1911. Andra kammaren. Nr 59

ProtokollRiksdagens protokoll 1911:59

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1911. Andra kammaren. Nr 59

Fredagen den 26 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Till behandling förelåg nu Andra kammarens fjärde tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 14, med anledning af herr Winbergs
m. fl. motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående en
förhandlingsordning mellan tjänstemän och arbetare i statens
administrativa verk å ena samt vederbörande verks styrelser och
underlydande förvaltningar å andra sidan.

Uti en inom Andra kammaren väckt motion, nr 158, hade
herr Vinberg m. fl. hemställt, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kungl. Maj:t hemställa, det Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om
utredning angående lämpligaste former och grunder för fastställande
af en förhandlingsordning mellan i statens administrativa
verk anställda tjänstemän och arbetare och deras organisationer
å ena sidan och vederbörande verks styrelser och underlydande
förvaltningar å andra sidan, samt därefter för Riksdagen
framlägga förslag i ärendet.

Utskottet^ hemställde, att ifrågavarande motion för närvarande
icke måtte till någon Andra kammarens åtgärd föranleda.

Reservationer hade emellertid afgifvits:

af friherre Palmstierna, som ansett, att motionen borde af
Andra kammaren bifallas;

af herrar Gibson och Andersson i Stärte, hvilka föreslagit,
att Andra kammaren för sin del ville besluta, att Riksdagen i
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 59. 1

Ang. en förhandlingsordning
mellan
statens administrativa

verk samt
deras tjänstemän
oeh
arbetare,

Nr 59. 2

Ang. en förhandlingsordning
mellan
statens administrativa

verk samt
deras tjänstemän
och
arbetare.
(Forts.)

Fredagen den 26 maj, e. m.

skrifvelse till Kungl. Maj:t måtte anhålla om utredning, huruvida
och i hvilka former skulle kunna fastställas:

dels bestämda regler för den vid statens administrativa verk
sysselsatta personalens deltagande genom utsedda representanter
uti utarbetandet af förslag å de bestämmelser rörande arbetsoch
löneförhållanden och dylikt, som vore å denna personal
tillämpliga, samt

dels regler för s. k. disciplinmåls behandling;

samt af herr Olsson i Kullenbergstorp, som yrkat rent afslag
på den föreliggande motionen.

Sedan utskottets hemställan föredragits, lämnades ordet till

Friherre Palmstierna, som anförde: Ja, herr talman, det

måste vi säkert erkänna, att sällan har kammaren varit så fåtaligt
besökt som denna stund på aftonen. Men ehuru jag själf
har det oangenäma uppdraget att inleda debatten i detta ämne,
så kan jag icke neka till, att jag gärna ursäktar kammarens
ledamöter, att de hellre valt platsen på riksdagshusets tak för
att åse flygningarna och för att bevittna flygmaskinens triumffärd
öfver vår vackra hufvudstad.

Men när jag nu trots detta och trots denna historiska händelse
går att nämna några ord angående det nu föreliggande
ärendet, vill jag framhålla, att vi nu för första gången på allvar
få denna stora fråga rörande statspersonalens ställning framlagd
på Riksdagens bord till behandling. Det är gifvet, att det
utskott, som haft denna sak till förberedande dryftning, då också
ansett skäl föreligga att så omsorgsfullt som möjligt utreda den
föreliggande frågan. Ty det har synts utskottet, att material
bort samlas för att åtminstone till framtida behandling lägga en
verkligt säker grundval för detta för hela vårt statslii så ytterst
viktiga ämne. Härutinnan ha utskottets ledamöter varit ense.
Men när det sedan gällt att fatta ståndpunkt till föreliggande
fråga, då märka kammarens ledamöter, huru brännande denna
fråga i själfva verket är, huru meningarna differera, gå åt
skilda båll.

Jag vill då i ali korthet redogöra för de olika ståndpunkterna.
Utskottet har för sin del icke velat ingå på den föreliggande
frågan, och det af olika skäl. Jag kan för min del
näppeligen finna annat, än att utskottet liksom instinktivt ryggat
tillbaka för att upptaga frågan till den ingående behandling,
som den onekligen är värd. Måhända har äfven bristen på
verkligt ingående, allvarligt intresse för den stora frågan gjort
sig gällande. Utskottet har i sitt betänkande helt lätt gått förbi
det stora problem, som här föreligger, ja, utskottet har rent af

Fredagen den 26 maj, e. m. 3

glömt bort i sitt utlåtande en afdelning af motionärens framställning,
nämligen angående bestraffningsrättens utöfvande. Detta
är nu utskottets ställning.

En reservant, herr Olsson i Kullenbergstorp, har velat med
handen stryka öfver alltihopa, att Riksdagen för sin del icke
skulle göra något som helst uttalande, utan endast blankt yrkat
på afslag.

Så komma vi till herrar Gibsons och Anderssons i Stärte
reservation. Den följer en linje, som, såvidt jag kunnat förstå,
bort vara ägnad att samla majoriteten åtminstone i denna kammare.
De ha velat i vissa afseenden taga afstånd från motionärerna,
därigenom att de alldeles bestämdt framhållit den höghetsrätt,
som de förmena, att staten i alla afseenden bör utöfva.
Men likväl ha de funnit önskvärdt, att vissa regler för förhandlingar,
eller rättare sagdt öfverläggningar, med personalen måtte
förefinnas, och för sin del ha de icke glömt bort framställningen
angående disciplinmåls behandling.

Så finner kammaren äfven en reservation af undertecknad.
Däri bär jag sökt gorå en allmän öfverblick öfver frågans läge
för att åtminstone angifva en riktlinje, som synes mig vara den,
som för framtiden bör komma till användning. Då vill jag först
framhålla, att frågan om öfverläggningars behöflighet redan är
afgjord genom praxis, och då de byrådirektörer inom järnvägsstyrelsen,
som särskild! ha med personalen att göra, ha för sin
del ansett önskvärdt, att bestämmelser och regler för öfverläggningar
och normer för det hela måtte komma till stånd, synes
mig denna fråga vara lätt afgjord. Detta är något, som jag
skulle vilja säga borde vara rent axiomatisk!, nämligen att bestämda
regler och normer för öfverläggningar komma till stånd.
Byrådirektörerna hänsyfta äfven till den form för öfverläggningars
bedrifvande, som förefinnes i Österrike.

Nu är det emellertid föreslaget i motionen att gå betydligt
längre än här är fråga om, och jag vill äfven framhålla, att
bakom motionen stå stora skaror af Sveriges statspersonal. Förutom
hvad som i utskottets betänkande finnes anfördt, har jag,
såsom ordförande i utskottet, fått en skrifvelse mig tillsänd af
svenska postmannaförbundets styrelse, som innehåller bland
annat: »Generalpoststyrelsen förklarar till en början sig hysa

den tillförsikten, att postverkets tjänstemän äro genomträngda
af den uppfattningen, att det är oförenligt med deras ställning
att genom arbetsnedläggelse söka drifva igenom sina kraf. Det
synes, som, när generalpoststyrelsen hyser den uppfattningen,
ocn när, som man väl har anledning antaga, styrelsen är angelägen,
att personalen allt framgent skall förblifva vid denna åskådning
angående sina tjänsteförpliktelser. nästa mening i styrelsens
uttalande konsekvent bort vara ett lifligt tillstyrkande af motionen,
ty skall personalen förmenas att genom kraftåtgärder inverka på

Nr 59.

Ang. en förhandlingsordning
mellan
statens administrativa

verk samt
deras tjänstemän
oeh
arbetare.
(Forts.)

Nr 59. 4

Ang. en förhandlingsordning
mellan
statens administrativa

verte samt
deras tjänstemän
och
arbetare.

(Forts.)

Fredagen den 26 maj, e. m.

sin ställning gentemot verket, bör den absolut förbehållas rätten
att genom förhandling få göra sin mening gällande vid fattande
af beslut i ärenden rörande deras förhållanden. Visserligen är
detta något nytt, åtminstone för vårt land, men den gamla tidens
patriarkaliska förhållande mellan husbonde och tjänare är förbi
och de nya omständigheterna kräfva andra former.»

»Generalpoststyrelsen framför emellertid en helt annan mening,
nämligen att förhandlingsordning icke bör införas. Till
den uppfattningen kommer styrelsen genom en, enligt vår uppfattning,
alldeles oriktig slutledning. Styrelsen anser nämligen,
att det motsatsförhållande, som förekommer inom det enskilda
arbetsområdet mellan företagets ledning och dess arbetspersonal,
förekommer icke mellan de administrativa verkens styrelse och
deras underlydande personal, hvarjämte generalpoststyrelsen vill
göra gällande, att det är ett statsintresse, att statstjänstemannen
erhålla rätt afvägda löner, vid hvilkas utmätande icke bör tagas
den hänsyn till företagets ekonomiska bärkraft och ernåendet af
vinst, som äger rum i fråga om den privata företagsamheten.
Nu är det dock i verkligheten så, att verkens styrelser mer och
mer börjat tillämpa just den »affärsmässiga» driften och långt
ifrån låta aflönings- och arbetsprestationerna vara lämpligt afvägda.
Det skulle föra alltför långt att här redogöra för huru
förhållandena för postverkets lägre tjänstemän i det afseendet
gestalta sig, men säkert är, att ett allmänt missnöje är rådande
med många af de åtgärder, som på senare tiden vidtagits. En
förhandlingsordning skulle gifva personalen tillfälle att direkt få
framföra sin mening, den skulle i många fall kunna verka reglerande
och måhända skapa ett bättre samförstånd mellan de styrande
och styrda. Statstjänarnes organisationer verka till statens
fromma genom sin sträfvan att höja medlemmarnes allmänna nivå
och bibringa dem känslan af plikt och ansvar. Det lärer därför
vara en billig fordran, att de lämnas den förhandlingsordning,
hvarom motionerats, detta så mycket mera, som de styrande
härigenom mera än nu är fallet skulle kunna tillgodogöra sig
den sakkunskap och erfarenhet, hvarmed personalen sitter inne,
men som de styrande ofta sakna.»

Nu finna vi också af den redogörelse utskottet lämnat, att
förhandlingsordningar finnas uppgjorda mellan vederbörande statsmyndighet
och resp. statspersonals organisationer i Danmark.
Vi finna också, hurusom i Frankrike man börjat införa förutom
förhandlingsordning äfven förlikningsinstitutioner i arbetstvister,
äfven när det gäller statens järnvägar och statsbanepersonalen,
och äfven att tillgripa skiljedom. Vi finna äfven af utskottets
betänkande, hurusom några offentliga verk, post- telegraf- och
telefonverken i Kanada, ha förlikningskommissioner och använda
skiljedomsinstitutionen.

Således har jag velat framhålla, att de kraf, som nu börja

Fredagen den 26 maj, e.

m.

framställas äfven i vårt land, verkligen upptagits till ingående
profning och ledt till vissa resultat i utlandet. När vi nu hos
oss skola börja att ingå på hela detta särdeles invecklade problem
fatta en ståndpunkt till detsamma och söka lösa det bör
problemet ses ur olika synpunkter. Först och främst gäller det
att principiellt afgöra, hvad som må anses lämpligt eller icke
hvad som kan inpassas i vårt statsskick eller icke. Vidare
synes det mig att har man lagt en viss principiell grund
för det hela, ar den fråga, som därefter skulle upptagas till behandling
denna: hvilken personal öfver hufvud taget är det
som skall inramas med dessa nya bestämmelser? Och därvid
har man att skilja mellan ordinarie och extra personal, mellan personal,
som ar mera fast anställd och personal af olika grader med mer
eller mindre fast anställning och slutligen personal med rent tillfälliar
anställning. Vidare är det fråga om, hvilka ärenden öfver hufvud
skola upptagas till öfverläggning vid de gemensamma förhandlingarna,
och slutligen ställes oss också det spörsmålet före, hvad
resultatet kan bil af sådana förhandlingar, huru deras slut kan
bil normerande bestämmande för statsmyndigheternas åtgärder
i föreliggande frågor, med andra ord — där är spörsmålet om
personalens medbestämmanderätt vid frågornas afgörande framme.
-Nu vill jag icke, i all synnerhet så som kammaren för tillfället
ar sammansatt, närmare ingå på dessa olika saker. Jag vill
endast för mm del beröra den principiella frågan.

Hur man än vänder på detta spörsmål, synes det mig, att
det koncentreras i en enda punkt, där intressena af olika sla°-kunna såväl hopknytas som äfven stå bestämdt emot hvarandra
nämligen i frågan om arbetsnedläggelsens behöflighet och användande
samt dess skadlighet vid statsdriften.

Ser man nu efter, hur utvecklingen i olika länder i stort
sedt ter sig, sa märker man, att till eu början försök gjorts att
bereda personalen formell tjänstemannaställning väsentligen genom
att ålägga densamma tjänstemannaansvar och genom att
införa benamningen tjänstemän, utan att man därför gifvit personalen
tjanstemannaställmngens alla förmåner. Så har man försokt
sig på en annan väg, när man insett, att den första icke
vant till fyllest Man har ensidigt velat tillämpa straflagens hot
men snart nog funnit, att detta icke medfört någon effekt, utan
att det vant agnadt att väcka ovilja och bitterhet, i all synnerhet
som statspersonalen vanligen utgör den mest dugliga tjänstemannakåren
i landet. Då kommer helt naturligt den tredje vägen
fram den vag, som enligt mitt förmenande borde varit den första
och hvilken sannolikt kan alldeles utesluta, ja, såvidt jag förstår’
alldeles utesluter en af de vägar, som jag här nämnt — den
vagen nämligen, hvarigenom man redan från början gör allt för
att skapa samhörighet mellan personalen och det verk, hvilket

Nr 59.

Ang en förhandlingsordning
mellan
stadens administrativa

verte samt
deras tjänstemän
och
arbetare.
(Forts.)

Nr 59.

Ang. en förhandlingsordning
mellan
statens administrativa

verte samt
deras tjänstemän
och
arbetare.
(Forts.)

6 Fredagen den 26 maj, e. m.

denna tillhör. Genom en sådan samhörighet kommer själfva
behofvet af arbetsnedläggelse att helt naturligt bortfalla.

Det är denna principiella syn på tingen, som jag för min
del ansett böra vara normerande, och jag har velat i denna debatt
uttala, att det enligt min uppfattning är här, som anknytningen
skall ske, när det gäller att lösa hela det föreliggande
problemet. Denna väg är förtroendefullhetens väg — den skänker
personalen förtroende till statsmakterna, den är det ömsesidiga
tillmötesgåendets väg, som är ägnad att inge den samhörighetskänsla,
som i och för sig alltid är det för freden mest
betryggande.

Jag vill, herr talman, icke förlänga debatten genom att ytterligare
ingå på detta ämne, men jag har velat framhålla, att den
erfarenhet, man tyckes kunna vinna af det utländska förfarandet
på detta område, af den utländska lagstiftningen och administrativa
rätten, synes mig alldeles otvetydigt peka i den riktningen,
att den väg, som jag tillåtit mig förorda i reservationen, är den,
som skall leda till en lycklig lösning af förhållandena, och jag
ber fördenskull att få yrka bifall till denna min reservation.

Vidare yttrade:

Herr Gibson: Herr talman, mina herrar! Som herrarna

finna, föreligger här ett ganska digert betänkande, men af dess
106 sidor upptager utskottets utlåtande icke stort mera än en
sida. Orsaken till att utlåtandet ter sig så magert eller rättare
sagdt resultatlöst i förhållande till det feta betänkandet, föi klarar
utskottet ligga däri, att det vidlyftiga materialet förelegat
endast en kort tid, och att utskottet fördenskull icke kunnat
utarbeta en skiss till förhandlingsordning eller gifva några direktiv
härvidlag. Detta är mer än ursäktligt, ty jag tror, att om
utskottet haft hela riksdagstiden till sitt förfogande, hade det
icke varit möjligt att utarbeta en skiss till förhandlingsordning,
men då utskottet går att på denna grund totalt afstyrka motionen,
har jag icke kunnat följa utskottet, ty jag anser, att det
icke varit nödvändigt eller ens nyttigt att angifva vare sig området
eller formerna för en förhandlingsordning, ej heller att det
varit nödigt att skissera, ett förslag till en sådan föi handlingsordning
eller att gifva några som helst direktiv i det afseende^
utan jag anser, att utskottet bort med ledning af det föreliggande
materialet ha svarat på deri frågan: förefinnes det behof
af en fästställd ordning i förevarande fall eller icke? Mig synes,
att utskottet på den frågan svarat ganska tydligt, då utskottet
förklarat, att det är fullt öfvertygadt om att dessa viktiga saker,
som beröra ett så stort antal medborgare, måste göras till föremål
för statsmakternas åtgärder genom fastställande af vissa normer
för behandling af arbetstvister rörande statens tjänstemäns

7 Nr 59.

Fredagen den 26 maj, e. m.

och arbetares tjänstevillkor och löner. Detta uttalande anser Ang. en förjag
med logisk nödvändighet hafva bort leda till en annan kläm hwdlingsordän
den. hvartill utskottet kommit — det borde ha ledt till den ^atenTfchni
kläm, som jag och min medreservant i en särskild reservation * nistratim1''
föreslagit. Ty denna kläm utgör intet annat än en omskrifning verk samt
äf detta nämnda utskottsuttalande och lämnar direktiven helt dera8.. tjänsteartigt
åt Kungl. Maj:t. Ja, den är till och med moderatare, ty arbetare
vi ha anhållit om en utredning, huruvida och i hvilka former nwTf
regler skulle kunna fastställas. s''j

Jag kunde nu ur respektive styrelsers utlåtande draga fram
en hel del satser, som bevisa önskvärdheten att få fastställda
regler för öfverläggningar. Därmed vill jag emellertid icke upptaga
kammai’ens dyrbara tid, såvidt icke debatten skulle ge mig
anledning därtill.

Jag vill dock framlägga några af mina egna synpunkter, som
göra att jag anser eu förhandlingsordning vara nödvändig. I det
allmänna medvetandet skall säkerligen allt starkare fastslås den
åskådningen, att den vid statens verk fast anställda personalen
icke har s. k. strejkrätt. Ingen här i kammaren skulle anse
lämpligt, att staten skulle använda sig af någon lockoufrätt eller
några påtryckningsmedel för att framkalla för statens verk
förmånligare aflöningsvillkor. Redan häri framträder olikheten
mellan ett statens verk och ett enskildt. Denna olikhet framträder
än mer, då man betänker, att den starkt drifvande kraften i ett
enskildt företag, nämligen det privatekonomiska vinstbegäret,
icke är till finnandes hos statens verk. Dessutom äro samtliga
inom personalen medborgare och sålunda delägare uti staten och
hafva rätt att medverka till dess organiserande genom sin röst.

Det är således icke två motsatta parter. Det är inkommensurabla
storheter.

Personalens föreningsrätt är hos oss klar och tydlig, men
samtidigt vill man, som nyss sades, frånkänna personalen strejkrätt.
Härtill fordras från statens sida, att den uppträder som
mönsterarbetsgifvare, hvilket sker bland annat, genom att personalen
försäkras verklig tjänstemannaställning, såsom hos oss i
hufvudsak skett. Men i den mån, om och för så vidt denna i
afseende å den lägre personalen till äfventyrs i något afseende
ännu icke är alldeles tillfredsställande, så bör en ändring till det
bättre efter en omsorgsfull utredning af förhållandena äga rum. Men
härför och för utfyllandet af den konstitutionella lucka, som nu
förefinnes mellan i synnerhet den lägre tjänstepersonalen och de
så kallade arbetarna å ena sidan och respektive styrelser å den
andra, så bör väl personalen tillerkännas yttranderätt i sådana
frågor, som i väsentlig grad beröra dem. Regler för utöfvandet
af en sådan yttranderätt äro då gifvetvis behöfliga. Denna anordning
anser jag så mycket mer behöflig, i den mån man vill
komma ifrån hvarje tanke på strejk.

Nr 59. 8

Ang. eu förhandlingsordning
mellan
statens administrativa

verk samt
deras tjänstemän
och
arbetare.

(Forts.)

Fredagen den 26 maj, e. m.

Af skäl, som jag nyss anfört, och som jag äfven i min reservation
pekat på helt kort, har jag icke kunnat fullt ansluta
mig till motionen, som i alltför hög grad jämställer statens verk
med enskilda och alltför mycket sidoordnar personalen med staten
och dess organ genom att gifva personalen eu medbestämmanderätt,
som lätt kan missförstås. Jag har därför icke ansett
motionens motivering god och ej heller yrkandet lyckligt, och
jag har därför tagit afstånd från motionen.

Emellertid, då min medreservant och jag skrefvo reservationen,
så var det i sådan brådska, och majoritetens utlåtande
var icke riktigt fixeradt. Vi framställde därför i vår reservation
icke något bestämdt yrkande, därför att situationen kunde blifva
den, att ett afslag å ett dylikt yrkande skulle kunna tolkas som
ett uttalande från Andra kammaren, att den för sin del afböjde
hvarje tanke på förhandlingsordning i någon form. Ett sådant
afslag ville vi icke riskera i denna riksdagens sista timme, men
som saken nu ligger, kan icke någon sådan tolkning götas. Verkliga
afslagsvänner ha tillfälle att ge sina röster åt den af herr
Olsson afgifna reservationen. Jag har därför anledning göra ett
bestämdt yrkande om bifall till den af mig och herr Andersson
i Stärte afgifna reservationen, i hvilken jag dock nödgas göra en
ändring.

Jag har icke närmare motiverat sista punkten i reservationen
och anser det onödigt att upptaga kammarens tid med den
saken, som synes mig själfklar. Jag vill endast påpeka, att motionären
inryckt disciplinmålens behandling under begreppet förhandlingsordning.
Jag anser det emellertid bättre att rycka ut
denna fråga till en särskild punkt, hvarigenom större klarhet
vinnes. Motionen har också just i den delen gifvit anledning
till missförstånd. Jag har härigenom trott mig göra en inskränkning
i motionen, men den uppfattningen har gjort sig gällande,
att ett yrkande på denna punkt går utöfver motionärens yrkande.
För denna uppfattning böjer jag mig och stryker därför
med en viss afsaknad denna punkt. Med ett par ändringar ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till den af mig och herr Andersson
i Stärte afgifna reservationen. Jag ber sålunda att få
yrka bifall till följande förslag: »att kammaren ville för sin del
besluta, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhölle om
utredning, huruvida och i hvilken omfattning skulle kunna fastställas
regler för den vid statens administrativa verk sysselsatta
personalens deltagande genom utsedda representanter uti utarbetandet
af förslag å de bestämmelser rörande arbets- och löneförhållanden
och dylikt, som äro å denna personal tillämpliga.»

Herrar Karlsson i Göteborg och Andersson i Stärte inställande
häruti.

9 Nr 59.

Fredagen den 26 maj, e. m.

Herr Winberg: Herr talman, mina herrar! Det kan gifvetvis
icke falla mig in att under det förhållande, hvarunder denna
fråga nu kommer till behandling, ingå på någon mera detaljerad
undersökning af densamma. Men då det i alla fall är en fråga,
som enligt mitt förmenande både är af ganska stor betydelse
och äfven likvisst kommer att återkomma till Riksdagen, tills
en något så när tillfredsställande lösning vunnits, så må man
ursäkta mig, om jag här gör några erinringar vid behandlingen
af detta ärende.

Jag har tillåtit mig att jämte några kammarledamöter framföra
frågan om den i statens tjänst anställda personalens förhållanden,
då det gäller att afgöra de villkor, hvarunder den
skall arbeta, och hvilka äro af den art, att det icke tillkommer
Riksdagen att besluta därom. Jag har i motionen angifvit af
hvilka skäl, som jag anser, att den frågan nu måste af statsmakterna
och de lagstiftande myndigheterna ägnas uppmärksamhet.
Det har ju nu också till och med af utskottet konstaterats,
att det kan anses föreligga ett behof af, att någonting i detta afseende
vidtages, och jag skulle vid sådant förhållande icke behöfva
närmare uppehålla mig därvid. Jag tillåter mig dock att göra
några erinringar. Redan i motionen har jag angifvit, att då det
gäller frågor, där Riksdagen fattar beslut, sålunda beträffande
den ordinarie personalens löneförhållanden m. m., så förutsättes
icke, att någon ändring häri skall göras, men som litet hvar af
kammarens ledamöter vet, finnes det ett stort antal personer
anställda i statens tjänst, hvilkas löneförhållandan och andra
omständigheter Riksdagen icke haft någonting att säga till om.
Så t. ex. finnas vid endast ett verk, statens järnvägar, omkring
13,000 personer anställda, hvilkas aflöningsförhållanden Riksdagen
icke har något att göra med, utan hvarom beslut fattas antingen
af respektive styrelser eller därunder lydande förvaltningar. Af
själfva den utredning, som jag inom parentes skall be att få ge
det erkännandet, att den är mycket värdefull och ingående, som
utskottet lämnat, framgår också, att man behöfver vinna större
klarhet dels i fråga om den ställning, de olika verkens pex^sonal
skall intaga, då det blir fråga om, hvilken eller hvilka myndigheter
som skola besluta i frågor, där Riksdagen icke har att
besluta, dels också beträffande de olika verken inbördes, hvilka
förhållanden därvidlag skola råda. Under det att vid en hel
del verk den extra personalens villkor afgöras af Kung]. Maj:t
eller respektive verks styrelser, så finns det andra verk, där
personalens villkor och förhållanden afgöras af underordnade
myndigheter.

Jag har också i motionen påpekat en annan sak, nämligen
den så kallade disciplinära bestraffningsrätten, och jag tror, att
efter hvad som förekommit vid en hel del tillfällen, skola nog
de flesta af kammarens ledamöter, som i detta afseende hunnit

Ang. en förhandlingsordning
mellan
statens administrativa,

verk samt,
deras tjänstemän
och
arbetare.
(Forts.)

Nr 59. 10

Ang. en förhandlingsordning
mellan
statens administrativa

verk samt
deras tjänstemän
och
arbetare.

(Forts.)

Fredagen den 26 maj, e. m.

bilda sig eu mening, gifva mig rätt, då jag säger, att på det
området tarfvas, att Riksdagen får ett ord med i laget, så att
rättvisa och opartiskhet härvid få göra sig gällande mera, än
hittills varit fallet. Jag skall i detta afseende be att få referera
ett uttalande, som är afgifvet af eu så auktoritativ person som
justitieombudsmannen, och hvithet utlåtandes betydelse man icke
gärna kan underkänna. Jag syftar på justitieombudsmannens
skrifvelse till Kungl. Maj:t af den 25 februari 1911 i anledning
af, att några af personalen vid statens järnvägar af myndigheterna
blifvit ådömda att utgifva skadestånd. I detta sitt utlåtande säger
justitieombudsmannen något, som är ganska karakteristiskt, och
som jag ber att få uppläsa, nämligen följande: »Vid pröfning af
nu nämnda båda ärenden fann jag uppenbart, att ett anmärkningsvärdt
fel begåtts, då förordnande meddelats om afdrag å klagandenas
lön. Med afseende därpå, att rättelse emellertid i båda fallen
skett, samt jämväl å den omständigheten, att vederbörande myndigheter,
som meddelat förordnandena, ju sakna nödiga förutsättningar
för att kunna rätt behandla och bedöma tvistiga rättsfrågor’
ansåg jag mig icke böra anbefalla åtal». Ett dylikt uttalande
angående vederbörande administrativa myndigheters kapacitet
att afgöra dylika frågor från ett så auktoritativt håll bör i alla
fall ha en viss betydelse, när man behandlar denna fråga.

Då man genomgår den utredning, som utskottet förebragt,
finner man också eu hel del uttalanden till och med från sådana
håll, som man knappast väntat sig, nämligen från eu del ledamöter
i styrelser, som själfva vidgå, att det verkligen finnes
behof af att i någon mån ändra de nuvarande bestämmelserna.
Jag skulle kunna andraga eu mängd exempel på uttalanden i
samma riktning. Man har framhållit, att de administrativa myndigheterna
icke på något sätt skola sidoordnas med personalen.
Den meningen om statens öfverhöghet tror jag icke skall befrämjas,
om vi flera gånger få upplefva något sådant, som inträffade
1906 vid statens järnvägar, då den extra personalen
lyckades genom ett energiskt uppträdande i sista hand förmå
vederbörande att ingå i öfverläggning, som det hette, för att fä
förbättrade förhållanden. Då visade det sig, hvilken fullständig
planlöshet, som rådde inom förvaltningen, då det gällde att på
lämpligaste sätt komma ifrån den frågan, och under hvilka former
man kunde tillåta personalen att framställa sina önskemål och
åsikter. Jag menar, att ett sådant tillvägagångssätt, som då
användes, är icke ägnadt att stärka statens auktoritet såsom den,
hvars ställning man skall sätta öfver allt annat.

Vid sådant förhållande kan det icke hjälpas, att jag fortfarande
anser, att denna fråga måste tagas i hela dess vidd.
När man för öfrigt talar om statens öfverhöghet, bör man icke
undgå att lägga märke till, hur det i det afseende! är, när det
gäller andra personer än den i statens verk anställda personalen.

Fredagen den 26 maj, e. m.

11 Nr 59.

Jag ber endast att få taga ett exempel. När det gäller den Ang. en förtrafikerande
allmänheten vid statens järnvägar och det är någon, handlingsordsom
har anledning gorå anspråk pa ersättning tor något tor -statens admikommet
eller fördärfvadt gods, det må vara huru ringa som helst, nistrativa
och man icke utan vidare kan få klarhet i saken, så skall en verk samt
förlikningsnämnd tillsättas. I det fallet gör statens öfverhöghet;*;raf tyämtesig
sålunda icke gällande. Men då det är fråga om statens arbetare.
järnvägars personal, då anses ett sådant tillvägagångssätt icke (Forts.)
förenligt med statens värdighet.

Jag vill erkänna, att det dragit så långt ut på tiden, innan
respektive verk och styrelser afgifvit sina utlåtanden, att man
kan medgifva, det utskottet haft svårt att formulera ett positivt
yrkande. Men jag ber då också att få påpeka, att i motionen
voro flera olika vägar anvisade. Det var dels den väg, som jag
för min del anser mest betryggande och som är använd vid
Sveriges enskilda järnvägar, nämligen att förekommande tvister
skola i sista hand afgöras genom skiljedom, sammansatt på sätt,
som bestämts genom aftal mellan parterna. Den andra vägen,
där man så att säga lämnar mera rum för statens öfverhöghet,
är den, som tillämpats i Danmark, där visserligen förekommande
tvister kunna bli föremål för förhandling mellan personalen och
vederbörande myndigheter, men där, då enighet icke kan uppnås,
utslaget fälles af vederbörande minister. Eu tredje väg är
den, som användts i Österrike, men som icke jag och ej heller
utskottet, tycks det, ansett tillfredsställande. Jag har sålunda,
som sagdt, i motionen angifvit åtskilliga vägar, som man kan
gå på för att fatta ett positivt beslut.

I öfrigt tror jag, att det icke är möjligt att i eu så komplicerad
fråga som denna gifva några mera ingående och bestämda
direktiv om hvilka vägar, som äro de riktiga. När nu yrkandet
endast utmynnar uti eu framställning till Kungl. Maj:t med begäran
om en utredning, så bör man icke begränsa alltför snäft
det område, som skall bli föremål för utredning, utan det bör
vara möjligt för dem, som skola verkställa utredningen, att allsidigt
och utan förutfattade meningar gå till verket samt sedan framlägga
de resultat, utredningen kan hafva gifvit. Det är därför,
som jag icke kan förena mig i det yrkande, som gjorts af herrar
Gibson och Andersson i Stärte. Jag anser, att deras yrkande
för mycket begränsar området för undersökningen, under det
jag i motionen yrkat, att fältet bör lämnas öppet, så att den
icke är bunden af någon begränsning med afseende på området
för densamma.

Nu kan man säga, att något definitivt beslut kan icke nås,
då frågan kommit sä sent till denna kammare och man har all
anledning antaga, att ärendet icke kommer att behandlas af
Första kammaren. Det är emellertid enligt mitt förmenande af
ganska stort intresse i hvarje fäll, huru denna kammare för sin

Nr 59. 12

Fredagen den 26 maj, e. m.

Ang, en för- del beslutar, och jag ber härvid få påpeka, att denna fråga är
handlmgsord- a| den betydelse och den trängande beskaffenhet, att Riksdagen
statens admi-torc*e icke blifva betriad tran densamma, innan någon lösning
nistrativa kommer till stånd. Det är vid sådant förhållande af vikt att se,
verk samt hvilken ställning denna kammare intager till denna fråga, och
^män^oeh6 ^ anser, att det skulle vara olyckligt, om kammaren ställer
arbetare. sig afvisande till ordnandet af detta spörsmål, som enligt min
(Forts.) mening endast kan lösas på tvenne sätt. Och det ena är att
begagna samma linje för arbetarnas framdrifvande af sina kraf,
som användts inom privata industrier, nämligen att arbetarna
kunna tillgripa arbetsnedläggelse. Jag tror icke det skall vara
nödvändigt, att i statens verk anställda arbetare tillgripa ett
sådant vapen, men man har dock icke rätt att lösa en sådan
fråga endast med att i strafflagen sätta in ett enkelt förbud för
tillgripandet af sådan åtgärd. Tillgripandet af ofvan nämnda åtgärder
blir först då onödigt, när man angifvit någon annan utväg
för denna personal att få sina önskemål tillfredsställda. Det
finnes sålunda endast två vägar, den nyligen nämnda, och den
i motionen antydda vägen, nämligen att tillförsäkra personalen
möjlighet att på ett tillfredsställande sätt göra sin mening gällande,
och att deras synpunkter också beaktas. Men jag ber då
få betona, att det icke är nog med, att man välvilligt utsträcker
petitionsrätten och säger, att personalen skall få komma med
sina framställningar, och att de skola tagas under öfvervägande.
Det är icke någon lösning af frågan, mina herrar, utan den enda
förnuftsenliga lösningen är, att man utgår ifrån, att vid sådana
öfverläggningar mellan parterna, om jag får kalla dem så, om
icke deras meningar kunna sammanjämkas, så gäller det att få
någon form för fällande af det afgörande ordet. Därvid har
man som sagdt endast tvenne vägar att välja, antingen den vanliga
skiljedomsprincipen eller möjligen den väg, man gått i Danmark,
nämligen att låta vederbörande minister fälla det slutgiltiga
och afgörande ordet.

Jag skall, som sagdt, nu icke upptaga kammarens tid med
att vidare utveckla frågan. Det är dock min bestämda öfvertygelse,
att man här icke velat få fram någonting annat än
verkligt rättvisa bestämmelser, så att den i statens tjänst anställda
personalen får ett ord med, då deras angelägenheter skola ordnas.
Och det bör ske på sådant sätt, att man icke tvingar denna
personal att använda sådana medel, som arbetare i enskild tjänst
ibland måste använda och ha full rätt till att använda, nämligen
arbetsnedläggelse. Men därhän kan man icke komma, om man
icke anvisar något annat för båda parterna fullt acceptabelt sätt
att gå till väga.

Då jag är af den meningen, att en undersökning i denna
fråga bör vidtagas utan förutfattade meningar, och att området
för denna utredning icke bör alltför mycket på förhand begränsas,

13 Nr 59.

Fredagen den 26 maj, e. m.

sa finner jag mig, herr talman, böra instämma i den af friherre dng■ en förPalmstierna
vid utskottets betänkande fogade reservationen, till handlingsordhvilken
jag ber att få yrka bifall. statenTadmi

. . _ nistrativa

Häruti mstämde hrr Kristensson, Thylander, Rissén, Teng- verk samt
dahl, Hasselquist och Lindblad. deras tjänste män

och

Herr Fornander: Herr talman! För det erkännande, niotionären
gifvit utskottets goda vilja vid behandlingen af det omfattande
spörsmålet, är ju utskottet mycket tacksamt, då vi däraf^
sluta till, att han fullt väl vet, huru inveckladt hela spörsmålet
är, och att man vid bedömandet af detta ärende bör gå
till verket med ganska stor försiktighet. Att detta är nödvändigt,
framgår redan af den diskussion, som om detta ärende
förts här i kammaren. Vi ha redan sett framlagda icke mindre
än två olika linjer och vi ha i reservationerna ytterligare två
linjer att gå på, då det är fråga om att bedöma frågan. Men
det är icke blott diskussionen här, utan äfven de utlåtanden från
myndigheter, hvilka yttrat sig i denna angelägenhet, som visa, att
ganska stor tveksamhet råder om hvilken väg man bör beträda.

Allt detta hör ju samman med spörsmålets invecklade natur, som
utskottet säger. Och äfven bör bemärkas, att det afgifvits åtskilliga
reservationer till de yttranden, som af ämbetsverken
aflämnats.

Det är nu så, att först och främst äro dessa särskilda verk
väsentligen olika organiserade. Därtill kommer äfven den omständigheten,
att de sysselsätta tjänstemän och arbetare af helt
olika kategorier, hvarför det förefaller ganska svårt att generellt
bestämma om, att alla dessa verk skola på liknande sätt underkastas
viss sorts förhandlingsordning. Redan i motionens motivering
är denna förhandlingsordning framställd på sådant sätt,
att det gör, att herr Gibson liksom hans medreservant, herr
Andersson i Stärte, ha ansett sig icke utan vidare kunna låta
detta yttrande stå oanmärkt. De ha icke velat tillerkänna dessa
arbetare och lägre tjänstemän en likaberättigad ställning med
vederbörande styrelser, då det är fråga om förhandling med
dessa, utan de ha på det bestämdaste tagit afstånd från ett
sådant inrymmande åt dem och flyttat ned dem, om jag så får
säga, pa ett lägre plan. Och det är ju helt naturligt, om man
tänker på dessa förhållanden, att man icke kan likställa denna
personal, som det nu är fråga om, med t. ex. de enskilda järnvägarnas
personals och deras organisationers ställning, ty staten
som arbetsgivare stål- väl dock alltid i en annan ställning till
sina funktionärer i olika grader, än t. ex. en enskild järnväg gör.

Dessa enskilda järnvägar ha ett privatkapitalistiskt intresse att
bevaka, som staten icke alls har att taga motsvarande hänsyn
till. Staten drifver sina järnvägar för det allmännas behof i

Nr 59. 14

Ang. en förhandlingsordning
mellan
statens administrativa

verk samt
deras tjänstemän
och
arbetare.
(Forts.)

Fredagen den 26 maj, e. m.

alldeles eminent mening, och det kan därför icke på något sätt
bli fråga om sådana hänsyn, som t. ex. en enskild järnvägsstyrelse
har att taga till aktieägarna och deras intressen. Därmed
menar jag nu icke, att statens järnvägars förvaltning icke bör
tillse, hur medlen handhafvas, hur lönefrågorna ordnas, icke tillse,
att det icke blir slöseri i detta hänseende etc. Men jag menar,
att statens förvaltning behöfver icke så speciellt noga se på
dessa saker, som t. ex. en enskild järnväg, som kanske lefver
under tryckta omständigheter, nödvändigt måste taga hänsyn till.
Äfven om ett statens verk på vissa punkter och vissa ställen
icke skulle gå med samma vinst som på andra, så behöfver dess
styrelse icke ställa sig afvisande mot sådana kraf, som framställas
från arbetarnas sida, då det är fråga om löneförhållanden
eller arbetstid, dess längd och därmed sammanhängande omständigheter,
om de annars äro berättigade. Dessutom ha vederbörande
arbetare i statens verk och inrättningar en högst väsentligt
mera tryggad ställning, oafsedt alla öfriga förmåner, som de
ha förmer än t. ex. personalen vid de enskilda järnvägarna. Jag
talar om dessa, eftersom herr ^Vinberg nu särskilt fört oss in
på det området.

Tager man hänsyn till detta, så, ehuruväl jag erkänner, att
något behöfver göras för att tillfredsställa arbetarnas önskemål
äfven på detta område, framstår i alla händelser en så väsentlig
skillnad mellan i statens och i enskild tjänst anställd personal,
att just detta, att de skola som lika berättigad förhandlande
part stå emot vederbörande styrelser, faller till föga enligt
mitt förmenande, såsom äfven framhållits i herr Gibsons reservation.

Om vi vända oss till de reservanter i vederbörande styrelser,
som yttrat sig — och det är nu särskild! sådana arbetschefer,
som stå arbetarna mycket nära — så ha äfven dessa
ställt sig mycket reserverade med afseende på det kraf, som
här är framfördt. Det ena med det andra gör, att då framför
oss ligger ett betänkande på 106 sidor, och då mot utskottet icke
stå mer än tre reservanter, som egentligen yrkat något bestämdt
uttalande i frågan, och då de öfriga inom utskottet enhälligt
varit af den öfvertygelsen, som fått sig uttryck i utskottets
kläm, anser jag, att som frågan för närvarande ligger, skulle
det vara synnerligen oklokt, om Andra kammaren nu ginge in
på att fatta ett definitivt beslut.

Jag får nu säga, att det inom utskottet förefunnits mycken
sympati för att man verkligen skulle komma till något bättre
resultat än det, man kommit till och som motionären icke kunnat
vara nöjd med. Men det beror icke blott på den tid, under
hvilken själfva ärendet kommit till afgörande, utan för öfrigt
äfven på det invecklade läge, hvari hela frågan ligger. Den
synes ännu ej vara fullt mogen för en ingående behandling.

15 Nr 59.

Fredagen den 26 maj, e. m.

Min mening är oförgripligen den, att Andra kammaren handlar en förklokast,
ifall den biträder utskottets förslag, och jag styrkes så handlingsordmycket
mera i denna min uppfattning, som en person, hvilken sMenTadZistår
arbetarrörelsen och förhandlingsförfarandet mycket nära, i nistrativa
sitt uttalande inför utskottet angående ordnandet af dessa ange- cert samt
lägenheter har varit synnerligen försiktig, då det gällt att angifva derai tJänstenågra
direktiv, som skulle kunna leda framåt till åtminstone Arbetare1
tillnärmelsevis det mål, som motionären här har satt sig före. fp0rt ^

Af dessa och andra skäl, som i detta betänkande föreligga, °r S''
skall jag, herr talman, inskränka mig till att yrka bifall till
utskottets förslag.

Heir Bogren: Herr talman! Till Andra kammarens tredje
tillfälliga utskott remitterades en af herr Kronlund med flera
inom kammaren väckt motion, nr 276, i hvilken bland annat
hemställdes, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida
icke lämpligen bör i instruktionen för kungl. järnvägsstyrelsen
föreskrifvas, att i vissa frågor yttranden från personalen bör
inhämtas och att för behandling af dessa frågor bland annat
årligen återkommande möten med delegerade från personalen
anordnades af järnvägsstyrelsen och en förhandlingsordning för
dylika möten bestämdes. Utskottet behandlade icke denna del
af motionen, enär till utskottets kännedom kommit, att herr
Winberg i motion hemställt om just detsamma, fastän i vidare
utsträckning, och hvilket ärende remitterats till fjärde tillfälliga
utskottet. Tredje tillfälliga utskottet var då nog öfverfygadt
om, att fjärde tillfälliga utskottet skulle komma med ett
positivt uttalande, åtminstone i den riktning, som af här nämnda
reservanter, herrar Gibson och Andersson, har angifvits. Visserligen
är det blott en grupp af statstjänare, som motionären,
herr Kronlund, har omnämnt, men det är dock måhända den
största och viktigaste bland dessa grupper. Jag tror icke, att
det inom det utskott, jag har äran tillhöra, råder mycket delade
meningar om, att icke behof föreligger och ett ganska kännbart
och allmänt framträdande behof af att ett samarbete kommer
till stånd mellan personalen, den arbetstagande, och styrelsen,
arbetsgifvaren, i dessa frågor, som motionären omnämner, nämligen
frågor, som röra aflöningarnas bestämmande samt tjänstetiden,
det arbete, som för denna aflöning skall utgöras. Särskildt
tänka vi då på den stora personal, som har en så löslig ställning,
men dock har en så viktig uppgift att fylla inom statens
järnvägar. Jag menar verkstadspersonalen. Man skall tänka
sig, att denna verkstadspersonal måste utgöras af fackligt utbildade
arbetare, och bland dessa ha vi ett stort antal, som
torde få betecknas såsom de viktigaste af statsjärnvägarnas
tjänstemän, nämligen lokomotivreperatörerna. Samtliga dessa

Nr 59. 16

Fredagen den 26 maj, e. m.

Ang. en förhandlingsordning
mellan
statens administrativa

verk samt
deras tjänstemän
och
arbetare.
(Forts.)

arbetare äro dock som sagdt extra; deras rättsliga ställning
är synnerligen vacklande, och deras aflöning är heller icke
så hög. Den är som bekant för närvarande 40 öre i timmen
lägst.

Med tanke på icke allenast dessa 12 å 13,000 extra arbetare,
denna extra personal, utan äfven på den ordinarie personalens
tjänstetid, tror jag, att det vore af synnerlig vikt, och att det
vore klokt att införa en viss förhandlingsordning mellan styrelse
och personal. Det har till utskottets kännedom kommit icke
allenast genom motionärens upplysningar, utan äfven direkt utifrån
arbetsfältet kommit upplysningar, som till full evidens bekräfta,
att det på sina ställen af vissa klasser bland denna tjänstepersonal
utkräfves en oskälig arbetsbörda. Det torde heller icke
kunna döljas, att inom vissa distrikt af järnvägsförvaltningen ett
mycket djupt missnöje råder ibland vissa klasser af personalen
öfver det sätt, hvarpå den behandlas af de öfverordnade. Detta
missnöje öfver förmenta och verkliga orättvisor skulle mycket
lätt kunna häfvas och utplånas, om motionärens framställning
här beaktades, om eu sådan förhandling åstadkommes mellan
befäl och arbetare, då det gäller att bestämma såväl arbetslöner
som arbetsprestationer.

Till min glädje ser jag, att vid utskottets utlåtande äro
fogade tvenne reservationer. Den, som här mest tilltalar mig,
emedan den synes kunna leda till praktiskt resultat inom rimlig
tid, är den, som afgifvits af herrar Gibson och Andersson i Stärte.
Det är visserligen icke mycket, som vinnes med bifall till densamma,
men det torde vara skäl i att göra, såsom den föregående
ärade talaren sade: framgå med stor försiktighet. Och är det
så, att kammaren för sin del understödjer denna framställning,
och om så lyckligt skulle vara, att den också vunne Första
kammarens bifall samt att Kungl. Maj:t då funne skäl att anställa
en utredning, huruvida och i hvilka former skulle kunna fastställas
bestämda regler för den vid statens administrativa verk
sysselsatta personalens deltagande genom utsedda representanter
uti utarbetandet af förslag å de bestämmelser rörande arbetsök
löneförhållanden och dylikt, som äro å denna personal tilllämpliga,
tror jag, att vi hade gjort eu god början, hvarpå man
skulle kunna bygga en fortsättning, som tvifvelsutan skulle leda
till önskadt resultat. Det skulle nog vara synnerligen lämpligt,
om sådana åtgärder i tid kunde vidtagas, så att vi här
icke behöfde upplefva, hvad vi på afstånd bevittnat nere i
Frankrike.

Herr talman, jag ber att med anledning af hvad jag här
anfört få tillstyrka bifall till den af herrar Gibson och Andersson
i Stärte vid utskottets utlåtande fogade reservationen.

Fredagen den 26 maj, e. m. 17 jyr

Herr Leksell: Herr talman! Som suppleant i det utskott, Ang. en förvax
denna fråga behandlats, torde det tillåtas mig att yttra ^ndlingsordnågra
ord. J ning mellan

Jag kan för min del icke förstå, hvarför det ej skulle vara ^trativt
pa sin plats, att statens tjänstemän och arbetare skulle få en verk samt
underhandling till stånd med respektive styrelser. Jag kan ickederas tfänstcfatta.
att statens öfverhöghet däraf skulle lida, såsom det här män.och
nämnts. Jag tror icke, att förhållandet är sådant. Jag tror “wtTf
tvärtom, att om det får komma till underhandling och väg blir ii?orts''''''
utstakad och utlagd, sa skall samförståndet och äfven öfverhögheten
däraf stärkas och alls icke på något sätt lida däraf. Skuife
åtel igen Riksdagen motsätta sig ett dylikt förslag, tror jag, att
detta skulle kunna hafva ganska vidtgående farliga konsekvenser.

Jag skulle helst vilja hysa den förhoppningen, att denna kammare,
åtminstone dess majoritet, icke på något sätt är emot att betrygga,
och stärka förhållandet mellan arbetsgivare och arbetare
äfven då det gäller statens verk.

Det hai sagts från något hall, att staten och dess arbetare
stå i ett helt annat förhållande till hvarandra än exempelvis de
privata arbetsgivarna och arbetarne. Det var till och med någon,
om också icke i denna debatt, som sade, att staten och dess
arbetare hade någonting gemensamt därigenom att dessa arbetare
vore medlemmar af samma stat. Ja, men det äro väl också de
privata arbetsgivarna och deras arbetare.

r>-i ^v^ar icke ett ögonblick på, att man vid kommande
Riksdag skall vara med om att få en verklig utredning till stånd
i denna fråga. Det är sant, att den tid, frågan behandlats i utskottet,
varit knapp och icke medgifvit, att frågan blifvit utredd
såsom det ansetts nödigt, så att den nu fått komma inför kamrarna
i detta skick. Jag vill dock betona, att det bör sägas ifrån
just från de platser i denna kammare, som representera det
parti, hvilket egentligen tillhör de underordnade, att vi verkligen
vilja på sätt, som ske kan, få till stånd en underhandling. Detta
vare nu sagdt med afseende på den ekonomiska frågan.

oedan kommer jag till den andra frågan, som motionen berör,
nämligen den disciplinära bestraffningen. Där råder väl nu
ett godtycke, som icke kan vara att rekommendera. Jag skall
här icke upptaga tiden, ehuru jag skulle kunna framdraga exempel,
utan jag skall vänta till kommande dagar, då vi få tillfälle
att diskutera denna fråga.

Jag skall be att fa förena mig med friherre Palmstierna.

Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Som herrarne
unna, framgå utskottets ledamöter beträffande denna motion å
icke mindre än fyra linjer. Jag tror, att detta bevisar något,
som utskottets ärade vice ordförande äfven yttrade, att frågan
står tämligen oklar. Den ärade reservanten, utskottets ordAndra
kammarens protokoll 1911. Nr 59. 2

Nr 59.

Äng. en förhandlingsordning
mellan
statens administrativa

verk samt
deras tjänste
män och
arbetare.
(Forts.)

IS Fredagen den 26 maj, e. m.

förande, har i allt förenat sig med motionärerna, och jag får
erkänna, att deras mål synes mig klart däri, att man förr eller
senare beträffande statens extra personal och arbetare skall ga
fram på skiljedomsvägen. Däremot synes icke alls den andra
delen vara klar, hvarken för motionärerna eller för friherre
Palmstierna, nämligen hvilka medel som skola användas för att
nå detta mål, eller" hur medlen skola anordnas. Jag har synnerligen
uppmärksamt inom utskottet åhört ordföranden, hmu han
närmare utvecklat sin tankegång, men jag har dock aldrig kunnat
få klart för mig, huru denna skiljedom skulle kunna tämras
organiserad, om staten skulle ga in pa ett dylikt anangemang.
Man har också talat om, att arbetarna i statens tjänst eller tjänstemännen
skulle kunna göra sina önskningar gällande. Ja, savidt
jag kan förstå, skall man göra önskningar gällande, skall, det
väl vara möjligt att sätta någon makt bakom önskningarna, annars
lära de väl ej kunna göras gällande mot en annan part.

Det har här också synnerligen starkt framhållits, att det
blott skulle gälla extra personal och arbetare eller extra ordinarie
tjänstemän och arbetare, men jag kan icke finna, huru man s u e
kunna på längden drifva den satsen, om man icke vill låta tjänstemännen
på ordinarie stat äfven vederfaras samma förmån som
de extra ordinarie. Hittills har man i allmänhet ansett, att de
ordinarie tjänstemännen borde minst jämställas och helst ställas
något framom dem, som äro på extra stat. Jag kan nu icke
förstå, hvarför man i motionen och diskussionen här gjort eu

sådan skillnad. ...

Vidare vill jag minnas, att det här var en arad talare i fjol,
som framställde ett önskemål beträffande statens järnvägar, gående
ut på att Riksdagen skulle fastställa hela staten för dessa järnvägar.
Jag kan nu inte förstå, i fall detta skall ske eller något
dylikt skall ifrågakomma, huru det då i sin ordning skall kunna
förenas med detta förslag; ty sa fort man kommer in pa skiljedomsvägen,
är det väl ytterst skiljedomaren soni afgör lönefrågorna.
Det är också principiellt svårt att förstå, huru detta
öfverhufvud taget skall kunna låta sig gorå. Man refererar till
de enskilda järnvägarna och deras aftal. Ja, men den, som
ytterst sliter dessa tvister, när det gäller skiljedom, det är ändock
staten eller något statsorgan eller någon statens tjänsteman,
som utses att göra det. Men det kan man väl icke ifrågasätta,
när det gäller tvister mellan staten och dess egna arbetare, att
staten då skulle utses till skiljedomare att afgöra de tvister,
hvaraf den själ! beröres.

Det skulle vara synnerligen intressant att höra, huru motionärerna
tänkt sig denna skiljedomare, som till sist skulle afgöra
frågan, hvem det skulle tänkas vara, och på hvad sätt han skulle
kunna tänkas vara opartisk att afgöra frågan.

Fredagen den 26 maj, e. m.

19 Nr 5!).

Jag skall nu icke vidare här uppehålla mig vid herrar motionärer;
tiden medgifver det icke.

Herrar Gibsons och Anderssons i Stärte reservation svnes
nng verkligen vara lika oklar om målet som om det medel
hvithet man skall använda. Såvidt jag kan förstå, har man i
oenna reservation just satt till mål det, som motionärerna och
friherre I älmstierna blott sätta som medel. I motionen säges
tvclhgt ut, att man skulle organisera något slags förhandlings

''ö?

~ *or ^ skulle kunna ha något inflytande, då det
galler afgörande sff löner och arbetsvillkor, men i herrar Gibsons
ocn Anderssons ifrågavarande reservation där stannar man just
da man uppnått medlet, och jag kan icke förstå, att denna reservation
i och för sig innebär ett svar på motionärernas framstaJIning.
Jag tycker att det är märkvärdigt, att då man i eu motion
blott föreslår de medel, hvilka man vill se använda för att komma
i e ■ effektivt resultat, man, praktiskt sedt, gifver svar på motionen
blott genom att antaga dessa medel. Det är äfven i
manga stycken något synnerligen oklart i reservationen. Det skulle
fastslås, hur statens tjänstemän skola framföra sina önskemål.
Jag förmodar, att detta är kontentan af reservationen. Det
yttrades nämligen i utskottet med synnerlig skärpa af herr
bibson, att han icke ville medgifva de utsedde delegerade — eller

, riet 11 u, sknIle vara för representanter för arbetare och
tjänstemän vid statens verk — något inflytande på själfva bestämmanderätten.
Det hela skulle då inskränka sig till, att man
skulle ta angifvet ett sätt, hvarpå man skulle utse dessa ombud
eller (lem, som skulle framföra deras talan. Det skulle då bli
något liknande den österrikiska metoden på ifrågavarande område.
Jag far uppriktigt erkänna, att jag icke kan tro. att de
svenska arbetarna och tjänstemännen vid statens verk skulle
vara sa ytterligt bortkomna, att de icke själfva kunde reda upp
den saken, huru de böra utse ombud eller när de vilja utse dem.
ilen jag tycker, att det ligger så oändligt nära till hands att
Jäta dem tä arrangera den saken själfva. Jag styrkes i denna
min asikt därigenom, att från samma håll den meningen med
oynner ig styl ka gjordes gällande, då det gällde förslaget till
aftalslagar och äfven förslaget till lag om ideella föreningar, att
vederbörande godt kunde tillvarataga sina angelägenheter förutan
nagra insnörande lagbestämmelser. Det ginge bäst, menade man
da, om de utvecklade sig i frihet efter det mångskiftande lif
som funnes inom respektive föreningar. Nu föreställer jag mig’
att alla föreningar bland statstjänare i respektive verk icke äro
precis ensartade. Jag förmodar, att några föreningar äro små,
andra störa, och det får val icke hindra, att äfven en liten förening
bär rätt och möjlighet att utse ombud för sig, att föra
talan ior föreningen, att inlämna skrivelser o. s. v '' Jag vet
icke, hvarför det nödvändigt skall behöfva kopplas ihop såsom

Ang. en förhandlingsordning
mellan
statens administrativa

verk samt
deras tjänstemän
och
arbetare.
(Forts.)

Nr 59.

Ana. en förhandlingsordning
mellan
statens administrativa

verte samt
deras tjänstemän
och
arbetare.
(Port®.)

20 Fredagen den 26 maj, e. m.

skett i österrikiska förslaget, enligt hvilket det skall väljas fyra
ombud, hvilka skola föra talan för alla de andra. Jag tycker,
att det äfven på detta område mycket väl skulle kunna gå för
sig, att hvarje förening utsåge ombud och talade för sig själf,

som den funne nödigt. ....

Nu vill jag med detta mitt yttrande visst icke ha sagt, ak
jag på något sätt afser, att icke statens tjänstemän, de må nu
vara extra eller ordinarie, icke skulle få framföra sina önskningar,
men jag kan icke se något rimligt skäl till det antagandet
— och det är icke heller visadt — att de icke få göra detta.
Tvärtom visa yttrandena från de respektive verken, att så sker
redan nu, och dessa yttranden gå icke i den riktningen, att
något verk ifrågasätter annat, än att det äfven framdeles skulle
få ske. Jag tror, att de hade både rätt och möjlighet att framföra
sina önskningar och hvad de ha på hjärtat, löne- och andra
förhållanden, direkt till Kungl. Maj:t, och jag får därför säga,
att jag icke förstår, hvad som nu skulle hindra dem att göra
sig hörda. För öfrigt stå de i nära samband med många riksdagsmän,
och jag tror, att åtskilliga riksdagsmän ha ganska val
reda på, att tjänstemän bruka framföra sina önskningar till dem.

Beträffande utskottets utlåtande vill jag blott be^ att fä framhålla,
att det synes mig, som om en passus i utlåtandet icke
vore riktigt juste återgifven. Den återfinnes pa åttonde raden
nedifrån på sid. 64. Där stare »Sålunda ha äfven iesei\ an terna,
som principiellt anslutit sig till tanken om att såväl tjänstemän
som arbetare böra erhålla en viss medbestämmanderätt i fråga
om med deras arbete förenade tjänstevillkor och löner,» etc.

När man läser det föregående stycket, är det klart, att det är
reservanterna i järnvägsstyrelsen, som härmed afses, men det upplästa
yttrandet ha de ej, såvidt jag kan finna, haft. De ha
endast framhållit, att de för sin del icke ha något emot, utan
tvärtom i vissa fall anse det vara önskligt, om det blef en bestämmelse,
på hvad sätt val skulle ske af dem, som skulle kungöra
arbetarpersonalens önskningar inför styrelsen. Det är sant,
att fem reservanter i styrelsen uttalat sig i den riktningen, men
jag tror, att det är ett tjugutal, som uttalat den mening, hvilken
jag hyser. Jag kan icke neka till, att utskottet här,^ enligt mm
mening, kringgått frågan, ty nog ha vi haft den så länge, att
vi hade kunnat sätta oss in i den, ehuru jag gärna medgitvei,
att yttrandena från de respektive styrelserna inkommo sent, jag
tror''blott för åtta dagar sedan. För öfrigt har ju frågan hunnit
behandlas, man tryckte ju oupphörligt öfriga delar allt efter
som de inkommo, och därför voro vi ändock icke sa främmande
för frågan. Jag kunde för öfrigt icke finna, att, med undantag
af utskottets ärade ordförande, någon ledamot, i utskottet vai
beredd att antaga motionen. År det nu så, att man vill antaga
ett förslag, som afser att bestämma, huru ombud skola utses,

21 Nr 59.

Fredagen den 26 maj, e. in.

eller- antaga motionen blott i denna del, ja, då undrar jag verkligen,
om icke det bästa vore, att en ny motion en gång väcktes,
som verkligen höll sig endast till den saken. Jag tror, att man
då komme på klar bog och finge ett klart uttryck för hvad man
ville. För öfrigt tror jag, att dessa motionärer liksom alla andra
motionärer ha nära nog moralisk skyldighet att något mer klargöra
.sina direktiv, innan de utan vidare begära, att Kungl. Maj:t skall
utreda dylikt, som man finner vara upptaget i motionen, och
som jag tror, att ingen kan utreda.

På grund af hvad jag nu anfört, skall jag be, herr talman,
att få yrka rent afslag på föreliggande motion.

Herr Gripenstedt: Herr talman! Jag skall blott be att

få ansluta mig till herrar Gibsons och Anderssons i Stärte reservation.
Det skulle vara åtskilligt att tillägga, men jag vet,
att kammaren hälst ser, att vi öfvergå till att fatta beslut, och
jag skall för min del icke lägga hinder i vägen därför. Jag vill
blott tillkännagifva, att jag vet, i hur vidsträckta kretsar sympatier
finnas för den föreliggande motionen, och jag har själ!'' från
intresseradt håll fått flera uppmaningar att stödja densamma.
Så långt anser jag mig emellertid icke kunna gå, men att biträda
den nämnda reservationen, finner jag både klokt och rätt. Herrarna
ha sett, att i det yttrande af järnvägsstyrelsen, som är
bifogadt utskottets betänkande, ha icke mindre än sju byrådirektörer
deltagit, och af dessa ha fyra intagit ungefär samma ståndpunkt,
som herrar Gibson och Andersson i Stärte. Det borde i
så fall icke vara någon samhällsvådlig ståndpunkt, och jag ber
för min del, herr talman, att få yrka bifall till denna reservation.

Herr ^Vinberg: Herr talman, mina herrar! Jag ber om

ursäkt, att jag återkommer, men det kan icke hjälpas. Det var
herr Olsson i Kullenbergstorp, som indirekt uppkallade mig.
Han höll ett längre anförande och sökte bevisa för kammaren,
att han icke förstod, huru man skulle organisera ett skiljedomsförfarande.
Tiden medgifver icke, att jag gifver honom någon
lektion häruti, äfven om jag vore mäktig det. Jag har inom
utskottet försökt lämna honom undervisning om saken, men det
var äfven då lika lönlöst.

Men det var ett uttalande af honom, som särskild! uppkallade
mig, nämligen hans yttrande, att personalen, såvidt han
kunde finna, icke är hindrad att äfven nu göra sina erinringar till
befälet. Äfven om det skulle vara så, att denna petitionsrätt,
som han så vackert kallade den, skulle vara alldeles oinskränkt,
kunna likväl, det skall jag be att få meddela herr Olsson i Kullenbergstorp,
hvarken statens personal eller några andra arbetare i
våra dagar vara öfvertygade om, att deras intresse blir på tillbörligt
sätt tiligodosedt därmed, att man låter dem i underdå -

Ang. en förhandlingsordning
mellan
statens administrativa,

verk samt
deras tjänstemän
och
arbetare.
(Forts.)

Nr 59.

22

Fredagen den 26 maj, e. m.

Ang. en förhandlingsordning
mellan
statens administrativaverk
samt
deras tjänstemän
och
arbetare.
(Forts.)

nighet och i vederbörlig ordning till vederbörande inkomma med
petitioner, som sedan lämnas utan afseende. Men för att ytterligare
pointera sakens läge, ber jag få meddela, att de icke ha
någon oinskränkt petitionsrätt. Jag skall be att få framdraga
ett enda fall som exempel härpå. I början af april månad förekommo
vid Bollnäs några tvistefrågor, för hvilkas utredning personalen
där beslöt att uppvakta befälet. Man utsåg en deputation
härför. När man sedan hörde efter hos vederbörande befäl,
om de kunde få tillträde eller ej, svarade man: »Jo, det få ni,

om icke den eller den — en viss namngifven person — är med.»
På förfrågan, hvarför icke denna person, som inom parentes sagdt
just var den, som nedlagt det mesta arbetet inom afdelningen
där Unge vara med, svarade man helt enkelt, att denna person
var »osympatisk». Nu var det visserligen så, att man icke den
gången hade utsett denna person, men det hände likväl, när de
kommo inför maskiningenjören där, och han fick se, att en representant
för organisationen var med, att han förklarade sig förhindrad
att resonera med detta organisationens ombud.

Nu frågar jag herr Olsson i Kuilenbergstorp, om man under
sådana förhållanden kan säga ens, att personalen har sin petitionsrätt
oinskränkt. Jag skulle vilja rekommendera herr Olsson
i Kuilenbergstorp att något närmare studera förhållandena vid
statens järnvägar. Då skulle han sedan kanske icke komma
och säga, att förhållandena äro redan nu tillfredsställande.

Jag anser verkligen, att staten icke har råd att försumma
att beträda vägar, som skapa bättre förhållanden mellan personal
och öfverordnade vid sina verk, hvilket säkerligen skulle vara
till nytta både i ekonomiska och andra afseenden. Och staten
har icke råd och kan icke med bibehållande af sin öfverhöghet
bortse från nödvändigheten att skapa bättre förhållanden på sådana
områden, där det är möjligt.

Med herr Winberg förenade sig herr Berg i Munkfors.

Herr Karlsson i Göteborg: Herr talman! Jag skall en dast

be att få säga några ord, särskilt med anledning af herr
Olssons i Kuilenbergstorp uppträdande här. Jag tycker, att detta
ger till känna samma ståndpunkt, som finnes hos den, som icke
vill någonting på det här området. Utskottet har dock visat
sig i princip välvilligt mot förslaget, men herr Olsson i Kullenbergstorp
yrkar rent afslag på motionen. Han yttrade här i sitt
anförande — och det var egentligen det, som kom mig att begära
ordet — att statstjänarna icke äro så bortkomna, att de
icke kunna låta sina önskningar komma fram till vederbörande.
Jag vill emellertid framhålla, att det är en väsentlig skillnad på,
om de ha i lagen faststäldt, hur de skola förfara, när de vilja
framställa sina önskningar, och om de helt allmänt äro tiller -

23 Nr 59.

Fredagen den 26 maj, e. m.

kända rättighet att till vederbörande styrelse framställa dessa Ang. en försina
önskningar. Och nu har ju herr Winberg här påvisat och kmdlingsordgenom
exempel styrkt, att det icke är så helt ställdt med derasstatens^admipetitionsrätt.
nistrativa

Herr Fornander nämnde under sitt anförande, att en person, verk varmt
som var synnerligen väl initierad i hithörande förhållanden, utta- deras tjänstelat
sig mycket försiktigt i sitt anförande rörande den föreliggande Arbetare
motionen. Jag vet, hvilken person herr Fornander åsyftar, och (F0rts)
jag ber att för kammaren få omnämna, att den personen ställer
sig synnerligen sympatisk till det af herr Gibson här framställda
yrkandet.

Nu är det, som en talare här redan framhållit, så, att till
och med byrådirektörerna i järnvägsstyrelsen och den föredragande
byråchefen i poststyrelsen ställt sig välvilliga till ett tillvägagångssätt
i den riktning, som herr Gibson anvisat.

Herr Fornander gjorde gällande, att då inom utskottet endast
funnes fyra reservanter, så vore det bra oförståndigt af kammaren
att icke biträda utskottets hemställan. Jag ber då att få erinra
om, att det händt, att till och med statsutskottsbetänkanden förkastats,
utan att det funnits någon reservant inom utskottet.

Då vore det icke så märkvärdigt, om kammaren här skulle vilja
följa någon af de vägar, som reservanterna antydt. Det är alldeles
sant, att ett beslut från Andra kammarens sida i sådan
riktning i afton väl icke föranleder något Riksdagens beslut i år
i saken, men å andra sidan är det lika sant, att den ställning
Andra kammaren kommer att intaga här i kväll rörande denna
sak kan ha eu viss betydelse för frågans behandling i framtiden.

Till sist ber jag att för dem, som icke haft tillfälle att sätta
sig in i ärendet, få framhålla den mycket stora skillnaden mellan
den ståndpunkt, som motionären intager och den ståndpunkt, som
reservanterna, herr Gibson och herr Andersson i Stärte, intaga.

Motionären önskar, såvida jag icke missförstått honom, att de
ifrågavarande statstjänstemännen i det närmaste skulle jämställas
med arbetarna hos en enskild person, ett enskildt bolag. Det
är detta, som herrar Gibson och Andersson icke velat vara med
om, men de vilja å andra sidan, att man skall komma fram
till ett förhållande, som tryggar dessa underordnade statstjänares
rätt, dock utan att de skola tillerkännas strejkrätt. Detta är en
sida af saken, som borde vara sympatisk för kammaren, ty det
förefaller naturligt åtminstone för mig, att i statens tjänst anställd
personal bör ha eu annan ställning än arbetarna hos enskilda
personer, så att den nämligen icke har strejkrätt. Man bör dock
trygga statstjänarnes ställning genom olika föreskrifter, bland
annat därigenom att de, såsom af reservanterna, herrar Gibson
och Andersson, föreslås, få eu förhandlingsordning, som reglerar
sättet för behandlingen af tvister mellan dem och staten.

Nr 59. 24

Fredagen den 26 maj, e. m.

Ang. en förhandlingsordning
mellan
statens administrativa

verk samt
deras tjänstemän
och
arbetare.

(Forts.)

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till den af hen.”
Gibson och herr Andersson i Stärte afgifna reservationen.

Öfverläggningen var härmed afslutad. I enlighet med de
därunder framställda yrkandena gaf herr talmannen propositioner
på: l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) afslag å samma
hemställan och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen,
3:o) afslag å utskottets hemställan och bifall till det af herr
Gibson under öfverläggningen framställda yrkandet samt 4:o)
bifall till herr Olssons i Kullenbergstorps yrkande, och förklarade
herr talmannen sig anse den förstnämnda propositionen
vara med öfvervägande ja godkänd. Som emellertid votering
begärdes, blef, sedan till kontraproposition antagits den under
3:o) angifna propositionen, uppsatt, justerad och anslagen följande
voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller fjärde tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 14,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit det af herr Gibson under öfverläggningen
framställda yrkandet.

Omröstningen utvisade 77 ja men 89 nej; och hade kammaren
alltså afslagit utskottets hemställan samt bifallit herr
Gibsons under öfverläggningen framställda yrkande. Jämlikt
63 § riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag af protokollet
delgifvas Första kammaren.

§ 2.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till
Riksdagens skrifvelse!’ till Konungen:

Nr 203, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse af vissa §§ i förordningarna den 9 juni
1905 angående försäljning af vin och Öl samt angående försäljning
af tillagade, alkoholfria drycker samt svagdricka äfvensom
förordningen den 7 augusti 1907 angående tillverkning och beskattning
af maltdrycker, och

25

Nr 59»

Fredagen den 26 maj, e. in.

nr 204, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ändring i förordningen angående stämpelafgiften den 18 september
1908.

§ 3.

Justerades protokollsutdrag.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 8,53 e. m.

In fidem

Per Cronvall.

Nr 59. 26

Lördagen den 27 maj.

Gemensamma

omröstningar.

Lördagen den 27 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Sedan Riksdagens båda kamrar förehaft och godkänt bevillningsutskottets
memorial nr 38 samt sammansatta stats- och
bankoutskottets nr 2 memorial nr 3, däri föreslagits voteringsproposition
er rörande två frågor, i hvilka kamrarna fattat stridiga
beslut, samt bestämdt blifvit, att vederbörliga omröstningar
öfver de olika besluten denna dag skulle äga rum, så anställdes
nu omröstningar enligt nedan intagna voteringspropositioner i
följande ordning, nämligen:

Första omröstningen:

(enligt bevillningsutskottets memorial nr 38.)

»Den, som i likhet med Första kammaren vill, att motionen
II: 37 af herr Henrikson med flera icke skall af Riksdagen bifallas,
utan att gällande bestämmelser i fråga om inrikes växlar
skola bibehållas oförändrade, löstalja; -

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren,
besluta, att rubriken Växel i gällande stämpelförordning skall
hafva följande ändrade lydelse:

»Växel, godkänd eller protesterad, lika med skuldebref.

Där växel ställes att å utrikes ort betalas eller är utfärdad
å utrikes ort, skall, oberoende af den stämpel, som i allmänhet
är stadgad, växeln, då den utställes eller, om den utfärdas utom
riket, innan den liär i riket öfverlåtes eller till godkännande
betalning företes, förses med stämpel af 50 öre för belopp, ej

27 Nr 59-.

Lördagen den 27 maj.

öfverstigande 1,000 kronor, och tiar utöfver 50 öre för hvarje Gemensamma
påbörjadt tusental kronor, hvarå den lyder, dock att frihet från omröstningar.
stämpel äger rum för växel, som är ställd att vid uppvisandet (Forts.)
betalas af medel, som hos bank eller bankir föras i räkning för
utställaren, äfvensom för växel, som är dragen från utlandet på
utlandet och endast är betalbar i utlandet, så ock för växel,
som ställes att betalas till statsförvaltningen tillhörande allmänt
verks eller styrelses order.

Är växel utfärdad i flera exemplar och har ett af dem blifvit
med nyssnämnda särskilda stämpel'' försedt, vare de öfriga från
sådan stämpel fria.

Se för öfrigt 20 §.»

Sedan voteringssedlarne blifvit aflämnade samt en sedel aflagd
och förseglad äfvensom underrättelse från Första kammaren
ingått, att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här
vore fråga, jämväl därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande
och uppräkning, och befanns att omröstningen utfallit
med 68 Ja och 110 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med 111 Ja och 12 Nej,
hvadan, då därtill lades Andra kammarens

röster eller................................... 68 Ja och 110 Nej,

sammanräkningen visade ..................... 179 Ja och 122 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

Andra omröstningen:

(enligt sammansatta stats- och bankoutskottets nr 2 memorial nr 3.)

»Den, som i likhet med Första kammaren vill, att § 2 i aflöningsreglementet
för tjänstemän vid postsparbanken skall erhålla
följande lydelse:

För åtnjutande af den i stat uppförda aflöning och förhöjning
däraf efter viss tid gälla, med undantag för ordföranden
och de tre särskilda ledamöterna i styrelsen för postsparbanken,
följande allmänna bestämmelser.

1. -tjänsteman är underkastad såväl föreskrifterna i vederbörande
instruktion som ock den utvidgade eller ändrade tjänstgöring
eller den förflyttning till annan befattning vid postspar -

Nr 5!). 28

Lördagen den 27 maj.

Gemensamma banken eller till befattning inom postverket, som kan varda
omröstningar. honom j behörig ordning ålagd, dock utan minskning i den
(Forts.) honom vid förflyttningen tillkommande fasta aflöning.

2. Med ordinarie befattning vid postsparbanken må icke
förenas annan tjänst å rikets, riksdagens eller kommuns stat.

Ej heller må med sådan befattning förenas vare sig uppdrag
såsom ordförande eller ledamot i styrelse för verk eller
bolag, som är försedt med Kungi. Maj:ts oktroj eller blifvit registreradt
såsom aktiebolag, eller befattning såsom tjänsteman i
sådant verk eller bolag eller annan tjänstebefattning af hvad
slag som helst, så framt ej, hvad angår postsparbanksdirektören,
Kungl. Maj:t och, hvad angår innehafvare af annan befattning,
styrelsen för postsparbanken uppå därom gjord framställning efter
pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning ej må
anses inverka hinderligt för fullgörandet af tjänstgöringen vid
postsparbanken, finner uppdraget eller befattningen kunna få
tills vidare mottagas och bibehållas.

3. Tjänsteman äger uppbära tjänstgöringspenningar endast
för den tid, han verkligen tjänstgjort eller åtnjutit semester eller
för beredande af semester bestridt högre befattning, eller under
den tid, som han på uppdrag af styrelsen för postsparbanken
användt för att utom sin tjänstgöringsort göra iakttagelser i
tjänsten eller som åtgått för fullgörande af de skyldigheter,
hvilka ålegat honom såsom fullmäktig eller revisor vid civilstatens
änke- och pupillkassa.

Tjänsteman, som af sjukdom hindras att förrätta sin befattning,
äger uppbära hela lönen.

4. Den, som af annan anledning, än som i mom. 3 omförnaäles,
åtnjuter ledighet eller är hindi’ad att bestrida sin befattning,
kan förpliktas att af lönen afstå så mycket, som, utöfver
hvad vikarien i öfrig! äger uppbära, erfordras för befattningens
uppehållande eller eljest pröfvas skäligt.

Därest emellertid tjänsteman blifvit oförmögen till tjänstgöring
i följd af kroppsskada, ådragen under tjänsteutöfning,
må den fasta aflöningen till honom utgå under högst 6 månader
oafkortad samt efter denna tid med belopp, som bestämmes af
Kungl. Maj:t.

5. Erfordras för tjänsteman vikarie i följd af sjukdomsfall,
tjänsteresa, semester eller uppdrag att vara fullmäktig eller revisor
vid civilstatens änke- och pupillkassa, är annan tjänsteman
skyldig att, om han förordnas å högre befattning, bestrida densamma,
dock ej längre tid än sammanlagdt tre månader för
samma kalenderår.

Om förordnandet erfordras till följd af sjukdomsförfall, äger
den vikarierande att, utöfver egen aflöning, af den tjänstlediges
tjänstgöringspenningar uppbära skillnaden mellan tjänstgöringspenningarna
i lägsta lönegraden för, å ena sidan, den högre be -

29 Nr 59.

Lördagen den 27 maj.

fattning, som uppehälles, och, å andra sidan, den vikarierandes Gemensamma
egen befattning. omröstningar.

Erfordras åter förordnandet af annan anledning, som i detta (Forts.)
inom. säges, äger den vikarierande åtnjuta allenast den honom
eljest tillkommande aflöning.

Därest postsparbanksdirektören för handläggning af särskilda
ärenden är under några få, högst fyra dagar, hindrad att
sköta sin befattning, skall annan tjänsteman vid postsparbanken •
vara pliktig att utan särskild ersättning sköta de till postsparbanksdirektörsbefattningen
hörande löpande göromål.

6. Byråchef i generalpoststyrelsen, som jämlikt gällande
föreskrift inträder såsom ledamot i styrelsen för postsparbanken,
då generalpostdirektören är förhindrad att i handläggning af
ärendena hos styrelsen för postsparbanken deltaga, äger under
tiden uppbära särskildt arfvode af 5 kronor för dag, röstar

flat

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bär Riksdagen i likhet med Andra kammaren
godkänt förenämnda paragraf med uteslutande af momentet 6.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflämnade samt en sedel aflagd
och förseglad äfvensom underrättelse från Första kammaren
ingått, att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom
här vore fråga, jämväl därstädes afgifvits, företogs sedlarnes
öppnande och uppräkning, och befanns att omröstningen utfallit
med 23 Ja och 163 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med 94 Ja och 29 Nej,
hvadan, då därtill lädes Andra kammarens

röster eller.................................... 23 Ja och 163 Nej,

sammanräkningen visade ..................... 117 Ja och 192 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

§ 2.

Föredrogs lagutskottets utlåtande, nr 54, i anledning af dels
återremiss af lagutskottets utlåtande nr 44 i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om järnvägsaktiebolag och

Kr 59. 30

Lördagen den 27 maj.

till lag om vissa aktiebolag, som drifva lånerörelse, dels ock en
i anledning af propositionen väckt motion; och biföll kammaren
hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Ang. ändrade & 3.

grunder för

förvaltningen Till afgörande förelåg nu sammansatta lag- och jordbruksaf
kronans utskottets memorial, nr 2, i anledning af kamrarnas skiljaktiga
vattenfall. beslut beträffande utskottets utlåtande nr 1 i anledning af dels
Kungl. Maj:ts propositioner nr 70 med förslag till lag om ändrad
lydelse af 1 kap. 2 § i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt
till fast egendom äfvensom om ändringar i och tillägg till
4 kap. samma lag m. m. samt nr 68 med förslag om ändring i
och tillägg till grunderna för förvaltningen af vissa kronan tillhöriga
vattenfall, dels ock en i anledning af sistnämnda proposition
väckt motion.

I utlåtande nr 1, i anledning af dels Kung!. Maj:t proposition
nr 70, med förslag till lag om ändrad lydelse af 1 kap.
2 § i lagen den 14 juni 1907 om nyttjanderätt till fast egendom
äfvensom om ändringar i och tillägg till 4 kap. samma lag m. m.
samt nr 68 med förslag om ändring i och tillägg till grunderna
för förvaltningen af vissa kronan tillhöriga vattenfall, dels ock
en i anledning af sistnämnda proposition väckt motion, hade
sammansatta lag- och jordbruksutskottet hemställt, att berörda
proposition nr 70 måtte af Riksdagen bifallas samt att, i anledning
af nämnda proposition nr 68 jämte en af herr Lindhagen
väckt motion, Riksdagen måtte besluta de ändringar i och tillägg
till de i kungörelsen den 4 juli 1910 stadgade grunder för förvaltningen
af vissa kronan tillhöriga vattenfall, som utskottets
nämnda utlåtande innehölle.

Vid behandlingen af detta utlåtande hade båda kamrarna
bifallit Kung!. Maj:ts proposition nr 70, hvaremot beträffande
propositionen nr 68 kamrarna stannat i olika beslut.

Första kammaren hade nämligen bifallit utskottets hemställan
med den ändring, som innefattades i en af herr Håkanson
m. fl. vid utskottets utlåtande fogad reservation.

Andra kammaren åter hade bifallit utskottets hemställan
med den ändring, som innefattades i eu af herr Alfred Petersson
in. fl. vid utlåtandet fogad reservation. I

I ändamål af sammanjämkning hemställde nu utskottet i
förevarande utlåtande,

att kamrarna — hvardera med frånträdande af sina förut
fattade beslut beträffande Kungl. Maj ds om förmäld a proposition
nr 68 samt herr Lindhagens i anledning häraf väckta motion —
måtte besluta,

Lördagen den 27 maj.

31 Nr 59.

dels att de i 2 § af kungörelsen den 4 juli 1910 angående Ang. ändrade
grunder för förvaltningen af vissa kronan tillhöriga vattenfall fjunffr. f07
meddelade bestämmelser skulle utbytas mot följande stadgande: ‘aflcronam''1

vattenfa

2 §• (Forts.)

Där vattenfall, som förvaltas af vattenfallsstyrelsen, icke
tagits i anspråk för kronans räkning, ankomme på Kungl. Maj:t
att förordna, huruvida det må af kronan med eller utan utmål
af mark upplåtas åt annan till utnyttjande. Har förordnande
meddelats om upplåtelse till nyttjande af vattenfallslägenhet,
som nu sagts, skall lägenheten i enlighet med här nedan stadgade
grunder genom styrelsens försorg upplåtas på arrende eller
med vattenfallsrätt.

dels ock att till omförmälda grunder skulle fogas följande
nya stadganden:

18 §.

Där vattenfallslägenhet skall upplåtas med vattenfallsrätt,
skall hvad här ofvan i 3—5 och 7—15 samt 17 §§ är föreskrifvet
beträffande arrende äga motsvarande tillämpning; dock att
upplåtelse af vattenfall i obebyggdt skick må, utan hinder af
stadgandet i 4 §, ske för en tid af intill sjuttiofem år. Afser
sådan upplåtelse längre tid än sextiofem år, äge nyttjanderättshafvaren
ej optionsrätt att få vattenfallslägenheten till sig ånyo
upplåten, utan vare pliktig att vid utgången af upplåtelsetiden
afträda vattenfallet och utan lösen till kronan afstå de honom
tillhöriga, å lägenheten befintliga vattenverksbyggnader äfvensom
annan i aftalet angifven, honom tillhörig och å lägenheten befintlig
egendom, som erfordras för vattenkraftanläggningens drift.
Bestämmelse om hvad sålunda skall gälla skall intagas i upplåtelsehandlingen.

19 §.

I aftal om vattenfallsrätt må kunna stadgas, att vattenfallsstyrelsen
äger utse sakkunnig person, som har att på nyttjanderättsh
af varens bekostnad å arbetsplatsen kontrollera arbetets utförande
och å kronans vägnar godkänna anläggningarna i den
mån de utförts eller fullbordats.

I aftalet skall föreskrifvas, att, om nyttjanderättshai:varen
vid utförande af vattenkraftanläggningen gör större afvikelse
från de af vattenfallsstyrelsen godkända ritningarna till anläggningen
eller icke ställer sig till efterrättelse de föreskrifter, som
af vattenfallsstyrelsen meddelats i och för anläggningens utförande
på ändamålsenligt och betryggande sätt, vattenfallsstyrelsen
skall äga att låta inställa arbetets vidare fortsättande.

Nr 59. 32

Lördagen den 27 maj.

Ang. ändrade Därest i aftalet stadgas skyldighet för nyttjanderättshafvaren
grunder för jnom viss föreskrifven tid hafva påbörjat arbetet med vatten*
af‘kronan™ fallets bebyggande eller hafva fullbordat anläggningen i dess
vattenfall, helhet, må tillika, om särskilda skäl föranleda därtill, i aftalet
(Forts.) intagas bestämmelse därom, att nyttjanderättshafvaren, i händelse
af väsentlig försummelse i nämnda hänseende, skall, om sådant
å kronans vägnar yrkas, anses hafva förverkat vattenfallsrätten
och kronan förty vara berättigad att uppsäga aftalet. Innehåller
aftalet bestämmelse därom, att upplåten vattenkraft eller dåra!
framställd energi skall användas för visst angifvet ändamål, och
tager nyttjanderättshafvaren för annat ändamål än sålunda förutsatts
vattenkraften eller energien i anspråk till sådan omfattning,
att det ursprungliga ändamålet eftersattes, skall, om förbehåll
därom skett i aftalet, kronan jämväl kunna påfordra, att vattenfallsrätten
skall vara förverkad och förty äga uppsäga aftalet.
Har ej uppsägning skett inom ett år efter det anledning därtill
efter ty nyss är sagdt för hvarje fall yppades, äger kronan
sedermera ej åberopa nyttjanderättshafvares försummelse i nu
nämndt hänseende såsom grund för hans skiljande från vattenfallsrätten.

I aftalet må kunna stadgas skyldighet för nyttjanderättshafvaren
att i fråga om tillhandahållande af vattenkraft eller
däraf framställd energi vara underkastad de villkor, som i sådant
hänseende kunna varda af Kungl. Maj:t i allmänhet stadgade.

20 §.

Vattenfallsrätt må icke utan Konungens tillstånd upplåtas
eller öfverlåtas till annan än i Sverige bosatt svensk medborgare
eller handelsbolag, hvars samtliga medlemmar äro svenska medborgare,
bosatta här i riket, eller aktiebolag, hvars bolagsordning
föreskrifver, dels att aktie icke må utan Konungens tillstånd
tecknas af eller öfverlåtas å andra än i Sverige bosatta svenska
medborgare, dels att ändring i bolagsordningen i detta hänseende
icke är giltig, med mindre Konungen till ändringen lämnat medgifvande.

Sedan utskottets hemställan föredragits, lämnades på begäran
ordet till

Hen- Br an ting, som yttrade: Herr talman, mina herrar!

Jag vet mycket väl, att det är så godt som omöjligt att i den
situation, som nu föreligger, vinna gehör för ett annat yrkande,
än på bifall till utskottets sammanjämkningsförslag. Men jag har
dock icke kunnat låta detta utskottets betänkande passera utan
att för min del inlägga en gensaga gentemot det förslag, som
bär föreligger.

Lördagen den 27 maj. 33 jfr 59,

Det är mycket naturligt, när en sammanjämkning måste ske, Ang. ändrade
att man i utskottet försöker att åstadkomma densamma på det grunder för
sätt, att man går en medelväg. Så har man äfven gjort här, i förvaltningen
det man slagit itu den tid, i fråga om hvilken kamrarnas beslut “Lttmfåll
skilde sig, och på det sättet nu kommit fram till 75 år. Det fForts)
är ju en matematisk sammanjämkning, men den synes mig mycket
litet motsvara de reella synpunkter, som Andra kammaren här
förfäktade, när den under debatten i denna fråga förra gången
ville gorå gällande, att den icke ville vara med om att gå längre
än till 50 år, som då var föreslaget. Denna sammanjämkning
innebär således i själfva realitetsfrågan en så stor eftergift från
Andra kammarens sida i fråga om livad staten anses böra förbehålla
sig till förmån för efterkommande generationer, att det
synes mig alldeles otänkbart, att Andra kammarens majoritet, i
fall den menade allvar med, att 50 år vore tillräckliga, nu skulle
1 sammanjämkningssyfte kunna gå med på 75 år. Icke heller
är detta som sammanjämkning det enda möjliga. Det hade
kanske varit en lika framkomlig väg, att, om man nu på grund
af formella skål varit tvungen att göra en kompromiss och en
eftergift, de 50 åren stadgades såsom regel, men undantag medgåfves
för något enstaka fall, där det kunde uttömmande motiveras
hos Kungl. Maj:t, att koncessionstiden borde utsträckas.

På det sättet skulle man möjligen kunna ha tillgodosett de berättigade
intressen, som kunna finnas i något enstaka fall att få
en längre upplatelsetid, men däremot hade man icke då gått
med på denna generella bestämmelse, hvarigenom uti en mängd
fall staten rent af kastar bort sin rätt till förmån för exploatörer.

Nu vet jag mycket väl, att det icke tjänar något till att i
denna sena timma af riksdagen yrka återremiss, hvilket kanske
vore det yrkande, som eljest borde haft utsikt till framgång.
vid sådant förhållande återstår mig ingenting annat än att yrka
afslag å utskottets hemställan. Jag tror icke, att saken lider
det minsta pa att la komma tillbaka nästa år under gynnsammare
förhållanden och då pröfvas ordentligt, så att vi då kunna
få bestämmelser i dessa hänseenden, som verkligen kunna bedet
allmännas rätt och bästa, på samma gång som de
öppna möjlighet för ett snabbt tillgodogörande genom enskildas
försorg af de naturrikedomar, hvarom här är fråga.

Jag nöogas således, herr talman, att yrka afslag på utskottets
hemställan.

Herr ^Vinberg instämde häruti.

Vidare anförde:

Herr Persson i Tallberg: Herr talman, mina herrar! Den

förste ärade talaren rnedgaf ju, att utskottet knappast kunnat

Andra kammarens protokoll 1911. Nr 59. 3

Nr 59. 34 Lördagen den 27 maj.

Ang. ändrade gorå sammanjämkningen annorlunda, än hvad i detta memorial
grunder för öhett ]\fen han yttrade genast därpå, att Andra kammaren har
förvaltningen - t‘ gå gtora eftergifter, att det knappast skulle vara möjligt,
“LttenMl att kammaren, därest den menade allvar med sitt förra beslut,
(Forts.) skulle gå med på denna sammanjämkning. Det lärer dock icke
kunna bestridas, att icke Första kammaren gjort lika stora eftergifter
som Andra kammaren, ty Första kammarens beslut innefattade
en tid af 95 år, medan denna kammare stannade vid 55
år. Då är det ju alldeles klart, att det aritmetiska mediet ligger
vid 75 är, och det är sålunda ur sammanjämkningssynpunkt,
såvidt jag förstår, ingen anledning att göra någon anmärkning
mot utskottets sammanjämkningsförslag. Däremot ställer sig
saken helt annorlunda för dem, som icke vilja ha detta institut
eller på sin höjd icke vilja ha det under andra förutsättningar,
än att upplåtelsetiden endast skulle få omfatta 55 år. Nu vill
jag blott tillägga, att äfven de som anse, att 75 år är en för
lång tid, dock med det förslaget få sin vilja fram så pass nära,
att det knappast någonsin kan komma i fråga, att det blir längre
upplåtelse!id än 65 år. De torde val nämligen blifva ytterst fa,
som spekulera på dessa vattenfall och som vilja ikläda sig den
risken att, för att få stanna kvar 10 år längre, icke kunna få
de dyrbara anläggningar, som ju måste verkställas för exploaterandet
af vattenfallen, inlösta af staten. Ty det står ju_ bär
tydligen angifvet, att om man vill stanna kvar längre än 65 ar,
har man icke rätt att få någon lösen för gjorda anläggningar.
Det synes mig vara tydligt, att man icke gärna, för att få sitta
kvar 10 år därutöfver, skulle vilja utsätta sig för den ilsken att
icke få byggnaderna inlösta. Således synes det mig, som om
herr Branting och de med honom liktänkande, som t veke. att
55 år är en tillräcklig tid härvidlag, dock kunna vara belåtna
med detta förslag, ty det kan, som sagdt, med tämligen stol
säkerhet förutsägas, att upplåtelsetiden i de flesta fall icke kommer
att bli mer än 65 år.

Jag kan således, herr talman, icke finna annat än att, om
vi vilja lia vattenrättsinstitutet, goda skäl tala för det sammanjämkningsförslag,
som här föreligger, till hvilket jag nu äfven
ber att få yrka bifall.

HerrSandström: Herr talman! Jag delar i allo den siste

ärade talarens mening, att mot det föreliggande sammanjämkningsresultatet
icke kunna göras några berättigade anmärkningar,
och jag är också af den uppfattningen, att så länge grundprincipen
i denna fråga angående upplåtelse af vattenfallsrätt är
byggnadernas återfallande till staten utan lösen, maximitiden
knappast kan sättas lägre än till 75 år. Men jag har, allt sedan
saken förra gången behandlades här i kammaren, bhfvit alltmer
tveksam, huruvida denna princip — om vattenfallens återfallande

Lurdagen den 27 maj.

35 Nr 59.

utan lösen — är den riktiga, ocn om icke den frågan kunde och. An g. ändrade
borde tagas i ytterligare öfvervägande. Allt hvad man klagar Sender för
öfver beträffande detta institut, sådant det föreligger i lagför- förvdtningen
slaget, följer med nödvändighet af nu nämnda princip. Att vatten- vattenfall"
fallen med därtill hörande byggnader skola utan lösen tillfalla (Forts)
staten, nödvändiggör först och främst den långa upplåtelsetiden
och vidare särskilt låga afgifter, hvilka af samma anledning
måste vara fixa och icke få revideras under upplåtelsetiden.

Detta medför i sin tur risken, att under senare delen af upplåtelsetiden
ett betydande missförhållande uppstår mellan värdet
af vattenfallens utnyttjande och storleken af det för så lång tid
tillbaka fixerade afgiftsbeloppet. Samma princip kommer att
medföra, att när byggnaderna omsider återfalla till staten, de då
säkerligen komma att i regel vara ganska illa underhållna. Och
äfven om man genom bestämmelser vid upplåtelsen kan i någon mån
trygga sig mot underhållets försummande, så är det i alla handelsman
sannolikhet för, att anläggningen under den sista delen af
upplåtelsetiden icke kommer att följa den tekniska utvecklingen,
enär innehafvaren af vattenfallen får allt mindre möjlighet att
få ekonomisk valuta för nedlagda förbättringar, ju mera upplåtelsetiden
nalkas sitt slut. Och slutligen blir äfven det syfte,
som man i främsta rummet afser att vinna med vattenfallsrätten''
nämligen att skapa ett godt kreditunderlag, i hög grad förfeladt’
om byggnaderna skola återfalla utan lösen, kreditvärdet af
vattenfallsrätten minskas då för hvarje år, och under den sista
delen af upplåtelsetiden är det .ingenting alls.

Alla nu nämnda olägenheter och missförhållanden skulle säkerligen
i väsentlig grad bortfalla, om man läte byggnaderna vid
uppiåtelsetidens slut återfalla mot lösen.

För det första skulle då intet hinder möta för att göra upplåtelsetiden
kortare, att sätta den t. ex. till 50 år. Och det
skulle ej heller möta hinder, att t. ex. efter 25 års förlopp revidera
afgifterna, hvilka också från början kunde fixeras till högre
belopp. Innehafvaren skulle icke behöfva tänka på byggnadskostnadens
amortering, och lians risk blefve väsentligen mindre.

Vidare kunde då arrendatorn af vattenfallet ända in i sista stund
följa med utvecklingen, utvidga anläggningen och hålla byggnaderna
i bättre skick, då han ju visste, att "han komme att få ersättning
därför. Slutligen blefve kreditvärdet i så fall ett helt
annat, och det funnes ända in i sista stund af öfverlåtelsetiden
ett verkligt kreditunderlag, enär kreditgifvaren alltid hade lösensumman
att repliera på.

Jag tror sålunda, att genom en sådan omläggning af själfva
grundprincipen alla de olägenheter, som man nu klagar öfver
och som drabba både staten och den enskilde, skulle i väsentlig
män undvikas. Den enda betänklighet, som här möter, är naturligtvis
risken af att såsom det heter i den kungl. propositionen

Nr 59. 36

Lördagen den 27 maj.

Ang. ändrade för så lång tid framåt binda staten vid betydande penningutgrunder
för „:pLen Men g, an(Jra sidan måste man besinna, att dessa penning^f^ronans
utgifter alltid skulle motsvaras af fullt vederlag i de återfallande
vattenfall byggnaderna och komma att bestämmas genom opartisk upp(Forts.
) skattning. Afgifterna kunna kapitaliseras och sparas och komma
i regel att blifva mer än tillräckliga för löseskillingens betalande.

Jag tror för min del, att dessa synpunkter äro så pass viktiga,
att de i hvarje fall förtjäna att tagas i allvarligt öfvervägande.
Och jag befarar, att, såsom förslaget nu föreliggei,
och särskildt med hänsyn till den från 95 till 75 år förkortade
upplåtelsetiden, kronans vattenfall icke komma att bli tagna i
anspråk annat än i de fall, där förhållandena äro särskildt gynnsamma.
Jag anser därför, att man bör taga i öfvervägande, om
icke förslaget borde helt och hållet läggas om efter principen
om statens lösenskyldighet vid upplåtelsetidens slut, och för att
bereda rådrum härför vore det efter min mening klokast, om
kammaren ville bifalla det framställda afslagsyrkandet.

Grefve R. Hamilton: Jag skall nu icke här yttra mig om

själfva sakfrågan; den blef ju så genomgående debatterad, när
frågan förra veckan här var före, sa att nu icke mycket är att
anföra vare sig för eller emot förslaget. Jag ber emellertid att
få påpeka en sak, som jag anser förtjäna beaktande. Om staten
skall tillösa sig byggnaderna, böra dessa vara väl underhållna,
och det bör naturligtvis finnas en föreskrift i själfva kontraktet
om den saken.

Hvad sammanjämkningsförslaget i öfrigt beträffar, så torde
herrarna finna, att sammanjämkningen gått i den riktning, som
Andra kammaren önskat. Andra kammaren ville att upplåtelsetiden
skulle begränsas till 55 år; Första kammaren ville sätta
denna tid till 95 år, och man har nu tagit medeltalet mellan
dessa två tal och satt tiden till 75 år. Faktiskt har man emellertid
kommit, till en siffra åt 65 år, ty det lär väl icke finnas något
bolag, som vill på ytterligare tio år arrendera ett vattenfall, da
nämligen därigenom statens lösningsskyldighet med afseende å
byggnaderna bortfaller. Hvad § 19 beträffar har ju Första kammaren
dac i hufvudsak gifvit etter för Andra kammarens önskningar,
och jag ber särskildt att här fa betona, att den ändring,
som blifvit vidtagen i sista delen af nämnda paragraf, icke innebär,
att regeringen skall se till att det allmännas intressen tillgodoses,
utan vi ha tänkt, att Riksdagen därigenom skulle angifva,
att det är just i den riktningen, som man önskar, att det
skall gå, nämligen att regeringen i hufvudsak skall se tdl, att
det allmännas intressen tillgodoses vid upplåtandet af vattenfall.

Under sådana förhållanden ber jag, herr talman, att få yrka
bifall till utskottets förslag.

Lördagen den 27 maj.

37 Nr 59.

Herr Bran ting: Den senaste ärade talaren sade bland an- Ang. tindrade

nät, att sammanjämkningen beträffande § 19 var gynnsam. Jag !Jrwn^er, för
skall icke förneka, att man icke i den delen vunnit något
från andrakammarsynpunkt gentemot de rent ohemula fram- vattenfall.
ställningar, som därvid gjorts från förstakammarhåll. Jag vill (Forts.)
dock fästa uppmärksamheten på, att det icke finns något ovillkorligt
stadgande om, att man i detta fall skall ställa sig till
efterrättelse de villkor, som i sådant hänsende kunna varda af
Kung!. Maj:t stadgade, utan det står endast: »I aftalet må kunna
stadgas skyldighet» etc., och detta är icke alls detsamma, som
att det alltid blir en dylik skyldighet. Jag tror således, att man
ibland kan vinna något på denna omformulering, men det är
dock osäkert, om bestämmelsen alltid kommer att tillämpas på
det gynnsamma sätt, som den siste ärade talaren förutsatte.

Jag erkände, när jag förra gången hade ordet, att den föreliggande
sammanjämkningen formelt sedt vore naturlig och vore
rent matematiskt riktig. Men jag erkände ingalunda, såsom herr
Daniel Persson framställde saken, att denna sammanjämkning
var den enda möjliga, utan jag pekade tvärtom på möjligheten
af att i detta fall komma fram äfven på en annan linje, nämligen
den, att man hölle på de 50 åren som regel och i stället
formulerade så, att det för vissa fall kunde göras undantag.

Detta hade också kunnat vara en sammanjämkningsform. Men
framför allt ber jag, att kammaren, trots de glest besatta bänkarna
— en naturlig följd af att så många äro på resande fot —
ville beakta de allvarliga invändningar och betänkligheter, som
bär uttalats af herr Sandström, hvilken väl torde få anses vara
den af oss här, som bäst genom praktik känner till vattenfallsrätten
och dess betydelse. När lian kunnat komma till den
ståndpunkten, att han ställer sig allt mer och mer tveksam gentemot
själfva det sätt, hvarpå denna lagstiftning sökt lösa sin uppgift,
gentemot en af de bärande principerna i densamma, och i
stället vill i statens och de enskildas intresse förorda en annan
väg såsom både framkomlig och mera nyttig, då undrar jag, om
icke ställningen ändock är sådan, att betänkligheterna böra öfverväga
och att de, som sitta här nästa år, böra få pröfva denna
fråga, så att den må komma i ett, sådant läge, som med hänsyn
till det allmännas intresse och landets utveckling är det mest
förmånliga.

Då det här talats om, att det i realiteten gäller 65 år, ber
jag att få erinra om hvad det i verkligheten kan innebära att
taga en så lång tid. Det kan tänkas en sådan utveckling på
detta område, att den vattenkraft, som finnes i de skandinaviska
älfvarna, kan tagas i anspråk på vida längre afstånd, än för närvarande
är möjligt på teknikens nuvarande utvecklingsgrad. Man
kan exempelvis tänka sig, att i eu framtid, kanske redan om
några årtionden, det tyska låglandet eller de ryska Östersjöpro -

Nr 59. 38

Lördagen den 27 maj.

Ang. ändrade vinserna, om de då äro säte för industriell utveckling, kunna
grunder för hämta en del af sin kraft från Sverige. Vore det rimligt att
1afXronans skänka bort åt enskilda denna krafttillgång, som tillhör staten,
vattenfall, låt vara blott för 65 år? Det är dock icke så små tidrymder, som
(Forts.) det här spänner öfver, och jag tror, att ett års uppskof med frågan
för att få den bättre pröfvad och bättre utredd skulle vara
till gagn för densamma och för framtiden.

Jag vidhåller alltså mitt afslagsyrkande.

Härmed var öfverläggningen slutad. I öfverensstämmelse
med de därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan samt vidare
på utslag å samma hemställan; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med öfvervägande ja besvarad.
Votering begärdes likväl af herr Branting m. fl., i anledning
hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs följande omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller sammansatta lag- och
jordbruksutskottets hemställan i utskottets förevarande memorial
nr 2, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets berörda hemställan.

Voteringen utvisade 105 ja mot 57 nej, hvadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 4.

Efter härpå skedd föredragning af jordbruksutskottets utlåtande,
nr 126, i anledning af väckt motion med förslag till
visst stadgande angående skatteköpta rekognitionshemman m. m.,
blef utskottets hemställan af kammaren bifallen.

§ 5.

Ang. anlägg- Å föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets''
ning af en utlåtande, nr 108, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition anverkstad
i gäen(]e anläggande af en verkstad i Nynäshamn för telegraffö!''1''telegraf-
verkets rakning m. m. samt i ämnet väckta motioner.
verkets

räkning m. m. J en till Riksdagen den 10 mars innevarande år aflåten, till
statsutskottets förberedande behandling öfverlämnad proposition,

39 Nr 59.

Lördagen den 27 maj.

nr 121, hade Kungl. Maj:t, under åberopande af bifogadt utdrag
af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för denna dag, föreslagit
Riksdagen dels medgifva, att tomten Nynäs industrilägenhet
nr 5, 6 och 12 finge för telegrafverkets räkning inköpas fölen
köpeskilling af 45,000 kronor och att å densamma finge uppföras
en verkstadsbyggnad med kontorsbyggnad och portvaktsstuga
för en kostnad, ej öfverstigande 410,000 kronor, att telegrafverkets
å Södermalm belägna fastighet i kvarteret Fiskaren mindre med
tomtnummer 4, 6 och 13 finge försäljas mot en köpeskilling af
lägst 250,000 kronor samt att af sistnämnda köpeskilling ett
belopp af 190,000 kronor finge användas till betäckande af motsvarande
del af den för nämnda tomtinköp och verkstadsanläggning
erforderliga kostnad, tillhopa 455,000 kronor, dels för bestridande
af återstående delen af sistnämnda kostnad under utgifter
för kapitalökning och telegrafverkets under rubriken statens
affärsverksamhet uppförda anslagstitel för år 1912 anvisa
ett anslag af 265,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att redan
under år 1911 af tillgängliga medel utanordna beloppet, dels ock
besluta, att inkomsterna af telegrafverket i 1912 års riksstat skulle
upptagas till i stället för, såsom förut föreslagits, 15,000,000 kronor,
15,265,000 kronor, och att, sedan driftkostnaden, 10,475,000
kx-onor, afdragits, öfverskottet följaktligen måtte beräknas till
4,790,000 kronor.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
nedannämnda tre inom Andra kammaren väckta motioner.

I motion nr 346 hade herr Pettersson i Södertälje hemställt,
att Riksdagen måtte, med afslag å Kung]. Maj:ts proposition, nr
121, i hvad den afsåge beviljande af 45,000 kronor till inköp
för telegrafverkets räkning af tomten Nynäs industrilägenhet
nr 5, 6 och 12 för uppförande af en verkstadsbyggnad, i stället
besluta, att, under förutsättning att stadsfullmäktige i Södertälje
för ifrågavarande ändamål kostnadsfritt uppläte därför lämplig
plats om minst 24,689 kvadratmeter i närheten af saltsjön, berörda
verkstadsbyggnad skulle förläggas å Södertälje stads område.

Vidare hade i motion nr 347 herr Svensson i Nyköping, med
instämmande af åtskilliga kammarledamöter, yrkat, att Kungl.
Maj:ts proposition nr 121 icke måtte af Riksdagen bifallas.

Slutligen hade herr Persson i Stockholm, med hvilken herrar
Lindhagen och Rissén instämt, uti motionen nr 348 jämväl
yrkat, att Riksdagen måtte afstå Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition.

Ang. anläggning
af en
verkstad i
Nynäshamn
för telegrafverkets läkning

m. m.

(Forts.h

Utskottet hemställde,

Nr 59. 40

Lördagen den 27 maj.

Ang. anläggning
af en
verkstad i
Nynäshamn
för telegrafverkets räkning

m. m.
(Forts.)

att Riksdagen måtte, i anledning af Kung!. Maj:ts förevarande
proposition och med afslag på herr Petterssons motion
nr 346, herr Svenssons motion nr 347 och herr Perssons motion
nr 348,

l:o) medgifva,

a) att å tomten Nynäs industrilägenhet nr 5, 6 och 12 finge,
därest nämnda tomt blefve, utan att vara besvärad af penninginteckning,
kostnadsfritt till statsverket öfverlåten, för telegrafverkets
räkning uppföras en verkstadsbyggnad med kontorsbyggnad
och portvaktsstuga för en kostnad, ej öfverstigande 410,000
kronor;

b) att telegrafverkets å Södermalm belägna fastighet i kvarteret
Fiskaren mindre med tomtnummer 4, 6 och 13 finge försäljas
mot en köpeskilling af lägst 250,000 kronor och

c) att af sistnämnda köpeskilling ett belopp af 190,000 kronor
finge användas till betäckande af ■motsvarande del af den för
nämnda verkstadsanläggning erforderliga kostnad, 410,000 kronor;

2:o) för bestridande af återstående delen af sistnämnda kostnad
under utgifter för kapitalökning och telegrafverkets under
rubriken statens affärsverksamhet uppförda anslagstitel för år
1912 anvisa ett anslag af 220,000 kronor, med rätt för Kung!.
Maj:t att redan under år 1911 af tillgängliga medel utanordna
beloppet; samt

3:o) besluta, att inkomsterna af telegrafverket i 1912 års
riksstat skulle upptagas till i stället för såsom förut föreslagits,
15,000,000 kronor, 15,220,000 kronor, och att, sedan driftkostnaden,
10,474,800 kronor, afdragits, öfverskottet följaktligen måtte
beräknas till 4,745,200 kronor.

Reservation hade emellertid afgifvits af herrar Thorsson och
Rydén, som ansett att utskottet bort hemställa, att Kung!. Maj:ts
förevarande proposition icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter föredragning af utskottets hemställan i punkterna l:o)
och 2:o) yttrade:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman, mina herrar! Det
första intrycket man fick, när man läste Kungl. Maj:ts proposition
angående anläggandet af en ny verkstad för telegrafverket,
var, att telegrafstyrelsen nu tydligen kommit under fund med,
att den handlade åtminstone mindre klokt för 5 år sedan, då den
med stora kostnader förhyrde den mycket omtalade telegrafverkstaden
ute vid Henriksdal, och det andra intrycket, när man
i fortsättningen läste hvad det var fråga om, blef ovillkorligen
det, att telegrafstyrelsen föreslår Riksdagen att nu fatta ett minst
sagdt lika oklokt beslut.

41 Nr 59.

Lördagen den 27 maj.

Jag kan då icke underlåta att med några ord beröra telegrafverkets
verkstadsförhållanden, sådana de hittills varit. Under
åren 1906 och 1907 visade det sig, att det var brist på apparater,
att beställningarna stego så, att verkstaden icke förmådde följa
med, och att kunderna fingo vänta, på grund af att verkstaden
icke hann tillverka apparater, så fort som sådana beställdes.

För att af hjälpa denna brist, förhyrdes den så kallade Henri
ksborgs verkstad eu, fastän enhvar redan då torde hafva varit
öfvertygad om att detta var synnerligen olämpligt på grund af
de villkor, som voro förenade med förhyrandet af denna verkstad.
Därom har nämnts, att det kostade omkring 100,000 kronor
att gorå verkstaden i ordning. Telegrafstyrelsen förklarar
nn i sitt utlåtande till statsutskottet, att detta icke är riktigt:
det. skulle hafva kostat blott 59,000 kronor att göra den i ordning.
Men detta är icke heller riktigt, ty tager man i betraktande
kostnaden för de nya maskiner, som inköptes och forslades
dit, maskiner, som sedan kasserades, så är det min öfvertygelse,
att hvarken 59,000 kronor eller 100,000 kronor hafva
räckt till för denna verkstads iståndsättande.

Vidare kontrakterade telegrafstyrelsen en hyra af icke mindre
än 24,000 kronor om året för 5 års tid. Under dessa 5 år,
som kontraktet gäller, hafva sålunda utbetalats, eller skola utbetalas,
sammanlagdt ej mindre än 120,000 kronor i hyra. Detta,
tillsammans med hvad telegrafstyrelsen uppger, att det kostat att
sätta verkstaden i stånd, gör en summa af 179,000 kronor; och
hvad är verkstaden i denna stund värd med full äganderätt?
Jo, den utbjudes nu till staten för 300,000 kronor. Alltså, om
det ytterligare erlägges 5 års hyra, har af ett svenska statens
verk, telegrafverket, under 10 års tid inbetalats lika mycket i
hyra, som hela verkstaden är värd; och ändå står verkstaden
husvill efter denna tid. Det är naturligtvis alldeles orimligt detta.

Se vi vidare till, hvilket arbetareantal som där varit sysselsatt,
så kunna vi läsa därom i den kungl. propositionen på sidan
5. Där namnes, hurusom år 1907 telegrafverket hade 317 stycken
arbetare på den gamla verkstaden däruppe vid Mosebacketorg
och Svartensgatan. Efter förhyrandet af Henriksborgsverkstaden
ökades arbetareantalet till omkring 480 personer, och år
1908 steg det till omkring 680. Men det dröjde icke länge,
efter det att detta det högsta arbetareantalet var uppnådt, förrän
det. visade sig, att det blef öfverproduktion; arbetstiden måste
börja inskränkas, afskedanden företogos, och redan samma år,
det vill säga under år 1908, afskedadas, enligt hvad telegrafstyrelsen
här själf uppgifver, ett hundratal personer. Så kom
år 1909 med ytterligare afskedanden, ytterligare nedsättningar i
arbetstiden, och slutligen kom så storstrejken som en räddande
ängel för telegrafverket, då detsamma blef kvitt hela sin arbetarestam.
En tid efter det storstrejken var slut, tog telegraf -

Ang. anläggning
af en
verkstad i
Nynäshamn
för telegrafverkets räkning

in. in(Forts.
)

Nr 59. 42

Lördagen den 27 maj.

Ang. anlägg- verket emellertid in ett litet antal arbetare, utan att det hade
nin9 of en vjsat sjg vara någon som helst brist på telefonapparater eller
Nynäshamn telefonmatenel.

för telegraf- Detta visar tydligt och klart, att förhyrandet af denna, verkverkets
stad vid Henriksborg och nedläggandet därstädes af dessa kolosräkning
m. m. saja kostnader var planlöst , var oklokt och har åsamkat stats(Forts.
) verket en hel massa onyttiga och onödiga utgifter, något som
äfven framhållits vid föregående tillfällen här i kammaren. Nu
har telegrafstyrelsen ändtligen kommit underfund med, att det
här går icke längre; nu måste någon annan anordning göras,
Henriksborg måste lämnas, och så säger telegrafstyrelsen, att
den gamla verkstaden är för liten och för trång och olämplig för
tillverkningen af den telegraf- och telefonmateriel, som är erforderlig.
Telegrafstyrelsen framlägger en, jag vågar bestämdt
påstå det, ytterst ensidig utredning om förläggande af verkstaden
till en annan plats, en utredning, som tydligen har till syfte
att visa blott Nynäshamns fördelar, utan att alls nämna något
om att verkstaden kan förläggas äfven till andra platser. Därom
är ingenting sagdt, ingenting utredt.

Det yttrades på sin tid af en kommitté redan när Henriksborgsverkstaden
förhyrdes, att det syntes, som om telegrafverkets
verkstad uppe "vid Mosebacke torg skulle i framtiden bli
för trång, och att man kanske i framtiden finge tänka på att
förlägga verkstaden i Stockholms närhet, därest lämplig plats
icke skulle kunna erhållas inom Stockholm. Detta har telegrafstyrelsen
fattat som Nynäshamn; det är Stockholms närhet!

Hvad är nu motivet för att en ny verkstad skall byggas?
Jo, det är för det första att Henriksborgskontraktet upphör redan
den 1 juli nästa år, och för det andra att den nuvarande verkstadslokalen
är för trång och olämplig. Men det förefaller, som
om telegrafstyrelsen kunde haft detta klart för sig något tidigare,
så att Riksdagen fått eu smula längre tid på sig och statsutskottet
haft större möjlighet, än det tydligen gifvits, att —
om nu verkstaden skall flyttas — utreda, hvilken plats som är
den lämpligaste för att dit förlägga verkstaden. 1 stället fokommer
nu Kungl. Maj:t fram i mars månad med en proposition
till Riksdagen; så går ärendet till statsutskottet; på grund af
motionsvis gjorda anmärkningar remitterar statsutskottet det för
ytterligare utredning till telegrafstyrelsen; telegrafstyrelsen inkommer
med eu så kallad utredning, hvilken visar, att Nynäshamn
är den lämpliga platsen, och att alla andra platser äro
olämpliga; så förser statsutskottet det hela med en 10 å 12 rader
och tillstyrker telegrafstyrelsens förslag, under uppgift att utskottet
icke har något att invända mot den förebragta utredningen;
och så framlägges ärendet här, jag hade så när sagt, sista dagen
som kammaren sammanträder! Jag kan icke annat än beteckna
detta sätt och dessa metoder att arbeta som olyckliga; och jag

Lördagen den 27 maj.

48

Nr 59.

vågar påslå, att om kammaren beslutar bifalla statsutskottets
förslag, så kommer det helt visst att bli en ny Södertäljehistoria
och ett beslut, som vi helt säkert komma att få ångra, ty —-det är min lifliga öfvertygelse — Nynäshamn är icke alls någon
lämplig plats för denna statens verkstad, och det ur åtskilliga
synpunkter.

Anläggningspriset skulle, enligt hvad som framgår af den
kung!, propositionen, uppgå till sammanlagdt 410,000 kronor,
plus tomtvärdet 45,000 kronor, alltså tillsammans 455,000 kronor,
hvilken totalkostnad man, sedan anmärkningar börjat göras,
har fatt nedbringa i så måtto, att Nynäshamns samhälle erbjudit
sig att skänka en tomt till verkstaden alldeles gratis.
Men därför må icke Riksdagen tro, att man slipper undan med
dessa 410,000 kronor, ty till detta pris kommer flyttningskostnaden;
och den lär väl sannerligen icke gå till så ringa belopp.
Därom är ingenting taladt i den kungl. propositionen. Men det
förstår man ju litet hvar, att hvarthelst verkstaden skall flyttas,
så kommer flyttningen att kosta pengar; och därför spelar det
ur den synpunkten icke någon afsevärd roll, om man flyttar
verkstaden till Nynäshamn eller till någon annan plats.

Nu motiverar telegrafstyrelsen verkstadens förläggande till
Nynäshamn bland annat därmed, att man där skulle få en verkstad
i eu enda våning. Jag vill icke alls bestrida fördelarna af
att få denna verkstad förlagd i ett envåningshus; men ingen må
föreställa sig, att därmed uppnås dessa lätta och praktiska resultat,
som telegrafstyrelsen i sin framställning utmålar, och där
det nästan ser ut, som om man bara behöfde stoppa in en bit i
den ena ändan af verkstaden och så låta den fortsätta från maskin
till maskin, ända tills den fullt klar till användning kommer ut
i den andra ändan af verkstaden. Enhvar, som arbetat på en
verkstad, vet, att så går det icke till. Ty ett arbetsstycke, som
förarbetats med eu maskin, måste gå ifrån maskinen in i ett
annat rum, för att synas eller räknas, och sedan måste det gå
tillbaka till en annan maskin för vidare bearbetning o. s. v.;
det är med ett ord eu hel mängd af procedurer, innan produkten
kommer fram och är färdig. Det förefaller mig vara nästan bra
djärft af telegrafstyrelsen att förespegla Riksdagen så ofantligt
störa fördelar af att verkstaden komrne att förläggas i en våning.
Fördelar är de.t gifvetvis; men dessa fördelar äro, som sagdt,
icke alls af den beskaffenhet, som telegrafstyrelsen förespeglat oss.

Hvarför bör nu icke denna verkstad förläggas till Nynäshamn?
Jo, därför att en sådan förläggning enligt min mening
skulle medföra förlust för statsverket. Utan att nu ingå i några
längre utredningar om den saken, vill jag endast framhålla, att
det framför allt skulle blifva förlust därför, att allt, som skulle
till och från verkstaden, måste fraktas på den 55 kilometer långa
privatjärnvägen från Älfsjö till Nynäshamn. Telegrafstyrelsen

Ang. anläggning
af er.
verkstad i
Nynäshamn
för telegrafverkets räkning

m. m.
(Forts.)

Nr 59. 44

Ang. anläggning
af en
verkstad i
Nynäshamn
för telegrafverkets räkning

in. m.
(Forts.)

Lördagen den 27 maj.

förklarar, att kostnaderna för dessa transporter i hvarje fall icke
skulle gå till väsentligt högre belopp, än hvad transporterna
skulle kosta, om verkstaden förlägges här i Stockholm, och styrelsen
motiverar detta med, att inskränkningar skulle kunna ske i
biltransporterna af de olika materialier och färdiga produkter,
som gå till och från verkstaden. Men det är val ingen, som
kan räkna på det sätt, att häri får transporterna att bli lika
billiga till och från verkstaden, om de skola ske på en 55 kilometer
lång privatjärnväg, såsom fallet här blir, som om verkstaden
förlägges i omedelbar närhet af statsbana, såsom händelsen
skulle bli, därest verkstaden förlädes här i Stockholm. Verkstaden
skulle vidare komma att förläggas 1 kilometer från Nynäshamns
station, och allt styckegods finge gifvetvis transporteras
på bil mellan stationen och verkstaden på samma sätt, som dylika
transporter nu ske mellan södra stationen och verkstaden vid
Mosebacke torg. Den senare vägsträckan är icke längre än den
förra. Talet om fördelen af att söka transportera godset på
särskilda spår håller blott si veck med afseende å sådant gods,
som går i hela vagnslaster. Telegrafstyrelsen upplyser emellertid
själ! om, att det år eu ytterst ringa del, som kan transporteras
på det sättet, och att de hufvudsakliga transporterna utgöras
af transport af styckegods. Denna transport omfattar icke
mindre än 400,000 kilogram om året, och därtill kommer ytterligare
transport af ett par hundra tusen kilogram materialier,
som gå fram och tillbaka till verkstaden för att repareras. Hvad
som kan lastas direkt på järnväg uppgår enligt telegrafstyrelsens
egen uppgift blott till 2 procent per år. Att under sådana förhållanden
motivera med att biltransporterna skulle bli billigare,
förefaller sannerligen bra malplaceradt, ty gifvetvis får telegrafverket
fortfarande hålla en bil samt ett. par chaufförer för att
kunna från stationen i Nynäshamn transportera till verkstaden
och vice versa dels 400,000 kilogram styckegods, dels dessa
200,000 kilogram materialier, som skola repareras.

Att jag i min motion föreslagit, att verkstaden icke skulle
flyttas till Nynäshamn, är äfven därför, att det från arbetarnas
sida bestämdt framhållits, att de icke vilja flytta från Stockholm.
Vid föregående tillfällen har Riksdagen visat sig behjärta sådana
synpunkter, såsom när det gällde att förflytta det störa järn vägskontoret
från Stockholm till Linköping. Samma hänsyn, som
Riksdagen då tog till tjänstemännen, bör den naturligtvis, om
den vill vara konsekvent, äfven iakttaga här, fastän det nu blott
gäller arbetare i statens tjänst.

Det har nu framhållits, att det är nödvändigt, att vi besluta
anläggandet af en verkstad nu med detsamma, ty kontraktet
beträffande Henriksborgsverkstaden utlöper nästa år och den
gamla verkstaden är för liten. Helt visst förhåller det sig emellertid
i verkligheten så, att det alls icke är förenadt med någon

45 Nr 59 ,

Lördagen den 27 maj.

risk att uppskjuta denna frågas afgörande på ett år, för att
under tiden kunna få fram en ordentlig utredning, huruvida det
icke finnes möjlighet att få lämplig plats i Stockholms omedelbara
närhet för verkstaden. Iienriksborgsverkstaden bör naturligtvis
enligt mitt förmenande icke längre förhyras af telegrafverket,
trots det att verkstadens ägare nu satt ned hyran från
24,000 till 18,000 kronor om året. Då emellertid telegrafverket
förut kunnat betala under fem års tid årligen 24,000 kronor, lär
det väl icke vara någon synnerligen stor svårighet att, om så
vore erforderligt, under ytterligare ett år förhyra denna verkstad,
då hyran är 6,000 kronor lägre. Det finnes dessutom enligt
min uppfattning möjlighet att vidtaga synnerligen enkla arrangemang
för att tillsvidare bibehålla verkstaden uppe vid Mosebacke
torg. Telegrafstyrelsen förklarar, att det högsta antal
arbetare, som den anser sig behöfva under den närmaste tiden
är något öfver 400. Det är nu ett faktum, att vid ett tillfälle
arbetade på verkstaden vid Mosebacketorg samtidigt öfver 400
arbetare. När det kunde gå, lär det väl icke möta oöfverstigliga
svårigheter att än en gång sysselsätta så många där. Det finnes
för öfrigt, såsom telegrafstyrelsen själ! påvisar, utvecklingsmöjligheter
med afseende å verkstaden vid Mosebacke torg genom att
där uppföra en tillbyggnad. Jag har vidare i min motion tilllåtit
mig påvisa att det finnes där en golfyta på 600 kvadratmeter,
som kan tagas i anspråk. Nu säger telegrafstyrelsen så
spetsigt och öfverlägset: Ja, det är val ändå orimligt att där
anordna verkstad. Man kan emellertid där få packrum och lagerrum,
och därigenom skulle man vinna en afsevärd fördel. Det
har icke varit min mening, att detta utrymme skulle användas
till arbetslokaler, men det har framhållits, att det var brist på
packrum och lagerrum, och jag vågar påstå, att detta utrymme
om 600 kvadratmeters golfyta, hvarom nu är fråga, är synnerligen
lämpligt att använda för sådant ändamål. Några större
utgifter för kraften, därest densamma toges från Stockholms
elektricitetsverk, lär det vä! icke bli i förhållande till hvad som
för närvarande erlägges för den kraft, som verkstaden behöfver.

Det föreligger således, såvidt jag kan förstå, möjligheter att
utan olägenhet uppskjuta frågan på ett år för att därunder söka
få fram en utredning, huruvida verkstaden kan förläggas på annan
plats än vid Nynäshamn. Ty den utredning, som telegrafstyrelsen
presterar, lär väl ändå icke någon vilja på allvar kalla för
en ordentlig utredning. Faktiskt har telegrafstyrelsen kommit
med eu massa oriktiga och orimliga uppgifter, bland annat om
Fm skede, hvilket kommer här att af eu annan talare belysas,
och äfven hvad Blomma beträffar, får man taga telegrafstyrelsens
uppgifter synnerligen försiktigt. Det är typiskt, att telegrafstyrelsen
bland annat anför, att det ändock vore väl mycket
begärdt, att staten skulle här blifva ett slags pioniär för Stock -

Ang. anläggning
af en
verkstad i
Nynäshamn
för telegrafverkets räkning

m. m.
(Ports.

Nr 59. 46

Lördagen den 27 maj.

Ang. anlägg- hokus städs utvecklingspolitik, nämligen med hänsyn till de kostmng
afen na(Jer och obehag, som staten därigenom skulle åsamka sig. Men
Nynäshamn däremot anser telegrafstyrelsen det icke alls vara för mycket
för telegraf- eller orimligt begärdt, att man skall flytta denna verkstad ut
verkets till Nynäshamn och gynna ett privat bolag — ty det synes mig
rakning m. m. åtminstone vara hufvudmotivet, hvarför man så starkt håller på
(Forts.) Nynäshamn, och jag vågar fortfarande fasthålla vid denna min
uppfattning.

Den promemoria, som telegrafstyrelsen ingifvit till statsutskottet,
tyckes mig icke alls fylla måttet för en utredning. Om
Riksdagen nu ansåge sig böra besluta att förlägga denna verkstad
till Nynäshamn, fattade den helt visst ett beslut, som den
kom me att ångra. Af de förslagsvis nämnda platserna skulle
tydligen Södertälje på grund af hvad som redan nu framkommit
och med den vändning, som stadens järnvägsfråga fått genom
Riksdagens beslut, ovillkorligen mycket mera lämpa sig såsom
förläggningsort för denna verkstad än Nynäshamn. Med hänsyn
till arbetarna anser jag emellertid, att verkstaden bör förläggas
i Stockholms omedelbara närhet, och äfven med hänsyn
till ändamålet med verkstaden synes detta vara fördelaktigt.
Man slipper då detalj verkstäder, och det är vidare alltid en fördel
att ha en verkstad förlagd i ett större samhälle, där man
har tillgång till materiel, som tilläfventyrs kunde beliöfvas och
där man har tillgång till verkstäder, hvilka kunna utföra sådant
arbete, som icke lämpligen kan utföras på den egna verkstaden
m. m., och där man dessutom, hvilket är så synnerligen viktigt
för denna verkstad, har tillgång till gas och slipper tillverka den
själf — ty vi skola taga i betraktande, att just på en telegrafverkstad
förekomma en mängd lödningar och därvid måste gas
användas. Flera andra fördelar af en sådan förläggning skulle
äfven kunna påpekas.

När denna frågas afgörande alltså icke är af så brådskande
natur, att ett beslut nu i år måste fattas i saken, tillåter jag
mig, herr talman, att yrka utslag å utskottets förslag och bifall
till den af herrar Thorsson och Rydén afgifna, vid betänkandet
fogade reservationen.

1 detta anförande instämde herrar Branting, Bissén, Johansson
i Stockholm, Söderberg i Stockholm, Hasselquist, Borg och
Lindqvist.

Herr Tengdahl: Herr talman! Denna fråga är något

komplicerad icke minst genom telegrafstyrelsens besynnerliga utredning,
hvari man gjort ett fullkomligt omofiveradt utfall mot
Stockholms stads bostadsanläggningar vid Enskede, hvilket utfall
krafvel- ett svar, äfven om herr talmannen tilläfventyrs skulle

47 Nr 59.

Lördagen den 27 maj.

finna det ligga något vid sidan om det nu förevarande ämnet — g■ anläggliksom
telegrafstyrelsens utfall också gör det. ning af en

Jag är ingen Stockholmsfanatiker, ehuru jag är stockhol- NunLhamn
mare. Om det kan förebringas skäl för att lägga verkstäderna för telegrafpå
annat håll än i Stockholm eller dess närhet, så böjer jag mig verkets
därför. Men tills detta är gjordt, vidhåller jag min,uppfattning, räkning matt
400 arbetare — med hustrur och barn kanske 2,000 perso- (Forts.)
ner — icke böra mot sin vilja tvingas att bosätta sig å annan
ort, om dessa verkstäder kunna förläggas här eller i Stockholms
närhet.

I hvarje fall vill jag söka visa, att hvar än verkstäderna
komma att förläggas, så böra de icke förläggas i Nynäshamn.

Detta nödgar mig att i korthet söka klargöra, hvad det
egentligen är för märkvärdigt med Nynäshamn. Idén har varit
att skapa eu storslagen badort, men när det icke fullt lyckats,
har man måst söka få dit andra människor än badgäster, och
det sker bäst genom att vid orten fästa industrier med dessas
befäl och arbetare. Detta har hittills lyckats i ytterst ringa utsträckning.
En mekanisk verkstad, som sysselsatt ett par hundra
man, har måst nedläggas. Åtskilliga familjer till arbetare därstädes
bo ännu kvar i elände, medan männen flacka riket rundt
för att söka arbete. För närvarande finnes där ute en liten skofabrik,
en liten snickerifabrik, ett mindre glasbruk och ett bensinupplag.
Men detta ger inte tillräckligt med folk för att reparera
de dåliga affärerna. Då har man kastat sina ögon på ett
statens verk. Det skulle göra susen!

Betecknande för förhållandena där ute är ett yttrande, som
jag vid besök nyligen af flera personer liörde fällas, nästan ordagrant
lika. Yttrandet lydde: »För er stockholmare gör det

ju mindre om dessa 1,500 å 2,000 människor utflytta, men för
oss skulle det blifva räddningen!»

»Räddningen» ! Från hvad? Jo, från oerhördt stegrade skatter
på grund af den vanskötsel, som samhället tidigare varit utsatt
för under villabolagets spira. Detta bolag bär skött det hela
fullkomligt hufvudlöst. Tomtförsäljningen har skett så, att folk
fått välja en tomt här och en där, äfven om det skulle varit hela
eller halfva kilometer emellan. Vägarna ha behållits — och äro
ännu — i bolagets ägo. Det har upplysts, att bolaget icke skulle
vara villigt att släppa dem under 5 å 6 öre per kvadratfot —■
såvidt de icke släppt dem de allra sista dagarna. Alla hygieniska
åtgärder ha försummats utom å de förmögnas del, där det
finnes kloaker, men det är den mindre delen af området. —

Nynäshamn är nämligen deladt i de förmögnas Nynäshamn och
de fattigas. I de förmögnas Nynäshamn är det skäligen bra
ordnadt, i de fattigas är allting försummadt. — Telegrafverkets
arbetare skulle naturligtvis bo på de fattigas del af Nynäshamn,
och där finnes icke en tum kloakledningar. Bolaget har städse

Nr 59. 48

Lördagen den 27 maj.

Ang- anläggning
af en
verkstad i
Nynäshamn
för telegrafverkets räkning

m. m.
(Forts.)

motarbetat dem, som ifrat för kloakledningar och hånat ned
dem. Den person, som mest ifrat för ordning i den saken, har
olif vit så trakasserad, att han nyligen sett sig nödsakad att
stämma bolagets ledande män för ärekränkning.

Nu är emellertid den tid kommen, då kloakfrågan måste
ordnas, sedan samhället numera blifvit köping. Men på grund
af det opraktiska sätt, hvarpå tomterna försäljas, blir detta oerhördt
dyrt, då ju ägarna af de bebyggda tomterna realiter måste
betala äfven de ledningar, som gå utefter de obebyggda områdena.
Allt detta rår det nuvarande samhället inte med, om inte
skatterna skola på ett onaturligt sätt drifvas i höjden. Det är
för att bringa ned skatterna, som samhället, eller låt oss säga
viilabolaget, behöfver nya skattebetalare, som skola bekosta både
de nuvarande invånarnas kloaker och sina egna och dessutom
mycket till.

Man skulle ju kunna säga, att om den där kloakfrågan blefve
snart ordnad, så vore det inte så farligt att låta arbetarna flytta
dit. Men vid eu kortare vistelse därnere för en tid sedan pumpade
jag eu kommunalpamp, som försäkrade, att kostnaden för
kioakväsendet måste fördelas på åtskilliga år för att ej blifva allt
för betungande. Man har för en del år sedan haft ett af professor
Richert uppgjordt förslag till kloaksystem och vattenverk
på en gång, ett förslag, som gick på eu million. Men ännu är
intet åtgjord^ och det blir naturligtvis dyrare för hvar dag.

Som det för närvarande står till därute är det rent af vidrigt
på somrarna. En vedervärdig grågulbrungrön sörja står och stinker
i de oftast vågräta dikena och luktar som kadaver. Befolkningen
går i en ständig ängslan för epidemier, såsom ju helt naturligt
är i ett samhälle, där hvar och en slår sitt slask och sin
urin utanför stugkn liten. Några anordningar för att mota epidemier
ha ej funnits förrän sistlidet år, då en liten sjukstuga på
cirka 15 sängar byggdes, hvilken emellertid vid en epidemi visade
sig för liten, så att primitiva provisoriska åtgärder måste
vidtagas. Innan denna sjukstuga kom till stånd, forslade man de
epidemisjuka i vanlig järnvägsvagn till Stockholms epidemisjukhus.
Någon utvidgning af epidemisjukstugan med anledning af
den väntade utflyttningen har, enligt hvad jag försport, icke
ifrågasatts.

Ått ett så utmärkt samhälle icke har några anordningar för
att vårda andra sjuka eller t. ex. barnsängskviunor, behöfver
jag väl icke nämna.

En annan sak beträffande hälsovården, som man här måste
taga hänsyn till, är saknaden af apotek. Att sammanföra 3.000
å 4,000 människor på en plats utan apotek förefaller att vara
vanskligt, och att få ett nytt apotek till stånd eller ett gammalt
fiyttadt, är en ytterst svår sak. Därpå kan jag lämna ett typiskt
exempel härifrån hufvudstaden. De obefordrade apotekarna be -

Lördagen den 27 maj.

49 Nr 59.

gärde härom året 6 nya apotek, stadsfullmäktige tillstyrkte 5, Ang. anläggapotekarsocietetens
direktion och medicinalstyrelsen föreslogo 3, nin9 of m
och Kungl. Maj:t beslöt 2. Mitt matematiska förstånd räcker
icke till att förutse, hur det skulle gått, om man begärdt exem- för telegrafpelvis
blott ett. verkets

Ett slags hälsovårdsdetalj är ju också frågan om begrafnings-r Åkning m. m.
plats. Sådan saknas på platsen, och hvarje lik måste köras den (Forts.)
c:a 2 timmar långa vägen till Ösmo kyrkogård.

En ytterst viktig sak i ett samhälle är ju att hafva tillgång
till goda skolor. Vid ett nyligen företaget besök där ute förvissade
jag mig om, att det icke, åtminstone icke på ledande
håll, fanns någon tanke på att nybygga eller utvidga någon folkskola
med anledning af telegrafverkets arbetares flyttning dit ut.

I stället ämnar man införa dubbelläsning, ett system som vi här
i Stockholm hålla på att komma ifrån genom att oupphörligen
bygga nya folkskolehus. Och här är det ju ändå icke så farligt
ställdt för barnen, när de gå till och från skolan, så till vida
som vi ha hyggliga gator och en bra belysning, men för små
barn att ta sig fram på kvällarna i ett samhälle med delvis dåliga
vägar, och där en lykta är en relativt stor sällsynthet, måste
ju vara ytterst besvärligt. Apropå skolor anmärker själfva telegrafstyrelsen,
att både Södertälje och Nyköping ha såväl tekniska
skolor som högre läroverk, hvilket den nybildade köpingen »ännu»
saknar. Detta »ännu» torde allt komma att räcka ganska länge.

Det kanske viktigaste för personalen är dock bostäderna.

Om den sidan af saken får man veta det minsta möjliga. Villabolaget
förbinder sig att bygga — men i verkligheten är det ett
annat bolag, ett speciellt byggnadsbolag, som skall sköta om den
saken. Men den saken framgår icke af den kungl. propositionen
— liksom så mycket annat. De båda bolagen utgöra två
stycken af samma väf, där de andra bitarna heta järnvägsbolaget
och trafikbolaget. Staten får alltså här att göra med 4
bolag.

För att återkomma till bostäderna, ha inga som helst typritningar
bifogats den kungl. propositionen. Den typ, som för
närvarande anses bäst därute, tillfredsställer åtminstone icke mig
med den visserligen ringa sakkunskap jag har i bostadsfrågor.

För att i någon mån godtgöra Kungl. Maj:ts slarf härvidlag har
jag af min egen samling tagit med en schematisk ritning, som jag
gjorde för flera år sedan af de bostäder som anses bäst ute vid
Nynäs. De äro af typ, som all sakkunskap förkastat för längesedan.

Det är en så kallad korstyp med fyra lägenheter, som bilda ett
kors på det sättet, att bostäderna ligga åt hvar sitt väderstreck, så
att de, som bo på ena sidan, möjligen någon gång kunna få
någon sol, medan de, som bo åt andra sidan, aldrig få någonting.
Den typen är som sagdt för länge sedan utdömd af all
sakkunskap, men odlas med förkärlek ute vid Nynäshamn. HuruAndra
kammarens protokoll 1911. Nr 59. 4

Nr 59. 50

Lördagen den 27 maj.

Ang. anläggning
af en
verkstad i
Nynäshamn
för telegrafverkets räkning

m. m.
(Forts.)

vida de bostäder, som nu skola byggas därute för telegrafverkets
arbetare, komma att blifva bättre eller sämre än dessa, är en
sak som åtminstone icke intresserar Kungl. Maj:t, det är ganska
säkert.

Om några arbetare vilja ha egna hem, så få de lån, heter
det i kungl. propositionen. Men det finnes icke ett ord om huru
långa lån, som beviljas, och det är väl ändå det allra viktigaste.
Den vanliga tiden för inbetalningen af byggnadslån i förstäderna
utgör 10 högst 15 år, och jag vill minnas, att förhållandena äro
desamma i Nynäs. Men att bjuda en arbetare ett tio å femton
års lån på eget hem, det är det samma som att han antingen
skulle få gå från alltsammans snart nog eller också knäcka ryggen
af den onaturligt tunga bördan.

Apropå bostäderna vill jag slutligen nämna, att telegrafstyrelsens
uppgifter om hyrorna i jämförelse med förhållandena vid
Enskede äro delvis vilseledande, då det i det ena fallet är fråga om
ren hyra, och i det andra om hyra + amortering. För att förhjälpa
arbetarna till egna hem skall användas en donation, den
så kallade Bångska donationen å 60,000 kronor. Hvar och en,
som litet sysslat med bostadsfrågor, förstår, huru litet man uträttar
med 60,000 kronor — nästan ingenting! Och ännu mindre
med räntan på 60,000! För jämförelses skull kan jag nämna,
att Stockholms tomträttskassa har för byggnader vid Enskede
på kort tid lånat ut 21ji million kronor, och icke ens det har
slagit till så särdeles.

En olägenhet med det föreslagna bostadsområdet är, att det
icke fiunes en tum åkerjord till trädgårdar och dylikt. Hittills
har man gjort så, att man huggit ned tjocka skogen, där sådan
funnits, för att få fram små trädgårdslappar. Omkring en samling
bostäder, som kallas skomakarebostäderna, därför att de
bebos hufvudsakligen af skomakeriarbetare, ser det därför ut på
ett sätt, som alls icke borde tilltala exempelvis en naturvetenskapsman,
om också telegrafstyrelsen finner det i sin ordning.
Naturligtvis finnes det åkerjord vid Nynäs, men den tillhör ej
Nynäshamn, utan Nynäs gård, från hvilken samhället är afstyckadt.
Såsom på kartan synes, består Nynäs af ett långsmalt
område med bergknallar och en liten smula skog, under det att
åkerjorden ligger längre inåt landet.

Innan jag lämnar Nynäs, kan jag ej underlåta att vidröra
hvad jag ville kalla telegrafstyrelsens demagogiska fasoner. Jag
tror mig ha visat, att där ute råder så att säga en kommunal
misär. Rädslan för ökade skatter ligger som en mara öfver alla.
Under sådana omständigheter är det väl mindre underligt, att
arbetarna — de i första hand af ökade skatter drabbade — vilja
göra allt för att få dit mera folk. Därför ha arbetarne därute
fört fram förslaget att skänka tomten till statsverket — kommunen
och villabolaget skulle halfvera utgiften. Nu pekar tele -

Lördagen den 27 maj.

51 Nr 59.

grafstyrelsen på detta och säger ungefär: »Det bästa beviset Ang. anlägg för,

att en utflyttning skulle vara lämplig, är väl, att arbetarna nin9 af ei}
själfva därute begära det. Arbetarne kunna väl icke vilja sina ^erk.^d 1
klassbröder något illa.» I förbigående vill jag anmärka, att be- förTeleTmfslutet
om, att kommunen skall skänka halfva tomten, ännu ej verkets
vunnit laga kraft. Föga sannolikt är det väl också, att det skall räkning m. m.
stå sig vid eventuellt Överklagande. (Forts.)

Ett sådant förfarande från telegrafstyrelsen, som jag antydt,
stämplar sig själft, så jag behöfver ej upphålla mig vidare vid det.

Beträffande villabolagets många och stora erbjudanden för
att få verkstäderna dit ut är särskild! ett anmärkningsvärd!.
Telegrafstyrelsen säger, att Nynäsförslaget är det enda, som
samtidigt löser frågan om försäljning af de gamla verkstäderna.

För att lå verkstäderna dit ut är villabolaget så angeläget, att
det utan vidare slungar in en tredjedel af sitt aktiekapital i
dessa . gamla verkstäder, som bolaget icke behöfver och som
ligga i Stockholm, under det att bolaget är stiftadt för att jobba
i Nynäs. Det synes, att telegrafstyrelsens omsorg om fastighetens
försäljning är något öfverdrifven. Hvarför icke låta hvar sak sköta
sig själft? Fastigheten har väl samma försäljningsvärde i statens
hand som i en enskilds. Trakten där den ligger blir med hvardag
allt mer central för de södra stadsdelarna.

Jag öfvergår nu till ämnet telegrafstyrelsen och Stockholms
stad. Staden har landtegendomar till en storlek af två gånger
stadens planlagda yta, fördelade väsentligen på socknarna Brännkyrka
och Bromma. Staden äger cirka hälften af den ena
socknen och tvä tredjedelar af den andra. Man hade nu kunnat
tänka sig, att telegrafstyrelsen, om den skulle flytta sina verkstäder,
åtminstone kunnat fråga Stockholms stad, om denna hade
mark att afvara. Men i stället för denna urbana väg föredrar
telegrafstyrelsen den interurbana linjen till Nynäshamn. Da
fäste Stockholms stads landtegendomsnämnd, som förvaltar landtegendomarna,
statsutskottets och telegrafstyrelsens uppmärksamhet
på, att om stadens områden icke passade, så hade staten
själf ett stort område vid Skanstull, i hvars närhet Stockholms
stad har sin stora, bekanta bostadsanläggning vid Enskede, där
det nu bor något öfver 2,000 personer och där på stadsplaneområdena
nr 2 och 3 kunna mottagas ännu åtskilliga tusen invånare.
Det område, som staten där äger, är det gamla s. k.
skansområdet, som skjuter in liksom med eu rund inskärning i
Stockholms stads ägor. På stadsplaneområdena nr 2 och 3 är
ännu intet byggdt, och de skulle passa telegrafverkets arbetare,
om de icke ville bo på stadsplaneområdet nr 1 på grund af
den markens förment dåliga beskaffenhet.

Kronans eget område är så stort, att verkstäderna få rum
tre gånger om, och om arbetarne icke skulle vilja bo på stadens

Nr 59.

Ang. anläggning
af en
verkstad i
Nynäshamn
för telegrafverkets räkning

m. m.
(Forts.)

52 Lördagen den 27 maj.

område, skulle de möjligen kunna bo, delvis åtminstone, på kronans
eget.

För att nu omöjliggöra verkstädernas förläggande till detta
kronans eget område, som telegrafstyrelsens generaldirektör icke
både reda på och förmodligen icke herr civilministern heller,
igångsattes nu denna löjliga s. k. undersökning af bostadsförhållandena
vid Enskede, hvilken s. k. undersökning direktör
Meurling mosat sönder i en P. M., som utdelats i kammaren.
Jag vill bara peka på en detalj, som borde kunna ge kamraterna
ett godt skratt på telegrafstyrelsens bekostnad. Här har jag
satt upp ritningar, utvisande hur vi bygga därute. Eu af telegrafverket
utskickad ingeniör hade observerat till sin fasa, att
man byggde träväggar med dubbel panel och dubbelt papp. Ja,
det är nu det byggnadssätt, som — där man icke har råd att
timra — synnerligen allmänt användes här i Sverige till både enklare
och finare träbyggnader. Det blir förstklassigt och varmt
och bra. Om icke telegrafstyrelsens ingenjör hade reda på det
förut, är det icke vårt fel. Här på teckningen synes en annan
sak, som spelade en synnerligen ödesdiger roll för denne ingenjörs
alltför lifligt uppjagade fantasi. Han observerade, att på en
vägg litet puts bortfallit och då stack drefvet fram. . Nu är det
att märka, att det sedan århundraden anses höra till god ordning,
att man drefvar mellan fönsterkarmarna och väggen, i synnerhet
om det är en stenvägg. Detta kallas på fackspråket diktning.
Denna diktning förstod icke ingenjören, utan i stället gick
han hem och diktade en rapport, i hvilken han skref, att man
bygger så uselt på Enskede, att man maste sticka trasor i hålen
för att icke dagern skall lysa igenom väggarna. (Detta är också
inom parentes sagd! ett bidrag till den tekniska utbildningen här
i landet!)

Ett yttrande om förhållandena på Enskede förtjänar ytterligare
naglas fast för dess rysliga brist på förstånd i socialpolitiska
ting. »Tomterna i Enskede äro ofria och kunna ej friköpas»
— i motsats till tomterna i Nynäshamn, som man får
köpa med full äganderätt — heter det. Ja, men detta är just
det finaste i alltihop. Riksdagen själf har ju insett behofvet
att motarbeta tomtjobb och förty antagit en lag om tomträtt att
gälla från och med den 1 januari 1908. På basis af denna lag
äro upplåtelserna gjorda, vanligen på 60 år, med företräde för
husägaren vid upplåtelsetidens slut till ny upplåtelse eller i visst
fall rätt till lösen. Tomträttslagen tycks emellertid vara okänd
för telegrafstyrelsen.

Att emellertid upplåtelsevillkoren äro fördelaktiga, erkänner
telegrafstyrelsen, och det gläder mig såsom medlem i landtegendomsnämnden.
Dessa villkor kopieras för närvarande rundt hela
landet och äfven i Danmark, hvars hufvudstad enkom skickat
hit två af sina borgmästare för att studera den af telegrafsty -

Nr 59.

Lördagen den 27 maj. 53

relsen klandrade anläggningen vid Enskede i ändamål att utfinna,
om de möjligen skulle kunna åstadkomma något liknande
hos sig. För min del är jag öfvertygad om, att dessa tomrättsvillkor
äro så ytterst fint afvägda, att den framtid, som en gång
skall bedöma borgmästare Lindhagens lifsgärning, måhända skall
vara fullt enig därom, att de äro något af det bästa han någonsin
gjort.

Beträffande förhållandena i Enskede är att märka, att där
finnes nästan allt hvad Nynäshamn saknar: gas, vatten, aflopp
och inom kort elektricitet. Allt detta ligger redan i gatorna,
och ledningarna dragas af kommunen till hvarje tomtgräns —-tomten må vara stor eller liten, ja, till och med om den bara
är 4,5 meter bred, såsom fallet är vid en viss byggnadstyp.
Hvad vi dessutom ha är en egen bank, Stockholms tomträttskassa,
som redan, såsom jag sagt, lånat ut öfver 21/i millioner
kronor. I förbigående sagdt: tror verkligen telegrafstyrelsen,
att sådana finansmän som K. A. Wailenberg och Louis Fraenckel
skulle ha tecknat hufvudparten af pengarna i denna tomträttsbank,
om hela Stockholms stads verksamhet vid Enskede hade
varit denna hart när humbug, som telegrafstyrelsen vill göra
den till? Jag betviflar det.

Under det att i förstäderna i öfrigt lån lämnas på 10 å 15
år till halfva värdet eller föga däröfver, lämnar denna tomträttskassa
lån på 25, 35 ä 45 år upp till SO procent af värdet.

Beträffande nu kronans eget område har telegrafstyrelsen
anmärkt på, att kommunikationerna dit icke skulle vara tillfredsställande.
Förhållandet är, att Stockholms stad har från det
närliggande slakthuset en järnväg, som går till Liljeholmen, ursprungligen
byggd för att frakta boskap till slakthuset. Denna
järnväg skötes af statens järnvägar för Stockholms stads räkning.
Från denna järnväg är det ytterst lätt att anordna spår,
hvarigenom verkstäderna skulle komma, i direkt förbindelse med
hela statsbanenätet. För öfrigt finnes det spårväg ner till Arstabryggan.
Men järnvägen, som tills vidare skulle ha blott två
tåg om dagen, kan icke betjäna telegrafstyrelsen på grund af
den oerhörda godsmängden! Ja, denna godsmängd gör 40 vagnar
om året, och det förefaller, att två tåg om dagen borde
läcka för det, ja för till och med 400.

Från verkstäderna, om de lades vid kronans eget område,
behöfdes det naturligtvis automobiltrafik till Stockholm. Men
det behöfves i alla fall. Och om verkstäderna läggas vid Nynäs,
behöfves dessutom sju mils transport på en i enskild ägo varande
järnväg. Den järnvägen är det en särskild dyr affär att förränta,
och i den affären får staten deltaga, om verkstäderna förläggas
till Nynäs. Att järnvägen är så dyrbar beror därpå, att
den byggdes från början så uselt, att den stycktals visade mycket
stor benägenhet att gå sina egna vägar, hvilket en välupp -

Ang. anläggning
af en
verkstad i
Nynäshamn
för telegrafverkets

räkning m. m.
(Forts.)

Nr 59. 54

Lördagen den 27 maj.

Ang. anliigg- fostrad järnväg icke bör göra, utan den bör helst ligga stilla
ning rf en (jru. man från bör jan lagt den.

Nynäshamn Det stickspår, som skulle föras in i verkstäderna vid kroför
telegraf- nans område, kostar naturligtvis några kronor, men det är ju
verkets en ren bagatell. Hvem som skulle betala det, med mera dylikt,
räkning m. m. finge ju utredas.

(Ports.) Under frågans behandling har vidare pekats på Stockholms

stads blifvande industriområde vid Ulfsunda i Bromma. Däremot
anmärker telegrafstyrelsen, att området ännu icke är ordnadt
och att trafiken till Bromma är stängd af is vintertiden. Den
is, som vintertiden ligger där i trakten, är emellertid en ren
obetydlighet, som med stor lätthet kan bråkas sönder.

I fråga om Bromma anmärker telegrafstyrelsen, att någon
byggnadsverksamhet där ännu ej är i gång och att »det vore
väl mycket begärdt, att staten skall vara pioniär för Stockholms
stads utvidgningspolitik». Detta ger mig anledning till en fråga:
finns det något verkligt motsatsförhållande i detta fall mellan
staten och den väsentliga del af staten, som utgöres af rikets
hufvudstad? Eller för att komma med samma fråga som herr
Sven Persson nyss framställde: är det mera rimligt, att staten
uppträder såsom pioniär åt misslyckade tomtjobbare sju mil härifrån?
Telegrafstyrelsen anmärker, att det är kostsamma resor
till Bromma. I verkligheten hålla vi nu på med spårväg dit ut
och det finnes alls ingen anledning att antaga, att vi icke skola
anordna femöres arbetareturer dit ut liksom vi redan ha sådana
till Enskede.

Hvad beträffar den försenade byggnadsverksamheten vid
Bromma, förhåller sig därmed i själfva verket så, att telegrafstyrelsen
själf har en väsentlig del i detta, jag erkänner det,
sorgliga förhållande. Det är klart, att innan man får spårväg
till platsen färdig, äro folk mindre benägna för att flytta dit.
Om denna spårväg, som nu håller på att byggas, hade telegrafstyrelsen
att yttra sig med afseende på en enda liten detalj,
nämligen ett korsande af kronans landsväg på ett enda ställe.
För detta yttrande behöfde styrelsen mer än ett år, hvarigenom
Stockholms stad vållades stor ökning i de ränteförluster, som
den i alla fäll tills vidare måste göra på sina jorduppköp. Orsaken
till dröjsmålet var, att styrelsen i ärendet inblandade saker,
som icke hörde dit. Slutligen måste landtegendomsnämnden,
under hvars förvaltning egendomarna ligga, i en enhälligt beslutad
inlaga till beredningsutskottet säga ifrån, att detta gick
dock icke för sig, utan att ett kungligt ämbetsverk Ange lof
att lära sig låta detta vara detta. Och så gaf Kungl. Maj:t oss
koncessionen med underkännande af telegrafstyrelsens bisynpunkter.

Att telegrafstyrelsen vid detta tillfälle hade en viss anled -

55 Nr 59.

Lördagen den 27 maj.

ledning till misshumör, skall jag gärna medge, men det är ingen Ang anlägganledning
att låta ändamålet helga medlen. Verkstad!

Detta telegrafstyrelsens relaterade fördröjande af byggnads- Nynäshamn
verksamheten vid Bromma bör ställas i samband med styrelsens för telegrafpatetiska,
för att icke säga poetiska, yttrande nu, att styrelsen verkets
icke kan flytta till den »jungfruliga» bygden i Bromma, där åkning m. m.
fordringarna på ett industriområde ännu ej äro tillgodosedda. (Forts.)
Naturligtvis borde styrelsen förstå, att försenandet af bostadsområdet
medför försenande äfven af industriområdet. Det är
ju många industrier, som icke vilja flytta ut förrän de se, att
det redan finnes arbetare på platsen och möjligheter att erhålla
bostäder för flera sådana. På detta område har landtegendomsnämnden
ändå varit nog gentil att erbjuda 25,000 kvadratmeter
å 1 krona. Den behöfliga järnvägen kunde naturligtvis vara
färdig, tills verkstadsbyggnaderna voro uppförda.

Med dessa få ord har jag velat klargöra, icke att dessa
verkstäder å tout prix måste läggas i Stockholm eller dess omedelbara
närhet, men väl att det finnes stora möjligheter att för
dem erhålla lämplig plats i Stockholms omedelbara närhet, särskildt
på detta kronans eget område. Hvad jag däremot bestämdt
velat framhålla är, att hvar de än skola läggas, böra de
icke läggas i Nynäshamn.

Det finns naturligtvis vissa saker, som under andra omständigheter
tala för Nynäshamn, såsom det i och för sig friska
läget och den åtminstone från vissa utsiktspunkter vackra utsikten
öfver hafveri Men jag får säga för min del, att innan
man ordnat de hygieniska förordningarna på platsen, så vill jag
icke låta narra mig af läget vid Östersjön till att transportera
dit en mängd människor för att hjälpa ett enskildt företag ur
trångmål. Så stort hjärta har jag icke för privatkapitalet här i
landet, att jag för den skull vill tvångstransportera 400 arbetare
och deras famljer.

På grund af det anförda ber jag få yrka afslag å den kungl.
propositionen och statsutskottets hemställan med anledning af
densamma.

Herr vice talmannen, som under herr Tengdahls anförande
öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar, gaf härefter
ordet till

Herr Sjö, som yttrade: Jag skall icke söka bemöta de
två anföranden, som äro hållna här rörande föreliggande fråga,
utan jag skall hålla mig till sak, såvidt det är möjligt, hvithet
ju äfven är önskvärd! nu i riksdagens sista stund.

Den utskottsafdelning, som haft denna fråga till förberedande
behandling, har varit särskildt intresserad af dess lyckliga lösning.
Sålunda har afdelningen varit uppe och besett verkstads -

Nr 59. 56

Lördagen den 27 maj.

Ang. anläggning
af en
verkstad i
Nynäshamn
för telegrafverkets

räkning m. rn.
(Forts.)

lokalerna på Södermalm. Dessa inrymmas i en byggnad på
fyra våningar jämte källarvåning, och vid besöket sågo vi igenom
alla rummen och funno, att de voro icke endast små i förhållande
till det omfattande arbete som där bedrifves, utan äfven
att ljusförhållandena därstädes ingalunda kunna anses öfverensstämma
med tidens kraf. Där är nämligen mörkt till och med
midt på dagen, så att förhållandena för arbetarna i denna verkstad
gestalta sig allt annat än angenämt. Man kan därför icke
säga annat, än att verkstadsarbetarna och äfven befälet gärna
skulle se, att de finge en verkstad, som vore tidsenlig, ändamålsenlig
och i alla afseenden bättre än den nuvarande. Vi voro
således alla inom afdelningen ense om, att en ny verkstad borde
komma till stånd och att man icke borde dröja med att fatta
beslut i frågan. Sedan vi sålunda kommit till insikt härom,
blefvo vi ytterligare bestyrkta i densamma genom uttalanden
icke allenast af generaldirektören, som var närvarande, utan
äfven af arbetschefen och befälet i öfrigt. Jag vände mig särskilt
till arbetschefen och frågade honom, hvilka besparingar
man skulle kunna göra under närmaste år genom att förlägga
verkstaden på den plats man önskade. Han svarade mig genast
i mina kamraters närvaro, att man kunde beräkna, att efter en
tid af cirka tre år skulle det uppstå en besparing genom förläggning
af verkstaden på lämpligt ställe, om man i öfrigt
byggde den på ett ändamålsenligt sätt, så att verkstadskostnaden
i sin helhet kunde gäldas under den tiden. Jag förklarade då
för honom, att man önskade svart på hvitt på detta uttalande,
men jag fick därpå intet svar. Någon dag därefter reste vi till
Nynäshamn för att ta tomterna där i betraktande och funno då,
att dessa tomter voro de allra bästa och lämpligaste, icke blott
för uppförande af verkstäder, utan äfven för villabostäder, som
villabolaget utlofvat att hålla arbetarna tillhanda, därest man
beslöte verkstadens förläggning dit. Ifrågavarande verkstadstomt
är belägen i närheten af hamnen och järnvägsstationen,
och hvad kol och trävaror angår skulle verkstaden genom förläggningen
på denna plats kunna betinga sig betydligt bättre
villkor, hvarigenom en besparing skulle uppkomma, som ensamt
för kolen skulle utgöra närmare 6,000 kronor, i jämförelse med
hvad motsvarande kostnad är nu, då verkstaden är förlagd på
Södermalm.

Vid nyssberörda tillfälle kom jag i beröring med generaldirektören
och omnämnde då mitt här relaterade samtal med
verkstadschefen. Generaldirektören förklarade därvid, att det
spörsmål jag då framställt sedermera af verkstadschefen tagits
under närmare öfvervägande. Han hade nämligen ej genast
velat gifva ett bestämdt svar, men strax efter vår afresa hade
han satt sig ned och verkställt förnyade kalkyler, hvarvid han
kommit till samma resultat som förut, nämligen att det efter en

57 Nr 59.

Lördagen den 27 maj.

tid af omkring tre, högst tre och ett hälft år skulle inträda en
besparing, som skulle ersätta verkstadsbyggnaden i sin helhet,
om man nu uppförde en tidsenlig sådan. Jag har vidare hört
mig för angående denne verkstadschef och har därvid fått den
upplysningen, att han skall vara en dugande och präktig man
och att han haft anställning vid de mest ansedda telegrafverkstäder
såväl i in- som utlandet, att han kort sagd! besitter egenskaper,
som göra, att man nästan kan betrakta honom som oersättlig.
Det är under sådana förhållanden klart, att man måste
tillmäta hans omdöme en särskild betydelse. Då därtill kommer,
att äfven generaldirektören, som ju svarar för styrelsens ekonomi
och äfven i öfrigt i sista hand bär ansvaret för styrelsens åtgärder,
är af samma mening som verkstadschefen, så är det lätt
förklarligt, att jag i betraktande häraf och af öfriga på saken
inverkande omständigheter och äfven samtliga inom afdelningen
och i utskottet med undantag af två medlemmar, som reserverat
sig, blifvit eniga om att man borde tillstyrka Riksdagen att bifalla
förslaget om förläggandet af verkstaden till Nynäshamn.

Hvad platsen för villabostäderna därute angår, får jag säga,
att den syntes mig vara af den beskaffenheten, att den måste
betecknas som mycket tilltalande. Tomterna äro sluttande och
för närvarande beväxta med barrskog. De villor, som första
året blifvit uppförda därute, äro nu omhägnade med lina staket
och på tomterna har man planterat fruktträd, som nu stå i sin
härligaste blomning, och anlagt vackra trädgårdsland, som äro
väl ansade och skötta, så att man frestas att säga, att samhället
är nästan idealiskt.

Nu säga herrarna, som tala mot förslaget, att man icke
bör gynna bolaget, som skall ombesörja de erforderliga transporterna
från och till verkstaden, om nu kammarens beslut blir
fattadt i enlighet med utskottets hemställan. Jag får då säga,
att jag ursprungligen var af samma uppfattning härutinnan som
dessa herrar, och jag sade också till kamraterna, att det var
förargligt, att man skulle förlägga verkstaden dit. Men sedan
blefvo vi upplysta om, att man, efter verkställande af noggranna
beräkningar öfver hvad frakterna skulle komma att uppgå till
så väl för ankommande som afgående gods, funnit, att hela den
åsyftade summan för året skulle utgöra ett belopp af 1,26Q
kronor. Då voro mina betänkligheter alldeles aflägsnade, det
får jag säga. Om herrarna vilja slå upp 18 och 19 sid. i den
kungl. propositionen och läsa de två, tre sista raderna på 18
sid. och sedan fortsätta på 19 sid., så skola herrarna där finna,
huru god uträkning det blir därigenom, att man öfverlåter den
gamla verkstaden på Södermalm till samma bolag, som skall
uppföra verkstäderna för den kostnad, som här är angifven.
Man skulle få 250,000 kronor för den gamla verkstaden, och
den nya verkstaden skulle kosta 410,000 kronor, hvartill skulle

Ang. anläggning
af en
verkstad i
Nynäshamn
för telegrafverkets räkning

m. m.
(Forts.)

Nr 59. 58

Lördagen den 27 maj.

Ang anläggning
af en
verkstad i
Nynäshamn
för telegrafverkets

räkning m. m.
(Forts.)

komma 45,000 kronor för tomten, hvilken senare kostnad emellertid,
enligt hvad vi blefvo upplysta om vid vårt besök på
platsen, icke vore att taga med i räkningen, enär bolaget och
samhället i samförstånd med hvarandra beslutat att skänka
tomten till staten. Hela denna affär är således mycket väl ordnad.
Hvad jag här bedt herrarna läsa, skall jag be att få läsa
upp, ty det är endast några få ord, hvilka emellertid enligt min
mening gifva en god upplysning om att de ekonomiska förhållandena
äro väl ordnade. Det heter i propositionen på åsyftade
ställe: »Den nya verkstaden skulle således betinga en kostnad
af 410,000 kronor eller med tomten, 45,000 kronor, tillhopa
455,000 kronor. Mot denna summa bör ställas dels den besparade
utgiften för tillbyggnad å Södermalm, som telegrafstyrelsen
beräknat till 150,000 kronor, och det kapitaliserade värdet af
hyran, beräknad till 3,000 kronor om året, för magasinslokaler,
sålunda 60,000 kronor, dels ock köpeskilling för telegrafverkets
fastighet å Södermalm, i hvilket afseende telegrafstyrelsen erhållit.
ett anbud å 250,000 kronor» — det är dessa 250,000
kronor, som skulle ingå, och i och med detsamma hade också
telegrafstyrelsen den tillgången realiserad, men de, som erbjudit
sig att lämna tomten för ny telegrafverkstad, ha icke velat
öfvertaga den till det här nämnda priset. — »Dessa poster utgöra
sammanlagdt 460,000 kronor, medan kostnaden för verkstadsanläggningen
i Nynäshamn belöper sig till 455,000 kronor.»

Herrarna finna af detta, att det går ganska bra ihop, och
att det är för staten ekonomiskt fördelaktigt. När så därtill
kommer — jag upprepar det ännu en gång — att besparing kan
göras genom anläggande af de nya verkstäderna, så att kostnaderna
kunna betalas inom 3—372 år, finner jag stor anledning
för kammaren att icke här draga sig för att bifalla den af Kungl.
Maj:t och utskottet gjorda hemställan. Herrarna ha nog reda
på — annars skall jag be att få upplysa därom — att Första
kammaren bifallit utskottets hemställan, och om denna kammare
gör detsamma, så slippa vi gemensam votering.

Jag vill med anledning af hvad jag nu framhållit yrka bifall
till utskottets framställning.

Herr Lindvall instämde häruti.

Vidare anförde:

Herr Svensson i Nyköping: Herr talman! Jag skall na turligtvis

icke nu i uppbrottets timme i någon högre grad taga
kammarens uppmärksamhet i anspråk, men ber likväl att få
säga några ord i frågan.

Jag nödgas då också för min del ansluta mig till den mening,
som här framförts, nämligen att det är en synnerligen en -

59 Nr 59.

Lördagen den 27 maj.

sinlig utredning och motivering, som detta förslag är grundad! Ang- anläggpå.
Det ser verkligen ut, som om telegrafstyrelsen först be- nin9 af en
slutit lägga verkstäderna i Nynäshamn och sedan sökt draga
fram skäl för ett dylikt förläggande. Det är ganska belysande för telegrafi
det afseende!, att telegrafstyrelsen i sin första skrifvelse till verkets
Konungen, den på hvilken Kungl. Maj:ts proposition är grundad, rähningm. m,
icke med något ord omnämner, att det förts underhandlingar (Iförts.)
med telegrafstyrelsen om en annan plats, nämligen Nyköping,
och att under dessa förhandlingar erbjudanden blifvit gjorda om
betydande fördelar från Nyköpings sida vid ett eventuellt förläggande
därstädes af verkstäderna. Detta talar icke telegrafstyrelsen
om med ett ord. Först i den senaste skrifvelsen, som
är intagen i statsutskottets betänkande, har telegrafstyrelsen
ansett sig behöfva gå in på en jämförelse mellan Nynäshamn
och de andra föreslagna platserna. Men äfven denna senare utredning,
dessa jämförelser, som äro gjorda mellan Nynäshamn
och de andra platserna, bära, det vågar jag säga, mindre objektivitetens
än den förutfattade meningens prägel.

Jag skall stanna endast vid ett par punkter i denna egendomliga
motivering och utredning för att därmed verkligen få
fram, att det synes mig vara fog för det påståendet, att utredningen
är ensidig. Telegrafstyrelsen framhåller på flera ställen
i sin utredning bland annat som en fördel för Nynäshamn och
som en nackdel för Nyköping och Södertälje, att Nynäs har en
isfri hamn, under det de andra platserna sakna en dylik. Ja,
det är visserligen alldeles riktigt, att hvarken Nyköping eller
Södertälje har en isfri hamn och att Nynäshamn har det. Men
hvad spelar det för roll för telegrafverkets verkstäder? Telegrafstyrelsen
har själf sagt, att den årliga förbrukningen af kol
~ 0(jh det är den hufvudsakliga artikel som importeras -— uppgår
till 800 ton årligen. I Nyköpings hamn kan med ett fartyg
tagas in 1,600 ton. Telegrafstyrelsen kan således i den icke
isfria hamnen taga in 2 års behof på en gång, och det synes
märkvärdigt, om icke detta skall kunna ske på sommaren, då
det sålunda icke med nödvändighet måste vara en isfri hamn
för ändamålet. I detta sammanhang framhåller telegrafstyrelsen
på flera ställen, att Nynäshamn förbundit sig att betala hamnumgälderna.
Detta är ju i och för sig en fördel, men om man
verkligen ser efter, hvad dessa hamnumgälder för 800 ton kol
belöpa sig till, finner man, att de i Nyköping uppgå till 64
kronor. Det är, synes det mig, en verklig bagatell, som egentligen
icke kan ha någon afgörande betydelse för denna fråga.

Men det är så betecknande, att telegrafstyrelsen med mycket
len hand berör det förhållandet, att Nynäshamn icke kan förtulla
gods, utan att allt gods, som skall passera tullen, måste gå
öfver Stockholm, tills man hinner ordna förhållandena på detta

Sr 59. 60

Lördagen den 27 maj.

Ang. anlägg- område. Detta talar som sagdt telegrafstyrelsen om så litet som
mngi möjligt.

Nynäshamn Ja& vil1 så öfverSa tiU en annan sak- Telegrafstyrelsen
för telegraf- bär i sin senaste utredning gjort eu jämförelse mellan skatteförverkets
hållandena på de olika platserna och såsom en fördel för Nyräkning
m. m. näshamn framför Nyköping framhållit, att skatterna på den se(rorts.
) nare platsen äro högre. Redan af den omständigheten, att
kommunalskatten utgår med 5.60 pr bevillningskrona i Nyköping
och 6.60 i Nynäshamn, förefaller resonemanget något märkvärdigt.
Jag har äfven fatt bekräftelse pa att de siffror, som
telegrafstyrelsen anfört för Nyköpings vidkommande, icke äro
med verkligheten öfverensstämmande. Enligt uppgift från stadskassörskontoret
i Nyköping äro i utredningen^ angifva siffror,
som väsentligen skilja sig från de verkliga. För ett inkomstbelopp
af 1,800 kronor uppgifves exempelvis skatten vara 164.44
kr., under det den i verkligheten icke utgör mera än 150.10 kronor.

Med hänsyn till att det lämnas sådana siffror beträffande
Nyköping, hvilka jag haft tillfälle att kontrollera, måste jag
ställa mig åtskilligt tveksam beträffande riktigheten af de andra
siffrorna, för Nynäshamn och Södertälje. Det skulle icke alls
förvåna mig, om äfven dessa siffror vore oriktiga, men åt andra
hållet.

Det är en annan sak, som man alls icke fäst något afseende
vid, då det är fråga om att anställa en jämförelse mellan
de ifrågasatta platserna i skattehänseende, den omständigheten
nämligen att all sannolikhet talar för, att, om förhållandena i
ett nytt samhälle, såsom Nynäshamn, skola bli något så när
ordnade så, som de redan äro i Nyköping och Södertälje, detta
krafvel- betydande uppoffringar från befolkningens sida i afseende
på det belopp, hvarmed skatten utgår. Men detta har som
sagdt telegrafstyrelsen icke fäst något afseende vid.

Slutligen är det en sak till, som är karakteriserande för
telegrafstyrelsens sätt att argumentera. Då den saknat verkligt
starka skäl för sin afvisande hållning gentemot Nyköping, bär
den hittat på en hel del svepskäl. Bland annat har telegrafstyrelsen
framhållit olägenheten af att, sedan statsbanan förbi
staden blifvit färdigbyggd, godset måste transporteras till och
från tvenne godsstationer. Nu är förhållandet det, såsom jag
inhämtat på auktoritativt håll och hvilket telegrafstyrelsen lika
lätt kunnat förvissa sig om, att det blir samtrafik mellan järnvägarna,
så att man på hvilken som helst af godsstationerna
kan inlämna gods till både den ena och den andra banan, detta
äfven om icke, såsom meningen nog är, en öfverenskommelse
om gemensam godsstation träffas. Det skälet förfaller således,
men det är karakteristiskt för telegrafstyrelsen, att den hängt
upp sig på en sådan sak, som den kunnat öfvertyga sig om
vara fullkomligt oriktig.

61 Nr 59.

Lördagen den 27 maj.

När man ser, hur småfuttigt telegrafstyrelsen argumenterat Ang. anläggmot
de med Nynäshamn konkurrerande platserna, då den icke ning af'' ™
vidrör eller så lätt som möjligt vidrör de fördelar dessa platser Nynäshamn
erbjuda — den framdrar deras nackdelar, medan den för Ny- för telegraf
näshamn endast har fördelar att påvisa — får man den uppfatt- verkets
ningen, att här föreligger en ensidig utredning, och att det rakning m.m.
skulle vara mycket oklokt af Riksdagen att bygga sitt beslut i (Forts.)
denna fråga på en så beskaffad utredning.

Här kräfves sannerligen en objektivare och mera opartisk
utredning, innan Riksdagen fattar sitt beslut i denna fråga, och
af denna anledning ber jag att få ansluta mig till dem, som
yrkat afslag på Kungl. Maj:ts proposition, och jag gör det under
förhoppning, att den utredning, som genom ett uppskjutande af
frågan kan komma till stånd, skall visa, att den plats, som jag
fort fram i min motion, åtminstone skall i jämförelse med Nynäshamn
visa sig vara lämpligare för dessa verkstäders förläggning.

Herr Star bäck: Herr talman, mina herrar! Efter alla de
skäl, som man hört från olika synpunkter framföras för afslag
å den kung!, propositionen, är man verkligen litet tveksam hvar
man egentligen skall börja för att bemöta de sålunda framhållna
afslagsskälen. Då jag nu emellertid ger mig in på ett dylikt
bemötande, tror jag, att jag går kammarens önskningar bäst tillmötes
genom att fatta mig så kort som möjligt, och jag kan
göra det så mycket hellre, som jag sannerligen icke här har
något särskild! intresse att kämpa för. Ty jag tror, att hvar
och en, som verkligen ser på denna sak objektivt, måste finna,
att det är ett statsintresse, som det här gäller, och då må de
lokala intressena vika, det kan icke hjälpas.

Då herr Sven Persson började sitt anförande, sökte han —-liksom hans och för öfrigt äfven min vän, herr Tengdahl, då
denne lät sina gnistor flyga omkring här i kammaren på ett
bländande sätt — redan från början göra en ansats till att här
misstänkliggöra telegrafstyrelsen så mycket som möjligt. Därför
drog han upp en gammal affär angående Henriksborg och sade,
att telegrafverket handlat så ofantligt oklokt, då det hade hyrt
detsamma, och han framlade en del förhållanden, som skulle
visa, hur dåligt telegrafverkets verkstäder blifvit skötta. Jag vill
icke tvista om den saken, därför att den icke hör hit. Nu föreligger
icke till behandling den frågan, om det var nödvändigt
eller klokt, att vi för några år sedan hyrde Henriksborg. Jag
vill emellertid i likhet med herr Sven Persson framhålla, att
hvarför telegrafverket vill ha en annan verkstad är därför, att
kontraktet med Henriksborg utgår. Han sade emellertid, att
när staten så länge betalat hög hyra där, nämligen icke mindre
än 25,000 kronor årligen, så skulle den ett år till kunna betala

Nr 59. 62

Lördagen den 27 maj.

Ang. anlägg- 18,000 kronor, till hvilket henriksborgsherrarna förklarat sig
ning af eu villiga nedpruta den årliga hyran. Ja, det är sant, att dessa
Nynäshamn herrar gjort, men om herr Sven Persson, som klandrat teleför
telegraf- grafverket för misstaget, ville läsa innantill i den »kria», som televerleets
grafverkets utredning benämndes, så skulle han finna, att där stål''
räkning in. m. följande: »Dessutom har bolaget erbjudit sig, om köp ej komme
(Forts.) ^11 stånd, att från ocli med den 1 juli 1912 beräkna eu hyra af
allenast 18,000 kronor per år, på tid som kunde öfverenskommas.»
Det är naturligtvis ytterst osannolikt, att bolaget går in på att
sänka hyran till 18,000 kronor endast för ett år, då det finner,
att telegrafverket är tvunget att hyra.

Så klagade herr Sven Persson öfver den olyckliga arbetsmetod,
som gör, att man i sista stund har att behandla detta
telegrafverkets ärende. Ja, det är ledsamt, det tycker jag också,
ty utgången af voteringen blir tvifvelaktigare med hvar timme
som går, och hålla herrarna på länge, så kan det hända, att
motståndarna till reservationen resa sin väg, så att herrarna på
stockholmsbänken bli ensamma, och då lär väl reservationen gå
igenom. Jag tycker som sagdt också, att detta är en olycklig
metod, men icke kan det väl rimligen läggas telegrafstyrelsen
till last att på grund af de hopade göromålen och den öfverlastade
föredragningslistan, som vi gång på gång sökt arbeta
oss igenom, detta ärende kommit på en af de allra sista föredragningslistorna.
Något ärende måste komma sist, och det ena
kan synas lika viktigt som det andra. Hvarpå beror det nu,
att det förevarande ärendet blifvit försenadt? Den 10 mars kom
propositionen in till Riksdagen, den 3 maj fick telegrafstyrelsen
befallning att göra en ny utredning och den var färdig med
densamma den 17 maj. Jag tror sålunda icke, att man i detta
fall kan klandra telegrafstyrelsen så synnerligen mycket.

Jag vill vidare framhålla, att herr Sven Perssons argumentering
föreföll mig rätt egendomlig. Han talade åtskilligt om
den gamla verkstaden och sade, att den mycket väl kunde vara
kvar, och att det icke egentligen var några fördelar med att
förändra fabriken så, att den fick en enda våning. Sedan säde
han: visst är det fördelar härmed, men icke så stora, som telegrafverket
vill framhålla. Jag kan försäkra herrarna, att om
någon vill bese den nu befintliga verkstaden, hvilket vederbörande
afdelning inom utskottet gjort, hvarigenom den fått sin uppfattning
stadgad, så skall han finna det ur många synpunkter nödvändigt,
att verkstaden blir ändrad, både för arbetarnas och för
själfva driftens skull. Det innebär en daglig ekonomisk tidsförlust,
att man nödgas fortsätta arbetet i dessa lokaler, som därjämte
verkligen äro af den beskaffenhet att ju förr man kan få
dem ändrade, så är det desto bättre för arbetarnas egen skull.

På samma sätt talade herr Sven Persson om flyttnadskostnaderna.
Det blir dyrt, om man skall flytta till Nynäshamn,

Lördagen den 27 maj. 63

säde han, men han måste sannfärdligen tillägga, att det blir dyrt
hvart man än skall flytta. Jag förstår sannerligen icke, hvarför
man skall betunga sitt anförande med än det ena och än det
andra, som man strax får taga tillbaka.

Nu vill jag, innan jag lämnar frågan om fabriken där uppe
fa säga, att det är sant, herr Sven Persson, att fabriken hyst
inom sig mera än 400, ja till och med 475 arbetare. Ser man
efter i Kungl. Maj:ts proposition, finner man emellertid, att det
da fanns åtskilliga rum lediga, som sedan inrättats för annan
verksamhet, som blifvit förlagd till verkstadslokalerna, t. ex.
lackering och flera andra sådana ganska skrymmande arbeten.
Sålunda, de hafva tagit ett område, som för driftens ekonomiska
lösning är mycket värdefullt. Skall man hafva ut dem och,
hvilket herr Sven Persson säkerligen vore den förste att klandra,
förminska det ekonomiska resultatet af verkstadsdriften, då får
man rum för ännu flera arbetare. Nu hör jag till min glädje
att det icke varit herr Sven Perssons mening, att golfytan på
600 kvadratmeter, som han talar om i sin motion skall kunna
utvinnas i källaren, skall användas för verkstadsarbetet, ty den
äi alldeles otjänlig därtill. Ja, det är sant, säger han, men detta
utrymme kan duga till packrum och lagerrum. Ja, visserligen,
men det utrymme, som skulle vinnas därigenom, är icke af den
beskaffenhet, att man kan placera några arbetare från verkstäderna
där. Packrum och lagerrum äro delvis inrymda i tillbyggda
skjul, som icke äro uppförda i olika våningar, så att de
kunna användas för verkstadsarbete af sådan beskaffenhet, hvarom
det bär är fråga. Det tror jag, att hvem som helst, som
besöker dessa lokaler, kan öfvertyga sig om.

Jag skall sedan ett ögonblick be att få bemöta min vän
hen Tengdahl, som också hade åtskilligt att säga angående telegrafverket.
Särskilt var han mycket förgrymmad öfver telegrafverkets
förhållande gentemot Stockholms stad, och han drog
upp eu lång historia om detta förhållande. Ja, det är en lång
historia, och om jag skulle draga upp alla dess detaljer, som jag
icke vill trötta kammaren med och förresten icke heller är beredd
på, tror jag, att mången skulle undra öfver att Stockholms
stad icke visat sig mera tillmötesgående och icke, då det gällt
att i stadens gator nedlägga så viktiga trafikleder som telefonkablar,
likställt rikstelefon med Stockholms allmänna telefon.
Det är en historia, sorn man skulle kunna breda ut sig ganska
mycket öfver, mina herrar, men om det blefve till Stockholms
städs eller telegrafverkets nackdel, därom skola vi icke tvista.
Men naturligtvis är det bra att draga fram detta nu. när det
gäller att misstänkliggöra telegrafverket på allt sätt. Man har
till och med gått så långt, att, när det är fråga om en järnväg,
säger man, att det är icke telegrafverket utan järnvägsstyrelsen
som sköter om den, så att, när det gäller att komma åt telegrat -

Nr 59.

Ang. anläggning
af en
verkstad i
Nynäshamn
för telegrafverkets

''■åkning m. m,
(Forts.)

Nr 59. 64 Lördagen den 27 maj.

Ang. anlägg- verket, blir i herr Tengdabls mun till och med järnvägsstyrelsen
ning af en ett utomordentligt godt verk, som man har all anledning att
mmälhlL vara belåten med. Det är första gången, som man från det
för telegraf- hållet fått höra eu éloge till kungl. järnvägsstyrelsen

verkets Jag vill för öfrigt säga det, att jag tror, att det är icke

räkning m. in. riktigt," när man säger, att telegrafverket i sin skrifvelse gjort
(Forts.) ett utfan mot Stockholms stads bostadsanläggningar, hvilken herr
Tengdahl ville göra troligt. Den, som läser denna passus i telegrafverkets
skrifvelse, finner, att en ingenjör, som fick ett mycket
dåligt betyg af den på teknikens alla områden så sakkunniga
herr Tengdahl, varit där ute och tittat på en del bostäder tillsammans
med två af telegrafverkets tjänstemän. Och för resten
vill jag tala om att äfven jag jämte tre andra personer, af hvilka
en från en stad i södra Sverige, hvilken person sysslat mycket
med egnahemsbostäder, varit ute där vid Enskede, och vi hafva
icke kunnat finna annat än att vissa bostäder, särskilt de som
äro uppförda af aktiebolaget »Trädgårdsbostäder», äro sadana,
att man måste draga i betänkande, om de äro lämpliga att bebos
af människor. Det är en sak som jag med egna ögon hav sett.
Jag kan icke, trots ritningarna där på väggen, komma till annat
resultat, och jag tror, att många skola instämma med mig. Jag
kommer kanske tillbaka till detta senare.

Jag vill, medan jag kommer ihåg det, rätta ett litet misstag,
som herr Tengdahl gjorde, da lian gick in så att säga pa den
andra linjen af sitt anförande, nämligen när han spelade ut bolagsnamnet
och bolagets fördelar för att fa kammat en med sig
på sitt afslagsyrkande. Jag vill då säga det, att det ingalunda
är förhållandet, att Nynäsbolaget gått omkring och sökt med
ljus och lykta efter att få tag på industriella anläggningar, som
skulle vilja flytta till Nynäshamn, och då på sina vandringar
rundt omkring träffat på en hågad spekulant i telegrafverket.
Det är icke så, utan det är tvärtom så, att telegrafverket sökt
Nynäsbolaget på grund af åtskilliga förhållanden, som äro klarlagda
i den kungl. propositionen. Jag vill först och främst fråga
herrarne, om det är så oriktigt, att, när två kontrahenter skola
göra eu affär — i detta fall staten och ett enskildt bolag — båda
hafva nytta häraf. Vi skola bedöma, om denna affär är föi
staten och för arbetarne gagnelig eller ej. Jag tror, att vi skola
komma till det resultatet, att den är gagnelig för dem.

Så vill jag också med afseende på den tomträttsinstitution,
som herr Tengdahl talade om och prisade, säga, att den har
jag varit med om och med glädje gifvit min röst åt, och jag tror
på den, när det gäller samhällens egendom, statens och stadens
egendom. Men icke vill väl herr Tengdahl säga, att det äi
något orätt eller olämpligt i att arbetarne vid Nynäs få möjlighet
till full äganderätt till den egendom, som bolaget rår om?

Lördagen den 27 maj.

65 Nr 59.

Vill Lan verkligen mellan bolaget och egnahemsägarne införa
något tomträttsinstitut? Hur skall det gå till?

Om jag får trötta kammaren med att ett ögonblick i största
korthet fa jämföra förhallandena mellan de olika platser, som
har vant på tal, så får jag säga, att jag tror, att hvar och en

maste inse och lita pa utskottets — framför allt afdelningens_

uppfattning, att det är olämpligt, att verkstäderna blifva kvar
pa sitt gamla ställe, och att det därför är lämpligt, såväl från
statens som telegrafverkets berättigade intressen sedt, att verkstäderna
så fort som möjligt få en ny plats. Om vi se på de
platser, som det varit fråga om, nämligen Södertälje, Nyköping
och Nynäshamn, så finna vi, att vid alla tre platserna
är tomtfrågan löst så, att tomten icke kostar staten någonting
Dock nödgas i Södertälje staten nedlägga kostnader för tomtens
planerande och för framdragande af ett s. k. stickspår till verkstäderna
för en kostnad af 16,500 kronor. Flyttningskostnaden
är, såsom herr Sven Persson erkände, lika för alla platserna.
Att det kan hafva betydelse, att det finnes en isfri hamn, skall
val icke någon förneka, och i det fallet måste man säga, att
Nynäshamn ligger öfver Nyköping och Södertälje. Det kan
hafva betydelse för kolinköp, om man visserligen också kan inköpa
kol på en gång i stora mängder. Men det finnes artiklar
och bland denct^ just kol, där priserna äro ganska fluktuerande,
och där det således är lämpligt att för sitt inköp kunna välja
tiden, och jag tror, att vi icke böra vänja statens förvaltande
ämbetsverk ifrån den synpunkten, att de i hvarje fall skola se
Ml, att de med omsorg handhafva den affärsverksamhet, som är
Geni anförtrodd. Vi hafva alltför dyrköpt erfarenhet med afseende
på eu annan historia, som vi haft före i Riksdagen, för
att säga, att 250,000 kronor, som vi nu kunna få för verkstäderna
pa söder, är en bagatell, och för att säga, att hvad spelar det
för eu roll, att det finnes en isfri hamn. Ja, så kommer man
och säger, att 64 kronor om året också är en bagatell. Nåja
Jfg kan jo erkänna, att det i detta fall må betraktas som en
bagatell. Man om man bär står och oupphörligt säger, att delta är
en bagatell, och detta år en bagatell, och sä undan för undan,
såsom här gjorts, då undrar jag, om icke vederbörande ämbetsverk
resonera som så: hvarför skola vi, när själfva Riksdagen
bagatelliserar på det sättet, hvarför skola vi då anlägga sparsamhetens
synvinkel på såväl det lilla, som det stora? Jag tror icke
att det är lämpligt, att Riksdagen slår in på något, som kan
gifva anledning till ett sådant resonemang.

åt i ^ mec* afscenc*e på Nyköping framhålla det, att

y Sping ligger val långt bort. Södertälje ligger närmast, om-
,1, minuters väg från Stockholm, under det att det
ar 64 a 109 minuters väg till Nynäshamn från Stockholm. Till
Nyköping torde det åter vara afsevärdt längre väg. Det kan
Andra hammarens protokoll 1911. Nr 59. 5

Ang. anläggning
af en
verkstad i
Nynäshamn
för telegraf
verkets

räkning m. m.
(Forts.)

Nr 59. Sfi

Ang. anläggning
af en
verkstad i
Nynäshamn
för telegrafverkets räkning

m. m.
(Forts.)

Lördagen den 27 maj.
vara obekvämt för organisationens skull, om afståndet blir för

bar det talats om att det är så olämpligt att låta eu
privatbana förtjäna så grafva slantar, som skulle kunna gå till
statsbanan. Ja, för Nynäsbanan blefve det en förtjänst åt Mot
kronor om året, och det är ju också pengar, det skall jag icke
förneka, men för ett verk med en årlig omsättning åt 1 200,000
ä 1 800,000 kronor kan det icke spela så stor roll, om det kompenseras
af andra vägande faktorer. Och dessutom vill jag framhålla,
att detta belopp är icke så mycket som en fjärdedel åt
räntan på 250,000 kronor, som staten skulle rädda, endast itaiL
Riksdagen väljer Nynäshamn. För att på ett ställe tala om dessa
250,000 kronor, som staten får för sin tomt, och byggnaderna a
densamma, vill jag säga, att vi icke skola bagatellisera den
Rångska donationen på 60,000 kronor. Det är visserligen sant,
att räntan därpå är afsedd att understödja egnahemsbyggande!.
Det är ett ganska obetydligt belopp, men när staten fatt denna
donation och den kan frigöras och användas på fruktbringande
sätt, bör man vara glad, att den kan tagas med, och icke såga.
hvad betyder 60,000 kronor, om de ligga kvar i tomten och
räntan spelar igen roll, eller: hvad är 250,000 kronor, om Riksdagen
får tomten och byggnaderna sålda? Jag blef i högsta
grad öfverraskad öfver — för att använda ett uttryck, som en
af mina interlokutörer använde — den nonchalans, som herrarna
anlagt med afseende å dessa siffror ända från 64 kronor till
250 000 kronor. Jag har under min statsutskottstid fatt lära.
mig att med andra ögon se på äfven mindre summor, och här
är det nu ändå fråga om stora summor.

Dessutom är det med afseende på Södertälje en sak, som
icke tillräckligt framhållits, då jag vet, att sympatierna ligga
ganska mycket åt Södertälje, nämligen att om verkstäderna töiläggas
dit, måste arbetarne till stor del bo på långt afstånd tran
verkstäderna och dagligen färdas dit med järnväg på s. k. arbetaretåg.
Då, mina herrar, om nu Riksdagen beslutar att förlägga
verkstäderna till t. ex. Södertälje, säger telegrafverket åt sina
arbetare: ni få flytta med till Södertälje, men då svara de: tänk
på hvilka extra utgifter, som vi fä för att förflytta oss mellan
bostaden och verkstäderna två gånger om dagen. Rån telegrafverket
under sådana förhållanden göra annat än själ! betala den
utgiften, eller skall man lägga den utgiften på arbetarne? Det
skulle blifva en fullt rättfärdig källa till missnöje, och det galler
dock 14,000 kronor om året. Jag tror således utan att nu ga
in på flera synpunkter, att man får säga, att, om man från statens
synpunkt väger dessa olika platser mot hvarandra, Nynäshamn
är det för telegrafverket och således för staten fördelaktigaste

af dessa förslag. , ..,

Så komma vi till förslaget om förläggande af verkstaderna

Lördagen den 27 maj. 67 Nr 59.

till Stockholm eller'' Stockholms omedelbara närhet, och då ha Ang. ariläggEnskede
och Bromma framhållits såsom särdeles lämpliga platser. nincJ af en.
Jag skall icke yttra mig mera om arbetarbostäderna vid Enskede, *

tv de äro för frågans afgörande af mycken liten vikt. Arbetarne för telegrafkunna
la mycket goda bostäder dar, det kan hända, men de verkets
kunna få det vid Nynäshamn också, ty att det en gång byggts rakning m.m.
någon dålig bostad i Nynäshamn skall väl icke vara så absolut (Forts.)
bevisande, att alla bostäder där äro dåliga, då det, hvad beträffar
Enskede,^ där det dock finnes dåliga bostäder i massa, icke får
utgöra något bevis. Men i Enskede måste telegrafverket bekosta
s. k. stickspår till verkstäderna, för 18,000 kronor och framdraga
kloak- och vattenledningar till tomtgränsen för en kostnad af
6,700 kronor. I Nynäs behöfde ej göras dylika påkostnader.

Och hvad saknaden af isfri hamn betyder, det har jag redan
förut talat om. Bet finnes icke heller godsstation i Enskede,
hvilket också har sin betydelse.

Jag skall ett ögonblick — jag ber om ursäkt, att jag blifvit
litet lång, men det har varit nödvändigt på grund af de många
anföranden, som hållits — tillåta mig att uppehålla kammaren
och söka förklara, hvarför jag anser, att Nynäshamn från arbetarnes
synpunkt är den förträffligaste platsen. Det är sant, och
man har spelat mycket på den strängen, att om denna flyttning
från Stockholm till Nynäshamn kommer att äga rum, skola
många arbetarefamiljer rubbas i sina existensvillkor. Vi ha försökt
taga reda på, hur många dessa arbetarfamiljer äro, och
kommit till det resultat, att de äro SO. Men låt oss komma ihåg,
mina herrar, att detta gäller hvarje plats utom Stockholm och
således äfven Södertälje och Nyköping, ja, äfven Bromma. Ingen
kan val tro, att en familjefar, som bor t. ex. på söder, kan hafva
kvar sin affär eller hvad han har för biförtjänster där, om han
flyttar till Bromma, så dåliga som kommunikationerna äro dit.

Det gäller sålunda detsamma där.

Det återstår då Enskede. Ja, nu talas det om skolor och
åtskilliga andra fördelar, som Stockholm framför allt skulle erbjuda,
men som saknas i Nynäshamn. Hvad erbjuder då Nynäshamn?
Jo Nynäshamn erbjuder en skola, som säkerligen
blir bättre, allteftersom samhället får växa. Nynäshamn är
ännu icke ett år gammalt som köping, det den blef den 1 januari
i år. Så säger man, att där saknas åtskilliga fördelar. Ja, man
säger, att där icke blott saknas åtskilliga fördelar, utan herr
Tengdabl gjorde en sådan svartmålning, att man måste säga,
att ett så förpestadt samhälle kan väl icke hafva rätt att existera,
i synnerhet så nära Stockholm, Och tänk sådana förskräckliga
människor, som vilja, att samhället skall bekosta halfva
den för telegrafverket afsedda tomten, för att 400 arbetare skola
plockas ut till eu sådan plats, där det står som eu sörja i dikena
och där det luktav som kadaver! Men så är icke förhållandet.

Nr 59. (58

Ang. anläggning
af en
verkstad i
Nynäshamn
för telegrafverkets räkning

m. m.
(Forts.)

Lördagen den 27 maj.

(Herr Tengdahl: Jo det gör det.) Ja, herr Tengdahl säger det.
Jag skall icke tvista med herr Tengdahl i fråga om arkitektur,
men jag skall tvista med honom i detta afseende, och bär
har jag ett dokument, underskrifvet af provinsialläkaren. Han
bär visserligen tagit akademisk examen och då kanske herr
Tengdahl anser hans auktoritet något misstänkt, men jag hoppas,
att för åtminstone några i kammaren ett dokument, underskrifvet
af provinsialläkaren, skall hafva någon betydelse. Däri talas
det visst icke om att Nynäshamn är en sådan osund trakt, som
herr Tengdahl påstått.

Herr Tengdahl talade vidare om, att det var så långt till
kyrkogården. Det är IT minuters väg dit pa järnväg. Den är
belägen vid Ösmo kyrka, som ligger 11 kilometer från Nynäshamn,
och dit är det, som sagdt, 17 minuters väg på järnväg.
Och jag tror, att det blir billigare på järnväg än med skjuts vid
begrafningar. Om jag icke misstar mig, skall man från Enskede,
för att kunna begrafva sina döda, färdas till Brännkyrka. Jag
har fått den upplysningen, och jag tror, att den är riktig.

Jag får verkligen säga, att när man varit i Nynäshamn och
sett förhållandena där, verkar platsen så långt ifrån att vara eu
sjukdomshärd, att den verkar tvärtom som ett sanatorium. Herr
Tengdahl skrattar och tycker det är lustigt. Ja, mina herrar,
titta på kartan, där vi se hela trakten liggande utefter Östersjön
med dess friska vindar — eller kanske de också äro förpestade ?
— och med det klaraste och härligaste vatten som linnés. Mycket
skog finnes där. Och alla bostäderna åro lagda pa utmärkt
grund, bestående af morängrus och grof sand. Jag ber om ursäkt,
att jag återkommer till Enskede. Många af bostäderna vid
Enskede äro belägna på en halfannan meters djup mosse, som
ligger på för vatten ogenomtränglig lera. Skillnaden torde geologiskt
sedt — om herr Tengdahl tillåter mig att hafva någon
uppfattning i naturvetenskaperna, ehuru jag tagit examen vid
akademien i dessa ämnen —- väl hafva någon liten betydelse i
sanitärt afseende.

Så är det ändå en sak till, en sak, som vi icke _ höra bagatellisera.
Lägga vi dessa verkstäder så, att det blir langa afstånd
mellan verkstäderna och arbetarbostäderna, få arbetande
lof att, när de gifva sig ut på morgonen, taga med sig middagsmålet
och förtära det i fabriken för att sedan återvända hem
dödströtta på kvällen. Lägger man verkstäderna nära arbetarbostäderna,
blir det ett helt annat förhållande mellan hemmen
och familjefadern. Detta är en synpunkt, som tilltalat mig ganska
mycket, och genom att taga hänsyn till den tror jag, att staren
uppträder såsom mönsterarbetsgifvare mot sina arbetare.

Herr talman! Det vore åtskilligt att tillägga, och jag tror,
att åtskilliga af de anmärkningar, som af herr Tengdahl och
herr Sven Persson gjorts, icke af mig besvarats, men da jag

Lördagen den 27 maj. 69

nnser det olämpligt och onödigt att längre upptaga kammarens
tid, skall jag inskränka mig till det jag nu anfört och be att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen af förhandlingarna,
yttrade:

Herr Söderberg i Stockholm: Herr talman! Jag instämde
visserligen med den förste talaren, men jag vill dock säga ytterligare
ett par ord. Jag vill göra kammarens ledamöter uppmärksamma
på hvilket förhållande Riksdagen kommit i nu helt
nyligen genom utgången af den järnvägsfräga, som vi behandlat
och som är så godt som afgjord nu. Efter det beslutet 1910
var fattadt i den frågan, visade det sig, att saken icke var utredd
såsom önskvärd t varit, och på grund däraf nödgades vi
upprifva det först fattade beslutet. Och jag kan icke tänka mig.
att den meningen har resonans, som herr Sjö framförde, att vi
för att undvika eu gemensam votering böra taga utskottets förslag.
Det är pinsamt att höra, att en sådan sak som denna skall
afgöras efter dylika synpunkter.

Det, som herr Starbäck och statsutskottet framfört, har
uteslutande haft afseende pa telegrafstyrelsens framförda uppfattningar,
men andra meningar hafva äfven framkommit från
arbetande med ganska starka och talande skäl. Det var ett
liknande tillfälle i fjol, när det gällde förflyttning af en annan
statsinstitution, och dä tog man hänsyn till den personalens
synpunkter. Och det har ju äfven af denna personal, af arbetarne,
framförts ett uttalande, som kommit kammarens ledamöter
till del. ^ Jag vill bara ytterligare understryka, att det är
klart ådagalagdt, att man genom denna förflyttning till Nynäshamn
af en stor grupp af statens arbetare, förelägger dem
en viss kolonisationsuppgift, ty Nynäshamn är ett samhälle, som
står i utvecklingens tecken. Redan i det förberedande stadium,
som detta samhälle nu står, äro skatterna väsentligt högre än i
Stockholm. Nu ha arbetarne i ganska stor utsträckning sina hyresförhållanden
här i Stockholm något så när skapligt ordnade. De
bo till stort antal i telegrafverkets bostäder för rätt moderata
hyror. Men om de komma till Nynäshamn, där bostadsförhållandena
och framför allt skatteförhållandena redan äro dyrare,
sa gör det, att när samhället skall lägga sig ombord med alla de
attribut, som tillhöra ett välordnadt samhälle, så komma lefnadso™kostnaderna
att säkerligen väsentligt ökas. Och faktum är,
såsom vi bevittnat pa olika platser, att då det till en mindre
ort flyttar in eu myckenhet folk, stiga lifsmedelspriserna där.
Sålunda, med den begränsade tillförsel af lifsmedel, som måste
äga rum till Nynäshamn i jämförelse med Stockholm, komma

Nr 59

Ang. anläggning
af en
verkstad i
Nynäshamn
för telegrafverkets räkning

m. m.
(Forts.)

Nr 59.

Ang. anläggning
af en
verkstad i
Nynäshamn
för telegrafverkets .

ränning m. m,
(Forts.)

70 Lördagen den 27 maj.

lifsmedelspriserna säkerligen att ställa sig högre där än i Stockholm.

Om Riksdagen fattar det beslutet, att dessa arbetare skola
flyttas till Nynäshamn, måste Riksdagen då också hafva klart
för sig, att arbetarne inom eu icke aflägsen framtid, nämligen
när arbetarnes löneförhållanden blifva i behof af ändring och
förbättring, komma att ingå till telegrafverket och dess direktör
med anhållan att få löneförhållandena förbättrade, därför att de
flyttats till ett samhälle, där lefnadsomkostnaderna äro högre.
Då vågar jag i det sammanhanget uttrycka den meningen, att
då har Riksdagen också sagt, att arbetarnes löner på den platsen
skola ställas i nivå med lefnadsförhållandena, på den plats,
som Riksdagen beslutat att de skola flyttas till. Således bör det
med Riksdagens goda minne där blifva ordnadt för arbetarne på
ett fullt tillfredsställande sätt, så att det icke skall behöfva uppstå
några kontroverser i detta afseende mellan styrelsen och
arbetarne vid telegrafverkstäderna. Det vill jag gifva ett bestämdt
uttryck åt, tv det får icke ligga fördoldt för Riksdagen,
när den nu fattar sitt beslut, att ett sådant förhållande kan
komma att inträda.

För att kunna i någon mån undvika detta, och då jag icke tror,
att de verkstäder, som nu finnas i Stockholm, äro af så genomgående
dålig beskaffenhet, att icke frågan kan ytterligare utredas under
ett år. så att man kan ytterligare undersöka saken, samt för att
undvika en sådan eventuell kalamitet, som vi nyss råkat, ut för
i en järnvägsfråga, finner jag, att det vore riktigast, om Riksdagen
nu bi folie den reservation, som år framställd af lieirar Thorsson
och Rydén och som finnes fogad vid betänkandet, till hvilken
reservation jag alltså, herr talman, ber att fa yrka bifall.

Herr Ekman i Mogård: Herr talman! I stället för att

lofva, skall jag söka hålla att fatta mig kort. Men jag begärde
ordet, därför att jag tror, att det vore lämpligt, att, sedan lierrarne
fått höra flera talare, som man skämtsamt skulle kunna beteckna
såsom parter i målet — såsom ombud för Nyköping, Stockholm och
telegrafverket — lierrarne också finge höra någon, som icke kan
misstänkas anlägga en sådan synpunkt pa frågan.

Intresset kan kanske växa något, om jag bekänner för herrarne,
att jag från början varit tveksam, hur jag skulle ställa
mig till denna fråga. Det var för mig, liksom också påpekats
af flera andra talare här, ganska motbjudande att gå med på förläggandet
af en sådan institution som telegrafverkets verkstäder
till en plats, där man skulle i och för markförvärf blifva bunden
af ett enskildt bolag och där man för såväl gods- som persontrafiken
skulle blifva bunden af ett annat enskildt kommunikationsbolag.
Emellertid har jag, efter att hafva sökt så mycket
som möjligt sätta mig in i denna fråga och framför ålit efter ett

Lördagen den 27 mai.

71 Nr 59.

besök, som jag ensam gjort i telegrafverkets verkstäder, där jag
både tillfälle att noggrant gå igenom alla där nu använda lokaler,
funnit, att, hvad man än må besluta i denna fråga, ett uppskof
med frågans afgörande vore bestämdt det olyckligaste af
allt. Jag har kommit till det resultatet därför, att de nuvarande
verkstäderna äro olämpliga, och jag vädjar till alla dem i kammaren,
som besökt dessa verkstäder, om icke så är förhållandet.
Dessa lokaler äro enligt mitt förmenande, och jag har en liten
smula erfarenhet på detta område, alldeles omöjliga för åstadkommande
af ett godt ekonomiskt arbete. Det är icke nog med
att de äro mörka och trånga, hvilket gifvetvis inverkar på arbetets
utförande och hvilket är till stor olägenhet för arbetarnes
trefnad och hälsa, utan de hafva också den visserligen mindre
och i städerna ofta nödvändiga olägenheten, att de äro förlagda
i flera våningar, hvilket man kommer att undgå genom att bygga
de nya verkstäderna på ett område, där man har tillfälle att
sträcka ut dem i en enda bottenvåning.

När jag kommit till detta resultat, att hvarje dag, under
hvilken arbetet fortgår i de nuvarande verkstadslokalerna, måste
vara att betrakta som en ren förlust och äfven ur hälso- och
trefnadssynpunkt måste vara för dem, som där arbeta, att befrakta
såsom eu stor olägenhet, då återstod att taga i öfvervägande
de öfriga förslag, som förelågo, särskildt de i motioner
framkomna förslagen om verkstädernas förläggande till Södertälje
eller Nyköping. Ty ett kvarblifvande i de nuvarande lokalerna,
den möjligheten var, som sagdt, för mig utesluten. Jag får då medgifva,
att jag icke kan förneka, att icke Södertäljeförslaget var
ur flera synpunkter för mig tilltalande. Södertälje äi* beläget
vid statsbanan, och, såsom man har anledning att tro, kommer en
kommande utredning att föranleda till att järnvägen dragés alldeles
förbi den plats, där verkstäderna skulle komma att förläggas.
Då hade ur verstädernas synpunkt ingen invändning kunnat
göras mot detta förslag. Där var ganska väl ordnadt med
bostadsplatser för arbetarne, och man kunde hoppas på rätt stora
eftergifter från stadsfullmäktiges i Södertälje sida. Det sista skälet,
detta understöd från stadfullmäktige i Södertälje, visade sig
emellertid vara en förhoppning, som mycket snart grusades.
Södertälje samhälle ställde sig ganska kallt till frågan om förvärfvande
af dessa verkstäder, och det resonemang, som fördes
inom stadsfullmäktige, gaf tydligt vid handen, att åtminstone
majoriteten inom stadsfullmäktige icke uppskattade fördelande af
att få verkstäderna förlagda till Södertälje.

Hvad Nyköping beträffar, ligger denna stad alltför långt bort
för att komma i fråga, och därtill kommer det skälet, att personalen
vid dessa verkstäder, såvidt jag lyckats utröna, tämligen
enhälligt är emot en förflyttning till Nyköping.

Hvad beträffar slutligen Nynäshamn, har jag vid ett besök

Ang. anläggning
af en
verkstad i
Nynäshamn
för telegrafverkets räkning

m. m.
(Forts.)

Sr 59. 72

Lördagen den 27 maj.

Ang. anlägg- där tillsammans med statsutskottets afdelning kommit till en an~
Verkstad"'' nan uppfrätning om detta uppväxande samhälle än den, som
Nynäshamn framlades af herr Tengdahl. Det är visserligen sant, att alla
för telegraf- de önskemål, som telegrafverket uppställt, icke ännu äro genom*
verkets torda, men här finnes dock bindande kontrakt, som är försedt
rökning m. m. med borgen af en så utomordentlig ekonomisk säkerhet, att jag
(Forts.) tror, att man icke här i landet kan drifva upp någon bättre, för
att inom jämförelsevis kort tid få alla dessa fordringar, som telegrafverket
uppställt, genomförda. Det är sålunda inom jämförelsevis
kort tid, som erforderliga bostäder komma att uppföras,
belysningen ordnas och vägar framdragas. Mot själfva
platsen för arbetarbostäderna kan icke någon anmärkning göras
ur sundhetssynpunkt, enligt mitt förmenande. Tvärtom är Nynäshamn
synnerligen sundt beläget, det ligger friskt och sundt
vid hafvet, och de ifrågasatta byggnadsplatserna äro belägna på
torr mark i en skogsbacke. Själfva tomten, där verkstäderna
skulle uppföras, är synnerligen förmånligt belägen invid järnvägsstationen.

När man som jsg kommit till den bestämda uppfattningen, att
ett uppskof icke kan eller bör ifrågakomma, och när man finner,
hvilka stora fördelar Nynäshamn erbjudit i ekonomiskt afseende
för denna uppgörelse — som herrarna veta, har Nynäshamn äfven
efter det första erbjudandet ytterligare ökat sina bidrag exempelvis
genom efterskänkande af 45,000 kronor för tomtinköp — har
jag för min del icke kunnat komma till annat resultat, än att
man måste bifalla Kungl. Maj:ts här gjorda framställning.

Jag skall be att få tillägga, att jämte dessa hufvudskäl har
på mig verkat äfven ett annat skäl. Såvidt jag under de år,
jag tillhört statsutskottet, kunnat finna, är telegrafverket ett verk,
som skötes med mycket stor omsorg och som drifves verkligt
affärsmässigt. Vid ett besök, som jag gjort i telegrafverkets
verkstäder, gjorde jag bekantskap med den nye chefen för dessa
verkstäder, en person, som har en rik erfarenhet, samlad både
från stora enskilda svenska verkstäder och på andra sidan Atlanten.
Det varma och lifliga intresse, som han hyste för att
denna fråga skyndsammast och till ekonomisk fördel för verket
skulle lösas, har för mig varit eu starkt pådrifvande orsak till
att icke uppskjuta frågans afgörande, ty det är nog så med dessa
affärsdrifvande verk, att har man fått duktigt folk i spetsen för
dem, måste man taga någon hänsyn äfven till deras önskningar
och taga hänsyn till det, som af dem anses vara nödvändigt för
verkets ekonomiska drift. Däremot kan man göra den invändningen:
vill då herr Ekman förneka, att man skall taga hänsyn
äfven till arbetarne? Nej, det vill jag visst icke, men jag bar fått
det meddelandet — och jag har icke den minsta anledning att tvifla
på den uppgiften, den har lämnats af telegrafverkets chef — att af
arbetarne är det endast ett trettiotal, som icke sagt, märk väl,

73 Nr 59.

Lördagen den 27 maj.

mina herrar, att de icke vilja flytta till Nynäshamn, utan som Ang. anläggställa
sig tveksamma, huruvida de skulle vilja följa med vid en nin9 af en
förflyttning dit eller ej. Då, enligt hvad jag kunnat finna, de ÄJtaLl
öfvervägande fördelarna äro på det här af statsutskottet till- för telegrafstyrkta
förslagets sida och nackdelarna äro jämförelsevis små, verkets
bär jag icke kunnat komma till annat resultat, än att jag ställt rökning m.m.
mig på utskottets sida. (Forts.)

Jag skall slutligen endast med ett enda ord vända mig mot
herr Sven Persson, då jag misstänker, att det yttrande, som han
inledde sitt anförande med, möjligen får betraktas såsom en förebråelse
mot statsutskottet för den ordning, i hvilken denna fråga
kommit fram på Riksdagens bord. Jag ber då att få försäkra
herr Persson, att statsutskottet, enkannerligen dess fjärde afdelning,
varit till den grad öfverhopadt med arbete vid denna riksdag,
att det icke varit möjligt för afdelningen att fortare få fram
detta ärende, hur gärna afdelningen än önskat det. Jag ber
också att få försäkra herr Persson, att det icke legat den allra
minsta politik bakom detta dröjsmål.

Herr talman, jag skall icke längre förlänga debatten, utan
ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande, under hvilket herr vice talmannen åter
öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar, instämde herrar
Martin, Ström i Transtrand och Thor.

Härpå yttrade :

Herr Tengdahl: Jag skall endast yttra några ord. Gentemot
herr Starbäck vill jag tala om, att jag också känner till
detta utlåtande från provinsialläkaren, och jag vet, att det är
icke alls så till Nynäs’ förmån, som herr Starbäck tycktes vilja
låta påskina. Det slutar, om jag icke minnes orätt, på ungefär
följande sätt, såsom jag minns ur tidningsreferat: »det finnes åtskilliga
olägenheter vid Nynäshamn, men man får sätta sin förhoppning
till, att den nyvalda hälsovårdsnämnden skall kunna
åstadkomma en förbättring».

För öfrigt är denna provinsialläkare alldeles nyutnämnd.

Hans utnämning skedde för helt kort tid sedan. Han har kommit
från en annan provins och har säkerligen aldrig varit vid
Nynäshamn på sommaren, då — det vidhåller jag fortfarande —
det verkligen stinker som af kadaver ur dikena där ute.

Hvad beträffar, att telegrafverket fått en synnerligen gentil
borgen för att allt skall vara inom kort tid ordnadt för dess
områdens vidkommande, tror jag visserligen, att det är mycket
riktigt, och jag tror mig också veta, hvem som lämnat den där
gentila borgen, men telegrafverkets verkstadsområde och bostäder
komma att utgöras af ett särskildt område, som synes här på kar -

Nr 59. 74

Ang. anläggning
af en
verkstad i
Nynäshamn
för telegrafverkets

räkning m. in
(Forts.)

Lördagen den 27 maj.

tan, och att detta skall bil väl ordnadt, är klart. Det skulle
bara fattas, att man icke skulle ordna det väl. Men hvad jag
vidhåller är, att hela det öfriga området, som man behöfver ett
tiotal år på sig för att ordna hygieniskt, kommer att utgöra en
ständig fara för de platser, där telegrafverkets verkstäder och
•bostäder komma att förläggas.

Herr Rydén: Herr talman, mina herrar! Jag företräder

ju icke något Stockholmsintresse, och jag tillhör hvarken telegrafverkets
styrelse eller någon annan institution, som är i denna
sak intresserad, och följaktligen har jag lika stor anledning att
anse mig opartisk som herr Ekman.

Jag skall be att få yttra några ord för att motivera, att jag
reserverat mig, men innan jag gör det, skall jag be att få säga,
att jag för min del i intet afseende vill göra mig till tolk för
ett klander mot telegrafstyrelsen. Jag anser för min del, att i
allmänhet bör man i Riksdagen, när det gäller styrelser, som
arbeta på ett godt sätt, icke komma med angrepp på dem. Sådant
kommer alldeles säkert att stämma ner deras arbetslust
och vara till hinder i deras sträfvanden och deras önskan att
göra det bästa möjliga. Då jag har den uppfattningen, att telegrafstyrelsen,
i jämförelse med liera andra af våra styrelser, arbetar
i stort sedt på ett synnerligen förtjänstfullt sätt, vill jag
betona, att jag i mitt anförande ej vill ha inlagt något som
helst klander mot telegrafstyrelsen. Men beträffande den nu
föreliggande frågan, har jag icke kunnat finna telegrafstyrelsens
förslag vara lämpligt, och jag skall be att få angifva mina skäl
därför.

För det första är enligt min uppfattning icke utredningen
klar beträffande nödvändigheten af att flytta verkstaden ifrån
Stockholm. Det är, mina herrar, synnerligen starka skal, som
tala för att man icke flyttar denna verkstad, såvida det icke är
alldeles nödvändigt. Jag vill särskildt peka på de, om jag så
får säga, rent humanitära skälen mot att rycka upp hela denna
stora arbetarebefolkning ur sin omgifning, från det samhälle, där
många af dem ha vuxit upp och där de ha sina rötter, hvartill här
i många fall kommer till det skälet, att man grusar familjens
ekonomiska existens. Detta bör icke ske, för så vidt icke ett
oafvisligt .statsintresse krafvel1 det, och jag har icke kunnat finna,
att ett sådant intresse här föreligger. Här har telegrafstyrelsen
vändt sig emot förslagen om Enskede och Bromma. Ja, här ha
emellertid icke alla alternativ blifvit undersökta, som kunna
tänkas ifrågakomma. Man kan mycket väl tänka sig andra
alternativ. Herr Thorsson och jag ha under behandlingen af
ärendet i statsutskottet pekat på ett alternativ, som icke varit
uppe, men som synts mig såsom utomstående möjligt och
värdi att undersöka, och det är tanken att lägga verkstaden ute

Nr 59.

Lördagen den 27 maj. 75

på Värtaområdet. Jag framställer sålunda den tanken, om icke
det låter sig göra. Det linnes alla möjliga betingelser för att
där få ett väl ordnadt verkstadsområde, alltså utan att man behöfver
rifva upp dessa många familjer ur det samhälle, där de
till stor del ha sina rötter. Det är sålunda enligt min uppfattning
icke ådagalagdt, att det är något oafvisligt behof att flytta
verkstaden från Stockholm. Det är det första skälet, hvarför
jag icke varit med härom.

Vidare anser jag, att, om det skulle vara så, att en utredning
skulle komma att visa, att en sådan flyttning af verkstaden
från Stockholm är nödvändig, det likväl icke är utredt, att Nynäshamn
är det bästa af de alternativ, som kunna tänkas komma
i fråga. Jag har tvärtom, det vill jag säga, funnit Nynäshamn
vara det sämsta af de alternativ, jag undersökt; alldeles bestämdt
och afgjordt håller jag före, att så är, och detta framför
allt därför, att man här lägger telegrafverkets verkstäder fullkomligt
i händerna på ett enskildt bolag, som absolut icke företräder
ett statsintresse. Bolaget äger hamnen, bolaget äger järnvägen,
bolaget äger jorden, bolaget äger gatorna — och allt
kommer så fullkomligt i det enskilda bolagets våld, att jag måste
ha de allra största betänkligheter emot detta förslag. För min
del skulle jag sålunda kunna ifrågasätta, att, om verkstaden bör
förflyttas, man måhända borde kunna taga andra möjligheter i
betraktande. Jag skall icke här antyda dem, men jag undrar,
om det icke skulle kunna tänkas en förflyttning till en ort, där
statens stora elektriska kraftanläggningar skulle kunna lämna
kraft åt telegrafverkets verkstäder. Jag skall icke närmare ingå
på detta alternativ, men det ligger enligt min uppfattning nära
till hands och är ju icke undersökt.

Af de alternativ, som hittills undersökts, finner jag det lämpligaste
vara Södertälje. Det är visserligen sant, att Södertälje
samhälle icke gått fullt så långt till mötes t. ex. beträffande planeringen
af mark och dylikt, som bolaget vid Nynäshamn har
gjort, men jag skulle vilja framhålla en annan synpunkt, mina
herrar, beträffande Södertälje. Vi komma väl att om några
ögonblick fatta ett afgörande, hvarigenom vi realiter upprifva
beslutet angående järnvägens framdragande förbi Södertälje. Jag
framställer då den tanken till öfvervägande härvidlag, huruvida
det icke skulle, ifall det vore nödvändigt att flytta verkstaden,
befinnas vara ett litet soulagement så att säga åt Södertälje, att
man öfvertänkte och öfvervägde möjligheterna för verkstadens
förläggande dit. Jag har talat med personalen vid verkstäderna
och de ansluta sig obetingadt till den uppfattningen, att, om en
förflyttning blir nödvändig, de framför allt annat föredra att
flytta till Södertälje, dels därför att denna stad ligger så nära
Stockholm, att de lätt kunna komma hit, och dels därför att det
dock är en stad med ordnade hygieniska förhållanden och ord -

Ang. anläggning
af en
verkstad i
Nynäshamn
för telegrafverkets räkning

m. m.
(Forts.)

Nr 59. 76 Lördagen den 27 maj.

Ang anlägg- nadt skolväsende och dylikt. Det är icke ett så där hälft jungnmg
of en fru]jgt samhälle som Nynäshamn.

Nynäshamn Jag bär alltså icke kunnat finna telegrafverkets och utför
telegraf- skottets förslag vara att rekommendera.

verkets Slutligen vill jag säga det, att det starkaste skål, som från

rakning m. m. början förelegat för en skyndsam lösning af denna fråga, har
(torts.) varit den omständigheten, att kontraktet med Henriksborg skulle
gå ut. Som herrarna finna, har nu det skälet förfallit. Det är
alltså ingen fara uti att uppskjuta ett beslut. Telegrafverket
kan alldeles gifvet dragas med sina verkstäder ännu någon tid,
och det kan ju fortfarande få förhyra Henriksborg efter de villkor,
som finnas omtalade i statsutskottets betänkande. Jag har
alltså icke kunnat finna, att faran är öfverhängande, och då jag
bland alla alternativ, som framkommit, finner Nynäshamn vara
det sämsta och minst rekommendabla, måste jag ställa mig på
afslagsståndpunkten, väl erkännande, att här någonting snart
måste göras. Men jag tror, att någonting helt annat, och ett
helt annat förslag, än här framställts, måste komma fram. Jag
ber alltså, herr talmän, att få yrka afslag på utskottets hemställan.

Med herr Rydén förenade sig herr Thorsson.

Herr Svensson i Nyköping: Gentemot herr Ekman, som

trott sig finna, att telegrafverkets personal med bestämdhet skulle
vara emot en förflyttning till Nyköping, skall jag be att få säga,
att telegrafverkets personal icke uttalat sig, till hvilken af de
ifrågavarande platserna, den vill förflyttas. Men det uttalandet
har den gjort, att den vill stanna kvar i Stockholm, och jag
tror mig veta, att om en förflyttning skall äga rum, personalen
hellre vill flytta till någon af de andra föreslagna platserna än
till Nynäshamn.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr
vice talmannen propositioner dels på bifall till utskottets hemställan
i förevarande punkter, dels ock på afslag å såväl utskottets
berörda hemställan som Kungl. Maj:ts framställning i
ämnet: och förklarade herr vice talmannen sig anse svaren hafva
utfallit med öfvervägande ja för den förra propositionen. Då
votering emellertid begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkterna Ro) och 2:o) af utskottets förevarande utlåtande
nr 108, röstar

Lördagen den 27 maj.

Nr 59.

i i

Den, det ej vill, röstar Ang. anlägg ning

af en

iv'' ;. verkstad i

•> ’ Nynäshamn

för telegraf Vinner

Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets berörda verkets
hemställan som Kungl. Maj:ts framställning i ämnet. rakning m. m.

(Forts.)

Omröstningen utföll med 92 ja mot 48 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkten 3:o).

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Vidare föredrogs statsutskottets utlåtande, nr 109, i anledning
af två uppskjutna punkter i Riksdagens år 1910 församlade
revisorers berättelse angående verkställd granskning af statsverkets
jämte därtill hörande fonders tillstånd, styrelse och förvaltning
år 1909.

Punkten l:o).

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2:o).

Lades till handlingarna.

§ 7.

Efter det herr talmannen nu återkommit och öfvertagit ledningen
af förhandlingarna, föredrogs statsutskottets utlåtande, nr

110, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående provisorisk
lönereglering för medicinalstyrelsen m. m.; och blef utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

§ 8.

Slutligen upptogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr Ang. anslag

111, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under för ytterligare
utgifter för kapitalökning gjorda framställning om anvisande afJärnvägsmedel
för fortsättande af arbetet med utläggning af ytterligare Eönninge och
ett järnvägsspår mellan Rönninge och Järna stationer m. m. .Tärna m. m.

I den till innevarande års Riksdag aflämnade propositionen
angående statsverkets tillstånd och behof hade Kungl. Maj:t un -

Nr 59. 78

Lördagen den 27 maj.

Ang. anslag der utgifter för kapitalökning i hvad anginge statens affärsverkför
ytterligare sam}iet uti 11 punkten föreslagit Riksdagen att för fortsättande
^LåTmeUan af arbetet med utläggning af ytterligare ett järnvägsspår mellan
Rönninge och Rönninge och Järna stationer m. m. för år 1912 anvisa ett anJama
m. m. slag af 1,500,000 kronor.

(Forts.)

Utskottet hemställde,

a) att Riksdagen i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande
framställning måtte till fortsättande å sträckan mellan Järna
och en punkt omkring 1 kilometer söder om Saltskog af arbetet
med utläggande af ytterligare ett järnvägsspår mellan Rönninge
och Jama m. m. för år 1912 anvisa ett belopp af 250,000 kronor;
samt

b) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes föranstalta om utredning beträffande alla
de synpunkter, som i denna fråga gjort sig gällande och hvarpå
sålunda kunde grundas ett bestämdt omdöme om, huruvida stambanan
med största fördel skulle kunna framdragas i den af nästlidet
års Riksdag beslutade sträckningen eller mellan Igelsta och
Ström öfver Näset med läge å fast bro med segelfri höjd öfver
Södertälje kanal.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade likväl grefve
A. F. C. Wachtmeister, friherre Gripmstedt samt herrar Björklund,
Tömning och G. A. Kjellberg yrkat, att Riksdagen måtte
för fortsättande af arbetet med utläggning af ytterligare ett järnvägsspår
mellan Rönninge och Järna stationer m. m. för år 1912
anvisa ett anslag af 1,500,000 kronor.

Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet begärdes af

Herr Lundin, som yttrade: Herr talman! Då jag af sjuk dom

var förhindrad att deltaga vid den föregående behandlingen
här i kammaren af min motion angående utläggandet af ett
järnvägsspår öfver Igelsta, Södertälje och Näset, anhåller jag,
herr talman, att vid föredragandet af detta statsutskottets betänkande
få yttra några ord.

Förevarande anslagsfråga sammanhänger så nära med den
af mig i år väckta motionen om noggrannare undersökning för
en statsbanelinje Igelsta—Rönninge, att den utredning, som
förebragts för denna senare fråga, lärer i mångt och mycket vara
användbar äfven för bedömandet af denna anslagsfråga.

Den utgång, framställningen om förnyad undersökning redan
erhållit i denna kammare, synes mig båda godt för att kammaran
skall besluta om anslagets undanskjutande, tills en förnyad
undersökning kunnat genomföras. Ett ytterligare stöd för denna

79 Nr 59.

Lördagen den 27 maj.

förmodan har jag i statsutskottets ställning till denna fråga. An9- anslag
Visserligen har emellertid Första kammarens tillfälliga utskott
för sin del tillstyrkt, att begärda utredning icke måtte möjlig-e Sp&?mellan
göras, men jag vågar antaga, att Andra kammaren för sin del Rönninge och
icke skall låta de därvid anförda grunderna inverka på sitt be- Jama m. m.
slut i dag. (Forts.)

De anförda grunderna äro, som väl bekant, icke af saklig,
utan allenast af formell natur och baseras på, att Riksdagen icke
bör upphäfva sitt beslut särskildt i detta fall, då åtskilliga både
kommunala och enskildas intressen skulle blifva lidande på, att
en i fjol beslutad förflyttning af stambanan vid Södertälje icke
komme till stånd.

Denna rent formella grund lärer emellertid icke vara mycket
hållbar, enär för närvarande alldeles icke föreligger fråga om
upphäfvande af förra årets riksdagsbeslut om byggande af Glasbergaiinjen.
Först vid nästa års riksdag kan, för det fall då
befinnes lämpligt, fråga uppstå härom, eller rätteligen endast
om sådan ändring i planen för beslutade ombyggnaden Rönninge—Järna,
att härför väljes riktningen öfver Igelsta—Ström i
stället för riktningen efter Glasbergalinjen.

Att vidtaga viss ändring i en redan beslutad byggnadsplan
sker beträffande järnvägar mycket ofta och är i detta fall ej
detsamma som att upphäfva hela beslutet om byggnadens verkställande.

De, som skulle drabbas af, att en visserligen nu ifrågasatt
flyttning af gamla stambanan upp till Södertälje icke komme
till stånd, synas icke kunna grunda sina anspråk så djupt som
de, hvilka i Igelsta samhälle vid sådan förflyttning skulle blifva
förlustiga af förmånen, att stambanan får behålla sitt gamla, jämväl
af Riksdagen på sin tid beslutade läge. Södertälje stad i
sin nuvarande utsträckning får därvid behålla sina nuvarande
järnvägsförbindelser och äfven dessa i viss mån förbättrade.

Däremot skulle uppe i gamla staden ej tillkomma någon ny
järnvägsstation, utan allenast utvidgning af befintliga stationen.

Här förloras således icke något, som Södertälje redan haft, hvilket
däremot Igelsta samhälle skulle göra, i händelse statsbanan
förflyttades därifrån. Det vill synas billigt, att Södertälje stad
ville mot andra ådagalägga i någon mån den hänsyn, staden nu
i så stort mått vill utkräfva för egen del.

Med Strömslinjens antagande skulle emellertid Södertälje
erhålla en stor modern station, centralt belägen i den nya stadsdel,
staden för sin utvidgning planerat, och i närheten af eventuellt
utvidgad stor genomfartskanal och saltsjöhamn.

Med Glasbergalinjens antagande skulle icke erhållas någon
som helst anordning för järnvägsförbindelse med nämnda nya
stadsdel och sjöfartsardäggningar. Skulle så ske, erfordras här -

Nr 59. SO

Lördagen den 27 maj.

Ang anslag för ytterligare betydande kostnader för Glasbergalinjens videS
^ärnvä™ kommande.

spårmellan Det lärer därför icke med fog kunna vidhållas, att SöderBönninge
och tälje stad i dess helhet skulle blifva lidande på en sådan evenJäma
m. m. tuell ändring i planen för ombyggnad af bandelen Rönninge—
(Forts.) Järna, att banan framdrages öfver Igelsta—Ström i stället för
öfver Glasberga.

Jag vill nu icke taga kammarens uppmärksamhet och tid i
anspråk för att uppräkna och bemöta de åtskilliga andra skäl
för Glasbergalinjens vidhållande, som hittills framkommit från
anhängare till denna linje. De äro redan af andra afhandlade.
Jag vill blott i all korthet erinra därom, att då i fjol Riksdagens
beslut stannade för denna linje, skedde det efter ett synnerligen
kraftigt och med många intyg bestyrkt påstående, att Strömslinjen,
som eljest hade större sympatier på grund af dess korthet
och lämplighet för hufvudbanan, vore mycket dyrare både
att bygga och trafikera än Glasbergalinjen, äfvensom att den
skulle lägga hinder i vägen för Södertälje kanals utvidgning.
Det lärer knappast vara för djärft att antaga, att, om man då
vetat, att Strömslinjen ställt sig billigare, kanske mycket billigare
än Glasbergalinjen, och att Södertälje kanals ombyggnad i
Mälarestädernas intresse kunde försiggå och utvidgas alldeles
oberoende af Strömslinjens tillkomst, det nuvarande specifika
Södertäljeintresset skulle, som då skedde, hafva tillgodosetts med
Glasbergalinjens antagande.

Visserligen höjdes röster för att bestrida påståendena om
Strömslinjens dyrhet och tekniska olämplighet. Bevis saknades
dock, och invändningarna nedslogos med starka ord om Strömslinjens
olägenheter, dess »oerhördt höga bankar» och de »djupa
sankmarkerna vid Ström», om stationens höjdläge, som skulle
blifva alltför obekvämt för vissa resande. Det sades rent ut,
att det var endast »tekniska kvacksalfvare», som förfäktade en
sådan linje m. m., som i Riksdagens protokoll återfinnes, och
det förklarades rent af »otillständigt» att arbeta för en Strömslinje.

Numera lär det icke af någon kunna med fog bestridas, att
alla dessa svårigheter och nackdelar icke i verkligheten möta
vid en järnvägs framförande öfver »Näset». Det har nämligen
numera med ojäfviga bevis styrkts, att de »höga bankarna»
kunna undvikas, att »sankmarkerna vid Ström» ej äro farligare,
än att den af Kungl. Maj t utsedda kommissionen för sin del
ansett, att marken där äger tillräcklig bärighet att utan förstärkning
med pålar eller dylikt uppbära tunga högbroar af beton,
att det »höga stationsläget» å Näset är i markens höjd, och att
hvilken passagerare som helst skall kunna komma dit utan stegar
eller trappor, och att framstående och erfarna järnvägsbyggare
bestyrkt den tekniska lämpligheten af Strömslinjen.

81 Nr 59.

Lördagen den 27 maj.

Det synes sålunda numera uppenbart, att fjolårets riksdags- Ang. anslag
beslut stöddes på felaktiga uppgifter. Jag har sannolika skäl för ytterligare
påstå, att många af kammarens ledamöter grepos af förvåning
och till och med af tvifvel, då jag i år blef i tillfälle för kam-Bönninge och
maren framlägga en profil öfver Strömslinjen, som till alla delar Jama m. m.
bestyrkte, hvad i fjol påstods om att en Strömslinje kunde er- (Forts.)
hållas utan de svåra bankar och sankmarker, hvarom kungliga
järnvägsstyrelsen och öfriga vederbörande då ordade.

För att hafva dessa tvifvelsmål inhämtades genom Andra
kammarens tillfälliga utskott nr 3 yttrande från ett fristående,
sakkunnigt ämbetsverk, kung!, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Först genom den sakkunskap i järn vägsbyggnadskonst, som
förefinnes inom detta ämbetsverk, blef det till fullo bestyrkt, att
Strömslinjen kan anordnas på ett både tekniskt och ekonomiskt
fördelaktigt sätt. Byggnaden kunde utföras utan svårigheter på
ett sätt, som vore lämpligt ur järnvägsteknisk synpunkt och
som icke vållade hinder för Södertälje kanals utvidgning, samt
fullbordas för kostnader, som med betydande belopp — eller

3,720,000 kronor —- understego de kostnader, 7,450 000 kronor,
som från järnvägsstyrelsens sida i fjol i statsutskottet uppgåfvos
såsom erforderliga för denna linje. Därjämte har ådagalagts, att
Strömslinjen skulle blifva afsevärdt, kanske 2 miljoner, billigare
än Glasbergalinjen. Enbart i afseende på terasseringsmassorna
erhölls genom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens linje på
den c:a 3 1U kilometer korta sträckan Igelsta—Ström en besparing
åt c:a 1 1miljon kubikmeter i förhållande till den Strömslinje,
som i ijol uppstakades genom järnvägsstyrelsens försorg
öfver sank markerna vid Katthafvet. Detta är en terasseringsmassa,
som enligt hvad jag inhämtat plägar i medeltal vara tillräcklig
för c:a 10 mil normalspårig bana.

Man torde under dessa förhållanden kunna varit berättigad
förmoda, att kungl. järnvägsstyrelsen skulle funnit skäl i någon
mån ändra sin uppfattning om de olika linjernas företräden Att
så skett framgår emellertid icke af det utlåtande nämnda styrelse
på Kungl. Maj:ts befallning varit i tillfälle afgifva öfver
väg- och vattenbyggnadsstyrelsens utredning. Järnvägsstyrelsen
erkänner alls icke, att dess fjolårslinje var missvisande, utan
advocerar i stället om att den var riktig, väl endast hvad afvägningen
beträffar.

Genom allehanda tillägg till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
kostnadsberäkning för dess Strömslinje och afdrag från
egna beräkningar öfver 1910 års Strömslinje och Glasbergalinjen
bär järnvägsstyrelsen i stället nu sökt utjämna kostnadsskillnaden,
och detta ehuruväl förenämnda ofantliga besparing i terasseringsmassor
icke kunnat förnekas.

Sålunda tillägger järnvägsstyrelsen till väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
Strömslinje med dess stora hufvudstation å Näset
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 59,

6

Nr 59. 82

Lördagen den 27 maj.

Ang. anslag en stor station nr 2 på Ekenbergska gärdena för c:a 700,000
för ytterligare kr0nor, ehuru sådan ej ansetts behöflig för fjolårets för järnvägssPåiamdZstyrelsen
framlagda Strömslinje. Likaledes tillägges för väg- och
Rönninge och vattenbyggnadsstyrelsens linje c:a 3o0,000 kronor tor en kiattbro
•Tärna m. m vid Ström, ehuru en vanlig täckt trumma ansetts tillräcklig i
(Forts.) järnvägsstyrelsens nämnda linje o. s. v. Angående Glasbergalinjen
säger järnvägsstyrelsen intet. Trots detta visar sig dock,
att äfven med alla dessa tillägg, som järnvägsstyrelsen gör, den nya
Strömslinjen blir långt billigare än 1910 års Strömslinje.

För erhållande af ytterligare utredning i denna fråga har
Kung!. Maj:t tillsatt en kommission, som i mångt och mycket
helt ansluter sig till järnvägsstyrelsens uttalanden, men som äfven
den måste gifva väg- och vattenbyggnadsstyrelsen rätt i hufvudsakliga
delar. Kommissionen föreslår dock, att vissa arbeten
skola utföras medelst dyrbarare byggnadsmetoder, än väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen tänkt sig, t. ex. högbroar af beton i
stället för af järn, två hufvudstationers anläggande för Strömslinjen,
en å Näset och en å Ekenbergska gärdena enligt järnvägsstyrelsens
plan o. s. v.

Då det i Riksdagen offentligen sagts och sökts göra troligt,
att väg- och vattenbyggnadsstyrelsens förslag i dess utredning
angående förevarande järnvägsbyggnad skulle afse mindre goda
och förstklassiga anordningar, än hvad järnvägsstyrelsen ifrågasatt
och hvad som förekommer på närliggande stätsbanedelar,
så lärer detta vara alldeles oriktigt, ty enda skillnaden är, att
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen icke ifrågasatt dyrbarare anordningar,
större eller flera stationer, än hvad behofvet klöfver,
hvilket järnvägsstyrelsen dock synes hafva gjort, då densamma
föreslår '' anläggande af tvenne stora hufvudstationer vid Södertälje.

För Glasbergalinjen har kommissionen måst gorå ett tillägg,
hufvudsakligen för ökade kostnader för tomtinköp i Södertälje,
så att kostnaden för denna linje stigit från 5,400,000 i fjol till

6,120,000 kronor i år. Äfven kommissionen måste erkänna
Strömslinjens fördelar, men ger egendomligt nog sitt förord till
Glasbergalinjen. Kommissionen liksom järnvägsstyrelsen söker
göra en del anmärkningar mot väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
förslag i dels rent tekniska byggnad;-detaljer och dels trafikberäkningarna,
men har grundligt bemötts af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i en särskild i utskottsbetänkandet intagen promemoria.

I denna promemoria påvisar väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
riktigheten både i tekniskt och ekonomiskt afseende af sin
utredning och de framställda anmärkningarnas obefogenhet, samt
framhåller bland annat, att Strömslinjen, Rönninge—Ström, med
högbro öfver nuvarande kanalen kan utföras för 4,020,000 kronor,
med högbro både vid nuvarande kanalen och vid Ström för

Lördagen den 27 maj.

.S3 Nr 59.

5,040,000 kronor, under det Glasbergalinjen af kommissionen Ång. anslag
beräknats till 6,120,000 kronor. för ytterligare

Väg- och vatten byggnadsstyrelsen framhåller vidare, att
fortsatta undersökningar för Strömslinjen skola medföra ännu Rönninge och
billigare och bättre anordningar än de hittills påvisade, men att Järna m. m.
å Glasbergalinjen förekomma icke mindre än fyra tunnlar med (Forts.)
en sammanlagd längd af c:a 800 meter, en betydlig trafikeringshöjd
mellan Slussen och Rönninge samt på samma sträcka djupa
sankmarker med sidolutning på en banlängd af c:a 1,600 meter,
hvarför Glasbergalinjens kostnader kunna befaras öfverskrida
förenämnda belopp och kostnaderna för drift och underhåll
blifva större än för Strömslinjen. Äfven påvisas det ohållbara
i kommissionens förordande af Glasbergalinjen, därför att den
såsom längre skulle gifva järnvägsstyrelsen som affärsdrifvande
verk större inkomster än den kortare Strömslinjen. Dessa inkomster
skulle nämligen motsvara förluster för trafikanterna.

Påtagligt torde vara att, då minst n/io af trafiken vid Södertälje
allenast passerar förbi på hufvudbanan och allenast 1/10 inkommer
på bibanan Saltskog—Södertälje eller framdeles Näset
—Södertälje, det är rätt och billigt, att den stora trafikens intresse
af kort och billig befordringsväg får företräde för den lilla
lokaltrafikens intresse af att draga hufvudbanan i en krok upp
i Södertälje gamla stad.

Alla mer eller mindre osäkra uträkningar öfver statsbanornas
driftkostnader vid Södertälje med eller utan bilinjer böra
icke vidkomma den stora genomgångstrafiken, som har alls intet
intresse af dessa bilinjer och därtill hörande anordningar. Lokaltrafiken
(jämte transitotrafiken) bör billigtvis själf draga afgifterna
för lokaltrafikens besörjande.

Beträffande den mycket omordade planen, att i Södertälje
skulle jämte nuvarande gamla kanalen upptagas en ny, nära tre
gånger så lång kanal genom sankmarkerna vid Ström, och att
denna kanal skulle utgöra hinder för Strömslinjens tillkomst,
har såväl järnvägsstyrelsen som den kung!, kommissionen anslutit
sig till denna mening och äfven däraf hämtat det förnämsta
stödet för Glasbergalinjens förordande. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
åter har påvisat, att Strömslinjen kan utföras så,
att den går på segelfri höjd både öfver nuvarande och nyssnämnda
ännu obefintliga kanal, om den mot förmodan komme
till stånd.

Strömslinjens totalkostnad skulle ändock ej uppgå till mer
än c:a 5,000,000 och sålunda fortfarande blifva mer än 1,000,000
billigare än den längre Glasbergalinjen.

Väg- och vattenbyggnadsslyrelsen påvisar också, att stora,
betydande poster saknas i kungl. kommissionens kostnadsberäkning
för nämnda långa kanal, som därför ovillkorligen blir mycket
dyr och med all sannolikhet aldrig i verkligheten kommer

Nr 59. 84

Lördagen den 27 maj.

Ang. anslag till utförande. Skulle järnvägslinjen kunna på dylikt sätt hindför
ytterligare ras genom obefintliga kanaler, synes dylikt förfarande komma
spår mellan hindra många andra nyttiga järnvägars tillkomst, och kanalRönninge
och väsendet då blifva till skada i stället för till gagn.

Järna m. in. Allt synes sålunda tala för att den korta järnvägslinjen,
(Forts.) »Strömslinjen», i samband med den korta kanalen — nuvarande
kanalen — gifves företräde framför den långa järnvägslinjen —
Glasbergalinjen — i samband med den långa kanalen Maren
—Ström.

Om således Riksdagen nu finner sig böra bereda tid för att
på ett allsidigt och fullt objektivt sätt utreda frågan om stambanans
ombyggnad från Rönninge till Ström, innan den företages,
lärer utgången af en sådan utredning blifva beroende af, i
hvilka händer den lägges. Då det torde få medgifvas, att hvarken
kungl. järnvägsstyrelsens eller kungl. kommissionens företedda
utredning kunnat fylla de billiga fordringar, som från det allmännas
sida måste därå ställas, och det gifvetvis ej kan vara
önskligt, att återigen nya sakutredningar i frågan skola visa sig
erforderliga under den korta tid nästa års Riksdag har att pröfva
ett slutgiltigt förslag till frågans afgörande, tillåter jag mig med
stöd af hvad som i denna sak förekommit och i närmaste anslutning
till statsutskottets förslag uttala den förhoppning, att
vid en eventuell undersökning icke måtte afbrytas det förtjänstfulla
och af kammaren vitsordade utredningsarbete, som utförts
af representanter i kammarens tredje tillfälliga utskott, och
hvarigenom ställts i utsikt ännu bättre och billigare linjer än de
redan framlagda. Då lära större misstag vara uteslutna, och
ett för landet och det allmänna i all framtid tillfredsställande
resultat erhållas.

I ändamål att tid skall beredas för utförandet af en allsidig
och objektiv utredning för den lämpligaste lösningen af frågan
om stambanans ombyggande mellan Rönninge och Ström, får
jag därför å här föreliggande kungl. proposition om anslag af
1 V, miljon kronor till järnvägsbyggnaden efter Glasbergalinjen
yrka afslag, äfvensom yrka bifall till statsutskottets förslag.

Härpå anförde:

Herr Först: Herr talman! Då denna fråga i går behand lades

i Första kammaren, fällde hufvudreservanten, grefve Wachtmeister,
ett par yttranden, hvilka jag anser icke böra stå helt
och hållet oemotsagda. Efter att hafva relaterat motionen och
omnämnt, att densamma remitterats till tredje tillfälliga utskottet,
yttrade han nämligen, att utskottet tagit sig den egendomliga
åtgärden före att enligt 46 § riksdagsordningen höra väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen för att på så sätt kontrollera de uppgifter,
som förut lämnats af järnvägsstyrelsen.

85 Nr 59.

Lördagen den 27 maj.

För det första vill jag påstå, att det icke kan vara någon Ang. anslag
egendomlig åtgärd, att man använder den paragraf, som grund .^ytterligare
lagen föreskrifver, för att höra det ena eller andra ämbetsverket ^l^mellan
eller dess tjänstemän. Och för det andra vill jag saga, att ut -Rönninge och
skottet icke begärde kontroll öfver de uppgifter järnvägsstyrelsen Jama m. m.
lämnat, utan en uppgift om huruvida de påståenden, som motio- (Forts.)
nären gjort i sin motion, vore riktiga eller icke.

Vidare framhöll samme talare, att utom det yttrande, som
afgifvits af väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, hade inkommit såväl
ett yttrande från järnvägsstyrelsen som ock ett yttrande af
kommissionen. Järnvägsstyrelsens yttrande är emellertid icke
infordradt af utskottet, utan det har i stället infordrats af Kungl.

Maj:t just för att kontrollera det yttrande, som väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
afgifvit. Därjämte framhöll nämnde talare, att
vid utskottsbetänkande! fogats två promemorior, en från väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och en från järnvägsstyrelsen, och han
framställde den frågan, huruvida dessa också tillkommit på grund
af 46 § riksdagsordningen eller på något annat sätt. Om han
hade läst utskottets yttrande, så skulle han hafva funnit, att
såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som järnvägsstyrelsen
genom af statsrådet utsedde ämbetsmän haft företräde i utskottet
för att där lämna upplysningar och att vid dessa tillfällen ifrågavarande
promemorior aflämnats.

Jag vill också för ett ögonblick uppehålla mig vid ett
annat yttrande, som fälldes i går i Första kammaren af herr
civilministern. Man kan ju nämligen tänka sig, att detta yttrande
skulle kunna blifva ett slags måtto för den blifvande undersökningen.
Han framhöll nämligen, hurusom Glasbergalinjen
otvifvelaktigt hade det stora företrädet framför de föreslagna
Strömslinjerna, att dess vinkelkrökar hade en mindre summa än
Strömslinjerna, men häri omnämnde icke några andra förhållanden
rörande dessa linjer. Man skulle då kunna tro, att vid eu
blifvande utredning endast kurvorna skulle tagas till måttstock
för den ena eller andra linjens företräde. Jag vill emellertid
särskilt framhålla, att det visserligen är ett faktum att taga
vara på, men att det icke är det enda, som man bör stanna vid.
Glasbergalinjens sammanlagda stigning utgör icke mindre än
77.96 meter, medan Strömslinjens stigning uppgår till endast
hälften. Vidare vill jag framhålla, att den stora lutningen 10:1,000,
som på Glasbergalinjen förekommer vid den föreslagna stationen
på Ekenberg,ska gärdena öfver hela kanalviadukten och på bergen
på norra sidan af kanalen, går i 400 meters radie midt på
den viadukt, som enligt förslaget där skulle anläggas, och viaduktens
längd är icke mindre än 375 meter. Sådana förhållanden
bör man äfven taga hänsyn till vid afgörandet, om den ena
eller andra linjen skall hafva företräde.

Ja, herr talman, det var endast för att bemöta nämnda två

Nr 59. 86

Lördagen den 27 maj.

Ang. anslag yttranden, som jag begärde ordet, och jag slutar med att yrka

för ytterligare^ jfa]l till statsutskottets hemställan i den föreliggande frågan.

ett järnvägs- 00 a

spår mellan

Rönninge och Herr Ekman i Mogård: Herr talman, mina herrar! Den

■Tärna m. m. åtgärd, som Riksdagen nu går att, om statsutskottets utlåtande
(Forts.) bifalles, åtminstone förberedande vidtaga, är af en så egendomlig
natur, att det synes mig vara nödvändigt att, för att undvika
ett prejudikat, som skulle kunna i framtiden tillämpas alltför
fritt, åtminstone Riksdagens protokoll något angifver de egendomliga
orsaker, som kunnat föranleda detta beslut. Äfven om,
såsom den förste talaren i denna debatt sade, man i dag icke
kan tala om ett upprifvande af ett redan fattadt beslut, är det
stäldt utom allt tvifvel, att det beslut, som vi, såsom jag hoppas,
genom bifall till utskottets hemställan komma att fatta, är ett
första steg i riktning att förändra fjolårets beslut. Jag önskar
därför att få till protokollet antecknadt, hvad jag anser vara orsaken
till att Riksdagen kan fatta ett sådant beslut. — Ja, jag
kan icke annat än beklaga, att herr civilministern icke är närvarande
här i dag vid denna frågas behandling i kammaren.
Jag hade så mycket större anledning att vänta hans närvaro,
som han vid frågans behandling i Första kammaren icke blott
var närvarande, utan äfven deltog i debatten.

Den orsak, som föranledt detta märkliga statsutskottsutlåtande,
däld det föreslås, att tills vidare uppskjuta byggandet
af en redan beslutad järnväg och företaga en ny undersökning,
är otvifvelaktigt i grund och botten ett bristande förtroende till
de tidigare förebragta utredningarna, och det tjänar ingenting
till att söka dölja detta. Om icke den af den förste talaren i
denna debatt väckta motionen hade framkommit vid denna riks
dag, så både ju säkerligen denna fråga nu varit för framtiden
på ett enligt mitt förmenande olyckligt sätt afgjord. Jag hörde
i går en gammal riksdagsman i Första kammaren, som använde
ett så starkt uttryck rörande det sätt, hvarpå järnvägsstyrelsen
verkställt de föregående utredningarna, att jag blef förvånad att
höra det, särskilt i den kammaren. För min del vill jag här
icke använda lika starka uttryck, då jag nu går att visa ohållbarheten
af den utredning, som här förut förebragts.

Såsom herrarne erinra sig, har järnvägsstyrelsen vid denna
frågas tidigare behandling beständigt hållit på de längre linjerna
och beständigt bestridt lämpligheten af den kortaste linjen. Vi
erinra oss alla det så kallade hårnålskroksförslaget, och vi hafva
ju förra året fattat beslut om Glasbergalinjens utförande, båda
längre än den linje som kallas för Strömslinjen och hvilken ju
obestridligen har åtskilliga fördelar att bjuda framför de andra,
bland annat just den fördelen att den är den kortaste. Men
järnvägsstyrelsen har, och-det har tagits för godt, alltid påstått,
att Strömslinjen med all sannolikhet skulle blifva dyrare än de

87 Nr 59.

Lördagen den 27 maj.

längre linjerna, och otvifvelaktigt var det nog främst den tipp- Ang. anslag
giften, att Strömslinjen skulle blifva dyrare än de andra, som''
åtminstone i denna kammare påverkade beslutet. sp$r meiian

Den enda reservation mot den af järnvägsstyrelsen {öre-Rönninge och
bragta utredningen, som civilministern då gjorde, var att han för- Jama m. m.
utsatte möjligheten af att Strömslinjen skulle kunna blifva ännu (Forts.)
dyrare än hvad järnvägsstyrelsen beräknat. Det är betecknande
att civilministern förra året i sina anföranden i Första kammaren
och i denna kammare angaf de af järnvägsstyrelsen verkställda
undersökningarna såsom fullständigt utredda, noggranna, sakkunniga
och opartiska. Dessa ord återfinnas i protokollet. Det är
underligt, att man icke, innan man fäller ett sådant omdöme,
funnit anledning att något mera noggrant ingå på den frågan,
huru det kan komma sig att, efter en sådan förtroendeingifvande
utredning, denna kortare linje sprungit upp till kostnader, som
förra året beräknades till 6,200,000 kronor och slutligen ända
till 7,400,000 kronor. Det var, jag återkommer därtill, särskildt
dessa oerhörda summor, som afskräckte denna kammare att
lyssna till förslaget om Strömslinjen. Lägger man härtill försäkringen
om denna undersöknings fullständighet och lägger man
vidare härtill de upplysningar, som af civilministern i denna
kammare lämnades under debatten såväl angående det utlåtande,
som af öfveringenjören Fogelmarck lämnats, som äfven i ett annat
afseende, tror jag dock, att man har tillräcklig förklaring till
Riksdagens beslut.

Beträffande de af öfveringenjören Fogelmarck framlagda
yttrandena ber jag få erinra om att statsrådet därom uttalat
följande: »Emellertid har jag, då jag hört så mycket talas om

att man skulle vilja påpeka, att järnvägsstyrelsen här räknat
felaktigt — naturligtvis har man väl aldrig velat påstå, att detta
skett med afsikt — så har jag, sedan jag fick höra, hvilken position
reservanterna intagit, anmodat chefen för statens järnvägsbyggnader,
major Fogelmarck, som förut ej deltagit i ärendets
behandling, att komma ned och underkasta saken en närmare
pröfning. Han har också vistats senare dagar där nere, undersökt
linjen och underkastat järnvägsstyrelsens beräkningar eu
kritik, som föreligger i en skrifvelse till byrådirektören Bergelmer»,
hvilken skrifvelse statsrådet sedermera uppläste. Jag
undrar, om icke alla då fingo den uppfattningen, att major
Fogelmarck hade, såsom statsrådet yttrade, vistats några dagar
där nere och undersökt linjen. Jag har emellertid genom samtal
direkt med major Fogelmarck fått veta, att Fogelmarck icke haft
tillfälle att vistas på platsen mer än som han yttryckte sig: jag
var där en söndags eftermiddag men hann naturligtvis icke att
göra några noggranna undersökningar. Ofveringenjör Fogelmarcks
hela utlåtande baserar sig på beräknandet af jordmas -

Nr 59. 88

Lördagen den 27 maj.

förytterMgare f01 na På Srund af de profiler, som af löjtnant Bergelmer framåt
järnvägs- a^S''y „ .

spår mellan Arven i ett annat afseende förefaller det mig, som om ett
Rönninge och meddelande, h vilket förra året lämnats, varit minst sagd t ofullJama
m. »».ständigt. När år 1909 frågan var före, förordade statsrådet lif(Forts.
) ligt den så kallade hårnålskroken samt uttalade en varning mot
Glasbergalinjen, den linje, som han sedermera förra året förordade
och den varningen lät på detta sätt: »Det är, såsom

herrarne veta, en järnvägssträckning i Sverige, som har beredt
både Kungl. Maj:t och Riksdagen mycket bekymmer, och det är
Bohusbanan, detta med anledning däraf, att man vid Bohusbanan
aldrig kom till slut på kostnadsberäkningarna. Trots alla
försiktighetsmått visade det sig, att det blef dyrare, än man beräknade.
Och trots allt hvad man gjorde, inträffade ras och
förskjutningar i alla fall. Så beslutade vi oss förra våren —
det borde man ha gjort förr, invänder kanske någon, ja, det är
ingen konst att vara eftervis, det är en lättköpt sak — att tillsätta
en kommission bestående dels af järnvägsmän, dels af vägoch
vattenbyggare, som särskiidt voro förfarna vid järnvägsbyggnader
öfver dylik mark, och dels af eu af Sveriges mest
framstående geologer.

Jag skall icke nu inlåta mig på det resultat, till hvilket den
kommit. Men under denna kommittés arbete kom man att tänka
på, huruvida icke möjligen på Sveriges ostkust funnes en motsvarighet
till de förhållanden, som på bohuslänska kusten beredt
så många svårigheter och gäckat alla beräkningar. Då jag fick
höra detta, säde jag: det är alldeles nödvändigt, att vi underkasta
banan Järna-— Norrköping eu geologisk undersökning, och
denna geologiska undersökning är en af anledningarna till att
utförandet af banbyggnaden Järna—Norrköping blifvit så länge
fördröjdt. Det visade sig ock, att det i. alla fall var nyttigt, att
man gjorde en sådan undersökning. Ty man hade annars där
gått fram utan tanke på vissa geologiska förhållanden, som statsgeologen
Svenonius nu gifvit anvisning på, och hvilka skulle
hafva kunnat förorsaka ökade kostnader. Då under åren 1901
—1903 uppgjordes förslag till Glasbergalinjen, hade man ingen
aning om dessa förhållanden. Men här är man just inne på eu
sådan mark som den i Bohuslän, hvilken visade sig så farlig.
Därför ^ vill jag säga herrarne, att från kanaltrafikens synpunkt
och från järnvägstrafikens synpunkt har jag ingenting att invända
mot afslag å Kungl. Majds förslag på de af utskottet anförda
skälen. Men jag anser mig genast böra sätta i gång en
grundlig undersökning med noggranna kostnadsberäkningar, och
om kostnaderna då skulle blifva, såsom jag förut säde, betydligt
högre, så skola herrarne icke kasta skulden på mig.» Detta var
år 1909. År 1910 säger statsrådet, att de farhågor, som han
förra året uttalade, hade dess bättre — eller något sådant —

89 Nr 59.

Lördagen den 27 maj.

icke visat sig grundade. Ligger det då icke, mina herrar, nära Ang. anslag
till hands att tro, att eu verklig geologisk undersökning under för ytterligare
mellantiden blifvit verkställd af statsgeologen Svenonius? Jag "gp^mellan
tror, att vi alla hade den uppfattningen. Så var emellertid inga- Rönninge och
lunda förhållandet. Den af Svenonius verkställda Undersöknin- Jama m. ingen
afslutades först i december 1910, och denna undersökning (Forts.)
gifven vid handen något helt annat än det som statsrådet förra
året antydde. Jag skall tillåta mig att endast uppläsa ett par
brottstycken ur detta utlåtande. Men jag vill ställa dem i jämförelse
med hvad den nu tillsatta kommissionen har uttalat rörande
öfvergången vid Södertälje, den stora viadukten om hvilken
den siste talaren i denna debatt yttrade sig. Om denna viadukt
säger för sin del kommissionen: »Ej heller för broöfvergången

vid Södertälje synas några särskilda svårigheter ur grundläggningssynpunkt
föreligga». Därom säger emellertid doktor Svenonius
på eif ställe: »Enligt banprofilen kommer denna öfvergång
att ske medelst en bro och viadukt af omkring 300 meters
längd på pelare af ungefär 25 till 12 å 13 meters höjd öfver
mark eller vattenytan. Strax väster om den egentliga kanalbron
vidtager inom viadukten en skarp vänsterkurva med 400 meters
radie (96° tg-vinkel), hvilket synes vara den tväraste krökningen
på hela bansträckan, allt midt i en mer än 2 kilometers lång
lutning af 10 %0. Gifvetvis ställa dylika förhållanden vid en
järnväg af denna ovanliga rang synnerligen höga anspråk på
grundens stabilitet.» Och på ett annat ställe säger han i fråga
om samma öfvergång: »Inom åsens västligare del finnas partier,
som ej ingifva förtroende från stabilitetssynpunkt beträffande
den del af grunden, som synes vara afsedd att bära viaduktens
västligaste pelare». Slutligen säger han: »Att ymnig och plötslig
nederbörd liksom äfven häftig skakning och andra dylika
faktorer lätt kunna orsaka rubbningar inom nu beskrifna material,
torde få anses ganska naturligt. Det är således en föga
pålitlig grund och bör vid mera kräfvande fall i görligaste män
bortschaktas.» Om allt detta har kommissionen icke något mer
att säga, än att det synes icke ingifva några egentliga farhågor.

För den utredning, som denna Riksdag har kommit till, stå
vi enligt mitt förmenande i stor tacksamhetsskuld till motionären,
men icke mindre till det utskott, som verkligen här förebragt
en så grundlig utredning i ämnet. Och ändå måste man
ju säga ^ sig, att här återstår ganska mycket. Det är icke möjligt
att åstadkomma utredningar på det sättet, att man den ena
gången frågar det ena ämbetsverket och den andra gången det
andra ämbetsverket och den tredje gången sätter till eu kommission,
utan man måste åstadkomma en utredning där alla
olika åsikter på en gång äro representerade.

Det är också ganska märkligt att se, huru olika åsikterna
beträffande dessa utredningar från civilministerns synpunkt te

Nr 59. 90 Lördagen den 27 maj.

Ang. anslag sjg åren 1910 och 1911. År 1910 hade en talare i Första kam^Mterr^.
areniaren påyrkat, att det kontrollerande verket, väg- och vattenIpår
''mellan byggnadsstyrelsen, skulle blifva hördt öfver järnvägsstyrelsens,
Rönninge och detta affärsdrifvande verks utredningar. Men därpå svarade herr
Jäma m. m. statsrådet: Nej, mina herrar, jag kan icke göra såsom herr
(Forts.) Fränekel fordrar, nämligen att sätta väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att kritisera järnvägsstyrelsen. »Att.gifva», säger han,
»ett tekniskt ämbetsverk ett sådant misstroendevotum, det vill
jag icke vara med om. Då skulle dessa båda ämbetsverk ständigt
vara på hvarandra, järnvägsstyrelsens utlåtanden alltid underställas
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
utlåtanden alltid underställas järnvägsstyrelsen.
»

När utskottet 1911 med användande af bestämmelsen i 46
§ af riksdagsordningen begär att få höra väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
uti den nu föreliggande frågan, så finner herr
statsrådet det icke vara det allra minsta hinder för att därefter
öfver detta kontrollerande verks utlåtande höra det affärsdrifvande
verket järnvägsstyrelsens utlåtande. Jag har mycket svårt
att förstå skillnaden mellan misstroendevotum i det ena fallet
och i det andra fallet. Och jag kan endast beklaga, att jag
icke af detta handlingssätt kan få den uppfattningen, att verkligen
eu fullt opartisk utredning varit afsedd. Än mera förvånar
det mig, att sedermera det tillsatts en särskild kommission
för att ytterligare döma mellan dessa två ämbetsverk. Härigenom
har ju Kungl. Maj:t på sätt och vis föregripit den utredning,
som af motionären påyrkats, och som det borde hafva
legat i Riksdagens hand att först få fatta beslut om.

Af hvad jag sålunda yttrat, torde det framgå, att de utredningar,
på hvilka fjolårets beslut baserades, icke kunnat tillmätas
det vitsord, som många då trodde. Och det är detta, som jag
har önskat att nu få fastslaget, och fä till dagens protokoll antecknadt,
att det är af denna orsak, som man ingått på denna
egendomliga väg att taga första steget till upplifvande af ett
Riksdagens beslut. Ty ett Riksdagens beslut, fotadt på en grund,
som sedermera icke längre bär, ett sådant Riksdagens beslut,
säger jag, bör naturligtvis icke, om det visar sig skadligt för
landet, vidhållas. Och att det skall vara till skada för landet
att vidhålla ett beslut, genom hvilket man skulle åstadkomma
en betydande förlängning på landets kanske viktigaste statsbanelinje,
och hvarigenom man skulle beröfva eu ort, som tillkommit
uteslutande på grund af att där funnes järnvägskommunikationer,
sådana, det lärer väl vara påtagligt, om jag därtill lägger, att
fullföljandet af detta beslut också blir vida dyrare. Det egendomliga
är nämligen, att till och med kommissionen i år måst
gifva väg- och vattenbyggnadsstyrelsen rätt däruti, att Strömslinjen
blir vida billigare än Glasbergalinjen. Den fruktan, som

Lördagen''den 27 maj.

Öl Nr 59.

statsrådet förra året i motsatt riktning uttalade, var således Ang. anslag
ogrundad. Men än egendomligare är, att kommissionen nu råkat
konstatera, att Glasbergalinjen å sin sida blir vida dyrare än ^pi^mdlan
förra året beräknats. Och detta har icke kunnat motsägas. Rönninge och
Innan jag slutar, skall jag tillåta mig att med några ord -Tärna m. m.
göra ett uttalande mot hvad järnvägsstyrelsen i år uti det högst (Ports.)
märkliga utlåtande, som finnes bifogadt det tillfälliga utskottets
betänkande, uttalar. Jag ber att få hänvisa herrarna till sid.

33 beträffande detta järnvägsstyrelsens utlåtande. Där talas först
om att de uppgifter, som hafva lämnats, hafva icke tillkommit
på grund af någon skriftlig order utan efter muntlig anmodan.

Jag kan icke tolka detta på något annat sätt, än att man skulle
vilja underkänna muntliga uppgifter i jämförelse med skriftliga.

Men jag finner icke detta närmare uttaladt någonstans i denna
skrifvelse. Jag kan således endast säga, att den person, som
har lämnat de muntliga meddelandena i statsutskottet hade kommit
dit på grund af statsutskottets fjärde afdelnings begäran,
framställd till chefen för järnvägsstyrelsen, och på hans order.

Här berättar nu emellertid denne byrådirektör, som lämnat de
muntliga uppgifterna äfven till statsbanechefen, om huru förloppet
varit, sedan han blef ställd till statsutskottets disposition. Han
talar om, att statsutskottet reste ut, gjorde en utflykt, såsom
han kallar det, till Södertälje för att där på platsen se läget för
de olika linjerna, och han säger, att i statsutskottets sällskap voro
två andra ledamöter af Riksdagen. . Af dessa »sistnämnda ledamöter
anvisades ett nytt stationsläge på »Näset» och angafs så
noga som möjligt linjesträckningen i sammanhang härmed.» Nu
vill jag verkligen fråga: Är det någon i denna kammare, som
tror, att några riksdagsmän, då de resa ut till Södertälje, fastslå
läget för en ny station, fastslå riktningen för en ny linje, och
att man bara anmodar denne byrådirektör att sedan närmare
mäta ut det hela? För min del vill jag alldeles bestämdt bestrida,
att så var förhållandet. Vi angåfvo, att, såvidt vi kunde
finna med blotta ögat, den linje, som af järnvägsstyrelsen stakats,
och genom hvilken man kommit till dessa utomordentligt stora
massor, icke var stakad så gynnsamt som möjligt, och därför pekade
vi, så godt vi kunde — icke blott de, som icke tillhörde statsutskottet,
utan äfven vi andra — vi pekade, så godt vi kunde,
ut de andra sträckningar, som vi kunde anse vara lämpliga; och
därefter anmodade vi, såvidt jag förstod, denne byrådirektör
att på bästa möjliga sätt utföra sitt uppdrag. Så har han dock
icke fattat det, och järnvägsstyrelsen afsäger sig allt ansvar för
denna Strömslinje af år 1910. Man skulle ju kunna göra den
fråga: hvarför har järnvägsstyrelsen icke å sin sida då själf räknat
ut en bättre linje, om den fanns? Ja, därom säger järnvägsstyrelsen:
»Återstår då frågan, hvarför icke järnvägsstyrelsen utsträckte
undersökningarna till öfriga delar af »Näset», då säker -

Nr 59. 92

Lördagen den 27 maj.

Ang. anslag ligen det nu föreliggande alternativet skulle hafva framkommit.
ett^järnvägs- en sådan undersökning förelåg vid ifrågavarande tidpunkt
spår mellan icke någon anledning. Såvidt ofvannämnda byrådirektör kunde
Rönn.inge och uppfatta, ifrågasattes icke ens bland de lits ko 11 sl e d a mister, som
Jama m. m. intresserade sig för en Strömslinje, att förlägga den nya stationen
(Forts.) längre från Södertälje, än som vid omnämnda besök föreslogs,
och detta, såsom man väl får antaga, af hänsyn till Södertälje
stads intressen.» Jag ber att få påpeka, att under hela detta
utlåtande stål’ generaldirektör Pegelows namn. Här säger alltså
järnvägsstyrelsen, att järnvägsstyrelsen såsom sådan hade icke
den ringaste anledning att taga reda på, huruvida eu bättre
sträckning för en statsbana än den, som utaf ett par riksdagsledamöter
hade påpekats, kunde vare att finna, därför att en
byrådirektör har trott, att utskottsledamöterna icke ville lägga
stationen längre från Södertälje. För min del får jag säga, att
jag anser, att Riksdagen har rättighet att ställa större kraf på
järnvägsstyrelsens intresse för att tillgodose såväl statsbanornas
bästa som trafikanternas, än att den, på grund af en hörsägen
att riksdagsmännen skulle våra besjälade af en sådan kärlek till
ett enskild! samhälle, att de på statens bekostnad skulle gynna
detta samhälle — ty så får man väl tolka dessa ord — skulle
afstå från att göra någon vidare utredning.

I samma utlåtande säger också järnvägsstyrelsen på ett annat
ställe, att något misstag rörande hvad vi — jag menar riksdagsmännen
— afsågo med Strömslinjeu icke kunde föreligga; det
är alldeles klart. »Att vederbörande byrådirektör icke missuppfattat
innebörden i det lämnade uppdraget framgår däraf, att
hvarken reservanterna mot statsutskottets betänkande eller någon
talare under riksdagsdebatten gjorde någon erinran mot det valda
stationsläget, iivilket i sin ordning var bestämmande för linjeföringen:
båda» — märk väl, att dessa två hänga samman med
hvarandra — »angåfvos på en till statsutskottet aflämnad ritning
— bilaga nr 10 —. Anmärkningarna riktade sig så godt
som uteslutande mot kostnadsberäkningarna.»

Jag är den förste att erkänna, att jag är eu synnerligen
obetydlig ledamot af denna kammare, men nog får jag väl ändå
göra anspråk på att jag är »någon». Jag blef mycket förvånad,
när jag fick läsa detta uttalande: skulle mitt minne kunna svika
mig så, att jag verkligen icke under debatten förra året framhållit,
att det var en felaktig linje som genom järnvägsstyrelsens
undersökning framkommit? Jag öfverlämnar till kammaren själ!''
att bedöma, om denna min uppfattning var riktig, då jag nu
skall läsa upp, hvad jag i det afseendet yttrade här förra året:
»Dessutom vill jag säga, att det framgår af profilerna, som äro
bifogade kostnadsförslagen, att de massor, med hvilka järnvägsstyrelsen
räknat, icke äro omöjliga att få fram, om man skall gå just
den linjen, som järnvägsstyrelsen nu förordar. Mina anmärk -

93 Nr 59.

Lördagen den 27 maj.

liingar rörde sig därom, att jag tror, det man kan finna en vida Ang. anslag
bättre sträckning, blott man får någon tid på sig för att anställa för ytterligare
eu opartisk undersökning, och då är det nog skäl i att låta ban- spårZelton
byggnadsafdelningen också vara med från början.» Jag har ickeRönninge och
kunnat underlåta att göra dessa invändningar mot denna i flera Järna m. m.
afseenden märkliga skrifvelse ifrån järnvägsstyrelsen, och jag vill (Forts.)
ytterligare om den skrifvelsen endast säga, att jag tror, att det
är utomordentligt sällan som en chef för ett svenskt ämbetsverk
sätter sitt namn under eu sådan skrifvelse till Konungen.

Jag skall icke trötta kammaren med att ingå i flera detaljer
af hvad som passerat. Jag har annars en hel del sådana anteckningar.
Hvad jag till slut vill uttala är endast det, att hvad
herr statsrådet och chefen för civildepartementet i går i Första
kammaren yttrade, nämligen att han för sin del icke hade något
emot eu förnyad opartisk utredning, måtte visa sig gå i fullbordan,
så att utredningen verkligen blir opartisk. För att en
utredning skall kunna bli tillräckligt allsidig och tillräckligt opartisk
i detta fall, synes det mig vara nödvändigt, att såväl väg- och
vatten byggnadsstyrelsen som järnvägsstyrelsen få utse ledamöter
i den kommission, som får utredningen om band, och att dessutom
i denna kommission komma att sitta representanter för
trafikanterna, representanter, som icke äro bundna af några
särskilda ortsintressen vid förslagets bedömande.

Med uttalande af detta önskemål, skall jag endast tillåta
mig att med några ord yttra mig öfver hvad herr civilministern
i går angaf i Första kammaren såsom det, som han ansåg borde
vara ledande vid bedömandet af detta slags frågor. Herr statrådet
sade ungefärligen: vid bedömandet af denna fråga har jag
hatt tre synpunkter, dels statsbaneintresset, dels kanalintresset
med Mälardalen och dels Södertälje stads intresse. Jag konstaterar
till en början, att det intresse, som jag skulle vilja kalla
trafikanternas och som väl är ganska betydande — jag menar
bär de trafikanter, som icke bo vare sig i Mälardalen eller Södertälje
— har man icke ansett värdt att taga hänsyn till vid bedömandet
af denna fråga, och dock spelar det för trafikanterna
gifvetvis en viss roll, om man förlänger vägen, då ju detta kommer
att medföra ökade kostnader.

Beträffande statsbaneintresset synes det mig vara alldeles
klart, att eu förlängning i och för sig icke kan innebära några
fördelar för Sveriges statsbanor, utan tvärtom är en nackdel,
som måste uppvägas åt fördelar i andra afseenden, om man öfver
hufvud taget skall kunna acceptera ett sådant förslag.

Hvad Södertälje stads intressen beträffar vill jag fortfarande
såga, ^ såsom jag tidigare i debatten om denna fråga här yttrat,
att så snart Södertälje stads intressen kunna gynnas vid sidan
af statens, skali det vara mig en glädje att lä med mitt svaga
ord hjälpa ett sådant gynnande, men endast under förutsättning

Nr 59. 94

Lördagen deri 27 maj.

Ang. anslag
för ytterligare
ett järnvägsspår
mellan
Rönninge och
Järna m. ro
(Ports.)

Interpella tion.

att det kan ske i förening med statsintresset. Herr statsrådet
uttalade i går uti Första kammaren, att man sagt, att Södertälje
är ju också »Näset». Men, mina herrar, det går icke att flytta
en stad; man kan icke flytta Södertälje från den plats där staden
,nu ligger upp på Näset. Ja, för det första är Näset så mycket
Södertälje, att det är stadens egna tomter, under det att största
delen af den bebyggda staden naturligtvis befinner sig i enskildas
händer. Och dessutom är icke afståndet mellan staden och
Näset så särdeles stort. Slutligen måste jag uttala min förvåning
öfver att man här i detta fall tager så stor och utomordentlig
hänsyn till möjligheten att kunna få en del af Södertälje
att draga sig öfver till Näset, då det icke fanns den minsta
betänklighet emot att beröfva ett samhälle, Igelsta, som tillkommit
uteslutande till följd af att statsbanan där gick fram, denna
grund för sin uppkomst, hvilket ju blefve fallet genom tillämpande
af fjolårsbeslutet.

Återstår så slutligen kanalintresset. Beträffande detsamma
får jag bekänna, att jag för min del aldrig trott mycket på tillkomsten
af den stora nya Södertäljekanalen — men det må vara
min enskilda uppfattning. Kommissionen erkänner dock, att
äfven om man skulle öfvergå den nya kanalen på hög bro, och
då naturligtvis äfven den gamla kanalen, skulle Strömslinjen i
alla fall blifva billigare. Under sådana förhållanden kan man
väl icke säga, att kanalintresset icke skulle blifva tillgodosedt.
Jag tror emellertid, som sagdt, att det kommer att dröja mycket
länge, innan denna nya kanal kommer till stånd, och det fälldes
ett yttrande i går uti Första kammaren, som ger mig ett ytterligare
stöd härutinnan. En talare där meddelade nämligen, att
öfverste Hansen på fråga, hvilken kanal han ansåge borde först
komma till stånd, Hammarbysjö kanal eller den nya Södertäljekanalen,
obetingadt hade svarat: naturligtvis Hammarbysjö kanal.

Jag skall icke längre förlänga debatten, utan ber, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 9-

Ordet erhölls härefter af

Herr Svensson i Nyköping, som anförde: Herr talman, mina
herrar! Den 31 maj 1910 utfärdade landshöfdingen L. Reuterskiöld
till den underlydande kronobetjäningen i Södermanlands län ett
cirkulär, hvari det, efter en erinran att från socialistiskt håll en
kraftig agitation vore planlagd att hållas under sommaren, hette
på följande sätt: »Under eu sådan liflig agitation kan det be faras,

att man söker hålla föredrag eller anordna sammankom -

95 Nr 59.

Lördagen den 27 maj.

ster å allmän väg. Då därigenom hinder, svårigheter och obe- Interpellahag
kunna uppstå för samfärdseln å vägen och äfven den all- iionmanna
ordningen äfventyras, har Konungens befallningshafvande (Forts.)
ansett sig böra fästa eder uppmärksamhet på, att Konungens
befallningshafvande enligt 10 paragrafen landhöfdingeinstruktionen
har befogenhet att för upprätthållande af allmän ordning
och säkerhet stadga erforderliga viten i sådana fall, där ansvar
icke i lag är bestämdt. Om ni genom annonser, anslag eller på
annat sätt erhåller kännedom om att föredrag eller sammankomst
tillämnats å allmän väg, äger ni, för den händelse vitesförbud
mot föredragets eller sammankomstens hållande synes eder vara
erforderligt, att skyndsamt — vid behof telegrafiskt — hos Konungens
befallningshafvande göra framställning om utfärdande af
dylikt förbud.»

Denna ukas väckte mycket berättigadt uppseende, hvilket
icke förminskades af de förklaringar, som från länsstyrelsens
sida gåfvos i anledning af den vidtagna åtgärden. Man svarade
nämligen där, på frågan om afsikten med cirkuläret vore, att
alla landsvägsmöten skulle komma att förbjudas, att »det vore en
smaksak hvad man ville läsa ut ur cirkuläret». Det bekantgjordes
äfven, genom en tidnings hänvändelse till expeditionschefen i
civildepartementet, att landshöfding Reuterskiöld före cirkulärets
utfärdande studerat handlingarna uti ett mål, som nyligen afgjorts
utaf regeringsrätten och hvari regeringsrättan resolverat,
att föredragsförbud ej får meddelas annat än för ett eller flera
särskilda tillfällen, eller med annan lämplig begränsning.

Man drog häraf med mycken stor säkerhet den slutsatsen,
att landshöfdingen menade ett generellt förbud för alla landsvägsföredrag
och att han sökt utfundera ett sätt att på en omväg
åstadkomma detta.

Effekten af cirkuläret blef, som man kan förstå, att kronobetjänterna
efter denna genomskinliga anmaning från sin förman,
funno sig skyldiga att begära förbuds utfärdande mot alla
landsvägsmöten, äfven om det vore aldrig så uppenbart, att
»svårigheter och obehag för samfärdseln» icke vore att befara
och att icke heller den »allmänna ordningen» äfventyrades. Så
hindrades en hel del möten, bland annat på platser, där förut
under årens lopp ett flertal möten utan minsta olägenhet ägt
rum, och blef den planerade föredragsverksamheten i stor utsträckning
hindrad å länets landsbygd. I detta godsägarnas förlofvade
land är det ju nämligen icke möjligt att annat än i undantagsfall
fä en enskild plats upplåten för föredrags hållande
af personer med för godsägarna och de styrande misshagliga
åsikter. Yttrandefriheten blir på detta sätt en rättighet blott
för dem, som äro s. k. samhällsbevarande.

På grund af en motion, däri ofvannämnda fall ingick såsom
bevisföring, har under innevarande riksdag båda kamrarna ut -

Nr 59.

Interpella tion.

(Ports.)

96 Lördagen den 27 maj.

talat sig för en revision om landshöfdingeinstruktionen i syfte
att erhålla normerande bestämmelser för fridlysningsförfarandet
och hvad därmed äger samband. Båda kamrarna uttalade därvid,
att synnerlig varsamhet måste iakttagas vid dessa bestämmelsers
handhafvande, så att icke ens skenet af godtycke må
kunna falla öfver vidtagna åtgärder.

Efter dessa bestämda uttalanden från Riksdagens båda
kamrar ansåg jag mig kunna, vid ärendets sista behandling i
denna kammare, med mycken stor tillförsikt uttala den bestämda
förhoppningen, att myndigheterna skulle komma att taga hvad
som sålunda här förekommit såsom eu uppfordring att hädanefter
fara fram på ett mera lämpligt sätt. Jag tänkte för min
del därvid särskildt på landshöfding Reuterskiöld och att hans
beryktade landsvägsukas nu vore ett minne blott.

Denna förhoppning har emellertid visat sig alltför sangvinisk.
Landshöfding Reuterskiöld framhärdar, trots allt, i att förbjuda
landsvägsmötens hållande uti sitt län. Såsom af tidningarna
framgår, ha redan flera möten blifvit genom vitesförbud
från länsstyrelsen hindrade, hvarjämte länsmän äfven förbjudit
möten utan att ha från länsstyrelsen erhållit förordnande därtill.
De veta ju, hur deras öfverordnade vilja ha det och handla i
fullt samförstånd därmed.

Till en tidningsman har herr Reuterskiöld förklarat, att det
vore hans afsikt att utfärda förbud för alla dylika möten, oafsedt
hvilket politiskt parti de vore anordnade utaf. Denna upphöjda
opartiskhet har emellertid, äfven om den kan antagas vara uppriktigt
menad, i tillämpningen det felet, att likväl träffa endast
socialdemokraterna. Högern behof ver icke hålla till på landsvägarna
för att propagera för sin mening; för densamma stå ju
skolor, sockenstugor och äfven kyrkorna öppna. För det liberala
partiet står äfven, fäst i mindre utsträckning, en och annan
plats öppen, där möten kunna hållas. Det blir alltså socialdemokraterna,
som drabbas af detta förbud, under det andra meningsriktningar
förbli oberörda. Detta är i och för sig upprörande;
det måste betraktas såsom ett brutalt ingrepp uti den urgamla
rätten för medborgarna att fritt sammankomma till rådplägning
i lofliga syften. Men än mer upprörande är det, att dessa metoder
komma i tillämpning i eu valrörelse, där landsbygdens
arbetare för första gången äga inflytande. Det måste, som sagdt,
betraktas såsom ett Övergrepp från de maktägandes sida att på
detta sätt, med användande af vidsträckt administrativ maktbefogenhet,
under sken af omsorg om en ordning, som dock icke
i minsta mån är i fara, helt enkelt afstånga ett stort politiskt
parti från möjligheten att komma till tals med de nya valmänen.
Icke ens i Preussen linnes motstycke till dylikt förfarande, ty
där släpper man åtminstone i valrörelsen lösare tyglar än eljes,
i fråga om likartade polisrestriktioner.

Lördagen den 27 maj. 97

Öafsedt denna uppenbara olämplighet af de utaf landshöfding
Reuterskiöld vidtagna åtgärderna, synes det, som om de
äfven vore af tvifvelaktig laglig beskaffenhet. Regeringsrätten
„ safom iag förut framhållit, förklarat, att generellt mötesförbud
å landsvägarna icke kan utfärdas. I detta fäll blir emellertid
effekten generellt förbud, äfven om formen är en annan än
1 det af regeringsrätten behandlade fallet. Afsikten är ju, enligt
herr Reuterskiölds eget uttalande, för så vidt det rätt återgifvits
1 pressen, att alla möten skola förbjudas.

Med hänsyn till att ett sådant förfarande näppeligen kan
vara förenligt med ett försiktigt och varsamt användande af den
administrativa makt, som är lagd hos myndigheterna, med hänsyn
till den oerhörda vikten af det verkliga samhällsintresse,
som därigenom är hotadt och vidare med hänsyn till angelägen*
heten af, att sommarens valstrid icke förbittras genom administrativa
myndigheters ingripande och partitagande i densamma,
tillåter jag mig anhålla om kammarens benägna tillstånd att få
till herr statsrådet och chefen för civildepartementet framställa
följande spörsmål:

Har herr statsrådet fäst sin uppmärksamhet vid det förhållande,
att landshöfdingen L. Reuterskiöld i Södermanlands
län tillämpar sin administrativa befogenhet i fråga om församlingsrätten
pa ett sätt, som helt och hållet för stora delar af
befolkningen upphäfver den af ålder som gifven ansedda rättigheten
att fritt sammankomma till rådplägning i lofliga syften,
och om så är, ämnar herr statsrådet vidtaga åtgärder till förhindrandet
af sadant förfarande i Södermanlands län och eventuellt
annorstädes i landet?

Ifrågavarande anhållan bordlädes.

§ 10.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

..... inr, an§ående regleringen af utgifterna under riksstatens
tjarde hutvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvarsdepartementet;
r

nr 181, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ny atloningsstat för marinläkarekåren;

t i 1 ^Ocdning af Kungl. Maj:ts proposition angående

fastställande åt postverkets stat för driftkostnader år 1912;

hr 184, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
bestämmande af telegrafverkets anslag för driftkostnader år 1912;
Andra hammarens protokoll 1911. Nr 59. 7

Nr 59.

Interpella tion.

(Forts.)

Nr 59, 98

Lördagen den 27 maj.

nr 185, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående
statsbidrag till Trollhättans kommun såsom ersättning för mistning
af beskattningsföremåi på grund af statens öfvertagande
af Trollhätte kanalbolags egendom och verksamhet;

nr 186, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
viss ändring i öfvergångsbestämmelserna i kungl. kungörelsen
den 18 juni 1910 angående aflöningsreglemente för tjänstemän
vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning;

nr 187, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
fördelning af medel till främjande af nykterhet och motarbetande
af dryckenskapens följder;

nr 188, i anledning af Kungl. Majds proposition angående
anordnande af ett egnahemssamhälle för statstjänstemän å kronoegendomen
lVs mantal Mörby nr 1 i Danderyds socken af Stockholms
län;

nr 189, i anledning af Kungl. Majds proposition angående
de medel, af hvilka pensioner, som jämlikt lagen den ll oktober
1907 angående civila tjänsteinnehafvares rätt till pension
komma att beviljas befattningshafvare i patent- och registreringsverket
samt vid tullverket äfvensom i försäkringsinspektionen,
skola utgå;

nr 190, i anledning af Kungl. Majds proposition angående
om- och tillbyggnad af Stockholms hospital m. m.

nr 191, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ersättning åt länsmannen A. Egerström för ett husrötebelopp,
som han ej kunnat af företrädaren utfå;

nr 192, i anledning af Kungl. Majds proposition angående
godkännande af förlikningsaftal mellan Kungl. Majd och kronan
samt Stockholms stad angående strand- och vattenrätt i Dalälfven
m. m.;

nr 193, i anledning af Kungl. Majds proposition angående
förläggning af västra vågbrytaren vid Hanö hamn i Mjällby
socken af Blekinge län; och

nr 194, i anledning af Kungl. Majds proposition angående
ändrad lydelse af § 7 i aflöningsreglementet för tjänstemän vid
statens järnvägar den 15 november 1907.

§ ll Till

bordläggning anmäldes:

Bevillningsutskottets betänkande, nr 41, angående beräkning
af bevillniijgarna för år 1912; och

99 Nr 59.

Lördagen den 27 maj.

lagutskottets memorial, nr 55, med föranledande af kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande lagutskottets utlåtande, nr
50, i anledning af väckt motion med förslag till ändrad lydelse
af 18 kap. 13 § strafflagen.

§ 12.

Justerades protokollsutdrag.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3,54 e. m.

In fidem

Per Cronvall.