1910. Första Kammaren. Nr 25 (Riksdagens protokoll 1910:25)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1910. Första Kammaren. Nr 25.

Tisdagen den 26 april.

Kammaren sammanträdde kl. 3,so e. m.

Herr statsrådet Swartz aflämnade

dels Kungl. Maj:ts nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) med förslag till ändrad lydelse åt’ 7, 23 ock 38 §§ i förordningen
angående stämpelafgiften den 18 september 1908; och

2:o) med förslag till ändrad lydelse af 4 § 10 mom. i förordningen
den 23 oktober 1908 angående bevillningsafgifter för särskilda
förmåner och rättigheter;

dels och Kungl. Maj:ts nådiga skrifvelse till Riksdagen med förslag
till formulär för deklaration af inkomst m. m.

Justerades protokollet för den 19 i denna månad.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den af herr
Östberg, Johan, den 23 innevarande april väckta, samma dag bordlagda
motion, nr 88, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till förordning angående bevillning af fäst egendom samt af
inkomst.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flera ledamöters begäran
statsutskottets den 23 innevarande månad bordlagda utlåtanden nr 42
och 43, äfvensom Första kammarens tillfälliga utskotts samma dag
bordlagda utlåtande, nr 12.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till paragrafer
i riksdagsbeslutet:

nr 14, angående ändrad lydelse af 1 § 3 mom. i förordningen
den 7 augusti 1907 angående tillverkning och beskattning af maltdrycker,
samt

Första Kammarens Prof, 1910. Nr 25.

>r 25.

Onsdagen den 27 April.

er 15, angående val af Riksdagens justitieombudsman och hans
efterträdare.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet:
dels Kungl. Maj:ts under sammanträdet aflämnade nådiga propositioner
till Riksdagen:

l:o) med förslag til! ändrad lydelse af 7, 23 och 38 §§ i förordningen
angående stämpelafgiften den 18 september 1908, och

2:o) med förslag till ändrad lydelse af 4 § 10 mom. i förordningen
den 23 oktober 1908 angående bevillningsafgifter för särskilda
förmåner och rättigheter,

dels ock Kungl. Maj:ts denna dag aflämnade nådiga skrifvelse
med förslag till formulär för deklaration af inkomst m. m.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kammaren
åtskildes kl. 3,4 3 e. m.

In fidem

A. v. Krusensfjerna.

Onsdagen den 27 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet grefve Elirensvärd aflämnade
dels Kungl. Maj:ts nådiga propositioner till Riksdagen:
l:o) angående öfverlåtelse till Västerås stad af ett domprosten
i Västerås på lön anslaget område i S:t Ilians socken;

2:o) angående uppförande af en svensk kyrka med samlingslokal
och pastorsbostad i Paris m. m.;

3:o) angående beloppet af arfvode i visst fall åt vikarie för lektor
vid högre lärarinneseminariet i Stockholm; och

4:o) angående öfverlåtelse till Kalmar stad af vissa delar af den
för högre allmänna läroverket därstädes använda fastighet m. m.

dels ock Kung! Maj:ts nådiga skrifvelse till Riksdagen angående
fråga om anslag för provisorisk utvidgning af tekniska högskolan.

Justerades protokollet för den 20 i denna månad.

Vid ånyo skedd föredragning af statsutskottets den 23 och 26
innevarande april bordlagda utlåtanden:

Nr 25.

Onsdagen den 27 April.

nr 42, i anledning af KuDgl. Maj:ts proposition angående anslag
till nedre justitierevisionen å extra stat för år 1911, och

nr 43, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående användande
af allmänna besparingar å riksstatens femte hufvudtitel
till anskaffning och anordnande af hissar i flottans sjukhus i Karlskrona
m. m.

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Vid förnyad föredragning af Första kammarens tillfälliga utskotts
den 23 och 26 innevarande månad bordlagda utlåtande nr 12,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
förbättrad lokaltrafik å statens järnvägar, biföll kammaren hvad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs ånyo och företogs punktvis till afgörande jordbruksutskottets
den 22 och 23 i denna månad bordlagda utlåtande nr 66,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
statens öfvertagande af kostnaderna för väghållningsbesvärets utgörande
å landet m. m.

I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets behandling
öfverlämnad motion (nr 13) hade grefve R. G. Hamilton
hemställt, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag därom, dels att kostnaderna för väghållningsbesvärets utgörande
å landet måtte af staten öfvertagas eller af statsmedel bestridas, dels
ock att, under tiden intill dess staten sålunda helt och hållet påtagit
sig vägunderhållet, med höjning af statsbidraget grunderna för vägskattens
beräkning måtte ändras i uti motionen närmare angifven
riktning.

Utskottet hade på åberopade grunder hemställt,

I. att grefve Iiamiltons förevarande motion, i hvad den anginge
statens öfvertagande af vägunderhållet på landet, icke måtte af Riksdagen
bifallas; samt

II. att samma motion i (ifrigt icke heller måtte af Riksdagen
bifallas.

Punkten I.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten II.

I förevarande del af motionen hade grefve Hamilton hemställt,
att, under tiden intill dess staten helt och hållet påtagit sig vägunderhållet,
ändring i grunderna för vägskattens beräkning måtte vidtagas
på sätt herr P. O. Luudell föreslagit i motioner vid 1905 års riksdag.

I herr Lundells af grefve Hamilton åberopade motioner vid 1905

Om ändring
af grundarna
för
vägslcattens
beräkning.

Nr 25.

Onsdagen den 27 April.

derna för
vägskattens
beräkning.
(Forts.)

Om ändring års riksdag hade hemställts om sådan ändring i § 60 m. fl. af lagen
af gran- angående väghållningsbesvärets utgörande på landet,

»att hela den af särskilda nämnden uppskattade årliga väghållningskostnaden,
jämte öfriga kostnader, som för kommande år beräknats
behöfliga för väghållning och förvaltning, äfvensom utgifter
för täckande af brist, räntor och inbetalningar å upptagna lån, upptagas
i utgiftsstaten,

att i inkomststaten upptagas jämte sådant redan befintligt öfverskott
från föregående år, hvilket ej uppkommit därigenom, att den
skatt, som påförts andra beskattningsföremål än jordbruksfastighet,
inbringat mera än ur vägkassan skolat utgifvas, därjämte äfven statsbidrag,
bidrag från landsting, kommuner eller andra, äfvensom öfriga
inkomster af olika slag,

att skillnaden mellan utgifter och inkomster utdebiteras såsom
vägskatt lika för all fyrk, vare sig den åsatts jordbruksfastighet eller
annat beskattningsföremål,

att den som utgör väghållning in natura — jämte det han debiteras
för vägskatt efter sitt fyrktal — äfven krediteras för värdet af
den honom åliggande naturaprestationen, hvilket värde vid uppbörden
anses såsom inbetalning å såväl vägskatt som å öfriga honom i
samma debetsedel påförda utskylder, samt

att till vägkassan levereras hvad som efter denna afräkning återstår
såsom behållning af vägskatten, jämte statsbidrag och öfriga till
äfventyra utfästa bidrag.»

Vid nu föredragna punkt hade reservation anförts af herrar P.
0. Lundell, G■ Jansson, grefve It. G Hamilton, G. A. E. Kronlund,
S. Linders och P. N:son Bosson, hvilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att, i anledning af förevarande motion, Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga
under öfvervägande, huruvida lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet borde i hvad densamma afsåge grunderna för
vägskattens beräkning ändras i syfte att förebygga utdebitering tvångsvis
af högre vägskatt, än behofvet påkallade, samt därefter för Riksdagen
framlägga det förslag som häraf kunde föranledas.

Herr Bosseus: Enligt nu gällande bestämmelser utdebiteras vägskatten
på det sättet, att den af särskilda nämnden uppskattade kostnaden
för vägunderhållet in natura fördelas på de vägfyrk, som skola
utgöra detta vägunderhåll, och den kvot, som uppstår, d. v. s. hvad
som drabbar hvarje sådan vägfyrk, utdebiteras på öfriga vägfyrk,
som icke deltaga i vägunderhållet in natura. Uppstår då någon brist,
utdebiteras den på samtliga vägfyrk. Utdebiteringen sker således
icke efter hvad behofvet krafvel'' såsom i fråga om öfriga skatter,
utan den sker enligt en matematisk regel, som, tillämpad öfver hela
landet med dess olika förhållanden på åtskilliga ställen, verkar fullkomligt
anmärkningsfritt, men på andra ställen framkallar rent af
absurda förhållanden. Jag skall sedermera anföra bevis för detta
mitt påstående.

Nu har emellertid grefve Hamilton i Andra kammaren för att
undanröja den nämnda olägenheten upptagit eu motion, som tidigare

Nr 26.

Onsdagen den 27 April.

väckts af herr Lundell, och som gick ut på, att vägskatten skulle, Om ändring
liksom andra skatter, utdebiteras på grund af förefintliga behof. Det %lrnaUför
är samma ståndpunkt, som Kung]. Maj:t intog, då han år 1889 fram- vagskattens
lade den nu gällande väglagen. Samma ståndpunkt hyllades också Uträkning.
af kammarkollegium i dess yttrande, och samma ståndpunkt intogs (Forts.)
af den kommitté, som blifvit tillsatt för väghållningsbesvärets ordnande.
Riksdagen år 1889 förändrade emellertid denna beskattningsgrund
på sätt, som nu gäller. Då uppstod icke till följd däraf så
synnerligen stora olägenheter, därför att väghållningsbesväret då hufvudsakligen
ålåg dels jordägare, dels industrien, men icke inkomsttagare
i öfrig!, såsom löntagare o. d.

Men då år 1905 kostnaderna för väghållningsbesväret lades äfven
på öfriga inkomsttagare, blefvo olägenheterna synnerligen synbara.

Detta hade förutsetts af åtskilliga reservanter vid 1905 års riksdag,
livilka yrkade eu ändring i öfverensstämmelse ungefär med hvad
grefve Hamilton nu yrkar. Dessa reservanter mot det dåvarande
utskottsförslaget voro herrar Cederberg, grefve Hamilton, E. L. Petersson,
Hägglund och Lundell, och de yrkade, att vägskatten skulle utdebiteras
efter det verkliga behofvet. I Första kammaren yrkade
herr Cederberg bifall till reservationen och att frågan skulle återremitteras
till utskottet, därför att utskottet icke utredt, hvad inflytande
den af honom förfäktade beräkningsgrunden skulle ha på förslagets
särskilda paragrafer. Första kammaren ställde sig på samma
ståndpunkt som reservanterna, i det att den med 81 röster mot 30
beslöt att återremittera förslaget. Men då Andra kammaren hade
bifallit utskottets förslag, kunde icke något resultat af återremissen
uppstå, utan äfven Första kammaren beslöt att antaga utskottets
förslag.

Jag yttrade, att rent af absurda förhållanden kunna på sina ställen
inträda till följd af den nuvarande beräkningsgrunden. Inom Gellivare
väghållningsdistrikt, som utgöres af Gellivare socken, utgjorde
år 1907, då 1905 års lag trädde i tillämpning, antalet af de vägfyrk,
som hade att utgöra vägunderhållet in natura, 37,207, och vägbållningskostnaden
in natura uppskattades till 36,770 kronor, hvarå efter
afdrag af statsbidraget återstod en kostnad af 31,254 kronor. Fördelade
man denna kostnad på vägfyrkarna in natura, tick man 84
öre per vägfyrk. Då dessa 84 öre skulle utdebiteras på öfriga betalande
vägfyrk, d. v. s. de som icke deltaga i vägunderhållet in
natura, uppkom en vägskatt utöfver naturaunderhållet af 137,364
kronor. Men hela väghållningsbesväret, inklusive vinterväghållningen,
kunde icke taga i anspråk mer än på sin böjd 40—50,000 kronor,
och då uppstod således vid årets slut i vägkassan en behållning af
cirka 100,000 kronor, samlad utan egentligt ändamål. Detsamma
skulle blifva förhållandet älven följande år. Inom en enda socken
en dylik ofantlig behållning per år på grund af denna olämpliga beskattningsgrnnd!
Och det var att antaga, att förhållandena skulle gå
i den riktningen, att denna årliga behållning blefve allt större och större.

För att råda bot mot denna olägenhet sökte väghållningsdistriktet
att komma öfverens med väghållarna in natura om, att vägkassan
skulle öfvertaga hela väghållningen mot det att väghållarna skulle

Nr 25.

Onsdagen den 27 April.

Om ändring bidraga kontant, i stället för in natura, med det mindre belopp, som
dern Uf ''r t^lrat kunde bli en följd. Detta vägrade en del väghållare. Då nödvägskattent
Sades man anlita en annan utväg, den som angifves i 62 paragrafen
beräkning, i väglagen, där det säges, att om ett sådant öfverskott uppstår, skall
(Forts.) detta öfverskott i första rummet användas till vägförbättring, och att,
därest det icke går åt till detta, resten skall kunna användas »till
lindring af vägbållningsbesväret i dess helhet». Man ingick till
Konungens befallningshafvande med hemställan, huruvida icke den
behållning, som icke ansågs behöflig för vägförbättring, skulle få
restitneras till de vägkållningsskyldiga. Det förklarades emellertid,
att denna utväg icke vore lagligen tillåten. Då återstod ingen annan
utväg än att göra ny vägdelning. På det viset skulle vägkassan få
öfvertaga en större de! af väghållningsbesväret och de vägbållningsskyldiga
en mindre del. Men som vi veta, äro vägdelningar dyrbara,
och socknen hade 3 eller 4 är förut med stora kostnader fått en ny
vägdelning. Det är således en synnerligen opraktisk väg att söka
bot för detta missförhållande.

Hvad dessa 84 öre per vägfyrk betyda för arbetare, tjänstemän
och löntagare i allmänhet kan man finna däraf, att det motsvarar
2 kronor 64 öre per bevillningskrona. Således fingo löntagarne däruppe
en helt ny skatt af denna betydande storlek, som de aldrig förut
liört talas om, och som i det stora hela alldeles icke behöfdes, utan
endast tjänade till att samla en fond, som skulle stå och växa in
absurdum. Och enda sättet att komma ifrån det var att tillgripa en
så opraktisk och obehöflig utväg som att göra ny vägdelning. Vi
veta, att dessa vägdelningar taga mycket lång tid. Motionären omtalar,
att det i Luggude härad dragit 17 år, innan vägdelningen kunnat
bringas till fullbordan. Att det dragit så lång tid har jag visserligen
aldrig förut hört omtalas från annat håll, men eu rundlig
tid tager det ju alltid, och under hela denna tid måste löntagare,
arbetare och tjänstemän beskattas på detta orimliga sätt.

I Juckasjärvi, där Kiruna ligger, har förhållandet varit detsamma
som i Gellivare, men till följd däraf att man där lyckades öfvertala
väghållarna in natura att afstå från att underhålla vägen in natura
och i stället åtaga sig den mindre vägskatt, som kunde komma
i fråga, blef det möjligt att rättvist ordna saken.

Nu kan man ju säga, att i Gellivare och i Juckasjärvi råda
tämligen ovanliga förhållanden, undantagsförhållanden. Men det påpekas
i den reservation, som af utskottsledamöterna från Andra kammaren
afgifvits mot utskottets hemställan om afslag å grefve Ilamiltons
motion, att det särskilda utskottet vid 1905 års riksdag anfört,
att antalet vägdistrikt, där sådana här oegentligheter möjligen skulle
kunna uppkomma, år 1900 utgjorde »endast» 58 af landets 368,
samt att utskottet tröstade sig därmed, att antalet skulle nedgå. Reservanterna
visa emellertid, att antalet, i stället för att minskas, år
1908 stigit till 106. Och hvad särskild! Norrland beträffar är det
klart, att utvecklingen går i den riktningen, då ju sådana här oegentligheter
skapas i distrikt, där vägtungan på de få hemmanen är mycket
betungande, och där tillika industri uppstår, så att i distriktet
inkomma ett större antal löntagare, som ha att bidraga med kon -

Nr 25.

Onsdagen den 27 April.

tanta belopp. Utvecklingen i Norrland med dess vattenfall och dess Om ändring
förutsättningar för industri måste således gå i den riktningen, att
detta stadgande verkar allt mer och mer absurdt. Man kan väl också vägskattens
antaga, att missnöjet är ganska allmänt, då i Andra kammaren icke beräkning.
mindre än 6 af kammarens 8 ledamöter i utskottet reserverat sig och (Forts.)
anslutit sig till ett yrkande därom, att, i anledning af grefve Hamiltons
motion, »Riksdagen måtte i skrifvelse till Kung). Maj:t anhålla,
det täcktes Kung!. Maj:t taga under öfvervägande, huruvida lagen
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet bör i hvad densamma
afser grunderna för vägskattens beräkning ändras i syfte att
förebygga utdebitering tvångsvis af högre vägskatt, än behofvet påkallar,
samt därefter för Riksdagen framlägga det förslag, som häraf
kan föranledas.»

Ifrån Första kammarens utskottshalfva har däremot ingen reservation
anmälts, hvilket förhållande måste grunda sig därpå, att Första
kammarens ledamöter icke känt till de absurda förhållanden, som
lagen på sina häll i detta afseende åstadkommer. _

Till stöd för sitt yrkande om afslag å motionen har utskottet
hufvudsakligen anfört, att det kunde vara godt att ha en fond att
anlita för vägförbättringar, och att det icke vore sagdt, att vägarne
hölles i så godt skick, om det skulle bero på de väghållningsskyldige
att bidraga genom direkt utdebitering. Ja, det får jag lof att
säga, att om detta skäl skall tillmätas någon giltighet i detta fall,
så borde det ännu mera tillmätas giltighet i fråga om öfriga kommunala
skatter, t. ex. för tillgodoseende af fattigvård, skolväsende o. d.

I fråga om dessa ändamål kunde det vara mera skäl att samla fonder
för framtiden. Men beträffande väghållningsbesväret ställer det ju
sig så, att snart sagdt litet hvar inom en socken har olägenhet af att
vägarna icke hällas i fullgodt skick, under det åter i fråga om fattigvård
mången kan tycka: »bara jag har det bra, är det icke så noga
med, huru andra 1m det». .Således det skälet tycker jag icke vara
af synnerlig vikt.

Det andra skälet för afslag skulle vara, att missförhållandet
äfven utan ändring af lagen skulle kunna afhjälpas. Utskottet
säger:

»Enligt hvad utskottet har sig bekant, har redan nu med lagens
nuvarande lydelse möjlighet förefunnits tör vägdistrikt att hindra öfverskotts
onödiga hopande i vägkassan, och dä denna utväg alltjämt
står öppen, kan densamma med skäl förordas till användning äfven
af andra vägdistrikt.»

Ja, jag har visat, hvilka utvägar stå öppna för ett vägdistrikt i
detta fall. Det är den opraktiska utvägen att ställa till ny vägdelning
eller också utvägen att söka förmå väghållarna att betala vägskatt
i stället för att underhålla vägarna in natura. Men det är
sällsynt att denna senare utväg lyckas, ty om endast ett fåtal väghållare
sätter sig emot förslaget och yrkar på att iå begagna sig af
den dem i lagen medgifna rätt att enligt vägdelningen underhålla
vägen in natura, måste alla öfriga, vare sig de underhålla vägen in
natura eller äro löntagare och bidraga kontant genom utdebitering,
foga sig därefter, och det måste utdebiteras pa enhvar åt dem lika

Nr 25.

Onsdagen den 27 April.

Om ändring mycket per vägfyrk, som det fallit på dessa, som fullgöra underderna^Tör
in natura. För att denna utväg skall kunna anlitas fordras

vägskattens net således, att den biträdes af alla, som äro underhållsskyldiga in
beräkning, natura.

(Forts.) Jag bar, såsom jag redan nämnt, åtskilliga auktoriteter, på

h vil ka jag kan stödja min åsikt. Först och främst är det Kungl.
Maj:t i hans förslag till väglag år 1889, vidare den kommitté, som
halt sig uppdraget att utarbeta förslag till lag om väghållningsbesvärets
ordnande, i dess betänkande af år 1880 samt kammarkollegium
i dess utlåtande däröfver. Ytterligare stöder jag inig på 1905 års
Första kammare, som med 81 röster mot 30 uttalade sympatier för
den då afgifna reservationen. Och slutligen åberopar jag 1909 års
sammansatta stats- och lagutskott, som yttrade sig på följande sätt:

»Hvad själfva saken beträffar, anser utskottet sig böra framhålla,
att då enligt lagens bestämmelser den efter statsbidragets frånräknande
återstående kostnaden för underhåll af all indelad väg inom
ett distrikt skall fördelas på de till underhåll in natura förpliktade
vägfyrkarna, hvarefter lika belopp, som därvid belöper på hvarje
sådan fyrk, skall såsom vägskatt påföras hvarje annan fyrk, måste
detta i många fall medföra synnerligen olämpliga konsekvenser.
Detta gäller särskildt i distrikt, inom hvilka större industri- eller
villasamhällen äro belägna eller där eljest ett förhållandevis stort
antal till vägunderhåll in natura icke förpliktade vägfyrkar förekomma.
Om inom dylika distrikt största delen af de allmänna vägarna
äro till underhåll indelade, komma gifvetvis vida större belopp
att uttaxeras än behofvet kräfver. Följden häraf blifver då, antingen
att penningmedel i oträngdt mål användas på vägarnas underhåll
och hvad därmed kan sammanhänga, eller att, såsom statistiken utvisar,
i sådana distrikt tvångsvis hopas vägkassor af onödig storlek.
Ett sådant missförhållande skulle ju förebyggas genom bestämmelser
i den riktning, som grefve Hamilton i sin motion antydt samt jämväl
af Kung!. Maj:t tidigare föreslagits. Ändrades lagen i denna riktning,
skulle detta medföra, att, med bibehållande af jämlikheten i
skatteväg mellan samtliga vägfyrkar, såväl de till underhåll in natura
förpliktade som ock öfriga skattdragande erhölle en välbehöfiig
lättnad i vägtungan. Och denna obestridliga fördel torde väl uppväga
de olägenheter, hvilka förmenats skola föranledas af den ifrågasatta
lagändringen.

Detta yttrande af sammansatta stats- och lagutskottet vid förlidet
års riksdag afslogs i Första kammaren, men bifölls i Andra kammaren
med 126 röster mot 71. Andra kammaren har således redan
intagit sin ståndpunkt i denna fråga. I år ha ock 6 af nämnda
kammares 8 ledamöter i utskottet reserverat sig mot utskottets utlåtande
och, med vidhållande af Andra kammarens beslut, yrkat bifall
till den reservation, jag omnärynt. Det är således tydligt, hvilken
Andra kammarens ståndpunkt numera är. Då nu således Andra
kammaren besluta sig för att afbjälpa ett missförhållande, som är
synnerligen påtagligt, låt vara icke inom hela landet, men inom allt
mera växande delar af landet, synes det mig icke vara skäl, att
Första kammaren motsätter sig detta. Annars går det naturligtvis

Nr 25.

Onsdagen den 27 April.

så, att missnöjet slutligen blir så starkt både med Första kammaren Om ändring

och med lagen, att Första kammaren måste gå Andra kammaren till

mötes. , .... vägskattens

Då frågan om vinterväghållningen förra året var före, tillät jag beräkning.
mig att påpeka, att är 1907 vägskatten inom Norrbottens län var (Forts.)
67 öre per vägfyrk, under det den för landet i sin helhet uppgick
endast till 29 öre per vägfyrk, och således var lägre än 29 öre för
de sydligare länen samt i de 3 nordligaste länen utom Norrbottens
län utgjorde 33, 55 och 44 öre per vägfyrk. Inom Norrbottens län var
den således mer än 2 gånger och i de öfriga nordligaste länen 1
gånger så stor som i landet i sin helhet, och ännu mer, om man jämför
med sydligare delar af landet. Jag nämnde också, att vinterväghållningskostnaden
för hela Norrland var i genomsnitt 7,3 öre per
vägfyrk eller nära 3 gånger så mycket som vinterväghållningen inom
de öfriga länen, där den är 2,6 öre per vägfyrk. Då nu Norrland
har en sådan vågtunga, bör man väl åtminstone unna det att slippa
rent af absurda utdebiteringar för behof, som icke förefinnas.

Jag ber, herr talman, att på grund af hvad jag nu yttrat få
yrka bifall till den af herrar P. O. Lundell, G. Jansson, grefve R.

G. Hamilton, G. A. E. Kronlund, S. Linders och P. N:son Bosson afgifna
reservation.

Herr Berg, Lars: Jag hade icke ämnat yttra mig om det nu
föredragna utlåtandet, och jag skall icke heller direkt göra det, ty
jag är fullt enig med utskottet i alla delar. Men då den siste talarens
framställning, hvilken öfverensstämdc med motionärens och
reservanternas från Andra kammaren, hvila)- på en missuppfattning
om lagens mening och framkallats af en bristande tillämpning åt
lagens positiva bud, och eftersom jag numera i Riksdagen är den
ende kvarlefvande af dem, som voro med om författandet af förslaget
till väglagen af 1891, anser jag mig pliktig och tvungen att härom
yttra några ord. Det klagas högt öfver tvångsanhopningar af fonder
i vägkassorna. Men lagens mening var att ordna det så, att de i
vägtungan nytillträdande, med penningar deltagande väghållningsskyldige
skulle ha den tillfredsställelsen och den lugnande känslan,
att deras tillskott verkligen skulle medföra någon förbättring i vägväsendet
och en direkt, stadigvarande minskning i vägunderhållet.

Och man bestämde därför uttryckligen, att när det uppstode ett öfverskott
i dessa beskattningsföremåls tillskott, skulle detta öfverskott
främst användas till grundförbättring af vägarne. Den siste talaren,
liksom äfven motionärerna, synes icke ens veta, hvad lagen menar
med »grundförbättring». Det är icke vägdelning, såsom här sades.

Det är icke heller små förbättringar af vägens läge eller riktning
eller af dess backar etc., utan det är hvad namnet »grundförbättring»
säger, det är förbättring af grunden för vägarna. Det är att
göra, såsom man i rikare stater gjort i alla tider ända från antikens
romerska vägar ända till nutidens chausséer. Man anbringar ett
underlag, ett förbättradt underlag af sten, kullersten, stenskärf eller
dylikt. På detta anbringar man sedan vägbanan af makadam eller

Nr 25.

Onsdagen den 27 April.

Om ändring dylikt och gör denna fast och bård. Lagen har nu varit gällande i
derna för ?nart 20 år> meu .ia£ vet icke- att någon väg i Gellivara socken eller
vägskattens '' Norrbottens län ej heller inom hela Sverige för öfrigt hlifvit enligt
beräkning, detta laghud grundförbättrad. Men de väghåilningsskyldiga in natura
(Forts.) vilja hafva dessa medel för sin del. De andra säga därtill nej, och
62 paragrafen i väglagen ålägger Kung]. Maj:ts befallningshafvande att
noga tillse, att dessa medel användas först och främst till vägarnas
grundförbättring. Det är kanske sant, det vet jag ej, att stora fonder
på sina ställen anhopats, men detta är i strid mot 62 paragrafens
direkta bestämmelse. Om denna följes, kommer det icke någonsin
att finnas andra öfverskott än sådana som de väghåilningsskyldiga
hafva utsatt för att möta kommande behof. Hvarför har Konungens
befallningshafvande ej iakttagit detta lagbud?

Det råder ett märkvärdigt förhållande med dessa väglagsmotioner
från Andra kammaren. De som klaga äro vanligen icke de som med
penningar deltaga i vägunderhållet. Dessa hafva icke ofta uppträdt
mot detta stadgande, utan det är de in natura underhållsskyldiga som
skrika, kanske därför, att de icke få dessa penningar direkt för sig
själfva. Det förhåller sig här på samma sätt som i så många andra
väglagsfrågor, man har icke tolkat lagen rätt. Man gör sig icke
besvär med att forska efter, hvarför detta stadgande har kommit till,
utan man vill liksom planmässigt omstämma opinionen till förmån
för sina intressen.

Under de sista två decennierna ha vi här i Riksdagen kunnat
iakttaga eu märkvärdig produktion af väglagsmotioner. Särskilt i
år har denna motionsfiod mycket rikligt kommit i vårtiden och såsom
en fjällflod sopat med sig allt möjligt och öfversvämmat Riksdagens
bord. På sin yta bär den i dag fram hela sex betänkanden
på en gång från det betungade jordbruksutskottet. Detta kan icke
annat än väcka förvåning och betänkligheter. Mig sjmes som sagdt
meningen vara att vända om opinionen angående lagens rättvisa därhän,
att de väghållningsskyldige in natura skulle få stöd för sina
sträfvanden att vältra bördan på andra beskattningsföremål och själfva
blifva fria från kostnaden. Talet har emellertid icke blifvit motsagdt,
och upplysning har icke lämnats om, hvar felet ligger. Jag har ofta
nog tegat. . För mer än ett decennium sedan tog jag emot början af
denna motionsfiod med förvåning och förargelse och svarade då. Men
slutligen blef jag förhärdad och tog det med lugn och tystnad. Men
eftersom jag har del i lagens förmenta syndaskuld, skall jag be att
lä lämna några ytterligare upplysningar därom, då vi kommit till
nästa utlåtande.

Jag har intet annat yrkande än på bifall till utskottets välgrundade
hemställan.

Herr Fahlén: Jag tillåter mig att fästa uppmärksamheten på,
i hvilket sammanhang ifrågavarande yrkande om bifall till det så
kallade Lundellska förslaget framkommit. Motionären påyrkar principiellt,
att staten skall öfvertaga hela väghållningen men tillägger,
att »under tiden, tills staten hinner öfvertaga det», böra förhållandena
lämpligen ordnas enligt det Lundellska förslaget. Det har synts mig

Nr 25.

Onsdagen den 27 April.

tvifvelaktigt, huruvida utskottet, när dess majoritet afstyrkt motionen Om ändring
i hufvudsak, hade bort upptaga den senare framställningen, som var f}fr%aUför
så intimt bunden med den förra och, såvidt jag förstår, alldeles ovill- vägskat(ens
korligt beroende af ett bifall till denna. Den uppfattningen har beräkning.
emellertid utskottet icke veiat häfda och i det fallet hänfört sig till (Forts.)
den framställning, som i fjol i detta ärende under enahanda förhållanden
gjordes af sammansatta stats- och lagutskottet, och vid sådant
förhållande har jag icke i den saken velat intaga någon särskild
ståndpunkt. Men säkert är, att om man läser motionen, måste man
se jämväl denna punkt i belysning af motionärens hela framställning.

Hvad nu beträffar det Lundellska förslaget, så afser det, att samtliga
kostnader för väghållningen, såväl naturaunderhåliet som öfriga
kostnader, skola värderas, att från den sålunda uppkomna summan
skola dragas vägkassans inkomster, i främsta rummet statsbidraget,
att återstoden skall utdebiteras på alla fyrkar, och att de naturauuderhållsskyldiga
skola godtgöras för hvad de genom fullgörande af skyldigheten
in natura anses hafva utgifvit. Det förefaller mig ganska
undersam!, huru en sådan likvidation mellan vägkassan och de in
natura underhållspliktiga skall kunna äga rum. Det blir, savidt
jag kan förstå, en afräkning, som för hvarje särskild väghållningsskyldig
in natura skall ske genom vederbörandes försorg, och mig
synes som om debiterings- och uppbördsman här skulle få ett arbete,
som de näppeligen komma att gä i land med. I detta fall har icke
från motionärens och hans anhängares sida kunnat göras någon invändning,
utan de hafva uteslutande framfört, att det blir en senare
sak att klara, hur detta skall kunna gå. Jag tror emellertid, att den
af mig nu framhållna synpunkt är icke oviktig och väl värd beaktande.

Vidare framhålles, att den af nuvarande lagstiftning understundom
föranledda så kallade tvångsbildningeu af kassor är orimlig. I det
hänseendet hafva anförts åtskilliga siffror, som skola vara belysande
och bevisande. Granskar man emellertid den statistik, som i det
hänseendet uppgjorts i jordbruksdepartementet, finner man, att denna
fondbildning i allmänhet är att anse såsom en jämförelsevis sporadiskt
förekommande företeelse, åtminstone när det gäller fondbildning
af större betydenhet. Och sannolikt är det riktigt, som den siste
ärade talaren nämnde, att åtminstone i många fall de medel, som
sålunda kommit till stånd, icke användts på det sätt, lagstiftaren afsåg.
Om en sådan möjlighet att bilda kassor hos vägstyrelserna
skulle afskaffa genom en förändrad lagbestämmelse, synes mig alldeles
uppenbart, att några dylika kassor ej skola komma till stånd,
ty på frivillighetens väg kommer det förvisso icke att ske, och jag
undrar, om detta blefve lyckligare. De distrikt, där sådana kassor
hufvudsakligen tillkommit, äro af alldeles särskild beskaffenhet, i allmänhet
äro de platser, där industri koncentrerats och större villasamhällen,
municipal samhällen och köpingar uppkommit. Och hvad särskildt
beträffar det exempel, som den förste ärade talaren anförde,
nämligen Gellivara, är det uppenbart, att detta är i alldeles särskild
grad att anse som ett undantag. Att kassan där blifvit synnerligen

Nr 25.

Om ändring
af grunderna
för
vägskattens
beräkning.
(Forts.)

Onsdagen den 27 April.

stor beror på att de stora malmbolagen bidraga så väsentligt till
väghållningsskyldighetens fullgörande.

Emellertid torde det böra beaktas, att 62 paragrafen i väglagen
visst icke lägger binder för att använda dessa öfverskottsmedel till
lindring af väghållningsbesväret i dess helhet. Det framgår uppenbart
af paragrafens formulering, då det heter, att dessa medel skola
användas i första rummet till grundförbättring, men med Kungl. Maj:ts
befällningshafvandes medgifvande äfven för lindring af väghållningsbesväret
i dess helhet. Enligt de upplysningar utskottet inhämtat
har också denna utväg ibland tillgripits, naturligtvis med vederbörande
myndighets begifvande. Sålunda synes det icke, som om denna fondbildning
eller tvångsbildning eller, hvad namn man vill gifva den, kan
sägas vara så orimlig, som man velat påstå.

Ur den statistik, som jag nyss åberopade, har jag gjort några
utdrag som tydligt visa, att dessa kassor hafva användts på ett eller
annat sätt till lättnad i väghållningsbesväret, möjligen för grundförbättring,
möjligen för annan lindring af väghållningsbesväret. Under
de tre sista åren, för hvilka statistik föreligger, visa flera vägkassor
nedgång i de enligt 62 paragrafen uppkomna öfverskott. I Uppsala
län finnes eu kassa, som år 1906 hade en behållning af 10,000 kronor,
men år 1908 icke fullt 8,000 kronor, en annan kassa hade åren 1906
—1907 67,000 kronor, men år 1908 21,900 kronor, en kassa 162,000
kronor år 1906, 165,000 kronor år 1907, 76,000 kronor år 1908. Jag
skulle kunna uppräkna en mängd liknande exempel, men jag vill icke
trötta därmed.

Den förste ärade talaren nämnde, att denna kammare borde taga
i betraktande den ståndpunkt, som Andra kammaren hade i fjol och
reservanterna bland dess utskotts ledamöter intagit i år, och att, hvad
särskildt Norrland beträffade, det vore af högsta nöd påkalladt att
lätta väghållningsbesväret. Ja, detta är riktigt, men frågan gäller
nu, huruvida man skall slå in på denna väg för att nå detta mål.
Såsom reservant vid ett utskottsutlåtande, som efter detta kommer
att föredragas ber jag att få redan nu fästa denna kammares uppmärksamhet
vid det uppslag, som gifvits i en motion af herr Olsson
i Kullenbergstorp. Detta uppslag påvisar ett sätt att effektivt lätta
väghållningsbördan, där den är tyngst, icke lätta den, där den är
liten, och lätta den måttligt, där den icke är öfvcrhöfvan tyngande.
Detta uppslag, till hvilket vi senare återkomma, synes mig väl värdi
en närmare utredning, och jag skulle därför drista mig uttala den
önskan, att denna kammare i denna fråga följde reservanterna för
att på det sättet medverka till det mål, som denna kammare lika
mycket som Andra kammaren vill vinna, nämligen en rimlig och
rättvis lättnad åt väghållningsbesväret. Men på den i nu föreliggande
motion föreslagna vägen tror jag icke att man kan nå detta mål, alldeles
säkert icke i den grad man önskar.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Bosseus: Den ärade talare, som yttrade sig omedelbart
sedan jag hade ordet, ansåg, att någon missuppfattning i fråga om
väglagens tolkning gjort sig gällande hos mig och de reservanter

Onsdagen den 27 April. 13

från Andra kammaren, som yttrat sig i samma riktning som jag.
Det vore väl emellertid märkvärdigt om både Kung!. Maj:t, kammarkollegium
och kommittén för väghållningens ordnande icke haft
kännedom om lagens verkliga innebörd, och de stodo på samma ståndpunkt
som jag.

Han talade också om, att man icke hört klagomål från dem, som
betala, utan endast från de väghållningsskyldiga in natura. Det är
ett misstag. Jag kan säga herrarna, att de omdömen man år 1907
fick höra från dem, som skulle betala 21/* gång bevillningen i vägskatt
utan att kunna upplysas om hvartill skatten behöfde användas,
voro icke så särdeles milda.

Han hade i 20 år förhärdat sig mot denna flod af motioner
rörande väglagen, men de missförhållanden, som jag tillåtit mig påpeka,
äro blott tre år gamla och tillhöra således nyare tiders erfarenhet.
Förslaget kan således icke jämföras med de mer eller mindre
omogna förslag, som möjligen förut framkommit.

Den siste ärade talaren trodde, att det skulle blifva svårighet
vid ordnandet af restitutionen från vägkassan till de väghälluingsskyldiga
in natura. För min del tror jag icke, att det blir så svårt,
saken kan nog lätt ordnas. För öfrigt behöfver jag icke bry min
hjärna med det nu, här är ju endast fråga om en skrifvelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utredning. Saken är i hvarje fall af så stor
vikt, att den kan tåla vid att bli vederbörligen utredd och belyst.

Han yttrade också, att förhållandet i Gellivara vore exceptionellt,
ty malmbolagen bidrogo naturligtvis till detta stora öfverskott. I det
fallet vill jag upplysa om, att till följd däraf, att malmbolagen beskattas
icke blott i Gellivara utan på tre orter, A. B. Gellivara Malmfält
äfven i Luleå och Stockholm, eu förhållandevis mindre del af
vägskatten faller på bolagen. Gellivara malmfälts vägskatt uppgick
år 1907 till 23,842 kronor, lägger man därtill bolaget Frejas vägskatt,
som jag ej känner, men proportionsvis antal- vara omkring G,000 kronor,
visar det sig att bolagen bidrogo med sammanlagdt omkring 30,000
kronor, men återstoden 107,000 kronor utdebiterades på andra inkomsttagare,
tjänstemän, löntagare och arbetare.

Det talades om att det skulle vara bra att använda detta öfverskott
till vägförbättring. Men det är dock orimligt att i eu enda
socken använda 100,000 kronor årligen till vägförbättring.

Vidare hänvisade den siste ärade talaren till 62 §, som säger,
att öfverskottet skall först och främst användas till vägförbättring,
men sedan får det användas till lindring af väghållningsbesväret i
dess helhet. Men i Gellivara såsom förmodligen mångenstädes i Norrland
äro i allmänhet vägarne nya, och det finnes icke anledning till
vägförbättring på åtskilliga år. Då vi ville stödja oss på 62 §, förklarade
Kungl. Maj:ts befallningshafvande, att den utvägen ej finge
anlitas, förmodligen därföre att öfverskottet borde först användas till
vägförbättring och endast hvad som möjligtvis sedan funnes kvar
komma de väghållningsskyldiga till godo. Men medan gräset växer,
dör kon.

Den siste ärade talaren visade, att kassorna hafva gått ned på
åtskilliga ställen. Ja, detta vill jag icke bestrida. Men faktum är,

Nr 25.

Om ändring
af grunderna
för
vägskattens
beräkning.
(Forts.)

Nr 25.

Onsdagen den 27 April.

Om ändring att vissa andra kassor måste oskäligt gå upp. Om man rättade denna
dlrnaTör ®katt efter hehofvet octl ändtligen vill kafva fonder, så kunde väl
väqskattens den saken ordnas. Det skulle ju t. ex. kunna föreskrifvas, att

beräkning, ett visst belopp tillägges för att bilda en särskild fond för kommande
(Forts.) behof, afpassad etter distriktets förhållanden, men att bilda kassor på
måfå finner jag icke vara någon praktisk väg att gå.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på föreliggande punkt yrkats, dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i den af herr P. O. Lundell m. fl.
vid punkten atgifna reservation.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med dessa
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Bosceus begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad jordbruksutskottet hemställt i punkten
II af sitt utlåtande nr 66, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den af herr P.
O. Lundell m. fl. vid punkten afgifna reservation.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja — 86
Nej —• 29.

Om höjning Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 22 och 23 innevarande
förbidraq aPv‘* bordlagda utlåtande nr 67, i anledning af väckta rnotiouer om
till vägun- böjning af det i årets statsverksproposition äskade förslagsanslaget
derhän å för bidrag till vägunderhåll å landet och om ändrad lydelse af 60 §
landet m. m. i lagen den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande
på landet.

Uti en inom Andra kammaren väckt motion, nr 14, hade grefve
R. G. Hamilton hemställt, att Riksdagen, i syfte att af uppskattade
kostnaden för underhållet af allmän väg, bro och färja 3/io skulle
utgå af statsmedel, ville besluta, att det af Kung!. Maj:t i statsverks -

Nr 25.

Onsdagen den 27 April.

propositionen under nionde hufvudtiteln för år 1911 äskade förslags- Om höjning
anslag å 1,000,000 kronor såsom bidrag till vägunderhållet på landet af. aysJaaet
höjdes med 1,000,000 kronor till 2,000,000 kronor. vägun Till

stöd för framställningen hade motionären anfört följande: derhän ä

»Uti särskild vid denna riksdag afgifven motion har jag tillåtit landet m. m.
mig hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t an- (Forts.)
hålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag därom, dels att kostnaderna för väghållningsbesvärets
utgörande å landet måtte af staten öfvertagas eller af statsmedel bestridas,
dels ock att, under tiden, intill dess staten sålunda helt och
hållet påtagit sig vägunderhållet, grunderna för vägskattens beräkning
måtte ändras i viss angifven riktning.

Såsom skäl för förra delen af mitt förslag har jag hufvudsakligen
framhållit, dels att skatterna å landsbygden och ej minst vägskatten
äro synnerligen dryga och mycket ojämnt fördelade inom olika orter,
dels ock att bland annat vägskatten vore att betrakta mindre såsom
ett kommunalt besvär än som ett besvär af mera allmän beskaffenhet.
Vidare har,jag påvisat, att denna senare synpunkt blifvit till
sin riktighet på sätt och vis bekräftad därigenom, att staten redan
nu i ej ringa mån lämnar medel till bestridande af kostnaderna för
vägunderhållet.

Enligt 60 § i väglagen utgå 3/so af uppskattade kostnaden för
underhållet af allmän väg, bro och färja af statsmedel. För detta
ändamål har ock Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen under nionde
hufvudtiteln för år 1911 äskat ett förslagsanslag å 1,000,000 kronor.

Af skäl, som återfinnas i min här ofvan omnämnda motion, anser jag
emellertid, att staten helt och hållet bör öfvertaga kostnaden för vägunderhållet
på landet, och finner därför, att staten redan nu, innan
ännu definitivt beslut därom hunnit fattas, bör i högre grad än hittills
bidraga till berörda kostnad. Statens bidrag bör åtminstone fördubblas
och utgå med 3/io i stället för 3/2o. Omförmälda förslagsanslag
måste då höjas med 1,000,000 kronor till 2,000,000 kronor.

Likaså måste en ändring vidtagas i 60 § väglagen, och har jag för
afsila att i särskild motion göra framställning därom.»

Under förutsättning, att nyssnämnda motion vunne Riksdagens
bifall, hade motionären vidare hemställt, i motionen nr 15, att Riksdagen
ville för sin del besluta, att 60 § i lagen den 23 oktober 1891
angående väghållningsbesvärets utgörande på landet, sådant detta
lagrum lydde enligt lagen den 20 juli 1905, skulle erhålla följande
ändrade lydelse, att träda i kraft från och med den 1 januari 1911:

Af uppskattade kostnaden för underhållet af allmän väg, bro och
färja lämnas tre tiondedelar af statsmedel. Därutöfver etc. (lika med
§:s lydelse enligt lagen den 20 juni 1905).

Utskottet hade i förevarande utlåtande på anförda skäl hemställt,

l:o) att Riksdagen måtte för sin del besluta, att § 60 i lagen
den 23 oktober 1891 angående väghållningsbesvärets utgörande på
landet, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 13 september
1907, skulle erhålla följande ändrade lydelse att träda i kraft den
1 januari 1911:

Nr 25.

Oasdagen den 27 April.

Om höjning »Af uppskattade kostnaden för underhållet af allmän väg, bro
föredrag oc*1 ^äl''Ja lämnas en femtedel af statsmedel. Därutöfver må väghålltill
vägun- ningsdistrikt, som äro med väghållning synnerligt betungade, kunna
derhän å efter Kung!. Majrts pröfning af staten erhålla särskildt understöd, i
landet m. m. den mån medel, som för sådant ändamål må vara anslagna, därtill
(Forts.) lämna tillgång.

Statsbidraget utbetalas till vägstyrelsen. Det statsbidrag, som
belöper på underhållet af indelad väg, tillkommer dem, som sådant
underhåll bestrida, och tillhandahålles dem af vägstyrelsen på lämpligt
sätt.

Den af särskilda nämnden uppskattade kostnad för underhåll af
all indelad väg inom distriktet skall, efter afdrag för bidraget af
statsmedel, fördelas på de enligt 7 § till vägunderhåll in natura förpliktade
vägfyrkar, hvarefter det belopp, som enligt denna fördelning
på hvarje sådan fyrk belöper, såsom vägskatt påföres hvarje annan
vägfyrk. Hvad därutöfver erfordras för bestridande af vägkassans
utgifter enligt den fastställda utgiftsstaten påföres samtliga vägfyrkar
till lika andel för enhvar af dem»; samt

2:o) att Riksdagen, vid bifall till hvad utskottet under mom. l:o)
hemställt, måtte höja det i riksstaten under nionde hufvudtiteln uppförda
ordinarie förslagsanslaget till bidrag till vägunderhållet på landet,
nu 1,000,000 kronor, med 350,000 kronor till 1,350,000 kronor.

Reservation hade afgifvits af, bland andra, herrar A. T. Odelberg,
P. Paulson, E. A. Lindblad, A. H. Fahlén och E. G. H. Åkerlund
samt friherre O. B. A. Silfverschiöld, hvilka likväl ej däri antydt
sin åsigt.

Friherre Silfverschiöld: Herr talman, mina herrar! Vid denna
liksom föregående riksdag hafva flera motioner framkommit, som alla
gå ut på att underlätta väghållningsbesväret, som särskildt tynger så
hardt på oss landtmän.

När man nu skall fatta position till de olika förslag, som här
ligga före, kan jag icke se annat än att man har tre olika vägmått
gå. Den ena vägen skulle vara, att man skulle säga, att det är
bra, som det är. Den vägen är helt säkert billigast och för tillfället
måhända äfven lämpligast. Men för min del tror jag icke, att den
positionen i längden är hållbar. Pretentionerna på våra vägar stegras
ständigt, och därmed stiger väghållningsbesväret för oss landtmän.
Vi se huru årligen framkomma från olika politiska grupper inom Riksdagen
motioner, som alla gå ut på att hjälpa oss, som särskildt äro
belastade med detta besvär. Något måste göras!

Dpn andra vägen man skulle kunna gå — och detta är den radikalaste
och helt säkert äfven den bästa för vägarna, särskildt om
man tänker på den allt mer sig utbredande automobiltrafiken —
skulle vara, om staten helt och hållet öfvertoge underhållet af våra
vägar. För min del anser jag dock, att detta skulle bli för dyrt,
och denna kammare har ju samma uppfattning, hvilket den nyss
visat genom att afstå en motion, som gick ut på att staten skulle
öfvertaga hela väghållningsbesväret. Den motion, som nu föreligger,

Nr 25.

Onsdagen den 27 April.

åsyftar, att under tideD, innan man bestämt sig för att staten skall Om höjning
öfvertaga hela väghålluingsbesväret, skola bidragen från statens yöra™ld“9ag
sida ökas. till vägun Den

tredje vägen, man skulle kunna gå, skulle vara att sia in derhän å

på en ny, och jag vill säga rättvisare princip, nämligen att införa lanjdet m. m.

eu s. k. glidande skala. Eu motion i den saken föreligger till be- (Forts.)
handling om en stund, och därvid hafva ett par herrar reserverat sig,
indika nog torde komma att uppträda och förklara, hvad som menas
med glidande skala. Inom utskottet var jag för detta förslag, men
kom icke att reservera mig. För min del anser jag, att en utredning
i frågan angående deDna skala och en del andra detaljer skulle kunna
gifva uppslag till eu mera rättvis fördelning a! statsmedlen än hittills,
och på samma gång tror jag, att man möjligen genom denna
utredning skulle kunna mota de allt starkare anspråken på att staten
skall öfvertaga hela väghållningsbesväret. Det är ju naturligt, att,
om man slår in på denna nya princip, skall statsanslaget också behöfva
ökas, men först skall en utredning äga rum. Sedan anser jag

för min de!, att, om staten skall lämna större bidrag, skall den också

hafva skarpare kontroll öfver vägarna, så att förhållandena blifva
bättre än de nu äro.

För att nu återgå till själfva motionen, så se herrarna, att i
densamma begäres ökadt statsbidrag. Utskottet följer ju icke helt
och hållet motionären, utan prutar af på hans förslag. Emellertid
framhåller utskottet på sidan 3 såsom sin bestämda åsikt, att denna
ökning, som föreslås från utskottets sida, »icke är afsedd att vara
ett öfvergångsstadium i afvaktan på statens öfvertagande af väghållningsbesväret
i dess helhet». Ja, det låter bra, men för min del tror
jag icke så mycket på, att den frasen är hållbar i längden. Jag tror
''icke, att man genom detta uttryck precis kan hindra, att det går åt
det håll motionären vill, om man ökar bidraget nu. Vi se på sista
sidan, att motionären och en del andra herrar inom utskottet reserverat
sig mot utskottets motivering, och troligen är det just mot
denna punkt i motiveringen, som motionären och dessa herrar reagera.

För min del tror jag, att det är mindre lämpligt att höja statsbidraget,
så länge det fördelas på sätt som hittills. Utskottet vill emellertid,
såsom kerrarne se, att anslaget skall utgå med en femtedel åt
den beräknade kostnaden. Motionären däremot ville att det skulle
utgå med tre tiondelar af den beräknade kostnaden, således en betydlig
nedprutning från utskottets sida! Men ändå skulle det ökade
statsbidraget, om utskottets förslag bifalles, gå till 350,000 kronor,
och detta är enligt mitt förmenande eu ganska stor summa i budgeten,
allra helst nu för tillfället. Men på samma gång vill jag framhålla,
att, när detta belopp, 350,000 kronor, delas ut öfver hela landet
på de olika vägfyrkarna, kommer det att spela eu ytterst liten roll
för respektive vägfyrkar. Af dessa båda anledningar tycker jag, att
man kan låta saken bero.

Vidare framhåller utskottet här i samma punkt, aU man genom
detta ökade anslag »i någon mån» utjämnar olikheten i vägbördans
tryck på skilda orter. Jag tror, att detta uttryck »i någon mån»
borde rättast hetat »högst obetydligt». Detta dels därför att, som jag

Förslå Kammarens Prut. 1910. Nr 25. 2

Nr 25.

Onsdagen den 27 April.

Om höjning nyss nämnde, anslaget är så ringa i förhållande till alla vägfyrkar
r ayl°3et och dels därför att detsamma skulle utdelas efter samma principer
till vägun- sotn hitintills. Det vill säga utan hänsyn till hur olika tungt vägfyrderhall
å kärna äro belastade i de olika vägdistrikten. För min del tror jag

landet m. m. därför, att en utredning bör äga rum angående den nya princip jag

(Forts.) talat om, så att de vägfyrkar, som äro mest betungade, få största

anslaget från statens sida. Så är, som sagdt, icke förhållandet nu,

och af statistiken kan man se, huru vägfyrkarna äro olika betungade,
somliga med 20 öre per fyrk och andra, såsom nyss nämndes af en
föregående talare, med ända till 1 krona 25 öre per vägfyrk.

Nu säges på många håll, att vi landtmän äro märkvärdiga, som
icke vilja vara med om, att staten skall öfvertaga våra vägar. Det
kan vid ytligt påseende se ut, som om det vore bra, men vid närmare
eftertanke tror jag icke, att så är fallet. Vi landtmän skulle
nog få obehagliga öfverraskningar, när vi linge se våra debetsedlar,
ty om staten är för frikostig, kommer det tillbaka i form af skatt.
För oss landtmän är det i allmänhet lättare att betala denna vägskatt
in natura än att helt och hållet betala densamma med penningar.

Ja, om nu staten skall öka sitt bidrag, så anser jag således
lämpligast, att det först åstadkommes en utredning, så att statsbidraget
kan på ett mera rättvist sätt än hitintills utdelas, och jag hoppas,
att man äfven då på något sätt bryter udden af de anspråk, som nu
framkomma på att staten skall öfvertaga hela väghällningsbesvärer.

Herr talman! Jag ber att få yrka afslag på utskottets föreliggande
förslag.

Herr von Oelreich: Af det stora antal motioner, som vid riksdag
efter riksdag väckas i syfte att fä ändring i gällande väglag och
häraf beroende vägskatt, synes nog tydligt framgå, att denna skatt
är föremål för ett tämligen allmänt missnöje inom landet såsom verkande
ojämnt och tryckande för såväl de underhållsskyldige in natura
som äfven för dem, hvilka bidraga till vägunderhållet med penningar.
Äfven vid denna riksdag hafva åtskilliga motioner blifvit väckta i
samma syfte, hvilka motioner gå ut på dels statens öfvertagande af
vägunderhållet i sin helhet och dels höjande af statsbidraget till kostnaden
för underhåll för allmän väg, bro och färja på laudet från
nu utgående tre tjugondelar af uppskattade kostnaden till dels hälften
af kostnaden och dels till tre tiondelar af densamma, hvj.lket är
yrkadt i den motion, hvaröfver detta betänkande är afgifvet. Äfvenså
har yrkats, att i sammanhang med höjandet af statsbidraget § 60 i
väglagen af den 23 oktober 1891 skall undergå förändring. I särskilda
betänkanden, som i dag föreligga till kammarens afgörande,,
har jordbruksutskottet, till hvilket samtliga dessa motioner varit öfverlämnade,
afstyrkt de ofri ga, men så till vida förordat bifall till den
senaste af mig omnämnda motionen, att utskottet hemställt, att Riksdagen
måtte för sin del besluta, att statsbidraget till vägunderhåll
på landet skall höjas från nu utgående tre tjugondelar af uppskattade
kostnaden till fyra tjugondelar eller en femtedel däraf. Motionären
har, såsom af betänkandet framgår, yrkat dess höjande till tre

Nr 25.

Onsdagen den 27 April.

tiondelar. Detta af utskottet förordade bidrag öfverensstäminer med Om höjning
det belopp, som särskilda utskottet vid revideringen af väglagen år af anslaget
1905 föreslog, och särskilda utskottet motiverade sitt förslag därmed, f?*
att denna höjning till en femtedel af vägkostnaden vore af törhållan-^^almdena
väl påkallad. Till följd af skiljaktighet i kamrarnas beslut det m. m.
blef vid sammanjämkning emellertid beloppet fastställdt. till tre tjugon- (Forts.)
delar, sä som det nu är. Var vid den tiden en höjning af statsbidraget
till eu femtedel af förhållandena väl påkallad, så torde man
kunna säga, att samma skäl föreligga äfven nu. Under förutsättning
af bifall till detta utskottets förslag, har också utskottet hemställt,
att förslagsanslaget till bidrag till vägunderhållet på landet skall
höjas från af Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen yrkade 1,000,000
kronor med 350,000 kronor, eller till 1,350,000 kronor.

Den föregående ärade talaren har åberopat af utskottets motivering,
att utskottet uttalat, att genom ett bifall till den af utskottet
förordade böjning skulle »i någon mån» utjämnas olikheten af vägbördans
tryck på skilda orter och ansett, att utjämningen i stället
borde betecknas såsom »mycket obetydlig». Ja, det kan så vara,
men det är väl egentligen att rida på ord. »I någon mån» och »helt
obetydligt» torde väl tämligen nära sammanfalla.

Hvad nu beträffar statens öfvertagande af väghållningen, som
den ärade talaren äfven berörde, har kammaren redan afgjort den
saken. Men hvad som är säkert är, att ett sådant öfvertagande skulle
komma att blifva såväl för de in natura deltagande som för öfriga
väghållningsskyldige, synnerligen dyrbart. Och dessutom lärer
val icke väghållningen helt och hållet kunna förflyttas på staten.

Det blir väl endast allmänna landsvägar, som komma ätt ötverflyttas,
och de allmänna vägar, som kallas bygdevägar, finge nog väghållningsdistrikten
behålla.

^Emot en invändning, som den ärade talaren gjorde, nämligen
att en höjning af detta statsanslag skulle i själfva verket vara att
beträda vägen till statens fullständiga öfvertagande af vägunderhållet,
ber jag att få erinra, att det sätt, som utskottet nu föreslagit, eller
en ökad höjning af statsbidraget för att åstadkomma lindring i väghålluingskostnaden
på landet, redan blifvit i princip af Riksdagen
godkändt.

På grund af hvad jag haft äran anföra och med stöd af utskottets
motivering i öfrig!, anhåller jag, herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Odelberg, Theodor: Det är nu tredje året i rad, som

ledamoten af Andra kammaren grefve Hamilton förnyar sina motioner
dels om skrifvelse till Kungl. Maj:t i syfte att staten skall åtaga sig
hela väghållningsbesväret och dels, att statsbidraget till underhåll af
allmänna vägar skall i afvaktan på den begärda utredningen höjas
från nu utgående tre tjugondelar till tre tiondelar och att följaktligen
förslagsanslaget skall höjas från 1,000,000 kronor till 2,000,000 kronor.

De två föregående åren hafva dessa motioner afslagits såväl af
Första som Andra kammaren, och beträffande motionen om statens
öfvertagande af vägunderhållet har denna kammare äfven i dag af -

Nr 25.

Onsdagen den 27 April.

Om höjning slagit densamma. Men här kan verkligen tillämpas ordspråket att
&!. anslaget »trägen vinner», ty i år har grefve Ilamilton förvärfvat sig många
till väqun- ^era anhängare för sina förslag än han förut haft. Fem af jordbruksderhäll
å lan- utskottets ledamöter hafva förordat förslaget om statens öfvertagande
det m. m. af hela väghållningsbesväret, och hvad beträffar höjningen af stats(Forts.
) bidraget har utskottet delvis instämt i hans förslag. Sex ledamöter
hafva dock reserverat sig. Då målet, hvartill man sträfvar, befrielse
från vägunderhållet, ej med ens kan nås, försöker nu grefve Hamilton
och hans meningsfränder att likväl nå dit genom att så småningom
höja statsbidraget. Visserligen har utskottet tagit afstånd
från en sådan åtgärd, då utskottet i sin motivering på det bestämdaste
framhåller, att höjningen icke är afsedd att vara ett öfvergångsstadium
i afvaktan på statens öfvertagande af väghållningsbesväret i dess
helhet. Detta säger visserligen utskottet i år. Men emot utskottets
motivering hafva åtskilliga personer, som biträdt utskottets kläm,
reserverat sig, och jag kan icke finna, att ett utskott nästa år, ty
motionen återkommer med all säkerhet, eller om några år, och icke heller
Riksdagen, är bunden af ett sådant platoniskt uttalande.

Utskottet har sagt, att orsaken till, att utskottet nu i eu viss del
bifaller grefve Hamiltons motion är, att den är betingad af nödvändigheten
att söka lindra och i någon mån utjämna olikheten i vägbördans
tryck på skilda orter. Jag vill visst icke bestrida, att icke
denna vägbörda trycker ganska häråt på olika ställen, isynnerhet
inom åtskilliga af de norrländska väghållningsdistrikten. Men föröfrigt
tror jag, liksom här förut i dag yttrats af en talare, att de
personer, som känna detta tryck värst, nämligen industriidkare, löntagare
och mindre lägenhetsägare, klaga minst, under det jordbrukarne
klaga mest, livilka dock få utgöra vägunderhållet in natura,
under det de andra få bidraga med afsevärda kontanta belopp. Jag
vet, att det finns många exempel på, att industriidkare tätt betala
lika mycket i vägskatt som i bevillning. Men jag kan icke se, att
det kan blifva någon möjlighet att utjämna detta olika tryck på det
sätt, som utskottet har föreslagit, nämligen att höja statsbidraget öfver
en bank, lika för alla, med andra ord således att de väghällningsdistrikt,
som för närvarande icke äro tryckta af vägbördan, skulle
få statsanslag lika väl som de distrikt, hvilka äro tryckta af den.
Och hvad spela dessa 350,000 kronor för roll, då de skola fördelas
på 41,000,000 vägfyrkar i vårt land? Den lindring, som de värst
tryckta väghållningsdistrikten därigenom kunna få, är verkligen minimal.
Men vill man saken —- att lindra för de distrikt, som hafva
det svårast — är den rätta vägen att slå in på den, som Riksdagen
redan beträdt, nämligen att bevilja ett särskildt anslag, 150,000 kronor,
som utgår just för att lindra bördan för dylika väghållningsdistrikt;
och hade utskottet verkligen velat en lindring, hade det varit lämpligt,
att detta anslag på 150,000 kronor blifvit ökadt. Men det går
icke i stycke med det hela; då når man icke det mål, som eftersträfvas,
nämligen att staten småningom skall öfvertaga hela väghållningsbesväret! För

öfrigt under nuvarande förhållanden, då man har den största
svårighet att få statens debet och kredit att gå ihop och då finans -

Nr 26.

Onsdagen den 27 April.

ministern uttänker alla möjliga skatteobjekt för att nå detta syfte, Om höjning
kan det då vara lämpligt att rent af plottra bort, om jag så må säga,

350,000 kronor? o till vägun På

grund af hvad jag anfört yrkar jag, herr talman, utslag å derhän ä
såväl motionen som utskottets hemställan. landet m. m.

(Forts.)

Herr Ros: Man skulle möjligen af den siste ärade talarens anförande
kunna få den föreställningen, att de medlemmar af denna
kammare, som inom utskottet biträdt dess majoritet, gjort det endast
och allenast för att tillmötesgå de kraf, hvilka framställts i grefve
Hamiltons motion, och detta skulle — såsom talaren yttrade — vara
ett bevis för sanningen af satsen: trägen vinner. Jag skulle då vilja
saga, att den ställning vi intagit ingalunda är ny, utan att fixerandet
af statens bidrag till V5 redan föreslagits af särskilda utskottet vid
1905 års riksdag.

Den siste talaren yttrade vidare, att det är särskildt i dessa
kritiska tider olämpligt att plottra bort en för staten så afsevärd
summa som 350,000 kronor i småposter, hvilka, där de placeras,
egentligen icke medföra någon lindring, därför att de fördelas på så
många händer. Jag däremot har ansett, att äfven ett mindre bidragkan
"hafva en viss betydelse för dem, som få det samma.

Hvad själfva principfrågan angår, är det väl här på detta område
som öfverallt, där gränsen mellan statens och kommunens affärer
är så godtyckligt uppdragen, att det är mer en smaksak, om staten
skall bidraga med V5 eller, som t- ex. sker vid aflöning till folkskolelärare,
med 73.

Jag har den bestämda uppfattningen — och det är också därför
att detta är i utskottets motivering poängteradt, som flera medlemmar
af denna kammare med mig kunnat biträda majoritetens beslut —
att man ingalunda bör syfta till att staten skall öfvertaga hela vägunderhållet,
och detta af många skäl, som redan förut äro påpekade
och som icke här behöfva repeteras.

Men ett tillmötesgående af kommunernas kraf på större bidrag
kan ju vara ganska befogadt, och då vi, som jag nyss antydde, hafva
ställt oss på den ståndpunkt, som särskilda utskottet vid 1905 års
riksdag intog, och krafvel naturligtvis mer och mer stegras för hvarje
år som går, kan redan däri ligga ett skäl att öka statsbidraget något.

Det är åtminstone det, som föranledt mig att biträda utskottsmajoritetens
beslut, till hvilket jag, herr talman, således yrkar bifall.

Grefve Spens: Jag ber att få förena mig med dem, som yrkat

utslag å utskottets hemställan lika väl som å motionen. Jag får därvid
åberopa i hufvudsak hvad som anförts af herr Odelberg och friherre
Silfverschiöld, men jag ber att därtill få lägga ett ytterligare
skäl. Detta är, att det finns en hel del af landsbygdens befolkning,
som nu drabbas mycket kårdt af vägtungan, men som icke skulle
i någon afsevärd mån få lindring genom föreliggande förslag, jag
menar invånarna i köpingar och municipalsamhällen. Efter den nya
stadsplanelageus tillkomst få de underhålla de allmänna vägar, som
gå genom samhället, och de få dessutom underhålla sina gator och

Nr 25.

Onsdagen den 27 April.

Om höjning betala vägskatt för sina gårdar och sin inkomst. Jag har bär några
af anslaget sjffror från Jönköpings län, som jag ber att få uppläsa: Huskvarna
till vägun- köping betalade år 1909 en vägskatt uppgående till 21,958 kronor
derhän å 2 öre, hvaraf 15,096 kronor 24 öre för inkomst och 6,841 kronor 26
landet m. in. öre för »annan fastighet», d. v. s. gårdarna i köpingen. Nässjö muni(Forts).
) cipalsamhälle betalade samma år en vägskatt, uppgående till 11,615
kronor 13 öre, hvaraf 7,702 kronor 2 öre för inkomst och 3,913 kronor
11 öre för »annan fastighet».

Förslag om lättnad i vägtungan för köpingar och municipalsamhällen
är för närvarande beroende på Kungl. Maj:ts pröfning.
För två år sedan ingick länsstyrelsen i Jönköping med en framställning
i sådant syfte, ..och sedan har en liknande framställning gjorts
af stadsförbundet. Ärendet är för närvarande hos kammarkollegium
för yttrande, och, efter hvad jag inhämtat, är det sannolikt, att kungl.
proposition i ärendet är att förvänta till nästa riksdag. Jag anser,
att denna fråga bör lösas, innan eller åtminstone samtidigt med att
statsbidraget till vägunderhåll böjes. Jag tror för min del, att dessa
invånare i köpingar och municipalsambällen äro, åtminstone i stora
delar af landet, fullt ut lika betungade af vägunderhållet som jordbrukarna;
och det är mycket möjligt, att, om statsbidraget nu kommer
att höjas i enlighet med utskottets förslag, så kommer det om
ett eller annat år att begäras ånyo ökadt bidrag för att betänka den
förlust, som väghållningsdistrikten komme att lida därigenom, att
köpingar och municipalsamhällenas bidrag till vägkassorna komme
att upphöra eller förminskas.

Jag förenar mig på denna grund med de herrar, som yrkat utslag,
och jag yrkar som sagdt, herr talman, afslag å såväl utskottets
hemställan som motionen.

Herr Markgren: Det synes mig, som om orsaken till det motstånd,
som här mött jordbruksutskottets framställning, är att söka
dels i farhågan, att man genom ett bifall till framställningen skulle
så småningom glida in på den väg, som leder till statens öfvertagande
af allt vägunderhåll, dels och i den omständigheten, att man
genom ett bifall till jordbruksutskottets hemställan icke anser sig
vinna någon verklig utjämning i fråga om de olika bördor, som trycka
skilda väghållningsdistrikt. Jag vill då först och främst säga, att
ett bifall till hvad jordbruksutskottet föreslagit ingalunda medför såsom
följd, att staten skall öfvertaga hela vägbördan, och att ett sådant
öfvertagande ej heller torde böra ske, dels emedan detta skulle
medföra alltför stora utgifter, dels ock enär det skulle åstadkomma
en hel del slitningar mellan stad och land samt mellan olika landsändar,
slitningar, hvilka skulle verka skadligt, icke minst för landsbygdens
invånare, och kanske hämma utvecklingen i de trakter af
landet, som ligga längst bort och äro minst odlade och därför hafva
svårast att göra sina önskningar och behof gällande. Att någon
verklig utjämning af vägbördorna ej kan ske genom ett bifall till
jordbruksutskottets hemställan är väl sant, men en sådan utjämning
afses icke heller utan en lindring uti det tryckande väghållningsbesväret.

Nr 25.

Onsdagen den 27 April.

Jordbruksutskottets hemställan anser jag befogad och finner stöd Om höjning
för densamma i den omständigheten, att under de senare åren krafven
på landsvägarnas underhåll hafva väsentligt ökats genom den fm vagUn.
stegrade trafiken, särskild! genom trafiken med automobiler. Vidare derhän å
finner jag stöd för bifall däri, att arbetspriserna öfverallt stigit, shlandet m. m.
att kostnaderna för vägunderhållet numera äro högre än förut. Då (Forts.)
det är ett statsändamål, att de allmänna vägarna underhållas, anser
jag däraf följa, att staten med de ökade krafven på goda vägar och
med de ökade arbetspriserna bör bidraga med ökadt belopp till underhållet
af vägarna.

På denna grund är det, som jag ber, herr talman, att fa yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Berg, Lars: Den här lilla ökningen af förslagsanslaget
för bidrag till vägunderhållet kan ju se ganska oskyldig ut, men om
man närmare undersöker dessa motioner — och icke minst den nu
närmast föreliggande — finner man, såsom här i dag redan mänga
gånger framhållits, att meningen tydligen är, att successivt, kanske
på få år, öfverflytta allt underhåll af de allmänna vägarna på staten.

I den utredning, som i fjol och i år förekommit, ser man, att till
och med utskottet icke ens uppskattar denna öfverflyttningsvåda och
storleken af dess inverkan på landets ekonomi så, som det gjordes
redan för trettio år sedan. Utskottet säger nämligen i fjol, att om
vi räkna så noga som det är möjligt, kan man antaga, att genom
detta arrangemang väghållningskostnaden kommer att fördubblas.

För 30 år sedan räknade emellertid vägkommittén att den skulle
mångdubblas, och erfarenheten sedan dess har icke kommit uppfattningen
på skam. .

Jag vill därför begagna tillfället att framhålla, att det visserligen
kan vara sant, hvad utskottet antog, att kostnaden för själtva det
direkta underhållet af de nuvarande vägarna möjligen skulle tör
staten kunna gå för det dubbla beloppet af det närvarande, ehuru
jag för min del ändå icke tror detta. Men därtill komma likväl de
ständigt växande krafven, som icke skulle kunna motstås, på nya
vägars anläggning, på de förefintliga enskilda vägarnastvertagande
i massa till statens underhåll, på förbättring af vägar, på kontinentalt
byggnadssätt med grundförbättrade vägar redan i anläggningeD, på
automobilvägar, in. in. Allt det där skulle medföra så utomordentligt
förhöjda kostnader, att staten icke skulle kunna möta dem utan att
eftersätta sina plikter på andra områden. För öfrigt skulle det sannolikt
förrycka vägväsendets normala, jämna och lyckliga utveckling,
när man kan få kommendera staten att ensam bygga och underhålla
vägarne — kanhända rent af genom sina representanter i Riksdagen,
hvarigenom äfven Riksdagens arbete skulle påverkas och dragas på
sned, såsom förhållandet är i vissa andra länder, där man t. ex.
anser tillständig! att folkombuden ofta vid valen lofva. att tillgodose
kommittenternas enskilda intressen. Det skulle helt visst på så sätt
blifva ett allmänt rop på nya och förbättrade vägar, som skulle blifva
svårt att motstå.

Men härvid är å andra sidan att märka, att det enligt min åsikt

>r 25.

Onsdagen den 27 April.

Om höjning i verkligheten icke är berättigad^ att upphäfva dessa ständiga ldagofö^hidraa
som redan i ett par decennier ha höjts öfver den fö reg i fn a,

till vägun- fruktansvärda bördan; detta skrik är i regel icke sant eller rättderhall
å färdigt. Herrarna må väl vara förvissade om, att jag som norrlandet
m. m. landning känner vägbördans art och hur den kan vara ojämnt och
(Forts.) olidligt fördelad i vissa trakter af vårt land, ty detta är alldeles
riktigt, och däremot borde åtgärder för länge sedan hafva vidtagits
åtgärder, som borde bestå, dels i proportionellt större bidrag (ända
till 9/io af kostnaden) till anläggning, ombyggnad m. m. af vägar, dels
i ökadt understöd till sådana vägdistrikt som äro med väghållning
mest betungade och nödlidande. Att såsom nu utdela proportionellt
lika bidrag åt alla vägdistrikt, lika för de minst betungade likasom
för de mest betryckta, är principvidrigt och motverkande sitt ändamål,
att nämligen utjämna orättvisorna mellan vägdistrikten. Men äfven
i öfrigt är bördan icke så synnerligen tung, det torde herrarna väl
hafva funnit, och jämförelsevis är den högst afsevärdt lättad. Detta
kan hvar och eu förstå, som betänker att medan till in naturaväghållningsskyldiges
hjälp ryckt upp eu stor och mäktig hjälptrupp,
som bidrager med eu väsentlig del, så har sedan väglagen antogs,
den underhål Isskyldiga jorden befriats från motsvarande del af.väghållningsbördan,
samt hela grundskatten och indelningsverket. Äfven
skjutsningstungan och många andra onera realia hafva aflyftats. Man
kan häraf tydligen förstå, att när man jämför de väghåflningsskyldiges
föregående bördor med de nuvarande, är det något ©grannlaga
och otacksamt att påstå, att skatterna på jorden jämte vägbördan
nu blifvit så tryckande, att den straxt måste kastas på andra skattdragande
genom öfverflyttning på statsverket, så mycket mera, som
vägbördan varit och är ett urgammalt onus på jorden, likasom eu
naturlig grundskatt, som ingått i jordens köpe- och taxerings-värde,
och på grund däraf icke bör efterskänkas annat än då sådant kan
ske på grund af andra högre hänsyn och utan att det allmännas
eller enskild rätt däraf kränkes eller skadas. Såvidt jag förstår, är
det ett planmässigt försök med denna ström åt motioner om ökade
bidrag till vägunderhållet, som jag nyss talade om, hvilken ström nu
flödar öfver oss, det är meningen att göra vägbördan, hvilken naturligtvis
liksom andra onera och bördor icke anses angenäm att bära,
det är meningen — säger jag —- att göra vägbördan till en uteslutande
statsangelägenhet, och att fä Riksdagen att öfvertaga den,
genom att det ena året efter det andra bevilja några tiondelar eller
tjugondedelar af dess uppskattade kostnad. På så sätt skall man
kunna säga, såsom en talare nyss framhöll: Riksdagen har redan erkänt
det berättigade i att bidraga till bördau, och därför kan man
lägga på staten ännu mer enligt den gamla principen, har du tålt
den, så tål du väl den med! Tag bara i och drag! Och har man
kommit en bit till, så ligger halfva bördan på staten, och sedan är det
blott en tidsfråga, när det hela är en uteslutande statsangelägenhet.

Emellertid den satsen, att man icke bör lägga den bördan på
staten, den är lyckligtvis erkänd här i dag. Men det föredragna förslaget,
utlåtandet rir 67, syftar precis till samma öfverflyttning och
det är därföre lika viktigt, att man äfven afslår detta. Däremot

Nr 25.

Onsdagen den 27 April.

skulle jag gärna vilja vara med om att understödja den del af de Om höjning
väghållningsskyldige, soni är hårdast belastad; men intet af dessa
motionärens förslag innehåller något visst belopp härtill. Visserligen vägunär
det i öfrigt blott fråga om medel, som äro så minimala, när de derhän ä
komma i den väghållningsskvldiges hand, att det blott är att plottra landet m. m.
bort pengar, att det blir ingenting af värde för den enskilde. Men (Forts.)

mina. herrar, det blir å andra sidan stora summor för staten, i synnerhet
om vi fortsätta. Om meningen hade varit att lindra de verkligt
betungade,skulle man naturligtvis hafva föreslagitRiksdagenattanvända
de 350,000 kronorna till att lindra de mest betungades börda.

Det är alldeles påtagligt. Därför bör äfven nu föreliggande förslag afslås.

Ett annat och det viktigaste skälet är, att man, innan man i
klump ger anslag till vägunderhållet, först bör försöka de mera praktiska,
de påtagliga medlen att lindra vägbördan, och ett, kanske det
första af dem, är att fördela bördan på större vägdistrikt. Det är
nämligen två medel, som äro väl kända af herrarna, men de äro för
länge sedan glömda af motionärerna, de äro icke modärna. Det ena
är, att för att fördela bördan mer jämnt, så långt det är möjligt i
en praktisk fråga, skall man utvidga väghållningsdistrikten; och här
finns ett lämpligt utvidgningsområde, nämligen landstingsområdet.

Därigenom skulle de värsta, de största ojämnheterna försvinna.

Det andra medlet, som icke heller någon berört, är också synnerligen
viktig, nämligen anlitandet i allt vägväscn af sakkunskap
och kontroll. Man har öfverlämnat detta stora arbete att så godt
som sköta sig själ!''. Väglagen var, såsom Riksdagen antog den, just
icke något vackert drag i Sveriges kulturhistoria, allra minst i tekniskt
afseende! Den handlar egentligen endast om, hur man skall
befria de gamla väghållarena och skaffa hjälp af nya sådana. Det
är blott fråga om, hur bördan skall fördelas mellan de nya och de
gamla beskattningsföremålen, men det finns knappt ett ord om att
förbättra vägväsendet, att i allmänhet göra det bättre, att se till att
de stora kostnaderna, som läggas på nya beskattningsföremål, verkligen
komma till nytta. Vi hafva i dag hört, huru som ännu icke
ett öre kommit till godo de första förbättringarna, grundförbättringarna,
fastän lagen varit gällande nästan i tjugu år och dessa äro nästan
de enda tekniska bestämmelser som påbjudas däri.

Dessutom finns ingen tillsyn, ingen sakkunskap vid de stora
arbetenas utförande. Länsmännen, om de icke äro 60- 70-åringar,
begripa ingenting om väg väsen och vägbyggnad. Kronofogdarna halva
icke heller något begrepp om saken. Och jag har aldrig hört, att
det ingår i landshöfdingeutbildningen, att laudshöfdingen skall vara
vägbyggare, och jag har heller aldrig sett, att han varit det — såvida
han icke varit särskildt hämtad från den kåren.

Detta giir, att det blir ett dåligt arbete från början till slut,
utan sakkunskap. Det är visserligen ingen konst att bygga vägar
och laga dem. Liksom ail annan »skön» konst, är det ingeii konst,
sedan man väl kan den! Men man behöfver lära sig alla konster
äfven de enklaste. Men de, som skola sköta vägväsendet — äfven
högre upp — hafva intet begrepp i dessa ämnen. I vägkommittöns
förslag var dock uppställd fordran på både att landstingsområdet

Nr 25.

Onssdagen den 27 April.

Om höjning skulle blifva vägdistrikt och att Konungens befallningshafvande skulle
tf hafva en sakkunnig man vid sin sida — väginspektörerna — som

till väqun- före dr oge ärendena rörande vägväsendet och som skulle kontrollera
derhän å underhållet af vägarna samt instruera länsmän och förmän, så att
landet m. m. det skulle blifva här som i alla andra kristna stater, att det fanns
(Forts.) tillsyn öfver vägarna och särskild sakkunskap öfver allt. Vi intaga
en undantagsställning i detta afseende, och detta är icke regeringarnas
fel eller de tekniska myndigheternas eller kommittéernas, utan det
är landstingens och Riksdagens fel, som icke vilja hafva någon
eftersyn på dessa vägar. Det skulle vara genant, menade man, och
de väghålluingsskyldige hafva här liksom i Andra kammaren utgjort
pluraliteten. Man har icke fått igenom förslaget att tillsätta inspektörer,
hvilket man dock har på många andra områden, såsom inspektörer
för fiskeriväsendet etc. Men icke ens det har gått i många
län. Jag har arbetat åtskilligt för detta, utan att det lyckats.

Alltså, innan man försöker att att få in i lagen dels att vägbördans
fördelning blir den naturliga och rättvisast möjliga, dels att
ett bättre och billigare underhåll och vägbyggnad genomföres, skall
det icke blifva någon varaktig bättring. Det gäller först och främst
att gå till grunden.

Det är äfven oriktigt, att icke vägarna byggas af staten. Det
är oförstånd, eller jag vet icke hvad jag skall kalla det för, att lämna
miljoner i händerna på dem, som icke hafva begrepp om saken, som
aldrig hafva byggt vägar, att utföra vägbygge med 2js ä 3/4 al statsmedel
och resten Y4 med eget tillskott. Detta gör, att vi fått dåliga
vägar från början och att man sedan icke förstått sig på att tillse
dem. Detta är den största olägenheten och den största anledningen
till klagomål, fast ingen velat draga fram det; jag har därför nu
tagit mig friheten att göra det.

Emellertid skall jag endast tillägga, att äfven om kammaren
skulle antaga det här föreslagna tillskottet till vägunderhållet
på landet af 1/6, så torde kammaren ej vilja lämna sitt bifall till
det af utskottet gjorda märkvärdiga tillägget af följande lydelse:
»Därutöfver må väghållningsdistrikt, som äro med väghållning synnerligt
betungade, kunna efter Kung], Maj:ts pröfning af staten erhålla
särskild! understöd, i den mån medel, som för sådant ändamål
må vara anslagna, därtill lämna tillgång.» Visserligen gillar jag,
såsom nyss angifvits, denna tanke i princip, men endast om beloppet
till lindrande af de mest betryckta vägdistrikten, antingen upptages
till viss procent af det uppskattade väghållet eller angifves till viss
summa. Hvad skall eljest detta stadgande tjäna till? Huru och när
skall bidraget bestämmas? Kanske medelst gemensam votering?
Godkännes den ofvan citerade formen för lagbudet, då har man antagit
en bestämmelse, hvilkens räckvidd man icke känner och hvilkens
verkningar man icke kan förutse.

Jag yrkar afslag å alltihop.

Herr Hägglund: Jag har vid ett föregående tillfälle, då denna
fråga förelegat till Första kammarens pröfning, yttrat mig i frågan.
Jag ber att nu få betona, att jag fortfarande hyser samma uppfart -

Nr 25.

Onsdagen den 27 April.

ning som den jag då uttalade. I likhet med motionären och utskot- Om höjning
tet anser jag den höjning, som bär är ifrågasatt vara hellre för liten %ra^ffr9aa
än för stor. Vägskatten måste betraktas ej allenast såsom ett kom- VägUnmunalt
besvär, den är af en mera allmän beskaffenhet. Vägarna derhän å
tjäna icke blott den ort, inom hvilken de gå, utan äfven de sam-kwde< m. m.
hällen, som ligga vid sidan däraf, jag menar städerna. Det synes (Forts.)
mig därför lämpligt, att i detta fall stad och land räckte hvarandra
handen och hjälptes åt att bidraga till vägunderhållet på ett mera
effektivt sätt än hittills ägt rum.

Man har såväl från Norrland som från öfriga delar af landet
ofta hört befogade klagomål öfver, att vägskatten varit alltför tryckande,
särskilt i de många kommuner, där den uppgått till 5, ja upp till
8 kronor per bevillningskrona. Sådana belopp äro alltför tryckande,
och skatten kvilar icke allenast på jordbrukare utan också på industri,
som är förlagd på landsbygden, och de ämbets- och tjänstemän
samt arbetare, som där bosatt sig. Det synes niig därför, att denna
kammare borde redan nu utjämna denna strid mellan stad och land
samt vidtaga åtgärder, så att icke öfvergången blir alltför stark.

Min åsikt är nämligen den, att denna fråga föres igenom inom
ganska kort tid, ty de missljud öfver skattebördan, som man hört,
såsom jag nämnde, från olika håll i landet, komma icke att upphöra,
och jag är öfvertygad om, att det icke skall dröja länge, förr än
väghällningsbesväret öfverflyttats helt och hållet på staten, något
som jag anser ganska riskabelt, om det också vore teoretiskt rättvist.
Jag vill äfven erinra om, att särskilda utskottet år 1905 förordade
just detta statsbidrag, som nu af utskottet föreslagits. Det
är sålunda icke, såsom en ärad talare försökt uppvisa, någon ny idé
som motionären har framburit under de sista tvenne åren utan en
allmän åsikt hos de skattdragande landet rundt som ligger bakom
förslaget.

Med anledning "af hvad jag sålunda yttrat får jag yrka bifall
till utskottets förslag.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen
i enlighet med förekomna yrkanden gjorde propositioner, först på
bifall till utskottets i förevarande utlåtande afgifna hemställan samt
vidare därpå, att kammaren skulle afslå såväl hvad utskottet hemställt
som de i ämnet väckta motionerna; och förklarade herr talmannen
sig anse den senare propositionen vara med öfvervägande ja
besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som afslår såväl hvad jordbruksutskottet hemställt i sitt
utlåtande nr 67 som de i ämnet väckta motionerna, röstar

Jir 25.

Onsdagen den 27 April.

Om höjning
af anslaget
för bidrag
till vägunderhåll
å
landet in. m.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan;

(Forts.) Vid slutet af den häröfver anställda omröstningen befunnos rös terna

hafva utfallit sålunda:

Ja—94;

Nej—27.

Herr statsrådet Nyländer aflämnade Kungl. Majt:s nådiga proposition
till Riksdagen angående anvisande af ytterligare medel till
norrländska nyodlingsfonden.

Vid förnyad föredragning af jordbruksutskottets den 22 och 23
i denna månad bordlagda utlåtande nr 68, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Knngl. Maj:t angående statens öfvertagande
af halfva kostnaden för underhåll af allmän väg, bro och färja på
landet, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Om revision Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 22 och 23 innevarande
af Jagen an- månad bordlagda utlåtande nr 69, i anledning af väckt motion om
Väf,~ skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af lagen angående vägbesvärets^ut-
hållnings besvärets utgörande på landet.

görande pa I en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets belandet.
handling öfverlämnad motion (nr 167) hade herr Olof Olsson i Kullenbergstorp
hemställt, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Magt täcktes taga i öfvervägande, huruvida, efter
skedd utredning, lagen om väghållningsbesvärets utgörande på landet
borde undergå revision, äfvensom att Kungl. Maj:t måtte för Riksdagen
framlägga de förslag, hvartill detta öfvervägande kunde gifva
anledning.

Utskottet hade på åberopade grunder hemställt, att förevararde
motion icke måtte till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda.

Reservation hade afgifvits af herrar E- A. Lindblad, A. H.
Fahlén och E. G. H. Åkerlund, hvilka ansett, att utskottet bort
hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida och i hvad mån grunderna
för fördelningen af statens bidrag till vägunderhållet lämpligen
kunde förändras i syfte att detta bidrag måtte blifva fördeladt på de
olika distrikten i lämpligare förhållande till den uppskattade kostnaden
för sommarvägunderhållet samt för Riksdagen framlägga det förslag,
hvartill en sådan utredning kunde föranleda.

Nr 25.

Onsdagen den 27 April.

Herr Lindblad: Kammaren kan vara trött på att befinna sig Om reunion
på vägstämma i dag, och jag skall därför med blott några få 9x^qåendTvägklargöra
den tanke, som ligger till grund för reservationen. Då jag hållningshört
två talare förut i dag, herr Fahlén och friherre Silfverschiöld, besvärets utförorda
densamma, skall jag be att fä göra ett yrkande. görande på

Påtagligt är, att, om man skulle gått med pa de motioner, som “naet förut

här afslagits, skulle man icke åstadkommit någon verklig ut- \ or s->

jamning, förr lin man kommit till slutpunkten, att staten släppte till
100 procent af väghållningskostnaden. Detta är den mening, som
finnes hos alla motionärerna, fastän de icke vågat uttala den direkt.

Men vi reservanter hafva trott, att en verklig utjämning skulle kunna
nås, om man ville taga fasta på ett uppslag, som gifvits i denna
motion från Andra kammaren, ehuru vi icke kunna godkänna det i
den utsträckning, som motionären gifvit det. Yi hafva gjort den glidande
skalan mycket lindrigare och beskedligare samt fasthålla, att
hufvudparten af kostnaden i hvarje fall skall drabba väghållningsdistrikten
och icke staten. Det är den tanke, som ligger underförstådd
i vårt förslag. Man kan icke saga, att man därmed uppnår en
slutpunkt för önskningarne, men det blir dock i hvarje fall ett slags
utjämning mellan de olika väghållningsdistrikten. Det är icke bra
som det nu är, ty af statistiken ser man, att det finnes väghållningsdistrikt,
där utdebiteringen är 4 öre per vägfyrk, under det att den
i andra uppgår till 1 krona 25 öre per vägfyrk. Det är då bättre,
att de väghållningsskyldige få se för sig, huru en något, högre ersättning
rätteligen kan tillerkännas dem. Därigenom vinner man
äfven det syftemålet, som nyss berördes, nämligen att municipalsamhällen
och köpingar, som delta i väghållningsbesväret på landet, få
del af ett högre kostnadsbidrag från staten, därest vägskatten för
några af dessa samhällen bli relativt mera tryckande än för andra.

Hvarför jag gör ett yrkande, det är därför, att jag tror det vara
klokare, att denna kammare fattar ett positivt beslut och visar, huru
den vill, att en verklig utjämning skall komma till stånd, än att vi
med anledning af ett väntadt beslut i Andra kammaren möjligen
ställas inför eu sammanjämkning, om hvilken man icke vet, huruvida
denna kammare kan vara färdig att afstå eller acceptera den.

Därför tycker jag att det är klokare, att man visar, under hvilka
villkor man vill gå med på en utjämning, som visserligen drabbar
staten i något högre grad än nu, men då också medger iakttagande
af större rättvisa. Utgången blir ju ytterst beroende på ytterligare
undersökning hos Kungl. Maj:t.

Af denna anledning skall jag be att fä yrka bifall till den vid
utlåtandet fogade reservationen.

Herr von Oelreich: 1 motionen nr 167 inom Andra kamma ren

har motionären hemställt om en skrifvelse till Kungl. Maj:t med
anhållan, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida, etter
skedd utredning, lagen om vägbållningsbesvärets utgörande på landet
borde undergå revision, äfvensom att Kungl. Maj:t måtte för Riksdagen
framlägga de förslag, hvartill detta öfvervägande kunde gifva
anledning. Motionärens hemställan föranledes af det stora antalet

Nr 25. SO Onsdagen den 27 April.

Om revision motioner om ändring i väglagen, som vid sistlidet års riksdag före“Mndeväa''^^
behandling. Till följd af dessa motioner anser kan en genomShållnings-
gående revision af väglagen behöflig. Ingen af de motioner, som
besvärets ut- väcktes förlida år, vann dock Riksdagens bifall. Jordbruksutskottet,
görande på som haft denna motion till behandling, har icke ansett sig kunna
landet. förorda bifall till densamma och detta af det skälet, att för en ge(Forts.
) nomgående revision af väglagen har utskottet ansett en säkrare ledning
måste gifvas än som för närvarande är att tillgå, och att det
skulle vara svårt om ens möjligt att angifva, i hvilken riktning revisionen
skulle gå. Äfven anser utskottet, att eu tids ytterligare erfarenhet
angående lagens verkningar är nödvändig, innan man tillgriper
en omfattande revision. En sådan har ju skett så nyligen
som år 1905, och att inom så kort tid efter en så pass viktig lags
genomförande och trädande i kraft göra en förnyad och genomgripande
revision anser jämväl utskottet icke tillrådligt.

Men uti motionen har ett nytt moment införts, hvilket af den
töregående ärade talaren berördes, nämligen en förändrad fördelning
af^ statsbidragen enligt en s. k. glidande skala. Förslaget är i viss
mån tilltalande, men utskottet har icke kunnat af den utredning, som
föreligger rörande denna glidande skala, bilda sig ett tillfredsställande
begrepp om densamma. Den af motionären föreslagna skalan skulle
medföra en höjning af statsbidragen, enligt hans egen uppgift till BO
å 35 X af det uppskattade vägunderhållet. I reservanternas förslag
har denna beräkningsgrund betydligt modifierats, och sålunda kan
man säga, att detta är vida mer antagligt. Men under alla förhållanden
erfordras en höjning af statsbidraget, och utskottet har
icke ansett sig kunna föreslå någon förhöjning af detsamma utöfver
den utskottet i ett föregående betänkande föreslagit. Under alla förhållanden
torde man dock mot den glidande skalan kunna anföra,
att den osökt inbjuder väghåliningsdistrikten till bemödanden att få
så många som möjligt af redan befintliga vägar intagna såsom allmänna
ty därigenom skulle det största möjliga statsbidrag erhållas.
En sådan tendens eller böjelse att få så många allmänna vägar som
möjligt har man redan kunnat se på många håll, och säkerligen har
den gifvit anledning till den mångenstädes öfverklagade väghållningstungan.

Att en ytterligare höjning af statsbidraget skulle vara behöflig!
har också utskottet svårt att kunna tänka sig, ty af Riksdagen kar
ett särskilt anslag ställts till Kung!. Maj:ts förfogande för att åstadkomma
understöd åt synnerligt betungade väghållningsdistrikt, och
detta anslag är, enligt hvad utskottet förnummit, icke ens till fullo
utnyttjadt.

Slutligen torde böra framhållas hvad, som redan under diskussionen
i föregående ärende framhölls, nämligen att det är under uppsegling
eu ganska viktig fråga, den nämligen om köpingars och munieipalsamkällens
likställighet med städerna ifråga om vägunderhållet
på landet. Och efter hvad den ärade talaren antydde, skulle denna
fråga redau föreligga inom kammarkollegium till besvarande och sålunda
komma till Kung! Maj:ts pröfning och behandling. Det synes
därför, som om det kunde vara skäl i att uppskjuta skrifvelsen till

Onsdagen den 27 April.

Nr 25.

Kung!. Maj:t i syfte att få en genomgripande revision af väglagen Om revision
verkställd. Jag anser, att äfven denna fråga bör komma före, dä ^^dTväqsäkerligen
en revision blir nödvändig, så att alla dessa frågor må j^iiningskunna
behandlas på en gång. besvärets ut Herr

vice talman, jag hemställer om bifall till utskottets förslag görandejpå,
och om afslag å reservationen.

landet.

(Forts.)

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr vice
talmannen, som öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar, att
i afseende på föreliggande utlåtande yrkats, dels att utskottets hemställan
skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle afslå utskottets
hemställan och antaga det förslag, som innefattades i den vid utlåtandet
afgifna reservation.

Härefter gjorde herr vice talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad jordbruksutskottet hemställt i sitt utlåtande
n:r 69, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och antages det förslag
som innefattas i den vid utlåtandet afgifna reservation.

Omröstningen företogs och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—64;
Nej—48.

Vid förnyad föredragning af jordbruksutskottets den 22 och 23
i denna månad bordlagda utlåtande nr 70, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kungl. Magt angående revision åt'' lagen om
enskilda vägar på landet, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo jordbruksutskottets den 22 och 23 innevarande Om ändrade
april bordlagda utlåtande nr 71, i anledning af väckt motion 0111
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ändrade grunder för statsbidra-^tn-nj.en,fff_
get till vinterväghällningen. hållningen.

Nr 25.

Onsdagen den 27 April.

Om ändrade X en inom Andra kammaren väckt, till jordbruksutskottets begnmder
för handling öfverlämnad motion (nr 67) både herr A. Wilclund hemtillvinterväg-ställt,
att Riksdagen vilie besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t
hållningen, anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t efter verkställd utredning för Riks(Forts.
) dagen framlägga förslag dels därom, att statsbidrag till vinterväghållet
måtte utgå efter samma grund som statsbidraget till sommarvägunderhållet,
dels ock till de ändringar i gällande väglag, Indika
till följd af statsbidragets utgående kunde anses erforderliga.

Utskottet hade på anförda skäl hemställt, att herr Wiklunds
ifrågavarande motion icke måtte af Riksdagen bifallas.

Herr Rogberg: Herr talman! Motionären, herr Wiklund, väckte
i Andra kammaren föregående året en motion likartad med denna
och jag väckte eu motion, ungefär lika lydande, i denna kammare.
Motionerna blefvo af vederbörande utskott, det sammansatta statsoch
lagutskottet, afstyrkta, och folio i kamrarna, men ändå anser jag
mig nu böra yttra några ord med anledning af förevarande motion.
Den har blifvit af jordbruksutskottet afstyrkt dels af skäl, som utskottet
åberopat från det sammansatta utskottet förra året, och dels
af skäl, som utskottet nu tillagt.

Det sammansatta stats- och lagutskottet yttrade förra året mot
motionerna först och främst det, att påståendet, att det vore eu inkonsekvens
af staten att icke lämna bidrag till vinterväghållet, när
sådant lämnades till sommarvägunderhållet, innefattade endast en
skenbar inkonsekvens. Men jag vidhåller, hvad jag då yttrade, nämligen
att inkonsekvensen är verklig. Intet i hvad utskottet anförde
eller hvad som yttrades vid ärendets behandling i kamrarna visar,
att inkonsekvensen endast skulle vara skenbar. Hvad utskottet anförde
såsom sitt andra skäl kan jag förbigå, icke som om jag anser,
att skälet har någon gällande kraft, men med hänsyn till den affattning,
motionären i år gifvit motionen, kan jag icke finna, att skälet
i någon män rör motionen. Det sammansatta stats- och lagutskottet
hade vidare ett tredje skäl för sitt afslag, nämligen det, att den omständigheten,
att vid 1905 års riksdag icke ifrågasattes någon ändring
i Kungl. Maj:ts proposition rörande sättet för statsbidragets beräknande,
visade, att i anmärkta afseendet icke förelågo några mera afsevärda
missförhållanden. Hvad utskottet här sagt, är bokstafligen
sant, men knappast sant i sak, ty vid 1905 års riksdag yrkades i
en motion, nämligen af herr Jonsson i Hökhult, förhöjning af statsbidraget
af det skal, att ejiuru staten hade en stor fördel af de allmänna
vägarna, så lämnade den icke något bidrag till vinterväghållet.

Ku säger jordbruksutskottet, jämte det utskottet åberopar de
förutnämnda skälen, följande, att som uppskattningen af vinterväghållet
afser endast att bestämma ploglagens ersättning, men denna
uppskattning är långt ifrån noggrann, kan den uppskattningen icke
läggas till grund för en beräkning af statens bidrag. Jag tror för
min del icke, att det skulle vara farligt med den saken. Men vill
man ej det, kunde nog saken hjälpas, om man t. ex. loge medeltalet
för ett visst antal år af kostnaderna, eller ännu bättre, om man

År 25.

Onsdagen den 27 April.

följde den väg, motionären i sin motion föreslagit, nämligen att ge- Om ändrade
nom särskilda nämnden verkställa uppskattning af vinterväghållet. Skulder/ör
Utskottets skäl är således föga hållbart. Utskottet har haft ytterli-tillvinterväggare
ett skäl för sitt afstyrkande, hvithet från utskottets synpunkt hållningen.
kunde vara gällande, men nu icke gäller, nämligen det, att utskottet (Forts.)
föreslagit förhöjning af statsbidraget i allmänhet. Men genom
kammarens nyss fattade beslut synes detta förhöjda bidrag icke
komma att utgå.

Då utskottets skäl för dess afslagsyrkande, såvidt jag kan finna,
äro föga vägande, samt det gifvetvis är en inkonsekvens eller, låt oss
säga, en orättvisa af staten att icke lämna bidrag till vinterväghållet,
när staten gifver sådant till sommarvägunderhållet, anser jag att
motionen är befogad, och att det skrifvelseförslag, hvarom motionären
hemställt, bör bifallas. Jag kan nämna i detta sammanhang att enligt
. beräkningar, som föregående riksdag gjordes, kan man antaga,
att ett bidrag till vinterväghållet skulle medföra en statsutgift af
cirka 175,000 kronor, ett icke alltför afsevärdt belopp.

Herr talman! Jag yrkar afslag å utskottets hemställan och bifall
till den i ärendet väckta motionen.

Herr Lindblad: I fråga om denna lindring hafva utskottets ledamöter
varit eniga så när som på två, som reserverat sig, och skälet,
hvarför man icke kunnat tillstyrka statsbidrag för denna börda, är,
att den är så svårberäknelig. Om sommarvägunderhållet erbjuder
vissa vanskligheter, måste man erkänna, att det dock därvidlag finnas
några objektiva grunder för dess bedömande. Men så är det icke
med afseende på vinterväghållet, ty först och främst är det olika
olika år, olika i olika trakter, och dessutom finnes det andra förhållanden,
som inverka. Den, som t. ex. är intresserad af vinterväghållet,
kan genom att borttaga en gärdesgård i rätt tid eller uppsätta
snöskärmar och vidtaga andra dylika åtgärder undvika hopning
af snön på ett ganska praktiskt sätt. Och så finnes det också den
utvägen, som ofta användes, att man icke håller alla allmänna vägar
under vintern, utan man tager andra vägar öfver sjöar eller ock skogsvägar,
som äro lättare att vidmakthålla.. Skulle man hälla alla landsvägar
och bygdevägar öppna, skulle det mången gång- vara onödigt
betungande och öka kostnaden af vägunderhållet. Åt dessa skäl och
när man tror, att kostnaderna kunna hållas nere genom att göra
orterna direkt intresserade, har utskottet affattat sitt afslagsyrkande.

Ett ytterligare skäl är, att beräkningen åt vinterväghållet är så
olika i olika trakter. På sina håll ingår man efter väglagens bestämmelser
vissa beting eller ackord med dem, som skola underhålla
vägarna vintertid. I andra vägdistrikt betalar man blott de verkligen
utgående kostnaderna. Man har tillsatt ploglagsfogdar, och dessa
hafva i uppdrag att blida folk och sammanföra dragare, som utföra
behöfliga dagsverken. Genom dessa förtroendemän betalas de verkliga
kostnaderna, och de granskas noggrant. Det har visat sig,
att kostnaderna kunnat väsentligen nedbringas, om man slagit in på
denna senare utväg och icke på förhand uppskattar kostnaderna för
snömassornas bortföring, utan inskränker sig till att betala dags Första

Kammarens Prof. 1910. Kr 95. 3

Nr 25.

Onsdagen den 27 April.

Om ändrade verken först då de verkligen behöfvas. Innan man kommit till ett
*"•"**■ f°r. verkligt praktiskt förfaringssätt i denna riktning, tror icke utskottet,
till vinterväg-att det är lämpligt att på något sätt inlåta sig på, att staten skall
hållningen, bidraga till vinterväghållet.

(Forts.) Af denna anledning ber jag att få yrka bifall till utskottets

hemställan.

Herr Berg, Lars: Jag vill icke göra annat yrkande än om bifall
till utskottets förslag, och jag har sålunda intet mot motiveringen
att invända, men jag skall med några ord påvisa, huru tendentiöst
man verkligen i denna fråga synes handla. Motionären har i denna
sak sagt och har velat stödja sig på, att den kommitté, som uppgjort
förslag till denna lag om vinterväghållet, skulle med all säkerhet
ansett, såsom det framginge af kommitténs betänkande, att om den
föreslagit något statsunderstöd till vägunderhållet, när mark är bar,
så skulle den säkerligen hafva föreslagit understöd äfven för vinterväghållet.
Eftersom jag var med i kommittén och ännu sä länge är
i lifvet, kan jag försäkra, att det i kommittén icke var tal om något
sådant. Tvärtom framhöll kommittén, såsom man finner om man går
tillbaka till motiven, att någon rättvis uppskattning af medelkostnaderna
för vinterväghållet icke är möjlig, och att sålunda icke någon
medeltalsberäkning på förhand kan ske, och därför säger kommittén,
att man visserligen kan hafva skäl att betrakta vinterväghållet teoretiskt
lika med sommarväghållet, men, praktiskt sedt, är det omöjligt.
Man kan t. ex. icke genomföra beträffande vinterväghållet den
utvidgning af vägdistrikten, som kommittén föreslagit såsom själfva
hufvudgrunden för hela sommarvägunderhållet, utan man måste gå
tillbaka till häradet eller socken såsom enhet för vinterväghållet.
Detta är den praktiska sidan af saken. Den rent teoretiska får man
lämna åsido. Den ger orimliga resultat. Därför gör en praktisk
lagstiftning klokt i att hålla sig till det, som motsvarar ändamålet,
till det, som är gagneligt och som är minst stötande eller det minst
orättvisa, man kan lämpligen genomföra.

Det synes, som om man sökte efter anledningar och letade efter
yttranden, som personer eller kommittéer skulle hafva fällt för eu
mansålder tillbaka, ehuru detta icke är fallet. Då öfriga ledamöter
nu äro döda eller frånvarande, men jag ännu lefver, har jag velat
meddela denna rättelse.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes i enlighet med därunder
framställda yrkanden propositioner, först på bifall till hvad
utskottet i förevarande utlåtande hemställt samt vidare därpå att
kammaren, med afslag å utskottets hemställan, skulle bifalla den i
ämnet väckta motionen; och förklarades den förra propositionen,
hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogos och hänvisades till jordbruksutskottet Kungl. Maj;ts
denna dag aflämnade nådiga propositioner till Riksdagen:

Nr 25.

Onsdagen den 27 April.

l:o) angående öfverlåtelse till Västerås stad af ett domprosten i
Västerås på lön anslaget område i S:t Ilians socken;

2:o) angående öfverlåtelse till Kalmar stad af vissa delar af den
för högre allmänna läroverket därstädes använda fastighet m. m.; och
3:o) angående anvisande af ytterligare medel till norrländska
nyodlingsfonden.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet
dels Kungl. Majt:s under sammanträdet aflämnade nådiga propositioner
till Riksdagen:

l:o) angående uppförande af en svensk kyrka med samlingslokal
och pastorsbostad i Paris m. m.; och

2:o) angående beloppet af arfvode i visst fall åt vikarie för lektor
vid högre lärarinneseminariet i Stockholm;

dels och Kungl. Maj:ts denna dag aflämnade nådiga skrifvelse
till Riksdagen angående fråga om anslag för provisorisk utvidgning
af tekniska högskolan.

Anmäldes och bordlädes:

konstitutionsutskottets memorial, nr 12, angående fullbordad
granskning af de i statsrådet förda protokoll;

statsutskottets utlåtanden:

nr 44, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående användande
af behållning å extra ordinarie anslaget till fortsättande af
arbetena å rikets kustfästningar m. m.;

nr 45, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
af särskildt rekryteringsbidrag för fyllande af 1911 års stater;

nr 46, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående användande
af öfverskott i den s. k. Djurgårdskassan till byggnadsoch
reparationsarbeten vid Ulriksdals slott; samt

nr 47, i anledning af Kungl, Maj:ts proposition angående uppförande
af en byggnad, innehållande lokaler för krigshögskolan med
flera institutioner och myndigheter;

bevillningsutskottets betänkande nr 18, i anledning af dels Kungl.
Majits proposition med förslag till förordning angående vissa bestämmelser
rörande gränstrafiken mellan Sverige och Norge, dels och en
i ämnet väckt motion;

lagutskottets utlåtanden:

nr 38, i anledning af vissa motioner om ändringar i gällande
förordning angående försäljning af vin och Öl den 9 juni 1905; samt

nr 39, i anledning af väckt motion angående viss ändring i förordningen
angående försäljning af vin och Öl den 9 juni 1905;

jordbruksutskottets memorial:

nr 72, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut angående

Nr 26.

Fredagen den 29 April.

väckt motion om bildande af en nyodlingslånefond för kronotorpare i
Västerbottens och Norrbottens län; samt

nr 73, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut angående väckt
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående en betryggande arrende-
och besittningsrätt till småbruk å kronans jordbruksdomäner
m. m.; äfvensom

Första kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:
nr 13, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kung],
Maj:t rörande upphäfvande af föreskriften om lärjungarnas vid de
allmänna läroverken obligatoriska kyrkobesök; och

nr 14, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående förläggande af ett fyrskepp vid Olands södra udde.

Justerades sex protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kammaren
åtskildes kl. 2 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Fredagen den 29 april.

Kammaren sammanträdde kl. 3,30 e. m.

Herr statsrådet Nyländer aflämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till grunder för förvaltningen af vissa kronan
tillhöriga vattenfall; och

2:o) angående bidrag af statsmedel till åstadkommande af en
järnväg från Trollhättan till Nossebro.

Justerades protokollet för den 22 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes jordbruksutskottets memorial och utlåtanden
:

nr 74, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition angående ny aflöningsstat för statens landtbruksingenjörer,
extra landtbruksingenjörer och landtbruksstipendiater;

Kr 26.

Fredagen den 29 April.

nr 75, i anledning af väckt motion om åvägabringande af lagändring
i syfte att bereda större trygghet för en bättre vård af och
hushållning med enskildes skogar;

nr 76, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående åläggande för ägare till skogar af större omfattning
att å dem införa uthålligt skogsbruk;

nr 77, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående skogsvårdsafgifter samt en i ämnet väckt motion;
och

nr 78, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj-.t angående revision af lagen om rätt till fiske.

Vid föredragning af ett från Andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 364, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver
dess tillfälliga utskotts utlåtande nr 39 med anledning af förslag
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående vissa ändringar i uppställningen
af statsbanornas utgifter och inkomster m. m., beslöt Första
kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott nr 1.

Vid föredragning af ett från Andra kammaren ankommet protokollsutdrag,
nr 362, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande, nr 37, angående herr
Starbäcks motion, nr 191, om skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande
kyrkornas upplåtande för folkbildningsarbetet, beslöt Första kammaren
hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott nr 2.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran följande
nästlidne dag bordlagda ärenden, nämligen konstitutionsutskottets
memorial nr 12, statsutskottets utlåtanden nr 44—47, bevillningsutskottets
betänkande nr 18 äfvensom lagutskottets utlåtanden nr
38 och 39.

Föredrogos och lades till handlingarna jordbruksutskottets under
gårdagen bordlagda memorial:

nr 72, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut angående
väckt motion om bildande af en nyodlingslånefond för kronotorpare
i Västerbottens och Norrbottens län; samt

nr 73, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut angående
väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående en betryggande
arrende- och besittningsrätt till småbruk å kronans jordbruksdomäner
m. m.

Nr 25.

Fredagen den 29 April.

Föredrogos, inen bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
Första kammarens tillfälliga utskotts sistlidne dag bordlagda utlåtanden
nr 13 och 14.

Föredrogs och hänvisades til! jordbruksutskottet Kungl. Maj:ts
under sammanträdet aflämnade nådiga proposition till Riksdagen med
förslag till grunder för förvaltningen af vissa kronan tillhöriga
vattenfall.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts denna
dag aflämnade nådiga proposition till Riksdagen, angående bidrag af
statsmedel till åstadkommande af en järnväg från Trollhättan till
Nossebro.

Justerades fem protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att jordbruksutskottets
utlåtanden nr 74—78 skulle sättas främst på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 3,48 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Lördagen den 30 April.

Nr 25.

Lördagen den 30 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr statsrådet Lindström aflämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen

l:o) angående anvisande åt medel till sjukkasseväsendets befrämjande; 2:o)

angående anordnandet af en tillsynsmyndighet öfver sjukkasseväsendet
i riket och anvisande af medel till bestridande af kostnaderna
för densamma;

3:o) angående anslag till beredande af ökade ersättningar för
bestridande af sekreterar- oeh kamrerargöromålen vid nationalmuseum;
samt

4:o) angående statsbidrag till pensionering af den kvinnliga lärarpersonalen
vid enskilda läroanstalter.

Därefter yttrade herr statsrådet Lindström: Jag ber vidare att
få lämna det meddelande, att i gårdagens konselj jämväl beslutits
aflåtande af nådig proposition till Riksdagen angående sjukkasselag.
Denna proposition har ej blifvit färdig att öfverlåninas till Riksdagen
i dag, men den kommer att aflämnas vid nästa bordläggningsplenum.

Justerades protokollet för den 23 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes:

statsutskottets utlåtande nr 52, i anledning af Kungl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under fjärde kufvudtiteln gjorda framställningar
angående anslagen dels till krigshögskolor och dels till ålderstillägg;
äfvensom

Första kammarens tillfälliga utskotts utlåtande, nr 15, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående bildandet
af en lånefond, afsedd att för mindre bemedlade personer bereda tillfälle
att inom städernas områden förvärfva bostäder.

Kr 25.

Lördagen den 30 April.

Upplästes och godkändes jordbruksutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 76, i anledning åt Kung!. Maj:ts proposition angående försäljning
af den till Hanekinds häradsbor anslagna kronolägenheten Måsbult
nr 1 i Skeda socken;

nr 77, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af ett till förra mönsterskrifvarbostället Jädra nr 3 och 4 i
Uppsala län hörande område;

nr 78, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet .från förra kvartermästarbostället Öster Ullälfva
nr 3 Norrgården i Östergötlands län;

nr 79, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från förra löjtnantsbostället Klef nr 1 i Göteborgs
och Bohus län;

nr 80, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af områden från förra kompanicbefsbostället Virke nr 1, 4, 8
och 10 i Malmöhus län;

nr 81, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra trumpetarbostället Ljuna nr 1 Stora
Mellangärden i Östergötlands län;

nr 82, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af områden från förra trumpetarboställena Rällinge nr 1 och 2
jämte Rällinge nr 3, en utjord, i Södermanlands län;

nr 83, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af två till förra länsmansbostället Bossgård nr 3 i Östergötlands
län hörande lägenheter;

nr 84, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa områden från kungsgården Räfsnäs nr 1 i Södermanlands
län;

nr 85, i anledning af Kung!. Maj:ts proposition angående försäljning
till Mjölby kommun af ett till förra sergeantsbostället Hulje
nr 5 Södergården i Östergötlands län hörande område;

nr 86, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
åt en tomt hörande till ett invid Jörns järnvägsstation beläget
område af kronopark en Västra Jörnsmarken i Västerbottens län;

nr 87, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Sophiahemmet af visst område å kungl. Djurgården;

nr 88, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse
till Norrtälje stad af viss kyrkoherden i Norrtälje församlings
pastorat på lön anslagen jord;

nr 89, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af mark från komministerbostället Tumba nr 2 i Botkyrka
socken; samt

nr 90, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse
till Piteå stad af viss kyrkoherden i Piteå stadsförsamlings
pastorat på lön anslagen jord.

Nr 25.

Lördagen den 30 April.

Herr talmannen tillkännagaf, att enligt öfverenskommelse mellan
talmännen omröstningar jämlikt § 65 riksdagsordningen komme att
anställas vid kamrarnas sammanträden nästa onsdag öfver de tör
sådana omröstningar föreslagna voteringspropositioner, som då vore
af båda kamrarna godkända.

Vid föredragning af jordbruksutskottets nästlidne dag bordlagda
memorial nr 74, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i anledning
af Kungl. Maj:ts proposition angående ny aflöuingsstat för statens
landtbruksingenjörer, extra landtbruksingenjörer och landtbruksstipendiater,
godkändes den i detta memorial föreslagna voteringsproposition.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
jordbruksutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden nr 75—78.

Föredrogs och laaes till handlingarna konstitutionsutskottets den
27 och 29 innevarande april bordlagda memorial nr 12, angående fullbordad
granskning af de i statsrådet förda protokoll.

Vid ånyo skedd föredragning af statsutskottets den 27 och 29 i
denna månad bordlagda utlåtanden:

nr 44, i anledning af Kung]. Majrts proposition angående användande
af behållning å extra ordinarie anslaget till tortsättanue åt
arbetena å rikets kustfästningar in. m.,

nr 45, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
af särskildt rekryteringsbidrag för fyllande åt 1911 års stater,
nr 46, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående användande
af öfverskott i den s. k. Djurgårdskassan till byggnadsoch
reparationsarbeten vid Ulriksdals slott, samt

nr 47, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående uppförande
af en byggnad, innehållande lokaler tör krigshögskolan med
flera institutioner och myndigheter,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 27 och 29
innevarande månad bordlagda betänkande nr 18, i anledning åt dels
Kung]. Maj:ts proposition med förslag till förordning angående vissa
bestämmelser rörande gränstrafiken mellan Sverige och Norge, dels
och eu i ämnet väckt motion, biföll kammaren hvad utskottet i detta
betänkande hemställt.

Nr 25.

Lördagen den 30 April.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 27 ock 29 i denna
månad bordlagda utlåtande nr 38, i anledning af vissa motioner om
ändringar i gällande förordning angående försäljning af vin ock Öl
den 9 juni 1905, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Om viss in- Föredrogs ånyo lagutskottets den 27 och 29 innevarande april
i rätten*afl bordlagda utlåtande nr 39, i anledning af väckt motion angående
iskänka öl. v>ss ändring i förordningen angående försäljning af vin ock Öl den
9 juni 1905.

Uti en inom Andra kammaren afgifven ock till lagutskottet hänvisad
motion, nr 83, kade herr L. J. Carlsson i Malmberget med
instämmande af herrar C. E. Svensson, E. A. Leksell, Sven Linders,
Janne Tynell, J. E. Cervin, öskar Berg, Bojert Johansson, Alfred
Stärner, Gustaf Strömberg, A. Thylander, J. Lindgren, Linus Lundström,
F. O. Mörtsell och Johan Olofsson hemställt,

att Riksdagen för sin del ville besluta, att § 6 mom. 3 i kungl.
förordningen angående- försäljning af vin ock Öl den 9 juni 1905
skulle ur förordningen utgå.

Åsyftade lagrum lydde sålunda: »Mottager någon i sitt kem emot
betalning gäster till bespisning vid slutet bord, må kan, därest aftal
om bespisning träffats för en tid af minst en vecka, utan särskildt
tillstånd till gästerna vid deras måltider utskänka öl.»

Utskottet kade i förevarande utlåtande på åberopade skäl hemställt,
att Riksdagen, med anledning af förevarande motion, måtte i
skrifvelse till Kungl. Magt anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda,
i hvad mån ändring borde ske i 6 § 3 mom. i förordningen
angående försäljning af vin och Öl den 9 juni 1905 samt för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill en dylik utredning kunde föranleda.

Reservation både afgifvits af herrar Trygger, Gustaf Andersson,
Hålcanson och Stendahl, utan att desse likväl framlagt sin mening.

Herr Håkan son, Ernst: Herr talman! Mina herrar! Såsom
af betänkandet framgår, framställdes redan vid detta stadgandes införande
i förordningen åtskilliga betänkligheter däremot. Trots detta
antogs emellertid stadgandet. Nu säga motionärerna, att missbruk
däraf förekommit i hög grad, och föreslå därför, att detsamma måtte
utgå ur förordningen. Motionärerna hafva emellertid icke ens uppgifvit,
att något åtal för förbrytelse mot detta stadgande eller något
åtal, som skulle kunna hänföras under detta stadgande, förekommit.
I den domsaga, där jag är domare, har under de fyra år förordningen
varit gällande ej förekommit något åtal, som kunnat anses beröra
det ifrågavarande lagrummet. Motionärerna säga, att det är så
särskildt svårt att förebringa bevisning i fråga om öfverträdelse däraf.
Jag kan icke förstå, att det är värre att förebringa bevisning angående
öfverträdelse af detta lagrum än angående hvilken olaga utskänkning
som helst. Enligt ett stadgande i brännvinsförsäljnings -

Nr 25.

Lördagen den 30 April.

förordningen, som är tillämpligt jämväl i fråga om ölutskänkning,
är ingen hindrad att vittna, därför att han inköpt eller förtärt spirituösa
eller maltdrycker vid det tillfälle, som åtalet afser. Vid sådant
förhållande torde det ej vara så svårt att åstadkomma bevisning.

Nu har utskottet visserligen icke biträdt motionärernas yrkande,
som gick ut på, att Riksdagen utan vidare, på deras blotta uppgift,
skulle taga bort detta lagrum, utan utskottet har hemställt, att Riksdagen
med anledning af motionen skulle i skrifvelse till Kung]. Maj:t
anhålla, att Kung!. Maj:t måtte låta utreda, i hvad män ändring af
lagrummet borde ske, och framlägga det ändringsförslag, hvartill utredningen
kunde föranleda. Ja, det är ju ej något vidare vådligt
företag, som utskottet inbjuder Riksdagen att inlåta sig på, och man
kan ju egentligen ej hafva något mot eu sådan utredning. Men vi
reservanter hafva aiisett, att, innan man hos Kungl. Magt påkallar
sådan utredning, man bör dels hafva konstaterat, att missbruk förekommit
i någon vidare utsträckning, dels kunna påvisa, att dessa
missbruk ej kunna förekommas genom åtal enligt förordningen. Därför
hafva vi ej kunnat vara med om att nu aflåta en skrivelse. \i
hafva ansett, att frågan är både så outredd och så obetydlig, att vi
ej vilja besvära Kung], Maj:t med en skrifvelse, hvilken antagligen
skulle föranleda remisser till alla Konungens befallningshafvande för
utredning, huruvida missbruk förekommit.

Det är på dessa grunder jag tillåter mig yrka afslag å utskottets
betänkande.

Herr Bergendahl: Vi kunna väl vara ense därom, att den fråga,
som här underställts Riksdagens pröfning, icke är någon nykterhetsfråga
i egentlig mening utan endast en ordningsfråga. Motionärerna
vända sig mot det stadgande uti ifrågavarande förordning, som medgifver
rätt att vid s. k. slutet bord servera där mottagna gäster Öl
utan tillstånd och utan ens någon anmälningsskyldighet. Det kan
ifrågasättas, huruvida ett sådant stadgande är i fiskaliskt afseende
tillfredsställande. Det tillkom med 1905 års förordning. Den förutvarande
lagstiftningen hade skil jt mellan utsköljning af maltdrycker
utan inskränkning å ena sidan och utskänkning vid måltider åt spisande
gäster å andra sidan. Denna skillnad upphäfde 1905 års förordning
och måste därför sätta något annat i stället. Sålunda tillkom
stadgandet om rätt att servera maltdrycker vid slutet bord.

Det uttalades, när denna fråga var före år 1905, stora betänkligheter
mot ett sådant stadgande. De farhågor, som då framställdes
hafva kanske icke besannats i den utsträckning, som man då trodde,
men det är väl alldeles obestridligt, att missbruk hafva skett. Det
har visserligen icke i motionen påvisats några särskilda rättsfall till
ådagaläggande af detta, men motionärerna synas hafva utgått från
att det vore en känd sak, att öfverträdelscr i uppgifna afseende ägt
rum och därför underlåtit att anföra särskilda fåll af åtal. Från
mitt erfarenhetsområde känner jag åtminstone ett fall, där missbruk
skett på ett sätt, som medförde stor olägenhet för arbetet i en fabrik.
Men man kan icke, såsom motionärerna ifrågasatt, helt och hållet borttaga
stadgandet, då nu gällande författning icke gör den åtskillnad

Om viss in skränkning i

rätten att

utskänka Öl.

(Forts.)

Nr 25.

Om viss in skränkning i

rätten att

utskälla Öl.

(Forts.)

Lördagen den 30 April.

mellan olika slag af utskänkning, som den förutvarande gjorde. Däremot
torde man kunna ifrågasätta, huruvida det icke i fiskaliskt afseende
skulle vara ändamålsenligt, att personer, som vilja begagna
sig af rättigheten att servera gäster Öl vid slutet bord, också skulle
hafva skyldighet att göra en anmälan därom, liksom en hvar, som
vill utskänka alkoholfria drycker, har sådan skyldighet, och vidare att
myndigheten, hos hvilken anmälan sker, skulle hafva rätt att, därest
missbruk äger rum, oloflig utskänkning främjas eller eljest oordning
föraniedes af utskänkningen vid slutet bord, meddela förbud för en
sådan rättighets vidare utöfvande. Utskottet har icke ifrågasatt annat
än att Kungl. Magt måtte taga under öfvervägande, huruvida icke
något i den vägen borde stadgas, icke för att lägga hämmande band
på den fullt legitima rörelsen, men för att få ordning och reda, där
missbruk kan ifrågakomma.

Nu sade den föregående ärade talaren, att frågan är jämförelsevis
obetydlig — det håller jag med honom om — och att det kanske
därför icke vore anledning att skrifva till Kungl. Maj:t i detta afseende.
Men då nu kammaren har begärt en utredning rörande alkoholfrågan
i hela dess vidd, torde det icke vara ur vägen, att äfven
denna lilla ordningsfråga kommer att observeras och underkastas det
öfvervägande, hvartill omständigheterna kunna föranleda.

På dessa grunder tror jag det skulle vara förståndigt att aflåta
den skrifvelse, som utskottet har ifrågasatt, och jag ber därför, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen
i enlighet med de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner,
först på bifall till utskottets i nu föredragna utlåtande
gjorda hemställan samt vidare därpå, att kammaren skulle afstå såväl
hvad utskottet hemställt som den i ämnet väckta motionen; och
förklarade talmannen sig anse den senare propositionen vara med
öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som afslår såväl hvad lagutskottet hemställt i sitt utlåtande
nr 39 som den i ämnet väckta motionen, röstar

Ja,

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Nr 25.

Lördagen den SO April.

Ja—73;

Nej—31.

Om viss in skränkning i

rätten att

utskänka Öl.

(Forts.)

Herr statsrådet Petersson aflämnade Kungh Maj:ts nådiga proposition
till Riksdagen angående anslag till bestridande af kostnaderna
för arbetsdomstolen under är 1911.

Föredrogs ånyo Första kammarens tillfälliga utskotts den 27 och
29 i denna månad bordlagda utlåtande nr 13, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kung]. Maj:t rörande upphäfvande af föreskriften
om lärjungarnas vid de allmänna läroverken obligatoriska
kyrkobesök.

I anslutning till hvad herr Starbäck i en inom Andra kammaren
väckt motion, nr 192, i ämnet föreslagit, hade nämnda kammares
tillfälliga utskott, till hvilket ifrågavarande motion varit hänvisad, i
afgifvet utlåtande hemställt, att Andra kammaren för sin del behagade
besluta, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla
om sådan ändring i läroverksstadgan, att lärjungarnas obligatoriska
kyrkobesök afskaffades.

Angående
upphäfvande
af föreskriften
om
lärjungarnas
vid de allmänna
läroverken
obligatoriska

kyrkobesök.

Denna hemställan hade af Andra kammaren bifallits, hvarefter
beslutet härom deigifvits Första kammaren, som hänvisat ärendet till
behandling åt'' sitt andra tillfälliga utskott; och både detta utskott i
föreliggande utlåtande på åberopade grunder hemställt, att Första
kammaren endast så till vida ville biträda Andra kammarens beslut
i ärendet, att Första kammaren beslutade, att Riksdagen måtte i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring i läroverksstadgan,
att lärjungarnas obligatoriska bevistande af de vanliga^ högmässogudstjänsterna
måtte upphöra och att dessa, i den mån så
• kunde finnas lämpligt, bletve ersatta åt särskilda skolgudstjänster.

Herr vice talmannen: Innan jag inlåter mig på den före liggande

frågan, ber jag att tå begagna tillfället att skärpa herrarnas
uppmärksamhet på en sak af mycket allvarlig art.

Vid denna riksdag hafva väckts ett flertal motioner berörande
religiösa och kyrkliga frågor, sinsemellan visserligen rätt olikartade,
men dock med hvarandra besläktade så till vida, att de allesamman
äro rent negativa, alla gå ut på ett afskaffande, ett
borttagande utan att sätta något positivt i stället. Eu motion yrkar,
att man skall fråntaga det svenska folket värnet om hvad som är
urkunden, källan och normen för dess kristna tro och sed. Ett annat
förslag afser att fråntaga den svenska kyrkan dess särskilda representation;
ett tredje förslag afser att afklippa sambandet mellan kyrka
och skola; ett annat förslag att fråntaga de svenska församlingarna

Nr 25. 46 Lördagen den 30 April.

Angående dispositionsrätten öfver sina kyrkor och öppna dem för varia variorum.
U af före-16 Ater ctt aUBat förs.laS a^er att göra de för religiöst bruk afsedda
skriften om begrafningsplatser till rum för allehanda demonstrationer af mycket
lärjungarnas betänklig art. Flera skulle kunna nämnas men jag vill stanna här.
vid de all- En och annan af dessa motioner kan ju sägas vara af mindre
''verken obH- betydenket, och dess väckande röjer möjligen hos motionärerna blott
gatoriska en Da’v lust att uppträda såsom reformatorer, men alla ha de den
kyrkobesök, betydelse, att de förråda eu tendens, och det är häruppå jag vill
(Forts.) fästa herrarnas uppmärksamhet.

Det är en högst allvarlig sak, att ett stort politiskt parti är afgjordt
kristendomsfientligt och såsom sådant drifver en energisk
verksamhet. Det är också så, att det finnes ett ganska stort parti,
hvilket måste sägas vara kyrkofientligt. Somliga som tillhöra det
partiet äro nog kristendomsfientliga, men icke alla, men alla enas
de _ uti att vara fientligt sinnade mot den svenska kyrkans organisation,
och man kan säga om dem, att de arbeta på olika vägar för
att upplösa sambandet mellan svenska staten och svenska kyrkan.

Nu vill jag icke skärskåda denna sak från den allvarligaste sidan,
från hvilken den annars kan och bör ses, här är ej platsen därför,
men jag vill för ett ögonblick betrakta den ur politisk synpunkt.

Svenska staten och svenska kyrkan hafva så långt man går tillbaka
i vårt folks historia haft ett så intimt samband med hvarandra,
att det faktiskt icke är möjligt att uppdraga skiljogränser dem emellan.
Vår svenska historia vittnar om att sina skönaste och mäktigaste
bedrifter har vårt folk utfört, när sambandet mellan staten och
kyrkan varit som innerligast, och däröfver kan ingen undra som vet,
att de religiösa och sedliga motiven äro de kraftigaste. En följd af
detta månghundraåriga samlif är, att, om man skulle på allvar försöka
att upplösa sambandet mellan stat och kyrka i Sverige, man
skulle slita sönder vårt folk, sönderslita något af det som allra djupast
sammanhåller och ingriper i folkets lif. Statskyrkans förmer
hafva sina brister, och man kan diskutera om huruvida icke andra
former skulle kunna vara värdefullare, men obestridligt är, att åtminstone
för det närvarande ingen form för religiös eller kyrklig
organisation kan utöfva ett mera omfattande inflytande på svenska
folkets lif än vår gamla svenska kyrka. Därför skulle också upplösandet
af sambandet och samverkan mellan stat och kyrka leda
till att vårt svenska folk helt visst så småningom skulle upphöra att
kunna räknas till kristna folk. I stället skulle uppstå kretsar, större
eller mindre, af kristligt intresserade människor; det skulle blifva
en hop kouventikelförsamlingar, men med den svenska folkkyrkan
vore det slut.

Jag hoppas att herrarna ursäkta mig, att jag velat fästa uppmärksamheten
på dessa ting, som ligga mig så obeskrifligt varmt på
hjärtat och som jag anser att herrarna böra uppmärksamma — jag
hoppas att herrarna ursäkta detta— fastän det ju kan sägas icke direkte
ha att göra med den nu föreliggande frågan.

Nu skall jag gå öfver till denna, till den motion, i afseende å
hvilken man nu skall fatta beslut.

Jag vill då att börja med säga, att denna motion synes mig

Nr 25.

Lördagen den 30 April.

ganska onödig. Man åberopar i utskottsbetänkande från Andra kammaren
— och det är uttryckt här i Första kammarens utlåtande —
något som Första kammaren beslöt år 1904, men man hade bort
klarare framhålla, att saken nu ej är densamma som år 1904, då
genom 1905 års skollag den ifrågavarande paragrafen fått en helt
annan lydelse än förut. Jag skall läsa upp denna paragraf som återfinnes
på sid. o i betänkandet och lyder så: »Sön- och helgdagar
böra lärjungarna, så ofta och i den ordning eforus på rektors förslag
bestämmer, bevista högmässogudstjänsten eller särskildt anordnad
skolgudstjänst; dock äge rektor att i särskilda fall för lärjunge medgifva
annan ordning för gudstjänstbesök eller därifrån meddela befrielse.
»

Det är sålunda i en mycket oegentlig mening man kan tala om
något tvång. Det är på rektors förslag som eforus kan bestämma
alltefter olika förhållanden, och denna frihet att ordna efter olika
förhållanden är ej blott en paragraf i lagen, utan det är något som
ock tillämpas i verkligheten.

I utskottets betänkande omtalas, att i Stockholms läroverk råder
större frihet än annorstädes, och jag tillägger, att lika befrielse också
meddelats inom andra läroverk. Det är ingen eforus, som i sitt stift
har så många läroverk som jag, och jag kan nämna, att i detta hänseende
ordnats mycket olika på det ena och andra stället allt eftersom
rektor har pröfvat vara för den platsen det lämpligaste. Jag
har icke i något enda fäll gått ifrån eller förändrat rektors förslag.

Hvilka motiv anför motionären, jag höll på att säga, mot det
tvång som icke finnes? Då jag skall besvara den frågan, ville jag
blott i förbigående nämna detta: hvarför skola allmänna läroverkens
ungdom och dess lärare tvingas att gå i kyrkan, då icke andra läroverks
ungdom eller dess lärare tvingas att gå dit? Jag bar aldrig
kunnat anse gudstjänstbesöken såsom eu förlust för våra allmänna
läroverk utan önskar, att någonting liknande funnes anordnadt äfven
för andra läroverks ungdom. Jag tycker, att lärare icke bort offentligen
tala om, att de anse såsom ett beklagansvärd! tvång att kanske
en gång hvarannan månad följa sina lärjungar i en högmässogudstjänst.

Två andra skäl hafva här anförts. Det ena är hvad man kallar
tvång. Hvad är det för tvång''? Jag antager, att man icke här menar
ett religiöst tvång, utan det är väl något annat man åsyftar. Fn
hel del, kanske ganska många skolynglingar vilja hellre göra något
annat på söndagen än gå i kyrkan. På de timmar, gudstjänsten
varar, vilja de hellre leka, läsa roliga böcker eller gå på skridskobanan
m. in. Således, när man talar här om religiöst tvång, så är
detta att använda ett ord, som suggererar en ganska oriktig uppfattning.
Men, så säger man: ungdomen bör icke tvingas på detta
sätt att deltaga i gudstjänsten. Och man åberopar därvid eu allmän
sats, att all religiositet och all religionsöfning bör vara fri. Detta
vill jag icke bestrida. Men här finnes också något annat, som ingen
heller kan bestrida, och det är, att till allt godt i det mänskliga lifvet
behöfva människorna uppfostras. Hos människan fiunes tendens
till både det bättre och det sämre, och uppfostran är till för att under -

Angående
upphäfvande
af föreskriften
om
lärjungarnas
vid de allmänna
läroverken
obligatoriska

kyrkobesök.
(Forts.)

Nr 25. 48 Lördagen den 30 April.

Angående trycka det sämre och locka fram det bättre. Det finnes också något
■upphäfvande som heter: uppfostran till religiositet. Den begynner, när mor lär
skriften om s*tt; ^arn att ''asa s*n första bön. Detta är det första steget till
lärjungarnas uppfostran till religiositet, och den slutar aldrig för den verkligt relief
de all- giösa människan, om också uppfostran allt mer och mer blir en själfuppfostran.
Men en ständigt fortgående uppfostran är behöflig, och
Vgatoriska '' hvarje uppfostran ingår alltid ett moment åt’ tvång, äfven vid själfkyrkobesök.
uppfostran. Det är ett stycke tvång detta att tvinga min lättja och
(Forts.) min likgiltighet att lämna rum för hvad som är af verkligt värde.

Detta gäller naturligtvis framför allt om ungdomen, den behöfver
uppfostras, äfven till religiositet.

Den här debatterade frågan synes mig vara blott ett moment i
en allmännare fråga, ett moment i frågan om vår ungdoms uppfostran
i allmänhet. Samma tendens, som förmärkes i motionen, gör sig
gällande i vida kretsar. Åtminstone mångenstädes, synes man hafva
uppställt den grundsatsen, att ungdomen icke bör tvingas till någonting
utan skall få göra hvad den själf har lust till. Följderna däraf
se vi uti de tidt och ofta återkommande klagomålen öfver att hos
ungdomen röjes så mycket ringaktning af all auktoritet och så stor
brist på pietet samt en mycket stor taktlöshet, för att icke säga
tuktlöshet.

Blott en konsekvens af ett bifall till motioneu vill jag fästa uppmärksamheten
på. Allt flera och flera bli de stackars barn i vårt
land, hvilka hafva kristendomsfientliga föräldrar. Kan det vara riktigt
af ett kristet folk att bereda väg för, att en hel skara barn kanske
aldrig få vara med om eu gudstjänst?

Det enda skälet — och det är det andra, som anförts för motionen
— är att gudstjänsterna skulle vara för långa, och att för de
unga särskildt predikningarna skulle vara för långa. Jag vill icke
bestrida, att uti detta argument ligger en sauningshalt, ehuru icke
på långt när så mycket som man velat framhålla. Men jag erkänner,
att det ligger något i detta, och därför anser jag, att det kan vara
befogadt att något åtgöres i denna sak. Därför vill jag för min del
icke alldeles motsätta mig hvarje åtgärd.

Läser jag igenom hemställan i Första kammarens utskotts betänkande,
så synes mig, att utskottet hade lika väl kunnat komma
till en annan formulering af sin kläm. Tv hufvudpunkten i utskottets
motivering är, att det skulle vara synnerligen önskvärd!, att i stället
särskilda gudstjänster för skolungdom mer än hittills anordnas. Det
är hufvudsaken i motiveringen, och utskottet har ej velat gå in på
frågan om tvånget. Då synes mig, som om utskottet både kunnat
och bort utan att bryta mot sin tankegång formulera klämmen på
annat sätt, och det, herr talman, skall jag be att få göra.

Jag slutar nämligen med att yrka, att Första kammaren så till
vida måtte biträda Andra kammarens beslut i ärendet, att kammaren
beslutar att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kung!. Magt anhålla,
att Kung!. Maj:t täcktes låta vidtaga erforderliga åtgärder för att åt
allmänna läroverkens lärjungar måtte beredas tillfälle att i vidsträcktare
mån än hittills deltaga i särskildt för gossar och ungdom anord -

Lördagen den 30 April.

Nr 25.

Både gudstjänster
gudstjänst.

i stället för i församlingens allmänna bögmässo- Angående

upphäfvande
af före.
0 skriften om

Grefve Wachtmeister, Henning: För min del kan jag ej första lärjungarnas
utskottets yttrande, att i Andra kammarens beslut i denna fråga skulle vid de allligga
ett uttalande om, att de dagliga morgongudstjänsterna i skolan
icke längre borde vara obligatoriska. Men jag har ej alls något emot, gatoriska
att Första kammarens utskott uttalar som sin mening, att det är dess kyrkobesök.
och, såsom jag förmodar, äfven kammarens tanke att frågan ej får (Forts.)
gälla morgongudstjänsterna i skolan.

Jag kan icke förstå, att utskottet ställer sig tvekande, huruvida
de gudstjänster, som skulle ersätta de obligatoriska kyrkobesöken,
borde bil frivilliga eller ej. Om dessa obligatoriska gudstjänstbesök
afskaffas — något som vore eu välbehöflig åtgärd — skulle de väl
icke ersättas af något annat obligatoriskt, utan i stället borde väl
skolgudstjänster anordnas, såsom utskottet förordat och i många år
varit fallet i Stockholm. Dessa skolgudstjänster äro alltid mycket
besökta af skolungdomen, oaktadt de äro frivilliga. I landsortsstäderna
förekommer däremot obligatorisk kyrkogång fortfarande, enligt
hvad jag hört uppgifvas, i alltför vidsträckt grad, och det är icke
vidare tilltalande att höra skolgossarna klaga öfver, huru de kommenderas
till kyrkan, samt huru de snart få afsmak för kyrkobesök
genom dessa obligatoriska gudstjänster, som äro afsedda att verka i
motsatt riktning. Särskilt från en stad, som ligger i den föregående
ärade talarens stift, har jag hört sådana klagomål.

Jap

betviflar ej,

att biskopen i detta stift~icke ändrat någon bestämmelse, som rektor
föreslagit, men förmodligen har i denna stad rektor icke ansett sig
böra göra någon modifikation, eftersom dessa obligatoriska gudstjänster
för skolungdom förekomma där alldeles för ofta.

Högmässogudstjänsterna äro i och för sig ofta långa, det bar den
föregående ärade talaren erkänt, men dessutom skola ynglingarna
komma i god tid och sitta och vänta samt, när gudstjänsten är slut,
dröja kvar, tills den iifriga församlingen gått. Om nu andra gudstjänster
anordnas i stället för dessa obligatoriska, skulle intet annat
än godt vara att säga, men skulle äfven dessa anordnas sä, att skolungdomen
blefve tvungen att besöka dem, blefve det icke bättre än
förut. Och om dessa gudstjänster anordnades i skolan, skulle skolungdomen
blifva tvungen att gä i skolan äfven om söndagarna. Nu
för tiden behöfves mer än förr söndagen till hvila för skolungdomen,
och hvad beträffar uppfostran till religiositet sker denna bättre, om
skolungdomen genom föräldrars och lärares inflytande frivilligt besöka
gudstjänsterna än om de göra det till följd af tvång.

Jag anhåller, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag,
men med den ändring i motiveringen, att stycket, som börjar
med orden »Huruvida sådana» och slutar med orden »närmare utredning»,
utbyttes mot detta: »Huru sådana skolgudstjänster skola
anordnas, synes dock böra blifva föremål för närmare utredning.»

Grefve Spens: Då jag inom utskottet varit referent i detta
ärende, skall jag försöka! att bemöta de anmärkningar, som gjorts
Första Kammarms Frot. 1910. Nr 25. 4

Nr 25. 50 Lördagen den SO April.

Angående mot utskottets betänkande. Till en början ber jag dock att få förupphäfvande
klara, att utskottet ej haft någon den minsta afsikt att visa sig kriskriften^m
stendomsfiendtligt. Detta framgår ock däraf, att utskottet på sidan 6
lärjungarnas i sitt betänkande, såsom herr vice talmannen äfven nämnt, framhåller,
vid de all■ att det vore synnerligen önskvärdt, att i stället för högmässogudsmänna
läro- tjänster särskilda skolgudstjänster mera än hittills skett anordnades,
gatoriska'' hvilka vore bättre ägnade att tillgodose skolungdomens religiösa behof,
kyrkobesök. Utskottet har icke heller velat blott nedrifva, såsom Andra kammaren
(Forts.) gjort genom sitt beslut i ärendet, utan utskottet har äfven velat sätta
något positivt i stället och därför föreslagit, att särskilda skolgudstjänster
måtte inrättas.

Herr vice talmannen förklarade, att den föreliggande motionen
vore helt och hållet onödig, och anförde till stöd härför, att enligt
nu gällande bestämmelser eforus äger på rektors förslag bestämma,
huru ofta och i hvilken ordning lärjungarna böra bevista högmässogudstjänsten
eller särskilt anordnad skolgudstjänst samt att rektor
äger att i särskilda fall för lärjunge medgifva annan ordning för
gudstjänstbesök eller därifrån meddela befrielse. Detta är visserligen
förhållandet, men faktum är dock, att på mänga håll i landet och,
efter hvad för utskottet uppgifvits, på de flesta håll skyldigheten för
lärjungarna att bevista högmässogudstjänst fortfarande existerar, äfven
om någon gång i terminen särskild skolgudstjänst anordnas, hvilken
lärjungarna i sä fall äro skyldiga att bevista.

Utskottet har emellertid icke velat säga, att icke den ungdomliga
frihetskänslan här såsom i andra fall kan tåla vid någon begränsning,
och utskottet har därför icke velat uttala någon önskan om, att
de af utskottet föreslagna särskilda skolgudstjänsterna skulle vara
frivilliga. Utskottet har äfven inskränkt sitt förslag till att afse de
vanliga högmässogudstjänsterna. Därmed har utskottet velat undantaga
gudstjänster vid särskildt högtidliga tillfällen, såsom minnesfester,
äfven om de äro förenade med högmässa.

Mot det af herr vice talmannen framställda yrkandet kan sägas,
såvidt jag fattade det rätt, att hans förslag icke behöfver innebära
mera, än att Första kammaren skulle uttala sig för, att lärjungarna
vid de allmänna läroverken alltid skuile under åtminstone en enda
söndag af läsåret vara fria från skyldigheten att bevista högmässogudstjänsten.
Nu äger nämligen eforus rätt att bestämma, att lärjungarne
hvarje söndag skola öfvervara högmässogudstjänsten.

På grund af hvad jag nu aufört ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Säve: Jag instämmer med de båda tillfälliga utskotten

däri, att åtskilligt kan anmärkas mot det sätt, hvarpå man ordnat
lärjungarnas vid de allmänna läroverken gudstjänster. Jag har under
min länga lärarverksarahet nog kommit att inse, att det talet är berättigad!,
att högmässogudstjänsterna i våra kyrkor icke alltid kunna vara
afpassade efter ungdomens behof. Visst är, att de äro för långa, i
följd hvaraf de blifvit för våra skolynglingar tröttande och ingifvit
mänga af dem ett slags känsla af tråkighet, som sitter mycket länge
kvar, ja långt efter sedan de lämnat skolbänken. Men äfven om jag

Sr 25.

Lördagen den 30 April.

erkänner detta, vill jag dock icke gifva min röst åt en reform, som Angående
tar bort allt obligatoriskt vid skolungdomens kyrkobesök.

Motionären framhåller visserligen i sin motivering — den är g£riften om
egentligen icke hans utan lånad från ett anförande vid ett lärarmöte lärjungarnas
i Falun förlidet år — med skärpa, att intet obehörigt ingrepp får vi de allgöras
i lärjungarnas religiösa frihet. När jag läste dessa ord, tyckte
jag mig däri se samma uppfattning som socialisterna hafva, Indika VCgatoriska
häfda, att religionen är en blott privatsak. Men man glömmer, att kyrkobesök.
flertalet af skolungdomen utgöres af barn eller gossar som icke äro (Forts.)
konfirmerade. Hos dem vill man förutsätta samma mognad i omdömet,
samma utveckling af själsiifvet och samma själtbestämningsförmåga
som hos äldre personer! Om dessa skolynglingar lockas af
utsikten att kunna efter eget skön använda söndagen på sätt de behaga,
till lekar, utflykter, skridskoöfningar eller sådant, kan man vara
förvissad om, att de flesta af dem falla för den frestelsen, och att de
sålunda helt enkelt undvika att besöka de allmänna gudstjänsterna,
ja, kanske äfven de gudstjänster, som särskilt anordnas för deras
räkning, men som göras frivilliga. Kan man anse en sådan anordning
vara lycklig för skolungdomens uppfostran till verkligt sedliga
karaktärer ?

Men, säger man, »ungdomens kyrkobesök bör vara uteslutande
dess egen, familjens, målsmannens angelägenhet. Däröfver bör bestämmas
endast i hemmen. Att eu offentlig myndighet gör intrång
på detta intima område af privatlif vit måste betraktas såsom en brutalitet».
Ja, »brutalitet», sä står det i herr Starbäcks motion. Men
de flesta af lärjungarna, åtminstone i de större städerna, hafva icke
sina föräldrahem i iäroverksstaden, de komma från andra håll, isynnerhet
från landsbygden. Huru skall man ställa med dem? Föräldrar,
som äro bosatta i Iäroverksstaden, kunna öfvervaka sina gossars
kyrkogång, men detta är icke förhållandet med de många föräldrar/som
icke äro bosatta där. Nåväl, säger man, då har man
ju målsmännen. Men de som enligt läroverksstadgan i första rummet
skola vara dessa ungdomens målsmän, det är rektorer och läroverkslärare,
ty de äro ju satta i frånvarande föräldrars ställe. Men
fastslår man nu, att gudstjänsterna måste vara frivilliga, huru går
det då med målsmanskapet i fråga om dessa? Rektorer och lärare
skulle då icke kunna såsom föräldrarna anbefalla ynglingarna att
besöka gudstjänsten icke ens vid sådana tillfällen, då den kan anses
vara särskildt lämpad för dem. Vi veta ju, att Konungen utfärdar
föreskrift med ecklesiastikministerns kontrasignation, att allt Sveriges
folk, gamla och unga, på bot- och böndagar skola besöka Herrens
iius. Men lärarna skulle icke, om det blir som motionären önskar,
kunna anbefalla lärjungarna att hörsamma Konungens bud att besöka
Herrens tempel! Kan något sådant vara lämpligt? Jag tror det icke.

Men, som jag nyss sagt, jag anser visst icke, att den nuvarande
ordningen är fullt tillfredsställande. Herr vice talmannen bär omnämnt,
huru det är ordnadt i Stockholm och i Lunds stift. Men
äfven på andra ställen har den obligatoriska kyrkogången blifvit
väsentligen begränsad. Vid det läroverk, jag tillhört, är det sedan
mänga är tillbaka så anordnadt, att för den högsta klassen är kyrko -

Nr 25. 52 Lördagen den SO April.

Angående gången frivillig men för de andra obligatorisk hvarannan söndag.
upphäfvande yien åtskilliga söndagar under läsåret anordnas i stället för dessa
skriftebarn obligatoriska kyrkobesök gudstjänster på läroverkets stora samlingslärjungamas
säl, kvilka omfattas med mycket intresse icke blott af lärjungarna
vid de all- utan äfven af föräldrar och målsmän. Man skulle kunna utsträcka
''''verken lobli ^etta’ ^i kunna lämna ungdomen större frihet med afseende ä gudsVeTgatoriska
tjänstbesök utan att taga bort den obligatoriska karaktären, som efter
kyrkobesök, min öfvertygelse ändock till en viss grad måste fasthållas.

(Forts.) Jag skulle gärna velat ansluta mig till det uttalande, som Första

kammarens tillfälliga utskott år 1904 gjorde med afseende på denna
fråga, ett uttalande som upptogs af herr von Schéele vid motionens
behandling i Andra kammaren såsom eget yrkande, men då detta
yrkande, som tinnes återgifvet i förevarande utskottsbetänkande, afslogs
af Andra kammaren, tjänar det till intet att här upprepa det.
Jag måste därför inskränka mig till att förorda bifall till herr vice
talmannens yrkande.

Herr Biörklund, Henning: Den omständigheten, att vid denna
riksdag mer än vid andra riksdagar förekomma eller förekommit
motioner, som från religiös synpunkt äro mindre tilltalande, bör icke
få inverka på denna frågas bedömande. Men jag kan icke annorledes
förstå herr vice talmannen, då han i början af sitt anförande
framhöll dessa motioner, än att han gjorde det för att de skulle
verka som en afskräckande bakgrund för nu förevarande motion,
hvilken i och för sig förefaller åtminstone mig mycket oskadlig.

Ser man efter, huru bestämmelserna äro, huru de varit och huru
de tillämpats i verkligheten, sä finner man till eu början, att lölkskolebarnen
och de enskilda läroverkens lärjungar aldrig varit underkastade
något tvång att bevista högmässa eller annan offentlig gudstjänst.
Kan denna tvångsbestämmelse, hvarom nu är trågverkligen
hafva så stor betydelse, dä den gällt endast den jämförelsevis
lilla skara lärjungar, som besöka de allmänna läroverken''? Säkerligen
icke! Innan nu gällande bestämmelse tillkom, voro lärjungarna
skyldiga att bevista högmässogudstjänsten hvarje söndag. Men huru
tillämpades denna bestämmelse i verkligheten? Jag har åtskilliga år
varit lärjunge vid ett läroverk i Stockholm under den gamla bestämmelsens
tid, men aldrig fingo lärjungarna i det läroverket tillsägelse
om, att bestämmelsen om obligatorisk kyrkogång skulle tillämpas.
Jag tar för gifvet, att det förförs likadant "i andra skolor, åtminstone
hörde man icke heller därifrån talas om obligatoriska kyrkobesök.
Den nya bestämmelsen, som herr vice talmannen läste upp, är visserligen
förmildrad, men tillämpningen är enligt min tanke densamma
som förut. Det vill säga, den tillämpas icke heller. Det som tillkommit
i den nya bestämmelsen är de mer eller mindre frivilliga
skolgudstjänsterna. När förhållandena äro sådana, att hvarken den
gamla eller den nya bestämmelsen i stort sedt tillämpas, tycker jag,
att, då frågan nu på grund af motion kommit på tal, (let kan vara
skål att se till, att man får någon annan bestämmelse, som har utsikt
att verkligen blifva tillämpad.

Nu säde herr vice talmannen, att här icke är något tvång. Men

Sr 25.

Lördagen den 30 April.

det är just det, som man vill ha klart. Och är det icke något tvång, Angående
så bör det väl icke heller vara farligt att säga ifrån, att det är frie
villigt. Den omständigheten, att, om det eu linnes tvång, man tager 8krtften om
bort detta, kan väl för ifrigt, icke leda till det, som herr vice tal- lärjungarnas
mannen nämnde, att eu yngling aldrig Unge vara med om en hög- vid de allmässogudstjänst.
Det är ju icke meningen att förbjuda ungdomen obl°i att

gä i kyrkan, utan endast att göra kyrkogången frivillig. Det gat0riska
bestrides icke från något håll, att högmässogudstjänsterna icke äro kyrkobesök.
lämpliga för ungdomen, att de äro för långa och icke lämpade efter (Forts.)
ungdomens uppfattningsförmåga. Men om så är förhållandet, hvarför
icke då rent ut säga, att det må bli slut med det obligatoriska?

Hvarför icke göra som utskottet, hvilket hemställt, att Kungl. Magt
skall göra sådan ändring i läröverksstadgan, att lärjungarnas obligatoriska
bevistande af de vanliga högmässogudstjänsterna måtte upphöra?
Jag tycker det förslaget borde kunna anses mycket tillfredsställande.

Det kan ifrågasättas, hvarför man icke tagit steget fullt ut,
liksom man gjort i Andra kammaren, och också i fråga om skolgudstjänsterna
uttalat, att äfven dessa böra vara frivilliga. Det skulle jag
för min del icke haft något emot. Jag skulle gärna varit med om
Andra kammarens beslut. Jag tror icke på nyttan af tvång i detta
fall. Men utskottets öfriga ledamöter tyckte, att man borde gå eu
medelväg. Det framställdes den åsikten, att om det skulle anordnas
särskilda skolgudstjänster, det icke vore sagdt, att man alltid kunde
anordna dem i de offentliga kyrkorna, utan att det i vissa fäll och
på vissa ställen kunde bli nödvändigt att anordna skolgudstjänsterna
i skolsalarna, och att om det då icke funnes något tvång att bevista
dem, man kunde befara, att lärjungarna icke skulle gå dit, hvarigenom
predikanten på skolsalen, där allmänheten icke heller komme
tillstädes, kunde bli satt i den situationen, att han icke finge någon
åhörare alls, under det att, om gudstjänsterna höllos i kyrkorna,
allmänheten åtminstone, enligt hvad erfarenheten visat, komme att
infinna sig ganska talrikt. Denna omständighet — och möjligen äfven
andra synpunkter, som vi icke gingo djupare in på — ansågs tala
för, att det kanske i vissa fall borde finnas obligatorisk skyldighet
att bevista skolgudstjänsterna, på grund hvaraf vi hemställde, att den
frågan skulle bli föremål för vidare utredning.

Såvidt jag riktigt uppfattade herr vice talmannens yrkande, så
bestod differensen emellan detta och utskottets hemställan däri, att
i det förra icke förekom ett rent uttalande, att lärjungarnas obligatoriska
bevistande af de vanliga högmässogudstjänsterna måtte upphöra.

Men ett sådant uttalande anser jag för min del så viktigt, att jag
icke kan vara med om att instämma i herr vice talmannens yrkande.

Och jag tycker, att Första kammarens tillfälliga utskott verkligen
har sökt att finna en sådan medelväg mellan de nuvarande bestämmelserna
och Andra kammarens beslut, att man väl skulle kunna
instämma i, att det icke ligger något farligt i utskottets nu förevarande
hemställan. Och skulle herr viee talmannens yrkande också
vara något mera konserverande af det gällande, finnes dock enligt

Nr 25.

54 Lördagen den 30 April.

Angående min tanke icke någon anledning antaga, att resultatet i verkligheten
U åt före-C skuIle ^li olika, vare sig man fattar det ena beslutet eller det andra.
skriften om Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.
lärjungarnas

vid de all- Herr von Baumgarten: Jag är i hufvudsak af samma åsikt
''verkm obli- som ^en förste ärade talaren. Jag hade dock helst sett, att icke
gatoriska något skrifvelseförslag alls kommit till stånd i denna fråga. Ty jag
kyrkobesök, anser, att Riksdagen skifver alltför ofta. Och jag befarar, att när
(Forts.) regeringens förslag en gång kommer till Riksdagen, många skola
känna sig vemodiga och tveksamma om, huru de skola fatta sitt
beslut, emedan förslaget innehåller något annat än hvad de tänkt sig.

Här har talats om obligatorisk kyrkogång. Jag ber att få
fästa uppmärksamheten på föreskriften i paragraf 24 af 1905 års
läroverksstadga, där det säges: »Sön-och helgdagar böra lärjungarna,
så ofta och i den ordning eforus på rektorns förslag bestämmer, bevista
högmässogudstjänsten eller särskildt anordnad skolgudstjänst».
Och det är ganska vanligt i landet, att det är särskild skolgudstjänst
för skolungdom. Så är t. ex. förhållandet i Växjö. Där har eforus
på rektors förslag anordnat särskilda skolgudstjänster hvar fjortonde
dag. Hvarannan söndag infinna sig vid dessa skolgudstjänster i
kyrkan icke blott lärjungar vid allmänna läroverket, utan äfven
lärjungar vid flickskolan, seminariet och folkskolan, och för dessa
håller församlingens präst en kortare betraktelse, man har kortare
ritual, ett par psalmer sjungas, och hela gudstjänsten tager knappt
en timmes tid. Det anser jag vara ett fullt tillfredsställande och
godt förslag. Föräldrar och målsmän böra äfven i det fallet få
yttra sig om sina barns kyrkogång, och om de vilja, att de skola
uppfostras i den kristna läran. Men icke må herrarna tänka sig,
att om lärjungarna finge fritt välja, det blefve många af dem, som
ginge i kyrkan, då det finnes så mycket annat att välja på.

Då nu herr vice talmannen framkommit med ett förslag, som
jag kan vara med om, ber jag att få yrka bifall till detta förslag.
Jag- kan dock icke neka till, att imder utskottets förslag ligger ett
visst moment, som icke är tilltalande. Eforus skulle nämligen därigenom
beröfvas rättigheten att deltaga i bestämmandet af skolgudstjänsterna,
och förslaget ansluter sig sålunda till det sätt, hvarpå
Andra kammaren söker beröfva eforus inspektionsrätten öfver de
allmänna läroverken, hvilken rätt bör ytterligare kringgärdas.

Jag ber för min del att få yrka bifall till herr vice talmannens förslag.

Herr Hernluud: Jag vill börja med att för min del inlägga en
bestämd gensaga mot det uttalandet af herr ordföranden i tillfälliga
utskottet, att det slut, till hvilket utskottet kommit, skulle vara synnerligen
tillfredsställande. Jag anser detta slut i stället vara synnerligen
otillfredsställande. Däremot ansluter jag mig med hela min
själ till det uttalande, som herr vice talmannen haft, och i hvilket
jag nästan ord för ord kan instämma. Jag grundar detta mitt uttalande
så i ena som i andra fallet på en ganska lång erfarenhet om,
huru på detta område lämpligen bör förfaras.

Tänker jag nu först på hvad ordföranden i tillfälliga utskottet,

Lördagen den 30 April.

Nr 25.

hnr förklarat vara så synnerligen välbetänkt, betel- det i utlåtandet, Angående
att Riksdagen skulle »hos Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring inpphdfvande
läroverksstadgan.att lärjungarnas obligatoriska bevistande åt de vanliga sjcriften om
högmässogudstjänsterna måtte upphöra, och att dessa» nu korn mer iarjungarnns

man till (let betänkliga — »i den mån så kan finnas lämpligt, blefve vid de allersatta
af särskilda skolgudstjänster». Det betänkliga ligger i det,*®ma taraatt
man anhåller, att det obligatoriska skall försvinna, och aU man gatoriska
säger, att om det befinnes lämpligt, skall det bli något annat. Dän kyrkobesök
ligger, såvidt jag kan so och bedöma saken, ungefär detsamma som (Forts.)
i Andra kammarens beslut, och i detta vill jag icke instämma. Jag
är emellertid långt ifrån någon vän af obligatoriska skolgudstjänster
såsom sådana, men jag anser, att den bestämmelse, som finnes i vår
nuvarande läroverksstadga, är så ofarlig i afseende på tvånget och
kan tillämpas på det sätt, som sker t. ex. här i Stockholm, sa att
det icke alls blir något tvång, icke något annat tvång än det, som från
skolans sida lämpligen bör utöfvas, och som jag, hvarje gång eu
skolgudstjänst annonseras, utöfvar. Jag meddelar på lördagen : »i morgon
hålles skolgudstjänst», och uttalar, att jag hoppas, att lärjungarna
skola talrikt komma tillstädes. Jag _ har förut en och annan gång
framhållit, att det är min innerliga öfvertygelse, att dessa ungdomsgudstjänster
lämna lärjungarne en behållning, som de icke.iå vid
något annat tillfälle. Jag bär funnit under ett ständigt bevistande
åt dessa skolgudstjänster under åtskilliga år, att de predikanter, som
vi vidtalat för dessa skolgudstjänsters hållande — jag bär särskild!
att gorå med detta såsom ordförande i den kommitté, som kungl.
direktionen för Stockholms stads undervisningsverk har tillsatt totalt
få dessa skolgudstjänster anordnade — fullgjort sitt. åtagande åtminstone
i de allra flesta fall på ett sätt, som varit i hög grad ägnadt
att tilltala ungdomens religiösa känsla och lämnat en mycket god
behållning. Jag har hört många lärjungar förklara, att de vant glada
öfver att ha varit med om dessa gudstjänster, och öfver att jag uppmanat
dem att besöka desamma, därför att de funnit, att rektors ord
om dessa gudstjänsters betydelse för de ungas religiösa lit verkligen
innebära en sanning.

Emellertid — jag upprepa!- det ännu en gång — jag är icke någon
vän af tvång i annan mening, än att det bör utölvas eu viss inverkan,
att det bör utöfvas en viss påtryckning, i den män man anser det vara
nyttigt för ungdomen, att den begagnar sig af dessa gudstjänster. Den
bestämmelse, som nu finnes kvar, är i hög grad rudimentär i förhållande
till alla de bestämmelser, som funnits allt från reformationens genomförande
ända till våra dagar. En talare i Andra kammaren, professor
Eden, sade, att det icke har skett någon ändring i detta tvång under
tidernas lopp. Men det förvånar mig, att eu historiarumprofessor kunnat
gorå ett sådant uttalande. Ty för hvart århundrade har det skett ett
successivt aflastande — ja, jag kallar det ett aflastande — åt det
tvång, som förut fanns på detta område. På 1600-talet fanns det
t. ex. tvång för de äldre lärjungarna, att hvarje dag kl. 10 vara i
kyrkan för att deltaga i (ten bön, som där hölls, för att icke tala om
veckopredikningarna och samtlig.-! gudstjänsterna på söndagarna, så
ock predikolörhör ofvanpå allt detta, liet mesta åt det nu nämnda

Nr 25.

Lördagen den SO April.

gatoriska

kyrkobesök.

(Forts.)

Angående försvann under 1700-talet. Andra inskränkningar skedde under 1800-upphäfvande talet. Och nu stå vi till sist vid något verkligen så beskedligt, att
skriftenen Förs*a kammaren tvifvelsutan har många andra, mera berättigadeanlärjungamas
ledningar att skrifva till Kung!. Magt om ändringar af läroverksstadvid
de all- gan än beträffande den förevarande paragrafen.

manna läro- I sammanhang med detta, da jag talar om tillfälliga utskottets
yttrande i denna fråga, kan jag icke annat än förvåna mig öfver
den passus i utskottets motivering, där utskottet talar om, att det
kunde hända, att man genom att ansluta sig till Andra kammarens
mening kunde få äfven andra andaktsstunder, t. ex. morgonbönerna,
indragna, eller åtminstone att något dylikt kunde ifrågasättas. Det
dr, herr Björklund, emellertid icke fråga om att ändra paragraf 23
i läroverksstadgan. Den talar om dessa morgonandaktsstunder. Det
är nu. blott fråga om de i § 24 af samma stadga omtalade högmässogudstjänster
på söndagarna och andra helgdagar. Det nyss berörda
bekymret behötver således hvarken tillfälliga utskottet eller Första
kammaren hafva.

Sorn sagd t, i Stockholm har stadgandet tillämpats så, att direktionen
öfver Stockholms stads undervisningsverk utsett vissa kommitterade,
som tagit hand om saken och satt sig i förbindelse med intresserade
prästmän. Det har i allmänhet anordnats ungefär 12 gudstjänster
under läsåret, och dessa ha varit talrikt besökta, icke blott
därför att den manliga ungdomen kommit dit från vissa läroverk,
där det utöivas ett visst inflytande på ungdomen i detta hänseende,
utan dessa gudstjänster anordnas lika mycket för den kvinnliga ungdomen
i flickskolorna och samskolorna, och det utsändes för hvarje
sådan gudstjänst, som nu är i fråga, meddelande till alla läroverk,
manliga, kvinnliga och samskolor, som ha ungdom af flen ålder, att
ungdomen lämpligen bör kallas till skolgudstjänst. Är det nu så,
att predikanten — man meddelar, att det är den och den predikanten
— är särskildt populär för flickskolornas föreståndarinnor och
elever, så blir det en ytterst stor anslutning, ja, så stor, att den manliga
ungdomen knappast får plats i kyrkan.

Nu säger man ock: »om det är så, att man icke vill ha något
tvång i detta hänseende, hvarför kan man icke säga det rent ut?»
Jo, det är ganska betänkligt, isynnerhet som det finnes vissa paragrafer
i läroverksstadgan, som ha eu sådan affattning, att, om man
tager bort bestämmelsen om kyrkobesök, gör man ett ganska betänkligt
intrång på andra ställen. Det förekommer t. ex." i paragraf 51
ett moment åt följande lydelse: »lärjunge vinnlägga sig om gudsfruktan,
flit och goda seder» etc. Han skall således bland annat vinnlägga
sig om gudsfruktan. Hvad är det? Jo, han läser i katekesen
eller de andra böcker, som träd! i dess ställe, om att han skall helga
hvilodugen. Om det nu är så, att han får veta detta och vidare får
veta, att till helgandet af hvilodagen hör bland annat att höra Guds
ord under densamma, samt sedermera ock får höra, att Riksdagen
skrilvit till Ivungl. Maj:t och begärt, att den här föreskriften icke
vidare skall förekomma, åtminstone icke i den form den nu har, då
fruktår jag för, att man med eller mot sin vilja medverkar till resultat,
som den förste ärade talaren framhöll såsom en fara bakom åt -

Nr 25.

Lördagen den 30 April.

skilliga åt'' de motioner, som vid denna riksdag framkommit. Det Angående
finnes nog ock andra paragrafer, som skulle lida af ett borttagande afe
den här föreskriften. Och är det nu sä, att den är skäligen oskad- s/my;en om
lig i den form, den nu förekommer, och är det ock så, att den kan lärjungarnas
tillämpas på det sätt, som det sker bär i Stockholm, och som nog vid de allockså
godkännes af Kungl. Maj:t — detta kan man vara viss om, då
Kungl. Maj:t redan år 1902, således innan denna paragraf tillkom, gatoriska
såsom det i tillfälliga utskottets betänkande omuämnes, gaf sitt kyrkobesök.
bifall till en framställning af Luleå läroverkskollegium i denna (Forts.)
riktning. — Så synes det mig, som om man skulle kunna med fullkomligt
lugn låta den nuvarande paragrafen vara kvar, tills det blir
en ny revision af läroverksstadgan, och under tiden främja det syfte,
som alla äro ense om, nämligen att särskilda skolgudstjänster böra
i rikare män än hittills komma till stånd genom att ansluta sig till
herr vice talmannens förslag, till livilket jag yrkar bilall.

Herr Clason: Jag är väsentligen förekommen af den sista ärade
talaren. Det förefaller mig som om man ganska mycket öfverdrifver,
då man talar om, att allt obligatoriskt för skolungdomen skulle vara
något så förfärligt. Jag tror visst, att man naturligtvis kan fä uttalanden
af ungdomen, som gå i den riktningen, men frågade man
dem, om det öfverhufvud taget är ett besvärligt tvång att gä i skolan,
och om de icke hellre ville ha ledigt alla sex dagarna i veckan, så
kanske de också hellre ville det senare.

Om man ser på paragraf 24 i läroverksstadgan, så medger den
läroverksstyrelserna en mycket stor fri het att ordna lärjungarnas
gudstjänstbesök så, som det på grund af lokala förhållanden befinnes
lämpligt, och så att i särskilda fall lärjunge till och med får alldeles
befrias från denna obligatoriska kyrkogång. Att delta. i verkligheten
kan gå för sig, därom har jag själf personlig erfarenhet.

Om föräldrarna vända sig till läroverkets rektor och be att själfva
få svara för barnen i detta afseende, sa nekar nog rektor icke sitt
medgifvande, om föräldrarna öfverhufvud hafva intresse för saken.

Det är åtminstone min erfarenhet.

Den enda ändring i den nu rådande friheten, som utskottets skrifvelseförsiag
går ut på, skulle, så vidt jag förstår, under sådana förhållanden
vara, att vid de anordningar, som rektor och eiorus i detta hänseende
göra, det skulle vara dem förbjudet att anordna saken sä, att
skolungdomens kyrkogång ställdes i samband med den vanliga högmässogudstjänsten,
äfven om förhållandena vore sådana, att det t. ex.
vore ganska lämpligt att säga till ungdomen: »i morgon bör ni gå i
den vanliga gudstjänsten». Det kan ju inträffa, att den är synnerligen
lämplig för ändamålet, det kan t. ex. vara särskild! högtidliga former
— sådant är ibland förhållandet— men då skulle det vara förbjudet
för rektor och cforus att anbefalla ungdomen att besöka eu
sådan särskildt uppfordrande gudstjänst.

Jag vågar ock i strid emot utskottets uttalande säga, att jag icke
tror, att det är riktigt att påstå, att det alltid är olämpligt för ungdomen
att besöka den vanliga högmässogudstjänsten. Det beror nog ganska
mycket både på ungdomen och på prästen och icke minst på den

Nr 85. 58 Lördagen deri 30 April.

Angående siste. Och för att taga ett exempel på eu för skolungdom obligato■upphäfvanderjs/~
kyrkogång, som utan tvifvel varit till nytta, ber jag att från
skriftebarn n!’n egen skoltid få erinra om de skolgudstjänster, soin anordnades
lärjungarnas vid högre allmänna läroverket i Uppsala, och som i mycket stor utvid
de all- sträckning höllos af Pontus Vikner. Och jag vågar försäkra, att
*verlcen oblT D1‘uloa flög0 V>(1 dessa gudstjänster intryck, som för dem varit välgatorisha
signelsebringande i hela deras lif, ehuru dessa skolgudstjänster voro
kyrkobesök obligatoriska.

(Forts.) Vidare ber jag att få understryka hvad herr Säve påpekade, nämligen
att det här är fråga icke blott om ungdom, som har sina föräldrar
i staden, utan att en mycket stor procent af de högre all männa

läroverkens ungdom är frän landsbygden och inackorderad i
staden. Jag tror, att mot dem har skolan en särskild förpliktelse,
och att det icke är olämpligt, om denna förpliktelse tager sig det uttrycket,
att skolan söker sörja för, att dess ynglingar åtminstone i
någon män få den känslan, att söndagen icke är eu dag som vanliga
dagar, och att den icke endast är en dag, då man leker och

slår dank, utan en dag, då de religiösa och etiska frågorna om

människosjälens vård och fostran, hafva sin särskilda, helgade plats.
Jag tror, som sagdt, att det icke alls ligger någon skada däri. Och
jag ber att i sammanhang härmed få erinra om det allmänt bekanta
faktum, att ett folk, som i många hänseenden står bland de främsta,
nämligen det engelska folket, visat sig ha en mycket stark känsla af
betydelsen af den sak, på hvilken jag nyss pekat.

Jag ber på grund häraf få ansluta mig till herr vice talmannens
yrkande.

Grefve von Rosen, Gustaf: Jag har begärt ordet hufvudsakligen
för att fä tillfälle att i likhet med min ärade kollega och vän
på stockholmsbänken göra en gensaga mot ett yttrande af det tillfälliga
utskottets ordförande, lian sade, att han nog förstod vice
talmannens tankegång, när denne gjorde en jämförelse öfver de motioner,
som vid denna riksdag blifvit väckta i religiösa frågor. Han
ville därmed tydligen betona deras intima sammanhang med den nu
föreliggande motionen, men herr Björklund bestred att så var förhållandet.
Den nu föreliggande frågan vore särdeles obetydlig. Det
är häremot, som jag velat i min man inlägga en gensaga.

Det heter sä ofta: denna fråga är sä liten, denna fråga är så
obetydlig, att det icke är värdt att spilla många ord på densamma,
men sedda tillsammans bli dock dessa små frågor gemensamt något
stort, och jag tror, att vice talmannen hade fullt skäl till och fullkomligt
rätt i att se denna fråga i betsning af hvad som eljest förekommit
vid denna riksdag beträffande det religiösa området. Dessa
frågor äro allesammans — somliga af den? må vara större och andra
mindre — ett led i vår politiska utveckling. Jag kan icke, då jag
talar om detta, låta bli att tänka på utvecklingen i ett af våra större
kulturländer, nämligen Frankrike, där under många år pågått ett arbete
för skiljande af staten från kyrkan, hvilket ju äfven har lyckats.
Och verkan af hvad som där skett liar blifvit den, att där råder ett
mycket starkt tvång i många afseenden, fastän olikartadt mot det

Nr 25.

Lördagen den 30 April.

tvång, hvarom vi nu tala. Jag hade i somras, då jag var i Frank- An^^nde
rike, tillfälle att resonera med en lektor vid ett af de större lycéerna ’''p%}af-™gde
i Paris, Lycée Carnot. Han sade, att sedan denna radikala riktning H]crif{en om
gjort sitt intåg, utöfvade de maktägande ett sådant tvång mot Av lärjungarnas
religiöst sinnade, att han, som var en troende katolik, icke vågade vid de all -bevista en mässa, och motivet därtill var, att han i sådant tall fiske- 0^''

rade att icke blifva befordrad. Där har det egentliga tvånget biifvit “9a;0,.jsjta
satt i system af den religionsfient.liga politiken. _ _ kyrkobesök.

Jag är icke någon vän af tvång i religiösa ting, och jag tror i (Forts.)
likhet med hvad åtskilliga talare förut anfört, att bevistandet åt en
högmässogudstjänst för barn och ungdom blifver något tryckande.

Men i likhet med åtskilliga talare anser jag, att de, som äro att anse
såsom målsmän i dessa frågor, böra i viss mån utöfva inverkan på
ungdomen, detta särskilt ur den synpunkt, som herr vice talmannen
framhöll, nämligen att här tvifvelsutan växer upp eu ungdom, som
aldrig får tillfälle att bevista en gudstjänst. Antalet af s._ k. »iiberm
en sch en? i vårt land tillväxer dag för dag. Här ingås ju numera
giftermål utan att kontrahenterna anse sig böra nedkalla Guds välsignelse
öfver deras förening. De barn, som födas till världen, anse
de icke behöfva döpas. Dessa människor tycka nog, att de äro
mycket duktiga och modiga, om en hop enfaldigt folk applåderar
dem och följden blir, att dessa barn af rena kristendomsfiender icke
få undervisning i religion. Ur desssa synpunkter, som vice talmannen
framlagt bättre, än jag kunnat göra, anser jag det vara åt vikt,
att man icke släpper tyglarna alldeles lösa i det atseende, som motionären
önskat, och jag ber att få instämma med herr vice talmannen
i hans yrkande.

Herr Wieselgren: Här har talats mycket om tvång och frihet

förevarande afseende. Jag ber

itt få lägga fram en liten hithörande illu -

stration. Jag öfvervar nämligen eu gång eu rannsakning med eu
ung man af god familj, bördig från England, lian var anklagad lör
flera förfalskningsbrott och skulle således till protokollet förhöras rörande
sina lefnadsomständigheter. Ordföranden tillfrågade honom på
vanligt vis, när han var född, hvilket antecknades, och om han var
konfirmerad. Nej, det var han icke. Ordföranden i rätten tyckte
det var egendomligt och frågade honom, hvarför lian icke biifvit det.
Nej, svarade han, det var därför, att lian icke vore döpt, och då
kunde han jti icke blifva konfirmerad. Detta föranledde eu ny fråga
af ordföranden, hvarför han icke vore döpt; vore icke hans föräldrar
kristna? Jo, sade han, det voro de, men de hade den uppfattningen,
att det var otillbörligt af dem att påverka hans religiösa öfvertygelse,
utan lämnade de honom därför utan någon religion, till dess
han var gammal nog för att själ t'' bestämma sig för hvilken han ville
sluta sig till. Detta gjorde, att han kom i åtnjutande i högsta möjliga
grad af den frihet, om hvilken här så många ord bär talats. Han
behöide aldrig under hela sin uppväxttid och som skolpojke besvära
sig med att blifva ledd i kyrkan eller kommenderas till att deltaga
i någon gudstjänst. Troligen tyckte han pä den tiden, att han var

Nr 25. 60 Lördagen den SO April.

Angående kamrater sago honom an med största afund. När de af sina förUPaf
före- *ä^rar eller efter sina skolregel- tvungos att använda söndagsförskriften
om middagen till att gå i någon gudstjänst, var lian däremot fuilkomlärjungarnas
ligt oförhindrad att använda dessa timmar till lek och nöje, eller
md de all- hvad han ville, och det var ju eu synnerligen afundsvärd belägen"verken
obli- het- ^Ieu när kan nu stod inför rätten anklagad för dessa svåra
grönska brott emot lagen, tror jag icke, att han hade precis samma uppfattning
kyrkobesök, af den där frihetens lycka. Jag vet, att så icke var fallet. Jag
(Forts.) vet, att lian tvärtom bedömde den på ett fullständigt annat sätt,
än hvad han känt under sin pojktid. Han hade säkerligen nu med
största glädje föredragit det tvång, under hvilket hans kamrater
lefva! och lämnat den frihet, han haft.

Man talar så ofta om, och det är ju eu gammal känd fras, att
man vädjar ifrån den ofullkomligt underrättade påfven till den
bättre underrättade. Och jag tror för min del, att man kan hafva
fullt goda skäl till samma vädjan här: från den mindre till den
mera utvecklade skolungdomen; ty om också en stor del af den ungdomen
till eu tid klagar öfver tvånget att underkasta sig att bevista
församlings- eller skolgudstjänster, så kommer nog den dag,
när denna klagan tystnat. Den kommer säkrare i den mån de unge
lära känna sig själfva, lära känna människonaturen; ty då förstå
de, att människonaturen behöfver frihetsbegärets begränsning, behöfver
för sin lyckliga utveckling icke blott frihet, utan äfven
ganska mycket tvång. Det är så, som den föregående talaren anmärkte,
att i all uppfostran ingår tvång och den uppfostran, i
hvilken tvång icke ingår, är en dålig uppfostran.

Jag tror för resten ock, att, om man skulle åstadkomma en
massomröstning ibland våra unga män, när de väl hunnit sä pass
långt in i lifvet, att de lärt känna det och se det, både i dess ljus
och i dess skugga, så skulle äfven sådana, som med förbittring och
förtrytelse böjt sig under det tvång, hvilket vi här afhandla, säkerligen
finna, att detta tvång varit för dem till ganska mycket gagn
och att de visserligen icke skulle ha velat vara utan det.

Det är ock en sak jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
på. Dessa skolelever tillhöra väl alla, eller åtminstone de allra
flesta bland dem, vår svenska kyrka; det förefaller mig underligt,
om man skulle sä uppfatta deras förhållande till denna kyrka, att
de skulle enbart se det ifrån tvångets, det personliga obehagets
synpunkt, om de någon gång fördes in i det tempel, där denna
svenska kyrka firar sabbatsdagen. Jag kan från min egen erfarenhet
och från många af mina kamraters säga, att det visst icke alltid
var med sådan olust, vi vandrade dit under våra skolår. Det
berodde mycket på, hvilken präst, som predikade. Jag erkänner
gärna, att mången tråkade ut oss; men däremot var det andra, som
grepo oss och hänförde oss, och dem gingo vi gärna och hörde på.
Dessutom vill jag påpeka, att gudstjänsten består icke blott af predikan.
Där finnas inslag i vår gudstjänst, som säkerligen kunna
tilltala hvem som helst, psalmsången, altartjänsten, bönerna — allt
detta kan ock hafva sitt inflytande på de ungas sinnen. Jag tror
för min del, att man icke gör klokt i att för mycket fästa sig vid

Lördagen den 30 April.

den obetänksamma delens af skolungdomen mening, som klagar öfver
ett sådant tvång som detta. Det ställer sig i praktiken icke alls
farligt. Och jag ber att få erinra om, att all frihet visserligen
icke är nyttig. I mycket behöfves eu dressyr, som kan vara litet
obehaglig under den tid den anbringas, men som kan bära synnerligen
göda frukter.

Jag ber att fä instämma i det yrkande vice talmannen gjort.

Herr Juhlin: Jag skall icke länge uppehålla kammaren. Jag
ber endast att få instämma i vice talmannens yrkande. Man har
enligt min åsikt allt för mycket negligerat tvångets betydelse vid
ungdomens uppfostran. Det har eu mycket större betydelse, än
någon kan tro. Här vore ju mycket att säga om den saken. Jag
skulle kunna draga fram mångfaldiga exempel från min egen erfarenhet,
där lärjungar, som varit uppfostrade i mer eller mindre fritt
tillstånd, men sedermera blifvit underkastade tvång, därigenom kunna
sägas hafva blifvit räddade och förvandlade till goda medborgare i
samhället. Jag skulle kunna framdraga exempel på sådana elever,
som, när jag träffat dem ute i lifvet, varit mig djupt tacksamma,
därför att jag på dem tillämpat tvång.

Men det är en annan sak, som utskottet här alldeles förbisett.
Man har sett denna fråga mera frän stockholmssynpunkt, men förhållandena
äro så helt olika i landsorten, särskilt i de mindre städerna.
Man har glömt att utdraga de följder, som skulle uppstå,
om kammaren här antoge utskottets förslag. Om de obligatoriska
skolgudstjänsterna öfverallt i våra läroverk toges bort och i stället
inrättades frivilliga skolgudstjänster, skulle det lätt kunna inträffa,
att dessa blefve besökta af ett ringa fåtal lärjungar, eller kanske
af inga alls. Hvad skulle följden dä blifva? Jo, antingen att rektor
skulle nödgas utöfva ett olagligt tryck på ungdomen och tvinga
dem indirekt att bevista dessa skolgudstjänster. Det vill jag icke
vara med om. Eller ock skulle det kunna inträffa, att dessa frivilliga
skolgudstjänster helt och hållet måste inställas, just på grund
af, att de icke besöktes af några lärjungar, och det antar jag, att
ingen af kammarens ledamöter heller vill vara med om.

Jag ber att fä yrka bifall till vice talmannens förslag.

Nr 25.

Angående
upphäfvande
af föreskriften
om
lärjungarnas
vid de allmänna
läroverken
obligatoriska

kyrkobesök.
(Forts.)

Grefve Wachtmeister, Henning: Jäg har begärt ordet ånyo
med anledning'' däraf, att eu föregående ärad talare påpekat, att det
finns tillfälle för ett läroverkskollegium att i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla om dispens från tillämpandet af § 21 i skolstadgan,
liksom Luleå läroverkskollegium gjort, ty med anledning af denna
skrifvelse Ilek läroverket sådan dispens. Man skulle däraf kunna
draga den slutsatsen, att det vore tillfälle för hvilket läroverk som
helst att med redan nu gällande bestämmelser fä anordna särskilda
skolgudstjänster, afsedda för frivilligt deltagande från lärjungarnas
sida, i stället för det obligatoriska bevistandet af den vanliga högmässan.
Men strax efter det att exemplet från Luleå anförts, omnämnes
i Andra kammarens tillfälliga utskotts utlåtande, att Umeå,
Härnösands och Malmö läroverkskollegier aflåtit liknande skrifvel -

Nr 25.

Angående
upphäfvande
af föreskriften
om
lärjungarnas
vid de allmänna
läro
verken obligatoriska

kyrkobesök.

(Forts.)

Lördagen den SO April.

ser och att dessa blifvit af Kung! Maj:t afstadna. Det är ej heller
sagdt, att sådana skrivelser skulle hädanefter blifva af Kungl.
Maj:t bifallna, i synnerhet då de, såsom i allmänhet hittills varit
fallet, blifva af vederbörande domkapitel afstyrka.

Man får icke jämföra förhållandena i Stockholm med förhållandena
i landsorten, ty i dessa afseenden äro förhållandena i Stockholm
enligt min uppfattning synnerligen väl ordnade, i synnerhet i
de skolor, där vederbörande rektor på lämpligt sätt uppmanar lärjungarna
att begagna sig af skolgudstjänsterna och besöka dessa.
I landsorten däremot äro på flera håll ändringar synnerligen önskvärda,
och det är af den anledningen jag yrkat bifall till utskottets
kläm. Jag har gjort detta icke ur religionsfientlig, utan tvärtom
ur religionsvänlig synpunkt. Jag är öfvertygad, att ett dylikt -beslut
skulle för skolungdomen blifva bäst. Beträffande klämmen
yrkar jag således, herr talman, fortfarande bifall till utskottets förslag,
men afstår från mitt yrkande om ändring i motiveringen.

Herr Hernlund: Med anledning af den siste talarens anförande
ber jag att fä fästa uppmärksamheten därpå, att, när han
erinrade om Kungl. Maj:ts afslag på framställningarna från Umeå,
Härnösands och Malmö läroverkskollegier, han äfven bort meddela
motiveringen, nämligen att den af Kungl. Maj:t då tillsatta läroverkskommittén
i sitt afgifna betänkande, öfver hvilket infordrats utlåtande
af vederbörande myndigheter, föreslagit ändring af berörda,
dåvarande § 21 i läroverksstadgan och att frågan härom vore på
Kungl. Maj ris pröfning beroende. Det var af denna anledning framställningen
afslogs, men den blef icke afslagen i och för sig.

Med anledning af det yttrande, som förekommer i Andra kammarens
tillfälliga utskotts utlåtande om saken, att läroverksungdomens
besökande af gudstjänsterna i kyrkan bör vara eu hemmens
sak, ber jag för öfrig! att fä säga, att talrika målsmän för mig
uttalat sin synnerliga tacksamhet öfver att det har blifvit sådana
ungdomsgudstjänster åvägabragta, som praktiseras här i Stockholm,
och att de blott beklaga, att sådana icke oftare förekomma. Således
är det så långt ifrån, att hemmen se i dessa gudstjänster
någon inskränkning i sin befogenhet, att de tvärtom anse dem såsom
något synnerligen lyckligt.

Herr Sjöholm: Jag ber att fä påpeka en synpunkt, som, så vidt

jag kunnat finna, icke under den här förda diskussionen blifvit
framhållen, nämligen betydelsen af allmänna gudstjänsten, af att
ungdomen där får deltaga i församlingens gudstjänst och icke endast
komma i skolhuset till en där anordnad gudstjänst. Detta antyddes
visserligen af herr Wieselgren, ehuru han icke närmare utförde det,
då han påpekade, att det är åtskilligt i gudstjänsterna i kyrkan,
som icke förekommer i gudstjänsterna å läroverket. Detta är mycket
riktigt. Men man bör särskildt betona det fostrande däri, i
synnerhet om föräldrarna taga barnen med sig i kyrkan för att
där fira gudstjänsten. Lärjungarna äro naturligtvis föremål för religiös
fostran genom morgonbönerna, genom bibelförklaringarna, som

Sr 25.

Lördagen den 30 April.

då hällas, så de äro icke alldeles främmande för detta, äfven om Angående
ingen gudstjänst anordnades.

Jag har velat påpeka detta, dä jag föreställer mig, att om en s/Jiften om
skrifvelse aflåtes till Kungl. Maj:t, Kungl. Maj:t vid behandlingen lärjungarnas
af denna fråga äfven tager hänsyn till att den enskilda gudslån- vid de allsten
aldrig kan ersätta den offentliga, hvadan föreskriften om obligatoriska
kyrkobesök icke bör blifva helt och hållet borttagen. gatoriska

Då man här velat göra gällande, att det skulle förefinnas ett kyrkobesök.
sådant tvång, att läroverksungdomen blefve tvingad att ofta gå i (Forts.)
kyrkan, vill jag nämna, att åtminstone vid det läroverk, där jag är
inspektor, det icke har förekommit, att lärjungarna behöft deltaga
i den offentliga gudstjänsten mer än en å två gånger i terminen,
och de hafva där i regeln hvar tredje söndag lof från all gudstjänst.

Hvad särskildt beträffar påståendet, att gudstjänsterna äro för långa
och därigenom blifva tröttande, ja odrägliga, vill jag påpeka, att
de numera sedan åtskilliga år tillbaka äro ganska korta, sä att de
icke alls kännas som någon pina eller plåga, utan tvärtom vet jag
af egen erfarenhet, liksom jag äfven hört utaf många andra, att
forna lärjungar förklarat, att just bland deras dyrbaraste minnen
är den högtidliga gudstjänsten i församlingens kyrka.

Jag ber att få instämma i herr vice talmannens yrkande.

Herr Björklund, Henning: Herr Hernlund fann utskottets
hemställan mycket otillfredsställande. Det är ju att beklaga; men
när han sedan kom till själfva saken, så framhöll han i sitt anförande
liufvudsakligast nyttan af dessa särskildt anordnade skolgudstjänster,
med hvilken förkärlek de besöktes och hvithet godt
minne de lämnat efter sig. Dessa omdömen om skolgudstjänsterna
delas af utskottet, och utskottet har också velat syfta till att få
fram dessa särskilda skolgudstjänster. Utskottet har trott sig tillräckligt
precisera sin önskan i det afseendet, då utskottet sagt, att
de skulle anordnas »i den mån så kan finnas lämpligt». Denna
»lämplighet» är ju icke så att förstå, att skolgudstjänsterna skulle
anordnas, när lärjungarna finna så lämpligt, utan de böra anordnas,
när vederbörande myndigheter finna det lämpligt. När det blir fråga
om besök af dessa skolgudstjänster, har utskottet icke velat intaga
någon bestämd ståndpunkt till spörsmålet, huruvida besöken skulle
vara frivilliga eller obligatoriska, utan har sagt: »Huruvida sådana
skolgudstjänster böra göras helt och hållet frivilliga äfvensom sättet
för deras anordnande i öfrigt synes dock böra blifva föremål för
närmare utredning».

Nu nämnde herr Hernlund, att han icke ville utöfva något tvång
och att han, då sådana skolgudstjänster anordnades, brukade inskränka
sig till att säga åt lärjungarna, att de borde bevista dem.

Det är ju just den idealiska ståndpunkt, hvartill man ville komma;
därutöfver i frihet har utskottet aldrig tänkt sig, man skulle kunna
gå. Men laglig är den för närvarande icke och utskottet har icke
ens tänkt sig, att man ovillkorligt skulle nu gå sä långt, utan ut,-skottet har tänkt sig, att rektor skulle eventuellt få makt att säga
åt lärjungarna, att de äro skyldiga gå i skolgudstjänsten. Utskottet

Jfr 25.

Lördagen den 30 April.

Angående
upphäfvande
eif föreskriften
om
lärjungarnas
vid de allmänna
läroverken
obligatoriska

kyrkobesök.
(Forts.)

liar emellertid velat lämna åt Kungl. Maj:t att bestämma, hvilket
vore klokast att göra, huruvida besöket i dessa skolgudstjänster
skall vara obligatoriskt eller mer eller mindre frivilligt.

Den ärade talaren nämnde också, att det vore öfverflödigt af
utskottet att tala om gudstjänstbesök i stället för kyrkobesök. Det
kan ju hända, att det är öfverflödigt, men i utskottets betänkande
hänvisas till, hurusom af Andra kammarens tillfälliga utskotts betänkande
liksom af den i Andra kammaren hållna öfverläggningen
i ärendet framgår, att samma kammares beslut innebär förslag om
fullständigt upphäfvande af läroverlcsungdomens obligatoriska gudstjänstbesök.
Första kammarens tillfälliga utskott har då tänkt sig
den möjligheten, att antagandet af en sådan bestämmelse skulle i
öfverensstämmelse med orden kunna vändas därhän, att lärjungarna
sade, att de icke heller voro skyldiga att g;å i morgonbönen, ty
äfven den är ju gudstjänst. För att vara försiktig ville man därför
ändra detta uttryck och i stället skrifva »högmässogudstjänst», som
man ju i verkligheten afsåg. Därvid är ock att märka, att utskottet
icke i sitt förslag hänvisat till ändring af någon bestämd
paragraf i skolstadgan, utan till ändring i läroverksstadgan i visst
syfte.

Herr Clason framhöll, att påföljden af den föreslagna ändringen
skulle kunna blifva den olämpliga, att skyldigheten att bevista till
och med en särskildt högtidligt anordnad högmässa blefve borttagen.
Så är dock icke meningen med hvad utskottet har skrifvit, ty utskottet
har just för att hindra denna påföljd satt in ordet vanliga
framför högmässogudstjänsterna. Det kan väl hända, att detta kan
förefalla något kortfattadt och otydligt, men meningen med ordet
»vanliga», som utskottet satt till, var just den, att när det var
någon särskild högtidlighet eller när högmässogudstjänsten var förenad
med någon särskild minnesfest eller dylikt, da skulle besöksskyldighet
föreligga. Det vore således endast i fråga om de vanliga
högmässogudstjänsterna, som besöken icke skulle vara obligatoriska.

Herr Juhlin förklarade, om jag hörde rätt, att han icke kunde
vara med om att utöfva något tryck på lärjungarna. Utskottet har
likväl, såsom jag nyss påpekade icke intagit den ståndpunkten, att
rektor skulle behöfva utöfva något tryck. Om utskottets förslag
antages, beliöfver en rektor enligt utskottets förmenande icke utöfva
något tryck på lärjungarna för att få dem till skolgudstjänsterna,
utan det skulle komma att eventuellt bero på Kungl. Maj:t efter
utredning, huruvida och i hvad mån lärjungarnas besök af skolgudstjänsterna
skall få obligatorisk eller icke obligatorisk karaktär.

Herr Nyström: Jag skulle icke hafva begärt ordet, om det
icke varit min mening att framställa ett yrkande, som icke här
blifvit framställdt. Under diskussionen har från flera håll icke blott
påståtts, utan äfven bevisats, att skolstadgan, med den lydelse den
nu har, lämnar möjlighet att anordna gudstjänst under annan form
än vanlig högmässogudstjänst. Det har också å andra sidan påpekats,
att det vore en verklig förlust, om — såsom det skulle

Nr 25.

Lördagen den 30 April.

kunna tänkas — lärjungarna i en skola icke någonsin under skol- Aii<?ae>id«
tiden bevistade eu allmän gudstjänst, ty det ligger också något wpPff™e. *
undervisande i att få lära känna, huru en svensk liögmässoguds- skriften om
tjänst är anordnad. Det skulle lärjungarna gä miste om, ifall man lärjungarnas
hade uteslutande skolgudstjänster. Då det mål, som herr vice tal- vir} de ?J1''
mannen velat vinna genom sitt förslag, sålunda kan vinnas utan att
man skrifver till Konungen — ty det kan vinnas redan inom ramen grönska
af förefintliga bestämmelser — och då vidare detta förslag kan kyrkobesök.
komma att medföra, att barnen i skolan, åtminstone vissa af dem, (Forts.)
aldrig få bevista en vanlig högmässogudstjänst, synes det mig, att
det af herr vice talmannen framställda yrkandet icke bör åt kammaren
bifallas.

Jag vill därför framställa det yrkandet, att kammaren utan
vidare måtte afstå utskottets förslag.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att sedan grefve "Vachtmeister, Henning, som i sitt
senaste anförande endast yrkat bifall till den s. k. klämmen i utskottets
utlåtande, finge anses hafva återtagit sitt förut gjorda yrkande
i afseende på motiveringen, förelåge beträffande nu föredragna
utlåtande följande yrkanden: l:o) att utskottets hemställan skulle
bifallas; 2:o) af herr vice talmannen, att Första kammaren så till
vida ville biträda Andra kammarens beslut i ärendet, att den beslutade,
att Riksdagen skulle i skrifvelse, till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes låta vidtaga erforderliga åtgärder för att
åt de allmänna läroverkens lärjungar måtte. beredas tillfälle till att
i vidsträcktare mån än hittills deltaga uti särskilda för barn och
ungdom anordnade gudstjänster i stället för uti församlingarnas allmänna
högmässogudstjänster; och 3:o) att hvad utskottet hemställt
skulle afslås.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
herr vice talmannens yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
därvid antagits utslag å utskottets hemställan, uppsattes,
justerades och anslogs en sä lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller herr vice talmannens yrkande i afseende på
Första kammarens tillfälliga utskotts utlåtande nr 13, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Första Kammarens Frat- 1910. Nr 25.

»r 26.

Lördagen den 30 April.

Ja—50;

Nej—53.

Vid ånyo skedd föredragning af Första kammarens tillfälliga
utskotts den 27 och 29 innevarande april bordlagda utlåtande, nr 14,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
förläggande af ett fyrskepp vid Ölands södra udde, biföll kammaren
hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid föredragning af Kungl. Maj:ts under dagen aflämnade nådiga
propositioner till Riksdagen:

l:o) angående anvisande af medel till sjukkasseväsendets befrämjande,
och

2:o) angående anordnandet af en tillsynsmyndighet öfver
sjukkasse väsendet i riket och anvisande af medel till bestridande
af kostnaderna för densamma,

blefvo dessa propositioner på begäran bordlagda.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts
denna dag aflämnade nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående anslag till beredande af ökade ersättningar för
bestridande af sekreterar- och kamrerargöromålen vid nationalmuseum;
samt

2:o) angående anslag till bestridande af kostnaderna för arbetsdomstolen
under år 1911.

Föredrogs och hänvisades till bankoutskottet Kungl. Maj:ts
under sammanträdet aflämnade nådiga proposition till Riksdagen
angående statsbidrag till pensionering af den kvinnliga lärarpersonalen
vid enskilda läroanstalter.

Anmäldes och bordlädes:

konstitutionsutskottets utlåtande nr 13, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 18 §
34 punkten i lagen om val till Riksdagen;

statsutskottets utlåtanden och memorial:
nr 48, i anledning af väckt motion om förhöjd aflöning för vaktmästarne
i vissa ämbetsverk;

nr 49, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upphörande
af Endre pastorats prebendeegenskap;

Nr 26.

Lördagen den 30 April.

nr 50, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående tjänstårsberäkning
för vissa rektorer vid statens realskolor;

nr 51, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående fördelning
af medel till främjande af nykterhet och motarbetande af
dryckenskapens följder; samt

nr 53, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor
rörande anslag under riksstatens femte liufvudtitel;

lagutskottets utlåtande nr 42, i anledning af väckta motioner
om ändrad lydelse af dels 6 § 2 mom. i förordningen angående försäljning
af tillagade alkoholfria drycker samt svagdricka, dels ock
23 § 2 mom. i förordningen angående försäljning af vin och Öl den
9 juni 1905; äfvensom

Första kammarens tillfälliga utskotts utlåtande nr 16, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående upphörande
af Post- och Inrikes Tidningars utgifvande m. m.

Justerades tio protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 1,4 5 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.