1909. Andra Kammaren. N:o 8

ProtokollRiksdagens protokoll 1909:8

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1909. Andra Kammaren. N:o 8.

Tisdagen den 2 februari.

Klockan 3 e. m.

§ I Justerades

protokollen för den 25 och den 26 nästlidne januari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

Protokoll, hållet inför t. f. chefen för
justitiedepartementet den 1 februari 1909.

Fullmakt hade inkommit, utvisande, att vid riksdagsmannaval,
som den 24 januari 1909 hållits i norra valdistriktet af Luggude
domsaga, landtbrukaren Olof Olsson i Kullenbergstorp blifvit utsedd
till ledamot af Riksdagens Andra Kammare för tiden till den 1
januari år 1912.

Vid den granskning af fullmakten, som företogs inför t. f.
chefen för justitiedepartementet samt vidare af vederbörande fullmäktige
i riksbanken och riksgäldskontoret, förekom mot fullmakten
icke någon anmärkning; och skulle öfver hvad sålunda förekommit
protokoll meddelas Andra Kammaren, hvarjämte fullmakten skulle
till kammaren öfverlämnas.

Enligt uppdrag
P. M. af Ugglas.

Jämte det protokollet lades till handlingarna, förklarade kammaren
herr Olsson i Kullenbergstorp behörig till riksdagsmannakallets
utöfvande.

§ 3.

Under åberopande af i sådant afseende mellan herrar talmän
träffad öfverenskommelse, hemställde herr talmannen, det kammaren
ville besluta att lördagen den 6 innevarande februari företaga val
af dels sex revisorer för granskning af statsverkets, riksbankens
Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 8. 1

N:o 8. 2

Tisdagen den 2 Februari.

och riksgäldskontorets tillstånd, styrelse och förvaltning samt tre
suppleanter för samma revisorer, dels ock 24 valman att, jämte
ett lika antal valmän från Första Kammaren, utse revisorer och
revisorssuppleanter vid riksbankens afdelningskontor i landsorten äfven
som sex suppleanter för nämnda valmän; och biföll kammaren på
därom gjord proposition denna hemställan.

§ 4.

Föredrogos hvar för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord hvilande
propositioner; och hänvisades därvid till statsutskottet Kungl.
Maj:ts proposition angående upplåtelse till landtförsvaret af en del
utaf kungsladugården Tall.

Till bevillningsutskottet remitterades härefter Kungl. Maj:ts
proposition angående tullverkets och varuemottagares ömsesidiga
rättigheter och skyldigheter i fall, då tullafgift för inkommen vara
oriktigt uppdebiterats m. m.

Vidare öfverlämnades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner
:

angående pension å allmänna indragningsstaten åt förra biträdet
å landskontoret i Östergötlands län Anders Vilhelm Strömmers;

angående anläggning af väg mellan Storhäcks by och Risbäcks
kapellkyrka inom Dorotea sockens väghållningsdistrikt af Västerbottens
län; och

angående beviljande af anslag för utvidgning af inseglingrännan
till Trelleborgs hamn.

§ 5.

Herr Bydén aflämnade en motion, n:o 183, om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående rätt för arbetssökande att i vissa fall färdas
för nedsatt pris eller kostnadsfritt till ort, där anvisning å arbete
erhållits.

Denna motion bordlädes på begäran.

§ 6.

Justerades protokollsutdrag.

§ 7.

Till bordläggning anmäldes konstitutionsutskottets memorial
och utlåtanden:

n:o 1, med uppgift å hvilande förslag till ändringar i grundlagarna; -

Tisdagen den 2 Februari.

3 N:o 8.

n-.o 2, i anledning af väckt motion om afslag å det hvilande
grundlagsändringsförslaget om den politiska rösträtten; och

n:o 3, i anledning af väckt motion om afslag å det hvilande
grundlagsändringsförslaget om proportionella val till Riksdagens
utskott m. m.

§ 8.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
friherre Palmstierna under den 6 februari,

herr Johanson i Mossebo under 2 dagar fr. o. m. den 3 februari,

» Larsson i Göteborg » 3 » » »3 »

> Camitz » 3 » » »2

» Jeansson i Kalmar under den 3 februari och
» Larsson i Bondarfve under fem dagar fr. o. m. den 3 februari.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,2 0 e. m.

In fidem
Per Cronvall.

K so 8. 4

Onsdagen den 3 Februari,

Onsdagen den 3 februari.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 28 nästlidne januari.

§ 2.

Enligt därom den 30 nästlidne januari fattadt beslut företogs
nu val af dels tjugufyra ledamöter i den nämnd, som enligt 69 §
riksdagsordningen äger att döma, huruvida högsta domstolens samtliga
ledamöter gjort sig förtjänte att i sina viktiga kall bibehållas,
dels sex suppleanter i denna nämnd; och blefvo därvid utsedde till:

Ledamöter:

herr	Berglund............................	..... med	192	röster,
	Bromée i Billsta................		192	»
	Gamitz ...............................	»	192	»
»	Carlsson i Malmberget.......	»	192
	Dahlgren............................	..... »	192	»
	Danielsson .........................	»	192
»	Hallin ...............................	»	192	»
J>	Hansson ............................	»	192
»	Jeansson i Kalmar ............	..... »	192	J>
»	Kvarnzelius ......................	»	192	»
»	Palme ...............................	»	192	»
	Wallentin .........................	..... »	192	»
t	Vennersten .........................	..... »	192	»
y>	Gustafsson i Mjölby..........	..... »	191	»
»	Magnusson i Tumhult.......	»	191	»
»	Andersson i Grimbo ..........	7>	190	»
»	Sandquist...........................	..... »	190	»
»	Wilson...............................	..... 2>	119	»
»	Bergman ............................	..... »	118	»
»	Bogren...............................	..... »	118
»	Forssell...............................	£	118	»
	Persson i Stockholm..........	..... »	118
	Sandström .........................	..... »	118	» och
	Åkerman ............................	..... »	118	»

Närmast i röstetal kom herr Böing med 76 röster.

Onsdagen den 3 Februari.

Suppleanter:,

herr von Horn.............................

» Tynell .................................

» Olausson .............................

» Linders.................................

» Hellström..............................

» Jonsson i Gumboda ............

med 190 röster,

» 118

» 117 »

» 117

» 117 » och

» 117 »

5

Närmast i röstetal kommo herrar Meurling, Santesson, Söderberg
i Stockholm och Åslund, hvar och eu med 73 röster.

Ordningen mellan de suppleanter, hvilka erhållit lika antal
röster, bestämdes, sådan] den finnes här ofvan angifven, genom
lottning.

§ 3-

Vidare företogos, likaledes enligt den 30 januari fattadt beslut,
val af dels tolf valmän för att enligt 70 § riksdagsordningen utse
kommitterade för tryckfrihetens vård och dels tre suppleanter för
dessa valmän; och blefvo därvid utsedde till:

Valmän -•

herr Svensson i Saläng ...........	....... med	182	röster,
>	Nilsson i Skärhus...........	....... »	181	»
»	Persson i Tällberg...........	»	181	»
»	Pranting .........................	..... »	177	»
	Svallingson.......................	____ »	113	»
»	Lundström .......................	»	in	»
	Broomé i Bårslöf..............	»	no	»
	Johansson i Mellbyn........	»	no	»
>	Juhlin .............................	»	no	»
»	Nilsson i Malmö..............	....... »	no	»
	Stärner.............................	...... »	no	» och
»	Sundström .......................	....... »	no

Närmast i röstetal kommo herrar Fornander, Gunnarsson,
Hellberg, Olsson i Berg, Petrén och Thyrén, hvar och en med 72
röster.

Suppleanter:

herr Åslund.................................... med 122 röster,

» Igel.......................................... » 120 » och

» Gustafsson i Vi..................... » 118 »

Närmast i röstetal kom herr Carlsson i Solberga med 18
röster.

X:o 8.

»so 8. 6

Svar ä
nUerydlation.

Onsdagen den 3 Februari.

§ 4.

Justerades protokollsutdrag angående de i §§ 2 och 3 här ofvan
omförmälda valen.

§ 5.

Herr Rydéns vid närmast föregående sammanträde afgifna och
då bordlagda motion, n:o 183, som härefter föredrogs, hänvisades
till kammarens tillfälliga utskott n:o 3.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets memorial
n:o 1 samt utlåtanden n:is 2 och 3.

§ 7.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Hans excellens herr statsministern Lindman, som yttrade:
Herr talman! Jag ber att först få uppläsa slutklämmen i den interpellation,
som herr Hordström riktat till mig. Den första punkten
lyder: »Har regeringen till fullo beaktat det samhällsvadliga
och samhällsupplösande arbete, som bedrifves af^ den socialistiska
propagandan? Den andra punkten lyder: »Om sa är fallet, ärnar
regeringen vidtaga någon åtgärd för att kväfva denna propaganda?»

Det hade varit mig kärt, om jag, såsom svar på de båda frågor interpellanten
med kammarens medgifvande ställt till mig, helt enkelt
kunnat säga, att det socialdemokratiska partiet är allenast ett af
landets politiska partier, likställdt med de öfriga, arbetande på fäderneärfd
grund efter sin uppfattning om hvad som är riktigt och
nyttigt för vårt samhälle, att, med andra ord, det ej kommer ett
lands regering vid, hur hastigt det partiet växer eller hur det
lägger sin propaganda.

Men ett sådant svar kan jag icke gifva.

Det socialdemokratiska partiet har i vårt land liksom annorstädes
medvetet ställt sig i opposition mot det bestående samhället.
Redan af detta skäl är det fullt naturligt, att man frågar om en
svensk regerings ställning till just det partiets handlingar.

Socialismens mål är det nuvarande samhällets afskaffande och
dess ersättande med ett helt nytt samhälle, vidt skildt från den
svenska stat, som framgått ur århundradens arbete. Man måste
sålunda från början med beklagande konstatera, att socialismens utgångspunkt
om nödvändigheten af det nuvarande samhällets afskaffande
innebär de största vådor. Men hvad det därjämte kommer an
på är frågan, huruledes det socialdemokratiska partiet fattar och
utför sin uppgift.

Onsdagen den i! Februari.

7 K:o 8.

Det socialdemokratiska partiet säger sig själffallet och utan
diskussion vara ett republikanskt parti, som alltså vill afskaffa
det svenska statsskickets grundval, uttryckt i regeringsformens
första paragraf, att Sveriges rike skall styras af en Konung. Regeringen
aflägger vid sitt tillträde ed på landets författning. Den
eden är min plikt och hela regeringens plikt, ja hvarje regerings
plikt att hålla. När därför ett parti kallar sig republikanskt och
med ett republikanskt program utvecklas och växer, då är det
denna regerings och hvarje regerings ofrånkomliga skyldighet att
vaksamt följa dess utveckling och noga tillse, att ej denna programpunkt
föres ut i den praktiska politiken utan att från regeringens
sida mötas af ett verksamt ingripande inom de gränser, som gällande
lag uppdrager och statens väl fordrar.

Genom mer eller mindre systematisk antimilitaristisk agitation
har man sökt undergräfva själfva förutsättningen för vårt nationella
själfbestånd och har därigenom sökt bringa i fara icke blott
själfva nationens bestånd, utan äfven det materiella välstånd för
hela folket, som socialdemokraterna anse sig befordra, men som i
verkligheten icke kan tryggas utåt annat än genom ett nationellt
försvar.

Programpunkten om religionen såsom en privatsak medgifver
för fraktioner af partiet möjlighet att arbeta för att söka ingifva
mänskligheten förakt för religionen och vanvördnad för de högsta
andliga värdena och tro sig därigenom med rätta lossa på ett af
de viktigaste samhällsbanden.

I dessa dagar har vidare från socialdemokratiskt håll uttryckligen
proklamerats en sådan för hvarje rättssamhälle förstörande
sats som att landets domarkår är och aldrig kan undgå att vara
språkrör för klassintressen och icke för den objektiva rättvisan. Och
starkast framträder detta förakt för rättsordningen, då det öppet
och utan gensaga från ledningen förklaras, att s. k. strejkbrytare
äro undandragna det skydd som svensk lag sedan urminnes tider
tillförsäkrat hvarje svensk medborgare.

Härifrån går tanken osökt öfver till en annan sida af socialdemokraternas
verksamhet, som den ärade interpellanten, efter min
mening med full rätt, uppehållit sig vid, och hvars betydelse knappast
kan öfverskattas. Jag syftar på den socialistiska rörelsens
sträfvan att identifiera sig med hela den moderna fackföreningsrörelsen,
hvarigenom den lyckats förvärfva sig anhängare, som,
utan att tänka på det mål, dit socialisterna vilja föra dem, sluta
sig till dem endast därför, att de reagera mot förhållanden inom
arbetarvärlden, som med mer eller mindre skäl kunna betraktas
såsom missförhållanden.

Att den moderna arbetarrörelsen framträdt af anledningar, som
i mångt och mycket tarfvat rättelse, lär väl numera af enhvar
erkännas. Tänka vi oss tillbaka huru förhållandena voro för
blott några årtionden sedan, kunna vi icke annat än glädja oss åt

Svar J
interpellation.
(Forts. 1

N:o 8. 8

Onsdagen den 3 Februari.

Svar ä
interpellation.
(Forts.)

att det nu är helt annorlunda. Hela den lefnadsnivå, hvartill våra
arbetare kommit, är ju nu helt förändrad och till den hafva de kommit
framförallt genom den ekonomiska utvecklingen och genom
egen kraft. Men förvisso hade de ej härför behöft ansluta sig till
de socialdemokratiska teorierna.

Den svenska socialdemokratien har varit den politiska organisation,
hvarigenom emellertid de af de senaste årtiondenas ekonomiska
utveckling nyskapade arbetarmassorna införts i vårt politiska
lif. Ingen vill förneka det stora i uppgiften att förvandla
denna nya samhällsklass till en viktig faktor i det svenska statslifvet.
Men just därför måste domen falla så mycket strängare
öfver ledarne, om de här missbruka eller icke utnyttja sin ställning
och sitt inflytande öfver massorna. Den största uppgiften
borde vara, att uppfostra arbetarna till laglydiga medborgare. Men
här har socialdemokratien oerhördt mycket på sitt samvete. Ty
utan öfverdrift kan man väl säga, att socialdemokratien vid framförandet
af arbetarskarorna i vårt politiska lif systematiskt arbetat
på att hos dem försvaga aktningen för lagarnas helgd och känslan
af solidaritet med det gemensamma fosterlandets öfriga medborgare.

Och detta oaktadt ej så få positiva åtgärder blifvit vidtagna
till arbetarklassens nytta och att många sådana äro förestående.
Eegeringen har, som torde vara kammaren bekant, sin uppmärksamhet
riktad på lösandet af många bland de sociala problemen,
icke minst på dem, som närmast sammanhänga med arbetarfrågan,
och genom åtgärder i dessa hänseenden hoppas regeringen, att allt
fastare grundvalar skola byggas för vårt nationella själfbestånd
och vårt nationella välstånd. Regeringens arbetsprogram, som i
denna del skall fullföljas, alldeles oafsedd om man därigenom stäfjar
socialdemokratien eller ej, åsyftar den svenska arbetsklassens
höjande, äfven om vi ej, som de socialdemokratiska ledarne och
deras tidningar säga om sig själfva, våga tro, att vi äro ensamma
i detta arbete.

Kanske lönar det sig emellertid icke att fästa alltför stor vikt
vid de ord, som socialdemokratien bjuder på, tv klyftan mellan ord
och handling, mellan program och politik är ofta mycket stor, så
ock mellan de vägar och medel, hvaraf socialdemokratien betjänar
sig för att nå sitt mål.

Redan under socialismens tidigare dagar rådde visserligen oenighet,
om samhällets omhvälfning skulle försiggå på den fredliga
»evolutionens» eller på den revolutionära omstörtningens väg, och
denna motsats, numera klädd i form af en strid mellan parlamentariska
och revolutionära socialdemokrater, rymmes alltfort inom
den svenska socialdemokratiens ram. Men detta är en strid om
medlen, icke om målet.

Emot en rörelse, som framträder på det förstnämnda sättet,
måste man i främsta rummet sätta folkets ansvarskänsla gentemot

Onsdagen den 3 Februari.

9 N:o 8.

samhället, framkalla den allmänanda, som kommer medborgaren att
resa sig emot förtryck af hvad slag det vara må.

Vi lefva uti ett land, där tanke-, yttrande- och tryckfrihet äro
icke blott lagligen tryggade, utan där de ock genom sekelgammal
häfd ingått i folkets medvetande. Idéer och föreställningar betvingas
icke, förkväfvas icke genom lagar. Men just frihetskänslan
inom folket gör, att jag aldrig ett ögonblick tror på en socialdemokratisk
framtid för vårt land, med all den ofrihet och allt det
yttre förmynderskap, som det skall medföra.

Ju väldigare ansatser denna internationellt färgade, i sin innersta
kärna religionslösa och frihetsiientliga rörelse gör, ju ifrigare
den söker undergräfva grunderna för folkets ekonomiska välfärd —
desto starkare komma å andra sidan den religiösa känslans, fosterländskhetens,
det fäderneärfda frihetsbegärets och den ekonomiska
själfbevarelsedriftens makter att göra sig gällande.

Mig skrämmer ingen med tal om socialdemokratiens framtida
segertåg genom landet. Må rörelsens ledare eller stora massa göra
sitt bästa, eller sitt värsta — ju ifrigare de arbeta, ju mer jäktande
de vilja gå fram, desto förr kommer en nationell, en i frihetens
och religionens tecken stående nationell renässans att nå sitt genombrott.
Detta är min säkra förvissning.

Ej må vi dock därför slå oss till ro. Eriheten får icke medföra,
att landet skall motståndslöst läggas öppet för den socialdemokratiska
agitationen, när den tager sig uttryck i uppmaning
till brott mot gällande lagar; och särskildt måste man vaka öfver
att agitationen icke får sprida sina läror i statens bildningsanstalter,
de må vara skolor eller kaserner.

Regeringen anser sig emellertid i bestående lagar och i dem
som hvila i afbidan på Riksdagens beslut äga tillräckliga hjälpmedel
till sitt förfogande för att st äfja själfsvåld, om blott lagarna
utan klemighet tillämpas och de hjälpmedel staten har till sitt förfogande
utnyttjas. Skulle därför socialdemokraterna söka på våldets
väg omsätta sina läror, få de vara beredda på följderna.

Jag ber ock därvid att få försäkra både den ärade interpellanten
och kammaren, att vi fortfarande, med alla oss gifna medel
och med all energi, skola söka upprätthålla den allmänna ordningen
och lagarnas helgd.

Och befinnas ej de medel, vi hafva till vårt förfogande, till
fyllest, skola vi vända oss till Eder, mina herrar, med anhållan
att i erforderlig mån utvidga vår befogenhet.

Vidare anförde:

Herr Nordström: Herr talman! Jag ber att få tacka hans
excellens herr statsministern för det tillfredsställande svar, som
jag har fått på min interpellation, och som visar, att vår nuvarande
regering har insikt om och förståelse af hvad den socia -

Svar d
interpellation.
(Forts.)

N:o 8. 10 Onsdagen den 3 Februari.

Svar d listiska faran innebär. Denna fara har emellertid så utvecklats,
interpellation■ att jag icke längre kunde afhålla mig från att framställa den nu
(Forts.) besvarade interpellationer Det behöfves verkligen en väckelse inom
vårt land, på det att man må kunna på ett tillfredsställande sätt
motarbeta detta elände; och att jag icke står ensam om denna åsikt,
därom vittnar ett stort antal telegram och bref, som jag erhållit,
sedan jag frambar min interpellation, och hvilka äro ett bevis för,
att jag har allt hederligt folk bakom mig.

Jag kan därför icke underlåta att vid detta tillfälle uppläsa
några af de skrivelser, som jag bekommit rörande denna sak; och
jag börjar med denna: »Som jag genom tidningarna tagit del af de
inlägg, som blifvit gjorda under remissdebatten, och särskildt af
den af eder framställda interpellation till regeringen, så tager jag
mig härmed friheten framhålla några synpunkter i denna fråga,
som jag under den förra året rasande stufverikonflikten inhämtat,
denna konflikt, som hvad förföljelser och råhet från de strejkande
fackföreningsmedlemmarnes sida angår icke lämnade något öfrigt
att önska.

Det är glädjande att kunna konstatera, att det inom Riksdagen
finnes personer, som oförskräckt våga säga sin tanke och framhålla
faran af de samhällsomstörtande elementen, som finnas i vårt land,
och hvarom ni har mycket rätt, då ni säger, att de värsta finnas
inom riksdagshusets murar. Civilministern nämnde några ord om
förföljelsen vid västkusten. Jag beder med anledning däraf få framdraga
några fakta från Norrland.

Vid sjöfartens början i nedre Norrland voro vi på grund af
strejk nödgade att taga vår arbetskraft från Norr- och Västerbotten,
och hade vi då att använda järnvägen för att transportera de arbetsvillige
från deras hemorter till arbetsplatserna. Då vid hvarje järnvägsstation
utposterats ett antal ''agitatorer’, som i sin tur samlat
de sämre elementen af platsbefolkningen omkring sig, för att förmå
de arbetsvillige att återvända, så blefvo dessa vid hvarje järnvägsstation
utsatta för förföljelse, hot och slag. Med hvarje tåg följde
dessutom agitatorer, och oaktadt de arbetsvillige färdades i särskildt
abonnerade vagnar, tvekade icke konduktörerna att insläppa dessa
till de arbetsvillige. Järnvägspersonalen visade sig för öfrigt helt
stå på dessa agitatorers sida, i det den äfven själf bedref en hejdlös
agitation och utfor mot de resande i insinuationer af alla slag.
Ju närmare kusten de arbetsvillige kommo, desto häftigare blef förföljelsen.
På Hernösands-Sollefteå järnväg stormades de vagnar i
råget, där de arbetsvillige befunno sig, deras reseeffekter utkastades
genom fönstren under tågets gång, och vid stationerna fördes de
ofta med våld ut ur vagnarne. Vid resans slutmål, Sprängsvikens
järnvägsstation, voro ofta ända upp till tusentals personer samlade,
med våld fråntagande oss en stor del af de arbetsvillige. De strejkande
hade sylar och tänger, som de använde i folkträngseln, så
vi voro fullkomligt prisgifva åt deras godtycke, allra helst som

Onsdagen den 3 Februar.

11 N:o 8.

kronolänsmannen på platsen, Tage Blidborg, tog de strejkandes parti
i stället för att göra sin plikt. Detta oefterrättlighetsti 1 lstånd varade
till den 8 maj, då, tack vare civilministerns kraftiga ingripande,
en kontingent af Stockholms poliskår samt en militärstyrka
hitsändes.

På Lundo tullstation, hufvudstationon för stufvoriarbotarne
inom Hernösands distrikt, finnas cirka femtio fasta innebyggare,
men under denna tid voro om dagarna och i all synnerhet om
nätterna vägarne öfversvämmade af flera tusental fackföreningsmedlemmar,
hopsamlado från do kringliggande sågverken och uppblandade
med allehanda lösdrifvare etc., som gjorde det fullkomligt
lifsfarligt att röra sig i det fria, med det usla polisskydd som
finnes på landsbygden i Norrland. Ett är säkert: hade icke regeringen
ingripit i tid, så hade här blifvit en kravall, som fått
oöfverskådliga följder, emedan vi naturligtvis hade måst möta våld
med våld för att skydda våra lif. Yi voro själfklart äfven beredda
därpå. Arbetarno voro så upphetsade och uppagiterade, att
de liknade mera vilda djur än människor, och deras partitidningar
gjorde allt hvad de kunde, för att ytterligare upphetsa dem
och sålunda förvärra tillståndet. Trots det starka polis- och militärskydd,
vi senare erhöllo, var det många gånger förenadt med
svårigheter att kunna upprätthålla ordniDgen.

Att Branting och hans vapenbröder kunna tala om klasshat,
är en fullständig chimär. Skulle arbetsgifvarne använda endast
en liten bråkdel af det klasshat, som dessa herrar lägga i dagen,
så skulle arbetarorganisationerna icke nått den utveckling, som de
nu fått; men på grund af eftergifvenhet från arbetsgifvarne hafva
deras framgång gynnats och deras makt vuxit till ett öfvermod,
som gränsar till anarki.

justitieministern talar om »Brand» och »Nya Folkviljan», men
i Sundsvall utgifves en tidning, »Nya Samhället», som icke i något
hänseende gifver dessa tidningar efter- Jag tillåter mig närsluta
ett tryckalster från nämnda tidning, hvaraf ni kan finna, att Herr
Hildebrands motion i Riksdagen hade varit mer än välbehöflig,
. . . det bifogades här en förteckning på mer än ett hälft tusental
personer, så kallade strejkbrytare och andra, hvilka voro uppförda
på denna lista och blefvo utbasunade som —- ja, jag vet inte
hvad — äfvenså bifogar jag ett af en annan norrländsk socialisttidning,
»Nya Norrland», utgifvet tryckalster, ett vykort föreställande
mig, som utsändts i flera tusental öfver hela landet. — Ja, där
står den här mannen, med krona på hufvudet, kantänka, och den
bilden skall spridas i tusentals exemplar öfver hela Sveriges land!
— Den senare tidningen skref förliden vinter: »med Konung
Gustaf Y för fosterlandet skola vi vara honom behjälpliga att
rensa riksdagshuset från de samhällsskadliga bacillerna.»

Som ordförande och ledare af stufvareförbundet befann jag
mig på grund af de ständiga förhandlingarna i Stockholm mycket

Svar å
interpellation.
(Forts.)

N:o 8. 12 Onsdagen den 3 Februari.

Svar å ofta på järnvägsresor, och var jag ständigt utsatt för förföljelse så
interpellation, ygl från medresandes som från tågpersonalens sida. Arbetare in(Forts.
) trängde flera gånger i de kupéer, där jag befann mig, och måste
jag till och mod ofta med våld föra dem därifrån. När jag gjorde
tågbetjäning och stationsbefäl uppmärksamma därpå, fick jag endast
ett hånskratt till svar. Anmälan om detta förhållande gjordes
äfven till järnvägsstyrelsen och förhör hölls, men som jag ej fick
tillfälle närvara, blef ingen bestraffad, ej ens tillrättavisad, emedan
de skyldiga nekade eller skyllde på hvarandra.

Ett synes mig nödvändigt, och torde denna uppfattning delas
af samtliga landets rättänkande medborgare, och det är, att en
skärpt tryckfrihetsförordning bör införas, så att en gräns kunde
sättas för de socialistiska tidningarnas samhällsskadliga agitation,
och så att de arbetare, som vilja arbeta, kunna göra detta utan
att riskera, att deras namn blifva uppspikade utefter väggarna
och spridda i cirkulär landet rundt.» -— Till sist är där så en
tacksägelse.

Ja, detta förhållande, mina herrar, är ingalunda eu enstaka
företeelse. Det är tämligen allmänt öfver hela vårt land. Yi se
i dessa dagar, huru det tillgår däruppe vid Inlandsbanan i trakten
af Östersund, hurusom ett antal nidingar anfalla fredligt folk, som
arbeta för sitt bröd. Jag kan knappast tro, att dessa råa barbarer
skulle våga företaga sig någonting slikt, om de icke erhållit uppmuntran
från högkvarteret i folkets hus.

För några år sedan utbröt det stejk vid ett sågverk uppe i
Norrland. Befälet nödgades afskeda de strejkande arbetarne. Jag
hade eu släkting vid detta sågverk, hvilken hade sitt hem i Yärmland.
Han blef anmodad att resa ned till sin hemtrakt för att
anskaffa nödigt arbetsfolk i de afskedades ställe. Det mötte ingen
svårighet att skaffa nytt arbetsfolk, men det blef så mycket svårare
att transportera dessa arbetare till bestämmelseorten. När de anländt
till Kils station, mötte dem de där vanliga agitatorerna, som
sade: »Yänd om. Där har ni respengar. Eljest skola vi slå armar
och ben af er.» Några få vände om. När de kommo till Laxå
station, upprepades samma spektakel. Här i Stockholm] måste
dessa arbetare inkvarteras, så att de icke voro åtkomliga för dessa
rasande vilddjur. Hen om någon enskild vågade sig ut, blef han
sparkad, hånad och hotad på alla sätt; och åtskilliga vände också
om med anledning häraf. Slutligen när de kommo upp till Sundsvall,
måste de eskorteras af polis upp till sågplatseD, och eu hel
hop socialister skränade som vilda djur mot dessa människor. Denne
min släkting vågade själf icke resa samma väg, som arbetarne
togo, utan han reste öfver Bergslagsbanan och Falun; men hvad
hände? Jo, när han kom till Falun, mötte han där dessa samma
herrar agitatorer. Han trampas, sparkas och spottas på. Detta
är den frihet, som herrar socialister förkunna!

Det pågår för närvarande ett järnvägsarbete i mina trakter,

Onsdagen den 3 Februari.

13 N:o 8.

mellan Mariestarl och Gårdsjö. Där ha dessa utskickade äfven varit
och hållit föredrag: samt uppmanat till strejk och olydnad. Till
all lycka har emellertid järnvägsbolaget en praktisk och dugande
byggnadschef, som förstår att sköta den sortens folk, så att när
dessa herrar hafva kommit, så bar en järnvägslänsman inburat
dem; och hvar och en, som har sällat sig till de strejkande, har
blifvit afskedad. Därigenom har visserligen arbetet blifvit försenadt,
men ingen af de strejkande har återtagits i arbetet; och nu
är det lugnt och fredligt på platsen.

Vid remissdebatten här för några dagar sedan uppträdde herr
Lindley helt frankt och påstod, att hvad herr civilministern då
yttrade beträffande tilldragelserna på strejkplatser nere vid västkusten
och i Göteborg icke vore sant. Jag tror, att det icke skall
möta stor svårighet att leda i bevis, att hvad herr civilministern
då yttrade fullkomligt öfverensstämmer med verkliga förhållandet.
Jag tror äfven, att det icke skulle vara svårt att leda i bevis, att
herr Lindley är just en af de där, som jag har varnat för i min
interpellation.

Jag skall emellertid be att nu få fortsätta uppläsningen af
skrifvelser rörande de här förhållandena. Sålunda yttrar en brefskrifvare:
»Under hela din riksdagsmannatid har du gifvit de vackraste
bevis på sann fosterlandskärlek, klok insikt och en sällsynt
frimodighet att utan tvekan klart och sanningsenligt föra det godas
talan och strida mot det, som länder vårt folk och land till
skada. Redan vid den nyss började riksdagen har du med en beundransvärd
klarhet tagit initiativ i landets för närvarande viktitigaste
fråga. Heder åt dig för denna fosterländska gärning! Heder
åt denna fortsättning af ditt berömvärda riksdagsarbete! Det
är för mig en saknad att icke få trycka din hand och personligen
bringa dig mitt varma tack, hvilket jag nu gör skriftligen. Man
må fråga: När skatt svenska fotteet vakna upp ur sin säkerhetssömn
och klart se den fara, i hvilken vårt folk och land sväfva ?
Gifve Gud, att detta ej dröjer tills det är för sent! Gifve ock Gud.
att det då finnes män af din natur!

Man kan förstå, att dessa samvetslösa socialistledare, som
hafva till lefvebröd att suga till sig arbetareskarornas pengar,
söft sina samveten. Men hur skall man kunna förstå, att svenska
ämbetsmän — statens tjänare ända upp till f. d. statsråd — kunna
resa land och rike omkring för att genom de gröfsta lögner åstadkomma
en vanärande valallians med landets inre fiender?» — Och
så är det namn.

Detta bref är underskrifvet af en riksdagsveteran, som haft
stort inflytande inom Riksdagen; och just med anledning af detta
bref vill jag erinra herrarne om en tilldragelse vid höstens val.
Här i Stockholm nyvaldes en socialist, som sedermera blef tilltalad
och dömd för fylleri och förargelseväckande uppträdande. Det är
beklagligt att behöfva tala om detta. Om jag hade varit i denne

Svar d
interpellation.
(Forts.)

N:o 8. 14

Svar d
interpellation.
(Forts.)

Onsdagen den 3 Februari.

persons ställe, så skulle jag hafva känt mig skyldig att, sedan jag
hade hunnit nyktra till, låta det blifva min första omsorg att afsåga
mig ett förtroende, som jag genom detta mitt uppträdande visat
mig ovärdig; men, som sagdt, våra socialister hafva icke mycket
samvetsskrupler i det fallet. Blygsamhet är ett okändt begrepp
för dessa herrar. Emellertid kastar sådant en skugga på den valmanskår,
som nominerat en så beskaffad riksdagsman. Det är
också påfallande, att socialisternas afsikt icke är att fa den dugligaste
och bäste till sin representant i riksdagen, utan blott kandidaten
håller den röda färgen, då duger han, huru han för öfrigt
än bär sig åt. Ett sådant val kastar för öfrigt äfven en skugga
på det parti, som ingått valallians med dessa socialister och därigenom
möjliggjort detsamma. Det kastar äfven en mörk skugga
på de män, som rest landet rundt och proklamerat denna valallians,
hvarför det också vill förefalla mig, som om syftet med dessas
sträfvan icke varit fäderneslandets bästa, utan att bevara sina
egna mandat. Denna händelse kastar slutligen en skugga på hela
vårt land, och att hufvudstaden kunnat nominera en sådan riksdagsman,
är ett bedröfligt dekadanstecken.

Jag skall nu be att få uppläsa ännu några skrivelser. Eu
lyder sålunda: »Då jag i går läste ditt spörsmål till vederbörande
i Nya Dagligt Allehanda, erfor jag liksom en pliktkänsla att sända
dig min varma tacksägelse för dina tyvärr alltför sanna ord. Jag
är glad öfver att hafva tillhört dina valmän och på det viset kunna
deltaga i deras heder. Men uselheten har nog, efter det gamla regementet
åren 1872—1906, så genomsyrat öfverklassen resp. ämbetsmännen
här i landet, att anklagelsen rättvisligen bör vändas
åt båda hållen.» — Och så är det namnet. Det är en gammal publicistveteran,
som har skrifvit detta.

Här är ett annat bref: »Med anledning af Eder interpellation,
som hos många, ja oräkneligt många, af Västergötlands innebyggare
väckt den sannaste tacksamhet, glädje och hänförelse, sändes
Eder härmed en den innerligaste önskan om framgång i Eder ädla
sträfvan för fosterlandets och dess folks väl.

Med berättigad stolthet och glädje hälsa vi Eder som vår provinsman,
glada öfver att inom våra gränser äga en sådan tolk för
hvad ännu och med Guds hjälp allt framgent mä anses som rätt
och sanning i gamla, fria Sverige.

Heder åt och välsignelse öfver hvarje sann, ädel fosterlandsvän!
Må frukten af det goda utsäde, Ni sått, vida öfverträffa allas våra
stora förhoppningar» o. s. v. — Det är kommet från min hembygd
och är efter namnet undertecknadt »på mångas uppdrag, många
ur samhällets alla klasser».

Ett annat bref är af följande lydelse: »För Edert, herr riksdagsman,
varmhjärtade, om fosterlandets väl framburna yttrande i
Andra Kammaren angående det skräckvälde och tyranni m. m.,
som socialisterna utöfva i vårt land, får jag hembära Eder mitt

Onsdagen den 3 Februari.

15 Nio 8.

Tarmaste tack. För visso gläds allt vårt tänkande folk öfver det
steg Ni tagit. Måtte det lända till åsyftadt resultat!» — Det är
en framstående borgare i Malmö, som bär skrifvit detta bref.

Jag bor slutligen att få uppläsa följande bref: »Oaktadt jag
icke har den äran att vara personligen bekant med herr riksdagsmannon,
tillåter jag mig likväl att härmed gifva ett om än ringa
uttryck åt min stora glädje, beundran och tacksamhet för den just
i vår orofyllda tid så välkomna interpellationen, genom hvilken herr
riksdagsmannen gjort sig till tolk för hvarje rättsinnig och fosterlandsälskande,
om lag och ordning nitälskande medborgare. Med
sann hänförelse och varmaste intresse har jag tagit del af densamma;
och måtte detta herr riksdagsmannens oförskräckta och af
varm fosterlandskärlek burna anförande medföra ett välförtjänt
resultat för att möta den socialistiska hydra, som hotar att tillintetgöra
vårt gamla Sverige. Mottag min vödsammaste tacksamhet
och uppriktiga beundran för Eder, herr riksdagsman; och jag
vågar till sist uttala alla goda västgötars stolthet öfver att veta
sig så representerade i vår Riksdag, som af Eder, herr riksdagsman
! Må Edert ädla och redliga arbete i fosterlandets tjänst städse
krönas med framgång och välsignelse, det önskar af hjärtat en af de
otaliga, som besjälas af samma känslor, hvilka drifvit Eder till
strid för rätt och sanning.»

»1 dessa mina här ofvan anförda ord beder alldeles särskild!
få instämma en gammal vän och meningsfrände till herr riksdagsmannen,
nämligen N. N., nu åttiofyra år gammal, men ändå lika
hänförd som vi yngre, då han genomläste det om gammal svenskmannaheder
vittnande anförandet, som af riksdagsmannen Sten
Nordström framförts i Riksdagen.» — Detta bref är underskrifvet
af en militär. Jag har här på lager en hel del andra skrifvelser,
som gå i alldeles samma riktning, men jag skall icke trötta kammaren
med att uppläsa dem.

Jag vill äfven erinra om, hurusom herr Rydén vid förlidet
års riksdag pläderade för sin motion om 8 timmars arbetsdag och
därvid anförde såsom bevis för välsignelsen af det socialistiska
regementet förhållandena i Australien och på Nya Zeeland. Det
går nog an att prata en hop ovederhäftigt strunt, men här har
jag i min hand en broschyr, som heter: »Nya Zeeland, arbetarnas
paradis. Eu studie af Julius Sellman.» Den är en fullkomlig vederläggning
på hvad herr Rydén yttrade, och den visar tillika ohållbarheten
af och det förnuftsvidriga i socialismens teori. Den visar,
hvart det leder i praktiken, då de socialistiska teorierna bli tilllämpade.
Jag vill uppmana herr Rydén att läsa denna broschyr.
Den finnes att köpa för 1:50 i bokhandeln. Jag vill för öfrigt
uppmana er litet hvar, mina herrar, att taga del af den, ty den
är värd att läsas.

Ja, mina herrar, jag vet nog att jag stuckit hufvudet i ett
getingbo, då jag vågat taga till orda i denna fråga. Vi känna nog

Svar d
interpellation.

(Forts.)

^:o 16 Onsdagen den 3 Februari.

Svar d litet hvar socialisternas stridssätt, och jag har ingen misskund att
interpellation. Yänta. När de socialistiska fackföreningarna icke skona strejbry(Forts.
) tareg g| ^an jag vara beredd på hvad som helst. Men jag har
gjort min plikt, och jag hoppas och tror, att jag har allt hederligt
och rättsinnigt folk bakom mig. Det är emellertid någonting här,
som behöfver rättas, och jag gläder mig öfver, att ha hört herr
statsministerns anförande i dag, ty det låter oss hoppas, att det
icke kommer att föras någon dekadanspolitik gentemot detta socialistiska
tyrani.

Jag vill sluta med att uttala, att jag kommer att ägna mina
återstående krafter åt bekämpandet af denna hydra. Jag tror, att
jag skall få allt redbart folks stöd, och hoppas, att om något ondt
vederfares mig, jag icke offrat mitt lif förgäfves, då jag arbetat
för fosterlandets sanna bästa. Jag är eu fattig man, men jag
hoppas, att om något ondt skulle vederfaras mig, man skall veta
att skydda min familj, så att den icke behöfver lida nöd. Ja, detta
är icke något att skratta åt, mina herrar, det är mycket allvarsamma
saker.

Det kunde vara mycket att säga ännu, men jag skall icke
uppehålla tiden längre, utan ber blott att än en gång få tacka
herr statsministern.

Herr Lindblad: Herr talman, mina herrar! Jag tror nästan,
att jag efter den senaste ärade talarens anförande mycket väl kunde
afstått från ordet. Hvad han från denna talarestol i dag och
ytterligare i motiveringen till sin interpellation utvecklat, är ju
sådant, som länge varit diskuteradt i pressen, händelser, som där
ifrigt debatterats och som beriktigats och delvis till och med befunnits
vara oriktiga. Talarens skarpa angrepp på enskilda personer
i denna kammare kan jag dock icke låta stå oemotsagda.
Jag förmodar, att han här talade med åldringens rätt, men så
långt sträcker denna sig dock icke, att han får lof att utan vidare
göra angrepp, sådana som dem han gjorde, mot ledamöter af Andra
Kammaren.

De bref, han uppläste, och de erkännanden, som däri voro
gifna åt honom, voro af den beskaffenhet, att de väl närmast intressera
honom själf. Ty kammaren har säkerligen icke märkt, att
innehållet i dessa skrifvelser på något sätt utgjorde något stöd för
riktigheten af hvad han i sin interpellation anfört.

Hvad har nu interpellanten framfört i motiveringen till sina
spörsmål? Han har framfört faran af den socialistiska propagandan
och gifvit en hel mängd exempel på, hvad som blir följden af
denna propaganda. Han kallar naturligtvis denna socialistiska propaganda
för en propaganda för människofientliga och samhällsupplösande
idéer. Han kommer sedan in på, hur illa den svenska
arbetarklassen blefve utpressad i egoistiska syften för att uppehålla
sina strejk- och föreningskassor, som i själfva verket till

Onsdagen den 3 Februari. 17

väsentlig del blefve använda till ändamål, som vore för arbotarne
främmande, till organisationens nppehållande. .Tåg undrar, om
dessa millioner, om iivilka hall talar, som sålunda användts för
uppehållande af organisationen, verkligen tagits i anspråk för något
främmande ändamål, eller om icke det varit så, att dessa medel
användts för det ändamål, för hvilket de från början varit afsedda.
Ty just detta att uppehålla organisationerna har varit för arbetarne
en viktig fråga, den viktigaste af alla, ty därpå har berott möjligheten
af deras framåtmarsch mot bättre lefnadsvillkor.

Interpellanten har sedan uppräknat fall, som han skrifver på
den socialistiska propagandans konto, och icke ens skonat fröken
Kjönsberg från att på nytt släpas genom kammarens protokoll.
Det torde väl annars vara för enhvar bekant, att hela denna
historia utmynnade i tio kronors böter. Sålunda förefaller det mig
rätt märkligt, att en sådan sak nu flera år efteråt kan dragas fram
uti denna kammare.

Han har sedan talat om Sandöupploppen, och han har antagligen
med antydandet af dem liksom af de öfriga exemplen velat
ha fram nödvändigheten af skärpta lagparagrafer mot arbetarklassen.
Men jag undrar ändå, om man har rättighet att klaga öfver,
att lagarna ej äro tillräckligt stränga, när man vet, att dessa ynglingar
för en förlöpning under förhållanden, som säkerligen voro
synnerligen förmildrande, dömdes till flera års straffarbete för sin
gärning. Det förefaller mig, som skulle icke i stället kunna sättas
något annat straff än halshuggning, ty så pass tilltagna voro verkligen
straffen gentemot dessa ynglingar.

Han har sedan talat om västkustupploppet och mordbranden i
Göteborg. Hvad nu västkustupploppen angår, så gaf oss ju herr
statsrådet. och chefen för civildepartementet under remissdebatten
en skildring af dessa. Tore den riktig, så kunde ju icke upploppen
anses annat än fördömliga. Det må nu vara, att det som
anförts bär skett, men om det har skett på det sättet, som herr
civilministern framfört det, tror jag ändå kan ifrågasättas. Det
brukar nämligen icke sparas på anlopp i högerpressen, när något
sadant sker, som att en arbetare eller, som det här var frågan om,
poliskonstaplar blifva sa öfverspottade, som herr civilministern
anfört, men savidt jag kunnat finna, har det blott varit svaga antydningar
om att sådant skett. Har det verkligen ägt rum, då är
det fördömligt, därom äro vi naturligtvis alla ense, men det sätt,
hvarpå polisen sökte lösa sin uppgift, var kanske heller icke det
bästa. Jag har från rätt tillförlitlig källa fått upplysning om, att
dessa poliskonstaplar, af hvilka åtminstone en var afskedad och
ansågs oduglig i sin tjänst, och hvilken sedermera såsom bevakare
af engelska strejkbrytare sköt en af dem i foten, så att han häktades
jag har fått den upplysningen, säger jag, att dessa konstaplar
redan vid framkomsten förklarat, att »här skulle lekas med
stenhuggarna». Det kan ej nog betonas nödvändigheten af, att
Andra Kammarens Prot. 1909. N:o 8. 2

N:o 8.

Svar d
interpellation.
(Forts.)

N:o 8. 18 Onsdagen den 3 Februari.

Svar å myndigheterna, när de nu en gång känna anledning att sända beinterpellation.
vakare till sådana platser, där oro finnes, att de då åtminstone se

(Forts.) att de få sådana personer, som äro väl förtrogna med arbetar nes

förhållanden, och som förstå att fylla sin uppgift, hvilken
inte är så synnerligen lätt.

Hvad nu vidare beträffar talet om mordbranden i Göteborg,
så är ju detta endast liksom för öfrigt allt, som finnes omnämdt
här i motiveringen till interpellationen, ingenting annat än hvad
som stått i den dagliga högerpressen, utan att det kunnat på något
sätt konstateras, hvad som varit riktigt eller oriktigt. Så mycket
är säkert, att jag, såvidt jag åtminstone kan bedöma förhållandena,
fritager arbetarne från att på något sätt ha att göra med den brand,
som inträffade i somras under upploppskvällen i Göteborg. All sannolikhet
talar emot det, och alla undersökningar ha visat sig fåfänga,
när det gällt att kunna bevisa, att arbetarne varit vållande till
denna brand.

Interpellanten har vidare anfört ett utdrag ur en tidning rörande
en definition på en strejkbrytare. Han har förmodligen velat
lägga äfven detta på det socialdemokratiska partiet. Men nu
är det så, att denna definition ej har stått i någon af de socialdemokratiska
tidningarna, utan i tidningsorganet för ett förbund,
som ej ens tillhör landsorganisationen. Jag har därför ingen anledning
att närmare gå in på denna definition på strejkbrytare,
som blifvit anförd här såsom ett utslag af socialitisk propaganda.
Men då interpellanten klagar så mycket öfver all agitation frän
socialdemokratiskt håll, och då han efter dagspressen anför sådana
drastiska exempel på denna agitation och dess följder, må det också
tillåtas mig att anföra ett exempel på agitationen från högerhåll.
Jag tror mig redan på förhand kunna säga, att något sådant, som
detta upprop bär vittne om, har man dock ej fått bevittna i den
socialdemokratiska agitationen. Jag har här framför mig ett flygblad,
som utdelats i Askimskretsen i närheten af Göteborg under
senaste valrörelsen. Bland allt det myckna, som där finnes och
som är för långt att här upprepas, ber jag få anföra följande: »Säg,
är det väl rätt och tillbörligt, att begåfvade, fosterlandsälskande,
dugliga och samhällsbevarande män skola ersättas med mindre begåfvade,
för fäderneslandets sanna bästa ljumma och likgiltiga, mot
detsamma ofta hatfullt stämda individer, hvilka äro, om icke
precis odugliga, så dock vida mindre dugliga än de förre samt
dessutom i hög grad föraktansvärda, ty de arbeta endast och allenast
på den gamla ärorika svenska statskroppens upplösning, och
detta blott och bart för att vinna pöbelns gunst samt för att om
möjligt blifva framsparkade till någon stadsrådstaburett i likhet
med språkfördärfvaren och, man kunde nästan vara hågad säga,
fosterlandsförstöraren eller möjligtvis ett ännu kraftigare ord, hvarmed
han så ofta man och man emellan plägar benämnas, folkskoleläraren
Fridtjuf (OBS.! namnet: han stal bort friden i Sverige

Onsdagen den 3 Februari.

10 N:o 8.

samt ändrade sitt namn från Frithiof till Fridtjuf) Berg, samme
man, som förstörde svenska språkets stafning, han, som 1905, den
stora skammens år, ehuru då statsrådsaspirant och sedermera
samma år svenskt statsråd, höll med de norska upprors ma k ar ne
och menedarne, landets förklarade liender, och hvilken rågade
måttet genom att gilla och sympatisera med en del andra välbekanta
och illa kända Stockholmsriksdagsmän, hvilka hade fräckheten
att gå med i socialisttåget i hufvudstaden den första maj
detta år under fanan »Ned med tronen, altaret och penningpåsarna».
Ja, han aktade till och med icke för rof att i sommar söka röfva
friden och friheten ifrån oss, som bygga och bo i frihetens stamort
i Norden, i det att han spred landsfördärfliga och lögnaktiga
läror på många platser inom Sveriges landamären, hvarvid han
oförtäckt lade i dagen sin förståelse af välbehag för strejkande,
socialister, unghinkar och anarkister.»

Och på ett annat ställe fortsattes det: »Ser ni då icke, att
socialisterna och deras medlöpare vilja roffa åt sig bondens fäderneärfda,
med svett och möda uppodlade jord samt fiskarnes båtar,
fiskredskap och gods?

De ha ju själfva öppet erkänt detta. Så yttrade t. ex. socialistchefen
öppenhjärtigt nog på ett möte i Kalmar för några år sedan
ungefär följande minnesvärda ord: ''Först skola vi hafva den allmänna
rösträtten, ty därigenom blifva vi herrar öfver lagstiftningen
— sedan skola vi utarma folket med skatter, och då bönderna ej
längre kunna behålla jorden, skola vi dela den’.

Och sedan, ja sedan äro bonden och fiskaren dömda till undergång!» Det

yttrande, som här skulle vara fälldt i Kalmar, passerade
genom högerpressen för lång tid sedan, och på en framställd fråga
till den tidning i min stad som tagit in det, förklarade tidningen,
att detta yttrande fanns i Första Kammarens protokoll! Således,
hvad herr Branting, som här afses, yttrat i Kalmar, kommer i
Första Kammarens protokoll. Det är tydligt, att bär endast föreligger
eu sådan där förfalskning, som ej är så synnerligen enastående
från högerhåll. Herr Branting har naturligtvis yttrat något
i Kalmar, som sedermera af någon blifvit förvanskadt och i förvanskad
form förts in i Första Kammaren och så kommit in i dess
protokoll. Som sagdt, detta flygblad bär väl vittne om, att det ej
är den socialistiska propagandan, som är den farligaste, utan att det
tvärtom är en annan, som i långt högre grad kan sägas vara farlig
för Sverige och dess framtid, och det är den, som kallar sig
samhällsbevarande.

Interpellationer sådan den har framställts, har tydligen tillkommit,
för att denna kammare icke heller i år skulle sakna en liten
diskussion om socialismen. Interpellanten har känt med sig, att
han ej kunnat frångå de gamla vanor, som nu innästlat sig i
Riksdagen, nämligen att hvarje år få fram frågan om bekämpan -

Svar d
interpellation.

(Forte.)

Nso 8. 20 Onsdagen den 3 Februari.

Svar å det af socialdemokratien. Tid förra årets riksdag’ var det herr
interpellation. Kjellén, som vid remissdebatten uttalade de bekanta orden, att det
(Forts ) nu gällde att ställa om sitt hus, innan de nya skarorna kommo
in genom den allmänna rösträtten, och sedan under riksdagens
gång fingo vi ju mottaga förslag till lagar mot arbetarna från en
annan af unghögerns representanter, herr Hildebrand. Valen i
höstas ha emellertid gjort det omöjligt för dessa representauter att
nu sitta kvar i denna kammare, och herr Nordström har därför
ansett, att han vore närmast till att taga upp deras mantel och
stödja regeringen i dess front mot socialismen. Huruvida han härvid
lyckats, därom må regeringen själf döma, men jag tror, att
om det gällde att till regeringen framföra ett beklagande för den
hjälp den fått, så skulle de flesta af kammarens ledamöter vara
villiga att sätta sina namn under ett sådan beklagande.

Det svar, som hans excellens herr statsministern gifvit på interpellationer
var ej heller det man väntat. Egentligen var hans
svar ett slags regeringsprogram, och hela hans motivering för detta
var ingenting annat än hvad som många gånger förut sagts om
socialdemokratien. Han framhöll bland annat såsom en försvårande
omständighet för detta parti, att det var republikanskt. Det ansåg
han omöjligt kunna förenas med grundlagen. Jag vet nu ej, huruvida
den grundlagsparagrafen är undantagen från ändring. Ti ha
ju inom få dagar att behandla en hel mängd grundlagsändringar,
och jag förmodar, att om nationens flertal skulle vilja förändra den
paragraf, om hvilken hans excellens herr statsministern talat, sa
skulle detta ske i precis samma ordning som det sker med de öfriga
grundlagsparagraferna. Det förefaller sålunda, som om denna paragraf
ej utgör någon barriär af den beskaffenhet att den hindrar, att
en republikansk författning skulle kunna komma att gälla i Sverige.

Dessutom framhöll herr statsministern, hurusom socialdemokratien
vore religionsfientlig. Det var mycket olyckligt för herr
statsministern, att han framhöll just detta, da vi kunna peka på
två af de nyvalda ledamöterna i den socialdemokratiska gruppen
såsom stående i religiösa samfund. De känna tydligen icke på
minsta sätt, att socialdemokratien är religionsfientlig, utan de känna,
att de där ha sin fullständiga frihet att tänka i dessa saker hvad
de vilja. Det finnes ingen, som förbjuder dem det, och det vore
ju lönlöst och enfaldigt att söka förbjuda en person att tänka om
dessa ting hvad han vill. Härvidlag tror jag således icke, att
socialdemokratien är svårare än något annat parti.

Herr statsministern utvecklade, att socialdemokratien vill afskaffande!
af det nuvarande samhället. Ja, orden äro knappa och
man kan ju kanske disputera om, huruvida de rätt uttrycka hvad
socialdemokratien vill. Tisst vill socialdemokratien en omvandling
af de bestående ekonomiska och politiska förhållandena. Liksom
förhållandena ha utvecklats till dato, kommer såväl äfven för
framtiden att ske. Det nuvarande kapitalistiska systemet är ju eu

Onsdagen den 3 Februari. 21 N:o S.

aflösare af det feodala, och det utvecklar sig likaväl som förut- Svar d
varande samhällsformer så, att det slutligen måste aflösas af ett interpellation.
annat, och vi tro af det socialistiska. Det blir enligt min upp- (forts.)
fattning allt mer och mer till en bjudande nödvändighet att omlägga
hela det ekonomiska system, hvarpå samhället hvilar, för att
kunna tillfredsställa de stora massornas ständigt större kraf på
materiell och andlig kultur. Vi tro icko, att det låter sig göra
genom våldsamma omhvälfningar, och för öfrigt beror det ingalunda
på arbetarklassen och socialdemokratien, huruvida våld kommer att
användas. Det beror på de besittande klasserna ensamma, om do
förstå att så reformera, att vägen ligger framkomlig för dem, som
anse sig ha rätt att komma i en annan ställning än den, de för
närvarande inneha.

Det uttalades emellertid af hans excellens samma uppfattning,
som för några dagar sedan uttalades af chefen för justitiedepartementet,
att man icke med lagar kan betvinga idéer. Om man tolkat
dessa yttranden riktigt, så skulle åtminstone regeringen vara kommen
till insikt om, att på klasslagstiftningens väg vinnes det
ingenting, utan man får låta utveckligen ha sin gilla gång och
förtrösta på den själfuppfostran, som dock arbetarne visat sig mäktiga
af. Ty det skall ingen bestrida, han må se på arbetarklassens
framträdande hur han vill, han må bedöma de fall af öfverilning,
som förekommit hur han vill, han skall dock icke bestrida, säger
jag, att på djupet och i det stora hela arbetarklassen rör sig fram
mot en högre kultur. Arbetaremassorna ha genom själfuppfostran
tillägnat sig en sådan, och jag är öfvertygad om, att de komma
att fortsätta på denna väg. Det är också en säker borgen för en
lugn utveckling, för så vidt denna utveckling beror på arbetarklassen
själf.

Jag har icke något att tillägga till hvad jag anfört. Interpellanten
anser jag mig icke behöfva bemöta utförligare, ty både
interpellationen, hvars motivering verkligen, om man får begagna
ett oparlamentariskt uttryck, men ett uttryck, som stod i en tidning
härom dagen, är en »mjölgrötsröra», och de bevis, han från
denna talarstol presterat för nödvändigheten af sina spörsmål, ha
varit sådana, att de befria mig från hvarje ytterligare ord i saken.

Herr Svensson i Skyllberg: Herr talman, mina herrar! För
visso är det många svenska medborgare, som i detta nu bringa
interpellanten sitt hjärtliga tack för att han haft mod att komma
tram med sin interpellation och här i kammaren bringa på tal de
frågor han berörde, och för det han jämväl därigenom lämnat hans
excellens herr statsministern tillfälle att afgifva don förklaring,
som han i dag lämnat, och som säkerligen skall mottagas med tillfredsställelse
utöfver Sveriges land.

Tusentals medborgare ha under årens lopp gjort sig den frågan:
Huru länge skall det fortgå på sätt som skett? Huru länge

H:o 8. 22 Onsdagen den 3 Februari.

Svar å skola oförvitliga svenska män och kvinnor, som ondast vilja sig
IIterpeJlation. tydligen försörja, kunna trakasseras af andra, som icke ha annat

(Forts ) skäl för sina trakasserier, än att de icke kunna lä dessa, som blifva
antastade, att följa deras politiska åskådning? Dot är ju förunderligt,
att ett politiskt parti, som föreger sig vilja kämpa för
mänskliga rättigheter och medborgerlig frihet, kränker dessa rättigheter
så djupt, som socialistledningen ofta gjort under det sist
gångna året. Svenska medborgares rätt att sig ärligen lörsöija äi
den första rätt vi ha att fordra i vårt land, såsom hans excellens
nyss framhöll. Det kan sägas och kanske kommer att sägas från
socialistiskt håll: socialisterna kränka ej medborgarne. Huru härmed
förhåller sig, känna vi litet hvar. Huru uppröras vi icke i
dessa dagar af do berättelser, som komma från järnvägsbygget
uppe i Jämtland, huru se vi icke nu, huru arbetsvilliga trakasseras
och förföljas på det mest oförsynta sätt af andra, som icke vilja
taga emot de arbeten, som de förra vilja utföra till samhällets
gagn. Hans excellens herr statsministern förklarade nyss, att han
skulle med alla till buds stående model skydda den redlige arbetare.
som ville försörja sig. Da vi tolka detta sa, att vi kunna
hoppas, att detta från regeringens sida i praktiken skall visa sig så,
att de arbetsvilliga vid järnvägsbygget uppe i Jämtland skyddas i
sin medborgerliga frihet på sätt landets lagar tillförsäkra dem?
Jag vore mycket tacksam, om ett tillfredsställande svar härå kunde
gifvas från regeringsbänken. En föregående talare sade nyss, jag
vill nämna detta medan jag har ordet, att högern agiterar så skamligt,
och särskilt skulle detta hafva varit fallet i Göteborgstrakten
under den sista valkampanjen. Härtill vill jag saga: kan icke högern
hafva samma — eller bättre — rättighet att frånkänna sig ansvaret
för hvad som där händt, som socialisterna frånkänna sig ansvaret
för hvad anarkister och deras likar företaga sig? Jag tror icke, att
ett enda ledande högororgan kan göras ansvarigt för hvad herr
Lindblad nyss framhöll skulle framkommit under valkampanjen å
västkusten.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet grefve Hamilton:
Herr talman, mina herrar! Jag begärde ordet med anledning^ af
den hänvändelse till mig, som den siste ärade talaren gjorde i fråga
om förhållandena i Jämtland vid Inlandsbanan. Jag skalig strax
svara honom, men innan jag inlåter mig härpå, ber jag att fa yttra
några ord till herr Lindblad. Han sökte låta påskina, att hvad jag
under remissdebatten meddelade angående uppträdet vid västkusten
skulle vara falskt. Han yttrade sig mycket försiktigt och kringgående,
men ville tydligen framhålla detta, ja, han nästan sade rent
ut, att jag kommit med falska uppgifter. Med anledning häraf vill
jag säga, att dessa uppgifter äro samtliga hämtade ur officiella rapporter,
som varit publicerade i tidningarna. Skarpa uttryck åt
ogillande med anledning af dessa uppträden ha för öfrigt förekom -

Onsdagen den 3 Februari.

23 Nso N.

mit icko blott i högerprossen, utan äfven, Gud ske lof, i den öfriga
pressen i landet. — Jag förstår för resten icke hvad herr Lindblad
menar, då han i detta sammanhang mot mig riktat en förbråelse
därför, att det bland do polismän, som af Kungl. Maj:ts
befallningshafvande i Göteborg skickats till strejkdistriktet, skulle
befunnit sig en, som fällt det uttrycket, att det skullo vara roligt
att leka med stenhuggarna, och som sedermera blifvit afskedad för
tjänstefel. Hvad är det för, jag kan icke låta bli att använda uttrycket,
pjoller att komma med ett sådant tal i detta sammanhang?

Jag vill nu vända mig till den sisto ärade talaren, herr Svensson
i Skyllberg. Till att börja med vill jag försäkra honom, att
det icke skall komma att saknas skydd för de arbetsvilliga hvarken
i Jämtland eller annorstädes. Men jag vill också begagna tillfället
att uttala, att det skulle vara väl, om de män och de tidningar,
som ifra för skydd åt de arbetsvilliga, icko vore fullt så hetsiga och
icke genast voro så färdiga att bryta stafven öfver myndigheterna,
därför att bevakningen icke på förhand kunnat beräknas så, att
icke några lymlar kommit i tillfälle att ofreda andra. Man måste
väl ändå först ha klart för sig hvad man riskerar, innan man tager
itu med hårdhandskarna.

Mina herrar, eftersom denna fråga, som i så hög grad under
de sista månaderna upptagit allmänhetens uppmärksamhet, nu kommit
på tal, tror jag, att jag gör rätt uti att begagna tillfället och
taga upp den i hela dess vidd. Den är svår och bekymmersam,
men den är ganska lärorik.

Då arbetstvister uppkomma mellan staten och arbetare, som
äro engagerade för att utföra ett arbete för statens räkning, intager
staten en säregen och i många fall delikat position. Man
vill ju icke gärna förmena dessa arbetare att, om de så önska,
ansluta sig till de allmänna fackföreningarna, d. v. s. till fackföreningar,
som stå öppna ej blott för arbetare vid statens arbeten,
utan äfven för andra arbetare inom samma fack i privatindustrien.
Såvidt jag vet, har man också icke hittills någonsin lagt något
som helst hinder i vägen därför. Men det kan ifrågasättas, om
man icke härvidlag gjort sig skyldig till en försummelse, i det man
icke samtidigt och genast från början klart, tydligt och otvetydigt
för arbetarna klargjort de förutsättningar, under Indika staten kan
lämna ett sådant medgifvande. Det ligger nämligen mycket nära
till hands och är helt naturligt för öfrigt, att arbetarna af denna
frihet och af detta medgifvande skola draga den slutsatsen, att
staten därmed äfven godkänt de af fackföreningarna fastslagna principerna
och metoderna för arbetstvisters behandling, och att staten
accepterat fackföreningarna såsom i egentlig mening underhandlande
och aftalsslutande parter. Men något sådant han staten helt enkelt
icke vara med om. Om inom privatindustrien en arbetstvist
uppkommer, öfverenskommelse ej kan vinnas, och arbetarna tillgripa
strejk, blockad, bojkott och hvad allt deras tvångsmedel heta,

Svar d
interpellation.
(Forts.)

N:o 8. 24

Onsdageu den 3 Februari.

Svar ä

interpellation.''

(Forts.)

kan den enskilde arbotsgifvaren vidtaga motsvarande åtgärder antingen
ensam eller i förening med andra enskilde arbetsgifvare.
Dessa utvägar äro emellertid fullkomligt stängda för staten, och
jag torde ej här behöfva närmare redogöra för, hvarför staten icke
kan göra lockout för t. ex. arbetarna vid hvarfvet i Karlskrona,
därför att några arbetare vid järnvägsarbetet i Morjärv strejka,
eller hvarför staten icke kan besvara arbetarnas anslutning till
fackföreningarna med en anslutning till någon af de allmänna arbetsgivareföreningarna.
Men följden häraf är, att vid inträffande
arbetstvist staten står alldeles isolerad. Staten har, om arbetarna
gripa till strejk, icke mer än två utvägar att anlita. Staten kan i
första hand låta arbetet ligga nere och söka att på det sättet rida
ut stormen. Men detta är utan tvifvel från flera synpunkter sedt
en ganska dålig utväg, ty det ligger ju för det första någonting
mycket motbjudande däri, att, sedan Kungl. Maj:t och Riksdagen
beslutat, att ett arbete skall utföras, enskilda personer skola
kunna sammangadda sig och dekretera, att arbetet ej får utföras,
och äfven vara i stånd till att hindra detta arbetes utförande, låt
vara blott för en tid.

Jag skall emellertid be att här få göra en liten parentes.

Jag sade, att detta förefaller mig motbjudande. Kanske jag,
som ställningen nu blifvit i denna kammare, bör tillägga, att jag
naturligtvis därvid talar ur borgerlig synpunkt. Jag fick nämligen
i dag på morgonen läsa en artikel i tidningen Social-Demokraten,
som kastar ett mycket bjärt ljus öfver dessa förhållanden. SocialDemokraten
redigeras ju icke längre af herr Branting, som numera,
enligt hvad jag tror, är ordförande i partistyrelsen. Men jag
tänker, att den dock fortfarande intager den officiella eller officiösa
ställning, att, när ett uttalande där kommer i en viktig fråga, det
varit noga öfverlagdt i partistyrelsen, så att man kan säga, att
det är det socialdemokratiska partiets uppfattning, som uttalas.

Nu är förhållandet det, att de sista dagarna pågått en tidningspolemik
mellan Stockholms-Tidningen och Social-Demokraten
angående just dessa förhållanden vid järnvägsbyggena. StockholmsTidningen
har med anledning af, hvad Social-Demokraten sagt, yttrat
bland annat:

»Det tycks emellertid vara »Social-Demokratens» mening, att
staten icke under några förhållanden skall få låta utföra något
arbete, som en fackförening förklarat i blockad, och icke få skydda
de i dess tjänst anställda arbetarna mot förföljelser och misshandel,
som företagas i anledning af en blockad. Detta är åtminstone den
enda, vi vilja icke säga rättvisan, men logiken i »Social-Domokratens»
resonemang.»

Härpå svarar Social-Demokraten i dag i en artikel, liksom flere
föregående i denna fråga undertecknad af en man, som, såvidt
jag förstår, bär största ansvaret i denna fråga, ansvaret för, att

Onsdagen den 3 Februari.

25 N:o ».

det är så som det är vid statens järnvägsbyggen. Han kallar sig
»Sv. P.» och gor följande svar:

»Det tycks som »Stockholms-Tidningen» ettdera ej vill eller
kan förstå hvad den har tillfälle läsa innantill. Men i hopp om
att tidningen värdigas taga en funderare till, aftrycka vi ordagrant,
med kursiveringar och allt, det uttalande, som vi gjorde
om saken i lördags: *

»Yi be att få gentemot »Stockholms-Tidningen» betona att
»inga enskilda medborgare» bland arbetsklassen hindra staten att
få sina offentliga arbeten utförda, när staten låter utföra dessa
under arbetsvillkor som är o rimliga».

Och hvem är det, som bedömer, om arbetsvillkoren äro rimliga?
Jo, naturligtvis fackföreningen. Det socialdemokratiska partiet
har således förklarat, att det är fullkomligt riktigt, att fackföreningar
med våld hindra staten att utföra ott arbete, när de
finna, att staten ej vill utföra det på villkor, som de finna rimliga.

Som en blixt kommo till belysning af denna uppfattning de ord,
som här nyss uttalades af herr Lindblad.

Socialdemokraterna, sade han, vilja icke använda våld. Våldet
användes blott, om de besittande klasserna icke förstå, att de
måste maka åt sig för dem, som anse sig hafva rätt att komma
fram. Ja, just så är det, mina herrar. På det viset söker man
försvara våldet och på samma gång taga afstånd från det, som det
heter.

Efter denna lilla parentes skall jag be att få återgå till de
utvägar staten kan använda. Jag sade, att staten kan använda
utvägen att helt enkelt låta arbetet ligga nere. Det är naturligtvis
för mig och för dem, som ha samma uppfattning som jag, ytterst
motbjudande att göra någonting sådant. Det är äfven ett ganska
dåligt vapen, därför att statens arbeten naturligtvis icke kunna få ligga
nere huru länge som helst, då däremot fackföreningarnas förmåga
att underhålla några hundratals arbetare torde med den solidaritet
och offervillighet, som finnes hos dem, vara ganska vidsträckt.
Att emellertid, hvilket nog väckt mycken förvåning, järnvägsstyrelsen
i detta fall anlitat just denna utväg i så pass stor utsträckning
och under så lång tid beror på åtskilliga samverkande omständigheter
och framför allt därpå, att det hittills icke funnits
några allmänna bestämmelser rörande arbetsvillkoren vid statens
järnvägsbyggnader. På grund däraf och på grund jämväl af den
oklarhet, som rådt hos arbetarne angående deras ställning å ena
sidan till arbetsgifvaren och å den andra till fackföreningen, har
man ansett sig böra fara fram mod största försiktighet och försynthet
i hopp att, om arbetarne få tid på sig, de skola komma
till besinning. Så har emellertid icke skott. Och särskildt sedan
man fått erfara, hvilka råd och anvisningar dessa arbetare få af
sin partistyrelse, är det klart, att man måste tillgripa den andra
utvägen, hvilken är den enda slutgiltiga, som vid strejk står sta -

Svar d
interpellation.
(Forts.)

N:o 8. 26

Onsdagen den 3 Februari,

Svar ä
terpellation.
(Forts.)

ten till buds, och det är naturligtvis den att utföra arbetet med
arbetsvilliga eller med andra ord utföra arbetet med icke organiserade
arbetare. Det är därför, mina herrar, som statens arbetare
icke kunna rikta ett kraftigare slag mot sin föreningsrörelse än
att tillgripa strejk. Det är också, mina herrar, på grund af hvad
jag nu anfört, som staten icke kan låta arbetsvillkoren med sina
arbetare göras beroende af, huruvida aftal kommer till stånd med
fackföreningarna eller icke. Staten kan icke göra arbetsvillkoren
beroende på kollektiva aftal, utan måste fordra individuella aftal,
hvilka utesluta strejker. Staten kan mycket väl underhandla med
arbetarne, men måste dock förbehålla sig att i sista hand, om
enighet icke kan uppnås, bestämma villkoren.

Nu kan ju någon, som är entusiastisk anhängare af allt det
goda, som arbetarnes sammanslutning åstadkommit, säga: är det
verkligen meningen, att statens arbetare alldeles skola vara undantagna
från föreningsrättens välsignelser och helt och hållet vara
hemfallna åt statens godtycke? Men därmed är i själfva verket
icke så farligt. Ty för det första behandlar icke staten sina arbetare
efter godtycke. Skulle statens organ försöka göra det, finnas
nog både i denna kammare och på annat håll häremot så starka
korrektiv, att det icke komme att lyckas. Men det är äfven en
annan omständighet, som är af synnerligen stor vikt. Staten kan
icke tillämpa andra villkor i fråga om lönebelopp, arbetstid och
dylikt än de, som gjort sig gällande inom privatindustrien. Under
tider af arbetslöshet skulle detta möjligen gå för sig, men sådana
tider äro lyckligtvis icke ständigt bestående. Staten måste följa
privatindustrien, annars får den icke dugliga arbetare. Fackföreningsrörelsen
inom privatindustrien kommer på grund häraf
äfven statens arbetare till godo. Jag vill i öfrigt här begagna
tillfället att framhålla ytterligare ett skäl, hvarför staten icke kan
finna sig uti att låta fackföreningarna bestämma villkoren för statens
arbetare, och det är just det, att arbetsvillkoren gifvet måste
bildas i den fria marknaden, i privatindustrien, och såsom de där
framkomma ur kampen mellan arbetsgifvare och arbetare, får staten
taga dem. Staten har icke rättighet att här gå utvecklingen
i förväg, vare sig genom att gynna eller genom att missgynna
arbetarne, ty om staten gör något dylikt, kommer den lätt att
utöfva ett obehörigt tryck på privatindustrien eller arbetarrörelsen.

Jag har velat framhålla dessa allmänna reflexioner, emedan
jag tror, att de äro grundläggande för bedömande af den strid, som
nu föreligger. Men innan jag går in på någon redogörelse för
dem, tror jag, att jag bör begagna tillfället att inför denna kammare
bringa en annan närbesläktad fråga på tal, äfven den mycket
svårlöst och mycket bekymmersam. Den har utgjort föremål för
min uppmärksamhet allt ifrån den tid jag tillträdde det ämbete,
jag nu innehar, och jag skulle gärna se, att den blefve i denna
kammare något diskuterad, innan jag kanhända tvingas att handla.

Onsdagen den 3 Februari.

27 N:o 8.

Den kollision mellan statens och fackföreningarnas makt, som ytterst
ligger bakom den vid järnvägsbyggnaderna pågående konflikten har
under senare år i ganska vidsträckt omfattning gjort sig gällande
äfven i fråga om den ordinarie personalen vid statens järnvägar,
i fråga om tjänstemän åt lägre grad och deras sammanslutningar.
Dessa tjänstemän äro, såsom kammaren väl vet, å ena sidan genom
sina instruktioner absolut, vid afskeds risk, förbjudna att på något
sätt deltaga i strejk, och å andra sidan har man medgifvit dem
rätt att tillhöra allmänna fackföreningar, som stå öppna äfven för
andra än tjänstemän vid statens järnvägar. Det finnes många exempel
på hvilka svårigheter, som häraf uppkommit, och jag skall tillåta
mig att i allra största korthet referera ett fall.

Här inträffade i somras under konflikterna i Malmö, att ett
antal tjänstemän vid statens järnvägar på tillskyndelse eller på
befallning af någon högre partiorganisation i Stockholm vägrade
verkställa ett arbete, som de blifvit anbefallda, vägrade att lossa
ett parti för statens behof inköpta balkar, som platsorganisationen
förklarat vara i blockad. De visste mycket väl hvad de riskerade,
och de gjordo också en förfrågan hos den högre organisationen och
fingo ett svar, som de åtminstone tydde som en befallning att lyda
fackföreningen. De lydde — och blefvo naturligtvis afskedade.
Häröfver besvärade de sig — ärendet gick genom alla distanser
ända upp till Konungen — och det är ytterst egendomligt och på
samma gång bedröfligt att se det resonemang, som dessa arbetare
förde — det är tydligt, man kan se det, att så tänka de och så
känna de verkligen — det resonemanget: »När järnvägsstyrelsen
tillåter oss att tillhöra fackföreningen, måste järnvägsstyrelsen äfven
hafva tillåtit oss att lyda fackföreningen.» Detta upprepas gång
på gång i många olika variationer i klagoskriften! Att tillåtelse
för tjänstemän att tillhöra en fackförening endast kunnat gifvas
under den förutsättningen, att härigenom ingen kollision uppkommer
med deras plikt att lyda staten, deras plikt som tjänstemän, detta
var naturligtvis på grund af de läror, som de fått i sig inplantade,
för dem obgripeligt, och jag är fullkomligt öfvertygad om,
att dessa människor ansett sig mycket illa behandlade.

Men det förekommer andra företeelser, som hafva varit icke
mindre oroande. Dessa tjänstemän vid statens järnvägar äro som
nämndt af sin instruktion förbjudna att deltaga i strejker. Detta
hindrade dem emellertid icke att i somras, då den stora lockouten
hotade, verkställa omröstning, om de skulle deltaga i storstrejken
eller icke. Det har hållits mycket tyst härmed — alla sådana
saker hållas mycket tysta — och är min framställning oriktig, så
vore jag glad, om den blefve vederlagd. Det har emellertid från
trovärdigt håll uppgifvits för mig, att inom vissa sektioner man
icke blott röstade, utan äfven röstade för storstrejk. När man ser,
att pliktkänslan hos dessa tjänstemän är så svag, så blir man orolig.
Här pågå också nu nästan dagligen omröstningar bland samma

Svar ä
interpellation.

(Forts.)

N:o 8. 28

Svar å
interpellation.
(Forts.)

Onsdagen den 3 Februari.

tjänstemän, huruvida de skola ansluta sig till arbetarekommunerna
och göra sig beroende af dessa i respektive orter. Äfven härvidlag
äro emellertid uppgifterna som alltid motsägande. Ena dagen säges
det, att de röstat mot, andra dagen, att så icke var fallet, att åtminstone
pluraliteten var för, att de skulle ansluta sig till arbetarekommunerna
och att det blott var af formella skäl, som förslaget
icke gick igenom.

Samma tjänstemän, hvilka genom sin instruktion äro absolut
förbjudna att deltaga i strejker, hafva ■— och det är kanske det
mest betänkliga af allt — öppet anslutit sig till en internationell
organisation, det internationella transportarbetareförbundet, hvilket
förbund har sin styrelse i utlandet och hvilket således kan befalla
dem att deltaga i strejker, understödja strejkande och annat liknande.
Några af dessa tjänstemän, som voro delegerade vid en partikongress,
som hölls i Wien i somras, väckte eu motion — de väckte
flera, fastän de icke ansett lämpligt att publicera mer än en, som
de offentliggjorde och som de med en viss ostentation lade fram
för att visa, att de icke tänkte strejka, icke ämnade begagna strejken
som vapen. Motionen är emellertid till sitt innehåll sådan, att
jag måhända kan säga om den, hvad herr Lindblad sade om motiveringen
till interpellationen, att det är »en alldeles märkvärdig
röra», och det är mycket svårt att få fram, hvad den verkligen
åsyftar. Men såvidt jag kan tyda den, så bestyrker den raka
motsatsen till hvad som uppgifvits. Och det tyckes verkligen förhålla
sig så att dessa svenska tjänstemän, på grund af en befallning
från en internationell organisation, kunna komma att under
många former taga parti för rörelser i utlandet, som kunna hafva
icke blott social, utan äfven politisk innebörd, och kunna vid för
oss mycket kritiska tillfällen på order från främmande land göra
strejk.

Man skulle törhända beträffande dessa företeelser, som äro af
så allvarlig natur, mot mig kunna rikta en förebråelse, därför att
jag ej tagit ihop med dem förut. Jag vill då öppet svara, att jag
dragit mig för att göra det — icke af rädsla för det personliga
obehag, som knnde träffa mig — utan hufvudsakligen på den grund,
att våra svenska järnvägsmän ju dock bilda en kår, som vi hafva
all anledning att vara stolta öfver, en kår, som hittills visat en
utmärkt kåranda, en arbetsamhet, plikttrohet och uppoffring utan
like, som sagdt en kår, som vi inför utlandet och inför oss själfva
med skäl kunna skryta öfver, äfven om vi måste säga, att de under
senare tider gifvit sig in i suspekta förbindelser. Deras föreningsrörelse
står jämväl under ledning af män, som vid mångfaldiga
tillfällen inlagt mycket stora förtjänster, då de lyckats hålla de
oroliga elementen i styr och hålla rörelsen inom laglighetens gränser.
Inför de företeelser, jag nyss omnämnt, kan man emellertid fråga
sig, om dessa mäns auktoritet räcker till. Man kan vara tveksam,
om så förhåller sig, och jag vill öppet säga och bringa till

29 N:o S.

Onsdagen den 3 Februari.

kammarens kännedom, att om icke dessa tjänstemän på ett bindande
och oklatant sätt vilja lämna garanti för att do gjort sig fria från
dessa förbindelser, särskildt denna internationella förbindelse, så
finnes nog ingen annan utväg än att utvidga instruktionen, så att
detta förekommes. Jag har visserligen ej ännu fullt klart för mig,
huru det bör sko, men jag antager, att man måsto gå samma väg,
dit man drifvits i många andra länder, d. v. s. att staten visserligen
är villig att förhandla med tjänstemännen både onskildt och
in corporo inom vissa gränser, men anser sig icko kunna godkänna,
icke veta om andra fackföreningar än sådana, som bestå af i tjänst
varande järnvägsmän och som ledas af i tjänst varande tjänstemän,
föreningar, hviikas stadgar äro offentliga, hvilkas protokoll äro
offentliga och hvilkas medlemmar äro kända, och hvilka bestämdt
förklara sig icke stå i något beroende af några allmänna fackföreningar
eller några internationella föreningar. Jag vet, att jag
rör vid ytterst sårbara punkter för herrar socialdemokrater, därför
att just dessa frågor framkallat bittra strider i utlandet. Men jag
önskar, att kammaren måtte taga under ompröfning, om vi verkligen
längre stå till svars med att icke här vidtaga skyddsåtgärder
— och det är utan tvifvel bättre att tillgripa dessa åtgärder i tid
än att göra det, när elden redan sitter i knutarna.

Därefter skall jag slutligen be att få öfvergå till den tvist,
som föreligger. Med anledning af densamma hafva mycket långa
förhandlingar ägt rum i Stockholm med järnvägsstyrelsens medgifvande
mellan arbetsledarne och delegerade för arbetarno. Man
har därvid kommit öfverens i många punkter, men när konferensen
slutade, var det dock några ganska viktiga tvistepunkter, som voro
kvar oafgjorda. De rörde sättet för bestämmande af aflöningarnas
belopp — arbetarne fordrade att få dem fixerade genom aftal med
fackföreningen, järnvägsstyrelsens representanter vägrade det —
vidare arbetarnes strejkrätt — arbetarne förklarade, att om det
icke blot aftal med fackföreningen, så skulle de ha kvar sin strejkrätt,
under det järnvägsstyrelsen bestämdt yrkade, att strojkrätten
skulle uteslutas — och slutligen var det frågan om arbetstidens
längd. Af dessa punkter äro de båda första onekligen af långt
större principiellt intresse än den sistberörda, men jag tror ej, att
jag bär bör syssla med den, därför att vid det nämnda underhandlingstillfället
afgaf arbetarnes främste talman en förklaring till
protokollet, i hvilket han bad att särskildt få betona, att den stora,
egentliga tvistefrågan gällde arbetstiden, och att om enighet uppnåddes
därvidlag, funnes möjlighet för enighet äfven i öfriga punkter.
Då man nu vet, att järnvägsstyrelsen i afseende å dessa öfriga
punkter absolut förklarat sig fasthålla sin ståndpunkt, så innebär
väl detta, att i dessa punkter skulle arbetarne eventuellt släppa
sina fordringar, hvilket äfven kan betraktas som ett mycket viktigt
medgifvande, att den position, som järnvägsstyrelsen här intagit
gentemot arbetarne, i själfva verket af dem godkändes. Således

Svar d
interpellation.
(Forts.)

N:o 8. 30

Onsdagen den 3 Februari.

Svar d
interpellation.

(Forts.)

var det blott arbetstiden, som man tvistade om. Arbetarne började
med att yrka på, att de hela året om icke skulle sysselsättas
längre än 8 timmar om dagen. Sedermera ville de vara med om

9 timmar under den ljusare årstiden. Järnvägsstyrelsen åter påyrkade,
att arbetstiden under den ljusare årstiden skulle sättas till

10 timmar, och för att med detsamma betona, huru försiktigt
järnvägsstyrelsen gick fram, vill jag nämna, att järnvägsstyrelsen
samtidigt förklarade, att denna arbetstid skulle blott tillämpas i
fråga om ackordsarbete i den mån nytt aftal om nytt arbete
träffades. Därför skulle således de, som hade kvar gamla aftal,
icke beröras af bestämmelsen. Vid statens järnvägar var ända till
början af 1890-talet tiden för helt dagsverke 12 timmar, och i
början af 1890-talet sattes den ned till 11 timmar. Denna arbetstid
bibehölls sedermera och fanns kvar ännu år 1900, då arbetet
på järnvägen Örebro—Krylbo afslutades. Sedermera vid järnvägsbyggandet
Gellivare—Riksgränsen var det blott 10 timmars arbetstid.
Emellertid funnos den tiden icke några bestämmelser om
arbetstiden; hvarje arbetsledare tillämpade de bestämmelser i detta
afseende, som på grund af de särskilda förhållandena kommo till
uttryck i de olika aftalen med arbetslagen. Omkring 1903 lyckades
det emellertid för fackföreningarna på grund af deras starkare
organisation, att vid vissa enskilda järnvägsbyggen pressa ned arbetstiden
till 9 timmar. Då togo sig arbetarne vid statens järnvägar
på åtskilliga håll före att på egen hand helt enkelt förkorta arbetstiden,
så att den slutligen ibland gick ner till blott 8 timmar per
dag äfven under den ljusa årstiden. Detta hade järnvägsstyrelsen
i själfva verket icke kännedom om, men så inträffade, samtidigt
med det järnvägsstyrelsen af annat skäl fann nödvändigt att utfärda
allmänna bestämmelser, att ett större stenhuggarlag i Jämtland
i somras anförde besvär hos järnvägsstyrelsen däröfver, att
det icke förtjänade tillräckligt på sina ackord. Då järnvägsstyrelsen
gjorde sina beräkningar, fann den detta orimligt. Arbetarne förklarade
då, att de beslutat att räkna efter endast åtta timmar,
järnvägsstyrelsen däremot hade räknat efter tio. Så kom saken
fram. När järnvägsstyrelsen skulle göra upp allmänna bestämmelser
fann den på grund häraf nödvändigt att sätta arbetstiden
till tio timmar. Och jag kan verkligen icke tro, att man i vårt
land, kan anse en arbetsdag på tio timmars utarbete under den
ljusare årstiden vara för mycket.

Jag glömde nämna, att arbetarne bland annat framhållit, att
arbetstiden vardt längre, därför att de hade långa vägar att gå.
Men detta är icke något egendomligt för dem, ty det ha ju många
andra arbetare. Och härvidlag vill jag särskildt nämna, att järnvägsstyrelsen
förklarat sig göra allt hvad den kan för att förkorta
afstånden genom att bygga bostäder åt arbetarne.

Jag har redan förut framhållit, och jag tror, att herrarne skola
gifva mig rätt i det, att staten i sådana fall som detta icke bör

Onsdagen den 3 Februari.

31 N:o S.

gå i spetsen och etablera nyheter utan följa den privata industrien. Hvar d
Bland alla öfriga statsarbetarkåror linnes det, såvidt jag vet, icke tnt<7S^^''^n''
ett enda fall, där icke vid utarbete arbetstiden under den ljusare or s''
årstiden är 57 timmar i veckan. I kommunerna, exempelvis i
Stockholm, Göteborg och Malmö, är likaledes denna arbetstid fastslagon.
Och hvad angår den privata industrien — och den är ju
till stor del förlagd inomhus, hvadan man har så mycket större
skäl att förkorta arbetstiden — skall jag anföra följande som exempel.
Inom verkstadsindustrien, där helt nyligen, strax före jul,
aftalen förnyades, har normalarbetstiden fortfarande fastställts till
57 timmar och denna normalarbetstid lär tillämpas inom 98 procent
af verkstäderna. Af de 105 tusen arbetare, som äro anställda hos
arbetsgifvare, hvilka anslutit sig till Svenska Arbetsgivareföreningen,
är det 90 tusen, som ha längre arbetstid per vecka. Endast
6,000 ha kortare. Därför tror jag, att järnvägsstyrelsen icke kunnat
handla annorlunda, då den fastslagit de 57 timmarna. Likaledes
anser jag, att järnvägsstyrelsen gör fullständigt rätt, då den icke
ämnar pruta af en tum på detta kraf.

Nu kunde möjligen herrarne vänta, att jag slutligen äfven
skulle omnämna hvilka åtgärder komma att vidtagas vid dessa
järnvägsbyggnader. Jag tror emellertid icke, att det är lämpligt
att framlägga sådana detaljer här. Med hvad jag anfört torde jag
dock ha angifvit hufvuddragen af den väg, som jag anser staten
vara nödsakad att här gå. Och det är den vägen, som leder till
ett mål, hvithet enligt min öfvertygelse äfven är denna kammares,
och som jag ber herrarne vara förvissade om att både järnvägsstyrelsen
och jag skola utan öfverilning och utan hetsighet, men
med fast föresats och lugn besinning fullfölja. Det målet är att
här i landet en gång för alla få fastslaget och ådagalagdt att, om
kollision uppkommer mellan statens vilja och fackföreningarnas
vilja, det är statens vilja som skall vara den bestämmande.

Herr Branting: Herr talman, mina herrar! Innan jag går

tillbaka till den fråga, som här egentligen skulle diskuteras, ehuru
vi haft nöjet att få ett mellanstick af ganska ansenlig längd och
omfattning — en utvikning in på den svåra och invecklade frågan
om föreningsrätten i statens verk och allehanda därmed sammanhängande
spörsmål — måste jag blott i största korthet göra några
konstateranden gentemot hvad herr civilministern nyss anförde.

Han framhöll som sin mening, att det var hufvudkontentan
i hans åskådning, att statens vilja bör vara den bestämmande, när
en konflikt uppstår emellan staten och fackföreningarna. Men hvad
är då statens vilja? Det är väl just innebörden, innehållet i den
saken, som det gäller att härvidlag se på något närmare, och man
bör väl icke affärda frågan blott med detta allmänna talesätt, som
kan dölja precis hvad som helst. Därvid vilja vi för vår del och
från vår synpunkt gentemot grefve Hamiltons uppfattning, som

N:o 8. 32

Onsdagen den 3 Februari.

Svar å tillspetsades i orden, att staten »handlar orätt», om den går i
interpellation. Spetsen ftjr att förbättra arbetsvillkoren framför den privata induor
s’ strien, göra gällande, att just detta är statens skyldighet, därför
att den har att bevaka alla sina medborgares intressen, att skydda
dem, som icke kunna tillräckligt tillvarataga sina egna intressen, och
att det i stället för att vänta på hvad utgången skall bli vid kraftmätningen
mellan arbetare och arbetsgivare på den öppna marknaden,
skall sträfva efter ett bli en mönsterarbetsgifvare, som går
i spetsen och gör hvad arbetarklassen och folkets flertal skall ha
gagn af.

Det är den ståndpunkt, som vi vilja sätta som principiell mot
sättning emot den, som här af grefve Hamilton utvecklats. Inga
slagord, att statens makt skall gå före fackföreningarnas, böra sålunda
få förvilla begreppen om hvad som verkligen är innebörden i
denna fråga. Jag skall nu icke längre dröja vid densamma, då
jag har anledning antaga, att några af de män, hvilka grefve
Hamilton direkt vändt sig emot, ha tillfälle att närmare utveckla den.

I förbigående skall jag också be att få säga ett enda ord om
några utfall, som grefve Hamilton gjort mot den förste talaren
från socialdemokratisk sida. Han betecknade det som »pjoller», att
herr Lindblad hade framhållit nödvändigheten af att myndigheterna
vid valet af de polismän, som få sig anförtrodt det grannlaga
värfvet att begifva sig till konfliktplatser, gå tillväga med största
omsorg. Det är dock ingalunda likgiltigt för frågan, om en olycklig
sammanstötning kommer till stånd eller icke, huruvida det är
besinningsfulla och humana män, som äro representanter för ordningsmakten,
eller om det är sådana individer, som måste strax
efter dömas för sådant, som grefve Hamilton med en förskönande
omskrifning kallade »tjänstefel», det vill säga revolverskotts aflossande
mot arbetare, som de äro satta att skydda. — Sådana erinringar
går icke att affärda som pjoller.

Vidare konstaterar jag, att det var en ganska fri och vilseledande
omtolkning, som grefve Hamilton gaf åt herr Lindblads
ord, när han ville låta denne ha sagt, att våldet är berättigadt,
om icke de besittande klasserna maka åt sig. Nej, så som uttrycket
föll — och helt visst förstod kammaren både orden och innebörden
i detsamma —- gick det ut på att betona, att de vägar,
som en framträngande folkrörelse tar sig, bestämmas ytterst af de
maktägande. Och det är icke med någon enskild socialdemokrat,
som man kan tvista om den saken, utan därom bär hela historien
vittne, att om en samhällsklass allt för genstörtigt och allt för
länge sätter sig emot folkkrafven, så är det på den ansvaret kommer,
ifall utvecklingen tar sig icke fredliga, utan våldsamma
vägar.

Efter dessa preludier ber jag att få återföra diskussionen till
hvad den egentligen skulle röra. Det är ju en interpellation af
herr Sten Nordström i Höglunda, som gifvit anledning till den

33 N:o S.

Onsdagen den 3 Februari.

debatt, hvari vi nu befinna oss. Herr statsministern läste upp
endast slutklämmen i denna interpellation, och det gjorde han helt
visst mycket klokt i, ty vi fingo sedan tillfälle att genom interpellantens
eget uppträdande här på donna plats på nytt konstatera,
hurudant språk don talaren anser tillständigt att begagna gentemot
kolleger, och vi hade också, herr talman, tillfälle konstatera,
att, sedan det anförandet blitvet hållet, det råder här i kammaren
absolut oinskränkt yttrandefrihet.

Den hufvudanmärkning, som borr statsministern riktado mot
det socialdemokratiska partiet och som gjorde, att han icke kunde
betrakta detta parti som ett, hvilket i likhet med alla andra fick
arbeta för sina mål och göra propaganda för sina idéer, utan som
ett, öfver hvilket regeringen var skyldig att särskilt hålla vakt,
den anmärkningen var, som han uttryckte sig, att vi stå medvetet i
oppositionen mot det nuvarande samhället och kräfva detta nuvarande
samhälles afskaffande och ett nytt samhälle, vidt skildt från
det nuvarande. Ja, herr Lindblad har redan erinrat därom, att
vi förvisso kräfva ett nytt samhälle i stället för detta, som nu
innesluter en sådan massa af nöd och elände. Ifrån detta samhälle,
som släpar med sig fattigdomen och all förbannelse, som
därmed följer, vilja vi verkligen gå fram mot målet att åstadkomma
ett nytt samhälle, och det är själfklart, att det nya samhället, där
fattigdomen är afskaffad, är helt annat än det samhälle, där vi för
närvarande befinna oss. Och det är också uppenbart, att det enligt
vår uppfattning består en skiljaktighet i själfva grunden
mellan det samhälle, som är, och det samhälle, som borde vara.

Men däraf följer ingalunda den konsekvens, som herr statsministern
drog, när han begagnade uttrycket »afskaffande» uppenbart
så, som om meningen vore ett »omstörtande». I vårt program
står som en allmän grundsats sedan år 1897, då programmet
antogs — förut både vi endast eu öfversättning af det tyska —
att det socialdemokratiska partiet »skiljer sig från andra politiska
partier därigenom att det vill helt omdana det borgerliga samhällets
ekonomiska organisation och genomföra arbetarklassens sociala
frigörelse, till betryggande och utveckling af den andliga och
materiella kulturen». Kan nu någon med godt samvete säga, att
ett arbete för detta mål, som, så formuleradt, ställts i spetsen för
det socialdemokratiska programmet, skulle vara en uppgift, hvilken
är af den natur, att partiet därför kräfver en särskild vaksamhet
från en samhällsbevarande regerings sida, så att det därigenom
ställes icke i linje med andra politiska partier, utan på en särskild
plats nedanför, såsom inneslutande medborgare af en andra klass,
mot hvilka det gäller att alltid vara på sin vakt? Jag bestrider
detta och konstaterar på samma gång, att högerregeringens chef
har själf genom hela svaret på interpellationen visat, att hans
grundåskådning är den, att vårt parti icke bör behandlas som fullt
likvärdigt med andra, utan bör särskildt åt regeringen bekämpas.

Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 8. 3

Svar d
interpellatum.
(Forts.)

K:o 8. 34

Onsdagen den 3 Februari.

Svar å Och jag ber också få erinra om, att regeringen under valstrideu
interpellation, handlade i öfverensstämmelse med denna sin åskådning. Om den
(Forts.) veja£ rikta sig mot socialdemokraterna alldeles som mot det liberala
partiet, skulle jag funnit detta naturligt — fastän redan det
kommit att stå i en något tvifvelaktig konsekvens till regeringens
förklaring, att den var böjd »öfver partierna», men skillnaden
uti bekämpandet af oss och af andra partier framstod då och framstår
tydligt nog genom det svar, som nu är afgifvet af herr stats

ministern.

Så gick berr statsministern in på några särskilda syndapunkter,
som vi skulle ba i vårt program och hvarigenom det särskildt
skulle visas, att vår verksamhet var sådan, att vi icke kunde vara
jämställda med andra.

Hvad beträffar den republikanska tankegången eller den republikanska
andan inom vårt parti bar redan berr Lindblad svarat
med frågan, huruvida den paragraf i grundlagen, som gör Sverige
till ett konungadöme, är af evighet, eller om det icke kan tänkas
förhållanden, då den blir föremål för ändring. Jag tror, att jag
bar så mycket mera skäl att betona detta, som det alldeles icke
står någonting i vårt program om den republikanska statsförfattningen.
Den frågan var före på senaste kongressen, men ansågs
af majoriteten icke vara aktuell för Sveriges del, och därför skrefs
det heller icke in något härom i programmet. Men det kan ju
bända, att berr statsministerns uttalande och hans sätt att framskjuta
denna fråga kunna bidraga till att göra den aktuell, och i
så fall få vi väl taga i förnyadt öfvervägande, huruvida den bör

införas i programmet.

Herr statsministern vände sig vidare mot den systematiska
antimilitaristiska agitationen. Ja, den saken har vid olika tillfällen
och i olika sammanhang bär debatterats. Jag skall icke nu gå in
på själfva frågan, men konstaterar det besynnerliga, som helt visst
kommer att väcka en viss sensation, när folket ute i bygderna får
läsa detta tal af statsministern, att det lyckats honom att sammanföra
militarismen, försvarsväsendets stärkande som det beter, med
att detta skulle vara nödvändigt för »folkets välstånd». Ja, visst
är, att om något i menige mans tanke botar och undergräfver folkets
välstånd, är det väl de allt slukande militära bördorna, och
visst är, att det skall bli med synnerligen stor häpnad, som man
får läsa i talet den sammanställningen: vi socialdemokrater bekämpa
militarismen, därmed bekämpa vi välståndet för folket! Jag
tror, att allt för många, flera än statsministern finner rätt behagligt,
skola i stället stiga upp och säga: ni göra rätt i att bekämpa
militarismen, ty just därigenom kunna ni rädda något välstånd
kvar åt folket.

Det yttrades vidare något om frågan: religionen — privatsak.
Herr statsministern gjorde oss den rättvisan, att icke beskylla oss
som parti för att drifva någon viss religiös eller irreligiös propa -

Onsdagen den 3 Februari.

35 *:« 8.

^anda, mun han förklarade, att det öppnas möjlighot för enskilda
grupper att bedrifva eu rent roligionsfientlig propaganda, om man
ställer sig på don ståndpunkten, att religionen bör vara en privatsak.
Ja, naturligtvis öppnas don möjligheten. Hyllar man en sådan
grundsats och yrkar man på don därmed sammanhängande
tanke- och yttrandofrihetens fullständiga tillämpning, har man naturligtvis
att räkna mod, att som människorna tänka i sitt hjärta,
så må de uttala sig. Och ur den brytning mellan olika meningar,
som därigenom uppkommer, skall endast sanningen eller det bästa
gå fram till seger, det är min öfvertygelse. Herr statsministerns
tankegång i denna fråga är sannerligen ovanligt svag som motiv,
hvarför regeringen måste särskilt vända sig gentemot det socialdemokratiska
partiet såsom en samhällsupplösande och samhällsfarlig
makt.

Så berörde herr statsministern också den på sista tiden, som
han sade, framträngande frågan, att man från socialdemokratiskt
håll velat göra gällande, att domarekåren icke skipar objektiv rättvisa,
utan att domrarne äro —• må jag säga rent ut det förskräckliga!
— människor, som vi alla andra. Ja, hvad den saken angår,
tviflar jag på efter många erfarenheter från senaste tiden, att vi
skola lyckas förmå herrarne af den motsatta åskådningen att riktigt
förstå oss, ty det har visat sig, att man på don punkten behärskas
af en besynnerlig tvångsföreställning, att i och med det,
att en person bemödar sig ärligt inför sitt samvete att vara fullt
opartisk, han också blir objektivt opartisk. Men saken är dock den.
att vi alla bedöma företeelserna i lifvet omkring oss från våra egna
utgångspunkter, och äfven den man, som har det ansvarsfulla värfvet
att sätta sig på domarstolen, kan icke i det ögonblicket ikläda
sig någon absolut, abstrakt rättvisas skepelse, utan han är samma
människa, som man förut känner, äfven när han sitter där. Och
om han är genom hela sin läggning bestämd för att mera se vissa
företeelser, vissa brott, ur sträng synvinkel, måste detta gärna ha
sin återverkan på hans sätt att som domare tillämpa och tolka lagen.
Är han benägen att se dessa saker mera förstående, med
mera öfverseende ögon, så dömer kan själfklart, synes det mig,
icke på samma sätt. Men mot ingendera har jag anledning att
rikta den minsta personliga förebråelse, att de skulle vara medvetna
om att på detta sätt fålla domar, som de själfva finna oriktiga,
utan hvad jag velat konstatera är, att en kår, den må vara
aldrig så samvetsgrann, dock ej kan helt frigöra sig från den miljö,
hvari den lefver, och de åskådningar, som där äro gängse, och
detta visar sig äfven i de domar, som af kåren fällas.

Jag påstår, att en sådan åskådning, förutom att jag finner den
själfklar och riktig, så att jag har svårt att fatta, hur man kan
bestrida den, sannerligen icke är af samhällsupplösande art, utan
tvärtom ger den förklaring mången gång till företeelser, bakom
hvilka eljest personer tänka sig dåliga bevekelsegrunder, då det

Svar d
interpellation.
(Forts)

N:o 8. 36 Onsdagen den 3 Februari.

Svar d exempelvis kan fällas domar, som de från sin åskådning finna vara

terpellation. g| upprörande härda och orättfärdiga.

(Forts.) Herr statsministern förmenade, att det var synd och skada, att

arbetarrörelsen, hvars förtjänst om arbetarklassen han icke helt ville
underkänna, har här i landet kommit under socialistiskt välde, och
det ansåg han ha gått till så, att socialisterna sträfvat systematiskt
att draga in arbetarrörelsen i sin sfär och trycka sin stämpel på
densamma. Men denna tankegång, som ju för öfrigt stundom framträdt
i andra högeranföranden, är behäftad med det grundfelet, att
den måtte tro, att socialisterna äro någon sorts farlig sekt, som
ligger på lur någonstans i samhället efter den stora arbetarrörelsen
och blott sveper in de stackars godtrogna arbetarne i åskådningar,
som de icke vilja ha. Den riktiga uppfattningen, om hvilken herr
statsministern uppenbarligen, jag måste säga det, icke har någon
aning, är, att arbetarklassen i den mån, som den lär känna sin
ställning i samhället som lönarbetare gentemot kapitalets makt, i
samma mån redan därigenom blir socialistiskt färgad. Hvad sedan
tillkommer är endast, att detta medvetande, som ligger på djupet
hos arbetarmassorna, utvecklas, klargöres, systematiseras, så att de
kunna se sin ställning i den belysning, som den socialistiska åskådningen
kastar öfver samhällslifvets företeelser. Det är den uppgift,
som socialdemokratien har, att klargöra för arbetarne, hvarför de
kämpa sin klasskamp, hvad som är det egentliga syftet i densamma.
Vi skapa icke klasskampen, vi draga icke till oss arbetarmassorna
och inympa på dem något slags baciller, som herr Nordström i
Höglunda tycktes föreställa sig, utan dessa arbetare äro själfva,
från början dunkelt och sedan klarare, — medvetna om, att de ha
motsatta intressen gentemot de kapitalistiska elementen i samhället,
och när det medvetandet klarnar, då klarna de socialistiska idéerna
för dem, och då bli de socialdemokrater, då sluta de sig till den
klassrörelse, som medvetet under socialdemokratiens banér kämpar
för sin egen klass’ frigörelse.

Herr statsministern förmenade, att vi borde satt som var största
uppgift, så folio visst hans ord, att framför allt uppfostra arbetarne
till laglydnad. Ja, laglydnad är en god sak, det skall sägas från
denna talarstol, och ingen socialdemokrat skall jäfva mig därutinnan.
Men det är icke den allra högsta, och framför allt kan det icke
främst åligga ett politiskt parti att utföra detta uppfostrande arbete,
ett parti, som till uppgift har att klargöra, hur samhället skall
omdanas och omgestaltas, att klargöra, i hvilken riktning utvecklingen
nu går och hur arbetarklassen skall kunna draga nytta för
sina sträfvanden af denna utvecklingens riktning. Det är så många
andra uppfostringsanstalter i samhället, som redan från början taga
vara på medborgarne och sedan följa dem. Deras uppgift må vara
att särskilt inpränta vördnad för det bestående samhället i alla
dess former. Vår uppgift är att klargöra vägen för ett bättre
framtida samhälle. Jag tror, att det kan vara en god arbetsfördel -

Onsdagen den 3 Februari

N:o 8.

37

ning, utan att på minsta sätt, jag upprepar det än en gång, vilja
underkänna nödvändigheten i ett ordnadt samhälle af laglydnad.

Herr statsministern fann för sin del ingen fara föreligga för
något slags socialistisk öfversvämning, för ett socialdemokratiskt
segertåg. Han litade på folkets sunda krafter, han såg framför sig
»en nationell renässans i religionens och frihetens tecken», som
orden folio sig. Ja, strax efteråt, sedan han slutat och denna vackra
sats var satt ut i världen, så uppträdde här en man, som var den
förste rekryten i herr statsministerns nya armé, den förste representanten
för denna nationella renässans i religionens och frihetens
tecken. Jag lyckönskar herr statsministern till den snabba anslutningen
och önskar honom åtskilliga sådana rekryter.

Herr statsministern lade vikt vid att framför allt icke i skolor
och kaserner några slags subversiva meningar skulle få intränga.
Det där om kasernerna har sitt särskilda kapitel. Men för skolornas
del får man särskild! se en smula på hvad satsen innebär.
Betyder det, herr statsminister, efter er mening, att folkskollärares
och andra lärares politiska åsiktsfrihet icke bör existera? Är det
meningen, att som i det stora mönsterlandet i söder, Tyskland, man
icke skall tillåta någon som helst, hvilken är besmittad af de
socialdemokratiska bacillerna, att bekläda en lärarplats i statens
skolor, utan att obevekligt och obönhörligt, som grefve Hamilton
skulle uttryckt sig, afsked bör följa den lärare, som öppet uttalar
sin anslutning till socialdemokratien? Jag tror, att en förklaring
på den punkten skulle motses i ganska vida kretsar af lärarkåren
med intresse. Som nu orden folio sig, läto de såsom ett hot, som
icke kunde beröra dem angenämt.

Den upprepades också, den förut uttalade satsen, om att regeringen
må »utan klemighet» tillämpa gällande lagar. Jag har nyligen
haft anledning att här framhålla, att det sannerligen icke
visats någon klemighet vid dessa lagars tillämpning. I herr statsministerns
försäkring se vi i viss mån ett uttryck för en motsatt
uppfattning mot den, som kom till orda i justitieministerns tal
häromdagen, när han för sin del förklarade, att åtskilliga af de
fällda domarna varit väl hårda. Jag tror knappast, att man främjar
en mildare, humanare och rättvisare lagtillämpning genom att
allt för ofta från regeringsbänken upprepa satsen om att »utan
klemighet» må lagen ha sin gång.

Det tillädes emellertid — och därmed slöt hans excellens statsministern
sitt anförande — att om de gällande lagarna icke vore
tillräckliga, han komme att vända sig till Riksdagen för att begära
nya, begära mera förstärkning i lagskydd mot den rörelse, som han
ville bekämpa. Ja, herr statsministern väntade ju eljest på den
där renässansen, som skulle komma och väl då efterträda den nationella
samling, hvarom man numera talar så litet som möjligt —
den nationella samlingen omkring högerns klassintressen! Hvad
herr statsministern då menar med hotet om nya undantagslagar

Svar å

interpellation.

(Forts.)

N:o 8. 38

Svar å
interpellation.
(Forts.''

Onsdagen den 3 Februari.

eller särskilda lagar mot arbetarrörelsen, vet jag icke. Men det
kan jag försäkra Ers excellens, att vi frukta icke framläggandet af
sådana förslag, som direkt rikta sin udd mot arbetarklassen. Om
något öppnar ögonen på de många tusende för sina egna intressen
likgiltiga och skumögda rundt omkring i Sveriges land, blir det
just en sådan politik. Genom ett obestämdt löfte om en dylik sökte
herr statsministern nu till sist tillfredsställa de otåliga och de på
undantagsåtgärder ropande inom sitt eget parti. Jag tror, att det
varit klokare, om herr statsministern hade hållit inne med det
hotet, ty det är icke klädsamt att i en tid, när man har historiska
exempel att peka på hvart det bär med undantagslagstiftning mot
socialdemokratien, ändå icke ha lärt sig mer än så, att man fortfarande
hotar med något dylikt. Men vill herr statsministern spela
upp, så nog skola vi vara med och dansa!

Hans excellens, herr statsministern Lindman: Herr talman,
mina herrar! Jag har blifvit uppkallad af tvenne anföranden här, det
ena af herr Lindblad och det andra nu senast af herr Branting. Herr
Lindblad började sitt anförande i den del, där han riktade sig mot
mig, med att säga, att mitt svar på interpellationen icke var hvad
han väntat. Jag ber för min del att få säga, att det svar, som
herr Lindblad och herr Branting gifvit mig, just var hvad jag
väntade. Åf alla de diskussioner mellan socialdemokrater och andra,
som jag sjfilf bevistat eller läst om i tidningarna, har jag fått klart
för mig, att man aldrig kommer in på lifvet på hvarandra, därför
att socialdemokraterna alltid väja undan och aldrig vilja lämna
tydligt besked på de framställningar, som göras till dem.

I de anföranden, som från socialdemokratiskt håll här hållits,
förekom också icke så litet förvrängningar och misstydningar af
hvad från min sida yttrats. Jag tager då genast upp den sista
satsen i herr Brantings anförande, där han talar om hotet med
klasslagai. Han syntes ha ganska bra anteckningar från mitt anförande,
ja, det föreföll mig nästan, som om han haft det tryckt
framför sig, men ändock förstod han icke, att när jag talade om,
att jag skulle vända mig till Eder, mina herrar, om ej de medel,
vi hafva till vårt förfogande, befunnes tillfyllest, afsåg jag därmed
icke annat än lagar för upprätthållande af ordningen. Om herr
Branting tänker sig in i den socialistiska framtidsstaten och tänker
sig själf som den styrande mannen i denna stat, får jag fråga herr
Branting: behöfves det icke i den staten några lagar? Kan det
icke hända, att medborgarna i den staten äro sådana, att de begå
t. ex. stöld eller andra brott och förseelser mot lagarna af beskaffenhet,
att nya lagar kunna behöfvas? Jag konstaterar här, att
herr Branting förklarad att icke några lagar få framföras, som äro
ägnade att upprätthålla ordningen. Ty det var mot mina ord om
behöfligheten af sådana lagar han vände sig.

Jag skall helt hastigt förbigå ett par saker, som här berörts.

Onsdagen den 3 Februari.

39 *:<> 8.

Jag skall sålunda icko inlåta mig vidare på frågan om religionen,
därför att herr Branting har rätt uppfattat mitt yttrande i denna
sak, hvilket icke herr Lindblad gjorde, men det kräfver icke något
särskilt bemötande.

Äfven frågan om militärväsendet skall jag endast i korthet
vidröra. Herr Branting har gjort sig skyldig till en fullständig
förvrängning af mitt yttrande, att militärväsendet skulle vara ägnadt
att befrämja den ekonomiska utvecklingen. Han har därvid
helt och hållet förbisett hvad jag sagt. »Nationens bestånd och
den ekonomiska utvecklingen» — yttrade jag — »kunna icke fullt
byggas utåt utan ett nationellt försvar.» Jag tror, att det är alldeles
tillräckligt att endast påpeka detta, för att bemöta herr Branting
i denna punkt. Men eftersom jag är inne på socialdemokraternas
ställning gentemot militärväsendet, låt mig framhålla en
sida af saken, som efter min mening är mycket karaktäristisk för
deras verkliga uppfattning, nämligen deras ställning till den frivilliga
skytterörelsen. Förut var det ju så, att socialdemokraterna
icke intogo någon bestämd position i fråga om den frivilliga skytterörelsen.
Man lät den ha sin gång. Det var t. o. m. många socialdemokrater,
som ansågo den lämplig, och partistyrelsen intog samma
ställning. Men vid den sista partikongressen ändrades detta. Och
jag skall endast be att få meddela det beslut, som därvid fattades
och som innehåller, att den nuvarande frivilliga skytterörelsen bör
af partiet bekämpas och att partiets riksdagsfraktion måtte i Riksdagen
motsätta sig statsanslag därtill. Detta var ett beslut, som
antogs af kongressen mot partistyrelsens önskan. Jag konstaterar
eudast detta. Efter min uppfattning är det stridande mot mycket
af de saker, herr Branting bär talat om. Ty ett fosterland vill ju
herr Branting söka bevara. Och i den mån den frivilliga skytterörelsen
kan tjäna det ändamålet, bör den icke vara något förkastligt.

Men den punkt, där jag påstår, att vi icke mötas, det är framför
allt frågan: hvad är hela socialdemokratiens innebörd, hvilka
äro de mål, dit den sträfvar?

Jag fick en förebråelse af herr Lindblad, därför att jag helt
lätt gått förbi den saken. Jag väntade, att han skulle berört den
utförligare. Men det blef icke fallet. Och lika lätt som herr Lindblad
halkade förbi den saken, lika lätt åkte herr Branting öfver
den. Jag sade, att det mål, socialdemokratien sträfvade till, vore
ett helt och hållet nytt samhälle. Jag beskref icke, huru det skulle
taga sig ut — det är kanske icke så godt att beskrifva det. Men
hvad man tror sig veta är, att det mynnar ut i en alldeles förändrad
ställning för produktionsmedlen och produktionsmedlens besittande,
för produktionen med ett ord.

Ja, bär har i dag så mycket lästs upp i kammaren, så att jag
icke vill trötta med att läsa upp något ytterligare. Jag skall
därför endast göra ett kort utdrag ur ett uttalande, som fällts af

Svar å

interpellation.

(Forts.)

N:o 8. 40

Onsdagen den 3 Februari.

Svar å
interpellation.
(Forts.)

herr Branting för omkring ett år sedan. Det var på tal om, att
herr Branting skulle ha sagt, att socialdemokraterna ville taga
jorden från bönderna. Han förklarade då, att socialdemokraternas
mening är, att den kapitalistiska egendomen borde aflösas af en
kollektiv besittning af produktionsmedlen. Men i vårt samhälle,
sådant som det historiskt utvecklat sig, funnes det kvar från äldre
tider vissa personliga egendomsformer af annat ursprung än den
kapitalistiska egendomen. Hvad vi socialdemokrater vilja åt, sade
han, är de stora bolagens jordförvärf, de stora trusternas industriella
företag. Det vilja vi ha. Vi ha sannerligen så mycket att
göra med detta, att vi icke ha den minsta anledning att sysselsätta
oss med de personer ute i landsbygden, som ha ärft någon
bit af sina fäders jord och på den fresta en bekymmersam tillvaro.
Vi ha ingen anledning att gå till hvar och eu, som har ett litet
produktionsmedel i sin hand och säga: vi vilja taga ifrån Eder
detta för att lägga det i statens besittning.

Jag har anfört detta yttrande, därför att det står i skärande
motsats till en af de allmänna programpunkterna i det svenska
socialdemokratiska arbetarpartiets program, där det heter: »Socialdemokratien
vill efter hand förvandla till samhällelig egendom alla
produktionsmedlen, skogarna, grufvorna, bruken, maskinerna, fabrikerna,
jorden.» Där göres icke något undantag för olika slags jord.
Detta belyses ytterligare af en annan punkt i partiets politiska
program. Det står där, att staten utvidgar sina jordbruksdomäner,
stöder sträfvandena för jordbrukets höjande bland småbönderna.
Jag ber Eder, mina herrar, observera, att vid den sista partikongressen
ändrades denna punkt så, att ordet »småbönderna» utbyttes
mot »småbrukarna». Nu tillåter jag mig fråga de herrar, som här
talet om den socialistiska framtidsstaten: År det således mellan
småbönder och småbrukare, som gränsen går för deras intresse?
Var det förut mellan storbönder och småbönder, är det nu mellan
småbönder och småbrukare, som skiljegränsen dragés. Får man
tolka detta så, att i fråga om det som står öfver detta streck, d. v. s.
bolagens och brukens stora jorddomäner, godsägarnes, storböndernas
och småböndernas jord, där ha socialdemokraterna intresse för egendomen,
men icke för personerna, och hvad angår det som ligger
under samma streck, där äro de intresserade af personerna, men
icke af egendomen.

Det finnes ju auktoriteter på detta område. Jag skulle kunna
åberopa sådana i oändlighet, men jag vill inskränka mig till att
erinra om en auktoritet, som omhuldats mycket här i staden, nämligen
belgiern Vandervelde. Han har i sommar i en artikel i
»Socialistische Monatshefte» sagt uttryckligen ifrån, att socialisterna
begära jordens socialisering. Det finnes ännu ett litet uttalande
i denna fråga. Det hölls ett möte i somras, som man ofta sett
omtalas såsom det stora Mälardalsmötet. Herr Branting kom härin
äfven på samma sak, då han berörde talet om, att socialdemo -

Onsdagen den 8 Februari.

41 N:o S.

kraterna ville »taga jorden från bönderna». Han sade därvid:
»Detta mottages med löje här, men det finnes bönder, som tro på
befängdheten.» Är det befängdt att tro detta, när det står i socialdemokratiens
allmänna grundsatser, i partiets program?

I denna fråga, som väl är den hufvudsakliga och den viktigaste
i hela saken, gäller för socialdemokraterna en väsentlig skillnad
mellan — såsom jag också framhöll i mitt första anförande —
nutidsprogrammet, aktionsprogrammet och framtidsprogrammet. I
nutidsprogrammet, där lägger man om programsatserna, där ändrar
man uttrycken, där vänder och stufvar man om det så, att det
skall blifva aptitligt och behagligt för de samhällsklasser, som man
vill förvärfva, för de klasser, som man vill draga in under sina
fanor och enrollera i sina leder. Nu hörde vi nyss här, att det
alls icke går till på det sättet. Men om man läser diskussionen
vid den stora partikongressen, så ser man, att det är så. Där får
man upplysning om, huru det förhåller sig: man skall icke sätta
upp det på programmet, ty det passar icke på landet; men man
skall sätta in det eller det på programmet, ty det passar i städerna.
Det är ständiga försök att smila sig fram mellan olika yttranden
för att få fram någonting sådant, som möjligen kan passa för alla.
Och jag tror, att man vågar i stort sedt säga, att socialdemokraterna
nog försöka att genom sina program och läror draga till sig
folk. Det är nog icke blott det, att folk kommer till dem af sig
själft.

På tal om denna sak skall jag be att få säga ännu några ord.
Socialdemokraterna tala om, att staten skall öfvertaga produktionsmedlen,
och att all egendom skall blifva samhällelig egendom. Huru
skall det då gå till? Har någon någonsin hört en beskrifning,
huru den socialdemokratiska framtidsstaten skall se ut? Har någonsin
någon framstående socialdemokrat sagt det? Har den store
lärofadern Marx någonsin uttalat sig öfver, huru den socialdemokratiska
framtidsstaten skall se ut? Nej, mina herrar, det har man
aldrig gjort, utan man har försökt att draga in folk under sin
intressesfär. Man har uppmuntrat, såsom jag nyss sagt, genom
yttranden, fraser och programpunkter. Men när det kommer till
kritan, kommer utvecklingen af sig själf, och herrar ledare hafva
icke utvecklingen i sin hand. Den socialdemokratiska framtidsstaten
kommer följaktligen icke att bero på, hvart ledarne leda den,
utan den ledare, som leder det arbetet -— det är slumpen.

Jag fick vidare en förebråelse — eller det talades om — att
jag hade nämnt frågan om republiken. Ja, jag har gjort det; och
det därför, att jag anser, att det är en af de betänkligaste läror,
när ett parti sätter upp en sådan punkt på sitt program. Visserligen
förklarade herr Branting, att denDa punkt icke står på det
socialdemokratiska programmet. Jo, det gör den. Jag skall be
att få läsa upp den ur det svenska socialdemokratiska arbetarepartiets
politiska program, där det står: »Författningsrevision, som

Svar d
interpellation
(Forts.)

Ns« 8.

42

Onsdagen den 3 Februari.

Svar d skall genomföra ett fullt demokratiskt styrelsesätt.» Men omedelinterpéllation.
därefter står partikongressens af 1908 uttalande, att »det

(Förts.) svensija socialdemokratiska partiet, liksom hela den internationella
socialdemokratien, själfklart är ett republikanskt parti». Denna
anteckning fanns nu visserligen ej förut i programmot. Det är
mycket sant. Det är nämligen först i våras, som den kom dit.
Enligt min uppfattning är det också därför, som denna fråga blifvit
aktuell. Vid den stora partikongressen i fjol förelågo flera motioner
om införandet af det republikanska styrelsesättet på partiprogrammet.
Och det blef ganska stora svårigheter för ledningen,
huru den skulle kunna reda ut den saken — till dess man hittade
på, att man icke skulle sätta in punkten som en programpunkt,
utan omedelbart därefter säga, att det var själffallet, att programmet
var ett republikanskt program. Detta är dock enligt min uppfattning
ungefär detsamma. När det på kongressen voterades, om uttrycket
»republikanskt styrelsesätt» skulle införas som en programpunkt,
så afgäfvos 164 röster mot, under det 124 voro för att sa
skulle ske. Det är därför icke sagdt, att det kommer att dröja så
länge, innan man i alla fall har punkten där — i själfva programmet.
Den, som lefver, får väl se. Beträffande den punkten
har jag emellertid tillåtit mig säga, att regeringen har skyldighet
att vaka öfver densamma. Och jag vidhåller på det allra bestämdaste,
att det är min skyldighet och regeringens skyldighet. Denna
paragraf i grundlagen kan ju ändras, säger herr Lindblad, och
med honom instämde herr Branting. Ja, den kan ändras, men
båda lrerrarne torde erinra sig, att för att den skall kunna ändras,
fordras Konungens medgifvande.

Nu endast ett par ord till. När herr Branting talade därom,
att i det samhälle, som han skall skapa, fattigdomen skulle, upphöra
o. s. v., så ligger däruti en förebråelse, att jag icke å min
sida nog ömmat för de fattiga. Jag tror, herr Branting, att denna
känsla nog är ungefär lika stor hos alla partier. Därom är ej
någon tvekan. Jag tänker också, att icke heller herr Branting
menat annat. Men förbättras den saken genom det republikanska
styrelsesättet? Det är en fråga, som jag skulle vilja göra. Kan
man nöjligen hafva den uppfattningen, att man i sådana länder,
där ett dylikt styrelsesätt finnes infördt, har mindre fattigdom än
t. ex. i vårt land?

Men hvad som är betänkligt i detta är, att, samtidigt som man
talar om införandet af denna programpunkt, man talar om, att det
ju kan inträffa, att man kan, för att genomföra programmet, behöfva
använda våld. Ty det är så, herr Branting, som herr Lindblad
ändå yttrade sig. Ty jag skref upp hvad han sade. Det finnes
för öfrigt så många andra yttranden i denna riktning, som anförts
under diskussioner, så att jag knappast behöfde nämna något vidare
härom. Jag har dock här ett yttrande af herr Z. Höglund, medlem
af partikongressen, tror jag. Han säger: »Man måste följakt -

Onsdagen den .''i Februari.

43 X:o 8.

ligen vädja till makten. Arbetarna måste organisera sig och med
makt tilltvinga sig hvad de anse rätt». Samma innebörd är det
i ett par andra yttranden, som jag — do äro mycket korta —
också skall bo att få omnämna. I sammanhang med partikongressen
1908 var det också frågan om den frivilliga skytterörelsen. Två
ledamöter af denna kammare yttrade sig i denna fråga. Den ene
säger så bär: »Skytterörelsen kan blifva oss till nytta. En man,
ett vapen — och det skall ej gå sä lätt att öfvervinna oss». Don
andre säger: »En gång tvingas vi kanske af våra motståndare att
göra revolution och då är det bra att kunna bruka vapen.» Det
är mot sådana uttryck, som jag tror, att vi litet hvar vilja reagera,
och vi känna oss litet underliga till mods, när dylika yttranden
komma fram i diskussionen, samtidigt med att man talar om att
reformera samhället, som att: om det icke går, så få vi göra revolution.
Då man talat om arbetarnas strejkrätt — deras ovillkorliga
rätt att få strejka — har det också under de sista tiderna
talats om, att man har rätt att göra revolution. Det talet har
nyligen förts i Folkets hus i Stockholm uti ett anförande, som
åhördes af 700 personer. Mina herrar, jag tror, att man får vara
försiktig äfven från socialdemokratiskt håll, då man talar om revolution,
samtidigt med att man talar om att man går fram på
fredlig väg. Man får icke tala den ena dagen om att göra revolution
och så den andra dagen säga, att man alls icke vill gå våldsamt
fram. Ja, det har till och med förekommit, att i samma
anförande båda synpunkterna gjort sig gällande. För min del tror
jag, att, när den rätten föres på tal, samhället icke har annat att
göra än att tänka sig tillbaka och säga, att i sista hand sätta vi
vår lit till den gamla svenska nödvärnsrätten.

Herr Strömberg: Herr talman, mina herrar! Jag skall be
att få rikta uppmärksamheten ett ögonblick på den punkt i hans
excellens herr statsministerns anförande, där han talade om arbetarrörelsens
kristendomsfientlighet. Hans excellens sade, att
socialdemokratien i sin innersta rot är religionsfientlig och att för
socialdemokraterna ordet: »religion är en privatsak» endast är en
mask, som döljer religionshatet. Med anledning häraf anser jag
det vara min plikt att tillkännagifva min ståndpunkt i denna
fråga. Och jag gör detta så mycket hellre, som jag samtidigt är
såväl frireligiös som socialdemokrat och icke kunnat finna, att några
förföljelser ha riktats vare sig mot min person ej heller mot
kristendomen.

Jag är i tillfälle att delgifva kammaren, att jag under den tid,
jag stått i arbetarrörelsens led, också funnit, att orden: »religion
är en privatsak» också allra bäst öfverensstämma med de frireligiöses
arbete.

Till slut ber jag att få erinra och betona, att enligt min uppfattning
de frireligiösa till och med bäst följa sin religiösa öfver -

Svar d
interpellation,
(Forts.)

m:o g, 44 Onsdagen den 3 Februari.

Svar d tygelse genom att ansluta sig till de socialdemokratiska idéerna,
interpellation, hvilka bäst i vår ofullkomliga värld svara mot budet om kärlek
(Forts.) ajja människor.

Jag vill icke nu längre uppehålla mig vid denna fråga. Jag
har endast velat för kammaren meddela denna min personliga erfarenhet
gentemot herr statsministerns påstående, att arbetarrörelsen
är religionsfientlig.

Herr Berg i Munkfors: Herr talman, mina herrar! Jag hade
icke tänkt att yttra mig under denna debatt, därest ej formen af
herr Nordströms interpellation hade varit af sådan art, att dess
innehåll ovillkorligen måste kännas kränkande för oss socialdemokrater.
Ett sådant angrepp på hundra-tusentals af Sveriges arbetare,
måste på det skarpaste tillbakavisas. <

Jag vill visst icke förneka, att, under det arbetarrörelsen här
i Norden har gått såsom en flodvåg fram öfver landet, åtskilligt
förekommit, som med skäl kan kritiseras. Det kan dock ifrågasättas
i detta fall, om en stor folkrörelse, af hvilken art den än
vara må, har visat sig felfri, visat sig utan vank. Men vi må
heller icke sticka under stol med att arbetarrörelsen — herrarne
må visa än så mycken öfverlägsenhet öfver socialdemokratien — i
alla fall har väckt massorna till insikt om deras människovärde i
mångt och mycket.

Här i Sverige, där man från gångna tider har på djupet känt
en frihetslängtan, här har dock varit åtskilligt öfrigt att önska
i fråga om arbetarnes ställning. Jag vill endast i sammanhang härmed
be att få minna herrarne om, hurusom det på många områden
har råd t ett tröstlöst elände. Massor af landets medborgare
ha left vid svältgränsen, ja, under den. Jag behöfver endast nämna
en enda af arbetaregrupperna, t. ex. landtarbetarne i Skåne. Vi
veta, att där nere hafva familjer på 8 å 10 personer — ja, ett
mindre antal ibland — fått lefva på en årsinkomst af 450 å 500
kronor. Och det förstår hvar enda en, som lefver i dessa dyra tider,
att det finns icke möjlighet till, att en familj skulle kunna
existera människovärdigt på en så liten inkomst. I dessa dåliga
förhållanden har arbetarerörelsen haft en af sina mest framdrifvande
krafter, man må se på den saken huru man vill. Det är
ett faktum, att det ljuder som ett socialt evangelium för massorna,
när man söker väcka dem till insikt om, att det är dem ovärdigt
att icke göra hvad de kunna för att komma på ett högre plan i
samhället.

Tiden medger mig icke att rulla upp historien undan för
undan, huru det varit och huru det i mångt och mycket blifvit
ett bättre tillstånd genom den stora insats, som arbetarerörelsen
gjort för arbetareklassens höjande. Vi förstå allesammans, att
det just är detta upplysningsarbete, som fört Sveriges arbetare
fram till en friare, en högre ståndpunkt. Jag vill för min del re -

Onsdagen den 3 Februari.

45 N :o 8.

kommendera ett arbete för framtiden i samma riktning och i fredliga
former. Det har kraftigt betonats från flera håll såväl nu
som förut under remissdebatten, att socialdemokratien är ett parlamentariskt
parti, som vill följa utvocklingen inom de sunda gränser,
som parlamentarismen utstakar. Detta vilja vi fasthålla, och
det kan konstateras, att, i hvilket land en sådan rörelse än uppträder,
då den håller sig inom ramen af parlamentarismen, den är
till lycka för ett folk och har framgång med sig. Detta kan man
våga påstå, trots de brister hos densamma, som man kan hänvisa på.

Jag vill för min del säga, att jag känner mig ytterst förvånad
öfver det svar, som hans excellens statsministern afgifvit på
den framställda interpellationer och detta just därför, att vi ute
i bygderna tyckt oss finna, att den nuvarande regeringen i viss
mån varit en initiativkraftig, viljekraftig och arbetsduglig regering,
som i mångt och mycket velat följa med strömningarna bland de
djupa leden, och som åtminstone i åtskilliga punkter velat göra
anspråk på att föra en sådan politik, som varit till gagn och nytta
för hela folket. Så mycket mer blir man förvånad, då man hör
af svaret på denna underliga interpellation, att en annan taktik
skall följas, ja, en taktik, som synes stödja sig på preussiska föredömen.
Jag tror, som här framhållits af herr Branting, att den
taktik, som föres på humanitetens område, som vill taga hänsyn
såväl till det ena partiet som det andra, är den sunda och lyckliga
taktiken. Man kan icke, som herr statsministern tyckes vilja
göra, alldeles särskilja detta stora parti i samhället hvarken med
hänsyn till den politiska eller sociala utvecklingen. Socialdemokratien
är ett parti, som man måste räkna med på grund af den
stora anslutning, som det vunnit. Så har ju i det nya rösträttsförslaget
tagits hänsyn till och just från detta håll erkänts, att
partiet är att räkna med inom vårt politiska lif.

Det har talats åtskilligt om militarismen, och i synnerhet i
herr Nordströms interpellation vidrördes den fara, som skulle förefinnas
på grund af antimilitaristisk propaganda. Jag säger, att jag
vill, att också socialdemokraterna skola följa den sunda utvecklingen
i detta fall. En sådan aktion, som afser att våldsamt omstörta
hela samhället, är icke lycklig. Men å andra sidan torde
kunna erkännas, att just hvad socialdemokraterna fört fram i detta
afseende har riktat uppmärksamheten på de missförhållanden, som
i mångt och mycket råda och som kanske eljest icke skulle kommit
fram i dagsljuset. Militarismen verkar som en oändligt tryckande
börda för Sveriges folk, och därför är det riktigt, att kritiken
blir skarp Sådant har varit nyttigt. Om man ser litet omkring
sig, mina herrar, skall man snart upptäcka, huru det tillgår
och huru viktigt det är, att vi vakna till insikt om den fara,
som dels i ekonomiskt hänseende rufvar öfver oss, om utvecklingen
får fortgå som den börjat, och som delvis i moraliskt afseende
hotar oss. Ett exempel: I en notis i tidningarna läses, huru en

Svar d
interpellation
(Forts.)

Ji:« 8. 4i;

Onsdagen den 3 Februari.

Svar d
nirrpMation.
(Forts.)

officer vid flottan kommenderat en af besättningen in i sin hytt
och där uppfört sig på ett så vederstyggligt sätt mot honom, att
det är i högsta grad upprörande. Många fall af brutalitet från
befälets sida kunde anföras, men det nämnda torde vara nog för
att visa, att det förekommer sådant, som är af den beskaffenhet,
att vi måste öfva kritik.

Jag vill till sist säga, att jag tror det vara klokast såväl för
den nu sittande regeringen som för hvarje regering, som kommer
att hålla tyglarna i sin hand i Sveriges rike, att inrikta sin politik
på sådant sätt, att man tar hänsyn till hvarje medborgaregrupps
ställning och ytterst låter den gå i en sådan anda, som i
hvarje land är den lyckligaste: humanitetens och kärlekens anda.

Herr Lindley: Herr talman! Jag har blifvit uppkallad af
några under debatten fällda yttranden såväl af interpellanten som
af statsministern och civilministern.

Att börja med ber jag få uttala min förvåning öfver, att herr
Nordström såsom interpellant så godtroget tagit mot hvilken skrifvelse
som helst utan att i någon mån undersöka trovärdigheten af
de intyg, som han användt för att stödja sin protest. Jag kan
tala om för herr Nordström och dem af kammarens ledamöter, som
äro intresserade däraf, att den person, som herr Nordström citerade,
är en af dessa arbetsgifvare, mot hvilka konflikten fördes i somras.
Det är en af dessa arbetsgifvare, aom vanligen gå under benämningen
mellanhänder, en af dessa personer, som i all synnerhet
Norrlandsarbetare ha fullkomlig rättighet att rikta sig mot och
bekämpa. Mellanhändernas verksamhet består i att, när ett fartyg
kommer till en plats, de gå och åtaga sig att utföra stufveri- och
trävaruarbete. Några egentliga verktyg behöfvas icke, endast pinchben
och klubbor, sådana primitiva verktyg, som hvem som helst
kan förskaffa sig. Men just härigenom kan en sådan person bereda
sig möjlighet att träffa aftal om lastning, ehuru han ej har
med fartyget att göra. Dessa personer erhålla på detta sätt ofta brorslotten
af förtjänsten. En gång i tiden blefvo stufveriarbetare, som
stodo under dessa personer, behandlade på ett sätt, som trotsar all
beskrifning. Om de icke voro nöjda med lönerna, gick det vanligen
så, att de fingo stryk. Om arbetarne protesterade mot att de fått
för litet betaldt, ehuru do lått löfte om ordentlig aflöning, så kunde
de råka illa ut. Man kan ofta få höra talas om, hur det kunde
gå till. Några arbetare kommo till en sådan person för att få
arbete och frågade, huru mycket de skulle få i lön. Femtio öre
i timmen, svarade han. När de sedan skulle utfå sin betalning,
så kunde det hända, att arbetsgifvaren svarade: »Jag menade femtio
öre paret.» Och på det sättet kunde en arbetare få betaldt endast
för tio timmar, ehuru han arbetat i tjugu. Om de vågade mucka,
så hade kanske arbetsgifvaren hejdukar, som klådde upp dem, som
protesterade, och kastade ut dem utan vidare. Detta var det gamla

Onsdagen den 3 Februari. 17

förfaringssättet och mot detta reagerade arbetarno ocli försökte att
organisera sig. Det första, som de därvid tomrao till insikt om,
var, att dossa mellanhänder i mångt och mycket voro onödiga; de
behöfdes icke, ty arbotarne kunde lika väl själfva öfvertaga detta
arbeto och sköta det i stället för att dela med sig af förtjänsten
till de onödiga mellanhändorna. Häraf uppstod de första konflikterna.
Mellanhänderna utgjordes i detta fall ofta af individer med
stor kroppsstyrka, som trängt sig fram på bekostnad af öfriga, eller
som besutto förmåga att tala ett eller annat ord på främmande
språk.

Under många år fortgingo striderna mot mellanhänderna där
uppe i Norrland. Ibland träffades aftal med arbetarne, och man
lyckades få Överenskommelser till stånd. Under do senare åren
1906 och 1907 hade man lyckats få en allmän uppgörelse öfver
hela landet; det var då harmoni och samverkan mellan stufvare
och hamnarbetare. Emellertid funno skeppsredarne, att detta icke
var förenligt med deras intressen, hvarför de sammankallade en
konferens i Gäfle^ vid julen 1907. De beslöto då, att stufvarne
skulle ställa sig på skeppsredarnes sida och förklara strid mot arbetarne,
om dessa gjorde bruk af den rätt, som de tillvunnit sig,
rätten att erhålla ett sådant inflytande, att arbotarne skulle ha
säkerhet att få arbete. Arbetarne hade nämligen i sina aftal fått
in den bestämmelsen, att organiserade arbetare skulle ha företrädesrätt
till arbetet. Och huru nödvändigt detta var, visar
sig däraf, att då en arbetare förut vågade opponera sig mot dålig
behandling, kunde det inträffa, att han fick till svar: Ja, vänta du,
tills det blir ett nytt arbete, då skall du få »soltorka». Det var
det stående uttrycket där uppe, att arbetare Ange soltorka, hvarmed
menades, att de fingo vara utan arbete. Emellertid bröt striden
ut, som vi veta, i början af år 1908. Då voro, kan jag säga, intressena
förbytta. Den person, som här för eu stund sedan citerades
och som åberopas som en auktoritet mot oss, hade året förut
skrifva ett bref, som jag icke ens vill citera, hvithet jag anser
skulle vara olämpligt. Men vill interpellanten läsa det, så må
han vända sig till förlikningsmannen för norra distrikten och fråga
efter ett bref, som skrefs af ifrågavarande person där uppe vid den
tiden, och hvari han vände sig mot redare och arbetsgivare lika
häftigt som nu mot arbetarne. Personen i fråga torde därför sakna
all vederhäftighet att åberopas i sådana fall som det ifrågavarande.

Om jag ännu något litet får sysselsätta mig med detta bref,
vill jag påpeka, huru många oriktigheter man anser sig ha rättighet
att skrifva. Han säger, att vägar och stigar voro öfversvämmade
af tusentals fackföreningsmedlemmar — åtminstone läste herr Nordström
upp det på det viset. Men mig veterligen finnas icke mer
än 260 sådana stufveriarbetare inom hela detta distrikt. Huru kan
han da skrifva, att tusentals fackföreningsmedlemmar här gjorde
vägar och stigar osäkra? Han nämnde vidare, att kronofogden

Nro S.

Svar d
interpellation.
(Forts.)

N:o 8. 48

Svar ä
interpellation.
(Forts.)

Onsdagen den 8 Februari.

skulle ha ställt sig partisk för arbetarne. Ett år förut undertecknade
emellertid just samme person en inlaga, jag tror till justitieombudsmannen
eller något sådant forum, hvari han helt enkelt
klagade öfver, att nyssnämnde kronofogde eller hans närmaste man
skulle ha uppträdt på ett agressivt sätt mot arbetarne vid Sandö.
Hans intresse var då således på den andra sidan.

Jag kan nu icke behöfva bry mig om det öfriga uti framställningen,
endast en sak till beträffande denne samme person vill jag
något ingå på. Såsom herrarne veta, blef till sist genom regeringens
ingripande en kommission tillsatt, som föreläde saväl arbetare som
arbetsgifvare ett förslag till uppgörelse, för att pa det sättet konflikten
i fråga måtte aflysas. I det förslag, som då slutligen blef
å ömse sidor antaget, förekom en bestämmelse af innehåll, att
ingen strejk eller blockad, bojkott eller lockout skulle fa äga rum.
Mina herrar, efter den 18 juli förra aret, da denna uppgörelse
träffades, ha icke mindre än fyra afdelningar, omfattande cirka 4-å 500 medlemmar, blifvit bojkottade uti Norrland. Arbetarne ha
nekats att arbeta endast därför, att de vågat tillhöra eu sådan där
kooperativ förening, som jag förut talat om, d. v. s. en förening,
som själf åtagit sig arbete utan onödiga mellanhänder. Endast
därför ha redarne på en kongress här i Stockholm, med understöd
just af stufvarne, hänsynslöst igångsatt en bojkott, och det var icke
allenast en nationell bojkott, utan man vädjade äfven till utländska
skeppsredare, att de skulle stödja de svenska redarne i denna
bojkott för att sålunda svälta ut arbetarne ur deras kooperativa
företag. Detta nämner icke interpellanten något om och icke någon
annan heller, men jag vill nämna det här, på det att det åtminstone
må fastslås i kammarens protokoll, att man efter konfliktens
lösning förra sommaren verkligen gjort något dylikt. Vi ha
tåligt burit detta, och vi ha icke sagt annat, än att vi begära förhandling
med arbetsgifvarne här i vårt land. Men dessa uppsköto
saken månad för månad och läto sex månader gå, innan förhandlingssammanträden
kommo till stånd.

Jag vill vid detta tillfälle äfven yttra något angående strejkbrytare
och strejkbrytarskydd. Vi veta ju mycket väl, att när en
konflikt uppstår, söka arbetsgifvarne alltid att få arbetsvilliga. ^Det
är då ganska svårt för staten och samhället att ställa sig pa en
förståndig ståndpunkt gentemot dylika företeelser. Samhället har
naturligtvis icke något speciellt intresse för strejkbrytaren gentemot
den organiserade arbetaren eller samhället borde åtminstone
icke ha det. Nu är dot dock så, att vårt svenska samhälle har ett
mycket stort intresse för strejkbrytare gentemot de oorganiserade
arbetarne, hvilket också tagit sig ett tydligt uttryck i den mycket
bekanta Åkarpslagen. Jag vill säga, att strejkbrytarskyddet är
mycket större i vårt land än hvad som i den vägen presteras i
något annat land, Tyskland kanske undantaget. Jag känner åt -

Onsdagen den 3 Februari.

49 N:o 8

minstono icke för min del något annat land, där man på dotta område
vidtagit sådana åtgärder, som man vidtagit här i vårt land.

Jag ber emellertid att få återgå till den strid, som här gång
efter annan varit på tal och hvilken väckt så stort och berättigad^
uppseende, nämligen konflikten i Härnösand förlidet år. Där tillgick
sä — och jag vågar stå för, att detta är sant — att under
polisskydd och med polisens medverkan strejkbrvtaro motvilligt
släpades ned till farkosterna för att transporteras till de olika arbetsplatserna.
Man genomförde då för första gången i vårt land något,
som vi hittrlldags icke sett praktiseras, nämligen fridlysning. Jag
har hört talas om, att med fridlysning afsåge man villebråds fridlysning
inom vissa skogsdistrikt etc., men jag har aldrig hört talas
om att fridlysning kunde gälla människor. Hvarför ville man då
i nu berörda fall fridlysa? Icke därför att man ville förhindra,
att dessa människor skulle få stryk, bli öfverfallna eller något
dylikt, utan man fridlyste dem helt enkelt därför, att de arbetare,
som lågo i strid med arbetsgifvarne, icke skulle ha möjligheter att
genom cirkulär och annat upplysa och göra bekant för de arbetsvilliga
innebörden af deri strid, som pågick och huru förhållandena
verkligen voro. Det är för att förhindra spridandet af sådana upplysningar,
hvilka dessa arbetare dock borde ha kunskap om, som
man nu för tiden fridlyser vissa områden. Jag är alldeles öfvertygad
om, att någon motsvarighet härtill icke finnes i något annat
land.

Det skulle vara mycket lockande att här gå tillbaka till Norrköpingsstriden
och visa hän på de åtgärder, som man där vidtog
för att understödja arbetsgifvarne och strejkbrvtarne gentemot de
organiserade arbetarne. Jag har här en hel urklippsbok full med
sådana saker, men jag skall nu endast anföra ett fall. Under år
1907 inlämnade advokaten Drthlbäck till myndigheterna en förteckning
på ett antal fall, där myndigheterna helt enkelt hade sett
genom fingrarne med uppenbara lagbrott och våldshandlingar;
de hade alldeles underlåtit att beifra dylika saker, och detta endast
därför, att ett sådant tillvägagående vore gagneligt för arbetsgifvarne.
Det fall, som jag här vill anföra, har emellertid icke kommit
med i herr Dahlbäcks anteckningar, men jag var själf med
som åsyna vittne.

För att se, huru strejkbrvtare husera, gick jag under konflikten
i Norrköping jämte redaktören för en därvarande arbetartidning
in på en ölrestaurang. Vi sade ingenting, utan sutto endast
och tittade på strejkbrytarne, som huserade vildt inne på lokalen,
men det oaktadt tog en af dem och slog vid utgåendet till min
hatt. När jag sedan gick, frågade jag värdinnan: »Hvarför skall
ni tillåta sådant? Hvarför stänger ni inte dem ute?» — »Skulle
jag våga göra något dylikt» — svarade hon — »så skulle jag förlora
mina rättigheter.»

Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 8.

Svar d
interpellation
(Forts.)

4

8.

50

Onsdagen den 8 Februari.

k''var å

interpellation.

(Forts.)

Samma strejkbrytare — det var de engelska strejkbrytarne —
gingo upp till en annan ölhall, och där inne tillgrepo de en s. k
kraftmätare — en mekanisk apparat, medelst hvilken man efter
nedläggandet af en mindre slant kan mäta sina krafter — och den
togo de med sig till en af stadens planteringar, slogo där sönder
den samt togo de pengar, som funnos i densamma. Arbetare sprutigo
då och hämtade polis och gjorde det klart för denna, hur det
hängde ihop. Polisen plockade upp bitarna efter kraftmätaren,
gingo efter de engelska strejkbrytarne och togo fatt i dem. Men
nästa dag släpptes de och eskorterades till och med af polis ned
till stationen, där polisen såg dem fara i väg till ett annat land
utan att göra det minsta för att hindra dem därifrån och söka få
dem straffade för en sådan sak, som rent af kan betecknas såsom
inbrott.

Sedan förvånar man sig öfver, att arbetarne bli uppfyllda af
klasshat, när de sålunda se olikhoten i den praktiska tillämpningen
af satsen: alla medborgares likställighet. Det är ju helt naturligt,
att arbetarne, när de so dylikt och känna till åkarpslagens tilllämpning
och det sätt, hvarpå myndigheterna här taga parti emot
arbetarne i deras, såsom do anse, berättigade sträfvanden, gentemot
hvilka, myndigheterna icke borde ha den ringaste gensaga att
inlägga, känna en smula klasshat och få den känslan, att detta
samhälle icke är det samhälle, som de ba skyldighet och plikt att
lyda ech stödja, utan att detta samhälle och dess lagar och förordningar
äro af den art, att arbetarne anse sig nödsakade att bekämpa
detsamma. Fortfarande ringa i mina öron vissa yttranden
jag hörde fällas under min vistelse i England, och jag kommer
äfven i öfågt väl ihåg den tiden, då jag under sammanlagdt tretton
år arbetade tillsammans med arbetarne där och lärde känna de
engelska myndighetornas tillvägagångssätt. När jag blickar tillbaka
på den tiden, erinrar jag mig särskilt ett fall, till hvilkot jag
kom att bli åsyna vittne. Då don stora dockstrejken i Cardiff utkämpades
— det var år 1890 — hände det en gång, att en poliskonstapel
på ett hårdhändt sätt knuffade en strejkvakt — det vill säga
en sådan person, som har att meddela upplysningar till de arbetsvilliga,
som möjligen komma och söka arbete, alltså en person,
som man här bokämpar — men genast kom då en af arbetarrepresentanterna
och bad mig tillika med en annan att följa med
honom upp till rådhuset, där stadsfullmäktige för tillfället voro
samlade. Där begärde vi att få framföra våra synpunkter och
anlägga sak mot poliskon>tapoln i fråga. Stadsfullmäktige beslötoomedelbart
att upptaga fråtran till behandling; poliskon-tapeln blot
eftersänd och ett formligt förhör anställdes med honom, och detta
slutade med, att han på stället fick sitt afsked. Stadsfullmäktige
motiverade detta sitt beslut sålunda: Vi ha icke råd att låta allmänheten
få den uppfattningen, att myndigheterna taga parti för
arbetsgifvarne i en social strid. Jag tror, att det var så orden

Onadagen den 3 Februari. 51

töllo. »Vi ha icke råd till någonting dylikt», säde do, men hiir i
vårt land ha vi råd till åtskilligt, som man icke har råd till i
andra hinder.

Jag fästo mig också vid ott annat yttrande, som kom från
herr civilministern, då han nämligen talade om vidtagandet af
åtgärder gentemot järnvägspersonalens internationella sammanslutning.
Han förklarade därvid, att han icke kunde tillåta, att järnvägsporsonalon
tillhörde en organisation, som kunde besluta öfver
densamma och tvinga don att nedlägga arbetet. Nu vill jag först
och främst upplysa herr civilministern om, att den internationella
transportarbetareorganisationen ingalunda har någon dylik beslutanderätt
ens öfver de nationella organisationerna och än mindre
öfver do lokala. Det finnes ej i denna internationella organisations
stadgar någonting, som gifver densamma rättighet att ens besluta
om någon arbetsnedläggelse eller något sådant, som här nyss antyddes.
Denna organisation är till och med icke så pass långt
utvecklad, att den kan påbjuda sina medlemmar att understödja
hvarandra ens i ekonomiskt hänseende i händelse af inträffad
konflikt. Men det är då också helt naturligt, att denna internationella
organisation icke kan ålägga vare sig järn vägspersonalen
eller andra arbetargrupper att nedlägga något arbete. Jag tror
därför, att det skulle vara klokt, om herr civilministern först läste
de stadgar, som gälla för ifrågavarande internationella organisation,
ty då skulle han själf kunna se, att det icke finnes någon sådan
bestämmelse, som den af honom här antydda.

Beträffande nu omtalade internationella organisation vill jag
för öfrigt äfven nämna, att den, hvad järnvägspersonalen vidkommer,
uteslutande varit till för studieändamål, nästan uteslutande,
kan man säga, varit till för undersökning af hithörande förhållanden
inom olika länder, och om man öppnar denna internationella organisations
publikationer, skall man icke där finna något annat än
utredande förklaringar angående löner och andra arbetsvillkor för
järnvägspersonalen öfver hela jorden. Skulle vi nu i detta hänseende
ga i spetsen för hela Europa och säga, att vår järnvägspersonal
icke får tillhöra denna internationella organisation, tror

ätt detta icke skulle vara hedrande för vårt land, och jag är
till och med af den uppfattningen, att ett sådant beslut och en
sådan ståndpunkt i vårt land skulle framkalla en af de stör-ta
skandaler, man någonsin kan tänka sig. Icke ens i ett sådant land
som Tyskland, så styrdt, som det är, har man kunnat gå den
vägen, icke ens där har man kunnat göra något dylikt tryck gällande
med afseende å personalens anslutning till en sådan organisation,
som den nu ifrågavarande. Jag tror sannerligen, att det
icke skullo vara hedrande lör vårt land att gå i spetsen på en
sådan reformstråt, utan enligt min mening måsto vi försöka utveckla
oss därhän, att vi bereda den största möjliga frihet åt en

Nso 8.

Svar d
interpellation.
(Forts.)

Nso 8. 52

Onsdagen den 3 Februari.

Svar å hvar af samhällets medborgare, och detta utan ett allt för starkt
interpellation. utveckladt polisregemente.

Herr Persson i Stockholm: Visserligen hade jag i dag tänkt
vända mig till chefen för civildepartementet med en interpellation
angående en särskild sak, som i vis mån tangerar den fråga, för
hvilken jag sedan af hans anförande blifvit uppkallad. Dock hade
jag icke trött, att jag skulle under den debatt, som nu fördes, behöfva
yttra mig, och allra minst på grund af den synnerligen oskyldiga
polemik, som undertecknad i Socialdemokraten råkat föra med
Stockholmstidningen, Emellertid, när denna fråga kommit på tal,
skall jag jag endast med några få ord, och detta hufvudsakligen
på grund af den långt framskridna tiden, bo att få yttra mig om
densamma.

Jag ber då först att gentemot herr civilministerns och måhända
äfven någon annans uppfattning, att jag i den polemiken
skulle ha försvarat våld på något sätt — och då syftar man på hvad
som blifvit begånget vid inlandsbanan — blott få hänvisa till hvad
som varit infördt i tidningen Socialdemokraten, där den för sitt vidkommande
tagit bestämdt afstånd från en dylik stridsmetod och
därtill framhållit, att om arbetarne vilja, att de skola förlora sin
rättvisa kamp, så skola de just använda sådana metodor, ty de
leda absolut till förlust. Och don taktik, som vi, som kallas de
ledande, intagit i detta fall, ha vi alltid intagit. Vi ha aldrig uppmanat
eller uppmuntrat arbetarne att använda några som helst
våldsmedel i sin sociala strid.

Herr civilministern citerade ur tidningen en del yttranden
mot Stockholmstidningen och förklarade, att på grund af detta var
det för honom klart och tydligt, hurudan uppfattning arbetarne,
de i fackförening varande arbetarne, ha. Han förklarade, efter att
ha citerat slut: »men hvad anses för rimliga villkor, hvem skall bestämma
det? Jo, fackföreningarna». Nej, herr civilminister, det
skola icke fackföreningarna göra, men icke heller arbetsgivareorganisationerna,
utan hvad som är rimliga villkor skola gifvetvis
partorna underhandla om, tills de komma öfverens. Och därför anser
jag det i högsta grad orimligt af staten eller en kunglig styrelse
att icke, i fråga om löner och arbotsvillkor, vilja under några
förhållanden gå längre än de privata arbotsgifvarne. På detta sätt
ötvorlämnar man ju åt dessa arbetsgivarorganisationer att bestämma,
hvad som rätt och rimligt är.

Låt oss se till, hur denna strid började. Den leder ju sitt ursprung
från hela två år tillbaka. Förhållandet är det, att arbetarne,
på vanligt sätt organiserade i en fackförening, redan år 1906
inlämnade till kungl. järnvägsstyrelsen ett förslag till altal jämte
vördsam hemställan om underhandling. På denna framställning
följde icke någet svar förrän 1908 på hösten, då svaret kom i form

Onsdagen den 3 Februari.

53 N'':o 8.

af ett ultimatum från järnvägsstyrelsen, att arbetstiden vid statens Svar
järnvägsbyggnader skullo vara minst tio timmar om dagen. Detta ‘»^npidjatton.
kom utan någon som helst framställning till arbotarne, direkt till or S J
arbetscheferna vid järnvägsbyggena och af arbetscheferna förfors så,
att de föreläde arbetarne kontrakt, hvari denna bestämmelse var
införd, samt förklarade, att därest icke arbotarne underskrefve dessa
kontrakt med denna bestämmelse, så finge de gå sin väg, vore afskodado.
Nå, arbetarne förklarade: Vi anse oss inte behöfva gå in
på dessa arbetsvillkor, emedan de äro mycket sämre än de, som
tillämpas hos privata arbetsgivare landet rundt. Jag ber att få
påpeka, att af nitton aftal, träffado vid privata järnvägsbyggnader
landet rundt under åren 1906 —1908, icke ett enda stipulerar längre
arbetstid än nio timmar per dag, och utaf dessa aftal har — jag
ber att få upplysa därom såsom särskildt, betecknande — kungliga
järnvägarnas nuvarande generaldirektör, Pegelow, lämnat sin medverkan
vid flera underskrifter, icke direkt, men han har för de
enskilda järnvägar, där han förut varit anställd, befullmäktigat
annan person att underskrifva aftalen ifråga. Vid andra arbeten,
som med järnvägsbyggnader kunna likställas, finnes äfven nio
timmars arbetsdag genomförd. Det är sålunda icke alldeles riktigt
att, som herr civilministern gjort, jämföra ifrågavarande arbetsaftal
med de aftal, som för verkstadsarbetare och bruksarbetare
äro träffade inom verkstadsföreningen och svenska arbetsgivareföreningen,
hvilka aftal gå ut på 57, i några fall kanske 58 timmars
arbetstid, ty dessas arbete är koncentreradt på en bestämd
plats och de ha möjlighet att bo i närheten af sin arbetsplats och
lida alltså icke af den långa vägen fram och tillbaka från hemmet
till arbetsplatsen, som järnvägsbyggare och med dem likställda
arbetare måste göra. Vidare må i detta hänseende påminnas om
det uttalande, som på sin tid afgafs af chefen för flottans verkstäder
i Stockholm, hvari han förklarade, att han ansåg det ekonomiskt
fördelaktigt att tillämpa till och med åtta timmars arbetsdag,
emedan arbetarne, på grund af de långa vägar de ofta
måste gå, voro uttröttade, när de kommo till arbetet. I fråga
om arbetsvillkoren bör man väl ej ha den meningen, att staten
icke får gå längre, än hvad de privata arbetsgifvarna gått med
på, utan den syn man härvidlag måste anlägga är, att staten
bör hålla sig till de lönevillkor och de arbetsformer, som för staten
äro ekonomiskt fördelaktigast och mest väl befogade, ty staten
bör väl i rättvisans namn ändå ej, på grund af den omständigheten,
att exempelvis privata arbetsgivare aflöna sina arbetare
på ett mindre förmånligt sätt, följa dessas exempel och anse dem
vara mönsterarbetsgifvare. Allt detta räknade arbetarne med,
när cheferna vid statens järnvägsbyggnader kommo med de nya
kontrakten för att få dem underskrifna, och arbetarne svarade
då: nej, vi skrifva icke under dessa kontrakt. Det är att märka,

N:o 8. 54

Onsdagen den 3 Februari.

Svar å
interpellation.

(Forts.)

att om arbetarno verkligen underskrifvit kontrakten, skulle dessa
icke ha kommit att gälla för en kort tid, en öfvergångstid, utan
för en lång tid framåt, nämligen så länge det arbete varade, som
kontrakten afsåge, och byggandet af inlandsbanan kan ju komma
att räcka flera år framåt.

Så blef det underhandlingar. Herr civilministern har redogjort
för dessa underhandlingar alldeles riktigt. Det träffades
öfverenskommelse om samtliga punkter med undantag af tre.
Dessa voro kollektivaftalsformen och strejkrätten, arbetstiden samt
arbetslönerna. Hvad kollektivaftalet och strejkrätten beträffar, så
är det åtminstone min uppfattning, att man, därest icke alltför
mycket principmakeri gör sig gällande, bör lätt komma öfver
den punkten, ty arbetarno förklara: Vi äro villiga att under hela
den tid detta aftal räcker förplikta oss afstå från strejkrätten,
vi förbinda oss att under denna tid icke genom arbetsnedläggelse
i någon mån hindra arbetet. Järnvägsstyrelsen står på någon
annan ståndpunkt, i det den förklarar kategoriskt, att man för
en obestämd framtid, hur lång den vara må, skall gå med på
en dylik bestämmelse. Men den punkten toide man väl lätt kunna
jämka ihop.

Så ha vi arbetstiden, hvarom jag något yttrat mig förut, då jag
talade om, hvarför arbetarne nedlade arbetet. Den saken ansåg
civilministern härvidlag vara den hufvudsakligaste tvistefrågan,
men det går väl icke sä lätt att komma ifrån att frågan om lönebeloppen
äfven var en tvistepunkt. Ty hvad bjuder järnvägsstyrelsen?
Jo, en normallön af 28 öre per timme, under det att arbetarne begära
42 öre. Sålunda bjuder kungl. järnvägsstyrelsen jämt 2/s af
hvad arbetarne begära med viss procents förhöjning, hvilken för
Stockholm och Lappmarken — det är sträckan Morjärv—Lappträsk,
som det, här särskilt gäller — uppgår till 15 procent, alltså eu
lön af 32 öre per timme. Kan man nu säga, att staten genom detta
erbjudande verkligen ställer sig i jämbredd med privata arbetsgivare?
Nej, måste svaret på den frågan ovillkorligen bli, ty för
fullt likartade arbeten, betalas af privata arbetsgifvare här i Stockholm
45 ä 50 öre i timmen. Märk väl, man kan icke jämföra det arbete,
som utföres t. ex. på mekaniska verkstäder, hvilket arbete icke
hindras af klimatiska förhållanden, utan jämt och ständigt kan
fortgå, med de arbeten, hvarom här är fråga, ty dessa senare hänföra
sig till sådana arbeten, som man skall utföra under öppen och
bar himmel och där diverse naturhinder taga bort en väsentlig del
af arbetstiden; men lika fullt skulle arbetarne vid dessa senare
arbeten icke erhålla samma lön, som gifves vid de privata byggnadsarbetena
eller den summa, som jag här förut nämnde. Där
uppe i Lappmarken äro arbetslönerna ännu högre, men ändock anse
järnvägsstyrelsen och dess underhandlare, att de kunna bjuda en
sådan lön, som de nu gjort. En ingenjör, löjtnant Bergelmer, har
räknat ut, att här i Stockholm skulle arbetarne komma upp till

Onsdagen den 3 Februari.

Nto H,

nu

85 kronor per månad i medeltal, hvilken inkomst han för sin del
anser vara tillräcklig; för en arbetare att dra sig fram på — hvilken
visa mening angående hvad en arbetarfamilj behöfver för att lefva
järnvägsstyrelsen synes ha fullständigt delat, och hvilken ståndpunkt
horr civilministern förklarat sig vara solidarisk med. I denna
punkt behöfver man blott bogära, att staten skall gå med de andra
arbetsgifvarno, och för öfrigt ber jag att för mitt vidkommande
nämna, att jag alls icke vill utgå från en jämförelse af hvad som
betalas af andra arbetsgivare, utan från hvad som är ekonomiskt
fördelaktigt för staten att betala sina arbetare och hvad som socialt
och humant sedt är statens skyldighet att gifva dem.

Det är ju möjligt, att, därest kammaren tillåter mig att framställa
den interpellation, som jag i dag ämnat framföra till chefon
för civildepartementet angående åtgärder för den rådande arbetslöshetens
afknipande, vi i det sammanhanget ånyo komma in på
•den fråga, som nu är före. Jag skall därför nu icke vidare trötta
kammaren, utan jag har endast med dessa ord velat i någon mån
beröra och förklara arbetarnes ställning.

Herr civilministern förklarade till sist, att det för en gångs
skull skall bli klart här i landet, om arbetarne skola följa fackföreningarnes
bud eller statens bud. Ja, må det bli klart, men
må då också staten öppet och tydligt förklara sin ståndpunkt till
rättens bud, till arbetarnas kraf på att erhålla drägliga arbetsvillkor,
sedan torde icke någon tvekan råda om, hvilketdera bud
de i statens tjänst anställda arbetarne skola följa. Vi begära
ingenting mera än att få se arbetarne så rimligt betalda och att
de få arbeta under så rimliga villkor, att de erhålla eu något så
när tryggad tillvaro. Detta är deras obestridliga rätt sedan må
man om den saken fälla hvilket omdöme som helst.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet grefve Hamilton:
Jag skall bo att få säga några ord med anledning af herr

Lindleys och den siste talarens anföranden.

Herr Lindley höll ett för honom mycket karakteristiskt anförande.
Jag skall blott be att få framhålla utan reflexioner två
af hans uttalanden: »staten bör icke ha något intresse i striderna
mellan strejkande och strejkbrytare» och »fridlysning bör icke
tillämpas på människor». Jag skall, som sagdt, icke göra några
reflektioner, jag skall blott be att få sätta dessa egendomliga uttalanden
vid sidan af den af herr Berg framhållna satsen, att socialismens
mål är »humanitet och kärlek».

Jag begärde annars ordet med anledning af hvad herr Lindley
yttrat angående den internationella organisationen. Han sade, att
jag borde skaffa mig stadgarna. Herr Lindley, dera har jag redan,
alla dem, som blifvit publicerade, och för öfrigt hvad jag kunnat
komma öfver angående förhandlingarna. Men just på grund af
dem har jag kommit till ett alldeles motsatt resultat mot herr

Svar d

interpellation.

(Forts )

N:« 8.

56

Onsdagen den 3 Februari.

Svar å

interpellation.

(Forts.)

Lindley. När herr Lindley säger, att den internationella organisa^
tionen icke kan påbjuda någon strejk, icke kan ålägga bidrag, att
den öfverhufvud icke har någon makt öfver de lokala eller nationella
föreningarna — huru kan herr Lindley då förklara den motion,
som väcktes af de svenska delegerade i Wien och som de
publicerade för att rentvå sig från beskyllningen att stå i beroende
af den internationella organisationen, och i hvilken motion undantag
gjordes af den svenska delegationen för vissa fall, så att man
icke skulle få någon anmärkning, ifall man icke lydde den internationella
organisationens befallningar. För öfrigt skall jag med
nöje taga fasta på herr Lindleys uppmaning till mig att begära
handlingar. Jag har intet emot, om han vill gifva mig alla motioner
och alla förhandlingar, som förekommit på denna kongress.
Jag tror, att då mycket intressanta saker icke minst rörande
Sverige skulle komma i dagen.

Jag vill nu vånda mig mot herr Sven Persson. Han vädjade
till mig och frågade, om jag verkligen kunde påstå, att han under
sin journalistiska verksamhet i Social-Demokraten i denna fråga
förordat våld. Nej, det har han icke gjort. Jag kommer visserligen
icke ihåg alla hans artiklar, men jag tror, att han tvärtom
många gånger varnat arbetarne för obetänksamhet. Men icke dess
mindre sitter Ni, herr Sven Persson, absolut på de anklagades bänk, tv
den, som läst igenom edra artiklar, i hvilka Ni blåst upp missnöjet
bland dessa arbetare, så att de hindrats att taga sitt förnuft
till fånga, måste säga, att det i hög grad berott på Er, att förhållandena
blifvit sådana de äro. Herr Sven Persson gjorde icke
ens ett försök att vederlägga hvad jag yttrade därom, att staten
faktiskt icke kan gifva sig in på kollektivaftal med fackföreningarna,
han blott beskärmade sig öfver att, när fackföreningarna begärde,
att sådana aftal skulle ingås och förhandlingar inledas, de
icke fingo det. Nej, de fingo det icke, ty i samma mån staten
låter arbetsvillkoren göras beroende af aftal med fackföreningarna,
i samma mån måste i bakgrunden strejkfaran hägra; det kan icke
bortresoneras. Gentemot hans tal om lönefrågan såsom hufvudstridspunkten
vill jag erinra, att talemannen för arbetarne — han
har ett norskt namn, jag minnes det icke riktigt — uttryckligen
förklarat detta vara en underordnad fråga, Rom man borde kunna
komma öfverens om. Och detta är jag också för min del öfvertygad
om att man skall göra. Arbetarne själfva veta nog att de
där 28 örena framkastades under diskussionen som ett motbud mot
de exorbitanta fordringar, som framställts från motsatta sidan. I
fråga åter om det belopp, till hvilket aflöningarna böra sättas, så
har jag sagt förut och jag upprepar det ännu en gång, att staten
alldeles gifvet icke bör vare sig sänka lönerna under eller orimligt
höja dem utöfver hvad den privata industrien fastställt. Detta
vidhåller jag.

Onsdagen den 3 Februari.

57 .Nio 8.

Norr Branting: Jag skall blott bo att få säga civilministern,
att hans ord, att staten icke kan orimligt» höja lönerna för arbetare
öfver den privata industriens löner, träffa icke oss socialdemokrater.
Vi ha fordrat, att staten skall vara eu mönsterarbetsgifvare,
vi ha fordrat, att den skall ha rätt att gå i spetsen, men
någon orimlig höjning i löner öfver privatindustriens ha vi icke
fordrat. Allting beror på den goda viljan, på huru man tolkar
hvad som är rimligt och orimligt. Men det är tydligt, att den
princip, som civilministern med sådan skärpa framhållit, leder till
att i de verk, som stå under hans ledning och som han här ropresenterar,
blir det privatindustrien, som reglerar och bestämmer,
hvilket gör att staten icke kan utöfva den ställning, som borde
tillkomma den efter vår uppfattning.

Jag blef uppkallad af några direkta uttalanden af hans excellens
statsministern med adress till mig. Han framhöll, att jag
skulle protesterat mot lagar, ägnade att upprätthålla ordning, och
förklarat, att sådana skulle vi socialdemokrater komma att motsätta
oss. Jag tror, att kammaren själf tillräckligt kan döma, om detta
verkligen varit en riktig tolkning af de ord, som jag fällde i den
frågan i mitt föregående anförande.

Herr statsministern talade åter åtskilligt om republikanismen.
Han erinrade oss om att på den senaste kongressen antogs en
resolution, hvari vårt republikanska sinnelag förklarades som själfklart.
Det har jag icke på något sätt förnekat eller bestridt. Jag
har förklarat, att striden där gällde, huruvida denna fråga borde
anses så aktuell, att punkten skulle föras in på programmet. Och
resultatet blef, att det med stor röstöfvervikt beslöts, att punkten
icke skulle införas på aktionsprogrammet, detta helt säkert därför,
att många af oss ha den uppfattningen, att i den strid, som kämpas
i nutiden om de sociala frågorna, i de sociala konflikterna mellan
klasserna, är icke statsformen af den allt öfvervägande betydelse,
som den gamla radikalismen antog på den tid, då bourgeoisien
eller åtminstone dess yttersta flygel var republikansk i alla
länder, äfven i Sverige. Vi ha för vår del icke skjutit fram denna
fråga om statsformen till en sådan afgörande principiell betydelse.
Men naturligtvis äro vi republikaner, det har icke fallit någon af
oss in att förneka. Men en sak är att kräfva, att konungadömet
såsom oförenligt med en fullständig demokrati föres öfver till de
föråldrade institutionerna, och en annan är att ha den uppfattningen,
att detta bör ställas på det politiska aktionsprogrammet för
närvarande. Det är två fullständigt skilda saker.

Herr statsministern erinrade om att Konungens bifall skulle
kräfvas för grundlagsändring i detta afseende. Ja, naturligtvis,
det veta vi ganska väl. Men jag föreställer mig, att om den tiden
skulle komma i vårt land, att en afgjord majoritet kräfde demokratiens
förverkligande äfven på denna punkt, så skulle det väl
knappast vara någonting oantagligt, att en konung skulle kunna

Svar d
interpellation

(Forts.)

Jiso 8. 58

Onsdagen den 3 Februari.

Svar d
interpellation.
(Forts.)

finna, att han icke borde fortsätta att i den punkten gå mot folkmeningen.

De uttalanden, som fällts på Folkets hus om »revolutionsrätt»,
s<-m jag förmodar herr statsministern syftat på, afse väl ett föredrag
af en författare, som icke tillhör det socialdemokratiska partiet
— Folkets hus står nämligen öppet för personer af de mest skilda
riktningar. Men det har sagts mig af personer, som hörde föredraget,
att nog var det titeln i detta föredrag, som var det mest
anskrämliga. Jag tror icke, att man behöfver vara nervös för sådana
slags föredrag.

Hufvudsumman af de anmärkningar, herr statsministern riktade
mot mig, var emellertid en klagan öfver eller rättare ett angrepp
för att vi i vårt praktiska aktionsprogram icke följt våra
teoretiska linjer i deras yttersta konsekvenser, utan lindrat och
jämkat för att få så många som möjligt med oss. Han frågade i
detta sammanhang: Hvarför få vi aldrig se er framtidsstat uppritad
fullständigt som Ni vill ha den? Dessa anmärkningar visa tydligt
på hvilken felaktig uppfattning, som herr statsministern i likhet
med så många andra inom hans parti och äfven det liberala partiet
ha om socialdemokratien. Herrarne se icke och beakta icke det
moment i vår åskådning, som är så väsentligt bärande i detsamma,
nämligen dess karaktär af utvecTclingslära, detta att vi trott oss
kunna följa utvecklingens riktlinjer åt ett visst mål, det som går
ut på åstadkommande af solidaritet inom samhället på så sätt, att
produktionsmedlen icke ligga i händerna på det privata kapitalets
män, en liten grupp inom samhället, utan i stället äro förvaltade
till hela samhällets bästa. Detta är för oss ett mål, som vi tro
oss skönja, men det är icke, som herrarne föreställa sig, så, att,
när vi uppställa detta mål, vi tro oss kunna hoppa ifrån nutiden
direkt in i den genomförda socialismen i alla dess konsekvenser.
Just därför att vi anse, att den framtida utvecklingen arbetar oss
i bänderna, kunna vi med sådan trygghet se på vårt mål. Yi
klargöra för arbetarne hvart det bär, men vi säga icke till dem:
nu gå vi från i dag till i morgon öfver till framtidssamhället.
Detta är skiljaktigheten i uppfattningen hos oss och hos de utopistiska
gamla socialisterna, som först formulerade socialismens satser.
Det är detta, man allt för ofta föibiser bland våra motståndare,
och som gifver anledning till så många missförstånd om
socialismen och om hvad den i själfva verket innebär.

Man har här särskildt frågat: Hval för har icke Mars ställt
fram för oss något framtidssamhälle? Nej, han har själf uttryckligen
framhållit hvarför han, som hans ord föllo, icke velat försöka
att skrifva recept för framtidens gårkök»: det tillkommer icke en
nutidens man att kunna skildra, hurudana förhållandena skola
blifva i framtiden, då utvecklingen alltid måste föra on sådan
mängd nya moment med sig, hvilka därvid nödvändigtvis medföra
förändringar, om hvilka vi nu icke kunna göra oss en fullt klar

Onsdagen den a Februari. 59

föreställning. Liberalismen gick sin väg segrande genom tiden,
därför att den hade sin tids uppgifter att lösa, men icke var det
därför, att den skulle haft en åt Adam Smith eller andra dess
teoretiker klart formulerad redogörelse för huru det nutida samhället
skulle so ut, som de då hade framför sig. Mon de bestämmande
riktlinjerna voro angifna. Mer kan icke den socialdemokratiska
åskådningen heller gifva; men det fir alldeles tillräckligt.

Det var särskild! pa en punkt i programmet, som herr statsministern
troddo sig kunna konstatera en stark motsättning mellan
slutmålet och det aktuella programmet. Det var i joidfiågan. Jag
ber först få konstatera, att ändringen af »småbönder» till »småbrukare»
ingalunda har den undermening, som herr statsministern
tycktes fantisera om, utan valdes, därför att småbrukare syntes
omfatta eu större kategori och just den, som man ville tala för
och ville ha skydd för, innefattande alltså både dem, som bruka
sin egen torfva, och andras. Dessa kunna bättre sammanföras
under begreppet småbrukare än småbönder. Det var hela den
historien.

Men så invände herr statsministern: ni ha dock i programmet
nationalisering af jorden. Ja visst, men det hindrar icke, att när
vi se på utvecklingen, sådan den ter sig i verkligheten, så är det,
som tillhör nutidens uppgift, helt enkelt att se till, att kapitalets
makt äfven på detta område blir kringskuren. Men mot samhällsgrupper,
som utan att vara egendomslösa stå kvar från gammal
tid i det kapitalistiska samhället och i denna ställning sjelfva lida
under trycket af kapitalismen, ha vi såsom socialdemokrater, såsom
representanter för arbetarklassens intressen, icke minsta anledning
att ställa oss fientliga.

Vi ha rätt och skyldighet att se till, att äfven de få lefva,
att äfven deras berättigade synpunkter vinna beaktande. Och vi
böra sträfva för att de må få upp ögonen för att den för dem
verkligt farliga fienden är iolagsväldet och alls icke arbetareklassen.

Herr statsministern framhöll, att vi ville genom dessa jämkningar
få ett program, som passar för alla, kan locka alla till sig.
Nej, det är icke alla som vi söka, och det har också visat sig, att
vi få rekryter nästan uteslutande från de samhällslager, som komma
till korta med den kapitalistiska sakernas ordning. Från de grupper,
som ha solidariskt intresse med kapitalet, komma endast enstaka
individer öfver till oss. Men att samla alla, som ha intressen mot
kapitalismen, det är sund socialdemokratisk politik. Den kan först
möjliggöra, att folket kan komma den farliga fienden in på lifvet,
och bereda väg steg för steg för en utveckling till ett socialdemokratiskt
samhälle.

Hans excellens herr statsminister Lindman: Herr talman!
Jag ber endast att få säga ett ord med anledning af att jag
i mitt förra yttrande uteglömde att bemöta en sak, som förekom

9.

Svar d
interpellation
(Forts.)

Nt« 8. 60

Onsdagen den 3 Februari.

Svar ä j barr Brantings första anförande, nämligen om agitationen i skointerpcUatum.
iorna Jag behöfver endast göra det genom att läsa upp hvad jag
( 0 s‘ i svaret på interpellationen anfördo härom. Det var: »Särskilt
måste man vaka öfver att agitationen icke får sprida sina läror i
statens bildningsanstalter, de må vara skolor eller kaserner.» Således
var det fråga om agitation. Det bör väl icke få förekomma
någon agitation för vare sig den socialdemokratiska eller andra
politiska läror.

Medan jag har ordet, ber jag att få konstatera och det i mycket
högre grad än förut, hvad jag sade i mitt förra yttrande, att man
aldrig af socialisterna får riktigt svar eller någon klarhet i dessa
frågor, ty det yttrande, som herr Branting alldeles nyss hade, är
för mig fullkomligt dunkelt, lika dunkelt som den framtidsstat,
han talade om, och hvilken han själf sade vara höljd i dunkel.
Vi veta med hvilka medel man arbetar för att nå fram till den
och med hvilka principer — men målet är dunkelt. När man
talar om en programpunkt, så säges det, att den hör till framtidsprogrammot,
om man går till en annan, att den hör till nutidsprogrammet.
På det sättet får man aldrig säkert besked. Men
för oss andra svenska medborgare, som lefva och röra oss i detta
samhälle, skulle det vara ganska bra, om vi finge veta, hur denna
fråga ställer sig för socialdemokraterna själfva, hur man tänker
sig, att samhället skall gestalta sig, när produktionsmedlen öfvergått
till kollektiv besittning, när staten blifvit ägare af grufvor,
skogar, vattenfall etc. Om en sådan sakernas ordning inträder
ena dagen, så är den slut dagen efter, det är min öfvertygelse —
en sådan ordning kan ej bestå. — Men jag förstår, att denna fråga
är oklar äfven för herr Branting.

Herr vice talmannen: Herr talman! Det är ju gifvet, att när
denna interpellation väcktes, så var trots dess onekligen på många
punkter egendomliga motivering likväl dess ämne, själfva föremålet
för spörsmålet, sådant, att det måste väcka det största intresse.
Särskilt måste det ju gifvetvis intressera alla dem, som på nära
håll ha följt och gjort sina reflexioner öfver den stora valrörelsen
i somras och som därvid bemärkt vissa yttranden, som fällts utaf
regeringsledamöter — just desamma, som i dag uppträdt från ministerbänken
— det måste, säger jag, intressera oss mycket att
höra hvad de komma att säga inför, om jag så får säga, detta rättaste
forum, nämligen Andra Kammaren. Man kunde ju förutsätta,
att deras yttranden skulle bli vida mera utförda och kanske vida
mera öfvervägda än då de fälldes vid ett eller annat middagssamkväm.

Vi ha nu hört dessa yttranden. Jag skall icke inlåta mig på
det senare, nämligen grefve Hamiltons, som efter min tanke
utan hans egen afsikt har bragt själfva principdebatten en smula
på afvägar. Det är icke därför min mening att framställa någon

til >10 N.

Onsdagen don 3 Februari.

förebråelse mot honom. För min del vill jag emellertid endast
och allenast hålla mig vid själfva hufvudpunkterna.

Jag vill då genast säga, att hvad beträffar herr statsministerns
svar på interpellationen, sä är det på många punkter, jag delvis
och till ganska stor del — instämmer i de allvarliga betänkligheter,
som han uttalat gentemot åtskilliga af de yttringar, som
omedelbart eller medelbart stå i sammanhang med den socialdemokratiska
rörelsen. Jag skall icke här genomgå de olika punkterna.
I vissa punkter är jag alldeles icke ense med herr statsministern.
Om det verkligen är meningen med det första han omtalade, nämligen
don republikanska tärgen på den socialdemokratiska rörelsen,
att han vill fötdöma den som något fullkomligt laglöst och ofosterlandskt,
äfven där tendensen icke i ringaste mån är förenad
med någon tendens till våld, då fruktar jag, att man litet hvar
får låta bli att ge sig in på diskussion af den ena eller andra
statsformen, ty man kunde ju möjligen då antyda meningar, som
göra att man skulle bli ställd under särskild uppsikt för kätterska
åsikter.

Men, som sagdt, beträffande åtskilliga af de andra punkterna
kan jag nog dela i mycket de åsikter herr statsministern uttalade.
Och det är väl icke något oriktigt, om man sammanfattar det, som
i synnerhet utgör betänkligheterna mot den socialdemokratiska rörelson,
sålunda, att den är endast till en del, hur stor kan jag
icke säga, en parlamentarisk och till en del en revolutionär rökelse
med^märke från sitt uppenbart revolutionära ursprung. Jag tror
också, att det i hög grad kommer att bero på med hvad makt och
myndighet den parlamentarFka riktningen inom den socialdemokratiska
rörelsen kan göra sig gällande och trycka ned de revolutionära
tendenserna med deras yttringar, bland hvilka den värsta
är den s. k. »syndikalismen», jag tror, att på detta beror ofantligt
mycket både den socialdemokratiska rörelsens möjlighet att i längden
blifva till någon nytta för samhället och möjligheten för andra
riktningar uti samhället att samverka med den.

Men om jag sålunda långt ifrån är blind för att både öfverdrifter
och taror och till och med, svårt att säga, betänkliga, betydande
lagöfverträdelser äro förknippade med vissa yttringar af
den socialdemokratiska rörelsen, så kan jag dock omöjligt ansluta mig
till hela den ställning och ståndpunkt, som herr statsministern intog.
För mig står det alldeles klart, att låter jag de reflexioner,
som jag gör gång efter annan öfver det, som händer inom den‘socialdemokratiska
världen, utmynna endast och allenast i harm, i
ovilja, då kommer jag till en ståndpunkt så steril, så ofruktbärande
för samhället i det hela, att man svårligen ens kan göra sig
en föreställning om hvad följderna då verkligen bli. Nej, jag
tror att, på samma gång man icke det ringaste får släppa på nödvändigheten
att upprätthålla samhällets ordning — och i det afseendet
veta såväl socialdemokraterna som kammaren, hvar de ha

Svar d
interpellation

(Forts.)

H:o 8. 62

Onsdagen den 3 Februari.

Svar å
interpellation.
(Forts.)

mig —, man ständigt måste ha klart och lefvande för sig, att om
den socialdemokratiska arbetarrörelsen har blifvit så stor till omfånget,
som den har blifvit, då är det därför att den, om också understundom
med alldeles orätta, med alldeles vilseförande medel i
alla fall försöker att efter sin förmåga draga fram i ljuset vissa
oföirätter, vissa missförhållanden, som vi icke kunna förneka.

Det är detta, som jag icke fann i herr statsministerns yttrande.
Jag fann icke den uppfattning af arbetarfrågans oerhörda, öfverväldigande
vikt i våra daaar, som man bra gärna skulle ha velat
höra från den platsen. Herr statsministern sade: Det göres reformer,
det är reformer nu under utarbetande, och regeringen är intresserad
af reformer. Ja, men vi måste erkänna, att det borde
långt förut ha gjorts reformer och mycket stora reformer, och vi
måste säga oss, att när de icke ha gjorts, då de borde ha gjorts,
måste vi så mycket mer sätta alla krafter till, för att de skola
göras. Herr statsministern kan icke vara i okunnighet om, från
hvilket håll mest af alla faran hotar, för att dessa reformer icke
skola bli gjorda eller för att de icke skola bli gjorda med det djup
och den vidd, som äro nödvändiga.

Herr statsministern har påpekat, att ett förslag till ålderdomsoch
invaliditetsförsäkring är under utarbetande. Jag tror att det
uppdraget är lämnadt åt skickliga personer, och jag vill hoppas,
att de framlägga ett godt förslag, men säger på förhand, att om
detta förslag blir obehörigen klippt i Fö''sia Kammaren, ja då är
det ej möjligt för vårt land att ens peka på den allra förnämsta,
den allra viktigaste, den första punkten, som vi måste kunna peka
på för att gentemot arbetarne kunna säga, att våra samveten äro
rena. Detta är det första. Men det kommer många andra till —
stora och trängande sociala reformer.

Jag tror således, att man mycket väl kan betona, och är själ!
öfvertygad om att man aldrig någonsin bör underlåta att betona
det oriktiga och obehöriga, man finner i mycken framfart, som ingår
i åtbetarrörelsens yttringar; men jag tror på samma gång, att
man koiumer ingen vart, och att man ej gör godt utan skada mot
sitt eget samhälle, ifall man icke jäm-ddes därmed är genomträngd
af öfvertygelsen om det nödvändiga i att tillmötesgå, dar fordringar
äro lätta och riktiga och tillmötesgå dem snabbt och utan dröjsmål,
ett dröjsmål, som nu varat allt för länge. Om herr statsministern
hade sagt något sådan'', och om han till äfventyrs därtill Jagt ett
allvarligt och ux>priktigt löfte att göra allt, hvad han kunde, för
att i de afseende!!, jag nu antydt, verka på den medkammare, där
han ju bör äga möjlighet till stort inflytande, tror jag, att man
kunde ha varit mycket tillfredsställd med ett sådant yttrande.

Jag vill nu icke inlåta mig vidare i detalj och på hvad han
sade, men jag tror icke, att vare sig han själf eller någon annan
skall kunna bestrida, att hela den stämning och hela den färg, som
låg öfver hans anförande, var en helt annan än att den ens möj -

Ousdagen den 3 Februari. g3

oss att tro, att han till någon del rIcullo instämma i
hvad jag bär sagt. Jag skall nu icke gä vidare. Det har synts
mig nödvändigt, att i detta betydelsefulla ämne fä uttala min åsikt,
som, efter hvad jag tror, kanske delas af åtskilliga af mina politiska
meningsfränder i denna kammare, och jag kan kort och godt
sammanfatta denna åsikt i följande ord: »Jag önskar, att samhället
måtte gä miltals på de sociala reformernas väg, men icke en tum
på den anarkistiska statsuppgifvelsens.»

I detta anförande instämde herrar Berg i Stockholm, Palme,
friherre Bonde, lekman i Mo gård, Juhlin, Gripenstedt, grefve
Hamilton, Böing och Bogren.

Dans excellens herr statsministern Lindman: Derr talman,
mina heirar!^ Jag konstaterar med stor tillfredsställelse, att herr vice
talmannen^ såsom chef för ett af Riksdagens partier har bär yttrat
sig uti så eikännsamma ordalag, som han gjort, beträffande mina
uttalanden i dag. I mångt och mycket och till en ganska stor
del instämmer han, säger han, uti hvad jag har sagt; och jag tror
att i verkligheten det är så, att skillnaden i åsikter härvidlag
icke är så stor, om man blott på båda hall vill hafva den uppfattningen,
att, när uttalanden i dessa frågor göras och man fäller
klandrande omdömen om socialdemokratien, man verkligen inser,
att oviljan är riktad mot de yttringar af socialismen, som man
måste betiakta som laglösa och stridande mot samhällets vällärd.

Däruti ligger knutpunkten, och härutinnan tror jag att jag
kan vara fullständigt öfverens med honom; men jag måste opponera
mig mot ett yttrande af honom, enligt hvilket han afläst
mitt första svar på interpellationen sä, som om det talade om
socialdemokratien med harm och ovilja allena, och hvari han sägen,
att man i mitt svar hade velat höra mera om de andra vägarna
man kan gå, såsom reformernas väg, undanskaffande af sådana förhållanden
i världen, hvilka måste betraktas såsom mi-sforhållanden,

o. d. Uti den delen instämmer jag emellertid fullkomligt med den
ärade talaren, och jag ber att därvid få betona, hvad som möjligen vid.
mitt uppläsande af svaret kan hafva gått honom förbi, nämligen
att jag tydligen uttalar, att regeringen har på sitt program lösningen
af fler a sociala frågor, häribland äfven arbetarefiågan, och
att den frågan förvisso icke är något, som regeringen står kall
och ointresserad för.

Jag fick nyss här uppbära klander för att dessa fiågor icke
nog hastigt fördes fram, och särskilt talade hem vice talmannen
om frågan om åldeidoms- och invaliditetsföisäkringen. Ja, den
frågan talade herr vice talmannen om äfven hösten 1905, såsom konsultativt
statsråd, uti den valrörelse, som da pågick i Stockholm.
Han fällde då ett yttrande, som jag tror mig väl minnas, och som
gick ut pa att det är farligt att se, huru industrien skadas genom

Ji:o H.

Svar å
interpellation.
(Forts.)

N:o 8. 64 Onsdagen den ö Februari.

Svar d de våldsamma arbetarestrider, som pågå i vårt land, och hvari han
interpellation. taiar om socialdemokratien, som växer upp liksom en stat i staten

(Forts.) och vi(1 gätta 8ja rätt och sitt Väl framför statens rätt och statens
väl. Han uttalade då, att här äro två vägar, på hvilka man kan
gå. Den ena vägen heter reformernas väg, och det nämndes särskilt
ålderdoms- och invaliditetsförsäkringen; den andra vägen är
att genom stränga strafflagsbestämmelser o. d. söka hejda rörelsen.
Den senare delen ville talaren för sin del ej följa. Ett hälft ar
senare stod herr Staaff i Sveriges Riksdag såsom statsminister och
hade då tillfälle att framlägga dessa punkter, som naturligtvis lågo
honom varmt om hjärtat; och därvid fann han — och jag tror det
är rätt naturligt — att han äfven måste följa den senare vägen,
ty det var skälet hvarför de så kallade Staaff-lagarna framlades för
Riksdagen. Däremot fann han icke, att det var lika nödigt att
följa den först nämnda vägen, ty något förslag om ålderdomspensionering
blef icke af honom framlagdt, och icke heller blef någon
kommitté för ett dylikt förslags utarbetande af honom tillsatt.

Hvad nu särskilt denna senare fråga beträffar, sa vill jag
nämna, att, såsom redan särskild! framhållits, densamma af mig
och af regeringen omfattas med det allra lifligaste och varmaste
intresse; och, såvidt jag förstår, hafva vi funnit de lämpliga och
rätta männen att sätta in i den kommitté, som skall utarbeta
förslag därom. Bland andra sitter där äfven en socialdemokrat,
herr Branting. Jag är lifligt öfvertygad, att de i den frågan skola
komma till ett godt resultadt; och jag hoppas, att de skyla vilja
försöka att bedrifva sitt arbete så hastigt, att ett förslag till Riksdagen
må kunna framläggas så snart som möjligt. Det är visserligen
en stor och mycket svårlöst fråga, men den skall väl i alla
fall kunna redas ut. Däremot tycker jag, att herr vice talmannen
verkligen uttalar en något obefogad fruktan, då han säger: måtte
nu förslaget komma fram utan att blifva vingklippt och utan att
blifva förstördt. — Finnes det då uti den diskussion, som här i
dag vant före, någon rimlig anledning att tala om, att man har
misstanke att regeringen skulle förstöra det förslag, som skulle
komma fram? Jag tycker för min del, att den frågan ligger bra
mycket på sidan om saken. I alla fall har man ju att halla sig
till det förslag kommittén kommer att afgifva, och man tar väl
tro, att regeringen försöker att följa kommittén, ehuruväl jag ju icke
därom kan uttala mig, då detta förslag ännu icke föreligger.

Emellertid vågar jag till sist säga, att man icke kan påstå,
att regeringen ställt sig oförstående gentemot lösningen af de
sociala problemen; och vi hafva här i dag från en ledamot af det
socialdemokratiska partiet fått ett ampelt erkännande af att vi
icke äro alltför byråkratiskt anlagda utan försöka och sträfva, så
godt vi kunna, att komma fram på reformernas väg, hvilken väg
äfven jag för min del vill lifligt förorda.

Onsdagen den 3 Februari. 65 Nso 8.

Herr vice talmannen: Ja» ber blott att få konstatera, att Svar å

det ingalunda var min afsikt att gentemot den nuvarande regeringen interpeliation.
eller statsministern uteslutande eller ens alls rikta någon anmärk- (Forts )
ning om ett fördröjande af ålderdoms- och invaliditetsförsäkringsfrågans
lösning. Detta yttrande har af herr statsministern missförståtts.
Det syftade på ett långt tidsskede. Det är, tror jag, nu
den tredje kommittén vi ha i ålderdoms- och invaliditetsförsäkringsfrågan,
och, om jag icke missminner mig, fira vi i år kvartssekelsminnet
af tankens framförande i svenska Riksdagen. Det
var min afsikt att lägga anmärkningen på ett annat håll, och där
tror jag att den nog ligger ganska befogad; och jag ville säga,
att det är detta håll, som är farligt för de sociala reformerna. Det
vore önskligt, om man kunde säga sig veta om regeringen, att den
ville sätta in hela sin kraft för att inverka just på det hållet.

Herr statsministerns nu häfda yttrande har icke öfvertygat mig
något i den vägen och för öfrigt icke öfvertygat mig öfver hufvud
taget om någonting.

§ 8.

Herr vice talmannen, som på begäran ånyo erhöll ordet,
yttrade: Jag anhåller att få föreslå, att konstitutionsutskottets memorial
n:o 1, dess utlåtande n:o 2 och utlåtandet n:o 3 måtte bli
uppförda först på föredragningslistan för nästkommande onsdag.

Denna hemställan bifölls af kammaren.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes lagutskottets utlåtande n:r 1, i
anledning af verkställd granskning af justitieombudsmannens ämbetsförvaltning.

§ 10.

Herr Olausson aflämnade en motion i anledning af Kungl.

Maj:ts proposion med förslag till lag angående tillsättning af
prästerliga tjänster.

Denna motion, som erhöll ordningsnumret 184, blef på begäran
bordlagd.

§ 11.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr Kropp, som yttrade: I fredags uppsades 52 arbetare från sin interpellation.
anställning vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori i Eskilstuna. Anledningen
angafs från arbetsledningens sida vara arbetsbrist. Inskränkning
i tillverkningen har ägt rum ända sedan i fjor med en femtedel,

Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 8. 5

N:o 8. 66

Onsdagen den 3 Februari.

interpellation, och bär arbetstiden enligt mig lämnad uppgift under denna tid varit
(Forts.) 45 timmar i veckan. Nu skulle meningen vara att utöka denna
arbetstid till 56ya timmar i veckan, hvarigenom de nu till den 1
maj uppsagda 52 arbetarne skulle blifva öfverflödiga. Yid uppsägningen
synas ej ha följts de principer, som pläga tillämpas af
bättre enskilda arbetsgifvare, nämligen att hänsyn tages till den
tid vederbörande innehaft sin befattning, huruvida han är familjeförsörjare
eller icke, o. s. v. Här ha uppsägningarna drabbat gamla
trotjänare, som i mera än 20 år varit i gevärsfaktoriets tjänst,
medan yngre och relativt nyanställda fått förblifva vid sina platser.
Familjeförsörjare ha förlorat sina platser, medan icke familjeförsörjare
fått behålla sina o. s. v.

Här upprullas för oss problemet om staten som arbetsgifvare.
Bör staten som sådan handla mera summariskt än enskilda? Hade
det öfver hufvud taget varit nödvändigt, att dessa afskedanden
förekommit? Skulle icke arbetarne under den tid, då tillverkningen
måste inskränkas, kunnat få bibehålla sin kortare arbetstid
med däraf följande lägre arbetsförtjänst men fått förblifva till
antalet oförminskade? Så ordnade nyligen genom frivillig öfverenskommelse
arbetare och arbetsgifvare en liknande angelägenhet
vid ett sockerbruk i Skåne.

I det samhälle, där detta händt, ha dessa uppsägningar väckt
stor förstämning, och detta långt utanför kroppsarbetarnes led.
Man anser, att det är i högsta grad olämpligt, att staten genom
massafskedanden direkt utökar den armé af arbetslösa och nödlidande,
hvars storlek redan väcker alla ansvarskännande medborgares
djupa bekymmer. Det är helt andra initiativ i arbetslöshetsfrågan,
som stora folklager förvänta från statens sida. Under förhoppning,
att sista ordet i denna angelägenhet ej af högsta vederbörande
uttalats, anhåller jag vördsamt om kammarens tillstånd
att till herr statsrådet och chefen för landtförsvarsdepartementet
få framställa följande spörsmål:

1. Har herr statsrådet med hänsyn till de nyligen gjorda
uppsägningarna af arbetare vid Carl Gustafs stads gevärsfaktori undersökt,
huruvida dessa uppsägningar äro oundgängligen nödvändiga
och ej skulle kunna undvikas genom bibehållande af nu
tillämpad arbetstid; samt, därest de ej kunna undvikas,

2. År herr statsrådet betänkt på att öfvervaka, att vid afskedandena
hänsyn tages därtill, att familjeförsörjare och sådana,
som längre tid arbetat i gevärsfaktoriets tjänat, om möjligt skonas
från uppsägning och afsked?

Herr Kropps ifrågavarande anhållan blef af kammaren bifallen.

§ 12.

Herr talmannen gaf häruppå ordet till

67 N:o 8.

Onsdagen den 3 Februari.

Herr Persson i Stockholm, som anfördo: Jas anhåller att till interpellation.
statsrådet och chefen för civildepartementet få framställa följande
interpellation:

Den 4 december förra året utsände Kungl. Maj:t genom civildepartementet
en skrifvelse till samtliga länsstyrelser i riket angående
arbetslösheten och med föreskrifter och påpekanden om
åtgärder, som borde vidtagas med anledning af den rådande arbetslösheten
och dess bekämpande.

I den kungl. skrifvelsen tramhöils, att enligt inhämtade upplysningar
arbetslöshet i jämförelsevis stor utsträckning förekom i
landet, men att densammas omfattning var svår att med ledning
af de då föreliggande uppgifterna sannolikt beräkna, hvarför regeringen
ansåg lämpligast att för erhållande af mera fullständig
kännedom, såväl om arbetslöshetens verkliga omfattning som orsakerna
därtill, samtidigt och under kontroll anordnades arbetslöshetsräkningar
inom hvarje kommun i riket, där anledning fanns
antaga att arbetslöshet i större utsträckning förekom.

Som en följd häraf företogos arbetslöshetsräkningar den 12
sistlidne januari på 358 olika platser i riket, däraf i 118 städer
och köpingar samt i 240 kommuner på landsbygden. Arbetslöshet
torde visserligen vid nämnda tidpunkt varit rådande på flera platser
i landet, fastän ej räkning å dessa företogs, till synes beroende
på vissa myndigheters »missuppfattning» af den kungl. skrifvelsen.

Å de 358 platser, där räkning företogs, anmälde sig emellertid
sammanlagdt 20,143 män och 594 kvinnor, till sitt antal fördelade
som följer:

1 Stockholms stad 2,894;

I Stockholms län 628, däraf 257 i städerna och 371 å landsbygden; Uppsala

län 496, däraf 323 i städerna och 173 å landsbygden
;

Södermanlands län 382, däraf 322 i städerna och 60 å landsbygden
;

Östergötlands län 1,140, däraf 881 i städerna och 259 å landsbygden
;

Jönköpings län 251, däraf 114 i städerna och 137 å landsbygden; Kronobergs

län 64, alla i städerna;

Kalmar län 243, alla i städerna;

Glottlands län 199, alla i städerna;

Blekinge län 351, däraf 289 i städerna och 62 å lands bygden

;

Kristianstads län 132, alla i städerna;

Malmöhus län 3,200, däraf 2,789 i städerna och 411 å landsbygden
;

Hallands län 373, däraf 353 i städerna och 20 å lands bygden; -

N:o 8. 68

Onsdagen den 3 Februari.

interpellation. Göteborgs och Bohus län 1,901, däraf 1,658 i städerna och
(Forts,) 243 å landsbygden;

Älfsborgs län 318, däraf 243 i städerna och 75 å landsbygden; Skaraborgs

län 122, däraf 111 i städerna och 11 å landsbygden; Värmlands

län 995, däraf 507 i städerna och 488 å landsbygden; Örebro

län 574, däraf 268 i städerna och 306 å landsbygden; Västmanlands

län 434, däraf 433 i städerna och 1 å landsbygden; Kopparbergs

län 912, däraf 108 i städerna och 804 å landsbygden; Gäfleborgs

län 1,445, däraf 812 i städerna och 633 å landsbygden; Västernorrlands

län 730, däraf 363 i städerna och 367 å landsbygden
;

Jämtlands län 37, alla i städerna;

Västerbottens län 194, alla å landsbygden; och

Norrbottens län 2,505, däraf 211 i städerna och 2,294 å landsbygden.

Detaljutredningen angående de anmälda arbetslösas yrken, ålder,
försörjningsplikt, arbetslöshetstidens längd o. s. v. är ännu ej färdig,
men om vi särskildt angående försörjningsplikten och arbetslöshetstiden
våga lägga de uppgifter, som föreligga från Göteborg
till grund, så framgår, att nöden tillföljd af arbetslösheten torde
Tara stor och omfattande. För de 1,624 män, som anmälde sig i
Göteborg, hade arbetslösheten i genomsnitt varat 15 veckor för
hvardera. Af dessa 1,624 arbetslösa män hade 1,055 försörjningsplikt
förutom sig själfva, 3,149 personer eller i genomsnitt 3 hvardera.
Om förhållandena öfver hela riket proportionellt motsvara
dem, som konstaterats i Göteborg, torde sålunda den 12 sistlidne
januari i rundt tal inemot 70,000 människor inom landet under
15 veckor lidit under de svårigheter, som arbetslösheten medför
för fattiga arbetare.

Härtill kommer ytterligare, att nämnda arbetslöshetsberäkning
icke blef fullständig, dels emedan den ej omfattade alla platser
inom riket och dels emedan ej på långt när alla arbetslösa å platser,
där den företogs, anmälde sig. Om detta sista beklagliga faktum
voro så godt som alla initierade, bland annat tidningarna af alla
färger, eniga dagen och dagarna efter den 12 januari. I Göteborg
t. ex. anmälde sig blott 1,695 personer, under det att samtidigt
vid arbetsförmedlingsanstalten på platsen voro inskrifna 2,161
arbetslösa — 546 flera än som anmälde sig. I Stockholm, Malmö
med flera platser torde föga mer än 50 procent af de arbetslösa
ha anmält sig. Arbetslösheten var sålunda väsentligt mer omfat -

Onsdagen den 3 Februari.

69 N:o N.

tando än som genom räkningen den 12 januari konstaterades. Härtill
kommer, att arbetslösheten sedan arbetslöshetsräkningen ytterligare
tilltagit i omfattning, i det att vissa industrier ytterligare
inskränkt sin produktiva verksamhet och hela fabriker för kortare
eller längre tid helt inställt sin drift.

Tydligt framgår häraf att arbetslösheten inom landet nu är
långt mera svår och omfattande än den varit sedan början af
90-talet och att effektiva åtgärder äro af nöden för att uppehålla
de af arbetslösheten drabbade arbetarne och familjerna öfver den
svåra perioden.

I den kungl. skrifvelsen af 4 december ålades länsstyrelserna
att erinra vederbörande kommunala myndigheter om angelägenheten
af att i största möjliga utsträckning bereda dem, som utan eget
förvållande äro arbetslösa, tillfällen till arbeten, äfvensom påpeka,
hurusom det bör ligga i vederbörande kommuners intresse att ställa
medel till arbetsförmedlingsanstalternas förfogande att användas
såsom reselån eller bidrag till resekostnader för arbetslösa, som
fått sig arbete anvisadt på annan ort.

Regeringen är för dessa sina åtgärder berättigad allt erkännande,
och utan tvifvel ha länsstyrelserna fullgjort sitt åliggande
i fråga om erinring till de kommunala myndigheterna, men tyvärr
befinna sig ändock flera arbetare nu i saknad af arbete än den dag,
den kungl. skrifvelsen utsändes. En del kommuner synas visserligen
ha påbörjat vissa utredningar, hvilka kanske blifva färdiga,
när arbetslösheten är öfver; en del, såsom Stockholm och några
till, ha vidtagit vissa åtgärder för att igångsätta arbeten, där de
arbetslösa kunna sysselsättas. Åtgärderna äro dock för otillräckliga
och realiseras för långsamt för att de många arbetslösa skola kunna
beredas arbete. Inom en del kommuner, särskild! landskommuner,
lär det vara så att inga kommunala företag, om än så behöfliga
kunna igångsättas, enär pengar saknas och emedan pengar till rimligt
pris ej för närvarande synas stå att erhålla för dessa smärre
kommuner. Här synes statens medverkan vara af behofvet påkallad.
Det behöjves billigare pengar för att något skall kunna
göras. Slutligen synes inom en del kommuner, där arbetslöshet
finnes, vederbörande åtminstone i någon nämnvärd grad ej vidtagit
några som helst åtgärder i enlighet med regeringens skrifvelse.

Under tiden växer arbetslösheten och för hvarje dag som går
blir den därutaf följande nöden i de arbetslösa hemmen allt mer
tryckande och skriande. Att lämna några detaljskildringar från
dessa nödens boningar är öfverflödigt. Det behöfves blott påminnas
om hur arbetaren i allmänhet på grund af knapp inkomst och dyr
tid måste så att säga lefva ur hand i mun. När så ofrivillig
arbetslöshet inträffar, så måste den ena bohagsartikeln efter den
andra vandra till pantlånaren, och efter några veckor, när ingen -

Interpellation.

(borta.)

Ji:o 8. 70

Onsdagen den 3 Februari.

interpellation, ting mera finnes och arbetslösheten fortsätter, så inträder nöden i
(Forts.) all

sin ohygglighet. Pengar saknas, krediten är slut och arbetarefamiljen
ligger där med vräkningsutslag och utan bröd åt de gråtande
små. Hvad en sådan situation vill säga, känner bäst den
som lider under densamma.

Ytterligare åtgärder äro därför af behof vet påkallade för
arbetslöshetens och de därutaf följande svårigheternas bekämpande.

Dessa åtgärder kunna vara af olika slag, såsom beredande af
billigare pengar för den produktiva verksamheten; underlättande
af enskilda kommuners penningbehof för igångsättande af arbeten,
som äro af behofvet påkallade och som omedelbart kunna igångsättas;
att staten själf igångsätter arbeten under sådana rimliga
villkor, som af arbetarne kunna antagas. Vidare torde vara nödvändigt,
att ekonomiskt understöd äfven på annat sätt af staten
beredes de ofrivilligt arbetslösa, så att de icke duka under till
skada och förlust för samhället.

De arbetslösa arbetareskarorna afvakta med spändt intresse
hvad som från regeringens och statens sida kan vidtagas för bekämpande
och lindrande af arbetslösheten och därutaf uppståndet
elände.

På grund af hvad jag sålunda tillåtit mig framföra anhåller
jag vördsamt att till chefen för civildepartementet få framställa
följande spörsmål:

Ämnar regeringen vidtaga några åtgärder för beredande af
arbete åt de arbetare, som blifvit ofrivilligt arbetslösa? samt

hvilka åtgärder ämnar regeringen vidtaga för att genom ekonomiskt
understöd lindra den nöd, som råder bland dessa arbetslösa? Jämväl

denna framställning bifölls af kammaren.

§ 13.

Justerades ett protokollsutdrag.

§ 14.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr Carlson i Herrljunga under 6 dagar fr. o. m. d. 4 febr.

» Bengtsson i Bjärnalt... » 2 » » » 5 »

» Sjöberg ..................... » 4 » » » 6 »

» Olausson under den 6 februari,

71 N:o 8.

Onsdagen den 3 Februari.

herr Andersson i Bråborg under 5 dagar fr. o. m. d. 5

» Lindblad .................. » 5 » » »5

» Wilson ..................... » 4 » » » 5

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 5,3 3 e. m.

In fidem
Per Cronväll.

febr.

» och

i