1910. Andra Kammaren. Nr 55

ProtokollRiksdagens protokoll 1910:55

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1910. Andra Kammaren. Nr 55.

Onsdagen den 25 maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

§ 1. Lag om för eningar

m. nu

Till afgörande förelåg lagutskottets utlåtande, nr 50, i anledning
af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om föreningar,

lag om ändrad lydelse af 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 § strafflagen,

lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken, lag om ändrad
lydelse af 10 § i förordningen om tioårig preskription och om
årsstämning den 4 mars 1862 samt lag om ändrad lydelse af 8 § i
lagen angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva
fast egendom den 4 maj 1906, dels ock i anledning däraf väckta motioner.

Genom en den 4 mars 1910 dagtecknad proposition, nr 83, hade
Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet
och lagrådet förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga vid propositionen
fogade förslag till lag om föreningar, lag om ändrad lydelse
af 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 § strafflagen, lag om ändrad ly delse

af 11 kap. 15 § rättegångsbalken, lag om ändrad lydelse af 10
§ i förordningen om tioårig preskription och om årsstämning den 4
mars 1862 samt lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen angående förbud
i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom den
4 maj 1906.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft följande
i anledning af nämnda proposition väckta motioner, nämligen:

Nr 261 i Andra kammaren, af herrar Blomberg, Söderberg i Stockholm,
Lindqvist och Branting, hvilka hemställt, att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition icke måtte af Riksdagen bifallas;

Nr 262 i Andra kammaren, af herr Åkerman, som yrkat

l:o) att Kungl. Maj:ts i propositionen framlagda förslag till lag
om föreningar icke måtte af Riksdagen bifallas; och

2:o) att Riksdagen ville antaga ett i motionen intaget förslag till
lag om registrerade ideella föreningar;

Andra Kammarens Prot. 1910. AV BB.

1

Nr 55. 2

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

Lag om för- Nr 266, likaledes i Andra kammaren, af herr Byström, som föreeningar
m. m. slagifc, att Riksdagen ville, med afslag å ifrågavarande proposition, i
(Forts.) skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t inkomma
till Riksdagen med nytt förslag till lag för ideella föreningar; samt

nr 72 i Första kammaren af herr Joll. Nilsson och i Andra
kammaren nr 261 af herr Christiernson, nr 263 af herr Pettersson
i Södertälje och nr 264 af herr Jönsson i Slätåker, sistnämnda fyra
motioner afseende lydelsen af särskilda paragrafer i den af Kungl.
Maj:t föreslagna lagen om föreningar.

Utskottet hemställde:

l:o) att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj:ts ifrågavarande
proposition och de i ärendet af herrar Nilsson, Christiernson, Pettersson i
Södertälje och Jönsson väckta motioner, måtte antaga vid punkten
fogade förslag till

A) lag om föreningar;

B) lag om ändrad lydelse af 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 § strafflagen
;

C) lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken;

D) lag om ändrad lydelse af 10 § i förordningen om tioårig preskription
och om årsstämning den 4 mars 1862; samt

E) lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen angående förbud i vissa
fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom den 4 maj
1906;

2:o) att det i herr Blombergs förevarande motion gjorda yrkande
måtte anses besvaradt genom utskottets hemställan under l:o);

3:o) att de i herr Åkermans ifrågavarande motion gjorda yrkanden
måtte anses besvarade genom utskottets hemställan under l:o); samt

4:o) att det i herr Byströms omförmälda motion gjorda yrkande
äfven måtte anses besvaradt genom utskottets hemställan under 1 :o).

Vid utlåtandet hade fogats reservationer:

af herrar Widén, Pettersson i Södertälje och Er sson, med hvilka
herr Jansson i Edsbäcken i hufvudsak instämt och som ansett, att
utskottet bort hemställa,

l:o) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke måtte af Riksdagen
bifallas;

2:o) att Riksdagen, med anledning af berörda proposition och
herr Byströms i ärendet afgifna motion, ville i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhålla om utarbetande och framläggande för Riksdagen af lagstiftning
särskildt för ekonomiska föreningar och särskildt för ideella
föreningar, med iakttagande därvid af i reservationen angifna synpunkter; 3:o)

att, i händelse af bifall till hvad under l:o) och 2:o) hemställts,
öfriga i ämnet afgifna motioner måtte anses därmed besvarade;
samt

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

3 Nr 55.

af herr Lindhagen, som yrkat,

l:o) att Kangl. Maj:ts förevarande proposition icke måtte af Riksdagen
bifallas;

2:o) att Riksdagen ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga
under förnyadt öfvervägande de ändringar i gällande lagstiftning om
ekonomiska föreningar, som ifrågasatts genom ofvauberörda åren 1902
och 1905 aflåtna riksdagsskrifvelser, äfvensom för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill detta öfvervägande knnde föranleda;

3:o) att de i ämnet afgifna motionerna måtte anses besvarade med
hvad under l:o) och 2:o) hemställts.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet af

Herr Widén, som yttrade: Herr talman! I afseende på föredragningssättet
tillåter jag mig hemställa, att först föredrages utskottets
förslag till lag om föreningar paragraf vis med rubrik sist; att vid behandlingen
af 1 § öfverläggniugen må omfatta förslaget i dess helhet;
att efter genomgåendet af detta lagförslag företages till afgörande hvart
och ett af öfriga under punkten 1 framställda lagförslag; att därpå föredrages
utskottets hemställanden i punkterna 1—4; att lagtext ej må
behöfva uppläsas i vidare mån än sådant af någon kammarens ledamot
begäres; att, för den händelse lagförslagen eller något af dem komma
att i en eller annan del återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att,
vid ärendets förnyade behandling i afseende å de delar, som blifvit
med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar, som af
ifrågasatta ändringar i återförvisade delar kunna föranledas; samt att i
afseende å nummerbeteckning af paragrafer och moment utskottet må
äga vidtaga sådana ändrigar, som påkallas af kamrarnas beslut.

Den af herr Widén gjorda hemställan bifölls af kammaren.

I enlighet härmed företog kammaren först till behandling förslaget
till lag om föreningar.

Efter föredragning af 1 § lämnades på begäran ordet till

Herr Widén, som yttrade: Herr talman! Då jag i denna fråga är
reservant och det tillhör någon af reservanterna att börja debatten,
ber jag att få göra det. Det torde icke behöfva sägas, ty det är väl
klart för en hvar af kammarens ledamöter ändå, att jag för min del
anser den fråga, som nu föreligger, vara en synnerligen viktig fråga.
Den lagstiftning, som nu här af Kungl. Maj:t är lagd fram för Riksdagen,
är — och det kommer nog att framhållas från deras sida, som
vilja ha lagen — föranledd af Riksdagen själf. Riksdagen begärde nämligen
i skrifvelse af den 10 maj 1899 förslag till lagbestämmelser,
hvarigenom den rättsliga ställning, som kunde pröfvas böra tillkomma
annan förening än sådan, som hade ekonomisk verksamhet till sin uppgift,
måtte lämpligen regleras. I anledning af denna skrifvelse tillsatte
Kungl. Maj:t den 29 november 1901 en kommitté, hvilken hade
äfven andra uppdrag för öfrigt, och som i det här afseendet den 21

Lag om föreningar
m. m.

(Forte.)

Kr 55. 4

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

Ltg om för- december 1903 framlade ett förslag till lag om andra föreningar än
emngar m. m. som ekonomisk verksamhet till syftemål. Detta förslag fram (Forts.

) lägges nu af Kungl. Maj:t, men i väsentligen omarbetad form, för
Riksdagen den 4 mars 1910. Det är sålunda en bereduingstid af något
öfver 6 år, hvilket ju är en ganska lång och grundlig sådan. Det är
emellertid så, att under den tiden förhållandena nog förändrat sig rätt
väsentligt. På den tiden, då Riksdagens skrifvelse afläts, var det i
rättsuppfattningen, både hos allmänheten och hos domstolarna, rätt
tveksamt, huruvida sådana föreningar, som icke folio under lagen
om ekonomiska föreningar, verkligen kunde förvärfva rättigheter eller
göra dem gällande, eller om man af dem kunde utkräfva skyldigheter.
Enligt den tidigare rättsuppfattningen var det nog så, som
äfven lagrådet i sitt yttrande framhållit, att domstolarna i allmänhet
— ja, kanske med högst få undantag — verkligen ansägo sådana
här föreningar, missionsföreningar, nykterhetsföreningar och andra dylika,
äga rättskapacitet, d. v. s. att de kunde förvärfva rättigheter och
ikläda sig skyldigheter. Jag har på sin tid såsom rådman i Nyköping
handlagt liera mål, då man godtagit och behandlat föreningar såsom
rättssubjekt med full rättslig befogenhet. Både lagfart och inteckning
meddelades också af Nyköpings rådhusrätt på den tiden för dylika föreningar.
Men då 1895 års lag om ekonomiska föreningar tillkom, inträdde
en viss tvekan, och mångenstädes ansågo domstolarna därefter,
att rättskapacitet icke tillkom andra föreningar än de ekonomiska, som
hade låtit registrera sig och därigenom förvärfvat sådan rättskapacitet;
det var under intrycket häraf Riksdagens skrifvelse tillkom. — Denna
tvekan har dock på senare tiden blifvit väsentligen häfd genom högsta
domstolens uttalade uppfattning i denna fråga. Det är ju allmänt bekant,
att högsta domstolen ansett att äfven sadana föreningar, som icke
äro att hänföra till de ekonomiska föreningarna och på den grund
blifvit registrerade, i allt fall kunna förvärfva rättigheter och ikläda
sig skyldigheter. Därom yttrar sig också högsta domstolen i det
utlåtande, som är afgifvet öfver det första förslaget till föreningslag,
som framlades till domstolens granskning. Justitierådet friherre Mareks
von Wurtemberg säger, att liksom före tillkomsten af 1895 års författning
så borde äfven efter tillkomsten af denna lag förening, som
antagit stadgar af eu viss fullständighet, tillerkännas rättspersonlighet,
d. v. s. förmåga att förvärfva rättigheter och ikläda sig förpliktelser. Och
justierådet Westring säger också — med instämmande föröfrigt af alla
de justitieråd, som sutto vid behandlingen af ärendet — att han i likhet
med justitierådet friherre Mareks von Wurtemberg ansåge ,att sådana föreningar,
som här afses, böra enligt nu gällande rätt anses ha rättskapacitet
under förutsättning att de organiserat sig genom antagande af
stadgar af en viss fullständighet. Vi veta ju också, att i praxis numera
sådana föreningar, som här äro ifråga, d. v. s. sådana, som icke
äro att hänföra till registrerade ekonomiska föreningar, numera få uppträda
både som kärande och som svarande.

Vi befinna ess sålunda väsentligen på eu annan ståndpunkt än då
Riksdagen genom 1899 års skrifvelse begärde en lagstiftning i det här
afseendet. Då ansågs behofvet trängande att få en sådan lagstiftning
till stånd, hvilket också framgår däraf, att lagstiftning då begärdes

5 Nr 55.

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

från just föreningäliåll. Nu föreligger icke ett sådant stort behof. —Lag om förJag
är emellertid för min del i allt fäll af den meningen, att det är gagne- enin9ar m-mligt,
att en lagstiftning äfven rörande s. k. ideella föreningar kommer (Forts-)
till stånd; jag återkommer till detta ämne sedermera. Men hvad jag
för ruin idel är alldeles öivertygad om, det är, att en sådan lagstiftning
som den, hvilken här föreslås, icke är gagnelig. Jag skall då
be att få öfvergå till förevarande lagförslag.

Den lagstiftning, som nu bjudes, sönderfaller väsentligen i två
delar. Den utgör dels en omarbetning af den gällande lagen om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet och dels också en fullkomligt
ny lagstiftning om s. k. ideella föreningar. Beträffande förra
delen ha reservanterna i sin reservation gifvit ett erkännande åt det
sätt, på hvilket Kungl. Maj:t gått Riksdagens önskningar till mötes.
Reservanterna säga, att det af Kungl. Magt framlagda förslaget till
lag om föreningar har, i hvad afser de ekonomiska föreningarna, på
ett lyckligt sätt löst de spörsmål, för hvilka Riksdagen uttalat sitt
intresse, nämligen dels under hvilka villkor eu minoritet inom en förening
må äga påkalla en utom föreningen stående person att deltaga
i granskningen af styrelsens förvaltning och föreningens räkenskaper,
och dels i hvad mån och under hvilka villkor konsumtionsförening kan
medgifvas rätt att sälja äfven till andra än föreningens medlemmar.

Detta erkännande kan emellertid alls icke gifvas åt lagutskottets förslag.
Utskottet har, som herrarna funnit, borttagit den rättighet, som
Ivuugl. Maj:t enligt Riksdagens begäran velat medgifva åt konsumtionsföreningar
att sälja äfven till utomstående; och utskottsmajoriteten har
såsom slutmål ställt i utsikt allenast en sammanjämkning, som också
skulle i hufvudsak utfalla i enlighet med Första kammarens önskan.

Men Andra kammaren lärer icke kunna antaga en sådan lydelse
af den ifrågavarande bestämmelsen angående konsumtionsföreningarna,
som ej hjälper dem till den rätt, som de med skäl böra kunna
förvänta. Emellertid synes mig icke heller Kungl. Maj:ts förslag vara
fullt acceptabelt ens i afseende på de ekonomiska föreningarna. Den
nu gällande lagen om ekonomiska föreningar innehåller icke mera än
71 paragrafer, och det lagförslag som vi här ha framför oss innehåller
112 paragrafer. Mig synes, som om det är en allvarlig olägenhet, att
man på det sättet ökat på lagens längd. Väsentligen beror detta därpå,
att man velat öfverföra de formella bestämmelserna i den nya aktiebolagslagen
på det här området. Det kan finnas vissa lagtekniska skäl
härför, men det synes mig, att de praktiska skälen icke tala för att
man gör så, åtminstone icke i den utsträckning, som man här gjort
det. Äfven den delen af lagförslaget anser jag sålunda i viss mån
tarfva omarbetning i förenklingssyfte.

Jag kommer nu till det hufvudsakliga, och det är den del af lagförslaget,
som handlar om de ideella föreningarna. Denna har jag för
min del omöjligen kunnat godtaga, oaktadt jag visst hör till dem som
anse, att en lagstiftning på detta område skulle vara gagnelig. En
lag om ideella föreningar har eu mycket djupt ingripande betydelse.

Vi behöfva blott tänka på huru många föreningar, som för närvarande
finnas i landet. Vi ha visserligen ingen utredning om den saken, men
om vi räkna alla fackföreningar, missionsföreningar och andra religiösa

Nr 55. 6

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

Lag om för- föreningar, nykterhetsföreningar och flera andra slags föreningar, så
‘"‘*sar komma vi enligt min öfvertygelse upp till ett antal af kanske öfver
(Forts.) 15,000. Jag har själf och, jag förmodar, de flesta andra af kammarens
ledamöter varit med om att starta någon eller kanske flera dylika föreningar.
Om herrarna gått igenom lagen och tänkt på, huru den
skulle verka, då den tillämpades på alla dessa föreningar, förmodar jag,
att herrarna kommit till en ståndpunkt af åtminstone tvekan, huruvida
det kan vara riktigt, att samma omfattande lag skall gälla för
dem alla.

Och hvad mera är, dessa föreningar hafva alla eller åtminstone
största delen af dem en ingripande betydelse just för de mindre bemedlade
klassernas lif. Vi ha kommit mycket längre nu i detta stycke
än vi voro år 1899. Vi veta nog alla, hvilken stor roll föreningslifvet
spelar just med afseende på dessa klassers förhållanden uti vårt land,
liksom i andra länder. Det är därför viktigt att se till, att man ordnar
denna lagstiftning på ett sådant sätt, att föreningsväseudet fortfarande
som hittills kan trifvas. Hvad man kunnat begära med afseende
på en dylik lagstiftning är i första hand, att man förut tagit
reda på föreningslifvet, hur det gestaltar sig och hur det bedrifves.
Det kan icke vara lämpligt att lagstiftningen lägger sig som eu abstrakt
juristregel, som eu död hand, öfver dessa föreningar, och säger:
det är icke bra, det sätt, hvarpå ni hittills bedrifvit er verksamhet,
utan så här skall det vara, på ett så här reglementeradt sätt skall det
vara! Det kan omöjligen vara bra att göra så, och det utan afseende
på att föreningarna själfva skapat formerna för sin organisation, sitt
inre lif, och att de trifts med dem hittills. Det måste vara angeläget
att applicera denna lagstiftning på ett sådant sätt, att föreningarna
fortfarande kunna trifvas och utvecklas. — Men jag måste
ovillkorligen, när jag går igenom detta lagförslag, säga mig, att så har
icke här skett. I kommittéutlåtanden, som föreläggas oss beträffande
lagstiftning på olika områden, brukar man finna en utredning om de
bestående förhållandena på det ifrågavarande området. Hur är det
här? Jo, i de handlingar åtminstone, som framlagts för lagutskottet,
förekommer icke alls någon sådan utredning; således vet man ej hvilka
föreningar lagen skulle afse eller antalet sådana föreningar. Någon
statistik finnes icke, icke heller någon utredning rörande föreningarnas
stadgar eller huru formerna för deras verksamhet äro ordnade.

Hurudant är vidare lagförslaget? Till en början har det det stora
felet, att vara alldeles för långt. Det förslag, som lades fram af kommittén,
innehöll 51 paragrafer; det förslag, som ligger före till antagande
här i dag, innehåller 112 paragrafer. Delvis beror detta på,
att de båda lagarna om ekonomiska och ideella föreningar samarbetats
till en. Jag medger, att detta innebär åtskilliga lagtekniska förmåner;
från juristsynpunkt kan det vara eu förmån att så skett — det
skall jag ej neka till. Men vi få tänka på, att man här bör se saken
från allmänhetens synpunkt. För denna allmänhet är det ovillkorligen
en olägenhet att lagarna äro sammanförda till en. Man tvingas,
vare sig man intresserar sig för en ekonomisk eller eu ideell förening,
att taga reda på och öfverblicka hela antalet paragrafer i lagen, i
stället för att man, om lagarna vore skilda, kunde hälla sig till den

7 Nr 55.

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

ena af dessa med ett vida mindre antal blott för det ifrågavarande Lag om f&rslaget
af förening gällande stadganden. Det har dess värre varit så, emn9ar m- menligt
min mening, med vår lagstiftning i allmänhet under den senare (I’ort3-)
tiden, att den blifvit allt mer och mer utvecklad på bredden, lagarna
ha blifvit allt längre och längre. Jag har både i lagutskottet och här
i Riksdagen flera gånger haft tillfälle att opponera mig mot detta. Det
är nog så, att det är svårt att skrifva en kort lag; det är mycket
svårt. Men det bör ej dess mindre försökas; det är dock en förtjänst,
att lagarna ej bli för långa. Åro de för långa, bli de nämligen uteslutande
juristernas egendom och icke ens juristernas i gemen, utan
specialistjuristernas. Men om man nu nödgas finna sig i detta, när
det gäller sådana lagar som t. ex. aktiebolagslagen, hvilken berör ett
område af samfundslifvet, där det sällan eller aldrig kommer i fråga
att icke jurist anlitas, när lagen skall tillämpas, — är dock, och framför
allt, en sådan långrandighet förkastlig, när det gäller en lag som
* denna, som skall tillämpas af gemene man. Det låter icke tänka sig,
att dessa föreningar, hvarom här är fråga, skulle vara i tillfälle att anlita
jurister i hvarje fall af tvekan om lagens innebörd, utan de måste
kunna reda sig med den själfva. Det är därför enligt mitt förmenande
ett betänkligt fel, att lagen blifvit så lång.

Men det är icke nog med, att den blifvit lång. Går man igenom
lagförslaget, skall man finna, att det innehåller en hel mängd paragrafer,
som äro invecklade och svårtydda, eller ock besvärliga och obekväma
för föreningarna att tillämpa; några kanske rent omöjliga.

Hvar och en, som haft med föreningslifvet att göra — jag har för
min del haft det jämförelsevis litet, men har dock varit med något,
och jag vet hur man önskar lätta och bekväma former — måste ovillkorligen
finna, att lagen innehåller detaljföreskrifter, hvilkas innebörd
vederbörande måste få svårt att göra klar för sig. Det förekommer
till exempel ett kapitel, som äfven gäller ideella föreningar, hvilket i
ett tjugutal paragrafer stadgar om sättet för likvidation. Tror verkligen
någon, att medlemmar och styrelseledamöter i ideella föreningar
inse behöfligheten af och meningen med detta ? Och straffbestämmelserna
sedan! I den nuvarande lagen för ekonomiska föreningar äro de
upptagna i två korta paragrafer. Det är icke mer än två paragrafer
i det föreliggande förslaget heller, men i stället för att vara korta
äro de betydligt långa och innehålla en mängd straffbestämmelser, som
äro sådana att vederbörande utan att ha någon aning därom lätt
kunde råka ut för straff. Detta blott som ett par exempel. När man
skall införa en lagstiftning, som på det djupaste ingriper i folkets lif
så som denna lagstiftning gör, går det efter min mening icke an att
göra på detta sätt, utan lagstiftningen måste ovillkorligen bli enklare
och mera afpassa, sig efter de former, föreningslifvet redan tagit —
det sista framför allt. Eljest riskera vi — och det är icke en obefogad
farhåga — att föreningslifvet tar sig andra former, som vi icke
nu kunna öfverskåda, hvart de leda, men som kunna medföra stora
faror icke blott för föreningslifvet utan för allt det lif, föreningslifvet
har inflytande på. Jag tror för min del, att det vore synnerligen farligt
att antaga en sådan lagstiftning som denna och ännu mera natur -

Nr 55. 8

Lag om föi
eningar m. n
(Forts.)

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

-ligtvis i den form, lagutskottet gifvit den, ty det har gjort den ännu
''• värre, än hvad den var, när den kom från Kuugl. Magt.

Jag önskar, som jag nyss sade, en lagstiftning i alla fall äfven
för ideella föreningar. Jag tror att det vore gagneligt, om man finge
en sådan. Det är icke detsamma att, som nu är förhållandet, de få
lefva på en rättspraxis, om hvilken man icke vet, huruvida den kan
stå sig, som mycket väl kan ändras, som att de ha eu i lag tillförsäkrad
rättskapacitet. Jag vill därför ha en lagstiftning äfven för ideella
föreningar, men jag vill ha den mycket, mycket kortare och
mycket, mycket enklare än hvad den här föreligger. Framför allt
gör jag ock anspråk på att man, innan den lagstiftningen kommer till
stånd, verkligen grundligt undersöker, hur det nuvarande föreningslifvet
gestaltar sig, och att sålunda lagstiftningen sker med hänsyn till
de hos oss bestående förhållandena på detta område. Och en medveten
uppskattning af dessa förhållanden — således icke blott på grund af
ett antagande af, att så och så förhåller det sig nog, så och så går
det till — utan en genomförd fullständig undersökning af föreningslifvet
hos oss. Därför kommer jag också litet längre fram under öfverläggningen
om detta ämne att yrka bifall till det skrifvelseförslag,
som jag och några andra af reservanterna formulerat.

Jag skall emellertid nu be att få yrka afslag på den föredragna
paragrafen och därmed på hela lagen. Och jag gör det i den fulla
öfvertygelsen, att på det sättet gagna vi verkligen bäst icke allenast
föreningslifvet, utan också alla medborgare i samhället, som äro beroende
af en riktig och sund utveckling af detta föreningslif. Jag vet
ingen förening, som förklarat sig önska denna lagstiftning. Vi se,
hur fackföreningarna mottagit den. De ha framför allt önskat, att
den skulle afslås. Yi se, hur de religiösa föreningarna mottagit den
därom ha vi vittnesbörd i den motion, som är afgifven af herr Byström,
och som vi reservanter yrka bifall till. Skytteföreningarna
hafva äfven ingifvit först, som jag tror, till Kungl. Maj:t men sedermera
äfven till lagutskottet en protestskrifvelse, hvari de anhållit att
för all del bli fritagna från att underkastas denna lagstiftning. Och
det får jag säga, att de föreningar, med hvilka jag för min del haft
och har att göra, skulle också på det lifligaste anhålla att icke bli
underkastade denna lagstiftning. Vi måste väl ovillkorligen ställa så
till, att vi icke lagstifta på sådant sätt att vi utifrån lägga en tvångströja
på dessa föreningar, som de alls icke kunna finna sig i. Det är
för visso icke endast fackföreningarna, utan det är efter mitt förmenande
äfven alla möjliga andra slag af föreningar i hela vårt land,
som dela denna uppfattning.

Jag skall be att få yrka afslag på den föredragna paragrafen och
därmed på hela lagen. I

I detta anförande instämde herrar Wavrinsky, Wallis, Berg i
Stockholm, Kjellberg, Furst, Kobb, friherre Palmstierna, Pettersson
i Södertälje, Eden, Juhlin, Stärner, Gustafsson i Vi, Forssling, Pälsson,
Thyländer, Petrén, Söderbergh i Karlshamn, Johansson i Jönköping,
Bosson, Ifvarsson, Tynell, Olausson, Ahlfvengren, Lundgren
i Varberg, Gibson, Wijk, Berg i Göteborg, Bogren, Jansson i Eds -

■Onsdagen den 25 Maj, e. m. 9 Kr 55.

bäcken, Igel, Thavenius, Åkerman, Jansson i Krakerud, Schotte, Pers-Lag om förson
i Tallberg, Olsson i Älfdalsåsen, Hansson, Ström i Transtrand, enin9ar »•
Ersson, Andersson i Stärte, Olsson i See, Olsson i Fläsbro, Ericsson (Forts-)
i Valista, Jonsson i Hå, Sandström, Thor, Kvarnzelius, Karlsson i
Fjäl, Hedström, Olofsson, Bromée i Billsta, Berglund, Jonsson i
Giunboda, Lundström, Hellberg och grefve B. Hamilton.

Vidare yttrade:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Petersson: Herr
talman, mina herrar! Det är icke med några synnerligen angenäma
känslor, som jag har ordet efter den föregående talaren. De talrika
instämmanden, som följde på hans anförande, visa mig mycket väl,
hvar landet i denna kammare beträffande förevarande fråga ligger,
men jag anser i alla fall, att ett lagförslag sådant som detta icke bör
falla, utan att jag uttalat mig. Jag skall därvid be att få föra frågan
öfver från de allmänna frasernas och de allmänna omdömenas område,
som den föregående talaren så väsentligt höll sig på, till realiteten.

Jag vill då gå igenom de skäl, som reservanterna i betänkandet anfört
för afslag, och hvilka väl skola utgöra det officiella uttrycket för
hvad ett sådant afslag innebär.

Här är främst den anmärkningen framförd, att de föreslagna bestämmelserna
för de ekonomiska och för de ideella föreningarna äro
samarbetade i en lag i stället för att de, till reda och lättnad vid begagnandet,
borde ha varit skilda åt i två. För att förklara detta,
nödgas jag med några ord beröra denna frågas historia i den mån, det
icke är gjordt af den föregående talaren. Han nämnde, att 1903 förelåg
ett kommittéförslag om ideella föreningar. Sedan i detta förslags
detaljbestämmelser gjorts vissa jämkningar i anledning af inkomna
yttranden, blef det sålunda omarbetade förslaget remitteradt till högsta
domstolen, och högsta domstolens utlåtande förelåg 1907. Emellertid
hade Riksdagen i tre skrivelser, år 1897, 1902 och 1905, begärt ändring
jämväl i lagstiftningen angående de ekonomiska föreningarna,
och dessa Riksdagens skrivelser öfverlämnades till behandling af aktiebolagskommittén,
som afgaf sitt betänkande 1908. Det innehöll ett
förslag till lag angående ekonomiska föreningar. När dessa ärenden
sedan samtidigt behandlades i justitiedepartementet, var det alldeles
klart, att dessa båda lagförslag angående ideella föreningar och ekonomiska
föreningar måste öfverarbetas, så att de komme att öfverensstämma
med hvarandra och vara byggda, sä att säga, på samma bas.

Det äldre förslaget om ideella föreningar var uppgjordt med hänsyn
till då gällande lag, och det nya förslaget om ekonomiska föreningar
var ställdt i öfverensstämmelse med nya principer, som voro tillämpade
i aktie bolagskom mittens förslag angående aktiebolag. Det är uppenbart,
att två så olika föreningslagförslag icke kunde samtidigt läggas
fram till pröfning. Då uppstod naturligtvis den frågan, om icke båda
förslagen borde samarbetas till ett, för att man därigenom skulle
vinna enhet och reda. Den tanken var uttalad redan af de kommitterade,
som hade uppgjort förslaget angående ideella föreningar. Dessa
kommitterade säga i sitt betänkande: »Vid föreliggande lagstiftnings -

Jir 55* 10

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

Lag om föreningar
m. m.
(Forts.)

arbete bar det spörsmålet legat nära, huruvida icke en reglering af
föreningsväsendet lämpligast vunnes därigenom, att stadgaudeua rörande
såväl ekonomiska som icke ekonomiska föreningar sammanfördes
i en gemensam lag. Att sådant i flera hänseenden skulle föranleda
till ökad enkelhet, reda och öfverskådlighet är otvifvelaktigt, och därest
föreningslagstiftningen i sin helhet på en gång blifvit föremål för
utarbetande, hade måhända öfvervägande skäl förefunnits för ett sådant
förfarande». Så yttrade den kommitté, i hvilken herr Åkerman satt
som ledamot. Denna tanke, att samarbeta lagbestämmelserna för de
båda slagen af föreningar till en lag, vann stöd dels af vissa inom
högsta domstolen uttalade anmärkningar rörande förslaget om ideella
föreningar och dels också af hvad som vid föredragningen under hand
meddelades från högsta domstolen. I anledning häraf verkställdes i
justitiedepartementet en undersökning, huruvida den ifrågasatta sammankopplingen
skulle kunna ske, och den befanns vara jämförelsevis
lätt verkställd. Vinsten af en sådau föreföll mig då så uppenbar, att
jag icke ett ögonblick tvekade, att just den vägen skulle vara den
rätta. När sedermera det inom justitiedepartementet utarbetade förslaget
till lag om föreningar kom till lagrådet, gjorde man där anmärkningar
mot det sätt, hvarpå samarbetningen skett, och föreslog
en aunan metod, i enlighet hvarmed det kungliga förslaget till Riksdagen
ock har blifvit formuleradt. Jag tror verkligen, att det därigenom
vunnit i reda och klarhet, och vågar, mina herrar, hålla före, att detta
föreningslagförslag är sådant, att det med afseende på reda och klarhet
fyller ganska långt gående fordringar, och att hvilken som helst,
som kan reda sig med en annan lag eller med två lagar för olika
föreningar, äfven kan reda sig med den nu föreslagna.

Det synes mig särskilt märkvärdigt, att icke de af herrarna, som
hafva intresse för föreuingslifvet, haft en tanke på, hvilken verklig
fördel för dem, som ägnat sig däråt, eu sådan lag som denna måste
vara. De kooperativa sammanslutningarna, hvilka ju vunnit en så
stor anslutning äfven här i landet, hafva med hänsyn till den verksamhet
de utöfva i allmänhet användt formen af ekonomiska föreningar.
Då alla deras medlemmar i regel äfven äro intresserade medlemmar
i en eller annan ideell förening, skall det, enligt min mening,
för dessa ovillkorligen vara en fördel att kunna finna sina rättigheter
och skyldigheter gentemot bägge slagen af föreningar reglerade i
samma lag och jämsides med hvarandra.

Äfven en annan fördel skulle lagen medföra, i det man, som
herrarna se af förslaget, velat bereda möjlighet för de båda olika
slagen af föreningar att, då de finna sådant lämpligt, öfvergå från det ena
slaget till det andra. Äfven för alla, som reflektera på sådant, innebär
förslaget en lättnad, då reglerna för bägge slagen af föreningar
äro att söka i samma lag, och då de ändock äro så skilda åt, att nian,
när man läser de kursiverade orden i hvarje paragraf, ögonblickligen
ser, om det är det ena eller andra slaget af föreningar, som det är
fråga om.

Äfven för en stor grupp af föreningar, nämligen de, som stå på
gränsen mellan de ekonomiska och de ideella föreningarna, är eu sådan
gemensam lagstiftning af verkligt värde. Om man exempelvis

11 Jir 55.

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

tänker på »Föreningen för välgörenhetens ordnande», »Handarbetets Lag om förvänner»
och en mängd dylika, som hafva ganska vidlyftiga affärer,en,,l<iar m-mpå
samma gång som de icke äro ekonomiska föreningar i egentlig (Porta.)
mening, måste man finna, att det äfven för dem skulle vara mycket
välgörande att hafva en sådan lag.

Om denna anmärkning, att lagarna samarbetats till en, vågar jag
verkligen säga, att densamma icke utgör skäl för afslag.

Men om jag nu går till de sakliga anmärkningar, som reservanterna
framställt, och som herr Widén nu litet mera kommenterade,
så gå de ut på, att lagförslaget tagit alltför liten hänsyn till de ideella
föreningarnas nuvarande utveckling, då det innehåller en mångfald
detaljerade föreskrifter beträffande deras inre organisation, sätter
på dem en tvångströja, som herr Widén har sagt, och skulle nödga
dem att i afse värd omfattning omlägga sitt inre lif. Vidare skulle
lagförslaget icke vara lämpligt för hela mångfalden af ideella föreningar
af skiftande slag. Däremot finna reservanterna en lagstiftning erforderlig,
som utåt på ett tillfredsställande sätt tryggar och reglerar de
ideella föreningarnas rättsställning och rättskapacitet. Jag har icke
kunnat tolka detta uttalande annorlunda, än att reservanternas mening
har varit den, att eu lagstiftning för de ideella föreningarna skulle
inskränka sig till att reglera rättsförhållandet utåt och lämna åt dem
själfva att i sina stadgar ordna sina inre förhållanden så, som de själfva
vilja. Hvilken nu den reella innebörden af ett sådant ordnande af
deras förhållanden är, hvilka stadganden som i enlighet härmed skulle
bort ur lagen, det har jag, trots herr Widéns anförande, icke fått
klart för mig. Det var ett par ämnen, som han nämnde, men till
dem skall jag senare komma. Jag har emellertid trott mig träffa det
rätta, då jag antagit, att dessa anmärkningar rikta sig mot samma
bestämmelser, som herr Sven Persson vändt sig mot i sin motion. I
fråga om de föreslagna bestämmelserna om ideell förenings inre förhållanden
anmärker han bland annat följande: I § 44 är stadgadt,
att vid föreningssammanträde icke får förekomma annat ärende till
afgörande än det, som är upptaget i kallelsen till sammanträdet. Det
är en formalism, säger lian, som måste verka tyngande, om äfven de
minsta ärenden, som man icke fått upp på listan, icke få företagas
till afgörande. Vidare anmärker han i fråga om bestämmelserna angående
stadgeändring, att de skulle medföra, att ett fackförbund icke
skulle kunna genomföra någon ändring i sina stadgar med mindre än
att två kongresser hållits och beslutet sista gången fattats med två
tredjedels flertal. Detta anser han blifva för kostsamt och besvärligt,
och därför anser han, att det bör lämnas föreningarna öppet att bestämma
sådant i sina stadgar. Vidare finner han en annan föreskrift
betänklig, nämligen den, att hvarje beslut, som någon enda medlem
anser icke hafva tillkommit i behörig ordning eller eljest strida mot
ifrågavarande lag eller föreningens stadgar, kan öfverkiagas vid domstol.
lian finner detta erbjuda eu möjlighet för den enskilde medlemmen
att kunna rent orimligt trakassera en förening, om han det
vill. Slutligen finner han betänkligheter emot bestämmelserna om
medlemmars utträdande och om utgifter till föreningen. Dessa bestämmelser
.skulle medföra väsentliga rubbningar i hvad inom fack -

Jir 55. 12

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

Lag om för- föreningsrörelsen vunnit häfd och som den funnit för sig tjänligt. Medenmyar
m. m. jemmarnag rätt att bestämma om sina egna angelägenheter skulle
(Forts.) högst väsentligt inskränkas och kringskäras utan någon som helst påvisad
nödvändighet.

Om jag nu har förstått reservanterna rätt, och om det är mot
dessa stadganden, rörande hvilka herr Persson framställt anmärkningar,
som de rikta sig, då de tala om en tvångströja på föreningarnas inre lif,
och om det vidare är deras mening, att dylika stadganden icke skola
finnas i en föreningslag, då, mina herrar, får jag säga, att en sådan
föreningslagstiftning är omöjlig, och detta skall jag genast visa.

Jag förmodar, att ingen af herrarna vill vara med om, att en
förening kan godkännas och behandlas som rättssubjekt, som exempelvis
i sina stadgar innehåller en sådan bestämmelse, som att en medlem,
hvilken en gång inträdt i föreningen, aldrig får utträda ur densamma,
eller att hur höga afgifter som helst kunna uttaxeras af dess medlemmar,
utan att det finnes någon möjlighet för den enskilde medlemmen
att kunna frigöra sig från dem, eller att — jag följer, som
herrarna höra, punkt efter punkt herr Perssons anmärkningar — hvilka
genomgripande stadgeändringar som helst kunna genomföras af en liten
majoritet, som till äfventyrs kommit tillsammans på ett föreningssammanträde,
allra helst om man därtill lägger, att denna sak icke behöfver
vara upptagen på föredragningslistan. Då vore inom en sådan
förening fältet lämnadt öppet för ett litet antal föreningsmedlemmar,
som händelsevis behärskade majoriteten på en stämma, att göra hvilka
kupper eller omstörtningar som helst i föreningen.

Vidare skulle icke en enskild medlem få öfverklaga ett beslut å
föreningssammanträde. Det kan emellertid i afsevärd mån kränka
hans ekonomiska rättigheter såsom föreningsmedlem. Skall han då i
sådant afseende ställas rättslös? Då herrarna behandlade aktiebolagslagen,
voro herrarna, såvidt jag förstår, ganska måna om att skydda
minoriteten, och då voro herrarna icke rädda för att få in åtskilliga
stadganden, som skulle säkerställa densamma, men då det gäller
denna föreningslag, synes en motsatt strömning göra sig gällande. Här
vill man göra minoriteten så godt som rättslös. Om lagen skulle omläggas
i öfverensstämmelse med reservanternas förslag, såsom jag fattat
det, skulle, såvidt jag förstår, i föreningsväsendet införas fullständig
despotism.

Nu vill jag anmärka, att detta alldeles bestämdt strider mot den
riksdagsskrifvelse, som ligger till grund för lagstiftningen, och som
herr Widén citerat. Hur långt vi än må hafva ridit denna väg framåt,
hafva vi dock ännu icke ridit hän mot en sådan despotism som
den, jag skildrat. I denna riksdagsskrifvelse påpekas särskildt bland
olägenheter, hvilka borde undanröjas genom lagstiftning angående de
ideella föreningarna, att osäkerheten i fråga om föreningars rättsliga
natur äfven sträcker sig till deras inre förhållanden, i hvilka hänseenden
erinras om, hurusom spörsmålet, i hvilken form rättsgiltiga beslut
i föreningars angelägenheter skola fattas, mången gång föranledt
svårigheter. Det är just bristen på stadganden om föreningars inre
lif, som där frambålles.

Herr Widén har vidare mot förslaget riktat en anklagelse, som

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

13 Kr 55.

det numera synes vara vanligt att framställa mot de förslag, för hvitkål? om förvåg
är ansvarig, nämligen den för bristande utredning. Jag vill i enin9ar m mdetta
hänseende meddela något, som kanske kan ställa mig i något (Fortä-)
gynnsammare dager, än herr Widéns anförande gjorde, äfven om jag
icke kan åstadkomma eller ens lofva att åstadkomma den statistik
öfver alla våra föreningar här i Sverige, hvilken han begärde, en
statistik, hvilken, som jag tror, skulle draga många år, innan den
blefve färdig, om den ens vore möjlig att åstadkomma.

Jag vill nämna, att bakom föreningskonnnitténs betänkande måste
naturligtvis ligga eu ganska ingående undersökning rörande de ideella
föreningarna; och jag hoppas, att herr Åkerman, som varit ledamot
af denna kommitté, kan vitsorda detta. Öfver föreningskommitténs
förslag till lag om ideella föreningar hafva yttranden infordrats från
landssekretariatet, typografiska föreningen i Stockholm, svenska arbetarförbundets
centralafdeluing och vidare från åtskilliga arbetsgivarföreningar.
Jag tror således, att äfven dessa ideella föreningar ha haft
tillfälle att göra sin röst hörd vid förslagets utarbetande.

Vidare vill jag nämna, att när förslaget granskades af lagrådet,
hade lagrådet på eget initiativ tillgängliga och genomgått ungefär ett
åttiotal svenska och utländska fackföreningsstadgar. Jag vågar alltså
påstå, att det förslag, som föreligger, icke är så blottadt på faktiskt
undeilag, som herr VVidén ville göra gällande.

Nu säger herr Widén bland annat, att lagen är för lång, och att
den har för många paragrafer. Ja, ingen skulle lifligare än jag hafva
önskat, att lagen hade kunnat skrifvas kort. Men hvarför blef den
lång? Jo, det berodde på de ämnen, som skulle behandlas i lagen.

Vill herr Widén, att lagen skall göras mera kortfattad, så var så god
och augit, hvita ämnen som skola bort ur lagen. Nu säger herr
Widén, att hvad som här stadgas om likvidation i fråga om föreningar
skall bort. Jag tror i likhet med honom, att för de ideella föreningarna
äro dessa paragrafer af jämförelsevis litet praktiskt värde, och
att de mycket sällan komma till användning. Men om de icke funnes,
huru både då lagen fyllt sin uppgift att reglera dessa förhållanden,
som ovillkorligen måste regleras, när en ideell förening skall upplösas?

Vidare ville herr Widén ha bort sträft bestämmelserna. Ja, vill
vill man icke ha något straff, tycker jag det hade varit ett enkelt sätt
att stryka ett streck öfver dessa sträf!bestämmelser; det hade kanske
icke gjort lagen något synnerligt ondt, ty det är mycket sällan de
skulle komma till tillämpning, men därigenom hade ju lagen förkortats.

Hela saken beror nog därpå, att utvecklingen har gått så fort
och medfört eu massa olika förhållanden, som kunna behöfva regleras.

Dessa nya förhållanden göra sig gällande och träda fram än på det
ena och än på det andra sättet, hvilket gör, att däraf föranledda lagbestämmelser
ibland kunna förefalla långa och minutiösa, men alldeles
undvara dem kan man nog icke. Det behöfves lagföreskrifter i våra
dagar för så mycket, som fordomdags gick efter kutym eller domarens
pröfning, som den gamla lagen talar om.

No har det hänvisats till högsta domstolens yttrande, som gåfve
vid handen, att ideella föreningar ansåges som rättspersonligheter, om
deras stadgar hade en viss fullständighet och om de hade en viss sty -

Sr 55. 14

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

Lag om för- relse. Ja, det är nog så. Men när inträder en sådan fullständighet,
emngar m. m. ocjj nijr ar styrelsen så beskaffad, att föreningen skall kunna godkän(1
orts.) uag s|sotll en rättspersonlighet? Jo, mina herrar, när högsta domstolen
säger detta, så menar den, att i hvarje särskildt fall skall pröfvas,
huruvida en förening, som uppträder såsom part, har så beskaffade
stadgar och så beskaffad styrelse, att den kan uppträda såsom part.
Det är just meningen att genom denna lag klarera ut, när dessa förhållanden
äro för handen, och då måste det i all rimlighets namn
skrifvas lagparagrafer därom, och dessa lagparagrafer kunna icke alltid
bli så korta.

Sedan vill jag med afseende på anmärkningen mot lagens längd
meddela ett par upplysningar.

Det stora antalet paragrafer föranledes dels därutaf, att flere paragrafer
äro dubbla (d. v. s. den ena afser ekonomiska och den andra
ideella föreningar) och detta därför, att bestämmelserna skola bli lättare
att öfverskåda och lättare att behärska, dels däraf att man behöfde
utförligare bestämmelser angående styrelsen och dess befogenhet
i olika hänseendeu. Det är ju så, att de ideella föreningarna för
närvarande äro alldeles utan reglering; men skola de regleras, måste
det ju skrifvas lag om styrelsens befogenhet, och då kan det icke
gå med mindre än att det blir en del paragrafer. Vidare komma
därtill de ganska minutiösa bestämmelserna om förenings likvidation,
som icke kunna göra lagen något egentligt ondt, och som i
de flesta fall icke komma att läsas, därför att de sällan eller aldrig
skulle komma att tillämpas, men hvilka, i händelse någon katastrof
skulle inträffa, ändå behöfva finnas där.

Jag vill tillägga, att, om den af reservanterna förordade skrifvelsen
nu kommer till stånd, den synes mig vara, med hänsyn till de
anmärkningar jag här gjort och de synpunkter jag här framställt, så
oklar och så svår att få något konkret innehåll ur, att jag tviflar på,
att den i någon mån skulle föra frågan om lagstiftning för de ideella
föreningarna framåt. Att reservanterna nu vilja komma detta lagförslag
till lits, har jag fått klart besked om genom de instämmanden jag
här hört i kammaren, och jag anser för min del, att jag icke har stora
utsikter att hoppas på, att de skola misslyckas härutinnan. Men innan
kammaren går att besluta i denna sak, har jag velat inför kammaren
uttala och söka ge stöd för min uppfattning, att de skäl, som reservanterna
ha åberopat för detta sitt förslag, icke äro hållbara.

Herr Byström: Herr talman, mina herrar! Som kammarens
ärade ledamöter sett, har jag varit en ibland de motionärer, som yrkat
på, att man skulle kunna få en ny framställning ifrån Kungl. Maj:t
uti detta ärende. Jag har därvid icke så mycket tänkt på föreningar
i allmänhet, utan i första hand på de ideella föreningarna. Jag borde
kanske till och med hafva uttalat i min motion, att det varit önskligt,
om man gjort någon skillnad på olika slag af föreningar, som allmänt
kallas ideella föreningar. Ty de, som gä under denna gemensamma
rubrik, äro så många och så olikartade, att det säkerligen kommer att
bli mycket svårt att för dem kunna åstadkomma en lagstiftning, med
hvilken de i allmänhet skulle bli belåtna.

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

15

Jag tycker också, att det na föreliggande lagförslaget är för omfattande
och vidlyftigt; och jag auser äfvenledes, i likhet med den
förste talaren i deuna fråga, att det är alldeles för mycket att hafva
ända upp till 112 i allmänhet stora och omfattande paragrafer. Det
synes mig, som om denna lag, i händelse den antages, skulle i åtskilliga
afseenden särskild! för de religiösa föreningarna bli en black om
foten. Den skulle snarare hindra dem än gagna dem.

Med hänsyn till det jag nyss nämnde om olikarten af föreningarna,
behöfver man ju bara tänka på, huru olik exempelvis en fackförening
inom ett visst arbetsfack är med en religiös förening. Fackföreningen
består ju i många fall af endast arbetare, och detta sätter
sin prägel på föreuingeus intressen, hvilka ju ofta gå ut på att få till
stånd bästa möjliga villkor för dess medlemmar gentemot arbetsgifvarna;
ofta framträda ju också strider mellan arbetare och arbetsgifvare. En
lagstiftning, som söker reglera dylika förhållanden, skulle, kan jag
säga, vara alldeles obehöflig för en religiös förening, där man söker
förena och sammanhålla alla, hvilka de må vara, antingen arbetare
eller arbetsgifvare. Om jag nu, så att säga, lägger denna stora digra
lag öfver dessa religiösa föreningar, så kan jag icke finna, att den är
sådan, att jag skulle med min röst nu vilja bidraga till att lagen antages.
Därmed har jag icke velat bryta stafven öfver allt det myckna
arbete, som af justitieministern och äfven af andra utförts för att
åstadkomma denna lagstiftning; men jag menar, att äfven de mäktige
kunna fela, och att äfven framstående arbetare på det juridiska området
nåy;on gång möjligen kunna åstadkomma ett verk, som icke
passar riktigt så bra eller är af beskaffenhet, som man hade önskat,
och därför blir det ibland en liten bakläxa. Om det skulle bli så nu,
hoppas jag, att det icke upptages så illa, att man icke ånyo gör ett
försök att åstadkomma något, som kan anses vara önskvärd! äfven för
dessa ideella föreningar i allmänhet.

Det gjordes gällande af den förste talaren, att han hade stöd för
sin mening äfven hos dem, som företrädde religiösa föreningar, och
han åberopade då mig, därför att jag hade motionerat i ärendet. Jag
vill då säga, att det är något olika meningar på området äfven ibland
dem, som företräda religiösa föreningar, såsom han sade. Jag anser,
att jag lika gärna nu som att det kanske senare under diskussionen
kan ske må erinra om hvad en af ledarna för ett af de största frikyrkosamfunden
här i landet yttrat i saken. Han är nämligen af den
mening, att detta lagförslag borde antagas. Jag skall därför läsa upp
några rader af hvad han skrifvit. Hvad lian skrifver om ingressen
och historiken är redan framställdt här förut.

Han säger här: »Klart är, att ingen ny lag af större omfattning
kan från första början bli sådan, att den icke i något afseende skulle
behöfva förbättras. Men enligt min mening vore det en stor skada,
om Riksdagen skulle afslå det nu föreliggande förslaget» — det är
således hans mening.

»Det är sant» — heter det vidare — »att genom dess upphöjande
till lag .skulle många församlingar och andra föreningar nödgas underkasta
sig åtskilliga besvärligheter, som de nu icke ha. Men dessa
besvärligheter äro dock ingenting att tala om i jämförelse med nyttan

Nr 55.

Lag om föreningar
m. m.
Forts.)

Ur 55. 16

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

Lag om för- af reda och klarhet i de kristliga föreningarnas borgerliga ställning.
tningar m. m. för öfrigt ger lagförslaget de särskilda föreningarna en så stor frihet,
(Forts.) gotn niall rjmligen kan begära, att i sina stadgar göra bestämmelser,
som i högre eller lägre grad afvika från lagförslagets principer.

Hvad beträffar förslagets vidlyftighet och de svårigheter, som däraf
uppkomma för särskild! de kristliga församlingarna på landet, så är
klart, att svenska missionsförbundet, och jag tänker äfven andra samfund,
genast måste vara betänkta på att i en särskild handbok på ett
öfverskådligt sätt framställa de förpliktelser och de rättigheter, som
genom förslaget tillkomma de kristliga församlingarna.

Genom ett sådant sammandrag tror jag, att församlingarna skulle
få i en kort och redig öfversikt alla de upplysningar, som de kunna
behöfva.» Och så slutar han med att ytterligare rekommendera lagen
till antagande.

Den man, som yttrat detta, representerar en ganska stor grupp
af föreningar på det religiösa området. Jag har läst upp detta —
oaktadt personen i fråga har en uppfattning i saken, som är motsatt
min egen — därför att det icke är vanligt, att den mannen (jag syftar
nämligen på lektor Waldenström) uttalar sig i så matta uttryck, som
han här gjort, dä han ifrar för någonting. Han framhåller, att förslaget
skulle åstadkomma besvärligheter och svårigheter för många
församlingar ute på landet, men menar, att dessa svårigheter skulle
kunna afhjälpas genom att man utgåfve en liten skrift eller en handbok
beträffande denna lagstiftning. Men jag tycker, att redan detta visar,
att han funnit, att denna lagstiftning skulle blifva alltför omfattande
och invecklad för de föreningar, som han åsyftar och som äfven jag
åsyftar. Det lagförslag, som lektor Waldenström var med om att utarbeta
i den kommitté, i hvilken han af Kungl. Maj:t insattes, var
naturligtvis vida bättre än denna lag. Och jag tycker, att det pekar
åt det hållet, att man bör särskilja de ideella föreningarna och gifva
dem en särskild lagstiftning och låta de ekonomiska föreningarna, som
redan ha en lagstiftning, behålla denna för sig själfva.

Hvad skulle blifva följden, om kammaren afsloge detta lagförslag?
Jag kan icke finna annat, än att Kungl. Maj:t— hvilket jag hoppas —•
så snart det blir möjligt då kommer med ett nytt förslag i den riktning,
som utvisas af reservationen, hvilken i hufvudsak synes sammanfälla
med min motion. Men antag, att detta skulle dröja något —
hvad blefve följden då? Ja, jag kan icke inse, att det kom me att
blifva annorlunda än det är. Då lektor Waldenström motionerade i
denna fråga, voro förhållandena mycket svåra. Samma förhållanden
började nämligen upprepas, som man varit van vid från 1860- och
1870-talen, då den frikyrkliga rörelsen mera kraftigt började framträda
här i landet. 1 denna rörelses tidiga början hade det varit
mycket svårt för dessa församlingar att fä lagfart på sina bönehus.
Men då man icke kunde erhålla lagfart på dem i församlingens namn,
så gick man så till våga, att man bildade föreningar eller sällskap.
Sådana föreningar kallade sig t. ex. Gudsfruktan och upplysning,
Hopp och framgång, Upplysning och sedlighet, Strid och seger eller
något dylikt. Sär dessa sällskap organiserat sig och antagit stadgar,
började de få lagfart på sina fastigheter. Så fortgick det lyckligt och

17 Nr 55.

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

bra ända till 1895, då den lagstiftning kom till stånd, som gällde Lag om förekonomiska
föreningar. Men så snart den antagits, vardt det ovisshet entn9ar “•
i landet, huruvida dessa föreningar eller sällskap skulle få lagfart på (lorts.)
sina bönehus. Men efter någon tids ovisshet bland domare började
eu och annan bevilja lagfart åt dessa föreningar och sällskap. En af
dem, som tidigast slogo in på denna väg, var vår nuvarande vice talman,
häradshöfding af Callerholm. Sedan isen var bruten och efter
ett och annat prejudikat från Kungl. Maj:ts sida kunde dessa sällskap
eller föreningar anses som juridiska personligheter, så att de fingo lagfart
på sina egendomar. På den allra sista tiden har jag haft tillfälle
att konstatera detta i många fall. Så t. ex. har det flera gånger inträffat,
att personer donerat eller testamenterat hemman eller annan
egendom till något af dessa sällskap — äfven det sällskap, jag tillhör,
nämligen sällskapet Svenska baptistmissionen, har fått mottaga sådana
gåfvor för missionsändamål. Man har fått lagfart på dessa egendomar.

Man har kunnat sälja dem för att t. ex. lägga penningarna till någon
för ändamålet afsedd fond, utan att detta mött några svårigheter.

För närvarande synes det sålunda vara möjligt att erhålla lagfart
på församlingars bönehus, föreniugshus eller kyrkor eller hvad namn
de må ha. Därför menar jag, att ärendet icke är af den brådskande
natur, att man ovillkorligen nu måste antaga lagen, utan man kan
uppskjuta därmed, hvarigenom de svårigheter och besvärligheter, som
äfven lektor Waldenström antyder, skulle kunna aflägsnas ur lagen
och den erhölle en form, som bäst passade för denna fria verksamhet.

Staten anser ju, att den bör få existera, och jag hoppas, att vederbörande
skola se den alltfort med blida ögon.

Om denna lag antages, så menar jag icke, att allt därför går om
styr, men jag fruktar dock, att följden däraf skulle blifva, att man
kommer att handla på samma sätt, som man gjorde i dessa religiösa
samfunds tidigare dagar. Man komme icke att tillämpa denna lagstiftning
på våra församlingar, ty det blefve förbundet med onödigt
besvär. De äro vana att arbeta efter de friare former, som de haft i
25 eller 50 år, utan att det veterligeh medfört någon olägenhet hvarken
för församlingarna själfva eller utomstående. Jag antar, att följden
af nu ifrågavarande lags antagande blefve, att dylika församlingar icke
skulle få lagfart på sina bönehus, då de icke ställde sig under denna
lag. I sådant fall finge de väl som förr i tiden bilda sällskap, som i
egenskap af juridiska personer finge besitta dessa egendomar och kära
och svara inför rätta. Detta är visserligen icke den bästa formen,
men jag förstår knappast, hur våra församlingar och kristliga föreningar
skola kunna tillämpa alla dessa regler, dä deras lif hittills rört
sig i enklare former.

Detta är min syn på denna sak. Andra må ha en annan uppfattning,
men jag tror, att den åsikt, som jag gifvit uttryck åt, delas
af ganska många inom de religiösa föreningarna. Jag vill nu icke
yttra mig något om de andra föreningarna, då andra därom utförligt
talat, utan endast uttala den förhoppningen och önskan, att vi må få
en lagstiftning, som bättre än denna lämpar sig för de föreningar,
som jag här särskildt åsyftat.

Nu kan man med hänvisning till den reservation, som är afgifven

Andra Kammarens Prot. 1910. Nr 65. 2

Nr 55. 18

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

Lag om föreningar
m. m
(Forts.)

• af lierr Lindhagen, säga, afl; detta icke är så behöfligt. Men jag tror

• nog, att det är behörigt. Jag anser det vara bra för dem, som stå i spetsen
för dessa föreningar, och med hänsyn till de fastigheter, som föreningarna
äga och som äro nödvändiga för deras verksamhet. Men att
lägga på dem alla dessa nu föreslagna bestämmelser, då de i allmänhet
icke ha att göra med ekonomiska frågor, tror jag icke vara nyttigt
eller nödvändigt.

Jag vill icke nu gifva mig in på en granskning af de olika paragraferna,
men jag tycker, att åtskilligt borde ändras, och jag tycker
också, att utskottet beträffande vissa paragrafer försämrat förslaget. Så
tycks utskottet, då det t. ex. är fråga om att bestämma åldern för
utöfvande af rösträtt inom dessa föreningar, hysa en oerhördt stor farhåga
för att medgifva ungdom på 20 år sådan. Men inom våra församlingar
och föreningar är denna ungdom det bästa folket, ty få vi
bara dem med, så veta vi, att vi få krafter, som kunna verka för de
syften och mål, som föreningen satt sig före.

Herr talman, jag ber att få instämma i det yrkande, som framställts
af herr Widén. I punkt 2 har utskottet bifallit min motion.
Utskottet har framställt motionens syfte bättre än jag själf, ty jag
hade uteglömt en sats i motiveringen, som bort komma in. Men utskottet
har riktigt förstått motionen i alla fall.

Med herr Byström förenade sig herr Carlson i Herrljunga.

Herr Lindhagen: Herr justitieministern förklarade, att de in vändningar,

som framställts af reservanterna, endast voro fraser och
att han däremot för sin del skulle föra in saken på de rätta synpunkternas
mark. Justitieministern anmärkte också — såvidt jag kunde
finna — att reservanterna icke hade något annat mål än att komma
denna lagstiftning till lifs. För min del får jag säga, att jag nog
icke kan vara så foglig som herr Byström, som anspråkslöst anmärkte,
att då han vågade sig in på en kritik, så var det endast därför, att
äfven solen kan ha fläckar; om han icke använde dessa ord, så var väl
detta hvad han menade. Jag får säga, att det icke är så ovanligt,
att lagförslag från justitiedepartementet röja, att man icke kunnat se
sakerna, sådana de te sig för de folkliga synpunkterna. Nu vill jag
ju medgifva, att någon ingående detaljgranskning och ett bestämdt
uttalande, huru hvarje särskild paragraf bör formuleras, icke förekomma
i reservationen; därutinnan ha reservanterna brustit.

Jag skall angifva några allmänna synpunkter, beträffande hvilka
jag gör anspråk på, att de icke må betraktas som bara fraser, utan
att bakom dem ligger en öfvertygelse, om hvilken man kan resonera,
lika väl som jag medgifver, att man kan resonera om de synpunkter,
som justitieministern framfört.

Först och främst begärde 1899 års Riksdag uttryckligen, att lagförslaget
icke skulle blifva vidlyftigt, och det framhölls, att det icke
fick bli så vidlyftigt som den nuvarande lagen om ekonomiska föreningar.
I detta afseende har Kungl. Maj:ts förslag gått den alldeles
motsatta vägen. Kungl. Maj:ts förslag har gjorts så omfattande som
man öfver hufvud synes kunna göra en sådan lagstiftning samt gått

)■

Onsdagen den 25 Maj, e. m. 19 Sr 55.

förbi till och med gällande lag om ekonomiska föreningar fram till Lag om fördel
nya förslaget till aktiebolag som förebild. Med andra ord: det är »ningarm.m.
ett faktum, att Kung!. Maj:ts förslag utan angifna skäl kommit i rak (forts.)
strid med hvad Riksdagen begärde 1899, nämligen att det icke skulle
blifva alltför omfattande. Men det kan ju hända, som justitieministern
sade, att utvecklingen gått så fort sedan dess, att det har blifvit
nödvändigt att frångå Riksdagens uppfattning — ifall jag får tolka
honom på detta sätt — och att detta skulle ha gjort, att lagen blifvit
så vidlyftig som den blifvit.

Den andra synpunkten, som jag för min del i reservationen särskildt
framhållit och som herr Widén här förut utvecklat, afser det
faktum, att —• såsom framgår såväl af de handlingar, som till oss
öfverlämnats, som af det resonemang, hvilket förts angående dessa
saker både af Konungens befallningshafvande och öfriga, som därom
yttrat sig — bakom detta förslag ligger ett teoretiskt skärskådande
af själfva frågan, men icke ett byggande på saklig kunskap om den
verklighet, för hvilken man här ämnar lagstifta. Jag har för min del
trott mig finna, att icke ens något försök till utredning om föreningsväsendet
i vårt land blifvit gjordt och ej heller någon undersökning
om, huru omfattande föreningarna äro, hvilka särskilda ändamål de
fullfölja, hvilka olika arbetsmetoder ingått såsom plägsed i deras verksamhet,
hvilka växlande realiteter de måste räkna med, hvilken erfarenhet
som vunnits om behofvet af att ingripa i deras nuvarande tillvarelseformer,
att begränsa deras frihet och pålägga dem omgång och
kostnader, samt huruvida och på hvad sätt detta i olika fall också kan
låta sig göra — allt detta har tydligen föga intresserat lagstiftaren.

Man har utan vidare lagt en död juristhand med eu mångfald skematiska
fingervisningar på hela detta okända pulserande, mångskiftande
lif. Såvidt jag kunde finna, blef herr justitieministern svaret skyldig
på den enahanda anmärkning, som herr Widén gjorde. Herr justitieministern
nämnde endast, att ett lagförslag blifvit utställdt till förklaring
af åtskilliga myndigheter. Vi ha icke haft tillgång till andra
upplysningar än de, som finnas i dessa papper, och där står, att den
första kommitténs betänkande utställdes till förklaring af öfverståthållarämbetet
och Konungens befallningshafvande i länen. Detta är
ju den vanliga tågordningen, och därom är ingenting att säga. Men
vidare heter det: »Härjämte hafva domkapitlen i riket, hofkonsistorium
och Stockholms städs konsistorium äfvensom kanslersämbetet för universiteten
och karolinska mediko-kirurgiska institutet, efter hörande
af de akademiska konsistorierna och lärarkollegiet vid nämnda institut,
fått i underdånighet yttra sig öfver förslaget till lag om offentligen
erkända stiftelser, i samband hvarmed några af sistberörda myndigheter
afgifvit underdåniga yttranden jämväl öfver förslaget till lag om
registrerade föreningar för annan än ekonomisk verksamhet.» Äfven
direktionen för Uppsala studentkår har inkommit med ett yttrande.

Detta är allt hvad man får veta om yttrandena öfver den första kommitténs
betänkande. Om det andra förslaget säges, att åtskilliga myndigheter
ha yttrat sig öfver detsamma. Däraf får man till en början
den föreställningen, att föreningarna själfva fått yttra sig. I hvarje
händelse bär icke före lagförslagets utarbetande någon utredning skett
om allt detta, som jag nyss uppläste ur min reservation.

Kr 55. so

Lag om föreningar
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

I fråga om aktiebolagslagstiftningen ligger åtskilligt penetrerande af
verkligheten till grund för regeringens förslag i år, och i fråga om sjukkassorna
är det på samma sätt, och äfven på arbetsaftalslagstiftningens
område har man velat bygga på ett insamladt material, som utvisar,
huru det i verkligheten förhåller sig. Föreningsförslaget saknar all
sådan utredning. Jag har funnit ett allmänt erkännande både af pressen
och enskilda, att de synpunkter, som här framställts, äro beaktansvärda
samt att det faktiska materialet helt och hållet eller högst
väsentligt saknas, då vi nu skola lagstifta på detta område. Man har
tyckt detta vara alldeles uppenbart, och herr justitieministern har icke
heller kunnat förneka, att så är.

Herr justitieministern tilläde också att, om förslaget icke varit
utställdt till hörande af några föreningar, så hade likväl lagrådet granskat
80 stycken föreningsstadgar. Jag fick tillfälligtvis af en ledamot
i lagutskottet höra, att lagrådet skulle ha infordrat en del stadgar.
Hela denna utredning i detta afseende inskränker sig således till infordrandet
af dessa 80 stadgar, men detta borde ha föregått utarbetande
af hela förslaget och icke skett först då, när detsamma kom till
lagrådet.

Det föreningsväsende, som jag varit med om, omfattar blott en
hel del småföreningar här i Stockholm, men vid granskning af detta
lagförslag inom lagutskottet hade jag dock alldeles klart för mig den
uppfattningen: Hvad skola dessa stackars föreningar med en så stor
lag till? Om de skola inordnas under alla lageDS bestämmelser, blir
det för dem alldeles olidligt. Från en af mina kamrater på stockholmsbänken
hade jag i utskottet tillgängliga en del uppgifter om förslagets
inverkan på en stor och viktig gren af föreningsväsendet, nämligen
fackföreningsväsendet. Det skulle för öfrigt ha varit önskligt, om
man också haft tillgång till några uppgifter om arbetsgivarorganisationernas
föreningsväsende. De anmärkningar, som min bänkkamrat
sålunda gjort emot förslaget, lästes inom utskottet upp punkt för punkt,
och däraf framgick, huru det skulle ställa sig lör fackföreningarna, om
förslaget antoges. Det var alldeles opolitiska synpunkter, som där
gjorts gällande. Det visade sig däraf, att denna lag skulle för dem
likasom för alla andra föreningar göra det olidligt i eu hel del punkter.
De ha inrättat sig på ett visst sätt, och de skulle nu bli tvungna
att ändra mycket däraf. När jag framhöll denna synpunkt och betonade,
att det är påtagligt, att vissa paragrafer absolut icke passade,
upphörde allt resonemang, och man hörde endast jaropen från förstakammarledamöternas
sida till att just de paragrafer, som icke passade,
skulle antagas i sin opassande form. Detta är emellertid blott anfönit
såsom exempel. De små, snälla och beskedliga föreningar, som jag
känner till, vilja icke alls lia denna lag, det är alldeles säkert.

För att öfvergå till själfva innehållet i förslaget, vill jag nämna,
hurusom justitieministern först anmärkte, då han angaf sina synpunkter,
att han fann goda skäl föreligga för lämpligheten af att uppgöra två
lagar i stället för en. Jag vill icke bestrida, att herr justitieministern
verkligen kommit till den uppfattuingen genom det myckna och trägna
arbete, som han tydligen haft vid detta lagförslags utarbetande, och
att denna uppfattning då arbetat sig in hos honom, att genom eu så -

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

21 Nr 55.

dan lagstiftning reda och klarhet skulle vinnas. De synpunkter, som Lag om förman
anlägger vid dylika öfverväganden, äro emellertid högst olika. enln9ar m-mDet
är ganska klart, att det för en domare och för andra ämbetsmän, (Fort8-)
som skola använda lagen mera såsom uppslagsbok, är bra, då de skola
tillämpa den i ett speciellt fall, att ha allt hithörande systematiskt
sammanfördt. Har man då ett skema öfver de ideella och ekonomiska
föreningarna och med de olika afvikelser, som förefinnas, ställer det sig
för dessa ämbetsmän ganska bekvämt. Men för föreningsmedlemmarna
måste saken själffallet ställa sig annorlunda. Herr justitieministern anförde
visserligen, att lagen skulle passa äfven för föreningsfolket, då den
ju vore bekväm för alla dem, som syssla samtidigt både med ekonomiska
föreningar och ideella föreningar. Ja, det är möjligt, att det skulle
kunna vara så, men jag undrar dock, om de icke, när deras föreningar
i olika organisationer skola skötas hvar för sig, då äfven helst se, att
de ha särskilda föreskrifter för hvarje slag af föreningar för sig. Det
är dock endast undantagsvis, som föreningsfolk ha att syssla samtidigt
med ekonomiska föreningar och ideella föreningar. Denna tanke har
uppkommit därigenom att, i rak strid med Riksdagens önskan, det
stora förslaget om aktiebolagslag, som ju hufvudsakligen afsåg de stora
aktiebolagen och som därför behöfde vidlyftiga bestämmelser, fått tjäna
till mönster i detta fall. Under hela arbetets gång ser man, hurusom
Riksdagens önskemål, som återspeglar hvad man tänker i de djupa
leden angående denna sak, allt mer och mer dunstat bort i ett fjärran
under ämbetsverkens behandling af frågan. Man har endast sett på
denna stora förebild, som förslaget till aktiebolagslag innehåller, och
sedan har den hela tiden ryckt närmare och närmare, och slutligen
har man funnit, att det kunde lämpligen bli ungefär detsamma, och
då har man resonerat som så: låt oss då slå ihop det hela så mycket
som möjligt.

Nu talade herr justitieministern om, att förslagets vidlyftighet är
betingad af utvecklingen. Jag har emellertid icke kunnat finna, att
de föreningar, som jag känner till, under de senaste åren utvecklats
på något sådant sätt, att de behöfva vidlyftigare bestämmelser nu än
för tio år sedan, utan den utveckling, som herr justitieministern talade
om, är väl den utveckling af detta ämne, som skett inom departementet.
Där har frågan gått fram med stormsteg hän mot aktiebolagsförslaget.
Det är detta, herr justitieministern tänkt på, och det
med rätta, men han misstager sig, om han likställer denna utveckling
med utvecklingen i det lefvande lifvet ute bland föreningsfolket. Det
anses ju lämpligt att ha en särskild lag för aktiebolag, och eu särskild
bankaktiebolagslag. Där har man ansett sig böra ha särskilda lagar
för de olika slagen af sammanslutningar.

Vidare framhöll herr justitieministern den stora vikten af, att de
ideella föreningarnas rättskapacitet blefve klargjord och att lagen i det
afseendet fyllde ett stort ändamål, ty, sade herr justitieministern, man
vet icke nu, huru det förhåller sig med den saken, utan det beror på
pröfning i hvarje särskildt fall. Men genom denna lag och det faktiska
inregistreringstvång, som där förelägges, komme hvar och en
förening att veta, om den har rättskapacitet eller ej. Ja, detta skulle
verkligen kunna låta säga sig, om det nämligen förhölle sig på det

Nr 55. 22

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

Lag om föreningar
m. in
(Forts.)

sättet, att det hittills varit en mycket stor osäkerhet rådande i tilllämpningen
af de förutvarande bestämmelserna i detta afseende. Men
man måste väl i alla fall tänka på, huru saken ställer sig i det praktiska
lifvet, och där är det verkligen så för närvarande, att om en förening
blott har något så när ordentliga stadgar och har en styrelse, har den
rättskapacitet. Såsom lagfartsdomare har jag att ofta pröfva dylika
föreningars stadgar, och det har knappast händt oss, att vi behöft
kassera någon förenings begäran i det fallet. Öfverallt äro nog föreningarna
så försigkomna, att de kunna skrifva så pass goda stadgar,
att det blir tillräcklig form och ryggrad på det hela. Det skall vara
ytterst sällsynta fall, då en förening icke tillerkännes rättskapacitet;
och det skulle alltså vara för att i dessa sällsynta fall en eller annan
förening skulle slippa ett bakslag och att göra om sina stadgar, som
man nu skulle påtvinga alla andra eu så oerhördt vidlyftig lagstiftning,
redan innan tiden är inne, då ett sådant behof gjort sig gällande.

Herr justitieministern tilläde också, att den skrifvelse, som föreslagits
af de andra reservanterna, herr Widén in. 11., är ganska oklar.
Ja, i det afseendet skiljer sig nog deras reservation ifrån den reservation,
som jag afgifvit. Jag kan icke heller neka till, att herr Widéns
in. fi. skrifvelseförslag är något oklart, då däri icke angifvits, hvilka
bestämmelser som man här önskar. Jag vill dock icke lägga detta
skrifvelsen till last i sådan grad, att jag därför skulle anse den på
något sätt omöjlig. Herr Widén har dock angifvit, i hvad riktning
han vill, att den nya lagstiftningen skall gå och det beror således här
helt och hållet på den goda viljan. Det är därpå hela saken hänger:
vill man icke åt det hållet, tycker man att det är omöjligt, men vill
man just åt detta håll, är det de allra bästa förutsättningar för, att
en sådan god vilja också skall lyckas i sitt förehafvande. Det är,
såsom herr justitieministern sade en gång, beroende på en skillnad i
åskådningssätt, om man anser en sak viktig och brådskande eller ej.
Denna sats är giltig äfven i detta fall: herr justitieministern har goda
skäl för sin ståndpunkt, men vi ha också goda skäl för vår ståndpunkt,
och våra skäl äro lika litet som herr justitieministerns några talesätt
bara.

Men jag vill i alla fall säga, att herr Widéns skrifvelseförslag är
i det afseendet klart, att skrifvelsen utgår ifrån, att vi skola underkasta
alla ideella föreningar detta faktiska registreringstvång. Och
jag frågar då: har verkligen erfarenheten ännu visat, att det på hela
området för detta föreningslif — låt oss antaga, att det är 15,000
föreningar, som herr Widén slumpvis sade — är behöflig! att pålägga
föreningarna hela detta registreringstvång, hela detta beroende af
jurister, som därmed följer? Ty, när man kastar in en sådan skrifvelse
och däri begär något sådant, som man skulle göra i detta fall,
kan man äfventyra att få ett mycket grundligt förslag på samma sätt
som det gick med 1899 års skrifvelse. Dessutom vill jag säga, att
de ideella föreningarnas rättskapacitet hittills har ansetts som ett
själfklart faktum. Men så kom 1895 års lagstiftning om ekonomiska
föreningar, som förordade registrering, och detta för att få rättskapacitet.
En och annan lekman och äfven en och annan domare började

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

23 Sr 55.

då blifva tveksam om, huru det förhölle sig med ideella föreningar:
om de förändrat karaktär, eller om de voro desamma som förut. Denna
osäkerhet föranledde två motioner vid 1899 års riksdag och föranledde
också Riksdagen att skrifva till Kungl. Maj:t. Men, som herr Widén
utvecklade och såsom också står i min reservation, finnes det ingen
tvekan vidare därom, att icke de ideella föreningarna hafva full rättskapacitet.

Vid sådant förhållande tycker jag för min del, att det för närvarande
är alldeles tillräckligt att nöja sig med hvad man sålunda
vunnit, och afvakta andra tider, då större behof i verkligheten framträder
att rubba hela deras nuvarande verksamhet och pålägga dem
dessa nya former, tvinga dem till denna registrering och kasta dem
i händerna på jurister och andra biträden, som allesammans skola
förtjäna pengar på dem. Jag får också verkligen säga, att det är
något, som vi här i landet måste med allvar hafva blicken öppen för,
och det är, att vi icke så småningom låta hela nationen inspinnas i
dessa oerhörda administrativa trådar, som så lätt spinna sig ut allt
mer och mer, en utveckling som just går oerhördt fort, ifall man låter
den börja. Det kan till slut blifva med oss som med andra folk, t. ex.
det franska folket, där man absolut ej kan röra sig någonstans utan
att vädja till en ämbetsman, och betala afgifter. Detta tror jag är
en sak, som man bör se upp med i tid, så att landet icke påtvingas
allt mer en administrativ tvångströja. Och i detta syfte vill jag för
min del allenast förorda det skrifvelseförslag, som jag framlagt i min
reservation och som jag får tillfälle att yrka bifall till, när vi komma
till den punkten.

Emellertid, herr talman, skall jag nu be att få instämma i herr
Widéns afslagsyrkande.

Herr Åkerman: Herr talman, mina herrar! Jag hade icke tänkt
att begära ordet i denna fråga, så mycket mindre, som jag fann det
anförande, hvarmed herr Widén började denna debatt, vara synnerligen
sakrikt, gediget och öfvertygande. Emellertid har jag nu begärt ordet
därför, att herr justitieministern nämnde mitt namn under sitt anförande.
Jag skulle, som sagd!, icke hafva uppträdt efter ett så utmärkt
anförande, som herr Widén höll, och jag må säga, att jag blef
mycket förvånad öfver herr justitieministerns yttrande, att han tyckte,
att detta utmärkta anförande var »fraser». Jag tror äfven, att min
förvåning i detta fall delas af flertalet i denna kammare.

Då herr justitieministern första gången under sitt anförande
nämnde mitt namn, var det i sammanhang med ett referat utaf en
''passus i det betänkande, som afgafs af den s. k. föreningskommittén,
däri jag var ledamot. Jag har ej nu betänkandet med mig — men
det åsyftade uttalandet innehöll i hufvudsak att om kommittén hade
haft under sin behandling både den ekonomiska lagen och den ideella
lagen, så skulle det hafva varit förenadt med vissa fördelar att samarbeta
bestämmelserna i en lag. Ja, det står så i betänkandet. När
jag emellertid nu för någon tid sedan läste detta betänkande — det
var ju då några år sedan vi afgifvit det, icke mindre än sju år sedan;
tiden går fort — hade ju regeringsförslaget kommit ut, och min tanke

Lag om föreningar
m. m.
(Forts.)

Jfr 55. 24

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

Lag om för
tningar m. m,
(Forts.)

rörande de af justitieministern citerade orden var verkligen då den,
att det var då för väl, att vi icke hade uppdrag att lagstifta äfven
om de ekonomiska föreningarna. Ty nu inser jag själf, huru besvärligt
det blir, om man gör på det sätt, som vi då trott gå an. Sedan
jag fått se kommitténs tanke realiserad, har jag därför funnit, att det
var ett misstag hvad som står där i betänkandet. Jag kan icke so
annat, än det var det.

Andra gången, då herr justitieministern behagade erinra sig min
person, var, då han talade om den statistik, som skulle ligga till grund
för vårt betänkande. Jag skall då be få nämna, att vårt uppdrag afsåg
icke allenast dessa s. k. ideella föreningars rättsliga reglering, utan
äfven att utarbeta ett lagförslag angående de fromma stiftelserna. Nu
är det ju flera år sedan, men jag vill minnas, att i slutet af betänkandet
tinnes en liten statistisk redogörelse. Jag tror emellertid, om
jag icke misstager mig, att denna blott afser stiftelserna. Någon ingående
enquéte öfver de i riket varande ideella föreningarna gjorde
vi icke. Det är ett mycket stort arbete, och vi trodde oss icke behöfva
göra det. Yi skaffade dock in en del stadgar för olika sorters
föreningar, och vår ordförande, öfverståthållare Dic-kson, hade ju stor
erfarenhet på detta område. Han kände till en mängd föreningar.
Men någon annan undersökning kan jag ej minnas att det var, än
att, som sagdt, en del stadgar skaffades in. iSjälf har jag hemma ännu
eu bunt stadgar från den tiden. Däremot vill jag minnas, att professor
Fahlbeck, som var ledamot af kommittén, gjorde en mera ingående
undersökning angående de fromma stiftelserna. Jag tror dock
icke, att jag tager fel, om jag säger, att denna undersökning icke
rörde föreningarna.

Jag kan icke, eftersom jag nu fått ordet, underlåta att nämna,
att det var allt underligt ändå, att i denna kommitté, som hade att
behandla det ofantligt viktiga spörsmålet om fackföreningarna, icke
satt någon representant för dessa. Föreningskommittén bestod af tre
jurister, en statistisk professor och så herr Waldenström. Jag tror,
att, med den uppfattning som nu är rådande i landet, det kulle
vara otänkbart att sätta till en kommitté på det sättet, att icke eu
representant från arbetarvärlden fick plats i eu sådan kommitté. Det
gick emellertid för sig den gången. Jag kan emellertid för min del
intyga, att vi själfva många gånger i kommittén tyckte, att det var
tråkigt, att vi icke hade någon representant för fackföreningarna. Ty
vi voro oupphörligt inne på frågor om dem. Och man satt då och
trefvade sig fram.

Nu nämnde herr justitieministern, om jag icke missminner mig,
något om att fackföreningsvärlden hade blifvit hörd i denna fråga.
Ja, det var, tror jag, efteråt, sedan betänkandet var afgifvet. Jag
erinrar mig, att, då jag i ett annat ärende var uppe i justitiedepartementet
på hösten 1906, jag fick se en del protestskrifvelser från fackföreningarna,
i hvilka vårt betänkande mycket skarpt kritiserades. Jag
blef förvånad häröfver, då jag på enskild väg både hört, under den
tid kommittén satt, att fackföreningsvärlden icke då skulle hafva varit
så missnöjd med de linjer, som vi dragit upp.

Jag nämnde några ord om stiftelserna, att kommittén hade äfven

25 Nr 55.

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

detta grannlaga ämne till behandling. Det var verkligen den del af Lag om förarbeteit,
i hvilken vi mest fördjupade oss, ty det var efter vårt tycke en,n9ar rosa
oerhördt svårt; och jag anser, att det skulle varit bra, om lagfor- (Forts.)
slaget om stiftelserna hade kommit fram samtidigt med detta förslag,
därför att stiftelserna och de ideella föreningarna äro i många stycken
lika hvarandra. Vi hade inom kommittén ganska stort besvär att
draga upp gränslinjerna mellan stiftelserna och de ideella föreningarna.

Jag vill, innan jag slutar, säga, att jag på det lifligaste instämmer
i herr Widéns anförande. Jag kan icke finna annat, än att det
skulle blifva ett stort besvär och en onödig omgång för en massa föreningar,
om detta förslag skulle blifva upphöjdt till lag, hvarför jag
yrkar afslag å förslaget.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Petersson:

Herr talman! De häda senaste talarna hafva gjort anmärkning på
ett uttryck jag använde, nämligen »fraser». Och jag ber att få
nämna, att detta uttryck var olämpligt, så mycket mera olämpligt
som jag icke därmed sade hvad jag egentligen ville säga. Men jag
hittade för ögonblicket icke något annat uttryck. Och därför gick det
ordet öfver mina läppar. Min mening var icke att säga »fraser» i den
mening, man vanligen använder detta uttryck, utan min mening var
att säga omdömen, att herr Widéns anförande innehöll allmänna omdömen
om detta lagförslag; och det var från dessa allmänna omdömen,
som jag ville föra frågan öfver till det reella innehållet i lagförslaget.
Det var min mening. Och därmed hoppas jag detta lilla
missförstånd skall vara klarerad t.

Vidare vill jag nämna en sak, som jag verkligen först nu till
min ledsnad erfarit. Jag omnämnde, att från åtskilliga organisationer
inom föreningsvärlden, bland annat från landssekretariatet, varit infordradt
yttrande öfver det inom justitiedepartementet uppgjorda förslag,
innan det remitterats till högsta domstolen. Jag hör nu till
min ledsnad, att den akt, som dessa utlåtanden bilda, ligger kvar i
justitiedepartementet af den anledningen, att det brukar vara vanligt,
att utskotten infordra de till ärendet hörande handlingar. Det lärer
i detta fall icke hafva skett. Och af den anledningen är det, som
denna akt ligger kvar i justitiedepartementet, därifrån den naturligtvis
bort öfverlämnas till utskottet. Men det är en sak, som jag
icke har rådt för.

Herr Olsson i Broberg: Herr talman! Det är naturligtvis ganska
oangenämt för eu lekman att uppträda i en sådan fråga som denna,
icke minst af den anledningen, att man vid början af frågans behandling
fick det intrycket, att den här, snart sagdt, behandlas mera med
utgångspunkt från parlamentarismens dagordningskutyin än från sin
reella innebörd. Det kan icke hjälpas, att man tick det intrycket
vid början af frågans behandling i denna kammare. Det har ju bär
betonats, att det nu föreliggande förslaget är byggdt på förebild af
aktiebolagslagen. Denna senare lag är af den beskaffenhet, att den
äfven skall reglera ekonomiska förhållanden beträffande sammanslutningar,
försåvidt dessa utgöras af aktiebolag, medan det här återigen

Nr 55 26

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

Lag om för- galler sammanslutningar, som utgöras af föreningar. Dessa båda lam
gal''s allmänna principiella bestämmelser äro sådana, att de i viss mån
( orts.) höra ihop, den ena så att säga supplerar den andra, och därför är det
en fördel och eu förtjänst hos förslagen ifråga, att det ena är liksom
byggdt på det andra. Efter mitt förstånd att kunna bedöma dessa
saker är det alltså ganska förtjänstfullt — såsom äfven herr justitieministern
^ framhöll — att sådana lagar som de nu ifrågavarande äro
byggda på i hufvudsak samma principer. Om man tänkte sig ett sådant
fall — såsom eu talare här redan omnämnt — att en delägare
i ett aktiebolag satt sig in i aktiebolagslagen och sedan komme i det
predikamentet, att han skulle bilda en förening, hade han en ofantlig
fördel af att känna till aktiebolagslagens föreskrifter, då han skulle
börja tillämpa föreningslagen.

Det är emellertid, som sagdt, ganska vanskligt för en lekman att
ge sig in på dessa frågor, och jag vill icke heller här yttra mig om
den lagtekniska sidan af saken, utan ber endast att få uttala mitt
allmänna omdöme. Det är kanske så, som en ärad, kvick talare här
anmärkt i en fråga, där vissa sakkunnige kommit i strid med hvarandra
om vissa detaljer, att — sade han — då de speciellt lärde på
detta område komma i konflikt, kan det vara skäl att höra hvad bondförståndet
har att säga i frågan. De är ju så, att inom lagutskottet,
som behandlat denna fråga, sitta framstående jurister från såväl Första
som Andra kammaren. Såsom vi se, är det ju i hufvudsak denna
kammares ärade ledamöter inom utskottet, som reserverat sig, och vi
finna således, att trots det att flera af utskottets medlemmar varit
lagfarne män, dessa dock haft en olika uppfattning om det väsentliga
i detta förslag, och detta är anledningen till, att det föreligger i det
skick, som vi här se det.

Det kan därför vara skäl att äfven höra hvad en privatman har
att säga om denna sak, särskildt då här ifrån reservanternas sida åberopats
att förslaget skulle vara så inveckladt och vidlyftigt, att det för
vanliga enkla människor, om jag så får uttrycka mig, och det är ju
sådana, af hvilka föreningarna i allmänhet bestå, skulle vara särskildt
svårt, att tillämpa. Man har sagt, att just därför att förslaget är så
detaljerad^ blir det också naturligtvis voluminöst samt svåröfverskådligt
och svårhandterligt. För min ringa del anser jag dock förslagets detaljera.
de
rådfråga den vanliga lagen, och då har jag ofta såsom lekman stått
inför det predikamentet, att den lagparagraf, som jag haft i hand,
varit alldeles för knapphändig, så att man där icke kunnat få svar på
hvad man önskat, utan fördenskull måst rådfråga en jurist, som med
sin lagtekniska insikt och sin juridiska kunskap kunde läsa ut, hvad
lagparagrafen i fråga menade. Det torde därför, särskildt när det är
fråga om sådana föreningar som i detta fäll, vara en förtjänst, att förslaget
är tämligen detaljerad! och omständligt, så att den enkle privatmannen
kan, så långt möjligt är, i en lag läsa sig till, hvad lagen i
särskilda fall egentligen menar och hvad de olika paragraferna reglera.

Nu har man sagt, att lagen fått så ofantligt många paragrafer
därför att man här sammanfört såväl de ideella som de ekonomiska
föreningarna, och man har gjort gällande, att den just därför blifvit

27 Nr 55.

Oasdagen den 25 Maj, e. m.

så svårförstådd. Jag kan emellertid för min del — och jag ser fortfarande
frågan ur lekmannasynpunkt — icke förstå detta. Såsom det
anmärktes här från statsrådsbänken, angifves ju med kursiveringar i
hvarje lagparagraf, huruvida paragrafen afser ekonomiska eller ideella
föreningar, och de paragrafer, som icke ha någon sådan stämpel eller
beteckning, innehålla ju allmänna bestämmelser, som gälla för alla
föreningar. Jag kan därför icke finna, att den anmärkningen är sådan,
att den kan bäras upp af någon realitet, försåvidt den skall gå
ut därpå, att man har svårt att kunna läsa sig till hvilka paragrafer
som afse de olika slagen af föreningar.

Hvad beträffar talet om att förslaget har så många paragrafer, vill
jag endast erinra om, hurusom herr Åkerman i eu motion framlagt
förslag till lag om ideella föreningar, hvilket förslag innefattar 50
paragrafer. Herr Widén nämnde i sitt anförande, såvidt jag fattade
honom rätt, att vår nuvarande föreningslag, som afser reglerandet af
vårt ekonomiska föreningsväsende, har 70 paragrafer. Detta gör sammanlagdt
för de ideella och ekonomiska föreningarna 120 paragrafer
därest herr Åkermans förslag skulle blifva lag vid sidan om den lag,
vi redan ha på detta område. Men då kan man väl icke säga, att
det nu framlagda lagförslaget, som innehåller båda slagen af föreningar,
är längre och voluminösare än de stadganden, vi nu ha, plus
särskilda stadganden med afseende å de ideella föreningarna. Jag
finner därför denna anmärkning, från reell synpunkt sedt,. icke
hållbar.

Herr justitieministern har ju här i alla detaljer bemött hvad som
i sak anmärkts mot förslaget. Jag skall emellertid be att få säga, att
jag i mitt stilla sinne gjort alldeles samma observation med afseende
å reservationen som den, herr justitieministern här markerade. Jag
tycker det nämligen vara märkvärdigt och en inkonsekvens, att då
man i hufvudreservationen — såsom jag skulle vilja kalla den reservation,
som omfattas af de flesta reservanterna — har i början betonat
att detta förslag på ett synnerligen lyckligt sätt löst de lagstiftningsspörsmål,
om hvilka Riksdagen i sina skrivelser åren 1902 och
1905 uttalat sig — och detta gäller de ekonomiska föreningarna —
man sedan kommer till det slut, att man önskar ett nytt förslag, som
är kortare och enklare, utan att likväl på något sätt angifva, mot
hvilka delar af det föreliggande förslaget som man speciellt riktar sig.
Detta tycker jag, efter mitt enkla sätt att se, är en inkonsekvens, ty
om jag säger, att det föreligger något som är synnerligen förtjänstfullt,
har jag väl svårt att i samma andetag säga, att jag önskar detta
ändradt i en viss riktning, som jag icke gittat angifva.

Nu kan man ju säga, att jag icke har någon erfarenhet om denna
sak. Jag vill dock nämna, att jag sett ekonomiska föreningar på nära
håll, men hvad beträffar de ideella föreningarna och deras mångskiftande
natur och hvad som dit hörer, har jag icke någon kännedom
därom. Jag tycker i alla fall, att det icke bör vara till någon nackdel
att ha allmänna lagbestämmelser, som reglera en förenings förhållanden,
utan detta bör väl vara till gagn såväl för föreningen själf som
för samhället. År det så, att det finnes vissa paragrafer i lagen, som
icke behöfva tillämpas, är ju ingen skada skedd, men å andra sidan,

Lag om föreningar
m. m.
(Forts.)

Nr 55. 28

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

Lag om för-ova det finnes sådana slag af ideella föreningar, för Indika lagpara«»mpar
rn. m. graferna behöfva tagas i anspråk, är det väl eu fördel att de finnas.

(Forts.) pbr resten beter det ju, att den som vill göra det rätta behöfver
icke frukta lagen. Jag är viss om, att de ideella föreningar, som ha
sina stadgar antagna, kunna äfven existera utan inregistrering, om de
blott fortsätta på samma lojala och sambällsnyttiga sätt som hittills,
och detta utan att få något ondt af denna lag.

Det betonades också af den förste ärade talaren med mycken
skärpa, att föreningarna själfva alls icke ville höra talas om en sådan
lag som denna. Ja, när jag hörde detta, tyckte jag nog, att det var
en sak att tänka på, men man får väl äfven å andra sidan komma
ihåg, att föreningarna dock blott äro en part i samhället och att dessa
föreningar hvar och en på sitt område ha blifvit en stor makt, hvarför
staten äfven anser, att de, liksom de enskilda samhällsindividerna,
måste underkasta sig vissa regler och former. Man måste väl böja
sig för detta, och man får väl icke endast taga hänsyn till hvad den
ena parten vill. Det. är väl så kanske med litet hvar här, att man
möjligen skulle vilja lefva något friare i många stycken, än man kanske
får till följd af de lagar som existera, men man måste ju böja sig
för hvad som är gagneligt och nyttigt. Jag tror för öfrigt, att delojala
här i vårt land icke behöfva komma i konflikt med de lagar,
som vi ba eller komma att antaga.

Jag håller således före, att detta förslag nu bör antagas. Det är
ju ganska svårt att kunna förutse hvad vi skulle kunna få i stället,
därest reservanternas förslag antages. Där har ju icke — såsom här
blifvit framhållet — angifvits, hurudant ett blifvande förslag skall
vara. Detta är ju att hålla porten ständigt öppen, ty då ett förslag
nästa gång framkommer, kan man ju säga, att det icke är sådant,
som man tänkt sig, att det skulle vara. Skall man besluta en skrifvelse,
bör man väl någorlunda angifva, hurudant det förslag bör vara
som man önskar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Fetersson i Dänningelanda.

Herr Blomberg: Herr talman, mina herrar! Jag skall endast

be att få säga några få ord rörande det föreliggande förslaget, då ju
den diskussion, som här förts, redan synes angifvit kammarens ställning
till detta lagförslag. Särskildt herr Widén gaf ock i sitt anförande
starka och goda skäl för att detsamma icke borde antagas. Jag
ansåg mig likväl böra begära ordet, då herr justitieministern citerade
några ord ur en motion, som han uppgaf vara afgifven af herr Sven
Persson, men hvilken undertecknad är framställare af.

Jag vill då nämna, att hvad de exempel beträffar, som jag i denna
min motion tillåtit mig anföra, framställa de saken så, som den i allmänhet
ter sig inom föreningarna, och med det tillvägagångssätt, som
föreningarna hittills använda har icke några som helst vådor yppat
sig. Jag skall alldeles särskildt be att få framhålla en sak. I det nu
föreliggande lagförslagets 54 paragraf säges, att eu ändring af en förenings
eller en organisations stadgar icke kan ske med mindre, än att

29 Nr 55.

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

frågan därom varit före på två sammanträden och på det sista god- Lag om förkänts
med minst två tredjedels majoritet. Enligt det ursprungliga en,”»ar m- mkommittéförslaget
var icke detta nödvändigt, utan där medgafs, att en ( orta'')
förenings eller organisations stadgar skulle kunna fastslås ock ändras
äfven på annat sätt; bestämmelsen var icke tvingande.

Jag ber äfven att få något understryka en del af de synpunkter,
som här framkommit. Jag vill då först erinra om, att föreningsväsendet
i vår tid ju tagit mycket stor omfattning, såsom äfven herr Widén
bär förut framhållit. Jag tror, att verkningarna af detta förslag, därest
det blir upphöjdt till lag, i själfva verket skulle vara ganska oöfverskådliga.
Det är icke godt att i detta ögonblick säga, hvad det skall
ha för verkan på vårt föreningsväsende, annat än att denna verkan,
enligt min uppfattning, icke kommer att blifva en god sådan.. Alldeles
visst och säkert är, att de hundratusentals medborgare i värt
land, som syssla med föreningar och tillhöra sådana, skola till följd af
denna lag, om den genomföres, röna många svårigheter och mänga
motigheter i denna sin verksamhet. Det har blifvit sagdt här förut,
och jag ber att få understryka det, att kontakten med och kännedomen
om detta föreningsväsende, som är så skiftande och af så många
olika slag och som nu denna lag skulle rama in, icke synas ha varit
till finnandes vid förslagets uppgörande, eller i hvarje fall har man,
efter mitt förmenande, icke tagit någon eller åtminstone icke tillräcklig
hänsyn därtill.

Vidare skulle jag vilja betona, hvad som här blifvit uttaladt i reservationen,
nämligen att det vid föreningslagstiftning är alldeles oriktigt
att anlägga de synpunkter, som man anlägger vid bolagslagstiftning.
Bolagsväsende och föreningsväsende äro ju två himmelsvidt
skilda saker, och det är ganska tydligt, att om man i fråga om föreningsväsendet
anlägger de synpunkter, som böra tillämpas, när det
gäller bolagslagstiftning, måste resultatet däraf blifva högst olyckligt
för det förra. Men nu är det ju så, att det föreliggande lagförslaget
i stora stycken just har bolagslagstiftningen till förebild.

Jag vågar vidare, trots herr justitieministerns uttalande, förklara,
att det föreliggande lagförslaget är svårförstådt. Det må så vara, att
det är lättfattligt för jurister och dem, som äro lagkunniga, men för
de hundratusentals medborgare ute i landet, som skulle trättas af denna
lag, tror jag icke, att den skall te sig så, utan tvärtom såsom mycket
svår att förstå. Jag kan icke fatta, hur det kommer att gä för
arbetarna ute i bygderna, om denna lag kommer till stånd, att utan
hjälp af jurister kunna sköta sina föreningar. Det skulle, såsom det
yttrades häromdagen från talarstolen här i kammaren i ett annat
sammanhang, blifva så att våra föreningar skulle hvarken kunna födas,
lefva eller do utan juristers hjälp. Men vi ha ju hitintills i vårt föreningsväsen
i allmänhet kunnat reda oss sådan hjälp förutan, utan att,
såsom jag tror, däraf uppstått några vådor, och då borde det väl också
kunna gä att så anordna saken, att man kan göra det äfven hädanefter.

Det är min uppfattning, att den sociala trefnadeu i landet ingalunda
skulle ökas, utan tvärtom minskas, ifall detta förslag blefve lag
och vi sålunda finge alla dessa både små och stora stötestenar som

Nr 55. 30

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

Lag om för- denna lags bestämmelser, enligt min mening, lägga i vägen för vårt
Én''"9ar m-m-förenings väsendes ^ fortvaro. Jag tror, att detta förslag skulle komma

(Forts.) att i Väsentlig mån hindra föreningsväsendet, som dock, man må säga
hvad man vill, gjort så mycket för att höja vårt folk och föra det
framåt.

Jag ber, herr talman, att få instämma i det yrkande, som här
förut framställts om afslag å ifrågavarande förslag.

Med herr Blomberg instämde herrar Jjfänting, Lindqvist, Söder~
berg i Stockholm, Johansson i Stockholm, Tengdahl, Persson i Stockholm,
Hasselquist, Lindblad, Strömberg, Perg i Munkfors, Carlsson
i Malmberget, Kristensson, Thorsson, Lindberg, Waldén och Larsson
i Västerås.

Herr Räf: Herr talman! Jag ber att få yttra några ord i den

föreliggande frågan från rent principiell synpunkt angående just de
ideella föreningarna, som af alla de nu ifrågavarande föreningarna synas
vara de svåraste att klarera. Jag vill nämna, att jag under de senaste
30 åren varit ordförande i en hel del missionsföreningar, från de mest
enkla och primitiva ute på landsbygden till större och mera betydande
i större samhällen, men jag kan aldrig minnas något fall under denna
min verksamhet, där vi icke skulle ha kunnat reda oss med detta lagförslag,
om det hade ifrågakommit att tillämpa detsamma. Jag har
under 20 eller nu nära 25 års tid varit styrelsemedlem i en af våra
större missionsföreningar, som omfattar hela Småland, d. v. s. både Jönköpings,
Kronobergs och Kalmar län, samt därjämte en stor del af Östergötlands
och Skaraborgs län och som sträcker sina verkningar ända
upp till Värmlands län, och jag kan icke minnas att vi där i något
fall varit i den situation, att vi icke skulle ha kunnat reda oss med
en sådan lag som den här föreslagna. Vidare ber jag att få säga beträffande
dessa föreningar, som äro inrangerade i denna stora missionsföx-ening,
att det bereder oss ständigt eu mycket stor svårighet, att
dessa missionsföreningar icke äro inregistrerade. Vi ha både genom
cirkulär, tidningsartiklar, föredrag o. d. sökt intressera dessa missionsföreningar
för att verkligen låta infästa sina fastigheter. Om nu
detta lagförslag blir antaget, hoppas jag äfven, att vi skola blifva
hjälpta i det afseendet, i det att missionsföreningarna då kunna låta
inregistrera sig och sedan infästa sina fastigheter. Jag tror därför, att
det för denna stora missionsförening skulle vara af mycket stor och
välgörande betydelse, om detta lagförslag blir lag. Jag förmenar alltså,
att det för dessa missionsföreningar verkligen förefinnes ett stort behof
af lagen i fråga.

Jag ber vidare att få omnämna, att jag samtalat med Svenska
missionsförbundets och Evangeliska fosterlandsstiftelsens allra främsta
män, och hvad den förra sammanslutningen, Svenska missionsförbundet,
angår, har ju herr Byström här uppläst några rader från lektor Waldenström.
Men herr Byström och jag tyckas läsa med något olika
betoning, och därför ber jag att få läsa upp ungefär samma rader.
Herr Byström sade, att herr Waldenström icke uttryckt sig så klart,
tydligt och starkt, som han i allmänhet brukar göra. Jag vet icke,

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

31 Nr 55.

hur herr Waldenström skulle kunna uttrycka sig starkare, än han här Lag om förgår.
Han säger i midten af ifrågavarande uppsats: »Men enligt min eninsar m-m mening

vore det en stor skada, om förslaget skulle afslås» — det nu (Forts.)

föreliggande förslaget — och sedan på slutet säger han något, som
herr Byström for öfver litet med hartassen, men hvilket jag skall be
att få läsa upp med den betoning, som jag tror ligga i dessa ord:

»Fördenskull anser jag, jag upprepar det igen, att det vore stor skada,

om förslaget skulle falla». Det är att märka, att lektor Waldenström
här ser saken från missionssynpunkt. Hvad Evangeliska fosterlandsstiftelsen
beträffar, sade man mig där, att det vore synnerligen välbehöfligt
just för missionsföreningarna, om detta lagförslag upphöjdes
till lag. Vi gjorde försök — sades det — för något år sedan att få
infästa de och de fastigheterna, men det lyckades icke för oss; om
detta lagförslag däremot antages, ha vi endast att låta inregistrera oss
och därmed äro vi berättigade att infästa fastigheterna. Från båda
dessa stora missionssällskap var det således icke annat än gynnsamma
omdömen om detta lagförslag.

Nu har man äfven varit mycket bekymrad för nykterhetsföreningarnas
vidkommande, och det gläder mig verkligen, att det i afton här
råder så stort bekymmer för både missionsföreningarna och nykterhetsföreningarna
— det är icke alltid, som det är fallet. Jag ber att få
nämna, att jag i ungefär 20 års tid varit ordförande för en ganska
stor, hela länet omfattande nykterhetsorganisation med några hundratal
af nykterhetsföreningar ute i orterna, men under hela den tiden kar
det aldrig uppstått en sådan situation, där denna lag, som nu föreslås,
skulle ha erbjudit några svårigheter. Vidare vill jag erinra om, att
det allra största antalet dylika föreningar aldrig någonsin behöfver
låta inregistrera sig, ty man bör komma ihåg, att med de vanliga
nykterhetsföreningarna förhåller det sig så, att ett visst antal personer,
en hundra eller ett par hundra stycken, har slagit sig tillsammans och
bildat en förening utan att ha något annat än kassa för de löpande
utgifterna. Det är endast templarna och godtemplarna i de större
samhällena, som måhända ha föreningshus eller annan egendom, men
något sådant gäller icke om de vanliga nykterhetsföreningarna, om
hvilka vi i allmänhet tala. Jag kan icke tänka mig, att det skulle
vara så mycket svårare för det sällskap, som herr Byström representerar,
nämligen baptisterna, än för öfriga kristligt intresserade i vårt
land att inregistrera sina föreningar, och jag kan icke heller tänka
mig, att templarna och godtemplarna skulle ha så små resurser, att
icke de också skulle kunna låta inregistrera sig, om så behöfves, särskildt
om de tilläfventyrs ha något föreningshus.

Nu säger man vidare, att detta förslag är så vidlyftigt. Ja, därom
vill jag för det första säga, att det är alldeles märkvärdigt, hvad man
kan finna sådant vidlyftigt, som alls icke är så synnerligen vidlyftigt,
blott man lägger den synvinkeln därpå, som behöfs. Vi antaga ju
här i kammaren gång på gång förslag, som verkligen äro mycket vidlyftiga,
men de blifva ju så enkla, bara man vill det. På tal om förslagets
vidlyftighet vill jag erinra om, att herr Waldenström just i den
här i afton citerade artikeln säger, att det är lätt att komma ifrån
vidlyftigheten i lagen. Man behöfver endast göra det utdrag ur för -

Nr 55. 32

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

Lag om för
aningar m. m
(Forts.)

- eningslagarna, som behöfves för missionsföreningarnas räkning, och han
• säde, att han skulle låta ombesörja, att ett sådant utdrag snarast möjligt
blefve gjordt och att detta sedan kunde skickas ut till de respektive
missionsföreningarna i landet. Icke är det väl så märkvärdigt
för en skicklig jurist att ur detta förslag draga ut hvad som rör de
ideella föreningarna, och icke behöfs det väl någon så vidlyftig volym
för att kunna inrymma det. Detta utdrag ur föreningslagen kan ju
intagas i en årsberättelse från Svenska missionsförbundet eller Evangeliska
fosterlandsstiftelsen eller kanske i en almanacka, som utkommer
nästa år. Så inte är det något så märkvärdigt, om man bara vill;
men vill man inte, då är ju allting omöjligt.

Om vi nu försöka att en smula sätta oss in i det föreliggande
lagförslaget och inte bara röra oss med allmänna talesätt utan verkligen
se efter, hvad lagförslaget innehåller med afseende å dessa ideella
föreningar, så står t. ex. i B §, att ideella föreningar icke böra drifva
handel af en viss egenskap. Inte är det så konstigt att läsa ut det.

I 5 § står, att det skall vara minst 5 medlemmar i en förening,
för att denna skall kunna inregistreras. Nog är det behöfligt att det
säges.

I 6 § säges, huru det skall gå till vid förenings inregistrering,
att ansökningen om registreringen skall göras af föreningens styrelse,
samt hvad som i denna ansökning skall uppgifvas. Är det inte bra
att hafva en sådan ledning, är det inte bra att dessa enkla män på
landet — jag tror nu icke, att de äro så enkla, som vissa af herrarna
föreställa sig — hafva en ledning att gå efter?

I 9 § står taladt om, hvad stadgarna för en ideell förening skola
innefatta. Är det inte bra att veta, hvad man skall sätta in i stadgarna,
och hvad man icke skall inrymma i dem? Jag skall säga herrarna,
att man kan fundera och fundera länge på den saken; och den,
som varit med i föreningslifvet i många år, vet hvad det kan vålla
för bekymmer.

I 10 § står, att det måste inrymmas ordet »förening» i firmans
beteckning. Detta kan vara någonting som kan vålla, att man måhända
får omforma stadgarna i vissa fäll; men inte är det så konstigt
att ändra stadgarna. För resten kan det ordet sättas under firman på
något sätt, eller också kan man väl få säga det i bestämd form: »föreningen»
etc. och foga det framför; så inte är det något märkvärdigt,
bara man vill.

Vidare skall det vara förteckning på medlemmarna. Ja, nog hafva
vi där hemma i vår missionsförening förteckning på medlemmarna; och
skulle det vara någon missionsförening, som iute har det, så är det
nödvändigt, att den skaffar sig en sådan. Den kan vara bra för många
saker; så jag vet inte, hvarför man för den sakens skull skulle förkasta
lagförslaget.

Det står i 14 §, huru man skall söka och vinna utträde ur förening.
Jag försäkrar herrarna, att det är en rätt kinkig sak, när man
sätter upp stadgar, att få in detta i stadgarna. Men nu vet man,
hur det skall gå till. Man bara följer lagen.

Vidare står det i 15 § angifvet, under hvilka förhållanden medlem
må uteslutas ur förening. Jag var verkligen litet rädd för 15 §.

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

33 Nr 55.

Men nu står det tydligt: på de och de grunderna, »så ock eljest på Lag om förgrund,
som kan vara bestämd i stadgarna». Alltså vet man, hvad en,nsar «•
som i detta afseende gäller. (Forts.)

Så står det i 16 §, huru det skall gå till i händelse af dödsfall.

Är det inte bra att veta det?

I 23 § står, hur det skall gå till vid styrelseval: och så vidare
paragraf efter paragraf. Men jag vill icke upptaga tiden därmed. Om
jag ville fortsätta, så skulle herrarna finna, att det alltsammans är
sådant, som är bra att veta; och, som sagd t, bara man vill, så är det
inte alls så farligt, som man velat låta påskina.

Så var det någon, som beklagade sig öfver att det stod insatt här''
någonstädes, hur det skall gå till vid likvidation. Nu vill jag först
och främst säga, att jag aldrig har varit i någon missionsförening, som
behöft likvidera, och inte heller i någon nykterhetsförening, som behöft
göra det. Men det häri ju tänkas, att någon sådan ideell förening
kan behöfva likvidera, och i sådant fall skulle man, utan detta stadgande,
få fundera mycket på huru det skulle gå till. Nu behöfver
man bara läsa stadgarna, för att veta huru det skall förfäras vid likvidation
t. ex. af en missions- eller nykterhetsförening.

Nu stötte det mig verkligen, att det i 100 § står, att det skall
vara från och med 5 till och med 500 kronors böter, i fall man vägrar
att göra vissa saker eller kanske rent af glömmer att göra vissa saker.

I afseende härå sade dock herr justitieministern: stryk bort »från och
med 5 till och med 500 kronor». Men jag vill säga, hvarför inte i
stället sätta »från och med 5 till och med 25 kronor»? Ty det bör
väl vara någon påföljd, ifall man bryter mot dessa stadgar. Men 5 —

500 kronor tycker jag är för mycket, ty då skulle man lätt kunna
råka illa ut, äfven om man inte rår för det.

När jag nu ser på alla de fördelar, som detta lagförslag innebär,
så kan jag omöjligen föreställa mig annat, än att denna föreningslag
skulle gifva missionsföreningarna och nykterhetsföreningarna eu betydlig
stadga och blifva dem till nytta icke blott utåt utan äfven inåt.

Dessutom vill jag också till sist erinra om, att under de allvarliga förhållanden,
som föranledt detta lagförslags framläggande för den nuvarande
Riksdagen, det synes mig, att äfven om det verkligen i något
afseende skulle vara en uppoffring för missions- och nykterhetsvännerna
att antaga detta lagförslag, de dock, såsom lektor Waldenström
sade, borde, med hänsyn till den allvarliga situation, i hvilken vi förlidet
år befunno oss, och kanske äfven fortfarande befinna oss med
hänsyn till vissa andra lagförslag, som med detta stå i samband, vara
benägna att offra något litet för att få detta lagförslag antaget.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till 1 §.

Herr Olsson i See: Herr talman, mina herrar! Jag begärde
ordet med anledning af ett yttrande af borgmästare Lindhagen, att
han ej visste, hvarifrån de "siffror kommit, som lagutskottets vice ordförande
framdrog; och jag gjorde detta af den anledningen, att jag
varit behjälplig till att få fram statistiken i fråga. Jag har nämligen
hört mig för hos de olika religiösa samfunden, nykterhetsorganisatio Andra

Kammarens Prot. 1910. Nr 55.

3

Kr 55. 34

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

Lag om för- nerna, m. fl. sammanslutningar och därvid kommit till den ungefärliga
emngnr m. m. gjffra som förut är angifven.

(Forts )

Världsgoodtemplarföreningarna uppgå till ett antal af 3,500

blåbandsföreningarna till................................................... 1,500

nationalgoodtemplarordens föreningar till omkring......... 800

templarordens till omkring................................................ 1,500

verdandistlogerua till omkring.......................................... 300

samt hvita bandets föreningar till omkring..................... 50

Således sammanlagdt omkring 7,650*

nykterhetsföreningar.

Missionsförbundets föreningar hafva utgjort..................... 1,283

evangeliska fosterlandsstiftelsens föreningar omkring...... 1,000

baptisternas omkring......................................................... 600

metodisternas omkring ..................................................... 125

Summa religiösa föreningar 3,008

Frälsningsarméns kårer å 79 olika platser, där den har ständig
verksamhet, vare sig religiös eller social, uppgå till ett
antal af ................................................................................ 712

Summa omkring 11,370
föreningar af religiös eller nykterhetskaraktär.

Därjämte har folkförbundet omkring 300 afdelningar, och arbetarförbundet
122; och så veta vi, att fackföreningarna komma upp till
åtskilliga tusental, hvartill slutligen komma skytteföreningarna. Om
dessa senares antal har jag icke kunnat få någon uppgift, men det
torde också vara åtskilliga tusental. Totalsiffran för de ideella föreningarna
i vårt land torde alltså nog uppgå till de 15,000, som herr
Widén angaf.

Hvad min ställning till skälfva sakfrågan angår, så har jag ju angifvit
den, då jag instämde med herr Widén. Jag står nämligen på
den ståndpunkten, att jag icke kan acceptera det föreliggande lagförslaget-,
men däremot icke vill motsätta mig eu lagstiftning äfven för
ideella föreningar. Men enligt min åsikt kunna vi mycket väl reda
oss och få den fasthet både utåt och inåt, som kan vara erforderlig,
genom en enklare lagstiftning än den nu framlagda; och särskild! vill
jag yrka på, att vi få en särskild lag för ideella föreningar och en
särskild för ekonomiska föreningar.

Yi hafva ju redan hört, Indika åtgärder vi skulle få lof att vidtaga,
om vi skulle få denna gemensamma lag. Alldeles detsamma
yttrade jag i lagutskottet, då jag en dag hade tillfälle att där deltaga
i behandlingen af denna fråga, nämligen att, skulle vi fä denna lag,
så måste vi vidtala en person, som gör ett utdrag af densamma, särskilt
i hvad angår de ideella föreningarna. Det har lektor Waldenström
ju också uttalat samt tänkt sig, att man skulle utgifva en handbok,
där vi hade de paragrafer, som röra de ideella föreningarna,
jämte förklaringar därtill. Hvarför kunde vi då inte från början från
den lagstiftande myndigheten få eu särskild lag om ideella föreningar?

Den föregående ärade talaren sade, att nog kunna missionsföremngarna
reda sig med den här föreslagna lagen. Han hade vant

35 Nr 55

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

ordförande i många missionsföreningar, och dessa skulle säkert kunna Lag om förleda.
sig bra med lagen Meu det är nog icke alla föreningsordförande, m.

som _ äro så kloka som herr Räf. Jag för min del hoppas också, att (Forts.)
jag i min egenskap af ordförande i både missionsförening och nykterhetsförening
— ja till och med i 2 nykterhetsföreningar, ty det är en
mera lokal och en större sammanslutning — kanske skulle kunna reda
mig med det här. Men nog är det bättre, om man får en enklare
lag, som icke tager så mycken tid i anspråk för den, som skall sköta
sitt föreningsuppdrag som en bisyssla jämte det arbete, som han får
utföra för sin utkomst.

Det^är härvidlag särskild!; en omständighet, som jag kommit att
tänka på, då jag suttit i lagutskottet och hört på diskussionen där,
och som nog skulle framkalla svårigheter både här och hvar. Det är
ju nämligen så, enligt förslaget, att om en föreningsordförande eller
kassaförvaltare eller sekreterare icke har sin kassabok eller sitt protokoll
färdiga inom en viss tid, då de skola vara klara, så kan han, om
någon kommer och vill se på det, fällas till ansvar. Jag vill ej säga,
att sådan underlåtenhet alltid skett af glömska; det kan ibland vara
omständigheter som göra, att det blir svårt att få sakerna färdiga
inom föreskrifven tid. Hvarför skall för öfrig!, t. ex. i den missionsförening
som jag tillhör, protokollet vara färdigt just inom 14 dagar,
då vi i regel aldrig justera protokollet förr än efter en månad, nämligen
vid följande sammanträde? Det skulle kunna vara många andra
detaljanmärkningar att gorå mot det föreliggande förslaget; men jag
vill icke upptaga kammarens tid därmed.

Den föregående ärade talaren omnämnde ju också, att han hört
sig för med missionsförbundets och evangeliska fosterlandsstiftelsens
män, och att dessa sagt, att de skulle reda sig med förslaget. Ja, det
tror jag nog, när han talar med de framstående männen. Men det
är just folkets breda lager, som skola reda sig med detta, det är enfaldiga
människor, som skola reda sig med dessa lagbestämmelser både
i fråga om att utlysa sammanträden, föra protokoll och det ena med
det andra; och det är därför som det bör vara så lättfattligt och enkelt
och lätt öfverskådligt som möjligt. Herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet har ju i sitt uttalande till stats;ådsprotokollet
omnämnt, att laginnehållet blir bättre öfverskådligt genom att sammanföra
dessa båda föreningslagar i en lag. Jag kan icke se annat
än att det därigenom blir svårare att öfverskåda. Det är ju gifvetvis
mycket lättare att öfverskåda hvad jag skall skåda, när jag blott har
detta att se på, än när jag skall se både på det och på något annat.

Så förefaller det åtminstone mig.

Hvad beträffar bestämmelserna om ansvar, som är satt till 5—500
kronors böter i vissa fall, så hafva vi hört, hurusom äfven den föregående
ärade talaren anfört detta som en svårighet. Han ansåg nämligen,
att detta vore för strängt, och ville, att man i stället skulle
sätta detta bötesansvar till 5—25 kronor. Det skulle jag nog också
vilja vara med om och anse för lämpligt, om det här gällde blott
ideella föreningar. Men jag tror, att det är nödvändigt att gå upp
till 500 kronor, när det gäller stora ekonomiska föreningar, som kanske
röra sig med stora affärer och stora penningsummor. För sådana

Nr 55. 36

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

Lag om/ov-föreningar kan man behöfva strängare ansvarsbestämmelser; men bär
emugarm. m. ge vj återigen en af olägenheterna af att ekonomiska och ideella
(torts.) föreningar blifvit sammanförda i en gemensam lag.

Det yttrades också för en stund sedan, att nykterhetsföreningarna
i allmänhet icke ägde fastigheter och därför ej kommo in under ifrågavarande
lag. Men i min grannsocken finnes det ej mindre än 5 lokaler.
som nykterhetsföreningar äga; och efter mitt förmenande är det
samma förhållande på flera ställen.

Det nämndes äfven att såväl evangeliska fosterlandsstiftelsen som
missionsförbundet skulle vara belåtna med denna lag. Jag har i afton
strax före detta sammanträde talat med en af fosterlandsstiftelsens
främsta män, af hvilken jag fått de sifferuppgifter, jag angifvit. Denne
frågade mig: »Skola vi egentligen behöfva underordna oss den här
lagen?» — »Jo», svarade jag, »för så vidt föreningarna ha egna lokaler,
hvilket ju ofta är fallet». — »Ja då få vi väl», medgaf han,
»underordna oss lagen».

Hvad beträffar det tillägg, lagutskottet gjort angående de unga
och deras rösträtt, kan det tåla vid att allvarsamt tänka på den saken.
Det kan finnas nykterhetsföreningar, som måhända till stor del bestå
af unga, och om dessa ej skulle få rösträtt, skulle det kunna uppstå
ett fåtalsvälde, som kanhända icke vore nyttigt för de unga och lifskraftiga.
Det kan möjligen behöfvas några bestämmelser, några garantier
i visst afseende, men en sådan garanti, som här är gjord, tror
jag är alldeles olämplig. Vid viktigare besluts fattande får det ju lof
att vara kvalificerad majoritet, och det är bra nog garanti det, mina
herrar. Emellertid finnes det inom evangeliska fosterlandsstiftelsen eu
sammanslutning, som kallas »de ungas förbund», och antalet sådana
föreningar är visst omkring 400. »Dessa föreningar», menade jag,
»kunna väl icke behöfva inregistreras, ty de ha väl ingen fäst egendom.
» — »Jo, många af dessa föreningar ha egna lokaler», svarades
mig. Dessa föreningar kunna bestå till större delen af ungdomar
omkring 20 år, och det blefve då ett litet fåtal som hade att bestämma
öfver och registrera föreningen, ifall man skulle vidtaga den operationen
att skära bort dessa unga och friska skott, till hvilka man sätter sitt
framtida hopp i föreningsverksamheten.

Därjämte vill jag anföra det, att om den här lagen infördes, torde
det vara en hel del föreningar, som icke skola låta inregistrera sig
och därför komma i en sämre ställning än de hittills varit. Det torde
också vara en sak att tänka på, men som jag redan från början anfört,
vill jag icke motsätta mig en lagstiftning, men hvilken lagstift-,
ning vi än få, kan det bli åtskilligt svårare, än om vi ingen haft;
man måste dock gifvetvis underkasta sig något, dock icke en sådan
vidlyftighet, som det nu föreliggande förslaget innehåller. Låtom oss
tänka på den stora apparat man måste sätta i gång. Det heter bland
annat i § 6, att ansökan om föreningens registrering skall göras af
dess styrelse och att i denna ansökan skall uppgifvas bland annat
styrelseledamöternas namn äfvensom nationalitet och hemvist. Ja, det
anser jag icke olämpligt; vidare skola stadgar vidfogas, detta är nödvändigt.
Men vid hvarje tillfälle då ändring sker i styrelsens sammansättning,
skall detta inregistreras. För hvarje år kunna styrel -

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

37 Nr 55.

sernas sammansättning ändras inom ett tiotusental föreningar, för hvarje £«? om förut
skall denna registrering äga rum hela landet rundt. Det tycker emn9nr m-mjag
är en onödig apparat. (Fort».)

Det kunde vara åtskilliga andra detaljanmärkningar att göra, men
jag vill icke uppehålla mig längre härvid utan ber att fortfarande få
yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Herr Meurling: Herr talman: Jag begärde ordet med anledning
af hvad som uttalades af en talare på stockholmsbänken, som
gjorde sig till tolk för de religiösa föreningarna.

Jag är till en del förekommen af en föregående talare. Det synes
mig emellertid, som om de anmärkningar, hvilka gjorts mot det föreliggande
förslaget, i hufvudsak vederlädes genom de ord, som talaren
själf uppläste och som äro skrifna åt en af de förnämsta målsmännen
för de religiösa föreningarna i vårt land. Talaren sade visserligen, att
det var ett matt uttalande, men utom hvad vi förut hört anföras
ur det upplästa, antecknade jag för mig, att äfven i samma uppsats
förekommo orden: »Besvärligheterna, som lagen medför, äro ingenting
att tala om i jämförelse med nyttan af reda och klarhet i de kristliga
föreningarnas borgerliga ställning». Om detta skall kallas ett matt
uttalande, vet jag icke, hvilka anspråk man ställer på ett uttalande,
som icke är matt.

Det har talats om, att reglerna, som här äro framställda, skulle
vara så svåra och krångliga att efterlefva, så att man till och med
skulle behöfva anlita jurister för att kunna reda sig med dem. Yi
skola väl icke ha så låga föreställningar om folkskoleväsendets utveckling
i vårt land, att man beköfver tro, att de bär framställda reglerna
skulle vara sådana, att man behöfver anlita jurister för att reda sig
med dem. Yi ha snarlika regler för sjukkassor, som äro inregistrerade,
och man reder sig nog i allmänhet med dem utan att behöfva anlita
jurister. Faktum är emellertid, att mycket obehag och mycket trassel
vållats de religiösa föreningarna just till följd af de oordnade förhållanden,
med hvilka deras medlemmar låtit sig nöja, och det är därför
vi verkligen behöfva eu impuls till bättre förhållanden i det stycket.

Om nu en lag gifves oss, som bidrager därtill och som lämnar,
såsom förut nämnts, eu god ledning för ordnande af de förhållanden,
som behöfva reda, är det ju tacknämligt, att vi få eu sådan. Och om
det skulle befinnas, att den här föreslagna lagen skulle ha en eller
annan brist, som kunde behöfva afhjälpas, finnes ju den utvägen, att
sedan få den bristen afhulpen. Det är ju i alla fall en förmån att
ha en lag för sådana föreningar, hvarom här är fråga, och då borde
man icke behöfva sakna den förmånen, därför att möjligen en eller
annan brist kan behöfva afhjälpas i den föreslagna lagen.

Jag vet också, att det finnes andra ideella föreningar utom dessa
religiösa, som känt saknaden af en lag för dem och längta efter att få
en sådan. Om de skulle bli besvikna på det sättet, att den lag, som
nu bjudes dem, förkastas, så skulle de känna det smärtsamt. De föreningar,
om hvilka jag här falat, äro sådana som verkligen önska att
få reda och klarhet i afseende å deras borgerliga ställning. Jag ber
därför, herr vice talman, .att få yrka bifall till utskottets förslag.

Nr 55. 38

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

Lag om för- Herr vice talmannen, som nu öfvertog ledningen
emngar m m förhandlingar, gaf härefter ordet åt
(Forts.)

af kammarens

Herr Schotte, som yttrade: Herr vice talman! För att icke för länga

diskussionen skall jag blott, yttra några tå ord. Jag uttalar därvid
min anslutning till de meningar, som här redan kommit till så
kraftigt uttryck, nämligen att den princip som ligger till grund för
det förevarande lagförslaget, i vissa afseenden är ganska tvifvelaktig.

Föreningsväse.udet är, som vi alla veta, nutidens förnämsta arbetsform.
Det är tillika eu allt för ömtålig planta för att, som en talare
bär uttryckt det, icke skadas, geuom att juridikens döda hand lägges
på den. Det går icke an att skära alla föreningar öfver en kam, när
det gäller eu lagstifning för dem, det är farligt för deras växt att tvinga
dem alla in under en och samma tvångströja. En sådan lagstiftning
ger visserligen form, men därför icke innehåll, och deu kan därmed
också döda i stället för att gifva lif. Jag tror för öfrigt, att det vore
lyckligt, om vi kunna komma något ifrån den sträfvan i lagstiftningsväg,
som för närvarande råder, nämligen att binda alla möjliga enskifta
sträfvanden och enskilda föreningar eller andra sammanslutningar i lagbestämda
former. Med afseende a lagstiftningen för ideella föreningar
är det dessutom såsom äfven åt lagrådet påpekats — af synnerlig
vikt, att de former som ifrågasättas bli så lättfattliga som möjligt för
menige man. ^ Lagen bör visserligen ge eu form för att alla dessa
många slag af föreningar skola vinna rättskapacitet. Men denna rättskapicitet
är dock icke från samhällets sida någon så utomordeulig och
kostbar ädelsten, att den i de föreningar, hvarom här är fråga, eller
de ideella, behöfver omges af alla dessa garantier, af alla dessa förutsättningar
i den ena och den andra riktningen.

Frågan om den snart till afgörande föreliggande sjukkasselagstiftningen
och dess samband med förevarande föreningslagstiftning berördes
med några ord af den föregående talaren. Dä jag deltog i den
förberedande beredningen af sjukkassefrågan, må jag bekänna, att jag
fruktade, att de mänga föreningsrättsbestämmelser i sjukkasselagen,
hvit ka ansagos böra bringas i öfverensstämmelse med nu ifrågavarande
lagförslags stadgande!!, kunde bli till ganska stort besvär för sjukkassefolket.
Men det är dock mellan de bägge lagarna en riktig och betydelsefull
skillnad, den nämligen, att sjukkassorna äro eu institution,
som tages sa att såga direkt i samhällets tjänst och som genom högst
betydande, anslag särskildt vårdas och utvecklas. Därmed kan man
naturligtvis ° med afseende å dessa föreningar ställa helt och hållet
andra anspråk pa byggnad och utformning, än man rimligen bör göra
på de många slagen af enkla ideella föreningar.

Herr justitieministern yttrade, att han fann det af reservanterna
framlagda skrifvelseförslaget oklart. Men det kan väl icke rimligen
begäras, att reservanterna skulle framlagt ett mer skisseradt lagförslag.
Jag tror, att de allmänna synpunkter, som kommit till uttryck här
under den diskussion, som förts i kammaren, kunna gifva herr justitieministern
någon ledning vid det fortsatta lagstiftningsarbete, han tilläfventyrs
kommer att få egna denna fråga; och behöfves något därutöfver,
så torde det kunna anbefallas, att låta föreliggande förslag
granskas af skärskåda sakkunniga på foreningslifvets olika områden^

39 >Tr 55.

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

hvarigenom dessa sakkunniga skulle få tillfälle att göra de invänd- Lav om för~
ningar mot det föreliggande lagförslaget, hvartill fog kan finnas och en,n9ar m-mfinna
enklare former i allmänhet. (Forts.)

När vi debatterade aktiebolagslagen här i kammaren och herr
justitieministern anbefallde dess antagande, yttrade han också på invändning
att aktiebolagslagen vore för tung och ohandterlig för småbolagen,
att för dessa mindre ekonomiska sammanslutningar hade vi
ju föreningslagen. Jag tror dock, att, när man ser på den lagen, det
icke blir stort bättre för dessa smärre ekonomiska sammanslutningar att
inordna sig under den här föreningslagen och jag undrar, om ej lagen
jämväl med afseende å de ekonomiska föreningarna kan förenklas.

Af intresse synes mig vara att utreda, huruvida icke någon annan
form för att tillerkänna ideella föreningar rättskapacitet kunde ifrågasättas
än den registrering, hvarom här är fråga. Det skulle dessutom
utan tvifvel förorsaka vederbörande lokala registreringsmyndigheter
ganska stort besvär, att, såsom här är förslaget, registrera alla små
stadgeändringar och förändringar i styrelsernas sammansättning m. m.
dylikt. Enligt en uppgift, som lämnats, skulle antalet föreningar af
ifrågavarande slag i värt laud uppgå till omkring 15,000. Jag vet icke,
om siffran är exakt, och den föregående talaren har ansett den blott
ungefärlig. Skall då detta registeringsuppdrag läggas på de lokala
länsmyndigheterna, så föreställer jag mig, att från deras sida anspråk
komma att framställas på eu afsevärd ökning i deras arbetskraft, på
det de må kunna på ett tillfredsställande sätt och inom rimlig tid
medhinna allt det registreringsarbete, som sålunda skulle till dem
öfverlämnas.

En talare på göteborgs och bohusbänken framkastade den förmodan,
att det var eu parlamentarisk synpunkt, som lades på denna fråga.

Jag tror för min del, att den synpuukten är alldeles främmande för %

dem, som förut yttrat sig mot regeringsförslaget; och man har anledning
till ett sådant påstående, då man vet, att hufvudtalareu mot
detta förslag, lagutskottets ärade vice ordförande, icke tillhör något af
Riksdagens partier. Här är icke heller fråga om, huruvida eu lag om
ideella föreningar öfver hufvud skall komma till stånd eller icke, ty
alla, eller åtminstone de flesta af oss, torde väl vara ense om, att en del
lagbestämmelser på detta område äro både nyttiga och behöfliga, utan
det är fråga om, huruvida den lag, som här föreslås, är praktisk,
lämplig och lagd på sådant sätt, att den anpassar sig efter olika föreningars
behof. Det anser jag för min del icke vara fallet, och de skäl,
som här förut äro framhållna och som framgå af reservanternas utlåtande,
bestyrka det.

Herr Räf har här uttalat, att det vore synnerligen lyckligt, om det
blefve klart, att missionsföreningarna kunde få lagfart på sina fastigheter.
Det medgifver jag också, men den saken har hittills icke mött
något hinder, och alldeles gifvet torde vara, att man kan vinna det
ändamålet utan att därför antaga en föreningslag med så omfattande
bestämmelser som den föreliggande. Det skulle vara till skada, om
Riksdagen genom att afstå lagen skulle förklara sig icke vara med på
någon lagstiftning på området, men det framgår af herr Widéns med
fleras reservation, att de önska, att en lämplig och lätthandterlig lag
kommer till stånd, och jag tror, att ett eller kanske ett par års upp -

Kr 55- 40

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

Lag om för- skof med en sådan lagstiftning är utan betydelse för missionsförenin”*
“• gärna, som under åtskilliga år tämligen bra redt sig med den brist(1
orts.) fälliga lagstiftning som finnes eller kanske rättare trots den brist på
lagstiftning, som nu förefinnes. Jag är öfvertygad om, att herr Räf
kan klara sig med de lagparagrafer, som här föreslås och äfven om det
icke funnes några sådana lagparagrafer alls. Men alldeles säkert är,
att många föreningar finnas, som icke sitta inne med den erfarenhet
och den sakkunskap, som han har på området, och det är för dessa
föreningar, besvärligheterna mest måste framträda. Jag tror icke, att
folkskolebildningen, ens i Småland, är af den beskaffenhet, att den
gett vederbörande de kunskaper och de anvisuingar, som behöfvas för
att skrifva stadgar och hjälpa föreningarna att registrera sig i enlighet
med den föreliggande lagen. Slutligen yttrade herr Räf några ord
om föreningslagens förhållande till aftalslagarna och ville på något
sätt ställa dessa frågor i samband med hvarandra. Det torde dock
vara för alla bekant, att dessa lagar icke stå i något oafvisligt sammanhang
med hvarandra, utan att aftalslagsutskottet behandlat och
kunnat behandla förslaget till aftalslag utan afseende på föreningslagens
tillkomst eller icke. Hvad fackföreningarna beträffar, torde det
jn vara allmänt erkändt, att de äro juridiska personer, som sålunda
kunna förvärfva rättigheter och ikläda sig skyldigheter, och detta
framgår helt säkert ytterligare genom den lagstiftning, som på arbetsaftalets
område är framlagd. Jag tror, att detta blott är ett skrämskott,
som icke kan ha någon verkan.

Herr talman, jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Ekman i Mo gård instämde häruti.

Vidare anförde:

Herr Widén: Blott några ord, de skola icke bli så många. Till
en början skall jag be att något få uppehålla mig vid en detalj. Det
anmärktes från statsrådsbänken att den kommitté, som utarbetade 1903
års förslag till lag om ideella föreningar, uttalat sig för lämpligheten
af en gemensam lag för ekonomiska och ideella föreningar. Härpå
har redan en ledamot af kommittén svarat, men det synes mig, som
om man skulle kunna gifva ett något fullständigare svar på denna
fråga än han i saknad af själfva dokumentet kunde lämna. Jag har
nu detta dokument, kommittébetänkandet, här i ram hand. Kommittén
yttrar, att om det hade förelegat äfven fråga om en ny lag om ekonomiska
föreningar, det torde varit lämpligt att utarbeta en gemensam
lag, men då den frågan icke förelåg, hade icke kommittén något skäl
att söka åstadkomma eu gemensam lag. Ett sådant arbete skulle ock,
säga kommitterade, kunna medföra åtskilliga svårigheter. Det heter:
»Lätteligen skulle genom ett dylikt tillvägagångssätt ettdera slaget af
föreningar blifva lidande, i det att för enhets vinnande antingen gällande
bestämmelser om ekonomiska föreningar blefve underkastade omarbetning
i delar, där sådan eljest icke, åtminstone för närvarande,
borde äga rum, eller ock föreningar för ideellt syfte blefve föremål
för stadganden, som i en lag, afsedd endast för dylika föreningar, icke
skulle ifrågakomma.» Häraf visar sig sålunda, att redan denna kommitté,
ehuru den icke hade anledning att taga saken i fullständigt

Onsdagen den 26 Maj, e. m.

41 Nr 55.

öfvervägande, insett, att sådana svårigheter kunde möta vid en gemensam
lagstiftning för ideella och ekonomiska föreningar, som reservanterna
framhållit.

Jag begärde ordet närmast med anledning af den från flera håll
framkomma anmärkningen, att jag och milla medreservanter icke gifvit
någon utlinjering af innehållet i den lagstiftning, som vi i alla fall
tänkt oss. Det synes mig, som om pretentionen på reservanterna, så
affattad, är nästan väl stor. Vi framträda icke med anspråk på någon
som helst auktoritet, och vi ha aldrig tänkt oss, att man skulle kunna
fordra, att vi skulle kunna framlägga ett fullkomligt utlinjeradt förslag
— jag menar icke ett lagförslag, ty eu sådan fordran vore en
orimlighet, utan blott ett i sina principer fullt utlinjeradt yttrande —
lika litet ha vi kunnat tilltro oss att utföra något sådant. Jag anser
emellertid, att vi verkligen ha gifvit så pass goda antydningar om
huru vi tänkt oss, att saken skulle ordnas, att, därest denna vår reservation
antages, samt arbetet, såsom jag för min del önskar, tages
upp igen, tillräcklig ledning skall vara gifven om den riktning, i
hvilken åtminstone Andra kammaren vill föra saken.

För min personliga del har jag i alla de lagstiftningsfrågor, som
jag i lagutskottet, under den tid jag tillhört detsamma, varit med om
att behandla, alltid yrkat på största enkelhet och på så kortfattade
bestämmelser som möjligt. Jag har ock haft det nöjet att deltaga i
behandlingen af åtminstone ett lagförslag, där krafven på enkelhet och
korthet syntes mig vara i hög grad tillgodosedda, och det var förslaget
till den nya lagen om nyttjanderättsaftal, hvilken, så omfattande den
var, dock innehöll ett jämförelsevis begränsadt antal paragrafer. Men
jag har också behandlat — och dess värre äfven nödgats tillstyrka —
lagförslag, där fordringarna på enkelhet icke kunnat anses uppfyllda.
Jag anser till exempel icke, att aktiebolagslagen, som jag dock gärna
vill ha, är så enkel, som jag skulle önska ha densamma. Men jag
vill än eu gång framhålla, hvad jag förut påpekat, nämligen att det
är eu lag, som väsentligen skall tillämpas af jurister, under det att
den nu föreliggande lagen är en lag, som skall tillämpas af gemene
man. Däri ligger den stora skillnaden, och åt det skälet måste lagbestämmelserna
här vara med afseende på enkelhet och klarhet och
korthet af ett helt annat slag än hvad man nödgas medgifva blifvit
förhållandet med sådana lagar som till exempel aktiebolagslagen.

Mina anmärkningar emot lagen inskränka sig emellertid ingalunda
därtill, att den är för lång, utan den kommer dessutom enligt
mitt förmenande att medföra stora svårigheter vid tillämpningen.
När vi i utskottet gingo genom lagförslaget, framställdes såväl från
mig som äfven och kanske mera från andra håll anmärkningar än vid
den ena paragrafen och än vid den andra: »Detta stadgande kommer
att bli gränslöst svårt att rätta sig efter, detta går helt enkelt icke
att genomföra.» Man drog fram än det ena slaget af föreningar och
än det andra och sade: »Denna bestämmelse är det icke möjligt att

tillämpa på dessa föreningar». Härpå svarades gemenligen aldrig
någonting, utan majoriteten i utskottet godkände utan vidare paragrafen.
Jag vill taga såsom ett litet exempel ett för öfrigt ganska
viktigt stadgande. I § 107 heter det, att föreningar, som icke under -

Lag om föreningar
m. m..

(Forts.)

Kr 55. 42

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

Lag om för- kastat sig registrering, icke kunna förvärfva fast egendom eller inför
«mngar m. m. domstol eller annan myndighet göra fordran eller annan rättighet
(Forts.) gällande. Det innebär sälunda, att föreningar, som icke låtit registrera
sig, visserligen skulle kunna förvärfva en rättighet, såvidt det
icke gäller förvärf af fast egendom, men att de icke skulle kunna
göra den gällande. Däremot äro de skyldiga att svara, därest mot
dem riktas något anspråk. Låtom oss antaga, att eu sådan förening
blir stämd, processar och vinner samt tillerkännes ersättning för rättegångskostnaderna
men motparten icke bryr sig om att betala.
Då har en sådan förening, åtminstone såsom jag läser denna
paragraf, icke rätt att gå till vederbörande myndighet och göra denna
sin rätt exekutivt gällande, utan den står där utan möjlighet att utfå
sin rätt. Det är möjligt, att mau skulle kunna ur rena förnuftsskäl
deducera sig till, att en sådan tolkning är rent af omöjlig, men jag
har framdragit denna paragraf såsom exempel på orimligheter, som vi
påvisade i lagutskottet, utan att dock få någon ändring.

öfver hufvud taget måste jag tillstå, att jag en liten smula förvånar
mig öfver det sätt, hvarpå detta lagförslag behandlats inom utskottet.
Jag talar icke gärna om hvad som tilldragit sig i lagutskottet,
för så vidt det icke framgår af de handlingar, som vi ha inför
våra ögon: men just af detta betänkande visas, tycker jag, om vi
ställa det bredvid Kungl. Maj:ts förslag, med hvilket frejdigt mod
lagutskottets majoritet icke allenast tillstyrkt detta förslag, utan tillika
ändrat det i sådan riktning, att det skulle ha gjorts alldeles omöjligt,
om det icke enligt min mening varit omöjligt förut. Hvad skall man
till exempel säga om utskottets sätt att komplett negligera Riksdagens
begäran, att konsumtionsföreningar skulle få en viss begränsad rätt
att sälja till utomstående, såsom utskottet gjort i det förslag, som nu
är föremål för kammarens behandling; eller att med ett slag skrifva
något, som går så stick i stäf emot de nuvarande formerna för föreningslifvet
som att inga personer under 21 år få rösta? Man lämnar
icke åt föreningarna själfva att ordna den saken på ett förnuftigt sätt,
såsom väl rätt vore, utan genom en paragraf i lagen menar man sig
kunna ordna detta spörsmål. Mig synes det vara alldeles orimligt.
— Nu säger någon: det kan ni ju förkasta, ni kan ju låta bli att taga
det. Ja, men jag vet hvad det vill säga att sammanjämka kamrarnas
olika meningar i lagutskottet, mina herrar! Det hjälper inte att då
säga: det äro vi ej med om. Så enkelt är det icke. Ty är det fattadt
ett för oss olämpligt beslut hos den andra kammaren och det skall
bli sammanjämkning, så få vi något, som kanske inte precis är detsamma
men så godt som detsamma, om än i något förändrad form.

För min del får jag slutligen säga, att för mig står det förenadt
med ett stort ansvar att för alla dessa ideella föreningar af så mångfaldigt
skiftande natur stifta en lag, som — jag säger det till trots
af det från en del af herrarna gjorda påståendet, att vissa föreningar
vilja ha lagen, ett påstående som dock, om man noga ser till. torde
bero på, att dessa herrar icke satt sig in i lagförslaget — att stifta en
lag, som så väsentligt kommer att nödga föreningarna att lägga om
sitt inre lif. Det betänkliga i saken är kanske icke så mycket, att
lagen är svår att begripa, fastän den saken äfven är agnad att inge

43 Sr 44.

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

farhågor beträffande dess tillämpning, utan den största faran ligger i
denna omvandling, som föreningarna skulle nödgas underkasta sig.
Jag vågar påstå, att hvarken utskottsmajoriteten, eller de, som här
yrkat bifall till lagen, ha klart för sig, hvilka konsekvenser, som ett
antagande af denna lag kan medföra. Det är ansvaret för dessa konsekvenser,
som jag icke velat taga på mig och som jag icke heller
Till att Andra kammaren skall taga på sig, och det är därför, som jag
yrkar afslag på lagen.

Sedan herr talmannen nu återtagit ledningen af förhandlingarna,
yttrade:

Herr Igel: Herr talman! En föregående talare, herr Olsson i
Broberg, yttrade, då han hade ordet, att missionsföreningarna och andra
ideella föreningar gjort mycket godt under den gångna tiden, och
han trodde åtminstone inte att vi skulle komma att få något ondt af
denna lag, om den komme till stånd. Men det kan nog bli tu tal
om den saken. Om denna lag antages, blir det nog så, att dessa föreningar,
som nu hafva rättigheter, förlora dessa, om de icke låta registrera
sig; de få då ingen rätt att söka eller kära och icke heller skola
de ha rätt att förvärfva fast egendom eller göra några anspråk gällande
inför myndigheter. De äro således till den tid, då de bli registrerade,
alldeles rättslösa. Om vi tänka oss, att en byggnad tillhörig
en förening, som icke blifvit registrerad ännu, skulle brinna ned och
försäkringsbolaget kanske icke skulle vilja betala brandstoden, så skulle
föreningen icke ha rätt att söka och på rättslig väg taga ut försäk.
ringsbeloppet, därför att föreningen icke vore registrerad. Genom att
denna lag blir antagen, kommer föreningen alltså i en mycket sämre
ställning än för närvarande. Nu äga ju föreningarna möjlighet att
söka ut sin rätt, att innehafva fast egendom och det ena med det
-andra. — Det finnes äfven andra områden, där det skulle visa sig, att
föreningarna finge det svårt, om denna lag antoges.

Nu har man invändt det, att det är ganska besvärligt att få lagfart.
Ja, men icke har det visat sig vara några synnerligt stora omständigheter
att få lagfart under nuvarande förhållanden, om jag undantager
de år, då vissa domare voro tveksamma, om de kunde lämna
lagfart eller icke, något som ju äfven berörts här i afton. Men det
är numera en öfvervunnen ståndpunkt; nu råder ingen tvekan i detta
afseende, ty om nu en missionsförening eller nykterhetsförening eller
annan ideell förening söker lagfart, får den det utan vidare, om den
kan visa någorlunda klara papper på att den är organiserad, så att
fördenskull anser jag icke det bråskar så synnerligen mycket att få
denna lag till stånd.

Hvad sedan beträffar den ärade talarens på smålandsbänken yttrande,
att han varit ordförande i så många år både i missions- och
nykterhetsföreningar, och att det skulle ha gått så bra, efter hvad jag
kunde förstå, och att där icke hade varit någon fnurra på tråden utan
hela tiden som han hade haft saken om hand hade det gått som en
olja, något som han lämnade många exempel på, så vill jag säga det,
att om det gått så bra under den tid han varit ordförande eller hvad

Lag om föreningar
m. m.
(Forts.)

Kr 55. 44

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

Lag om föreningar
m. in,
(Forts.)

det nu kunde vara, ja då föreligger väl icke, såsom lian ville gifva
■vid handen, någon fara för att uppskjuta antagandet af denna lag,,
tills den kan bli mera acceptabel för dem, som nu ha betänkligheter
mot att antaga den, förrän den om möjligt kan bli skild från de
olägenheter den nu har.

En påtaglig olägenhet är utan tvifvel att de ekonomiska föreningarna
skola sammankopplas med de ideella, allt är sammanslaget
under namn af förening; det måste vara förening. Om t. ex. en
religiös förening skulle föredraga att få antaga namnet kristen församling
eller dylikt, så skall den ju ändå alltid gå under namnet
förening.

Jag för min del kan däremot icke se dessa olägenheter, som herrarna
här frukta skulle komma att inträda, om vi afsloge denna lag,
utan jag anser, att vi mycket väl kunna göra detta. Fördenskull
bör man, enligt min åsikt, gå med reservanterna och därigenom ställa
i utsikt att någon tid härefter få en annan lag, som är bättre skickad
att normera dessa förhållanden. Jag skall därför, herr talman, be att
få yrka bifall till reservationen.

Herr Ersson: Herr talman! Då jag har instämt med herr

Widén i hans första anförande och nu blifvit förekommen i hans andra,
kan jag fatta mig mycket kort. Jag vill blott meddela några synpunkter,
som för mig ha varit medbestämmande, när det gällt att biträda
reservationen. Jag har varit med om att skrifva på reservationen
och begära en lag äfven för de ideella föreningarna, men jag vill
att denna reservation skall förstås så, att jag med densamma afsett,
att vi böra få fram en lag, som tillåter de rent ideella föreningarna
att lefva under samma villkor och förhållanden som hvarje svensk medborgare
får göra. Innan kammaren går att fatta sitt beslut angående
denna lag, ber jag först att få fästa uppmärksamheten på hvad som
står i § 107, hvilken herr Widén uppläste i sitt sista anförande. Där
står, att de ideella föreningarna, t. ex. missionsföreningarna, icke ha
rätt att förvärfva fastighet, om de icke fått inregistrering. Den rättigheten
ha dessa föreningar redan, sådana förhållandena nu äro. Jag
har varit med i en sådan förening i 50 år, och vi ha icke haft någon
svårighet att skaffa oss fastigheter; det finnes i min hemsocken icke
mindre än 5 stycken sådana fastigheter, och de äro lagfarna allesammans,
så nog går det an att förvärfva fastigheter, men det har heller
icke hittills funnits en sådan lag som den här föreslagna.

Emellertid gaf jag till känna vid den principdebatt, som fördes i
lagutskottet, innan vi kommo till bestämmelserna i förslaget, att vi
här hade att göra med ett lagförslag, som var mycket svårt att förstå.
Jag hade svårt att sätta mig in i alla detaljer, men jag var beredd
att taga ett steg till frågans lösning, om än med vissa modifikationer,
förutsatt nämligen att vi kunnat få fram en lag, som varit praktisk
på detta område, och det tror jag hade kunnat gå med litet god vilja.
Men vi hunuo icke längre än till § 3 i lagen. Då röstade majoriteten
bort det som jag ansåg vara den väsentligaste förbättringen i detta
lagförslag, och det var, att de kooperativa föreningarna skulle få rätt
att mot kontant betalning sälja till utomstående. Detta ändringsför -

Onsdagen den 26 Maj, e. ra.

46 Nr 55

slag blef afslaget vid voteringen med 9 röster mot 6. Efter den vote- L«g om förringen
förlorade jag hoppet, att man på basis af det ifrågavarande för- enln9ar "»■ raslaget
skulle kunna få fram en lag, som blefve praktisk och ändamåls- (1*orta.)
enlig för dessa små föreningar. Jag tror icke, att detta hade varit
omöjligt, om utskottet gått till sitt arbete med god vilja att åstadkomma
det bästa. Utskottet hade naturligtvis bort ändra detta förslag
i praktisk riktning, men det gjorde utskottet icke; så som det hade
gått med § 3, så gick det hela vägen igenom. Om man framställde
ett förslag om ändring i en paragraf, så blef det votering, och vi,
som voro i minoritet, kommo aldrig upp till mer än 5 å 6 röster på
sin höjd.

Jag sade nyss, att jag hade mycket svårt att sätta mig in i den
här lagen. Sedan dess har jag skaffat mig en afhandling af eu lärd
person, en som skall vara en auktoritet på lagstiftningens område, och
jag skall anföra några utdrag ur denna afhandling: »Förarbetena till
föreningslagen hafva haft öfver sig något alldeles särskild! af ofullgångna
och famlande försök. Sådan lagen föreligger i den kungl.
propositionen, har den åter för hvarje fall en ganska bestickande form.

Särskild! har härutinnan mycket vunnits, därigenom att, dä i tidigare
förslag ekonomiska och ideella föreningar i hufvudsak afhandlats hvar
för sig, propositionen enligt lagrådets hemställan i största nröjliga måtto
gjort dem till föremål för gemensamma bestämmelser. Äfven eljest är
det lagrådet, som gifvit uppslag till afbjälpandet af en mängd ojämnheter
och oegentligheter och det ej blott i form utan äfven i sak. Har det ej
skett omedelbart, bär det ägt rum genom dess anmärkningar på förslaget
till aktiebolag. Liksom redan skedde med 1895 års föreningslag har nämligen
det nuvarande lagstiftningsarbetet rörande föreningar från början
bedrifvits med aktiebolag i ögnasikte och förty äfven gjort sig till godo
rättelserna i det därom handlande förslaget. Trots allt detta finnes
dock åtskilligt att anmärka på den svenska propositionen om föreningar,
och utfaller en dess jämförelse med exempelvis de tyska lagbestämmelserna
i ämnet ej till dess fördel.

Det har sålunda tydligen försökts att åt den inledande begreppsåtskillnaden
mellan ekonomiska och ideella föreningar gifva största
möjliga klarhet. Försöket, visserligen svårt, kan dock knappast sägas
hafva utfallit lyckligt. Men dessutom stämma beteckningarna till synes
icke med begreppsbestämningarna och förefalla därför ock misslyckade
och vilseledande. Sålunda skall väl sådan en förenings verksamhet,
som är förbunden med skyldighet att föra haudelsböcker, göra föreningen
till ekonomisk, men för öfrigt till denna karaktät höra icke
allenast ekonomisk verksamhet utan äfven dess utöfvande i ändamål
att främja medlemmarnas ekonomiska intressen. En förening kan sålunda
vara ideell, fastän den bedrifver ekonomisk verksamhet. Deri
är det nämligen, så snart dess ändamål ej är af nyss augifua beskaffenhet».
Sedan yttras det vidare längre fram: »Men skrifsättet hänger
samman med lagstiftarnas skygga förbehållsamhet i hela denna fråga.

En klar inblick i stadgandenas innebörd får man endast genom att
studera justitiedepartementets första, för öfrigt ytterst dunkla och tafatta
stadgande samt deras motivering af justitieministern och dryftande i
lagrådet. Hvad det rör sig om är att icke låta bristande registrering

Nr 55. 46

Lag om fö\
eningar m. v
(Forts.)

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

utgöra hinder för att uttaga eu förenings förbindelser i dess tillgångar
''• men _ framtvinga registrering genom att före dess verkställande vägra,
föreningen rättshjälp. Härvid har man åter tydligen haft sina taukar
särskild^ riktade på arbetarnas fackföreningar. Under stadgandena
döljer sig alltså ett stycke klasslagstiftning. Men just därför må beklagas,
att äfven i sin omarbetade form stadgandena ej äro fullt klara,
och ej ens blifva det i belysning af stats- och lagrådets förhandlingar».
Författaren får själf svara för hvad han skrifvit men icke är det underligt,
om jag icke begrep detta lagförslag, då en rättslärd man kunnat
fälla ett sådant omdöme som detta.

Med afseende på § 3 säger samme person: »Saknaden af en begränsning
i försäljningen till utomstående har synts lagstiftarne hota
med eu omsättning, som kunde vara af fara för föreningens kreditgifvande
leverantörer. Samma fara torde dock föreligga vid kreditförsäljning
till en enskild affärsman; och det lär dock nu såsom förut
i hufvudsak komma an på leverantören själf att iakttaga varsamhet
vid varors utborgande. Kan det föreslagna förbudet i någon mätto
påverka sederna till att stäfja kreditförsäljning i minut- och specerihandel,
skall det emellertid alltid hafva haft sin nytta. Men eljest
kan man nog undra, huruvida icke detsamma innebär ett partitagande
i näringskonkurrens och till förmån för den part, som minst förtjänade
uppmuntran. Det klagas nog ej utan rätta öfver alla de många mellanhänderna
i detaljhandeln och tankes därvid alldeles särskild! på dem,
som tränga sig emellan producenter och afnämare utan annat syfte än
att bereda sig högsta möjliga enskilda vinst. Häremot skulle den
kooperativa rörelsen blifva till hjälp och räddning».

Men nu har majoriteten inom utskottet röstat bort denna fördel,
som Kungl. Maj:t har skrifvit i lagen. När man tänker på detta och
tillika besinnar, att denna föreningslag är skrifven för de djupa och
breda lagren, då förefaller det mig, som om också lagtexten borde vara.
skrifven på de breda folklagrens språk, så att de förstå den — det är
icke alla, som ha samma förmåga som herr Räf och kunna berömma
sig af sådana uppdrag och förtjänster som han kan, men äfven dessa
komma det oaktadt i beröring med denna lag. Jag tycker för min
del, att om det varit så, att lagutskottet velat gå till sitt arbete med
den uppriktiga önskan att få fram det bästa, så hade det också kunnat
gå för sig i denna lag genom att eliminera bort det öfveiflödiga
och få fram det som varit praktiskt. Men det har icke lyckats. Jag
erinrar mig, huru det var under februari och mars månader, huru det
då talades och skrefs, ja, man kan säga, att det var alldeles rörande,
när det talades om, huru högern i Första kammaren var besjälad af
reformvänlighet. Men enligt mitt förmenande hann icke denna reformvänlighet
längre äu när man kom till 3:e paragrafen i detta förslag.
Det erinrar mig starkt om ett bibelspråk, som säger, att »när kvinnan
föder barn, häfver hon sorg» etc. Vi torde få höra samma uttalande,
när vi komma in på nästa år. Men det förefaller mig, att de som
tala så granna fosterländska ord, borde betänka, att det här ej funnits
män bakom orden. När det gäller handling, få vi se, huru det går
dessa föreningar, dessa rent ideella föreningar, som det nu är fråga
om, och som fått fritt utveckla sig till denna dag. Men nu är fråga.

47 Nr 53.

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

om att insnöra dera i ett inregistreringstvång, och det kan ha sina Lag om förfördelar
med sig, såsom redan blifvit framhållet af flera talare och enin9ar m- msom
jag ej vill upprepa. Men att det i detta lagförslag är åtskilligt, (Forts.)
som kommer att bli dessa föreningar besvärligt, det är jag fullt öfvertygad
om.

När jag tänker på sådana här saker, som intimt beröra vårt svenska
folk, så måste jag slå fast, att skall något göras i välgörande syfte,
i syfte att upphjälpa vårt folk och att höja dess sedlighet och moral,
så skola impulserna härvidlag komma nedifrån. Då skall man ej försöka
att lägga tvångströja härpå utan låta de goda ansatserna fritt
utveckla sig. När jag tänker på denna sak, faller i mitt minne en
vers, som jag läste för flera år sedan och som jag skall be att få anföra
— den är skrifven af eu stor författare — hans namn har för
tillfället fallit ur mitt minne — men det har talats och skrifvits om
honom mycket på sista tiden på grund af hans fosterländska sinnelag.

Han skref så här:

»Lär känna den tjänande anden,
personen, en broder och vän,

Tryck själfva den valkiga handen,
ej blott en penning i den.

Hjälp honom fritt sig förvandla
till en som vill tänka och handla,
se in i hans anlete klart,
men minns hvad du gör, gör snart.

Jag menar, att det kunnat vara möjligt att göra något af detta
lagförslag, om god vilja funnits. Men som det nu här föreligger och
som majoriteten i lagutskottet har skapat till det, så är det rent omöjligt,
ja, det har blifvit mycket sämre än Kungl. Maj:ts förslag. Det
är därför jag varit med om att yrka afslag å detsamma — det må
sedan bli huru det kan. Om det kommer fram ett förslag igeu, beror
på regeringen och dem som lefva. Men för de ideella föreningarna
här går det nu som det gått hittills. De ha icke haft större olägenheter
än de kunnat öfvervinnas, och så är det väl hädanefter också.

Därför skall jag instämma med herr Widén och yrka afslag.

Ofverläggningen var härmed slutad. I öfverensstämmelse med de
därunder gjorda yrkandena gaf herr talmannen propositioner först på
bifall till utskottets förslag till lydelse af 1 § i föreliggande lagförslag
och vidare på afslag såväl å utskottets förslag till lydelse af paragrafen
som å nämnda lagförslag i öfrigt; och fann herr talmannen den senare
propositionen vara med öfvervägande ja godkänd. Votering begärdes
emellertid, i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs
denna omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren afslår såväl lagutskottets förslag till
lydelse af 1 § i föreliggande förslag till lag om föreningar som nämnda
lagförslag i öfrigt, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Nr 55. 48

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

Lag om för- Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets förslag till lydelse

aningar m m. af i Q J

(Forts.)

Voteringen utföll med 126 ja mot 82 nej, hvadan kammaren alltså
afslagit såväl utskottets förslag till lydelsn af 1 § i föreliggande lagförslag
som lagförslaget i öfrigt.

Härefter föredrogs det under B) upptagna förslaget till lag om
ändrad lydelse af 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 § strafflagen; och
yttrade därvid

Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Med denna lag förhåller
det sig så — likasom med lagarna under mom. C) och D) —
att de sammanhänga ej allenast med föreningslagen, som nyss blifvit
afslagen utan äfven med andra lagar: hvad lagarna under mom. B)
och C) angår med sjukkasselagen, som ännu ej af Riksdagen blifvit
pröfvad, och hvad punkt D) beträffar med aktiebolagslagen eller rättare
sagdt den lag om ändring i lagen om handelsbolag och enkla bolag,
som vidfogats aktiebolagslagen. Det är såluuda nödvändigt, att dessa
förslag nu icke förkastas på samma gång som de andra; och jag skall
därför be att få anhålla med afseende å punkt B), likasom därefter
punkterna C) och D), att de måtte till lagutskottet återremitteras.

Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt återremittera lagförslaget
till utskottet.

Sedan det under C) omförmälda förslaget till lag om ändrad lydelse
af 11 kap. 15 § rättegångsbalken härpå föredragits, lämnades
på begäran ordet till

Herr Widén, som anförde: Jag skall göra samma yrkande här
som vid B).

Vidare yttrades ej. Lagförslaget återförvisades till lagutskottet.

Det under D) upptagna förslaget till lag om ändrad lydelse af
10 § i förordningen om tioårig preskription och om år sstämning
den 4 mars 1862 föredrogs härefter; och begärdes äfven nu ordet af

Herr Widén, som yttrade: Samma yrkande skall jag be att få
göra äfven här.

Med bifall härtill beslöt kammaren att till utskottet återremittera
jämväl ifrågavarande lagförslag.

Efter föredragning vidare af det under E) upptagna förslaget till
lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen angående förbud i vissa fall
för bolag och förening att förvärfva fäst egendom den 4 maj 1906
yttrade:

Onsdagen den 26 Maj, e. m.

49 Nr 55.

Herr Widén: Herr talman! Med detta förslag förhåller det sig Lag om fördäremot
icke på samma sätt som med de tre nyss behandlade, utan en,n9nr m-mdet
sammanhänger uteslutande med den nu förkastade lagen. Jag skall (forts.)
därför be att fa yrka afslag på denna punkt.

Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen framställda propositioner
i ämnet afslog kammaren lagförslaget.

Härefter föredrogs utskottets hemställan i punkten l:o); och anförde
därvid

Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Ja, såsom herrarne
funnit af vår reservation, d. v. s. min och mina medreservanters,
hafva vi yrkat eu skrifvelse till Ivungl. Maj:t af det innehåll som i
moment 2 af reservationen angifves. Denna skrifvelse är grundad
dels på Kungl. Maj:ts proposition och dels ock på herr Byströms i ämnet
afgifua motion, i hvilken han anhåller om en sådan skrifvelse. Jag
skall icke vidlyftigt inlåta mig på motiveringen till detta skrifvelseförslag,
ty vi hafva motiverat det under den föregående öfverläggningen.
Vi hafva därunder framlagt skälen för att vi önska en lagstiftning
för såväl de ekonomiska som äfven de ideella föreningarna, men
särskilda lagar för hvardera och af enklare beskaffenhet samt där det
tages mera hänsyn till bestående förhållanden.

Jag skall be att få yrka bifall till vårt skrifvelseförslag, d. v. s.
till punkt 2 i vår reservation.

Herr Lindhagen: I denna punkt är det, som min reservation

skiljer sig från öfriga reservanters yrkande, d. v. s. af herr Erssons
anförande förefaller det mig snarare som vore han enig med mig än
med öfriga reservanter, i hvilkas hemställan han instämt. Våra framställningar
skilja sig därutinuan, att de öfriga reservanterna anse, att
man bör begära en ny lagstiftning i samma ämne, d. v. s. om att fä
två skilda lagar, en rörande ekonomiska föreningar och en särskild!
rörande ideella föreningar. Någon särskild anvisning hvad en sådan
ny lagstiftning skall innehålla, har, såsom justitieministern anmärkte,
reservanterna icke kunnat framlägga, utan de ha blott utvecklat saken
så, att lagstiftningen bör bli enkel och lättfattlig och öfver hufvud
taget kortare än Kungl. Maj:t nu föreslagit.

Emellertid är det en punkt, som denna skrifvelse har gemensam
med Kungl. Maj:ts förslag och det är den, som handlar om ideella
föreningars skyldighet att låta inregistrera sig. Det finnes visserligen
i 107 paragrafen i Kungl. Maj:ts förslag för sådana föreningar lämnadt
öppet att icke behöfva inregistrera sig, men, såsom det utvecklats under
debatten, är denna befrielse närmast afsedd att medföra ett registreriugstväng.
Dessa icke registrerade föreningar skulle icke få förvärfva
fastighet, om de icke blifvit inregistrerade, ehuru det är ett vitalintresse
för föreningar liksom för individen att få eget hem. De få
väl svara, men de fä icke göra gällande sina egna rättigheter. Detta
är ett ganska egendomligt stadgande, och man drager däraf, som sagd!,
den slutsatsen, att afsikten i själfva verket är att skapa ett registrerings Andra

Kammarens Prat. 1V10. Nr 55. 4

Nr 55.

Lag om föreningar
m. m.
(Forts.)

50 Onsdagen den 25 Maj, e. m.

tvång. I den skrifvelse, som, enligt öfriga reservanters förslag, Riksdagen
skulle besluta aflåta till Kungl. Maj:t, begäres visserligen eu
ny lagstiftning äfven för ideella föreningar, grundad på registreringstvång.

Nu vill jag med herr Back Per Ersson instämma däri, att man
med skäl kan fråga, hvarför man skall taga från de ideella föreningarna
en rättighet, som de redan ha, rättigheten att utan registreringstvång
och utan alla de kostnader, som äro förbundna med detta tvång,
kära och svara och förvärfva fastigheter jämte annat. Jag tror, att
den verkliga utgångspunkten för det beslut, som nyss fattades af Andra
kammaren, egentligen var den, att vi icke behöfde inlåta oss på en
sådan lagstiftning hvad de ekonomiska föreningarna beträffar, ty det
mål, som 1899 års Riksdag ville komma till, det ha vi redan uppnått
genom att det otvetydigt blifvit fastslaget, att sådana föreningar äga
rättskapacitet. I Norge och Danmark har man icke något registreringstvång
för ideella föreningar, utau man anser, att de fortfarande
böra lefva sitt fria lif, såsom herr Back Per Ersson nyss utvecklat,
då han framhöll, att hvad man framför allt borde undvika var detta
registreringst vång. Komma herrarne med en skrifvelse till Kungl.
Maj:t och begära en lagstiftning, grundad på registreringst vång för
ideella föreningar, ja, då kommer detta att draga med sig en myckenhet
paragrafer, och när det kommer till kritan, blir skillnaden kanske
icke så stor mellan Kungl. Maj:ts nyss förkastade förslag och det förslag,
som herrarne nu igen begära. Detta om de ideella föreningarna.

Hvad åter de ekonomiska föreniugarna angår, så finnes för dem
redan en lagstiftning. Det är icke visadt, att denna lagstiftning icke
är tillräcklig, annat än i två afseenden, som framhöllos vid 1902 och 1905
års riksdagar. Då begärde Riksdagen dels rätt för minoriteten att få
inflytande på revisionen och dels rätt för konsumtionsföreningar att
handla med utomstående. Men äfven därutöfver har i den af Kungl.
Maj:t föreslagna lagstiftningen införts ändringar, afseende att få likhet
med aktiebolagslagen, och icke för att bereda dessa föreningar några
nya former, som de skulle behöfva för sin verksamhet. De ekonomiska
föreningarna hafva ju redan nu vissa former, i hvilka de äro invanda,
och därför bör man låta dem behålla den lagstiftning, med hvilken
de äro nöjda. Däremot är det påkalladt att skrifva till Kungl. Maj:t
och anhålla, att i den gällande lagstiftningen beträffande ekonomiska
föreningar må inrymmas de bestämmelser, som Riksdagen 1902 och
1905 skrifvit om. Därför anhåller jag, herr talman, att Riksdagen
ville anhålla, att Kungl. Maj:t måtte taga under förnyadt öfvervägande
de ändringar i gällande lagstiftning om ekonomiska föreningar, som
ifrågasatts genom åren 1902 och 1905 aflåtna riksdagsskrifvelser,
äfvensom för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill detta öfvervägande
kan föranleda. Denna hemställan återfinnes i punkt 2 af
min reservation.

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Då nu kammaren

afslagit detta lagförslag och kommit öfverens om att aflåta en skrifvelse
till Kungl. Maj:t, med begäran om ett nytt lagförslag i frågan,
så ser man att det är slut med vänskapen inom dessa sällskap, som

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

51 Nr 55.

hittills hållit samman; de kunna icke längre enas. Nn har kammaren in? om forätt
välja mellan två skrifvelseförslag: man har att godkänna antingen enin9ar m-mherr
Widéns eller herr Lindhagens förslag. När jag ser på motiven (Fort9-)
till herr Widéns förslag, så är det naturligt, att detta måste tilltala
mig mest, ty detta förslag upphöjer Kungl. Alaj:ts förslag till jag hade
så när sagt ofelbarhet med hänsyn till dess bestämmelser om de ekonomiska
föreningarna och uttrycker hufvudsakligen den önskan, att
dessa båda slags lagar måtte skiljas åt, så att man finge en lag för
ideella föreningar och en lag för ekonomiska. Nu är det framlagda
förslaget till föreningslag afslaget, och då får man försöka få sig en
ny basis, så att man kan genomföra sådana bestämmelser, som äro
erforderliga i dessa ämnen. Men det undras mig, hur det skall kunna
gå för sig att få dessa nya lagar; det går ju icke för herr Widén
och hans medreservauter att få majoritet, försåvidt de icke komma
med ett sådant förslag, som tilltalar dem, hvilka tillhöra ett annat
sällskap. Men detta blir en sak, som man får resonera om, då de
framlägga sitt förslag. Nu säger herr Widén med flera, att de i 1902
och 1905 års riksdagsskrifvelser framställda önskemålen på ett lyckligt
sätt lösts uti det kungliga förslaget. Men herr Lindhagen ber för sin
del, att man skall se litet bättre på hvad som afsetts i dessa riksdagsskrifvelser
af 1902 och 1905. Nu är det bara frågan, hvilketdera man
skall följa. Jag följer naturligtvis herr Widéns förslag till skrifvelse,
då herr Widén anser, att den afslagna lagen är god med afseende på
ekonomiska föreningar. Frågan gäller då endast att skilja mellan
dessa lagar — och kanske något litet mer — och jag hoppas att herr
Widén med sin kapacitet skall lyckas att då få fram ett lagförslag,
som är kortare och bättre än det nu förkastade.

Herr talman! Jag yrkar bifall till herr Widéns skrifvelseförslag.

Herr Byström: Herr talman! Jag ber att få med blott ett par
ord framhålla att, så vidt jag uppfattat debatten riktigt, ha de flesta
talare ansett det önskvärd!;, att en ny lagstiftning komme till stånd.

De flesta, som talat mot det föreliggande förslaget, ha haft samma mening,
som också jag kommit till, nämligen att man bör rösta för den
reservation, som är afgifven af herr Widén m. fl. Och jag är säker om,
att de, som talat för Kungl. Majrts och utskottets förslag, komma att
rösta för denna reservation. Får jag döma efter de uttalanden, som
talarne på smålandsbänken hade, sä tager jag för gifvet, att de också
komma att gå med, i synnerhet som det i deras landsända föreligger
ett behof af att få en sådan lagstiftning; båda ha de betygat detta.

Och hvad beträffar det föregående lagförslaget, som vi icke kunnat
vara med om, emedan det syntes oss litet för krångligt, så tycktes
denna uppfattning delas af dessa talare, oaktadt de i öfrigt ansågo det
önskvärdt, att denna lag komme till stånd. Den ene af dem yttrade
nämligen: det blir väl dock icke så svårt för en skicklig jurist att ur
lagen göra ett utdrag, som dessa föreningar kunde ha till sill ledning.

Nu åter, i herr Widéns förslag, är det ju meningen, att vi skulle fä
enklare bestämmelser, så att vi icke behöfva anlita någon jurist för
att uttolka dem.

Herr talman, jag ber att få betona, att vi böra fortfarande hålla

Nr 55. 52

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

Lag om föreningar
m. m
(Forts.

fast vid, att det är lämpligt att få en lag äfven för ideella föreningar
•och deras verksamhet. Ty jag undrar, om det icke ändå i juridiskt
afseende finns brister i förhållandena, sådana de nu äro, som behöfva
afhjälpas. Jag tänker härvid särskildt på de brister, som finnas omtalade
i §§ 107 och 108, där det heter:

Förening, hvilken ej blifvit registrerad, kan ej förvärfva fast egendom,
ej heller inför domstol eller annan myndighet göra fordran eller
annan rättighet gällande. Handla ledamöter af oregistrerad förenings
styrelse eller medlemmar i föreningen eller andra å föreningens vägnar,
svare de, som i åtgärden eller beslut därom deltagit, för uppkommande
förbindelser såsom för annan sin gäld, en för alla och alla för en.

Jag yrkar, herr talman, bifall till herr Widéns m. fl. reservation.

Herr Lindhagen: Herr Carl Persson tillhör tydligen ett tredje
sällskap, som har sin egen uppfattning, gående ut på att ett skrifvelseförslag
öfver hufvud är olämpligt; men när det nu gått som det nyss
gick, så tar han naturligtvis den reservation, som står Kungl. Maj:ts
förslag närmast.

Nu vill jag först och främst säga, att herr Carl Persson fullständigt
missuppfattat saken, om han tror, att mellan reservanterna skulle
förefinnas olika mening om huru Kungl. Maj:t tillgodosett hvad som
begärdes i 1902 och 1905 års riksdagsskrifvelser. Tvärtom, de båda
reservationerna ha lika uppfattning om den saken, och på båda hållen
begäres vidare, att dessa saker må tagas i förnyadt öfvervägande, därför
att, när det kungl förslaget helt och hållet fallit, dessa saker icke
kunna däri inflickas. För min del vill jag ha det inflickadt i den nu
gällande lagen om ekonomiska föreningar, men jag hann icke, på den
korta tid, som stod mig till buds, skrifva den härför erforderliga lagtexten,
som i så fall hade måst formuleras på något annat sätt än som
skett i Kungl. Maj:ts nyss behandlade förslag.

Men jag upprepar, att grundvalen i den debatt, som från majoritetens
sida förts och det beslut, som majoriteten nu fattat, är ju den,
att vi önska, att de ideella föreningarna fortfarande må lefva sitt fria
lif så mycket som möjligt. Och jag ber därför nu att få svar på frågan:
vilja herrarne vara med om eu riksdagsskrifvelse, som afser att ålägga
dessa föreningar ett faktiskt registreringstvång? Man kringgår denna
fråga och framhåller endast, att man vill hafva en liten och näpen lag.
Men frågan är icke blott att erhålla en sådan lag, utan hufvudsaken
är, om i den begärda skrifvelsen ligger en anhållan om registreringstvång
för ideella föreningar. Huru vilja herrarne ha det? Viljen
I ej vara så goda och säga, om I viljen ha detta registreringstvång
och alla de bördor som därmed följa — alla de kostnader som däraf
skola förorsakas dessa föreningar och dessutom olägenheterna af dessa
många paragrafer, som nödvändigt måste finnas i en lag, där registreringstvång
stadgas, och då svårligen kan undgå att bli ganska
vidlyftig. Jag tycker, att det icke är någon verklig ryggrad i detta
skrifvelseförslag.

Herr Pettersson i Södertälje: Herr talman! Jag skall be att
få säga några ord i anledning af hvad herr Persson i Stallerhult ytt -

53 Nr 55.

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

rade. Herr Persson i Stallerhult anmärkte mot herr Widén och hans Lag om förmedreservanter
— till hvilka också jag hör — att de å ena sidan uttalat en’n9ar m- msin
tillfredsställelse med Kuugl. Maj:ts lagförslag i hvad det afsåg eko- (Forts-)
nomiska föreningar — i ett par stycken åtminstone — men att de å
andra sidan afstyrkt lagförslaget. Jag vill i anledning däraf meddela,
att inom utskottet yrkade jag från början, att vi skulle försöka utsöndra
de bestämmelser ur lagförslaget, som rörde ideella föreningar, och af
lagförslaget söka åstadkomma en lag om ekonomiska föreningar, hvilken
lag i hufvudsak skulle tillfredsställa de anspråk, vi uppställt. Men då
jag råkade nämna, att Kuugl. Maj:ts förslag beträffande konsumtionsföreningars
försäljningsrätt syntes vara lyckligt, då yrkades genast från
förstakammarhåll, att just deuna bestämmelse skulle strykas. Under
sådana omständigheter och med hänsyn till den knappa tiden_ samt
med de små utsikterna att kunna åstadkomma en omstöpning af Kungl.

Maj:ts förslag, måste jag och mina kamrater alldeles afstå från tanken
att åstadkomma ett lagförslag om uteslutande ekonomiska föreningar.

Det var de vidriga förhållandena och i synnerhet förstakammarledarmöternas
ovanligt starka motvilja mot att få en för konsumtionsföreningarna
tillfredsställande lag, som gjorde, att detta icke gick.

I olikhet med herr Lindhagen kan jag icke finna, att det vore
lämpligt att Andra kammaren uttalade, att det icke behöfdes någon
lagstiftning för ideella föreningar. Det är visserligen sant, att ideella
föreningar redan nu tillerkännas en viss rättskapacitet. Men det är
att märka, att det, för att en ideell förening skall kunna tillerkännas rättskapacitet
fordras, att den äger en viss fasthet, att den fått stadgar och valt
styrelse, så att man kan säga, att föreningen är konstituerad.. I händelse
något väsentligt härutinnan skulle brista, så tillerkännes icke föreningen
rättsförmåga, och detta har betydelse såväl för föreningen själf
som för de personer, som träda i affärer med föreningen. För att få
dessa förhållanden rättsligt ordnade är det därför nog af vikt, att det
fastställes, under hvilka villkor ideella föreningar skola tillerkännas rättsförmåga.
Herr Lindhagen anmärkte skämtsamt, att det icke går
att åstadkomma en lag, som är »liten och näpen». Men, såvidt jag
förstår, finnes det ett mellanting mellan en lag, som är »liten och
näpen», och en lag, som är så onödigt tyngande, att den verkar som
en tvångströja på de ideella föreningarna.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till herr Widéns reservation.

Herr Söderberg i Stockholm: Herr talman! Jag tror icke, att
det för herr Carl Persson eller någon annan i kammaren kan vara
obekant, vid hvilken punkt reservanterna inom utskottet skilt sig åt.

Af de vid utskottets betänkande afgifna reservationerna framgår det,
att reservanterna beträffande punkt 1 varit ense, men att de vid punkt
2 gått olika vägar. Herr Widén, och de som följt honom, ha hemställt
om en skrifvelse angående lagstiftning för ideella föreningar, men herr
Lindhagen vill ej ha någon sådan lagstiftning. Sålunda är förkunskapen
om »sällskapet» fullständigt ådagalagd.

Jag tror icke, att jag säger för mycket, om jag påstår, att hela
kritiken från motståndarna till det nu afslagna lagförslaget gått ut på,

Nr 55. 64

Lag om föreningar
m. m
(Forts.)

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

■ att någon lagstiftning för ideella föreningar icke är af behofvet på•
kallack För den föreningsverksamhet, som jag representerar, känna vi
icke något behof af en sådan lagstiftning, och jag tror, att förhållandet
är absolut detsamma i afseende pa nykterhetsorganisationerna. Det
har hår åt någon eller nagra talare blifvit framförd den synpunkten,
att, om man är tvungen att taga en sådan lag, så tager man den.
Men det tvånget skapar Andra kammaren själf, därest den går med på herr
Widéns reservation.

Hvad beträffar de ideella föreningarnas rättskapacitet, så är ju
denna under vissa förutsättningar fastslagen, såsom också herr Pettersson
i Södertälje framhöll, och den far domstolarna afgöra vid hvarje särskildt
tillfälle. Då en förening t. ex. önskar förvärfva en fastighet, har
styrelsen att till myndigheterna lämna in de stadgar, efter hvilka organisationen
arbetar. Om vederbörande myndigheter anser, att föreningen
enligt dessa stadgar har så pass stor fasthet, att lagfart kan beviljas, så
erhåller föreningen lagfart, och då föreligger icke i fortsättningen något
behof af att för denna förening afgöra, huruvida den har rättskapacitet.
Sålunda ha vi icke med afseende på de ideella föreningarnas yttre
ställning något behof af lagstiftning för att få frågan om deras rättskapacitet
afgjord: föreningarna kunna icke undandraga sig skyldigheten
att svara inför domstol — det finnes prejukat på den saken —, hvadan
alla farhågor i afseende härpå äro fullständigt obefogade.

Det återstår att afgöra, huruvida lagbestämmelser äro erforderliga
för föreningarnas fortsatta inre verksamhet. Om vi nu aflåta en skrifvelse
till Kungl. Maj:t med begäran om lagstiftning för ideella föreningar,
så kominer regeringen förmodligen tillbaka med ett lagförslag,
liknande det nu afslagna, hvilket eventuellt blir lag, och då få
vi uniformitet utefter hela linjen, och om man tager i betraktande,
hur olika föreningslifvet utvecklat sig, och huru olika det för framtiden
kommer att gestalta sig, och man därtill betänker, hur ofantligt
svart det. är att få rättelse i en antagen lag, förstår man, hurusom
denna^ uniformitet kommer att verka hämmande på det fria föreningslif,
som så att säga vuxit det svenska folket i blodet.

Enligt min uppfattning ha vi icke något skäl att begära utredning
i fråga, om eu lagstiftning för ideella föreningar, därför att något
behof däraf icke föreligger från föreningarnas sida, och därför att det
ej heller föreligger något tvång att underkasta sig en sådan lagstiftning.
På grund häraf ber jag, herr talman, att få yrka bifall till herr
Lindhagens förslag.

Herr Lindhagen: Det är ganska märkligt, att man icke från
reservanternas sida kan få klart besked i den här frågan, om de vilja
ha registreringstvång eller icke, utan det förefaller, som om de liksom
herr Pettersson i Södertälje helst ville sticka hufvudet under vingen.
Här man begär en ny lagstiftning, skall man väl stå för någon hufvudgrund
i den lagstiftningen.

Det. väsentliga i frågan är registreringstvång: en lagstiftning utan
registreringstvång har man icke ifrågasatt. Om reservanterna, när de
uttala sig för en lagstiftning för ideella föreningar, ifrågasätta, att
den skall bli utan registreringstvång, ja då blir det ingenting af med

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

65 Nr 55.

en sådan lagstiftning. Jag ber därför herrarna vara göda ,säga ifrån
om ni önska, att de ideella föreningarna skola lefva sitt fria, obundna ®
lif såsom hittills, eller om ni anse, att de for^sin egen välfärds skull
nödvändigt böra underkasta sig registreringstvang. Vilja m, att föreningarna
skola underkasta sig detta tvång, aa ha ni därmed sagt ifrån,
att de böra mista sin fria ställning.

Herr Lindqvist: Her talman! Jag anser mig pliktig att lämna en

upplysning med anledning af de erinringar, som herr justitieministern
vid ett par tillfällen gjort, då han nämnt, att han från landssekretariatet
vid ett tidigare tillfälle mottagit utlåtande rörande ett da föreliggande
förslag om lag för föreningar med annan an ekonomisk verksamhet.
Dessa erinringar kunde tolkas så, som om landssekretariatet
skulle understödt det da föreliggande förslaget. Jag ber darfor att ta
upplysa om, att jag från landssekretariatets arkiv förskaffat mig ett utlåtande,
afgifvet i februari 1907, och att det slutar med ett uttalande,
som går emot förslaget, och att det uttrycker den förhoppningen att
detta förslag icke måtte bli som lag antaget. Jag tror icke, att heir
justitieministern afsåg att ge någon upplysning om, att vi skulle torordat
förslaget, men hans ord kunde ha missuppfattats, och hårtur nar

jag velat anföra detta. ,, ,

I anslutning härtill ber jag, herr talman, att fa saga, att enligt
min uppfattning ingenting inträffat, som gjort, att vi intaga en annan
ståndpunkt än den vi intagit förut, och åt den anledningen ber jag att
få yrka bifall till herr Lindhagens reservation.

Herr Widén: Herr talman! Herr Lindhagen bad om upplys ning

angående vår ståndpunkt i afseende på den ifrågasätta lagstiftningen
för ideella föreningar. I första hand ber jag att ta hänvisa
honom till reservationen. Vi lia icke ansett lämpligt att i detalj liniera
upp, huru vi tänkt oss den nya lagstiftningen,_ utan vi ha endast
angifva de allmänna konturerna. Vidare har jag i mitt yttrande vid
den föregående punkten ytterligare preciserat var ståndpunkt. Uet ar
möjligt, att den nämnde talaren på stockholmsbänken icke. horde pa
mig eller observerade hvad jag sade. I alla händelser vill jag erinra
om att jag haft ett sådant yttrande, och jag vill hoppas, att det återfinnes
i det stenografiska protokollet. Att ytterligare inlåta sig pa
frågan anser jag icke nödigt eller behöfligt.

Herr Åkerman: Herr talman, mina herrar! Som kammaren

kanske observerat af betänkandet, sa har vid lagutskottets e an ing
af denna fråga äfven förelegat en motion af nng i ämnet. Jag vill
blott säga ett par ord om denna motion, eftersom den kanske kunde
vara ett litet uppslag ifråga om den skrifvelse, som ar pa tal. Det
lagförslag angående ideella föreningar, som jag tillåtit mig framlägga
i motionen, bär jag bemödat mig om att lägga sa, att intet reBistreringstvång
för dessa ideella föreningar pa något satt skulle uppstå.
Jag hade alltså i denna kardinalpunkt föreslagit en sådan
bestämmelse, att det skulle uttalas såsom visst, att den ideella
förening, som låtit registrera sig, ägde rattspersonlighet, men att
det för den förening, som icke låtit registrera sig, skulle bero pa

Nr 55. 56

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

eninq°™-m°m'' Pr°^n.1DS i hvart särskild^ fall, huruvida föreningen vore att betrakta
'' > som ]undlsk P^son eller icke. Därigenom uudveke man allt registrenngstvang,
men möjlighet stode öppen för sådana ideella föreningar
som önskade det, att genom registrering skaffa sig certifikat på, att
de hade rattspersonlighet. Huruvida detta är en framkomlig vä<* kan
jag icke afgöra, utan det får framtiden utvisa. Jag vill emellertid ha
sagt, att, det för mig synes som en bjudande nödvändighet, då jag
tanker pa denna lagstiftning, att den ordnas så, att icke i någon form,
vare sig maskerad eller öppen, registreringstvång stadgas för dessa
föreningar, utan att de framdeles som hittills fritt och oförkränkt få
lefva sitt In.

Jag har blott velat säga detta, för att det skall stå i förhandlingarna
som ett möjligt uppslag, ifall det skall bli en lag på det här
området en gång i framtiden.

Herr Lindhagen: Deu senaste talaren har uttryckligen förklarat,
att han lclrn vill ha något registreringstvång, och med eu sådan grund
tor den ifrågasätta sknfvelsen kan jag vara tillfreds, men då man
tran annat hall icke vågar det påståendet, att man icke är med om
registreringstvång, utan tyckes förutsätta, att i det afseendet reo-eringens
förslag skall äga bestånd, får jag säga, att en sådan skrifvelse
velse m''S leda m Pä Samma äfventyrligheter som 1899 års skrif Jag

tackar herr Åkerman för det han berört frågans kärnpunkt,
men jag beklagar, att de reservanter, som väl komma att diktera kammarens
beslut, icke angifvit några riktlinjer för den af dem ifrågasatta
lagstiftningen. °

Herr Pettersson i Södertälje: Jag ber blott att med ett par
ord fa, svara herr Lindhagen och vill då säga, att den af reservanterna
önskade lagen icke nödvändigtvis förutsätter registreriiigstvån<r, utan
att den fragan lämnas öppen. Hufvudsaken är, att det blir genom lag
bestämdt, under hvilka förhållanden ideella föreningar skola erhålla
rattskapacitet.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr talmannen
i enlighet med de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner
dels på bifall till det förslag, som innefattades i punkten
2:0 ) ato herr YVidens in. fl. reservation vid förevarande utlåtande, dels
ock pa bifall till den hemställan, som gjorts i punkten 2:o) af herr
Lindhagens vid utlåtandet afgifna reservation; och förklarade herr talmanuen
sig anse den förra propositionen hafva flertalets mening för
sig. bom ^ votering emellertid begärdes, uppsattes, justerades och anslogs
en sa lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller det förslag, som innefattas i
punkten 2:o) af herr Widéns in. fl. reservation vid lagutskottets förevarande
utlåtande nr 50, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

67

Nr 55.

Vinner Nej, har kammaren bifallit den hemställan, som gjorts i
punkten 2:o) af herr Lindhagens vid utlåtandet afgifna reservation.

Omröstningen utvisade 141 ja mot 56 nej; och hade kammaren
alltså fattat beslut i öfverensstämmelse med innehållet i förstnämnda
proposition.

Utskottets hemställan förklarades vara besvarad genom ofvan
antecknade beslut.

Punkterna 2:o)—4:o).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Vid föredragning härpå af första särskilda utskottets memorial om reglenr
5, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut beträffande utskottets r>"terskapetT
utlåtande nr 1 och 8 med anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition aflöning m.m.
nr 85 med förslag till lag om reglering af prästerskapets aflöning
m. m., dels Kungl. Maj:ts proposition nr 163 med förslag till ecklesiastik
boställsordning, dels ock väckta motioner i ämnena, begärdes
ordet af

Herr Kristensson, som yttrade: Herrtalman! Som af memorialet
framgår, har jag afgifvit en blank reservation. Man kan ju ha olika uppfattning
af den sammanjämkning eller kompromiss, som här kommit
till stånd, beroende på hvilka synpunkter, som tillmätas största värdet.

Inom Första kammaren lär man i dag varit mycket missmodig öfver
det gjorda sammanjämkningsförslaget, och prästmän hafva till och med
gått så långt, att de betecknat det hela som »elände» och »missfoster».

För min del känner jag mig icke fullt tillfreds med förslaget, sådant
det föreligger, men detta gör jag af alldeles motsatta skäl än de, som
anfördes i medkammaren. Förslaget innebär väsentliga afvikelser från
det beslut, som denna kammare fattade i fråga om paragraf 3, hvilket
gick ut på en nedsättning af prästerskapets löner med i rundt tal
1,300,000 kronor. Det är klart för hvar och en, som tänker på innebörden
af de eftergifter, som Första kammaren gjort, att kamrarna
icke träffats på halfva vägen i fråga om lönebeloppen, om än jag
måste erkänna, att det därigenom, att Andra kammaren följde min och
herr Bergmans reservation, blifvit möjligt att vid sammanjämkningen
inbespara på sammanlagda aflöningsstaten åtskilliga hundratusentals kronor,
för att icke säga en half miljon. Man kan icke komma ifrån, att
enligt det löneförslag, som föreligger, fortfarande mycket höga löner
gifvits åt prästerskapet, i synnerhet åt kyrkoherdar på en del håll, och
det hade varit önskligt, att statens och samhällets intressen mera beaktats
härvidlag. Nu vet jag mer än väl, att kammaren är trött på
denna fråga och att det därför icke tjänar någonting till att komma
med ett afslagsyrkande. Jag skall icke heller yrka afslag, så mycket
mer som i sammanjämkningen maximibeloppen fastställts i enlighet

Nr 55. 68

Onsdagen den 26 Maj, e. m.

med denna kammares beslut. Men jag vill i stället uttryckligt framhålla
den stora vikten af att den regering, som en gång kommer att
verkställa omregleringen, måtte iakttaga de önskningar, som denna
kammare gång på gång framställt, nämligen om sammanslagning af
de små pastoraten, hvarigenom prästerna skulle få mera arbete för
den lön de uppbära, en sak som är af vikt icke blott ur samhällets
synpunkt utan äfven ur prästernas egen — ty jag förmodar, att det
äfven för dem gäller den gamla satsen, att »arbete befordrar hälsa
och välstånd och hindrar många tillfällen till synd».

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 3.

Anmäldes och godkändes jordbruksutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

nr 111, i anledning af väckt motion om vidtagande af åtgärder i
syfte att för obemedlade underlätta förvärf af jord från statens domäner
till småbruk;

nr 112, i anledning af väckt motion om åvägabringande af lagändring
i syfte att bereda större trygghet för en bättre vård af och
hushållning med enskildes skogar;

nr 113, i anledning af Kung! Maj:ts proposition med förslag till
förordning angående skogsvårdsafgifter samt en i ämnet väckt motion;

nr 114, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående omläggning af förvaltningen utaf de allmänna skogarna
i södra och mellersta Sverige;

nr 115, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra löjtnantsbostället Styrestad nr 1 i
Östergötlands län;

nr 116, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra jägmästarbostället Löttorp nr 1 i
Kalmar län;

nr 117, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett område från förra sergeantsbostället Slöta nr 12 Mossagården
i Skaraborgs län;

nr 118, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
af ytterligare medel till norrländska nyodlingsfonden; och

nr 119, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af till förra länsmansbostället Eker nr 8 i Örebro län hörande
andel i ett soldattorp.

§4.

Justerades protokollsutdrag.

69 Nf 55.

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

nr 87, i anledning af Kung! Maj:ts proposition angående anordnande
af sanatorievård åt vissa statstjänare;

nr 88, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ålderstillägg
åt notarien bos riksförsäkringsanstalten A. It. Ljunggren;

nr 89, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående stipendier
för utbildning af tuberkulosläkare ;

nr 90, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anordnande
af farled mellan Storvindeln och Nedre Gautsträsk;

nr 91, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående årligt
understöd åt biträdande postexpeditöreu Anna Maria Hammarstrand,
född Flycht;

nr 92, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående årliga
understöd åt förra poststationsföreståudaren Hedvig Sofia Clementeoff
och poststationsföreståndaren Helena Aurora Clementeoff;

nr 93, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anläggning
af statsbana från Lappträsk till Veittijärvi m. m. samt en i ämnet
väckt motion;

nr 94, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående bidrag
af statsmedel till åstadkommande af en järnväg från Trollhättan till
Nossebro;

nr 95, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter arbetaren Emanuel Ekbergs
från Nysätra socken hustru Emma Teresia Ekberg, född
Haglund;

nr 96, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter slaktaren Johan Fredrik
Sjöberg i Lund;

nr 97, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter Emma Kristina Moberg
fråu Ljungby socken; och

nr 98, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter handlanden Edvard Alarik
Hernqvist från Källby socken;

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtanden:

nr 2, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under
tionde hufvudtiteln gjorda framställning angående personlig professur
för docenten vid universitetet i Uppsala C. J. J. E. Wiman;

nr 3, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
med anhållan om utredning och förslag angående inrättande af en

Nr 55. 60

Onsdagen den 25 Maj, e. m.

allmän lånekassa för Sveriges kommuner samt om anslag för utredningens
verkställande; och

nr 4, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående bildande
af eu lånefond för befrämjande af handtverk och därmed
jämförlig mindre industri;

bevillningsutskottets betänkanden:

nr 25, angående vissa delar af tullbevillningen;

nr 26, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af 7, 23 och 38 §§ i förordningen angående stämpelafgiften
den 18 september 1908;

nr 27, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ändrad lydelse af 4 § 10 mom. i förordningen den 23 oktober 1908
angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter; och

nr 28, i anledning af väckt motion angående pröfning, huruvida
omsättningsskatt bör påläggas äfven andra näringar än skogshandteringen
samt eventuellt angående ändring i lagen om skogsaccis;

bankoutskottets memorial nr 25, angående instruktion för nästa
Iiiksdags bankoutskott;

lagutskottets memorial nr 51, i anledning af dels återremiss af
vissa delar af utskottets utlåtande nr 44 i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om aktiebolag och till lag om vissa
ändringar i lagen om handelsbolag och enkla bolag den 28 juni 1895
jämte i anledning däraf väckta motioner, dels ock kamrarnas skiljaktiga
beslut i ämnet;

sammansatta lag- och jordbruksutskottets memorial, nr 3, med
hemställan om anvisande af ersättning åt sammansatta lag- och jordbruksutskottets
sekreterare;

jordbruksutskottets utlåtande nr 112, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till grunder för förvaltningen af vissa kronan
tillhöriga vattenfall samt en i ämnet väckt motion;

tredje särskilda utskottets utlåtanden:

nr 9, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om sjukkassor, dels ock i anledning af densamma väckta
motioner;

nr 10, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition nr 202, angående
anvisande af medel till sjukkasse väsendets befrämjande, dels
ock i ämnet väckt motion; och

nr 11, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition nr 203, angående
anordnande af en tillsynsmyndighet öfver sjukkasseväsendet i
riket och anvisande af medel till bestridande af kostnaderna för densamma,
dels ock i ämnet väckta motioner;

andra särskilda utskottets utlåtande, nr 12, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition nr 95 med förslag till lag om ändring i 19 och 20
kap. strafflagen; samt

Fredagen den 27 Ma;,

61 Nr 55.

Andra kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande nr 51, i
anledning af motion angående skrifvelse till Konungen i fråga om
ändring af förläggningsort för vissa regementen.

§ 6.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr Hansson under den 28 maj,

» Forsberg » 3 dagar frän och med den 26 maj och

» Olsson i See » den 26 maj.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 11.5 3 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Fredagen den 27 maj.

Kl. 1/2 4 e. m.

§ i.

Justerades protokollen för den 20 och och den 21 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogos, men blefvo ånyo lagda på bordet statsutskottets utlåtanden
nr 87—98, sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtanden
nr 2—4 samt bevillningsutskottets betänkanden nr 25—28.

§ 3.

Efter föredragning härpå af bankoutskottets memorial nr 25, angående
instruktion för nästa Riksdags bankoutskott, blef utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

§ 4.

Lagutskottets nu föredragna memorial, nr 51, bordlädes åter.

§ 5-

Vidare föredrogs sammansatta lag- och jordbruksutskottets memorial,
nr 3, med hemställan om anvisande af ersättning åt utskottets
sekreterare.

Nr 55. 62

.Fredagen den 27 Maj.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 6.

Härefter föredrogos, men blefvo åter bordlagda jordbruksutskottets
utlåtande nr 112, tredje särskilda utskottets utlåtanden nr 9—11, andra
särskilda utskottets utlåtande nr 12 samt Andra kammarens fjärde tillfälliga
utskotts utlåtande nr 51.

§ 7.

Ordet lämnades härpå på begäran till

Herr vice talmannen, som anförde: Herr talman! Jag tillåter,
mig härmed hemställa, det kammaren måtte besluta, att på föredragningslistan
för morgondagens plenum måtte bland två gånger bordlagda
ärenden först uppföras tredje särskilda utskottets utlåtande nr 9,
i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
sjukkassor, dels och i anledning af densamma väckta motioner, näst
därefter samma särskilda utskotts utlåtande nr 10, i anledning af dels
Kungl. Maj:ts proposition nr 202 angående anvisande af medel till
sjukkasseväsendets befrämjande, dels ock i ämnet väckt motion, samt
näst därefter samma särskilda utskotts utlåtaude nr 11, i anledning
af dels Kungl. Maj:ts proposition nr 203 angående anordnande af en
tillsyningsmytidighet öfver sjukkasseväsendet i riket och anvisande af
medel till bestridande af kostnaderna för densamma, dels och i ämnet
väckta motioner.

Vidare yttrade:

Herr Lindhagen: Jag kunde icke så noga följa med herr vice
talmannens framställning, men jag förmodar, att den afsåg eu omflyttning
af ärendenas ordning, sådan den finnes upptagen på föredragningslistan.

Herr talmannen: Jag ber då att få meddela, att herr vice talmannen
hemställt, att tredje särskilda utskottets utlåtanden nr 9,
10 och 11 skulle i nu nämnd ordning uppföras på föredragningslistan
till morgondagens plenum främst bland två gånger bordlagda ärenden.

Herr Lindhagen: Då kan jag så mycket lättare komma till det
jag ville säga.

Enligt detta förslag skulle således dessa ärenden framflyttas framför
lagutskottets memorial n:r 51, som afser sammanjämkning mellan
båda kamrarnas beslut om aktiebolag. Då jag emellertid föreställer
mig, att denna fråga med rätta bör få behålla sin nuvarande plats,
och då den i sig själf är af stor vikt och äfven kan hafva med sig
ganska vidtutseende följder, som kunna förlänga ärendets behandling,
skall jag yrka, att vice talmannens förändrade föredragningsordning
icke måtte utgöra någon rubbning med afseende på den ordning, hvilken
detta lagutskottets memorial nr 51 nu har på föredragningslistan.
I öfrigt ber jag att få yrka bifall till framställningen.

Fredagen den 27 Maj.

63 Nr 55.

Herr vice talmannen: Med anledning af den framställning,
som nu gjordes af herr Lindhagen, her jag att till det jag nyss
föreslagit ytterligare få lägga det förslaget, att näst efter särskilda
utskottets nr 3 tre utlåtanden nr 9, 10 och 11 måtte på föredragningslistan
till morgondagens plenum upptagas lagutskottets memorial
nr 51.

Häruti instämde herr Lindhagen.

Öfverläggningen var härmed afslutad. Kammaren biföll hvad herr
vice talmannen därunder föreslagit.

§ 8.

Anmäldes och godkändes

jordbruksutskottets förslag till Riksdagens skrivelser till Konungen:

nr 134, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående öfverlåtelse
till Västerås stad af ett domprosten i Västerås på lön anslaget
område i S:t Ilians socken;

nr 135, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående utbyte
af kronan tillhörig mark mot ett nytt öfningsfält för Kronprinsens
husarregemente;

nr 136, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående upplåtande
af en lägenhet från förra ryttmästarbostället Larum nr 1 i
Kalmar län;

nr 137, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af vissa ägor frän kronoparken Österåker i Stockholms län;

nr 138, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett område frän det till kronopark inköpta hemmanet nr 15 a
i Hede kyrkby i Jämtlands län;

nr 139, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtande
af lägenheter från kungsladugården Väderbrunn nr 1 i Södermanlands
län;

nr 140, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
af förra löjtnantsbostället Stora Risby nr 1 i Göteborgs och
Bohus län;

nr 141, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
af förra mönsterskrifvarbostället Aspång och Skuiestad nr 1 i
Göteborgs och Bohus län;

nr 142, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
af en till förra häradshöfdingbostället Hammenhög nr 31 i
Kristianstads län hörande lägenhet;

nr 143, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående disposition
af förra kompanichefsbostället Backa nr 1 och förra fanjunkarbostället
Näs nr 1 i Södermanlands län; och

Nr 55. 64

Fredagen den 27 Maj.

nr 144, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående tillstånd
för delägarna i Gullbergs häradsallmänning att sälja viss del
däraf.

§ 9.

Justerades protokollsutdrag.

§ 10.

Till bordläggning anmäldes:

sammansatta stats- och bankoutskottets nr 1 memorial, nr 5, med
hemställan om anvisande af ersättning åt utskottets kanslipersonal och
vaktbetjäning; samt

jordbruksutskottets memorial:

nr 113, med förslag till sammanjämkning af kamrarnas skiljaktiga
beslut angående efterskänkande af viss del af köpeskillingen för ett
af E. O. Sandström från kronopark inom Norrbottens län inköpt virkesparti; nr

114, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga om
beredande af ytterligare medel för den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen;
och

nr 115, med förslag till sammanjämkning af kamrarnas skiljaktiga
beslut i fråga om ändrad lydelse af 2 mom. i kungl. kungörelsen den
13 juni 1908 angående förändrade villkor och bestämmelser för den af
staten utöfvade egnahemslånerörelsen.

§ Il Ledighet

från riksdagsgöromålen beviljades:

herr MeurVng under den 28 maj och
d Söderbergh i Karlshamn likaledes under den 28 maj.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,6 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm, Ivar Hseggströms Boktryckeri A. B., 1910.