1911. Första kammaren. Nr 13

ProtokollRiksdagens protokoll 1911:13

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1911. Första kammaren. Nr 13.

Onsdagen den 15 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 8 i denna månad.

Upplästes ett ingifvet läkarintyg af följande lydelse:

Att ledamoten af Riksdagens Första kammare, herr direktör
''Oscar Eklund, som lider af influensa epidemica, tills vidare däraf
iir hindrad deltaga i riksdagsarbetet, varder härmed intygadt på
heder och samvete.

Stockholm den 15 mars 1911.

Martin Asplund.

__Legit. läk.

_ Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
bevillningsutskottets nästlidne dag bordlagda betänkande nr 9, äfvensom
jordbruksutskottets samma dag bordlagda utlåtanden nr 42—53.

Föredrogs ånyo konstitutionsutskottets den 11 och 14 inne- Ifrågasatt
varande mars bordlagda utlåtande nr 11, i anledning af väckt rätt för riksrnotion
om rätt för ledamot af Riksdagen att under pågående riks- dagsman att
Jag åtnjuta ersättning för visst antal resor till och från hemorten, utfula kost9

. nadsfria resor

i en inom Andra kammaren väckt, till konstitutionsutskottet till och från
hänvisad motion, nr 293, hade herr Åkesson, med instämmande af hemorten.
tjugutvå kammarledamöter, hemställt, »att 1911 års Riksdag ville
för sin del besluta sådant tillägg till 12 och 23 §§ riksdagsordningen,
att ledamot af riksdagen åtnjuter af statsmedel jämte det
bestämda arfvodet och reseersättning till och från riksdagen ersättning
för högst tre resor fram och åter mellen den plats, där riksdag
Första kammarens protokoll 1911. Nr 13. 1

Nr 13. 2

Ifrågasatt
rätt för riksdagsman
att
under riksdag
åtnjuta kostnadsfria
resor
till och frän
hemorten.

(Forts.)

Onsdagen den 15 mars.

hålles, och sin hemort. Den sistnämnda ersättningen utgår endast
under pågående lagtima riksdag.»

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande på anförda skäl hemställt,
att Riksdagen måtte antaga att hvila till vidare grundlagsenlig
behandling följande

Förslag

till ändrad lydelse af § 12 riksdagsordningen.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

§ 12.

Hvarje ledamot af Första kammaren åtnjuter af statsmedel
ersättning för resekostnad till och från riksdagen samt arfvode af
ett tusen två hundra riksdaler för hvarje lagtima riksdag; dock att,
när antingen Konungen upplöser Riksdag, innan den varit fyra
månader tillsammans, eller ledamot af kammaren eljest afgår från
sin befattning under riksdagen, innan så lång tid af dess sammanträde
förflutit, eller Riksdagen sammanträder i följd däraf att
Konungen, med upplösande af Riksdag, förordnat om nya val, sa
ock under urtima riksdag, kammarens ledamot undfår, jämte resekostnadsersättDing,
i dagtraktamente tio riksdaler, hvilket dock ej
må öfverstiga sammanlagdt ett tusen två hundra riksdaler.

Ledamot af kammaren, som under
lagtima riksdag efter beviljad
ledighet besöker hemorten, äge att
af statsmedel undfå ersättning för
däraf föranledd resekostnad, dock
högst för tre resor fram och åter..

Den ledamot af kammaren, som icke i rätt tid vid riksdagen
sig inställer, skall för hvarje dag han uteblifver vara förlustig tio
riksdaler af arfvodet.

Vill ledamot af kammaren befattningen sig afsåga, äger han
det göra vid valtillfället eller sedermera, mellan riksdagar, hos
Konungens befallningshafvande.

Reservation hade afgifvits af herrar Trygger, Nyström, Sjöholm,.
Berger, Bellinder och von Mentor, hvilka likväl ej däri framlagt
sin åsikt.

Herr Trygger: Herr talman, mina herrar! Det gör .mig
ondt att behöfva ännu en gång uppträda mot ett konstitutionsutskottsbetänkande,
men jag kan icke annat.

Här föreslås, att ledamot af kammaren skulle erhålla ersättning:
för resekostnad, som föranledts af att han tre gånger besökt hem -

Nr 13.

Onsdagen den 15 mars. g

orten under pågående lagtima riksdag. Detta förslag är ett bland
de inånga förslag, som föreligga vid denna riksdag om att innehafvare
af offentligt, uppdrag skall erhålla ersättning. Man bör således
se denna sak icke så mycket såsom en detaljfråga, utan från
principiell synpunkt, och då måste man ställa för sig den frågan: Är
det verkligen lämpligt, att offentliga förtroendeuppdrag ersättas, att
den, som erhåller ett dylikt uppdrag, får betaldt, så att han icke
gör någon som helst ekonomisk uppoffring. För min del tror jag,
att den gamla principen, som vi tillämpat hos oss, nämligen att
offentligt förtroendeuppdrag i regel skall vara utan ersättning, är
att föredraga.

Konstitutionsutskottet har biträdt två andra förslag i den ifrågavarande
riktningen, det ena om ersättning åt ordförande i kommunalnämnd
och det andra om ersättning åt landstingsman för de
dagar de bevista landstingens sammanträden, och slutligen ha vi
det nu föreliggande förslaget. Det har gjorts gällande i utskottets
motivering, att det är viktigt, att resor till hemorten ske och att
sådana understundom måste ske. Jag vill dock först göra den erinran,
att såvidt jag har mig bekant, hafva resor aldrig skett i den
utsträckning, som här är ifrågasatt. Tre resor fram och tillbaka
till hemorten hafva icke förekommit. Jag tror, att i Andra kammaren
resornas antal i medeltal varit mellan en och två, men detta
bär varit det högsta. Således, om man verkligen vill gifva ersättning,
kan det ifrågasättas, om man skall gå så långt genast att
gifva ersättning för tre resor, eller om man icke kunde nöja sig
med . att betala en resa per riksdag. Emellertid kan jag för min
del icke ens vara med om detta, och jag kan icke finna, att de
skal, som här äro åberopade, äro tillräckliga för den föreslagna förändringen.

Här säges i utskottets motivering, att det är af vikt, att personer,
som hafva en omfattande enskild verksamhet, icke uteslutas
från riksdagsarbetet, utan hafva möjlighet att under riksdagen få
komma hem och se till denna verksamhet. Jag tror för min del,
att för personer, som hafva en omfattande verksamhet, spelar denna
reseersättning rakt ingen roll. Det är andra skäl, som hota att hålla
dem från riksdagen, blaud annat om det skulle visa sig, att arbetet
i riksdagen i framtiden icke skulle blifva ett sakligt, allvarligt arbete,
utan endast ett förnötande af tid i debatter utan verkligt
värde, ty dessa personer vilja icke offra sitt arbete åt det, som icke
är mera nyttigt, utan då ägna de sin tid hellre åt sina enskilda
angelägenheter. Således, i nämnda afseende spelar denna ersättning
icke någon roll.

Det har emellertid åberopats äfven ett annat skäl, nämligen
att personer, som hafva kommunala uppdrag i hemorten, skulle
vara tvungna att resa hem, och det kan onekligen inträffa, att det
finns personer, för hvilka kostnaden för dylika resor kan vara ganska
kännbar. Men å andra sidan, om man öfver hufvud taget icke vill

Ifrågasatt
rätt för riksdagsman
att
under riksdag
åtnjuta kostnadsfria
resor
till och från
hemorten.

(Forts.)

Kr 13. 4

Onsdagen den 13 mars.

Ifrågasatt
rätt för riksdagsman
att
under riksdag
åtnjuta kostnadsfria
resor
till och från
hemorten.

(Forts.)

erkänna den principen, att den, som kar ett offentligt förtroendeuppdrag,
icke bör underkastas några personliga offer, saknar man
anledning att i detta fall mer än andra gifva ersättning. Resekostnaden
blir en uppoffring, som vederbörande få göra, ett offer,
som dock icke är så stort, att det utesluter personer, som eljest
lämpligen skulle förvalta riksdagsmannauppdrag.

Jag ber att få på dessa skäl yrka bifall till reservationen.

Herr O las o n: Då jag inom utskottet bar biträdt dess förslag,
skall jag be att få uppträda till försvar för densamma. Då jag
gör detta, skall jag emellertid först anhålla, att de af kammarens
ledamöter, som i likhet med mig på sin tid arbetade emot införande
af arfvode för denna kammare, icke ville låta sin naturliga motvilja
mot detta arfvode bestämma sin ståndpunkt i denna fråga, ty här
gäller det, som jag vågar tro, dels något helt annat och dels rör
förslaget icke blott denna kammare, utan äfven den andra kammaren
och behöfver således tagas i betraktande äfven med hänsyn till förhållandena
där. Vidare skulle jag ock vilja be de ledamöter af
kammaren, som genom sitt hemvist i hufvudstaden eller dess omedelbara
närhet icke drabbas af samma olägenheter som riksdagsmän
från aflägset liggande orter, att bedöma denna fråga icke så att
säga från sin egen horisont, utan söka sätta sig in i deras förhållanden,
som bo på de stora utstånden, ty det är dem, saken
egentligen gäller.

Hvad som då för mig varit afgörande i denna fråga är företrädesvis
det skäl, som utskottet framhåller i tredje stycket af
motiveringen på sid. 3, där utskottet betonar, att förslaget är ett
medel att i någon mån utjämna den ojämnhet, som råder i fråga
om kostnaderna och besvär för Riksdagen, om man jämför de aflägset
boende riksdagsmännen med dem, som bo i hufvudstaden
eller dess närhet. Riksdagsmannakallet är ju alltid kräfvande, hinder
uti mycket, ger mycket att göra och hindrar naturligtvis mer
eller mindre hvar och eu från den verksamhet, som eljest är hans
dagliga. Men ingen kan förneka, att dessa olägenheter och svårigheter
framträda i långt större grad för dem, som hafva sitt hemvist
långt bort, som fyra å fem månader om året ryckas icke blott från
sitt hem och sin familj — hvilket naturligtvis redan det är kännbart
och kan föra med sig stora olägenheter —- utan som på samma sätt
på grund af afståndet också ryckas från sin näring eller från sin
öfriga dagliga gärning i hemorten. Det kan ske mycket där borta,
som på det viset så att säga går dem förbi; det ingripande måste
utebli, som kan vara af vikt för deras personliga intressen eller för
främjande af de intressen, som deras offentliga verksamhet är inriktad
på; och dessa intressen måste sålunda tillbakasättas. De
svårigheter, som således uppstå för dessa riksdagsmän, blir därigenom
vida större än för de närboende, som vistas i eller oupphörligt
kunna besöka hemorten. Det blir eu slitning i den förres ställning

Onsdagen den 15 mars. 5

som riksdagsman och hans ställning i {ifrigt, som icke är till gagn
för någondera och som icke på långt när förefinnes i samma grad
iör den närboende. Dessa svårigheter måste han nu söka motverka
genom besök i hemorten. Afståndet och kostnaderna göra dock för
de aflägset boende, att detta endast kan ske i ringa mån. Den utjämning,
som det här är fråga om, kan således icke bli annat än
eu ringa utjämning af dessa faktiskt förekommande olägenheter.
Men jag menar, att denna ringa utjämning skall man då icke förneka
dem, ty det kan icke bestridas, att det är en rättvis och billig
ståndpunkt, som utskottet, om man ser saken från denna synpunkt,
här har intagit. Och jag säger än eu gång: Hvarför skulle de,
som icke lida af dessa olägenheter, förneka dem, som lida af dem,
att få dem i någon mån afhjälpta?

Det är dessutom min bestämda öfvertygelse, att i ett land med
så stora afstånd som vårt bör man äfven i andra hänseenden söka
underlätta förbindelsen mellan centrum och periferien, och detta
förslag står således i god samklang med en sådan tanke.

Utskottet har vidare påpekat, att en sådan utjämning skulle
inverka fördelaktigt på möjligheten för Riksdagen att »förvärfva
och behålla personer, som i hemorten gjort sig kända för framstående
duglighet, vare sig nu denna framträdt i de kommunala förtroendeuppdrag,
för hvilka de plägat tagas i anspråk, eller i omfattande
verksamhet på andra områden.» Utskottet har naturligtvis
därvidlag tänkt icke blott på denna kammare, utan äfven på medkammaren.
Det är just hos sådana personer, som slitningarna bli
starkast, och från hvilkas riksdagsmannaskap man enligt utskottets
mening borde söka i någon mån lyfta den extra belastning, som
lägges på dem på grund af de stora afstånden. Gör man icke detta,
tror jag, att man riskerar mer eller mindre att mista dem och att
riksdagsmannaskapet i stället skall komma att sökas, eftersträfvas
och tagas i anspråk af yrkespolitici.

Nu har utskottets ärade ordförande gjort ett par invändningar
mot den ståndpunkt, jag har sökt företräda. Ulan säde bland annat,
att det antal resor, som utskottet här tänkt sig, skulle vara större
än som i verkligheten förekommer, han förmenade nämligen, att
för närvarande förekomme i stort sedt i medkammaren endast
mellan en och två resor per riksdagsman. Jag känner till den
statistik, som ligger bakom detta hans yttrande; och dess slutsiffra
var I,». Men jag vill då erinra, att i denna statistik äro för det
första icke påskresorna upptagna i allmänhet, helt enkelt därför att
iör dessa påskresor man i regel aldrig begär ledighet. Vidare äro
icke heller upptagna de resor, som närboende riksdagsmän oupphörligen
göra till hemorten utan att begära ledighet. Men däremot äro
slutligen vid uträkningen af detta jämförelsetal medtagna alla de
riksdagsmän, som, därför att de bo i riksdagsorten, icke behöfva
göra några resor alls. Och om man rättar alla dessa felaktigheter
i denna statistik, så kommer man till det resultat, att de resor, som

Nr 13.

Ifrågasatt
rätt för riksdagsman
att
under riksdag
åtnjuta kostnadsfria
resor
till och frän
hemorten.

(Forts.)

Nr 13.

Ifrågasatt
rätt för riksdagsman
att
under riksdag
åtnjuta kostnadsfria
resor
titt och från
hemorten.

(Forts).

6 Onsdagen den 15 mars.

för närvarande företagas, gå fullt upp till det antal, utskottet här
tänkt sig. Jar har härmed ock besvarat den anmärkning, som möjligen
kommer att göras, att denna bestämmelse skulle kunna verka
menligt på riksdagsarbetet. Det blir säkerligen icke flera resor,
som komma att företagas än nu.

Utskottets ärade ordförande ville ock ställa saken i sammanhang
med den allmänna principen, om förtroendeuppdrag skola på något
sätt ersättas eller icke, och han sade, att man skall icke ställa så,
att den, som får ett förtroendeuppdrag, icke skall underkastas några
som helst uppoffringar. Jo, nog blir det uppoffringar ändå för
dessa representanter för aflägsna orter. Principen är för resten afgjord
i fråga om riksdagsuppdrag så, att de direkta kostnader, det
medför, borde ersättas. Och hvarför skall man tillämpa den af
ordföranden uttalade principen så, att det faktiskt skall blifva mycket
större uppoffringar för de aflägset boende än för de närboende?

Utskottets förslag innebär enligt min tanke en enkel åtgärd
af billighet emot dem, som på grund af sitt hemvist i rikets aflägsna
delar genom sitt riksdagsmannauppdrag åsamkas långt större
olägenheter än andra, och på den grunden ber jag att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Sjöholm: Den siste ärade talaren framhöll med styrka
i början af sitt anförande, att genom att bifalla motionen, på sätt
utskottet gjort, skulle det ske en utjämning af omkostnaderna för
de mera aflägset boende och de, som bo i hufvudstaden eller i dess
närhet. Det blir allt en minimal utjämning, ty det är alldeles
gifvet, att för personer, som hafva stora affärer och bo på en främmande
ort, utjämnar det icke något, att de få dessa respengar, i
jämförelse med dem, som bo i närheten. Sa att jag tror, att det
skälet, som af talaren anfördes såsom ett hufvudskäl, väger bra litet.
Motionären uttalar, att den allmänna uppfattningen är, att riksdagsmannauppdrag
skall betraktas såsom ett högsta medborgerligt förtroendeuppdrag,
som icke precis skall ersättas efter tid och arbetsprestation.
Men också säger han, att det arfvode af tio kronor om
dagen, som åtnjutes, bör visserligen kunna räcka att bestrida de
direkta kostnaderna under vistelsen i hufvudstaden, men kan därmed
alls icke utgöra något vederlag för hvad som måste åsidosättas
i representantens näringsfång. Därmed har han indirekt uttalat
sina sympatier för att det framdeles skall blifva ersättning äfven
för detta. Vidare säger han, att en ökning af det i §§ 12 och 23
riksdagsordningen bestämda arfvodet torde nog vara berättigad, men
detta ifrågasätter han dock icke, enär enligt motionärens förmenande
ett dylikt förslag skulle mottagas mindre välvilligt på många håll.
Där uttalar han direkt och bestämdt, att arfvodet borde höjas, men
af vissa opportunitetsskäl anser han sig icke nu böra komma med
ett sådant förslag. Därför nöjer han sig nu med att det skall
blifva ersättning för tre resor fram och tillbaka. Beträder man nu

Onsdagen den 15 mars.

7 Nr 13.

■den vägen, bär man rubbat principen att offentliga förtroendeupp- Ifrågasatt
drag skola vara utan ersättning, och då är det alldeles gifvet med för riks~
konsekvensens makt, att det kommer att fortgå. Nästa steg blir, unde^riksdag
att arfvodet, tio kronor, ökas. Slutligen kommer man och vill hafva åtnjuta kostersättning
för allt hvad man förlorat därigenom, att man icke får nadsfria resor
sköta sitt arbete, sitt näringsfång o. s. v. Jag tror därför, att det ® ocJl f™n
är ytterst farligt att beträda denna väg. Kammaren har nyss afslagit
en motion om ersättning till ordförande i kommunalnämnd,
och skälet var, att man icke ansåg, att sådana uppdrag skulle
betalas.

Hvad särskild! Första kammaren beträffar, borde det så mycket
mindre komma i fråga att bifalla utskottets förslag, som, enligt mitt
förmenande, en bland de viktigaste reformer, som snarast möjligt
bör genomföras, är den, att allt arfvode till Första kammarens ledamöter
indrages. Sker icke så, kommer bildningsnivån inom denna
kammare att sjunka, hvarigenom kammaren förlorar sin raison d’étre.
Utvecklingen går då till enkammarsystem med dess ödesdigra följder.

Jag kanske bör tillägga, att om nu föreliggande förslag bifalles,
blir det en ganska väsentlig utgift för staten. Motionären påstår,
att det blir eu obetydlighet, men om man antager, att omkring trehundra
personer komma att resa tre gånger fram och tillbaka hvarje
riksdag, hvilka resor skola ersättas, blir det en ganska väsentlig
summa. Dessutom vill jag påpeka, att den, som reser bort från
riksdagsarbetet, åtnjuter tio kronor om dagen äfven under sin frånvaro,
så bör detta räcka till att betäcka omkostnaderna för resan.

Det finnes således äfven från den synpunkten icke något skäl att
bifalla förslaget. Jag hoppas därför, att Första kammaren icke bifaller
utskottets hemställan, och därför får jag, herr talman, yrka
utslag på densamma.

Herr von Geijer: Då jag liksom den ärade talaren på västtnanlandsbänken
bidragit till utskottets beslut, ber jag att få säga
några ord till försvar för denna min ståndpunkt.

Diskussionen har en stund rört sig om, huruvida det skäl, som
af samme talare anfördes, skulle hafva fog för sig, nämligen att
genom förslaget den ojämnhet i fråga om representanternas verkliga
riksdagsomkostnader, hvilken uppstår på grund af de olika utstånden
mellan riksdagsmännens hemorter och hufvudstaden, i någon mån
skulle kunna utjämnas. Jag vill säga, att jag fattade den araae
talaren på västmanlandsbänken så, att detta icke utgjorde hufvndgrunden
för att han biträdt förslaget, utan att hans mening var, att
hans sympatier för förslaget hade väckts just af denna omständighet.

Så är det äfven med mig. Redan tidigt har min uppmärksamhet
fästs på denna ojämnhet, först beträffande tjänstemännen. Jag
såg nämligen åtskilliga tjänstemän från Stockholm och grannstäderna,
som kunde oaktadt sitt riksdagsmannaskap fullgöra sin tjänst
■och således sluppo den mycket dryga utgiften för vikarie, stundom

Nr 13. 8

Onsdagen den 15 mars.

Ifrågasatt uppgående till 60 % och därutöfver af löneinkomsterna; oafsedtattaf
rätt för riks- gamma personer ej kräfdes åtminstone i betydligt mindre grad ökade
under rikstaq omkostnader för vivre. Jag vill erkänna, att det icke är tänkbart,
åtnjuta kost- att man därvidlag kan åstadkomma en fullständig utjämning, och
nadsfriaresor jag kan gifva herr Sjöholm rätt i, att utjämningen blir minimal..
till och från j,jen ^et dock ett steg i rätt riktning och på den grunden kan
“7 det hafva skäl för sig.

Men det finnes äfven en annan kategori riksdagsmän och det
är för dem resorna närmast skola hafva betydelse. Det gäller andra
omkostnader än för dessa direkta utgifter för vikariat och vivre i
Stockholm. Det är så att saga de indirekta omkostnaderna, sådana
som man åsamkas genom att icke vara i tillfälle att bevaka sina
intressen på ort och ställe. Det gäller landtman, industriidkare och
affärsmän. Jag tror mig kunna tala af erfarenhet och på grund
af fakta, som jag sett, om jag säger, att för dem är det oundgängligen
nödvändigt att eu eller flera gånger under riksdagen besöka
hemorten.

Hvad vidare beträffar kommunalmän, särskildt dem i städerna,
vill jag nämna, att om det är en, kan han i vissa fall helt enkelt,
icke utan vidare lämna dessa kommunala bestyr under fyra månader.
Skall han emellertid själf bekosta resan, är det min bestämda
öfvertygelse, att han mer än en gång drager sig för att anträda eu
sådan resa, och därigenom kan understundom dröjsmål af ganska
vidtgående följder uppstå. Jag är nämligen i motsats till den första
ärade talaren af den meningen, att verkligen äfven för en person,
som har ekonomiska eller industriella intressen, kostnaden för eu
sådan resa kan spela en viss roll.

Emellertid har man nu befarat, att åtskilliga olägenheter skulle
uppstå af ett bifall till den gjorda framställningen. Bland dessa
olägenheter har visserligen icke i dag framhållits med någon skärpa,
men i alla fall lyst igenom, farhågan för den olägenheten, att vi
skulle locka riksdagsmännen att företaga resor utöfver hvad som
nu sker.

Det föreföll mig, att detta skymtade fram i herr Sjöholms yttrande,
då han trodde, att en åtgärd i antydd riktning skulle medföra
afsevärda utgifter för staten. Jag förmodar nämligen, att han
antog, att alla riksdagsmän skulle taga ut sina fria resor, äfven om
icke direkt behof förelåge.

Jag undrar likväl, om icke den påstådda faran för riksdagsarhetet
är öfverdrifven. Nog kan å andra sidan sägas, att, om man
själf skall bekosta en resa till en aflägsen landsända såsom Skåne
— för att taga som exempel den provins, jag tillhör — man utsättes
för frestelsen att stanna hemma längre än kanske af behofvet
påkallas och att fördröja återresan både två och tre dagar eller
kanske längre utöfver det nödvändiga. Om herrarne vilja se på
de ledighetsansökning-ar, som beviljats för aflägset boende representanter,
skola herrarna nog finna, att det är sanning i den satsen,

9 Nr 13.

Onsdagen den 15 mars.

att om man själf skall bekosta resan, så lockas man snarare att
stanna längre, än som är alldeles oundgängligt.

Emellertid är det vidare sagdt bär, att förslagets genomförande
skalle hafva direkt inflytande på kammarens eventuella sammansättning.
Det var den siste ärade talaren, som framhöll detta; han
varnade äfven för de konsekvenser, som däraf skulle följa, och han
sade, att vi således icke borde taga ett steg, som kunde hafva så
ödesdigra följder. Gentemot detta vill jag saga, att jag tror verkligen
icke, att den lilla fördel, som skulle ligga däri, att en person
finge tre fria resor, kan locka till riksdagsmannaskapet, lika
litet som jag tror, att frånvaron af denna fördel skall hindra någon
att taga emot riksdagsmannaskapet. Men bar frånvaron af den lilla
fördelen icke hindrat någon att taga emot riksdagsmannaskapet, så
kan väl icke heller erhållandet af detsamma locka någon att taga
emot det.

Herr Sjöholm yttrade vidare, att den föreslagna åtgärden skulle
kunna medföra högst afsevärda kostnader. Ja, visserligen är det
gifvet, att det skulle följa en del kostnader härmed, men att märka
är dock, att detta är själfkostnadspris för staten. Låt vara att
riksdagsmännen komma att debitera staten för de tre resorna, men
det är ju icke några direkta utgifter, som staten därigenom åsamkas,
åtminstone ej till afsevärdt belopp.

Herr talman, jag tillåter mig på anförda skäl yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr vice talmannen: Jag kan icke säga, hur förvånad jag

blef, när jag fick se, att i konstitutionsutskottet kunnat vinnas pluralitet
för den här föreliggande motionen. Följden af ett bifall till
motionen skulle naturligtvis blifva tätare bortresor från Riksdagen..
Nu tycker jag, att man reser alldeles tillräckligt bort från Riksdagen,
så det finnes icke något skäl att uppmuntra till en utsträckning
i den vägen. Den, som har någon erfarenhet af hvithet hinder
och hvilket men dessa många bortresor medföra för utskottsarbetet,
hurusom det understundom kan vara ganska svårt att få
utskottens sammanträden fulltaliga och huru man ena gången har
utskottet sammansatt på ett sätt och en annan gång på ett annat
sätt, kan omöjligen underlåta att anse det mycket betänkligt, om
det skulle blifva ännu vanligare än nu, att riksdagsmän resa bort
från Riksdagen under flera eller färre dagar. Det synes mig därför
verkligen från synpunkten af riksdagsarbetets tillgodoseende vara
alla skäl att afslå utskottets hemställan.

Jag skall gärna erkänna, att där ligger någonting i det skal,
som de herrar anfört, hvilka talat för utskottets förslag, när de
hafva sagt, att det finns vissa ledamöter af Riksdagen, som af särskilda
viktiga, allvarliga skäl behöfva resa hem — detta skall, säger
jag, gärna erkännas. Men å andra sidan lära herrarna väl icke
kunna förneka, att om man införde reseersättning för tre resor, så

Ifrågasatt
rätt för riksdagsman
att
under riksdag
åtnjuta kostnadsfria
resor
till och från
hemorten.

(Forts.)

Nr 13. 10

Ifrågasatt
rätt för riksdagsman
alt
under riksdag
åtnjuta kostnadsfria
resor
till och från
hemorten,
(Ports.)

Onsdagen den 15 mars.

skulle också många resa, hvilka icke kade sådana giltiga skäl att
resa hem. Om den föreslagna förändringen skulle hafva fördel med
sig åt ett håll, skulle den å andra sidan komma att påminna om
en sådan åtgärd, som om man vid läroverken ville stifta en stipendie-
och premiefond för skolkare!

Om man vill införa en sådan ordning, som här är föreslagen,
bör man väl åtminstone också upptaga den restriktionen, att man
för de dagar, man är borta från Riksdagen, äfven om ledighet begärts
hos talmannen, skall afstå från sitt dagarfvode.

Jag ber, herr talman, att få yrka afslag å utskottets hemställan.

Herr Trygger: Blott ett enda ord till bemötande af den ärade
talaren på västmanlandsbänken! Han gjorde gällande, att hufvudsynpunkten
för honom vore att få till stånd eu utjämning i fråga
om de verkliga riksdagskostnaderna mellan de riksdagsmän, som äro
bosatta i närheten af riksdagsorten, och dem, som komma från aflägsna
orter, samt framförallt mellan riksdagsmän i hufvudstaden
och i landsorten. Ja, hvad sistnämnda fråga beträffar, ber jag att
få säga, att för min del skulle jag icke hafva ställt mig afvisande
mot ett förslag, att riksdagsmän för hufvudstaden icke skola erhålla
något arfvode alls. Det är en konsekvens, som jag mycket val kan
vara med om. Men att gå den nu föreslagna vägen kan jag icke.

Jag vill emellertid i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
på eu sak. Det förefinnes redan nu en skillnad, äfven om den icke
är så stor, mellan riksdagsmän i hufvudstaden och i landsorten, i
■det att nämligen riksdagsmän i hufvudstaden få betala skatt för sitt
riksdagsmannaarvode, hvilket riksdagsmännen i landsorten icke behöfva
göra. Den skatten går till cirka 6 °/o, hvilket gör 72 kronor,
och det beloppet kan man resa ganska bra för, om man icke bor
alltför långt från hufvudstaden och icke har alltför stora pretentioner
i afseende å sättet att färdas.

Herr Clason: Gentemot den siste ärade talaren skulle jag

vilja säga, att han nog karakteriserade sitt senaste argument riktigt,
då han började detsamma med att säga, att det var en liten skillnad
på detta område mellan hufvudstaden och landsorten, som han
där påpekade. Jag tror, att om man vill taxera den ojämnhet i
fråga om representanternas verkliga riksdagsomkostnader, som faktiskt
uppstår på grund af de olika afstånden mellan riksdagsmännens
hemorter och riksdagsorten, så kan man icke säga, att ökningen
i svårigheter för dem, som bo aflägset, uppväges ens i ringaste mån
genom den lilla skillnaden i skatt.

Herr Sjöholm ville betona, att, om man ginge in på detta förslag,
man skulle gå in på eu princip, som skulle leda till en ökning
af riksdagsmannaarfvodet. Men från den ståndpunkt, hvarur
jag ser frågan, hafva ju dessa båda saker icke någonting med hvar -

Onsdagen den 15 mars.

11 Kr 13.

andra att göra; här är ju blott fråga om en utjämning, icke om
«n ökning.

Men så mycket tror jag mig i alla fall kunna säga, att om
man afslår detta förslag, så kommer krafvet på en ökning af riksdagsmannaarfvodet
fram äfven från håll, särskild! i medkammaren,
där man annars skulle stå emot det, och detta därför att denna
ojämnhet, om hvilken jag talat, redan nu framträder så starkt. Det
kunde visserligen vara annorlunda förr i tiden, men i våra dagar,
med penningvärdets fall, hafva förhållandena ändrats.

Jag tror sålunda, att man häst motväger sträfvandet till eu
•ökning i riksdagsmannaarvode!, om man biträder utskottets förslag,
till hvilket jag alltså fortfarande yrkar bifall.

Herr von Geijer: Endast några ord med anledning af herr

vice talmannens yttrande. Han antydde, att ett bifall till utskottets
förslag skulle i viss mån medföra något, som liknade en premiering
af skolkare. Jag vill bara peka på ett historiskt faktum, som vi sannolikt
alla känna till, nämligen att för några år sedan — och jag hehöfver
icke gå så synnerligen långt tillbaka i tiden — hände det, att denna
kammares bänkar någon gång och icke så sällan voro tämligen glest
besatta; det hände, att enstaka medlemmar af denna kammare voro
borta i veckor, ja, kanske månader. Men sedan arfvode infördes
äfven här, har detta förhållande ändrats; det var naturligtvis känslan
af den förpliktelse, som låg däri.

Jag undrar nu, om icke detsamma skall blifva följden äfven
härvidlag.

Herr Karlsson: Man har här i dag talat så mycket om olä genheterna

för riksdagsmännen att bo långt ifrån hufvudstaden, när
de skola fullgöra sitt uppdrag. Med den erfarenhet, jag har såsom
närboende, vill jag tvärtom säga, att jag skulle anse det vara eu
fördel att imder riksdagen hafva sitt hemvist långt ifrån den ort,
där Riksdagen hålles. Man blir då mindre distraherad af de göromål,
man har i hemorten. Man kan bättre ordna sig vid riksdagens
början, så att man verkligen kan vara borta från hemmet. Bor eu
riksdagsman återigen nära riksdagsorten, har hemorten otaliga anspråk
på en sådan riksdagsman, att han ideligen skall komma hem
och utföra det ena eller det andra mer eller mindre viktiga uppdraget.

Af detta skäl och af de skäl, reservanterna förut anfört yrkar
jag, herr talman, bifall till reservationen.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de yrkanden, som därunder förekommit,
propositioner, först på bifall till hvad utskottet i nu föredragna utlåtande
hemställt samt vidare på afslag därå; och förklarade herr
talmannen sig anse den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Ifrågasatt
rätt för riksdagsman
att
under riksdag
åtnjuta kostnadsfriaresor

till och från
hemorten.

(Ports.)

Kr 13. 12

Onsdagen den 15 mars.

Ifrågasatt
rätt för riksdagsman
att
under riksdag
åtnjuta kostnadsfriaresor

till och från
hemorten.

(Forts.)

Höjning af
anslaget till
tullverket.

Herr Clason begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse r

Den, som afslår hvad konstitutionsutskottet hemställt i sitt
utlåtande nr 11, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 87:

Nej — 36.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 11 och 14 innevarande månad bordlagda utlåtande nr
7, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel,
innefattande anslagen till finansdepartementet.

Punkterna 1—10.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Uti punkten 11 af förevarande hufvudtitel i statsverkspropsitionen
hade Kung], Maj:t föreslagit Riksdagen ej mindre att, med godkännande
af de utaf departementschefen förordade, i det vid statsverkspropositionen
fogade statsrådsprotokollet öfver finansärenden
för den 13 januari 1911 närmare omförmälda ändringar i tullverkets
stater, för år 1912 bestämma anslaget för tullverket till ett mot
staternas slutsumma svarande belopp af 5,861,100 kronor, att såsom
förslagsanslag utgå, hvarigenom anslaget till tullverket skulle höjas
med 112,150 kronor,

än äfven medgifva, att för år 1912 till aflöning åt de tjänstinnehafvare,
hvilkas innehafvande befattningar antingen bibehölles
i den nya organisationen eller därstädes ersattes med befattningar
i lägre tjänstegrad, men hvilka komme att kvarstå å äldre stat,
finge disponeras aflöningarna vid motsvarande befattningar i den nya
staten, samt

att för år 1912 till aflöning åt tjänstinnehafvare, som behöfde
förflyttas å indragningsstat, finge af de å anslaget till tullverket an -

Onsdagen den 15 mars.

13 Nr 13.

visade medel användas så stort belopp, som motsvarade deras sammanlagda
löner enligt 1910 års stat.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
-en inom Andra kammaren af herr E. Ilning, med instämmanden
«f herr A. Ahlstrand in. fl., väckt motion (nr 112), däri föreslagits,
att Eiksdagen måtte höja det i Kungl. Maj:ts proposition begärda
förslagsanslaget, i hvad det afsåge ortstillägg åt tullpersonalen, från
-54,000 kronor till 175,000 kronor.

Utskottet hade i föreliggande punkt på anförda grunder hemställt,
att Eiksdagen, i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och med afslag å herr Eöings ofvannämnda motion,
•måtte

a) med godkännande af det vid förevarande utlåtande fogade
förslag till utgiftsstater för tullverket för år 1912 (Bil. I) bestämma
anslaget för tullverket till ett mot staternas slutsumma svarande belopp
af 5,856,900 kronor, att såsom förslagsanslag utgå, hvarigenom
•anslaget till tullverket komme att höjas med 107,950 kronor; samt

b) medgifva, att för år 1912 till aflöning åt de tjänstinnehafvare,
hvilkas innehafvande befattningar antingen bibehölles i den nya
organisationen eller därstädes ersattes med befattningar i lägre tjänste:grad,
men hvilka komme att kvarstå å äldre stat, finge disponeras
•aflöningarna vid motsvarande befattningar i den nya staten, samt

att för år 1912 till aflöning åt tjänstinnehafvare, som behöfde
förflyttas å indragningsstat, finge af de å anslaget till tullverket
anvisade medel användas så stort belopp, som motsvarade deras
■sammanlagda löner enligt 1910 års stat.

Eeservationer hade afgifvits af, bland andra, herr A. G. L.
Billing, som ansett, att utskottet bort hemställa, att Eiksdagen med
bifall till Kungl. Maj:ts förslag måtte öka den fasta begynnelseaflöningen
vid tullförvaltartjänsterna af klass 4 från 4,000 kronor
till 4,200 kronor, utgörande för 21 sådana tjänster 4,200 kronor
samt att följaktligen tullverkets utgiftsstater skulle bestämmas till
-5,861,100 kronor, hvarigenom anslaget till tullverket höjdes med
112,150 kronor.

Herr vice talmannen: När Kungl. Maj:t vid sistlidet års

riksdag föreslog eu ny lönereglering för tullstaten, innehöll den,
bland annat, den bestämmelsen, att tullförvaltare af fjärde klassen
och kontrollörer skulle hafva samma aflöning, 4,400 kronor. Eiksdagen
gjorde den förändringen häruti, att den afprutade 200 kronor
å lönen för kontrollörer och 400 kronor å lönen för tullför valtare

af fjärde klassen. Således blef resultatet, att kontrollörerna
fingo 4,200 kronor och tullförvaltare af fjärde klassen 4,000 kronor.
Motivet för Kung!. Maj:ts förslag, att dessa tjänstemän skulle

vara lika aflönade, var framför allt det, att på det sättet det skulle

Höjning af
anslaget till
tullverket.
(Forts.)

Nr 13. 14

Onsdagen den 15 mars.

Höjning af
anslaget till
tullverket.
(Forts.)

ske en lämplig rekrytering från den ena ämbetsklassen till den
andra, särskilt att kontrollörerna skulle se sig föranledda till att
söka den mera själfständiga befattningen såsom tullförvaltare i fjärde
klassen. Genom regleringen i fjol, hvilken var underkastad många
svårigheter, vidtogos emellertid i ganska väsentliga stycken omändringar
i Kungl. Maj ris förslag, och det är ej att undra öfver,
att därigenom insmugit sig ett och annat, som var mindre välbetänkt.
Det har nu från alla myndigheters sida ansetts och också,
af Kungl. Maj:t påpekats i den kungliga propositionen, att bland
oegentligheter i denna lönereglering, som medförde svårigheter eller
åtminstone lade hinder i vägen för en önskvärd rekrytering, särskridt
är detta, att man satte lönerna för tullförvaltarne af fjärde
klassen lägre än för tullkontrollörerna. Därför har nu Kungl. Maj:t
föreslagit, att dessa tullförvaltares löner skulle vara 4,200 kronor.

De skäl, som utskottet anfört emot Kungl. Maj:ts proposition
härvidlag, synas mig vara mycket litet vägande, och därför anser
jag mig icke böra ingå i någon slags vederläggning af desamma.
Frågan är ju från ekonomisk synpunkt mycket obetydlig. Skillnaden
mellan utskottets och Kungl. Maj ris förslag är 4,200 kronor,
men om denna medför, att tjänsterna inom tullverket rekryteras på
ett mera lämpligt sätt än med den nu fastslagna ordningen, bör det
väl vara värdt 4,200 kronor. Därlor yrkar jag, herr talman, bifall
till reservationen.

Herr Bellinder: Herr talman! Då löneregleringen för tullverket
förra året här förelåg till afgörande, anslöt jag mig till en
i Andra kammaren väckt motion, gående ut på, att den till riktigheten
erkända principen, att tulltjänstemännen på dyrare orter borde
aflönas bättre än på de orter, där de kunde lefva billigare, skulle
utsträckas till betydligt flera orter, än som föreslaget var. Man
hade nämligen föreslagit, att sådana dyrortstillägg blott skulle tillkomma
tulltjänstemannen i Stockholm, vid Riksgränsen och i Haparanda.
Motionen vann emellertid icke Riksdagens beaktande. Detta
har gjort, att en stor del af de lägre tulltjänstemannen i riket
hafva blifvit mycket bekymrade, för åt t icke säga missnöjda öfver
denna utgång af frågan. Ku har det i år i Andra kammaren åter
väckts en motion, gående i samma riktning, och man kan väl säga,
att de yrkanden, som göras i denna motion, äro väl befogade, ty
det kan ju icke vara riktigt, att man aflönar tulltjänstemän, som
hafva mycket höga lefnadskostnader och som i allmänhet bo i folkrikare
orter, lika med dem, som bo i mindre orter, där lifsmedel
och andra förnödenheter äro billigare. Förut var förhållandet all-1
deles motsatt, innan löneregleringen antogs. Då hände det, att
t. ex. eu kammarskrifvare på en större ort kunde få ända till
800 kronor om året större aflöning än en kammarskrifvare på eu
mindre och billigare ort. Ku hafva tjänstemännen blifvit alldeles
likställda med undantag af tulltjänstemännen på de tre nämnda

Onsdagen den 15 mars.

15 Kr 13.

orterna. Detta kan icke vara rättvist, hvarken då man jämför tulltjänstemännen
i samma grad sinsemellan, på dyrare orter och på
billigare orter, och ej heller om man jämför tulltjänstemännen med
tjänstemännen i det verk, som annars anses i löneförmåner böra
vara jämnställdt med tullverket, nämligen postverket. Där bar
denna princip om dyrortstillägg fått vida större utsträckning. Där
hafva orterna med afseende på dyrheten att lefva indelats i fyra
klasser, och där utgå större eller mindre dyrortstillägg till första,
andra och tredje klasserna, men icke till fjärde klassen. Om ntt
något liknande komme att ske äfven i tullverket, tror jag, att det
vore välbetänkt och riktigt, men för att detta skall kunna ske,
fordras, att det förslagsanslag, som enligt nu föreliggande förslag
skall utgå med 54,000 kronor, höjes till i rundt tal 175,000 kronor.
Det är ju en rätt afsevärd summa, men då man tänker på, att det
gäller tjänstemän, som hafva så viktiga uppdrag och göromål som
att bevaka statens ekonomiska rätt och intresse emot enskilda, att
omhänderhafva och redovisa ganska stora penniBgebelopp, som tillhöra
staten, så anser jag, att staten i detta fall icke bör undandraga
sig skyldigheten att se dem till godo, på sätt jag här förordat.
Och då detta skulle kunna ske, om herr Röings med fleres motion
af Riksdagen bifalles, så yrkar jag, herr talman, att Första kammaren
lämnar sitt bifall till nyss nämnda motion.

Herr Jonsson: Jag skall taga mig friheten att yrka bifall till
utskottets förslag, och jag skulle kunna inskränka mig till att gorå
det på de skal, som utskottet anfört, men jag kan ju lägga till
något därutöfver.

Det har sagts, att det skulle vara något oegentligt, att en
kontrollör inom tullverket icke skulle kunna söka en tullförvaltareplats
af fjärde klassen utan att få mindre aflöning. Det är sant,
att så skulle blifva förhållandet, om en kontrollör skulle söka en
sådan plats, men det är svårt att fatta, hvarför eu kontrollör skall
söka en fjärde klassens tullförvaltareplats, när han där ej kan få
bättre aflöning, än hvad han har som kontrollör. Då är det tämligen
klart, att tullförvaltareplatser i fjärde klassen höra de icke:
egentligen aspirera på. Äfven om man till exempel höjer upp
aflöningen med 200 kronor för dessa tullförvaltare, som nu hafva

4,000 kronor i begynnelselön, så kan naturligtvis icke en kontrollör
med någon fördel söka en sådan plats. Men vi hafva också 4.
tullförvaltare af 5:e klass, hvilkas begynnelselön är blott 3,300 kronor,
och till såväl dessa som tullförvaltareplatser af 4:e klass är det därför
naturligast att kammarskrifvare avancera. Och detta så mycket
mera som ingen kontrollör finnes anställd på dessa tullplatser, men
däremot ett betydligt antal kammarskrifvare. Men orsaken, hvarför
utskottet bestämdt motsatt sig att göra denna förhöjning på 200 kronor
är, att man därmed rubbar en stat, som icke varit någon längre tidtillämpad.
Och gör man det på ett håll, så är det lätt att se,.

Höjning af
anslaget till
tullverket.
(Forts.)

Nr 13. 16

Onsdagen den 15 mars.

■Höjning af
vanslaget till
tullverket.
(Forts.)

hvarthän det skall leda, ty tulltjänstemännen halva nog många
förespråkare, icke endast herr Bellinder, utan äfven andra, som
gärna stå till tjänst med att framkasta förslag om förhöjning för
åtskilliga kategorier af tulltjänsteman.

Beträffande herr Bellinders yrkande om bifall till herr Röings
motion, så har han icke rätt, när han säger, att tullpersonalen
skulle vara sämre lottad än tjänstemännen i posten, derföre att
posttjänstemännen hafva flera dyrortstillägg på flera platser än här
är fråga om. Det heror på, hvilka inkomster i sin helhet dessa
tjänsteklasser hafva. När man lägger till en tulltjänstemans lön
de extra inkomster, som han har genom sportler, så kommer en
tjänsteman i tullverket, som bör i aflöningshänseende vara likställd
med en motsvarande tjänsteman i posten, trots det att posttjänstemannen
har dyrortstillägg, fullt ut lika högt som posttjänstemannen
beträffande inkomsten. Och när så är fallet, lär det väl icke vara
skäl att införa eu ny princip i denna stat, som är så ny och som
icke varit föremål för egentliga klagomål från tnllpersonalens sida,
hvilka med fog kunnat göra sig gällande.

Jag anhåller sålunda om bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Swartz: Den siste ärade talaren anförde såsom
ett hufvudskål för utskottets afstyrkande af Kung!. Maj:ts förslag
med hänsyn till ändring af lönen för tullförvaltare af fjärde klassen,
att man icke borde alltför snart rubba en så nyss fastställd stat
som denna. Det är ett skäl, som jag till fullo senterar, och jag
tror, att jag i princip gifvit ett fullgodt uttryck för denna min
uppfattning, då jag icke velat gå med på åtskilliga förslag från
generaltullstyrelsens sida i fråga om ändringar i den af fjolårets
Riksdag fastställda staten för tullverket, ehuruväl jag funnit skälen
därtill vara talande, men anledningen har varit, att jag blott, då
nödtvång föreligger vill föreslå ändringar i en så sent som i fjol
fastställd stat. Det skälet synes mig emellertid icke vara bärkraftigt
med afseende på den föreliggande punkten. Det är nog så, —
åtminstone kan jag icke fatta det på annat sätt — såsom den förste
ärade talaren sade, att vid den omändring, som Kungl. Maj:ts
fjorårsförslag undergick i utskottet, gjorde sig en del förbiseenden
gällande af fullt naturliga skäl, då omarbetningen af Iiungl. Maj:ts
förslag var så omfattande som den var. Ett af de mest påtagliga
förbiseendena gjordes beträffande den nu föreliggande punkten. Det
anfördes icke det ringaste skäl, hvarför man gjorde ändring i Kungi.
Maj:ts förslag, som gick ut på, att kontrollörer och tullförvaltare
af fjärde klassen skulle vara likställda, och hvarför man gjorde dem
olika. Då intet skäl anfördes därför, må det förlåtas mig, att jag
tror, att det icke fanns några skäl och att det sålunda var ett förbiseende.
Ett förbiseende bör man rätta så snart som möjligt, och
det är därför Kungl. Maj:t föreslagit detta i år.

Af de tre skäl, som i år anförts från utskottets sida, hvarför

17 Nr 13.

Onsdagen den 15 mars.

man icke skall gå med på Kungl. Maj:ts förslag, är det första
det, att statsutskottet förklarat, att dessa tjänster kunna utan olägenhet
rekryteras med kammarskrifvare. Statsutskottet erkänner, att
-det går icke att få dessa tullförvaltareplatser rekryterade med kontrollörer,
men säger, att de kunna utan olägenhet rekryteras med
kammarskrifvare. Den siste talaren sade till och med, att de icke
borde rekryteras med annat än kammarskrifvare. I denna del
tillåter jag mig att hänvisa till hvad generaltullstyrelsen sagt om
den saken, nämligen detta: »Följden häraf skulle uppenbarligen
blifva, att såsom sökande till dessa tullförvaltaretjänster endast i
sällsynta fall komrne att anmäla sig andra tjänstemän än kammarskrifvare,
ett förhållande, som styrelsen med hänsyn till den chefsställning,
en tullförvaltare intoge, icke kunde finna tillfredsställande,
helst vid flera af ifrågavarande tullplatser förekomme eu icke obetydlig
trafik och vid åtskilliga, såsom de fyra gränstullkamrarna,
göromålen vore af eu särskildt ansvarsfull och ofta mycket grannlaga
natur.»

Där har man sålunda ansett, alldeles i motsats till utskottet,
att det finnes stora skäl ur flera synpunkter att rekrytera dessa
platser med kontrollörer.

Jag vill fästa uppmärksamheten därpå, att bland dessa tullförvaltaretjänster
af fjärde klassen finns det fyra tjänster vid tullkamrarne
på gränsen mot Norge. Veta herrarne, hvilka dessa tullkammare
förestodos af förut? Jo, af kontrollörer. Man ansåg
emellertid, att dessa platser voro af den betydelse, att de borde
■förestås af tullförvaltare. Man ändrade dessa platser från att vara
kontrollörsbefattningar till att blifva tullförvaltaretjänster. Hvad
-både emellertid detta för effekt på grund af utskottets förslag? Jo,
helt enkelt, att om dessa tjänstemän fått vara kvar såsom kontrollörer,
så skulle de i lön. fått 200 kronor mera, men eftersom
man ansåg platserna ansvarsfulla, fingo de 200 kronor mindre. Det
iär eu effekt, som jag icke precis tror, att det finnes så mycken
logik uti.

De här platserna af fjärde klassen äro helt andra än tullförvaltareplatserna
af femte klassen. Såsom den föregående ärade talaren
sade, kunna dessa tullförvaltareplatser af femte klassen i b vilket
fall som helst icke blifva rekryterade med kontrollörer, och då måste
det blifva så, att de tillsättas med kammarskrifvare. Ja, det är
alldeles riktigt. Men uti denna fjärde klass är det, efter hvad jag
vill minnas, 18 stycken tullförvaltare, bland annat i Lysekil, jämte
dem vid gränsstationerna, och enligt den pointtabell, som upprättades
utaf tullstatskommissiouen i fjol och som var upprättad med
hänsyn till vissa förhållanden, som inverkade på bedömandet af betydelsen
af de olika platserna, varierade pointen för dessa tullförvaltareplatser
från 48,28 i Lysekil, där den var högst, till 10,26,
där deu var lägst. Inom femte klassen är det endast fyra stationer,
•och högsta pointtalet är där 5,74. Stationerna inom den klassen äro
Första hammarens protokoll 1011. Nr 13. 2

Höjning af
anslaget till
tullverket.
(Forts.)

Er 13. 18

Onsdagen den 15 mars.

Höjning af Piteå, Marstrand, Vadstena och Mera. Det är platser åt långt mindre
^^ilverkef ^e*y^e^se än dessa af fjärde klassen. Jag tror därför, att det är
(Forts) alldeles riktigt, när generaltullstyrelsen säger, att fjärde klassens
tullförvaltningar äro af den beskaffenhet, att de borde rekryteras
med kontrollörer.

Nu säger statsutskottet såsom andra skäl, att det blir tätare
ombyte på tjänstemän, om man gör, såsom Kungl. Maj:t föreslagit.
Det resonemanget förstår jag icke.

Den ärade ordföranden på utskottsafdelningen tyckes betvifla,,
att utskottet sagt det, men då får jag väl peka på det. Det säger
följande: »Ifrågavarande tuilförvaltartjänster synas nämligen kunna
utan olägenhet rekryteras med kammarskrifvare, och torde det vid''
sådant förhållande vara så mycket mindre angeläget att göra dessa
tuilförvaltartjänster eftersträfvansvärda för tullkontrollörerna som
därigenom och då dylika tjänstemän icke äro anställda å de orter,,
där tullförvaltare af fjärde klass äro placerade, komma att föranledas
tätare förflyttningar af tjänstemän inom tullförvaltniDgeD, hvilket
icke synes vara öfverensstämmande med den princip i motsatt riktning,
som vid upprättandet af den nu gällande lönestaten för tullverket
gjort sig gällande, särskild! ifråga om befattningar af mera
sjelfständig natur.»

Jag får säga, att jag förstår icke riktigt detta, men jag skull©
kunna förstå, om man sade motsatsen, ty det är klart, att om kontrollörerna
hafva 200 kronor mer än tullförvaltare af fjärde klassen,
ligger det nära till hands, att tullförvaltare af fjärde klassen skulle
vilja söka sig kontrollörsbefattningar, och med de meriter, som de
ha, kan icke gärna någon konkurrens komma ifråga, så att en sökande
tullförvaltare måste få platsen, hvarigenom det sker en förflyttning,
som eljes icke skulle hafva skett, om deras aflöningar
varit lika.

Till sist säger utskottet, att eu dylik löneförhöjning skulle i
betänklig grad förrycka proportionerna mellan aflöningsförmånerna
för de olika klasserna af tullförvaltare. Ja, skillnaden varierar
mellan 700 och 800 kronor. Hade Kungl. Maj:ts förslag tagits i
fjol, så hade skillnaden blifvit 800 kronor mellan alla klasserna.
Nu är proportionen redan förryckt genom den ändring, som då gjordes.
Nu är skillnaden i aflöningshänseende mellan tredje och fjärde
klassens tullförvaltare 800 kronor, men den skulle blifva 600 kronor,
och skillnaden mellan fjärde och femte klassens tullförvaltare
skulle blifva 900 kronor. På grund af den stora betydelse, som
fjärde klassens tullförvaitareplatser ha i jämförelse med femte klassens,
tror jag emellertid icke, att skälet har någon som helst bärkraft.
Man bör nog söka aflöna tjänsterna efter den vikt och betydelse,
de hafva, äfven om därigenom de lägsta tjänsterna skulle
komma att få stå något lägre ned på skalan.

Det är väl icke mycken utsikt till, att Riksdagen skall gå med
på detta, ehuruväl jag får säga, att jag fortfarande håller fast vid

19 Nr 13.

Onsdagen den 15 mars.

hvad jag i propositionen uttalat, att i detta fall synes mig den organisatoriska
oegentligketen vara så stor, att man kan med ganska
stor säkerhet antaga, att den kommer att medföra så betydande
olägenheter vid rekrytering af denna klass, att man torde kunna
räkna med detta såsom med en redan vunnen erfarenhet. Det vore
därför bra, om Riksdagen redan nu ville bifalla Kungl. Maj:ts förslag.
Skulle emellertid icke så ske, så har jag ju alltid den tröst,
som ligger uti utskottets slutord, som säga, att när den erfarenheten
blifvit vunnen, så kommer ändring att ske.

Den erfarenheten kommer nog att i sinom tid vinnas.

Friherre Beck-Friis, Johan: Den, som erinrar sig fjolårets

debatt om tullverkets organisation och lönereglering och minnes,
med hvilken kraft herr statsrådet försvarade den kungl. propositionen,
och med hvilken missbelåtenhet han tog emot de ändringar,
som statsutskottet vågat sig på att föreslå, och särskildt den nedsättning
i lönerna öfver lag, som statsutskottet föreslog, kan ju
också inse, att herr statsrådet icke med vidare blida ögon sett på
det resultat, till hvilket Riksdagen kom, Orsaken, hvarför en så
pass kraftig nedsättning i lönerna vidtogs, var ju den, att statsutskottet
var alldeles på det klara med, att, om Riksdagen hade bifallit
Kungl. Majrts proposition oförändrad, hade tullverkets tjänstemän
fått en väsentligt mycket högre löneförbättring än hvad som
tilldelats tjänstemännen vid löneregleringar af andra verk. Det påvisades
ju äfven, att somliga löner inom tullverket skulle komma
att mycket öfverträffa lönerna för mycket viktiga och med dem icke
jämförliga tjänster i andra verk. Jag påminner särskildt därom,
att det skulle blifvit ett par aflöningar, som hade kommit att öfverstiga
den för generaldirektören i statskontoret.

Hvad den föreliggande frågan om lönerna för tullförvaltare angår,
så voro intervallerna mellan dessa olika löner af Kungl. Maj:t
i fjol föreslagna till 800 kronor. Genom den lönereglering, som af
Riksdagen antogs, blefvo de 800 kronor mellan första och andra
samt tredje och fjärde klassen och 700 kronor mellan andra och
tredje samt mellan fjärde och femte klassen. Det blef sålunda någon
förändring, men icke någon väsentlig. Man bibehöll i sin helhet
ungefär samma proportion. Emellertid blefvo lönerna för tullförvaltare
af fjärde klassen satta till 4,000 kronor i begynnelselön
och till 5,200 kronor som slutlön, under det lönerna för kontrollörerna
sattes till 4,200 kronor i minimilön och till 5,400 kronor i
maximilön. Det är nu denna sak, som Kungl. Maj:t egentligen
påminner om och anhållit att få ändrad. Herr Olof Jonsson har
nyss framhållit de viktiga skäl, som gjort, att utskottet icke ansett
sig böra förorda en ändring i detta fall.

Olägenheterna kunna icke vara så stora, som herr statsrådet
velat framhålla. Det är faktiskt så, att någon kontrollör icke finnes
på en fjärde klassens tullstation, utan i så fall kommer han, om

Höjning af
anslaget till
tullverket.
(Forts.)

Kr 13. 20

Höjning eif
anslaget till
tullverket.
(Forts.)

Onsdagen den 15 mars.

han skall förestå en fjärde klassens station, att dit förflyttas. Det
är kinkigare med förflyttningar inom tullverket än på andra håll
■— det skall jag strax återkomma till, när jag vänder mig mot herr
Bellinder — därför att lönerna där äro satta mera efter förhållandena
på de olika platserna än i någon annan stat.

Om vi se på kontrollörernas befordringsmöjligketer, så hafva
de att avancera till förste kontrollörer, hvaraf det finnes 18 stycken,
till öfverkontrollörer, hvaraf det finnes 6, och så till tullförvaltaretjänster
i första, andra och tredje klassen; kontrollörerna äro 78
stycken. De hafva således avancemangsmöjligheter till rätt många
högre platser. Det är då icke obilligt, om kammarskrifvarna, som
äro 229 stycken, skulle kunna få denna rätten att avancera till
tullförvaltare af fjärdo klassen. Jag kan omöjligen finna att svårigheterna
i den saken skola vara så stora, som af generaltullstyrelsen
framlagts för Kungl. Maj:t och af Kungl. Maj:t inför Riksdagen.

Man har äfven sagt, att det skulle förhålla sig så, att eu del
tjänstemän, som förut varit kontrollörer och föreståndare vid några
tullstationer, men till följd af löneregleringen blifvit tullförvaltare
af fjärde klass, därigenom fått sina aflöningar minskade, men det
exemplet passar icke, ty för den saken gälla öfvergångsbestämmelserna,
så att någon löneminskning hafva de herrarne icke kunnat få
vidkännas.

Jag skall också be att få med några ord bemöta borr Bellinder,
som har yrkat bifall till herr Röings motion i Andra kammaren om
eu ökning af ortstilläggen. Jag instämmer mycket gärna med herr
Bellinder däri, att ortstilläggens utsträckning i ett lönesystem är att
föredraga framför det lönesystem, som nu är gällande för tullverket,
men att lägga ortstillägg i större utsträckning på det nu fastslagna
lönesystemet för tullverket än hvad som redan är gjordt, anser jag
skulle vara mycket orättvist.

Herr Bellinder jämförde tullverket med postverket. Herr Bellinder
kunde också gjort en jämförelse med statens järnvägar, tv där
är ortstiiiäggsystemei fullt genomfördt. Skillnaden är att vid statens
järnvägar införts minimilöner, som beräknats efter förhållandena å
billigare platser, och därtill kominer en ökning med ortstillägg öfver
hela linjen. Men om herrarne vilja gå igenom och se på tullverkets
utgiftsstater i den kungl. propositionen, finna herrarne att det
står viss stationsort angifven vid en stor del af lönerna. Det står
således beträffande tulltjänstemannen, att de hafva den eller den
lönen och bo där eller där. Det går sålunda icke för sig att, såsom
lönerna varit lagda och i fjol föreslogos att de fortfarande skulle vara
lagda, lägga till ortstillägg, ty gör man det blir det en allmän löneökning.
Att nu, då Riksdagen i fjol antog en ny lönestat för tullverket,
hvilken trädde i kraft den 1 januari i år, gå in på eu löneändring
i eu eller annan form, anser jag i alla fall vara synnerligen
olämpligt. Det är gifvet, att det vid hvarje öfvergång från en organisation
tiii eu annan, från äldre till nyare lönestater, uppstår vissa

21 Kr 13.

Onsdagen den 15 mars.

slitningar, som de personer, som skola utjämna dem, kanna finna Höjning af
otrefliga. Men den saken blir nog utjämnad, och jag tror att, när anslaget Ull
tullverket kommit mera in i den nya organisationen''och de nyalöne- flPortsf’
staterna lätt verka någon tid, det hela skall visa sig tillfredsställande. 1
En del tjänstemän hade väntat sig högre aflöning än de fingoifjol,
och det är helt naturligt, att de försöka göra sig påminta.

Herr Talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Ofverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande förevarande punkt förekommit följande
yrkande: l:o) att hvad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o)
af herr vice talmannen, att kammaren skulle antaga det förslag, som
innefattades i den af honom vid punkten afgifna reservation, hvilken
öfverensstämde med Kling!. Majrts förslag i ämnet, och 3:o) af herr
Bdlinder, att kammaren, med bifall till den af herr Röing i ämnet
väckta motionen, skalle i Girigt bifalla utskottets hemställan.

Sedermera gjordes propositioner jämlikt dessa yrkanden och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 12—19.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20.

I punkten 19 af föreliggande hnfvudtitel i statsverkspropositio- Anordnande
nen hade Kung!. Maj:t föreslagit Riksdagen att till uppförande af «/ ny bostad
ny byggnad till bostad åt landshöfdingen i Yästernorrlands län, i •

enlighet med hvad öfverintendentsämbetet föreslagit, å extra stat för Västernorrår
1912 bevilja 175,000 kronor, med rätt för Kung!. Maj:t att däraf lands län.
redan under innevarande år disponera 60,000 kronor.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
två inom Andra kammaren väckta motioner, den ena (nr 115) af
herr 13. Wilson, som föreslagit,

att Riksdagen med afslag å Kungl. Maj:ts begäran om anslag
å 175,000 kronor till anskaffandet af bostad åt landshöfdingen i Yästernorrlands
län ville besluta, i stället för fri bostad åt landshöfdingen i
nämnda län, som hyresersättning anslå ett årligt belopp af 4,000
kronor, och att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville anhålla
om utredning, huruvida och i hvad mån äfven åt öfriga landshöfdingar
borde lämnas hyresersättning i stället för fri hostad, samt
till Riksdagen inkomma med de framställningar, som af utredningen
kunde betingas;

och den andra (nr 211) af herr A. J. Hagström m. fl., hvilka
hemställt,

att Riksdagen med afslag af Kungl. Maj:ts proposition i punkt

i

Nr 13.

22

Onsdagen den 15 mars.

Anordnande
af ny bostad
åt landshöfdingen
i
Västernorrlands
län.

(Forts.)

19 under sjunde liufvudtiteln måtte anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
låta verkställa förnyad utredning beträffande dels uppförande å centralt
belägen tomt i Härnösand af ett nytt länsresidens, eventuellt
innehållande jämväl landtmäterikontor, dels i samband därmed det
gamla länsresidensets apterande för annat statsändamål eller försäljning''
af detsamma, samt därefter till Riksdagen inkomma med det
förslag, som af en sådan utredning kunde föranledas.

Utskottet hade i nu föredragna punkt på anförda grunder hemställt,

a) att Kungl. Maj:ts förevarande framställning icke måtte af
Riksdagen bifallas;

b) att herrar Hagströms m. fl. motion måtte anses härigenom
besvarad, samt

c) att herr Wilsons motion icke heller måtte vinna Riksdagens
bifall.

Reservation hade afgifvits cf herr A. G. L. Billing, grefve A.

F. Wachtmeister, herr O. Jonsson, friherre J. T. Gripenstedt, grefve

G. O. Taube och friherre II. C. Falkenberg, hvilka af angifnaskäl
ansett, att utskottet bort hemställa,

a) att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande
framställning, måtte till uppförande af ny byggnad till bostad åt landshöfdingen
i Västernorrlands län, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med hvad öfverintendentsämbetet föreslagit, å extra stat för år 1912
anvisa 160,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att häraf redan
under innevarande år disponera 60,000 kronor; samt

b) att herr Wilsons förenämnda motion icke måtte af Riksdagen
bifallas; och

c) att herr Hagströms m. fl. ofvan omförmälda motion icke heller
måtte vinna Riksdagens bifall.

Vidare hade reservation afgifvits af herrar J. T. Larsson och
O. Björklund mot motiveringen.

Herr statsrådet Swartz: Detta ärende, synes det mig, har

råkat ut för en något egendomlig behandling. 1 fjol föreslog Kung!.
Maj:t att nytt landshöfdingsresidens skulle uppföras inom Härnösands
stad på eu tomt, som där fanns tillgänglig och i allo var
lämplig. Då motionerades det i Andra kammaren om denna sak
och pekades på, att den ytterligare borde utredas. Särskildt antyddes
det, att det fanns en enskild bostad, beträffande hvilken
man borde undersöka, om den kunde apteras till länsresidens, och
Riksdagen afslog med anledning häraf Kungl. Maj:ts proposition
och aflät en skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran, att Kungl.
Maj:t ville bland annat se till, om icke denna bostad kunde passa

Onsdagen den 15 mars.

23 Nr 13.

för ändamålet. Detta har Kungl. Maj:t nu gjort. Kungl. Maj:t
har uppgjort och för Riksdagen framlagt ett förslag i öfverensstämmelse
med hvad Riksdagen i fjol skref. Nu säger statsutskottet:
detta är icke bra, vi vilja ha det såsom det framlades i fjol, tv
någon annan mening kan jag icke inlägga i utskottets uttalande.

Under sådana förhållanden är det klart, att jag befinner mig i
en svår position. Helst skulle jag vilja ha förslaget sådant som
det framlades i fjol, men hellre än att det icke skall blifva någonting
utaf, vill jag ha det som det nu blifvit framlagdt. Då uppstår
frågan: huru skall man ställa sig i denna sak? Ja, den anmärkning,
som utskottet riktar mot förslaget i år, är, att den ifrågavarande
villan ligger för långt bort. Ja, den låg lika långt bort i
fjol, som den ligger i år, och afståndet är icke så förskräckligt långt,
ty det utgör endast 800 meter. För att åskådliggöra detta vill jag
nämna, att det är lika långt som härifrån till statsministerns bostad
och 50 meter längre än hvad jag har från min bostad till kanslihuset.
Jag beskylles af mina kolleger för att bo alltför nära kanslihuset,
så att jag får för litet motion, men detta beror ju på tycke
och smak. Vidare säges det, att vägen är dålig. Detta erkänner
jag, men det visste man ju om redan i fjol. Men hvad värre är,
säges det, är att det af Kungl. Maj:t framlagda förslaget är för
-dyrt, och att man därför bör komma med ett förslag om uppförande
-af landshöfdingebostad å en lämplig tomt inom staden, där kostnaden,
efter hvad utskottet säger, blir afsevärdt lägre än den af
Kungl. Maj:t nu föreslagna. Hvarför skulle då kostnaden kunna
blifva lägre? Jo, därför att man kan ställa mindre anspråk i fråga
-om bostadens storlek och inredning. Yore icke denna passus i
statsutskottets utlåtande, skulle jag för min del icke hafva något
-emot, att frågan underginge en förnyad utredning. Men denna
passus synes mig vara af så betecknande natur att, om därmed
menas, att man skall göra bostaden väsentligt mindre och uppföra
länsresidenset efter eu ny princip i jämförelse med den, som blifvit
tillämpad öfverallt vid alla andra residens uppförande och bland
annat så sent som år 1908 med afseende å residenset i Karlskrona,
får jag för min del på det kraftigaste reagera häremot. Jag kan
icke neka till, att redan den omständigheten, att utskottet i år liksom
Riksdagen i fjol funnit den af Kungl. Maj:t föreslagna kostnaden
vara alltför hög, har för mig framstått såsom något egenartadt
i belysning af förhållandena under år 1908. Utan att eu
enda röst höjdes däremot vare sig inom statsutskottet eller inom
Riksdagen, tillstyrkte statsutskottet och beslöt Riksdagen enhälligt
att anslå 226,200 kronor till uppförande af landshöfdingebostad i
Karlskrona. Jag får säga, att, då Riksdagen anslog så stort belopp
till uppförande af landshöfdingebostad i detta lilla län, jag
bär svårt att förstå, hvad Riksdagen kan hafva emot en kostnad
-af 210,000 eller 175,000 kronor för uppförande af ett länsresidens
i det vida folkrikare Yästernorrlands län, där byggnadskostnaderna

Anordnande
af ny bostad
åt landshöfdingen
i
Västernorrlands
län.

(Forts.)

Nr 13. 24

Onsdagen den 15 mars.

Anordnande äro högre än hvad de äro i Karlskrona. Skall man nu till på
af ny bostad Jjgpet pressa ned kostnaderna ytterligare under 175,000, ja, kanske''
Mf dingen i under 100,000 kronor — reservanterna hafva prutat ned kostnaVästemorr-
derna till 160,000 kronor, och statsutskottet anser, att ny landslands
län. höfdingebostad kan uppföras å en tomt inom staden för afsevärdt
(Forts.) lägre kostnad än den Kungl. Maj:t föreslagit — kan jag icke finna,
att detta går för sig på annat sätt än att bygga länsresidenset efter
annan plan och princip än den, som hittills gjort sig gällande..
Denna fråga åter anser jag hafva en synnerlig stor räckvidd, och
för min del har jag mycket stora betänkligheter mot att framlägga,
något förslag, som är baseradt på denna princip. Jag är fullkomligt
öfvertygad om, att vederbörande landshöfding personligen skulle
tycka det vara trefligt att få en komfortabel hostad för sig och sint
familj — något annat kan man icke få in under de premisser utskottet
gått ut ifrån — men såsom representant för det allmänna,
som ställer vissa pretentioner på herrar landshöfdingar, och ur synpunkten
af länsbornas intresse kan jag icke finna det vara lämpligt
att inaugurera detta nya system. År det således meningen att
gifva ett direktiv i den riktningen, att ett förslag skall komma fram
till uppförande af landshöldingebostad, som helt och hållet afviker
från hvad hittills ansetts nödvändigt, får jag säga, att ett sådant
förslag synes mig vara förenadt med stora vanskligheter.

Nu säger utskottet, att det finnes äfven andra möjligheter. Utskottet
tager upp frågan om användande af det gamla länsresidenset
och beklagar, att denna fråga icke sammankopplats med frågan om
beredande af ny bostad åt landshöfdingen. I fjol gjorde Kungl.
Maj:t detta, men då förmenades det icke vara bra. Emellertid,
håller jag gärna med om, att det är bra, att det förslag, som Kungl.
Maj:t framlade förra året, icke då blef antaget, ty förhållandena
hafva nu blifvit annorlunda, och detta har också Kungl. Maj:t i
sin proposition angifvit. Utskottet fäster uppmärksamheten på, att
man bör taga i öfvervägande, huruvida det icke finnes utsikt till
eu förmånligare lösning af frågan än den, som innefattas i Kungliga]
:ts förevarande framställning, och jag har ingenting att häremot
invända. Däremot är det en del andra saker, som jag ber att
något få uppehålla mig vid.

Beträffande anskaffande af lokaler för landtmäterikontoret framställer
utskottet flera alternativ. Utskottet säger, att man bör undersöka,
huruvida icke det i det uya landsstatskuset i Härnösand befintliga
reservutrymmet är tillräckligt. För landtmäterikontoret behöfves
ett utrymme af 250 kvadratmeter. Det reservutrymme, som
fanns i det nya landsstatskuset, var dels 117 kvadratmeter och dels
40 kvadratmeter, hvilka varit upplåtna för landtränteriets behof.
Hvad de 117 kvadratmeterna beträffar blefvo de ögonblickligen
tagna i anspråk af landskansli. Det upplystes redan af den förrelandshöfdingen,
herr Rudebeck, att det icke kunde bli något reservutrymme,
och nu har det npplysts, att detta utrymme i sin helhet

Onsdagen den 15 mars.

25 Nr 13.

åt landshöfdingen
i
Västernorrlands
län.

(Porta.)

tagits i anspråk. Hvad de 40 kvadratmeter, som finnas kvar, Anordnande
angår, äro de naturligtvis alldeles otillräckliga för här ifrågavarande af bostadändamål.

Statsutskottet säger vidare, att, därest de åsyftade rummen ej
skulle visa sig vara tillräckliga, man kan hyra i telegrafverkets
hus. I detta hus finnas två lokaler, en på 132 kvadratmeter i
bottenvåningen och en på 100 kvadratmeter i källarvåningen. Hyran
för den förra lokalen är 2,250 kronor och för den senare 1,150
kronor. Lokalen i källarvåningen står icke i någon som helst förbindelse
med den i bottenvåningen och är för öfrigt såsom källarvåning
olämplig för det ändamål, som här åsyftas. Sålunda finnes
det endast 132 kvadratmeter, som kunna användas, men detta räcker
icke till, och således går det icke att i telegrafverkets hus inrymma
landtmäterikontoret. Återstår så endast det tredje alternativ, som
utskottet talar om, nämligen att på ett eller annat sätt skaffa ny
lokal åt landtmäterikontoret. Utskottet säger, att man kan byggalandtmäterilokaler
i samband med landshöfdingeresidens. Kung!.

Maj:t .föreslog i fjol, att landtmäterikontoret skulle förläggas i samma
hus, där förste iandtmätarens bostadsvåning skulle bli, ty då ville
man begagna det utrymme, som fanns tillgängligt i en redan befintlig
byggnad, men skall en helt ny sådan uppföras, tror jag icke
det är lämpligt, om det kan undvikas, att bygga ihop lokaler afsedda
för sådana saker som landtmäterihaudliugar, kartor m. m. med
bostadslägenheter. Man bör uppföra hvarje hus för sig, och det
kan man göra inom samma tomt, å hvilken man möjligen kan få
landshöfdingeresidens uppfördt, men icke blir kostnaden så billig.

Jag för min del kan icke finna annat än att utskottet här gifvitett
direktiv, som å ena sidan pekar åt ett visst håll och å andra,
sidan åt ett rakt motsatt håll. Det ena är att skaffa bostad åt
landshöfdingen och det andra att anskaffa lokaler för landtmäterikontoret
och göra det billigt, och detta är två saker som icke gåihop.
Under sådana förhållanden förutser lag, att, om man vidhåller
denna uppfattning, då frågan kommer tillbaka nästa år, störa
meningsskiljaktigheter komma att göra sig gällande om, huru man
skall lösa frågan. Ur denna synpunkt är jag för närvarande mera
benägen att gå med reservanterna än statsutskottet, oaktadt reservanterna
prutat ned 15,000 kronor. Af dessa 15,000 kronor skulle

5,000 gå bort på den grund, att man icke skulle bygga någon
terrass. Jag vill nu säga, att terrassen icke endast är afsedd för
prydnad, ehuru redan detta icke är att förakta, utan äfven afsedd
att göra nytta, ity att i densamma skulle inrymmas landsnöfdingems
bränsleförråd. Utrymme för detta finge man, om någon terrass icke
skall byggas, bereda på annat håll, hvadan någon besparing af 5,000
kronor icke låter sig göra genom terrassens slopande. Hvad de
öfriga 10,000 beträffar säger utskottet, att Kungl. Maj:t beräknat
kostnaderna för högt.

Ja, det är möjligt, och ingen blefve gladare än jag, om det

Nr 13. 26

Onsdagen den 15 mars.

Anordnande
«»/ ny lostad
åt landsköfdingen
i
Västernorr<lands
län.
(Forts.)

visade sig vara fallet. Men jag tror, att litet hvar af herrarna
känna till, att, då det är fråga om gamla hus, det icke är möjligt
att på förhand exakt kunna beräkna allt, utan både det ena och
det andra extra arbetet kan visa sig erforderligt, och det är därför
bra att hafva en marginal. Om icke något oförutsedt inträffar,
tror jag, att reservanterna hafva rätt uti, att man kan bygga för
billigare pris, och naturligtvis kommer allt som är möjligt att göras
i den vägen. Jag anser mig emellertid tvungen att säga ifrån, att,
när det är fråga om att bygga om gamla hus, kan man icke med
lika stor relativ visshet lofva någonting, som när det är fråga om
att bygga nya hus.

Med anledning af den skildring jag gifvit af förhållandena,
sådana de te sig för mig för närvarande, ber jag få yrka bifall till
reservationen.

Herr Jonsson: Denna fråga tyckes, såsom herr statsrådet

redan angifvit, gå i en cirkel och hvarken hafva början eller slut,
om det skall fortgå på samma sätt som hittills. Här i fjol eu
motionär i Andra Kammaren föreslog Riksdagen, att man borde se
till, om icke en privat bostad skulle kunna inköpas och omändras
för billigare kostnad än den då af Kungl. Maj:t föreslagna och detta
nu skett, är samme motionär färdig att komma med ett nytt förslag.
Nu skall man hyra lokaler åt landshöfdingarna och icke inköpa
några sådana. Om utskottets förslag af Riksdagen antages i
år, är jag tämligen säker om, att Kungl. Maj:t skall få mycket
svårt att veta, huru Kungl. Maj:t skall förfara för att kunna framlägga
ett förslag, som har utsikt att vinna Riksdagens bifall. Då
Riksdagen förlidet år ansåg, att kostnaden för det då föreliggande
förslaget var för hög och med anledning däraf begärde ny utredning,
så kunde väl ingen tanke ligga närmare till hands än att
följa de anvisningar, som i Riksdagens skrifvelse lämnats, nämligen,
att man i första hand skulle se till, om det icke fanns någon privat
fastighet så beskaffad, att den med fördel kunde inköpas och omändras
till en lämplig och bekväm landshöfdingebostad. Detta har
nu skett, men nu säger man, att den ligger för långt ifrån landskansliet,
och afståndet är, såsom förut sagts, 800 meter. Vidare
säges det, att en del af vägen är något sumpig och smutsig och
•under vissa årstider svår att trafikera. Detta är sant. Ungefär
200 meter af vägen är så beskaffad, men den öfriga delen är lika
fast och säker som den bästa stads gata. Vid sidan af den sumpiga
delen af vägen finnes emellertid en trottoir åt'' trä, som alltid
är lika bekväm att passera, och det bör icke vara svårt för en person
att flytta sig från det ena eller andra hållet utefter denna väg.
Vid frågans behandling i statsutskottet i år erkändes det af alla,
•att priset för tomten, som innehåller ungefär 2 tunnland med en
villabyggnad och två uthus samt vacker park och köksträdgård, är
jämförelsevis billigt. Den var den ändring af villabyggnaden, som

27

Nr 13.

Onsdagen den 15 mars.

skulle ske, som ansågs kosta alltför mycket, och detta tror jag delvis
är riktigt. Reservanterna hafva satt ned det belopp, 115,000
kronor, som beräknats utgå för tillökning af villan, till 100,000
kronor. Såsom skäl, hvarför detta skulle låta sig göras, har man
anfört, att man kunde slopa terrassen, som man föreslagit skulle
byggas å ömse sidor om villan och att äfven andra förenklingar
skulle kunna äga rum. För att visa, huru det ställer sig med beräkningarne
i detta fall, vågar jag angifva några siffror, hvilka torde
klargöra för hvar och en, att vi här hafva en prutmån så det förslår,
om man vill begagna sig af den. I kostnadsförslaget har upptagits
6,000 kronor till vatten- och afioppsledningar, och detta bär
troligen skett i tanke på, att ingå sådana ledningar funnos. Men
detta är icke riktigt, ty det finnes i villan både vatten- och afioppsledningar,
som kunna kompletteras för tillbyggnaden, och här hafva
vi sålunda en post, som till största delen kan tagas bort. Vidare
är det fråga om elektriska ledningar i lokalerna. Det säges, att
äfven elektrisk belysning icke finnes, och jag är icke säker på,
huru härmed förhåller sig, men jag har hört sägas af en person,
som är inne förhållandena, att elektrisk belysning funnits åtminstone
för några år sedan. För anläggning af en terrass, hvarom
jag redan talat, har beräknats 5,000 kronor, men dessutom har man
upptagit 4,500 kronor för gräsning af gårdsplanen. DenDa gårdsplan
är emellertid så väl underhållen och grusad, att härför behöfves
mycket litet. Det enda man egentligen behöfver göra är att bortföra
det grus och den jord, som rifves upp vid grundgräfningen
för tillbyggnaden, men detta blir en enkel bagatell, som icke spelar
någon roll. Vidare är förslaget baseradt på att de kakelugnar, som
finnas, skola rifvas ned och ersättas med centraluppvärmning. Då
detta icke är af någon större fördel för dem, som skola bo i villan,
tycker jag det är synd att taga bort kakelugnarne, ty säga hvad
man vill, äro dock kakelugnar både mera hygieniska och trefliga
än centraluppvärmning. För införande af centraluppvärmning har
man beräkrat 6,000 kronor, och denna höga siffra beror på, att
kanaler för värmeledningen skola huggas in i väggarna, och de
många rubbningar, som följa med den saken, göra, att det blir dyrt.
Om man i stället från köket, som ligger i bottenvåningen, sökt
arrangera värmeledning till de nya rummen, hade priset kunnat
nedsatts högst betydligt. Såsom exempel på att man tagit till så
att det räcker och blir öfver vill jag nämna, att trots det att både
fönster och dörrar i villabyggnaden befinna sig i fullgod! skick, så
har i förslagit upptagits öfver ett hundra nya fönster och öfver
nittio nya dörrar. Arkitekten, som gjort upp kostnadsberäkningen,
har antagligen trott, att alla fönster och dörrar behöfde göras nya,
men då nu sannolikt största delen af dem fortfarande kunna användas,
kunna betydliga besparingar äga rum. Jag tror mig således
med trygghet kunna påstå, att den ändring af villan, som enligt
ritningar och arbetsbeskrifning skulle äga rum, kan utföras för min -

Anordnande
af ny bostad
åt landshöfdingen
i
Västernorrlands
län.

(Forts.)

Nr 13. 2S

Onsdagen den 15 mars.

Anordnande
af ny bostad
åt landsliöfdingen
i
Västernorrlands
län.
(Forts.)

dre än 100,000 kronor ock att man icke behöfver frukta att någonbrist
skall uppstå.

Ehuru Riksdagen väl knappast kommer att bifalla reservationen*
enär ingen af utskottets ledamöter från Andra kammaren anslutit
sig till densamma af skäl, såsom jag förmodar, att de tycka det
är trefligare att valsa fram och tillbaka med denna byggnadsfråga i
flera år, skall jag dock be att få yrka bifall till reservationen.

Friherre Beck-Friis, Johan: Herr statsrådet började med*

att hans position i denna fråga vore svår, och jag skall bedja fa.
meddela, att den var så äfven för statsutskottet, tv vi hade, såsom
man säger, ett litet föregående, som det varit bäst att vara af med„
Förhålkndet var, att när i fjol den kungl. propositionen, framladesom
byggande af bostad för landshöfdingen i Härnösand för en kost*
nåd af 210,000 kronor, meddelades i motion från Andra kammaren
samt också under band, att alldeles bredvid staden skulle finnas en
synnerligen lämplig, treflig och bra villabyggnad af sten, som kunde
få inköpas för 60,000 kronor. Då vi nu icke voro vidare öfverens
om, att ny bostad för landshöfdingen borde byggas, och äfven från
andra håll hörde, att det gamla residenset icke var så absolut fördigt
att slopas, ansågo vi lämpligt föreslå Riksdagen att afstå deri
kungl. propositionen, och det påpekades äfven, att man borde se på.
den omordade villan. Kungl. Maj:t uppdrog åt den föregående
ärade talaren att tillsammans med öfverintendenten resa upp till
Härnösand för att se på denna villa, och det befanns då, att den
var till salu samt att läget var godt och vackert, ehuru icke vidare
förmånligt, ty villan ligger en kilometer utanför staden åt det håll,
dit staden icke har sin utveckling, utan mer på baksidan af staden.
Vägen, som leder dit, är vidare i regeln smutsig, ty den går öfver
delvis låg och sumpig terräng. Herr Olof Jonsson förordade också*
att det skulle utläggas eu trottoar. Emellertid vill jag emot herr
statsrådet säga, att det är icke fullt lämpligt att påstå, att man går
denna väg lika lätt som man går från Brunkebergstorg ner till
kanslihuset. Denua väg är stenlagd, och det gör rätt stor skillnad.

Kungl. Ma;:; har nu föreslagit, att villan skulle inköpas, och
hade det kunna vara punkt därmed, torde saken hafva varit klar.
Men därtill kommer ett kombineradt reparations- och ombyggnadsförslag
på 115,000 kronor, och den föregående ärade talaren har
under utredningen varit med om att acceptera detta kostnadsförslag.
Redan i statsutskottet ansåg han sig kunna pruta ned detta belopp
med 15,000 kronor, och hans reservation innehåller således, att villan
skulle repareras för 100,000 kronor, hvarjämte, om jag icke missuppfattade
hans anförande, han nu hade förslag om ytterligare åtskilliga
afprutningar. Således, denna sak i och för sig tycks icke
vara fullt mogen, men det finnes äfven andra omständigheter att
taga i betraktande vid frågans lösning, och det är nog därför som
statsutskottets motivering pekar åt flera håll. Jag skall, när eu

Onsdagen den 15 mars.

31 Nr 13.

erhålla en lämplig hostad för landshöfdingen å eu centralt belägen
plats i staden, synes ytterst osannolik», och reservanterna hemställa
därför om anvisande af 160,000 kronor för uppförande af dylik
bostad. I utskottets utlåtande heter det däremot:

»På grund häraf och då det icke synes utskottet omöjligt att
för eu alsevärdt lägre kostnad än den med Kungl. Maj:ts förslag förbundna
med mindre anspråk i fråga om bostadens storlek och inredning
erhålla eu för sitt ändamål fullt lämplig och tillräcklig landshöfdingebostad
å en central eller åtminstone från landshöfdingens
ämbetslokaler mindre aflägsen plats inom staden, har utskottet icke
kunnat ansluta sig till Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.»

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet påpekade, att
vi här stå inför skiljevägen och att frågan nu bör afgöras. Det gäller,
huruvida vi skola fortgå på samma väg som hittills eller lägga om
och således ställa mindre fordringar på en landshöfdingebostad, och
herr statsrådet ansåg för sin del, att då Riksdagen så nyligen som
år 1908 handlat i öfverensstämmelse med den gamla grundsatsen,,
fanns det icke skäl att nu göra ändring. För min del tror jag verkligen,
att det är skäl att här göra en ändring. Om man, hvarje
gång det blir fråga om att hygga hus, skulle säga: förra gången
följde vi den gamla principen och böra följaktligen äfven nu göra
det, kan man aldrig komma ifrån en gammal praxis. Någon gångmåste,
enligt min uppfattning, den principiella frågan tagas upp till
afgörande. Därvid ligger spörsmålet för mig sålunda: Landshöfdingeailöningen
uppgår till 13,000 kronor. Det är hvad staten består,
och äfven om man tänker sig denna aflöning väsentligt högre, hvithet
för mig framstår såsom ett naturligt billighetskraf, är det tydligt,
att vi icke höra gifva landshöfdingen en bostad, som står i skriandemotsats
till de medel, han har till sitt förfogande att lefva på. Ty
då blir hans ställning i ekonomiskt afseende synnerligen otillfredsställande.
Vi måste komma ihåg, att när en landshöfding tillträder
sitt ämbete och får sin stora lokal på minst ÖO rum, måste han,
ehuru kanske icke i besittning af någon afsevärd privat förmögenhet,
dock möblera upp dessa rum efter det sätt, hvarpå folk i hansställning
bruka möblera. Han får då låna pengar för detta ändamål,
eller, om han har ett litet kapital, lägga ner det i möblerna.
Sedermera tillkomma utgifter för värme, belysning och tjänstefolk,
och huru dessa 13,000 kronor då blifva reducerade, är ju alldeles
uppenbart. Äfven om hans aflöning höjes, blir ställningen för honom
ganska betungande. Men hvad som är allra värst: allmänheten har
åtskilliga pretentioner och det är just dem han icke kan fylla. Det
talas i betänkandet och i den föregående utredning, som anföres i
.Kungl. Maj:ts proposition, om att med afseende på den representationsskyldighet,
som åligger en landshöfding, kräfves en bostad, sådan som
den föreslagna.. Jag tror att den representationsskyldighet, som åligger
eller sedan gammalt har ålegat landshöfdingar, måste förändras.
Det måste blifva nya former i detta hänseende, såvida vi icke be -

Anordnande
af ny bostad
åt landshöfdingen
i
Västernorrlands
län/.

(Forts.)

Nr 13. 32

Onsdagen den 15 mars.

Anordnande stämma aflöningen så, att den blir af helt annan storlek än för närva^åt‘l
nds ranc^8’ oc^ ^ ^ror 3a& icke Riksdagen är benägen att göra. Man
höfdingen i måste gorå umgäugeslitVet enklare, och jag tror sannerligen icke, att
Västernorr- någon, vare sig allmänheten eller landshöfdingen, skulle förlora därpå.
dands län. Hur skall man nu handla i föreliggande fråga? Reservanternas

(Forts.) fersing kan jag för min del icke biträda; det går ut på ett belopp
af 160,000 kronor, och jag kan icke komma ifrån, att det förefaller
mig, som om den föreslagna bostaden skulle vara mindre lämplig.
Att i allo biträda utskottets förslag har sina betänkligheter, sedan
herr statsrådet visat oss, huru svårt det är att komma till rätta med
hvad utskottet egentligen vill. Jag tror således, att man får försöka
med en alldeles ny väg. För mig ligger saken väsentligen så, att
jag ännu icke uppgifvit hoppet om möjligheten att kunna reparera
det gamla residenset. Det har talats om en gata, som skulle utläggas
öfver den nuvarande tomten, men en ärad ledamot af denna
kammare har enskildt nämnt, att det talades härom redan i hans
ungdom, och han är till och med lika gammal som herr Nyström.
Jag är sålunda af den mening, att man bör försöka att hjälpa upp
det nuvarande residenset. Att taga utskottets motivering blir vid
sådant förhållande svårt, då utskottet fortfarande i viss mån håller
fast vid den gamla uppfattningen, att det gamla residensets reparation
icke är lämplig. Skulle den emellertid visa sig olämplig, bör det
utredas, om man icke kan bygga billigare än för 160,000 kronor
och ändå få en för ändamålet lämplig landshöfdingebostad. Jag
vågar med stöd af anförda hemställa om bifall till utskottets
förslag, men med strykande af utskottets motivering för att lämna
Kung!. Maj:t tillfälle att på bästa sätt komma fram med ett nytt
förslag.

Herr Larsson, Jacob: Jag har antecknat mig som reservant
mot utskottets motivering och hade naturligtvis tänkt att redogöra
för de anmärkningar, jag hade att framställa mot densamma. Nu
får jag tillkännagifva, att jag fått den angenäma öfverraskningen,
att alldeles samma synpunkter jag ämnat framhålla gjorts gällande
af den siste ärade talaren, och ber således att få inskränka mig till
att instämma i hans yrkande.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende å föreliggande punkt yrkats: l:o) att hvad
utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) af herr ''Trygger, att utskottets
hemställan skulle bifallas med uteslutande af motiveringen; och
3:o) att kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades i den
af herr Billing m. fl. vid punkten afgifna reservation.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till herr Tryggers yrkande
vara med öfvervägande ja besvarad.

Onsdagen den 15 mars.

33 Nr 13-

Punkterna 21—29.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 30.

I två lika lydande motioner, väckta den ena (nr 40) inom
.Första kammaren af herr IT. Falilén in. fl. och den andra (nr 114)
inom Andra kammaren af herr A. J. Hagström m. fl., hade föreslagits,
att Riksdagen behagade anslå ett belopp af 15,000 kronor
att på villkor, som af Kungl. Maj:t bestämdes, som understöd tilldelas
i landet verkande lokala föreningar för svensk hemslöjd.

Utskottet hade i föreliggande punkt på anförda grunder hemställt,
att herrar Fahléns m. fl. och Hagströms m. fl. förevarande
motioner icke måtte af Riksdagen bifallas.

Reservation hade afgifvits af herrar J. T. Larsson, O. Björklund,
A, Wildund, K. Starbäck och C. J. Öberg, hvilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att Riksdagen, med bifall till de i ämnet
väckta motionerna, måtte på extra stat för år 1912 bevilja ett belopp
af 15,000 kronor att på villkor, som af Kungl. Maj:t bestämdes,
som understöd tilldelas i landet verkande lokala föreningar för svensk
hemslöjd.

Herr Eahlén: Vid föregående riksdag hade jag tillåtit mig
att väcka en motion af hufvudsakligen samma lydelse som i år.
Den blef då af statsutskottet afstyrkt och icke heller af Riksdagen
bifallen. Denna senare omständighet berodde väl i sin mån därpå,
att jag och öfriga motionärer i ämnet, i anledning af de skäl, som
statsutskottet ur statsfinansiell synpunkt hade anfört mot motionen,
ansågo oss icke böra yrka bifall till densamma. Men det varma
understöd, som kommit motionen till del, såväl från auktoritativt
håll inom riksdagen som från med förhållandena väl förtrogna
personer ute i landet, och den uppfattning man fick under förhandlingarna,
att stämningen i denna kammare icke var ogynnsam mot
motionen, har föranledt mig jämte en motionär i Andra kammaren
med understöd af andra riksdagsledamöter att äfven i år framlägga
motionen.

Jag hade förra riksdagen tillfälle att något närmare belysa
innebörden af motionen, och jag skall icke besvära kammaren med
att i år upprepa hvad jag dä tillät mig yttra eller att med någon
omskrifning söka säga detsamma. Jag är förvissad, att det här
rör sig om saker, som äro för enhvar eller åtminstone de flesta
af kammarens ledamöter, som hafva någon närmare kännedom om
förhållandena ute på landsbygden, så väl bekanta, att det icke kan
vara erforderligt att spilla många ord på en sådan närmare utveckling
af saken.

Första kammarens protokoll 1911. N:o 13.

Om understöd
åt lokala föreningar
för
svensk hemslöjd.

3

Ni 13. 34

Om understöd
dt lokala
föreningar
för svensk
hemslöjd.
(Forts.)

Onsdagen den 15 mars.

Emellertid har jag lätt mottaga åtskilliga uttalanden från håll,,
där man med mycket intresse följt denna frågas behandling i Riksdagen,
och dessa uttalanden innehålla åtskilliga punkter, som äro
väl ägnade att belysa frågan, så att jag skall verkligen be att få
anföra ett par af dessa uttalanden. Det är en synnerligen objektiv
framställning af ifrågavarande intressen, som förekommer i en tidskrift,
där det framhålles, hurusom den gamla hemslöjdsverksamheten
af väl kända förhållanden på sin tid trängdes tillbaka för ^fabriksoch
annan liknande verksamhet. Men det framhålles också, hurusom
tidpunkten, särskilt med hänsyn till önskvärdheten att försöka
draga folket tillbaka till landsbygden eller åtminstone bevara derå
där, just nu måste anses synnerligen lämplig. Det göres jämväl
en liten utredning rörande den omfattande verksamhet, som i vissa
delar af vårt land pågår just för detta intresses befrämjande äfvensom
rörande den omfattning, som hemslöjdsverksamheten där fått..

Jag skall be att få anföra några uttalanden i det hänseendet.
Det nämnes t. ex., att i södra Västergötland uppgår för närvarande
produktionen af linne- och bomullsväfnader till mellan 9 och 12
miljoner meter årligen. Och det säges vidare, att korgtillverkningen
i Kristianstads län uppgår till ett årligt värde af cirka 75,000 kronor..
Våmhus socken i Dalarne exporterar årligen korgmakeriarbeten för
omkring 100,000 kronor, och statistiken visar beträffande korgarbeten
och borstbinderiarbeten mot en import af cirka 56,000 kronor
en export om cirka 235,000 kronor, förutom den korgslöjd, som
användes för landets eget behof.

Det framhålles slutligen, huru t. ex. den för Västernorrlands
län ofantligt viktiga hemslöjd, som omfattar linneväfnader, på
1840-talet lämnade en inkomst af 700,000 kronor, men år 1895
hade denna inkomst nedgått till 10,000 kronor. Och det är verkligen
så, att hvad särskilt den sista verksamheten beträffar, som
jag är i tillfälle att något närmare känna till, beköfver den ett
kraftigt understöd, för att icke rent af den konstskicklighet, som
innefattas i denna verksamhet, skall helt och hållet do ut. Det
är ju uppenbart, att den icke kan återföras till den omfattning,
som den tidigare hade, men lika säkert är det, att det kan göras
ofantligt mycket för att i någon mån vidmakthålla den.

Eu författare säger, att hemslöjden äger sådana betingelser af
yppersta art att blifva en källa tili ny kraft, ny trefnad och nytt
välstånd för vår jordbrukande befolkning — om den ledes i rätt
riktning och vinner lämpligt afpassadt understöd.

Ett liknande uttalande träffar jag på annat ställe, där det
säges: »Hemslöjd och landtbruk äro som bror och syster. Landt bruket

är ju ett säsongyrke; genom hemslöjden utfylls tiden på
ett fostrande sätt, och om det ges de unga tillfälle att få en egen
liten inkomst på detta sätt, så blir inte längtan ut — bort till
staden eller Amerika — lätt väckt».

Åter eu annan författare säger: »Ett nödvändigt villkor för

35 Kr 13.

Onsdagen den 15 mars.

småbrukens existensduglighet är hemslöjden». Och jag ber att få
framhålla, att dessa framställningar äro i högsta grad objektiva och
förutsättningslösa.

Jag skall nu endast tillåta mig att med några ord beröra den
motivering utskottet har fogat till sitt afstyrkande af motionen.
Utskottet upprepar först hvad det sade i fjol. Först säges det,
att den verksamhet, som här är i fråga, är inom landets olika delar
af så skiftande beskaffenhet, att landstingen och hushållningssällskapen
eller eventuellt kommunerna syntes vara bäst skickade att bedöma
de understöd, som för ändamålet borde komma de olika orterna
till del. Det är alldeles riktigt, åtminstone hvad beträffar hushållningssällskapen;
och jag förmodar, att ingen har någon annan
mening, än att just dessa organisationer skulle vara lämpliga att
bedöma behofvet af de anslag, som eventuellt böra komma dem till
del. Men det kan väl icke vara något skäl för att afstyrka framställningen.
Snarare skulle man kunna använda det såsom skäl
för att tillstyrka densamma. Mig förefaller det, som om syftemålet
bäst skulle ernås, just genom att det omhänderhades af personer i
de olika bygderna, som måste vara framför andra förtrogna med
förhållandena och bäst kunde lämpa dessa förhållanden efter de
olika lägligheter, som kunde erbjuda sig, och jämväl taga nödighänsyn
till utgifternas begränsande. Ett annat skal är nödvändigheten
af statsutgifternas begränsning. Ja, i fjol accepterade jag
gärna det skälet och afhöll mig också, som sagdt, från att göra
något yrkande på bifall till motionen; men jag kan icke finna, att
det ^skälet i år kan hafva samma betydelse som då. Jag skulle
också gärna vilja ifrågasätta, huruvida det öfverhufvud taget är
något starkt skäl detta, ty här föreligger ju ostridigt ett årslag
att stärka ekonomien i landet, och det kan icke vara något skal
att då det gäller främjande af sådana önskemål, åberopa nödvändigheten
att begränsa statens utgifter under alla förhållanden.

Det tillkommer ytterligare ett skäl i år, nämligen att det
begärda bidraget skulle vara så litet, att ett understödjande af hemslöjdsverksamheten
skulle kunna ske i allenast ringa omfattning.
Det kunde öfversättas med att statsutskottet helst sett, att anslåo-säskandet
rört sig om större belopp. JSlu tror jag, att icke heller
detta är riktigt. Det är icke meningen och bör icke vara meningen,
att staten skall taga hand om denna rörelse. Hvad staten skulle
göra, är allenast att gifva sitt erkännande åt verksamheten i landet,
men det hufvudsakliga stödet skulle komma från de olika orterna!
Statens anslag är föreslaget litet, såsom det bör vara. Dess uppgift
skall vara att locka fram intresset och möjliggöra, att det
sprider sina verkningar i större omfattning, än hvad det nu kan.
Säkert är enligt min uppfattning, att, om staten vill gifva ett sådant
erkännande åt denna verksamhet, den kommer att blomstra upp och
få vida större omfattning, än den för närvarande har. Ja<* vill
gärna tro, att utskottet icke för starkt skall hålla på sin mening.

Om understöd
åt lokala
föreningar
för svensk
hemslöjd.
(Ports.)

Nr 13. 36

Onsdagen den 15 mars.

Om understöd Jag drager den slutsatsen af den motivering, som förekommer i

åt lokala dess betänkande, och jag vågar uttala den förhoppningen, att kam ^örVvemk

maren icke skall ställa sig afvisande mot denna behjärtansvärda
hemslöjd, motion. Jag tror, att genom ett bifall till densamma skall skapas

(Forts.) möjlighet att främja ett större resultat, än hvad man vid första

påseendet kan vara villig antaga. Därför tillåter jag mig vördsamt
yrka bifall till reservationen.

Herr vice talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen
af kammarens förhandlingar, tillkännagaf, att anslag utfärdats till
sammanträdets fortsättande kl. 7 på aftonen.

Friherre Beck-Friis, Johan: Det är icke vidare roligt att

uppträda och yrka bifall till utskottets framställning i föreliggande
fråga, då denna är sådan, att man ju måste skänka densamma det
allra varmaste intresse, men jag kan dock icke underlåta att komma
med ett sådant jakande, d. v. s. om afslag på herr Fahléns motion.
Jag delar i allo det intresse, som jag tror samtliga kammarens
ledamöter hysa för hemslöjden, och jag inser dess stora vikt och
betydelse, särskild! för hemmet, men jag har nog också den känslan,
att hemslöjden blifvit alltmer och mer reducerad till en verksamhet
uteslutande för hemmen, och att den endast i mycket få fall kan
lyckas hålla sig uppe såsom en lönande affär. Hemslöjden har
mycket svårt att taga upp konkurrens med industrien. Därpå hade
vi just ett exempel i hvad herr Fahlén sade, då han nämnde att
från Västernorrlands län — jag minns icke hvilket år — det exporterats
linneväfnader för 700,000 kronor, under det nu afsättningen
af dylika väfnader icke är mera än för 10,000 kronor. Det beror
på att hemgjorda väfnader ställa sig dyrare än maskinmässigt tillverkade,
men jag vill visst icke för denna sak säga något ondt ord
om hemslöjden, tvärtom, kan det ske, så bör den upprätthållas.
För mig ställer sig i alla fall denna sak så, att den kan ses från
tvenne principiellt olika ståndpunkter; den ena är, att det bör öfvervägas,
huruvida staten verkligen bör gifva sig in på understödjande
af den enskilda hemslöjden, eller om detta icke bör öfverlåtas åt
den enskilda verksamheten samt ortsmyndigheterna. Vill man,
att staten skall biträda vid hemslöjdens främjande, har man också
olika vägar att gå, antingen såsom nu sker, nämligen att staten
lämnar ett anslag af 15,000 kronor — och det kan ju ökas — till
föreningen för svensk hemslöjd, som arbetar på att skaffa afsättning
för hemslöjdsalster. Så har jag också tänkt på, att staten bidrager
äfven på annat sätt: då staten numera understöder en sådan
anstalt som skolan vid Itimforsa, som utbildar lärarinnor, hvilka
gå ikring bland småbrukare och landthem, dessa lärarinnor lära sig
äfven eu del hemslöjd för att sprida undervisning härom i hemmen.
Enligt herr Fahléns förslag skulle det ske därigenom, att staten
gåfve direkt understöd till vissa föreningar. Han säger i motionen,

Onsdagen den 15 mars.

37 Nr 13.

att understödet skulle lämnas på de villkor, Kung!. Maj:t finner
för godt att föreskrifva, men det kan ju vara ganska svårt att säga,
hvad Kungl. Maj:t kan finna för godt att föreskrifva. Jag föreställer
mig, att Kungl. Maj:t kunde bestämma, att statsbidraget
skulle utgå med lika belopp och under samma villkor som de understöd,
hvilka lämnas af landsting och hushållningssällskap till de
olika föreningarna. Det är icke svårt att inse, att, om lika mycket
skulle lämnas från staten som från de sistnämnda, 15,000 kronor
icke skulle räcka långt. Vi hafva 24 län i vårt land, och jag är
öfvertygad om, att de belopp landstingen och hushållningsskapen
lämna till hemslöjden i många län äro ganska stora, och kommer
man sedan till de enskilda föreningar, som jag bestämdt vet finnas
i åtskilliga län för hemslöjdens understödjande, finner man, att de

15,000 kronorna blefve som en droppe i hafvet. Vill således Riksdagen
slå in på denna väg och lämna direkt understöd, får nog
Riksdagen också tänka sig ett betydligt större belopp. Det förvånar
mig endast, att herr Fahlén, då han föreslår att Kungl. Maj:t
skulle föreskrifva vissa villkor, icke gjort någon utredning åtminstone
om de summor, som från landsting och hushållningssällskap
nu lämnas till slöjdföreningar i länen; det hade åtminstone kunnat
vara någon liten ledning. Men så är det en sak till att lägga på
minnet, och det är, att hemslöjden, som i alla fall ställer sig rätt
dyr, nog därför måste hållas, om jag så får säga, inom så billiga
gränser som möjligt, och det sker lättare, om landets hemslöjd får
försöka att reda sig själf eller med endast det understöd, som kan

komma att lämnas i respektive orter, och under ledning af intresse rade

personer i dessa orter. Jag har med detta velat visa att, huru
stora sympatier jag äu har för hemslöjden, man ändå måste ställa
sig ganska betänksam, innan man gifver sig in på den väg herr

Fahlén föreslagit, och att det belopp herr Fahlén föreslår, 15,000

kronor, under inga förhållanden torde visa sig vara tillräckligt.
Skall ett sådant understöd från statens sida göra någon nytta, hör
det många gånger om ökas. Jag anhåller således, herr talman, om
bifall till utskottets förslag.

Herr Larsson, Jacob: Det förvånade mig alldeles icke, att

den föregående ärade talaren började med att gifva tillkänna, att
det varit med en viss svårighet han kommit till den ståndpunkt,
som han intagit, då han ju säger sig vara varmt besjälad af intresse
för den svenska hemslöjden. Jag är också synnerligen intresserad
af vår hemslöjd, men jag har icke kirnnat på hemslöjden
lägga den där nyktra nyttighetssynpunkten, som tyckes hafva varit
den, som föresväfvat utskottsmajoriteten. Jag är alldeles ense med
den föregående ärade talaren därom, att vår hemslöjd aldrig kan
komma att intaga plats såsom någon näringsgren, som skall kunna stå
på egna fotter. Det kan icke vara tal om hemslöjd såsom vinstgifvande
affär. Men just därför att hemslöjdsalstren icke under några

Om understöd
åt lokala
föreningar
för svensk
hemslöjd.
(Forts.)

Nr 13. 38

Om understöd
åt lokala
föreningar
för svensk
hemslöjd.
(Forts.)

Onsdagen den 15 mars.

förhållanden kunna täfla med de billigare fabriksalstren, just därför
är det af så stor betydelse, att dessa föreningar, som verka för
den svenska hemslöjden, få allt det understöd från det allmänna,
som kan komma dem till godo. Nu frågade den föregående ärade
talaren: »skall verkligen staten understödja denna hemslöjds-verksamhet?
Är det icke det riktigare, att de särskilda lokala korporationerna
såsom landsting, hushållningssällskap o. s. v., hvar å sin
ort, understödja detta lokala intresse? Nej, jag tror verkligen, att
här finnes skäl för staten att inskrida. Jag kan icke se, att det intresse,
som inom skilda landsdelar uppstått för främjande af hemslöjden,
bör betraktas såsom ett lokalintresse. Det är alldeles riktigt,
såsom utskottet säger, att dessa intressen inom de olika landsdelarna
äro af skiftande beskaffenhet. Men det beror just därpå,
att det material, hvarmed dessa föreningar arbeta, är af skiftande
beskaffenhet, och det är just föreningarnas stora uppgift att tillvarataga
sådant, som är ett uttryck för gammal säregen kultur inom de
olika landsdelarna. Men detta är icke något lokalintresse, ty alla
de inom de olika landsdelarna arbetande föreningarnas verksamhet
är icke annat än olika led i arbetet för ett stort riksintresse, ett
kulturintresse af största betydelse. Och därför anser jag, att det
bör af staten understödjas.

Nu säger man, att om ett understöd skall vara af någon verklig
nytta, kräfves det mycket större belopp än det ringa, som här
ifrågasattes. Den frågan vill jag lämna obesvarad i det skick,
hvari ärendet nu föreligger. Jag var inom utskottet af den meningen,
att det riktigaste hade varit att med anledning af motionen
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta
utreda, huruvida och under hvilka villkor bidrag af allmänna medel
skulle kunna tillgodokomma lokala föreningar, som arbeta för hemslöjden.
Men då denna mening icke vann tillslutning, har jag ansett
det vara enklast och riktigast att reservationsvis yrka bifall till
motionen. Det är väl icke riktigt, att då det begäres ett till siffran
bestämdt belopp för ett ändamål, som man anser fullt behjärtansvärdt,
man afslår detta af det _ skäl, att det icke räcker, att det
skulle behöfvas mycket mer. Är det icke då rimligare, att om
man anser ändamålet förtjänt af understöd, och det belopp som begäres
är så synnerligen blygsamt som det ifrågavarande, man då
beviljar detta belopp? Skulle det visa sig, att de lokala hemslöjdsföreningarna
komma att få så stort verksamhetsområde och vinna
sådan anslutning i vårt land — hvilket jag både tror och hoppas —
att det kräfves större belopp, får den dagen hafva den sorgen.
Men att man, därför att det gäller en verksamhet, som vi alla
hoppas skola taga stor omfattning och komma att fylla en stor och
viktig kulturuppgift, hvilken framdeles kommer att kräfva mera
bidrag, skall säga nej, förefaller mig icke vara riktigt. Därför ber
jag att få yrka afslag på utskottet hemställan och bifall till reservationen.

39 Nr 13.

Onsdagen den 15 mars.

Herr Eudebeck: Då denna fråga förra riksdagen förekom,
yttrade jag mig i densamma för understödjande af den då framlagda
motionen och jag har i år biträdt den nu afgifna motionen, hvithet
herrarna finna ådagalägga, att jag har ett särskild! intresse för
denna fråga.

Under den tid för några år sedan, då jag hade min verksamhet
inom ett af de norrländska länen, gjordes från svenskar i Amerika
en framställning om medverkan till uppbyggande i Amerika af ett
lasarett för svenskar, och hemställdes därvid om insamlande och
-öfversändande af hemslöjdsalster från de särskilda bygderna, hvilka
skulle uppställas och försäljas vid en basar, som skulle anordnas i
utlandet. Så skedde också. Denna framställning riktades, det vet
jag, äfven till de andra norrländska länen, och jag har skäl antaga,
att den äfven gjordes till flere län. Under de anordningar, som
inom det län, jag tillhörde, då vidtogos för att tillmötesgå denna
framställning och hvilka ■— glädjande att säga — kröntes med stor
framgång, blef man i tillfälle att se, huru ofantligt mycket och
värdefullt af hemslöjd som finnes, men ock att ännu mer har funnits,
så att, ehuru hemslöjden i denna ort ännu idkas, dock intresset
för den i viss mån afsvalna!. Det var mera hos den äldre generationen
detta intresse fanns lifligt än det finns hos den yngre generationen.
Nu kan jag för min del icke finna annat än att den syn
på denna fråga, som statsutskottet har, är väl mycket uteslutande
ekonomisk. Det synes mig, att man bör se saken jämväl från annan
synpunkt och då, såsom här förut framhållits, särskild! ur kultursvnpunkt.
Men det är ytterligare eu synpunkt, hvarifrån den enligt
min uppfattning bör betraktas. Jag vill nämligen ställa denna fråga
i samband med den nu på dagordningen stående, så ofta framhållna
frågan om egna hem. Jag tror icke det är nog, att egna hem
komma till stånd, de höra också kunna fortfarande uppehållas. Därför
fordras ovillkorligen mycket arbete både för hemmen och i hemmen.
Och en utveckling af intresset för hemslöjdens återförande
•till allmogen och till de mindre hemmen skulle för visso blifva till
väsentligt gagn. Hemslöjden skulle för dem vara en inkomstkälla
och därtill enligt min uppfattning ännu något mera. Den skulle
återföra till dessa hem hvad som i forna tider där fanns men nu
ofta saknas: intresse och tillgifvenhet för hemmet. Enligt min
mening är önskvärdheten häraf alldeles icke blott ett lokalintresse
eller ett ortintresse utan det är ett större, samhälleligt intresse; och
det kan främjas med ett bifall till denna motion. Detta intresse
har ock den betydelse, att det är förtjänt af stöd och uppmuntran
från Riksdagen.

Nu säger man, att det skulle icke blifva något egentligt utTättadt
genom den ringa summa, som är i motionen begärd, men i
likhet med den föregående ärade talaren förstår jag icke, att det kan
vara ett skäl för afslag, ty liksom han håller jag före, att ett
syftemål, som är godt, bör icke undanskjutas af den anledning att

Om understöd
dt lokala
föreningar
för svensk
hemslöjd.
(Forts.)

Nr 13. 40

Om understöd
åt lokala
föreningar
för svensk
hemslöjd.
(Forts.)

Onsdagen den 15 mars.

man tror, att det bidrag, som för ändamålet begäres, kommer att visa
sig vara otillräckligt. Det hade mycket väl kunnat hända, att om
motionärerna kommit med större siffra, den högre siffran då både
varit lika godt skäl till afslag som nu den mindre siffran.

Det har vidare sagts — af den ledamot af statsutskottet, som
talade för utskottets förslag — att hemslöjden mer och mer reduceras,
men det är just det, som motionärerna vilja icke skall inträffa,
utan vi vilja, att den skall hållas vid makt. Härmed har
jag icke sagt, att den skall hållas vid makt, så att den kommer att
täfla med fabriksarbetet. Det behöfver den icke, det kan den icke,
och det kommer den naturligtvis aldrig att göra, men att låta den
helt och hållet do bort och försvinna kan, enligt min mening, ickevara
förenligt ens med hvad statens bästa krafvel’. Jag har icke —
och icke heller de öfriga motionärerna — i någon mån underskattat
den verksamhet, som föreningen för svensk hemslöjd utöfvar. Visst
icke. Men jämte den behöfves det lifligt och ständigt arbete för
saken i de särskilda orterna. Detta arbete bör ledas af personer,,
som äro förtrogna med förhållandena och befolkningen inom orterna
och hvilkas arbete är uppburet af varmt intresse och ledes så att
det kan finna gensvar och förståelse hos befolkningen. På dessa
skäl, och då det synes mig, att Riksdagen icke bör underlåta att
gifva ett stöd åt denna sak, hemställer jag, att kammaren ville bifalla
reservationen, hvithet innebär ett bifall till motionen.

Herr Gezelius: Inom det län jag representerar, Kopparbergs
län, har man under de senare åren alldeles bestämdt konstaterat
ett nyvaknande intresse för vår gamla hemslöjd. Att söka uppmuntra
och stödja detta intresse synes mig från åtskilliga synpunkter
vara så behjärtansvärdt äfven från statens sida, att jag icke tvekar
att uttala mig till förmån för den motion, som här är i fråga. Jag
ber att därvid med ett par ord få belysa en synpunkt, som icke
här berörts och enligt mitt förmenande talar för att staten bör
ekonomiskt uppmuntra detta intresse. Det ligger en uppfostrande
betydelse, en själfuppfostran, om jag så får säga, i att inom de
landtliga hemman de stunder, som på grund af förhållandena eljest
kunna komma att förnötas i sysslolöshet eller kanske användas till
icke alltid förädlande nöjen, komma att upptagas af hemslöjdsarbete
under olika former. Från den synpunkten har staten ett direkt
intresse i att hemslöjden får lefva, äfven om man underkänner dess
betydelse från nationalekonomisk synpunkt. Jag tror dock, att när
man söker bedöma den ekonomiska betydelsen af frågan, man icke
får glömma, att denna hemslöjd i ganska stor utsträckning utöfva»
under tider, då annat arbete icke lämpligen kan utföras, ty det är
gifvet, att hemslöjden förekommer och har bättre sitt berättigande
just i sådana landsändar, där på grund af hårdt klimat och karg
jordmån från jordbruket en ofta nog klen skörd hämtas, och där -

Onsdagen den 15 mars.

41 Nr 13.

dagens arbete under vissa tider af året inskränkes till jämförelsevis
få timmar.

Nu har det anmärkts mot förslaget, att det icke skulle lämpa
sig att gifva åt enskilda föreningar, men just från den synpunkten,
som af utskottet själft åberopas från utskottets fjolårsuttalande, att
här gifvas så skiftande förhållanden och skiftande lokala omständigheter,
böra de lokala föreningarna, som äro inskränkta till vissa
områden, bäst kunna verka stödjande i den riktningen, att det enskilda
initiativet hos själfva folket får sin breda plats i hemslöjdens
utveckling. Det är den nödvändiga förutsättningen för att utvecklingen
af hemslöjdsintresset, lagdt under de nyare tidsförhållandena,
skall hafva någon möjlighet att gå fram.

Då det säges, att 15,000 kronor, som här ifrågasattes, skulle
vara för litet för att det skulle vara af någon betydelse att lämna
såsom bidrag, skall jag be att till hvad därom redan sagts få erinra,
att 15,000 kronor är precis samma summa, som staten hittills lämnat
föreningen för svensk hemslöjd, hvars verksamhet afser att omfatta
hela vårt land. Det har befunnits vara tillräckligt. Hvarför
skulle man icke hafva förhoppning om ett godt resultat däraf oaktadt
summans litenhet, om beloppet lämnas äfven till lokalföreningarna?
Jag tror, att lokalföreningarna skulle kunna nöja sig med mindre, därför
att det tyvärr icke finnes lokalföreningar öfverallt i landet. Icke ens i
Dalarne linnes det lokalföreningar annat än för vissa begränsade områden.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Biörklund, Henning: Utskottet hänvisar till hvad som
för denna sak kan göras från föreningens för svensk hemslöjd sida
genom det statsanslag, som denna förening redan erhåller. Utskottet
säger, att »den form, som häst lämpade sig för statsunderstöd till
denna slöjds befrämjande, otvifvelaktigt vore att, såsom hittills skett,
anslag beviljades till föreningen för svensk hemslöjd, hvilken förening
satt till sin uppgift, bland annat, att underlätta afsättningen
af hemslöjdsalster från landets olika delar.»

Med allt erkännande af föreningens för svensk hemslöjd verksamhet
och sträfvanden att underlätta afkastningen af dessa alster,
kan det likväl icke förnekas, att härmed icke allt, icke ens det
viktigaste är gjordt af hvad som fordras för att väcka intresset för
hemslöjd eller uppmuntra och hålla det vid Rf, där det redan förut
finnes. Härtill kräfves speciell verksamhet just på den ort, där
intresset skall väckas eller uppmuntras, och härtill fordras efterforskningar
för återfinnande af de för orten egendomliga mönster
och modeller, som, förut brukliga, numera nästan försvunnit, i den
man den säregna hemslöjden nästan drunknat uti de utländska varornas
flöde. Ntterligare fordras, för att icke intresset skall do bort
lika fort som det uppstått, att inom orten finnes en lämplig försäljningslokal
med föreståndare eller föreståndarinna, så att den
stora allmänheten på platsen har tillgång till hemslöjdens alster,

Om understöd
dt lokala
föreningar
för svensk
hemslöjd,.
(Forts.)

Nr 13. 42

Onsdagen den 15 mars.

<Om understöd kan föra dem in uti sina hem, sprida kännedom om dessa alster
dt lokala gam(; gka användningen utaf desamma. Intresset kan icke på norförTvensk
ma^ sa^ ha^as vid lif, därest tillverkning, förevisning och afsätthemslöjd.
ning af hemslöjdens alster skola vara beroende uteslutande af för(Forts.
) eningens för hemslöjd i Stockholm med dess här i staden befintliga
försäljningsmagasin. Jag tillåter mig äfven fästa uppmärksamheten
på att för hemslöjden, särskildt hvad beträffar den vidlyftiga del
däraf, som afser väfnader, oftast erfordras, att tillverkare eller tillverkarinnor
i förskott tillhandahållas garner och andra inaterialier,
och att hvad som tillverkas icke kan säljas i kommission, utan att
tillverkarnas ekonomiska ställning kräfver, att varan betalas så snart
den aflämnas. För allt detta kan icke heller föreningen för svensk
hemslöjd räcka till.

Nu säges det om motionen, att det belopp, som begäres särskildt
för att distribueras till hemslöjdsföreningar i orterna, är för
litet för att någonting därmed åstadkomma, men samtidigt med att
man säger, att de 15,000 kronorna äro för litet, hänvisas det såsom
den lämpligaste formen till de 15,000 kronor, som förut till
föreningen för svensk hemslöjd blifvit beviljade. Huru stor nytta
man än anser, att de 15,000 kronorna till föreningen för svensk
hemslöjd medföra, måste man väl ändå erkänna, att icke kan väl
detta belopp gå uteslutande till hemslöjden i orterna på det sätt,
som motionären har tänkt sig, utan åtskilligt går nog äfven till
undra saker. Alltså, 15,000 kronor äro för litet, enligt utskottets
mening, för att direkt understödja föreningarna i landsorten, men

15,000 kronor räcka till, om de gifvas till föreningen för svensk
hemslöjd, såväl till understöd som till andra ändamål; en uppfattning
som förefaller mig ganska egendomlig.

Vidare yttrade den talare, som uppträdde på utskottets vägnar,
att Kungl. Maj:t -—- hvilket äfven jag förutsätter — skall sätta
som villkor, att minst lika stort belopp som statsanslaget skall
lämnas från landsting, hushållningssällskap eller enskilda till kem-slöjdens
befrämjande; då få vi 30,000 kronor. Hvart räcker det,
säde han, men tillika nämnde han, att han hade sig väl bekant,
att från de olika orterna i landet lämnas högst betydliga belopp
till hemslöjdens befrämjande. Om så är, skall man väl ej räkna
med 30,000 kronor, utan med de 15,000 kronor, som lämnas såsom
•statsanslag, och därjämte med de bidrag, som efter hvad det visat
•sig lämnas till vida högre belopp från orterna. Detta blir belopp,
som väsentligen komma att öfverstiga 30,000 kronor.

Talaren uttryckte tillika den farhågan, att om man gifver sig
in på att lämna statsanslag för detta ändamål, skulle intresset i
■orterna sannolikt komma att minskas. Detta vore då en ståndpunkt
alldeles utmärkande för detta fall, ty om det finnes ett allmännare
intresse för en sak uti en landsända, där man ej rår med
att ytterligare befrämja den saken, och staten då kommer till och
gifver anslag, aldrig har man väl hittills i de många fall, då så -

Onsdagen den 15 mars.

43 Nr 13.

dant förekommit, förnummit, att intresset slappnat af till följd af
statsbidraget, som erhållits för att hjälpa upp den verksamhet, för
hvilken orten intresserat sig. I detta fall, liksom i andra dylika,
vore väl snarare anledning antaga, att hemslöjdsrörelsen skulle få
så att säga en starkare ryggrad, om den genom statsanslag vunne
erkännande från det allmänna.

På dessa skäl ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Jonsson: Då den talare, som nyss yttrade sig, hade
svårt att förstå, på hvad grund utskottet ansett 15,000 kronor till
föreningen här i Stockholm vara för ändamålet tillräckliga, men
samtidigt betviäade, att 15,000 kronor till ortsföreningarna skulle
hafva något gagn med sig, ber jag att få fästa hans uppmärksamhet
på, att i förra fallet går anslaget till en enda institution, till
föreningen för svensk hemslöjd i Stockholm, under det att, hvad
ortsföreningarna beträffar, anslaget kanske skulle komma att delas
på 40 eller 50, och däri ligger en väsentlig skillnad. Ja, mina
herrar, med all ära och respekt för nyttan och värdet af hemslöjd,
är väl dock därom icke egentligen nu fråga, utan det gäller väl,
huruvida det är lämpligt, att staten skall träda emellan med detta
anslag på 15,000 kronor, på sätt här föreslagits, eller om hushållningssällskapen
och landstingen i det hela taget böra toga om
band denna del af hemslöjdsverksamheten, som arbetar i orterna.
Om vi nu skulle tänka oss, att Riksdagen anslår dessa 15,000
kronor och att Kungl. Maj:t får i uppdrag att bestämma villkoren
för anslags beviljande samt att sedermera göra fördelning af anslaget,
och om vi vidare antaga, att det kommer in ett femtio- eller
sextiotal föreningar med ansökningar om att få del af anslaget, då
måtte det verkligen blifva trefligt för Kungl. Maj:t att fördela dessa

15,000 kronor bland ett sådant antal. Det blir några hundratal
kronor till hvarje förening, eller också tager Kungl. Maj:t i högen
och gifver några, kanske icke med större skäl än andra, som måhända
blifva alldeles lottlösa.

Jag tror, att huru man än ser saken, bör det vara någon utredning
om huru många hemslöjdsföreningar finnas, hvilka behöfva
anslag, hvad de själfva anse sig tarfva samt angående beloppet af
understöd från kommunala myndigheter, och på basis af en sådan
utredning, då den föreligger, bör sedan eu beräkning kunna göras, i
hvad mån staten bör bidraga med understöd. Jag kan också meddela
kammaren, att en dylik utredning och undersökning redan
pågår och tagits om hand af vederbörande, ehuru något resultat
däraf ännu icke föreligger. Man arbetar således med att undersöka,
huru ställningen är i detta fall, huru många ortsföreningar som finnas
och hvilka som äro i behof af statsbidrag o. s. v.

Jag instämmer med den talare från utskottet, som yrkat bifall
till utskottets hemställan.

Om understöd
dt lokala
föreningar
för svensk
hemslöjd.
(Forts.)

Nr 13. 44

Onsdagen den 15 mars.

Om understöd
dt lokala
föreningar
för svensk
hemslöjd.
{Ports.)

Herr Kudebeck: Endast några ord med anledning af den
siste talarens yttrande.

Det beror naturligtvis här på hvilken uppfattning man har om
denna frågas betydelse. Med den uppfattning af frågans betydelse,,
som utskottet haft, då det betraktat frågan uteslutande ur ekono*
misk synpunkt, kommer man ju till det resultat, hvartill utskottet
kommit. Men om man lägger eu annan syn på frågan, den som
framhållits af flera talare och äfven af mig, nämligen det samhälleliga
intresset, då kommer man till den uppfattningen, att det kan
vara ett statsintresse och icke för staten främmande att här lämna
bidrag. Om man går på den uppfattningan, förlorar också siffran
den betydelse utskottet velat gifva den.

Jag ber fortfarande att få yrka bifall till reservationen.

Herr Odelberg: Jag för min del kan icke förstå den form,
hvari denna motion framkommit, och icke heller den talare, som
förordade densamma, för att, som han sade, främja ett nyvaknadi
intresse för vår hemslöjd. Jag ber få fästa uppmärksamheten på,
att detta intresse är icke nyvaknadt, ty under många tiotal af år
har staten understöd! hemslöjden i vårt land, i likhet med hushållningssällskap
och landsting. Staten har anställt två undervisare
uti husslöjd, uppförda på nionde hufvudtitelns stat, hvilka bland
annat resa omkring i orterna och meddela undervisning i husslöjd
vid af hushållningssällskap, landsting eller slöjdföreningar anordnad©
kurser. Icke mindre än 22,500 kronor utgå nu årligen af statsmedel
till husslöjdens befrämjande, i den mån bidrag från orterna
tillskjutas, och från hushållningssällskapen och landstingen samt
af statsmedel utgick sista året, för hvilket statistik finnes, eller år
1908, icke mindre än 194,316 kronor till husslöjdens befrämjande
inom de olika länen. Så lämnade ett län, Gäfleborgs, ett bidrag af

16,000 kronor, från Skaraborgs län lämnades 11,000, från Södra
Kalmar 14,000, från Västerbottens län 18,000 kronor o. s. v. Det
är visserligen sant, att det mesta af dessa penningar gått till understöd
af skolor, uti hvilka barn meddelas undervisning i slöjd, men
det är också af den största vikt, att barnens intresse för hemslöjden
väckes. För det ändamål, motionären åsyftat, hafva äfven betydande
belopp användts. Om motionen åsyftat att med 15,000 kronor
öka det statsanslag, som redan finnes och hvilket jag medgifver är
ganska ringa, i förhållande till hvad landstingen och hushållningssällskapen
lämna, hade jag för min del gärna biträdt motionen,
men som frågan nu föreligger, ber jag få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, som återtagit ledningen af förhandlingarna, att i afseende
på föreliggande utlåtande yrkats, dels att utskottets hemställan skulle
bifallas, dels ock att kammaren skulle afslå utskottets hemställan

Onsdagen den 15 mars.

45 Nr 13.

och antaga det förslag, som innefattades i den vid förevarande
punkt afgifna reservation.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
unslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i punkten 30
uf sitt utlåtande nr 7, röstar

Ja?

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och antages det förslag,
som innefattas i den vid punkten afgifna reservationen.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna
•hafva utfallit sålunda:

Ja — 56;

Nej — 53.

Punkten 31.

Kungl. Maj:t hade under punkten 30 af föreliggande hufvudtitel
i statsverkspropositionen föreslagit Riksdagen att till understöd
åt Göteborgs handelsinstitut och grosskandelssocitetens i Stockholm
handelsskola, Frans Schartaus praktiska handelsinstitut, samt Malmö
högre handelsinstitut å extra stat för år 1912 anvisa 42,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två
likalydande motioner, väckta den ena (nr 41) inom Första kammaren
af herr O. Trapp, med hvilken herrar P. Sörensson och P.
Paulson instämt, och den andra (nr 141) inom Andra kammaren
af herr A. J. Christiernson m. fl., däri föreslagits, att Riksdagen
ville till uppehållande af undervisningen vid Hälsingborgs högre
handelsinstitut i enlighet med statens fordringar samt på de villkor
i öfrig!, som Kungl. Maj:t kunde finna skäligt bestämma, för år
1912 anvisa ett belopp af 4,000 kronor.

Om understöd
åt lokala
föreningar
för svensk
hemslöjd.
(Forts.)

Anslag till
handelsundervisning.

Nr 13. 48

Onsdagen den 15 mars.

Anslag till
handelsundervisning.

(Forts.)

Utskottet kade i nu föredragna punkt på anförda skäl hemställt,

a) att Riksdagen måtte på extra stat för år 1912 anvisa ett
anslag af 42,000 kronor, att af Kung!. Maj:t användas till understöd
åt Göteborgs handelsinstitut och grosshandelssocietetens i Stockholm
handelsskola, Frans Schartaus praktiska handelsinstitut, samt Malmö
högre handelsinstitut under förutsättning, hvad Göteborgs handelsinstitut
beträffade, att Göteborgs stadsfullmäktige, hvad Frans Schartaus
handelsinstitut auginge, att grosshandelssociteten i Stockholm
och, vidkommande Malmö högre handelsinstitut, att Malmö stadsfullmäktige
fortfarande till instituten lämnade årligt understöd till
minst samma belopp som hittills, samt på de villkor i öfrig!, som
Kungl. Maj:t kunde finna skäligt bestämma, samt

b) att herrar Trapps och Christiernsons m. fl. förenämnda
motioner icke måtte af Riksdagen bifallas.

Reservation hade afgifvits af herrar A. G. L. Fuling, J. T.
Larsson, P. Sörensson, F. W. Thorsson, G. Odqvist, A. E. Lindvall
och N. E. Lindberg, kvilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen måtte

a) — •—- — och

b) i anledning af herrar Trapps och Christiernsons m. fl. ofvannämnda
motioner medgifva, att till understöd åt Hälsingborgs högre
handelsinstitut finge för läsåret 1911 —1912 af det öfverskott, som
kunde uppstå å 1911 och 1912 årens understödsmedel till Göteborgs
handelsinstitut och grosshandelssocietetens i Stockholm handelsskola,
Frans Schartaus praktiska handelsinstitut samt Malmö högre
handelsinstitut, utgå ett belopp af högst 3,000 kronor, under förutsättning
att stadsfullmäktige i Hälsingborg till institutet lämnade
årligt understöd till minst samma belopp som hittills, samt på de
villkor i öfrigt, som Kungl. Maj:t kunde finna skäligt bestämma.

Herr Trapp: I den föreliggande punkten har utskottet kom mit

till rent afstyrkande af min hemställan om ett mindre anslag
till Hälsingborgs högre handelsinstitut, och utskottets hufvudskål
för sitt afstyrkande synes hafva varit, som det heter, att utskottet
icke funnit »tillrådligt att föregripa den utredning i ärendet, hvilken
är att emotse.» Ku föreligger emellertid den utredning, som kunde
vara önsklig. Kommittén för handelsundervisningeDS ordnande har
den 20 december i fjol till Kungl. Maj:t afgifvit underdånig utredning
och betänkande i ämnet och därvid bland annat föreslagit inrättande
af handelsgymnasier. Kommittén yttrar i det afseendet på.
ett ställe: »Hvad beträffar det antal handelsgymnasier, som kan

kräfvas för tillgodoseende af behofvet i sådant hänseende i vårt
land, förutsätter kommittén naturligen, att de nuvarande högre
handelsinstituten komma att fortsätta sin verksamhet under form af
handelsgymnasier.» På ett annat ställe säger kommittén: »Af

Onsdagen den 15 mars.

47 Nr 13.

handelsundervisningsanstalter, som enligt förevarande förslag skulle
vara berättigade att erhålla statsunderstöd, komma för den närmaste
framtiden endast att finnas de fyra högre handelsläroverken i Göteborg,
Stockholm, Malmö och Hälsingborg, hvilka samtliga ju med
några mindre förändringar kunna erhålla formen af handelsgymnasier.
»

Som en af de naturliga förutsättningarna för förslagets genomförande
angifver kommittén sålunda, att äfven Hälsingborgs högre
handelsinstitut skall fortsätta sin verksamhet och vara berättigad!
att erhålla statsanslag. När nu därtill kommer, att detta handelsinstitut
är i verksamhet sedan år 1904, att det nuvarande lärjungeantalet
är 43, då, som jag inom parentes vill nämna, motsvarandeantal
i Malmö är 38, att detta institut i afseende å statskontroll,
organisation, undervisning och lärjungarnas statskompetens är fullt
jämbördigt och likställdt med de tre andra högre handelsinstituten,,
men att, i motsats till dessa, Hälsingborgsinstitutet hittills icke erhållit
statsunderstöd i någon form, torde tillräckliga skäl förefinnasför
Riksdagen att nu göra en rättelse i detta hänseende. Den hjälp
staten lämnar den merkantila undervisningen i detta land är i sanning
så knappt tillmätt, att man icke må undra öfver de tal, som
ofta höras om den svenska köpmannakårens efterblifvenket, och när
jag föreslog denna lilla ökning af 4,000 kronor i det ordinarie anslaget,
hade jag i betraktande häraf knappast föreställt mig, att det
skulle kunna möta någon gensaga.

Emellertid har statsutskottet rent afstyrkt min ganska anspråkslösa
framställning, och det synes då föga gagna, att jag yrkar bifall
till min motion. Reservanterna å sin sida hafva afprutat det begärda
anslaget till att gälla högst 3,000 kronor och vilja därvid
fästa det villkor, att berörda belopp endast skulle utgå i den man
öfverskott uppstode på det anslag, som lämnas åt de tre öfriga
handelsinstituteten. Nu må det vara förklarligt, om jag icke kan
finna mig så helt tillfredsställd med en dylik anordning, isynnerhet
som det råder en viss osäkerhet både i afseende å beloppets storlek
och om det ens kan komma att utfalla, men jag är likväl tacksam
att reservationen kommit till — den bjuder ju dock på smulorna
från den rike mannens bord.

Jag ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Jonsson: När afdelningen behandlade denna motion,,

var afdelningen så pass tveksam om, hvad den skulle göra, att det
sattes upp alternativ redan pa afdelningen, som sedan voro att välja
på inom utskottets plenum. Af dem hafva vi nu fått å ena sidan
utskottets afstyrkande af herr Trapps motion och å andra sidaa
reservationen, som såtillvida går honom till mötes, att enligt densamma,
i den mån det blir öfverskott på anslaget till de tre handelsläroverken,
Hälsingborgs högre handelsinstitut skulle få del af anslaget,
men till högst 3,000 kronor. När nu i hvarje fall, äfven

Anslag till
handelsundervisninff.
.
(Forts.)

Nr 13. 48

Onsdagen den 15 mars.

Anslag till
handelsmidervisning.

(Forts.)

om bifall till reservanternas förslag skulle blifva kammarens och
Riksdagens beslut, detta vore blott ett öfvergångsstadium, enär ett
förslag om fullständig omorganisation af bandelsläroverken snart är
att införvänta, tror jag icke, att de ledamöter af utskottet, som
dikterat utskottets förslag, med stor ledsnad se, om reservanternas
förslag segrar.

Herr Sörensson: Det är visst icke med mycken glädje jag

kommer att yrka bifall till reservationen, ty jag menar, att den är
mycket otillfredsställande. Emellertid vill jag med några ord göra
reda för ställningen vid detta läroverk. Det har börjat sin verksamhet
redan år 1904 — förslag därom hade framkommit redan tidigare.
Alltjämt har sedan antalet lärjungar därstädes ökats och förtroendet
till läroanstalten visat sig allt mer och mer tillväxa. Den har
kämpat sig fram genom många svårigheter, och enskilda donatorer
hafva gjort det möjligt att uppehålla dess verksamhet. Redan förut
har man hos Kungl. Maj:t begärt att få något statsunderstöd, men
Kungl. Maj:t har i afvaktan på den utredning, som kommittén för
handelsundervisningens ordnande skalle afgifva, icke upptagit frågan
om statsunderstöd åt Hälsingborgs handelsinstitut. Man har anfört
såsom skäl däremot, att med detta understöd kunde dröja, till dess
frågan om handelsundervisningens ordnande föreligger fullt utredd.
Kommittén har nu afgifvit sitt yttrande, men Kungl. Maj:t har
likväl icke hunnit bereda saken, så att den kan föreläggas denna
Riksdag.

Nu anmärker man, att det icke vore någon fara att dröja ett
år. Jo, det är verkligen fara, ty de resurser, som man på enskild
väg anskaffar för Hälsingborgs handelsinstitut, äro snart slut, och
man kan måhända här anföra det gamla ordspråket: »Medan gräset
växer, dör kon.» Det är icke så lätt att anskaffa nya medel till
detta i närvarande stund ganska stora läroverk, och då det enligt
reservationen nu gäller endast, att något af det öfverskott, som kan
blifva på det sammanlagda anslaget af 42,000 kronor, skulle få
användas för Hälsingborgs handelsinstitut, menar jag, att det är bra
litet reservanterna nöja sig med.

Man har anfört ett annat skäl mot anslag till Hälsingborgs
handelsinstitut, och det är, att Hälsingborg ligger så nära Malmö.
Ja, det är alldeles riktigt. Men jag kan icke förstå, att detta skulle
vara ett skäl för afslag, ty det afgörande är väl, hvar behof af en
sak framträder, och det har, såsom förut anförts, visat sig, att
Hälsingborgs handelsinstitut redan har 43 lärjungar, då däremot
Malmö handelsinstitut har endast 38. Skulle man nu tänka sig,
att man ville slå ihop dessa båda läroverk och förlägga det nya
läroverket till Malmö, blefve följden, att detta läroverk blefve alltför
stort, så att det skulle möta svårighet att på ett fruktbärande
sätt handhafva undervisningen där. Därvidlag hage man också taga
hänsyn till, att då Hälsingborgs läroverk upphörde, alla dess 43

49 Nr 13.

Onsdagen den 15 mars.

lärjungar skulle nödsakas att begifva sig till Malmö. Nu kan den Anslag till
allra mest öfvervägande delen af dem vistas i sina hem, och däri- handelsgenom
blifva naturligtvis dessa elevers lefnadskostnader betydligt und™''™ning.
reducerade. ^ ''

De af mig nu till bemötande upptagna skälen för afslag å
reservationen anser jag således icke vara hållbara.

Kommittén för handelsundervisningens ordnande har också gatt
nt från den bestämda uppfattningen, att det beböfs ett handelsinstitut
i Hälsingborg. Man har också sagt, att det skulle behof
vas ett i Gäfle. Därom är jag fullt öfvertygad, om handelsundervisningen
i vårt land skall kunna göra de framsteg den bör
gorå. Nu är det sant, att, sedan den högre handelsskolan i Stockholm
börjat, någon minskning i elevantalet ägt rum i de öfriga
handelsläroverken, som erhålla statsunderstöd, nämligen vid instituten i
Stockholm och Göteborg, men sådan minskning har icke ägt rum
vid institutet i Hälsingborg. Handelshögskolan och handelsinstituten
hafva också en olika uppgift. Handelshögskolan har eu
högre uppgift än den, som de särskilda instituten, eller kanske man
kan säga gymnasierna, hafva att fylla. Att hälsingborgsinstitutet
mest har sin verksamhet afsedd för dem, som tagit realskoleexamen,
är obestridligt, men det är ett så stort antal alumner i
Hälsingborgs allmänna läroverk, som taga denna examen, att det
utan tvifvel kommer att alltjämt fylla Hälsingborgs handelsinstitut
med elever.

På grund af hvad jag nu anfört ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till reservationen.

Herr vice talmannen: Två skåningar eller rättare två

hälsingborgare hafva talat för Hälsingborg. Nu kunna herrarne höra
en västgöte, en älfsborgare — ty det är jag —, som ber att få yrka
bifall till reservationen. Mig måste ju herrarne anse fullt opartisk,
om herrarne än förut misstänkt herrar Trapp och Sörensson.

Det är väl alldeles tydligt, att Hälsingborgs handelsskola kan
hafva samma anspråk som de tre andra nu ifrågavarande handelsläroverken
att få statsunderstöd. Då vidare i reservationen är begärdt,
att hälsingborgsläroverket skall få ett ringa understöd, endast
om det blir öfverskott, sedan de andra handelsläroverken fått sitt,
och då herr Olof Jonsson, som förde statsutskottets talan, talat
snarast för reservationen, som han icke hade något emot att se bifallen,
yrkar jag bifall till densamma.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i förevarande punkt hemställt samt vidare därpå att
kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades i den vid
punkten afgifna reservationen; och förklarades den senare propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad.

Första hammarens protokoll 1911. Nr 13.

4

Nr 13.

50

Onsdagen den 15 mars.

Om statsbidrag
dt
innehafvare
af svenskt
skeppsvarf.

Punkterna 32—36.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 37.

Under denna punkt hade utskottet till behandling förehaft delstvå
inom Första kammaren väckta motioner, den ena (nr 38) af
herr O. Trapp och den andra (nr 39) af herr V. Berg, dels ock
två inom Andra kammaren väckta motioner, nämligen nr 79 af
herr G. Kronlund och nr 81 af herr C. Vahlquist, med hvilken''
instämt herr J. A. Peterson in. fl.

Herrar Trapp och Yubiquist hade sammanstämmande hemställt,,
att Riksdagen måtte besluta, att under hvardera af åren 1912—
1921 skulle till innehafvare af svenskt skeppsvarf af statsmedel utbetalas
en premie, utgående för hvarje färdigbyggdt fartyg, ej afsedt
för marinen, med 17 kronor per ton bruttodräktighet, då utländskt
material användes, jämte restitution af erlagd tull å detta
material, och med 25 kronor per ton brutto jämte den erlagda
tullen, då mer än hälften af det använda materialet vore inhemskt

samt att för ändamålet måtte anvisas ett förslagsanslag af sex miljoner
tvåhundrafemtiotusen kronor, hvaraf 450,000 kronor för år 1912.

Herrar Berg och Kronlund hade för sin del anhållit, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
ville skyndsammast möjligt låta utreda, huruvida, i hvilken form
och under hvilka villkor innehafvare af svenskt skeppsvarf måtte
kunna komma i åtnjutande af statsbidrag vid utförandet af nybyggnad
och förbyggnad af fartyg, dock icke örlogsfartyg, samt vid. utförandet
af reparation å i utrikes fart sysselsatt handelsfartyg, äfvensom
att Kungl. JVIaj:t ville därefter för Riksdagen framlägga det.
förslag, hvartill en sådan utredning kunde föranleda.

Utskottet hade i föreliggande punkt på anförda skäl hemställt,,

a) att herrar Bergs och Kronlunds förenämnda motioner icke
måtte af Riksdagen bifallas, samt

b) att herrar Trapps och Yahlquists ofvan omförmälda motioner
ej heller måtte vinna Riksdagens bifall.

Herr Trapp: Utskottet inleder sitt yttrande rörande min

motion med att »utskottet till fullo inser, att vår skeppsbyggerinäring
befinner sig i ett synnerligen betryckt läge», och jag är utskottet
tacksam för detta uttalande, ty man måste däraf draga den
slutsats, att med den omsorg om landets näringar och deras möjlighet
till trefnad och utveckling, som man är van att finna hos utskottet,
ingenting å dess sida skall underlåtas för att bringa skeppsbyggerinäringen
ur detta, som utskottet själft säger, synnerligen be -

51 Hr 13.

Onsdagen den 15 mars.

tryckta läge. Man kan ju emellertid fatta den varsamhet, som bjuder
utskottet. att uppskjuta sitt yttrande om de begörda skeppsbyggnadspremierna,
till dess nödvändigheten däraf eller sättet för
deras utgående pröfvats af sakkunniga statsmyndigheter, och eu
sådan varsamhet kan ingen klandra. Man kan därför väl förstå,
att utskottet som motiv för sitt afstyrkande af de i detta ärende
väckta motionerna anfört den omständigheten, att »frågan om denna
närings understödjande blifvit i annan ordning dragen under KunM.
Maj:ts pröfning», och samtidigt uttalat den förvissning, »att Kungl.
Maj:t, om skäl därtill förefinnes, inom den närmaste tiden till Riksdagen
inkommer med förslag i ämnet.» I denna förvissning är jag
fullständigt ense med utskottet. Det lider intet tvifvel,0 att ju
regeringen med sin bepröfvade nitälskan för upphjälpande af landets
inkomstkällor och för beredande af ökade arbetstillfällen åt dess
innebyggare skall så skyndsamt omständigheterna medgifva till Riksdagen
inkomma med förslag i ämnet. Och regeringen har ju redan
ådagalagt sitt stora intresse för denna sak och för denna frågas
lösning bland annat genom att remittera svenska teknologföreningens
för skeppsbyggnadskonst framställning till kommerskollegium och
tullstyrelsen med anmodan om skyndsam behandling. Den sålunda
igångsatta utredningen torde hos ämbetsverken inom kort vara fullbordad.
^Visserligen beror sedermera ärendets framkomst till Riksdagen
på den. tid regeringen har öfrig för dess behandling under
brådskan vid sittande Riksdag. Men det torde väl vara ovedersägligt,
att, om eu kungl. proposition kunde hinna framkomma till
innevarande Riksdag, det skulle vara till stort gagn för sakens behandling,
att utskottet ännu ej sagt sitt sista ord i afseende på de
i ^ärendet väckta motionerna, och att det således skulle vara ändamålsenligt,
att dessa motioner återremitteras till utskottet. På detta
sätt skulle ännu åtminstone eu möjlighet förefinnas att få frågan
löst under denna riksdag. Och jag vågar uttala den förhoppning,
att statsutskottet vill, i den mån sådant står i dess förmåga, härtill
medverka. Ty, som ju redan är bekant, skeppsbyggeriet, denna för
vårt land med dess hafomflutna läge, med dess hundramilslånga
kuststräckor, med dess rika tillgång på skeppsbyggnadsmaterialier
sedan ålder naturliga och passande näring, har efter år 1880 varit
i stadigt aftynande, och om ej snart, ja, om ej omedelbart undsättning
kommer, står denna näring kanske svårligen att mera effektivt
hjälpa.

Nu kan det sägas: ett års dröjsmål kan väl icke så stor skada
åstadkomma. Dåra vill jag svara: för att kunna upptaga konkurrensen
med^ andra länder, där skeppsbyggeriet är premieradt, erfordras,
att våra varf inrätta sig på ett mera rationellt sätt, och för
att kunna göra så, behöfva de visshet om, att de under eu bestämd
tidsrymd kunna arbeta med trygghet, emedan eljest kapitalet icke
söker sig dit. Och under dröjsmålet förlora varfven beställningar,
som nu äro i sikte, men som gå till utländska skeppsbyggerier, där

Om statsbidrag
åt
innehafvare,
af svenskt
skeppsvarf.

(Forts.)

Nr 13. 52

Om statsbidrag
åt
innehafvare
af svenskt
skeppsvarf.
(Forte.)

Onsdagen den 15 mars.

af anfördt skäl prisen ställa sig billigare. Och en annan under
många år framåt oersättlig förlust hotar därigenom, att de gamla,
vana” och förträfliga arbetarne beröfvas sin sysselsättning och kanske
gå samma väg.

Att skeppsbyggerinäringen oundgängligen behöfver stöd, synes
mig vara på alla håll erkändt. Jag har sällan varit i tillfälle att
se en så enig press som i detta fall. Regeringen inser, statsutskottet
inser, ja, hela landet inser det oundgängliga behofvet, och
jag är viss om, att äfven denna kammare inser det och skall som
en väg till att så skyndsamt som möjligt lösa denna fråga bifalla
ett förslag om återremiss af ärendet.

Herr talman! Jag tillåter mig yrka, att förevarande punkt
återremitteras till statsutskottet.

Herr statsrådet Swartz: Då den föregående ärade talaren har

antydt möjligheten af en kungl. propositions aflämnande redan under
denna riksdag i den föreliggande frågan, anser jag mig skyldig att
göra ett meddelande angående huru saken för närvarande befinner sig,
och hvilka utsikter som mänskligt att se kunna förefinnas för den
närmare framtiden. Frågan, hvars vikt och betydelse jag är den
förste att erkänna och hvilken jag alltså anser vara värd ett noggrant
beaktande och noggrann undersökning, är för närvarande beroende
på kommerskollegii och generaltullstyrelsens handläggning.
Enligt alldeles nyss inhämtadt meddelande torde i slutet af denna
månad, alltså om cirka fjorton dagar, det kunna vara att förvänta
ett utlåtande från ämbetsverken, likvisst icke definitivt med afseende
å frågan om fartygs förbyggnad och reparation, hvilket gifvetvis är
en mycket kinkigare fråga än den redan i och för sig icke särdeles
lättlösta frågan om premierande af nya fartygs byggande. Emellertid
lär utredningen då kunna gifva vid handen, hvad det kan röra sig
om för kostnader, så att regeringen och Riksdagen skulle kunna få
den saken klar för sig. Men det är ju gifvetvis icke tillräckligt i
en fråga af denna betydelse att få veta den ungefärliga kostnaden.
Själfva anordnandet af saken torde vara minst lika viktig, i all
synnerhet när frågan rör sig om accepterandet af ett för våra förhållanden
fullt nytt system. Det måste således, tror jag, från alla
håll erkännas, att föredraganden inför Kungl. Maj:t skulle svika sin
plikt, för den händelse han i eu sådan fråga som denna icke sökte
att själf intränga i frågan så mycket som möjligt och bilda sig en
själfständig uppfattning om, hvad han därvidlag bör föreslå Kungl.
Maj:t. Jag hemställer till herrarne själfva att bedöma, huruvida
under riksdagen någon tid verkligen kan därtill gifvas i en fråga
af så omfattande och så grannlaga natur som denna, om det kan
vara möjligt härvidlag att fullborda den granskning, som är nödvändig,
och få hela denna fråga utredd i ett sådant skick, att den
kan för Riksdagen framläggas i så god tid, att Riksdagen å sm

Onsdagen den 15 mars.

53 Nr 13.

sida får den tid till lugn pröfning af förhållandena, som utan tvifvel
äfven Kiksdagen måste fordra.

Jag tror därför icke, att det kan vara någon möjlighet att från
Kungl. Maj:ts sida framlägga en proposition i denna sak under
denna riksdag. Däremot är det ju naturligtvis alltid en möjlighet
att gå en annan väg, om man så vill, och det är, att, sedan ämbetsverkens
utlåtande inkommit till Kungl. Maj:t, något, hvarom statsutskottet
helt visst genast kan få underrättelse, statsutskottet anhåller
att få detta utlåtande till sig remitteradt, då statsutskottet
blir i tillfälle att å vida tidigare tidpunkt, än för den händelse en
kungl. proposition skulle framläggas, taga under öfvervägande de
synpunkter, som från ämbetsverkens sida framställts. För den händelse
statsutskottet skulle anse sig kunna hafva tillräckligt stöd i
en sådan utredning, ligger det ju naturligtvis någon mening i en
återremiss af denna punkt.

Herr Berg: Under denna punkt har statsutskottet haft att behandla
två olika motioner. Den ena afser ett statsanslag på G1/.* millioner kr.
att utbetalas till de svenska skeppsvarfven under åren 1912—1921
för färdigbyggda fartyg. I den andra, väckt i denna kammare af
mig och i Andra kammaren af herr Kronlund, hafva vi blygsamt
nog inskränkt oss till att begära en utredning i liknande syfte. Nu
hade jag visserligen tänkt mig, att jag äfven i min motion skulle
göra ett anslagsyrkande, men jag afstod därifrån, då jag ansåg uppenbart,
att Kiksdagen icke skulle vara benägen att lämna ett mångmillionsanslag
på yrkande af en enskild motionär. Dessutom finnes
den väsentliga skillnaden mellan de båda motionerna, att under det
att herr Trapp förordar eu form af statsanslag efter fartygs bruttotonnage
eller rymdmått, har jag i min motion förordat, att understöd
skulle lämnas efter anskaffningskostnaden. Dessutom yrkar jag, att
understöd skall lämnas äfven för förbyggnad samt vid utförandet af
reparation å i utländsk fart sysselsatt handelsfartyg, detta därför,
att dessa arbeten, som äro mycket betydande, börjat allt mer och
mer utföras på utländska varf.

Utskottet har med 9 raders motivering afstyrkt båda motionerna.
Körande min motion säges, att frågan om denna närings
understödjande blifvit i annan ordning dragen under Kungl. Maj:ts
pröfning. Ja, det visste jag också, när jag väckte min motion, och
jag har bilagt själfva det betänkande, som af svenska teknologföreningen
i november 1909 inlämnades till Kungl. Maj:t. Men
jag ansåg, att Kungl. Maj:t möjligtvis skulle fästa större afseende
vid en framställning, som komme från svenska Kiksdagen. Dessutom
trodde jag mig veta, att det betänkande, som af teknologföreningen
inlämnats och af Kungl. Maj:t remitterats till kommerskollegium,
ännu i januari 1911 hvilade i god ro på kommerskollegii
hylla.

Kanske ändock den lilla nyttan medförts af motionerna, att

Om statsbidrag
dt
innehafvare
af svenskt
skeppsvarf.

(Forts.)

Nr 13. 54

Onsdagen den 15 mars.

Om statsbidrag
åt
innehafvare
af svenskt,
skeppsvarf.

(Ports.)

kommerskollegium hastigare tagit ärendet under ompröfning, då utlåtandet
kan väntas snart nog från ämbetsverken, såsom herr statsrådet
antydde. Det är också kanske att beklaga, att icke utskottet
afvaktat detta utlåtande och den framställning, som måhända kunde
komma från Kungl. Maj:t. Men jag undrar, om man icke kan
tänka sig, att, hvilket herr statsrådet också antydde, ärendet är af
så pass omfattande beskaffenhet, att en grundlig pröfning knappt
kan tänkas försiggå under brinnande riksdagsarbete.

Nu har jag tänkt mig en särskild anledning till den brådska,
som statsutskottet käft att bli detta ärende kvitt, nämligen den
anledningen, som ligger uti den enligt min mening alltför energiska
och kanske i vissa fall egendomliga presskampanj, som från
intresseradt håll blifvit förd för att föra frågan fram. Ifvern har
kanske varit alltför stor, och den har alldeles koncentrerats på att
förorda understöd i den form, herr Trapp i sin motion påyrkar.
För mig är det alldeles uppenbart, att ett understöd, som skall
lämnas uteslutande i förhållande till nybyggdt fartygs kubikinnehåll
utan hänsyn tiil det arbete, som nedlagts på fartyget, skall kunna
tilltala, endast, då det är fråga om de allra största skeppsvarfven,
varf, som inrättat sig för att bygga stora skrof, för de allra största
fartygen med lägsta fart, af enklaste beskaffenhet, billigaste maskineri
och enklaste utrustning, under det att det allra största flertalet
varf, som ägnar sig åt byggande af passagerarefartyg, lastångare för
kustfart och kanalfart, bogserbåtar, isbrytare, fiskefartyg m. fl., hvilkas
värde per bruttoton ofta är 2 ä 3 gånger så stort som en stor
lastångares, skulle vara mindre tilltalade af en dylik subvention.
Jag har i min motion tillåtit mig göra vissa jämförelser i det hänseendet
och tillåtit mig anföra hvad en fackman anfört i fråga om,
huru en subvention, sådan som herr Trapp föreslagit, skulle komma
att i vissa fall utfalla. För en stor lastångare på cirka 2,000 ton,
som bygges med utländskt material, skulle en subvention af 17
kronor per bruttoton utfalla med ett belopp, som i procent af byggnadspriset
uppginge till 7,s. Men bygges denna lastångare af svenskt
material, lämnas visserligen en premie af 25 kronor per bruttoton.
Anskaffningskostnaden för det dyrbarare svenska materialet är dock
så mycket högre, att icke allenast hela premiens belopp stryker med,
utan ock dessutom varfvet får till valsverket betala c:a 4,600 kr.
därutöfver. Här blir det således icke något understöd, utan eu beskattning
till valsverkens förmån. Och tydligt är, att en sådan
subvention, om kontraktet medgifver det, skulle göra det alldeles
omöjligt att använda svenskt material.

Till statsutskottet ha, efter hvad det uppgifvits i pressen, inlämnats
två skrivelser från svenska varf. I den ena påyrkas understöd
i den form, som herr Trapp förordat; i den andra förordas
den metod, som jag tillåtit mig förorda. Bland undertecknarne af
den senare finnes förre verkställande direktören vid Lindholmens
varf, direktör Sjöholm, som under större delen af sitt lif sysslat

Onsdagen den 15 Mars.

55

Ni 13.

med fartygsbyggande, som varit medlem af teknologföreningens kommitté,
och som i sitt uttalande hänvisat till den framställning, denna
kommitté gjort. Å den andra inlagan däremot finnes bland undertecknarne
den nya ordföranden vid Lindholmens verkstad, och äfven
han hänvisar till de uttalanden, som äro gjorda i kommittébetänkandet.
Ja, så kan det gå, när man skifver grumliga betänkanden.
Och jag vill erkänna, att det betänkande, som afgifvits af teknologloreningen,
var ganska grumligt. Man får läsa det många gånger
för att förstå, hvartåt det syftar. Emellertid tror jag, att jag kan
utan fara för öfverdrift påstå, att bland undertecknarna af det uttalande,
som förordar min metod för understödets beräknande, befinna
sig de skeppsvarf, som tillverkat åtminstone 90 procent af
det tonnage, som under de sista åren byggts på de svenska verkstäderna.

En omständighet, som ytterligare komplicerat denna fråga, är
det anspråk på skydd, som de svenska valsverken vilja passa på
att skaffa sig vid behandlingen af frågan om skeppsbyggnadspremier.
Denna önskan är ganska berättigad. Men jag måste medgifva, att
om den skall effektivt tillgodoses, blir det för statsverket en mycket
dyr historia. Under det att utländsk fartygsplåt i allmänhet kan
anskaffas för 100—105 kronor per ton, och hvilken plåt för detta
ändamål är fullt jämförlig med den svenska, kostar den svenska
fartygsplåten 145—150 kronor. En prisskillnad af 50 kronor per
ton — förekommer ganska ofta — jag känner till flere fall. Detta
är en merkostnad, som varfven måste ha ersatt, om de skola finna
anledning att använda svensk plåt. Den misstanken torde vara
berättigad, buravida icke den svenska plåten är till detta ändamål
■ett öfverkvalificeradt byggnadsmaterial. Men i den frågan har jag
icke bildat mig någon bestämd mening.

Ja, jag beklagar nu, att frågan synes ha kommit alldeles i
marvatten, ty det är en gammal och aktningsvärd näring, hvars
•existens det gäller. Andra näringar, som hardt pressats af utländsk
konkurrens, ha blifvit tillgodosedda af statsmakterna på olika sätt,
med tullar eller subventioner. Tullar ha försökts äfven beträffande
denna näring, men de ha befunnits icke vara effektiva. Sjöfartsnäringen
har tillgodosetts dels med billiga lån, dels med en rätt
betydande subvention. Men de fartyg, som segla på de statsunderstödda
linjerna, byggas, förbvggas och repareras till allra största
delen på utländska varf.

Här har gjorts ett yrkande om återremiss, och om jag än
fruktar, att det icke är möjligt att förmå Riksdagen att skicka tillbaka
ett ärende, om hvilket inom statutskottet rådt eu så rörande
•enighet, vill jag för min del icke motsätta mig detsamma, utan
instämmer däri.

Om statsbidrag
åt
innehafvare
af svenskt
skeppsvarf.

(Forts.)

Herr Kjellén: Då jag begärt ordet i denna fråga, kan. jag
naturligtvis icke åberopa någon som helst sakkunskap af teknisk

N:0 13.

56

Onsdagen den 15 mars.

Om statsbidrag
dt
innehafvare
af svenskt
skeppsvarf.

(Forts.)

art; men det förefaller mig, som om frågan skulle La så stort allmänt-politiskt
intresse, att den väl förtjänar en belysning från
principiell synpunkt, och jag har styrkts i denna min uppfattningaf
herr statsrådet och chefens för finansdepartementet yttrande, att
det gäller ett »nytt system», som behöfver mycket noga genomtänkas,
innan man gifver sig in på detsamma.

Det kan icke nekas, att statspremiering af betryckta näringar
är en vansklig väg, och att man bör väl känna sig för både en gång
för alla och vid hvarje särskildt tillfälle, innan man slår in på densamma.
Vi ha emellertid i vårt land fördelen af att ha en lärorik
erfarenhet i detta stycke. Yi ha nämligen pröfvat detta system engång
förut i stor och utsträckt skala, nämligen under frihetstiden..
Visserligen voro förhållandena då i åtskilliga afseenden olika. Då
rörde man sig med en rent merkantilistisk uppfattning, som förlädetyngdpunkten
till de direkt penningalstrande näringarna, industri,
handel och sjöfart, då var staten obestridd förmyndare för näringslifvet
och reglementerade huru mycket som helst. Men den var
tillika en mycket gifrund herre, som strödde uppmuntran åt näringarna
i alla möjliga former, också i premieformen, med exportpremier,
tillverkningspremier, transportpremier o. s. v. Det berättas — jagvet
icke med hvad historisk grund — att det till och med kunde
förekomma så stora premier, att hela skeppslaster sänktes i hafvets
djup, när fartygen kommit ur sikte från kusten, därför att fabrikanten
lefde på premien, och varan icke var konkurrensduglig i främmande
land!

Nu kunna vi för det första konstatera eu sak, nämligen att
man icke bör gå till väga på det sättet. Premien får icke vara eu
näring för den betryckta näringen; näringen skall icke lefva på
premien, utan intaga den som medicin, om jag så får säga, till hjälp
i en situation af ohälsa. Men vidare har erfarenheten lärt oss en
annan sak. Under frihetstiden uppmuntrade man alla slags näringar,
och det såg ut, som om meningen var, att i vårt land skulle görasallt,
som människorna kunna hafva behof af; så t. ex. uppmuntrade
man särskildt sidenfabrikationen. Jag tror, att vi nu kunna vara
ense om, att uppmuntran af näringarna icke bör ske så urskiljningslöst.
Man slösar icke medicin på ett lik eller på eu dödfödd t
men jag tror, att man icke heller bör göra det på eu dödsdömd
näring eller öfver hufvud på ett svagt ekonomiskt lif. Statens
sociala plikt att skydda de svaga kan icke föras öfver omedelbart
på det ekonomiska området. Där kan det vara till fördel, att svaga
lif mönstras _ ut. Detta dock endast hvad beträffar konstitutionellt
svaga lif. År det eu temporärt svag näring, som eljest har alla
kriterier på hälsa och långt lif, då föreligga förutsättningarna för,,
att staten skall räcka en hjälpande hand. Då kan det vara bådeen
rätt och en plikt för staten att bjuda premien som medicin eller
som kryckor, på hvilka näringen kan komma öfver sitt svaghetstillstånd,
tills den får kraft att gå på sina egna ben.

57

N:o 13.

Onsdagen den 15 mars.

Nu frågar man: »Hvad är då kriteriet på hälsa hos en näring?»
Därom behöfver man kanske icke heller vara mångordig. Näringen
skall vara »naturlig», organiskt uppvuxen ur den nationella miljön,
anpassad efter landet, folket, klimatet och öfriga geografiska betingelser.
Eu sådan näring har alla hälsans förutsättningar. Alldeles särskild!
är detta fallet, då råvara och kraft finnes lätt tillgängliga på platsen
eller inom landet, så att de lätt möta hvarandra. Jag vill
naturligtvis icke gå så långt, att jag stämplar som onaturliga alla
industrier, hvilka i någon väsentlig mån bero på import; det skulle
vara att säga en dom öfver åtskilliga af de lifskraftigaste industrier
yi t- 0- m- öfver en så exportkraftig industi som tändsticksindustrien.
Men är det så, att förutsättningarna för fabrikationsprocessen
i hela dess gång äro samlade inom landet, då ha vi den
fastaste möjliga mark att stå på, då ha vi de bästa garantier för
att statspremieringen icke skulle framkalla ett galvanisk skenlif,
då ha vi följaktligen det bästa samvete, om vi förorda, att staten
träder till med premiering. Kanske skall detta resonemang kunna
bidraga till, att den föreliggande frågan kommer fram i klarare ljus.

Ännu en gång i vår historia, liksom under frihetstiden, ''har
nu det nationella arbetet blifvit kungstanken i svensk politik. Och
af alldeles samma historiska grund. Vi stå efter 1905 i en situation,
analog med den, i hvilken vi stodo 1719 — analog också med
det holländska folkets 1830 etter Belgiens bortgång och Danmark
efter hertigdömenas förlust år 1864 — d. v. s. i känslan af en yttre
förlust, som bör ersättas på egen grund genom intensivt arbete på
fädernehemmet, så att vi i ökad ekonomisk styrka vinna ersättning
för kraftförlusten utåt. Det är väl också det mest glädjande och
betydelsefulla, som skett under de senare åren, att så många resultat
genom regeringens initiativ och Riksdagens offervillighet vunnits på
det nationella arbetets grund, resultat, som historien sannolikt kommer
att tillerkänna mycket större betydelse än många än så dramatiska
händelser _i vårt offentliga lif. Under den inventering af riket,
soin därvid varit en nödvändig förutsättning, ha nya tillgångar kommit
i dagen, torfmossar, vattenfall o. s. v. Men clet har också visat
sig, att de gamla kända resurserna kunna utnyttjas på ett helt annat
sätt än förut; och bland dessa få vi aldrig glömma bust en. Detta
är ett af de starkast utpräglade dragen i Sveriges ansikte och ett
af de gynnsammaste tillika; ty det ligger en stor förmån däri, att
halfva vår riksgräns går i vatten — och den bättre hälften — den,
som pekar mot kulturvärldens centra. Tyskland har icke mer än
20% vattengräns, och dock sätter Tyskland »sin framtid på vattnet».
Innan vi göra likaså, måste vi dock, som Tyskland, först hafva fyllt
vårt eget land med människor och människohem. Detta är vår
klara och närliggande uppgift; men då böra vi icke heller förgäta
att taga ut ur vår naturliga förmån, den långa sjögränsen, så mycket
som möjligt.

Också är det med glädje, man finner, att äfven här arbetas

Om statsbidrag
åt
innehafvareaf
svenskt
skeppsvarf,.

(Ports.)

N:0 13.

Om statsbidrag
åt
innehafvare
af svenskt
-■skeppsvarf.
(Forts.)

58 Onsdagen den 15 mars.

med intensitet och. vinnas stora resultat. Jag vill icke i detta
sammanhang tala om de synpunkter för försvaret, som framställa
sig ur detta stora geografiska faktum. Men vi kunna peka på törst
statssubventionen till oceanfart — ett stort och betydelsefullt faktum
i vår ekonomiska historia — sedan på det vid innevarande
riksdag föreliggande förslaget om statsanlag till fiskehamnar, och så
hafva vi, för det tredje, den fråga, som nu närmast intresserar oss,
frågan om statspremier för skeppsbyggnader.

Härmed bär jag sökt insätta denna fråga i dess yttre ram.
Att ett rike, som har en sådan kust, måste vara speciellt intresseradt
af att utnyttja den kusten äfven i deu formen, att det skaffar
sig redskap att gå ut öfver hafvet, är en mycket naturlig sak. . Då
härtill kommer, att skeppsbyggnad såsom sådan klöfver trä och järn,
de mest reella faktorerna i vårt lands naturliga utstyrsel, aå blir resultatet,
att vi i ovanlig grad hafva de naturliga förutsättningarna
för denna näring. Jag har härmed velat understryka hvad herr
Trapp i sin motion särskildt pekat på, nämligen att »skeppsbyggnaden
utgör en naturlig förvärfskälla i ett land, rikt på järn och
timmer och med en hafskust på flere hundra mil». Jag tillägger:
naturlig för ett folk af gamla vikingar, som från första början själfva
timrat sina drakar, och ett folk, som besitter en speciell arbetsskicklighet
i sådana saker, när det kan och får och vill arbeta.

Således, så långt man ser på de objektiva förutsättningarna,
kan man icke tänka sig eu för statspremiering mera naturligt betingad
fabrikation än denna. .

Sedan kommer naturligtvis den andra synpunkten, enligt hvilken
fabrikationen blir dyrare på detta vis. Eu ångbåt, som utifiåu
kan köpas för 500,000 kr., skulle måhända på det svenska varfvet
betinga 550,000. Men hvad betyder detta, nationalekonomiskt sedt?
Jag kan här endast tillämpa den gamla protektionistiska åskådningen,
som räknar så: köper man båten i England, ökas nationalförmögenheten
med en båt, men den minskas med utgående 500,000
kronor; köper man den åter på ett svenskt varf, ökas nationalförmögenheten
fortfarande med en båt, men den minskas egentligen
icke med något väsentligt. Penningarna stanna i utlandet i förra
fallet, och de utgöra då en skatt till utländska arbetare; i senare
fallet åter är det endast en cirkulation inom landet, och arbetstillfällena
komma landsmän till godo. Jag skulle vilja särskildt framhålla,
hvad som säges i den ena motionen därom, att af byggnadskostnaderna
beräknas 60 ", o utgå till arbetarna. Hvad betyder då
statsbidraget? ena sidan eu assuranspremie mot arbetslöshet, å
den andra ett led i vårt ekonomiska försvar och en emancipation
från utländskt kapital, i båda hänseenden en stor nationell vinning.

Här har talats om — hvilket också ligger i sakens natur ,
att det måste tillhöra denna fabrikation, att den rationellt anpassar
sig till de nya förhållandena och de, till äfventyrs, större uppgifterna.
Dit hör eu koncentrering till stordrift. Det har ofta och

59 N:o 13.

Onsdagen den 15 mars.

starkt framhållits, att det är koncentreringen i storrederier och jättevarf,
som är eu af de förnämsta förklaringarna till den tyska skeppbyggnadens
och sjöfartens stora utveckling. Äfven här måste svaga
lif utrensas, och det kan nog hända, att den bedröfliga lista, herr
Berg förtecknat i sin motion, på svenska varf, som måst nedläggas,
kommer ytterligare att ökas. Men det kan staten icke taga hänsyn
till. Staten kan icke bekymra sig om vissa speciella näringsidkare,
utan endast om näringen som sådan. Och är det så, att näringen
blomstrar genom koncentrering, får man taga konsekvenserna af den
ekonomiska »järnlagen».

Här är nu behofvet konstateradt och af statsutskottet starkt erkändt.
Vidare, detta behof är icke själfförvålladt, utan förklaras
af konjunkturerna. Sedan tullen på fartyg år 1891, vill jag minnas,
upphäfts och, med hänsyn till rederierna, icke lämpligen kan återinföras,
står denna näring utan skydd, hjälplös mot konkurrensen
utifrån. Man torde således få hoppas på framgång åt den föreslagna
metoden att hjälpa en nationell näring öfver oförvållade svårigheter.
För oss . i Göteborg, som se de stora oceanångarna på 8,000 ton
komma in i hamnen, för oss skulle det vara en alldeles särskild
glädje, om den svenska flaggan finge svaja äfven öfver svenskt
material och svenskt arbete.

Men då kommer den praktiska frågan, huru ärendet nu bäst
befordras till en lycklig utgång. Har det verkligen kommit »i marvatten»,
som den föregående ärade talaren uttryckte sig? Ja, skulle
rent afslag bli Riksdagens beslut, då skulle det kanske verka nedstämmande
på förhoppningarna. Statsutskottet har utan tvifvel behjärtat
de här framhållna synpunkterna, ehuru kanske icke med så
hög intressetemperatur, som vi funnit önskligt. Men om man nu besluter
återremiss, så vill jag för min del icke däri inlägga hvad man
vanligen inlägger i återremiss, nämligen ett slags bakläxa till ett
utskott, med anmodan att snarast möjligt komma in med en modifierad
plan i anledning af den debatt, som det första förslaget framkallat.
Sådant kan ju icke komma i fråga här, utan återremiss skulle här
betyda endast eu bordläggning, ett posterande af Riksdagens intresse
i saken, och tillika en vädjan till den nu sittande regeringen, som
inlagt så stora förtjänster om det nationella arbetet, att öka dessa
sina förtjänster med ännu ett snabbt och beslutsamt initiativ. Men
om detta icke går för sig, kan man ju tänka sig, att regeringen
kunde finna förhållandena kräfva en särskild bevillning för år 1912,
exempelvis lydande på de 450,000 kronor, som i eu motion föreslagits,
allt, medan man tänker på den stora planen i dess helhet.
Hvarom icke, kunde utskottet själft komma fram med ett sådant
förslag, bryta ut detta led i programmet, på grund af sakens brådskande
natur. Således, en återremiss kan, såvidt jag förstår, icke
skada, men den kan medföra gagn.

JDet är därför och i den meningen, som jag ber att få förena
mig med dem, som föreslagit återremiss.

Om statsbidrag
åt
innehafvare
af svenskt
skeppsvarf.

(Forts.)

Nr 13.

Om statsbidrag
åt
innehafvare
af svenskt
skeppsvarf.
(Forts.)

60 Onsdagen den 15 mars.

Herr Jonsson: I själfva verket synes mig för tillfället frågan
gälla återremiss till utskottet eller icke och alls icke huruvida en
premie är på sin plats eller hvilken form skall anses lämplig. Jagskall
därför enbart hålla mig till frågan om lämpligheten af en
återremiss.

Jag vill då till en början uttrycka den meningen, att vare sig
en återremiss här skulle komma att äga rum eller kammaren skulle
bifalla utskottets afstyrkande hemställan, lärer däri icke ligga något
hinder för Kungl. Maj:t att, därest Kungl. Maj:t skulle hinna få
sina utredningar färdiga, komma in till Riksdagen med proposition
i ungefär samma syfte, om också icke i form lik de motioner, som
nu här behandlas. Men hvad tjänar för öfrigt en återremiss till?
Herr finansministern antydde, att möjligtvis de utredningar, som
kommerskollegium och generaltullstyrelsen ha under arbete, skulle
kunna bli aflämnade så pass tidigt, att, om utskottet finge dessa
utredningar till sig öfverlämnade från Kungl. Maj:t, utskottet skulle
kunna taga ihop med den viktiga utredningsaffären, som Kungl.
Maj:t själf icke trodde sig kunna hinna med. Men, mina herrar,
kan det vara rimligt att förutsätta, att statsutskottet skall kunna
göra en undersökning i detta fall och komma fram med ett förslag,
så väl afvägdt, att, därest eu premiering är på sin plats, verkan af
densamma skulle bli till förmån för skeppsbyggerinäringen utan att
samtidigt locka fram en hop med små skeppsvarf, som lefva en kort
tid och sedan ramla öfver ända, när premien en gång anses ha gjort
sin tjänst? Det är icke rimligt att förutsätta, att statsutskottet i
en så kinkig fråga som denna skulle kunna under denna riksdag
utarbeta ett förslag, som skulle kunna lösa frågan i form af . eu
premiering. Och hvad skulle i så fall eu återremiss tjäna till?
Enligt herr Kjelléns mening kunde den icke anses vara en bakläxa,
utan något slags bordläggning, som på det sättet skulle ha en verkan
på en kommande Riksdag eller Kungl. Maj:t af den art, att
Riksdagen ställde sig ganska villig till planen om en premiering,
men däremot skulle ett bifall till utskottets förslag här i dag, förmodar
jag, anses medföra en motsatt verkan. Men det kan val
icke finnas någon möjlighet att draga den slutsatsen af de båda olika
utgångspunkterna. Ty utskottet har här, med erkännande af näringens
betryckta läge, helt och hållet ställt sig bakom den ansökan,
som inlämnats till Kungl. Maj:t, och de utredningar, som anses böra
först försiggå. Det har hvarken yttrat sig för eller emot det ena
eller andra sättet att, komma till rätta med frågan, så att för det
framtida lägets skull synes det mig vara precis detsamma, om utskottets
förslag bifalles, eller om en återremiss, som ingenting tjänar
till, beslutes. Jag förmodar, att när tiden är så långt framskriden,
kammaren håller mig räkning för, att jag icke går in på de olika,
.skiftande meningarna, utan endast yrkar bifall till statsutskottets
hemställan.

61 Nr 13.

Onsdagen den 15 mars.

Sedan öfver läggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på den nu föredragna punkten yrkats, dels
•att hvad utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att punkten
skulle visas åter till utskottet.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs eu så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 7 punkten 37, röstar

Ja;

Den d8t ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, visas punkten åter till utskottet.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

J a — i 1;
Nej — 44.

Punkten 38.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 39.

Uti en inom .Första kammaren väckt motion (nr 61), hade herr
U Hägglund hemställt, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl Maj:t
måtte anhålla om utredning och förslag, om möjligt redan till nästa
riksdag, om understöd åt den svenska valsverksindustrien i ungefärlig
öfverensstämmelse med i motionen gjorda uttalanden.

Utskottet hade i nu föredragna punkt på anförda skäl hemställt,
att herr Hägglunds förevarande motion icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Om statsunderstöd
dt
den svenska
valsverksindustrien.

Kr 13.

62

Onsdagen den 15 mars.

Om stats- Herr Hägglund: Jag ämnar ingalunda yrka bifall till den

understöd åt motion) jag har framlagt, utan ber allenast att från denna plats
d\vallverks° h°s regeringen göra eu vördsam framställning därom, att, då frågan
industrien, om skeppsbyggerinäringens understödjande af regeringen kommer att
(Forts.) behandlas, äfven mitt förslag i den föreliggande motionen måtte
komma under regeringens ompröfning. Utskottet bar också i sitt
föreliggande betänkande ställt sig på den ståndpunkten, i det utskottet
säger i sin korta motivering: »Då motionärens framställning
står i ett visst samband med frågan om vår skeppsbyggerinärings
understödjande, hvilken fråga, såsom ofvan nämnts, för närvarande
är föremål för Kungl. Maj:ts utredning» etc., anser utskottet, att
motionen icke bör bifallas. Jag har sålunda, herr talman, icke
något yrkande att framställa.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande punkt hemställt.

Om aflöning Punkten 40.
åt yrkes inspektörer

Kungl. Maj:t hade i punkten 38 af förevarande hufvudtitel i

statsverkspropositionen föreslagit Riksdagen att för anordnande af
fabriksinspektion å extra stat för år 1912 anvisa 57,000 kronor.

I samband härmed hade utskottet till behandling förehaft två
likalydande motioner, väckta den ena inom Första kammaren (nr 20)
af herr E. Biesért och den andra inom Andra kammaren af herr
A. Vennersten m. fl., däri föreslagits,

att anslaget till yrkesinspektörernas arfvoden höjes med 16,000
kronor samt att utöfver hvad som sålunda beviljats för 1912 måtte
för retroaktiv verkan redan för 1911 beviljas ytterligare 16,000
kronor, och att sålunda Riksdagen för sin del ville besluta, att
samma punkt måtte få följande förändrade lydelse:

att, för anordnande af fabriksinspektionen, på extra stat för år
1912 anvisas

dels till aflöning åt åtta yrkesinspektörer 56,000 kronor med

7,000 kronor till enhvar per år räknadt, dels till arfvode åt eu
assistent i kommerskollegium 3,000 kronor,

dels till bestridande af kostnaden för skrifbiträden och likartade
utgifter äfvensom för hyra, uppvärmning, belysning och städning
af expeditionslokal 12,000 kronor, och

dels till Kungl. Maj:ts förfogande för godtgörelse åt tillfälligt
förordnade inspektörer 2,000 kronor
eller tillhopa 73,000 kronor

samt för löneökning åt yrkerinspektörerna från och med ingången
af 1911 ytterligare 16,000 kronor att af Kungl. Maj:t förskottsvis
utanordnas.

Onsdagen den 13 mars.

6S'' Nr 13.

Utskottet både i nu föredragna punkt på angifna skäl hemställt,
att -Riksdagen, med utslag å herrar Biesérts och Yennerstens
m. n. ^iörenämnda motioner matte för anordnande af fabriksinsnektion
pa extra stat för år 1912 anvisa

- txl1 aflö“1Dg åt atta yrkesinspektörer 40,000 kronor med
o,0U0 kronor till enhvar för år räknadt,

b) till arfvode åt en assistent i kommerskollegium 3,000 kronor

c) till bestridande af kostnader för skrifbiträden och likartade
utgifter äfvensom för hyra, uppvärmning, belysning och städning af
expeditionslokal 12,000 kronor,

d) till Kungl. Maj:ts förfogande för godtgörelse åt tillfälligt
forordnade inspektörer 2,000 kronor

eller tillhopa 57,000 kronor.

Reservation hade afgifvits af herr J. T. Larsson, friherre J

i samt herrar F. W. Thorsson, K. Starbäch, A. Ekman

och JS. L Lindberg, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen i anledning af Kungl. Majits ifrågavarande’föislag
samt herrar Biesérts och Yennerstens m. fl. förenämnda motioner
matte för anordnande af fabriksinspektion på extra stat för år
lv 1Å anvisa

„ a),tllJ aflöning åt åtta yrkesinspektörer 52,000 kronor med
b,oOO kronor till enhvar för år räknadt,

b\ !■!! frfvod,e åt en assistent i kommerskollegium 3,000 kronor,,

c) till bestridande af kostnader för skrifbiträden och likartade
utgifter äfvensom för hyra, uppvärmning, belysning och städning
åt expeditionslokal 12,000 kronor,

d) till Kung!. Majits förfogande för godtgörelse åt tillfälligt
forordnade inspektörer 2,000 kronor

eller tillhopa 69,000 kronor.

Herr Larsson, Jacob: Utskottet har ansett sig böra afstyrka
de motioner, som väckts om beredande af löneförbättring åt yrkesinspektörerna.
Det skäl, som utskottet anfört, är, att frågan om
iorandrad organisation af yrkesinspektionen och i samband därmed,
lönereglering för dess personal är föremål för Kungl. Maiits pröfning,
. och att proposition med sannolikhet kan förväntas nästa år.
Het ar visserligen sant, att frågan är under utredning, men frågan
om omorganisation af yrkesinspektionen sammanhänger, som herrarne
väl veta, med en annan fråga af mycket stor omfattning
nämligen yrkesfarelagkommitténs betänkande, och det lär väl alldeles
icke vara sa säkert, att, äfven om en proposition kommer nästa år
Riksdagen da skall fatta definitivt beslut i ärendet. Det är således
ganska osäkert, huruvida yrkesinspektörernas löneförhållanden inom
sa nära liggande tid kunna vinna definitiv reglering

Departementschefen har ansett sig icke kunna föreslå någon
provisorisk lönereglering för yrkesinspektörerna af det skäl, att -

Om aflöning*
åt yrkesinspektörer

m. m.
(Ports.)

Nr 13. 64

Onsdagen den 15 mars.

#Otu aflöning
åt yrkesinspektörer

m. m.
(Forts.)

dessa icke falla under de centrala ämbetsverken och att de i afseende
på ställning och löneförmåner sakna motsvarighet inom andra
ämbetsverk, samt att deras befattningar icke äro jämförbara med
nyreglerade tjänster. Det kan icke falla mig in att underskatta
betydelsen af de skäl, som föranledt departementschefen att icke
taga upp frågan om provisorisk lönereglering för yrkesinspektörerna,
men i ett fall äro dessa fullt jämförbara med de tjänstemän, som
fått provisorisk lönereglering, och det är, att de ökade lefnadsomkostnaderna
gälla för yrkesinspektörerna likaväl som för andra
tjänstemän. Och därtill kommer, att yrkesinspektörernas löner stått
oförändrade i 22 år, medan deras arbete under dessa år högst
väsentligt ökats, och detta på grund af nytillkomna författningar
på arbetarskyddslagstiftningens område. Då så är, anser jag det
obilligt, att yrkesinspektörernas ganska berättigade anspråk på i
någon mån förbättrade löneförmåner skola uppskjutas till eu oviss
framtid, och därför tillåter jag mig att yrka afslag å utskottets
hemställan i denna del och bifall till den vid betänkandet under
denna punkt fogade reservationen.

Herr Jonsson: Jag anser mig däremot böra yrka bifall till
utskottets hemställan. Det är väl sant, att yrkesinspektörerna för
närvarande icke ha mer än 5,500 kronor i arfvode. Men så dålig
är ändå icke denna inkomst, att de icke kunna invänta de fullständiga
förslag, som vi säkert ha att emotse vid nästa riksdag i fråga
om både antalet inspektörer och deras aflöning. Jag förmodar, att
de, som anse, att inspektörernas inkomst borde förbättras, förmena,
att detta icke skall ligga i fatet för hvad nästa år kan befinnas
lämpligt att då besluta rörande deras aflöning. Men det är dock
icke så säkert, huruvida det icke alls skulle ha någon inverkan på
hvad man då bör göra. Yrkesinspektören bör vara en ärbar, rättskaffens
man med teknisk erfarenhet för att riktigt kunna fullgöra
sin plikt, men han behöfver icke vara ett snille eller uppfinnare,
så att hans inkomst kan sättas i paritet med hvad en skicklig ingenjör
för enskild räkning eller i privat tjänst kan uppbära i inkomst.
Hafva de kunnat reda sig hittills med dessa arfvoden af 5,500
kronor, så kunna de nog stå ut ännu ett år.

Friherre Beck-Friis, Johan: Den föregående ärade talarens
skäl var, att yrkesinspektörernas lön väl icke vore så dålig, att de
icke kunde vänta litet. Jag tycker, att det är ett mycket svagt
skal, och skulle man ha framdragit det vid andra löneregleringar,
så vet jag icke, hvar vi stått. Man har väl i allmänhet vid dessa
löneregleringar lagt till grund, att med ändrade förhållanden böra
också följa ändrade aflöningar. Yrkesinspektörerna ha nu under
flera åt fått lugna sig med, att när yrkesfarelagen blir färdig, skola
de få sin ställning förbättrad, men först i samband med en förändrad
organisaton. Det svaret fingo de i fjol, då motion förelåg

Onsdagen den 15 mars. 65 Nr 13.

■om böjning af^ deras reseersättning; den afslogs då af det skälet, Om aflöning
att till nästa års riksdag, d. v. s. denna riksdag, med all säkerhet Vrkesvore
att vänta en lönereglering. Vi stå på samma punkt i år; msPektörer

denna utredning är icke färdig, och frågan är säkert ganska seg- (Forte.)

sliten, så att det sålunda är ovisst, om de ia sin lönereglering framlagd
till nästa års riksdag.

Man har
kunna mycket väl jämföras med öfveringeniörer vid patentverket,
som genom provisorisk lönereglering fått 7,000 kronor i lön. När

man icke vet, hvilken ställning yrkesinspektörerna få vid en blif vande

organisation, är det ju ett försiktigt förslag att provisoriskt
öka deras aflöning med 1,000 kronor till 6,500 kronor. Jag ber
att lå påpeka, att då de år 1889 fingo sin lön fastslagen till 5,000 kronor,
hade de ungefär 944 handlingar per år att expediera; oaktadt deras
antal ökats från 5 till 8, hafva dock deras göromål ökats så, att de
nu hafva 5,000 ärenden om aret att handlägga och redovisa, men
deras löner öro fortfarande 5,000 kronor med ett dyrtidstillägg af
500 kronor. Om man genomläser denna motion — hvilket jag icke
vill besvära herrarna med — finner man, att mycket nytt i redovisning
och kontrollväg. oupphörligt lägges på yrkesinspektörerna.

«Tag tror, att många billighetsskäl tala för att de få en provisorisk
lönereglering, och jag yrkar därför, herr talman, bifall till reservationen.

Herr Steffen: Mig synes föreligga ett par synnerligen starka
skäl att bifalla den af reservanterna föreslagna provisoriska löneregleringen
åt fabriksinspektörerna. Det är här fråga om att tillförsäkra
effektivitet åt en mycket betydelsefull del af vår socialpolitiska
lagstiftning, nämligen arbetarskyddet. Denna lagstiftning
är ju nu ganska, föråldrad och otillfredsställande, men vi ha att
vänta en utvidgning af densamma. Emellertid är ett af de icke
minst otillfredsställande dragen i vår nuvarande arbetarskyddsla°''-stiftning, att fabriksinspektionen är otillräcklig — detta i följd af
att fabriksinspektörernas antal är så litet, att de icke medhinna
den stora och betydelsefulla arbetsuppgift, som föreligger dem. Ja°-ber att rörande denna fråga få hänvisa till den s. k. yrkesfarekommitténs
betänkande, afgifvet i december 1909. Det framhålles
där, att yrkesinspektörerna för närvarande icke medhinna att inspektera
mer än en niondedel af de registrerade arbetsställen, som
de äro pliktiga att inspektera, och att under åren 1890—1908 fabriksinspektörerna
icke medhunnit att inspektera mer än sammanlagt
15,104 arbetsställen, under det att år 1908 funnos 19,701 arbetsställen
att inspektera. Tydligt är, att arbetsstyrkan är för liten i
förhållande till uppgiften. Det synes mig, som om vi här hafva
att göra med statstjänstemän, till hvilka man bör taga alldeles särskild
hänsyn. De brottas med en öfverväldigande stor arbetsuppgift
och måste ständigt göra ett urval mellan hvad de skulle önska
Första hammarens protokoll 1911. Fr 13. 5

Nr 13. 66

Onsdagen den 15 mars.

Om aflöning
åt yrkesinspektörer

m. rn.
(Forts.)

Herr vice talmannen: Jag skall inskränka mig till att yrka
bifall till utskottets förslag på den grund, att jag anser, att en sådan
löneförhöjning, som här är i fråga, ej bör beviljas på grund
af en enskild motion.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på föreliggande punkt yrkats, dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle
antaga det förslag, som innefattades i den vid punkten afgifna
reservationen.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som hifaller hvad statsutskottet hemställt i punkten 40
af sitt utlåtande nr 7, röstar

Ja;

och kanske anse som eu plikt att göra och hvad som blir möjligt
för dem att uträtta. Jag är öfvertygad om att vi ha att göra med
en, hvad arbetsuppgiften beträffar, synnerligen ansträngd kår af
tjänstemän, hvilkas arbete är för hela samhället särdeles betydelsefullt.

Under sådana förhållanden tror jag det vara val värdt att taga
i ögonsikte möjligheten af att göra ett undantag för dem på samma
sätt som för andra ämbetsmän, d. v. s. gifva dem provisorisk löneförhöjning,
tills den ordinarie kan komma — med bortseende från
de formella skäl, som tala mot att inrangera dem bland den kategori
af ämbetsmän, som hittills fått provisorisk lönereglering. —
Jag yrkar afslag å utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid
punkten afgifna reservation.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 74;
Nej — 37.

Onsdagen den 15 mars*

67 Nr 13.

*'' Punkterna 41—47.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 48.

Lades till handlingarna.

Punkterna 49—52.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 11 ooh 14
innevaraude månad bordlagda utlåtande nr 18, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående aflöningsfyllnad åt vikarien för tjänstledige
kassören och bokhållaren i fångvårdsstyrelsen Walter Engblom,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo oah företogs punktvis till afgörande bankoutskottets
den 11 och 14 i denna månad bordlagda utlåtande nr 10,
angående förslag till vissa ändringar i reglementet för riksbanken.

Punkterna 1 och 2.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 3.

I en den 2 februari 1911 till bankoutskottet aflåten skrifvelse Om ändring
hade fullmäktige i riksbanken hemställt, att utskottet ville hos afvissa §§
Riksdagen föreslå, att §§ 36 och 38 bankoreglementet samt afiönings- bankostaten,
i hvad den anginge riksbankens styrelse, måtte erhålla viss ^eme” e ‘
förändrad, här nedan angifven lydelse.

I sammanhang med de sålunda förelagna förändringarna hade
utskottet uppgjort förslag till den ändring af här ifrågavarande paragrafer
jämte aflöningsstaten, som påkallades af Riksdagens beslut
i anledning af utskottets utlåtande nr 3 om ändrad lydelse af 27 §
lagen för Sveriges riksbank.

Under åberopande af hvad sålunda förekommit, hade utskottet
i nu föredragna punkt hemställt, att Riksdagen ville besluta, att
§§ 36 och 38 bankoreglementet samt aflöningsstaten, i hvad den

Nr 13. 68

Onsdagen den 15 mars.

Om ändring
af vissa §§ i allSar
banko- delse:
reglementet.

(Forts.)

riksbankens styrelse, måtte erhålla följande förändrade ly -

Nuvarande lydelse.

Föreslagen lydelse.

§ 36.

Mom. 1. Riksbanken förvaltas
enligt § 72 regeringsformen och
§ 71 riksdagsordningen af sju
fullmäktige.

Ordföranden, som ej må utöfva
annan befattning inom riksbankens
styrelse, åtnjuter af riksbankens
medel ett årligt arfvode
till belopp, lika med det en hvar
af öfriga fullmäktige i denna sin
egenskap äger uppbära enligt af
Riksdagen fastställd aflöningsstat.

Mom. 2. För fullmäktige skola
jämlikt § 72 regeringsformen och
§ 73 riksdagsordningen finnas
fyra suppleanter, en förordnad
af Konungen och tre valda af
Riksdagen.

Mom. 3. På sätt § 71 riksdagsordningen
föreskrifver, välja
fullmäktige själfva bland sig en
vice ordförande att föra ordet,
när hinder för ordföranden inträffar.

Mom. 4. År styrelsen ej så
fulltalig, som för besluts fattande
erfordras, enligt hvad här nedan
föreskrifves, inkallas suppleant,
utsedd af Riksdagen.

Den af Konungen förordnade
suppleanten inkallas, när förfall
för ordföranden anmälts.

Mom. 5. Kär fullmäktig på
grund af bestämmelserna i §§
29 och 30 af lagen för Sveriges
riksbank af den 12 maj 1897 ej
får utöfva befattning såsom sådan,
skall han genast frånträda densamma
samt suppleant då inkallas
att i stället såsom fullmäktig
inträda.

§ 36.

Mom. 1. Riksbanken---

sju fullmäktige.

Ordföranden, som ej må utöfva
annan befattning inom riksbankens
styrelse, åtnjuter af riksbankens
medel årligt arfvode till
belopp, motsvarande hvad enhvar
af de öfriga fullmäktige i denna
sin egenskap äger uppbära enligt
aflöningsstat, fastställd af Riksdagen,
samt därulöfver tvåtusen
leronor för år rähiadt.

Mom. 2. För fullmäktige--

Riksdagen.

Mom. 3. På sätt § 71 — — —-ordföranden inträffar.

Mom. 4. När fullmäktig etc.
(se nuvarande mom. 5) — ■—-— — inträda.

I öfrigt inkallas den af Konungen
förordnade suppleanten, när
förfall för ordföranden anmälts,
och annan suppleant i den ordning
och för de fall, § 38 omförmäler.

69 Nr 13.

Onsdagen den 15 mars.

Nuvarande lydelse:

§ 38.

Mom. 1. Fullmäktige utse
inom sig tre deputerade, en förste
och två andre, hvilka det åligger,
att i öfverensstämmelse med bankoreglementet
och den instruktion,
som af fullmäktige fastställes,
samt i öfrig! efter af fullmäktige
bestämd fördelning af göromålen
dem emellan, föredraga ärenden
inför fullmäktige, tillse utförandet
af fullmäktiges beslut, verkställa
köp och försäljning af utländska
växlar med hvad därtill
hörer, utöfva tillsyn öfver göromålen
inom riksbanken samt handhafva
den löpande förvaltningen
i öfrigt.

Mom. 2. Deputerade äga
åtnjuta ledighet enhvar en och
en half månad årligen.

Mom. 3. Fullmäktige utse,
likaledes inom sig, en fullmäktig
för att enligt meddelade föreskrifter
utöfva tillsyn öfver riksbankens
pappersbruk och tryckeri
samt inför fullmäktige föredraga
bruket och tryckeriet rörande
ärenden.

Detta uppdrag må, dock endast
tillfälligtvis, innehafvas af
deputerad.

Mom. 4. De till fullmäktige
och deras deputerade samt
den fullmäktig, som besörjer tillsynen
vid riksbankens pappersbruk
och tryckeri, utgående aflöningsförmåner
äro bestämda i
den af Riksdagen fastställda aflöningsstat.

Mom. 5. När, med begagnande
af den i mom. 2 medgifna
rätt, deputerad begagnar ledighet

Föreslagen lydelse:

§ 38.

Mom. 1. Sedan val af fullmäktige
verkställts af Riksdagen
genom dess därtill utsedde valmän
samt fullmäktige erhållit
meddelande om valets utgång,
utse fullmäktige inom sig tre
deputerade, en förste och två
andre, för tiden till dess under
följande år meddelande om då
hållet nytt val till fullmäktige
inkommit. Deputerade åligger,
att i öfverensstämmelse — —

(se nuvarande mom. 1)--—

förvaltningen i öfrigt.

Mom. 2. Ordföranden och
deputerade äga åtnjuta semesterledighet
enhvar en och en half
månad årligen.

Mom. 3. Fullmäktige utse —
— rörande ärenden.

Detta uppdrag--— af

deputerad.

Mom. 4. Fullmäktige utse
vidare inom sig eller bland de
utaf Riksdagen valda suppleanterna
en vikarierande deputerad
att tjänstgöra, när ordinarie deputerad
begagnar sig af semesterledighet
eller på grund af sjukdom
eller eljest är tillfälligt hindrad
att deltaga i bankens styrelse.

Mom. 5. Aflöningsförmånerna
för fullmäktige och deras deputerade,
för den fullmäktig, som

Om ändring
af vissa §§ i
bankoreglementet.

(Forts.)

Nr 13.

70

Onsdagen den 15 Mars.

Om ändring Nuvarande lydelse:

if vissa §§ i

banko- och till följd däraf eller med
reglementet, anledning af fullmäktig meddeladt
(Forts.) tillfälligt uppdrag i riksbankens
angelägenheter suppleant inkallas
och deltager i riksbankens styrelse,
äger denne att för tiden i fråga
af hankens medel uppbära ersättning
med belopp, motsvarande
det för fullmäktig i staten anvisade
arfvode.

Mom. 6. Därest deputerad
åtnjuter ledighet eller i uppdrag
för riksbankens räkning är från
hufvudkontorefc frånvarande samt
fullmäktige finna erforderligt att
förordna särskild vikarierande
deputerad, äger denne att för
tiden i fråga af bankens medel
uppbära ersättning med belopp,
motsvarande det för en andre deputerad
i staten anvisade arfvode.

Mom. 7. Då vid förfall för
ordföranden den af Konungen
förordnade suppleanten tjänstgjort,
utgår till denne ersättning
af bankens medel, beräknad i
förhållande till det för ordföranden
bestämda arfvodet, dock ej
för längre tid än sammanlagdt
halfannan månad hvarje år; häri
ej inberäknad den tid, ordföranden
kan hafva varit frånvarande
med anledning af tillfälligt uppdrag
i riksbankens tjänst.

Aflöningsstat för Sveriges
riksbank.

Fullmäktige i riksbanken:

sju fullmäktige uppbära
i årligt arfvode,
hvarje kronor 4,000

Föreslagen lydelse:

besörjer tillsynen vid riksbankens
pappersbruk och tryckeri, samt
för vikarierande deputerad äro
bestämda i den af Riksdagen
fastställda aflöningsstaten.

Mom. 6. Är styrelsen ej så
fulltalig, som för besluts fattande
erfordras, enligt hvad i § 39
föreskrifves, inkallas suppleant,
utsedd af Riksdagen. När af
sådan anledning suppleant deltager
i riksbankens styrelse, äger
han att för tiden i fråga af bankens
medel uppbära ersättning
med belopp, motsvarande det för
fullmäktig i staten anvisade arfvode
; dock att, om den till tjänstgöring
sålunda inkallade är utsedd
till vikarierande deputerad,
särskild ersättning för sådan
tjänstgöring ej utgår.

Mom. 7. Då vid förfall för
ordföranden den af Konungen
förordnade suppleanten tjänstgjort,
utgår till denne ersättning
såsom i mom. 6 sägs, dock ej för
längre tid än — — — (se nuvarande
mom. 7) ----i riks bankens

tjänst.

Aflöningsstat för Sveriges
riksbank.

Riksbankens styrelse:

sju fullmäktige uppbära
enhvar i årligt
arfvode ......kronor 4,000

Onsdagen den 15 Mars.

71

Nr 13.

Nuvarande lydelse:

hvarförutom förste
deputeranden åtnjuter
...............kronor 16,000

och två andre deputerade,
hvardera.. » 11,000

samt därförutom den
fullmäktig, som
besörjer tillsynen
vid riksbankens
pappersbruk och
tryckeri ........... » 2,000

Föreslagen lydelse:

hvarförutom följande
befallningshafvande
åtnjuta för
år räknadt:

ordföranden............

förste deputeraden
två andre deputerade
hvardera .....

den fullmäktig, som
besörjer tillsynen
vid riksbankens
pappersbruk och

tryckeri ............

samt vikarierande
deputerad, när
därtill utsetts ordinarie
fullmäktig
Har till vikarierande
deputerad utsetts
en af suppleanterna,
åtnjuter
han för år räknadt

kronor 2,000
» 16,000

* 11,000

» 2,000

» 6,000

» 10,000

Om ändring
af vissa §§ i
bankoreglemente::

(Forts.)

Herr Fränekel: Som af detta betänkande synes, har det

ovanliga inträffat, att bankoutskottet icke kunnat enhälligt tillstyrka
en förändring i reglementet, som bankofullmäktige föreslagit.
Med kännedom om den enighet, som vanligtvis med rätta råder
mellan bankoutskottet och bankofullmäktige på grund häraf, att såväl
Riksdagen som bankoutskottet har den uppfattningen, att vi ha
våra finansiella förhållanden lagda i riksbankens hand på ett sätt,
som man ogärna vill rubba, synes mig detta förhållande egendomligt.
Här föreliggande förslag till ändring i reglementet har tillkommit
på grund af tillfälliga förhållanden af den beskaffenhet, att man
inom utskottet icke kunnat komma öfverens om, huruvida eu sådan
ändring är lycklig eller icke. Detta visade sig, då bankofullmäktige,
som synes af handlingarna, gjorde sin framställning till utskottet
om tillstyrkande af denna förändring på grund af det ökade arbete,
som uppstått inom riksbanken. Ärendet torde vara för herrarna
bekant. Man gick ut därifrån, att man hade eu förste deputerad,
eu andre deputerad och en tredje deputerad, och att vid vakans
bland dessa, de två senare i synnerhet, det vore nödvändigt att förvärfva
någon kraft, som kunde vikariera på ett tillfredsställande
sätt. Det låg närmast till hands att antaga, att, då bankofullmäktige
bestå af, förutom ordföranden, sex ledamöter, af hvilka tre äro
deputerade, bland de återstående tre möjligen skulle finnas någon,

m 13. 72

Onsdagen den 15 mars.

Om ändring
af vissa §§ i
bankoreglementet.

(Ports.)

som kunde anmodas att vikariera vid förfall för deputerade. Så
har emellertid icke varit fallet, och därför hafva bankofullmäktige
kommit på den idén att söka förvärfva en vikarierande deputerad,,
icke bland fullmäktige, utan bland de suppleanter, som skulle komma
att väljas för fullmäktige. Det skulle mycket väl kunna tänkas,
att hvad fullmäktige i detta fall begärt endast vore en penningfråga,
och att det vore möjligt för fullmäktige att godtgöra den
suppleant, som inkallats, så att han skulle finna det fördelaktigt att
tjänstgöra som deputerad. Emellertid innehöll förslaget, som man
kan se af handlingarna, att i reglementet skulle medgifvas, att,
ifall en fullmäktig förordnades till vikarierande deputerad, honom
tilldelades ett arfvode af 6,000 kronor, men att, ifall en suppleant
blef förordnad, härför skulle anslås en summa af 10,000 kronor,
Detta vill med andra ord säga, att till suppleant skulle väljas någon,,
som bor i Stockholm och finnes till hands att inkalla såsom vikarierande
deputerad vid de tider, bankofullmäktige anse sig behöfva en
sådan. Men vare sig han blir inkallad eller ej, skulle han få ett
arfvode af 10,000 kronor. Och bankofullmäktige sade, att de ville
i första rummet anmoda en fullmäktig att tjänstgöra som vikarie
och endast i andra rummet en suppleant, hvilket tyder på att denna
suppleant, som skulle aflönas med 10,000 kronor, icke komme att.
tjänstgöra full tid, utan endast en del af året.

När bankoutskottet fick denna framställning, tyckte utskottet,
att saken var märkvärdig. Man gick ut från den uppfattningen,
att det borde väl i denna styrelse liksom på andra områden finnas
någon, som, om bankofullmäktige anmodade honom att tjänstgöra
som deputerad, skulle vara skyldig att åtaga sig uppdraget. Men
de tre fullmäktige, som valts utöfver de deputerade, hade sagt nej;
de hade icke tid att befatta sig med detta, de ville endast vara fullmäktige,
men icke vikariera för deputerade. Därför ville nu fullmäktige
öfverflytta detta till suppleanterna. När bankoutskottet
fick denna framställning, syntes det utskottet vara klokast att förstärka
fullmäktige med ytterligare en, som kunde användas som
vikarierande deputerad, och därför aflat bankoutskottet en skrifvelse
till fullmäktige, som icke finnes refererad i handlingarna och som
jag därför ber att få läsa upp. Den lyder så här:

»Till fullmäktige i riksbanken.

I skrifvelse den 2 innevarande februari till bankoutskottet
hafva fullmäktige gjort framställning om ändring af §§ 36 och 38
i bankoreglementet, i syfte bland annat att fullmäktige skulle erhålla
rättighet att bland fullmäktige eller deras suppleanter utse ert
person att i förekommande fall inträda såsom vikarierande deputerad.

Lika med fullmäktige har utskottet funnit sig öfvertygadt, att
en förstärkning af fullmäktiges arbetskrafter, särskildt i hvad afser
angelägenheten af vikarie för deputerade, är af behofvet påkallad.

Onsdagen den 15 mars.

7;

Nr 13.

Med den synnerligen stora utveckling, som alltjämt äger rum inom Om ändring
riksbankens olika verksamhetsgrenar, torde det nämligen få anses af *"

gifvet, att arbetet inom bankens styrelse kommer att allt framgent reglementet
väsentligt ökas. Under sådana förhållanden och då utskottet för (Forts.)
sin del hyser principiella betänkligheter mot att bestämmelser fastslås
därom, att af de utaf Riksdagen valde tre suppleanterna en
redan på förhand skulle utses att under längre eller kortare tider
af året bekläda den viktiga posten såsom deputerad, har utskottet
ansett sig böra ifrågasätta, huruvida icke de af fullmäktige anförda
olägenheterna borde kunna afhjälpas på ett enligt utskottets mening
mera effektivt och för framtiden mera betryggande sätt än den af
fullmäktige nu föreslagna ändringen i reglementet skulle innebära.

Utskottet syftar härmed på en ökning af antalet fullmäktige.

Det har visserligen icke af utskottet förbisetts, att genomförandet
af ett dylikt förslag skulle kräfva en mera genomgripande
förändring än den af fullmäktige föreslagna anordningen. Utskottet
vill emellertid erinra, att en framställning i det af utskottet angifna
syfte skulle kunna göras redan till innevarande års Riksdag, samt
att den förändring af grundlagarna, som häraf betingas, följaktligen
skulle kunna genomföras redan vid nästkommande års riksdag.

Med åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt får utskottet
hemställa, huruvida icke fullmäktige anse att den önskade förstärkningen
af arbetskrafterna inom fullmäktige skulle bättre än genom
den af fullmäktige ifrågasatta anordningen för framtiden tillgodose»
genom en ökning af antalet fullmäktige. Slutligen får utskottet
anhålla, att fullmäktige behagade afgifva och till utskottet inkomma
med förslag till erforderliga bestämmelser i ofvanberörda syfte.»

På denna skrifvelse afgåfvo fullmäktige sitt svar. Jag beklagar,
att tiden är så långt framskriden, att jag icke kan besvära
kammaren med att uppläsa detsamma. Jag vill endast framhålla,,
att de skäl, som bankofullmäktige anförde mot det sätt, som utskottet
tänkt sig för att komplettera fullmäktige, enligt mitt förmenande
äro mycket svaga. Det sades först, att de icke ville öka
fullmäktiges antal, ty såsom bestämmelserna nu äro, skulle alla
fullmäktige vara närvarande vid viktiga sammanträden. Huru stämmer
detta öfverens med det förslag, som bankoutskottet framlagt,
enligt hvilket fullmäktige skulle kunna inkalla en suppleant, som
vistas i staden vissa tider af året, och då skulle han icke allenast
vara bekant med fullmäktiges ärenden, utan också färdig att tjänstgöra
som deputerad, hvilket måste vara en ännu viktigare uppgift
än att bara sitta som fullmäktig? Jag tycker således, att det svar,,
som fullmäktige afgifvit, visar, att de icke kunna draga samma
nytta af en suppleant som af en fullmäktig.

Bland andra skäl, som fullmäktige anförde mot anordningen,
var det, att om vi skulle göra en sådan grundlagsändring som att
öka fullmäktiges antal, kunde det hända, att Kungl. Maj:t däremot
gjorde invändning, därför att Kungl. Maj:t icke finge det inflytande

Nr 13. 74

Onsdagen den 15 mars.

Om ändring på bankens ledning, som Kung!. Maj:t nu bar. Jag öfverlämnar
"rf * till kammaren att bedöma halten al ett sådant påstående. Den,

reglementet som var med, då det nuvarande reglementet för riksbanken antogs,
(Forts.) vet, att det inflytande, som Kungl. Maj:t fick på den institutionen,
hvilken lyder under Riksdagen, endast består däri, att Kungl. Maj:t
äger tillsätta ordförande och vice ordförande, som skulle ha kontroll
på de göromål, som förekomma i riksbanken. Men att detta inflytande
skulle bero på antalet ledamöter, tror jag aldrig varit Riksdagens
mening, ty det ligger i sakens natur, att denna ordförande
har ett mycket litet inflytande, och om dessa sex förökas till sju
eller åtta, lär väl Kungl. Maj:ts inflytande i detta fall bli detsamma.
Jag tviflar på, att någon regering under våra dagar tror sig kunna
göra invändning mot Riksdagens beslut på den grund, att Kungl.
Maj:ts inflytande därigenom skulle minskas.

Jag återgår nu till själfva hufvudfrågan. Allt detta kan rangeras
genom att ställa ett belopp till fullmäktiges disposition, så
utt de kunna göra med det hvad de behaga, men genom detta förslag
vilja fullmäktige anmoda Riksdagen att ändra reglementet i
det syfte, som detta kräfver. Hvad vill detta säga? Jo, att vi
skulle i detta reglemente, som vi ej utan goda skäl ändra, inrymma
en bestämmelse om att en suppleant skall aflönas med 10,000 kronor.
Jag hemställer till kammaren, om det fmnes någon bolagsordning
i hela riket, där det är bestämdt, att en suppleant aflönas på visst
sätt. Under sådana förhållanden har jag icke kunnat underlåta att
ställa mig på samma sida som de många reservanterna från Andra
kammaren, nämligen att det icke vore klokt att vidtaga en så beskaffad
ändring. Vi hafva inom utskottet hemställt om en annan
ändring, nämligen att man utöfver det belopp, som tillkommer fullmäktig,
skulle ytterligare anslå 10,000 kronor till den fullmäktig,
■som vill vara vikarierande deputerad, och denne vikarierande deputerad
skulle då aflönas så väl, som under närvarande förhållanden
låter sig göra. Men jag har icke kunnat godkänna ett sådant beslut
som att eu person utom fullmäktiges krets och boende i staden
skulle, oberoende af om han inkallas eller icke, aflönas med 10,000
kronor. Då vi emellertid icke kunna framställa ett yrkande, som
■skiljer sig från utskottets — dess beslut fattades med 7 mot 9 —
ha vi ansett klokast att i frågans närvarande läge yrka afslag å
den reglementsförändring, som omförmäles i tredje punkten.

Friherre von Schwerin: Det vore mycket intressant att i

någon mån gendrifva åtskilliga af de påståenden, som den näst
föregående talaren haft, men tiden är så långt framskriden, att jag
måste hålla mig till den nu föreliggande punkten af utskottets betänkande
och därvid fogade reservation. Den föregående talaren
nämnde, att bankoutskottet skrifvit till bankofullmäktige och därvid
uttalat sig för den eventualiteten att öka bankofullmäktiges antal.
Den, som var närvarande vid det utskottets sammanträde, då

75 Nr 13.

Onsdagen den 15 mars.

skrivelser! beslöts, vet, att utskottet var deladt i två kalfvor, och Om ändring
att åtskilliga af dem, som voro med om skrivelser), ej voro be- vissa §§ i
stämda för eu eventuell ökning af bankofullmäktige. Herrarna re’qZmentel
måste medge, att det är lättare och mera ändamålsenligt att ändra (Forts.) ''
reglementet, för riksbanken än att ändra själfva lagen, tv kommer
det senare i fråga, skola de gamla striderna ånyo rivas upp.

Sveriges riksbank är en besynnerlig institution och intager ett
enastående rum i världen med hänsyn till det sätt, på hvilket dess
administratörer väljas. Denna institution behöfver ökade arbetskrafter,
och härtill erfordras medel. Bankofullmäktige och bankoutskottets
majoritet hafva föreslagit ett enkelt sätt att för tillfället
fylla detta behof. Reservanterna hafva givit oss rätt uti att behofvet
förefinnes, och de vilja äfven anvisa medel för ändamålet.

Hvad är då skillnaden mellan reservanterna och utskottet? Jo,
reservanterna säga: Fullmäktige skola få välja eu vikarierande

deputerad, och han skall få 10,000 kronor i arfvode, men fullmäktige
skola härtill få välja endast bland ordinarie fullmäktige och
icke bland suppleanterna. Så säger man: visa en bolagsordning,
där det stadgas, att suppleanterna få aflöning. Men här är icke
fråga om någon bolagsordning. Sveriges riksbank är en egendomlig
institution. Herrarna minnas väl striderna för några år sedan,
då ändringarna i banklagen genomfördes, så att fullmäktige nu väljas
på tre år i stället för ett år och Kung!. Maj:t får sätta till
ordförande. Icke är det \äl skäl att rifva upp dessa gamla strider
genom att föreslå en ökning af bankofullmäktiges antal.

. Det är synnerligen önskvärd!, att vi råda bot för denna tillfälliga
brist på arbetskraft. Här är icke fråga om något nytt.
Bankofullmäktige hafva rätt att inkalla suppleant till tjänstgöring,
och under nu löpande året har en suppleant fått tjänstgöra såsom
vikarierande deputerad. Bankofullmäktige hafva hatt den turen att
hafva tillgång till en duglig man, som åtagit sig detta uppdrag. Nu
hafva bankofullmäktige hemställt om anvisande af ett fast arfvode
åt vikarien, hvarigenom besväret för Riksdagens valmän att leta upp
lämpligt folk skulle underlättas. Beservaterna säga: pengarna skall
ni få, men ni måste välja vikarierande deputerad bland ordinarie
fullmäktige. Dessa äro nu, ordföranden oberäknad, sex, af livilka
tre deputerade en har tillsynen öfver Tumba. Då den sistnämnde
ansetts icke böra betungas med uppdrag att vara deputerad, återstå
.sålunda endast tvål att välja på. Men dessa två kunna vara
förhindrade. Hvarför finnas suppleanterna till? Jo, för att inträda
i ordinarie fullmäktiges ställe vid förfall för dem.

Det är ingalunda så, som den ärade talaren sade, att vikarien
skulle sitta och vänta på att möjligen någon gång få tjänstgöra.

Den, som läst betänkandet, torde finna, att det här icke är fråga
om någon tillfällig tjänstgöring. De ordinarie deputerade hafva
hvar och en rätt till 1 Va månads semester, detta gör tillsammans
4 Va månader. Vidare måste de företaga inspektionsresor till de

Nr 13. 76

Onsdagen den 15 mars.

Om ändring många afdelningskontoren; de kunna bli sjuka eller få annat föraf
* fall, och därigenom lär nog en vikarierande deputerad tjänstgöra

reglementet 11:1kalfva året, troligtvis 8 ä 9 månader. Det är icke för mycket,
(Forts.) att, när en ordinarie deputerad har 15,000 kronor, en vikarierande
får 10,000 kronor.

Det har händt, att, när bankofullmäktige ansett nödvändigt att
inkalla vikarie för deputerad och vändt sig till någon af de andra
ordinarie fullmäktige, dessa säga: vi kunna icke sitta hvar dag i
banken, vi äro riksdagsmän eller hafva mycket annat att göra. Här
fordras icke såsom i en vanlig bank närvaro endast en gång i veckan
eller så. Suppleanterna väljas bara för ett år. Om nu en person,
som valts till suppleant, befinnes olämplig, så går det ju an att
ändra nästa år.

Jag kan icke begripa, huru någon tvekan kunnat uppstå därom,
att det sätt, som bankoutskottet föreslagit för att afhjälpa den
tillfälliga bristen på arbetskrafter, är, om icke det enda möjliga,
dock det enklaste. Det är väl bättre att få välja bland fem än
bland två. .Reservanterna hafva yrkat afslag å hvad de anse vara
nyttigt och nödvändigt.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
vice talmannen, hvilken åter öfvertagit ledningen af förhandlingarna,
jämlikt de under öfverläggningen förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i föreliggande punkt hemställt
samt vidare på afslag därå, och förklarade herr vice talmannen sig
finna den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med öfvervägande
ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad bankoutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 10 punkten 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 73;

Nej — 39.

Onsdagen den 15 mars.

77 Nr 13-

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid ånyo skedd föredragning af lagutskottets den 11 och 14
innevarande mars bordlagda utlåtande nr 18, i anledning af väckt
motion om tillägg till 37 § lagen angående stadsplan och tomtindelning,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning af jordbruksutskottets den 11 och
14 i denna månad bordlagda utlåtanden:

nr 31, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en postverkets lägenhet vid Horns udde,

nr 32, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra kaptensbostället Dräggesta nr 3
nch 4 i Uppsala län,

nr 33, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra länsmansbostället Hönjarum nr 2
med Dufvemölla kvarn i Kristianstads län,

nr 34, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra fänriksbostället JDiseröd nr 1 i
Göteborgs och Bohus län,

nr 35, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett till förra fältväbelsbostället Bjärshult nr 1 i Kalmar
län hörande område,

nr 36, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af vissa områden från förra hospitalshemmanet Dufvedal nr 1
i Östergötlands län,

nr 37, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra predikantsbostället Tolånga nr 1
och 6 i Malmöhus län samt i ämnet väckt motion,

nr 38, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af två lägenheter från förra korpralsbostället Skärstad nr 3
i Östergötlands län,

nr 39, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra kornettsbostället Ederna nr 1 i
Kristianstads län,

nr 40, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upp -

Kr 13. 78 Onsdagen den 15 mars.

låtande af ett område från förra fanjunkarbostället Araskoga nr 2 i
Malmöhus län, och

nr 41, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
af förra kompaniehefsbostället Torp nr 2 och 3 i Kalmar län;

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning af bevillningsutskottets den 10
och 11 innevarande mars bordlagda betänkande nr 8, i anledning
af väckt motion om ändrad lydelse af 13 § 2 mom. i förordningen
den 11 oktober 1907 angående tillverkning af brännvin, biföll kammaren
hvad utskottet i detta betänkande hemställt.

Vid förnyad föredragning af jordbruksutskottets den 10 och 11
i denna månad bordlagda utlåtande nr 22, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning af vissa delar af förra löjtnantsbostället
Brink nr 1 i Södermanlands lön, biföll kammaren hvad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Anmäldes och bordlädes konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 12, i anledning af väckt motion angående tillägg till bestämmelserna
rörande kommunala röstlängder, och

nr 13, i anledning af väckt motion om tillägg till 14 § 2 mom.
i förordningen om kommunalstyrelse på landet;

statsutskottets utlåtanden:

nr 4, angående regleringen af utgifterna under riksstatens fjärde
hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvarsdepartementet,

nr 19, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
af ett fordonsförråd vid Norrbottens regementes kasernetablissemang
i Boden,

nr 20, i anledning af väckt motion i fråga om underlättande
för officerare att uttaga remonter från kronans depåer och nummerhästar
från regementen,

nr 21, i anledning af väckta motioner angående förstärkande
af befästningsanläggningarna vid Tingstäde på Gottland,

nr 22, i anledning af väckt motion angående utredning i fråga
om försäljning af vissa delar af det s. k. Järfvafältet invid Stockholm
m. m., och

Onsdagen den 15 mars.

79 Nr 131

nr 23, angående Kungl. Maj:ts proposition i fråga om försäljning
af Skånska dragonregementets gamla kasernetablissemang med
tillhörande tomt i Ystad; äfvensom

lagutskottets utlåtanden:

nr 19, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 14
kap. 22 § strafflagen, och

nr 20, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående beredande af en bättre rättslig ställning åt utom
äktenskapet födda barn och deras mödrar.

Herr FräncJcel väckte en motion, nr 100, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående bildande af en fond för att underlätta
åstadkommande af bibanor inom vissa delar af riket.

Denna motion föredrog3 och hänvisades till statsutskottet.

Justerades sju protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att de under
dagen första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde;

hvarjämte, likaledes på hemställan af herr vice talmannen,
kammaren medgaf, att de anslag, som utfärdats till sammanträdets
fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Kammaren åtskildes kl. 4,53 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

_Nr 13. SO

Fredagen den 17 mars.

Fredagen den 17 mars.

Kammaren sammauträdde kl. 3 e. m.; och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Herr statsrådet Nyländer aflämnade Kungl. JVIaj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående anläggande af ett statens kraftverk vid Alfkarleby;
och

2:o) angående anläggning af statsbana från Alfsby till Piteå.

Justerades protokollet för den 10 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes Första kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande nr 6, i fråga om en af friherre E. Palmstierna
väckt motion med begäran om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
undersökning rörande inom landet befintliga karteller och truster.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 32, i anledning af väckt motion om ändring i lagen den
18 oktober 1907 angående ryttare-, soldat- och båtmanstorps befriande
i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamhemmanet; och

nr 33, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 1 §
i lagen om inteckning i fartyg.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till Riksdagens
skrifvelse, nr 34, till Konungen, angående skyldighet för
kronofogde att till vederbörande öfversända indrifna afgifter till
prästerskapet.

81 Nr 13.

Fredagen den 17 mars.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
följande den 15 innevarande mars bordlagda ärenden, nämligen
konstitutionsutskottets utlåtanden nr 12 och 13, statsutskottets utlåtanden
nr 4 och 19—23 äfvensom lagutskottets utlåtanden nr 19
och 20.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de under sammanträdet
aflämnade kungl. propositionerna.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr vice talmannen beslöts, att Första
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande nr 6 skulle sättas
främst på föredragningslistan till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3,oe e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Första kammarens protokoll 1911.

Nr 13.

6