1909. Andra Kammaren. N:o 47

ProtokollRiksdagens protokoll 1909:47

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1909. Andra Kammaren. N:o 47.

Lördagen den 24 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr statsrådet grefve Hamilton aflämnade Kungl. Maj:ts
proposition angående anslag till marinintendenturkåren m. m.
Den kungliga propositionen bordlädes på begäran.

§ 2.

Föredrogos Kungl. Maj:ts på kammarens bord hyllande propositioner;
och hänvisades till statsutskottet propositionerna:

angående om- och tillbyggande af Kronprinsens husarregementes
kokinrättningsbyggnad i Malmö samt om uppförande därstädes
af en mässbyggnad för regementets underofficerare och
manskap m. m.;

angående ändring i gällande grunder för pensionering af
arméns befäl och underbefäl med vederlikar;

angående upplåtelse till Stockholms stad af visst område
utaf Norra Djurgården m. m.; och

angående uppförande af en byggnad, innehållande lokaler
för krigshögskolan och krigshofrätten med flera institutioner och
myndigheter.

Till lagutskottet remitterades Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag om ändrad lydelse af § 9 i lagen angående köttbesiktning
och slakthus den 22 december 1897.

Till statsutskottet hänvisades vidare propositionerna:
med förslag till förordningar angående konungariket Sveriges
stadshypotekskassa och angående grunderna för stadshypoteksföreningars
bildande och verksamhet m. m.;

angående anvisande af ytterligare medel till norrländska
nyodlingsfonden;

angående anvisande af medel åt den s. k. jordförmedlingsfonden; Andra

Kammarens Prof. 1909. N:o 47.

1

N:c 47. 2

Lördagen den 24 April, f. m.

angående försäljning af tre lägenheter från förra militiebostället
Hälla n:o 1 i Södermanlands län;

angående försäljning af en lägenhet från förra militiebostället
Stålsbyn n:o 1 i Värmlands län;

angående försäljning af 14 lägenheter från förra militiebostället
Vanstad n:is 25 och 26 i Malmöhus län;

angående försäljning af lägenheter från förra militiebostället
Björkö n:is 1 och 2 i Östergötlands län; samt

angående anvisande af medel till uppförande af erforderliga
ekonomihus å lotterna n:is 1—5 af Flyinge kungsgård, Valleberg
kallade, i Malmöhus län.

§ 3.

Vidare föredrogos hvar för sig och hänvisades till lagutskottet
de å kammarens bord hvilande motionerna, nämligen herr Lindhagens,
n:o 258, och herr Widéns, n:o 259.

§ 4.

Föredrogs, men bordlädes åter Andra Kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 25.

§ B.

Herr talmannen tillkännagaf, att enligt öfverenskommelse
mellan kamrarnas talmän gemensamma voteringar komme att
anställas nästkommande fredag den 30 april kl 2 e. m. angående
de voteringspropositioner, som då vore af kamrarna godkända.

§ 6.

Föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande n:o 6, i anledning
af väckt motion om ändring af § 79 regeringsformen.

Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 7.

Angående Härefter förelåg till behandling konstitutionsutskottets ut tillsättande

af låtande n:o 7, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
mwTaf^rdd- Kungl. Maj:t angående utredning rörande ändrade grunder för
mänochmagi-tillsättning af borgmästare samt af rådmän och magistratssekrestratssekre-
terare i Stockholm m. m.

terare i Uti en inom Andra Kammaren väckt, till konstitutions Stockho

m. ^j-ottet hänvisad motion, n:o 90, hade herr Zimdahl hemställt,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kung!. Maj:t täcktes låta anställa utredning rörande ändrade

Lördagen den 24 April, f. va. 3

grunder för tillsättning af borgmästare samt af rådmän och
magistratssekreterare i Stockholm äfvensom för Riksdagen framlägga
det förslag, hvartill en sådan utredning kunde föranleda.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte föranleda
någon Riksdagens åtgärd.

Reservation hade emellertid afgifvits af herr Clason.

Efter föredragning af utskottets hemställan lämnades på begäran
ordet till

Herr Zimdahl, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Konstitutionsutskottet har icke funnit anledning tillstyrka motionen,
men jag måste i alla fall uttrycka min glädje öfver den välvilliga
motivering, utskottet ägnat densamma. I likhet med den
ärade reservanten tror jag, att motionen kunnat bifallas, men jag
böjer mig fullkomligt för de skäl utskottet anfört och skall,
herr talman, icke göra något yrkande.

Vidare anförde:

Herr Persson i Stockholm: Herr talman, mina herrar!

Jag har vid genomläsandet af utskottets motivering i detta betänkande
icke kunnat finna annat än att den fråga, det här gäller,
är af principiell och viktig betydelse. Icke heller har jag af utskottets
motivering kunnat få annan uppfattning än att utskottet
fullständigt eller nära nog fullständigt ställt sig på den ståndpunkten,
att den valrätt, som för närvarande sedan lång tid tillbaka
tillkommer befolkningen att utöfva vid föreslående af
kandidater till borgmästare och rådmansbefattningar, enligt utskottets
mening icke längre är lämplig att praktisera. Utskottet
anför visserligen vissa skäl, som tydligen tala för befolkningens
störa intresse af huru dessa ämbetsmän tillsättas, men säger samtidigt,
att detta uppenbarligen icke kan innebära tillräckligt skäl
för bibehållande af den nuvarande ordningen vid dessa tjänsters
tillsättande. Jag är icke obekant med, att det mer än en gång
talats om, att valrätten borde borttagas, och att dessa ämbetsmän
borde tillsättas af Kung!. Maj:t; men denna Kungl. Maj:ts rätt
har, så vidt jag vet, äfven varit omtvistad och omdebatterad
inom sakkunniga kretsar. Jag gör icke anspråk på att vara sakkunnig,
men jag har icke utan vidare kunnat låta denna motivering
gå förbi utan att mot densamma uttrycka mina bestämda
betänkligheter. Jag anser nämligen, att denna inskränkning
af medborgarnes valrätt icke bör komma till stånd, enär medborgarne
tydligen ha så stort intresse af dessa ämbetsmän och
deras funktioner, att de böra få rätt att vara med vid deras tillsättande.
Det är, om denna valrätt skulle tagas bort, tydligen
en byråkratiens eröfring från den folkliga demokratien, någonting
som man har alla skäl att motsätta sig. Huruvida de skäl
utskottet anfört, såsom till exempel att borgmästarne icke kunna

N:o 47.

Angående
tillsättande af
borgmästare,
samt af rådmän
och magistratssekreterare
i
Stockholm.
(Forts.)

N:o 47. 4

Lördagen den 24 April, f. va.

Angående vinna befordran, äro af beskaffenhet att väga så tungt, att valtillsättande
af rutten därför bör fråntagas medborgare, tror jag icke. Ty de
mm^af^rid- olägenheter, som vidlåda den nuvarande ordningen böra kunna
män och magi- på annat sätt afhjälpas utan att den radikala ändring, jag omstratssckre-
nämnt, bör komma i fråga. Jag vill icke göra något yrkande,
utan jag har endast velat uttala mina betänkligheter mot den
foc i io m. tencjenSi som tydligen framgår af utskottets motivering och för
( °r s., mjtt vidkommande uttala ett önskemål, att den valrätt medborgare
hittills haft må bibehållas vid utseende af dessa ämbetsmän.

Herr vice talmannen: Herr talman, mina herrar! Jag

är angelägen om att framhålla, att den föregående ärade talaren
i någon mån torde ha missuppfattat utskottets motivering, mot
hvilken han riktat sig. Utskottet har icke uti sin motivering
velat utan vidare ställa sig på den ståndpunkten, att den nuvarande
ordningen helt och hållet skulle af skaffas i den meningen,
att städernas medborgare icke skulle äga något inflytande, och
något sådant tror jag icke heller framgår af motiveringen. Om
man uppmärksamt genomläser hvad utskottet sagt, skall man
finna, att utskottet sammanfattar hvad det menar, då det säger,
att det med motionären är ense därutinnan, att flere skäl tala
för en reform i förevarande hänseende. Men denna reform kan
tänkas utan att städernas valrätt skulle blifva borttagen. Den
kan tänkas på det sätt, att det omöjliggöres för städerna att begagna
den nuvarande ordningen på sådant sätt, att de facto
Kungl. Maj:ts val blir inskränkt till en enda person. Det måste
ju i alla fall erkännas, att det nuvarande sättet understundom
ledt till stora oegentligheter. Jag har endast såsom min åsikt
velat framhålla detta; för öfrigt yrkar jag naturligtvis bifall till
utskottets hemställan.

Herr Persson i Stockholm: Jag ber att få uttrycka min

synnerliga tacksamhet till herr vice talmannen och konstitutionsutskottets
ordförande för de af honom lämnade upplysningarne,
hvilka tydligen gifva vid handen, att utskottets uppfattning icke
varit den, som jag trott, någonting hvarför man har orsak att
vara belåten.

Ofverläggningen var härmed slutad. Kammaren biföll utskottets
hemställan.

§ 3-

Härefter föredrogs konstitutionsutskottets utlåtande n:o 8, i
anledning af väckta motioner om politisk rösträtt och valbarhet
för kvinnor.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

5 N:o 47.

Lördagen den 24 April, f. m.

§ 9.

o

A föredragningslistan fanns vidare npptaget konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 9, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af vissa paragrafer i riksdagsordningen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, n:o 220, hade herr Branting jämte
33 af kammarens ledamöter hemställt, att Riksdagen för sin del
måtte antaga såsom hvilande till grundlagsenlig behandling följande
förslag till ändrad lydelse af nedanstående paragrafer i den
nya riksdagsordningen:

§ I Svenska

folket representeras af Riksdagen, fördelad i två
kamrar, den Första och den Andra, hvilka hvar för sig pröfva
och afgöra till Riksdagen hänskjuten fråga.

Hvad kamrarna sammanstämmande besluta, det vare Riksdagens
beslut; så ock hvad Andra Kammaren beslutar i grundlagsfrågor
tre gånger och i andra ärenden två gånger i följd,
efter det för hvarje upprepad gång ett nyval till hela kammaren
mellankommit; dock att i de uti 65 § omförmälda frågor olika
beslut skola på sätt där stadgas afgöras medelst gemensam omröstning
samt att hvad därom äfvensom i denna paragraf föreskrifves
ej må ändras annorledes än genom beslut af båda kamrarna.

Riksdagsmännen kunna i utöfning af sin befattning icke
bindas af andra föreskrifter än rikets grundlagar.

§ 9-

Till ledamot i Första Kammaren kan endast väljas man eller
kvinna, som är röstberättigad inom sin kommun samt uppnått
30 års ålder.

§ 16.

Valrätt till Andra Kammaren tillkommer en hvar välfrejdad
svensk medborgare, såväl man som kvinna, som före det kalenderår,
hvarunder val äger rum, uppnått 21 års ålder; dock ej den,
som står under förmynderskap eller fattigvårdsstyrelses målsmansrätt.

Till efterrättelse —----—----inträffar.

§ 19.

Till ledamot i Andra Kammaren kan endast utses man eller
kvinna, som uppnått 25 års ålder samt äger valrätt inom riket.

Om ändrad
lydelse af
vissa paragraJer
i riksdagsordningen.

N:o 47. 6

Om ändrad
lydelse af
vissa paragrafer
i riksdags
ordningen.
(Forts.)

Lördagen den 24 April, f. m.

Därjämte hade motionärerna hemställt, att konstitutionsutskottet
måtte, i händelse af bifall till den gjorda framställningen,
vidtaga den jämkning i formuleringen af andra paragrafer
i grundlagarna, som kunde blifva en följd af ofvanstående förslag.

Utskottet hemställde, att motionen icke måtte föranleda någon
Riksdagens åtgärd.

Reservationer voro afgifna af:

herr vice talmannen Staaff, som på en från utskottets åskande
motivering i likhet med utskottet hemställt, att motionen
icke måtte till någon åtgärd föranleda,

herr Larsson i Västerås, som ansett, att utskottet bort tillstyrka
bifall till motionen, samt

herr Lroomé i Bårslöf.

Efter föredragning af utskottets hemställan yttrade:

Herr Nilsson i Malmö: Herr talman, mina herrar! Då

herrar Lindman och Daniel Persson i Tällberg genom det beslut,
som fattades af 1907 års Riksdag och som nyligen bekräftades
af denna Riksdag, löste den gamla rösträttsfrågan, eller åtminstone
trodde sig lösa den, så var det mera bondeklassens än
arbetarklassens rösträttsreform, som de genomförde. Medan representationsförändringen
af år 1866 i främsta rummet tillgodosåg
borgarklassens eller städernas intressen, så tog 1907 års beslut
i fråga om Riksdagens bildande och sammansättning direkt sikte
på bondeklassens bästa. Den s. k. allmänna rösträtt, som slutligen
blef gemensam för både det liberala partiet och högern,
gynnar i synnerlig grad den jordbrukande befolkningen. Detsamma
gäller om den kommunala rösträttsreform, som från början
utgjorde det Lindmanska förslagets särmärke, och som accepterades
äfven af den liberala vänstern. Och genom de s. k.
Tällbergska villkoren i fråga om valbarhet och arfvoden, bar möjlighet
beredts för bondeklassen att på ett fullt effektivt sätt tillägna
sig och behärska Riksdagens Första Kammare. Men arbetarklassen,
som uppburit detta kraf på eu verklig rösträttsreform,
arbetarklassen som under en lång följd af år kämpat och stridt,
arbetat och offrat för denna sak, den fick bra liten valuta
vid den stora rösträttsuppgörelsen. Ja, genom den stora inskränkningen
af städernas representationsrätt, genom det höjda åldersstrecket
och det nya utskyldsstrecket är den möjligheten visst
icke utesluten, att den industriella arbetarklassen — och därmed
arbetarklassen i sin helhet — snarare förlorat än vunnit på den
stora rösträttskompromissen.

Det sätt, hvarpå Riksdagens Andra Kammare nyss antagit
denna rösträttsreform visar också, att frisinnet föga eller intet
väntar af densamma. Den antogs som bekant under protester
och reservationer från flertalet af den nya Andra Kammaren och
under en sådan brist på anslutning från någon som helst påvisbar

7 N:a 47.

Lördagen den 24 April, f. m.

folkmening, alt, såsom det säges i den föreliggande motionen, Om ändrad
den nya grundlagens egna anhängare sökt eu förlägen tröst däri, ''naraLaatt
när man intet godt väntar af en stor förändring, blir man fer iriksdagsåtminstone
icke utsatt för grämelsen af några svikna förhopp- ordningm.
ningar vid dess tillämpning. (Korta.)

I denna uppfattning och denna stämning, som sträcker sig
långt utanför arbetarklassens leder, ligger också det tillräckliga
skälet för oss att omedelbart komma tillbaka till denna sak och
förnya vårt kraf på eu rösträtt, som är allmän i ordets kontinentala
mening, och som därjämte gör rättvisa åt kvinnorna.

Vi påkalla i vår motion borttagandet af de garantier, som dikterades
af klassegoismen och misstroendet mot de unga och de
mindre bemedlade. Vi vilja afskaffa dessa utskyldsstreck, det
gamla som det nya, hvilka verka som en förstucken census, och
som särskildt i ekonomiska depressionsperioder drabbar arbetarklassen,
som ändå lider värst af de hårda konjunkturerna, med
minskning af dess normala politiska inflytande. Vi vilja afskaffa
detta fattighjälpsstreck, som likaledes ockrar på den af privatkapitalismen
vållade nöden, vidare detta värupliktsstreck och
detta konkursstreck, som utan fog hopblandar eu gäldenär
privatekonomiska förhållanden med valrätten. Och vare sig rösträtten
skall betraktas som en naturlig rätt eller, på mera professorligt
manér, som en funktion i staten, anse vi äfven kvinnornas
kraf på politisk jämbördighet med männen till fullo motiveradt,
en mening, som ju också nyss af denna kammare blifvit på det
kraftigaste understruken. Och vi fordra därjämte, att valbarheten
icke må bindas, vare sig af köns- eller bostadsstreck.

Men, mina herrar, vi gå längre än så, vi motionera äfven
om en lika grundlig som välbehöflig reformering af de båda
kamrarnas inbördes maktställning. Allbekanta politiska förhållanden
göra frågan om kamrarnas inbördes befogenhet allt mera
brännande. En mycket allmän och ständigt växande folkmening
kräfver en ändring härutinnan, och nationen har uppenbarligen
allt svårare att finna sig i den anomalien, att den kurs, för hvilken
den vid de allmänna valen till Andra Kammaren uttalar sig, på
grund af den Första, den privilegierade kammarens starka inflytande,
icke alls blir följd. För det liberala och det socialdemokratiska
partiet har det länge varit — och är väl ännu — ett
gemensamt önskemål, att det politiska lifvets tyngdpunkt måtte
formellt så väl som reellt förläggas till Riksdagens Andra Kammare.

Det är gifvet, att detta önskemål kan vinnas på mer än ett
sätt, och jag måste beklaga, att icke anhängarne af samma syfte
kunnat ena sig om det lämpligaste medlet.

I vårt författningsförslag af år 1907 hade vi infört det suspensiva
vetots princip äfven i fråga om en Första Kammare,
som vi tänkt oss uppbyggd på den lika kommunala rösträttens

No 47. 8

Lördagen den 24 April, f. m.

Om ändrad grund. Själfklart måste krafvet på suspensivt veto blifva ur
lydelse af demokratisk synpunkt ännu mera angeläget i fråga om eu ur den
''ferlriksdag-40-gradiga skalan framgången kammare som den nu beslutade.

'' ordningen. Därför hafva vi också upptagit detta i vår nu föreliggande motion
(Forts.) och formulerat detsamma i en utförd lagtext.

Jag medgifver, att det var kanske eu smula d järf t af oss
att komma fram med ett sådant i lagtextens form utfördt kraf,
innan det ännu blifvit föremål för en sådan allsidig utredning,
som Riksdagen brukar sätta som ett conditio sine qua non i så
viktiga angelägenheter. Jag vill också upplysa, att vi motionärer
voro starkt betänkta på att nöja oss med att begära en skrifvelse
till Kungl. Maj:t beträffande denna del af vår motion. Men i
denna stund beklagar jag dock icke vårt sätt att gå tillväga.

Föregående år, 1907 och 1908, affärdade vederbörande utskott
vårt förslag till författningsrevision på ett par rader med
ett naket afstyrkande. Resultatet har visserligen för utskottsmajoritetens
vidkommande blifvit detsamma äfven i år. Men
just den omständigheten, att vi icke nöjt oss med ett skrifvelseförslag
utan framlagt en formulerad lagtext, har ioranledt denna
utförliga och på synpunkter rika reservation, som vi här se åtfölja
konstitutionsutskottets betänkande. Genom denna reservation har
vårt förslag om suspensivt veto, som omfattas med så lifiiga
sympatier ute i landet, ändtligen kommit till verklig granskning,
till reell behandling äfven i Riksdagen. Detta kan endast lända
till sakens fromma, och därför är det mig ett nöje att till konstitutionsutskottets
ordförande få uttrycka mitt förbindliga tack för
den möda, som han här underkastat sig.

Jag kan dock icke i allo instämma med den ärade reservanten
beträffande den kritik, han riktar mot vårt förslag om
suspensivt veto. Sålunda kan jag icke biträda hans mening, att
det borde erfordras kvalificerad majoritet i Andra Kammaren för
vissa mer eller mindre viktiga grundlagsändringar utöfver dem,
som motionen uttryckligen undantager från den allmänna regeln.
Då det i sådana ärenden enligt vårt förslag erfordras, att beslutet
skall upprepas tvenne gånger efter för hvarje gång mellanliggande
allmänna val för att kunna upphöjas till lag, och då dessa val
icke, som den ärade reservanten skrifver, kunna följa »slag i slag»
utan enligt vår mening och afsikt skulle sammanfalla med de
ordinarie tre-årsvalen, så torde icke någon sådan ytterligare garanti
för eftertänksamhetens kränka blekhet vara af nöden.

Reservanten yttrar vidare, att »de nuvarande bestämmelserna
om gemensam omröstning borde undergå revision i syfte att
vinna en större precision än hvad nu är fallet». Ja, det är en
otvifvelaktig sanning detta, men jag tror dock icke, att den
rådande ovissheten i det hänseendet skulle medföra synnerligen
större olägenheter under ett system med suspensivt veto än för
närvarande.

9 N o 47.

Lördagen den 24 April, f. m.

Hvad så beträffar reservantens anmärkning om samman- Om andrad
jämkning af kamrarnas skiljaktiga beslut, så vill jag gärna med- ,lV(lelst: «/
gifva, att därom borde motionen ha yttrat sig och hälst ett 8är-]^*“fSaosskildt
stadagande ha gjorts. Uå emellertid reservanten undrar/ ordningen.
huruvida, sedan t. ex. ett sammanjämkningsförslag vore framlagdt (Forts.)
och af Andra Kammaren antaget men af Första Kammaren afslaget,
undrar, huruvida Andra Kammarens förut fattade beslut
i saken likväl skulle anses giltigt och sålunda genom en upprepning
efter nya val kunna blifva gällande såsom Riksdagens beslut,
så vill jag svara, att då vi icke föreslagit någon ändring
beträffande sammanjämkningen, så har det gifvetvis varit vår
mening, att de gamla reglerna skulle bli gällande och att således,
då Andra Kammaren fattat tvenne olika beslut i samma sak,
kunde intetdera blifva livilande och genom upprepning efter nya
val upphöjas till Riksdagens beslut.

Reservantens hufvudanmärkning mot vårt förslag är dock
den, att med en sådan ordning, som upptager suspensivt veto
för Första Kammaren, borde regeln om den samtidiga behandlingen
af ärenden i de båda kamrarna upphäfvas och gifva rum
för den regeln, att i alla sådana frågor, där Första Kammaren
endast har ett suspensivt veto, den kammaren skulle öfverlägga
och besluta först efter det Andra Kammaren öfverlagt och beslutat.
Jag vill därtill anmärka, att den ordning för ärendenas
behandling, som reservanten därmed pekat på, ingalunda varit
främmande för motionärernas öfverläggningar i ämnet. Och jag
medgifver för min del beredvilligt dess förmånlighet, men den
torde dock icke vara nödvändig för tillämpningen af suspensivt
veto.

Men äfven med tillgodogörande af alla dessa anmärkningar
och kanske andra smärre därtill, ställer sig dock den ärade reservanten
synnerligen tveksam till det suspensiv^ vetot som
sådant. I valet mellan ett väl ordnadt tvåkammarsystem å ena
sidan och ett likaledes väl ordnadt enkammarsystem å andra
sidan föredrager reservanten det förra, d. v. s. tvåkammarsystemet,
och däri ger jag honom för min personliga del fullkomligt
rätt, fastän jag misstänker, att meningen i det fallet inom det
socialdemokratiska partiet i landet lutar snarare åt det motsatta
hållet. Men, fortsätter reservanten, en sådan ordning som motionärerna
här föreslagit kunde med större rätt benämnas ett enkammarsystem
och skulle i fortsättningen nästan med säkerhet
leda till Första Kammarens afskaffande och till införandet af
ett rent enkammarsystem. I det resonnemanget kan jag däremot
icke gifva den ärade reservanten rätt. Den ordning, som
vi föreslagit, förlägger visserligen det parlamentariska arbetets
tyngdpunkt till Riksdagens Andra Kammare, men den bibehåller
Första Kammaren vid den makt och myndighet, som den nu
äger i alla anslags-, bevillnings- och statsregleringsfrågor, på

N:o 47.

Om ändrad
lydelse af
vissa paragrafer
i riksdagsordningen.

(Fort9.)

10 Lördagen den 24 April, f. m.

samma gång som den i lagfrågor ger Första Kammaren den
kontrollerandes granskande och modererande befogenhet, som bör
vara uppgiften för ett öfverhus. Tvåkammarsystemet hafva vi
i vårt förslag bibehållit. Och äfven om vi bortse från det förhållandet,
att Första Kammaren blir fotad på den 40-gradiga
röstskalan, och utgå från förutsättningen af en för alla medborgare
lika kommunal rösträtt, så blefve dock icke den ena kammaren
en kopia af den andra, utan det blefve tvenne icke blott
till utseendet utan äfven till den inre karaktären skilda kamrar.
Det behöfs nämligen icke mer än de tre bestämmelser, som enligt
vårt ursprungliga förslag skulle gälla beträffande bildandet
af Första Kammaren, nämligen medelbara val, högre valbarhetsålder
och längre valperioder, för att icke som nu flinthård omedgörlighet
och klassegoism, men en större ihognad, en lugnare besinning,
en rikare erfarenhet skulle tillförsäkras den kammaren.

Det är icke någon ringa eller obetydlig uppgift, som motionärerna
vilja tillmäta Riksdagens Första Kammare. Äfven bromsen
på statsmaskineriet har en viktig mission att fylla! Och i själfva
verket betyder ju det suspensiva vetot ingenting annat än detta:
att det kraf, som vi alla här i den folkvalda kammaren i mer
eller mindre utpräglad grad ställa på det privilegierade fåtalets
kammare, nämligen att den förr eller senare böjer sig för Andra
Kammarens allvarliga, gång på gång manifesterade vilja, att,
säger jag, detta kraf, som gör sig gällande öfver allt i den parlamentariska
världen, också blir formellt inskrifvet i grundlagen.
Det är det enda! Och det är sannerligen inte så rabulistiskt,
som mången här inbillar sigl Och jag föreställer mig, att det
äfven för Första Kammarens egna medlemmar skulle vara angenämare
att hafva »svart på hvitt» på, huru ofta de hafva rätt
att säga nej i en viss lagfråga, än att äga en formell rätt att i
evighet trotsa den folkvilja, som de dock till slut måste böja sig
för. Eu reell, om än begränsad rätt, som Första Kammaren
verkligen kan begagna sig af utan skrupler och utan förebråelser
från något håll, torde ha större värde än ett formellt obegränsadt
privilegium, som icke kan utnyttjas af kammaren, utan att
den åsamkar sig en gränslös ovilja, ett hat, som sätter hela dess
tillvaro på spel.

Mina herrar! Samme man, som nu innehar det höga chefskapet
för kungl. civildepartementet, yttrade en gång såsom medlem
af Riksdagens Andra Kammare, att vi måste sätta »knifven
på strupen» på Första Kammaren! Ja, så våldsamma uttryck
kan äfven hos en så otvifvelaktigt förståndig och vettig man
oviljan mot Första Kammaren taga sig, oviljan mot den kammare,
som öfverskrider det suspensiva vetots rimliga gränser!
För vår del äro vi icke så revolutionära! Vi önska blott en
reform, som ger hvardera kammaren dess tillbörliga plats och

Lördagen den 24 April, f. m. 11

befogenhet och som kan åvägabringa ett godt samarbete dem
emellan.

Jag nämnde i början af mitt anförande, att genom 1907 års
beslut hafva bondeklassens intressen blifvit på ett väsentligt sätt
tillgodosedda. För oss motionärer har det nu gällt att föra arbetareklassens
alltjämt olösta rösträttsfråga ett steg närmare sin
lösning, att främja kraf vet på politisk rättvisa äfven åt kvinnan
och att skaffa den folkliga, den demokratiska, den reformvänliga
politiken luft under vingarna.

\ i hafva i vår motion angifvit vissa riktlinjer mot de hufvudmål,
som de frisinnade i allmänhet nu måste söka att på allvar
na fram till. För denna gång kan det ju endast bli tal om en
opinionsyttring, men äfven opinionsyttringen har sitt värde, och
icke minst i den nu föreliggande politiska situationen torde det
icke vara ur vägen, att de ledamöter af denna kammare, som
utan att tillhöra vårt parti dock sympatisera med grundsyftet i
vår motion, äfven om de icke i hvarje detalj godkänna densamma,
markera dessa sina sympatier med röstsedeln. I det
stycket riktar jag en vördsam vädjan till kammarens vänstersinnade
element.

Och så, herr talman, skall jag slutligen å mitt partia vägnar
yrka bifall till den af herr Branting m. fl. väckta motionen eller,
hvilket är detsamma, till herr Larssons i Västerås reservation,

Herr Branting: Herr talman! På samma gång jag ber att
få instämma uti det anförande, som nyss hölls, och i det yrkande,
som däri framställdes, skall jag, herr talman, be att få göra den
hemställan beträffande föredragningssättet, att man för större redas
skull och för vinnande af ökad klarhet ställer de yrkanden, som
vi gjort beträffande Andra Kammaren och som gå ut på ny formulering
af §§ 16 och 19 riksdagsordningen, gentemot utskottets
afslagsyrkande och att sedan i en särskild proposition yrkandet
på ändring af §§ 1 och 9 riksdagsordningen, som ju röra Första
Kammaren samt suspensivt veto, måtte upptagas till behandling,
och tillåter jag mig hemställa, att herr talmannen benäget behagade
framställa proposition på det här af mig angifna föredragningssättet.

På därom af herr talmannen framställd proposition blef det
af herr Branting föreslagna föredragningssättet godkändt.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr vice talmannen, som anförde: Herr talman! Den förste
ärade talarens framställning ger mig anledning till att med några
ord söka framhålla den rätta betydelsen af vissa yttranden, som
jag fällt i den af mig afgifna reservationen. Jag ''ber då först få
framhålla, att den ärade talaren nog var utsatt för ett litet miss -

N:o 47.

Om ändrad
lidelse af
vissa paraqrafer
i riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 47. 12

Om ändrad
lydelse af
rissa paragrafer
i riks dagsordnitigen.

(Forts.)

Lördagen den 24 April, f. m.

förstånd i fråga om en särskild punkt i min reservation. Jag bär
sagt: »Vidare vill det synas, som om åtminstone för vissa viktiga
grundlagsändringar utöfver dem, som motionen undantager från
den allmänna regeln, det borde erfordras mera än en enkel majoritet
i Andra Kammaren». Detta har motionären läst utan vidare
så, som om jag menat, att det borde erfordras kvalificerad majoritet
i Andra Kammaren, men så är icke min mening. Jag har
endast sagt, att det borde erfordras mera än eu enkel majoritet
i Andra Kammaren, men jag bar icke sagt detta med betoning
på »mera än en enkel > och sålunda kvalificerad. Det
kunde också fordras något annat, det kunde t. ex. fordras ett
uttryckligt folkbeslut i vissa grundlagsfrågor.

Jag tror, att den ärade talarens anförande i ett hänseende
varit ägnadt att i ganska hög grad styrka den af mig uttalade
åsikten i reservationen, att motionärernas förslag långt ifrån föreligger
i det öfvervägda och utarbetade skick, att det verkligen
kan framställas med anspråk på att man skulle — om man öfver
hufvud vore benägen för en sådan idb som förslaget innebär —
kunna ansluta sig till det. Den ärade talaren sade nämligen beträffande
samma stycke, rörande hvilket jag nyss rättade ett missförstånd,
att, då jag yttrar, att det »särskilt är härvid att märka,
att dessa val kunna äga rum slag i slag genom tätt på hvarandra
följande upplösningar af kammaren», jag icke träffat motionärernas
mening, utan att de nyval, som äro afsedda i motionen
måste vara de ordinarie, hvart tredje år inträffande valen. Men
så kan man, tror jag, icke läsa motionärernas egen lagtext. Där
står endast: »Efter det för hvarje upprepad gäng ett nyval till
hela kammaren mellankommit». Och med nyval kan likaväl
menas val efter konungens förordnande som val, bvilka föranledas
af grundlagens stadgande om treårsperiod.

Den ärade talaren ville reducera min anmärkning rörande
de gemensamma omröstningarna till en obetydlighet, men däri
tror jag, att han hade mycket orätt. För närvarande gälla striderna
angående de gemensamma omröstningarna det, huruvida en
fråga skall afgöras eller förfalla. Men med motionärernas förslag
skulle dessa strider komma att gälla, huruvida en fråga borde
afgöras genom båda kamrarnas i gemensam omröstning samfällda
beslut eller af Andra Kammaren ensam. Det är väl påtagligt,
att skillnaden blir så betydande i förhållande till den nuvarande
ordningen, att min anmärkning därvidlag är fullt berättigad.

Jag kan icke heller erkänna, att talaren hade rätt, då han
ville förminska vikten af min erinran i afseende på ordningen
för ärendenas behandling. Som bekant är det för närvarande så,
att på grund af Första Kammarens medlemsantal och åtskilliga
andra förhållanden dess beslut i de flesta fall inträffa före Andra
Kammarens. Nu frågar jag, hvad menas med veto. Det betyder:
jag uppbäfver, jag förbjuder. Hvad är det då, som skall för -

Lördagen den 24 April, f. in. 13 n 0 47

bjudas? Jo, det är väl Andra Kammarens beslut. Men då måste Om ändrml
också ett beslut föreligga, för att Första Kammaren skall lia att M1c!hc af
öfverväga, huruvida det skall förbjudas, så långt det går, eller icke. Pa.ryra;

Den förste talaren ville beträffande den senare delen i min ordning"»''''
reservation naturligtvis icke gifva mycket erkännande åt den- (Forts 1
samma. lian ville säga, att värt riksdagsskick, äfven om motionen
vunne framgång, allt fortfarande skulle förbli ett tvåkammarsystem.
Jag frågar den ärade talaren: har jag missförstått motionen,
eller är det icke efter densamma så, att Andra Kammaren
skulle genom ensidiga beslut kunna nedbringa Första Kammarens
antal från 150 till 100, från 100 till 50, från 50 till 10 och från
10 till 1 ? Om det är så, förefaller det mig, att man icke skulle
kunna tala om bibehållande af ett tvåkammarsystem.

Jag ber att få på det bestämdaste betona, hvad jag uti min
reservation sagt, att jag finner motionärernas uppslag tänkvärdt
såsom ett af de uppslag, som kunna göras för att för framtiden
förekomma de slitningar mellan kamrarna, hvilka jag, på sätt i
reservationen framhållits, för min del icke tror kunna förebyggas
genom den nya ordning, som kommer att nu införas. Men lika
bestämdt vill jag fasthålla, hvad jag också där yttrat, att ett sådant
uppslag bör och får icke betraktas såsom mera än ett uppslag.

Det är en bland de viktigaste och betydelsefullaste frågor, som
öfver hufvud taget kunna tänkas i vårt folks politiska lif, att
genomföra en så omfattande och djupgående förändring, som här
är ifrågasatt. Och det är val då tydligt, att motionärerna hade
gjort riktigare, i fall de vidblifvit hvad den ärade talaren antydde
ha varit deras första mening, nämligen att förebringa sitt uppslag
i form af en skrifvelse, och kanske t. o. m. en blygsam
skrifvelse.

Jag tror, att det är högst nödvändigt, att sedan en stat eu
gång har kommit in på eu början till eu demokratisk ordning,
göra denna ordning fullt demokratisk. Men jag tror också, att
det är synnerligen viktigt, att man söker efter bästa förmåga se
till, hurudana konsekvenserna af den ena eller andra utvägen till
detta måls vinnande kunna blifva. Och detta kan icke göras
utan eu med alla för saken intresserade krafters tillhjälp företagen
verkligt omfattande utredning. Det är också en sådan, som jag
pekat på i min reservation. Och det är ju för herrarna väl bekant,
att det parti, jag tillhör, har framställt eu annan utväg till
lösande af den ifrågavarande svårigheten, nämligen så kalladt referendum
eller folkomröstning i vissa fall. Nåväl! Båda dessa utvägar
äro att betrakta såsom uppslag, båda böra enligt min tanke
af demokratiens vänner noggrant undersökas. Man bör se till,
huruvida den ena eller andra medför bättre konsekvenser. Och
man bör se till, om de icke möjligen i en eller annan punkt
kanske kunna mötas. Men jag tror för ingen del, att man bör
sluta sig till motionärernas förslag, sådant det föreligger.

N:0 47. 14

Lördagen den 24 April, f. m.

Om ändrad
lydelse af
vissa paragrafer
i riksdagsordningen.

(Forts.)

Det bär talats om en opinionsyttring. Ja, jag vet, att många
ärade ledamöter bruka rösta för allehanda förslag såsom opinionsyttringar,
äfven om de alldeles-icke skulle önska, att dessa förslag
blefve upphöjda till verklighet. Jag har under hela min
riksdagstid — det måste jag säga — varit ganska rädd att rösta
såsom opinionsyttring för förslag, som jag icke gillat. Den ståndpunkten
bibehåller jag. Och jag tror, att om man i detta fall
gör en sådan opinionsyttring, så kan det väl hända, att det här
kallas för en opinionsyttring för den generella idén om en ny
ordning mellan Riksdagens båda kamrar. Men det skulle också
kunna hända, att det ute i landet kallas för något annat, nämligen
en bestämd opinionsyttring för de ärade motionärernas
förslag.

På grund af de i min reservation anförda skål, som jag icke
kan finna blifvit vederlagda, och hvad jag nu sagt, ber iag, herr
talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Lindhagen: Blott några få ord med anledning af

hvad den siste ärade talaren yttrade.

Den siste ärade talaren utgick därifrån, att man icke bör
göra någon opinionsyttring för andra förslag än dem, man kan
vara med om. I det fallet bar genom den af kammaren bifallna
propositionsordningen kammaren beredts tillfälle att fatta sin
ståndpunkt aärskildt till frågan om Andra Kammarens reformering
och särskilt till frågan om Första Kammarens reformering.

Den siste talaren har icke kunnat bestrida, att motionärernas
förslag, såvidt det rör Andra Kammarens reformering, d. v. s.
borttagandet af strecken för valrätt till denna kammare, är formuleradt
på ett fullt tillfredsställande sätt. Och han har icke
heller kunnat bestrida, att det måste finnas många inom denna
kammare äfven utanför det parti, som väckt detta förslag, hvilka
måste med största sympati omfatta motionen i denna de!. Det
enda skäl, som den siste talaren i sin reservation anfört mot en
så beskaffad opinionsyttring — ty det kan icke blifva annat än
en opinionsyttring, därför att Första Kammaren i hvarje händelse
icke vill vara med om förslaget — det är, att det bör tillkomma
den representation, som blir tillsatt enligt de nya grunderna,
att själf afgöra, i hvad mån den önskar någon förändring
i förevarande afseende. Visserligen har den ärade talaren själf
föreslagit, att ett af dessa streck redan nu utan afvaktan på den
kommande representationens åsikt skall kunna genom beslut af
Riksdagen borttagas, nämligen det s. k. könsstrecket. Och kammaren
har ju nyligen utan diskussion antagit förslaget om kvinnas
politiska rösträtt. Men, säger då den siste talaren, den frågan
intager en särställning. Det är väl eu så utomordentligt fin
distinktion. Jag får därför af hjärtat uppmana alla denna kam -

Lördagen den 24 April, f. m.

15 N:o 47.

mares ledamöter, bvilket parti de fin tillhöra, att uti den fråga,
som nu först föreligger till afgörande och kommer under votering,
afgifva en opinionsyttring för en sak, som en stor del af
kammarens ledamöter måste anse riktig, eu sak, mot hvilken
man icke numera kan säga, att den får vika för att vinna något
i rösträttsfrågan, ty kompromissen i denna är ju redan i hamn.
Ett bifall till motionärernas yrkande i förevarande del blir verkligen
eu opinionsyttring, som är ägnad att bereda väg för sakens
realiserande i framtiden. Jag får därför upprepa min vädjan
till kammarens olika ledamöter att lägga sitt ord för en sådan
framtidssak.

När man kommer till frågan om Första Kammarens reformering
eller den andra punkten enligt den antagna föredragningsordningen,
hvilken fråga dock redan nu får diskuteras, då debatten
vid första punkten väl får röra sig om förslaget i dess
helhet, har visserligen den siste talaren framhållit en de! anmärkningar
mot förslagets formulering i detta afseende, och han anser
sig icke af denna grund kunna rösta för detsamma ens såsom
opinionsyttring. Men hvarför har icke då den siste talaren inom
konstitutionsutskottet föreslagit, att med anledning af denna motion
måtte aflåtas en skrifvelse, i syfte att Kungi. Maj:t må taga
frågan i det allsidiga öfvervägande, som den siste talaren själf
önskade. Hade ett sådant förslag kommit, är jag ganska öfvertygad
om, att äfven motionärerna — åtminstone skulle jag gjort
det — anslutit sig till detsamma för att just få till stånd eu
samlad opinionsyttring i största möjliga omfattning äfven för
denna andra kanske ännu större fråga.

Emellertid, herr talman, på de skäl jag här anfört i fråga
om den nu föredragna punkten, som rör — utom en redan afgjord
fråga — borttagandet af de återstående strecken för valrätt
till Andra Kammaren — streck, som i allmänhet totalt saknas i
andra länders politiska författningar — ber jag få yrka bifall
till motionen i denna del och afslag på utskottets hemställan, i
hvad den rör denna punkt.

Herr vice talmannen: Herr talman! Blott några ord med
anledning af den senaste ärade talarens yttrande. Han frågade,
hvarför jag icke inom konstitutionsutskottet föreslagit aflåtande
af en skrifvelse om en allsidig utredning. Ja, det kunde jag ju
gjort, men resultatet hade endast blifvit ett negativt beslut i
konstitutionsutskottets protokoll, ty ett sådant förslag hade ej haft
någon utsikt att gå igenom. Och jag hade icke rätt att framställa
yrkande härom i reservation, på den grund, att det
skulle gått utöfver motionens ram. Emellertid vill jag säga, att
den ärade talarens yttrande i detta afseende ju kan ha en betydelse
för framtiden.

Elvad beträffar förra delen af min reservation, som han ta -

Om ändrad
lydelse aj
vissa paragra
fer i riksdags
ordningen.
(Forts.)

N:0 47. 16

Om ändrad
lydelse af
vissa paragrafer
i riksdagsordningen.

(Forts.)

Lördagen den 24 April, f. m.

lade om, nämligen angående rösträttsvillkoren, har jag, såsom
talaren anmärkte, inskränkt mig till att säga, att, som saken
ligger då man efter långvariga strider kommit till eu ordning,
som snart skall tillämpas, jag föreställde mig, att det vore riktigast,
att de nya representanterna finge taga i öfvervägande hvad
ytterligare skulle göras. Och det lär väl kanske också vara så,
att de ärade motionärerna just icke själfva tänkt sig möjligheten
af annat.

Men om jag skulle gå in på saken närmare, vill jag säga,
att jag beträffande vissa af de inskränkningar, som motionärerna
sätta ifråga att aflyfta, är ense med dem, och det har jag förut
vid flera tillfällen uttalat, men beträffande vissa andra är jag
mycket tveksam. Jag är sålunda, för att taga ett enda exempel,
mycket osäker angående aflyftandet af det s. k. fattigvårdsstrecket.
Så som fattigvården för närvarande i vårt land är ordnad
skulle det, såvidt jag förstår, betyda att de facto den, som har
närmast öfverinseende öfver understödstagarna, på en del håll
kunde få dem att rösta, som han ville, kanske — det låter cyniskt
— blott med utöfvande af en omtyckt maträtt för den följande
dagen. Ett sådant tillstånd kan jag ingalunda anse lämpligt
eller riktigt. Jag tror, att det är synnerligen önskligt, att en utsträckning
göres på alla håll, där det kan ske, och att demokratiseringen
blir så fullt genomförd som möjligt, men jag kan icke
tro, att det är gifvet, att man skall taga in äfven störa flockar
af medborgare, som uppenbart stå i en alldeles osjälfständig
ställning. Nej, låt oss först försöka att åstadkomma en annan
ordning för understöd åt fattiga och nödlidande medborgare, så
att det icke behöfver blifva ett sådant osjälfständighetens märke
öfver dem, som under nuvarande förhållanden. Då blir saken eu helt
annan.

Jag har blott velat anföra detta som ett exempel för att visa
hvarför jag icke heller i detta afseende utan vidare är färdig att
sluta mig till motionärernas förslag.

Herr Branting: Herr talmani Jag uppkallades af ett uttalande
i den senaste ärade talarens anförande, nämligen när han
ville göra gällande, att i vårt förslag skulle ingå ett yrkande på
att man skulle utsträcka valrätten till Andra Kammaren äfven
till absolut osjälfständiga element och att vi skulle med öppna
ögon förorda, att sådana personer, som han karaktäriserade^ afseende
på deras bristande själfständighet, finge komma i åtnjutande
af allmän rösträtt. Detta uttalande måste emellertid bero
på något förbiseende hos den ärade reservanten. Att vi också i
vårt förslag verkligen gjort en inskränkning och bibehållit ett
fattig vårdsstreck just med hänsyn till de olyckliga förhållandena
i afseende på fattigvården framgår däraf, att det uttryckligen står
i den formulering af § 16 riksdagsordningen, som vi föreslagit

Lördagen den 24 April, f. m.

17 N:o 47.

och hvilken iir densamma, som flera år stått i våra motioner i
åmnet, att från rösträtt undantages »den, som står under förmynderskap
eller fattigvårdsstyrelses målsmansrätt». Denna fattigvårdsstyrelsens
»målsmansrätt» träffar som bekant just dessa fullkomligt
osjälfständiga personer, hvilka helt och hållet af lagen
ställas under andras bestämmande. Detta gör, att, så länge dessa
föråldrade bestämmelser förbli i gällande kraft, det kan finnas
allvarliga betänkligheter mot att lägga eu sådan medborgerlig rätt
som rösträtten i händerna på dem just af det skäl, som herr
vice talmannen anförde, nämligen att det kanhända skulle bli i
själfva verket en makt i händerna på helt andra personer. Men
hvad angår alla andra, som åtnjuta fattigunderstöd på grund af
nöd och svårigheter af en mera tillfällig art och som icke kommit
in under denna fullkomliga målsmansrätt ifrån fattigvårdsstyrelsens
sida, måste det väl dock efter vår mening gälla, att
den osjälfständighet, som de kunna vara utsatta för, icke är större
än då det är fråga om eu stor mängd andra medborgare i det
allmänna lifvet, hvilka ju också på grund af ekonomiska och
andra förhållanden kunna komma att många gånger känna sig
beroende, och, som vi mycket väl veta, kan detta beroende taga
sig uttryck äfven i eftergifvenhet för påtryckning af de mäktiga
utaf rent politisk art.

Det är sålunda efter min uppfattning ett fullkomligt missförstånd
angående omfånget af den reform, som vi åsyfta, när
herr vice talmannen gjorde denna erinran mot densamma. Jag
tror icke, att den erinran är befogad-, och jag ber därför att få
vidhålla det yrkande, som här först framställdes af herr Nilsson
i Malmö och sedan af herr Lindhagen, särskildt i detta afseende.

Jag ber att på samma gång jag har ordet ytterligare få markera,
att det dock därigenom, att detta förslag nu framlagts,
vunnits åtskilligt. Det har vunnits ett erkännande från auktoritativt
håll inom det liberala partiet, att de reformer, som vi
kräfva till fortsättande af demokratiseringsverket dels äro sådana,
hvilka den talaren för sin del redan förklarat sig vara med om,
och dels sådana, hvilka han anser till sin allmänna tendens val
förtjäna att tagas i öfvervägande, äfven om vissa formella betänkligheter
hindra honom att för närvarande ansluta sig till just
det förslag, som af oss framlagts. Jag tror, att man med detta
uppslag i alla fall skall kunna komma ytterligare ett stycke
framåt och säga att, när denna fråga som vi alla känna på
grund af Första Kammarens hållning är dömd att nu åter falla,
den dock har fallit framåt, om nämligen också eu betydande del
af Andra Kammarens vänster vill visa, att den hyser intresse för
det fortgående demokratiseringsarbetet på vår författning. Det
är af yttersta vikt enligt min mening, att icke Andra Kammaren
på något sätt konfirmerar den åsikten, att med den nyantagna
rösträttsreformen allt på detta fält skulle vara väl beställdt; dess
Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 47. 2

Om ändrad
lydelse af
rissa paragra
fn- i riksdags
ordningen.
(Korta.)

!4o 47. 18

Om ändrad
lydelse af
vissa paragrafer
i riksdagsordningen.

(Forts.)

Lördagen den 24 April, f. va.

störa brister och fel, som vi erkänna ur olika synpunkter, böra
tvärtom mana oss alla att afgifva en opinionsyttring för att gå
vidare i den demokratisering, som ligger i ett bifall till motionen
i bägge dess delar, först i afseende på utvidgning af valrätten
till Andra Kammaren, så att vi verkligen kunna komma att tala
om eu allmän rösträtt, icke blott en allmän rösträtt inom citationstecken,
men äfven i afseende på det uppslag till att positivt
och definitivt förlägga den politiska tyngdpunkten hit till Andra
Kammaren, som har blifvit uttryckt i de delar af motionen, hvilka
afse ändringar rörande Första Kammarens maktbefogenhet.

Jag ber sålunda, herr talman, att få i bägge de punkter,
som föredragningen kommer att omfatta, yrka bifall till motionen

Herrar Kobb och Kjellberg instämde häruti.

Herr vice talmannen: Herr talman! Jag ber blott att få

erkänna, att mitt förra yttrande gick för vidt, i det jag förbisåg
själfva formuleringen af motionärernas förslag. Jag tror dock ej,
att mitt yttrande i öfrigt var helt och hållet oriktigt. I hufvudsaken
vidhåller jag min ståndpunkt.

Öfverläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde
först propositioner dels på bifall till utskottets hemställan,
i hvad anginge ifrågasatt ändring af 16 och 19 §§ riksdagsordningen,
och dels afslag därå och bifall i stället till den i ämnet
väckta motionen i denna del; och fann herr talmannen den
förstnämnda propositionen vara med öfvervägande ja godkänd.
Som emellertid votering begärdes, bief nu uppsatt, justerad och
anslagen denna voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 9, i hvad angår
ifrågasatt ändring af 16 och 19 §§ riksdagsordningen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den i ämnet väckta motionen
i denna del.

Omröstningen utvisade 145 ja mot 69 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan i hvad anginge ifrågasatt
ändring af 16 och 19 §§ riksdagsordningen.

Härefter framställde herr talmannen propositioner först på

Lördagen den 24 April, f. m. 19 n;o 47

bifall till utekottet hemställan i hvad anginge ifrågasatt ändring
af 1 oeh 9 §§ riksdagsordningen, och vidare på afslag därå och
bifall till den i ämnet väckta motionen i denna del. Herr talmannen
faun den förstnämnda propositionen hafva flertalets röster
för sig, men som votering äfven nu begärdes, uppsattes, justerades
och anslogs denna omröstningsproposition:

Uen, som vill, att kammaren bifaller konstitutionsutskottets
hemställan 1 utskottets förevarande utlåtande n:o 9, i hvad angår
ifrågasatt ändring af 1 och 9 §§ riksdagsordningen, röstar

Ja;

Deu, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifalla den i ämnet väckta motionen
i denna del.

Omröstningen utvisade 139 ja mot 59 nej, hvadan kammaren
alltså bifallit utskottets * hemställan jämväl i hvad anginge
ifrågasatt ändring af 1 och 9 §§ riksdagsordningen.

§ 10.

Till behandling förelåg härefter statsutskottets utlåtande n:o
9o, 1 anledning af Kungl. Majds proposition angående borttagande
af bron öfver Norrån å järnvägen Vännäs—Umeå—Storsandskär
m. m.

Efter föredragning af utskottets hemställan lämnades ordet till

Herr Ahlstrand, som yttrade: Herr talman! På samma
gårig jag yrkar bifall till utskottets hemställan tillåter jag mig
uttalala den förhoppningen, att järnvägen måtte så snart som
möjligt dragas ned till hafvet vid Holmsund. I likhet med järnvägsstyrelsen.
som afgaf underdånigt utlåtande i ärendet den 16
februari 1906, har jag den bestämda uppfattningen att banan
Vännäs—Umeå icke kan fylla sitt ändamål förrän den får sin
slutpunkt i Holmsund.

I sammanhang härmed vill jag upplysa, att såväl Västerbottens
läns landsting som Umeå stad tillsläppt medel till jordlösen
för järnvägen till Storsandskär och således hafva berättigade
anspråk på att få nytta af de gjorda uppoffringarna genom
järnvägens framdragande till Holmsund inom den allra närmaste
framtiden.

Häruti instämde herr Rehn.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

N:o 47. 20

Lördagan den 24 April, f. m.

Angående anslag
till fortsättning
af

statsbanorna
Morjärv—
Lappträsk
m. m.

§ 11-

Till afgörande fanns vidare å föredragningslistan upptaget
statsutskottets utlåtande n:o 96, i anledning af Kuugl. Maj:ts proposition
angående anslag till fortsättning af statsbanorna Morjärv—
Lappträsk, Bastuträsk—Skellefteå—Kallkolmsfjärden, Östersund—
Ströms vattudal (Ulriksfors) samt Järna—Norrköping m. in.

I enlighet med Kung!. Maj:ts i ämuet gjorda framställning
hemställde utskottet, att Riksdagen måtte för år 1910 anvisa

a) till fullbordande af statsbanan från Morjärv öfver Storträsk
till Lappträsk samt af landsvägen mellan Morjärv och Lappträsk
ett belopp af 1,061,246 kronor,

b) till fortsättning af statsbanan från Bastuträsk till Skellefteå
och vidare till Kallholmsfjärden ett belopp af 1.000,000
kronor.

c) till fortsättning af statsbanan från Östersund till Ströms
vattudal (Ulriksfors) jämte bispår frän Ulriksfors till Strömsund
ett belopp af 3,000,000 kronor, och

d) till fortsättning af statsbanan från Jama öfver Vagnhärad
och Nyköping förbi Lunda till Norrköping ett belopp af
2,000,000 kronor.

Sedan mom. a) upplästs, yttrade:

Herr Crafoord: Herr talman, mina herrar! Med anled ning

af det begärda anslaget till fortsättande af den redan
beviljade järnvägen Norrköping—Järna ber jag att få fästa uppmärksamheten
på denna fråga.

Järnvägsstyrelsen arbetar, såsom herrarna veta, under eu ny
organisation och är synnerligen upptagen af genomförandet af
de i sammanhang härmed för densamma förelagda för hela landet
synnerligen viktiga organisationsarbetena. För att man möjligen
skulle kunna åstadkomma eu fördelning i den tunga arbetsbördan,
vill jag fästa kammarens uppmärksamhet på hvad
statsutskottet uttalade år 1907, då 13,300,000 kronor beviljades
till anläggande af järnväg mellan Norrköping och Järna. Statsutskottet
sade då: »Beträffande utförandet af ifrågavarande järnvägsanläggning
ansluter utskottet sig fullständigt till den af föredragande
departementschefen till statsrådsprotokollet uttalade
meningen, att i detta fall bestämda skäl tala för, att entreprenadsystemet
bör komma till användning vid banbyggnadsarbetena».

Jag har endast velat rekapitulera dessa ord för att vi om
möjligt skola här i Riksdagen kunna få se, att kuugl. järnvägsstyrelsen
vid anläggande af denna järnväg fäster afseende vid
hvad Riksdagen sålunda har uttalat, på samma gång som den
för sig själf afsevärdt lättar sin arbetsbörda.

Vidare anförde:

Lördagen den 24 April, f. in. 21

Chefen för civildepartementet herr statsrådet grefve Hamilt
o n: Jag kan icke underlåta att rikta en interpellation till den siste
talaren med förfrågan hvad han egentligen ville insinuera med
det uttalande, han nyss gjorde. Han erinrade dltrom, att Riksdagen
uttalat den önskan, att byggandet af banan mellan Norrköping
och Jama skulle om möjligt utlysas på generalentreprenad.
Därpå ordade han något om att järnvägsstyrelsen tycktes
vara upptagen af eu mängd andra göromål, och att det därför
vore bäst att Riksdagen ännu en gång inskärpte sina önskningar.
Jag förmoda!’, att den ärade talaren, innan han framställde den
insinuation, som naturligtvis ligger i detta yttrande, gjort sig
besvär med att taga reda på, huruvida järnvägsstyrelsen i förevarande
fall framställt något förslag till generalentreprenad. Mig
har det sagts, att den ärade talaren skulle hafva varit uppe i
järnvägsstyrelsen och tagit kännedom om de bestämmelser, järnvägsstyrelsen
i detta hänseende föreslagit. I alla händelser skall jag
be att få omtala att järnvägsstyrelsen redan inkommit till Kungl.
Maj:t med förslag till generalentreprenadkontrakt rörande ifrågavarande
bana. Detta kontrakt är af Kungl. Maj:t godkändt, och
Kungl. Majrt har redan beslutat, att byggandet af banan skall
utlysas på entreprenad. Jag förstår därför icke hvad den ärade
talaren åsyftar eller hvad han vill anklaga järnvägsstyrelsen för.

Herr Graf o ord: Herr talman, mina herrar! Då beslut

fattades, att Krylbo— Orebro-banan skulle byggas, uttalade Riksdagen
en önskan i samma riktning, som den hvilken jag nyss
relaterade ur statsutskottets yttrande år 1907. Det förslag till
entreprenadkontrakt, som då af järnvägsstyrelsen upprättades,
blef emellertid af den beskaffenhet, att icke någon entreprenör
ansåg sig kunna binda sitt namn vid ett sådant kontrakt. Resultatet
blef, såsom vi alla veta, att järnvägen byggdes af kungl.
järnvägsstyrelsen själf, och med huru många procent kostnaden
lör ciensamma öfverskred kostnadsförslaget kommer jag icke riktigt
i håg, men jag vill minnas, att det var med omkring 20 X,
som kostnaden för banan blef dyrare än som beräknats. Jag har
icke haft tillfälle att taga del i justerad form af det förslag till
entreprenadkontrakt, som i detta fall föreligger, men jag har grundad
anledning antaga, att i detta kontrakt finnas sådana paragrafer
inryckta, att det torde blifva svårt att få en vederhäftig
och om sitt anseende mån entreprenör att åtaga sig entreprenad
på grund af kontraktet.

Chefen för civildepartementet herr statsrådet grefve Hamilton:
Herr talman I Jag anser mig för det första nödsakad att fastslå,
att herr Orafoord genom sitt sista anförande vidgått, att han
mycket väl hade kännedom om att järnvägsstyrelsen i öfverens -

N:o 47.

Angående anslag
till fortsättning
aj
statsbanorna
Morjärv—
Lappträsk
m. m.
(Fortu.)

N:0 47. 22

Lördagen den 24 April, f. m.

Angående an- stämmelse med Riksdagens önskan uppgjort förslag till entrepreslag
till iort- nadkontrakt för byggandet af ifrågavarande bana.
sättning af p)et &r för öfrigt mycket riktigt, att det förslag til! kontrakt,

SMorjärv-— som uppgjordes, då Krylbo—Örebro-banan skulle byggas, icke
Lappträsk lyckades förmå någon entreprenör att inkomma med anbud.
*»• m- Sedermera blef frågan, huru öfver hufvud taget statens järnvägs(Forts.
) byggnader skulle bedrifvas, föremål för undersökning af en kommission
af sakkunnige. Dessa framställde, bland annat, vissa
anmärkningar mot detta kontrakt och sade, att de däri uppställda
fordringarna voro kanske väl skarpa. Med anledning
däraf har det förslag till kontrakt, som nu är uppgjordt, utaf
mig hänskjutits till just dessa män, som i sitt fack äro bland de
mest erfarne och kunnige i vårt land. De hafva fått framställa
de anmärkningar, som de ansett sig kunna göra mot kontraktet.

I öfverensstämmelse därmed har det nu gällande kontraktet
formulerats. Enligt undersökning, som jag låtit verkställa, är
detta kontrakt också väsentligen mildare i sina fordringar än de
kontrakt, som under senaste åren fastställts vid enskilda järnvägars
byggande. Och, mina herrar, det är alldeles riktigt att
man naturligtvis bör så noga som möjligt tillse — och herrarna
kunna vara vissa om, att jag skall göra mitt till och söka se till
detta — att icke Riksdagens önskningar i afseende å entreprenadsystemet
komma att omöjliggöras därigenom, att sådana villkor
uppställas, att entreprenörer icke våga komma fram. Men å andra
sidan måste vi också akta oss för att göra bestämmelserna för
slappa, för eftergifua, så att möjligen personer, som skulle vilja
gagnera på statens bekostnad, skulle få tillfälle därtill. Det ena
är lika viktigt som det andra.

Herr Crafoord: Herr talman! Jag skall be att till stats rådet

och chefen för civildepartementet få framföra ett tack för
det löfte, han gifvit här i kammaren, och särskildt skall jag be
att få tacka honom för, att han lofvat vaka öfver, att i entre
prenadkontrakten skola inkomma sådana bestämmelser, att icke
några som helst oegentligheter eller oriktigheter kunna komma
i fråga. Det är här icke fråga om annat än att få entreprenadkontrakt
fullständigt affärsmässigt afslutade. Och exempel finnas
på mångfaldiga sådana affärer, gjorda här i landet.

Herr Sjö: Herr talman! När Riksdagen en gång har ut talat

sig för, att järnvägsstyrelsen, så vidt möjligt är, skall öfverlämna
på entreprenad järnvägsbyggnader, vare sig mindre eller
större delar däraf, hade jag knappast trott, att någon skulle opponera
sig eller hafva invändningar mot detta af Riksdagen eu
gång fattade beslut som fattades samtidigt med att man beviljade
anslaget för dessa tre järnvägar, som nu äro ifråga.

Nu säger den senaste talaren, att han hoppas, att inga oegent

2.1 N:o 47.

Lördagen den 24 April, f. no.

ligheter skola förekomma vid kontraktets uppgörande och vid
entreprenadens öfverenskommande. Jag får med anledning däraf
säga, att har Riksdagen en gång beslutat att öfverlämna detta
åt järnvägsstyrelsen, få vi väl till denna hafva det förtroende,
som vi med fog kunna hafva. Och jag har ännu icke hört, att
järnvägsstyrelsen, sedan Riksdagens nämnda beslut fattades, uraktlåtit
något i fråga om entreprenad af järnvägsbyggnader. Jag
vill gärna tro att sådana entreprenadkontrakt skola uppgöras så att
icke allenast entreprenören utan äfven staten däraf skola få fördel.
På rak arm kan väl ej här gifvas föreskrifter i detta hänseende.

Det är fördenskull, herr talman, som jag yrkar bifall till
den hemställan, som nu har blifvit gjord.

Öfverläggningen var härmed afslutad. Kammaren biföll utskottets
hemställan.

Mom. b.

Utskottets hemställan bifölls.

Efter föredragning af mom. c. lämnades ordet till:

Herr Olofsson, som yttrade: Herr talman, mina herrar!

Jag har mig bekant, att efter beslutet om Inlandsbanan af järnvägsstyrelsen
verkställts en ytterligare undersökning med afseende
på sträckan mellan Munkflohögen och Hallviken. Enligt
den undersökning, som nu senast har gjorts, skulle sträckan mellan
dessa punkter kunna förkortas med öfver 3 kilometer; och
därutaf följer, efter den terräng som där är, att kostnaderna blifvit
betydligt billigare är efter det ursprungliga förslaget. När det gäller
en så pass stor hufvudåder, som Inlandsbanan blir, vill jag passa
på tillfället att nu säga min mening i frågan. Jag tror, att det
vore riktigast att taga den ginaste vägen, detta äfven på den
grund att denna ginoste väg, tror jag, i stort sedt har stora fördelar
därutinnan att den kommer att gå längre in på det s. k.
silurområdet och genom trakter, som hafva stora utvecklingsmöjligheter
i jordbrukshänseende.

Nu har man ju svängt på banan efter det första förslaget,
och det kan ju finnas goda skäl för att den bygd, som därigenom
skulle beröras, kommer så mycket som möjligt i åtnjutande af
fördelarna utaf Inlandsbanan. Men jag tror ändå, att detta är
en bisak. Man har också därvidlag pekat på, att det skulle kunna
blifva industriella anläggningar vid Hammerdalssjön, och att det
därför skulle vara nödvändigt att få banan dragen dit. Ja,
emot detta vill jag säga, att, om det skulle blifva några industriella
anläggningar där i trakten, så är det väl ändå bättre att
bygga eu bibana till Hammerdalssjön. Genom en bibana skulle
gifvetvis Hammardalsbygden blifva ännu bättre betjänad än genom

Angående anslag
till fort
sättning af
statsbanorna
Morjärv—
Lappträsk
m. m.
(Forts.)

N o 47. 24

Angåentle anslag
till fortsaltning
af
statsbanorna
Moi-jdro—
Lappträsk
m. m.
(Forte.)

Lördagen den 24 April, f. m.

den sträckning, som bär är föreslagen, ty denna sträckning går
i alla fall ganska långt ifrån Hammerdalsbygden.

Jag vill därför endast göra det uttalande, att, när det anslås
medel för detta ändamål, det bör ses till att banan blir så gin
som möjligt och så billig som möjligt. I stort sedt är det min
mening, att det vore fördelaktigare för landet att se på den saken
än att rygga tillbaka för en bibana till Hammerdalssjöu.

Jag har icke något yrkande, ulan jag har endast velat yttra
dessa få ord.

Herr Widén: Herr talman! Jag är naturligtvis ytterst in tresserad

af denna järnväg —- det torde hvar och eu i denna
kammare så mycket lättare förstå som jag var i tillfälle att rätt
lifligt deltaga i den debatt, som föregick beslutet om byggande
af denna bandel. Jag är därför naturligtvis också angelägen
att den bygges så att den blir till största gagn, på samma gäng
som så billig som möjligt. Men jag tror, just ur nämnda synpunkt,
att det skulle vara oriktigt att låta ett uttalande för en
viss linje af de tre som här är i fråga, få stå oemotsagdt, så
att det skulle kunna anses utgöra något band på vederbörande
myndigheter, när de skola fatta beslut i saken.

Den linje, som afsågs, då propositionen framlades för Riksdagen
1907, går öfver ett ställe däruppe, som heter Prästbodarue — det
är här fråga om järnvägens sträckning öfver det vattendrag,
Sikåsån kalladt, som västerifrån flyter ned till Hammerdalssjön.
Sedermera har man undersökt en linje med östligare riktning,
som går ned till och öfver den öfre delen af själfva Hammerdalssjön.
Härmed afser man att komma fram till det vattenbäcken, som
utgöres af Hammerdalssjön, där flera flottleder löpa samman och
där man förmenar att få ett timmermagasin för uppsamling af
virke, vid hvilket i framtiden skulle kunna uppstå industriella anläggningar
i trävarubranschen. Vidare har man undersökt eu
västligare linje, än den ursprungligen tänkta, gående öfver eller
väster om byn Sikås. Genom denna linje, som är den af föregående
talare förordade, skulle man vinna dels eu rakare riktning
på banan än den år 1907 föreslagna, dels ock billigare anläggningskostnader.
Nu är det alldeles tydligt, att ifråga om eu
järnvägs lämpligaste utsträckning många omständigheter inverka,
hvarför det är svårt att afgöra, om det är klokare att bygga
banan efter den ena eller andra sträckningen. Jag anser för min
de], att den omständigheten, att en linje är något rakare eller
något billigare, icke ensamt för sig kan och bör blifva afgörande
för frågan, utan att det också måste ses till, hur stor kostnadsskillnaden
och skillnaden blir i jämförelse med väglängd, de
andra förmåner, som eu något längre linje — det gäller i alla
fall ingen särskild! större skillnad i längd, ett par, tre kilometer
allenast — skulle medföra. Jag tror därför, att man gör klokast

25 N:o 47.

Lördagen den 24 April, f. m.

i att för närvarande icke intaga en viss position i frågan, utan
låta utredningen i den delen få bestämma.

För min del vill jag således icke angifva någon bestämd
anslutning till den ena eller andra af de föreslagna linjerna.

Hvarför jag yttrat mig, är sålunda, att jag icke önskat att
inom Riksdagen — låt vara endast från en enskild ledamot —
oemotsagdt skulle tagas position för frågans pröfning på ett visst
sätt. Det är detta jag velat hafva fram.

Konungens befallningshafvande bär icke afgifvit något yttrande
i saken; ej heller vet jag om något sådant kommer att
infordras. Utredningen är ännu icke så färdig att det Jcunnat ske.

Därest emellertid detta skulle blifva fallet, måste naturligtvis
Konungens befallningshafvande efter föreliggande förhållanden
taga ställning i frågan. Men ännu är det för tidigt att göra
det för Konungens befallningshafvande; och jag finner det ej
heller riktigt att man inom Riksdagen på detta stadium skall
taga position i eu fråga, hvars fulla och verkliga innebörd man
ej har reda på. Det är detta jag velat säga.

Härmed var öfverläggningen afslutad. Kammaren biföll utskottets
hemställan.

Angående anslag
till fortsättning
aj
statsbanorna
Mor järn—
Lappträsk
m. m.
(Forts.)

Mom. d.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 12.

Föredrogos hvart för sig statsutskottets utlåtanden och memorial
:

n:o 97, i anledning af väckt motion om årligt understöd åt
aflidne stationskarlen M. E. Dahls moder, änkan Anna Helena
Gustafsson;

n:o 98, i anledning af väckt motion om pension åt förre
signalkarlen vid statens järnvägar N. Lilja;

n:o 99, om anvisande af i regeringsformens 63 § föreskrifna
kreditivsummor;

n:o 100, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående anställande af bokhållare vid Stockholms och
Göteborgs hospital samt Piteå hospital och asyl;

mo 101, i anledning af Kungl. Majits proposition till Riksdagen
angående personligt lönetillägg åt viss personal vid telegrafverkets
linjedistrikt;

n:o 102, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen,
angående upphörande af Landeryds pastorats prebende egenskap; n:o

103, i anledning af Kungl. Majrts proposition till Rika -

N:o 47. 26

Lördagen den 24 April, f. m.

dagen, angående anslag för inköp af psykiatriska tidskrifter för
den psykiatriska kliniken vid Stockholms hospital;

n:o 104, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
viss ändring i de villkor, som föreskrifvits för åtnjutande
af aflöning å den för institutet och för skolan för blinda
å Tomteboda fastställda stat;

n:o 105, i anledning af Kungl Maj:ts proposition angående
afstående eller upplåtelse i vissa fall af mark från kronoegendomar; n:o

106, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ersättning till Malmö stad för vissa delar af den till Malmö
hospital anslagna, men till statsverket indragna tionde från jordar
inom stadens område; och

n:o 107, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af tomtplats för bostad åt maskinisten vid vattenledningsverket
i Trollhättan.

Hvad utskottet i dessa utlåtanden och memorial hemställt
bifölls af kammaren.

Angående vägunderhållet
å
landet.

§ 13.

o

A föredragningslistan fanns härefter upptaget sammansatta
stats- och lagutskottets utlåtande n:o 4, i anledning af dels åtskilliga
motioner afseende statens bidrag till eller statsverkets
öfvertagande af vägunderhållet på landet, dels ock vissa andra
motioner om ändringar i väglagen.

Till sammansatta stats- och lagutskottet hade hänskjutits de
inom Första Kammaren väckta motionerna af herr A. T. Pettersson,
n-o 3, herr Lindblad, n:o 37, samt herr Bogberg, n:is 26 och
36, äfvensom de inom Andra Kammaren väckta motionerna af
herr Wiklund, n:is 52 och 53, af herr Andersson i Grimbo m. fl.,
n:o 66, samt af grefve Hamilton, n:is 69, 70 och 71.

Punkten I.

I förra delen af motionen n:o 69 hade grefve Hamilton hemställt,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att
Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
därom, att kostnaderna för väghållningsbesvärets utgörande
å landet måtte af staten öfvertagas eller af statsmedel bestridas.

I motionen n:o 71 hade samme motionär föreslagit, att Riksdagen,
i syfte att af uppskattade kostnaden för underhållet af
allmän väg, bro och färja s/io skulle utgå af statsmedel, ville
besluta, att det af Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen under
nionde hufvudtiteln för år 1910 äskade förslagsanslag å 1,000,000

27 N:o 47.

Lördagen den 24 April, f. m.

kronor såsom bidrag till vågunderhållet på landet höjdes med Angående vag l,

000,000 kronor till 2,000,000 kronor. landet “

Därjämte hade grefve Hamilton i motionen n.o 70, under ,Fort,
förutsättning af bifall till motionen u:o 71, hemställt om däraf
påkallad ändring i 00 § väglagen, gående ut på att af uppskattade
kostnaden för underhållande af allmän väg, bro och färja
skulle af statsmedel lämnas Vin 1 stället för nu stadgade ”/ao.

I motionen n:o 66 hade herrar Andersson i Grimbo, Olausson
och Olsson i Berg föreslagit att Riksdagen behagade i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till att halfva kostnaden
för underhållet af allmän väg, bro och färja på landet
skulle öfvertagas af staten.

Vidare hade herr Högberg dels uti motionen n:o 26 hemställt,
att Riksdagen, i syfte att tre tjugondedelar af kostnaden
för vintervägunderhållet å landet måtte lämnas af statsmedel,
ville besluta, att det af Kungl. Maj:t i statsverkpropositionen
under nionde hufvudtiteln äskade förslagsanslaget å 1,000,000
kronor såsom bidrag till vägunderhållet på landet måtte höjas
med 175,000 kronor till 1,175,000 kronor,

och dels, under förutsättning att nämnda motion bifölles, i
motionen n:o 36 föreslagit vissa däraf påkallade ändringar i 68
och 70 §§ i väglagen.

Slutligen hade herr WiTdund hemställt dels uti motionen n:o
52, att Riksdagen, i syfte att 3/so af kostnaden för vinterväghållningen
å landet måtte lämnas af statsmedel, ville besluta, att
det af Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen under nionde hufvudtiteln
för år 1910 äskade förslagsanslag å 1,000,000 kronor
såsom bidrag till vägunderhållet å landet måtte höjas med 175,000
kronor till 1,175,000 kronor,

och dels, under förutsättning af bifall till denna motion, uti
motionen n:o 53 om vissa ändringar i 68, 69 och 71 §§ väglagen.

Utskottet hemställde under punkten I,

a) att grefve Hamiltons motion n:o 69 förra delen samt
hans motioner n:is 70 och 71 äfvensom herr Anderssons i Grimbo

m. fl. motion n:o 66 ej måtte af Riksdagen bifallas; samt

b) att herrar Rogbergs och Wiklunds ifrågavarande motioner
ej måtte af Riksdagen bifallas.

Reservationer voro afgifna:

vid mom. a af berr WiMund, som ansett att utskottet bort
hemställa, att Riksdagen i anledning af förevarande motioner ville
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag därom, att
kostnaderna för väghållningsbesväret å landet måtte af staten
öfvertagas eller af statsmedel bestridas,

N:o 47. 28

Lördagen den 24 April, f. in.

Angående väg- samt vid mom. b af herrar Wiklund och Svallingson, hvilka
-uindet “inom utskottet yrkat bifall till motionärernas framställningar.

(Forte.) Sedan inom. a) föredragits lämnades ordet till

Grefve Hamilton, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Den föreliggande motionen är endast en länk i den stora raden
af skattespörsmål, som inom den snaraste framtiden måste lösas,
för så vidt man önskar en rättvisare och jämnare beskattning
och en fördelning af de direkta skatterna efter hvars och ens
skatteförmåga. Det är visserligen sant, att för åratal tillbaka
vägunderhållet, hvarom här är fråga, varit ett onus, som uteslutande
hvilat på jordbruket, men på den tiden voro anspråken på
vägunderhållet minimala, och jordbruket utgjorde ju nära nog
landets enda beskattningsföremål. Numera äro däremot anspråken
på vägunderhållet synnerligen stora, och vår modernäring har
bland skatteföremålen sjunkit ned till eu ganska anspråkslös
plats, i det att densamma — såvidt jag erinrar mig — utgör
allenast 15 °o af landets samtliga beskattningsföremål.

Efter den nya väglagens genomförande ha äfven andra beskattningsföremål
fått bidraga till vägunderhållet, nämligen »annan
fastighet» med hälften mot jordsbruksfastighet och andra beskattningsföremål,
inkomst af kapital eller arbete, med 1 5 däraf.

Denna vägskatt verkar emellertid högst ojämt. Den utgår
inom vissa distrikt med allenast 1 krona per bevillningskrona,
då den däremot inom andra distrikt går upp ända till 24 kronor
per bevillningskrona. Ett väghållningsdistrikt i södra Sverige,
— icke i Skåne — ett distrikt hvars hela värde, att döma
af de utgående bevillningskronorna, utgör allenast ett par miljoner
kronor, har att underhålla en vägsträcka, uppgående till
10,8 mils längd. För att visa herrarna, hvad detta vill säga,
särskildt för dem af herrarne, som icke känna till förhållandena
på landsbygden, skulle jag vilja anföra ett exempel: om t. ex.
en fastighetsägare i ett af dessa palats nere vid Strandvägen —
jag förmodar, att de äro värda omkring ett par miljoner kronor
— finge att underhålla eu väg på 10 mil, t. ex. eu vägsträcka
härifrån till Uppsala och ett godt stycke bortom, eller om en
person, som af sin fastighet hade en inkomst af 10,000 kronor,
skulle underhålla eu mils väg, eller en annan inkomsttagare
skulle af sin inkomst betala 24 % för vägunderhåll in natura —
jag utgår bär från hvad jordbruksfastighet skall betala — då
skulle nog säkerligen herrarne anse det vara den största orimlighet,
och likväl föreligga sådana orimligheter i vårt skatteväsen.

Denna tryckande vägskatt och de i öfrigt så ojämnt hvinande
kommunala skatterna ha haft till följd, att visså delar af vårt
land gått tillbaka, att de blifvit nära nog affolkade, och att joiden
ligger 1 vanvård. Det hjälper icke att söka draga befolkningen
till dessa orter genom att för den underlätta erhållandet af lån

Lördagen den 24 April, f. m.

21) N:o 47.

för anskaffande af egna hem. Man kan få eu vanvårdad jord, Angående vågsam
man sedan söker att förbättra, men i och med detsamma wHdrrAåMrf «
stiger taxeringsvärdet, och skatterna blifva så höga, att man gärna fr
alldeles lämnar hemmet i stället för att behålla det. Jag före- or,s
ställer mig därför, att det är alldeles nödvändigt för staten att
härvidlag ingripa. Staten har redan visat, att vägarna äro statsändamål,
därigenom att den bidrager med 15 % af naturaunderhållet.
Och hvarför skall icke detta vara en statsangelägenhet
lika väl i vårt land som i Danmark, Tyskland och Frankrike?

Jag föreställer mig, att just i ett land, där befolkningen är gles,
är det nödvändigast, att staten griper in, då detta däremot icke
i så hög grad behöfves i ett tätt befolkad! land, där det finnes
förmögenhet, där jorden är god och där det kanhända finnes
tillräckliga skatteobjekt ändå för att bära bördorna. Kommunikationer
äro nödvändiga för ett lands utveckling, och utan
dem kan staten icke tänka sig att inom landets olika delar få
några bärkraftiga skatteobjekt.

Nu har emellertid sammansätta stats- och lagutskottet icke
ansett det vara lämpligt att ens göra en utredning i denna fråga,
utan det har tänkt sig andra sätt att lösa frågan. Det vill t. ex.,
att. i stället för häradet, landstingsområdet skulle utgöra enheten.

Det kan ju vara ett sätt att lösa frågan, men jag tror, att detta
skulle vara olämpligt, ty därigenom kommer en utjämning icke
att äga rum, då vägskatten i medeltal inom vissa landstingsområden
utgår med 2,50 kronor per bevillningskrona och uti andra
landstingsområden utgör 11 kronor per bevillningskrona. Det
kommer således i alla fall att uppstå eu ganska stor skillnad
landstingsområdena emellan. Därigenom komma också de stora
kapital, som finnas i de städer, som icke tillhöra landstingsområden,
att gå fria, och det borde de väl icke göra, ty de äro väl
bland de mest bärkraftiga. Utskottet har som skäl för sitt afslag
anfört, att det skulle bli alldeles för dyrt för staten att öfvertaga
vägunderhållet. Jag förstår icke, hvarför det skulle bli så dyrt.

Jag föreställer mig, att utredningen kommer att visa, att man
har korrektiv däremot. Jag för min del hade tänkt mig, att
därest underhållskostnaderna vid en entrepenadauktion öfverstege
den värdering, som en särskild nämnd åsatt, skulle jordbruket
fortfarande vara skyldigt att bestrida kostnaderna för denna ersättning.

Vidare säger man, att, om staten öfvertoge vägarne, skulle
anspråken på nya vägar blifva synnerligen stora. Men redan nu
bidrager ju staten till anläggande af nya vägar, och det är väl
på Riksdagens frikostighet i detta fall, som det beror, om det
blir många nya väganläggningar eller ej.

Såsom jag nyss nämnde, uppgår vägskatten på vissa håll
ända till 24 kronor per bevillningskrona, men med en jämn fördelning
af denna tunga skulle det allenast bli 65 öre per bevill -

N:o 47. 30

Lördagen den 24 April, f. m.

Angäendeväg- ningskrona eller 6,6 öre per fyrk, således mindre än hvad något
underhållet å yäghållningsdistrikt i närvarande stund bär.

landet. Här har också framhållits det önskemålet, att andra beskatt (Forts.

) ninggföremål, såsom inkomst af »annan fastighet, kapital och
arbete», måtte antingen helt befrias ifrån eller åtminstone åtnjuta
lindring i sin vägskatt. Jag anser, att de önskemål, som i sådant
afseende uttalats, äro fullkomligt berättigade. Men därest dylika
beskattningsföremål blifva befriade från vägskatt, kommer vägunderhållet,
under förutsättning att gällande lagstiftning fortfarande
skulle äga bestånd, att så mycket tyngre drabba andra
beskattningsföremål. Men det är många små jordbrukare och
egnahemsinnehafvare, som ha sina ställen skuldsatta och för den
skull äro vida mindre bärkraftiga än de inkomsttagare, hvarom
nyss var fråga.

Jag anser, herr talman, att det är alldeles nödvändigt, att vi
få denna fråga löst och att en omläggning sker utaf vägunderhållet,
som nu på många håll fullständigt trycker ned landet.
Då här endast begäres en utredning af frågan, vågar jag vördsamt
hemställa, om icke denna kammare ville vara ett dylikt
förslag bevågen. Det är ju tämligen anspråkslöst. Visar denna
utredning framdeles, att det icke går att lösa frågan på sätt, man
här tänkt sig, eller att ett annat sätt är att föredraga, är jag
säker på, att vi alla, som verkligen önska frågans lösning, skola
böja oss därför.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till herr Wiklunds
uti denna punkt afgifna reservation, hvilken ju innebär detsamma,
som jag i min motion framställt.

I detta anförande instämde herrar Wiklund, Bosson, Broomé
i Bårslöf, Poisson, Karlsson i Fjät, Bergman, Mörtsell, Jonsson i
Gumboda, Bäckström, Lundström, Riström, Rehn, Hellberg, Karlsson
i Mo, Hedström, Åslund och Ström i Ofver-Torneå.

Herr Zetterstrand: Herr talman! Denna fråga var ju föremål
för Riksdagens pröfning förlidet år. Riksdagen afvisade då
den i ämnet väckta motionen, och den diskussion, som därvid
fördes, var ganska belysande och sakrik. Jag vill därför icke nu
länge taga kammarens tid i anspråk, utan vill endast framhålla
det hufvudsakliga af hvad som då sades.

Det uttalades bland annat, att denna fråga är af synnerligen
stor ekonomisk betydelse för staten, i det att ett öfvertagande å
statens sida af den nuvarande väghållningsbördan skulle för
staten genast medföra eu ökad utgift å 7,000,000 kronor. Men
denna summa skulle ovillkorligen snart visa sig vara alldeles för
liten; den skulle komma att stiga högst väsentligt. Det är väl
för det första alldeles naturligt, att vägunderhållet skulle blifva
dyrbarare, när det skulle ske genom entreprenad, än då vägarne

Lördagen den 24 April, f. in.

31 N:o 47.

underhållas in natura. Vidare skulle väl ett dylikt öfvertagaude Angående viig1''rån
statens sida af vägarne ha till följd, att krafven å vägarnes uwi<^anitf ^
underhåll skulle blifva större. Ingen må väl tro, att norrländingarna
skulle nöja sig med, att deras vägar vore i ett väsentligen v r *''
sämre skick än skåningarnas vågar, utan de skulle nog kräfva,
att staten då skulle underhålla samtliga vägar i ett förstklassigt
skick. Vidare skulle med eu dylik omläggning af vägunderhållet
följa, att man skulle påyrka alla vägars insynande såsom allmänna.
Icke skulle någon nöja sig med att vara tvungen att
bidraga till underhållet af alla de vägar, som nu finnas, medan
han dåremot skulle själf få underhålla sina egna enskilda vägar.

Det skulle, som sagdt, uppstå väsentligt ökade kraf på insynande
af nya vägar.

Jag vill påpeka ytterligare en sak. Kunna herrarne verkligen
tänka sig, att städerna kunna vara nöjda med att med tre
femtedelar deltaga i kostnaden för dessa vägar, under det att
landsbygden icke i någon mån deltager i underhållet af deras
gator? Det är alldeles otänkbart. Lägger man till den summa,
som representerar vägunderhållet, kostnaden för gator i städerna,
komma vi upp till summor, som blifva nära nog svindlande.

Jag kan därför icke föreställa mig, att man på allvar kan
yrka bifall till den föreliggande motionen.

Den har sin upprinnelse däri, att, såsom motionären framhåller,
vägunderhållet trycker så ojämnt. Ja, det erkänna vi
alla, och utskottet har också i ett följande moment här framhållit
några sätt, hvarpå denna börda skulle kunna i någon mån utjämnas.
Därom få vi emellertid tillfälle att senare yttra oss; nu
yrkar jag endast bifall till utskottets hemställan i den föreliggande
punkten.

Friherre Palmstierna: Herr talman, mina herrar! Jag tager
mig friheten att bryta ut ett uttalande, som grefve Hamilton
gjorde förra året uti den motion, som han då uti denna fråga
afgaf inom Första Kammaren, och jag gör detta i af sikt att få
det utsökta nöjet att instämma med honom.

Grefve Hamilton säger i nämnda motion bland annat: »Det
kan möjligen synas innebära en orättvisa, att städerna, som hafva
att själfva bekosta underhållet af sina gator, sålunda indirekt
jämväl skulle bidraga till vägunderhållet på landet». Jag vill i
den frågan alldeles bestämdt instämma med honom och pointera,
att enligt min uppfattning är detta en verklig orättvisa. Vederbörande
utskott vid 1908 års riksdag svarade i just den punkten
på följande sätt: »Man lärer icke kunna bortse från möjligheten
att under sådana omständigheter från städernas sida i framtiden
komme att framställas kraf på statens öfvertagande af deras högst
betydande kostnader för gatuhållningen». Svenska stadsförbundets
representantförsamling har också i anledning häraf gjort ett ut -

N:o 47. 32

Lördagen den 24 April, f. rn.

landet.
(Forte }

Angdendeväg- talande, som jag ber att få läsa upp för kammaren. Det säge3
underhållet å (jär; »utan att inlåta sig på frågan, om någon lindring i och
utjämning af det landsbygden nu påliggande väghållningsbesväret
i och för sig må kunna anses rättvist och lämpligt, vill representantförsamlingen
med anledning af städernas berättigade intressen
bestämdt uttala sig emot ett bifall till den föreliggande
motionen. Skulle emellertid till följd af motionen en utredning
af denna fråga komma till stånd, vill representantförsamlingen
framhålla vikten af att stadssamhällenas intressen därvid blifva
behörigen beaktade». Jag kan försäkra herrarne, att om denna
motion går igenom i Riksdagen, skulle med all sannolikhet Svenska
stadsförbundet ingå till Kungl. Maj:t med begäran om, att
när en utredning i motionens syfte skulle komma till stånd, äfven
städernas intressen därvid blifva behörigen beaktade.

Nu säger emellertid motionären förra året, att hvad som
möjligen skulle motivera en jämförelse i detta fall mellan landsbygd
och stad vore det, att gatorna kunde jämföras med de enskilda
utfartsvägarna på landet. För att belysa detta vill jag
fästa herrarnes uppmärksamhet på. att för stadskommunerna
gälla föreskrifterna i bygnadsstadgan för rikets städer och i stadsplanelagen,
och dessa lägga på städerna många pålagor i eu hel
del afseenden, såsom i fråga om gatornas beskaffenhet och bredd
m. m. Det är därför alldeles omöjligt att jämföra gatorna med
de enskilda utfartsvägarna på landet. För att herrarne skola få
klart för sig, hvad frågan i själfva verket gäller, ber jag att fä
anföra några siffror. Här i Stockholm uppgår den årliga utgiften
för gatuläggningsarbeten till omkring 2,000,000 kronor om året,
och om man sammanräknar allt som rör gatureglering, gatuanläggning
och renhållning, går summan upp till 4,000,000 kronor.
Ensamt själfva gatuunderhållet, oafsedt anläggningskostnader,
går under året upp till två hundra tusen kronor och om herrarne
taga utgifterna för städer och köpingar gemensamt, så går underhållet
för gator, vägar och torg till 8 Va miljoner kronor. Lägga
vi härtill utgifterna för hamnar, broar, renhållning och belysning,
går summan upp till 26,000.000 kronor. Så långt behöfva vi
dock icke gå i jämförelsen. Men jag vill dessutom nämna, att
städerna betala allt kontant, medan landsbygden lämnar underhållet
till stor del in natura.

Jag skall söka belysa för herrarne, hvad det skulle betyda,
om grefve Hamiltons förslag ginge igenom. Enligt 1906 års
uppgifter var väghållningsbördan 8,332,000 kronor, och afdraga
vi enligt § 60 i väglagen de 15 procent, staten utgifver för underhåll
af vägar, broar, eller färjor, återstå såsom de verkliga kostnaderna
för distriktens underhåll 7,687,000 kronor. Så komma
härtill utgifterna till vägbyggnader, förvaltning och andra ändamål,
som uppgå till 2,741,000 kronor, hvarifrån afgår såsom
statsbidrag för vägbyggnader jämte andra smärre inkomster 831,000

Lördagen den 24 April, f. m.

33 N:o 47.

kronor. Då blir sålunda summan af utgifterna för vägändamål Angåendeväg9,
597,000 kronor. Denna siffra, bortåt 10,000,000 kronor, skulle underhållet d
sålunda blifva den minsta årliga ökningen af statens utgifter på e''

grund af grefve Hamiltons motion. Vi minnas, att förra året Dort8 )
det sammansatta stats- och lagutskottet uttalade, att denna siffra
säkerligen borde fördubblas. Jag vill endast anföra detta för att
herrarna skola förstå, hvad saken gäller.

Nu tillkommer utom detta, att staten skulle öfvertaga vägkassornas
skulder, hvilka 1900 uppgingo till en samlad summa
af 2,913,000 kronor. Denna summa balanseras å andra sidan af
behållningen i vägkassorna, som till följd af väglagens egendomliga
konstruktion väsa år från år — jag vill särskild! betona
detta. Vägkassornas samlade behållning utgjorde år 1907 2,843,000
kronor mot 2,090,000 kronor år 1900. Skulderna vid 1907 års
slut voro 3,065,000 kronor och 1906 2,913,000 kronor. Om vi
härmed jämföra inkomstskatt och bevillning, finna vi, att inkomstskatten
1906 utgjorde 14,112,000 kronor och bevillningen samma
år 10,802,000 kronor. Då blefve alltså den årliga ökningen i
statens utgifter genom öfvertagande af väghållningsbesväret
ungefär lika mycket som hela bevillningen och mer än två tredjedelar
af hela inkomstskatten. För städernas räkning skulle detta
betyda en ökning af en krona per bevillningskrona eller för att
tala med förra årets sammansatta stats- och lagutskott: grefve
Hamiltons motion skulle betyda två kronor per bevillningskrona
i städerna. Jag vill säga, att detta torde i och för sig visa, hvad
saken gäller. Mina herrar, om vi nu skulle komma öfverens om
att jämföra städernas gatukostnader med landsbygdens vägunderhåll,
då tror jag mig kunna säga, att man med all sannolikhet
kan påstå, att gatuunderhållet i stadssamhällena är 1Vs
gång så stort som vägbördan på landsbygden.

Jag vill härmed uttala, att vi icke kunna gå in på den väg,
som grefve Hamilton föreslagit i fråga om utjämning af vägbördorna;
i frågan om förändring af väghållningsdistrikten ber
jag att få uttala mig senare. Och trots den förbrödring, som
nyss skedde mellan Norrland och Skåne, anhåller jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Grefve Hamilton: Herr talman! Det låter så egendom ligt,

när representanterna för städerna tala om skatter. Friherre
Palmstierna har nyss framhållit, hur oerhördt stora skatterna
äro i Stockholm: så och så många miljoner för gatuunderhållet,
så och så mycket för det och det, och likväl, friherre
Palmstierna, är det väl knappast någon landskommun som har
mindre skatter än Stockholm, eller någon landtman som icke har
så stora skatter som miljonärerna i Stockholm. Hvad är medeltalet
för landsbygdens kommunalskatt? Jo, det är 13 kronor pr
bevillningskrona, då den i Stockholm är mellan 5 och 6 kronor,

Andra Kammarens Prot. 1909. N:o 47. 3

N:o 47. 34

Lördagen den 24 April, f. m.

Angdtndeväg- möjligen något högre innevarande år. I Stockholm är hela denna
underhållet ^ skatt per bevillningskrona, om jag minnes rätt, icke större än
landet. me(Jeltalet för blott en enda skatt för landsbygden, nämligen
(Forte.) gjuten för vägunderhållet, som går upp till i medeltal cirka 5
kronor per bevillningskrona. Jag tror därför, att det är ett farligt
område, som friherre Palmstierna gifvit sig in på, då han
talar om de höga skatterna i Stockholm. En ökning af en krona
per bevillningskrona som friherre Palmstierna talade om, hvad
betyder den? Den betyder naturligtvis för oss, som äro vanda
vid höga skatter, ett intet. Friherre Palmstierna säger, att statens
öfvertagande af vägunderhållet skulle öka statsbudgeten med
cirka 9,000,000 kronor. Jag kan af den statistik, som jag fått
från jordbruksdepartementet icke finna annat än att utgiftssökningen
skulle inskränka sig till 7,000,000 kronor. Jag räknar
då icke som friherre Palmstierna — jag säger icke att han har
orätt — utan jag tager endast skälfva vägunderhållet, under det
att han lägger till kostnaderna för vägbyggnaderna.

Utgifterna för staten skulle sålunda enligt min uppfattning
ökas med en utgift på 7,000,000 kronor för endast vägunderhållet,
och det vore väl icke så farligt. När det gäller upptagandet
af nya skatter för staten, då hör jag till sparsamhetsvännerna
och skall vara den förste att motsätta mig sådana, och jag har
med min röst i allmänhet stått på sparsamhetsvännernas sida.
Men här är icke fråga om någon ny skatt. Friherre Palmstierna
säger visserligen, att här är fråga om en ny skatt, en skatt, som
icke är uppförd i statsbudgeten. Men jag tror icke man kan
säga, att detta är en ny skatt, ty denna skatt bäres redan nu
af det svenska folket, fastän den icke är bokförd i statsbudgeten,
och här är endast fråga om att öfverlåta skatten på mera bärkraftiga
skuldror än deras, som nu nödgas bära den; frågan
gäller, om vi vilja vara med om att underlätta denna börda för
de landsbygdskommuner, de vägdistrikt i vårt land, som äro färdiga
att gå under. Måhända detta vore en rättvis sak, och jag
tror, att många af de miljoner, som äro samlade i Norrlands
skogar och Skånes betfält och för hvilka till stor del här i Stockholm
erlägges skatt, just de miljonerna är det som förorsakat,
att vägunderhållet blifvit för landsbygden så dyrt.

Jag uttalade förlidet år, sade friherre Palmstierna, att det
kunde synas orättvist, om städerna skulle deltaga i landets — ty
det är, mina herrar, landets — kommunikationsleder och landsbygden
icke skulle deltaga i gatuunderliållet för städerna. Jag
sade, att det kunde så synas. Men jag tilläde troligen — jag
har icke protokollet här tillgängligt — att det är icke blott dessa
allmänna vägar, som landtmännen underhålla, utan äfven våra
enskilda vägar, och de enskilda vägarna äro fullt ut att jämföra
med gatorna, åtminstone när det icke gäller de genomgående
större gatorna. Om man tänker på, att Stockholm inom sig

35 N o 47.

Lördagen den 24 April, f. m.

innesluter, att döma af inkomstskatten, eu tredjedel af Sveriges Angående väg;
förmögenhet, då tror jag, att kostnaderna för de genomgående undej^lgf “
gatorna fördelad på denna förmögenhet betyder bra litet.

Jag skall nu vända mig mot utskottets ärade ordförande. or 9''
Han måtte icke ha hört mitt första anförande riktigt eller har
jag uttryckt mig otydligt. Jag framhöll i detta mitt anförande,
att det finnes korrektiv mot att dessa vägar skulle bli för dyra.

Ett sådant korrektiv ligger däri, att om man icke kan genom
entreprenad åstadkomma vägunderhållet för den värderingssumma
som den särskilda nämnden åsatt, jordbrukarne måste träda
emellan och mot denna ersättning underhålla vägen. Man kan
också begagna sig af andra korrektiv, afsedda att hindra att vägarna
bli för dyra, korrektiv hvarigenom staten icke skulle skinnas.
Han sade också — det har för öfrigt äfven förut framhållits
— att anspråken på nya vägar skulle blifva alltför stora.

Ja, de äro stora redan nu, men väganläggningarna måste ju göras
beroende af, om Riksdagen beviljar medel till dessa vägar.

För öfrigt kunna nya vägar icke anläggas utan Konungens befallningshafvandes
samtycke, och jag föreställer mig, att bestämmelserna
härom kunna ytterligare skärpas.

Herr talman! Jag tror mig härmed hafva besvarat de invändningar,
som de två sista ärade talarne riktat mot mitt yttrande.
Jag anhåller fortfarande om bifall till herr Wiklunds
reservation.

Herr Åkerlund: Jag är af samma åsikt som grefve Ha milton,

att en stor del af landsbygdens kommuner behöfva understöd
af staten för att icke försmäkta under alltför stora kommunala
utskylder. Men jag förstår icke, hvarför grefve Hamilton
just framhållit denna sak, då vägunderhållet till största delen
verkställes in natura, och man sålunda för detta icke behöfver
lägga ut kontanta penningar. Det är ostridigt en ofantligt stor
lättnad, att få utgöra denna utskyld in natura och ej behöfva
utbetala kontanter. Däremot skulle det vara mycket angenämt,
om staten mera än hittills ville understödja skolbyggnader och
dylikt, som betungar ofantligt mycket och som måste betalas
kontant.

Att Skåne har ett drygt vägunderhåll är ju klart eftersom
landet är så tätt befolkadt och därför i stort behof af vägar, men
månne ej en särskild sak i någon mån kan hafva skuld till det
missnöje med väghållet som där synes råda, nämligen den,
att säterierna, som förut voro alldeles befriade från dessa bördor,
sedan den nya väglagen kom till stånd, få deltaga i dem samt
sj kifva knoga och underhålla sina vägar och smaka på, huru
godt det är, hvilket ju för öfrigt icke är mer än rätt och billigt.

Jag har försökt, så godt jag kunnat, i år, liksom jag gjorde
i fjol, att sätta mig in i ärendet och är förvissad därom att, om

N.o 47. 36

Lördagen den 24 April, f. m.

Angående väg- staten skulle öfvertaga vägunderhållet, mycket stora kraf skulle
underhållet å komina att framställas från alla möjliga trakter, än från Skåne,
lam et. än från Norrland och mellersta Sverige, och vi torde nog känna,

( orts.; at<. än ,jen en3i äQ an(fra kndsändan plägar blifva särskildt
omhuldad af statsmakterna och att alla naturligtvis önska komma
i åtnjutande af bidrag till nya vägar. Följden häraf skulle enligt
mitt förmenande blifva, att nära nog hvarenda utfartsväg äfven
skulle bli en statens angelägenhet. Men hvad tro herrarne, att
detta skulle kräfva för summor? Härtill komme förvaltningen,
och en sådan förvaltning är icke någon så treflig sak, då det
gäller utgifterna.

Hvad nu särskildt Norrland beträffar, är jag enig med de
herrar, som här yttrat, att staten borde bidraga till denna landsända
mera än hvad den gör i fråga om andra trakter, och detta
främst därför, att här en del vägar äro anlagda hufvudsakligen
för statsändamål. Men man kan i fråga om Norrland väl icke
tänka sig, att man skulle kunna skapa vägar på samma sätt som
i södra och mellersta Sverige. Det står icke till. Visserligen
erfordras äfven där utfartsvägar om de ock begagnas litet, men
af den väganläggning till Risbäcks kapellförsamling, som kammaren
här om dagen hade att uttala sig om, framgår, att landsvägar
däruppe blifva dyrbara apparater. Jag vill icke motsätta
mig, att särskildt bidrag beviljas för trakter, som äro mera betungade
än andra, men jag vill bestämdt motsätta mig, att staten
öfvertager hela vägunderhållet, och jag får ännu en gång säga,
att jag icke kan förstå, att man i första rummet söker afskaffa
en tunga, som i regel utgöres in natura, men däremot bibehåller
långt tyngre och odrägligare utgifter.

Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Andersson i Helgesta instämde häruti.

Herr Jönsson i Kvarnberga: Herr talman! Jag skall be att

få taga fasta på ett yttrande åt den föregående talaren. För så
vidt jag icke missuppfattade honom, yttrade han, att han vore
villig att gå in på, att staten i högre grad, än hvad nu är fallet,
deltoge i vägunderhållet, där detta vore af behofvet påkalladt.
Under sådana förhållanden ber jag få nämna, att här ju föreligger
en motion, n:o 66, af herr Andersson i Griinbo med flere
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående statens öfvertagande af
halfva kostnaden för underhåll af allmän väg, bro och färja i
landet. Det har förut här i debatten blifvit framhållit, huru
tryckande vägunderhållet i verkligheten är för landsbygden, åtminstone
på många håll, och detta icke blott i Norrland utan
äfven i de sydligare landsdelarne. Att städernas representanter
motsätta sig en höjning af statsanslag till vägunderhållet är lätt
att fatta, då det finnes så många motsatta intressen mellan stad.

Lördagen den 24 April, f. m.

37 N:o 47.

och land. Men då landsbygdens representanter motsätta sig detta, Angående vägar
det svårare att fatta motiven till ett sådant handlingssätt. Nu underhållet, d
ha här af friherre Palmstierna åtskilliga synpunkter gjorts gäl- , eL
lande, och äfven stadsförbundets uttalande har här framhållits, (torta)
men friherre Palmstierna vet ju, att ifrån detta stadsförbund eu
skrifvelse ingått till Kungl. Maj:t därom, att köpingar och municipal
samhällen på landsbygden skulle blifva helt eller delvis befriade
från väghållningsbesväret på landet och blifva likställda
med städerna. Jag skall ej förneka, att många skäl tala för en
dylik reform, ty den ställning som dessa samhällen nu intaga,
är icke den bästa. Men då till många väghållningsdistrikt ifrån
dessa samhällen inflyta rätt afsevärda belopp, afsedda för vägkassorna,
sä skulle ju vägkassorna göra förluster, om dessa samhällen
blefvo skilda från ifrågavarande väghållningsdistrikt, och
därigenom komme helt naturligt väghållningsbesväret att tynga
så mycket hårdare på jordbruket eller på de kvarstående "väghållningsskyldige.
Under sådana förhållanden kan det icke vara
mer än billigt begärdt, att något vederlag ur statskassan fordras
såsom en ersättning för de förluBter, som väghållningsdistrikten
sålunda komme att lida.

Man har framhållit de stora utgifter, som städerna redan ha,
och som skulle bli vida större, om staten skulle öfvertaga väghållningsbesvärets
utgörande på landsbygden. Men jag vill då
nämna, att det icke är småsaker att underhålla enskilda vägar
på många ställen. Jag kan nämna ett exempel på huru tryckande
väghållningsbesväret kan vara äfven i de södra delarna af landet.

Jag känner en mindre jordbrukare, som har en egendom, hvars
taxeringsvärde icke uppgår till 7,000 kronor — man kan sålunda
efter 6 procent beräkna hans inkomst till cirka 400 kronor. Denne
mindre jordbrukare får för fullgörandet af sin väghållningsskyldighet
erlägga omkring 70 kronor, och man får väl antaga, att
ingen i Stockholm erlägger en relativt så hög skatt. Under sådana
förhållanden bör man ej undra på om mindre jordbrukare
alltmer lämna jordbruket, och jag instämmer med grefve Hamilton
och de andra motionärerna däri, att något måste göras i
detta hänseende.

Jag skall icke vidare upptaga kammarens tid utan ber, herr
talman, att få yrka bifall till den af herr Andersson i Grimbo
med flere afgifna motionen om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
statens öfvertagande af halfva kostnaden för underhåll af
allmän väg, bro och färja i landet.

Herr Persson i Stallerhuit: Herr talman! Jag vill icke
förneka, att detta väghållningsbesvär trycker vårt lands jordbrukare
med ganska stora utgifter och skatter, och sedan den nya väglagen
kommit till stånd har det ju äfven blifvit andra skatteföremål,
som fått deltaga häri. Då jag i fjol yttrade mig i denna

K o 47, 38 Lördagen den 24 April, f. m.

Angående väg- fråga, yrkade jag afslag på likartade framställningar som de nu
underhållet d 0mhandlade i punkt a), och jag vill gifva till känna, att jag
landet. äfven j år har samma uppfattning, det vill säga jag ansluter mig
(Forte) utskottets afslagsyrkande.

Om staten nu, såsom här i frågasättes, skulle öfvertaga väghållningsskyldigheten
på landet och denna skulle ställas på entreprenad,
så har man med detsamma öfverfört i statsbudgeten
en summa, som i rundt tal kan beräknas med 10,000,000 kronor,
och jag undrar, huruvida man skulle få lättare att fylla dessa
utgifter i statsbudgeten än dem, som vi redan ha; då finge man
stå här i Riksdagen och tvista om, hvilka nya skatter man skulle
pålägga svenska folket för att fylla dessa utgifter. Jag tror icke,
att om en stor del af dessa skatter skulle öfverflyttas på staten,
detta skulle bli mera sympatiskt mottaget i landet än hvad det
nuvarande förhållandet är, då denna skatt grundar sig på sådana
uppgörelser, som ske inom väghållningsdistrikten. Jag tror, att
det skulle röna stor ovilja och förorsaka betydligt större utgifter,
om man skulle lägga underhållet helt och hållet på staten, och
utskottet har enligt mitt förmenande yttrat sig riktigt i denna
fråga, då det i år åberopat de ganska vidlyftiga motiv för sitt
afslag, som utskottet i fjol anförde.

Nu är att märka, att sedan denna väglag visat sina verkningar,
får man i siffror se, huru mycket vägunderhållet kostar.
Detta kunde man icke se före den nya väglagen, utan då
berodde åläggandet att underhålla vägar på den uppskattning,
man själf behagade åsätta underhållet. Huruvida de personer,
som nu uppskatta underhållet alltid träffa det rätta beloppet,
vill jag icke yttra mig om, men när det gäller så betydande utgifter
som dessa, kan det icke vara möjligt, att uppskattningen
alltid varit riktig; detta kan man påstå, alldenstund det visat sig,
att olikheterna vid uppskattningen varit så betydande inom ett
och samma län.

Enligt min mening kunna jordbrukarne dock icke klaga öfver
den nya väglagen, åtminstone klagar icke jag öfver densamma.
Det är icke möjligt att bevisa, att lagen pålagt den jordbrukande
befolkningen större utgifter än den hade förut, äfven om siffrorna
äro höga. Det är nämligen att märka, att nya skatteföremål
tillkommit, på hvilka en del af utgifterna för vägunderhållet
måst läggas, och därigenom erhålla ju vägdistrikten kontanta inkomster,
som icke förut funnits. Detta bör ju ha medfört en
viss lindring, det är icke möjligt annat. Om man nu med dessa
kontanta medel skulle vilja anlägga nya vägar, den ena efter den
andra, så vågar man det icke utan att först väghållningsdistriktet
och andra vederbörande, Konungens befallningshafvande i första
hand och därefter öfriga myndigheter, yttrat sig härom.

Af de uppgifter, som finnas här, ser man vidare, att vintervägunderhållet
är i rundt tal upptaget till 2,250,000 kronor, stats -

3!) N:o 47.

Lördagen den 24 April, f. m.

verket bidrager enligt den nya väglagen med omkring 1,000,000 Angående väg;
kronor, således 2 7* miljoner kronor. Men till hvilka utbetalas ’ °

nu denna summa af 27* miljoner kronor? Jo till dem, som (F0rta)
utgöra vägunderhållet in natura, och detta är ju icke andra än
jordbrukare. Då kan man icke säga, att dessa 2 7* miljoner äro
medel, som kontant utgifvas utan vidare, utan det är en sådan
utgift, som först utdebiteras och sedan flyter tillbaka till dem,
som ha att utgöra väghållningsbesväret, men de, som icke utgöra
detta våghållningsbesvär in natura, få betala enligt uppskattning.

Af den statistik, som finnes i denna fråga, finner jag,
huru siffrorna ställa sig för de olika orterna. Det är då ganska
märkliga förhållanden, som visa sig, om man undersöker
t. ex. förvaltningskostnaderna inom olika vägdistrikt. Jag tar
ett exempel från Västernorrlands län. Här har man förvaltningskostnader,
som uppgå till icke mindre än 1 öre per vägmeter
eller till 24,213 kronor 57 öre; antalet vägmeter är sålunda
lika stort som antalet ören i denna siffra. Ofvergår
man därefter till statistiken för Kalmar län, så befinnes det, att
hela vägunderhållet där icke är upptaxeradt till högre än några
få ören per meter. Då kan man tänka sig, huru stora växlingarna
äro! Och med sådana fakta för ögonen kan man våga
påstå, att staten, om den skulle öfvertaga vägunderhållet, icke
skulle kunna betala ut så olika belopp för förvaltningen i det
ena och andra fallet.

Beträffande vintervägunderhållet vill jag taga ett exempel
från Kristianstads län, där motionären ju har sin hemvist och
där denna skatt enligt hans uppfattning är så ofantligt tryckande.

Där är vintervägunderhållet upptaxeradt till 7 öre per meter eller
lika mycket som i Norrland, där ju vintrarne äro längre och snöfallen
rikligare. Vintervägunderhållet är sålunda taxeradt lika
högt i de sydligare belägna länen som i länen i det nordligaste
Sverige. Jag känner icke närmare till dessa förhållanden, men
man kan väl i alla fall icke tänka sig, att vägunderhållet under
vintertiden i Kristianstads län skulle vara så svårt att upprätthålla,
att det skulle kosta lika mycket som vägunderhållet i Västernorrlands
län.

Om nu staten skulle åtaga sig att under alla förhållanden
underhålla vägarna, så är det väl ej möjligt annat än att det
skulle uppstå en ojämnhet i beskattningen och äfven i fråga om
ersättningen för vägunderhållet, som skulle kunna bli mycket
underlig. Det säges att arbetet skall kunna utföras på entreprenad.
Då undrar jag hvilken som blir entreprenör. Helt säkert
den, som har sitt hem beläget närmast de vägstycken, hvars underhåll
han skulle åtaga sig. Någon annan kunde väl ej täfla
med denne, och sålunda är det tydligt, som utskottet säger, att
arbetets utförande på entreprenad kommer att ställa sig dyrare,

N:0 47. 40

Lördagen den 24 April, £. m.

Angående vä
underhållet
landet.
(Forts.)

g- än om, på sätt nu i allmänhet äger rum, den väghållningsskyl®
di ge med eget folk och egna dragare utför arbetet.

Det är möjligt, att det kunde rådas bot mot detta, om staten
tillhandahölle grustag, så att hvem som helst kunde täfla, men i
alla fall kommer ej vägunderhållet att stanna vid nuvarande
siffror, trots att dessa äro höga. För min del kan jag därför ej
se, att man handlar välbetänkt, om man skrifver till Kungl.
Maj:t och begär förslag om att staten skulle åtaga sig hela vägunderhållet.

I denna motion åberopas äfven en broschyr, som ej är tillkommen
på föranstaltande af regeringen utan af ett enskildt sällskap.
Om jag i denna broschyr fäster mig vid Kristianstads län,
ser jag där siffror, inför hvilka jag helt och hållet baxnar. Jag
undrar därför ej på, att motionären och öfriga från Kristianstads
län vilja ha denna skatt utjämnad. Som exempel är tagen en
egendom i västra Göinge härad belägen inom Brömmestads socken.
Denna egendom, som har ett taxeringsvärde af 2,500 kronor,
har således erlagt en bevillning af 1 kr. 50 öre. Därtill komma
öfriga skatter för jordbruket 252: 62 kronor, och denna egendom
med 2,500 kronors taxeringsvärde har inalles en skatt på 277: 97
kronor. Om nu siffrorna i detta fall äro riktiga, är det naturligt,
att en sådan egendom, hvars inkomst efter bevillningsförordningen
skulle utgöra 150 kronor, men får betala 180 °o af denna summa
i skatt, ganska snart blefve uppäten. Skatten blir där öfver 18
kronor per fyrk, och med sådana förhållanden och siffror för
ögonen är det naturligt, att man icke undrar på, att motionärerna
sträfva efter utjämning. I broschyren finnas också angifna andra
höga siffror, som ej äro så ofantligt höga som denna, hvilken så
slagit mig, att jag ej kunnat låta bli att anföra den.

Jag vill nu också något tala om motionerna i öfriga delar;
trots att de af utskottet äro uppdelade i vissa moment, och särskildt
vill jag då fästa mig vid vintervägunderhållet, som ju
äfven beröres i motionerna. För detta betalar staten icke ersättning
eller lindring, som det heter. Det har nog sina skäl, att staten
ej gör det, men jag tror knappast, att utskottet funnit de rätta
skälen därför. Det förhåller sig nämligen så, att om staten skall
deltaga äfven i detta, hvilket jag för min personliga del ej har
något emot, är det klart, att många förändringar i väglagen behöfvas.
Som det nu ställer sig, få de väghållningsskyldiga på
sammanträde komma öfverens om hvad som skall betalas för
vintervägunderhållet, och om de äro eniga, så har Konungens befallningshafvande
icke att göra annat än godkänna villkoren, och
därefter skall debitering och betalning ske. Men icke går det för
sig, att statsverket på detta sätt åtager sig att lämna understöd
till vintervägunderhåll, utan att lagen omlägges och andra bestämmelser
införas om det sätt, hvarpå denna värdering skall
tillgå. Det är väl nämligen icke lämpligt, att de, som skola ut -

41 N:o 47.

Lördagen den 24 April, f. m.

lura arbetet, själfva få bestämma ersättningen. Det är naturligt Angåmdevägatt
när man skall ha betaldt vill man ha det mesta möjliga, och,uru e[andef °
när nu jordbrukarne äro i majoritet vid bestämmande af denna nrort9)
ersättning, så äro de väl som annat folk i detta fall. Sålunda
behöfva betydliga förändringar af väglagen göras, innan ett sådant
steg kan tagas.

Sedermera kommer man till en annan fråga, som motionärerna
bringat under utskottets och Riksdagens pröfning, nämligen
den, huruvida man icke skulle skrifva till Kung!. Maj:t
och begära att »annan fastighet» och inkomsttagare skulle få åtnjuta
lindring i sin vägskatt. Huru befogadt detta än kunde
vara, får jag för min del säga, att ett sådant vacklande i åsikter
från Riksdagens sida bör väl knappast visas, då man så nyligen
som 1905 antog en lag, som endast varit gällande i två år och
på det tredje. Mig tyckes, som att man borde låta denna lag
verka ännu en tid, innan man skrifver till Kungl. Maj:t och begär
en förändring i denna del. Den riksdagsskrivelse, som
handlar om denna fråga, är helt kort, och jag skall be att få
läsa upp den. Sedan Riksdagen hade talat om, att man borde
införa en vägskatt för all inkomst, hvarför bevillning erlades och
uppgick till 1,000 kronor, skrifver Riksdagen: »Riksdagen anser
berörda lagändring önskvärd. Det lärer nämligen ej kunna förnekas,
att personer, som hafva eu inkomst af 1,000 kronor och
därutöfver, äro, hvad beträffar förmågan att i väghållningsbesvärets
utgörande deltaga, i minst lika grad, ja, bättre ställning
än åtskilliga andra, som enligt nu gällande lag få därtill
bidraga, och särskildt vid jämförelse med ägare eller innehafvare
af smärre fastigheter ter sig ifrågavarande inkomsttagares ställning
i detta afseende sådan, att den dem medgifna fördel näppeligen
kan på goda grunder försvaras.»

När Riksdagen år 1905 skref så, och lagen sedan blifvit
godkänd af Kungl. Maj:t, tyckes det mig, att man ej redan nu
bör aflåta en skrifvelse för att få ändring härutinnan. Det är
att märka, att dessa inkomsttagare och ägare af »annan fastighet»
deltaga icke i vägunderhållet efter samma grunder som
ägare af jordbruksfastighet. Ägare af »annan fastighet» deltar
ej, om icke fastigheten har ett taxeringsvärde af minst 800 kronor
och därefter deltager han endast med hälften. Jordbruksfastighet
åsättes en vägfyrk för hvarje 100 kronor af taxeringsvärdet
under det att »annan fastighet» endast åsättes en vägfyrk för
hvarje 200 kronor af taxeringsvärdet. Jag frågar då, om det är
lämpligt att nu reducera bidraget till vägunderhållet för »annan
fastighet» till 1/i, när Riksdagen så nyligen kämpat sig till de nu
gällande bestämmelserna. Det lär väl vara bra tidigt att redan
nu begära ändring.

Vi komma sedan till inkomsttagare. Enligt motionärernas
förslag ifrågasattes att för inkomster på 2,000 kronor och där -

N:o 47. 42

Lördagen den 24 April, f. m.

Angdendeväg- under bidragen till vägunderhållet skulle ytterligare reduceras
underhållet å utöfver hvad nu gällande lag medger. Man får väl då räkna
med och se efter, hur stor denna reduktion redan är enligt den
(Forts.; nuvarande lagen. Då skall man finna den ganska stor. Som
man vet, betalas endast för den del af inkomsten, för hvilken
bevillning utgår. Jag vill taga ett exempel. För inkomst på
1,300 kronor utgår bevillning endast för 1,000 kronor. Hur
ställer det sig då i afseende å bidraget till vägunderhåll för denna
inkomst? Jo, denna inkomst får icke mer än 33 vägfyrk, hvilket
antal nu skulle reduceras till 16. Men hur förhåller det sig
i detta afseende med jordbruks- och »annan fastighet»? Jo, för att
bevillning för »annan fastighet» skall utgå efter inkomst af 1.8001
kronor måste fastigheten ha ett taxeringsvärde af 36,000 kronor
och den åsättes då 180 vägfyrk. En jordbruksfastighet åter, för
hvilken bevillning erlägges efter en afkomst af 1,800 kronor,
skall hafva ett taxeringsvärde af 30,000 kronor och får 300 vägfyrk.
Reduktionen är sålunda redan enligt den nuvarande väglagen
så ofantligt stor, att jag undrar, om det vore välbetänkt att taga
detta förslag.

Herr talman, jag ber att i den föredragna punkten få yrka
bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Lundett, Gustafsson i Sjögesta, Bengtsson
i Häradsköp och Mallmin.

Friherre Palmstierna: Herr talman, mina herrar! Jag

vill endast för grefve Hamilton betona, att städernas representanter
ej sätta sig mot en utjämning af vägunderhållet, men de
äro principiellt emot, att underhållet öfvertages af staten, utan
att samtidigt städernas intresse vis ä vis gatuunderhållet därvid
blir fullt bevakadt, och det synes mig lämpligare, att motionären,
som herr Carl Persson påpekat, först gått till frågan om utjämning
af väghållningsbördan, innan han kastat fram den principiella
tanken på att staten skall öfverta det hela. I annat fall
kunna orättvisorna mångdubblas, som det synes mig, att herr
Carl Persson så klart och tydligt uttalat.

Jag vill för min del säga, att jag icke kan neka till, att jag
i hela frågan, som den nu föreligger, ser i viss mån en förtäckt
grundskatteafskrifning, på 7 miljoner kronor om året efter grefve
Hamiltons uppfattning, 10 miljoner kronor enligt min. Men i
hvarje fall skall den aflyftade bördans läggande på staten och
alla inkomsttagare i och för sig åstadkomma en jordvärdestegring,
motsvarande den, som åstadkoms, då grundskatterna afskrefvos.
Vill man, som grefve Hamilton sade, — och jag är
ense med honom däri, att det är ett olyckligt tillstånd så, som
den kommunala beskattningen på landet nu är anordnad — vill
man hjälpa dem, som lida af den nuvarande ordningen, skall

Lördagen den H4 April, f. in. 4;i N o 47.

man gå på samma linje som herr Åkerlund, nämligen att staten Anyarwderti#-ej skall fortsätta att öfverföra det ena statsändamålet efter det"71
andra på kommunerna, utan att staten måtte mer än förut fylla (port8.)
de uppgifter, som äro statsändamål och som nu åligga landskommunerna,
och därigenom lätta de bördor som särskildt för
statsändamål tynga svaga kommuner. Detta finner jag riktigt.

Hvad beträffar det, herr Jönsson i Kvarnberga yttrade om
köpingar och municipalsamhällen, så har jag tillfälle att uttala
mig därom senare i dag. Nu vill jag säga, att de lida under
en hård dubbelbeskattning, och från dessa många och ofta fattiga
samhällen ösa landskommunerna till sina vägkassor. Jag
vill sålunda säga, att jag är principiellt emot den tankegång,
grefve Hamilton har. För öfrigt vilja vi stadsrepresentanter ej
motsätta oss en utjämning af vägbördan, som vi alla anse under
nuvarande förhållanden tynger så olika.

Herr Olsson i See: Herr talman, mina herrar! Jag har

begärt ordet närmast med anledning af ett yttrande, som förekom
i friherre Falmstiernas första anförande. Han talar om, att
gatuunderhåilet i städerna ej vore jämförligt med de enskilda
vägarna ute på landsbygden. Jag vill i detta afseende endast
framställa några siffror från den kommun, jag tillhör, hvilka jag
lämnar kammaren till benäget påseende. I den kommun, jag
tillhör, uppgår fyrkarnas antal till omkring 50,000. Föregående
år beslöts vid kommunalstämma att för enskilda vägars iståndsättande
— det gällde egentligen att bygga upp några broar —
bevilja ett belopp af något öfver 5,000 kronor, fast detta belopp
nog i verkligheten torde gå ned med inemot ettusen; i det att
åtminstone en af broarna byggdes något billigare, än hvad förslaget
från början innefattade.

Innevarande år har på kommunalstämman beslut fattats, att
som bidrag för enskilda vägars iståndsättande anslå ett belopp
af 8,000 kronor. Men det är att märka, att för en af dessa vägar,
hvartill vi bidraga med 5,000 kronor, går kostnadsförslaget upp
till 14,000 kronor. Sålunda få 9,000 kronor släppas till af några
få byar, som äro mest intresserade i anläggningen. Då dessutom
föregående år från kommunens sida bidragits med större eller
mindre belopp, allt eftersom behofvet gjort sig gällande, så finna
vi däraf, att de utgifter ej äro så små, som kommunen och ännu
mer enskilda i vissa byar få lägga ut för att iståndsätta och
underhålla enskilda vägar. Därjämte kan man också till en del
betrakta städernas gator såsom vägar, hvilka många behöfva för
att komma till eller från arbetet. Hvad mitt bila hemman beträffar,
så kan jag få lägga ned kostnader på vägar, på hvilka
jag genom en skogsbacke har att komma till den ena eller andra
delen af egendomen, och som ej alls ingå i de kostnader jag
förut yttrade mig om. Man kan kanske tycka, att det är att ga

N:o 47. 44

Lördagen den 24 April, f. m.

Angående väg- för långt att här draga fram sådant — men äfven vi på landsvndn-liallet
“hygien ha våra affärer, nämligen vårt arbete, att sköta lika väl
®n e'' som de i städerna boende, och äfven vi behöfva för detta ända (''or

s''; mål lämpliga vägar, så att vi kunna förflytta oss från den ena

platsen till den andra. De kostnader, vi sålunda i kommunen
skulle få betala, skulle utgå med 16 öre per fyrk, förutsatt att
det beslut, som senast fattats, kommer till verkställighet.

Vidare vill jag i och för sig med anledning af frågan om
statens öfvertagande af vägunderhållet uttala, att jag ställer mig
åtskilligt tvifvelaktig i detta afseende, därför att jag tror att reformen
skulle medföra rätt af sevärda kostnader i jämförelse med
hvad kostnaderna nu äro. Om en landtbrukare skall betala ut
penningar för ett arbete, går det alltid till mer och kostar mer
att få folk att göra det, än om landtbrukaren själf får fullgöra
arbetet in natura. Detta utesluter ej, att jag är eu mycket varm
vän af att här behöfves en utjämning, ty se vi på de oerhörda
bördor, som hvila på en del kommuner jämförda med andra,
så ligger behofvet af en utjämning af dessa ojämnheter i öppen
dag, och jag anser, att man bör kunna finna lämpliga sätt för
ett sådant utjämnande.

Det har bland annat föreslagits, att väghållningsdistrikten
skulle göras större. Det kan i vissa fall vara lämpligt, men det
hjälper ej i det hela, och på en hel del ställen särskildt i Norrland,
torde det icke vara lämpligt. Vi hörde nyss af herr Carl
Persson ett uttalande om de stora administrationskostnaderna i en
del vägdistrikt.

Jag tänkte med anledning däraf, att, om till exempel i Norrland
väghållningsdistrikten blefve större, så blefve också resekostnaderna
för vägstyrelsens ledamöter till deras sammanträden
betydligt större; detsamma blefve äfven förhållandet med kommunalombuden
till vägstämmorna, mot hvad det nu kostar i de
mindre distrikten. För dessa kostnader ha vi nu inga siffror,
men det går i alla fall ut äfven detta från de skattebetalande.

För öfrigt kunde det bli svårt äfven i andra afseenden, om
distrikten vore alltför stora. Däremot sympatiserar jag mycket
med den tanke, som finnes uttalad i utskottets hemställan under
punkt c), nämligen att utdebiteringen skall ordnas så, att det ej
bli så stora belopp öfver i vägkassorna.

Herr Olausson: Herr talman, mina herrar! Jag har be gärt

ordet med anledning däraf att den uppfattningen gjort sig
gällande i kammaren, att här endast är fråga om den af grefve
Hamilton afgifna motionen, som åsyftar, att staten skall öfvertaga
allt vägunderhåll. Jag vill därför fästa uppmärksamheten
på, att det här äfven rör sig om den motion, som jag jämte
några länskamrater framburit och i hvilken hemställes, att Riksdagen
behagade i skrifvelse till Kuugl. Maj:t anhålla, att Kungl.

45 N o 47.

Lördagen den 24 April, f, na.

Maj:t måtte låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag Angående vägtill
att halfva kostnaden för underhållet af allmän väg, bro och urderhållet å
färja på landet skall öfvertagas af staten. ''

Det är således två alldeles skilda förslag, hvarom utskottet ^<or
haft att utlåta sig. Utskottet har det oaktadt låtit de skäl, som
tala emot statens öfvertagande af hela väghållningen, vara bestämmande
för afslag äfven af vår motion, trots att den går i
en betydlig moderatare riktning.

Den stora grundskillnaden i vår och grefve Hamiltons förslag
måste starkt betonas. Vi hafva aldrig begärt, att staten skall
öfvertaga hela väghållningen utan endast, att staten skall så
småningom öka de redan utgående bidragen, tills de uppgå till
halfva kostnaden för väghållningen. Jag gillar för min del de
skal, utskottet anfört emot, att staten helt öfvertager väghållningsbesväret
på landet, hvilket med all säkerhet komme att ställa sig
dyrare än hvad nu är fallet. Man kan äfven i så fall befara,
att nya kraf komma att ställas på vägunderhållet.

Vårt förslag innebär, att de vägunderhållningsskyldige själfva
fortfarande som hitintills skulle direkt bära den väsentligaste
delen af väghållningsbesväret. Detta innebär, såvidt jag kan
förstå, en fullständig trygghet för att, om äfven staten bidrager
med halfva kostnaden, samma sparsamhet och betänksamhet skall
komma att göra sig gällande framdeles som hitintills. Hvad
utskottet anfört emot statens öfvertagande af hela vägunderhållet
kan således icke ens i någon mån tillämpas mot vår motion. De
summor, som de väghållningsskyldige alltjämt skulle hafva att
själfva betala, äfven sedan vårt förslag godkänts, blefvo så väsentliga
och skulle uppgå till så många miljoner, att alla farhågor
för bristande sparsamhet och betänksamhet därmed äro
förebyggda.

I vår motion hafva vi erinrat om, i huru hög grad de väghållningsskyldige
äro tyngda af skatter för kommunala ändamål
och behöfva hvarje lindring i skatteväg, som de kunna erhålla.

Vi hafva äfven påpekat, att ökning i landskommunernas utgifter
fortgått utan afbrott år från år och torde alltjämt komma att
fortgå, samtidigt som de värdefullaste skatteobjekten hopas till
städerna och därmed undandragas deltagandet i vägunderhållet.

Jag vill ej upptaga kammarens tid med att framlägga bevis härför,
ty dessa fakta äro af alla erkända.

Utskottet har icke heller velat bestrida, att de nuvarande
förhållandena rörande vägunderhållet äro olidliga, och att ändring
är af nöden, men utskottet anser, att en ändring häri icke torde
kunna vinnas på sätt vi föreslagit utan genom bifall till herrar
Aug. Petterssons och Lindblads motioner, hvilka åsyfta att vägdistrikten
skulle omfatta landstingsområdena och att lindring i
vägskatten skulle medgifvas åt mindre inkomsttagare och ägare
af »annan fastighet».

N o 47. 46

Lördagen den 24 April, f. m.

Angående vät
underhållet
landet.
(Forts.)

r Att dessa förslag i någon väsentligare mån skulle medföra
“lindring i vägunderhållstungan, har jag dock för min del svårt
att förstå. Dessa förslag beröras ej i nu föreliggande punkt, men
då det kan vara möjligt att vissa af kammarens ledamöter kanske
tänka sig, att målet genom dessa förslag skulle vinnas, tager jag
mig friheten att yttra mig äfven om dessa motioner. Hvad först
angår förslaget om att väghållningsdistrikten skulle förstoras till
landstingsområden, anser jag för min del, att samma skäl, som
tala mot, att staten öfvertager vägunderhållet i dess helhet, äfven
i viss mån kan tillämpas på förslaget att landstingsområde skulle
utgöra väghållningsdistrikt, ty det är uppenbart att, så fort landstingsområdena
bli väghållningsdistrikt, komma från de särskilda
orterna nya stora kraf att framställas på vägunderhåll, och man
kan äfven vara säker på, att organisationskostnaderna i viss mån
därigenom skola förstoras. En ärad talare på västgötabänken
har framhållit, att väghållningskostnaderna i Norrland äro störa.
Jag känner ej andra förhållanden än dem i Bohuslän. Där kan
visas exempel på, att då väghållningsdistriktets slutsummor gå
upp till 40,000 kronor, så uppgå förvaltningskostnaderna ej till
mer än 200 eller 300 kronor. Jag är fullt öfvertygad om, att
om landstingsområdet skulle bli väghållningsdistrikt, de tusentals
kronor, vissa vägkassor ha i öfverskott, skulle åtgå till förvaltningskostnadernas
täckande, och då man kan befara att väghållningsbördan
skulle ökas, så tror jag knappt att något af de nuvarande
väghållningsdistrikten skulle vinna på, att landstingsområde
blefve väghållningsdistrikt.

Hvad åter angår den af herr Lindblad framburna motionen,
att mindre inkomsttagares äfvensom husägares eller ägares af
»annan fastighet» beskattning skulle sänkas, kan jag ej finna,
att detta skulle vara lämpligt. Det är uppenbart, att, om vissa
skatteobjekt befrias från vägskatt, blir det de öfriga väghållningsskyldige,
som få draga äfven denna börda. Jag får därför till
fullo understryka hvad den ärade talaren på västgötabänken yttrade
därom, "att en ändring i detta afseende torde vara hvarken
gagnelig eller för närvarande af beliofvet påkallad.

Jag är för öfrigt af den åsikten, att alla skatter i en kommun
böra utgå lika för alla i förhållande till bärkraften, och om en
ändring skall ske för de mindre bemedlade, bör den gå efter
hela linjen och ej särskild! gagna blott de inkomsttagare som
här omnämnas. Jag vill påpeka, att bland dessa inkomsttagare
på landsbygden finnes en mängd mindre handlande, kvarnägare
och andra som begagna vägarna i lika hög grad som någon
jordägare. Det skulle då vara en stor orättvisa, om ej de mindre
jordbrukarne finge lindring på samma gång som dessa. Här
gäller frågan endast vägskatten, men samma skäl som kunna
andragas för dylika inkomsttagares befriande från vägskatt, samma
skål kunna också anföras för dessa inkomsttagares befrielse från

Lördagen den 24 April, f. m.

47 N o 47.

andra skatter. Jag undrar emellertid livad herrarne skulle saga,
om t. ex. eu person uttryckte som sin åsikt, att han ej ville bidraga
till skolväsendet därför att han ej hade några barn, eller
att en person icke ville bidraga till vägunderhållet därför att han
ej begagnade vägarna. Jag undrar äfven hvad man skulle säga
om en inkomsttagare i en stad ville låta göra gällande, att han
ej ville bidraga till gatuunderhållet därför att han, som herr
Lindblad säger i sin motion, ej begagnar gatorna annat än då
han en eller annan gång går på dem eller på sin höjd åker
velociped. Det skulle väcka stor förvåning i fall ett sådant påstående
gjorde sig gällande i städerna, att endast de, som använde
gatorna, skulle vara skyldiga att deltaga i gatuunderhållet.
♦Samma skäl tala mot herr Lindblads motion i föreliggande fall.

Den af mig m. fl. framlagda motionen åsyftar endast, att
staten skall öka bidraget, men ej att staten skulle öfvertaga
vägunderhållet helt och hållet. Därför vill jag hemställa till
kammarens ledamöter, huruvida de icke kunde förena sig i
ifrågavarande motion. För att vinna detta mål tror jag för min
del, att det lämpligaste sättet vore att instämma i herr Wiklunds
reservation. Visserligen kan jag ej i allt dela hans motivering,
men jag får dock, herr talman, med ogillande af motiveringen
instämma i herr Wiklunds reservation.

Herr Malmborg: Herr talman, mina herrar! Det har så

tydligt i årets vägmotioner framgått — hvad man för öfrigt visste
förut -— hur ojämnt skattebördan är fördelad icke blott mellan
land och stad utan äfven mellan olika kommuner, att man enligt
mitt förmenande icke gärna kan undgå att inse, att någon rättelse
härutinnan är af behofvet påkallad. Hvad den föreliggande
vägfrågan angår, så veta vi ju litet hvar, att, såsom redan förut
har framhållits, en del väghållningsdistrikt ha rikliga tillgångar
i vägkassan, då andra få utdebitera icke obetydliga belopp på
vägfyrk. Det är dessutom regel med ganska få undantag, att
just de väghållningsdistrikt, som ha rikliga tillgångar, äfven ha
det lindrigaste vägunderhållet in natura. Detta missförhållande
skulle till ganska stor del kunna utjämnas, om vägliållningsdistrikten
reglerades så — hvarom förslag framkommit — att de
blefve ungefär lika stora som landstingsområdena, och om staten
i någon grad ytterligare ökade sitt anslag för ändamålet.

Nu säga visserligen städernas representanter, att i händelse
städerna skulle åläggas deltaga i vägunderhållet på landet, de
skulle komma med repressalier och söka få staten att öfvertaga
äfven gatuunderhållet i städerna. Men jag vill erinra om, att,
såsom redan förut är antydt af en talare, landet har så mycket
enskilda vägar att underhålla förutom de allmänna, att jag är
öfvertygad om, att detta mer än väl motsvarar de kostnader,
6täderna ha för gatuunderhållet. Dessutom kan det knappast

Angående väg
underhdllet å
landet.
(Forts.)

N.O 47. 48

Lördagen den 24 April, f. m.

Angående Väg- vara fördelaktigt vare sig för städerna eller för landet i dess helunderhållet
att åtskilliga kommuner, som äro illa belägna, tryckas af

landet. allt’ för härda skatter, så att folk drar sig för att där bo kvar.

(Forts.) pet finnes kommuner, där skatten är så hög, att den slukar en

fjärdedel af en persons inkomster, och det är klart, att ett sådant
ställe icke är behagligt att bo på och att de, som bo där, söka
sig därifrån så fort sig göra låter.

Man söker i vårt land för närvarande på allt sätt motarbeta såväl
emigrationen till utlandet som utflyttningarna från landet till städerna.
Icke dess mindre är ställningen fortfarande den, att en
landtbrukare så fort han sålt sin gård, betalat skulderna och fått
några tusen kronor öfver, flyttar till staden och låter där beskatta
sitt kapital. De flesta fabriker förläggas till städerna, och så
många tjänstemän, som så kunna, flytta till städerna, äfven om
de ha arbete och inkomst på landet.

Man ser ganska sällan, att egnahemslånen gå till de mest
skattetyngda kommunerna, utan de gå vanligen till de mest välbelägna
och minst skattetyngda. Således fyrktalen höjas och därmed°skatteförmågan
alltjämt såväl i städerna som i de kommuner,
där skattetungan redan nu är minst.

Jag vill visst icke gå med på att staten skulle öfvertaga hela
väghållningsbesväret. Ett sådant steg vore icke nyttigt för landet,
ty det skulle medföra följder, som jag tror vi böra akta oss
för. Så länge större delen af väghållningsbesväret hvilar å jordbruket
och så länge detta arbete likväl utföres af jordbrukets
idkare drifves ej priset å detsamma i höjden såsom fallet kommer
att blifva om staten öfvertager det hela. Staten har endast
att inträda stödjande och utjämnande. Skulle den öfvertaga hela
väghållningsbesväret, så är jag rädd, att vi skulle komma, som
det gamla ordspråket säger, ur askan i elden.

Här har emellertid af friherre Palmstierna, som är eu af
representanterna för Stockholms stad, framhållits, att städerna
icke ha något emot ett utjämnande af de nuvarande förhållandena.
Jag vet icke, om jag fattade honom rätt, men i så fall torde det
vara meningen, att städerna icke ville sätta sig emot saken, om
ett förslag framkomme, som ginge i mera moderat riktning. Jag
var icke själf närvarande, då landtmannagruppen diskuterade
denna fråga, men jag har hört af kamrater i Andra Kammaren,
att där enhälligt antagits ett förslag att hos lagutskottet och Riksdagen
framställa den önskan att staten borde höja det nuvarande
anslaget från 15 procent till 30 procent. Jag tar mig friheten
framlägga detta förslag, som jag hört att landtmannagruppen
varit enig om, och yrkar således bifall till den af herr Andersson
i Grimbo med flera väckta motionen, dock med den ändring,
att orden »halfva kostnaden» ändras till 30 procent af
kostnaden.

Lördagen den 24 April, f. in.

41» N:o 47.

Herr Zetterstrand: Ett par föregående talare ha visserligen Angående vägtagit
afstånd från grefve Hamiltons förslag, men antingen uttalat w«d«7*atfef «
sympatier för herr Anderssons i Grimbo motion, som går ut på ® et''
att höja statsbidraget, så att staten skulle öfvertaga halfva väg- (GrrU.l
hållningskostnaden, eller ock biträdt ett annat förslag, att staten
skulle öfvertaga 30 X af vagunderhållskostnaden. Dessa båda
sistnämnda yrkanden äro onekligen mera moderata än grefve
Hamiltons, men de lida af samma fel som hans. Man finge om
något af dessa yrkanden bifölles visserligen höja statsbidraget
med en lägre summa, än han tänkt sig, men det blefve i alla
fall med omkring två miljoner, som staten finge bidraga. Men
hvad skulle då inträffa? Jo, staten komrne att i lika mån bidraga
på alla olika ställen, och det synes mig oriktigt. Utskottet
har uttalat, att väghållningsdistrikt obestridligen på många
håll förekomma, som icke befinna sig i den gynnsamma ställning
som andra väghållningsdistrikt, utan för livilka vägunderhållsskyldigheten
tvärtom utgör eu synnerligen besvärande tunga.

Utskottet bar därför ansett, att man inslagit på rätt väg genom
att understödja de af väghållningsbesväret mest tyngda distrikten.

Den vägen anser också jag vara den riktiga. Nog skulle det
vara motbjudande att höja statsbidraget, då det vore fråga om
väghållningsdistrikt, där vägskatten pr fyrk för jordbruksfastighet
med underhåll in natura är lika med noll öre. Men å andra
sidan har man väl intet emot att höja bidraget, då vägskatten
uppgår till 57 öre, såsom fallet kan vara i Västerbotten. Likaledes
skulle man väl icke vilja ytterligare understödja sådana
väghållningsdistrikt, där vägskatten på öfriga beskattningsföremål,
såsom exempelvis i Stockholms län förekommer, är 6 öre.

Däremot kan väl ingen ha något emot en höjning för sådana
distrikt, där, på sätt i Norrbottens län förekommer, vägskatten
uppgår till 1 kr. 45 öre per fyrk. Vidare skulle man väl ej
vilja höja bidraget till ett väghållningsdistrikt, sådant som ett i
Stockholms län, där vägkassan har eu behållning af 105,000 kr.,
men å andra sidan skulle man väl gärna vilja öka bidraget till
ett distrikt, sådant som ett i Norrbottens län, där bristen uppgår
till 134,000 kronor.

Staten skall söka utjämna de olika bördorna och därför bidraga,
där bidrag behöfvas, men staten skall icke öka bidraget
det minsta, där ett ökadt bidrag icke behöfves. Därför tror jag,
som sagdt, att man slagit in på rätt väg, då man anslagit en
summa åt de väghållningsdistrikt, som äro mest tyngda. Om
någon ökning erfordras i det fallet, så tror jag, att, om framställningar
göras, som äro rimliga, Riksdagen nog icke skall underlåta
att bifalla sådana. Men att bifalla några af de yrkanden,
som här framställts, kan jag för min del icke vara med om.

Jag anser mig i detta sammanhang böra erinra därom, att
ehuru man så ofta talar om a4t det bidrag, som staten anvisat
Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 47. 4

N o 47. 50

Lördagen den 24 April, £. m.

Angående väg- åt väghållningsdistrikt, som äro synnerligen betungade, är alltför
underhållet å^et, det i alla fall oupphörligen har inträffat, att detta bidrag
landet. jc^e’ aniitas på långt när till hela sitt belopp. Är det så, att det
(Forte.) gnneg väghållningsdistrikt, som äro synnerligen betungade, och
det veta vi ju är fallet, hvarför gå de då icke in och begära bidrag?
Som sagdt, den vägen anser jag vara den riktiga, men jag
kan icke vara med om bifall till något af de förslag, som framställts,
vare sig af grefve Hamilton eller under debatten i samma
riktning som hans.

Herr Andersson i Grimbo: Herr talman! Hvad som egentligen
anmärkts mot föreliggande förslag är, att det skulle blifva
för dyrt för staten att öfvertaga väghållningskostnaden.

Ja att detta är dyrt, det få nog de väghållningsskyldige
kännas vid. Som vi veta utgår nästan alla kostnader i detta afseende
i form af arbetslöner och eftersom dessa arbetslöner stegras
bli ju härefter äfven kostnaderna större än hittills. Detta skulle
i så fall vara ett skäl för att något gjordes för att lindra deri
redan nu så betungande vägskatten. Jag instämmer till fullo
med alla, som yttrat sig emot att staten skulle öfvertaga hela
vägunderhållet. Detta skulle ovillkorligen leda därhän, att vi
finge ett tillstånd, sådant, att vi kanske enstämmigt skulle önska
oss komma ifrån det igen, ty det skulle medföra behofvet af en
helt och hållet ny ämbetsmannakår för detta ändamål. Då funnes
det ju heller ingen som hölle igen. Anspråk komme naturligtvis
att framställas från alla håll i landet och pressningar att göras
på dessa statens ämbetsmän, men det vore, som sagdt, ingen
som hade intresse af att hålla igen med afseende å kostnaderna,
utan det hela blefve ovillkorligen mycket för dyrt. Äfvenså
riskerade vi att här allt för mycket komma in på byråkratismens
område. Men om vi kunde få det därhän, att staten bestrede
halfva kostnaden, kunde man mycket väl låta omsorgen härom
fortfarande hvila på de lokala myndigheterna. Dessa hade då
intresse af att använda medlen på ett förståndigt sätt, och då det
äfven gällde deras eget skinn, får man väl förutsätta, att de vore lika
sparsamma som nu. Då blefve det ju lindring och utjämning i
underhållskostnaden och ingen ökning i den totala utgiften för
vägunderhållet.

Det har varit tal om, att det skulle vara orättvist mot städerna,
i den händelse staten bidroge mer än den nu gör för vägunderhållet
på landsbygden. Detta tal om skillnaden mellan städerna
och landsbygden förekom oftare förr än nu på senare tideu. Nu
finnes det Ju många skatteobjekt, i fråga om hvilka det ligger i
sakens natur, att de skola läggas till städerna, men i många fall
är det landsbygden, som i viss mån får uppehålla dessa inrättningar
och verk. I det fallet hafva städerna en förmån framför
landsbygden. Vidare flytta kapitalisterna dit bland annat för att

51 No 47.

Lördagen den 24 April, f. m.

där drabbas af mindre skatter. Yi veta, att landsbygdens in- Angående vägteckningar
till största delen äro placerade i städerna, och landt- underhållet å
borna få, då de samlat ihop litet pengar och betalt sina skatter landet in.

in., gå till inteckningshafvarne i städerna och till dem erlägga (FortB )

det öfverskott, de etter dessa utgifter möjligen kunna ha. Vidare
ha städerna förmån framför landsbygden, då det gäller fördelningen
af brännvinsmedlen. Städerna ha i dessa större anpart
än landsbygden, och vi minnas nog litet hvar, hvilka strider det
var på den tiden, då det var fråga om eu ändrad fördelning.

Då det nu är så, att städerna redan förut ha vida lägre skatter
än landsbygden, så borde väl, i händelse någon skillnad skulle
finnas, den ligga däri, att städerna skulle ha den minsta och
landsbygden den största andelen, men, som vi veta, ha städerna
i detta fall fortfarande lejonparten. Ytterligare har landsbygden
eu sjättedel större bevillning, i det att det ju beräknas, att jordbruksfastighet
skall lämna 6 procent och annan fastighet 5 procent
i bevillning. Som vi veta, är det egentligen »annan fastighet»,
som förefinnes i städerna. Jag tror således, att det är allra lyckligast,
om vi här i Riksdagen så litet som möjligt tala om skillnaden
mellan land och stad i sådana här fall.

Herr Persson i Stallerhult nämnde, att jordbrukarne kunde
vara nöjda, ty de hade fått eu sådan stor lindring mot förr. Ja,
det är möjligt, och jag vill visst icke förneka det. Men i den
mån, som jag förut sagt, arbetskostnaderna stigit på senaste tiden
och nya anspråk framställts på vägunderhållet, ha utgifterna för
jordbrukarne stigit till vida större belopp nu, än de varit förut.

Under diskussionen tyckes den meningen ha framskymtat,
att det skulle varq de jordbruksfastigheter, som ha vägunderhållet
in natura sig ålagdt, som ensamma finge åtnjuta den fördel, som
staten nu lämnar i fråga om vägunderhållet, nämligen dessa 15 %.

Men så är icke förhållandet, ty statsbidraget utgår lika för alla
fyrk, såväl till öfriga beskattningsföremål som till jordbruksfastighet.
Om det nu skulle vara så, att jordbrukarne äro nöjda
med förhållandena i väghållningsdistriktet, så finnes det åtskilliga
andra beskattade, som af vägunderhållningsskyldigheten träffas
jämförelsevis oproportionerligt. Det är naturligtvis icke så lätt
att, då det gäller eu lag, som skall tillämpas för hela landet, få
densamma att anpassa sig efter de olika förhållandena i olika
trakter. Jag tänker nu särskilt på eu kommun i den krets, jag
representerar. Det är en ösocken, som knappast har mer än en
half kilometer indelad väg inom egen kommun. Befolkningen
har knappast heller några hästar och behöfver således icke
andra vägar än gångvägar. Men fastigheterna äro ändock indelade
i mantal, och därför ha de väghållningsskyldighet på fastlandet
eller rättare på en annan ö, Hisingen, hvilket underhåll
går till tusentals kronor. Dessutom får denna kommun i direkt
vägskatt årligen betala mellan 8- och 9,000 kronor. När det

N:o 47. 52

Lördagen den 24 April, f. in.

Angående väg- förekommer sådana fall, är det väl icke att undra på, om folk
underhållet å pdmlle bli missbelåtna med de nuvarande förhållandena. Denna
landet. vägmått har ju också väckt ett allmänt missnöje, och det finnes
(Forts.) jngen skatt af alla som vi nu ha, som fått en sådan opinion mot
sig som just denna, och en gång förr eller senare måste ovillkorligen
åtgärder vidtagas för att vinna rättelse.

Jag vill nu, herr talman, be att få instämma med herr Jönsson
i Kvarnberga och yrka bifall till den af mig framburna motionen,
som går ut på, att staten skall bidraga med 50 X af väghållningskostnaden.

Herr Igel: Herr talman, mina herrar! Jag skall be att få
yttra några ord med anledning af friherre Palmstiernas tal om
att köpingar och municipalsamhällen skulle få kännas vid en så
dryg beskattning för vägunderhållet.

Jag tänker mig, att om det blir fråga om att bygga en järnväg,
så äro nog dessa samhällen mycket angelägna om att få
järnvägen så nära samhället som möjligt, och i många fall äro
dessa samhällen villiga att offra en stor summa penningar eller
ett stort markområde för att få järnvägen dit. Det gäller då en
rund summa penningar på en gång, som naturligtvis årligen
drager ett visst räntebelopp såsom eu årlig utgift till en dylik
kommunikationsled.

Äfven i fråga om landsvägarna så är det väl alldeles klart, •
att dessa äro nödvändiga för sådana samhällen, tv de äro ju beroende
af en god samfärdsel, äfven då det gäller landsvägarna.
Om icke dessa finnas eller om det ej är god väg utan dålig sådan
till ett samhälle, så fördyras och försvåras därigenom införseln af
hvad samhället nödvändigtvis behöfver. Har åter ett samhälle
goda vägar omkring sig, är det alldeles klart, att samfärdseln
därigenom blifver lättare, tillförseln större, och följaktligen måste
priserna därigenom också bli lägre på de förnödenheter, som samhällets
medlemmar behöfva, såsom landtmannaprodukter och annat
sådant. I så fall får man väl icke anse, att detta är en beskattning,
som man ej får någon valuta för. Man ger visserligen å
ena sidan ut något med den ena handen, men blir under tiden
i tillfälle att taga något tillbaka med den andra, ty de produkter
samhället behöfver kunna införas i rikligare mått och bli
därigenom också billigare. Det måste ligga i både städernas,
köpingarnas och municipalsamhällenas intresse att ha så goda
vägar som möjligt rundt omkring sig. Om nu ej landsbygden
förmår hålla dessa vägar så goda, därför att de icke ha de resurser,
som behöfvas, så är det helt naturligt, att dessa samhällen,
om hvilka jag talat, måste bidraga därtill. Friherre Palmstierna
sade också, att han för sin del icke hade någonting emot, att
städerna bidroge i någon mån, men han tycktes vilja gorå det
under reservation, i ty ait det ändå skulle ligga något orättvist

53 N:o 47.

Lördagen uen 24 April, f. in.

i detta. Jag för min del kan icke se, att det är sfi förfärligt Angående väg farligt;

pa många båll är matfrågan en ganska viktig fråga, Iunderhållet a

Värmland, i Karlstad t. ex., är matfrågan så viktig, att Karl- ® *''

stadsborna ha ganska stora bekymmer, huru de skola kunna få or s''

hvad de behöfva för den närmaste framtiden. Därför bar man

också haft planer på att möjligen utsträcka en järnväg till de

trakter, där det är mera godt om landtmannaprodukter. Nu

tänker jag mig, att om så skulle ske, så måste man göra detta

med stor uppoffring utan att kunna beräkna att kanske någonsin

få igen det utlagda kapitalet, ja måhända icke ens räntan på

detsamma. Men man gör det dock, och detta därför, att man

skall bli i tillfälle att kunna bättre, billigare och bekvämare få

de förnödenheter man ovillkorligen måste ha. — Nåväl, detsamma

är äfven förhållandet i fråga om landsvägarna. De bidraga på

samma sätt; är det goda vägar, kunna naturligtvis de som köra

där frakta mer åt gången, därigenom blir frakten billigare, och

det blir på alla sätt bättre tillförsel och samfärdsel.

Jag kan alltså ej förstå, hvarför städer, köpingar och municipalsarahällen
skola så energiskt sätta sig emot att bidraga till
att förbättra vägarna på landsbygden, ty ha landtborna fördel af
det, hvilket de ju onekligen ha, så ha också invånarna i de större
samhällena såväl som bruken fördel däraf. Detta är en viktig
fråga, och jag tror, att om vi kunna lösa den, så göra vi någonting
icke blott för eu viss klass, för landtbrukarne, utan det
kommer äfven dessa bruk, städer, köpingar och municipalsamhällen
till godo. Därför tänker jag mig, att vi kunna icke nog
fort gå mot detta mål, som ligger för oss.

Jag skulle gärna, om det varit möjligt, yrkat på, att staten
hade höjt den summa, som nu utgår, till dubbla beloppet eller
till 30 procent, men det torde för närvarande icke vara möjligt
att komma därhän, och jag skall därför icke göra något yrkande
utan har endast velat säga detta för att påpeka, att det nog i
stort sedt ej är så orimligt farligt ställdt med dessa köpingar,
municipalsamhällen o. s. v. hvad deras utgifter beträffar. Jag
skulle för min enskilda del gärna önska, att de kunde få någon
lindring, om det nämligen kunde aflöpa billigare än det nu gör,
men det torde vara alldeles omöjligt. Om man skulle taga ifrån
landtbefolkningen detta understöd, så kunde de ej hålla vägarna
vid makt på sådant sätt, som nu sker, och då måste det enligt
min öfvertygelse i längden bli förlust äfven för städerna, köpingarna
och municipalsamhällena.

Grefve H amilton: Herr talman, mina herrar! Jag nödgas,
att, innan debatten afslutas, ett ögonblick uppehålla kammaren
för ett par repliker.

^Jag skall först be att få vända mig till herr Åkerlund. Han
ansåg, att denna skatt vore af föga betydelse, eftersom den

N:o 47. 54

Lördagen den 24 April, f. m.

Angående väg- utginge in natura. Jag vågar däremot påstå, att äfven underur
derhållet ä hållsskyldigheten in natura för den, som vill drifva ett något så
” e'' när intensivt jordbruk, kan vara lika svår och ibland svårare att

( or b.) käm än de kontanta utgifterna. Det finnes dessutom vissa distrikt,
där landtmännen ha 3, 4 ja till och med 5 mil till sina
vägar, och i sådana fall antager jag, att naturaunderhållet är
värre än något annat. För öfrigt har jag fått skrivelser från
befolkningen i distrikt, som utgöras af öar, och de säga, att de
kunna knappast komma till sina vägar.

Herr Åkerlund tycktes vilja låta påskina, att anledningen,
hvarför jag är så ifrig för denna frågas lösning, skulle vara
den, att vägskatterna i Skåne äro så stora. Det är ett misstag,
det äro de ej. I medeltal äro de icke större där än på andra
håll, och i ett distrikt, icke det som jag representerar, utan det,
där jag har de största ekonomiska intressena, är skatten synnerligen
Tåg, men jag tror väl icke man bör fråga sig, huruvida
vägskatten är låg eller icke i det distrikt, där man befinner sig
— jag vet att i Södermanland vägskatten är synnerligen låg —
utan man bör väl fråga sig, huruvida icke eu utjämning af skatten
är af behof vet påkallad, huruvida skatten är rättvist fördelad, tv vi
svenskar skola väl anse oss vara ett folk och hjälpa hvarandra
att efter förmåga bära skattebördorna.

Herr Carl Persson i Stallerhult syntes ha de största bekymmer
för en utjämning eller till och med blott en utredning af
statsfinausiella skäl, ty han sade: »Hvarifrån skola vi taga penningar
för att fylla budgeten»? Ja, jag vet icke, om herr Persson
i Stallerhult hvarje gång varit så sparsam med och så omtänksam
om statens medel som nu. För så vidt jag erinrar mig
från de senare debatterna, så skulle han —- jag tror icke att jag
misstager mig — ha yrkat bifall till ganska höga anslag. Jag
skall för öfrigt be att här få erinra honom om, att det icke
gäller några nya skatter, det gäller endast att öfverföra de skatter,
som tynga orättvist, på dem som ha större förmåga att kunna
bära dem, och jag vill fråga herr Carl Persson: har eu skollärare
på landet, som betalar 50, 60 kronor i vägskatt — såsom jag
har bref på — har han icke svårare att bära den utgiften än
miljonären i vår hufvudstad — som jag ofta sagt — för den
händelse man skulle öka skatten för honom? Jag tror, att talet
om budgeten är ett tal, som det icke lönar sig att komma med.
Det är åtminstone icke ett sådant skäl, som behöfver tillmätas
någon betydelse, ty det är icke fråga om någon ny skatt utan
blott om en öfverflyttning af en gammal.

Herr Persson i Stallerhult har också sagt, att jordbrukarne
fått det bra efter den nya väglagen. Ja, de ha det alltför bra
i vissa distrikt; jag har också framhållit, att i vissa distrikt utgår
vägskatten allenast med 1 krona per bevillningskrona, men
i andra uppgår den till 24 gånger bevillningen; och det är däri

55 N o 47.

Lördagen den 24 April, f. in.

orättvisan ligger. Han har också talat om, att skatterna i Kri ■ Angående väg^
stianstads län äro så stora. Jag kan inte inlåta mig på att be-,‘M“<^“e a
svara de särskilda förhållanden han framdrog, ty jag har ej reda (Forts )
på den saken, men jag tror att herr Wåhlin har grundat sina
uppgifter på själfdeklaration. Det kan ju hända, att detta varit
ett misstag, men i det hela taget äro nog hans uppgifter riktiga.

Det har framgått af dem, att skatten trycker liårdt i vissa delar
af Skåne, men jag föreställer mig, att om man gjort en likadan
undersökning på andra håll, skulle man kanske fått se, att den
trycker ännu hårdare där. Jag har hört berättas från vissa härader
i Älfsborgs län, bland andra Gäsene härad, tror jag det
var, alt skatterna där äro ytterst höga, och att småbrukspremieringsnämndens
medlemmar sagt, att det sett ut som ett öde land.

Af debatten i dag synes framför allt ha framgått, hvilka
åsikter man än har, att en utredning är af behofvet påkallad,
och det gladde mig, att friherre Palmstierna nyss sade, att städerna
icke skulle vara mot en utjämning, och därför förmodar
jag också, att de skola vara med på en utredning, ty jag är
öfvertygad, att de vilja vara med på en rättvis beskattning.

Jag vill därför hemställa till Eder, mina herrar, huruvida
Ni i denna kammare icke skulle vilja vara med om eu utredning.
Det skulle kanhända ha till följd, att vi sluppe debattera
en sak, som behöfde utredning. Herr talman, jag ber att få
vidhålla mitt yrkande.

Herr Zimdahl: Jag skall icke förlänga den redan långa

debatten. Men, innan talmannens klubba faller, skall jag be att
få till protokollet antecknadt, att jag afgjordt ställer mig på deras
sida, som yrka på väghållningsbördans öfvertagande af staten.

Hur man än bättrar och lappar på den nu gällande väglagen,
kommer väghållningsbördan att trycka mycket ojämnt inom olika
delar af landet och äfven att alstra missnöje här och hvar.

Man har talat om de stora utgiftsposter, som skulle blifva
en följd, om staten öfvertoge väghållningen. Detta må ju vara
i viss mån befogadt, men jag tror, att man där öfverdrifver.

Genom ett förståndigt användande af entreprenadsystemet vid
vägarnes underhåll, skulle jag tro, att kostnaderna komma att
blifva, naturligtvis stora, men i allt fall icke så stora, som många
föreställa sig.

Emellertid skall jag, herr talman, då jag endast velat tillkännagifva
min ståndpunkt, icke göra något yrkande.

Herr Ris t rom: Jag skall endast be att med några ord få

taga kammarens uppmärksamhet i anspråk.

Det är nu dryftadt och utredt nog mycket angående denna
sak. Men min personliga åsikt är den, att man icke bör hesitera
för utredning i frågan. Så mycket är den värd. Och att icke

N o 47. 5Ö

Angående va
underhållet
landet.
(Forte,)

Lördagen den 24 April, f. m.

9; utredningen glömmer att därvid moderera städernas utgifter, så
a att de kanske komma i samma kategori som landsbygden, tror
jag följer af sig själf. Man behöfver alltså ej vara rädd härför.
Också skall ju Riksdagen i alla fall efter utredning besluta och
jämka.

Jag ber att få instämma i herr Wiklunds m. fl:s reservation
och yrkar, att den måtte blifva antagen.

Jag kan nämna, att jag vis ä vis utgifterna, om staten öfvertar
kostnaden för vägunderhållet inom landet, anser, att de icke
blifva på något sätt stora, utan tvärtom.

Det säges nu, att väghållningsskyldigbeten fullgöres genom
naturaunderhåll. Men, som det redan förut har sagts, är detta
icke skänkta penningar. Det finns många inom den domsaga,
som jag representerar, hvilka få fara 6, 7, 8 mil för att fullgöra
detta naturaunderhåll; och blotta resan fram och tillbaka är ofta
mera värd än själfva arbetet med naturaunderhållet. I sådana
fall är det ej något afundsvärdt. Mången skulle ju gärna betala
kontant, och det tillåter väglagen också i vissa fall, men det har
icke tillämpats i de distrikt, hvilka jag känner till, utan där
iår man knoga och fara många mil för att fullgöra naturaunderhållet.
Om åter staten öfvertager vägunderhållsskyldigheten, kan
denna utbjudas på entrepenad, och det är redan påpekadt, att
kostnaderna för underhållet skulle blifva ännu billigare än under
nuvarande förhållanden. Länsmännen kunna sköta om utbjudandet
på entreprenad och någon ökad kostnad behöfver man
icke lägga härpå. Länsmännen kunna bäst kontrollera, att, sedan
underhållsskyldigheten genom entreprenad bortauktionerats på
lämpligt sätt, de som åtagit sig denna skyldighet också fullgöra
densamma, och jag tror, att kostnaden för vägstyrelsernas förvaltning
helt och hållet skulle falla bort.

Beträffande nybyggnad af vägar tror jag icke heller det blir
så farligt. Riksdagen anslår medel och det går successivt. Då
Riksdagen, fastän staten nu endast lämnar tre tjugondedelar af den
uppskattade underhållskostnaden, varit mycket trög att bevilja
anslag redan såsom det nu är, kommer det sannerligen icke i
framtiden att gå lättare att få anslag utan snarare tvärtom. Jag
är alltså fullt öfvertygad om att det skulle blifva en fullt rättvis
fördelning och icke dyrare om staten öfvertoge vägunderhållet.

Herr Zetterstrand: Herr talman, finna herrar! Jag uppträder
mycket ogärna den ena gången efter den andra i en och samma
fråga, men jag anser det vara min skyldighet att fästa herrarnes
uppmärksamhet på, hvad det är vi gå att rösta om. Här har
från flere håll sagts, att vi icke böra motsätta oss en utredning.
Ja, det skulle jag icke på något sätt motsätta mig, om utredningen
ginge ut på, huru vi lämpligast och bäst skola kunna
underlätta bördan för de väghållningsdistrikt, som äro mest be -

57 N:o 47.

Lördagen den 24 April, £. m.

tungade. Men hvad är det för slags utredning som här begäres? Angående vägJo,
att »Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen underhållet å
framlägga förslag därom, att kostnaderna för väghållningsbesväret J?
på landet må af staten öfvertagas eller af statsmedel bestridas.» or a
Jag skall icke tillägga något vidare utan jag har endast velat
fästa herrarnes uppmärksamhet på hvad det är för slags utredning,
som här begäres. Det förra slaget af utredning, som här
varit tal om, skulle jag gärna varit med om, men om någon
skrifvelse, sådan som här föreslås, kan jag icke vara med.

Öfverläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde
propositioner på l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o)
bifall till den af herr Wiklund i ämnet afgifva reservationen, 3:o)
bifall till nyssnämnda reservation men med ogillande af motiveringen,
4:o) bifall till herr Anderssons i Grimbo m. fl. motion
och 5:o) bifall till det af herr Malmborg under öfverläggningen
framställda yrkandet; och fann herr talmannen det under l:o)
upptagna yrkandet hafva flertalets röster för sig Votering begärdes
emellertid, i anledning hvaraf herr talmannen för bestämmande
af kontrapropositionen ånyo upptog de öfriga yrkandena,
och förklarade sig herr talmannen nu anse det under 2:o) angifva
yrkandet vara med öfvervägande ja godkändt. Men jämväl
nu begärdes votering, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
i denna votering antagits det under 4:o) omförmälda
yrkandet, uppsattes, justerades och anslogs denna voteringsproposition
:

Den, som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
punkten I mom. a) af sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande
n:o 4 antager yrkandet om bifall till den af herr Wiklund
i ämnet afgifva reservationen, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda
votering antagit yrkandet om bifall till den af herr Andersson i
Grimbo m. fl. väckta motionen n:o 66.

Den enligt denna voteringsproposition anställda voteringen
utvisade 110 ja mot 103 nej, i följd hvaraf propositionen för
hufvudvoteringen erhöll följande af kammaren nu godkända
lydelse:

N:a 47. 58

Lördagen den 24 April, f. m.

Angående väg° Den, söm vill, att kammaren bifaller sammansatta stats- och

underhållet »lagutskottets hemställan i punkten I mom. a) af utskottets före ”

e '' varande utlåtande n:o 4, röstar
(Forts.)

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit den af herr Wiklund i ämnet afgifna reservationen.

Hufvudvoteringen utföll med 149 ja mot 63 nej; och hade
kammaren alltså bifallit utskottets hemställan.

Sedan mom. b) föredragits, begärdes ordet af

Herr Wiklund som anförde: Herr talman, mina herrar! Om
jag än icke kan våga hoppas på ett bifall till de motioner, som
beröras i det nu föredragna momentet, då utskottet nära nog enhälligt
afstyrkt desamma, så kan jag dock icke underlåta att
yttra några ord, innan frågan afgöres.

Anledningen till dessa motioner är det egendomliga förhållandet,
att statsbidrag utgår allenast för sommarvägunderhållet,
medan däremot något statsbidrag icke utgår för vintervägunderhållet.
Att staten funnit det rättvist och billigt att i viss män
bidraga till underhållet af de allmänna vägarna sommartiden lär
väl endast bero därpå, att det ansetts vara i viss mån ett statsändamål
att hålla vägarna i trafikabelt skick sommartiden, men
om det är ett statsändamål, att så sker beträffande sommarvägunderhållet,
så måste det i lika grad vara ett statsändamål, att
vägarna hållas trafikabla vintertiden. Häraf följer med nödvändig
konsekvens, att statsbidrag äfven bör utgå för vintervägunderhållet.

Ehuruväl utskottet nu afstyrkt motionerna, förklarar likväl
utskottet, att det nog kan ligga något berättigande uti motionärernas
åsikt, samt att vissa väghållningsdistrikt äro ogynsammare
ställda än andra med afseende å vinterväghållet, men utskottet
anser, att någon verklig utjämning af väghållningsbesväret mellan
de olika distrikten ej skulle uppstå genom motionärernas
förslag. Ja, jag vill endast erinra, att motionärerna aldrig direkt
påstått, att någon verklig utjämning härigenom skulle ske, men
däremot ha de framhållit, att i viss mån en lindring skulle uppstå
beträffande de distrikt, där vägbördan är synnerligen tryckande.

Nu anför utskottet, att det finnes vissa väghållningsdistrikt
som ha stora vägkassor att förfoga öfver; och det kan ej vara

59 N:o 47.

Lördagen den 24 April, f. in.

lämpligt, menar utskottet, att lämna dessa distrikt ytterligare stats- Anqående^ägbidrag.
Men om så Ur, att i några distrikt så stora vägkassor v,nåe(^^t “
finnas, ha’ ju dessa uppstått därigenom, att de väghållnings- ,Kortal
skyldige själfva sammanskjutit dessa belopp, hvilket åter beror
därpå, att väglagen icke medger, att de få uttaxera allenast det
belopp, som åtgår för det årliga vägunderhållet. Men det bevisar
alls icke, att icke vägbördan kan vara tryckande äfven i sådana
distrikt, där det linnes öfverskott i vägkassan. Föröfrigt komma
nog dessa kassor att förr eller senare tagas i anspråk dels för
nybyggnader af vägar och dels för ombyggnader af broar och
reparationer af dessa, äfvensom omläggningar af redan anlagda
vägar. Och när i allt fall statsbidrag utgår för sommarvägunderhållet,
oaktadt dessa stora vägkassor på några ställen finnas,
synes mig detta icke utgöra något skäl för att detta icke skulle
ske äfven beträffande vinterväghållet.

Vidare anför utskottet, att vid 1905 års riksdag, när väglagen
reviderades, icke något förslag framställdes om statsbidrag
för vinterväghållet, och utskottet har trott sig däraf kunna draga
den slutsatsen, att något verkligt behof ej förefinnes för detta
statsbidrag, eller, som utskottet yttrar, »att något verkligt missförhållande
i det anmärkta hänseendet ej skulle förefinnas».

Det må nu vara sant, att något förslag i detta syfte icke
väcktes vid 1905 års riksdag, men dylika förslag ha nog vid åtskilliga
tillfällen framlagts här i Riksdagen.

Redan 1880 års kommitté, på livilkens förslag den nuvarande
väglagen är byggd, yttrar härom, »att vinterväghållet till
sin natur är fullkomligt likställigt med sommarvägunderhållet,
och att ingen anledning förefans, att låta en grund gälla för det
ena och eu annan för det andra». Kommittén föreslog emellertid
icke något statsbidrag för sommarväghållet och både således
ingen anledning att föreslå något sådant för vinterväghållet.

Men så mycket kan man finna af kommitténs betänkande, att
därest kommittén hade föreslagit statsbidrag för sommarväghållet,
så hade den med all säkerhet äfven föreslagit sådant för vinterväghållet.

Vid 1891 års riksdag väcktes en motion, däri föreslogs, att
all kostnad för underhåll af vägar och broar såväl sommar- sota
vintertiden skulle till hälften ersättas af staten.

Vid 1899 års riksdag yrkades af herr Johansson i Mellbyn,
att statsbidraget enligt paragraf 60 väglagen borde utgå med
minst eu femtedel af uppskattade kostnaden för väghållningen
alla årstider. Därom yttrade lagutskottet allenast, »att sedan
väglagen antogs, syntes ej sådana förhållanden hafva inträdt,
som betingade en sådan förhöjning».

Vid 1900 års riksdag yrkade herr Lindblad — jämte annat
— att statsbidrag skulle utgå för vinterväghållningen, så snart
uttaxering af allmän vägskatt för sådant ändamål förekommer.

N o 47. 60

Lördagen den 24 April, f. m.

Angåendeväg: Lagutskottet, yttrade endast, »att det icke kunde tillstyrka, att
* landet. “statsbidrag lämnades för vinterväghållningen».

(Forts ) Häraf framgår emellertid, att det icke saknats förslag i syfte

att beträffande statsbidraget jämställa såväl sommar- som vinterväghållningen,
men att något egentligt skäl, hvarför dessa framställningar
icke bifallits, icke står att upptäcka.

Icke heller i detta utlåtande kan man spåra något verkligt
skäl för att icke sommar- och vinterväghållet skulle jämställas
beträffande statsbidraget. Det fanns verkligen en punkt i utskottets
ursprungliga förslag, som, därest den varit hållbar, kunnat
utgöra ett verkligt skål mot motionäx-ernas förslag, nämligen
att vid uppskattning af kostnaderna för sommarväghållet i viss
mån äfven beräknades kostnaderna för vintervägunderhållet, men
sedan detta skäl ansetts ohållbart och från betänkandet strukits,
ansåg t. o. in. eu ledamot af utskottet, som ville af slå motionen,
att det icke fanns mycket kvar af hela utskottets motivering.

Nu skall man måhända tro, att det här egentligen gäller de
norrländska länen, där vinterväghållningen skulle vara särdeles
tryckande. Jag ber dock få anmärka, att så icke är förhållandet.
Af den statistiska tabell, som i enlighet med uppgifter från vägstyrelserna
upprättats hos kammarkollegium, angående kostnaden
för väghållningen för år 1907 framgår, att t. ex. vinterväghållningen
i Östergötlands län kostar 42,905 kronor, i Kristianstads
län 71,149 kronor, i Malmöhus län 76,009 kronor, i Älfsborgs
län 62,753 kronor, i Skaraborgs län 66,188 kronor, i Västmanlands
län 63,470 kronor, medan den däremot i Jämtlands län kostar
50,339 kronor, i Västerbottens län 79,494 kronor, i Norrbottens
län 85,797 kronor o. s. v. Häraf framgår, att det icke är
allenast de norrländska länen, som vinterväghållningen träffar
ganska tungt, utan detta förekommer äfven i södra och mellersta
Sverige.

Jag för min del håller fortfarande före, att det är förenad!
med både rättvisa och billighet, att statsbidrag utgår äfven för
vinterväghållningen, och att således motionärernas förslag därom
bör bifallas.

Beträffande de föreslagna ändringarna i väglagen, som skulle
bli eu följd af ett eventuellt bifall till motionen i fråga om statsbidrag,
anser jag, för min del, att min motion har det företrädet
framför herr Rogbergs, att den lämnar större garanti för att icke
några oskäligt stora ersättningar må komma att utgå till respektive
ploglag.

Jag tillåter mig därför, herr talman, att yrka afslag på utskottets
hemställan i mom. b och bifall till herr Rogbergs och
min motion angående statsbidrag för vinterväghållningen samt
bifall till min motion n:o 53 angående ändring af 68,*''69 och 71
paragraferna i väglagen.

Lördagen den 24 April, f. tu.

Cl

I detta anförande instämde herrar Olofsson, Bergman, Jonsson
i Gumboda, Hellberg, Mörtsell, Biström, Behn, Zimdahl, Lindgren
i Skog, Hedström och Åslund,

Herr Zetterstrand. Herr talman, mina herrar! Jag vill
börja med att göra det erkännandet, att det af herr Wiklund
framställda förslaget är enligt min mening vida mer beaktansvärdt,
än de förslag vi förut ha handlagt. Och vid första påseendet
kan man icke underlåta att känna sig tilltalad af den
tanken, att samma bidrag, som staten lämnar till underhåll af
vägar sommartiden, äfven bör lämnas, när det gäller frågan om
underhåll af vägar vintertiden.

Det är emellertid tvenne saker, som tala mot detsamma.

Den ena har utskottet vidrört och den andra har utskottet
icke vidrört, men den omständigheten har redan nu framkommit
under debatten. Hvad utskottet vidrört, har varit det, att man
ansett, att därigenom att staten lämnar detta bidrag äfven till
vinterväghållet, det icke åstadkommes någon nämnvärd utjämning
af bördorna. Det är väl i alla fall så, att hvad man
hufvudsakligen åsyftar, är att åstadkomma en utjämning af bördorna.
Men om staten lämnar bidrag till vinterväghållet, så
blir följden, att staten kommer att lämna bidrag såväl till distrikt,
som ha en mycket ringa utgift för sina vägar, som till
dem, som ha en alldeles onaturligt hög utgift för sina vägar.
Detta är, som jag förut flera gånger påpekat, icke hvad man
vill, utan hvad man vill och anser rättvist är att lämna bidrag
till de väghållningsdistrikt, som ha de största utgifterna till vägunderhållet.

Detta är således det ena skälet, som talar mot bifall till motionen
och det skäl, som utskottet framhållit.

Men ett annat skäl borde ha framhållits, om vi hade haft
tillräcklig sakkunskap för att kunna utföra det riktigt, men det
skälet har under debatten redan framförts af herr Persson i
Stallerhult. Det är gifvet, att om man skall bestämma sig för,
att staten skall lämna bidrag till vinterväghållet, kostnaden därför
måste uppskattas på ett noggrant sätt och på ett sätt, som
staten är i tillfälle att i någon mån kontrollera. Men när man
har så ställt, att de väghållningsskyldige kunna få uppskatta
denna kostnad, hur högt de behaga, kan man icke vara med om,
att staten skall lämna bidrag. Det kan hända att denna kostnad
på somliga ställen kommer att tagas upp till onaturligt högt belopp,
under det man kommer att vara mycket blygsammare i
andra distrikt och taga upp eu summa, som mera närmar sig
den verkliga. Det stode alltså fritt för de olika distrikten, att,
alltefter som de ville uppskatta denna börda rättvist eller taga
till för hög beräkningsgrund, i öfverensstämmelse därmed själfva
bestämma, med huru mycket staten skulle bidraga. Något sådant

N:o 47. 62

Lördagen den 24 April, f. m.

Angående veu
underhållet
landet.
.(Forts.)

7; kart ju rimligtvis icke äga rum, och, ehuru jag icke vill ställa
“mig afvisande mot tanken i herr Wiklunds motion, kan jag icke
vara med om bifall till densamma, förrän man ändrat vissa paragrafer
i väglagen och förebyggt de missförhållanden, som jag
påpekat, och sålunda lagt grund till en riktig uppskattning af
vinterväghållningen och de bidrag, som staten skall lämna på
dessa grunder.

Herr talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Svallingson: Herr talman, mina herrar! Efter

det anförande herr Wiklund haft i ämnet torde det vara öfverflödigt
att närmare ingå på frågan, men jag har blifvit uppkallad
af ett par uttalanden, som här blifvit gjorde under debatten,
det ena af heir Persson i Stallerhult och det andra af
det sammansatta utskottets ordförande. Båda ha påstått, att
man icke skulle ha den ringaste kontroll öfver den uppskattning
i penningar, som vintervägunderhållet medför. Nu förhåller det
sig så, att jag på detta område tror mig vara i besittning af eu
erfarenhet kanske lika stor som den utskottets herr ordförande
och herr Carl Persson kunna ha. Det är visst icke så, att kontroll
saknas. Väglagen säger, att väghållningsskyldige kunna
träffa aftal om den ersättning, som skall utgå för vägunderhållet,
och om de därom äro ense, fastställes deras beslut af Konungens
befallningshafvande. Kommer icke enighet till stånd, jämkar
Konungens befallningshafvande dem emellan. Nu ber jag att få
påpeka, att det i dessa fall icke är de, som utgöra vägunderhållet
in natura, hvilka bestämma denna ersättning, utan jämväl
de andra väghållningsskyldige, som med penningar bidraga till
vägunderhållet, ha därvidlag medbestämmanderätt. Tro herrarne,
att alla de, som icke själfva deltaga i arbetet med vägunderhållet,
men bidraga med penningar därtill, skulle vara sä intresserade
af att denna uppskattning i penningar sättes så högt,
att det blir till de naturaunderhållskyldiges förmån? Nej, åtminstone
icke, om det tillgår i andra delar af landet så, som
inom det län jag tillhör. Där är det belopp, som vägstämman
tillerkänner väghållningsskyldige in natura, i allmänhet till den
grad minimalt, att den behållning, som någon gång uppstår,
möjligen kan räknas i ören, men icke i kronor. Om förslaget godkännes
är allt bia, men sedan Konungens befallningshafvande
fått in förslaget från vägstämman, införes det i länskungörelserna,
så att det kommer till allmänhetens kännedom. Då granskar
hvarenda man betalningsvillkoren, och det händer understundom,
att besvär anföras däröfver. Och hvem afgör ärendet?
Jo, Konungens befallningshafvande fattar beslut; öfver detta kan
anföras besvär i kammarkollegium och det är sist Kungl. Maj:t,
som bär afgörandet i sin hand. Man har att komma in med
all utredning och bevisning, som man kan prestera. Nu kom -

03 N:o 47.

Lördagen den 24 April, f. m.

mer härtill, att, innan Konungens befallningshafvande fattar be- ■Ivijaendevägslut,
frågan vanligen underkastas kronofogdens hörande, i det'''',! e^nn^eet a
Konungens befallningshafvande infordrar utlåtande från honom. (t-orts.)

Jag tillåter mig hemställa, huruvida detta sätt att fördela
vintervägunderhållet är helt utan kontroll. Jag är icke af den
meningen. Och jag har ansett mig böra framhålla detta, eftersom
herr Wiklund i sitt anförande icke vidrört den sidan af
frågan. Men då jag är hans medreservant, har jag ansett mig
skyldig att påpeka de faktiska förhållanden som råda, och ber
jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herrar Karlsson i Mo och Olofsson instämde häruti.

Herr Lundell: Herr talman! Det är nog så, att både de,

som säga, att det i förevarande fall går att kontrollera, och de,
som säga, att det möter stora svårigheter, kunna i viss mån ha
rätt så till vida, att ersättningen för vintervägunderhållet bestämmes
i olika väghållningsdistrikt på olika sätt. Inom somliga
distrikt komma vederbörande ombud vid häradsrätten öfverens
om att ersättningen skall bestämmas till det och det beloppet
inom de olika områdena. Huruvida dessa sålunda bestämda
belopp äro de rätta är nästan omöjligt att afgöra. Det betyder
icke så synnerligen mycket nu, då icke distrikten få något bidrag,
om beräkningarna ej skulle vara så särdeles noggranna. Jag har
gjort samma erfarenhet i det fallet som föregående talare, att
ersättningen hittills åtminstone har varit satt snarare för låg än
för hög, men hur det går, ifall staten lämnar visst bidrag, svarar
jag icke för.

Inom andra distrikt går det så till, att vinterväghållningen
bestrides efter räkning af vissa personer och att visst belopp utgår
till betalning af arbetskarl och dragare per dag. Under sådana
förhållanden kan naturligtvis felaktigheten icke bli så stor,
ehuru äfven där möjlighet finnes att bestämma antingen en för
hög eller en för låg ersättning. Min erfarenhet just från det
distrikt, där jag deltager i vägunderhållet och där ersättningen
utgår efter dagsverke, går i den riktningen, att denna sättes
snarare för lågt än för högt. Men om det är vanskligt redan
nu att kunna bestämma ersättningen för sommarvägunderhållet
in natura, så är det så mycket svårare att träffa motsvarande
bestämmelser för vintervägunderhållet. Förhållandena äro så olika
under olika år, och jag har exempel på att det inom det vägunderhållningsdistrikt
jag tillhör varit år, då denna kostnad icke
gått till mera än 10 kronor, men också år, då den gått upp till
4,000 kronor. Hur skall man få ett medeltal för dessa, olika
belopp, som skulle vara bestämmande för statsanslaget? Åtminstone
behöfver man eu hopsummering för 10 år, om man skulle
få ett något så när exakt tal.

M:o 47. 64

Lördagen den 24 April, f. m.

Angående Väg- Jag vill icke saga, att det är oriktigt att väghållningsskyldige
U landet öka(lt analaS såsom bidrag till vägunderhållet, utan jag "anser

(Forts ) det vara rättvist ocl1 billigt, men det vore bättre att öka på
anslaget för sommarväghållningen, som det åtminstone är
mycket större möjlighet att kontrollera och få de rätta beloppen
för, än att fördela detta anslag på både sommar och vintervägunderhållet.

Herr talman, jag har intet annat yrkande att göra än om
bifall till utskottets förslag.

Ofverläggningen förklarades härmed vara afslutad. Herr
talmannen gaf propositioner först på bifall till utskottets hemställan
och vidare på afslag därå och bifall i stället till de i herr
Högbergs motion n:o 26 samt herr Wiklunds motioner n:is 52
och 53 framställda yrkanden, och fann herr talmannen den förstnämnda
propositionen vara med öfvervägande ja godkänd. Som
likväl votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen
denna voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta stats- och
lagutskottets hemställan i punkten I mom. b) af utskottets förevarande
utlåtande, n:o 4, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren, med afslag å utskottets berörda
hemställan, bifallit de yrkanden, som framställts i herr Högbergs
motion n:o 26 samt herr Wiklunds motioner n:is 52 och 53.

Omröstningen utvisade 159 ja och 54 nej, hvadan kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Som tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare
behandlingen af förevarande utlåtande äfvensom handläggningen
af öfriga å föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7 e. m.,
då detta sammanträde enligt utfärdadt anslag komme att fortsättas.

Häruppå åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,n e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm 1909. O. L. Svanbäcks Boktryckeri.