1909. Andra Kammaren. N:o 30 (Riksdagens protokoll 1909:30)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1909. Andra Kammaren. N:o 30.

Lördagen den 20 mars.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Herr statsrådet Nyländer aflämnade Kung! Maj:ts propositioner
till Riksdagen:

angående rätt för Kung], Maj:t att för inköp af skogbärande
eller till skogsbörd tjänlig mark äfvensom till inlösen af ströängar
å kronoparkerna i Norrland och Dalarne disponera köpeskillingarna
för vissa kronoegendomar;

med förslag till lag angående naturminnesmärkens fredande, lag
angående nationalparker och lag innefattande tillägg till förordningen
den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående för allmänt
behof;

angående ytterligare bidrag till bestridande af kostnaderna för
den elfte internationella geologiska kongressens hållande i Stockholm
år 1910;

angående pension åt skrifbiträdet Maria Alexandra Söderberg;
och

med förslag till lag angående folkskoleväsendet i vissa städer,
lag om ändrad lydelse af 1 § i kungl. förordningen om kyrkostämma
samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars 1862 och lag om ändrad
lydelse af 2 och 28 §§ i lagen angående uppfostan åt vanartade och
i sedligt afseende försummade barn den 13 juni 1902.

Do kungliga propositionerna blefvo på begäran bordlagda.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter sammansatta bevillnings- och
lagutskottets betänkande n:o 1, Andra Kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtanden n:is 8 och 9 samt Andra Kammarens tredje tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 10.

§ 3.

Herr talmannen anmälde till fortsatt behandling statsutskottets
utlåtande n:o 5, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
fjärde hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvarsdepartementet.

Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 30. 1

?i:o 30.

Lördagen den 20 Mars, f. m.

andag (lets befrämja,anslag tU1 det frivilliga skytteväsenskytte väsendet.

Kungl. Maj:t hade under punkt 31 af ifrågavarande hufvudtitei
föreslagit Riksdagen att till det frivilliga skytteväsendets befrämjande
såsom extra anslag för år 1910 bevilja 880,000 kronor, med rätt
för Kungl. Maj:t att under följande år använda hvad af anslaget
kunde under år 1910 besparas.

Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte till det frivilliga skvtteväsendets
befrämjande såsom extra anslag för år 1910 bevilja 850*,000
kronor, med rätt för Kungl. Maj:t att under följande år använda
hvad af anslaget kunde under år 1910 besparas.

Reservation hade emellertid afgifvits af herrar Thorsson och
Christiernson, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa, att Riksdagen
måtte till det frivilliga skytteväsendets befrämjande såsom
extra anslag för år 1910 bevilja 800,000 kronor, med rätt för Kungl.
Maj:t att under följande år använda hvad af anslaget kunde under
är 1910 besparas.

Sedan denna punkt föredragits, lämnades ordet till:

Herr Thorsson, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Såsom
af. statsutskottets betänkande framgår, har utskottets majoritet
föreslagit eu nedsättning i det af Kungl. Maj:t äskade anslaget med
30,000 kronor eller från 880,000 till 850,000‘ kronor. Utskottet har,
såvidt jag kan förstå, byggt denna sin uppfattning om summans
storlek på den af Riksdagen flera år tillämpade praxisen, att 50,000
kronor om året ansetts vara en normal ökning af anslaget till den
frivilliga skytterörelsen. Riksdagen har genom dessa ökade anslag
gifvit uttryck åt den från vissa håll förfäktade mening, att allt hvad
militära anslag heter skall årligen ökas i en viss proportion, så
länge det finnes möjlighet att pressa medel ur nationen. Det är den
enda bärande måttstock för ökningen i anslaget, som jag för min
del kan finna att man anlägger, då man går ut ifrån att, då man
årligen ökar anslaget till det ordinarie försvaret, Riksdagen äfven
skall i motsvarande proportion öka anslaget till den frivilliga skytterörelsen.
Det bär så successivt gått uppåt med anslagen till denna
rörelse, så att vi ifrån år 1896, då den frivilliga skytterörelsen tilldelades
ett anslag af 90,000 kronor, nu kommit upp uti ett redan
beviljadt anslag af 800,000 kronor. Styrelsen för skytteförbunden
bär gjort en framställning om att i årets statsverksproposition få en
ökning i anslaget af icke mindre än 180,000 kronor eller till 980,000
kronor. Jag skall medgifva, att Kungl. Maj:t efter förhållandena
prutat ganska bra, dä eu prutning skett af 100,000 kronor i den af
öfverstyrelsen begärda summan, och jag vill ej heller på något sätt
underkänna den prutning, som statsutskottet ytterligare gjort på
dessa 30,000 kronor. Jag har emellertid den uppfattningen, att
någon gång måste den frivilliga skytterörelsen äfven erinras om att

N:o SO.

Lördagen den 20 Mars, f. ni. 3

det bör vara slut med statens tillskott till denna rörelse. Jag skulle
därför helst ha sett, att icke något som helst understöd af statsmedel
hade utgått till denna rörelse, ty är den byggd på frivillighetens 7 Hyttegrund,
skall den ock på den grunden uppbäras och icke med konst- vägendet.
lade medel liållas uppe. Jag vågar begagna ett så starkt uttryck (Flörts.)
som konstlade medel, ty jag anser, att statsbidraget är i viss mån
ett sådant konstladt medel. Skytteförbundens öfverstyrelse motiverar
sin begäran om ökning i anslaget därmed, att en sådan vore alldeles
nödvändig. Öfverstyrelsen säger: »Skytteförbundens öfverstyrelse

både emellertid under år 1908 från samtliga skytteförbund infordrat
yttrande i fråga om Indika åtgärder som kunde vara att vidtaga för
att på ett godt sätt främja skytteintresset och förekomma den betydliga
afgång, som hvarje år ägde rum från skytteleden, och som hittills
kunnat uppvägas endast så länge det allmänna skytteintresset vore
så lifligt, som under de senare åren varit fallet », d. v. s. man kar
kunnat hålla numerären inom det frivilliga skytteväsendet uppe endast
därigenom, att det skett ett lika starkt tillopp af skyttar som
det skett afgång. Däraf bildar jag mig den uppfattningen, att det
icke är det lefvande intresset för själfva skyttesaken, som uppbär
denna rörelse, utan det är väl tvärtom den omständigheten, att dessa
skytteföreningar genom hela sin organisation och sin karaktär gifva
en viss förströelse åt ungdomen och bereda möjlighet för de unga
att komma tillsammans. Jag hör ingalunda till dem, som på något
sätt underskatta betydelsen af förströelse, men en sammanslutning
för det ändamålet beköfver icke statsunderstöd för att utveckla sig,
ty den saken tror jag nog, att ungdomen sörjer för, oberoende af
statsmedel.

Jag har äfven en annan synpunkt på donna sak, nämligen den,
att det frivilliga skytteväsendet allt mer och mer blir ett annex till
armén. Det inarbetar sig allt mer och mer den uppfattningen, att
denna frivilliga skytterörelse skall vara så schablonmässigt som
möjligt anpassad till härorganisationen i sin helhet, och den är så
att säga ett påbröd på fjärde hufvudtiteln utöfver hvad man genom
1901 års och andra års härorganisationer kommit till. Ja, man härtill
och med sträckt sina önskningar så långt, att man inom denna
organisation synes vilja gifva sig ut på att äfven försöka utbilda
skjutskickligheten i våra folkskolor, och för detta ändamål begär
man 5,000 kronor. Redan det, att man sträcker sina önskningar så
långt som att vilja redan i folkskolan börja förstöra krut, är för mig
en tillräcklig anledning att motsätta mig anslaget i fråga.

Jag skulle naturligtvis helst ha velat yrka afslag på hela det
belopp, hvarom begäran från skytteorganisationen framställts, men
då jag bar den uppfattningen, att ett sådant yrkande icke skulle
vinna tillbörlig resonans ens i denna kammare, har jag inskränkt
mig till att säga ifrån, att något anslag utöfver det belopp, som redan
bar utgått, vill jag för min del under innevarande år icke vara med
på. Jag hoppas och tror, att vi äfven här i enlighet med våra sträfvanden
med afsende på militärväsendet i allmänhet och kostnaderna
för detsamma skola i stället för att öka anslagen söka nedbringa

N:o 30.

Lördagen den 20 Mars, f. m.

Angående dem till en efter vårt folks förmåga att bära dessa bördor mera
anslag till det afpassa(i måttstock.

tskytte- Att man i den allmänna uppfattningen mer och mer börjat anse

väsendet, den frivilliga skytterörelsen såsom ett led i den militära organisa(Forts.
) tionen, framgår af eu resolution, som affattats och antagits på ett
möte här i Stockholm, och som jag i detta sammanhang skall be
att få föredraga för att visa, att dessa medborgare draga ett likhetsstreck
mellan den friviliga skytterörelsen och den öfriga försvarsorganisationen.
— Denna resolution, som antogs af 400 personer,
lyder på följande sätt:

»Då samhället för sin sunda utveckling krafvel- ekonomiska
understöd af statsmakterna bland annat till främjandet af den så
kallade egna hemsrörelsen och till arbetarepensionering, och då vidare
det redan nu hårdt beskattade folket ej kan betungas med ytterligare
skatteökning, utan tvärtom eu minskning af skattebördan är nödvändig,
särskild! med hänsyn till krafvet på lifsmedelstullarnas afskaffande,
äro regering och Riksdag förpliktade att minska utgifterna till
militärväsendet till förmån för ofvannämnda för landet mer välsignelsebringande
ändamål. En sådan minskning kan ock företagas i
betraktande af rättsmedvetandets och solidaritetskänslans utveckling
inom de civiliserade länderna, hvilken fått sitt uttryck dels i det alltmer
utvecklade skiljedomsväsendet, dels i de för Norden särskildt
värdefulla garantitraktaterna, dels i arbetarorganisationernas internationella
samarbete. På grund häraf uttala 400 medborgare sitt skarpaste
ogillande af hvarje ökning af anslagen till militärväsendet, den
frivilliga skytterörelsen inberäknad, samt sitt yrkande på dessa anslags
successiva minskning därhän, att afväpning "slutligen kan äga rum.»

Jag är af den uppfattningen, att vi ovillkorligen måste sträfva
till en nedsättning och förminskning af de militära anslagen. Om vi
vilja sträfva i den riktningen, då är jag öfvertygad om att den frivilliga
skytterörelsen under år 1910 fullkomligt kan nöja sig med ett
anslagsbelopp motsvarande det, som utgått under år 1909. Vill Riksdagen
med verkligt allvar inskränka de militära anslagen, så är det
min lifligt öfvertygelse, att detta skall komma att lända landet till
gagn i mycket högre grad, än om man fortfar att följa den taktiken
att räkna ut: »Hur många millioner skall man i år kunna taga från
folket?» — Ty kom ihåg, att för hvarje ny million, som vi lägga
ned på detta område, binda vi nya millioner, och detta kommer att
störta oss i fördärfvet, ty om vi på detta sätt så att säga öfverspänna
nationens förmåga, så komma vi, i det ögonblick, då vi eventuellt
skola komma att lita på vapnens effektivitet, att sakna det nödiga
underlaget att föra fram våra vapen. Vi sakna nämligen den ekonomiska
grunden, på hvilken man skall åstadkomma just den kraft,
som är nödvändig för att sköta och handtera vapnen.

Det är min bestämda öfvertygelse, att äfven denna lilla besparing
på det militära anslaget — jag vågar säga det militära anslaget —
att äfven denna besparing skulle utgöra ett led i sträfvandet att
minska dessa millioner, och i kraft af denna min öfvertygelse skall
jag, herr talman, be att få yrka afslag på utskottets och Kungl. Maj:ts
hemställan samt bifall till reservationen.

N:o 30.

Lördagen den 20 Mars, f. in. 0

Herr Olsson i Fläsbro: Detta anslag bar är efter år ökats och Angående
utgått med allt betydligare belopp, men säkert är, att skjutskiekligheten
vida billigare befrämjas på denna väg än på någon annan. skytte Tack

vare detta anslag, har också den frivilliga skytterörelsen vuxit väsendet.
sig stark litet hvarstädes. För den, som i skjutskicklighetens höjande (Forts.)
ser en af grundbetingelserna för att, med hopp om framgång kunna
värna sitt land, måste också de medel, som för detta ändamål utgifvas,
anses vara minst lika väl använda som öfriga utgifter under
denna bufvudtitel. Den höjning i anslaget, som utskottet förordar, är
icke heller, såvidt jag kan se, högre än behofvet krafvel-.

Jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herrar Svallingson, Lindvall ocli Nilsson i Bonarp instämde
häruti.

Herr Leksell: Herr talman! Jag tillåter mig att instämma i
herr Thorssons uttalande, däri han berör önskningarna att kunna
yrka afslag å hela anslagskrafvet i denna punkt, tv jag anser, att
våra ynglingar hinna lära sig att skjuta under sin beväringstid. Därför
anser jag, att detta är i onödan bortkastade pengar, och detta så
mycket nier som vi ha nyttiga ändamål, hvarpå vi kunna och böra
offra statens medel. Men som herr Thorsson fann sig förhindrad att
yrka afslag, så gör jag det så mycket hellre, som jag inte alls känner
mig hindrad, jag yrkar sålunda afslag å förevarande punkt.

Herr Palme: Herr talman, mina herrar! Den förste ärade talaren
i denna diskussion yttrade, att den frivilliga skytterörelsen vore
att anse såsom ett annex* till, ett påbröd på tjärde hufvudtitelns anslag.

Ja, det är den ju, om man så vill, men i så fall är den ett mycket
godt påbröd, ty om herrarna besinna, att utöfver det anslag på 850,000
kronor, som Riksdagen nu skulle gifva till detta försvarsändamål, de
enskilda medborgarna ur sina fickor taga cirka 3 millioner kronor
och lägga till detta, så är det ju mycket väl använda 850,000 kronor.

Det är ett ganska anmärkningsvärd! förhållande, som äger rum vid
skytteväsendet, nämligen att här föreslås af utskottet blott 850,000
kronor, medan hvad försvaret direkt vinner genom de enskilda skyttarnas
bidrag uppgår till i det närmaste 3 millioner. Detta är en i
sanning storartad offervillighet från de enskilda medborgarna, hvilka
i detta fall i regel ingalunda äro så förmögna, utan tillhöra de mindre
burgna i detta samhälle.

Det har sagts, att denna skytterörelse drifves för nöjes skull, för
att man skal! få komma tillsammans och ha roligt. — Nåja, nere i
min trakt i Södermanland var eu skyttefest, som det heter, anordnad
i slutet af maj förlidet år. 1,900 skyttar kommo tillsammans och
bekostade själfva sitt uppehälle under de tre dygn, som festen varade.

Det förekom vid festen ingen sprit, men alla dagar intresseväckande
föredrag i olika ämnen. För några få veckor sedan ägde en skyttetäflan
rum uppe i Gäfieborgs län, en täflan under fullt fältmässiga
förhållanden och till och med mycket svåra sådana, ty det var kallt
och mycket snö. Jag tror icke,*att det därvid förekom någon sprit.

N:o 30. 6 Lördagen den 20 Mars, f. in.

Angående Stämningen var emellertid den vppersta och denna täflan blir säkert
anfrivilSa m m.ycken nytta för vårt försvar.

7skytte- Man har förmenat, att till denna skytterörelse endast skulle

väsendet, behöfvas^ anslag till hvad som direkt bidroge till skjutskicklighetens
(Forts.) upprätthållande, gevär och ammunition. Men det finnes någonting
nedlagdt hos människan, som heter begäret efter täflan, och utan
täflan kan man icke i detta afseende komma någon vart. Det är
detta, som gör det lockande för ungdomen, tillsammans med begäret
att göra sig beredd att försvara landet, ifall det skulle behöfvas.

På grund af alla dessa skäl och många flere, som med lätthet
kunde framdragas, skulle jag för min del icke hafva något emot att
höja anslaget till det belopp, som Kung!. Maj:t begär, men då detta
icke har någon sannolikhet att kunna gå igenom, inskränker jag mig
till att yrka bifall till utskottets förslag.

Med herr Palme förenade sig herrar Mallmin. Vahlquist, Gustafsson
i Mjölby, friherre Fleetwood, Zimdahl och Lindgren i Skog.

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman, mina herrar! Herr
Thorssons yrkande, att anslaget skulle för nästa år uppföras med
samma belopp, som för innevarande år tinnes uti riksstaten uppfördt,
anser jag nog hafva skäl för sig, men herr Leksells yrkande, som
går ut på afslag på alltsammans, tycker jag går bra långt; och jag
_ hoppas, att kammaren icke skall gå med på hans förslag.

Ofverstyrelsen för skytteväsendet hade begärt, att Kung!. Maj:t
skulle framlägga förslag om ett anslag af 980,000 kronor. Kung!.
Maj:t nedsatte beloppet till 880,000 kronor, men däraf skulle 30,000
användas för anordnandet af riksskyttefest. Utskottet har här föreslagit,
att höjningen för nästa år skulle äga rum med samma belopp
som under åtskilliga föregående år, nämligen med 50,000 kronor.
Härtill har herr Olsson yrkat bifall och äfven jag vill göra detsamma.
Det har sagts, att detta är ett militärt anslag. Detta vill jag icke
förneka — det måste uppföras på fjärde hufvudtiteln liksom alla andra
anslag af samma art — men icke kan man val säga, att militärerna
drifvit fram detta anslag, utan det är Andra Kammarens skötebarn.
Under en lång tid tvistade man om, huruvida något anslag alls skulle
beviljas åt dessa frivilliga skytteföreningar. Slutligen när man lyckats
få ett blygsamt anslag, upptog Kungl. Maj:t detta år för år i sin
proposition och Riksdagen har beviljat och höjt det med belopp, som
äfven nu tillstyrkts. Jag kan icke se annat, än att dessa föreningar
böra understödjas; och kunde det stanna vid något så när skäliga
belopp, är ju icke någonting att säga därom. Men utskottet har icke
vågat föreslå en höjning med ett lägre belopp än 50,000 kronor,
hvilket i realiteten icke blir mer än 20,000, enär 30,000 kronor komma
att åtgå till den om ett eller annat år återkommande skyttefesten.

Jag skall i likhet med herr Olsson be att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. I enlighet med de därunder
framställda yrkandena gaf herr talmannen propositioner: l:o) på bifall

Nso 30

Lördagen den 20 Mars, f. m.

till utskottets hemställan, 2:o) på bifall till den vid punkten af herrar
Thorsson och Christiernson fogade reservationen och 3:o) på. afslag a fr{Vxiiiqa
såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts framställning i ämnet, skytteHerr
talmannen ansåg förstnämnda proposition vara med öfvervägande väsendet.
ja bes varad, men som votering begärdes, upptog herr talmannen, för (Forts.)
bestämmande af kontraproposition ånyo de ötriga yrkandena, af hvilka
det under 3:o) omförmälda nu förklarades hafva flertalets mening för
sig. Men jämväl i fråga om kontrapropositionen begärdes votering, i
följd hvaraf uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som till kontraproposition i hufvudvoteringen angående
punkten 33:o) af statsutskottets utlåtande n:o 5 antager yrkandet om
afslag å såväl utskottets hemställan som Kungl. Maj:ts framställning
i ämnet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

r Vinner Nej, har kammaren till kontraproposition i nämnda votering
antagit yrkandet om bifall till den åt herrar Thorsson och
Christiernson vid punkten fogade reservationen.

Den votering, som anställdes enligt denna proposition, utföll med
103 ja, men 104 nej, hvadan propositionen för hufvudvoteringen erhöll
följande af kammaren nu godkända lydelse:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i
punkten 33:o) af utskottets förevarande utlåtande n:o 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den vid punkten af herrar
Thorsson och Christiernson fogade reservationen.

Hufvudvoteringen utvisade 124 ja mot 88 nej; och hade alltså
kammaren bifallit utskottets hemställan. Angående

ny instruk PunJden

34:o), angående ny instruktion för de med statsmedel
understödda frivilliga skytteföreningarna, under stödda

frivil I

en inom Andra Kammaren väckt, till statsutskottet remitterad liga skyttemotion,
n:o 135, hade herr Bogren m. fl. föreslagit, att Riksdagen måtte förarm -

Jf:o 30.

Angående
ny instruk''
tion för de
med statsmedel
understödda
frivilliga
skytteförenin

garna.
(Forts.)

8 Lördagen den 20 Mars, f. m.

i skrifvelse till Kling]. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t behagade
utfärda förnyad instruktion för med statsmedel understödda frivilliga
skytteföreningar, i hvilken instruktion bland annat skulle bestämmas,
dels att till instruktör för sådan skytteförening förordnades kompetent
militär ur armén och dels att statsbidrag till förening uteslutande
måtte användas till ammunition, förbrukningsartiklar och gevär samt
att detta bidrag under ämbetsmannaansvar af instruktören, på sätt
Kungl. Magt bestämde, redovisades.

Utskottet hemställde, att herr Bogrens m. fl. förevarande motion
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Efter punktens föredragning yttrade:

Herr Bogren: Herr talman! I den föreliggande motionen föreslår
jag och mina medmotionärer en skrifvelse till Kungl. Maj:t med
uttalande af önskan, att Kungl. Maj:t behagade utfärda förnyad instruktion
för de med statsmedel understödda skytteföreningarna i
ändamål att dessa föreningar måtte förses med kompetenta instruktörer,
dessa må sedan vara officerare eller underofficerare, och att
hela anslaget måtte användas uteslutande för inköp af gevär, ammunition
och förbrukningsartiklar samt slutligen att det under ämbetsmannaansvar
redovisas af instruktören. Vi ha framställt detta kraf
af omvårdnad för den frivilliga skytterörelsen. De nyss verkställda
voteringarna visa nogsamt, att förtroendet för denna rörelse, sådan
den för närvarande bedrifves, icke är så starkt och så allmänt, som
vi från vår synpunkt önskade. De nyss afgifna 88 nej-sedlarne tala
härvid ett vältaligt språk.

Om våra förslag säger utskottet, att de måhända skulle i vissa
afseenden verka fördelaktigt, men det nämner icke i hvilka. Det
skulle för oss i denna diskussion vara vägledande att höra, i hvilken
riktning utskottet anser att våra förslag skulle verka välgörande.

Jag skall nu be att få påpeka några af de synpunkter, ur hvilka
vi anse, att en reform af skytterörelsen skulle vara till gagn. För
det första vunne rörelsen därigenom i inre styrka och i förtroende
hos allmänheten. Det är icke blott i denna församling, som det är
klent beställdt med förtroendet, såsom jag ryss nämnde, utan samma
förhållande råder litet hvarstädes ute i bygderna. Se vi efter, hvar
yi ha hela nykterhetshären, alla våra religiöst intresserade, så icke
finna vi dem i skyttarnas läger, och detta af orsaker, som jag bär
icke behöfver närmare ingå på. Vi motionärer äro öfvertygade om,
att därest en fullt kompetent officer eller underofficer från armén
beordrades som instruktör, skulle en bättre anda och en bättre disciplin
prägla dessa föreningar. Egentliga syftemålet för oss har varit
att sätta dem i tillfälle att meddela sina aktiva medlemmar sådan
skjutfärdighet, att dessa skulle kunna till gengäld för de uppoffringar,
som de gorå i dessa frivilliga föreningar, erhålla lindring i sin rekrytutbildning.
I motionen n:o 134 föreslogo vi en sådan lindring,
hvilken också syntes tilltala ganska vidsträckta kretsar i kammaren,
då förslaget vann icke mindre än 82 röster emot 102. Gårdagens

N:o SO.

Lördagen don 20 Mars, f. in.

voteringar och diskussioner rörande fjärde hufviultitcln ohertygalle
oss än mera om nödvändigheten åt att försöka alla tillgång ia,a u
va<>-ar för att göra värt försvar sfi drägligt som möjligt i ekonomiskt
hänseende utan att riskera dess effektivitet. Vi tro icke att denna
•skulle i ringaste mån lida, om denna var motion
bifall Jag skall bo att få anföra ett exempel tran gårdagens debatt
på nödvändigheten af att beakta den synpunkten att om möjligt gina
besparingar för försvaret. När det var fråga om motionen angående
höjande af de värnpliktiges dagafiöning, ar jag viss pa, att om kammarens
ledamöter sett någon utväg att ga motionärens önskningar
till mötes, skulle gärna hvar enda eu röstat ja, ty det ai icke delaoe
meningar om, att 20 öre om dagen är alldeles för litet, men att :>
öre kan vara eu skälig och billig aflöning. Men flora har i kammaren
måste rösta, nej, därför att medel saknas att uppfylla detta
rättvisa och anspråkslösa kraf. Da måste man gorå den tragan, om
det icke är möjligt att ställa vissa delar åt försvaret pa billigare
basis, så att man kan uppfylla detta kraf. Har man vant for^sangvinisk
i sina beräkningar förr, sä att man anlagt försvaret efter uyrare
riktlinier, som icke landet utan störande uppoffringar tal vid, aa bola
vi o-fira allt hvad vi kunna för att lägga det i sparsammare.riktning.
Vi äro lifligt öfvertvgade om att såväl staten som vara narmgar och
våra värnpliktige skulle göra afsevärda besparingar genom det förslag,
som innehållcs i motionen n:o lo4. l\teu för att detta skall
kunna ske, fordras också den reform af skytterorelsens organisation,
som vi föreslagit i den nu förevarande motionen. Nu s.uine man
kunna tveka, att då Riksdagen afslagit eu motion rörande linning
i de värnpliktiges rekrytutbildning, sa spelar uet icke någon roll om
denna nu förevarande motion faller eller icke. bil ter sig icke saken
för mig. Om vi nu ingå till Kungl. Maj:t med eu skrifvelse i detta
syfte, som vi bär angifvit, sä är det hopp om, att en kommande Riksdag
möjligen skall kunna bevilja aktiva föreningsmedlemmar, som
visa sig kompetenta, den afsedda lindringen i rekrytutbildmngen..

En talare på skånebänken har påpekat ett förhädande, som jaö

ber att fa understryka. Han sade, att omsättning i de frivilliga,

skvttarnes leder är‘ alldeles för rask. Detta är beklagligtvis sant,
och statistiken visar, att det endast är ett fåtal skyttar, sou. komma
upp i tredje klassen. Vi ville, att rörelsen skulle kunna bil åt viss
effektivitet, så att den bletve till reell nytta ur tornarssy i,punkt.

Men detta blir icke fallet, om skyttarna stanna en till i forsta klassen

och sedan lämna föreningarna för att bereda plats för nya lekiytei.
.Sant är, att vi ha eu elitkär, som länge statt vid. Men denna tiaffm
man mest vid täflingar. Här framträder sportintresset, ocj det ai
fara värdi, att de många länstäflingarna och rikstafimgarna bil mifvudsakeu
för rörelsen. Men så må enligt vårt förmenande icke ske.
Vi vilja icke offra så mycket på täflingar utan på ofnmgar, tatiin-
ärna''må sedan ha sitt berättigande för sig, men att, som vi hai se,
anslå 300,000 kronor till täflingar är lira mycket pa ett anslag åt
800,000 kronor. På sid. ISO finnes en tablå, hvilken ar my cket Uiorik
för den, som vill se, hur anslagen användas. Uskottet sägen
.själIt på sid. 30, att man kanske borde använda mera åt anslaget

Anydende
ny instruktion
för de
med statsmedel
understödda
frivilliga
skytteföreningarna.

(boris.)

N:o 30.

Angående
ny instruktion
för de
med statsmedel
under
stödda frivilliga
skytte
föreningarna.

(Forts.)

Lördagen den 20 Mars, f. m.

tiHf dcn reeI!a effek,tiva öfninSeD. hvarför det föreslagits
en höjning af ammumtionsanslaget frän 3,25 kronor till 3 so
medan man begärt 3,7 5 kronor. > ’

Utskottet förmenar, att vårt förslag antagligen skulle vålla vissa
olagenheter. Enskilda medlemmar skulle känna ett tvång och därigenom
betagas lusten och hågen för skjutöfuingar. Hvilket skulle
detta tvång vara? Skulle det representeras af den militäre instruktoien.
Oarom bär jäg någon liten erfarenhet. I den stad, där jag

niitär tillin''? ii- S.eDi ‘^förening, som har eu kompetent

bäiin devWk °r’*0t? nDD‘? f''ireol,J» är en af Västergötlands
basta, det \ågai jag påstå Den bär nått resultat i fältskjutning, som

jln‘ , ”''ZC.ket yackl''3’ och detTta tack vai''e den omständigheten, att
lnstiuktoien ar kompetent. Jag känner äfven till en skytteförening
på \ armdon, som har eu officer till instruktör, och denna förening
torde vara bra nog nära ett mönster i sitt slag. Det måtte väl icke
behöfva afskranka ungdomen från att sluta sig till rörelsen, ifall för5.
Dlufa™a kompetenta ledare. Jag tror tvärtom. Att utgifterna
för Ringarna skulle begränsas och att man skulle använda mera
penningar pa förbrukningsartiklar, kan väl heller icke verka af a

Huv7.dsaken ar dock som sagdt, att organisationen göres
sådan, a t dessa föreningar sättas i stånd att gifva skjutskicklighet
åt sina aktiva medlemmar, på det att dessa må erhålla skälig lindring
i rekrytutbildnmgen. Detta har för oss varit det väsentliga.

I detta anförande instämde herrar Månsson, Kronlund och Tbavemus.

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Det är

för mig litet
då

obehagligt att uppträda och yrka bifall till utskottets förslag, cfå
samtlige motionärer tillhora samma län som jag, men då emellertid
utskottet varit enigt i sitt beslut och jag tillhört den afdelning inom
detsamma, som formulerat beslutet, skall jag ändock yttra några ord.

Jlan far betrakta denna motion i sammanhang med föregående
motion af samme motionär, däri han hemställde, att dessa frivilliga
skyttar skulle få en kortare öfningstid som värnpliktige, för den
händelse de uppfyllt vissa villkor såsom skyttar. Denna motion har
redan blilvit behandlad af Riksdagen. Lagutskottet hade hemställt
om alsiag a densamma och Riksdagen har följt utskottet. När det
ställde sig så, ar det naturligt, att, när de hade sammanhang med
varandra, man icke kunde komma till annat resultat i fråga om

rronaJ °s an,a/.slf^ Man mötes af den invändningen, att dessa
icke stå i så oskiljaktigt sammanhang, att icke den ena kunde bifallas
och den andra afslas. Men i alla fall är det ett sammanhang,
som icke låter sig bortförklaras. Beträffande instruktörerna, som det
talades ona, ar det klart, att, om den första motionen vunnit bifall,
en sådan bestämmelse måste ha införts, att man haft säkerhet därtor,
att de färdigheter, som voro afsedda att vinnas inom föreningarna,
b etve kontrollerade och säkra, innan en nedsättning i värnpliktsoimngarna
skulle kunna ske. y

Nu ber jag få förutskicka den erinran, att på de platser, där

N:o Ilo.

Lördagen den ‘JO Mars, f. m.

(let finna militär
att anskaffa, begagna

instruktör till hands och denne icke är för dyrbar Angående

föreningarna sig af denna förmån, men på w ««*"*

förenin garna.

(Forts.)

inånga platser låter sig detta ej göra, och da kanske icke de små me/gtat8.
föreningarne kunna erhålla någon militär instruktör^ for sina skjut- medei underöfningar.
Och det kan hända, att instruktörerna på eu del platser »töddafrv
icke äro sä lämpliga, men föreningarne äro ju måna om att skaffa villiga skyttesig
de bästa de kunna erhålla. Och därom är ingenting annat an

^ Nu liar det bedts om en förklaring, hvad utskottet menar, då
det säger, att detta förslag skulle verka välgörande. — Det stärju
icke välgörande, utan utskottet säger, att det vill erinra om att torslaget
beträffande kompetent instruktör skulle vara fördelaktigt. —

Jag vill icke lämna någon vidlyftigare utredning om detta, men för
ett°erkännande borde man icke ha förebråelse. ,

Men sedan kommer man till hutvudsaken. Da skyttel oi elsen
består af frivilliga föreningar, frivilliga medlemmar, gar det knappast
an att så strängt snöra till alla deras rörelser, sa att de nästan
skulle stå under militärlagarna, och reglementera så strängt, att ingen
frihet skulle kunna förefinnas på något område. Det. gar icke an att gorå
så äfven om Riksdagen anslår medel till eu eller annan förening.
Hufvudsaken i denna motion är, att de medel, som Riksdagen anskri
till dessa föreningar, icke skulle användas till nojen, utan för leella
ändamål, nämligen till skjutöfningar, till amunitionsforbrukningsartiklar
och gevär. Jag kan icke säga, bur det staller sig, men undiai,
om man kan uppvisa en enda förening, som kan existera på (let
statsanslag, som erhålles. Jag tvifla!'' på att någon enda förening
kan reda sig med det anslag, som statsverket lämnar loreningen,
utan att privata medlemmar måste träda emellan. Jag tror icke, a
det kan gå för sig, ty då skulle det åtminstone sa betydligt afvika
från det medeltal, som uppkommer angående kostnaderna. Detta
medeltal uppgår till omkring 100 skott för hvarje skytt som finnes
i föreningen. Nu kostar amumtionen icke K) ore pi skott, men om
man tager kostnaden därför till 10 öre, ar det klart, att 100 skott
kosta 10 kronor. I hvarje fall kosta de 7 kronor och således otveistiger
kostnaden endast för sjulfva amumtionen hvad staten lamnar
i anslag. Jag anser då, att man, hur räkenskaperna än uppsattas
aldrig kan komma till det resultat, att statsmedlen racka. Jag skall
be att till stöd härför få åberopa eu officiel! handling, som ai utdelad
här i Riksdagen för 8 dagar sedan, och det ar kung Majffs
befallningshafvaudes i Örebro lan o-arsberatte se. Dar finnes en
mycket utförlig tabell beträffande skytteförbunden inom Örebro lan.

Om m a» tar °det Bistå året, som .tana statistik «MM*J
1905 finner man, att föreningen da räknade o,14- skyttel och 456
passiva medlemmar. Dessa skyttar hade år 190.) skjutit omkring
105 skott hvardera och det fanns af dessa skyttar 2,lb(, som voro
anslagsberättigade efter den grund, hvarefter anslaget utgår. Detta
förbund erhöll 9,145 kronor i statsanslag etter de grunder, som galla,
men samma tabell visar, att detta skyttetoidnind hade utgifter utöfver
dessa 9,145 kronor, uppgående till o2,078 Kronor 63 ore Da
har utskottet frågat sig: Kan det vara nödvändigt under sådana for -

>'':o 30. 12

Lördagen den 20 Mars, f.

Angående
ny instruktion
för de
med statsmedel
understödda
frivilliga
skytteföreningarna.

(Forts.)

™ a?neDtrdå .de,)"a. berättelse visat sådant som detta, att man skrifter
till Kung]. Magt och begär den förändring i reglementet att
man skall upprätta räkenskaperna sä, att statsmedlen uteslutande få
anvandas till skjutofmngar, amunitionsförbrukningsartiklar och gevär?
Kanske i rakenskaperna äfven stå upptagna utgifter till nöjen men

btTs birkXretr a“då ;Ut.vis‘L att statsanslaget icke har kunnat anlitas
fn. sådant, som har ar beskrifvet, och för öfrigt är det frivilliga
oren ni gar antingen de åtnjuta statsanslag eller icke, lefva de fä
hufvudsakligen frivilliga bidrag. Man kan väl icke begära att få

•tf SSrfeÄ? UtFÖrnSaafrh,f allTliga Personer> dessa bestå
åt _unöa, fuska och gladjetulla ungdomar. Om de afsluta sina års ofningar

med eu liten fest, sa göra de alldeles rätt. Det är min

uppfattning Man kan icke fordra, att de skola gå som våra gamla

elle^rn i°C1 ,.ha sa™ma P''lt På tinSen som de, hvilka voro 40, SO
eller (>0 år, nar de lamnade krigstjänsten. Man för taga hänsyn till

deras ålder. Jag tror, att äfven om ett eller annat felsteg begås, får

ö^ns ?kai uteslutanae *asta 81S'' därvid, utau se på det hela. Kan
det åstadkommas att få bort allt som ej är godt här, är det glädjande,
men jag tror icke, att. man kan vinna det på denna väg.

Jag ber att lä yrka bifall till utskottets hemställan.

o ,?e" Bogren: Med anledning af hvad min ärade kamrat kär
pa banken yttrade, skall jag be att få säga några ord. Sa naiva
u?,ickpei motionärerna, att de hoppas få skarpskytteföreningarnas
ledei lekryterade med anglar. Det tror jag icke. Men de hoppas
och önska lifligt, att åtgärder måtte vidtagas för att vinna den störa
allmänhetens största möjliga förtroende för denna fosterländska rörelse
och min arade bänkkamrat kan icke bortresonera, att det är nöd FFctl8t’

A? .rorels?“ /kal1 ägJl fortbestånd och utvecklas såsom vi
önska. Och jag vill fasta uppmärksamheten vid den omständighet,
hval öfver allmänt klagas icke minst i Skara stift, nämligen att skjut tmPTv^

raggaS tiH och ffied under Pågående gudstjänst. De t
något sådant16 01 S°m V1 mycket val kunde vidtaga att förhindra

x Ben ärade talaren sade vidare, att motionärerna påstått att
någon del åt statsbidraget skulle användas till dans och superi. ’ Var
god och påpeka för oss hvar i motionen detta står! För så vidt jag

*nv3«bÄfnta iba. Vi icke -P.a Däg0t Siitt insinuerat, att det skulle

säönnf ••• ?.~da,nt; nien V1 ha sagf> att det finns föreningar, där

sådana nojen förekomma, som icke stärka förtroendet för rörelsen

utan som rent af aro hämmande för det stora fosterländska målet.’
Visserligen ha vi sett eu protest från visst håll mot ett sådant på difm

Vwi11 d-et ha“dei'' ],bland’ a,t n]an Protesterar och protesterar
f, yi8aardenna haadllD^ 80111 Jag håller i min hand. Det
ai en officiell handling rörande samma sak, som stvrker hvad vi sagt

Lälri,m0 ;n- Ja8i be''i aW ia betona> :,tt det är af ren fosterländsk
känsla motionen har kommit fram. Det är vidare själfklart, hvad

icke kan"/ M ’ itf det anslag som utgår till skytteföreningarna,
j k kan betacka dessas kostnader. Det ha vi icke påstått. Men
det ar ett önskemal, att, om motionen nummer 134 hade vunnit

N:o SO.

Lördagen den 20 Mars, f. m.

Riksdagens och Kungl. Maj:ts bifall, statsbidraget då hade ökats Angående
därhän! att ammunition och gevär kunnat tillhandahållas dessa föreningar
utan kostnad för föreningens medlemmar, äfvensom lnstruk- med gta(s_
törer. (Instruktören skall ju också enligt motionen tillhandahållas tne^ei under
dessa föreningar fritt.) Emellertid talas det mycket om frihet och stödda fri
därvid ber jag endast att få åberopa, att enligt vårt förmenande villiga skatte
kunde icke den enskilda friheten äfventyras genom att man finge
en kompetent person till instruktör i gillet. Hvar och en bär innet ^orts.)
att gå in i skytteföreningen, om han vill, stå kvar, så länge han vill,
och gå, när han vill. Jag kan icke förstå, att motionen syftar till
att inskränka denna frihet, och det vore oförståndigt att komma med
något sådant yrkande. Sedan motionen nummer 131 fallit, skall jag,
herr talman, icke framställa något yrkande, men jag har velat såga
detta för att belysa motionärernas syn på saken och deras önskemål.

Herr Andersson i Skifarp: Det kunde vara onödigt att yttia

sig vidare, då icke den föregående talaren hade något yrkande. Men
dä det framhållits, hvilken sparsamhet som skulle åstadkommas, om
denna motion vunne bifall, undrar jag, om man kan kalla det för
sparsamhet, att vi äfven skulle bekosta instruktören för skytteföreningarna.
Det kan blifva dyrbart på många ställen. Det finns på
många ställen icke några officerare, som äro bosatta i närheten, där
föreningen är belägen. Väl är det sagdt, att det skulle veika sa
bra om det blefve obligatoriskt, att föreningarna hade militär instruktör,
’ men det kan också hända, att det skulle i väsentlig män förlama
den frivilliga skytterörelsen. Motionären nämnde visserligen, att det
står hvar och en fritt att gå in i eu skytteförening, om han vill
eller icke. Det är sant. Men det är helt annat, om vederbörande
skytteföreningar själfva få utse sina instruktörer. Man känner kanske
någon militär, som är intresserad för det frivilliga skytteväsendet
och som man vill ha till instruktör. Saken ställer sig på ett helt
annat sätt, om man kan få en sådan person till instruktör, än om
man måste taga emot en instruktör, förordnad af Kungl. Magt och
som kanske icke är alla till behag. Jag tror, att man i och med
detsamma, som man bestämmer sig för detta, kommer att lägga ett
visst tvång på de frivilliga skytteföreningarne, och det kan ha sina

betänkliga följder. . .

Det nämndes också, att de frivilliga skytteföreningarna i vissa
fall gjorde sig skyldiga till extravaganser och hviska olägenheter
detta medförde. Bland annat framhölls, att de hade sammantiäden
om söndagsförmiddagarna och att detta skulle kunna förebyggas, om
man finge åt Kungl. Magt förordnade militära instruktörer. Det kan
jag icke förstå. Äro de frivilliga skytteföreningarne intresserade af
att hålla söndagen i helgd, kunna de ju låta bli att hålla sina sammanträden
under söndagsförmiddagarne. I detta afseende kan en miiitäi
instruktör icke göra någonting. Jag tror, att om man låter de frivilliga
skytteföreningarne, såvidt möjligt, sköta sig själfva och äfven
välja sina instruktörer utan Kungl. Maj:ts medverkan, främjar man

N:o 30. 14 Lördagen den 20 Mars. f. m.

därigenom på bästa sätt skytterörelsen. Det är åtminstone min personliga
öfvertygelse.

Herr talman, jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Öfverläggningen förklarades härmed afslutad. Kammaren biföll
utskottets hemställan.

Punkterna 35:ö) och 36:o).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 37:o).

Lades till handlingarna.

Punkterna 38:o)—40:o).,

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Angående . Punkten 41:o) angående anvisning af medel till täckande åt''
ersättning vissa utaf arméförvaltningen och statskontoret utgifna förskott.
för förskott. &

Efter föredragning af utskottets hemställan yttrade:

Herr Wavrinsky: Herr talman! Jag har icke begärt ordet för
att i denna punkt göra något annat yrkande än utskottets, utan för
att begagna tillfället att, innan denna hufvudtitel afslutas, gifva ett
uttryck åt den oro, som man i allmänhet i de djupa och breda lagren
bland vårt tolk känner ötver den växande militära budgeten. Det
är i synnerhet under dessa tryckta ekonomiska tider, som denna oro
kännes mest. Det var under känslan af detta tryck, som jag i går
instämde i herr Nilsons i Örebro yrkande om uppskof med anskaffandet
åt haubitsbatterier. Det är i synnerhet en omständighet, som
ibland dem, Indika intressera sig för denna fråga, är särskildt angelägen,
och det är den att tå utrönt, hvarför kostnaden för vårt försvar
ställer sig så orimligt mycket större i förhållande till andra länders
försvarsutgifter. Jag föreställer mig, att det icke är så lätt att
koncist uppgifva de olika kostnaderna för olika länder i detta afseende,
emedan det är svårt, efter hvad jag varit i tillfälle erfara, då
jag sökte gorå mig förtrogen med denna fråga, att utreda, hvilka
poster som i de olika länderna föras direkt på försvarets konto och
indirekt på andra titlar. Men så mycket synes vara säkert — ty det
har icke kunnat motbevisas — att kostnaderna för Sveriges försvar
äro vida större än något annat lands.

Nu har jag å de fredsvänners vägnar, med hvilka jag är nära
förtrogen, velat rikta en vädjan till regeringen och särskildt till statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet att vid den revision
af 1901 års härordning, som nu äger rum i försvarskommissionen,
låta verkställa en sådan utredning, på det att man måtte få klart för
sig, hvarpå dessa kostnader för vårt försvar äro beroende, och så -

N:o »0.

Lördagen den 20 Mars, f. in.

landa kunna bedöma, i hvad hänseende eu nedsättning i dessa kost- Angående
under skall kunna äga ruin. Det synes oförklarligt, att icke från ersättning
militärt håll en sådan utredning skulle komma, och då eu kominission
nu är tillsatt för att utreda hela försvarsfrågan i dess samman- (t''orts.)
bang, ber jag vördsamt få hemställa till herr statsrådet och chefen
för landtförsvarsdepartementet, att denna kommission måtte särskild!
lä sig uppdraget att utreda denna fråga, som synes oss,'' Indika äro
intresserade för saken ur den synpunkt, jag här nämnt, vara af den
beskaffenhet, att landet har rätt att från inilitärt-auktorativt håll få
ett svar på den frågan, hvarför kostnaderna för Sveriges försvar äro
så mycket större än alla andra länders.

Herrar Jansson i Edsbäcken och Ccrvin instämde häruti.

Herr vice talmannen: Jag har med anledning af denna

punkts föredragning en annan fråga att fästa kammarens uppmärksamhet
på. I denna punkt ätergifver utskottet ett omnämnande, som
gjorts i motsvarande punkt i statsverkspropositionen af regeringens
åtgärd att tillsätta en kommission för att verkställa undersökning af
vissa förhållanden inom rikets försvarsväsende m. m., och där upplyses,
att »jämte det Eders Kung]. Maj:t i samma beslut meddelade
bestämmelser om den godtgörelse, som skulle utgå till kommissionens
medlemmar, samt om gäldandet af de kostnader i ifrigt, som blefve
förenade med kommissionens verksamhet, anbefalldes arméförvaltningens
civila departement att förskottsvis bestrida alla dessa utgifter,
till hvilka medel icke funnos för Eders Kung], Maj:t tillgängliga.
Framställningar från arméförvaltningens nämnda departement om ersättande
af dylika förskott äro alltså att årligen motse under den tid
af högst fem år, kommissionens verksamhet kommer att fortgå».

Beträffande själfva tillsättandet af denna kommission kan jag så
mycket mindre ha något att erinra, som jag och mina politiska meningsfränder
ju ha mycket ifra t för att en sådan undersökning skulle
komma till stånd, som nu öfverlämnats till kommissionen. Naturligtvis
kunde man med afseende å kommissionens instruktion ha en och
annan erinran att göra. Men jag måste likväl säga, att den är sådan,
att, under förutsättning att kommissionen utvecklar all energi, den
nog torde kunna komma till ganska betydande resultat, särskild! med
hänsyn därtill att några goda civila krafter ha fått plats i kommissionen.

Men det är en annan sak, som jag anser vara betydelsefull i
detta sammanhang. Det är visserligen så, att det genom en långvarig
häfd är medgifvet, att med afseende å kostnader för utredningar,
till hvilka kostnader regeringen icke har några på anslag disponibla
medel, regeringen må kunna på hvad man i dagligt tal kallar »förskottstitel»
anvisa medel, som sedan anmälas till ersättande hos Riksdagen.
Och därom anser jag ingenting vara att säga, att detta allt
fortfarande, som sagdt, enligt gammal kutym kan äga rum. Men det
har aldrig hittills, mig veterligen, ansetts, att denna Kungl. Maj:ts
genom Riksdagens tysta medgifvande erkända befogenhet kan sträckas
huru långt som helst. Och i detta fall har den sträckts långt utöfver

N:o 30.

Lördagen den 20 Mars, f. m.

Angående hvad föregående häfd innefattar. I allmänhet har godtgörelse åt kom crsäUmng

mitte- eller kommissionsledamöter bestämts till visst dagtraktamente
j r fölsto för den tid, under hvilken eu kommitté eller kommission är i arbete,
01 s''^ naturligtvis icke så, att arfvode endast utgår för de dagar, då kommittén
eller kommissionen har sammanträde, men så, att arfvode utgår
för hvarje dag, under det kommissionen är samlad för arbete. Den
godtgörelsen har [ regel utgått med ett belopp af 5 kronor för i Stockholm
bosatta och 10 kronor för utom Stockholm bosatta ledamöter.
Dessutom har det någon gång inträffat, att Kung]. Maj:t på särskild
ansökan och efter utredning af kommittéledamot, att han gjort speciell
förlust genom arbete i vederbörande kommitté, har tilldelat honom
något belopp för att täcka denna förlust. Man kan utan tvifvel
tycka, att etter nuvarande förhållanden dessa kommittéarfvoden kanske
äro väl knappt tillmätta, och det är utan tvifvel möjligt, att Riksdagen
skulle kunna finna det riktigt, ifall någon moderat höjning
gjordes i afseende å dessa arfvoden. Men i detta fall har en helt
annan väg inslagits. I detta fall har regeringen på eget bevåg ansiagit
till ordföranden i kommissionen 5,000 kronor om året och till
hvar och eu åt dess ledamöter 3,000 kronor om året, förutom vanligt
dagtraktamente, under det att kommissionen är i arbete. Detta är
ett alldeles nytt steg, och det är det, jag velat fästa uppmärksamheten
på.

Jag inlåter mig för närvarande icke på den frågan, huruvida
denna kommissions verksamhet är af den beskaffenhet, att de belopp,
som sålunda ha bestämts, törhända kunna vara väl befogade. Det
är möjligt, men därom föreligger icke någon utredning. Regeringen
bär icke lagt fram saken så, att man kan bedöma detta. Nej, hvad
jag velat påpeka är, att regeringen bär utvidgat den befogenhet,
hvilken, såsom jag nyss anmärkte, redan enligt gammal häfd ansetts
tillkomma deri i fråga om tillsättning af kommittéer och tilldelande af
arvoden åt densamma, till en sådan åtgärd som att åt ledamöterna
i en kommission tilldela årslöner och det af afsevärda belopp. Denna
kommission är väl närmast att förlikna med till exempel lagberedningen
eller den nyligen ifrågasatta processkommissionen, hvilkas
medlemmar ju naturligtvis måste ha arvoden utaf helt annat slag än
de, som utgå till vanliga kommittéer. Men hittills har det alltid ansetts,
att regeringen skall vara skyldig att inför Riksdagen framlägga
förslag till inrättande af sådana, verk. Jag tror därför icke,
det skulle vara riktigt lämpligt, ifall Riksdagen stillatigande åsåge,
huru regeringen sålunda tagit sig en ytterligare befogenhet, som icke på
något sätt förut bar blifvit den medgifven.

Jag vill icke säga annat — och det har jag redan antydt — än
att det är möjligt, att Riksdagen skulle efter pröfning ha kommit till
samma resultat, som regeringen nu har gjort. Jag vill emellertid erinra
om att denna kommission tillsattes eu månad före Riksdagens
sammanträdande, och vid sådant förhållande, äfven om kommissionen
verkligen måste sammanträda vid denna tidpunkt, hvilket jag icke
känner, skulle det ju uppenbarligen varit ganska lätt att provisoriskt
ordna ifrågavarande löneförhållanden och sedan, då Riksdagen sammanträdde,
framlägga proposition om saken.

Nto 80.

"Lördagen den 20 Mars, f. m.

I allmänhet bör Riksdagen se noga upp med att en af dess vik- Angående
tigaste befogenheter, nämligen anslagsrätten, icke kringskära och ertättmng
godtyckligt äsidosättes, och särskildt under de tider, i hvilka vi nu''"r ,
lefva, torde det vara synnerligen påkalladt, att Riksdagen med upp- or ■''
märksamhet följer Kungl. Maj:ts handlingar i fråga om maktfördelningen
mellan de båda statsmakterna.

Andra Kammaren hörde häromdagen en utveckling af justitieministern
rörande den saken. lian betonade då mycket skarpt, huru
noga gränserna måtte iakttagas mellan de båda statsmakterna. Här
har man ett godt exempel på hvad regeringen menar med ett noggrant
iakttagande af gränserna mellan de båda statsmakterna.

Jag kan icke underlåta att bestämdt betona, att här har ifrån regeringens
sida gjorts ett Övergrepp, ett obefogad! ingrepp i Riksdagens
finansmakt, hvilket har stöd hvarken i grundlag eller i häfd.

I detta anförande instämde herrar Schotte, Bogren, Böing, Wijk,

Berg i Göteborg, Jansson i Edsbäcken, Igel, Gibson, Berg i Stockholm,
Brant ing, Palme, Kjellberg, Furst, Blomberg, Wavrinsky, Wallis,

Tengdahl, Kobb, Söderberg i Stockholm, Johansson i Stockholm, friherre
Palmstierna, liissén, Aberg. Lindley, Beckman, Wallin, Pettersson
i Södertälje, Hagberg, Cervin, friherre Bonde, Stärner, Gripenstedt,
Eden, Svensson i Nyköping, Johansson i Jönköping, Bane,

Ekman i Mo gård, Larsson i Klagstorp, grefve Hamilton, Bosson,

Lindberg, Linders, Tliylander, Bydén, Christiernson, Kristensson,

Lindblad, Olausson, Strömberg, Karlsson i Göteborg, Broström,

Larsson i Göteborg, Carlson i Herrljunga, Forssell, Kronlund,

Berg i Munkfors, Bundgren, Larsson i Västerås, Åkerman, Leksell,

Olsson i See, Starbäck, Wilson, Andersson i Stärte, Hagström, Olofsson,
Bergman, Bromée i Billsta, Kvarnzelius, Mogren, Hedström,

Hellberg, Lundström, Jonsson i Gumboda, Carlsson i Malmberget,
Sandström. Lindqvist, Persson i Stockholm, Borg, Kropp, Ahlfvengren,
Lundgren och Söderbergh i Karlshamn.

Öfverläggningen var härmed afslutad. Utskottets hemställan bifölls
af kammaren.

Punkten 42: o).

Kammaren biföll utskottets hemställan.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget Andra Kammarens
tjärde tillfälliga utskotts utlåtande n:o 7, angående herr Röings inom
Andra Kammaren väckta motion om skrivelse till Kungl. Maj:t angående
utförande genom tullverkets egen personal af det arbete, som
i en del hamnar åligger där befintliga packhuskarlslag m. m.

Uti en inom Andra Kammaren vackt, till fjärde tillfälliga utskottet
hänvisad motion, n:o 39, hade herr Röing hemställt, att Riksdagen
i skrifvelse till Kungl. Maj:t ville anhålla, det Kungl, Magt måtte
vidtaga åtgärder i ändamål, dels att tullverket måtte med egen personal
öfvertaga och utföra det arbete, som nu i eu del hamnar ålåge

Andra Kammarens Prat. 1909. N:o 30. 2

Angående
utförande genom
tullverkets
personal
af det arbete,
som i en del
hamnar åligger
där befintliga
packhuskarlslag -

N:o 30.

Lördagen den 20 Mars, f. m.

Angående där befintliga packhuskarlslag, dels ock att en för hela riket gällande
å utgifter för detta arbete mätte utfärdas.
hets personal Utskottet hemställde, att Andra Kammaren för sin del ville bert/
det arbete, sluta, att Riksdagen i skrifvelse till Kung]. Makt ankölle, att Kung!
sota I en del Maj:t ville låta verkställa utredning,

<qer''därbe- ^s angående på hvad sätt tullverket mätte med i dess tjänst

lintliga pack- anställd personal öfvertaga och utföra det arbete, som nu i eu del
huskarlslag hamnar åläge där befintliga packhuskarlslag,

m ”* dels äfven huru detta arbete måtte kunna utföras utan särskild

(Forts.j kostnad för staten, samt

att Kungl. Maj:t ville för Riksdagen framlägga förslag till de åtgärder,
som af utredningen kunde föranledas.

Efter föredragning af utskottets hemställan yttrade:

Herr Johanson i Mossebo: Då jag icke kan godkänna det
förslag utskottet här framlagt, skall jag be att få säga några ord.

Utskottets yrkande skiljer sig i ganska betydlig grad ifrån motionärens.
Motionären har yrkat: »att Riksdagen i skrifvelse till Kungl.
Maj:t skulle anhålla, det Kungl. Maj:t mätte vidtaga åtgärder i ändamål,
dels att tullverket må med egen personal öfvertaga och utföra
det arbete, som nu i eu del hamnar åligger där befintliga packhuskarlslag,
dels ock att en för hela riket gällande taxa å afgifter för
detta arbete må utfärdas.» Här har motionären således framlagt förslag
om att Kungl. Maj:t skall uteslutande utan Riksdagens hörande
vidtaga åtgärder, för att de arbeten, som nu åligga packhuskarlslagen
måtte öfverflyttas till tullverkets personal, och aflöniugen därlör
således utgå åt tullmedel. Utskottet har däremot anhållit hos
Kung!. Maj:t om eu utredning rörande första delen af denna fråga.
Huruvida utskottet nu har grundlagsenlig rätt till denna anhållan,
vill jag icke inlåta mig på, men jag anser, att utskottets förslag är
i betydlig mån bättre än motionärens förslag, ty utskottet förutsätter
dock, att det är Riksdagen, som i sista hand skall besluta öfver
denna fråga.

På den andra delen af motionärens yrkande, att Kungl. Maj:t
skulle utfärda en för hela riket gällande taxa å afgifter för det arbete
tullverkets personal skulle kunna utföra, har utskottet icke alls svarat.
Utskottet har icke velat gå in pa detta särskilda spörsmål, utan
endast velat i likhet med motionären uttala, att reformen icke borde
åsamka statsverket någon förlust. Statsverkets kostnad härvidlag
har motionären icke, åtminstone icke i nämnvärd män, vidrört. Men
de motiv, som motionären använda synas dock mera peka hän på,
att staten skulle få betala denna kostnad. Denna kostnad lärer heller
icke, efter hvad som upplystes inom utskottet, bli så obetydlig, som
man vid första påseende skulle kunna tänka sig.

Vid behandlingen inom utskottet tillkallade utskottet eu man
från packhuskarlslaget här för att få upplysning om dels huru stor
arbetskraft skulle erfordras för att utföra det packuskarlslaget nu
åliggande arbete, dels huru stora kostnader detta möjligen skulle
medföra. Denna person upplyste, att för närvarande''inom Stock -

N:o SO.

Lördagen den 20 Mars, f. m.

lioltn kostnaden för packhuskarlslaget torde uppgå till omkring Angående
228,0<X) kronor. Men lian förklarade tillika, att skulle kostnaden
betalas åt tullverket, vore han öfvertygad om, att den skulle uppgå, ^ personai
till minst 400,000 kronor endast inom Stockholm. Om man tänker af det arbete,
pa den störa apparat, den stora tillökning i tullpersonalen, som som i en del
skulle blifva en följd af ett bifall till detta förslag, kan man snart ,™™rä“be''
inse, att kostnaden skulle stanna knappast vid millionen. fintligapack Packhuskarlslagens

arbete är ett slags säsongarbete, och om man huskartslay
dä skulle tänka sig, att tullpersonal skall tillsättas i så stor omfatta m. m.
ning, som fordras för att utföra pa.ckhuskarlslagens åliggande, är det (Forts.)
klart, att personalens ökning skulle bli synnerligen stor. Huru stort
packhuskarlslagens medlemsantal är, därom lämnas ingen upplysning
i utskottets betänkande. Men den person, som af utskottet tillkallades,
lämnade den uppgiften, att antalet af de extra karlar, som
anställas endast i Stockholm, uppgick vissa tider till 25 och vissa
tider till 100. Man inser då lätt, att tullverket skulle få anställa en
stor personal, som vissa tider finge gå utan arbete, men sin dagatidning
skulle den likaväl ha med ty åtföljande pensionsrätt. Såväl
tullstyrelsen som en del varueuiottagare i åtskilliga städer ha
ansett, att det skulle lända handeln till större skada än gagn, om
den reform, motionären föreslagit, blefve genomförd. Ty man kan
väl tänka sig, att det icke blir samma arbetsintensitet, om arbetet
utföres af tullverkets personal, som då det uttores åt packhuskarlslaget,
som har särskildt betaldt för hvarje kolly, som det behandlar.

Då är det alldeles gifvet, att man anstränger sig för att få behandla
allt flere och flere kolly för att därigenom få mera betaldt.

Att utskottet icke gifvit sig in på frågan om utfärdande af en
för hela riket gällande taxa förundrar mig ganska mycket, då det
dock blifvit ifrågasatt af motionären. Då man tänkt sig, att varuemottagarne
skulle få återbetala de kostnader, som genom reformen
äsamkades statsverket, anser jag, att en sådan återbetalning från
deras sida icke kan ske på annat sätt, än att en bestämd taxa lägges
på hvarje kolly.

Jag har med detta endast velat säga, att jag för min del icke
kunnat vara med om den föreslagna åtgärden, utan ber att tå yrka
utslag å såväl motionärens hemställan som utskottets förslag.

HerrSandström: Vid utskottets behandling af denna sak hafva

de principiella skälen varit i första hand afgörande för den ståndpunkt,
som utskottet intagit. Principiellt sedt, gäller frågan, huruvida
icke ett arbete, som utgör en del af tullbehandlingsarbetet och
som alltså utgör ett statens arbete, en statsfunktion, bör utföras på
samma sätt som arbetet med tull behandlingen i öfrigt. Det synes
uppenbart, att af principiella skäl äfven denna del af tullbehandlingen
bör utföras af funktionärer, som stå under statsmyndigheternas
kontroll. Att så icke är förhållandet i vissa hamnstäder, i det att
där finnas s. k. packhuskarlar, som hafva gammalt monopol på att
utföra en del af tullbehandlingsarbetet, beror på historiska skäl. Vi
stå här inför en kvarlefva af det gamla skråväsendet, och det har
därför synts utskottet väl värdi att taga i öfvervägande, huruvida icke

N:o SO.

Angående
utförande genom
tullverkets
personal
af det arbete,
som i en del
hamnar åligger
där befintliga
paclchuskarlslag

m. m.
(Forts.,)

Lördagen den 20 Mars, f.

detta aibete bör anordnas mera tidsenligt och utföras på samma sätt
som det öfriga tullbehandlingsarbetet.

I truga om den praktiska sidan af saken, så har utskottet icke
inom sig haft några medlemmar med praktisk erfarenhet i denna
Låga. Utskottet har därför varit hänvisadt till utlåtanden från myndigheter
och de upplysningar af intresserade fackmän, som kunnat
inhämtas. Därvid har det egendomliga förhållandet inträffat, att
samtliga utlåtanden från tullmyndigheterna befunnits vara afstyrkande
och samtliga yttranden trån köpmän och importörer befunnits vara
bestämdt tillstyrkande i fråga om borttagandet af packhuskarlsinstitutionen.
Utskottet har då icke haft något annat att göra än att
försöka granska skälen å ömse sidor och värdesätta dem. Det har
då stått för utskottet tämligen klart, att den eniga mening, som af
köpmän och importörer uttalats därom att denna institution bör upphätvas,
naturligen endast dikterats därat, att den ansetts vara för importörerna
och deras intressen ©ändamålsenlig. Och det förefaller
också ganska naturligt, att saken för köpmännen, Indika icke utan
skäl utgå därifrån, att detta är ett arbete, som nödvändigt måste utföras
för att staten skall kunna tullbehandla en vara och uttaga sin
tull, ställer sig sä, att det strängt taget borde vara statens skyldighet
att utföra ifrågavarande arbete på egen bekostnad. För köpmännen
måste det särskild! framstå såsom något ganska betänkligt, att de själfva
få betala för ifrågavarande arbetes utförande, och detta icke till staten,
utan till privata personer, som hafva monopol därpå. Redan under
normala tider måste saken således för köpmännen te sig synnerligen
osympatisk, helst monopolinnehafvarne äga ett gifvet intresse
att tid efter annan söka pressa upp taxan, till ytterligare betungande
åt importörerna. Men alldeles särskild! måste det under tider af oro
på arbetsmarknaden och under arbetsinställelser anses olämpligt, att
detta statens arbete, åt hvilket köpmännen äro i så hög grad beroende,
skall vara anförtrodt åt privata arbetsgivare, visserligen kollektiva
arbetsgivare — detta gör ingalunda förhållandet lugnare
och bättre — i stället för att utföras af statsfunktionärer, så att köpmännen
kunna känna sig lugna och trygga. Erfarenheten torde också
till fyllest hafva visat, att institutionen hittills icke fungerat på tillfredsställande
sätt.

Om man återigen ser på tullmyndigheternas, d. v. s. egentligen
packhusinspektionernas uttalanden i saken, så finner man, att dessa
gå ut på, att det är bra, som det är. Det skäl, som de anföra, är
hufvudsakligen, att det skulle blifva dyrare för staten, om arbetet
anordnas på annat sätt. Men denna fråga är brngt ur världen, sedan
köpmännen förklarat, att de vilja fortfarande betala kostnaderna
för arbetet. Det är sålunda icke något statsintresse förenadt med
kostnadsfrågan. Man kan icke värja sig för det intrycket, att den
hufvudsakliga anledningen till, att tullinspektionerna''''ställa sig på
detta sätt till saken, ligger däri, att det för dem naturligtvis är mycket
bekvämare och lugnare samt mindre ansvarsfullt att kunna på
entreprenad lega bort eu afsevärd del af det arbete, som de själfva
annars skulle leda och ansvara för. Det är bekvämt redan under
lugna tider, men alldeles särskildt bekvämt och behagligt är det för

N:o HO.

Lördagen den 20 Mars, f. m.

(lem under oroliga tider att hafva detta arbetarlag eller arbetsgifvarelag,
bvilket tjänstgör som en buffert mellan dem och arbetarne, och ?)''m udl/er.
på hvilket skulden för alla mankemang kan skjutas. Man kan myc - hets personal
ket väl förstå, att tullmyndigheterna finna, att det är för dem en be-af det. arbete,
kväm och angenäm institution, men dessa skäl kunna icke få vara »om t en del
för saken afgörande. Hufvudsynpunkten är, att arbetet måste ord- “ där be_
nas på sådant sätt, att det kan bedritvas med största säkerhet och fattiga packtrygghet
äfven under svåra tider, och det kan knappast vara mer än hu»karlalag
en mening om, att, endast om arbetet utföres af staten genom dess »«■ m.

egen tullpersonal, som den har kommando öfver, det kan ordnas och (Forts.)

bedritvas med vederbörlig trygghet, oberoende af förekommande rubbningar
på arbetsmarknaden.

Nu har den föregående ärade talaren framställt några anmärkningar
mot utskottets yttrande, hvilka jag skall bedja att i största
korthet få bemöta.

Han framhåller för det första, att utskottet icke yttrat sig om
motionärens förslag, att statens kostnader för detta arbetes utförande
skulle uttagas genera en taxa. Motionären hade föreslagit, att det
skulle fastställas en öfver hela riket gällande taxa. Detta har utskottet
fattat så, att motionären menat, att borttagandet af dessa packhuskarlslag
i de få hamnar, där sådana finnas, skulle föranleda till utfärdande
af en taxa, som skulle gälla äfven för andra hamnar och städer,
där det icke finnes sådana paekhuskarlslag och där intet missnöje
uttalats öfver det sätt, hvarpå ifrågavarande arbete därstädes är
ordnadt. Det har synts utskottet betänkligt att förorda, att i och för
rättelse af dessa missförhållanden i några få städer lägges eu taxa
på importörerna äfven i andra städer. Därför har utskottet icke instämt
med motionären i detta yrkande, utan affattat sitt utlåtande
mera allmänt, i det utskottet tillstyrkt en utredning om packhusinstitutionens
upphäfvande utan någon kostnad från statsverkets sida.

Det är gifvet, att den enda praktiska utvägen lör staten att godtgöra
sig för ifrågavarande arbete är att lägga taxa på varorna, men
efter utskottets mening torde denna taxa böra läggas på importörerna
endast i de städer, där paekhuskarlslag för närvarande finnas. Huruvida
det emellertid af andra skäl skulle vara lämpligt att utsträcka
giltigheten af denna taxa äfven till andra städer, därom har utskottet
icke yttrat sig, och det blir Kungl. Ma.j:ts sak att vid en blifvande
utredning taga den frågan under ompröfning.

Den ärade talaren fäste sig mycket vid kostnaden för
staten, men jag upprepar, att, om man ställer sig på den ståndpunkten,
att det är importörerna, som fortfarande skola betala kostnaden,
så kan någon ökad kostnad för staten naturligen ej uppkomma.

Vidare påpekade herr Johanson den onekligen ganska viktiga
synpunkten, att det här gäller ett säsongarbete, och att det kan möta
svårigheter för tullverket att öka sin personal med ett antal personer,
som svara mot hela det växlande behofvet af arbetskraft för utförande
af detta arbete. Än behöfvas flera arbetare, än behöfves ett
mindre antal sådana. De nuvarande packhuskarlslagen hafva alltefter
behofvet anställt än ett större, än ett mindre antal extra arbetare.

Men hvarför kan icke staten göra på samma sätt? Den tillökning

N:o 30.

Angående
utförande genom
tullverkets
personal
af det arbete,
som i en del
hamnar åligger
där befintliga
packhuskarlslag

m. m.

(Forts.)

Lördagen den 20 Mars, f. m.

i personal, som staten behöfVer, kan anpassas efter normala förhållanden
och kommer med all säkerhet att blifva större än de nuvarande
packhus karlslagen, därför att dessa hafva en bestämd tendens
att hållas så små som möjligt för att en så stor vinst som möjligt
skall kunna erhållas för hvarje medlem. Saken kan pa detta salt
ordnas både bekvämare och bättre af staten. Ty det kan icke med
något fog sägas, att staten skulle vid behof af extra arbetskrafter
hafva mindre möjlighet att anskaffa sådana än hvad den enskilde
arbetsgifvaren har.

Jag yrkar därför, herr talman, bifall till utskottets förslag.

Herr Broström: Jag skall bedja att få göra en del invändningar
mot utskottets nu föreliggande utlåtande.

Utskottet säger i början af sitt utlåtande: »Det gör sig en en stämmig

opinion gällande bland köpmännen i de större städerna
att den nuvarande packhuskarlsinstitutionen bör afskaffa.» Då jag
någon tid, efter det denna motion blifvit väckt, kom ned till Göteborg,
blef jag i tillfälle att resonera med ett par köpmän och äfven
med ett par enligt mitt förmenande ganska framstående tullfunktionärer,
och jag blef dä ganska öfverraskad af att erfara, att det uttryck
för en allmän opinion mot packhuskarlsinstitutionen, som motionären
gifvit uttryck åt, enligt deras förmenande icke syntes härska.
De personer bland köpmännen, med hvilka jag resonnerade i saken",
uttalade därvid icke allenast sina egna åsikter, utan de sade, att
enligt deras förmenande fanns det ett flertal andra köpmän inom
staden, hvilka icke gillade motionärens åsikt i frågan. Den hufvudsakliga
anledningen till att de icke gjorde detta lag däri, att de voro
fullkomligt öfvertygade om, att om man skulle omlägga packhuskarlsinstitutiouen
till en statsinstitution, så kornnie kostnaden för det arbete
som packhuskarlarne utlära, de s. k. dragarpengarna, att blifva väsentligt
högre än hvad de under nuvarande förhållanden äro. Det har
visserligen under tidernas lopp framställts en och annan anmärkning
mot packhuskarlarnes taxa, och det är klart, att med den utveckling
hela vårt näriugsljf fatt, så kan icke den gatnla taxan stå sig i längden,
utan den måste såsom allting annat vara underkastad en förändring.’
De ifrågavarande personerna i Göteborg vore emellertid af den åsikteuj
att med den taxa, som nu gäller i ifrågavarande afseende, packhuskarlarnes
inkomster, i förhållande till det mycket maktpåliggande
arbete, som pålägges dem, icke kan anses vara öfver höfvan störa.
Om vi se på utredningen i motionen, sä fiuna vi, att man i Göteborg
uppskattar inkomsten för packhuskarlar, som hafva full sysselsättning
— de kallas för helkarlar enligt en gammalmodig benämning —
till omkring 2,400 kronor om året. Detta är naturligtvis eu mycket
hög aflöning för eu kroppsarbetare, men jag vill för min del säga,
att jag finner det vara glädjande, att sådana förhållanden gifvas, att
en kroppsarbetare kan erhålla en sä pass stor aflöning som den
nämnda. Och jag ser icke något ondt i detta, när de kunna utföra
sitt arbete till ett pris, som för öfrigt icke kan kallas oskäligt dyrt.

Om man nu vill afskaffa packhuskarlsinstitutionen, så får man
fråga sig i första rummet: hvad är anledningen till, att man icke

längre vill bäfva kvar packhuskarlarne? Därtill skulle finnas tvä
anledningar. För det törsta att packhuskarlarne icke ut ora si ai nom /u/jr,,r.
bete tillfredsställande. Jag tror emellertid, att man kan påvisa, att Urin personal
i handlingarna — vare sig i motionen eller i utskottets utlåtande —af det. arbete,
icke förekommer det ringaste bevis för, att packhuskarlarne icke uthira
sitt arbete till vederbörande importörers belåtenhet. Jag ber ^ där be_
därvid att få betona, att jag uteslutande talar om de intryck jag fintlig a packfått
angående saken i Göteborg. Denna fråga ligger icke i och för huskarldag
sig inom min näringsgren, utan jag bar åt intresse till'' saken in- »«■
hämtat upplysningar i Göteborg, och det är därpå jag grundar det ()r s’
omdöme, som jag här tillåtit mig afgifva. Det bär af köpmannen

Lördagen den 20 Mars, f. m

m. 2H N:o »0.

Därtill skulle finnas två Awrfende
lo...» „ t törn. Kitt »r. »tioronds»

UU1UUI11C, OUill .....0 —o--. ” 1 i I 1

därstädes, äfven af sådana, som i (ifrigt icke gilla packhuskarlsinstitutionen,
enstämmigt sagts, att det sätt, hvarpå dessa packhuskarlar
utföra sitt arbete, står öfver allt beröm, och jag bär hort
sägas, att vi icke kunna önska oss något bättre i detta hänseende.
Mot den omsorg de nedlägga på behandlingen åt varorna, dessas
uppackning och uppvägning finnes icke någon som helst anmärkning
att "öra, och således kan mot den arbetsprodukt, som lämnas åt
packhuskarlarne, icke någon som helst befogad anmärkning göras.

Så kommer den andra frågan: kan man mot denna institution,
sådan den är organiserad, göra några anmärkningar? Här se vi,
hurusom motionären vändt sig mot denna kår, därför att den bestar
dels af fast anställda arbetare, antagna af vederbörande packhusinspektion
och på de betingelser, som packhusinspektionen uppställt,
och dels af en del extra ordinarie paekbuskarlar. Motionären påpekar
med ganska stor skärpa, hurusom denna sammansättning, da
det inträffat arbetskonflikter, bar vållat en hel del svårigheter till
följd däraf, att de extra ordinarie, som tillhöra institutionen, statt under
sin fackförenings ledning och mäst följa dess bestämmanden. Ja, i
Göteborg har det inskränkt sig till, ätt tre extra ordinarie packhuskarlar
under förra året blifvit afskedade. Dessa gjorde nämligen
sympatistrejk med de öfriga arbetarne i hamnkonflikten. Jag tror,
att man har svårt att påvisa, att behandlingen af gods inom tullpackhuset
i Göteborgs hamn i allra ringaste grad berörts af detta

förhållande. . .. ... .

Om man skulle tänka sig, såsom bär åt motionaren föreslagits
och äfven af utskottet tillstyrkts, att man skulle omlägga denua
packhuskarl sinstitution till en statsinstitution, så säger utskottet, att
en sådan reform ej synes böra åsamka statsverket några som helst
förluster Det må verkligen undras, huru tullverket skall gå till
väga för att fullkomligt skydda’statsverket för sådana förluster. Jag
vill erinra om, att packhuspenningarne i Göteborg uppgå till 120 a
130,000 kronor per år. Och den föregående talaren upplyste om,
att i Stockholm lära dessa afgiiter gå upp till öfver 200,000 kronor, tror
iag han sade Af handlingarna i ärendet framgår, att de i Malmo
utgöra mellan 50- och 60,000 kronor. Om man nu tänker sig omlägga
denna institution till en statsinstitution, skulle naturligtvis
taxan af tullverket uppställas efter sådana normer, att statsverket
skulle till fullo vara skyddadt mot förluster. Vi kunna vara öfvertygade
om, att vi dä skola få en ny klass af statstjänare, hvilkas

N:o 30.

Lördagen den 20 Mars, f. m.

»iS, X8t imf,, tUl!e sluka ätskiI,i^a hundratusentals kronor. Jag har
nom tullver- , tu,llha11 bort uppgifvas, att man fruktår, att kostnaden för hela
hets personal ”het skulle komma att gå till en million kronor. Jag vill icke stå
eif det arbete or det värde, den uppgiften kan ha. Jag kritiserar den icke fastän

LJffJS'' «**•<*•*>« mig ohygglig, .lyr, Me,, del £
ger där be- yttia!? tran fackhall, och det kan tänkas, att så blir förhållandet
fintligapack- JNu skul e fordelen, om man öfvergingc till en statsinstitution i
huskarlslag detta fall blifva den, att det skulle fastställas en likartad taxa öfver

(List Srla rdet* ,HiVad..,,)lir fölJ''den däl''at? Ovillkorligen SksS följden

bh att i en del städer — det gäller för närvarande endast fem —
skulle taxan blifva högre än den nuvarande, i eu del möjligen lägre.
..®“ J3/?. tror> at^ sannolikheten talar för, att den icke kommer att
sattas lägre an den lägsta, som nu finnes. Och jag tror, att det i
allmänhet maste blifva eu förhöjning öfver den nuvarande taxan,
för att statsverket skulle kunna blifva till fullo skyddadt mot förluster.
Och antåg, att statsverket icke skulle blifva till fullo skyddadt
inemot, hvad bletve då följden? Jo, att taxan finge omläggas, sä
att statsverket verkligen blefve skyddadt.

, u ^ t;ror jche, att man kan, såsom ordföranden i utskottet, säga, att
detta ar en institution, som det åligner statsverket att bekosta Det
linnés många förhallanden mellan staten och den enskilde vid uttaganifet
af afgifter, då den enskilde anser sig vara i sin goda rätt
att, da lian betalar den skatt, som staten krafvel- af honom, gå fri
tran pålagor för denna skatts uttagande, men det finnes äfven fall. då
så icke ar förhållandet. _ Det förekommer på sjöfartens område en
fråga, som under många år debatterats, nämligen frågan om afgiften
för fartygs matning. Staten fordrar af sjöfartsnäringen en mängd
afgifter mycket höga tyvärr, men för att staten skall kunna utkräfva
dessa afgifter, maste vederbörande fartyg mätas. Och det gör staten
icke gratis, utan den pålägger för detta ändamål fartygen en orimligt
bog kostnad för att förvissa sig, om huru stort ett fartyg är, och därefter
uttaga afgifterna. På samma sätt ställer sig förhållandet äfven
i detta fall. Staten beskattar importen efter vissa normer, men staten
fordrar, .att importen, så att säga, gör respektive varor »klara» för
beskattning, och att den kostnad, som till följd däraf uppstår, skall
baras åt importören.

.., Jag Voa * II1ieddel.a’ ^ att H11 niig ingåtf en protestskrifvelse från
ofvei ett 20-tal mycket betydande importfirmor i Göteborg, som uttalat,
att enligt deras asikt en omläggning af packhuskarlsinstitutionen
i den riktning, som motionären och utskottet föreslagit, kommer
att bereda vederbörande importörer betydligt ökade kostnader. Och
anledningen därtill är enligt alla de tulltjänstemans åsikt, som jag
inhämta t och hvilka därutinnan äro enstämmiga, att om det skulle
blifva fast anstallda statstunktionärer, som skulle utföra detta åliggande,
skulle det komma att ställa sig ofantligt mycket dyrare än
den nuvarande packhuskarlsinstitutionen, som har arbetat på betin»
och utvecklat stor färdighet och intensitet i sitt arbete. Jag hänvisar
i sådan matto till hvad vederbörande packhusinspektioner sagt. Jas*
har också talat vid personer, som icke längre tillhöra tullverket men
som ha manga års erfarenhet i dess tjänst, och de ha till fullo be -

N:o 80.

Lördagen den 20 Mars, f. m.

2f>

m. m.
(Forts.)

styrkt den asikten, att om man skulle låta stats!lånare utföra ifråga- Angående
varande arbete, kominer detta att blifva väsentligen dyrare, än nu noZfallver
är fallet. Är man af den åsikten, att det är vederbörande impor- kets personai
törer, som skola betala kostnaderna i detta fall, blir således följden, af det arbete,
att betydligt större kostnader komma att drabba importhandeln, än som i en°del
för närvarande är förhållandet. ^qe^dii^be-''

Det är endast på den grund, att jag efter de upplysningar, jag fintliga packinhämtat,
kommit till den bestämda åsikten, att kostnaderna, om ar- huskarlslag
betet öfvertages af staten, komma att blifva betydligt högre än med
den nuvarande paekhuskarlsinstitutionen, som jag ansluter mig till
det uttalande, som här redan gjorts, om afslag å såväl motionen som
utskottets hemställan.

Jag gör detta äfven af det skäl, att Kungl. Magt har tillsatt en
kommitté för utredning af tullverkets stater och där naturligtvis äfven
frågan om paekhuskarlsinstitutionen måste komma till behandling.

Jag vill diirjämte erinra om, att af handlingarna framgår, att Kungl.

Maj:t icke senare än 1907 afslagit en framställning, liknande den nu
förevarande. Och det synes, att, dä tullverkets stater äro under utredning,
det icke skulle vara behöflig! för Riksdagen att nu skrifva
till Kungl. Maj:t i denna sak. Ty vi kunna ju inom kort förvänta
att få se hvad nyss nämnda kommitté kan komma fram med i detta
afseende i sitt utlåtande.

De importörer i Göteborg, hvilka, på sätt jag förut nämnt, tillskrifvit
mig i denna sak, yrka i sin skrifvelse, att vederbörande importörer
i större utsträckning än nu -varit förhållandet, skola blifva i
tillfälle att få uttala sina åsikter i denna sak. Jag vet mycket väl,
att af handlingarna framgår, att såväl handelskamrarne i Göteborg
och Stockholm som köpmannaföreningen i Malmö ha enhälligt uttalat
sig för packhuskarlsinstitutionens afskaffande. Och min mening
är icke att desavouera vederbörande handelskamrar. Men det
förstår hvar och en, att det icke är alldeles gifvet, att därför att icke
handelskamrarnes utlåtanden äro åtföljda af några reservationer, hvad
där är sagdt, är ett enhälligt uttryck för vederbörande importörers
åsikt i frågan. Och som jag redan nämnt, ha många importörer endast
i Göteborg uttalat sig mot det föreliggande förslaget. Den lilla
lista, som jag här har i min hand, har icke cirkulerat längre än under
tisdagen, dä man trodde, att frågan skulle komma upp till behandling
i Riksdagen redan på onsdagen. Det har således nedlagts ett
mycket ringa arbete för att få fram en opinion mot motionen. Listan
hade förvisso blifvit mera omfångsrik, om något längre tid stått till
buds. Jag har emellertid ansett mig förpliktad att här inför kammaren
redogöra för de åsikter, som framlagts af åtskilliga köpmän
mot nu ifrågavarande motion, på hvilken jag alltså yrkar afslag.

Herr Röing: Herr talman, mina herrar! Den fråga, som fram förts

i den föreliggande motionen, har varit brännande inom importkretsar
i de städer, i hvilka den del åt tullbehaudlingen, som rör
uppackningen och vägningen af godset, verkställes af ett mer än
400-årigt gammalt skrå, det så kallade packhuskarlslaget. Såvidt
jag har mig bekant, har under de är, då denna fråga behandlats

N:o 30.

Lfirdagen den 20 Mars, f. m.

Angående
utförande genom
tullverkets
personal
af det arbete,
som i en del
hamnar åligger
där befintliga
packhuslcarlslag

m. m.

(Forts.)

inom köpmannakretsar, alltid en enhällig stämning gjort sig gällande
för borttagandet af packhuskarlsskrået och en lika enhällig önskan
uttalats, att tullverket måtte med egen personal utföra det arbete,
som nu åligger detta skrå. Det var därför, herr talman, till min
icke ringa förvåning, som jag i dagspressen i förrgår fick kännedom
om, att eu skrifvelse hade insändts till en af mina kamrater nå göteborgsbänken,
i hvilken skrifvelse 21 olika firmor i Göteborg framställde
en annan åsikt i denna fråga än den jag framkommit med
i ruin motion, och till hvilken utskottet i hufvudsak enhälligt anslutit
sig. Herr Broström har välvilligt låtit mig genomläsa denna skrifvelse,
och jag finner af densamma, att dessa köpmän mätte lika litet
känt till frågans förberedande behandling i en del sammanslutningar
af näringsidkare, som de känt till utskottets motivering och kläm,
enär de, såvidt jag minnes rätt, sluta sin skrifvelse med samma hemställan
som utskottet, nämligen om en utredning af själfva frågan.

Jag ber att fä hänvisa till de uttalanden, som gjorts af de olika
handels kamrarna, och jag förstår, att herr Broström, som icke är
medlem af handelskammaren i Göteborg, kunnat tänka sig möjligheten,
att det tanns några reservationer, som icke framkommit i dess
uttalande. Men jag får dä meddela, att likasom Göteborgs handelskammares
medlemmar stodo fullkomligt eniga i sitt uttalande, sä har
jag i går under pågående handelskammaremöte erfarit, att, då frågan
senast behandlades i Malmö, man där var fullständigt enig i sitt tillstyrkande
af min motion.

Men det är icke allenast i centralorganen för näringslifvet, där
denna fråga behandlats, som enhälliga uttalanden gjorts för det af
mig framlagda förslaget, utan frågan har äfven behandlats inom näringsidkarnes
diskussionsklubbar o. d. I Göteborg ha vi en sådan
diskussionsklubb i Göteborgs börssällskap, och där har frågan behandlats
vid tvenne sammanträden, hvarvid Göteborgs köpmän och
industriidkare haft tillfälle att uttala sig om densamma. I anledning
af nyss nämnda skrifvelse telefonerade jag till börssällskapets sekreterare
med anhållan att få ett telegrafiskt meddelande om sällskapets
ställning till denna fråga. Enligt det telegram, jag från sekreteraren
bekommit, har börssällskapet uttalat sig för eu skrifvelse till Kung!.
Maj:t om packhuskarlsinstitutionens afskaffande.

Nu säger herr Broström, att det egentliga obehaget, som i Göteborg
visat sig med den nuvarande packhuskarlsinstitut.ionen, har varit
det, att tre extra ordinarie packhuskarlar förra året blifvit afskedade,
hvilket. dock ej inverkade pa godsets behandling i tullpackhuset.

Ja, herr Broström, tror Ni, att så är fallet, sä torde Ni icke ha stor
kännedom om ifrågavarande förhållanden, utan endast ex officio på
nagla köpmäns vägnar framhålla deras åsikt. Men, mina herrar, om
Ni ägnar någon uppmärksamhet åt motionen, så finna Ni, att Göteborgs
köpmän ha haft helt andra olägenheter, än herr Broström framhållit.
Jag vill endast nämna ett fall för ett par år sedan. Packhuskarlslagets
arbetare fordrade högre betalning för sitt arbete, hvilket
icke beviljades af packhuskarlslaget. Därigenom uppkom en konflikt,
hvilken höll pa att bli betänklig i sin fortsättning, och jag
vädjar här till den af kammarens ledamöter, som torde ha mycket

N:o 80.

Lördagen den 20 Mars, f. m.

stor erfarenhet i denna sak, emedan han Horn transportarbetarför- Angående
bundets förtroendeman hade att göra med denna konflikt, nämligen"f/mMlverherr
Lindley, om det icke hängde på ett här, att, på grund af denna personni
packhuskarlarnes konflikt, transportarbetarförbundet hade ställt sig af det arbete,
solidariskt med dessa packhuskarlarnes arbetare och blockerat hela torn i eu del
Göteborgs hamn. Hvad hade icke detta betydt för Göteborgs nä-hamnar (ilig ringsllfr

fint lilja paek Nu

säger herr Broström vidare, att han talat med en del fram- huskurltlag
stående tulltjänstemän, som ha uttalat sig i en annan riktning, än tn. m.
hvad jag i ruin motion föreslagit. Ja, mina herrar, jag har samvets- (Forts.)
grannt i min motion framhållit skrivelser både från representanter
för näringslifvet och frän packhusinspektionerna; och det veta vi, att
de äldre tjänstemännen vid packhusinspektionerna i Göteborg, Stockholm
och Malmö i allmänhet ha den ståndpunkt, som herr Broström
uttalat, men bland en del yngre tulltjänstemän gör sig en annan uppfattning
gällande. Så har jag icke allenast under riksdagen af tulltjänstemän
i Stockholm, utan äfven under en alfärsresa i början af
året af tulltjänsteman och representanter för packhusinspektioner i
Norrköping och Sundsvall hört uttalas, att det vore i hög grad nyttigt
och önskligt, om en reform i den af mig påyrkade riktningen genomfördes.

Vidare yttrade herr Broström bland annat: Se på oss skeppsredare,
vi måste låta våra fartyg mätas, och därför tar staten mycket bra
betaldt. Ja, utskottet har ju icke sagt annat, än att staten skall ta
betalt för den del af tullbehandlingen, hvarom här är fråga, och vi
importörer komma ju på det sättet att förblifva i samma predikament
som herr Broström och skeppsredarne. Och äfven har jag, såsom
motionär, icke föreslagit, att arbetet i fråga skall ske på statsverkets
bekostnad, utan har jag i motsats föreslagit, att den kostnad,
som staten kan få vidkännas, skall af importörerna betalas.

Min öfvertygelse i fråga om kostnaden är dock alldeles motsatt
herr Broströms." Jag anser, att, om staten öfvertager detta arbete, det
icke kommer att blifva dyrare för näringslifvets män än nu. Det
torde vara alldeles riktigt, såsom utskottet här framhållit, att packhuskarlarnes
inkomst uti Göteborg numera nedgått till 2,400 kronor, men
skulle tullvaktmästarne öfvertaga detta arbete, så tror jag, att dessa
personer icke skulle fä eu så pass stor lön som den årsinkomst packhuskarlarne
nu ha. Köpmännen ha dessutom icke den allra minsta
garanti för, att, om packhuskarlsskrået skall bibehållas, den nu
gällande taxan kommer att förbli gällande. Packhuskarlsskrået har
nämligen eu sådan maktställning, att vederbörande nödgas i stort sedt
gä med på det, som detta lag fordrar. De af herrarne, som läst motionen,
ha funnit, huru ett dylikt kraf afgjordes här i Stockholm i fjol,
när de e. o. packhuskarlarne under då rådande konflikt förklarade
sig icke vilja ta befattning med blockeradt gods. Ja, hvad var då att
göra, när packhusinspektionen sade: Vi ha ingen maktställning öf ver

packhuskarlslaget, vi kunna icke bestämma deras antal, ty de
äro icke statens löntagare, utan detta gamla skrå bestämmer själft
det antal de skola vara. Det återstod då för näringsidkarne och
vederbörande myndigheter ingenting annat än att godkänna den

Tfro 80.

Angående
utförande genom
tullverkets
personal
af det arbete,
som i en del
hamnar åligger
där befintliga
packhuskarlslag

m. m.

(Forts )

Lördagen den 20 Mars, f.

taxa, som kräfdes, hvarigenom den här i Stockholm dä gällande
taxan höjdes med icke mindre än 50 procent.

Till sist framhöll herr Broström, att det icke torde vara lämpligt
för Riksdagen att nu hos Kung!. Magt anhålla om en utredning
i frågan, då Kungl. Maj:t tillsatt en kommission för att utarbeta eu normalstat
för tullverket. Ja, det är alldeles riktigt, att en sådan tullkommission
är tillsatt, men det torde icke vara så säkert, att denna
tullkommission anser sig pliktig att utan vidare upptaga denna fråga
till ingående behandling, och dessutom torde man kunna vara öfvertyga(l
orD, att, i den händelse Riksdagen icke uttalar sin uppfattning,
att och i hvilken riktning en förändring bör ske, man icke från
denna tullkommission kan påräkna något understöd för detta näringsidkarnes
kraf. Och hvarför? Jo, denna tullkommission består af två
högre tulltjänstemän — generaltulldirektören och en annan, hrilkas
ståndpunkt i frågan man utan att göra nämnde herrar någon orättvisa
torde kunna påstå vara — den gamla byråkratiska ståndpunkten,
att det är bra, som det är. De två öfriga representanterna, som gitta i
denna kommission, torde icke ha någon större personlig kännedom
om förhållandena i^ nu förevarande afseende. Det är bland annat
därför, som jag i år på många Däringsidkares önskan framkommit
med denna motion, och såvidt jag kan finna, är den enda möjligheten
till ändring af de rådande missförhållandena den, att Riksdagen
nu säger sitt ord i frågan.

På dessa skäl och på dem, som i öfrigt anförts i motionen och i
utskottets betänkande, anhåller jag. herr talman, att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Ekman i Göteborg: Herr talman! Här ba ju anförts flera
skäl för såväl den ena som den andra ståndpunkten. Då man emellertid
åberopat en auktoritet, anser jag mig böra framhålla, att man
dock bör tillmäta större betydelse åt hvad de handelskammare, som
yttrat sig i frågan, anfört än åt en inkommen skrifvelse frän några
tå köpmän i en af rikets hamnar. Jag vet för min del icke någon
fråga, där man icke skulle kunna få till stånd en opinionsyttring af
enskilda, men däremot torde det vara svårare att förmå en officiell
institution som en handelskammare att uttala sig annat än på goda
grunder.

Hvad min egen åsikt i frågan beträffar, så vill jag säga, att det
synes mig, att det rättaste vore, att staten öfvertoge denna kostnad.
Det är hårdt, att den, som skall betala eu skatt, äfven får dras med
kostnaderna för att få densamma uttagen, särskildt när det är förenadt
med besvär, obehag och dröjsmål, som alltid föranledas af att
va,ran skall uppackas för att äter inpackas. Det vore därför, enligt
min åsikt, det rättaste, att trafikanterna sluppe att betala detta, äfven
om det skulle föranleda någon ökad kostnad för staten. Skulle
detta icke kunna medgifvas, borde man åtminstone kunna förvänta, att
trafikanterna skulle få verkställa detta arbete med eget folk, så mycket
mer, som det egna folket kan antagas vara mera vant vid en
varsam upp- och inpackning af ofta mycket bräckliga och ömtåliga
varor.

N:o 80.

Lördagen den 20 Mars, f. m.

Det har alltid varit eu åsikt i alla handelsstäder, särskild! i den Angående.
stad jag representerar, och eu åsikt, som mig veterligen icke förrän teMwer-"
i dag blifvit motsagd af några trafikanter, att packhuskarlarnes mo- j.ets perii0nai
nopol på denna verksamhet innebär ett tvång för trafikanterna. Det af det arbete,
är kändt, att de ofta ha medhjälpare, som verkställa arbetet och som som i en del
icke betalas så högt som det arfvode de själfva åtnjuta. Då .jag g^därbenyss
nämnde, att man skulle kunna få verkställa uppackningen fintlig a pack eget

folk, så har däremot iuvändts, att det icke är lämpligt att släppa huskarlslag
främmande folk in i ett packhus lokaler; men då det är kändt, att *»• »i.

dessa extra packhuskarlar äro personer af samma kategori som (Forts.)

de enskilda personer, som skulle kunna användas, så vet jag icke
skillnaden, utan det lärer vara lika bra det ena som det andra, så
mycket mer som myndigheterna torde ha i sin hand att, om någon
olämplig person användes till detta, förbjuda honom att därmed taga
befattning.

Jag vill därför tillstyrka, att man anhåller, det Kungl. Maj:t ville
komma med en utredning i frågan. Jag unnar gärna packhuskarlarne
den inkomst de ha, ehuru den nog är större, än personer med
motsvarande arbete i allmänhet erhålla. Men det är ju en gammal
institution, som ingen kan neka är föråldrad, och då här icke begäres
mer än en skrifvelse till Kungl. Maj:t för att få utredning i frågan,
så tror jag, att man med nog varsam hand vidrört densamma
och icke behöiver befara, att Kungl. Maj:t skall på något sätt beröfva
dessa packhuskarlar den inkomst, som kan anses skälig. För trafikanterna
är det viktigt, att alla kostnader för varans behandling, vid
in- och utgående, blifva så billiga som möjligt. Det är nog mycket
ändå, som tynger på handeln och industrien, och allt, som kan göras
för att bereda lättnader för vår handel i hamnarne, bör göras.

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

Herr Berg i Göteborg instämde häruti.

Herr Furst: Herr talman! En af mina kolleger inom utskottet,
herr Johanson i Mossebo, har här fällt ett yttrande, som jag anser
icke böra stå oemotsagdt. Han uppehöll sig särskild! vid de ökade
kostnaderna för statsverket, som skulle bli eu följd, därest statsverket
öfvertoge paekhuskarlsinstitutionen. Ehuru han låtit anteckna,
att han icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet, hörde
vi dock, att han yttrade, att utskottet inför sig inkallat en person,
som uppgifvit, att kostnaden per år för ifrågavarande arbete i Stockholm
uppginge till ungefär 228,000 kronor. Samma person uppgaf,
att, på en höft räknadt, summan skulle i en framtid springa upp till
400,000 kronor. Orsaken därtill nämnde icke herr Johanson i Mossebo.

Orsaken är nämligen den, att Stockholms hamnområde och tullbevakningsområde
äro stadda i eu stigande utveckling och fordra
större och större transportlängder med allt större kostnader, och detta
i synnerhet, när Värtaområdet kommer att tas i anspråk. Den ökade
kostnaden motiveras alltså icke däraf, att dessa packhuskarlar skulle
öfvergå till att bli statstjänare, ty i den omständigheten ligger icke,

N:o 80.

Angående
utförande, genom
tullvei
hets personal
af det arbete,
som i en del
hamnar åligger
där befintliga
packhuskarlslag

in. m.
(Forts.)

Lördagen den 20 Mars,

(. m.

såvidt jag kan finna, någon särskild anledning att antaga, det kostnaden
skulle blifva större, ty man bar ju alla skäl att förutsätta, att
en statstjanare skall utföra sitt arbete på samma sätt som en annan.

Herr Johanson i Mossebo nämnde vidare, att man icke visste
huru stort det fasta laget här i Stockholm vore. Enligt de uppgifter’
som lämnats utskottet, skulle antalet packhuskarlar här i Stockholm’
.uppgå till oO och antalet extra karlar variera mellan 25 och 100.
Likaväl som det gått för den hittillsvarande arbetsgifvaren, packhuslaget,
att vid behof anskaffa extra folk, likaväl bör väl äfven statsverket
i män åt behof kunna skaffa dylikt extra folk, så att däri
torde val icke ligga någon svårighet.

En sak till: herr Johanson nämnde vidare om, att icke alla importörer
voro eniga. När utskottet behandlade denna fråga, förelådock
icke något annat än ett enhälligt yttrande från importörerna
genom handelskamrarna; den skrifvelse, som herr Broström omnämnde,
har ju icke inkommit till utskottet. Men äfven om den det
både gjort, skulle jag för min del icke ha kunnat annat än anse, att
nandelskamrarnas utlåtande borde tillmätas en betydligt större auktoritet.
Just detta kanske, att en del importörer både en afvikande
mening härvidlag, skulle än mer styrka mig i min uppfattning, att
det lattaste vore att åt Kungl. Maj:t öfverlämna att utreda denna
fråga. Da kunde samtliga de personer bli hörda, som ha något med
denna sak att göra, och eu fullt allsidig utredning skulle då komma
till stånd.

Jag ber därför, herr talman, att få framställa det yrkande att
utskottets nu förevarande hemställan måtte bifallas.

Herr Lindley: Herr talman, mina herrar! Jag vill först och

främst törutskicka den anmärkningen, att jag har mycket stor sympall
för alla de gamla skrålagen, emedan eu sådan ordning har tilltalat
mig, da arbetarna ha eu af samhället skyddad och garderad
ställning. Då jag nu pa senaste tiden har nödgats inse, att packhuskarlslaget
icke är sådant, att det kan helt och hållet försvaras och
vidmakthallas, så har jag fått denna min uppfattning på grund af
den erfarenhet, jag vunnit under tidernas lopp.

A ena sidan är packhuskarlslaget arbetare, å andra sidan är det
arbetsgivare. Genom sin statsmonopoliserade ställning har det att
arbeta efter vissa fasta taxor. Den förtjänst, som packhuskarlarna
tä på sitt arbete, fördela de sedermera kooperativt inbördes. Men
då framträder ögonblickligen den benägenheten hos dem att så mycket
som möjligt reducera antalet ordinarie packhuskarlar för att fa den
största möjliga förtjänst och att intaga extra arbetskrafter och betala
dem sa litet som möjligt, På grund af detta förhållande har det
ständigt uppstått konflikter. Redan år 1897 uppstod en konflikt här
i btockholm, och då befanns det, att det var 22 ordinarie och 69
extra packhuskarlar, förutom alla de tillfälliga packhuskarlar, som
maste anlitas vid brådskande tillfällen. Dessa 63 extra inlämnade
nämnda år eu skrifvelse till packhusinspektionen, i hvilken skrifvelse
de begärde att få någon liten förhöjning i lönen, nämligen från
kronor,: 2,so till o,oo per dag. Dessutom begärde de, att antalet

N:o 80.

Lördagen den 20 Mars, f. m.

packhuskarlar skulle ökas, sa att de extra kunde få större möjlighet Angående
att inom eu ieke alltför oöfverskådlig framtid kunna bli ordinarie
packhuskarlar. För ett 40-tal är sedan kunde enhvar, som antogs kets pera„nal

(Forts.)

till extra packhuskarl, blifva ordinarie på cirka sex års tid; på senare af det arbete,
tid har det dragit ut eu 18 å 20 år, innan de extra blifvit ordinarie som i en dd
packhuskarlar. Detta är eu åt de stora tvistefrågorna. ,,‘eTdärbe-''

Packhusinspektionen afslog emellertid den af de extra packhus - fintliga packkarlarna
gjorda framställningen. Sedermera vände de sig till packhus- huskarhlag
ämbetet, grosshandelssocicteten och till och med till generaltullsty- »>*• m.
relsen och Kungl. Maj:t, men öfverallt afslogos deras framställningar.

Dä skref den tidning, ur hvilken detta är kämtadt, »Arbetarens tidning»,
i en liten anmärkning: »Nå, men hvart i Guds namn skola

de dä vända sig! Äro då alla myndigheter totalt maktlösa gentemot
skråväsendet i tullpackhuset?» Detta var före 1897, innan organisationer!
och verkningarna af densamma trängt fram till arbetarna vid
hamnarne. Sedermera ha vi fått se, hurusom dylika konflikter uppstått
gång efter annan här i Stockholm, Göteborg och i Malmö, d. v. s.
alla de platser, där man har dylika ordinarie paekhuslag. Naturligtvis
anse de extra arbetande, att det är oriktigt, att de skola nödgas
arbeta sida vid sida med eu person, som tagel- tre gånger sä stor
aflöning, som de själtva ha, för utförande af precis samma arbete.

De extra packhuskarlarna anse, att de böra betalas lika mycket som
de ordinarie. Då de förra gå sida vid sida med de senare och utföra
samma arbete som de, men de ordinarie taga en aflöning, som
går upp till 5- å ti,000 kronor per år, under det att de andra fä en aflöning
som varierar mellan 5—600 upptill 1,000 kronor per år, måste
ovillkorligen på grund af detta sakförhållande slitningar, konflikter,
uppstå mellan dessa två typer af arbetare.

Det har redan påpekats, att nästan alla, som man väudt sig till
med förfrågningar angående packhuskarlslagen och deras vidmakthållande,
ha uttalat sig i den riktningen, att packhuskarlslagen icke
borde bibehållas. Arbetarne, som tillhöra dessa lag, icke de ordinarie,
utan de andra, ha uttalat sig emot den nuvarande ordningen,
och likaså köpmännen och i många fall äfven redarne.

Jag skall här anföra något, som är särdeles betecknande. Det
uppstod i Göteborg en konflikt mellan det ordinarie packhuskarlslaget
och de extra packhuskarlarna. Packhuskarlslagets medlemmar
lade armarna i kors och sade: »Vi göra det arbete, som vi hinna

med, det andra får vara.» Följden blef ett olidlighetstillstånd, som
gjorde, att redarna för sin del förklarade, att om de ordinarie packhuskarlarna
icke kunde sköta arbetet, så skulle redarna själtva taga
saken i sin hand och med eget folk utföra detsamma. Detta gjorde
också redarna och afklippte för packlntskarlslaget hvarje möjlighet
att utföra arbetet i fråga för att icke blifva lidande på konflikten.

Men å andra sidan ledo köpmännen stort afbräck på så sätt, att
godset blef lagradt i packhuset utan att blifva expedieradt. Det var
för att komma till något resultat och tvinga fram eu ändring, som
redarna togo från packhuskarlarna det arbete, som de hade rättighet
att fråntaga dem — nämligen det arbete, som bestod i laudtagning frän
fartygets reling till packhuset, men det arbete, som utföres inom

N:o 30.

Lördagen den 20 Mars, f. m.

Angående S]å\fvå packhuset, kunde däremot icke fråntagas packhuskarlarna.
nom Tullvlr- J^edarna anställde de tillfälliga arbetare, som packhuskarlslaget förut
hets personalbrukat använda, för att utföra arbetet. På så sätt blef den konaf
det arbete, flikten afklarerad; det var enda sättet att göra slut på den. Man både
TZ,LmJe,lAl\ icke ..I!ågon att vanda s''o till och göra upp med, tv det var allaer
där be- . es omöjligt att komma någon vart med detta packhuslag, som icke
fintlig a pack-någonting alls och som man knappast kunde underhandla med.
huskarlslag Dessa packhuskarlar ha för öfrigt fått den känslan, att de ha ett
»i. m. mycket starkt stöd hos tullfunktionärerna. Detta torde bero på två
(Forts.) omständigheter, Indika emellertid båda äro alldeles lika förkastliga.
Förhållandet är det, att dessa ordinarie packhuskarlar icke kunna
själfva sköta sina räkenskaper och sin bokföring, utan de ha därför
måst vända sig till en eller flera tullfunktionärer och anmoda dem
att sköta den saken. Uti en anmälan, som helt nyligen blifvit ingifven,
ha dessa förhållanden påpekats utan att lända till resultat, dä
tullstyrelsen förklarat, att man mycket väl vet, att vissa af tulltjänstemännen
sköta packhuskarlslagets räkenskaper, men att det ingenting
gör, ty de göra detta arbete på sin fritid. Hvem kan då garantera
det? Om jag står där i min egenskap af tulltjänsteman och gör en
del uträkningar angående en sak för tullverkets räkning eller om jag
står och räknar ut hvad exempelvis packhuskarlarna skola ha i dragarpengar
och allt hvad det heter, torde väl vara svårt att säga, ty det
finnes val icke i dylikt fall någon möjlighet att skilja på dessa tvä
arbeten, om det utföres för statens räkning eller om man arbetar för
en privat arbetsgivare.

I endast den omständigheten ligger så mycket, att man med
tillräckligt tog kan säga, att dessa packhuskarlslag äro af ondo.
Angående nu påpekade förhållanden ha framställningar gjorts till
generaltullstyrelsen, men utan något resultat. Nyligen gjordes en
framställning med begäran om eu undersökning angående dessa
rådande missförhållanden samt rörande de afskedanden, som ägt rum
nere vid Göteborgs tullkammare och om hvilka herr Broström här
talade. Men hvad blef det för slags undersökning? Jo, man skref
ned till tulldirektören i Göteborg om saken, och så tog denne och
inkallade tullvaktmästarne, en i tagel, och frågade dem: »Har ni något
att anmärka?», och till nästa likaså: »Har du något att anmärka?»
och på samma sätt till den ene etter den andre. Sedan denna undersökning
blifvit gjord, uppskickades eu svarsskrifvelse därom till
Stockholm, hvari man säger, att det icke finnes någon där nere i
Göteborg, som har något det allra ringaste att anmärka. Detta är
hvad man kan kalla en undersökning vid tullen.

Det är ganska intressant att se,"hvilken maktställning packbuskarlslagen
kunna förskaffa sig. Jag skall här endast läsa upp ett
litet meddelande, som lämnats under en intervju, hvilket, om det icke
är sant, kuude åtalas. Artikeln har förut varit offentligen återgiven
i eu Göteborgstidning. Det heter där: ; Att dessa förhållanden
väcka tanken på både det ena och det andra, framgår af följande
yttrande af tvenne ordinarie packhuskarlar: Det var en tid efter det
den nuvarande öfverinspektoren tillträdt sin befattning. Packhusinspektionen
skulle då afgifva utlåtande öfver, hvilka varuslag tull -

N:o 30.

Lördagen dou 20 Mars, f. in.

bevakningen skulle la, frigöra. Utlåtandet var färdigt, en extra kärn- Angående
mars k rifvare sändes för att med posten befordra det till gencraltull-"
styrelsen. Men en af dessa lagets tjänstemän få reda på, att varu - hets personal
slaget kli medtagits i förslaget. Han hejdar budet, underrättar pack- af det arbete,
buskarlarne, dessa uppvakta genast öfverinspektoren och föreställa förn i en del
honom det skadliga för staten i att tullbevakningen skulle få frigöra h^n^ra^l''
kliet. Genast öfvertygad, beklagar dock denne misstaget, ty törslagetyn^a pacj.
var redan afsändt. Packhuskarlarne förklara dä, att de tagit sig huakarlslag
friheten hejda budet, som nu inkallas och återlämnar förslaget. Att m. m.
radera bort kliet gick inte, hela förslaget tick omskrifvas. Kliet var (Forts.)
dock räddadt, tack vare den ofvannämnde, för lagets ekonomi nitälskande
tjänstemannen, men våra kliimportörer få, enligt hvad en
extra packhuskarl efter officiella siffror räknat ut, betala laget omkring
15,000 kronor pr år, som de annars varit befriade ifrån.»

Nu frågar man sig: Men huru kan det vara möjligt? Hvad
intresse kunna då de allra högsta tulltjänstemannen ha åt att bibehålla
ett lag, som ställer dem i ett så ofördelaktigt förhållande till
den stora allmänheten? Ja, det finnes ett svar därpå, och det svaret
är tillräckligt för att belysa hela situationen: Det är åstundan att ha
det så lättvändigt som möjligt, att icke behöfva gå och öfvervaka
arbetet i packhuset, att icke behöfva befatta sig med dessa göromål,
utan få sitta på sitt ämbetsrum, skrifva sina rapporter och göra. sina
uträkningar och allt det andra. Det är där, man har att söka anledningen
till, att alla tulltjänstemannen utan den ringaste hesitation
uttalat sig för bibehållandet af de gamla packhuskarlslagen. _

Jag vill icke längre uppehålla tiden, men jag tror verkligen, att
det sagda kan vara tillräckligt för att belysa, att packhuskarlslagen
i sin nuvarande form icke äro fullt tillfredsställande och sålunda icke
böra bibehållas. Är en reformering af desamma möjlig, har jag
ingenting alls emot, att de finnas kvar, men i närvarande stund anser
jag det helt enkelt vara omöjligt att bibehålla packhuskarlslagen,
såsom en institution betraktad. Men, som sagdt, kan man genom att
staten, samhället ikläder sig vissa förpliktelser och får en större
granskningsrätt gentemot dessa packhuskarlar på något sätt göra det
möjligt, att institutionen funktionerar i öfverensstämmelse med nutida
förhållandens kraf, ja, då har jag alls ingenting emot, att dessa lag
vidmakthållas. Men jag är alldeles öfvertygad om, att detta icke
går för sig, och då finnes efter mitt förmenande ingen annan möjlighet,
än att man lägger nu ifrågavarande arbete vid packhusen på en
helt annan basis än den nuvarande.

Jag ber sålunda att fä yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Persson i Tallberg: Herr talman, mina herrar! Den siste
ärade talaren uttalade sådana anmärkningar mot tullverket, att jag
måste uttala inin synnerliga förvåning öfver, hur han skulle kunna
vilja öfverlåta paekhuskariarnes göromål åt tulltjänstemannen. Han
tycktes icke hafva stort förtroende för tullverket och dess personal.

Framför allt vill jag påstå, att lian hade fel, dä han påstod, att
tulltjänstemannen ej ha någon befattning vid uppackningen åt
varor utan blott sitta å sina ämbetsrum. Enligt hvad jag är under Andra

Kammarens Knot. 1909. N:o 30. 3

N:o 30. 34 Lördagen den 20 Mars, f. in.

Angående rättad om får ej ett kolly packas upp utan att eu tulltjänsteman är

Unom7ullv!r llärvaraude ketTpersonal

0m jag vore anlagd för att vara ironisk, skulle jag kunna finna

af det arbete, stä annat skal till, hvarför den siste ärade talaren var så förskräckt
som i en del för packhuskarlsinstitutionen. Jag skall tillåta mig att ur stadgan för
''''Tertiär be- Packhuskarlsinstitutionen i Göteborg uppläsa följande: »Medlem af
fintliga pack-packhuslaget, s. k. packhuskarl, som antages och afskedas af paclchuskarlalng
husinspektionen i Göteborg, skall vid antagandet vara känd att föra
m. m. ett redbart, nyktert och ordentligt lefnadssätt» — det är ej det, jag
(Forts.) åsyftar, utan följande — »vid antagandet förete präst- och läkareintyg
samt intyg om god frejd som ock att han ej understödjer eller tillhör
någon socialistisk förening eller annat förbund af hvad slag det vara
må, som står under främmande, af packhusinspektionen ej godkänd
ledning.» Jag vill ej påstå att detta skulle vara ett af talarens
hufvudskäl, men det är kanske dock för honom ett skäl.

Nu vill jag säga, att jag i allmänhet ej har något emot utredningar
och att Riksdagen skifver till Kung! Maj:t i sådant syfte, tv
därpå vinna ju frågorna i allmänhet. Men man kan också skada en
sak, om man i onödan skifver och begär utredning af ett alltför
begränsadt omfång, och det är min uppfattning, att så är fallet beträffande
utskottets föreliggande förslag. Det finns nämligen en hel
del andra frågor, som stå i mycket nära samband med den gamla
institution, hvarom här är fråga. Vi ha sedan länge i Stockholm det
s. k. vindragarlaget. Dessa institutioner stå dock i ett visst samband
med en hel del andra frågor såsom städernas fri- och rättigheter och
tolagsersättning% Skulle ej frågorna vinna på att blifva upptagna i
ett samband, så att man hage en allsidig utredning, innan man beslutar
sig för att gifva utredningen ett så begränsadt omfång, som
utskottet här föreslagit? Vidare synes det mig ej så alldeles klart
ådagalagdt, som motionären vill gifva vid handen, att det råder så
tull enighet om, att denna packhuskarlsinstitution bör upphöra. Vi
ha af en sakkunnig talare på göteborgsbänken, herr Broström, hört
uttalandet om, hur det är ställdt med »göteborgssystemet». Vi fä
också tillmäta någon betydelse åt hvad packhusinspektionerna i Stockholm,
Göteborg och Malmö hafva att anföra. Omorganisationen sätter
jag i samband med kostnadsfrågan. Innan jag citerar hvad packhusinspektionerna
yttra, skail jag be att fä påpeka något i motionen.
Motionären säger, att han önskar, att förändringen skulle kunna ske
utan kostnader för staten, men jag måste fråga, hur det kan vara
möjligt att verkställa denna omorganisation utan dryga omkostnader
för staten, då från näringslifvets sida framställts kraf på att vid förändringen
få lindring i kostnaderna.

Skall det bli en nedsättning i taxan, så att importörerna icke
skola drabbas åt så stora utgifter, finns det ingen annan möjlighet,,
än att staten träder emellan. Jag vill icke förneka, att detta kan
innebära en rättvisa. Men då få vi fatta vårt beslut med öppna ögon
och icke vänta oss ett annat resultat än det, som blefve en naturlig
följd, om nedsättning i taxan skulle ske. Packhusinspektionen i Göteborg
säger bland annat om saken: »Indragning till statsverket af de
enligt fastställda taxor packhuskarlarna nu tillkommande dragare -

Lördagen den d() Mars, f. in.

N:o 30.

3ö

penningar torde säkerligen icke betacka utgifterna för den betydande Angående
tillökning i tullpersonaleu, som härigenom blefve af niiden, för att''nom^tuUver''
icke nämna den ökade tunga, som skulle för statsverket uppstå genom ^ per»onal
den på tullverkets stat uppförda packhuskarlspersonalens i sinom tid af det arbete,
inträdande pensionering.» »om i en del

På ungefär samma sätt yttrar sig packhusinspektionen i Malmö, hamnar aligsoni
säger: »Beträffande förslaget om packhuskarlarnas arbetes öfver - fintlig a^acktagande
af tullverkets personal, anser inspektionen, att detta icke''7 lmskarhlag
kan gå för sig med den nuvarande tullpersonalen, hvilken för sådant m. m.
arbete är alldeles otillräcklig och dessutom saknar alla förutsättningar (Forts.)
för detsammas skötande, enär den utbildat sig i helt andra värf.»

Det talas också om de stora kostnader, som skulle bli en följd af
omorganisationen, hvilken man äfven därför motsätter sig.

fN!u vill jag ej sätta mig emot eu omorganisation, men jag tror
ej, att det vore klokt af denna kammare att besluta en skrifvelse till
Kungl. Maj:t i det begränsade omfång, som föreligger i detta utskottsförslag.

Därför skall jag, herr talman, anhålla att få yrka afslag å såväl
motionen som utskottets hemställan.

Herr Lindley: Herr talman! Jag måste likväl säga ett par
ord till herr Daniel Persson. Jag tycker att frågan icke är något
att vara sarkastisk öfver utan menar, att herr Daniel Persson borde
taga sig eu funderare öfver, huruvida det verkligen är möjligt, att
en tulldirektör i hvilken kråkvinkel som helst kan våga införa förbud
i stadgarna för arbetare, anställda vid ett statens verk, att
tillhöra någon socialistisk förening. Han kan lika gärna förbjuda
dem att vara konservativa, liberala, frireligiösa eller hvad som helst.

Med hvilken rätt tager man sig en sådan frihet? Jag tycker icke,
att detta är något att vara sarkastisk öfver, utan frågar: »Hur är
det möjligt, att preusseriet inom tullverket kunnat taga sådana dimensioner?» -

Friherre Palmstierna: Herr talman, mina herrar! Denna sista

af herr Lindley framhållna paragraf har utskottet intagit i sitt betänkande
för att visa, hur pass mycket brännbart material det finnes
i en sådan gammal institution som den förevarande, hvilken utskottet
ansett böra afskaffas. Hvad vi här påpekat i denna paragraf visar
i och för sig, att vi böra söka få bort konfliktanledningar, för att
näringslifvet skall få ha sin ostörda gång.

Jag ber att fä instämma i hvad herr Lindley uttalat och tror
ej, att herr Daniel Persson i Tallberg bör på sitt älskvärda sätt låta
skämtet flyta öfver den här saken. Eftersom herr Persson som skäl
för sitt afslagsyrkande anfört det begränsade omfånget af den utredning,
som här begäres, och anser att, om det blir en sådan utredning,
den ej blir ordentlig, ber jag att få säga, att den utredning, som
borde ske om tolagsersättning, redan pågår. Vidare nämnde herr
Persson, att det ej vore lämpligt att behandla denna fråga enbart
utan ansåg, att den borde utredas i samband med andra närbesläktade
ärenden, när dessa skola afgöras. Med anledning däraf

Jf:o 30. 36

Lördagen den 20 Mars, f. m.

Angående vill jag, då vi ha en tullkommission, som nu sitter ock utreder just
Xttoer''8^ana frågor, påpeka lämpligheten af, att Riksdagen framhåller att
hets personal'' samband med den utredning, som pågår, hänsyn äfven bör tagas
eif det arbete, till föreliggande fråga.

som i en^del Sedan vill jag vända mig mot hvad herr Broström anförde. Jag
^er^dårWe '' ej öfvertygad om, att det var ett göteborgssystcm, talaren förfäkjf6-’-
r e>’_ tade. De verkliga fackmännen från Göteborg hafva uttalat sig i

denna kammare i dag och i likhet med opinionen i öfrig! från han -

m. m. delsvärlden uttalat sig för saken. Trots den obestridliga auktoritet,
(Forts.) herr Broström åtnjuter på sitt område, tror jag, att denna kammare

märkte, hur han gled på sidan af sin specialitet, då han yttrade sig
om den här saken så att säga officiel! och å ämbetets vägnar. Jag
vill upptaga de synpunkter, han framhöll såsom afgörande för hela
frågan, den ena: Arbetet skall bedrifvas så väl som möjligt; den
andra: Arbetet skall bedrifvas så billigt som möjligt. Beträffande
den första synpunkten, att arbetet skall bedrifvas sä väl som möjligt,
gjorde herr Broström ett par inkast. Han ansåg, att därest vederbörande
arbetare skulle bli statstjänstemän, skulle de icke bedrifva
sitt arbete lika väl som förut. Jag undrar, mina herrar, om den erfarenhet
vi ha af statsverken hittills visat detta? Jag vågar för det
första svara nej på denna fråga och för det andra säga, att, uttalar
man en sådan sak, att man vid järnvägen, posten eller telegrafen
skulle arbeta sämre än t. ex. vid de enskilda järnvägarna, det däraf
framgår, att det är illa ställdt med administrationen. Med de stora
möjligheter, statsverket har att frampressa god arbetsprestation, får
man i sådant fall anse bristerna och felen vara tillfinnandes hos ledningen.
Men jag vågar påstå, att ett sådant fel icke föreligger; finnes
det, skall det rättas öfver lag.

Jag skulle vilja fråga herr Dan. Broström: Kan endast spörsmålet
om öfver- eller underlägsenheten i den enskilda organisationens
arbetsprestation gentemot arbetsintensiteten hos en af staten ordnad
organisation vara ensamt afgörande? Här är belyst från så många
håll, att organisationen, som den nu är beskaffad, medför större möjlighet
till arbetskonflikter, än hvad som skulle vara fallet, därest
organisationen vore statens. Jag vill fråga herr Broström, som säkerligen
mer än mången i denna kammare har intresse af handelns
ostörda gång och att icke något skall inträffa, som på något vis kan
medföra eu stoppning: Kan herr Broström verkligen jäfva, att organisationen
sådan den nu är beskaffad åstadkommit, att arbetet ej
fungerar så väl, som det bort? Om vi kunna få det därhän, att statstjänstemän
skola sköta detta arbete, så ha vi borteliminerat flera konfliktanledningar,
som alltid måste komma att kvarstå i eu organisation
af arbetare, som själfva också äro arbetsgivare, och därför å
ena sidan vilja åstadkomma så höga taxor som möjligt, men å andra
sidan också vilja vara så få som möjligt att dela vinsten och åt sina
extra arbetare, som de anställa i stor mängd, gifva så litet som möjligt.
Där finnas dubbla konfliktanledningar, som kunna verka störande
på handeln. Och om vi böra fästa uppmärksamheten på något, sa
är det väl på, att näringslifvet skall fortgå så väl och lyckligt som
möjligt.

N:o 80.

Lördagen den 20 Mars, f. m.

Det andra spörsmålet gällde, att förändringen skulle medföra en Angående
fördyring. I sitt eget anförande slog sig herr Broström själ! P^nomMlverfingrarna,
då han nämnde, hvilka höga löner vederbörande packhus~ hets personal
karlar nu ha. Herr Bindley framhöll, hvilket också torde vara rik- af det arbete,
tigt, att lönerna nog gå till högre belopp än de, herr Broström om-»om i en del
nämnde; i annat fall kan man vara öfvertygad om, att ej cd sådan
solidaritet skulle göra sig gällande bland packhuskarlarna. År detfintHaa packsä,
att de hafva så höga löner, och att de pensionera sig själfva, huskartlag
synes det mig mycket sannolikt, att statsverket icke skulle, om det ni. m.

öfvertoge hela arbetet, behöfva utgifva mera på importhandeln än (Forts.)

förut, och efter hvad jag förstår genom samtal med intressenter i
denna fråga, tyckes äfven detta vara den verkliga uppfattningen bland
dem. Det är gifvet, att köpmännen vilja få detta arbete fullständigt
gratis utfördt af statsverket, men här har utskottet bestämdt uttalat,
att utskottet anser, att det skall uteslutande betalas af handeln själf
liksom förut. Jag vågar påstå, att med hänsyn till de stora inkomster,
som packhuskarlarna nu verkligen hafva, och med hänsyn till
att arbetet kommer att bedrifvas lika intensivt som någonsin förut,
bör detta äfven ske. Lägger man då därtill den viktigaste anledningen
till bifall, som vi framhållit, att allt detta, som orsakar konflikter,
och som förlamar näringslifvet och gör kostnaderna högre för
detsamma, att allt detta komme bort, tror jag för min del, att denna
kammare skall känna sig beredd att bifalla utskottets hemställan.

Herr Persson i Tallberg: Herr talman, mina herrar! Jag bär
nu godt hopp om att herr Bindley och jag skola komma öfverens.

Herr Bindley klandrade mig skarpt, för att jag var sarkastisk i mitt
anförande, men jag tyckte, att herr Lindley var ytterst arg, och då
kunna vi ju kvitta. Så komma vi till den andra föreningspunkten,
och det var därför jag begärde ordet. Herr Bindley sade, att han
tyckte, att jag borde taga mig eii funderare på den här saken. Ja,
det är just det, jag vill. Jag vill hafva uppskof med alltsammans.

Herr Broström: Friherre Palmstierna riktade sig mot eu punkt
i mitt anförande rörande ifrågavarande arbetare. Jag sade, att de
nuvarande packhuskarlarna utlörde sitt arbete så väl, att däremot
icke kunde göras en enda befogad anmärkning. Jag bär icke sagt,
att, om packhuskarlsinstitutionen omlades till en statsinstitution, statens
packhuskarlar icke skulle utföra sitt arbete lika väl, men jag
har sagt, att de icke komme att utföra det lika billigt. Att de nuvarande
packhuskarlarna hafva eu relativt god inkomst, uppväger icke det
påståendet, som är allmänt gällande bland alla tulltjänstemän, att
det kommer att blifva väsentligt dyrare för staten, om staten öfvertager
dessa arbeten, än under nuvarande förhållanden. Hur skall
det vara möjligt för statsverket att så kunna utskära dessa taxor,
då desamma äro olika på olika platser, att icke deri ena platsen blundande
vid en förestående förändring?

Då jag fått ordet, vill jag vända mig mot ett uttalande från min
granne. Han talade om att den opinion, som gjorts af några köpmän,
icke skulle hafva någon betydelse i jämförelse med ett ut -

Ji:o SO. 38 Lördagen den 20 Mars, f. m.

Angående talande från så sakkunnigt håll som handelskammaren. Hvad hanutförnnde
ge- delskammaren sagt, det är väl också en opinion, och det uttalande,
hets personalh vat tl.11 handelskammaren kommit, är väl uttrycket för den opinion,
af det arbete,som inom densamma gjort sig gällande. Då nu motionären säger,
som i en debatt dessa köpmän, som här protestera mot hans motion, uttalat sug i
hamnar alig-samma riktning som han, förstår jag honom ej. Jag har lojalt låtit
fintliga pack-bonom fÄ del af ifrågavarande skrifvelse, i hvilken det heter på slutet:
huskarlslag *Vi äro därför af den meningen att, innan frågan definitivt afgöres,
m. m. densamma i dess helhet grundligt utredes och köpmanskåren bättre
(Forts.) än hitintills sättes i tillfälle att uttala sig i densamma». Detta uttalande
framgick till fullo af mitt föregående anförande.

Med anledning af herr Lindleys meddelande, att under en konflikt
mellan redarne och packhuskarlarne i Göteborg rörande godsets
mottagande från fartygen, redarne hade fråntagit packhuskarlarne
detta arbete, får jag meddela, att, efter hvad jag fått mig upplyst —
de fartyg som jag har berördes icke af dessa förhållanden — det har
konstaterats, att detta tillvägagångssätt icke blifvit till redarnes förmån,
ekonomiskt seat, enär kostnaden för ilandtagandet af godset,
sedan detta arbete öfvertagits af stufveriarbetarne mot timpenning,
blifvit väsentligt dyrare. Jag kommer icke ihåg siffran, men höjningen
går upp ända till 50 procent af hvad förut varit förhållandet.

Jag tror icke, att om herr Lindley sett på arbetet i Göteborgs
tullpackhus, där, såsom vi veta, importen är koncentrerad i början
af hvarje vecka och inlagorna öfver Illpliktigt gods under veckans
första dagar ibland uppgår till något tusental, jag tror icke — säger
jag — att herr Lindley kunde anse detta arbete vara en sådan verksamhet,
att tjänstemännen kunna sitta sysslolösa vid sina pulpeter
och därifrån öfvervaka godsets uppackande eller åtaga sig något ansvar
därför. Jag vågar påstå, att inom tullpackhusen är, hvad Göteborg
beträffar — och denna sak rör ju endast de större städerna —
det ofta ett sådant brådskande arbete, att högst få ämbetsverk hafva
att bära en sådan arbetsbörda.

Herr Röing: Herr talman, mina herrar! Herr Daniel Persson
har framhållit som ett hufvudskål för sitt afslagsyrkande på utskottets
hemställan och motionen, att det vore lämpligt att uppskjuta
denna utredning och att densamma utfördes i samband med'' utredningen
om tolagsersättningen, men jag ber få påpeka, att denna fråga
icke lämpligen bör behandlas i detta sammanhang, utan i stället bör
den tullkommission, som regeringen tillsatt, om Riksdagen uttalar sin
principiella ståndpunkt i frågan, just vara rätt forum, till hvilket man
bör lämna en sådan utredning som denna. Ty jag vill påpeka, att
det för näringslifvet har ofantligt stor betydelsé, att denna fråga blir
löst så snart och så lyckligt som möjligt. Erfarenheterna från fjolårets
sommar äro af sådan beskaffenhet, att man måste anse, att den största
skada verkligen kan drabba vårt näringsliv om sådana konfliktsorsaker,
som den nuvarande packhuskarlsinstitutionen ger anledning
till, fortfarande komma att förefinnas. Jag tror, mina herrar, att den,
som läst motionen och utskottets betänkande, måste få den uppfatt -

N:o ilo.

Lördagen den 20 Mars, f. in.

ningen,

att förhållandena inom packhusen iiro sådana, att man bör Angående

vara med om eu förändring så snart som möjligt.

Innan jag reste upp till Riksdagen, hade jag till och med besök

utförande genom
tullverper
sonat

som jag i föreliggande fråga. De framhöllo, att det nuvarande till- som i en^del
ståndet vore för packhuskarlarna själfva olidligt, enär de stodo i det hamnaraligohehagligaste
tryck mellan näringslilvets män, å ena sidan, och de^Jj^ pack -

fackorganiserade arbetarna, å andra sidan. " huskarhlag

Herr Lindlcy begick kanske ett fel, när lian framhöll, att redarna m. m.
fråntagit packhuskarlarna arbetet att forsla godset från ångarna till (Forts.)
packhuset. Konflikten i Göteborg ordnades så, att man mot redarnas
i Göteborg önskan från början, men genom att handelskammaren tog
befattning med frågan, lyckades förmå redarna att öfvertaga denna
del af arbetet, som packhuskarlsskrået förut utfört.

Hvad åtminstone köpmännen i Göteborg beträffar har jag icke
hört annat än fullständig tillfredsställelse med det sätt, hvarpå detta
arbete nu utföres, och Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskott
har fått en skrifvelse sig tillsänd från Göteborgs handelskammare,
däri just handelskammaren uttalar sin synnerliga tillfredsställelse
öfver att redarna numera öfvertagit denna del af arbetet, som förut
utfördes af packkuskarlslaget, och för hvilket arbete vi naturligtvis,
mina herrar, få betala redarna en afgift.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande om bifall till utskottets
hemställan.

Herr Karlsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar! Jag hoppas,

att kontroversen mellan herr Lindley och herr Daniel Persson
icke må föra frågan in på ett område, dit den ej hör, utan att
man fortfarande må anse frågan för hvad den är, nämligen framför
allt ett intresse för köpmännen. Och då må jag säga, att det förefaller
mig, att detta förslag framkommit i en mycket lofvärd afsikt.
Jag finner nämligen, att den tanke, som ligger bakom, är den, att
man vid arbeten af ifrågavarande slag skall kunna undvika faran åt
arbetskonflikter. Jag behöfver icke utmåla för herrarne, hvilken betydelse
det har för näringslifvet att i högsta möjliga mån vara utanför
arbetskonflikternas område.

Jag begärde egentligen ordet med anledning af herr Broströms
försök, att inpränta den stora betydelsen af hvad de tjugu importörer,
som uttalat sig mot motionen, sagt. Han sökte ■— såvidt jag förstod
honom rätt — jämställa deras uttalande med det uttalande, som handelskammaren
gjort. Jag behöfver icke för kammaren framhålla den
stora skillnaden mellan en sådan delegations uttalande och om eu
antal enskilda köpmän uttala sig. Men jag måste uttala min förvåning
öfver att dessa män, som haft en från handelskammaren afvikande
mening i denna fråga, icke tidigare låtit denna opinion komma
till uttryck. Det är nämligen nu icke första gången, som handelskammaren
eller börssällskapet uttalat den åsikt, som nu framkommit
inför Riksdagen.

Jag tror därför, att kammaren gjorde väl, om den bifölie motionen,
till hvilken jag således, herr talman, yrkar bifall.

N:o 30.

Angående
utförande genom
tullverket»
personal
af det arbete,
som i en del
hamnar åligger
där befintliga
packhuskarlslaq

m. m.
(Forts.)

Lördagen den 20 Mars, f. m.

. Öfverlägningen var härmed afslutad. Herr talmannen gaf propositioner
först på bifall till utskottets hemställan och vidare på afslag
å såväl berörda hemställan som den i ämnet väckta motionen, och
fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande
ja godkänd. Votering begärdes emellertid, i anledning
hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs denna voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller kammarens fjärde tillfälliga
utskotts hemställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 7, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets berörda
hemställan som den i ämnet väckta motionen.

Omröstningen utföll med 109 ja mot 102 nej, hvadan kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan; och skulle jämlikt 63 § riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas Första
Kammaren.

§ 5.

Upplästes följande till kammaren inkomna skrifvelse:

Till Riksdagens Andra Kammare!

Såsom numera medlem af statsrådet är jag genom grundlagens
bud hindrad att vidare fullgöra de uppdrag att vara ledamot af statsmskottet
och af särskilda utskottet n:o 1, hvarmed Riksdagens Andra
Kammare behagat hedra mig, och har jag trott mig böra om detta
förhållande för kammaren göra anmälan.

Stockholm den 20 Mars 1909.

Oskar Nyländer.

Med anledning häraf beslöt kammaren på hemställan af herr
talmannen att vid sammanträde den 24 innevarande mars företaga
val af en ledamot i statsutskottet och en ledamot i särskilda utskottet
n:o 1.

§ 6.

Till behandling förelåg vidare statsutskottets utlåtande n:o 9,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens åttonde hufvudtitel,
innefattande anslagen till ecklesiastikdepartementet.

Angående ny Punkten l:o) angående ny stat för riksarkivet.
stat för riks- I

I öfverensstämmelse med Kungl. Majrts framställning i detta
ämne hemställde utskottet, att Riksdagen måtte:

N:o 30.

Lördagen deti 20 Mars, f. m.

a) godkänna följande stat för riksarkivet:

Lön

Tjänstgöringspen-
j
ningar I

Orts tillägg.

Summa

Riksarkivarien............... 6,200^— 2,800—•

1 förste arkivarie
3 d:o

3,600- 1,800
10,800—I 5,400;-

2,200 —
4,400,—
2,200''—

'' —

900-

700-700 —
700

1 andre arkivarie .........

2 d:o .........

1 registrator..................

Till amanuenser, vikariatsersättning,
renskrifning
och flitpenningar

1 förste vaktmästare

1 vaktmästare.........

1 d:o .........

1 eldare..................

Till inköp af arkivalier
l och tryckta arbeten ...

Summa--1 —]—| —|—| 68,600;

Anm. Därest vaktmästare eller eldare i sådan egenskap åtnjuter
och lyse, skall, så länge denna förmån kvarstår, ortstillägg
äfvensom å lönen afdragas 100 kronor årligen.

1,500]—
3,000 -

! 1

1,500 —

1,000—110,000

400''—! 5,800
1,200— 17,400

300 —
6O0!—
300 —

45°|—]
350 —
3501—]
350

ISO,—
150 —

iso;—

ISO;—

—i—

4.000

8.000

4,000

13,300

1,500

1,200

1 Efter 6 år kan
lönen höjas med
löOO kronor och
efter 10 år med
ytterligare 500
kronor.

Efter 5 år kan
lönen höjas med
600 kronor, efter
10 år med ytterligare
500 kronor
och efter 16
år med än ytterligare
500 kro -

1 Efter 5 år kan
Vlönen höjas med
100 kronor.

1,000 —

Angående ny
stat för riksarkivet.

(Forts.)

fri bostad, bränsle
ej till honom utgå

b) besluta, att under ofvanstående aflöningsstat skulle införas
följande bestämmelse:

Denna lönestat träder i kraft den 1 januari 1910 under förutsättning
att Kung!. Maj:t dessförinnan meddelar föreskrift därom, att
samtliga ordinarie tjänstemän och betjänte skola, i den mån ej undantag
kunna anses böra stadgas eller för särskilda fall efter pröfning
medgifvas, vara å tjänsterummet tillstädes minst 6 timmar

hvarje söckendag; . ...

c) godkänna vissa närmare angifna villkor och bestämmelser tor
åtnjutande af de i staten upptagna aflöningsförmånerna;

d) förklara, ej miudre att enhvar, som med eller efter 1910 års ingång
tillträdde befattning vid riksarkivet, skulle vara pliktig att
underkasta sig nyssberörda villkor och bestämmelser, än äfven att de
förutvarande innehafvare af befattningar vid riksarkivet, bvilka icke
före viss angifven tidpunkt anmälde, att de ville underkasta sig den
nya aflöningsstaten samt nämnda villkor och bestämmelser, och som
icke lagligen kunde därtill förbindas,skulle varda bibehållna vid dem dittills
tillkommande aflöningsförmåner äfvensom, i den mån ej annat föran -

N:o 30.

Angående i
Stat för rit
arkivet(Forts.

Lördagen den 20 Mars, f. in.

y leddes åt bestämmelserna i lagen angående civila tjänstinnehafvares
* rätt till pension, vid den rätt till pension, som dittills tillkommit dem e)

medgifva, att de befattningshafvare vid riksarkivet tillkommande
ålderstillägg måtte utgå af det under riksstatens åttonde hufvudtitel
uppförda förslagsanslaget: ålderstillägg; samt

f) höja anslå et till riksarkivet från dess nuvarande belopp 39 700

kronor, med 28,9o -onor, eller till 68,600 kronor.

Vid punkten voro emellertid reservationer afgifna

af herrar Olsson i Fläsbro, Ström iTranstrand och Hydén, li vil k a ansett,
att utskottet bort hemställa, att Kung!. Maj:ts framställning måtte af
Riksdagen bifallas med det undantag, att riksarkivariens aflöning bestämdes
till 9,000 kronor, däraf 5, tOO kronor i lön, 2,500 kronor i
tjänstgöringspenningar och 800 kronor i ortstillägg samt att statens
slutsumma och anslagssumman till riksarkivet bestämdes till 67,600 kr.;

samt af herr Sjö.

Sedan utskottets hemställan i mom. a), upplästs, anförde

Herr Rydén: Herr talman, mina herrar! Såsom herrarne hafva
funnit af statsutskottets utlåtande rörande denna hufvudtitel, hafva
herr Olsson i Fläsbro, herr Ström och jag vid denna punkt låtit anteckna
vår reservation mot en del af utskottets förslag. Vi äro eniga
med utskottets majoritet däri, att staten beträffande alla tjänstemän
utom riksarkivarien bör af Riksdagen godkännas, men beträffande
riksarkivarien ha vi föreslagit, att lönen skall sättas till 9,000 kronor
— i likhet med hvad utskottet längre fram föreslår för riksbibliotekarien
och riksantikvarien — i stället för af Kung], Maj:t föreslagna
10,000 kronor. Jag inser till tullo, att det är eu synnerligen
otacksam uppgift att i tider som dessa, dä till och med gamla sparsamhetsvänuer
i kammaren klicka, tala för nedsättning af ett af
Kungl. Maj:t begärdt anslag, men jag ber kammaren med särskild
styrka att vid detta tillfälle observera, att det gäller en stor principiell
fråga rörande Riksdagens löneregleringar för olika ämbetsverk.
.Åtminstone har jag velat rädda min själ genom att vid detta tillfälle
för Riksdagen påpeka, hvilka konsekvenser det kan leda till,
om Riksdagen beviljar, hvad Kungl. Maj:t föreslagit. Jag skall ej
nu ingå på en jämförelse mellan riksarkivarien, riksbibliotekarien
och riksantikvarien. Jag vill för min del betona, att, såvidt jag kunnat
finna i den utredning, som förebragts, föreligger ingen afsevärdare
skillnad i deras tjänsteställning, och arbetsbördan är ungefär densamma
och ensartad för alla tre. Jag har därför icke kunnat finna
anledning till, att lönerna för dessa tjänstemän skulle sättas olika,
men det är dock vid den principiella sidan af saken, jag för min
del fäster den största betydelsen.

Sedan 1907 håller Riksdagen på att reglera lönerna för en del
af vara ämbetsverk, och vi ha ännu en mängd olika lönestater oreglerade.
Riksdagen har därvidlag försökt att strängt upprätthålla ett
enhetligt system i dessa löneregleringar. Denna enhetlighet mellan

N:o 30.

Lördagen den 20 Mars, f. in.

<le olika lönestaterna skulle väl bli den måhända viktigaste behåll
ningen af de löneregleringar, som börjades 1907 och kanske komma arkivet.
att sysselsätta Riksdagen de närmast följande åren. (Forts.)

Jag her dä, mina herrar, att få erinra, att Riksdagen har för
cheferna föreslagit efter vissa bestämda grunder olika aflöning. Jag
skall räkna upp Hägra af dessa lönebelopp, därvid undantagande
generaldirektör för verk, som anses lör praktiska affärsverk eller
kommunikationsverk, för Indika Riksdagen måst sätta betydligt högre
belopp än för de öfriga verkens chefer i allmänhet. Aflöningsskalan
för de öfriga blir då följande. Ett justitieråd har 13,000 kronor, en
president 12,000 kronor, en generaldirektör för ett centralt ämbetsverk
11,000 kronor, och så ha vi fastslagit två typer af öfverdirektörer,
den ena med 10,000 kronors aflöning, den andra, den s. k.
»öfverdirektören af normalgrad», med 9,000 kronor. Det är nu fråga
om, huruvida riksarkivarien skall hänföras till typen »öfverdirektör
af högre grad» eller till typen »öfverdirektör af normalgrad», d. v. s.
huruvida han skall aflönas med 10,000 eller 9,000 kronor.

Hvad har man då gjort för principiell skillnad mellan dessa båda
typer: 10,000 kronorstypen och 9,000 kronors typen? Jo, man har
uppställt den skillnaden att eu öfverdirektör, som under sig har tjänstemän
af tredje graden, såsom kansliråd eller andra slags »råd», eller
byråchefer skall ha 10,000 kronor. Detta är fastställt, när det gäller
exempelvis landtbruksstyrelsen, där öfverdirektören under sig har två
byråchefer, och landtmäteristyrelsen, där icke mindre än fyra byråchefer
sortera under öfverdirektören. För de öfverdirektörer däremot,
hvilka under sig icke ha några byråchefer, icke »råd», icke tredje gradens
tjänstemän, har Riksdagen bestämt en aflöning af 9,000 kronor.

Jag skulle nu beträffande riksarkivarien visserligen kunna föredraga
ur Kungl. Maj:ts utredning en lärorik historia om hur aptiten
växer under måltiden, men jag vill icke trötta kammaren därmed.

Annars behöfde jag blott peka på ett utlåtande af september 1907
och ett annat af september 1908, Indika visa icke blott, hur riksarkivarien
ökar sina egna löneanspråk från 9,500 kronor till 10,000,
utan äfven hur han på detta år hunnit så långt, att lian föreslår,
att man skall gå ifrån det gamla systemet inom riksarkivet med
tjänstemän af första och andra graden och i stället införa arkivråd
eller tjänstemän af tredje graden såsom chefer för riksarkivets olika
afdelningar. Nu har Kungl. Magt, d. v. s. statsrådet Hammarskiöld,
underkänt detta riksarkivariens förslag om tillsättande af arkivråd,
men Kungl. Maj:t har på samma gång låtit lönebeloppet för riksarkivarien
stå kvar vid 10,000 kronor, dä man rimligtvis i och med dessa
arkivrådsbefattningars strykande hade bort föra ned det till 9,000

kronor. _ ,

Om nu Riksdagen går med på att bevilja 10,000 kronor till riksarkivarien,
ha vi, mina herrar, därigenom brutit sönder hela det
lönesystem, som Riksdagen försökt att enhetligt upprätta med början
vid 1907 års riksdag. Det är sålunda en stor och viktig princip, att,
eftersom riksarkivarien faktiskt har den ställningen, att han bör hänföras
till öfverdirektör af normalgrad, Riksdagen ej här genom en,
jag vet knappt hur jag skall uttrycka detta, genom en af dessa egen -

N:o 80.

Lördagen den 20 Mars, f. in.

Angående domliga inkonsekvenser, som man träffar på flera punkter af 8 hufny
stat för vudtiteln, beviljar denna 10,000 kronors lön.

n(FortsT • ^ar, Vlr talmani ej velat gå djupare in i denna sak, men

jag antal- att jag senare får anledning därtill, ty jag ser botande
pennor i verksamhet. Jag hav velat utveckla och betona, att det är
det principiella skälet att vi skola bibehålla enhetligheten i lönesystemet,
som varit för mig afgörande, då jag tillät mig att inom
utskottet yrka, att lönen måtte sättas till 9,000 kronor i stället för

10.000 kronor. Bevilja herrarne nu 10,000 kronor för chefen för riksarkivet,
ha ni säkert strax därefter att sätta lönen till 10,000 kronor
för chefen för den geologiska undersökningen, riksbibliotekarien, riksantikvarien
liksom äfven vid en hel rad af kommande löneregleringar,
där cheferna enligt hittills tillämpade löneprinciper skulle ha

9.000 kronor.

Herr talman. Jag ber att få yrka afslag på denna, del af utskottets
hemställan och bifall till don reservation, som af herr Olsson
i Fläsbro, herr Ström och undertecknad är vidfogad utskottets betänkande
i denna punkt.

Herr Ström i Transtrand instämde häruti:

Herr vice talmannen, som under herr Rydéns anförande öfvertagit
ledningen af kammarens förhandlingar, lämnade härefter ordet till

Herr Berg i Stockholm: Herr talman! Då jag icke har kunnat
betrakta saken på samma sätt som reservanterna, ber jag att med
ett par ord få angifva anledningen därtill.

Reservanternas utgångspunkt är ju den, att riksarkivariens
tjänsteställning skulle, såsom de uttrycka sig, vara »närmast jämförlig
med riksbibliotekariens och riksantikvariens». Uttrycket är
ju något obestämdt; och man kan icke säga, att det är alldeles
oriktigt, att riksarkivariens ställning är närmast jämförlig med dessa
båda ämbetsmäns. Men om däri skulle ligga, att hans ställning skulle
vara densamma och att han skulle stå på samma plan som dessa,
då kan jag icke hålla med reservanterna därom. Jag anser nämligen’
att han i vissa viktiga afseenden har en annan ställning än riksbibliotekarien
och riksantikvarien.

De båda sistnämnda ämbetsmännen äro visserligen chefer för
sina verk; men de äro icke därjämte chefer för en hel mängd likartade
verk af något lägre rang, hvilket däremot är förhållandet med
rikarkivarien. Riksarkivarien är chef för riksarkivet, men han är
tillika chef för landets hela arkivväsen; han har den centrala ledningen
af hela denna verksamhetsgren. Om man nu känner behöfligheten
af en sådan central ledning på detta område; om man kar
någon föreställning om det kaotiska och otillfredsställande skick,
hvari hela vårt arkivväsen för icke så länge sedan befann sig, och
om den absoluta nödvändigheten af att åstadkomma en annan ordning
och att tå räddadt undan förstörelsen det omätliga material för
vår historia, som ligger i våra arkiv; om man å ena sidan betänker,
huru mycket, som, på grund af saknaden af en centralledning i detta

Nio SO.

Lördagen den 20 Mars, t. in.

afseende, liar blifvit fördärfvadt, ohjälpligen koinmit bort, och å andra Angående
sidan härmed jämför den omskapning åt hela denna verksamhetsgren,
som under senare tid inträda och inser värdet åt den genomgripande .g,

reform, som på detta område försiggått: då tror jag, att man skall
till fullo uppskatta behöfligheten af att det också finnes eu diet tör hela
vårt lands arkivväsen. Det är på grund af dessa förhållanden som
iag för min del icke har kunnat instämma uti reservanternas mening,
att riksarkivarieu skulle vara fullständigt likställd med riksbibliotekarien
och riksantikvarien.

Man har ju menat, att liksom det har vant alldeles nödvändigt
att få en dylik öfverledning på arkivväsendets område, så kan det
vara nödvändigt att få eu sådan äfven på det starkt uppblomstrande
biblioteksväsendets område och på fornsaksvårdens område. Den
meningen, ifall reservanterna hysa den, vill jag tör min del icke bestrida.
Tvärtom är jag böjd att tro, att det i framtiden kommer att
visa sig nödvändigt att få eu sådan öfverledning äfven på dessa
områden. Men ännu har en sådan öfverledning icke därstädes kommit
till stånd på samma sätt som på arkivväsendets område; och sa
länge detta är fallet, är det ej rätt, att dessa ämbetsmän likställas.

Jag är eu lika varm anhägare af ett enhetligt system på löneregleringens
område som reservanterna och vill lika litet som de
vara med om att på något sätt bryta sönder det system, vi dar hålla
på att få; men jag kan icke se, att det systemet brytes sönder därigenom
att man erkänner, att här är en ämbetsman, som ej närmast
motsvarar en öfverdirektör i normalgrad — såsom fallet ju är med
riksbibliotekarien och riksantikvarien — utan att här är en ämbetsman,
som står ett plan högre och närmast motsvarar ötverdirektoi
af högre grad och således bör hafva den aflöning, som bär föreslagits.
. . . ,

På grund af denna min uppfattning, som .jag nu i korthet antyda
ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Med herr Berg i Stockholm förenade sig herr Palme.

Herr Rydén: Herr talman. Jag skall be att med några ord

få bemöta den föregående talaren. Åt ålder halva cheien tör kung!,
biblioteket och riksarkivarien ansetts vara likställda; och det kan
kanske intressera herrarna att höra, huru det kommit till, att dessa
båda tjänstemän blifvit åtskilda i lönehäuseende. Det är ett bidrag
i viss mån till vårt representationsskicks historia.

Vid 1877 års riksdag förelåg förslag från Kungl. Maj:t om lönereglering
— då som nu — för såväl riksarkivet som kungl. biblioteket.
Man hade då haft en löneregleringskommitté liksom nu, hvilken
hade framlagt förslag i ämnet. Kommittén hade föreslagit

7,000 kronor för båda dessa tjänsteman, och Kungl. Maj:t både föreslagit
7,500 kronor för båda. Hvarken Kungl. Maja eller loneregleringskommittén
eller statsutskottet eller någon åt Riksdagens kamrar
hade nägosin tänkt på att göra någon skillnad på dessa båda tjänstemän.
I statsutskottet fick frågan den behandlingen, att utskottets
majoritet tillstyrkte det lägre beloppet 7,000 kronor, medan eu reser -

N:o 30.

Angående
ny stat för
riksarkivet(Forts.
)

Lördagen den 20 Mars, f. in.

vation tillstyrkte Kung!. Maj:ts förslag, 7,500 kronor. Första kammaren
beslutade för båda dessa tjänstemän en lika aflöning af
7,500 kronor. Andra kammaren fattade sitt beslut enligt statsutskottets
hemställan, d. v. s. beslöt 7,000 kronor, lika för båda. Fortfarande
tänker ingendera kammaren på, att de voro olika ställda,
eller att de skulle komma i olika löneklass; men så gick det till
gemensam votering. Med ett fåtal rösters Övervikt segrade Första
Kammaren uti den första voteringen, hvilken gällde riksarkivarien;
och hans lön bestämdes alltså till 7,500 kronor. Af någon okänd
anledning kom uti den andra voteringen, rörande kungl. biblioteket,
Andra Kammaren att segra; och därigenom blef öfverbibliotekariens
aflöning bestämd till 7,000 kronor. På detta sätt har den mycket
omtalade olikställigheten mellan dessa båda tjänstemän tillkommit.

Sedan vet jag nog, att man kan motivera allting här i världen;
och jag tror mig till och med kunna motivera, om så påfördras, att
riksantikvarien bör hafva högre lön än riksarkivarien. Jag vill
emellertid visst icke till alla delar underkänna den motivering, som
här framkommit för en bättre löneställning för riksarkivarien; men
jag kan för min del icke se annat, än att det är rent formella saker
som utskottsmajoriteten hållit sig till, nämligen att riksarkivarien
har under sig några landsarkiv. Mig veterligen består emellertid
hans arbete med dessa landsarkiv hufvudsakligen däruti, att han
gör en inspektionsresa då och då — och det får han ersättning för
enligt resereglemente! — äfvensom däruti att han yttrar sig angående
arkivangelägenheter, när Kungl. Maj:t remitterar någon fråga
till hans yttrande. Men skyldighet att afgifva svar på remisser har
riksbibliotekarien lika väl som riksarkivarien; det kunna herrarna
förvissa sig om genom att slå litet längre fram här i åttonde hufvudtiteln
under punkten om stiftsbiblioteket i Linköping. Där skola
herrarna finna, att riksbibliotekarien afgifvit yttrande af alldeles
samma slag som de, hviika riksarkivarien brukar afgifva. Min uppfattning
är, att arbetet för riksarkivarien, riksbibliotekarien och riksantikvarien
är af ungefär samma valör, och att deras arbetsprestation
blir ungefär densamma. Riksarkivarien är enligt utskottets förslag
chef för fyra tjänstemän åt andra graden och fyra af första graden.
Riksbibliotekarien är enligt samma förslag chef för fyra tjänstemän
af andra graden och sju första gradens tjänstemän; han har alltså
elfva tjänstemän under sig. medan riksarkivarien har allenast åtta.
Jag kan som sagdt icke finna annat, än att det är rent formella
saker, som man hängt sig upp på.

Men jag återvänder till den principiella sidan af saken. Skola
vi frångå de löneprinciper, som vi hittills ha följt, nämligen att
öfverdirektör som skall hafva 10,000 kronor är den, som här under sig
byråer och tjänstemän af tredje graden, skola vi gå bort från den
och in på dessa andra vägar, ja, då hafva vi, mina herrar, gärdet
uPPgifveL då hafva vi efter oss, sanna mina ord, en rad af öfverdirektörer,
som skola motiveras upp från 9,000-kronors ställning till
10,000-kronors ställning.

Jag vidhåller mitt yrkande.

X:o 80.

Lördagen deu 20 Mars, f. m. 47

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Hammar- Angående
skjöld: Efter de goda skäl för utskottets förslag, som af herr Berg au- ny stat för
förts, behöfde egentligen icke mycket tilläggas, men med anledning ri sar %vc ,
af det sista yttrandet från skånebänken ber jag att få säga några ord. ''■ 01 s ''

Herr Rydén har erinrat om, att år 1877 öfverbibliotekarien vid
kung!, biblioteket och riksarkivarien betraktades såsom innehafvande
en fullkomligt likartad ställning. Ja, det är mycket sant, tv de
hade verkligen deu tiden och äfven långt därefter en mycket likartad
ställning, men förhållandena ha sedan dess ändrats högst betydligt.
Medan öfverbibliotekarien, eller som han numera skulle komma
att kallas riksbibliotekarien, har ungefär samma ställning som
förr, har riksarkivariens ställning betydligt förändrats. Vi ha nämligen
fått hela landsarkivinstitutionen, som ju utvecklas allt mer och
mer. Vi ha redan tre landsarkiv, det fjärde är under byggnad och
jag hoppas, att det icke skall dröja så länge, förrän Riksdagen beviljar
medel äfven till ett landsarkiv för Norrland. Denna institution
bär visat sig ytterst välgörande. Den står under öfverledning
af riksarkivarien och föranleder icke så liten ökning i hans arbete.

Dessutom har han ett annat åliggande, som är af mycket stor betydelse.
Honom tillkommer nämligen den plikten att ha uppsikt öfver
landets hela arkivväsende, d. v. s. alla slags arkiv, och han tar
den uppgiften på fullaste allvar genom att flitigt, väl och noggrant,
verkställa inspektioner. Hvad han uträttat för att rycka upp vårt
arkivväsen är något verkligen storartadt, och jag är öfvertygad om,
att samma lifliga verksamhet, som den nuvarande riksarkivarien i
detta hänsende utvecklar, äfven eu gång af hans efterföljare kommer
att utvecklas. Med ett ord, hvarje innehafvare af riksarkivarieämbetet
kommer att ha en mycket betydelsefull uppgift och ganska
mycket och ansvarsfullt arbete. Nu säges det, att därför att han icke
har några tjänstemän af tredje graden, några byråchefer, under sig,
han icke kan räknas annat än för att vara öfverdirektör af normalgrad.
Denna olikhet är dock så föga betydande, att jag icke kan
anse att den förtjänar något afseende. Riksarkivarien har i själtva
verket icke ett par byråer under sig, utan han har en hel mängd
underlydande ämbetsverk, nämligen landsarkiven och allt arkivväsende
i landet. Det är således efter mitt förmenande icke alls någon
inkonsekvens, Riksdagen skulle begå genom att hav bevilja
Kungl. Maj:ts förslag, utan det är, som jag förmenar, fullt konsekvent,
och jag kan icke tänka mig, att Riksdagen skulle vilja bryta mot
den verkliga konsekvens, som här föreligger.

Eftersom vi nu äro inne på talet om biblioteksverksamheten, vill
jag tillfoga ett par ord. Det har redan antydts af herr Berg, att
biblioteksväsendet möjligen kommer att blifva i behof af särskild öfverledning.
Jag hoppas, att det icke skall dröja länge, innan förslag
kommer att framläggas för Riksdagen, att hela vårt lands biblioteksväsende,
med undantag för univertsitetsbiblioteken, skall ställas
direkt under öfverledning af riksbibliotekarien. Det är verkligen
ett stort behof, ty biblioteksskötseln i landsbygden lämnar mycket
öfrigt att önska. Då den tiden kommer, anser jag att också riksbibliotekarien
kommer att intaga samma ställning som riksarkivarien,

N:o 30.

Lördagen den 20 Mars, f. m.

Angående och då blir det tid för Riksdagen att pröfva, om icke äfven han bör

ny stat för ställas i lönchänseende i full paritet med riksarkivarien
riksarkivet.

(Forts.) Sedan herr talmannen, som emellertid återkommit, ånyo öfver tagit

ledningen af kammarens förhandlingar, förklarades öfverläggningeu
afslntad. Herr talmannen framställde propositioner först på
bifall till utskottets hemställan och vidare på bifall till berörda hemställan
med den ändring beträffande riksarkivariens aflöning, som
föreslagits i den af herr Olsson i Fläsbro m. fl. vid utlåtandet fogade
reservationen, och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med öfvervägande ja godkänd. Votering begärdes emellertid,
i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades oeh anslogs denna
voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i punkten l:o) mom. a) af utskottets förevarande utlåtande n:o 9, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan
med den ändring beträffande riksarkivariens aflöning, som föreslagits
i den af herr Olsson i Fläsbro m. fl. vid utlåtandet fogade reservationen.

Omröstningen utvisade 74 ja men 133 nej, hvad kammaren alltså
bifallit utskottets hemställan med den ändring beträffande riksarkivariens^
aflöning, som föreslagits i den af herr Olsson i Fläsbro m. fl.
vid utlåtandet fogade reservationen.

mom. b)—e).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Efter föredragning af mom. f) yttrade

Herr Rydén: Med anledning af det beslut kammaren nyss fat tat,

tillåter jag mig att föreslå att siffran »28,900» ändras till »27,900»
och således slutsumman till 67,600 kr.

Vidare anfördes ej Kammaren biföll utskottets hemställan med
den af herr Rydén föreslagna ändring.

Angående Punkten 2:o), angående ny stat för landsarkiven.
ny stat för

andsarkiven. Efter föredragning af utskottets hemställan i mom. a) lämnades
ordet på begäran till

Lördagen den 20 Mars, f. in.

N:o 80.

Herr Starbäck, som anförde: Jag skall endast be att i största kort- Angående
het få fästa upppmärksamheten på ett litet anslag, som förekommer vid ny/»»
förevarande punkt. Jag får bekänna, att jag först för sent fick ögonen
öppna för saken i fråga, annars skulle jag tillåtit mig att väcka en
motion i ämnet. Det gäller nämligen arkivdepån i Visby. 1 den
skrifvelse från riksarkivarien, som ligger till grund för det föreliggande
kungliga förslaget, omnämner han, att arkiven på Gottland befinna
sig i ett ganska vanvårdadt skick, och att det är nödvändigt,
att man tager verklig hand om desammas ordnande. Han säger vidare,
att det var svårt att få en lämplig föreståndare för den ringa
summa, som föreslås för denna befattning — 1200 kronor samt
att det måste vara en person med en viss kompetens och dessutom
med en viss lokalkännedom. Han föreslår därför en löneförhöjning
af 600 kronor, som skulle fördelas på respektive 3, 6 och 9 år.

Kungl. Maj:t är med på denna löneförhöjning, men har af något
slags hängifvenhet för formalism förklarat det lämpligt, att denne
föreståndare visserligen skall få dessa 600 kronor, men fördelade pa
respektive 5, 10 och 15 års tjänstgöring.

Herrarne förstå det, att när eu tjänsteman af den utbildning,
som här fordras, uppbär ett arfvode på 1,200 kronor och har en möjlighet
att få sin högsta lön på 1,800 kr. först efter 15 års tjänstgöring,
så måste detta vara en föga afundsvärd tjänst, och det synes
mig verkligen, som om det skulle vara ganska svårt0att få en föreståndare,
som för denna summa skall kunna offra den tid, som behöfs
för att kunna sköta arbetet.

Jag har som sagdt velat fästa uppmärksamheten pa denna sak
för att lättare vid en kommande riksdag motion må kunna väckas,
men jag har naturligtvis intet yrkande att göra.

Herrar von SchéeJe, Svallingson oeh Larsson i Londarfve instämde
häruti.

Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Mom. b)—e).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Funkterna 3:o)—5:o).

Kammaren biföll hvad utskottet hemställt.

Efter föredragning af punkten 6:6), angående inrättande af en Angående
personlig professur i paleontologi för docenten C. Wiman, yttrade enprofmur9

, , ta i- för docenten

Friherre Bonde: Herr talman, mina herrar! Uen synnerligen c wiman.
välvilliga motivering, som statsutskottet här har framkommit med
för att afstyrka den af herr Blomberg i Första Kammaren och mig i
denna kammare väckta motionen om inrättande af en personlig professur
för docenten Carl Wiman, kan naturligtvis icke annat än frarn Andra

Kammarens Prof 1909. N:o 30. &

Jt:o 80.

Lördagen den 20 Mars, f. m.

kalla ruin störa tacksamhet, och jag ber endast att med några få ord
tå vända mig till Kung!. Majrts regering och uttala den förhoppningen,
att Kung!. Maj:t täcktes något beakta denna motivering, hvari
statsutskottet ger oss fullkomligt rätt i vårt påstående om lämpligheten
af att denna professur inrättas.

Jag har naturligtvis icke något annat yrkande, utan har endast i
denna kammare velat påpeka, hvad statsutskottet här har anfört.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Angående
ombildning
af labora -

. -^tinkten 7:o), angående ombildning af laboratorsbefattningen i
fysik till en professur i fysik.

torsbefatt ningenifysik

Sedan utskottets hemställan upplästs, lämnades ordet till •

till en

P,0fysik} 1 .HeU Edén> som anförde: Herr talman, mina herrar! Utskottets
motivering i ifrågavarande punkt lyder som följer: »Då utskottet, såsom
äfven under punkt 6 bär ofvan antydts, anser, att Riksdagen icke bör i
törsta hand ingå i pröfning åt frågan om inrättande af nya professurer
vid universiteten, utan att det bör tillkomma Kungl. Maj:t att därom
framlägga förslag, kan utskottet icke tillstyrka motionen. Utskottet
vid emellertid med anledning af motionen hafva uttalat, att, därest
ifrågavarande laboratorstjänst framdeles skulle komma att ombildas
till en professur i fysik, med denna professorsbefattning jämväl böra
vara förenade de laboratorn nu tillkommande göromål, så att någon
särskild laboratorstjänst icke vidare må vara erforderlig.» Såsom af
denna upplästa motivering framgår, har utskottet alldeles uteslutande
grundat sitt afstyrkande pa rent lormella skäl, skäl, som ofta och —
jag erkäner det gärna — med rätta åberopas mot yrkanden, sonVpå
enskild väg framkomma om nya platsers inrättande. Jag skall emellertid
be att få begagna tillfället att i allra största korthet antyda de
utomordentligt starka reella skal, som tala i rent motsatt riktning,
och hvilka utskottet i denna motivering icke direkt gått in på.

Een P''ats> som bär är i fråga, har universitetet i själfva verket
behöft i ungefär 30 år, nämligen ända sedan år 1877, när vid ombildningen
af den dåvarande universitetsorganisationen frågan kom
upp, men fick stå tillbaka på grund af bristen på medel, såsom jag
i motionen påpekat. Sedan dess har, såsom väl är bekant, den fysiska
vetenskapen genomgått en rent kolossal utveckling, och under
intrycket af denna utveckling har Riksdagen med en frikostighet, som
universitetet säkert alltid tacksamt erkänner, åt universitetet beviljat
en ny, synnerligen väl inrättad fysisk institution. Det är då så
mycket större skäl att fylla detta gamla kraf och låta universitetet
erhålla den andra lärareplats i fysik, som det så länge behöft, just
nu, då vi ha institutionen alldeles färdig och den endast väntar på
den andre professorn för att fullt kunna tillgodogöras. Det förefinnes
ett synnerligen starkt behof af denna plats på grund af talrikheten
af de lärjungar, som studera ämnet, och på grund af dess särskilda
art, som gör, att man måste vid undervisningen använda mycket tids -

N:o 30.

Lördagon den 20 Mars, f. m.

ödande experiment. Sådana experiment kräfva naturligtvis god till- Angående,
gång pa lärarekrafter. nt i„i)0ra.

Härtill kommer, att detta ämne är i det lyckliga läget att kunna tomhet autor
hvem som helst framstå såsom ett ämne, där det icke gäller endast ningen i fysik
vetenskapliga intressen, utan i utomordentligt stor utsträckning äfven till en
det praktiska lifvets intressen. Hvar och cn känner väl, att hela P1 °l™™r 1
vårt moderna samhällslif, våra kommunikationer, vårt industriella lif (forts)
bygger på den utveckling af vissa vetenskaper, särskild! kemi och
fysik, som under det sista århundradet ägt rum. Jag skall blott
påminna om allt hvad fysikens rön på värmelärans område åstadkommit;
ångmaskiner och gasmaskiner, allt hvad fysiken åstadkommit
inom optiken: kikare och mikroskop, och allt hvad fysiken åstadkommit
och säkerligen än mer skall åstadkomma på elektricitetens
område. Och det lyckliga förhållandet råder, att vetenskap och teknisk
uppfinning stå i den intimaste samverkan i detta ämne i Sverige
likaväl som på andra håll. Icke sällan ser man i Uppsala personer,
som genomgått tekniska högskolan, fortsätta sina vetenskapliga studier
vid universitetet för att kunna tränga ytterligare till djupet af
sitt ämne.

Till dessa rena undervisnings- och praktiska skäl komma slutligen
också personliga skäl af ungefär samma styrka, som förut af utskottet
välvilligt erkänts för docenten Wiman. Den person, som nu är innehafvare
af laborators-befattningen i Uppsala, laborator Granqvist, äten
af vårt lands mest betydande fysiker, som universitetet är synnerligen
angeläget att få hos sig behålla, men som man naturligtvis icke
kan vänta att någon längre tid kunna hålla kvar på en så jämförelsevis
svagt aflönad och underordnad plats som en laboratorsbefattning.

Herr talman! Jag har icke velat framställa något yrkande, men
jag har velat framhålla dessa synpunkter för att åskådliggöra frågans
läge, och jag vågar rikta en vädjan till medlemmarne af den afdelning
inom statsutskottet, som behandlat denna sak, huruvida icke de
skäl, jag här framdragit, äfven af afdelningen varit respekterade och
erkända såsom fullt giltiga, om också afdelningen icke kunnat göra
någon hemställan i enlighet med motionen.

Med herr Edén förenade sig herr Hellström.

Herr Starbäck: Herr talman! Jag kan icke gifva mig in på
något bemötande af min ärade väns anförande nyss, ty jag måste
på den vädjan, han riktade till afdelningens medlemmar, medgifva,
att vi väl hade ögonen öppna för att krafvet på denna professur
var ganska berättigadt. Men äfven om man bar den känslan i frågor
sådana som denna, då de frambäras af enskilda motionärer, har erfarenheten
visat, att i saknad af den utredning, som endast Kungl.

Maj:t kan gifva åt ett sådant kraf, statsutskottet af försiktighetsskäl
bör ställa sig afvisande. Jag tror, att jag å min sida kan vädja till
den ärade motionären och hemställa, om icke den motivering, som
utskottet i detta fall gifvit åt sitt afstyrkande, är af den art, att den
icke på något sätt kan anses uppmana Kungl. Maj:t att motsätta
sig en framställning från universitetet angående denna professurs

lV:o 30.

Lördagen den 20 Mars, f. m.

Angående inrättande. Att motiveringen i denna punkt måhända blifvit någon
ombildning smula snäfvare än den i föregående punkt af statsutskottet afgifna
torsbcfatt- beror ^ärPä> att medlemmarne på afdelningen ansågo det vara lättare
ning enl fysikur statsutskottets synpunkt att ställa sig välvilligt; gentemot eu
till en personlig professur än gentemot inrättandet af en ordinarie proprofessur
i fessorsbefattning.

/jwfc. . Således, herr talman, har jag med detta velat säga, att det
(torts.) ingalunda varit afdelningens mening att afvisa krafvet på denna
befattning, men jag ber att få sluta med att yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr Berg i Stockholm instämde häruti.

Ofverläggningen var härmed afslutad. Kammaren biföll utskottets
hemställan.

Punkterna 8:o)—1,9:o).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Angående Punkten 20:o), angående höjd aflöning för professorn i syfilidologi
höjd aflöning

för pro- i likalydande motioner, väckta den ena inom Första Kamsyfilidoloai.
raaren> n:0 30, af herr Grundberg och den andra inom Andra Kammaren,
n:o 74, af herrar Wallis och Kjellberg, hade föreslagits, att
Riksdagen måtte besluta, att för professuren i syfilidologi vid karolinska
institutet aflöningen skulle utgöra 7,500 kronor, däraf 5,000
kronor lön och 2,500 kronor tjänstgöringspenningar, jämte rätt till
ett ålderstillägg å 600 kronor efter 5 års tjänstgöring, hvarjämte
innehafvare af nämnda befattning skulle äga rätt till enahanda
pension som öfriga professorer, och att denna aflöning skulle utgå
från och med år 1909.

Utskottet hemställde, att herrar Grundbergs samt Wallis’ och
Kjellbergs motioner icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Efter punktens föredragning yttrade

Herr Wallis: Herr talman, mina herrar! Det kan måhända
synas vara mindre lämpligt att taga icke allenast till ordet, utan äfven
tänka vid vår motion fästa kammarens uppmärksamhet en stund,
då man har att strida mot ett enhälligt statsutskott. Men ifall herrarne
studera vår motion, finna ni, att af densamma framgår, att vi
hafva ansett, att vid förra årets riksdagsbeslut i afseende å löneförbättring
för lärarne vid karolinska institutet ett förbiseende ägt rum,
hvilket är af den art, att vi ansett en rättelse böra så snart som
möjligt ske. Vi hafva ansett denna sak vara så själfklar, att vi icke
kunnat undgå att i någon mån förvånas öfver, att statsutskottet kunnat
komma till ett enhälligt afstyrkande. Under sådana omständigheter
är det uppenbarligen af vikt, att vi få tillfälle att redogöra för
de synpunkter, som ledt oss till ett sådant resultat.

N:o 80.

Lördagen den 20 Mars, f. rn.

Såsom herrarne nog torde påminna sig, gick den lönereglerings- Angående
fråga, som gällde akademierna, universiteten och karolinska institu- pro-''*1
tet, mycket hastigt undan vid torra årets riksdag. Man torde då f,Ssorn i
kunna förvåna sig öfver, ätt vi, som ansågo, att ett förbiseende ägt syfilulologi.
rum, icke, då ärendet utgjordes, begagnade tillfället afgöra Riks- (Forts.)
dagen uppmärksam härå. Men man kan säga, att, vi möjligen hafva
en ursäkt däruti, att vi sannerligen voro i ett både talrikt och godt
sällskap, ty förbiseendet ägde rum icke allenast af oss, utan äfven af
Kung!. Maj:t, hela statsutskottet och hela Riksdagen. Vidare kan
man möjligen finna en ursäkt äfven däruti, att vi nogsamt visste,
att om vi uti eu detaljfråga skulle uppröra eu debatt, skulle den
möjligen kunna åstadkomma, att om hela den stora löneregleringsfrågan
en debatt skulle inledas. Om man nu ser på, hvad som
skedde vid förra årets riksdag, är det i första rummet det, att en
lönereglering kom till stånd, som var i hög grad motiverad åt den
högst betydande förhöjning i lefnadsomkostnaderna, som under årens
lopp drabbat alla dem denna lönereglering gällde. Det är uppenbart,
att alla de, som tack vare Riksdagens godhet fått sina ekonomiska
förhållanden förbättrade, känna sig tacksamma, och jag vill nämna,
att medlemmarne af karolinska institutets lärarekår icke känna sig
minst tacksamma, emedan de — Stockholm är ju en dyr stad —
mest lidit af denna ökning af lefnadskostnaderna.

Hvad som också skedde genom förra årets riksdagsbeslut var, att
man fastslog, att de extraordinarie professorerna skulle förlora sin gamla
titel och hädanefter kallas rätt och slätt för professorer. Meu så skulle
de i gengäld få en betydande förbättring af sina löneförhållanden,
bestående däruti, att de ställdes fullt i paritet med ordinarie professorer.
Äfven den frågan var längesedan förberedd, och man kan
säga, att därför att den var mogen för afgörande, skedde afgörandet
utan debatt och utan svårighet.

I afseende på karolinska institutet löstes samtidigt en annan
principfråga, och det var den, att professorerna uti praktiska ämnen
skulle komma i åtnjutande af samma löneförmåner som professorerna
i de teoretiska ämnena. Professorerna i praktiska ämnen hade
hittills haft mindre aflöning, visserligen icke mycket mindre,
men grundlönen hade i alla fall varit 500 kronor mindre, och detta
hade till resultat, att de ända sedan deras löneförhållanden reglerats
varit i mindre gynnsam ställning. Man kan väl förstå anledningen
till, att i forna tider professorerna i praktiska ämnen aflönats med
mindre belopp än professorerna i de teoretiska ämnena. Det är
nämligen så, att professorerna uti de praktiska grenarne af medicinen
också hafva andra inkomster än sina löner. De äro anställda
vid olika sjukvårdsinrättningar, hvilkas materiel de äro tvungna att
använda för sin undervisning, och dessutom har man i forna tider
tänkt sig, att de skulle kunna högst väsentligt förbättra sin ekonomi
genom enskild praktik, hvilket de naturligtvis också gjort. Den åskådning,
som i forna tider gjort sig gällande, är sålunda helt naturlig.

Genom förra årets riksdagsbeslut bröt man emellertid fullständigt med
den gamla principen och jämnställde båda slagen professorer med
hvarandra. Hvarför gjorde man detta? Jo därför att man utgick

N:o SO. 54 Lördagen den 20 Mars, f. in.

^ Angående från den principen, att lika mycket arbete är värdt lika mycken afför
pro-13 lönino flän statens sida och att man kunde påvisa, hvilket ju ärnafessorn
i turligt, att undervisningsskyldigheten för professorerna uti praktiska
syfilidologi. ämnen vara, lika stor som för professorerna uti teoretiska ämnen.

(Forts.) Dessutom tillkommer en annan sak, nämligen att befattningarne såsom
ötverläkare vid olika sjukvårdsinrättningar, medför åtskilligt
arbete å dessa sjukvårdsinrättningar, och det är ju under sådana
förhållanden icke mer än rättvist, att de få betalning för detta
arbete. Slutligen tillkommer en sak, och det är, att de teoretiska
professorerna också kunna förtjäna penningar på medicinsk
praktik. De äro allihop legitimerade läkare, och det är icke så få
åt dem, som veta att skaffa sig extra inkomster, somliga som läkare
vid brunnar och bad, andra genom praktik, året om. Därför beslöt
karolinska institutets lärarekollegium att anhålla om löneförbättring,
precis lika stor för alla dessa praktiska professorer som för de teoretiska.

Grundlönen skulle vara 5,000 kronor, hvartill skulle komma 2,500
kronor i tjänstgöringspenningar och ett älderstillägg. Detta gällde
alla dessa praktiska professorer, som hade lika mycket tjänstgöringsoch
undervisningsskyldighet. Det var således en fullt rättvis princip,
och det gjordes endast ett enda undantag, och detta undantag är
ju i själfva verket alldeles själfklart. Det gjordes för professorn i
psykiatri, och det därför, att han i själfva verket icke har lika stor
undervisningsskyldighet som de öfriga professorerna. Och herrarna
kunna väl förstå, hvarför så måste vara. Om någon af Eder har besökt
eu af våra kolossala anstalter för sinnessjuka, där dessa professorer,
den i Stockholm likaväl som den i Upsala, äro öfverläkare,
ha ni genast fått ett väldigt intryck af den oerhörda arbetsbörda,
som måste hvila på den mannens skuldror. Det är säkerligen eu
tillräcklig lifsuppgift för en man att sköta dessa tusentals sinnessjuka
och dessutom eu stor och vidlyftig administration. Det kan icke begäras
af en sådan person, att han dessutom skall kunna sköta eu
så stor arbetsbörda, som undervisningsskyldigheten för närvarande
är både för de teoretiska och de praktiska professorerna vid de medicinska
fakulteterna och således äfven vid karolinska institutet.

Karolinska institutets lärarkollegium begärde icke för honom någon
tillökning i hans löneförmåner. Den ökning, han fick på deras
och Kungl. Maj:ts förslag, är ytterst oväsentlig. Den består i, att ett
älderstillägg, som förut var 500 kronor, blef ökadt till 600 kronor, en
löneförbättring på 100 kronor, som vi väl icke vilja missunna honom.
Men för alla öfriga praktiska professorer, den i syfilidologi inberäknad,
begärde karolinska institutets lärarekollegium enahanda löneförbättring.
De skulle ha 5,000 kronor i grundlön med 2,500 kronor
i tjänstgöringspenningar och därtill ett älderstillägg.

Den kungl. propositionen gjorde beträffande öfriga praktiska
professorer inga förändringar, men en väsentlig ändring gjordes af
Kungl. Maj:t i fråga om professorn i syfilidologi. Kungl Maj:t föreslog,
att den syfilidologiska professorn skulle komma i en undantagsställning
på sä sätt, att af det arfvode, hvilket professorn i syfilidologi
har såsom öfverläkare och direktör vid Sankt Görans sjukhus här i
staden, 2,000 kronor skulle räknas som tillhörande hans lön. Han skulle

N:o 80.

bördagen den 20 Mars, f. m. 55

således stanna vid de gamla löneförmånerna intill 5,500 kronor och Angående,
skulle således få 2,000 kronor mindre, än hvad han fått, om han kommit höjd aflöning
upp till samma löneförmåner som alla de andra praktiska professorerna. /éZJrni

Detta anse vi vara ett förbiseende som bör ändras, och de skäl syfilidologi.
jag skall anföra därför äro följande: Det har nog funnits tider, då denna (Forts )
professur i syfilidologi icke'' var berättigad att få samma löneförmåner
som de öfriga professorerna i praktisk medicin, och detta af det
enkla skälet, att hans tjänstgöringsskyldighet var så betydligt mycket
mindre. Jag minnes, huru lian för 40 är sedan, när jag tjänstgjorde
vid serafimerlasarettet och karolinska institutet, icke hade att föreläsa
mer än två månader hvarje termin med 4 timmars undervisning
i veckan. Man kan icke begära samma lön för en sådan man som
för en ordinarie professor. Men, mina herrar, tiderna ha förändrats
och under loppet af denna tid har hans tjänstgöringsskyldighet ökats,
och det under den allra sista tiden på ett rent förvånande sätt. Om man
tager reda på anledningen härtill, finner man, att den är utgången
från Andra Kammaren. De, som varit med i Andra Kammaren några
år, minnas nog den minnesvärda motionen om en skrifvelse till
Kung!. Magt, som eu dåvarande ledamot af Andra Kammaren, som
nu är generalkonsul i Helsingfors, David Bergström, kom fram med,
och som innehöll eu mycket väl motiverad framställning om önskvärdheten
af att våra akademiska studier måtte omläggas så, att de
icke blefve så tidsödande och ändå deras kvalitet blefve bättre.

Denna märkliga motion antogs här i kammaren och sedan i Första
Kammaren och ledde till eu skrifvelse till Kung], Maj:t, som resulterade
i ett mycket stort och fruktbringande utredningsarbete, dels
af kommitterade och dels af alla de särskilda lärarekollegierna. I
detta utredningsarbete fick man äfven den studerande ungdomen
intresserad, och jag säger för min del, att den gaf uppslag till eu
af de bästa reformer, som blifvit genomförda på senare tider med
afseende på våra akademiska studier. Jag vill icke med afseende
på de medicinska studiernas anordnande säga, att jag tror, att hufvudändamålet,
som kanske David Bergström afsåg, nämligen en
minskning af studietiden, kommer att nås, men hvad man under
detta arbete kommit till är, att man kunnat omlägga studierna så,
att de fått mycket större värde i det hänseendet, så att vi äro vissa
om, att vi, när denna nya studieplan kommer att tillämpas, komma
att få en läkarkår, som är i väsentlig mån bättre rustad att gå sitt
stora värf till mötes. Detta har gått så till, att vi sluppit den s. k.
medikofilen och att vi med afseende på de teoretiska studierna omlagt
dem, så att de kunnat förkortas. Men under detta utvidgningsarbete
blef det klart för oss, att vi just i de praktiska studierna behöfde
större intensitet, och där kom man fram med starkt ökade
kraf. Dessa kraf framställdes inom de allra flesta af de olika grenarne
af den praktiska medicinen, men i allra väsentligaste mån
inom det ämne, som kallas syfilidologi, och som egentligen borde
kallas med en vidsträcktare benämning, nämligen veneriska sjukdomar,
och detta af flera alldeles påtagliga skäl.

I första rummet är det klart, att man har all utsikt att se de
veneriska sjukdomarna icke minskade, utan ökade, och detta därför,

>T:o 30.

Lördagen den 20 Mars, f. m.

Angående att just dessa sjukdomar äro ett symptom af det s. k. storstadslifvet.
höjd aflöning ingen företeelse är mera tydlig nu, än att människorna fly landet
fessom i oc^ komma in till städerna, och det är där, som venerismen florerar.
sy filologi. Men det är icke enda skälet, utan det finns ett annat mycket tungt

(Forts.) vägande skäl, nämligen det, att man under studiet af dessa sjuk domar

har kommit på det klara med, att deras innebörd är mycket
större än mån förr tänkte sig. Med afseende på den berömdaste af
dessa, syfilis, veta vi, att den har efterverkningar. Den har sent
framkommande sjukliga förändringar i sitt följe, som äro af största

betydelse. De sjukliga förändringar i hjärnan, hvilka leda till den

(lödande sjukdom, som heter paralysie générale leda sitt ursprung
från denna sjukdom. Förändringar i ryggmärgen stå också på denna
syfilitiska bas, och framför allt de förändringar i kärlen, som vi
nu frukta i så hög grad under namn af arterioscleros stå på syfilitisk
bas och äro föranledda af denna sjukdom. Därtill har kommit det,
att under den senare tiden utvecklats alltmer förbättrade metoder för
att behandla dessa sjukdomar. Vidare har därtill kommit, att en af
de veneriska sjukdomarna, som vi förr ansågo vara oväsentlig, visat
sig ha en stor social innebörd. I forna tider ansåg man gonorrhén
betydelselös. Den moderna forskningen har visat, att detta smittämne
kan ligga latent och komma öfver på andra människor, och
detta på ett sådant sätt, att de i hög grad fördärfva familjens hälsa
och bland kvinnorna åstadkomma en mängd ödeläggande sjukdomar,
ofta slutande i sterilitet, ofta i mycket farliga inflammationer i deras
generationsorgan och närliggande organ.

Allt detta har varit anledningen till, att vi hafva ansett oss nödgade
att vid denna omformning af studieplanen lägga vikt på, att
de studerande finge en betydligt mera tillfyllestgörande utbildning i
detta ämne, och då har det nödvändiga resultatet blindt det, att vi
nödgats pålägga professorn i det ämnet högst väsentligt ökad tjänstgöring.
I det hänseendet ber jag att med ledning af studiehandboken,
som karolinska institutets lärarekollegium utgifvit till de
studerandes fromma, få meddela herrarna, att denna professor för
närvarande har 6 månaders tjänstgöringsskyldighet med 4 timmars
föreläsningar i veckan, men icke nog med detta. Man har ålagt
honom att, sedan denna tjänstgöring är slut, anställa slutliga förhör
med samtliga tjänstgörande, och med »samtliga tjänstgörande» menar
man alla blifvande läkare i Sverige. Det fins icke mer än en sådan
professur och en sådan klinik. Hvilket betungande arbete detta är,
vet den, som haft att göra med sådana tentamina. Men dessutom
ha vi ökat hans arbetsbörda på det sättet, att man för att göra
dessa studerande dugliga för sitt värf har begärt, att de två veckor
skola vara assistenter på Sankt Göran och själfva behandla sjukdomar
under hans ledning. Och när detta icke kan ske med mera
än fyra, kanske sex åt gången, så inses, att med den kvantitet af
studerande, som nu finnes, detta kommer att medföra, att denne man
är upptagen 8 månader om året af daglig undervisning vid kliniken.

Resultatet var det, att karolinska institutets lärarekollegium fann,
att han hade fullt ut lika stor tjänstgöringsskyldighet som alla de
andra praktiska professorerna, och då måste vi med nödvändighet

Lördagen den 20 Mars, f. m. 57 jj3 N:o 30.

önska, att lian skulle ställas i samma löneförmåner som alla öfrig;!.

Detta blef nu emellertid icke fallet och det därför, att Kung). Magt ArtJ"
hade funnit, att med hans tjänst var förenad öfverläkarebefattningen y(,S80,.n j
vid Sankt Görans sjukhus, och fann det lämpligt, att, eftersom lönen syfilidologi.
därför uppgick till 4,000 kronor, han skulle bibehållas vid sina gamla '' (Forts.)
löneförmåner och få 2,000 kronor mindre än de andra. Om man
resonerar på det sättet, är det själfklart, att man måste med afseende
på alla de andra resonera på samma vis och säga, att äfven
de ha extra inkomster i form af arfvoden för öfverläkareplatser vid
deras respektive sjukvårdsaustalter, och då är ju den logiska konsekvensen
den, att äfven dessa skola få ett sådant afdrag på sin lön.

Hur har nu varit fallet i detta hänseende? Jo, alla de andra hafva
fått, hvad karolinska institutets lärarekollegium begärde, men denne
ende har blifvit lottlös. Man kan i själfva verket icke enligt mitt
förmenande hitta på något enda skäl, som talar för en sådan degradering
af just denne professor. Det kan ju icke finnas det allra
ringaste tvifvel om att ej hans vetenskap i praktisk betydelse är fullt
jämförlig med de öfriga. Jag kan exempelvis citera sådana ämnen
som oftalmiatrik eller pediatrik. Det kan icke heller vara tvifvel
om, att ej hans tjänstgöringsskyldighet är densamma som öfriga
professorers, man kan alltså icke upptäcka ett enda skäl för en
sådan åtgärd. Nu skulle ju möjligen någon kunna säga, att jag talar
för den nuvarande innehafvarens räkning. Denne är en man, som
sannerligen är vida berömd, nämligen professor Edvard Welander.

Men, mina herrar, det icke mycket till hans förmån jag talar, ty
han är en 63-års man, och om två år är han pensionsmässig, och
då inträffar något högst förvånande, som borde ge anledning till
eftertanke. När han blir pensionsberättigad, får han tack vare
.Riksdagens beslut 5,600 kronor i pension och sålunda 100 kronor
mera än lian har i lön. Hur många statstjänare ha sådana förmåner
i pensiousväg? Och detta förhållande betyder, att Riksdagen
ställt honom i afseende på pension i full paritet med alla andra såväl
praktiska som teoretiska professorer. Men däremot skall han i allöningsförmåner
icke ha samma rättigheter.

Nu kan man säga det, att här har såsom ledmotiv både för
Kungl. Maj:ts framställning och för Riksdagens beslut kommit någonting,
som vi böra sätta mycket stort värde på, nämligen ätrån att
iakttaga sparsamhet i statsförvaltningen, och här förtjäna vi ju genom
att på det viset icke låta denne professor få samma aflöning
som öfriga professorer, 2,000 kronor om året. Men, mina herrar, om
vi draga ut konsekvensen häraf, finner man, att vi förra året begått ett
sannerligen oerhördt slöseri, ty pa precis samma sätt skulle vi betett
oss mot de andra praktiska professorerna, som också ha likadana
inkomster af tjänster vid sjukhus, och vi skulle dä sparat in eu
summa af tillsammans 13 å 14,000 kronor. Detta hade varit någonting
att spara, men hvarför gjordes icke den besparingen? Jo, naturligtvis
därför att Kungl. Maj:t och Riksdagen ansågo, att det var en
fullt riktig princip, som karolinska institutets lärarekollegium utgått
från, dä det föreslog, att man med samma kvantum penningar skulle
betala precis lika mycket arbete.

Andra Kammarens Prof. 1909. N:o 30.

N:o 30. 58 Lördagen den 20 Mars, f. m.

Angående Vi, som vackt förevarande motion, måste därför anse, att här
höjd aflöning föreligger ett förbiseende, och då det är viktigt att rätta detta, havi
fessorn '' hemställt om att en sådan rättelse må äga rum, och jag ber därför
syfilidologi. tä si''ga> hvarför den bör äga rum. Det är af två skäl. Det ena är,
(Forts.) att vi genom att ställa professuren i syfilidologi i en ogynnsam undantagsställning
minska möjligheten för att kunna vid platsens återbesättande
förvärfva den bästa möjliga kraften. Ty det är klart, att
löneförmånerna spela en roll vid sådana platsers besättande, och
likaväl som vi önska att vid alla öfriga professurers besättande förvärfva
de bästa förmågorna, böra vi väl äfven eftersträfva det, då
det gäller professuren i syfilidologi. Men härtill kommer ett viktigare
skäl, nämligen att här i själfva verket begåtts en orättvisa, då
man utaf den betalning, som Stockholms hälsovårdsnämnd och Stockholms
stad lämnar åt öfverläkaren vid sjukhuset Sankt Göran, helt
enkelt använder 2,000 kronor för att fylla ut lönen för denne mans
arbetsprestation såsom professor. Under sådana förhållanden äro
vi motionärer tvungna att fasthålla vid vår ståndpunkt och hemställa
därför till Andra Kammarens ledamöter, att de mätte godtgöra detta
förbiseende, som Riksdagen förra året genom sitt beslut i afseende
på den ifrågavarande professionen gjorde sig skyldig till, och
ber jag därför, herr, vice talman, att få yrka bifall till vår motion
och utslag å statsutskottets hemställan.

Sedan herr vice talmannen öfvertagit ledningen af kammarens
förhandlingar, lämnades ordet till:

Herr P e r s s o n i Tallberg, som anförde: Herr talman! Det skulle
kanske icke tillkomma mig att försvara utskottets hemställan i denna
punkt, utan det lär snarare tillkomma vederbörande statsråd, och
jag antager, att han också gör det, men det finnes en anledning,
hvarför jag anser mig böra yttra Hägra få ord i denna sak, nämligen
den, att motionärerna påstå, att ett ofrivilligt förbiseende frän Riksdagens
sida blifvit begånget, när lönerna reglerades. Jag får säga
de ärade motionärerna, att statsutskottet och särskilt dess andra
utgiftsafdelning, som beredt ärendet, sökte så godt sig göra lät att
sätta sig in i de omständigheter, som sammanhängde med frågan
om denna professur, och motionärerna ha icke kunnat förneka, att
samma förhållande fortfarande äger rum, nämligen att denna tjänst
är förenad med öfverläkarebefattningen vid sjukhuset Sankt Göran.
Sålunda ha icke några förändrade omständigheter förekommit,
och då har man icke anledning att vidtaga ändring i den lönereglering,
som verkställdes förliden riksdag. Och framför allt kan jag
icke finna något fel i Riksdagens beslut förra kret, då däri ingår,
att den, som innehar denna professur, skall vara tillförsäkrad
samma pensionsrätt som andra, oaktadt lönen satts till lägre belopp.
Och jag anser det fullkomligt riktigt, att den bestämts till ett mindre
belopp, då han har så afsevärda inkomster från andra tjänster och det
icke är något hinder för honom att förena dessa, utan det just är
afsikten att de skola vara förenade. Och så länge detta är förhållandet,
kan jag icke finna, att det är af behofvet påkalladt eller
ens rättvist att vidtaga någon ändring.

N:o SO.

Lördagen den 20 Mars, f. m. .r>0

Inom utskottet togo vi reda pa att den nuvarande innehafvaren Angående
åt'' professuren har ansenliga inkomster åt enskild praktik. Man o™"''9
får naturligtvis icke taga så mycket hänsyn till den omständighe- /ea80rn j
ten, men i alla händelser funno vi, att, oaktadt han har eu ganska syfilidologi.
ansträngande tjänstgöring, han dock har tid öfrig att utöfva eu (Forts.)
vidsträckt och inkomstbringande praktik. Det lär därför icke
kunna sägas, att någon orätt är begången mot denne professor,
allra minst då han är tillförsäkrad samma pension som öfriga professorer.

Jag kan sålunda icke finna, att något skäl skulle föreligga för
denna kammare att ändra det beslut, som Riksdagen i sin helhet
efter mycket noggrant öfvervägande fattade förlidet år, och jag
ber därför, herr talman, att fä yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Kjellberg: Herr vice talman! Med anledning af hvad
herr Daniel Persson i Tällberg anfört ber jag blott att, få framhålla,
att det här gäller eu principfråga. Det gäller frågan om
förening af professorsämbete och öfverläkarebefattning. När två
sådana uppdrag äro med hvarandra förenade, uppkommer återigen
den frågan, som motionärerna påpekat, om de äro fixt förenade eller
om de äro mera tillfälligt förenade. Nu hör den professur det här
gäller till den senare gruppen, och det visas bland annat tydligt
af det, som anfördes i motionen, nämligen att professor Welander
anhållit att få förena dessa tjänster och att Kungl. Maj:t härtill
gifvit sitt tillstånd. Saken är nu den, att om man fullföljer den
principen, som den senaste ärade talaren framhöll, skulle samma
lörhållande, som nu gäller professuren i syfilidologi, äfven gälla
vissa andra professurer vid karolinska institutet, som äro förenade
med öfverläkaretjänster, nämligen vid barnbördshuset och serafimerlasarettet.
Men för dessa är icke ens ifrågasatt något sådant. Om
då motionärerna användt uttrycket »ofrivilligt förbiseende», är det
eu sak, som från motionärernas synpunkt är tillåtlig. Må vara att
Riksdagen efter moget öfvervägande fattade sitt beslut förra året,
men det kan icke hindra, att för en sådan principfrågas skull man
icke ville röra vid en stor lönereglering, utan lät saken passera,
då icke de, som voro närmare inne i frågan, hade sin uppmärksamhet
vaken. Vi måste hålla på, att då det bland annat genom
det kungl. bref, som meddelas i motionen, visats, att nu ifrågavarande
tjänster icke äro fixt förenade, så är det tydligt och klart, att den
nu omtalade professuren i princip är likställd med öfriga praktiska
professurer, med hvilka öfverläkaretjänst är förenad. Utskottet
har låtit förstå, att det möjligen kan inträffa sådana förhållanden,
att på grund af Stockholms stads beslut tjänsterna icke längre äro
förenade, och utskottet anser då, att Kungl. Maj:t skall vidtaga de
åtgärder, som befinnas erforderliga. Jag anser denna sak redan
nu vara så klar, att man icke har någon anledning att afvakta,
att sådant skulle inträffa, utan att, på grund af hvad som anförts
här i motionen, Riksdagen borde kunna vara färdig att besluta i
enlighet med motionärernas hemställan, och jag ber därför, herr

N:o 30. 60

Lördagen den 20 Mars, f. m.

Angående vice talman, att få yrka bifall till motionen och afsteg å utskottets
höjd aflöning hemställan.
for professorn
i

syfilidologi. Häruti iustämde herrar Vahlquist och Hellberg.

(Forts.)

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Hammarskjöld:
Herr talman! Jag har af herr Daniel Persson blifvit direkt
uppfordrad att yttra mig. Jag har emellertid ingen anledning
att ingå i pröfning af hvad Kungl. Maj:t föreslog förlidet år, men
däremot är det en omständighet, som jag ber att få fästa uppmärksamheten
vid och i fråga om hvilken jag verkligen anser, att ett
misstag begicks vid senaste riksdag, och det är, att faktiskt professorn
i syfilidologi fick 600 kronors nedsättning på lönen. Han
hade förut 5,500 kronor, nämligen 4,000 kronor på ordinarie och

1.500 kronor på extra stat, oberäknadt ålderstillägget. Häri gjorde
Kungl. Maj:t icke någon ändring i fråga om beloppets slutsumma,
men fördelade det på annat sätt och föreslog, att 1,600 kronor skulle
anses som tjänstgöringspenningar, 600 kronor som ortstillägg, och
3,300 kronor utgjorde den egentliga lönen. Det blef således också

5.500 kronor. Sedan tog emellertid Riksdagen, som vi minnas, bort
alla ortstillägg för professorerna vid karolinska institutet och tog
äfven bort dessa 600 kronor för professorn i syfilidologi, hvarigenom
således vederbörande professors inkomst minskades med 600 kronor
mot hvad han hade haft förut. Han hade 5,500 kronor och har nu
4,900 kronor. Detta anser jag vara en obillighet, som jag förmenar,
att Riksdagen borde kunna, med anledning af förevarande
motioner, rätta.

Herr Persson i Tällberg: Herr talman! Här är icke fråga
om något misstag, som Riksdagen begått, ty professor Wallis har
• påvisat, att om något misstag begåtts, har det skett ifrån Kungl.
Maj:ts sida. Beslutet i ortstilläggsfrågan tillkom icke på grund af
något misstag, utan denna fråga öfvervägdes mycket noggrant inom
utskottet, och man kom då till det resultat, att något ortstillägg
icke borde utgå till någon af dessa professorer; och därför ville vi
icke behandla denne^ professor annorlunda än de andra. I den vägen
har således icke något misstag blifvet begånget, som kan läggas
Riksdagen till test, ty föreligger här ett misstag, har det tillkommit
på grund af de upplysningar, som blifvit lämnade i Kungl. Maj:ts
proposition. Hvad beträffar ortstilläggens borttagande ha vi mycket
väl och noggrant öfvervägt saken och vidtagit denna åtgärd med
berådt mod.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Hammarskjöld:
Men det faktiska förhållandet är, att vederbörande professor
fick en nedsättning med just dessa 600 kronor, som af Kungl. Maj:t
voro föreslagna att kallas ortstillägg. Han fick 4,900 kronor i
stället för 5,500 kronor, som han hade förut, det kan man aldrig
resonera bort.

Lördagen den 20 Mars, f. m. 61 Sjo 80.

Herr Wallis: Ja, herr talman, kärnpunkten i allt detta är Angående
huruvida denne professor har lika stor tjänstgöringsskyldighet som
de öfriga praktiska professorerna vid karolinska institutet. Har feBHOrn i
han det, ja, då bör han komma i åtnjutande af samma löneförmåner som syfilidologi.
dessa. De andra professorerna ha en lön af 7,500 kronor, det vill (Forts.)
säga 2,000 kronor mer än han, och det trots att de i likhet med
honom hafva arfvoden såsom öfverläkare. Professoren i pediatrik har
till exempel från allmänna barnhuset 4,000 kronor såsom öfverläkare
och professoren i kirurgi 1,800 kronor af serafimerlasarettet samt
dessutom en stor boställsvåning med värme och elektriskt ljus,
hvilken senare förmån motsvarar ett betydande belopp i en stad
som Stockholm. Alla de andra praktiska professorerna vid karolinska
institutet ha således 7,500 kronor i lön, det vill säga precis
lika mycket som de teoretiska professorerna, därför att de fullgöra
samma undervisningsskyldighet som de teoretiska professorerna och
följaktligen böra vara fullt likställda med dessa. Men det har gjorts
ett undantag härvidlag, och det gäller med afseende å denna professur
i syfilidologi. Jag får för min del säga, att detta synes mig bero
på något förbiseende. Ty skall man kunna motivera en nedsättning
i detta fall, kan det icke ske på annat sätt, än att man bevisar,
att denna professor har en mindre tjänstgöringsskyldighet och därför
bör vidkännas motsvarande minskning i löneförhållandena. Men
kan man icke bevisa detta, då har man begått eu orättvisa mot
den nuvarande innehafvare!! af ämbetet och framför allt mot professuren
såsom sådan.

Slutligen vill jag fråga: hvilken är sakkunnig att bedöma den
kvantitet af undervisning, som herrar professorer vid karolinska
institutet ha att meddela? Jo, den ende sakkunnige här i landet
på detta område är karolinska institutets lärarekollegium, och det
har enhälligt sagt, att alla professorer äro likställda i detta afseende.

Här föreligger sålunda — det vidhåller jag — ett förbiseende^.

Och har man begått ett förbiseende, då har man skyldighet att så
snart som möjligt erkänna det och söka rätta detsamma.

Öfverläggningen förklarades härmed afslutad. Herr vice talmannen
framställde propositioner först på bifall till utskottets hemställan
och vidare på afslag å berörda hemställan och bifall i stället till
de i ämnet väckta motionerna, och faun herr vice talmanuen den sistnämnda
propositionen hafva flertalets röster för sig. Som emellertid
votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen denna omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren, med afslag å statsutskottets hemställan
i punkten 20:o) af utskottets förevarande utlåtande n:o 9,
bifaller de i ämnet väckta motionerna, röstar

J a i

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Andra Kammarens Prot. 1909. N:o 30.

N:o SO.

Lördagen den 20 Mars, f. m.

Angående Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.
höjd aflöning

fmorni Voteringen utvisade 57 ja, men 92 nej; och hade kammaren
syfilidologi. alltså bifallit utskottets hemställan.

(Forts.)

Som tiden var långt framskriden, beslöt kammaren uppskjuta
den vidare behandlingen af förevarande utlåtande och öfriga på
föredragningslistan upptagna ärenden till kl. 7 e. m., då detta sammanträde
enligt utfärdadt anslag komme att fortsättas.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,5 o e. m.

In fidem
Per Cronvall.

Stockholm, K. B. Boströms Boktr., 1909.