1911. Första kammaren. Nr 15 (Riksdagens protokoll 1911:15)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1911. Första kammaren. Nr 15.

Onsdagen den 22 mars, f, m.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. in.

Herr statsrådet Malm öfverlämnade Kung! Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående omorganisation af tekniska högskolan m. in.,
äfvensom lönereglering för lektorer in. fl. befattningshafvare vid
Chalmers tekniska läroanstalt in. in.:

2: o) angående pension å allmänna indragningsstaten åt fortiiikationskassören
och förrådsförvaltaren K. P. Karlsson;

3:o) angående rätt för Konungen att i vissa fall låta justitieråd
eller regeringsråd bibehålla pensionsrätt vid afgång från ämbetet
före uppnådd pensionsålder; samt

4:o) med förslag till lag om ändrad lydelse af 18 § 12. 22
och 37 punkterna i lagen om val till Riksdagen.

Justerades protokollet för den 15 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes

statsutskottets utlåtande och memorial: nr 29, i anledning af
Riksdagens år 1910 församlade revisorers berättelse angående verkställd
granskning af statsverkets jämte därtill hörande fonders tillstånd,
styrelse och förvaltning under år 1909, nr 30, i anledning
af Kungl. Maj:ts proposition angående ålderstillägg åt vaktmästaren
vid arkivdepån i Yisby C. J. Hallgren, och nr 31, i anledning af kamrarnas
skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande anslag under riksstatens
åttonde hufvudtitel;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 11, i anledning af väckt motion om förslag till ändrad lydelse
af 3 § 6 mom. i förordningen angående mantalsskrifning den 6 augusti
1894,

nr 12, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj;t.
angående särskild taxering af jordvärdet i landet, och

nr 13, i anledning af väckt motion om utsträckning i visst afseende
af Kungl. Maj:ts befallningshafvandes befogenhet att meddela
förbud mot försäljning af brännvin; äfvensom
Första kammarens protokoll 1911. Nr 16.

Nr 15.

Om tillsättande
af ett
särskildt
utskott.

2 Onsdagen den 22 mars, f. m.

Första kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 2, angående ifrågasatt ändring i gällande bestämmelser rörande
muntlig studentexamen och fyllnadspröfning till samma examen, samt
nr 3 i anledning af väckt motion angående skrifvelse till Konungen
med begäran om åtgärder för lindring i nu rådande uniformitetstvång i
organisation och undervisningsplan vid de allmänna läroverken.

Föredrogs Kungl. Maj:ts denna dag aflämnade nådiga proposition
till Riksdagen angående omorganisation af tekniska högskolan in. in.
äfvensom lönereglering för lektorer m. fl. befattningshafvare vid
Chalmers tekniska läroanstalt in. m.

Denna proposition blef på begäran bordlagd.

Herr vice talmannen: .lag ber att få föreslå, att kammaren

måtte för sin del besluta, att ett särskildt utskott, bestående af 14
ledamöter, 7 från hvardera kammaren, skall tillsättas för behandling
af icke mindre Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående
omorganisation af tekniska högskolan m. m. äfvensom löneregleringför
lektorerna in. fl. befattningshafvare vid Chalmers tekniska läroanstalt,
än äfven de ytterligare framställningar, som kunna komma
att af Kungl. Maj:t eller enskilda motionärer göras i detta ämne
eller andra i sammanhang därmed stående frågor, samt besluta att
inbjuda Andra kammaren att fatta enahanda beslut. Och får jag
på samma gång föreslå, att Första kammaren för sin del måtte utse
3 suppleanter i detta utskott.

På gjord proposition beslöt kammaren för sin del, att ett särskildt
utskott, bestående af fjorton ledamöter, sju från hvardera
kammaren, skulle tillsättas förbehandling af ej mindre Kungl. Maj:ts
nådiga proposition till Riksdagen angående omorganisation af tekniska
högskolan in. in. äfvensom lönereglering för lektorer m. fl. befattningshafvare
vid Chalmers tekniska läroanstalt in. in., än äfven
de ytterligare framställningar, som kunde komma att af Kungl. Maj:t
eller i enskilda motioner göras i detta ämne eller andra i omedelbart
samband därmed stående frågor.

Jämlikt § 37 mom. 1 riksdagsordningen skulle Andra kammaren
inbjudas att i detta beslut förena sig med Första kammaren.

Protokollsutdrag härom justerades.

Vidare beslöts, att därest båda kamrarna enades om tillsättande
af ett särskildt utskott för omförmälda frågors behandling.
Första kammaren skulle välja tre suppleanter för ledamöterna från
Första kammaren i detta särskilda utskott.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
bankoutskottets nästlidne dag bordlagda memorial nr 13 äfvensom
jordbruksutskottets samma dag bordlagda utlåtanden nr 54—57 och 59.

Nr 15.

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Föredrogos och lades till handlingarna jordbruksutskottets under
gårdagen bordlagda memorial :

nr 60, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående statsbidrag till vinterväghållet
på landet m. m., och

nr 61, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
skrifvelse till Kungl. Magt angående åtgärder i syfte att förekomma
skadegörelse å ungskog genom toppskottens afskärande m. in.

Föredrogs ånyo statsutskottets den 18 och 21 innevarande månad
bordlagda utlåtande nr 24, i anledning af väckta motioner angående
åtgärder, afsedda att åstadkomma en minskning i utgifterna
för landt- och sjöförsvaret.

I två nästan likalydande, till statsutskottet hänvisade motioner,
väckta den ena (nr 48) inom Första kammaren af herr E. Blomberg och
den andra (nr 180) inom Andra kammaren af herr F. TF. Thorsson
in. fl. hade hemställts, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t efter verkställd utredning
angående vissa i motionerna upptagna frågor, för Riksdagen till
nästkommande år framlägga de förslag, hvartill utredningen kunde
föranleda.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
två af samma motionärer väckta motioner, nr 75 i Första kammaren
och nr 267 i Andra kammaren, däri sammanstämmande föreslagits,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kung]. Maj:t anhålla, det
täcktes Kung!. Maj:t, efter verkställd utredning angående de under
punkterna 1)—12) i förstnämnda motioner upptagna frågor i hvad
de berörde sjöförsvaret, för Riksdagen till nästkommande år framlägga
de förslag beträffande sjöförsvaret, hvartill utredningen kunde
föranleda.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda skäl hemställt,
att herrar Blombergs och Thorssons m. fl. ifrågavarande
motioner måtte af Riksdagen afslås.

Reservation hade afgifvits af herrar J. T. Larsson. A. Wibland,
P. Olsson, K. Starbäck, J. Ström och E. A. Nilson, hvilka
såsom en sammanfattning af sina egna önskemål velat betona:

att en ny och allsidig utredning af försvarsfrågan borde äga rum:
att därvid först borde företagas en grundlig undersökning om
hvad landet för en viss öfverskådlig period framåt med säkerhet
kunde äga förmåga att bära för försvaret;

att denna utredning borde i möjligaste måtto räkna med reella
faktorer i fråga om andra statsutgifter, som vore att vänta;

att, sedan den ekonomiska utredningen gifyit vid handen hvad å
försvarsbudgeten under den valda perioden borde kunna offras, eu
utredning om betydelsen för fosterlandets värnande af den ena och

Om minskning
i utgifterna
för landt- och,
sjöförsvaret.

Nr 15.

Onsdagen den 22 mars, f. ro.

Om minskning den andra försvarsgrenen borde vidtagas, med ändamål att fastställa

* u''31flerna det förhållande, i hvilket de båda grenarna borde åtnjuta del i förror
landt- och , , .

sjöförsvaret, svarsbudgeten:

(Forts.) att därefter borde utredas, huru den hvardera försvarsgren till kommande

andelen i budgeten borde på det effektivaste sätt tagas
i anspråk:

att försvarets enhetlighet på allt sätt måtte främjas, särskild!
genom sammanslagning af de båda försvarsdepartementen under en
gemensam ledning;

att utbildningstiden för de olika vapenslagen borde komma under
omsorgsfullt öfvervägande, och det så, att noggrant utreddes hvad
som skulle inläras och hur mycken tid detta borde taga i anspråk;

att all sådan utbildning, som icke funnes kunna vara till nytta
vid krig, utan vidare måtte fullständigt afskaffäs; samt

att vid hela denna utredning det civila elementet måtte beredas
det hufvudsakliga utrymmet, så att det militära elementet toges i
anspråk endast på de områden, där dess fackkunskap erfordrades och
i den omfattning, som funnes nödig.

Vidare hade reservation afgifvits af herrar F. W. Thorsson
och K. V. Rydén, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa, att
Riksdagen i anledning af förevarande motion ville besluta:

l:o) i skrifvelse, till Kung! Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t ville
verkställa utredning, huruvida och i hvad mån den under fjärde och
femte hufvudtitlarna anställda musikpersonalen måtte kunna indragas
samt därefter för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill utredningen
kunde föranleda ;

2:o) i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, och
därpå grundadt förslag till indragning af samtliga de till skånska
kavallerifördelningen hörande truppförbanden, jämte till kavalleriinspektionen
hörande befattningar;

3:o) i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning huruvida
icke dels de af Riksdagen för anskaffande af haubitsmateriel anvisade,
ej förbrukade penningmedlen borde återbäras, dels den förtjänst
vid dessa vapen redan anställda stampersonalen borde indragas,
samt att Kungl. Maj:t därefter ville för Riksdagen framlägga förslag
i ärendet;

4:o) i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, och förslag
om nedläggande af Karlsborgs fästning samt indragning af den
för dess försvar afsedda personalstyrkan;

5:o) i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t
täcktes verkställa utredning, huruvida och i hvad mån genom vidtagande
af de åtgärder, som i förevarande motioner under punkterna
5 och 11 föreslagits, besparing af befälskrafter inom försvaret måtte
kunna äga rum, samt för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill
utredningen kunde föranleda;

6:o) i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag
om indragning af befäls- och manskapsbeställningar inom för -

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Nr 15.

svaret genom vidtagande af de åtgärder, som föreslagits i motionen Om minskning
under punkterna 6—9; 1 utgifterna

7:o) i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och för- * sjuförtväret.
slag till utrangering af flottan tillhörande fartygsmateriel, som sak- (Forts.)
nade nutida stridsvärde, och indragning af för mobilisering på densamma
anställd personal; samt

8:o) i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl.

Maj:t verkställa utredning, huruvida och i hvad män genom en
grundlig revision af kasernbyggnadsplanerna inskränkningar i afseende
å kasernbyggnaderna måtte kunna göras, samt för Riksdagen framlägga
de förslag, hvartill utredning föranledde.

Herr Steffen: Då den ledamot af kammaren, herr Blomberg,
som väckt den ifrågavarande motionen, beklagligtvis är af sjukdom
hindrad att närvara, och då jag på motionen antecknat, att jag instämmer
i dess syfte, torde det tillåtas mig att med några ord angifva
min ställning till motionen och det spörsmål den behandlar.

Jag har, som sagd!, inskränkt mig till att »instämma» i motionens
»syfte». Härmed har jag velat antyda, att principuttalandena
och förslagen uti nämnda motion icke synas mig vara i alla stycken tillräckligt
klara eller obestridligt betingade af en sådan uppfattning af
försvarsfrågan, som jag för min del kan biträda. Det talas i inledningen
till motionen om »afruskning» och »afväpning». Jag är icke
med om att i dessa ord inlägga någon annan mening än den, att det
svenska folkets närvarande försvarsbörda säkerligen kan minskas,
utan att vi därför behöfva sakna ett tillfredsställande försvarsväsen.

Om däremot den uppfattningen skulle göras gällande, att Sverige
icke behöfver taga hänsyn till hvad som försiggår inom andra länders
försvarsväsen, utan att Sverige, eventuellt i fullkomlig isolering,
bör steg för steg afskaffa hela sitt försvarsväsen — då måste jag
för min del förklara, att jag icke är i stånd att dela en sådan
mening.

Jag kan icke dela den, därför att jag anser tillvaron af ett
svenskt försvarsväsen vara af afgörande betydelse så väl för bevarandet
af Sveriges politiska, ekonomiska och kulturella själfständighet som
för sträfvandena att bevara världsfreden. Båda dessa intressen synas
mig vara väl värda de ekonomiska offer, som äfven ett möjligast begränsadt
och välordnad! försvarsväsen måste innebära. Min uppfattning
är, att världsfreden visserligen kan hotas genom öfverdrifna,
provokatoriska rustningar, men att det ä den andra sidan för fredens
upprätthållande för närvarande kräfves ett visst mått af försvarsberedskap
inom alla nationer. Men dessutom kräfves eu intensiv
samverkan mellan nationerna för en fortskridande utveckling af internationell
rätt och andra icke militäriska fredsgarantier. Rustningarnas
hejdande eller minskning kan, enligt min uppfattning, ej vara
de enskilda staternas privatangelägenhet, utan måste bli frukten af
en internationell samverkan med världsfreden till mål. Jag anser det
vara Sveriges plikt mot sig själf och mot mänskligheten att medverka
i detta internationella fredsarbete. Men till denna medverkan

Nr 15.

6 Onsdagen den 22 mars, f. in.

Om minskning hör, som sagd!, enligt mitt förmenande bärandet tills vidare af eu

iö^UndtToch v^ss torsvafbörda.

sjöförsvaret,Af denna tankegång torde klart framgå, att jag måste anse, att
(Forts.) vårt land bör inrätta sitt försvarsväsen med viss hänsyn till hvad
andra, med Sverige i detta hänseende jämförliga länder faktiskt prestera,
på det att vi må kunna vara jämställda med dem uti en organiserad,
effektiv sträfvan att bevara småstaternas sj anständighet
och att upprätthålla världsfreden. Vi böra iakttaga, hur stor del af
samtliga verkliga statsutgifter, som i de med oss jämförliga länderna
faktiskt användas på försvaret, och vi böra, synes mig, i viss mån
rätta våra egna försvarsutgifter därefter, till dess vi möjligen med
ifrågavarande stater kunna träffa en öfverenskommelse om gemensam
begränsning eller minskning af försvarsutgifterna. Af den s. k. försvarskommitténs
betänkande (sid. 175) finna vi. att försvarsutgifternas
proportion till samtliga egentliga statsutgifter i Sverige sannolikt är
något större än i Preussen samt underlägsen endast Englands och
Frankrikes, under det att vi kosta på oss dubbelt mot Belgien och
omkring 15 % mer än Danmark, Norge och Holland. Häraf torde,
äfven om vårt lands säregna geografiska förhållanden tagas i betraktande,
vara klart, att vi för närvarande gått längre i utgifter för försvaret,
än som kan anses normalt t. o. in. i våra dagar för en stat
af vår storleksklass. Jag vill likväl skynda att tillfoga, att jag lika
litet anser den hithörande delen af försvarskommitténs utredning,
som någon annan del af densamma, vara tillräckligt grundlig och
fullständig.

Det måste i detta sammanhang framhållas, att det är med de
totala, verkliga statsutgifterna, som försvarsutgifterna böra jämföras,
och icke med nationens så kallade »ekonomiska bärkraft». Yi måste
eftersträfva en sund, förnuftig proportion mellan statsutgifterna för
försvaret och statsutgifterna för de andra ändamålen — såsom folkuppfostran,
fackbildning, hälsovård, arbetarskydd, folkförsäkring o. s. v.
Felet med det närvarande sättet — d. v. s. regeringens och det
konservativa partiets sätt — att behandla försvarsproblemet är, att
man låter försvarsbördan växa enligt herrar yrkesmilitärers godtycke
och utan tillräcklig hänsyn, vare sig till förhållandena inom andra,
med oss jämförliga länder eller till de öfriga vitala krafvel! på statens
verksamhet i vårt land. Den närvarande regeringen synes ej
vilja i praktiken erkänna den själfklara sanningen, att nationens
försvarskraft måste indirekt stärkas genom djupgående sociala reformer.
på samma gång som den direkt främjas genom att göra vårt
försvarsväsen möjligast effektivt och ekonomiskt — detta i enlighet
med en utgiftsstandard, som pa objektiva grunder kan anses vara
normal för en stat af vår storlek och med vår ställning i världen.

Försvarskommittén och äfven några frisinnade reservanter till
statsutskottets hemställan säga sig vilja af »landets ekonomiska bärkraft»
söka sluta sig till, hur mycket vi under en viss period böra
kunna offra på vårt försvarsväsen. Detta synes mig vara ett alldeles
tomt och innehållslöst tal. Det är uppenbart, att vi här ha
att göra med en falsk frågeställning. Om vi i stället för försvars -

Nr 15.

Onsdagen den 22 mars, f. m. 7

kommitténs otillfredsställande utredning af vårt lands ekonomiska Ommmskmng
framsteg och bärkraft finge en sådan, som i väsentliga afseenden hölle
måttet, så förblir ju dock hufvudfrågan alldeles oberörd och olöst. sjöförsvaret.
Huru mycket af våra faktiska tillgångar böra vi offra på försvars- (Forts.)
rustningen? Skola vi, utan vidare resonemang, göra ett visst års
eller en viss periods faktiska militärutgifter till standard för framtiden?
Hvad garanti hade vi för att eu sålunda konstruerad standard
vore den politiskt och ekonomiskt rätta?

Om vi alla här i landet ville lefva som sannskyldiga spartaner
•och ville arbeta blott för att kunna underhålla den största möjliga
här och flotta, tror jag, att det ingalunda vore omöjligt för oss att
inom få år bringa upp försvarsbudgeten till tvä eller tre gånger
■dess nuvarande belopp eller till omkring 150 eller 250 miljoner
kronor. Yi vore dä ett folk, som lefde och arbetade blott för sina
krigsrustningar och för resten lefde hur som helst i socialt och kulturellt
afseende. Men — vore detta behöflig!,? Vore det förnuftigt?

Vore det på längden gagneligt? Hvar skall nu gränsen dragas —
innan vi börja tangera en sådan påtaglig absurditet? Jag menar,
att svaret på denna fråga vinnes icke genom några utredningar åt
vårt lands ekonomiska bärkraft, utan endast genom att inrikta hela
vår rustningspolitik och utrikespolitik på ett effektivt deltagande
uti ett internationellt samarbete till skydd för småstaternas oberoende
och bevarandet af världsfreden.

Till slut måste jag yttra ett ord om den s. k. antimilitarismen.
som är i hastig spridning inom vårt lands arbetarungdom så väl på
landsbygden som i städerna. Det är här fråga om en mycket blandad
idé- och känslostämning. Dels hafva vi att gorå med ren försvarsnihilism:
likgiltighet för fäderneslandets politiska själfständighet och
underskattning af försvarsrustningarnas betydelse för fredens bevarande.
Dels föreligger här eu berättigad social reform- och framstegssträfvan
samt eu i allo upphöjd och framtidsgiltig idealism. Den
svenska arbetarynglingen finner i talrika fäll befälets hållning mot
honom under exercistiden vara högdragen, stundom öfvermodig och
brutal. Klasskillnaden framträder ofta i krassare former inom hären
och flottan än eljes i det medborgerliga lifvet — ehuru det borde
vara tvärt om. Senare i sitt mödosamma och af fattigdom och ekonomisk
otrygghet vanställda lif kommer arbetaren stundom i situationer,
som måste inge honom misstanken att försvarsväsendet (»militarismen»)
af de besittande och styrande klasserna uti kritiska situationer
missbrukas som ett vapen mot arbetarklassens berättigade
ekonomiska och sociala sträfvanden.

Slutligen döljer sig bakom arbetarungdomens s. k. antimilitarism
ett djupt och beundransvärdt hat mot kriget och militärväsendet
såsom föråldrade, barbariska, framstegsfientliga former för samhällslifvet.
Man ser med rätta i kriget en social råhet af samma art
som slafveriet. och arbetarne fordra af de ledande i landet, att de
skola med klart uppsåt och kraftiga medel medverka till krigets afskaffande
mellan Europas folk och till sist mellan alla världens folk.
t detta afseende håller Sveriges närvarande regering icke måttet.

Nr 15. 8 Onsdagen den 22 mars, f. in.

Om minskning Den uppfostrar till antimilitarism genom sin omätliga, mållösa mili för

landUoch tarism*

sjöförsvaret, Hell tcilixicin. Jäg’ får yrka bifall till herrar Thorssons och
(Forts.) Rydéns reservation.

Herr vice talmannen! Det föreliggande betänkandet är ganska
märkligt på grund af de två reservationer, som äro detsamma vidfogade,
i Indika väl angifves tvenne stora politiska partiers uppfattning
af hvad den svenska försvarspolitiken bör vara.

Om den ena reservationen, den socialdemokratiska, skall jag
icke yttra mig vidare, emedan den uttryckligen själf angifver sitt
syfte vara minskning af de militära bördorna i syfte till afväpning.
Den innehåller således, såvidt jag kan förstå, ett råd till det svenska
folket att begå politiskt-nationellt själfmord, ty att en nation afväpnar
kan, så länge öfriga folk icke nedlägga vapen, icke betyda
annat än att den uppgifver sitt lif såsom själfständig nation.

Däremot anhåller jag att få stanna en stund vid den andra
reservationen, det liberala samlingspartiets, ty jag tar för afgjordt,
att bakom reservanterna står det parti, till hvilket de höra. Denna
reservation skulle således angifva samma partis uppfattning af det
öfvermåttan viktiga problemet och skulle väl vilja gälla såsom ett
slags försvarsprogram.

Ser jag på det, finner jag till att begynna med en förklaring,
att partiet »anser oundgängligen nödvändigt, att landet äger ett
väpnadt försvar, så länge nationerna i öfrigt icke nedlägga vapen».
Med tillfredsställelse ser man, att detta parti verkligen vill hafva
ett försvar, att det således frånsäger sig all försvarsnihilism, att det.
eller åtminstone medlemmar af detsamma, förklarar sig vara försvarsvänligt.
På samma gång man med tillfredsställelse annotera!*
detta, kan man dock icke annat än beklaga, att denna åskådning i
den långa reservationen gifvit sig uttryck endast på halfannan rad
i början af reservationen. I fortsättningen märkes icke något
vidare däraf.

Läser jag denna reservation och frågar mig, hvad den egentligen
betyder, hvad dess uppgift är. så kan jag icke såsom svar på
denna fråga säga: Här hafva vi ett försvarsprogram, utan mitt intryck
af reservationen är att den inåt, i riktning till det egna partiet,
har uppgiften att vara hvad jag skulle vilja kalla ett samvetskvietiv
och utåt en apologi inför dem af vårt svenska folk, som
tänka försvarstankar, samt slutligen eu rekommendation till de
många, som icke besväras af sådana tankar, men ha rösträtt vid
riksdagsmannaval.

Reservationen består, såvidt jag läser den rätt, af tre delar;
den första innehåller krafvet på en ekonomisk undersökning, en
noggrann pröfning af hvad man brukar kalla nationens ekonomiska
bärkraft. Den andra delen innehåller fordran på en planmässig
undersökning af, huru den ekonomiska bärkraften skall användas,
huru hvad den kan prestera bör fördelas mellan landt- och sjöförsvar
med hufvudsakligt syftemål till enhetlighet i försvaret. Den

Onsdagen den 22 mars, f. m.

tredje delen innehåller partiets misstroendevotum mot den nuvarande
regeringen.

Det må tillåtas mig att något närmare se på dessa tre delar
- jag skall icke gå in i detaljer.

Först då krafvet på undersökning af landets ekonomiska bärkraft.
En sådan undersökning begäres, men hvad man begär är så
godt som alldeles obegränsadt. Man begär, att så stora frågor som
rörande allmän ålderdomsförsäkring, rörande sättet för beredande af
ersättning för förlusten af inkomster genom spritbeskattningen först
skola utredas; likaså skall först undersökas, huru en rättvisare beskattning
skall kunna erhållas. Detta nämnes blott såsom exempel;
annat finnes nog där bakom. Mot sådana undersökningskraf kunna
väl oemotsägligen göras tre invändningar: först att en sådan undersökning
är väl omöjlig eller att det åtminstone är omöjligt att vid
den komma till något exakt resultat. Den andra invändningen är,
att säkerligen en undersökning af denna obegränsade vidd skulle
taga många års arbete, under hvilka år således vårt försvarsväsens
utveckling skulle stå stilla. Och för det tredje är det väl lika säkert
att, när denna undersökning en gång framlade sina resultat,
det icke skulle fattas personer, som begärde ytterligare undersökningar,
ytterligare beräkningar; åtminstone skulle de begäras af
sådana, som söka efter obotfärdigas förhinder. Gärna vill jag
erkänna, att det ligger vikt uppå, att undersökning rörande landets
ekonomiska kraft måtte ske; men af alla, som önska att vårt
försvarsväsen verkligen icke må taga större ekonomisk kraft från
oss än som nödvändigt är, och således äfven af reservanterna synes
mig konsekvensen fordra, att de skulle uppställt krafvet, att man
för kostnader, som redan nu åtgå till försvaret, borde söka erhålla
det bästa möjliga. Och då har om och om igen påpekats af sakkunnige
både på det militära och det ekonomiska området den utväg,
som ligger i eu utsträckt värnplikt, hvilken skulle medföra väsentliga
besparingar jämte ökad försvarskraft. Men långt från att vilja
gå denna väg synes istället reservationen — låt vara att den är
tämligen dunkelt skrifven — dock vilja ingifva förhoppning om till
och med inskränkningar i nuvarande vämpUktstid. För resten synes
mig, som om hela problemet erhållit en formulering, som är alldeles
oriktig. Reservanterna säga här: först hela denna ekonomiska utredning,
och till yttermera visso stryka de under detta »först», kursivera
det. Sedan den gjorts, därefter må man begynna undersökningen,
om hvad som behöfves för vårt försvar. Det synes mig,
som om problemet hade bort formuleras helt annorlunda, att man
bort säga: det är vår heligaste plikt att försvara landet, därom kan
icke disputeras; nu skola vi se till, huru vi skola göra detta, hvar
medel skola anskaffas och huru de medel, som möjligen kunna förskaffas,
på kraftigaste sätt skola användas.

Den andra delen af reservationen krafvel’ en, såsom det heter,
ingående undersökning om rätta förhållandet mellan landt- och sjöförsvaret.
Jag trodde, att- en sådan undersökning gjorts om och om
igen. Jag trodde, att man hade kommit så nära som tänkas

Nr 15.

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Om minskning kan — då det ju alltid finnes personel'' som tänka olika — till öfverens töibland™och

stämmelse om hvad nu särskild! uppgiften är för vårt sjöförsvar.
sjöförsvaret. * Men gärna må fortsatt undersökning ske, och önskvärd! är det
(Forts.) kanske, att en dylik alltjämt pågår. En sådan fortsatt undersökning
kunde möjligen leda till, att vi sluppe den bedröfligt synen att
de, som föra landtförsvarets talan, söka underkänna sjöförsvarets
betydelse, liksom vice versa. Om mycket kan ju tvistas ännu, och
må därför eu sådan undersökning gärna ske. Den andra fordran,
som uppställes af reservanterna, är, att ett gemensamt försvarsdepartement
upprättas. Det har länge förekommit mig, som om
något sådant vore önskvärdt, men därom dristar jag naturligtvis
icke hafva eu bestämd mening. Jag kan nämligen icke undgå att
tänka på, att om chefen för det gemensamma försvarsdepartementet
vore landtofficer, skulle han förstå landtförsvaret bäst, och så skulle
vikten läggas på detta. Vore han eu sjöofficer, förstode han bäst
sjöförsvarets betydelse, och konnne således att lägga vikten pa
detta, och vore han slutligen en civil person, förstode han antagligen
hvarken det ena eller det andra. Och så skulle väl den civile försvarsministern
vara en politisk person, och då voro vi inne på att
göra också försvarsfrågan till politisk, fråga. Det tycks vara reservanternas
mening och önskan, att en civil politiker skulle blifva chef
för det gemensamma försvarsdepartementet. Detta synes mig framgå
af reservanternas ifver för att, om jag får uttrycka mig litet drastiskt,
vid undersökning af militära frågor den militära sakkunskapen
måtte spela eu så liten roll som möjligt, på det att icke de civila herrarnes
omdömen må förvillas af dess framställningar.

Men så kommer jag till tredje delen af reservationen, och den
är väl pudelns kärna: misstroendet mot nuvarande regeringen. Denna
regering är så omöjlig, att man icke en gång med något slags hopp
om framgång kan anhålla att den måtte anställa någon utredning.
Detta är äfven ett af skälen, hvarför reservanterna icke vilja instämma
i utskottsutlåtande!. Ja, detta uttalande mot vår nuvarande regering
är det, som gifver den klaraste prägeln åt hela reservationen; det
är hvad som där uttalas med den största öfvertygelse, i hvilket inlägges
den största intensitet, och därför kan jag omöjligen i denna reservation
se ett på allvar framlagdt försvarsprogram. Det är något annat,
det är ett partiprogram, och vill man något närmare karakterisera det,
måste man säga: det är icke ett partis försvarsprogram utan ett parti -valprogram. Jag ber därför att nu till sist få säga några ord om den
politiska sidan af saken. Jag tager för afgjordt, att icke blott jag
utan många inom riksdagen och ännu flera utanför densamma känna
det sorgligt, ja rent af beklämmande, att försvarsfrågan gjorts till
en politisk partifråga. Häri ligger en förfärlig fara och det i många
riktningar. Vår försvarsfråga är alldeles för allvarlig, alldeles för
ömtålig, jag skulle vilja säga, alldeles för helig för att göras till eu
partifråga och en partivalfråga. Hvad blir följden af detta? Den
närmaste följden blir den, att motsatsen mellan de olika partierna
skärpes, ty i samma mån en stridsfråga mellan partierna ligger icke
på ytan, utan på djupet, skärpes partimotsatsen till skada för landet,

Nr 15.

Onsdagen den 22 mars,, f. in och

jag tycker, att denna motsats varit tillräckligt skarp förut. Den Om minskning
andra politiska följden blir, såvidt jag kan se, att det liberala partiet * ''
försvagar sig själft, icke för ögonblicket, men såsom möjligt rege- sjöförsvaret.
ringsparti för framtiden genom att låta hvad här är skrifvet blifva (Forts.)
utveckladt och skärpt på allehanda valmöten. Härigenom kommer
partiet att bereda sig »lik i lasten», om det en gång kallas att styra
vårt land. Ty har man intalat den svenska allmänheten hvad här
är sagdt, blir det icke lätt för eu blifvande liberal regering att komma
med försvarsäskanden. Men ingen svensk regering kan undgå att
gorå detta, lika litet som den liberala regeringen år 1906 kunde göra
det. Då har man emellertid predikat in i folket och sagt: först detta
och detta och detta, innan någon ytterligare utveckling af försvaret kan
komma i fråga. En tredje följd blir den, att försvaret icke utvecklas; men
utvecklas det icke. så förfaller det. Detta gäller om landtförsvaret,
men gäller ännu klarare om sjöförsvaret, därför att för hvart år de
gamla fartygen försämras.

Det är efter min uppfattning ett stort ansvar man åtager sig.
när man ställer sig på denna ståndpunkt. Såsom valprogram är den
förträfflig, ty sådant program skall vinna den stora massan, som icke
förstår att bedöma saken. Partiet skall vinna dess röster, när det
säger: viljen I icke hafva minskning i försvarsutgifterna och viljen
I icke hafva förkortning af öfningstiden? Vårt folk har i öfver
hundra år drömt en fredsdröm, och därför är det icke att undra på,
om, då det hör sådana frågor ställas till sig. det icke tvekar att
säga sitt ja.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Larsson, Jacob: Herr vice talmannen började med att
beteckna det nu föredragna betänkandet såsom märkligt och märkligt
på grund af de vid betänkandet fogade reservationerna.

Jag skall också tillåta mig att beteckna det föredragna utlåtandet
såsom märkligt, men märkligt framför allt därför att det behandlingssätt,
som kommit de förevarande motionerna till del från utskottets
sida, måste betecknas såsom osedvanligt summariskt. Hvilken
uppmärksamhet som må hafva kommit motionerna till del inom den
utskottsafdelning, som haft dem till förberedande handläggning, det
känner jag icke, men vid föredragningen i utskottets plenum af afdelningens
förslag till utlåtande, ställde det sig för mig och äfven
för flera andra ledamöter i utskottet såsom'' ganska uppenbart, att utskottsmajoriteten
velat betrakta hela saken såsom ett expeditionsärende.

Det gäller i alla fäll här, såsom också vice talmannen påpekade,
en fråga af den allra största betydelse, och de spörsmål, som här
framlagts af motionärerna, äro spörsmål, som länge rört sig på mångtusendes
läppar ute i vårt lands bygder. De ifrågavarande motionerna,
därom hyser jag intet tvifvel, komma att afvisas af denna
kammare, men de frågor, som uti desamma beröras, komma ovillkorligen
att på nytt tränga sig fram. Nu menar jag att dessa frågor,
som kräfva ett allvarligt svar, måste tagas upp från andra utgångspunkter
än motionärernas men också betraktas ur helt andra syn -

Nr 15.

Onsdagen den 22 mars, f. in.

°rTiftTing punkter än »tskottsmajoritetens. Hvad dr det motionärerna begärt?

för*landToch Päkalla e“ utredning angående vissa indragningar i fråga om

sju försvaret, försvarsanordningarna, reduceringar, som beräknas kunna medföra en
(Forts.) årlig utgiftsbesparing på omkring 20 miljoner kronor. Väl är jag
töi'' min personliga del alldeles ense med motionärerna om nödvändigheten
af att vi inom eu nära liggande tid måste söka komma till
eu afsevärd begränsning af utgifterna för försvarsändamål, men i
likhet med mina partikamrater inom utskottet har jag ändå icke
kunnat ställa mig på tillstyrkande af motionerna. Vi hafva dock
tagit ett alldeles bestämdt afstånd från den knapphändiga motivering,
hvarmed utskottsmajoriteten afvisat motionärernas framställning.
Vore problemet i verkligheten så enkelt, som motionärerna uppställt
det, ja då skulle hvarken respekten för 1901 års härordningsbeslut
och ej heller den omständigheten, att motionärerna angifvit sitt förslag
såsom ett första steg fram mot afväpning, hafva behöft stå
hindrande i vägen för ett tillstyrkande af motionerna. De skäl utskottet
anfört träffa således efter min mening alldeles icke frågans
kärnpunkt. Problemet är icke så enkelt, det är tvärtom mycket
komplicerad t, Afväpningstanken menar jag att vi måste hålla fast,
men möjligheterna för dess realiserande ligga, såsom den förste talaren
här erinrade, på ett helt annat plan, och vi kunna icke närma
oss målet på den vägen motionärerna anvisat, utan det måste ske
på den internationella fredsrörelsens väg till skapande af ett organiseradt
mellanfolkligt rättstillstånd. Den vägen är mycket lång och
mycket mödosam, och det vore eu stor blindhet hos oss, om vi, i
förvissning _ om att målet dock eu gång skall vinnas, började att,
enligt motionärernas anvisning, genom en successiv afskrifning af
försvarsbördorna närma oss afväpning. Det skulle icke föra oss ett;
enda steg fram till fred och trygghet, men det skulle säkerligen i
hög grad bereda oss själfva ofärd. Därför hafva reservanterna icke
kunnat acceptera den utgångspunkt, från hvilken motionärerna utgått.
Under den långa, mödosamma och farliga väg, som ännu återstår till
dess att fredsvännernas förhoppningar en gång kunna realiseras, måste
vi vara beredda att värna om vår sjanständighet. Vi hafva nämligen
här icke att inkila endast med våra egna önskningar, utan
med förhållanden, som ligga utanför vår rådighet. Vi måste därför
hafva ett väpnadt försvar sii länge nationerna i (''ifrigt icke nedlagt vapen.

Mot den utläggning, som vice talmannen ansåg sig böra bestå
den liberala reservationen, skall jag kort och godt be att få betona,
att i det uttalande i afseende å försvarsfrågan, som innehålles uti
reservationen, ligger verkligt allvar. Men vi kräfva också att icke
försvarsfrågan skall fortfarande drifvas fram i samma spår där den
hittills förts fram och som ledt till ett resultat, om hvilket de varmaste
försvarsvänner icke haft gynnsammare omdöme än att vårt
nuvarande förs vars vilsen ej ens kan sägas vara »dåligt och billigt»,
titan måste sägas vara »dåligt och dyrt». Att resultatet blifvit
sådant beror etter vår uppfattning därpå, att försvarsfrågan framförts
utan tillräcklig planmässighet. Med planmässighet vill jag i
detta sammanhang också förstå ett rätt afvägande mellan statsut -

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Nr 15.

giftema för försvarsändamål och statsutgifterna för andra ändamål. Om minskning
Det har nyss af vice talmannen framhållits, hvad jag också sett fram- 2ru^^n>^eh
hållas från andra håll, att den utredning, som i den liberala reserva- Sjöförsvaret.1
tionen begäres, är en omöjlighet, och att krafvet på en sådan ut- (Ports.)
redning skulle ytterst vara att hänföra till de obotfärdigas förhinder.
Ja. frågan om utredningar kan man se från olika synpunkter
och de ha också inom riksdagen setts med helt olika ögon, beroende på
hvad det är man åsyftat med utredningarna. Det har under de senaste
årtiondena framkommit önskningar, Indika stått såsom oatvisliga
kraf för den största delen af vårt folk, men huru långt ha
vi hunnit i tillgodoseendet af dessa önskemål? Ett och annat litet
tuppfjät, men utredningar har det dock icke saknats. Hvarje gång
ett sådant önskemål framförts har det tillbakavisats med det skål,
att det kräfdes en allsidig utredning, och utredningen har gjorts sä
allsidig, att vi ännu icke ens börjat kunna skönja resultatet. Nu
antager jag att det är tanken på dessa utredningar, som förmått vice
talmannen att insinuera, att den utredning som den liberala reservationen
påkallar skulle vara af enahanda art, men mot den insinuationen
skall jag be att få inlägga en bestämd gensaga. Det har
äfven af den förste talaren sagts, att en sådan utredning skulle vara
omöjlig, att det skulle vara ett nationalekonomiskt spörsmål som
vore olösligt. Därom kan jag naturligtvis såsom icke fackman ej yttra
mig, men det lär väl dock icke vara omöjligt att åstadkomma eu utredning,
som ställer försvarsbudgeten i ett riktigare förhållande till de
öfriga posterna på statsbudgeten, och jag kan icke värja mig för
den uppfattningen, att den ganska utbredda folkmeningen bär rätt,
att vi på denna punkt redan öfverskridit det tillbörliga.

Det yttrades till statsrådsprotokollet den 21 december 1900 af
dåvarande finansministern — det var under förberedelserna till 1901
års försvarsproposition — att det icke kunde fordras att folket skulle
åtaga sig bördor så stora, att under deras tryck landets utveckling
på de många områden, öfver hvilka ett nutida kultursamhälle sträcker
sin verksamhet, blefve hämmad eller kanske gånge tillbaka. Det
hade varit skäl att detta mycket kloka och mycket välbetänkta yttrande
gjorts till allvar under försvarsfrågans senare öden efter är
1901. Redan år 1901 var det med stor bäfvan, som man tog på
sig dessa betydliga utgifter för försvarsväsendet. Men huru ställer
sig verkligheten nu år 1911 i förhållande till de perspektiv, som år
1901 upprullades? År 1901 beräknades att efter den nya härordningens
genomförande de ordinarie anslagen å fjärde och femte hufvudtitlarna
skulle komma att belöpa sig till i rundt tal 59 miljoner
kronor. 1911 års riksstat upptager ordinarie anslag på fjärde och
femte hufvudtitlarna till i rundt tal 69 1 ;3 miljoner kronor. Innan
den nya härordningen ens blifvit fullt genomförd ha kostnaderna på
de ordinarie anslagen ökats med omkring 14 procent, och ännu förestå
betydliga utgifter innan man kan sägas ha fullständigt genomfört
den nya härordningen.

År det då verkligen att klandra eller är det verkligen att förvåna
sig öfver, om det frågas: finnes det icke någon möjlighet att

Nr 15.

14 Onsdagen den 22 mars, f. in.

Om minskning åstadkomma ett rimligare förhållande mellan försvarsutgifterna och
för tondt-Tch c*e nödvändiga .statsutgifterna? Och är det att klandra eller

'' sjöförsvaret, är det att förvåna sig öfver, att man, med ögonen öppna för att
(Fortså bland ett nutida kultursamhälles allra angelägnaste omsorger måste
räknas djupgående sociala reformer, hvilka måste ställa mycket
stora anspråk på statskassan, frågar: kunna vi verkligen i fortsättningen
bära ens så stora uppoffringar för försvarsväsendet som dem,
hvilka redan nu trycka oss? Jag menar, att det är orätt att klandra
den som gör sig sådana spörsmål och som också söker att på allvar
få dem besvarade. Här talas mycket om försvarsväsendets utveckling
och man menar, att medan den begärda utredningen skulle
pågå, försvarsväsendets utveckling komrne att stå stilla och därigenom
naturligtvis äfven gå tillbaka. Jag undrar, om man icke
här med utveckling menar endast extensionen af försvarsanstalterna.
Men jag tror, att det för ett litet land med begränsade tillgångar
och med stora och viktiga uppgifter, som måste ställa betydande
anspråk på dessa tillgångar, bör mot denna utvecklingstankc ställas
en annan, en koncentrationstanke. Finnes det icke möjlighet att
koncentrera oss kring hvad som är absolut nödvändigt och söka att
gifva hvad vi på detta sätt kunna bära en så stark organisation
som möjligt för att därigenom utvinna den största möjliga effektivitet.

jSTu säga de socialdemokratiska reservanterna och motionärerna
naturligtvis: det är det vi vilja, vi vilja göra indragningar både här
och där. Men såvidt jag kan se innefatta motionerna en amputation
och icke en koncentration, ty motionärerna och de med dem
liktänkande reservanterna lämna alldeles obesvarad den frågan: huru
kommer hvad som är kvar efter amputationen att te sig? Blir
det en färdig och fullständig organism eller blir det endast en torso?
Här är en punkt, på hvilken utredningen måste inriktas, och denna
utredning menar jag bör kunna ske och den måste ske för så vidt
man vill bygga vårt försvarsväsen icke endast på den grund, som
utskottsmajoriteten anser skulle blifva i så betänklig mån rubbad
genom motionärernas förslag, nämligen grunderna för 1901 års härordning,
utan framför allt på en annan grund, djupare byggd och
bredare men också mycket tryggare, en grund, hvarförutan hvarje
försvarsväsen i pröfningens stund måste visa sig komma att hänga
i luften — folkets förtroende. Och den som vill försöka att aflösa
folkets tankar i försvarsfrågan, den som vill se, om jag så får uttrycka
mig, vår försvarsfråga nerifrån och icke endast uppifrån, den
skall nog ganska snart finna sig öfverbevisad om att vårt nuvarande
försvarsväsen och det sätt, på hvilket försvarsfrågan under årtionden
blifvit ledd fram, saknar folkets förtroende.

Den förste ärade talaren pekade på en väg, som otvifvelaktigt
måste indirekt tjäna försvaret, och det är denna väg, hvilken, därom
är jag öfvertygad, skall kanske mera än någonting annat skapa folkets
förtroende för vårt nationella försvar. Det är den väg, som
vill öppna möjligheter för hvarje man, för hvarje medborgare i Sveriges
land att här kunna känna tillfredsställelse och känna trygghet,

Nr 15.

Onsdagen den 22 mars, f. m. 15

för sin bärgning, trygghet för sin ålderdom samt trygghet för hvar Om minskning
och en att utveckla sina naturliga anlag. På detta sätt skapas soli- ^^l^och
daritetskänsla bland vårt folk, och det är på den som ett starkt sjöförsvaret.
försvarsväsen kan byggas. Det är detta jag velat framhålla gent- (Forts.)
emot herr vice talmannens utläggningar, detta är den verkliga innebörden
af den liberala reservationen.

Herr talman, trots det starka bifallssorl, som strömmade vice
talmannen till mötes, då han slutade sitt anförande, vågar jag yrka
bifall till utskottets hemställan men med den motivering, som innefattas
i den af mig med flera vid betänkandet fogade reservationen.

Friherre Gripenstedt: I afseende å de tvenne reservationerna,
skall jag först be att med några ord få beröra herrar Thorssons
och Rydéns reservation för att sedermera öfvergå till herr Larssons
m. fl. reservation.

Herrar Thorsson och Rydén reservera sig i motiveringen mot
att deras motion icke underkastats saklig behandling af utskottsmajoriteten,
och den siste ärade talaren instämde däruti. Ja, det
beror på huru man tager uttrycket saklig pröfning. Vi ha funnit
hufvudsaken i motionen vara det syfte, som där angifves, nämligen
att de åtgärder som föreslås vore ett första steg fram mot afväpning,
och då enligt utskottsmajoritetens mening någon afväpning för
vårt land icke bör kunna komma i fråga, knappast ens kunna diskuteras,
hafva vi i afseende härå rakt på saken yrkat utslag på motionerna.

Den förste talaren, som hade ordet, tog i sitt yttrande afstånd från
syftet mot afväpning, men yrkade i alla fall bifall till motionerna.

Mig synes detta vara något inkonsekvent, då han förut instämt just
»i motionens syfte». Då utskottet afstyrkt motionerna, saknas anledning
att gå in i någon detaljerad granskning af deras 12 punkter.

Jag erkänner att en del af de 12 punkterna ryckta ur sitt sammanhang
icke nödvändigt behöfva tyda på afväpning, och det skulle
därför vara frestande nog att ingå i diskussion om några af dem
och bemöta dem. Men jag är öfvertygad att motionärerna i allt
fall icke skulle blifva tillfredsställda, likasom jag också tror, att
Första kammaren blir mera tillfredsställd om jag icke upptager tiden
därmed, då jag har en del att säga om herr Larssons med flera reservation.

Innebörden af herr Larssons reservation skulle jag vilja sammanfatta
i utredning, mera utredning och ännu mera utredning, d. v. s.
kommittéer under åratal, ett riktande af vår kommittélitteratur med
ännu en hel massa digra volymer, men försvarsfrågan icke ett steg
närmare målet. Om vi nu icke skola alldeles drunkna i utredningarnas
flod, tror jag verkligen att det fordras en kraftig begränsning
af desamma, och jag vill påstå att det finnes tillräckligt med
utredda saker för att man skall kunna komma från ord till handling,
därest man verkligen vill göra något och icke vill stanna vid ett
blott ordande. Jag skulle för öfrigt vilja rekommendera till herrar
reservanter att noggrant genomläsa det yttrande, som fogats till
statsrådsprotokollet den 5 januari 1906 af dåvarande statsministern

Nr 15.

Onsdagen den 22 mars, f. nv.

Om minskning beträffande försvarsfrågan. Då blef det. som man kan .se af detta

t''SrUian(it™och uttalande, först uppdraget åt generalstabscliefen och chefen för flotsjöforsvaret.
tans stab att uppgöra försvarsplan och sedan skulle denna under(Forts
) kastas en finansiell granskning. Nu vill man först och främst hafva
utredning om allehanda andra behof och sedan på försvarsverket fördela
de penningemedel, som därefter skulle blifva öfver .Jag tror
icke detta är den rätta ordningen, men jag vill i detta sammanhang
säga, att jag tror ej heller att det program, som från andra hållet
framkommit, nämligen att kostnaderna för försvaret ej få öfverstiga
hvad de nu äro, att man skall hålla sig inom dessa kostnaders ram,
är fullt riktigt eller klokt. Jag önskar visserligen besparingar och
tror att försvaret skulle kunna göras kanske både effektivare och
billigare, men dess duglighet och effektivitet måste komma i första
rummet och kostnaderna bestämmas därefter, — icke först bestämma
kostnaderna och sedan göra upp försvaret.

Hvad nu de kommittéer beträffar, som naturligtvis skulle blifva
följden af en sådan här utredning som herr Larsson in. 11. förutsätta,
skulle de få ett kolossalt arbete, och jag kan icke annat än erkänna
i viss mån sanningen af hvad en framstående ledamot af denna kammare
en gång yttrade till mig beträffande dessa s. k. parlamentariska
kommittéer, då han sade, att de äro till för att förhala nödiga
reformer och för att drifva fram onödiga. Men försvarsfrågan får
icke förhalas. I allmänhet tillvaratages tiden i vårt land icke
mycket, åtminstone icke i riksdagen, men jag tror, i afseende a
försvaret, att man icke bör försumma tiden, ty vårt lands väl och
oberoende kan hänga på försvaret i förening med en klok och fredlig,
men nationell och målmedveten utrikespolitik. Och för att kunna föra
en sådan politik bör man hafva försvarsväsendet någorlunda i ordning.
Jag anser denna fråga vara vår viktigaste och för dess skull
måste vi underkasta oss de uppoffringar som äro nödiga.

Vid remissdebatten, då statsverkspropositionen öfverlämnades till
kamrarna, yttrade en liberal talare på Stockholmsbänken: »Det. kan
icke förnekas, att den personliga uppoffringen för försvarsväsendet
drabbar tyngre inom de fattiga klasserna än inom de mera burgna.
Och det är tydligt, att äfven de skattebelopp, som uttagas, tyngre
belasta de svagare skuldrorna än de förmögnare. A andra sidan,
är det icke ett privilegium för de förmögnare klasserna att framför
andra gå i spetsen för uppoffringarna för fosterlandets försvar?»
Jag tror att han, bortsedt från vissa undantag, har orätt dä lian
säger, att de personliga uppoffringarna trycka hårdare på de mindre
bemedlade. Jag’ tror snarare för min del tvärtom, att de, som äro
mera bortskämda med bekvämlighet och lyx, känna trycket starkare
än de, som äro från enklare hem, där de kanske icke haft fördelen
af så god inåt, så bra bostäder och så fina kläder som i kasernerna
under värnpliktens fullgörande. Och hvad beträffar detta om skattebeloppen,
så är ju redan progressiv beskattning hos oss införd i
mångahanda former. Jag tror sålunda att de förmögnare i det hänseendet
göra sin skyldighet, men enligt min uppfattning är det fullständigt
oberättigadt att draga upp skillnad mellan fattiga och rika,

Onsdagen den 22 mars, f. in. 17 Nr 15.

då det är fråga om en sådan sak som att försvara ett gemensamt Om minskning
fosterland. Det yttrades vid samma tillfälle af en annan talare: 1 ^andt^och
»Det är emellertid anmärkningsvärdt, hurusom speciellt intelligensens ''Sjöförsvaret.
ungdom går från sin vapenöfningstjänst med bitterhet i sinnet och med (Forts.)
ett missnöje öfver många förhållanden som de därunder mött, och det
är denna ungdom, som borde utgöra kärnan i vårt lefvande försvar.»

■Tåg tror att denne talare verkligen i viss mån hade rätt, att det
finnes ett slags missnöje hos en del som helst skulle vilja komma,
ifrån sina värnpliktsöfningar, men jag bestrider, att lian haft rätt i
afseende på orsakerna. Det har för öfrigt af den förste talaren, som
hade ordet, rörts på denna sträng, att de värnpliktige icke skulle
val behandlas af befälet, hvilket skulle göra sig skyldigt till Övergrepp
o. s. v. Detta tror jag är blott ytterst sällan förekommande
undantagsfall, om och när sådant inträffar, och jag tror, att i vårt
land göres allt för att tjänstgöringen skall blifva så litet betungande
som möjligt för de värnpliktige, och hvad särskild! beträffar
befälet gör det säkerligen sitt allra bästa i den vägen. Jag anser,
att det länder vår nation till föga heder, att man klagar öfver den
korta värnplikt som här utgöres, om man betänker, huru värnplikten
i andra land är utsträckt till flera år, och det missnöje, som här
gifver sig tillkänna, är nog liksom så mycket annat missnöje systematiskt
inblåst i vårt folk.

På tal om värnpliktstidens längd måste jag säga att, för att
få försvarsfrågan löst på ett både effektivt och ekonomiskt sätt,
jag anser det vara alldeles nödvändigt att utsträcka öfningstiden
för de värnpliktige utöfver den nuvarande. Jag skulle till och med
vilja gå ännu något längre, än Kung! Maj:ts förslag gjorde år 1901.

I detta föreslogs en öfningstid af sammanlagdt 365 dagar, men den
var sönderplottrad på flera år. Jag menar, att första året skulle
utnyttjas helt, så att sammanlagda öfningstiden, i hvilken lämpligen
kunde ingå en af repetitionsöfningarna, borde få blifva 365 dagar
redan under detta år, och att de öfriga repetitionsöfningarna skulle
göras dessutom. Då hade man kadrerna ständigt och jämt fulltaliga
inne i kasernerna. Det skulle då i försvarshänseende vara en helt
annan trygghet än nu, då kasernerna vissa tider af året stå så godt
som tomma. Och jag tror äfven, att en sådan anordning icke för
de värnpliktige själfva skulle innebära någon egentligen förhöjd
tunga. Att få under några månader eller några veckor vara lediga
är för många ingen fördel. För dem, som icke hafva fast och stadigvarande
anställning, är det tvärtom en olägenhet, då tillfälligt arbete
icke är så lätt att få Jag vet, att en af generalerna i generalskommissionen
eller försvarskommittén — jag minnes ej, i hvilkendera
— till och med föreslagit, att de värnpliktige skulle hafva tillgång
till kasernerna som ett slags hotell under första året de gjorde
sin värnplikt, för den tid de icke vore inkallade och saknade annan
anställning. Då skulle det vara bra mycket bättre, att de verkligen
hade tjänstgöring under tiden.

Om värnpliktstiden utsträcktes till ett år, skulle äfven underbefälsfrågan
kunna lösas på ett bättre och mera ekonomiskt sätt.

Forsta hammarens protokoll 1911. Nr 15. 2

Nr 15.

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Om minskning Man skulle kunna undvara en mängd sergeanter och i stället utbilda
f&r ^andt^ock underbefäl åt manskapsklass. Af underofficerarna beliöfdes endast
sjöförsvaret. ‘ fanjunkare och kanske en sergeant per kompani, men ej flere. Man
(Forts.) skulle för (ifrigt kunna reda sig med distinktionskorpraler. Jag tror,
att detta vore i många afseende!) fördelaktigare, och det skulle gifvetvis
blifva mer ekonomiskt.

Men detta förutsätter eu annan sak, som jag nu vill komma
till, och det är, att civilanställning eller någon trygghet beredes
dessa korpraler eller distinktionskorpraler efter taget afsked från
tjänsten, därest de tjänat val under någon viss bestämd minimitid.
För några år sedan var en civilanställningskommitté samlad, och
jag tror, att den framlade ett mycket godt förslag, men kommitténs
betänkande har nog hamnat på vinden. Hvarför man ej vill veta
af civilanställning, är nog af flera skäl. Det finnes afvighet inom
eu del verk mot allt sådant. Kanske finnes det också på vissa andra
håll en känsla af, att, om desse, som varit i militärtjänst och skött
sig väl, finge anställning på civilt håll. detta rent af skulle popularisera
militärtjänsten, och det vill man icke heller.

Om personer, som gjort militärtjänst och sedermera efter någon
pröfvotid vunnit civilanställning, finge räkna sin militärtjänstgöring
till godo i pensionsafseende, vore därmed mycket vunnet, och ingen
orättvisa skedde, för de flesta verk åtminstone. Förr hade statens
järnvägar sin egen pensionskassa. Då kunde man förstå, att de
gamla delägarne i denna ej ville utan vidare öppna kassan för folk
från andra håll och göra dem delaktiga af samma pensionsförmåner
som de gamla delägarne hade. Nu däremot är det staten, som garanterar
pensionerna, och då bör staten kunna pensionera sådana, som
tjänstgjort först som militärer och sedan som järnvägsmän, lika bra,
som om de varit järnvägsmän hela tiden. Tanken på att bereda
förtidspensionering för en del befäl anser jag vara ett mycket lyckligt
uppslag, men i denna del tarfvas måhända någon utredning.
De öfrig» sakerna, som jag berört, äro tillräckligt utredda.

Mycket, mycket mera skulle ju kunna vara att tillägga i detta
sammanhang. Men jag har uppehållit kammaren nog. Jag vill sluta
med att betona: vill man ett försvar, får man också göra uppoffringar
— det kan icke hjälpas, om man vill skydda sitt lands ära
och oberoende; inen vill man detta, kan man det också, Jag hoppas,
att både förmågan och viljan skola komma att finnas. Naturligtvis
bär jag. herr talman, intet annat yrkande än på bifall till utskottets
förslag.

Friherre Läge röring: När jag först läste de liberala statsutskottsledamöternas
reservation, kunde jag icke undgå att för densamma
fatta ett visst intresse. Den innehåller ett par uttalanden
som man måste taga fasta på. Det är först det, som återfinnes påsk!.
4 och som redan förut i dag blifvit här framhållet, nämligen
att reservanterna »anse det oundgängligen nödigt, att landet äger
ett väpnadt försvar, så länge nationerna i öfrig! icke nedlägga vapnen»
— det är efter mitt förmenande detsamma som: under en oöfver -

Nr 15.

Ondagen den 22 mars, 1''. m.

skådlig framtid. När man gjort detta uttalande, anser jag att man Om minskning
kan släppa afväpningstanken, hur vacker den än är, tills vidare ''
åtminstone och taga upp den igen, när man kommit sä långt, att de ,jsf^.svar°et ‘
öfriga nationerna visa den allra minsta tendens att afväpna. Någon (Forts.)
sådan förekommer som bekant icke för närvarande.

Vidare har jag i denna reservation fäst mig vid, att där verkligen
framlagts positivt formulerade punkter af ett försvarsprogram.

Hittintills bär man ju på den liberala sidan egentligen endast kritiserat
och högljudt kritiserat allt hvad som kommit fram från annat
håll. På sista tiden har det då helt naturligt varit den s. k. parlamentariska
försvarskommittén, som fått sitta emellan. Då nu denna
kommitté åberopas äfven i den nämnda reservationen och dess utlåtande
tagits såsom en af anledningarna till, att reservanterna
begära ytterligare utredning, samt då jag haft äran deltaga i denna
kommittés arbete, torde det kanske tillåtas mig att med några ord
bemöta de anmärkningar, som framkommit mot densamma både
inom och utom Riksdagen.

Jag vill då först och främst erinra om, att namnet: den parlamentariska
försvarsleommittén är fullständigt oriktigt. Försvarskommitté
har denna kommitté icke kallats i någon officiell handling,
och den har icke heller kallat sig så själ! i sitt afgifna utlåtande.
Parlamentarisk var den i början, men det blef den icke längre,
sedan det liberala partiets representanter etablerat sin bekanta arbetsnedläggelse,
fyra månader innan kommittén afslutade sitt arbete.

Jag erkänner gärna, att denna arbetsnedläggelse var till stor olägenhet
för kommittén och säkerligen äfven för den regering, som tillsatt
kommittén. Men det är ju så med de moderna arbetsinställelserna,
att de helst etableras på en tid, då de äro så olägliga som möjligt
för den, mot hvilken de äro riktade. Emellertid har nog denna
felaktiga benämning på kommittén varit en bidragande orsak till
åtminstone en de! åt* de anmärkningar, som framställts mot kommittén.

Hvad är då kommitténs verkliga namn, mina herrar? Jo, det
är: kommittén för granskning af förslag rörande för svar sväsendets
stärkande — märk väl: icke kommittén för afgifvande af förslag, utan
kommittén för granskning af förslag. Redan i benämningen af kommittén
och ännu mera i det anförande till statsrådsprotokollet, som
statsministern hade, när kommittén tillsattes, ligga gränserna för
kommitténs arbete mycket noga utstakade. Hade kommittén nu i
stället satt för sig en helt annan uppgift, framkommit med förslag
i ämnen, som ingen anmodat kommittén att befatta sig med, rört
sig på alla möjliga områden, då hade man kunnat tala om, att
kommittén gjort fiasko, då hade den öfverskridit sin befogenhet.

Nu kan man då fråga: hvilka förslag hafva egentligen varit till
kommittén öfverlämnade? Innan jag svarar på denna fråga, skall
jag be att få återföra i herrames minne situationen, sådan den var
på senhösten år 1905. Unionen hade då helt nyss formligen upplösts,
och den dåvarande regeringen, den Staaffska, hade liksom
hvarje tänkande man i vårt land eu känsla af, att vårt försvars -

Nr (5.

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Om minskning politiska läge helt och hållet förändrats. Man ma ju tillmäta unioi
utgifterna nen hyilket värde som helst, men ett faktum var, att vi, efter upp^''sjöf&rsvaret
lösningen, på vår västra gräns hade ett land, med livilket vi icke
(Forts.) '' voro på något sätt förbundna och med hvars utrikes politik vi icke
hade något att skaffa. Ett faktum var också, att genom unionens
upplösning tvenne arméfördelningar och en flottstyrka, som uppgick
till mera än en tredjedel af vår egen, utträdt ur det försvarsförbund,
som i alla fall fanns i den form, som etablerats genom unionen, för
den skandinaviska halföns försvar. Det kunde då ej blifva tal om
att låta vårt försvar försämras, utan det gällde att förbättra det.
Ty när ens maktställning försvagas, tager man väl ej det till anledning
att låta sitt försvar försämrasV Regeringen uppdrog också
mycket riktigt åt cheferna för generalstaben och marinstaben att
utarbeta en ny försvarsplan på grund af den ändrade situationen
i det försvarspolitiska läget och att uppgöra förslag till försvarets
till lands och sjöss förändring och förbättring på grund af denna
försvarsplan. Sistnämnda förslag utarbetades och granskades, generalstabschefens
af eu generalskommission, sammansatt af rikets generaler,
som sammanträdde tvenne gånger, samt marinstabschefens af
särskildt tillkallade sakkunnige.

Dessa sålunda sorgfälligt uppgjorda och pröfvade förslag öfverlämnades
sedermera till kommittén för att af denna granskas hufvudsakligen,
som det hette, ur »parlamentarisk-finansiell synpunkt» och
»med hänsyn till rikets ekonomiska bärkraft-. Dessa uttryck äro
ju något sväfvande. De kunna fattas på olika sätt, och de hafva
ju också blifvit på olika sätt uppfattade. Emellertid har kommittén
verkställt denna granskning. Den har förordat en del af förslagen.
Den har undanskjuta eller rent af afstyrkt andra, på grund af att
de medförde för stora kostnader. Att denna granskning ej kunnat
tillvinna sig allas bifall är helt naturligt. Det lär ingen granskning,
ingen utredning på försvarsväsendets område kunna göra, ty åsikterna
■måste växla, åsikterna måste vara olika på försvarsväsendets vidsträckta,
svåröfverskådliga fält.

Man har nu emellertid framställt en hel del anmärkningar mot
kommittén. Dessa äro egentligen af Denne slag. En del af anmärkningarna
gä ut på, att kommittén icke uppgjort någon försvarsplan.
Ja, jag har nyss meddelat herrarne, att en försvarsplan blifvit
uppgjonl och detta af de enda. som kunde uppgöra en sådan. Att
uppgöra en försvarsplan är nämligen det finaste och ömtåligaste
arbete, som kan göras på försvarsväsendets område. Om eu regering
gåfve en kommitté på sjutton personer ett sådant uppdrag, skulle
den helt enkelt göra sig löjlig. Vi måste för öfrigt komma ihåg
att försvarsplanen och dess detaljer måste hållas hemliga. Ej ens
kommitténs ledamöter lingo del af den annat än i vissa delar.

Nu kan det ju hända, att anmärkarne, då de tillvita!, kommittén,
att den icke framlagt någon försvarsplan, menat plan för försvarets
framtida organisation och i samband därmed samverkan mellan de
båda vapnen. Ja, men äfven eu sådan plan var inarbetad och öfverlämnad
till kommitténs granskning. Den hade uppgjorts af cheferna

Nr 15.

Onsdagen den 22 mars, f. m.

för generalstaben och marinstaben och sträckte sig öfver en tidrymd
af sex är. Kommittén tog den under öfvervägande, ändrade den
i vissa stycken och utsträckte den öfver en tidrymd af åtta år just
med hänsyn till kostnaderna. Således kan man ej säga att kommittén
ej upptagit äfven denna sak till behandling. Läser man
kommitténs betänkande — det ha kanske de fleste af herrarne icke
gjort — finner man också, att kommittén framställt hvad som enligt
kommitténs mening må afses för ena eller andra försvarsgrenen.
Den har föreslagit en utveckling af armén och flottan under de åtta
åren. Att kommitténs åtgörande därvidlag ej gillas af alla, beror
på, såsom ofvan framhållits, att intet på försvarsväsendets område
någonsin kommer att gillas af alla, som därom döma.

Hvad frågan om samverkan mellan land!- och sjöförsvaret beträffar
hör densamma beträffande sin rent militära del till försvarsplanen.
Ett program därför kan ej uppgöras af en kommitté, utan
denna angelägenhets ordnande beror på, huru man tänker sig försvaret
anordnadt. Om samverkan för fiffigt skall taga sig uttryck
i åstadkommande af ett gemensamt försvarsdepartement — ett projekt,
hvaremot jag för min del visserligen icke har så mycket att
invända — är detta en fråga, som ej varit öfverlämnad till den s. k.
försvarskommittén, utan till departementalkommittén, som snart lär
sluta sitt arbete och komma med förslag i den vägen. Det kan
således ej göras någon anmärkning därutinnan mot försvarskommittén.

Jag kommer nu till den viktigaste anmärkningen, att kommittén
misslyckats i sin finansutredning. Ja, begär man af en utredning
om rikets finansiella bärkraft, att den skall resultera i ett visst
antal miljoner kronor, i en siffra, som icke kan af någon motsägas,
komma alla sådana utredningar att misslyckas. Det är icke möjligt
annat. Man kan antaga sä många utgångspunkter, lägga in så
många olika faktorer i en sådan beräkning, att det ej finnes möjlighet
att säga på förhand, hvilket resultatet skall blifva, och ej, att ett
visst resultat är det rätta. Jag har på denna punkt intagit en annan
ståndpunkt än kommitténs majoritet, och jag har den uppfattning,
att kommitténs fel hufvudsakligen består i, att den försökt gifva ett
exakt svar på en fråga, som aldrig kan exakt besvaras.

Jag tror mig med hvad jag nu yttrat åtminstone i någon män
kunnat visa, att försvarskommittén haft en annan uppgift, än man i
allmänhet tillagt densamma, att den har löst denna uppgift, så långt,
den kunde lösas, men att den lösning kommittén kommit med naturligtvis
icke kan gillas af alla. Vår utgångspunkt var ju den, att
vi måste genomföra 1901 års härordning. Den är beslutad af båda
statsmakterna, och kommittén hade icke något uppdrag att utan
vidare rifva ned den. Det har ju framkommit förslag därom sedan,
men detta förelåg ej till vår behandling. Vi måste ställa oss på
den ståndpunkt, som Kung!. Maj:t och Riksdagen bestämt.

Hvad flottan beträffar var vår ståndpunkt den, att vi ej skulle
låta den flotta, vi de senaste 20 åren med stora uppoffringar skaffat
oss, fördärfvas. Den får ej nedsjunka till ett värde, som man skulle

Om minskning
i utgifterna
för ländig och
sjöförsvaret.

(Forts.)

Nr 15.

22 Onsdagen den 22 mars, f. in.

Om minskning kunna saga närmar sig skrotvärdet. Den liar dock kostat vårt land
i utgifterna jnemot hundra miljoner kronor, och den som är något män om vår

f0Ijöpnäret.1 statsegendom, och det är ju både herrar socialister och liberaler,
(Forts.) vilja väl ej, att man skall så behandla statsegendom.

Det skulle kunna vara mycket att säga i denna fråga, och särskilt
skulle jag vilja säga några ord om herrar liberalers reservation,
men den har blifvit så utförligt behandlad af andra, och debatten
har räckt ganska länge. Några ord skulle jag dock vilja tillägga.
Den ärade reservant, som före mig hade ordet, sade bland annat att
vårt försvar är för närvarande dyrt och dåligt, det omdömet hade
yttrats af någon fackman. Jag vill medgifva, att vårt försvar är
dyrt, mer hvarför är det dyrt? Jo, delvis därför, att man från liberalt
håll alltid motsatt sig genomförandet af en tidsenlig organisation
på värnpliktens grund. Man har stannat vid lappverk och
bibehållit en del af stamtrupperna, hvitna nu representeras af volontärsystemet.
Dessa äro dyra. Kommittén talar också om, att dessa
volontärnummer böra indragas i samband med värnpliktens utsträckning.
Men det är ett annat förhållande, som gör vårt försvar dyrt,
och det är, att Sverige är ett af Europas mest vidsträckta land på
samma gång som det är folkfattig!. Försvaret af ett sådant land
måste bli dyrt. när det räknas ut per individ. Antåg, att landet
hade en befolkning af 40 miljoner i stället för 5. så skulle förhållandet
blifva ett annat. Landet har dessutom en hundratals mil
lång kuststräcka, och denna måste försvaras sa godt vi kunna.
Därför fordras upprätthållande af en flotta. Vi kunna icke ur kostnadssynpunkt
jämföra vårt land med sådana länder, som icke hafva
sjögräns och därför icke behöfva någon dofta. Men det sades, att
vårt försvar är dåligt, Jag tror, att vi skola inställa det talet, vårt
försvar är icke dåligt. Vår landtarmé är för närvarande kanske
bättre och mera homogent öfvad än den varit på århundraden. Den
vinner utländska militärers erkännande, när de äro här vid öfhingar,
och de uttala sin förvåning öfver, att Sverige med den ringa utbildningstiden
kan komma så långt. Vi kunna i det hänseendet hänvisa,
till vårt goda soldatmaterial.

Vårt svenska folk är icke dåligt, och kärnan af vårt folk vill
försvara sig, äfven om man ibland på politiska möten hör andra
åsikter uttalas. Jag för min del kan för fiffigt icke förstå, hvarför
icke liberalerna äro lika måna om landets försvar som. de konservativa.
Man kan val icke föreställa sig. att om en motståndare faller
in i landet sköflande och brännande, lian. innan lian lägger en gård
i aska, frågar, om gården tillhör en medlem af liberala samlingspartiet
eller af allmänna valmansförbundet. Nej, det går nog ut öfver
oss alla, socialisterna inbegripna. Vi ha alla samma intresse af att
försvara oss.

j|| Nu komma reservanterna med sitt förslag om utredning. Det
har framhållits förut, att de ofantligt många utredningarna endast
komma att fördröja saken, .lag vill dock icke förneka det berättigade
i hvad herr Larsson sade, nämligen att landet har rätt att fordra
att man icke i onödan offrar miljoner för sitt försvar utan man

Nr 15.

Onsdagen den 22 mars, f. m.

måste se till, att man får verklig valuta för sina uppoffringar. Men
icke vinner man något på den väg, som reservanterna föreslagit.
Man begär där först en utredning om hvad ålderdom sförsäkringen
skulle kosta. Yi ha icke sett något förslag om den ännu. En kommitté
är tillsatt för frågans behandling och har hållit på så länge,
att den kanske snart själf blir i behof af ålderdomsförsäkring. Vi
veta ej, hvad den kommittén kommer att föreslå, och icke om Riksdagen
bifaller dess förslag. Det är för öfrigt orätt att säga, att
utgifterna för militärväsendet hindrat lösningen af frågan om ålderdomsförsäkringen.
Redan år 1895 hade vi ett förslag i denna fråga,
men det afslogs af Riksdagen. Ett nytt förslag fingo vi 1898, det
fick samma öde. Båda förslagen framlades sålunda innan 1901 års
härordning antogs. Det är svårigheten att få fram ett praktiskt
förslag som gör, att den frågan icke är löst. Vidare talas om det
ekonomiska frigörandet från rusdryckerna. Jag ser här några intensiva
nykterhetsvänner framför mig, och de pläga själfva säga, att
de icke tänkt sig, att man förrän om 20 år skulle kunna frigöra
staten från beroende af inkomsten från rusdryckerna. Således förflyter
én mycket lång tid, innan man kan utreda, hvad dessa
saker kosta, och först sedan skulle man kunna bestämma hvad
försvaret skulle få. det skulle få hvad som blir öfver. Men under
tiden kunna ju allvarliga förvecklingar uppstå, man kan väl icke då
säga till våra eventuella motståndare: »Valen så goda och vänta
litet, ty liberala samlingspartiet håller på med sina utredningar, och
de bli icke färdiga på 20 år. Kom igen då, så skola vi slåss».
Nej, bär är mycket, som är välment i denna reservation, men icke
praktiskt. Och skulle man verkligen få till stånd en sådan utredning,
som omtalas i reservationen, kommer det nog att gå med den
på samma sätt som med försvarskommitténs utredning. Man kommer
att säga: »den duger icke, den gilla vi icke.» Herrar liberaler
skola få se, när de nu gått ifrån den kritiserande ståndpunkten för
att själfva lägga fram ett positivt förslag, hvad det vill säga att
sitta på de anklagades bänk. Och den kritik de få blir nog icke
mindre skarp men kanske mera sakkunnig än den, som försvarskommittén
fått.

Hvad för öfrigt hela detta program beträffar, sä vill jag visserligen
erkänna, att positiva punkter formulerats. Men jag ber verkligen
herrar liberaler se öfver sitt program en gång till, så att det
blir mera användbart. Jag vill nämligen uttala den förhoppningen,
att, när två stora politiska partier i vårt land nu en gång blifvit
ense om. att Sverige bör hafva ett försvar, de också skola kunna enas
om samarbete på detta område för att få fram det bästa möjliga.
Socialisternas program är klart, det syftar till den rena afväpning^.
Det liberala programmet är icke klart och gör enligt min mening
intrycket af att knappast vara något annat än försvarsnihilism under
försvarsvänlighetens skyddande förklädnad.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 på aftonen.

Om minskning
i utgifterna
för landt- och
sjöförsvaret:

(Forts.)

Nr 15.

Onsdagen den 22 mars, f. in.

Om minskning Herr Hammarskjöld: Det kan icke hjälpas, att under en
s utgifterna diskussion sådan som denna åtskilliga upprepningar måste förekomma,
°sjöförsväret 0°h jag her på förhand om öfverseende, om jag kommer att göra
(Forts.) '' mig skyldig till sådant.

Yi ha här länge gått och väntat på att få ett försvarsprogram
från vänstern. Yi ha nu fått ett, det betecknades af den siste talaren
i viss mån såsom positivt, jag åter skulle vilja säga, att jag
mera uppfattat det såsom negativt. Men det är dock ett program.
Innehållet i programmet är, såsom redan af flere talare påpekats,
blott utredning och åter utredning. Alla möjliga sociala frågor skola
utredas, icke blott de exempelvis i reservationen nämnda, utan säkerligen
många andra. Och sedan utredningen är slut, så vet man på
så sätt, huru mycket man har kvar att använda till fosterlandets
försvar. Men det förefaller mig, som om man i denna grundliga
mångåriga utredning håller på att glömma bort, eller, om icke
glömma bort, åtminstone tappa bort det viktigaste af allt, och det
är fosterlandet. Ännu vägar man i denna kammare tala om fosterlandet,
vågar erinra om att det är det dyrbaraste af allt vi äga,
och att om vi icke ha något fosterland, då äga vi egentligen ingenting.
Som sagdt, här i kammaren vågar man ännu nämna ordet,
fosterland utan att behöfva utsätta sig för att bli förhånad såsom
chauvinist. Men detta fosterland, som för oss är det dyrbaraste
som finns, behandlas i detta program så snäft, att det icke skall
få mera för sitt försvar än hvad som finns kvar, sedan penningarna
användts till allt möjligt annat, som kan räknas till sociala ändamål.
Först lösa alla sociala frågor, i sista rummet kommer så
fosterlandet, är det icke riktigt att tappa bort, att glömma bort att
det finnes till!

Här har erinrats om, att enligt detta program skulle under de
många år, som gå åt till utredningen, hela vårt försvarsväsende stå
stilla. Det skulle icke få utvecklas; jo, säger representanten från
Norrbotten, han vill utbyta ordet utveckling mot ordet koncentration.
Jag skulle möjligen kunna förstå, hvad som menas med koncentration
af landtförsvaret, men icke hvad som menas med koncentration
af sjöförsvaret. Jag kan icke riktigt tänka mig någon koncentration
af en pansarbåt, det blir åtminstone icke F-typen, den koncentrationen
fruktar jag kommer att bestå däri, att de fartyg, som vi
redan hafva och som under hela utredningstiden ej få ersättas med
några nya, skulle till antalet minskas undan för undan genom utrangering
af odugliga, cirkeln, som omslöt de kvarvarande blir allt
trängre och trängre, också detta en koncentration, men om den är
till stärkande af försvaret, det lämnar jag därhän.

Den nyssnämnde reservanten har talat om nödvändigheten att
vinna folkets förtroende för försvaret. Jag kan icke hjälpa, att det
förefaller mig nästan som ett hån att höra de orden användas på
samma gång som man vet med sig, att det är det liberala partiet, som
på allt sätt och icke minst genom denna reservation gör hvad det
kan för att undergräfva folkets förtroende för försvaret, för att

Nr 15.

Onsdagen den 22 mars, f. m.
komma folket att tro, att vårt försvar är odugligt, och göra det Om minskning

. ... , i utgifterna

impopulärt-. . , . för landt- och

Det finnes väl ingen, som förnekar, att icke planmassighet be- sjöförsvaret.
höfves. men icke skall man därför låta alla försvarsanstalter stå (Fortsd
stilla och försumma det allra viktigaste, det är ju att schackra med
fosterlandets försvar, göra det till föremål för ett schackreri, som
är — jag vågar säga det — vedervärdigt.

Om jag trodde på, allvar, att detta verkligen är vänsterns försvarsprogram,
menar jag, att man kunde ha skäl att misströsta om
Sveriges framtid. Men jag föreställer mig att det är icke sa mycket
ett försvarsprogram som ett valprogram. Och tänk, huru användhart,
tänk hvilken aptitlig anrättning här finnes: minskade utgifter,
minskad öfningstid,.. utredning i oändlighet och under tiden behöfver
ingenting göras! År det icke lockbeten, som bli alldeles förträffliga
för att locka lättrogna valmän? Hvad gör det om landets välfärd
under tiden sättes på spel. bara man lyckas vinna många valmän
med det lockbetet! Men det kan hända — jag hoppas det åtminstone
— att, när den dagen kommer, att det är vänstern, som bildar
regering och öfvertager den s. k. makten, den afundsvärda
makten, den då skall finna, att med makten följer också ansvaret,
ty de båda följas oskiljaktigt åt. Jag vill hoppas, att ansvarskänslan
då skall tvinga vänstern att modifiera sitt program, men jagbeklagar
den, när den skall taga alla följderna af hvad den kommit
med under väntetiden, när den skall finna sig stå inför nödvändigheten
att ställa valmännen tillfreds och uppfylla alla gifna löften.

Sådant programmet nu är formadt, vittnar det enligt min meningom
en häpnadsväckande brist på ansvarskänsla.

Det kan hända, att många, icke bara motståndare utan äfven
vänner, tycka, att jag användt något för starka ord, och det är
möjligt att jag gjort det. Men jag kan icke taga dem tillbaka.

Och om orden varit starka, hafva de varit uttryck för en stark
indignation, en indignation, som säkerligen kännes icke bara inom
denna kammare utan långt utanför, i hela Sveriges land. Jag hoppas,
att den indignationen må växa sig så stark, att den verkligen
kan göra sig gällande.

Herr talman, jag har naturligtvis intet annat yrkande än om
bifall till utskottets hemställan.

Herr Fahlbeck: Den sak, hvarom närmast debatteras dels nu
här i kammaren, dels dessförinnan i pressen, på folkmöten och annorstädes
gäller frågan om vår ekonomiska förmåga att bära ett tidsenligt
försvar. Till detta spörsmål har hela försvarsfrågan för ögonblicket
koncentrerat sig. Försvarskommittén har sökt besvara detta
spörsmål genom att undersöka alla de ekonomiska data, som kunde
på något sätt komma i betraktande härvidlag, och därefter slutit
från det gångna till det kommande, från den utveckling, som vi
under de senaste 25 åren genomgått, till framtiden. Detta sätt att
lösa problemet innebär naturligtvis sannolikhetsberäkningar, om
Indika man omöjligen kan säga, att de med visshet skola sia in.

Nr 15.

Onsdajren den 22 mars, t'', in.

Om minskning Men någon annan väg att beräkna vår nuvarande och framtida för tör

''‘landsort 8Varsförmåga lär icke finnas.
sjöförsvaret Emellertid, denna väg underkännes af det stora parti, som ge(Forts.
) nom sina talmän reserverat sig vid föreliggande betänkande. Den
underkännes på den grund, heter det, att man icke skall räkna med
vår sannolika framtida utveckling utan med våra sannolika framtida
behof. Man skall se till, Indika de blifvande statsutgifterna äro och
därefter gifva svaret. Ett sådant sätt att lösa problemet är emellertid
alldeles oriktigt. Min ärade kollega, förste talaren i dag, talade
om en falsk frågeställning, men detta är, om något, en oriktig sådan.

Vill man rätt uppställa problemet om »rikets bärkraft», såsom
det heter, så måste man Ärna, att det i stort är sammansatt af två
variabler, den ena svarande mot vår nationalinkomst, den andra mot
våra samtliga lefnadsbehof, ''privata, statliga och kommunala. Förhållandet
mellan dessa båda variabler är det, som bestämmer vår ekonomiska
förmåga både nu och i framtiden.

Hvad beträffar nationalinkomstens variabel, så är denna tänjbar,
likväl endast i den mån, som vi genom träget arbete utveckla våra
ekonomiska resurser. Jag kan icke föreställa mig, att det resultat,
till hvilket kommittén i detta hänseende kommit, kommer att jäfvas
af framtiden. Det är sant, att okloka lagstiftningsåtgärder kunna
binda händerna på företagsamheten, men sker icke det, så synes mig,
som om just nu föreligga uppslag på det ekonomiska området i våra
vattenfall ocli elektricitetens ökade användning, som tyda på en rask
utveckling af landets bärkraft och nationalinkomsten. Emellertid,
öfver denna variabel äro vi icke fullständigt herrar, om den ock
alltjämt kan förändras genom vårt arbete. Den andra variabeln
däremot, lefnadsbeliofvens, är helt och hållet underkastad vårt fria
beslut. Den är därför oerhördt tänjbar. Här beror allt på hvad vi
vilja använda för det ena och det andra ändamålet ofvanom nollgränsen.
d. v. s. minimum af enskildt lifsuppehälle och offentliga
behof. Men afståndet mellan denna gräns och den andra, vår nuvarande
nationalinkomst är oerhördt stor. Här finnes således utrymme
för de mest olika bestämmelser beträffande denna variabel:
och framförallt statens tvångsmakt kan fastställa densamma efter
sitt behag. Spörsmålet om landets bärkraft beträffande ett visst
behof, i detta fall försvarets, reduceras sålunda till frågan om de
olika behofvens inbördes ställning. Det afgörande blir följaktligen
dm värdesättning af de olika behof oen som vi göra. Härvid fatta
somliga det behofvet som viktigt och andra ett annat. Af denna
värdesättning beror sedan, i hvad mån det blir något öfver för det
ena och det andra behofvet och nu särskildt för försvaret.

Nu är tydligt, att försvarsbehofvet sättes af vänstern sist bland
alla de statliga behof, som kunna komma ifråga. Detta förhållande,
att försvaret sättes sist af de samhälleliga behofven, är för visso en
underlig situation. Försvaret är enligt historien det tidigaste af alla
gemensamma mänskliga behof, ty det är försvaret, som fört människorna
samman, af dem gjort folk och sedermera förmått dem
upprätta stater och bevara dessa. Skulle nu detta behof vara det

Nr 15.

Onsdugen den 22 mars, f. in.

sista af alla, som bör tillgodoses? Har utvecklingen fört det med 0m minskning
sig? Jag kan icke förstå rlet. Bakom försvarsbeliofvet ligger näm- f*r
ligen krafvet att lefva och existera, det första villkoret således för sjöförsvaret.
alla behof som kunna upptänka» ifråga om ett folks lif och verk- (Forts.)''
samhet. Därför, äfven om fredssträfvandena skulle få aldrig så
stor framgång, hvithet jag gärna hoppas, måste detta behof ändock
vara det viktigaste af alla. Men fredssträfvandena kunna ha den
effekten att försvarets ekonomiska kraf successive nedsättas genom
minskning i rustningsbördoma. Således beliofvet kan komma i framtiden
att kräfva — och det skola vi hoppas —- allt mindre och
mindre del af nationalinkomsten, men själft är det och förblir icke
dess mindre det första af alla behof, som förefinnas.

Spörsmålet blir då, om den ekonomiska ekvationen för detta
behof redan nu kan nedbringas till en lägre valör. Detta beror
likväl icke på oss. det beror framför allt på våra grannar och världssituationen.
Men världsläget är för närvarande icke sådant, att vi
.skulle kunna gå i spetsen härvidlag och före andre nationer företaga
en minskning af försvaret. Det är tvärtom så, att de små folken
alltid måste proportionellt betala mera för fyllande åt detta
behof än de störa. De stora kunna gå med på en nedsättning och
dock absolut taget hafva en ofantligt stor försvarsmakt, under det
att ett mindre folk som vårt måste anstränga sig mycket för att
hålla sin försvarskraft något så när i jämnbredd med sina grannars.

Och därefter måste den ekonomiska ekvationen af försvarsbeliofvet
rätta sig.

Emellertid, vänsterns värdesättning af statens behof och särskild!
försvarsbeliofvet stämmer nog med den allmänna folkmeningen.

Det kan jag tyvärr icke bestrida, Jag förnekar ingalunda, att
innerst tinnes hos det svenska folket en bestämd vilja att bevara
sin politiska själfständighet, men den gäller egentligen blott själfva
kriget, när det är öfver oss. Det långa arbete i förväg, som kräfves
för att omsätta denna vilja i verklighet, när sa behöfs, det är
det man icke vill vara med om, och likväl är det detta, som är
absolut nödvändigt.

Spörjer man åter. hvaraf kommer sig denna stämning bland
störa delar af vårt folk. så svaras från olika sidor på olika sätt,
blågrå säga, att så länge vi icke genomfört sociala reformer och
folkförsäkringar af olika slag, kommer denna misstämning städse att
finnas. Det är dock förvånande, att de som så säga icke se, att i
det land, där man tidigast börjat med dessa försäkringar, Tyskland,
där är missnöjet — bland arbetarebefolkningen särskild! större
än nästan hvar som helst eljest. Det är således intet bevis i denna
sak eller någon garanti för uppnåendet af allmän tillfredsställelse
och försvarslös!, att man inrättar socialförsäkringar efter tyskt
mönster, huru nyttiga och nödvändiga sådana än må vara för att
trygga arbetarnas ställning i de fall, då den behöfver tryggas. Men
så heter det från en annan sida: »Anledningen till denna misstämning
hos folket är. att alla försvarsanordningnr sakna planmässighet.

Vårt försvar är icke ens dåligt och billigt, utan dåligt och dyrt»,

Nr 15.

Onsdagen den 22 mars, f. in.

Om minskning som en ärad talare sade, citerande mig, såvidt jag kan förstå. Men
för “laldt^och ^ jaS yttrade det, tillfogade jag, att detta missförhållande mellan
sjöförsvaret, kostnader och resultat, hvarpå uttrycket syftade, berodde därpå, att
(Forts.) vi icke genomfört den ettåriga värnplikten, hvithet, som vi veta, är
den egentliga anledningen till att vårt landtförsvar är så dyrt och
för öfrigt låta flottan förfalla genom för ringa nyanskaffning. Nej,
det är icke så, att alla de anmärkningar, som komma fram här i Riksdagen
och där spela en roll, att pänningarna icke användas väl
m. m., man får icke tro, säger jag, att dessa anmärkningar för den
störa massan af vårt folk ha den betydelse, som man vill tillägga dem.
Menige man känner litet eller intet till om den saken och allra minst
de värnpliktige.

Misstämningen mot försvaret har sin yttersta grund däri, att
försvarsviljan försvagats dels emedan den icke på länge satts på
prof — och det är helt naturligt — dels också till följd af agitation.
Detta kommer man aldrig ifrån. Vår senaste historia allt
sedan, kan man säga, nya representationsskickets införande bär visat,
att försvaret varit partibildande mellan höger och vänster i vårt
land. Försvaret bär gjorts till en partifråga. Det är alltså den
agitation, som drifvits mot försvaret som mer än allt annat försvagat
försvarsviljan hos vårt folk. Då det är vänstern som knäckt
försvarsviljan i vårt land, sa är det också dess uppgift att åter
stärka den. Och det var det, man hoppats skola kunna ske. Dess.
värre har det hoppet försvagats af hvad som inträffat vid denna
Riksdag och icke minst genom den reservation, som här föreligger.
Men om vänstern icke vill verksamt bidraga till att bygga upp livad
den hittills under en mansålder rifvit ned, då lärer man aldrig få
denna fråga löst så, som den bör lösas. I sådant fall blir ock,
såsom eu talare här nyss sade, denna sak ett lik i lasten för den
regering af vänsterns män, som kan komma att öfvertaga ansvaret
för och därmed arbetet på vårt försvar.

Jag vågar likväl uttala den förhoppningen till sist, att hvad
som under partistriden skett i denna väg det skall, om och när
vänstern får öfvertaga ansvaret, så mycket som möjligt afhjälpas
och afhjälpas på det enda sätt, som ske kan, genom att höja försvarsviljan
hos vårt folk. Ty därpå och icke på något annat beror i
sista hand, om vi förmå bära ett tidsenligt försvar eller icke.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

_ Herr Hellberg: De här föreliggande motionerna och de reservationer
till utskottets utlåtande, som föranledts af dem, ha gifvit
eu osökt anledning till uttalanden om försvarsfrågan i dess helhet.
Det är ett sådant uttalande, jag också skall tillåta mig göra.

Försvarsfrågan har af det konservativa partiet betecknats som
dess förnämsta fråga, dess hufvudfråga. Och vi ha nu under dagens
debatt hört åtskilliga talare uttrycka sig gentemot andra partiers
och speciellt det liberala partiets ställning till denna fråga, att man
ofrivilligt erinrar sig den gamla liknelsen om fariséen och publikanen.
Jag för min del skall icke alls förneka, att inte högern har ett lef -

Onsdagen den 22 mars, f. m. 29 Nr 15.

vande intresse för vårt lands försvar. Därom är jag fullkomligt Om- minskning

öfvertygad, och jag har alltid varit det. Men högern har gjort för- ^”aniTTc/i

svarsfrågan till sin egen, sin särskilda fråga på ett sådant sätt, att T gjsförsvaret.
den icke har kunnat bli hvad den borde vara, hela nationens fråga. (Forts.)
Det är ju så med oss människor, att vi ofta ha vår styrka och vår
svaghet i samma punkt: den egenskap, som är vår bästa, har vanligtvis
en frånsida, som betecknar en svaghet, och detsamma tror
jag kan sägas om partierna. Jag tror, att högern haft sin styrka
och äfven sin svaghet i försvarsfrågan. Och svagheten den ligger,
synes mig, däri, att partiet allt för litet tänkt på hvad folket känner

och tänker i denna fråga och bara följt sitt eget tycke.

Nu skall man svara, att folkmeningen tager oupphörligt miste; icke
kan man fråga synnerligen mycket efter den. Det är sant. Men
jag tror dock, att man alltid gör rätt, om man lyssnar något till
rösterna från folket. Äfven när det tager miste, äfven när det ligger
misstag till grund för dess uttalanden, förtjäna dess uttalanden
att beaktas ocli betänkas. Det höres, som bekant, stundom från
folkets breda lager äfven det talet, att vi ha ingenting att försvara.

Detta är enligt mitt bestämda förmenande något fullkomligt ohållbart
och osant. Men vi kunna dock icke förneka, att det dock är
sant, att det linnes människor i vårt land, som känna det så. Och
detta är verkligen värdt att betänka och beakta. Ty det innebär
ett betänkligt missförhållande, ett betänkligt socialt och nationellt
missförhållande. Jag vågar säga, att det här i dag förekommit uttalanden
— jag erinrar särskild! om herr Gripenstedts — som vittna
om en fullkomlig brist på uppfattning om hvad ett sådant missförhållande
vill säga. Jag ser, att herr Gripenstedt ler åt mitt yttrande,
och jag kan ju inte vänta mig något annat. Men jag vill
säga, att detta förhållande är mycket allvarligare, än att man bör
le åt det. Det är högst betänkligt, att delar af vårt folk känna
sig stå utom fosterlandets intressen.

En annan röst, som ofta höres från folkdjupet, är denna: »Vi
kunna icke försvara oss». Detta uttalande är enligt min mening
också ett ytligt tal i mångt och mycket. Jag skulle vilja säga:

Vi kunna icke annat än försvara oss. Blir det så, att vi öfverfallas,
måste vi försvara oss. Och det känner hvarje man i landet,
det är jag öfvertygad om. Men just därför, att vi veta det, är det
förståndigt och välbetänkt, att vi förbereda oss för en sådan situation,
om och när den skulle komma. Och påståendet, att vi icke
kunna försvara oss, är äfven från en annan synpunkt ytlig. Vi
måste tänka oss, att vi skola rusta oss icke bara för att afstå ett
anfall, utan äfven för att afskräcka från anfall. Det blir stor skillnad
på, om en makt, som har lust att öfverfalla oss, vet, att den
möter kraftigt motstånd, än om den vet sig icke behöfva befara
något sådant.

Men vi måste också säga oss, att om så illa en gång skulle bli,
att en stormakt på allvar föresätter sig att kufva oss, då kunna vi
icke på längden hålla stånd. Redan våra ekonomiska resurser äro
för små, för att vi skulle kunna det. Om exempelvis något sådant

Mr (5.

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Om minskning hände osa. som inträffade för mer än hundra år sedan, då tre stor ftt

rf ma^er sl°g° sig ihop för att genom en lämpligt proportionerad upp ZjöförsvartV

delning sins emellan tillintetgöra en annan makt. dä skulle vi icke
.(Forts.) kunna försvara oss. Men vi förlita oss på, att något sådant svårligen
låter tänka sig. Det är osannolikt intill gränsen af otänkbar het.

Men hvarför det'':'' Jo, därför att vi dock känna, att ett land,
som nått eu sä hög kulturell ståndpunkt som vårt, svårligen kan
misshandlas på samma sätt som ett infödingsland i en annan världsdel.
Vår höga kulturella ståndpunkt, vår höga odling utgör faktiskt
en del af vårt försvar. Det kännes dock i det europeiska rättsmedvetandet
att eu sådan nation som den svenska icke kan få utplånas.

Detta innebär ju ingenting annat, än att det linnes äfven i internationella
förhållanden en viss grad af rättskänsla, och det innebär,
om man erkänner det, också på samma gång ett erkännande, att
det ligger något berättigadt i fredsvännernas uppfattning. I vår
rådkammare bär dagens debatt i denna fråga inledts med ett meningsutbyte
angående fredsfrågan. Där har besvarats eu interpellation
i denna fråga, eu interpellation som afsåg att få klargjordt, huruvida
regeringen ansåg, att Sverige borde söka bli ett föregängsland
bland de små staterna i fredsföringens politik. Där har vårt land
en stor gärning att utföra, en gärning som skulle kunna sättas vid
sidan af de yppersta, som det äfven under sin stormaktstid utfört.
Jag vill tillägga, att en politik, som lade vikt på detta Sveriges arbete
för den mellanfolkliga freden, ett målmedvetet, fördomstrotsande,
hängifvet arbete för detta mål, eu sådan politik skulle med visshet
vinna anslutning från folkets stora breda lager. Men det parti, som
bär i dag talat i försvarsfrågan, försvarat sin ståndpunkt och klandrat
vår ståndpunkt, står i det stora hela mycket kallt till denna Sveriges
uppgift. Det partiet tror, att det militära försvaret är så godt som
allt för oss. Och dock borde det val vara uppenbart, att för de
små staterna är det af ofantlig betydelse, om de kunna hoppas, att
i framtiden eu gäng rätt och fred mellan staterna skall ersätta makt
och våld. Man kan icke heller neka till, att mot freden går världens
gång. Vi behöfva ju bara tänka på ett sådant förhållande, som att
det dock i dessa dagar är ungefär jämnt 40 år sedan två västeuropeiska
makter voro i strid med hvarandra. Aldrig förr har eu liknande
fredstid förekommit. Det är nog icke en tillfällighet, utan
ett uttryck för mänga faktorer, som samverka till att göra fredliga
uppgörelser nationerna emellan i tvistefrågor mer och mer nödvändiga.
Icke minst den allmänna värnplikten torde vara en af orsakerna
till detta förhållande. Man ser öfver hufvud, huru det målmedvetna
fredsarbetet vinner mer och mer terräng. Det har upphört
att vara eu utopi. Det är eu sak, som behandlas på djupaste
allvar af regeringarna, och vi veta, hurusom just i dessa (lagar
Englands utrikesminister gjort uttalanden af betydelsefull fredsvänlig
innebörd. Om den mänskliga kulturutvecklingen skall kunna fortgå,
då måste rustningsraseriet hejdas. Det kan icke fortsättas i samma
tempo som nu. Det måste komma en tid, då man gör vändning
och börjar tänka på att så småningom komma till afväpning mellan

Nr 15.

Onsdagen den 22 mars, f.

staterna, likaväl som man kommit till afväpning inom staterna. Man vet Om minskning
ju att det funnits en tid, då hvarje man i vårt land gick beväpnad.

Om någon då skulle ha sagt, att den tid skulle komma, då detta upp- " ^sförsvaret.
hörde, så skulle man — alldeles naturligt — hafva svarat: huru (Forts.)
kan man komma med en sådan utopi, d. v. s., man visste ju icke då,
hvad utopi är, men man skulle ha betraktat det så som vi nu betrakta en
utopi. Och dock är den tidens utopi nu en verklighet. Det skall väl ock
komma en tid, då något liknande sker äfven mellan folken. Ty det kan icke
tänkas något sä orimligt, som att krigen skulle fortsätta i all framtid.

Dock, ännu sä länge måste folken bära vapen, och denna nödvändighet
är för dem inte någon så enkel sak som den var för
individerna, utan eu stor och allvarlig fråga. Den medför oerhörda
bördor. Det är stora uppoffringar af alla slag, som rustningarna i
våra dagar pålägga folken. Icke minst är rustningsbördan tyngande
för de små nationerna. Dessa små nationer kunna dock icke tälta
med de stora. Deras resurser räcka icke. De måste inrätta sitt försvar
på något sätt efter sin försvarsuppgift, efter sina förhållanden
och sina resurser. Jag vågar säga, att hittills har icke detta blifvit
tillräckligt beaktadt hos oss. Sverige har eu gång varit eu stormakt,
Och traditionerna från den tiden lefva kvar, särskild! inom
de konservativa kretsarna i vårt land. Det är icke utan, att man
märker eu tendens i dessa kretsar, att vi måste, sä långt möjligt,
hålla jämna steg med de stora makterna. Det hittills härskande
partiet har ock i försvarsfrågan visat en tämligen urskillnadslös redebogenhet
att offra pengar för försvaret utan undersökning, om försvarsanstalterna
äro anpassade efter våra förhållanden, utan undersökning,
om tillräcklig planmässighet i försvarsanordningarna förefinnes
o. s. v. Det har uppstått en täflan mellan armé och flotta. Folkethar
haft en känsla af hejdlös förbrukning af pengar för alla försvarsändamål,
utan att veta, om det nödvändigaste, det som i främsta
rummet behöfde tillgodoses, verkligen tillgodoses. Till och med i dag
har här från högerhåll, visserligen något skrufvadt, erkänts, att det råder
en bestämd schism mellan sjömilitärer och landtmilitärer angående
de olika försvarsgrenarnas uppgift i krig. Det bär öfver hufvud i
försvarsfrågan visat s ig brist på begränsning. Man hell öfver bara tänka
sig tillbaka en 20 år i tiden till 1892 års härordning. Krigsministern
säde då, att om vi finge de 90 dagarna, skulle vi äga ett fullt betryggande
försvar. Det hade icke gått mer än 9 år, förrän det åter höjdes
kraf på en mycket längre öfningstid, och den öfning,stid, som genomfördes
år 1901, anses ju nu otillräcklig och otillfredsställande. På
samma sätt med alla andra sidor af vårt försvars utveckling

Det förefaller mig dock, för att nu dröja något vid öfningstiden,
som oupphörligt utsträckts, ocli som man nu vill ha ytterligare utsträckt,
att dess användning bestämts af traditionerna från yrkesarméernas
tid. På den tiden gällde det att »drilla» hvarje enskild
man sä, att han kunde bli en enhet i det stora spelet, precis lik
hvarje annan, ägnad att föra sig val, vid uppvisningar inför mönsterherrame.
Detta utbildningssätt blir icke möjligt att fortsätta
med, när det gäller en folkarmé. Där borde man, synes det mig,

Nr f5.

Om minskning
i utgifternai
för landt- och
sjöförsvaret.
(Forts.)

32 Onsdagen den 22 mars, f''. m.

gå tillväga på ett helt och hållet annat och mera pedagogiskt sätt, från
början inrikta öfningarna på sådana uppgifter, som de öfvade känna
ha betydelse för kriget, och sedan låta den personliga utbildningen
komma successivt, organiskt fram under arbetet för det förra målet.
Nu inlägger man i stället otroligt mycken energi på den enskildes
personliga utbildning, på att lära vederbörande alla möjliga handgrepp,
vändningar och poser, som sunda förnuftet säger icke kunna
vara af någon betydelse, om det blir allvar af. Man behöfver bara
läsa ett exercisreglemente för att se, huru utbildningen gestaltar sig.
Jag skall endast be att få föredraga eu enda punkt, för att visa.
hurudana föreskrifterna äro. Det finnes en, som heter »Stående färdigställning».
Det gäller bara, huru den värnpliktige skall ställa sig
innan han skjuter. Då heter det på följande sätt: »Vänstra foten
med bibehållen plats och högra foten, ungefär lika utåtvänd som vid
enskild ställning, med fotspetsen på omkring två fotlängders afstånd
från och ungefär i jämnhöjd med vänstra fotens häl; kroppstyngden
lika fördelad på båda fotterna samt på hälar och fotblad; kroppen
upprätt, utan böjning; hufvudet vändt framåt; och blicken riktad
rakt ut (mot målet). Geväret hålles af båda händerna till höger om
och tätt intill lifvet, rakt fram med mynningen något högre än kolfven
och den senares underkant på ammunitionsgördeln; säkerhetsspärrens
blad öfverfördt åt vänster (geväret osäkradt); vänstra handen
med tummen längs handrännan på förstockens vänstra sida, de
öfriga fingrarna med spetsarna i handrännafi å motsatta sidan; vänstra
armbågen stödd mot lifvet, högra handen med full fattning om kolfhalsen
och högra underarmen mot kolfvens yttre sida».

Jag tar bara detta enda exempel, men man kunde taga många
derå af liknande beskaffenhet. När man tänker på hur rundt om i
vårt land de unga männen i skytteföreningarna lära sig att blifva
alldeles förträffliga skyttar, utan att någonsin hafva fått . något af
denna »dyrbara» instruktion, begriper man väl, att denna petitess i
detaljutbildningen är alldeles meningslös.

Jag kan i detta sammanhang icke neka mig att berätta en liten
anekdot om en officer, som en gång i egenskap af inspektör bevistade en
skjutöfning af ett skyttelag. Skjutresultatet blef myckert vackert,
och när han gick därifrån, sade han: de sköto verkligen alldeles förträffligt,
mycket bättre än beväringarna skjuta på fältet — men,
herre gud, så de lågo! — De lågo icke efter reglementet, det var
det som upprörde honom.

Jag tror, att en sådan utbildning — jag förbigår alla dessa
hälsningar och dylikt, på hvilket så mycken tid ödes och förnötes
— jag tror, att en sådan utbildning är intressedödande och med
nödvändighet måste framkalla vedervilja för utbildningen hos de
värnpliktiga.

I själfva verket är det så — det tjänar ingenting till att förneka,
ty det är taktiskt — att krigstjänsten hos oss alltid bär varit
impopulär. Under storhetstiden, som vi, därför att den nu ligger så
långt bort, se i ett slags förklarad dager, voro i själfva verket
uttagningar till krig sådana anledningar till missnöje bland folket,

Nr 15.

Onsdagen ilen mars, f. in. 33

att de som bekant ofta framkallade upplopp. Sedan fingo vi indel- minskning
ningsverket, och da blef för den indelte soldaten militärtjänstgöringen *
ett slags dagsverk för det torp, han hade-att bruka. Då ställde sig sjöförsvaret..1
saken på ett annat sätt. Men när beväringsinstitutionen kom — (Forts.)
och vi veta, hur liten tid den ändå kräfde i begynnelsen — så var
den alltifrån början ytterst impopulär. De förmögnare friköpte sig
som bekant, så länge det var tillåtet, och de andra sökta ställa sig
sjuka för att slippa exercera. Det är ett allmänt kändt förhållande.

Det borde försökas, det borde vara den uppgift, man nu
skulle ställa för sig, att göra allt hvad göras kan för att få bort
denna impopularitet. Men hvad göres i själfva verket? Hvad göres
särskildt från det parti, som nu så länge haft ledningen i försvarsfrågan?
Vi behöfva bara tänka på, att krigslagarna än i denna
stund äro samma orimligt stränga lagar som under den rena yrkesarméns
tid. Utbildningsmetoderna bär jag talat om nyss förut. Men
en sak till! Hurudan är andan inom befälskåren? Jag erkänner villigt,
att det är stor skillnad på officerarnas sätt att behandla manskapet
nu och förr. På många håll förekomma Övergrepp. Många komma
i dagen, många begås utan att blifva bekanta: men i det stora hela
erkänner jag som sagdt, att förhållandena blifvit betydligt bättre.

Själfva andan inom officerskåren är dock väsentligen den gamla, den
lefver på de gamla traditionerna från yrkeshärarnas tid, och den
gamla militära uppfattningen är den mest ofolkliga som finnes.

Detta känns också af de värnpliktiga instinktivt, äfven när befälet
behandlar dem hyggligt. De känna, att det är ett svalg befäst
mellan dem och officerarna. De känna, att dessa senare betrakta
dem på ett främmande, på ett oförstående sätt, och de kämra detsamma
tillbaka: de se främmande, oförstående och hälft fientligt på
officerarne. Det ger naturligtvis en känsla af otrefnad, och det är
ingen hemlighet att värnpliktsöfningarna ofta nog äro uppfostringsinrättningar
för antimilitarism. Jag har själf hört så många försäkra,
att de värnpliktiga, när de lämna öfningarna, hafva varit hvad
de kanske icke voro, då de kommo dit, alldeles bestämdt afvogt sinnade
mot allt hvad militärväsen lieter.

Man ser också hvilken massutvandring af värnpliktiga, som
förekommer. Den, som i likhet med mig i konstitutionsutskottet vid
statsrådsprotokollens föredragning hört hur oupphörligt ansökningar
från värnpliktiga, än i tiotal, än i hundratal, om rätt att utvandra
förekomma, den känner att någonting är på tok. Försvaret har
nästan blifvit förhatligt för vårt folk. Det är ytterligt sorgligt,
men det är sant.

Jag har sagt detta, icke för att utmana, utan därför att jagkände
behof att vid detta tillfälle inför denna kammare, som har
relativt liten känning med de djupare folklagren, frambära förhållandena,
såsom jag uppfattat dem, och jag tror, att jag-tämligen exakt
återgifvit dem sådana de äro.

Jag tror icke, att det går på detta sätt. Jag undrar, om icke
till och med första-kammarmajoriteten innerst inne själf känner, att
Första kammarens protokoll 1911. Nr 15. 3

Nr 15.

Onsdagen den 22 mars, f. in.

Om minskning häi’ äi* något på tok. Jag undrar om den inte känner, att försvarsfSrUmdToeh
fräSan måste tagas upp från nya synpunkter.
sjöförsvaret. Den nuvarande riksdagsmajoriteten, som med de gemensamma
(Forts.) voteringarnas makt hittills behärskat frågan, har icke lyckats föra
den fram till något slags lösning, icke ens till ett tillfredsställande
läge. Det förefaller mig, som om det vore nödvändigt, att nya
krafter taga upp det ytterligt svåra värfvet att söka åstadkomma ett
försvar, som verkligen kan vinna folkets tillit och förtroende.

Nu har här under debatten riktats en rad af skarpa angrepp
emot det parti jag tillhör, och särskildt emot den reservation, som
detta partis ledamöter i utskottet afgifvit. Det har talats om, att,
den pröfning och den utredning, som där förordas, skulle förhala,
försvarsfrågan i det oändliga, .lag tror alldeles bestämdt, att detta
aldrig har varit partiets mening. Men jag tror, att meningen har
varit den, att utredningen måste företagas ifrån andra synpunkter:
det skulle ägnas någon hänsyn åt de andra viktiga uppgifter, som
föreligga för oss och som verkligen behöfva tillgodoses, ty hur viktig
försvarsfrågan än må vara, kan verkligen ett folk icke försumma
allt annat för den, och försvaret själft lider ytterst på, om en sådan
försummelse ifrägakommer.

När en af talarna här förut riktade eu ganska insidiös anklagelse
mot vänsterns män i försvarskommittén, därför att de hade
anordnat en »arbetsnedläggelse», som enligt den allmänt kända bästa
taktiken för en sådan arbetsnedläggelse kommit så olägligt som möjligt
för motståndarna, då synes det mig, att han ändå, om han velat
vara något mer förstående och rättvis, kunde hafva medgifvit och
erkänt, att denna, som han kallade det. »arbetsnedläggelse», dock
kom först, efter det att den främste medlemmen i demia partifraktion
inom försvarskommittén hade sökt förmå regeringen att vidmakthålla
den uppgift för kommitténs arbete, som ursprungligen hade
gifvits, och det var först när han fann, att icke någon sådan rättelse
kunde vinnas, som han till sist icke såg sig någon annan utväg
än att lämna ett arbete, som för honom kändes fullkomligt lönlöst.

Hvad nu angår själfva det program, som vänsterns reservanter
här hafva framlagt, är det ju själffallet, att något verkligt program
i ordets egentliga mening här icke kan framläggas; det kan icke
framläggas af ett parti som i främsta rummet håller på, att sakerna
måste utredas och undersökas ordentligt, innan något verkligt program
kan utarbetas. Men icke dess mindre har man om det försök,,
som här gjorts att ändå skissera de linjer, efter hvilka ett program
måste utarbetas, funnit sig föranlåten och berättigad att framkasta
en rad beskyllningar.

Herr vice talmannen började med att tala om, att detta program
icke är någonting annat än ett partiprogram! Han skärpte uttrycket
och sade, det är icke ens ett partiförsvarsprogram, utan det är ett
partivalprogram, och han betonade, att programmet endast tjänar
till att — jag minns icke exakt hur uttrycket föll — endast afser
att fladdra för menigheten och att detta program icke är något på
allvar framlagdt program i försvarsfrågan.

Nr 15.

Onsdagen deri 22 mars, f. in. 35

Efter honom och i viss mån öfverbjudande honom, kom sedan Om minskning
herr Lagerbring och förklarade, att detta program — så löd hans f utgifterna,
effektfulla slutvändning — det är försvarsihhilismen under försvars- '' ^''försvaret
vänlighetens skyddande förklädnad. Och herr Hammarskjöld, såsom (Forts.)
den tredje i förbundet, hade en hel rad ännu skarpare uttalanden.

Han talade bland annat om hur vänstern »schackrar med fosterlandets
försvar», han upprepade herr vice talmannens yttrande om
»valprogrammet», och han tilläde, att det är en synnerligen smaklig
anrättning. Hvad gör det, menade han, för det parti, som framlagt
ifrågavarande försvarsprogram, om landets välfärd sättes på spel,
och han fann, att det var en häpnadsväckande brist på ansvarskänsla
att framlägga det. Detta är en liten axplockning af de omdömen,
som förekommit.

Herrarna påminna sig, att för en tid sedan en medlem af regeringen
fann sig föranlåten att i vår rådkammare erinra en talare
om, att det fanns någonting, som heter åttonde budet. .Tåg skall
icke ställa den erinran till dessa herrar, som så ogeneradt tillåtit sig
att karakterisera mitt partis bevekelsegrunder, men det förefaller
mig, som om de, dessa båda andans män med världsmannen i midten,
hvilka täflat om att karakterisera dess program på det mest nedsättande
sätt, kunde hafva en viss anledning att påminna sig, att det
dock finns någonting som heter det åttonde budet.

Hvad beträffar det partiprogram, som framkallat dessa ogenerade
omdömen, så, om man ser rätt på saken, innehåller det ju
dock samma grundlinjer, som dåvarande statsministern Staaff år 1906
uppdrog för den blifvande försvarskommitténs arbete. Där återfinns
i hufvudsak allt väsentligt däraf, och det program, han då framlade,
fann sig den nuvarande regeringen oförhindrad att godtaga, när
den tillsatte försvarskommittén.

Herrarna insinuera, att det icke finnes någon ansvarskänsla
bakom detta program. Herrarna våga påstå, att det tillkommit
endast såsom »valprogram», att det tillkommit endast för att fiska
röster! Ja, mina herrar, vore det på det sättet, då hade verkligen
detta program kurmat formuleras på ett annat sätt, ty så mycket
känner jag folkmeningen ute i landet, att jag vet, att många anse detta
program smaka alltför mycket af högerns försvarspolitik. Jag kan
i detta sammanhang berätta eu liten episod, som är rätt betecknande.
Det förekom vid ett möte i en trakt af Värmland, att en
person uppträdde och talade om den politiska stämningen bland
folket där. Han sade bland annat: Folket här är i allmänhet högersinnadt
till sin politiska åskådning, men de rösta med vänstern, därför
att de äro rädda för de förfärliga försvarskostnaderna.

Hade vänstern verkligen velat ockra på den stämning, som finns
bland folket, kunde den hafva formulerat ett annat program, som närmat
sig den punkt, på hvilken socialdemokraterna stå. Vet herrarna,
jag tror, att det skulle hafva slagit mycket mer an såsom valprogram!

Herr Kjellén: Herr talman, mina herrar! Det är mig en tillfredsställelse
att till en början kunna konstatera, att motionens offi -

Nr 15.

->(> Onsdagen den 22 mars, f. m.

Om minskning ciella försvarare, min ärade vän och göteborgskollega, tagit så klart
fSr^ndToch a^änd den rent försvarsnihilistiska tankegången i motionen.

Sjöförsvaret. * lag behöfver alltså icke upptaga någon direkt strid med honom.

(Forts.) Men motionen står dock kvar med sin tankegång. Utan tvifvel

är det ett märkligt tidens tecken, att en motion sådan som denna,
hvilken öppet siktar på afväpning af Sveriges folk, kommit fram i
Sveriges Riksdag; och föga mindre märkligt är det, att en reservation
sådan som denna kunnat framkomma från samma parti, som
vid årsskiftet 1905—1906 visade känsla för ett regeringspartis uppgift
och ansvar.

Jag skall emellertid ingalunda gå närmare in på denna reservation,
då så mycket därom i dag är sagd!, och det, som den föregående
ärade talaren nu därtill lade, icke kan anses inverka på det
slutliga omdömet. Jag skall således icke uppehålla mig vid det rent
formalistiska betraktelsesätt, som vill göra landets försvarsfråga till
en bokhållerifråga. Men jag vill säga ett ord om den misstro
till Sveriges folk, som ligger i denna reservation och icke minst i
den föregående talarens anförande. Han lyssnade till »rösterna från
djupet» och tolkade dem så, att det i de breda lagren finnes en bestämd
motvilja mot landets försvar. Jag skulle tro, att denna motvilja
mot landets försvar skulle visa sig vara betydligt mindre, om
man där nere på djupet finge tänka och tycka och känna som man
ville, och om det icke vore så många, som spekulerade i missnöje
där.

Jag vill också citera en skrift, som nyligen utgifvits af den
kände försvarsväunen general Ericson, där han säger, att »A och O
i vårt försvarsproblem är och förblir alltid, att nationen måste äga
eu alldeles bestämd vilja att icke låta underkufva sig». Till denna
vilja har äfven en ärad ledamot på bohuslänsbänken nyss refererat
sig. Jag tror, att den finns i de djupa lagren, men jag ser icke
mycket däraf i reservationen. Däremot ser jag däri ett tydligt uttryck
för att försvarsfrågan på vissa håll nu kommit in i samma
stadium, som var det sista i unionsfrågans utveckling, nämligen
ledans. Det är en viss försvarsleda där, som på sitt sätt sekundera!’
det öppna förs var shat, man kan läsa mellan raderna i motionen.

Denna misstanke, att här finns eu leda för försvarsfrågan på
den sida, från hvilken reservationen härstammar, växer, då man ser
det sätt, hvarpå här föreslås att behandla frågan. Det är dessa nya
utredningar, om Indika redan så mycket har talats, men hvilkas
egentligen påfallande egenskap är den, att de så kallade »folkliga
önskemålen» skola tillgodoses först.

Det lät mycket vackrare i den föregående talarens mun. Men
man kan icke läsa reservationen och få mening ur den på annat sätt,
än att dessa folkliga önskemål skola gå före, d. v. s. försvaret får
komma sist, försvaret får sitta som tiggaren vid dörren och nöja sig
med de ben man kastar åt det, sedan man ätit sig mätt vid bordet.
Och det är värre ändå. När man följer reservanternas anvisning
och studerar dessa önskemål, som alltså skola sätta rikets själfständighet
och internationella säkerhet iskuggan, så finner man särskildt

Onsdagen den 22 mars, t'', in.

Nr 15.

nämnda ålderdom,störsiilviingen, frigörelse från beroendet af rusdryckerna
samt nödiga åtgärder för åstadkommande af rättvisa i beskattningen.
Detta är livad som nämnes i reservationen. Såsom ett slags
officiell kommentar härtill kan man kanske få betrakta en nyligen
utgifven uppsats af aktuarie!! blodström, under benämningen »Finanspolitik
och socialpolitik». Med den klarhet, som denne framstående
forskare städse sprider öfver sina ämnen, förenar denna uppsats den
fördelen, att den bjuder siffror till en beräkning af hvad dessa folkliga
önskemål äro värda. Där få vi läsa, att statsbidraget till arbetarförsäkringen
beräknas till 15 miljoner och rusdrycksaflösningen till 40 miljoner
kronor. Vi läsa där om åtskilliga andra nödvändiga utgifter och stanna
slutligen vid siffran SO miljoner kro-nar. Således, 80 nya miljoner vill
man först afkräfva af statskassan, innan försvaret skulle få något nytt.

Hvar skola de tagas ? Ja, enligt samma utredning har svenska
staten på de sista 25 åren tagit på sig 63 nya miljoner till försvaret,
och det har varit möjligt genom ökningen af tullar, acciser och den
allmänna bevillningen. Men på denna väg kan man enligt samma
författare icke komma längre nu, än att möjligen 10 -12 miljoner
kunna ernås från tobaksmonopolet. Andra hjälpkällor ligga i vida
fältet. Hvar skola då de öfriga penningarna tagas till dessa folkliga
önskemål, som skola gå före försvaret? För så vidt jag förstår, kunna
de endast tagas ifrån försvaret. Således, det är icke nog med att
tiggaren där nere vid dörren får vänta, tills de andra ätit, utan man
vill också taga kläderna från honom och därmed bekläda husets barn.
Detta är den trygghet för hvarje svensk man. för hvarje person i
riket, om hvilken den ärade representanten för Norrbotten nyss talade
— trygghet för allting i Sveriges rike utom för riket själft, således
tryggheten på ett gungfly . ..

Under sådana förhållanden synes det mig. som om socialdemokratiens
öfverstepräst icke länge behöfde spela sin väl instuderade
roll, då han nyligen klagade öfver, att de liberala gå sina egna
vägar i försvarsfrågan. Han skall kanske icke behöfva klaga och
vänta länge. Det ligger allvar i denna reservation, det hafva vi
hört från flere liberala talare i dag. Nåväl, är det verkligen allvar,
då skall det också slås fast, att det liberala samlingspartiet numera
rider bara eu hästlängd efter socialdemokraterna emot afväpningen
— i handling, om också under de dyraste försäkringar och
åberopanden af åttonde budet i motsatt riktning. Det må sedan
kallas koncentration eller amputation, målet blir till sist detsamma.

Härmed reser sig frågan om afväpning upp till den dominerande
i diskussionen. Yi behöfva icke gå in i några detaljer. Yi
kunna öfverensstämma med dessa kritiker, motionärer och reservanter,
i åtskilliga punkter: vi kunna erkänna, att det visst icke är väl
beställdt på alla håll inom den militära förvaltningen: vi kunna
godtaga mycket af hvad den föregående talaren därom sade. Men
det är icke därom det nu är fråga, utan om själfva andan, i hvilken
denna motion är framkommen. Den vänder sig med starka och ogillande
ord emot vår försvarslängtan såsom en förkastlig militarism.
Dess målsmän kunna således icke anse sig orätt behandlade, om vi

Om minskning
i utgifterna
för landt- och
sjöförsvaret.
(Forts.)

Nr 15.

Onsdagen den 22 mars, f. in.

Om minskning Uu vånda oss emot andan i deras motion och söka ställa deras prorörVandt^cU
§ram '' belysningen af världshistorien, som tillika är världsdomen.

°sjöförsvaret[ Man frågar sig genast: hvarifrån hämtar man på detta håll an (Forts.

) svarskänslan och det goda samvetet, då man på allvar sätter i fråga
minskning i landets militära försvar? Vi återfinna motivet i en punkt
i motionen, hvilken lyder så här: »Med vårt lands af skilda läge och
genom traktater tillförsäkrade status quo vid våra gränser måste man
emellertid, i betraktande af den tilltagande fredsstämningen i världen,
anse den största sannolikhet föreligga, att vår snart hundraåriga fred
ostörd skall fortfara, därest vi genom en klok utrikespolitik orubbligt
sträfva efter ökade neutralitetsgarantier och hålla oss fjärran
från alla stormaktskombinationer». Här ha vi gifvetvis den psykologiska
skärningspunkten. Anser man, att man bor i ett första
klassens stenhus med isoleradt läge, då är det ganska klart och
försvarligt, om man vill draga in på anslaget till brandkåren. Det
är denna förutsättning angående själfva läget jag nu skall något
närmare belysa, och jag tror mig därmed göra ett tillägg till diskussionen,
som kanske icke bör vid detta tillfälle saknas.

Ett lands internationella läge bestämmes först af rent geografiska
faktorer. Det är två sådana, som från början hafva företecknat
Sveriges utvecklingsmöjligheter, i historien. Den ena är, att riket
genom landsammanhang kring Östersjön hänger samman med kontinenten
i öster. Den andra är, att riket genom Kölen är sammanvuxet
med Norges rike ut till Atlanten. Det förra förhållandet hänvisar
till en baltisk politik, som blickar öster ut bortom Östersjön;
det senare till eu skandinavisk politik, som blickar väster ut mot
Atlanten.

Mellan dessa båda poler se vi också vår historia under tusen år
bryta sig. Som flod och ebb aflösa hvarandra baltiska och skandinaviska
perioder. Det var ett ögonblick för 250 år sedan, på höjdpunkten
af svenska folkets kraftutveckling, som båda programmen
tycktes låta sig på eu gång förena i tionde Karls eröfrarefantasi och
segerlycka. Men för hundra år sedan fingo vi taga afsked af det
baltiska programmet; och det har varit den nu lefvande generationens
lott att begrafva äfven det skandinaviska program, som i unionens
form då aflöste det förra.

Hvad betyder detta ur försvarssynpunkt? Det betyder, att
riket numera saknar alla naturliga glaciser. Detta är ju slagordet
om Englands samtida indiska politik: England söker glaciser till
Indien. Detsamma har Sveriges folk sökt för sitt hemland genom
nästan hela sin historia. Redan då glacisen mot öster försvann med
Finland för hundra år sedan, hette det. att »väldena i öster och
väster ett ögonblick inberäknat äfven Sverige i skiftet af sina stora
imf». Det lyckades våra fäder att i stället upprätta unionen såsom
eu ny glacis, i väster. Nu är äfven den borta, och hvad detta omedelbart
betyder i fråga om landets läge, har en högt ärad talare på
bohuslänsbänken redan kraftigt framhållit.

Men det är icke nog därmed. En stats internationella läge
bestämmes näst efter de geografiska förhållandena utaf de politiska,

Onsdagen den 22 mars, i’, m.

Nr 15.

d. v. s. närmast granneförhållandena. Nu ligger vårt rike närmast Om minskning
omgifvet af tre småstater i en inre ring, och där bortom af tre *
stormakter i eu yttre ring. Detta läge har på senare tider förändrat ^försvaret.
sig — icke på ytan, men på djupet — i högst allvarlig grad. Och (Forts.)
jag skall tillåta mig fixera ställningen sådan den är, i jämförelse
med hvad den var för en mansålder sedan.

Finland i öster var då visserligen icke längre glacis, men det
kändes dock som en buffert emot det stora ryska riket bortom Ladoga,
ty det fick utveckla sig i ostörd själfstyrelse. Det mildrade
alltså vår känsla af tryck från stormakten i öster, hvilkens ansikte
för öfrigt tycktes bortvändt i riktning mot Asien.

Norge vid vår västra sida var vår egen förbundsbroder, och
stormakten England där bakom hade icke särskild! intresse för
Skandinavien. Det var för öfrigt den så kallade »småengelska»
tiden, då manchestermämien vid Englands styre ansågo ail yttre
expansion vara af ondo. Yi kände absolut intet tryck från den
sidan.

I söder slutligen, bakom de smala vattnen, låg den gamla trätobrodern
Danmark, redan försvagadt genom Norges förlust, nu ytterligare
lemlästadt genom Schleswig-Holsteins förlust, alltså för framtiden
hänvisadt till eu ren defensivpolitik. Det var ett lugn på den
sidan, som vi icke haft på många hundra år. Längre ut i samma
riktning låg dess besegrare, stormakten Tyskland, nyss enadt, upptaget
af enhetsverkets konsolidering, utan att hafva något särskild!
intresse åt vårt håll.

Detta var ställningen: som man ser, nästan idealisk för ett folk,
som vill draga sig ifrån världen och sitta »på undantag». Tre stormakter
vid horisonten, alla med bortvända intressen, hvar för sig
skild från oss genom en småstat, som å sin sida var sympatiskt
stämd eller åtminstone oskadlig. Det var eu situation, som rent af
inbjöd till ett politiskt »stilleben». Sådan var den geopolitiska bakgrunden
till ett isoleringens, säkerlietssömnens, den bristande försvarsviljans
tidehvarf, då vårt folk, för att tala med en vaken iakttagare
i Tyskland, stod »fäst tatenlos bei Seite», nästan dådlöst vid
sidan om världshistorien.

Låt oss nu se oss omkring åt de tre sidorna i detta nu. Hvad
se vi? I väster en själfständig stat i unionsbroderns ställe, en situation
lik Portugals på Pyreneiska halfön, sedan en tvångsunion där
blifvit upplöst vid midten af 1600-talet. Under sådana förhållanden
kan den svagare makten icke undgå att känna ett ständigt tryck i
ryggen, ett tryck, som inga skiljedomstraktater, inga neutrala zoner,
inga än så uppriktigt menade försäkringar kunna betaga honom
känslan af, därför att det ligger i själfva naturen. Följden blir, att
han vänder sig utåt för att finna ett stöd och en motvikt. Så har
Portugal i ett par hundra år sökt stöd i England. Yi finna numera
vår granne i väster i motsvarande situation. Visserligen har Norge
år 1907 fått fyra stormakters garanti på sin integritet; men af
dessa ligger England geografiskt närmast, dess intressen äro omedelbarast,
på ekonomiskt och numera äfven dynastisk! område. Detta

Nr 15.

Onsdagen den 22 mars, i'', in.

Om minskning betyder nu för oss icke blott, att vi hafva förlorat vår glacis och i
* stället fått en ny 150-mila gräns att tänka på vid vår försvars visförsvaret,

''! politiska uppställning, utan ock, att vi genom denna granne känna
(Forts.) '' ett tryck från stormakten på väster sida. Detta är den icke minst
allvarliga innebörden af unionsupplösningen för sex år sedan.

Yändom nu blicken åt öster, och vi skola finna samma bild.
Bufferten är så godt som nedbruten, och stormakten har ryckt oss
närmare in på lifvet. Detta är den omedelbara följden af Kysslands
politik mot Finland, t samma män som Finlands själfstyrelse tryckts
ned, i samma män har vår betäckning åt detta håll försvagats. Det
kännes, som om gränsen flyttats från Ladoga till Torneå älf, där
Ryssland redan står på svenska stranden, ty där ligger Torneå stad.
Och att detta icke blott är en känslostämning, visar det pågående
arbetet till full samtrafik mellan finska och ryska järnvägar; det
visar massan af ny rysk militär i Finland och planerna på hamnanläggningar
i finska skärgården; men därom vittnar framför allt
och mest klart Ålandsfrågans uppdykande vid årsskiftet 1907—1908.
Allt detta talar för, att den store grannens likgiltighet på denna
sida nu icke är densamma som förr — allt som kulturen utbredt
sig norrut och Norrland fått godt om äfven annat än mil.

Återstår den södra sidan, och ännu en gång skola vi se samma
bild, om också mycket mindre utpräglad. Länge hade Danmark,
enligt eget välvilligt åtagande, förmedlat alla våra förbindelser med
stormakten här. Men är 1897 öppnades en omedelbar kommunikation,
och sedan denna år 1908 öfvergått. till ångfärjeförbindelse, är det
knappast för mycket sagclt, att vi på ännu ett håll fått en stormakt
till omedelbar granne. Handelstraktaten år 1906, hvars förnyelse vi
just motse, vittnar i sin mån om detta närmande. Danmark kan
numera,, icke längre anses som eu buffert mellan Sverige och Tyskland.
Äfven den tredje stormakten i den yttre gördeln har kommit
inom vår omedelbara horisont under de sista. åren.

Således, den inre ringen af småstater, som hittills omgifvit oss
som ett isolerande skikt mot den yttre ringen af stormakter, kan
politiskt betraktas som försvunnen under de senaste åren; i naturligt
sammanhang med den imperialistiska strömning, som gripit stormakterna.
Praktiskt sedt ha vi fått stormakter till omedelbara
grannar på tre håll. Deras ansikten äro icke längre vända från oss.
Deras intressen synas understundom korsa hvarandra på vår halfö.
Vi se redan deras stora skuggor falla direkt öfver våra landamären.

Detta är den situation, i hvilken vi just nu se Hollands stolta
och sega folk mellan England, Tyskland och Frankrike vakna upp
till väldiga militära ansträngningar (såsom Vliessingens befästande).
Det var densamma, i hvilken Korea nyligen mellan Ryssland, Japan
och Kina sof säkerhetssönmen till döds — och densamma, i hvilken
Polen för hundra år sedan mellan Tyskland, Österrike och Ryssland
i inre partistrid och tvedräkt förspillde sin statliga tillvaro.

Mina herrar! Det är i denna situation af minskad säkerhet för
riket, af en djupgående försämring i kela värt utrikespolitiska läge,
vår ställning i statssystemet, våra nödvändiga relationer till världens

1 Kr 15.

Onsdagen den 22 mars. f. m.

mäktige, som ryckt hardt in på våra portar —. det är i en sådan Om minskning
situation, som den socialdemokratiska gruppen inom svenska riks- *
dagen funnit tillfället lämpligt att taga det första steget fram mot ‘^försvaret.
nationens afväpning! (Forts.)

Men, säga de härnäst, vi hafva ju »genom traktater tillförsäkrats
status quo vid våra gränser». Jag skall nu öfvergå till att
pröfva halten af denna garanti.

Med dessa traktater kunna endast förstås de s. k. Nordsjö- och
Östersjötraktatema från april 1908. Läsa vi dessa traktater, sä
finna vi, att sex staters regeringar i det ena och fyra i det andra
fallet — strandmakter kring de nämnda hafven, med undantag af
de redan garanterade Belgien och Norge — förklarat sig »fast beslutna
att orubbade bevara» samtliga närvarande rättigheter »öfver
deras respektive besittningar». Skulle det oaktadt status quo komma
i fara, då skola vederbörande regeringar samråda med hvarandra
om gemensamma mått och steg till fredens bevarande och återställande
af status quo.

Som hvar man ser, är detta ett ömsesidighetsfövhållande7 ett
förhållande af en viss sorts solidaritet! Vi svenskar sätta en ära i.
att riket kunnat inträda i statsocieteten efter 1905 på denna ömsesidighetens
bas, i stället för ett ensidigt garantiförhållande med
»förringande af vår folkrättsliga personlighet», som det nyligen hette
på andra sidan Kölen. Men då hör man icke heller tveka att taga
de praktiska konsekvenserna. Hvarför hafva vi fått denna säkerhet?

Tror man, att makterna hafva gifvit oss den för våra vackra ögons
skull? Nej, de ha velat stadfästa status quo för sin egen skull och
under beräkning af vår medverkan tillbaka. De hafva uppenbarligen
förutsatt, att den makt, hvars gränser de garanterade, höll sig
uppe på sin standard och det framför allt ur den synpunkten, som
faller utlandet först i ögonen, nämligen den militära. De hafva
icke förutsett möjligheten af, att vi skulle krypa bakom dessa traktater
för att afkläda oss en del af den folkrättsliga personlighetens
styrka och således själfva förringa densamma. Om försvarsallianser
ellerr ättsliga förpliktelser öfver hufvud är intet tal, men för en ärekär
nation behöfver det icke särskild! framhållas, att sådana ömsesidighetstraktater
pålägga vissa moraliska förpliktelser. Vi behöfva bara
tänka oss in i den situationen, att status quo skulle rubbas någon
annanstädes och Sverige traktatsenligt infinner sig för att samråda
med de andra — skulle vi verkligen vilja bära den tanken, att
Sverige kommer till mötet med betydligt svagare militära resurser,
än hvad det hade när förbindelsen ingicks? Men detta skulle bli
konsekvensen af denna motions antagande. Således, i samma tid
då Sverige kommit under ett moraliskt tryck att för sin nationella
ambitions skull uppehålla sin militära ställning, i just den tiden
passar man på och vill börja nedsätta densamma!

Då återstår den tredje synpunkten, den »tilltagande fredsstämningen
i världen», och den föregående ärade talaren har lagt synnerlig
vikt vid densamma. Jag förstår också alltför väl. att det är denna
föreställning, som ligger djupast under hela den försvarsnihilistiska

Nr 15.

Onsdagen den 22

f. m.

Om minskning rörelsen.
i utgifterna
för landt- och
sjöförsvaret.

(Forts.)

Det är så. att invanda förhållanden hafva en underbar
förmåga att besticka själar och sinnen. De breda lagren kunna icke
tro på en fara, som de icke hafva sett. De måste föreställa sig,
att det är bara ett spöke på väggen, som deras inre politiska motståndare
i inrikespolitiska syften måla. Samma känsla hade synbarligen
den föregående talaren; jag skulle tro. att han känner i denna punkt
alldeles som assessor Brack vid budet om Hedda Cfablers själamord
i Ibsens bekanta skådespel: »sligt noget gör man da ikke»! Sådant
som ett krig — en sådan »social råhet», som talaren på norrlandsbänken
sade — kan väl dock icke förekomma i våra dagar bland
kulturfolk. Man förtröstar pii. att redan vår höga kultur skall vara
ett värn däremot. Det skulle icke kunna tänkas, att ett sä
gammalt, rikt begåfvadt och högt kultiveradt folk skulle kunna
blifva strypt af främmande händer.

Jag kan icke neka till, att det ligger något i detta tänkesätt,
och jag vill icke blanda min stämma med deras, som t. ex. misstro
hvarje steg af vår östra granne såsom siktande mot vår territoriella
säkerhet, Jag har tvärtom sedan åratal närt eu förhoppning om eu
intimare förbindelse åt det hållet på handelns fredliga väg — ett
nytt »baltiskt program», om man så vill. Jag tror öfverhufvud
taget mindre på omedelbara faror för vår säkerhet än pii de medelbara,
d. v. s. de som följa af det nyss granskade läget intill upphopade
brännbara ämnen mellan andra stater. Men på den punkten
finner jag ingen tröst i motionärernas glada tro på vår förmåga att
»hålla oss fjärran från alla stormaktskombinationer». Ty det finnes
situationer, där det bara frågas: är du med eller mot? Och de
kunna komma förr än motionärerna ana, Då hjälper det platt intet
med egen beskedlighet och god afsikt att hålla sig borta.

Den föregående talaren häntydde på den långvariga fredsperiod
vi haft på senare tid i vår världsdel. Den skall icke förnekas, och
jag kan erkänna, att situationen just i närvarande ögonblick, efter
kejsarmötet i Postdam i november 1910 och speciellt efter den
engelske utrikesministerns tal i dagarna, för min syn ter sig som
väsentligt förbättrad. Men det är dock icke längre än två år sedan,
nämligen i mars 1909, som vår världsdel var så nära ett stort
krig, att man kan säga att hanarna voro spända. Det undveks endast
genom ett allvarligt uppträdande af Tyskland, för hvilket Ryssland
föll till föga. Gä vi tillbaka fyra år, noga taladt till juni 1900,
hafva vi alldeles samma situation; flammans utbrott förebyggdes
endast genom eu hastig ministärförändring i Paris. I förra fallet
var anledningen den serbiska frågan, i senare fallet den marockanska,
Detta är fakta, som redan tillhöra historien; man behöfver visst icke
vara mycket bevandrad bakom kabinettens kulisser för att känna
dem. Således, bara under de sista sex åren har världskriget två
gånger hängt på ett hår alldeles invid våra knutar under förhållanden,
där Sverige knappt skulle haft någon cliance att hålla sig fjärran
från stormakternas kombinationer. Och i en sådan tid, knappt två
år efter det sista tillbudet, äro svenska folkrepresentanter färdiga
att börja lägga sitt land försvarslöst!

Nr 15.

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Vår försvarsfråga har i långa tider försumpats därigenom, att Om minskning
bondeklassens synvidd varit alltför mycket begränsad till rågångarne fl^iand^oeh
kring de själfägande hemmanen. Det var den gamla försvars- sjöförsvaret.
nihilismen på 1870- och 1880-talen. då själfva situationen för öfrigt, (Forts.)
såsom ofvan utvecklats, frestade till säkerhetssömn. Till sin ovanskliga
heder har landtmannapartiet med aktgifvande på tidens tecken
nu glömt sina egna bekymmer och anspråk för rikets och är nu
icke att finna bland dem, som motsätta sig en sund utveckling af
vårt försvarsväsen. Motståndet kommer nu längre från vänster,

- från nya maktkräfvare, hvilkas intresse likaledes är inskränkt till klassomsorger.
och hvilkas synfält synes vara stängdt af väggarna i
Folkets hus. De ha kunnat väcka tanken på fäderneslandets afväpning
midt i en tid, då riket blifvit tätare, inbyggdt i statssystemet
och statssystemet själft mera laddadt af oro, mera utsatt för krigets
brandfara, än på länge varit händelsen! —

När jag låter blicken gå ut öfver rrår historias långa sekler, så tycks
den mig hafva utvecklats i samma riktning som vårt landtbruk under
senaste århundrade: från extensiv typ till intensiv. Där stå vi nu; icke
längre med något baltiskt expansionsprogram — i annan mening än den
fredliga samfärdsels som nyss antyddes - men icke heller med något
skandinaviskt program, sedan dynastiens union från 1800-talet gått
samma väg som aristokratiens under 1400-talet; vi kunna teoretisera om
en ny folkens union, men vi förmå ännu icke upptäcka skuggan af en
realitet under densamma. Under sådana förhållanden hafva vi. såvidt
jag förstår, numera och tills vidare icke annat program att gå
framtiden emot på än ett svenskt: ett intensivt fördjupadt, på svensk
vilja; och svensk tro Infilande program. Med egen kraft och med
Duds hjälp skola vi väl kunna bygga riket fäst också på detta program.
Och där skola aldrig saknas sociala och kulturella punkter.

Men försvarsfrågan måste stil. först och icke sist. Ty det är i
grunden detsamma som utskottets högt ärade ordförande antydde,
att det är fosterlandet, som skall sättas först och icke sist, äfven
då vi skrifva ut våra partiräkningar mot hvarandra,

Jag släpper icke hoppet, att de breda massorna skola befinnas
villiga att medverka på detta program, när de blott fått ögonen
öppna, så att de veta hvad de göra. Det finnes ett löftesrikt tecken
därtill i den rad i motionen, som talar om »uttryckligt häfdande af
vår nations rätt till själfständighet och till själfförsvar»; denna försäkran
afgifves från socialdemokraternas sida; vi kunna vara
tacksamma därför, äfven om den står illa samman med fortsättningen
och de praktiska yrkandena.

Men skulle sä vara, att det icke kan bli någon samling ens på
ett försvarsprogram — ja, då blir det vår plikt, som fått vår plats till
höger, att söka uppbära det äfven i kamp mot förvillade landsmän
och »mot deras vilja gifva dem ett fädernesland», som skalden sjunger.

Reduceras den politiken till högerpartiets allena, lärer högern icke
blifva den part som i längden förlorar därpå.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Nr 15.

Onsdagen den 22 mars. f. m.

Om minskning Herr Ekman, Carl Gustaf: Det är alldeles uppenbart, att, när
''imät^Tch ''J''°- man S0m ia§ 1111 att försöka bemöta åtskilliga anmärkningar och
a”försvaret''!''" angrepp, som bär riktats mot det liberala partiet och den af dess
(Forts.)" medlemmar inom utskottet afgifha reservationen, denna min framställning
icke kan blifva annat än en rvckvis framställd betraktelse
öfver de förekommande anmärkningarna.

Herr vice talmannen började angreppen genom att säga, att om
man skulle få en sådan utredning till stånd, som nu af reservanterna
påyrkas, så skulle säkerligen äfven när denna utredning blefve färdig,
åtskilliga framträda och säga, att man ville det eller det och anföra
de obotfärdiges förhinder. Jag är öfvertygad om, att detta hans
uttalande kommer att läsas och förstås på det sätt, att den nu af
de liberala framställda reservationen egentligen utgör ett de obotfärdiges
förhinder. Och jag styrkes i denna min uppfattning af åtskilliga
uttalanden, som blifvit gjorda af senare uppträdande talare,
bland annat ett som gick ut på, att reservationen utgjorde en försvarsnihilistisk
gärning under försvarsvänlig skylt.

Om man då frågar sig, huruvida ett dylikt yrkande, som det af
reservanterna framställda, är sakligt påkalladt och betraktar det i
belysning af den utredning, som skett, tror jag dock, att man icke
kan komma till ett sådant resultat.

Läser man — det var ju en talare som förordade det - den
diktamen till statsrådsprotokollet, som skedde den 5 januari 1906.
skall man finna, att där betonas först, att den utredning, som skall
ske, bör hafva till syfte att åstadkomma eu gemensam för svar splmi.
Nu frågar man sig: Har den utredning, som lämnats, gifvit en sådan?
Nej, så är visst icke fallet. Jag behöfyer i sådant afseende endast
anföra, att en af reservanterna, herr Östberg, säger följande: »Då
Kungl. Maj:t den 5 januari 1906 uppdrog åt cheferna för generalstaben
och för flottans stab att i samråd utarbeta ett förslag till samfälld
plan för rikets försvar, yttrade herr statsministern, att det för
att uppnå största möjliga effektivitet åt landets försvarskrafter syntes
vara erforderligt, att eu närmare samverkan anordnades mellan de
båda olika grenarna af försvarsväsendet». Emellertid både »frågan,
huru denna samverkan skall kunna på ett tillfredsställande sätt ordnas,
icke blifvit till kommittén öfverlämnad och därför icke blifvit föremål
för något kommitténs uttalande». En militär reservant, herr Wikander,
beklagar ock detta förhållande, då han säger: »Det synes
mig, som om enhetstanken i försvaret, den viktiga faktorn om samarbete
och samverkan mellan de olika försvarsgrenarna, vore af den betydelse,
att den bort påkalla kommitténs särskilda uppmärksamhet.»

Det är väl då uppenbart att man kan säga, att den utredning,
som nu föreligger, icke fyller den första förutsättningen hos den utredning,
som i diktamen till statsrådsprotokollet den 5 januari 1906
åsyftades, och att således det krafvet kvarstår ofylldt.

Jämväl i andra afseenden, däri utredning önskats, kan man icke
saga, att klarhet vunnits. Man har endast fört fram förslag om vissa
speciella anordningar, men icke inordnat dem såsom delar i ett sammanhängande
helt, 1907 års generalskommission yttrade beträffande

Nr 15.

Onsdagen den 22 mars, f. m. 45

sin uppgift, att »det mål, som ur militär synpunkt eftersträfvades,
borde klart utpekas, så att försvarsfrågan i hela sin vidd måtte
kunna öfverskådas». Denna rent militära önskan uppfylles icke af
det nu föreliggande konnnittéförslaget. Att man under sådana förhållanden
kan antyda, att de nu framställda önskningarna egentligen
äro ett de obotfärdiges förhinder och att det salmas hållbara skäl
för den liberala reservationen, synes mig icke vara rättvist.

Det resultat, kommittén framlagt, får väl däremot anses utgöra
ett ekonomiskt försvarsprogram för högern här i landet. Ty jagvågar
tro, att konnnitterade få betraktas såsom representanter för
högerpartiet i stort sedt. J kommittén ingingo ledaren för det ena
af högerpartierna i Andra kammaren och en mycket bemärkt medlem
af det andra. Däri ingingo också män, som jag tror väl representera
högerpartierna i denna kammare.

Kommittén har i fråga om sin ståndpunkt till det ekonomiska
spörsmålet anfört bl. a. följande: »Det synes kommittén icke önskvärdt
eller ens möjligt, att eu viss proportion mellan försvarsutgifter
och andra statsutgifter fastslås, hvilken icke finge öfverskridas och
till hvilken proportion försvarsutgifterna alltid borde utgå».

Således, den ekonomiska jämförelse, den »frågeuppställning», som
man nyss bär under debatten betecknat såsom den enda tänkbara
och rimliga och ekonomiskt möjliga, den afvisar kommittén fullständigt
i sitt utlåtande.

Kommittén säger ock i fortsättningen: »Enligt kommitténs åsikt
bör (därför) såsom eu allmän princip under den närmaste framtiden
uppställas, att en ökning af försvarsutgifterna må äga ruin, ehuru i
mindre grad än hittills.»

Om jag nu ser, hurudan ökningen af försvarsutgifterna hittills
varit, den ökning, med hvilken jämförelse skall ske, är det väl den,
som. ägt rum under de sista 25 åren, och som visar, att år 1882
utgifterna till försvaret gingo till 30,746,000 kronor och år 1909 till
84,494,000 kronor. Ekonomiskt sedt utgör detta högerns program
en önskan, en tro på att den följande utvecklingen i stort sedt skall
ansluta sig till denna ökning med möjligen någon afmattning. Vi
hafva sålunda här i vårt land å ena sidan detta högerprogram, som
ur ekonomisk synpunkt för framtiden visar på en utveckling ungefär
liknande den vi haft under de senaste 25 åren. Och å andra sidan
möter den tanke, som kan utläsas ur socialdemokraternas motion,
nämligen att vi utan vidare stegvis böra gå till afväpning. Tror
man då verkligen, att emellan dessa båda program icke skall finnas
ett annat, som förefaller det svenska folkets flertal naturligt och
riktigt, däri inbegripet det flertal, som villigt medgifver, att vederbörliga
offer skola göras på försvarets ältare? Jag tror icke, att
man med skäl kan anvisa vare sig det ena eller det andra af de
nämnda programmen såsom tillfredsställande för detta flertal, som nu
väntar på att efter nya valrättsgrunder få bestämma öfver Indika
vägar som i detta afseende böra väljas.

Nu har man sagt, att det icke är möjligt att få fram en utredning
om landets ekonomiska bärkraft, ty detta vore endast ett

Om minskning
i utgifterna för
landt- och sjöförsvaret.

(Ports.)

Nr 15.

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Om minskning tomt ord. och såvidt jag förstod den socialdemokratiska talaren rätt,
för“landt^ock ans^g han, att den utredningen innebar en så oriktig »frågeuppställsjöförsvaret
ning», att något svar icke kunde gifvas. Jag är icke kompetent att
(Ports.) yttra mig härom, men det förefaller mig, som om när han sedermera
formulerade sin ståndpunkt: försvarsutgiftema måste stå i viss
proportion till andra statsutgifter, så skilde denna realiter sig föga
från det spörsmål, som ligger inneslutet i formuleringen »hänsyn till
landets ekonomiska bärkraft». Ty det är ju så, att statsutgifter stå
och måste stå i proportion till landets förmåga att bära utgifter.
Här behandlades många spörsmål af ekonomisk art, somliga bifallas
och andra afslas med den motivering, att man icke kan göra de
ekonomiska offer, som med den utgiften är förbunden. -lag tror således,
att realiter sedt blir det ingen väsentlig skillnad mellan denna
»frågeuppställning» och den, som talaren själ!:'' rekommenderade, men
som försvarskommittén för sin del afvisat.

Man har bär betonat, att den utredning, de liberala reservanterna
förorda, icke skulle taga tillbörlig hänsyn till den militära sakkunskapen.
Det civila betraktelsesättet komme att i denna få afgörande
betydelse. Och detta formulerades af eu talare så, att när
det exempelvis gäller en sammanslagning af de olika försvarsdepartementen
och militärerna tillhörande armén förstå fjärde hufvudtiteln
samt militärerna tillhörande flottan femte hufvudtiteln, så förstå
representanterna för det civila elementet ingenting. Jag tror, att
när från liberalt håll i dessa frågor påfordrats tillbörligt inflytande
åt det civila elementet, så har man haft god grund härtill i den erfarenhet,
man gjort beträffande den militära sakkunskapens betydelse.
Har det icke ofta varit sä, att hvad man den ena dagen
från militäriskt håll framställt som ett axiom, det har man den
andra dagen på det bestämdaste från samma håll betecknat som
felaktigt, ogrundadt och ohållbart''? Man kan i detta afseende också
peka på många fall, då divergerande militära åskådningar samtidigt
anförts i form af sakkunniga garantier. Här så är fallet, är det väl
icke så underligt att man önskar, att det civila betraktelsesättet
skall få tillbörligt inflytande på den utredning man förordar.

Nu vill man också här göra gällande, att, genom att i reservationen
uttalats den förmodan, att man icke har så stort tillmötesgående
att förvänta från den nuvarande regeringen för reservanternas
uppfattning, man därmed gjort denna fråga till en politisk partifråga.
Jag tror, att det är oriktigt att påstå det. Högerns uppfattning
brukar däremot angifvas så — och detta påvisades också nyss af
herr Hellberg — att högern ensam vill på ett tillfredsställande sätt
bereda landet hvad som i militärt afseende är erforderligt och att
man blott därifrån kan vänta den vederhäftighet som kräfves vid
bedömandet af de äskanden, som kunna gifva oss ett tillräckligt försvar.
Detta har icke minst här under debatten tagit sig uttryck,
när man varnat för att man skulle böja sig för den allmänna
meningen och stryka en del utgifter, som den militära sakkunskapen
betecknar som absolut oundgängliga.

I detta sammanhang ber jag att få protestera mot det vanstäl -

Nr 15.

Onsdagen den 22 mars, f. m.

laude betraktelsesätt, hvartill professor Kjellén gjort sig skyldig, när
lian sade, att i den liberala reservationen försvarskrafvet ställts efter
åtskilliga andra behof, som man i reservationen exemplifierat. Detta
är icke fallet, ty reservanterna hvarken skrifva på detta sätt eller
syfta i den riktningen. De säga i detta afseende blott, att vid fattande
af beslut om statsutgifter bör i jämbredd med krafvel på försvarsutgifter
hänsyn tagas till andra stora, sociala, åtgöranden, som
kräfva ekonomiska utgifter och bidrag från de skattebetalandes sida.
Det är, mena reservanterna, först när på detta sätt försvarsfrågan
inordnas i sitt rätta sammanhang och eu nationalekonomiskt riktig
värdesättning i detta afseende åstadkommits, som läget kan allsidigt
bedömas. Men när så är fallet, förfaller också det långa resonemang,
talaren i fråga byggde på detta oriktiga bedömande af reservanternas
uttalande.

Man skämtar här också med att ålderdomsförsäkringskommittén
dröjt så länge med framläggande af förslag, och man tycker, att
försvarsfrågan gifvetvis icke kan afvakta, till hvilket resultat denna
kommitté kan komma. Jag anhåller att fä upptaga detta som ett
löfte om att, när förslaget om ålderdomsförsäkring framkommer,
man skall hafva bevarat den ljusa optimism i afseende å vårt lands
ekonomiska utveckling och ekonomiska förmåga, åt hvilken gifvits
tydliga uttryck i kommitténs betänkande, och att dylika uttalanden
verkligen äro uttryck af otålighet öfver, att det dröjt sä länge med
denna frågas framförande. Dröjsmålet, anser jag dock innebära, att
man söker åstadkomma en sä vederhäftig framställning som möjligt,
och däri ligger ett löfte om, att frågan snart skall kunna lösas.
Men om man tror, att denna fråga icke har sådant sammanhang med
försvarsfrågan att de båda frågorna böra skärskådas i samband med
hvarandra, tror jag, att man gör sig skyldig till ett oriktigt betraktelsesätt.
Jag tror, att vi, om vi trygga de ekonomiskt utblottades
ålderdom, därigenom lägga ett plus till landets försvarskraft,
hvilket vida öfverväger åtskilliga af de tekniska hjälpmedel,
som man förklarat vara omistliga för krigs förande.

Jag skall nu icke längre upptaga kammarens tid. Med hvad
jag sagt har jag velat uppvisa, att åtskilliga af de erinringar, som
gjorts mot den liberala reservationen, icke äga det berättigande man
tydligen velat tillmäta desamma. Jag tror också, att det, ligger
stor sanning i, hvad som nyss af en talare framhölls, att de små
nationernas öden dock ytterst blifva hvilande på och komma att
afgöras af, icke nationell makt, utan internationell rätt.

Jag hemställer om bifall till det af herr Larsson framställda yrkandet.

Herr Ericsson, Aaby: Jag finner mig nödsakad att bemöta
några af de uttalanden, som gjorts från värmlandsbänken, men jagskall
försöka att fatta mig sä kort som möjligt.

Det är då först en punkt, på hvilken jag kan möta den ärade
talaren med full förståelse, och det är när han säger, att om Sverige
blir öfverfallet, skall hvarje man skynda till dess försvar. Den naturliga
konsekvensen häraf, såvida man älskar vårt land och vårt

Om minskning
i utgifterna
för landt- och
sjöförsvaret.
(Forts.)

Nr 15.

Onsdagen den 22 mars, i’, in.

Om minskning folk. blir dock, att hvarje man skall vara fullt utbildad och beredd
* ''Tndi^oh l,;i a^'' m(^a henden.

sjöförsLrer Sedan säde den ärade talaren, att vi i längden icke kunna mot -''(Forte.) '' stå en stormakt, och anförde såsom exempel härpå vår historia, för
etthundra år sedan. Men jag tycker, att denna historia dock visar,
att motstånd varit möjligt, om vi ock, för att begagna ett i dag
användt uttryck, utgingo »amputerade» från dåtida strider. Men
just detta land, Finland, som skildes från oss, stod på en jämförelsevis
hög kulturell ståndpunkt, och jag frågar den ärade talaren och Eder,
mina herrar: har denna kulturella ståndpunkt, som man velat bygga
sä mycket på, kunnat skydda detta land? Har det »europeiska
medvetandet» reagerat? Ja, de lärde och tidningsmännen hafva
gjort det, men statsmännen, huru hafva de ställt sig och huru har
det faktiskt gått?

Beträffande fredsgämingen, sade den ärade talaren, ställer sig
denna kammare i hög grad oförstående. Hvarför gör den då det?
Jo, först och främst emedan målet är så oändligt långt borta, och
den väg, den ärade talaren och hans liktänkande vilja beträda, är
så oändligt farlig; farlig, därför att under det svaghetstillstånd, som
skulle inträda under marschen dit. under pågående afväpning och
försvagande af vår militära kraft, vi lätt skulle kunna falla offer
för en fiende. På hvad grund skulle vi också kunna vinna gehör.
om vi ställde oss i spetsen för denna fredsgärning? Jo, endast och
allenast på grund af den makt vi kunna sätta bakom vårt ord. Den
väpnade freden har ägt rum i 40 år, anförde talaren. Ja, en föregående
ärad talare har på ett glänsande sätt tolkat, huru nära det
flera gånger under dessa år varit att freden blifvit bruten, och jagber
att få fullfölja hans tankegång, då jag säger: hvad hafva vi att
tacka för, att freden verkligen icke blifvit bruten? Jo, just den
väpnade freden. Ingen har under rådande förhållanden vågat tända
brandfacklan.

Vidare sades det, att de små staterna icke rätta sig efter sina
resurser. Jag ber den ärade talaren jämföra tiden för de värnpliktiges
öfning i de stora kulturländerna med denna tid i vårt land
och frågar då, om icke proportionen kanske är större mellan dessa
tider än mellan ländernas resurser.

Den ärade talaren påstod vidare, att det finnes en schism mellan
hären och flottan. Detta bestrider jag, det finnes icke någon sådan
schism. Men är det icke helt naturligt, att kraftiga och energiska
män, som sträfva till ett visst mål, söka att samla så mycket af
intresse och så mycket medel som möjligt till de olika ändamål, för
Indika de verka? Icke får man klandra dem för detta.

Vidare drog den ärade talaren upp ur sin ficka en för mig icke
obekant bok, som jag, det erkänner jag, dock icke väntat finna hos
honom, nämligen svenska arméens exercisreglemente, och därur läste
han upp en del saker, som jag icke vill i detalj bemöta. Men jag
vill säga, att hvarje ord, som står i detta reglemente, är resultatet
af praktisk erfarenhet och åsyftar, så mycket som ske kan, att
utnyttja den enskilde mannens och hans vapens försvarskraft, och

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Nr 15.

i utgifterna,
för landt- och
sjöförsvaret.
(Forts.)

vill den ärade talaren läsa inledningen till detta reglemente, tror jag Om minskning
han skall få det bästa beviset för hvad jag nu sagt.

Vidare har det yttrats, att i en folkarmé kan man icke tåla någonting
sådant som drillen. Jag frågar den ärade talaren, hvilket
land har haft mest utpräglad, hvad man kallar, militär drill. Gifvetvis,
det vet hvar och en, Tyskland, och har icke Tyskland en folkarmé? Hvad

som egentligen uppkallade mig var emellertid de förebråelser,
som riktats mot det sätt, hvarpå militäröftiingama bedrifvas i
vårt land. Man har sagt, att den enskildes utbildning försummas.

Detta vågar jag bestämdt bestrida, och jag önskar, att den ärade
talaren, som icke har så långt till den mötesplats, där hans läns regemente
är förlagdt, ville hedra denna mötesplats med sin närvaro
och följa öfningarna. Han skulle säkerligen återvända därifrån med
en helt annan uppfattning än han nu synes hafva. Den ärade talaren
anförde ett exempel, som jag vill gripa i flykten, att en officer klandrat
den ställning, hvilken en frivillig skytt intog på en civil skjutbana.
Hvarför gjorde han det? Var det af kritikbegär? Hej, det
var därför — jag tager det för alldeles gifvet — att den ställning
karlen intog icke var sådan, att den skyddade honom så mycket
som möjligt från fiendens eld, och detta torde vara nära nog lika
viktigt som att själf kunna afgifva en verksam eld.

Slutligen riktade talaren på värmlandsbänken några ord mot
andan inom officerskåren. Jag ber att få protestera mot denna uppfattning
och tror, att hvar och en, som känner den anda, som råder,
och det arbete, som nedlägges inom den nutida svenska officers- och
underofficerskåren, måste bära respekt därför. Det är icke så lätt
för en officer, när han mottager en trupp, i hvilken från många håll
ingjutits en indisciplinär anda, att af denna trupp inom några korta
månader göra ett smidigt, lydigt militärt redskap för kriget, som är
dess uppgift. Jag tror att i det förhållandet, att den värnpliktige
rekryten, redan innan han kommit in i ledet, bibringats afsmak och
på många håll hat till de öfningar han är underkastad, snarare är
att söka orsaken till att han utgår såsom antimilitarist — om han
verkligen gör det — än att han förvärfvat dessa känslor under
öfningarna.

Till sist säde den siste ärade talaren, att han trodde, att de
små nationernas själfbestånd kommer att bero på internationell rätt.

Jag tror, att det beror på de små nationerna själf va.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Grefve von Rosen, Gustaf: Jag börjar på samma sätt
som den siste ärade talaren. I denna debatt hafva uppträdt sfi
många personer, som suttit i kommittén och statsutskottet och satt
sig in i denna fråga, att jag ej tänkt att begära ordet. Men det är
hufvudsakligen med anledning af de yttranden, som talaren på värmlandsbänken
fällde, jag ansett mig böra begära ordet, och i korthet
uttala min uppfattning.

Herr Hellberg förebrådde högern, att den satt försvarsfrågan
Första kammarens protokoll 1911. Nr 15. 4

Nr 15.

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Om minskning först på sitt program och att denna fråga vore den viktigaste, för
i utgifterna högern. Detta är fullkomligt sant, och jag tror, att liögem icke

^0r--s!w^läret^ kan annat än beklaga, att icke äfven de andra partierna satt denna
3 (Forts.) fråga främst på sina program. Nu sade herr Hellberg, att det uti
landet finnes eu allmänt utbredd, rent fors varsnihilis fisk anda, och
att yttranden sådana som detta hördes ofta: vi hafva ingenting att försvara,
och därför äro anslag till armé och flotta onödiga. Den
ärade talaren tog afstånd från donna uppfattning och han förmenade,
att högern borde förstått att bibringa folket eu annan uppfattning i
detta hänseende. Detta tror jag vara mycket svårt för högern, att
gorå på egen hand, men om alla partier förenade sig om att inse
vikten af vårt försvar och. såsom sker i de flesta andra länder, sätta
försvarsfrågan framför andra frågor, tror jag att vi gemensamt skulle
lyckas rycka upp med rötterna det ogräs, som nu sprides i bygderna.
Detta sprides för öfrig! genom eu usel press och agitatorer, som kanske
mindre se på det rent militära, utan hufvudsakligen afse att
sprida missnöje i landet.

Hvad bjuder nu det liberala partiet genom sina representanter
i statsutskottet? Jo, dt'' säga, att det är nödvändigt att försvaret
ordnas efter eu viss planmässighet och att en utredning bör åstadkommas
för utrönande af landets ekonomiska bärkraft. Ja, hvad är
planmässighet? Detta ord förekommer tidt och ofta, särskildt i alla
program. " Frågan är nog lätt att besvara, och jag förmodar, att det
icke finnes någon krigsminister, hvilken färg i politiskt hänseende
han än må ha, som icke försöker att handla efter en viss plan, liksom
också statsutskottet och Riksdagen, som ha med dessa saker att
gorå, äro besjälade af samma åsikt. Men det är mycket svårt att
handla efter en viss plan på det militära området, beroende på utvecklingen
hos olika vapen och alla nya uppfinningar. Del är att
jämföra med att man bör handla efter eu viss plan, när man sköter
en industriell affär. Men det kan kitt hända, att man inom några
år måste kasta om planen på grund af de uppfinningar, som gjorts
på det område, inom hvilket man rör sig, och på samma sätt^ förhåller
det sig med det militära. Det är alltid lätt att förebrå regeringen
bristande planmessighet, och det liberala partiets representanter
i utskottet säga. att de finna det uppenbart, »att Kung!
Maj:ts nuvarande regering icke delar vår mening om nödvändigheten
af en sådan planmässighet i försvaret, som vi se oundgänglig». Jag
tror att detta blott är munväder. Beträffande yrkandet om utredning
instämmer jag med friherre Gripenstedt. Jag tror, att vi ha
tillräckligt med utredningar och material för att vidare utveckla
försvaret.

Herr Kjellén har påpekat några moment i vår nuvarande politiska
situation och betonat, att den blifvit betydligt försämrad i det
europeiska statssystemet. Jag tror, att man måste vara blind för
att icke inse sanningen af detta. Jag kan icke annat än tycka det
vara ett förvånansvärdt uttryck af naivitet, ty man får ju ej tänka,
att det är försvarsnihilism, när man påyrkar ett uppehåll i utvecklingen
af försvaret i förväntan på eu lång tid framåt omfattande

Onsdagen den 22 mars, f. m.

utredning. De breda lagren i samhället tro icke på den fara, herr
Kjellén påpekat, men de ärade reservanterna i utskottet och talaren
På värmlandsbänken gå i spetsen för partiet, och jag kan icke förstå,
huru de resonera, när de plädera för ett stillestånd i fosterlandets
försvar.

Jag har, i olikhet mot den föregående ärade talaren, icke sådana
kunskaper, att jag känner mig frestad att ingå i ett bemötande
af hvad herr Hellberg yttrade angående tjänstgöringsreglementet.
Men eu sak väckte särskildt min förvåning, nämligen att han sade,
att han kunde första, att det förr i världen behöfdes mycket öfning
i de afseenden, hvarom man talade. Enligt min uppfattning behöfdes
det förr i världen, då trupperna gingo ut en mosse, icke så mycket
öfning som nu, då den enskilde mannen ofta blir ställd ganska ensam
och måste lita på sitt eget omdöme. Man måste därför ställa
större pretentioner på hans omdömesförmåga, och han behöfver betydlig
undervisning i sitt yrke för att kunna reda sig.

Till ''sist påminner jag mig ett yttrande, som jag fäste mig vid
och som fälldes af herr Larsson. Han sade, att sedan år 1890 försvar
sutgifterna hade stigit med 14 procent. Detta vill jag icke bestrida,
men det har icke någon så stor betydelse, som han förmenade, ty vi
skola tänka på huru alla andra utgifter stigit under denna tid. Med
huru många procent hafva t. ex. utgifterna för sociala ändamål
stigit sedan år 1890?

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Petersson, Alfred: När man som jag verkligen tror.
att under de uttalanden, som här i dag fällts af majoritetens män,
gai en ström af fosterländsk och verklig försvarsvilja, så förvånar
man sig öfver och finner det — jag vågar säga det — häpnadsväckande,
att man från samma håll gång på gång har, på sätt som
skett, gjort försök att göra den försvarsvilja, som från annat håll
uttalats cell tagit sig uttryck i tydliga och klara ord, så misstänkt
som möjligt och velat uti den se endast en förklädd försvarsnihilism.
Jag får säga, att ett sådant uttryck som detta förvånar mig på det
högsta, i synnerhet som det fällts af en man, för hvilken jag haft
och fortfarande har mycket stor aktning Detta har gått igen i
olika variationer hos olika talare, och till och med herr vice talmannen,
som hade ordet först i dag, sade, att bakom den reservation,
sam finnes vidfogad betänkandet, stod ett parti. Men när han kom.
till de ord, där reservanterna uttala att de anse att ett försvar är
oundgängligen nödvändigt, förklarade han, att detta var ett uttryck
åtminstone för eu del af medlemmames i detta parti mening. Jagför
min del kan icke förstå den logik, som ligger i denna slutsats!
Tror man, att partiet står bakom denna reservation, måste man
också, enligt mitt förmenande, däraf draga den konsekvensen, att
partiet verkligen står för hvad som uttalats om partiets försvarsvilja.
Detta har, som sagdt, gång på gång kommit igen hos olika
talare, och professor Kjellén, hvars långa föreläsning i försvarspolitik
jag icke skall följa eller försöka gifva mig in på, ville slå fast, att

Nr 15.

Om minskning
i utgifterna
för landt- och
sjöförsvaret.
(Forts.)

Nr 15.

52 Onsdagen den 22 mars. f. m.

Om minskning det parti, som stod bakom denna reservation, härigenom hade klart
i utgifterna ocjj tydligt visat, att det höll sig endast en hästlängd efter social f^sjöförsvaref.

1 demokraterna i afseende på försvaret. De applåder professor Kjellén
(Forts.) denna gång inhöstade hafva icke någon betydelse. Han är icke
rätte mannen att slå fast, hvad liberala partiet vill eller icke vill i
försvarsfrågan, och för min del förnekar jag vitsord åt detta fastslående.
.

Hvad har nu händt? Här föreligger en motion från ett politiskt
parti, det socialdemokratiska, eu motion, som _ innebär vidtgående
yrkanden — det medgifver jag — om nedsättning och minskning i
försvarsutgifterna, yrkanden som, om de bifallas —- det vågar jag
icke förneka — innebära en afsevärd nedsättning i våra försvarskrafter.
Utskottet afstyrka- denna motien, och däri gifver jag utskottet
fullkomligt rätt. Jag instämmer med utskottet i dess afstyrkande,
men kan icke instämma i det sätt, på livilket. utskottets
majoritet afstyrkt motionen. Må vara, att det uti motiveringen talas
om att det framlagda förslaget skulle innebära ett första steg fram
mot afväpning, men jag kan dock icke anse det vara riktigt klokt,
äfven ur rent försvarsvänlig synpunkt, att, då ett så vidt gående
förslag kommit fram från ett politiskt parti inom Riksdagen, man
affärdar detsamma med en öfverlägsen gest och förklarar, att man
icke vill ingå i granskning af förslaget och därför helt enkelt på
det mest fräna och afvisande sätt hemställer, att Riksdagen ville
afstå motionerna. Jag medgifver, att statsutskottet tiar gamla privilegier.
Det liar varit kutym inom detta utskott, att man icke ansett
sig behöfva ingå i någon vidlyftig motivering eller granskning af en
motion, när man har klart för sig, att man vill afstyrka motionen.
Detta har berott på, att statsutskottet inom Riksdagen hatt stor
auktoritet och en stor mängd af ärenden att handlägga. Men i vårtid
minskas auktoritetstron undan för undan, och det. kan icke
hjälpas, att denna tendens träffar äfven statsutskottet. Äfven ärendenas
antal minskas i betydlig mån, och jag anser därför icke dessa
båda saker vara tillräckligt skäl för ett så snäft afstyrkande, som här
skett. Jag vill såga, att jag icke tror, att man på ett sådant sätt
skaffar försvaret flera vänner, lika litet som man skaffar statsutskottet
större respekt. .

Hvem af dessa båda partier, representanterna för aet liberala
partiet, som stå som reservanter här, eller utskottets majoritet, företrädande
högern, är det, som genom sina motiveringar, den ene
reservationsvis och den andre i själfva utskottets yttrande, måste
anses hafva mest främjat försvarsfrågan och försvarsviljan i landet?
Det kan man nog diskutera och tvista om, och jag skall för mm
del icke tillåta mig att fälla ett slutligt omdöme om den saken.
Men det vill jag saga, att när man inom denna kammare uttalat sig
på det sätt, som åtskilliga talare här hafva gjort om den ifrågasatta
utredningen, bland annat friherre Gripenstedt, hvilka säga. att man
vill ha utredning om och om igen, när det gäller en reformfråga, då
har man sannerligen glömt, att det är förnämligast denna kammare,
åtminstone under min riksdagstid, som, då det varit fråga om stora,

Onsdagen den 22 mars, f. m. 53 Nr 15.

djupt ingripande frågor, ropat på utredning och om igen på utred- Om minskning
ning och icke blott på utredning utan också på eu allsidig utredning. * ''landt^och
Herr vice talmannen har också varit med bland dem, som yrkat på Sjöförsvaret. *
allsidiga utredningar i viktiga frågor, där hundratusenden i landet (Forts.)
hafva ansett, att ingen utredning egentligen behöfdes, ty det har varit
fråga om endast en klar rättvisa enligt deras uppfattning. Ått uppfattningen
hos många andra varit en annan, skall jag gärna erkänna.

Jag vill blott säga om denna sak, att när man själf förut har framställt
ett sådant kraf, bör man icke nu vara så häftig, när det gäller
att fälla domen öfver ett anspråk på ytterligare utredning i en af
landets allra viktigaste frågor, för att icke säga den viktigaste, då
den upptager nästan hälften af hela vår statsbudget.

Det är klart, att när så många talare haft ordet före mig, så
kommer man att upprepa ett och annat, som förut blifvit sagdt, och
jag vet, att jag här kommer till upprepningar, när jag på det allra
bestämdaste motsätter mig den tolkning, som har gjorts under debatten
här i dag, nämligen tolkningen utaf vissa uttalanden i denna
mycket omtalade reservation. Äfven herr vice talmannen har gjort
den tolkningen, och jag antecknade verkligen ordalydelsen något så
när. Det är just beträffande den passus, som står här på sidan 5 i
reservationen. Jag skall verkligen be att få konstatera, att man bär
läst, hvad som icke står i detta dokument. På den sidan står följande:
»Framför allt framstår dröjsmålet med ålderdomsförsäkringen
- en fråga, hvilken redan år 1884 första gången framfördes i vår
Riksdag — såsom ödesdigert. Och säkerligen måste staten offra
betydande årliga belopp för att i någon mån söka taga igen försummelsen
i det afseendet. Men äfven andra önskemål af alltmera trängande
beskaffenhet ställa mycket stora kraf på statsmedlen. Så frigörelsen
från beroendet af rusdryckerna. Så. äfven nödiga åtgärder
för åstadkommande af rättvisa i beskattningen. Det synes då vara
tydligt, att endast en sådan beräkning af vår ekonomiska bärkraft,
hvilken utgår från dessa reella faktorer och med möjligaste noggrannhet
inför dem i kalkylen, kan vara tillfredsställande.»

Jag vill fråga: kan man i all rimlighets namn på grund af detta
uttalande säga, att reservanterna hafva påstått, att alla dessa behof
skola verkligen i hela sin vidd fyllas och först, när de hafva fyllts,
så skall man, om det blir något öfver, tillgodose försvaret. Det är
väl en sak, som är alldeles orimlig. Jag har läst svenska så
mycket, att jag åtminstone kan bilda mig en uppfattning i allmänhet,
af hvad jag läst, men icke har jag kunnat läsa fram detta ur
de orden. Hvad står det? Jo, det står, att äfven dessa spörsmål
måste upp vid denna utredning. De måste med i kalkylen. Man måste
här räkna med dem, de måste öfvervägas sida vid sida af försvarsspörsmålen
och krafven på medel, men att påstå, att i denna reservation
står, att allt detta skall först fyllas och att försvaret sedan
skall komma i sista hand och tillgodoses, om det blir något till
öfvers, det är alldeles orimligt. Jag kan icke och har icke läst på
det viset. Mot en sådan tolkning skall jag be att få inlägga den
allra bestämdaste protest. Det är ett vanställande af verkliga för -

Nr 15.

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Om minskning hållanden, när man säger att det liberala partiet har velat hänvisa
förvandt Hodi försvarsfrågan till samma roll, som tiggaren bär, som ligger vid
sjöförsvaret, dörren och ber om en smula. Det är icke riktigt.

(Forts.) Det vore åtskilliga saker att här gifva sig in på. Jag skall

dock icke göra det, ty tiden har blifvit för denna kammare ovanligt
långt framskriden. Det är emellertid ett par saker, som jag måste
fästa mig vid och, framför allt, vid vice talmannens djupa indignation
öfver, att man har velat göra försvarsfrågan till en partifråga. Han
uttryckte sin sorg och många andras utom Riksdagen sorg öfver
detta förhållande. Ja, mina herrar: Jag tycker också, att den frågan
icke bör i egentlig mening vara en partifråga. Men jag frågar: —
och lägg handen på hjärtat! — har det liberala partiet större skuld
till detta än högerpartiet? Jag vågar bestrida detta. Har icke
högerpartiet gång på gång velat framhålla såsom en af sina allra
förnämsta förtjänster sin försvarsvänlighet och sitt försvarsprogram?
Har man icke lyst efter och frågat i högerpressen och på talarstolar
efter något vänsterns försvarsprogram? Om då vänstern säger sin
mening i denna fråga, så långt det är möjligt för den att på detta
stadium göra det, då är man färdig att kasta skulden på vänstern
eller på de frisinnade, därför att försvarsfrågan håller på att blifva
eu partifråga. Det är en orimlighet. Partimotsättningarna äro skarpa
och blifva ännu skarpare, säger man, därigenom att liberala partiet
gjort ett uttalande i form af en reservation i en så pass viktig fråga
som denna. Partimotsättningarna äro starka, alldeles för starka
enligt mitt förmenande, och de. som i likhet med mig under många
år hoppats, att dessa partimotsättningar skulle minskas, och trott
på möjligheten af förståelse i större mån mellan de borgerliga partierna,
kunna icke annat än beklaga, att dessa partimotsättningar
blifvit så skarpa, som de ha blifvit, men hvems är skulden? Att
här lägga skulden blott på det liberala partiet, det är och förblir
orättvist, ty det är alldeles klart, att högerpartiet har minst lika
stor skuld till detta som den andra parten; det vill jag hafva utsagdt.

Herr vice talmannen ansåg också, att det liberala partiet hade
försvagat sin ställning i landet genom detta uttalande i reservationen.
Om så skulle hafva skett, så förmodar jag, att ingen kan glädjas
öfver den saken mera än herr vice talmannen och de, som tänka
lika med honom.

Han talade också ''om ansvaret i detta afseende. Ja, det är
sant, att ansvaret är stort. Ansvaret är stort för hvar och en, som
bidrager till att verkligen främja det, som man kan kalla försvarsnihilism.
Äfven denna kammare har sitt ansvar. Det är en rörelse,
som kan främjas på många olika sätt, och jag vill för min del göra
en vördsam hemställan till kammaren att för sin del göra allt, hvad
den kan, för att icke främja den verkliga försvarsnihilismen. Den
del af ansvaret för hvad som är uttaladt i denna reservation och
som kan komma på min lott, det ansvaret bär jag både nu och
framdeles.

Herr talman! Jag ber att få instämma uti det yrkande, som
är framställdt af herr Jacob Larsson.

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Nr 15.

Herr Trygg er: I motsats mot den siste ärade talaren kan Om minskning

jag icke underlåta att till statsutskottet framföra min tacksamhet il^ndTTch
för det sätt, hvarpå utskottet har afvisat motionärernas förslag, sjöförsvaret.
Ett folk, som skattar sitt politiska oberoende och själfständighet (Forts.)
såsom den ovillkorliga förutsättningen för hela sin tillvaro, måste
känna sig djupt såradt i sitt innersta öfver ett förslag, som afser
att ställa det värnlöst mot yttre fiender. Motionärernas förslag låter
sig också, såvidt jag förstår, endast förklaras af det bristande sinne
för det nationella, som i allmänhet utmärker socialdemokratien.
Socialdemokratien såsom ett internationellt klassparti kan i själfva
verket icke erkänna fosterlandets nationella gränser, och för dess
anhängare blir det helt naturligt att lämna landets gränser öppna
för fienden, då någon fördel för den klass, de tro sig representera,
därmed skulle vinnas. Jag vågar för min del dock tro, att på djupet,
åtminstone hos den svenska socialdemokratien, ligger eu fosterlandskärlek,
som visserligen icke förmår hindra framställandet af för vår
säkerhet äfventyrliga afväpningsförslag, men som dock tolererar detta
endast i den tanken, att mera besinningsfulla element inom Riksdagen
skola förkasta de framställda förslagen. Så mycket svårare faller
vid sådant förhållande domen öfver de medlemmar af det liberala
partiet, som i sin reservation visserligen afstyrkt det väckta afväpningsförslaget,
men på skäl, som omöjligen ens för dem själfva kunna
vara bärande. De ha utan tvifvel i sin reservation fastslagit vår
rätt, ja, vår ovillkorliga plikt att bevara landets själfständighet, men
dock endast, såvidt detta låter sig förenas med de önskemål, de
för vår inre politik ansett sig böra uppställa. Endast så mycket
vilja de offra för försvaret, som återstår, sedan deras öfriga kraf
blifvit tillfredsställda. Hellre må för dem Sveriges själfständighet
äfventyras. än deras inre reformkraf få uppgifvas. Häri, just häri,
men däremot icke i detaljfrågor, ligger den djupa, den stora klyftan
mellan det liberala partiet och högern.

Den siste ärade talaren bestred, att denna uppfattning af reservationen
vore riktig. Han gjorde gällande, att högern gör sina politiska
motståndares försvarsvilja misstänkt, och lian åberopade ett uttalande
i reservationen, som skulle visa, att han hade rätt. För min del
får jag säga, att det vore ett onödigt arbete af högern, om den
sökte göra det liberala partiets försvarsvilja misstänkt, ty därom
har detta parti genom reservationen själf dragit försorg. Hvad sedan
talarens invändning beträffar att icke i reservationen skulle vara
uttalad!, att åtskilliga reformkraf först måste tillgodoses, innan man
kunde bestämma hvad man hade öfver för försvaret, så har han
visserligen fullt riktigt sagt, att det står icke i reservationen, att
•dessa reformkraf måste fyllas, innan något får tagas till försvaret.

Nej. så står det icke, men det ståt- en annan sak, som i detta
sammanhang betyder precis detsamma, nämligen att kostnaden för
dessa reformer först måste beräknas. När man vill se till, huru
mycket man har disponibelt för försvaret, måste man först, enligt
denna reservation, beräkna, hvad de inre reformkrafven fordra, och
den summa, man då får öfver, har man sedan att fördela på de

Hr 15.

Onsdagen den 22 mars, f. in.

Om minskning olika försvarsgreiiarne. Jag förstår mycket väl, att den ärade talaren
i utgifterna jjar svårt att taga emot den anmärkningen mot reservationen, som
‘‘sjöförsvaret ^ian biträda att den voro uttryck för en bristande försvarsvilja, då
J (Forts.) '' det är allmänt bekant, att den ärade talaren själf år 1901 med kraft
och värme arbetade för den anordning af försvaret, som vi bygga
på för närvarande. Men jag kan icke finna någon annan förklaring
för saken, än att den ärade talaren icke med tillräcklig noggrannhet
och omsorg satt sig in i, hvad reservanterna i sin reservation gjort
gällande och hvad reservanterna i sin kläm hafva hemställt.

Hvarför är då högern så mån om vårt försvar? Jo, svaret är
helt enkelt det, att för oss finnes det endast eu värdemätare på det
goda, som vårt folk må åtnjuta, och det är landets själfständighet.
Utan politiskt oberoende och själfständighet finnes det enligt vår
uppfattning intet svenskt folk, ingen svensk lycka, inga svenska
sträfvanden och inga fosterländska mål. Vårt oberoende är Å och
O i vår tillvaro. Endast inom dess ram kunna, enligt vår mening,
svenska män och kvinnor lefva ett lif, värdi att lefvas. Endast i
belysningen af vår frihet och vårt oberoende kunna vi uppställa
eftersträfvansvärda mål för vår möda och spänna våra krafter för
dessa måls uppnående.

Till ursäkt för reservationen skulle man emellertid kunna åberopa,
att vi dock för närvarande lefva i en tid, då fredsidén gör
landvinningar för hvarje dag, och att vår själfständighet följaktligen
icke behöfde äfventyras, äfven om vi satte försvaret efter andra
statens uppgifter. Detta är dock, såvidt jag förstår, ett fåvitskt tal.
Äfven om, såsom vi alla af hjärtat önska, folken alltmera gripas af
längtan att för sin inre utveckling och för medborgarnes välfärd och
trefnad offra de oerhörda summor, som försvarsväsendet nu kräfver,
så hafva dessa önskningar dock icke ännu tagit den verklighetens
gestalt, som ensam är i stånd att garantera vår säkerhet. Och äfven
om så vore, är det just den tidsperiod, då en ny idé är på väg att
bryta sig fram och taga herraväldet i staternas förhållande inbördes,
som mer än någon annan innebär en fara för särskildt de svagares
ställning. Frestelsen för stormakterna är tydligen stor att, innan
en period af fredlig lösning af möjliga konflikter inträder, arrondera
sina områden och tillfredsställa sina internationella intressen med
begagnande af de maktmedel, som ännu stå till deras förfogande.
Detta på småstaternas bekostnad. Hvad skulle äfven en evig fred
gagna vårt folk, om den inträdde dagen efter det vårt fosterland
förlorat sin själfständighet!

Jag yrkar bifall till statsutskottets förslag.

Herr Anderson, Albert: I den proposition, Kungl. Maj:t aflat
till 1901 års Riksdag angående försvarsväsendets ordnande, föreslogs
tiden för vapenöfningarne till 365 dagar. Vid afgörandet af denna
fråga skedde en jämkning på det sätt, att vid infanteriet öfningstiden
inskränktes till 240 dagar och vid flottan till 300 dagar; öfningstiden
för öfriga vapen bibehölls vid 365 dagar. Nu har herr Larsson
och hans medreservanter yttrat bland annat: »Bland dem, som

Onsdagen den 22 mars, f. m. 57 Nr 15.

stå nära de hemvändande värnpliktiga, är den meningen för när -Om minskning
varande mycket utbredd, att utbildningstiden skulle kunna afsevärdt
afkortas, därest den alltigenom väl begagnades.» Och reservanterna 1 sjöförsvaret.
hafva betonat, »att utbildningstiden för de olika vapenslagen bör (Forts.)
komma under omsorgsfullt öfvervägande, och det så, att noggrannt
utredes hvad som skall inläras och huru mycken tid detta bör taga
i anspråk». Sedan 1901 hafva emellertid de tekniska hjälpmedlen
och tillverkningen af krigsmateriel betydligt förbättrats, och det är
naturligtvis högst angeläget, att de värpliktiga gorå sig förtrogna
med denna materiels användande. Skulle nu öfningstiden minskas,
så skulle kanhända, om krig hemsökte oss, våra värnpliktige gå
samma öden till mötes, som landtvärnsmännen gjorde åren 1808 och
1809.

Vidare har en talare här yttrat, att befälet är oförstående gentemot
de värnpliktige. Jag har någon kännedom i den frågan genom
bekanta, och det har framgått af de meddelanden jag erhållit, att
befälet i allmänhet berömmer de värnpliktiga. Det är endast agitationen,
som bedrifves bland dem, som skadar dem. Befälet sätter
de värnpliktige framför den kvarlefva af indelta soldater, som ännu
tjänstgöra, och, såvidt jag vet, har det rådt ett godt förhållande
mellan befälet och de värnpliktiga.

Hvad nu kostnaderna beträffar, så utbetalas fortfarande till rustocli
rotehållare omkring 870,000 kronor såsom ersättningar för det
kvarvarande indelta manskapet, och man har fortfarande anslag till
extra utgifter för kasernbyggnader, men båda dessa slag af utgifter
skola väl så småningom upphöra, och det blir ju då alltid en jämkning
i fråga om utgifterna för försvaret.

När det gäller försvaret, bör det väl icke finnas någon skillnad
mellan höger och vänster. Hvarje hederlig svensk man är och bör
vara en fosterlandsvän, och såsom sådan vill han värna sitt land.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Beckman, Ernst: Blott några ord! Jag skall icke inlåta
mig på att belysa de många vantolkningar, som gjorts beträffande
den reservation, som här från liberalt håll framkommit.

Jag skall ej heller utveckla innebörden af densamma. Det är endast
med anledning af ett uttalande af herr Trygger, som jag begärt
ordet. Han yttrade något, som sannerligen kom ur allas våra hjärtan,
när han talade om, hvad Sveriges sjanständighet och oberoende
betyder för vårt folk. Han uppstämde en högstämd hymn för denna
tanke. Jag är öfvertygad, att vi alla instämma i den. Men hvad
vi icke kunna instämma i, det är, att han gör den till en högerhymn.
Han låter påskina, att det är endast högern, som inser, att
det främsta, vi äga, är vårt fosterland, och att vårt främsta mål
skall vara vårt fosterlands frihet. Sådant påminner om de dagar,
då det »fosterländska» förbundet bildades, i livilket endast högermän
skulle äga inträde! Nej, mina herrar! Nyss uttalades däremot ädla
och sanna ord af den talare, som intog denna plats näst före mig,
då han sade, att »hvarje hederlig svensk älskar och vill försvara

Nr 15. 58 Onsdagen den 22 mars, f. m.

Om minskning sitt fosterland». .Jag är öfvertygad, att hvarje svensk instämmer i
fLWiTl!nna i den tanken, att intet står öfver fosterlandets frihet och att intet
sjöförsvaret. 0™r ar för stort for densamma.

(Forts.)

Herr Hellberg: Med några få korta ord vill jag besvara några
angrepp, som riktats mot mig.

Jag vill då först taga upp frågan om det fredliga arbetet, som
jag har rekommenderat. Herr Kjellén liar i sitt anförande erinrat,
hurusom många gånger under den senare tiden freden varit så hotad
i Europa, att man kunnat säga, att det hängt på ett hår, att det
icke blifvit krig. Han kunde också hafva omnämnt Doggersbanksaffären
och tagit upp flera andra, men hvad bevisa dessa fall, om
icke just det, att för närvarande är man så oändligt rädd för att
framkalla ett stort europeiskt krig. För min del tror jag, att om
dylika krigsanledningar funnits för femtio år sedan, hade det blifvit
krig, men i våra dagar har det icke blifvit det, och det tycker jagvittnar
om, att man mer och mer genomträngts af känslan af ansvar
och inser de vådor, som äro förbundna med ett stort europeiskt krig
i våra dagar.

En annan talare, herr Aaby Ericsson, har sagt, att Finlands
exempel visat, att man ingalunda kan tillmäta en hög kultur någon
betydelse. Men det är naturligtvis icke ett jämförligt fall. Finland
har dock utgjort eu del, låt vara en relativt själfständig del, af det
ryska riket, och hvarje uppträdande till Finlands förmån har kunnat
betraktas såsom en inblandning i Rysslands inre angelägenheter.
Det exemplet passar icke.

Han sade ytterligare, att det är en farlig väg att arbeta på ett
fredligt ordnande af de mellanfolkliga förhållandena. Jag vill fråga,
hvilken väg är icke farlig för småmakterna i dessa tider? Är det
icke en farlig väg man går, så länge man blott litar på det väpnade
våldet? Den synes mig vara alltför farlig. Det är alltid farligt
för dvärgar att slåss med jättar.

Beträffande småstaternas ställning, sade han, att den beror på
huru de sköta sig. Det är sant, och jag tror, att det vore af stor
betydelse, om man kunde få samverkan mellan samtliga de mindre
staterna i syfte att vinna fredliga garantier för deras själfständighet
och oberoende. Jag tror. att sådant skulle hafva stor betydelse.
Det är ju veterlig!,, att dessa småstater vid senaste Haagkongressen
instinktivt sökte bistå hvarandra och att deras röster hade ganska
mycket att betyda vid utslaget.

Sedan riktade sig herr Ericsson mot en hel rad påståenden,
som jag haft. Han sade, att det finnes ingen schism mellan här
och flotta. Jag skulle kunna svara på detta endast genom att berätta
en liten episod, som från fullt trovärdigt håll blifvit mig
meddelad från eu kommitté, som hade att behandla saken. Det
inkallades i den representanter för landtförsvaret och för sjöförsvaret
för att gemensamt öfverlägga, och det dröjde icke mer än en liten
stund, förrän de kommo i lufveri på hvarandra; det blef ett vildt

''Nr iä.

Onsdagen den 22 mars, f. m.

slagsmål, som kommittén fick sitta med armarna i kors och bevittna. 0m minskning
Det begriper hvar och en. att på det sättet kan det icke fortgå. *

I fråga om exercisreglementet satte herr Ericsson in sin auk- ''IjöfZlväret
toritet på, att det är grundadt på den noggrannaste erfarenhet. (Forts.)
Sådana försäkringar har man hört så många gånger, icke blott om
detta utan äfven om tidigare reglementen, som varit ännu mera
tilltrasslade och fulla af petitesser. Man har alltid försäkrat, att
det varit nödvändigt att hafva dem sådana. Det finns en militär,
som skrifvit i den frågan och som jämfört den utbildningsmetod,
som nu är rådande, med den uppfattning, som rådde förr i världen,
att det var absolut nödvändigt för att lära sig de moderna språken
att först lära sig grekiska och latin. Det försäkrades på den tiden
vara den rätta vägen. Ku begriper man, att det är opraktiskt.

.Tåg tror, att det är samma förhållande med detta exercisreglemente.

Så gjorde herr Ericsson en jämförelse med Tyskland. Den jämförelsen
haltar. Tyskland är ett land, som ännu jämförelsevis nyligen
vunnit den stora segern i ett europeiskt krig. Det är gifvet, att
denna seger har sina efterverkningar. Det har där i landet blifvit
en trosartikel, att det måste råda den stramaste disciplin. Men
Tyskland kan inte jämföras med vårt land; förhållandena där äro
så olika med våra. Det går icke att taga stormakternas förhållanden
till föredöme i detta fall.

Det är ett rent missförstånd af herr Ericsson, när han vidare
sade, att jag sagt, att den enskildes utveckling försummas. Jag*
har tvärtom sagt, att den öfverdrifves, att det lägges för mycken
vikt på den enskilda mannens utbildning.

Hvad de liggande skyttarna beträffar, är det väl icke så godt
att ligga på mer än ett sätt. Det kan väl icke blifva så synnerligt
stor skillnad på, huru de ligga vid en skjutning.

Sedan sade han, att mitt yttrande om den militära andan är
grundadt på en ren konstruktion af mig. Häremot skulle jag vilja
använda ett bevingad! uttryck från regeringsbänken. Jag undrar,
om icke herr Aaby Ericsson och jag tala olika språk, så att vi å
ömse håll icke förstå hvarandra. Han är naturligtvis öfvertygad,
att en sådan anda icke finnes inom officerskåren, men jag är lika
fullt öfvertygad, att den finnes, och jag har ändå haft så pass
mycket tillfälle att sammanträffa med officerare, att jag kan intyga,
att hela deras idériktning och intressesfär är så fullständigt skild
från den folkliga, som man gärna kan tänka sig. Enstaka undantag
finnas naturligtvis.

Det skulle vara frestande att äfven säga några ord med anledning
af herr Tryggers anförande, men herr Beckman har redan
besvarat det. Jag skall emellertid uttala såsom min innersta mening,
att jag tror icke, högerpartiet kan beräkna att med sin försvarspolitik
uppnå det mål, det eftersträfva!*. Ett parti, som icke drager
sig för att, man kan gärna säga rent af predika krig mot en stor
del af Sveriges egna invånare, ett parti, som betecknar dessa som
sarahällsfiender. mot livilka man måste göra front, ett sådant parti
har icke någon förutsättning att kunna samla nationen, Arare sig i

Nr i5.

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Om minskning försvarsfrågan eller någon annan fråga. Jag tror, att vi måste
* ut9lflerna fcomma in på en annan linje, om vi skola kunna hoppas att uppnå
''''sjöförsvaret! ett tillfredsställande resultat.

(Forts.)

Grefve Douglas: Det har varit synnerligen intressant att höra,

med hvilken ifver representanterna för det liberala samlingspartiet
sökt värja sig mot misstanken att icke vara tillräckligt försvarsvänliga,
och då våra ärade motståndare samtidigt med så stor säkerhet
gjort det påståendet, att de känna till sinnesstämningen i landet
mycket bättre än vi, så är ju detta i och för sig själft ett godt tecken.
Detta visar, att folket är försvarsvänligt, och det tror äfven jag.
Men när jag nu hör dessa bedyranden, framförda i så ömma ord,
och samtidigt tänker på reservationens icke så litet försåtliga innehåll,
så kommer jag i detta ögonblick ihåg från antiken en skalds
ord: »Ljuft klingar gillrarens flöjt, när fågeln i snaran han lockar».
Fågeln, det är just dispositionsrätten öfver vårt försvarsväsende, och,
medgifven det, mina herrar motståndare, att den fågeln vill ni gärna
ha. Men lika säkert som det är, att gillraren, när han väl fått
fågeln i sin hand, vrider nacken af den, lika säkert är, att våra
motståndare, när de väl fått fågeln i sina händer, komma att behandla
den etter det receptet, som reservanterna anvisa, och det
anser jag vara liktydigt. Vare detta nog sagdt!

Friherre Lage röring: Det har under debatten anmärkts mot
mig, att jag mot slutet af mitt förra anförande skulle hafva om
reservanternas program användt det uttrycket, att det var försvarsnihilism
under försvarsvänlighetens skyddande förklädnad. Såvidt
jag kan erinra mig, sade jag, att när jag läste reservationen, gjorde
den på mig intrycket att vara hvad nämnda uttalande innebär. Jag
vill erkänna, att uttrycket kanske icke var så väl valdt, särskildt
sedan nu vänsterns män, den ena efter den andra, trädt upp och
förklarat, att de äro försvarsvänner och vilja befordra försvarsfrågans
lösning, ty jag är van att tro på, hvad folk här offentligen
uttalar. Jag vill därför i detta sammanhang framhålla, att
jag genom detta deras uppträdande blifvit stärkt i min förhoppning,
att ett samarbete mellan höger och vänster på försvarsfrågans
lösning till fosterlandets väl skall kunna komma till stånd.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande föreliggande utlåtande vore yrkadt: l:o) att
hvad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) af herr Larsson, Jacob,
att kammaren skulle bifalla utskottets hemställan med den motivering,
som förekomme i den af honom in, fl. vid utlåtandet afgifna
reservation; och 3:o) af herr Steffen, att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den af herrar Thorsson och Rydén
vid utlåtandet afgifna reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Nr 15.

Onsdagen den 22 mars, f. m.

Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det af herr Larsson, Jacob,
framställda yrkandet i frågan, uppsattes, justerades och anslogs en
så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 24, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

• Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Jacob Larssons yrkande i frågan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 110;

Nej — 15.

Herr statsrådet Swartz aflämnade Kung!. Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen angående fältläkarkårens omorganisation.

Anmäldes och bordlädes bevillningsutskottets betänkande nr 14,
i anledning af väckt motion om ändring i 4 § af förordningen den
23 oktober 1908, angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner
och rättigheter.

Då tiden var långt framskriden, beslöt kammaren, på framställning
af herr talmannen, att till aftonsammanträdet uppskjuta handläggningen
af återstående ärenden på föredragningslistan.

Kammaren åtskildes kl. 4,31 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.