1910. Andra Kammaren. Nr 44

ProtokollRiksdagens protokoll 1910:44

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1910. Andra Kammaren. Nr 44.

Onsdagen den 11 Maj.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.

8 Lag om aktie bolag

m. m.

Herr talmannen anmälde till fortsatt handläggning lagutskottets (Forts.)
utlåtande, nr 44, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om aktiebolag och till lag om vissa ändringar i lagen
om handelsbolag och enkla bolag den 28 juni 1895, dels ock i anledning
däraf väckta motioner, och lämnades därvid i fråga om 56 § i
förslaget till lag om aktiebolag enligt förut skedd anteckning
ordet till

Herr Zetterstrand, som yttrade: Herr talman, mina herrar!

Jag har i allmänhet den uppfattningen, att man icke bör yttra sig i
en fråga, som man icke är fullt inne i, och med anledning däraf borde
jag måhända icke yttra mig i denna fråga. Men förhållandet är det,
att det förefaller mig, som om ett uttryck i denna viktiga paragraf
icke är riktigt, som det borde vara. Här står nämligen i första momentet:
»Bolagets tillgångar må ej upptagas vare sig öfver sina verkliga
värden eller till högre belopp än som motsvara kostnaderna för
deras anskaffning eller tillverkning».

Om jag då tänker mig ett af dessa stora bolag i Norrland, som
kanske för 30 eller 40 år sedan köpt fastigheter exempelvis till ett
värde af 30,000, 40,000 och 50.000 kronor, och dessa fastigheter nu
äro taxerade hvar och eu till 200,000 kronor och värda hvar och en
kanhända en half million kronor, kan det då vara fullt riktigt, att
dessa fastigheter i alla tider stå kvar i ett värde af 30,000, 40,000
och 50,000 kronor?

Nu förstår jag väl, att regeringsförslaget går ut på, att det
icke skall vara några konstlade värden i balansräkningen, utan man
skall föi-söka nedbringa värdena på allting till motsvarighet med verkligheten,
och detta är en synnerligen stor förtjänst i detta förslag.

Men jag undrar, om icke regeringen, när den haft detta vällotliga uppsåt,
något slagit öfver, och jag undrar, om ej äfven däri kan ligga
en olägenhet.

g Andra Kammarens Prat. 1010. Nr 44.

1

frr 44, 2

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Lag om aktie- Jag föreställer mig, att genom sådant arrangemang ett bolags
bolag m. m. ställning kommer att visa sig vida sämre, än den i verkligheten är;

(Forts.) ocjj jä frågar jag mig: skall icke detta kanna medföra, att personer,
som icke känna till bolagets förhållanden närmare, tro att bolagets
ställning är vida sämre än den är och möjligen därigenom lockas att
sälja sina aktier till underpris till sådana, som ha verklig kännedom
om bolagets ställning. Det är ur den synpunkten jag tror, att bestämmelsen
ifråga icke är, som den borde vara, och det förefaller mig
därför, som om det vore lämpligt, att utskottet komme i tillfälle att
från denna synpunkt närmare taga denna fråga i öfvervägande.

Nu är emellertid vid denna paragraf fogad en reservation af herr Widén
m.fl. De yrka, att till paragrafen skall läggas ett åttonde moment. Förantagande
af detta åttonde moment har bär i kammaren funnits mycket
starka sympatier, och jag hyllar också den uppfattningen, att detta åttonde
moment, hvilket icke alls inverkar på paragrafen i öfrig!, måtte antagas.

Med anledning däraf tager jag mip friheten hemställa, herr talman,
att kammaren måtte antaga ett åttonde moment enligt den lydelse,
som finnes angifven i den vid § 56 i utlåtandet fogade reservationen,
men i öfrigt återförvisa paragrafen till utskottet.

Vidare anförde:

Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Detta är eu paragraf,

som, efter hvad jag antydde, när jag förra gången hade ordet, är
synnerligen viktig och har en fundamental betydelse för att vårt bolagsväsende
må kunna komma på en sund och god fot. Paragrafen är i
sin nuvarande form och omfattning en ny paragraf, och jag undrar
icke på, att den som första gången ser på den, känner sig litet tveksam.
Inom lagutskottet har emellertid denna paragraf dryftats mycket grundligt.
Enligt mitt förmenande är det ingen utsikt — och det bör det
icke heller vara, så vidt vi skola få en bra lag — att det blir några
ändringar, om paragrafen återremitteras till utskottet.

Man skiljer här mellan egendom afsedd för stadigvarande bruk,
och egendom, som icke afeer ett sådant ändamål, utan som det är
meningen att afyttra, när tiden därför är lämplig. Med afseende å
det sista slaget af egendom är det föreskrifvet, att en sådan egendom
får under alla förhållanden upptagas till det verkliga värdet.
d. v. s. det värde, som den i marknaden har eller eljest kan anses ha
vid tiden för balansräkningens upprättande. Den egendom, som en
återremiss skulle gälla, är åter afsedd för stadigvarande bruk, d. v. s.
den som ett bolag har och besitter för att bruka och behålla. Nu är
det så i allmänhet i sunda bolag att bolagen tillse att å sådan
egendom, som de afse att behålla för framtiden, årligen afskrifves ett
visst värde, så att egendomen icke kommer att stå i högre värde än
som anses under alla förhållanden fullt säkert. Men, mina herrar, det
finnes ock bolag — och det har funnits många sådana — som gjort
på ett alldeles motsatt sätt, som vid stigande konjunkturer höja värdet
på sin egendom och så dela ut det, fastän de behålla egendomen,
d. v. s. de dela ut egendomen, medan de ännu ha den kvar. Jag vill
taga ett exempel. Låt oss tänka på eu fastighet, som ett bolag har

3 Sr 44,

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

— jag menar nu icke ett bolag som handlar med fastigheter såsom Lag om aktiet.
ex. aktiebolaget Drott här i Stockholm, ett sådant bolags fastigheter böra bola9 m- mlämpligen
upptagas efter i marknaden gällande värde — utan låt oss (Fortj''
säga ett bankbolag eller annat bolag af annat slag än det nyssnämnda,
som har en fastighet för att däri inrymma sin rörelse eller eu fabrik,
ett varulager eller något annat. Låt oss säga, att fastigheten står
bolaget i 100,000 kronor. Så stiga konjunkturerna. Då tar sig bolaget
anledning att i balansräkningen skrifva upp fastigheten till 200,000
kronor, och så blir bolaget i tillfälle att dela ut 100,000 kronor. Men
det har icke sålt fastigheten, utan det har den kvar; och för att kunna
utdela det nämnda beloppet får det kanske lof att låna. På det viset
står fastigheten kvar i det högre beloppet, och bolaget utdelar sina
tillgångar innan de ännu äro realiserade. Det har man sett exempel på.

Den siste talaren tog som exempel ett skogsbolag. Ja, det finns
nog skogsbolag, som äga egendomar, som de köpt för billigt pris och
icke satt upp under tidernas lopp. Men det veta alla, att detta icke
innebär någon olägenhet; det betyder blott att det är ett godt och solidt
bolag. Men låt oss tänka oss ett bolag, som gör på annat sätt. Det
köper en fastighet, hvars enda värde ligger i skogen. Så sätter bolaget
under höga konjunkturer upp fastigheten och gör utdelningar, innan
det realiserat skogen. På det sättet blir i själfva verket fastigheten
utdelad, innan den är realiserad. Så fortgår det år efter år med den
ena fastigheten efter den andra; men så ett, tu, tre blir det en krasch
och då finns intet kvar att taga. Men ej nog med det, mina herrar!

På grund af de stora utdelningarna har folk fått för sig, att det
är ett mycket fint bolag, och köpt aktier i det. Men när kraschen
kommer, så har bolaget på förhand delat ut, hvad det äger, och så är
det en mängd människor, som blifvit lurade.

Det är detta, som man afsett att förekomma. Om det skulle vara
så, hvilket naturligtvis kan vara förhållandet, att bolags fastighet är
värd mera, än hvad den upptagits till, så konsoliderar detta bolaget,
och bolaget är därför så mycket mera värdi. Det finnes ej heller
något som hindrar bolaget att för öfrigt, blott ej i balansräkningen,
beräkna sin fastighet till detta högre värde. I balansräkningen — som
ligger till grund för vinstutdelningen — bör det emellertid ej visas
en vinst, som i själfva verket ännu icke influtit. Det är en helt
annan sak med sådan egendom, som ett bolag handlar med och säl jer,
när möjlighet att realisera den förefinnes, och som bolaget därför lämpligen
kan och får upptaga till dess verkliga värde.

Det här oinhandlade stadgandet är, jag upprepar det än en gång,
ett kardinalstadgande i afseende å bolagens soliditet och eu nödvändig
förutsättning för att vi verkligen skola få ett solidt bolagsväsen; och
min tro är, att det icke finnes ett enda sundt bolag, som kan hafva
något emot att göra på det sättet, men däremot finnes det — jag känner
själf till sådana och just skogsbolag, — som låna penningar för
att dela ut, så att de kunna visa, att de äro en fin affär samt för
sådant ändamål sätta upp sina fastigheter efter konjunkturerna. Och
det hjälper ej med att stadga att fastigheten och annan egendom ej
1''å uppskrifvas i värde utan för)'', frågar man om det är fog härför —
ja då lära konjunkturerna vara fog nog.

Nr 44. 4

Lag om aktiebolag
m. m.
(Förta.)

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Det är bolagsstämman, som bestämmer balansräkningen, det är
sålunda den, som fastställer bvilka värden det skall vara; särskildt
alltså hvad man kallar »det verkliga värdet». Därmed tror jag mig
också ha besvarat den fråga, som eu talare på stockholmsbänken i förmiddags
framställde, den nämligen: Hvad menas med »det verkliga
värdet?» — Jo, med det verkliga värdet menas i eu sund affär, om det
är fråga om varor, som gå i handel, det vid balansräkningens upprättande
varande marknadspriset. År det annan egendom, så skall
den upptagas efter värde, som enligt en sund uppskattning bolagsstämman
finner dem i närvarande ögonblick hafva. Jag tror förresten,
att denna fråga i själfva verket många gånger lösts i de allra flesta
bolag; ty det är redan nu meningen att i balansräkningen egendom,
som skall föryttras, tages upp till det värde den bar.

1 bankbolag däremot är det t. ex. vanligen så, att deras fastigheter
och inventarier afskrifvas undan för undan; och i lagen finnes
för närvarande ingenting, som hindrar, att, om ett bolag vill
skrifva ned värdet på dylik egendom, bolaget gör det så långt bolaget
önskar. Ett sådant stadgande, som det herr Zetterstrand tänkt sig,
skulle ej hindra sådant, bara ge ett handtag åt de bolag, som vilja
skrifva upp sin egendom för att få tillfälle att göra stora utdelningar.

Det bär är naturligtvis en fråga, som icke förekommer bara här
i landet, utan som förekommer äfven i andra länder. Hvad t. ex.
Tyskland beträffar, hvars bolagsväsen i afseende å sund utveckling i
alla fall står ganska högt, efter hvad allmänt erkändt är, så äro bestämmelserna
där ändå strängare än hvad här är föreslaget. Där är
nämligen stadgadt: »Värdepapper och varor, för hvilka finnes ett börseller
marknadspris, upptagas högst till det vid tiden för balansräkningens
upprättande gällande börs- eller marknadspriset, så vidt detta pris
ej öfverstiger inköpspriset eller tillverkningskostnaden, eljest högst till
det värde, som motsvarar inköpspriset eller tillverkningskostnaden».
Där är således samma bestämmelse öfver hela linjen; här är däremot
föreslaget, att detta tillvägagångssätt skall gälla endast egendom till
stadigvarande bruk, under det att sådan egendom, som skall realiseras,
får och kan upptagas till sitt verkliga värde.

Med afseende å afskrifningar är det, för den händelse värdet faller,
stadgadt vissa lättnader, så att man icke på grund af nedgående konjunkturer
må behöfva ett tu tre skrifva af allt för mycket af sådan
egendom, som ej är afsedd för stadigvarande bruk; man får därför
göra afskrifningar successivt.

Jag tror, att det bästa, som härvidlag kan beslutas, och för öfrigt
det enda, om man öfver hufvud taget vill hafva ett ändamålsenligt
slut, är att taga Kungl. Maj:ts förslag. Därtill har jag visserligen
gjort ett tillägg; men detta har i nu förevarande hänseende icke något
att betyda, utan afser blott att, man af balansräkningen skall kunna
se, hvad värde sådana aktier hafva, som ett bolag har i andra bolag.
Denna senare fråga är emellertid så vidlyftigt utredd af en annan
talare, att jag icke nu skall ingå därpå.

Jag ber, herr talman, att fortfarande få yrka biföll till paragrafen,
med det tillägg som jag föreslagit.

5 Kr 44,

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Herr Palme: Jag har begärt ordet för att tillkännage, att jag Lag om aktieför
min del helt och hållet instämmer i den formulering och det yr- bola9 m- w
bände, som här gjorts af herr Zetterstrand. (lorts.)

Medan jag har ordet, skall jag be att få säga, att den föregående
ärade talaren enligt mitt förmenande icke har gifvit mig svar på min
fråga från i förmiddags. Jag står fortfarande lika tindrande och spörjande
inför frågan om hvad som menas med »det verkliga värdet».

Jag vill taga ett exempel, som faktiskt föreligger. Jag vet ett bolag,
som hade en hel massa 5 procents järnvägsobligationer. Bland dessa
5 procents obligationer funnos ganska många s. k. nödlidande kuponger
: hvad är deras verkliga värde, och till hvad värde skall man upptaga
dessa nödlidande kuponger? Ja, de balanseras år efter år, och
en vacker dag byter bolaget ut dem mot 4 procents obligationer. Då
först ha de ett värde, men förut hade de intet värde, menar någon.
Naturligtvis hade de ett värde, men hvad var deras verkliga värde?

Jag frågar nu också: hvad är det verkliga värdet för det hus, hvarom
jag förut i dag talat? Huset är upptaget till 650,000 kronor hos det
bolag, som äger det, och hvilket nyligen för detsamma bjudits i det
närmaste 1,000,000 kronor utöfver detta belopp. Huset är alltså faktiskt
värdt inemot 1,650,000 kronor. Det är ett helt annat verkligt
värde på det huset, än hvad som är bokfördt. Huset är emellertid
afsedt för stadigvarande bruk för bolaget och dess värde får alltså icke,
förmodar jag, skrifvas upp, enligt mom. 5.

Jag tycker, att de skäl, som här äro anförda, äro alldeles tillräckliga
för att motivera en återremiss. Jag ber, herr talman, att få yrka
bifall till herr Zetterstrands yrkande.

Herr Vennersten: Äfven jag skall be att med återtagande af
mitt föregående yrkande få instämma med herr Zetterstrand.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Petersson: Herr
talman, mina herrar! Föreliggande paragraf är, såsom ju också lagutskottets
vice ordförande uttalat, en synnerligen viktig paragraf; ocli
den är tvifvelsutan en af dem, som äro mest karakteristiska för detta
förslag. Den är särskild! ägnad att befordra ett sundt bolagsväsen
och att hindra skadliga utväxter på detsamma.

Det är en paragraf af väsentligen praktisk innebörd, och därför
hafva vi ansett oss höra därom rådgöra med praktiska män af stort
anseende, praktiska män, på hvilkas uppfattning jag för min del måste
i detta fall obetingadt lita; jag kan t. ex. nämna chefen för Sveriges
riksbank. Dessa män hafva på det allra bestämdaste afrådt någon
som helst annan ordning i fråga om tillgångarnas upptagande i balansräkningen,
än hvad förslaget innehåller.

Nu bero förmodligen — och hos herr Zetterstrand alldeles säkert,
det förstod jag af hans yttrande —- de anmärkningar, som framställts
mot förslaget, därpå att man icke bär fullt klart för sig, hvad den
balansräkning, som här afhandlas, i verkligheten betyder. Ty, mina
herrar, den balansräkning, som omtalas i denna paragraf, är icke afsedd
att visa bolagets status, utan den är afsedd att klargöra: hvad
kan och bör och får bolaget utdela såsom vinst? Det finnes emellertid

Hr 44. 6

Onsdagen den 11 Maj, e. ra.

Lag om aktie- intet hinder för ett bolag, som vill lämna upplysning om sin verkliga
bolag m. ro. ställning, ait bredvid dessa värden, sådana de enligt lagen skola upp(rorts.
) tagas, upplysningsvis sätta — vare sig inom parentes eller inom linjen
eller i en not eller på hvilket sätt bolaget vill — meddelande om de
verkliga värdena på bolagets egendom, hvarigenom således den faran,
hvarom herr Zetterstrand talade, är fullständigt borta, nämligen att
aktieägare skulle kunna af balansräkningen förledas att sälja sina
aktier till underpris. Nej, denna paragraf afser att ge svar på den
frågan: hvad får ett bolag dela ut? och ingenting vidare. Med andra
ord, denna paragraf ger blott uttryck åt den sunda och allmänt erkända
principen, att ett bolag får utdela intjänad vinst, men icke den
vinst, som ännu icke är intjänad.

Låt mig nu taga herr Zetterstrands exempel angående skogar i
Norrland, som kanske äro inköpta för en bråkdel af deras nuvarande
värde, och som fortfarande stå på rot. Om de upptagas till sitt marknadsvärde
i närvarande stund, medan de ännu stå på rot, så kommer
detta att inverka på balansräkningen så, att denna utvisar vinst; och
om denna vinst skall utdelas, så blir det kanske, som herr Widén
sade, för bolaget att låna penningar för att verkställa utdelningen.
Men i samma stund, som den skogen afverkas och säljes och det kommer
in penningar i bolagets kassa, så äro dessa en tillgång, som sedan
beräknas på vinst- och förlustkontot och kan delas ut. Då kommer
utdelningen i det rätta ögonblicket, nämligen då vinsten är intjänad,
men icke förr.

Nu vill jag också säga det, att den princip, som sålunda uttalas
i denna paragraf och detta moment, är allmänt erkänd öfver hela
världen. Den har gått igenom såsom en sådan där sund affärsprincip,
mot hvilken icke något bolag ostraffadt får bryta, och hvarför vi tagit
upp den, är dels det, att den vunnit ett så allmänt erkännande och
en så allmän tillämpning, och dels af den anledning, att den motsatta
vägen, som åtskilliga af herrarna, efter hvad jag kan förstå, sympatisera
med, och för hvars skull herrarna yrka på återremiss, är synnerligen
farlig. En uppskrifning af värdena kan onekligen missbrukas,
och har missbrukats. Den vore icke farlig, om alla bolag vore sunda
och handlade efter sunda affärsprinciper. Men det är icke för dem,
som vi behöfva garantier, ty de sköta sig bra ändå. För dem är denna
bestämmelse icke till något som helst hinder, och jag vill här referera
till hvad jag förut sagt, att ingenting hindrar dem att lämna upplysning
om sin verkliga status, när de vilja. Nej, bestämmelsen behöfves
just för osunda bolag, för spekulationsbolag, som vilja begagna en sådan
frihet, som man ifrågasätter att lämna dem för att kunna utdela
vinst, som faktiskt icke intjänats.

På dessa skäl och särskilt med hänsyn till de verkligen mycket
tungt vägande auktoriteter, som förordat förslaget i denna del, kan
jag icke underlåta att uttrycka den farhågan, att ett beslut i annan
riktning än det kungl. förslaget angifver icke skulle vara för vårt
bolagsväsen välgörande.

Friherre Palmstierna: Herr talman, mina herrar! Som kammaren
hörde i förmiddags, skildrade herr Sandström, huru bolagen bära

7 >r 44.

Onsdagen ilen 11 Maj, e. m.

sig åt för att göra barnbarn. Han framställde också _ sitt yrkande l*g om‘*t*
hufvudsakligen med tanke på minoritetens rätt och för att hindra
majoritetens maktmissbruk. Såvidt jag kunde förstå, yrkade lian bifall
till reservationen, och jag vill också instämma i detta yrkande,
men från en helt annan synpunkt. _ .

Jag skulle vilja belysa frågan från en annan sida. Savidt jag kan
bedöma^ äro vi här inne på själfva trust frågans kärnpunkt. Jag bär
förut tillkännagifvit min ståndpunkt till trågan, nämligen att vi icke
skola hindra uppkomsten af truster och karteller. Men å andra sidan
måste vi noggrant kontrollera dem. Nåväl, i detta sista hänseende,
nämligen rörande möjligheten att kontrollera trusterna och kartellerna,
föreligger här i herr Widéns reservation ett förslag, som jag hoppas,
att kammaren skall bifalla. ,

Huru bildas nämligen karteller och truster? Jo, jag skulle för
herrarna vilja nämna exempel, som omedelbart skall visa detta. Det
sker dels i form af ekonomiska föreningar, något som jag emellertid
nu lämnar åsido, samt dels och väsentligen i form af bolag af olika
slag. Herr Sandström nämnde under förmiddagen ett typiskt exempel
på ”huru ett bolag inköper aktiemajoriteten i andra bolag för att därmed
behärska deras drift. Jag skall t. ex. läsa upp ur aktiebolagoregistret
huru Aktiebolaget De svenska kristallglasbruken bildades.

Detta skedde »i syfte att efter inköp af Alsterfors’ och Flöxhults glasbruk
samt möjligen andra dylika svenska bruk, vid desamma idka tillverkning
af glasvaror o. s. v.» Med ett ord bolaget bildades i syfte
att inköpa och förvärfva aktiemajoriteten i andra bolag, som idka näring
i samma bransch.

Så finnes det ett helt annat slag af truster och karteller. Jagskall
be att få uppläsa ett särdeles intressant exempel på den typen.
Allmänna svenska elektriska aktiebolagets ändamål är »att tillverka
och idka handel med elektriska apparater och redskap samt därtill behöfliga
maskinerier och materialier af alla slag äfvensom att, därest
bolaget därom beslutar, åvägabringa företag, som ha till ändamål att
på ett eller annat sätt förbruka eller använda elektricitet, samt i dylika
företag i större eller mindre omfattning, inga». Således, detta att
skapa°nya bolag, och att innehafva aktiemajoriteter i dessa undan för
undan, det är syftet. Så kunna herrarna finna banker, som bildas i
syfte att skapa elektriska företag och firmor, som handla med elektriska
artiklar. Vi äro här inne på hvad man brukar kalla långkartcttcv Men

det finnes ett annat slag af karteller, som icke nämndes ju
herr Sandström, men som är mycket vanligare än nyss nämnda sätt
att förvärfva aktiemajoriteten. Det är att en hel mängd olika bolag
i sin ordning sammansluta sig och bilda ett gemensamt försäljningsahtiebolag,
i hvilket dessa bolag innehafva aktiemajoriteten. Jag tänker
mi", att herrarna väl känna till de svenska superfosfatfabrikernas
försäljufngsaktiebolag. Detta bildades nyligen och utgör väsentligen
en utvidgning af det skånska bolaget. Det har en och en half miljon
i aktiekapital och äges uteslutande af landets fyra superfosfatfabriker.

Såvidt jag kan förstå kommer det att gå med detta bolag som med
Kristallglasbrukens försäljningsaktiebolag och andra bolag, att försälj -

Nr 41. 8

Onsdagen den II Maj, e. in.

Lag om aktie- ningsaktiebolaget, sy ndikatet, icke ger någon utdelning, utan att all vinag
ro. m. gj-eil g«r <]e prjmy,ra bolagen. Här ba herrarna en helt ny förut
I orts.) j dag icke omnämnd möjlighet att skapa nya bolag och behärska dessa
i helt annat syfte. Här äro vi inne på en utveckling af kapitalkoncentrationen,
som ju knappast varit tillräckligt känd i vårt land. Skapandet
af bolag i syfte att behärska bolag och att sammanknyta olika
bolag — med andra ord, hela koucentreringslinjen, ligger här klar.
Vi stå inför trustformen.

Nu har Andra kammaren förut i år enhälligt, utan debatt, uttalat
sig för en utredning i denna fråga. — Det har man och man emellan
mången gång blifvit nämndt, att en sådan utredning skulle kunna
vara ganska illusorisk, just därför att man icke har tillfälle att kunna,
inblicka i affärsrörelsen. Herr Sandström nämnde i dag på förmiddagen
att om mom. 8 icke autoges, så kunde det primära- bolaget,
huivudbolaget, som han kallade det, eller det sekundära bolaget, försäljningsbolaget,
som jag ur en annan synpunkt skulle vilja säga,
komma att blifva fullständigt doldt, vi skulle icke veta något om det.
Vill nu kammaren konfirmera det beslut, som fattades vid riksdagens
början om utredning i denna fråga: att kunna vinna inblick
och klarhet i detta spörsmål, så vill jag också hemställa till kammaren
att bifalla den af herr Widén afgifna reservationen.

Däremot. är jag rädd för yrkandet på återremiss, då ett sådant
yrkande måhända kunde komma att upprifva paragrafen i öfrigt. Efter
herr Widéns anförande fruktar jag nämligen, att så skulle kunna ske.
Under alla omständigheter torde det däremot vara skäl i att bifalla
f mom. 8 i paragrafen.

Härmed var öfverläggningen slutad. Herr talmannen gaf propositioner
på l:o) godkännande af utskottets förslag till lydelse af
förevarande paragraf, 2:o) godkännande af samma förslag med det
tillägg, som yrkats af herr Widén m. fl. i deras vid paragrafen fogade
leservation, och 3:o) bifall till det yrkande, som under öfverläggningen
framställts af'' herr Zetterstrand; och godkände kammaren utskottets
förslag till lydelse af paragrafen med det tillägg, som föreslagits i den
af herr Widén m. fl. afgifna reservationen.

Öfver skriften till 53—56 §§.

Godkändes.

57 §.

För denna paragraf hade utskottet i likhet med Kungl. Maj:t föreslagit
följande lydelse:

För aktiebolag skall finnas en styrelse, bestående af en eller flere
ledamöter.

Styrelsen äge, i enlighet med hvad i denna lag är stadgadt, förvalta
bolagets angelägenheter.

o Styrelsen väljes a bolagsstämma: dock må enligt bestämmelse, som
pa grund af särskild lag eller författning eller efter Konungens med -

9 Nr 44.

•Onsdagen den 11 Maj, e» m.

(Forts,)

gifvande intagits i bolagsordningen, en eller flere ledamöter af styrel- Lag om aHiesen
kunna på annat sätt utses. bolag m'' m''

Ledamot af styrelsen skall vara här i riket bosatt svensk medborgare,
där ej för särskildt fall Konungen medgifver, att styrelsen
må till viss del, ej öfverstigande en tredjedel af hela antalet, bestå
af medborgare i annat land eller å utrikes ort bosatta svenska med -

borgare.

Styrelseledamot må ej utses för längre tid än fem år. Styrelseledamot
må, ändå att den tid, för hvilken han blifvit utsedd, ej gått
till ända, skiljas från uppdraget genom beslut af den, som utsett
honom.

Afgår af bolagsstämman vald styrelseledamot, innan den tid, för
hvilken han blifvit vald, gått till ända, och finnes ej suppleant, åligger
det öfriga styrelseledamöter att ofördröjligen föranstalta om val af ny
ledamot. Utan hinder af hvad nu stadgats må dock, där bolagsordningen
sådant medgifver, med valet kunna anstå till nästa ordinarie
bolagsstämma, såframt styrelsen är beslutför med kvarstående ledamöter.

Uti afgifven reservation hade herr Lindhagen hemställt, att Riksdagen
mätte antaga paragrafen med följande tillägg:

Äger bolagsstämma att på en gång utse två eller flera ledamöter
eller två eller flera suppleanter i styrelsen, skall, därest aktieägare
med ett sammanlagdt aktiebelopp, utgörande minst en tiondedel af
hela aktiekapitalet, sådant påfordra, valet ske proportionellt. Namnen
uppföras därvid å valsedel i en följd det ena under det andra. Äro
å en valsedel upptagna flera namn än som skola väljas, anses de sista
öfvertaliga namnen såsom obefintliga. Valsedel, som lyder å färre
namn än ofvan sagts, vare ändock giltig. Vid sammanräkningen gäller
hvarje valsedel med hela sitt röstvärde för det första, med halfva
röstvärdet för det andra, med en tredjedel af röstvärdet för det tredje
å densamma upptagna namnet; och så vidare enligt samma grund.
De personar, som sålunda erhållit högsta röstetalen, äro till det antal
som skolat väljas utsedda till ledamöter eller suppleanter i styrelsen.

Sedan paragrafen föredragits, lämnades på begäran ordet till

Herr Lindhagen, som anförde: Då enligt det föreliggande förslaget
man sökt gifva minoriteten i aktiebolagen åtskilliga rättigheter, såsom rätt
att utse revisor, rätt för minoriteten att vägra decharge, att verkställa
klandertalan mot redovisning med flera dylika indirekta befogenheter,
så tycker jag verkligen, att det lika fullt, ja än mer vore på
sin plats, om dessa indirekta befogenheter för minoriteten kompletterades
med den direkta befogenheten att efter proportionella val få deltaga
i själfva förvaltningen. Och för det ändamålet har jag tillåtit
mig att väcka ett förslag, som finnes bifogadt utskottets betänkande
på sid. 133. Det är eu mycket enkel proportionell metod; man kan
vid första påseende se, att den går i lås, och den har också undergått

y,r 44. 10

Onsdagen den 11 Maj, e. in»

Lag om aktie- sakkunnig granskning. Jag skall, herr talman, be att få yrka bifall
tolag in. m. j-jjj (ienna reservation.

(Forts.)

Vidare yttrade:

Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Af reservanten har
bär satts ifråga att införa det proportionella valsättet på ett område,
dit väl ingen hittills tänkt att det skulle tränga, och där det väl icke
heller är skäl att införa det. Jag är nu en gång för alla icke någon
vän af det proportionella valsättet. Jag har ej varit så förut och är
det ej heller fortfarande. Jag kan därför, redan af det skälet, icke
gärna vara med om detsammas tillämpning på detta område. Men
jag tror för öfrigt, att det skulle vara litet egendomligt att praktisera
det med afseende på ett bolag; och det skulle nog förefalla bolagen
åtskilligt egendomligt, om de skulle på bolagsstämma få rösta proportionellt.
Det blefve väl också litet krångligt att räkna; bolagsstämmorna
blefve nog icke så fort i ordning som nu och som man önskar.
Jag tror för min del, att det är bäst att taga paragrafen sådan den
är af utskottet föreslagen, och jag skall därför be att få yrka bifall
till utskottets förslag.

Herr Lindhagen: Herr talman! Ja, herr Widén fann, att det
skulle ställa sig litet egendomligt, om ett proportionellt valsätt af den
enkla beskaffenhet jag föreslagit, skulle blifva gällande vid val af styrelse
i ett aktiebolag. Det egendomliga härvidlag är väl egentligen
blott det, att saken är ny, men det kommer i alla fall att gå på det
sättet, ty det är mycket naturligare, att man får ett sådant proportionellt
valsätt, än att man bestämmer eu hel del andra föreskrifter, hvarigenom
förvaltningen så att säga skulle komma att granskas efteråt,
utan att minoriteten själf finge deltaga i förvaltningen. En hel del
missförhållanden och misstankar skulle ju kunna undanröjas, om en
representant för minoriteten verkligen finge säte i styrelsen, och detta
valsätt är så oerhördt enkelt, att det kan tillämpas af hvem som helst.
Naturligtvis skulle det endast i undantagsfall komma ifråga. En sådan
bestämmelse kommer nämligen gifvetvis att ha den effekten, att, när
en majoritet finner, att minoriteten har möjlighet att insätta en person,
och vet, att den också vill detta, så kommer majoriteten godvilligt
att upptaga minoritetens kandidat på sin lista, hvarigenom då något
proportionellt valsätt icke kommer att erfordras. Det egendomliga
med denna sak är, som sagdt, att den icke förut varit på tal, men den
kommer i alla fall att genomföras en gång, det är alldeles säkert.

Herr Sandström: Herr talman! Jag tor, att den bestämmelse,
som herr Lindhagen här föreslagit, genomförd såsom allmän princip i
aktiebolagslagen, under nuvarande förhållanden i allmänhet knappast
låter sig försvara, då det ju är troligt, att den skulle leda till en
splittring af styrelsens krafter och verksamhet. Men å andra sidan är
jag fullkomligt på det klara med, att det finnes fall, då detta är det
enda sätt, hvarpå minoriteten skall kunna få någon kontroll öfver bolagets
skötsel. Det är just i det fall, då ett aktiebolag drifver sin

11Z Nr 44. Si

Onsdagen den 11 Majfe.Jm.

rörelse genom ett annat aktiebolag. Låt oss antaga, att kammaren Lag om aktieoch
Riksdagen går med på, att minoriteten får sätta in en extra revisor.
Denne extra revisor får då, som jag nämnde i förmiddags, icke i or 8 ''
på något sätt granska den förvaltning, som skötes medelbart genom
ett annat bolag, utan han får blott revidera utdelning och granska
aktierna i dotterbolaget. Den enda utsiktspunkten öfver dotterbolaget,
som finnes, är platsen i bolagets styrelse, och så länge minoriteten i
sådana fall icke får tillsätta en styrelseledamot, har den ingen möjlighet
att se, huru bolaget verkligen skötes. För det ändamålet är dess
rätt att tillsätta en revisor fullkomligt ändamålslös, och för sådana fall
tror jag, att frågan om proportionellt valsätt är någonting, som maste
betraktas som en framtidstanke, men jag har mycket stora betänkligheter
mot att af den anledningen föra in det som en allmän bestämmelse
i lagen. Jag har följaktligen intet yrkande att göra.

Herr Lindhagen: I det sista anförandet finna vi redan ett
bevis för riktigheten af hvad jag förespådde. Den siste ärade talaren
medgaf, att detta är en framtidstanke och en tanke, som han i vissa
fall ville ha genomförd redan nu. lian fruktade emellertid, att dess
genomförande i sin helhet skulle i de andra fall, som han icke berörde,
vara förenadt med risk att splittra styrelsens krafter att verka
för bolagets bästa. Men om någonstädes ett proportionellt valsätt
skall anses motiveradt, är det väl här, därför att alla ledamöterna
i styrelsen ha ett gemensamt intresse, nämligen att affären skall gå
bra och alla få utdelning på sina aktier. Här förefinnes sålunda ett
enhetligt intresse, som förr eller senare måste på något sätt ga ihop
och som gör, att det proportionella valsättet här skulle vara mycket;
mer fruktbringande än vid val exempelvis till Riksdagen, där meningen
tvärt om är den, att man skall välja representanter så, att de
öfver hufvud med största svårighet skola komma öfverens. Sådan är
åtminstone effekten af det proportionella valsättet till Riksdagens utskott
och af dess förkänningar i öfrigt. Har man infört det vid politiska
och kommunala val, tycker jag också, att man skulle vara mogen
för att införa det i aktiebolagslagen.

Sedan öfverläggningen härmed förklarades afslutad yttrade

Herr talmannen: Under öfverläggningen bär framställts yrkande
dels på bifall till utskottets hemställan och dels på bifall till utskottets
förslag med det tillägg, som innehålles i den af herr Lindhagen
afgifna, vid paragrafen fogade reservationen. Hvarken i den kungliga
propositionen eller i någon motion föreligger något förslag, som kan
gifva stöd åt herr Lindhagens yrkande. Detta måste således betraktas
såsom nytt förslag, och sådant kan icke företagas till afgörande i kammaren
med mindre det framställts motionsvis och utskott däröfver afgifva
yttrande. Det är visserligen sant, att det är utskotten medgift
att uti till deras handläggning hänskjutna propositioner och
motioner med en viss begränsning göra ändringar och tillägg, men
en sådan rättighet tillkommer icke enskild ledamot af utskott. Jag

Nl''i44. 12 Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Lag om aktie- finner mig därför förhindrad att framställa proposition på herr Lindbeiag
m. n. Wens yrkande.

(Forts.) s J

Härpå begärdes ordet af

Herr Lindhagen, som anförde: Herr talman! Jag finner mig
nödsakad att med begagnande af den rätt, som § 61 riksdagsordningen
medgifver, underställa kammaren detta herr talmannens beslut, på grund
däraf att detsamma har eu synnerligen stor principiell betydelse och
innefattar en viktig tillämpning, som herr talmannen för sin del ansett
vara den riktiga af den nya ordning för utskottens arbetssätt, som
antogs 1909. Med den tolkning, som nu herr talmannen gifvit, kommer
detta nya arbetssätt att på ett ytterst betänkligt sätt kringskära
den rättighet, som förut tillkommit enskilda ledamöter inom utskotten.
Jag har naturligtvis icke någon befogenhet att säga, att herr talmannens
uppfattning är oriktig, men jag för min de! anser, att den är
det, åtminstone rent sakligt, och att det är alldeles nödvändigt att
grundlagen i detta afseende utvecklas genom en konstitutionell praxis,
som står i öfverensstämmelse med lagens grund och som fastslår ett
rättsförhållande, som förut praktiserats och som är nödvändigt för att
de enskilda ledamöter i utskotten, som icke råka tillhöra majoriteten,
också kunna fä föra den talan inom utskottet, som det föreliggande
förslaget föranleder, och få denna sin uppfattning framförd till kammarens
bedömande.

Till eu början vill jag påpeka, att det förslag, som jag nu framburit,
naturligtvis af mig först framställts inom lagutskottet, och då
lagutskottet afslagit detsamma, är saken sålunda upptagen och pröfvad
af utskottet.

I första rummet påstår jag nu, att detta förslag ej kan anses gå
utöfver ramen för innehållet i Kungl. Maj:ts förslag till lydelse af den
bär ifrågavarande paragrafen. Ty hvad är skillnaden? Jo, lydelsen
af Kungl. Maj:ts förslag till § 57 innebär helt enkelt det, att hvarje
aktieägare vid aflämnandet af sin valsedel, upptagande namnen på
dem, som han vill insätta till ledamöter i styrelsen, har rättighet att
fa hela sedelns röstvärde tillgodoräknadt hvarje namn på densamma.
Jag har däremot föreslagit den modifikationen, att aktieägares hela
röstvärde skall tillgodoräknas blott det första namnet, men att det
sedan skall minskas i fallande skala. Mitt förslag går sålunda ut
blott pa en modifikation af röstvärdet. Redan ur den synpunkten
anser jag, att man med en saklig tillämpning af grundlagarna, ägnad
att befrämja ett fruktbart arbete, måste anse, att detta förslag, som
är väckt inom utskottet, icke går utöfver ramen för den kungliga
propositionen.

Men äfven om man nu skulle ha en sådan uppfattning, måste jag
i alla fall göra gällande, att proposition, så vidt jag förstår, icke hade
bort förvägras. Före den 1909 antagna grundlagsändringen i Riksdagens
arbetssätt hade, när en kungl. proposition kom in till Riksdagen,
. alla dessa ledamöter motionsrätt, så länge saken icke var afgjord,
i vederbörande utskott. Följden häraf har också varit den, att
samtliga ledamöter i ett utskott, så länge saken icke där föredragits,

13 Sr 44.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

haft möjlighet att Täcka motion, och däraf ha vi också vid behof Lag om aktie
begagnat oss. När då en ledamot i utskottet vid granskningen af eu bol<*3 m- mproposition
funnit, att en bestämmelse i densamma borde något utvid- '' 0T ® J
gas, har han vackt en motion, och så har saken på den vägen kommit
in under kamrarnas pröfning.

Detta förut praktiserade förfaringssätt är emellertid numera afbrutet,
i ty att bestämmelsen, att motion skall väckas. 15 dagar efter
en kunglig propositions inlämnande, alldeles omöjliggör äfven för eu
utskottsledamot, särskild! då det gäller sådana här störa frågor, att på
förhand och innan saken förevarit i utskottet bedöma alla de detaljer,
där han efter sin uppfattning anser sig behöfva väcka motion för att
utvidga saken, lian skulle hädanefter vara fullkomligt urståndsatt att
gorå sitt arbete inom utskottet fruktbart pa sätt förut alltid skett och
varit tillåtet till sakens båtnad.

I det grundlagsförslag, som antogs 1909, har man emellertid förutsett
en sådan eventualitet. Tidigare var det så, att vissa utskott
hade så kallad fullständig förslagsrätt, nämligen konstitutionsutskottet
i grundlagsfrågor, bevillningsutskottet i bevillningsfrågor, och bankoutskottet
i frågor rörande föreskrifter om riksbankens förvaltning. De
andra utskotten hade däremot ingen sådan motionsrätt, men saknaden
däraf medförde inga väsentliga olägenheter, ty ifall ett utskott fann
sig höra utvidga en kunglig proposition utöfver dess ram, anmodades
någon af dess ledamöter att väcka ett förslag i den riktningen, och
då fick utskottet åtnjuta precis samma förmåner, som den enskilde ledamot,
som var i minoritet i utskottet, också åtDjöt för sin motion.

I denna fråga uttalade kommitterade, som föreslogo Riksdagen den nya
anordningen, som sedan blef genomförd, att sen naturlig konsekvens
åt kommitterades förslag att införa bestämda tider för afgifvande af
motioner i anledning af kungliga propositioner är, att de utskott,
hvilka för närvarande icke ha rätt till initiativ, inom vissa gränser
erhålla en sådan rätts. Sedan talade kommitterade om, att^de utskott,
som ha så kallad fullständig förslagsrätt, icke behöfva något dylikt
initiativ, men att de andra utskotten måste ha en sådan rätt, och
därför föreslogo de att »gifva vederbörande paragrafer i riksdagsordningen
en sådan affattning, att alla utskott, de ständiga såväl som de
tillfälliga, erhålla möjlighet att uti de till deras handläggning hänskjutna
propositiouer och motioner göra sådana ändringar och tillägg,
som utan att innebära eu omläggning af de grunder, på hvilka förslagen
hvila, kunna finnas af behofvet pukallade. Att däremot tillerkänna
alla utskott fullständig förslagsrätt, eller rätt att underkasta
föreliggande förslag en sådan omarbetning, som skulle innebära ett
öfvergifvande af de till grund för dem liggande principer, hafva kommitterade
hvarken funnit önskvärd! eller lämpligt.» Med andra ord,
vi ha att skilja mellan fullständig förslagsrätt och en förslagsrätt af den
beskaffenhet, som jag nyss angaf genom uppläsandet af kommitterades
yttrande i denna punkt. _ _ _ .

Nu har det visserligen varit konstitutionell praxis, att den fullständiga
förslagsrätten endast kunnat utöfvas af utskottet såsom sådant. Men
den nya ofullständiga förslagsrätten bar åter tillkommit för att bevara
en befogenhet, som förut iunnits, och för att sörja för, att arbetet

Nr 44. U

^Onedagen^den 11''Maj, e. m.

L’ig om aktie- inom utskottet kunde fortgå på samma sätt som tidigare eller med

bolag m. m. an(jnl or(jt att vid pröfningen af ett förslag utskottet och dess leda(?°«S.
, ni5ter skulle kunna föreslå mindre modifikationer oafsedt om de innebure
en inskränkning eller utvidgning af förslagets ram. Denna befogenhet
har förr varit tillerkänd ledamöter i utskottet, vare sig de
kommit i majoritet eller icke. Nu har emellertid för att råda bot för
det missförhållande, som skulle uppstå genom den inskränkta motionsrätten
för dessa utskott, som icke ha fullständig förslagsrätt, i grundlagen
måst vidtagas en liten ändring. Under "det att det förut hette
om lagutskottet, som det nu är fråga om, att lagutskottet skulle »meddela
utlåtande» öfver de från kamrarna dit hänvisade förslag, så heter det
nu, att lagutskottet skall »meddela utlåtanden och afgifva förslag» i
anledning af dit hänvisade frågor. Denna rätt att afgifva förslag är
icke någon fullständig förslagsrätt utan blott den mer inskränkta.

Jag utgår nu ifrån, såsom enligt min uppfattning själfklart, att
det förslag, som jag väckt, är ett sådant, som lagutskottet själft kunnat
göra. Hur ställer sig saken nu, ifall denna rätt icke skulle kunna
tillerkännas äfven enskilda ledamöter i utskottet? Jo, såsom jag nyss
nämnde så, att dessa icke skulle som förut ha möjlighet att på ett
fruktbart sätt framföra sin mening från utskottet till kammaren. Det
egendomliga uppstår också, att då det stod förut, att lagutskottet skall
meddela utlåtanden, fanns det intet hinder för enskilda reservanter att
mot dessa utlåtanden afgifva reservationer och bringa dem under kamrarnas
domvärjo, men nu, när det står »utlåtande och förslag), skulle
en ledamot väl kunna fortfarande göra detta emot utskottets »utlåtanden»
men däremot vara betagen att jämväl emot utskottets »förslag»
kunna afgifva reservation och få den underställd kamrarnas pröfning.
Det leder till eu stor oegentlighet, och om det verkligen skulle vara
så illa ställdt med denna i mycket sä bristfälliga reform, att möjligheten
att arbeta i utskottet skulle bli på detta sätt betänkligt kringskuren,
måste man. påyrka en ny grundlagsändring, hvars genomförande
dock skulle bli mycket tidsödande och äfven förefaller tämligen
oviss.

Om sålunda min uppfattning att detta förslag faller inom den
kungliga propositionens ram icke bifalles, vill jag, herr talman, utom
hvad jag nyss nämnt, påstå, att, genom en riktig tolkning af grunderna
för den lagändring, som år 1909 genomfördes i § 42 riksdagsordningen
i fråga om lagutskottet, den ordning, som förut gällt skall
till sina grunder fortfarande äga bestånd, så att en enskild ledamot
af utskottet, likaväl som han får reservera sig mot utskottets utlåtande
och föreslå jämbördiga eller inskränkande ändringsförslag, också har
rätt att frambära ändringsförslag, som gå något utöfver själfva den
framlagda propositionen, under förutsättning gifvetvis att han först
underställt dem utskottets pröfning och afgörande. Riksdagens arbetsordningar
äro i många punkter ovanligt byråkratiska, och den koustitutionella
praxis, som utvecklat sig, har i mångt och mycket blifvit
så formell, som det är möjligt att göra den. Men jag tycker, att i
en sådan fråga som denna skall man icke lägga au på att inskränka
rörelsefriheten på det sätt, att icke hvad som kan sägas vara de förnuftiga
grunderna för ett lagstadgande skall fä göra sig gällande. Jag

15 Nr 44.

, Onsdagen den 11 Maj, e. m.

skall sålunda pröfva på och hemställa, att kammaren ville för sin del Lag om akti*-förklara, att å mitt yrkande skall framställas proposition. ° ?'' C

Det finns för öfrigt redan prejudikat på att dylik proposition får llort3"
framställas, och det är ju alldeles nödvändigt, att det blir någon konsekvens
i dessa frågor. Den 9 mars 1910 förelåg till kammarens afgörande
lagutskottets utlåtande nr 28 i anledning af motion af herr
Starbäck. Denna motion afsåg religionsbrott enligt 7 kap. strafflagen.

I. första paragrafen af detta kapitel står: »Hvar som genom att häda
Gud eller genom att lasta eller gäcka Guds heliga ord eller sakramenten
åstadkommer allmän förargelse» är detta belagdt med visst
straff. I andra paragrafen står: »Gör man gäckeri af gudstjänsten,
så att allmän förargelse däraf kommer», straffes detta på visst sätt.

Herr Starbäck yrkade i sin motion, att i första paragrafen orden »Guds
heliga ord» skulle utgå och det öfriga stå kvar, omen detta afstyrktes
af fagutskottet. Häremot afgåfvo jag och herr Åkerman eu reservation,
1 hvilken vi hemställde, att Riksdagen måtte fatta beslut i enlighet
med en reservation, som under föregående riksdag afgafs i utskottet
med anledning af då väckta motioner om borttagande af straff
för alla "religionsbrott. Denna reservation gick ut pa att i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att straff för religionsbrotten enligt hela
första och hela andra paragrafen måtte upphäfvas och^ ersättas, med
straff för ingrepp i annans religiösa frihet. Hade vi hållit oss inom
motionens ram, hade vi endast haft rättighet att yrka på godkännande
af den i år väckta motionen eller en skrifvelse med anhållan, att
ordet »Guds heliga ord» skulle uteslutas ur första paragrafen och ersättas
med bestämmelser om brott mot annans religiösa frihet. Men vi hemställde
dessutom, att äfven de öfriga religionsbrotten skulle bort och
ersättas med något annat. Denna reservation gick sålunda efter min
mening vida mer öfver ramen för den då föreliggande framställningen,
än det nu föreliggande förslaget gör i förhållande till sin utgångspunkt.
När saken skulle före och yrkande gjordes om bifall till denna
reservation, yppades hos herr talmannen precis samma betänkligheter
som nu, och ‘det var då långa privata öfverläggningar om saken. Efter
åtskilligt öfvervägande och sedan, som jag tror, Andra kammarens
ordinarie vice talman förklarat, att han hyllade den uppfattning jag
har, lät talmannen sina betänkligheter falla och medgaf, att proposition
fick framställas å denna reservation. Jag tror sålunda, att vi redan
hafva ett prejudikat i saken, och det kan väl icke gå för sig att gå
fram och tillbaka, utan det måste finnas några fasta hållpunkter.

Jag vidhåller således äfven på denna grund min nyss gjorda hemställan,
att kammaren ville för sin del förklara, att å mitt yrkande
skall framställas proposition.

Vidare yttrade:

Herr vice talmannen: Herr talman! Jag kan icke finna, att

det fall, som herr Lindhagen anfört, är analogt med det nu föreliggande,
så att det kan tjäna till prejudikat, och i motsats till herr
Lindhagen finner jag, att den enskilde medlemmen af utskottet maste
vara inskränkt inom grundlagens ram. Det är riktigt, som herr Lind -

Sr 44. 16

Onsdagen den 11 Maj, e. m,

Lag om aktie- hagen säde, att förut konstitutionsutskottet haft förslagsrätt i grundholag
rn. m. ]agSfrågor, bevillningsutskottet i bevillningsfrågor och bankoutskottet i
(torts.) frägor rörande riksbankens förvaltning. Dessa utskott kunde således
af sig själfva framkomma med förslag. Men däremot bar det aldrig
någonsin ifrågasatts, att någon enskild utskottsledamot, som inom utskottet
väckt förslag i ett ämne, hvari utskottet både förslagsrätt, men
ej fått detta förslag accepteradt af utskottet, skulle hafva någon rätt
att draga det under kamrarnas domvärjo.

Nu bar genom den grundlagsändring, som vidtogs förlidet år,
äfven de öfriga utskotten fått sin befogenhet utsträckt, så att de ha
rätt att framställa förslag till ändringar och tillägg rörande de ärenden,
som blifvit till dem remitterade. Men däremot har ingen som
helst ändring skett i den enskilde utskottsledamotens befogenhet i
detta afseende. Han har lika litet nu som förut rätt att fa förslag
fram för Riksdagen på annat sätt än att han antingen förmår utskottet
att upptaga hans förslag eller ock får det som motion draget,
inför kamrarna.

I det nu ifrågavarande fallet synes det mig alldeles tydligt, att
det förslag, som herr Lindhagen väckt, är af beskaffenhet, att det
borde, för att nu kunna af kammaren tagas under ompröfning, hafva
framlagts i motion, för så vidt icke utskottet gjort det till sitt.

Af denna anledning kan jag icke finna annat än att herr talmannens
propositionsvägran måste anses öfverensstämmande med gällande
grundlag.

Häruti instämde herr Zetterstrand.

Herr Lindhagen: Herr vice talmannen anförde, såvidt jag förstod
honom rätt, att det prejudikat jag åberopade, ej vore af beskaffenhet
att man borde fasta något afseende vid detsamma. Jag ber i
alla fall få påpeka, att det icke var af förbiseende, utan efter moget
öfvervägande, som det i detta fall medgafs, att proposition fick framställas,
och därför håller jag före, att denna fråga därmed blifvit afgjord.
T hvarje händelse är den af sådan beskaffenhet, att den verkligen
bör prof vas af konstitutionsutskottet, så att vi få veta, hvad som
skall anses som lag i förevarande afseende.

Men herr vice talmannen fäste vidare icke något afseende vid
den nya ställning, som den enskilde utskottsinedlemmen faktiskt blir
beskärd. Han hade förut denna rätt, och det var icke meningen, att
han genom den nya grundlagsändringen skulle frånkännas denna sin
rätt, och då detta icke var meningen, bör det icke heller ske.

Jag ber därför att få vidhålla mitt yrkande.

Herr Andersson i Skifarp: Herr talman, mina herrar! Jag
gifver den ärade talaren rätt uti, att, genom den ändring som vidtagits,
rätten för eu enskild medlem af någondera kammaren att väcka
motion uti ärende, som inkommit till Riksdagens behandling, betydligt
blifvit inskränkt, och att möjligen en ändring härvidlag kan ifrågasättas.
Men då någon ändring ännu icke blifvit gjord i rätten för
en medlem af något utskott att komma med framställningar, som sedan

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

17 Nr 44.

skola omedelbart upptagas till behandling af kamrarne, tror jag, att Lag om aktiekammaren
bör låta detta ärende, rörande rättighet för en enskild leda- bolas m■ mmot
af ett utskott att väcka de förslag han ämnar komma med, först (Forts )
undergå en grundlagsenlig behandling. Jag vill icke säga, huru kamrarne
komma att behandla ett sådant ärende. Men jag undrar, om
kammaren är beredd på en sådan anordning som herr Lindhagen vill
förfäkta, att hvilken ledamot som helst skall komma med kvilka förslag
som helst, som kammaren sedan utan föregående behandling
skall vara skyldig att sitta här och pröfva. Jag undrar, när behandlingen
af ett ärende då skulle sluta. Jag tror det rättaste vara, att
kammaren ansluter sig till herr talmannens åsikt i detta fall.

Herr Schotte: Herr talman! Jag föreställer mig, att, med den
erfarenhet kammaren vunnit under de senaste riksdagarna och särskildt
under den sista rörande de svårigheter, som uppstå med hänsyn
till de grundlagsändringar, som här äro åberopade och som inskränka
motionstiden, kammaren kommit till insikt om, att det skulle
vara synnerligen lyckligt och lämpligt, om man kunde finna ett sätt
att komma tillbaka till de gamla förhållandena. Det förekommer litet
emellanåt i utskotten, att det är synnerligen olägligt att man måste
ha en motion att hålla sig till för att ha alla möjligheter öppna. De skäl,
som åberopats för den grundlagsändring som företogs i ämnet för ett par
år sedan, voro säkerligen icke tillräckligt vägande. Man kan också
säga, att med hänsyn till de proportionella utskottsvalen det blir svårt
att få majoritet inom ett utskott för en mening, trots att där bakom
kanske står eu bestämd kammarmajoritet. I alla afseenden möta således
mer än förr svårigheter att få fram ett utskottsförslag uti eu
fråga, som föranledts af t. ex. eu kunglig proposition. Men detta
är en alldeles särskild sak, hvilken vi för närvarande icke kunna
ordna.

Vidkommande herr talmannens förevarande proposititionsvägran,
tror jag att goda skäl därför föreligga. Det kan naturligtvis alltid
inträffa gränsfall, då det är ytterst svårt att säga, om ett förslag innebär
en sådan förändring i en Kungl. Maj:ts proposition att det kan af
enskild person i reservation mot ett utskottsutlåtande framställas. Det
måste i viss mån bero på den diskretionära pröfning, som ankommer
på talmannen. Ehuru jag som nämndt anser, att talmannen i det föreliggande
fallet haft goda skäl för sin mening, måste jag beklaga, att
förhållandena gjort en dylik vägran nödig. Men jag anser att, hvilken
mening man än må hysa om talmannens åtgärd, frågan om dess
rättmätighet i allt fall icke nu lämpligen bör hänskjutas till konstitutionsutskottets
pröfning. Man skulle under nuvarande förhållanden
därmed till äfventyrs få fastslagna normer, som kunde vara besvärande
och gifva alltför snäfva gränser åt talmannens pröfning i de speciella
fallen. Jag tror därför för min de], att kammaren gör klokast
i att låta bero vid talmannens propositionsvägran.

Med herr Schotte föreuade sig herr Tersson i Tallberg.

Andra Kammaren» Prot 1910. Nr 44.

2

Xr 44. IS

Onsdagen denjll Maj, e. m.

Lag om aktie- Herr Eden: Herr talman! Det är naturligtvis ytterst vanskligt
bolag m. m. fgr mjg? såsom varande en tämligen nykommen medlem af kammaren,
(Forts.) mig något fullt bestämdt omdöme om eu konstitutionell fråga

af denna beskaffenhet, eftersom ett omdöme i denna fråga måste i
hög grad bero på kammarens praxis, som jag icke i detalj känner.
Men jag nödgas för min del säga, att, efter allt hvad jag kunnat
inhämta, man måste anse, att talmannen haft full rätt att göra den
propositionsvägran, som han nu uttalat. Det är ju alldeles otvifvelaktigt,
att här har blifvit uppvisadt, att man icke kan anse, att enskilda
medlemmar inom ett utskott eller ens en större eller mindre
minoritet inom ett utskott äger den rätt till initiativ, som enligt
grundlagen tillkommer utskotten, d. v. s. deras majoritet, och därmed
är det åter fastslaget, att, så snart man har uppvisat, att en enskild
medlems yrkande eller eu minoritets yrkande icke faller inom ramen
för en väckt motion eller framlagd proposition, detsamma icke kan
göra anspråk på att få framställas.

Jag starkes i denna uppfattning af ett yttrande utaf den ärade
reservanten själf, som jag nu erinrar mig, och som han fällde vid
debatten om grundlagsförändringen föregående år. Det gällde då att
förändra först och främst utskottens sammansättning och vidare deras
initiativrätt. Herr Lindhagen yttrade sig under denna debatt på följande,
enligt mitt förmenande fullkomligt tydliga sätt: »Nu säger

man: utskottet har enligt det nya förslaget fått motionsrätt. Men
veta herrarna, huru det förhåller sig därmed? Jo så, att visserligen
utskottsmajoriteten, ifall den tycker, att ett förslag i en kunglig proposition
eller i en motion behöfver utvidgas eller kompletteras, har rätt
att föreslå detta. Men utskottsmiuoriteten, hvilken, såsom vi nyss fingo
veta, alltid kommer att bestå af vänstern, den har icke någon initiativrätt
inom utskottet.» Jag kan icke finna annat, än att herr Lindhagen
med detta yttrande klart påvisat de farliga konsekvenser, som
de år 1909 antagna ändringarna i motionstiden komma att medföra
för utskottens minoriteteter. Jag beklagar och beklagade redan då,
att så skulle blifva fallet, men måste naturligtvis nu, när dessa bestämmelser
äro gällande, anse, att den åsikt, som han då framställde,
är riktig nu, liksom den då var, och kan därför icke finna annat, än
att herr talmannen haft rätt att vägra proposition, och att kammaren
under sådana förhållanden bör vid denna vägran låta bero.

En helt annan fråga är naturligtvis, om talmannen i enskilda fall
låter, så att säga, nåd gå för rätt genom att göra denna minoritets
och dessa enskilda utskottsmedlemmars initiativrätt så litet kringskuren
som möjligt. Jag skulle för min del hafva varit mycket glad, om herr
talmannen ansett sig kunna sträcka den liberalitet i åtskilliga andra
fall, hvarom vi nyss hörde talas, äfven till detta fall, som här kommit
före, men det är enligt min mening eu sak för sig. När herr talmannen
efter öfvervägande kommit till sådant resultat, som han nu
gjort, anser jag, att kammaren icke enligt grundlagen kan hafva något
att däremot anföra.

Emellertid ber jag att få tillägga några få ord i anslutning till
hvad herr Schotte nyss yttrade. Om det är något, som framgått af
denna lilla uppseendeväckande episod, tror jag det vara det, att den

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

19 >''r 44.

ändring i riksdagsordningen, som infördes i fjol, och som inskränkte Lag om aktiemotionstiden
till 15 dagar äfven i sådana frågor, som under Riksdagen bot"s m* mväckts,
vare sig genom motion eller kunglig proposition, att denna (Forts-)
ändring, säger jag, är fullständigt af ondo. Det går icke för sig att
på detta sätt begränsa initiativet från den enskilde riksdagsmannen,
och vi hafva under denna riksdag haft exempel på, att en väsentlig
del af denna knappt tilltagna motionstid infallit under ferier och således
icke kunnat användas. Jag vill hoppas, att kammaren af denna
episod drager den slutsatsen, att en ändring i fråga om motionstidens
inskränkning så snart som möjligt måste vidtagas.

I detta anförande instämde herrar Ekman i Mo gård, Pettersson
i Södertälje och Kvarnselius.

Herr Lindhagen: Det är mycket riktigt, som den siste talaren
anförde, att jag fällt det af honom upplästa yttrandet. Det
grundade sig på en farhåga, som jag då hyste, att det nya förslaget
skulle tolkas på detta sätt. Men när man sedan fått pröfva konsekvenserna
af den ohjälpligt genomförda lagstiftningen, och sett hvad
den innebär, måste man ju göra gällande möjligheten, att lagstiftningen
icke menat, att man skulle gå sådana vägar, utan att lagen skall tolkas
efter sin grund, och den grunden är gifvetvis, att den rätt som
enskilda utskottsmedlemmar hade icke skulle fråntagas dem. Det är
för att få denna sak afgjord och för att kunna bana väg åtminstone
för en grundlagsändring, som jag gjort detta förslag, viss om att
det skulle väcka delade meningar.

Men jag har icke fått svar på den frågan, hvarför icke äfven reservanterna
få anses vara tillerkända också den rätt att afgifva »förslag»,
hvarom den senare delen af ifrågavarande grundlagsstadgande
talar, då de ha rätt att afgifva »utlåtande». Ingen har heller svarat
på mitt första säkerligen riktiga påstående, att reservationen faller
inom det kungliga förslagets ram.

Herr Branting: I likhet med herr Lindhagen måste jag konstatera
som en behållning af den diskussion, som här är förd, att det
från alla håll erkänts, att de bestämmelser, som här varit på tal, genom
hvilka motionsrätten i så hög grad kringskurits, varit af ondo,
och att således den framställning som här gjorts af herr Lindhagen,
tydligen har ledt därtill, att man snart kan komma, såsom vi få hoppas,
till ett bättre tillstånd i detta hänseende.

Hvad nu beträffar själfva den fråga, som för ögonblicket föreligger,
synes det mig äfven, att bland de talare, som haft ordet och häfda!;
talmannens ståndpunkt, ingen egentligen på minsta sätt gått in
på att söka visa, att det precedensfall, som af herr Lindhagen åberopats,
skulle i realiteten ligga närmare hvad som då föreslogs i motionen
eller i utskottets hemställan, än hvad som i föreliggande fall
äger rum. Detta påstods visserligeu af den ärade vice talmannen, men
han bevisade det icke, och det, som jag tror, på goda grunder, ty jag
kali icke för min del åtminstone finna annat, än att de betänkligheter,
som herr talmannen redan då veterligen uttalade mot att fram -

Nr 44. 20

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Log om aktie- ställa proposition på den reservationen, egentligen voro mera grundade,
bolag rn. m. an hvad tje betänkligbeter äro, som i detta fall föreligga. Här bar
(Forts.) åtminstone af herr Lindhagen gjorts ett försök att visa, att detta yrkande
ligger helt och hållet inom den kungliga propositionens ram, i
det han sökt att framhålla, att det endast är en ändring i själfva valsättet,
som han här föreslagit, så att säga en ändring i röstvärdet, som
han bragt på tal. Det förhöll sig icke så med den reservation, om
hvilken det var fråga i det relaterade precedensfallet, utan där kunde
man knappast komma ifrån, att yrkandet låg en smula vid sidan, att
något vidare omfång var gifvet åt reservationen än åt den framställning
i motionen, på hvilken densamma var stödd. Då herr talmannen
i förra fallet till sist gaf sitt friande votum, så att reservationen skulle
få komma under kammarens ompröfning, kan man väl på åtskilliga
håll tycka, att konsekvensen väl bort bjuda, att samma tolerans i
detta afseende och samma vidare tolkning kunnat få göra sig gällande
äfven i detta fall. Men det blir naturligtvis, som här också framhållits,
beroende på ett subjektivt omdöme hos talmannen, och mot detta
har man ju i detta fall icke rättighet att göra någon gensaga, då vi
här obestridligen röra oss på gränsfallens område.

Jag skall under sådana förhållanden för min del icke tillåta mig
något yrkande. Jag har endast velat konstatera erkännandet äf,
att vi hafva kommit till ett synnerligen ohållbart tillstånd, och jag
vill hoppas, atf då man således, efter hvad som nu passerat, tydligen
icke kan ens i gränsfallen med säkerhet komma förbi svårigheterna
genom att talmannen tolkar bestämmelsen så vidsträckt som möjligt,
utan ser sig tvungen att skrida till grundlagsändring — jag vill hoppas,
att vi då måtte vinna samma eniga understöd, som lofsmts genom
de uttalanden, som i dag gjorts från alla håll.

Med herr Bra,nting instämde friherre Palmstierna.

Herr Söderberg i Hobboru: Herr talman, mina herrar! Jag
kan icke neka till, att det kan hafva nytta med sig, att denna fråga
kommit på tal. Men jag tror för min del tillfället vara ganska illa
valdt. Hvad nu beträffar det precedensfall, som här af herr Lindhagen
och sedan af herr Branting åberopats, tror jag för min del, att
det icke kan vara analogt med det nu föreliggande, ty den gången
var det ju. fråga om, att minoriteten i ett utskott skulle få fram ett
förslag om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning i vissa afseenden.
. Här är det återigen fråga om en ändring, en fullständig
ändring i ett framlagdt förslag, och under sådana förhållanden anse]
jag icke det ena vara lika med det andra.

Hvad sedan beträffar den grundlagsändring, som här kom till
stånd för ett par år sedan, torde vi litet hvar känna till innebörden
af denna förändring. Det var ju fråga om inskränkning af motionstiden
vid väckandet af motioner, som afsågo ändring af förslag, som
framburits i kungl. propositioner eller motioner. Förut hade det funnits
en obegränsad motionstid, d. v. s. man både haft rätt att väcka
motioner ända till dess att ärendet låg på kammarens bord. För att

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

21 Nr 44.

i någon mån påskynda ärendenas behandling i Riksdagen, ansåg man Lag om aktiedet
vara nödigt inskränka dylik motionstid till 15 dagar. Och jag bola9 ”*• mtror,
att det var ganska klokt, ty därigenom har ju ärendenas behand- (Forts-)
ling kunnat påskyndas i rätt afsevärd mån. Och det praktiseras ju i
allmänhet så inom utskotten, att man icke företager ett ärende till
slutligt afgörande förr än motionstiden gått till ända. Hur var det
förr? Jo, då kunde man inom utskotten fatta definitivt beslut i ett
ärende inom mycket kort tid. Om det sedan väcktes motioner, fästes
vid dem intet afseende. Nu åter har man dessa 15 dagar på sig.

Under sådana förhållanden anser jag icke, att det beslut, som Riksdagen
fattat om begränsning af motionstiden, har varit till skada, utan
tvärtom.

Ja, herr talman, jag har icke något yrkande att göra utan jag
har bara velat erinra om detta, och jag tror för min del, att herr talmannen
haft fullkomligt rätt i detta afseende.

Härmed var öfverläggningen i anledning af herr talmannens propositionsvägran
slutad. I öfverensstämmelse med de därunder gjorda
yrkandena framställde herr talmannen propositioner på l:o) att kammaren
måtte låta bero vid herr talmannens propositionsvägran, och
2:o) att kammaren måtte yrka, att proposition skulle framställas å herr
Lindhagens ifrågavarande förslag; och beslöt kammaren låta vid herr
talmannens propositionsvägran bero.

Härefter blef på af herr talmannen gifven proposition utskottets
förslag till lydelse af 57 § i förevarande lagförslag af kammaren godkändt.

58-60 §§.

Godkändes.

61 § skulle enligt utskottets förslag lyda sålunda:

Är enligt bolagsordningen styrelsen beslutför, utan att samtliga
ledamöter äro tillstädes, må likväl ärende, som ankommer på styrelsen,
ej företagas, utan att, såvidt ske kunnat, samtliga erhållit tillfälle att
deltaga i ärendets behandling.

Beträffande denna paragraf hade reservationer afgifvits af

herrar Widén och Pettersson i Södertälje, hvilka yrkat, att paragrafen
måtte helt och hållet uteslutas; samt

herr Lindhagen, som instämt i sagda yrkande.

Paragrafen föredrogs, hvarefter

Herr Wid én yttrade: Vid denna paragraf har jag jämte några andra
ledamöter från Andra kammaren framställt eu reservation och däri
yrkat, att paragrafen måtte helt och hållet uteslutas. Denna paragraf,
sådan den af utskottet föreslagits, innehåller den bestämmelsen, att, för

Nr 44. 22

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Lag om afeie-att ett ärende skall kunna af styrelsen afgöras och dess beslut blifva
bolag m. m. lagligt, så skall, därest styrelsen enligt bolagsordningen är beslutför,
(Forts.) utan a(t, samtliga ledamöter äro tillstädes, i allt fall styrelsens ledamöter,
såvidt ske kunnat, hafva kallats och tillfälle beredts dem
att deltaga i ärendets behandling. Denna paragraf fanns icke i
kommitténs förslag utan ditsattes sedan, därför att det ansågs, att det
vore i laga ordning, att styrelsens ledamöter kallades och sålunda erhöllo
tillfälle att deltaga i styrelsens beslut. Sedan tillfogades emellertid
ytterligare, för att man icke skulle vara oviss om att beslutet i
hvarje fall vore giltigt gent emot tredje man, som handlade med
bolaget, den bestämmelsen: »men vare i förhållande till tredje man,
som är i god tro, bolaget i hvarje fall bundet af åtgärd, som af beslutfört
antal vidtages».

Nu lär enligt mitt förmenande, helst sedan detta sista stadgande
blifvit struket, det kunna råda tvekan, huruvida bolaget verkligen
är i sådant fall, hvarom här är fråga, bundet af ett beslut gent
emot tredje man, som är i god tro, om det visar sig, att icke alla
styrelsens ledamöter varit kallade och icke varit tillstädes vid beslutets
fattande. Tredje man kommer i vanliga fall val icke att efterforska,
hur styrelsen varit sammansatt vid alla beslut, utan han kommer blott
att se till att besluten underskrifvits af dem, som hafva rätt att teckna
bolagets firma. Det sistnämnda bör han hafva reda på och kan fa
kännedom om i aktiebolagsregistret, och därmed bör han väl i allmänhet
kunna vara belåten. Ja, detta äfven om han vet, att icke alla styrelsens
ledamöter varit tillstädes, blott det varit beslutfört antal. Öfver
hufvud synes tredje man icke alls böra vara beroende af denna sak,
utan besluten böra vara giltiga gent emot honom, så snart de fattats
på vederbörligt sätt och vederbörligen underskrifvits. Hvad beträffar
att alla styrelsens ledamöter böra kallas, så är det riktigt, att så bör
ske, för att besluten skola vara bindande för själfva bolaget, men det
ligger enligt min mening i sakens natur. Och då denna paragraf är sådan
att den bara kan hos personer, som stå utom bolaget, föranleda tvekan,
om ett beslut varit lagligt eller om de skola nödgas skaffa sig kännedom
om huru det tillgått vid dess fattande, har jag för min del i likhet
med några andra reservanter ansett, att paragrafen bör strykas
helt och hållet, livilket icke gärna skulle kunna föranleda någon olägenhet.
Ty äfven om en styrelseledamot tillhörande minoriteten, som icke
kallats, hade kallats, skulle ju beslutet hafva utfallit på samma sätt,
ty hau hade i alla fall blifvit öfverröstad.

Om mitt förslag bifalles, föranleder det visserligen ändring i paragrafordningen,
men den saken får utskottet sedan ordna. Herr talman!
Jag ber att få yrka, att paragrafen uteslutes.

Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen framställda propositioner
i ämnet beslöt kammaren, att paragrafen skulle utgå ur lagförslaget.

62-68 §§.

Godkändes.

23 >''r 44.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

För 69 <S var af utskottet liksom af Kung!. Maj:t föreslagen denua Lag om aktie lydelse

* ,

Minst en månad före den bolagsstämma, hvarom förmäles i 82 §, (> °rt«)

atlämne styrelsen till revisorerna en af styrelsens ledamöter underskrifven
förvaltningsberättelse jämte vinst- och förlusträkning samt
balansräkning för det förflutna räkenskapsåret. Genom styrelsens försorg
skola dessa handlingar jämte den berättelse, som enligt hvad nedan
sägs skall afgifvas af revisorerna, under minst en vecka närmast före
stämman hållas för aktieägarna tillgängliga i tillräckligt antal exemplar
äfvensom ofördröjligen öfversändas till aktieägare, som med uppgifvande
af postadress anhåller därom.

I förvaltningsberättelsen skall lämnas regogörelse för de under
året verkställda afskrifningarna och grunderna därför.

Vid paragrafen hade fogats reservation af herrar Trygger, af Ekenstam,
Gustaf Andersson, liiääerbjelke, Håhanson, Skytte och. von
Baumgarten, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa om följande
lydelse af paragrafens andra stycke: .....

I förvaltningsberättelsen skall lämnas’ redogörelse för de under
året verkställda afskrifningarna.

Efter föredragning af paragrafen begärdes ordet af

Herr Palme, som yttrade: Herr talman! Kungh Majd och

utskottet hafva gjort en del moderniseringar — om jag så far säga
i fråga om uttrycken. Så har införts benämningen konstituerande
bolagsstämma, hvilket är en term, som allmänt begagnas för hvad
därmed afses. Vidare har det gamla uttrycket, att revisorerna skola
afgifva utlåtande, ändrats till hvad vi i dagligt tal sägs, att revisorerna
skola afgifva berättelse. Däremot har i 69 § bibehållits uttrycket förvaltningsberättelse.
Det är ett uttryck, som finnes i 1895 års aktiebolagslag,
men som, trots att det funnits där i 15 ar, aldrig vunnit
burskap i vårt språk, utan i alla bolag säger man styrelseberättelse.

Det är lämpligt att lagen i det fallet öfverensstämmer med vanligt
språkbruk. _ .

Vidare synes det mig som om det varit lämpligare skrifva: »styrelseberättelse
med balansräkning jämte inkomst- och utgiftsräkning,
utvisande den vinst och förlust, som a rörelsen uppstår». Det är nämligen
inkomst- och utgiftsräkningen, som är den bestämmande för
balansräkningens uppkomst.

Jag ber, herr talman, att få yrka, att denna paragraf matte återremitteras
till utskottet för det fall att utskottet skulle finna någon
ändring lämplig i det af mig angifna formella syttet.

Vidare anförde

Herr Widén: Herr talman! Ja, dessa frågor hafva vant väckta
i utskottet, där man tagit dem under öfvervägande, och jag måste
yrka, att utskottets förslag godkännes. Nu tycker jag verkligen också,
att uttrycket »förvaltningsberättelse» är bättre än »styrelseberättelse»,
därför att det afser en berättelse, som styrelsen afger öfver sin förvaltning.
Därtill kommer äfven det skälet att denna paragraf liksom

Nr 44. 24

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Lag om aktie- öfriga hänger tillsammans med andra paragrafer, de allmänna bestämbotag
m m. meisernai straffbestämmelserna m. fl., och det vore rätt stort besvär
or 8'' att se igenom alla dessa bestämmelser för vinnande af öfverenstämmelse
i uttrycken. Det synes mig icke heller vara skäl att göra en
ändring endast i själfva uttrycken, då någon tvekan icke kan råda
om hvad man menar i sak. Det synes mig därför icke skäl besvära
utskottet med en aterremiss af denna paragraf. Utskottet får nog
svårt ändå att reda sig med alla sammanjämkningar.

Herr talman! Jag skall be att fä yrka bifall till utskottets förslag.

Vidare yttrades ej. Sedan herr talmannen gifvit propositioner
dels pa godkännande af utskottets förslag till lydelse af förevarande
paragraf, dels ock på paragrafens återremitterande till utskottet, blef
paragrafen godkänd med den af utskottet föreslagna lydelsen.

70 och 71 §§; öfverskriften till 57—71 §§.

Godkändes.

De uti Kungl. Maj:ts förslag med 72 och 73 betecknade paragrafer
voro af följande lydelse:

72 §.

Styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper skola granskas af
en eller flere revisorer.

Revisorerna väljas å bolagsstämma; dock må i bolagsordningen
kunna bestämmas, att en eller flere revisorer skola på annat sätt utses
att jämte de å bolagsstämman valda deltaga i granskningen.

Till revisor må ej utses den, som är i bolagets eller styrelseledamots
tjänst.

Den tid, för hvilken revisor utses, må ej utgå före nästa ordinarie
bolagsstämma och ej omfatta längre tid än två år. Revisor må, ändå
att den tid, för hvilken han blifvit utsedd, ej gått till ända, skiljas
från uppdraget genom beslut af den, som utsett honom.

Afgår af bolagsstämman vald revisor, innan den tid, för hvilken
han blifvit vald, gått till ända, och finnes ej suppleant, åligger det
styrelsen att ofördröjligen föranstalta om val af ny revisor.

73 §.

Hos Konungens befallningshafvande i länet må påkalla:? utseende
af en revisor att med öfriga revisorer deltaga i dem åliggande granskning
af styrelsens förvaltning och bolagets räkenskaper eller i granskning
af vissa räkenskaper. Förslag härom skall väckas å bolagsstämma.
Har förslaget å bolagsstämma antagits eller ock biträdts af aktieägare
med ett sammanlagdt aktiebelopp, utgörande minst en tiondedel af
hela aktiekapitalet, aligger det styrelsen att inom en vecka hos Konungens
befallningshafvande göra framställning om utseende af revisor.
Underlåter styrelsen det, stånde hvarje aktieägare fritt att göra dylik
framställning.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

25 Sr 44.

Hvad i 72 § 3 mom. och 4 mom. 2 punkten är stadgadt galle Lag om aktieock
om revisor, som utses af Konungens befallningshafvande; och vare bola9 m- msådan
revisor berättigad att af bolaget erhålla skäligt arfvode. (Forts.)

Utskottet, som ansett, att 73 § i Kungl. Maj:ts förslag borde utgå,
men 72 § godkännas, hade för undvikande af ändring i paragrafföljden
i sitt förslag vidtagit en uppdelning af sistnämnda paragraf i två paragrafer
72 och 73.

Reservationer hade afgifvits af:

herrar Widén, Lindhagen, Jansson i Edsbäcken, Ersson och Pettersson
i Södertälje, hvilka hemställt, att Kungl. Maj:ts förslag i afseende
å 73 § måtte bifallas, hvaraf skulle följa, att den föreslagna tudelniugen
af 72 § förfölle; samt

herrar Berggren och Olsson i Broberg, som beträffande 73 § i det
kungl. förslaget yrkat den ändring, att där afsedda minoritet af aktieägare
skulle representera minst en femtedel af hela aktiekapitalet.

Sedan 72 § i utskottets förslag föredragits, gaf herr talmannen
på begäran ordet till

Herr Widén, som anförde: Som herrarne finna har utskottet delat
på den af Kungl. Maj:t föreslagna § 72 i två paragrafer, §§ 72 och
73, men i stället uteslutit den af Kungl. Maj:t föreslagna § 73. Den
af Kungl. Maj:t föreslagna § 73 innehåller eu af de nyheter, som äro
föreslagna till skydd för minoriteten. Den innehåller nämligen eu
bestämmelse, som Riksdagen begärde i den skrifvelse af år 1903, som
ligger till grund för omarbetningen af aktiebolagslagstiftningen, den nämligen,
att en minoritet, som representerar minst en tiondedel af hela
aktiekapitalet, skall kunna påyrka, att det hos Konungens befallningshafvande
i länet påkallas utseende af en revisor att med de öfriga
revisorerna deltaga i granskningen af bolagets verksamhet.

Den paragrafen är utesluten af utskottet på skäl, som jag för min
del icke kan godkänna. Det är min mening, att minoritetens rätt i
detta hänseende är en rätt, som man icke har giltiga skäl att förvägra
den, nämligen rätten att fordra att revisionen blir så grundlig
och tillförlitlig som omständigheterna kunna medgifva. Det är en
fordran, om hvilken man både ur aktieägarnes och det allmännas synpunkt
icke kan säga annat än att den är fullt befogad. Nu bar utskottet
för sin del ansett, att detta icke skulle vara att rekommendera,
därför att denne revisor skulle bli i tillfälle att uppenbara bolagets
hemligheter. Det är dock i alla fall ett ganska strängt straff stadgadt
på sådant; och dessutom vore det en helt annan sak, därest minoriteten
själf skulle utse denne revisor och taga en person inom sin krets
eller någon annan, som man kunde tänka sig ha intressen gående
mot bolagets. Med utseendet af revisor lagdt på Konungens befallningshafvande
synes mig denna farhåga utesluten. Det är naturligtvis
icke något hinder för minoriteten att föreslå revisor hos Konungens
befallningshafvande, men det torde med all säkerhet kunna förväntas,

Sr 44. 26

Lag om aktiebolag
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 11 Maj, e, m.

att Konungens befallningshafvande ser till, att det blir en fullt tillförlitlig
och hederlig person, af hvilken man i antydda hänseende icke
kan befara någonting, äfven om han icke skulle återhållas af den föreslagna
straffbestämmelsen.

Mig synes sålunda, som om detta är en rättighet, som bör medgifvas
minoriteten, och jag tror också för min del, att denna rättighet
är att förorda ur allmän synpunkt. Vi hafva haft exempel på, att
de af ett bolag årligen utsedda revisorerna sköta sina uppdrag skäligen
enkelt. Jag vill endast erinra om ett bolag, om hvilket det för några
år sedan mycket talades, där en revisor skref sitt namn på ett blankt
papper, på hvilket sedan vederbörande styrelseledamöter skrefvo den
revisionsberättelse de önskade. Det kan alltså ur allmän synpunkt
vara af vikt, att minoriteten hos Konungens befallningshafvande kan
begära revisor. När den af minoriteten begärda revisorn på detta
sätt tillsättes, bör, som jag nyss antydde, all farhåga för, att bolaget
på något sätt genom denne revisor skall lida skada, vara upphäfd.
Nu medger jag, att då denne revisor tillsättes för det kommande året,
det kan hända, att det redan har yppats oegentligheter. Det kunde
då synas effektivare, om han, som kommittén först tänkte, kunde få
verkställa efterrevision af det gångna årets räkenskaper. Men det
torde med fog kunna framställas anmärkningar mot en sådan anordning
just ur de synpunkter, som framhållits af utskottet. Detta tillvägagångssätt
med efterrevision hade dock ur effektivitetens synpunkt
varit att förorda, men kan nu icke påyrkas.

Nu ha ett par motionärer påyrkat ändringar i Kungl. Maj:ts förslag.
Två motionärer ha sålunda yrkat, att framställning om extra
revisor skulle få göras af minoriteten själf, och icke, såsom föreslagits,
öfverlämnas åt styrelsen. Vidare har det påyrkats i en motion, att
revisorerna skulle betalas icke, såsom af Kungl. Maj:t föreslagits, af
bolaget, utan af minoriteten. Hvad det senare beträffar, får jag medge,
att det skulle vara ett sätt att hålla ett litet band på minoriteten.
Om nu kammaren öfver hufvud taget vill taga förslaget om extra
revisor, föreställer jag mig dock, att det är bäst att taga Kungl. Majds
förslag, sådant det föreligger. Hvad beträffar frågan, huruvida styrelsen
eller minoriteten skall göra framställning till Kungl. Maj:t, får
jag säga, att jag anser bäst att denna framställning sker genom styrelsen.
Minoriteten är ju i allt fall oförhindrad att hos Konungens
befallningshafvande göra framställning om och förslag på person att
utses till revisor.

På grund af hvad jag nu anfört, ber jag att få yrka bifall till
§ 72 och § 73 sådana de föreligga enligt Kung!. Maj:ts förslag, d. v. s.
§ 72 i Kungl. Maj:ts förslag och den därpå följande § 73 också enligt
Kungl. Maj:ts förslag.

I detta anförande instämde herrar Jansson i Edsbäcken och
Ersson.

Vidare yttrade

27 Nr 44.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Herr Sandström: Herr talman! Såsom lagutskottets vice ord-om »berörande
förut framhålit, skiljer sig min motion i vissa afseenden ifrån bola3 m- mden
reservation, till hvilken han yrkat bifall. Den öfverensstämmer (Fort9-)
med reservationen så till vida, att äfven i motionen yrkats rätt för en
minoritet ägande minst 1/10 af aktiekapitalet att få en så kallad extra
revisor utsedd, men skiljer sig från reservationen i det afseende, att i
motionen yrkats, att minoriteten själ! må få gå in till Konungens befallningshafvande
och begära att få denne revisor utsedd, och jämväl äfven
i det afseende!, att i motionen påyrkats, att minoriteten måtte själf
få betala sin revisor, hvilket icke synes vara reservanternas mening.

Anledningen till det första yrkandet är naturligtvis den, att jag
ansett, att effektiviteten af hela den extra revisionen blir i hög grad
aftrubbad, om denne revisor, som af minioriteten är begärd, och som
skall vid revisionen egentligen och hufvudsakligen vid sidan af de af
majoriteten utsedda revisorerna bevaka minoritetens intressen, utses
på förslag af styrelsen och efter förhandling mellan styrelsen, majoritetens
representant, och Konungens befallningshafvande. Hela detta
extra revisionsinstitut blir mera effektivt, om minoriteten själf får framställa
anhållan om revisorns utseende och de garantier, som man anser
vara erforderliga för, att det verkligen skall bli en revisor äfven i bolagets
intresse, äro nog tillfyllest tillgodosedda därigenom, att det är
Konungens befallningshafvande, som har valet i sin hand.

Den andra olikheten beror därpå, att det här är fråga om eu
extra revisionsåtgärd, som icke bör förekomma i vanliga fall. I vanliga
fall får man väl antaga, att de af bolagsmajoriteten utsedda revisorerna
äro tillräckliga. Det är gifvetvis endast vid extra ordinära
tillfallen, då särskild anledning föreligger, att något är på tok, som
extra revision behöfves, och minoriteten bör begagna sin rätt att få
extra revisor utsedd. Om minoriteten får sin extra revisor aflönad af
bolaget, är det att befara, att den kommer ganska ofta, i regel så
snart den är missnöjd med styrelsen, att bestå sig med lyxen af extra
revisor, och då blir den extra revisionen icke något, som anlitas endast
vid utomordentliga tillfällen, utan som tillgripes allt emellanåt i
oträngd t mål. Därför tycker jag, att den bestämmelsen, att minoriteten
själf skall aflöna sin extra revisor, kan ha sin befogenhet.

Nu anmärkte den senaste talaren, att det senare yrkandet möjligen
kunde framkomma som resultat af en blifvande sammanjämkning,
och däruti kan han nog i viss mån ha rätt. Men detta gäller icke i
fråga om det första yrkandet, som icke står emellan reservationen och
Kungl. Maj:ts förslag, utan som går längre från Kungl. Maj:ts förslag
än reservationen.

Jag anser mig därför böra till kammarens ompröfning hänskjuta
de yrkauden, jag i motionen framställt, och jag ber att vid denna
paragraf få yrka: att kammaren måtte återremittera paragrafen till
lagutskottet i ändamål att gifva den ett sådant innehåll, som motsvarar
de yrkanden, jag i miu motion framställt.

På af herr talmannen härefter gjord hemställan beslöt kammaren,
att 73 § i utskottets förslag äfven skulle anses föredragen.

Härpå anförde

Nr 44. 28

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Lag om aktie- Herr Berggren: Herr talman, mina herrar! Då jag tillsammans
"tv T i*" mec^ ^err 01sson i Broberg vid § 73 fogat en reservation, som i hufvud(
ort8-) sak ansluter sig till den af herr Widén in. fl. afgifna, skall jag be att
med några ord få motivera denna vår reservation.

Den öfverensstämmer bra nära med den af herr Widén m. fl. afgifna.
Skillnaden är endast den, att vi yrka, att den i § 73 afsedda
minoriteten skulle höjas ifrån 1/10 till V5 af hela det vid bolagsstämman
företrädda aktiekapitalet.

Orsaken till detta yrkande är följande. Genom hela det föreliggande
förslaget går såsom en röd tråd, att minoritetens rätt bör skyddas.
Detta är ett af förslagets förnämsta förtjänster, men vi ha ansett, att
man i detta lofliga syfte på ett ställe gått alldeles för långt. Man
har hittills haft erfarenhet af, hurusom majoriteten ganska ofta förtryckt
mmoriteten. När man nu söker skydda minoriteten, har man kanske
gått alldeles för långt och gifvit minoriteten ett vapen i handen till att
bli eu makt, som är till skada för bolagets verksamhet. Det kan ju
hända, att ett konkurrerande bolag tränger sig in i ett annat och förskaffar
sig en tiondedels majoritet. Genom att på detta sätt komma i
tillfälle att yrka på utseendet af en extra revisor kan detta bolag förskaffa
sig kännedom om bolagets affärshemligheter och däraf begagna
sig till skada för det ifrågavarande bolaget. För att denna fara i
någon mån skall minskas, hafva vi ansett, att minoriteten skulle höias
till en femtedel.

Det torde icke vara skäl att här nu framställa något yrkande.
Vi ha emellertid tänkt, att vid en möjligen blifvande sammanjämkning
detta vårt yrkande kunde blifva samlingspunkten, hvarom utskottet
och Riksdagen kunde slutligen samlas.

Jag gör således intet yrkande.

Herr Lindhagen: Jag skall bara be att få till protokollet anteckna^,
att med den uppfattning, som jag hade vid 57 §, att det bör
medgifvas rätt för eu minoritet att påkalla proportionellt val till styrelsen,
så borde det lämpligen föreslås, att eu motsvarande rätt tillkomme
äfven en sådan minoritet vid val af revisorer. Detta vore måhända
det rationellaste sätt att ordna saken äfven här; i hvarje händelse
borde det behöfvas ett dylikt komplement till Kungl. Maj:ts proposition,
som icke i och för sig är af den allra bästa beskaffenhet i
fråga om sättet för att bereda minoriteten rätt att deltaga i revisionen.
Emellertid har jag försummat att i utskottet göra något yrkande härutinnan,
hvilket dock betyder så mycket mindre, då jag nyss fatt veta,
att icke ens proposition får framställas på ett sådant yrkande.

Jag ber nu att_ få yrka bifall till reservationen, således samma
yrkande som herr Widén framställde, och afslag å återremissyrkandet.

Herr Widén: Jag skall förnya samma yrkande, som jag nyss
gjorde, nämligen om bifall till Kungl. Maj:ts förslag eller reservationen
oförändrad. Jag tror, att med tanke på ett blifvande sammanjämkningsarbete,
som vi komma att få, så är det nödigt, om vi vilja

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

29 Nr 44.

komma till något resultat, att taga paragrafen och inte bara låta den Lag om aktieblifva
oafgjord. bola9 m''

Jag skall be att få yrka bifall till Ivungl. Maj:ts förslag i denna (F°rts-)
del och afslag å återremissyrkandet.

Herr Sandström: Den af herr Widén senast framhållna synpunkten
har naturligtvis sin stora vikt, och jag delar hans uppfattning,
att för en blifvande sammanjämkning det möjligen är af större värde,
om denna paragraf antages af kammaren med en bestämd lydelse, än
om den återremitteras till utskottet.

Under sådana förhållanden ber jag att få återtaga ''mitt yrkande
på återremiss, men jag gör det under förhoppning, att utskottet i alla
fall vid ett blifvande sammanjämkningsarbete måtte ägna de synpunkter,
som af mig framhållits, tillbörlig uppmärksamhet.

Härmed var öfverläggningen slutad. Efter af herr talmannen
gifna propositioner i ämnet antog kammaren Kungl. Maj:ts förslag till
lydelse af 72 och 73 §§.

74 och 75 §§; öfver skriften till 72—75 §§.

Godkändes.

76 §.

Kungl. Maj:t hade föreslagit, att paragrafen skulle erhålla denna
lydelse:

Aktieägares rätt att deltaga i handhafvandet af bolagets angelägenheter
utöfvas å bolagsstämma. Där äge hvarje i aktieboken införd
aktieägare, som anmäler sig till deltagande i förhandlingarna,
rösträtt i enlighet med hvad i 79 § sägs. Äro aktiebrefven ställda
till innehafvaren, tillkomme rösträtt i enlighet med hvad i nyssnämnda
paragraf sägs enhvar, som anmäler sig till deltagande i förhandlingarna
och därvid företer aktiebref'' eller eljest styrker sin äganderätt
till aktie. I bolagsordningen må kunna stadgas, att aktieägare
för att vinna rätt till deltagande i förhandlingarna skall hos styrelsen
-anmäla sig viss tid, högst tre dagar, före bolagsstämman. Meddelas
dylikt stadgande, skall i bolagsordning jämväl intagas bestämmelser
om kungörande af ort och tid för hållande af sådant styrelsesammanträde,
som i 23 § 2 mom. 2 punkten sägs.

Vill någon själf eller genom ombud utöfva rösträtt för aktie, vare
han, såframt å bolagsstämman minst fem aktieägare eller ock aktieägare
med sammanlagdt aktiebelopp af minst en tjugondedel af det å
stämman företrädda aktiekapitalet framställt yrkande därom, pliktig
att aflämna eu af honom egenhändigt underskrifven försäkran, att han
icke under falskt sken af köp, gåfva eller annat aftal åtkommit aktien,
utan verkligen är ägare af densamma, och att han ej heller för att
kringgå i lag eller bolagsordningen meddelade bestämmelser om rösträtt
förvärfvat aktien med skyldighet att åter afyttra densamma. Hvad

Sr 44. 30 Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Las om aktie- nu är stadgadt äge ej tillämpning å den, till hvilken aktien öfvergått
bolag m. m. genom arf giftorätt eller testamente.

(Forts.) D °

Skall försäkran afgifvas af förmyndare eller målsman eller eljest
af någon, som är satt att företräda ägaren, varde försäkran därefter
lämpad.

Med afseende å andra stycket af ifrågavarande paragraf hade i
herr Vennerstens motion yrkats, att detsamma måtte utgå.

Utskottet hemställde om följande lydelse af paragrafen:

Aktieägares rätt —---bolagsstämma. Där äge om aktie trefven

äro ställda till viss man, hvarje i — —--sägs.

Vill någon —--å bolagsstämman aktieägare med samman lagdt

— — — — testamente, ej heller då den uppgifne ägaren af
aktien förut å ordinarie bolagsstämma såsom ägare fört talan för
samma aktie, såframt ej visas, att därefter förändring i äganderätten
till aktien ägt rum.

Skall försäkran-----— därefter lämpad.

Herrar Lindhagen, Jansson i Edsbäeh en och Pettersson i Södertälje
hade uti afgifven reservation hemställt om bifall till andra momentet
enligt dess lydelse i Kungl. Maj:ts förslag.

Efter föredragning af paragrafen yttrade

Herr Lindhagen: Vid denna paragraf är fogad eu reservation
af mig samt herrar Jansson i Edsbäcken och Pettersson i Södertälje,
i hvilken reservation vi yrka bifall till den lydelse andra momentet
af paragrafen har enligt Kungl. Maj:ts förslag.

Så vidt jag kan förstå, är Kungl. Maj:ts förslag vida rationellare
än utskottets förslag. Här är ju ej fråga om att bereda en viss minoritet
någon rättighet utan att upprätthålla den ordningen, att ingen
får rösta utan att han är rätt innehafvare af aktier. Det är en garanti
härutinnan, som man här sökt mot missbruk af rösträtten, och
denna garanti skulle enligt min uppfattning rätteligen hvarje aktieägare
ha rätt att påkalla tillämpningen af. För att emellertid icke
en sådan rättighet skulle missbrukas, har Kungl. Maj:t föreslagit, att
minst fem aktieägare eller ock aktieägare med sammanlagdt aktiebelopp
af minst en tjugondedel af aktiekapitalet skulle erfordras för
att påkalla tillämpning af denna garanti. Nu har utskottet strukit
denna bestämmelse om fem aktieägare. Vi ha emellertid ansett af
nu antydda skäl, att det är på sin plats, att den står kvar.

Vidare har utskottet gjort den ändringen, att ifrågavarande stadgande
ej skall tillämpas, »om den uppgifne ägaren af aktien förut å
ordinarie bolagsstämma såsom ägare fört talan för samma aktie.» En
sådan föreskrift har Kungl. Maj:t icke upptagit, och det med rätta.
Ty den omständigheten, att en aktieägare obehörigen röstat vid eu
föregående stämma, bör väl icke berättiga honom att fortfarande gorå
det. Ty dels kan det hända, att den aktieägare, som vill göra an -

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

31 Nr 44.

märkning, icke var närvarande vid den stämma, då den andre utöfvade Lag om aktierösträtt
första gången, ock vidare kan det inträffa, att äfven den, som bolas m''
var närvarande vid det tillfället, icke observerade missförhållandet då, (F°rts.)
men sedermera kommit under fund därmed, och då bör han enligt vår
mening icke frånhändas rättighet att vid det senare tillfället åstadkomma,
att rättelse i missförhållandet äger rum.

Jag finner således, att Kungl. Maj:ts förslag i bägge dessa afseenden
äger företräde, och yrkar därför bifall till reservationen.

Med herr Lindhagen förenade sig herrar Pettersson i Södertälje
och Jansson i Edsbäcken.

Vidare yttrades ej. Sedan herr talmannen framställt propositioner
i ämnet, godkände kammaren Kungl. Maj:ts förslag till lydelse af paragrafen.

77-79 §§.

Godkändes.

SO § föredrogs härefter; och yttrade därvid:

Herr Palme: Jag anhåller att få yrka återremiss af denna paragraf.
Det finnes, såsom det förut talats om i dag, en hel mängd
bolag, som äro att anse såsom familjebolag, och likaså åtskilliga, hvilkas
aktieägare äro endast några få, t. ex. fem — jag är själf med i ett
sådant aktiebolag, där aktieägarne äro endast fem. Att för sådana
bolag tillämpa hela den vidlyftiga procedur med kallelseåtgärder, som
finnas i 80 § föreskrifna, synes mig onödigt.

Jag menar därför, att 80 § bör ändras på så sätt, att, därest
samtliga aktieägare i bolaget äro ense därom, de i andra momentet
föreskrifna bestämmelserna om kallelse icke behöfva tillämpas.

Jag ber, herr talman, att fä yrka återremiss i det af mig angifna
syftet.

Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen framställda propositioner
dels på godkännande af utskottets förslag till lydelse af förevarande
paragraf, dels ock på paragrafens återremitterande till utskottet,
blef paragrafen godkänd med den af utskottet föreslagna lydelsen.

81 §.

Ifrågavarande paragraf hade enligt Kungl. Maj:ts förslag följande
lydelse:

Under en vecka närmast före ordinarie bolagsstämma skall förteckning
öfver de ärenden, som därvid skola förekomma, genom styrelsens
försorg hållas tillgänglig för aktieägarna äfvensom ofördröjligen

Mr 44. 32

Onsdagen den 11 5Iaj, e. m.

Lag om aktie- öfversändas till aktieägare, som med uppgifvande af postadress anhåller

bolag m. m. därom>

(lorta.) Skall å stämman förekomma ärende, innefattande förslag till änd ring

af bolagsordningen, varde den föreslagna ändringen till sitt hufvudsakliga
innehåll angifven i förteckningen.

Ärende, som ej varit upptaget å förteckningen, må ej vid stämman
företagas till afgörande, där det ej enligt lag eller bolagsordningen
skall f örekomma å stämman eller omedelbart föranledes af ärende, som
där skall afgöras. Utan hinder af hvad sålunda stadgats må dock å
stämman kunna fattas beslut om utlysande af extra stämma för behandling
af visst ärende.

Aktieägare vare berättigad att få ärende hänskjutet till pröfning
å stämman, såframt han hos styrelsen framställer yrkande därom minst
tio dagar före stämman.

Utskottet hemställde, att paragrafen måtte godkännas med den
ändring, att första punkten af tredje stycket erhölle denna affattning:

Ärende, som ej varit upptaget å förteckningen, må ej utan samtliga
närvarandes samtycke vid stämman----afgöras.

Paragrafen föredrogs; och yttrade därvid:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Petersson: Herr
talman, mina herrar! I fråga om denna paragraf skall jag be att för
kammaren få uttala mina betänkligheter mot den ändring, som utskottet
företagit i Kungl. Maj:ts förslag, i det att utskottet velat tilllåta,
att ärende, som icke varit upptaget å föredragningslistan för
stämman, likvisst upptages till omedelbart afgörande, om samtliga närvarande
aktieägare sådant medgifva.

Ändringen ser ju ganska oskyldig ut, särskildt som den i denna
del återför förslaget till hvad som nu är gällande lag. Men den bestämmelsen
har varit föremål för bolagskommitterades synnerliga uppmärksamhet
och har väckt deras stora betänklighet. Det kan icke heller
nekas, att en dylik bestämmelse medför möjlighet för ett fåtal aktieägare,
som händelsevis ensamma äro närvarande vid en stämma, att
just på den stämman vidtaga snart sagdt hvilken kupp i afseende å
bolagets angelägenheter som helst. Den bestämmelsen är ock enastående
för svensk rätt. Motsvarighet finnes ej i någon annan bolagslagstiftning;
utan tvärtom, i främmande lagstiftningar går man allestädes
ut därifrån, att det snart sagdt ingår i begreppet af ett på bolagsstämma
lagligen fattadt beslut, att detta beslut också angår ett ärende,
som är å föredragningslista upptaget.

Det är med hänsyn till dessa betänkligheter, som jag för min del
vågar hålla före, att den ändring, som utskottet här gjort i Kungl.
Maj:ts förslag, icke är välbetänkt.

Herr Zetterstrand: På de skäl, som anförts från statsrådsbänken,
skall jag be att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag, som jag anser
innebära stora fördelar.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

33 Nr 44.

Herr Widén: Herr talman! Inom utskottet hade jag verkligen Lag om aktiefrån
början samma mening som den herr justitieministern här fram- bo,ag m'' mlagt.
Men då man för öfrigt inom utskottet som synes enhälligt varit (Fort8-)
af annan åsikt, så ville jag ej reservera mig. Äfven jag är emellertid
som sagdt af den meningen, att Kung]. Maj:ts förslag är bättre.

Ehuru jag icke tror saken vara af någon större vikt, vill jag ej
nu motsätta mig det yrkande, som herr Zetterstrand nyss gjorde.

Herr Lindhagen: Jag skall däremot be att få vidhålla utskottets
förslag. Det öfverensstämmer med gällande lag, och hvarför jag biträdt detsamma
är därför, att man ej i detta fall känner till föremålet för lagstiftningen.
Här komma vi åter in på skillnaden mellan stora och små bolag. Det
finns ingen utredning om huru stor verksamhet de små bolagen ha,
hvad de omfatta, huru de måste ledas och i hvad hänseende de stå
nära de ekonomiska föreningarna. Det är klart, att i de små bolagen,
som skötas af menige man utan större formella färdigheter, kan man
så lätt glömma att föra upp på föredragningslistan något som behöfver
förekomma vid någon bolagsstämma, och under sådana förhållanden är
det, tror jag, bättre och tryggare, att bestämmelsen står kvar från
gällande lag, så att när man uteglömt något ärende eller det yppas
nya brådskande frågor, man då också har rätt att företaga dessa till
afgörande. Det har visserligen, sade herr justitieministern, mött stora
betänkligheter, men de ha varit af teoretisk art, och det har icke kunnat
påvisas, att gällande lag ledt till allmänna missbruk. Men hvilka
svårigheter en sådan här bestämmelse skulle medföra för små bolag,
kan icke öfverskådas. Yi ha därför tyckt, att det är tryggare att
bibehålla gällande lag än att gå in på den kanske teoretiskt riktigare
bestämmelsen, som Kungl. Maj:t föreslagit. Det är ur de små bolagens
synpunkt jag sett saken.

Grefve R. Hamilton: Herr talman, mina herrar! Skall denna
lag fylla den uppgift, som här framhållits, nämligen att skydda en
del aktieägares rätt mot andra, som vilja slå sig på jobberi och dylikt,
så synes det mig alldeles omöjligt att ändra det kungl. förslaget, ty
i annat fall måste ju aktiägarne vara närvarande vid hvarje bolagsstämma
för att skydda sin rätt. Som Kungl. Maj:t här föreslagit,
kunna ju aktiägarna i kallelsen till stämman se, hvilka ärenden som
skola förekomma, och infinna sig kanske icke, ty de se, att de ärenden,
som skola afgöras vid stämman, äro sådana, att deras frånvaro
icke kan skada dem. Men skulle nu stämman ha rättighet att besluta
om andra frågor än de, som äro kungjorda i kallelsen, ja, då
kunna de ofta komma till korta.

Jag ber att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

I detta anförande instämde herrar Jansson i Djursätra, Ström
i Transtrand, Andersson i Skifarp, Jeansson i Kalmar, Åkerlund
och Erlansson.

Herr Sandström: I likhet med de flesta föregående talarna är
också jag af den uppfattningen, att Kungl. Maj:ts förslag har ett be Andra

Kammarens Prot. 1910. Nr 44. 3

Nr 44. 34

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Lag om aktie- stämdt företräde framför utskottets. Men jag vill å andra sidan medge,
bolag m. m. jjerr Lindhagens invändning, att det komme att leda därtill, att i
(Forts.) v-ssa fau ett i föredragningsordningen afglömdt ärende, som borde förekomma
på stämman, icke därför kan förekomma; jag medger, att denna
invändning äger ett visst berättigande. Jag tror dock å andra sidan,
att detta förhållande icke har någon större praktisk betydelse. Jag
tror, att det i praktiken kommer att bli ungefär såsom det hittills
varit, nämligen att om det så är, att alla å bolagsstämman närvarande
medgifva, att ett sådant ärende får upptagas, så tar nog bolagsstämman
den risken att taga upp ärendet och fatta beslut. Risken är
endast den, att beslutet kan öfverklagas inom 2 månader. Är det så,
att beslutet blir öfverklagadt, så blir det uppbäfdt, därför att det ej
varit i laga ordning fattadt, men bar beslutet icke verkat kränkande
för någons intressen, så bryr sig ingen om att klandra detsamma och
då blir det beståndande.

Jag tror därför icke, att den gjorda invändningen har så stor
praktisk betydelse, utan ber att få instämma med de talare, som yrkat
bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr talmannen
framställt propositioner å dels godkännande af utskottets förslag
till lydelse af förevarande paragraf, dels ock godkännande af
Kungl. Maj:ts förslag, blef sistnämnda förslag af kammaren antaget.

82—85 §§; öfverslcriften till 76—85 §§.

Godkändes.

Kungl. Maj:t både föreslagit att 86 § skulle lyda sålunda:

Ansvarsfrihet må ej anses vara styrelsen beviljad, såframt aktieägare
med ett sammanlagdt aktiebelopp, utgörande minst en tiondedel
af hela aktiekapitalet, röstat däremot.

Äro aktiebrefven ställda till viss man, må dock, där den eller de,
som röstat mot ansvarsfrihets beviljande, äro i minoriteten, i ofvannämnda
aktiebelopp ej inräknas aktie, som aktieägare bekommit annorledes
än genom arf, giftorätt eller testamente, utan så är, att ban
sedan minst sex månader före den stämma, där förvaltningsberättelsen
framlades, varit i aktieboken införd såsom ägare af aktien.

Varder talan å förvaltningen under den tid förvaltningsberättelsen
omfattar ej anställd inom ett år från det berättelsen framlades å bolagsstämma,
vare så ansedt, som om ansvarsfrihet blifvit styrelsen beviljad.

Utan binder häraf, att ansvarsfrihet beviljats, må sådan talan å
förvaltningen, som grundas därpå, att styrelseledamot begått brottslig
handling, kunna mot honom anställas, där ej ansvarsfriheten uppenbarligen
afsett äfven den handling.

Enligt utskottets förslag skulle det i första stycket af paragrafen
förekommande ordet »tiondedel» utbytas mot »tredjedel» samt de i
tredje stycket förekommande orden »ett år» mot »sex månader».

I

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

35 Nr 44.

Reservationer hade afgifvits af:

Lag om aktiebolag
m. m.

herrar Widén, Lindhagen, Jansson i Edsbäcken, Ersson och (Forts.)
Pettersson i Södertälje, hvilka hemställt, att i afseende å första stycket
Kungl. Maj:ts förslag måtte bifallas;

herrar Eerggren och Olsson i Broberg, som ansett, att första
stycket bort erhålla följande lydelse:

Ansvarsfrihet må ej anses vara styrelsen beviljad, saframt aktieägare
med ett sammanlagdt aktiebelopp, utgörande minst en femtedel
af hela aktiekapitalet, röstat däremot; samt

herr Lindhagen, hvilken föreslagit, att tredje stycket måtte bibehållas
i den af Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen.

På herr talmannens förslag beslöt kammaren, att af förevarande
paragraf hvarje stycke för sig skulle föredragas.

I enlighet härmed föredrogs nu första stycket; och yttrade
därvid:

Herr Widén: Som herrarna finna, har utskottet här gjort en
ändring i första stycket. Det stod förut enligt Kungl. Maj:ts förslag:

»Ansvarsfrihet må ej anses vara styrelsen beviljad, såframt aktieägare
med ett sammanlagdt aktiebelopp, utgörande minst en tiondedel
af hela aktiekapitalet, röstat däremot».

Detta har af utskottet ändrats till en tredjedel. Den rättighet,
som man har velat tillerkänna minoriteten att gorå sin rätt gällande
emot en styrelse, som enligt dess mening icke tillvaratagit bolagets
intressen, blir härigenom väsentligen minskad. En tredjedel torde icke
vara så lätt att åstadkomma i sådant fall, då majoriteten är skäligen
kompakt.

Därför skall jag för min del be att få yrka bifall till Kungl.

Maj:ts förslag i detta stycke.

Vidare anfördes ej. Efter det herr talmannen framställt propositioner
i ämnet, godkände kammaren den affattning af första stycket,
som af Kungl. Maj:t föreslagits.

Andra stycket, som härefter föredrogs, godkändes enligt utskottets
förslag.

Vid föredragning härpå af tredje stycket lämnades på begäran
ordet till

Herr Lindhagen, som anförde: I den kungl. propositionen är
det föreslaget, att talan å förvaltning skall anställas inom ett år från
det berättelsen framlagts. Denna tidsbestämmelse af ett år är hämtad
från analoga fall i vår lagstiftning. Det är en generell föreskrift
i bandelsbalken att klander å sysslomans redovisning skall göras inom
ett år efter redovisningens afgifvande, enahanda bestämmelse gäller
om förmyndare, gällande aktiebolagslag har precis samma bestämmelse,

Nr 44. 36

Lag om aktie
bolag m. m,
(Forts.)

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

• bankbolags]agen och försäkringslagsstiftningen kafva också ett år och
så vidare. Att nu i denna speciallag afvika från eu sådan allmän
civilrättslig princip och ryckvis i stället föreslå 6 månader just för
aktiebolagslagen tycker jag icke öfverensstämmer med sunda lagstiftningsprinciper.
Det hela har tillkommit så, att det var några som
tyckte, att denna rätt för minoriteten att väcka klandertalan var betänklig,
och då föreslogs det, att man kunde modifiera denna rätt genom
att ge minoriteten en kortare tid t. ex. 6 månader. Det säg då
emellertid illa ut att ge majoriteten ett år och minoriteten 6 månader,
och därför smällde man till med 6 månader för allesammans.

År ett är för lång tid för nutida förhållanden för klander af sysslomans
redovisning, så må saken öfvervägas vid en revision af
handelsbalken och då motsvarande ändring göras i alla speciallagar,
men att denna speciallag skall skylta med en annan lagstiftning än
andra lagar, finner jag olämpligt och yrkar därför bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.

Vidare yttrade:

Herr Widén: Beträffande detta, så kan ju den siste ärade talaren
hafva rätt i fråga om de principer, som han framhållit. Emellertid är
det praktiska skäl, som här föranledt den ändring utskottet föreslagit,
och det är, att då man inför denna rätt får en minoritet, så kan det tänkas
att, om den icke behöfver anställa talan förrän inom ett år, styrelsen
hela tiden får vara i ovisshet, huruvida ansvarsfrihet följer eller ej
ända till nästa bolagsstämma, vid hvilken ansvarsfrihet ånyo kan vägras
utan att några skäl behöfva anföras. Och så kan på detta sätt styrelsen
komma att från år till annat vara utan ansvarsfrihet; och detta
är naturligen högst olämpligt.

Nu är det sant, som den siste talaren sade, att när det här förslaget
framställdes, så var det egentligen afsedt för de fall att ansvarsfrihet
vägrades af en minoritet, mei\ det befanns lättare att skrifva,
om man gjorde stadgandet allmänt så som nu skett. Det må för öfrigt
vara hur som helst med principen, så får det väl ändå erkännas, att
under nuvarande förhållanden bör 6 månader vara alldeles tillräkligt
för att hinna anställa talan. Därest det är allvar med ansvarsfrihetsvägran
och den icke bara är trakasseri, så bör man kunna vara färdig
att anställa talan inom 6 månader.

Nu skulle jag likväl icke så mycket hållit på det där — vi få i
alla fall sammanjämka paragrafen — men jag anser för min del det
blir lättare komma till rätta med jämkningen, om vi taga utskottets
förslag, och skall jag därför be att fä yrka bifall till detta.

Herr Lindhagen: Den siste talaren angaf mycket riktigt, såsom
han framställde saken, att det befanns »lättare att skrifva» som utskottet
gjort, och därför var det som man tog samma tidsbestämmelse för
majoriteten som för minoriteten. Men det går väl icke an, att för
den lätthetens skull nyckfullt afvika från den allmänna principen. Om
man vill ha kortare tid för minoriteten, så bör man enligt min uppfattning
skrifva detta för minoriteten, men hvarför skall majoriteten få en sär -

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

37 Nr 44.

skild ställning mot alla andra i detta afseende? Jag måste därför vid- La9 om omhålla
min uppfattning. bola9 m• m För

öfrigt är det väl icke så stora praktiska skäl, som ligga bak- (Forts-)
om ens en tidsförkortning för minoriteten. Det var det uppkonstruerade
fallet att en minoritet, som man var så rädd för, misstänktes för att
hvart enda år ställa till med dechargevägran och hot om rättegång.

Detta är ett faktiskt framkonstrueradt fall. Jag tycker, att om man
verkligt hade skrifvit 6 månader för de händelser, som afses, nämligen
för minoriteten, så kunde det ha varit någon reson däri, ehuru dock
mycket liten. Men, som utskottet nu föreslår, tycker jag icke att det
finnes någon reson alls. För öfrigt har jag och ej heller utskottets
öfriga ledamöter varit i tillfälle att med vederhäftighet kunna bedöma
huruvida ett år i allmänhet är för lång tid för klandertalan mot sysslomans
redovisning. Den saken får väl undersökas noggrannare än utskottet
haft tillfälle att göra.

Herr Zetterstrand: Herr talman! Af de praktiska skäl, som

herr Widén anfört, skall jag be att få ansluta mig till dem, som yrkat
bifall till utskottes förslag.

Ofverläggningen förklarades härmed afslutad. Herr talmannen
framställde i öfverensstämmelse med de därunder gjorda yrkandena
propositioner dels på godkännande af utskottets förslag till lydelse af
förevarande stycke, dels på godkännande af det förslag till lydelse af
nämnda stycke, som framställts af Kungl. Maj:t; och fann herr talmannen
den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande ja godkänd.
Votering begärdes emellertid af herr Lindhagen, till följd hvaraf
nu uppsattes, justerades och anslogs denna omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren godkänner lagutskottets förslag till
lydelse af 86 § tredje stycket i förevarande lag om aktiebolag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt den af Kungl. Maj:t föreslagna
lydelsen af nämnda stycke.

Voteringen utvisade 131 ja mot 67 nej; vid hvilken utgång kammaren
således godkänt utskottets förslag till lydelse af ifrågavarande
stycke.

Slutligen föredrogs fjärde stycket, och godkände kammaren därvid
utskottets förslag.

87 §.

Kungl. Maj:t och utskottet hade föreslagit följaude lydelse af paragrafen
:

Har å bolagsstämma, där styrelsens förvaltningsberättelse fram -

Jir 44. 38

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Lag om aktie- lagts, eller å sådan fortsatt stämma, som i 85 § sägs, ansvarsfrihet ej
bolag m. m. blifvit beviljad, äge aktieägare med aktiebelopp, hvarom stadgas i 86 §
(Forts.) i ocjj 2 mom., å bolagets vägnar fora talan å förvaltningen. Samma
lag vare i fråga om anställande af sådan talan å förvaltningen, som
enligt 86 § 4 mom. må anställas utan hinder däraf, att ansvarsfrihet
beviljats.

Beträffande förevarande paragraf hade herr Sandström uti sin motion
hemställt om sådant tillägg, att om klandertalan å förvaltningen anhängiggjorts
af en grupp af aktieägare, representerande det föreskrifna
minimibeloppet en tiondedel af aktiekapitalet, och en eller flere af
aktieägarna därefter frånträdt sin talan, sådaut icke måtte för öfriga
klandrande aktieägare utgöra hinder att fullfölja rättegången, utan afseende
på om de tillsammans fortfarande ägde en tiondedel af aktiekapitalet
eller icke.

Sedan paragrafen föredragits, yttrade:

Herr Sandström: Herr talman! I denna paragraf berättigas en

minoritet med ett aktiebelopp, uppgående till minst Vio af hela aktiekapitalet
att föra klandertalan mot styrelsens förvaltning. Men paragrafen
medger, att sedan sådan klandertalan blifvit anställd, så skall,
därest en eller annan af dem, som instämt klandertalan, nedlagt sin
talan, och de, som fullfölja målet, därigenom komme att icke representera
det stadgade minimum af aktiebeloppet, hela rättegången förfalla.
Det är gifvet, att därigenom öppnas möjligheter för en styrelse,
hvars förvaltning klandras, att köpa in så stor del af det aktiebelopp,
som står bakom de klandrande, att dessa icke längre representera Vi®
af aktiekapitalet, och på detta sätt få hela rättegången att förfalla.
Det är klart, att ett sådant förfarande icke kommer att praktiseras i
annat fall, än när styrelsen ser, att rättegången tenderar att utfalla
till dess nackdel. När man nu betänker, att dylik rättegång instämmes
i bolagets intresse, och att det belopp, som styrelsen kan komma
att i skadeståndsväg erlägga, skall tillfalla bolaget, så vore det väl bra
odiöst, om rättegången skulle kunna göras illusorisk genom ett dylikt
förfarande. Det förefaller som om denna lag, hvars syfte ju till hufvudsaklig
del går ut på att förebygga illojalt förfarande och kränkning
af aktieägares rätt, på detta ställe nästan direkt skulle inbjuda till
illojalitet. Nu vet jag ju, att genom den af mig föreslagna ändringen,
som innebär, att talan, sedan den en gång är anställd af aktieägare
med stadgadt minimibelopp af aktiekapitalet, skulle få fullföljas äfven
om en eller annan från träd er sin talan, så att de återstående icke
motsvara det stadgade minimibeloppet, den påföljden skulle kunna uppkomma,
att därest en eller flera aktieägare af rent lojala bevekelsegrunder,
därför att de insett, att deras talan är obefogad, nedlägga
processen, rättegången ändå skulle kunna fullföljas af de öfriga. Jag
medger att den konsekvensen kan komma att föreligga, men jag anser
icke, att den innebär någon synnerlig fara i jämförelse med den,
som följer af att minoriteten skulle kunna af styrelsen förhindras att
fullfölja sin talan. Och det är gifvet, att när en del af minoriteten

39 Nr 44.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

på grund af dylika skäl nedlägger^sin talan så, är rättegången mot
bolaget i regel hopplös och resultatet af målets fullföljande af de ofriga (Foits\
blir då blott, att minoriteten förlorar rättegången och far betala rätte -

gångskostnaderna. ... QJ

Jao- yrkar därför, att till paragrafen göres följande tillägg: »bedan
ta?au blifvit anställd, må den omständigheten att en eller liera
af de aktieägare, som anställt talan, afstå från fullföljd af densamma,
ej utföra hinder för öfriga aktieägare att fullfölja talan, ändock att
deras sammanlagda aktiebelopp är mindre än här ofvan sagts».

Herr Pettersson i Södertälje: Jag kan icke neka till, att det

är åtskilligt, som talar för det af herr Sandström framställda forslaget
Det har jag för öfrigt ansett hela tiden, fastän jag inom utskottet
böjde mio- för majoritetens mening i detta fall. Om man tänker pa,
att minoritetens rätt att föra talan mot styrelsens förvaltning val tar
anses som en af hörnstenarna i förslaget, men att denna rätt skulle
kunna göras illusorisk genom sådana åtgärder, som herr Sandström
påpekat, så förefaller det mig, att det borde tagas i öfvervägande, om
man icke borde tillmötesgå det yrkande, han framställt, hvarför jag,
herr talman, ansluter mig till detsamma.

Herr Widén: Herr talman! Äfven jag skall be att få instämma
i den näst föregående talarens yrkande.

Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen framställda propositioner
i ämnet godkände kammaren paragrafen med det af herr Sandström
under öfverläggningen föreslagna tillägget.

88—90 §§; öfver skriften till 86—90 §§; 91—94 §§; öfverskriften
till 91—94 §§; 95 §.

Godkändes.

§ 96.

Enligt Knngl. Maj:ts af utskottet biträdda förslag skulle 96 §
lyda sålunda:

Har bolagsstämma bestämt arfvode åt styrelseledamot, revisor eller
tjänsteman i bolaget eller eljest åt någon för fullgörande af honom
meddeladt uppdrag, äge aktieägare med ett sammanlagdt aktiebelopp
af minst en tiondedel af hela aktiekapitalet, där arfvodet formenas
vara för högt bestämdt, att inom två månader från beslutets dag eller,
där bolaget då ej var registreradt, från dagen för registreringen bos
rätten eller domaren göra ansökning om pröfning af arfvodets storlek;
och äge rätten, där arfvodet uppenbarligen finnes vara bestämdt till
oskäligt belopp, att efter vederbörandes hörande göra jämkning dan.

Herr Vennersten hade i sin uti ämnet väckta motion hemställt,
att denna paragraf måtte uteslutas.

Nr 44. 40

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Lag om aktie- Sedan paragrafen föredragits, lämnades ordet till

tolag m. m. °

(Forts.) Herr Yennersten, som anförde: Jag har äfven rörande denna

paragraf framställt ett förslag, nämligen att den måtte utgå. Det är ju
ofta sa, att ett stort bolag maste se till, att det kan få en första klassens
kraft som ledare af företaget, och det händer ofta, att man måste försöka
förmå denna kraft att antaga kallelsen genom att göra ett anbud,
som kan synas utomstående mycket högt; man behöfver icke ha stor
erfarenhet inom hithörande områden för att kunna bekräfta, att hvad
jag sagt är öfverensstämmande med verkligheten. Nu synes det mig,
som om det vore eu synnerligen farlig bestämmelse att åt en obetydlig
minoritet inom bolaget inrymma befogenhet att draga en dylik
fråga under domstols pröfning. Man kan föreställa sig, att då i sådant
fall som det åsyftade man söker att skatta sig en duktig man
som ledare, denne kan draga i betänkande att antaga platsen, enbart
af det skal, att arfvodesbestämmelsen kan blifva föremål för domstols
behandling. Och denna olägenhet synes mig så betydande, att jag
vågar tro, att ändring här är absolut nödvändig. Jag inser dock, att
då ingen af kammarens ledamöter reserverat sig till förmån för min
framställning, jag icke har mycket att vinna genom att jag ytterligare
söker förklara, hvarför jag anser ändring nödvändig, jag har anfört
hvad jag här sagt i den förhoppningen, att, om Första kammaren beslutar
att utesluta denna paragraf, en blifvande sammanjämkning
skulle kunna åstadkomma någon rättelse i den riktning, som jag anser
vara lämplig. Utskottet har visserligen sagt, att de stora olägenheter,
som ha förekommit, våga så tungt, att paragrafen därför bör kvarstå;
men jag har förut anfört ett skäl, som enligt mitt förmenande väger
tynnre) nämligen det, att det kan vara fullständigt omöjligt att få
den man, som ett bolag behöfver, därest denna bestämmelse får kvarstå,
såsom den nu är affattad i 96 paragrafen. Och jag vill särskildt
betona till någon ledning för ett blifvande sammanjämkningsförsök,
att hela vår industriella utveckling beror därpå, att vi på dessa högsta
platser få verkligt^ dugande^ män. Det går då icke an, enligt mitt
förmenande, att ställa det sa, att dessa män tveka eller kanske neka
att antaga kallelsen till ledare för dylika betydande affärer.

Jag skulle kunna draga fram exempel både från Sverige och utlandet,
som ådagalägga, att man bör gå tillväga med en viss försiktighet,
men på nyss anförda skäl skall jag, herr talman, nu icke framställa
något yrkande.

Härpå yttrade

Herr Sandström: Herr talman! Om jag trodde att denna bestämmelse
skulle få de verkningar, som den siste talaren fruktade för,
skulle jag hysa mycket stora betänkligheter mot densamma. Men jag
är fullkomligt öfvertygad om, att man kan ha det förtroendet förvara
domstolar, att en domstol, i det fall att en kunnig chef anställts
för ett bolag äfven mot mycket högt arfvode, dock icke gör någon
ändring i detta arfvode, sa snart domstolen finner, att det är rent och
klart spel, och att lönevillkorens bestämmande icke afsett att främja

41 Nr 44.

Onsdagen den 11 Maj,”c. m.

annat syfte än tillgodoseende af bolagsintresset. Det är nämligen helt
andra förhållanden, som denna paragraf afser att träffa.

Jag skall be att få berätta för herr Vennersten en historia, om
huru det i sådant fall kan gestalta sig.

För några år sedan kom en person och köpte aktiemajoriteten i
ett litet bolag i min hemort, som under normala förhållanden gaf ett
eller ett par tusen kronor i behållning — det var som sagdt, ett ganska
litet bolag. Men under åtskilliga år hade bolaget gått med förlust,
och det befann sig i en dålig ställning. Mannen i fråga hade
misstagit sig ifråga om aktiernas värde och betalt dem till pari, men
sedan kom han underfund med detta sitt misstag och insåg, att han
gjort en mycket dålig affär. För att i möjligaste mån taga skadan
igen, förfor han på följande sätt. Bolagets verkställande direktör hade
förut varit aflönad med 1,000 kronor. Den nye majoritetsinnehafvaren
lät bolagsstämman höja arfvodet till 5,000 kronor och välja sig själf till
verkställande direktör. Han åt på detta sätt upp årsvinsten några
gånger om, och så gick det en liten tid. Inom kort efteråt måste
bolaget träda i likvidation och realisera sina tillgångar. Han fick
visserligen då icke igen alla sina penningar, men han fick igen så
mycket, som bolaget kunde lämna, ty de andra aktieägarna fingo icke
ett enda öre. Gentemot ett dylikt förfarande står man med nu gällande
lag rättslös. Men just i ett sådant fall som detta böra aktieägarna
kunna få gå till domstol för att få ett skäligt arfvode bestämdt.

Jag vill nu också påpeka ett annat förhållande, som herrarna nog
känna till. Man ser allt emellanåt i tidningarna annonser om att
aktier äro till salu, men särskild! aptitliga äro annonser om att en
aktiemajoritet är till salu. Är det då fråga om ett bolag, som utgör
en någorlunda god affär, kan man lätt få sin goda bärgning genom
att låna upp pengar och köpa in aktiemajoriteten. Man låter blott
välja sig till chef för bolaget och fixera arfvodet tillräckligt rundligt,
ty det är ingenting som hindrar, att arfvodet för styrelsen och verkställande
direktören bestämmes före styrelsevalet, och då finnes således
full ojäfvighet hävidlag. Detta praktiseras rätt ofta. I sådana fall,
då arfvodet bestämts till oskäligt belopp, är det alldeles nödvändigt
att det finnes en instans, till hvilken man kan gå för att få skydd
åt den exploaterade minoriteten, och det är i sådana fall man kan
förvänta, att domstolen skall åvägabringa rättelse. I alla andra fall
däremot bör det kunna bestämmas huru höga löner som helst, där
nämligen ingen anledning förefinnes, att arfvodets bestämmande till
högt belopp dikterats af syfte att gynna någon af majoritetsinnehafvarne
eller någon dessa närstående. I sådana fall kan jag icke tänka
mig att någon ändring och jämkning skall kunna ifrågakomma, och
jag tror därför, att de farhågor herr Vennersten uttalade icke ha någon
verklig grund.

Herr Vennersten: Jag ber blott att få säga, att jag har myc ket

klart för mig, att sådana olägenheter, som den senaste talaren påpekade,
verkligen förekomma, och jag vet sålunda också, att en styrelse
kan missbruka siu makt. Men jag tror, att det finnes vissa
andra korrektiv mot detta — särskild! publiciteten. Och hvad jag är

Lag om aktiebolag
m. m.
(Forts.)

Sr 44. 42

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Lag om aktiebolag
fn. f».
(Forts.)

alldeles säker på, det är, att, om dessa bestämmelser oförändrade komma
att kvarstå, kunna de lägga hinder i vägen för att ett bolag får den
rätte mannen, då han som bäst behöfves; och, såvidt jag förstår, kan
denna olägenhet, rent nationalekonomiskt sedt, väga ofantligt mycket
tyngre än de olägenheter, som den senaste ärade talaren påvisade.

Jag bar intet yrkande att göra.

Vidare yttrades ej. Paragrafen godkändes.

Öfverskriften till 95 och 96 §§; 97—119 §§; öfver skriften till
97—119 §§; 120—131 §§; öfver skriften till 120—131 §§.

Godkändes.

132 §.

Uti Kungl. Maj:ts förslag till lydelse af förevarande paragraf hade
straffsatsen för vissa i paragrafen angifna förseelser bestämts till böter
från och med femtio till och med tio tusen kronor eller fängelse.

Utskottets förslag upptog straffsatsen till böter från och med femtio
till och med två tusen kronor eller fängelse.

Vid paragrafen hade fogats reservationer af

herr Widén, som ansett, att straffsatsen i Kungl. Maj:ts förslag
bort behållas oförändrad; och

herr Lindhagen, som hemställt, att i utskottets förslag fängelse
måtte utgå ur straffskalan och straffet således bestämmas till: »böter
från och med femtio till och med tvåtusen kronor».

Efter paragrafens föredragning lämnades på begäran ordet till

Herr Lindhagen, som anförde: Enligt gällande lag är straffbestämmelsen
böter från och med 50 kronor till och med 2,000 kronor.
Nu har Kungl. Maj:t föreslagit, att straffet skall höjas till böter från
och med 50 till och med 10,000 kronor eller fängelse. Det är sålunda
en afsevärd straffskärpning. Den straffbestämmelse, som nu är gällande,
återfinnes i lagstiftningen för försäkringsbolag och för bankbolag
och säkerligen på liera andra områden, så att detta är någonting
enastående högt. Och om man antager denna straffbestämmelse, kommer
den sedan att gå igen i en mängd lagar på dessa områden.

Nu har utskottet i denna punkt återställt straffsatsen till 2,000
kronor, så vidt det gäller böter, men bibehållit fängelsestraffet.

Jag skall bedja att för min del få yrka bifall till den gällande
bestämmelsen eller sålunda att straffet bestämmes till böter från och
med 50 till och med 2,000 kronor. Denna straffsats skall för öfrigt
tillämpas endast då icke strafflagen stadgar strängare straff, och jag
tycker att det är föga tidsenligt, att man skall höja straffskalan. Snarare
borde väl tiden vara mogen för så mycken humanitet i detta afseende,
att man kunde vara nöjd med det gamla straffet. Jag tycker,
att det strider mot vår tid att på detta sätt utan särskildt skäl, såvidt
jag förstår, höja straffet så högt, som här skett, och i all synnerhet
att stadga fängelsestraff.

43 Sr 44.

Onsdagen den 11 Maj, e. na.

Jag yrkar, att gällande lags straffbestämmelse måtte bibehållas Lag
och att° sålunda ifrågavarande paragraf måtte erhålla följande lydelse:
Med böter från och med 50 till och med 2,000 kronor straffes etc.

Vidare yttrade:

Herr Pettersson i Södertälje: Det är visserligen sant, att det i
allmänhet icke är önskvärdt att skärpa straffskalan för brott, men det
händer ju i allt fall emellanåt, att brott af det ena eller andra slaget
förekomma i så stor utsträckning, att det för samhället framstår såsom
en tvingande nödvändighet att genom strängare straff inskrida mot
den samhällsfara, som sålunda yppat sig. I olikhet med herr Lindhagen
tror jag därför icke, att utvecklingen oafbrutet kan gå i riktning mot

mildare straff. . .

Redan aktiebolagskommittén har föreslagit införande åt fängelsestraff
för vissa svårare fall af brott mot denna lag, och såväl lagrådet
och Kungl. Maj:t som utskottet hafva anslutit sig till detta förslag.
Jaa- vill erinra om, att det här är fråga om sådana handlingar som
att° mot bättre vetande afgifva oriktiga uppgifter, af hvilka andra
människors ekonomiska väl och ve kan vara beroende. Det kan icke
anses orimligt att för sådana brott ifrågasätta fängelsestraff såsom ett
alternativt straff. Om man jämför denna straffbestämmelse med de
straff, som redan nu i vår strafflag förekomma för svårare egendomsbrott,
så tror jag, att man skall finna det väl motiveradt att här upptaga
fängelse i straffsatsen.

Beträffande det bötesstraff, som kan träffa dessa förseelser, har utskottet
nedsatt det maximum, som i detta hänseende föreslagits af
Kungl. Maj:t. Kungl. Maj:t hade föreslagit ett straffmaximum åt
10,000 kronor, men utskottet har ansett, att det kunde vara tillräckligt
med samma belopp, som härutinnan gäller enligt 1895 års aktiebolagslag,
eller 2,000 kronor. Ett sä högt bötesmaximum som 10,000
kronor kan visserligen i och för sig med hänsyn till ifrågavarande förseelser
möjligen anses riktigt, men står i allt för stor strid med de
bötesbestämmelser, som för öfrigt äro gällande i vår rätt.

Jag ber därför att fä yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Lindhagen: Jag utgår från, att den straffsats, som sattes
år 1905 för dessa förseelser, då ansågs skälig och att icke den siste
talaren menade, att man då misstagit sig och tagit för lågt straff, utan
att det då ansågs lagom. Hvad har sedermera inträffat, som gjort, att
man behöfver skärpa straffet? Icke annat än eu teoretisk spekulation.
Det står någonstans i kommitténs förslag, att eftersom aktiebolagsrörelsen
antagit så stora proportioner, måste man höja straffet. Det
är ingen logik i detta. Det har icke visat sig, att det behöfves större
straff, och då behöfver man ej stadga högre straff. Jag tycker att
detta bör vara en grundläggande princip för lagstiftningsarbetet pa

detta område. , -. ,

För öfrigt skall jag tillägga, att om man skall skarpa straöet,
hade det varit bättre att bibehålla maximum för bötesstraffet till 10,000
kronor än att upptaga fängelsestraff, därför att domstolarna i det langsta

Nr 44. 44

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Lag om aktie- draga sig för att ådöma de personer, om livilka det här är frå^a, frihetsstraff,
om de kunna komma ifrån det, och är då bättre att taga
v ■> ett högre bötesstraff. Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Pettersson i Södertälje: Jag kan ej finna, att herr Lindhagen
har rätt i att det är teoretiska spekulationer, Rom föranledt yrkandet
om införande af fängelsestraff för ifrågavarande slags brott.
Det är tyvärr icke några teoretiska spekulationer, som här gifvit uppslaget,
utan en bitter erfarenhet af hvad som förekommit i vårt affärslif.

Nu säde herr Lindhagen, att om man haft den erfarenheten, så
skulle man infört detta straff redan 189o. Jag tror visserligen, att
ifråga om aktiebolag svindlerier och bedrägerier nog förekommit äfven
före år 1895, men jag vågar tro, att särskilt efter den tiden dylika
brott förekommit i så stor utsträckning, att införandet af ett
strängare straff nu kan anses väl motiveradt.

Herr Lindhagen: Det förekommer visserligen svindlerier på
aktiebolagsområdet, och det har det gjort förut. Men jag vill hafva
det arrangeradt pa det sättet, att om förseelsen icke faller under någon
strafflagsbestämmelse, det icke skall stadgas strängare straff än
enligt nu gällande straffbestämmelser. Aktiebolagskommittén säger
icke, att den har erfarenhet om att just sådana brott, som skulle hemfalla
under strafflagen, fått för låga straff, utan säger blott helt allmänt,
att man får antaga, att, då aktiebolagens verksamhet utsträckes,
sa kan straffet också utsträckas. Aktiebolagens verksamhet blir större
och. hlir det tillfälle att göra brott i större skala. Herr Petterssons
i Södertälje antagande är för tillfället uppfunnet, men det beror väl
pa, att han hört talas om saken i tidningarna. Man skojar mycket
inom aktiebolagens område, men det gör man på många andra områden,
utan att det därför behöfver stadgas högre straffbestämmelser.

Herr Midén: Såsom herrarna finna af förteckningen på reservationer,
har jag reserverat mig mot denna paragraf, i det jag anser, att
kungl.^ Maj:ts förslag bort oförändradt bifallas och att man sålunda
bort ga upp till 10,000 kronor såsom bötesmdximum samt bibehålla
fängelsestraffet.

Nu skall jag icke framställa något yrkande i den förra delen, därför
att jag tror, att jag. icke skulle vinna något gehör. Men jag anser,
att det vore principiellt riktigt att här sätta bötesstraffet så högt,
icke därför att jag tror, att domstolarna skola ådöma detta straff annat
än i sällsynta .undantagsfall; men det är enligt min mening riktigt, att
den straffpåföljd som skall drabba dem, som göra sig skyldiga till här
uragavarande brott, kan mätas i förhållande till de tillgångar de hafva
att betala med; och därest sa må ske, måste i vissa fall böterna kunna
sättas. betydligt högt. Från hufvudsakligen samma synpunkt synes
det mig ock riktigt att här hafva äfven straffsatsen’ fängelse. Jag tror,
att många af de. brott, som här stå upptagna, komma bra nära sådana
brott, som ingå i 22 kap. strafflagen, och det kan mången gång vara
flaga om, huruvida de falla under förevarande straffbestämmelse eller
under nämnda kapitel. Jag tror därför, att det är riktigt, att vi här

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

45 Nr 44.

behålla straffsatsen fängelse, och ber att få yrka bifall till utskottets Lag om akiie förslag.

bola3 m- "•

° (Forts.)

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, samt herr talmannen
framställt propositioner på dels godkännande af utskottets förslag
till lydelse af förevarande paragraf, dels ock godkännande af samma
förslag med den ändring däri, som föreslagits i den af herr Lindhagen
vid paragrafen afgifna reservationen, blef utskottets berörda förslag af
kammaren godkändt.

133 och 134 §§; öfver skriften till 132—134 §§; 135—140 §§.

Godkändes.

141 §.

Utskottet hade såsom mom. 10 i sitt förslag infört en i Kungl. Maj:ts
förslag ej upptagen bestämmelse så lydande:

10) Hvad i 76 § 2 och 3 mom. stadgats skall äga tillämpning endast
där bolagsordningen innehåller bestämmelse i det hänseende, som i
79 § 4) sägs.

Beträffande förevarande paragraf hade reservation afgifvits af herrar
Widén, Bergendahl, Pettersson i Södertelje, Jansson i Edsbäcken,

Ersson och Lindhagen, hvilka ansett att hvad utskottet under 10) hemställt
icke bort intagas i förslaget och att till följd häraf paragrafens
följande stycke bort erhålla nr 10).

Paragrafen föredrogs; och anförde därvid

Herr Widén: Herr talman! Såsom herrarna finna, har denna
paragraf undergått några ändringar och tillägg. I afseende å ett af
dessa tillägg, nämligen det som står i mom. 10 i utskottets förslag,
skall jag be att få yrka, att det uteslutes. Nu har Andra kammaren
med afseende å § 76 bifallit en reservation, som afgifvits af herr Lindhagen
m. fl.; och det har således strukits eu del af det stycke, som
det nu ifrågavarande momentet i § 141 syftar på. Måhända skulle det
rent af blifva än olämpligare med hänsyn till kammarens nämnda beslut
att hafva kvar detta moment. Men dessusom är enligt mitt förmenande
detta moment alldeles oriktigt, äfven om utskottets förslag i
§76 tagits oförändradt af kammaren.

Anledningen till stadgandet i 76 § af rättighet att påkalla en försäkran
från den som gör anspråk på att rösta vid bolagsstämma, att
han såsom ägare innehar de aktier, för hvilka han vill utöfva rösträtt,
är icke blott den omständigheten, som utskottet förmenar, nämligen att
en aktieägare icke får rösta för mer än eu femtedel af det å stämma
företrädda aktiekapitalet; utan det finnes äfven andra stadganden om
rösträtten å bolagsstämma, som kunna föranleda behöfligheten af en
dylik säkerhetsåtgärd, såsom t. ex. de i 91 § förekommande bestämmelserna
om kvalificerad majoritet. Äfven med afseende å dessa be -

Nr 44. 46

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Lag om aktie- stämmelser kan det naturligtvis vara af stor vikt att en sådan försäkran,
bolag m. m. S0ln UySS nämnd, afgifves.

(Forts.) Jag

anser således, att momentet hade varit fullkomligt oriktigt,
äfven om § 76 af kammaren antagits enligt utskottets förslag. Men
då den nu är antagen i enlighet med herr Lindhagens reservation,
blir det ännu mera olämpligt att hafva kvar den.

Jag skall därför be att få yrka bifall till min med fleras reservation
i afseende å detta moment. I öfrigt yrkar jag bifall till paragrafen.

Herr Lindhagen: Herr talman! Jag borde äfven hafva haft en
annan reservation, och jag vill tillkännagifva, att den afser äfven
9:de punkten i denna paragraf. Jag har nämligen ansett, att vissa af
de framkomna ändringarna icke hunnit att på den korta justeringstiden
tillfredställande affattas. Och bland dem är reservationen beträffande
äfven 9:de punkten. Om den är riktigt affattad eller icke törs jag
icke säga, och jag tror icke heller, att någon i utskottet vet det.

Emellertid skall jag be få instämma med herr Widén.

Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen framställda propositioner
i ämnet godkändes paragrafen med den ändring, som förordats
af herr Widén m. fl. i deras vid paragrafen afgifna reservation.

Öfver skriften till 135—lél §§; rubriken.

Godkändes.

Härefter föredrogs förslaget till lag om vissa ändringar i lagen
om handelsbolag och enkla bolag den 28 juni 1895; och blef ifrågavarande
lagförslag af kammaren godkändt.

Utskottets hemställan förklarades vara besvarad genom ofvan angifna
beslut.

§ 2.

Herr stadsrådet Smärta aflämnade Kungl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter handlanden
Edvard Alarik Hernqvist från Källby socken.

Denna proposition bordlädes på begäran.

§ 3.

Ang. om- Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande nr 60,
organisation j anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående omorganisation af
af namga- navigationsskolorna samt fyra i ämnet väckta motioner.

I en till Riksdagen den 11 mars 1910 afbiten, till statsutskottet
för förberedande behandling hänvisad proposition (nr 103), hade Kungl.
Maj:t föreslagit Riksdagen att godkänna ett i propositionen intaget
förslag till stat för navigationsskolorna i riket att tillämpas från och
med år 1911.

I två likalydande motioner, väckta den ena (nr 83) i Första kam -

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

47 Nr 44.

maren af herr Paulson m. fl. och den andra (nr 294), i Andra kamma- Ang. omren
af herrar Olsson i Kullenbergstorp och Alcesson hade föreslagits,
att Riksdagen måtte besluta att i Hälsingborg måtte inrättas en full- uontskolorna.
ständig navigationsskola med såväl kaptens- som styrmausklass och att (Forts.)
till aflönande af lärarekrafter vid densamma måtte å ordinarie stat anvisas
samma belopp, som i Kungl. Maj:ts proposition föresloges anvisadt
till navigationsskolan i Malmö.

I en inom Andra kammaren väckt motion (nr 293) både friherre
Palmstierna m. fl. hemställt, att Riksdagen med afslag å Kungl. Maj:ts
proposition nr 103 ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa en förnyad utredning
angående omorganisation af navigationsskolorna i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de synpunkter, som i denna motion anförts, samt
för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.

Slutligen har herr Bindley i en inom Andra kammaren väckt
motion (nr 295) föreslagit, att Riksdagen med afslag å Kungl. Maj:ts
proposition nr 103 ville besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa en förnyad utredning
angående omorganisationen af navigationsskolorna i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de synpunkter, som i denna motion anförts, samt
för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill utredningen kunde föranleda.

Utskottet hemställde,

a) att Kungl. Maj:ts ifrågavaraude proposition icke måtte af Riksdagen
bifallas;

b) att herr Paulsons m. fl. samt herr Olssons i Kullenbergstorp
i frågan väckta motioner icke måtte af Riksdagen bifallas;

c) att icke heller friherre Palmstiernas m. fl. motion måtte vinna
Riksdagens bifall; samt

d) att Riksdagen jämväl måtte afslå herr Lindleys motion.

Reservation hade afgifvits af herrar Ekman i Mo gård, Nydén,

Ström i Transtrand och Nilson i Urebro mot vissa delar af motiveringen.

Sedan utskottets hemställan i mom. a) blifvit uppläst, lämnades på
begäran ordet till

Herr von Schéele, som anförde: Herr talman, mina herrar! Jag
skulle icke gärna vilja taga kammarens tid i anspråk, men det ä,r mig
omöjligt att icke göra det för några minuter, då jag blifvit från deri
ort, jag representerar, på det bestämdaste uppfordrad att yttra mig i
denna fråga, hvartill kommer, att jag under en följd af år varit ordförande
eller vice ordförande i Visby navigationsskolas direktion.

När Kungl. Maj:ts förslag framlades, väckte redan detta stor förstämning
ön rundt på grund af den minskning i skolans verksamhet,
som däri ifrågasattes. Men jag gjorde mitt bästa att söka öfvertyga

Nr 44. 48

Onsdagen den 11 Maj, e, m.

Ang. om- mina kommittenter om nödvändigheten att finna sig nti den inskränktare
“ITnatiga- som KuuS1'' Maj: t föreslagit. Emellertid framkom friherre Palm <ion«iolorna.

stie.rnas A- motion, som gick ofantligt mycket längre än Kungl.
(forts.) Maj:ts förslag, i det att, såsom vi sett, däri ifrågasattes, att skolan
skulle med ens helt och hållet upphöra.

Jag förstår ganska väl förmånerna af konsolidering här såväl som
annorstädes, enär man på det sättet kan hoppas att få bättre lärarekrafter
och på det hela en lyckligare utbildning af navigatörerna. Men
å andra sidan får man väl också erkänna decentralisationens betydelse
på detta område icke mindre än på andra områden. Aldrig vinnes
samma folkliga intresse för saken samt insikt i dess värde och betydelse,
om navigationsskoleundervisningen är förlagd till några få
platser i landet, som om, såsom nu är förhållandet, vårt land har en
mångfald af dylika skolor.

Hvad vidkommer särskild! Gottland, så äro vi ju där, om man så
vill, bortskämda genom den Riksdagens välvilja, som vid många tillfällen
visats mot denna lilla del af fosterlandet. Men jag undrar, om
icke detta bär sin grund uti insikt i det obestridliga sakförhållandet,
att Gottland icke reder sig med mindre samma särskilda välvilja fortfarande
mot det öfvas. Det är så stora svårigheter, vi hafva där nere
att kämpa med, både bristande ekonomiska tillgångar och en viss modlöshet
på grund af det ytterligt begränsade fältet för allt slags företagsamhet,
enär det naturliga läget snart sagdt omöjliggör hvarje konkurrens
med fastlandet.

»Hafvets söner» ha af ålder gottlänningarna kallats, och vill
svenska staten framgent för denna aflägsna landsända, som ju icke omsluter
mer än ungefär en hundradel af hela landets befolkning, offra
hvad som är af nöden för att de skola få behålla sin kära gamla navigationsskola,
så skall — jag är därom öfvertygad — hädanefter som
hittills, sannolikt i växande grad, ett relativt stort antal af dem både
modigt plöja hafvet i fredligare värf och jämväl där kläda blodig
skjorta, om så skulle påfordras för att värna om samhörigheten med
det gemensamma fäderneslandet, som i hvarje fäll icke har mer hängifna
barn än dessa öbor äro.

Naturligtvis är det icke min mening att här yrka på något annat
än det, som blifvit af utskottet framställdt. Men jag ville göra en
vördsam hemställan till Kungl. Maj:t och särskilt till chefen för det
departement, som denna sak rör, att välvilligt beakta, hurusom Gottland
är en lillebror, som behöfver den särskilda kärlek och omvårdnad,
som vi äro vana att från den stora brodern, fastlandet, få erfara.

Vidare yttrade.:

Herr Nilson i Örebro: Herr talman! Såsom herrarna kunna
finna af detta betänkande, är det några af denna kammares ledamöter,
som afgifvit en reservation mot vissa delar af utskottets motivering.
Det är nämligen mot den delen af utskottets motivering, som börjar
här pa sidan 9 med orden: »Hvad i friherre Palmstiernas m. fl. motion»
och slutar med orden: »af skolornas direktioner».

Skälen till att jag för min del icke har kunnat vara med om

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

49 Kr 44.

denna del af motiveringen är, att hvad först angår friherre Palmstiernas
motion, så uttalar sig utskottet allenast om en enda sak i hans
motion, nämligen frågan om en mariningenjör såsom exameusförrättare.

Ehuruväl jag erkänner, att i den af friherre Palmstierna aäämnade
motionen förefinnas vissa oriktigheter både af formell och reell
innebörd, så att jag kunnat skrifva under hvad utskottet säger om
motionen på sidan 8, att »den i motionen gjorda utredningen synes
icke vara af sådan beskaffenhet, att motionen skulle kunna af utskottet
tillstyrkas», så nödgas jag likväl medge, att det finnes flera synpunkter
i denna motion, som verkligen förtjäna att vid ett förnyadt
öfvervägande beaktas. Och då har det synts mig mindre lämpligt,
att man, under sådana förhållanden, pekar allenast på denne mariningenjör.
Det kunde eventuellt vid förnyadt öfvervägande leda därtill,
att man förbisåg de öfriga synpunkterna.

Ytterligare ett skäl är, hvad utskottet här säger om skolornas
öfverstyrelse. Af den utredning, som i ärendet förebragts, framgår
det otvetydigt, att alla, kommittén likaväl som de i ärendet hörda
ämbetsverken, äro af den principiella mening, att skolornas öfverstyrelse
lämpligast hör vara kommerskollegium. Till denna principiella
uppfattning ha också motionärerna, friherre Palmstierna m. fl., anslutit
sig. Men ingen af dem har påyrkat en omedelbar förändring af
öfverstyrelsen. Vid sådant förhållande synes det mig likaledes vara
högeligen olämpligt att här komma och säga hvad utskottet säger om
öfverstyrelsen, att »det i motionen ifrågasatta öfverflyttandet af den
allmänna tillsynen öfver skolorna från marinförvaltningen synes däremot
icke under nuvarande förhållanden vara tillrådligt».

Det är ju icke ens ifrågasatt i motionen, att så omedelbart skulle
ske. Och likaledes kan jag icke finna, att hvad som står i allra sista
meningen, nämligen om skolornas direktioner, är utaf den art och beskaffenhet,
att det är lämpligt, att Riksdagen redan nu uttalar sig härom.
Saken är icke så klart utredd som ömkligt skulle vara.

Jag tillåter mig således hemställa, att kammaren måste bifalla
utskottets hemställan hvad klämmen angår, men med den förändrade
motivering, att ur densamma måtte uteslutas hvad jag nu förut berört,
och att därvid ordet »alla» framför »enskildheter» i raden ofvanför
den mening, om hvilken jag nyss talat, skulle uteslutas, så att utskottets
förslag skulle komma att få följande lydelse:

»Dä det förslag, som därur kommer att framgå, i åtskilliga hänseenden
kan antagas komma att ställa sig annorlunda än det af Kungl.
Maj:t nu framlagda förslaget, har utskottet icke ansett sig böra nu
uttala sig om enskildheterna i Kungl. Maj:ts förslag.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört får utskottet hemställa»,
o. s. v.

Jag tillåter mig hemställa om bifall till detta yrkande.

Herr vice talmannen öfvertog nu ledningen af kammarens förhandlingar.
I

I herr Nilsons i Örebro anförande instämde herrar Ström i Transtrand
och Iiydén.

Andra Kammarens rrot. 1910. AV 44.

Ang. omorganisation

af navigationsskolorna.

(Forts.)

4

j*r 44. 50

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Ang. om- Herr Olsson i Kullenbergstorp: Herr talman! Då jag icke ämnar
organisation yrjja bifall till den af mig uti denna fråga väckta motionen, skall jag endast
tion^skolornamed uagra ord be få yttra mig om utskottets utlåtande i allmänhet.

(Forts) '' Å s^an 8 i utlåtandet återfinnes ett uttalande af utskottet, där det
heter, att den största möjliga begränsning af navigationsskolornas antal
bör äga rum. Detta vill med andra ord säga, att man skall så mycket
som möjligt centralisera denna undervisning. Eu dylik centralisering
är naturligtvis för staten fördelaktig och billigast, det inser jag mer
än väl, men man bör dock härvidlag tänka på den andra parten, nämligen
de elever, som skola begagna denna undervisning, och se till,
huruvida denna starka centralisering, då den drifves till ytterlighet, är
för dem den bästa. Jag tror för min del knappast, att så är. När vi
här i fjol diskuterade eu annan undervisningsgren, nämligen den tekniska
undervisningen, uttalade sig denna kammare för ett decentralisationssystem
eller åtminstone för att denna undervisning icke skulle
i så hög grad centraliseras, som då var ifrågasatt. Jag vet väl, att
dessa båda undervisningsgrenar icke äro alldeles likartade, men i stort
sedt är väl skillnaden dem emellan icke så stor. I båda fallen blir
det ovillkorligen kostsammare för de elever, som skola begagna sig af
sådan undervisning, att ej kunna få den i hemorten, och denna olägenhet
blir gifvetvis desto märkbarare, ju större det elevantal är, som
måste underkasta sig en sådan förflyttning. Jag kan dock naturligtvis
icke alldeles bestämdt förneka, att en minskning af antalet navigationsskolor
kan äga rum. Men då synes det mig, att denna minskning
skall gå i den riktning, att navigationsskolor i alla händelser skola
finnas på sådana platser, där antalet sjömän är så pass stort, att elevfrekvensen
kan blifva tillfredsställande. I den motion, som jag afgifvit
i denna fråga, har jag tillåtit mig påpeka, att Hälsingborgs stad just
är ett sådant samhälle, där en dylik skola borde förläggas. För att
gifva herrarne så att säga eu ledning härvidlag ber jag blott att få
anföra några siffror. Hälsingborg hade enligt senaste statistiken ångbåtar
med eu dräktighet af sammanlagdt 78,055 reg.-tons; motsvarande
siffra för Malmö är 20,358, för Karlshamn 4,422, för Västervik
550, för Kalmar 2,495. Detta är hvad rederirörelsen beträffar. Antalet
ä sjömanshuset i Hälsingborg inskrifva uppgick till 2,711, och antalet
där in- och afmönstrade sjömän till 2,932, och i det fallet följer Hälsingborg
mycket nära Stockholm och har en dubbelt så stor siffra att
uppvisa som de två därnäst största platserna, nämligen Malmö och
Gääe. Hvad rederirörelsen beträffar, är den i Hälsingborg ojämförligt
större än i någon af de andra städer, där navigationsskola nu finnes,
om vi undantaga Göteborg och Stockholm. Vare sig man koncentrerar
denna undervisning eller, så att säga, gör den mera decentraliserad,
kan jag icke finna, att Hälsingborg gärna kan förbigås härvidlag, om
man nämligen vid bestämmande af navigationsskolornas förläggningsplats
skall taga hänsyn till, hvar man kan träffa det största elevantalet.
Navigationsskolekommittén uttalar sig också enhälligt för att eu sådan
skola borde förläggas därstädes, men under förslagets fortsatta vandring
genom de olika ämbetsverken bär den delen af förslaget fallit bort.

Jag vill vidare fästa mig vid något, som utskottet så att säga

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

51 Nr 44.

mera i förbigående har antydt, men som så mycket mera framhålles i
friherre Palmstiernas m. fl. motion, nämligen att fordringarna för inträde
i styrmansklassen vid navigationsskolorna skulle skärpas. Det
kan nog vara möjligt, att dessa fordringar i någon mån kunna skärpas,
men jag vill dock framhålla, att om man drifver denna skärpning alltför
långt, blir väl sannolikt följden den, att man utestänger den fattige
sjömannen från dessa skolor. Det pekar alldeles tydligt hän på i motionen,
att man i detta fall synes vilja så fort som möjligt fastslå realskoleexamen
såsom villkor för inträde. Det talas om, att man då slipper
inträdespröfning, och i ett förslag, som är bifogadt reglementet, står,
att vid pröfningen den, som har de bästa betygen i de teoretiska ämnena,
räkning, algebra och dylikt, har företräde. Allt tyder således på, att
den som har den bästa skolunderbyggnaden skulle först ifrågakomma
till inträde. Jag tror dock, att erfarenheteu har visat att många af
dem, som varit eller nu äro befäl å handelsfartyg, börjat sin bana i
ett fattigt fiskarhem och just icke haft mycken skolunderbyggnad. De
ha dock kunnat slå sig fram i det praktiska lifvet och på grund däraf,
att fordringarna för inträde i navigationsskolan icke varit så höga, ha
de äfven kunnat gå igenom denna och aflägga en god examen. Jag
tror icke, att det är tillrådligt att alltför mycket skärpa dessa inträdesfordringar,
så att man omöjliggör för dessa, som äro mindre bemedlade,
att komma fram på denna bana. Jag tillät mig också i fjol
uttala, att jag ansåg det vara riktigast, att man började från bottnen
och sedan passerade alla graderna, och den uppfattningen har jag
fortfarande.

Det är äfven en annan sak i den nämnda motionen, som förefaller
mig något egendomlig, nämligen att det föreslås totalförbud för navigationslärare
att meddela något slag af privatundervisning. Jag kan
mycket väl förstå, om man stannar vid det, att privatundervisningen
icke skall få bedrifvas under den tid, som den ordinarie skolterminen
pågår. Jag finner detta alldeles riktigt, helst som jag har mig alltför
väl bekant det oskick, som verkligen drifvits med denna privatundervisning,
men jag måste erkänna, att jag icke kan riktigt förstå,
hvilken skada som skulle följa af, att en navigationslärare meddelar
privatundervisning under ferietiden. Vid elementarläroverken bruka ju
yngre lärare meddela sådan undervisning och man får väl medgifva,
att en navigationslärare är den mest kompetente och lämplige att meddela
den förberedande undervisning, som behöfves för att eleven skall
kunna klara sig vid inträdespröfningen. Vill man skärpa inträdesfordringara,
tycker jag, att navigationslärarna skulle vara de, som
lättast kunde bibringa inträdessökande de erforderliga kunskaperna, och
på det sättet skulle äfven de mindre bemedlade kunna där söka inträde.
Jag ber således att få uttala min tvekan om, huruvida man
slär in på en rätt väg, därest man alltför mycket söker hindra den
fattige sjömannen att få undervisning i navigationsskola.

Då utskottet enhälligt afstyrkt Kungl. Majts proposition och densamma
redan fallit i Första kammaren, skall jag naturligtvis icke nu
göra något yrkande. Jag har endast velat göra dessa uttalanden för
att de må vinna det beaktande, som de möjligtvis förtjäna, då, såsom

Ang. omorganisation

af navigationsskolorna.

(Forts.)

Nr 44. 52

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Ang. om- val sannolikt är, vid en kommande riksdag en ny proposition i detta
organisation ämne framlägges.

af naviga- 00

Höns skolor na. o .

Herr talmannen hacle emellertid atertagit ledningen af förhand -

(Forts.)

lin gärna.

Herr Olausson instämde med herr Olsson i Ivullenbergstorp.

Friherre Palmstiernä: När Riksdagen skall fatta beslut i denna
fråga angående reformering af undervisningen för handelsflottans befäl,
måste den ha ett rationellt och genomgripande förslag att utgå ifrån.
Ett sådant förslag måste byggas på den principen, att navigationsskolornas
antal inskränkes. Jag jämte mina medmotionärer ha nu i vår
motion föreslagit just detta, och hvad vi där fort fram har äfven vederbörligen
beaktats och upptagits af utskottet i dess betänkande, åtminstone
hvad det väsentliga i vårt förslag beträffar. Vid sådant förhållande
ha vi ju ingen anledning att yrka bifall till vår motion och jag
kommer icke heller nu att göra det.

Riksdagen bör naturligtvis vara obunden med hänsyn till alla de
konsekvenser, som kunna följa med en dylik eventuell inskränkning af
skolornas antal, och därför anser jag det vara lämpligt att instämma i
det af herr Nilson i Örebro framställda yrkandet.

Hvad beträffar herr Olssons i Kullenbergstorp yttrande, vill
jag endast säga, att min motion nu ej kan sägas föreligga, och att
icke något yrkande om bifall till detta förslag här blifvit gjordt. Jag
vill därför icke för närvarande ingå i svaromål på detta af herr Olsson
i Kullenbergstorp framställda yrkande.

Herr Lundgren i Göteborg: Herr talman, mina herrar! Jag

vill endast med ett par ord bemöta några yttranden, som här fälldes
af herr Olsson i Kullenbergstorp.

Alla inom landet, som ha någon erfarenhet på detta område, tror
jag skola finna det vara nödvändigt att koncentrera dessa läroanstalter
eller, med andra ord, så mycket som möjligt minska deras antal. Men
ur denna synpunkt är det icke möjligt att öppna en ny navigationsskola
i Hälsingborg, då man ju så nära som i Malmö har en sådan
skola. Visserligen har herr Olsson framhållit, att Hälsingsborgsbåtarne
äro många och att antalet där inskrifna sjömän uppgår till ett par
tusen, men jag vill dock påpeka, att dessa sjömän icke äro hemma i
Hälsingborg, utan bo i angränsande trakter och många af dem kanske
rent af i Malmö. Detta beträffande frågan om eu navigationsskola
i Hälsingborg.

Hvad de skärpta bestämmelserna för inträde i navigationsskolorna
beträffar, vill jag endast säga, att de icke öfverstiga den vanliga folkskolebildning,
som väl de flesta af våra sjömän fått, innan de gingo
till sjöss, så att med den saken är det icke så farligt.

vidare talade herr Olsson om, att navigationsskolelärarne borde
ha tillåtelse att under ferierna meddela privatundervisning. Vi ha emellertid
i vår motion icke på något som helst sätt ingått på frågan om,
hvad dessa lärare uträtta under ferierna, så att den saken förfaller ju

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

53 Nr 44.

helt och hållet. Att förbjuda dem att undervisa under skoltiden är en
alldeles nödvändig åtgärd, därför att detta system med privatundervisning
urartade, och under en lång följd af år var det i det afseendet
ganska betänkligt. Det har till och med gått därhän att de elever,
som icke tagit dylik privatundervisning, ha sedan af vederbörande
lärare blifvit trakasserade i tentamen. Jag anser således, att det var
alldeles nödvändigt, att denna privata undervisning föll bort.

Jag vill emellertid icke uppehålla kammaren med en diskussion
om dessa saker, utan ber endast att helt kort fa yrka bifall till utskottets
hemställan med den af luyr Nilson i Örebro föreslagna ähdringen
i motiveringen.

Herr Jeansson i Kalmar: Herr talman, mina herrar! Då ingen
af utskottets ledamöter här uppträdt och yrkat bifall till utskottets
hemställan, så ber jag att få göra det, då jag.. nämligen finner
utskottets förslag bättre än det af herr Nilson i Örebro framställda.

Utskottet bar i sin motivering sagt ifrån, att det väl vill vara
med om en minskning af antalet navigationsskolor — det vill äfven
jag — men tillika tillagt, att den i friherre Palmstiernas m. fl. motion
ifrågasatta tillsynen öfver dessa skolor icke vore tillrådlig; och i denna
af utskottet uttalade mening ber jag att få instämma. Det kan väl
icke vara tillrådligt, då kommerskollegium såsom den eventuella öfverstyrelsen
afstyrkt förslaget i denna riktning. Jag är med om, att ett
blifvande departement för handel och sjöfart får taga saken om hand,
men anser, att under tiden öfverstyrelsen för dessa skolor skall vara
hos marinförvaltningen. Det finnes sedan år 1908 inom detta verk
eu särskild nautisk afdelning, hvars chef skall föredraga ärenden rörande
navigationsskolorna. Jag anser det nödvändigt, att den nuvarande anordningen
bibehålies, till dess detta departement för handel och sjöfart
kommit till.

Vidare säger utskottet, att det icke finner det vara nödvändigt
att borttaga skoldirektionerna. Denna åsikt delar äfven jag. Detta
gör jag på grund bland annat deraf, att dessa direktioner väcka intresse
för skolan och att de icke förorsaka staten någon kostnad. Derför är
det bra, att dessa direktioner finnas, och de hafva ju sina vederbörande
öfver sig, så att de icke kunna vara till förfång.

Slutligen skall jag be att, med anledning af hvad den ärade talaren
på skånebänken yttrade i fråga om indragning af navigationsskolorna,
få säga, att om han menade, att Hälsingborg skulle få en skola, om
någon på en annan ort blefve indragen, så kan jag ej gilla detta.
Tv jag förstår, att han härvid syftar på den stad jag representerar.
Men jag ber då att få erinra om, att navigationsskolan i Kalmar sedan
många år tillbaka varit lifligt besökt och åtnjuter det största anseende.
Utaf den i Kungl. Majffs proposition intagna statistiska öfversikten af
elevfrekvensen vid landets navigationsskolor under läsåren 1900—-1905
framgår, att endast i fråga om fyra navigationsskolor, nämligen i städerna
Stockholm, Göteborg, Malmö och Kalmar, elevantalet uppgått
till en siffra, motsvarande ungefär hvad som kan anses vara för
dessa skolor normalt, medan däremot vid de öfriga skolorna antalet
elever varit mindre än man kunnat taga emot. Någon annan förän -

Ang. omorganisation

af navigationsskolorna.

(Forts.)

Kr 44. 54

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Ang. om- dring i detta afseende har icke inträffat under de år, som förflutit efter
organisation .°ir 1905, än att elevantalet vid navigationsskolorna i Yästervik och
t io näste otorn a,Strömstad ytterligare sjunkit. Att under sådana förhållanden vilja
(Forts.) draga in navigationsskolan i Kalmar, anser jag icke vara riktigt.

Herr talman! På grund af hvad jag sålunda anfört, ber jag att
få yrka bifall till utskottets förslag oförändradt.

Härmed var öfverläggningen slutad. I öfverensstämmelse med de
därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen propositioner först
på bifall till utskottets hemställan och vidare på bifall till samma hemställan
med den ändring i motiveringen, som föreslagits af herr Nilson
i Örebro; och fattade kammaren beslut i enlighet med sistnämnda
proposition.

Mom. b)—dj.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

§ 4-

exlr“ Å föredragningslistan var vidare uppfördt statsutskottets utlåtande,
inom^eckh-6 nv 61, i anledning af Kungl. Maj:ts i punkt 25 under åttonde kufvud«a»n/fcdepar<e-titeln
af statsverkspropositionen gjorda framställning angående arfvoden
mentet. åt en extra föredragande inom ecklesiastikdepartementet m. m.

I öfverensstämmelse med hvad Kungl. Maj:t i punkten 25 under
åttonde hufvudtiteln af propositionen angående statsverkets tillstånd
och behof föreslagit, hemställde utskottet, att Riksdagen måtte för beredande
af arfvoden åt extra föredragande i ecklesiastikdepartementet
m. m. på extra stat för 1911 anvisa ett anslag af 11,500 kronor, med
rätt för Kungl. Maj:t att häraf förskottsvis under år 1910 af tillgängliga
medel utanordna 7,000 kronor.

Efter föredragning af utskottets hemställan begärdes ordet af

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Swartz, som anförde:
Herr talman! Jag har naturligtvis ingen som helst erinran
att göra mot utskottets hemställan. Men i motiveringen till utskottets
hemställan förekommer en passus, som är af den beskaffenhet, att jag
anser det vara min skyldighet att begära ordet för att gifva kammaren
ett meddelande.

Sedan utskottet på sidan 10 framhållit »nödvändigheten af att åt
föredragningen inom regeringsrätten gifvas så enkla och litet betungande
former som möjligt, så att de föredragande departementstjänstemännens
arbete ej varder genom denna föredragning onödigtvis ökadt»,
fortsätter utskottet: »Därest detta iakttages, vill utskottet hålla före,

att med all sannolikhet särskilda, för ifrågavarande föredragning afsedda
tjänster inom Kungl. Maj:ts kansli icke vidare skola behöfva inrättas.
» Det är med anledning häraf, som jag ansett mig pliktig
förklara, att Riksdagen utan allt tvifvel har att vänta en framställning

So Nr 44.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

om ytterligare en extra föredragande i regeringsrätten, nämligen för Ang. en extra
finansdepartementets räkning. Det antal mål, som från finansdepartementet
öfverlämnas för föredragning i regeringsrätten, utgör mer ännaatihdeparteen
tredjedel af hela det antal mål, regeringsrätten har att handlägga, mentet.
Och det har redan förut, innan regeringsrätten kom till, vid atkilliga (Forts.)
tillfällen visat sig behof inom finansdepartementet af extra hjälp vid
föredragning af dylika ärenden, för att icke balansen skulle antaga
alltför stora dimensioner.

Nu är det så, att huru föredragningssättet inom regeringsrätten
än ordnas — och ju enklare det kan blifva därvidlag, desto mera har
■det mina sympatier •—■ förhåller det sig i alla händelser sa, att ^föredragningen
inom regeringsrätten fordrar mera arbete och ta.r längre
tid In hvad föredragningen inom statsrådsberedningen förut gjort. ^Har
det nu varit så, att inom statsrådsberedningen en extra hjälp vid många
tillfällen visat sig nödvändig, har det behofvet visat sig så mycket
större i fråga om regeringsrätten. Det har också alltifrån regeringsrättens
tillkomst varit nödvändigt att inom finansdepartementet förordna
en extra föredragande.

Antalet mål, som föreligga från finansdepartementet till föredragning,
växer oupphörligt, och då finnes det icke någon som helst
anledning att tro, att behofvet af eu extra föredragande skall försvinna
eller ens°minskas för framtiden. Anledningen, hvarför man icke redan
tidigare förelagt Riksdagen förslag till ett mera definitivt ordnande
af dessa förhållanden, är, att man velat kunna peka på en tydlig och
för alla påtaglig erfarenhet om nödvändigheten af en sådan anordning.

För regeringen har saken stått och står fullkomligt klar: nödvändigheten
förefinnes och kommer utan allt tvifvel att taga sig uttryck
i ett förslag om anställande af en extra föredragande i regeringsrätten
för finansdepartementets räkning.

Det är detta, som jag ansett mig skyldig att redan nu omnämna,
på det att icke en tystnad med afseende på utskottets motivering i
denna del skulle kunna sedermera tolkas som en försummelse från min
sida att icke i tid hafva sagt ifrån hvad som är oundvikligt.

Härefter yttrade:

Herr Rydén: Herr talman, mina herrar! Vid det tillfälle, då
min interpellation till herr statsrådet och chefen för civildepartementet
om arbetssättet i regeringsrätten besvarades, ställde jag i utsikt, att, när
nu förevarande fråga komme att föredragas i kammaren, jag ville framhålla
några synpunkter beträffande densamma.

Nu har emellertid det inträffat — något, som jag då icke vågade
hoppas — att statsutskottet enhälligt biträdt det förslag till formulering
af utskottets utlåtande öfver denna fråga, som jag önskat, hvarför''
jag icke har någon anledning att här taga upp den frågan till debatt.
Anledningen till att jag nu begärt ordet, herr talman, är egentligen
ett yttrande af herr civilministern, då han besvarade min nyssnämnda
interpellation, kvilket yttrande jag emellertid icke vid det tillfället
ville upptaga till bemötande, då kammarens ledamöter icke då hade

Kr 44. 56

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Ang. en extra handlingarna i målet framför sig, men hvithet jag nu anser mic höra

föredragande^ '' ° ° °

inom eckle- J TT* . . . .

siastikdeparte-^err civilministern yttraae i sitt svar till mig bland annat föl mentet.

j ande l

(Forts.) »I detta sammanhang vill jag i förbigående påpeka eu mindre

tydlig uppgift i herr Rydéns interpellation. Herr Rydén anmärker,
att Kungl. . Maj:t af Riksdagen iiskat ett anslag af 6,000 kronor för
en extra föredragande af regeringsrättsärendena i ecklesiastikdepartementet.
Rätta förhållandet är, att Kungl. Magt, enligt hvad det vid
årets statsverksproposition fogade statsrådsprotokollet öfver ecklesiastikärenden
utmärker, tänkt sig, att dessa göromål skulle uppehållas af en
kanslisekreterare i departementet samt för ändamålet ifrågasatt ett belopp
af 1,000 kronor för år 1910, och under förutsättning att den begärda
provisoriska löneregleringen för statsdepartementen bifalles, ingenting
för 1911.»

Jag föreställer mig, att många af kammarens ledamöter, när herr
statsrådet. afgaf detta svar, fingo den uppfattningen, att jag lämnat
en felaktig uppgift i motiveringen till min interpellation. Jag ber
emellertid att få hänvisa till de nu föreliggande handlingarna, där hvar
och eu kan öfvertyga sig om, hvad det bär gäller. Det är liär fråga
om eu kanslisekreterare, som erhåller 4,000 kronor i lön och som erhåller
en provisorisk lönereglering af 1,000 kronor samt därtill ytterligare
ett extra arfvode af 1,000 kronor, alltså sammanlagt 6,000 kronor.
Denne kanslisekreterare skall uteslutande ägna sig åt den extra
föredragningen inom ecklesiastikdepartementet, och då vågar jag hålla
före, att min uppgift om att det verkligen är fråga om ett anslag af

6.000 kronor för extra föredragning inom regeringsrätten är korrekt.

Herr civilministern sade, att det endast gällde en anslagsökning å

1.000 kronor för år 1910 och ingenting för 1911. Ja, jag vägar påstå,
att herr civilministern var mindre tydlig i denna sin framställning,
ty det är i själfva verket icke fallet, såsom herr civilministern yttrade,,
nämligen att det här gällde blott 1,000 kronor för år 1910 och ingenting
för år 1911. Ty såsom herrarne kunna finna af den utredning,
som föreligger i denna fråga, gäller det här, förutom anslag åt en
extra föredragande, att anslå medel till en amanuens, för hvilken nu
äskas för hvartdera af åren 1910 och 1911 2,000 kronor eller sammanlagdt
4,000 kronor. Om herrarne kunnat följa med siffrorna, finna
herrarne, att de uppgifter, jag lämnade kammaren, voro till alla delar
riktiga,. hvarför jag icke vill låta detta yttrande från herr civilministerns
sida stå oemotsagdt.

Med anledning af hvad herr finansministern yttrade, ber jag att
få säga några ord. Jag har väl reda på, att det hotar att bli en arbetsbalans
för den extra föredragningen inom finansdepartementet, men
jag hemställer till herrarne, om det icke finnes något annat sätt att
ordna detta. Jag har tänkt mig ungefär så, att på samma sätt, som
kammarrätten är högsta instans i fattigvårdsmål, den skulle göras till
högsta instans jämväl i beskattningsmål. Den frågan togs för resten
upp af herr vice talmannen i Första kammaren vid en debatt för en
tid sedan, och då gjorde presidenten, friherre Åkerhielm, den formella
invändningen, att kammarrätten vore första juridiska instans i beskatt -

57 Nr 44.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

ningsmål. Då kammarrätten hade att pröfva ett beskattningsmål, Ang. en extra
kunde det hända, att den klagande icke förebragt tillräcklig bevisning,
och då brukade kammarrätten i sitt utslag gifva några vägledandesias(iMeparte.
vinkar angående den komplettering af bevisningen, som behöfdes inför mentet.
regeringsrätten. Och han ansåg därför, att det icke läte tänka sig att (Forts.)
härutinnan ordna på sätt som här antydts. Men jag undrar dock, om
det icke är en alltför byråkratisk åsikt, som gör sig gällande i denna
fråga. Skulle det icke låta tänka sig, om man frigjorde sig något från de
byråkratiska formerna, att kammarrätten i sådana fall, där den såg,
att full bevisning icke förelåg, men hade anledning tro, att någon af
parterna hade ytterligare bevisning, helt enkelt meddelade vederbörande,
att, om han kunde åstadkomma vidare bevisning i den eller den
punkten, han ägde att inkomma med denna till kammarrätten. Sedan
skulle målet definitivt afgöras. Jag har den uppfattningen, att kammarrätten
för alla tider blir bra mycket mera kompetent att bedöma
och afgöra beskattningsmål än regeringsrätten, detta månghöfdade juridiska
ämbetsverk, någonsin kommer att bli; och jag tror, att det är
tryggare för själfva beskattningsärendena, att de på det sättet afgöras
af kammarrätten såsom högsta instans i stället för af regeringsrätten.

Ifall herr statsrådet och chefen för finansdepartementet toge den
saken i öfvervägande, skulle det betyda eu sådan aflastning af antalet
mål i Kungl. Maj:ts kansli och hos regeringsrätten, att i och med
detsamma hvarje tal om anställande af extra föredragande i finansdepartementet
blefve öfverflödigt. Jag hemställer, att den tanken måtte
tagas under öfvervägande, och vill för öfrigt för min del understryka
den uppfattning, som statsutskottet här enhälligt har biträdt, nämligen
att det bör iakttagas all möjlig förenkling i det hela.

Jag har, herr talman, icke något annat yrkande än om bifall till
utskottets hemställan.

Herr Widén: Herr talman! Eftersom frågan om instansord ningen

i beskattningsmålen nu kommit på tal, ber jag att få yttra
några ord.

Jag har såsom ledamot af löneregleringskommittén på sin tid deltagit
i kommitténs arbete rörande regleringen af kammarrätten. Därunder
kommo vi också att tänka på, huru vi skulle göra med beskattningsmålen;
och jag var då inom kommittén med om ett förslag, att
kammarrätten skulle göras till domstol i sista instansen för beskattningsmål.
Det är min fulla öfvertygelse, att ett sådant tillvägagående,
som° äfven förordades af åtminstone en ledamot af kammarrätten, skulle
medfört en betydlig förenkling af förvaltningsmaskineriet. Det är
äfven min fulla öfvertygelse, att detta icke skulle innebära^ några i
ringaste mån betänkliga konsekvenser i fråga om dessa måls säkra
afgörande.

Det fanns dessutom äfven ett annat skäl, hvarför jag, eller rättare
sagdt löneregleringskommittén, på den tiden ville hafva beskattningsmalen
slutdömda i kammarrätten, och det var den omständigheten, att
de därigenom blefve mycket fortare afgjorda. Detta är ju för de skattande
själfva af synnerligen stor betydelse; det är nämligen för dem
af ett stort värde att någorlunda i tid få veta, hvad de skola skatta

Nr 44. 58

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Ang. en extra för; och äfven för myndigheterna, särskilt de kommunala myndig^nom^clle-
^le^erlla'' hr det af vikt att i tid få kännedom härom. Såsom det var
eiastikdeparte-00^1 såsom det ännu är, händer det i många fall, att det måste bli
- mentet. restitution, af skatt på grund af ändrade beslut i beskattningsår!,
(Forts.) en restitution som, om målen behandlats fortare, skulle kunnat undvikas.
Och så äfven det skälet, att kammarrätten såsom domstol i
min tanke hade varit bättre skickad att med sakkunskap och oväld
afgöra dessa än en med hvarjehanda politiska och andra regeringsbestyr
tungt belastad regering. Det sista skälet gäller visserligen icke
nu, då målen gå till regeringsrätten; men jag tror fortfarande, att
det är ett framtidsmål att få en domstol, som slutligen afgör dessa
mål redan i andra instansen, och att denna domstol skulle vara kammarrätten.

Anledningen, hvarför det icke gjordes något af detta den tiden,
då frågan var före här i Riksdagen, var den, att opinionen inom Riksdagen,
såvidt jag då kunde finna, låg alldeles emot ett sådant förslag
— till och med så emot, att vid förberedandet inom utskottet
af ett betänkande rörande en annan fråga man ville hafva in i motiveringen,
att regeringen icke skulle fä peta på denna instansordning,
utan att det fortfarande borde vara lika många instanser i beskattningsmål
som förut. Detta ströks nu visserligen den gången ur motiveringen
med hänsyn till att detta var en fråga, som Riksdagen afgjorde
själf och som man sålunda inte alls behöfde befara, att regeringen
skulle göra något vid, Riksdagen oåtspord; men man skrämdes
i allt fall från att vidare yrka på någon förändring.

Jag tror dock för min del, att den tid kan komma, då det vore
gagneligt att taga upp detta förslag och se till, huruvida icke instausordningen
i beskattningsmål kunde betydligt förenklas.

Med herr Widén förenade sig herr Zetterstrand.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Lindström:
Herr talman, mina herrar! Jag skall endast be att få lämna en liten
uppgift. Jag har suttit här och räknat ut, hvad denne extra föredragande
i regeringsrätten skulle normalt komma att kosta utöfver
eljest beviljade anslag. Om jag till kostnaderna för honom lägger
också kostnaden för amanuensen, så kommer det, normalt, att uppgå
till 2,000 kronor. Jag vill bara lämna den upplysningen.

Herr Rydén: Herr talman! Ja, man kan räkna bra olika! Herr
statsrådet räknar tydligen sålunda, att kanslisekreteraren, som skulle
sköta uppdraget som extra föredragande, redan står inne på den ordinarie
staten, och lön jämte andra arfvoden finnas därför redan förut
tillgängliga. Jag förmenar, att, då han nu ej skall sköta annat än
den extra föredragningen, medan hans arbetskrafter annars skulle kommit
departementet till godo, hans lön m. m. rätttvisligen bör föras
på kontot för de extra föredragningarna i regeringsrätten. Jag kan
nämligen icke tänka, att herr statsrådet menade göra troligt, att en
kanslisekreterare och en amanuens, som skulle helt och hållet ägna

69 Nr 44.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.
sig åt föredragning i regeringsrätten, skulle tillsammans kosta blott Ang. en extra

- i o o ° ° föredragande

2,000 kronor. inom utcUt.

siastikdepartf

Chefen för ecklesiastikdepartementet, berr statsrådet Lindström! mentet.
Herr talman, mina herrar! Jag skall be att få upprepa, att den sär- (Forts.)
skilda kostnaden för ecklesiastikdepartementet på grund af regeringsrättens
tillkomst blir under år 1911 tvåtusen kronor, sedan alla för
detta år begärda anslag, som förskotteras för år 1910, blifvit fråndraga.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 5.

Härefter föredrogos hvart för sig statsutskottets utlåtanden:

nr 62, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående rektorn
vid realskolan i Oskarshamn J. V. Asplunds tjänstårsberäkning för
uppflyttning i högre lönegrad; och

nr 63, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående beloppet
af arfvode i visst fall åt vikarie för lektor vid högre lärarinneseminariet
i Stockholm.

Hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls af kammaren.

§ 6.

Slutligen upptogs till behandling statsutskottets utlåtande, nr 64, Ang andag
i anledning åt Kungl. Maj:ts proposition angående anslag till svensk
undervisning för svenska barn i London. för svenska

I en den 18 sistlidne mars till Riksdagen aflåten, till statsutskott,,™; London.
tets förberedande behandling ötverlämnad proposition, nr 169, hade
Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen att för upprätthållande under den
i juli 1910—den 1 juli 1911 af svensk undervisning för svenska barn
i London på extra stat för år 1911 bevilja ett belopp af 2,000 kronor
att utgå enligt de närmare bestämmelser, Kungl Maj:t kunde finna
lämpligt förskrifva.

Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade emellertid herrar
Billing, grefve A. F. Wachtmeister,friherre Gripenstedt, grefve Klingspor,
grefve Taube, Björklund, Åström, Bergström, J. Nilsson och
Nilson i Urebro hemställt om bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Utskottets hemställan upplästes, hvarefter

Herr Thyrén yttrade: Herr talman, mina herrar! Uti de korta

rader, som statsutskottet här har bestått som motivering, finner man
•egentligen endast ett ledmotiv, nämligen farhågan för att det skulle

Nr 44. 60

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Ang anslag kunna dyka upp flera sådana anslagsbegärande skolor för svenskar i

undervisnin utlandet för

svenska . Att Bu den eBe fruktår hvad den andre hoppas, det är ju ingenbam
i London.ting Bytt. Men jag kan icke neka, att det har förvånat mig något,
(Forts.) att statsutskottet här fraktar och endast fruktar. Jag skulle hafva
väntat mig, att det åtminstone hade markerat någon blandning af
hopp och fruktan, t. ex. så, att det hade antydt någon glädje och tillfredsställelse
öfver att dessa fattiga svenskar i utlandet försöka, så
godt de kunna med sina små medel, att lära sina barn svenska; låt
vara, att utskottet sedan hade däremot vägt de ekonomiska skälen.

Emellertid, till den del det nu må vara befogadt att anlägga
fruktans synvinkel på denna sak, så tror jag likväl, att utskottet uppdragit
ett väl obegräusadt perspektiv för framtiden med hänsyn till
faran för en mängd nya dylika anslag; och denna min tro bestyrkes
af hvad jag kunnat inhämta i utrikesdepartementet. Det förefaller,
som om det knappast skulle kunna väntas mera äu tre sådana nya
anslag uti Europa, nämligen i Petersburg, i Paris och i Hamburg. I
Wien t. ex. finnes ingenting, som kan räknas som en svensk koloni.
I Kom lika litet; där ligger det alltid en del artister och turister, men
det finns ingen stadigvarande koloni; i Madrid, Lissabon och Konstantinopel
finnes ingenting. I några hamnstäder finnas visserligen några
fa köpmannafamiljer, men ingen koloni; och hvad beträffar svenskamerikanerna,
så förefaller det, efter allt hvad man hittills sett ifrån
dem, och efter hvad man vet om den förmögenhet, som förekommer
bland svensk-amerikanerna, högst osannolikt, att vi skulle bli besvärade
med någon anhållan af det slaget därifrån.

Emellertid, om nu Riksdagen gör utskottets förslag till sitt beslut,
huru kommer det att presentera sig för dessa svenskar i London? De
hafva sedan tva ar själfmant och med egna medel satt i gång, så godt
de hafva kunnat, eu sådan här skola; och tillströmningen var redan
1908 så stark, efter hvad det upplyses i propositionen, att de med sina
dåvarande medel icke kunde bekosta tillräckligt stora lokaler för alla,
som ville vara med. Emellertid synas de sedan med ytterligare unpoffringar
hafva utvidgat lokalerna, så att de nu hafva plats för‘60
barn. Då de nu äro så långt komna och lyckats att få det godt i
gång, sa vända de sig med denna ganska modesta begäran om anslag
till svenska Riksdagen, hvilken förut har beviljat ett liknande anslag
till Berlin; och så svarar då svenska Riksdagen ungefär så här: där
kan man se risken af att ge berlinarne, när de begärde; farhågorna
hafva alltså redan gatt i uppfyllelse; detta måste afbrytas så fort som
möjligt, så att vi icke riskera att få ge 2,000 kronor hit och 2,000
kronor dit för något sa onyttigt som att dessa svenskar, som hafva
lämnat sitt land, skola få se sina barn uppfostrade till att lära sig
svenska. Jag må bekänna, att om jag försätter mig i dessa londonsyenskars
situation och tänker mig vara en af dem, som mottoge genom
tidningar och post underrättelse om denna den svenska Riksdagens
hållning, skulle jag hafva svårt att icke känna det underligt och nedslående.
Riksdagen hade sålunda ansett, att deras sträfvan att behålla
en samhörighet, så godt de förmått, med sitt gamla land, den hade
icke något värde, och detta, fastän dessa människor redan hafva gjort

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

61 Nr 44.

och fortfarande, äfven om anslaget beviljas, komma att göra uppoffra]- Ang. anslag
car, som för dem helt säkert äro vida större, än det för svenska staten ulnUdle™™*„
är att bevilja 2,000 kronor, och fastän de helt säkert uti dessa sina Uföre™Zlkl
uppoffringar alldeles icke hafva låtit sig ledas af den »nytta», omj arn i London.
hvilken statsutskottet utlåter sig, utan af helt andra motiv. ^ (Forts.)

Ja, som sagdt, det skulle då inte förvåna mig, om dessa våra utländska
landsmän finge en känsla af att Riksdagen måtte vara en något
hall affärsman, såvida den ens vore någon affärsman, och icke uteslutande
hall. Detta sist antydda tvifvel väckes i synnerhet, då man
tar i betraktande en af de möjligheter, som jag nyss nämnde, nämligen
Petersburg. För hvar och en, som i likhet med mig — och jag antager,
att det är icke så få äfven i denna kammare — betraktar det
som ett alldeles afgjordt fel, att vi svenskar icke för länge sedan hafva
gjort hvad tyskarna i våra (lagar visat sig förstå, nämligen beredt oss
en kolossal marknad i Ryssland, hvartill vi genom vårt geografiska
läge varit i högsta grad inbjudna, för hvar och en, säger jag, som fått
den uppfattningen, måste det framstå såsom en försummelse, att vi
icke sörjt för att ha pioniärer, tentakler i Ryssland; och hvar och en,
som kommit in i denna tankegång, måste säga sig, att långt ifrån att
det är någon bortkastad utgift, är det tvärtom ett nödvändigt och i
hvarje fall ytterst lämpligt medel att bereda marknad för oss i Ryssland,
just detta, att vi taga vara på barnen till de svenskar, som nu
vistas i Petersburg och såvidt möjligt sörja för att de få lära sig svenska.

Bland dessa personer skola vi sedan kunna träffa valet af sådana, som
beköfvas för våra svenska affärer på Ryssland; de äro ju så utbildade,
att de kunna både svenska och ryska från barndomen och äro väl
inne i ryska förhållanden. Man kan ju säga, att Petersburg icke kör
hit, men det gör det väl ändå, ty det ligger inom statsutskottets
perspektiv, inom området för dess närmaste framtida farhågor. Och
hvad som gäller i allra högsta grad om Petersburg, gäller, låt vara i
mindre grad, om London. Det är alltså efter min mening en fullkomligt
felaktig syn på saken att betrakta de medel, som här skulle gifvas ut,
såsom endast rätt och slätt borta, utan äfven ekonomiskt sedt är detta
eu utgift, som har sin stora betydelse och som kommer igen antagligen
både tiofaldt och kundrafaldt. Men jag kan ju icke precis begära, att
kammaren skall i den delen tro på mitt omdöme, då jag hvarken är
eller ger mig ut för att vara finansman, utan jag skall tillåta mig att
anföra något, som kanske kan bestyrka min uppfattning. Om vi nämligen
fråga oss, huru de stora utländska makterna ställa sig till frågan,
är jag i tillfälle att meddela, enligt denna promemoria här från
utrikesdepartementet, att tyska riket hittills upptagit i siu budget

850.000 mark till understöd åt tyska skolor, bibliotek och därmed jämförliga
inrättningar i utlandet och att anslaget nu blifvit höjdt med

50.000 mark till 000,000 mark; och af telegram, som utrikesministern
i dag mottagit rörande Frankrikes förhållanden i samma afseende, framgår
bland annat, att ensamt i Marocko betalar Frankrike ut 100,000
francs om året för detta samma ändamål, och i hvad som betecknas
såsom »Orienten» betalar det ut icke mindre än 900,000 francs hvarje
år. Det är tämligen klart, att dessa makter icke göra detta för ro
skull eller af sentimentalitet; men de betrakta icke dessa sina utflyt -

>Tr 44. 62

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Ang. anslag tade landsman rätt och slätt såsom förtappade individer, hvillca lämnat
««dervismL ^em ?ch s°m de .absolut icke böra brj sig om, utan de förstå livad de
för svenska aro. Vinda äfven i ekonomiskt afseende. Detsamma böra äfven vi göra,
barn i London.enligt min mening.

(Forts.) _ Då jag sålunda finner, att alla de skäl, som här egentligen kuiina
inverka, peka alldeles bestämdt åt samma håll, får jag, herr talman,
yrka bifall till reservationen och afslag å utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Julilin, Zett er st rand, Vahlquist,
Eäf, Pettersson i Södertälje, Söderbergh i Karlshamn, friherre Fleetwood,
Andersson i Skifarp, Forsberg, Thavenius, Canell, Wijk, Carlson
i Herrljunga, Karlsson i Göteborg, Jeansson i Kalmar, Eden, Jesperson,
Söderberg i Hobborn och Zimdahl.

Vidare yttrade:

Herr Starbäck: Herr talman, mina herrar! Uti motiveringen
till det i föreliggande kungl. proposition äskade statsanslaget framhåller
herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet något,
som . jag förmodar har gått den föregående ärade talaren fullständigt
förbi. Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet säger
nämligen där, att de barn, som undervisats i London, ha säkerligen,
liksom fallet varit med barnen i Berlin, till största delen tillhört
mindre bemedlade hem. Jag tror, att man på detta påstående har
mycket svårt att stödja en sådan uppfattning som den, herr Thyrén
med stor aplomb ansåg sig kunna understryka, nämligen att det var
fattiga, svenskar, som dessa understöd till utlandet afsåge. Då jag således
icke kan förstå, att han på denna passus kan bygga ett dylikt
påstående, förmodar jag, att han icke uppmärksammat densamma, eller
också bär han möjligen i utrikesdepartementet fått någon uppgift eller
utredning om, huru det förhåller sig med denna sak. Tills vidare
ställer jag mig dock gansks tviflande gentemot talet om, att det endast
är fattiga, obemedlade barn, som understödet gäller.

Vidare har det framhållits — och det är ju en synpunkt, som vi
bruka göra gällande här i kammaren — att statsunderstöd, i hvilken
form. det vara må, icke bör utgå till personer, hvilka äga möjlighet
att själfva bekosta de utgifter, som statsanslaget afser.

Herr. Thyrén fann det högst märkvärdigt, att åtminstone i utskottets
lilla yttrande icke förefänns någon blandning mellan fruktan
och hopp. Jag får verkligen säga, att detta var ett mycket märkligt
uttryck. Skulle man följa herr Thyrén i hans förhoppningar i fråga
om svenskarnes framtid utomlands, skulle det öppna sig ett ändlöst
perspektiv medjj understöd för allt slags emigration. Den nuvarande
ecklesiastikministerns företrädare yttrade en gång här i kammaren:
Ju flera skolor vi få i utlandet såsom stöd för svenskhetens bevarande
där, desto bättre. Han uttalade icke alls någon fruktan för, att det
skulle behöfva bli många skolor i utlandet, nej, han delade herr Thyréns
förhoppningar, att det måtte bli så många sådana skolor som möjligt.
Om vi alltså understödja emigrationen, få vi ju anledning
att upprätta desto fler skolor utomlands. Men hvarifrån skola vi då

63 Nr 44.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

till sist taga penningar till allt detta? Gentemot denna utan fruktan Ang.. anslag

uttalade förhoppning, ställer sig herr Thyréns bestämda mening, att

det här icke kan blifva fråga om mer än eu eller annan ny stad, högst jör svensia

märkvärdig. Han nämnde Petersburg, Paris och jag tror äfven Hamburg.6a,-n j London.

Ja, jag skulle här vilja tillägga åtminstone Riga. Det är en ganska (Forts.)

stor stad — den är åtskilligt större än Stockholm — och där finnes

redan en svensk koloni, som säkerligen blir allt större och större, så att

nog har man att emotse därifrån begäran om ett sådant anslag, hvarom

här är fråga.

Men det är nog icke bara dessa konsekvenser, som man har att
vänta sig af ett bifall till det föreliggande förslaget. Om man genomläser
den kungl. propositionen, skall man finna, att förhållandena i
London äro af den beskaffenhet, att vi när som helst ha att vänta
eu anhållan om anslag till ytterligare en skola därstädes. Enligt senaste
uppgifter uppgår antalet barn, som sålunda skall undervisas i
London, .till 60, och för att kunna tillmötesgå deras behof måste
lärarinnan kunna förflytta sig, så att hon kan undervisa på tre ställen,
och slutligen finner man nog, att man måste anordna svenska skolor
på flera håll i London för att motsvara de behof, som nu i förevarande
hänseende yppar sig. De stora städerna på kontinenten, Berlin och
Petersburg, äro nog också af den beskaffenhet, att man därifrån kan
emotse anmodan om anslag till flere skolor.

Men det är icke nog med detta. Hvarför skall man vara öfvertygad
om, att undervisningen skall stanna just på det stadium, där
den nu befinner sig, om man nämligen går in på herr Thyréns resonemang,
att det icke är någon sentimentalitet, som ligger bakom detta
anslag, utan det är någonting, som afser att i utlandet bibehålla den
svenskhet, som kan gifva oss tillbaka valuta i materiell form ? Jag
tror, att det då icke är nog med att undervisa i lekens form uti svensk
historia, geografi, modersmål och sång på småbarnsstadiet eller möjligen
något högre stadium. Jag tror nog, att vi måste tänka på att
då anordna någon öfverbyggnad på denna småbarnsskola, för att dessa
svenskar verkligen icke skola glömma bort, hvad de en gång lärt sig
under lekens form. Denna proposition är emellertid icke så affattad,
och saken har icke heller legat så före i Riksdagen, att det här skulle
vara fråga om att gifva något understöd, som vi sedermera skulle fä
tillbaka med ränta. Saken är icke så materiell, som herr Thyrén
framhöll, utan det är en känslosak, och det är eu vacker känslosak,
det skall jag gärna vara med om, och jag skulle också gärna vara
med om att bevilja dessa medel, om det icke här enligt min mening
funnes eu viktigare synpunkt än de synpunkter, som nu framförts.

Jag anser visserligen, att de synpunkter, som jag här sökt klargöra,
äro tillräckligt afgörande — de äro det i alla fäll för mig, och jag
anser, att de borde vara det äfven för Riksdagen — men de äro dock
icke de viktigaste härvidlag. Man kan se denna fråga ^belyst af de
konsekvenser, som jag här velat draga upp, men man måste också, se
den belyst af hvad som gjorts eller snarare underlåtits för att, om jag
så får uttrycka mig, bevara svenskheten i Sverige. Det är, enligt min
mening, just detta, som bör läggas såsom utgångspunkt vid bedöman -

Nr 44. 64

Onsdagen den 11 Maj, e. in.

Ang. anslag det af denna fråga, och jag tillåter mig därför, herr talman, att i

undervitnin första korthet utveckla den synpunkten.

för svenska -lag vill då erinra om något, som väl äfven framhölls, då det var
iarn i London.fråga, om understöd för svenskhetens bevarande i Berlin, nämligen att
(Forts.) Riksdagen gång efter gång afslog ökade anslag för att understödja
fattiga skolbarns besök i folkskolan i vissa lappmarks- och fjällsocknar.
Jag erinrar mig, att det var en motion af en af de ledamöter,
som nu instämde med herr Thyrén, nämligen herr Zetterstrand, som
en gång gaf anledning till att detta anslag ökades. Men det är för
alla mina kamrater i kammaren väl bekant, att det var ett mycket
starkt motstånd från det håll, där man med statsutskottets ordförande
i spetsen stod som reservanter mot statsutskottets betänkande. Det
var med ett mycket starkt motstånd man både att kämpa, när det
gällde att så småningom få fram detta anslag, som afsåg att bringa
hjälp åt dessa fattiga skolbarn i våra aflägsna, nordliga landsändar.

Nu sade herr Thyrén så patetiskt: om nu Riksdagen afslår detta
anslag, hur tro herrarna det kommer att presentera sig för de fattiga
stackarna i London? Ja, hur tror herr Thyrén, att Riksdagens beslut,
då det gällde det anslag jag nyss talade om, presenterade sig för de
fattiga invånarna inom våra egna landamären? Det kanske är en fråga,
som tål att tänka på. Men detta intresse för undervisningen åt våra
svenska barn i Sverige får en belysning, som jag här vill söka åstadkomma
genom att relatera en debatt i kyrkomötet år 1908. Den debatten
föranleddes af en motion af biskop Lövgren, en motion, som
gällde åtgärder för folkskoleväsendets utveckling i mera praktisk riktning.
Den motionen gick ut på att kyrkomötet skulle uttala sig för
undervisningstidens inskränkning. Tiden skulle så begränsas, att hemmen
skulle få mera rådrum att öfva tillbörligt inflytande på barnens
uppfostran. Tidsbegränsningen skulle lämpas efter olika orters olika
förhållanden. Jag förmodar, att för sådana orter som de lappländska
skulle förhållandena befinnas vara sådana, att man icke skulle behöfva
någon undervisning alls. Tidsbegränsningen under de tidigare skolåren
skulle ske så, att nya årskurser skulle anordnas med fallande antal
undervisningstimmar. Naturligtvis skulle också ämnena uteslutande
lämpas efter denna nya undervisningstid, denna halftidsläsning,
som tydligen är det ideal, som föresväfva!* denne biskop. Man skulle
endast sysselsätta sig med de ämnen, som kunde stärka ungdomens
sedliga och religiösa lif, och som särskildt vore ägnade att främja kärleken
till fosterlandet. Ja, att äfven sådana ämnen skola läsas, det
förmodar jag att alla äro med om, men det behöfs nog annan kunskap
därjämte, i vår tid kanske mer än fordom. Det är också med en viss
beklämmande känsla, som man här finner herr biskop Billing mycket
tydligt och klart instämma i denna motions syfte. Det finnes intet
rum för någon tanke, att man kunde missförstå hans mening. Han
instämmer fullkomligt i motionens syfte, att undervisningstiden skall
inskränkas, och att vi skola försöka få halftidsläsning införd i Sverige.
— Nu kan jag inte värja mig för den tanken, att denna kanske icke
så öfverraskande uppfattning hos en af Första kammarens såväl som
kyrkans främste målsmän — denna kyrka, som ju skall ha själfva

66 Är 44.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

folkundervisningen om kand — om hvad vi äro skyldiga undervis- Ang. anslag
ningen i vårt eget land, att denna uppfattning, säger jag, synes gå J^J^nL
igen i fråga om ett par åtgärder eller rättare brist på åtgärder angå- jör svenéka
ende en annan del af undervisningen i vårt land, nämligen folkuuder-järn i London.
visningen i dess helhet. Jag åsyftar regeringens vägran af anslag till (Forts.)
Svedala folkbibliotek och Brunnsviks folkhögskola.

Detta, mina herrar, tillåter jag mig här ett ögonblick fästa mig
vid, därför att det måste gifvas ett tillfälle att yttra sig om den saken,
och därför att just dessa omständigheter enligt min mening belysa
frågan om anslag till undervisning åt skolbarn utom landets gränser.

Jeg kan nu inte förstå, hvarför denna anslagsvägran drabbat de två
nämnda bildningsanstalterna. Det kan väl inte nekas till, att en af
arbetarrörelsens allra'' vackraste sidor just är den, som kommer fram i
det visade intresset för att nå större bildning. Denna tro på kunskapen,
detta bildningssträfvaude ger enligt min mening en stark förhoppning
om att arbetarmassorna eu gång skola lyckas genomföra sin vilja
att fostra sig själfva till en kulturmark, som kommer att gifva rika
och goda och vårt land gagnande skördar, och jag kan inte förstå, att
det, att denna vilja är fördomsfri, och att denna håg står till ett vetande,
som icke är fötadt på förutfattade meningar, och ej till en kunskap,
som blifvit godkänd endast därför att den bär auktoritetstrons
ursprungsbeteckning, jag kan inte förstå, hvarför detta skulle göra
dessa sträfvanden mindre löftesrika. Mig synes det, som om eu sådan
rörelse borde understödjas. Men den skall icke understödjas. Det är
denna brist på intresse för en stor fond af inhemsk bildningskraft, som,
enligt min mening, skall belysa den föreliggande frågan.

Ja, äfven om man på den bildningsrörelsen lägger mindre synpunkter
än jag gör, så borde dock alla skäl tala för att den understödjes,
och särskilt finnes det ett skäl, som jag skall be att få framhålla.
För dessa båda af mig nu framdragna bildningsinstitut hafva
arbetarna förtroende. Det ena, Svedala arbetarbibliotek, är framsprunget
ur arbetarnas egen krets; det andra, nämligen Brunnsviks folkhögskola,
är åtminstone för den tid, som den redogörelse, jag här har,
afser, understödt af arbetarna. De omfattas sålunda med förtroende af
dem. De gå dit just för den sakens skull, och det måtte väl vara ett
skäl att understödja dem. Jag skulle också vilja säga, att enligt den
uppfattning, jag fått af undervisningen vid Brunnsviks folkhögskola,
är den af den beskaffenheten, att den ger oss, vårt land och vår samtid
det allra bästa vapnet i händerna mot den rörelse inom eu del
arbetaresammanslutningar, som man kan beteckna som den anarkistiska.

Enligt min mening finnes det icke någon möjlighet att på ett i längden
säkrare och bättre sätt komma den rörelsen till lits än just genom eu
sådan uppfostrande verksamhet som den vid Brunnsviks folkhögskola.

Jag skall inte längre uppehålla mig vid dessa förhållanden, då
tiden är så långt framskriden, och man möjligen kan anse, att de
ligga något på sidan om ämnet. Men jag har velat använda tillfället
för att uttala min öfvertygelse, att så länge vi icke finna det förenligt
med vår undervisningspolitik öfver hufvud att understödja lojala sträfvanden
i denna riktning inom värt eget land, så tror åtminstone inte
jag på nyttan af att bevara svenskheten i utlandet. Nu finner nog en

Andra Kammarens Prot. 1910. Nr 44. 5

Nr 44. 66

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Ang. anslag del af herrarna'' måhända detta något barnsligt — jag kan se det på
undeZisnin ^errarnas anleten — men, sanna mina ord, gifva vi bort pengar för
att bevara svenskheten i London eller Berlin eller Petersburg eller
barn i iondon.Hamburg, men inte uppmuntra dessa inhemska bildningsinstitut, så hän(Forts.
) der det kanske, att de barn, som gå och söka lära sig litet svenska i
London eller Berlin, äro just de barn, som fått flytta ut ur landet på
grund af denna brist på omvårdnad om dessa undervisningsanstalter.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Med herr Starbäck förenade sig herrar Kjellberg och Kristensson.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Lindström:
Herr talman, mina herrar! Jag skall be att med några ord få utveckla
de skäl, som föranledt mig att tillstyrka den proposition, som det föreliggande
utskottsbetänkande! afser. Jag vill då först och främst, liksom
herr Thyrén, fästa uppmärksamheten vid det faktum, att de stora
lifskraftiga nationerna anse det som ett synnerligen viktigt led i deras
kamp för själfupphållelsen att energiskt drifva propaganda för sig i utlandet
och där finna språkrör för sina intressen. Denna propaganda
bedrifves synnerligen målmedvetet, och för detta ändamål utgifvas, såsom
herr Thyrén nämnde, betydande summor. I nu nämnda hänseende har
Sverige varit efter, betydligt efter. Den, som varit litet utomlands, kan
icke ha undgått att med en beklämmande känsla iakttaga, hurusom
det i den utländska pressen oupphörligen förekomma de mest befängda
skildringar, utan att det finnes någon möjlighet att genom någon inflytelserik
person få dem korrigerade. Jag har varit utomlands och
vid kongresser lagt märke till, hurusom exempelvis våra grannländers
namn nämnts med mycken berömmelse, men där Sveriges namn nästan
i regel saknats. Sverige har i detta afseende ådagalagt en, jag skulle
vilja säga, dådlös eller kanske förnäm likgiltighet och hållit sig borta
. från denna internationella kamp. Alla veta vi, hurusom vid ett för
Sverige mycket kritiskt tillfälle en stor del af den utländska pressen
innehöll så godt som en enda vrångbild af Sverige, som det var nära
nog omöjligt att få rättad. Nu har emellertid på sista åren en ändring
i detta afseende ägt rum. Myndigheter och enskilda göra allt hvad de
kunna för att göra Sveriges namn, dess andliga och materiella kultur,
bekanta i utlandet. Jag tänker härvid bland annat på det riksförbund,
som bildats för ifrågavarande ändamål, och jag kunde kanske här använda
tillfället att säga ett erkännande ord äfven om det gagnande
arbete, som Svenska Publicistklubben nedlagt i detta syfte.

Nu vill jag säga det, att framläggandet af denna proposition för
Riksdagen är just ett led i dessa sträfvanden att bättra på hvad vi
felat. Jag tror nämligen, att om sönerna och döttrarna till utomlands
boende svenskar få i barndomen lära sig känna och fatta intresse för
svenska språket och svenska kulturen, så komma de att taga detta intresse
med sig, när de sedan såsom vuxna planteras ut inom olika samhällslager
af det folk, hvars land de gjort till sitt hemland. På det
sättet erhålla vi, hvad vi i synnerligen hög grad behöfva, nämligen
en representation, eu talrik representation, som kan vara vårt land till

67 Jir 44.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

mycken nytta i lugna dagar och till ett ovärderligt gagn under kritiska
dagar.

Åtminstone några af herrarna torde känna till, huru viktigt det
var, att vi under en för Sverige mycket kritisk period hade kanaleri
till vissa länder, så att vi kunde få förespråkare för våra intressen.
Jag hörde nyss en aktad medlem af statsutskottet begära ordet. Om
jag icke misstager mig, var det samme talare, som under debatten om
femte hufvudtiteln nämnde, att vi skulle lägga an på det kulturella
försvaret. Det var många, som då frågade sig: hvad menar han med
det, »det kulturella försvaret»? Nu får säkerligen herr Rydén, som
begärt ordet, tillfälle att säga: här, mina herrar, har ni ett utmärkt
exempel på ett kulturellt försvar!

Jag vill ytterligare hänvisa till hvad jag nämnde, nämligen hvad
andra stater gjort, därför att de ha ansett det vara af synnerligen stor
vikt för deras nationers kultur, den andliga och den materiella, att ha
dylika pioniärer i utlandet.

Nu har emellertid här anförts, först och främst af utskottet, att
det af ekonomiska skäl kan vara betänkligt att slå in på den här vägen.
— Ja, mina herrar, men skolor af ifråga va varan de art torde på grund
af sin natur icke kunna bli så många, och för öfrigt ligger det i Riksdagens
skön att säga nej, om det visar sig ansatser till ett alltför
långt fortskridande på den ifrågavarande vägen.

Så ha vi vidare den anmärkning, som utvecklades af herr Starbäck,
hvilken benämnde detta anslag understöd åt emigrationen. Ja,
denna tanke har jag sett framställas på annat håll också, men, mina
herrar, frågan om detta anslag har ingenting att göra med emigrationens
vare sig ökning eller minskning.

Sedermera kom herr Starbäck in på något annat, som var mera
aflägset från den föreliggande frågan. Han talade först om, huru litet
vi gjort för att bevara svenskheten i våra nordligaste trakter. Jag
vill då tala om, ifall det kan intressera kammaren, att vi för undervisning
och för svenskhetens bevarande i våra nordliga trakter hafva
tvenne anslag, det lappska och det finska, rörande bvilka anslag Kungl.
Maj:t har eu ganska betydande dispositionsrätt. Jag vill vidare tilllägga,
att jag vid fördelningen af dessa anslag har visat mig så rundhändt,
just då det gällt svenskhetens bevarande i dessa trakter och
att tillgodose de intressen, hvarom herr Starbäck så vackert talat, så
att jag nästan fruktar, att jag får en admonition.

'' Herr Starbäck gick vidare in på utsikterna för skolväsendets utveckling
och pekade hän på en motion vid kyrkomötet. Jag förstår
inte riktigt, hvad han menade med detta. Skulle jag kunna läsa något
där bakom, så vore det väl det, att den nuvarande ecklesiastikministern
är så beroende af dem, som instämde med denne motionär, att
vi kunna vänta oss förslag till en utveckling i den riktning, som afsågs
med denna motion. Jag vill i detta hänseende säga herr Starbäck,
som ju är pedagogiskt intresserad, att jag rörande folkskolans
fortsatta utveckling och de frågor, som sammanhänga med den, uttalat
mig i pressen på ett så bestämdt och klart och tydligt sätt, att jag
icke trodde, att det skulle råda någon tvekan om, hvar herr Starbäck
hade mig i dessa frågor. Vidare kom herr Starbäck in på den saken,

Ang. anslag
till svensk
undervisning
för svenska
>arn i London,
(Forts.)

>’r 44. 68

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

AnJf- ,,nslaf att regeringen vägrat anslag till några skolor. Jag ber då att få säga
undervZtg herr Sta*bäck, på grund af hvad som sagts och äfven på grund af de
för svenska anmärkningar, som framkommit i pressen, att regeringen icke vägrat
barn i ionrfon.understöd till arbetarkommuners bibliotek därför att de äro arbetar(Forts.
) bibliotek, utan om anslag blifvit förvägradt, så har detta skett på
andra grunder.

Jag nämnde, innan jag gick in på herr Starbäcks resonemang,
att detta var litet vid sidan af saken. Gör jag orätt, om jag i hela
det sätt, hvarpå han förde ressonemanget, finner en från honom framställd,
mycket vänlig erinran till den nuvarande ecklesiastikministern
och en kritik öfver mitt sätt att sköta mitt kall? Jag vill då säga, att
det alltid är olägligt, om en fråga skall afgöras efter andra än logiska
och reala grunder. Det är olägligt, om en fråga icke afgöres på grund
af sin egen natur, utan på grund af andra, här politiska hänsyn. Mest
olägligt blir det, mina herrar, att inblanda inrepolitiska hänsyn i frågor,
som gälla tillvaratagandet af våra intressen i utlandet. Afslå
denna proposition, mina herrar, och säg till dem, som den gäller: Vi
gjorde det, därför att vi voro missnöjda med och hade en annan politisk
uppfattning än ecklesiastikministern. Skulle de då icke svara:
Skall då aldrig svenska folket, när det gäller utomlandsfrågor, lära
sig att glömma sina inre strider och i sådana frågor visa litet mera
enighet?

Mina herrar, jag ber att få förorda denna proposition. Jag gör
det icke af någon öfversvinnelig chauvinism, jag gör det icke af någon
pjunkig sentimentalitet och jag gör det ej heller i förhoppning, att
man genom några anslag af här ifrågavarande art skulle kunna befordra
immigrationen, återvändandet af svenskar, ty den möjligheten
tror jag icke mycket på, utan jag gör det i det mycket kalla och
nyktra öfvervägandet, att det här gäller ett moment i ett viktigt kulturförsvar,
ett försvar för vår andliga och materiella kultur, som vi
icke böra åsidosätta.

Herr von Schéele: Herr talman! Herr ecklesiastikministern har
förekommit mig i hvad jag annars tänkt skulle blifva min uppgift i
närmaste hand, nämligen att vända mig mot den kamrat på gäfleborgsbänken,
som sist uppträdde i frågan. Hvad som är öfrig! för mig af
hvad jag hade ämnat säga är ett framhållande af, hurusom det ändock,
särskildt för oss svenskar, finnes värden, som äro af annan natur än
den empiriska nyttan. Dessa värden tror jag icke vi böra karakterisera
med half missaktning såsom »sentimentalitet», ty det ideella är
väl ändå något, som ingår i det sant mänskliga och särskildt i dess
äkta svenska form.. Af ålder plägade svensken hålla högt idealitetens
fana. Där man åsidosätter dessa värden, hämnar det sig äfven på det
empiriskt nyttigas område; och där man måttfullt häfdar dem, gifver
det en betydande reveny äfven på nyttans fält. Är det någon skam
för oss, särskildt här i Andra kammaren, att, såsom så ofta förr har
skeft, fortfarande vilja häfda de ideella värdena vid sidan af de materiella? I

alla tider hafva de insatser, som vårt folk gjort i mänsklighetens
utveckling, haft sin världshistoriska betydelse just genom den

• Onsdagen den 11 Maj, e. m.

69 Nr 44

idealitet, hvaraf de kännetecknades. En storman från Yästern, som
besökte oss för några få dagar sedan, yttrade vid den uppvaktning,
som den interparlamentariska fredsgruppen hos honom gjorde, att det
vore att förvänta, att samma betydelse, som Sverige för världshistorieni
fordom ägt genom de inlägg, som det under en Gustaf Adolf och
andra sina store konungar gjorde på ärans blodiga fält, skall det framgent
göra på det oblodiga ärans fält, där Alfred Nobel i mer än ett
afseende förstått att åt den svenska nationen bereda en ledande ställning.

Det synes mig icke hafva blifvit tillräckligt framhållet, att vi
genom ett sådant litet understöd som det af Kungl. Maj:t föreslagna
kunde bidraga till att uppehålla svenskheten hos våra landsmän där ute
i den väldiga världsstaden vid Themsen. Helt nyligen hörde vi i ett par
mycket besökta föredrag här i Stockholm på Kristliga föreningen af
unga män och på Grand hotel, huru goda svenskar de ännu äro, både unga
och gamla, kvinnor och män. De se sig emellertid icke vara i stånd
att bevara hvad de känna sig såsom svenskar äga och akta högt. Då
de icke kunna detta, med mindre de få stöd från sitt gamla fosterland,
böra vi väl icke undandraga oss att lämna det, när det icke är
större, än att vi verkligen ha råd därtill. Icke lär någon mena, att
jag skulle mana till att taga brödet ifrån de hemmavarande barnen
och gifva det åt de barn, som flyttat ut ifrån hemmet; därom är alls
icke fråga. Men om vi göra hvad som i förevarande afseende är vår
rätt och vår plikt, så återverkar detta på vårt land och gifver en
frukt, hvars värde icke är lätt att räkna ut och bestämdt angifva, men
som vi likväl litet hvar känna har ett icke ringa värde.

Allra mest har detta visat sig med hiinsyn till Svensk-Amerika.
Det kan aldrig nekas, att den förbindelse, som äger rum mellan gamla
Sverige och de utflyttade svenskarna främst i Amerika, men äfven på
öfriga orter, såsom Berlin och London, hos oss väcker ett förut mer
eller mindre slumrande intryck af hvad vi äga såsom svenskar, hvilket
dessa i förskingringen lefvande, just därför att de icke längre åtnjuta
det goda, som ligger i att vara svensk, omedelbart såsom vi, känna
i högre grad och uppskatta bättre än vi göra det. När vi då få erfara
dessa återverkningar på oss, stärker det vår glädje öfver och ansvarskänsla
af att vara svenskar samt manar oss att på ett kraftigare sätt
än tillförene göra gällande icke blott den ära, som ligger däruti, utan
äfven de förpliktelser, som däraf följa.

Herr talman, jag ber att få tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts
proposition.

Herr Byström: Herr talman! Jag fruktar, att vi diskutera denna
fråga, som om den vore i betydande grad större, än den i själfva
verket är. Det gäller dock allenast att bevilja ett par tusen kronor
för att hjälpa dessa svenskar i London att kunna undervisa en del
barn bland dem i några ämnen. Då vi gjort det förut t. ex. genom
att bevilja anslag för undervisning åt svenska barn i Berlin, tycker
jag, att det kan vara lika lämpligt, att vi äfven bevilja anslag till kolonien
i London. Det är icke heller ett ordinarie anslag, utan är det
sä, att det i framtiden icke visar sig lämpligt, kan man göra eu

Ang. anslag
till svensk
undervisning
för svenska
arn i London.

(Fort9.)

>’r 44. ro

Onsdagen den 11 Maj, e. in.

Ang. anslag förändring, och, om man så vill, indraga anslaget. För min del är
undenimin ^en meDingen? jag anser det vara klokt att gå in på den

''‘försvenska ?jorda framställningen. Jag skulle nästan kunna instämma med herr
lam i London.Starbäck i största delen af hvad han yttrade, ty vi alla, eller åtmin(Forts.
) stone de flesta af oss, anse, att vi böra göra allt, hvad vi kunna, för
att gagna skolundervisningen i fäderneslandet. Det är endast i den
punkten, där han yrkar afslag på framställningen om detta anslags
beviljande, som jag icke kan instämma med honom. Jag menar, att
i fråga om undervisningen af barn i London och undervisningen af
barn i Lappmarken gäller det, att det ena bör man göra och det
andra icke låta. Icke heller tror jag, att detta anslag skulle bidraga
till emigrationen. Jag tror dock i motsats till herr ecklesiastikministern,
att det snarare kunde bidraga till att draga några af utomlandssvenskarne
hem till Sverige, och hvad särskild! angår London, vet
jag bestämdt, att där äro personer, hvilka hafva barn, som icke äro
där för alltid, utan för vissa år, somliga för att utbilda sig i vissa
yrken, och de komma tillbaka för att blifva gagnande och nyttiga i
sitt fädernesland.

Jag skulle äfven delvis kunna instämma med den förste ärade talaren
i fråga om betydelsen af att, när i framtiden så lämpar sig, äfven
bidraga till att svenska barn, exempelvis i Petersburg, få undervisning.
Jag har vid besök där tyckt mig finna, att sådant icke skulle kunna
annat än gagna vårt land, vårt folk och svenskheten därstädes.

Jag skall icke längre upptaga tiden härmed, men hoppas, att
Andra kammaren skall bevilja detta lilla anslag, som icke blir mera
än 33 kronor för hvarje barn. Det gäller i allt fall endast för ett år,
hvarför vi böra vara med om detta ringa anslag, synnerligast som det
är ett extra anslag. Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Andersson i Skifarp: Herr talman, mina herrar! Jag

hade icke tänkt begära ordet, då jag redan har angifvit min ställning
till frågan genom att instämma med den förste talaren, men det var
ett par yttranden af herr Starbäck, hvilka jag nödgas upptaga till
bemötande, då de icke voro öfverensstämmande med verkliga förhållandet.
Herr Starbäck nämnde två saker. Det ena var det, att de
barn, som bevista skolorna i Berlin och London, voro barn till en del
rika föräldrar, som icke behöfde understöd från Sverige. Det andra,
det sista, som han sade, var det han nämnde, att föräldrar till de barn,
som bevista skolorna, voro sådana som drifvits från fosterlandet därigenom,
att vi icke beviljat anslag till Brunnsviks folkhögskola. Såvidt
jag kunde fatta, yttrade han det. Jag har någon kännedom om
detta förhållaude. Förra året var det en svensk präst i Berlin, som
vände sig till en person i Skåne med förfrågan, om han kunde länma
anvisning på någon, som kunde och vore villig taga emot eu del fattiga
barn från Berlin, hvilka gärna ville komma från denna stad och
till sitt gamla fädernesland. Bland dem, som svarade på denna hemställan,
var en nära anhörig till mig, en min måg. Han tog emot
tvenne af dessa barn i en ålder, som jag tror, af nio eller elfva år.
Dessa barn hade gått i den skola, som understödes af Sverige, och
de nämnde äfven, att alla, som gingo i denna skola, voro fattiga barn.

71 >Tr 44.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Deras föräldrar hade rest till Tyskland långt före den tid, då tanken Mg. amlag
på Brunnsviks folkhögskola kommit upp. Mina herrar, om ni hade
sett de bref, som dessa barn och deras föräldrar skrefvo hit till Sve för svenska
rige, sedan de återvändt till Berlin, hade ni icke sagdt nej till detta&a™i London.
anslag. Alla dessa bref andades en sådan kärlek till gamla Sverige, (Forts.)
att jag tror, att det är värdt att lämna litet understöd. Bland annat
nämnde dessa barn en sak, som kanske icke kommer att inträffa, ehuru
i allt fall detta yttrande visar, hvilken känsla de hade för sitt fosterland.
De önskade endast, att de vore konfirmerade, då skulle de
komma till Sverige. Mina herrar, jag ber att fa yrka bifall till
Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Rydén: Herr talman! Nu har ju denna fråga kommit

upp på ett sådant plan, att ja" icke vet, om man öfver hufvud kan
diskutera den vidare, ty den är ju nu icke längre nere på denna syndiga
jord, där vi eljest alla nödgas befinna oss. Ser jag emellertid på
denna fråga som på alla andra kallt och nyktert, kan jag icke alls
komma till den uppfattning, till hvilken en del talare skrufvat upp sig.

Jag skall då först och främst söka se denna fråga ur rent praktisk
synpunkt. De af herrarna, som varit i London, kunna lått tänka sig,
hur det skall vara att där upprätta en svensk skola för hela London,
en stad, som, vill jag minnas, sträcker sig öfver mer än två svenska mil i
kvadrat. Nu säger herr statsrådet likasom herr Hans Andersson, att
dessa barn äro fattiga. Ja, äro de fattiga, få de ga från t. ex. Lastend
eller de södra stadsdelarna till den punkt, där skolan ligger, och det
föreställer jag mig vara fysiskt omöjligt, eller också fä de använda sig
af de underjordiska kommunikationsmedel, som finnas i London, och
då kostar det penningar, som de fattiga icke hafva. Jag är absolut
öfvertygad om, att sanna och verkliga förhållandet icke är det, att det
är fråga om att bereda undervisning åt de svenska fattiga barnen i
London, utan åtminstone måste det vara fråga om de barn, som äro
bättre situerade eller bo mera centralt i denna stora metropol.

Saken fördes af professor Thvrén in pa det politiska området.

Han ville göra detta till en stor, nästan världspolitisk fråga, han talade
om, att tyskarna gifva ut så och så många hundratusen mark för tyskhetens
bevarande och Frankrike sa och sa manga hundratusen francs
för franskhetens bevarande i Marocko. Ja, professor Thyrén känner
naturligtvis verkliga förhållandet, men det förvånar mig dä, om han
skulle tro oss här i kammaren vara så dumma, att vi icke första, att
Frankrike, då det lägger ned hundra tusen francs om året på propaganda
i Marocko, icke gör detta för franskhetens bevarande. Det är
kolonisationssträfvanden, som ligga under detta. Och det är val icke
professor Thyréns mening, att vi skola kolonisera London? Pa samma
sätt förhåller det sig nog med de stora anslagen från Tyskland också,
de utgöra endast ett led i landets utrikespolitik.

Herr ecklesiastikministern gjorde åter denna sak till en utrikespolitisk
fråga, först och främst en pressfråga. Vi hade under unionskonfliktens
dagar fått erfara stora olägenheter däraf, att de svenska
synpukterna icke blefvo framhållna i utlandets press. Det veta vi
alltför väl, men jag trodde emellertid, att vi redan i fjol ordnade denna

Nr 44. 72

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Ang an,Jag fråga enligt regeringens önskan. Och jag undrar, om herr statsrådet
undervisning verklj^e^ på allvar vill saga, att det är fråga om att skaffa fram
för svenska svenska journalister eller personer, som kunna påverka pressen. Är det
barn i London.fråga om ^fattiga svenska arbetare i London, Paris eller Berlin, så hafva
(Forts.) de icke något som helst inflytande på den stora världspressen och kunna
icke ens göra någon nytta, då det är fråga om att inverka på densamma.
Det är ju ett arbete som icke är lätt.

Till sist kom herr ecklesiastikministern till, att vi skulle hafva en
hel här af ett slags representanter i utlandet, bestående af fattiga vänner
till Sverige, som skulle föra dess talan. Ja, det är möjligt, att det
kommer därhän, men jag för min del tror det icke.

Jag skall med anledning af de sifferuppgifter, som professor Thyrén
lämnade, oclp för hvilka han angaf utrikesdepartementet som källa, be
att få framhålla, huru hela denna rörelse är ett slags öfverklassrörelse
i utlandet. Kungliga svenska utrikesdepartementet visste icke, att det
existerar mer än tre kolonier i Europa, som här kunde tänkas komma
i fråga, nämligen kolonierna i Paris, Petersburg och Hamburg. Det visar
just, hvilken karaktär hela denna rörelse har. Vilja vi söka upp de
svenska arbetarekolonierna i England, finna vi dem icke förnämligast i
London, utan i Sunderland, Cardiff, Hull, South Shields m. fl. platser.
I dessa städer hafva vi utomlandssvenskar, fattiga svenska sjömän och
andra, soin slå sig ned där och bilda eu verklig svensk arbetarebefolkning.
Men den har råd att skapa kolonier, skaffa sig kyrkor, föreläsningslokaler,
och har icke alls några generalkonsuler och sjömanshemsdirektörer
eller sådana, som bearbeta opinionen i liknande fall till
deras förmån i hemlandet. Här äro verkligt fattiga svenskar utomlands,
och man vet i utrikesdepartementet icke ens, att de existera, eller
kan icke tänka sig, att något anslag åt dessa kan komma i fråga. Jag
har framhållit detta därför, att jag tror, att man i hvarje fråga bör
se nyktert och klart på saken. Och för mig ställer sig saken så, att,
om vi verkligen skola utföra ett försvenskningsarbete bland svenskarna
i London, en fråga af så ofantligt mycket större räckvidd yppar sig,
än den, som herr statsrådet och professor Thyrén för oss rullat upp.
Då inskränker det sig icke till detta lilla antal af utländska platser
och hufvudstäder, utan då blir det en ofantligt stor angelägenhet. Jag
f°ro min del kan icke finna, att svenskarna ha någon anledning att
inbita sig på sådana sträfvanden eller att det för landet öfver hufvud
taget är gynnsamt att så göra.

På grund af hvad herr Starbäck sade och herr statsrådet genmälte,
skall emellertid, herr talman, äfven jag begagna detta tillfälle för att
något litet ställa denna fråga i belysning af hvad som händt och händer
i Sverige. Det har under denna riksdag — såväl som flera föregående
- upprepade gånger inträffat, att en framstående man i medkammaren
begagnat hvarjehanda tillfällen att göra synnerligen skarpa
anfall gentemot folkbildningssträfvandeua i vårt land. Den ena dagen
begagnar han tillfället att slå ned på föreläsningsverksamheten och
klaga öfver, att den icke är tillräckligt kritisk, och i detta fall är det
naturligtvis fråga om, att det finnes åtskilliga ämnen i de allmänna
föreläsningsföreningarnas program, som icke fullt och helt måhända röra
sig inom den intressesfär, som närmast intresserar ifrågavarande talare.

73 Kr 44.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Vid andra tillfällen söker lian — mycket långsökt ibland — andra Ang anslag
anledningar att hugga in på folkbildningsarbetet, på folkskolan, på
olika grenar af det arbete, som utvecklas för att föra bildningen fram yör svenska
i landet, och alltid står det i tidningarna, att Första kammaren härtilliar» i London.
ropat bravo. För den politiska riktning jag tillhör^ eller öfver hufvud (Forts.)
taget för den svenska demokratien finnes icke någon representant i
Första kammaren, och därför blifva dylika utgjutelser icke bemötta.

Jag föreställer mig emellertid, att det äfven för den församlingen
skulle vara nyttigt, om vid ett eller annat tillfälle några ord blefve
sagda äfven från motsidan. Jag vågar också uttala såsom min upplagning,
att det skulle vara synnerligen lyckligt, om de personer, som
på detta sätt upprepade gånger angripa och motarbeta det svenska
folkbildningsarbetet, i stället ville visa sig mera sympatiska mot detta.

Jag tager här ett exempel. Vi beslöto för några veckor sedan
och äfven Första kammarens utskott tillstyrkte utan meningsskiljaktighet,
att vi skulle skrifva till Ivungl. Maj:t om beviljande af resestipendier
för sådana lärarinnor, som tjänstgöra vid småskolelärarinneseminarierna,
för att de skulle få tillfälle att komma ut och hämta en eller
annan impuls för sitt arbete. 1 medkammaren hölls då ett sådant där
tal igen, och man afslog denna framställning. När jag nu finner, att
precis samma personer och meningsriktningar, som stå i harnesk mot
svenska folkbildningssträfvanden, stå i spetsen för detta arbete för
utomlands vistande svenskar, då måste jag önska, att det svenska folkbildningsarbetet
vore omfattadt med åtminstone eu liten del af samma
sympatier. Såge man vid ett eller annat tillfälle mera. sympatiskt på
det folkbildningsarbete, som är så försummadt i Sverige och som vi
i så hög grad behöfde hjälpa fram, då skulle vi måhända slippa höra
den klagan, åt hvilken en landtman och känd sparsamhetsvån vid behandlingen
af denna fråga gaf luft i statsutskottet, da han uttryckte
sitt beklagande öfver, att det svenska folkskolearbetet måste ^sättas sa
mycket tillbaka på grund af landets fattigdom, att man på många håll
droges med förhållanden, som voro olidliga för svenska folket. Men
vi hafva i regel icke att räkna på något understöd från Första kammaren
och frän dem, som par preference arbeta för svenskhetens bevarande
i utlandet, när vi skola genomföra reformer, som afse att höja
den svenska folkbildningen. Då måste^ vi drifva fram dem tum för
tum och under ofta koncentreradt motstånd. Så har det varit under
decennier.

Jag för min del tror också, och adresserar mig i detta fall till
herr ecklesiastikministern, att det är ett stort och beklagligt fel, att
man försöker lägga rent politiska partisynpunkter öfver folkbildningsarbetet.
Jag vill icke beskylla den nuvarande ecklesiastikministern för
mannamån, men man måste häpna, när man ser dessa upprepade förföljelser
mot människor, som stå i folkbildningens tjänst. Den ena
dagen äro vissa krafter i rörelse för att hindra, att en person, som
har en socialistisk åskådning, utnämnes till professor. Vid.ett annat
tillfälle nekar man, under angifvande af klara politiska förföljelsemotiv,
anslag till en bibliotekarie i Paris, som är socialdemokrat. Vid ett
tredje tillfälle vägrar man anslag till ett bibliotek, som är eu arbetarekommuns,
men hvilket såväl arbetsgifvaren på platsen som kyrko- eller

Nr 44. 74

Onsdagen den 11 Maj, e, m.

Ang anslag kommunalstämman ansett sig kunna understödja. Vid ett fjärde tilluxdervisning
^j\e. n®kar man understöd till eu folkhögskola, därför att den till hufför
svenska saklig del frekventeras af arbetare. Mina herrar! Jag vågar titta litet
barn i London.framåt. Det är icke många år till, som det parti, den nuvarande reports.
) geringen tillhör, kommer att sitta vid makten. Herrarna i regeringen
sitta, om jag så må säga, på ''kunglig nåd. Den dag, dä folkrneningen
i landet får göra sig gällande, få herrarna flytta från stolarna, och det
blir då helt andra män, som komma att sitta på dem. Jag skulle på
det högsta beklaga, om det parti, den nuvarande regeringen tillhör,
frambesvurit sådana känslor hos dem, som i framtiden skola komma
till makten, att de skulle vilja taga revanche för det, ni, mina herrar,
gjort här under de gångna åren. Jag skall bli en bland dem, om jag
då är med, som skall motarbeta dessa sträfvanden och dessa revanchtankar,
men det är icke säkert, att det är på enskilda människor det
beror att hindra känslorna att taga ut sin rätt hos dem, som på detta
sätt blifvit förföljda och trakasserade. Jag ber de nu makthafvande
att tänka en liten smula äfven härpå. Det är denna synpunkt jag
velat, göra mig till tolk för och slutar med att taga upp''den direkta
hänvändelse till mig, som herr ecklesiastikministern gjorde, då han
talade om, att jag under en debatt för någon tid sedan yttrat mig om
kulturförsvaret. Hvad menade jag med detta? Jag använde visserligen
icke detta ord, utan det var en annan talare, men jag instämmer
i .sj kifva tankegången. Därmed menar jag, för att tillämpa det på nu
förevarande fråga, att vi inom vårt eget land skola söka att få en väl
ordnad, lefvande bildning ibland folket, en bildning, som öppnar stora
och nya. vidder för detsamma, och som fäster människorna med eu
kärlek vid den svenska jorden af helt annat slag än den, som mestadels
nu för tiden tinnes blott vid bålarna, när de rike äro samlade.
Jag menar i allmänhet, att vi skola söka arbeta fram för landets egem
befolkning möjligheterna på olika områden, och i och med detsamma,
när möjligheter och nya vidder öppnas för folket, växa också kärleken
till landet och den iure styrkan hos folket

När jag ..emellertid ser på dessa sträfvanden för utomlandssvenskarna
och tänker på de krafter, som här drifva dem fram, och ser
det hela i belysningen af våra inre svenska förhållanden, då måste jag
i dessa sträfvanden se ett led i det offentliga hyckleri, som är ganska
starkt framträdande på olika områden och som mycket väl kan gå ut
på, att man vill. göra det soligt och ljust för utomlandssvenskarna, men
som innerligt väl finner sig i att låta det egna landets barn lefva som
styfbarn på skuggsidan.

Jao kanske gatt litet utanför ämnet, men på grund af ett par
föregående talares yttranden har jag önskat uttala detta och tror för
min del, att de reella sakskälen bjuda oss att rösta för afsla<r å Kun°’l.
Maj:ts förslag och bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Pranting, Persson i Stockholm, Söderberg
i Stockholm och Hasselquist.

Herr Nilson i Örebro: Herr talman! Då jag deltagit i statsutskottets
behandling af förevarande ärende, men därvid intagit en från

75 Kr 44.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

utskottets majoritet afvikande mening och anslutit mig till den vid ut- Ang. andag
låtandet fogade reservationen, har jag begärt ordet för att i allra undervisning
största korthet angifva de skäl, som för mig varit afgörande. jSr svensica

Det svenska folket synes mig böra betraktas såsom en enda störta™ i London.
familj. Till denna familj räknar jag då icke allenast dem, som bygga (Fom.)
och bo inom Sveriges gränser, utan också dem, som, ehuru de af en
eller annan anledning flyttat från sitt fosterland och sökt sin utkomst
i andra länder, dock äro med starka och innerliga band fastade vid
sin fosterjord. Såsom det nu uti en familj är de star käres plikt att
ta<ra vård och hand om de svagare familjemedlemmarna, är det också
hemlandssvenskarnes plikt att taga hand och vard om de i vissa hänseenden
svagare ställda utlandssvenskarne, och i synnerhet da, såsom
här är fallet, dessa svenskar själfva göra, hvad de förmå, och, när deras
krafter icke längre räcka till, sträcka sin hand ut till oss här hemma
med bön om bistånd i sina sträfvanden.

Eu har det sagts här, att detta endast är känslostämningar och
känsloskäl. Nåväl, mina herrar, hvem af oss finnes månne, som är fri
från känslor? Känslor lära vi hafva litet hvar och att känna sig alldeles
fri från sådana tror jag ingalunda vore lyckligt, äfven om det
skulle vara möjligt. IVIen känsloskäl utsluta, enligt mitt förmenande,
ingalunda förnuftsskäl, och jag håller före, att i det^ fall, hvarom nu
är° fråga, kunna både hjärta och förstånd^ förenas på ett enligt mm
mening synnerligen lyckligt sätt. Jag vagar pasta, att det för vart
land i°flera hänseenden är af den allra största betydelse, att vi här
och där ute i världen, i de stora kulturcentra, hafva utposter, som
äro intresserade för Sverige och svenska förhållanden. Dessa kunna
»röra, som vi förut hört framhållas, mycket stor nytta framför allt därigenom,
att de kunna bidraga till att sprida en sann och rätt kunskap
om Sverige och svenska förhållanden, hvilket nu icke alltid är händelsen.

Enligt min mening ha vi icke råd att undvara dessa utposter för svensk
kultur. Frågan är sålunda för mig af en mycket stor och betydande
real innebörd, och den blir det icke mindre därför, att det nu galler
att lämna stöd åt en utpost i en af världens folkrikaste städer, ja, den
fölkrikaste, som därjämte är en brännpunkt i politiskt hänseende.

Nu har det invändts, alldeles som då det var fråga om ett liknande
anslag till skolan i Berlin, att vi ha många platser här hemma, där
folkundervisningen ännu lämnar åtskilligt öfrigt att önska, och att
staten bör söka att i första hand lämna hjälp i detta afseende. Jag
tillåter mig i anledning häraf säga, att jag tror, att Riksdagen har
sökt göra och alltfortfarande kommer att göra mycket för att höja
folkundervisningen i vårt land, äfven om man icke kan såga,, att allt
ännu är gjordt, som bort göras. Men att emellertid med hänvisning
till dessa brister här hemma vilja sia ihjäl det nu föreligga,nde förslaget
har jag icke kunnat vara med om. Jag anser, att härvidlag har
den satsen sin fulla tillämpning, att det ena bör man göra och det
andra icke underlåta.

Det har på tal härom vidare invändts — visserligen mera enskilt
till mig, men jag skall taga upp det skälet också — och sagts, att det
är bättre för de barn, hvilkas undervisning delbar är fråga om, ju
förr de uppgå i den engelska nationen, dess åskådning och dess upp -

Nr 44. 76

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

AtmZt! nat1tnil^- Ja? få; siiSa’ att ia§ anser verkligen icke den saken så allundervisning
j es klar oc''h afgjord. Sambandet med fosterjorden, dess historia och
för svenska dess kultur kan vara ett realvärde af stor betydelse. Att det är ett
barn i London.ideellt värde, står åtminstone för mig höjdt öfver allt tvifvel. Att nu
(i orts.) våga ett^ ideellt värde med ett materiellt har sina vanskligheter, ty man
kan ju säga, att de två storheterna icke äro jämförbara, men erfarenheten
ger tydligt vid handen, att, under det att det finns personer,
om till synes utan betänkande ofira stora ideella värden för materiella,
så finnas också å andra sidan personer, som äro färdiga att offra
allt för ideella värden, och det synes mig, att idealiteten härvidlag förtjänar
stödjas och stärkas. Det synes mig också, som om dessa svenskar,
hvilka det nu är fråga om att lämna stöd, verkligen skulle vara
besjälade af denna ideella åskådning, och det har gjort, att jao- för
min del icke kunnat, då de nu vädja till oss här hemma, sluta till
vare sig mitt hjärta eller min hand.

. Hvad beträffar talet om dessa konsekvenser må jag säga det, att
icke ens de afskräcka mig, ty om man alltid skulle se på, hvartill ett
anslag i ett fall kunde förbinda, skulle man måhända alltid stå tvekande
inför alla utgifter snart sagdt.

Jag tillåter mig jämväl erinra därom, att den undervisning i London,
som det här är fråga om, icke meddelas på en plats, utan, som
åt utredningen framgår, på fem olika platser.

Och till till sist vill jag erinra därom, att då vi 1908 vid gemensam
omröstning voterade om anslag till skolan i Berlin, så afgåfvos i
denna kammare^ 122 röster för Kungl. Maj:ts förslag, under det att
allenast 100 afgafvos emot. Då förefaller det mig verkligen, som om
det med hänsyn till den ställning kammaren vid det tillfället into«-skulle vara mindre välbetänkt att nu intaga en annan ställning gentemot
samma sak i världens största stad, och jag tillåter mig därför,
herr talman, att anhålla, att kammaren med anslag å utskottets hemställan
måtte bifalla Kungl. Maj:ts förslag i ämnet.

Herrar Hiström och Olsson i Älfdalsasen förenade sig med herr
.Nilson i Örebro.

.... P?rr, Thorsson: Herr talman! Då jag i utskottet har bidragit
, . 0S*U*> hvartill utskottet kommit, skall jag be att få säga nåo-ra

ord i fragan. o o

Herr professor Thyrén började sitt anförande med en fråga, hvad
exempelvis våra fattiga svenskar i utlandet skulle säga, för den händelse
Riksdagen biträdde utskottets förslag. Jag kan naturligtvis icke
i närvarande stund yttra mig om, hvad dessa skulle säga, och jao- får
erkänna, att jag intresserar mig mest för hvad våra svenskar hemma
saga om Riksdagens beslut. Jag har en gång förut varit med och behandlat
ett ärende af denna beskaffenhet, och jag tillät mig då att
ha precis samma uppfattning, som jag nu har, och yrkade på, att vi
skulle använda så mycket som möjligt af hvad vår statsbudget kunde
åstadkomma till uppfostran och skolundervisning för de barn, som voro
hj1 hemma, och att vi skulle utbilda dem till så goda, nyttiga och
lifskraftiga medborgare som möjligt. Det var den uppfattningen, som

77 Är 44.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

vägledde mig, då jag fattade min position i frågan, då den första Ang. anslag
gången var föremål för behandling, och då gällde det bidrag till sko- J^J^Zng
lan i Berlin, och jag har icke haft någon som helst anledning att än- j6r svenska
dra min uppfattning. Från den tiden och tills nu har ingenting in-bam i London.
träffat, som pekat på, att vi skola fortsätta med dessa anslag till sko- (Forts.)
för utanför landets gränser. Visserligen fingo vi en liten erinran från
herr professor Thyrén, att vi icke äro tillräckligt vidtsynta för att bedöma
denna fråga, och att vi spara på örena och förföra kronorna;
herr professor Thyrén ville som den kloke ekonomen säga, att för den
händelse vi fortsatte med att utveckla vår skolverksamhet i Berlin
och London, Paris och Petersburg, så skulle däraf följa en hel rad af
ekonomiska fördelar; och som ett" bevis för detta erinrade herr professorn
om, att Tyskland på skolundervisning nedlagt mycken kostnad i
Ryssland för att därstädes bereda sig marknad för sina alster. Det
har förut här af eu talare erinrats om, att det är en himmelsvid skillnad
i afseende på möjlighet att täfla ute på den stora världsmarknaden
mellan en liten nation och en stor, och för min del har jag den
uppfattningen, att vi för våra kommersiella förbindelser med främmande
nationer få nöja oss med det anslag, som utgår på tredje
hufvudtiteln till utrikesdepartementet, och söka genom våra konsuler
och öfriga kommersiella ombud i utlandet skaffa oss den marknad,
som vi efter omständigheterna kunna tillkämpa oss. Jag är därför
mycket tveksam, om den nu föreliggande anslagsfrågan ur rent
ekonomisk synpunkt har någon betydelse. I en stad som London försvinner
väl i alla fall en liten koloni svenskar; den är där såsom en
droppe i hafvet.

Jag medgifver, att det kan vara vissa rent humanitära känslor,
som kunna förmå en att vara med på ett anslag som detta. Men det
har här förut framhållits, att vi ha den största behållning af att hushålla
sä med våra tillgångar, att minsta möjliga emigration äger rum.

Under fjolåret utkämpades en bitter strid här i landet mellan arbetare
och arbetsgivare. Jag skall icke i någon mån inlåta mig på
hvem som var skuld till denna strid, men efter denna strids afblåsning
har jag personligen satts i tillfälle att bevittna så många upprörande
handlingar, att jag icke kan vid ett tillfälle som detta uraktlåta
att föra det på tal. Hundratals arbetarfamiljer ha måst lämna
detta land under väntans bittra dagar, därför att de jagats från den
ena näringen efter den andra. En del af dem har kanske hamnat i
London, en del i Amerika och en del i andra länder. Nu, sedan dessa
våra medborgare af ren hämndkänsla behandlats pa ett sådant sätt,
skola vi skicka några lumpna kronor efter dem till utlandet, hvarigenom
vi skola erinra dem om, att det finns en svensk nation, hvilken
de tillhöra. Det finner jag för min del icke vara den rätta ekonomiska
hushållningen, och jag får vädja till herr professor Thyrén, om
han verkligen kan i samband med dessa företeelser stå upp och säga,
att vi skola kunna återvinna någon af dessa svenskar, som drifvits till
utlandet, genom en sådan ekonomisk åtgärd.

Tvifvelsutan voro flera af dessa arbetare socialdemokrater; åtminstone
ha de blifvit förföljda, därför att de misstänkts vara socialdemokrater.
För några dagar sedan hölls det ett föredrag här i hufvud -

Nr 44. 78

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Ang anslag staden å Grand Hotel af en person, som talade för svenskhetens beundervisning
varande 1 utlandet. Han relaterade under sitt föredrag, att bland andra
för svenskagoda gärningar, som uträttats i London för att bevara svenskheten,
barn i iondon.hade man under en 14 dagars tid hunnit svälta ut en socialist, som
(Forts.) sökt innästla sig i den svenska kolonien. Jag antager, att detta föredrag
också skall ha sin betydelse för de arbetare, som omfatta den socialdemokratiska
uppfattningen. Vare sig denna uppfattning håller måttet
efter alla nationalekonomiska beräkningar eller icke, är det dock svenska
arbetare, som till följd af agitation för denna sin åskådning drif vits
ur landet. När de komma till London, dit de nu föreslagna anslagsmedlen
för bevarande af svenskheten äro ämnade, få de genom sin
svenske talesman och ombudsman höra: »Kommer det någon socialist

till oss, som är svensk, svälta vi ut honom på 14 dagar, såvidt han
själf icke är vid stark kassa». Ämnar den patriotiska svenska församlingen
tillämpa den tanken på fadern, slösas nog icke mycket på
de barn, denne fader har med sig.

Sedan vill jag säga till herr ecklesiastikministern, att då jag biträdt
utskottets utlåtande, har jag icke gjort det med någon som helst
baktanke på, att jag skulle vilja vägra detta anslag, därför att det är
framlagdt af den nuvarande regeringen. Jag har nämligen ingen som
helst anledning tvifla på, att icke en liberal regering, om den suttit
vid. styret, skulle burit fram förslaget likaväl som den konservativa.
Jag har alltså icke några erinringar att rikta mot detta anslags
utgående, därför att det kommer från en konservativ regering, utan
jag vänder mig mot detta förslag, därför att jag anser, att dessa medel
kunna användas bättre inom landets gränser, och då jag har den uppfattningen,
anser jag icke, att vi behöfva utbetala dem för utnyttjande
i utlandet. Jag kan nämligen icke dela herr Nilsons i urebro mening,
att dessa medel skola skaffa oss så starkt stöd hos svenskarna i utlandet.
Ja, hvad är det egentligen för starkt stöd, man vill skaffa sig i utlandet?
Hvad drömmer man om? Drömmer man om, att våra svenskar
skola på något sätt behärska förhållandena i utlandet? Jag kan
icke förstå, hur en nation af så små dimensioner som vår skall genom
sådana »lilleputt »-anslag kunna skaffa sig något reellt inflytande i
utlandet. Det inflytande, vi eventuellt kunna skaffa oss — jag vill
ännu en gång betona detta — måste vi skaffa genom de organ, vi tillsätta
och aflöna just för de rent kommersiella intressen, som vi ha att
där bevaka, nämligen genom konsulerna och beskickningen, och vi få
nöja oss med att offra de för detta ändamål nödvändiga medlen på
utrikespolitiken. Ty jag kan icke dela herr ecklesiastikministerns uppfattning
om att dessa skolbarn skola ha något inflytande på den utländska
tidningspressens uttalande om förhållandena i Sverige. Denna
uppfostran till svenskhetens bevarande kan väl icke åstadkomma den
verkan, att den ena tidningsartikeln efter den andra skall tala om vår
stor- eller utrikespolitik. Mig synes, att vi få låta hvarje sak höra
hemma på sitt område, och jag är lifligt öfvertygad om, att vi handla
klokast i afseende å svenskhetens bevarande, om vi använda det mesta
möjliga till utbildning och uppfostran inom landet.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
betänkande.

79 Nr 44.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Herr Thyrén: Herr talman! Tiden är nu framskriden till den Ang. anslag

punkt, att jag tror mig göra rätt i att icke upptaga alla de intressanta
synpunkter, som framkommit, sedan jag yttrade mig nyss. Jag skall yör svenska
inskränka mig till en helt kort replik till en af de ärade talarne, näm-5ar« i London.
ligen herr Rydén. (Forts.)

Herr Rydén har varit i London och därifrån hemtagit — och det
med full rätt — ett öfverväldigande intryck af stadens storlek. Det
tillämpar han på denna fråga så, att han finner det fullkomligt opraktiskt
—• som den praktiske och kallt beräknande man han är — att
försöka att i denna kolossalt störa'' stad, »som upptar en yta af kvadraten
på två svenska mil», operera med en svensk skola, och han har
pekat på, hvilka afstånd det skulle bli för dessa fattiga barn, som
skulle gå i den skolan. Men om herr Rydén så uppmärksamt, som
han eljest brukar göra, läst igenom Kungl.''Maj:ts proposition, så skulle
han ha funnit nederst på törsta stycket sidan 12 i utlåtandet, där den
kunofi. propositionen är citerad, att skolarbetet bedrifves på icke mindre
än /em olika platser; och vidare på sidan 14 i anslutning därtill, att
lärarinnelönen icke har kunnat sättas lägre, på grund bland annat af
de betydande utgifterna för resor, icke af skolbarnen, som herr Rydén
i hastigheten möjligen tänkt sig, utan af lärarinnan. Herr Rydén framställde
sig nyss och har ofta förut framställt sig som den par préférence
nyktre mannen. Jag vet, att han i ordets bokstafliga mening är den
absolut nyktre mannen, och jag vill göra honom den rättvisan att erkänna,
att han äfven andligen är en ovanligt nykter man, och därför
sätter jag stort värde på honom. Men i detta särskilda fall har hans
nykterhet icke nått sitt fulla mått, utan han har allt varit en smula
rörd, andligen taladt, när han läste propositionen. Detta hans tillstånd
torde icke ha hunnit alldeles förflyktigas, då han satt som åhörare till
mitt nyss häfda yttrande. Jag sluter mig därtill af det omdöme, han
fällde om de utländska uppgifter jag lämnade, särskildt angående
Frankrike. Han vädjade till mig, om jag kunde tro, att, som han
yttrade sig, kammaren var så dum — detta vanvördiga uttryck står
för hans egen räkning — att den skulle tro, att jag på allvar menade,
att Frankrike betalar till Marocko 100,000 francs till fattiga barns uppfostran.
Det måtte vi väl veta, sade herr Rydén, att det är deras
kolonisationsplaner, som ligga bakom. Menar han nu någonting annat
än kolonisation i handelssyfte, så menar han väl, att Frankrike vill
eröfra Marocko, och att äfven jag skulle känna till denna dess plan.

Men denna honnör måste jag bestämdt afsäga mig; herr Rydén tror
mig för väl. Jag vet absolut icke, om Frankrike ämnar eröfra Marocko.

Men om herr Rydén säger, att Frankrike ämnar eröfra Marocko,
så tillåter jag mig naturligtvis icke att tvifla därpå. Emellertid torde
herr Rydén icke ha observerat, att jag omedelbart efter denna notis
om Marocko meddelade en annan notis. Jag nämnde, att i »orienten»
betalar Frankrike 900,000 francs direkt för skolor. Nu tänker väl
herr Rydén på Toukin m. in. i Ostasien och säger naturligtvis, att
Frankrike äfven där lägger ned dessa penningar i kolinisationssyfte.

Men jag ber då att få upplysa, att denna franska term »Vorient» står
i motsats till ett annat begrepp *1''extreme orient», hvarmed afses just
Ostasien in. m. och hvarför i nyssnämnda telegram ett särskildt anslag

Nr 44. 80

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

Ang anslag angifves vara uppfördt. Med »orienten» åter menas sådana land
undervisning Egypten, Syrien, Mindre Asien, Turkiet, och herr Rydén har åtför
svenska minstone hittills icke påstått, att Frankrike ämnar eröfra äfven Turkiet
barn i London.iu. m. Det tror jag också, att frausmänneD tänka ännu mindre på än
(lorts.) att eröfra Marocko. Men skulle nu herr Rydén gifva oss den upplysningen,
att Frankrike ämnar eröfra äfven Turkiet, så tillåter jag mig
naturligtvis icke heller att tvifla på det. Jag skall nu icke närmare
inlåta mig på den sista delen af herr Rydéns anförande angående dessa
»framstormande och förtryckta skaror». Det skulle kanske kunna sägas,
att herr Rydén här verkligen lämnat den fasta jord, som eljest är hans
favorituppehållsort och som han synnerligen energiskt håller sig fast
vid och sa gärna talar om. För min del har jag det förtroendet till
dessa förtryckta och framstormande »revanchetagande» skaror, att de
i sin levanche i alla fall skola vara sa resonliga, att de ej bli grymmare
mot oss. än de eljest skulle bli, därför att vi nu i afton möjligen votera
2,000 kronor till undervisning åt svenska barn i London,”kanske
deras egna nära framför. Då, vid dylikt förhållande, den framtidsvy,
herr Rydén rullat upp, icke alls torde inverka på denna frågas afgörande,
tillåter jag mig, herr talman, att vidhålla mitt yrkande om utslag
a utskottets hemställan och bifall till reservationen.

Herr Branting: Herr talman! Jag uppkallades af professor
Thyréns sätt att bemöta en föregående talare, när han sökte förlöjliga
de erinringar, som af herr Rydén gjordes angående innebörden af de
störa summor, Frankrike offrar på sina intressen äfven i undervisnin^shänseende
i olika delar af världen.

Det förhåller sig dock alldeles oförtydbart så, och det är allbekant
och obestridligt, att Frankrike haft och har fortfarande mycket
störa intressent Marocko. Det har ju gifvit anledning till europeiska
krigsrykten gång på gång, att konflikter mellan stormakterna uppkommit
just i Marockofrågan, och det är alldeles naturligt, att ett
medel i den agitation, som afser att draga in detta land i Frankrikes
intressesfär, just varit vidmakthållandet af det franska inflytande, som
utöfvats genom de franska kolonisterna och deras inverkan på alla
möjliga häll.

Hvad beträffar herr Thyréns upplysning angående de summor, som
Frankrike lämnat till »orienten», är det alldeles riktigt också, att där
har sedan gammalt Frankrike haft mycket stora kommersiella intressen.
bärskildt har detta land ju på den tid, då det stod i bättre förhållande
till den katolska kyrkan än hvad nu är fallet på senare tiden,
nedlagt högst betydande understöd för att med tillhjälp af det katolska
prästerskapets propaganda tillvarataga franska intressen där.
Men hvad som naturligtvis är kärnan i den erinran, som gjordes af
herr Rydén mot herr Tbyrén, är iu orimligheten att jämföra en stormakts
sträfvande till att vidmakthålla eller stärka handelsförbindelser
och mer eller mindre tydliga protektoratsintressen med de sträfranden,
ett litet land som Sverige kan göra i afseende å sin marknad i andra
länder. Vi kunna icke i detta fall taga stormakterna till förebilder,
utan en jämförelse med dem blir haltande, därför att våra förutsättningar
äro så fullkomligt olika deras.

Onsdagen den 11 Maj. e. m.

81 Nr 44.

Föga mera öfvertygande var enligt min uppfattning herr Thy- Ang. anslag
réns erinran om »revanchen». Det gällde ju icke det här anslaget, tl11 svfnsk
utan uttrycket var fälldt i ett helt annat sammanhang. Revanchen, Vrenska
om hvilken vi väl alla få hoppas, att den måtte bli så humant lagdja,-»; London.
som möjligt, måste dock helt naturligt framkallas, sådana stämningar (Forts.)
och känslor måste födas genom den systematiska orättfärdighet,
som man alltför ofta fått bevittna från de nu maktägande klassernas
sida. Och jag är glad öfver, att professor Thyrén för sin del icke
vågade bestrida, att sådant ägt rum, och att sådana känslor däraf kunnat
födas, utan genom en vändning på ett sätt, som vi nu snart börja
känna, försökte han föra öfver denna erinran på ett helt annat
område.

Jag har i själfva saken redan instämt med herr Rydén, och jag
ber att få ansluta mig till hans yrkande.

Herr Starbäck: Jag skall be att få taga kammarens tid i anspråk
ett ögonblick dels för att vända mig mot herr Andersson i Skifarp,
dels äfven för att söka bemöta hvad herr statsrådet och chefen
för kung], ecklesiastikdepartementet yttrade, och äfven något af det,
som professor Thyrén sist sade.

Jag vill vända mig mot herr Andersson i Skifarp därför, att jag
icke kan förstå annat, än att hans yttrande berodde på en fullständig
missuppfattning af en passus i mitt första anförande. Jag har sannerligen
icke sagt, att det var ett understöd till emigrationen att vägra
anslag till Brunnsviks folkhögskola, men hela mitt anförande gick ut
på att belysa ett sakförhållande, som kunde ge anledning till en sådan
emigration, som jag talade om, och verkligen kunde resultera i, att
till följd af denna politik, i hvilken vägran af anslag till Brunnsviks
folkhögskola är en del, en del barn emigrerade och föräldrarna måste
få understöd.

Nu ha vi, mina herrar, med den utomordentliga förmåga, som
trollkonstnären herr Thyrén förfogar öfver, på ett synnerligen angenämt
sätt gjort en blixtturné till yttersta Orienten. Det är ju alltid
roligt att följa honom på hans jag skulle nästan vilja säga luftfärder,
men det förefaller mig, som om vi här kunde säga: »revenons å nos
moutons», ty det är ju eu högst besynnerlig tro, att, när det är frågan
om ett anslag till svensk undervisning för svenska barn i London,
man skall jämföra detta med Frankrikes uppträdande i Marocko och
Orienten. Den ena stormakten efter den andra skall man ta fram
och vifta med: vi skola vara lika goda som de! Jag tycker, att detta
är ett högst märkvärdigt sätt, och jag tror icke, att det skulle lyckas
för någon annan än för professor Thyrén. Då var det riktigare, som
herr statsrådet gjorde, då han jämförde oss med våra grannländer
Norge och Danmark.

Men jag skall återvända från Orienten via Ryssland, och då vill
jag erinra herrarna om något, som jag hade anledning att nämna förra
riksdagen, då det gällde omorganisationen af sjökrigsskolan, där lektionerna
i ryska afskaffades och utbyttes mot liera lektioner i franska
språket. Då föreföll det mig, som om just ur dessa ekonomiska synpunkter,
som här framhållits, det varit lyckligt, om man icke blott

Andra Kammarens Prut. 1910. Nr 44.

Nr 44.

Ang. anslag
till svensk
undervisning
för svenska
barn i London
(Forts.)

82 Onsdagen den 11 Maj, e. m.

bibehållit undervisningen i ryska språket för våra blifvande sjöofficerare,
utan till och med starkare understrukit den, just på grund af
de förbindelser, i hvilka vi möjligen kunna komma med Ryssland. Men
.då fanns det ingen, som ansåg detta vara af värde. Tror verkligen
herr Thyrén, att, om vi ha några barn i Petersburg och London, som
icke glömma bort svenska språket, det skall göra möjligt för oss att
få bättre handelsförbindelser där och hämta miljoner därifrån? Det
tror icke jag.

Efter denna parentes vill jag säga, att jag skulle varit herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet mycket tacksam, om
han, då han erinrade oss om en epok i vår senaste historia, som vi
ännu då och då få höra talas om, något utförligare utredt, hur det
kom sig, att utlandet var så väl förberedt och underrättadt från norsk
sida men icke från svensk — ty att det var denna sak, han syftade
till, framgick tydligt, om han också icke nämnde Norges namn. Det
pekade han på och sade: »Tänk, hvilken skada för vårt land, att vi
då icke hade svenskheten bevarad i utlandet!» Det skulle vara intressant
att få veta, hur många skolor, Norge underhållit i utlandet för
norskhetens bevarande, och om det verkligen berodde på dessa förhållanden,
att tidningarna i Berlin och London voro så mycket bättre
informerade från Norge än från Sverige. Det kan ju vara möjligt,
att så var, men jag tillåter mig att ställa mig ganska tveksam gentemot
detta. Till slut vill jag fästa herrarnas uppmärksamhet på, att
herr statsrådet sade, att inrättandet af dessa skolor för svenska barn
i utlandet är ett led i det arbete, som nu pågår, just för att vår ställning
i utlandet skall bli förmånligare. Jag måste då återvända till
den farhåga, som jag vågat uttala, nämligen att nästa konsekvens blir
en påbyggnad på dessa skolor, för att vi skola få nytta af dem. Nog
kommer det att fordras mera penningar än dessa små belopp, som nu
äro föreslagna.

Jag skulle till sist vilja fråga herrarna, huruvida det icke vore
ett lämpligt tillfälle att erinra sig den gamla sentens, som stått på
de segrande partiernas fana här i landet under många år: »Sverige
åt svenskarne». Nej, nu skola vi bevara svenskheten i utlandet. Det
är det viktigaste.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Grefve R. Hamilton: Jag hemställer verkligen, om det icke
vore skäl i att låta saken vara saken och icke inblanda undervisningen
för de små oskyldiga barnen i London i storpolitiken i Sverige. Jag
vill verkligen icke skänka något förtroendevotum åt ecklesiastikministern
och därigenom gilla det sätt, hvarpå han någon gång fördelat
undervisningsanslagen. Jag delar herr Rydéns åsikt om, att Första
kammaren mången gäng saknat förståelse för undervisningen för
svenska barn i Sverige, men jag delar också herr Rydéns uppfattning,
att när det gäller folkupplysning, skola vi vara opartiska. Äro de på
den andra sidan partiska, så skola vi i denna kammare visa, att vi
stå på eu högre ståndpunkt.

Jag har själf vistats som barn i utlandet, och jag vet, hur kärt
det varit, när jag fått höra ett svenskt ord, och jag kan också förstå,

83 Nr 44.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

alt dessa fattiga barn i London känna det varmt i bjartat, när de fa Ang- "nsl<’9
höra svenska talas, språket från det land, som vant deras föräldrars. undermsning
På grund af dessa skäl hemställer jag, herr talman, att Kammaren j^r 5„cn^a
måtte bevilja detta anslag af 2,000 kronor till dessa fattiga barns un-&ar» i London.
dervisnino-. Jag vet, att jag icke kan framkomma med nagra sakliga (Forts.)
skäl, som icke kunna bli emotsagda, men jag tror, att i detta fall,
då det gäller dessa fattiga barn, vi böra lata känslan tala. Jag yrkar
således bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Sedan öfver!äggningeu härmed förklarats afslutad, gaf herr talmannen
propositioner dels på bifall till utskottets hemställan, dels pa
afsina därå och bifall i stället till den af herr Billing m. fl. vid utlåtandet
fogade reservationen; och förklarade herr talmannen sig anse
svaren hafva utfallit med öfvervägande ja för den senare propositionen.
Då votering emellertid begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
en så lydande voteringsproposition:

Den som vill, att kammaren, med afslag a statsutskottets hemställan
i’ utskottets förevarande utlåtande nr 64, bifaller den af herr
Billing in. fl. vid utlåtandet fogade reservationen, löstalja; Den,

det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Omröstningen utföll med 115 ja mot 70 nej; och hade kammaren
alltså med afslag å utskottets hemställan bifallit den vid utlåtandet åt
herr Billing m. fl. afgifna reservationen.

§ 7.

Ordet lämnades härefter på begäran till interpellation.

Herr Bindley, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Från ett

stort antal stufveriarbetare på skilda platser i Norrland inlämnades
till Kungl. Maj:t förlidet år en petition af följande lydelse:

»Fjolårets stora strider inom Transportarbetarefacket hade sin upprinnelse
i ett mellan Sveriges Redareförening och Norrlands Stufvareförbund
träffadt aftal, hvari Redareföreningen i något oklara bestämmelser
förbundo sig att lämna arbetet till och understödja Norrlands
Stufvareförbunds medlemmar mot villkor att Norrlands Stufvareförbund
skulle inträda i Svenska Arbetsgivareföreningen samt i aftalen med
sina arbetare införa vissa mot arbetarnes intressen stridande bestämmelser,
däribland den s. k. § 23 i Svenska Arbetsgivareföreningens

stadga^ ^ förhandlingar som under försommaren 1908 fördes emellan
Svenska Transportarbetareförbundet samt Sveriges Redareförening,

Svenska Arbetsgivareföreningen och Norrlands Stufvareförbund, fram -

Nr 44. 84

Onsdagen den 11 Maj, e. ra.

interpellation. hölls från arbetaresidan att ett af de största hindren för en uppgörelse
( °''t9) da? ^ mellan Sveriges Redareförening och Norrlands Stufvareiorbund
traffade aftalet måste tolkas såsom att redarne med monopolsratt
både ofverlämnat allt arbete till Norrlands Stufvareförbund.

Arbetsgifvarerepresentanterna förklarade enstämmigt, att denna af
arbetarerepresentanterna gjorda tolkningen af aftalet vore inkorrekt
och existerade^ ingen monopolsrätt för Norrlands Stufvareförbund annat
an under pågående konflikt. Svenska ArbetsgifvareföreniDgens direktör
herr von Sydow förklarade bland annat enligt protokollet: .att arbetarnes
tolkning åt aftalet med Norrlands Stufvareförbund vore oriktig»
och att flan till protokollet vore villig att göra en uttolkning härom.
Äfven Redareföreningens respresentant, herr Roberg, har enligt protokollet
yttrat sig som följer: »Emellertid trodde herr Roberg, att arbetarnes
fruktan att antaga det af arbetsgifvarne framlagda törslao-et
vore tämligen ogrundad, särskilt som genom punkt 6 i arbetsfdfvarerepresentanternas
förslag inga repressalier på grund af den nuvarande
konflikten skulle fa förekomma».

Sedermera tillsattes på. initiativ af regeringen en s. k. förlikningskommission
bestående af de i konflikterna deltagande förlikningsmannen
jamte envoyén E. Giinther och hvilkas förslag till uppgörelse af bättre
parterna slutligen antogs. Bland uppgörelsevillkoren fauns äfven följande
bestämmelse:

»Hvarje strejk, blockad, bojkott, lockout eller dylik åtgärd, som
P?bjudits, eller gillats direkt eller indirekt i sammanhang med någon
af torenamnda konflikter, skall upphäfvas samt arbetet snarast återtagas.
ingå repressalier eller trakasserier mot arbetsgivare, fartygsägare,
arbetare eller andra, hvilka berörts åt konflikterna, få förekomma».

Utan hänsynstagande till ofvan återgifna bestämmelse och i trots
åt förut omnämnda, till protokollen antecknade uttalanden fortsatte
Redareföreningen att äfven efter juliuppgörelsen bojkotta de utom
Norrlands otufvareförbund stående kooperativt organiserade stufveritoreningarne
i Norrland, och man har i hänsynslös oförsynthet gått
anda därhän att man a eu i Stockholm afhållen internationell redarekonferens
(Baltic and White See Coherens) till och med uppmanade
de utländska redarne att vara solidariska i denna aftalsbrytande boikott.

Redan i augusti månad förlidet år (1908) framfördes protester från
arbetarehall mot detta tillvägagångssätt och då ingen ändring vidtogs,
begärdes förhandling. Först på nyåret under innevarande ar (1909)
Diet denna anhållan uppfylld, men visade sig dessa underhandlingar
totalt resultatiosa, hvarför arbetarnes representanter begärde att frågan
skutte understallas förlikmngskommissionens pröfning och uttalande.
Arbetsgifvarerepresentanterna vägrade emellertid att biträda denna hemställan,
men förklarade å andra sidan, att de icke hade något att invanda
mot att arbetarne begärde förlikningskommissionens utlåtande.

grund häraf öfverlämnades samtliga handlingar till envoyén
R. Gun ther med hemställan att sammankalla dens. k. förliknim-skommissionen
för att uttala sig om, huruvida de af arbetsgifvarne vidtagna
åtgärderna äro i öfverensstämmelse med uppgörelsen af den 18
juli 1908 eller ej.

85 Nr 44.

Onsdagen den 11 Maj, e. in.

Härpå svarade envoyén E. Giinther, att då kommissionen i ocli interpellation.
med uppgörelsen upphört att fungera, kunde den icke ingå i pröfning (Korts.)
om de af arbetande angifna förhållandena, men vore herr Giinther villig
att efter samråd med de af förlikningskommissionens medlemmar, med
hvilka han haft tillfälle att konferera i saken, afgifva en tolkning af
bestämmelserna i uppgörelsen af den 18 juli. I detta uttalande, hvari
herr Giinther och förlikningskommissionens medlemmar tyckas obetingadt
ställa sig på arbetarnes sida, göres bland annat följande uttalande:

»Alltså anser jag, att, om från Svenska Arbetsgivareföreningen eller
Sveriges Redareförenings sida, eller af någon till nämnda organisationer
hörande arbetsgivare åtgärd vidtagits eller vidtages i syfte att
på ett systematiskt sätt förhindra eller försvåra någon kooperativ förening,
som vid uppgörelsens träffande tillhörde Svenska Transportarbetareförbundet,
i dess fria verksamhet, dylikt förfarande står i strid
med den träffade uppgörelsen».

Detta uttalande försvagades sedermera, såvida det icke helt upphäfdes,
af ett annat senare afgifvet utlåtande från evnoyén E. Giinther
till Sveriges Redareförening, till svar å en offentligt framställd fråga
och hvari herr Giinther förklarar sig anse: »det lika litet kunna från
de kooperativa föreningarnas sida anses som brott mot juliöfverenskommelsen,
om Sveriges Redareförening träffar aftal med Norrlands
Stufvareförbund eller andra arbetsgivare om utförande af allt stufveriarbete
åt Redareföreningens medlemmar å någon eller några orter,
som Sveriges Redareförening skulle kunna såsom sådant brott anse ett
motsvarande aftal, träffadt mellan hvilken redare som helst eller förening
af sådana, med någon kooperativ förening,» Samtidigt påpekar
envoyén Giinter, att han icke haft anledning att ingå på ett uttalande
om det före konflikten träffade aftalet mellan Sveriges Redareförening
och Norrlands Stufvareförbund.

Det är emellertid just detta före konfliktens utslutning träffade
aftals tillämpning på uppgörelsen af den 18 juli, som vi önska få pröfvadt
inför förlikningskommissionen, ty antingen ha redarne rätt att trots
uppgörelsens bestämmelse hålla oss utestängda med förklaring, att kontrakterad
utestängning icke kan jämställas med vanlig bojkott, i hvilket
fall vi anse oss ha varit utsatta för ett bedrägeri, eller ock äro
dessa redarnes utestängningsåtgärder ett brott mot juliöfverenskommelsen.

Frågan är icke af endast teoretisk art, utan gäller den icke mindre
än närmare 600 arbetare, i de flesta fall familjeförsörjare i små omständigheter,
hvilka på detta sätt under ett års tid ha blifvit beröfvade
sin sedvanliga arbetsförtjänst.

Vi måste ha klarhet i denna sak och då vi sakna all möjlighet
att tvinga den nu upplösta förlikningskommissionen till att sammanträda,
måste vi hän vända oss till Kungl. Maj:t för att få rättelse och
få vi därför anhålla, att Kungl. Maj:t måtte inkalla den förlikningskommission,
som åstadkom uppgörelsen af den 18 juli 1908, för att
taga dessa frågor under förnyad ompröfning.»

Nr 44. 8G

Onsdagen den 11 Maj, e, m.

Interpellation.

(Forts.)

Af hvad vi försport har Kungl. Maj:t icke funnit lämpligt att tillmötesgå
petitionärernas hemställan att sammankalla denna f. d. förlikningskommission,
utan har Kungl. Maj:t i dess ställe öfverlämnat
frågan till förlikningsmannen i sjätte distriktet, hvilken på grund häraf
nar gjort ett nytt försök att ordna frågan genom att hemställa till
bägge parterna att öfverlämna saken till en opartisk skiljenämnds
pröfning.

Sveriges Redareförening har emellertid afvisat äfven denna hemställan
om att låta en skiljenämnd afgöra tvisten.

Obenägenheten att tillmötesgå denna anhållan är betecknande för
den moraliska rättsbeskaffenheten af skeppsredarnes ståndpunkt i denna
sak. Under sådana förhållanden bör det vara en bjudande plikt för
regeringen att bifalla petitionärernas hemställan om f. d. förlikningskommissionens
inkallande för att klart och tydligt precisera innebörden
af det uppgörelseförslag, som 1908 förelädes parterna till antagande.
Arbetarne ha moralisk rätt att kräfva regeringens medverkan
i detta fall, då de böjde sig och accepterade det förslag till uppgörelse,
som den af regeringen tillsatta förlikningskommissionen ansåg rättvist
att förelägga.

På grund af hvad jag här ofvan anfört får jag anhålla om kammarens
tillstånd att till herr statsrådet och chefen för kungl. civildepartementet
framställa följande spörsmål:

Amnar regeringen, sedan förlikningsmannens försök att åstadkomma
ett ordnande af förhållandena misslyckats, inkalla den s. k.
förlikningskommissionen för att tolka innebörden af den på regeringens
initiativ åstadkomna uppgörelsen i 1908 års stufverikonflikt i Norrland?

Herr Lindleys ifrågavarande anhållan blef på begäran bordlagd.

§ 8-

Justerades protokollsutdrag.

§ 9-

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial, nr 72, i anledning af kamrarnas skiljaktiga
beslut angående lönereglering för öfverläkare, sysslomän och
bokhållare vid statens hospital och asyler;

jordbruksutskottets memorial, nr 32, i anledning af utarbetad statistisk
redogörelse för statens utarenderade domäner; och

första särskilda utskottets utlåtande, nr 4, i anledning af väckt
motion angående ytterligare lindring i främmande trosbekännares skyldighet
att erlägga afgifter till svenska kyrkan, dess prästerskap och
betjäning.

§ io.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

87 Nr 44.

Onsdagen den 11 Maj, e. m.

herr Carlson i Herrljunga under 4 dagar fr. o. ra. den 14 maj
» Johansson i Jönköping » 2 » » » » 13 »

» Karlsson i Fjöl » 7 » » » » 13 »

» Malmborg »5» » » »13» och

» Jeansson i Kalmar »4 » » » »18».

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 1,3 7 på natten.

In fidem
Per Cronvall.

Rättelse

i Andra kammarens protokoll nr 42.

Å sid. 29 rad. 13 uppifrån står: öfverinspektor
läs: ölinspektör