1911. Andra, kammaren. Hr 29

ProtokollRiksdagens protokoll 1911:29

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1911. Andra, kammaren. Hr 29.

Onsdagen den 5 april,

Kl. 11 f. m.

§ !•

Herr statsrådet Nyländer aflämnade Kungl. Maj:ts propositioner:

angående ändrad lydelse af § 7 i aflöningsreglementet för
tjänstemän vid statens järnvägar den 15 november 1907;

angående anordnande af farled mellan Storvindeln och !Nedre
•Gautsträsk;

angående om- och tillbyggnad af Stockholms hospital m. m.;

med förslag till stadga om skjutsväsendet; och

angående visst undantag från gällande bestämmelser om tiden
för skjutsentreprenader.

Dessa propositioner blefvo på begäran bordlagda.

§ 2.

Sedan Riksdagens båda kamrar förekaft och godkänt de uti Gemensamma
bankoutskottets memorial nr 13 samt statsutskottets memorial nr 31, omröstningar.
32 och 33 föreslagna voteringspropositioner rörande åtskilliga frågor,
i hvilka kamrarna fattat stridiga beslut, samt bestämdt blifvit, att
vederbörliga omröstningar öfver de olika besluten skulle denna dag
äga rum, så anställdes nu omröstningar enligt nedan intagna voteringspropositioner
i följande ordning, nämligen:

Första omröstningen

(enligt bankoutskottets memorial nr 13, punkt 2):

»Den som, i likhet med första kammaren vill bifalla, hvad
utskottet hemställt, i följd hvaraf §§ 36 och 38 bankoreglementet

Andra hammarens protokoll 1911. Nr 29. 1

Ni 29. 2

Onsdagen den 5 april.

Gemensamma samt aflöningsstaten för riksbanken, i hvad. den ånger riksbankens
omro sjung av. styrelse, skola i nedannämnda delar erhålla följande ändrade lydelse:

§ 36.

Horn. 2. För fullmäktige — — — Riksdagen.

Mom. 3. På sätt § 71 — — — ordföranden inträffar.

Mom. 4. När fullmäktig etc. (se nuvarande mom. 5)----

inträda.

I öfrigt inkallas den af Konungen förordnade suppleanten, när
förfall för ordföranden anmälts, och annan suppleant i den ordning;
och för de fall, § 38 omförmäler.

§ 38.

Mom. 1. Sedan val af fullmäktige verkställts af Riksdagen
genom dess därtill utsedde valmän samt fullmäktige erhållit meddelande
om valets utgång, utse fullmäktige inom sig tre deputerade,.
eu förste och två andre, för tiden till dess under följande år meddelande
om då hållet nytt val till fullmäktige inkommit. Deputerade åligger,

att i öfverensstämmelse---(se nuvarande mom. 1)---

— — förvaltningen i öfrigt.

Mom. 2. Ordföranden och deputerade äga åtnjuta semesterledighet
enhvar eu och en half månad årligen.

Mom. 3. Fullmäktige utse — — rörande ärende.

Detta uppdrag — — — af deputerad.

Mom. 4. Fullmäktige utse vidare inom sig eller bland de
utaf Riksdagen valda suppleanterna en vikarierande deputerad att
tjänstgöra, när ordinarie deputerad begagnar sig af semesterledighet
eller på grund af sjukdom eller eljest är tillfälligt hindrad att deltaga
i bankens styrelse.

Mom. 5. Aflöningsförmånerna för fullmäktige och deras deputerade,
för den fullmäktig, som besörjer tillsynen vid riksbankens
pappersbruk och tryckeri, samt för vikarierande deputerad äro bestämda
i den af _Riksdagen fastställda aflöningsstaten.

Mom. 6. År styrelsen ej så fulltalig, som för besluts fattande
erfordras, enligt hvad i § 39 föreskrifves, inkallas suppleant, utsedd
af Riksdagen. När af sådan anledning suppleant deltager i
riksbankens styrelse, äger han att för tiden i fråga af bankens
medel uppbära ersättning med belopp, motsvarande det för fullmäktig
i staten anvisade arfvode; dock att, om den till tjänstgöring
sålunda inkallade är utsedd till vikarierande deputerad, särskild ersättning
för sådan tjänstgöring ej utgår.

Mom. 7. Då vid förfall för ordföranden den af Konungen
förordnade suppleanten tjänstgjort, utgår till denne ersättning såsom
i mom. 6 sägs, dock ej för längre tid än — — — (se nuvarande
mom. 7) — — — i riksbankens tjänst.

Onsdagen den 5 april.

3 Nr 29.

Gemensamma

omröstningar.

(Forts.)

Aflöningsstat för Sveriges riksbank.

Riksbankens styrelse:

sju fullmäktige uppbära enhvar i årligt arfvode ...... kronor 4,000

hvarförutom följande befattningsbafvande åtnjuta för
år räknadt:

förste deputeranden .................................................. kronor 16,000

två andre deputerade hvardera ............................... » 11,000

den fullmäktig, som besörjer tillsynen vid riksbankens

pappersbruk och tryckeri ...................................... » 2,000

samt vikarierande deputerad, när därtill utsetts ordinarie
fullmäktig ................................................... » 6,000

Har till vikarierande deputerad utsetts en af suppleanterna,
åtnjuter han för år räknadt..................... » 10,000

röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren beslutit
afstå utskottets hemställan.»

Sedan voteringssedlarne blifvit aflämnade samt en sedel aflagd
och förseglad äfvensom underrättelse från Första kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jämväl därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 56 Ja och
156 Nej.

Den omröstning öfver ofvaniutagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kammaren

samtidigt anställd, hade utfallit med......31 Ja och 109 Nej,

hvadan, då därtill lades Andra kammarens

röster eller.................56 Ja och 156 Nej,

sammanräkningen visade............87 Ja och 265 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nejpropositionens innehåll.

Nr 29. 4

Onsdagen clen 5 april.

Gemensamma

omröstningar,

(Forts.)

Andra omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 31, punkt 2):

»Den^som, i likhet med Första kammaren, vill, att Riksdagen
för uppehållande vid universitetet i Lund af undervisning och examination
i teologisk encyklopedi och teologiska prenotioner, enligt
de närmare bestämmelser, som af Kung!. Maj:t meddelas, på extra
stat för år 1912 anvisar ett belopp af 5,000 kronor, under villkor
att, därest vederbörande lärare är innehafvare af docentstipendium,
arfvodet för ifrågavarande undervisning och examination skall minskas,
så att detsamma jämte stipendiet ej öfverstiger 5,000 kronor,
röstar

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren afslagit
Kung!. Maj:ts framställning i ämnet».

Sedan voteringssedlarne blifvit aflämnade samt en sedel aflagd
och förseglad äfvensom underrättelse från Första kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jämväl därstädes aigifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 43 Ja och
172 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med . . 89 Ja och 52 Nej,
hvadan, då därtill lades Andra kammarens

röster eller................. 43 Ja och 172 Nej,

sammanräkningen visade............132 Ja och 224 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med nejpropositionens innehåll.

»Den som, i likhet med Första kammaren, vill,

a) godkänna följande ordinarie stat och öfvergångsstat för nedre
justitierevisionen att tillämpas från och med år 1912:

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Tredje omröstningen
(enligt statsutskottets memorial nr 32):

Onsdagen den 5 april.

5 Nr 29.

Gemensamma

Ordinarie stat. omröstningar.

		K r	o n	o r
	o t-<	►Ö pa B 2 <£?. o 5 p: rt-t! ö	>	o
	i ®	“b2- j» ÖQ CR5 H P O: P >~t H	o		Summa.
	(T> ©	ings- eller nde.		OQ CK5
1 revisionssekreterare ...	5,000	2,500	—	600	8,100	(Efter 5 år kan lönen
14 revisionssekreterare ...	70,000	35,000		8,400	113,400	J höjas med 600 kronor.
1 konstituerad revisions-
sekreterare, arfvode ...	5,000	2,500	—	—	7,500
4 konstituerade revisions-
sekreterare, arfvoden...	20,000	10,000	—	—	30,000
1 protokollssekreterare...	2,600	1,600	Cn O O	300	5,000	Efter 5 år kan lönen hö-
			jas med500 kr., efter 10
1 protokollssekreterare...	2,600 7,800	1,600	—	300	4,500	- år med ytterligare 500 kr. och efter 15 år med.
3 protokollssekreterare...	4,800	—	900	13,500	än ytterligare 500 kr.
1 registrator ...............	2,600	1,600	500	300	5,000	j Efter 5 år kan lönen hö-S jas med 500 kr., ef ter 10 \ år med ytterligare 500 j kr. och efter 15 år med
1 registrator ...............	2,600	1,600	—	300	4,500 4,000
1 kanslist ..................	2,200	1,500	—	300	| än ytterligare 500 kr.
1 skrifbiträde ............	600	450	—	150	1,200	1 Efter 5 år kan lönen hö-l jas med 200 kr. och ef-
11 skrifbiträden ............	6,600	4,950	—	1,650	13,200	j ter 10 år med ytterli-J gare 200 kronor.
1 förste vaktmästare......	900	450	—	150	1,500	(Efter 5 år kan lönen hö-j jas med 100 kronor.
1 vaktmästare ............	700	350	_	150	1,200	j Efter 5 år kan lönen hö-
		{ j as med 100 kronor och
3 vaktmästare ............	2,100	1,050	—	450	3,600	j efter 10 år med ytter-j ligare 100 kronor.
Till arfvoden åt vikarier
för beredande af seme-ster åt revisionssekre-terarna ..................					22,500
Till arfvoden åt extra re-
visionssekreterare......	—	—	—	—	5,000
Till amanuenser, ersätt-
ningar för vissa seme-stervikariat, tillfälliga
skrifbiträden samt gra-tifikationer åt extra ordinarie tjänstemän och extra ordinarie
vaktmästare ............	—	—		—	35,500
Summa			j -	279,200

Anm.

1. Arfvode utgår till den protokollssekreterare, som biträder vid mottagning af veckomål,
och åtnjutes under samma villkor som tjänstgöringspenningar.

2. Arfvode utgår till den registrator, som ombesörjer verkets ekonomi och uppbörd
m. m., och åtnjutes under samma villkor som tjänstgöringspenningar.

3. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så länge
denna förmån kvarstår, ortstillägg ej till honom utgå äfvensom å lönen afdragas 100 kr. årligen.

Nr 29. 6

Onsdagen den 5 april.

Gemensamma Öfvergångsstat.

omröstningar. —............

Efter 5 år kan lönen höj as med 500
* kronor och efter 10 år med ytterligare
500 kronor.

b) besluta, att under den ordinarie staten skall införas följande
bestämmelse:

»Denna lönestat träder i kraft den 1 januari 1912 under förutsättning,
att Kungl. Maj:t dessförinnan meddelat föreskrift därom,

dels att de å denna stat upptagna protokollssekreterare och
skrifbiträden skola, i den mån ej undantag kunna anses böra stadgas
eller för särskilda fall efter pröfning medgifvas, tjänstgöra i
medeltal minst 6 timmar hvarje söckendag; samt

dels att registratorerna och kanslisten skola, i den mån ej undantag
kunna anses böra stadgas eller för särskilda fall efter pröfning
medgifvas, vara å tjänsterummet tillstädes minst 6 timmar hvarje
söckendag»;

c) godkänna följande villkor och bestämmelser för åtnjutande
af de med befattning å den ordinarie staten förenade aflöningsförmåner,
nämligen:

att innehafvare--— förhöjning;

att semester årligen må, när sådant kan ske utan hinder för
göromålens behöriga gång, åtnjutas af protokollssekreterarna, registratorerna,
kanslisten och skrifbiträdena enhvar under en månad;

att tjänsteman — — — i sammanhang därmed;

d) besluta

att enhvar — — — bestämmelser;

att, sedan af Kungl. Maj:t bestämts, hvilka nuvarande ordinarie
protokollssekreterare å hittills gällande stat skola vid 1912 års ingång
öfvertaga de fem i den nya ordinarie staten upptagna protokollssekreterarbefattningarna,
öfriga ordinarie protokollssekreterare å deu
gamla staten skola såsom öfvertaliga uppföras å öfvergångsstaten;

att de — — — utrönas;

e) stadga, att —-- 2,075 kronor;

f) höja ordinarie anslaget till nedre justitierevisionen från 161,000
kronor med 133,000 kronor till 294,000 kronor; röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren beslutat
_ a) godkänna följande ordinarie stat och öfvergångsstat för nedre
justitierevisionen att tillämpas från och med år 1912:

	K	r o n o r
	Lön	Tjänst- görings- pen- ningar.	Summa.
1 protokollssekreterare ...	2,500	1,200	3,700
3 protokollssekreterare ...	7,500	3,600	11,100
Summa	—	—	14,800

7 Nr 29.

Onsdagen den 5 april.

Ordinarie stat.

		K r	o n	o r
	g.t|	tUS. S-ls	i> r-i	o
	P >-i O	E3 c+-p OQ OQ	< O	5	Summa.
	P £2	5» 4 2.		p:
	Pj § O	ra ^ ? o ® •-i 1		OQ
1 revisionssekreterare ...	5,000	2,500		600	8,100	\Efter
11 revisionssekreterare ...	55,000	27,500	—	6,600	89,100	j ko jas med 600 kronor.
1 konstituerad revisions-					7,500
sekreterare, arfvode ...	5,000	2,500	—	—
7 konstitueraderevisions-					52,500
sekreterare, arfvoden..	35,000	17,500		300	I Efter 5 år kan lönen ko-
4,500
1 protokollssekreterare ..	2,600	1,600	—	| jas med 500kr., efter 10 ) år med ytterligare 500
8 protokollssekreterare ..	7,800	4,800		900	13,500	j kr. ock efter 15 år med 1 än ytterligare 500 kr.
1 förste registrator ......	3,600	1,800	—	400	5,800	| Efter 5 år kan lönen 1 köjas med 500 kr. ock
1 förste registrator ......	3,600	1,800	—	400	5,800	f efter 10 år med ytter-j ligare 500 kronor.
				300	4,500	1 Efter 5 år kan lönen ko-
1 registrator ...............	2,600	1,600 1,500	—	1 jas med 500 kr., efter 10 / år med ytterligare 500 j kr. ock efter 15 år med
300	4,000
1 kanslist ..................	2,200	—
			1 Un ytterligare 500 kr.
1 skrifbiträde ..............	600	450	—	150	1,200	\ Efter 5 år kan lönen \ ko jas med 200 kr., ock
11 skrifbiträden ............	6,600	4,950	—	1,650	13,200	f efter 10 år med ytter-1 ligare 200 kronor.
1 förste vaktmästare ....	900	450	—	150	1,500	\ Efter 5 år kan lönen ^ köjas med 100 kronor.
1 vaktmästare ............	700	350	—	150	1,200	1 Efter 5 år kan lönen \ köjas med 100 kr. ock
3 vaktmästare ............	2,100	1,050	—	450	3,600	[ efter 10 år med ytter-) ligare 100 kronor.
Till arfvoden åt vikarier
för beredande af se-mester åt revisions-sekreterarna..............	_				22,500	.
Till arfvoden åt extra					5,000
revisionssekreterare .	—	—	—	—
Till amanuenser, ersätt-
ningar för vissa se-mestervikariat, tillfäl-liga skrifbiträden samt gratifikationer åt extra ordinarie tjänstemän och extra ordinarie vaktmästare .............					32,800
Summa	1 ~~	—	—	—	276,300

Gemensamma

omröstningar.

Forts.

Anm. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så
länge denna förmån kvarstår, ortstillägg ej till honom utgå äfvensom å lönen afdragas 100 kronor
årligen.

Nr 29. 8

Onsdagen den 5 april.

Gemensamma

omröstningar.

Forts.

öfvergångsstat.

	K	o n o	r.	''
	Lön,	Tjänst- görings- pen- ningar.	Summa.
1 protokollssekreterare ... 4 protokollssekreterare ...	2,500 10,000	1,200 4,800	3,700 14,800	1 Efter 5 år kan lönen höjas med f 500 kronor och efter 10 år med j ytterligare 500 kronor.
Summa		—	18,500

b) under den ordinarie staten införa följande bestämmmelse:
»Denna lönestat träder i kraft den 1 januari 1912 under förutsättning,
att Kung]. Maj:t dessförinnan meddelat föreskrift därom,
dels att de å denna stat upptagna protokollssekreterare skola, i
den man ej undantag kunna anses böra stadgas eller för särskildafall
efter pröfning medgifvas, tjänstgöra i medeltal minst 6 timmar
hvarje söckendag; samt

dels att förste registratorerna, registratorn och kanslisten skola,,
i den mån ej undantag kunna anses böra stadgas eller för särskilda
fall. efter pröfning medgifvas, vara å tjänsterummet tillstädes minst
6 timmar hvarje söckendag;

c) godkänna följande villkor och bestämmelser för åtnjutande
af ^do med befattning å den ordinarie staten förenade aflöningsförmåner,
nämligen:

att innehafvare — -—- — förhöjning;

att semester . årligen må, när sådant kan ske utan hinder för
göromålens behöriga gång, åtnjutas af förste registratorerna enhvar
under en och en half månad samt af protokollssekreterarna, registratorn,
kanslisten och skrif biträden a enhvar under en månad;
att tjänsteman — — — i sammanhang därmed;

d) föreskrifva,

att enhvar — — — bestämmelser;

att, sedan af Ivungl. Maj:t bestämts, hvilka nuvarande ordinarie
protokollssekreterare å hittills gällande stat skola vid 1912
års ingång öfvertaga de fyra i den nya ordinarie staten upptagna
protokollssekreterarbefattningarna, öfriga ordinarie protokollssekreterare
å den gamla staten skola såsom öfvertaliga uppföras å öfvergångsstaten;
samt

att de — ■— — utrönas;

e) stadga, att — — — 2,075 kronor;

f) höja det ordinarie anslaget till nedre justitierevisionen från
161,000 kronor med 133,800 kronor till 294,800 kronor.»

9 Nr 29.

Onsdagen den 5 april.

Sedan voteringssedlarne blifvit aflämnade samt en sedel aflngd Gemensamma
och förseglad äfvensom, underrättelse från Första kammaren ingått, omröstningar.
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jämväl därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 86 Ja och
128 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med 113 Ja och 27 Nej,
hvadan, då därtill lades Andra kammarens

röster eller.............. ■ • ■ 86 Ja och 128 Nej,

sammanräkningen visade............199 Ja och 155 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

Fjärde omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 33, punkt 1):

»Den som, i likhet med Första kammaren, vill, att Riksdagen
må å staten för generalstabens fast anställda personal upptaga 3
nya kaptensbeställningar af första klassen och 2 nya aktuariebefattningar,
samt att följaktligen statens slutsumma skall utgöra 343,485
kronor och anslaget till generalstabens fast anställda personal, nu
321,315 kronor, höjas med 22,170 kronor till 343,485 kronor;
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen i likhet med Andra kammaren beslutat,
att å staten för generalstaben uppföra en ny aktuariebefattning,
samt att följaktligen statens slutsumma skall utgöra 322,815
kronor och anslaget till generalstabens fast anställda personal, nu
321,315 kronor, höjas med 1,500 kronor till 322,815 kronor.»

Sedan voteringssedlarne blifvit aflämnade samt en sedel afiagd
och förseglad äfvensom underrättelse från Första kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jämväl därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 59 Ja och
156 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kam -

Nr 29. 10

Onsdagen den 5 april.

Gemensamma

■omröstningar.

(Forts.)

maren samtidigt anställd, hade utfallit med 115 Ja och 24 Nej
hvadan, då därtill lades Andra kammarens

röster eller................. 59 Ja och 156 Nei,

sammanräkningen visade............174 Ja och ISO Nei,

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med nej-propositionens innehåll.

Femte omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 33, punkt 2):

»Den som, i likhet med Första kammaren, vill, att Riksdagen
må godkänna Kungl. Maj:ts förslag till stater för artilleriet med
tygstater (bilagorna nr 42—49 vid statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden
den 13 januari 1911), slutande jämte förut fastställd
stat för Gottlands artillerikår och artilleriets tygstater å tillhopa
3,o68,194 humor, samt höja anslaget till aflöning och rekrytering
m. m., nu 17,986,176 kronor, med 165,244 kronor till 18,151,420
kronor; röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Sinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren, beslutat
godkänna förslag till stater för artilleriet af lika lydelse som
staterna för innevarande år med den ändring, att dels å staterna för
Norrlands och Smålands artilleriregementen uppföres ytterligare eu
major, och dels att i staten för Boden—Karlsborgs artilleriregemente
uppföras de af Kungl. Maj:t föreslagna nya beställningar, slutande
samtliga dessa stater å tillhopa 3,459,584 kronor, samt höja anslaget
till aflöning och rekrytering in. m., nu 17,986,176 kronor med
56,634 kronor till 18,042,810 kronor.»

Sedan voteringssedlarne blifvit aflämnade samt en sedel aflagd
och försegiad äfvensom underrättelse från Första kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jämväl därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 75 Ja och
140 Nej.

Den omröstning öfver of vanintagna voteringsproposition, som,
•enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med 114 Ja och 22 Nej,
hvadan, då därtill lades Andra kammarens

röster eller................. 75 Ja och 140 Nej,

sammanräkningen visade............189 Ja och 162 Nej,

11 Nr 29.

Onsdagen den 5 april.

1

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

fattadt Gemensamma
omröstningar.
(Forts.)

Sjätte omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 33, punkt 5):

»Den som, i likhet med Första kammaren, vill, att Riksdagen
må för anskaffande af ingenjörmateriel m. m. för Bodens ingenjörkår
bevilja 117,000 kronor samt häraf å extra stat för år 1912 anvisa
17,000 kronor, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, hår Riksdagen, i likhet med Andra kammaren
beslutat att för anskaffande af ingenjörmateriel m. m. för Bodens
ingenjörkår å extra stat för år 1912 bevilja 17,000 kronor.»

Sedan voteringssedlarne blifvit aflämnade samt eu sedel aflagd
och förseglad äfvensom underrättelse från Första kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jämväl därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 69 Ja och
146 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med 122 Ja och 20 Nej,
hvadan, då därtill lades Andra kammarens

röster eller.............. ■ • ■ 69 Ja och 146 Nej,

sammanräkningen visade............191 Ja och 166 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen
fattadt i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

Sjunde omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 33, punkt 6):

»Den som, i likhet med Första kammaren, vill, att Riksdagen
må, med bifall till statsutskottets hemställan i punkt 39:o af utlåtandet
nr 4, för komplettering af ballongmateriel på extra stat för
år 1912 anvisa ett belopp af 59,000 kronor; röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nr 29. 12

Onsdagen den 5 april.

Gemensamma Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren,
omi-östnmgar. "beslutat att afstå hvad utskottet i nämnda punkt hemställt.»

Sedan voteringssedlarne blifvit aflämnade samt en sedel aflagd
och förseglad äfvensom underrättelse från Första kammaren ingått, att
voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga, jämväl
därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräkning, och
befanns att omröstningen utfallit med 82 Ja och 133 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med 120 Ja och 19 Nej,
hvadan, då därtill lades Andra kammarens

röster eller.............. . . 82 .In. och 133 Nej,

sammanräkningen visade........... 202 Ja och 152 Nej,

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt
i öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

Åttonde omröstningen

(enligt statsutskottets memorial nr 33, punkt 7):

»Den som, i likhet med Första kammaren, vill, att Riksdagen
med bifall till statsutskottets hemställan i punkt 40:o af utlåtandet
nr 4, må till anskaffning af belysningsmateriel bevilja 165,000
kronor samt häraf å extra stat för år 1912 anvisa 82,500 kronor;
röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har Riksdagen, i likhet med Andra kammaren,
afslagit hvad utskottet i nämnda punkt hemställt.»

Sedan voteringssedlarne blifvit aflämnade samt en sedel aflagd
och förseglad äfvensom underrättelse från Första kammaren ingått,
att voteringssedlarne för den omröstning, hvarom här vore fråga,
jämväl därstädes afgifvits, företogs sedlarnes öppnande och uppräkning,
och befanns att omröstningen utfallit med 84 Ja och 132 Nej.

Den omröstning öfver ofvanintagna voteringsproposition, som,
enligt ankommet och nu uppläst protokoll, blifvit af Första kammaren
samtidigt anställd, hade utfallit med 123 Ja och 18 Nej,
hvadan, då därtill lades Andra kammarens

röster eller.............. . . 84 Ja, och 132 Nej,

sammanräkningen visade........... 207 Ja och 150 Nej,

13 Kr 29.

Onsdagen den 5 april.

och hade alltså beslut i denna fråga blifvit af Riksdagen fattadt Gemensamma,

öfverensstämmelse med ja-propositionens innehåll.

omröstningar.
(Forts.}

§ 3.

Herr statsrådet Nyländer öfverlämnade härpå Kungl. Maj:ts
propositioner:

angående inlösen af en underofficerskåren vid Grottlands infanteriregemente
tillhörig byggnad å Yisborgs slätt;

angående tilläggspension å allmänna indragningsstaten åt förre
stockmakaren T. F. Lund;

angående pension å allmänna indragningsstaten åt sergeanten
af första klassen vid Karlskrona grenadjärregemente Ernst Hjalmar
Hultstrand; och

angående understöd åt officers- och underofficerskårer, hvilka
åsamkas förlust i afseende å en del dem tillhöriga byggnader å
mötesplatser.

Ifrågavarande propositioner bordlädes på begäran.

§ 4-

Föredrogos hvar för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord hviiande
propositioner; och hänvisades därvid till statsutskottet propositionerna: angående

användande af allmänna besparingar å riksstatens
femte hufvudtitel till anläggande å flottans varf i Karlskrona af ett
förrådshus med cisterner för råolja m. m.;

angående användande af behållning å extra ordinarie anslagen
till nybyggnader för kustartilleriets förläggning m. m.; samt

angående ändring i staten för ordinarie tjänstemän och vaktmästare
vid flottans pensionskassa.

Till jordbruksutskottet remitterades härefter propositionen angående
öfverlåtande å staden Falkenberg af Falkenbergs tullbro.

Slutligen öfverlämnades till statsutskottet propositionerna:

med förslag till utgiftsstat för postsparbanken in. m.; och

angående visst förklarande i fråga om försäljning af fastigheten
nr 19 i kvarteret Blasiekolmen i Stockholm.

Nr 29.

Ang. kommunalt
veto beträffande
försäljning
af
vin och Öl.

14 Onsdagen den 5 april.

§ 5.

Vidare föredrogos, men blefvo ånyo lagda på bordet bevillningsutskottets
betänkande nr 16 samt lagutskottets utlåtanden nr 30
och 31.

§ 6.

Efter föredragning härpå af lagutskottets utlåtande, nr 27, i
anledning af väckta motioner om dels skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående lokalt veto med allmän och lika rösträtt beträffande försäljning
af vin och öl, dels ock förbud mot utskänkning af vin och
öl vid offentlig danstillställning, biföll kammaren hvad utskottet i
nämnda utlåtande hemställt.

§ 7.

Till afgörande förelåg nu lagutskottets utlåtande, nr 28, i anledning
af väckta motioner om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
fullt genomfördt kommunalt veto beträffande försäljning af vin och öh

Lagutskottet hade till behandling i ett sammanhang förehaft
två till utskottet hänvisade motioner, väckta den ena, nr 13, inom
Första kammaren af herr von Mentzer m. fl. och den andra, nr 14,
inom Andra kammaren af herr Räf m. fl., däri hemställts, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kungl. Majft anhålla, det täcktes Kungl.
Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana
ändringar i förordningen angående försäljning af vin och öl den 9
juni 1905, att rättighet till försäljning af vin och öl icke måtte
beviljas utan bifall, i fråga om stad, af stadsfullmäktige eller, där
sådana ej funnes, af allmän rådstuga, samt i fråga om landet, af
kommunalstämma.

Utskottet hemställde, att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande
motioner, måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj;t täcktes låta utreda, i hvilken omfattning meddelande
af tillstånd till utskänkning af vin och öl samt till försäljning till
afhämtning af sådana drycker skulle kunna i vidare mån än för
närvarande vore händelsen göras beroende af vederbörande kommunalmyndigheters
bestämmande, äfvensom för Riksdagen framlägga
det förslag, som däraf kunde föranledas.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, yttrade

Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Jag har begärt

ordet med anledning däraf, att, enligt hvad som meddelats mig,
motionärerna och möjligen äfven några andra af kammarens ledamöter
känt sig litet ovissa om betydelsen af utskottets hemställan.
Anledningen härtill skulle vara, att lagutskottet icke skrifvit på

Onsdagen den 5 april.

15 Hr 29.

samma sätt som ''bevillningsutskottet gjorde i sitt betänkande i mot- Ang. kommusvarande
ämne i fråga om brännvinsförsäljningsförordningen, hvilket
antogs af kammaren häromdagen. Herrarna finna, att vi hemställt säljning af
om en pröfning »i hvilken omfattning meddelande af tillstånd till vin och öl,
utskänkning af vin och öl samt till försäljning till afhämtning af (Forts,
sådana drycker må i vidare mån än för närvarande är händelsen
göras beroende af vederbörande kommunalmyndigheters bestämmande».
Bevillningsutskottets förslag till skrifvelse angående brännvinsförsäljningsförordningen
går däremot ut på att vederbörande kommunala
myndigheter alltid böra höras, och att, mot deras afstyrkande, tillstånd
till dylika rättigheter icke må meddelas. Det har nu uppenbarligen
icke kunnat gå för sig för lagutskottet att, när det gällt
Öl- och vinförsäljning, gifva sitt skrifvelseförslag samma lydelse som
bevillningsutskottets. Förhållandet är ju det, att i fråga om brännvinsförsäljningen
är det kommunala vetot redan genomfördt, så när
som med afseende på de tillfälliga rättigheterna. Bevillningsutskottets
framställning beträffande brännvinsförsäljningen rörde sålunda
endast de tillfälliga brännvinsförsäljningsrättigheter, som Konungens
befallningshafvande har rätt att meddela; och med afseende på dessa
föreslogs, antingen att Konungens befallningshafvandes rätt att meddela
sådana tillfälliga rättigheter skulle helt och hållet upphöra,,
eller att yttrande skulle inhämtas från de kommunala myndigheterna,
mot hvilkas afstyrkande sådana rättigheter aldrig skulle kunna bifallas.

Hvad nu beträffar öl- och vinförsäljningen, är ju fältet mycket
vidsträcktare. Såväl motionerna som utskottets hemställan omfatta
icke allenast utskänkning och försäljning till afhämtning utan äfven alla
andra rättigheter, däribland äfven sådana som rättigheten till utskänkning
i restauranter vid järnvägsstationer eller på järnvägståg. Det
har uppenbarligen icke gått an att om dylika rättigheter skrifva
lika kategoriskt som bevillningsutskottet om brännvinsförsäljningsrättigheterna.

Ku har man ock anmärkt, att utskottet användt ordet»bestämmande»
här i klämmen och framhållit, att det varit önskligt, om
det i stället hade stått, att dylika rättigheter skulle göras beroende
af vederbörande kommunalmyndigheters »bifall».

Ku är ju uppenbart, att uttrycken »bifall» och »bestämmande» i
detta sammanhang äro alldeles lika betydande. Hvarför utskottet
valt ordet »bestämmande» beror helt enkelt därpå, att utskottet
ansett, att detta ord bättre uttrycker saken med hänsyn till den
ordning, i hvilken dylika rättigheter beviljas. Det går ju till på
det sättet, att ansökan om dylika rättigheter ingifvas till Konungens
befallningshafvande, Konungens befallningshafvande infordrar yttranden
från de kommunala myndigheterna, och sedan afgör Konungens
befallningshafvande i sista hand. Med hänsyn härtill passar ordet
»bestämmande» bättre. Ordet »bifall» skulle tilläfventyrs kunna
syfta på en sådan tanke, som att de kommunala myndigheterna

Nr 29. 16

-Ang. kommu
natt veto beträffande
för
säljning af
vin och Öl.

(Ports.)

Onsdagen den 5 april.

■ skulle gifva sitt bifall till Konungens befallningshafvandes beslut,
_ och detta är naturligtvis icke meningen. Det är emellertid alldeles
klart, att i detta sammanhang har ordet »bestämmande» alldeles
samma betydelse som om det stått »bifall»,

Nu har man åberopat att motsvarande betänkande af bevillningsutskottet
återremitterades till utskottet af enahanda anledning,
som här ofvan angifvits, eller att uttrycket bestämmande oriktigt
användts, hvarefter först förslaget erhöll den affattning jag förut
nämnt. Men där var förhållandet något annorlunda. Bär hade
nämligen bevillningsutskottet skrifvit, att vederbörande kommunala
myndigheter skulle »tillförsäkras bestämmanderätten»; och det är
naturligtvis något helt annat än som det heter här: »I vidare mån
än för närvarande är händelsen göras beroende af vederbörande kommunalmyndigheters
bestämmande ».

Jag har velat säga detta till förklaring, därför att jag hört, att
det rådt ovisshet om saken, särskild! hos motionärerna.

Hvad nu beträffar själfva saken, synes det mig, som om motionärerna,
med den skrifvelse, som lagutskottet föreslagit, i det hela
taget fått sin önskan igenom så långt som det öfver hufvud taget
är möjligt; och mig synes det vara ett mycket vackert resultat, att
man fatt utskottets ledamöter med på saken, äfven dem från Första
kammaren, så när som på en enda, som reserverat sig. Under sådana
förhållanden förefaller det mig, som om allt skäl förelåge för kammaren
att taga utskottets förslag sådant det är; man skulle till
äfventyrs eljest kunna riskera att icke fa någonting alls. Jag ber
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Käf: Herr vice talman! Jag ber först att få uttrycka

min tacksamhet mot lagutskottet för den välvilja, som utskottet
skänkt vår motion i detta ämne.

Jag hade verkligen förut tänkt, att jag skulle be om någon
förklaring rörande detta ord »bestämmande» i lagutskotts-utlåtandets
kläm, och hade det varit så, att jag icke fått den förklaring, som
herr vice ordföranden i utskottet nu lämnat, så hade det måhända
föranledt mig att yrka på återremiss af ärendet, för att få något
annat ord eller få det nu använda ordet »bestämmande» närmare
bestämdt. Då nu emellertid utskottets vice ordförande meddelat,
att »bestämmande» är likabetydande med »bifall», har jag, herr vice
talman, endast att återigen uttrycka min tacksamhet och hemställa
om bifall till lagutskottets sålunda gjorda hemställan.

Häruti instämde herr Meurling.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Onsdagen den 5 april.

17 Nr 23.

§ 8.

Ang. utarrenderingen
af de

„ „ c . j, . , , ,. , till btroms A

föredragningslistan fanns häretter upptaget jordbruksutskottets jwims hingst utlåtande,

nr 68, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till depå anslagna
Kungl. Maj:t angående ändrade grunder för utarrendering af de till egendomar
Strömsholms hingstdepå anslagna egendomar m. m.

I två inom Riksdagen väckta motioner, nr 57 i Första kammaren
och nr 172 i Andra kammaren, hade herrar Pers och Stärner
sammanstämmande hemställt, att Riksdagen ville hos Kungl.
Maj:t anhålla om utredning angående förändrade bestämmelser rörande
utarrendering af de till Strömsholms hingstdepå anslagna egendomarna,
i syfte att arrendatorerna måtto erhålla sina arrenden utan
mellanhand och att arrendet måtte utgöras i penningar och ej såsom
hittills hufvudsakligen i naturaprodukter, att staten måtte genom
domänstyrelsen ombesörja förvaltningen af berörda egendomar, samt
att Kungl. Maj:t måtte till Riksdagen inkomma med de förslag,
hvartill utredningen kunde gifva anledning.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet fauns emellertid fogad reservation af herr LinHers,
som ansett, att utskottet bort hemställa om bifall till motionerna.

Efter föredragning af utskottets hemställan begärdes ordet af

Herr Linders, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Så som

synes af betänkandet, har jag för min del icke kunnat vara
med om det beslut, hvartill utskottets majoritet har kommit. Sedan
man har läst utskottets motivering, som dock i viss mån tyder på
att irtskottets hemställan bort utmynna i ett bifall till motionerna,
så tycker man nästan, att det är ännu mycket mindre anledning att
gå med på utskottets afslagsyrkande.

Statens nuvarande jordpolitik har som oftast blifvit föremål för
åtskilliga anmärkningar och icke minst under innevarande års riksdag.
Men aldrig har väl ett mera beklagligt förhållande framdragits
än det, som är anledning till nu ifrågavarande motioner af herrar
Stärner och Pers.

Vi se af den beskrifning af de till Strömsholms hingstdepå
anslagna kronoegendomarna och lägenheterna, som beröras i ifrågavarande
motioner, att området upptager icke mindre än ungefär
1,000 hektar åker, 421 hektar äng och 103 hektar sjöslag m. in.
med ett sammanlagat taxeringsvärde af 514,300 kronor. Detta stora
område är utarrenderadt till rådman A. L. Johanssons sterbhus, som
sedan i sin ordning utarrenderat det till subarrendatorer, af hvilka
somliga i sin tur ytterligare utarrenderat dessa statens egendomar.

Andra kammarens protokoll 1911. N:o 29. 2

Nr 29. 18

Onsdagen den 5 april.

Ang. utarren- Hvad man kunnat anmärka på statens nuvarande jordpolitilc

^Ul^Strömf6 ar ^S’ a^ s^en ''lar relativt små inkomster af sina jordegendomar,.
holma hingst- dels man ''°ke inriktar den nuvarande jordpolitiken mera intendepå
anslagna sivt på att verkligen ge rum och. fäste åt dessa små jordbrukare och
egendomar landtarbetare, som annars skulle ha möjlighet att erhålla sin bärgForts
) n’nS a^ sjä^8tändigt jordbruk. Därför är det också ännu i våra
dagar så många, som förgäfves ropa på jord.

Här gifves nu enligt min mening ett tillfälle att genomföra eu
kolonisationsplan i verkligt stor omfattning. Det är betydande områden
det här rör sig om, väl belägna och bördiga; det är, som jag
redan påpekat, synnerligen stora värden, som ligga här. I Kung
Karls och Kungs-Barkarö socknar utgöres sålunda hälften af jordarealen
af statsjord, men äfven i åtskilliga af de andra kommuner,
som här beröras, är statsjorden af stor omfattning.

Nu skulle man kunna fråga, om det verkligen är rätt, att staten
fortfar med denna mera extensiva drift, som försiggår på dess
egendomar. Borde man icke i stället söka att till fromma för såväl
staten som de enskilda medborgarne som ock till fromma för kommunernas
utveckling åstadkomma eu mera intensiv jordskötsel, få
jorden bättre bebyggd och brukad och låta ett flertal familjer få
sitt uppehälle på statens egendomar. Här finnes dock ett område
af sammanlagdt 2,204 hektar, med ett taxeringsvärde af nära 740,000''
kronor. De möjligheter, som erbjudas, äro emellertid dåligt utnyttjade.
Nog har .Riksdagen många gånger besvärat Kung!. Maj:t med
skrifvelser i oändligt mycket obetydligare och mindre-värdigare saker
än dessa. Jag har, som herrarna se, i min reservation framhållit,
att Riksdagen genom en skrifvelse i motionens syfte skulle så att
säga hålla frågan bättre i sin hand och således kunna påkalla en
verkligt rationell lösning af denna fråga.

Jag får dessutom erinra om, att detta icke är en vanlig, enkel
jordfråga, sådan som dessa, i hvilka Riksdagen beslutar ett flertal
hvarje år. Det gäller jordar, som för närvarande äro anslagna till
Strömsholms hingstdepå, och samtidigt framskymtar sålunda i detta
fall en principfråga, nämligen huruvida dessa jordar fortfarande skola
vara anslagna till hingstdepån eller ställas direkt under domänstyrelsens
förvaltning.

Slutligen har utskottet i sin motivering talat om försäljning till
småbruk, men nog synes det i alla fall, som om man icke desto*
mindre borde begära ett noggrant öfvervägande af frågan, så att
dessa småbruk, som det skulle finnas möjlighet att inrätta här,
blefve tillräckligt stora. Det är nämligen ett fel i vår nuvarande
egnahemspolitik, att småbruken, som man så gärna svärmar för, ofta.
nog göras alltför små, så att deras innehafvare icke kunna skaffa
sig en själfständig bärgning på dem.

På grund af hvad jag sålunda anfört skall jag, herr talman,
be att få yrka bifall till den af mig vid betänkandet fogade reservationen.

Onsdagen den 5 april.

19 Nr 29.

Vidare anförde:

Herr Persson i Tallberg: Herr talman, mina herrar! Det

är ju sant, att utskottet har afstyrkt motionerna, och det kan naturligtvis
icke vara tilltalande för motionärerna, att utskottet så har
gjort, men såsom herrarna finna af utlåtandet, har utskottet erhållit
sådana upplysningar, att ett bifall till utskottets förslag kommer att
leda till samma resultat som ett bifall till motionärernas framställning,
och då har enligt mitt förmenande utskottet icke haft annat
att göra än att hemställa om afslag å motionerna. Jag måste emellertid
betona, att utskottet helt och hållet gillar motionärernas framställning
i detta afseende.

Enligt upplysningar, som utskottet erhållit, skulle man genom
bifall till utskottets hemställan också vinna den fördelen, som motionärerna
mycket riktigt ha framhållit, att jorden skulle utarrenderas
på sådant sätt, att icke den eDe arrendatorn skulle få en vinst på
den andres bekostnad. Vidare ha vi vunnit upplysning därom, att
arrendet hädanefter icke skulle utgå in natura, utan i penningar.
Det finnes dock kanske icke fullt klart angifvet, under hvilken
myndighet det är afsedt att förvaltningen af dessa egendomar skulle
komma att ställas. Den frågan kan det vara ganska svårt att afgöra
i sakens nuvarande läge, emedan dessa egendomar genom särskilda
författningar äro anslagna till ett visst ändamål. Motionärerna
påkalla heller icke någon ändring i användningen af den afkastning,
som dessa egendomar gifva, utan motionerna innehålla blott
och bart en framställning, att egendomarna skulle ställas under
domänstyrelsens förvaltning. Ja, det må nu vara godt och väl,
men motionärerna ha icke framkommit med något förslag om hur
den andra, den stora frågan skulle lösas, nämligen hvem afkastningen
i så fall skulle tillkomma. Det synes mig vara alldeles
tydligt, att hingstdepån enligt motionärernas uppfattning hädanefter
som hittills skulle uppehållas med afkastningen från dessa egendomar.
Om den saken kan man emellertid tvista, och innan den
frågan är afgjord, synes det mig icke vara fullt korrekt att utan
vidare säga, att egendomarna skola ställas under domänstyrelsens
förvaltning, hur gärna man än vill gå i den riktningen. I fråga
om underhållet af hingstdepåu föreligger således icke något förslag.

I det stora hela förefinnes således ingen skiljaktighet mellan
motionärerna och utskottet. Däremot vill jag framhålla, att det
förefinnes en liten skiljaktighet mellan motionärerna och utskottet
å ena sidan och reservanten å den andra. Utskottet har nämligen
i sin motivering, som i allt är så välvillig, att den ärade reservanten,
som nyss hade ordet, ansåg, att densamma borde utmynna
i hemställan om bifall till motionerna, talat om att möjligheten af
vissa områdens försäljning vid den fortsatta behandlingen af frågan
komme att af myndigheterna vinna beaktande. Yi ha ansett, att
äfven det spörsmålet borde komma fram, men uttala härom endast

Ang. utarrenderingen
af
de till Strömsholms
hingstdepå
anslagna
egendomar
m. m.
(Forts.)

Nr 29. 20

Ang. utarrenderingen
af
de till Strömshalms
hingstdepå
anslagna
egendomar
m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 5 april.

en from önskan, ty därom föreligger icke något förslag. Häremot
vill Aen ärade reservanten polemisera. Jag tror för min del icke,
att kammaren är benägen att instämma i denna reservantens polemik,
utan är öfvertygad, att kammaren är fullt enig i kufvudfrågorna
såväl med motionärerna som med utskottet.

Då det mål, hvartill motionärerna syfta, som jag förut anfört,
enligt min uppfattning måste vinnas genom ett bifall till utskottets
hemställan, anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall till densamma.

Herr Lundell instämde häruti.

Herr Stärner: Herr talman, mina herrar! I egenskap af

motionär skall jag be att få säga några ord om denna sak.

Efter det välvilliga omnämnande och det erkännande, som motionen
erhållit inom utskottet, skulle, såsom den siste talaren också
understrukit, icke någon egentlig anledning förefinnas till att begära
mera. Men då detta är en mycket stor fråga, som under många
år tilldragit sig alldeles särskild uppmärksamhet inom den ort, där
dessa egendomar äro belägna, vill jag begagna tillfället att ytterligare
understryka några af de synpunkter, som äro framhållna i
motionerna och som äfven upptagits och unaerstödts af jordbruksutskottet.
Jag hyser den förhoppningen, att, äfven om icke Riksdagen
skulle komma att lämna något särskildt direktiv åt vederbörande,
dessa åsikter dock må bli af vederbörande uppmärksammade,
då en omläggning af denna jordbruksrörelse kommer att
äga rum.

Såsom reservanten redan påvisat och hvarom jag är öfvertygad,
att kammarens ärade ledamöter förvissat sig genom att studera utskottets
utlåtande, är det här fråga om mycket stora ägovidder,
som också äro särdeles värdefulla på grund af sin centrala belägenhet.
De äro dessutom mycket lämpade för att sönderdelas till själfständiga
jordbruk och framför allt lämpliga att kunna böjas till en
annan kultur och ordnas på ett annat sätt, än för närvarande är
förhållandet. Vi ha påvisat detta i motionerna och särskildt understrukit
olämpligheten af att jordlotterna utarrenderades i så stora
komplex, att en enda innehafvare icke själf kunnat fullfölja driften,
utan i sin tur skaffat en hel mängd subarrendatorer, så att han
följaktligen genom detta system drifvit ett slags — ja, man kan
säga det — ett slags prejning af i andra hand arrenderande likar.
Detta har utskottet erkänt vara synnerligen olämpligt.

Utskottet har också af denna fråga bringats till en undersökning,
som äfven ledt till det resultat, att för framtiden i statens
arrendekontrakt kommer att införas en bestämmelse, som med hänvisning
till lag förbjuder, att något dylikt får förekomma. Man har
sökt undskylla sig med, att ett sådant system icke heller förut
varit af staten medgifvet, och det låter sig ju alltid sägas, men en

21 Nr 29.

Onsdagen den 5 ax^ril.

känd sak är i alla fall, att ett sådant system existerat och att Ang.^ utarrennågot
förbud däremot icke funnits. Likafullt har man icke förut foliU^irömsansett,
att det principiellt kunde finnas något hinder för afklipp- jwims hingsträtthålla
detta system äfven i fortsättningen, åtminstone för så vidt depå anslagna
en sådan tankegång kunnat framträda hos vederbörande. Man har egendomar
sålunda här äfven vunnit, att en annan synpunkt tränger igenom (påtte.)
och en annan ordning kommer att bli tillämpad i detta hänseende.

Det har påvisats af motionärerna och äfven af utskottet understrukits,
att åtskilliga af dessa jordkomplex icke äro försedda
med nödiga åbyggnader, så att arrendatorn haft stora svårigheter
att kunna bruka dem. Följden däraf har blifvit eu utportionering
af mindre bitar från de stora statsegendomarna till närliggande
själfägare, som sålunda haft dessa områden i sambruk med sina
egna, hvarvid de naturligen många gånger skött dessa jordlotter så,
som man brukar säga att man sköter längods — skött dem med
tanke på att under den tid de disponera dem taga ut den största
möjliga valuta utan hänsyn till framtiden.

Jag är ju, såsom hvar och eu vet, icke jordbrukstekniker och
kan därför icke yttra mig om denna sida af saken, men min medmotionär
inom Första kammaren är på detta område mera bevandrad
och har också i motion gifvit uttryck åt sin mening härutinnan.
Jordbruksutskottet har också erkänt, att det icke kan vara till gagn
för fastigheternas ordentliga häfdande och jordens uppehållande i
hög kultur, att sådana förhållanden existera.

Vidare ha motionärerna framhållit, att dessa egendomar böra
ställas under domänstyrelsen. Äfven denna tanke har. vunnit utskottets
understöd med den lilla erinran dock af den siste talaren
— vid hans uppträdande här nyss -—- att denna fråga om förvaltningen
icke af utskottet ansetts så alldeles klar. Han kunde nämligen
icke tänka sig, att det skulle vara meningen, att förvaltningen
skulle läggas under domänstyrelsen, då, enligt hvad han erinrat, i
motionerna icke förelåge något sådant förslag och utskottet alltså
ej heller pröfvat, huru med dessa egendomar i afseende på afkastningen
skulle förfaras, om sålunda Strömsholms hingst depå ^fortfarande
skulle åtnjuta inkomsten af dem eller icke. Flan framhåller,
att detta är en alldeles särskild fråga, hvilket det ju också otvifvelaktigt
är. Men om det är möjligt, såsom af jordbruksutskottet
själft påvisas, att försälja egendomarna till småbruk, så synes det,
som om utskottet bort i'' det syftet åtminstone taga upp till pröfning
möjligheten att verkställa en omläggning i rent ekonomiskt afseende
af de förbindelser, hvari hingstdepån för närvarande står till
staten på grund däraf, att den såsom understöd åtnjuter dessa egendomars
afkastning. Är man inne på den frågan, bör däraf följa,
att man äfven måste taga frågan om hingstdepåns fortsatta understödjande
under ompröfning, och då synes det mig, att utskottet
bort känna sig uppfordradfc att ställa saken under en fortsatt gransk -

Nr 29. 22

Onsdagen den 5 april.

Ang., utarren- ning och utredning för att kunna komma fram till det resultat, som
utskottet själft önskar ^ernå.

holms hingst- Hvad beträffar frågan om upplåtelse af denna jord genom fördepå
anslagna säljning till småbruk, så bar jag för min del icke någon utpräglad
egendomar mening, huruvida man bör upplåta densamma under den ena eller
(Forte.) anc^ra formen. Men jag tror, att om det någonsin skall vara lämpligt
att söka använda den nya upplåtelseform, hvilken man ansett ägnad
att underlätta för många att förvärfva och besitta jord, nämligen
upplåtelse med nyttjanderätt eller besittningsrätt, så skall det väl vara
inom ett så sammanhängande, bördigt jordbruksområde, så centralt
beläget och i en ort, försedd med så lifliga kommunikationer som
just det område, där dessa egendomar ligga. Jag tror därför, att
den frågan verkligen kan, såsom också representanten för jordbruksutskottet
framhöll, mycket väl komma att ses ur olika synpunkter
och vara väl värd att särskildt undersökas.

I motionen har vidare framhållits i fråga om utarrenderingen,
att arrendet bör utgå efter valuta i penningar i stället för i naturaprodukter,
och påvisats, att det nuvarande systemet leder till ensidigt
brukningssätt, och vidare framhållits, huru svårt det varit mången
gång och ännu är, så länge dessa kontrakt gälla, för arrendatorerna
att fullgöra leveranserna till kronogodset eller hingstdepån. Särskildt
förliden höst och under den gångna vintern ha framkommit
en mängd öfverklagade svårigheter, hvarom jag såsom motionär fått
framställning från orten, och lämnar detta bevis för att saken är
mycket beaktansvärd. Här ha blifvit för arrendatorerna kasserade
stora höpartier, när de infunnit sig för att leverera, och därom är
intet att säga, ifall det varit undermålig vara, men det levererade
utgöres emellertid af produkter från statens egna egendomar, de enda
produkter arrendatorerna kunnat lämna, för så vidt de icke skulle köpa
annat för att tillfredsställa arrendegifvaren, och detta har också måst
ske, då t. ex. en höleverans blifvit kasserad. Vederbörande ha då
måst gå omkring i orten och upphandla höpartier af bättre beskaffenhet
för slutleveransen till hiugstdepån. Detta har naturligtvis
vållat dem en mängd onödiga och dryga utgifter, hvarigenom arrendet
blifvit tyngre, än under naturliga och bättre ordnade förhållanden
kunnat blifva iallet. Gifvetvis ha också vissa olägenheter och
besvär på detta sätt uppstått äfven för hingstdepån, som varit nödgad
att komma i förbindelse med en hel mängd leverantörer, som lämnat
småpartier af olika beskaffenhet, då det naturligtvis varit lättare för
depån att genom entreprenadanbud förskaffa sig bättre kvaliteer, på
sätt som för öfrigt allmänt brukas. Således är det tydligt, att det
icke ens för depån kan vara fördelaktigt att bibehålla systemet,
sådant det nu är. Detta allt erkännes också af utskottet.

^ idare har man ansett, att särskildt de sistnämnda under punkt
<S:o) här upptagna egendomarna, hvilka bilda det allra största komplexet,
på, grund af sin belägenhet långt ifrån Strömsholm böra afskiljas
från de öfriga fastigheterna. Man får alltid förutsätta, att

Onsdagen den 5 april.

23

fiingstdepån skall behöfva för sin verksamhet i och för ridskolan
•och remontdepån bruka vissa egendomar för bästbete o. s; v., da
den naturligtvis väljer ut närliggande jorddelar, men att å andra
sidan de egendomar, som uteslutande äro öfverlämnade som ett slags
stat åt depån, följaktligen främst skulle afskiljas, i synnerhet som de
ha ett sådant läge i förhållande till depån. Detta talar naturligtvis
för deras afyttrande, och äfven den saken godkännes af utskottet.
.jo , c

När jag med dessa erinringar, som för öfrigt förut vidgåtts åt

utskottets representant, genomgått utskottets betänkande och dess
motivering i samband med motionen, kan jag ej neka till, att jag
finner, såsom också reservanten redan framhållit, att ^utskottets slut
verkar eu smula oförklarligt. Vi ha emellertid redan fått förklaringen
af utskottets representant, att nämligen utskottet vet eller åtminstone
tror sig veta, att de ändringar, som komma att ske 1914, komma
att stå i fullkomlig öfverensstämmelse med de önskemål, som här
blifvit uttalade såväl af motionärerna som sedan af jordbruksutskottet.
Och jag förstår, att utskottet i det fallet har att referera till vederbörande,
som närmast ha den saken om hand f. n. Men ^icke vet
jag, om detta innebär någon egentlig garanti,. att om några år samma
vederbörande, samma myndigheter, med lika åsikter, komma att fortsätta
behandlingen af denna sak, och att det således kan vara sa
säkert, som utskottet förklarar, att man utan någon som helst påtryckning,
utan något direktiv från Riksdagens sida, kan vinna precis
det ändamål, som motionärerna åsyfta och äfven utskottet anser vara
ÖDskvärdt. Om detta icke är förhållandet — och det synes mig alldeles
klart, att så icke kan vara — då skulle utskottet med S1!t
visade intresse för själfva saken helt säkert kunnat finna en bättre
form för att säkerställa en utveckling af en framgång åt den här
saken i den riktning, som utskottet önskar. Jag menar sålunda,
att, när utskottet in i det sista i motiveringen ådagalägger den största
sympati för motionerna genom att slutligen säga, att utskottet sär-skildt
förmodar, att de framhållna önskemålen äfven beträffande
möjligheten af vissa områdens försäljning vid den fortsatta behandlingen
af frågan komma att af myndigheterna blifva ^beaktade, det
under sådaua förhållanden kan synas ägnadt att i någon män förvåna,
att utskottet icke föreslår, att en sådan sak bör af Riksdagen
eller nu närmast af Andra kammaren ägnas den uppmärksamhet och
det intresse, att man uttalar en bestämd, förhoppning eller önskan i
sådant afseende eller ger något direktiv, utan att. utskottet endast
hemställer, att motionärernas framställning, den idé, som ligger
bakom, eller målet, som motionerna gå ut på, »icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda». Jag tror, att, hvad själfva saken
beträffar, det kan komma att hända, att utvecklingen går i den
riktning motionärerna angifva såsom önskvärd — den borde åtminstone
göra det, såsom representanten för jordbruksutskottet framhållit.
Men jag anser å andra sidan, att det finns vida mera fog

Kr 29.

Ang. utarrenderingen
af
de till Strömsholms
hingstdepå
anslagna
egendomar
m. m.
(Ports.)

Nr 29. 24

Onsdagen den 5 april.

Crimen Tf fö,'' den ]consekventa ställnillS till frågan, som här påvisats i realitet»-dem Ströms- flkf at reservanten i utskottet, då han framhåller, att Riksdagen.
Jiolms hingst- oorde genom något uttalande taga denna fråga mera i sin hand och
depå anslagna därmed åstadkomma, att saken blir föremål för en mera ingående
egendoms uppmärksamhet å de vederbörandes sida, som ha att behandla frågan.

(Forts’.) , kedan man genomgått utskottets utlåtande och på 3—4 sidor
funnit upprepade uttryck af utskottets fulla godkännande af och
varmaste sympati för motionernas syfte, så blir det väl i alla fall
så, att den åsikt, som utskottet i stort sedt företräder, blir väsentligt
försvagad, då utskottet kommer till det slut, att motionerna icke
höra till någon åtgärd föranleda. Detta yttrande kan för öfrig! icke
stödjas på några grunder, som verkligen faktiskt föreligga, utan
endast på tron om, att myndigheterna, om hvilka man för öfrig! ej
vet, hvilka de komma att utgöras af, skola komma att beakta hvad
man hoppas.

-Nu s^dle jag efter detta halt fullt fog, synes det mig, att yrka
bifall ^ till motionen, och vill jag naturligtvis göra detta, d. v. s.
yrka oifall till den reservation, som blifvit framburen, emedan ja»
anser den innehålla större säkerhet för utvecklingen i rätt riktning
åt denna lör hela orten betydelsefulla fråga, än hvad utskottets utta
ande lian innebära. Jag tror också, att, om man icke kan beräkna
att i denna fråga vinna ett af Riksdagen fattadt beslut, enbart
ett uttalande i motionens syfte af Andra kammaren, om eljest sympatierna
där äro lör själfva idén eller för förslaget om omläggning,,
skulle bli ett betydande stöd för de intresserade krafter i orten,,
som naturligtvis komma att söka bevaka frågan och hos vederbörande
ständigt komma att gorå sig påminda, att de vilja ha eu
ändring i detta hänseende. Kunde de då visa på ett uttalande af
Andra kammaren i saken, så skulle det naturligtvis — hvilka vederbölande
som än komma att behandla Irågau — vara af största betydelse.

.Den *ak- som DS i början i korthet berörde, och som utskottet
delvis lörbigatt, men delvis sett på ett sätt, som här refererats af
representanten från utskottet, nämligen frågau om kiDgstdepåns underhall,
är naturligtvis en helt annan sak, men har, kan jag suga,
ett mycket nära samband med lösningen af den stora jordfrågan.
Den utredning, som skulle kunna åstadkommas genom vederborande
skulle kunna vara motiverad med önskan om att komma
till klarhet i detta afseende, såsom jag förut sagt. Jag anser,
att underhållet af statens institutioner in natura, särskildt om de
aro af den beskaffenhet som hingstdepån, icke kan vara så lämphgt.
Det leder i allmänhet till eu dyrare administration och framför
allt till mindre möjlighet att utöfva behöflig kontroll, och i detta
hänseende är_ Strömsholms depå icke skiljaktig från andra liknande
institutioner i landet. Det skulle kunna vara mycket att i detta
sammanhang erinra om den saken, ty faktiskt är, att man i hela
orten har sin uppmärksamhet riktad på de anordningar, de chefsbeställningar,
löner, tjänstgöringstider m. m. för chefen och andra,

Onsdagen den 5 april.

25 Nr 29.

som där gälla. Den byggnadsverksamhet, som på statens bekostnad Ang. utarrenutöfvas
vid hingstdepån, och den ekonomisering af hela förvaltningen,
hvilken där äger rum, är inför allmänhetens ögon af den beskaffen- ]l0ims Ungsthet,
att den ofta göres till föremål för klander. Man skulle således depå anslagna.
kunna ha särskild anledning att beakta denna sak, ehuru den icke egendomar
hör direkt hit, fastän den naturligtvis kommer i ett visst samband 3
med frågan om egendomarna. '' ''

Emellertid har själfva jordfrågan nu blifvit bringad på tal så
allvarligt, att jag vill hoppas, att, äfven om icke Andra kammaren
skulle finna det vara praktiskt och taktiskt möjligt att lämna understöd
åt våra motioner genom bifall till desamma, saken i alla fall
ryckt så långt fram, att den icke längre kan trängas tillbaka. Det
under åratal öfverklagade missförhållandet måste således komma till
ändring. Jordbruksutskottets auktoritet skall väl kunna i någon
mån vägleda myndigheterna. Och jag vill därför säga, att jag,
fastän jag ej kan yrka bifall till utskottets förslag, likväl måste
uttala mitt tack till utskottet för den vänliga och ingående behandling,
som det ägnat motionerna, och särskildt för de om verkligt
intresse vittnande synpunkter, som utskottet upptagit och närmare
utvecklat.

Rörande jordens användning slutligen är det klart, att åtgärderna
därvidlag skulle kunna tänkas gå i olika riktning och visa
sig olika verksamma, och jag vet af särskilda erinringar från skilda
håll här i kammaren, att äfven ur den synpunkten det skulle vara
önskvärdt, om Riksdagen eller regeringen gåfve ett direktiv åt de
vederbörande, som i själfva orten hafva att omhänderhafva förvaltningen.
Yare sig nu den fortsatta förvaltningen kommer att anförtros
åt den ledning, som f. n. finnes, d. v. s. styrelsen för hingstdepån,
eller egendomarna öfverlämnas till domänstyrelsens förvaltning,
så är det tydligt, att för ordnandet af jordförhållandena och
omläggningen af driften vid dessa jordbruk det måste finnas ett
underlag af intresse för själfva saken, insikt i frågan, som kan vara
vägledande, och en åsikt, att frågans lösning i eu framtid låter sig
genomföras på ett sådant sätt, att det blir till den nytta, som ömkligt
är. I det fallet är man nog i orten ganska skeptisk, huruvida
det finnes tillräckligt intresse bland de här bestämmande, vare sig
det gäller styrelsen för hingstdepån eller ledningen af domänförvaltningen.
Därför skulle det med hänsyn till dessa omständigheter
varit bra, om man fått mera ingående direktiv att hålla fast vid.

Några löst framkastade planer i frågan, hvilka blifvit diskuterade
i intresserade kretsar och emanerat från den nye domänintendenten,
ge just inga förhoppningar om att man på det hållet ser
saken på det sätt, som jag är öfvertygad om att Ändra kammaren
ser frågor af hithörande beskaffenhet. Af kända projekt för omläggningen
drager man inom orten starkt i tvifvelsmål, huruvida
utvecklingen, äfven om en omläggning kommer till stånd, skall föras
i rätt riktning. Det är emellertid önskan att få ett direktiv af

Nr 29. 26

Ang. utarrenderingen
af
*de till Ströms<holme
hingst■depd
anslagna
egendomar
m. m.

(Forts.)

Äng. ändring
■af § 114 regeringsformen.

Onsdagen den 5 april.

verkligt sakkunniga, som för mig, på grund af socialt intresse mera
än kännedom i jordbrukets detaljer och jordbruksdriften, varit ett
af de förnämsta motiven, hvarför jag framlagt denna motion.

Jag ber, herr talman, att med stöd af hvad jag här anfört få
förena mig med reservanten i hans yrkande, som innebär detsamma
som bifall till motionärernas förslag.

Herr Persson i Tallberg: Herr talman! Jag undrar ändå, om
det icke vore ett försvagande af de önskemål, som utskottet här med
skärpa framhållit, om Andra kammaren nu skulle ansluta sig till
reservationen. Utskottsmajoriteten och reservanten skilja sig dock
i visst afseende, och det skulle i alla fall se ut, som om denna kammare
icke ville ansluta sig till de uttalanden, som utskottet här gjort.

Nu sade visserligen den ärade motionär, som senast hade ordet,
att jordbruksutskottets uttalande hvilade på tro. Ja, det är på sätt
och vis sant. Vi tro nämligen på de upplysningar, som myndigheterna
lämnat oss, likaväl som herr Stärner tror på Kungl. Maj:t,
till hvilken han direkt vill vända sig. Men detta lär icke gå för
sig, ty Första kammaren går icke den vägen, och jag tror, att de
önskemål, som jag är öfvertygad om att såväl kammaren som motionären
hysa, äro klarare framhållna i utskottets yttrande än i reservationen,
och jag anser därför, att alla skäl tala för att äfven
denna kammare bifaller utskottets hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
talmannen framställt propositioner först på bifall till utskottets hemställan
och vidare på afslag därå och bifall i stället till den af herr
Linders afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen, blef utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

§ 9.

Vidare förekom till behandling konstitutionsutskottets utlåtande,
nr 18, i anledning af väckta motioner om sådan ändring af § 114
regeringsformen, att ridderskapet och adelns rätt till veto i privilegiefrågor
upphäfves.

I en inom Första kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, nr 97, hade herr Hellberg hemställt, att Riksdagen
måtte besluta sådan ändring af § 114 regeringsformen, att ridderskapet
och adelns privilegier, förmåner, rättigheter och friheter kunde
utan ridderskapet och adelns bifall ändras eller upphäfvas.

Vidare hade herr Eriksson i Grängesberg uti en inom Andra
kammaren väckt, likaledes till konstitutionsutskottet hänvisad motion,
nr 327, framställt samma yrkande som herr Hellberg.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motioner icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

27 Nr 29.

Onsdagen den 5 april.

Reservation hade emellertid afgifvits af herrar vice talmannen Ang. ändring
af Callerholm, friherre Bonde, Nilsson i Malmö, Ericsson i Vallsta, a{. § re^''
Magnusson i Tumhult, Berg i Göteborg, von Schéele och Eden, som " (Forte.)
ansett, att utskottet bort hemställa, att Riksdagen måtte antaga att
hvila till vidare grundlagsenlig behandling följande förslag till ändrad
lydelse af § 114 regeringsformen:

§ 114.

De forna riksståndens privilegier, förmåner, rättigheter och friheter
skola, där de ej ägt oskiljaktigt sammanhang med den stånden
förut tillkommande representationsrätt, och således med denna
upphört, fortfarande gälla. Ej må ändring eller upphäfvande däraf
ske, utan genom Konungens och Riksdagens sammanstämmande
beslut och med bifall, om frågan rörer prästerskapets privilegier,
förmåner, rättigheter och friheter, af allmänt kyrkomöte.

Utskottets hemställan upplästes, hvarefter herr talmannen på
begäran gaf ordet till

Herr Edén, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Den
fråga, som nu föreligger för kammaren till afgörande, rör som bekant
en ändring i § 114 regeringsformen, den paragraf, som handlar
om de kvarstående ståndsprivilegierna. Men det framställda yrkandet
angår icke privilegierna direkt, utan det afser endast upphäfvande
utaf den rätt, som adelsmötet för närvarande har att motsätta
sig eu ändring af privilegierna i hvad de angå adeln — alltså adelsmötets
s. k. veto. Anledningen till att motionen kommit fram är,
såsom framgår af dess motivering, närmast den, att Riksdagens
kamrar icke mindre än fyra gånger enats om att afskaffa det kanske
viktigaste af de få kvarstående adelsprivilegierna, nämligen rätten
till särskild! forum i vissa saker, framför allt i testaments- och
arfsfrågor, och att adelsmötet alltid satt sig emot en sådan ändring.

Men till detta skäl kommer framför allt en principiell anledning.

Motionären påpekar, att just denna omständighet, att adelsmötet
kunnat gång på gång sätta sig emot en af Riksdagen beslutad
ändring, utgjorde skäl för att laga så, att Konungens och Riksdagens
gemensamma lagstiftningsrätt i samhälleliga frågor måtte blifva fri
från den inskränkning, som adelsmötets vetorätt innebure. Syftet
med motionen är alltså att slutligt genomföra Konungens och Riksdagens
fulla lagstiftningsrätt också på det område, som de ännu kvarstående
adelsprivilegierna beröra.

Konstitutionsutskottet har afstyrkt motionen, men en reservation
mot utskottets utlåtande är afgifven af icke mindre än åtta af
denna kammares ledamöter, således samtliga Andrakammarledamöter
så när som på två. Reservanterna ha enat sig om ett förslag till
sådan ändring af § 114, som motsvarar motionens syfte. Jag skall

Nr 29. 28

Onsdagen den 5 april.

ändring be att i korthet få angifva de skäl, hvarför jag för min del anslutit
ringsformen. mig. tiU dessa. re.serlanter, och det kan lättast ske i form af eu
(Forts.) kritik af konstitutionsutskottets egen motivering.

Emot motionen anför konstitutionsutskottet till en början, att
privilegielagstiftniugen af gammalt, historiskt, varit så ordnad, att
den utgjort eu sak mellan Konungen och vederbörande stånd, samt
att, sedan Riksdagen i sin helhet börjat handlägga privilegiefrågor,
eller alltifrån 1700-talet, i hvarje fall icke något privilegium kunnat
upphäfvas annat än med samtycke af det stånd, hvilket privilegiet
gällde. På sid. 8 i utlåtandet hänvisar utskottet direkt till denna
»uråldriga princip», som det icke vill frångå. Emot detta skall jag
först och främst be att få anmärka, att man väsentligen missuppfattat
privilegielagstiftniugen och hela grundsatsen om de enskilda
ståndens rätt att vara med vid upphäfvande! af dessa privilegier*
om man anser, att denna grundsats alltjämt bör göras gällande.
Det förhåller sig nämligen så, att den grundsatsen tillkom, när
hvarje stånd verkligen var en organism i staten. Privilegierna voro
då icke endast en samling af enskilda förmåner för medlemmarna
af vederbörande stånd, utan de inneburo också ett slags sammanhållande
band för detta stånd och eu uppmuntran för ståndet till
den uppgift, som det hade att fylla i samhället. Därför bestämdes
också år 1809 i § 114, att en sådan vetorätt mot ändringar i privilegierna
skulle tillkomma icke blott adeln i hvad angick adelns
privilegier, icke blott prästeståndet, i hvad angick prästerskapets
privilegier, titan också borgerskapet, i hvad angick städernas och
borgerskapets privilegier samt bondeståndet i den mån privilegier
kunde anses tillkomma detta. Just därför att så förhåller sig, måste
jag för min del anse, att det numera icke finnes något skäl emot
upphäfvande! af adelsmötets kvarstående vetorätt. Ty numera är
adeln icke något samhälleligt organ. Adeln har såsom sådan icke
någon uppgift att fylla i samhället, och det är icke längre någon
mening däri att den skall ha en särskild kontroll öfver de rättigheter,
som möjligen kvarstå från äldre tider för adelns enskilda
medlemmar. Adeln innesluter en rad af män, som alltjämt hvar
för sig göra en insats i samhället, därom är intet tvifvel, men adeln
såsom korporation har alls icke någon plats i det offentliga. Den
utgör en särstående korporation med vissa gemensamma ekonomiska
intressen, men icke något vidare. Följaktligen har efter min uppfattning
vetorätten för adelsmötet icke längre någon som helst
naturlig grund i vårt nuvarande samhällsskick, och jag kan således
icke känna mig det minsta påverkad af konstitutionsutskottets påpekande,
att det här gäller en »uråldrig princip». Principen har
varit uråldrig, det är sant, men den har hvilat på adelns hela samhälleliga
ställning, och när den upphört, då behöfver man icke
behålla vetot.

Eu kan man fråga, hvarför då år 1865, när adelns ställning
såsom riksstånd upphäfdes och den öfvergick till att bli, såsom jag

29 Nr 29

Onsdagen den 5 april.

kallade det, en korporation med öfvervägande ekonomiska intressen, Äng. ändring
— hvarför då det nyiuförda adelsmötet fick den här ifrågaverande a{. § re9e''
vetorätten. Därmed kommer jag öfver till det andra af konstitu- (Forts.)
tionsutskottets skäl, hvilket utskottet på sidan 8 i betänkandet
sammanfattar i orden: »de omständigheter, hvarunder representationsreformens
genomförande skedde», och som utskottet omedelbart därefter
uttryckt så, att det veto emot ändring i privilegierna, som
adeln tick, gafs såsom ett »vederlag» för att adeln uppgaf sin plats
i representationen.

Mot denna uppfattning måste två anmärkningar framställas.

För det första den, att om också så vore, att man år 1865 gifvit
-denna rätt såsom ett vederlag, följer naturligtvis däraf icke, att det
vederlaget skulle till evärdliga tider blifva bestående. Det är
gifvet, att statsmakterna icke kunna afhända sig sin handlingsfrihet
för afl framtid äfven vid en sådan uppgörelse, och det hafva statsmakterna
icke heller gjort, ty det har icke blifvit bestämdt, att
adeln skall hafva vetorätt i fråga om ändring af själfva § 114 i
regeringsformen. Sin fulla handlingsfrihet i detta fall har Kiks-dagen
i alla händelser kvar. Viktigare är emellertid det förhållandet,
att jag tror, att man betänkligt misstolkat hela händelseförloppet
år 1865, när man påstår, att med adelsmötets veto gafs ett vederlag
till ädelt). Ser man nogare efter, så skall man finna, att i
själfva förhandlingarna om representationsfrågan knappast kan upptäckas
något skäl för hela denna tankegång. Konstitutionsutskottet
har själf citerat ett yttrande af dåvarande justitiestatsministern,
friherre De Geer, ur motiveringen till förslaget om den nya riksdagsordningen,
och det framgår af detta yttrande, om man läser
det uppmärksamt, att han icke föreslagit bestämmelsen om adelsmötets
vetorätt för att köpa eller förvärfva adelns bifall, utan att
han helt enkelt liksom omedvetet fallit in i den gamla tankegången,
att privilegierna icke borde ändras utan samtycke af det stånd, till
hvilket privilegierna hörde, och att följaktligen, när adeln fick eu
-särskild representation i adelsmötet, detta adelsmöte skulle få sitt
veto. När han icke föreslår motsvarande vetorätt för vare sig borger-skapets
(städernas) eller allmogens privilegier, i den mån sådana
funnes, utan anser, att den saken kunde få skötas utaf deu allmänna
lagstiftningsmakten, så förklarar han sig göra detta desto hellre, som
någon lämplig form för erhållande af dessa stånds bifall svårligen
kunde utfinnas. Alltså, det var nog egentligen så, att eftersom man
skapade ett adelsmöte, så kom man att slå in på den vägen att
gifva adelsmötet vetorätt, men i och för sig fäste man icke någon
större vikt vid detta veto, och såsom vederlag betraktades det ingalunda.

Att så var förhållandet, visar sig häst, om man genomläser debatterna
från 1865. Jag har för min del icke kunnat finna, att punkten
om adelsmötets veto framkallade någon som helst uppmärksamhet
under dessa utförliga och i så många afseenden intressanta
riddarhusdebatter. Icke en enda gång åberopades, såvidt jag kunnat

Nr 29.

30

Onsdagen den 5 april.

Af9i ^frmrj se> denna bestämmelse om adelsmötets veto såsom skäl för att anringsfarmén.
taga försla£et representationsförändring. Tvärtom har man ett
(Forts.) '' yttrande af en man, som då spelade en synnerligen stor roll, och
hvilket yttrande visar, att han för sin del fann den bestämmelsen
olämplig och med adelns nya ställning knappast fullt förenlig. Den
mannen var Henning Hamilton, Louis De Geers svåraste motståndare
under debatten — en man således, som med bitterhet bedömde
hela dennes förslag, det är sant, men hvars uppskattning af medgifvandet
åt den nya adelsmötet dock måste anses mycket belysande.
Jag kan icke neka mig att uppläsa den korta punkt i hans sista
yttrande i debatten, som handlar om paragraf 114 i dess nya lydelse,
och som synes mig bäst visa, huru liten vikt han fäste därvid. Den
lyder sålunda: »Yttermera anhåller jag, att § 114, för så vidt den
innefattar något, som rör ridderskapet och adeln, måtte ur regeringsformen
utgå. Man kallar oss det privilegierade ståndet, och jag
har återfunnit samma uttryck i en af mig förut åberopad broschyr
af högt ursprung», han syftar på en broschyr af friherre De Geer —
»men hvad är i detta ögonblick vårt enda privilegium? Det är
vårt forum privilegiatum. Jag måste dock tillstå, att om vi förlora
vår representationsrätt, finnes icke det ringaste skäl, hvarför vi skulle
motsätta oss att beröfvas äfven detta privilegium.» D. v. s. eu
man, som just då stod såsom förkämpe för adelns gamla ställning,
han menar, att om man inträdde i den nya representationen, och
om adelns plats såsom stånd i samhället upphörde, då borde också
adelns privilegier försvinna och med dem vetorätten. Alltså, långt
ifrån att förhandlingarna 1865 kunna ge något skäl för att nu
skydda adelsmötets vetorätt, så är tvärtom förhållandet det, att det
märkliga yttrande i fråga om denna punkt, som jag citerat, talar
just i den riktning, att detta veto kan utan vidare försvinna.

Under sådana förhållanden torde icke behöfva fästas mycken
uppmärksamhet vid konstitutionsutskottets tredje motiv mot "den i
motionen föreslagna ändringen, det nämligen, att man icke utan tvingande
skäl och endast i fall af uppenbart missbruk af adelsmötets vetorätt
borde göra en sådan förändring. Jag kan icke se, att det skall
behöfvas några alldeles särskild! tvingande skäl, när det från början
varit klart, att man icke fäste större vikt vid adelsmötets vetorätt.
Det förefaller mig dessutom rätt svårt att konstatera hvad utskottet
menar med sådana »missbruk» af vetorätten, som utskottet betraktar
såsom enda giltiga grund för upphäfvande af vetot. En vetorätt
kan naturligtvis aldrig missbrukas i den meningen, att det ligger
något i och för sig oberättigadt, när man säger nej, så länge man
har rätt att säga nej. Men det synes mig uppenbart, att när kamrarna
fyra gånger varit ense om att upphäfva bestämmelsen om
forum privilegiatum, och när adelsmötet alla dessa fyra gånger sagt
nej, då föreligger åtminstone ett mycket uppseendeväckande bruk,
om ock ej ett missbruk af vetorätten. Sålunda, icke heller detta

Onsdagen den 5 april.

31 Nr 29.

konstitutionsutskottets skäl synes mig vara tillräckligt bärande för Ang. ändring.r
utslag å motionen. af § 114 rege nt

u. svarar man: må så vara, men det finnes icke keller några
egentliga grunder för ett bifall till motionen. Det bär är icke någon
stor fråga, som mera djupt ingriper i vårt nuvarande samhällslif,
och det tjänar ingenting till, kar man sagt med en viss ironi, att
»städa» i grundlagarna ock taga bort föråldrade paragrafer, då de
lika gärna kunna stå kvar. Jag tillåter mig att häremot göra
gällande, att en viss »städning» i grundlagarna kan vara på sin
plats likaväl som en städning i andra maskinerier, när det kommit
in en smula damm eller annat kinderligt i maskineriet, som kommer
det att gnissla ock gå illa. Ock kär är det obestridligt, att det
gnisslar en smula i lagstiftningsmaskineriet, då adelsmötet fyra upprepade
gånger sagt nej till en sak, som Riksdagen kar velat genomföra.

Om jag sålunda nu förenar mig i ett underkännande af adelsrnötets
vetorätt, så är det icke för att på något sätt bryta stafvem
öfver adelns ställning i öfrigt. Den är alldeles orörd. Adeln förblifver
den institution den är, den sköter själf sina angelägenheter
ock behåller sin fulla själfstyrelse. Det sker icke keller för att
underkänna den insats, som enskilda adelsmän alltjämt göra i samhällets
utveckling. Allt detta ligger på sidan af den kär förevarande
frågan. Det sker uteslutande därför, att den särställning, den makt
ock myndighet i vissa lagstiftningsfrågor, som aldelsmötet ännu kar
kvar, ovillkorligen är föråldrad, när den icke längre motsvaras af
uppgifter ock plikter, som adeln kar att fylla. Denna särställning
kar icke någon verklig grund för sig och bör därför försvinna.

På grund af hvad jag haft äran anföra, ansluter jag mig till
reservationen ock ber att få yrka bifall till densamma.

I detta anförande instämde herrar Berg i Göteborg, Ericsson i
Vallsta ock grefve Ii. Hamilton.

Vidare yttrade:

Herr Jansson i Djursätra: Herr talman! Då jag vid den

föreliggande frågans behandling inom utskottet tillhört majoriteten,
så ber jag att såsom skäl, hvarför jag för min del icke ansett mig
kunna eller böra bifalla motionen, få åberopa ej blott utskottets
motivering, utan också några andra synpunkter, som i denna motivering
icke blifvit beaktade.

I sin till innevarande års Riksdag afgifna ämbetsberättelse kade
justitieombudsmannen upptagit till granskning frågan om upphäfvande
af adelsmännens rätt till särskildt forum i vissa mål, hvarefter
justitieombudsmannen på af honom i berättelsen anförda skäl
hemställt: »att Riksdagen måtte i eu till Kungl. Maj:t afbiten skrifvelse
anhålla, det Kungl. Maj:t, efter utredning af sådana förhål -

Nr 29. 32

Onsdagen den 5 april.

ändring landen, som kunna anses äga samband med en eventuell fråga om
reqerinqs* upphörande af den för adeln ännu bestående rättigheten att i vissa
formen. mål och ärenden hafva hofrätt till första domstol, täcktes låta ut -

éqerinqs- uppnötande aI uen Ior adeln ännu bestående rättigheten att i vissa
formen. mål och ärenden hafva hofrätt till första domstol, täcktes låta ut(Forts.
) arbeta och för Riksdagen framlägga förslag till erforderliga lagbe -

stämmelser i syfte att adelns omförmälta rättighet måtte upphäfvas.»
Till stöd för denna sin framställning har justitieombudsmannen verkställt
en ganska vidlyftig utredning, som förefinnes i hans ämbetsberättelse,
och som öfverlämnats till årets lagutskott. I denna sin
utredning särskildt i fråga om ridderskapet och adelns s. k. domstolsprivilegier
framhåller justitieombudsmannen i synnerhet vissa
omständigheter, som enligt hans uppfattning tarfva utredning, innan
adelsmännens rätt till särskildt forum bör upphäfvas. Justitieombudsmannen
framhåller bland annat, att nu har adeln rättighet att
dels inlämna sina bouppteckningar i hofrätten och dels äfven att
få sina förmyndareärenden handlagda och vårdade där. Om denna
rätt upphäfdes, skulle de adliga myndlingarna bli likställda med alla
andra omyndiga, utom beträffande Stockholm, där de skulle komma
i ett ogynnsammare läge än andra omyndiga, därför att i Stockholm
förmyndarkammaren och det, som hör till förmyndarväsendet i
allmänhet där, icke är afsedt för adelsmän, utan endast för ofrälse.
Detta anser justitieombudsmannen vara orättvist och obilligt mot
adeln, därest dess privilegier med afseende på vårdandet af förmynderskapet
komme att upphöra. Han anser därför, att innan
ett sådant steg tages, är det nödvändigt, att en föregående utredning
kommer till stånd särskildt med afseende på bouppteckningar
och förmynderskap här i Stockholm och måhända äfven i andra
städer. Efter en lång och detaljerad motivering säger justitieombudsmannen
följande: »Bouppteckningsafgiften är därmed till sin

karaktär förändrad till att i själfva verket utgöra en skatt på stärbhusen
i hufvudstaden, bet}uliigare i den mån behållningen i boet
är större. Att lägga denna skatt på adliga stärbbus, Indika hittills
varit därifrån befriade, skulle i mm tanke både vara orättvist och
utgöra ett verkligt skäl för motstånd emot den tillämnade reformens
genomförande.»

Vidare säger han: »Något olika är frågan om adelns ställning

till förmyndarekammaren i öfriga hänseenden. Enligt förmyndarekammarens
instruktion är dess befattning för närvarande begränsad
till vårdnaden af ofrälse myndlingars angelägenheter. Denna begränsning
skulle naturligtvis kunna bortfalla genom en enkel ändring
af förmyndarekammarens instruktion. Men i öfrigt skulle adliga
myndlingars införande under förmyndarekammarens befattning kunna
medföra konsekvenser, som icke skulle helt och hållet sakna be -

Längre fram fortsätter han: »Genom ett upphäfvande af adelns
forum privilegiatum skulle adliga myndlingar till förmyndarekammaren
erhålla samma ställning, som redan äges af myndlingar i
prästhus eller i stärbhus efter utländska, på riddarhuset icke intro -

tydelse.»

;3 Kr 29.

Onsdagen den 5 april, 3

•ducerade adelsmän. Adliga myndlingars införande under förmyndare- Ang. ändring
kammaren, utan att bouppteckningsafgifter erlades för adliga stark- aJ § ^
hus, skulle möjligen kunna medföra, att förmyndarekammarens arbets- ^''formen.
krafter finge förstärkas. Eu häraf vållad utgift medförde otvifvel- (Forts.)
aktigt minskning i förmyndarekammarens till allmänna barnhusinrättningen
utgående öfverskottsmedel. Om eu dylik minskning
verkligen vore att befara genom ett upphäfvande af adelns domstolsprivilegium,
skulle naturligtvis kunna göras till föremål för
utredning före privilegiets upphäfvande, och likaså kunde utredas,
huru en dylik minskning i allmänna barnhusets inkomster finge
ersättas.»

Så slutar han: »För min del finner jag frågan om upphäfvande
af adelns forum privilegiatum vara så grundligt debatterad både
vid riksdagar och adelsmöten, att dess lösande i en af det allmänna
rättsmedvetandet fordrad riktning borde, med iakttagande af ofvan
framhållna synpunkter, utan svårighet kunna genomföras.»

Denna justitieombudsmannens framställning och motivering öfverlämnades,
som vi veta, till behandling af lagutskottet, och lagutskottet
fann för sin del framställningen vara väl grundad och beaktade
äfven de skäl för en utredning, som justitieombudsmannen
påpekat. Lagutskottet har därför instämt med justitieombudsmannen
och yttrat: »Däraf synes med tydlighet framgå, att enligt

sagda förslag frälsemannen borde, bortsedt från de för förmyndarkammaren
i Stockholm gällande särskilda bestämmelser beträffande
förvaltningen af de af kammaren omhänderhafda medel, för framtiden
träda i väsentligen samma förhållande till denna som till
magistraterna i öfriga städer, där bouppteckningar skola förrättas
af magistratspersoner. Häraf påkallas emellertid, på sätt justitieombudsmannen
erinrat, tydligen bland annat viss ändring i den af
Kungl. Maj:t för förmyndarkammaren utfärdade instruktion, enligt
hvilken kammaren endast har att utöfva vård och inseende öfver
•ofrälse omyndigas tillgångar och garantera å dem belöpande afkomst.
Äfven lär, såsom justitieombudsmannen närmare angifvit,
iörsåvidt angår samtliga nyss afsedda städer, en undersökning —
hvilken, utskottet veterligen, vid den tidigare behandlingen af den
föreliggande frågan icke verkställts — vara erforderlig beträffande
vissa stärbhusen efter adelsmän rörande förhållanden. Jämväl torde
uttryckliga föreskrifter böra meddelas angående vårdnaden af de
förmynderskap, hvilka redan omhänderhafvas af hofrätt.» Detta är
lagutskottets motivering i anledning af justitieombudsmannens framställning.
Sedan slutar lagutskottet med en kläm, däri hemställes
■om bifall til! justitieombudsmannens framställning.

När lagutskottets utlåtande förekom till behandling här i kammaren
den 11 februari, så biföll Andra kammaren framställningen
med den där intagna motiveringen utan någon debatt. Så gjorde
äfven Första kammaren. Den 16 februari aflat Riksdagen en skrif Andra

kammarens protokoll 1911. Nr 29. 3

Kr 29.

34 Onsdagen den 5 april.

Ang. ändring velse till Konungen, däri Riksdagen gör en hemställan med aniedaJ
§ af ning af denna -justitieombudsmannens framställning. Riksdagen an*
formen. höll där: »att Knngl. Maj:t, efter utredning af sådana förhållanden,.

(Ports.) som kunna anses äga samband med en eventuell fråga om upphörande
af den för adeln ännu bestående rättigheten att i vissa
mål och ärenden hafva hofrätt till första domstol, täcktes låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till erforderliga lagbestämmelser
i syfte att adelns omförmälta rättighet måtte upphäfvas.
»

Under sådana förhållanden har jag för min del ansett, att det
för närvarande från Riksdagens sida icke bör vidtagas någon särskild
åtgärd.

Om nu Andra kammaren godkänner reservanternas förslag, så blir
det gifvetvis ändå ingen praktisk påföljd däraf, ty Första kammaren
kommer antagligen att för sin del godkänna utskottets förslag.
Men då ligger i alla fall denna riksdagsskrivelse hos Konungen,
och jag antager, att frågan får sin lösning ändå just på grund af
denna riksdagsskrivelse.

Det är, herr talman, dels på grund af den motivering, somkonstitutionsutskottet
har afgifvit, och dels på grund af de förhållanden,
jag nu påpekat, som jag icke har kunnat bifalla motionen, utan
förenat mig med utskottet och nu yrkar bifall till dess hemställan.

Häruti instämde herr Gustafsson i Mjölby.

Herr vice talmannen, som under herr Janssons i Djursätra anförande
öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar, lämnade
härefter ordet till

Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman, mina herrar!

Kär man läser detta utskottsbetänkande, finner man till sin stora
förvåning, att de tre adelsmännen från denna kammare, som sitta
i utskottet, icke ba haft några betänkligheter mot att bifalla motionärernas
framställning, medan återigen ett par andra ledamöter från
denna kammare, som icke äro adelsmän, utan ofrälse, ha funnit sig
böra försvara adelns privilegier. Detta synes mig vara ett mycket
märkvärdigt förhå lande. År det så, att dessa adelsmän i utskottet,
som äro präktiga arlar, finna sig å egna och sina klassbröders vägnar
höra vara med om detta, så kan väl också de ofrälse vara med
därom. Jag kan för min del icke finna annat.

Här har nyss eu talare träd! i harnesk för utskottet och framlagt
de motiv, hvarför han gått med utskottet. Jag kan icke förstå,
att den fråga, herr Jansson i Djursätra talade om, har något
egentligt samband med vår motion. Han talade om forum privilegiatum,
och det är ju en fråga, som hör till civillagstiftningen, och
hvarom Riksdagen flera gånger förut uttalat sig och äfven adelsmötet
haft tillfälle att uttala sig, men svarat nej. Vi ha i vår

Onsdagen den 5 april.

35 Nr 29.

motion begärt eu ändring i grundlagen, som skall taga bort adels- Ang. ändring
mötets rätt att i alla privilegiefrågor ha veto och sålunda kunna ^ af
gå emot Konungens och Riksdagens gemensamma önskan. Detta ’formm.''
bär icke något sammanhang med, att Riksdagen förut aflåtit eu (Forts.)
skrifvelse till Kungl. Maj:t, hvari begärts en utredning om afskaffande
af forum privilegiatum, ty det är ju, som sagdt, en civillagstiftningsfråga,
som väl bör lösas för sig, huru vi än besluta här i
dag. Kär vi framlade denna mo-tion, var för oss ledmärket just
det oriktiga och mot våra dagars uppfattning stridande, som ligger
däri, att en liten grupp af medborgare •— jag tror det är icke fullt
ett 200-tal adelsmän, som bruka deltaga i besluten i riddarhnset
— skall kunna sätta upp sin vilja emot Konungens och Riksdagens
samfällda önskan. Det är det, som vi opponerat mot och som vi
anse stå i strid mot nutida rättsuppfattning, människorätt och medborgarplikt.
Det har för oss varit det vägledande motivet. Yi ha
icke velat gå in på, hvad privilegierna handla om. Och det är
just, hvad herr Jansson i Djursätra gjort. Han berörde ett af adelns
privilegier, under det att vi velat bringa på tal adelsmötets veto
mot Riksdag och Konung.

Men då jag fått ordet, vill jag något beröra, hvad dessa privilegier
innehålla. Jag kan för min del icke läsa ut mer än ett enda
privilegium, som har någon betydelse för adeln, och det är just
forum privilegiatum. De andra privilegierna ha ett visst kuriositetsintresse,
men ingenting annat. Ett är t. ex. det, att i vissa fall
Kungl. Maj:t skall vara giftoman för adliga kvinnor. Jag tror icke,
att den nuvarande regeringen gärna skulle vilja åtaga sig att vara
giftoman, och när det icke behöfs i något fall för vanliga civila
medborgare, så behöfs det väl icke heller för adliga. Men det finnes
två bestämmelser, som äro i hög grad upprörande för rättskänslan.
De kanske icke tillämpas, men de finnas dock. Den ena
är den, att en frälse kvinna, som under vissa förhållanden blifvit
lägrad af en ofrälse man, skall förlora sin arfsrätt. Äfven om icke
detta tillämpas, så är det dock upprörande, att i vår svenska lag
det skall finnas en bestämmelse, som ger ett visst stånd rätt att,
om det vill, tillämpa sådana rester af medeltida uppfattning. Den
andra bestämmelsen är, att adeln under_ vissa förhållanden har rätt
att kroppsligen aga sitt tjänstfolk. Äfven detta är en kvarlefva
från gångna tider, som icke har något berättigande i våra dagar.

Se vi på öfriga bestämmelser om adelns privilegier, så förekommer
det just icke något annat än sådant, som vi vanliga medborgare ha
rätt till i samma grad som adelsmännen.

Jag har endast velat framhålla detta. Efter den klara utredning,
herr Edén här förut har lämnat, så är det icke mycket att
tillägga, utan jag ber blott att få yrka bifall till reservationen.

Härpå anförde

Nr 29. 36

Onsdagen den 5 april.

Ana. ändring
af § 114
af regeringsformen.

(Forts.)

Herr Edén: Herr talman! Den läggning, herr Jansson i Djursätra
gaf åt sitt försvar för utskottet, nödgar mig att säga några
ord för att bemöta detta. Herr Jansson nämnde, att han för sin
del skulle taga upp några skäl, som konstitutionsutskottet icke anfört,
och han gjorde också obestridligen så. Men när konstitutionsutskottet
icke anfört de skälen, som herr Jansson nu tog upp, så
har det haft sina goda anledningar därtill. Det är nämligen så, att
hvad herr Jansson nu anförde, såvidt jag förstår, icke har det ringaste
att göra med den föreliggande frågan. Ty hvad herr Jansson talade
om, det var en framställning från justitieombudsmannen angående
det sätt, på hvithet man skulle förfara, om man ville upphäfva
forum privilegiatum. Justitieombudsmannen har framhållit, att det
kunde kräfva en utredning, och den utredningen borde Kuugl. Maj:t
göra. Det är en sak. Men här är icke alls fråga om att motsätta
sig den utredningen, utan bär är det fråga om att styra så
till, att om Konung och Riksdag gemensamt besluta uppkäfvandet
af forum privilegiatum, så skall det kunna ske utan adélsmötets bifall.
Om herr Jansson lägger större vikt vid sitt nya skäl, så kan jag
icke finna annat, än att herr Jansson menar, att en sådan utredning
kommer icke till stånd, om adelsmötet icke får behålla sin vetorätt.
Nu borde väl emellertid såväl adelsmötet som vi alla andra vara
öfvertygade om, att icke ställer Kungl. Maj:t och Riksdagen så till,
att, om adelns privilegier nu i arfsfrågor och förmyndarärenden afskaffas,
adeln därigenom kommer i eu ogynnsammare ställning än
andra medborgare. Det faller af sig själft, att därmed följer en
kompletterande lagstiftning, så att adelsmännen bli likställda med
andra medborgare. Den saken är klar, och för detta behöfves ingalunda
något veto från adelsmötet.

Jag skulle kunna taga upp en annan sida af hvad herr Jansson
framhållit. Om verkligen adelsmötet har afslagit de föregående
framställningarna från Riksdagen endast af det skälet, att adelsmötet
fruktat, att adelsmännen icke skulle bli behandlade som andra medborgare,
då hade det ju varit den enklaste sak i världen, att adelsmötet
för sin del beslutat en framställning till Kungl. Maj:t om
sådan ändring i allmänna författningar, som gåfva adelsmän en sådan
behandling. Men det har adelsmötet icke gjort, utan endast mött
Kungl. Maj:ts och Riksdagens framställning med ett blankt nej.
Herr Jansson kan sålunda näppeligen förneka, att adelsmötet åtminstone
i sina beslut ställt sig på en omedgörlighetsståndpunkt
gentemot Riksdagen, som det synes mig, att Riksdagen icke längre
behöfver finna sig i.

Till sist uttalade herr Jansson, att frågan får sin lyckliga lösning
ändå, vare sig Andra kammaren antager eller afslår reservanternas
förslag, ty Riksdagens skrifvelse angående upphäfvande af
adelns forum privilegiatum ligger hos Kungl. Maj:t. Men detta är
ju återigen eu fullständig sammanblandning af två olika saker.
Den skrifvelse, som ligger hos Kungl. Maj:t, afser en utredning om

37 Nr 29.

Onsdagen den 5 april.

upphäfvandet af ett af adelns privilegier, nämligen forum privilegiatum.
Hvad vi här i dag behandla är däremot icke detta privilegium,
utan adelsmötets rätt att säga nej till upphäfvandet af adelns privilegier
i allmänhet. Och denna fråga måtte väl i all rimlighets namn
icke få samma utgång, om Andra kammaren afslår eller bifaller
reservationen. Om Andra kammaren afslår reservationen, så har
den därigenom uttalat den meningen, att den finner det rimligt, att
adelsmötet behåller sitt veto i privilegiefrågor.

Det synes mig verkligen vara så starka skäl anförda för att
Riksdagen och Kungl. Maj:t gemensamt må få full lagstiftningsrätt
äfven när det gäller adelns kvarstående privilegier, att åtminstone
Andra kammaren icke borde tveka att taga det bär föreslagna steget.
Adeln behöfver sannerligen icke frukta att bli misshandlad, lika litet
som några andra medborgare i detta samhälle behöfva frukta det,
därför att de icke skyddas af något särskilt veto. Jag tror, att
vi kunna vara öfvertygade om, att Riksdagen och Kungl. Maj:t
äfven i förhållande till de adliga privilegierna skola begagna sin
lagstiftningsrätt med samma hänsyn, som de begagna gentemot
andra medborgare. Jag ber att fortfarande få yrka bifall till
reservationen.

Ana. ändring
af § 114
af regeringsformen.

(Forts.)

Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen af förhandlingarna
yttrade:

Herr von Schéele: Herr talman, mina herrar! Jag hade icke
tänkt uppträda, då jag tar för alldeles afgjordt, att den reservation,,
till hvilken jag anslutit mig, här vinner en mycket stor majoritet
utan hvarje ord till förmån för densamma. Men jag känner mig
uppfordrad att i sanningens intresse yttra några ord till försvar för
dem, som jag gjort mitt bästa att på riddarhuset bekämpa, ehuru utan
framgång, men af hvilka ingen här äger befogenhet att själf föra
sin talan. För egen del vill jag blott säga, att jag redan vid 1865
års riksdag anslöt mig till den uppfattning, som af en ärad talare
nyss relaterats, af betydelsen för ridderskapet och adeln af § 114 i
regeringsformen, i och med det att ståndet frånträdde sin politiska,
särställning.

Angående behandlingen vid 1907 års urtima adelsmöte af frågan
om forum privilegiatum, hvarför mötet på Kungl. Maj:ts kallelse
hölls, ber jag få i korthet meddela följande fakta, hvilka enhvar
lätteligen finner i det tryckta protokollet öfver mötets förhandlingar
utförligare återgifna.

Kungl. Ma-j:t hade begärt yttrande, huruvida ridderskapet och
adeln godkände en af Riksdagen för dess del på enskild motion
antagen lag om upphäfvande af frälsemäns och deras vederlikars
rätt till särskildt forum i vissa mål.

I riddarhusutskottet, hvars vice ordförande jag hade äran vara,
erhöll ärendet en ingående utredning, som på grund af uppvisade

Nr 29. 38

Onsdgen den 5 april.

Ang. ändring ock sedan äfven, af justitiekanslern erkända brister utmynnade i hem
§ 114 ställa!), att lagen icke måtte godkännas. Denna utgång berodde
a formen^'' emellertid på en enda röst, i det att icke mindre än fem reservan(Ports.
) ter, bland hvilka räknades ordföranden jämte sådana män som ledamoten
af Riksdagens Första kammare friherre Trolle och hofrättsrådet
Lagerbielke, enats om att hemställa, det härtill måtte läggas
ett uttryckligt instämmande i Riksdagens uttalade mening, att upphäfvande!
af frälsemäns rätt till särskild! forum i vissa mål innebär
en tidsenlig reform, Hvarjämte utskottsmajoriteten förklarade sig
villig medgifva, att ett privilegium, rent principiellt taget, kan anses
stå i strid med rättsuppfattningen i våra dagar.

Så gick då frågan till adelsmötet, där ingen enda uppträdde i
den riktning, som man tagit för afgjordt skulle ha varit fallet.
Fastmer framhölls från motsidan allenast, att det vore olämpligt att
i förväg uttaia sin anslutning till Riksdagens hemställan, då det
icke kunde ske omedelbart. Och samtliga reservanter såväl som
alla andra, hvilka talade i flen riktningen, förklarade sig eventuellt
beredda att utan inskränkning bifalla hvad Riksdagen hade begärt,
i hopp att Kungl. Maj: t efteråt skulle rätta hvad som icke kunde
förnekas innebära åtskilliga oegentligheter, ja, rent af orättvisor.

Vid den slutliga voteringen stannade vi icke dess mindre i
minoritet, i det att propositionen på rent godkännande af det framlagda
lagförslaget föll med 48 röster mot 103.

Af hvad som nu blifvit anfördt hoppas jag vara tillräckligt
ådagalagdt, att det berättigade och befogade i den af Riksdagen i
dess underdåniga skrifvelse den 8 mars 1907 föreslagna grundlagsändringen
ingalunda blifvit af adelsmötet unaerkändt, utan endast
formen därför ansetts otillfredsställande.

Herr Jansson i Djursätra: Herr talman! Jag skall be att få
säga några ord med anledning af herr Edéns påstående, att jag
sammanblandat forum privilegiatum och vetorätten. Jag kan icke
förstå annat än att dessa båda saker kunna betraktas i ett sammanhang.
Finnes intet privilegium, finnes heller intet veto i privilegiefrågor.
Men så länge veto finnes, så måste det ock finnas något
att säga nej till, att söka försvara och bevara. De båda sakerna
höra så nära ihop, att man åtminstone praktiskt sedt icke kan lösrycka
det ena från det andra.

Eu erkänner herr Edén själf, att Riksdagen fyra gånger förut
beslutat, att adelsmännens forum privilegiatum skall upphöra, men
att adelsmännen lika många gånger hafva sagt nej därtill, alltså
användt sitt veto. Och med anledning af att adelsmännen på det
sättet hårdnackad! satt sig emot förändringen, har ju Riksdagens
justitieombudsman framlagt förslag om en utredning och framställt
som sin åsikt, att frågan borde lösas på det eller det sättet. Så
har jag fattat saken och kan icke inse annat än att privilegiefrågan
och vetofrågan hafva sammanhang med hvarandra. Kan herr

39 Nr 29.

Onsdagen den 5 april.

Edén se denna sak på annat sätt, så beror det väl därpå, att han ^ng, ändring
bär större och mera upplyst förstånd, än jag har. af regerings „

i j formen.

Härmed var öfverläggmngen slutad. I ötverensstämmelse med
de därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på afsteg
därå och bifall i stället till den af herr vice talmannen af
Callerkolm m. fl. afgifna, vid utlåtandet fogade reservatiouen; och
fattade kammaren beslut i enlighet med innehållet i sistnämnda
proposition.

10.

Härefter föredrogos hvart efter annat:

statsutskottets utlåtanden:

nr 35, i anledning af Ivungl. Maj:ts proposition angående bidrag
till bestridande af kostnader för anordnande af föreläsningskurs
er för allmänheten vid Göteborgs högskola;

nr 36, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
för utgifvande af en svensk bokkatalog för åren 1906—1910; och

nr 87, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående befrielse
för lokomotivföraren G. B. Carlsson Frank att gälda visst
honom till utgifvande ådömdt skadeståndsbelopp; samt

bevillningsutskottets memorial, nr 18, med förslag till viss
ändring i gällande bestämmelser angående tullbehandling af sirap.

Kammaren biföll hvad utskotten i dessa utlåtanden och memorial
hemställt.

§ Il Till

afgörande förelåg vidare bankoutskottets utlåtande, nr 17, Ang. nya
i anledning af väckt motion om inrättande af sex nya ordinarie vakt- vaktmästarmästarbefattningar
vid riksbankens hufvudkontor. ^utriksban Jcens

hufvud I

en inom Andra kammaren väckt, till bankoutskottet hänvisad kontor.
motion, nr 205, hade herr Ericsson i Vallsta hemställt, att Riksdagen
måtte besluta inrättandet af sex nya ordinarie vaktmästarbefattningar
vid riksbankens hufvudkontor.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte af Riksdagen
bifallas.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade emellertid herrar
Thylander, Neiglicli, Vahlquist, Paine och Carlsson i Malmberget
föreslagit, att motionen måtte på det sätt bifallas, att Riksdagen

Kr 29. 40

Onsdagen den 5 april.

Ang. nya
vaktmästarbefattningar

vid riksbankens
hufvudIcontor.

(Forts.)

måtte besluta inrättandet af tre nya ordinarie vaktmästarbefattningar
vid riksbankens hufvudkontor.

Sedan utskottets hemställan föredragits, yttrade:

Herr Thylander: Herr talman! På de skäl, som i reservationen
äro anförda, ber jag att få yrka bifall till reservationen.

Herr Svensson i Skyllberg: Ja, såsom herrarna veta, ha vi
behandlat en liknande fråga vid ett par föregående riksdagar, och
i fjol beslöt äfven denna kammare att för sin del afslå ett förslag
i samma riktning.

Saken är icke så stor i och för sig, men det är en ganska
betydande principfråga det här gäller. Det gäller, huruvida .Riksdagen
skall lägga sig i den inre förvaltningen af riksbankens angelägenheter.
Det gäller, huruvida Riksdagen skall mot fullmäktiges
åsikt besluta att inrätta ordinarie vaktmästaretjänster eller icke..
Jag för min del har i likhet med utskottsmajoriteten ansett, att
Riksdagen icke skall lägga sig i denna förvaltningsåtgärd, och vi
kunna icke finna, att vi därmed göra innehafvarna af de extra
ordinarie platserna någon orätt, enär de innehafva befattningar,,
som med nöje skulle tagas af många andra och hela tiden de innehaft
dessa befattningar uppburit en aflöning, som i och för sig kan
anses mycket tillfredsställande.

På de skäl, som af utskottet framlagts, ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan och utslag å såväl motionen
som å reservationen.

Herr Heiglick: Herr talman, mina herrar! Det är icke min
mening att söka drifva upp någon vidlyftig debatt i denna fråga
— den blef ju ganska grundligt dryftad i fjol — men jag måstegorå
ett par anmärkningar i anledning af hvad som förekommit.

Utskottet har, liksom äfven bankofullmäktige, åberopat bestämmelsen
i § 60 mom. 3 af bankoreglementet, hvilken tillerkänner
bankofullmäktige rätt att bestämma antalet vaktmästare, sedan
Riksdagen förut fastställt normalstat för aflöningarna. Man menar
då, att Riksdagen på grund af denna bestämmelse icke bör inblanda
sig i den fråga, som bär i motionen framförts. Jag kan möjligen
förstå, att ett utskott, som plockar in litet-af-lwarje-skäl i sitt utlåtande,
kan åberopa äfven detta, men det förvånar mig, att bankofullmäktige
verkligen vilja ställa sig på den ståndpunkten. Ty
alven om Riksdagen gifvit bankofullmäktige en sådan vidsträckt
fullmakt, så är det väl icke meningen, att Riksdagen därigenom
afhändt sig själf hvarje bestämmanderätt i detta afseende.

Jag skall tillåta mig taga en liknelse från ett annat område.
Om en godsägare öfverlåter skötseln af sin egendom åt en förvaltare
och säger åt denne, att han får anställa så många statare,

Onsdagen den 5 april.

41 Nr 29.

som han finner nödigt, på de och de villkoren, men godsägaren
sedan finner, att det går en hel del extra folk på gården, som han
vill ge en fastare anställning, så kan väl icke förvaltaren säga åt
godsägaren: »Det där har ni icke med att göra, ty ni har lämnat
detta uppdrag åt mig.»

Då synes det mig ligga något mycket mera beaktansvärdt i en
annan erinran, som är gjord, nämligen den att Riksdagen icke bör
för mycket blanda sig i skötseln af riksbanken. Jag medger, att
det ligger ett visst berättigande i detta, om man tänker på den
ekonomiska och finansiella skötseln af riksbanken, men därom är
icke fråga nu. Här gäller det en organisationsfråga, och om Riksdagen
öfverhufvud skall ha någonting att säga öfver riksbanken, är
det väl i organisationsfrågor; eljest kunde ju Riksdagens verksamhet
inskränkas till att välja fullmäktige och bevilja decharge; men den
ståndpunkten har Riksdagen hittills icke intagit.

Förra året hemställde reservanterna, att det skulle inrättas
ytterligare sex ordinarie vaktmästarplatser. I år ha reservanterna
gått en medelväg på skäl, som äro anförda i reservationen, och
hemställa endast, att det måtte inrättas tre ordinarie vaktmästarsysslor
till. Jag hoppas, att Andra kammaren skall kunna beträda
denna medelväg, och ber att få yrka bifall till reservationen.

Herr Ericsson i Yallsta: Då Andra kammaren förra året med
endast två rösters majoritet — 103 röster mot 101 — afslog den
då föreliggande motionen, fick jag en ganska god förhoppning om
framgång, då jag i år förnyade densamma. Utskottet har emellertid
i år lika litet som förra året velat vara med om motionen, utan
menat, att saken börda handhafvas af riksbanksfullmäktige. Det
kan synas så, men jag finner det märkvärdigt, då jag tänker på,
att de vaktmästare, som förra året både tjänstgjort i 9—11 år,
ännu gå obefordrade. En af dem bar på några dagar när tjänstgjort
13 år som extra ordinarie vaktmästare, och det borde anses
vara en tillräcklig pröfvotid i anseende till hans pålitlighet i
tjänsten.

Men, som sagdt, utskottet har icke velat vara med om motionen,
och därom kan ingenting sägas. Det kan anses, att det hör
vara så, men jag kan icke fullständigt gilla denna mening. Om
en vaktmästare bär skött sig oklanderligt i 10, 12, 13 år, bordekan
kunna göra räkning på att bli befordrad och icke bli förbigången,
om han skött sig så, att anledning till anmärkning ickeföreligger.

Nu ha emellertid reservanterna i år icke velat vara med om
motionen helt och hållet, utan ansett, att endast tre nya vaktmästartjänster
borde inrättas. Vid sådant förhållande skall icke heller
jag hålla på min motion, utan ber att få förena mig med reservanterna
och instämma i deras yrkande.

Ang. nya
valdmästarbefattningar

vid riksbankens
hufvudkontor.

(Forts.)

Nr 29. 42

Ang. nya
vaktmästare
hefattningar
vid riksbankens
hufvudkontor.

(Forts.)

Onsdagen den 5 april.

Herr Palme: Herr talman, mina herrar! Det är ju alldeles
tydligt och klart, att det i eu så stor vaktmästarkår som riksbankens
stockholmsvaktmästare utgöra, är nödvändigt att ha en del
extra ordinarie vaktmästare, kvilka vid semester eller förfall för de
ordinarie kunna träda in. Därför kan man icke alldeles taga bort
de extra ordinarie, utan det behöfves nog 6—7 stycken, och man
har för närvarande icke fler än 7. Herrarna veta, att för några år
sedan voro de många fler.

Jag vill vidare taga mig friheten erinra om, att i den petition,
som de extra ordinarie vaktmästarna inom riksbanken för ett år
sedan eller något mer inlämnade, framställde de t va stycken alternativ.
Det ena alternativet var, att de önskade komma på ordinarie
stat, men — och det var det andra alternativet — skulle detta
icke gå för sig, så hoppades de att få någon förhöjning i aflöningen
för nattjänsten, och dä höjdes aflöningen ganska mycket, hvarjämte
det bestämdes, att den tid, de tjänstgjorde som extra ordinarie,
skulle få ingå i den tid, som sedermera räknades dem till godo,
då de blefvo ordinarie. Det gjordes alltså en ändring i detta afseende,
just som de själfva begärt alternativt.

Jag vill med afseende på de extra ordinarie vaktmästarnas
löneförmåner erinra om, att det här finnes tre lönegrader för dessa
extra ordinarie vaktmästare. I sin helhet erhåller en vaktmästare
i första lönegraden 1,344 kronor, i andra lönegraden 1,539, och i
tredje 1,734 kronor. Men den tid, under hvilken dessa extra ordinarie
vaktmästare få tillhöra eu hvar af dessa lönegrader, är icke
mer än 3 år, så att hela vägen ha de icke oväsentligt högre lön
än de ordinarie i den grad, till hvilken de skulle bli befordrade,
om de öfverfiyttades på ordinarie stat. Det är, som jag i fjol tog
mig friheten framhålla, då det gäller en så synnerligen ansvarsfull
syssla som att verkställa nattbevakningen inom en sådan institution
som riksbanken, af alldeles särskild betydelse att kunna handhafva
den disciplinära myndigheten på ett kraftigare sätt, än som är
då det gäller ordinarie vaktmästare, hvilka ju äro på helt
unnat sätt fästade vid riksbanken.

Beträffande de vaktmästare, hvilka, enligt hvad den siste ärade
talaren framhållit, tjänat så länge som 10—11 år, kan jag nämna,
att de två vaktmästare, som det därvidlag är fråga om, upprepade
gånger, och redan för ett par år sedan ha blifvit påstötta att söka
sig annan befattning, emedan man inom riksbanksledningen icke
ansåg dem lämpliga att flyttas upp på ordinarie stat. Det har
hulvudsakligeu varit af godhet, som de behållits kvar i sin befattning.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till bankoutskottets
förslag.

Herr Yahlquist: Herr talman, mina herrar! Hvarför reservanterna
velat delvis gå med på ett bifall till motionen har sin grund

43

Nr 29.

Onsdagen den 5 april.

däri att reservanterna haft klart för sig, liksom hvar och en af utskottets
öfriga ledamöter, att samtliga dessa sex vaktmästareplatser
äro nödvändiga för tjänstgöringen inom riksbanken. De ha förutom
nattjänstgöring samma tjänstgöring året om som de ordinarie. Det
är därför, som reservanterna anse, att, då de äro nödvändiga och
fullgöra samma tjänstgöring som ordinarie vaktmästare, ingen anledning
finnes att icke sätta dem på ordinarie stat, hvilket ju
medför åtskilliga fördelar mot att vara på extra ordinarie stat.

Visserligen ha reservanterna i år inskränkt sig till att begära
endast tre platser, och skälet därtill har just varit hvad herr Palme
nyss anförde, att man ansett, att en rekryteringskår borde finnas,
från hvilken de ordinarie vaktmästarna kunde tagas. Tre å fyra
sådana extra ordinarie platser ha reservanterna ansett vara tillräckliga
för att fylla behofvet af ordinarie platser vid en kår af
denna storlek.

Det förvånar mig, att en ordinarie vaktmästare icke skall kunna
göra samma tjänst och vara lika pålitlig som en extra. Det borde
väl snarare vara tvärtom. Man anser ju beträffande statstjänare i
allmänhet det vara af vikt att extra ordinariesystemet undvikes i
görligaste mån. Det har Riksdagen flera gånger uttalat. Det har
framhållits, att man hade de extra ordinarie vaktmästarna bättre i
sin hand och kunde vid försumlighet från deras sida utan svårighet
afskeda dem. Ja, men sköter sig icke en ordinarie vaktmästare i
sin nattjänstgöring, ha väl fullmäktige samma rätt öfver honom,
som de ha öfver extra ordinarie. Det är fullmäktige själfva, som
utfärda den instruktion, som gäller för vaktmästarna, och den kan
väl afmattas så, att den medför lika kraftig verkan vare sig den försumlige
är ordinarie eller extra ordinarie vaktmästare.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Ekman i Göteborg: Herr talman, mina herrar! Den
ärade representanten för Uddevalla stad sade, att, om någonsin Riksdagen
skall ingripa i riksbankens förvaltning, så är det beträffande
organisationsfrågor. Jag vill visst icke förneka Riksdagens rätt att
göra så i detta fall, och jag betviflar icke ett ögonblick att, om det
sker, det sker i bästa afsikt. Den ärade talaren valde som exempel
bilden af eu egendom, som skötes af en förvaltare. Om jag får
taga en annan bild, nämligen bilden af en bankstyrelse eller styrelsen
för ett bolag, så får jag säga, att om bolagsstämman eller
delägarne skulle ingå till sin styrelse, som de ha utsett, och säga:
»Nu skola ni taga den eller den personen till ordinarie vaktmästare,
ni får icke ha honom längre på extra stat», så tror jag, att eu
sådan styrelse med skäl skulle finna sig behandlad utan behörig
hänsyn.

Om det nu vore fråga om att rätta eu tydlig och klar orättvisa,
begången af riksbanksfullmäktige, så finge man väl finna något
medel till rättelse däraf, men här gäller det i själfva verket bra

Ang. nya
vaktmästarbefattningar

vid riksbankens
hufvudkontor.

(Forts.)

Nr 29. 44

Ang. nya
vaktmästarbefattningar

vid riksbankens
hufvudkontor.

(Forts.)

Onsdagen den 5 april.

litet. Dessa extra vaktmästare ka betaldt som ordinarie och få räkna,
tjänsteår som ordinarie vaktmästare, och i själfva verket är anledningen,
hvarför de vilja komma på ordinarie stat, den, att de ordinarievaktmästarna
slippa nattjänstgöring, men om inga extra funnes, finge
nattjänstgöringen också öfvergå till de ordinarie vaktmästarne, och då
blefve fördelen icke synnerligen stor. Jag kan därför icke se något
skäl att i detta ringa fall handla mot riksbanksfullmäktiges önskan,
efter hvilken man ju i större saker brukar rätta sig.

Denna sak är så mycket debatterad under flera år, att ickemycket
är att tillägga, och jag hade icke trott, att det nu skulle
bli så mycket tal om den, men då dylika skäl ha anförts, så ville
äfven jag anföra hvad som inom utskottet gjorde sig gällande, och
skall be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Deri'' Rissén: Herr talman! Den nu föreliggande frågan var
som bekant på tal under fjolårets riksdag. Det förhåller sig med
de ifrågavarande vaktmästarna i riksbanken så, att de numera kallas
nattvakter. De flesta ha länge varit anställda i riksbankens tjänst.
Den äldste blef antagen redan 1898 och den näst äldste 1900. Närde
antogos, var deras titel extra ordinarie vaktmästare med nattvaktsskyldighet.
År 1904 infördes en annan ordning. De extra
vaktmästare, som hade daglig tjänstgöring, fingo nämligen på samma
gång göra tjänst som nattvakter, och detta gjorde, att de komma
att kallas nattvakter. I stället för extra vaktmästare med nattvaktsskyldighet,
blefvo de nu nattvakter med extra vaktmästares tjänstgöringsskyldighet.

Herr Yahlquist upplyste alldeles riktigt om, hur det förhöll sigmed
saken, och hurusom dessa vaktmästare hade sig ålagd samma
dagliga tjänstgöring som de ordinarie vaktmästarna, hvarför det icke
är något att tillägga härom.

Gentemot herr Palme, som framförde den upplysningen, att
de två äldsta extra vaktmästarna i riksbanken vid fyrfaldiga tillfällen
skulle blifvit uppmanade att lämna sin tjänst, för hvilken de
icke ansågos lämpliga, ber jag att få säga, att jag icke tror, att detta
håller streck, emedan dessa vaktmästare, enligt hvad jag hört af
tjänstemän i riksbanken, skulle vara mycket väl meriterade och på
ett utmärkt sätt skött sin tjänst. I fjol ingingo de emellertid med
en skrifvelse till bankofullmäktige, hvari de hemställde om att bli
uppförda på ordinarie stat. Denna skrifvelse hamnade då i papperskorgen,
men sedermera måste den af någon anledning framläggas
för bankoutskottet. Detta har väl varit orsaken till att vederbörande
chef inom verket, nämligen deputeranden Berg, ansett, att dessa
vaktmästare skulle vara olämpliga. Jag kan väl knappast tänka
mig, att Riksdagen skall behöfva taga en sådan sak för god, så att,
när det gäller personer, som tjänstgjort i många år — den äldste
af de ifrågavarande vaktmästarne har ju varit anställd i riksbankens
tjänst i 13 år — Riksdagen skall på grund af ett vitsord, som före -

Onsdagen den 5 april.

45 Nr 29.

stafvats af, man kan rent af säga, förföljelse emot dessa personer,
afslå de framställningar, som bär äro gjorda. Det synes mig ganska
egendomligt, om så skulle vara förhållandet, då det i alla fall synes
vara ett behof för riksbanken, att hafva dessa extra ordinarie vaktmästare
i daglig tjänstgöring.

På tal om de äldsta extra ordinarie vaktmästarnas olämplighet
vill jag erinra om, att de ledamöter af kammaren, som tillhört konstitutionsutskottet
de närmast föregående åren, och därigenom känna
en af de ifrågavarande vaktmästarna, helt säkert kunna vitsorda, att
denne är en utomordentligt präktig man, som i allo sköter sig till
belåenhet, ett omdöme, som ju riksbankens tjänstemän också afgifvit
om honom. Jag tror icke, att det är mindre godt uppförande
■eller någon bristande duglighet i tjänsten, som gjort, att denne vaktmästare
och hans kamrat fått admonition om att skaffa sig andra
platser. Jag tror, att det är helt andra orsaker, som förestafvat
■detta.

I likhet med de föregående talarne vill jag uttala den förhoppningen,
att reservationen måtte bifallas, därigenom skulle åtminstone
tre af de äldsta extra vaktmästarne kunna blifva befordrade till ordinarie,
och man finge väl då hoppas, att bankofullmäktige skulle
utnämna de tre i bankens tjänst äldsta extra vaktmästarne. Af matrikeln
framgår det, att det alltid varit praxis, att fullmäktige utnämnt
den, som varit längst i tjänsten, en praxis, som alltid gällt
ända till föregående år, då två yngre vaktmästare blefvo anställda
såsom ordinäre med förbigående af de två äldsta extra vaktmästarne.
Jag tror icke, att det vore ur vägen, om riksbankens fullmäktige
något såga till lämplighet och kvalifikationer vid tillsättande af vaktmästaretjänster,
och jag tror också, att det vore fördel, att just den
fråga, vi hade före vid sammanträdet sistlidne onsdag, blefve tillfredsställande
löst därigenom, att en viss ansökningstid fastställdes.
De sökande kunde då till sin ansökan bifoga sina referenser och
tjänsteförteckningar, hvilket kunde vara till gagn vid tillsättandet af
sådana platser.

Jag ber, herr talman, att med anledning af hvad jag sagt få
yrka bifall till den reservation, som är framställd af herr Thylander
m. fl.

Herr Sune: Herr talman! Den ärade talaren på göteborgsbänken
frågade, om det vore lämpligt, att en bolagsstämma ålade
styrelsen att utnämna den eller den personen till vaktmästare. Ja,
jag medgifver, att det skulle taga sig illa åt, om Riksdagen utsåge
vaktmästare i riksbanken. Men det har här icke gjorts något yrkande
om att utnämna den ene eller andre personen till vaktmästare.
jBankofullmäktige ha bestämmanderätten härvidlag, och det är icke
meningen att fråntaga dem densamma. Det är icke ifrågasatt, att
Riksdagen skall afgöra, hur många vaktmästare med daglig tjänst -

Ang. nya
vaktmästarbefattningar

vid riksbankens
hufvudkonior.

(Ports.)

Nr 29. 46

Onsdagen den 5 april.

Ang. nya
vaktmästarbefattningar

vid riksbankens
hufvudkontor.

(Forts.)

göring riksbanken behöfver, utan detta skall fortfarande åligga bankofullmäktige.

Då man emellertid såsom bär har att utgå ifrån, att sex vaktmästare
med ständig tjänstgöring beköfvas, kan det vara olika meningar
om, huruvida dessa skola vara ordinarie eller extra. Jag vill
betona, att det icke i minsta mån är min afsikt att uttrycka mitt
misstroende mot riksbankens ledning, men det kan väl icke anses,
att man gör det, därför att man har olika uppfattning om, huruvida
de tjänstemän, riksbanken behöfver, skola stå på ordinarie eller extra
stat.

Utskottets vice ordförande ansåg, att det här var fråga om att
på ett olämpligt sätt ingripa i (Riksbankens inre förvaltning. Det
synes mig vara en hårdragen tolkning man använder, om man säger,
att man i det här fallet skulle ingripa i riksbankens inre förvaltning,
därför att man anser, att vissa tjänster böra vara på ordinarie
stat i stället för på extra.

Vidare yttrade den ärade talaren på göteborgsbänken, att det
icke var lämpligt att sätta de här ifrågavarande tre vaktmästarna på
ordinarie stat, därför att de därigenom skulle slippa den nattjänstgöring,
som nu åligger dem. Det är icke alls fråga om något sådant.
(Fullmäktige kunna ålägga äfven de ordinarie vaktmästarna, ja, med
ännu större skäl dem än de extra vaktmästarna, att tjänstgöra som
nattvakter.

Det har slutligen påståtts, att de ordinarie och de extra vaktmästarna
skulle ha lika löneförmåner och att de senare därför icke
skulle ha något direkt intresse af att bli uppflyttade på ordinarie
stat. Detta är dock icke sant. Såsom framgår af betänkandet, ha
visserligen de extra vaktmästarna samma lön som de ordinarie, så
länge dessa befinna sig i lägsta lönegraden. Men efter några år
framträder skillnaden mellan de extra och de ordinarie vaktmästarna,
då ju de förstnämnda icke komma i åtnjutande af någon löneförhöjning.

I allmänhet är ju Riksdagen njugg, då ämbetsverk begära anslag
för nya tjänster, och det kan mången gång också vara riktigt, att
(Riksdagen vill spara. Men i detta fall är det så, att Riksdagen
vill bereda en bättre ställning åt de tjänstemän, som riksbanken
behöfver, och det är förvånande, att riksbankens styrelse sätter sig
emot det. Det är gifvet, att banken kan få bättre tjänstemän, om
den bjuder bättre villkor.

Jag vill ännu en gång till sist betona, att det alls icke kan
vara tal om, att man i det här fallet skulle gifva bankofullmäktige
något misstroendevotum. Den här frågan är eu principfråga, huruvida
de tjänstemän, som ett verk behöfver, skola stå på ordinarie
eller extra stat och i hvilken utsträckning man skall ställa dem på
ordinarie stat.

Herr talman! Jag yrkar bifall till reservationen.

Onsdagen den 5 april.

47 Nr 29:

Herr Palme: Herr talman, mina herrar! Då vi här i kammaren
haft före de viktigaste frågor rörande riksbankens skötsel, då
det gällt hela dess millionförvaltning och beviljandet af decharge,
afgöras sådana ärenden utan spillande af ett ord, endast med ett
klubbslag. Man afskrifver osäkra fordringar på tiotusentals kronor
likaledes med ett klubbslag. Men då det gäller vaktmästarne, då
skall från olika håll resas en opinion, som innebär, att fullmäktige
tydligen icke ha kammarens förtroende i afseende på skötseln af
just denna angelägenhet.

Det är någonting helt annat, herr Rune, att ha i hankens tjänst
anställda extra ordinarie vaktmästare med Tvufvudsyssla att vara
nattvakter och bisyssla att fullgöra annan tjänst än att hafva ordinarie
vaktmästare med de göromål, som för dem finnas stadgade,
hvilka vaktmästare som bisyssla hafva nattvaktstjänst. Fel, som de
eventuellt begå såsom nattvakter, måste behandlas och betraktas på
helt annat sätt, ifall det gäller deras ordinarie tjänst än om det
gäller eu bitjänst.

Gentemot herr Rissén vill jag säga, att jag icke kan tro, att
han verkligen menade det, som jag tyckte mig uppfatta af hans ord,
nämligen att det skulle vara fråga om någon förföljelselust från riksbanksfullmäktige
gentemot några särskilda vaktmästare. Om han
verkligen menade detta, som jag icke tror, att han menade, vill jag
däremot rikta en protest. Något sådant kan aldrig komma ifråga7
utan för fullmäktige i riksbanken har rörande denna liksom andra
angelägenheter endast stått fram hvad som är förenligt med riksbankens
bästa. Han framhöll också, att det var undantagslöst, att
man vid befordran till ordinarie vaktmästarebefattning tog den äldste
extra ordinarie vaktmästaren. Jag tror icke, att det är undantagslöst.
Åf den senaste matrikeln framgår det, att man gjort undantag
åtminstone i ett par fall, och den önskan, som herr Rissén i
i detta fall uttalade, stämmer föga öfverens med hvad han i nästa
andedrag- yttrade, nämligen att man ovillkorligen bör taga hänsyn
till lämpligheten och kvalifikationerna hos dem, som kunna komma
ifråga vid befordran. Då det just är hänsynen till lämplighet och
kvalifikationer, som för riksbanksfullmäktige framstår såsom afgörande,
tror jag, att fullmäktige kunna bära herr Risséns klander
tämligen lätt.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Svensson i Skyllberg: Herr talman! Jag vill endast

yttra några få ord med anledning af den parallell, som af herr Neigiick
uppdrogs mellan den här föreliggande frågan och det förhållandet,
att eu principal skulle, därigenom att han antagit en förvaltare,
afhändt sig rätten att tillsätta tjänare. Däremot vill jag blott erinra
om, att det mycket ofta händer, att en förvaltare säger, att han
åtager sig sköta ett företag med villkor, att han får bestämma öfver
förvaltningen i det eller det hänseendet, såsom han för godt finner...

Ang. nya
vaktmästare
befattningav
vid riksbankens
Imfvuclr
kontor„
(Forts.)

Nr 29. 48

Onsdagen den 5 april.

Ang. nya
vaktmästare
befattningar
vid riksbankens
hufvudkontor.

(Forts,)

Ivars en enskild förvaltare uppställa sådana villkor, är det all sannolikhet
för, att fullmäktige i riksbanken skulle känna sig i hög grad
prickade, ifall de icke finge sköta riksbanken så, som bankreglementet
ger dem rätt till,

Eu annan sak, mina herrar, vill jag äfven påpeka. Det är en
stor principfråga, om vi här skola bestämma, att riksbanken skall
hafva flera ordinarie tjänstemän — låt vara i lägre grad — än fullmäktige
anse för bankens skötsel vara absolut nödvändigt. Hur
ofta bär det icke i denna kammare och ute i landet uttalats den
meningen, att befattningarna inom riksbanken äro för många och
att den där anställda personalen är för stor. Om vi nu bestämma,
att de ordinarie befattningshafvarna i riksbanken skola vara flera,
än fullmäktige anse beköfligt, kunna vi då med fog säga, att banken
drager för stora omkostnader? Jag tror, att (Riksdagen bör betänka
sig mycket noga, innan den biträder den tanke, som blifvit uttryckt
i motionen och reservationen.

Herr talman, jag ber fortfarande att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Staaff: Herr talman! Med anledning af den fråga, som här
föreligger, är det för mig i viss mån maktpåliggande att yttra några ord,
berörande hela förhållandet mellan å ena sidan Riksdagen och särskild!
denna kammare samt å andra sidan förtroendemännen för det
viktiga institut, som det här är fråga om, nämligen riksbanken.

Det är ju så — jag ber om ursäkt, herr talman, om jag något
aflägsnar mig från det, som strängt taget hör till det föreliggande
ämnet — att i ett ärende, som vi förut i dag förehaft vid den gemensamma
voteringen, ett förslag, som utgått från bankofullmäktige
rörande en organisatorisk förändring, blifvit af kamrarne afslaget.
Jag bör då nämna, — hvad jag förmodar, att de flesta redan bemärkt
af röstsiffrorna — att den gemensamma voteringens resultat
så vidt angår de starka siffrorna för nej i Första kammaren framkommit
därigenom, att de af kamrarne tillsatta valmännen för utseende
af fullmäktige i riksbanken, i samråd och bästa samförstånd
med fullmäktige i riksbanken, och särskildt förste deputeraden,
kommit till den gemensamma uppfattningen, att man visserligen
borde söka åstadkomma en omorganisation uti fullt betryggande
riktning, men att den nu af fullmäktige föreslagna lämpligen kunde
fälla, och att man borde vänta till ett annat år för att tänka ut
eu verkligt god omorganisation. Jag vill här ännu eu gång betona,
att jag hyser de bästa förhoppningar om att en sådan planering
skall kunna ske i samförstånd med fullmäktige.

Det är ju också klart, att, då denna kammares majoritet bestämdt
motsatte sig det af mig antydda förslaget, däri ingalunda
från majoritetens sida låg någon önskan att uttrycka ett misstroende
till bankofullmäktige eller till förste deputeraden särskildt, utan att
det var en meningsskiljaktighet, som framträdde rörande bästa sät -

Onsdagen den 5 april.

49

Nr 29.

tet att åstadkomma en större trygghet i riksbankens förvaltning för
oförutsedda eventualiteter såsom t. ex. långvarig sjukdom. I fråga om
den skicklighet, det nit och det arbete, som bankofullmäktige och
enkannerligen förste deputeraden nedlägger på sitt viktiga uppdrag,
tror jag icke, att synnerligen skiljaktiga meningar förefinnas, utan
jag tror, att deras förtjänster allmänt erkännas, liksom de erkändes
vid debatten om det ärende, som jag berört.

Det skulle ju också vara synnerligen beklagligt, ifall man af
den fråga, som här föreligger, hur den än må utfalla i kammaren,
skulle kunna draga den slutsatsen, att denna kammares majoritet
skulle önska uttrycka ett misstroende till hankofullmäktige, och jag
ber att i det afseendet få understryka, hvad en ärad reservant nyss
själf yttrade, nämligen att det ingalunda från reservanternas sida
ligger något sådant misstroende i deras reservation.

Utskottets majoritet uttalar sig i betänkandet på följande sätt:
»Det har ofta framhållits såsom synnerligen önskvärdt, att riksbankens
styrelse erhåller en sammansättning, som lämnar garantier för
att hanken skötes fullt affärsmässigt. Men skall det sålunda antydda
målet kunna vinnas, ligger det vikt uppå, att Riksdagen i rena förvaltningsfrågor
gifver fullmäktige samma rätt, som vanligen tillkommer
styrelser i andra bankinrättningar och affärsföretag.»

Den här uttalade principen är nog, efter hvad jag tror, i det
hela ganska riktig, men det är gifvet, att man icke får draga alltför
vidtgående konsekvenser af densamma. Vi vilja gärna, att järnvägarna
skötas såsom affärsföretag, men jag tror icke, att denna
kammare skulle vara benägen att i någon mån släppa efter på sin
befogenhet att vaka öfver att den stora personalen vid järnvägarna
erhåller den ställning, som kammaren kan finna lämplig, äfven om
den skulle komma att blifva något annorlunda, än som ur rent
affärsmässig synpunkt kanske skulle synas önskvärdt. Detta är ett
extremt exempel åt andra hållet, och det kan godt hända, att
många tycka, att hvad som här är fråga skulle kunna gå in under
den princip, för hvilken utskottet i det nyss upplästa citatet uttalat
sig. Men jag vågar dock framhålla, att man äfven mycket
väl kan på de skäl, som af åtskilliga talare här blifvit anförda,
sluta sig till reservationen, utan att man därigenom, synes det mig,
har handlat i strid med samma princip. Ty man kan dock icke
anse, att den fråga, som här är på tal, i egentlig mening är eu
sådan förvaltningsfråga, å hvilken utskottets principuttalande är i
första rummet tillämpligt.

Jag skulle ännu en gång vilja framhålla, att hvilket beslut man än
stannar vid i detta fall, bör det icke uppfattas såsom något som helst
tillkännagifvande ifrån kammarens sida utaf något misstroende, och
jag skulle till och med mycket gärna ha sett, att de ord, som af eu
kamrat på stockholmsbänken ett par steg ifrån mig, blifvit fällda,
icke uttalats i denna debatt, då jag för min del hvarken kan tro,
att det stränga omdöme, som han därmed om vissa riksbankens
Andra kammarens protokoll 1911, Nr 29. 4

Ang. nya
vaktmästare
befattningar
vid riksbankens
hufvudkontor.

(Forts.)

Nr 29. 50

Ang. nya
vaktmästarbefattningar

vid riksbankens
hufvudkontor.

(Forts.)

Onsdagen den 5 april.

fullmäktige fällde, skulle kunna äga sin riktighet, ej heller anser
det vara nyttigt för förhållandet mellan kammaren och bankofullmäktige,
om det troddes, att något antal ledamöter i denna kammare
hade en sådan uppfattning. Det är endast detta jag af mer än en
förekommen anledning velat yttra.

Herr Christiernson: Herr talman! Jag har icke deltagit i det
slutliga afgörandet af detta ärende, men då det i viss mån sammanhänger
med behandlingen af frågan angående riksbankens förvaltning, d. v. s.
med decharge!rågan, så har jag förut haft tillfälle att närmare sätta
mig in i det, som ligger bakom motionen, och det ger mig anledning
att här yttra några ord.

Herr Palme uttalade sin förvåning öfver, att det säges så mycket
i denna fråga och jag förstår ju, att hans förvåning kan vara
stor i dag. Den väcktes väl till lif vid första omröstningen, angående
riksbankens ledning. Men jag tror dock icke, att hans förvåning
vid den här punkten behöfver vara så stor. För det första
vill jag emot herr Palme säga, att man icke behöfver dessa extra
vaktmästare för semestertjänstgöring o. s. v., ty sex af dem ha
fast tjänstgöring, och det är blott fråga om att låta några utaf
dessa extra ordinarie vaktmästare med fast tjänstgöring blifva ordinarie.

Vidare framhölls det, att vi utan ett ords debatt godkänt bankofullmäktiges
handlingssätt att afskrifva stora summor på bankens
osäkra fordringar. Däremot vill jag erinra om, att afskrifniugarna
äro gjorda för länge sedan; de kunna vara ett tiotal år gamla, och
det är här i Riksdagen endast fråga om en rent formell åtgärd.
Mig synes det emellertid, att när decharge beviljas utan ett ords
debatt, skulle icke en ledamot af bankofullmäktige ondgöras öfver
att man på en så obetydlig punkt som den ifrågavarande hyser en
afvikande mening. Hade det varit tvärtom, då hade det varit skäl
i att uttrycka sitt missnöje, och jag vill säga, att jag har funnit,
att det vid behandlingen af detta och liknande ärenden inom fullmäktige
begåtts något, som jag skulle kunna i vissa fall anse som
mannamån, och det är icke alldeles riktigt, att man har så många
gånger förut privat sagt ifrån till de personer, som det här varit
tal om, att de icke vore lämpliga för den befattning de innehaft
ett tiotal år. Det har icke inom utskottet kunnat visas, att det
funnes grundade anledningar till ett sådant handlingssätt.

Men jag vill icke på något vis få skenet emot mig, så att jag
genom att tala för reservationen skulle åstadkomma ett uttryck
af missnöje mot bankofullmäktige. Utan att dela den uppfattningen,
att den enda institution här i landet, som är ofelbar, är riksbanken

— en sådan uppfattning finnes nämligen, och jag tror, att den varit
afgörande många gånger, när bankoutskott fattat sina beslut

— utan att, som sagdt, dela denna uppfattning vill jag icke vara
med om att uttrycka något missnöje, ty det är nog så, att blott ett

51 Nr 29.

Onsdagen deri 5 april.

ord af ogillande här i kammaren på den korta vägen till andra
sidan gatan, till bankhuset, växer till en storm af ovilja och att
man därför bör vara mycket försiktig i sina uttryck, så att de icke
uppfattas, som om man här skulle ha mycket stor anledning till
missnöje. Detta skulle ju rent af kunna äfventyra landets ekonomiska
ställning, och jag ber därför att uttryckligen få betona, att
jag icke alls på något sätt ens vågar hysa misstro mot bankofullmäktige.
Men detta hindrar icke, att jag tycker, att vaktmästarna
kunna behandlas ordentligt. Om några män äro utaf den stora begåfning
och äga de kunskaper, att de kunna styra, så att säga, eller
reglera landets ekonomiska lif på ett förtjänstfullt sätt, så är det
väl ändå icke uteslutet, att de, när det gäller behandlingen af vaktmästarna,
kunna vara litet orättvisa. Det är nu just i denna lilla
punkt, som vi vilja skipa rättvisa, och jag tror, att bankofullmäktige,
bankens styrelse, skola bättre kunna somna in med godt samvete
som hufvudkudde, om denna lilla gärd offrades åt rättvisan,
ty då finnes icke den ringaste anledning till missnöje. När det
gällde decharge, ha vi icke haft något ondt att säga och lika litet
när det var fråga om afskrifningarna. Men det lilla missförstånd,
som insmugit sig beträffande frågan om vaktmästarna, vilja vi ha
rättadt, på samma gång vi uttrycka vårt förtroende till den höga
institutionen.

På samma gång jag sålunda vill begagna tillfället att uttala
mitt förtroende till bankledningen, vill jag emellertid vädja till
kammaren att biträda reservanterna i deras förslag, som går ut på
att skipa litet rättvisa. Det är ju gifvet, att äfven den mest vise
härskare kan i någon mån begå ett misstag, och det tror jag, att
fullmäktige ha begått i föreliggande fall vid behandlingen af dessa
extra vaktmästare.

Herr Persson i Stallerhult: Ja, det är ju onekligen en stor

förmån att erhålla ordinarie statstjänst framför eu extra. Hvad
det sålunda här vore fråga om för dessa personer, vore, att de
skulle få en bättre och säkrare ställning genom att blifva ordinarie,
då det däremot icke blefve stor skillnad på aflöningsförhållandena,
eftersom dessa extra, såsom utskottsutlåtande! visar, ha högre betaldt
än de ordinarie vaktmästarna i den lägsta lönegraden. Sålunda är
den ekonomiska förlust de skulle lida genom att de icke blefve
ordinarie förrän efter tre eller sex år ringa, och hvad de egentligen
skulle gå miste om är den tryggare ställning, som medföljer en
ordinarie syssla.

Men, mina herrar, vore det icke att börja följa en märkvärdig
princip, om Riksdagen här skulle besluta emot de myndigheter, som
egentligen ha beslutanderätten i sin hand beträffande antalet vaktmästare,
vore det icke egendomligt, säger jag, om Riksdagen skulle
lägga sig i denna sak, och trots det, att dessa myndigheter anse,
att detta. antal är nog och att bankens säkerhet bäst skyddas på

Ang. nya
vaktmästarbefattningar

vid riksbankens
hufvudkontor.

(Forts.)

Nr 29. 52

Ang nya
vaktmästarbefattningar

vid riksbankens
hufvudkontor.

(Forts.)

Onsdagen den 5 april.

det sätt, fullmäktige antydt, nämligen därigenom att man vidblifver
det system, som hittills rådt, trots detta uttalande alltså säga: nej,
ni skola i alla fall få ett antal af tre eller sex vaktmästare mera,
än fullmäktige själfva sagt sig önska.

Fullmäktige ha här hänvisat till sitt yttrande för i fjol: »Fullmäktige
vidhålla sitt tidigare i detta ämne gjorda uttalande och
anse således fortfarande, att man ej bör öfvergifva det nuvarande
systemet, enligt hvithet bankens bevakning nattetid utöfvas aE särskild!
tillsatta nattvakter. Fullmäktige finna detta system tryggare
och i flera afseenden bättre än det af motionären förordade.»

Trots nu att fullmäktige, som ha det största ansvaret härvidlag,
förklarat, att detta är det tryggaste sättet, kommer motionären och
kanske äfven Riksdagen att besluta i strid med detta yttrande och
säga: nej, vi skola bereda bankofullmäktige en ställning härvidlag,
som de själfva förklarat vara mindre betryggande.

Jag tycker, att det går väl långt. Fullmäktige sluta sedan på
detta sätt: »Fullmäktige anse för sin del önskvärdt, att det nu varande

antalet åtminstone ej utan tvingande skäl ökas.» Likväl
skulle Riksdagen nu anse, att här så tvingande skäl förelåge, att
vi trots fullmäktiges yttrande ändock skulle totalt förbise det förslag
fullmäktige framställt och som de hålla för det bästa. Jag
för min del finner, som sagdt, att det är att gå bra långt. Men
det kan hända följer med den modernare uppfattningen, att man
skall gå sådana här vägar.

Nu är det att märka, att motionären begärt, att det skulle bli
sex ytterligare lediga platser, men så säga fullmäktige, att antalet
extra vaktmästare, inberäknadt de sex nattvakterna, utgör för närvarande
endast sju. Sålunda skulle det bli en enda kvar, eftersom
det nu finnes sju, om motionen skulle gå igenom och vinna
bifall. Jag vill visserligen omnämna, att antalet är nedsatt till tre
af reservanterna i utskottet, men i alla fall se vi, hvart det tar
vägen. Jag skall äfven be att få framhålla, att då bankoreglementet
innehåller den bestämmelsen, att det är dessa fullmäktige, som bestämma
antalet vaktmästare, blir förhållandet så godt som det, att
man fråntar dem denna rätt emot reglementet. Nå, det kunde väl
gå för sig, det också, men jag undrar, huruvida motionären och
reservanterna verkligen härvidlag kunna vinna sitt syfte. Meningen
är ju, att äfven dessa extra vaktmästare, som nu finnas, skola uppflyttas
till ordinarie, men det talar man icke om i motionen, utan
den innehåller blott den begäran, att det skall inrättas så och så
många ordinarie vaktmästarsysslor; men då fullmäktige skola antaga
vaktmästarna, är det väl icke säkert, att dessa vaktmästare,
som klagat mest och som vilja uppflyttas, bli de, som nu antagas
till ordinarie. Det kan hända, att det icke blir dessa ändå, utan
att fullmäktige kunna finna bättre krafter än de extra, som nu
finnas. Sålunda skulle det väl vara bäst, att Riksdagen säger
direkt ifrån, att Andersson, Pettersson och Lundström skola få

Nr 29.

Onsdagen den 5 april. 53

dessa ordinarie sysslor, annars bär icke motionären fått sin vilja
igenom och icke heller reservanterna. Nästa steg blir väl alltså,
att man utpekar de personer, hvilka skulle få platserna och att
man icke endast begär, att man skall inrätta nya sådana platser,
ty annars kan det hända, att icke de, som man vill skola bli befordrade,
bli det, om jag blott säger, att man skall inrätta nya
platser, ty det kan ju hända, att man besätter dem med andra i
stället.

Jag finner detta sätt att gå tillväga icke vara tilltalande, och
därför tror jag, att kammaren skulle göra klokast i att bifalla utskottets
hemställan, hvartill jag yrkar bifall.

I detta anförande instämde herrar von Schéele, Mallmin och Sjö.

Herr Krön lund: Herr talman, mina herrar! Jag kan icke

låta herr Palmes anförande passera oanmärkt. Det är visserligen
sant, att man vid befordran af tjänstemän till lägsta lönegraden,
som det här är fråga om, icke skall uteslutande taga hänsyn till
tjänsteålder. Men å andra sidan får man ju lof att medgifva, att
om man förbigår de äldste obefordrade, så skall det förefinnas
mycket starka skäl till detta. Här, mina herrar, har en af dessa
personer, den äldste i tjänsten, fått kort tid före sitt förbigående ett
utmärkt skriftligt vitsord om flit och skicklighet. Under sådana
förhållanden kan man verkligen vara frestad att säga: antingen
skall flit, skicklighet och duglighet icke spela någon roll vid befordran
i riksbankens tjänst för dessa vaktmästare, eller också är
detta intyg vilseledande. I alla händelser synes det mig, att hela
detta förfaringssätt vittnar om vissa tendenser hos den man, som
har det viktiga uppdraget att handhafva personalens angelägenheter.
Och dessa tendenser tycker jag, att herr Palme med sitt äkta demokratiska
sinnelag borde något litet reagera emot.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels
ock på afslag därå och bifall i stället till den af herr Thylander
m. fl. afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen; och förklarade
herr talmannen sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande ja
för den förra propositionen. Då votering emellertid begärdes, blef
nn uppsatt, justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande nr 17, röstar

Ja;

Nej;

Avg. nya
vaktmästarbefattningar

vid,riksbankens
hufvudkontor.

(Forts.)

Den, det ej vill, röstar

Nr 29. 54

Ang. nya
vaktmästarbefattningar

vid riksbankens
hufvudkontor.

(Forts.)

Ang. ombildning
af
lärarnes vid
elementarläroverken

änke- och
pupillkassa.

Onsdagen den 5 april.

Vinner Nej, har kammaren, med afsteg å utskottets berörda
hemställan, bifallit den af herr Thylander m. fl. afgifna, vid utlåtandet
fogade reservationen.

Omröstningen utföll med 109 ja mot 92 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 12.

Därnäst i ordningen var å föredragningslistan uppfördt bankoutskottets
utlåtande, nr 18, angående regleringen af utgifterna under
riksstatens tionde hufvudtitel, innefattande anslagen till pensionsoch
indragningsstaterna.

Punkterna 1—4.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Punkterna 6—9.

Kammaren biföll utskottets i dessa punkter gjorda framställningar.

Efter föredragning härpå af punkten 10, angående ombildning
af lärarnas vid elementarläroverken änke- och pupillkassa, gaf herr
talmannen ordet åt

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Lindström,
som anförde: Herr talman, mina herrar! Jag skall bedja
att få lämna det meddelandet att inom kort är att förvänta eu
kunglig proposition angående ny stat för folkskollärarnas pensionsinrättning.
För genomförande af denna stat erfordras eu höjning
af 3,000 kronor i det i denna punkt förekommande anslaget under
titel bidrag till pensionering af änkor och barn efter lärare vid allmänna
läroverk, pedagogier, seminarier m. m. Det är önskvärdt,
att med fixerande af detta anslagsbelopp måtte få anstå, till dess
den af mig nu omnämnda väntade propositionen blir af Riksdagen
profvad.

Härpå yttrade

Herr Svensson i Skyllberg: På grund af hvad herr stats rådet

nu meddelat, ber jag att få hemställa, att kammaren måtte,

Onsdagen den 5 april. 55

liksom Första kammaren förut gjort, återremittera ifrågavarande
punkt till utskottet.

Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt återförvisa punkten till
utskottet för ny behandling.

Punkten 11, angående adjunkten C. Öhlanders pension.

I en inom Andra kammaren väckt motion, nr 108, hade herr
Starbäck föreslagit, att Riksdagen ville besluta, att läroverksadjunkten
vid Gäfle högre allmänna läroverk, fil. d:r Carl Öhlander, skulle
äga rätt att vid erhållande af pension tillgodoräkna sig femton år
af den tid han tjänstgjort vid Fjellstedtska skolan i Uppsala.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte vinna
Riksdagens bifall.

Efter uppläsandet af utskottets hemställan begärdes ordet af

Herr Starbäck, som yttrade: Herr talman, mina herrar!

Jag får verkligen säga, att jag vid studerandet af detta stora betänkande
kom att erinra mig en gammal historia. Det var nämligen
på det sättet, att en gammal magister yttrade en gång: Visserligen
bad jag till vår herre, att han skulle gifva mig en sparsam
hustru, men han har verkligen bönhört mig öfver höfvan. När
det första gången efter det pensionsstaten öfverflyttats till bankoutskottet
gällde att tillsätta bankoutskottet, så minns jag från vårt
partis öfverläggningar, att man, just med afseende därpå att bankoutskottet
skulle få nämnda befogenhet, var mycket ängslig för att
icke bankoutskottet skulle följa de traditioner, som utmärkt statsutskottet
vid handhafvande af de olika pensionsförslagen. Men jag
får verkligen säga, att denna farhåga var fullkomligt onödig. Finnes
det någon tendens hos bankoutskottet, så är det sparsamhetens,
och det finnes eu tendens till, som jag nu skall bedja att få erinra
om.

Det tyckes blifva en genomgående princip, som bankoutskottet
här från första gången har fullföljt, att man icke skall fästa det
ringaste afseende vid enskilda motionärers framställningar. Det är
bara att göra på följande sätt: Här har en enskild motionär gjort
en framställning, skall den bifallas? Nej, den afslås. Skola vi
föranstalta om en utredning? Nej, det bry vi oss icke om. Vi
göra en framställning till Riksdagen, att den icke skall bifalla motionen
och därmed är saken utagerad. Möjligen är det en och annan,
som tröstar sig med den stillsamma förhoppningen, att motionären
är så pass energisk och ifrig, att han marscherar upp till Kungl.
Maj:t och att på det sättet motionen kommer igen nästa år från
Kungl. Maj:t, och då är det något helt annat.

Nr 29.

Ang. adjunkten
C. Öhlanders
pension.

Nr 29. 56

Ang. adjunkten
C. Öhlanders
pension.
(Forts.)

Onsdagen den 5 april.

Jag kan nu för min enskilda de! mycket väl medgifva, att det
kan vara ganska vanskligt att vid sådana framställningar från en''
skilda motionärer taga reda på, huruvida deras förslag verkligen är
behjärtansvärdt och värdi att af Riksdagen beaktas. Det kan vara
ganska svårt att göra det, men nog borde man väl ändock kunna
hafva rättighet att fordra, att bankoutskottet visade så mycket tillmötesgående,
då det gäller dessa framställningar angående smärre
pensioneringar landet rundt, att det toge reda på, huruvida det
funnes så pass behjärtansvärda fakta bakom, att utskottet kunde
hänvisa till dem och säga till Riksdagen, att utskottet anser, att
frågan icke är fullt utredd, men att det finnes så pass mycket behjärtansvärdt
i framställningen, att utskottet hoppades, att frågan
återkom me från Kungl. Maj:t med en bättre utredning. Men med
det alslag, som här föreslås, och med den motivering, som utskottet
här helt kort och godt anfört, kan jag för min enskilda del icke
finna någon som helst uppmaning till Kungl. Maj:t att taga reda
på förhållandena och sedan återkomma till Riksdagen.

Hvad är det nu, som det gäller i detta förslag. Jag ber om
ursäkt för att jag ett ögonblick tager kammarens tid i anspråk.
Det gäller en gammal skolmästare, som tjänstgjort i statens tjänst
i tio år och vid Fjellstedtska skolan i Uppsala under nitton år.
Hvar och en, som läst motionen, skall finna, att det är en man
med val vitsordad tjänstgöring, en tjänstgöring, som verkligen burits
upp af det allra största intresse för yrket och för den ungdom,
som han käft att handleda. Efter dessa 29 år erhåller han i pension
680 kronor. Han är så godt som urståndsatt att på något
sätt bidraga till sitt uppehälle, och dock är det en person, som
nedlagt så pass stora kostnader på sina studier, att han vunnit
filosofie doktorsgraden och tagit teologisk kandidatexamen. Sina
studieskulder har han knappt hunnit betala. Han har utgifvit flera
arbeten på skilda områden. Han har, delvis på egen bekostnad,
anordnat och bandledt studieresor för lärjungarne vid Gräfla läroverk
till hufvudstaden och andra platser för att på detta sätt ge
fyllighet åt sin undervisning i historia. Efter allt detta vänder
han sig genom enskild motionär till Riksdagen i förhoppning, att
Riksdagen skall behjärta hans belägenhet, ja, man kan väl säga,
om denna motion afslås, hans då inträdande nödställda belägenhet.

Jag får verkligen stiga, att det svider riktigt i mitt bjärta vid
tanken på, att det icke skall lyckas ge en förbättrad pension åt
denne gamle välförtjänte man, som i själfva verket icke gjort något
annat ondt, än att han arbetat för mycket.

Jag ber att få ta upp den jämförelse, som jag här i motionen
tillåtit mig att göra. Riksdagen beslutade förra året på framställning
af enskild motionär, att läroverksadjunkten Ahlgren skulle
från och med år 1910 få en årlig ökning i sina aflöningsförmåner
med 1,000 kronor och eu ökning i pensionen å 700 kronor årligen.
Hvad hade den mannen gjort? Han hade efter sin studentexamen

57 Nr 29.

Onsdagen den 5 april.

suttit såsom extra lärare vid Simrishamns pedagogi, där han förmodligen
— därom är jag alldeles öfvertygad — utfört sitt arbete
på ett tillfredsställande sätt. Men han hade icke den sporren i sin
karaktär, som dref honom att utvidga sina kunskaper genom studier
vid Lunds universitet. Han satt kvar vid denna pedagogi i lugn
och fred, så får han dispens af Kungl. Maj:t, och så tycka några
motionärer, att han tjänstgjort vid ett statens indragna läroverk, eu
pedagogi, och därför bör han få en belöning, bestående af 1,000
kronors förhöjning i årlig lön och 700 kronors ökning i pension.
Hvad denne man återigen beträffar, som under hela sitt lif sökt
förkofra sig och som nedlagt kostnader, tid och arbete på att vinna
högre befordran och bättre kunskaper, skulle han därför att han
tjänstgjort vid en statsunderstödd skola, Fjellstedtska skolan, vara
alldeles utanför räkningen, och honom vill man icke skänka någon
som helst uppmärksamhet, utan vill här endast slå ihjäl denna
motion.

Jag är nu ytterligt tveksam, herr talman, hur pass långt jag
skall våga gå i detta fall. Jag vet ju icke, om kammaren vill
lyssna till min framställning. Naturligtvis är det svårt att gentemot
ett enigt bankoutskott med någon utsikt till framgång komma
med ett yrkande om bifall till motionen. I alla händelser tillåter
jag mig här, hur det än må gå, uttrycka den förhoppning, att
Kungl. Maj:t kan finna anledning att upptaga frågan, och för att
kunna, så att säga, gifva ett stöd åt Kungl. Maj:t i den vägen,
skall jag be att få framställa det yrkandet: att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa, det täcktes Kungl. Maj:t taga
i öfvervägande, huruvida och i hvilken utsträckning adjunkten vid
Galle högre allmänna läroverk, fil. d:r Carl Öhlander, må äga rätt
att vid erhållande af pension tillgodoräkna sig vissa år af den tid
han tjänstgjort vid Fjellstedtska skolan i Uppsala samt till Riksdagen
inkomma med det förslag därom, som den företagna undersökningen
kan föranleda.

Vidare anförde:

Herr Neiglick: Jag skall icke följa den ärade motionären i

alla faserna af hans bevekande framställning af de förhållanden,
som ligga till grund för hans nu förevarande motion, ty dessa förhållanden
har ju icke utskottet bestridt. Jag skall icke heller gifva
mig. in på den ärade motionärens hårdhändta kritik af utskottet,
därvid han frånkände utskottets ledamöter allt hjärta — att han
icke på samma gång tog våra hufvuden, berodde val endast därpå,
att han fann dem allt för obetydliga — men jag skall i stället be
att få göra ett par sakliga erinringar.

Innan Riksdagen år 1907 antog nu gällande civila pensionslag,
var det ju så, herr Starbäck, att om en tjänsteinnehafvare, t. ex.
en lärare, uppnådde pensionsåldern utan att inneha föreskrifvet antal
Andra kammarens protokoll 1911. Nr 29. 5

Ang. adjunkten
C. Öhlanders
pension;
(Forts.)

Nr 29. 58

Onsdagen den 5 april.

Ang. adjunkten
C. öhlandérs■
pension.
(Forts.)

tjänsteår fick han icke alls någon pension. Detta kunde emellertid
i många fall vara obilligt, och därför införde man år 1907 en bestämmelse
om s. k. afkortad pension, hvarigenom en tjänsteinnehafvare,
som minst tio år varit i statens tjänst, tillerkändes pensionsrätt;
d. v. s. om en person vid 55 års ålder — alldeles såsom förhållandet
är med herr Ohlander — inträder i statens tjänst såsom
lärare, blir han pensionsberättigad vid 65 års ålder, låt vara att
han endast får en afkortad pension. Man ville, såvidt jag förstår,
på detta sätt taga hänsyn just till sådana ömmande förhållanden,
som ligga till grund för herr Starbäcks nu förevarande motion. Man
fann det hardt, att en sådan person, som det där är fråga om, icke
skulle få någon pension alts, och därför har man i dylika fall tillerkänt
vederbörande eu afkortad pension.

(Nu kommer herr Starbäck och säger, att denna afkortade pension
är alldeles för liten, och han fordrar, att utskottet skall helt
och hållet bortse från bestämmelserna i 1907 års pensionslag och
förorda något helt annat. Jag tycker verkligen, att det är att begära
för mycket af utskottet. Om det är så, att dessa afkortade
pensioner äro för små — och jag vill gärna medgifva, att i det
fall, som här föreligger, det kan synas vara så — vet ju herr Starbäck
mycket va!, hvilken väg man skall gå för att om möjligt få
ändring i hithörande bestämmelser.

Herr Starbäck känner ju också mycket väl till, att Kung!.
Maj:t år 1907 framlade en proposition, hvari begärdes, att ämnes-''
lärare och -lärarinna vid allmänt läroverk och seminarium skulle
i fråga om pensionsrätten få tillgodoräkna sig intill tio års tjänstgöring
vid enskildt läroverk. Denna proposition afslogs af (Riksdagen,
om jag icke missminner mig, af båda kamrarna; men icke
förty begär nu herr Starbäck, att den pensionstagare, som det i
detta fall är fråga om, skulle få tillgodoräkna sig 15 års tjänstgöring
vid enskildt läroverk.

Herr Starbäck har i sin motion äfven framhållit, att denne
person utöfvat eu verksamhet, som ganska nära sammanfaller med
statlig verksamhet. Ja, det är nog så förhållandet, men man kan
väl säga om nästan de allra flesta personer, som vid sen ålder inträda
i statens tjänst, att de förut uträttat något samhälleligt eller
statligt nyttigt, och gränsen mellan det samhälleliga och det statliga
flyter ganska mycket.

Det synes mig emellertid under dessa förhållanden, att man
icke kan begära, att utskottet skall biträda en framställning, sådan
som den föreliggande, då detta faktiskt skulle innebära, att utskottet,
i den mån det berodde af utskottet, rent af sökte upphäfva bestämmelserna
i 1907 års pensionslag.

Herr Starbäck har nu föreslagit en skrifvelse till Kungl. Maj:t,
för att på det sättet motionens syfte skulle vinnas. Jag vet icke,
om Kung!. Maj:t kan göra någonting åt saken, men det förefaller
mig dock, som om kammaren genom att bifalla: denna hemställan

Onsdagen den B april.

59 Hr 29.

•om en skrifvelse skulle gifva på hand, att den äfven skulle biträda -4»,9- adjunlcden
framställning i. sålunda augit vet syfte, som sedermera kunde Olifant

komma att goras, och under sadana förhållanden anser jag mig hora (Forts.)
yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Starbäck: Herr talman! Jag skäll endast be att med

att par ord få bemöta min ärade vän, herr Neiglick.

Det är väl i alla fall så, att om Riksdagen bär beslutat vissa
bestämmelser med afseende på civila tjänstemäns pensionsrätt, har
väl icke Riksdagen därmed frånhändt sig sitt prerogativ att i ömmande
fall bevilja en ökad pension åt vissa personer. Det är det,
som frågan gäller, nämligen huruvida Riksdagen i vissa fall kan
finna sådana omständigheter föreligga, att ett undantag kan äga
rum från dessa gällande bestämmelser. Jag vill icke klandra bankoutskottet,
som väl måste i dylikt fall, mer än en enskild motionär,
framför allt se på frågans principiella ståndpunkt, men jag vill
vädja till kammaren, huruvida Riksdagen icke fortfarande skall ha
den rätten att vårda det prerogativet, att Riksdagen åtminstone
kan gifva anvisning till Kungl. Maj:t. Här synas sådana ömmande
omständigheter föreligga i fråga om denne man, hvilken vi anse
vara ganska förtjänt och som ju utfört eu sådan lifsgärning, att vi
tycka hans ålderdom bör tillgodoses något bättre, än som skulle
ske, om man följde endast gällande bestämmelser. Det är denna
fråga, som jag fört på tal, och då vill jag saga. att äfven från
bankoutskottshåll skulle man kunna ge mig så mycket, att man vore
med om en skrifvelse.

Jag hoppas, att kammarens goda hjärta här skall göra sig
gällande och att det yrkande, som jag här nyss framställt, skall
vinna bifall och hvilket jag, herr talman, tillåter mig att vidhålla.

Herr Neiglick: Jag vill endast säga herr Starbäck, att de

ömmande synpunkter, som han här framhållit, redan blifvit beaktade
i vår nu gällande pensionslag; det är just sådana synpunkter, som
motiverat dess bestämmelser om afkortad pension. Nu vill herr
Starbäck, att man skall, så att saga, räkna dessa ömmande förhållanden
två gånger, och det är detta, som utskottet icke kunnat
vara med om.

Efter härmed slutad öfverläggning gaf herr talmannen propositioner
först på bifall till utskottets hemställan samt vidare på afsteg
därå samt bifall i stället till det af herr Starbäck under öfverläggningen
framställda yrkandet; och fann herr talmannen den förra
propositionen vara med öfvervägande ja godkänd. Votering begärdes
emellertid af herr Starbäck, till följd hvaraf nu uppsattes, justerades
och anslogs denna omröstningsproposition:

Nr 29. 60

Onsdagen den 5 april.

Ang. adjunkten
C. Öhlanders
pension(Forts.
)

Den, som vill, att kammaren bifaller bankoutskottets hemställlan
punkten ll:o) af utskottets förevarande utlåtande nr 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vin ner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit det af herr Starbäck under öfverläggningen framställda
yrkandet.

Voteringen utvisade 113 ja mot 66 nej, vid hvilken utgång
kammaren således bifallit utskottets hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på hemställan
af herr talmannen att uppskjuta den vidare handläggningen
af förevarande utlåtande till kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt
utfärdadt anslag skulle fortsättas.

§ 13.

På därom gjord anhållan beviljades herr Beting ledighet från
innevarande dags aftonplenum.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter fel, 4,26 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Rättelse

i Andra hammarens ‘protokoll nr 24.

Å sid. 56 rad. 16 står: vara grundad,
läs: vara ogrundad,

D:o rad. 22 står: jag icke anser, att allenast
läs: jag anser, att icke allenast

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget 1911.