
efter försäljningen än förut, och bolaget köper icke heller, om det icke
kan taga ut större valutor från jorden, än föregående ägare gjort. I
nationalekonomiskt hänseende torde det därför icke vara något att beklaga
sig öfver, om jorden på sådant sätt ombyter ägare.

^ Det har talats särskilt om ett utländskt bolag, som skulle hafva
gjort stora markförvärf, och det skulle vara en synnerligen stor fara
genom detta bolags tillkomst och åtgöranden. Ja, huru är det med
denna sak? De nya ägarne af ifrågavarande bolag hafva köpt sina värmländska
områden för utländska penningar — det var engelska penningar,
som kommo in. Egendomen betalades högt, penningarna äro nu svenska
och den föregående ägaren fick genom försäljningen betydligt större
inkomst, än om han behållit egendomen kvar. Hvad beträffar det utländska
bolagets sätt att sköta sig, tror jag man väl kan säga, att det i
allmänhet sköter både jord och skog på ett förträffligt sätt. Allt hvad
skogen producerar, och detta är det hufvudsakliga, bearbetas till exportvaror
i verkstäder, som ligga i Värmland. Allt arbete för den färdiga
varan utföres i Värmland och alla arbetslöner stanna där. Att
detta är något att beklaga, kan jag för min del icke finna.

% Det har äfven talats om att en hel socken skulle vara i ett bolags
händer. Jag förstår icke detta, då jag själf är delägare i en egendom
inom denna socken, och har c:a 3,000 tunnland jord. en tredjedel af
2>/2 hemman, öfriga delar i dessa hemman ägas till största delen af
bönder, och i flere andra hemman finnas också bönder som delägare, så
att det bolag, som äger jord i socknen, icke kan med afseende å kommunens
angelägenheter framtvinga beslut mot de eniga hemmansägarne.

Jag tror för min del icke att, om undersökningen skedde riktigt,
den skulle skada bolagens intressen, men jag tror på samma gång, att
förhållandena icke äro af den beskaffenheten, att de kräfva den begärda
utredningen; ej heller skulle, om den komme till stånd enligt ut
skottets förslag, densamma omfatta allt, som bör tjäna till ledning
vid frågans bedömande. Skulle en utredning synas behöflig, borde den
synnerligen lätt kunna åstadkommas genom landshöfdingeämbetet,
som naturligtvis har möjligheter att utreda, hur jorden vandrat från

Måndagen den 15 maj.

51 Nr 30.

den ene till den andre, och. detta vore ett lättare sätt för den begärda 0m utredning
utredningens utförande än genom någon kommitté, som regeringen rörande bolags
kunde finna sig föranlåten att tillsätta på grund af den begärda skrif- iZm°Värmvelsen.
Vid sådana omständigheter är det tämligen tydligt, att jag för landa län m. m.
min del icke kan se, att staten härvidlag bör förorsakas särskilda utgif- (Forts.)
ter. Jag har därför icke annat yrkande än af slag på utskottets hemställan
i den föredragna punkten.

Herr Kjellén: Jag begärde ordet efter herr Gezelius’ anförande
endast för att få till protokollet antecknadt, att jag fullständigt instämmer
i de synpunkter han uttalade. Jag vill alltså rösta för den föreslagna
utredningen; och föranledes jag därtill af intresse icke blott för bolagens
jordförvärf i allmänhet, utan alldeles särskildt för utländska bolags förvärf
af mark, hvilket, såsom bekant är och såsom det nyss ånyo vittnades,
i denna landsända tagit en nästan skrämmande utveckling. Hvad
den siste ärade talaren i detta afseende anförde för att lugna oss har icke
kunnat öfvertyga mig, då det icke synts mig att han haft blicken särskildt
riktad på de internationella risker en sådan kapitalplacering i
framtiden kan komma att medföra. Jag yrkar således bifall till utskottets
hemställan.

Herr Larsson, Knut: Endast ett par ord; jag vill emot den ärade
talaren på dalabänken endast säga, att man icke gärna kan göra mera
än skaffa uppgifter från det håll, där jag fått mina, och om man icke
tror dem, kan jag icke hjälpa det. De finnas emellertid till påseende
hos mig, och nog tycker jag de skulle vara lika vederhäftiga som den resumé
de fyra motionärerna, af hvilka ingen är jordbrukare, göra öfver
förhållandena i Värmland.

Norrlandslagen af den 4 maj 1906 har nu varit gällande under 5
år — en visserligen kort tid — men jag kan fatta, att man vill undersöka
verkningarna af denna lag, som en gång skapades för Norrland, och att,
sedan man fått kännedom om samma verkningar, man efterser, om den
kan vara lämplig för landet i öfrigt. Men att helt omotiveradt framför
öfriga delar af Sverige taga en provins till försöksobjekt, innan man
pröfvat verkningarna af denna lag, det kan jag icke förstå anledningen
till. Norrlandslagen, sådan den nu är, har åtminstone enligt uppgifter
i broschyrer och tidningar, icke haft fog för sig, utan har verkat så, att
då bolagen icke få köpa hemman, hafva dessa fallit i pris, och man har
lämnat alldeles fritt rum för skogssköflarne. Dessa köpa skogshemman
för billigt pris och lägga marken alldeles kal, så att hemmanen mer eller
mindre förstöras. Nog förefaller det, som om landet förlorar mera, när
man öfverlämnar afverkningen till sådana skogssköflare, än om marken
finge säljas till bolag, som drifva ordnad skogsskötsel.

Hvad Värmland angår, är det för närvarande föremål för en försökstaxering,
nämligen taxering af skogen. Linjer skola gås upp för
erhållande af irppgifter för skogarna i hela Värmland. Taxeringsmännen
hafva varit i min närhet under dessa år, och enligt deras utsagor

Kr !». 52

Måndagen den 15 maj.

Om utredning har, så fort linjerna kommit utanför bolagens mark, kubikmassan af
rörande bolags virke, som finnes per tunnland, genast förminskats. Det visar
Inom Värm- * a^a ^a^> att b°^aocn i allmänhet sköta sina skogar val, och detta är
lunds län m.m. något, som man icke bör blunda för, när det gäller en sådan sak som denfFoTts.
) na, och man vill taga Värmland till försöksobjekt. Den föregående
talaren på dalabänken ansåg, att Värmland lämpade sig för en utredning,
sådan man här begär, af samma anledning som man tog denna
provins till föremål för den beslutade skogstaxeringen, nämligen att
södra delen har mer likhet med Västergötland och mellersta delen med
Örebro län, under det att norra delen af Värmland liknar Norrland.
Han önskade därför, att undersökning skulle ske äfven i de delar, där
jordbruk bedrifves, hvilket naturligtvis skulle vara ett försök för att
sedan utsträcka lagen till södra delarna af landet, något som jag icke
heller tror skulle vara bra. Jag undrar för öfrigt hvad som skall ske,
när den undersökning, som motionärerna begära, blifvit verkställd.
Om därigenom konstateras t. ex. att ett bolag äger 60,000 å 70,000
tunnland, skall denna jord då tagas från det? Det förstår jag icke!

Jag tillåter mig upptaga ett yttrande af min kamrat på värmlandsbänken,
hvilket gällde Magnskog. Jag tror, jag är säker på de uppgifter,
jag lämnade om Magnskog, och att bolagen icke förvärfvat mer
mark än jag sagt. Men, såsom jag äfven sade, hafva just hemmansägare
köpt en stor del mark och sedan bildat, icke aktiebolag, utan blott
ett konsortium af enskilda delägare, och dessa hafva fortsatt med inköpen.

Samme talare nämnde, att »bolagsträl» vore ett i Värmland vanligt
uttryck. Det kan ju hända att de förhållanden, som föranledt, detta
uttryck, förr varit vanliga, men jag vågar påstå, att det är ganska länge
sedan, ty med den arrendelag, som nu är gällande, och de i allmänhet
ytterst billiga arrenden, bolagen lämna sina arrendatorer, hafva dessa
oftast förpliktelser till mycket litet tvång i afseende å arbete, och i allmänhet
är ett godt förhållande rådande mellan bolagen och deras arrendatorer,
hvarför jag tror, att det anförda ordet numera icke är tillämpligt
i Värmland.

Den ärade talaren på kalmarbänken talade om utländska bolag.
År 1909 sade jag här i kammaren, att det bolag, hvarom här är fråga,
hade förvärfvat stora marker i Värmland och bland annat fått i sin
hand vattenkraften i Klarälfvens nedre lopp och hela Fryken-afloppet.
Det må då tillåtas mig upprepa min anmärkning från 1909, att det måhända
är ett fel i vår lagstiftning, att utländska män, som endast genom
Kungl. Maj:ts tillstånd få besitta fast egendom i landet, genom att
skaffa sig majoriteten i hvilket inhemskt bolag som helst kunna blifva
ägare till mark i hur stor myckenhet som helst. Något annat kan jag
dock icke säga om det bolag, som är i fråga, ty åtminstone hittills har
det, efter mitt förmenande, icke gjort sig skyldigt till hänsynslöst förfarande,
ehuru jag ej känner någon tillfredsställelse öfver, att det
finns i Värmland.

Till slut kan jag icke neka mig att säga, att jag protesterar emot att

Måndagen den 15 maj.

53 Sr 30.

kammaren med antagande af denna lagstiftning skall särskildt peka ut Om vindning
denna provins bland andra: det finns bestämdt icke något fog därför, r6ranft.
tv denna provins, där alltifrån Karl IX:s tid till den närvarande industrien ''^om
verkligen gått framåt, där man anlagt den första liksom äfven den land* län m.m.
tredje järnvägen i Sverige, tyckes med sin gamla kultur vara föga värd (Ports.)
ett sådant tack från statsmakternas sida, att den skulle blifva utpekad
bland andra. Jag skulle kunna tänka mig möjligheten att man toga
den på samma gång som öfriga delar af Sverige, men att nu taga den
särskildt, hoppas jag icke skall ske.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Peters son, Alfred: Detf örefaller mig såsom ett rätt egendomligt
betraktelsesätt, detta som gjorde sig gällande hos den siste talaren
både nu och förra gången han hade ordet. Han ser saken, som om här
var fråga om att uttaga eller åstadkomma något slags straff mot bolagen
för att de skulle fara fram mer eller mindre hänsynslöst. Jag har
egentligen aldrig betraktat dessa frågor från denna synpunkt, och jag
tycker det är en fullkomligt oriktig syn på hela denna sak, som här
gör sig gällande. Han frågade, hvad skall man göra med bolagen?

Skall man taga jorden från dem såsom resultat af en kommande eventuell
undersökning? Nej, herr Larsson, det har aldrig varit fråga om att
taga något från bolagen. Det är icke ens fråga om att förbjuda bolagen
att köpa jord. Norrlandslagen innehåller för sin del endast förbud för
bolag att i vissa fall köpa skogsmark. Det är tydligt i lagen angifvet,
i hvilka fall de få köpa och när de icke få köpa, d. v. s. det är bestämdt,
hur stor areal skall betraktas såsom stödskog för ett hemman, hvilken
skog icke får köpas. Men det är här icke fråga ens om detta utan endast
om en undersökning rörande bolagens jordförvärf i Värmland,
för att efter denna undersökning man skall kunna bilda sig en uppfattning,
huruvida en utsträckning af norrlandslagen är behöflig eller icke
behöflig. Och denna undersökning tror jag alldeles säkert skulle komma
att omfatta äfven sådana fall, som herr Bergström omnämnde, nämligen
då jord under senare åren köpts från bolag till enskilda. Vid eu
jämförelse af den jord, som nu innehafves af bolagen och den, som af
dem innehades för tio år tillbaka, finge man tydligt fram ett resultat,
som utvisade, huruvida förvärfven ökats eller icke ökats.

Jag tycker att, med hänsyn till frågans nuvarande läge, och den
sak, som här beröres, man icke borde hysa någon fruktan för den undersökning,
hvarom här är fråga. När man såsom utskottets ärade ordförande
i början af debatten härom sade, att han för sin del icke trodde
på goda verkningar af norrlandslagen, förefaller det mig ännu märkligare,
att man vill motsätta sig en undersökning, som hade till syfte att,
i den mån det vore möjligt, konstatera verkningarna af norrlandslagen.

Jag tycker det skulle vara ganska naturligt att, om man misstänker
och tror att den verkat i osund riktning, låta oss få en objektiv undersökning
så fort som möjligt i afseende på verkningarna af samma lagstiftning.
Verkar den i samkällsvådlig och orätt riktning, nåväl, då

Sr 30. 54

Måndagen den 15 maj.

Om utredning är icke skal att utsträcka den till andra län, än den redan nu omfatrörande
bolags |.ar e]ler till andra områden. Denna punkt kommer man längre fram

jordjörvärj +.,,

inom Värm- ul '' . .

lands län m. m. Åt mig har denna norrlandslagstiftmng uppfattats på det sätt att,
(Forts.) då exceptionella förhållanden uppträda, påkalla de exceptionella åtgärder.
Det bjuder naturligtvis emot vid första tanken att lagstifta
på sådant sätt, att man icke skulle få köpa och sälj a alldeles såsom man
behagar, obunden af en sådan här förbudslagstiftning. Jag medgifver
att det bjudit äfven mig emot, Men då man sett, huru förhållandena
utvecklat sig i Norrland, och sett, att denna utveckling ovillkorligen
gått stick i stäf mot den tanke, som legat till grund för hela vår afvittringslagstiftning
och hela den historia, som är förbunden med kolonisationen
i Norrland, kommer man till det resultatet, att något måste
göras, och om man i vår tid, alldeles som våra fäder förut, önskar och
anser lyckligt för landet, att det finnes så många bofasta människor
som möjligt, så många själfägande och själfständiga jordägare som möjligt
samt att jordfördelningen går i sådan riktning, att icke ett fåtal
enskilda eller juridiska personer äga och behärska denna jord — hyllar
man en sådan åskådning, kan jag icke förstå annat än att såsom en
konsekvens af denna häraf följer, att man måste på lagstiftningens väg
skrida in, där förhållandena utvecklat sig i sådan riktning som de gjort
i Norrland, ehuru jag tror, att man där kommit litet för sent med denna
lagstiftning. Detta innebär icke alls något straff eller någon misstro
mot bolagen; det innebär blott att man anser det ur samhällssynpunkt
icke lyckligt, att jorden i sådan utsträckning kommer i bolagens händer.

För min del skall jag be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Ro]) på proposition hördes nu.

*

Herr Gezelius : Här har under debatten väckts på tal, att ett bolag,
i hvilket utländskt kapital vore starkt intresseradt, under sista tiden
gjort afsevärda markinköp i Värmland, särskilt i västra Värmland.
Äfven jag berörde denna fråga, och i anledning af hvad eu
talare på värmlandsbänken sedan anknöt till mitt yttrande finner jag
mig föranlåten, för att icke gifva rum för något som helst missförstånd
i den delen, att förklara, att jag ingalunda med mitt yttrande velat
ens antyda, att det nämnda bolaget skulle på något sätt utöfvat något
inflytande eller skickat sig obehörigt i det afseende, som jag antydde
såsom farligt. Men jag pekade på tillvaron af ett sakförhållande, och
jag tror, att hvar och en inom denna kammare känner, att västra
Värmlands belägenhet invid ett främmande land gifver särskild anledning
till aktgifvande på, att icke i mycket, mycket större omfattning,
än hvad som redan äger rum, utländska ekonomiska intressen få tillfälle
att alltför fritt träda in, ty däraf kan komma att följa en fara.
Jag har ansett mig skyldig att frigöra mig från misstanken att hafva
sagt något, som jag i en så ömtålig fråga ej velat uttala.

Hvad beträffar själfva saken lär man näppeligen här kunna åberopa

Måndagen den 15 maj.

55 Nr 30.

den tacksamhet, som vårt land och särskildt Värmland må vara skyldiga Om utredning
de gamla bruken, från forna århundraden och kanske ännu i många rörande bolags
stycken, för den kultur, som de skapat i Värmland. Icke lär man
med fog kunna åberopa det som skäl för att motsätta sig en utredning iands Xån m m
i nu ifrågavarande hänseende. Förhållandena äro ju så helt omgestal- (Forts.)
tade, och uppfattningen är så olika.

Det synes mig, att de två talarnes på värmlandsbänken opposition
mot en utredning knappt kan vara motiverad af deras månhet om statens
pung, som de antydt, och ännu mindre af någon fara för, att utredningen
skulle blotta några förhållanden, som de äro öfvertygade
icke finnas. Ty de äro så trosvissa på, att ingenting förekommer i det
där afseendet i Värmland, att det icke är någonting att undersöka.

Det är den värmländska stoltheten endast, som bjuder dem emot, att
Värmland skall vara föremål för någon uppmärksamhet uti ifrågavarande
afseende. Men låt oss visa Värmland denna uppmärksamhet!

Det är endast några få dagar sedan Riksdagen voterade millioner för att
föra fram en kommunikationsled från Ulriksfors upp till Volgsjön. Om
Värmland af svenska staten påkostas en utredning i det här ifrågavarande
afseendet, sker det på samma grunder, som dikterat beslutet om
kommunikationsleden upp till Västerbottens lappmarker. Och det
kan mycket väl tänkas, att en sådan utredning kan i sin mån bidraga
till att hjälpa Värmland äfven i fråga om de kommunikationer, om hvilka
en af talarne här nämnt, att det var det, som brast, för att den jordbrukande
befolkningen, den själfägande befolkningen i de aflägsna bygderna
skulle vilja stanna kvar. Då blir det påtagligare, att intresset
icke är dikteradt annat än af välvilja och behof af att söka gagna äfven
denna trakt af vårt land. Skulle utredningen visa för hela Värmland,
att där icke förekommer något, som kan motivera en undantagslagstiftning
eller några som helst särskilda åtgärder, ja, då bär icke någon
annan skada skett, än att statskassan fått vidkännas någon kostnad,
men denna kan det vara väl värdt att underkasta sig redan för att
få skingradt, hvad som då skulle komma att visa sig vara missuppfattning,
misstro och en ogrundad anledning att tvista om saker, som äro
för viktiga för oss, för att de lämpligen skola få vara föremål för kif
och agitation.

Jag tror, att jag yttrade mig tydligt nog, då jag antydde, att Värmland
var så olika i fråga om sin natur. Kanske jag icke utförde min
tankegång, men jag ville hafva framhållet, att, om en utredning angående
bolagsförvärfven inom det jordbruksidkande södra Värmland visar
hvad jag är öfvertygad om, att den skall visa, att där icke är någon
som helst anledning till fara, man därigenom vunne ett ökadt material
att kunna bedöma samma fråga inom närgränsande landsändar, och
att äfven såtillvida en sådan här utredning skulle vara till gagn utöfver
Värmlands gränser.

Grefve von Rosen, Fredrik: Det är ett faktum, att i Sveriges
olika jordbruksdistrikt de större egendomskomplexen minskas till an -

Nr 30. 56

Måndagen den 15 maj.

Om utredning tal, samt att de mindre brukningsdelarnas antal däremot ökas. Hvarpå
röra,,ft beror detta? Jo, helt enkelt därpå, att det mindre jordbruket bär sig
inom varm- bättre, ger bättre ränta än det större. Med skogsbruket är det ett mottands
län m.m. satt förhållande. Det bär sig bättre som stordrift. Följden är, att de
(Forts.) mindre skogsområdena säljas och läggas till de större komplexen. Att
då lägga hinder i vägen för skogsbrukets utveckling kan väl knappast
vara ändamålsenligare än att söka leda utvecklingen inom jordbruksdistrikten
tillbaka till de gamla förhållandena. Att utvecklingen går i
en bestämd riktning, beror just på de enskildes insikt om hvad som för
dem är fördelaktigast. Man skall lika litet lyckas att skapa själfständiga
bönder genom tvångslagar, som det under tidigare skeden af vår
historia lyckades att genom olika lagbud få städerna att tillväxa, när de
naturliga betingelserna för deras utveckling saknades. Det är därför
jag för min del tror, att man med den s. k. norrlandslagstiftningen kommit
in på en oriktig väg, och därför tror jag också, att det icke finnes
skäl att vidare utsträcka densamma. De uttalanden, som gjorts af
åtsldlliga representanter från Värmlands län, synas mig också tyda därpå
att det icke finnes någon särskild anledning att taga Värmland till försöksobjekt.

På grund häraf ber jag att få yrka bifall till reservationen.

öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att i afseende å föreliggande punkt yrkats, dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock af herr Håkanson, att kammaren,
med af slag å hvad utskottet hemställt, skulle bifalla den af honom m. fl.
vid denna punkt afgifna reservation; och förklarade herr talmannen sig
finna propositionen på godkännande af herr Håkansons yrkande vara
med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och anslogs
en så lydande omröstningsproposition:

Den, som afslår hvad lagutskottet hemställt i punkten 1 af sitt utlåtande
nr 41 och bifaller den af herr Håkanson m. fl. vid denna punkt
afgifna reservation, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anställda omröstningen befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 67;

Nej — 45.

Måndagen den 15 maj.

57 Nr 30.

Punkten 2. 0m utredning

rörande bolags

Herr Håkanson: Herr talman, mina herrar! Om nu det i före- IZ^VärLgående
punkt behandlade yrkandet, såsom någon föregående talare lands län m. m.
uppgaf, icke varit uppe vid alla de fyra närmast föregående riksdagarna, (Forts.)
har åtminstone det i denna punkt föreliggande varit det. Det har
nämligen afslagits vid de fyra näst föregående riksdagarna. Det tillstyrktes
af en minoritet af norrlandskommittén, att norrlandslagen
skulle gälla hela Gäfleborgs län, men majoriteten afstyrkte det, och
lagen kom att gälla endast några särskilda i lagen angifna socknar.

Vid 1909 och 1910 års riksdagar hafva särskild! ''två talare, af hvilka
den ene numera icke tillhör Riksdagen, framlagt de skäl, hvilka talade
för, att icke norrlandslagen borde gälla för hela Gäfleborgs län. De hafva
med siffror visat de olika förhållanden, som äro gällande för de olika
delarna af Gäfleborgs län. Särskild! beträffande Gästrikland framhöllo
dessa talare, att det där hufvudsakligen är en jordbrukande och industriidkande
befolkning. Det är sålunda icke så mycket fråga om
skogsskötsel i dessa delar af länet. På grund af dessa skäl hafva
de framställningar, som gjorts om utsträckning åt norrlandslagens tilllämpning
för hela Gäfleborgs län, afslagits.

Nu har vid denna riksdag detta förslag ånyo framkommit i anledning
af en motion af herr Lindhagen. Jag skall be att få för herrarne
uppläsa den motivering, som herr Lindhagen anför för denna sin motion.

Den är icke lång. Den innehåller endast följande ord: »På grund af
kända missförhållanden, som utvecklats i en myckenhet äldre framställningar,
och då några lifstecken från regering eller länsstyrelse fortfarande
icke af höras, oaktadt folket på många orter förblöder, nödgas jag hemställa.
» — och så hemställer han bland annat, att norrlandslagen skulle
förklaras tillämplig öfver hela Sverige. Det är med anledning af denna
hemställan och med anledning af denna motivering, som utskottet
tillstyrkt, att norrlandslagen skulle utsträckas att gälla för hela Gäfleborgs
län.

När nu motionären icke alls framfört några skäl, således långt mindre
några andra skäl än dem, som varit förebragta vid föregående riksdagar,
skulle man kunna tro, att utskottet framlagt några skäl, hvarför lagen
skulle utsträckas till Gäfleborgs län. Nej, det har utskottet icke gjort,
utan utskottet säger helt enkelt: »Vid nu anförda förhållanden och då
i vissa af de af förbudslagen oberörda delar af länet bolagsförvärfven
lära fortgå i ofta afsevärd omfattning, synes utskottet en sådan utsträckning
af förvärfsförbudet till hela Gäfleborgs län böra ske, som nu satts
i fråga.»

j}$ Som sagdt, det skäl, som utskottet framlagt är — ja, låt mig säga,
ganska sväfvande. Det är åtminstone icke vidare öfvertygande eller
öfverbevisande. Jag kan icke tro, att kammaren på grund af detta
skäl och ej heller på grund af hvad motionären anfört såsom motiv för
sin motion vill frångå det beslut, som kammaren vid fyra föregående
riksdagar å rad fattat.

Nr 30. 58

Måndagen den 15 maj.

Om utredning Herr talman, jag ber att få yrka afslag på utskottets hemställan
rörande bolags ■ förevarande punkt och bifall till den af mig med flera vid densamma

lordjörvärf , .

inom Värm- fogade reservation.
lands län m. m.

(Forts.) Herr Högberg: Jag anhåller att i korthet få yrka bifall till utskot tets

hemställan. Hufvudskälet hvarför norrlandslagstiftningen tillkommit
var ju det, att man önskade värna om den jordbruksidkande
befolkningen i Norrland; och då nu förhållandena inom Gäfleborgs län
utvecklat sig så, att redan år 1900 bolag eller enskilda bruksägare eller
skogsspekulanter områdde 39 % af all den utaf enskilda personer förut
ägda jorden inom de delar af länet, för hvilka norrlandslagen ej gällde,
ja då synas förhållandena verkligen vara sådana, att lagen med dess
värn om jordbrukarne kan och bör utsträckas till länet i dess helhet.

Jag yrkar, som sagdt, bifall till utskottets hemställan.

Herr Ekman, Carl Gustaf: Jag skall nöja mig med att instämma
uti hvad här nyss biff vit sagdt. Då jag tror, att de skäl, som föranledt
tillkomsten af norrlandslagen, jämväl gälla för de delar af Gäfleborgs
län, på hvilka denna lag nu icke tillämpas, ber äfven jag att få hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med förekomna
yrkanden propositioner, först på bifall till utskottets hemställan, samt
vidare därpå, att kammaren, med afslag å hvad utskottet hemställt
skulle bifalla den af herr Håkanson in. fl. vid denna punkt afgifna reservation;
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Punkterna 3 och 4.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Herr Håkanson: Herr talman, mina herrar! I''denna punkt
har utskottet på grund af samma motion, till hvilken jag nyss anförde
motiveringen, och alltså på grund af samma motivering, hemställt om
undersökning rörande verkningarna af den s. k. norrlandslagen. Samma
motion var uppe i fjol och afslogs, därvid bland annat anfördes, att
det icke torde vara Riksdagens sak att inlåta sig på undersökning, huru
en lag verkat eller om den efterlefves. Detta borde i första rummet
tillkomma regeringen och dess organ, och endast för det fall att
det visat sig, att missförhållanden förefunnes, hvilka icke behörigen iakttoges
af de myndigheter, som hade att tillse lagarnas efterlefnad,
borde Riksdagen hemställa till Kungl. Maj:t om en undersökning i
sådant afseende. Utskottet har nu icke alls påvisat, att några sådana,
missförhållanden existera, och motionären har, såsom jag sagt, ej moti -

Måndagen den 15 maj.

59 Nr 30.

verat sin framställning på annat sätt än genom att åberopa »kända Om utredning
missförhållanden» etc. — jag vet ej hvilka de äro •—■ samt uteblifna bo!aj!s

»lifstecken från regering eller länsstyrelse». Det är, som sagdt, den inoniVärmenda
motivering, som motionären använda Utskottet har, såsom jag landa län m.m.
nyss anmärkte, ej heller kunnat påvisa några missförhållanden; tvärt- (Forts.)
om säger utskottet, att den erfarenhet, som numera vunnits angående
nämnda lagstiftning, torde gifvit vid handen, att den verkat i det hela
godt. Men hvartill skall då en undersökning tjäna? Har den verkat
godt eller hafva åtminstone några missförhållanden icke af hörts, vet jag
icke, hvarför man skall förordna om en undersökning. Det är alldeles
gifvet, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande i de län, där lagen är gällande,
ser till, huru den verkar och, om missförhållanden förspörjas,
komma att göra framställningar till Kungl. Maj:t i den mån sådana
kunna vara erforderliga.

Jag yrkar af slag å utskottets hemställan i denna punkt och bifall
till den af mig m. fl. vid punkten fogade reservation.

Herr Söderbergh: Det förefaller mig, som om utskottet lämnat
en fullt tillfredsställande motivering till sin hemställan om en undersökning
rörande verkningarna af 1906 års förbudslag. Denna lag har ju
alltifrån sin tillkomst varit högeligen omstridd, och den ses nog alltjämt
med oblida ögon från många håll. Lagens motståndare säga ju,
att denna lag uteslutande medfört skadliga verkningar, men å andra
sidan påstås det, att lagen enbart varit till godo och att den synes på
ett verksamt sätt hafva fyllt det med densamma afsedda ändamål.

Andra åter mena, att den icke är effektiv och att den lätt kan kringgås
och alltså icke tjänar till någonting. Hvem har nu rätt? Den saken
kan svårligen utrönas annat än genom en undersökning, men en fullt
opartisk undersökning, och en sådan torde väl lämpligast kunna verkställas
genom de lokala myndigheterna i enlighet med en af Kungl.

Maj:t fastställd, gemensam och enhetlig plan. Skulle en sådan undersökning
ådagalägga, att lagen haft enbart skadliga verkningar, bör den
naturligtvis helt resolut afskaffas. Framginge det återigen af undersökningen,
att lagen lider af väsentliga bristfälligheter och ofullständigheter,
böra dessa fortast möjligt afhjälpas genom tillägg i eller ändringar
af lagen. Skulle det visa sig, att lagen är bra som den är, ja, då har man
vunnit en tröstande visshet emot vidare anmärkningar och emot alltför
nitiska reformatorer. Det nämndes vid en af de föregående punkterna,
att denna lag varit i gällande kraft under så kort tid, att man icke ännu
varit i tillfälle att förvärfva någon fullt tillfredsställande erfarenhet
rörande verkningarna af densamma, men 5 år äro dock icke så litet, och
helt säkert har mycket inträffat på den tiden.

Såvidt jag kan förstå, tala alla skäl för att tillmötesgå den här
gjorda framställningen, och därför skall jag tillåta mig att yrka bifall
till utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jämlikt före -

Nr 30. 60

Måndagen den 15 maj.

liggande yrkanden propositioner, först på bifall till utskottets hemställan,
samt vidare därpå, att kammaren skulle afstå hvad utskottet hemställt
och bifalla den af herr Håkanson m. fl. vid denna punkt afgifna
reservation; och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Punkterna 6 och 7.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning af första särskilda utskottets den 6 och 9
innevarande maj bordlagda utlåtanden:

nr 2, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition nr 44 angående anslag
till arbetsdomstolen, och

nr 3, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition nr 45 angående anslag
till bestridande af kostnaden för den genom statens försorg anordnade
medlingen i arbetstvister,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Ang. ersättning
åt första sär skilda

Föredrogs ånyo första särskdda utskottets den 6 och 9 i denna ma utskottetssékre-

nåd bordlagda memorial nr 4, angående ersättning åt dess tjänstemän
temre m. m. ocjj vaktbetjäning.

Med anmälan, att hos särskilda utskottet nr 1 varit anställda från
och med den 21 februari 1911 en sekreterare, en notarie samt två vaktmästare,
hade utskottet i förevarande memorial hemställt, att åt nämnda
tjänstemän och åt vaktmästarna måtte beviljas följande arfvoden:

åt sekreteraren...................... 2,500 kronor

» notarien ........................ 1,500 »

» vaktmästarne, hvardera............ 325 »

Herr Hell ner: Då utskottets hemställan beträffande arfvode åt
dess sekreterare icke vunnit Andra kammarens bifall, har jag funnit
mig föranlåten att i korthet redogöra för de grunder, efter hvilka
utskottet gått vid beloppets föreslående.

Utskottet har, som det torde vara för kammaren bekant, i år haft
samme sekreterare, som sistlidet åt fungerade såsom förste sekreterare
hos det särskilda utskott, hvilket då behandlade aftalslagarna. Utskottets
arbetstid i fjol räckte knappt två månader; i år bär däremot sekretérareuppdraget
tagit nära tre månader. I fjol erhöll förste sekreteraren
ett arfvode på 1,800 kronor, beräknadt efter 900 kronor i månaden;
i år skulle efter enahanda beräkning arfvodet för trenne månader belöpa
sig till cirka 2,500 kronor. Vidare är att märka, att i fjol var det

Måndagen den 15 maj.

Öl Nr 30.

två sekreterare h vilkas sammanlagda arfvode utgjorde 3,300 kronor Ang. ersättning
eller större belopp än det, som i år föreslagits till den ensamme sekrete- at Skilda ^
raren. Det vill därför synas, som om utskottet haft goda grunder för utskottetssekresitt
förslag. Emellertid har sekreteraren för mig förklarat, att han icke terare m. m.
önskade, att denna fråga skulle blifva föremål för gemensam votering, (Forts.)
utan att han föredroge, att äfven Första kammaren bestämde arfvodet
till det belopp, som Andra kammaren nu gjort, eller till 2,000 kronor, och
på denna grund tillåter jag mig hemställa, att arfvodet åt sekreteraren
måtte bestämmas till 2,000 kronor.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i detta memorial hemställt med den ändring, att arfvodet åt sekreteraren
bestämdes till 2,000 kronor.

Föredrogs ånyo Första kammarens andra tillfälliga utskotts den 6
och 9 i denna månad bordlagda utlåtande nr 12, med anledning af
väckt motion om åvägabringande af utredning rörande åtgärder från
det allmännas sida till upptäckande, förebyggande och motverkande
af faran af kronisk arsenikförgiftning.

I sammanhang härmed föredrogs ett från Andra kammaren ankommet
protokollsutdrag nr 455, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess andra tillfälliga utskotts utlåtande, nr 9, i anledning af
väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående omarbetning af
giftstadgan den 7 september 1906.

Första kammaren biföll hvad dess tillfälliga utskott i det föredragna
utlåtandet hemställt och biträdde Andra kammarens i ämnet fattade
beslut.

På framställning af herr talmannen beslöt kammaren uppskjuta
behandlingen af det återstående ärendet på föredragningslistan till mor
gondagens sammanträde.

Justerades tretton protokollsutdrag för denna dag.

På hemställan af herr talmannen beslöts, att på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde skulle bland betänkandena sättas
främst de under denna dag första gången bordlagda ärendena samt näst
därefter sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande nr 1.

Kammaren åtskildes kl. 11,4 3 e. m.

In fidem.

A. v. Krusenstjerm.

Nr 80. 62

Tisdagen den 16 maj.

Tisdagen den 16 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2 e. m.

Justerades protokollet för den 9 i denna månad.

Upplästes och godkändes bankoutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, nr 129, till Konungen, i anledning af KungL Maj:ts proposition
angående förändrad lydelse af 16 § i lagen för Sveriges
riksbank den 12 maj 1897.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial nr 49 föreslagna och af båda
kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den, som i likhet med Första kammaren vill, med bifall till
Kungl Maj:ts förslag och med afslag å herr Tynells i ämnet väckta
motion, bestämma postverkets anslag till driftkostnader för år 1912,
förslagsvis, till 22,400,000 kronor att utgå direkt af postmedlen,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren beslutit,
att i anledning af Kungl. Majrts framställning och herr J.
Tynells i ämnet väckta motion bestämma postverkets anslag till
driftkostnader, för år 1912, förslagsvis, till 22,412,600 kronor att
utgå direkt af postmedlen.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 123;

Nej — 20;

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsut -

Tisdagen den 16 maj.

63 Nr 30,

drag, nr 466, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 108 ja och 110 nej samt att båda kamrarnas
sammanräknade röster befunnits utgöra 231 ja och 130 nej,
hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial nr 50 föreslagna och af båda
kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den, som i likhet med Första kammaren vill medgifva, att
till Trollhättans kommun får, såsom ersättning för mistning af beskattningsföremål
på grund af statens öfvertagande af Trollhätte kanalbolags
egendom och verksamhet, årligen från och med år 1912
och tillsvidare intill dess genom allmän lagstiftning nya grunder för
statens skattskyldighet till kommun för statens egendom eller rörelse
kunna varda fastställda och vunnit tillämpning, dock icke för längre
tid än fem år, lämnas ett årligt statsbidrag af 11,000 kronor, att
utgå af Trollhätte kanalverks medel, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren beslutit
att icke bifalla Kungl. Maj:ts i ämnet väckta proposition.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 78;

Nej —- 66.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
nr 467, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 53 ja och 166 nej samt att båda kamrarnas
sammanräknade röster befunnits utgöra 131 ja och 232 nej, hvadan
beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse med
nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver följande
af bankoutskottet i dess memorial nr 29 föreslagna och af
båda kamrarna godkända voteringsproposition:

Nr 30. 64

Tisdagen den 16 maj.

»Den, som i likhet med Första kammaren vill bifalla hvad utskottet
hemställt, i följd hvaraf § 45 bankoreglementet skall erhålla
följande lydelse: #

§ 45.

Fullmäktige äro berättigade------vid afdelnings kontoren.

För dylik förrättning, som verkställes af fullmäktig i riksbanken,
utgår ej särskild! arfvode, utan endast resekostnadsersättning
enligt tredje klassen af gällande resereglemente samt traktamente
med femton kronor om dagen efter de i resereglementet för åtnjutande
af dagtraktamente i allmänhet stadgade grunder. Till annat
ombud lämnas godtgörelse efter bestämmande af fullmäktige.

röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren
besluta afslå utskottets hemställan.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 89;

Nej — 50.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
nr 468, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 16 ja och 203 nej samt att båda kamrarnas
sammanräknade röster befunnits utgöra 105 ja och 253 nej,
hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver följande
af jordbruksutskottet i dess memorial nr 107 föreslagna och af
båda kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den, som i likhet med Första kammaren vill, att herr Perssons
ifrågavarande motion icke må af Riksdagen bifallas, röstar

Ja;

Tisdagen den 16 maj.

65 Nr SO.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren på
extra stat för år 1912 ställt till Kungl. Maj:ts förfogande ett anslag
af 300,000 kronor, under benämning allmänna afdikning sanslag et,
till understödjande medelst statsbidrag utan återbetalningsskyldighet
af myrutdikningar och vattenaftappningar inom andra delar af riket
än de fyra norrländska länen, vare sig ändamålet med arbetsföretaget
är uppodling af till åker eller äng lämplig jord eller minskning
af frostländighet för närliggande bygd, äfvensom för bidrags
erhållande uppställt samma villkor, som nu gälla rörande norrländska
afdikningsanslaget.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda;

Ja — 125;

Nej — 19.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
nr 469, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 53 ja och 165 nej samt att båda
kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 178 ja och 184
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial nr 85 föreslagna och af båda
kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den, som i likhet med Första kammaren, vill,
att Riksdagen må, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
i ämnet,

dels godkänna det vid statsutskottets utlåtande nr 52 fogade
förslag till aflöningsreglemente för tjänstemän vid statens vattenf
allsverk;

dels medgifva, att de aflöningsförmåner, som enligt samma reglemente
tillkomma tjänstemän vid statens vattenfallsverk, må utgå
direkt af vederbörande verks medel;

dels besluta, att de pensioner, hvilka med tillämpning af nämnda
reglemente komma att beviljas tjänstemän vid statens vattenfallsverk,
likaledes skola utgå direkt af vederbörande verks medel; samt
dels under förutsättning af sådan ändring i reglementet för
Första kammarens protokoll 1911. Nr 30. 5

Nr .30. 66

Tisdagen den 16 maj.

civilstatens änke- och pupillkassa, att tjänstemän vid statens vattenfallsverk
blifva förpliktade till delaktighet i kassan, medgifva,

att de tilläggsafgifter, hvilka enligt § 16 i berörda reglemente
kunna komma att affordras sådana tjänstemän för inträde i nämnda
kassa, äfvensom de befordringsafgifter, som jämlikt § 14 i samma
reglemente skola till kassan utgifvas af förmän och vakter, hvilka
före 1912 års ingång anställts vid Trollhätte kanalverk, må utbetalas
af vederbörande verks medel; samt

att, därest ordinarie tjänsteman vid statens vattenfallsverk icke
kan bereda sig delägarrätt i civilstatens änke- och pupillkassa, till
änka och barn, som han kan komma att efterlämna, må af vederbörande
verks medel utbetalas pension med samma belopp och enligt
samma grunder, som gälla för pension från civilstatens änke- och
pupillkassa, under villkor att tjänstemannen till verkets kassa betalar
lika stora års- och befordringsafgifter, som han skolat erlägga,
om han varit delägare i civilstatens änke- och pupillkassa, dock att
förmän och vakter, hvilka före 1912 års ingång anställts vid Trollhätte
kanalverk, endast behöfva erlägga årsafgifter; röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren,
dels med afslag på Kungl. Maj:ts proposition i ämnet, beslutat att
icke nu vidtaga någon ändring i gällande aflöningsstater för Trollhätte
kanal- och vattenverk; samt dels medgifvit, att kostnaderna
för aflöning och drift vid ifrågavarande vattenverk må under år 1912
bestridas direkt af vederbörande verks medel.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 102;

Nej — 41.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
nr 470, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 51 ja och 167 nej samt att båda
kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 153 ja och 208
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med nej-propositionen.

Tisdagen den 16 maj.

67 Nr 30.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver
följande af statsutskottet i dess memorial nr 89, punkten 1, föreslagna
och af båda kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den som i likhet med Första kammaren vill, att Riksdagen
må, med godkännande af stat för kustartilleriet af den lydelse, bilagan
nr 11 vid statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden den
13 januari 1911 utvisar, i riksstaten för år 1912 höja anslaget
till aflöning för kustartilleriets personal, nu 1,378,944 kronor, med
21,525 kronor, till 1,400,469 kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren, beslutat
godkänna stat för kustartilleriet af den lydelse, bilagan nr 11
vid statsrådsprotokollet öfver sjöförsvarsärenden den 13 januari 1911
utvisar, med den ändring, att ur staten uteslutits 1 kaptensbeställning
af l:a klassen, 3 löjtnants- och 2 underlöjtnantsbeställningar
samt i följd häraf i riksstaten för år 1912 höjt anslaget till aflöning
för kustartilleriets personal, nu 1,378,944 kronor, med 5,250
kronor, till 1,384,194 kronor.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda;

Ja — 119;

Nej — 24.

Sedan protokollet öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
nr 471, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 66 ja och 152 nej samt att båda
kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 185 ja och 176
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial nr 89, punkten 2, föreslagna
och af båda kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den som i likhet med Första kammaren vill, att Riksdagen

Sr SO. 68

Tisdagen den 16 maj.

må till nyanskaffning af krigsfartygsmateriel bevilja på extra stat
för år 1912 ett anslag af 4,630,000 kronor, röstar

J a j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren beslutat
att, med af slag å Kungl. Maj ds ifrågavarande framställning i
hvad den afser ett anslag af 4,000,000 kronor för påbörjandet af
en 1 kl. pansarbåt men med bifall till framställningen i öfrigt, till
nyanskaffning af krigsfartygsmateriel bevilja på extra stat för år
1912 ett anslag af 750,000 kronor.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 127;

Nej — 16.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
nr 472, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 88 ja och 129 nej samt att båda
kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 215 ja och 145
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.

Anställdes jämlikt § 65 riksdagsordningen omröstning öfver följande
af statsutskottet i dess memorial nr 89, punkten 3, föreslagna
och af båda kamrarna godkända voteringsproposition:

»Den som i likhet med Första kammaren vill, att Riksdagen
för anskaffning af och anställande af försök med en 28 cm. kanon
med lavettage samt ammunition beviljar ett anslag af 300,000 kronor
och däraf på extra stat för år 1912 anvisar ett belopp af 100,000
kronor, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Tisdagen den 16 maj.

69 Nr 30,

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren afslagit
såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts framställning i
ämnet.»

Vid omröstningens slut befunnos rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 127;

Nej — 16.

Sedan protokoll öfver omröstningen blifvit uppsatt, justeradt
och afsändt till Andra kammaren, ankom därifrån ett protokollsutdrag,
nr 473, som upplästes och hvaraf inhämtades, att omröstningen
därstädes utfallit med 86 ja och 130 nej samt att båda
kamrarnas sammanräknade röster befunnits utgöra 213 ja och 146
nej, hvadan beslut i frågan blifvit af Riksdagen fattadt i öfverensstämmelse
med ja-propositionen.

Föredrogs, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran be.
villningsutskottets under gårdagen bordlagda betänkande nr 29.

Föredrogs och lades till handlingarna jordbruksutskottets nästlidne
dag bordlagda memorial nr 112, i anledning af kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande punkt 2, angående veterinärväsendet,
af jordbruksutskottets utlåtande nr 1 angående regleringen af utgifter
under riksstatens nionde hufvudtitel.

Föredrogs ånyo sammansatta stats- och bankoutskottets nr 1
den 12 och 13 innevarande månad bordlagda utlåtande nr 1, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran
om utredning och förslag angående utlämnande af lån åt kommuner
från konungariket Sveriges stadshypotekskassa m. m. samt om anslag
till utredningens verkställande. I

I en inom Andra kammaren väckt motion nr 83 hade herr A.
Rune föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t ville låta utreda, huruvida och på hvad
sätt den förändring skulle kunna vidtagas i fråga om konungariket
Sveriges stadshypotekskassa, att denna kassa erhölle rätt och genom
statens ytterligare ekonomiska stöd äfven förmåga att utlämna lån
jämväl åt Sveriges kommuner, hvilken utredning för fullständighetens
skull äfven borde afse frågan, huruvida på annat och lämpligare
sätt en allmän lånekassa för Sveriges kommuner kunde in -

Om utsträckt
utlåningsrätt
för konungariket
Sveriges
hypotekskassa.

Nr 30. 70

Tisdagen den 16 maj.

Om utsträckt
utläningsrätt
för konungariket
Sveriges
hypotekskassa.

(Forts.)

rättas, och att, såvida utredningen därtill gåfve anledning, för ''Riksdagen
framlägga förslag i ämnet; samt att Riksdagen för sagda utrednings
verkställande måtte för år 1912 på extra stat under sjunde
hufvudtiteln anvisa ett förslagsanslag af fem tusen kronor.

Utskottet hade i detta utlåtande på anförda skäl hemställt, att
förevarande motion 11:83 icke måtte af Riksdagen bifallas.

Herr von Friesen. Herr talman! Frågan om inrättande af
en central lånekassa, som kunde betjäna rikets kommuner, har många
gånger varit före i Riksdagen och alltid fallit på denna kammares
motstånd. Den har i öfrigt undergått växlande öden. Vid förra
riksdagen hade anhållan om utredning för sig endast en minoritet
inom fullmäktige i riksbanken och i riksgäldskontoret, hvilka därom
hörts. Men däremot hade den för sig sammansatta stats- och bankoutskottet.
Vid denna riksdag har minoriteten inom banko- och
riksgäldsfullmäktige vuxit så, att den blifvit lika med majoriteten,
d. v. s. det är lika många på den ena sidan som på den andra
sidan, lika många för som emot den begärda utredningen. Men i
år är däremot sammansatta stats- och bankoutskottet emot en utredning.

Det är således ganska växlande öden denna fråga undergått
utom i det hänseendet, att den alltid fallit. Det kan då synas vara
lönlöst att här yttra sig. Men jag skall dock be att få fästa uppmärksamheten
på ett par uttalanden, som förekomma i utskottets
betänkande. Denna gång afser motionen, att konungariket Sveriges
stadshypotekskassa skulle blifva en central lånekassa äfven för kommunerna.
Med anledning däraf har utskottet i år hört styrelsen för
konungariket Sveriges stadshypotekskassa i ärendet, Styrelsen har
yttrat, att den under viss förutsättning kunde öfvertaga förvaltningen
af en sådan kassa, och den förutsättningen vore, att ifrågavarande
afdelning med afseende å ansvarigheten för kassans ingångna förbindelser
skildes från stadshypotekskassans förutvarande medlemmar.
Jag vill icke yttra mig om, huruvida detta förbehåll, som styrelsen
gjort, är nödvändigt på grund af nu gällande stadgar för hypotekskassan.
Jag vill icke yttra mig om detta, säger jag: det kunde ju
vara möjligt, att med nutidens många finansiella tekniska hjälpmedel
den svårigheten skulle kunna öfvervinnas. Men äfven om så vore,
att detta icke kunde ske, återstår dock möjligheten att ändra reglementet
för stadshypotekskassan, så att den kunde utan det gjorda
förbehållet öfvertaga kommunal utlåning. Att få en utredning i det
hänseendet synes mig vara önskvärdt, och det borde vara det äfven
från utskottets sida, som ju säger på slutet, att det ingalunda underkänner
sträfvande! att genom centralisation gifva stadga åt den kommunala
upplåningen. Jag vet icke, hur utskottet tänkt sig att denna
centralisation skall komma till stånd, då utskottet icke vill hafva
någon utredning i frågan.

Tisdagen den 16 maj.

71 .Nr 30.

Men så är det ock en annan sak, som utskottet omförmäler, Om utsträckt
vid hvilken jag har fäst mig. Utskottet säger nämligen:

»Men äfven en annan omständighet, som för öfrigt icke heller ^ket
af motionären förbisetts, förtjänar att i detta sammanhang tagas hypotekskassa.
under särskildt öfvervägande, nämligen frågan om sättet att af en (Forts.)
kommun på laglig väg uttaga fordran samt om en viss förmånsrättsordning
mellan olika lån.»

Ja, det där låter ju mycket bra, men för min del har jag ytterst
svårt att tänka mig, huru en sådan lagstiftning skulle komma att se ut.

Det finnes ju andra lån, som också äro upptagna utan att några
sådana lagbestämmelser finnas, nämligen statslån, och det är helt
naturligt, att man kan icke lagstifta om huru ett statslån skall utsökas,
och icke heller kan man lagstifta om huru olika förmånsrätt
mellan olika] statslån skall åstadkommas. För min del tror jag, att
samma förhållande gäller om kommunallån. Jag tror icke heller,
att det är möjligt att med afseende å dem stadga, huru de skola
kunna uttagas och huru förmånsrätt kan beviljas för ett lån gentemot
ett annat. Jag finner en talande anledning att tro, att en
sådan lagstiftning är omöjlig, däri, att den hittills aldrig kommit till
stånd, oaktadt frågan nog varit under debatt på många håll och
under olika omständigheter. Det är kändt, att kommunerna hafva
ganska stora skulder och naturligt är, att långifvarne omsorgsfullt
tagit i öfvervägande, hur utsökning af kommunallån skall äga rum,
och huru en kommun, som är fullt solvent, då ett amorteringslån
beviljas, kan under amorteringstiden genom forcerad upplåning försämra
sin ekonomi. Man har hittills icke lyckats framkasta en idé ens
om, hur en sådan lagstiftning borde se ut, och jag tror, att problemet
i och för sig är olösligt. Det är andra utvägar, man här tillgripit.

För min del får jag således säga, att det förefaller mig, som
om de skäl, utskottet anfört emot en utredning, icke äro tillfredsställande.
Och det synes mig underligt, att man har kunnat lämna
statens medverkan åt hypotekskassor för fastighetsägare, först på
landet, sedan i staden, men att man däremot icke skulle vilja vara
med om att i förevarande hänseende lämna statens medverkan åt
kommunerna, hvilka staten dock pålägger skyldigheter, som strängt
taget borde tillhöra staten och i väsentlig mån föranledt och föranleda
upplåning. Det förefaller mig, som om det icke vore rätt
att på detta sätt i detta afseende behandla kommunerna såsom
styfbarn.

Herr Fränekel: Såsom är klart genom den siste ärade talarens

yttrande, har ärendet varit föremål för pröfning vid Riksdagen redan
förra året, och han säger, att då hade sammansatta utskottet för sin
del tillstyrkt en skrifvelse med begäran om utredning, fastän Första
kammaren afslog utskottets hemställan. — Det fanns dock reservanter.

Om man ser på hvad skillnaden är mellan den motion, som väckts

Nr SO. 72 Tisdagen den 16 maj.

Om utsträckt i år och den som väcktes i fjol, skall man finna, att motionären
f^fkonu^a ^ar kommit under fund med, att det icke vore lämpligt att

riket Sveriges bilda en själ/ständig kommunal lånekassa. Nu har han -— om jag
hypotekskassa. så må saga — för att mildra saken, tänkt sig, att den kunde sam(Forts.
) manslås med eller åtminstone förvaltas af den nu existerande stadshypotekskassan.
På den grund har utskottet, såsom här också är
upplyst, äfven hört styrelsen för konungariket Sveriges stadshypotekskassa.
Och jag får säga, att dess svar är enligt mitt förmenande
ganska märkvärdigt. Styrelsen för stadshypotekskassan har, med
kännedom om den förefintliga önskan, att man skulle gå till mötes
så mycket som möjligt i saken, dock svarat på ett sådant sätt, att
man icke kan förstå annat än att, om en kommunal lånekassa skulle
komma till stånd och om stadshypotekskassan skulle få den att förvalta
inom en särskild afdelning, de obligationer, ifrågavarande kassa
skulle få gifva ut för den kommunala afdelningen, måste blifva andra
obligationer än de, som nu äro utlämnade för stadshypotekskassan.

Hvad var hufvudanledningen i fjol till att man icke ville medgifva
åtgärder i riktning för inrättande af en särskild kommunal
lånekassa? Jo, att man framhöll — och det hafva isynnerhet riksgäldsfullmäktige
äfven nu betonat — att vi måste vara försiktiga
för vår utländska kredit, att icke släppa ut för många sorters obligationer,
för hvilka staten ansvarar. Nu hafva vi hypoteksbanken,
och vi hafva fått stadshypotekskassan. Då ville man icke för en
ny, kommunal lånekassa släppa ut en ny cert obligationer, och det
var ett af skälen, som gjorde, att kammaren icke ville vara med
om att begära en utredning i sådant syfte.

Men hvad blir nu följden, om man tänker sig en kombination
med stadshypotekskassan? Jo, följden blefve precis densamma: det
blefve en ny obligationscert, som finge släppas ut bredvid redan existerande
— och det var det, man bestämdt ville undvika.

Jag tror således, att har man fortfarande den uppfattningen, så
bör man äfven betänka, att i händelse, man släpper ut några särskilda
nya obligationer till förmån för en ny kommunal lånekassa,
antingen nu staten skall släppa ut dem eller staten skall garantera
dem, det i alla fall blir en ny tredje typ, som skulle komma i fråga,
Det är detta, majoriteten inom det sammansatta utskottet icke velat
vara med om, och det är detta, som gjort, att utskottet äfven i år
afstyrkt förslaget.

Jag hemställer, herr talman, om bifall till nu föredragna utskottsyrkande.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt.

På framställning af herr talmannen beslöt kammaren att till
morgondagens sammanträde uppskjuta behandlingen af återstående
ärenden på föredragningslistan.

Tisdagen den 16 maj.

73 Nr 30.

Upplästes och godkändes första särskilda utskottets förslag till
Riksdagens skrifvelser till Konungen:

l:o) i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om kollektivaftal mellan arbetsgivare och arbetare, lag om särskild
domstol i vissa arbetstvister, lag om vissa arbetstvister, lag om
vissa arbetsaftal, lag angående ändrad lydelse af 158 § utsökningslagen
samt lag angående ändrad lydelse af 10 § lagen om hvad
iakttagas skall i afseende å införande af lagen om nyttjanderätt till
fast egendom den 14 juni 1907;

2:o) i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till arbetsdomstolen; och

3:o) i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till bestridande af kostnaden för den genom statens försorg anordnade
medlingen i arbetstvister.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag dels till
Riksdagens förordnanden

nr 120, för två fullmäktige i riksbanken;

nr 121, för grosshandlaren Herman Lamm att vara fullmäktig
i riksbanken;

nr 122, för tre suppleanter för Riksdagens fullmäktige i riksbanken
;

nr 124, för två fullmäktige i riksgäldskontoret, och

nr 125, för tre suppleanter för fullmäktige i riksgäldskontoret;

dels och till Riksdagens skrifvelser till Konungen;

nr 119, angående val af tre fullmäktige i riksbanken och af tre
suppleanter för Riksdagens samtliga fullmäktige i nämnda verk;

nr 123, angående val af två fullmäktige i riksgäldskontoret
jämte tre suppleanter för samtliga fullmäktige i nämnda verk;

nr 127, angående offentliggörande af årlig berättelse öfver inträffade
sjöolyckor; och

nr 128, angående ändring i gällande bestämmelser rörande fyllnadspröfning
efter aflagd studentexamen.

Justerades fem protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kammaren
åtskildes kl. 4,05 e. m.

In fidem:

A. v. Krusenstjerna.

Jir 30. 74

Onsdagen den 17 maj.

Onsdagen den 17 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollen för den 10 i denna månad.

Ang. en mellan Föredrogs ånyo bevillningsutskottets den 15 och 16 innevarande
Sverige och maj bordlagda betänkande nr 29, angående en mellan Sverige och
afslutadhån Tyska riket afslutad handels- och sjöfartstraktat m. m.
dels och sjö fartstraktat

Under åberopande af två särskilda statsrådsprotokoll öfver ut m-

*"• rikes-, justitie-, civil-, iinans- och jordbruksärenden för den 28 april
och den 3 maj 1911 samt med öfverlämnande af en den 2 maj
1911 mellan Sverige och Tyska riket afslutad handels- och sjöfartstraktat
med tillhörande tariffer samt slutprotokoll, hvilka samtliga
aktstycken bildade ett oskiljaktigt helt, i hvars bestämmelser någon
förändring icke kunde äga rum, hade Kungl. Maj:t i proposition
nr 224 äskat Riksdagens godkännande af de bestämmelser i berörda
traktat med tillhörande tariffer och slutprotokoll, hvilka sådant
kräfde.

Utskottet hade i förevarande betänkande på anförda grunder
hemställt, att Riksdagen ville meddela det af Kungl. Maj:t äskade
godkännande af de bestämmelser i föreliggande traktat med tillhörande
tariffer och slutprotokoll, hvilka sådant kräfde.

Hans excellens, herr ministern för utrikes ärendena, grefve
Taube: Det för Riksdagen nu framlagda förslaget till ny handelsoch
sjöfartstraktat mellan Sverige och Tyska riket är, som herrarne
veta, resultatet af långa och mödosamma förhandlingar, och ända
in i det sista såg det osäkert ut, huruvida det skulle blifva möjligt
att komma till enighet — så skarpt stodo de stridiga intressena
emot hvarandra.

Jag vill till en början begagna detta tillfälle att offentligt ge
ett uttryck åt den erkänsla, hvaraf våra underhandlare gjort sig
förtjänta från det allmännas sida för det sätt hvarpå de utfört sitt
grannlaga värf, som satt deras skicklighet och uthållighet på starka
prof, ej minst till följd af den kunnighet och kraft, hvarmed å
andra sidan de tyska underhandlarne fullföljde sin plikt att tillvarataga
sitt lands intressen. Från tyskt officiellt håll har det vits -

Onsdagen den 17 maj.

75 Nr SO.

ordet lämnats, att de osedvanligt långa underhandlingarna å ömse Ang. en mellan

sidor förts med den största energi och outtröttlighet, och det om dÖmet

kan från vår sida fullt underskrifvas. a\tslutad han Den

uppgift som förelåg för våra underhandlare var också syn- dels och sjönerligen
vansklig. Det gällde här för det första att icke blott till- fartstraktat
försäkra vår allt kraftigare sig utvecklande inhemska industri bibe- (pörte'')
hållandet af det redan nu genom den gamla traktaten lämnade tullskyddet
mot den utländska konkurrensen, utan äfven att åt densamma
i möjligaste måtto utverka godtagandet af det ökade tullskydd,
som delvis var afsedt med den af de. svenska statsmakterna
senast antagna reviderade tulltaxan, utan att dock mer än nödigt
utestänga den tyska industrien från den svenska marknaden, hvaraf
den å sin sida ägde behof och hvarpå den i gengäld gjorde anspråk
—- och för det andra att för våra exportartiklar uppnå i möjligaste
mån ökade lättnader för införseln till Tyskland och, där sådant ej
ginge för sig, bibehållandet i detta afseende af nu bestående förhållanden.

Hvad det slutliga resultatet beträffar kan man, synes mig, som
ett allmänt omdöme säga, att det för båda parterna måste anses
vara ganska tillfredsställande. Hvad man å ömse sidor rimligtvis
kunnat begära har man i det stora hela uppnått. Visserligen har
hos båda de aftalsslutande parterna en del önskemål förblifvit ouppfyllda,
och kommer klagan med mer eller mindre fog att föras från
vissa intressenters, d. v. s. särskilda industrigrenars sida, som anse
att de i ett eller annat afseende ej fått sina kraf fullt tillgodosedda.
Men detta ligger i sakens natur och torde ej kunna undvikas.
En handelstraktat mellan två länder är alltid frukten af eu
kompromiss och kan ej vara annat, det är en affärsuppgörelse där
man köper och byter. Fördelar och eftergifter å ena sidan kunna
endast erhållas genom motsvarande uppoffringar å den andra. Hvad
det här gäller är blott att afväga dessa fördelar och uppoffringar
mot hvarandra och detta på ett fullt rättvist och lojalt sätt. Tv
en handelstraktat, där den ena parten lyckats tillskansa sig öfver1
vägande fördelar på den andras bekostnad, kan ej anses vara en
lycklig, och i längden medför en sådan säkerligen mera skada än
gagn. Särskild! gäller detta om två grannstater som Sverige och
Tyskland, som ju i mångt och mycket äro hänvisade till hvarandra
och som båda blott kunna ha nytta af att ett verkligt godt förhållande
på alla områden råder dem emellan. En illa ekvilibrerad
handelsöfverenskommelse föder missnöje i vida kretsar — ett missnöje
som gifvetvis får sin återverkan på den allmänna stämningen
i de båda länderna. Alltså menar jag, att de uppoffringar, som å
ömse sidor gjorts, icke få anses vara gjorda förgäfves — de bära
frukt i andra hänseenden.

I öfrigt kunna våra industrikretsar vara öfvertygade, att allt
hvad som kunnat göras för att uppnå bästa möjliga villkor också

Nr SO. 76

Onsdagen den 17 maj.

An9 e" mellan blifvit gjordt. Och om det ej i allo lyckats, så beror detta på
TyskTriket nyss an^r<ia omständigheter och hänsyn.

af slutad lian- Jag har sagt, att det ända i det sista såg mörkt ut med ut déls-

och sjö- sikten att komma till ett resultat. Detta var särskildt på grund af
fartstraktat intressemotsatsen mellan snickeriindustrierna i de båda länderna
(Forts ) och emedan man från svensk sida var besluten att som ett oeftergifligt
villkor fasthålla fordran på införsel i Tyskland i det minsta
på oförändrade villkor af bearbetade trävaror (dörrar och fönsterramar)
och hellre låtit traktaten falla än i denna punkt ingått på
en försämring för vår snickerihandtering, som redan nu har svårt
att reda sig.

Samma var ock förhållandet i afseende å det från vår sida
fordrade bibehållandet af tullfriheten å gatsten. Som herrarne
känna till, reste sig i tyska intresserade kretsar ett lifligt motstånd
häremot, hvilket äfven kom till uttryck i tyska riksdagen, men
äfven på denna pimkt var regeringen besluten att göra sin fordran
till ett sine qua non.

Jag vill nu här i största korthet resumera de fördelar som det
nu uppgjorda traktatförslaget erbjuder oss.

Dessa äro:

fortfarande bibehållandet af mest gynnade nations ställning,
hvilket torde vara en naturlig förutsättning för att vi öfverhufvud
taget skola kunna drifva handel på Tyskland;

i några fall nedsatta tullsatser för åtskilliga af våra exportartiklar.
Härvid märkas, utom de af mig nyssnämnda stora artiklarna
(snickerivaror och gatsten), hufvudsakligen: vissa slag af stenhuggeriarbeten,
såsom råblock för sliperierna och råkantsten, våt
trämassa, lingon samt vissa slag af järnvaror, såsom rundstål och
kalldraget stål;

vidare för en del af våra exportartiklar bundna tullsatser med
få undantag i samma utsträckning och till samma belopp som förut,
och vill jag särskildt påpeka den nytillkomna för vårt jordbruk betydelsefulla
bindningen af tullfrihet å steriliserad mjölk;

och »last but not least», beredande af möjlighet för export af
lefvande kreatur från Sverige till Tyskland.

Denna sistnämnda viktiga förmån finnes visserligen ej upptagen
i själfva traktaten, men det är blott i sammanhang med densamma
som detta af våra landtbrukare länge hysta önskemål nu ändtligen
efter mångåriga fruktlösa bemödanden kunnat definitivt realiseras.
Då från tysk sida för detta medgifvande uppställts som villkor befintligheten
af en karantänsanstalt på vår östra landgräns, inses
nyttan af Riksdagens förra året därom fattade beslut.

Vidare har beträffande å andra sidan den utländska konkurrensen
på vår hemmamarknad i flera afseenden ett något effektivare
och, med hänsyn till vår industris utveckling sedan 1892 års tulltaxa
kom till stånd, bättre afpassadt tullskydd kunnat beredas vår
inhemska industri. Där nedsättningar i industritullar måst med -

Onsdagen den 17 maj.

77 Är SO.

gifvas, har man i möjligaste mån sökt begränsa dessa till sådana Ang. en mellan
industrigrenar, hvars utvecklingsmöjligheter relativt taget varit af Sveri9e och
mindre betydelse. afsiutldhl Å

förlustkontot ha vi emellertid att anteckna den förhöjning i dels- och sjöde
tyska tullsatserna för åtskilliga stenhuggeriarbeten, som ej kunde fartstraktat
förhindras, och dit vill jag äfven räkna, att vi ej lyckades genom- m- m drifva

den för vår snickeriindustri välbehöfliga reduktionen till 3 (Forts-)

M. å tullen för dörrar och fönsterramar.

På denna senare punkt höll traktaten på att stranda, då från
tysk sida lika envist fasthölls vid fordran på tvärtom en höjning
af den nuvarande tullen ända till 5 M., och äfven här var det slutligen
blott på kompromissens väg, som man lyckades komma till
en för oss något så när tillfredsställande lösning, nämligen bibehållandet
af status quo.

Men äfven om man kunnat önska att det varit möjligt att på
en eller annan punkt utverka några ytterligare lättnader för vår
export, ett något effektivare skydd för vår inhemska industri mot
den utländska konkurrensen, så kan man dock säga, anser jag — jag
upprepar det — att vi i stort sedt uppnått hvad vi rimligen kunna
begära, om man öfverhufvud vill reglera handelsförhållandena med
Tyskland medelst en tarifftraktat; och om nödvändigheten af ett
fortgående på den en gång inslagna vägen under föreliggande omständigheter
torde meningsskiljaktighet väl knappast förefinnas. Alldeles
samma reflexion torde också våra tyska vänner i detta ögonblick
kunna göra; de ha äfvenledes fått hvad de rimligtvis kunnat
hoppas på, och detta är af skäl jag framhållit i början af mitt anförande
också fullkomligt i sin ordning.

På samma gång jag sålunda vidhåller, att traktaten är så fördelaktig
för Sverige, som den på grund af omständigheterna kunde
bli, påstår jag alltså, att vår medkontrahent måste likaså ha alla
skäl att vara belåten med densamma och detta särskildt till följd
af det viktiga medgifvandet från svensk sida, hvarigenom den tyska
järnverksindustrin fortfarande för en följd af år framåt fått sig tillförsäkrad
obehindrad tillförsel af betydande kvantiteter af vår för
densamma behöfliga järnmalm.

I Tyskland drifver man gärna i agitatoriskt syfte det påståendet,
att det öfvervägande ligger i Sveriges intresse att traktatmässigt
reglera sina handelsförbindelser med Tyskland af den orsak, att den
svenska exporten ensamt till detta land utgör ej mindre än omkring
20 % af Sveriges hela export till utlandet, under det att
Tysklands export till Sverige uppgår till icke ens 2 % af den samlade
tyska exporten.

En dylik enbart på statistiska siffror fotad jämförelse och dåra!''
dragen slutsats är emellertid haltande redan på grund af den olika
beskaffenheten af de exporterade varuslagen, från Tyskland helfabrikat,
af hvilka vi i flera fall ej torde ha särskildt behof, och från
Sverige mestadels råämnen och halffabrikat, som den tyska afnä -

Xjr 30. 78

Onsdagen den 17 maj.

Ang,.en mellan max eu mer eller mindre behof ver. Därtill kommer — och det torde
Sverige och yara särskild! lämpligt att här påpeka detta — hurusom man härufsluiadMn-
städes vid mätandet af varuutbytet med Tyskland och därmed värdels-
och sjö- det af handelstraktaten, räknar den till ett värde af ett 50-tal milfartstraktat
lioner mark uppgående svenska järnmalmexporten till Tyskland i
betydligt högre grad såsom en vinst för Tyskland än som en fördel
för Sverige. Dessa 50 millioner torde sålunda icke rätteligen kunna
inberäknas i det reella värdet af vår utförsel till Tyskland, och då
ställer sig jämförelsen betydligt olika.

Jag anser behöfligt att i detta sammanhang uttala detta, på
det icke i utlandet oriktiga föreställningar må kvarstå om vår industris
beroende af den utländska marknaden i större mån än som

(Forts.)

verkligen är fallet.

Af de af finansministern i motiveringen till den kungliga propositionen
anförda data och siffror — jag vill ej trötta kammaren
med att här upprepa dem — framgår, hurusom under hägnet , af
den nu gällande traktaten med Tyskland vår exportindustri frodats
och utvecklats och hurusom å andra sidan äfven med de i vår tulltaxa
bundna tullsatserna, den konkurrerande utländska importen ej
på något särskildt tryckande sätt tilltagit. Anledning finnes ju sålunda
att antaga, att förhållandet torde komma att bli detsamma
äfven under den nya traktaten, därest densamma, såsom är att hoppas,
blir verklighet.

Hvad som i hvarje händelse vinnes — nämligen den stabilitet
och säkerhet i tullhänseende, utan hvilka handelsförbindelserna
mellan två länder ej kunna rätt utveckla sig —• är af så stor betydelse
att, äfven om verket inte är alldeles fullkomligt, någon tvekan
inte synes mig å någondera sidan kunna råda om förslagets
antagande.

Äfven om i de båda ländernas industrikretsar de finnas som,
på grund däraf att de anse sina specifika intressen — hvilkas berättigande
i och för sig jag ingalunda vill underkänna -— icke tillräckligt
tillgodosedda, inte skulle rygga tillbaka för att framkalla
de följder för det allmännas väl, som ett traktatlöst tillstånd skulle
medföra, så vill jag dock för min del, ehuruväl jag skulle önskat
att traktaten blifvit för oss fördelaktigare, ej taga på mig ansvaret
för ett steg, hvars konsekvenser ej låta sig öfverblickas och som
antagligen komma att utsträcka sina verkningar på andra områden
än det rent handelspolitiska. Hvad man än må säga därom, så
tror jag ej, att den starka spänning, som ett tullkrig medför, kan
förbli alldeles utan inflytande på förbindelserna i öfrigt mellan två
folk. Ur synpunkten af bådas välförstådda intresse, vore det därför
på det högsta att beklaga, om det så naturliga förträffliga förhållande,
som nu råder mellan de båda genom så många gemensamma
intressen förbundna grannfolken, af en dylik anledning, om ock
blott tidvis, komme att grumlas.

På de skäl jag sålunda i korthet anfört, anser jag för min del

Onsdagen den 17 maj.

79 Nr SO.

att Riksdagen bör godkänna det föreliggande traktatförslaget, och Ang.«»mellan
tillåter jag mig i sammanhang därmed erinra, att i detsamma inga
ändringar kunna ske, utan att det måste i sin helhet antagas eller a/Xta/ftanförkastas.
dels- och sjö fartstraktat Herr

Carlberg: Herr talman, mina herrar! I tulltaxekom- ”*•

mitténs förslag till tulltaxa voro samtliga produkter af vår sven- ''
ska järnhandtering åsätta tullar, som voro af sedda att stödja industriens
ansträngningar att vinna marknad inom eget land och därifrån
uttränga den utländska importen.

I Kungl. Maj:ts proposition med tulltaxa år 1910 voro dessa
tullsatser intagna med undantag af endast för artikeln tackjärn, som
var befriad från tull. Förra årets bevillningsutskott och därefter
samma års Riksdag försämrade tullskyddét för järnindstrien ännu
mera genom att borttaga tullarna å räler, balkar m. m.

Man kan sålunda ej påstå, att regering och Riksdag jämnade
vägen för våra traktatsunderhandlare i fråga om tillgodoseendet af
järnhandteringens intresse.

Traktatens bestämmelser för denna vår äldsta exportindustri äro
också föga glädjande.

Se vi på de tyska medgifvanden, som finnas intagna i traktatförslaget,
finner man, att de utgöras hufvudsakligen i bindning af
tullsatserna för några varuslag, såsom smältstycken, ämnen och rör,
samt återförande till förut vanlig praxis af en under sista tiden
iakttagen tullbehandlingspraxis för dessa ämnen, som varit till skada
för vår export. För tackjärn åter är tullsatsen oförändrad. Det
hade dock varit af synnerligt stort intresse att få denna tullsats
borttagen. Vår tackjärnsexport till Tyskland 1909 var c:a 32,000
ton uteslutande träkolstackjärn, och då den tyska träkolstackjärnstillverkningen
ej öfverstiger 5,000 ton pr år och vår export sålunda
ej nämnvärdt konkurrerar med det tyska fabrikatet, borde man
kunna hafva hyst förhoppningar, att det skulle lyckas för våra underhandlare
att få träkolstackjärn fritt infördt i Tyskland.

Gå vi nu till förslagets bestämmelser i fråga om vår svenska tulltaxa,
finna vi, att tullsatserna för en hel mängd till järnindustrien
hänförliga artiklar, inalles mellan 40 och 59 positioner, äro sänkta
och att tullfriheten för tackjärn bibehållits, utan rätt att under tråk
tattiden åsätta tull å denna vara.

Vidare har Tyskland utverkat sig förbud för åsättande af export
tull å svensk järnmalm.

Sakförhållandet är alltså sådant, att Tyskland äger rätt att utan
exporttull bekomma vår malm, sedan hit tullfritt införa järnet
i denna malm i form af tackjärn, räler och balkar, hvaremot vi mötas
i Tyskland af tullar på alla artiklar af vår järntillverkning.

Detta förhållande är bedröfligt och är ej ägnadt att underlätta
den förädling af järnmalm inom eget land, som anvisas oss af såväl
våra stora järnmalmstillgångar och våra betydande kraftkällor i

Nr SO. 80

Onsdagen den 17 maj.

Ang. en mellan vattenfallen, som af de framsteg i fråga om elektrisk järnframställning,
som vi gjort under senaste tiden och som möjliggör för oss
att med samma totala träkolsåtgång tillverka inemot 3 gånger så
mycket tackjärn, som vi för närvarande göra.

Ehuru jag ansett mig böra gifva ett uttryck åt dessa bekymmer
i fråga om traktatens inverkan på Sveriges järnindustri, anser jag
mig ej böra, som frågan nu föreligger, yrka afslag på densamma.
Herr talman! Jag har intet yrkande att framställa.

Sverige och
Tyska riket
a/slutad handels-
och sjöfartstraktat

m. m.
(Forts.)

Herr Larsson, Knut: Då handels- och sjöfartstraktaten mellan
Sverige och Tyska riket förra året var föremål för Riksdagens beslut
i fråga om dess förlängning till den 1 december 1911, uttalade jag
i kammaren bekymmer för den svåra ställning, hvari den svenska snickeriindustrien
skulle komma, på grund däraf att införseltullen i
Tyskland på dörrar och fönsterkarmar höjts från 3 till 4 mark, och
det uttalades därjämte den förhoppningen, att det skulle vara möjligt
för våra underhandlare att vid traktatens förnyelse få tullsatsen
nedsatt till hvad den varit förut eller 3 mark. Detta synes nu icke
hafva lyckats. Jag är icke främmande för de stora svårigheter, som
ett litet land har, då det gäller att underhandla med ett större.
Men man kunde väl haft förhoppning om att, då vi afstått från
exporttullen å järnmalm och dessutom beredt tyskarna så många
lättnader med afseende på införseln af deras helfabrikat till Sverige,
det lilla, som vi exportera af färdiga produkter, skulle mötts med
större lättnader. Om vi se på de båda ländernas industri, så är
den högt uppdrifven i Tyskland, då vi däremot exportera mest halffabrikat
och råvaror. Om Tyskland medgifver tullfrihet å trämassa
är det endast till fördel för deras egna pappersbruk, men så fort vi
exportera en i någon mån förädlad vara, om också endast en hyflad
planka, mötas vi genast med hög tull. Och det är så mycket märkvärdigare,
som man i Tyskland icke använder annat än svenska
dörrar och fönsterramar. I England lär man tro, att Sverige vunnit
så ofantligt genom denna traktat, och man har nästan hånat Tyskland
för den för detsamma ofördelaktiga traktaten. Det kan icke
annat än vara förenadt med bekymmer för små länder att ha att
göra med de stora industriländerna. De förra kunna på sådant sätt.
bli hänvisade till att uteslutande göra halffabrikat och icke få utveckla
sin industri. Man kunde på den grund bli frestad att anse,
att traktaten borde förkastas, men det finnes måhända så många
andra skäl att vara tillmötesgående mot ett mot oss så vänskapligt
sinnadt grannland som Tyskland, och från den sidan sedt är det
kanske lyckligast, att traktaten antages — men penningar kommer
den att kosta oss. Jag har intet yrkande.

Herr Lindblad: Det är förvisso icke klandersjuka mot rege ringen

eller otacksamhet mot underhandlarna, hvilkas skicklighet vi
alla känna och erkänna, som förmår mig att här framföra vissa

Onsdagen den 17 maj.

81 Nr SO.

önskningar beträffande landtbruket uti ifrågavarande traktat, SOm Ang. en mellan
enligt mitt förmenande hade bort bättre komma till sin rätt. Vid Sveriffe och
första sammanträffandet mellan underhandlarne uttalades i tidnin- ufslutaDm»
garna önskan, att äfven landtbruket skulle representeras och att man dels- och sjöskulle
få särskild sakkunnig på detta område vid underhandlingen, fartstraktat
Jag är öfvertygad att man inom provinsen Skåne, som det närmast
galler, hade haft mycket goda krafter till sitt förfogande, Indika 0rts''''
kunnat lämna underhandlarne ett värdefullt stöd. Men att nu,
såsom från tyskt håll framhållits, lättnaden för vår kreatursexport
skulle vara fullständig, är icke gifvet. Det beror, vill
jag påpeka, helt och hållet på huru dessa karantänsbestämmelser
komma att tillämpas och med hvilken stränghet de tyska myndigheterna
komma att gå till väga. Det blir, såsom vi veta, tio dagars
karantän, och om jag rätt uppfattat yttrandet af en underhandlare,
som jag i detta ärende samtalade med, har det icke alls varit något
resonemang om denna karantän. Jag påpekar emellertid, att det
helt och hållet hänger på, huru karantänsundersökningarna bedrifvas;
då man uppställt fordran på att t. ex. tuberkulos skall vara skäl
för att refusera och återsända slaktboskap, förefaller det mig, att
spelrum lämnats för en ganska subjektiv tolkning hos besiktningsmännen.
Då icke tuberkulinprof får vara afgörande, utan klinisk
undersökning skall äga rum, kommer mycket stort spelrum att gifvas
vid bedömandet. För att få detta bättre ordnadt, hade det
vant af synnerlig vikt, om man lyckats utverka karantänsanstaltens
förläggande till svenskt område — naturligtvis under fullständig
kontroll af en af Tyska riket tillsatt och aflönad veterinär. För
något år sedan, då frågan om karantän för pommerska gäss var före,
var det på allvar tal om karantänsanstaltens förläggande å tysk botten,
men frågan förföll af den anledning, att kostnaden skulle bestridas
af importören, och detta kunde ju icke anses lämpligt.

Vidare vill jag säga, att det är alldeles nödvändigt, att den
svenska karantänsanstalten blir fullständigt afskild från de öfriga
nordiska ländernas, ty annars kommer man, om smitta skulle yppa
sig för ett enda af dessa länder, att helt enkelt afstånga den gemensamma
karantänsanstalten, och våra djur finge följa med på köpet.

Då från tysk sida icke ens blifvit utfäst någon viss tid, inom hvilken
ifrågavarande anstalt skall vara färdig, är det att befara, att
det kan dröja en ganska rundlig tid, Vi veta, att vi allt hittills
haft strängare villkor och större svårigheter än vårt grannland Danmark
i afseende å kreatursexporten, och jag är öfvertygad om att
äfven i fortsättningen man kommer att från Skåne skicka sina
kreatur i förseglade vagnar till Schweiz, fast detta långa afstånd
naturligtvis försämrar varans beskaffenhet och äfven gör försändelsen
förenad med så stora utgifter, att exporten blir mindre lönande.

Faktum är, att i Schweiz betalats högre pris än i Tyskland, så att
exporten ändå gått för sig. Det vore då märkvärdigt, om icke Tyskland
fullständigt skulle tillmötesgå våra kraf i detta fall, så att eu
Första kammarens ‘protokoll 1911. Nr 30. 6

Sr 30. 82

Onsdagen den 17 maj.

Ang. m mellan fullt lojal behandling kunde konstateras. Jag har velat fästa uppTvskarik\
märksamheten på detta, då det vore af synnerligen stort intresse om
afslutadhdn- var diplomati lyckades utverka lättnader i af mig påpekadt afseende.
dels- och sjö- Kunde karantänsanstalten förläggas till svenskt område, så vore returJartstraktat
neringen mindre svår, djuren sluppe ifrån de 10 dagarnas dröjsmål efter
T''\ sjöresan och vi Unge tillfredsställelsen att en gång få ett medgifvande.

'' s'' som danskarne ej hafva. Då vi hittills varit sämre lottade än Danmark,
anser jag, att det icke vore för tidigt, om Sverige finge någon fördel
framför vårt grannland. Med skäl torde man kunna begära detta,
då vårt land är ett fullständigt uppland för hela den tyska industrien
och denna, såsom bekant, här har mycket god afsättning. Jag
tviflar på, att samma tillmötesgående visas från Danmark. Om jag
icke tager fel, hafva danskarne visat ganska stor afvoghet mot tyska
varor. I Sverige är det tyvärr tvärtom. Vidare vill jag framhålla,
att vårt land är utrustadt med så stora fördelar i förefintliga järnmalmstillgångar,
hvilka äro för Tyskland omistliga, så att blott denna
omständighet — att malmexporten fortfarande utan exporttull skall
försiggå till Tyskland — borde tillförsäkra oss vissa företrädesrättigheter
och berättiga oss till behandling såsom mer gynnad nation än
Danmark.

Jag har icke något yrkande att göra, men har redan nu velat
uttala min förhoppning, att de tyska myndigherna i fråga om kreatursimporten
skola ställa sig fullt lojala, så att icke i anledning af
ogrundade misstankar man returnerar exportdjur, som från Sverige
öfverförts till Tyskland. Mången gång har agrarpartiet inom tyska
riksdagen haft vind i seglen till sådan grad, att resultatet i fråga om
kreatursexporten för oss blifvit strängare än det behöft vara. Det
är säkerligen till Tysklands fördela att afsättningen af landtbruksprodukter
är så lönande i Sverige, att vår befolkning kvarblifver
vid jordbruket och att Sveriges industri tillväxer långsammare. Dess
säkrare har Tyskland kvar sin marknad på Sverige.

Herr Kjellén: Då jag tog liflig del i diskussionen om 1906

års traktat och då jag i en därmed nära sammanhängande punkt
vid ett par tillfällen uppträdt som motionär, torde det icke anses
olämpligt, om jag nu uttalar mig äfven i denna kammare, om denna
nya traktat.

Punkten i fråga gäller malmtullen. Den eftergafs år 1906, och
den släppes äfven nu; därtill skola nu komma ytterligare garantier för
att järnmalmsexporten icke skall på något vis hämmas. Både föredragande
statsrådet och utskottet hafva pekat på denna förlust, utskottet
har betecknat det såsom en betydande eftergift »icke minst
rent principiellt sedt», och statsrådet antyder äfven principiella betänkligheter.
Jag skall tillåta mig att dröja ett ögonblick vid denna
fråga för att söka uppvisa, att betänkligheterna icke stanna vid det
principiella, utan leda rätt in i det praktiska området.

Vi minnas alla, hvilken roll frågan om exporttull på malm

83 Nr 30.

Onsdagen den 17 maj.

spelade i den svenska politiken för nagla år sedan. Och detta är Ang. en mellan
helt naturligt. Det var svenska kronans enda, men effektiva, medel Sverise °ch
att göra statens synpunkt gällande gentemot å ena sidan en inhemsk afslutldtan
stormakt, det mäktiga malmsäljande bolaget däruppe i norden, och dela- Tch sjöå
andra sidan emot den utländska malmköpande stormakten i söder, fartstraktat
Med tullen i sina händer kunde kronan utöfva kontroll på denna "*•
affär, så att icke landet för kommande generationer skulle blifva (Forls-!
fattigare, medan enskilde och utlandet blefvo rikare. Men vi hafva
fått se kronan utlämna detta sitt vapen, först år 1906 till köparen
Tyskland, sa ar 1907 till säljaren Kirunabolaget (i form af lagstadgacl
restitution) och nu 1911 åter och kanske oåterkalleligt till
Tyskland. D. v. s. kronan tvär sina händer och låter affären gå,
och medan de svenska människorna strömma bort till Amerika, så
strömmar det svenska järnet öfver till Tyskland. . .

Jag skall korteligen söka förklara den fara, som synes oss svenske
nationalister här föreligga. Redan år 1906 gjorde tyskarne föroudet
mot malmtull till villkor för hela traktaten, och samma strama
omedgörlighet ha de visat nu; departementschefen vittnar å sidan
249 därom. Hvilken betydelse har då denna punkt för Tyskland?
Departementschefen framhåller det viktiga för dess näringslif i att
ha säker tillgång på råvaran järn. Ja, det är ganska naturligt.

Men månne Tysklands vinst stannar därvid? Månne Sverige för
Tysklands järnindustri spelar rollen bara som leverantör af råvaran?

Månne det icke också har mycken betydelse som konsument af den
färdiga produkten? Vi köpa som 15, ehuru vi bara äro 5, ha vi
nyss hört sägas om oss. Kirunamalmen går ut till Tyskland, men
den kommer tillbaka till sitt fosterland i form af förädladt järn,
och detta med sådan kraft, att var inhemska järnförädlingsindustri
icke kan få nog luft under vingarna — och så har Sverige själft
levererat Tyskland de vapen, med hvilka Tyskland hindrar Sverige
att bli en allvarlig konkurrent på världsmarknaden.

Månne icke detta är pudelns kärna? Det är verkligen från tysk
horisont fara å färde, att det i norr sticker upp en konkurrent på
järnförädlingens betydelsefulla område. För oss svenskar betecknar
denna eventualitet nästan obegränsade förhoppningar. Det stora
järnbruket är jämte det lilla landtbruket, såvidt vi nu kunna se, vårt
lands framtid. Vi ha alla primärbetingelser för produktion af järn
i sällsynt grad: råvaran i jordens rikaste järnberg, kraften i de väldiga
vattenfallen å ena sidan, i svenskt världsberömdt ingenjörssnille
å den andra. Det återstår blott ett väsentligt och nödvändigt: afsättningsmarknad,
först inomlands och så utanför. När vi fört tanken
så långt, då faller en stor skugga öfver täflan: det är den öfvermäktiga
tyska järnindustrien, som kommit in genom porten, och
denna traktat är porten, och dess artikel 7, som förbjuder malm tullen,
är själfva nyckeln till låset.

Nu skall man säga mig, att denna diskussion är afslutad; det
skedde när talmansklubborna folio öfver de beslut, som ordnade för -

Jfr JO. 84

Onsdagen den 17 maj.

Ang. en mellan hållandet mellan staten och Kirunabolaget. Det är sant, och jag
Sverige och, förgatt icke min talan då. Men då herr statsrådet å sidan 249 liänafslutad
han- visar härtill med orden, att det statsfinansiella värdet af malmtullen
dels- och sjö- därmed reducerats, så har jag nu velat framhålla, att det nationalfartstraktat
ekonomiska står kvar, och att det är det, som vi nu i denna traktat

(Forts’} gå att skrinlägga ''

'' Jag kan icke underlåta, herr talman, att i detta ögonblick söka

en utsikt öfver själfva karaktären af den handelsförbindelse man
föreslår oss. Den sammanhänger på det intimaste med de utbytta
artiklarnas egenskap af råvara eller fabrikat. I det förra fallet byter
man sinsemellan landens natur, i det senare folkens anlete (med
eller utan rötter i naturen). Det senare är ett mera utveckladt stadium;
det tillhör gamla högt stående kulturland att själfva förädla
sina produkter och sålunda gifva dem åt världen utanför. Det förra
åter tillhör tidigare perioder, då man ej hunnit så långt i kultur.
Det är koloniens typ. Sålunda se vi i samtiden stormakterna skaffa
sig kolonier, i direkt syfte dels för att få råvaran, dels för att sedan
få köpare af den förädlade varan. Lägger man denna synpunkt
på traktaten mellan Sverige och Tyskland, så blir resultatet icke
hugnesamt för ett svenskt hjärta. Sverige är dock järnbärarlandet,
det gamla högt stående kulturlandet, det är skapadt för en aktiv
roll i detta hänseende, och det måste bjuda emot att se det träda
i förbindelser, där det snarast framträder i kolonityp, spelar rollen
af handelspolitisk koloni. Detta är icke jämbördighet, det är icke
den moderna nationalekonomiska typen, där man följer lagen om
naturligt produktutbyte, råvara mot råvara och industriprodukt mot
industriprodukt. Vår roll är passiv, vi kunna möjligen bevara vår
ställning, men aldrig tänka på en stark progression.

Då frågar jag, sakna vi då alla möjligheter till en progressiv handelspolitik?
Gifves det icke någon marknad i världen, där den svenska
industrien kunde framträda med en starkt aktiv roll? Vi behöfva
endast granska horisonten för att få den frågan besvarad. Tre
stormakter, d. v. s. tre jättemarknader, omge vårt land geografiskt:
den engelska, den tyska och den ryska. De båda förstnämnda äro
äfven kulturellt starkare än vi; alla svenska varor, som komma dit,
möta därinne alster af öfvermäktig inhemsk industri; vi kunna således
aldrig få obegränsad rörelsefrihet för vår företagsamhet där.
Men hur är det med Ryssland? Där finns ingen stark hemmaindustri
att täfla med, ty det ryska folket står i det hela på ett lägre
kulturstadium. Ryssland är alltså vårt stora naturliga uppland, gentemot
hvilket vi kunna framträda såsom ett folk af handelspolitisk
kulturtyp. Det vinkar oss med en nästan obegränsad köpmarknad
vid samma tid, då förutsättningar för en nästan obegränsad industriutveckling
börjat mogna inom våra egna gränser. Där se vi eu
marknad, som ligger och väntar på oss, och där vi måhända kunna
hämta ökad motståndskraft i den konkurrens, som denna traktat

Onsdagen den 17 maj.

85 >r 30.

hotar med. Enligt lagen för minsta motståndet borde alltså det nationella
arbete, som representeras af exporten, flyta dit.

Hur är det då för närvarande? Jo, Ryssland tar knappt en
trettiondedel af vår afsättning, medan de andra bägge storgrannarne
taga mera än en tredjedel hvar. Det synes mig som om en förutseende
svensk handelspolitik här hade en utsikt, så stor och naturlig, att
den borde med all kraft upparbetas. Därför vill jag, liksom Karl
XII:s staty därute i Kungsträdgården, peka mot öster, icke med bäfvan
längre utan med förhoppningar — icke bara »upp genom luften,
bort öfver hafven» till de fjärran österland, dit vår ostasiatiska
linjes båtar gå, utan också och främst till det'' stora grannriket på
Östersjöns andra strand. Rättning öster är sedan länge mitt »praeterea
censeo» i vår ekonomiska politik. Ehuru tacksamt erkännande,
att vår nuvarande regering icke heller försummat denna utsikt, hvad
kommunikationerna i denna riktning vidkommer, menar jag, att mycket
återstår att här göra; och jag vill framhålla det alldeles särskild!
nu, då vi äro på väg att förnya intima förhållanden till en
annan stormakt, där vi icke kunna räkna på att bli den aktiva parten.

De praktiska män, som under så mycken möda och med så
rastlös energi arbetat på det ifrågavarande traktatförslaget, skola måhända
akta ringa dessa mina farhågor och förhoppningar. Det vore
en stor förmätenhet af mig att sätta mitt opröfvade förstånd i ekonomiska
ting mot deras erfarenhet och skarpsinne; jag vill för min
ringa del lämna ett lika obetingadt erkännande som någon åt deras
kamp för de nationella intressenas tillvaratagande vid denna underhandling;
jag har ett starkt intryck af, att de vunnit allt hvad man
kunnat hoppas, och kanske ändå lite mera, inom den ram, som tidsförhållandena
och politiska omständigheter en gång uppdragit. Jag
känner också dessa yttre nödvändigheter, som i själfva verket i denna
stund binda vår handlingsfrihet därhän, att jag icke nu vågar yrka
afslag — så mycket mer som det dock gäller ett med oss i blod
befryndad!, i andlig kultur samarbetande och i starka politiska sympatier
förbundet folk.

Men jag har velat ge ett uttryck åt den uppfattningen, att vi
i vår handelspolitik råkat in i något, som kan bli en återvändsgränd,
och att vi kanske icke kunna träda ut ur den, förrän vi bygga upp
en själfständig utvecklingslinje i annan riktning. Medan ännu den
»svenska veckan» är färsk i vårt minne, har jag därför som svensk
man velat uttala, att det endast är med allvarliga betänkligheter
och mycken tvekan — och med hänsyn till de förhållanden bortom
rent ekonomiska, som hans excellens utrikesministern antydt — det
är endast så som jag nu lämnar min röst åt denna statshandling''.

Herr Hammarström: Det är ju icke att förvåna sig öfver

att anmärkningar mot föreliggande traktat blifvit här framställda.
Det torde man väl nämligen alltid få räkna med, att vid framläggandet
af en handelstraktat kritik och opposition förekomma i bägge

A ng. en mellan
Sverige och
Tyska riket,
af slutad handels-
och sjöfartstraktat

m. m.
(Forts.)

Jfr 30. 86

Onsdagen den 17 maj

Tyska riket
ajslutad handels-
och sjöfartstraktat m.

m.

(Forts.]

Ang. en mellan de traktatsslutande länderna; man kan göra gällande, å ena som å
Sverige och an(}ra gi^an, att de offer, som blifvit gjorda, äro för stora, eller att
de fördelar, som vunnits för dessa offer, äro för små, och man kan
slutligen också, som den siste ärade talaren gjorde, utan att ingå
på enskildheter, finna traktaten otillfredsställande från mera allmänna
synpunkter. Det ligger emellertid i sakens natur, hvilket ock här
blifvit af hans excellens utrikesministern påpekadt, att ingen handelstraktat
kan komma till stånd, utan att ömsesidiga offer bringas,
och gifvetvis medföra dessa offer, att enskilda intressen på ena och
andra sidan blifva i större eller mindre mån lidande. Det vore ju
ganska onaturligt, om icke målsmännen för dessa enskilda intressen
skulle, i mer eller mindre bestämd form, framföra protester mot
sådana eftergifter. Men på sätt hans excellens framhöll, så måste
man se till hur uppgörelsen ställer sig som ett helt betraktadt, se
till hur vinsterna i sin helhet ställa sig till eftergifterna i sin helhet,
och om man därvid kommer till det resultat, att fördelarna åtminstone
någorlunda uppväga olägenheterna, torde traktatens antagande
vara att förorda.

Jag skall icke närmare ingå på de framställda anmärkningarna,
ty dessa synas mig redan på förhand vara i allt hufvudsakligt bemötta
af hans excellens. Så har det ju framhållits, att, huru önskvärdt
det än varit, att man kunnat utverka en större nedsättning i
den tyska tullen på snickeriarbeten, detta dock icke varit möjligt.
Motståndet från tysk sida har varit lika energiskt som våra ansträngningar
att bringa ned tullsatsen, och resultatet har, som sagdt,
blifvit en kompromiss, däri man stannat vid status quo.

Hvad järnindustrien beträffar, må det väl erkännas, att synnerligen
stora offer bragts från svensk sida, och jag förstår mycket väl
de betänkligheter, som från den svenska järnindustriens målsmän
göras gällande mot traktaten i detta hänseende. Men äfven här
gäller, att man på den svenska sidan sökt i möjligaste mån tillvarataga
de svenska intressena, och det torde vara ganska naturligt,
att, då de svenska underhandlarne bland sig räknat en synnerligt
förfaren man, ja, en auktoritet på detta område, sakkunskapen icke
saknat tillfälle att göra sig gällande i fråga om järn tullarna.

Hvad beträffar de anmärkningar, som framställdes af den ärade
talaren på södermanlandsbänken därom, att de förmåner, som utverkats
för den svenska kreatursexporten, icke skulle vara fullt tillräckliga,
torde man böra observera, att det möter synnerligen stora
svårigheter, att på det område, hvarom här är fråga, åstadkomma
fullt bindande aftal. Näppeligen något land torde ingå på att i full
utsträckning binda hithörande lagstiftning genom en handelstraktat.
Man måste emellertid förutsätta, att den öfverenskommelse, som nu
är träffad, varder tillämpad på ett lojalt sätt; ty det är ju fullkomligt
riktigt, som den ärade talaren anmärkte, att man kan i tillämpningen
tillintetgöra hvad som vunnits genom öfverenskommelsen.
Men jag har icke den ringaste anledning att tro, att någonting sår

Onsdagen den 17 maj.

87 Nr do.

dant skall ifrågakomma. Att för öfrigt tänka sig sådana bestäm- Ang. en indin
rnelser och anordningar, som den ärade talaren antydde, tror jag är
alldeles uteslutet; och jag är viss om att, äfven om man på svenska apiutadhan
sidan haft förmånen af den ärade talarens medverkan vid under- dela- och sjö
handlingarna, det skulle visat sig, att trots hans kända energi det fartstraktat
icke varit möjligt att utverka hvad han här framhållit såsom .??''
önskvärdt. 0r S''

Utskottet har nu beaktat samtliga de synpunkter, som här i
debatten äro framförda, och har äfven berört dem i sitt betänkande,
huru kortfattadt detta än är. Utskottet har därvid också, såsom en
ärad talare på kalmarbänken framhöll, betonat, att den bestämmelse,
som är träffad rörande järnmalmen, är ägnad att väcka synnerligen
stora betänkligheter, icke allenast principiellt, utan äfven i annat
hänseende. Utan att närmare ingå på saken, vill jag endast ytterligare
understryka hvad som förut är erinradt, att säkerligen ingen
traktat kunnat komma till stånd, med mindre än att man i detta
hänseende från svensk sida låtit förblifva vid status quo; och i sammanhang
därmed kan framhållas, att, ehuruväl man kan med fullt
fog anse, att traktaten i åtskilliga hänseenden icke tillfredsställer
berättigade svenska kraf, den dock i sin helhet för Tyskland innefattar
en försämring i status quo. Detta är nu i och för sig ingenting
märkvärdigt, ty när 1906 års traktat antogs i Sverige, betonades
det med synnerligt stor skärpa i båda kamrarna, att traktaten
icke varit antaglig för Sverige, om det varit fråga om en längre giltighetstid,
om det varit fråga om en definitiv reglering af våra handelsförbindelser
med Tyskland. Så var emellertid icke förhållandet.
1906 års traktat var afsedd att vara allenast ett provisorium, under
hvilket vi skulle inrätta oss bättre för traktatsunderhandlingarna nästa
gång. Därom var man ense i Sverige, och detta hade man med all
säkerhet också fullt klart för sig i Tyskland. Gifvet var under sådana
omständigheter, att den traktat, som nu skulle kunna af oss accepteras
— om en tarifftraktat öfverhufvud taget ånyo skulle kunna
komma till stånd — måste blifva mera förmånlig för Sverige och
mindre förmånlig för Tyskland än den äldre traktaten. Men det
är tydligt, att det icke kunde vara synnerligen angenämt för de
tyska underhandlarne, att för sin regering och riksdag presentera en
alltför stor försämring. Och denna synpunkt måste man ju också
beakta från svensk sida. Det var då icke möjligt för de svenska
underhandlarne att drifva sina anspråk så långt, som objektiva skäl
och grunder i och för sig måhända kunnat föranleda. Man fick
också lof att taga hänsyn till hvad som hade varit. Detta var en
olägenhet, som följde af traktatsuppgörelsen af år 1906, den förde med
sig en sämre position för Sveriges del vid de nyss afslutade underhandlingarna.

Trots detta har — och däri måste enligt mitt förmenande traktatens
största betydelse sökas — den svenska hemmamarknaden för
våra förädlade varor blifvit bättre skyddad, än den varit under den

Kr 30. 88

Onsdagen den 17 maj.

Ang. en mellan gamla traktaternas tid. Detta var ju också afsedt med den tulltaxereviSverige
och si0Ilj gom nyligen afslutats, och uppenbart är, att, om icke detta ändamål
tillräckligt tillgodosetts i traktaten, hela arbetet på svensk sida
i och för traktatens förnyande i en bättre form än den gamla varit
förfeladt. I anslutning härtill vill jag ock, med anledning af hvad
herr Kjellén anförde angående Sveriges ställning i handelspolitiskt
hänseende såsom ett land af kolonityp, framhålla, att den nu föreliggande
traktaten innebär en möjlighet till förbättring af vår ställning
i detta hänseende. Måhända icke så mycket med afseende på
möjligheten att exportera förädlade varor — det är väl ännu för

Tyska riket
afslutad handels-
och sjöfartstraktat

in. in.
(Forts.)

tidigt att därvidlag våga tänka sig några större framsteg utom i specialartiklar
— men därigenom att den nya traktaten bättre skyddar
vår hemmamarknad, sätter den vår egen industri mera i stånd att
förse oss med vårt behof af förädlade alster. Vi behöfva ej importera
sådana i lika stor utsträckning som hittills och behöfva ej för
sådant ändamål utföra våra råvaror.

Emellertid torde, såsom utskottet betonat, hufvudsaken vara,
att genom traktaten handelsförbindelsernas ostörda fortgång de bägge
länderna emellan tryggas, och därmed följer ju också ett värdefullt
tryggande af förbindelserna på öfriga områden. Detta är ett så pass
stort intresse, att det torde vara värdi åtskilliga offer, äfven antagandet
af en traktat, som säkerligen icke innehåller allt hvad man
kunnat önska sig och allt hvad man rättvisligen kunnat fordra.
Från denna synpunkt har också utskottet varit enigt i att tillstyrka
traktatens antagande.

•Jag anhåller, herr talman, att fä yrka bifall till utskottets
betänkande.

Herr Bergström: Jag tillåter mig meddela, att jag i hufvud sak

ansluter mig till hvad herr Kjellén anfört. I malmfrågan yttrade
han sig dock i allmänna ordalag, och jag tror icke, att det
skulle skada att i denna fråga framdraga några siffror. Vi exportera
nu järn i malm till pris ej uppgående till 20 kronor per ton.
Samtidigt importera vi — det är sista statistiken jag stöder mig på
— maskiner, redskap och verktyg till ett öfverhufvudpris af, om jag
ej räknat orätt, 874 kronor 75 öre per ton. Då vi exportera några
millioner ton järn i form af järnmalm, blir detta siffror, värda att
allvarligen fästa uppmärksamheten vid. Jag tror, att om dessa
siffror blefve mera allmänt kända, om betydelsen af dem komme
att spridas bland de bredare lagren af vårt folk, dessa utan ringaste
betänkande skulle afvisa en traktat af den beskaffenhet, som här
föreligger. Men herr Kjellén yttrade, att förhållandena nu äro sådana,
att intet bättre resultat kan fås. Regeringen själf har gifvit
ett varmt erkännande åt underhandlarne för deras arbete. Jag känner
mig öfvertygad om, att vi kunna gifva samma erkännande äfven
åt regeringen för hvad den uträttat i den här frågan. Under sådana

Onsdagen den 17 maj, 89

omständigheter är det ju alldeles gifvet, att jag i min obetydliga
ställning icke vågar yrka afslag.

Herr Cavalli: Innan jag går att med några ord bemöta några

af de anmärkningar, som här blifvit gjorda mot det nu föreliggande
förslaget till handels- och sjöfartstraktat mellan Sverige och Tyska
riket, skall jag först beröra en punkt, hvilken såvidt jag kunnat
finna, icke blifvit i diskussionen omnämnd. Det har helt visst icke
undgått någon af kammarens ledamöter, att i det nu framlagda för
slaget till traktat ett betydande antal positioner i den svenska tull
tariffen blifvit under traktatstiden bundna. Den svenska Riksdagen
nödgas, om traktaten varder antagen, afstå från rätten att förfoga
öfver dessa tullsatser till höjande af tullskyddet för vissa näringar.
Underhandlarne hafva med tvekan lämnat sitt bifall till bindningarna,
men de hafva måst gifva vika därför, att från tysk sida med
styrka framhållits risken för Tyskland att sluta en handelstraktat
med Sverige, på grund af de i Sverige gällande konstitutionella bestämmelserna,
enligt hvilka Riksdagen ensam kan på enskild motion
vidtaga höjningar i en tullsats. I följd däraf förekomma så många
tullsatser bundna, och därvid är nu ingenting att göra, såvidt man
vill antaga traktaten.

Hvad så beträffar de erinringar, som här framställts mot traktaten,
har det från en ärad ledamot i kammaren framhållits såsom
önskvärdt, att vid ordnandet af kreatursexporten från Sverige till
Tyskland karantänsanstalten helst bort förläggas till Sverige. Javäl,
det må nog så vara, men dithän hafva våra förhoppningar icke
sträckt sig. Jag tycker, att det ej är så litet vunnet, när vi fått
den förlagd till ändpunkten för den svenska järnvägen — ty dennas
ändpunkt blir, när vi hafva en svensk ångfärja på routen Trälleborg
—Sassnitz, i Sassnitz.

Det finnes emellertid en punkt i traktaten, vid hvilken såväl
hans excellens utrikesministern som äfven en annan ärad talare uppehållit
sig, och detta enligt min mening med rätta. Det är den,
som gäller snickerivaror. Det var näppeligen någon af oss underhandlare,
som gick till arbetet under annan förutsättning, än att
det för afslutandet af en traktat måste kräfvas, att Tyskland sänkte
tullsatsen på snickerivaror, icke till den tullsats, som enligt traktaten
med Sverige nu är gällande, fyra mark, utan till den gamla
tullsatsen, tre mark, som gällde före tillämpningen af den nu gällande
tyska tulltariffen. Ty, mina herrar, vid de förberedande utredningar,
som verkställdes, innan förhandlingarna med Tyskland började,
framgick det med mycken tydlighet, att den svenska snickeriindustrien
hade ett oundgängligt behof af nedsättning af tullsatsen för
dessa varor till tre mark. Den nedsättning till fyra mark, som nu
gäller, har nämligen icke visat sig vara nog effektiv, för att den
svenska snickeriindustrien skulle kunna, icke utveckla sig, men bibehålla
den marknad den en gång vunnit. Då man emellertid, på

Nr 30.

Ang. en mellan
Sverige och
Tyska riket
af slutad handels-
och sjöfartstraktat

m. m.
(Forts.)

Nr SO. 90

Onsdagen den 17 maj.

Ang. en mellan sätt här förut framhållits, icke kunnat nå detta mål, är det gifvet
T^sk^riket oc^ s^er^> för denna industri antagandet af den nu framlagda
afslutaä\an- traktaten icke är särskild! eftersträfvansvärdt, om ock det naturligtvis-
och sjö- vis är bättre att få denna tullsats fyra mark, än den tullsats som
fartstraktat eljest skulle tillämpas gentemot Sverige såsom mest gynnade nation,

T\ eller fem mark, tv den sistnämnda tullsatsen hade för snickeriindu(Jforts
) 1 *■

'' strien bety dt helt enkelt upphörande af exporten till Tyskland.

Det är gifvet, mina herrar, att jag för min del yrkar bifall till
bevillningsutskottets hemställan, men jag har med några ord velat
antyda, hvarför det icke är med så stor glädje jag gör det, som det
skulle hafva varit, om vi kunnat nå det mål, som jag nyss antydde,
ett mål, hvars nående varit önskvärdt, ja, kanske rent af behöfligt
för en viktig gren af svensk exportindustri.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i föreliggande betänkande hemställt.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 13 och 15 innevarande
månad bordlagda utlåtanden:

nr 86, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående reglering
af löneförhållandena vid väg- och vattenbyggnadsstyrelsen m. m.,

nr 87, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående de
medel, af hvilka pensioner, som jämlikt lagen den 11 oktober 1907
angående civila tjänstinnehafvares rätt till pension komma att beviljas
befattningshafvare i patent- och registreringsverket samt vid
tullverket, äfvensom i försäkringsinspektionen, skola utgå, samt

nr 88, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anläggande
af ett statens kraftverk vid Älfkarleby,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning af bankoutskottets den 13 och 15
i denna månad bordlagda utlåtanden:

nr 32, angående åtgärder för anskaffande af ny tomt för riksbanksbyggnad
i Kristianstad m. m.,

nr 35, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under tionde hufvudtiteln gjorda framställning angående pensionering
af extra provinsialläkare m. fl. jämte en i ämnet väckt motion,

nr 36, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående
ny stat för folkskollärarnes pensionsinrättning m. m„ dels och återremiss
af punkten 10:o) af bankoutskottets utlåtande nr 18, samt

Onsdagen den 17 maj.

91 Nr SO.

nr 37, i anledning af vissa Kung!. Maj:ts propositioner rörande
pensioner och understöd å allmänna indragningsstaten,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande bankoutskottets
den 13 och 15 innevarande månad bordlagda memorial
nr 38, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande punkten
l:o) af utskottets utlåtande nr 30 i anledning af dels Kungl. Maj ds
proposition med förslag till lag om bankrörelse och till lag om ändrad
lydelse af 10 § i lagen den 5 juni 1909 angående emissionsbanker,
dels ock i ämnet väckta motioner.

I utlåtande nr 30, i anledning af dels Kungl. Majds proposition
med förslag till lag om bankrörelse och till lag om ändrad lydelse
af 10 § i lagen den 5 juni 1909 angående emissionsbanker, dels
ock i ämnet väckta motioner, hade bankoutskottet under l:o) hemställt,
att Riksdagen, i anledning af Kungl. Majds berörda proposition
och vissa i ärendet väckta motioner, måtte antaga utlåtandet
bifogadt förslag till lag om bankrörelse.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag hade kamrarna
vid behandlingen af ifrågavarande förslag i vissa delar stannat i
skiljaktiga beslut; och hade utskottet i föreliggande memorial med
anledning häraf afgifvit följande förslag.

Punkten 1.

Beträffande 3 § hade Första kammaren i denna del godkänt Ang. lagförslag
Kungl. Majds förslag, hvaremot Andra kammaren godkänt utskottets om ban1crorel‘”;-förslag.

Utskottet hade hemställt, att Första kammaren måtte, med frånträdande
af sitt förut fattade beslut, biträda Andra kammarens beslut.

Friherre Åkerhielm: Jag kan icke underlåta att göra en

erinran mot detta sammanjämkningsförslag, hvilket synes mig vara
ett prof på, huru ett sammanjämkningsförslag icke bör göras. Om
man granskar det närmare, rör det fem paragrafer i de ifrågavarande
banklagsförslagen, och såvidt jag kan finna, har i alla dessa fem
paragrafer Första kammaren fått draga det kortare strået.

Hvad beträffar sammanjämkningsförslagets tredje och femte
punkter, som röra frågan, huru decharge skall kunna förvägras,
föreligger saken på det sätt, att enligt Första kammarens beslut det
skulle erfordras, att en tredjedel af hela grundfondens representanter
skulle hafva vägrat ansvarsfrihet, under det att däremot Andra kammaren
antagit ett förslag, som går ut på, att det skulle räcka med
en femtedel af hela grundfondens representanter. I fråga härom

Jir 30. 92

Onsdagen den 17 maj.

Ang. lagförslag har man tillämpat den vanliga metoden att söka taga det aritmetiska
°m fFortsT^6 mediet- Men det har nu inträffat, att det medium, som utskottet
( '' tagit, eller en fjärdedel innebär ett något större tillmötesgående

mot Andra kammaren än mot Första kammaren. Naturligtvis är det
så obetydlig skillnad, att därvid icke gärna kan göras någon erinran,
och man kunde ej finna något bättre medeltal därvidlag än en fjärdedel.
Men jag har velat påpeka, att redan detta innebär ett visst
företräde för Andra kammarens mening.

Vid alla de andra paragraferna hemställer bankoutskottet, att
Första kammaren skall frånträda sina beslut.

Det må nu så vara att i andra och fjärde punkterna det gäller
en skiljaktighet, som är af ytterst obetydlig beskaffenhet. Det är
nämligen fråga om, huru man skulle vara kallad till styrelsesammanträde,
om ett styrelsesammanträde icke skulle få äga rum, utan
att ledamöterna fått tillfälle att närvara eller, som det heter i Andra
kammarens förslag, fått kallelse sig tillställd. Det är den senare
stiliseringen, som skulle antagas, och jag tycker, att detta kan vara
tämligen likgiltigt.

Den första punkten däremot är af ganska viktig beskaffenhet.
Där är nämligen fråga, om Kungl. Maj:t skall på grund af en sär *
skild pröfning kunna bestämma, huruvida en bankkoncession skall
komma till stånd eller icke.

Jag har naturligtvis, så som frågan nu ligger, intet yrkande att
göra, men jag vill fästa uppmärksamheten på, att detta, såvidt jag
kan förstå, är ett sätt att göra en sammanjämkning, som icke är
tillfredsställande. Jag skulle vilja säga, att det är en sammanjämkning
ad observandum, men icke ad imitandum. Vi hafva någon
gång förut gjort sådana här sammanjämkningar, men i den mån
man det gör, kommer man allt längre och längre ut på det glidande
planet, där det till slut kan för oss blifva att i hvarje fall endast
antaga Andra kammarens beslut.

Herr Fränekel: Den siste ärade talaren hade visserligen icke

något yrkande, men det torde möjligen vara nödigt att klargöra för
kammaren, hvarför vi Första kammarens ledamöter inom utskottet
enhälligt varit med om det här föreliggande förslaget.

Den ärade talaren erkände, att två af paragraferna, hvarom olika
beslut fattats, äro af högst obetydlig natur, och där hade han således
ingen invändning att göra emot att vi i ett fall sådant som detta
ginge med på att föreslå Första kammaren att frånträda sitt beslut.

I den sista punkten, hvari sammanjämkning skulle ske och där det
gällde att skilja mellan en tredjedel och en femtedel, hade man
tagit det aritmetiska mediet eller en fjärdedel, och icke heller detta
har den ärade talaren underkänt. Den enda punkt, mot hvilken
han sålunda gjorde anmärkning, var den, som afsåg att Första kammaren
i likhet med hvad som förekommer i den kungl. propositionen
skulle godkänna, att Kungl. Maj:t må afgöra öfver bankkonces -

Onsdagen den 17 maj.

93

Nr 30.

sioner, innan de beviljas. När nu Första kammaren fattat sitt beslut An0- lagförslag
i annan riktning och Andra kammaren för sin del ansett, att detom
borde bibehållas och att sålunda Kungl. Maj:t borde ingripa härvidlag,
ansåg bankoutskottet att detta var en väg, som Första kammaren
för sin del icke gärna kunde motsätta sig; och då förelåg
frågan på det sättet, att tre af paragraferna vore af underordnad
beskaffenhet och på dem borde man sålunda icke hänga upp sig,
och i den fjärde var föreslagen en sammanjämkning efter siffran.

Jag kan ej finna annat än att bankoutskottet haft grundad anledning
att begagna detta sätt vid sammanjämkningen. Jag erkänner
med den ärade talaren, att det varit sorgligt så till vida, som Första
kammaren skulle frånträda sina beslut i tre punkter, under det att
man sammanjämkat i den fjärde, men hvart ville man väl komma?

Kan det verkligen vara den ärade talarens mening att man skall
hänga upp hela banklagen på denna fråga, ty en sammanjämkning
i annat syfte än som föreslagits ansågo vi ej tänkbar mot de beslut,
som Andra kammaren fattat.

Jag vill således anhålla, att Första kammaren måtte godkänna
utskottets sammanjämkningsförslag.

Friherre Åkerhielm: Det var väl icke alldeles så som den

siste talaren sade, att det varit tre underordnade punkter, där Första
kammaren gifvit efter, ty den tredje paragrafen är väl icke af någon
underordnad beskaffenhet. Det hade väl varit riktigare vid en sammanjämkning,
därest man vill se saken såsom en verklig sammanjämkningsfråga,
att om man också skilt ifrån de två paragraferna
som förekomma under punkterna 2 och 4 och som jag i likhet med
den föregående talaren kan erkänna vara af ganska underordnad
beskaffenhet, och låt vara att man där gjort en eftergift mot Andra
kammaren, så, när man kom på de tvenne viktigare, den jag nyss
nämnde och den som gällde beviljandet af decharge, hade det väl
varit riktigast att på ena hållet Första kammaren gjort en eftergift
och på det andra Andra kammaren. Men nu har Första kammaren
gjort eftergift i en punkt under det att i 3 och 5 punkterna man
tagit det aritmetiska mediet, men ett medium som varit till Första
kammarens nackdel. Jag kan då ej finna annat än att jag har rätt
uti att det varit en sammanjämkning, sådan som icke bort ske, och
jag beklagar om Första kammaren alltid skall ställas i den situationen,
att det är Första kammaren, som vid sammanjämkningar
skall göra eftergifter och icke den Andra kammaren.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i nu föredragna punkt hemställt.

Punkterna 2—5.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Nr 30.

94

Onsdagen den 17 maj.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande sammansatta
lag- och jordbruksutskottets den 13 och 15 i denna månad
bordlagda utlåtande nr 1, i anledning af dels Kungl. Maj:ts propositioner
nr 70 med förslag till lag om ändrad lydelse af 1 kap. 2 §
i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom äfvensom
om ändringar i och tillägg till 4 kap. samma lag m. m. samt
nr 68 med förslag om ändring i och tillägg till grunderna för förvaltningen
af vissa kronan tillhöriga vattenfall, dels och en i anledning
af sistnämnda proposition väckt motion.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punhten 2.

Om förvalt- Utskottet hade till behandling förehaft dels Kungl. Majrts profiingen
af vissa position nr 68 med förslag om ändring i och tillägg till grunderna
ri°avattenfaU förvaltningen af vissa kronan tillhöriga vattenfall, dels ock en i
'' anledning af berörda proposition inom Andra kammaren af herr Carl
Lindhagen väckt motion nr 331.

I nyssnämnda proposition hade föreslagits

dels att de i 2 § af kungl. kungörelsen den 4 juli 1910 angående
grunder för förvaltningen af vissa kronan tillhöriga vattenfall
meddelade bestämmelser skulle utbytas mot följande stadganden:

»2 §.

Där vattenfall, som förvaltas af vattenfallsstyrelsen, icke tagits
i anspråk för kronans räkning, ankomme på Kungl. Maj:t att förordna,
huruvida det må af kronan med eller utan utmål af mark
upplåtas åt annan till nyttjande. Har förordnande meddelats om
upplåtelse till nyttjande af vattenfallslägenhet, som nu sagts, skall
lägenheten i enlighet med här nedan stadgade grunder genom styrelsens
försorg upplåtas på arrende eller med vattenfallsrätt.»

dels och att till omförmälda grunder skulle fogas följande nya
stadganden:

»18 §.

Där vattenfallslägenhet skall upplåtas med vattenfallsrätt, skall
hvad här ofvan i 3—5 och 7—15 samt 17 §§ är föreskrifvet beträffande
arrende äga motsvarande tillämpning; dock att upplåtelse
af vattenfall i obebyggdt skick må, utan hinder af stadgandet i 4 §,
ske för en tid af intill nittiofem år. Afser sådan upplåtelse längre
tid än sextiofem år, äge nyttjanderättshafvaren ej optionsrätt att få.

Onsdagen den 17 maj.

95 Nr 30.

vattenfallslägenheten till sig ånyo upplåten, utan vare pliktig att vid 0m förvaltutgången
af upplåtelsetiden afträda vattenfallet och utan lösen till''j^onan^mukronan
afstå de honom tillhöriga, å lägenheten befintliga vattenverks- r{ga vattenfall.
byggnader äfvensom annan i aftalet angifven, honom tillhörig och å (Forts.)
lägenheten befintlig egendom, som erfordras för vattenkraftanläggningens
drift. Bestämmelse om hvad sålunda skall gälla skall intagas
i upplåtelsehandlingen.

19 §.

I aftal om vattenfallsrätt må kunna stadgas, att vattenfallsstyrelsen
äger utse sakkunnig person, som har att på nyttjanderättshafvarens
bekostnad å arbetsplatsen kontrollera arbetets utförande
och å kronans vägnar godkänna anläggningarna i den mån de utförts
eller fullbordats.

I aftalet skall föreskrifvas, att, om nyttjanderättshafvaren vid
utförande af vattenkraftanläggningen gör större afvikelse från de af
vattenfallsstyrelsen godkända ritningarna till anläggningen eller icke
ställer sig till efterrättelse de föreskrifter, som af vattenfallsstyrelsen
meddelats i och för anläggningens utförande på ändamålsenligt och
betryggande sätt, vattenfallsstyrelsen skall äga att låta inställa arbetets
vidare fortsättande.

Därest i aftalet stadgas skyldighet för nyttjanderättshafvaren att
inom viss föreskrifven tid hafva påbörjat arbetet med vattenfallets
bebyggande eller hafva fullbordat anläggningen i dess helhet, må
tillika, om särskilda skäl föranleda därtill, i aftalet intagas bestämmelse
därom, att nyttjanderättshafvaren, i händelse af väsentlig försummelse
i nämnda hänseende, skall, om sådant å kronans vägnar
yrkas, anses hafva förverkat vattenfallsrätten och kronan förty vara
berättigad att uppsäga aftalet; dock att, om uppsägning ej skett
inom sex månader från den tid, då arbetet skulle hafva varit påbörjadt
eller anläggningen fullbordad, kronan sedan ej äger åberopa
nyttjanderättshafvarens försummelse härutinnan såsom grund för
hans skiljande från vattenfallsrätten.»

Herr Lindhagen hade i sin motion hemställt, att Riksdagen med
anledning af Kungl. Maj:ts proposition nr 68 med förslag om ändring
i och tillägg till grunderna för förvaltningen af vissa kronan
tillhöriga vattenfall måtte besluta sådana ändringar och tillägg till
nämnda grunder för upplåtelse med vattenfallsrätt eller arrenderätt,
som af motionären ifrågasatts.

Utskottet hade i nu föredragna punkt på åberopade skäl hemställt,

att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj:ts ifrågavarande pro -

Jfr SO. 96

Onsdagen den 17 maj.

Om förvalt- position nr 68 samt herr
nmgm af vissa gin del besluta
kronan tillhö -

Lindhagens förevarande motion, måtte för

riffa vattenfall.

(Forts.) dels att de i 2 § af kung!, kungörelsen den 4 juli 1910 an gående

grunder för förvaltningen af vissa kronan tillhöriga vattenfall
meddelade bestämmelser skulle utbytas mot följande stadganden:

Där vattenfall, som förvaltas af vattenfallsstyrelsen, icke tagits
i anspråk för kronans räkning, ankomme på Kungl. Maj:t att förordna,
huruvida det må af kronan med eller utan utmål af mark
upplåtas åt annan till nyttjande. Har förordnande meddelats om
upplåtelse till nyttjande af vattenfallslägenhet, som nu sagts, skall
lägenheten i enlighet med här nedan stadgade grunder genom styrelsens
försorg upplåtas på arrende eller med vattenfallsrätt.»

dels ock att till omförmälda grunder skulle fogas följande nya
stadganden:

»18 §.

Där vattenfallslägenhet skall upplåtas med vattenfallsrätt, skall
hvad här ofvan i 3—5 och 7—15 samt 17 §§ är föreskrifvet beträffande
arrende äga motsvarande tillämpning; dock att upplåtelse
af vattenfall i obebyggdt skick må, utan hinder af stadgandet i 4 §,
ske för en tid af intill nittiofem år. Afser sådan upplåtelse längre
tid än sextiofem år, äge nyttjanderättshafvaren ej optionsrätt att
få vattenfall slägenheten till sig ånyo upplåten, utan vare pliktig att
vid utgången af upplåtelsetiden afträda vattenfallet och utan lösen
till kronan afstå de honom tillhöriga, å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader
äfvensom annan i aftalet angifven, honom tillhörig
och å lägenheten befintlig egendom, som erfordras för vattenkraftanläggningens
drift. Bestämmelse om hvad sålunda skall gälla skall
intagas i upplåtelsehandlingen.

19 §.

I aftal om vattenfallsrätt må kunna stadgas, att vattenfallsstyrelsen
äger utse sakkunnig person, som har att på ny ttj anderättshafvarens
bekostnad å arbetsplatsen kontrollera arbetets utförande
och å kronans vägnar godkänna anläggningarna i den mån de utförts
eller fullbordats.

I aftalet skall föreskrifvas, att, om nyttjanderättshafvaren vid
utförande af vattenkraftanläggningen gör större afvikelse från de af
vattenfallsstyrelsen godkända ritningarna till anläggningen eller icke
ställer sig till efterrättelse de föreskrifter, som af vattenfallsstyrelsen

Onsdagen den 17 maj.

97 Nr 30.

meddelats i och för anläggningens utförande på ändamålsenligt och
betryggande sätt, vattenfallsstyrelsen skall äga att låta inställa arbetets
vidare fortsättande.

Därest i aftalet stadgas skyldighet för nyttjanderättshafvaren
att inom viss föreskrifven tid hafva påbörjat arbetet med vattenfallets
bebyggande eller hafva fullbordat anläggningen i dess helhet
må tillika, om särskilda skäl föranleda därtill, i aftalet intagas bestämmelse
därom, att nyttjanderättshafvaren, i händelse af väsentlig
försummelse i nämnda hänseende, skall, om sådant å kronans vägnar
yrkas, anses hafva förverkat vattenfallsrätten och kronan förty
vara berättigad att uppsäga aftalet. Innehåller aftalet bestämmelse
därom, att upplåten vattenkraft eller däraf framställd energi skall
användas för visst angifvet ändamål, och tager nyttjanderättshafvaren
för annat ändamål än sålunda förutsatts vattenkraften eller
energien i anspråk till sådan omfattning, att det ursprungliga ändamålet
eftersattes, skall, om förbehåll därom skett i aftalet, kronan
jämväl kunna påfordra, att vattenfallsrätten skall vara förverkad och
förty äga uppsäga aftalet. Har ej uppsägning skett inom ett år
efter det anledning därtill efter tv nyss är sagdt för hvarje fall
yppades, äger kronan sedermera ej åberopa nyttjanderättshaf var ens
försummelse i nu nämndt hänseende såsom grund för hans skiljande
från vattenfallsrätten.

I aftalet må kunna stadgas skyldighet för nyttjanderättshafvaren
att i fråga om tillhandahållande af vattenkraft eller däraf framställd
energi vara underkastad de villkor, som i vederbörande konsumenters
eller eljest i allmänhetens intresse kunna befinnas erforderliga.

20 §.

Vattenfallsrätt må icke utan Konungens tillstånd upplåtas eller
öfverlåtas till annan än i Sverige bosatt svensk medborgare eller
handelsbolag, hvars samtliga medlemmar äro svenska medborgare,
bosatta här i riket, eller aktiebolag, hvars bolagsordning föreskrifver,
dels att aktie icke må utan Konungens tillstånd tecknas af eller
öfverlåtas å andra än i Sverige bosatta svenska medborgare, dels att
ändring i bolagsordningen i detta hänseende icke är giltig, med
mindre Konungen till ändringen lämnat medgifvande».

Beträffande utskottets hemställan under förevarande punkt hade
reservationer afgifvits af

l:o) herrar Håkanson, Gustaf Andersson, af Ekenstam, Trana
och Fahlén, hvilka hemställt, att den föreslagna nya 19 § i de
ifrågavarande grunderna för förvaltningen af vissa kronan tillhöriga
vattenfall måtte erhålla den lydelse, som af Kungl. Maj:t
föreslagits; samt

2:o) herr Alfred Petersson, grefve Hamilton samt herrar KronFörsta
kammarens protokoll 1911. Nr 30 7

Om förvaltningen
af vissa
kronan tillhöriga
vattenfall.
(Forts.)

Nr 30. 98

Onsdagen den 17 mai.

Om förvalt- lund och Jansson i Edsbäcken, hvilka hemställt att den föreslagna

mngen a/v-issa & X8 8 i de ifrågavarande grunderna måtte gifvas följande lydelse.

kronan tillhöriga
vattenfall.

(Forts.) 18 §.

Där vattenfallslägenhet skall upplåtas med vattenfallsrätt, skall
hvad här ofvan i 3—5 och 7—15 samt 17 §§ är föreskrifvet beträffande
arrende äga motsvarande tillämpning.

Herr af Ekenstam: Då regeringen här framkommit med sitt
förslag om ett annat medel, hvarigenom kronans vattenfall skulle kunna
komma till användning än genom den arrenderätt, som af föregående
Riksdag beslutats, har det naturligtvis varit meningen, att man vid eu
sådan vattenfallsrätt skulle komma till någonting annat, någonting
bättre och säkrare, till någonting, hvarmed kapitalisterna skulle bättre
lockas till dessa vattenfall än genom den arrenderätt, som förut finnes.
Under sådana förhållanden är det alldeles naturligt, att det icke är lämpligt
att vid de bestämmelser, som här kunna gifvas, vidhänga allehanda
villkor, som afskräcka företagsamheten och försvåra för innehafvare!!
att göra den honom gifna rätten fullt gällande. Det är därför, som, i
afseende på 19 § och de där föreslagna grunder, några reservanter, bland
dem jag, ej ansett oss kunna gå med på några nya bestämmelser, omkring
hvilka utskottet samlat sig. Yi ha nämligen funnit, att dessa
skulle vara onödigt betungande, och vi ha ansett, att de också ur den
synpunkten skulle afskräcka de personer, hvilka annars möjligen vore
villiga att tillgodogöra sig det nya vattenfallsrättsinstitutet. Ej minst
gäller vår reservation det sista stycket uti 19 §, nämligen att »i af talet
må kunna stadgas skyldighet för nyttjanderättshafvaren att i fråga om
tillhandahållandet af vattenkraft eller däraf framställd energi vaxa
underkastad de villkor, som i vederbörande konsumenters eller eljest
i allmänhetens intresse kunna befinnas erforderliga». Det får man väl
säga, att då detta gäller ett aftal, som skulle kunna blifva gällande
ända intill 95 år, det ej kan betraktas annat än som opraktiskt att låta
ett sådant stadgande få kvarstå. Jag har för öfrigt intet annat yrkande
än att 19 § återställes till den form, hvaruti den af Kungl. Maj:t föreslagits.

Herr Petersson, Alfred: Det är nu, som den föregående talaren
nyss angaf, fråga om införandet af ett nytt institut för upplåtelse af
statens vattenfall, detta institut heter vattenfallsrätt och är närmast till
sin karaktär besläktadt med det förut införda institutet tomträtt.
Hvad som kännetecknar detta institut och gifver det sin karaktär,
jämför dt med hvad som beslöts i fjol i fråga om upplåtelse på arrende
af statens vattenfall, är väl det, som anfördes till statsrådsprotokollet
förlidet år af, jag vill minnas, justitieministern. Kännemärket för
densamma, säger han, är just dess rättsverkan, som enligt hvad förut
erinras skulle utgöra den egentliga granden till den nya lagstiftningen

Onsdagen den 17 maj.

99 Nr 30.

eller att nyttjanderätten skulle kunna inteckna^ för fordran. Det är ?m förvaUju
alldeles gifvet, att monteringen eller bebyggandet af ett vattenfall hrorum^tuikt
kostar mycket penningar och att det sålunda kan vara af synnerligt riga vattenfall.
stort värde för en eventuell bebyggare af ett vattenfall att kunna be- (Forts.)
gagna sig af kredit och här få tillfälle till realsäkerhet uti vattenfallet,
och däri har väl hela detta institut sin egentliga grund och sin förutsättning.
För att nu kunna i så hög grad som möjligt utnyttja just eu
sådan realkredit som här är fråga om, har man i vissa hänseenden föreslagit,
att det skulle skilja sig från bestämmelserna om arrenderätten,
särskildt i afseende å den tid, för hvilken upplåtelse skulle ske. Här
föreslås nu i den kungl. propositionen att denna tid skulle kunna utsträckas
till 95 år, att sålunda upplåtelser och för dem gällande villkor
skulle på en gång bestämmas att gälla för en tid af 95 år framåt. Det är
detta, som åtskilliga reservanter här ansett vara en alldeles för lång tid,
och detta därför att det är ju alldeles omöjligt att kunna i någon mån
öfverblicka de förändringar, som kunna inträffa på detta och det ekonomiska
lifvets område i allmänhet under en så ofantligt lång tid framåt.

Det är sant, såsom den siste talaren anförde, att man naturligtvis bör
ställa så till, att man icke af skräck er utan tvärtom uppmuntrar och
lockar företagsamheten, lockar fram kapitalet att göra bruk af och
exploatera dessa naturkrafter. Men å andra sidan får man icke se sä
ensidigt på denna sak, att man helt och hållet förgäter ett annat intresse,
det intresset nämligen, att staten också direkt kan komma att
draga den fördel, som staten rätteligen bör få af denna sin egendom.

Det gäller alltså att noga öfverväga, att man icke träder hvarken det
ena eller det andra intresset i detta fall för nära, utan att de afväga^ på
ett sådant sätt, att båda kunna tillgodoses. Det tror jag också kan ske
i afseende å tiden för upplåtelse, om man här jämställer vattenfallsrätten
med arrenderätten, och det ber jag herrarne observera, att de
sakkunnige, som yttra sig just i detta afseende, såväl de 1909 särskildt
tillkallade som vattenfallsstyrelsen själ!, hvilken väl bör få anses äga
omdöme i detta fall, varit af den mening, att man kunde likställa upplåtelsetiden
i fråga om upplåtelse såväl på arrende som med vattenfallsrätt.
De sakkunnige hade till och med föreslagit en kortare tid än Riksdagen
i fjol beslöt, eller 40 å 45 år kortare än hvad Riksdagen beslutit,
som var 50 å 55 år, och därjämte optionsrätt, som vi veta, för vederbörande
arrendator»''. Dessa bestämmelser anse nu reservanterna borde
tillämpas äfven vid vattenfallsrätt, d. v. s. de obebyggda vattenfallen
skulle kunna upplåtas på 55 års tid med rätt för vederbörande att erhålla
ytterligare optionstid på 30 år eller sammanlagdt 85 år, och dessutom
skulle Kungl. Maj:t hafva rättighet att bevilja utsträckning af
denna tid enligt de i fjol antagna bestämmelserna, så att det kunde gälla
intill 95 år. Således tror jag att, om man här jämställer tiderna för
upplåtelse och gör dem lika i båda fallen, handlar man klokast, man
tillgodoser då på samma gång de intressen, som koncentrera sig på att
locka fram företagsamheten och det intresse, som består uti att statens
fördel skäligen blifver tillgodosedd.

Nr SO. 100

Om förvaltningen
af vissa
kronan tillhöriga
vattenfall.

(Forts.)

Onsdagen den 17 maj.

Det är nu klart att behofvet af anlitande af denna realsäkerhet för
krediten förefinnes just vid början af anläggningen eller vid själfva
vattenfallets bebyggande. I fråga härom säger också vattenfallsstyrelsen
mycket riktigt, att ingen kreditgifvare lär val lämna längre amorteringstid
än 50 eller 55 år. och när man har den tiden fastslagen, anser
vattenfallsstyrelsen att intressena i detta fali äro tillbörligen tillgodosedda.
Skall man återigen tänka sig att denna realkredit kommer att
behöfva anlitas ofta, vid öfverlåtelse från en till annan t. ex., får man
ju rent af uppgifva tanken på vattenfallsrätt och arrenderätt, det är då
som behofvet af en obegränsad tid inträder, och då fyller hvarken 95 eller
55 år ett sådant behof.

Hvad således 18 § angår, skall jag be att få hemställa om bifall till
den vid betänkandet af mig och några andra fogade reservation, hvars
innehåll är det, att de bestämmelser, som i fråga om tiden äro fastställda
i afseende å arrenderätt, skulle tillämpas också vid upplåtelse af vattenfallsrätt.

Så har det också yrkats, så vidt jag hörde rätt, af slag på utskottets
förslag i 19 §. Där är nu inarbetad 6 § i de antagna grunderna för upplåtelse
på arrende, och de innehålla ingenting annat än det, att ifall
faftalet är intaget en bestämmelse därom, att vattenkraft skall användas
för visst angifvet ändamål, och detta i kontraktet angifves, men bestämmelsen
icke uppfylles utan eftersättes, skulle detta vara en förverkningsanledning,
som skulle kunne berättiga kronan till att uppsäga aftalet.
Det sista momentet i 19 § återigen innehåller: »I aftalet må kunna stadgans
skyldighet för nyttjanderättshafvaren att i fråga om tillhandahållande
af vattenkraft eller däraf framställd energi vara underkastad de
villkor, som i vederbörande konsumenters eller eljest i allmänhetens
intresse kunna befinnas erforderliga.» Detta står nu i full öfverensstämmelse
med de tankar, som förut uttalats i den riksdagsskrivelse
till Kungl. Maj:t, där Riksdagen skrifver och anhåller, att »Kungl. Maj:t
måtte låta föranstalta om utredning, på hvilket sätt betryggande garantier
för kontraktsenligt åtnjutande af elektrisk energi skulle kunna genom
lagstiftning eller eljest beredas afnämare af sådan energi», och
vidare i ett beslut af Andra kammaren, hvaruti denna kammare anhåller,
att Kungl. Maj:t skulle meddela bestämmelser betryggande för konsumenterna
af elektrisk energi, d. v. s. man skulle kunna här, om kontrahenterna
vore ense om saken, intaga bestämmelser om vissa maximitaxor,
som icke finge öfverskridas. Detta är nu hela saken; det öppnar
endast möjlighet att införa sådana bestämmelser, men innebär intet
obligatoriskt förbud. Beträffande 19 § tillåter jag mig således hemställa
om bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet grefve
som den siste ärade talaren uttalade, ber jag att till att börja med få för
kammaren framhålla och betona, att denna fråga är uteslutande en praktisk
fråga, Vi äro väl alla ense därom, att det är synnerligen (makligt
att statens många vattenfall i största möjliga utsträckning komma den

Onsdagen den 17 maj.

101 Nr 30.

svenska industrien till godo, vi äro val äfven ense därom, att staten
icke kan själf montera de större vattenfallen, och vi äro väl slutligen numera
ense därom, att staten dock icke annat än i undantagsfall bör
lämna ifrån sig äganderätten till vattenfallen. Om staten ej själf monterar
vattenfallen, har staten därför ingen annan utväg att låta sin
vattenkraft komma industrien till godo, än att utbjuda den att tagas i
anspråk med nyttjanderätt. De anordningar, som äro nödiga för att
exploatera ett vattenfall, äro emellertid som bekant oftast synnerligen
dyrbara, dyrbarare mången gång än själfva vattenkraften, och
det är därför i allmänhet icke möjligt åtminstone för den enskilde att
genomföra ett sådant företag, utan att han sätter sig rätt betydligt i
skuld. Men arrenderätten gifver honom icke någon bredare kreditbasis.
Om staten icke skulle hafva någon annan form för att erbjuda industrien
sina vattenfall än genom vanligt arrende, skulle det ovillkorligen komma
att inträffa, att i allmänhet skulle vederbörande, som ville anordna en
kraftstation, söka att gå förbi staten och i stället skaffa sig af enskilda
äganderätt till ett vattenfall. Detta är ju upphofvet, som den siste
talaren angaf, till det nya institutet, vattenfallsrätten. Det skapar åt
och bereder innehafvaren en kredit, som icke kan åstadkommas genom
arrendeaftal. Men i och med det man antydt det syftet, har man också
antvdt de linjer, efter hviska grunderna för institutets tillämpning böra
uppgöras. Jag har anledning att tro, att våra finansmän i allmänhet
icke äro så synnerligen heta på att finansiera elektriska kraftanläggningar,
som anläggas vid vattenfall, där de innehafvas med nyttjanderätt,
och jag tror icke, att denna deras försiktighet minskas däraf, att
det är staten, som är upplåtare, snarare tvärtom. Hvad man här
måste ha till ögonmärke är således att försöka minska denna försiktighet
genom att bereda långifvaren den största möjliga trygghet, och därvid
bör staten enligt min tanke gå så långt den kan. Därvid är naturligtvis
att särskilda taga i bemärkande upplåtelsetidens längd och i afseende
å denna en särskild omständighet, som får lof att noga iakttagas.
Det är gifvetvis mycket önskvärdt — jag kunde säga absolut nödvändigt
— att man anordnar det så, att då en dylik nyttjanderätt är slut,
vattenfallsbyggnaderna i regel utan lösen tillfalla staten. Men när man
gör det, måste man vid bestämmandet af tiden för upplåtelsen ställa
saken så, att långifvaren kan vara säker på att företaget under denna
tid verkligen amorteras. Nu har, såsom den siste talaren omtalade,
vattenfallsstyrelsen haft den uppfattningen, att man kan nöja sig med
50—55 år. Men han sade också, att i allmänhet lär väl ingen långifvare
lämna lån på längre tid än 50—55 år. Men man måste komma ihåg,
att de större kraftstationerna byggas ut icke i ett slag utan i perioder,
som kunna vara ganska långa, och vidare att en dylik kraftstation oafbrutet
måste undergå stora utvidgningar. Det är därför, som jag för
min del ställt mig mycket tveksam, huruvida man verkligen kan nöja
sig med en så kort period som 50—55 år. Jag har ansett det vara tryggast
att i de fall, där sådant är nödvändigt och befinnes lämpligt, så -

Om förvaltningen
af vissa
kronan tillhöriga
vattenfall.

(Forts.)

Nr 30. 102

Onsdagen den 17 maj.

Om förvalt- ledas icke i andra fall än där vederbörande icke vilja taga band om saken
ningen af vissa me(p mindre, gå ända till 95 år.

riaaTattenfall Nu heter" det bär och i motionen, att det är alldeles orimligt, att
(Forts.) staten så länge skall vara utan full inkomst af sin egendom, som den föregående
talaren påpekade, men det är icke det, som är hufvudsaken,
att staten får den största möjliga inkomst, utan hufvudsaken är, att
vattenkraften kommer den svenska industrien tillgodo, utan att staten
lämnar från sig äganderätten till vattenfallet. Om sedermera staten
under en kortare period får några hundra eller tusen kronor mer eller
mindre är enligt min tanke en ytterst underordnad fråga. Och staten
bör dock komma ihåg, att först och främst vattenfallet användes till
landets nytta, och staten har naturligtvis indirekt inkomst därigenom,
att nya skatteobjekt skapas. Detta är eu rent praktisk fråga. De:
gäller här att bedöma, hvilken lösning är den klokaste. Jag kan icke
finna, att man riskerar att eftersätta statens intressen, om man vidtager
sådana åtgärder, genom hvilka man verkligen kan hoppas, att detta
institut blir begärligt. Grunderna för arrendeaftalet hafva visserligen
icke varit gällande länge, men ännu har icke uppträdt någon enda spekulant,
som vill öfvertaga ett vattenfall på de grunder, som i fjol fastställdes.
Jag tror, att kammaren gör klokt i, om kammaren i detta
fall bifaller utskottets förslag.

Hvad beträffar § 19, vill jag till fullo instämma med den förste
talaren, att det vore i högsta grad beklagligt, om denna kammare skulle
bifalla utskottets förslag. Utskottet har först och främst föreslagit, att
i kontraktet skulle kunna införas den bestämmelsen, att därest vattenkraften
användes till annat ändamål än det, som i kontraktet angifvits,
kontraktet kan förklaras förverkadt, och staten tager alltsammans. Til!
en början är det gifvetvis princip vidrigt att låta ett institut som vattenfallsrätten
öfverhufvud förknippas med förverkande skäl. Men därjämte
är förslaget opraktiskt, därför att när en möjlighet finnes för att
vattenverket kan komma att förverkas till staten, är det klart, att detta
måste i högsta grad inverka på finansmännens vilja att låna till ett sådant
företag. Därför har Kungl. Maj:t, i motsats mot hvad som gäller
för arrende, föreslagit blott ett enda skäl för förverkande, nämligen att
innehafvaren icke bebygger vattenfallet. Detta har bibehållits, därför
att annars kan det hända, att personer förvärfva arrenderätt i konkurrenssyfte
och i sådant syfte låta fallet ligga nere. Detta får icke ske.
Men annars har jag för min del ställt mig på den ståndpunkten, att
man får icke sätta in sådana moment, som kunna komma att verka afskräckande
på långifvare.

Vidare bär utskottet tillagt ett sista stycke, som jag tycker är i
högsta grad märkvärdigt. Detta stycke lyder så: »I aftalet må kunna
stadgas skyldighet för nvttjanderättshafvaren att i fråga om tillhandahållande
af vattenkraft eller däraf framställd energi vara underkastad
de villkor, som i vederbörande konsumenters eller eljest i allmänhetens
intresse kunna befinnas erforderliga.» Den siste ärade talaren sade,
att stadgandet tillkommit bara för att öppna en möjlighet. Men möj -

Onsdagen den 17 maj.

103

Nr 30.

ligheten finnes redan, det är ju ej förbjudet att inrätta ett dylikt förbe- Om jorvdlt håll.

Skall tillägget hafva någon mening, måste det därför anses

afse en anmaning. Det är det, som är det betänkliga. Vidare säd £ riga vattenfall.

deri siste talaren, att detta vore egentligen att fullfölja en tanke, som (Forts!)

finnes i Riksdagens skrifvelse af år 1907. Men den går dock icke så

långt. Det var då fråga om garantier för fullgörande af leveransaftal.

Och Riksdagen sade själf, att detta vore en fråga, som tarfvade utredning.
Denna utredning pågår nu i civildepartementet. Är det då
lämpligt att gå utredningen i förväg? Det nu föreslagna går för öfrig!,
ännu längre. Det är fråga om att underkasta nyttjanderättshafvaren
hvilka inskränkningar som helst i allmänhetens intresse, således
icke bara i konsumenters. Kunna herrarne tänka sig, att det är möjligt,
att långifvare lämna lån på sådana villkor? Om man vidtager sådana
åtgärder, gör man faktiskt vattenfallsinstitutet ofördelaktigare än arrendeaftalet.

Efter framhållande af dessa synpunkter ber jag att för min del få
instämma med den förste ärade talaren.

Friherre De Geer, Louis: För min del kan jag omöjligt tro, att
dessa till 19 § föreslagna tillägg kunna hafva en sådan ödesdiger betydelse,
som herr statsrådet och chefen för civildepartementet ville inlägga
i dem. För att klargöra detta vill jag taga ett exempel. En person
eller bolag vill få rätten till ett vattenfall, som ligger ensamt, fritt
från konkurrens, i uppgifven afsikt att skaffa en stad eller ort elektrisk
belysning eller kraft. Kronan finner ändamålet vara af den beskaffenhet,
att man bör taga hänsyn till det. Om det med spekulantens medgifvande
då kan komma in i själfva aftalet, att kronan med hänsyn till
detta ändamål upplåter vattenfall till honom, kan väl detta icke vara
något orimligt. Om så sker, måste det finnas någon möjlighet för kronan
att göra detta villkor effektivt. Det finnes intet annat sätt än att,
om vattenfallsinnehafvaren utnyttjar kraften för annat ändamål, så
att det ursprungliga ändamålet eftersättes, kronan skall äga uppsäga
aftalet. Jag kan icke tänka mig, att när ett sådant aftal föreligger med
nyttjanderättsinnehafvaren, och det förelägges dem, som skola finansiera
företaget, de skola finna något afskräckande häri. Däremot kan
det vara mvcket viktigt för en ort att icke, sedan vattenfallsrättsinnehafvaren
fått vattenfallet till sig upplåtet, och de säkerligen kortvariga
kontrakt, som han afslutar med konsumenterna, tilländagått, han en
vacker dag säger, att han kan få mera betaldt för kraften, om han för
den till en annan ort och så låter dem sitta där i mörkret. Jag tycker,
att detta är ganska betänkligt, sedan man väl på orten inrättat sig för
användandet af elektrisk belysning eller kraft. Däremot är det icke
alls orimligt, att när kronan upplåtit vattenfallet till detta ändamål,
det verkligen stadgas, att kraften skall användas för tillgodoseende
af detta ändamål, innehafvaren må använda kraften för öfrigt till hvar\
han vill, blott detta ändamål icke undanskjutes.

Hvad slutligen beträffar det sista tillägget, enligt hvilket skulle

Nr 30. 104

Onsdagen den 17 maj.

Om förvalta finnas möjlighet att i ett aftal bestämma något om tillvaratagande af
af vusakonsumenternas intressen, kan jag icke anse det innebära någon våda,.
rigel vattenfall om man förutsätter, att vattenfallsstyrelsen och regeringen förnuftigt
(Forts.) tillämpa denna bestämmelse. Det är en förutsättning, hvarifrån utskottet
utgått. Man kan icke tänka sig, att regeringen eller vattenfallsstyrelsen
skall utfärda sådana bestämmelser, som herr statsrådet och
chefen för civildepartementet utmålade, utan de skola nog i detta fall
förfara på ett förnuftigt sätt. Därför är det icke farligt, att detta
stadgande finnes.

Jag tillåter mig att yrka bifall till utskottets förslag i denna del.

Herr Petersson, Alfred: Det förvånar mig icke alls, om herr
statsrådet och chefen för civildepartementet anser det vara opraktiskt,
som han icke själf föreslagit. Det är ganska naturligt, att när han härden
uppfattningen, som lian uttalat i detta förslag, han också håller
på den och söker försvara den. Det vore ju amnärkningsvärdt, om så
icke vore fallet. Men det är en omständighet, som jag icke kan förbigå.
Han motiverade den långa tiden af 95 år särskilt därmed, att man vid
bebyggande af vattenfall behöfde bygga i olika perioder, bygga ut undan
för undan. Mot detta skall j ag icke opponera mig. Och j ag undrar,
om icke just denna omständighet har influerat på de bestämmelser,
som förut äro intagna i grunderna för upplåtelse på arrende. Ty där
fastslås, att Kungl. Maj:t i vissa särskilda fall har rätt att utarrendera
på 95 år. Momentet lyder så här: »När särskilda omständigheter därtill
föranleda, må Kungl. Maj:t medgifva utsträckning af arrendetiden
utöfver h vad här ofvan sägs, dock ej längre än att upplåtelsetiden under
första och andra arrendeperioden sammanlagdt uppgår till högst 95
år.» Det finnes sålunda en rätt för Kungl. Maj:t, när särskilda omständigheter
föranleda, att utsträcka tiden till detta. Jag kan icke förstå,
att det är någon fara att antaga i detta afseende precis samma bestämmelse,
som gäller i. afseende å arrendet. Herrarne måste medgifva, att
det kan vara fördelaktigt icke bara för kronan att hafva möjlighet att
efter ett hälft sekel, 55 år, reglera den afgäld, som bestämts, utan äfven
för företagaren att få denna afgift omreglerad vid den tiden. Det är
icke säkert, äfven om det är sannolikt, att förhållandena efter 50 år
äro så gynnsamma för företaget och nyttjanderättsinnehafvaren. Förhållandena
kunna antagas blifva sådana, t, ex. genom uppfinningar,
som ännu icke knappast anats, att det för nyttjanderättsinnehafvaren
kan vara godt att få förändrade bestämmelser och lindrigare villkor.
Det ligger i bådas intresse, att tiden icke är för lång.

Herr Fablén: Herr statsrådet och chefen för civildepartementet
bär, synes det mig, så fullständigt klargjort hvad statens intresse i
förevarande fall kräfver och bvilka åtgärder, som behöfva vidtagas för
att rimligen tillgodose detsamma, att jag icke beböfver spilla många ord
på denna sak. Jag bar emellertid begärt ordet med anledning af. den
nästföregående ärade talarens yttrande. Han sade sig fortfarande

Onsdagen den 17 maj.

105 Xr 30.

vidhålla nödvändigheten al att begränsa upplåtelsetiden till den af honom
föreslagna eller i enlighet med bestämmelserna rörande arrenderätten.
För min del är jag öfvertygad om, att en så kort tid för upplåtelse
med vattenfallsrätt ovillkorligen kommer att försvåra utsikten för staten
att få dessa väldiga möjligheter, som finnas speciellt i Norrland,
tillgodogjorda för landet. Statens ovillkorligen första och viktigaste
intresse är att få dessa nyttigheter exploaterade, och först i andra rummet
kommer tanken på den afgäld och direkta vinst, som staten i ett
eller annat fall kan få. Därest man icke kan tänka sig en längre upplåtelsetid,
är det tämligen säkert, att de personer, som skola tillskjuta
penningar till företagen, komma att vägra. Det är nämligen som herr
statsrådet påpekade alldeles icke sagdt att man kan räkna med en jämn
amortering af anläggningskostnaden för sådana stora företag. Anläggningen
fortgår i allmänhet successive under hela den tid, som den nyttjas,
beroende på flera omständigheter, såsom reglering af vattnet och
därmed möjlighet till uttagande af ökad vattenkraft, nya tekniska
uppfinningar, nya industrier och många andra omständigheter. Man
måste ha frihet att begagna sig af dessa möjligheter för att våga sig in
på ett sådant företag.

Man har åberopat ett yttrande från finansmän af innehåll, att en
tid af 40—50 år skola vara tillräcklig för att amortera en anläggning
af ifrågavarande slag. Det kan vara sant, att man kan amortera själfva
anläggningskostnaden på denna tid, men man måste tänka på, att den,
som går in i ett sådant företag, icke kan vara belåten med en kanske
oviss utsikt att under anläggningstiden hafva amorterat anläggningskostnaden.
Han måste också kunna beräkna vinst för egen räkning,
och den vinsten väntar han att få, sedan han fullgjort amorteringen till
förlagsgifvaren. Den vinstmöjligheten vill man nu stryka ut, och det
är otvifvelaktigt att försvåra om icke rent af omöjliggöra den viktiga
angelägenheten, att statens vattenfall blifva bebyggda. Huru föga begärliga
vattenfallen ofta äro för företagsamheten, framgår ju tydligt af
det kända förhållandet, att särskildt i Norrland ofantligt många stora
enskilda tillhöriga vattenfall, belägna nära kommunikationer i ganska
folktäta bygder, ehuru de för den ytlige betraktaren synes äga alla möjliga
utsikter att komma till nytta, nu ligga där obegagnade utan att någon
ägnar intresse åt dem. Man kan uppräkna ofantligt många sådana
exempel. Hvarför? Jo, därför att så många vanskligheter äro förenade
med sådana företag, som här äro i fråga. Och häraf följer, att om det
gäller upplåtelser på viss tid af vattenfall, måste man se till, att villkoren
göras så lindriga och rimliga, att man kan locka fram företagsamheten
och icke skjuta deh ifrån sig.

En omständighet, som synes mig vara förbisedd af den nästföregående
talaren, är att enligt de i fjol fastställda grunderna staten har
rätt att efter 20 år, om staten anser sig kunna själi tillgodogöra vattenfallet,
återtaga det efter därom gjord anmälan. Ser staten, att den för
eget ändamål behöfver öfvertaga vattenfallet, har staten ovillkorlig
rätt att återtaga det mot lösen. En annan omständighet garanterar

Om förvaltningen
af vissa
kronan tillhöriga
vattenfall.
(Forts.)

Nr 30. 10(5

Onsdagen den 17 maj.

Om förvaltningen
af vissa
Itronan tillhöriga
vattenfall.
'' (Forts.)

statens rätt i detta fall. Dessa grunder antagas ju icke för evärdlig
tid. Om vansklighet er visa sig förenade med dem i tillämpningen, är
det den lättaste sak att reglera dem i öfverensstämmelse med den erfarenhet
man kan hafva vunnit. Det synes mig alltså, som om statens
rätt vore med Kung!. Maj:ts förslag väl tillgodosedd.

Jag har för öfrig! den uppfattningen, att vissa af de bestämmelser,
som inrymts i fjolårets grunder för upplåtelse med arrenderätt, redan
äro så stränga, att mången skall betänka sig flera gånger, innan han
inlåter sig på spekulation rörande förvärf af statens vattenfall, äfven om
ytterligare inskränkningar icke vidtagas.

Hvad beträffar tillägget till 19 §, har det tillräckligt talats om den
saken. Men det är val ändå alldeles klart, att därest man inrycker sådana
bestämmelser, som af utskottet ifrågasatts, denna omständighet
måste af vattenfallsstyrelsen såsom förvaltare af vattenfallen upptagas
såsom ett direktiv att söka i möjligaste mån få in sådana bestämmelser
i blifvande aftal, och enligt min mening kommer därigenom företagsamheten
att afskräckas. Redan den omständigheten, att bestämmelsen
står där i grunderna, kommer att verka frånstötande för dem, som
eventuellt spekulera på statens vattenfall, så att de i stället köpa vattenfall
af enskilda och göra där sina anläggningar. Jag tror, att man
gagnar illa det allmänna, om man tillskapar bestämmelser, så att man
icke når det önskemålet, som ju dock för alla måste anses angeläget,
att dessa kraftmöjligheter blifva ju förr dess hellre utnyttjade tillfördei
för såväl enskilda som det allmänna.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan med undantag af § 19,
i fråga om hvilken jag yrkar bifall till den af mig biträdda reservationen.

Herr Strömberg: Jag är delvis förekommen af den siste talaren.
Jag begärde emellertid ordet därför att talaren på gäfleborgsbänken
framhöll såsom skäl för eu upplåtelsetid af 55 år, att ingen långifvare
torde lämna längre lån till sådana företag. De hinna på den tiden bli
amorterade, sade han. Det må vara, att man kan resonera så om de
lånta medlen, men talaren glömde en sak, nämligen att dylika företag
grundas icke endast på lånta penningar, utan däri nedläggas äfven stora
kapital af egna eller aktieägares medel. Både lånet och det egna kapitalet
skola vara slutamorterade, innan staten utan att orsaka anläggaren
direkt, förlust skall kunna taga alltsammans. Såsom herr statsrådet
och chefen för civildepartementet nämnde, företagas också under upplåtelsetiden
oupphörliga utvidgningar, hvilkas kostnader äfven måste
amorteras. Och dessutom, om anläggningen medför afsedd nytta,
uppstå industrier i större eller mindre utsträckning, hvilka äro baserade
på densamma. Och äfven de kostnader, som äro nedlagda i dessa,
måste amorteras under den tid, för hvilken vattenfallsrätten är upplåten.
Jag är därför lifligt öfvertygad om, att 95 år är den minsta tid,
som behöfs för att vår industri skall våga sig på att utbygga dessa vattenfall,
och där göra anläggningar, hvilka kräfva enorma summor. Såsom
bevis för hvad sådana anläggningar kosta vill jag erinra om, att vi

107

Nr SO.

Onsdagen den 17 maj.

förut i dag beviljat för Älfkarlebyfallens utbyggande cirka 10 millioner
kronor. Trollhättans kraftstation kostade, vill jag minnas, cirka
25 millioner kronor och Porjus gick också till åtskilliga millioner. Skola
kostnaderna för aptering af vattenfallen amorteras på så kort tid, som
reservanterna föreslagit, blir hästkraften alltför dyr för att det skall
löna sig, och följaktligen blir företaget icke utaf.

Jag ber alltså att få instämma med utskottet i afseende på § 18,
men däremot kan jag icke följa utskottet rörande de till § 19 gjorda tilläggen.
Friherre De Geer framhöll ett exempel, som syntes vara i
viss grad öfvertygande, men med lämpligt valda exempel kan man bevisa
nästan hvad som helst. Det förefaller mig dock som om
i det exemplifierade fallet uppgörelsen bort vara ordnad genom kontrakt
mellan kraftbolaget och den stad, som skulle hafva belysningen, och i
så fall hade naturligtvis icke det anförda för staden obehagliga afbrottet
kunnat inträffa. Man kan för öfrigt vända om exemplet. Låtom oss
antaga, att först upprättas kontrakt mellan kraftbolaget och staden om
leverans af elektrisk kraft för beslyning, och därefter uppstå andra
kraftanläggningar, som erbjuda sig att lämna staden lyse för billigare
pris. Staden säger upp kontraktet. För att då få användning för
sina hästkrafter måste kraftbolaget slå in på leverans af kraft för andra
ändamål, men då med risk att staten kommer och utan vidare tager
alltsammans från bolaget. Detta kan ju inte vara rimligt. Många omständigheter
nu omöjliga att förutse kunna för öfrigt förekomma på
det område, där elektriciteten spelar in och där man bär så föga aning
om hvad framtiden bär i sitt sköte. Friherre De Geer talade om, att
bestämmelsen måste tillämpas på »ett förnuftigt sätt», men det är
möjligt, att det icke finnes något förnuftigt sätt att lägga till grund för
tillämpningen, om man skall följa hvad utskottet skrifvit, nämligen
att skälet för nyttjanderättens förverkande är, att »det ursprungliga
ändamålet eftersattes».

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan beträffande § 18 och reservationen
i fråga om § 19.

Herr Jonsson: Jag skall göra samma yrkande som den siste talaren,
nämligen om bifall till utskottets förslag beträffande § 18 och
till reservanternas förslag med afseende å § 19.

Enligt min tro öfverskattar man ganska väsentligt den råa vattenkraftens
värde. På grund af denna öfverskattning anser man, att man
skall så tillvarataga statens rätt, att resultatet blir, att man icke får
några affärskloka män, som vilja bebygga dessa vattenfall. Hvar är
det egentligen kronan har sina vattenfall, som icke alls äro exploaterade,
utan afsedda att under den närmaste framtiden disponeras ? Jo, dessa
vattenfall ligga hufvudsakligen i Norrland. Hvilken industri kan man
nu tänka sig skola där uppstå, som skall locka fram kapitalister att bebygga
kronans vattenfall, med den rätt som denna lag skulle gifva?
Af betydelse ha vi för närvarande ingenting annat, som vi kunna tänka
oss där äga rum, än — om jag bortser från trämassefabriker och dylikt,

Om förvaltningen
af vissa
kronan tillhöriga
vattenfall.
‘ (Forts.)

Nr SO. 108

Onsdagen den 17 maj.

Om förmur som vi för tillfället la a mycket mera af, äu vi borde ka — att af luft göra
ningen af mssa kväfve eller att af malm på elektrisk väg göra järn. Men förutsättrig^vattenfall.
ningen för att detta skall gå för sig är i bägge fallen, att den elektriska
(Forts.) kraften skall ställa sig särdeles billig. Huru kan man då tro, att kapitalister
skola våga risken att bygga upp en kraftstation på ett flertal millioner,
under förutsättning att kraften skall användas till det eller
det ock att, om det misslyckas, så att arrendatorn af dylik kraft icke
längre kan fullfölja sitt aftal, utan måste uppköra, kronan då skall
komma och lägga sig i saken samt bestämma, huru med kraftens användning
skall förfaras eller återtaga hela kraften? Hvilken utsikt kan
man ha att framlocka anläggningar i denna riktning, om man icke går
ut ifrån, att en spekulant skall ha några utsikter att i ro kunna göra sig
nytta af det kapital, den lagt ned i denna sak? Vid ett tillfälle under
denna riksdag var det eu mycket uppseendeväckande debatt rörande
bolags förfaringssätt, då det gäller att expropriera mark för framdragande
af elektriska ledningar från en kraftkälla, och det framhölls därvid,
att bolagen därvid skulle ha gått illa fram mot jordägarne. Ja,
det är ju möjligt, att det var så på det stället. Men jag kan upplysa
om, att det finnes ställen, där det varit raka motsatsen, som i ganska
hög grad praktiserats, så att om till exempel skogsmark i allmänhet
betalas med 50—100 kronor per tunnland, expropriationsnämnden i
stället bestämt priset för skogsmark utan ståndskog — ty den taga jordägarne
vara på själfva — till 5—600 kronor per tunnland. Om man
kan befara, att dylika affärer kunna praktiseras äfven på andra håll,
visar detta, hvilken risk det kan vara för spekulanter, som tänka på ett
vattenfallsverk, att gå in på hvilka villkor som helst. Jag tror, att
kammaren handlar ur alla synpunkter klokt, om den gör villkoren sådana,
att de verkligen framlocka spekulanter, som vilja använda deri
nu råa vattenkraft, kronan har att disponera. Och jag är öfvertygad,
att det icke blir allt för många. Jag tror snarare, att det blir ett fåtal,
som kommer att begagna sig af denna sak.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att med anledning af de yrkanden, som därunder förekommit,
propositioner komme att göras särskildt beträffande hvar och en af de
nu ifrågavarande paragraferna.

Vid sedermera gjorda propositioner godkändes utskottets förslag
i fråga om 2 och 20 §§.

Angående 18 § yttrade herr talmannen vore vrkadt, dels att densamma
skulle godkännas, dels ock, af herr Petersson, Alfred, att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades i den af honom m. fl.
vid förevarande punkt afgifna reservation.

Härefter gjordes propositioner jämlikt dessa yrkanden och förklarades
propositionen på paragrafens godkännande enligt utskottets förslag
vara med öfvervägande ja besvarad.

Onsdagen den 17 maj.

109

>''r SO,

Beträffande 19 § gjordes enligt de i afseende därå förekomna yrkanden
propositioner, först på paragrafens godkännande enligt utskottets
förslag samt vidare därpå att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den af herr Håkanson m. fl. vid förevarande punkt
afgifna reservation; och förklarades den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 13 och 15 innevarande maj
bordlagda utlåtande nr 110, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till stadga om skjuts väsendet jämte en i ämnet väckt motion.

I en till Riksdagen den 31 mars 1911 afbiten, till jordbruksutskottets
förberedande behandling hänvisad proposition, nr 151, hade Kungl.
Msi j:f under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
j ordbruksärenden för samma dag föreslagit Riksdagen att antaga vid
propositionen fogadt förslag till stadga om skjutsväsendet.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft en i
anledning af nämnda proposition inom Ändra kammaren af herr J.
Widén väckt motion nr 356, däri hemställts, att Riksdagen vid pröfning
af det föreliggande förslaget till stadga om skjutsväsendet ville
taga hänsyn till vissa i motionen angifna synpunkter samt i öfverensstämmelse
därmed fatta beslut.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda skäl hemställt,
att Riksdagen, med afslag å den af herr Widén i ämnet väckta motionen,
måtte i anledning af Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition antaga
förslag till stadga om skjutsväsendet af den lydelse, utskottets utlåtande
utvisade.

Reservationer hade afgifvits af

l:o) herrar A. T. Odelberg och Aaby A. W. Ericsson, hvilka likväl
ej däri framlagt sin mening; samt

2:o) herr A. II. Fallen, dels emot utskottets förslag beträffande
§ 17, i afseende hvarå reservanten ansett, att utskottet bort hemställa
om bifall till Kungl. Majtts förslag oförändradt, dels ock emot utskottets
motivering.

Förslag till
stadga om
skjutsväsendet.

På framställning af herr talmannen beslöts, att förevarande utlåtande
skulle företagas till afgörande sålunda, att först föredroges det

Nr 30. HO

Onsdagen den 17 maj.

Förslag till
stadga om
skjutsväsendet.
(Forts.)

däri framlagda stadgeförslaget paragrafvis med rubriken sist samt därefter
utskottets i punkten gjorda hemställan äfvensom att vid behandlingen
af 1 § öfverläggningen finge omfatta förslaget i dess helhet och
att förslagets text ej skulle uppläsas i vidare mån än sådant begärdes.

Utskottets förslag till stadga om skjutsväsendet.

1 §■

Denna paragraf lydde sålunda:

Skjutsanstalt för resandes befordran skall å tjänlig plats finnas för
hvarje ort, där behofvet sådant krafvel- och anstalten enligt denna stadga
kan uppehållas.

Herr Odelberg: Som kammaren bebagade finna, har jordbruksutskottet,
med några just icke väsentliga förändringar, hemställt om
bifall till Kungl. Maj:ts förslag till ordnande af skjutsväsendet. Då
jag jämte en kamrat i utskottet reserverat mig utan att angifva något
yrkande, skall jag be att få yttra några ord.

Jag delar fullkomligt den i Kungl. Maj:ts proposition uttalade
principen om rättvisan utaf att numera aflyfta den börda, som ännu
hvilar på jorden i fråga om skjutsväsendet, och öfverflytta densamma på
alla samhällsklasser. Men jag kan icke finna annat, än att det är för
få garantier i denna stadga mot, att icke omkostnaderna enligt den nya
ordningen för såväl landstingen som staten skola bli allt för betungande.
Skjutsen skulle hädanefter, som hittills, uppehållas genom entreprenad.
Men för närvarande har man dock den säkerhetsventilen, att om entreprenadsumman
uppgår till allt för höga belopp, skjutslagen dock i
sista hand står kvar med sin skyldighet att fullgöra skjutsen in natura.
]. det nya förslaget finnes icke denna säkerhetsventil kvar, utan entreprenadbidragen
kunna komma att gå upp till ganska betydande belopp.
Det är visserligen meningen, att skj utslegan skulle höjas, och vidare,
att om entreprenadbidragen skulle stegras allt för mycket, skjutsstationer
skulle indragas. Men det är icke sagdt, att det går för sig i verkligheten
att indraga en skjutsstation eller ett gästgifveri. Jag tror icke, att
faran är så stor i södra och mellersta Sverige, där konkurrensen vid entreprenadauktionerna
är ganska stor. Men för Norrland med dess glesa
befolkning befarar jag högeligen, att entreprenadbidragen kunna komma
att stiga till oskäligt belopp. I Andra kammaren är det också en motionär,
herr Widén, som gjort sig till tolk för dessa betänkligheter.
Och Jämtlands läns landsting, som redan ger ut i entreprenadbidraa
87,000 kronor, har också i sitt utlåtande öfver förslaget uttalat sina betänkligheter
i detta afseende. Visserligen har en ärad representant
från denna kammare i jordbruksutskottet, hvilken också representerar
Norrland, icke hyst några betänkligheter, utan varit med om att tillstyrka
förslaget. Och det är möjligt, att om denna proposition kommit

Onsdagen den 17 maj.

111 Sr 30.

fram tidigare under riksdagen, så att utskottet kunnat ägna den mera
tid, än som skett, kan äfven skulle kunnat öfvertyga mig, att denna
farhåga för höjda entreprenadbidrag vore ogrundad.

Man har också sagt, att man kan taga stadgan, så får man se, huru
den verkar. Man kan ju alltid sedan göra ändringar däri på grund af
motion eller kungl. proposition, om så skulle behöfvas. Jag tror, att
det är ganska farligt att gå så till väga. Vi ha ett sorgligt exempel
i vår väglag, som också antogs i förhoppning, att om den komme att
visa sig olämplig i några stycken, man då kunde ändra den.

Då nu detta förslag först vid slutet af riksdagen kommit på kamrarnas
bord och, enligt hvad jag föreställer mig, det ej varit möjligt för
Riksdagens ledamöter att grundligt studera förslaget, och, då det icke
är den ringaste fara i drjösmål, synes det mig klokast att icke vid denna
riksdag antaga detsamma, utan låta det hvila till nästa riksdag. Jag
ber därför att få yrka afslag på utskottets hemställan.

Förslag till
stadga erm
skjutsväsendet,
(Forts.)

Herr statsrådet Nyländer: De betänkligheter, som utskottets
ärade ordförande nu framhållit, kunna visserligen synas hafva ett visst
berättigande, då förslaget onekligen är af ganska stor och omfattande
betydelse. Men jag undrar dock, om det vore välbetänkt af Första
kammaren att nu afslå detta förslag. Ty det vill synas, som om det
näppeligen vore möjligt att till nästkommande riksdag framlägga ett
annat förslag, då utskottet eller dess ordförande icke gifvit något som
helst direktiv beträffande sättet, huru denna skjutsfråga eljest skulle
lösas.

Meningen är, att den föreslagna nya skjutsstadgan skall träda i
kraft den 1 januari 1914. Och då åtgärder för skjutsväsendets ordnande
för den period, som då inträder, måste taga sin början redan under
år 1912, för att kunna anpassas efter de nya bestämmelserna, är det
uppenbarligen ensidigt och nödvändigt, att Riksdagen redan i år fattar
beslut i saken. Förslaget är så uppgjordt, att dylika förberedande
åtgärder skola i tid kunna vidtagas. Ett uppskof med frågans afgörande
är sålunda icke tillrådligt.

Utskottets ärade ordförande framhöll, att han hyste betänkligheter
mot förslaget på grand af de höga kostnader, som det möjligen skulle
komma att medföra. Såsom korrektiv mot skjutskostnadernas uppdrifvande
till oskälig höjd angifver emellertid förslaget såväl höjning
af skjutslegan som ock indragning af sådana skjutsanstalter, som befinnas
icke kunna utan oskälig kostnad uppehållas. Kan i hvarje fall
en skjutsanstalts indragning ställas såsom äfventyr, i händelse att anstalten
icke kan på skäliga villkor uppehållas, lärer nog denna omständighet
— åtminstone i många fall — visa sig ägnad att pressa ned vederbörandes
anspråk till något så när rimligt belopp. Man torde härvid
äfven kunna räkna med det förhållandet, att själfva ortsintresset
skall visa sig nog verksamt att genom sin mellankomst betrygga vederbörande
anstalts bestånd.

Detta förslag till skjuts väsendets ordnande grundar sig, såsom också

Nr 30. 112

Onsdagen den 17 maj.

Förslag till af utskottets ärade ordförande framhölls, på Riksdagens eget uttalande i
stadga om s]-rjfveise till Kungl. Maj:t den 27 april 1905. Riksdagen yttrade då,
* ^fFortT) et tiden syntes vara inne för ett fullständigt genomförande af principen
om skjutsningens uppehållande på frivillighetens väg och skjutsväsendets
ordnande såsom en allmän samhällsangelägenhet. På denna princip
är förslaget byggdt. Frågan gäller äfven undanröjandet af eu
sekelgammal orättvisa. Skjutsbördans öfverflyttande, såsom förslaget
angifver, på staten och landstingen torde utan tvifvel vara principiellt
riktigt och ur synpunkten af en rättvis utjämning och fördelning det
lämpligaste, hvartill man för närvarande kan komma. Med de hjälpmedel,
förslaget anvisar till skjutskostnadernas begränsning, bör man
ock kunna hysa förhoppning om, att skjutsen, i stort sedt, skall kunna i
erforderlig omfattning uppehållas för rimlig kostnad.

Då detta förslag, såsom förut framhållits, står i full öfverensstämmelse
med Riksdagens förutnämnda skrifvelse, så förefaller det mig
verkligen som om det nu borde kunna påräkna Riksdagens bifall, och
jag ber få uttala den lifliga förhoppningen, att Första kammaren icke
måtte afslå denna proposition, i synnerhet som goda utsikter finnas för.
att förslaget skall vinna Andra kammarens bifall.

Herr Ericsson, A aby: Ja, nu står återigen kammaren inför ett
svar på en af dessa många skrivelser, som man alltid har så brådt med
att aflåta. År 1905 skref Riksdagen till Kungl. Maj:t och begärde en
utredning i syfte, att den vissa hemman på landet åliggande skjutsskyldigheten
måtte upphöra »eller, alternativt, göres mindre betungande»,
såsom det står att läsa i den kungl. propositionen. Jag ber därför att
redan nu få vända mig mot herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
och påvisa, att det kan visserligen sägas, att den Kung!,
propositionen är svar på en sida af Riksdagens skrifvelse — men att
däremot Kungl. Maj:t icke alls synes ha beaktat den andra eller möjligheten
att alternativt göra bördan mindre.

I den kungl. propositionen föreslås genomgripande förändringar
i de nuvarande förhållandena på detta område.

Det kan måhända] synas herrarne som om frågan icke vore af så
stor betydelse. Men jag ber få fästa uppmärksamheten på, att enligt
min öfvertygelse följderna af detta förslag kunna för staten och framför
allt för landstingen bli af den allra största ekonomiska räckvidd. Herrarne
veta allesammans, att enligt 1878 års stadga är skjutsen i så godt
som alla fall — i öfver 90 % —• upplåten på entreprenad. Men, som
den förste ärade talaren anförde, finnes det den säkerhetsventilen för
att entreprenadbidxagen icke skola bringas upp oskäligt i höjden, att
det kan åläggas vissa sammanslutningar, viss jord eller vissa områden,
härader att fullgöra skjutsskyldigheten, om mot förmodan entreprenad
icke skulle kunna åstadkommas. Genom denna säkerhetsventil finnes
ett intresse, som verkar, att dessa entreprenadbidrag hållas till en
viss grad nere, och därigenom möjliggöres att för ett saken motsvarande
värde underhålla denna skjutsanordning. Nu söker man att borttaga

Onsdagen den 17 maj.

113 Nr SO.

denna — jag vågar fortfarande kalla den — säkerhetsventil, och i stället
skall det bli endast de skjutsandes önskningar och begär, som i det afseende!
skulle bli gällande. Landsting och Konungens befallningshafvande
skola visserligen öfva kontroll, men utan makt att egentligen
ingripa hämmande, när man vid en skjutsstation eller ett gästgifveri
söker drifva upp bidragen i höjden eller härför sammansluter sig eller
undanröjer med mer eller mindre lämpliga medel konkurrenter, som
kunna vilja uppträda för att hålla priset inom rimliga gränser. Jag
tror, att följden kommer att bli oerhördt dryga kostnader, som komma
att drabba såväl staten som landstingen och de resande. Jag har
styrkts i denna min öfvertygelse däraf, att alla, som yttrat sig angående
detta förslag, både Konungens befallningshafvande och landsting, ha,
mer eller mindre tydligt strukit under att kostnaderna komma att;
springa upp. Jag har äfven styrkts däraf, att, såsom utskottets ordförande
antydde, i den motion, som i Andra kammaren väckts i denna
fråga af en person med den sakkunskap, som herr Widén ovedersägligen
äger, framhålles, att särskildt för Norrland oerhörda summor skulle
erfordras för att denna skjutsskyldighet hädanefter skulle kunna utgöras.
Och herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet medgaf
äfven, att det komme att bli ökade kostnader. Utskottet har
också erkänt det. Men någon utredning om huru pass stora dessa
kostnader skulle bli — äfven om det varit ganska svårt att åstadkomma
en sådan utredning, det medger jag — någon sådan utredning finnes
icke.

Jag frågar nu: hvem skall vinna på antagandet af detta förslag?
Jo, den jord som blir befriad från skjutsskyldigheten. Och det kan
jag icke ha något emot, att så blir fallet. Men jag vill fastslå, att någon
tryckande börda är icke denna skyldighet, ty i nio fall af tio har man
ingen känning af den, och för öfrigt är det endast undantagsvis, som något
varaktigt obehag uppkommer. Hvem mera skulle vinna? Jo,
dessa entreprenörer; dessa skulle genom ett drifvande i höjden af entreprenadbidragen
få en oskälig fördel. Men hvem skulle förlora? Jo,
staten och landstingen och de, som begagna sig af skjuts.

Kan det vara skäl att i Riksdagens tolfte timma, när riksdagsmän''
nen — ja, jag antager att herrarne läst igenom både den kungl. propositionen
och betänkandet, men det kan dock hända, att en och annan
icke haft tillfälle att sätta sig in i förslaget, kan det då vara skäl att afgöra
denna fråga för att — om man ger sitt bifall till förslaget — sedan
få de öfverraskningar på debetsedeln, hvilka bereddes oss genom mtagandet
af väglagen under liknande förhållanden.

Herr talman, jag ber att få yrka afslag såväl å den kungl. propositionen
som på motionen i frågan.

Friherre De Geer, Louis: Om man har den åsikten, som den
föregående ärade talaren har, att man ovillkorligen bör bibehålla den
här s. k. säkerhetsventilen, är det klart, att man icke bör göra något åt
den nuvarande skjutsstadgan. Men det förefaller mig egendomligt,
Första kammarens protokoll 1911. Nr. 30. 8

Förslag till
stadga om
skjutsväsendet.

(Forts.)

Nr 30. 114

Onsdagen den 17 maj.

Förslag till
stadga om
skjutsväsendet.
(Ports.)

om man icke skulle kunna finna någon annan utväg att ordna skjutstrafiken
på landsbygden än att bibehålla denna lilla kvarlefva af de föråldrade
beskattningsförhållanden, som för öfrigt äro afskaffade. Riksdagen
har ansett, att billigheten fordrar, att denna skjutsskyldighet
afskaffas. Och man har påvisat — det framhålles i Riksdagens skrifvelse
— att när dessa hemman, som ha skjutsskyldighet, af ålder varit
befriade från rustnings- och roteringsbördan, så ha de icke fått den lindring,
öfriga hemman åtnjutit genom dessa besvärs upphäfvande, och att
det därför icke vore för mycket, om dessa hemman nu blefve befriade
från detta dem särskildt åliggande besvär. Vidare har det påpekats,
att detta skjutsningsbesvär är synnerligen förhatligt, därför att i de
flesta fall har icke på långliga tider utkräfts någon prestation in natura,
och att därför, när det en gång kommer därhän, att de skjutsskyldige
inkallas att skjutsa, det på dem verkar alldeles, som om det vore en ny
pålaga, som lagts på dem. Jag tror därför, att det icke kan sägas annat,
än att billigheten fordrar, att skjutsningsbesväret uppbäfves. Vill
man upphäfva detta och icke längre basera skjutstrafiken på en pålaga,
som tvångsvis uttages af den icke privilegierade jorden, finnes det ingen
annan utväg, än att man får betala hvad det kostar. Det kan ju tänkas
många olika sätt att lösa saken. Man kan helt och hållet upphäfva
skjutsinstitutionen och öfverlämna saken åt den enskilda företagsamheten.
Det tror jag dock knappast, att någon ännu vill vara med om.
Eller också kan man gå den vägen, att man höjer skjutslegan så mycket,
att det under alla förhållanden betalas så mycket, som det kostar att
anskaffa skjuts. Det vore kanske icke heller så lämpligt. Men det
förefaller mig som den kungl. propositionen lyckats hålla en medelväg
mellan dessa ytterlighetsåtgärder. Det har således föreslagits, dels
att entreprenadväsendet, skall bibehållas, och dels att skjutslegan skall
höjas till något rimligt belopp, och slutligen att, om icke möjlighet
finnes att utan oskälig kostnad erhålla entreprenör, man får indraga eu
sådan skjutsstation. En sådan indragning blefve naturligtvis en olägenhet
för den resande allmänheten. Men man kan väl ändå icke
tänka sig, att det skulle bli stora sträckor, där man icke kunde åstadkomma
entreprenad, utan det blefve väl endast på enstaka ställen.
Denna olägenhet finge man afhjälpa genom att åka två skjutshåll med
samma skjuts. Och blefve det alldeles omöjligt att få skjuts til! någon
ort, finge man låta bli att resa till den orten. Jag är alldeles öfvertygad
om, att detta komme att inverka så på inbyggarne, att de skaffade
någon, som åtoge sig skjutsningen på entreprenad. — Ty jag tror icke,
att man vill vara afstängd från trafik med den öfriga världen —. Jag
tror därför, att olägenheterna af en eller annan skjutsanstalts indragning
skulle blifva af mera temporär beskaffenhet. Och huru man än
ställer saken, blir det olägenheter. Frågan är nu den, om det skall bli
olägenheter för de resande eller för staten och landstingen eller för de
personer, som ha att svara för skjutsen i sista hand, så att de, om de
icke kunna utgöra skjutsningen in natura, få, såsom sker på många ställen,
sammanskjuta pengar för att anskaffa en entreprenör. Det är

115 Nr 30.

Onsdagen den 17 maj.

icke på många ställen hållskjuts utgår, och därför säger herr Ericsson, Förslag till
att bördan icke varit betungande. Det är visserligen sant, att det icke stad9a om
är på många ställen, skjutsskyldigheten fullgöres in natura, men på ^^väsendet
desto fler har man nödgats sammanskjuta pengar för att få entreprenad.

Nu säger man, att om skjutsskyldigheten upphäfves, skall det
uppstå oerhörda kostnader. Jag kan dock icke tänka mig, att de skola
bli så oerhördt höga, därför att det blir stat och landsting, som få betala,
i stället för att det nu äro de, som hafva skjutsskyldigheten, de
enstaka hemmanen, hvilka i sista hand få svara för kostnaden. Jag
tror således, att dessa farhågor äro mycket öfverdrifna. Och då jag
icke kan se, att saken gärna kan lösas på något annat sätt än det, som
nu är föreslaget, såvida man icke vill bibehålla den enligt min åsikt
obilliga skjutsskyldigheten, anhåller jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Häri instämde herr Jonsson.

Herr Eriksson, August: I likhet med utskottets ärade ordförande
anser jag, att grundprinciperna i det föreliggande förslaget äro fullkomligt
riktiga. Det är orättvist, att jorden skall betungas med skjutsskyldigheten.
I likhet med honom finner jag dock äfven den betänkligheten
därvidlag, att entreprenadsummorna komma att oskäligt drifvas
upp i höjden, om man icke kan uttänka något sätt att motarbeta de
personer, som i detta fall tänka sko sig på det allmännas bekostnad.

Då afslagsyrkande nu är gjordt, och det således kan tänkas, att
kammaren icke bifaller denna paragraf och sålunda hela förslaget nu
förfaller, skall jag, herr vice talman, vördsamt anhålla att redan vid den
nu föredragna paragrafen få göra några erinringar rörande andra, i
förslaget befintliga paragrafer. Jag har i synnerhet fäst mig vid § 23.
Bestämmelsen i denna är enligt min uppfattning betydligt sämre än
motsvarande bestämmelse i nu gällande skjutsstadgå. Nu gällande
stadga bestämmer, att endast en person får åka efter en häst. Kungl.
Maj ris förslag ger, icke annat jag kan förstå, rätt för 3 personer, däribland
2 barn under 12 år, att åka efter en häst. Jag anser mig också
kunna tyda Kungl. Maj ris förslag så, att 4 personer kunna få åka efter
en häst, dock skulle därvid kunna endast afses barn under 12 år. Härvid
har utskottet gjort den förändring, att det höjt åldersgränsen från
12 till 15 år, och denna förändring motiveras å sidan 10 endast med uttrycket,
att utskottet anser det vara »lämpligare». För min del får jag
säga, att jag icke anser detta vara nog vägande skäl för att göra nämnda
förändring.

Om man tänker sig, att skjuts påfordras för en fullväxt person och
två pojkar på 15 år, och det ju kan tänkas, att pojkarne vore af den storlek,
att de kunde anses såsom nära nog fullväxta, skulle man i sådant
fall få lassa på tre så godt som fullvuxna personer, utom skjutskarlen
och 10 kg. resgods. Skall man seda köra 25 kilometer med den fart,
som i § 28 stadgas, misstänker jag, att — man må ha aldrig så bra häst —

Nr 30.

Förslag till
stadga om
skjutsväsendet.
(Forts.)

116 Onsdagen den 17 maj.

man kan, om det är backigt och dåligt väglag, vid framkomsten blifva
utsatt för att få bota för djurplågeri! Jag ber här få säga, att jag står
icke precis så främmande för denna fråga. Jag har haft personlig erfarenhet
häraf: jag har varit med om bestridande af skjutsningsskyldighet
så mycket, att jag vet, hvilken ansträngning det fordras af en häst
för att draga ett fullastadt, fvrhjuligt åkdon 2y2 mil i dåligt väglag.

Nu kan man visserligen invända, att den inskränkning i tiden, som
skett i § 28, i verkligheten icke är så stor, som den synes vara, detta därför
att här af ses nymil, under det att i gamla stadgan af ses gammal
mil. Det är sant, men här skulle i alla fall en tidsvinst uppstå för resande
på ungefär 9 minuter ; och 9 minuter kunna betyda ganska mycket
därvidlag.

Jag vet icke, om jag misstar mig, men jag tror mig nästan kunna
säga, att man i allmänhet hyser den uppfattningen — åtminstone har jag
hört en del personer gifva uttryck däråt — att det endast skulle vara
handelsresande och med dem likställda, som åka efter gästgifvareskjuts;
men så är icke förhållandet. I närheten af vissa industrisamhällen är
det ganska många, som använda sig af nöjesåkning — jag skulle nära nog
vilja säga okynnesåkning. Och herrarne skola tänka sig, hvad följden
skulle blifva, ifall § 23 skulle bifallas i sin här föreslagna lydelse.
Om jag icke ty dt den orätt, skulle 4 pojkar på 15 år då kunna påfordra
skjuts med en häst. Med nuvarande bestämmelser kan man säga, att
icke mer än en pojke får åka efter en häst, och då kan den skjutsningsskyldige
något så när skydda sig för slik okynnesåkning, men är det så
att utskottets förslag vinner tillämpning, står han absolut rättslös.

Herr vice talman, jag skall icke här göra något yrkande, men är
det så, att det föreliggande förslaget bifalles, hoppas jag komma i tillfälle
att vid de paragrafer, där jag ansett det nödigt, få framlägga de yrkanden,
hvartill jag af dessa kan föranledas.

Grefve Wachtmeister, Axel: Alla de talare, som yrkat af slag å
utskottets hemställan, hvilken i det allra närmaste öfverensstämmer
med Kungl. Maj:ts förslag, hafva såsom hufvudskål, ja, såsom enda skäl
åberopat, att det skulle ställa sig alltför dyrt att helt aflyfta den nu''på
jorden hvilande skjutsskyldigheten. Denna farhåga, som särskildt
betonades af herr Aaby Ericsson, tror jag dock är betydligt öfverdrifven,
men att det skulle blifva dyrare än nu, är ju alldeles säkert. Men
om det är med billighet och rättvisa förenligt att aflyfta denna börda
helt får Kiksdagen väl ändå icke låta afskräcka sig af dyrheten.

Om man i den kungliga propositionen läser frågans förhistoria, måste
man också få alldeles klart för sig, att det är billigt och rättvist, att
jorden blir fri från denna börda. Vid den stora skjutsreformen år 1878
var det tydligt att det icke var meningen att lämna någon afsevärdare
börda kvar på jorden i detta afseende. Hvad som lämnades kvar,
skulle vara den »säkerhetsventil», som i dag här flera gånger har omtalats,
men icke något vidare — en säkerhetsventil, som i nödfall skulle
kunna tagas till, men det skulle icke vara någon tryckande börda.

Onsdagen den 17 maj.

117 Nr 30.

Så har det varit och så är det ännu på många ställen; men på andra Förslag till
ställen hafva förhållandena utvecklat sig därhän, att denna börda stad3a f*"
blifvit i hög grad tryckande och är i hög grad impopulär. Detta har slrJu^"^ndetskett
till stor del genom åtgöranden från statsmakterna. Genom den k
utskänkningsrättighet, dels af brännvin, dels af Öl, som förr tillkom
gästgifvare och skjutsföreståndare, fanns det tillfälle för dessa att skaffa
sig binäring och en mycket lönande binäring; gaf skjutsningen dåliga
inkomster, så gaf denna binäring i regel mycket goda inkomster. Den
möjligheten och lockelsen finns dess bättre icke numera.

På de stora stråkvägarna mellan städerna färdades förr en jämn
ström af resande, som använde sig af skjuts. Numera färdas dessa
resande i synnerligen många fall med järnväg och i stället för den jämna
ström af resande, som förr gjorde, att själfva skjutsrörelsen ofta var
riktigt lönande, förekomma numer endast enstaka skjutsningsfall.
Skyldigheten att hålla hästar finns likväl fortfarande kvar, men endast
i enstaka fall förekommer möjlighet att få skjutsa; och möjligheten att
därigenom i pengar omsätta dessa hästars kraft finns således egentligen
icke för närvarande.

Allt detta har gjort, att hågen för att åtaga sig dessa skjutsentreprenader
har i mycket hög grad minskats, och detta utan att på något vis
detta berott på de skjutsningsskyldige jordägarne, utan det har varit
genom statens och andras åtgöranden.

Nu är det så, att om denna subsidiära skyldighet, som åligger jorden,
tages i anspråk — och den tages i anspråk på många ställen —- det
verkar i hög grad otidsenligt och opraktiskt; och jag tycker, att äfven
detta är ett mycket starkt skäl att offra något för att blifva af med denna
gammalmodiga institution.

Jag ber därför, herr vice talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Pers: Det var icke utan en viss förvåning, som jag hörde
framställas yrkande om afslag å nu föredragna lagförslag — det var icke
utan en viss förvåning, säger jag, när man vet att Riksdagen, alltså
äfven denna kammare, har begärt en reformering af skjutsväsendets
och att i denna begäran uttryckligen framhållits, att det är alldeles
gifvet, att ifrågavarande på jorden hvilande särskilda skyldighet skulle
kunna genom en ny lag bortfalla.

Nu är fråga om, att Första kammaren, såsom vi här hört, skulle
stjälpa lagen på den grund, att denna skyldighet är borttagen i enlighet
med Riksdagens uttalade önskningar; och icke nog med det, man har
icke ens angifvit någon som helst utväg, hur saken skulle kunna lösas
på annat sätt! Regeringen skulle då komma att stå fullständigt villrådig
; regeringen skulle icke hafva något som helst direktiv för det sätt,
hvarpå den vidare skulle behandla den här frågan.

I de tätare befolkade delarna af vårt land blir skjutsväsendet alltmer
en föråldrad inrättning, en inrättning, som öfverlefver sig själ!''.

Detta är redan förhållandet i ganska hög grad. Skjutsanstalterna hafva

Nr 30. 118

Onsdagen den 17 maj.

Förslag till
stadga om
skjutsväsendet.

(Forts.)

urartat till konkurrentanstalter med enskilda vikesutöfvare; och då bär
har varit tal om okynnesåkning, måste jag fråga: kan det verkligen icke
kallas så, när man ser hur det allmänna får betala ganska stora pengar
för skjutsanstalter, som vid en närmare undersökning visa sig icke tjäna
det allmänna intresset, utan så godt som uteslutande ombesörja lokal
körning? Det finns i vårt län skjutsanstalter, till Indika vi betala 1,000
kronor och mer, där det är körning inom en liten lokal rayon, men där
skjutsning till andra skjutsanstalter ytterst sällan förekommer.

Vidare existerar det förhållande i trakter med täta järnvägsförbindelser,
att skjutsleden ligger jämsides med järnvägsleden, och det
allmänna får betala ganska stora pengar för att uppehålla skjutsleden,
där det är järnvägsförbindelse åtskilliga, ja, många gånger om dagen —
någonting som är alldeles öfverflödigt.

I betraktande af dessa omständigheter är det klart, att det allmännas
utgifter i dessa trakter icke skulle höjas vid den nya lagens antagande
i trots däraf, att ölutskänkningsrättigheterna alltmer dragas
in och begärligheten att taga skjutsentreprenader ur den synpunkten
skulle komma att minskas. Det är möjligt, att det allmännas utgifter
skulle stiga i de norra provinserna, men inom utskottet har den åsikten
gjort sig gällande, att dessa två säkerhetsventiler, förhöjning af skjutslegan
och indragning af skjutsanstalter, skulle kunna vara så pass tillförlitliga,
att man vågade sig på lagen.

Med hänsyn till dessa förhållanden och när frågan har ett sådant
läge, att denna kammare — jag skulle vilja säga — knappast med heder
kan skilja sig från saken på det sätt, att den nu utan vidare a.fslår
Kungl. Maj:ts förslag, yrkar jag bifall till utskottets hemställan.

Herr Hallberg : Herr talman, mina herrar! Efter den rätt grundliga
öfverläggning som ägt rum, skall jag tillåta mig att i korthet endast
yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag med den modifikation, som utskottet
däri företagit.

Jag skulle härvidlag kunna åberopa hufvudsakligen de skäl, som
af grefve Wachtmeister anförts. Det har nu talats om utsikterna för
att statens och landstingens bidrag till bestridande af kostnaderna för
skjuts väsendet skulle genom den ifrågasatta nya anordningen ökas.
Det är naturligtvis icke lätt att härutinnan med säkerhet spå i framtiden,
men jag tror verkligen icke, att man mycket äfventyrar i detta hänseende,
och säkert är, att anspråken på entreprenadbidrag äfven nu hafva
tendens att ständigt ökas. Frekvensen i allmänhet på skjutsanstalterna
är i aftagande, men den som åtar sig skjutsning har i allt fall förpliktelse
att ständigt vara tillreds, natt och dag; och jag vågar påstå, att
skjutsningsbestvret på en station med liten frekvens är vida mindre begärligt,
än det är på en station, där skjutsningen är större •— och detta
helt naturligt. Men detta synas vederbörande landsting hafva litet
svårt att besinna. Åtminstone i det län, dit jag hör, tillhandahålles
landstinget genom länsstyrelsens försorg årligen, då ny skjutsentreprenad
skall anordnas, en redogörelse för skjutsfrekvensen under de gångna

119 Nr 30.

Onsdagen den 17 maj.

tre åren. Om därvidlag befinnes t. ex. att vid den och den skjutssta- Förslag till
tionen antalet utgångna hästar har varit mycket litet, förmena landstingsmännen,
att entreprenadbidraget där bör sättas ned, och så göra (Forts.)
de det. Men detta åskådningssätt är tydligen icke hållbart. Detta
har föranledt rätt mycket svårigheter att finna personer, som äro villiga
att åtaga sig slcjutsningen på entreprenad med dessa nedsatta bidrag.

Då har det återstått att tillgripa den så kallade säkerhetsventilen
— såsom man här drastiskt har uttryckt sig. Jag tror icke, att säkerhetsventilen
har ägt den ringaste inverkan på entreprenörernas anbud.

Men låt oss nu tillgripa den, hvad blir då följden? Den har behof t användas
flera gånger i Malmöhus län, emedan entreprenadbidragen af
landstinget hafva satts för lågt. När ryktet härom har spridt sig i
vederbörande bygd har befolkningen gripits af en panisk förskräckelse
vid tanken på att skjutsskyldigheten skulle utgöras af vederbörande
hemman. Då hafva de skjutsskyldige vidtagit den åtgärden, att de
garanterat en summa, tillräckligt stor för att tillfredsställa en entreprenör.
Man kan ju fråga sig, om detta sätt är rimligt, och huruvida
man icke genom att bibehålla den nuvarande ordningen betungar de
skjutsskyldige på ett rent orimligt sätt.

Nu får jag också säga såsom min mening — om den är riktig lämnar
jag därhän — ,att jag tycker, att Kungl. Maj:ts förslag är ett fullt korrekt
svar på Riksdagens en gång gjorda framställning, och jag tycker,
att det skulle vara föga konsekvent, att Riksdagen nu sade nej till detta
förslag.

Jag tillåter mig, herr talman, yrka bifall till föreliggande förslag.

Herr Odelberg: Jag har med min reservation lyckats uppnå,
hvad jag därmed af sett, nämligen att få en grundligare diskussion till
stånd i denna fråga, än hvad som kan antagas hafva blifvit förhållandet,
ifall här förelegat ett enigt utskottsbetänkande.

Jag ber då att få konstatera, att icke någon af dem, som opponerat
sig mot detta förslag, har gjort det på den grund, att det icke skulle
hvila på en fullt riktig princip — jag säger detta gentemot herr Pers,
eftersom han tycktes antyda någonting i motsatt riktning. Nej, vi
hafva opponerat oss däremot, därför att vi anse att det kan blifva fördyrt.

Jag ber också att få påpeka, att ingen af de talare, som här uppträdt,
har kunnat jäfva det påståendet, oaktadt de representera våra
sydligaste län, Blekinge, Kristianstads och Malmöhus län. Det är påtagligt,
att där torde icke så stora rubbningar äga rum, emedan där
finnes konkurrens vid entreprenadauktionerna. Men representanterna
för de norrländska länen, för Jämtland, Västernorrland, Västerbotten
och Norrbotten, hafva ännu icke här yttrat sig, och jag undrar, om de
skola kunna påstå, att entreprenadbidragen i dessa landsdelar hädanefter
icke skulle komma att blifva åtskilligt högre än nu. Vi skola
betänka, att där uppe finnas distanser på 5, 6, 7 mil, där det kanske

Kr 30. 120

Onsdagen den 17 maj.

Förslag till blott finnes en enda person, som kan åtaga sig skjutsning. Där kan
stad#» om skjutsstationen eller gästgifvaregården icke — såsom friherre De Geer
* ?''(Forts*) e ’antörde såsom det sista korrektivet emot för hög entreprenad — helt
enkelt dragas in, och orten i så fall få nöja sig med, att ingen person
kommer och hälsar på. Det går icke an att gå så tillväga, ty statens
ämbetsmän behöfva där liksom i andra landsdelar hafva möjlighet
att taga sig fram.

Ryggar kammaren emellertid icke tillbaka för att, oaktadt det icke
kunnat ägnas tillräcklig uppmärksamhet åt detta förslag, nu antaga
det i stället för att skjuta upp det till nästa år — hvilket kammaren enligt
herr Pers’ påstående icke kunde göra utan att kränka sin heder,
som han yttrade sig — då må ju kammaren göra det. Men jag har
velat påpeka, hvilka olägenheter äro förenade med detta förslag, och
jag hade för min del helst sett, att dess antagande uppskjutits till nästa
år, för att Kungl. Maj:t möjligtvis skulle kunna tänka ut några medel
att förebygga den dyrhet, som är förenad med genomförandet af detta
förslag.

Herr Jonsson: Då den senaste talaren särskildt framhållit, att
ingen af norrlandsrepresentanterna, för hvilka frågan dock på grund af
de särskildt i Norrland förefintliga behofven af kommunikationer borde
ställa sig viktigast, har yttrat sig i saken, har jag ansett mig böra begära
ordet för att uttala mitt omdöme i frågan.

Jag har ganska länge varit ledamot af landstinget och därvid äfven
deltagit i pröfvandet af de entreprenadanbud, som afgifvits inom länet.
Jas: har alltså erfarenhet om, hur det gått till, då entreprenadanbud
icke kunnat antagas. Då får j ag säga, att vid hvarj e landstingssammanträde,
där entreprenadanbud pröfvats, har det kunnat vara en eller två
skjutsstationer, för hvilka landstinget icke har ansett sig kunna godkänna
de afgifna anbuden, utan det har fått föranstaltas om ny auktion.
På det sättet har äfven där entreprenadskjuts kommit till stånd,
i vissa fall med bidrag af det skjutslag, saken har gällt. Men de fallen
hafva för hela tiden 1880—1910 inskränkt sig till ett, två, högst tre af
hela antalet skjutsstationer eller gästgifverier, som finnas inom länet,
och det tycker jag bör tämligen tydligt visa, att det öfverdrifna omdöme
om den där »säkerhetsventilen», som här fällts, icke har så stor betydelse,
som man velat påstå.

När jag sedan tänker på de säkerhetsventiler, som finnas i det nya
förslaget, nämligen dels och först att maximilegan skulle kunna generellt
sättas högre, än den för närvarande är, på det att den resande såvidt
möjligt skall betala, hvad skjutsen kostar, och samhället icke skall
behöfva träda alltför mycket emellan, dels också den omständigheten,
att man kan draga in skjutsstation, som icke anses vara af synnerlig
vikt för samhället, tror jag, att den nya anordningen icke skall komma
att kosta staten särdeles mycket utöfver hvad den nuvarande gör.

I detta sammanhang ber jag att särskildt få erinra om ett anförande,
som statsrådet Thyselius höll i Andra kammaren år 1878, när det gällde

Onsdagen den 17 maj.

121 Nr 30.

reformering af skjutsväsendet. Då yttrade han bland annat, att det Förslag till
enda rätta vore att den resande skulle betala hvad resan kostar, och icke fö

vare sig jorden eller samhället för öfrigt, men att man icke vågat på J”p0rts.)
en gång taga det steget. — För min de! tycker jag, att tillräckligt lång
tid förflutit, sedan dessa ord fälldes, så att vi nu skulle kunna närma oss
det ideal, han framhöll.

När därjämte Riksdagen, som sagdt, har skrifvit och begärt ett för
slag i samma riktning som det här föreliggande — jag förbigår detaljer
i en eller annan paragraf, som frågan icke nu gäller, ty det gäller ju nu,
huruvida § 1 och lagen öfver hufvud taget skall antagas eller icke —
tror jag det vore ytterst egendomligt, om kammaren nu skulle afstå
detta förslag.

Jag instämde i friherre De Geers yrkande på bifall och behöfver
därför icke själf nu göra detta yrkande.

Herr Lindblad: Jag har icke blifvit antecknad såsom frånvarande
vid detta betänkandes justering inom utskottet, men så var förhållandet.
Jag har inom utskottsafdelningen uttalat samma betänkligheter
mot lagen, som nu kommit till synes från flere talare, först och främst
från utskottets ärade ordförande.

Den siste talaren framhöll sina erfarenheter från Norrland, men jag
vill då först påvisa, att han icke är representant för öfre Norrland, och
jag tror, att i hans trakt kan man nog vänta samma konkurrens som i
mellersta och södra Sverige. Han ville äfven saga, att hans erfarenhet
visade, att det nu går lätt att få täflan om skjutsentreprenaderna. Ja,
därför att nu har man denna regulator; det är den som verkar.

Går det ej nu att få frivillig entreprenad eller landstinget kan åstadkomma
detta, får skjutslagen träda i stället. Hvad man nu söker
är att få något direktiv för, att ersättningen icke springer upp hur högt
som helst, där det icke finns någon konkurrens.

Vi hörde från statsrådsbänken, att detta är »en sekelgammal orättvisa».
Om man än älskar att kalla det så, vore det väl ändå icke
hela världen, om det skulle dröja ett år till, innan man antoge lagen
och finge »fullständig» rättvisa. Man kunde då få se, om man icke
kunde lyckas utfinna några nya direktiv. Här anföres, att något sådant
finnes| icke angifvet. Det kan nog gifvas flere, För min del skall jag
blott be att få påpeka en anordning, som redan är införd i väglagen,
nämligen i fråga om vinterväghållningen. I stället för att förr hvarje
hemman fick ploga, så har nu indelning skett i ploglag endast bland
lämpligt belägna fastigheter, som få åtaga sig vinterväghållningen mot
full betalning. Men om man icke kan enas om betalningen, så är det
ytterst Konungens befallningshafvande, som bestämmer ersättningen.

Man torde med ledning af detta förfaringssätt äfven här kunna hitta på
ett lika lämpligt direktiv för skjutshållningen. Det är ingalunda meningen,
som en talare från Malmöhus länsstyrelse anförde, att man skall
göra clet för underpris. Han erkände, att landstingen betalade för litet,
men meningen är naturligtvis, att det skall betalas hvad skjutsnings -

Nr 30.

Onsdagen den 17 maj.

122

Förslag till skyldigheten är värd. Meningen är både att den åkande skall betala
stadga om fup ]ega> (}en? som åtagit sig entreprenaden, skall erhålla den

(Forts.) särskilda ersättning, som ar skalig.

Nu har motionären, herr Widén, framhållit, att flere landsting
satt ned entreprenaden för lågt. Han åberopar sin erfarenhet från Södermanland
och Jämtland. När han så säger, att skjutsningskostnaderna
i sistnämnda län uppgått till 87,465 kronor, undrar jag ändå, om
det kan vara skäl att gå öfver till ett system, där ersättningen kan
springa upp till det dubbla. Jag tycker, att han har föreburit så goda
skäl för sin uppfattning, att man är skyldig att reflektera på dem. Det
torde för öfrigt icke ligga någon fara i dröjsmålet. Hellre må man väl
så sent på riksdagen kunna taga sig ytterligare en funderare.

Jag ser icke saken som friherre De Geer, att det är gamla beskattnings
förhållanden, som böra bringas ur världen. Det är det visst icke,
utan det gäller att åstadkomma fullt lämpliga anordningar för kommunikationsväsendet.
Man vill söka få fram ett lämpligt betalningssätt,
så att folk får hvad saken verkligen är värd, men icke en oskälig
betalning. Därför att en person är ensam på platsen, må han icke kunna
tilltvinga sig hvilken ersättning som helst. »Man kan indraga skjutsanstalter»,
säger man. Hvad är det för hjälp med det? Man återgår ju
därmed till den gråa forntiden, då det icke fanns något lagstadgadt
skjutsväsen; och det öfverensstämmer väl icke med våra önskningar,
att den som behof ver åka icke skall hafva möjlighet därtill, utan få
betala sju för tu. Friherre De Geer sade, att då kan man låta bli att
besöka en så ogästvänlig ort. Ja, det är mycket bra, men om jag t. ex.
såsom domänintendent kommer till en plats, där jag ovillkorligen måste
ha skjuts, huru skall jag göra? Inte vill man betala oskäligt, tv staten
betalar naturligtvis icke mer än efter resereglementet. Utvägen att
blott indraga skjutsanstalten kan alltså icke vara lämplig.

Jag tror, att man med lugnt samvete kan taga sig ytterligare en
funderare på saken, och jag tror icke att den skjutsningstunga, som
hädanefter behof ver påhvila svenska jorden, skall kännas så synnerligen
svår. Jag tror icke ens, att man hädanefter ens behöfver tala om
sekelgamla orättvisor.

Jag ber att få yrka afslag på utskottets hemställan.

Herr Fahlén: Jag hade icke ämnat besvära kammaren med ett
yttrande i denna fråga, änskönt jag antecknat mig som reservant mot
utskottets motivering. Men då en så bestämd provokation riktats till
norrlandsrepresentanterna från utskottets ärade ordförande, har jag
ansett mig böra taga kammarens uppmärksamhet i anspråk ett par
ögonblick för att ytterligare tillkännagifva, att, ehuru jag från början
hyste vissa betänkligheter mot förslaget, jag dock slutligen, sedan jag
varit i tillfälle att närmare taga det i öfvervägande, anslutit mig till
detsamma. Det må ju gälla hvad det kan, men det är i hvarje fall en
representant från ett af de nämnda länen, som ställt sig på Kungl. Maj:ts
ståndpunkt i denna fråga. Jag kan nämligen icke förstå annat än att

Onsdagen den IT maj

123

Kr 30.

detta förslag alldeles bestämdt sluter sig till den ståndpunkt, Riksdagen Förslag till
i sin skrifvelse uttalat. De grunder, som ligga bakom detta förslag, stadga om
hafva icke blifvit af någon jäfvade, så vidt jag kunnat höra. De hafva * ^ (Forte”
blifvit erkända såsom riktiga, och jag kan, som sagdt, icke se annat än,
att svaret från Kung!. Maj:t är fullkomligt sådant, som det borde
vara, med hänsyn till den skrifvelse, som Riksdagen aflåtit i ärendet.

Det finnes, så vidt jag förstår, icke mer än två eller tre utvägar att
välja här. Den ena är att stå kvar på den gamla ståndpunkten, som
Tedan är af Riksdagen förkastad. Den andra vägen är den, som Kungl.

Maj: t valt; tertium non da tur, för så vidt man icke skulle tänka sig att
begagna båda dessa principer och skapa en slags fusion emellan båda.

Men detta lärer nog icke gå för sig. En sådan anordning skulle främst
drabba de norrländska länen, och den tror jag man skulle betacka sig
för.

Min anmärkning mot utskottets motivering hänför sig uteslutande
till utskottets resonemang rörande de garantier, som utskottet tänkt
sig, för att icke kostnaderna skulle drifvas alltför mycket i höjden och
blifva för vederbörande landstingsområde allt för betungande. I det
fallet har utskottet hänvisat till två medel, dels indragning af skjutsanstalter
och dels höjning af slcjutslegan. Utskottet förklarar för sin
del, att utskottet anser dessa garantier vara fullt tillfredsställande. Nu
tror jag icke, att det kommer att visa sig, att så blir förhållandet, åtminstone
icke i de norrländska länen. Jag befarar, att kostnaderna
komma att gå till högre belopp än nu, och att de i vissa fall kunna
blifva för vederbörande landsting ofantligt betungande. Men det är en
konsekvens, som, så vidt jag förstår är alldeles ofrånkomlig, för så vidt
man vill häfda Riksdagens tidigare ståndpunkt, och då har man ingenting
annat att göra än att taga steget, såvidt man icke vill kvarstå
på den nuvarande grunden. Hvad jag skulle önskat i fråga om motiveringen,
hade varit, att detta förhållande jag menar befarade kostnadsökningar,
uttalats kraftigare af utskottet, och vidare hade jag en förmäten
önskan, att utskottet skulle, låt vara i förbigående, antyda att,
därest i ett eller annat landstingsområde kostnaderna för skjutsningsskyldigheten
skulle visa sig blifva alltför stora, oväntadt stora, skulle
man hafva att där påräkna ytterligare bidrag af statsmedel. Detta
synes mig icke vara annat än rimligt och resonlig^ och har förut i liknande
fall praktiserats, t. ex. beträffande synnerligt betungade väghållningsdistrikt,
för hvilka Riksdagen anslagit särskilda bidrag. Men,
som sagdt, ett sådant uttalande ville icke utskottet göra, och det förvånar
mig på det hela taget icke. I alla fall lär det icke vara möjligt att
trots vissa betänkligheter komma ifrån detta förslag, som, enligt hvad
jag tidigare sagt och af ingen motsagts, är fullkomligt i öfverensstämmelse
med den ståndpunkt, Riksdagen tidigare intagit. Detta är det
skäl, hvarför jag för min del biträdt Kungl. Maj:ts förslag och hemställt
om bifall till detsamma.

Jag föranledes att yttra ännu ett par ord med anledning af den
jämförelse, den föregående ärade talaren gjorde med vinterväghåll -

Sr 30. 124

Onsdagen den 17 maj.

Förslag till ningen. Jag uppfattade visserligen icke talarens deduktion härvidlag.
k^utäi °\it ^en iaS ^ror m,& ^unna i fall våga påståendet att detta skäl icke
(Forts.) ''^ar sa mycket att betyda. Åtminstone kan det icke öfvertyga den,
som i fråga om vinterväghållningen har så absolut motsatt åsikt mot den
föregående talaren som jag. Jag hoppas, att äfven den orättvisan en
gång skall blifva reglerad. Men den omständigheten, att denna orättvisa
fortfarande kvarstår, får icke tagas till intäkt för att afstyrka det
föreliggande förslaget. Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets förslag i förevarande paragraf.

Herr Bellinder: Herr talman! Man må hafva hvilka åsikter som
helst angående rättmätigheten af de skatter, som af gammalt speciellt
hvilat på den svenska jorden, och angående det berättigade eller oberättigade
att kalla dem »sekelgamla orättvisor»; faktum är, att numera
äro de flesta af dem afskaffade såsom grundskatterna, indelningsverket
och kronotionden. Således fordrar konsekvensen, att man nu tager
bort den sista återstoden af denna beskattningsform, hvilken icke är
förenlig med nyare tiders beskattningssätt.

Jag tror därför att, om kammaren icke nu antager den föreliggande
kungl. propositionen, så är det, såsom ock reservanterna ställa i utsikt
blott en mycket kort tidsfråga, när detta kommer att ske.

Jag finner mig emellertid efter genomläsande af det förslag, Kungl.
Maj:t på grund af Riksdagens skrifvelse framlagt, föranledd att redan
i dag gifva min anslutning till den föreliggande Kungl. propositionen
i den form den fått genom utskottets hemställan.

Jag anhåller alltså, herr vice talman, att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Pers: Jag är närmast uppkallad af herr Lindblads anförande,
enär han ville göra gällande, att en framkomlig utväg skulle ligga i att
anordna skjutsningsskyldigheten på samma sätt som vinterväghållningen.
Men jag vill då fästa uppmärksamheten på, att i fråga om vinterväghållningen
ligger ett skäl till en sådan anordning, som där är,
däri, att de närmast boende byalagen siälfva hafva det största intresset
af att vintervägarna äro öppna, men man kan icke säga, att ett sådant
intresse föreligger i fråga om den allmänna skjutsning^!. Här ha visats
sådana afskräckande siffror som öfver 87,000 kronor för skjutsningsskyldighetens
fullgörande i Jämtland, men denna siffra är icke så
afskräckande, när man besinnar, att skjutslegan där fortfarande utgår
med samma belopp, som bestämdes, när 1878 års lag antogs. Under de
mer än 30 år, som förgått sedan dess, har värdestegringen på ålit, som
hör till detta, säkerligen varit högst afsevärd, men när legan står kvar på
samma punkt, är det alldeles gifvet, att kostnaden för skjutsentreprenaden
stiger i förhållande därtill. Det är en omständighet, som i och
för sig påkallar, att nu en ny tingens ordning inträder, hvilken gör det
möjligt att låta skjutslegan följa med i den allmänna värdestegringen.

Onsdagen den 17 maj.

125 Nr SO.

Det är taktiskt så på många båll, att ju mer skjuts, som påkallas, desto
dyrare blir entreprenaden, därför att legan är för låg.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
som öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar, att beträffande
förevarande paragraf under öfverläggningen yrkats, dels att densamma
skulle godkännas, dels ock att paragrafen skulle af slås.

Härefter gjorde herr vice talmannen propositioner enligt dessa yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på paragrafens godkännande
vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner 1 § i jordbruksutskottets förslag till stadga
om skjutsväsendet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, af slås ifrågavarande paragraf.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 66;

Nej — 56.

2-16 §§.

Godkändes.

17 §.

Föreliggande paragraf lydde på följande sätt:

(i Kungl. Maj:ts förslag) (i utskottets förslag)

Skjuts utgöres i allmänhet Skjuts utgöres i allmänhet

från och till skjutsanstalt. Dock från och till skjutsanstalt. Dock
skall skjuts lämnas äfven från skall skjuts lämnas äfven från

Förslag till
stadga om
skj u tsväsendet.
(Forts.)

Kr 30. 126

Onsdagen den 17 maj.

Förslug till
stadga om
skjutsväsendet
(Forts.)

(i Kung!. Maj:ts förslag)

eller till annat ställe, dit farbar
väg finnes, under förutsättning,
att den skjutsande icke därigenom
koinmer att. färdas längre väg än
som motsvarar afståndet från
skjutsanstalten, där skjutsen erhållits,
till det längst därifrån belägna
omby tesställe, dit skjuts
från anstalten utgöres.

Där skjuts sålunda begagnas
från annat ställe än skjutsanstalt,
och den resandes färd ej går tillbaka
till den anstalt, där skjutsen
erhållits, skall den resande erlägga
utöfver skjutslega efter den af
honom därvid tillryggalagda våglängd
jämväl särskild skjutslega
för hämtningen. Denna lega beräknas
efter vägens längd från
anstalten till hämtningsstället.

Resande, som med skjuts ankommer
till stad, vare jämväl berättigad
att utan särskild ersättning
med skjutsen färdas till annat
ställe inom stadens planlagda område
än därvarande skjutsanstalt.
Kan ej härbärge å det uppgifna
stället erhållas, må den resande
icke förvägras att, för sökande af
härbärge annorstädes, ytterligare
begagna skjutsen mot särskild
ersättning, beräknad efter sjuttiofem
öre hästen för hvarje full
halftimme, som skjutsen för detta
ändamål tages i anspråk.

(i utskottets förslag)

eller till annat ställe dit farbar väg
finnes, under förutsättning, att
den skjutsande icke därigenom,
kommer att färdas längre väg än
som motsvarar afståndet från
skjutsanstalten, där skjutsen erhållits,
till det längst därifrån
belägna ombytesställe, dit skjuts
från anstalten utgöres.

Där skjuts sålunda begagnas
från annat ställe än skjutsanstalt,
och den resandes färd ej går tillbaka
till den anstalt, där skjutsen
erhållits, skall den resande
erlägga utöfver skjutslega efter
den af honom därvid tillryggalagda
väglängd jämväl särskild
skjutslega för hämtningen. Denna
lega beräknas efter vägenslängd
från anstalten till hämtningsstället.

Resande, som med skjuts ankommer
till stad, vare jämväl berättigad
att med skjutsen färdas till
annat ställe inom stadens planlagda
område än därvarande skjutsanstalt,
dock med skyldighet att, därest afståndet
till denna plats år längre än
till skjutsanstalten, erlägga särskild
skjutslega för den Överskjutande
våglängden. Kan ej härbärge å
det uppgifna stället erhållas, må
den resande icke förvägras att, för
sökande af härbärge annorstädes
inom samma område, ytterligare
begagna skjutsen mot särskild ersättning,
beräknad efter sjuttiofem
öre hästen för hvarje full
halftimme, som skjutsen för detta
ändamål tages i anspråk.

Herr Fahlén: I föreliggande paragraf har Kungl. Maj:t föreslagit,
att resande, som med skjuts ankommer till stad, må jämväl vara berättigad
att utan särskild ersättning med skjutsen färdas till annat ställe
inom stadens planlagda område än därvarande skjutsanstalt.

Onsdagen den 17 maj.

127 >''r 30.

Nu har utskottet föreslagit sådan ändring att en sådan rättighet Förslag
icke skulle tillkomma den resande, utan att denne skulle erlägga en stad!>a °m
särskild ersättning, för så vidt afståndet till den plats, dit han önskar
komma, vore längre än till skjutsanstalten. Det synes mig vara ett
tillägg, som är skäligen olämpligt och som kommer att vålla ganska
inånga svårigheter, då det gäller att taga ut ersättning. Då skall det
afstånd, hvarmed den tillryggalagda våglängden kan öfverskjuta våglängden
mellan de båda stationerna utmätas, och det kan rent af förutsättas
att man skall för hvarje fall uppmäta och kontrollera den Överskjutande
våglängden. Sådant kan icke annat än vålla svårigheter.

Annat hade det varit, om utskottet hade föreslagit en viss, bestämd
ersättning, t. ex. femtio eller sjuttiofem öre eller något annat belopp.

Ifrågavarande tillägg förefaller mig således icke behöflig!, men synnerligen
opraktiskt och ägnadt att vålla oreda och trassel. Af den anledningen
har jag reserverat mig mot utskottets förslag och hemställer
om bifall till Kungl. Maj:ts förslag oförändradt.

öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr vice talmannen
yttrade, att i afseende på föreliggande paragraf allenast yrkats,
att motsvarande paragraf af Kungl. Maj:ts förslag i ämnet skulle
godkännas.

Sedermera gjordes propositioner,-först på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag samt vidare på bifall till nyssnämnda yrkande;
och förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

18—20 §§.

Godkändes.

21 §.

Nu föredragna paragraf lydde sålunda:

Återkallar resande skjutsbeställning senare än en timme innan
skjutsen skall lämnas, skall entreprenören vara berättigad att af den
resande för besvär och tidsspillan erhålla ersättning med sjuttiofem öre
för hvarje häst.

Tillhandahålles betingad skjuts vid särskildt hämtningsställe utan
att sedermera af den resande begagnas, äge entreprenören att för färden
dit åtnjuta lega i förhållande till våglängden däremellan och skjutsanstalten,
från hvilken skjutsen utgått, dock minst sjuttiofem öre för
hvarje häst.

Utöfver ersättning eller lega, hvarom nu är sagd!, skola jämväl
erläggas väntningspenningar, där sådana enligt 19 § böra utgå.

Herr Odelberg: Vid denna paragraf ber jag få anmärka, att ett
tryckfel influtit i utskottets betänkande, öfverst på sidan 19 står nära -

Nr SO. 128

Onsdagen den 17 maj.

Förslag till
stadga om
skjutsväsendet.

(Forts.)

ligen: »ersättning med sjuttiofem öre för hvarje häst» och några rader
nedanför: »dock minst sjuttiofem öre för hvarje häst». Af utskottets
motivering för ändring i § 21 finner man, att detta belopp 75 öre skall
höjas till en krona. Jag hemställer därför, att de 75 örena i § 21 måtte
ändras till en krona.

Efter härmed slutad öfverläggning godkändes förevarande paragraf,
med rättande af anmärkta tryckfel, i det att de på två ställen i denna
paragraf förekommande orden »sjuttiofem öre» utbyttes mot orden »eu
krona».

22 §.

Godkändes.

23 §.

För denna paragraf hade föreslagits följande lydelse:

(af Kungl. Maj:t)

Åkdon må ej, med mindre entreprenören
det medgifver, belastas
med större tyngd af resande och
resgods än etthundrasextio eller,
där skjutsaren ej å åkdonet färdas,
tvåhundrafyrtio kilogram för
hvarje häst. Person, som fyllt
tolf år anses härvid motsvara åttio
samt barn under tolf år fyrtio
kilograms vikt. Utgör resgods,
som å åkdonet medföres, ej mer än
tio kilogram för hvarje häst, varde
det gods ej beräknadt.

På häst, som af resande användes
till ridt, må ej läggas gods
till större tyngd än femton kilogram

(af utskottet)

Åkdon må ej, med mindre entreprenören
det medgifver, belastas
med större tyngd af resande
och resgods än etthundrasextio
eller, där skjutsaren ej å åkdonet
färdas, tvåhundrafyrtio kilogram
för hvarje häst. Person, som fyllt
femton år, anses härvid motsvara
åttio samt den, som ef fyllt femton
år, fyrtio kilograms vikt. Utgör
resgods, som å åkdonet medföres,
ej mer än tio kilogram för hvarje
häst, varde det gods ej beräknadt.

På häst, som af resande användes
till ridt, må ej läggas gods
till större tyngd än tio kilogram.

Herr Eriksson, August: Herr vice talman, mina herrar! I mitt
föregående yttrande berörde jag den nu föreliggande paragrafen. Jag
skulle helst sett, att jag kunnat yrka på återremiss för att få de förändringar
vidtagna, som jag anser önskvärda, men så här i riksdagens
»tolfte timme» kan jag naturligtvis icke göra det. Jag anser mig icke
heller på rak arm kunna göra någon omformulering, och därför får jag
väl till sist yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Jag ber dock att få säga några ord om den af utskottet föreslagna
lydelsen af paragrafen. Jag är alldeles öfvertygad, att denna lydelse

Onsdagen den 17 maj. 129

kommer att öfva stor inverkan på entreprenadsumman och detta just
af det skal, jag i mitt föregående yttrande angaf.

För öfrigt får jag säga, att jag anser det vara ganska egendomligt, att
man sätter siffran till 160 kg., när man faktiskt vet, att denna kan afse
vikten för tre nära nog fullvuxna personer. Fn femtonåring väger ju i
regel åtskilligt mer än 40 kg. och därför kan jag, som jag förut har sagt,
icke anse, att utskottets förslag är lämpligt. Jag skulle därför helst
sett, att den gamla bestämmelsen fått stå kvar.

Såsom motiv för Kungl. Maj:ts förslag anföres på sid. 96:

»Med tillämpning af dessa bestämmelser vinner man bland annat
och särskild! det från flera håll uttalade önskemål, att två resande, som
ej medhafva något egentligen tyngande gods, skola äga rätt att åka tillsammans
efter en skjutshäst.»

Nog tror jag det kan för en del vara ett önskemål, att två resande
skola äga rätt att aka tillsammans efter en skjutshäst. Jag tror äfven,
att det kan finnas önskan om, att tre eller fyra personer må få göra det.
Men, som sagdt, för att det icke skall komma att råda allt för stora missförhållanden
och för att icke kostnaderna för åkningen skola nedbringas
i vissa fall nära nog till hälften mot hvad de hittills varit, skall jag, då
jag icke kan göra något annat yrkande, be att få yrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag i förevarande paragraf,

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr vice
talmannen, att beträffande nu föredragna paragraf annat yrkande ej
förekommit än att kammaren skulle godkänna motsvarande paragraf
af Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Härefter gjordes propositioner, först på paragrafens godkännande
i enlighet med utskottets förslag samt vidare på ^bifall till nyssnämnda
yrkande ; och förklarades den senare propositionen vara med jk besvarad.

24—27 §§.

Godkändes.

2* §.

Denna paragraf hade följande lydelse:

Resande äge icke att fordra skyndsammare fortkomst än efter en och
en fjärdedels timme ''pa, milen och, där af ståndet mellan två skjuts anstalter
öfvei stiger 25 kilometer, efter en och en half timme på milen. År af ståndet
mellan skjutsanstalterna större än nu sagts, eller är vägen af svårare beskaffenhet
eller a,f backar i hög grad besvärad, ankomme på Konungens
befallningshafvande att för sådant skjutshåll bestämma ställe, hvarest
entreprenören må vara berättigad att låta hästen hvila och jämväl fastställa
lämplig tid härför, dock ej öfver en timme..

Första kammarens protokoll 1911. Nr 30.

Jfr 30.

Förslag Ull
stadga om
skjutsväsendet.
(Forts.)

9

Nr 80. 130

Onsdagen den 17 maj.

Förslag till
stadga om
skjutsväsendet.
(Forts.)

Under färden må af resande göras uppehåll högst tre timmar. För
den tid skjutsen sålunda uppehälles öfver en fjärdedels timme skall den
resande erlägga väntningspenningar efter den i 19 § stadgade beräkningsgrund.

Herr Er iksson, August: Herr vice talman, mina herrar! Här har
utskottet gjort en förändring i Kungl. Maj:ts förslag, och om den förändringen
kan jag icke säga annat, än att den förefaller mig vara något
bättre än Kungl. Maj:ts förslag härutinnan, men jag skulle ändå vilja
äfven en förändring af detta. «•*

Jag tycker, att de åsätta 25 km. äro alldeles för mycket. Som jag
nämnde förut, har jag här någon erfarenhet, och jag är öfvertygad, att
de sista fem km. komma att verka ganska ansträngande för hästen.
Jag skall därför, herr vice talman, be att få yrka bifall till utskottets
förslag med den förändringen, att 25 km ändras till 20 km.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, att beträffande föreliggande paragraf endast yrkats,
af herr Eriksson August, att paragrafen skulle godkännas med den ändring,
att orden »25 kilometer» utbyttes mot »20 kilometer».

Sedermera gjordes propositioner, först på godkännande af utskottets
förslag samt vidare på bifall till berörda yrkande, och förklarades den
förra propositionen, som upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Öfriga delar af utskottets förslag.

Godkändes.

Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Vid förnyad föredragning af jordbruksutskottets den 13 och 15 i
denna månad bordlagda utlåtande nr 111, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition ångående visst undantag från gällande bestämmelser om
tiden för skjutsentreprenader, biföll kammaren hvad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning af Andra särskilda utskottets den 13
och 15 innevarande månad bordlagda utlåtande nr 2, i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition nr 200 angående ordnande af undervisningen
i arkitektur vid konsthögskolan m. in., samt i anledning af inom Riks -

Onsdagen den 17 maj. 131 Nr SO.

(lagen väckta motioner i ämnet, biföll kammaren hvad utskottet i detta
utlåtande hemställt.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtanden och memorial:

nr 90, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående om- och
tillbyggnad af Stockholms hospital m. m.,

nr 91, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till
populärvetenskapliga föreläsningar,

nr 92, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
punkt 45 af sjunde hufvudtiteln gjorda framställning i fråga om bidrag
till landsting och städer, som icke deltaga i landsting,

nr 93, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ersättning
åt länsmannen A. Egerström för ett husrötebelopp, som han ej kunnat
af företrädaren utfå,

nr 94, i anledning af Kungl. Maj:ts uti statsverkspropositionen under
sjätte hufvudtiteln gjorda framställning om anvisande af medel för anordnande
af järnvägsspår samt anläggande af vagnvåg inom Säters
hospitals område,

nr 95, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande
af förlikningsaftal mellan Kungl. Maj:t och kronan samt Stockholms
stad angående strand- och vattenrätt i Dalälfven m. m.,

in* 96, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående förlängning
af västra vågbrytaren vid Hanö hamn i Mjällby socken af Blekinge
län,

in* 97, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition ångående ändrad
lydelse af § 7 i aflöningsreglementet för tjänstemän vid statens järnvägar
den 15 november 1907,

nr 98, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
utgifter för kapitalökning gjorda framställning angående anslag för an*
ordnande af gnisttelegrafförbindelse mellan Trelleborg och Sassnitz samt
med ångfärjorna,

nr 99, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
af farled mellan Storvindeln och Nedre Gautsträsk,

nr 100, i anledning af dels Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till låneunderstöd, för enskilda järnvägar
dels Kungl. Maj:ts proposition angående bildande af eu fond för att
underlätta åstadkommande af bibanor inom vissa delar af riket samt eu
i ämnet väckt motion,

Nr 30. 132

Onsdagen den 17 maj.

nr 101, om anvisande af de i regeringsformens 83 § föreskrifna kreditivsummor,
och

nr 102, angående bestämmande af det under riksstatens femte
hufvudtitel upptagna anslaget till aflöning för flottans kårer och stater;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 30, i anledning af dels Kung!. Maj:ts proposition angående ändrad
lydelse af § 9 mom. 3 A) i tulltaxeunderrättelserna samt § 13 mom. 3 A)
i förordningen med tulltaxa den 4 julpl910 m. m., dels ock i ämnet väckta
motioner,

nr 31, i anledning af väckt motion om upphäfvande af stämpelskatten
å inrikes växlar, och

nr 32, i anledning af väckta motioner om ändringar i gällande förordning
angående försäljning af brännvin;

lagutskottets utlåtande nr SO, i anledning af återreiniss af lagutskottets
utlåtande nr 47 i anledning af väckt motion med förslag till ändrad
lydelse af 18 kap. 13 § strafflagen.

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 113, i anledning af Kung]. Maj:ts proposition angående utbyte
af krön ohemmanen Mjölnarbo och Snickarbo med tillydenheter i Kopparbergs
län mot viss Klosters aktiebolag tillhörig mark m. m.,

nr 114, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af förra sergeantsbostället Stålsbyn nr 1 i Värmlands län,

nr 115, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljn
ng af förra kornettsbostället Oppeby nr 1 med Ellmoratorp i Södermanlands
län,

nr 116, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af den kronan såsom ägare af förra öfverstebostället öresten i
Alfsborgs län tillkommande vattenrätt i Slåttsån m. m.,

nr 117, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett område från förra mönsterskrifvarbostället Djurstorp nr 1
och 3 jämte Djurstorp nr 4, en utjord, i Kalmar län,

nr 118, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverförande
till domänfonden af köpeskillingarna för vissa försålda kronoegendomar,
och

nr 119, i anledning af väckta motioner angående upplåtande af
staten tillhörig mark till plats för byggnad åt Drottning Sofias stiftelse
i Vänersborg;

133 Nr 30.

Torsdagen den 18 maj.

.Första kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 17, i anledning
däraf att Andra kammaren beslutit fasthålla vid sitt, från Första
kammarens skiljaktiga, beslut om skrifvelse till Kungl. Maj:t med hemställan,
att Eiksdagen måtte lämnas tillfälle att yttra sig öfver förslag
till ny landshöfdingeinstruktion; äfvensom

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 13, angående väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t i
fråga om hushållningssällskapens verksamhet och organisation,

nr 14, angående förnyad utredning om lämpligaste förläggningsorten
för Första och Andra lifgrenadjärregementena, samt

nr 15, i anledning af Andra kammarens beslut i väckt fråga om
särskild stämpling å importerade ägg.

Justerades sex protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 3.9 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjernci.

Torsdagen den 18 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 3 e. m.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtande nr 103, i anledning
af Kungl. Maj:ts i punkten 7 under sjätte hufvudtiteln af
statsverkspropositionen gjorda framställning angående omorganisation
och lönereglering för medicinalstyrelsen jämte i ämnet väckta motioner; sammansatta

stats- och bankoutskottets nr 2 memorial nr 3, i
anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om utgiftsstat för
postsparbanken m. m.;

lagutskottets utlåtanden och memorial:

nr 51, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.

Nr 30. 134

Torsdagen den 18 maj.

Maj;t angående dels. aflösning af torpares, bolagsarrendatorers och
deras vederlikars jordbruk på enskilda domäner, dels aflösning af
lägenheteinnehafvares besittningar på enskilda domäner, dels. ock
expropriation i vissa fall af mark för bildande af nya jordbruk m. m.;

nr 52, i anledning af väckt motion om tillägg till förordningen
den 22 april 1881 om tjuguårig häfd; och

nr 53, i anledning af dels återremiss af vissa delar af lagutskottets
utlåtande nr 46, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till lag om ideella föreningar, lag om ekonomiska föreningar
samt lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen den 4 maj 1906
angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva
fast egendom jämte i anledning däraf väckta motioner, dels ock
kamrarnas skiljaktiga beslut i ämnet; äfvensom

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 16, i
anledning af en inom Andra kammaren väckt motion om skrifvelse
till Kungl. Maj: t angående upprättande af storm varningssignaler vid
Sveriges ostkust.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran följande
under gårdagen bordlagda ärenden, nämligen statsutskottets
utlåtanden och memorial nr 90—102, bevillningsutskottets betänkanden
nr 30—32, lagutskottets utlåtande nr 50, jordbruksutskottets
utlåtande nr 113—119, Första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 17 äfvensom Första kammarens andra tillfälliga utskotts
utlåtanden nr 13—15.

Upplästes och godkändes ett uppsatt förslag till kammarens
skrifvelse till Konungen med anmälan om ledigheter, som inom
kammaren uppkomma före nästa lagtima riksdag.

Grefve Dörr glas erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag an håller

att få föreslå, att bland de andra gången bordlagda ärenden
måtte nästkommande lördag uppföras . först på föredragningslistan
andra tillfälliga utskottets utlåtande nr 13, angående väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga om hushållningssällskapens
verksamhet och organisation, och andra tillfälliga utskottets utlåtande
nr 14, angående förnyad utredning om lämpligaste förläggningsorten
för första och andra lifgrenadjärregementena.

Härtill lämnad Kammaren sitt bifall.

Torsdagen den 18 maj.

185

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3.2 0 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.