1911. Andra kammaren. Nr 14 (Riksdagens protokoll 1911:14)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1911. Andra kammaren. Nr 14.

Tisdagen den 7 mars.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 28 nästlidne februari och den
1 innevarande mars.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att riksdagsman Karl Otto vid af mig denna dag företagen
undersökning befunnits lida af cyclitis rheumatica, hvarför han
tills vidare bör afhålla sig från riksdagsgöromålen äfvensom
annat arbete, intygar,

Kristinehamn den 4 mars 1911,

Martin Winberg.

Leg. läkare.

§ 3-

Föredrogos hvar för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord
hvilande propositioner; och hänvisades därvid till bankoutskottet
propositionen angående pension å allmänna indragningsstaten till
gravören vid sjökarteverket Fredrik Vilhelm Åkerberg.

Till statsutskottet öfverlämnades propositionen angående bildande
af en fond för att underlätta åstadkommande af bibanor
inom vissa delar af riket.

Härpå remitterades till bankoutskottet propositionen angående
pension åt stationskarlen Carl August Malmqvist.

Andra kammarens protokoll 1911. Nr 14.

Kr 14. 2

Tisdagen den 7 mars.

Vidare hänvisades till statsutskottet propositionen angående
konserveringsarbeten för Källa ödekyrka.

Till lagutskottet öfverlämnades härefter propositionen med
förslag till lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i värnpliktslagen
den 14 juni 1901.

Slutligen remitterades till jordbruksutskottet propositionen
angående upplåtande af visst område från kronoparken Grytan
i Brun do socken af Jämtlands län till Norrlands artilleriregemente.

§ 4.

Efter föredragning härpå af de på kammarens bord liggande
motionerna hänvisades herr Lindhagens motion, nr 331, till jordbruksutskottet
och herr Bromées i Billsta m. fl. motion, nr 332,
till statsutskottet.

§ 5.

Vidare föredrogos, men blefvo ånyo lagda på bordet konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 4—7, bankoutskottets memorial
nr 7. lagutskottets utlåtande nr 14, Andra kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtanden nr 3 och 4, Andra kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande nr 3, Andra kammarens tredje
tillfälliga utskotts utlåtande nr 1 samt Andra kammarens femte
tillfälliga utskotts utlåtande nr 4.

§ 6.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till
Riksdagens skrifvelse till Konungen i anledning af Kung!. Maj:ts
proposition angående upplåtande af vissa områden från förra
länsmansbostället Ågård nr 1 i Hallands län.

§ 7-

Till bordläggning anmäldes Andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 5, angående väckt motion om skrifvelse
till Kung! Maj:t angående utredning rörande ägande- och
dispositionsrätten till församlingarnas kyrkor.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

Onsdagen den 8 mars.

3 Xr 14.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

lierr Svensson i Skyllberg under 3 dagar fr. o. m. den 9 mars,

» Andersson i Grimbo » 3 » » » 8 »

» Åslund »11 » » » 8 » och

friherre Palmstierna » den 8 och den 11 mars.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 3.20 e. m.

In fidem

Per Cronvall.

Onsdagen den S mars.

Kl. 11 f. m.

Förhandlingarna vid detta sammanträde leddes till en början
af herr vice talmannen.

§ 1.

Herr statsrådet Lindström aflämnade Kungl. Maj:ts propositioner: angående

årligt understöd åt förra poststationsföreståndaren
Aurora Mathilda Magdalena Wallberg;

angående befrielse för lokomotivföraren G. B. Carlson Frank
att gälda visst honom till utgifvande ådömdt skadeståndsbelopp;

angående statsbidrag till Trollhättans kommun såsom ersättning
för mistning af beskattningsföremål på grund af statens
öfvertagande af Trollhätte kanalbolags egendom och verksamhet;

angående ålderstillägg åt vaktmästaren vid arkivdepån i
Visby C. J. Hallgren;

med förslag till lag angående ändrad lydelse af § 8 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21
mars 1862; och

Nr 14.

Onsdagen den 8 mars.

Ang. användande
af s. k.
totalisator vid
vissa slag af
kapplöpningar.

angående ändring i villkoret för den förra första lärarinnan
vid läroanstalten i Bollnäs för öfveråriga döfstumma Ester Braaten
beviljade pension.

Dessa propositioner blefvo på begäran bordlagda.

§ 2.

Föredrogs, men bordlädes åter Andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande nr 5.

§ 3.

Till afgörande förelåg nu Andra kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 1, angående väckt motion om skrifvelse
till Kungi. Maj:t om tillåtelse till anordnande af vadhållning
medelst s. k. totalisator vid vissa slag af kapplöpningar.

I en inom Andra kammaren väckt och till dess andra tillfälliga
utskott hänvisad motion, nr 263, hade herr Jesper son hemställt,
det Riksdagen ville besluta, att Kungl. Maj:t måtte medgifva
användande af s. k. totalisator för vadhållning vid sådana
hästtäflingar, som företrädesvis funnes ägnade att verka till hästafvelns
befrämjande, under förbehåll likväl om åtgärders vidtagande
till förekommande af missbruk och skada af anordningen
samt om anslående af lämplig andel utaf vadhållningssumman
till sådana ändamål, som vore ägnade att främja hästafveln
inom landet.

Utskottet hemställde, att herr Jespersons förevarande motion
icke måtte till någon Andra kammarens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lämnades på begäran
ordet till

Herr Jesperson, som anförde: Herr vice talman, mina
herrar 1 Jag har framkommit med denna motion af intresse för
hästafvelns befrämjande, och det kan väl icke förnekas, att hästafveln
för vårt land måste anses vara af en mycket stor betydelse.
För att hästafveln här i landet skall gå framåt på rätta
vägar, fordras det ovillkorligen, att det afvelsmaterial, som användes,
blir pröfvadt, och detta kan ju icke ske på annat sätt
än vid hästtäflingar, vid dels kapplöpningar och dels traftäflingar.
Intresset för sådana tätlingar har ju icke varit så stort som man
skulle kunnat önska, och detta naturligtvis på den grund, att
den stora allmänheten icke förstått hvad en god hästafvel inne -

Onsdagen den 8 mais.

6 Nr 14.

bär. Det har därför också varit svårt att få intresset väckt i så Ang. använhög
grad, att man kunnat anskaffa tillräckliga penningmedel för afshästafvel
och för de täflingar, som man ju anser i högsta grad vissa*slag Zf
främja hästafvel^ Därför har man litet hvarstans i utlandet kapplöpvid
dessa täflingar anordnat vadhållning medelst s. k. totalisator. ningar.

Då man icke i utlandet har ansett sig kunna skaffa penning- (Forts.)

medel, tillräckliga för hästtäflingarnas rätta bedrifvande, på annat
sätt än genom användande af totalisator, och då man får
anse att i flera andra länder större resurser finnas i fråga om
anskaffande af penningmedel än här i landet, har jag ansett, att
äfven här samma medel borde tillgripas, som man gjort i utlandet.

Man har, då totalisator för några år sedan användes här i
landet några gånger, velat hänföra detta till lotteri och ansett,
att det borde drabbas af bestämmelserna i lotteriförordningen.

Men detta har ju genom domstolsutslag tillbakavisats, och däraf
följer, att man icke får betrakta vadhållning medelst totalisator
såsom lotteri. Man må hafva hvilken åsikt man vill om nyttan
eller skadan af lotteri, men då lagskipningen tydligt sagt ifrån,
att vadhållning medelst s. k. totalisator icke kan hänföras till
lotteri, anser jag, att man icke vidare beliöfver resonera om
totalisatorsfrågan från lotterisynpunkt.

Att ett godt hästmaterial är af stor ekonomisk betydelse för
ett land, tror jag, att hvar och en kan inse, och detta såväl då
det är fråga om utförande af arbete genom dragning, som också
då det gäller att tåla strapatser vid hastigare takter. För att få
goda hästar, måste som sagdt afvelsmaterialet pröfvas, och detta
kan ju icke gärna, såsom jag nyss nämnde, ske annat än genom
täflingar. Utskottet säger, att jag icke framlagt några bevis på
hästtäflingarnas betydelse och nytta. Jag har trott, att det icke
behöfdes, då jag ansett det ligga i så öppen dag, att hvar och
en borde kunna begripa den saken, att täflingar äro det enda
sätt, hvarpå man kan utröna hvad ett afvelsdjur duger till, om
det är ett godt sådant eller ett dåligt. Det är alldeles tydligt,
att det är af ofantlig betydelse, hvilket afvelsmaterial man använder,
då det är fråga om att frambringa goda hästar.

Man har sagt i utskottet, att hästtäflingar i förening med
totalisator skulle medföra men och våda för moralen. Jag undrar
i alla fall, om det visat sig, att i de länder, där totalisator användes,
moralen sänkts så att den står på lägre nivå än hos
oss. Jag tror icke på värdet af den moral, som framkommer
genom tvång på alla möjliga sätt, genom kringgärdande af lagparagrafer.
Moralen skall fostras fram och icke tvingas fram.

För resten tror jag mig veta, att till och med några af utskottets
ledamöter användt totalisator utan att lida men till karaktär
eller moral. Detta skäl kan jag icke tillmäta någon som helst
betydelse.

Vidare har det sagts, att hästtäflingar i förening med to -

Xr 14. 6

Onsdagen den 8 mars.

Ang. använ- talisator indirekt skulle medföra främjande af djurplågeri. Detta
dctnde af s. k. gnner jag vara det allra besynnerligaste i utskottets motivering,
vissaslag™/ ty om det är djurplågeri att använda hästar vid täflingar, är
kapplöp- det också djurplågeri att använda hästar till arbete. Jag tror,
ningar. att det utöfvas ofantligt mycket större djurplågeri, då hästar
(Forts.) användas vid körslor, än när de deltaga i täflingar. Jag vill
hemställa till dem af kammarens ledamöter, som åsågo de senaste
tättingarna ute på Brunnsviken, om man med skäl kan
påstå, att det försiggick något djurplågeri vid dessa täflingar.

Utskottet har — om det är med afsikt eller icke, vet jag ej
— i allmänhet användt endast ordet kapplöpningar, under det
att jag i motionen talat om hästtäflingar. Det ser ut som man
velat komma förbi de täflingar, som ske på trafbanorna och som
man måhända anser vara mindre farliga samt därför icke velat
röra vid. Jag har i motionen afsett såväl traftäflingar som kapplöpningar,
och jag anser, att man icke med skäl kan tala om
djurplågeri vid någon af dem.

Nu har det också framhållits, att djurplågeri skulle utöfvas
vid träningen. Man har anfört något, som stått beskrifvet i en
djurskyddstidskrift, eu redogörelse som afser en period, som
ligger långt tillbaka i tiden. Jag tror för resten, att träningen
icke tillgår så numera. Hvad särskild! angår det fall, som är
omtaladt, så, äfven om det ginge till så, att hästen insveptes i
filtar för att komma i svettning, undrar jag, om man kan kalla
detta för djurplågeri. Då skulle det vara människoplågeri, när
någon tager ett badstubad eller annat ångbad. Jag kan icke
tänka mig, att det relaterade fallet är djurplågeri, utan det är
ungefär detsamma som ångbad för människorna, hvilket jag åtminstone
känner som en njutning. Detta förfaringssätt afser att
få starkare hudafsöndring, att få hudens porer mera öppna och
därigenom utandningen främjad. Jag kan icke förstå huru sådant
skulle kunna betraktas som djurplågeri.

Herr talman! Jag skall sluta med, att, då jag inte kan
finna, att utskottets motivering i någon mån visat, hvad den
velat visa, be att på grund af hvad jag nu yttrat få yrka afslag
på utskottets hemställan och bifall till min i ämnet väckta motion.

Efter det herr talmannen nu öfvertagit ledningen af förhandlingarna,
yttrade

Herr Hellberg: Herr talman, mina herrar! Motionären,
herr Jesperson, säger, att han icke för sin del kan fatta, att det
ligger något djurplågeri i våra hästtäflingar, våra kapplöpningar.
Jag ber då först få säga, att utskottet för sin del ju icke har
varit fackmässigt att bedöma den saken, utan vi ha sökt kunskap
hos dem, som sitta inne med fackerfarenhet i detta ämne,
och dit ha vi räknat veterinärerna. Hvad ha då de sagt? Jo,

Onsdagen den 8 mars.

Nr 14.

en stor del af dem säga, att kapplöpningarna ofta medföra djur- A.ng. använplågeri.
En stuteriveterinär har till och med sagt, att han an- totalisatorvid
ser, att de medföra ett stort djurplågeri på det sätt, som det nu vism siag gjär
anordnadt vid de allmänna stora täflingarna. Och en annan kapplöpkategori
bland veterinärerna, nämligen en del af arméns tjänst- ningar.
görande veterinärer, ha kommit till samma åsikt som de först- (Forts.)
nämnda. Och vid de senares utlåtande måste man fästa ett
visst afseende, enär väl ingen vill förneka deras egenskap af
fackmän just i det här afseendet. Motionären anmärkte, att
träningen numera icke försiggår på det sätt, som utskottet i sitt
yttrande har angifvit. Nå ja, utskottet tar lätt reson. Det medgifver,
att tiderna kanske förändrats i detta afseende. Motionären
har därvidlag fått understöd uti dagspressen af svenska
jockeyklubbens sekreterare, som i eu uppsats i en tidning bland
annat säger: »De omnämnda svettningarna (de i utskottets utlåtande
omnämnda) på det sätt de där omtalas äro bannlysta
från träningen. På sin höjd framkallas eu kraftigare svettafsöndring
under någon enstaka galopp, men däri torde ej den
mest ömhjärtade kunna finna något ondt». Men i alla fall se
vi ändå, att svettningarna äro kvar, och jag undrar, hur några
stycken sådana där ångbad, som motionären behagade kalla det,
skulle bekomma honom själf. Men att i själ!va kapplöpningen
djurplågeri bedrifves, torde väl ingen kunna förneka, som varit
i tillfälle att åse en eller flera kapplöpningar: huru hästarna
ligga efter marken, huru fradgan står om dem, huru ridspöet
haglar öfver dem, och huru sporrarna sättas i sidorna, så att
blodet rinner. Sekreteraren i nyss nämnda klubb har i det afseendet
i sin uppsats några rader, som förtjäna att höras: »Om
djuret ett tiotal gånger under året blir uppfordradt att släppa
till sina yttersta krafter för att visa sin förmåga, är knappast
mer än man kan begära, äfven om det någon gång blir manadt
därtill med relativt hårda medel. Att ryktarne härvid många
gånger tagit i för hårdhändt och i onödan samt användt onödigt
skarpa sporrar måste erkännas». Detta säger sekreteraren i
jockeyklubben själf. Är det verkligen någon, som tror, att om
ridspöet och sporren vid andra tillfällen än kapplöpningar komme
till liknande användning af andra människor än sportsmän, det
icke skulle anses som djurplågeri? Jag frågar det. Om en droskkusk,
en åkardräng eller annan körare eller ryttare skulle i ifvern
förlora tålamodet och gå på med piskan lika hardt, som det
sker vid täflingar, så är jag säker på, att han skulle bli fast.

Nej, allmänheten i våra dagar torde nog anse kapplöpningar
vara djurplågeri. Och jag skall omtala, att om utskottet hade
haft befogenhet att borttaga kapplöpningarna, så skulle utskottet
enhälligt gjort det ur djurskyddssynpunkt.

Motionären talade också om afveln naturligtvis. Han säger,
att den ädla hästafvel är i fara, och därför framhåller han nu

Kr 14. 8

Onsdagen den 8 mars.

Ang använ- kapplöpningarnas betydelse såsom ett medel att förbättra den.
totalisator vid vil1 då erinra om- att en bataljonsveterinär, som ju får anses
vissa slag afsom _ fackman, förra året hade ett föredrag bär i Stockholm,
kapplöp■ hvari han framhöll det utmärkta resultatet af vår hästafvel, och
nmgar. huru vid premieringar och utställningar vi vinna uppmärksamhet
(Forts.) och erkännande i detta afseende. Han talade om, huru hästafveln
går framåt, ja, huru vi till och med få beröm i utlandet,
såsom vid en utställning för ett par år sedan af skånska halfblodsdjur
i Danmark. När man hör ett sådant uttalande af en
fackman, kan man då tänka sig möjligheten af, att det är något
fel i fråga om den nuvarande hästafveln? Ja, säger man, och
om icke hjälp kommer snart, så stå vi snart på samma ståndpunkt
som för femtio år sedan, då vår hästafvel låg i sådant
lägervall. Men med ett sådant yttrande har man ju ändock
medgifvit, att det nu är bättre än för femtio år sedan. Hvad
är det då, som har åstadkommit förbättringen? Är det kapplöpningarna,
är det hästtäflingarna i förening med totalisator?
Nej, det är premieringarna, importen af afvelsdjur, hållande af
hingstdepoter, remontuppfödningsanstalter, hingstuppfödningsanstalter.
Utskottet anser nu, att vi böra fortsätta på samma
väg för att komma så långt som möjligt i detta afseende, i synnerhet
som kapplöpningarnas betydelse för hästafveln är mycket
omtvistad. Jag vill erinra om, att då det för några år sedan
var fråga om att taga bort totalisatorn, så sades det till och med
i Första kammaren, att kapplöpningarnas betydelse i detta afseende
icke var synnerligen stor. Och motionären har icke påvisat
med något enda exempel, att de hästar, som deltaga i täflingar.
äro lämpliga för afveln. Han sade, att han icke ansåg sig behöfva
det, ty det är eu själfklar sak. Men vi, som icke tro på
de själfklara sakerna, vi vilja hafva bevis. Var så god, herr
Jesperson,^ och lägg fram eu redogörelse för de hästar, som under
de sista tio, femton åren, vi kunna säga de femton, gått
på våra täflingsbanor, och påvisa, hur det blifvit med dessa,
och hurudan deras afkomma blifvit. Om det då påvisas, att
ett par af de omkring femtio fullblod, som lära finnas inom
landet, lämnat god afkomma, så måste vi säga, att det är ett
alldeles för minimalt resultat af så många års ansträngningar, så
många brutna ben och så stora kostnader.

Motionären säger på sid. 2 i sin motion, att täflingarna
fora en tynande tillvaro i vårt land och lida af brist på intresse
från allmänhetens sida. Nu vill han, då allmänna opinionen
tyckes vara emot hästtäflingarna, för att åstadkomma nödiga
penningmedel, påkalla allmänhetens intresse i form af vadhållning^
med totalisator, emedan, som sagdt, intresset för själfva
löpningarna icke kan hållas vid makt. Hvad är då totalisator?
Jo, han har själf medgifvit, att det är ett lotteri, och det är ett
lotteri rätt och slätt, ingenting annat. Där går till precis som

Onsdagen den 8 mars.

9 Nr 14.

vid andra lotterier; man köper en eller flera lotter, och utgången
för allmänheten kommer alltid att bero på en slump. Det är
alldeles som vid ett lotteri. Därför att allmänheten icke här har
direkt erfarenhet och icke kan bedöma förutsättningarna för
framgång hos hästarna, blir det slumpartade momentet här detsamma
som vid lotterier, och egentligen är det sämre ställ dt vid
detta lotteri än vid andra vanliga penninglotterier, ty vid de
senare få åtminstone icke djuren sitta emellan för människornas
spellystnad.

Svenska lagen är emot lotterier och äfventyrligt spel, alltså
är den äfven emot totalisator, ty totalisatorn förmedlar spel bland
allmänheten, något som väl icke kan förnekas. Är detta spel
äfventyrligt? frågar man. Jo, det är äfventyrligt, därför att allmänheten
saknar fackkunskap. lagutskottet säde år 1896, att
det ansåg den form af vadhållning, som totalisatorn hade till
ändamål att förmedla, så nära släkt med lotterispel, att de motiv,
som föranledt tillkomsten af förordningen mot lotterier, också
konsekvent borde leda till förbud mot vadhållning medelst totalisator.
Detta tyckes icke, enligt hvad jag kunde höra, motionären
ha uppfattat. Motionären påstod, att man icke skulle kunna
hänföra ifrågavarande vadhållning till lotteri, men det har väl
lagutskottet här så tydligt som någonsin sagt ifrån, och denna
åsikt gäller väl ännu i dag.

Nu har anmärkts, att Kungl. Maj:t har suspenderat lotteriförordningen,
men jag skall då be att få hänvisa till, att detta
endast skett för kulturella och nationella ändamål, och dessa
undantag utgöra ingen anledning att nu gå med på detta spel.

Då nu allmänna opinionen här i landet synes vara emot
kapplöpningar, anser utskottet, att det icke finnes något skäl
att fördraga ett spel, som är ödeläggande, såsom jag skulle
kunna med exempel bevisa, för ekonomien och äfven för moralen.
Jag ber, att Andra kammaren allvarligen må betänka
sig, innan den frånträder sin redan förut intagna ståndpunkt
mot inrättande af vadhålluing medelst totalisator.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Persson i Tällberg, Jonsson
i Gumboda, Mörtsell, Nilsson i Skärhus och Wavrinsky.

Herr Jesperson: Herr talman, mina herrar! Jag skall be
att få bemöta ett par yttranden af utskottets ordförande, herr
Hellberg. Han påstod, att jag erkänt, att vadhållning medelst
totalisator vore ett lotteri. Jag har på det bestämdaste bestridt
detta och har stödt mig därpå, att domstol har fällt utslag,
hvilket har stått sig i alla instanser, och som innebär, att vadhållning
med totalisator icke är lotteri. Jag har således icke er -

Ang. användande
af s. k.
totalisator vid
vissa slag af
kapplöpningar.

(Forts.)

Sr 14. 10

Onsdagen den 8 mars.

Ang. använ- känt, att denna vadhållning skulle vara lotteri. Det är ju då fråga
dande af s. k. orQ) huruvida det allmänna omdöme, som lagutskottet uttryckte,
vissa ''slag af det säde, att sådan vadhållning kunde jämställas med lottekapplöp-
J rier, är mera värdt än den bestämda tolkning af lagen, som skett.
ningar. Herr Hellberg nämnde äfven, att jag icke framlagt något

(Forts.) bevis för, att hästar, som segrat i tättingar, varit af större betydelse
för vår hästafvel. Jag ansåg, att det vore för mycket att
i eu motion tala om en hel mängd sådana saker, därför att det
är så lätt för den, som vill, att skaffa sig reda på sådant, och
jag ber då få nämna ett par mycket kända namn, som erkändt
vant af ofantligt stor betydelse för vår hästafvel, nämligen Warrenby
och Warren Hastrings. Båda dessa hästar ha segerrikt
gått fram på banorna, och båda ha äfven lämnat eu afkomma,
som är bekant i hela vårt land såsom alldeles särskild! framstående.

Nu har herr Hellberg vidare sagt, att denna vadhållning
medelst totalisator är så demoraliserande och ödeläggande, men
jag undrar ändock, om icke det hålles vad ganska mycket vid
täflingarna äfven utan totalisator, och om det icke då är bättre,
att det finnes eu lagenligt ordnad vadhållning, än att den sker
på annat sätt. Jag har med säkerhet både sett och hört, att
det gäller ofantligt mycket större summor, då vadhållning sker
på annat sätt, än då den sker med totalisator. Åtminstone här
i landet tager man icke genom användande af totalisator ifrån
det mindre bemedlade folket deras slantar, tv den tillätes endast
på de högst betalda platserna.

Jag tror ändock fullt och fast, att införande af totalisator
icke skulle ha den våda med sig, som utskottet har velat påstå,
och därför ber jag att få vidhålla mitt yrkande.

Härmed var öfverläggningen slutad. Herr talmannen framställde
propositioner först på bifall till utskottets hemställan och
vidare på utslag därå och bifall i stället till den i ämnet väckta
motionen; och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes
likväl af herr Jesperson, i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades
och anslogs följande omröstningsproposition:

> ,

Den, som vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Onsdagen den 8 mars.

Nr 14.

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den i ämnet väckta motionen.

Voteringen utvisade 164 ja mot 35 nej, hvadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 4.

Vid föredragning härpå af bevillningsutskottets memorial,
nr 7, i anledning af återremisser af bevillningsutskottets betänkande
nr 5, i anledning af väckta motioner om ändringar i förordningen
den 9 juni 1905 angående försäljning af brännvin,
blef utskottets hemställan af kammaren bifallen.

§ 5.

A föredragningslistan fanns härefter upptaget lagutskottets Ang. förutlåtande,
nr 13, i anledning af väckt motion om skrifvelse till hindrande af
Kungl. Maj:t angående lagstiftning till förhindrande af svek vid Mrned hästar
handel med hästar m. m. m, m.

Uti eu inom Andra kammaren o väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, nr 98, hade herrar Åslund och Öberg föreslagit,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj.''t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, hvilka lagstiftningsåtgärder
borde vidtagas i syfte att förhindra svek vid handel med hästar
samt handel med öfveråriga, till användning i körslor värdelösa
hästkreatur, äfvensom för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
utredningen kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Efter föredragning af utskottets hemställan gaf herr talmannen
på begäran ordet till

Herr Öberg, som anförde: Då min medmotionär, som

är den egentlige motionären, icke är närvarande, torde jag böra
säga några ord om det utskottsutlåtande, som här föreligger.

Har jag rätt kunnat afläsa hvad utskottet härutinnan framhåller,
så synes det mig verkligen vara så, att det inom utskottet
icke förefinnes mycket intresse, vilja, lust eller håg att råda bot
för de oegentligheter, som mången gång förekomma vid handel
med hästkreatur i form af svek och djurplågeri. Den, som på
nära håll gång efter annan varit i tillfälle att se, huru härmed
förhåller sig, han kan omöjligen, efter mitt förmenande, instämma
och så att säga göra gemensam sak med utskottet härutinnan.

Nr 14. 12

Onsdagen den 8 mars.

Ang. för- Efter det utskottet i sitt utlåtande redogjort för hvad som förehindrande
af ]j0mmjt vid de försök, som gjorts för att åstadkomma en gemenmed
hästar sam skandinavisk lagstiftning till förekommande af vissa olägenm.
m. heter, som kunna sägas stå i nära samband med den framställ(Forts.
) ning vi gjort, säger utskottet bland annat: »Med hänsyn härtill
och då det synes utskottet, som om det behof, hvilket hos oss
eller i vissa delar af vårt land måhända kan förefinnas af en
dylik lagstiftning, knappast torde kunna motivera en ingående
undersökning för öfvervinnande af nämnda svårigheter, har utskottet
icke ansett sig kunna tillstyrka åtgärders vidtagande i
sådant syfte». Alltså finner utskottet det vara klart, att eu
ingående undersökning för att konstatera de olägenheter, hvilka
vi i vår motion påpekat, icke är af sådant värde, att det skulle
vara lönt att därmed göra ett försök. Men förunderligt synes
det mig vara, att utskottet kan säga något sådant, innan utskottet
verkligen verkställt en undersökning, huru det härmed
förhåller sig på detta område. Hade utskottet låtit sig angeläget
vara att det göra, tror jag förvisso, att utskottet skulle kommit
till eu annan uppfattning, ty det är verkligen icke så, att det
här är obehöfligt att råda hot mot det onda, utan tvärtom förefinnes
här, enligt mitt förmenande, ett verkligt trängande behof
att förekomma omförmälda olägenhet.

Hvad som utgjort den förnämligaste orsaken för oss motionärer
att göra den framställning, vi gjort, har varit hänsynen
till att förekomma ett ofta upprepadt djurplågeri. Den som har
varit i tillfälle se, hvilka grymheter och hvilka lidanden en del
hästkreatur fått utstå, då de kommit upp i en högre ålder och
förlorat sitt egentliga utseende och värde, han kan omöjligen
vara nöjd med att det skall få fortgå, såsom hittills har skett,
utan måste önska att här någonting åtgöres. Om utskottet,
därest det icke ansett sig själft sitta inne med tillräcklig sakkunskap,
velat hänvända sig till framstående män på veterinärområdet,
t. ex. eu professor vid veterinärinstitutet, så är jag för
min del förvissad om, att utskottet skulle ha fått upplysningar
och antydningar, som kanske varit ägnade att omstämma utskottet
i dess uppfattning.

Vi hade tänkt oss, att man, genom att förse ett hästkreatur
med ett lätt iakttagbart yttre kännemärke, som angåfve djurets
ålder, och genom att stadga, att häst, som vore öfver 15 eller
18 år, icke utan medgifvande af en viss myndighet skulle få
försäljas, utan få stanna hos sin gamle ägare eller också öfvergå
till någon, som vederbörande myndigheter kunde godtaga — vi
hade tänkt oss, säger jag, att man därigenom kunnat bespara
många, många hästkreatur, som troget, väl och nitiskt tjänat
sin ägare, från mycket lidande, som de nu understundom få
vidkännas.

Kammaren har ju nyss genom sitt votum, då den afslog

Onsdagen den 8 mars.

13 Nr 14.

herr Jespersons motion, ganska kraftigt understrukit nödvändigheten
af att intet djurplågeri får förekomma, och det synes mig
därför, herr talman, vara en god konsekvens af detta kammarens
nyss fattade beslut, att kammaren äfven i förevarande fråga ur
djurskyddsvänlig synpunkt biträdde hvad vi motionärer härutinnan
hemställt, så att en skrifvelse till Kung! Maj:t finge afgå
i och för att någonting äfven på detta djurskyddsvänliga område
finge undersökas och åtgöras.

Som jag fortfarande är viss att den framställning, till hvilken
jag lånat mitt namn, är en framställning väl värd att beaktas
till fromma och gagn för det djurslag, hvarom här är fråga, och
då jag på intet sätt kan godtaga det slut, hvartill utskottet
kommit, vågar jag, herr talman, vara djärf nog att yrka bifall
till motionen.

Härpå yttrade:

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman, mina herrar!
Det lider intet tvifvel, att åtskilligt af hvad motionärerna anföra
i den föreliggande motionen är sant och riktigt. Sålunda måste
man ju ge dem rätt i, att mycket skoj förekommer vid hästhandel
och att den mest motbjudande form af detta skoj är den
handel, som bedrifves med uttjänta, orkeslösa hästar. Likaså
är det antagligen sant, att »köpskålen» spelar en mycket stor
roll vid dessa affärer. Likaså är det nog ofta de stackars hästarna,
som få lida värst af att deras nya husbönder varit godtrogna
och icke »sett upp med ögonen», som man säger. Och slutligen
torde det äfven vara sant, att den nödvändiga och ärliga hästhandeln
får ett dåligt anseende till följd af allt det svek, som
förekommer vid dylika affärer. Allt detta är ju riktigt. Men
om man sålunda ger motionärerna rätt uti deras klagan, följer
däraf icke, att man måste ge dem rätt uti deras yrkande. Ty
hvad är det motionärerna föreslå för att råda bot på dessa missförhållanden?
Jo, först och främst föreslå de, såsom den föregående
talaren nu också framhållit, att hvarje häst skulle, exempelvis
inom det första lefnadsåret, förses med något outplånligt,
lätt iakttagbart märke, som utvisade hans ålder. Jag vet nu icke,
huru motionärerna tänkt sig att detta märke skulle anbringas,
men jag föreställer mig, att detta på mest praktiska sätt skulle
ske medelst bränning. Men detta skulle, såvidt jag kan förstå,
innebära ett ganska intensivt lidande för hästen, och en bestämmelse
härom skulle följaktligen komma i kollision med den bestämmelse
i strafflagen, som stadgar straff för uppenbar grymhet
mot djur. Emellertid är det ju äfven mot djurplågeriet vid
hästhandel, som motionärerna delvis vända sig. Det synes därför
ej vara'' fullt konsekvent att för motverkande af detsamma
rekommendera ett annat slag af djurplågeri. För öfrigt, frånsedt

Ang. förhindrande
af
svek vid handel
med hästar
m. m.

(Forts.)

Nr 14. 14

Onsdagen den 8 mars.

Ang. för- denna sak, så kan ifrågasättas, huruvida bestämmelsen kan vara
svek" vid ''han- e-^ektiv, P& sätt motionärerna tänkt sig densamma.
del med hästar Vidare kunna äfven allvarliga betänkligheter resas mot det

m. m. andra förslaget, som motionärerna bjuda på, d. v. s., att ingen

(Ports.) häst öfver 18 års ålder skulle få säljas, utan att någon myndighet
därtill hade gifvit sitt tillstånd. Ty det låter väl tänka sig,
att äfven med den föreslagna anordningen hästhandlarna skulle
kunna föra denna myndighet bakom ljuset, hvilken myndighet
det nu äu skulle bli, som finge det grannlaga och ganska svåra
uppdraget sig anförtrodt att ge tillstånd till försäljning af hästar.
Det är väl antagligt, att äfven eu sådan myndighet skulle kunna
luras af dessa hästhandlare i fråga om hästens raskhet och duglighet.
Och för öfrigt skulle en sådan bestämmelse utgöra ett
betänkligt afsteg ifrån näringsfrihetens grundsatser. Ty därmed
skulle i ett specialfall, när det gäller en viss vara, ett visst slags
djur, en mycket kännbar inskränkning göras uti den vanliga
friheten att köpa och sälja, utan att denna inskränkning kunde
anses af omständigheterna påkallad.

Emellertid, äfven bortsedt från det nu sagda, finnes en anmärkning,
som i och för sig borde vara tillräcklig för att motivera
ett afslag på motionen. Det är nämligen så, att om man kritiserar
en lag och påyrkar en ändring däri, är första förutsättningen
för att man skall få rätt den, att den lag, mot hvilken man
vänder sig, verkligen existerar. Men nu vända sig motionärerna
i sin motion mot eu bestämmelse, som redan är upphäfd. De
vända sig mot första kapitlet 4 § handelsbalken, hvilket lagrum
är ersatt af lagen om köp och byte af lös egendom af år 1905.
Enligt sistnämnda lag kan en köpare af häst få köpet att återgå
på grund af fel, som förefunnos vid köpet. Men för att få
köpet att återgå, behof ver han ej bevisa, att säljaren förfarit
svikligt, han behöfver endast bevisa, att ett fel förelegat och antagligen
förelegat redan vid köpet; därjämte skall han utan
oskäligt uppehåll ge säljaren tillkänna sin afsikt att påyrka köpets
återgång. Ifall han icke vill ha återgång, så kan han enligt
lagen i stället erhålla visst afdrag på köpeskillingen för de fel,
som förefunnits. Denna bestämmelse och för öfrigt hela lagen
om köp och byte ha motionärerna förbisett i den kritik de lämnat
i motionen.

För (ifrigt finnes äfven andra lagbestämmelser, som visa, att
köpare af häst icke står alldeles utan rättsmedel mot eu bedräglig
säljare. Sålunda stadgar nu gällande strafflag straff såväl för
bedrägeri som äfven för djurplågeri, hvilka bestämmelser naturligtvis
äfven gälla för de fall, då dylika förbrytelser förekomma
i samband med hästhandel.

Jag tror, att i det skick, saken nu ligger, är det svårt att
tillstyrka motionen, och jag hemställer därför, herr talman, om
afslag å densamma samt bifall till utskottets hemställan.

15 Jfr 14.

Onsdagen den 8 mars.

Herr Öberg: Herr talman! I anledning af hvad den ärade
ledamoten af lagutskottet sade rörande hvad som egentligen borde
åtgöras för utrönande af en hästs ålder, ber jag att få erinra,
hurusom märkning af kreatur för bestämmande af deras ägare
redan nu förekommer, då kreaturen äro på gemensamt bete, i
ganska stor utsträckning. Denna märkning sker på olika sätt,
dels genom att i huden på kreaturet inbrännes ett outplånligt
märke, och dels därigenom, att öronen på kreaturet tagas i
användning för att utmärka ägaren på ena eller andra sättet.
Skulle nu den ärade lagutskottsledamoten visa eu sådan ömhet
emot kreaturen, att han ville bespara dem ett obehörigt lidande
i detta afseende, hvilket jag för min del icke har något emot,
utan hvaröfver jag tvärtom gläder mig, så skulle konsekvensen
bjuda, att en sådan märkning, som den jag nyss omnämnde, icke
vidare skulle få förekomma. Då så emellertid icke skett, utan
då en sådan märkning fastmera tolereras, så hafva vi för vår
del funnit det icke vara oriktigt att ifrågasätta, att märkning af
hästar äfven skulle få ifrågakomma för att bestämma deras ålder
i och för bortarbetande af det skoj, det ofog, som understundom
förekommer, då det gäller att föra hästkreatur i handel. Vill
man hafva ett hästkreatur yngre än det är, då tillgriper man,
mina herrar, konstlade medel af olika slag. Därför har pliktkänslan
bjudit mig att åtminstone göra ett försök för att få
detta ofog stäfjadt, och jag tror, som jag förut antydt, att om
utskottet verkligen ville hänvända sig till dem, som kunna sägas
vara sakkunnige på området, så skulle utskottet hafva fått upplysningar,
som måhända medfört, att utskottet mera reflekterat
öfver denna sak. Jag kan omöjligt, herr talman, komma till
annan uppfattning, än att en skrifvelse till Kungl. Maj:t i detta
ämne vore väl motiverad, och jag ber därför få vidhålla mitt
yrkande.

Vidare anfördes ej. Efter det herr talmannen framställt
propositioner å de under öfverläggningen gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 6.

Härefter föredrogos hvart för sig konstitutionsutskottets utlåtanden: nr

4, i anledning af justitieombudsmannens framställning
om ändring af § 42 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 mars 1862 äfvensom af § 44 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm
den 20 november 1863;

nr 5, i anledning af väckta motioner angående skrifvelser

Ang, förhindrande
af
svek vid handel
med hästar
m. m.

(Forts.)

Nr 14. 16

Onsdagen den 8 mars.

Ang. ändrad
lydelse af § 5
inom. 13
tryckfrihetsförordningen.

till Konungen i fråga om ändring af 77 § i förordningen om
kommunalstyrelse på landet samt af 78 § i förordningen om
kommunalstyrelse i stad; och

nr 6, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 41
§ i förordningen om kommunalstyrelse på landet.

Kammaren biföll, hvad utskottet i nämnda utlåtanden hemställt.

§ ?•

Vidare företogs till behandling konstitutionsutskottets utlåtande,
nr 7, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ändrad lydelse af § 3 mom. 13 tryckfrihetsförordningen.

I öfverensstämmelse med hvad Kungl. Maj:t uti en till Riksdagen
afbiten, till konstitutionsutskottets handläggning hänvisad
proposition, nr 64, föreslagit, hemställde utskottet, att Riksdagen
måtte antaga att hvila till vidare grundlagsenlig behandling följande
förslag till ändrad lydelse af § 3 mom. 13 tryckfrihetsförordningen.

§ 3.

13:o. Framställning, som sårar tukt och sedlighet; utbjudande
till salu af föremål, som är afsedt för otuktigt bruk eller
till att förebygga följder af könsumgänge; samt, under sådana
förhållanden att allmän fara för andras förförelse däraf kommer,
försök att förleda till användande af föremål, som nu sagts, och
meddelande af anvisning om sättet för deras användande; brottet
skall straffas enligt allmän lag och skriften konfiskeras.

Reservation hade afgifvits af herr Nilsson i Malmö, som
yrkat, att Riksdagen icke måtte bifalla Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition.

Utskottets hemställan upplästes, hvarefter

Herr Nilsson i Malmö yttrade: Herr talman! Jag vill icke
upprepa de argument, som anfördes i fjol, då det gällde att införa
strafflagsbestämmelser på detta område, och då jag icke
heller har något nytt argument af väsentlig betydelse att komma
med, så vill jag inskränka mig till att yrka afslag på Kungl.
Maj:ts proposition. Härtill skall jag endast bedja att få foga ett
par anmärkningar.

Onsdagsn den 8 mars.

17 Nr 14.

Konstitutionsutskottet påpekar och understryker, att det förevarande
förslaget utgör en direkt konsekvens af förra riksdagens
beslut, och då man anser, att öfverensstämmelse bör förefinnas
mellan det talade och det tryckta ordet, så skulle kamrarnas beslut
icke kunna blifva annat än ett godkännande af den kungl.
propositionen. Men hvilket berättigande man än må tillmäta
dessa synpunkter, så är det dock visst, att de betänkligheter och
farhågor, som från många håll, särskildt från medicinskt håll,
uttalats mot denna lagstiftning, återkomma med fördubblad styrka
nu, då det gäller att införa strafflagens bestämmelser i tryckfrihetsförordningen.
Man kan dock svårligen förneka, att den
populärvetenskapliga rörelsefriheten skulle komma att lida ett
väsentligt intrång genom denna lagstiftning. Den enda garantien
mot det värsta missbruket af denna lagbestämmelse ligger
i det förbehåll, som formuleras i dessa ord: »Under sådana förhållanden,
att allmän fara för andras förförelse där af uppkommer.»
Men jag misstänker, att detta värn för t. ex. den sakkunnige
läkarens frihet att i skrift framlägga resultaten af sina forskningar
och erfarenheter på detta område skall komma att visa
sig mycket bräckligt. Innehåller hans skrift en än så försiktigt
affatta^ rekommendation af de preventiva medlen eller en anvisning
till dessas användande, så riskerar han åtal eller kan
med säkerhet vänta åtal. Förbehållet om »allmän förförelse»
skall visa sig lika svagt och godtyckligt som det gamla förbehållet
om »allmän förargelse».

Som bekant befinna sig för närvarande både strafflagen och
tryckfrihetsförordningen under omarbetning. Vore det då icke
lämpligt att uppskjuta fortsättningen af detta lagstiftningsarbete,
tills denna sak i samband med nämnda omarbetning kunde
komma under mera allsidig pröfning? Förra årets lagförslagbeträffande
de preventiva medlen genomtrumfades i en brådstörtad
hast, som icke tillät, att de medicinska auktoriteter blefvo
hörda, som bort höras i denna fråga. Och det var dock eu
minoritet af ej mindre än 96 medlemmar af denna kammare —
däribland äfven personer, som är o kända för en djup och allvarlig
religiositet — som motsatte sig Kungl. Maj:ts proposition
och röstade för en skrifvelse till Kungl. Maj:t med anhållan om
bättre utredning och eventuellt nytt förslag.

Herr talman! Jag yrkar afslag på den kungl. propositionen.

Vidare anförde:

Herr Thyrén: Herr talman, mina herrar! Den föreliggande
frågan blef på sin tid så pass ingående behandlad, att
jag icke anser tillräckliga skäl förefmnas för att upptaga kammarens
tid med att ånyo upprulla den. Det är blott en enda
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 14. 2

Ang. ändrad
lydelse af § 8
mom. 13
tryckfrihetsförordningen.

(Forts.)

Nr U. 18

Onsdagen den 8 mars.

Ang. ändrad punkt, som det kanske kunde finnas anledning att något närly^mm
n 3 mare betona, och jag skall be att få göra det med helt få ord.
tryckfrihets- Den siste talarens uppfattning föreföll mig snarast peka åt
förordningen, samma håll som de uttalanden, hvilka på senaste tiden här och
(Ports.) hvar i pressen kommit fram, och som vi äfven hörde under

fjolårets debatt här i Riksdagen, nämligen att uttrycket »allmän
faran skulle innebära en risk för »vetenskapen», och att man i
stället borde ta hänsyn till syftet, hvilket skulle vara afgörande
för, om brottslighet förelåge eller icke. Det förefaller mig emellertid,
som om det vore synnerligen opraktiskt, äfven om det
eljest vore lämpligt att nu tänka på någon lagändring, att låta
det komma an på syftet. Ty syftet torde i ett fall som detta
vara mycket svårt att bevisa. Äfven det mest utpräglade vinstbegär
torde ganska lätt kunna förkläda sig i skepnaden af något
slags ädelt uppsåt, t. ex. rasförädling, som det plägar heta.

Jag har här i min hand en tryckt skrift, som fanns tillgänglig
redan vid förra debatten, fastän tiden då icke medgaf
att beröra den. Denna skrift framträder närmast i form af en
»vetenskaplig» utredning af preventivmedlens stora fördelar. Där
talas sålunda om att de skulle motverka könssjukdomar, tillkomsten
af oäkta barn, barnamord, aflingen af fysiskt och moraliskt
underhaltiga barn med mera af allt detta, som vi så väl
känna till. Till yttermera visso uppträder författaren som politiker
och talar om öfverklassens egoism, som icke unnar underklassen
dessa medel, och han sätter kronan på verket genom att
i en särskild spalt hudflänga biskop Billing, som tycks ha oangenämt
stört honom i hans rasförädlingsgeschäft. Men midt under
allt detta, mellan två tankstreck, kommer följande lilla upplysning:
»bästa varor, billigaste priser, reellaste behandling, snabbaste
expedition, fullständig diskretion» ; — och uti ett postskriptum
till samma uppsats innehålles följande upplysning: »Vi
föra endast prima, färska, fullt tillförlitliga artiklar, som kunna
användas flere gånger» — märk relativsatsen!

Jag tror, mina herrar, att det icke finnes det allra ringaste
skäl att på något vis hålla ett sådant företag under armarne,
att för sådana affärer öppna en bakväg till straffrihet. För öfrigt
föreligger den nödvändiga fordran på öfverensstämmelse mellan
strafflagen och tryckfrihetsförordningen, som gör, att jag finner
saken själfklar. Jag skall därför icke vidare yttra mig, utan
anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Bran t in g: Herr talman! Med anledning af den

senaste ärade talarens anförande erinrade jag mig, huru han äfven
under fjolårets debatt om denna sak vände sig med sådan skärpa
mot deras mening, som ansågo, att man borde vid bedömandet
af dessa fall se på syftet. Det var nästan med ett slags förtjus -

Onsdagen den 8 mars.

10 Nr 14.

ning som han konstaterade, att syftet ej inverkade, och jag tror
att samma stämning gick igenom hans anförande nu, då han
gjorde gällande, att det skulle vara ofantligt mycket bättre, om
man kunde komma åt vederbörande, utan att dessa ens kunde
försöka att krypa bakom, att de hade haft ett annat än straffvärdt
syfte. Men detta liksom det exempel, som han nu framdrog,
bevisar, att han härvid endast och allenast tänkt på den
ena sidan af saken, på en enda möjlighet, nämligen att det här
vore fråga om personer, Indika i själfva verket äro geschäftsmakare
och för hvilkas motiv och uppträdande i hithörande
fall man icke behöfver hysa någon som helst egentlig hänsyn.
Han tänker på, att dessa skulle kunna använda allehanda tal
om sitt syfte, såsom en skyddande förklädnad för sina egentliga
afsikter. Men han tänker icke ett ögonblick på att det finnes
personer, som af ett verkligt godt, ja, jag vågar säga det, rent
moraliskt syfte kunna drifvas till uttalanden i dessa frågor,
Indika afse att fästa uppmärksamheten på de olyckliga följder,
som en obegränsad barnafling kan medföra, och att dessa personers
diskussioner rörande dessa ting skulle bli träffade lika
väl af dessa bestämmelser som geschäftsmakares prospekter, hvilka
sändas ut i helt annan afsikt. Det är denna sida af saken, som
det förefaller mig att professor Thyrén icke alls beaktat, och det
är också den sidan af saken, som är det betänkligaste uti hela
den lagstiftning, som här föreslås.

Det må vara sant, att det förbehåll gjorts genom den formulering
man gifvit åt lagen, att det skall föreligga »allmän fara
för andras förförelse», och det må vidare vara sant, att man fått
den bestämda försäkran från dem, som lagen gjort, både ifrån
justitieministern och hans sekundant ifrån Lund, att man därvid
icke afsett att drabba sådana vetenskapliga framställningar,
hvilka ge sig in på hithörande område. Men det är lika klart,
att ifall man går till den praktiska tillämpningen, så komma
dessa goda afsikter att begränsa lagen, kanhända mången gång
under trycket af en uppjagad stämning att alldeles förflyktigas
inför den allmänna åklagare, som här uppträder. Ty det är
uppenbart, att särskilt när det gäller tryckt skrift -—- och det
fäste också den förste talaren uppmärksamheten på -— så föreligger
på ett helt annat sätt hvad man kallar »eu allmän fara
för andras förförelse», i den mån som denna skrift lätt kommer
under olämpliga ögon, än hvad fallet är, då fråga är om föredrag,
som kanske besökas af endast en viss publik. Det togs
under förra diskussionen just det exemplet af herr Thyrén, att
om en stor vetenskaplig afhandling bland mycket annat komme
in på hithörande frågor, vore det gifvet, att denna icke borde
åtalas, men däremot om någon sida lösrycktes ur sitt sammanhang
och spreds såsom propagandaskrift, blefve förhållandet
ett annat. Men nu finns det icke någonting, som i ett sådant

Ang. ändrad
lydelse af § 3
mom. 13
tryckfrihetsförordningen.

(Ports.)

Nr 14. 20

Onsdagen den 8 mars.

Ang. ändrad fall skulle vara svårare att afgöra än livad som borde anses
lydelse af § 3 yara <jet rätta förfarandet. Det finnes småskrifter, koncentrerade
tryckfrihets- populärvetenskapliga skrifter, hvilka skulle stå på gränsen, huruförordningen.
vida de kunde behandla äfven dessa ämnen. Det finnes sådana,
(Forts.) som naturligtvis måste sägas vara burna af en rent vetenskaplig
syn på tingen och icke ha det minsta med det slags geschäftsmakeri
att skaffa, som vi alla äro ense om att det vore önskvärdt,
om det kunde bekämpas. Men då drabbas dessa slags
framställningar ofelbart af vådan att komma under den här
lagbestämmelsen.

Jag skall äfven ur en annan synpunkt söka bemöta detta
tal om förkastligheten af syftessynpunkten i dessa ting, som äro
före. Jag ber då att få framhålla, att det här är meningen, att
dessa saker skola pröfvas af tryckfrihetsjury. Det är väl då
just önskvärdt och lämpligt, att det utaf en sådan jury kan
tagas den hänsyn, som väl bör tagas, till de olika syften, uti
hvilka dessa uttalanden kunna ha gjorts. Jag är således fullkomligt
öfvertygad om, att uti det fall, som nyss här föredrogs
ifrån talarstolen, skulle én jury icke ett ögonblick tvekat om
hvad som var det verkliga syftet. Men däremot kan lagens
nuvarande formulering och föreskriften om att grundlagar^ skola
efter sin ordalydelse tolkas mycket väl komma att inverka på
en jurys dom, så att den ansett sig vara bunden af lagstiftningen
till att fälla, äfven när det står solklart för juryns medlemmar,
att från den utgångspunkt, författaren haft, det varit
ett fullständigt riktigt och moraliskt motiv som ledt honom.
Det är således äfven ur denna synpunkt betänkligt, att man
skrifver in denna sak i tryckfrihetsförordningen.

Såsom redan förut erinrats, är det ju förhållandet, att tryckfrihetslagen
ligger under förberedelser till revision, och då är
det verkligen föga lämpligt, att man låser fast här en formulering,
mot hvilken så störa'' betänkligheter kunna riktas från håll,
där man icke kan misstänkas i minsta mån stå i paritet med
det slags geschäftsmakare, som här dragits fram för att motivera
lagens antagande. Jag erinrar i detta afseende om den protest,
som riktades i fjol utaf, jag vill minnas att det var, 66 stockholmsläkare
gentemot den formulering, som är föreslagen. Och
jag erinrar om, att de just särskild! betonade den våda och de
svårigheter, som skulle uppstå för dem att kunna röra sig med
sina framställningar på områden, som tangera detta fält. Då
så är fallet, kan jag icke finna annat, än att det skulle vara
riktigt, om Andra kammaren här vägrade uti vändningen och
uppsköte saken, till dess själfva lagtexten hunnit undergå eu
ytterligare och närmare pröfning. Länge kan detta icke dröja,
därför att det är den största anledning att antaga, att under
nästkommande period hela denna fråga om tryckfrihetslagens
revision kommer fram till behandling och afgörande. Men man

Onsdagen den 8 mars.

21 Nr 14.

får genom sådant uppskof tillfälle att kunna få fram en bättre Ang. ändrad
formulering och eu bättre lagtext, som icke på detta sätt drabbar wddsejtfi
det ärliga syftet lika med det, som vi nog alla kunna vara ense tryckfrihetsom
ingalunda är uppmuntransvärdt. förordningen.

Jag skall därföre be, herr talman, att för min del få förena (Ports.)
mig i yrkandet om afslag. Och jag kan icke låta mig synnerligen
mycket imponeras heller utaf den, som herr Thyrén sade,
särdeles ingående behandling, som denna fråga förut har fått.

Vi minnas allesammans, med hvilken forcerad fart den drefs
fram i fjol, huru den 20 maj framlades proposition i ärendet,
sedan den 18 maj samma framställning hade blifvit af lagrådet
afstyrka och huru vi sedan här under ett nattplenum, som
slutade vid 4-tiden, debatterade och voterade igenom denna lag.

Och alltsammans, hela behandlingen i fjol, stod emot bakgrunden
af en tillfälligt uppjagad sinnesstämning med anledning af några
föredrag, som hade hållits och som hade åstadkommit ett ofantligt
rabalder, efter hvad det sedan visade sig ej så litet öfverdrifvet.
Ty det framgick sedermera, att det ursprungliga föredraget
ändå till sist, när det kom till kritan, befanns icke kunna
fällas såsom sårande för tukt och sedlighet. När så är fallet,
borde vi hellre stanna en smula och se till, att vi få på detta
område en lagstiftning, som håller och som icke inskränker
yttrandefriheten på ett af de viktigaste områden, där öfverhufvud
denna frihet bör kunna få utveckla sig: i fråga om de
rashygieniska spörsmålen.

Jag ber således, herr talman, att få yrka afslag.

Med herr Branting förenade sig herrar Wallis, Lindqvist,

Kjellberg, Lindley, Winberg och Persson i Stockholm.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Petersson:

Herr talman, mina herrar! Jag har begärt ordet endast för att
uttala, att herr Brantings farhågor för att förslaget, om det
blefve lag, skulle utöfva obehörigt inflytande på den fria vetenskapliga
yttranderätten, enligt mitt förmenande, icke äro befogade.

Redan under debatten sistlidet år voro dessa saker på tal, och
jag hade då tillfälle att yttra mig om den offentliga vetenskapliga
behandlingen af hithörande ämnen. Jag påpekade, att förslaget
ålade vetenskapsmannen en begränsning, men att denna
begränsning vore af formell art. Det kräfdes nämligen allenast,
att man vid den vetenskapliga behandlingen undviker att behandla
sina ämnen på sådant sätt, »att allmän fara för andras
förförelse däraf uppkommer». Och jag är utaf den öfvertygelsen,
att denna begränsning icke lägger något som helst hinder
i vägen för den allvarliga forskaren att vetenskapligen behandla
sitt ämne hur ingående han vill. Så länge han håller sig inom

Nr 11.

Onsdagen den 8 mars.

Ang. ändrad
lydelse af § 3
mom. 13
tryckfrihetsförordningen.

(Forts.)

de gränser, som vanlig takt och hänsyn i alla händelser föreskrifva
honom, kommer han ej i kontakt med de gränser för
tillåtlighet, som detta lagförslag uppställer.

Att någon fara icke föreligger för obehörigt undertryckande
af vederhäftig vetenskaplig forskning lärer bestyrkas äfven af
det exempel, som herr Branting tog. Har det af honom omtalade
föredraget, som sedermera utkom i tryck, blifvit af en
stockholmsjury frikänd, trots att innehållet var sådant, att man
nog hade väntat en annan utgång, så lärer väl ännu mindre
eu allvarlig vetenskapsmans arbete löpa fara att antastas.

Hvad angår herr Brantings yttrande, att man borde uppskjuta
afgörandet i detta fall, vill jag be att få fästa uppmärksamheten
på de allvarsamma olägenheter, som måste ligga däri,
att lagstiftningen bedömer på ett sätt det talade ordet och
på ett annat sätt det tryckta. Det kan icke vara annat än för
rättskänslan motbjudande och för det allmänna rättsmedvetandet
uppridande, att det, som saklöst får tryckas, kan fällas, om det
anföres i ett muntligt föredrag.

Denna inkonsekvens är så betänklig, att endast den borde
vara tillräckligt skäl för kammaren att nu besluta det komplement
till den i fjol antagna lagen, som är oundgängligt, för att
icke inkongruensen mellan olika lagstiftningsområden skall blifva
ohållbar.

För öfrigt blef denna sak tillräckligt debatterad i fjol. Jag
skall icke vidare uppehålla kammarens tid, utan hoppas, att
kammaren fullföljer det beslut, som fattades i fjol.

Herr Thyrén: Herr talman, mina herrarl Blott ett par ord
med anledning af herr Brantings anförande. För det första
vill jag be att afgjordt få instämma i herr justitieministerns
uttalande, att för den verkliga vetenskapligheten föreligger med
all säkerhet icke den allra ringaste fara. Men väl kan jag gifva
herr Branting rätt uti, att man kan tänka sig icke blott konstruerade,
utan äfven verkliga öfvergångsfall, som kunna stå och
väga, t. ex. helt små populärvetenskapliga skrifter. Ja visst.
Men det är så med alla möjliga brott i hela strafflagen. Man
kan icke låta bli att straffa viss oredlighet, ehuru den kau
ganska oförmärkt öfvergå i hvarjehanda affärstransaktioner och
spekulationer, som måste passera utan att straffas. Det är på
samma sätt öfverallt i strafflagen. Detta är således ett skäl,
som bevisar för mycket — och därför ingenting. Att detta icke
kan vara grund nog för att släppa det hela löst är väl lätt att
förstå, så snart man besinnar följderna. I dag är det fanatikern,
som träder fram för tusen människor, hopsamlade på måfå, och
utvecklar sin fulla öfvertygelse om den förädling af människorna,
som skulle följa af preventivmedlens användning. Men i morgon
är det geschäftsmakaren, som går i spåren. Det dröjer nämligen

Onsdagen den 8 mars.

23 Nr 14.

icke länge, förrän geschäftsmakaren kommer underfund med hvad Ang. ändrad
den där fanatikern är för en nyttig bundsförvant. Här i Stock- a^.f 3
bolin hafva vi för öfrigt sett en kombination i den formen, att tryckfrihetsfanatikern
står inne och predikar, och geschäftsmakaren står förordningen.
utanför, beredd att taga emot de utströmmande skarorna och (Forts.)
lämna dem prospekt eller varor. Det är precis detsamma, som
man sett i Frankrike, och som jag anförde under fjolårets debatt.
Det går därför enligt min mening icke alls att göra så.

Och det förhåller sig icke annorlunda med det tryckta ordet än
det muntliga. Jag tror, att herr Branting har rätt i sitt antagande,
huru en jury skulle behandla ett fall sådant som detta,
därest lagen läte syftet vara afgörande. Men man kan ju lätt
tänka sig, att geschäftsmakaren kunde taga bort den nyss citerade
mellansatsen mellan tankstrecken — det är endast två rader
det gäller — och låta det gå såsom eu populärvetenskaplig
broschyr och så förbinda denna med annonser i tidningarna.

Det skulle i det närmaste göra samma effekt, som detta papper
nu gör. Men vi skrifva en mycket dålig lag, om vi göra
maskorna så stora, att hvilken geschäftsmakare som helst kan
slinka igenom dem.

Nu vill jag blott tillägga en liten upplysning, som kan hafva
intresse för oss litet hvar. Den populärvetenskapliga afhandling,
som jag här har i min hand, har, enligt hvad som står angifvet
på densamma, utdelats gratis i detta land i 100,000
exemplar. Men icke blott det, utan »klubbar och föreningar
kunna rekvirera broschyren till gratisutdelning» så mycket de
behöfva.

Jag finner, herr talman, alla möjliga skäl tala för bifall till
utskottets hemställan.

Herr Branting: Jag ber att få beriktiga eu missägning af
justitieministern, då han nämnde, att en stoekholmsjury skulle
hafva frikänt den åtalade i ett angifvet fall. Det var emellertid
Stockholms rådstufvurätt, som omedelbart dömde i målet, ty det
var ett föredrag, som det gällde. Och det kan ju vara någon
skillnad mot en jury i det afseendet, att man icke kan skylla
på de oberäkneliga händelser, som kunna spela in emellanåt i
vissa juryutslag.

Beträffande hvad professor Thyrén senast anmärkte vill jag
säga, att ifall man tager bort i denna skrift just det som konstaterar
geschäftssyftet, så kan jag icke finna, att det kan i och
för sig vara något nödvändigt, att en sådan skrift skall fällas
såsom en geschäftsskrift, när den icke annars bör fällas. Det var
just denna passus, som visade syftet, det var där bockfoten stack
fram, och efter vår gemensamma uppfattning skulle resultatet
därför hafva blifvit, att det hela betraktades såsom ett geschäft,
hvarvid de rashygieniska synpunkterna endast skulle vara en

Nr 14. 24

Onsdagen den 8 mars.

Ang. ändrad^skyddande förklädnad. Men om dessa geschäftssynpunkter helt
mom. 13 ?cil hålIet falla bort ur skriften> så kart jag icke förstå annat
tryckfrihets- än att> hvad anledningen än må vara till dess utgifvande, skriften
förordningen, i och för sig är en framställning, hvilken man bör kunna berörts.
) möta med andra framställningar, som kanske äro riktigare, men
skriften bör man därför ingalunda utan vidare på förhand
förbjuda.

Herr Byström: Herr talman! Jag har tyckt mig observera,
att ingen här velat taga denna handtering i försvar, som
man nu söker lagstifta emot, och detta gläder mig.

Den sista ärade talaren har ej heller talat så vidare kraftigt
mot lagförslaget. Han har ock nyligen skrifvit en artikel i frågan,
och jag tyckte, att för att vara af honom, af hans skickliga
hand, så var den artikeln ovanligt mager, så att jag tror, att
han vill vara med om att något göres mot det ifrågavarande
onda, hvilket han ju också framhöll i det yttrande han här nyligen
höll.

De skäl, som väsentligen blifvit framhållna mot detta lagförslag
äro, att det skulle blifva hindrande för den vetenskapliga
forskningen. Från flera håll har emellertid detta påstående blifvit
vederlagdt, och jag tror, att vi kunna hoppas, att en lag med
den formulering, som det nu föreliggande förslaget innehåller,
icke skall komma i kollision med det verkligen nyttiga och goda
forskningsarbetet.

Det synes mig, som om alla här skulle vara eniga om, att
något måste göras. Och äfven om den formulering, som nu är
föreslagen, icke är den bästa tänkbara, så är det dock en sådan,
som väl det största flertalet skall kunna med den motivering,
som finnes, ena sig om. Vidare anses ju detta lagförslag vara
en konsekvens af det beslut riksdagen fattade i liknande sak
i fjol.

Jag anser mig därför, liksom jag i fjol yrkade bifall till det
förslag i denna fråga, som då förelåg, kunna också nu yrka
bifall till utskottets förslag.

Herr Thyrén: Herr Branting ansåg, att om man tager bort
de rader, »där bockfoten sticker fram», så finnes det ju icke
någon anledning att icke låta geschäftsmakaren hållas. Denne
får således gärna drifva sitt geschäft, blott han iakttager den
försiktigheten att stoppa in bockfoten. Gör han nu det och
sprider sedan uppsatsen i förbindelse med annonser, som han
undertecknar med samma namn, som står under uppsatsen, så
kommer det att göra i det närmaste samma verkan. Det blir
en etiketts-regel, att han skall låta bli att visa bockfoten. Men
jag får säga, att denna utvärtes anständighet icke är en till -

Onsdagen den 8 mars.

25 Nr 14.

räcklig grund att göra honom straffa och därmed lämna honom Ang. ändrad

Herr Thorsson: Herr talman! Då denna fråga synnerligen förordningen.
ingående behandlades vid föregående riksdag, satt jag såsom en (Forts.)
stilla åhörare och hörde då särskilt den nästföregående talaren
på ett mycket vältaligt sätt motivera behofvet af denna lag. Då
han nu i dag uppträdde här och utvecklade behofvet af en lagstiftning
i ämnet, som skall beröra äfven tryckfrihetsförordningen,
så tänkte jag i mitt stilla sinne, att i dag skulle komma
några argument, hvilka skulle gifva ett något starkare stöd för
hans resonemang. Han brukar ju alltid vara stark i skälen —
ja, jag menar skälen för hvad han vill framföra — och jag
trodde verkligen, att han i dag skulle ha laddat sig med några
intyg om den utomordentliga verkan, som lagen under fjolåret
haft för sedligheten här i landet. Ty det är icke nog med, att
vi lagstifta för sedligheten, utan det är bra mycket trefligare att
kunna säga, att det är något effektivt med denna lagstiftning.

Jag har för min del icke kunnat märka, att det blifvit någon
större sedlighet i landet under föregående år. Huruvida den
ärade talaren konstaterat detsamma, kan jag icke säga. Då vi
stå inför en fråga af denna omfattning, synes det mig, att vi
icke skola handla såsom strutsen gör och stoppa hufvudet i busken,
och sedan får allt ske omkring oss, såsom det vill. Min uppfattning
är, att en moraliskt upprutten kropp är moraliskt upprutten,
äfven om man kläder på den en fin klädning, och på
samma sätt, om samhället är moraliskt sjukt, så botas icke detta
med preventivlagar, lika litet som det botas med preventiva
åtgärder i öfriga hänseenden. Det är en tråg a, som trots allt
bottnar i samhällets sociala struktur. Ni kunna skaffa oss huru
många preventivlagar som''helst, ni kunna skaffa oss huru många
sådana bestämmelser som helst. Så länge ni ställa er afvisande
mot en lagstiftning om inspektion af bostadseländet, så länge ni
ställa er likgiltiga mot den sociala lagstiftningen i allmänhet, så
kunna ni vidtaga huru många åtgärder som helst mot de preventiva
medlen utan att det skall hjälpa.

Herr Thyrén talade så storslaget om den rasförbättring, som
är afsedd med preventivlagen. Hvarje människa, som något
litet tänker på de företeelser, som röra sig omkring henne, tror
väl egentligen icke på att preventivlagen skall åstadkomma någon
större rashygienisk förändring. Hvad som är nödvändigt för att
skaffa ett friskare släkte är bättre bostäder, närande mat och en
så god uppfostran som möjligt. Gif detta, och min lifliga öfvertygelse
är, att det onda därigenom botas mera än genom de nu
föreslagna inskränkningarna af tryckfriheten. Det botar man
icke med dem, ty i samma mån, som vi skaffa en lag, hvilken
i detta hänseende hindrar det offentliga framträdandet, i samma

fältet fritt.

lydelse af § 3
mom. 13
try olif rikets -

Nr 14. 26 Onsdagen den 8 mars.

Ang. ändrad män skall man finna utvägar att på enskild väg få in alla dessa
inom 13 3 Publikationer alldeles okontrollerbart i precis samma utsträckning,
tryckfrihets- som man haft det, innan man fått denna lag. Och då jag är
förordningen, af den uppfattningen, att detta förslag icke har någon som helst
(Forts.) praktisk betydelse, ställer jag mig på deras sida, som yrka rent
afslag på den kungl. propositionen.

Häruti instämde herrar Söderberg i Stockholm och Hasselquist.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr
talmannen i enlighet med de därunder gjorda yrkandena propositioner
dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
afslag å såväl berörda hemställan som Kungl. Maj:ts framställning
i ämnet; och förklarade herr talmannen sig anse svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för den förra propositionen.
Då votering emellertid begärdes, blef nu uppsatt, justerad och
anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets berörda
hemställan som Kungl. Maj:ts framställning i ämnet.

Omröstningen utföll med 133 ja mot 63 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 8.

Föreurogos hvart för sig:

bankoutskottets memorial, nr 7, angående afskrifning af
osäkra fordringar vid vissa riksbankens afdelningskontor; och

lagutskottets utlåtande, nr 14, i anledning af väckta motioner
om reformering af gällande bestämmelser om häktning m. m.

Hvad utskotten hemställt bifölls.

Onsdagen den 8 mars.

27 Nr 14.

§ 9-

Härefter förelåg till afgörande Andra kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande, nr 3, rörande herr Lindhagens motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående vissa grundsatsers tilllämpande
af rikets ämbets- och tjänstemän i deras tjänsteutöfning.

I motion nr 286 inom Andra kammaren hade herr Lindhagen
hemställt, att Riksdagen ville anhålla, att Kung!. Maj:t
måtte taga i öfvervägande, huruvida genom cirkulär borde för
rikets samtliga ämbets- och tjänstemän tillkännagifvas, att det
vore deras plikt att i sin tjänsteutöfning främst söka tillgodose
rättvisa och billighet samt att de borde till vederbörande anmäla
sina iakttagelser i tjänsteutöfningen af brister i författningarna
och önskemål inom de verksamhetsområden, som deras tjänster
omfattade.

Utskottet hemställde, att förevarande motion ej måtte till
någon Andra kammarens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan föredragits, erhölls ordet af

Herr Lindhagen, som yttrade: Det är ej så roligt att yttra
sig i en sådan fråga som denna, hvilken är så totalt öfvergifven
af utskottet och säkerligen äfven af kammaren. Emellertid bör
jag väl anföra några ord till stöd för mitt inlägg, då enligt min
uppfattning de två motioner, det här rör sig om, äro bland de
viktigaste, som jag väckt under hela den tid jag varit riksdagsman.

Vid förlidet års riksdag väcktes af den socialdemokratiska
riksdagsgruppen en motion, hvari bland annat ifrågasattes en
reform af den administrativa makten, i syfte att den må byggas
på folklig grund och vinna förutsättningar att kunna verka med
insikt i samhällsfrågorna och intresse för de sociala missförhållandenas
undanröjande. Motionen gick ju icke igenom ens i
denna kammare, men det var dock en afsevärd minoritet, som
biträdde detta nya yrkande, som — säga hvad man vill —
likväl har framtiden för sig.

Hvarför den motionen väcktes var af två anledningar. Man
har först och främst haft en lång och oerhördt nedslående erfarenhet
om, huru omöjligt det är att få fram några reformkraf,
äfven om de någon gång lyckas gå igenom i Riksdagen. Ty
den stora ämbetsmannakåren, som sedan skall föra ut dem i
lifvet, ställer sig i mångt och mycket särdeles främmande för
dessa ämnen, så att äfven det lilla, som möjligen kan fram -

Ang. vissa
grundsatsers
tillämpande
af rikets
ämbets- och
tjänstemän i
deras tjänsteutöfning.

Nr 14. 28

Ang. vissa
grundsatsers
tillämpande
af rikets
ämbets- och
tjänstemän i
deras tjänsteutöfning.

(Forts.)

Onsdagen den 8 mars.

pressas från Riksdagen, rinner sedan kanske till två tredjedelar
ut i sanden.

Men framför allt är denna sak äfven eu stor framtidsfråga.
Det är ju mycket godt och väl, att statsmakterna uttala önskningar,
och äfven att det kommer lagstiftning till stånd, men när
sedan allt detta skall genomföras i lifvet och erfarenheten därifrån
också föras fram, så representeras ju samhället af den stora
ämbetsmannakåren, och den är så långt ifrån samhället själft, att
den kan sägas i stort och mycket representera endast sina egna
personer. Om nu en fortgående demokratisering skall äga rum—
och den måste, såvidt vi ännu kunna se, bildas på en sådan organisation,
att samhället dock företrädes af styrelser — så är det
ju alldeles klart, att denna representation måste danas på det
sätt, att den verkligen blir ett uttryck för folkets eget lif och att
den helt och hållet kommer att stå på folklig grund, med andra
ord, att de särskilda ämbetsorganen verkligen bli representanter,
icke för sina personer och sina speciella åskådningssätt, utan för
samhället själft. Det målet har man för närvarande icke alls
vunnit, det ligger i sakens natur, utan det måste kräfvas något
alldeles nytt, det hela måste bli en fullkomligt omvänd hand,
och då måste man ju någon gång börja slå in på vägen för att
åstadkomma detta nya. De två motioner, som jag här väckt, äro
specialiseringar af den mera generella motion, som väcktes förra
året. Jag har i min framställning redan från början sagt ifrån,
att de stora omdaningarna i stort sedt icke kunna ske annat än
genom en omdaning af samhällsskicket och människorna, men
att i alla fall åtskilligt redan nu måste kunna göras och att hvad
som nu göres äfven blir en häfstång för att åstadkomma denna
stora omdaning för framtiden. Det veta vi eller hoppas åtminstone,
att genom alla dessa små steg sammanlagdt skall vinnas
till slut ett stort resultat.

De ifrågavarande motionerna innebära å ena sidan en utvidgning
af motionen från i fjol, i det de icke endast afse den
administrativa makten, utan alla ämbetsmän i riket från de
lägsta till de högsta, men å andra sidan innebära de, som sagdt,
en inskränkning så till vida, att de endast åsyfta ett uppslag
till ett par åtgärder, som redan nu kunna vidtagas och som
kunna medföra ett fruktbringande resultat. Den ena af dessa
åtgärder, som innefattas i den första motionen, nr 286, innebär
ett direktiv, huru ämbetsmännen skulle förfara i sin ämbetsutöfning,
ett direktiv i den riktning, som det stora slutmålet utpekar.
Den andra motionen, nr 287, afser, att man skulle kunna
införa ett nytt moment i själfva ämbetsmannautbildningen just
i samma syfte.

Jag har uppdelat hvardera motionen i två delar. Den första
delen, kan man säga, syftar till något mera utopiskt, d. v. s.
någonting riktigt, och som jag hade hoppats, att utskottet skulle

Onsdagen den 8 mars.

29 Nr 14.

kunna ge sitt erkännande åt, fastän det naturligtvis, ofullkom- Ang. vissa
ligt såsom världen är, sedan skulle förklara sig icke kunna tillstyrka.
Den andra delen däremot är mera en halfmesyr eller af r\kets
en tusendelsmesyr — om jag så får uttrycka mig — och hvad ämbete och
som där ifrågasattes, skulle mera passa det parlamentariska lifvet tjänstemän i
i dess nuvarande tillstånd och som jag därför hade väntat, att
utskottet skulle hoppa på, sedan det val hade tagit afstånd från -Fort U
den första delen af motionen. Nu ha emellertid dessa mina förhoppningar
gått i kvaf. Utskottet har knappast uttalat någon
sympati för de utopiska, d. v. s. de riktiga delarna af motionerna,
och det "har icke heller hoppat på de parlamentariska
delarne af dessa två motioner.

Hvad jag nu anfört gäller båda de ifrågavarande utskottsbetänkandena.
Jag skall nu öfvergå till utskottets betänkande
nr 3 och vill då till en början tala om den första eller riktigaste
delen af den motion, som det här gäller.

Jag bär där ifrågasatt, huruvida det icke skulle kunna vara
lämpligt att genom ett cirkulär till alla rikets ämbets- och tjänstemän
tillkännagifva, att deras plikt vore att i sin tjänsteutöfning
främst söka tillgodose rättvisa och billighet. Jag har nu, som
sagdt, icke hoppats på något bifall till mitt yrkande i denna del,
men jag tycker i alla fall, att utskottet skulle ha något mera
kunnat gå in på, att det vore mycket bra, om något sådant
kunde ske, som jag här tänkt mig. Nu säger verkligen också
utskottet, att det är ju klart, att det vore mycket bra, om samtliga
rikets inbyggare i sitt lefverne kunde iakttaga plikt, rättvisa
och billighet; därom äro alla eniga, säger utskottet, men knappast
längre, ty sedan komma de olika divergenserna om hvad som
menas med plikt, rättvisa och billighet. Och eftersom detta
ställer sig så olika för olika personer och således också för olika
ämbetsmän, så kan man naturligtvis icke göra något åt saken.

Detta är en oerhördt pessimistisk ståndpunkt, som utskottet intagit,
ty det finnes väl dock i alla fall någonting, som går igenom
tiderna, om hvad som är det bestående i billighet och rättvisa;
det få vi väl alla bygga på, att någonting sådant finnes och att
det också alltid har funnits. Jag kan icke förstå, hur utskottet
kan reducera denna sak till endast en fråga om olika meningar,
som man icke skall blanda sig uti. Redan det visar, att utskottet
icke förstått motionens syfte utan ställt sig på en alltför
negativ ståndpunkt.

Men så säger utskottet, att i regel finnes det väl knappast
någon ämbets- och tjänsteman i vårt land, som icke anser iakttagande
af rättvisa och billighet i sin tjänsteutöfning som ett
axiom. Jag undrar för min del, om man kan uttala sig så
generellt. Jag har nu påstått, att i det stora hela tänka icke vi
ämbetsmän så mycket på detta såsom en hufvudsak i vår ämbetsutöfning,
ty det ingår icke i vår utbildning, det ingår icke

Nr 14. 30

Onsdagen den 8 mars,

Ang vissa i yår praktik eller i den miljö, i hvilken vi dväljas; man följer
tillämpande laSens bokstaf och verkets formulär, och så snart man det gjort,
af rikets tycker man, att allt är i sin ordning. Det kan ju hända, att
ämbets- och ifall någon frågar oss, om vi icke gilla förenämnda axiom, så
tjänstemän i svara vi jakande. Men det gäller att mera väcka uppmärksamidöfniiuf6''
het På detta axiom äfven i ämbetsutöfningen.

(Forts)'' Vidare säger utskottet, att ett cirkulär af det slag, jag här

tänkt mig, skulle af dem, som drabbades däraf, betraktas såsom
eu förolämpning. Det är verkligen att gå bra långt. Dylika
förolämpningar får man ju jämt och ständigt underkasta sig
litet hvar. De s. 1c. domarereglerna, som författades för omkring
400 år sedan, voro en sådan där admonition till domarekåren,
men icke betraktas de såsom en förolämpning, utan såsom ett
behöflig! cirkulär till speciellt domarne. I magistratspredikan i
år här i Stockholm tog predikanten till ingångsspråk för oss,
som sutto därnere, orden: »Bokstafven dödar, men anden gör
lefvande.» Vi sågo litet generade ut, men icke betraktade vi det
i alla fall såsom eu förolämpning, ty det var ju rätt, hvad som
sades. Och för resten, mina herrar i utskottet, det predikas ju
ständigt i svenska kyrkan, att åhörarna, som sitta därnere, äro
fattiga, syndiga människor och ingenting vidare, men icke får
man taga upp det såsom en förolämpning, ty det är ju riktigt
allt detta.

Utskottets uttalande i detta fall är egenligen uttrycket för
eu ytterst betänklig ståndpunkt. Det är ett hyllande af den
officiella uppfattningen, att hela den stora ämbetsmannakåren,
som har så många uppgifter att fylla, just därför att det är den,
som representerar samhället, betraktas såsom ett påfvedöme.
Det är denna ofelbarhetsteori, som fullkomligt nedtrycker ämbetsmannakåren
och hindrar den att kunna gagna på det sätt, som
den skulle kunna göra, ifall den verkligen också finge den äran
att någon gång betraktas såsom syndiga människor liksom hela
den publik, som den skall regera.

Om formalismens aflägsnande säger utskottet sedan: »Men
svårligen går detta på en gång eller genom de medel motionären
föreslår», eller »huru skall det gå», frågar utskottet, »om hvar
och eu ämbets- och tjänsteman finge tolka gifna lagar och föreskrifter
efter sin särskilda uppfattning, eller i sin tjänsteutöfning
kunde få eftergifva litet här och litet där på hvad som enligt
gällande stadgar ålåge honom såsom en plikt?» Det genomgår
utskottets hela betänkande, att det generaliserar, där motionären
varit anspråkslös och endast velat lämna ett litet bidrag. Jag
har icke sagt, att allt skall gå på en gång, och jag har icke
sagt, att genom det medel, jag föreslagit, all formalism skall upphäfvas.
Hvarför kan icke utskottet läsa motionärens förslag riktigt?
Det visar, att äfven ett sådant ämbetsverk som utskottet
behöfver upplysning om hvad rättvisa och billighet kräfver. Jag

Onsdagen den 8 mars.

31 Nr 14.

har ju aldrig sagt, att en ämbets- och tjänsteman skulle få tolka lag
och författning efter sin särskilda uppfattning eller få eftergifva
litet här och litet där. Hvarför skall utskottet tynga sin motivering
med en sådan förflugen barlast? Då måtte utskottet ha bra
dåliga skäl, när det behöfver gripa till så fruktansvärda motiv.

Nu kommer jag till den parlamentariska delen af motionen,
det vill säga den del, som jag trodde möjligtvis skulle kunna
gå igenom. Jag har där ifrågasatt, om det icke genom cirkulär
kunde tillkännagifvas för ämbets- och tjänstemän, att de borde
till vederbörande anmäla sina iakttagelser i tjänsteutöfningen af
brister i författningarna och önskemål inom de verksamhetsområden,
som deras tjänster omfatta. Jag tror, att detta vore
en ganska befogad och ganska praktisk åtgärd. Jag har hört
många förståndiga personer, som på fråga om sin tanke angående
denna sak sagt, att detta verkligen vore något att tänka
på. Utskottet har nu haft en annan uppfattning. Utskottet
säger, att förslaget knappt kan vara att tillråda, ty, heter det i
utskottets motivering, »hvart skulle ett sådant stadgande leda,
att hvarje ämbets- och tjänsteman skulle ha ej blott rätt utan
jämväl förpliktelse att till Ivungl. Maj:t insända anmälan om
alla brister — -—- — som han funnit i gällande lagar och författningar».
Jag har ju emellertid icke alls ifrågasatt, att dessa
anmälningar skulle i första hand inskickas till Kungl. Maj:t. Det
framgår af min motivering, att ämbetsmannakåren i allmänhet tilllämpar
författningarna och därmed har den gjort sin plikt. Men
en hel mängd ämbetsmän, som ha ögonen öppna, komma underfund
med att författningarna ha stora brister på många punkter,
och särskilt gäller detta de lägre ämbetsmännen, som äro I
kontakt med det lefvande lifvet, till skillnad från de högre ämbetsmännen,
som skola bilda sin uppfattning om lifvet blott genom
läsandet af papper; de komma oftast ej in i verkligheten lika
mycket, men hvad däremot alla dessa underordnade beträffar,
hör man ofta, att de få en ganska omfattande erfarenhet och
en hel del af dem skulle också kunna gifva mycket viktiga upplysningar.
Men det är på det sättet, att det icke är kutym att
underordnade skola lägga sig i frågorna, utan de böra hålla sig
stilla. Om de skulle andraga något, komme det i en hel del
fall att inträffa, att de ansågos för framfusiga och att den öfverordnade
helt enkelt sade: Detta tillkommer icke er tjänst. Och
för öfrigt är det icke bruk, att den underordnade tjänstemannen
framträder med reformförslag. Den som varit med i ämbetsverken
på olika ställen och sett, huru uppfattningen där är, vet
ju väl, huru det i själfva verket förhåller sig, och att det är på
det sättet, och det ligger i sakens natur, att det så skall vara.
När man emellertid håller en så oerhördt dyrbart apparat som
hela denna tjänstemannakår öfver hela landet och med alla möjliga
befattningar, skall man då icke söka tillgodogöra sig den -

Ang. vissa
grundsatsers
tillämpande
af rikets
ämbets- och
tjänstemän i
deras tjänsteutöfning.

(Forts.)

Nr 14. 32

Onsdagen den 8 mars.

Ang. vissa
grundsatsers
tillämpande
af rikets
ämbets- och
tjänstemän i
deras tjänsteutöfning.

(Forts.)

samma så mycket som möjligt och verkligen låta de erfarenheter,
som denna tjänstemannakår måste vinna, också komma
till godo för det praktiska lifvet? Jag har nu endast föreslagit,
att ämbets- och tjänstemännen skulle få göra dessa anmälningar
till vederbörande, men jag har tillagt, att det kanske vore lämpligt,
att handlingarna också skickades in till Kungl. Maj:t, så att
de icke undertrycktes. Detta är en sak, som man kan taga i öfvervägande.
Utskottet har här läst fel och trott, att jag menat,
att alla dylika anmälningar skulle skickas in bara till Kungl.
Maj:t; det blefve ju ett förfärligt besvär för Kungl. Maj:t, säger
utskottet. Jag tror dock icke, att det skulle bli så mycket besvär,
när dessa inlagor sorterats på de departement, verk och
byråer, dit de hörde. Besväret blir ju för öfrigt till gagn och
inget gagn vinnes utan besvär.

Utskottet säger dessutom, att dessa anmälningar skulle kunna
gå stick i stäf mot hvarandra. Ja, det skulle kunna inträffa
någon gång, men den omständigheten utgör icke något skäl för
att icke låta viktiga erinringar komma fram. Och om det skulle
inflyta upplysningar i motsatt riktning, vore det ju detsamma
som ökad kritik, men sådant anses ju icke vara skadligt och
bör således icke heller medföra, att hela den institution med anmälningar,
som jag föreslagit, skulle blifva förfelad.

Utskottet tillgriper för det andra det nödankaret, att det ju
är en mängd brister i författningarna, som redan nu blifva a£-hjälpta, hvilket ådagalägges af riksdagsarbetet. Men detta utesluter
väl icke, att ännu derå brister kunna blifva afhjälpta, på
det sätt jag här föreslagit. Jag förstår icke, hvarför det ena
goda nödvändigtvis skall behöfva förskjuta det andra.

Slutligen generaliserar utskottet i hög grad uti sin slutmotivering,
där det heter: »Med erkännande af det beaktansvärda

i motionens syfte: främjande af rättvisa och billighet i all vår
gärning samt medkänsla och barmhärtighet mot de fattiga och
betryckta, har utskottet likväl ej kunnat finna motionärens förslag
leda till detta syftes ernående, hvarför utskottet hemställer»,
etc. Nej, så korkad är jag väl icke ändå, att jag skulle säga,
att mitt förslag skulle leda till det tusenåriga riket — det är
ju så, som utskottet här utmålat saken. Det är ju här endast
fråga om ett litet obetydligt bidrag till det hela. Jag såg i går
en tidning, som, underbart att säga, verkligen fäst uppmärksamhet
vid denna sak, och den tidningen hade satt såsom rubrik
öfver sin relation af utskottets afvisande hållning: »Låt dem
sofva!» Jag tycker, att detta uttryck är ett alldeles utomordentligt
träffande motto till utskottets föreliggande betänkande.

Jag skall, herr talman, då jag icke vill, att vare sig ämbetsmännen,
Riksdagen eller rikets öfriga innebyggare skola sofva,
anhålla att Andra kammaren måtte, med afslag å det sofvande
utskottets förevarande hemställan, bifalla den mera praktiska

Onsdagen den 8 mars.

33 Nr li.

delen af min motion. Jag afstår således från första delen af
densamma och hemställer, att Andra kammaren måtte besluta
att begära, att Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, huruvida
genom cirkulär borde för samtliga rikets ämbets- och tjänstemän
tillkännagifvas, att de böra till vederbörande anmäla sina iakttagelser
i tjänsteutöfningen af brister i författningarna och önskemål
inom de verksamhetsområden, som deras tjänster omfatta.

Vidare anförde

Herr Hagström: Jag vet icke, om herr Lindhagen haft
någon större förhoppning på att se sin motion tillstyrkt, men
om så är kan jag förstå, att han icke känner sig nöjd med det
slut, hvartill utskottet har kommit. Han är icke heller nöjd
med motiveringen, ehuru jag kan försäkra, att vi inom utskottet
ha sökt på allt möjligt sätt att få fram någonting, som här
skulle kunna framföras. Det har emellertid icke lyckats oss att
Unna något annat guldkorn än just syftet med hans motioner,
och för detta har också utskottet, som jag tycker, gifvit honom
sitt fulla erkännande.

Det borde, synes det mig, vara tydligt, äfven för motionären
själf, att det knappast skulle vara lämpligt att gå den väg han
bär föreslagit. Han föreslår här, »att Kungl. Maj:t måtte taga
i öfvervägande, huruvida genom cirkulär borde för rikets samtliga
ämbets- och tjänstemän tillkännagifvas, att det är deras plikt
att i‘ sin tjänsteutöfning främst söka tillgodose rättvisa och
billighet». Det kan då kanske sättas i fråga, om Kungl. Maj.-t
skall låta utsända ett sådant cirkulär eu gång för alla, eller om
det månne icke är nödvändigt, att sådant sker mer än en gång.
Det torde höra till den mänskliga svagheten, att man så lätt
glömmer hvad man borde minnas, och vidare torde man böra
komma ihåg, att inom den talrika kåren af ämbets- och tjänstemän
i vårt land sker hvarje år en ganska stor omsättning, i det
att en hel del gå bort och nya komma i stället. Det vore väl
då nödvändigt, om herr Lindhagens förslag skulle tänkas genom
fördt, att ett dylikt cirkulär komrne för hvarje år. Nu är det
min bestämda öfvertygelse, som också framgår af motiveringen
i utskottets utlåtande, att hvarje ämbets- och tjänsteman anser
sig veta, hvad som är hans ämbetsplikt, och att i denna äfven
ingår att visa tillbörlig rättvisa och billighet i all sin ämbetsgärning.
Att det stundom ser ut, som om det vore annorlunda,
kan ju, såsom utskottet säger, mycket bero därpå, att det, särskilt
i en hel del fall, som ligga utanför gränsen af det som
påtagligen är obilligt och orättvist, är mycket skiftande uppfattningar
om hvad som är rätt och billigt. Med hvilka känslor
vederbörande skulle mottaga en dylik nyårshälsning från Kungl.
Maj:t torde icke här behöfva utvecklas.

Andra hammarens protokoll 1911. Nr 14. 3

Ang. vissa
grundsatsers
tillämpande
af rikets
ämbets- och
tjänstemän i
deras tjänsteutöfning.

(Forts.)

Nr 14. 34

Onsdagen den 8 mars.

Ang. vissa Herr Lindhagen framhåller, att mycken formalism föregrundsatsers
pommer inom våra ämbetsverk, och det är ju möjligt, att det
afZiktts är så — jag känner icke så noga till den saken och kan därför
ämbete- och hvarken medgifva eller bestrida den. Det är ju gifvet, att det
tjänstemän i vid ärendenas handläggning är nödvändigt att iakttaga vissa
deras tjänstc- former, som icke kunna eftergifvas, men det är väl också så,
utöfning att mycken onödig formalism verkligen förekommer. Medan
(Forts.) detta ärende behandlades i utskottet, fick jag tag i eu liten
tidningsnotis, som särskildt då kom väl till pass, emedan den
tydligen visar, hur verkligen onödig formalism på ett effektivt
sätt kan afhjälpas. Det är, som vi veta, föreskrifvet af järnvägsstyrelsen,
att biljettförsäljning skall sluta högst fem minuter
före hvarje bantågs afgång, samt att biljett till station på enskild
bana ej kan fordras senare än 15 minuter före sådant tågs afgång,
med hvilket resan skall ske. Antagligen har denna bestämmelse
blifvit tolkad något snäft af en del tjänstemän, tv
notisen i fråga lyder som följer: »Järnvägsstyrelsen har anmodat
vederbörande att hos stationspersonalen inskärpa, att den omständigheten,
att i ordningsreglerna är stadgadt, att biljettförsäljningen
slutar högst 5 minuter före hvarje tågs afgång och att
resande, som önskar köpa biljett till station vid enskild järnväg,
till hvilken direkta biljetter försäljas, kan fordra att erhålla dylik
biljett endast om den beställes 15 minuter före afgången af det
tåg, med hvilket han ämnar resa, icke berättigar biljettförsäljare
att vägra utlämna biljett, äfven om sådan begäres senare än 5,
respektive 15 minuter före tågs afgång, när i öfrigt hinder ej
möter för ett dylikt utlämnande». Jag tror, att detta sätt att
afhjälpa en formalism skall visa sig betydligt både kraftigare
och effektivare, än om Kungl. Maj:t låtit utfärda ett cirkulär i
allmänna ordalag, att dessa tjänstemän i sin tjänsteutöfning skola
iakttaga billighet och rättvisa gentemot den resande allmänheten.

Motionens andra del innehåller, att vederbörande ämbetsoch
tjänstemän böra till vederbörande anmäla sina iakttagelser
i tjänsteutöfningen af brister i författningarna och önskemål inom
de verksamhetsområden, deras tjänster omfatta. Nu säger herr
Lindhagen, att vi i motiveringen hafva yttrat någonting, som
han aldrig sagt. Han har icke sagt, att anmälningar skola insändas
till Kungl. Maj:t i hvarje fall. Detta förekommer visserligen
icke i klämmen men dock i motiveringen; om vi se i utskottets
utlåtande nederst på andra sidan, säger han tydligt, hvad
meningen är.

»För att öfverordnade ej skola undertrycka anmälningar i
angifvet afseende», heter det, »borde stadgas, att dylika framställningar
alltid skola insändas äfven till Kungl. Maj:t, där ett
ganska nyttigt material till förbättringar på detta sätt kunde
samlas.» "Det är väl härmed tydligt sagdt, att det verkligen är
motionärens mening, att dylika anmälningar och förslag till för -

Onsdagen den 8 mars.

bättringar eller, som det här är uttryckt, ''önskemål inom de olika
verksamhetsområdena’ skola inskickas till Kungl. Makt. Som vi
v,’ bedömes ju en sak mycket olika af olika personer hvilket
också är framhållet i utskottets utlåtande; det den ene anser
vara en brist, anser den andre icke vara någon brist, den tredje
anser det kanske vara eu förtjänst. Vi behöfva icke gå längre
an till denna kammare för att finna detta bekräftadt många
gånger. ö

Jag upprepar ännu eu gång med utskottet, att lag förstår
icke, hur Kungl. Ma,j:t skulle kunna komma till rätta med detta
virrvarr af förslag och anmälningar af brister, som säkert skulle
komma honom tillhanda i mycket rikt mått. Jag vill därmed
icke hafva sagdt, att det är bra, som det är. Jag är den förste
att erkänna att reformarbetet i många fall går vida saktare, än
det borde kunna ske. Det är ofta som nyttiga reformer förhalas
och dragas ut på tiden, reformer, som borde långt förut
vant mogna för sin lösning; men jag tror icke, att det förslag
som herr Lindhagen här framställt, just till påskyndande af större
reformer leder till detta syftemål. Jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

■ „Hfr kipdhagen: Jag vill icke alls bestrida, att utskottet
gjort hvad det trott sig kunna. Jag har dock tillåtit mm att
Kritisera dess motivering.

Nu har jag ju öfvergifva det första förslaget om rättvisa
och billighet, sa att därom behöfver ju icke vidare ordas, utan
nu galler det bara anmälningar af iakttagelser under tjänsteutöfmngen
om författningarnas brister samt af önskemål inom de verksamhetsområden,
som tjänsterna omfatta. Den siste talaren har ju
egentligen gifvit mig särdeles mycket vatten på min kvarn då
han säde, att det är alldeles klart, att i fall ett sådant cirkulär
utfardas, sadana anmälningar skulle i rikt mått komma in. Jag
har verkligen i mitt stilla sinne icke varit säker på, att så
skulle bil, åtskilligt har jag ju tänkt mig. Nu tror den siste
talaren, som sagdt, att anmälningar skola komma in i rikt mått
och det får jag saga, att ifall statens ämbets- och tjänstemän
ha så mycket på hjärtat, tror jag, att det verkligen är tid att
retirera på saken Den där detaljfrågan, om det skulle vara
till Kung!. Maj:t eller annan myndighet, som anmälningarna
skulle mlamnas, ar en småsak. Jag har sagt, att dessa anmälningar
sku le insändas till vederbörande. Men då det finnes
vederbörande, som kanske undertrycka sådana saker, har jag påstått,
att det kanske vore lämpligast att sända dem till Kungl
Mapt, och sedan finge materialet sorteras ut på de olika departementen.
Antagligen skulle vederbörande ämbetsverk skicka anmalnmgarna
direkt till de olika departementen. Det behöfde

Nr 14.

Ang. vissa
grundsatsers
tillämpande
af rikets
ämbets- och
tjänstemän i
deras tjänsteutöfning.

(Forts.)

Jfr 14.

Ang. vissa
grundsatsers
tillämpande
af rikets
ämbete- och
tjänstemän i
deras tjänste
utöfning.
(Forts.)

gg Onsdagen den 8 mars.

då icke alls bli något virrvarr. Jag ber därför, herr talman, att

få vidhålla mitt yrkande. „ ,

Nu anser jag de här frågorna äfven i den begränsade
form, jag gifvit dem, vara oerhördt viktiga, och jag har en
stark förvissning om, att det kommer att bli ett af de allra viktigaste
spörsmålen i framtiden att omlägga det hela så att man
får den största reella och socialt praktiska nytta af den störa
ämbetsmannakår, staten inrättat. Då så är förhållandet, få heirarna
ursäkta mig, om jag i denna fråga begär votering, äfven
om jag får bara några få röster, ty i alla nya riktiga men i början
obeaktade frågor vinner saken i Riksdagen större vikt redan
därigenom, att man är tvungen att gå till urnan och rösta om
densamma. Det är också ett litet sätt att föra frågan fram;
de frågor, om livilka man röstar, väckes större uppmärksamhet
på än de frågor, som fullständigt tigas ihjäl.

Herr Berg i Staby: Herr talman! Jag har blott velat tacka
motionären för det erkännande, han gaf utskottet, då han säde,
att det, när det behandlade denna fråga, gjort hvad det kunnat.
Ja vi ha verkligen i utskottet försökt göra, hvad vi kunnat åt
den här motionen; vi hafva gifvit den erkännande, längre kunde
vi icke komma, ty vi ansågo, att af densamma ingenting kunde
o-öras. Därmed ha vi icke sagt, att de tankar, som ligga bakom
och till grund för motionärens förslag, icke skulle innesluta
mycket af värde; visst icke. Jag vill bara påpeka och understryka,
hvad motionären i sin motivering till den nu behandlade
motionen själf säger om det han vill vinna: »Detta kan säker ligen

ej slutgiltigt ske annat än genom en omdaning af samhällsskicket
och människorna.» Ja, mina herrar, just människorna,
och jag tror, att härvidlag det säkerligen vore bäst, att vi
gjorde ansatser litet hvar för att dana bättre människor. Denom
fostran komma de fram, ej genom påtryckningar på Kung .

^ Jag ber, herr talman, att få yrka bifall tilll utskottets
förslag.

Herr von Schéele: Med herr talmannens tillåtelse ber jag
att få yttra några ord med hänsyn till den gemensamma grundtanke,
‘som i herr Lindhagens båda motioner göres gällande och
som, ehuru endast den ena af dem ännu blifvit föredragen, icke
dess mindre under den hittills däröfver förda diskussionen i ett
sammanhang upptagits till bestridande eller försvar. Först kännei
jag mig då uppfordrad att gifva motionären tacksamt erkännande
för det varma intresse, han nu såväl som flere gånger förut lågt
i dagen för det, som min ämbetsställning anvisat mig till särskild
uppgift att inom fäderneslandet verka för. Jag tror dock

Onsdagen den 8 mars.

37 Nr 14.

icke, att det sätt, hvarpå han sökt att stödja denna verksamhet,
är obetingadt att godkänna.

Allt beror här på besvarandet af den fråga, som vi finna
gå som en röd tråd igenom hvad man kallat människans historia,
nämligen frågan om huru människan efter hand blifvit i sanning
människa. Redan forntidens bägge störste tänkare, Plato
och Aristoteles, besvarade på olika sätt denna fråga, i det att
den förre ansåg insikt i hvad som vore sant och rätt tillika
skulle föra med sig det sannas och godas förverkligande, hvilket
åter af den senare förnekades. Och än i dag utgör det ett stridsämne
mellan dem, som satt sig till mål mänsklighetens lyftning
och förädling, om det är rätt och slätt genom upplysning det
föresätta målet skall nås, samt alltså ökad och förbättrad undervisning
är det, hvartill vi ha att sätta vårt hopp. Men är det
icke fastmer så, att trots det, att en människa vet det rätta, hon
många gånger icke gör det? Tyvärr har historien otvetydigt
ådagalagt, hvad äfven våra dagars erfarenhet bekräftar, att Platos
stora, vackra tanke är en ren utopi, såsom motionären nyss
själf kallade detta åskådningssätt.

Härmed är naturligtvis ingalunda förnekadt det relativa värdet
af hvad fransmännen bibehållit i sitt undervisningsväsen
under namn af instruction morale. Men det statsintresset tillgodoses
ju i vårt land på långt fulltonigare sätt, så länge som
här underhålles en statskyrka och kristendomen fortfar att vara
obligatoriskt läroämne vid alla rikets både högre och lägre läroverk.
Att nu måhända denna undervisning icke alltid varit så praktisk,
som den bort vara för att mynna ut i det, som helt visst är
dess mål och syfte med hänsyn till det närvarande lifvet, är
att mycket beklaga, ett fel, som man måste söka att allt mer
och mer få rättadt.

Hvad åter särskild! universiteten beträffar, så ha vi ju där
lärostolar i det ämne, hvarom motionären talar. Att teologer
och filosofer skola till behandling upptaga de etiska frågorna,
ligger i öppen dag. Men därjämte, mina herrar, har det tid
efter annan förekommit, att personligheter framträdt vid våra
högskolor, hvilka visserligen haft till sin egentliga uppgift att
undervisa i andra discipliner än socialetik, men som likväl på
ett i hög grad epokgörande sätt genom hela sin lärareverksamhet
utöfvat en för fosterland och mänsklighet betydelsefull inverkan
på den akademiska ungdomen i etiskt fostrande anda. Jag behöfver
endast erinra om namnen Erik Gustaf Geijer och Israel Hvasser,
för. att vi med ens skola förstå, hvad en historiker och en medicinare
kunnat utan några lagbud uträtta just i den riktning,
som motionären åsyftar. Ja, jag tänker, att äfven den fakultet,
som motionäreD närmast afser, nämligen den juridiska, skulle
kunna, mera än hittills, såvidt jag vet, fallet varit, förverkliga

Ang. vissa
grundsatsers
tillämpande
af rikets
ämbets- och
tjänstemän i
deras tjänsteutöfning.

(Forts.)

Nr 14.

Ang. vissa
grundsatsers
tillämpande
af rikets
ämbets- och
tjänstemän i
deras tjänster
utöfning.
(Forts.)

38 Onsdagen den 8 mars.

något i den vägen, särskilt genom att vidga blicken på nationalekonomiens
område.

Hittills torde den nationalekonomiska vetenskapen i samtliga
dess grenar haft till uppgift att lämna vägledning till en planmässig
verksamhet för anskaffandet och användningen af de
yttre mecllen för tillfredsställande af det timliga lifvets behof.
Men skulle ej, i samma mån som man kommer till en djupare
insikt i det innerliga, ja, oupplösliga samband, som råder mellan
det yttre och det inre i denna världen, nationalekonomen äga
anledning att rikta sin blick jämväl åt det sistnämnda hållet.
Inom den tidsriktning, som benämnes socialism, har ju utvecklingen
fört därhän, att man, från att mera ensidigt ha fäst sig
vid det materiella såsom underlag för samhällets bestånd och
lycka, fortgått till att alltmer göra gällande, hurusom det andliga
medelbart öfvar inflytande äfven på sinnevärldens förhållanden,
hvarför man måste allvarligt taga de ideella lifsvärdena med
i räkningen, såvida något hopp skall finnas för ernående af det
åsyftade målet.

Jag har naturligtvis, herr talman, icke något annat yrkande
än ett instämmande i hvad utskottet hemställt.

Efter härmed slutad öfverläggning framställde herr talmannen
propositioner först på bifall till utskottets hemställan och
vidare på afslag å nämnda hemställan och bifall i stället till
det af herr Lindhagen under öfverläggningen gjorda yrkandet;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande
ja godkänd. Herr Lindhagen begärde emellertid votering,
till följd hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs denna
omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller första tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande nr 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit det af herr Lindhagen uuder öfverläggningen
framställda yrkandet.

Voteringen utvisade 137 ja mot 51 nej. vid hvilken utgång
kammaren således bifallit utskottets hemställan.

Onsdagen den 8 mars.

Nr 14.

§ io.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfördt Andra
kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, angående
herr Lindhagens motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga
om meddelande af undervisning i social etik och rättskänsla vid
utbildningen af befattningshafvare i rikets tjänst.

I motion nr 287 inom Andra kammaren hade herr Lindhagen
hemställt, att Riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte l:o) öfverväga, huruvida och på hvad sätt vid utbildning
af ^ åklagare och domare samt af rikets alla öfriga befattningshafvare
från de lägsta till de högsta undervisning skulle kunna
meddelas i social etik och rättskänsla; samt 2:o) bereda Riksdagen
tillfälle att få yttra sig öfver förslaget till statsvetenskaplig
examen eller de åtgärder, som i anledning däraf kunde ifrågasättas.
6

Utskottet hemställde, att förevarande motion ej måtte till
någon Andra kammarens åtgärd föranleda.

Efter uppläsandet af utskottets hemställan begärdes ordet af

Herr Lindhagen, som anförde: Jag skall be att få tacka de 51
ledamöter af denna kammare, som understödt min förra motion.
Jag skall icke vidare besvära med någon votering, då jag föreställer
mig, att denna andra fråga skulle komma att afgöras på
samma sätt som den förra. Emellertid måste jag dock yttra
några ord med anledning af hvad utskottet äfven i förevarande
del anfört.

Som herrarne finna, omfattar denna motion två delar, eu
mera allmän, nämligen den som afser, att det skulle meddelas
undervisning i social etik och rättskänsla. Detta är enligt min
uppfattning en kardinalpunkt i det problem, som beröres i dessa
två motioner. Det är just därpå det ligger vikt, att undervis
ningen skall gå ut pa icke bara att meddela formella kunskaper
om erfarenheter och fakta, utan äfven därpå, att ämbetsmännen
inom sina områden, som nu icke få eu sådan undervisning,
äfven skola lära sig att inordna alla dessa fakta och förhållanden
under förnuftet. Och det är jag alldeles öfvertygad om, att
i framtiden kommer denna undervisning att intaga ett lika bemärkt
rum som den ensidiga undervisning, som nu på alla håll
bibringas oss. ku är det klart, att på den punkten reagerar vår
tid allra mest, när man vågar ifrågasätta, att det skulle meddelas
undervisning i social etik och rättskänsla. Det anser man
vara horribelt galet. Men det är väl just därför, att det är så

Ang. undervisning
i social
etik och
rättskänsla
vid utbildningen
af
befattningshafvare
i
rikets tjänst.

Nr 14.

Ang. undervisning
i social
etik och
rättskänsla
vid utbildningen
af
befattningshafvare
i
rikets tjänst.

(Forts.)

40 Onsdagen den 8 mars.

riktigt, som man icke kan förlika sig med, att något sådant
skulle kunna genomföras.

Nu har emellertid utskottet eu del funderingar om den har
saken, som jag i största korthet måste omnämna. Först har
utskottet läst motionen oriktigt, i det att utskottet säger: »Men
då motionären vill göra gällande, att samhälleliga och mänskliga
dygder skola förvärfvas hufvudsakligen genom undervisning och
studier vid universiteten» etc. Jag har inte alls sagt detta, utan
att det bör meddelas undervisning åt alla befattningshafvare, från
den lägste till den högste, och att för en del af denna undervisning,
nämligen den som skulle meddelas vid universiteten, böra
inrättas professurer därstädes.

Utskottet erinrar vidare, att den sedliga karaktären i allmänhet
grundlägges under barndoms- och ungdomsåren. Det
är icke så säkert, ehuru det i viss mån kan vara sant. Men så
tillägger utskottet en sak, som enligt min uppfattning är fullkomligt
riktig, och det är, att den sedliga karaktären grundlägges
och viljan erhåller en viss hufvudriktning ej blott genom
den i barndoms- och ungdomsskolorna meddelade undervisningen,
utan »kanske ännu mera genom den uppfostran i öfrigt, som
kommer individen till del, och genom de intryck han mottager
från lifvet rundt omkring honom». Därefter fortsätter utskottet:
»Det är alltså långt innan den blifvande ämbetsmannen är mogen
för inträde vid universitetet, som sinnelaget, hvilket motionären
måhända med rätt betecknar som den innersta.driffjädern
till människornas handlingar, erhåller sin första daning». Just
på det sättet förhåller det sig. I allmänhet får man sitt sinnelag
utbildadt under intrycket af de yttre förhållanden, vid hvilka
man växer upp. Det är dessa yttre förhållanden, som dana de
flestas uppfattning och som utgöra anledningen till den i klasssamhället
rådande stora meningsskiljaktigheten mellan de besittande
och de fattigare klasserna. Men denna meningsskirjaktighet
utesluter väl ändå icke, att man hos hela denna kår af
ämbetsmän — hvilka väl befinna sig på en hel mängd olika
steg af den sociala skala, som grundlägger skiftande slag af
sinnelag — kan genom undervisning fästa uppmärksamheten på
den ensidighet i sinnelaget, som man erhållit under intrycket af
en yttre omgifning. All undervisning afser ju att bibringa kunskaper,
och likaväl som man kan nå faktiska kunskaper, likaväl
kan man, i någon mån åtminstone, tillägna sig kunskaper om
de andliga värdena. I det hänseendet anser jag sålunda, att utskottet
icke alls bemött motionen genom sitt i öfrigt fullt riktiga
uttalande.

Utskottet anför vidare, att skall man få en sedlig grundval
för undervisningen, får denna grund icke utgöras af ett visst
särskildt ämne, utan bör vara den anda, i hvilken undervisningen
i allmänhet ledes. Ja, men om man skall undervisa, t. ex.

Onsdagen den 8 mars.

41 Nr 14.

om ett visst fysiskt problem eller i någon paragraf i civilrätten Ang. undereller
något dylikt, icke kan man väl vid denna undervisning få
fram någon sedlig anda, ty den undervisningen afser ju i alla rättskänsla
fall blott att bibringa insikt i faktiska förhållanden. vid utbild Det

är nog så, att utskottet helt och hållet förbisett en vik- ningen af
tig sak. Det talar om individuell sedlighet. Jag har talat om
social etik, hufvudpunkten där är social; den af mig föreslagna ri/cets tjänst.
undervisningen skulle röra sig om samhällsfrågor och om män- (Forts.)
niskovärde. En sådan undervisning måste komma att vidga
ämbetsmannens synpunkter i hithörande ämnen, förutsatt att den
blifvit honom bibragt på ett riktigt sätt. En dylik undervisning
bör, det medger jag gärna, börja redan i folkskolprna och sedan
fortgå i de särskilda ämbetsexamina. Men det är mindre i barndomen
och mer vid framskridna år man kan tillägna sig densamma.

I framtiden komma skolorna alldeles gifvet att hafva en sådan
undervisning på sitt program, den får icke saknas där.

Man kan redan på sina håll skönja spår af en dylik undervisning.
Sålunda har det ju i folkskolorna i Frankrike länge funnits
en undervisning i denna riktning. Hvad ämnet där kallas
kan jag nu icke erinra mig. Jag vet heller icke, om den står
på något högre plan.

Det lär nyligen ha utkommit här eu bok, där det berättas,
att man i Japan också slagit in på den vägen att lämna under
visning i hvad man kallar social etik, fastän jag naturligtvis
icke heller i detta fall kan taga på mitt ansvar, att den undervisningen
går i den riktning jag velat framhålla.

Men man behöfver icke gå öfver ån efter vatten. Här i
landet har en gång ansetts nödigt att bibringa särskildt dömande
ämbetsmän undervisning just i social etik och rättskänsla. Det
är igenom de s. k. domarereglerna, hvilka skrefvos för 400 år
sedan, som man tror, af Olaus Petri. De utgöra helt enkelt
alltigenom en vägledning för domare i social etik och rättskänsla,
och det är ju ganska märkligt, att medan undervisningen under
årens lopp växlat oändligt, i den mån författningar och tidsförhållanden
ändrats, så stå dock dessa domareregler, så gamla de
äro, fortfarande kvar i våra lagböcker. Det förekommer visserligen
aldrig, att det vid universiteten numera meddelas någon
undervisning i dem, men de finnas där dock såsom ett socialt
samvetes vittnesbörd om, att de icke få saknas. Det finnes en
brist i undervisningen, en brist som måste fyllas, och i känslan
häraf ha domarereglerna fått plats i lagböckerna. I vanliga fall
läser man dem ju inte ens. Men om man vid något tillfälle,
då det håller på att gå på tok alldeles med rättvisan, och någon
hänvisar till domarereglerna och påpekar, att de säga så och så,
då förstummas de tvistande rösterna inför domarereglernas evigt
unga sanning, som är likadan i dag som för 400 år sedan. Och

Nr 14. 42

Onsdagen den 8 mars.

timivTiZn- ei! sac^au ma^t ha de, därför att de äro sanna och riktiga, och
dal etik och därför. de framhålla etiken och rättskänslan. Därför ha de i
rättskänsla aha tider talat till sinnena, när det någon gång fått talas till
vid utbild- sinnena på det språket. Emellertid skulle det icke falla mig in
befattnings- bifall till detta motionens första yrkande, ty det kraf,

häfvare i som ?ar uppställes, är icke i tillräcklig grad en halfmesyr, utan
rikets tjänst. g&r till själfva hjärtat af frågan, och för eu sådan sak kan man
(Ports.) ju icke vinna någon uppmärksamhet inom parlamenten.

Det andra yrkandet i motionen anknyter sig mycket nära
till det första, fastän det ser ut, som om det vore olika saker.
Man har dock kommit underfund med, att det är något som
brister i ämbetsmannautbildningen, åtminstone hvad departementen
angår, men man har icke trängt till djupet och fått klarhet
om hvari det oriktiga, långt inne och djupt nere, består. Något
bär i alla händelser ansetts böra göras, och så har en kommitté
blifvit tillsatt, och den har föreslagit eu statsvetenskaplig examen,
där man skulle läsa mindre ren juridik och mera nationalekonomi
m. m. dylikt. Måhända tror man, att därmed skall
vinnas något afsevärdt, men det är naturligtvis påtagligt, att
den åtgärden kommer att betyda mycket litet. Det är en ansats.
Men icke siktas därmed mot det stora missförhållandet. Detta är
väl en så pass viktig sak, att Riksdagens yttrande bör infordras,
hvarigenom dylika ansatser möjligen kunna gifvas en större
praktisk innebörd genom Riksdagens initiativ.

Därför, herr talman, ber jag att få inskränka mig till att
.yrka bifall till andra punkten i min motion.

Härpå yttrade:

Herr Hagström: Herr talman! Såsom redan är antyda

hafva herr Lindhagens båda motioner, den som redan afgjorts,
och den, som nu föreligger, ett visst inbördes samband med
hvarandra. I den föregående motionen framhölls hvad som är
ämbets- och tjänstemännens plikt, nämligen att låta billighet och
rättvisa vara bestämmande för sina handlingar, och i den andra
motionen föreslås åtgärder till att bibringa dem en riktig uppfattning
häraf och om innebörden af verklig billighet och rättvisa.
Då motionären emellertid anser, att hans syftemål skall
vinnas genom införande i studiekurserna, vare sig vid universiteten
eller annorstädes, af ett eller ett par nya ämnen, i hvilka
teoretisk undervisning skulle meddelas, har utskottet icke kunnat
följa honom. Utskottet håller nämligen före, att den sedliga
karaktärens utveckling och sinnelagets bildning börja långt
innan ynglingen är mogen för universitetet, eller långt innan
den tid, då han skall utbildas för ett särskildt lefnadskall. Denna
utbildning är beroende icke i första hand på undervisningen
utan, såsom ock motionären erkänt, på den uppfostran i öfrig!,

Onsdagen den 8 mars.

43 Nr 14.

som individen får, och kanske icke minst på den uppfostran Ang. underhan
får i lifvets skola. Det må vara riktigt, som herr LindIxagen
påstår i sin motion, att åtskilliga brister förekomma vid rättskänsla
den blifvande ämbete- eller tjänstemannens utbildning, särskild! vid utbilddäruti
att alltför mycken vikt lägges vid det juridiska vetandet ningen af
men alltför liten vikt vid sinnelagets utbildning, men dessa befattnings.-brister kunna, därom är jag för min del öfvertygad, icke af- ,.j^s tjänst.
hjälpas genom ett teoretiskt studium af det ena eller andra (Forts.)
ämnet, utan därtill fordras helt visst djupare grunder.

Motionens andra del afser, att Riksdagen skulle få tillfälle
att yttra sig öfver förslaget till en statsvetenskaplig examen,
eller de åtgärder, som i anledning däraf kunna ifrågasättas, och
i motionen framhåller också motionären i hvad riktning detta
Riksdagens yttrande borde gå, nämligen att i denna statsvetenskapliga
examen äfven skulle ingå en kurs i social etik och
rättskänsla. Har nu utskottet icke kunnat vara med om första
delen af motionen, så är det klart, att utskottet heller icke kan
vara med om den andra. Detta förslag till statsvetenskaplig
examen är utarbetad! i ecklesiastikdepartementet och stadga
därom utfärdas på administrativ väg af Kungl. Maj:t. Nu säger
motionären äfven, att Riksdagen borde få yttra sig angående de
öfriga åtgärder, som med anledning af förslaget kunna ifrågasättas,
men hvilka dessa andra åtgärder äro, nämner han icke,
och jag vet ej, om han själf har det klart för sig. Det torde
emellertid icke vara lämpligt, att en stadga, som på administrativ
väg utfärdas, i sina allmänna drag underställes Riksdagens
pröfning; och då herr Lindhagens önskemål i detta hänseende
icke berör någon bestämd punkt i stadgan, har utskottet icke
kunnat vara med om hans förslag. Något allmänt uttalande
från Riksdagens sida angående en stadga, af sedd att på administrativ
väg utfärdas, förefaller mig icke lämpligt. Däremot lärer
Riksdagen hafva full rätt att, när denna stadga varit i tillämpning
ett eller annat år och någon brist därunder yppat sig, söka
få den bristen afhjälpt. Det står ju nämligen alltid Riksdagen
fritt att i skrifvelse till Kungl. Maj:t påpeka detta och anhålla
om rättelse.

Herr Lindhagen har beträffande detta utlåtande icke framkastat
samma beskyllning mot utskottet som beträffande det
förra utlåtandet, nämligen att utskottet sofvit, då det affattat
betänkandet, men han låter dock påskina, att utskottet icke förstått
motionären rätt. — Månne detta icke kan bero likaväl på
motionen och dess affattning, som på bristande uppfattning hos
utskottet? Jag vill icke till motionären rikta samma beskyllning,
som han riktat till utskottet, men det vore önskvärdt, om
herr Lindhagen i de uttryck han fäller och de omdömen, som han
har om saker och personer, ville litet mera tillämpa de gruud -

Nr 14. 44

Onsdagen den 8 mars.

Ang. under■ satser, som han gjort sig till målsman för i den motion, som nvss
cial1 etik och behandlats, nämligen billighet och rättvisa.

rättskänsla
vid utbildningen
af
befattningshafvare
i
rikets tjänst.

(Forts.)

Herr Meurling instämde häruti.

Herr Lindhagen: Jag har begärt ordet för att förklara,
att jag lagt till uttrycket »andra åtgärder», därför att det kan
ifrågasättas, att Kungl. Maj:t möjligen efter granskning af kommittébetänkandet
och alla de utlåtanden, som afgifvas öfver detsamma,
icke lägger betänkandet till grund för sitt förslag, utan
att det inom departementet upprättas förslag till andra åtgärder,
och då vore det dessa, som man skulle yttra sig öfver.

Hvad vidare angår talarens anmärkning, att det, såsom också
framhålles i betänkandet, står Riksdagen fritt att, i fall en
blifvande stadga enligt Riksdagens uppfattning är olämplig i
något afseende, efteråt komma in med en erinran, så nog kan
man göra på det sättet, men det har alltid ansetts bättre, om
en stadga blir sådan man vill ha den från början, så att icke
så många fel uppstå vid tillämpningen. Därför har det också
mycket ofta inträffat, att Riksdagen begärt att få afgifva yttrande
öfver frågor, som ha stor räckvidd eller utgifvas för att ha
stor räckvidd, ehuru de ej tillhört Riksdagens lagstiftningsmakt.
Att, såsom den föregående talaren tycktes vilja förorda, alltid
vänta, tills en förordning visat sig vara olämplig och först sedan
göra den bättre, är icke en riktig princip i politiken, utan man
bör se till från början, att den blir så bra som möjligt.

Hvad till sist beträffar det där »sofvandet», så framhöll jag,
att en tidning sagt: »Låt dem sofva», därmed åsyftande tjänstemännen,
och jag tyckte, att detta var ett riktigt motto på utskottets
utlåtande öfver den första motionen, och jag tillägger
gärna äfven öfver den andra, emedan det syntes mig, som om
utlåtandet gick ut på, att hela den stora ämbetsmannakåren
borde sofva. Att säga detta anser jag ej alls vara någon förolämpning,
ty man får väl uttala sin mening. Jag kommer
icke ihåg, om jag i mitt anförande fällde det yttrandet, att utskottet
själft sof. I så fall måste jag återtaga det och bedja
om ursäkt för ett så förhastadt yttrande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
talmannen gifvit propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
dels ock på bifall till det af herr Lindhagen under öfverläggningen
framställda yrkandet, blef utskottets hemställan af
kammaren bifallen.

Onsdagen den 8 mars.

45 Nr 14.

§ 11-

Härpå upptogs till behandling Andra kammarens andra till- Om tillägg
fälliga utskotts utlåtande, nr 3, angående väckt motion om förorclskrifvelse
till Kungl. Maj:t angående tillägg till 6 § i förord- ^ontrolT^a
ningen den 13 november 1905 angående kontroll å tillverkningen tillverkningen
af margarin m. m. af margarin

m. m.

Till utskottets behandling hade blifvit hänvisad en inom
Andra kammaren af herr Andersson i Grimbo väckt motion,
nr 54, i hvilken hemställts, att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kungl. Maj.-t anhålla, att till § 6 i förordningen angående kontroll
å tillverkningen af margarin m. m. af den 13 oktober 1905
måtte fogas följande tillägg: »På samma sätt förfares i offentlig
serveringslokal eller spisställe, där margarin eller mat, tillagad
med margarin, serveras. Om bröd eller andra matvaror, i hvilkas
beredning ingått margarin, saluhållas, vare sig det sker i
salubod, å öppen plats eller annorledes, skall äfvenledes sådant
genom tydligt och lätt i ögonen fallande anslag tillkännagifvas».

Utskottet hemställde, att herr Anderssons i Grimbo ifråga
varande motion icke måtte till någon Andra kammarens åtgärd
föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs. Därvid yttrade

Herr Rune: Herr talman! Det händer ju icke så sällan,
att man får läsa utskottsbetänkanden, hvilkas kläm är afstyrkande,
men där utskottet i motiveringen ställer sig särdeles välvilligt
till motionen. Jag har dock knappast läst något utlåtande,
som varit mera underligt än detta. I klämmen afstyrkes motionen,
men i motiveringen uttalar sig utskottet så godt som bestämdt
för densamma. Det synes mig därför af nöden, att man närmare
kontrollerar och kritiserar denna motivering, därför att,
om kammaren antager utskottets hemställan med den föreliggande
motiveringen, detta enligt min uppfattning kan leda til!
farliga konsekvenser.

Till att börja med vill jag erinra om, att det finnes en föreskrift,
att i butik, där margarin hålles till salu, skall finnas ett
anslag, som anger, att denna vara saluhålles. Nu påyrkar
motionären, att man genom dylika anslag å restauranter och
andra ställen, där margarin serveras, skall tillkännagifva detta,
ja äfven tillkännagifva, där sådana varor konsumeras, i hvilka
margarin ingår, att det bröd, som ätes, innehåller margarin,
att den fisk man äter är stekt i margarin o. s. v. Jag får verkligen
säga, att skall man draga ut konsekvenserna på det sättet,

Nr 14. 46 Onsdagen den 8 mars.

Om tillägg vet man icke, hvar det kan sluta. Jag tror icke, att Waldenningen
°anq s*röm P^ s*n s^uPe behöft vara rädd för att några restaurantknntroll
å målningar vore olämpliga, om detta förslag då funnits. Det
tillverkningen blefve nämligen så många anslag, att de fyllde alla väggar,
af margarin hvarigenom det icke funnes plats för något annat, I de matT\
varor 0CP ifrigt, som serveras på restauranter, ingå många
or beståndsdelar. Skulle det vara nödvändigt att genom anslag
tillkännage, att i den rätten inginge de eller de beståndsdelarna,
och att den eller den drycken vore beredd på det viset etc..
blefve det anslag från golf till tak. Nu har visserligen motionären
framhållit, att det icke är hans mening att på något sätt
låta denna vara, margarinen, komma i sämre ställning än den
bör, och att det icke är meningen att lägga hinder i vägen för
konsumtionen af margarin. Det är emellertid tämligen säkert,
att äfven om han icke är af den meningen, så skulle det tendera
däråt, ifall motionen ginge igenom.

Då uppstår alltså frågan: skulle det vara lämpligt att inskränka
konsumtionen af margarin? Såvidt jag vet, har erfarenheten
visat, att margarinen är ett utmärkt, billigt, nyttigt och
hygieniskt fördelaktigt födoämne. Jag har icke hört, att man
här i landet åtminstone på senare tiden klagat öfver, att det
medfört några vådor att äta margarin, och jag föreställer mig,
att om det varit på något sätt vådligt, skulle någon af oss känt
af det, tv det är väl ingen, som icke ätit varor, beredda med
margarin. Nu säger motionären här, att en inskränkning i margarinkonsumtionen
icke bör anses medföra någon skada, ty
därigenom gagnar man i någon mån, icke herrgårdarna eller de
stora mejerierna, ty de tillverka endast dyrare smörsorter, utan
smärre jordbrukare och framför allt de egentliga småbrukarne,
hvilkas smörproduktion det är, som i pris närmast täflar med
margarin eu.

Hvad är det motionären vill åstadkomma? Jo, han vill
åstadkomma, att småbrukarne icke lägga sig vinn om att göra
smöret godt och bra, han vill, att allt skall utestängas, som
hindrar dem att sälja smör, hurudant det är. Jag skulle kunna
förstå honom, om han såsom landtman ville verka därhän, att
småbrukarne skulle lära sig antingen att sätta upp andelsmejerier
eller på något annat sätt tillverka smöret så, att det blefve lika
bra som herrgårdarnas. Det hade varit nyttigt för dem och
äfven för landet. Men det är icke motionärens mening, utan
den tycks vara, att allt, som kan konkurrera med smöret, skall
utestängas. Följden blir, att småbrukarne icke få något intresse
af att göra smöret godt, utan de kunna göra det hur dåligt som
helst. Jag har för min del mera respekt för illa beredt smör
än för väl beredd margarin.

Nu skulle jag icke säga någonting om utskottets motivering,
om det icke vore så, att det finnes i betänkandet anförda två

Onsdagen den 8 mars.

47 Nr 14.

uttalanden, som äro mycket bra och kloka, hvarför jag icke kan Om tillägg
begripa, att ej utskottet tagit något intryck af dem. Det ena tl}1 f°rord
uttalandet gjordes af vederbörande utskott, då en liknande fråga ™■ontrolTå
låg före vid 1895 års riksdag, och det andra uttalandet härrör tillverkningen
från landtbruksstyrelsen. Hade det varit utskottets uppgift att af margarin
hitta på något nytt, hade det varit eu annan sak, men då det mredan
finnes ett gammalt utlåtande i frågan, är det förvånande, (Ports.)
att utskottet icke kunnat finna det riktiga, som finnes däri. Så
här säger utskottet vid 1895 års riksdag: »Då nu dessutom

erfarenheten till fyllest visat, att ett ej ringa antal af dessa förfalskningar
ej sällan kunna vara af verkligt hälsovådlig beskaffenhet,
synes tillbörligt, att sådana varor i främsta rummet
blefve föremål för en dylik kontroll, därest eu effektiv sådan
vore möjlig att vinna» — detta uttalande gällde andra varor —,

»hvaremot en kontroll af ifrågavarande beskaffenhet icke synes
utskottet af behofvet påkallad för en vara sådan som margarinen,
hvars förtärande ej i någon mån visat sig medföra menliga
följder».

Nu tror jag, att sedan detta skrefs, tillverkningen af margarin
gått betydligt framåt, så att vi i denna stund ha ännu
mindre skäl att säga, att margarinen är ett ohälsosamt födoämne.

Visserligen påstod motionären, att en firma i Hamburg tillverkat
dålig margarin, men det är icke oroande, när han icke ens kan
påstå, att vi användt oss af denna margarin.

Vidare åberopar utskottet ett yttrande af landtbruksstyrelsen,
hvilken uttalar sig sålunda: »Det bör nämligen ihågkommas, att
margarin dock är ett synnerligen godt och billigt födoämne, för
hvars användning icke alltför stora svårigheter böra ställas, och
det kan med skäl sättas i fråga, huruvida man icke genom
öfverdrift i förevarande afseende snarare skadar än gagnar folkhushållningen,
då det dyrare smöret på detta sätt kommer att
till större del än för närvarande konsumeras inom landet i stället
för att exporteras. För öfrigt torde kontroll i sagda afseende
vara synnerligen svår att åstadkomma».

Detta är verkligen mycket kloka ord. Vi sträfva ju att
införa ett billigare och enklare lefnadssätt i alla afseenden. Nu
ha vi i margarinen ett billigt och bra födoämne och i smöret
en artikel, som med fördel kan exporteras till utlandet, där det
betingar högt pris. Jag frågar då, om det finns någon rimlighet
uti att försöka motarbeta användningen af det billiga födoämnet,
som är fullt hygieniskt, och på det viset arbeta för användningen
af det dyrare födoämnet.

Hvad säger utskottet, sedan det återgifvit de nyss citerade
kloka uttalandena i sin motivering — ja, jag vill i förbigående
säga, att det kanske är oriktigt att tala om att utskottet har
afgifvit någon motivering, det är alltför stor honnör för utskottet,
ty det har icke motiverat någonting, utan blott talat om

Nr 14. 48

Onsdagen den 8 mars.

Om tillägg hvad det ansett. Meningen är väl annars, att ett utskott skall
till förord- rec|a en fråga och ange skälen för sin ståndpunkt. Det är
nkontroUnä visserligen intressant att få veta, hvad utskottets ledamöter anse
tillverkningen i ett konkret fall, men de ha emellertid icke på något sätt motiaf
margarin yerat sin åsikt. Utskottet säger, att det icke till fullo kan dela
m. m. den uppfattning, som kommit till synes uti 1895 års utskotts(1
orts.) utlåtande, men det säger icke alls, hvari olikheten i uppfattning
består. 1895 års utskott uttalade sig uttryckligt för, att det icke
ville lägga hinder i vägen för användningen af margarin. Det
är denna ståndpunkt, som utskottet icke till fullo kan gilla,
hvilket är så mycket märkvärdigare, som utskottet tycks anse,
att samma bestämmelser böra gälla vid försäljningen af margarin
i butiker och å serveringsställen. Utskottet kan icke till
fullo gilla den uppfattningen, att margarinen icke bör beläggas
med särskilda bestämmelser, som göra att konsumtionen minskas,
det vill ju, att bestämmelserna skola existera.

Vidare säger utskottet, att det icke heller kan gilla kungl.
landsbruksstyrelsens ställning till denna fråga, särskilt hvad
serveringsställen och restauranter beträffar. Det kan utskottet
godt säga, när det uttalar sig för sådana bestämmelser, som
skulle medföra minskning af margarinkonsumtionen 1 Men utskottet
har, som sagdt, icke ett ord till skäl för sin mening, utan
säger blott, att sådan är dess uppfattning.

Man skulle naturligtvis efter detta hafva väntat, att utskottet
tillstyrkt bifall till motionen. Men det vill utskottet ändå icke
göra, därför att, som det säger, »det ju är att antaga, att Kungl.
Maj:t utan Riksdagens ingripande med snaraste kommer att taga
denna fråga under ompröfning och då möjligen äfven behjärta
motionärens i motionen angifna önskemål». Ja, det får jag säga
att här uttalas ofta spetsigheter mot Kungl. Maj:ts regering,
men för min del hade jag icke någonsin kunnat uttala det
hoppet eller den förmodan, att Kung!. Maj:t, efter landtbruks
styrelsens uttalande här och efter hvad i öfrigt i saken förekommit
och såsom saken ligger, komme att »behjärta motionärens
i motionen angifna önskemål». Det är dock nästan det
spetsigaste och elakaste man kan säga om Kungl. Maj:ts regering.

Då jag anser denna motivering till den grad stridande mot
klämmen, att det helt enkelt i motiveringen säges ut något helt
annat än i klämmen, och då jag anser denna motivering uttala
en åsikt, som jag anser skadlig, skall jag be, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan, men med bestämdt ogillande
af motiveringen.

Med herr Rune förenade sig herr Eriksson i Grängesberg.

Herr Hellberg: Herr talman, mina herrarl Herr Rune
har levererat en skarp protest mot motiveringen i utskottets ytt -

Onsdagen den 8 mars.

49 Nr li.

rande. Jag skall endast be att få säga det, att utskottet för tillägg
sin del uttalat, hvad det anser vara rätt i denna sak. Det har förordmed
hänsyn till att frågan inom kort på grund af landtbruks- ^HntrolTå''
styrelsens skrifvelse i alla fall skall komma att behandlas af tillverkningen
Kungl. Maj:t, icke kunnat tillstyrka bifall till hela motionen. af margarin
Om det också nu i viss mån har gått med på den så till vida, m- matt
det ansett, att några bestämmelser kanske borde utsträckas (Forts-)
äfven till serveringslokal och spisställe, har det dock totalt tagit
afstånd beträffande maträtter, däri margarin ingår, såsom kanske
den föregåande ärade talaren har observerat. Nej, utskottet har
endast velat gifva ett erkännande åt motionen i viss riktning,
men har icke kunnat gå med på den helt, enär vi då skulle
taga död på margarinen, och det vill utskottet för ingen del.

Ty det har sig väl bekant, att margarin är ett synnerligen godt
och billigt födoämne, som användes i tusentals svenska arbetarehem,
och däri vill utskottet ingen förändring, det ber jag att få
försäkra.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Ofverläggningen förklarades härmed afslutad. Herr talmannen
framställde propositioner först på bifall till utskottets hemställan
och vidare på bifall till berörda hemställan men med
ogillande af utskottets motivering; och förklarade herr talmannen
sig anse den senare propositionen hafva flertalets mening för
sig. Som votering likväl begärdes, uppsattes, justerades och anslogs
eu voteringsproposition af följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller andra tillfälliga utskottets
hemställan i dess förevarande utlåtande nr 3 med ogillande
af utskottets motivering röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Omröstningen utföll med 85 ja, men 99 nej, hvadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

§ 12.

Till afgörande förelåg härefter Andra kammarens tredje till- Anff- stats fälliga

utskotts utlåtande, nr 1, i anledning af herrar Olssons b“na mellan
A , , , 7 „ ° Uppsala och

Andra hammarens protokoll 1911. Nr 14. 4 Storvik.

Nr 14. 60

Onsdagen den 8 mars.

Ang. statslana
mellan
Uppsala och
Storvik.
(Forts.)

i See och Anderssons i Stärte motion, nr 168, angående byggande
af eu statsbana mellan Uppsala och Storvik.

Uti en inom Andra kammaren af herrar Olsson i See och
Andersson i Stärte väckt och till utskottet för behandling hänvisad
motion, nr 168, hade föreslagits, att Riksdagen ville besluta
att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning
och förslag angående byggande af en statsbana mellan Uppsala
och Storvik öfver Gysinge station å Sala—Gysinge—Gäfle-bänan.

Utskottet hemställde, att föreliggande motion ej måtte till
någon Andra kammarens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lämnades på
begäran ordet till

Herr Andersson i Stärte, som anförde: Eu anledning till
att denna motion väcktes och kanhända den förnämsta anledningen
till att den väcktes just nu var ett meddelande, som var
synligt i dagspressen förliden höst af innehåll, att järnvägsstyrelsen
var betänkt på att ingå i underhandling med Uppsala—
Margretehills och Galle—-Ockelbo järnvägars aktiebolag om att
få framdraga snälltåg från och till Norrland just öfver dessa
järnvägar. Det är klart, att då detta meddelande blef synligt,
så gjorde man sina reflexioner och menade, att då verkligt behof
förefanns för att lätta den stränga trafiken på statsbanan, synnerligast
söder om Ockelbo, och då, som åtskilliga kanske torde
veta, ansatser gjorts i min hemtrakt till att få en kommunikationsled
till stånd, så låg ingenting närmare till hands att tänka
på, än att just en järnväg i den af oss föreslagna riktningen
skulle af hjälpa det behof, som möjligtvis gjort sig gällande i
fråga om dessa delar af statsbanan. Och detta var ju, som sagdt,
en af anledningarna till att motionen väcktes, och kanske den
närmaste anledningen till att den väcktes just nu.

Det utskott, som fått vår motion till sig öfverlämnad, har
behandlat densamma synnerligen grundligt, om också icke så
välvilligt som man kunnat önska. Det har först tagit under
ompröfning nyttan och nödvändigheten af eu sådan järnväg,
synnerligast från statsbanans synpunkt, och därvid har det kommit
till den slutsats, som, om den också icke är så alldeles tydligt
uttryckt, dock kan läsas mellan raderna, att eu ny järnväg
mellan Uppsala och Storvik icke i väsentlig mån skulle lätta den
trafikbörda, som nu ligger på särskildt järnvägslinjen Krylbo—
Storvik. För min ringa del har jag den uppfattningen, som nog
torde delas äfven af andra, att om den stora norrlandstrafiken,
som går fram just på denna sträcka Storvik—Stockholm eller
Storvik—Uppsala, kan afledas på en annan väg, så att den icke

Onsdagen den 8 mars. 51

tynger trafiken mellan Storvik och Krylbo, så måtte väl därmed
en tämligen afsevärd lättnad komma att uppstå på denna järnvägsdel,
ja, ända ned till Uppsala.

Tyngdpunkten i utskottets motivering för ett afslag synes
emellertid ligga däruti, att utskottet förmenat, att den längd på
den föreslagna banan, som vi i motionen uppgifvit, icke skulle
vara den riktiga, utan att den af oss uppgifna längden skulle
vara, såsom utskottet uttrycker sig, fågelvägen. Att utskottet verkligen
menar, hvad det här säger, bevisas bäst häraf, att detta ord
är kursiveradt. Jag skall längre fram litet närmare belysa den
där fågelvägen och visa, om det är vi motionärer i vår motion
eller utskottet i sin motivering, som beräknat afståndet fågelvägen.
Emellertid förmodar utskottet, att sträckan skulle komma att utgöra
en längd af ända till 115 kilometer i stället för 105, såsom vi
angifvit. Det måste dock beaktas, att utskottet härvidlag användt
tämligen försiktiga ordalag, i det att utskottet icke bestämdt påstått
detta, utan blott uttalat det såsom en förmodan. Jag förmodar å
min sida, att denna förmodan icke framkommit ur utskottets egen
fatabur, utan att den måhända varit uttalad af någon upplysande
myndighet. Därmed må nu vara hur som helst, i hvarje fall
ser det ut som eu tanke, att man lyckats skarfva till denna linje
så mycket, att man fått den två kilometer längre än den nuvarande
vägen öfver Ockelbo och Gäfle.

Hur det förhåller sig med längden af den af oss föreslagna
järnvägen ber jag att få upplysa om, och jag tar härvidlag till
hjälp ett af järnvägsstyrelsen själf upprättadt förslag från år
1867, undertecknadt af två dess dåvarande tjänstemän vid namn
Norström och Ekströmer. Enligt detta förslag är den verkliga
våglängden mellan Uppsala och Storvik nio mil 30,200 fot. Om
vi förvandla .detta till nu gällande mått, så finna vi, att det
motsvarar 105 kilometer 163 meter. Då vi motionärer vid
motionens nedskrifvande icke hade att tillgå så säkra siffror som
dessa, må det ursäktas oss, att vi kommo att taga fel på 163
meter. Nu är att märka, att den föreslagna linjen är undersökt,
och att den uppgifna längden icke afser fågelvägen, torde man
få klart för sig, då man finner af detta förslag, att en mil 30,725
fot upptagas af kurvor med olika radier från 2,000 till 10,000 fot.
Vi som bo på orten ha kännedom om, hvar denna gamla järnvägsstakning
går fram, och veta hvilka förändrade förhållanden
under tiden inträdt och hvilka behof, som möjligen skulle komma
att göra sig. gällande vid en ny stukning, och jag vågar åtminstone
för min del påstå, att någon väsentlig afvikning från den
linje, som här angifves, aldrig skulle kunna göras, i fall man
skulle anlägga eu statsbana genom dessa trakter. Möjligen skulle
någon dragning åt ena eller andra sidan kunna ske på något
ställe, men det är möjligt, att en sådan blott komme att åt ett
annat håll uttaga en kurva, som enligt den gamla stakningen

Nr 14.

Ang. statsbana
mellan
Uppsala och
Storvik.
(Forts.)

Nr 14.

Ang. statsbana1''mellan

JJppsäla och
Storvik.
(Forts.)

52 Onsdagen den 8 mars.

går åt motsatt sida, och någon egentlig förlängning är därför
icke att befara eller förmoda.

Jag hoppas, att de af mig nu angifva siffrorna skola tillerkännas
så mycket vitsord, att de åtminstone kunna få uppväga
utskottets förmodan.

Eu annan sak, som sannolikt är den viktigaste och som utskottet
med fullaste fog tagit i betraktande, är kostnadsfrågan.
Att det kostar mycket pengar att bygga järnvägar, det torde vi
nog ha reda på litet hvar, och vore icke så förhållandet, hade
nog eu järnväg öfver denna af oss nu föreslagna sträcka för
länge sedan kommit till stånd. Men det är just kostnaderna,
som bär varit så afskräckande. För min del har jag emellertid
aldrig kunnat tänka mig, att de orter, banan skulle genomlöpa,
skulle få en statsbana helt och hållet till skänks. Jag har aldrig
föreställt mig annat än att för att en sådan skulle komma till
stånd de orter den vore afsedd att genomlöpa finge lof att i
görligaste mån lämna sitt bidrag. Om man tar i betraktande
det stora behof, som här föreligger af en kommunikationsled
genom dessa trakter så är det uppenbart, att, om icke genom
statens bistånd man får en kommunikationsled till stånd på det
nu föreslagna sättet, en sådan dock på ett eller annat sätt måste
åvägabringas, tv eu sådan led är verkligen, såsom vi framhållit
i motionen, en lifsfråga för orten. Jag och måuga andra ha
tänkt, att då här ett statsintresse föreligger, om vi nämligen få
tro på riktigheten af hvad jag förut påpekat, att norra stambanan
delvis är öfverlastad af trafik, så kunde med detta statsintresse
få förenas ortsbefolkningens intresse af en kommunikationsled,
och jag anser, att eu fråga, som sålunda kan lösas gemen
samt och till bägges båtnad, löses på ett lyckligt sätt.

Med anledning af hvad jag sålunda framhållit, och då åtskilliga
missförstånd gjort sig gällande i utskottets motivering,
ber jag, herr talman, att få yrka afslag på utskottets hemställan
och bifall till den i ämnet väckta motionen.

Härefter yttrade:

Herr Först: Herr talman! Af hvad den föregående ärade
talaren anförde synes det, som om han ansåg, att utskottet lågt
största vikten vid, och alltså att dess hufvudmotiv skulle varit
banans längd, och han anförde därvid siffror från järnvägsstyrelsens
utlåtande 1862—1869. Jag har här Kung!. Maj:ts
proposition rörande norra stambanans byggande för år 1870,
och det är antagligen samma siffror, som lågo till grund för det
då föreliggande förslaget. Där äro längderna mätta i mil, gamla
mil, och de stämma antagligen ganska nära med de uppgifter,
den föregående talaren lämnade. Men vi få komma ihåg en
sak, nämligen att när dessa banor stakades, var landet icke så

Onsdagen den 8 mars.

53 Nr 14.

noggrann^ kartlagdt, som det nu är, och man kan därför med tämligen
stor säkerhet förutsätta, att misstag då begåtts. De uppgifter,
som utskottet har lämnat, ha äfven de utgått från järnvägsstyrelsen,
och således får järnvägsstyrelsen svara för, om
dess uppgifter i år äro riktigare än uppgifterna från 1862—1869.
Jag för min del litar på de uppgifter järnvägsstyrelsen lämnat
för i år och håller dessa uppgifter för riktigare än de äldre uppgifterna.

Rörande kostnadsfrågan ber jag få anföra, att det ju är så,
att med eu beräknad kostnad af 80,000 kronor per kilometer
skulle kostnaden för den nu föreslagna järnvägen uppgå till
9,200,000 kronor, under det att kostnaderna för 1870 års förslag
med samma sträckning beräknades till 7,341,000 kronor. Alltså
nu en ökning af nära två miljoner kronor. Men vi få tänka på,
att denna ökning beror dels på, att arbetskostnader och andra
kostnader under tiden högst betydligt ökats, och dels därpå, att
fordringarna, som ställas på statens järnvägsbyggnader, stegrats
dels med afseende på underbyggnad och dels med afseende
på rälsvikt. Skillnaden är med tanke härpå icke något att
säga om.

Det är icke frågan om längden, som varit afgörande för
utskottet, utan det är den ekonomiska frågan. Vi stå ju inför
en period af ökade kraf med afseende på statens järnvägsbyggnader
och vi veta samtidigt också, att våra nuvarande statsbanor
icke äro någon god affär. Då framställer sig den frågan,
när ett nytt förslag till statsbana kommer fram: kan den nya
banan bära sig, och vinner man så mycket med den, att det
uppväger kostnaderna? Det man vinner med denna bana är
visserligen en förkortning i längden med 3 ä 4 mil, men det
anser jag för min del vara af mindre betydelse än kostnadsfrågan.
Att eu sådan statsbanas tillkomst skulle förminska trafiken
på den bana, som nu förbinder Stockholm med Norrland,
nämligen linjen Stockholm—Uppsala—Krylbo—Storvik, är ju alldeles
tydligt. En sådan banas tillkomst skulle därför uppskjuta
behofvet af dubbelspår å denna sträcka från Uppsala och norr
ut, men enligt järnvägsstyrelsens beräkningar skulle ett dubbelspår
här i alla händelser icke vara behöfligt förrän om cirka 15
år. Därtill kommer, att kostnaden för dubbelspår å linjen Uppsala—Storvik
endast uppgår till omkring fem miljoner kronor,
således icke mer än hälften af hvad denna bana skulle kosta.
Därför måste man fråga sig, hur det ställer sig med ekonomien
för den nu föreslagna banan. Utskottet har visat, hurusom anläggningskostnaderna
för en sådan bana som stambanan Stockholm—Uppsala—Krylbo—Storvik
— vi ha försökt skaffa upplysning
för linjen Uppsala—Krylbo—Storvik, men den korta
tiden har ej medgifvit, att järnvägsstyrelsen hunnit anskaffa
dessa siffror — uppgått till öfver 41 miljoner kronor, och om

Ang. statsbana
mellan
Uppsala och
Storvilt.
(Forts.)

Nr 14. 54

Onsdagen den 8 mars.

AnU- stats- vi räkna med 3,8 %, som är den vanliga procenten vid järnVmsala^och
vä8s^n> skulle det fordras, att denna bana lämnade ett öfverStorvik.
skott af inkomster öfver driftkostnaderna på öfver 1,500,000
(Forts.) kronor. Det. nuvarande öfverskottet är endast 135,000 kronor,
således icke ens 10 % af hvad som behöfves. Under sådana förhållanden
kan åtminstone icke jag taga på mitt ansvar att tillstyrka
byggandet af en bana som den nu föreslagna, och ej
heller kan jag ens tillstyrka någon utredning, ty eu utredning
är äfven en kostnadsfråga, och den utredning, som nu här är
föreslagen, skulle belöpa sig på omkring 10,000 kronor. Jag
får därför, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Olsson i See: Herr talman, mina herrar! Som vi hört
har utskottets ärade ordförande bland annat framhållit längdförhållandena
vid ifrågavarande bansträcka, och han har därvid
angifvit ungefär enahanda siffror, som vi i motionen gjort, men
han vill också därvid göra gällande, att våra siffror icke voro fullt
exakta, utan att de siffror, som han nu fått från järnvägsstyrelsen,
skulle vara mera att lita på. Utskottet vågar dock icke
mera direkt uttala sig med anledning af dessa deras egna siffror,
än att det säger, att banans längd snarare torde komma att
uppgå till 115 kilometer än 105 kilometer. Med hänsyn till de
noggranna undersökningar, som gjordes på den tiden då denna
bana stakades, tror jag, att man kan anse, att våra siffror äro
mycket mera att lita på än de undersökningar, som nu gjorts
på papperet, eller hvarifrån man nu än tagit dem. Sannolikt
har man delvis utgått ifrån den bana, som stakats mellan Uppsala
och Kerstinbo, hvilken sträcka utgör ungefär hälften af den af
oss föreslagna, och som är en smalspårig bana, som slingrar sig
hit och dit, och hvilken därför tydligen måste bli något längre
än den af oss ifrågasatta statsbanan. Detta planerade järnvägsföretag
ligger nu också under omarbetning, och en del af sträckan,
nämligen från Uppsala till Harbo, är redan förkortad med
fem kilometer. Det kan ju hända att järnvägsstyrelsen gått ut
från de mätningar som utfördes för den ursprungligen smalspåriga
järnvägen och då är det alldeles naturligt, att den kommit
till 115 kilometer i stället för 105. Om herrarne därför vilja
räkna med de siffror, som vi motionärer uppgifva, så vill jag
nu erinra om, att norrlandstrafikens förande medelst en statsbana
Uppsala—Gysinge—Storvik skulle förkorta våglängden med
48 km. Enligt nu tillgängliga siffror är nämligen denna sträcka
105 km., och den nuvarande banan, Uppsala—Krylbo—Storvik,
är 153 km. och sålunda 48 km. längre.

Hvad vidare beträffar det omnämnda förslaget att föra norrlandstrafiken
öfver linjen Uppsala—Gäfle—Ockelbo, så är denna
linje visserligen mycket kortare än den nuvarande Uppsala—
Krylbo—Storvik—Ockelbo, men vårt förslag gör dock banan

55 Nr 14.

Onsdagen den 8 mars.

ännu kortare, nämligen 9 km. kortare än Uppsala—Gäfle— Ang. siatsOckelbo.
Det är sålunda äfven här eu skillnad. Hvad vidare
beträffar skillnaden mellan att nu genast bygga en stambana storvik.
direkt till Storvik eller att en gång i framtiden, vare sig om 10 (Forts.)
eller 15 år, anlägga dubbelspår på linjen Uppsala—Sala—Krylbo
—Storvik, så ber jag att få anföra, att det senare naturligtvis
skulle bli något billigare, men å andra sidan kommer ju det
förra förslaget att tillgodose ortsintressena och upptaga mera
trafik, än ett dubbelspår kan göra. Denna banlinje har ju samma
trafik, då det blifvit dubbelspår, som den både förut, då det
endast var enkelspår. Och staten har ju börjat slå in på en
sådan väg, som vi här velat anvisa. Man har ju byggt dubbelspår
på linjen Stockholm—Södertälje—Järna, men i stället för
att fortsätta med byggandet af dubbelspår söder ut till Norrköping,
har ju Riksdagen beslutat att bygga en bana direkt
Järna—Norrköping. Vägen har därigenom blifvit något förkortad,
och’ därjämte bär man tillgodosett ortsintressena.

Hvad beträffar bärigheten och de siffror, som utskottets ordförande
angaf, så är det ju mycket svårt för dem, som icke äro
inne i alla siffror, att påvisa någonting i den delen. Men det
vill jag säga, att här göres nog gällande, hvad som i öfrigt gjorts
gällande. Om vi tänka på hela vår järnvägstrafik, så är det ju
en mängd linjer, som icke bära sig, och ändock slopa vi icke
dessa järnvägar. Och därtill kommer ju också,, att om man
bygger denna direkta linje, så blir dels vägen förkortad och ortsintresset
tillgodosedt, och dels uppväger den dubbelspåret, som
i annat fall måste anläggas någon gång i framtiden. Därjämte
bör man tänka på, att genom de orter, där den af oss föreslagna
statsbanan skulle gå fram, kommer nog förr eller senare järnväg
till stånd på enskilt initiativ, om icke staten nu ingriper. Konsessionsansökan
är redan inlämnad för hälften af sträckan, ehuru
den hvital'' af vissa orsaker i och för omarbetning. Men förr
eller senare kommer dock denna bana till stånd på enskildt initiativ.
Därjämte är det 7 km. af samma sträcka, som för några
år sedan starkt ifrågasattes att bebyggas med järnväg, fastän då
frågan föll. Om den kommer upp igen är svårt att yttra sig
om, det var eu ganska oförmodad anledning, som då ryckte fram
och gjorde, att banbyggnad ifrågasattes. Därjämte göres det
stora ansträngningar längre norr ut för att åstadkomma bibanor
från eu ortsjärnväg, gående ungefär i rät vinkel mot den af oss
motionerade järnvägen. Om en gång i framtiden, hvilket är
mycket sannolikt, den fråga, vi nu fört fram, kommer upp och
då med större kraft — ditåt går utvecklingen — och denna af
mig omnämnda bibana till den ortsjärnväg, som går i vinkel
mot den af oss föreslagna, kommer till stånd, så blir den bibanan
onödig och måste då inlösas och nedläggas. Då hade det varit
klokare att göra denna bana rakt igenom. Kanske det också

Nr 14. 58

Onsdagen den 8 mars.

Ang. stats- på enskilt initiativ kommer till stånd en järnväg efter hela
Uppsala och 8träckan;. ,I?et är icke omöjligt, _ fastän ännu så länge endast
Storvik. hälften är ifrågasatt. Och för öfrigt, när sedan i framtiden det
(Forts.) blifvit dubbelspår på linjen Uppsala—Krylbo—Storvik, så kan
det, om då här finnes en enskild järnväg, äfven bli tal om att
inlösa denna. Då torde det icke bli mindre kostnader, än om
man från början undersökt saken och sett till, om icke detta
kunnat förekommas. Äfvenså undrar jag, om det icke också
från statsfinansiell synpunkt kan vara att tänka på att nu bygga
105 kilometer i stället för att förr eller senare inlösa Uppsala—
Gäfle—Ockelbo-banan, som är af väsentligen större längd. Det
skulle då bli 152 km. enskild järnväg, som skulle inlösas, och
det torde nog bli dyrare än att nu bygga de af oss föreslagna 105
km. Dessa enskilda järnvägar äro icke så billiga och måste
dessutom till en del grundligt ombyggas.

Jag hemställer därför om afslag å utskottets hemställan och
bifall till motionen.

Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen gifna propositioner
på dels bifall till utskottets hemställan, dels ock afslag
därå och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen biel''
utskottets hemställan af kammaren bifallen.

§ 13.

nq kontroll . Slutligen upptogs till behandling Andra kammarens femte
med fond- tillfälliga utskotts utlåtande, nr 4, i anledning af väckt motion
papper. om skrifvelse till Kung!. Maj:t i fråga om kontroll å handeln
med fondpapper.

dill behandling af utskottet hade hänvisats en inom Andra
kammaren af herr Åkerlund väckt motion, nr 283, hvari hemställts,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj;t låta taga under öfvervägande, huruvida
och på hvad sätt det allmänna borde anordna verksam kontroll
till förekommande af det ocker och andra missbruk, som alltmera
kommit till synes vid handel med aktier och andra så
kallade fondpapper, samt förelägga Riksdagen förslag till härför
erforderliga åtgärder.

Utskottet hemställde, att Andra kammaren ville i anledning
af herr Åkerlunds förevarande motion för sin del besluta, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t taga under öfvervägande, huruvida och i hvad
mån landets börsförhällanden borde och kunde i vidsträcktare
mån än hittills regleras från det allmännas sida, samt därefter

57 Nr 14.

Onsdagen den 8 mars.

för Riksdagen framlägga förslag i ärendet, därest detta öfvervägande
därtill kunde gifva anledning.

Efter föredragning af utskottets hemställan yttrade

Herr Jeansson i Kalmar: Herr talman! Om det berättigade
i denna motions syfte kunna vi väl alla vara ense, och utskottets
hemställan har jag intet emot, men dess motivering kan
jag i vissa punkter icke gilla. Utskottet säger ''på sidan 6 i betänkandet:
»Eu åtgärd, som för sådant ändamål säkerligen skulle
vara af gagn, vore ett föreläggande, liksom sker i flertalet länder,
för alla bolag, som föregående år lämnat vinst, att i en ortsoch
en hufvudstadstidning i samband med skattedeklarationens
ingifvande offentliggöra denna vinst och sin balansräkning. Införandet
i aktiebolagen af bestämmelser i antydd riktning synes
utskottet högeligen önskvärdt». Utskottet säger vidare på sidan
8: »För kännedomen om i handeln förekommande värdepappers
räntabilitet torde den här förut antydda ändringen i aktiebolagslagen
vara förtjänt af beaktande. Men då en dylik ändring
fortast och enklast kan komma till stånd genom ett direkt förslag
till Riksdagen, saknar utskottet anledning att vidare yttra
sig därom».

Hvad säger nu utskottet här? Jo, utskottet uttalar en önskan
om eu ändring redan nu i aktiebolagslagen, som vi i fjol voro
med om att stifta. Och redan det är något, som jag förmodar,
att denna kammare icke vill binda sig vid. Men utskottet vill
därjämte, att vi skola frångå den princip, som uttalades här vid
antagandet af aktiebolagslagen, nämligen att aktiebolag icke
skulle behöfva publicera sina balansräkningar. Detta framgick
vid behandlingen af 41 § aktiebolagslagen. Kungl. Maj:t hade
i propositionen föreslagit, att aktiebolag skulle vara skyldiga att
vid viss tid, vid utsläppandet af nya aktier, publicera den senaste
balansräkningen. Mot detta Kungl. Maj:ts förslag motionerade
jag och yrkade, att bolagen icke skulle åläggas denna skyldighet.
Lagutskottet tillst3rrkte min motion och yttrade därvid följande,
som jag skall be att få läsa upp: »Tillräcklig anledning
att låta kungörandet äfven afse den senast fastställda balansräkningen
synes dock utskottet icke föreligga. Såsom i nyssberörda
motion framhållits, skulle ett dylikt kungörande, hvarigenom
bolagets ställning blottades för obehöriga, under många
förhållanden lända bolaget till skada, hvilken enligt utskottets
uppfattning ej skulle uppvägas af den nytta, som förutsatts däraf
kunna i särskilda fall förväntas». Riksdagen biföll utskottets
hemställan utan vidare meningsskiljaktighet. Då afsåg detta
publicerande ett särskildt fall, och detta ville Riksdagen icke
vara med om af skäl, som angifvits.

Nu vill detta tillfälliga utskott, att alla aktiebolag omedel -

bar?. kontroll
d handeln
med fondpapper.

(Ports.)

Nr 14. 58 Onsdagen den 8 mars.

Ang. kontroll bart efter deklarationsskyldighetens fullgörande skola publicera
åjimdeln gjn balansräkning i dels en ortstidning och dels en hufvudstadspapper.
tidning. Det vill med andra ord säga, att utskottet vill, för att
(Forts.) råda ko* På hvad motionen syftat till, nämligen att det icke
skall jobbas med det antal aktier, som äro noterade å allmänna
börsen — märk väl, att det är nästan endast detta fåtal aktier,
med hvilka det jobbas — utskottet vill, att man skall ålägga
alla aktiebolag i hela riket att hafva olägenheter, kostnader och
besvär med annonsering af sina balansräkningar i eu ortstidning
och en hufvudstadstidning. Då vi i fjol enades om att balansräkningen
icke ens skulle publiceras i ett särskildt fall för att
icke därigenom förorsaka olägenheter, så kunna vi väl ännu
mindre vara med om utskottets hemställan, att så skulle ske
i alla fall.

Det är heller icke behöfligt, att ett sådant lagstadgande tillkommer.
Nödiga upplysningar kan en spekulant på ett bolags
aktier erhålla på grund af bestämmelsen i 85 § aktiebolagslagen
sista stycket, hvilket lyder: »Sist eu månad efter det balans räkningen

blifvit fastställd, skall densamma jämte styrelsens förvaltningsberättelse
samt vinst- och förlusträkningen genom styrelsens
försorg afsändas till registrera ngsmyndigheten». Sålunda
finnes denna balansräkning hos registeringsmyndigheten, och där
är den en offentlig handling. Hvar och en, som intresserar sig
för ett bolag och vill köpa aktier i detsamma, kan få upplysning
om bolagets ställning i patent- och registreringsverket. Detta
nya stadgande är sålunda alldeles obehöflig!, och jag vill hemställa
till herrarne, om man icke hellre går till vederbörande
myndighet, än man söker upplysning genom annonser i tidningarne.
Hos myndigheten kan man ju få upplysning året om, men
i tidningarne blifva dessa annonser icke så lätta att hitta.

Herr talman! Då jag på nu anförda skäl icke kan vara
med om, att kammaren binder sig vid ett sådant uttalande, ber
jag att få yrka, att kammaren måtte bifalla utskottets hemställan,
men att ur dess motivering måtte utgå, på sidan 6 andra stycket,
orden från och med: »En åtgärd» till och med: »högeligen önskvärd!»,
och på sidan 8 andra stycket orden från och med: »För
kännedomen» till och med: »yttra sig därom» samt på grund
häraf äfven ordet »sedan» i det följande uttrycket: »Hvad sedan
fondbörserna beträffar» etc.

Herr Leander: Herr talman, mina herrar! Jag ber att få
påpeka, att utskottet icke i sin kläm gjort någon hemställan om
att balansräkningen skall offentliggöras, utan endast nämnt denna
sak liksom i förbigående. Utskottet säger nämligen uttryckligen,
att utskottet saknar anledning att vidare yttra sig om denna
sak. Men för öfrigt har ju utskottet icke haft sämre auktoritet

Onsdagen den 8 mars.

59 Nr 14.

att åberopa sig på än Kung! Maj:t, hvilket herr Jeansson i Ang. kontroll
Kalmar också upplyste. d handeln

Utskottet har också från sakkunnigt håll erhållit den upp- med f°nd''
lysningen, att det skulle vara till afsevärdt gagn för kännedomen (Förtal

om i handeln förekommande värdepappers räntabilitet, om veder- °r S-/
börande aktiebolag ålades ett sådant offentliggörande af balansräkningen.
Emellertid har detta endast varit en bisak för utskottet,
och utskottet har därför ingenting emot, att dessa fyra
af herr Jeansson i Kalmar anmärkta punkter strykas i dess
motivering.

Hvad utskottet i främsta rummet velat rikta uppmärksamheten
på, det är, att börsförhållandena behöfva ändras, så att
de komma under större och skarpare offentlig kontroll, än nu
är förhållandet. Det måste gifvetvis förr eller senare sluta med
förlust för ett flertal enskilda, när en vara drifves upp till ett
pris, som icke står i något rätt förhållande till dess verkliga
värde. Detta har i alldeles särskild grad sin tillämpning på
aktier och andra fondpapper, hvilkas värde ytterst är beroende
af bärkraften af det företag, de representera. Erfarenheten hos
oss har visat, att dylika papper i stor omfattning genom konstlade
medel drifvits upp till oskäligt höga priser. När sedan den
konstlade värdestegringen ej kunnat fortgå vidare, har förlusten
vant gifven för siste innehafvaren. Man har sett exempel i
massa på de mest oblyga manövrer. En del af de exempel, utskottet
haft tillfälle att taga del af, kunna sägas vara af hårresande
art.

När det för utskottet varit hufvudsaken, att börsförhållandena
ändras, och det andra, nämligen offentliggörandet af balansräkningen,
endast varit en bisak, bär jag ingenting emot att instämma
i herr Jeanssons i Kalmar yrkande.

Herr Åkerlund: Herr talman! Jag ber att få uttala ett

vördsamt tack till utskottet i fråga om dess hemställan. Hvad
åter motiveringen beträffar får jag säga, att jag i mångt och
mycket icke kan instämma uti den. Jag har däremot ingenting
att erinra mot herr Jeanssons i Kalmar ändringsförslag. Att
jag icke i allt kan gilla utskottets motivering är för mig mycket
ledsamt, men dock på samma gång ett förhållande af ganska
glädjande beskaffenhet, ty därigenom erhåller jag visshet om,
att utskottets samtliga ledamöter äro lika okunniga i förevarande
affärstransaktioner som både den ärade ordföranden och jag själf.

Jag vill icke upptaga tiden med att redogöra för hur saken hänger
ihop. Det torde herrarne själfva hafva reda på, åtminstone de
som intresserat sig för och följt med dessa affärer under några år.

Emellertid är det så, som utskottets ärade ordförande sade,
att om man blir närmare initierad i frågan, måste man ställa
det spörsmålet: hvart skall det bära hän, om det får hålla på

Nr 14. 60

Onsdagen den 8 mars.

Ang. kontroll på delta vis? Hela Sveriges rike håller snart på att blifva aktieä
handeln och en hel del aktier hafva kommit i händer, där de icke

"fjz bmde

(Forts) Emellertid, herr talman, skall jag, som sagdt, icke upptaga

tiden vidare utan ber att få yrka bifall till det slut, hvartill utskottet
kommit.

Herr Palme: Herr talman! Äfven jag skulle i likhet med
den föregående ärade talaren kunna hafva åtskilligt att anmärka
gentemot utskottets motivering, hvilken synes mig, i motsats till
det sist föredragna utskottsbetänkandet, vilja visa för mycket,
under det att det nyssnämnda betänkandet visade för litet.

Jag är ense med herr Jeansson om hans yrkande, men här
är ännu en sak, som jag anser vara af natur, att den borde utgå
ur betänkandet. Det är, när utskottet accepterar motionärens
benämning »ocker» på själfva denna art af transaktioner. Med
ocker menar man väl i allmänhet för högt tagen ränta eller, för
att uttrycka sig såsom tyska lagen, »en ersättning, som till den
grad öfverstiger den gängse räntefoten, att densamma med hänsyn
till förhållandena i hvarje fall står i ett påfallande missförhållande
till hvad långifvaren presterat». Det måste således vid
ocker förutsättas ett förhållande mellan en långifvare och en låntagare.

Jag ber att med instämmande i det påpekande och yrkande,
som herr Jeansson i Kalmar gjorde, äfven få anhålla, att uttrycket
»ocker», som finnes på tredje raden nedifrån å sidan 8
i utskottets motivering, måtte utgå och motiveringen i enlighet
därmed förändras.

Jag vill begagna tillfället att framhålla, hurusom det för
närvarande är tidsaffärerna eller terminsaffärerna, som äro de
mest betydelsefulla och de egentligen farliga af dessa affärer,
och att det i högsta grad gäller att få bestämmelser af natur att
kunna stäfja de missförhållanden, som härvidlag kunna ifrågakomma.
Det har redan yrkats, och det med skäl, att uppfyllandet
af aftal om terminsaffärer icke skulle kunna påfordras
med mindre än att de afslutades af eu edsvuren mäklare. Genom
eu sådan bestämmelse skulle eu väsentlig förbättring inträda i
dessa förhållanden.

Jag har framhållit detta för att ådagalägga, hvarför jag kali
vara med om utskottets kläm och förslag, ehuruväl jag icke kan
vara med om hela den af utskottet presterade utredningen.

Herr Åkerlund: Herr talman! Jag bar visserligen icke

så noga gjort mig reda för, hvad som menas med ocker; men
jag är viss därom, att sunda bondförståndet anser det vara ocker,
när man prejade sin nästa på ett alldeles oförsynt sätt, och jag
tror, att den uppfattningen delas af den större delen af Sveriges

Onsdagen den 8 mars.

61 Nr 14.

folk. Skulle jag läsa upp det plakat, jag har här, och som ord- Ang. kontroll
föranden i utskottet också haft i sin hand, så skulle herrarna ** åawJel»
bli betänksamma litet hvar och instämma med mig däri, att nitaIp^r
bär bedrifvas sådana affärer, att de äro mycket värre än de (Forts)

40 procent.

Jag tror sålunda, att detta ord, ocker, mycket gärna kan
stå kvar och icke skada saken utan tvärtom. (5m det är något
starkt, icke skadar det i en så viktig sak.

Härmed var öfverläggningen slutad. Herr talmannen gaf
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till
det af herr Jeansson i Kalmar under öfverläggningen gjorda yr
kandet och 3:o) bifall till det af herr Palme framställda yrkandet;
och fattade kammaren beslut i öfverensstämmelse med innehållet
i den under 2:o) upptagna propositionen.

Jämlikt 63 § riksdagsordningen skulle kammarens beslut
genom utdrag af protokollet delgifvas Första kammaren.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes:

Konstitutionsutskottets utlåtanden:

nr 8, i anledning af väckt motion om upphäfvande af 43 §
i förordningen om kommunalstyrelse på landet;

nr 9, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ändrade bestämmelser rörande den kommunala
beskattningen af boställen; och

nr 10, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
17 § i förordningen om kommunalstyrelse på landet;

Statsutskottets utlåtanden:

nr 16, i anledning af Kungl. Maj:ts i punkt 85 under åttonde
hufvudtiteln af statsverkspropositionen gjorda framställning angående
anslag till nybyggnad för botaniska institutionen vid
universitetet i Lund; och

nr 17, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
lönetursberäkning för tre lärarinnor vid högre lärarinneseminariet;

bankoutskottets memorial och utlåtanden:

nr 8, angående ändring i instruktionen för Riksdagens revisorer
vid riksbankens afdelningskontor i orterna;

Nr 14. 62

Onsdagen den 8 mars.

nr 9, i anledning af väckt motion om anslag till utgifvande
af eu uppslagsbok öfver 1911 års lagtima Riksdags verksamhet;

nr 11, i anledning af fullmäktiges i riksgäldskontoret framställning
angående ändring af bestämmelserna rörande egenhändiga
underskrifter å riksgäldskontorets obligationer; och

nr 12, i anledning af väckta motioner om pension åt filosofie
doktorn Henrik Ragnar Törnebladh;

lagutskottets utlåtanden:

nr 15, i anledning af väckt motion om ändring i lagen den
18 oktober 1907 angående ryttare-, soldats- och båtsmanstorps
befriande i vissa fall från ansvar för inteckningar i stamhemmanet; nr

16, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
1 § i lagen om inteckning i fartyg; och

nr 17, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung!.
Maj:t angående revision af sjölagen;

jordbruksutskottets utlåtanden:

nr 23, i anledning af Kung! Maj:ts proposition angående
upplåtande af vissa områden från förra öfverstebostället Kastellegården
nr 1 med underlydande i Göteborgs och Bohus län, järnte
en i ämnet väckt motion:

nr 24, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående statsbidrag till vinterväghållet på landet m. m.;

nr 25, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående rätt att afgiftsfritt bryta stubbar för tjärbränning
å kronomark inom Västerbottens och Norrbottens län;

nr 26, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående statens öfvertagande af väghållningsdistrikten
åliggande skyldighet att bygga och underhålla allmän färja på
landet m. in.;

nr 27, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ändrad lydelse af 4 och 42 §§ i lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet;

nr 28, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
103 § i gällande stadga om skiftesverket i riket m. in.;

ur 29, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder i syfte att landets kalmarker må göras
fruktbärande; och

nr 30, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående åtgärder i syfte att förekomma skadegörelse ft
ungskog genom toppskottens afskärande m. m.;

63 Nr 14.

Onsdagen den 8 mars.

Andra kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, nr 2,
med anledning af herr Lindleys motion nr 190, angående afskaffande
af till sjömanshusen utgående hyresafgifter m. m.;

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtanden:

nr 4, i anledning af dels herr Nilssons i Bonarp m. fl
motion om åvägabringande af utredning om åtgärder i syfte att
befrämja den nuvarande bondeklassens kvarblifvande vid jordbruket,
dels ock herr Mallmins motion om utredning angående
åtgärder till främjande af landsbygdens befolknings kvarblifvande
å landet m. m.; och

nr 5, med anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t i fråga om sättet för meddelande af fastställelse å
jordafsöndringar m. in.; samt

Andra kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, nr 5,
i anledning af väckt motion om anhållan, att Kungl. Maj’:t ville
lifligt inrikta sina bemödanden på att till Norden sammanföra
internationella institutioner och möten samt genom officiellt
svenskt initiativ befrämja frågan om skapandet af ett världsspråk.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

§ Kh

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

Canéll under	• 4	dagar fr.	0.	m. den 9	mars.
Hellström »	2	»		» 10
Lindley »	10	»		* 10	»
Päf »	7			» 9	»
Kristensson »	5	»	»	» 11	»

och

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3.42 e. m.

In fidern
Per Cronvall.

Nr 14. 84

Fredagen den 10 mars.

Kl. 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollen för den 3 och den 4 innevarande
mars.

§ 2.

Föredrogos hvar för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord
hvilande propositioner; och hänvisades därvid till bankoutskottet
propositionen angående årligt understöd åt förra poststationsföreståndaren
Aurora Mathilda Magdalena Wallberg.

Till statsutskottet öfverlämnades propositionerna:

angående befrielse för lokomotivföraren G. B. Carlsson Frank
att gälda visst honom till utgifvande ådömdt skadeståndsbelopp;

angående statsbidrag till Trollhättans kommun såsom ersättning
för mistning af beskattningföremål på grund af statens
öfvertagande af Trollhätte kanalbolags egendom och verksamhet;
och

angående ålderstillägg åt vaktmästaren vid arkivdepån i
Visby, C. J. Hallgren.

Härpå remitterades till konstitutionsutskottet propositionen
med förslag till lag angående ändrad lydelse af § 8 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21
mars 1862.

Slutligen hänvisades till bankoutskottet propositionen angående
ändring i villkoret för den förra första lärarinnan vid
läroanstalten i Bollnäs för öfveråriga döfstumma Ester Braaten
beviljade pension.

§ 3.

Vidare föredrogos, men blefvo ånyo bordlagda konstitutionsutskottets
utlåtanden nr 8—10, statsutskottets utlåtanden nr 16
och 17, bankoutskottets memorial och utlåtanden nr 8, 9, 11
och 12, lagutskottets utlåtanden nr 15—17, jordbruksutskottets

Fredagen den 10 mars. 66

irtlåtäruteu nr 23—30, Ändra kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande nr 2, Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtanden
nr 4 och 5 samt Andra kammarens femte tillfälliga
utskotts utlåtande nr 5. 6

§ 4.

Herr Sti omber g aliämnade eu motion, nr 333, i anledning
m aU.n • Ma''i:ts Opposition angående godkännande af förslag
till aflöningsreglemente för tjänstemän vid statens vattenfallsverk.

Ifrågavarande motion blef på begäran bordlagd.

§ 5-

Ordet lämnades härefter på begäran till

Friherre Bonde, som anförde: Herr talman, mina herrar!
Denna kammare har för några dagar sedan lämnat sitt tillstånd
åt. friherre Falmstierna att till hans excellens herr utrikesministern
. få framställa tvenne spörsmål, dels huruvida någon
framställning till Kungl. Maj:t ingått från Förenta staternas
president angående tillsättande af en särskild fredskommission
dels ock huruvida i så fall Kungl. Maj:t hade för afsikt att
tillmötesgå eu sådan framställning.

Tyvärr torde det emellertid kunna anses vara tämligen
ovisst, huruvida Förenta staternas president funnit skäl att åtminstone
i första hand med en sådan framställning hänvända
sig till några andra stater än de s. k. stormakterna, och anledning
finnes därför bnekligen att befara, att de mindre staterna
och bland dem Sverige, således ej varit i tillfälle att besvara
någon sådan framställning från hans sida. Enligt till den interparlamentariska
gruppen inom den svenska Riksdagen ingånget
meddelande, har likväl en framställning uti liknande syfte från
den interparlamentariska byrån i Brussel blifvit afgifven i en
skrifvelse sistlidne november månad, hvaruti på uppdrag af den
XYI interparlamentariska konferensen i Brussel sistlidet år hans
excellens herr utrikesministerns uppmärksamhet fästes på ett
vid denna konferens fattadt beslut att inbjuda samtliga vid
densamma representerade regeringar och parlament, »att vidtaga
åtgärder i och för bildande af nationella kommissioner,
liknande den, som nyligen beslutats af Förenta staternas kongress
och som skulle äga att till vederbörande parlament afgifva
förslag med hänsyn till sammanträdandet af den tredje internationella
Haagkonferensen».

Enligt till den svenska gruppen från den interparlamentariska
unionens byrå ingånget meddelande, har inom det franska
Andra hammarens protokoll 1911. N:o 14. 5

Nr 14.

Interpella tion.

Sr 14.

Interpella tion.

(Forts.)

gg Fredagen den 10 mars.

utrikesministeriet redan eu särskild byrå blifvit upplättad i och
för beredande af frågor att föreläggas nästkommande fredskonferens,
hvariämte det upplysts, att likaledes den nederländske
utrikesministern afgifvit förklaring, att det vore hans regerings
afsikt att tillsätta eu särskild kommission i liknande syfte. Det
måste således vara af det största intresse för alla fredsvänner,
och särskildt för den interparlamentariska gruppen mom den
svenska Riksdagen, att få erfara, huruvida Kungl. Maj:t har för
afsikt att med anledning häraf vidtaga några åtgärder

På uppdrag af den XVI interparlamentariska konferensen i
Briissel har äfvenledes den interparlamentariska unionens byrå,
enligt lämnad uppgift uti den af mig omnämnda skrifvelse):.,
velat fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på ett annat vid konferensen
uttaladt önskemål, nämligen att samtliga stater måtte
ansluta sig till den i London den 26 februari 1909 afgifna
deklarationen rörande under sjökrig gällande lagar och sedvänjor,
hvilken ansetts erforderlig för att möjliggöra den genom konventionen
den 18 oktober 1907, jämlikt den andra Haagkonfe^
rensens beslut, föreslagna prisdomstolen. I sammanhang härmed
har den interparlamentariska unionens byrå dessutom ansett
sig böra uti en annan skrifvelse till hans excellens herr utrikesministern
äfvenledes uti november månad sistlidet år fästa Kungl.
Mayts uppmärksamhet på betydelsen för den fredliga samfärdseln
mellan olika länder af de vid sjörättskongressen i Briissel under
sistlidne liöst uppgjorda tvenne traktaterna samt af önskvärdheten
af deras vederbörliga ratificerande.

I anslutning till hvad jag sålunda på uppdrag åt Kiksdagens
interparlamentariska fredsgrupp anfört, vagar jag anhålla
om kammarens tillstånd att få till hans excellens herr utrikesministern
framställa följande spörsmål:

l:o. Är det Kungl. Maj:ts afsikt att vidtaga några åtgärder
för att få till stånd en nationell kommission i sådant syfte,
som blifvit jämlikt beslut vid den XVI interparlamentariska
konferensen i Briissel sistlidet år utaf den interparlamentariska
unionens byrå för hans excellens herr utrikesministern framhållet? 2;o.

Hafva nödiga åtgärder blifvit vidtagna eller anser sig
hans excellens herr utrikesministern böra vidtaga några dylika
i och för Sveriges anslutning ej blott till konventionerna af den
18 oktober 1907 och den 26 februari 1909, utan äfven till de
vid sjörättskongressen i Briissel sistlidne höst uppgjorda traktaterna,
genom dessa öfverenskommelsers vederbörliga ratificerande
inom stadgad tid?

Denna framställning bordlädes.

Fredagen den 10 mars.

67 >T 14.

§ 6.

Anmäldes och godkändes följande förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen, nämligen:

från bevillningsutskottet:

nr 27, med begäran om utredning angående lämpligaste
kontrollbestämmelser rörande skogsafverkningsafhandlingars beläggande
med stämpel; samt

från konstitutionsutskottet:

nr 28, i anledning af justitieombudsmannens framställning
om ändring af § 42 i förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd
och skolråd den 21 mars 1862 äfvensom af § 44 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm
den 20 november 1863, och

nr 29, i anledning af väckta motioner angående skrifvelser
till Konungen i fråga om ändring af 77 § i förordningen om
kommunalstyrelse på landet samt af 78 § i förordningen om
kommunalstyrelse i stad.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes:

bevillningsutskottets betänkande, nr 8, i anledning af väckt
motion om ändrad lydelse af 13 § 2 mom. i förordningen den
11 oktober 1907 angående tillverkning af brännvin; och

jordbruksutskottets utlåtande, nr 22, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning af vissa delar af förra
löjtnantsbostället Brink nr 1 i Södermanlands län.

8 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Eöing under 3 dagar fr. o. in. den 13 mars,
» Gustafsson i Sjögesta under den 11 mars,

» Nilson i Örebro » » 11 »

Nr 14. 68

Fredagen den 10 mars.

herr Jönsson i Boa under 5 dagar fr. o. ro. den 14 mars,

» Kropp	» 3 » »	» 11
» Lindgren i Skog	» 3 » »	» 13
» Karlsson i Göteborg	» 3 » »	» 11
Kammarens ledamöter	åtskildes härefter kl.	3.32 e. m

In fidem
Per Cronvall.

Rättelse

i Andra hammarens protokoll nr 11.

A sid. 49 rad. 11 nedifrån står: som äro ändamålsenligast,

läs: som äro föreslagna är ändamålsenligast,

Tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag, Stockholm 1911,