1911. Andra kammaren. N:r 27

ProtokollRiksdagens protokoll 1911:27

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1911. Andra kammaren. N:r 27.

Lördagen den 1 april,

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1.

Föredrogos hvart för sig konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse af § 8 i förordningen om kyrkostämma samt
kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862,

nr 16, i anledning af väckt motion om upphäfvande af Konungens
rätt att upphöja i adligt stånd samt förläna friherrlig och
greflig värdighet, och

nr 17, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändrad lydelse af 18 § 12, 22 och 37 punkterna i lagen
om val till Riksdagen.

Hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls af kammaren.

§ 2.

A föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets
utlåtande, nr 34, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar angående sådana utgifter för kapitalökning,
som afse statens affärsverksamhet, samt i ämnet väckta
motioner.

Punkterna l:o) och 2:o).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Andra hammarens protokoll 1911. Nr 37.

1

Nr 27. 2

Om inrättande
af telefonförbindelse

mellan fastlandet
och
Holmön.

Lördagen den 1 april, e. m.

Punkten 3:o) om inrättande af telefonförbindelse mellan fastlandet
ocli Holmön.

I en inom Andra kammaren väckt motion, nr 197, både herr
Pehn med instämmande af herr MörtséU, hemställt, att Riksdagen
ville bevilja ett anslag af 14,000 kronor att ställas till telegrafstyrelsens
förfogande för inrättande af telefonförbindelse från lämplig,
punkt å fastlandet till Holmön.

Utskottet hemställde, att Riksdagen i anledning af herr Rebus
förevarande motion måtte för år 1912 anvisa ett anslag åt 14,000
kronor för anordnande af telefonförbindelse från lämplig punkt a
fastlandet till Holmön inom Västerbottens län, dock att anläggningen
i fråga icke finge utföras, förrän från ortsinvånarna lämnats
vederbörlig förbindelse att erlägga afgifter för minst 5 telefonabonnemang
äfvensom att bestrida kostnaderna för såväl lokal för
telefonstationen som aflöning till dess föreståndare.

Reservation hade emellertid afgifvits af herrar Buding, O.
Jonsson, friherre J. G. Beck-Friis, Andersson i Skifarp, Olsson i
Fläsbro Sjö, Lindvall, Pydén och LindUad, hvilka ansett, att utskottet
bort föreslå, att herr Reims förevarande motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan upplästs, yttrade

Herr Rehn: Herr talman! Då min motion blifvit tillstyrkt
af statsutskottet, skulle jag ju med god förtröstan kunnat emotse
frågans afgörande, om jag icke funnit så många utskottsledamötei
från denna kammare, som stå antecknade såsom reservanter.

Jag förstår mycket väl, att de ärade reservanterna icke ha motsatt
sig utskottets förslag ensamt af det skälet, att här är fråga
om en utgift, för hvilken staten icke kan påräkna full ränta. Jag
föreställer mig, att reservanterna i likhet med utskottsmajoriteten
kunnat vara med om bifall till motionen, om de icke fruktat för
att därigenom skulle skapas ett slags prejudikat, som framdeles
kunde komma att leda till betänkliga konsekvenser. Jag medger
också, att detta skäl icke kan sägas vara alldeles obefogad!, utan.
kan nog i viss mening ha grund för sig. Och hade det här varit
fråga om eu telefonledning till någon mer eller mindre aflägsen by
eller trakt på fastlandet, så synes mig detta skäl tillräckligt att
motivera ett afslag. Man hade ju annars kunnat befara, att snart
sagdt hvarje enskild riksdagsman kunnat komma med liknande
framställningar, hvilket väl icke vore så bra. o .

Men här föreligger väl ändå ett, om icke enastående, sa dock
ganska sällsynt undantagsfall. Man kan icke enligt mitt förmenande
jämföra förhållandena på fastlandet och på en ö långt ute

3 Nr 27.

Lördagen den 1 april, e. m.

i hafvet. En telefonlinje på fastlandet är ju mycket billigare och Om inrättan
lättare att åstadkomma samt dessutom icke på långt när så oum.de af telefoni
härlig. Huru besvärligt och huru ansträngande det än kan vara meUm^fastför
dem, som bo aflägset i obygderna, att kunna komma i förbin- landet och
delse med exempelvis en läkare, en tjänsteman eller ämbetsmyndig- Holmön.
Het, som man ovillkorligen har behof att meddela sig med, så blir (Forts.)
det dock alltid någon utväg, då man har, om jag så må säga, fast
mark under fotterna. Det ställer sig helt annorlunda för dem, som
bo därute på Holmön, fullständigt isolerade från den öfriga världen.
Där förekomma långa tider, då det praktiskt taget icke står
i mänsklig förmåga att ta sig öfver till fastlandet. Ett exempel
därpå har jag anfört i min motion. Men herrarna skola inte tro,
att sådant händer endast ett och annat år. Nej, det är en regel, som
förekommer hvarje år under längre eller kortare tider.

Holmöborna ha under sistlidne höst ingått med en ny ansökan
i detta ärende till Konungens befallningshafvande, och Konungens
befallningshafvande har därefter infordrat yttrande af kronofogden
i orten. Jag har nyligen från kronofogden fått mig tillsänd afskrift
af hans utlåtande i ärendet, och jag skall be att få anföra ett par
korta utdrag af hans skrifvelse.

Han säger bland annat: »Enligt hvad jag vid sammanträde
med åtskilliga skatteman och fiskare från ön erfarit, har särskildt
under denna vinter isoleringen för öns befolkning varit svår och
kännbar. Vestra Hvarken, som vanligen plägar frysa till vid jultiden,
började isbeläggas först den 20 februari. Den 22 februari
blef det möjligt att efter stora ansträngningar och långa omvägar
första gången med häst och fordon nå fastlandet. Under tiden
november—februari har endast en posttur i månaden kunnat komma
fram till ön i regelbunden tid. Mellan den 4 och 28 december,
mellan den 9 och 28 januari samt mellan sistnämnda dag och den
9 februari har det icke alls varit möjligt att från fastlandet taga
sig fram till ön. An har det varit ihållande stormar, än lös is
och ogenomtränglig, drifvande issörja, som omöjliggjort öfverfarten.»

tiar står sedermera eu hel del till förmån för Holmöbornas
ansökning, men jag skall förbigå det mesta och endast läsa upp,
hvad han säger i slutet:

»Det synes mig ligga i öppen dag, att den ifrågasatta telefonledningen
på ett kraftigt sätt kommer att främja de utvecklingsmöjligheter
Holmöfolket på sista tiden, sedan dess bästa inkomstkälla,
laxfisket, så godt som sinat ut, i så många afseenden sökt
tillvarataga eller nyskapa. Och på samma gång kommer det nya
samfärdsmedlet helt visst att bidraga till att i sin mån förbinda
befolkningen på denna aflägsna ö med det öfriga Sverige och dess
odling. Telefonanläggningens betydelse i åtskilliga andra fall torde,
såsom i ansökningen framhållits, icke heller kunna öfverskattas.

Nr 27. 4

Om inrätt,ande
af telefonförbindelse

mellan fastlandet
och
Holmön.
orts.

Lördagen den 1 april, e. m.

Då eu telefonförbindelse till Holmön vidare torde i hög grad
komma att lända sjöfartsnäringen till gagn och genom öns läge
såsom utpost mot öster vara till nytta för försvaret, synes mig
äfven viktiga riksintressen kräfva, att anläggningen af denna telefonledning,
som uppgifvits skola betinga eu kostnad af 14,000 kronor,
kommer till utförande på statsverkets bekostnad med anlitande
af ofvan omförmälda bidrag.

Jag får därför för min del på det allra lifligaste förorda bifall
till ansökningen. Umeå kronofogdekontor den 21 mars 1911.

Georg Hellgren.»

Jag sade, att man icke kan jämföra förhållandet på fastlandet
och på en ö ute i liafvet. Jag tror inte heller, att man kan jämföra
IJolmön med andra befolkade öar vid våra sydligare kuster,
åtminstone icke med dem, som ligga så långt i söder, att det är
öppet vatten året om, ty då inträder genast ett annat förhållande.
Jag har tyvärr icke sådan kännedom om öarna vid våra kuster,
att jag med visshet kan säga, huru det förhåller sig, men jag betviflar
att det finnes någon annan ö, där befolkningen nödgas finna
sig i så vidriga kommunikationsförhållanden och där således behofvet
af telefon kan vara så påtagligt som just i detta fall.

Men det är icke blott för Holmöbefolkningen, som telefonen
skulle ha sitt störa värde. Jag påstår, att den har en mycket stor
betydelse äfven för det allmänna, i synnerhet för sjöfarten. Det
finnes ju farled på båda sidor om ön, och det lär vara ett af de
svåraste ställena i hela Bottniska viken just i närheten af denna ö.
Därom vittna också de många strandningar, som där förekomma.
Ibland är den västra farleden stängd af drifis och ibland den östra.
Detta vållar de sjöfarande mycket besvär och olägenheter, då de
inte i förväg, innan de gå ut ur de norrländska hamnarna, veta,
hvilken väg de skola gå.

Att det också från försvarssynpunkt kunde ha någon betydelse,
om det funnes telefon dit ut, kan man förstå däraf, att från
denna ö ser man med blotta ögat öfver hela Östra Hvarken in i
finska skärgården. Jag vill visst inte så mycket framhålla denna
synpunkt, men det vill jag säga, att nog tror jag, att det offras
medel för försvarsanordningar, som i förhållande till deras kostnader
inte ge någon större valuta.

Men äfven om det skulle finnas eu eller annan ö, där behofvet
kan lika starkt påvisas, och där befolkningen icke förmår deltaga
i kostnaden med så stort belopp, som erfordras för att telegrafverket
på eget ansvar skall anse sig kunna inrätta telefon, så kan
det väl icke vara så farligt, att Riksdagen själf för hvarje gång
prof var och afgör dessa, som jag tror, högst få undantagsfall. Jag
tror därför, att konsekvenserna af det prejudikat, som reservanterna
kanske frukta, icke äro så mycket att vara rädd för.

Lördagen den 1 april, e. m. 5 27

Reservanterna saga, att Kung!. Maj:t, i enlighet med den i Om inrättanämnet
sakkunniga myndighetens afstyrkande utlåtande, afslagit den de af idefongjorda
framställningen. Ja, man kan ju på sätt och vis säga att fö!,?ind$lse4
den sakkunniga myndigheten, telegrafstyrelsen, afstyrkt framställ- TÄS''
ningen, men detta endast i så måtto att ledningen icke kunde Holmön.
byggas med lånemedel, då den icke ansågs kunna förräntas och (Forts.)
amorteras af den blifvande inkomsten.

Telegrafstyrelsen har dock vitsordat, att förbindelsen skulle
komma att medföra beaktansvärda fördelar icke blott för den enskilde
utan äfven för det allmänna, samt förklarat sig icke hafva
något att erinra mot, att förbindelsen kom till stånd, hvarför också
telegrafstyrelsen hemställt, att Kungl. Maj:t täcktes begära ett särskild!
anslag af Riksdagen, därest Kungl. Maj:t ansåg, att förbindelsen
borde komma till stånd. För min del kan jag icke finna,
att detta utgör något egentligt afstyrkande — åtminstone ligger
oet mycket mer af ett tillstyrkande i telegrafstyrelsens utlåtande
än tvärtom.

-lag tror icke heller, att jag misstager mig, då jag antager,
att Kungl. Maj:ts utslag^ grundades precis på samma skäl, nämligen
att då denna telefonlinje icke ansågs kunna byggas med
lånemedel så ville icke Kungl. Maj:t genom att för detta ändamål
begära ett särskilt anslag å riksstaten bryta med den princip
som hittills följts, nämligen att för utvecklingen af statens telefonvasen
använda lånemedel, för hvilka telegrafverket hittills erlagt
ränta och amortering till riksgäldskontor.

Yar iu också denna princip, som var bestämmande för
lJOb ars statsutskott, då utskottet afskyrkte en motion om anslag
för en enskild telefonanläggning, hvilket ju nu framhålles i reservationen.

Denna princip är ju dock numera enligt den nya riksstatens
uppställning 1 viss mening öfvergifven därigenom att låueformen
utbytts mot anslagsformen. Naturligtvis får man därför icke bortse
tran, att telefon verksam heten blir för staten räntabel och vinstoffvande;
men själfva principen med lånemedlen är ju, såvidt Tao''
kunnat förstå, öfvergifven. ö

Reservanterna säga vidare, att ett bifall till motionen skulle i
viss män innebära ett underkännande af Kungl. Majds beslut. Ja,
därom vill jag bara säga, att ifall denna kammare, såsom jag
hoppas, bifaller utskottets hemställan, så föreställer jag mig, att
ungl. Maj ds regering icke skall lägga den saken så hår dt på
njartat eller betrakta det såsom något slags misstroendevotum från
kammarens sida.

Slutligen säga reservanterna, att, därest anläggande af telefonledning
till förmån för enskilda personer;eller bolag skulle ifrågakomma,
beslut om dylik anläggning i hvarje fall bör föregås af en
allsidig och grundlig utredning i ärendet äfvensom af träffad öf -

Nr 27.

Om inrättande
af telefonförbindelse

mellan fastlandet
och
Holmön(Forts.
)

6 Lördagen den 1 april, e. in.

verenskommelse mellan vederbörande om öfvertagande af stolle
eller mindre del af de med anläggningen förenade kostnaderna.
Jacr har funderat åtskilligt på, hvarför det där ordet »bolag» kommit
att inflyta i reservationen. Månne det har föresväfvat reservanterna,
att det skulle vara något bolagsintresse, som döljer sig
bakom denna framställning? 1 så fall vill jag försäkra, att så är
visst icke förhållandet. Det finnes icke mera än ett par små kooperativa
företag, nämligen ett litet obetydligt andelsmejeri och ett
dito strömmingssalteri. Detta är, såvidt jag vet, den bolagsverksamhet
eller de bolagsintressen, som finnas på Holmön.

Hvad beträffar utredningen, så har jag svårt att förstå hvad
man mera skall behöfva göra åt den saken, än hvad som redan
är o-jordt. Här har ju hörts eu hel del myndigheter och tjänstemän,
såsom lotskaptenen i distriktet, lotsstyrelsen, chefen för marinstaben,
chefen för vederbörande arméfördelning, Konungens befallningshafvande,
telegrafstyrelsen, som uppgjort kostnadsförslag, och
nu senast kronofogden i orten. Alla dessa hafva vitsordat behoivet
och magnet af telefonanläggningen och ansett, att den borde byggas
med& anlitande af statsmedel. Och till samma resultat har nu
också statsutskottets majoritet kommit. Icke kan jag förstå hvad

som vidare skall utredas. ...

I fråga om skyldigheten att deltaga i kostnaden har ju statsutskottet
bestämt vissa villkor. Dessa kunna ju synas mycket billiga,
men icke desto mindre hafva personer, som väl känna till
förhållandena — bland andra kapellpredikanten Åkesson där pa
Holmön, som skrifvit till mig — förklarat, att det skulle möta sa
godt som o öfvers tigliga svårigheter att få till stånd fem telefonabonnemang.
Jag har emellertid tänkt, att det kanske skulle lyckas
att från andra håll skaffa något bidrag till dessa abonnemangsafgifter,
bland annat från bergningsbolaget Neptun Jag vet att
bolagets ombud i Umeå lär ställa sig välvilligt till den tanken.
Men däremot vet jag icke ännu hvad vederbörande bär i btock holm

säga om saken. ...

Herrarna skola emellertid icke tro, att Holmöoorna vilja pa
något otillbörligt sätt draga sig undan kostnaderna De hafva
tvärtom gjort sig kända för att vilja anstränga sig till det yttersta
för att kunna reda sig själfva och äfven fullgöra sina skyldigheter
till stat och kommun. Detta vitsordas också af kronofogden i hans
tjänsteskrifvelse. Och såsom exempel därpå nämner han, att under
detta år, då det varit hårda tider rådande på Kolumn, sa bär Iran
denna kapellförsamling, som består af fattiga fiskare och småbrukare
icke behöft afkortas mera af kronoutskylderna an sammanlagdt
1 kr. BO öre. Detta är ju ett vackert exempel, som skulle
iörtiäna efterföljas af många, långt mera lyckligt lottade samhällen,
som hafva fördelen utaf stora statsanslag till vägauläggmngar,

Lördagen den 1 april, e. m.

7 Nr 27.

rayrutdikningar o. s. v., hvaraf Holmöborna och med dem järn- Om inrättanställda
icke bekomma ett enda öre. <?V''/ ■telefon''

En prästman, som förut varit kapellpredikant på Holmön, men Jm~ln e!sc

som för några år sedan flyttade därifrån, skref till mig, strax innan
jag väckte denna motion, och bad mig göra allt hvad jag
kunde*för att få denna sak igenom här i Riksdagen. Jag vill
sluta med att anföra några rader ur detta hans bref. Han skrifveri
»För Holmöbon finnes blott ett val: Holmön eller Amerika.
Fn utomstående kan nog tycka, att Holmön är öfverbefolkad, men
så tycker icke Holmöbon; för honom är det ett bittert offer att
lämna de stenbundna tegarna, skären och hafvet. Det är något
vackert och storslaget i hans hemkärlek, och därför unnar jag honom
så innerligt gärna den ljusning i hans lifsförhållanden, som
telefonen skulle blifva.»

Jag hoppas, att denna kammare icke skall visa sig så alldeles
^medgörlig i denna fråga, och jag skulle särskildt vilja vädja till
de ärade reservanterna, att de icke nu utveckla så mycken energi
och så mycken motståndskraft, att de draga alltför många öfver
på sin sida, och i denna förhoppning ber jag, herr talman, att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

mellan fastlandet
och
Iiolmön.
(Forts.)

Herr Mörtsell instämde häruti.

Herr Sjö: Af betänkandet framgår, att nio af utskottets le damöter

stäilt sig på den ståndpunkt, som angifves i reservationen,
då de icke kunnat vara med om det slut, hvartill utskottet kommit.
Då jag är en af dessa reservanter, ber jag att med några ord få
.angifva de skäl, som föranledt min ifrån utskottsmajoriteten afvikande
mening. Jag ber tillika att något få beröra frågans förhistoria.

I mars månad 1908 ingingo några enskilda personer i en församling,
som heter Holmön, till Konungens befallningshafvande i
Västerbottens län med ansökan om, att Konungens befallningshafvande
ville vidtaga mått och steg, för att till denna församling
och till dessa enskilda personer måtte uppsättas en telefonledning
på statens bekostnad. Konungens befallningshafvande var välvillig
mot sökandena och infordrade yttranden i frågan icke allenast af
lotsstyrelsen, utan äfven af telegrafstyrelsen och chefen för sjätte
arméfördelningen, och dessa yttranden öfversändes tillika med Konungens
befallningshafvandes eget utlåtande till Kungl. Maj:t för
afgörande. Den 4 december samma år uttalade sig Ivungl. Maj:t
i frågan, och därom heter det, att vid ärendets föredragning inför
Kungl. Maj:t fann dock Kungl. Maj:t, med afseende å hvad telegrafstyrelsen
anfört och då något kontant bidrag till ledningens
uppförande icke blifvit utfäst, den gjorda ansökan icke föranleda
till någon vidare åtgärd. Det har nu synts oss reservanter, som

Kr 27. 8

Lördagen den I april, e. m.

Om inråttan- om det skulle vara ett underkännande af Kungl. Maj:ts beslut i
deaftdefon- detta afseende, om nu Riksdagen skulle bifalla den föreliggande
mellan fast- moti°nen- Hvad dessa enskilda personer icke kunnat vinna hos
landet och Kungl. Maj:t, nämligen att få en sådan telefonledning, hvarom bär
Holmön. är fråga, uppsatt, skulle nu eu enskild motionär här i Riksdagen
(Forts.) genomföra. Om emellertid motionen nu skulle bifallas, hade vi
därmed skapat ett prejudikat, som enligt mitt förmenande vore
ganska riskabelt. Jag kan fördenskull icke tro, att Riksdagen vill
bifalla den af en enskild motionär här gjorda framställningen.

Jag ber att i minnet få återföra ett förslag, som år 1906 framlades
här i Riksdagen af enskild motionär. En ledamot af denna
kammare, herr Jonsson i Lycksele, framkom nämligen då med ettförslag
om, att Riksdagen skulle bevilja ett anslag å 26,500 kronor
till uppförande af eu telefonledning mellan Lycksele och Stensele.
Om detta förslag uttalade sig statsutskottet i följande ordalag —
det är ganska kort, så att herrarna behöfva icke bli oroliga öfver
att jag uppläser detsamma: »Utskottet har, utan att ingå i pröf ning

af frågan, huruvida telefonledningen kunde anses vara af
behofvet påkallad, ansett, att, då kostnaderna för anläggning af
statens telefonledningar under de senaste åren blifvit bestridda med
lånemedel och Kungl. Maj:t äfven till årets Riksdag inkommit med
proposition om fortsatt utveckling af statens telefonväsen med anlitande
af statslån, anslag å riksstaten icke borde för en särskild
telefonledning beviljas.» Detta statsutskottets utlåtande godkändes
af Riksdagen. Under debatten, som föregick beslutet, yttrade sig,
tror jag, äfven motionären, men därjämte också en utskottsledamot,
som anförde, att innan en telefonledning utfördes, måste, enligt hvad
Riksdagen ansåge, en öfverenskommelse mellan de enskilda och
bolag, som frågan berörde, å ena sidan, och Kungl. Maj:t och telegrafstyrelsen
å andra sidan komma till stånd, på det att sedermera
telegrafstyrelsen måtte ingå till Kungl. Maj:t och Kungl..
Maj:t till Riksdagen med förslag i frågan på sätt, som vi af detta
utskottsbetänkande finna, att man går till väga. Vi bevilja, det
är nästan regel, 4 miljoner kronor om året för sådana i förväg
öfverenskomna telefonledningar. Nu vill motionären och äfven majoriteten
inom utskottet, att vi skola bevilja medel till den telefonförbindelse,
hvarom nu är fråga, utan att vidtaga de överenskommelser,
de mått och steg till utredning, som hittills varit brukliga
och vanliga, och alltså afvika från ett tillvägagångssätt, som jag
tror vara mycket godt. Skulle vi nu afvika därifrån, då kunna
herrarna vara förvissade om, att det skulle för hvarje år framkomma
en mångfald förslag här i Riksdagen om inrättande af telefonledningar
icke allenast till olika församlingar, utan äfven till samhällen,
och det skulle bli eu kompromiss riksdagsmännen emellan
på ett sätt, som icke vore sundt och godt för vårt land och för
vår Riksdag.

Lördagen den 1 april, e. m.

9 Nr 27.

Såvidt jag kunde uppfatta, nämnde motionären, att denna Om mrättantelefonledning
icke kunde jämföras med andra telefonledningar,
enär denna församling Holrnön vore en ö. Jag vill dock säga den mellan fastärade
motionären, att det finns verkligen flera församlingar, som landet och
äro kringflutna af vatten, men det oaktadt ha de icke fått någon Solmön.
telefon från fastlandet. Jag skulle kunna angifva en och annan (£ orts.)

sådan ö, men skall nu endast nämna Gottland. Det är ju en ganska
stor ö, men den har i alla fall icke ännu fått telefonförbindelse
med fastlandet. Här har äfven nämnts en annan ö, som
heter Hanö och som skall ha rätt stor befolkning, men icke heller
den har fått telefon till sig.

Jag vill sålunda ytterligare framhålla, att om vi nu besluta i
enlighet med utskottets förslag, skulle vi därigenom skapa ett ganska
obehagligt prejudikat, som sedan skulle kunna åberopas, när
framställningar af liknande art framdeles komme att här göras.

När år 1906 en enskild motionär här framkom, såsom jag
nämnde, med förslag angående anläggande af telefonledning uppe
i Norrland, hvilket förslag alltså var snarliknande det nu framställda,
utvecklade eu af kammarens ledamöter, hvilken äfven var
ledamot i statsutskottet, i ett kort yttrande de ledande motiven för
ett utslag å den då; föreliggande motionen, hvilka motiv äfven
kunna sägas vara giltiga i detta fall. Han sade: »Utskottet har
ju icke inlåtit sig på någon pröfning af nyttan och betydelsen af
den föreslagna telefonledningen. Och jag tror ej heller, att motionären
har någon anledning att klaga öfver utskottets motivering
i detta afseende. Det är ju en princip, som vi hela tiden följt,
nämligen att telefonledningar skola byggas med lånemedel, och man
har följaktligen icke velat nu frångå denna princip. Jag vill blott
tillägga, att jag icke tror det skulle vara lyckligt att draga dessa
frågor i den formen inför Riksdagen, så att man där skulle slitas
om, hvilka platser på det ena eller andra hållet skulle hafva telefonledning.
Jag tror, att det är riktigare, om man fortfarande öfverlämnar
åt telegrafstyrelsen att uppgöra förslag härtill. Med
detta har jag ingalunda velat förringa betydelsen af motionärens
framställning. Dock tror jag, att den af angifna skäl ej är befogad;
hvadan under förhandenvarande förhållanden jag anser, att det
icke skulle vara lyckligt, om kammaren nu skulle bifalla motionen,
ty därigenom komme vi in på en helt annan princip. Jag
skall därför tillåta mig, att i största korthet yrka bifall till utskottets
hemställan.» På samma sätt får jag säga om denna motion
och detta utskottsbetänkande.

Jag skall tillåta mig yrka afslag å utskottets hemställan och
bifall till den vid betänkandet fogade reservationen.

I detta anförande instämde herr Lindvall.

Nr 27. 10

Lördagen den 1 april, e. m.

Om inråttan- Herr Byström: Herr talman, mina herrar! Jag skall be att

de af telefoni-få ansluta mig till den mening, som är för bifall till den ifrågamdlanfast-
varande motionen, hvilket är detsamma som bifall till utskottets
landet och tillstyrkande hemställan.

Holmön. Jag gör detta af två skäl. För det första anser jag, att de enskilda

(Forts.) intressen, som här kunna spela in, äro af den beskaffenhet, att de
tala för anslaget för telefonanläggningen till Holmön. För det
andra anser jag, att denna fråga äfven omfattar ett allmänt intresse,
som vi göra klokt i att allvarligt beakta.

Hvad då först angår Holmöborna och deras s. k. enskilda
intressen, så är det ju klart, att de skulle gagnas af telefonen, eljest
hade de väl ej begärt att få den. Den ekonomiska verksamhet,
som finnes på ön, skulle gagnas af den. Eu telefonförbindelse vore
af ej liten betydelse för utvecklingen af de å Holmön idkade
näringarna jordbruk med mejerirörelse samt fiske med på senaste
tiden inrättadt salteri. Nu kan man ju tycka, att Holmöborna
kunna bekosta sin egen telefon själfva. Af handlingarna finna vi
emellertid, att förhållandena och omständigheterna äro sådana, att
inbyggarne på Holmön svårligen kunna själfva anlägga denna
telefonledning. Detta kommer sig väsentligen däraf, att en kabel
måste utläggas för att denna telefonförbindelse skall komma till
stånd, och vi veta ju, att det är betydligt större kostnad, än om
man skall draga en telefonledning öfver land.

I motionen såväl som i betänkandet säges, att här äro äfven
verkligt ömmande omständigheter att taga hänsyn till. Detta har
ock lifligt framhållits inom utskottet. Ofta råda sådana förhållanden i
Hvarken, att man ej kan komma fram där. Hvarje år, vanligtvis
vid nyårstiden, råder till följd af drifis i »västra Hvarken» fullständig
isolering under veckotal. Så till exempel hände, att från
den 21 december 190(5 till den 20 januari 1907 förekom ej eu enda
dag, då postförbindelsen kunde uppehållas mellan ön och fastlandet.
Då under sådana tider sjukdomsfall inträffa, är det omöjligt att ens
kunna rådfråga sig med någon läkare, ännu mindre kunna bereda
den sjuke lasaretts- eller annan läkarvård. Kunde man däremot
vid sådana tillfällen genom telefon komma i förbindelse med eu
läkare, skulle å Holmön befintliga »medicinförråd» ofta vara till
gagn, hvarjämte, äfven under tider, då hafvet är farbart, vid sjukdomsoch
olycksfall, som kräfva skyndsam läkarhjälp, sådan kunde erhållas
på väsentligt kortare tid, än som nu är möjligt. Jag vet nog, att
somliga skola säga, att man får icke se denna fråga från känslosynpunkt,
men man är väl icke heller alldeles skyldig att afstå
ifrån alla känslor, som kunna göra sig gällande i en fråga sådan
som denna.

Vidare menar jag, att från det allmännas synpunkt denna
telefonförbindelse skulle vara till fördel. För det första gäller detta
den allmänna sjöfarten. Det förhåller sig så, att de sjöfarande

11 Nr 27.

Lördagen den 1 april, e. m.

kunna ta hvilken väg de vilja, antingen östra K varken eller västra Om inråttanK
varken, då de passera Holmön. Nu händer det ibland, att när
fartygen komma, så veta de icke, hvilkendera sidan af ön, som är ?ncuan fast_
den för tillfället mest lämpliga att ta. Det kan inträffa, att isen landet och
ligger packad än på den östra sidan och än på den västra, så Holmön.
att man icke kan komma fram på den väg, som sålunda är stängd, (Forts'')
och ibland kanske att begge vägarna äro stängda. Det skulle då
vara eu fördel för sjöfarande att få veta, om nämligen de kunna
i någon lämplig hamn göra sig därom underrättad, hvilken väg,
som är lämpligast för att komma fram dit de önska sig. Detta
skulle ju i många fall kunna ske, om telefon funnes på Holmön.

Det har också framhållits, att lotsstyrelsen anser, att det vore
af betydelse, att en telefonstation funnes på Holmön. Vidare bär
ju icke heller telegrafstyrelsen lagt sig emot detta, ehuru den anser,
att denna utgift är af den beskaffenhet, att det närmast ankommer
på statsverket att bestrida densamma och att icke telegrafverket
såsom sådant bör betungas därmed, då ju detta verk skall
skötas mera. från affärsmässig synpunkt.

Man må vidare komma ihåg, att det icke torde vara alldeles
utan betydelse för försvaret att ha denna telefonförbindelse, då vi
veta, att denna ö eller ögrupp ligger längst ut i hafvet inemot
Finland och att det icke är mer än eu dagsmarsch öfver till finska
kusten. När en landsdel ligger så till, måste det väl vara välbetänkt,
att den står i snabb förbindelse med fastlandet.

Jag finner också, att det ur det allmännas synpunkt måste
anses vara till nytta att söka knyta tillsammans eu bygd, som
ligger ute på Sveriges periferi, med mera centrala delar af fäderneslandet.
Jag anser, att man här skulle kunna ha ett tillfälle
att tillämpa den vackra satsen, att den starkare skall bära den
svagare.

Herr Sjö har framhållit, att om man beviljade detta anslag,
skulle det från olika delar af landet, där man icke har telefon,
komma framställningar att få telefonanläggningar på statens bekostnad,
och af hans farhågade tal skulle man nästan kunna föreställa
sig, att han vore rädd för att det kunde gå ända därhän,
att hvarje familj och i allt fall hvarje samhälle skulle begära eu
telefonanläggning; men det skulle väl ändå icke blifva så, att
hvarje samhälle skulle begära eu sådan anläggning på statens
bekostnad. Om emellertid till exempel herr Sjö eller någon annan
kunde uppvisa liknande förhållanden som de, hvilka äro för handen
i detta fall, så antar jag, att de, som nu yrka på, att Holmön skall
få en telefonanlägguing, icke heller komma att ställa sig alldeles
afvisande mot att andra, om de på vederbörligt sätt begära det
under liknande omständigheter, också skulle få ett stöd och liksom
komma närmare Sveriges centrum och Sveriges hjärta.

Nr 27. 12

Lördagen den 1 april, e. m.

, f f i f JaS menar därför, att den bevisföring, som herr Sjö preiteförbindelse''
®|jera.t> icke kan iå anses afgörande, speciellt i detta fall. Här
mellan fast- föreligger ett exceptionellt förhållande, och man kan väl då anse
landet och sig försvarad, äfven om man skulle gå något litet ifrån de s. k.
Holmön statsutskottsprinciperna, som man pläger tidt och ofta och — i

;rörts.) många fall — med skäl åberopa.

Det är ju flera andra synpunkter, som här skulle kunna göras
gällande. Här har nämnts om, att t. ex. Gottland kunde komma
och begära ett anslag till en telefonkabel för att komma i förbindelse
med fastlandet. Ja, vore det så underligt, skulle icke de,
som bo i centralare delar af Sverige och som åtnjuta större förmåner,
också kunna känna litet ansvar och litet deltagande med
dem, som bo på utkanterna och ha vida mindre fördelar än de,
som äro lyckligare lottade här i landet?

Från hvilken synpunkt jag än ser denna sak, så kan jag ej
finna annat, än att det också är ett allmänt intresse, att den ifrågavarande
telefonledningen anlägges. Jag kan blott instämma med
telegrafstyrelsen, som ansett, att telefon till Holmön skulle »komma
att medföra beaktansvärda fördelar icke blott för den enskilde,
utan äfven för det allmänna».

Jag upprepar, herr talman, att den starkare bör bära den
svagare. Jag yrkar bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Lindblad: Herr talman! Det är icke tu tal om, att
det finnes behjärtansvärda synpunkter för anläggande af eu telefonförbindelse
ut till Holmön, och det är dessa behjärtansvärda
synpunkter, som statsutskottet har byggt sitt utlåtande på. Det
är ju här fråga om en ö, som ligger, så att säga, utkastad i Bottenhafvet
med eu fattig befolkning; och att denna fattiga befolkning
skulle komma på ett lämpligt sätt i förbindelse med fastlandet,
kan man ju anse vara en rimlig begäran. Men då reservanterna
icke ha kunnat följa statsutskottets majoritet, så beror det på, att
de icke vilja införa en sådan princip som den att på enskild motionärs
framställning gå med på dylika förslag. Ty lika behjärtansvärda
skäl kunna säkerligen framföras äfven från andra Öar,
som ligga aflägset och där befolkningen skulle känna det som eu
lättnad att få telefonförbindelse med fastlandet.

I detta fall är det så, att den telefonledning, som skulle läggas
ut till Holmön, icke kan bära sig — det är man på det klara med
på förhand — och telegrafstyrelsen har därför afstyrkt denna anläggning.
Det är då gifvet, att man icke alldeles utan vidare går
med på att belasta ett affärsdrifvaude verk med något, som icke
kan bära sig. Och af våra ämbetsverk är ju särskildt telegrafverket
ett bland de affärsdrifvande, och vi böra därför se till, att
hvad det företager sig, blir sådant, att det däraf kan draga den

13 Nr 27.

Lördagen den 1 april, e. m.

inkomst, som verket öfver hufvud taget anser sig böra ränna med Om inråttan
såsom affär betraktadt. de af telefon

Är det så att det allmänna bar ett så stort intresse af, att en ^aia^fast
telefonförbindelse kommer till stånd ut till Holrnön — och det landet och
förefaller mig som detta vore det starkaste skälet — så bör det Holma:..
icke vara omöjligt att kunna på annan väg åstadkomma en sådan (Forts.»
telefonförbindelse. Jag förmodar, att lotsverket eller också försvarsdepartementet
eller någon annan af våra institutioner, som
har starka intressen härvidlag och önskar eu sådan telefonförbindelse,
väl icke skall uraktlåta att i så fall göra en hemställan till
Kungl. Maj :t, och Kungl. Maj:t kan ju då komma fram med förslag
i sådant afseende. Då blir saken en helt annan, än den blir,
om vi på enskild motionärs framställning skola bifalla anläggningen
i fråga.

Jag kan därför, som sagdt, icke för principens skull anse det
vara riktigt, att denna kammare går med på den här gjorda framställningen,
hur behj ärtans värd den än kali vara. Då nu Första
kammaren har afslagit utskottets hemställan och bifallit reservationen,
förefaller det mig, som om Andra kammaren i detta fall
bör följa Första kammaren, dock i den förhoppning, att det icke
kommer att dröja alltför länge, innan det mål nås, som motionären
har föresatt sig, nämligen att få en telefonförbindelse till
Holrnön. Ty vi äro alla ense om, att det är behjärtansvärdt; och
när därtill kommer, att det ur det allmännas synpunkt är önskvärd^
tror jag, att frågan, äfven om den nu faller, faller framåt.

Men hvad Andra kammaren då är befriad från, är, att den icke
fastslagit eu princip, som i framtiden skulle komma att leda till
allt annat än behagliga konsekvenser.

Jag ber alltså, herr talman, att få hemställa om bifall till
reservanternas yrkande.

Herr Öberg: Herr talman! Då jag inom statsutskottet såväl

talat som röstat för det slut, hvartill utskottet här kommit, må
det tillåtas mig att äfven säga några ord i frågan. Herr Sjö och
likaså herr Lindblad ha här sagt, att de för sin del icke kunna
gå med på ett bifall till utskottets hemställan, därför att utskottets
utlåtande grundar sig på en enskild motionärs framställning.

Med anledning däraf vågar jag säga: huru illa skulle det icke vara,
om man skulle afstå från att fatta ett godt beslut, därför att det
gäller en enskild motionärs framställning! Då skulle vi icke komma
långt, utan vi skulle då komma att stanna inför denna omständighet,
och många goda förslag blefve då icke förverkligade
här i Riksdagen. Såväl herr Sjö som herr Lindblad ha ju själfva
gång efter annan motionerat i skilda saker och ting, och jag föreställer
mig, att de då icke velat på sig själfva tillämpa den grundsats,
som de nu vilja göra gällande här.

Nr 27. 14

Om inrättande
af telefonförbindelse

mellan fastlandet
och
llolmim.
(Forts.)

Lördagen den 1 april, e. m.

Detta förslag har äfven jämställts med ett tidigare framkommet
förslag angående eu telefonlinje mellan Lycksele och Stensele..
Jag ber att få fästa herrarnas uppmärksamhet på, att den telefonförbindelse,
hvarom nu är fråga, icke kan iörliknas med den då
ifrågasatta telefonförbindelsen mellan Lycksele och Stensele, ty här
har man att göra med vatten, medan man där rörde sig på fasta
land, och det är ju eu stor skillnad.

Den befolkning, och jag vågar säga betryckta befolkning, som
här begär statsunderstöd för att komma i förbindelse med fastlandet
är eu fiskarbefolkning, uppgående till omkring 450 personer;
de äro så att säga utkastade i Bottenhafvet på en synnerligen
karg ö, och deras näring utgöres hufvudsakligen af fiske och ett
mindretal småbruk. Man bör väl kunna inse, huru nödvändigt
det skall vara för denna fattiga och ogynsamt lottade befolkning,
att få en telefonförbindelse, så att de vid förekommande
behof kunna från fastlandet rekvirera den hjälp, som understundom
så väl behöfves. Så länge som de icke äro i förbindelse med
fastlandet genom detta nu moderna samfärdsmedel, få de mången
gång lida nöd, för att icke säga bitter nöd.

Utom för själfva öbefolkningen skulle denna telefonförbindelse,
om den nu med Riksdagens medgifvande komme till stånd, enligt
mitt förmenande blifva af utomordentligt stor betydelse för sjöfarten.
Herrarna skola komma ihåg, och jag tror, att en och annan
nog skall kunna draga sig till minnes, hurusom strandningar
utanför Ilolmön ganska ofta inträffa, särskildt höstetid, då Bottenhafvet
är mycket oroligt. Genom de strandningar, som sålunda
ofta uppstå, äro en massa sjöfarande utsatta för stor lifsfara, och
då det icke finnes telefon till Holmön, har Holmöns. befolkning,
när den velat påkalla bärgningshjälp från fastlandet, från Neptunbolagets
där stationerade bärgningsångare, icke haft andra förbindelsemedel
att tillgå än viftningar, genom livilka man för fastlandets
befolkning sökt tillkännagifva, hurusom fara och nöd äro
å färde. Skulle nu, som Holmöborna finska, telefonförbindelse
komma till stånd genom kabels utläggande öfver sundet, så skulle,
det vågar jag utan överdrift påstå, helt säkert framdeles många
människolif kunna räddas undan en säker undergång, och det är
val, mina herrar, eu omständighet som borde enligt mitt förmenande
stämma oss till eftergift, så att vi bevilja, hvad som här
önskas.

Nu har det sagts, att man till fullo behjärtat syftemålet med
denna telefonanläggning, och det har också antydts, att om hjärtat
finge tala, skulle det icke vara tu tal om, att icke Holmöborna
finge sin telefon, men man är så rädd för konsekvenserna. Jag
vill för min del säga, att äfven jag har ganska stor respekt för
konsekvenserna af vissa beslut, men på samma gång vill jag såga,
att jag i detta fall icke känner mig alls rädd för konsekvenserna,

Lördagen den 1 april, e. m.

15 Nr 27.

ty detta är ett så särdeles enastående fall, att man efter mitt för- Om inrättanmenande
i framtiden icke torde kunna uppleta många liknande de af telef onexempel,
för hvilka man kunde taga stöd af detta beslut. Nu är mellan fastdet
ju också så, att när en läkare behöfves ut till ön, skall han landet och
hämtas från fastlandet, och när man har behof af läkare, är det ju Holmön.
mången gång ganska brådt. Hade då befolkningen telefon, skulle (Forts.)
en läkare ganska snabbt mången gång kunna komma dit ut och
lämna den hjälp, som kunde behöfvas; men då telefon icke funnits,
ha också Holmöborna i detta hänseende fått vidkännas ett
ganska kännbart umbärande.

Jag skall till sist, herr talman, tillåta mig att såsom min
orubbliga mening säga, att vill man verkligen gagna ett mindretal
fattiga människor, ett småfolk utkastadt på en ö i hafvet, och
vill man verkligen ägna dem mänsklig omsorg och förskaffa dem
någon lättnad och hjälp i deras sträfsamma lif, så tror jag helt
säkert att det beslut, som skulle innefattas i ett bifall till utskottets
förslag, vore denna kammare värdigt. Jag kan sålunda icke
annat än, så långt det är mig möjligt, på det bevekligaste anhålla,
det kammaren ville behjärta denna telefonfråga. Jag anhåller,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

o

Herr Åkerlund: Herr talman, mina herrar! Här talas så
mycket om principer och principer, men första principen i detta
fall bör väl vara att visa tacksamhet mot denna befolkning, som
i slit och elände gagnar vårt land i en aflägsen bygd, samt att
försöka binda denna befolkning vid fosterlandet. Det är en princip,
som jag tycker bör stå främst, när fråga är om framställningar
sådana som denna.

Såsom vi sett af utredningen här, och som åtskilliga af herran]
e för öfrig!: känna, är denna befolkning alldeles isolerad. Den
bedrifver sitt yrke under de mest ogynnsamma omständigheter,
som man kan tänka sig. Nu skulle den för att förbättra sin ställning
vilja komma i telefonförbindelse med fastlandet. Är det
obilligt? Skulle vi verkligen af slå en begäran om en sådaxr bagatell,
då vi kunna åstadkomma så mycket gagn genom bifall till
densamma? Jag kan icke föreställa mig det.

Här har man talat om, att skulle man bifalla detta förslag,
så skulle alla socknar på fastlandet komma och yrka att genom
statens försorg få telefonförbindelse. Ja, sådan få de nog genom
statens försorg, d. v. s. de få visserligen betala litet därför, men
det är en ofantlig skillnad mellan den befolkning, som bor på
fastlandet, och denna andra samt mellan den lätthet, hvarmed
den förra befolkningen kan få denna förbindelse, och den svårighet,
som dessa arma öbor ha att erhålla sådan. Jag kan icke
tänka mig, att Riksdagens Andra kammare verkligen skulle vilja
afstå en så billig begäran. Visserligen är det sant, att skärgårds -

Nr 27. 16

Lördagen den 1 april, e. m.

Om inråttan- befolkningen på grund af sitt fåtal är klent representerad i Andra
de af telefon- kammaren. Men, mina herrar, det är en kärnfrisk befolkning af
meUarffast- Sveriges gamla stam, och jag hemställer om det icke är skäl att
landet och uppmuntra densamma, det må sedan vara med principen hur som
Holmön. helst i detta fall. Jag skall be att få yrka bifall till utskottets
(Forts.) hemställan.

Häruti instämde herrar Martin, Juhlin, Mallmin och Förstling.

Herr Andersson i Skifarp: Herr talmani Jag kan dock för
min del icke så alldeles kasta principerna öfver bord, som här
påyrkats. Det är blott en och annan, som kan göra det, men jag
tror, att man reder sig mycket dåligt i längden därmed. Det får
väl vara någon liten ledning för Riksdagens åtgöranden, om de
skola hålla streck i längden, annars tror jag icke, att det slutar
väl.

Här är ingen, som missunnat Holmöborna att få telefonledning,
men här gäller väl, att de böra lika väl som andra söka att
själfva gorå något åt saken. Här ha gjorts många jämförelser
och betraktelser öfver deras svåra läge. Så har det sagts, att det
är så besvärligt, om ett fartyg skall gå upp eller ned där på den
ena sidan eller på den andra sidan af ön, och man icke vet, om
det är issörja mellan fastlandet och ön eller på andra sidan. Jag
kan icke förstå, att detta innebär någon särskild svårighet. Från
fastlandet kan man ju se, om det är issörja mellan ön och fastlandet,
och då där är telefon, har man ju medel att meddela detta
till hvem det gäller. Sedan har det talats om, hur förfärligt det
är, när man skall behöfva läkare till ön och hur nödigt det är att
för detta ändamål ha en telefon. Jag har aldrig hört, att man far
till läkare per telefon. Det är en ny princip, som herr Öberg
söker tillämpa. Men man säger, att läkarne kunna ge råd per
telefon. Ja, det är sant, men det brukas i alla fall, att de sjuka
skola ha medicin, och mig veterligen finns det icke något apotek
på Holmön. Skall man då ha medicin till Holmön, måste man
ändock öfver till fastlandet, och sålunda kommer det på ett ut.

Denna telefonledning har alltså icke den betydelse, som ni,
mina herrar, sökt göra gällande. Jag tror, att frågan är helt enkelt
den: skola vi här i Riksdagen utan myndigheternas hörande
lägga oss ombord med sådana här saker? —• Det tror jag icke är
riktigt. Här finnes folk på så många andra platser i vårt land
som äro mycket sämre lottade, men som icke ha telefon. Låtom
oss tänka på norra Sverige. Jag hörde nyss talas om Sårna. Där
har man åtta mil att resa till närmaste läkare, men icke finnes
det där någon telefon; man har sökt hos Kungl. Maj:t att få en
anläggning, men det uppställdes sådana villkor, som man icke
ansåg sig kunna uppfylla. Skola Särnaborna ha läkare, så är det

Lördagen den 1 april, e. in. 17 jjr 27.

bra mycket värre för dem redan under vanliga förhållanden. Det Om inråttankan
visserligen under vintern ligga is mellan fastlandet och Holm-de af. telefonön,
men det är redan under vanliga förhållanden, som sao-dt föj''hindeJse
mycket svårare att få en läkare upp till Sårna än från fastlandet tanda och
till Holmön. Holmön.

Nu lär det emellertid vara så ställdt, att Sårna kommun får (Forts. 1

telefon, men Särnaborna ha liksom alla andra måst göra en öfverenskommelse
med telegrafverket, innan de nu få sin telefon, och
Holrnöborna få gorå på samma vis. Det är min tro, att de få
försöka komma öfverens med telegrafstyrelsen för att få telefon.
Holrnöborna ha sagt, att de skulle skälfva underhålla station och
själ!''va hålla telefonist. Ja, det är godt och väl, men det har icke
gjorts någon öfverenskommelse om hvem som skall svara för detta
eller hvem som skall underhålla telefonledningen; allt är på lösa
boliner. År det icke bättre då, att de själfva få gå in till telegrafstyrelsen
med en framställning, så att telegrafstyrelsen kunde
uppgöra en ordentlig beräkning? Sedan kunde Kungl. Maj:t
komma med en proposition till Riksdagen. Visserligen skulle då
telefonanläggningen bekostas af lånemedel, men den skulle utföras
först efter det att man gjort upp en öfverenskommelse med telegrafstyrelsen.
Det är andra platser, som icke ha telefon, men som
ligga ännu längre bort från fastlandet. De vilja naturligtvis också
ha telefonförbindelse, men de få komma i tur och ordning. Hvarje
år lär det vara så, att telegrafstyrelsen kallar ihop vederbörande
tjänstemän från orterna för att uppgöra ett förslag öfver de platser,
som) nästa år skola erhålla telefon, och det förslaget lär uppgöras
mycket ordentligt och samvetsgrant. Så får då hvarje ort sin
telefon, när turen kommer. Jag kan icke fatta annat än att man
bör gå denna väg äfven här; Holrnöborna må gärna få sin telefon,
jag bär intet emot, att staten gör en liten uppoffring för dem,
men jag vill, att de som andra skola gå i den vanliga ordningen.

(3m den principen följes, slippa vi här i Riksdagen strida och
kämpa om, hvilka kommuner som skola ha den ena förmånen
eller den andra. Det blir väl annars tråkigt i längden, det
komma nog de herrar att erfara, som komma tillbaka hit till
Riksdagen.

Jag ber,_ herr talman, att få yrka afslag på utskottets hemställan
och bifall till reservationen.

Herr Starbäck: Det förefaller mig ändå, som om det vore

litet för mycket sagdt af den siste ärade talaren, då han syntes
vilja påstå, att innevånarna på Holmön icke komma att ens en
liten smula deltaga i kostnaderna för denna telefonlinjes anläggande.
ö

Om vi läsa klämmen sådan som den framträder i utskottets
betänkande, står det först och främst, att anläggningen i fråga icke
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 27. 2

Nr 27. 18

Om inrättande
af telefonförbindelse

mellan fastlandet
och
Holmön.
(Forts.)

Lördagen den 1 april, e. m.

må utföras, förrän från ortinvånarna lämnats vederbörlig förbindelse
att erlägga afgifter för minst 5 telefonabonnemang äfvensom
att bestrida kostnaderna för såväl lokal för telefonstationen som
aflöning till dess föreståndare. Detta är ju ett obetydligt villkor i
jämförelse med kostnaderna för vederbörande, men denna utfästelse
innebär väl ändå, att garanti skall lämnas angående dessa utfästelser,
som är tillräcklig och som pröfvas af Kungl. Maj:t, inuan telefonförbindelsen
påbörjas. Dessutom ha ju dessa öbor förbundit
sig, enligt hvad af motionen framgår, att bekosta för linjen erforderligt
antal stolpar från den punkt, där telefonkabeln skulle komma att
nå Holmöns strand till den blifvande stationen. Det torde nog för
dessa fattiga människor i alla fall vara jämförelsevis afsevärda saker,
de här förbundit sig bekosta, och jag tror, att man får något
modifiera hvad herr Hans Andersson yttrade nyss.

Jag skall emellertid, herr talman, för att få fram äfven detta
om deras löfte eller deras mening att bekosta ett erforderligt antal
stolpar, be att få ändra utskottets kläm, så att däri intages äfven
detta villkor, hvarigenom slutet af klämmen skulle erhålla följande
förändrade lydelse: »----förrän från ortinvånarna lämnats ve derbörlig

förbindelse att erlägga afgifter för minst 5 telefonabonnemang
och att bekosta för linjen erforderligt antal stolpar från
den punkt, där telefonkabeln skulle komma att nå Holmöns strand
till den blifvande stationen, äfvensom att bestrida kostnaderna för
såväl lokal för telefonstationen som aflöning till dess föreståndare.»

Sedermera hade herr Hans Andersson åtskilligt att invända
mot hvad förut yttrats här, och särskildt ville han bagatellisera
nyttan för det allmänna af denna telefonförbindelse, då han nämnde,
att man kunde se, hur issörjan ligger, om den ligger på västra
sidan af ön; ligger den icke på den västra, menade han, att man
kunde vara öfvertygad om, att den läge på den östra, och då vore
det gifvet att man icke behof de telefon, ty alla kunde ju då ha
klart för sig hurudant farvattnet vore. Jag är ju icke någon nautiker
och icke någon meteorolog heller, men jag tror, att den framställning
af dessa förhållanden, som min ärade kamrat från statsutskottet
här gifvit, är väl förenklad. Likaså förefaller det mig
något egendomligt, att han så bestämdt kan påstå, att det icke är
till någon nytta för öns invånare att hafva telefonförbindelse med
läkare. Det är val ofta som man vid ett sjukdomsfall, genonr att
hastigt sätta sig i förbindelse med läkare, låt vara att det icke
blir något personligt besök, kan få sådana ordinationer, att sjukdomen
kan stäf jas. På så sätt knnde ju denna telefonförbindelse
bli till största gagn, isynnerhet som det finnes ett medikamentsförråd
på ön.

Under denna debatt har gång efter annan, tror jag, framhållits,
att telegrafstyrelsen afstyrkt anläggandet af denna telefonlinje, och
det återkommer äfven i reservanternas framställning. Ja, om her -

Lördagen den 1 april, e. m.

19 Nr 27.

rama vilja taga reda på hvad som står i motionen och som, enligt
hvad jag vet, är fullkomligt riktigt, så säger telegrafstyrelsen, att
den ifrågavarande telefonförbindelsen skulle »komma att medföra
beaktansvärda fördelar icke blott för den enskilde, utan äfven för
det allmänna», och hemställde styrelsen därför, att Kungl. Maj:t
täcktes till Riksdagen göra framställning om beviljande af ett särskild!
anslag af 14,000 kronor för ändamålet.

Detta synes mig vara en högst besynnerlig form för afstyrkande.
Snarare förefaller det mig, som om det vore precis detsamma
som den enskilde motionären här begärt; och jag kan inte
finna annat än att det är precis detsamma, som man här vill ha
fram genom att återförvisa ärendet till Kungl. Maj:t, nämligen att
få en utredning från vederbörande myndigheter, på hvilken anslagskrafvet
kan stödjas. Men det har redan skett; man har ju
här ett dokument, som visar just precis hvad telegrafstyrelsen har
att säga i saken.

Jag kan icke heller underlåta att något förvåna mig öfver
denna märkliga ifver att ohär etablera en principfasthet, som annars
understundom saknas. Åtminstone tror jag mig kunna våga det
påståendet med afseende å eu af de ärade talare, som häiyhållit så
utomordentligt starkt på principerna. Jag är därför herr Åkerlund
tacksam för hans uppträdande härvidlag. Men ibland är det si,
och ibland är det så. Det är icke länge sedan vi här på en enskild
motionärs framställning, trots ganska kraftigt motstånd från
första kammarhåll, beviljade anslag till en professur i pedagogik i
Lund. Det var en af herr Lindblads partikamrater, som då var
förslagsställare, och jag minns icke, att herr Lindblad då hade
någon så särdeles stark känsla af principfasthet i den riktning han
nu häfdat. Samma var förhållandet, då han förra året var med
om att hemställa, att Riksdagen måtte på extra stat för år 1911
anvisa ett belopp af 5 miljoner kronor att omedelbart under innevarande
år ställas till Kungl. Maj:ts disposition. Denna enskilda
motion rörde sig visserligen om en ganska betydligt mycket större
summa än hvad här är fråga om; men det förefaller mig just icke
vara någon anledning att släppa denna utomordentliga kärlek till
principerna. Således låtom oss komma öfverens om, att ibland är

det utmärkt bra att ha principer, och ibland är det förfärligt bra

att icke ha dem. Det förefaller därför som om det vore bäst att,
såsom man säger, ha den principen att aldrig ha några principer.
Jag vill icke precis säga att jag har den åsikten; men nog tycker
jag att det är bättre att icke tala så högt om principer, då man

ena året gör si och andra året så.

Emellertid, om jag ett ögonblick får förlänga diskussionen, så
vill jag återkalla i herrarnas minne, hurusom någon gång, då vi
haft sådana här kommunikationsfrågor å bane — jag erinrar mig
särskildt en debatt i denna kammare, då det gällde eu kommuni -

Om inrättande
af telefonförbindelse

mellan fastlandet
och
Solmön.
(Forts.)

Nr 27. 20

Lördagen den 1 april, e. m.

Om inråttan- kationsled genom långt aflägsna bygder — man Lärdt slog på
def.a^Me{on'' känslosträngarna, och jag tror till och med, att just dessa anslag
mellan fast- gåfvo mången eu voteringssedel i handen, som röstade för förslaget.
landet och Det var då det gällde bidrag till Orsa—Svegbanan, den första järnIJolmön.
vägen genom Härjedalens dittills på kommunikationer så vanlottade
(Forts.) bygder. Det var dock på grund af eu enskild motion som detta
skedde; och det framhölls då, liksom nyss, från stockholmsbänken,
att de starkare få lof att hjälpa de svagare och söka att, äfven när
det är fråga om kommunikationspolitik, taga all den vård om de
aflägsnare delarna af vårt land, som med statsintresset är förenligt.

Men nu kan man fråga: är denna telefonförbindelse med Holmön
ett statsintresse af den art, att den fruktan för konsekvenserna,
som här framhållits, bör få vika? Ja, jag vågar påstå, att det är
ett sådant statsintresse. Det är dock eu hel församling, 439 människor,
som det här gäller; och äfven om dessa icke äro så många,
så är det dock en utpost för vårt lands kultur, man må säga hvad
man vill; det är en handfull svenskar, som lefva sitt sträfsamma
lif under ständig strid mot en hård och karg natur, som hafva ett
synnerligen svårt arbete för sin existens och som måste känna det
mycket märkvärdigt, att för dessa 14,000 kronor och för dessa
fruktansvärdt utmålade konsekvenser svenska Riksdagen skall
glömma bort dem och icke vilja hjälpa dem och knyta dem fastare
till den öfriga delen af landet. Det är säkert, att detta kommunikationsmedel
för dem skulle spela en afsevärd roll äfven i deras
dagliga gärning; deras små affärer måste kunna vinna på denna
förbindelse med fastlandet. Huru jag än ser saken, och huru jag
vänder på frågan, så kan jag ändå icke finna annat än att det är
riktigt af Andra kammaren att här gifva dessa 14,000 kronor åt
dessa människor; och jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan med den ändring, som jag nyss tillät
mig att uppläsa.

Herr Rydén: Herr talman! Man får ju säga det, att det icke
är någon stor anslagsfråga som det här gäller; och jag kan därför
för min del icke af den anledningen skrämmas hvarken åt det ena
hållet eller åt det andra. Jag vill icke heller säga, att det är bara
en principfråga, och att det är det som gjort mig till en motståndare
till det föreliggande förslaget. Man kan ju, utan att skatta
åt den alldeles eminenta principlöshet som den föregående talaren
vid så många tillfällen gör sig sig till tolk för här i kammaren,
och äfven om man uppställer principer för sitt allmänna handlande,
medgifva att det kan finnas undantagsfall. För min del
tror jag, att det är en rent praktisk angelägenhet denna, att kammaren
här icke går med på utskottets hemställan. Jag ser saken
ur den synpunkten, att telegrafverket är ett affärsdrifvande verk.
Jag går icke alls så långt, att jag vill säga, att därför skall tele -

Lördagen den 1 april, e. m.

21 Nr 27.

grafverket aldrig befatta sig med andra affärer än sådana som äro Om inråttan
räntabla. Det är klart att, liksom hvarje framsynt affärsman söker de af telefon
att väcka nya krafter till lif och att skapa nya möjligheter, där mellan fastsådana
förut saknats, på samma sätt måste äfven ett affärsdrif- landet och
vande verk göra till sin uppgift att skapa nya möjligheter. Men Holmön.
det är mot själfva förvaltningssystemet som jag i detta fall vän- (Forts.)
der mig.

Herrarna skola komma ihåg, att vi hittills behandlat telegrafverket
så, att telegrafstyrelsen fått sköta sina affärer, uppgöra sina
kontrakt och ordna med de olika orterna, allt på egen hand; och
Riksdagen har aldrig blandat sig i frågorna om telegrafverkets förhandlingar
med enskilde eller hvad telegrafverket i sådana fall gör
eller låter. Riksdagen ger telegrafverket de penningar det behöfver
för att drifva sin rörelse, och telegrafverket öfverlämnar sedan sin
vinst till statsverket. Nu är det första gången, såvidt jag vet,
som det på allvar ifrågasattes någon ändring härutinnan; och det
erkännandet får jag gifva herr Daniel Persson och de andra som
voro med honom den gången, då en likartad fråga var före här i
kammaren: de genomskådade med detsamma halten af denna nya
förvaltuingsprincip och slogo bort den. Nu är det, som sagdt, första
gången som man på allvar gör gällande, att Riksdagen skall
blanda sig i detaljerna af telegrafverkets sätt att sköta sig, och det
har jag en mycket stor fruktan för. Däremot förstår jag ju mycket
väl, att herr Starbäck, såsom telegraffullmäktig, i detta fall icke
har några betänkligheter. Men jag har icke kunnat få dessa betänkligheter
häfda; och skall det bli på det sättet här i Riksdagen,
att hvarje riksdagsman, som i sin valkrets har en socken, en plats,
en ö, som saknar telefon, men är af en viss betydelse — någon
gräns nedåt kan ju icke dragas — skall komma här och väcka
motion om den saken och Riksdagen sedan skall ingå i detalj pröfning
af detta, ja, då mina herrar, blir det ett oändligt trassel här
i Riksdagen, och för min del måste jag säga det, att själfva den
förvaltningstekniska ordning, som herr Htarbäck och hans medhållare
här gjort sig till tolk för, är fullständigt antidemokratisk samt
i längden ruinerande för ett affärsverk. Det är min uppfattning,
och det gör, att jag icke vill vara med om detta.

Jag anser mig icke träffad af den domedagspredikan, som här
nyss hölls från stockholmsbänken mot reservanterna. Jag har
mången gång gjort mig till tolk för norrlandsintressen, och jag har,
det kan jag säga utan öfverdrift, hjälpt norrlänningarna åtskilliga
gånger, när jag ansett det rätt och befogadt; men i detta fall har
jag icke kunnat anse, att man kan göra detta utan att skada verkligt
stora affärsintressen.

Jag vill särskild! tillägga en sak, och det är, att jag ställt mig
så resonlig i denna fråga, att jag i utskottet gjort ett anbud, som
jag tror att motionären och hans meningsfränder hafva all anled -

Nr 27. 22

Lördagen den 1 april, e. m.

Om inrättan- ning att beklaga att de icke godtagit. Det var från min sida ett
yrkande att vi skulle ställa oss välvilliga till själfva tanken att
mellan fast- Holmöborna skulle få sin telefonförbindelse, men att det icke skulle
landet och upptagas såsom en telegrafangelägenhet, utan eftersom det är lotsHolmön.
verket som skulle bli hufvudintressenten i denna sak, lotsstyrelsen
(Forts.) skulle gorå eu framställning till Kungl. Maj:t och att på grund af
denna framställning saken skulle ordnas för statsverkets räkning.
Det voro de herrarna emellertid icke med om på grund af sin
fasta förvissning, att det icke skulle gå igenom i Riksdagen. Men
nu vet jag inte, om det varit så klokt af dem att icke gå med
på detta.

Emellertid skall jag nu lämna ett par upplysningar, som ställa
saken i en delvis annan dager. De upplysningarna hafva i dag
lämnats mig af en mycket framskjuten ledamot af Första kammaren
och hafva emanerat från landshöfdingen i det län, som här
är i fråga. De upplysningarna äro af den innebörden, att här redan
planeras framställningar till Kungl. Maj:t, och att det finnes utsikt
till att Kungl. Maj:t till nästkommande års Riksdag framlägger en
proposition för sakens ordnande på sätt som jag här uttalat mig
för, vare sig nu frågan kommer på lotsverkets stat eller på något
annat verks stat. Men i alla fall kommer det troligen en framställning.
Det meddelas mig från precis samma håll, att landshöfdingen
på dessa skäl afrådt motionären från att framkomma
med denna motion. Följaktligen anser jag, att det bör sägas ifrån
i kammaren, att det säkerligen är lika mycket bygdepolitik som
det är verkliga barmhärtighetssträfvanden som här kommit fram.

Genom att nu undanskjuta frågan vinna vi alldeles ostridigt
en fördel, den nämligen, att frågan kan till nästa år föreligga i
fullt utredt skick. Det är visserligen sant, att telegrafstyrelsen icke
ställt sig absolut afvisande, men jag ber dock att få påpeka för
herrarna, att frågan nu ligger i det skicket inför kammaren, att
herr Starbäck alldeles nyss ryckte in i klämmen något fullkomligt
nytt, som herrarna icke förut tänkt på att taga in och som icke
förekommer i motionen. Det finnes vidare inga som helst garantier
mig förevisade eller i utskottet förebragta, att dessa fem telefonabonnenter
skola kunna uppbringas. Om frågan på det sätt
som nu är i görningen undanskjutes till nästkommande års riksdag,
kan det utredas, hur många abonnenter som vilja teckna sig, och
hela saken kan ordnas på bra mycket lämpligare sätt. Jag vill
betona, att min ståndpunkt icke är förestafvad af någon motvilja
mot att gifva dessa Holmöbor telefon, utan af de betänkligheter
som jag tror att alla reservanterna hysa emot införandet af en
sådan ny förvaltningsteknisk princip. Holmöborna få telefon lika
fort, vare sig motionen nu bifalles eller den afslås, och det kommer
ett förslag från Kungl. Maj:t.

23 Nr 27.

Lördagen den 1 april, e. m.

Eftersom herr civilministern är närvarande, vill jag för min Om inrätta,i
del uttala, att om saken kan ordnas så, att den icke griper in
telegrafverkets förvaltning utan kommer som en fristående ange- Jmeuan fast.
lägenhet, så att till exempel för lotsverkets räkning det lägges en landet och
telefonledning dit ut, så skola alla våra betänkligheter falla, och Holmön.
då vill jag för min del på det varmaste förorda saken. Jag vädjar ( orts--)
till herr civilministern att en sådan framställning måtte göras.

Nu anhåller jag, att herr Starbäck, som begärt ordet, och alla
andra icke måtte falla för hårdt öfver mig. Herrarna kunna dock
medgifva, att äfven vi, som stå på denna sida, ha skäl för våra
betänkligheter, och följaktligen kan äfven herr Kronlund, som
också begärt ordet, afstå från alltför varma känsloutgjutelser. Yi
äro ju icke emot själfva saken och det måste väl erkännas, att det
finnes förnuft äfven i vår ståndpunkt.

Jag tillåter mig, herr talman, att yrka bifall till reservationen.

Herr Byström: Herr talman! Det är nog sant, såsom den
siste ärade talmannen yttrade, att de som uppträda emot detta
anslag, kunna åberopa vissa skäl för sin uppfattning, men de
skälen äro så orimligt klena och svaga, att de icke kunna få gälla
för oss, som vilja hjälpa befolkningen på denna ö där ute i Bottniska
hafvet.

Det framhålles af en talare, att man borde skrifva till Kungl.
Maj:t och begära denna telefonlinje, tv om man gjorde det, menar
han, ginge man den riktiga vägen. Det är ju roligt, att just han
och hans meningsfränder ha så stort förtroende för Kungl. Maj:t,
och det tror jag också man kan ha i denna sak, men då saken är
så klar, att vi'' blott skulle behöfva säga till Kungl. Maj:t: »Var

så god och kom med förslag om telefonledning till Holmön så
skola vi bevilja medel», så vet jag icke, hvarför vi icke lika gärna
skulle nu kunna bevilja anslag utan att gå omvägen med en skrifvelse
till Kungl. Maj:t.

Den siste ärade talaren har framhållit att telegrafverket skulle
vara emot detta förslag. Det har redan upplysts af herr Starbäck,
som säkerligen vida bättre känner telegrafverkets mening i denna
fråga, att så icke är fallet, ty telegrafstyrelsen har blott framhållit,
att anläggningen vore så pass kostbar och af sådan beskaffenhet,
att den icke kunde lämna fullt tillfredsställande ekonomisk afkastning,
och det är ju förklarligt att telegrafstyrelsen framhållit denna
synpunkt, då telegrafstyrelsen ju bör och söker drifva sin verksamhet
efter mera affärsmässiga principer. Men om Riksdagen vill
gifva ett extra anslag för att sätta telegrafstyrelsen eller annan
vederbörande myndighet i stånd att anlägga denna telefonlinje, så
tycker jag icke, att detta kan på något sätt strida emot liknande
beslut, som kammaren förut fattat.

Nr 27. 24

Lördagen den 1 april, e. m.

Om inrättande
af telefonförbindelse

mellan fastlandet
och
Holmön.
(Forts.)

Jag vill äfven fästa uppmärksamheten på, att den föreslagna
åtgärden skulle i sin mån kunna betraktas som ett slags skatteutjämning.
Man vet, att uttaxeringen på ön är 12 kr. 50 öre pr
bevillningskrona. Skulle kommunen själf bekosta äfven denna
anläggning, skulle detta säkerligen ytterligare höja denna redan
så störa skatt. Jag tycker, att det skulle vara värdigt i synnerhet
dem, som ifra tidt och ofta och enligt min mening med fog för
att vi böra söka utjämna skattebördorna så mycket som möjligt,
att här åtminstone vidtaga eu åtgärd, som icke skulle ytterligare
höja eu redan förut svår skattetunga.

Herr talman, jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Kronlund: Herr talman! Jag kan icke hjälpa, att jag
icke kan se denna fråga så ensidigt ur affärssynpunkt, som herr
Rydén gör, ulan att jag låter äfven hjärtat tala litet här. Jäg tror,
att äfven hos herr Rydén i frågor af denna art hjärtats röst fått
i någon mån göra sig hörd.

Jag vill emellertid söka utreda frågans reella innebörd. Jag
har icke hört någon af förslagets moståndare bestrida behöfligheten
af denna telefon anläggning och jag vill påstå, att den är icke allenast
behöflig utan ytterst trängande. Det gäller en liten kapellförsamling
ute på en ö, som ligger en mil från fastlandet. Det
kan gå veckor, ja det har gått en månad, då invånarne där icke
kunnat få någon förbindelse med land. Under denna tid kan ju,
herr Andersson i Skifarp, inträffa sjukdomsfall och dylikt. Då ha
de. ingen läkare där ute, men de ha däremot, herr Andersson i
.Skifarp, ett medikamentsförråd. Om det funnes eu telefonledning,
skulle öborna vid häftiga sjukdomsfall kunna genom telefon meddela
sig med läkare.

Jag har hört åtskilliga säga: Vilja de ha telefon, så få de

själfva bekosta den. Men vi hörde nyss herr Byström nämna,
hvilka utskylder de ha, och jag vill därjämte påpeka, att de för
åtskilliga år sedan ha byggt ett kapell och att de därjämte ha
uppfört en prästgård, hviiket allt naturligtvis är ganska kännbart
för en liten församling på 400 invånare. Dessutom får församlingen
betala afgifter äfven till moderförsamlingen. Jag håller före,
att om vi skola fordra, att de själfva skola kosta på sig telefonledning,
få de nog vänta på den och få nog vänta förgäfves.

Har då staten något intresse af att denna telefonledning kommer
till stånd? Ja, det är alldeles märkligt, att såvidt jag hört,
ingen af herrarna, som äro motståndare till detta förslag, framhållit,
att alla statsmyndigheter, som äro hörda i frågan, ha tillstyrkt
telefonanläggningen och ansett densamma behöflig, rent af
för ett statsintresse. Här har yttrat sig lotsstyrelsen, här ha yttrat
sig representanter för sjöförsvaret och för landtförsvaret, här har
yttrat sig Konungens befallningshafvande, och alla ha tillstyrkt

Lördagen den 1 april, e. m. 25 ur 27.

förslaget. Till och med telegrafstyrelsen har tillstyrkt, trots det Om inr ättan
att denna telefonledning, herr Rydén, icke är af den art, att den de af telefon
kan lämna telegrafverket någon inkomst. Mig synes det nästan for^lndfse
ofattligt, att Kungl. Maj:t på grundvalen af alla dessa faktorer, ”landa och
som förelågo lika val 1908 som de föreligga nu, har kunnat afslå Holmön.
denna ansökning. Det är rätt egendomligt, att i sammanhang med (Forts-)
detta af slag få se de värda och ärade herrarna Lindblad och Rydén
i reservation uttala, att det icke är skäl att, då Kungl. Maj:t afslagit
framställningen, genom ett beslut i Riksdagen desavuera
Kungl. Maj:ts beslut. Den verkar rent rörande, denna aktning
och vördnad för Kungl. Maj:t. Jag för min del är emellertid icke
alls rädd för att desavuera Kungl. Maj:t i denna sak, där alla
både sakskäl, känsloskäl och billighetsskäl tala för ett bifall.

Det är på grund af dessa skäl som jag, herr talman, ber att
få''yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Starbäck: Herr talman! Endast ett par sakliga upp lysningar

!

Jag tror,. att herr Rydén har fått saken betydligt om bakfoten,
då han. påstår, att ett bifall till framställningen skulle vara att
lägga sig uti telegrafverkets affärsskötsel. Det är så långt ifrån
att denna sak på något sätt har att göra med telegrafverkets
affärsskötsel, att det tvärtom är på grund af telegrafverkets tillstyrkande,
som jag tillåter mig att Här vara af samma mening
som majoriteten i utskottet. Det går nämligen till på det sättet,
när telegrafstyrelsen föreslår anläggandet af olika telefonlinjer, att
man väger mot hvarandra alla sådana kommunikationsleder, som
kunna anses komma att bära sig. Däremot har jag aldrig hört,
att telegrafstyrelsen skall sätta sig och taga reda på alla de håll
och kanter här i landet, där sådana här icke räntabla anläggningar
kunde komma i fråga att anläggas. Sådant göres naturligtvis
på initiativ utifrån, från andra statens verk, kommuner eller enskilda
personer, och om deras framställningar får telegrafstyrelsen
således yttra sig. Med telegrafstyrelsen som affärsverk har denna
fråga absolut intet att göra, ty att de 14,000 kronorna skulle på
något vis sätta telegrafverkets bestånd såsom vinstgifvande affär
på spel, det lär väl icke vara herr Rydéns mening.

Dessutom skulle det vara ganska märkvärdigt, om vi, såsom
herr Rydén föreslår, skulle låta frågan anstå i hopp att antingen
lotsverket eller ock något annat verk skulle komma in med en
hemställan om anläggandet af denna förbindelse. Då skulle detta
ju innebära, att den vore påkallad af ett så stort statsintresse, att
anläggningen borde verkställas enbart på statens bekostnad. Skulle
staten då i stället saga: »Vi behöfva visserligen för vårt ändamål

en telefonledning ut till ön, men vi skola icke anlägga den, utan
dessa fattiga människor där ute måste bidraga dels till anläggnin -

Nr 27. 26

Om inrättande
af telefonförbindelse

mellan fastlandet
och
Holmön.
(Forts.)

Lördagen den 1 april, e. m.

gen och dels till underhållet?» Detta synes mig icke vara något
sätt att tillgodose den affärsmässiga skötseln, vare sig från den
ena eller andra synpunkten, och innebär dessutom en alldeles onödig
omväg.

Jag tror, herr talman, att jag har goda skäl att vidhålla mitt
yrkande.

Herr Olsson i Fläsbro: Herr talman! När herr Starbäck

första gången hade ordet, uppläste han ett litet stycke ur motionen
för att därmed visa, att telegrafstyrelsen tillstyrkt ifrågavarande
framställning. Men han måtte tydligen uraktlåtit att läsa telegrafstyrelsens
yttrande, hvilket finnes bifogadt motionen. Ty om han
gjort detta, skulle han utan svårighet ha funnit, att motionären
icke återgifvit detta yttrande rätt i sin motion. Sedan telegrafstyrelsen
uttalat, att ifrågavarande telefonförbindelse skulle komma
att medföra beaktansvärda fördelar icke blott för det enskilda utan
äfven för det allmänna, framhåller styrelsen, att telefonförbindelsen
i fråga omöjligt kommer att bära sig. Och så fortsätter telegrafstyrelsen
och säger att därför, således därför, att den icke
kommer att bära sig, och följaktligen icke bör byggas med lånemedel,
föreslår telegrafstyrelsen, att om Kungl. Maj:t finner framställningen
böra bifallas, eu proposition måtte aflåtas till Riksdagen
med begäran om nödiga medel härtill. Detta, herr Starbäck,
är något helt annat än att tillstyrka framställningen. Telegrafstyrelsen
har således i själfva verket förhållit sig alldeles passiv till
denna fråga.

Lotsverket åter tillstyrker däremot förslaget, men på så svaga
skäl som gärna kan tänkas, och chefen för fjärde arméfördelningen
kommer, efter att hafva anfört minst lika svaga grunder, skulle
man kunna säga, till det resultatet, att framställningen kan vara
värd beaktande.

Med sådana utlåtanden för ögonen har val Kungl. Maj:t svårligen
kunnat annat än afslå framställningen, och för mig åtminstone
skulle det synas märkvärdigt, om icke Riksdagen gjorde på
samma sätt. Af dessa utlåtanden, som jag nyss nämnde, framgår
enligt mitt förmenande, att telefonförbindelsen icke kan blifva af
någon nämnvärd nytta för det allmänna. Men då bör enligt min
mening icke Riksdagen bifalla den föreliggande motionen. Ty om
så skulle ske, mina herrar, blir det ingen ända på framställningar
af liknande slag. Och hur Riksdagen skall kunna pröfva sådana
framställningar på ett systematiskt sätt, det kan åtminstone jag
icke förstå.

Jag är fullkomligt på det klara med, att staten måste bidraga
till att denna telefonförbindelse kommer till stånd. Mellan fastlandet
och Holmön är det visserligen endast eu mil, och många
enskilda få nog bygga ledningar på både detta och ännu längre

Lördagen den 1 april, e. m.

27 Nr 27.

afstånd utan statshjälp. Men för denna ledning erfordras, som
förut här under debatten framhållits, en ganska dyrbar kabelledning.
Mig synes sålunda, att staten borde kunna bidraga med
skillnaden mellan hvad en vanlig ledning skulle kosta och hvad
som erfordras här, ja, kanske också något mera, då det icke alls
är uteslutet, att förbindelsen i fråga kan bli af åtminstone något
statsintresse. Men att nu gå med på utskottets förslag som innebär,
att staten skall utan någon som helst kontant ersättning från
Holmöbornas sida bygga denna ledning, det kan jag för min del
omöjligt vara med om. Jag får därför ansluta mig till dem, som
yrka afslag på utskottets hemställan.

Herr Lindley: Herr talman! Det förefaller mig, som om

skälen för bifall till motionen vore synnerligen starka. Det är
onödigt att här återupprepa alla argument, som anförts för bifall,
men det är särskildt tvenne talare, i hvilkas anförande jag ber att
få instämma, nämligen herrar Byström och Kronlund, hvilka pekade
på tvenne säregna förhållanden, som man borde taga hänsyn
till. Herr Byström omnämnde, att kommunen är mycket tungt
belastad i skatteafseende, då uttaxeringen uppgår till 12 kronor
50 öre per bevillningskrona, och herr Kronlund framhöll den synpunkten,
att denna ö under vissa tider är totalt afskuren från
möjligheten att komma i förbindelse med fastlandet och därmed
från utsikterna att erhålla omedelbar läkarehjälp, om så till äfventyra
skulle erfordras. Funnes det en telefonledning dit, kunde ju
öns innevånare alltid ringa upp en läkare och få råd och anvisningar
af honom, huru ett sjukdomsfall skulle behandlas, men äro
de fullkomligt afskurna från den möjligheten, så äro de ju nästan
isolerade från alla de kulturförmåner, som vi andra ha tillgång
till.

Det är ju litet konstigt, men jag kan inte hjälpa, att det förefaller
mig, som om våra partivänner i statsutskottet, när det gällt
denna fråga, fått en liten släng af den där statsutskottsbyråkratismen.
Man kan ju icke alltid så lätt frigöra sig från sin omgifning,
och det synes mig, som om de i detta fall icke lyckats
härutinnan. För att emellertid icke låta dessa mina partivänners
uppfattning stå oemotsagd, vill jag yrka bifall till statsutskottets
förslag med det af herr Starbäck gjorda tillägget.

Med herr Lindley förenade sig herr TVinberg.

Herr Lindblad: Herr talman! Herr Starbäck sökte jäm föra

den framställning, som här är frågan om, med en motion,
som bars fram förlidet år från en af mina partivänner, och som
gick ut på att få ett anslag af 5 millioner till arbetslöshetens bekämpande.
Det förefaller mig dock, som om dessa båda saker

Om inråttan
de af telefon
förbindelse
mellan fastlandet
och
Holmön.
(Forts.)

Nr 27. 28

Lördagen den 1 april, e. m.

Om inråttan- icke passa tillsammans så synnerligen väl. Här gäller det ju dock
de af telefon- en frgga af peit annat slag. När det gäller att inrätta en telefonmeUanfast-
förbindelse till Holrnön, så kan man väl icke tala om något sådant nödlandet
och läge, som förefanns under föregående år, då arbetslösheten härjade
Holmön. i tusenden af hem öfver hela landet.

(Forts.) Min van Lindley på stockholmsbänken fraktade för, att vi

gripits af något slags statsutskottsbyråkratism och var förmodligen
alldeles säker på, att han själf aldrig skulle kunna komma att
smittas af något sådant. Jag tror icke, att denna byråkratism
sitter så värst djupt rotad hos oss, men vi ha dock funnit att, då
det gäller rena affärsfrågor, rent ekonomiska frågor, böra dessa
afgöras efter vissa ledande principer, och låt vara att detta är en
liten fråga, så får man dock icke ens här gå bort ifrån dessa
principer och om man också tidtals kan göra det, böra de dock i
allmänhet vara bestämmande för Riksdagens handlingssätt.

Det var ju också intressant att höra från herr Kronlund, att
vi nu ha en sådan vördnad för Kungl. Maj:t. Får jag säga herr
Kronlund, att vi hålla på att träna oss till det »nya» Kungl. Maj:t
kommer!

Herr Sjö: Herr talman! Det nämndes här att telegrafsty relsen

hade tillstyrkt den ansökan, som enskilda personer ingifvit
till Konungens befallningshafvande. Jag får då säga, att det skulle
vara mycket underligt, om telegrafstyrelsen verkligen tillstyrkt
denna ansökning, då Kungl. Maj:t just med anledning af telegrafstyrelsens
yttrande i frågan afslagit densamma. Det heter
nämligen:

»Vid ärendets föredragning inför Kungl. Maj:t den 4 december
1908 fann dock Kungl. Maj:t, »med afseende å hvad telegrafstyrelsen
anfört och då något kontant bidrag för ledningens utförande
icke blifvit utfäst», den gjorda ansökningen icke föranleda
till någon vidare åtgärd»

Däraf finna nog herrarna, att telegrafstyrelsen icke tillstyrkt
utan snarare tvärtom.

Alla, som här ha uttalat sig för motionen och yrkat bifall
till utskottets hemställan, ha uttalat den uppfattningen, att det
skulle vara hela befolkningen i Holmöns församling, som komme
att få nytta och gagn af detta. Jag skall då be att få fästa herrarnas
uppmärksamhet på, att det blott är några få enskilda personer,
som kommit fram med denna ansökan och icke hela socknens
invånare, långt ifrån detta. Här har talats om den arma
och fattiga befolkningen, och att det skulle glädja den, om den
finge denna telefonledning, men jag har hört, att det är några
affärsmän, som sökt få denna telefonledning och icke församlingsmedlemmarna
i allmänhet. Man måste leta fram sanningen, så
att herrarna icke låta sig duperas af de bevekande och underliga

29 Nr 27.

Lördagen den 1 april, e. m.

ord, som här uttalats, nämligen att nästan alla Holmöbor skulle Om inrättanvara
fattiga och arma. de aftelefon En

ärad talare på Stockholmsbänken, som tycktes ha mycket meUm fast
väl reda på skatteförhållandena i Norrland, upplyste, att kommu- landa och
nalskatten i denna församling skulle utgöra 12:50 per bevillnings- Holmön.
krona. Men i den sist utgifna statistiken kan man läsa, att denna (Forts.)
församlings invånare hafva en utdebitering af 79 öre per fyrk.

Jag har sökt få reda på, huru det förhåller sig med den saken,
och fått veta, att man håller på att bygga kyrka däruppe, hvilket
skulle utgöra anledningen till, att skatterna nu äro högre. Men
äfven om de ha denna skatt på 12: 50 per bevillningskrona, så är
det dock inga hårda skatteutgifter; det är nog flera, som ha både
detta och mera, och det kan väl icke betraktas som så ofantligt
betungande.

När det nu icke är några andra än enskilda affärsmän eller
andra privatpersoner, som sökt få denna ledning, så kunna de ju
helt enkelt liksom andra människor, som vilja hafva eu telefonledning,
upptaga ett lån å anläggningsbeloppet och sedan amortera
detta under 10, 15 eller 20 år. Det går ju ganska lätt, och
man behöfver då icke frångå principer, som man ända hittills
hållit på, och som jag tror det skulle vara lyckligt och nyttigt
och bra, om man fortfarande hölle fast vid, ty eljest går det sannerligen
ganska illa för dem, som skola deltaga i riksdagsarbetet.

Herr talman, jag ber att fortfarande få yrka bifall till reservationen.

Herr Svallingson: Herr talman! Visserligen är herr Olsson
i Fläsbro norrlänning och alltså bosatt närmare dem, som ansökt
om denna ledning, än hvad undertecknad är, och under sådana
omständigheter borde han ha bättre reda på de där rådande förhållandena
och huru Holmöborna ha det ställdt beträffande möjligheten
att komma i förbindelse med Sveriges fastland. Men oaktadt jag
bor så mycket sydligare, kan jag icke hjälpa att jag icke delar
denna af honom uttalade uppfattning.

Herr Sjö yttrade, att det endast skulle vara några affärsmän,
som ställt sig i spetsen, då det gällt att få denna telefonförbindelse
till stånd, och att invånarne på ön icke hade något intresse af att
få denna förbindelse. Ja, det är ju möjligt, att det varit några
affärsmän, som ingifvit ansökningen, men'' då beror detta sannolikt
därpå, att dessa köpmän haft lättare att få ansökningen till stånd
än de öfriga inbyggarna, som tillhöra allmogen, och af den anledningen
är det val icke skäl att klandra dessa affärsmän; tvärtom bör man
hålla dem räkning för att de velat hjälpa de öfriga invånarna, som
tilläfventyrs äro mindre förfarna i dessa stycken.

Nr 27. 30

Lördagen den 1 april, e. m.

Om inrättande
af telefonförbindelse

mellan fastlandet
och
Holmön.
(Forts.)

Om de af herrarna, som motsätta sig framställningen, i likhet
med dessa Holmöbor varit så att säga utkastade i hafvet, afskilda
från moderlandet, så är jag öfvertygad om, att herrarna icke skulle
ställa sig så motvilliga till detta förslag och arbeta på afslag på
utskottets hemställan.

Af den mängd talare, som äro antecknade på herr talmannens
lista, har det endast varit en bland den s. k. högern, somjttrat sig
till förmån för denna telefonförbindelse, nämligen herr Åkerlund.
Oå jag emellertid delar den af herr Åkerlund uttalade meningen,
nämligen att det vore gagneligt och nyttigt, om denna förbindelse
komme till stånd, så skall herr Åkerlund såsom s. k. högerman
åtminstone icke behöfva stå ensam om denna mening. Jag förenar
mig i yrkandet om bifall till utskottets förslag med det af
herr Starbäck gjorda tillägget.

Herr Rydén: Herr talman! Jag hade tänkt mig slippa upp träda

mer än eu gång, ehuru jag antog, att jag skulle få öfver
mig en svärm af olika angrepp, hvilket också har besannats.

Det är nu så, att det finnes knappast något otacksammare
här i världen än att försöka föra talan för litet varsamhet och eftertanke
på olika områden, särskild! vid alla de tillfällen, då man
kan göra en känslosak utaf de angelägenheter, som äro före. Men
jag har den uppfattningen, att det är Riksdagens skyldighet, liksom
äfven dess utskotts skyldighet, att se till, att man icke trasslar
till statsförvaltningen genom beslut, som icke äro lämpliga. Härvidlag
är det sålunda min bestämda uppfattning — oafsedt hvad
herr Starbäck om den saken har att förmäla — att det är för telegrafverket
och för dess affärsmässiga skötsel en olägenhet, en allvarsam
olägenhet, ifall det skulle gå efter nu antydda recept, som
säkerligen komme att bli synnerligen ofta anlitadt i en framtid,
ifall nu denna motion blir bifallen. Förhållandet blir då det, att
ifall det finns eu större by i en aflägsen landsända, som icke har
telefon och befolkningen börjar underhandla med telegrafverket,
men icke kan komma öfverens med detta verk, så gå de till Kungl.
Maj:t och göra en framställning i ämnet. Kungl. Maj:t afslår
denna framställning. Då vända de sig till en riksdagsman, som
framför saken i en motion, och sedan skola då kamrarna debattera
dessa detaljfrågor i afseende på telegrafverkets skötsel. Jag ber
att få hänvisa herrarna till förhållandena i ett grannland — eftersom
utrikesministern icke är här, kan man ju våga nämna ett
främmande land i detta sammanhang. Ha herrarna följt debatterna
i samma grannlands riksdag, där hvarje riksdagsman lägger
fram sitt härads, sin sockens, sin bys intressen, så ha herrarna funnit,
att de tala och diskutera om dessa sockenangelägenheter i det
oändliga, så att det nästan sett ut, som om de skulle få hålla på
med sessioner året rundt. Det är enligt min uppfattning icke lämp -

Lördagen den 1 april, e. m.

31 Kr 27.

ligt, att man på detta sätt öppnar alla slussar, alla dörrar och fön- Om inråttanster
för en sådan bygde- och sockenpolitik, som blir en följd af attde ''jf telefonlåta
andra än de affärstekniska synpunkterna bli afgörande vid behandlingen
åt dessa angelagenheter. landet och

Sedan vill jag säga beträffande herr Svallingsons yttrande, att Holmön.
han visst fann, att det höll på att blifva en högpolitisk angelägen- (Forts.)

het af dessa 14,000 kronor. Det ser nästan ut, som om han tyckte
sig böra rädda högerns valutsikter genom att tillkännagifva, att
han helt anslöt sig till detta förslag; och herr Lindley ansåg sig
ju för sin del böra rädda socialdemokratien genom att desavuera
sina partivänner i statsutskottet; och på samma sätt ha representanter
för alla partier varit uppe och vittnat. Jag kan icke vara
med om att man betraktar detta såsom eu partipolitisk fråga, utan
låt hvarje fråga gälla för hvad den är! Detta är en ren sakfråga,
som bör behandlas som sådan, och man bör icke draga in dessa
synpunkter, att man skall hjälpa det ena eller andra partiet eller
vinna anhängare för det ena eder andra partiet, utan man bör betrakta
hvarje fråga för sig.

Slutligen skall jag be att få säga en sak till herr Kronblad,
som ansåg sig böra begagna sig af en sådan godtköpskvickhet,
som nu börjar blifva utsliten här i kammaren, nämligen frasen om
att man visar förtroende för regeringen. Det är för visso alltid
så, att hvilken regering som än sitter, så kommer den verkställande
makten här i landet att hvila hos den; om den regeringen sedan
är af den eller den partifärgen, är den likväl den makt, som skall
verkställa Riksdagens vilja, och det är till regeringen vi ha att
vända oss. Om sedan den minister, som utöfvar denna verkställande
makt, heter Hamilton eller Schotte, det har för en fråga som
denna föga att betyda. I hvilket fall som helst komma de att
framträda såsom den verkställande makten. Och skall herr Kronblad
gorå sig kvick öfver oss, skulle jag vilja svara herr Kronlund,
att äfven en domare — står det icke i domarereglerna så står det
i hvart fall i katekesen — skall vörda öfverheten.

Ilerr Åkerlund: Herr talman, jag skall icke säga många

ord. Men jag har emellertid veiat uttala att, då man bär oupphörligt
såsom skäl mot motionen åberopar, att man ej skall lägga
sig i hvad statens affärsdrifvande verk göra, så måste man komma
i håg, att statens kommunikationsmedel icke äro direkt till att förtjäna
pengar på, utan för att bereda befolkningen tillfälle till ökade
utkomstmöjligheter, hvilket då i sin ordning medför, att de bättre
kunna fullgöra sina skyldigheter till staten. Så är äfven förhållande^
här. Man har nu talat om, att om man skulle bevilja detta
lilla bidrag åt denna befolkning, som är så ogynnsamt ställd, skulle
man sedan komma från både det ena och andra hållet och begära
dylika anslag. Jag tror dock för min del icke, att så kan bli fal -

Nr 27. 32

Lördagen den 1 april, e. m.

Om inrättan- let, men sådana speciellt ömmande fall som det nu föreliggande
de «/ teje/ow-måste man ta hänsyn till, oaktadt nu telegrafstyrelsen och landsmdlanfast-
höfdingeämbetet — såsom jag tyckte att någon talare sade — ha
landet och afstyrkt detta förslag. Det generar icke heller mig det ringaste
Holmön. att tillstyrka detta anslag och tacka motionärerna för att de tagit
(Forts.) afstånd från den ståndpunkt, dessa båda myndigheter intagit, och
verkligen beaktat de ömmande omständigheter, som här föreligga.
Hvad" skulle då risken för staten vara härvidlag? Jo, genom
denna nu föreslagna telefonförbindelse skulle man ställa dessa 500
människor i närmare förbindelse med fastlandet och på detta sätt
mildra deras svåra belägenhet och föra dem närmare fosterlandet.
Skulle vi nu för den spottstyfver, som det här gäller, till hvilken de
för öfrigt själfva få bidraga, neka att bistå dem i de fullkomligt
berättigade kraf, som de verkligen här kunna sägas ha? Nej, mina
herrar, det tror jag icke att vi böra. Herr Sjö har sagt, att de
icke ha tryckande kommunala skatter. Jag tycker, att de ha det
svårt nog, och om de skulle behöfva upptaga lån för att få anläggningen
till stånd, det skulle kunna hända, att deras egendomar
äro så intecknade, att de icke kunna få belåna dem mera. Då få
de stå där och dra vefven.

Nu ha vi sett denna motion komma fram här i Riksdagen.
Om den icke hade kommit fram, hade förhållandet varit annorlunda.
Men nu har den väckt förhoppningar hos dessa arma människor,
att de möjligen skulle kunna få sin lefnadsställning förbättrad.
Då frågar jag herrarna: skall vår principiella betänklighet
låta det gå därhän, att dessa arma människor nu bli lurade i
dessa sina förhoppningar? Nej, det tror jag ej, att Andra kammaren
vill vara med om.

Herr Svallingson: Jag skall tillåta mig att meddela herr

Rydén och de med honom liktänkande, att det icke var som partiman,
som jag tagit ställning i denna fråga. Jag skall vidare be
att få upplysa, att jag i dag som alltid röstar efter min egen öfvertygelse
och icke efter några partimeningar.

Herr Sjö: Jag skall endast be att få upplysa, att Första

kammaren i denna fråga med 69 röster mot 53 har beslutat i enlighet
med reservationen.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats vara afslutad, gaf herr
talmannen propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o)
bifall till det af herr Starbäck under öfverläggningen framställda
yrkandet och 3:o) af slag å såväl utskottets hemställan som den i
ämnet väckta motionen; och förklarade herr talmannen sig anse
den under 2:o) upptagna propositionen vara med öfvervägande ja
godkänd. Som emellertid votering begärdes, blef, sedan till kontra -

Lördagen den 1 april, e. m.

33 Nr 27.

proposition antagits den under 3:o) angifna propositionen, uppsatt,
justerad och anslagen följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller det under öfverläggningen
om punkten 3:o) i statsutskottets förevarande utlåtande nr 34
af hr Starbäck framställda yrkandet,

röstar Ja;

Den, det ej vill,

röstar Nej;

Vinner Nej, bär kammaren afslagit såväl utskottets hemställan
i berörda punkt som den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen utföll med 104 ja mot 84 nej; och hade kammaren
alltså, bifallit det af herr Starbäck under öfverläggningen
framställda yrkandet.

Pimsten 4:6).

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 5:6), angående nya byggnader och anläggningar vid
statens järnvägar.

Kungl. Maj:t hade under punkten 4 i statsverkspropositionen
föreslagit Riksdagen att till utförande af nya byggnader och anläggningar
vid statens redan trafikerade järnvägar för år 1912 anvisa
ett belopp af 2,662,219 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att
låta förskottsvis redan under år 1911 af tillgängliga medel utanordna
550,000 kronor. Af det begärda anslaget afsågs ett belopp
af 170.000 kronor för anordnande af gnisttelegrafförbindelse mellan
Trälleborg och Sassnitz samt med ångfärjorna och ett belopp af
250,000 för en ranger- och uppställningsbangård i Halmstad.

_I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
eu inom Andra kammaren af herr Christiernson väckt motion, nr
142, däruti hemställts, att Riksdagen icke måtte bifalla Kungl.
Maj:ts framställning i propositionen nr 1 om 250,000 kronor för
anläggande af en ranger- och uppställningsbangård i Halmstad.

Utskottet hemställde i mom. a), att Riksdagen, i anledning af
Kungl. Maj:ts förevarande framställning och med afslag å herr
Christiernsons ofvannämnda motion, måtte till utförande af vissa
nya byggnader och anläggningar vid statens redan trafikerade järnvägar
för år 1912 anvisa ett belopp af 2,447,219 kronor, med rätt
Andra hammarens protokoll 1911. Nr 27. 3

Om inrättande
af telefonförbindelse

mellan fastlandet
och
Holrnön.
(Forts.)

Ang. nya
byggnader och
anläggningar
vig statens
järnvägar.

Nr 27.

Lördagen den 1 april, e. m.

Ang. nya för Kungl. Maj:t att låta förskottsvis redan under år 1911 af tillbyggnader
och gängliga medel utanordna 380,000 kronor.

a7lvid9statens 1 mom- b) anmälde utskottet, att beträffande Kungl. Maj:ts
järnvägar, förslag om anordnande af gnisttelegrafförbindelse mellan Trälleborg
(Forts.) och Sassnitz samt med ångfärjorna Lomme utskottet att framdeles
under riksdagen afgifva utlåtande.

Reservationer hade emellertid afgifvits:

af herrar C. G. Ekman, Wikluncl, Olsson i Fläsbro, Ekman i
Mogård, Rydén, Ström i Transtrand, Lindblad och Thor, hvilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att Riksdagen, i anledning af
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning och med bifall till herr
Christierusons i samma ämne väckta motion, måtte till utförande
af vissa nya byggnader och anläggningar vid statens redan trafikerade
järnvägar för år 1912 anvisa ett belopp af 2,197,219 kronor,
med rätt för Kungl. Maj:t att låta förskottsvis redan under år
1911 af tillgängliga medel utanordna 380,000 kronor;

samt af herr Ekelund.

Efter det mom. a) föredragits, lämnades ordet till

Herr Thor, som yttrade: I den summa, som under denna

punkt af Kung!. Maj:t äskas, ingår äfven eu post på 250,000 kr.,
som äskas för eu rangerbangård i Halmstad. Som herrarna finna,
är vid denna punkt fogad en reservation af herr C. J. Ekman med
flera, uti hvilken reservation äfven jag har instämt. Vi ha ansett,
att med detta anslag borde anstå, åtminstone ett år, af vissa anledningar.
Först och främst har det kommit till afdelningens och
utskottets kännedom, att Halmstads stad har uppgjort ett nytt hamnprojekt
och enligt detta hamnprojekt kommer största sjötrafiken
att förläggas på andra sidan Nissaån midt emot där stationen nu
är belägen. Vi ha då ansett, att det skulle kunna tagas under öfvervägande,
huruvida det skulle vara lyckligt att nedlägga så mycket
penningar till en rangerbangård, som enligt vårt förmenande
skulle bli ganska obekväm att användas till rangerbangård, om
stationen skulle förläggas i närheten af den stora nya hamnen.
Utaf den anledningen bland andra, ha vi då hållit före, att man
skulle i stället afvakta, hur sakerna Lomme att utveckla sig.

Den station, där statsbanan nu är indragen, tillhör icke statens
järnvägar utan den tillhör Nässjö—Oskarshamns järnväg, med
hvilken staten har samtrafik, och på hvilkens station statens järnväg
äfven är indragen. Nu ha, såsom meddelats i propositionen
och äfven annorledes, underhandlingar pågått mellan Halmstad—
Nässjö järnväg och statens järnvägar om utvidgning af bangården,
då det befunnits, att den nuvarande är nog så trång. Därvid har
det enligt propositionen icke kunnat komma till något resultat.
Halmstad—Nässjö järnväg har förklarat: vi ha icke rum för annat

Lördagen den 1 april, e. m.

35 Nr 27.

än våra egna vagnar, så att ni få se er om efter plats för edra An9- nVa
vagnar bäst ni kunna. Vi hafva också ansett, att det skulle kunna oc?i

underhandlas vidare om detta, emedan vi tycka, att det är ett vid statens
ganska snäft sätt att säga ifrån. Vi föreställa oss, att i det fall, järnvägar.
att det varit statens järnvägar, som ägt en station, till hvilken en (Forts.)
enskild trafik varit indragen, så skulle staten icke gärna kunna
säga på samma sätt, så att staten, ifall det skulle bli för trångt,
förklarade: vi ha plats bara för våra vagnar och ni få bygga för
att få plats för edra bäst ni kunna. Vi ha förmenat, att Halmstad
—Nässjö järnväg varit alltför nonchalant — om jag så må säga
— mot staten i denna sak och icke velat ta reson. Det har härtill
uppgifvits vissa orsaker, på hvilka jag, då jag icke känner till
förhållandena närmare, icke skall inlåta mig, men vi ha som sagt,
ansett, att underhandlingar härvidlag skulle kunna bedrifvas så,
att ifall stationen skulle ligga där den för närvarande ligger och i
fall den fortfarande skulle tillhöra Halmstad—Nässjö järnväg, öfverenskommelse
skulle kunna träffas, att man delade kostnaderna,
eller någonting i den vägen.

En annan anledning, hvarför vi reservanter icke gingo med
på propositionens förslag, var den, att inga underhandlingar voro
inledda och inga villkor fastställda med Halmstads stad om upplåtandet
af mark för den nya bangården. Vi ha ansett, att statens
järnvägar, ifall nu Riksdagen beviljade detta anslag utan vidare,
skulle komma i en ganska svår ställning som underhandlare gentemot
Halmstad. Därför ha vi också ställt oss afvisande till förslaget.

Nu har visserligen i det fallet vidtagits en ändring af Kung!.

Maj:ts proposition, i det att det villkoret uppställts, att Halmstad
skulle gratis upplåta mark. Ifall Halmstads stad gör det, kunde
det ju vara lättare att gå med på saken. I hvarje fall ha vi ansett,
att då i propositionen icke förefanns detta villkor, man skulle
ha fram det, då vi därigenom vore säkra på, att man skulle få
några fördelar, och därför ha vi reservanter ansett oss i det längsta
böra hålla därpå.

Om herrarna tagit del af propositionen och sett den karta,
som är uppsatt här af mig, kunna de i någon mån göra sig en
föreställning, om hur saken ställer sig. Det är då på det sättet,
att Halmstads järnvägsstation ligger på norra eller nordöstra sidan
af Nissaån, men utrymmet där är ganska trångt. Det har ganska
ofta varit tal om att flytta stationen till sydvästra sidan, där det
skulle vara bättre, i synnerhet om den nya hamnen blir en verklighet.

I så fall vore det obekvämt att bibehålla stationen, där den nu ligger.

Under sådana förhållanden ha vi ansett, att det icke vore förenligt
med sparsamhet att nu lägga ner 250,000 kr. på en rangerbangård
på den sida af Nissaån, där stationen nu ligger. Man för -

Nr 27. 36

Lördagen den 1 april, e. m.

Ang. nya står ju, att ifall denna nu blir flyttad, måste man lägga rangerbyggnader
och bangården på samma sida som stationen.

avid^statem Nu bär det bivändts häremot, att man i alla fall skulle få lof

■järnvägar, att ha en rangerbangård, där den nu är föreslagen. Det förefaller
(Forts.) mig ytterst märkvärdigt. Jag kan för min del icke närmare inlåta
mig på frågan, men nog ser det litet konstigt ut för oss vanliga
människor och nog förefaller det mig mycket obekvämt, om
alla dessa vagnar skola flyttas till rangerbangården för att där rangeras
och det förefaller mig, som om det blefve bekvämare och
billigare ifall man finge utrymme för rangerbangården i närheten
af den blifvande stationen. Ej heller hade vi i afdelningen eller
i utskottet klart för oss, att distriktsstyrelsen blifvit hörd öfver det
framlagda förslaget. Under hand har det meddelats, att distriktsstyrelsen
uttalat sig för att rangerbangården i alla fall bör förläggas
där nu Kung!. Maj:t föreslagit den. Men såsom jag förut anfört hafva
vi ansett, att det vore fördelaktigare och bättre att lägga den på
samma sida om ån, som den blifvande stationen skulle ligga. Det
är ju sannolikt, att stationen kommer dit, då utrymme där finnes.
Och om sedan hamnprojektet förverkligas, är det alldeles nödvändigt
att flytta den dit. Det vore dessutom ur järnvägssynpunkt
fördelaktigare, då den nuvarande järnvägslinjen gör eu ganska stor
krök rundt om staden, innan den kommer in till den nuvarande
stationen. Genom detta nya förslag skulle järnvägslinjen blifva
rakare och bättre.

På dessa skäl hafva vi reserverat oss och velat bringa frågan
under kammarens pröfning för att kammaren skulle få tänka öfver
den och fatta beslut i saken. För min enskilda del tror jag i likhet
med de öfriga reservanterna, att saken skall vinna på att få
ligga till sig ett år. Behofvet underkänna vi icke utan anse, att
fullgoda skäl förebragts för att det bör blifva en större rangerbangård,
men som sagdt tro vi, att saken skulle vinna på att få ligga
till sig ett år, ty man skulle under tiden kunna fortsätta underhandlingarna
med Halmstad—Nässjö järnväg och äfven med Halmstads
stad. Riksdagen och statens järnvägar befunne sig då i bättre
ställning på alla sätt, om de icke vore bundna af ett beslut om
att rangerbangården skall utan vidare ligga på ifrågavarande ställe.

Herr talman! Jag ber att på dessa skäl få yrka bifall till den
vid betänkandet fogade af herr Ekman in. fl. afgifna reservationen.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet grefve H amilton:
Herr talman, mina herrar! Jag hade verkligen trött, att någon
meningsskiljaktighet rörande denna fråga icke skulle förekomma,
och blef därför rätt förvånad, då eu ärad ledamot af denna kammare
väckte motion om afslag på Kungl. Maj:ts proposition. Om
• jag hade vetat såväl detta som att skiljaktiga uppfattningar inom
statsutskottet skulle komma att göra sig gällande, skulle jag utan

Lördagen den 1 april, e. m.

37 Nr 27.

tvifvel försett propositionen med ytterligare motivering, hvarigenom Ang. nya
jag tror, att åtskilligt missförstånd skulle hafva undvikits. byggnader och

Jag ber först och främst att få erinra därom, att vid den s^vid^tatens
kallade västkustbanan råder det egendomliga förhållandet, att ett järnvägar.

par af de förnämsta stationerna icke ägas af staten utan af en- (Forts.)

skilda järnvägar, som anknyta sig vid dessa stationer, ett förhållande,
som naturligtvis förorsakar statens järnvägar ganska mycket
obehag. Den fråga, som nu föreligger till kammarens behandling,
afser just att vid en af dessa stationer åstadkomma en förändring,
hvarigenom statens järnvägar skulle komma ifrån de största svårigheterna,
och de väsentligaste olägenheterna skulle blifva afhjälpta.

Jag ber att få erinra därom, att den, som tagit initiativet till
denna fråga, är just svenska riksdagen. Det har mycket länge
varit ett önskemål för staden Halmstad att blifva ägare af någon
större eller mindre del af den kronan tillhöriga s. k. Slottsskogen,
som gränsar omedelbart intill Halmstads stad och under tidernas
lopp blifvit delvis bebyggd. År 1906 framlade Kungl. Maj:t en
proposition, att delar af Slottsskogen skulle öfverlåtas till Halmstads
stad, men denna proposition blef af Riksdagen afslagen.

Riksdagen framhöll då, att frågan om ändrade stationsförhållanden
för Halmstads stad ovillkorligen måste komma upp inom kort tid.

Det vore då bra att behålla Slottsskogen till dess, då staten kunde
vilja hafva den antingen för att där anlägga en ny station eller
också för att använda delar däraf såsom bytesmedel.

Frågan om utvidgande och omläggning af stationsförhållandena
i Halmstad upptogs af Rikdagens samma år samlade revisorer, som
ganska utförligt och klart redogjorde för hvilka olidliga förhållanden,
som rådde vid Halmstads station, och som framhöllo, att det
var af yttersta vikt, att frågan om ändrade och förbättrade förhållanden
där med det snaraste upptogs. Statsrevisorerna framhöllo
också, att detta var så mycket nödvändigare, som erfarenheten visade,
att dylika utredningar alltid taga mycket lång tid. För sin
enskilda del ansågo statsrevisorerna därjämte, att kommunikationsförhållandena
i Halmstad bäst skulle lösas, om man tog upp frågan
till underhandling mellan alla intresserade parter och därvid sökte
ställa stationsfrågan i samband med en för Halmstads stad mycket
viktig fråga, nämligen dess hamnfråga, hvarvid man kunde använda
Slottsskogen på sätt Riksdagen år 1906 antydt, antingen
som plats för en ny station eller såsom bytesmedel. Till denna
statsrevisorernas uppfattning anslöt sig 1907 års Riksdag fullständigt,
och i öfverensstämmelse med Riksdagens önskan, upptogs
frågan omedelbart efter Riksdagens slut af järnvägsstyrelsen till
behandling. Distriktsförvaltningen fick i uppdrag att inleda förhandlingar
med Halmstads stad och de båda privata banor, som
mynna ut i Halmstad. Det visade sig, att statsrevisorerna hade

Nr 27.

38

Lördagen den 1 april, e. m.

järnväg ar.
(Forts.)

Ang. nya alltför rätt i att erfarenheten lär, att dylika frågor taga lång tid i
byggnader och w ty ännu har icke distriktsförvaltningen kommit öfverens

an3gZZ med de andra underhandlarna.

Men vi hafva dock kommit ett stycke på väg. . Det föreligger
och har förelegat under underhandlingarna liera olika förslag, om
huru såväl hamnfrågan som den slutliga stationsfrågan skulle lösas.
Men det har dock varit en punkt, i hvilken alla varit ense, nämligen
däri, att, hvithet förslag man än skulle taga och huru hamnfrågan
än skulle lösas, så bör eu rangerbangård anordnas just där
den är föreslagen att anläggas. När distriktsförvaltningen kom in
på berättelsen om hvad som passerat under förhandlingarna, säger
den under rubriken »Rangerbangården» följande:

»Det värdefullaste resultatet af det hållna sammanträdet är den
enighet, som uppnåtts rörande icke blott behofvet af utan jämväl
läget för den del af den blifvande bangårdskomplexen, där den
hufvudsakliga rangeringen bör försiggå, äfvensom den allmänna
meningen därom att påbörjandet af eu sådan bangård är synnerligen
angeläget, samt att anläggandet däraf skall vara i stånd att
under den närmare tiden aflägsna de värsta svårigheterna för den
nuvarande trafikens afveckling, så att tid gifves för beredande af
ett andra utvecklingsstadium af bangårdsfrågan, hvars första stadium
sålunda skulle vara anordnandet af eu rangerbangård.»

Nu sade den siste ärade talaren, att man vet icke, om rangerbangården
bör läggas just på den nu afsedda platsen, och att det
då kunde vara skäl i att uppskjuta frågan till dess Halmstads stad
komme med förslag till anläggande af eu ny hamn. Ja, men man
kan icke garantera, att afgörandet af hamnfrågan uppskjutes blott
ett år. Det kan dröja ganska länge, innan vederbörande komma
öfverens, men under tiden växa svårigheterna vid Halmstads station,
och särskild! den svårighet, som rangerbangården skulle
afse att afhjälpa, nämligen att det är för trångt på den nuvarande
stationen. ''Statens järnvägar ha icke plats att där ställa upp de
vagnar, som måste stå vid stationen. Det är detta som skulle afhjälpas
genom rangerbangården, åtminstone skulle därmed de värsta
svårigheterna vara undanröjda. Nu säges det, att därmed icke är
så brådtom. Jo, det är det, men det gör icke så mycket om de
andra frågorna få vänta. Den siste ärade talaren antydde, att i
statsutskottet hade sagts, att rangerbangården skulle flyttas öfver
och läggas — om jag fattade honom rätt -—- äfven den i Slottsskogen.
" Det har ännu ingen påyrkat och ingen föreslagit, och jag
tror, att ingen heller skall komma att föreslå det. Det blefve val
dock ganska dyrbart läge för rangerbangården, emot att lägga den
på en plats, hvilken, såsom den nu föreslagna är ganska värdelös.

Man har vidare sagt, att det vore fördelaktigare att låta frågan
anstå ett år, därför att öfverenskommelse icke träffats med Halmstad—Nässjö
järnväg, som äger bangården. Ja, men tror man

39 Nr 27.

Lördagen den 1 april, e. m.

■verkligen, att det skall gå bättre, om man afslår denna framställ- Ang. nya
ning? Jag har sett saken så, att ett bifall till detta förslag vore^j!Tqninqar
just rätta sättet att gifva staten, om jag så får uttrycka mig, trumf vid statens
på hand mot Halmstad—Nässjö järnväg. För närvarande har sta- järnvägar
ten icke något tvångsmedel mot denna järnväg. Statens järnvägar (Forts.)
bo ju bara, så att säga inhyses hos den. Staten har ju ingenting,
hvarmed staten kan locka Halmstad—Nässjö järnväg att gå staten
litet tillmötes, så mycket mindre som denna privata järnväg har
intresse af att bibehålla stationen å den plats, där den nu är. Men
om Riksdagen beslutar anläggandet af denna rangerbangård, om
hvilken alla äro ense, att den är afsedd endast och allenast för statens
järnvägars räkning, då hade statens järnvägar i det hänseende,
som här berörts, fått en oberoende ställning gent emot Halmstad—

Nässjö järnväg. Jag kan icke förstå annat än — såsom distriktsförvaltniugen
säger — att anläggandet af rangerbangården nu är
både trängande och ytterst gagneligt för lösandet af den större frågan,
hvars lösning kan anstå ganska länge.

Jag har redan i mitt anförande till statsrådsprotokollet antydt,
hur ofantligt trångt det är där nere och så mycket mera som trafiken
på västkustbanan ökats rätt bra för hvarje år, så att det *

blifvit allt trängre och trängre på Halmstads station. Nu säger
man, att också staden Halmstad är intresserad af denna frågas
lösning, och det anser jag den också vara. Därför böra underhandlingar
föras med Halmstads stad om att upplåta mark, för den
händelse rangerbangården skall anläggas där Kungl. Maj:t anser,
att den bör förläggas. Det är nu så olika åsikter om, huru man
skall bedrifva sådana underhandlingar. Jag hade verkligen föreställt
mig, att om jag eller Järnvägsstyrelsen på sakens nuvarande
ståndpunkt börjat dessa underhandlingar och frågat staden Halmstad,
om staden ville gratis upplåta den här marken, så hade Halmstads
stad naturligtvis svarat nej. Men när Riksdagen uppsätter
det såsom ett villkor —• hvilket jag själ! icke ansett mig kunna
göra — är det icke sagdt, att Halmstads stad svarar nej, ty staden
har ju ett ganska stort intresse af denna frågas lösning, icke egentligen
för stadens egen skull eller för stadens utveckling, men såvida
staden vill främja sina innebyggares intressen. Ty med den
stora mängd gods, som går till och från Halmstad, är det svårt
för affärsmännen där, när expeditionen hindras. Jag tror därför
icke, att man bestämdt kan säga på förhand, att Halmstads stad
kommer att ställa sig afvisande. Gör staden detta i trots af att
det uppenbarligen bör ligga i stadens eget intresse, att rangerbangården
anordnas, ja, då kan man antingen låta frågan anstå tillsvidare
eller också kan det val utfinnas andra uppslag till dess
lösande. Jag tror emellertid icke, att man med fog kan göra
någon anmärkning mot mig, därför att jag icke på så tidigt sta -

Kr 27. 40

Lördagen den 1 april, e. m.

Ang. nya dram sökt inleda underhandlingar med Halmstads stad och få svar
byggnader och på frågan, om staden vide upplåta mark för ifrågavarande ändamål.
a>vid^statens Som sagdt, jag är viss på att denna fråga långt ifrån att
järnvägar, hindra den stora frågans lösning tvärtom kommer att främja den(Forts.
) samma. Ur sparsamhetssynpunkt är det också fördelaktigare, att
denna rangerbangård kommer till stånd, och därigenom statens
järnvägars intressen blifva tillgodosedda, i det att den större frågans
lösande då icke blir så trängande.

Herr Christiernson: Herr talman! Jag har väckt en mo tion

i denna fråga, och jag beklagar, om den uppväckt herr statsrådets
förargelse. Men det är dock så, att jag ansett denna fråga
tåla en granskning, och jag skall be att med detsamma få göra
frågan, icke till en Halmstadsfråga utan till en västkustbanefråga.
Det är så vid västkustbanan, att, därigenom att trafiken ökats, har
särskildt vid de större stationerna det inträdt i viss mån — jag
medgifver det ■—■ olidliga förhållanden, och det pågår utredning
om nybyggnader och förändringar. Och detta, att Halmstads stad
hittills vant så att säga en viss centralstation, har icke alls berott
på, att den är lämplig ur trafiktekniska synpunkter, utan på gammal
tradition från äldre tider, från bolagstiden. I Halmstad är
staten i hög grad beroende däraf, att det är en enskild järnväg,
som rår om stationen, medan det återigen finnes en annan station
norr om Halmstad, som staten äger. Äfven om vi acceptera
det påståendet, att alla äro ense om, att det är nödvändigt, att
denna rangerbangård icke lägges på något annat ställe, bur än
Halmstads stationsfråga ordnas, så finnes det dock en annan sida
af saken, och det är den, om det verkligen finnes anledning för
staten att anlägga en rangerbangård i Halmstad, där staten saknar
egen station.

Det är så, att de gamla lokomotivstallarna vid Halmstad, som
äro afsedda för, tror jag, 10 lokomotiv, icke duga längre, därför
att det numera användes tyngre och större lokomotiv än under
äldre tider. I somras blockerades dessa stallar i flera veckor, beroende
på att en vändskifva icke höll. Då materialet så förändrat
sig, är det naturligt, att stallarna där icke längre äro lämpliga.
Därför är det eu fråga, som snart kommer fram, ty den kan icke
uppskjutas, nämligen hvar staten på västkustbanan mellan Hälsingborg
och Göteborg skall få en lokomotivcentral på någon bangård.
Har man nu lagt ned en fjärdedels million i en rangerbangård
någonstädes, torde det vara gifvet, att därmed bär man
så att säga sagt A i fråga om placeringen af denna lokomotivcentral.
Men jag nämnde om den utredning, som pågår inom
maskinafdelningen. Det anses där — jag vill betona det — att
det skulle vara ett fördelaktigare läge för denna lokomotivcentral
vid någon annan station. Och det är trafikafdelningens invänd -

Lördagen den 1 april, e. m. 41 $fr 27.

ning, som till en del gjort att man hittills ställt sig betänksam Ang. nya
mot detta. Men jag tror, att om man studerar sig in i tågförhål- byggnader ock
bindsena vid västkustbanan, skall man finna, att de hafva rätt, som läggningar
påstå, att Halmstad icke är den lämpligaste stationen, eller att den Järnvägar
åtminstone icke erbjuder några fördelar framför en annan station ’ (Forts.)''
norr om Halmstad, som jag nyss nämnde. Tvärtom skulle jag
vilja påstå, att det vore fördelaktigare ur trafikteknisk synpunkt,
om denna andra station blefve öfvernattstation och liggstation, så
att saga, i stället för Halmstad, som nu är det. Het skulle äfven
för trafikanterna innebära vissa fördelar.

Det är allt detta som gjort, att den här frågan är alltför stor
att atgöras redan nu, innan en fullständig utredning föreligger —
och med utredning menar jag icke frågan om bangården i Halmstad
utan frågan om, hur man skall kunna ordna förhållandena
vid västkustbanan i öfrigt — det är det, som gjort, säger jag, att
ja£ yrkat afslag på Kungl. Maj:ts proposition, och jag tror, att
frågan skulle vinna på, att denna utredning komme fram. För
öfrigt är det enligt min uppfattning att se åtminstone icke lämpligt,
att man på denna station, som staten icke äger, ifrågasätter
ombyggnader eller tillbyggnader och därmed så att säga engagerar
sig. där. Skulle det på grund af denna utredning visa sig fördelaktigare,
och. man blefve öfvertygad om, att de nya lokomotivstallar,
som vi förr eller senare blifva tvungna att bygga, byggdes
i Falkenberg, dä går jag så långt, att jag vill säga, att statens
järnvägar ha mycket litet behof af den omtalade rangerbangården.

Det blir naturligtvis eu stor skillnad, om en hel del tåg för statens
järnvägars räkning skola komma på kvällen och stå på stationen
öfver natten för att icke få fortsätta förrän nästa morgon,
mot om stationen hufvudsakligen blir en ren genomfara-station, och
statens järnvägars tåg i stället stanna på eu annan station.

Det är icke af ovilja mot Halmstads stad, och jag vill säga,
att det är icke heller af ovilja mot detta förslag att anlägga en
rangerbangård, som jag väckt min motion, tv jag vet, att förhållandena
vid västkustbanan kräfva betydande förändringar, som den
ökade trafiken framtvingat, men jag har med den kännedom, jag
har om frågan, fått den uppfattningen, att det vore nyttigt, om
denna fråga blefve uppskjuten, till dess frågan om lokomotivcentralen
på västkustbanan blefve afgjord. Därför har jag väckt min
motion. ^Jag skall, herr talman, tillåta mig att yrka bifall till den
af herr Ekman m. fl. afgifna, vid betänkandet fogade reservationen.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet grefve Iiamilton:

Herr talman! Jag började mitt förra anförande med uågot, som
jag åtminstone afsåg som en ursäkt för att denna framställning
från Kungl. Maj:ts sida blifvit så knapphändigt motiverad, och
jag sade att jag ej kommit till insikt härom, förrän jag fick se

Nr 27. 42

Ang. nya
byggnader och
anläggningar
vid statens
järnvägar.
(Forts.)

Lördagen den 1 april, e. m.

herr Christiernsons motion. Men icke tror jag, att jag, hvarken i
ton eller ord angaf, att herr Christiernsons motion, såsom han uppgaf,
väckt min »förargelse».

Herr Christiernson talade om, att det pågår en utredning om
byggandet af en lokomotivcentral vid en station norr om Halmstad;
jag förmodar, att han menade Falkenberg, som han nämner
i sin motion. Jag vill då säga att jag med anledning af motionen
frågat såväl järnvägsstyrelsen som distriktsförvaltningen och baningeniören,
om det linnés några planer härpå, men de hafva svarat
mig, att för närvarande har det icke gjorts upp några dylika planer.
Däremot finnes det en framställning från Falkenbergs stad,
i hvilken staden erbjuder sig att lämna mark, ifall staten anordnade
ett kolupplag i Falkenberg. Men något sådant skulle alls icke
hindra denna fråga, som nu är före. Jag är icke tillräckligt inne
i den fråga, som nu kommit upp om byggandet af nya lokomotivstallar,
men det är ju möjligt, att de komma att byggas i Falkenberg;
detta har dock icke det ringaste att göra med denna fråga.
Om man bj^gger nya lokomotivstallar i Falkenberg, får man därigenom
icke bättre utrymme för de vagnar, som behöfva uppställas
i Halmstad. Det är två alldeles skilda saker. Det skulle icke
hjälpa trängseln det minsta på Halmstads bangård, om eu rangerbaugård
anordnades i Fallcenberg. Man skulle icke kunna skicka
upp tågen till Falkenberg för att rangeras.

Herr Christiernson har i motionen sagt, att Halmstads stad
icke har något behof af flere uppställningsspår, därför att det egentligen
icke vore annat än styckegods, som går till och från Halmstad
på statens järnvägar. Där går bara, säger han, genomgängsgods
från de enskilda järnvägarna. Jag antager, att herr Christiernson
haft några uppgifter till stöd för sitt påstående, men jag
kan icke tro annat än att det är ett fullkomligt misstag. Enligt
den officiella statistiken och uppgifter, som jag infordrat från järnvägsstyrelsen,
förhåller det sig icke alls så. Jag vill endast nämna
några siffror från ett år, 1909. Detta år uppgick il- och styckegods,
som afgick från Halmstad på statens järnvägar, till 8,080 ton.
Samma år uppgick det vagnslastgods, som afgick från Halmstad till
48,746 ton. Samma år uppgick ankommande il- och styckegods
till Halmstad till 6,189 ton och ankommande vagnslastgods till
Halmstad till 42,784 ton, allt på statens järnvägar. Således .är det
en ganska betydande rörelse på statens järnvägar direkt till och
från Halmstad, och det är för att få utrymme för dessa vagnar
som det afses att anlägga uppställningsspår vid Halmstads station.
Dessa svårigheter skulle icke afhjälpas genom några arrangementer
på annat håll.

Herr Sjö. Herr talman! Under den förberedande behandlingen
i utskottet har jag fått den uppfattningen, att vi icke gärna

43 Nr 27.

Lördagen den 1 april, e. m.

kunna uppskjuta denna fråga. Nu finna herrarna af utskottets Ang. nya
betänkande, att man har tänkt sig att bifalla förslaget med villkor byggnader och
att staden Halmstad skulle tillsläppa den jord, som erfordras för ^l^statens
anläggning af rangerbangården. Detta villkor har, såsom herrarne järnvägar.
se, uppställts i motiveringen, men Första kammaren har lagt in (Forts.)
det äfven i klämmen för säkerhets skull.

Jag skall nu tillåta mig att i denna kammare göra samma
yrkande, som Första kammaren bifallit. Klämmen skulle under
sådana förhållanden i öfverensstämmelse med Första kammarens
beslut lyda som följer: »a) att Riksdagen, i anledning af Kungl.

Maj:ts förevarande framställning och med afslag å herr Christiernsons
ofvannämnda motion, må till utförande af vissa nya byggnader
och anläggningar vid statens redan trafikerade järnvägar för år
1912 anvisa ett belopp af 2,447,219 kronor — deraf 250,000 kronor
till en ranger- och uppställningsbangård i Halmstad under villkor
att staden Halmstad utan ersättning upplåter för anläggningen
erforderlig mark — med rätt för Kungl. Maj:t att låta förskottsvis
redan under år 1911 af tillgängliga medel utanordna 380,000
kronor.»

Bifalles detta, så att detta sålunda blir Riksdagens beslut, så
har man den förhoppningen att Halmstads stad skall tillmötesgå
staten i detta hänseende och tillsläppa jorden. Afslår däremot
kammaren eller Riksdagen i sin helhet den af Kungl. Maj:t framlagda
propositionen, torde det dröja ännu längre, innan uppgörelse
och utvidgning af rangerbangården i Halmstad komma att verkställas.
Det skall kanhända blifva ganska svårt för järnvägstyrelsen
att anordna trafiken lämpligt och väl såsom man önskar och
vill ha det. Och det är icke blott järnvägsstyrelsen som i detta
hänseende får sitta emellan utan allmänheten och i synnerhet Halmstads
stad, som helt säkert skulle förlora, om detta olidliga tillstånd
skall fortfara att råda.

Det har upplysts för oss i utskottet, att det är flera tåg, som
afsätta en del af sina vagnar på de närmast intill Halmstad liggande
stationerna för att sedermera hämta dem en annan gång,
och detta sker —• hufvudsakligast, därför att man icke har någon
rangerbangård i Halmstad där vagnarna kunna uppställas som
önskligt vore. Sådana svårigheter bör man så vidt möjligt afhjälpa,
och man hade då trott, att det skulle lättast gå för sig på detta
sätt. Man vill gärna tro, att när Halmstad har de största fördelarna
icke allenast vid godsemottagningen utan äfven vid godsafsändningen,
skall staden tillmötesgå på detta sätt.

Jag skall för resten icke yttra mig vidare i den föreliggande
frågan, ty herrarna se för öfrigt hvad utskottet i sin motivering
har skrifvit till förmån för bifall till hemställan. Därför skall jag
blott yrka bifall till utskottets förslag. Men jag anser mig äfven
böra nämna hvilken utgång denna fråga fått i Första kammaren.

Nr 27. 44

Lördagen den 1 april, e. m.

Ang. nya Förslaget blef där med 92 röster mot 23 bifallet med det tillägg,

byggnader och pvarom jag },är vågat framställa yrkande.
anläggningar ° °

vid statens

järnvägar. Herr Christiernson: Herr civilministern sade, att han hade

(Forts.) svårt att förstå, hvad dessa två, Halmstad och Falkenberg, härvidlag
hade med hvarandra att göra. Jag för min del säger, att det
är märkvärdigt, att man icke kan förstå, att dessa saker hafva
med hvarandra att göra, när det är fråga om en omläggning af förhållandena
vid denna järnväg.

Om staten icke öfvernattar sina tåg i Halmstad, icke har behof
af plats för sina lokomotiv och vagnar därstädes, blir följden den,
att staten icke behöfver göra anspråk på det utrymme, som om
man hvarje kväll kommer med två eller flera godståg och ställer
dem på stationen. Det är gifvet, att då blir statens kraf betydligt
större emot hvad fallet skulle vara, om tågen blott passerade stationen
utan att öfvernatta. Att sedan där går ett visst antal järnvägsvagnar
från Halmstad direkt på statens järnväg, det får naturligtvis
Halmstad—Nässjö-bolaget svara för, som rår om stationen.
Nu har samma bolag anknytning med statens järnvägar på ett
annat ställe, nämligen i Nässjö. Jag tror icke, att det skall falla
Halmstad—Nässjö järnväg in att i Nässjö bygga egen rangerbangård,
utan där få statens järnvägar vara så goda att taga emot
hvad Halmstad—Nässjö järnväg skall hafva och hvad den kommer
med. För öfrigt tycker jag, att det kontrakt, som finnes mellan
statens järnvägar och järnvägsbolaget, i detta fall anvisar tydligt,
hvilken väg man skall gå, när det står i § 9: »Skulle det till

följd af trafikens tillväxt ifrågakomma att utföra nya utvidgningsarbeten
för den gemensamma trafikens behof, skall särskild öfverenskommelse
därom träffas».

Ja, bygger staten själf, vet jag icke, om det sedan kan träffas
någon öfverenskommelse; då får nog staten betala allt själf, medan
åter, om öfverenskommelse träffas, bolaget, såsom kontraktet föreskriiver,
får bestrida någon del af kostnaderna.

Att det icke skulle pågå någon utredning om huru man skall
gorå vid västkustbanan för lokomotivens del, är icke troligt. Det
kan ju hända att man sagt så till herr statsrådet och chefen för
civildepartementet, men jag förmodar, att myndigheterna vid denna
järnväg icke sofva, så att de icke tagit denna fråga under ompröfning.

Jag nämnde i mitt förra anförande, att under fjolåret ha lokomotivstallarna
i Halmstad varit blockerade på grund däraf, att lokomotiven
äro för tunga för vändskifvorna. Dessa gamla vändskifvor
på 12 meter förslå icke nu, när man behöfver sådana på
16 ä 20 meter. Jag förmodar, att grefve Hamilton till nästa riksdag
eller åtminstone till 1913 års riksdag får anledning att komma
med en framställning i detta afseende.

Lördag-en den 1 april, e. m. 45 jjr 27

Jag skall tillåta mig att ur ett papper, som jag har till mitt Ang. nya
förfogande, föredraga något, som där står: »Då trafiken nu emel-byggnader och

lertid vuxit så, att genomgripande förändringar af såväl Halmstads anl?m™gar
och Varbergs som i synnerhet Falkenbergs bangårdar äro snart Järnvägar.
förestående, synes det böra underkastas en fullständig utredning ur (Forts.j
trafiksynpunkt, huruvida den ej då borde utvidgas till den omfattning
att den kunde i det närmaste ersätta Halmstad och Varberg
som slutstationer».

Detta citat får tillmätas någon betydelse. Det är nämligen en
tjänsteman vid statens järnvägar som affattat detsamma.

Jag känner mig icke alls öfvertygad af de skäl som anförts
för behof vet af en rangerbangård i Halmstad redan 1912. Jag
har icke känt mig öfvertygad, att det skulle i någon mån försämra
läget, om denna fråga uppskötes tills man utredt frågan, hur man
skall förfara vid de olika stationerna vid västkustbanan, om Halmstad
allt framgent skall hafva samma betydelse såsom slutstation
för vissa tåg eller icke. Därför vidhåller jag mitt yrkande om bifall
till herr Ekmans reservation.

Herr Andersson i Skifarp: Herr talman, mina herrar! Vill

inan läsa den korta motivering, som följer Ivungi. Maj:ts proposition
i detta afseende, kommer man i alla fall till den öfvertygelsen, att
det är alldeles nödvändigt, att något göres för rangerbaugården vid
stationen i Halmstad. Ser man på, hvilket antal vagnar, som finnes
på stationen, kan man föreställa sig, att det är alldeles omöjligt,
att det skall fa bli som det är. Från 1904 till 1907 har vagnarnas
antal ökats med 18,017, bara på statens järnvägar, och på Halmstad
“Nässjö-banan har antalet ökats ungefär lika mycket. När det
på den korta tiden ökats med så oerhörd mängd, kan icke bangården
räcka till. Och man säger ju här, att i regel stå på Halmstads
station 250 vagnar om dagen, och, om det är stark godstrafik,
ända till 450 godsvagnar. Då kunna herrarna förstå att det icke
är möjligt, att det kan fortgå som det nu gör. Jag kan emellertid
icke tänka mig, att det skulle vara någon fördel att flytta rangerbaugården
från Halmstad till någon annan stad. Jag är icke så
inne 1 dessa förhållanden, men jag tror dock, att Halmstad är bäst.

Det^ är nämligen af stor betydelse, när det är fråga om större
stationei, att de stå i samtrafik med en annan järnväg.

Vidare säger man, att det är märkvärdigt, om icke järnvägstjänstemännen
skulle taga hänsyn till det förhållandet, att lokomotiven,
som gå på denna bana, äro för tunga. Det ha de väl
gjort i alla fall. Det kan hända, att en skifva gått sönder. Den
har då blifvit lagad eller man har lagt in en ny, hvilketdera som
4,, 7;^ icke kan anläggandet i Falkenberg af nya lokomotiv stallar

hindra, att icke en vändskifva vid Halmstads station kan
komma att gå sönder. Man blir nämligen i hvarje fall tvungen att

Nr 27. 46 Lördagen den 1 april, e. m.

Ang. nya { Halmstad hafva vändskifvor, så att tågen kunna vända, ty där
byggnader och T^er samtrafik med en annan järnväg. Jag otror nu emellertid
vid3statens icke, att detta har stor betydelse i det fallet. Åtminstone har utjämvägar.
skottet i detta fall icke kunnat få någon annan uppfattning, än att
(Forts.) det är alldeles nödvändigt, att i fråga om rangerbangården någonting
blir gjordt och att det blir gjordt snart. Därför ha vi ställt
oss så, som vi gjort, och naturligtvis yrkar jag bifall till statsutskottets
förslag med den ändring, som herr Sjö gjorde däri.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats vara afslutad, gaf
herr talmannen propositioner å de yrkanden, som därunder framkommit;
och biföll kammaren det af herr Sjö framställda yrkandet.

Mom. t>).

Lades till handlingarna.

Punkterna 6:o)—ll:o).

Kammaren biföll hvad utskottet hemställt.

Punkten 12: o).

Lades till handlingarna.

Punkterna 13:o) och 14:o).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 15.o) och 16:o).

Lades till handlingarna.

Punkterna 17 :o)—19 :o.)

Kammaren biföll hvad utskottet hemställt.

Ang. anslag Efter föredragning af punkten 20:o), angående anslag till markm
markför- yttrade

Herr Schotte: Herr talman! Det är obestridligt, att det i

allmänhet är riktigt att, när ett större trafikföretag af staten planeras,
i tid söka förvärfva den mark, som för ändamålet antages vara
påkallad. Men jag tror, att man i afseende på denna fråga kan
hysa stor tvekan, huruvida man redan nu och utan vidare bör gå
in på markanskaffning med afseende på Stockholms bangårds fram -

47 Nr 27.

Lördagen den 1 april, e. m.

tida utvidgning i den betydande omfattning och efter så obestämda Ang. anslag
riktlinjer, som här är ifrågasatt. Det är ju allmänt kändt, att frågan ^ marhförom
utvidgning af Stockholms bangård varit föremål för långa och ,^{s ^
många kommittéutredningar, och att denna utvidgning kommer att
kosta synnerligen betydande belopp, belopp som knappt kunna
sägas bli i någon mån rentabla. Jag skall nu icke ingå på denna
bangårdsfråga eller uttala något som helst omdöme, om och i hvad
mån de närmast föreliggande två förslagen kunna anses vara af
beskaffenhet att böra lända till efterrättelse vid den framtida utvidgningen.
Det är emellertid sannolikt, att det sista ordet i denna
bangårdsfråga ännu icke är sagdt. Härtill kommer en annan sak.
lag föreställer mig, att man kan ha olika åsikt om, huruvida och
i hvilken omfattning lokaltrafiken till Stockholm skall behöfva indragas
inom stadens centrum och till centralbangården. Det är ju
så, att vi här kring Stockholm ha en synnerligen stor mängd villasamhällen.
Ordnandet af dessa villasamhällens trafikfråga, inledandet
eller upprättandet af s. k. bostadsbanor, är en synnerligen viktig
och synnerligen trängande fråga. Huruvida och i hvad mån
staten härvid skall lämna sin direkta medverkan, må vara en fråga
för sig. Men för staten och för frågan om utvidgning af Stockholms
centralbangård måste det i allt fall vara af synnerligen stort
intresse att i tid noga öfverväga, huru denna lokaltrafikfråga lämpligast
bör ordnas. Den kan lösas på olika sätt; genom lokalbanetrafikens
sammanförande med den andra trafiken eller genom lokaltrafikens
ledande i någon slags ringbana kring de periferiska delarna
af Stockholm. Det bör uppmärksammas, att denna lokalbanefråga
spelar en synnerligen stor roll för hela Stockholms utvidgning,
för bostadsförhållandena i Stockholm, för lifsmedelspriserna
och för lifsmedelstillförseln. Af berörda skäl är det angeläget,
att hvarje förslag, som afser Stockholms bangårdsförhållanden,
blir satt i tillräckligt sammanhang med den utveckling och
de förslag, som på bästa sätt lösa frågan om de förstads- eller bostadsbanor,
som skola förmedla trafiken mellan de olika villasamhällena
och mellan villasamhällena och staden. Hela anordnandet
af sammanbindningsbanan är däraf till stor del beroende. Skiljandet
af när- och fjärrtrafiken är ett spörsmål, som fordrar all
uppmärksamhet och utredning vid lösningen af baugårdsfrågan.

Nu är det tydligt, att det tjänar mycket litet till att framställa
yrkande om afslag på föreiiggande förslag, i hvad det rör
bangårdsförhållandena i Stockholm, när statsutskottet ägnat frågan
pröfning och enhälligt funnit förhållandena sådana, att man redan
nu kan inlåta sig på markinköp i den omfattning, som här är
ifrågasatt. Det är äfven af järnvägsstyrelsen framhållet och af herr
statsrådet i statsverkspropositionen bestyrkt, att den mark, hvarom
här är fråga, behöfves under alla förhållanden, åtminstone för de
två alternativa förslag till bangårdsfrågans lösning, som hufvud -

Nr 27. 48

Lördagen den 1 april, e. m.

Ang. anslag sakligen ansetts kunna ifrågakomma, nämligen 1901 års bangårdshll
markför- kommittés förslag och det nya fjorårsförslaget. Man må hoppas
(Forts) förevarande förslag icke i något afseende prejudicierar lösnin gen

af Stockholms bangårdsfråga. Men det skulle vara ännu mera
tillfredsställande, om man från herr statsrådet och chefen för civildepartementet
kunde få klart besked om, att han är intresserad
för frågan om bostadsbanor till Stockholm och erkänner dessas
samband med Stockholms bangårdsfråga, äfvensom om man kunde
få herr statsrådets försäkran om, att det markinköp, som är ifråga,
icke heller kommer att prejudiciera hvarje rimlig lösning af den
lokal- och förstadsbanefråga rundt Stockholm, som är af sådan betydelse
för villasamhällena kring staden och äfven för lösningen af
Stockholms bangårdsförhållanden i allmänhet.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet grefve Hamilton:
Herr talmani Den ärade talaren gjorde intet yrkande. Jag kan
säga att jag nästan helt och hållet kan instämma med honom.
Äfven jag anser det vara en mycket viktig fråga, denna om lokaltrafiken.
Jag kan säga honom, att jag icke blott lifligt intresserar
mig för utan äfven haft mycket verksam del i det arbete, som
bedrifvits för densamma, men jag kan icke förstå, hur den ärade
talaren kan tro, att inköpet af den mark, som nu är ifråga, på
något sätt skulle kunna prejudiciera lokalbanefrågans lösning. Jag
förmodar, att det är något, hvarpå han syftar, som jag icke förstår.
Det är alldeles klart att, såsom han själf erkänt, det förhåller sig
så, att, vare sig man tager 1901 års bangårdskommittés förslag
eller det senare förslaget, som afser att ansluta sig till banans nuvarande
inledande till staden, behöfves den mark, som nu är ifråga.
Och det torde vara alldeles gifvet, att det är mycket viktigt att
köpa den genast. Som. herrarne se af propositionen, är det den 1
juni 1911, som vissa köpekontrakt utgå. Herrarna veta alla, att
markens värde i Stockholm numera stiger så hastigt och ofantligt.
Det skulle därför verkligen vara fara i att dröja. Men skulle det
verkligen vara så, att inköpet af denna mark skulle, som herr
Schotte sade, på något sätt prejudiciera den lämpliga lösningen af
Stockholms stads lokalbanefråga, ja, då är jag alldeles öfvertygad
om, att, när den frågan kommer före, denna mark blir så mycket
värd, att det icke blir förenadt med den ringaste svårighet att
sälja den med vinst. Jag kan således icke förstå — ehuru iag
för öfrigt fullkomligt instämmer med herr Schotte — att vi behöfva
vara rädda för att köpa marken i fråga. Den kommer att ha
så stort värde i framtiden, att vi icke behöfva ha något bekymmer
för den saken.

Herr Schotte: Herr talman! I anledning af herr Statsrå dets

yttrande vill jag endast tillägga ett par ord.

49 Nr 27.

Lördagen den 1 april, e. m.

Jag har gifvit uttryck för en viss farhåga, att förslaget om
ifrågavarande markinköp kan komma att lägga grunden till en
lösning af lokalbanefrågan, som jag för min del anser vara omtvistad.
Och är det härvid markinköpet mellan Stockholm och
Järfva, som jag ur denna synpunkt är mest tveksam inför. Emellertid,
så ville jag gärna ge herr statsrådet rätt däri, att risken af
markinköpet är ganska liten och det därför, att denna mark, som
skulle förvärfvas, sannolikt kommer att stiga i värde. Men jag
vidhåller min mening, att det är tvifvelaktigt, om Riksdagen så
tidigt och på detta stadium inlåter sig på markköp för ett så synnerligen
stort och omfattande bangårdsförslag, rörande hvilkets öde
vi icke kunna profetera, och som i allt fall till väsentliga delar
får anses vara en framtidsfråga. Jag antar att det är på grund
af den omständighet, att markinköpet icke är förenadt med större
risk, som statsutskottet ansett sig böra förorda Kungl. Maj:ts framställning
i saken, men jag vågar ändock fasthålla vid, att det är
på ett väl tidigt stadium, man förskaffar sig mark för lösningen
af förevarande invecklade trafikspörsmål och hvad därmed äger
sammanhang.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Punkterna 21:6)—24:o).

Hvad utskottet hemställde bifölls.

Punkten 25:6).

Lades till handlingarna.

§ 3.

Vidare blefvo hvart för sig föredragna lagutskottets utlåtanden:
nr 24, i anledning af väckt motion om upphäfvande af 10 §
3 mom. i gällande förordning angående fattigvården,

nr 25, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 11 §
i lagen angående äganderätt till skrift, och

nr 26, i anledning af väckt motion om åvägabringande af utredning
m. m. angående införande af en enhetlig lagstiftning rörande
vård af vilsekomna.

Hvad utskottet hemställt bifölls af kammaren.

§ 4-

Efter föredragning af jordbruksutskottets utlåtande, nr 63, i
anledning af väckt motion om utfärdande af vissa bestämmelser i
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 27. 4

Ang. anslag
till markförvärf.

(Forts.)

Nr 27. 50

Lördagen den 1 april, e. m.

fråga om försäljning af torp och lägenheter från kronodomäner
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 5.

Ang. viss ändring
i bestämmelserna

rörande väghållningsbesvärets
utgörande
på
landet.

Därnäst i ordningen fanns å föredragslistan upptaget jordbruksutskottets
utlåtande, nr 64, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungi. Maj:t angående viss ändring i bestämmelserna
rörande väghållningsbesvärets utgörande på landet.

I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets behandling
hänvisad motion, nr 179, hade herr Magnusson i Tumhult
hemställt, att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse till Kung!.
Maj:t begära utarbetande och framläggande för Riksdagen snarast
möjligt af förslag till sådan förändrad lagstiftning rörande väghållningsbesvärets
utgörande på landet, att de, som inom väghallningsdistriktet
hade att utgöra vägunderhållet in natura, skulle
äga befogenhet att på entreprenad öfverlåta underhållet af alla
inom distriktet befintliga allmänna vägar.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation ohade emellertid herrar
E. A. Lindblad, Persson i Tallberg, Lundell, Åkerlund, grefve Ilamilton,
Kronlund och Linders förklarat sig anse, att utskottet bort hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring i lagen den 23 oktober 1891 angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet, att underhållet af samtliga
allmänna vägar inom ett väghållningsdistrikt måtte kunna af
de väghållningsskyldige upplåtas på entreprenad.

Efter det utskottets hemställan upplästs, begärdes ordet af

Herr Magnusson i Tumhult, som yttrade: Herr talman, mina
herrar! Med min motion har jag som herrarne kunna finna endast
åsyftat att få eu sådan lagändring till stånd, att väghållningsdistrikt
måtte kunna under vissa betryggande villkor besluta att medels
entreprenad öfverlåta underhållet af alla inom distriktet befintliga
allmänna vägar.

Detta har utskottet icke kunnat gå med på och hufvudskälet
för utskottets afstyrkande synes vara, att det befarar, att de som
vilja utgöra underhållet in natura härigenom skulle betagas denna
rätt och lida häraf. Nu är jag den förste att erkänna, att man
bör taga skälig hänsyn till de enskilda väghållningsskyldiges in -

Lördagen den 1 april, e. m. 51

tressen och till deras på förhand uppgjorda kalkyler och beräkningar.
_ Det är emellertid alldeles klart, att, om de skola finna,
att det icke vore ekonomiskt fördelaktigt att öfverlåta väghållningen
till entreprenörer, de komma att öfverge eventuella planer på entreprenadsystem.
Skulle dessa beräkningar däremot visa, att vägunderhållet
bestrides på billigare och lämpligare sätt medelst entreprenad,
då är det ju en olägenhet att man med lagens hjälp äfven
hädanefter skulle kunna förhindra en dylik klok anordning, helst
som genom entreprenadsystemet ingen kan få mera än sin skäliga
andel af den börda som alla hafva att bära.

En invändning kan ju göras mot entreprenadsystemet, och
den har också blifvit vidrörd i Första kammaren under diskussionen
om denna fråga, nämligen den, att det är lättare för jordbrukarna
att fullgöra en pålaga medelst arbete än genom att betala
för densamma med kontanta penningar. Ja, detta är sant, ty det
är ju tyvärr så, att jordbrukarna i regel ha ganska små inkomster
och följaktligen också ondt om pengar. Men denna invändning
synes det mig som om reservanterna till fullo bemött, då de påvisa,
att de, som så önska, vid entreprenader kunna afgifva anbud
på för clem välbelägna väglotter och på det sättet sålunda få igen
hvad de nödgas utbetala för sin lott. För den återigen, som är
så aflägset boende från de allmänna vägarna, att han icke kan
åtaga sig vägunderhållet, är det redan nu, då han nödgas fullgöra
detta vägunderhåll ganska långt aflägset från sin hemtrakt, eu så
svår börda att den näppeligen kan bli värre.

Jag nämnde reservanterna. Det är med glädje jag erfarit, att
så många af utskottets ärade ledamöter reserverat sig till förmån
för min motion, och dessa reservanter ha såsom ett bevis för nödvändigheten
af den lagstiftning, jag med min motion har åsyftat,
framhållit, hurusom i åtskilliga vägdistrikt de väghåliningsskyldige
redan nu beslutat utlämna underhållet af de allmänna vägarna på
entreprenad, oaktadt lagen icke medgifver sådant. Jag kan komplettera
dessa bevis med att omnämna, att i det väghållningsdistrikt,
jag tillhör, samtliga kommunombud på vägstämman uttalat sig
för en sådan åtgärd, fastän vi icke vågat oss på att vidtaga densamma
i strid mot lagens föreskrift.

Det sätt, hvarpå reservanterna föreslagit, att deras rätt, som
utgöra vägunderhåll in natura, skall vid en eventuell öfvergång
till entreprenadsystemet bevakas, och det sätt, hvarpå de föreslagit,
att förhastade beslut skulle kunna undvikas, finner jag vara lämpligare
än jag tänkt mig. Men i ett afseende har jag en annan
uppfattning än reservanterna, nämligen härutinnan, att jag anser,
att ett upplåtande af underhållet af de allmänna vägarna till entreprenörer
bör kunna få äga rum utan att ske i samband med
vägdelning. Härom vill jag emellertid icke tvista, ty om frågan

Nr 27.

Ang. viss ändring
i bestämmelserna

rörande väghållningsbesvärets
utgörande
på
landet.
(Forts.)

Kr 27. 52

Lördagen den 1 april, e. m.

Ang. viss än- kommer under Kungi. Maj:ts utredning, är jag öfvertygad om, att
äring i be- Kungl. Maj:t skärskådar saken från alla synpunkter.

^rörande6vAg- Såvidt jag förstår, gäller hela frågan endast detta, huruvida de

hållningsbe- väghållningsskyldiga skola äga rätt att besluta om vägunderhållet
svarets utgå- på det sätt, som det ojämförligt största flertalet af dem finner
rande på vara lämpligaste och billigaste, eller om de icke skola få det.

(Forts) kör min del är jag en varm vän af att de kommunala insti tutionerna

få själfbestämmanderätt i alla de fall där sådan kan
förekomma utan fara, och här föreligger ingen fara. Då sålunda,
enligt mitt förmenande, alla skäl tala för bifall till denna reform,
skall jag, herr talman, be att få yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till den reservation, som afgifvits af herr Lindblad m. fl.
och som finnes vid betänkandet bifogad.

Vidare anförde:

Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! Med anledning af
det nyss hållDa anförandet ber jag få saga, att jag anser det höra
vara obestridligt, att en jordbrukare bör akta sig för direkta utgifter,
så långt som möjligt, och det får därför anses som en fördel,
på vissa håll åtminstone, att jordbrukarna kunna få utföra dessa
vägpålagor in natura. Jag håller sålunda före, att det är en förmån,
och jag anser, att jordbrukare böra få ha kvar denna förmån,
så länge som de få bidraga till vägunderhållet dubbelt så mycket
som annan fastighet och fem gånger så mycket som inkomsttagare.
Nu skulle, om motionen bifölles, jordbrukare fråntagas denna rättighet
och sålunda få betala direkt skatt för hela vägunderhållet.
Det är visserligen föreslaget utaf motionären och reservanterna,
att det skulle fordras två tredjedelars majoritet därom att hela vägunderhållet
skulle utlämnas på entreprenad. Men jag anser att
detta likväl många gånger skulle bli betungande gentemot en del
jordbrukare.

Vi kunna tänka oss sådana distrikt, där det finnes många stora
egendomar. Dessa ha då sina stora fyrktal och det kan lätt gå
därhän, att de få två tredjedelars majoritet. De stora jordbrukarna
är det ofta likgiltigt, om de betala pengar till eu entreprenör eller
om de själfva fullgöra denna pålaga med lejdt arbetsfolk.

Vi kunna äfven tänka oss andra distrikt, som t. ex. bestå af
flera socknar — vi veta, att distrikten många gånger bestå af ända
till 20 socknar. En del socknar kunna vara lyckligt lottade, vara
förmögna och hafva höga taxeringsvärden, och i andra delar af
distriktet är det mera kargt, där är det en fattig befolkning. Dessa
fattiga vilja gärna fullgöra sina underhållsskyldigheter in natura.
Då komma emellertid de förmögna socknarna med sina stora röstetal
och fråntaga dem denna rättighet.

Lördagen den 1 april, e. m.

53 Nr 27.

rande pa
landet.
(Forts.

Redan nu, såsom lagen nu är skrifven, kan jag icke se annat, Ang. viss änän
att man nästan hela vägen igenom kan vinna hvad motionären j be~
här föreslagit. Yi veta nämligen, att enligt § 12 väghållnings- ^^ande^ägdistrikten
vid vägdelningar kunna undantaga eu väsentlig del af hållningsbede
samtliga allmänna vägar och sedan låta dessa underhållas på svärets utyöbekostnad
af vägkassan, och detta blir detsamma som att det skulle J"
ombesörjas medelst entreprenad.

Vidare kunna ju de enskilda jordbrukarne blifva fritagna vid
vägdelningen från detta underhåll och få betala direkt till vägkassan.
Ytterligare kunna de, som en gång fått sig tilldelade vägar,
genom ansökan till vägstyrelsen eller till vägkassan få slippa att
själfva underhålla dessa och få betala med penningar.

Vi veta äfven, att flera jordbrukare kunna slå sig tillsammans
och antaga entreprenörer, hvilka utaf Konungens befallningshafvande
blifva gillade och erkända såsom väghållningsskyldiga. Detta
likväl på minst 5 och högst 10 år.

Jag kan sålunda icke se annat än att de fördelar, som motionären
här egentligen syftar på, stå att vinna redan nu. Skulle
hans motion bifallas, vunnes knappast någonting, men däremot
blefve det stora olägenheter för de landtman, som nu verkligen
vilja hålla sina vägar själfva. Detta var för mig anledningen till
att jag icke i utskottet kunnat biträda motionen, och jag ber sålunda,
herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Tällberg: Herr talman! Det kunde ju tyckas,
som om den siste ärade talaren hade ett humanitetsskäl att
anföra för sin uppfattning. Men jag tror, att om den ärade talaren
litet närmare tänker på innehållet i § 12, som han anförde,
skall han nog komma till ett annat resultat. Förhållandet är det,
att man visserligen enligt tolfte paragrafen kan få underhållet af
en hel del vägar öfverflyttade på vägkassan, men det är enligt
samma § icke tillåtet att anlita entreprenadsystemet på alla vägar
inom ett väghållningsdistrikt.

Det andra skälet, som han anförde, kunde också förefalla som
ett vackert skäl, nämligen det, att man icke skulle undertrycka
minoritetens rätt, och det är någonting, som jag gärna vill beakta.
Men hur ställer det sig nu? Om majoriteten i hela väghållningsdistriktet
vill anlita entreprenadsystemet, så får den icke göra detta,
om en enda sätter sig däremot, och resultatet blir följaktligen
att det icke är minoriteten allenast, som undertryckes genom den
nuvarande lagstiftningen, utan det är majoriteten, som blir
undertyckt. Om hela väghållningsdistriktet sålunda ville anlita
entreprenadsystemet, så få de icke göra det, försåvidt som eu enda
person klagar, och då synes mig att från den synpunkten kan
man icke alls anföra detta som ett humanitetsskäl utan tvärtom.
Det synes mig som om billighet och rättvisa skulle fordra, att man

Nr 27.

Ang. viss ändring
i bestämmelserna

rörande väghållningsbesvärets
utgörande
pa
landet.
(Forts.)

54 Lördagen den 1 april, e. m.

borde kunna lämna denna rättighet för väghållningsdistriktet att
besluta om utlämnandet af de allmänna vägarnas underhåll på
entreprenad, om därför finnes den kvalificerade majoritet, som reservanterna
här ha föreslagit.

Vidare anförde herr Andersson i Grimbo, att det var hardt,
om de jordägare, som själfva ville in natura underhålla sina vägar,
skulle blifva förmenta att göra detta. Ja, nu vill jag såga, att i
det väghållningsdistrikt, som jag tillhör, ha vi verkligen tillämpat
den omtalade principen i strid med gällande lag, men detta kunde
vi göra därför, att det rådde full enighet inom hela distriktet och
därför att ingen klagade öfver beslutet. Vi ha följaktligen pröfyat
på entreprenadsystemet och funnit det vara mycket fördelaktigt,
och jag skulle beklaga, om icke andra väghållningsdistrikt skulle
kunna få samma förmåner. Ty det är ju, som sagt nu så, att så
snart en enda person klagar, lägger väglagen hinder för att få
tillämpa detta system. Inom vårt väghållningsdistrikt går man
till väga på det sättet, att vi hålla entreprenadauktion på eu kilometer
i taget, och de, som då vilja underhålla vägarna in natura,
åtaga sig de skiften, som ligga närmast och bäst till för dem. Med
denna anordning ha vi funnit systemet förträffligt och för min
del finner jag sålunda alla skäl tala för att man åtminstone blir
berättigad att införa detta system. För öfrigt kan man icke med
fog tala om att minoriteten skulle blifva undertryckt, ty förutom
att vi föreslagit kvalificerad majoritet, så ha vi ju också att förvänta
ett förslag om att rösträtten äfven beträffande vägfrågor
kommer att bli begränsad. Jag ber att få åberopa de myndigheter,
som hördes, innan 1905 års förslag till ändring af väglagen förelädes
för Riksdagen. Deras yttranden gå i den riktning, att man
bör få rätt att införa entreprenadsystemet, och kammarkollegium
»fann för sin del nämnda anordning i hvad den afsåg, att, för
beredande af lämplig vägdelning, väg eller vägstycke, som därtill
särskildt lämpade sig, skulle få underhållas medelst entreprenad,
särdeles ändamålsenlig».

Detta var då motiveringen till § 12. Men så fortsätter kammarkollegium
:

»Enligt kollegii åsikt syntes den ock ur en annan synpunkt
lämplig, nämligen för vinnande af närmare erfarenhet om fördelarna
och olägenheterna för väghållningen af entreprenadsystemet
och såsom ett varsamt försök till systemets införande att efterföljas
af flera, om nämnda erfarenhet talade till förmån därför.»

Kammarkollegium, som väl är den myndighet, som har den
största kompetensen till att bedöma dessa frågor, har sålunda
uttalat sig till förmån för detta systems införande, och då man
på de orter, där man pröfvat detta system, funnit det vara lämpligt,
synes det mig, som om det vore riktigt och billigt, att Riksdagen
ginge en sådan önskan till mötes.

Lördagen den 1 april, e. m.

55 Nr 2 ,

pa

Jag skall därför, herr talman, anhålla om att få yrka utslag viss änutskottets
hemställan och bifall till reservationen. stämmciserna

rörande väg Herr

Söderberg i Hobborn instämde häruti. hållningsbe svärets

utgörande
på
landet.
(Forts.)

Herr Jansson i Krakerud: Då jag biträdt det beslut, som

utskottet kommit till, skall jag be att få anföra några skäl därför.

Då skall jag först be att få säga, att jag för min enskilda del
icke har hört, att det förefinnes något behof utaf den ändring i
väglagen, som reservanterna här föreslagit. Dessutom har jag den
åsikten, att man icke, såvidt man kan undvika det, bör hindra hvar
och en att bestämma öfver sig och sina egna göranden och låtanden.
Men om man skulle följa reservanterna, skulle förhållandet
bli ett helt annat. Det skulle bli så, att två tredjedelars majoritet
af vägstämman finge bestämma, om hela vägdistriktets vägar skulle
utackorderas på entreprenad. Det är detta som jag anser vara obehöfligt
och oriktigt och som jag anser vara ett tvång, särskildt för
de små hemmansägarna, ty de vilja naturligtvis gärna underhålla
sina vägstycken själfva, utan att behöfva göra direkta penninguppoflringar
härför.

Dessutom kan jag icke finna, att en ändring är af behofvet
påkallad ur eu annan synpunkt heller, ty då man delar vägarna,
får man taga undan nästan så stora vägsträckor man önskar. Jagkommer
nu icke med säkerhet ihåg, hvad väglagen säger i detta
afseende; men i min hemtrakt ha de emellertid tagit undan rätt
stora vägsträckor, som underhållits af vägkassan. Vidare kunna
ju enskilda personer också utlysa sina vägstycken på entreprenad.
Jag skall be att få berätta som exempel härpå, att hemma i min
socken, Nyed, fick kyrkoherdebostället en mycket lång väg att underhålla,
och det första vederbörande gjorde var att utlysa denna
på entreprenad, och på det sättet bortauktionera des vägstycket till
billigaste pris. Det var intet hinder alls härför. Det är ju möjligt,
att icke entreprenören utan den som äger vägstycket får svara
för det, fastän entreprenören då får svara inför honom. Det är
alldeles klart, att väglaget icke lägger något hinder i vägen för hvem
som helst, som vill utbjuda sitt vägstycke på entreprenad, ty det
är gifvet, att väglagen icke kan föreskrifva, att jag skall göra mitt
åliggande själf, utan jag kan naturligtvis leja en person därtill, om
jag icke vill använda min egen arbetskraft.

Jag kan sålunda icke finna något talande skäl föreligga för
motionen, åtminstone icke med hänsyn till de fall som jag känner
till. Jag tror också, att man kan se tiden an, så att man får höra,
hur det står till i allmänhet inom landet och om det verkligen
yppar sig något behof af att vidtaga en sådan åtgärd.

Det är dessutom vanligt i min hemtrakt, att de, som ha långt
till vägarna, utlysa dem på entreprenadauktion eller träffa aftal på

Nr 27. 56

Lördagen den 1 april, e. m.

Ang. viss ändring
i bestämmelserna

rörande väghållningsbevärets
utgörande
på
landet.
(Forts.)

enskild väg med enskilda personer om att underhålla vägarna åt
dem, i synnerhet under sommartiden.

När det sålunda redan nu icke finnes något hinder för enskilda
personer att anordna entreprenad, och de äfven kunna få
slå sig ihop några stycken såsom de anse det mest lämpligt för
sig, kan jag icke tycka, att det är någon rimlighet i att ålägga dem
sådana skyldigheter eller att lämna den föreslagna två tredjedelars
majoriteten sådana rättigheter, att den skall kunna tvinga den återstående
tredjedelen att låta vägsträckorna utbjudas på entreprenad,
utan måste jag af hänsyn sålunda till de mindre ägolotterna biträda
det beslut, som utskottet kommit till, och följaktligen yrka bifall
till dess utlåtande.

Grefve E. Hamilton: Herr talmani Den nu föreslagna
ändringen i väglagen utgör ett uttryck för en på flera håll förefintlig
åsikt, att den nuvarande väglagen i många fall visat sig
olämplig särskild! däri, att den icke medgifver de väghållningsskyldige
full frihet att ordna vägunderhållet på sätt de anse lämpligt,
och det förslag, som motionären nu framkommer med, är onekligen
en förbättring af lagen.

Den siste ärade talaren framhöll, att en dylik ändring icke
vore af behofvet påkallad. Men jag vill fästa hans uppmärksamhet
på, att behofvet af en ändring på vissa trakter är så stort, att,
oaktadt väglagen icke medgifver det, entreprenadsystemet redan
har blifvit infördt, och man kan säga, att frågan i så fall redan
nu visat sig vara mogen. Den aktade talaren hade som skäl försitt
yrkande om af slag främst att anföra, att jordbrukarna skulle
gå miste om rätten att själfva få laga sina vägar. Det är visserligen
sant, att de gå miste om rätten att själfva laga den väg, som
annars blir dem tilldelad, men om vägarna få utlämnas på entreprenad,
få i hvarje fall hvilken jordbrukare som helst möjlighet,
genom ett inrop, att få laga en viss sträcka af vägen, och han
kan ta så stor sträcka, att dess storlek motsvarar den väg, han i
alla fall skulle ha fått vid en vägdelning. Den aktade talaren har
också framhållit, att redan nu kunna vägar utlämnas på entreprenad.
Ja, det är sant beträffande vissa delar utaf dem, men icke beträffande
alla vägar inom distriktet, och en vägdelning måste i alla fall
komma till stånd; men enligt det förslag, som herr Magnusson i
Tumhult framkommit med, behöfver icke en dyrbar vägdelning
åstadkommas.

Det finnes äfven ett skäl till, som talar för entreprenadsystemet,
nämligen att någon orättvis uppskattning utaf vägarna icke
kan ske, ty vägunderhållet bortauktioneras på entreprenad, och de,
som skulle ha varit underhållniugsskyldiga in natura, kunna sålunda
icke hafva någon nackdel eller fördel af hur vägdelningen sker.
Slutligen kan man anföra, att den animositet, som nu vanligen

Lördagen den 1 april, e. m.

57 Nr 27.

finnes mellan dem, som betala sin vägskatt kontant, och dem, som Äng. viss änutgöra
den‘in natura, kommer att försvinna. äring i fre dag

skall be, herr talman, att få yrka bifall till reserva-8rörande^ägtionen.
hållningsbe svarets

utgå Herr

Olausson: Herr talman, mina herrar! Som herrarna raiU^d£a

finna, gäller denna fråga, huruvida majoriteten inom ett väghåll- (Forts j
ningsdistrikt skall äga rätt att bestämma, om hela distriktets vägar
skola underhållas på entreprenad, eller om hvar och eu fortfarande
skall äga rätt att underhålla sitt enskilda vägstycke.

Då nu gällande väglag antogs, fastställdes den grundsatsen,
att de väghållningsskyldige själfva efter förrättad vägdelning skulle
få hvar och en underhålla sitt vägstycke, och som skäl därför
anfördes, att man ansåg, att den enskilde väghållaren billigare
och bättre skulle utföra vägunderhållet, än då det skulle utlämnas
på entreprenad. Jag tror också, att det skälet fortfarande står
kvar, att enskilda väghållare kunna verkställa detta billigare än
entreprenörer kunna, och jag tror också, att det är lättare för den
enskilde väghållaren att genom sitt arbete, med ök och personer,
fullgöra sin väghållningsskyldighet, än om han skulle göra det med
reda penningar.

''■''U [Det är nämligen så, att vägunderhållet i åtskilliga delar
kan verkställas under den tid af året, då jordbrukaren icke är
upptagen med sitt jordbruk. Han kan under dessa tider af året
göra det lättare än om den person, som har entreprenaden, skulle
verkställa det efter lega. Nu har visserligen motionären sagt,
att han endast i det fall vill, att de väghållningsskyldiga skola ha
rätt att besluta om entreprenad, om det sker med kvalificerad
majoritet. Men äfven i så fall kan man säga, att den mindre
väghållaren på sätt och vis blir betryckt. Den mindre väghållaren
har icke så lätt för att samla de väghållningsskyldige
tillsammans och göra sin mening gällande på en vägstämma. Det
blir nog de större väghållningsskyldiga som ha beslutanderätten i
sina händer. Nu är det ju också så, att kommunen har rätt att
utse ombud, som föra de väghållningsskyldiges talan på vägstämma.

Dessa väljas icke med kvalificerad majoritet, utan det är den enkla
majoriteten, som utser ombuden. Man kan därför säga, att bestämmelsen
om den kvalificerade majoriteten i detta fall icke kan
göra sig tillräckligt gällande. Nu har herr Daniel Perssou i Tallberg
upplyst, att i'' Dalarna går det mycket bra för sig att verkställa
entreprenadauktion trots gällande bestämmelser i väglagen. Då så
är förhållandet, kan jag icke finna, hvarför det är nödvändigt att
utaf den anledningen vidtaga en förändring.

Jag tror ock, att hvarje väghållningsskyldig utan vidare har
rätt att öfverlåta underhållet åt entreprenörer, om han så behagar.

Han får visserligen själ! svara för, om icke entreprenören fullgör

Nr 27. 58

Lördagen den 1 april, e. m.

Ang. viss ändring
i bestämmelserna

rörande väghållningsbesvärets
utgörande
på
landet.
(Forts.)

sin skyldighet, men det hindrar icke, att han då själf kan verkställa
arbetet med lega, om han så vill. Det finns icke heller
något hinder enligt nuvarande väglag för att flera kunna slå sig
tillsammans och åstadkomma eu entreprenad genom lega. Det
har ett tydligt stöd i nu gällande väglag. Nu skulle kanske möjligtvis
eu förändring kunna göras i gällande väglag; där står det
nämligen »därest väghållare förena sig om upplåtande på
entreprenad för gemensam räkning af underhållet af utaf dem
tilldelade, i ett sammanhang utlagda väglotter, om tillsammans
minst 1 kilometers längd». Denna bestämmelse om en kilometers
längd skulle kanske böra utgå ur väglagen, ifall hvar och en därigenom
skulle förhindras från att få sammansluta sig för entreprenad.
Men då icke något förslag härom föreligger, kan ju kammaren
icke härom besluta. Om emellertid motionären hade kommit fram
med förslag om en dylik förändring, hade alla, såvidt jag kan
förstå, haft fria händer att besluta om att låta utbjuda vägarna
på entreprenad, d. v. s. sätta vägunderhållet på entreprenad, och
då skulle minoriteten icke alls komma att känna sig förtryckt af
majoriteten.

Jag kan därför icke komma till annat resultat, än att jag,
herr talman, hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr Persson i Tällberg: Herr talman! Jag förstår icke,

huru den siste talaren fortfarande kan säga, att här skulle blifva
fråga om att minoriteten skulle blifva förtryckt af majoriteten. Jag
har ju framhållit och jag nödgas ytterligare framhålla, att med nu
gällande väglag är det så, att det är majoriteten, som kan blifva
förtryckt af en enda person. Om hela vägdistriktet i öfrigt vide
ha entreprenad, så kan en enda person göra det om intet genom
att klaga öfver beslutet.

Nu sade herr Olausson, att jag sagt, att i Dalarna ginge det
mycket bra för sig att, trots nu gällande lag, låta genomföra entreprenad.
Men jag nämnde tydligt i mitt första anförande, att jag
härför förutsatte, att ingen enda skulle klaga öfver ett beslut därom;
skulle däremot en enda person klagat, har förslaget fallit. Och då
må väl ändå herr Olausson erkänna, att en lagändring är nödig
och nyttig i detta afseende.

Vidare erinrade herr Olausson om, att flera väghållningsskyldiga
kunna slå sig tillsammans och utbjuda sina väglotter på entreprenad.
Jag känner mycket väl till stadgandet i 64 § i väglagen,
som just talar om den saken. Men jag ber att få fästa uppmärksamheten
därpå, att vi reservanter föreslagit, att frågan skulle upptagas
till pröfning i sammanhang med ny vägdelning, och att man
således skulle kunna komma undan mycket stora kostnader, som
annars drabbade väghållningsdistriktet för vägdelning. Och det

Lördagen den 1 april, e. m.

59 Kr 27.

skulle dessutom tillkomma Konungens befallningshafvande att pröfva Ang. viss ändra
entreprenadsystemet kunde få införas. äring i be Nu

sade herr Jansson i Krakerud, att i den ort, lian tillhörde, ^öl-ande^vägfunnes
icke något behof af en sådan lagändring som den nu ifråga- hållningsbevarande,
samt att det icke heller funnes behof utaf att använda svarets »flisig
af entreprenadsystemet. Ja, det är alldeles naturligt, att, där ra^lefl
icke något behof föreligger för väghållningsdistriktet i detta af- (Forts.)

seende, de väghållningsskyldiga väl icke komma att besluta att
upplåta sina vägar på entreprenad, utan komma själfva att underhålla
vägarna in natura.

Vidare framhöll herr Jansson såsom skäl mot förslaget, att det
funnes många jordägare, som hade endast en häst, och då skulle
eu vägsträcka af eu kilometer vara för lång att underhålla för en
sådan person. Ja, herr Jansson, vi reservanter hafva icke talat
om, huru långt vägstycke skulle upplåtas på entreprenad i sänder,
utan herr Jansson kan gärna göra auktion på en vägsträcka af 1
meter i taget, och då skulle väl vederbörande kunna sköta om den
sträckan, fastän han hade endast en häst. Men jag tycker, att det
är hårdt, om endast en enda person inom väghållningsdistriktet
skall kunna göra ett förslag om intet, för den händelse det
finnes en allmän uppfattning inom distriktet, att man bör använda
sig af entreprenadsystemet.

Jag känner mig således icke alls öfvertygad af de talare, som
yttrat sig mot förslaget, utan jag håller fortfarande på min uppfattning.

Herr Olausson: Herr talman, mina herrar! Blott några ord

med anledning af herr Daniel Perssons påstående att man icke kan
nu utbjuda på entreprenad ett enskildt vägstycke. Jag vill på det
bestämdaste påstå, att om herr Daniel Persson vill på entreprenad
utbjuda den väg, han har i Dalarna, och jag vill på entreprenad
utbjuda den väg, som jag själf underhåller i Bohuslän, lägger väglagen
icke med ett enda ord hinder i vägen för den saken. Herr
Daniel Persson nämnde med anledning af herr Janssons i Krakerud
anförande, att det går an att utbjuda ett vägstycke på en
meter. Och så stora äro både mitt och herr Daniel Perssons vägstycken,
att de ha en meter i längd. Det kan således gå för sig
att utbjuda dessa små vägstycken på entreprenad.

Nu föregaf herr Daniel Persson äfven såsom ett skäl för entreprenadsystemet,
att det först måste vara en vägdelning, som är
ganska kostbar. Men jag vill säga, att det ligger en ganska stor
fara att upphäfva vägdelningen. Ty då blir man uteslutande bunden
vid entreprenörerna för underhåll af vägarna inom väghållningsdistriktet;
man är tvungen att lämna underhållet för den summa,
som entreprenörerna bjuda, äfven om de skulle förmå att bringa
entreprenadsumman till en ganska väsentlig höjd. Man kan näm -

Nr 27.

Ang. viss ändring
i bestämmelserna

rörande väghållningsbesvärets
utgörande
på
landet.
(Forts.)

60 Lördagen den. 1 april, e. m.

ligen befara, att, om entreprenadsystemet blefve allmänt, de komma
att bilda truster samt söka att bringa entreprenadkostnaderna för
vägunderhållet till en ganska väsentlig summa. Och det skulle
naturligtvis blifva icke allenast till stor skada för jordägarna utan
äfven till skada för andra, som bidraga till vägunderhållet, samt
till skada jämväl för staten, som äfven lämnar bidrag till vägunderhållet
in natura.

Alla dessa skäl tala fortfarande för bibehållande af den rätten,
att hvar och en, om han vill, är berättigad att själf underhålla
sitt eget vägstycke.

Herr Jansson i Krakerud: Herr talmani Jag skall endast be
att få fästa herrarnes, och synnerligast herr Daniel Perssons, uppmärksamhet
därpå, att jag i sammanhang med hvad jag yttrade
om det vägdistrikt, där jag själf bor, nämnde, att där tillämpa vi
det entreprenadsystem, som han talade om, fastän vi icke taga hela
vägdistriktet. De, som vilja bjuda ut på entreprenad, göra det,
och de, som vilja träffa aftal med enskilda personer, göra det. Och
det är just därför, som jag icke kan fatta, att det finnes något
behof af den ifrågasatta lagändringen. Skulle det blifva så, att
man skulle lysa ut på entreprenad och icke ropa ut mer än eu
meter i sänder, tycker jag, att det är starka skäl för afslag. Ty
då finge man hålla på bra länge, innan man finge eu så viktig
fråga som denna afgjord.

Herr Persson i Tallberg: Herr talman! Det lärer väl icke
löna mödan att upprepa, hvad jag redan två gånger sagt. Herr
Olausson står fortfarande kvar på sin mening, och upplyser mig
om, att en enskild person kan utbjuda sin väglott på entreprenad.
Jag har själf sagt detta, och jag har åberopat 64 § i väglagen.
Men då måste vägen först ha undergått delning. Och det var
för att de väghållningsdistrikt, som ville begagna sig af entreprenad,
skulle slippa denna delning, som jag höll på, att denna rätt
bör gifvas väghållningsdistriktet. Jag kan icke förstå, att man
skall behöfva flera gånger säga detta. Det är icke någon nyhet
för mig som herr Olausson kom med, då han upplyste om, att en
person får utleja sin väglott på entreprenad. Det är för att få
för hela vägdistriktet tillämpa entreprenadsystemet, som jag yrkat
bifall till reservationen.

Herr Persson i Stallerhult: Det är icke att undra på, att
väglagen icke är alla till lags, då den skall tillämpas på ett så
stort och vidsträckt ibland, som| vårt land är, och därföre komma
år efter år olika meningar fram om förändringar i densamma. Men
jag ber att få säga — jag vill visst icke klandra motionären eller
reservanterna, därför att de vilja införa entreprenadsystem beträf -

61 Nr 27.

Lördagen den 1 april, e. m.

fande vägars underhåll — att i den trakt jag känner till det passar Ang. viss änmycket
illa att använda ett sådant system, åtminstone för de min- drin9 * 6e''
dre jordägarna, de mindre jordinnehafvarna. stämmelserna

Här talas så ofta om att man skall understödja de små i sam- håttningsbehället.
Men skall man understödja dem på det sätt, som här är svarets utgoiöreslaget,
så får jag säga, att då har man gjort dem eu ganska rande Pd
betydlig otjänst. . Jag skall taga ett exempel, jag tror, att många rports.

likartade fall hafva förekommit i den trakt jag tillhör: En jord- ''
bruksfastighet är taxerad till 10,000 kronor, och den har omkring
200 meters vägsträcka att underhålla, Medelvärdet för underhållet
af en vägmeter är, såsom jag tror, omkring 20 öre. Detta gör för
nämnda fastighet 40 kronor, hvartill värdet af vägunderhållet är
uppskattadt. Nu tager jag emellertid för gifvet med den erfarenhet
jag har med afseende på sådana vägar, som icke äro indelade, att
om det skulle blifva en entreprenör, som skulle underhålla detta
vägstycke, han skulle fordra högre betalning än efter det värde,
som uppskattningsnämnden åsatt. Om jag således håller mig till
dessa 20 öre för vägmeter, så får denne jordägare, som fullgör sin
väghållningsskyldighet in natura, behålla de 40 kronor, som han
eljest skulle hafva utgifva. Och det är icke allenast detta, utan
han får af staten tre tjugondedelar, som gör 6 kronor.

Han har således, om han själf underhåller vägen, icke blott
besparat 40 kronor utan fått af staten 6 kronor. Men om man
använder entreprenadsystem och håller sig inom samma gränser,
så skulle den mindre jordägaren och jordinnehafvaren få betala
40 kronor jämte 6 kronor. Man vill ju nu för tiden göra allt,
hvad göras kan för att lindra de små jordinnehafvarnes bördor.

Men om man skall på detta sätt lindra dem, så är det säkert, att
Andra kammaren icke kommer att få någon tacksamhet af dessa
små jordinnehafvare.

Jag har velat säga detta, och med hänsyn till denna åsikt och
den erfarenhet, som man har hemma i min trakt, i Skaraborgs län,
skulle det passa sig illa att understödja ett sådant förslag, som motionen
och reservationen innehåller. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar Jansson i Djursätra, Johanson
i Mossebo, Gustafsson i Sjögesta och Canell.

Grefve R. Hamilton: Herr Carl Persson framhöll, att det
vore svårt att lagstifta för olika förhållanden i ett så stort land
som vårt, och det är just hvad det är. Men den nu föreslagna
förändringen i väglagen åsyftar icke ett åläggande för väghållningsdistrikten
att utbjuda vägunderhållet på entreprenad utan blott ett
medgifvande för de väghållningsdistrikt, som så önska, att vidtaga
denna åtgärd. Det är ju mycket möjligt, att det i något distrikt

Nr 27.

Ang. viss ändring
i bestämmelserna

rörande väghållningsbesvärets
utgörande
på
landet.
(Forts.)

62 Lördagen den 1 april, e. m.

kan vara olämpligt för någon. Är det olämpligt för alla, kommer
väghållningsdistriktet naturligtvis icke att gå in på antagandet af
ett entreprenadsystem. Men om det skulle vara så, att det i något
distrikt skulle för det större antalet vara lämpligt att bortauktionera
vägunderhållet men för ett mindre antal lämpligare att utgöra vägunderhållet
in natura, så står det fritt för detta mindre antal att
utgöra vägunderhållet in natura genom att själfva inropa sina vägstycken.

Då, herr talman, det icke är något åläggande, som motionen
åsyftar, utan blott ett medgifvande, så bör man väl icke hindra ett
väghållningsdistrikt att handla på det sätt, som det finner lämpligast.

Herr Åkerlund: Jag skulle aldrig hafva slutit mig till re servationen,

om jag icke förskaffat mig underrättelse om att Kungl.
Maj:t snart skulle inkomma med förslag om ändring i röstskalan
på vägstämma och att således de små fyrktalen skulle komma att
få afgörande betydelse. Men jag ber att få framhålla, att det är
orimligt, att om 99 procent af de väghållningsskyldige i ett distrikt
skulle anse, att det vore förmånligt för dem att upplåta underhållet
på entreprenad, de kunna blifva hindrade därtill af en enda person.
Det är väl icke rim och reson i detta. Skulle röstskalan vid vägstämma
fortfarande förblifva sådan den hittills varit, så skulle jag
icke hafva varit med om den nu föreslagna ändringen. Men med
eu sådan ändring af röstskalan, som jag nyss nämnde, vet jag icke
att någon af de små kan lida skada af detta.

Det finnes ju i mångt och mycket i vårt land själfstyrelse.
Men det vore väl ''underligt, om det skulle vara en sådan själfstyrelse,
att en enda person skulle kunna få kujonera de öfriga. Jag anser,
att detta icke kan vara riktigt, och det är anledningen till, att jag
anslutit mig till reservationen, till hvilken jag yrkar bifall.

Öfverläggningen förklarades härmed vara slutad. I enlighet
med de därunder framställda yrkandena gaf herr talmannen propositioner
på dels bifall till utskottets hemställan och dels afslag å
berörda hemställan och bifall i stället till den af herr E. A. Lindblad
m. fl. afgifna reservationen; och ansåg herr talmannen den
sistnämnda propositionen vara med öfvervägande ja godkänd. Votering
begärdes emellertid, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs eu så lydande voteringsproposition:

Den som vill, att kammaren, med afslag å jordbruksutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 64, bifaller den
vid utlåtandet af herr E. A. Lindblad m. fl. afgifna reservationen,
röstar

Ja;

63 Kr 27.

Lördagen den 1 april, e. m.
Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Omröstningen utvisade 88 ja men 96 nej, vid hvilken utgång
kammaren bifallit utskottets hemställan.

§ G.

Vidare förelåg till afgörande jordbruksutskottets utlåtande, ur
65, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående återgång af gjorda skatteköp af rekognitionsskogar m. in.

Sedan utskottets hemställan upplästs, yttrade

Herr Hasselquist: Herr talman, mina herrar! Jag har i nu
föreliggande motion hemställt, att Riksdagen må besluta att hos
regeringen begära en utredning angående återgång af samtliga
gjorda skatteköp af rekognitionsskogar och deras återförvärfvande
åt kronan antingen på rättslig väg eller genom en expropriation,
hvarvid de nuvarande innehafvarna af kronan erhölle eu återlösningssumma,
som kunde anses skälig; att för dessa områdens rationella
utnyttjande genom uppodling och bebyggande beslutas en
med statens understöd bedrifvon kolonisationsverksamhet i stor
skala efter bästa och verksammaste metoder, samt att för detta ändamål
tillsättes en särskild jordkommission med uppdrag att öfvertaga
förvaltningen af dessa domäuer och utstycka dem till småbruk
och egna. hem under tryggad besittningsrätt eller annan garanti
mot kolonisationsändamålets förfelande.

Utskottet har i motiveringen till sitt af slagsyrkande yttrat angående
denna min motion: »Utskottet, som visserligen anser det

synnerligen önskvärdt, att eu ingående och allsidig utredning af
kronans jorddonationer till industrien snarast möjligt blifver fullförd,
kan för sin del ej biträda motionärens berörda yrkande. Då
den redan pågående utredningen rörande statens jorddonationer med
visshet torde komma att omfatta samtliga de fall, där utsikt kan
finnas att återvinna dylika donationer, vill det nämligen synas utskottet,
som om vidare åtgärder i det af motionären angifna syftet
icke för närvarande vore erforderliga. Vid sådant förhållande finner
utskottet sig sakna anledning att uttala sig såväl beträffande de af
motionären ifrågasatta utvägarna för återvärfvande — — — af de
utaf bruken skatteköpta hemmanen som ock i fråga om använd -

Ang. viss ändring
i bestämmelserna

rörande väghållningsbesvärets
utgörande
på
landet.
(Forts.)

Om återgång
af gjorda
skatteköp af
rekognitionsskogar.

Nr 27. 64

Lördagen den 1 april, e. m.

Om återgång ningen och förvaltningen af de jordområden, hvilka möjligen kunna
af gjorda af staten återvärfvas.»

skatteköp af ja, visserligen pågår en utredning om kronans jorddonationer
skogar. till industrien. Jag bär emellertid nu i min motion velat gifva

(Forts.) direktiv för eu viss del af denna utredning, nämligen i fråga om
rekognitionsskogarna, och jag har härvid äfven syftat till en återvinning
till kronan, oafsedt huru det gått eller går med eventuella
rättegångar. Då nu motionen ej vunnit något understöd i utskottet,
så har jag ingen förhoppning på något bifall till densamma här
i kammaren. Jag får sålunda nöja mig med att ha fästat uppmärksamheten
på det särskilda förslag, som innefattas i motionen,
under förhoppning att det därigenom kommer under öfvervägande
jämväl vid nu ifrågavarande utredning.

Herr talman! Jag har icke något yrkande att göra.

Herr Lindhagen: Jag tycker, att det bör påpekas litet skarpare,
än utskottet gjort, att de åtgärder, som motionären kräfver,
gå något vidare än den framställning, som förut gjorts här i Riksdagen
i detta ämne. Förut har endast begärts en utredning af
hithörande frågor; nu har herr Hasselquist, såsom han äfven här
framhållit, velat ha fram ett visst direktiv för denna utredning i
en viss punkt, i det att han särskildt i fråga om rekognitionsskogarna
framhållit, att oafsedt huru rättegångarna utfalla, bör man
dock taga i öfvervägande, huruvida icke statsmakterna böra genom
en särskild lagstiftning och på rirnliga villkor återbörda åt kronan
ifrågavarande stora presenter.

Utskottet har nu inskränkt sig till att endast hänvisa till den
utredning, som pågår i denna fråga, och jag vill icke förtänka utskottet,
att det stannat därvid. Jag skall emellertid be att i likhet
med motionären få understryka, att det vore lyckligt, om denna
utredning toge kraftigt itu med själfva saken, hvilket tydligen är
motionärens mening, och har jag därutöfver ej något yrkande att
framställa.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ T Ang.

instal- Härefter företogs till behandling jordbruksutskottets utlåtande,
lande af in- nr gg, j anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
läkningaf angående inställande af inköp för statens räkning utaf skogar och
skogar och jordområden af kronodonationsnatur.
jordområden

af kronodona- j en jnom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets förwnsna
ur. beredande behandling öfverlämnad motion, nr 234, hade herr
Hasselquist hemställt, att Riksdagen ville besluta att fästa Kungl.

Lördagen den 1 april, e. m. 65 Nr 27.

Maj.ts uppmärksamhet på vissa i motionen omförmälda förhållanden Ang. instälmed
erinran, att alla inköp för statens räkning af sådana skogar ^an^e af inköp
och jordområden af kronodonationsnatur, till Indika äganderätten statensf
kunde anses omtvistad eller å Indika kronan eventuellt kunde ''logar oi
komma att framställa anspråk, borde inställas. jordområden

af kronodona Utskottet

hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte för- il0™nat™''-anleda någon Riksdagens åtgärd. trons.;

r ^ Reservation hade vid utlåtandet afgifvits af herrar Ursson i
.1 ällberg, Jansson i Krakerud, Kronlund och Linders, hvilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kungl. Maj:t framhålla önskvärdheten af att inköp för statens räkning
icke skedde af sådana kronodonationsjordar, å Indika kronan kunde
hafva skälig anledning att framställa anspråk.

Efter föredragning af utskottets hemställan yttrade

Herr Hasselquist: Herr talman, mina herrar! Äfven beträffande
denna motion har utskottet kommit till ett afslagsyrkande på
grund af hänvisning till föreliggande utredning. Utskottet har dock i
själ!va verket erkänt riktigheten af hvad jag här påyrkat, då nämligen
utskottet »håller före att i anledning af samma utredning» — hvilken
jag omnämnt såsom pågående — »och då uppmärksamheten
bhfvit behörigen fäst å hithörande förhållanden Kungl. Maj:t utan
någon särskild framställning från Riksdagens sida med all visshet
kommer att tillse, att inköp af sådan mark, hvarå kronan kan
hafva skälig anledning att framställa anspråk, icke kommer att
ske». Det farligaste är att en sådan förhoppning har ganska svaggrund.
feom bekant skötas dessa inköp af domänstyrelsen, som
emellertid icke har hand om de för bedömandet af kronans äganderätt
till dessa donationsområden nödiga handlingarna. Många
af de viktigaste hithörande omständigheter äro därför obekanta för
domänstyrelsen. Det kan mycket väl hända, att domänstyrelsen
kan komma att inköpa ett bruksområde, livilket vid en hänvändelse
till kammarkollegium kan visas rrara kronoegendom eller åtminstone
ett med afseende å äganderätten omtvistadt donationsområde.
Sådant har händt och kommer säkerligen också att framdeles
hända.

Utskottet har användt en svag och alldeles ohållbar motivering
lör sitt afslagsyrkande. Sålunda säger sig utskottet ha funnit,
att de af mig anförda inköpen skett, innan den omförmälda
utredningen blifvit påbörjad. Skulle emellertid detta förhållande
förringa _ behofvet af den påyrkade åtgärden? Nej, visst icke;
sådana inköp ha skett både före, likaväl som de kunna komma

Andra kammarens protokoll 1911. Kr 27.

5

Nr 27. 66 Lördagen den 1 april, e. m.

Ang. instäl- att ske efter nämnda utredning, och det är just därför som en pålancle
af inköp minnelse beköfves.

för statens Angående statsinköpet af Klotverkens rekognitionsskogshem.
''“toqaroch man, hvilket inköp flyktigt omnämnes i motionen, kan jag medjordområden
dela, att dessa hemman, som år 1899 af kronan betaltes med en
af kronodona- och en half miljon kronor, åren 1841 och 1858 öfverlämnades af
tionsnatur. kronan för följande köpeskillingar. År 1841 öfverlämnades. säiForts.
) ]unc]a Malingsbo hemman, om 5.878 har och 134 ar, för 98 riksdaler
35 skillingar 8 runstycken; samma år Björsjö hemman, om
1 4/5 mantal, för 85 riksdaler 38 skillingar 5 runstycken; år 1858
öfverlämnades likaledes Nyfors hemman, om 3,582 har och 25 ar,
för 141 riksdaler 29 skillingar; samma år Tallfors hemman, om
i/s mantal, för 6 riksdaler 1 skilling, samt Norrbärke hemman, om
1 7ie mantal, för 51 riksdaler 8 skillingar 6 runstycken.

Kronan har sålunda här för något öfver 381 riksdaler öfverlämnat
ett område på mellan 75,000 och 100,000 tunnland åt ett bruksbolag,
och sedermera, då bolaget i omkring 50 år afverkat skog å
området, återköpt detsamma för eu och en half miljon kronor.
Det är att märka, att bruksdriften, som skulle ^ utgöra ett villkor
för donationens åtnjutande, för länge sedan nedlagts.

Detta är blott ett exempel bland de många. Naturligtvis
kunde kronan, då donationsvillkoret icke uppfyllts, ha haft anledning
att framställa anspråk på äganderätten till dessa hemman,
men då nu kronan betalat ut penningarna och bruksbolaget fått
sitt, är det nu säkerligen för sent för kronan att göra några anspråk
på ifrågavarande rekognitionsskogshemman. Det är sådana
orättvisor, som jag med min motion afsett.att förebygga.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall till reservationen, som i
något förenklad form upptager det yrkande, jag i min motion
framställt.

Vidare anfördes ej.

Herr talmannen framställde propositioner å dels bifall till utskottets
hemställan och dels afslag därå och bifall till den ai herr
Persson i Tallberg in. fl. afgifna reservationen; och fattade kammaren
beslut i enlighet med den sistnämnda propositionen.

§ 8.

Äng. tvååriga A föredragningslistan fanns härefter upptaget Andra kammafolkskolesemi-
rens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7, i anledning af väckt
naner. motion ora skrifvelse till Kuugl. Maj:t angående utarbetande af
plan till tvååriga folkskoleseminarier, afsedda för vidareutbildning
af småskollärarinnor.

Lördagen den 1 april, e. in.

67 Nr 27.

Till Andra kammarens första tillfälliga utskott hade för förbe- Ang. tvååriga
redande behandling blifvit hänvisad en af herr Meurling väckt folkskolesemimotion,
nr 57, hvari hemställts, att Riksdagen måtte besluta skrif- S1'';
velse till Kungl. Maj:t med anhållan, det täcktes Kungl. Maj:t låta r S''
utarbeta plan till tvååriga folkskoleseminarier, där från småskoleseminarier
utexaminerade lärarinnor, som minst två år med goda
vitsord tjänstgjort i småskola, mindre folkskola eller folkskola,
ägde att vinna inträda och efter godkänd afgångspröfning vinna,
behörighet att innehafva ordinarie tjänst i den egentliga folkskolan.

Utskottet hemställde, att förevarande motion ej måtte till någon
Andra kammarens åtgärd föranleda.

Mot utskottets berörda hemställan hade herr Meurling afgifvit
reservation.

Efter uppläsning af utskottets hemställan yttrade

Herr Meurling: Jag kan för min del ej godkänna utskottets
utlåtande i denna fråga. Utskottet säger sig ha inhämtat, att af
mig i motionen lämnade sifferuppgifter äro för höga. Dessa äro
dock hämtade från en af E. Hammarlund utgifven folkskolekalender
och sammanställda med ledning af dess uppgifter samt äfven
med användning af andra tillgängliga källor, som icke borde vara
missvisande. Om utskottet inhämtat andra officiella siffror, som
äro säkrare, förefaller det mig, som om utskottet hade bort anföra
några af dessa uppgifter. Jag vågar dock påstå, att de folkskolor,
som till följd af lärarbrist sakna examinerade lärare, uppgå till
minst ett tusental. Jag skall här blott nämna ett exempel. Enligt
Gustafssons senast utgifna folkskolematrikel uppgå folkskollärarbefattningarna
inom Värmlands läns landsbygd till omkring 360, och
af dessa äro icke mindre än omkring 70 vakanta, d. v. s. icke
mindre än nära 20 procent. Därtill kommer, att enligt den berättelse
om rikets styrelse, som blifvit till oss utdelad denna riksdag,
det finnes 970 sjukvikarier, af hvilka säkerligen de flesta just till
följd af lärarbristen varit oexaminerade. Vi ha läst om anställda
prof med värnpliktiga och med konfirmander, och vid dessa prof
har okunnigheten hos de pröfvade befunnits öfverraskande stor.

Man har frågat efter orsaken därtill. Jag har då sett uppgifvas:
skolråden, genom deras försumlighet; skoldistrikten, genom deras
njugghet att icke skaffa heltidsläsning; lärarna, genom att använda
opraktiska undervisningsmetoder o. s. v. Men jag har icke sett
på ett enda ställe uppgifvas, hvad som dock äfven kan vara en
bidragande orsak härvidlag, nämligen uraktlåtenheten att anordna
utbildningsanstalter åt de hundratals unga män och kvinnor, som

Nr 27-. 68

Lördagen den 1 april, e. m.

Ang. tvååriga vilja utbilda sig till folkskolans tjänst, men tillbakavisas från se foikskolesemi-

minarierna af brist på utrymme, och i följd däraf måste tusentals
fFovtTi folkskolor i vårt land sakna examinerade lärare.

Utskottet afstyrker nu motionen därför, att de i denna föreslagna
seminarierna skulle åstadkomma eu klyfning af lärarkåren,
i det att mindervärdiga lärarinnor skulle där utbildas. Huru vet
utskottet detta? Om inträdesfordringarna vid dessa seminarier på
ett ungefär motsvarade andra klassens kurs vid de vanliga seminarierna
och de, som intoges, hade bakom sig eu praktisk utbildning
och träning under minst tvåårigt skolarbete och därunder
haft tillfälle att göra sig kända såsom lämpliga för lärarkallet,
skulle de då efter eu ny tvåårig kurs behöfva träda ut i folkskolans
tjänst sämre rustade än de, som i ett sträck genomgått en
fyraårig kurs och hvilkas lämplighet för lärarkallet endast pröfvats
vid deras inträdesexamen till seminariet? Det skulle i stället kunna
slå ut så, att man ifrån dessa föreslagna läroanstalter finge bättre
och mera eftersökta lärarekrafter än från de andra seminarierna.
Men för öfrigt, äfven om de ifrån dessa nu föreslagna läroanstalter
utexaminerade eleverna icke skulle blifva med de andra fullt likvärdiga
— blott de äro kompetenta att undervisa i folkskolan —,
hvad skulle det göra? Likvärdigheten inom folkskollärarkåren blir
ju i alla fall endast på papperet; i verkligheten kan det aldrig bli
någon likvärdighet mellan medlemmarna i denna kår lika litet som
inom andra kårer. Mellan de begåfvade och intelligenta å ena sidan
och de medelmåttiga å andra sidan, mellan de af naturen för
kallet danade å ena sidan och de, som vid utöfningen af detta
kall sakna naturliga anlag, å andra sidan, mellan dem, som med
lif och lust ägna sig åt skolarbetet, å ena sidan, och å andra sidan
de likgiltiga, de, som äro mera intresserade för helt andra sysslor
än skolans — mellan dessa olika kategorier af lärare kan det aldrig
bli någon reell likvärdighet, man må inrätta seminarierna hur som
helst.

Utskottet afstyrker motionen äfven därför, att de af motionären
berörda spörsmålen äro föremål för öfvervägande inom folkundervisningskommittéu
och denna kommitté har utarbetat förslag
till särskilda kortare seminariekurser för vissa grupper af inträdessökande,
bland annat äfven för småskollärarinnor. Om nu med
dessa kortare seminariekurser menas de treåriga kurser, Indika
folkundervisningskommittén lär ämna föreslå, fruktar jag, att eu
sådan kurs blir för lång och för dyr för att i nämnvärd man
komma att begagnas af lärarinnor, som redan kommit ut i tjänst,
och om dessa kurser bli anordnade för vissa grupper af inträdessökande
och således icke uteslutande för tjänstgörande småskollärarinnor,
fruktar jag, att de, som kunna bli de för landsbygden
åtminstone mest passande lärarinnorna, emedan de där äro uppfödda
och redan vana vid skoltjänstgöringen därstädes, trängas

Lördagen den 1 april, e. m.

69 Nr 27.

undan af elever från städernas åttaklassiga läroverk, hvilka natur- Ang. tvååriga
ligtvis ha större teoretisk kunskap och därför bättre skulle kunna folkskolesemireda
sig vid denna inträdespröfning än de andra, utan att dock fjwTi
förutsättningar hos dessa torde finnas för att bli bättre lärarinnor,
åtminstone icke bättre lämpade såsom lärarinnor i eu aflägsen
landsbygd.

Utskottet säger vidare, att utredning och förslag i sådant
syfte, som af motionären angifvits, torde alltså vara att förvänta
från kommittén. Ja, om vi nu endast visste, att det i en snar
framtid blefve något af med detta, och vi torde nog i dag kunna
få höra, att det ljusnat i detta afseende. Erfarenheten har ernellertido
förut lärt oss att ha måttliga förhoppningar i den delen.

År 1906 interpellerade herr Sjö dåvarande regeringen och
frågade, om den ej ämnade göra något för att afhjälpa den redan då
kännbara lärarbristen. Den dåvarande regeringen hann icke att
besvara interpellationen men i skollitteraturen gafs det rådet: förbättra
lärarnas ställning, så få ni sökande. Meningen var: öka
lönerna, så få ni nog sökande. Det är ju dock klart, att om alla
lydde det rådet, vore ju i alla fall lärarbristen lika stor. Men det
vore en orättvisa, om skoldistrikt, som genom ogynnsamt läge,
dåliga kommunikationer och eu karg natur redan äro jämförelsevis
vanlottade, därjämte skulle betungas med större utgifter till
skollärarelönerna än andra kommuner, som äro lyckligare lottade
och mycket bättre kunna komma ut med större utgifter. De, som
här för några veckor sedan talade så varmt för fattiga betungade
skoldistrikt, kunna väl icke antagas vilja gifva ett sådant råd.

Intet blef emellertid den gången vidgjordt för lärare bristens afla
jäsande.

År 1908 höjdes återigen ett nödrop af motionärer i denna
kammare. Motionen afslogs, därför att dåvarande seminariekommittén
gaf förhoppning om, att inom årets slut skulle förslag vara
ingifna till Kung!. Maj:t för nödens afhjälpande. Vi ha nu 1911,
och tillräcklig hjälp är ännu icke gifven, men, som sagdt, vi torde
i dag få höra, att utsikterna möjligen ljusnat. Då jag sagt detta,
är det icke meningen att säga ett klandrande ord om seminariekommittén
för denna sak, ty jag vet, att nya uppgifter ha blifvit
lagda på den, hvilka hindrat saken.

Utskottet säger slutligen: »man har all anledning hoppas, att
semiuariereformfrågan i sin helhet med det snaraste torde vara af
folkundervisningskommittén slutbehandlad, då ju äfven de af
motionären uttalade önskemålen, i den mån de äro värda att
beaktas, komma att af Kungl. Maj:t pröfvas». Skall man då vänta
till dess hela seminariereformfrågan hunnit genomgå alla instanser och
blifvit slutligen afgjord, och under tiden icke ens provisoriska
seminarier inrättas för lärarebristens afhjälpande, då äro förhoppningarna
om en snar förbättring ganska små. Men vi torde äfven

Nr 27. 70

Lördagen dén 1 april, e. m.

Ang. tvååriga därom få höra vidare i dag. Man ifrar för heltidsläsningens
folicsJcolesemi- fullständiga genomförande och för mindre folkskolors förvandling
(Forts ) folkskolor, men hvad hjälper sådana förändringar på papperet,
när nyinrättade folkskolor icke kunna förses med kompetenta lärare?
Man vill skaffa skolorna lärare, som vid seminarierna skola få
ännu större kunskaper, än de nu få. Man vill till och med, att
de skola bli kunniga i främmande språk, men för folkundervisningens
främjande blefve det helt visst mera gagneligt, om mall
nu, innan dessa förändringar verkställas, förskaffar de redan befintliga
folkskolorna kompetenta lärare, åtminstone där de nu icke
ens kunna meddela barnen folkskolans minimikurs. Så länge som
dessa tusentals folkskolor icke fått åtminstone så pass kunniga
lärare, kommer nog, om nya prof anställas med blifvande värnpliktige,
eu öfverraskande hög procent af dem fortfarande att visa
en häpnadsväckande okunnighet.

Det är, mina herrar, icke om obekanta förhållanden jag tillåtit
mig att här tala inför kammaren. I alla delar af riket har
man allt mer och mer känning af den nöd, som här är fråga om,
och när nöd är å färde griper man efter hjälpmedel, äfven om
dessa icke äro af den allra fullkomligaste art. Några grundlinjer
äro i motionen angifna för sådana hjälpmedel, och detaljerna har
ju Kungl. Maj:t tillfälle att utfylla efter omständigheterna.

Jag ber, herr talman, att få yrka afslag på utskottets hemställan
och bifall till motionen.

Herr H ags from: Motionären utgår från det kända faktum,

att för närvarande stor brist råder på kompetenta lärare och lärarinnor
vid folkskolorna. Om bristen icke är fullt så stor som
motionären-reservanten beräknar efter de uppgifter, som varit för
honom tillgängliga, är den dock tillräckligt stor för att ingifva
bekymmer. Motionären anvisar också en utväg, huru denna brist
i viss mån skall kunna afhjälpas, nämligen genom inrättande af
tvååriga seminarier för småskollärarinnor, där dessa skulle kunna
erhålla en vidare utbildning för tjänstgöring inom folkskolan.

Utskottet delar motionärens uppfattning därutinnan, att något
snarast möjligt bör göras för att afhjälpa den rådande bristen på
lärarekrafter och likaledes, att det bör lämnas tillfälle för småskollärarinnor,
som det önska, att genom eu kortare kurs, än den
vanliga vid ett seminarium, kunna utbildas till folkskollärarinnor.
Under motionens behandling inom utskottet har emellertid utskottet
inhämtat, att folkundervisningskommittén ägnat just båda
dessa frågor en noggrann utredning och utarbetat plan och förslag
till särskilda kortare seminariekurser för vissa grupper af inträdessökande,
och bland dessa inträdessökande har också hänsyn
blifvit tagen till småskollärarinnorna. Hvad sålunda motionären
önskat, nämligen ett snart afhjälpande af den rådande lärarebristen

71 Nr 27.

Lördagen den 1 april, e. m.

och vidare, att småskollärarinnor skola genom eu kortare semina- Ang. tvååriga,
riekurs kunna beredas tjänst inom folkskolan, det föreligger såle-7
des redan i förslag af folkundervisningskommittén, ehuru detta (Forts.)
förslag ännu icke föreligger i tryck. Emellertid, den omständigheten,
att ett förslag redan föreligger, har varit en och den förnämligaste
anledningen till att utskottet icke ansett det nödigt att
nu i saken hänvända sig till Kungl. Maj:t.

Men det gifves också eu anuan anledning till utskottets afslagsyrkande,
en anledning, som reservanten också nyss berörde,
och det är, att motionären med den föreslagna tvååriga kursen
synes afse eu utbildning, som ej skulle bli fullt likvärdig med den,
som nu kommer eleverna till del vid rikets öfriga seminarier, utan
skulle komma att stå i viss mån efter densamma. Visserligen
säger motionären, att det icke behöfde vara sa, det är ingenting
som hindrar, att icke dessa småskollärarinnor genom den tvååriga
kursen skulle kunna uppnå samma resultat och komma till samma
mål, som man af ser med den fyraåriga seminariekursen. Det
framgår dock icke utaf hans motion, att han ens för dessa småskollärarinnor
fordrar någon inträdesexamen. Om man vill genomläsa
motionen, kan man icke finna detta på något enda ställe.

Det är endast genom utskottsbehandlingen som vi ha hört af
honom i utskottet, att han verkligen anser, att eu inträdesexamen
med dem bör hållas. Så som vi veta, äro smaskolseminariernas
kurser mycket olika. Af 31 småskollärarinneseminarier, som funnos
år 1910, var endast halfva antalet tvååriga, resten ett och ett halfteller
till och med endast ettåriga. Hur det nu skulle vara
möjligt att i allmänhet föra dessa småskollärarinnor under en tvåårig
kurs fram till samma mål, som man vill vinna med de fyraåriga
seminarierna, är kanske icke så godt att säga. Åtminstone
förefaller det af motionen som om motionären ursprungligen icke
afsett detta, tv han säger här i slutet af motionen: »de så utbildade
lärarinnorna torde lättare kunna vinnas för landsbygdens
folkskolor, där de icke skulle undanträngas af högre meriterade
medsökande». Ja, däri ligger just saken. Nu säger visserligen
motionären, att vi lära aldrig kunna få någon jämnstrukenhet i
alla fall äfven med den fyraåriga utbildningen, ty alltid är det en
hel del elever, som ha högre begåfning, mera fallenhet för lärareyrket
än andra. Ja, detta beror på den naturliga begåfniugen,
men vi skola icke skapa inrättningar som just ta hänsyn till detta,
inrättningar, som söka att utbilda en del till ett högre plan, till
en klass nr 1, ocli andra inrättningar, som utexaminera lärarinnor
på ett lägre plan. Folkbildningen och seminariebildningen ha i
vårt land tillkämpat sig eu jämförelsevis hög ställning, men detta
har icke gått på eu gång, utan det har fordrats mycket arbete
härtill och dragit om lång tid. År det då verkligen skäl att
vi, nu såsom motionären föreslår, skulle taga ett steg till -

i

Kr 27. 72

Ang. tvåårig
folkskolesem
narier.
(Ports.)

Lördag-en den 1 april, e. m.

/»baka, att vi skulle vara med om att skapa anstalter där
lärarekrafter utbildades till eu ståndpunkt, som fanns i seminarierna
för kanske 30 ä 40 år sedan? Jag kan icke finna
sådant lämpligt och jag kan icke heller se, att man härmed skulle
göra dessa lärarinnor någon tjänst. Möjligen skulle det väl bli så, att
under den första tiden, medan det ännu vore godt om platser,
dessa lärarinnor skulle lätt kunna få plats, särskildt på landsbygden.
Men i den mån lärarebristen blefve afhjälpt och flera sökande
anmälde sig till de ledigförklarade platserna, tror då motionären
eller tro herrarna, att dessa lägre utbildade lärarinnor ens skulle kunna
komma på förslag? Jag kan icke tänka mig annat än att de
skulle komma i eu mycket ogynnsam ställning gentemot sina
bättre utrustade kamrater. Och hvad landsbygdens skolor beträffa,
torde det vara så med den mycket svåra skolform, som där ofta
förekommer, att dessa skolor äro minst lika mycket i behof af val
utbildade lärarekrafter som städernas folkskolor.

Hur man än ser saken, är hvad motionen i detta afseende
ifrågasätter från utskottets ståndpunkt icke i något afseende tillrådligt.

Jag skall sålunda be, herr talman, att på grund af hvad jag
yttrat få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herrar Cervin och Hagberg instämde häruti.

Herr Engström: Herr talman, mina herrar! Af det förelig gande

utskottsbetänkandet framgår, att utskottet är fullt ense med
motionären däri, att det för närvarande förefinnes eu betänklig brist
på tillräckligt antal lärarekrafter för de befintliga läraretjänsterna,
särskildt vid landsbygdens folkskolor. Det heter nämligen i slutet
på sid. 2 i nämnda betänkande:

»Att en dylik lärarebrist verkligen förefinnes och i många orter
gjort sig synnerligen kännbar, är ett allmänt kändt faktum, och
äfven om de sifferuppgifter motionären i detta afseende lämnat,
enligt hvad utskottet inhämtat, äro för höga, har dock denna brist
särskildt under åren 1.907- 1 DÖD ökats på ett sätt, som synes påkalla
eu alldeles särskild uppmärksamhet».

A idare ber jag att få konstatera, att enighet mellan utskottet och
motionären förefinnes jämväl däri, att det torde vara nödvändigt
att åtgärder snarast möjligt vidtagas för att öka tillgången på lärarekrafter
för folkskolan, och slutligen ger utskottet sitt fulla erkännande.
åt en af motionären föreslagen åtgärd för vinnande af rättelse
i det ifrågavarande missförhållandet, hvarigenom småskollärarinnor
skulle bli i tillfälle att på kortare tid än genom eu fyraårig seminariekurs
vinna utbildning till folkskollärarinnor. Men trots denna
öfverensstämmelse mellan utskottet och motionären i väsentliga
delar, har dock utskottet icke ansett sig kunna förorda någon

Lördagen den 1 april, e. m.

73 Nr 27.

Riksdagens hänvändelse till Kungl. Maj:t i berörda ärende. Och Ang. tvååriga
det synes som om utskottet icke har ansett sig kunna göra detta fMsMesemir
af hufvudsakligen två skäl. Det första skälet är, att de af niotio- (Forts ''
nären berörda spörsmålen äro föremål för öfvervägande inom folkundervisningskommittén
och denna kommitté, som jag för korthetens
skull vill kalla seminariekommittén, har, säger utskottet
»dels verkställt eu grundlig och omfattande utredning rörande lärarebristens
omfattning och behofvet af lärarekrafter, dels också utarbetat
förslag till särskilda kortare seminariekurser för vissa grupper af
inträdessökande, bland annat äfven för småskollärarinnor.» Utskottet
sätter sålunda hela sin förhoppning till seminariekommittén, hvars utredning
och förslag i ärendet enligt utskottets uppgift snart vore att
förvänta. Det har redan i dag af motionären erinrats om, att den
fråga, som nu är före, förut, nämligen år 1906, tog kammarens uppmärksamhet
i anspråk. Ja, det var det året, som man enligt somligas
mening icke bör tala om. Då framställde en aktad ledamot af
denna kammare till dåvarande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet
följande spörsmål: Ämnar herr statsrådet vidtaga

några åtgärder, som leda därhän, att man snarast möjligt inom landet
till ledigförklarade folkskollärareplatser kan få kompetenta sökande
och i så fall, hur snart får man vänta att för folkskolornas uppehållande
hafva tillräckligt med skollärare? Ja, på den frågan fick interpellanten
icke något svar, och jag har icke förut kännt anledningen
till att intet svar kom. Men motionären upplyser nu om, att
spörsmålet kom så sent fram, att statsrådet icke fick tillfälle att
besvara det. Det kom emellertid fram den 9 maj och Riksdagen åtskildes
den 29. Det hade väl ändock kunnat blifva tillfälle att
få ett ord sagdt i denna för folkskolan så viktiga fråga.

Nu hoppades man emellertid efter detta, att när den dåvarande
ecklesiastikministern afgick ur regeringen och på sommaren
ingick som ordförande i seminariekommittén, han skulle låta sig
angeläget vara att i handling visa, att han ville göra någonting
för att få bort detta missförhållande, som nn har talats om här.

Men det dröjde och har dröjt ända tills nu. Man har icke vetat
någonting och icke fått något svar. Under tiden har Kungl. Maj:t
gjort, hvad Kungl. Maj:t har kunnat för att få bort denna lärarebrist
utan att dock föregripa kommittén i dess arbete. Skoldistrikten
ha också gjort, hvad de kunnat, för att få kompetenta lärare
till folkskoletjänsterna. Jag skall nämna för herrarna, att inom
flera distrikt och fattiga distrikt, där för öfrigt skatterna äro dryga,
där har man ändå af intresse för saken anslagit både 1- och 200
kronor utöfver den i lag föreskrifna lönen för att kunna få kompetenta
lärare såsom sökande till tjänsterna. Men kommittén har,
som jag säger, tegat, och jag tror ändå, att med god vilja skulle
denna seminariekommitte kunna ur det öfriga arbetet utbryta just
denna fråga för att kunna föreslå något botemedel. Jag tror, att

Nr 27. 74

Lördagen den 1 april, e. m.

Ang. tvåårig a detta kunnat vara möjligt, om man verkligen käft god vilja därtill.
folkskolesemi- yru par emellertid i utskottsbetänkandet nämnts, att vi snart ka
(Torts) att vanta betänkande ock förslag ifrån kommittén. Men, mina
kerrar, om nu verkligen detta betänkande och förslag komme t. ex.
i sommar, då skola myndigheterna köras, och de få väl ändå ka
någon tid på sig, ock sedan skall Ivungl. Maj:t taga befattning
med ärendet och framkomma med förslag i Riksdagen, ock då är
val icke alldeles säkert, att Riksdagen antar kommitténs förslag.
Det är ju alls ingen säkerhet härför ock ändå är förhållandet sådant,
att det verkligen är fara för vår folkskola i dröjsmål. Jag
kan icke se annat än, att ett bifall till motionen skulle vara för
Kungi. Maj:t en kärkommen anledning att söka skynda på så, att
detta ärende kan vinna någon lösning.

Emellertid säger utskottet — och detta skall väl vara det andra
skälet emot bifall till motionen — att om man skulle biträda motionären
i hans förslag, skulle en klyfning af lärarekåren inträda,
nämligen i en grupp som fått en bättre utbildning, ock i en som
fått en mindre grundlig sådan, ock detta anser utskottet olämpligt,
ty barnen på landet behöfva undervisas utaf grundligt utbildade
lärare lika väl som barnen i städerna. Utskottet kar naturligtvis
alldeles rätt häruti. Men då kan jag icke förstå, hur utskottet
skall kunna reda sig. Utskottet har ju förut sagt, att seminariekommittén
icke allenast har gjort en utredning rörande lärarebristens
omfattning och bekofvet af lärarekrafterna, utan också utarbetat
förslag till särskilda kortare seminariekurser för vissa grupper
af inträdessökande bland annat för småskollärarinnor. Inträffar
då icke genom detta just eu klyfning af lärarekåren? Jag
kan icke förstå annat. Det blir ändå en grupp af lärarekåren, som
icke får den utbildning som de andra, Indika få den fulla utbildningen,
ty det står ju, att det är fråga om kortare seminariekurser
för dessa inträdessökande.

För öfrigt har utskottet alldeles förbisett ett annat förhållande.
Det är nämligen så, att i våra skoldistrikt eu klyfning af folkskollärarekåren
redan har inträdt. Man har icke kunnat vara nöjd
med att ha vakanta platser och årligen få annonsera efter vikarier
på dessa, utan man har hos Kung]. Maj:t sökt dispens för en hel
del småskollärarinnor att få söka och inneha ordinarie folkskolläraretjänst,
och detta har ofta, ja mycket ofta, af Kungl. Majd
biff vit beviljadt. Dessa lärarinnor ha då sökt och erhållit folkskollärarinnetjänst
och därigenom har ju redan eu klyfning inträdt.
Om sålunda eu klyfning redan har inträdt och kommer att
inträda genom seminariekommitténs förslag, hvarför icke då lika
väl genom motionärens förslag? Jag kan sålunda icke anse detta
sista skäl vara något verkligt skäl.

På grund af hvad jag anfört tillåter jag mig, herr talman, att
yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till motionen.

75 Nr 27.

Lördagen den 1 april, e. m.

Herr Berg i Stockholm: Herr talmannen torde känna, att Ang. tvååriga

jag icke gärna håller tal, och allra minst har jag någon önskan/ott**^eM*-att hålla tal vid denna tid på dygnet. Men då den siste ärade (Forts.)
talaren visat folkundervisningskommittén, hvars ordförande Jag är,
en så stor uppmärksamhet, att lian ägnat oss, om jag icke misstager
mig, själfva sitt jungfrutal, skulle det kanske vara litet ohöfligt att
icke svara några ord.

Innan jag går öfver till det angrepp, som han riktade mot
kommittén, ber jag att få i största korthet uttala mig om prosten
Meurlings motion. Såsom i det föreliggande betänkandet antydes,
har folkundervisningskommittén verkställt eu utredning om lärarebristen,
hvilken berört icke blott dennas omfång utan också dess
orsaker och dess botemedel. Utskottet, alltså äfven motionären,
bar varit i tillfälle att taga noggrann kännedom om denna utredning,
och det är med synnerlig fägnad jag i utlåtandet ser, att utskottet
fått det intrycket, att den är både grundlig och omfattande. Hvad
botemedlen angår, har kommittén anvisat tre sådana: för det första
parallellklasser för studenter, manliga och kvinnliga, för det andra
dubbelseminarier, för det tredje särskilda kurser för småskollärarinnor
likasom äfven för flickskoleélever. Två af dessa tre botemedel ha
redan blifvit upptagna af Kungl. Maj:t och godkända af Riksdagen.

Vi ba nu studentkurser i Stockholm och i Vexiö, och det är redan
af Riksdagen beslutadt, att vi skola ba dubbelseminarier i Göteborg
och Falun. Kommitténs tredje förslag, det om anordnande af kurser
för småskollärarinnor (liksom äfven för flickskoleelever), har däremot
icke kunnat komma till utförande, och det af den orsaken att därtill
fordras icke allenast penningar utan därjämte nya organisationsplaner
och nya undervisningsplaner. Men som utskottets ledamöter
varit i tillfälle erfara och, om jag ej misstager mig, med sina
egna ögon se, äro sådana planer utarbetade af kommittén; de ligga
färdiga att snart ingifvas till Kungl. Maj:t. Jag bar här i min
hand ett korrektur af förslaget om dessa kortare seminariekurser
för småskollärarinnor, och om jag icke bedrar mig, bar motionären
varit i tillfälle att se detsamma. Jag är naturligtvis icke berättigad
att utförligare redogöra för detta förslag, som naturligtvis skall
ingifvas till Kungl. Maj:t, innan det får komma till offentligheten.

Så mycket anser jag mig dock, utan att träda grannlagenheten för
när, kunna säga, att kommitténs allmänna tankegång fullständigt
sammanfaller med hvad utskottet uttalat å sid. 4 i betänkandet.

Hen skiljer sig således alldeles bestämdt från den uppfattning, som
motionären i dag liksom äfven förut i sin motion gifvit uttryck
åt. Han vill alldeles påtagligen ba eu lärarekår med bättre utbildning
för städerna, de större samhällena, och en annan lärarekår
med svagare utbildning för landsbygden, Han bestyrkte denna
uppfattning, som man får redan vid läsningen af motionen, då
han för en stund sedan sade, att uppgiften för den nya lärarekåren

Si 27. 76

Lördagen den 1 april, e. m.

Ant), tvååriga med svagare utbildning skulle vara att bibringa folkskolebarn å
folkskolesemi- landsbygden minimikurserna. Kommittén har — det tror jag mig
(Forts ) kunna säga beträffande alla dess ledamöter — icke ett ögonblick
kunnat hysa en sådan tanke. Den har tvärtom varit öfvertygad
om, att eftersom landsbygdens skolor icke ha möjlighet till någon
sorts arbetsfördelning mellan medlemmarna af lärarekåren, så att
den ene kan få ägna sig mera åt en grupp af ämnen och den
andre åt en annan grupp, och eftersom lärare och lärarinnor på
landsbygden gifvetvis i allmänhet ha ringare tillgång på alla yttre
hjälpmedel för undervisningen samt ringare tillfälle till fortbildning
än som står de i större samhällen bosatta till buds, så vore det
egentligen det önskvärdaste, att de allra styfvaste, om jag får begagna
det uttrycket, lärarne och lärarinnorna kunde komma just
till de skolor, där arbetet är svårast, d. v. s. till skolorna på landsbygden.

Skulle, det jag icke kan förmoda, denna kammare blifva så
entusiasmerad af tanken på två slags lärarekårer, en bättre kvalificerad
för städerna och en ringare kvalificerad för landsbygden, så
att den vill ha en riksdagsskrifvelse härom till Kung!. Maj:t, och
om en sådan kommer till stånd, då förmodar jag, att nämnda
riksdagsskrifvelse blir af Kung!. Maj:t remitterad till folkundervisningskommittén,
hvilket naturligtvis icke kunde resultera i något
annat än ett ytterligare fördröjande af kommitténs betänkande om
seminarierna. Detta är ju alldeles påtagligt.

Om jag nu härifrån går öfver till de anmärkningar, som riktats
mot folkundervisningskommittén, så tillåter jag mig vördsammast
hemställa, huruvida det verkligen kan vara korrekt och lojalt
att arrangera någon batalj därom, innan kommitténs förslag
blifvit offentliggjordt, så att de, som skola åhöra debatten, få någon
aning om hvad frågan gäller. Det förefaller mig, som om man
borde uppskjuta med den saken, till dess vårt betänkande föreligger.
För min del tror jag mig kunna utlofva, att för alla dem,
som äro intresserade för vår lärarebildning, det då skall bli mycket
att studera och mj^cket att pröfva. Må då herrarne komma och
kritisera; vi i kommittén få försvara våra åsikter så godt vi förmå.
Men intill dess borde man väl kunna lägga band på sig och stilla
sitt blodiga svärd.

Af hvad som blifvit sagdt särskilt af den siste talaren, är
det tydligt, hvad för öfrigt var kändt förut, att man på vissa håll
ser folkundervisningskommittén med mycket oblida ögon och låtsar
sig värdera dess arbetsförmåga synnerligen lågt. Vi få trösta oss
med, att Kungi. Maj:t tyckes uppskatta vår arbetsförmåga så mycket
högre. Detta framgår redan däraf, att Kung!. Maj:t lagt på kommittén
det ena stora och svåra uppdraget efter det andra. Först
fingo vi frågan om seminariernas ombildning. Sedan kom omarbetandet
af folkskolans och småskolans hela undervisningsplan.

Lördagen den 1 april, e. in.

77 Nr 27.

Därtill har lagts organisations- och läroplanerna för alla sorters Ang. tvåårigg
fortsättningsskolor och clen därmed sammanhängande frågan om folkskolesemiyrkesundervisningen.
Vidare ha vi fått att behandla folkskolein- (Forts)
spektionen, o. s. v., o. s. v. Slutet har blifvit, att kommitténs uppdrag
fått den omfattning, att det efter min mening skulle utgjort
en alldeles lagom börda för fyra kommittéer, och sannerligen de
hade haft latmansgöra ändå. När man vidare besinnar, att de
angelägenheter, som kommittén fått, den ena efter clen andra, på
sin lott att utreda, aldrig förut varit föremål för utredning af någon
af Kungl. Maj:t tillsatt kommitté, och att det sålunda är till mycket
stor del obearbetade områden, vi haft att röra oss på, och när
man därtill lägger, att de olika uppdrag, vi på skilda tider erhållit,
till stor del kommit så att säga på tvären för hvarandra och föranledt
stora utvidgningar och omarbetningar af hvad redan blifvit
gjordt, sä förefaller det mig verkligen, som om de angrepp, hvilka
alltsom oftast framkommit, vittnade om bra nog stor brist på
billighetskänsla.

Nu sade den siste ärade talaren, att han icke vetat något om
allt detta, om alla de uppdrag, som kommittén hade fått, och han
tycktes ända till sista stund hafva hyst clen uppfattningen, att
kommittén endast haft i uppdrag att föreslå en ombildning af folkskoleseminarierna,
hvarför han envisades att under hela sitt anförande
kalla kommittén för »seminariekommittén», ehuru det namnet
nu är alldeles för trångt, eftersom dess uppgift blifvit mångfaldigt
större och den därför rätteligen heter »folkundervisningskommittén».
Med anledning häraf vill jag påpeka, att en dylik
obekantskap med kommitténs arbete icke är fullt ursäktlig hos den,
som vill anfalla kommittén, då nämligen hvart enda år till chefen
för ecklesiastikdepartementet afgifvits en officiell berättelse om kommitténs
arbete under året. Berättelserna ha offentliggjorts i Svensk
Läraretidning, som jag ger ut och som icke borde vara för dem,
hvilka här framträdt såsom anmärkare, obekant. De ha där kunnat
för hvart år läsa sig till, hvad kommittén haft för arbete och
hur dess arbete fortskridit.

Af hvad jag nu sagt, torde ha framgått, att frågan om lärarebristen,
huru stor och viktig den än är, endast varit en detalj i
den mängd af stora spörsmål, som kommittén haft att utreda, och
hade vi haft bara den frågan, skulle den varit från kommitténs sida
expedierad för länge sedan.

Nämnda frågas läge är efter min uppfattning detta. Tillgången
på lärare har under de senare åren icke motsvarat behofvet.
Tillgången har emellertid i afsevärd grad ökats, och detta
just till stor del på grund af de åtgärder, som från kommittén
anvisats. Men denna tillgång måste än ytterligare ökas, för att
behofvet skall bli fylldt, och förslag till åtgärder i sådan riktning

Nr 27. 78

Lördagen den I april, e. m.

Ang. två&riya föreligga utarbetade och äro snart färdiga att öf veld ananas till
folkskolesemi- Kungl. Maj:t.

Dock, det vil1 .iaS påpeka, det gäller här att icke besinningslöst
rusa iväg och skapa ett öfverflöd på lärarekrafter på folkskollärarebanan,
så att det snart blir på denna som på småskollärarmnebanan,
där det redan börjat visa sig ett ganska bekymmersamt
öfverflöd på lärarekrafter. Det duger lika litet på skolans område
som på andra att skapa ett proletariat, ty sådant har inga goda
följder med sig, Ett arbetslust lärareproletariat har funnits under
vissa perioder förr, och vi ha ingen anledning attt önska det
tillbaka.

Till sist skall jag beträffande lärarebristen be att få påpeka eu
annan sak, som är mycket viktig. Man får icke af de önskade
statsåtgärderna för eu rikligare produktion af lärare vänta sig det
som är omöjligt. Det är naturligtvis så, att lärare och lärarinnor
ha samma sträfvanden som andra människor. De vilja gärna ha
det något så när drägligt ställdt för sig, och man kan icke begära,
att de skola söka hvilka ogynnsamma platser som helst.

Jag skall he att få tydliggöra min mening med ett par exempel.

Låt oss antaga, att det någonstädes finnes eu församling, som.
bär tre folkskolor, en mindre folkskola och tre småskolor. Af
folkskolorna äro två af den s. k. C-typen, och de ha alltså halftidsläsning.
Eu är af typen E, således med heltidsläsning; men antalet
barn, som läraren där har att samtidigt undervisa i fyra
skilda klasser på samma gång, uppgår till 58. Så att nog vet den
läraren af att han lefver. Den mindre folkskolan har en lärarinna,
som endast äger småskolekompetens, men hon måste dock sköta
både småskolan och folkskolan samtidigt, således 6 årsklasser. Af
de tre småskolorna äro en fast, men med halftidsläsning, och de
två öfriga äro flyttande småskolor. — Skoldistriktets namn är Lur.

Jag skall tå ett exempel till. Det är eu församling, som har
11 skolor. Två äro folkskolor af den s. k. C-typen, alltså med
halftidsläsning, och i den ena bär läraren icke mindre än 98 barn
att undervisa. Till de båda C-skolorna böra två småskolor, den
ena visserligen fast men likaledes med halftidsläsning, den andra
flyttande på två stationer, alltså äfven den med halftidsläsning.
Dessutom har församlingen ännu två folkskolor, men de äro af
den s. k. F-typen, d. v. s. omfattande för samma lärare både folkoch
småskola, och meddelande undervisning åt småskolebarn på
en tid och åt folkskolebarn på eu annan. Härtill komma fem s. k.
mindre folkskolor, hvar och eu omfattande både folk- och småskola
och anförtrodda åt en enda lärarekraft med endast småskollärarekompetens.
Nu frågar jag: Kan det verkligen vara underligt,
om i den församlingen läraretjänsterna vid de båda F-skolorna äro
vakanta, och om den ena af dessa båda tjänster varit vakant redan

Lördagen den 1 april, e. m.

79 Nr 27.

1904? Kan man begära, att läraretillgången någonsin skall bli Ang. tvååriga
till den grad ymnig och öfverflödande, att tjänster af dylik artfolhskolesemikunna
locka duktigt folk? — Det skoldistriktet heter Kristdala. (Ports )

Jag ber herrarna tänka på, huru många af de skolor, där
lärarebrist råder, som äro s. k. flyttande. Detta att vara bofast är
ju ett högre steg i civilisation än att vara nomadiserande. Men
herrarna vilja döma en viktig samhällsklass i vårt land, lärare och
lärarinnor, att ännu på 1900-talet föra nomadlif. Jag tror inte,
att det någonsin, äfven om vi upprätta aldrig så många seminarier,
skall lyckas alt till tjänster af dylik art få tillräckligt med
sökande.

Nu vill jag slutligen säga, att jag icke hade framdragit dessa
förhållanden, om icke herrar anmärkare varit så agressiva i sina
angrepp, som de varit. Jag har absolut icke gjort det för att
klandra de församlingar som ha det så ställdt, som jag nu nämnt.

Jag vet mycket väl, att folkskoleutgifterna äro mycket svåra att
bära för en stor del församlingar. Jag vill ock för min del lifligt
tro och hoppas om de båda herrar, som talat mot folkskoleundervisningskommittén,
att de för någon tid sedan, då vi behandlade
grefve Hamiltons motion om lättande af kommunernas utgifter
för folkskoleundervisningsväsendet, gjorde allt hvad de Icunde för
att få igenom denna motion; jag antager och hoppas, som sagdt,
att de gjorde det.

Att man hyser bekymmer i sådana distrikt, där man har det
ställdt på det sätt jag antydt, undrar jag visst icke på. Men nog
tycker jag, att det är väl mycket begärdt, att folkskoleundervisningskommittén
skall råda bot på dylika missförhållanden. Det vore
att begära, att kommittén skall kunna trolla, och trolla det kan
icke kommittén.

Herr Rydén: Herr talman, mina herrar! Det är ju inte så

särdeles angenämt att komma in i denna debatt och detta på grund
af den omständigheten, att den fått en sådan där mera personlig
prägel från motionärens och en annan talares sida, genom de angrepp,
som af dem gjorts mot folkundervisningskommittén, angrepp,
som jag emellertid anser vara till alla delar tillbakavisade af kommitténs
ordförande. Jag har emellertid för min del haft och har
fortfarande vissa sympatier för något i motionen, och det är för
den sakens skull jag begärt ordet. Men dessa sympatier omfatta
dock icke motionärens uppfattning i den mening, att jag skulle
vilja yrka bifall till motionen, och detta beror på två skäl.

Det ena är, att motionen enligt min uppfattning är — ursäkta
om jag uttrycker mig så— litet dåligt formulerad, ty den föreslår,
att det skall utarbetas »plan till tvååriga folkskoleseminarier,
där från småskoleseminariet utexaminerade lärarinnor, som minst
två år med goda vitsord tjänstgjort i småskola, mindre folkskola

Nr 27. 80

Lördag-en den 1 april, e. m.

Ang. tvååriga eller folkskola, äga att vinna inträde och efter godkänd afgångs folkskolesemi-

pröfning vinna behörighet att innehafva ordinarie tjänst i den
(Forte) eg''eQtliga folkskolan.» Men samma kläm innehåller icke något yrkande
om, att sedan denna utredning blifvit verkställd och planer
utarbetats, något förslag i ärendet bör framkomma. Detta är eu
formell oegentlighet i motionen, som gör, att man måste ställa sig
tveksam mot densamma. Och vidare just på grund af klämmens
formulering innebär ju ett bifall till motionen gifvetvis ingenting
annat än, att om Riksdagen afläte en skrifvelse af detta innehåll
till Kungl. Maj:t, så komme denna skrifvelse att skickas till folkundervisningskommittén,
som nu har sitt arbete färdigt i hufvudsak
och som sålunda blefve ytterligare försinkad i sitt uppdrag. Detta
är det första skälet, hvarför jag icke kan yrka bifall till motionen.

Det andra skälet till att jag icke kan tänka mig ett sådant
bi fallsyrkande från min sida är, att motionären tänkt sig ett definitivt
ordnande af lärareutbildningen med tvååriga folkskoleseminarier
och med småskoleseminarier som underlag. Det är enligt min
uppfattning att till alla delar och i alla afseenden föregripa den
stora omorganisation och utredning, som nu pågår. Det kan ju
icke under några omständigheter vara ett lämpligt ögonblick att
fastslå något sådant, förrän vi få se deto förslag och den organisationsplan,
som nu föreligger färdig. A andra sidan vill jag för
min del säga, att om motionären framställt ett yrkande att man,
för att afhjälpa den tillfälliga lärarebrist som nu förefinnes, borde
vidtaga vissa åtgärder, så skulle jag med min röst bidragit till att
understödja detsamma. Jag har nämligen tänkt mig, att man redan
nu och oberoende af det arbete, som kommittén utfört, borde kunna
vidtaga åtgärder för. att afhjälpa denna brist äfven på ett tredje
sätt utöfver de två, som doktor Berg omnämner. Riksdagen har
ju, såsom förut påpekats, redan börjat med studentklasser. På det
sättet få vi redan 1912 vid två seminarier dubbla antalet folkskollärare
utexaminerade, och dessutom ha vi ju två beslutade dubbelseminarier.
Men jag har den bestämda uppfattningen, att dessa
åtgärder icke förslå på långa vägar. Här råder faktiskt en brist
på lärare för flere hundra tjänster, och för att så att säga afarbeta
denna balans af lärarbrist eller fylla denna brist skulle enligt
min uppfattning kunna tillgripas eu tredje utväg, på hvilken
man omedelbart skulle kunna nå önskadt resultat. Jag har mig
bekant, att vid Kalmar folkskollärarinneseminarium utan svårighet
skulle kunna mottagas en parallellklass, och detsamma skulle antagligen
också kunna ske vid något annat seminarium. En sådan
parallellklass skulle enligt min uppfattning utan all risk kunna
ordnas så, att man beredde småskollärarinnor tillfälle att söka in
i en sådan klass. Jag förmodar, att Riksdagen blir i_ tillfälle att
till nästa år få ett sådant förslag under ompröfning. Ännu bättre
hade det emellertid varit, om motionären hade ställt sitt yrkande

Lördagen den 1 april, e. m.

81 Hr 27.

så att Riksdagen redan i år kunnat besluta en skrifvelse till Kungl. Ang. tvååriga
Makt med begäran om en anordning af detta tillfälliga slag. Då foUtskolesemihade
budskapet därom gått ut nu; vi hade nästa år haft en pro- (Forts i
position i ämnet, och då hade redan i juni månad 1912 en inträdespröfning
kunnat anordnas vid de seminarier där sådana klasser
skulle inrättas. Om en sådan plan blefve känd, komme alldeles
säkert en elit bland småskollärarinnekåren att arbeta för att
göra sig kompetent, då de ju visste, att för att komma in i dessa
klasser de icke skulle ha att upptaga konkurrensen med elever
från de 8-klassiga flickläroverken. Jag får bekänna, att här liksom
på andra områden jag håller på, att det är den reella kompetensen
som är afgörande, och jag fäster mig här i folkskolan icke vid den
formella. Min uppfattning är således, att en elit, som komme in
till begränsad omfattning och hade en tvåårig utbildning, skulle
bli bättre skickad för lärarekallet än dessa studentpojkar, som
komma in i seminarierna och genomgå en ettårig utbildning.

Den hemställan, som jag sålunda skulle önskat, men som jag
icke här vill framställa något yrkande om, skulle sålunda gå ut därpå,
att Andra kammaren för sin del ville besluta, att Riksdagen måtte
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta
verkställa utredning, huruvida icke, till afhjälpande af den tillfälliga
bristen på folkskollärare, vid något eller några af rikets folkskollärarinneseminarier
lämpligen kunde anordnas en tvåårig kurs,
hvari från småskoleseminarier utexaminerade lärarinnor, som minst
två år med goda vitsord tjänstgjort i småskola, mindre folkskola eller
folkskola, efter pröfning äga vinna inträde för att efter godkänd afgångsexamen
erhålla behörighet att innehafva ordinarie tjänst i den
egentliga folkskolan, samt att Kungl. Maj:t därefter ville för Riksdagen
skyndsammast möjligt framlägga de förslag, hvartill utredningen
kan föranleda. Om ett sådant yrkande hade varit framställdt från
motionärens sida eller kommit från utskottet, hade jag för min del på
det allra lifligaste förordat detsamma. Nu anser jag det alldeles
lönlöst af en enskild ledamot af kammaren att framställa ett sådant
yrkande. Men min bestämda öfvertygelse är, att det skulle vara
nyttigt om man försökte en sådan åtgärd, nyttigt ur den synpunkten,
att man då finge på två år fram en grupp af kompetenta
lärarinnor, som kunde skickas ut och taga platser i folkskolan,
och nyttigt äfven ur den synpunkten, att detta vore en anordning
af rent tillfällig karaktär, som icke föregrepe den definitiva organisationen,
men som på samma gång vore ett experiment, som
skulle förbereda hvad seminariekommittén efter dess ordförandes
uppgift kommer att föreslå. Ur alla dessa synpunkter skulle jag
för min del varit med om att förorda en sådan anordning. Jag
vet bestämdt, att vid Kalmar seminarium skulle för ett mycket
ringa belopp, troligtvis icke mer än 3 å 4,000 kronor, plats kunna
beredas, och efter all sannolikhet skulle detsamma utan större
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 27. 6

Nr 27. 82

Lördagen den 1 april, e. m.

Ang. tvååriga svårigheter kunna ske äfven vid något annat folkskollärarinnesefolkskolesemi-
minarium, hvars lokaliteter jag emellertid icke känner så väl till,
(Forts) iaS vågar med bestämdhet uttala mig därom.

Jag kan sålunda, herr talman, icke vara med om motionen,
på de skäl som jag nu framlagt, men skulle för min del gärna ha
sett, att motionären eller utskottet gått den väg, som jag tillåtit mig
förorda, och jag är öfvertygad, att detta hade varit nyttigt både
för att afhjälpa lärarebristen och såsom att experiment för att se,
om icke mina förmodanden, att detta skulle komma att slå synnerligen
väl ut, skulle bli till alla delar uppfyllda.

Herr Meurling: Herr talman, mina herrar! Jag ber att få

rätta en misstydning, som folkundervisningskommitténs ordförande
gjorde af mina ord, då jag talade om minimikursen. Att meningen
icke kunde vara, att utbildningen för folkskolelärarne skulle gå ut
på att blott göra dem kompetenta att meddela minimikursen, det
torde nog de allra flesta ha insett. Men då det faktiskt finnes folkskolor
upp till tusental, där lärarna ännu icke kunna meddela folkskolans
minimikurs, så menar jag, att det är angelägnare för dem,
som vilja främja folkundervisningen, att bota det felet än att skjuta
upp seminarieundervisningen för folkskolelärarna på ett ännu högre
plan än det, hvarpå den nu befinner sig. Jag menar, att det ena
skall man göra och det andra icke låta, men det förra är angelägnare.

Om det vidare i de föreslagna seminarierna skulle bli någon
åtskillnad med afseende på hvad utskottet kallar likvärdigheten, så
kan denna icke bli så betydande, att den kan spela någon egentlig roll.
Det kan finnas bland dessa, som kanske på papperet räknas mindervärdiga,
sådana, som i själfva verket kunna bli mera eftersökta
än de andra, och det är i alla händelser alltid bättre att ha något
än intet.

Vidare ber jag också att få gifva folkundervisningskommitténs
ordförande den upplysningen angående det skoldistrikt, som han
ville omnämna, och en där befintlig skolrote, att dess skola, som
en gång varit sådan, som det uppgafs, har blifvit delad i två folkskolor.
Den har också två småskolor. Alla ha heltidsläsning och
ingen af dessa har behof! sakna examinerade lärare. Jag hoppas,
att denna upplysning får åtfölja de uppgifter som gåfvos af den
ärade talaren.

Herr Engström: Herr talman! Den ärade talaren på stock holmsbänken

tillkännagaf nyss, att jag skulle med mitt yttrande
ha uttalat, att jag icke hade vetat om alla de uppdrag, som efter
det första uppdragets meddelande så småningom blifvit lagda på
seminariekommittén — jag envisas nämligen att använda det ordet
för korthetens skull, såsom jag nämnde i mitt förra anförande.

Lördagen den 1 april, e. m.

83 Nr 27.

Något sådant tiar jag aldrig sagt, det är en fullkomlig missupp-^»g. tvååriga,
fattning af mitt yttrande. Jag har sagt, att jag icke kände an- folkskolesemiledningen,
hvarför herr Sjös interpellation 1906 icke blef af dåva- (Forts.)
rande statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet besvarad.

Jag känner väl till de olika uppdrag, som seminariekommittén fått.

Därför har jag alls icke gjort någon anmärkning mot seminariekommitténs
arbete i stort sedt, utan endast riktat min anmärkning
därpå, att icke kommittén, när det dock gäller eu så viktig fråga
som lärarebristen, har utbrutit — jag använde just uttrycket utbrutit
— denna fråga och sökt framkomma med ett förslag, som
skulle råda bot på lärarebristen. Detta är hvad jag yttrat. Och
om nu denna fråga endast var en sådan detaljfråga, som snart
skulle kunna vara expedierad, enligt hvad den ärade talaren på
stockholmsbänken nyss sade, så kan jag icke förstå annat, än att
det skulle varit bra godt, om så skett; och vi ha verkligen, både
jag och många med mig, hoppats på något dylikt.

Vidare har den ärade talaren också kommit något in på skolförhållandena
inom det skoldistrikt, där jag är skolrådsordförande.

Jag skall då be att få nämna för den ärade talaren, att på de omkring
fyra år, som jag varit där, ha vi icke gjort så litet. Vi ha
inrättat en fast småskola, vi ha ändrat en på två stationer flyttande
folkskola till en fast folkskola — visserligen af F-typen — och
en mindre folkskola, och vidare ha vi beslutat just för denna folkskola
ett nytt modernt skolhus. Detta skolhus är nu under uppförande,
och jag vågar säga, att det blir ett alldeles ypperligt folkskolehus,
på hvilket man icke skall kunna göra många anmärkningar.
Vidare vill jag nämna, att vi ha under denna korta tid
äfven antagit en ny lärarekraft inom distriktet. Jag hemställer,
mina herrar, om detta kan anses vara så litet gjordt och om vårt
förhållande här förtjänar kritik, när man tillika betänker, att vi
suttit med eu skatt som det sista året och året förut gått till mellan
13 och 14 kronor pr bevillningskrona och som nu visst är
sänkt till 12 kronor eller något sådant belopp, som jag icke alldeles
bestämdt kan uppgifva, men som emellertid för några år
sedan varit uppe i till och med 15 kronor pr bevillningskrona.

Att, när skolformerna icke äro de lämpligaste, man naturligtvis
har svårt att få examinerade lärare, det vet jag mycket väl,
och jag har icke talat endast för detta skoldistrikt, som jag tillhör,
utan för saken i sin helhet, och jag har tänkt på många andra
distrikt, där jag hört om svårigheter att få examinerade lärare.

Herr Johansson i Jönköping: Det är verkligen icke underligt,
att den rådande bristen på lärarekrafter vid folkskolan väcker bekymmer
och ger anledning till sådana motioner som den herr
Meurling framburit, ty ifrågavarande lärarebrist är synnerligen
tryckande och det höres klagomål öfver densamma från snart sagdt

Nr 27. 84

Lördagen den 1 april, e. m.

Ang. tvååriga alla håll i laudet. Emellertid är det nog, såsom utskottet påpekat
folkskolesemi- oc^ såSom folkundervisningskommitténs ordförande för oss så full(Forts.
) ständigt utvecklat, f. n. så, att det nästan göres allt hvad göras
kan för att denna brist må bli aflijälpt. Därför delar jag utskottets
mening att egentligen ingenting af Riksdagen kan ytterligare i
saken åtgöras. Kungl. Maj:t föreslår ju snart sagdt för hvarje år
upprättandet af nya seminarier eller utvidgning af de äldre genom
parallellklasser och dylikt för att lärarebristen skall bli af hjälpt,
och man kan ju knappast mer begära.

Emellertid kan det icke skada, att saken blir upptagen och
diskuterad, man får ju hoppas, att en sådan diskussion som den
här anförda har den verkan att ytterligare göra det klart för
vederbörande, att här verkligen är fara å färde och att det fortfarande
behöfves kraftiga åtgärder för att missförhållandena skola
af hjälpas.

Jag ansluter mig alltså till utskottets utlåtande, af det skäl
att Andra kammaren icke för närvarande kan väsentligt främja
saken genom ett beslut i motionens riktning. Såsom redan påpekats,
skulle ett sådant beslut tvärtom kunna vålla ett försenande
af ärendet, ifall nämligen häraf skulle föranledas en ny remiss till
folkundervisningskommittén.

I fråga om det särskilda förhållande, som jag tänkt påpeka,
har jag delvis blifvit förekommen af herr Rj^dén. Jag ville nämligen
framhålla, att det nog vore en ändamålsenlig utväg för afhjälpandet
af den rådande bristen på lärarekrafter för folkskolan, att man gåfve
lämpliga småskollärarinnor tillfälle att genom eu tvåårig kurs utbilda
sig till folkskollärarinnor.-

Folkundervisningskommitténs ordförande har meddelat, att
kommitténs förslag är utarbetadt och snart kommer att föreläggas
Kungl. Maj:t. Om den af mig nyss antydda anordningen icke af
kommittén redan beaktats, så dristar jag hemställa till honom såväl
som till kommitténs öfriga ledamöter, huruvida icke densamma
borde tagas under allvarligt öfvervägande. Jag har personlig erfarenhet
af att en sådan väg kan leda till det önskade målet.
Inom det skoldistrikt jag tillhör ha tre småskollärarinnor under
de seuaste åren tagit folkskollärarinneexamen efter två års vistelse
vid ett folkskollärarinneseminarium, där de gått igenom de två öfverstå
klasserna. Dessa lärarinnor ha icke tidigare genomgått högre flickskola
och därigenom förskaffat sig bättre underbyggnad än deras kamrater
i regel ha, utan de ha förut endast gått igenom vanlig folkskolekurs
samt småskollärarinneseminarium, hvarefter de tjänstgjort ett par år
som småskollärarinnor. De togos in i folkskollärarinneseminariets
tredje klass och aflade examen efter två år med mycket vackra betyg.
Detta förhållande visar alltså, att en småskollärarinna kan taga en fullgod
folkskollärarinneexamen efter en tvåårig seminariekurs. Jag tror
icke, att det är nödvändigt att utsträcka en dylik kurs för små -

85 Nr 27.

Lördagen den 1 april, e. m.

skollärarinna till tre år. Emellertid vill jag f. n. lika litet som Ang. tvååriga
herr Rydén framställa något yrkande i ärendet. ^^narter™''

Jag har — som sagdt — med dessa ord endast velat hemställa (Forts )
till vederbörande att taga under öfvervägande, huruvida man icke
borde inrätta en tvåårig kurs för småskollärarinnor, som önska
förvärfva sig kompetens för anställning i folkskola. Under förutsättning
att dylik lärarinna har goda vitsord och tillika underkastar
sig erforderlig inträdespröfning, hvilken hon lätt nog bör
kunna genomgå, då hon ju under sin föregående tjänstgöring haft
tillfälle att öka sina teoretiska kunskaper, under förutsättning häraf,
säger jag, bör hon kunna intagas antingen i ett folkskollärarinneseminariums
tredje klass om utrymme där beredes, eller ock i en
särskild kurs, om en sådan anordnas. Efter två år kan hon antagas
ha förvärfvat sig en utbildning, som alls icke står efter
den folkskollärarinnorna ^i allmänhet ha utan är likvärdig med
denna.

Jag har velat i den föreliggande viktiga frågan göra detta
uttalande, för att om möjligt en sådan anordning måtte åvägabringas
åtminstone under det öfvergångsstadium, hvari vi för närvarande
befinna oss. Det är i öfrigt klart, att denna fråga icke kan
definitivt lösas för sig, utan måste sättas i samband med det fullständiga
förslag till folkskollärarinneseminariernas ombildning, som
kommer att af folkundervisningskommittén framläggas.

Som tiden nu var långt framskriden, uppsköts den fortsatta behandlingen
af detta utlåtande till nästkommande plenum måndagen
den 3 innevarande april kl. 7 e. m.

§ 9.

Herr Staaff aflämnade en af honom med flera undertecknad
motion om politisk valrätt och valbarhet för kvinnor.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 343, blef på begäran
lagd på bordet.

§ io.

Till bordläggning anmäldes

konstitutionsutskottets utlåtande, nr 18, i anledning af väckta
motioner om sådan ändring af § 114 regeringsformen, att ridderskapets
och adelns rätt till veto i privilegiefrågor upphäfves;

statsutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
bidrag till bestridande af kostnader för anordnande af föreläsningskurser
för allmänheten vid Göteborgs högskola,

Nr 27. 86

Lördagen den 1 april, e. m.

nr 36, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag för utgifvande af en svensk bokkatalog för åren 1906—
1910, och

nr 37, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
befrielse för lokomotivföraren G. B. Carlsson Frank att gälda visst
honom till utgifvande ådömdt skadeståndsbelopp;

bevillningsutskottets memorial, nr 18, med förslag till viss

ändring i gällande bestämmelser angående tullbehandling af sirap;

bankoutskottets utlåtanden:

nr 17, i anledning af väckt motion om inrättande af sex

nja ordinarie vaktmästarebefattningar vid riksbankens hufvudkontor,

nr 18, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensions- och indragningsstaterna,

nr 20, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående

pension åt stationsinspektoren Lars Fredrik Reinhold Schmidts
änka,

nr 21, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående

pension åt stationskarlen Oarl August Malmqvist, och

nr 22, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående årligt
understöd åt förra poststationsföreståndaren Aurora Mathilda
Magdalena Wallberg;

lagutskottets utlåtande, nr 29, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ändrade bestämmelser
rörande sådan försäljning af vin och Öl, som afses i 15 § i förordningen
angående försäljning af vin och Öl;

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 7,
med anledning af en inom kammaren väckt motion om skrifvelse
tifl Kungl. Maj:t med anhållan, att den till städerna under villkor
af oförytterlighet donerade jord ej må afhändas städerna utan
Riksdagens samtycke, m. in.; och

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, nr 8,
angående en inom kammaren väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t i fråga om hushållningssällskapens verksamhet och
organisation.

Lördagen den 1 april, e. m.
§ 11-

87 Nr 27.

Justerades protokollsutdrag.

Häruppå åtskildes kammarens ledamöter kl. 1,12 på natten.

In fidem:

Per Gronvall.