1908. Första Kammaren. N:o 13 (Riksdagens protokoll 1908:13)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1908. Första Kammaren. N:o 13.

Onsdagen den 19 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. ni.

Herr statsrådet grefve Hamilton aflämnade Kungl. Maj:ts
nedannämnda nådiga propositioner till Riksdagen:

1:°) angående öfverlåtelse till landtförsvaret af en del utaf
förra skvadronschefsbostället Mölleröd N:o 1 kungsgård om 2 5/s
mantal i Kristianstads län;

2:o) angående öfverlåtelse till landtförsvaret af förra landshöfdingebostället
kungsgården Noret i Kopparbergs län;

• in anSäende öfverlåtelse till landtförsvaret af tre lägenheter,

tillhörande Ulriksdals kungsgård m. m.;

4:o) angående förvärfvande för Nyköpings hospitals räkning
af tomterna n:ris 77—83 i Nyköpings städs tredje kvarter;

5:o) angående upphörande af vissa från Trollhätte kanal- och
vattenverk utgående afgifter; samt

6:o) angående ersättning för kostnaderna för värderingar af
vissa ingenjören _ Ernst Stridsberg samt Trollhätte pappersbruksaktiebolag
tillhöriga byggnader och anläggningar m. m.

Upplästes följande inkomna läkarintyg:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare Herr Per
Lundsten är insjuknad i influensa och på grund däraf oförmögen
att under närmaste tid deltaga i riksdagsarbetet, intygar på heder
och samvete

Stockholm 18 febr. 1908
Karl A. II. Lundberg,

leg. läk.

Justerades protokollet för den 12 i denna månad.

Första Kammarens Prof. 1908. N:o 13.

N:o 13.

Oasdagen den 19 Februari.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag

dels till Riksdagens skrifvelse, n:o 14, till Konungen, angående
val af Riksdagens justitieombudsman och hans efterträdare,
dels ock till Riksdagens förordnanden:

n:o 15, för revisionssekreteraren m. m. B. F. E. Hasselrot att
vara Riksdagens justitieombudsman, och

n:o 16, för häradshöfdingen m. m. doktor Ossian Berger att
vara Riksdagens justitieombudsmans efterträdare.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den af grefve
Wachtmeister Axel, m. fl. under gårdagen väckta och då bordlagda
motion, n:o 45, angående lindring i skatt för socker från
råsockerfabriken i Karlshamn.

Ang. ministe- Föredrogs å nyo konstitutionsutskottets den 15 och 18 innevarieiia
ärendens rande månad bordlagda utlåtande, n:o 1, i anledning af Kungl.
öfverförande ]VXaj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse af §§ 7, 9, 11,
uU slatsrådet-12, 28, 32, 33, 86 och 105 regeringsformen samt § 38 mom. 2 riksdagsordningen.

Till konstitutionsutskottets handläggning hade båda kamrarna
hänvisat Kungl. Maj:ts till Riksdagen aflåtna proposition den 7
februari 1908, n:o 38, däruti Kungl. Maj:t till Riksdagens pröfning
i grundlagsenlig ordning framlagt ett vid propositionen fogadt förslag
till ändrad lydelse af §§ 7, 9, 11, 12, 28, 32, 33, 86 och 105
regeringsformen samt § 38 mom. 2 riksdagsordningen.

Utskottet hade förmält, att utskottet i likhet med konstitutionsutskottet
vid 1907 års riksdag funnit giltiga skäl föreligga för
vidtagande af de i den kungl. propositionen föreslagna grundlagsändringar
och att utskottet ej heller haft något att anmärka mot
aflattningen af de föreslagna grundlagsstadgandena. I nu föredragna
utlåtande hade utskottet hemställt, att Riksdagen måtte,
med bifall till Kungl. Maj:ts förevarande proposition, såsom hvilande
till vidare grundlagsenlig behandling, antaga följande förslag
till ändrad lydelse af §§ 7, 9, 11, 12, 28, 32, 33, 86 och 105 regeringsformen
samt § 38 mom. 2 riksdagsordningen:

Regeringsformen.

(Nuvarande lydelse:) {Föreslagen lydelse:)

§ 7. § 7.

Alla regeringsärenden med un- Alla regeringsärenden, med undantag
af sådana, som i 11 och dantag af sådana, som i 15 §
15 §§ omförmälas, skola inför omförmälas, skola inför KonunKonungen
i statsrådet föredragas gen i statsrådet föredragas och
och där afgöras. där afgöras.

Onsdagen den 19 Februari.

N:o 18.

(Nuvarande lydelse:)

§ 9.

(Föreslagen lydelse:)

3 9.

Ang. minister
rulla ärenden»
öfverförande
till statsrådet.
(Forts.)

Uti alla mål, som hos Konungen
i statsrådet förekomma, skall
protokoll föras. Statsrådets tillstädesvarande
ledamöter böra,
under ansvarighet för rådslagen,
till den påföljd, hvarom i 10(1
och 107 §§ vidare stadgas, ovillkorligen
till protokollet sina meningar
yttra och förklara; Konungen
dock förbehållet att allena
besluta. Skulle någonsin
den oförmodade händelse inträffa,
att Konungens beslut vore uppenbarligen
stridande mot rikets
grundlag eller allmän lag, åligge
det då statsrådets ledamöter att
kraftiga föreställningar däremot
gorå. Den, som ej särskild mening
till protokollet anfört, vare
för beslutet ansvarig, såsom hade
han styrkt Konungen att det beslut
fatta.

Uti alla mål, som hos Konungen
i statsrådet förekomma, skall
protokoll föras. Där rikets säkerhet
eller eljest synnerligen viktiga
skäl kräfva hemlighållande
af mål, som angår rikets förhållande
till främmande makt, skall
öfver målet föras särslcildt protokoll.

Statsrådets tillstädesvarande
ledamöter böra, under ansvarighet
för rådslagen, till den påföljd,
hvarom i 106 och 107 §§ vidare
stadgas, ovillkorligen till protokollet
sina meningar yttra och
förklara; Konungen dock förbehållet
att allena besluta. Skulle
någonsin den oförmodade händelse
inträda, att Konungens beslut
vore uppenbarligen stridande
mot rikets grundlag eller allmän
lag, åligge det då statsrådets ledamöter
att kraftiga föreställningar
däremot göra. Den, som ej
särskild mening till protokollet
anfört, vare för beslutet ansvarig,
såsom hade han styrkt Konungen
att det beslut fatta.

§ 11.

Ministeriella mål, hvarmed förstås
alla de, som angå rikets förhållande
till främmande makter,
skola på det sätt Konungen lämpligast
synes, beredas af ministern
för utrikes ärendena, hvilken det
tillhör att dessa mål anmäla och
föredraga inför Konungen i närvaro
af statsministern och någon
annan statsrådets ledamot eller,
där ministern för utrikes ärendena
tillika är statsminister, två

§ 11.

I mål, som angå rikets förhållande
till främmande makter, skola
alla meddelanden till främmande
makt eller Konungens sändebud
i utlandet, utan afseende å ärendets
beskaffenhet, ske genom ministern
för utrikes ärendena.

Nso 13.

Onsdagen den 19 Februari.

Ang. ministeriella
ärendens
öfverförande
till statsrådet.

(Forts.)

(.Nuvarande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

andra tillkallade statsrådsledamöter.
Är statsministern hindrad att
vara tillstädes, tillkalle Konungen
i hans ställe en annan statsrådets
ledamot. Är ministern för utrikes
ärendena frånvarande, föredrage
den statsrådets ledamot,

Konungen äfven i detta fall tillkalle.
Sedan Konungen af dessa
ämbetsmän inhämtat till protokoll
anförda råd, för hvilka de
blifva ansvarige, jätte Konungen,
i deras närvaro, besluten; åliggande
det den därtill särskildt
förordnade att protokollet föra. Af
sådana beslut må Konungen låta
till statsrådets kunskap komma
hvad honom nyttigt synes, så att
kännedom äfven af denna riksstyrélens
gren måtte hos statsrådet
finnas. Alla meddelanden i
ministeriella mål till främmande
makt eller Konungens sändebud
i utlandet skola, utan afseende å
ärendets beskalfenhet, ske genom
ministern för utrikes ärendena.

§ 12-

Konungen äger att i afhandlingar
och förbund med främmande
makter ingå, sedan Han, i den
ordning föregående paragraf stadgar,
däröfver hört statsministern,
ministern för utrikes ärendena och
någon annan tillkallad statsrådets
ledamot eller, där ministern för
utrikes ärendena tillika är statsminister,
tvä andra tillkallade
statsrådets ledamöter.

§ 12.

Konungen äger att i afhand
lingar och förbund med fram
mande makter ingå, sedan stats
rådet däröfver blifva häråt.

§ 28.

l:o. Konungen äger att i stats- Konungen äger att i statsrådet
rådet utnämna och befordra in- utnämna och befordra infödde

OtiMiagen (leu 11) leliruari

\'':o 13.

(Nuvara it de lytt risa:)

födde svenske män till alla de
ämbeten och tjänster inom riket,
högre och lägre, hvilka äro af den
egenskap, att Konungen fullmakter
därä utfärdar, dock böra vederbörande
förut med förslag
hafva inkommit, där sådana hittills
ägt rum. Konungen vare
likväl obetaget, att, efter vederbörandes
hörande eller uppå deras
framställning, till lärarebefattningar
vid universiteterna, de
teologiska läraretjänsterna likväl
tmdantagna, såsom ock till lärareoch
andra beställningar vid andra
inrättningar för vetenskap, slöjd
eller skön konst, äfvensom till
läkarebefattningar, kalla och befordra
äfven utländske män af
utmärkt förtjänst, de där den
rena evangeliska läran bekänna.
Likaledes må konungen kunna uti
militära ämbeten nyttja utländske
män af sällsynt skicklighet, men
icke till kommendanter i fästningarne.
Konungen fäste, vid alla
befordringar, afseende endast å de
sökandes förtjänst och skicklighet,
men icke på deras börd. Till
prästerligt ämbete eller till annan
tjänst, hvarmed är förenadt åliggande
att meddela undervisning
i kristendom eller teologisk vetenskap,
kan endast den utnämnas,
som bekänner den rena evangeliska
läran. Till alla öfriga
ämbeten eller tjänster, med det
undantag i afseende å statsrådets
ledamöter, som i 4 § stadgas, må
bekännare af annan kristen troslära,
äfvensom af den mosaiska,
kunna nämnas; dock må icke någon,
som ej tillhör den rena evangeliska
läran, såsom domare eller
innehafvare af annan tjänst deltaga
i handläggning eller afgörande
af fråga, som angår reli -

(Föreslagen lydelse:)

svenske män till alla de ämbeten
och tjänster, högre och lägre,

hvilka äro af den egenskap, att
Konungen fullmakter därå utfärdar,
dock böra vederbörande förut
med förslag hafva inkommit,
där sådana hittills ägt rum.

Konungen vare likväl obetaget
att, efter vederbörandes hörande,
eller uppå deras framställning,
till lärarebefattningar vid universiteterna,
de teologiska läraretjänsterna
likväl undantagna, såsom
ock till lärare- och andra

beställningar vid andra inrättningar
för vetenskap, slöjd eller
skön konst, äfvensom till läkarebefattningar
kalla och befordra
äfven utländske män af utmärkt
förtjänst, de där den rena evangeliska
läran bekänna. Likaledes
må Konungen kunna uti militära
ämbeten nyttja utländske män af
sällsynt skicklighet, men icke till
kommendanter i fästningarna.
Till konsul må ock utländsk man
nämnas, dur lön ej är med befattningen
förenad. Konungen fäste,
vid alla befordringar, afseende
endast å de sökandes förtjänst
och skicklighet, men icke på deras
börd. Till prästerligt ämbete
eller till annan tjänst, hvarmed
är förenadt åliggande att meddela
undervisning i kristendom
eller teologisk vetenskap, kan endast
den utnämnas, som bekänner
den rena evangeliska läran. Till
alla öfriga ämbeten eller tjänster,
med det undantag i afseende å
statsrådets ledamöter, som i 4 §
stadgas, må bekännare af annan
kristen troslära, äfvensom af den
mosaiska, kunna nämnas; dock
må icke någon, som ej tillhör
den rena evangeliska läran, såsom
domare eller innehafvare af annan

Ang. minisleriella
ärendens
öfverförande
till statsrådet.
(Korts.)

N:o 13.

Onsdagen den 19 Februari.

Ang. ministeriella
ärendens
öfverförande
till statsrådet.
(Forts.)

{Nuvarande lydelse:)

gionsvård, religionsundervisning
eller befordringar inom den svenska
kyrkan. Hvarje departementschef
skall föredraga och expediera
alla ärenden rörande befordringar,
förordnanden, tjänstledighet
och afsked, till och ifrån ämbeten
och tjänster vid de verb och stater,
som under departementet
höra.

2:o. Konungen äger att genom
naturalisation till svensk medborgare
upptaga utländsk man i
den ordning och under de villkor,
som bestämmas genom särskild
lag, stiftad i den ordning 87 §
1 mom. stadgar. Sålunda naturaliserad
utländing njute samma
rättigheter och förmåner, som infödd
svensk man, dock utan att
kunna till ledamot af Statsrådet
utnämnas.

§ 32.

Sändebud hos främmande marter
och tjänstemän vid beslciclcningarne
nämne Konungen i den
ordning, som i 11 § i fråga om
ministeriella måls behandling föreskrifven
är.

§ 33.

Enär sådana sysslor, hvartill
förslag blifvit upprättade, skola
af Konungen bortgifvas, böra
statsrådets ledamöter yttra sig
öfver de sökandes skicklighet och
förtjänster. Äge de äfven rätt,
att emot Konungens utnämningar
till andra tjänster och ämbeten
underdåniga påminnelser
göra.

{Föreslagen lydelse:)

tjänst deltaga i handläggning
eller afgörande af fråga, som angår
religionsvård, religionsundervisning
eller befordringar inom
den svenska kyrkan. Hvarje departementschef
skall föredraga
och expediera alla ärenden, rörande
befordringar, förordnanden,
tjänstledighet och afsked, till och
ifrån ämbeten och tjänster vid
de verk och stater, som under
departementet höra.

(Lika med § 33.)

Utgår.

§ 32.

Onsdagen den 19 Februari.

N:o 18.

Ang. minister
riella ärenden»
öfverförande
till statsrådet.
(Forts.)

(Lika med nuvarande §28 mom. 2.) Konungen äger att genom naturalisation
till svensk medbordare
upptaga utländsk man i den
ordning och under de villkor,
som bestämmas genom särskild
lag, stiftad i den ordning 87 §

1 mom. stadgar. Sålunda naturaliserad
utländing njute samma
rättigheter och förmåner, som infödd
svensk man, dock utan att
kunna till ledamot af statsrådet
utnämnas.

(Nuvarande lydelse:)

(Föreslågen lydelse:)

§ 33.

§ 86.

Med tryckfrihet förstås hvarje
svensk mans rättighet att, utan
några af den offentliga makten i
förväg lagda hinder, utgifva skrifter,
att sedermera endast inför
laglig domstol kunna tilltalas för
deras innehåll, och att icke i annat
fall kunna därför straffas, än
om detta innehåll strider mot
tydlig lag, gifven att bevara allmänt
lugn, utan att återhålla
allmän upplysning. Alla handlingar
och protokoll i hvad mål
som helst, de protokoll undantagna,
som uti statsrådet och hos
Konungen i ministeriella ärenden
och kommandomål föras, må ovillkorligen
genom trycket kunna
utgifvas. Ej må tryckas bankonot
riksgäldsverkens protokoll
och handlingar rörande ärenden,
hvilka böra hemliga hållas.

§ 105.

Lagtima Riksdags konstitutionsutskott
äge att äska de pro -

§ 86.

Med tryckfrihet förstås hvarje
svensk mans rättighet att, utan
några af den offentliga makten
i förväg lagda hinder, utgifva
skrifter, att sedermera endast inför
laglig domstol kunna tilltalas
för deras innehåll, och att icke i
annat fall kunna därför straffas,
än om detta innehåll strider emot
tydlig lag, gifven att bevara allmänt
lugn, utan att återhålla
allmän upplysning. Alla handlingar
och protokoll i hvad mål
som helst, de protokoll undantagna,
som uti statsrådet och hos
Konungen i kommandomål föras,
må ovillkorligen genom trycket
kunna utgifvas. Ej må tryckas
banko- och riksgäldsverkens protokoll
och handlingar rörande
ärenden, hvilka böra hemliga
hållas.

§ 105.

Lagtima Riksdags konstitutionsutskott
äge att äska de pro -

N:o 13

Onsdagen den 19 Februari.

Ang. ministe- (Nuvarande lydelse:)

riella ärendens

till Statsrådet, tokoll, som uti statsrådet blifvit
(Forts) förda, utom dem, som angå ministeriella
ärenden och kommandomål,
hvilJca endast i det, som
rörer allmänt kända och af utskottet
upgifna händelser, må
kunna fordras.

{Föreslagen lydelse:)

tokoll, som uti statsrådet blifvit
förda, dock att sådant särskildt
protokoll, hvarom i 9 § förmärs,
och protokoll i kommandomål må
kunna fordras endast i det, som
rörer allmänt kända och af utskottet
uppgifna händelser.

Riksdagsordningen.

§ 38.

2. Utskottet åligger ock att
äska de i statsrådet förda protokoll,
med undantag af dem, som
angå ministeriella ärenden och
kommandomål, hvilka endast i hvad
som rörer kända och af utskottet
uppgifna händelser kunna fordras.
Om utskottets rätt och plikt att,
efter granskning af dessa protokoll,
hos Riksdagen anmäla de
anmärkningar, hvartill denna
granskning funnits föranleda, eller
eljest vidtaga den med anledning
af gjord anmärkning erforderliga
åtgärd, så ock att, när
af riksdagsman eller af annat utskott
än konstitutionsutskottet
fråga blifvit väckt, att statsrådet
eller någon dess ledamot eller
föredragande sitt ämbete på obehörigt
sätt utöfvat, däröfver, före
frågans afgörande af Riksdagen,
afgifva yttrande, därom är i regeringsformen
stadgadt.

2. Utskottet åligger ock att
äska de i statsrådet förda protokoll,
dock att sådant särskildt
protokoll, hvarom i 9 § regeringsformen
förmärs, och protokoll i
kommandomål kunna fordras endast
i hvad som rörer allmänt
kända och af utskottet uppgifna
händelser. Om utskottets rätt och
plikt att, efter granskning af
dessa protokoll, hos Riksdagen
anmäla de anmärkningar, hvartill
denna granskning funnits
föranleda, eller eljest vidtaga den
med anledning af gjord anmärkning
erforderliga åtgärd, så ock
att, när af riksdagsman eller af
annat utskott än konstitutionsutskottet
fråga blifvit väckt, att
statsrådet eller någon dess ledamot
eller föredragande sitt ämbete
på obehörigt sätt utöfvat,
däröfver, före frågans afgörande
af Riksdagen, afgifva yttrande,
därom är i regeringsformen stadgadt.

Vid utlåtandet fanns reservation afgifven af herr Såte, som
anfört:

»Då jag inom utskottet förliden riksdag, då eu liknande Kungl.
Maj:ts proposition förelåg, ej kunde tillstyrka bifall till förslaget
att öfverföra de ministeriella ärendena från den ministeriella kon -

OiibiIn^en den Ut Februari

N:o 18.

seljen till statsrådet, och då sedan dess inga nya skäl lditvit förebragta
för ett sådant ötverförande, har jag, som fortfarande anser,
att den föreslagna grundlagsändringen kan i väsentlig grad försvåra
förhandlingarna om ett förbund med en främmande makt,
som häfdandet af rikets själfständighet och trygghet kan gorå
önskvärd!;, ej heller nu ansett mig böra tillstyrka bifall till grundlagsändringen
i fråga, och det så mycket mindre, som nu gällande
grundlagsbestämmelser lämna fullt tryggande garantier mot att
riket skall kunna obetänksamt indragas i en för dess säkerhet eller
värdighet vådlig allianspolitik.»

Herr Säve: Det föreliggande utskottsbetänkande! är likartad!
med det öfver samma ämne, som förelåg förlidet är, och mot hvithet
jag äfven då tillät mig att afgifva en reservation. Om jag nu vid
det afslagsyrkande jag kommer att göra ej är i tillfälle att framlägga
några nya synpunkter, må det ursäktas mig, allra helst som
hvarken utskottet eller Kungl. Majrts proposition framlagt några
egentligen nya skäl för de framställda yrkandena.

Hvad jag förlidet år till en början särskildt fäste mig vid och som
jag äfven nu ber att få framhålla är, att de föreslagna nya formerna
för de ministeriella ärendenas behandling gifvetvis måste innebära
ett, som det synes mig, opåkalladt försvagande af ett viktigt kungligt
prerogativ. De, som skrefvo de grundlagsbestämmelser, hvilka
man nu önskar förändra, voro synnerligt angelägna om att häfda
Konungens styrande makt vid handläggande af frågor, som rörde
förbund och traktater med främmande makter. De skal, grundlagsstiftarne
hade, känna vi allesammans. Man visste, att Sverige var
svagt, sedan det förlorat Finland. Man kände, att den tidpunkt
kunde komma, då det vore nödvändigt för upprätthållandet af dess
själfständighet att söka förbund eller traktater med främmande
makter. Men man kände äfven, att sådana fördrag aldrig i den stund
de skulle slutas kunde, som man då uttryckte sig, underkastas de
länga betänkligheterna af en lagstiftande eller också blott af en talrik
rådgifvande kår. Man kunde styrka detta med de sorgliga exemplen
från frihetstidens riksråds- och'''' sekreta utskottsförhandlingar, och
mot faran, att Konungen möjligen skulle missbruka sitt prerogativ,
sökte man garantier i den ansvarighet, hvilken den ministeriella
konseljen, som i senare tider blifvit väsentligt utvidgad, underkastades.
Misstager jag mig ej, följde lagstiftarne år 1809 härvid
alldeles samma tankegång som då de med vissa garantier tillerkände
Konungen rättighet att börja krig och sluta fred, eller då
de tilläde honom befogenheten att i egenskap af krigsmaktens högste
befälhafvare handlägga de s. k. kommandomålen under andra former
än vanliga regeringsärenden.

Nu lär det ej heller kunna uppvisas, att Sveriges konungar i
senare tider missbrukat denna sin makt med afseende på de ministeriella
ärendena. Det var vid två tidpunkter i förra århundradet
efter 1815, som Sverige förde en mera aktiv politik, nämligen 1848
och 1855, men Oscar I kunde stödja sin danska politik på riksens

Any. ministeriella
ärendens
öfver förande
till statsrådet.
(Korts.)

N:o 13.

Onsdagen den 19 Februari.

Ang. ministeriella
ärendens
öfverförande
till statsrådet.
(Forts.)

ständers uttalade gillande, och novembertraktaten af år 1855, om
hvilken ännu för kort tid sedan svenska utrikesministrar hade
högst egendomliga föreställningar och om hvilken nu så mycket
skrifves, framgick helt naturligt ur behofvet att trygga och värna
det då med Sverige förenade Norges områden vid Varangerfjord,
b vil kas hotade ställning tydligt framgått vid de svensk-norska förhandlingarna
med Ryssland år 1851. Men däremot torde det kunna
sägas, att tillfällen funnits, då konungamaktens innehafvare bort
gifva impulser till en kraftigare ledning af utrikesärendena. Det
fr ett ömtåligt ämne att vidröra, och den ärade kammaren erinrar
si»- väl, utan att jag behöfver påminna därom, att vår diplomati
under den sorgliga period, som slutade med 1905 års kris, i mångas
tycke verkade, som om den ej ens fanns till.

Men jag skulle nu, sedan jag omsorgsfullare genomläst hans
excellens herr utrikesministerns motivering i fjol till den kungl.
propositionen vilja våga en gissning, huru man skall kunna förklara
vår diplomatis passivitet under en så kritisk tid. Hans excellens
meddelar, »att det nu är en häfdvunnen grundsats, att i
Sverige i hvarje viktigare ministeriellt ärende jämväl de statsråd,
som icke deltaga i den ministeriella konseljen, hållas om ärendet
underkunniga, och detta redan pa frågans förberedande stadium,
så att de därvid äro i tillfälle att häfda sin mening». Det torde
då ej vara för djärft att häraf draga den slutsatsen, att grundsatsen
redan blifvit häfdvunnen under åren, som närmast föregingo
1905, och att sålunda de diplomatiska initiativen, som kunnat hafva
ett så starkt stöd i 1810 och 1814 års traktater, möjligen förkväfdes
under hvad man år 1809 kallade »de långa betänkligheterna af en
talrik rådgifvande kår». Jag har berört detta därför att det ej
torde vara ur vägen att äfven se på frukterna af den häfdvunna
praxis, om hvilken hans excellens herr utrikesministern talar, innan
vi fastslå den i grundlag.

Godkänna vi nu den kungl. propositionen, så gifva vi oss därmed
irt på ett sluttande plan. Den talrika rådnlägande kar, för
hvilken 1809 års män hyste fruktan, för så vidt den skulle ingripa
i de ministeriella ärendenas behandling, se vi tydligt frammarschera
i den kungl. propositionen; den lagstiftande kåren, hvars kompetens
att bedöma utrikesfrågorna nu liksom år 1809 kan med allt skäl
betviflas, se vi åtminstone framskymta i hans excellens herr utrikesministerns
anförande här i kammaren förliden riksdag. Jag vet ej,
om den ärade kammaren lade märke till eller nu erinrar sig följande
hans excellens ord: Jag vill tillägga, så folio orden, såsom
min bestämda förmening, att ingen utrikesminister skulle vilja tillråda
Konungen att inleda landet i en allianspolitik med alla dess
konsekvenser, utan att såsom minimum hafva stöd i ett enigt statsråd.
Framträder ej här en öfverdrifven ängslan för det konstitutionella
ansvaret, ett tvifvel, om ens de elfva statsråden äro tillräckliga
för att uppbära detta, eller om de ej, innan en allianspolitik
skall inledas, d. v. s. redan på det förberedande stadiet,
såsom ett minimum böra förstärkas med några utomstående, natur -

OnHdugcu den IFebruari

N:o IS.

ligen då med Riksdagens förtroendemän, d. v. s. riksdagspartiernas ang. ministe ledare,

Indika i sin ordning näppeligen våga uttala sig, utan att

hafva känning med de djupa lederna, som stå bakom? till "statsrådet

Sill vi in på denna väg, huru skall det då gå med sekretessen (lrort9)
och med de främmande kabinettens förtroende till våra underhandlares
förmåga att bevara den? Det blefve en skön ordning. Det
blefve en återgång till frihetstidens af historien länge sedan utdömda
metoder att sköta utrikesärendena. Man kan väl förstå,
huru en sådan ordning skulle rent af lamslå utrikesärendenas ledning
och betaga den all förmåga af kraftiga initiativ. Och följden
häraf blefve naturligen den, att, då vi ej syntes vilja taga någon
del i makternas politiska förhandlingar, dessa skulle betrakta oss
såsom eu »quantité negligeable» och oss ohörda taga vår egen
utrikespolitik i sina händer.

Det hufvudsakliga motivet för den föreliggande propositionen
skulle vara, såsom det framhölls i motiveringen till fjolårets proposition,
satt afslutandet af flertalet fördrag vanligen på det närmaste
berör den inre lagstiftningen samt således förutsätter samverkan
mellan utrikesministern och den fackminister, inom hvilkens verksamhetsområde
frågan faller.» »Iakttagande af grundlagens nuvarande
föreskrifter kan vid sådant förhållande», yttrades det, »sägas framtvinga
ett ofta konstladt och af inga inre grunder berättigadt
sönderdelande af den behandling ett dylikt ärende skall undergå.»

Häremot lär ingen anmärkning kunna göras, men ingenting hindrar
väl vederbörande minister att göra sådana ärenden, såsom redan
nu sker, till föremål för öfverläggning i samlad statsrådsberedning,
och för en samverkan mellan utrikesministern och civilministern i
vissa frågor lämnades ju föreskrift redan i den kungl. stadgan af
den 16 maj 1840. Men för oss är dock viktigast, att med de nuvarande
grundlagsbestämmelserna eu väg är lämnad öppen för en
insiktsfull konung och en handlingskraftig utrikesminister att, när
så blir nödigt, med större frihet, större snabbhet och framför allt
med större sekretess behandla politiska alliansfrågor.

Herr utrikesministern yttrade i fjol, att, ehuru vår utrikespolitik
vore af den art, att under normala, förhållanden allianser
icke syntes behöfva ifrågakomma, den eventualitet kunde inträffa,
att vårt land komme i ett sådant läge, att passivitet kunde blifva
liktydig med partitagande för eller emot, eller och att vi komme att
stå inför en sådan situation, att för bevarande af vår själfständighet
vi måste sluta oss till någon stormakt, men, tilläde han, denna
eventualitet läge åtminstone för närvarande icke inom den direkta
sannolikhetens gräns. Det var den 2 maj 1907, som han afgaf
denna försäkran; jag tror, att han nu, den 19 februari 1908, icke
skulle vilja upprepa den, att döma af de stormmoln, som synas
hopa sig vid den politiska synranden. Vårt folk har först sent
börjat rycka upp sig ur den likgiltighet för det väpnade försvaret,
hvari det insöfts under en mycket långvarig fred; om ej tecknen
missvisa, är tiden också inne, att det måste uppväckas ur den likgiltighet,
som det så länge visat för det diplomatiska försvaret,

N:o 13.

Onsdagen den 19 Februari.

Ang. ministe- men Kungl. Maj:ts föreliggande proposition är för visso ej ägnad
rulla ärenden* vara ett väckarerop.

till ^statsrådet Vi stå i beredskap att om några dagar fira ett af våra största

(Forts) och ärofullaste minnen. Den hjältekonung, som skänkte oss R-oeskildefreden
och därmed gaf vårt land dess nuvarande gränser i
söder och sydväst, förde med samma mästarehand diplomatens
penna som krigarens svärd, men aldrig skulle han hafva utfört de
storverk, som vi nu lofprisa, om han vid de kritiska tillfällena
under sin regering nödgats afvakta »de långa betänkligheterna hos
en talrik rådgifvande kår».

Jag tillåter mig, herr talman, yrka, att kammaren ville fasthålla
sitt beslut från i fjol och afslå det föreliggande utskottsbetänkandet.

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena T rölle:
Till hvad jag i fjol yttrade finnes icke stort att tillägga. Jag vill
endast fastslå ännu eu gång, att det under den senare tiden varit
en häfdvunnen sed att hålla samtliga regeringens ledamöter underkunniga
om alla viktiga ministeriella ärenden. Huru långt tillbaka
denna praxis gar, därom är jag icke i tillfälle att upplysa.
Jag tror mig dock veta, att redan i den regering som satt under
sommaren 1905 inga utrikesärenden behandlades annat än i samförstånd
mellan samtliga statsråden. Sedan dess har denna sed
utvecklat sig till ett undantagslöst bruk.

Den siste ärade talaren såg uti detta och i de uttalanden jag
gjort angående detta förra året en fruktan för konstitutionellt
ansvar. Nej, mina herrar, det är ingen fruktan för konstitutionellt
ansvar, utan det är en känsla af konstitutionellt ansvar. Jag håller
före, att, då det gäller en sådan sak som att inleda landet i allianser,
man med den maktställning vi intaga måste känna det vara sin
plikt — äfven om det icke skulle tilltala en själf — att åtminstone
fordra, att regeringens medlemmar äro ense om den politik, som
skall följas. Jag tror äfven, att det fullkomligt sammanstämmer
med den princip, som åtminstone är önskvärd här i landet och som
från alla håll anses önskvärd, nämligen principen om homogenitet
inom regeringen. Skulle det icke vara stridande mot homogenitetsprincipen,
om en delegation på tre personer skulle ensamma hafva
afgöran der ätten i dessa frågor? För resten torde det vara faktiskt
omöjligt att åtminstone till endast dessa tre inskränka afgöranderätten.
Om det skulle komma därhän, att man ansåge sig tvungen
att föra en allianspolitik, lär det väl nämligen vara omöjligt,
mina herrar, att afgöra detta, utan att åtminstone hafva försvarsministrarna
invigda i saken. Således är det faktiskt omöjligt att
inskränka handläggningen till dessa tre. Det måste i hvarje fall
blifva fyra eller fem. Men äfven oafsedt detta vågar jag påstå,
att sekretessen icke blir äfventyrad genom att dessa elfva statsrådsledamöter
hafva reda på de förhandlingar, som pågå. Jag tror,
att eu jämförelse mellan de nuvarande förhållandena och de förhållanden,
hvartill vår tanke ledes, när vi skola fira det störa

Onadugen den 19 Februari.

l.i

N:0 13.

minne, som i ar erbjuder sig, är tämligen orimlig, dag tror, att
en sådan jämförelse bevisar absolut intet.

Jag liar som sagdt icke något vidare att i ärendet tillägga.
Jag tror, att det är en absolut gifven regel, som alltid kominer
att följas, hvilken regering som än sitter, att utrikesministern åtminstone
skall hafva bakom sig ett enigt statsråd. Under sådana
förhållanden har jag ingenting annat att gorå, herr talman, än
att uttrycka en förhoppning, att kammaren skall låta sina betänkligheter
falla och antaga utskottets förslag.

Grefve Douglas: Jag tror, att frågan har kommit något
utanför sina egentliga gränser. Den uppfattning, att hela statsrådet
skall deltaga, då viktiga ministeriella ärenden afgöras, torde
numera genom praxis vara fastslagen, och för min del är jag af
den åsikt, att så bör vara. Men jag tror egentligen icke, att den
reform, som nu här föreslagits, afser detta, eftersom detta redan
är en praxis, som sedan många år äger rum. Hvad som här föreslås
är, att de vanliga ministeriella målen skola öfverflyttas till
statsrådet, och detta är, mina herrar, en ganska liten fråga till sin
innebörd. Denna fråga torde näppeligen kunna rubriceras under
de nyttiga och högst nödiga reformer, hvarom grundlagen talar.
Såsom ett totalomdöme om densamma torde man kunna säga hvad
en konstitutionsutskottsledamot yttrade under förra årets debatt.
Han sade då, att det föreliggande förslaget, om det också icke
innebure några särskilda fördelar, dock icke skulle innebära några
väsentliga olägenheter och möjligen i vissa afseenden vore tänkvärdt.
Ja, detta är ju ett ganska platoniskt omdöme om en grundlagsändring.
Men eftersom regeringen nu tyckes sätta så stort
värde på, att konungen afsäger sig rättigheten att afgöra de
ministeriella målen som han finner för godt, skulle jag för min del
icke hafva någonting emot att gå in på det, om icke en punkt
tunnes, och den punkten rör den s. k. sekretessen vid underhandlingar
med främmande makter. Det omdöme, som jag nyss återgå!’,
fälldes förra året. Ja, det var då. Det var då utrikesministern
ännu kunde tala om de normala utrikesförhållanden, i hvilka vi
lefde. Därmed torde väl menas de förhållanden, hvilka i afseende
på utrikesärendena ägt rum under de föregående generationerna.
Så förhöll det sig verkligen då. Så länge vi hade unionen och
lefde lugnt och ostördt på vår halfö, behöfde man knappt föra
någon vidare utrikespolitik. Mu hafva tiderna förändrats. Sedan
Sverige har släppt unionen, hafva vi kommit midt uti den stora
politiken. Jag antager, att de herrar och män, hvilka på sin tid
hade skyldighet att råda och hvilka hafva rådt till, att man skulle
släppa unionen, hafva betänkt detta. Emellertid, såsom förhållandena
nu utvecklat sig, äro vi inne uti utrikespolitiken, i den stora
politiken. Däraf följer också, att de former, enligt hvilka underhandligar
med främmande makter skola ske, och de former, enligt
hvilka protokoll öfver dessa förda underhandlingar skola infordras,
måste och böra undergå en revision, det nuvarande tillståndet är

Ang. ministeriella
ärendens
öfver för an dt
till statsrådet.
(Korts.)

N:o 13.

Onsdagen den 19 Februari.

Ang. ministeriella
ärendens
öfverförande
till statsrådet.

(Forts.)

otillfredsställande. Att då förelägga Riksdagen en reform, om
hvilken man i detta afseende kan säga att det blir visserligen icke
sämre än det nuvarande tillståndet, innebär, enligt mitt sätt att
se saken, ett klander och medför för oss nödvändigheten att opponera
mot en sådan reform samt att uttala, att andra förmer böra sKapas.
Ett sådant uttalande ägde rum förra året, då det påpekades, att
den år 1895 tillsatta unionskommittén hade i afseende å dessa
ministeriella protokolls infordrande afgifvit ett förslag. Att regeringen
i förevarande fall icke upptagit detta förslag förefaller mig
obegripligt. Detta förslag, som jag skall bedja att få uppläsa, har
sina bestämda fördelar framför det nu framlagda. 18 § i det af
kommittén formulerade förslaget till riksakt lyder: »Hvarje lagtima
Riksdags konstitutionsutskott och ett af hvarje ordinarie storting
vid början af dess sammanträde valdt utskott, hvardera bestående
af högst 20 ledamöter, äger hvart för sig att för granskning utbekomma
de under sistförflutna kalenderåret i statsråd, hvarom i
§ lo eller 14 säges, förda protokoll jämte tillhörande handlingar.
Protokoll, hvars hemlighållande Konungen med hänsyn till förhållandet
till främmande makt finner rikenas väl eller värdighet
kräfva, utlämnas dock icke förrän anledningen till hemlighållandet
upphört. Ej må utlämnadt protokoll eller handling, ej heller något
af dess innehåll utan konungens samtycke offentliggöras, där ej
offentliggörandet ovillkorligen påkallas af åtal, hvarom i § 19 förmärs.
» Under nuvarande förhållanden är det tillräckligt att_ utskottet
begär protokoll om allmänt kända och af utskottet uppgifna
händelser. Så t. ex. vid underhandling med en utländsk makt
angående fråga om befästande af en ögrupp i Östersjön. Detta är
en allmänt känd händelse, som sålunda lätt kan uppgifvas. Underhandlingarna
fortgå inpå följande år och det årets konstitutionsutskott
begär de protokoll, som förts uti dessa kända saker — det
är den allra lättaste sak i världen att få in Indika protokoller
som helst enligt grundlagens nuvarande lydelse. Att någon större
olägenhet häraf hittills icke gjort sig märkbar beror helt enkelt
därpå att vi, som sagdt, icke beköft föra några underhandlingar,
vi hafva ej bedrifvit någon storpolitik och vi hafva öfver hufvud
taget ej fört någon utländsk politik under unionens bestånd. Det
förefaller mig, som om under nuvarande förhållanden ett absolut
skäl förefinnes att härvidlag söka råda bot. Men då det nu framlagda
förslaget ej innehåller någon förbättring i detta afseende^
har jag den öfvértygelsen att den kungl. propositionen bör af
kammaren och af Riksdagen afslås, hvarom jag äfven anhåller
att få framställa yrkande.

Häri instämde herr Hallin.

Herr statsrådet Petersson, Albert: Med anledning af den
siste talarens anmärkning skall jag be att fä yttra några ord.
Samma anmärkning återfinnes uti ett af justitierådet Trygger vid
förra riksdagen afgifvet yttrande, däri denne hänvisade till unions -

Onsdagen den lit Februari.

N:o 13.

ir>

kommitténs betänkande, som innehölle ett förslag, efter hvilket vi
enligt lians mening lämpligen borde ordna förhållandet med de
hemliga protokollen, da, det kan naturligtvis blifva föremål för
olika meningar, huru eu sådan .sekretess som här är fråga om,
skall anordnas, och jag vill visst icke bestrida, att våra nuvarande
förhållanden i det fallet kanske kunde önskas annorlunda. Men
när regeringen ansåg sig böra framlägga ett förslag i fråga om de
ministeriel la målens öfverförande till behandling i samladt statsråd,
och jag såsom justitieminister hade att taga befattning med
detta ärende, måste jag också fråga mig själ!" hvad som kunde
vara möjligt att genomföra. I den delen hyser jag den uppfattningen,
att, om man framlagt ett förslag, som i afseende på sekretessens
innebörd och beskaffenhet följt unionskommitténs betänkande,
så skulle det icke hafva haft någon utsikt att vinna framgång
i riksdagen. Man hade då att taga i öfvervägande, huruvida
det vore lämpligt att i nämnda hänseende stå kvar på den nuvarande
ståndpunkten, hvaremot icke borde vara något att erinra.
Det väsentliga syftemålet med förslaget är att förlägga de diplomatiska
ärendenas behandling frän ministeriel! konselj till statsrådet
in pleno. I och för sig föranleder icke denna omläggning en
så vidtgående och genomgripande ändring i konstitutionsutskottets
befogenhet som skulle inträdt, om man hade accepterat unionskommitténs
förslag, och någon anledning att gå längre, än som
föranleddes af den åstundade ändringen, bär icke förelegat. Förslaget
har det bestämda företräde, att det icke gör någon ändring
uti de bestående förhållandena i afseende å sekretessen, och därför
hafva vi stannat vid förslaget sådant det nu föreligger.

Herr Nyström, Johan Fredrik: Af den hittills förda

diskussionen framgår, att de talare, hvilka opponerat sig mot utskottets
betänkande och förslag, alldeles tyckas hafva förbisett,
att detta förslag icke innefattar någon nyhet, utan endast åsyftar
att lagfästa, hvad som nu är praxis. Det bör väl annars anses
vara en nyttig och god ändring att i lag häfda, hvad som redan
i praktiken gjort sig gällande. Otvifvelaktigt är det ett fel, om
praxis och lag för mycket afvika från hvarandra. Nu har det
sedan gamla tider, så gamla, att icke ens den äldre af de utrikesministrar,
som här haft ordet, kunnat förneka, att det gällde på
hans tid, varit förhållandet, att våra utrikespolitiska frågor behandlats
i hela statsrådet, och det är ej något annat, som nu föreslås,
än att denna praxis skall upptagas och befästas såsom gällande
grundlag. Jag kan icke förstå, hvilka betänkligheter man
ur principiell synpunkt skulle kunna framställa mot denna sak.
Att _ man vid tiden för vår grundlags stiftande betraktade diplomatiska
frågor med helt andra ögon än nu, är ju en känd sak;
då var allt, som hörde till diplomatien, hemligheter, arcana. Men
sedan den tid, då Talleyrand och Metternich bestämde utrikespolitikens
former, ha vi haft en Bismarck, som något ändrat begreppet
diplomati och som icke skytt att draga fram i ljuset, hvad

Ang. miniateriella
ärendens
öfverförande
till statarådet.

(Korts.)

Pi:o 13.

Onsdagen den 19 Februari.

Ang. ministeriella
ärenderis
öfverförande
till statsrådet.

(Forts.)

som förut alltid ansågs böra hållas i skymningen. I våra dagar
äro de diplomatiska angelägenheterna i vida mindre grad än förr
hemligheter, ty de blifva kända, åtminstone till sina hufvuddrag,
sa fort tidningarna fått taga hand om dem, och jag torde ej misstaga
mig, om jag vågar påstå, att en hel del diplomater just utaf
tidningarna får reda på åtskilliga diplomatiska angelägenheter.
Att sålunda nu såsom argument mot detta förslag draga fram med
hvad 1809 års utskott yttrade i det betänkande, som åtföljde förslaget
till regeringsform, är att stödja si<j på förhållanden och
synpunkter, hvilka numera icke äro aktuella. Det är för resten
enligt min tanke äfven åtskilliga andra anmärkningar, man skulle
kunna göra mot den historiska exposé, vi för en stund sedan
åhörde. Det var nog icke fallet, att frihetstidens brist på sekretess
hade sin grund uti att det var för många, som fingo reda på
frågorna, utan det var andra skäl, som gjorde, att hemligheterna
då mindre än nu kunde bevaras. Hvilka dessa skäl voro framgår
bäst af, att alldeles samma brist på sekretess förefanns i andra
länder, där ej riksdagen hade att skaffa med denna sak. Malmström
upplyser oss i sin historia, om att hvarje underrättelse, som
kom till Frankrikes utrikesdepartement på 1700-talet, efter några
få dagar var bekant för kabinettet i London. Det var med andra
ord mittsystemet, som gjorde, att man då fick veta hvad som helst,
det berodde visst icke på att så många personer sysselsatte sig
med dylika frågor.

Jag ber att här få särskildt upptaga till bemötande, hvad
man framhåller såsom ett hufvudargument emot detta förslag:
sekretessen skulle icke kunna bevaras, och därför skulle möjligen
utländska regeringar icke kunna tala om sina hemliga planer för
vår regering, tv de riskerade, att dessa därigenom komme ut i
världen. Nu ber jag få påminna om, att hvarje diplomatisk underhandling
maste blifva känd för ett mycket stort antal personer
äfven nu. Man kan ej tänka sig, att ett fördrag skulle kunna
ingås mellan Sverige och en annan makt utan att det blefve
kändt först och främst inom staternas respektive utrikesdepartement
och vidare utaf de båda makternas diplomater, åtminstone i
de båda hufvudstäderna och kanske äfven på andra håll. Det är
ju alltså en hel hop personer, hvilka ex officio måste få de! af
saken. Skulle då någon främmande makt kunna meua, att den
väl kunde lita på alla dessas tystnad men icke på det svenska
statsrådets? Det är naturligtvis orimligt, att någon främmande
makt, af fruktan för att de elfva svenska statsråden fingo reda'' på
saken, skulle anse sig icke våga träda i förbindelse med Sverige;
så mycket mindre är detta att befara, som det väl icke finnes
någon intresserad makt, som icke vet, att redan nu alla statsråden
få kännedom om diplomatiska saker. Sålunda, den sekretess, som
säges stå i fara, bevaras precis lika bra enligt detta förslag som
under nuvarande bestämmelser. Och om saken är af den vikt och
betydelse samt af den grannlaga natur, att dess yppande för konstitutionsutskottet
skulle kunna skada rikets intressen, föreskrifver

Omdagen den 19 Februari.

N:o 13.

It § i lörslaget, att (let skall töras särskildt protokoll häröfver,
och att detta protokoll icke skall utlämnas till granskning, i likhet
med hvad förhållandet nu är i afseende på ministeriella ärenden.
Visserligen skulle konstitutionsutskottet kunna fordra detta
protokoll, men sa är det älven nu, och det blefve .således ej sämre
efter den nya ordningen. Man måste, för öfrigt komma ihåg, att
om utskottet har rätt att fordra sådana protokoll, så har konungen
också rätt att säga nej. Alltså kan konungen mycket väl förhindra,
att någon annan än regeringsledamöterna får del af hemligheten.
. Sekretessen löper ej ringaste fara att blifva skadad enligt
det nu framlagda förslaget. Till och med om man jämför det af
utskottet nu framlagda förslaget med unionskommitténs, synes mig,
att olikheten är nästan ingen och att det nu framlagda är nästan
fullkomligt lika med unionskommitténs.

iill allt detta skulle jag vilja lägga ännu en sak, som kanske
ejo tillräckligt förut blifvit framhållen, nämligen att det numera
måste anses fullkomligt strida mot vårt folks uppfattning att låta
diplomatiska frågor, d. v. s. frågor af den allra största betydelse
för landet, afgöras af en liten grupp personer utan någon kontroll
och utan någon förbindelse med andra medlemmar af statsrådet.
Det strider fullständigt emot den i landet nu allmänt rådande uppfattningen
af hvad som är rätt och klokt.

Man. säger vidare, att de gamla bestämmelserna, enligt hvilka
diplomatiska ärenden afgjorts genom endast två eller tre personer,
icke medföra någon skada. Ja, men huru veta vi väl det? Det kan
ju hända, att det gamla systemet ej gjort någon skada just därför,
att det icke praktiserats. Det som nu föreslås är ju endast hvad
som länge varit regel, och det är kanske just detta, att lag och
häfd varit olika, som utgör förklaringen till att den gamla ordningen
icke medfört några skador. Jag vill emellertid påpeka,
att dynastisk eller rent personlig politik ej varit alldeles främmande
i Sveriges historia under senare tid. Vi minnas ju, att Sverige
höll på att ryckas med i dansk-tyska kriget 1864. Detta afböjdes
dock, dess bättre, alldeles påtagligt därför, att regeringen satte
sig däremot och konungen gaf efter för sina rådgifvare. Jag tror
icke, att. Sveriges folk skulle hafva haft någon egentlig anledning
till glädje, om vi gått med i detta krig, som emellertid afstyrdes,
därför att regeringen satte sig emot saken. Under sådana förhållanden
bör man icke alltför mycket åberopa sig på att de
gamla stad.gandena .hittills icke le^dt till någon skada, ty, såsom
sagdt är, jag vet icke icke, huru länge det nuvarande systemet
iakttagits, och . många tyckas de vara, som i detta fall äro lika
okunniga som jag. Af den framställning, man emellertid har uti
De Geers minnen, tyckes det vara alldeles gifvet, att här var det
regeringens ledamöter, som gjorde slut på krigsfaran.

Jag ber slutligen få påpeka, att det förslag, som nu är före,
har redan varit uppe vid riksdagen 1856—1858; förslaget blef då
hvilande, ehuru det föll påföljande riksdag. Det är sålunda ungefär
50 år, som denna fråga stått på dagordningen, och detta torde

Första Kammarens Prof. 1908. N:o 13. 2

Ang. minister
i etta ärendens
öfverförande
till statsrådet.
(Forts.'')

N:o 1!J.

Onsdagen den 19 Februari.

Ang. ministe riella

ärendens

öfverförande

till statsrådet.

(Forte.)

ådagalägga, att det icke precis är någon nyck, som nu åter framkallat
den, utan det är djupare skäl, som fordra att den måste
lösas i den föreslagna riktningen och på det sätt, som nu föreslås.
Att frågan ej kunnat få sin lösning under unionstiden är ju solklart,
ty då hade naturligtvis norrmännen framställt kraf på att
äfven de norska statsråden skulle få del af alla politiska frågor,
och det var ju en praktisk omöjlighet. Vid 1872 års riksdag uttalade
De Geer sitt fulla instämmande i den tanke, som är framlagd
till afgörande i dag, men ansåg pa samma gång, att af unionspolitiska
skäl tanken likväl då icke kunde realiseras. Alltså, den
fråga, som här föreligger, är en gammal fråga, som länge väntat
sin lösning och som säkerligen kommer igen tills den blifvit löst.
Då det icke kunnat uppvisas, att denna reform innebär någonting
annat än ett legaliserande af hvad som redan länge varit praxis;,
då det vidare kan, såvidt jag förstår, sägas, att sekretessen, därest
den befmnes nödig, ej skall blifva det minsta lidande genom antagande
af detta förslag, och då slutligen förslaget, jag upprepar
det, nu stått på dagordningen under 50 år, anser jag för min del,
att alla skäl tala för att kammaren i dag bifaller detsamma och
ej sätter sig däremot.

Jag yrkar alltså bifall till utskottets hemställan.

Friherre Gripenstedt: Herr talman, mina herrar! Jag skulle
kunna inskränka mig till att i hufvudsak instämma med de föregående
talare, som yrkat afslag, men jag ber dock att få tillägga
ytterligare några ora.

Det skäl för denna reform, som anfördes af den siste talaren
liksom af hans excellens herr utrikesministern, nämligen att praxis
redan skulle vara den, att en större del, om icke alla ärenden, som
behandlas i ministeriel! konselj, äfven underkastas pröfning i statsrådet
— det skälet synes mig icke tala för reformen i fråga, utan
snarare visa reformens obehöflighet. Men om man vid något tillfälle,
där sådant kan vara nödvändigt, vill vika från denna praxis,
så blir det omöjligt efter en sådan grundlagsändring, som bär är
i fråga. Nu är det icke så.

Jag vill icke påstå att allt är bra som det är, och jag vill
långt ifrån gifva vår utrikespolitik, vare sig under unionstiden eller
därefter, vid alla tillfällen det högsta betyget, men detta är en sak
för sig. Jag tror icke att detta är beroende på att grundlagen i
förevarande afseende varit felaktig. Ej heller vill jag skylla de
brister, som förekommit, uteslutande på vår diplomati eller dess
ledning. Jag tror snarare, att man till stor del får tillskrifva detta''
den strömning, som varit rådande i landet och som gifvit sig uttryck
däri att man ansett, att vi hafva ingen utrikespolitik, vi behöfva
ingen utrikespolitik. Detta har man ända till det sista påstått,
och en reflex af denna stämning finnes till och med i motiveringen
till Kungl. Maj:ts proposition förra året. Jag undrar, om
man numera vill återupprepa denna sats; jag skulle knappast tro
det. Tvärtom håller jag verkligen före, att antingen vi vilja eller

Onsdagen den 19 Februari.

icke, med eller mot vår vilja måste vi hafva eu utrikespolitik. Då Ang. fiskörn
vi icke heller lägga hinder i vägen för att kunna drifva en riella ärendens
målmedveten politik — utan äfventyrligheter, tv sådana behöfvas öf'',erfärand''

Visst icke. statsrådet.

Hans excellens herr utrikesministern sade, att regeringen skall lKorts'')
vara homogen, och att det är lika bra, att regeringen tager hand
om alla dessa ärenden. Om regeringen alltid vore homogen och om
regeringarna vore stabila, så, tror jag visserligen, att det vore mindre
våda med en sådan grundlagsändring, som här ifrågasättes, men
såsom regeringarna nu för tiden ofta äro sammansatta och såsom
de understundom växla, tror jag icke att det är lämpligt att helt
och hållet öfverlämna utrikespolitiken till hela statsrådets bedömande
och afgörande. Utrikespolitiken fordrar en viss grad af kontinuitet,
och är regeringen icke i sin helhet homogen och stabil, så tror jag
icke att det blir någon konsekvens i utrikespolitiken.

Hans excellens herr utrikesministern talade äfven om ansvaret.

Det är, yttrade han, icke för att komma från det konstitutionella
ansvaret utan för att stärka detsamma, som han vill genomföra
denna reform. _ Det må så vara beträffande det konstitutionella, det
rent formellt juridiska ansvaret, om jag så får säga, men känslan
för det moraliska ansvaret — önskan att sköta en sak väl, att befrämja
densamma — tror jag icke kommer att stärkas genom att
ansvaret fördelas på flera händer. Det blir divisionsansvar, för att
använda ett ord som vunnit burskap, och i detta afseende tror jaoicke
att divisionsansvaret är på sin plats.

Men i (ifrigt undras det mig, om icke äfven ur rent praktisk
synpunkt den ministeriella konseljen vid flera tillfällen kan vara
att föredraga. Den är lättare att vid brådskande tillfällen sammankalla,
än som är möjligt med statsrådet i dess helhet.

Jag kan icke inse, att det är några fördelar med att nu till
statsrådet öfverflytta dessa ärenden. Departementalstyrelsen har
en del olägenheter med sig. Statsrådet blir öfverhopadt med en
massa ärenden,_ vid hvilkas behandling de flesta af statsrådets ledamöter
troligtvis blott instämma i hvad den föredragande säger.

Hvad tjänar det då till att, när för de ministeriella ärendena det
finnes ett annat behandlingssätt, draga in dem under departementalstyrelsen?
Jag förstår det verkligen icke, synnerligast som man
äfven kan befara, att det ibland kan blifva vanskligare att få utrikesministerposten
väl besatt för sin egentliga uppgift.

Jag anser icke, att denna grundlagsreform är vare sig nödig
eller nyttig. De skäl, som år 1809 funnos för en annan behandling
af dessa ärenden, synas mig ännu kvarstå med oförminskad styrka.

Om någon ändring skall ske i dessa grundlagsparagrafer, tror jag
åtminstone icke, att den bör gå i den riktning, som nu är föreslagen,
och jag ber därför, herr talman, att få yrka afslag på
Hungl. Majrts proposition och utskottets hemställan.

Herr Benedieks: Hans excellens herr utrikesministern har
upplyst, att i denna fråga förekommer en praxis, som man icke

Nso 13.

2() Onsdagen den 19 Februari.

Ang. minut''- kan benämna annat än helt enkelt inkonstitutionel!. Det är i strid
vid la ärendens mot grundlagen, som denna praxis har ägt rum. Nu vore de me
öfverförande ningen att sådant skulle lagfästas. Jag lar säga, att da bör denna
till statsrådet. ^ verkli hafva blifvit sedd från alla båll, från alla viktiga

(l''ortä''} synpunkter, ur hvilka den kan ses. Men efter de upplysningar mg
lätt rörande förhandlingarna inom konstitutionsutskottet bar en sida
af saken blifvit alldeles förbisedd, nämligen huru denna fråga
ställer sig i händelse af krig, i händelse konungen är ute i fält.
Om detta förslag antages, så är det alldeles tydligt, att det måste
blifva oupphörliga budskickningar mellan konungen och statsrådet
eller tillförordnade regeringen, om konungen befinner sig i fält momeller
utomlands, och därvidlag kan man utsätta sig för att handlingar
uppsnappas, med andra ord utsätta sig för faror. Men i synnerhet
utsätter man sig för att konungen icke blir i stånd att hastigt
fatta ett beslut, när sådan t är al nöden. Detta ensamt är lör mig
en grund till utslag.

Men ja» vill äfven fästa mig något vid en annan stor sak,
som här har5 blifvit berörd, och det är den nödvändiga sekretessen.
Det är skillnad mellan att hafva att göra med endast tre personer
och med hela statsrådet. När därtill kommer, att vi alldeles nyligen
haft tre regeringar under ett år, så är det 33 personer, som
skulle blifva delaktiga af de hemligheter, hvilka kunde komma i
fråga. Det har talats om mutor, och möjligheten lör sadana att
göra sig gällande är bra mycket större, när frågan rör en åt 33,

än om det gäller en af 3. „ , ,

Det är dessa båda skäl förutom hvad som förut har anförts,
särskildt af den siste ärade talaren, som göra att jag för mm del
yrkar afslag.

Herr Blomberg: Den föregående talaren riktade mot konstitutionsutskottet
en skarp anmärkning, som gick ut på att konstitutionsutskottet
skulle hafva förbisett en mycket väsentlig sak i
föreliggande ärende. Jag skall be att med afseende dära fa upplysa
honom om att ett sådant förbiseende^ alls icke föreligger. _b örhållandet
är nämligen det, att något sådant, som han talat om,
icke kan inträffa. Konungen kan gå i fält och han äger att, under
det att han är i fält, afgöra riksens angelägenheter i obegränsad
omfattning, blott han uppdrager den allmänna styrelsen af löpande
ärenden åt en tillförordnad regering. Och då det är en genomgående
princip, att åt en tillförordnad regering icke öfverlämnas
vården af utrikes angelägenheter, så kan konungen äfven under
fälttåg själf bibehålla afgörandet af dessa ärenden.

Hurudan skulle då skillnaden blifva mellan förhållande^ efter
nu gällande bestämmelser och efter de stadganden, som här äro
föreslagna? Jo, den skulle bestå endast däruti att, under det att
konungen nu icke kan på ett afgörande sätt handlägga de utrikes
ärendena utan i närvaro af tre bland sina rådgifvare, såsom 11 §
regeringsformen angifver, så kan han enligt förslaget handlägga
dem i närvaro af fyra bland statsrådets medlemmar på det sätt

Onsdagen flen 19 Februari

\:<> 18.

som för vanlig konselj är stadgadt. Ty de förmenanden, som bär
i dag flera gånger kommit fram nedi hvi 1 ka gå nt på att dessa
ärenden nödvändigtvis skola handläggas af statsrådet in pleno, äro
fullkomligt grundlösa. I grundlagen finnes intet, som angifver
detta.

Man har å motståndarnes sida sagt, att den praxis, som varit
gällande att till statsrådet öfverföra viktiga utrikes ärenden, är en
naturlig praxis. Man har funnit, att detta är en sak, som faller
af sig själ!'', men däremot har en af den föreslagna förändringens
motståndare ansett, att de mindre viktiga, de löpande utrikesärendena,
böra åt den ministeriella konseljen förbehållas. Står man
pa den ståndpunkten, sä är det gifvetvis också klart, att man i
själfva verket erkänner den konstitutionella betydelsen af den här
föreslagna förändringen, och motsatsen blir då egentligen den, att
man vill inrymma mera af ministerstyrelse beträffande de löpande
ärendena af mindre vikt och betydelse, än hvad som öfver hufvud
vårt statsskick medgifver. Och för öfrigt har man, såvidt jag
förstår, härvid i någon mån sammanblandat hvad frågan gäller,
nämligen själfva besluten och det som blott är förberedelser. Man
har talat om att det är af vikt. att underhandlingarna icke på
något sätt försvåras och att kunskap om underhandlingarna icke
må finnas hos så många, ty därigenom kunde det lätteligen inträffa,
att underhandlingarna blefve yppade. Enligt mitt förmenande
är det här icke fråga om annat än de beslut, som i föreliggande
ärenden fattas af konungen, och alls icke om de förberedande
förhandlingar, som föregå besluten. Och da det är i grundlagen
fastställdt, att med afseende å dessa ärenden, som gälla förhållandet
till främmande makter, själfva de förberedande förhandlingarna
må kunna äga rum under något andra och enklare former,
än hvad fallet är med andra ärenden; då det är bestämdt, att alla
meddelanden i dylika ärenden, af hvad slag de än äro, således
äfven om de äro af blandad natur, vare sig till sändebud eller till
andra personer, skola ske genom utrikesministern, så afses därmed
blott förberedelsernas ledande, naturligtvis under samråd och samverkan
med konungen och, om det gäller viktiga ärenden, under
samråd under hand med andra ledamöter af statsrådet. Det är
först då frågan kommer i det stadium, att ett beslut skall fattas
af konungen såsom regeringsmyndighetens utöfvare, som ärendet
måste förekomma vare sig såsom nu i ministeriel! konselj eller
enligt den nya ordningen i statsrådet.

Då konstitutionsutskottet har tillstyrkt detta förslag, har utskottet
gjort det särskildt därför, att utskottet förmenat, att
konungens rådgifvare på grund af sin erfarenhet bäst sutte inne
med insikt om hvad som är nödigt och nyttigt på detta område.
Då konungens rådgifvare nu upprepade gånger hafva förklarat, att
de anse en förändring härutinnan vara behöflig, så har det synts
utskottet, som om den åsikt, hvilken konungens rådgifvare härvidlag
gifvit till känna och som konungen genom sitt beslut omfattat,
innebure ett vitsord, som måste tagas till efterrättelse, och ut -

Ang. ministeriella
ärenden
öfv erföran de
till statsrådet.
(Förty.)

N:o 13.

Ang. ministe ri

el la ärendens

öfverförande

till statsrådet.

(Forts.)

22 Onsdagen den 19 Februari.

skottet har sålunda funnit, att förändringen måste anses vara
nyttig.

Men det är icke så, att utskottet blott och bart fäst sig vid
det vitsord, som konungens rådgifvare härutinnan hafva afgifvit,
utan för utskottet liksom för mig har det synts, att bestämda skäl
föreligga för en förändring i föreslagen riktning. Jag vill icke
säga, att de skäl, som af hans excellens herr utrikesministern åberopats
i de yttranden, som af honom i kammaren förlidet år och
i dag blifvit fällda, varit af den beskaffenhet, att dessa skäl skulle
kunna föranleda utskottets tillstyrkan. Nei, det är långt därifrån.
Det kan naturligtvis alls icke falla mig eller, som jag tror, mina
kamrater i utskottet in att framställa någon sådan fordran, som
att beträffande alla diplomatiska förhandlingar eller underhandlingar
med främmande makter ovillkorlig enstämmighet skall vara
för handen mellan statsrådets samtliga medlemmar. Det synes
mig antagligt, att just på ett sådant område ett äfven för öfrigt
homogent sammansatt statsråd väl kan hafva utrymme för tämligen
skiftande meningar i detaljer, — ja, jämväl i hufvudsak —.
Men detta inverkar icke på frågan.

Den synpunkt, som i första rummet har varit bestämmande
för mig är att af de paragrafer, som nu äro föreslagna till ändring,
en paragraf, den 32:a, som bestämmer att sändebud hos främmande
makter och tjänstemän vid beskickningarna skola al konungen
utnämnas i ministeriel! konselj — att, säger jag, denna paragraf
är i hög grad olämplig. Dess innehåll påfordras alldeles icke
af den grundåskådning, som anfördes af 1809 års konstitutionsutskott,
och med den utveckling, som förhållandena sedermera hafva
tagit, är paragrafen ytterst ofördelaktig. Jag ber att lå härvid
påpeka, att sändebuden hos främmande makter i vår tid hafva så
omfattande och viktiga uppgifter, hafva uppgifter, som så nära beröra
statens angelägenheter på mångfaldiga andra områden än de
rent diplomatiska, att deras utnämnande bör ske ur andra synpunkter
än dem, som så att säga blifvit begränsade genom den
ministeriella konseljen. Jag påpekar särskild!, att genom den
senast genomförda förändringen våra sändebud hos de förnämsta
främmande makterna jämväl blifvit generalkonsuler samt att deras
uppgift sålunda äfven är att tillgodose sitt lands förhållande till
främmande makter på det ekonomiska området. De höra sålunda
tillsättas under anlitande af så mångsidig belysning åt frågan som
möjligt. Deras utseende får sålunda icke behärskas af kårintressenas
små synpunkter; till dessa platser böra kallas män, som
verkligen äro skickliga och dugliga. Jag förmenar att man genom
denna förändring och dess innebörd bör kunna komma därhän, att
vi skola blifva utrustade med skickligare sändebud hos främmande
makter, med sändebud som bättre äro ägnade att vårda vårt lands
viktiga intressen både i politiskt och ekonomiskt hänseende, än
hvad som — sorgligt att säga — förut mången gång varit och
kanske ännu i våra dagar är förhållandet. Jag har velat betona

Ousdageu den li) Februari.

N:o 18.

ä!

detta, därför att det är en synpunkt, som jag anser vara af synnerlig
vikt.

jag vill också med några ord beröra äfven en annan paragraf,
nämligen den 1 l:e, den paragraf som handlar om de utrikes ärendenas
skötande i allmänhet, .och i samband med densamma den 12:e
paragrafen. Jag vill med hänsyn härtill påpeka, att 1809 års
stadgande]) otvifvelaktigt formulerades under andra förutsättningar
än dem som nu gälla. Då tänkte man närmast på rent diplomatiska
ärenden, pa statens politiska förhållande till andra makter.
I vår tid åter röra sig de internationella fördragen, afhandlingarna
och förbunden med främmande makter om frågor af mycket växlande
beskaffenhet, om spörsmål, hvilka stå i nära samband med
den inre lagstiftningen och den inre styrelsens olika grenar. Det
blir därför alldeles naturligt, att man här måste stöta på en
mängd frågor, med afseende å hvilka det skulle vara synnerligen
olämpligt att låta dem komma till behandling i en så liten krets
som den för den ministeriel]a konseljen bestämda. Och dä å andra
sidan det torde vara en synnerligen svår uppgift att på något sätt
draga upp gränsen mellan sådana ärenden rörande förhållandet till
främmande makter, som kunna sägas vara af rent politisk natur,
och dem, som ingripa i den inre styrelsen, sa synes det mig vara
klokast och riktigast, att man tagel'' bort den särskilda konseljen
och lägger dessa ärenden liksom andra regeringsärenden under
statsrådet, vare sig vanligt eller fulltaligt statsråd.

Men, säger man, sekretessen! Ja, hvad det angår, tror jag att
man har i väsentlig mån öfverdrifvit. Jag frågar: Har man "hyst
någon tvekan om att låta frågor om krig och fred komma till
statsrådet i dess helhet? Månntro icke det är frågor af den mest
delikata beskaffenhet, där ett afvikande från det "hemlighållande,
som åligger dem, hvilka behandla dessa frågor, skulle vara ytterst
ödesdigert. Jag spörjer herrarne vidare, om icke herrarne tro, att
de ärenden, som omförmälas i regeringsformens 63 § och som äfven
till sin innebörd stå i mycket nära samband med utrikesärendena,
äro af den ömtåliga, beskaffenhet, att äfven med afseende å dem
mycket större vikt ligger å sekretessen än någonsin med afseende
å de löpande diplomatiska ärendena — frågan gäller här kreditiven.
Jag vill äfven fråga, om herrarne icke tro, att bestämmelsen
i 74 § regeringsformen, där det uttryckligen fastslås, att konungen
skall i statsrådet fatta beslut om krigsmaktens ställande på krigs
fot, när det gäller att värna om rikets neutralitet eller att afvärja
ett redan böriadt eller befaradt anfall — jag frågar, om det icke
äfven där gäller ärenden, som äro af synnerligen delikat natur
och med afseende a hvilka sekretessen är lika viktig som någonsin
i de allmänna diplomatiska frågorna. För min del förmenar jag,
att just beträffande dessa spörsmål, som nyss omnämnts, det ligger
mycket större vikt på sekretessen än någonsin beträffande de löpande
diplomatiska ärendena. Den sekretess, som erfordras, ligger
lör öfrigt enligt min mening hufvudsakligen däruti, att icke under
den offentliga behandlingen i kamrarna sådana frågor må kunna

Ang. minitteriella
ärendens
öfverförande
till statsrådet.
(Forts.)

N:o 13.

Onsdagen den 19 Februari.

Ang. ministc föras fram annat än i rena undantagsfall, och äfven då naturligtvis
rMo ärendens med yttersta försiktighet. Att däremot statsrådets medlemmar få
tiu statsrådet kännedom om dessa ärenden — det är att besluten i dessa ären(Forts)
den och särskild! i de viktigare ärendena skola fattas under samma
konstitutionella former och med samma konstitutionella ansvar beträffande
andra viktiga samhällsangelägenheter — det kan icke annat
än innebära ett fulländande af det konstitutionella system,
som finnes i vår författning fastslaget. Skola vi hafva utrikespolitik,
så måste den ledas med allsidig insikt och under fullständigt
ansvar. — Detta är i korthet skälen, hvarför det synes mig vara
af synnerlig vikt och betydelse, att icke det förslag, som Kungl.
Maj:t nu framställt, af Riksdagen nu afslås.

Jag tillåter mig därför att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Trygger: Herr grefve och talman, mina herrar! När

jag såg denna kungl. proposition och vidare läste konstitutionsutskottets
utlåtande, förvånade det mig, huru liten vikt man fäst
vid de uttalanden, som gjordes här i kammaren förra året, och
framför allt huru liten vikt man fast vid det beslut, som kammaren
fattade i frågan. Icke en rad för att till bemötande upptaga
de skäl, som då anfördes; icke ett ord för att förringa betydelsen
af kammarens beslut. Man blott lägger fram förslaget: Ni får
taga det; Ni ville icke taga det i fjor, då får Ni i stället taga
det i år. Det där förutsätter, att kammaren skulle, icke med lugn
öfverläggning utan lättvindigt hafva fattat sitt beslut, men detta
är enligt min uppfattning något, som man icke är berättigad att
tillvita Första Kammaren. Jag tror icke, att de skäl, som i fjor
anfördes och som i dag här upprepats, äro så obetydliga, att de
icke skulle behöfva ett bemötancle.

Här är redan påpekadt, att frågan först och sist gäller sekretessen,
och det gjordes gällande förra året, att det kungl. förslaget,,
samtidigt med att det icke bevarar sekretessen där den behöfves,
stadgar sekretess, ett slags sekretess — den af Kungl. Maj:t föreslagna
— där det rakt icke är behof af någon sådan. Ty det
behöfves sekretess med hänsyn till förhållandena till främmande
makter, men det behöfves icke sekretess med hänsyn till inre
politiska förhållanden. 1 det kungl. förslaget stadgas likväl, att
särskildt protokoll i dessa ärenden skall föras, icke blott när hemlighållandet
kräfves af hänsyn till främmande makter, utan
öfver hufvud när konungen finner synnerligen viktiga skäl kräfva
sekretess. Man har i dag sökt komma fram med skäl, som saknas
i den kungl. propositionen. Jag tror, att man kan gruppera dessa
skäl på följande sätt. Först möter oss en tolkning af nu gällande
grundlag, därpå en tolkning af det föreliggande förslaget, något
som den siste ärade talaren gjorde, och däremellan upptagas historiska
förhållanden för att därmed visa riktigheten af förslaget.

Hvad nu grundlagstolkningen beträffar, har hans excellens hem
utrikesministern haft ett yttrande, som redan af konstitntionsut -

Onsdagen den 19 Februari.

N:o 13.

skottets ordförande bemötts, nämligen att det icke kan komma i
fråga att ingå en allians eller annat viktigt aftal med främmande
makt, utan att alla statsrådets ledamöter äro därom ense. Detta
är ett märkligt uttalande. Eller skulle man verkligen, när viktiga
underhandlingar med främmande makt äro före och beslut skola
fattas, vara försvarad, om man ställde till med en ministerkris för
att åstadkomma en enhet, som enligt utrikesministerns mening
erfordras. för ett aftals afsilande. Det vore, såvidt jag förstår,
att prisgifva landets intressen i viktiga ögonblick! Herr utrikesministern
tyckes mig icke ha tillräckligt beaktat grundlagens
bestämmelser, att ansvaret för beslutet endast åligger ministeriella
konseljens ledamöter, och han tyckes jämväl icke hafva dragit
konsekvenserna däraf, att enligt svensk grundlag det icke är statsrådets
ledamöter, — icke ens om de äro enhälliga — som fatta
besluten, utan konungen. Statsråden äro till för att råda men
icke för att besluta.

Vidare hafva vi till stöd för förslaget hört en grundlagstoikning
af herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet. Han
förklarade, hvarför han icke kunnat upptaga den tanke, som finnes
nedlagd i unionskommitténs betänkande, och som omfattades af
kommitténs såväl svenska som norska ledamöter, hvilka öfver
hufvud ville komma fram med ett förslag, nämligen att konungen
äger bestämma, när hemlighållande af protokoll skall ske, och huru
länge det skall vara. Herr statsrådet sade, att ett sådant förslag
vore icke möjligt att genomföra. Med anledning häraf vill jag
först och främst fråga: Huru vet herr statsrådet det? Eörra året
förkastades visserligen regeringens förslag i Första Kammaren men
antogs i Andra Kammaren. Men finns det då större anledning till
att Första Kammaren skulle frångå sitt beslut, än att Andra Kammaren
skulle bifalla ett förslag, som dock sakkunniga — hvilket
herr statsrådet själ! äfven tyckes anse — funnit vara bättre?

Men. jag vill företrädesvis hålla mig till själfva den grundlagstolkning,
herr statsrådet gjort. Jag har icke funnit vår regeringsforms
mening vara, att de grundlagsändringar skola ske,
hvilka äro möjliga att genomföra. Detta är icke den viktigaste
egenskapen hos ett ändringsförslag, utan det står i grundlagen,
att de ändringar böra ske, som äro högst nödiga eller nyttiga.
Detta är hufvudsaken. Sedermera säger lagen, att man icke ens
med dessa ändringsförslag bör besvära representationen, för så vidt
de icke äro möjliga att genomföra. För öfrigt erinrar jag mig,
att denna hänvisning icke gifvits direkt till regeringen, utan till
konstitutionsutskottet.

Äfven min ärade vän herr Nyström har tolkat den gällande
lagen. Han säger, att det icke är någon fara för sekretessen med
de nuvarande bestämmelserna. Det skulle bero på slumpen, huruvida
någon får reda på att ett visst ministeriellt ärende förekommit,
och om konstitutionsutskottet infordrar protokollen, kan
konungen säga nej, vägra att lämna ut protokollen. Ja, vore det
så, att konungen kan vägra utlämna ett protokoll, som konstitu -

Ang. ministeriella
ärendens
öfverförande
t>ll statsrådet.

(Forts.)

N:o 13.

Onsdagen den 19 Februari.

Ang. ministe riella

ärendens

öfverförande

till statsrådet.

(Forts.)

tionsutskottet i kraft af grundlagen infordrat, vore utan tvifvel
sekretessen garanterad. Men det står i grundlagen att utskottet
äger äska, fordra protokollen. Skulle detta verkligen betyda, att
konstitutionsutskottet enligt grundlagen blott äger begära, men
konungen hafva rätt säga nej ? Hafva herrarna tolkat grundlagen
på sådant sätt? Det vore då föga väl beställdt med den konstitutionella
ansvarigheten här i landet, ty samma uttryck, »äska fordra»
förekommer ju om alla statsrådsprotokoll. I så fall funnes ingen
verklig konstitutionell ansvarighet enligt Sveriges grundlag.

Sedermera har man kommit in på historien. Hans excellens
herr utrikesministern kunde icke sentera den jämförelse, som den
förste ärade talaren gjorde med en episod under vår storhetstid,
och sade, att nu kan det icke vara tal om sådant som Karl X
utförde. Det må dock tillåtas oss att tala därom på sätt G-ustaf
Adolf gjorde — han vände sig egentligen till Sveriges ungdom,
men det är tillämpligt på hvarje svensk — då han sade, att vi
böra tänka högt om vårt land och icke bara beakta vår svaghet
utan hoppas på vår kraft.

Plerr Nyström åter åberopar en stor auktoritet, en stor historisk
personlighet till stöd för sitt påstående, att man icke behöfver
vara så noga med sekretessen. Det var ingen mindre än Bismarck.
Han skulle icke hafva hållit på sekretessen. Jag vill då
erinra talaren därom, att Bismarck tyckte bra om att själf berätta
diplomatiska hemligheter men icke att andra gjorde det.
Den Arnimska saken torde vara tillräckligt bevis i den riktningen.
Men därjämte vill jag nämna att, såvidt jag fattat saken rätt, det
fanns ett alldeles särskildt skäl, hvarför Bismarck talade om en
del saker, och det var, att man förut vant sig vid att diplomater,
när de syntes omtala en sak, talade osanning, men Bismarck förde
sina motståndare bakom ljuset genom att tala sanning. Således,
Bismarck talade icke om huru förhållandet var, för att man skulle
tro honom, utan för att man icke skulle tro honom.

Mina herrar, slutligen har konstitutionsutskottets ordförande
gått in på en tolkning af det kungl. förslaget, för den händelse
ni skulle antaga detsamma. Han sade, att detta förslag skulle
icke alls inverka på sekretessen beträffande den förberedande behandlingen
af de utrikes ärendena, utan endast beträffande besluten,
och att fortfarande skulle kvarstå den befogenheten för konungen,
som hittills funnits, att genom utrikesministern på lämpligt
sätt förbereda dessa ärenden. Herr Blomberg åberopar 11 §
i förslaget, som innehåller, att n mål, som angå rikets förhållande
till främmande makter, skola alla meddelanden till främmande
makt eller konungens sändebud i utlandet, utan afseende å ärendets
beskaffenhet, ske genom ministern för utrikes ärendena». Jag
vågar icke ställa upp mitt omdöme mot konstitutionsutskottet, men
jag fruktar, att här föreligger en liten misstolkning. Huru är
det för närvarande? Jo, nu hafva vi i 11 § den bestämmelsen,
att alla meddelanden i ministeriella mål till främmande makt skola
ske genom ministern för utrikes ärendena, men därjämte hafva vi

Otisdtigen dcu 19 Februari

N:<> 18.

i samma paragraf en föreskrift om beredande af dessa utrikes ärenden.
Det heter nämligen i 11 §: ■»Ministeriella mål, hvarmed förstås
alla de, som angå rikets förhållande till främmande makter,
skola, på det sätt konungen lämpligast synes, beredas af ministern
för utrikes ärendena, hvilken det tillhör» etc.

Denna bestämmelse i 11 § är upphäfd i det kungl. förslaget,
och i stället träder i kraft för dessa mål liksom för alla andra
bestämmelsen i 10 §: »Innan ärendena hos konungen i statsrådet
föredragas, skola de genom nödiga upplysningars inhämtande från
vederbörande ämbetsverk af den föredragande beredas». Men om
så är, hvad betyder då bestämmelsen i 11 § om meddelanden genom
utrikesministern till främmande makter. Jo, den betyder
uppenbarligen, att konungen icke på bakvägar får meddela sig
med främmande makter, utan endast genom utrikesministern. Således
har denna föreskrift intet att göra med själfva beredningen
i öfrigt af de diplomatiska ärendena, och följaktligen kvarstår
den anmärkningen, som gjorts mot förslaget äfven i denna del.

Mina herrar, man skulle kunna tycka, att här göres en alltför
stor affär af detta förslag. Så är dock icke fallet med dem,
som motsatt sig detsamma. Yi hafva nämligen den bestämda uppfattningen,
att allt, som kan stärka vårt lands ställning i förhållandet
till främmande makter, måste göras. Intet är oväsentligt
därvid, framför allt intet, som kan öka vår fara eller hindra vår
själfbevarelse. De som hafva kommit fram med detta förslag hafva
enligt vår mening icke sett alla konsekvenserna af detsamma.
Man kan icke ens till stöd för förslagets framläggande åberopa en
allmän folkopinion, som skulle hafva kraft något sådant. Och för
öfrigt, äfven om så skulle hafva varit fallet, är det min öfvertygelse,
att denna kammare, ja, hela vårt svenska folk sätter mera
värde på att det kungl. baneret af regeringen bäres högt, än att
det fladdrar för dags vinden.

Jag yrkar afslag å det föreliggande förslaget.

Herr Blomberg: Jag skall endast be att få fästa uppmärksamheten
vid ett förhållande. Jag har alldeles icke förbisett, att
själfva förberedelsen af ärendena kommer att falla under reglerna
i regeringsformens 10 §, jag bär endast framhållit, att det gäller
protokollen, då man talar om sekretessen. Protokoll föras ju icke
förr än frågorna äro föremål för beslut af konungen. Före beslutet
gå förberedande förhandlingar antingen med de särskilda
ämbetsverken, om ärendet rör den inre regeringen, eller med sändebuden,
om det är fråga om utrikes angelägenheter. Ministern för
utrikes ärendena kan efter ändringen lika väl göra sina intima
meddelanden till de utländska sändebuden eller genom Sveriges
sändebud till de främmande staternas utrikesministrar som hittills.
Med afseende på sekretessen gäller öfver hufvud samma förhållande
enligt det nya förslaget som enligt den nuvarande lagstiftningen.

Ang. ministe riella

ärendens

öfverförande

till statsråde.

(Forts.)

N:o 13.

Onsdagen den 19 Februari.

Ang. minist e riella

ärendens

öfverförande

till statsrådet.

(Forts.)

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Trolle:
Jag skall icke tillåta mig att länge upptaga kammarens tid utan
endast betona — hvad beträffar sekretessen, hvarom så mycket
talats, — att denna synes omöjligen kunna genom det föreliggande
förslaget äfventyras i högre grad än enligt nu gällande lagstiftning
är fallet. Det anfördes, att då i stället för de tre de åtta statsråden
skulle få reda på dessa saker, skulle det faktum, hvarom
man förhandlar, blifva mera allmänt kändt. Men, mina herrar,
jag tror icke, att publicitet är att befara därför, att några regeringens
ledamöter fa kännedom om en förhandling. Se vi på den
nuvarande situationen, så märka vi, hurusom, då förhandlingar, i
hvilka för öfrigt äfven vi deltaga, pågå därute i världen, kommuniquéer
från än den ena regeringen än den andra stå att läsa i
tidningarna. Härigenom uppkommer notoriteten, och från det
ögonblicket är förhandlingen ett kändt faktum. Därmed blir det
ock lika möjligt för konstitutionsutskottet enligt det föreliggande
förslaget, om det antages, som nu att begära och erhålla handlingarna.

Konstitutionsutskottets ordförande har sagt, att han och utskottet
hufvudsakligen utgått från den synpunkten, att sändebuden
komme att utnämnas i statsrådet och icke i ministeriel! konselj.
Ja, det målet hade kunnat nås utan så vidtomfattande grundlagsändring.
Herr Blomberg begagnade tillfället att rikta en anmärkning
mot vår diplomati, och jag vill med anledning däraf påpeka,
att sedan IVa ä 2 år en ny organisation af diplomatien genomförts,
och jag undrar, om det är för konstitutionsutskottets ordförande
möjligt att nu bedöma verkningarna af densamma. Jag tror det
näppeligen.

Herr Trygger har gifvit mig en massa välmenta råd. Han
har bland annat sagt, att jag tydligen förbisett, att den ministeriella
konseljen ensam är ansvarig för konungens beslut. Nej, jag
har ingalunda förbisett detta, och det är just därför och för att få
ansvaret för dessa beslut öfverflyttad på den samlade konseljen,
som jag varit med om att framlägga detta förslag. Påståendet om
förbiseende motsäges därför af själfva propositionens framläggande.
Vidare menade herr Trygger, att jag trodde, det vore statsrådet
som fattade besluten och icke konungen. Det tror jag icke, och
herr Trygger tror nog icke själ!'', att jag hyser en sådan uppfattning.
Slutligen fick jag en uppmaning att tänka stort om mitt
land, därför att jag påstått, att en jämförelse mellan ministeriella
måls behandling på den tiden, som åsyftades, och nu icke vore
möjlig. Kan jag icke tänka stort om mitt land, därför att jag
anser, att dessa specialfrågor icke lämpligen kunna ställas under
belysning genom en jämförelse mellan två så skilda tidpunkter? Jag
tror det icke.

Herr Nyström, Johan Fredrik: Jag kan icke förstå, hvarför
herr Trygger har så mycket att invända mot detta förslag, då
han varit med om unionskommitténs förslag. Jag yttrade i mitt

Dalelagen den 19 Februari

N:o 18.

förra anförande, att dessa förslag i realiteten åsyfta detsamma.
Visserligen fanns i kommittéförslaget föreskrifvet, att konungen
skulle afgöra, när en fråga skulle anses hemlig, men hvad annat
säges här i § 9, där det heter: »Där rikets säkerhet eller eljest
synnerligen viktiga skäl kräfva hemlighållande af mål, som angår
rikets förhållande till främmande makt, skall öfver målet föras
särskildt protokoll.» När nu konungen är den, som besluter i
statsrådet, är det ju tydligen äfven han, som bestämmer, att i en
viss fråga skall föras särskildt protokoll, och därmed är ärendet
hemligt.

Vidare vände sig herr Trygger mot påståendet i mitt förra
anförande, att ministeriella protokoll väl kunna utfordras af konstitutionsutskottet,
men att konungen har rätt att vägra deras
utlämnande. Den lagtolkningen är icke min, utan jag kan hänvisa
såsom stöd för denna uppfattning till en auktoritet, som äfven
i denna kammare bör hafva någon giltighet, nämligen till Rydin.
Dessutom, vill herr Trygger slå upp 105 § E. F. i den grundlagsedition,
som han höll i handen, då han stod på denna plats, skall
han i dess kommentar till denna paragraf finna ett kategoriskt
påstående, att konungen har rätt att vägra dessa protokolls utlämnande.
Sålunda är detta icke någon af mig gjord tolkning in casu,
utan den hittills gällande. Jag vill till detta lägga ett litet meddelande.
Vi hade för några år sedan före inom konstitutionsutskottet
en mycket grannlaga diplomatisk fråga, i hvilken den
ena gruppen af utskottets medlemmar ville infordra protokollen,
men icke den andra. Den dåvarande statsministern förklarade för
mig, sedan saken var utagerad, att om utskottet verkligen yrkat
på handlingarnas utbekommande, så hade regeringen vägrat utlämna
dem. Detta var i full öfverensstämmelse med den tolkning
af § 105, som jag talade om. Något vidare har jag icke att
tillägga.

Herr statsrådet Petersson, Albert: Äfven jag finner mig

uppkallad af det yttrande, som herr Trygger nyss afgaf. Han
beklagade, att han icke i den kungliga propositionen funnit upptagna
till behandling de anmärkningar mot förslaget, som förra
året gjordes inom Riksdagen. Hade jag haft den uppfattningen,
att de af herr Trygger då uttalade betänkligheter mot förslaget
varit uttryck för en mera allmän mening inom denna kammare,
hade jag "tvifvelsutan i propositionen angifvit de skäl, som föranledt,
att jag icke ansett mig böra taga anmärkningarna till eftertid I

fråga om formuleringen af § 9, anmärker herr Trygger i
anslutning till hvad han yttrade förra året — att formuleringen
är för vid, så att regeringen skulle kunna åberopa sig på stadgandet
för hemlighållande af ett protokoll af t. ex. rent inrikespolitiska
skäl. Däremot vill jag säga, att enligt min uppfattning
innehåller Kung! Maj:ts förslag i denna del just hvad som i föreliggande
fäll kan och bör sägas. Där står såsom första skäl för

Ang. ministe riella

ärendens

öfverförande

till statsrådet.

(Forts.)

Onsdagen den 19 Februari.

Ang. ministe- ett beslut om hemlighållande af ett protokoll, att det skall vara
™llai£endejls fråga om »rikets säkerhet». Att i sådant fall konungen bör tille,
lämpa sin rätt att förklara protokollet hemligt, därom torde väl
U (Förtal * i°ke vara tu tal. Det heter vidare: »eller eljest synnerligen viktiga
or s'' skäl». Af den sammanställning, hvari dessa ord förekomma till de
föregående, framgår, att dessa »synnerligen viktiga skäl» skola
vara likvärdiga med hvad som kallas »rikets säkerhet». Därmed
bör det ock vara nog. Att ytterligare i ett kortfattadt grundlagsbud
begränsa och förklara dessa ord synes mig hvarken nödigt
eller nyttigt. Korrektivet mot ett möjligt missbruk är att söka
annorstädes; och herr Trygger har själf i sitt anförande vid sista
riksdagen angifvit den riktiga synpunten, då han sade:

»Och jag anser för min del, att om ärendena öfverflyttas från
ministeriel! konselj till statsrådet, har man däri all den garanti,
som är nödig för att hemlighållande icke skall beslutas, då ej
landets väl kräfver det. Och jag vill fästa kammarens uppmärksamhet
därpå att, om en regering skulle vara så pliktförgäten,
att den tillstyrkte hemlighållande af ett ärende, där dylikt hemlighållande
icke borde äga rum, står det tydligen öppet för en
kommande regering att offentliggöra protokollet med den påföljd,
att den föregående regeringens medlemmar nog komma att få stånda
det ansvar, om icke annat, i den allmänna opinionen, som de ådragit
sig.»

Det är på detta område, garantien mot missbruk af ifrågavarande
grundlagsbud skall sökas, och jag anser i likhet med herr
Trygger, att samma garanti äfven är fullt tillfredsställande.

Med anledning af herr Tryggers anförande i öfrigt torde jag
böra nämna, att när jag nyss sade, att jag icke ansett unionskommitténs
förslag i afseende på sekretessens innebörd och anordning böra
upptagas, och att jag trodde, att det förslaget icke var möjligt
att genomföra, så har jag därmed icke angifvit enda skälet för
mitt afböjande af samma förslag. Jag har gifvetvis börjat med
att pröfva, huruvida det var högst nödigt och nyttigt, och sedermera
undersökt, om det var möjligt att genomföra. Jag har icke
heller sagt, att unionskommitténs förslag vore bättre än det nuvarande.
Härom kunna nämligen råda skiljaktiga meningar. Under
alla förhållanden står det emellertid för mig klart, att med
den utveckling, som vårt parlamentariska styrelsesätt fått, och
med det ökade inflytande på dessa frågor, som Riksdagen under
tidens gång fått, skulle det icke vara många inom Riksdagen,
som ville vara med om att borttaga den urgamla, hittillsvarande
rätten för konstitutionsutskottet att infordra protokollen i de fall,
där det nu är medgifvet. Och den synpunkten har vid förslagets
affattning varit för mig afgörande.

Friherre Akerhielm: För min del är jag af den meningen,

att förslaget icke bör bifallas i den form det nu föreligger. Jag
skall icke upptaga kammarens tid med att därför anföra mina
skäl, ty dessa hafva redan förut framförts från annat håll. Men

Onsdagen den 19 Februari. 31 \;0 )•{_

när jag begär! ordet, har det skett för att förebygga, ett kamma- i»j. ministeren
möjligen under en oriktig förutsättning går till afgörande i rulla ärendens
denna fråga. Jag syftar på det yttrande, som har fällts af en öf”^firande
ledamot af konstitutionsutskottet, en talare på Upplandsbänken.uU ’tatsriidetHan
har med åberopade stöd af en känd grundiagstolkare förnie- (Fort*'')
nät, att konungen verkligen äger rätt att neka utlämna protokoll,
hvilka konstitutionsutskottet begärt med stöd af 105 § regeringsformen.
Denna paragraf lyder:

»Lagtima Riksdags konstitutionsutskott äge att äska de protokoll,
som uti statsrådet blifvit förda, utom dem, som angå ministeriella
ärenden och kommandomål, hvilka endast i det, som rörer
allmänt kända och af utskottet uppgifna händelser, må kunna
fordras.»

Tror verkligen den ärade talaren, att denna bestämmelse i
grundlagen endast innebär en rätt för konstitutionsutskottet att
begära att få dessa protokoll? Det skulle då vara likgiltigt, om
bestämmelsen funnes där eller icke. Den betyder naturligtvis, att
då konstitutionsutskottet äger att af konungen äska dessa protokoll,
har det också rätt att få dem. Därom är jag för min del
förvissad, och jag är ganska säker om, hvilken påföljd som skulle
följa för den ledamot af statsrådet, som vågade tillstyrka konungen
att neka utlämna de protokoll, som af konstitutionsutskottet begärdes
i den ordning 105 § R. F. stadgar. Således när man bedömer
denna fråga, får man icke utgå från den förutsättningen, att
konungen äger att vägra utlämna ett i sådan ordning begärdt
protokoll.

Herr Nyström, Johan Fredrik: Till svar på denna anmärkning.
vill jag påpeka, hvad jag nämnde förra gången, att det är
Rydins uppfattning, och det var endast till honom jag refererade.

Det är ock nyare grundlagsutgifvares uppfattning. Uttrycket i
grundlagen är olika, då det talas om konstitutionsutskottets rätt
att begära andra protokoll och om dess rätt att fördra ministeriella
protokoll, så att det kan täckas, att här kan finnas utrymme för
olika tolkningar. Friherre Åkerhielm har anfört en tolkning och
jag har anfört en. annan, icke såsom gjord af mig, utan af andra,
som äro djupare inne i saken än jag.

Herr Fahlbeck: Jag skall icke med många ord upptaga
ka,mmarens tid i denna redan långa debatt. Men då det förekommit
olika gran dl agstolkningar, kan det vara af vikt att enhvar,
som särskilt intresserar sig för sådana frågor, äfven säger ett ord
därom. Jag tillåter mig alltså att för min del uttala samma uppfattning,
som den näst siste ärade talaren hade, att 105 § regeringsformen
tillförsäkrar konstitutionsutskottet ovillkorlig rätt att få till
sig utlämnadt det protokoll, som detsamma begär.

Sedan jag gjort detta, och. medan jag har ordet, ber jag att
få yttra något äfven i den föreliggande hufvudfrågan.

Nso 13.

Onadagen den 19 Februari.

Ang. ministeriella
ärendens
öfverförande
till statsrådet.

(Forts.)

Jag röstade förra gången emot regeringens förslag, emedan det
kom så omedelbart efter unionsbrottet. Det syntes mig olämpligt,
att vi genast då skulle företaga en ändring i våra grundlagar,
som kunde se ut, som om den stode i samband med detta, men
i år föreligger icke den betänkligheten, och jag är nu färdig att
rösta för förslaget. Därvid ledes jag hufvudsakligen af följande
skäl. Jag finner icke, att den ordning, som infördes 1809, har visat
sig i något afseende så utmärkt, att vi nu skulle med saknad
lämna den. Den utrikespolitik, som Sverige fört under dessa hundra
år, och det sätt, hvarpå våra utrikesaffärer skötts särskildt under
senare tid, göra det för mig snarare önskvärdt att ändra den ordning,
som nu förefinnes. Jag tror alltså, att det är bättre om
ärendena öfverlämnas till rådslag och afgörande inom statsrådet in
pleno. På den tiden, då Sverige hade en stor utrikespolitik, förenades
dessa ärenden i rikets råd in pleno. Finns det blott män
vid konungens rådslag, så kan den yttre formen för de senare vara
skäligen likgiltig. Men nog är det bättre, att dessa ärenden behandlas
som alla andra i stället för i en liten krets på tre personer
och under förhållanden, som kanske ingalunda gifva den trygghet
för goda rådslag och goda beslut, som man kan hoppas, att den
större rådsförsamlingen må innebära.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen jämlikt de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande
hemställt samt vidare på afslag därå, och förklarade sig finna den
förra propositionen, hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja
besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad konstitutionsutskottet hemställt i sitt
utlåtande n:o 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 59;
Nej — 57.

Onsdagen den 19 Februari.

N:o 13.

Vid ånyo skedd föredragning af bevillningsutskottets deri 15
och 18 innevarande februari bordlagda betänkande n:o 10, i anledning
åt väckt motion om nedsättning af tullen å »chopped äpples»,
biföll kammaren hvad utskottet i detta betänkande hemställt.

Föredrogs anyo lagutskottets den 15 och 18 i denna månad Ang. naturen
bordlagda utlåtande, n:o 6, i anledning af väckta motioner om “/ vederiagsändring
af 8 § i förordningen angående lagfart å fång till fast## ““
egendom den lb juni 18 <5 m. m. som ej deltager

Uti en inom Första Kammaren af herr Th. af Ekenstam af- «'' vattenajied gifven

och till lagutskottet hänvisad motion, n:o 34, samt en där- »ingsföretag,

med lika lydande, inom Andra Kammaren af herr M. E. Svällning- ™" m
son väckt och till lagutskottet jämväl öfverlämnad motion, n:o 139,

Imde motionärerna föreslagit, att Riksdagen ville i skrifvelse till
Kungl. Majj:t hemställa att, med upphäfvande af dels hvad som
blifvit i Kungl. Maj:ts nådiga bref den 21 maj 1869 föreskrifvet
angående naturen af de lägenheter, som afstås från hemman i följd
af vattenaftappningar, dels hvad som stadgas i § 8 af nådiga förordningen
den 16 juni 1875 i fråga om lagfart å fång, som skett
i enlighet med gällande författning om ändring eller utrifning af
vattenverk, Kungl. Maj:t måtte förordna, att, därest ägare af

ett hemman eller en lägenhet i den ordning, som stadgas uti gäl lande

lag om dikning och annan afledning af vatten, afsagt sig
den båtnad, som genom ett vattenafledningsföretag beredes hans
jord, samt till följd häraf utaf hans genom företaget förbättrade
mark vederlagsjord utbrytes och de kvarstående deltagarne i företaget
tillskiftas, den jord, som af sådan anledning tillskiftas kvarstående
deltagare, skall anses i allo tillhöra det hemman eller den
lägenhet, för hvilken sådan kvarstående deltagare uti företaget
ingått.

Utskottet hade på anförda grunder hemställt, att förevarande
motioner icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade anförts af herr af Ekenstam mot vissa delar
af utskottets motivering.

Herr af Ekenstam: Herr talman! Mina herrar! Sverige är trots
allt ännu alltjämt möjligheternas land. Hetta upprepas ju litet emellan,
och hvad vi egentligen mena, då vi tala härom, är väl den vinst
vi skola få på våra skogar, grufvor, vattenfall och dylikt. Men
för visso har man fordom icke så mycket tänkt på dessa snart
sagdt nyupptäckta värden, utan förr var det jordbruket, som var
den säkra ekonomiska grund, hvarpå landet var fotadt. Det var
för att uppdrifva detta och för att, såvidt möjligt, lägga landet
under odling, som staten gjorde sina ansträngningar. Man fann,
att en stor del af Sveriges land var vattensjuk eller öfversväm Första

Kammarens Prof. 1908. N:o 13. 3

N:o 13.

Onsdagen den 19 Februari.

Ang. naturen mad, och man fann också, att den enskilda kraften och förmågan
af vederlags- icpe räCkte, om man skulle lyckas att få denna mark odlingsbar.
J/W ''hemman Det var därför, som redan tidigt Sveriges Riksdag började att till
sorn ej deltager utdikning af sådana marker lämna län eller understöd på annat
i vattenafled- sätt. Vid 1840—41 års riksdag får man kanske anse, att de första
ningsforetag, orc[na(je förhållandena i detta fall inträdde. Sedermera bildades
m- 1888 odlingslånefonden pa. 1,000,000 kr., hvilken 1886 höjdes till
(Forts.) 2,000,000 kr. Emellertid befanns, att dessa ganska störa, möjligheter
att till de vattendränkta markerna få odlingslån icke användes
i den omfattning man tänkt sig. Det var därför som man,
alltjämt med tanke på landtbrukets störa betydelse, kom fram med
1901 års stadga, och man trodde att genom de nya bestämmelser,
som då lämnades, skulle dessa lån göras mera begärliga. Emellertid
hafva bestämmelserna i stadgan och särskildt 4:de momentet
varit föremål för mycken tvist. Detta moment utgör egentligen
ock orsaken till att Riksdagen på nytt blifvit besvärad i denna
fråga. Det föreslogs af Kungl. Maj:t att fä följande lydelse: »Lånet
kan af Kung!. Maj:t bestämmas till hela det belopp, hvartill
enligt den fastställda arbetsplanen kostnaden för vattenafledningen
och afdikningen beräknas komma att uppgå beträffande lånesökandenas
andelar i företaget, dock med iakttagande dels att kostnaden
för s. k. tegdikning eller täckdikning härvid ej må inräknas,
dels och att lånet ej må öfverstiga 80 K af det jordförbättringsvärde,
som, enligt hvad väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt
landtbruksstyrelsen anse sig vitsorda, belöper å lånesökandenas
mark.»

Emot den formulering, som sålunda af Kungl. Maj :t framlades,
uppträdde i denna kammare, bland andra ledamöter, herr Cederberg,
som framhöll, att skulle denna lydelse af momentet antagas, blefve
de lånesökande ställda i vida sämre läge än de hittills varit.

Vid dessa utdikningsföretag förhåller det sig nämligen så,
som herrarne veta, att vi hafva först den eller de personer, som
ställa sig i spetsen för företaget, de s. k. sökandena, sedermera är
det en del personer, som afvakta huru företaget skall kunna gå.
Det är möjligt, att de sluta sig till sökandena, men det är ock
möjligt, att de afsåga sig all glädje af företaget, all båtnad. Vidare
hafva vi dem, som från början äro motståndare till företaget
och förklara sig afsåga sig all vinst af detsamma. Då är det så,
att för dessa, som frånsåga sig skyldigheterna att deltaga i kostnaderna
för företaget men också rättigheten att däraf få vinst, af
den jord, som vid vattenafledningen af deras mark blir förbättrad,
utbrytes så mycket som anses motsvara förbättringen af den öfriga
jord, som de äga. Denna s. k. vinstjord tilldelas eller tillskiftas
sedermera de jordägare, som stå kvar såsom delägare i företaget.
För sådana delar hade det ända till år 1901 varit möjligt att få
andel i statslånet. Nu var genom den restriktion, som Kungl. Maj:t
här föreslog i 4:de momentet, sådan möjlighet afskuren. Det var
därför också som herr Cederberg uppträdde och yrkade, att momentet
måtte antagas, dock att därur skulle uteslutas hvad däri

Onsilageu (lan 10 Februuri.

N:o 1».

135

står beträffande de lånesökandes andel i företaget och hvad som An,j- naturen
belöper på sådana sökandes mark och att således åt detta moment ™derlaa*-icke skulle gitvas sådan lydelse, att det afstängde möjligheten atty-”hn hemman
jämväl för s. k. vinstandelar erhålla del af statslånet. «„m ej deltager

I den debatt, som här i kammaren uppstod, var det egentligen i rattenajledingen,
som opponerade sig mot det af herr Cederberg gjorda för- ning »företag,
slaget, och jag har antecknat, att dåvarande statsrådet och chefen m''

för jordbruksdepartementet, Odelberg, instämde i den ändrings- (|,orts-)
formulering, som af herr Cederberg gjorts. Kammaren antog
också utan votering herr Cederbergs förslag och i Andra Kammaren
blef samma förslag, också utan votering, efter yrkande af
herr Ivar Månsson antaget.

Man skulle naturligtvis då kunna tro, att allt vore väl beställdt,
och att det följaktligen skulle vara möjligt, då det gäller
en hel del af dessa stora omfattande företag, att lån skulle kunna
lämnas åt de sökande för den del af jorden, som tillfaller dem såsom
vinstjord. Så har emellertid icke visat sig vara förhållandet.

Det bär icke visat sig vara möjligt ännu så länge att för sådana
andelar få statslån. Utan tvifvel har Kungl. Maj:t, då Kungl. Maj:t
i detta fall stöd! sig på afstyrkande utlåtande från Kung], jordbruksstyrelsen,
funnit, att det uppstått svårigheter vid fastslående af
andelarna af statslånet i ännu knappt befintliga vinstandelar. Det
är dock enligt min tanke en ganska byråkratisk uppfattning, att
man icke skall kunna i enlighet med Riksdagens önskan göra möjligt,
att statslånen verkligen, om än först efter vinstandelarnas
utbrytning, skola kunna utsträckas i angifvet syfte. Det är därföre
som jag tänkt mig, att man genom en ändring i lagparagrafer
lättast skulle kunna komma åt denna sak och få en ändring, som
helt visst vore ganska nödig. Men då vi diskuterat saken i lagutskottet,
har där anförts — och jag har knappt kunnat motsäga
det själf —, att det vore tämligen opraktiskt att taga saken på
det sättet. Den kan utan tvifvel lösas på ett annat och kanske
lättare sätt. Därför har jag icke vågat vidare yrka på bifall till
den motion, som af mig framburits. Men jag har dock funnit, att
saken är af så stor betydelse, att Riksdagen, om den verkligen har
känsla af hvad den själf 1901 beslutit, skulle hafva det intresse
för saken, att den kunde följa mig, om jag nu söker formulera
mitt yrkande på ett annat sätt. Det borde väl i allt fall kunna
tänkas, att det skulle kunna finnas någon möjlighet att i detta
fall komma till rätta och nå just det mål, som Riksdagen klart
åsyftat. 1901. Det är därför, som jag i dag anhåller att få yrka
bifall till ett skrifvelseförslag af följande lydelse:

att Riksdagen i anledning af förevarande motioner ville hos
Kungl. Maj\t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
hvilka åtgärder lämpligen må kunna vidtagas för vinnande af det
med ifrågavarande motioner åsyftade ändamål, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill detta öfvervägande kan föranleda.

Innan jag slutar ber jag blott att få tillägga en sak. Herrarne
skola icke tro, att, då jag här stått och talat om de svång -

N:o 13.

Onsdagen den 19 Februari.

Ang. naturen
af vederlagsjord,
utbruten
från hemman.
som ej deltag er
i vattenafedningsföretag,

m. m.
(Forts.)

heter, som uppstå för dem, som vilja göra afdikningar, dessa blott
äro uppteoriserade. Redan 1901, då denna fråga var före, sade
herr Cederberg, att skulle verkligen ett sådant förbehåll som Kungl.
Maj:t infört i stadgandet få stå kvar, skulle det vara så hinderligt
för en stor del af dessa stora företag, att vissa af dem knappt
skulle komma till utförande. Vidare sade han, att, »om förut funnits
sådana bestämmelser om lånens inskränkning till endast den
kostnad, som belöper sig å mark, tillhörande dem, hvilka på förhand
tillkännagifvit sig vara lånesökande, så skulle icke till stånd
kommit åtskilliga af de odlingsföretag, hvilka med allt skäl kunna
åberopas som stöd för fortfarande odlingslån.»

Strax efter sedan denna fråga förevarit i Riksdagen beslöts
ett odlings- och aftappningsföretag inom den domsaga, där jag är
domare. Just på grund af den behandling, som frågan fått här i
Riksdagen, hade man grundad förhoppning, att andel i statslånet
jämväl skulle beviljas för den vinstjord, som i framtiden skulle
tillfalla sökandena. Nu har det visat sig, att, sedan så många år
gått och sedan man naturligtvis funnit, att många svårigheter
uppstått i ett företag, som omfattar 4—5,000 tunnland, en hel del
af de personer, som ursprungligen beräknats såsom verkliga deltagare
i företaget, afgått och att af alla jordägare eller jordinnehafvare,
som där finnas, endast 43 % af hela jordmassan står kvar.
Egarna af dessa 43 % skola nu, om odlingslånestadgan skall tilllämpas
så som hittills skett, bära hela tungan för utdikningen,
och skola således under alla dessa år, till dess vinstjorden hinner
blifva utbruten och kan blifva säljbar, på ett eller annat sätt uppnegociera
medel för att fortsätta och fullfölja det dikningsföretag,
i hvilket de, man kan nästan säga, blifvit inlockade just genom
Riksdagens beslut 1901. Situationen är så allvarlig för dem, att
man nästan kan säga, att det fins trakter, som hotas af ruin.
Herrarne behöfva endast erinra sig, att i dessa tider, då lån på
namn icke kan fås annat än till 8 % och då lånemöjligheterna för
hvar dag bli färre, det är ytterligt svårt för dem att ordna förhållandena.
Det är för att i någon mån kunna råda bot på denna
sak, som jag här fört ämnet fram, och jag hoppas, att herrarne
välvilligt taga sig det an och bifalla det skrifvelseförslag, hvartill
jag nu ber att få yrka bifall.

Herr Trygger: Herr talman, mina herrar! Mot motionä rernas

förslag har utskottet ställt sig välvilligt med afseende å
det slutresultat, som de önskade vinna, men samtidigt har utskottet
sagt ifrån, att den väg de valt kan man icke gå. Enligt utskottets
mening behöfs i själfva verket icke någon förändring af gällande lagstiftning,
utan det behöfs blott, att myndigheternas uppmärksamhet
fästes på att en riktig tolkning af gällande rätt medgifver förverkligandet
af det önskemål, som motionärerna uppställt. Men
det är klart, att, när det gäller en lagtolkning och framför allt,
när det gäller ett stadgande, som är något svårtolkadt, kunna olika
meningar uppstå, och det finnes åtskilliga, som anse, att det icke

Onsdagen den 19 Februari.

:S7

N:o 13.

är så säkert, att utskottets tolkning är oangriplig. För den hän- Ang. naturen
delse den åsikten skulle segra, har motionären i denna kammare
önskat, att vi skulle skrifva »att Riksdagen i anledning af före-hemman,
varande motioner ville hos Kungi. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t som ej deltager
täcktes taga i öfvervägande, hvilka åtgärder lämpligen må kunna * vattenajiedvidtagas
för vinnande af det med ifrågavarande motioner åsyftade nmosf"reta9
ändamål, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill detta ort ,
öfvervägande kan föranleda».

Men, mina herrar, jag tror icke det duger att aflåta eu sådan
skrifvelse. Motionärens förslag gick ut på en bestämd lagändring.

Denna lagändring kan icke vidtagas. Den är ej lämplig, det erkänner
motionären själf. Går det då an att, därför att det finns
andra vägar att nå detta mål, aflåta en sådan skrifvelse som den
föreslagna till Kungl. Maj:t? När utskottets motivering faller
bort, hvad finns det då kvar! Kungl. Maj:t är ju visserligen,
skola vi hoppas, särdeles skarpsinnig, men att Kungl. Maj:t skall
kunna begripa livad vi vilja, när vi icke skicka med någon motivering
och icke uttrycka oss tydligare, vore väl ändå för mycket
begärdt. För resten ser jag här i kammaren en af regeringens
medlemmar, som kommer att få med denna sak att göra, och mig
synes, att det är bättre, att man enskildt anbefaller hvad man
önskar i regeringens hågkomst än att aflåta denna skrifvelse. Jag
ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Hult: Såsom delägare i ett större vattenafledningsföre tag

i Kalmar län har jag med stort intresse studerat såväl förevarande
motioner som lagutskottets här föreliggande utlåtande,
och tillåter jag mig därför att nu anhålla fä yttra några ord
därom.

Jag har särskildt fäst mig vid hvad utskottet yttrar å sid. 5
och 6, då det nämligen säger: »Skulle vederlagsjorden, såsom motionärerna
ifrågasätta, införlifvas med de hemman eller lägenheter,
hvilkas ägare kvarstå såsom delägare i odlingsföretaget, måste
häraf uppenbarligen påkallas, att utskiftande af ifrågavarande jord
alltid verkställdes, och torde det i de allra flesta fall, särskildt då
vattenafledningsföretaget hade större omfattning, jämväl blifva
nödvändigt att göra ägoutbyte på sätt skiftesstadgan föreskrifver.»

Litet längre ned säger utskottet: »Såvidt utskottet kan finna,

skulle genomförandet af motionärernas ifrågavarande förslag icke
heller medföra någon fördel för ägarne till de fastigheter, i hvilka
vederlagsjorden skulle uppgå. För dessa torde det nämligen vara
förmånligare, att vederlagsjorden äger naturen af en gravationsfri
afsöndring, enär det då blifver lättare för dem att afyttra densamma
till täckande af de kostnader, som förorsakats af företaget.
»

Jag hyser, delande utskottets mening, den åsikten, att dylikt
utskiftande af vederlagsjorden å hemman, som i vattenafledningsföretag
deltaga, skulle vara förenadt med stora kostnader och ännu
större svårigheter att utföra.

N:o 13.

Onsdagen den 19 Februari.

Ang. naturen
af vederlagsjord,
utbruten
från hemman,
som ej deltager
i vattenaRedning
sfer stag,
m. m.
(Forts.)

Om verkställd
granskning af
riksbankens
styrelse och
förvaltning.

För att nu hålla mig till det företag i Kalmar län, som jagnyss
påpekade, är det ett bland de större: det omfattar nämligen
omkring 1,900 har och håller i längd omkring 15 —16 kilometer
och i bredd omkring 700—1,500 meter. Bet omfattar ett antal
hemmansdelar, som närmar sig hundratalet, och när i ett sådant
företag den vederlagsjord som förekommer uppgår endast till några
har, kan man förstå, hvilka stora kostnader och svårigheter det
skulle medföra att fördela denna lilla vederlagsjord på alla hemmanen,
såsom motionärerna velat.

För min del får jag därför säga, att jag i likhet med utskottet
tror, att det är bäst som det är, nämligen att delägare i vattenafledningsföretag
gemensamt blifva ägare af vederlagsjorden, då de
således kunna bruka den för gemensamt behof eller försälja densamma
till täckande af de kostnader för företaget, som belöpa sig
på den utbrutna jorden.

Herr talman, jag yrkar bifall till lagutskottets hemställan.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på föreliggande utlåtande yrkats, dels
att utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock af herr af JEkenstam,
att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner, ville hos
Kungl. Maj:t anhålla, det Kung! Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
hvilka åtgärder lämpligen skulle kunna vidtagas för vinnande af
de med ifrågavarande motioner åsyftade ändamål, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill detta öfvervägande kunde föranleda.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan
vara med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga utskotts
den 15 och 18 innevarande månad bordlagda utlåtande, n:o 1,
i anledning af väckt motion om åtgärder för införande af förenklade
bestämmelser i fråga om anteckning i kyrkobok rörande
svenskar, som från utlandet återinflyttat till Sverige, biföll kammaren
hvad utskottet i detta utlåtande hemställt; och skulle jämlikt
§ 63 mom. 3 riksdagsordningen detta beslut genom utdrag af
protokollet delgifvas medkammaren.

Föredrogs ånyo bankoutskottets den 14 och 15 i denna månad
bordlagda memorial, n:o 2, om verkställd granskning af riksbankens
styrelse och förvaltning.

Bankoutskottet, som enligt § 4 i den för utskottet gällande
instruktion hade att undersöka och granska riksbankens tillstånd
och huru densamma blifvit styrd och förvaltad, hade i förevarande

Onsdagen dun 19 Februari.

N:o 13.

memorial af anförda skal hemställt, att ansvarsfrihet måtte full
mäktige i riksbanken beviljas dels för förvaltningen under år 1906
al bankens såväl hufvudkontor som samtliga afdelningskontor i
orterna, dels ock för de beslut och åtgärder, som funnes antecknade
till fullmäktiges protokoll från och med den 15 januari 1907 till
samma dag innevarande år.

Herr Wal lenberg: Herr grefve och talman, mina herrar! Jag
ber herr talmannen icke ett ögonblick tro, att jag ämnar falla bankoutskottet
i ämbetet, liksom ej heller att jag har för afsikt att på
något sätt vara obehaglig mot herrar bankofullmäktige. Tvärtom
vill jag gärna begagna detta tillfälle för att såsom min mening uttala,
att, alltsedan Riksdagen fann lämpligt att ställa riksbanken
under sakkunnig ledning, den har skötts väl och skapat ett samarbete
mellan riksbanken och de privata bankinrättningarna, hvilket
samarbete är mycket fruktbärande för den allmänna rörelsen, för
landets handel och industri.

Men, just i afseende å detta samarbete är det jag nu kommer
att uttala mig, ehuru jag vill förutskicka den anmärkning, att, om
jag kommer att kritisera detta samarbete, så drabbar kritiken icke
alls herrar fullmäktige — utan den andra parten.

De som följt med våra ekonomiska företeelser hafva funnit, att
sedan en längre tid tillbaka här äger rum en skuldsättning till utlandet
i ovanligt hög grad. Enskilda firmor, aktiebolag och —
sist, men icke minst — de privata bankinrättningarna hafva ökat
sina förbindelser till utlandet och användt sin kredit i en utsträckning,
som kan medföra vissa faror. Jag lämnar de första kategorierna
å sido, då där icke föreligga några rapporter eller någon
statistik med exakta siffror, och håller mig endast till de privata
bankinrättningarna, där bankrapporterna kunna lämna alla siffror
exakt.

Lockade genom anbud, dels direkt från utlandet, dels från här
bosatta mellanhänder, hafva de privata bankinrättningarna under
de senaste åren ökat sin skuld till utlandet, såsom jag säger, på ett
oroväckande sätt. Detta har skett dels genom 3 månaders s. k.
blankotrasseringar, dels genom direkta lån mot reverser med eller
utan hypotek, dels genom s. k. pensionering af växlar. Denna sista
metod går så till, att den svenska banken säljer svenska kronväxlar
till utlandet med en fast beräkningskurs, med skyldighet att vid
förfall återbetala beloppet i utländskt mynt. Redan år 1905, ett
för oss mycket allvarligt år, och då vi icke visste med
säkerhet, om freden skulle kunna upprätthållas, tog denna skuldsättning
sin. egentliga början. Ultimo augusti 1905 uppgick de
privata bankinrättningarnas saldoskuld till utlandet — d. v. s. om
man från deras skuld afdrager allt tillgodohafvande de hade i växlar
i utländskt mynt — till en summa af 35 millioner kronor.

Jag fäste _ redan då uppmärksamheten på det olämpliga och
farliga i att i en tid af oro på detta sätt skuldsätta sig till utlandet;
men skuldsättningen fortgick. I den årsberättelse, daterad

Om verkställd
granskning af
riksbankens
styrelse och
förvaltning.
(Kortfl.)

Ä:o 13.

Onsdagen den 19 Februari.

Om verkställd åen 15 februari 1906, som denbank, där äfven jag är medlem af
granskning af direktionen, afgifvit för år 1905, står att läsa följande: »Penningriksbankens
tillgången inom landet har under större delen af året synbarligen
förvällning motsvarat behofvet. Härvid bör dock anmärkas, att beloppet af de
(Forts) penningar, som vissa bankinstitut under olika former upplånat i
utlandet för att här hemma utvidga sin utlåning, är så stort, att
saldot af de enskilda bankinrättningarnas skuld till utlandet vid
årets slut var högst betydande. Faran af att med sådana medel
öka sin rörelse hotar, därest oförutsedda händelser inträffa, icke
allenast dessa banker utan hela landet. Det vore önskligt, att detta
missförhållande rättades.» Det är därför att jag har den åsikten,
att detta är ett missförhållande, som gäller hela landet, som jag
i dag tagit till orda. Skuldsättningen fortfar emellertid under hela
år 1906. Den kulminerar ultimo maj 1907 med en saldosiffra af
104 millioner kronor. Så kom bakslaget. Det är herrarne bekant,
att det utgick från Amerika, börjande där med en s. k.^ finanskris.
Det högst ovanliga inträffade nämligen, att samtliga Förenta staternas
bankinstitut fingo inställa sina betalningar under en längre
tid. Det nådde äfven oss: utlänningarna återfordrade naturligtvis
sina pengar, och vi finna, att ultimo december 1907 hade denna
saldoskuld af de privata bankinrättningarna till utlandet nedgått
till 57 millioner kronor. Huru hade skillnaden återbetalts? Jo,
därigenom att de enskilda bankinrättningarna anlitade riksbanken
företrädesvis med ^diskontering. Riksbanken i tin tur fick släppa
till de utländska valutorna, men måste i sin ordning anlita riksgäldskontoret.
Lyckligtvis hade herrar fullmäktige i riksgäldskontoret
i god tid begagnat sin lånerätt och i utlandet under sommaren
1907 upptagit lån på nominellt 46,800,000 kronor. Största
delen af detta belopp ställde riksgäldskontoret till riksbankens förfogande,
såsom herrarne kunna läsa i utskottets memorial n:o 1.
Dessutom nödgades riksbanken af sina utländska obligationer sälja
ett afsevärdt belopp till ett dåligt pris. Riksbankens rediskontering
ökades med, om jag icke minnes orätt, 49 millioner kronor.

Om nu riksbanken icke hade kunnat hjälpa med denna återbetalning
till utlandet — och hade riksgäldskontoret i sin tur icke
kunnat ställa ifrågavarands belopp till riksbankens förfogande, så
hade icke de privata bankinrättningarna kunnat betala i den grad,
som utlänningarna återfordrade sina penningar — hvad hade då
inträffat här? Jo, detsamma som inträffade i Amerika, ^ och det är
naturligtvis eu sak som bör undvikas. Jag vill icke ingå i detaljer,
jag vill icke ingå i en beskrifning af hvad en sådan olycka innebär.
Men jag vill här framhålla hvilka betydliga vådor det är för landet
i sin helhet, om dessa privata penninginstitut i hög grad upplåna
pengar på bort tid i utlandet och därmed utvidga sin rörelse. Först
blir det en värdestegring, som är konstlad, allting stiger i värde;
dessutom blir det eu konsumtion, som är oberättigad, och när sedermera
bakslaget kommer, blir det betydligt häftigare än ony landet
företrädesvis begagnat sina egna medel för att utveckla sina näringar.

Onsdagen den 19 Februari.

N:o 18.

Men (let Unna en ändå större fara, och det är nämligen den,
som bör framhållas i dessa tider: vi försvaga vårt försvar. Om
vid en tid, då en sådan skuldsättning når betydliga belopp, vi
skulle indragas i ett krig, hvad händer då? Jo, det blir en Kapplöpning
mellan våra utländska kreditorer att återfordra hvad landet
är skyldigt, och som det är utlånadt på kort tid, är fristen kort.
Då kan statsbanken — och just därför att den har konstruktionen
såsom statsbank, såsom statens egendom — icke bispringa de privata
bankinrättningarna, utan de få inställa sina betalningar, oen
därmed dimbbas också landets kredit af en knäck, som är högst
ovälkommen, just då denna kredit måste tagas i anspråk.

Att vi i våra inre angelägenheter kunna kifvas om åsikter och
annat, det är förklarligt, det är naturligt. Men när det gäller frågor
utåt då måste vi hålla ihop, då måste det enskilda intresset
vika för det allmänna. Här yttrades under debatten om första
frågan på dagens föredragningslista, att vi skola göra allt som kan
göras för att stärka vår ställning — den ärade talaren sade: till
de utländska makterna — jag säger: till utlandet. Vidare sade
samma talare, framför allt skola vi icke göra någonting, som försvagar
denna ställning. Det är sant, såsom han sade, beträffande
diplomatien; det är fullt ut lika sant, och det är kanske ändå
viktigare, i afseende å vår ekonomi.

Min åsikt är, att de privata bankinrättningarna icke allenast
icke skola försvåra riksbankens uppgift, utan att de skola underlätta
denna uppgift, som är att drilva en klok bankpolitik utåt.

Jag har tillåtit mig framföra detta, därför att jag är öfvertygad
om att Första Kammaren delar min åsikt, och jag vill därmed,
att kammaren skall gifva herrar fullmäktige ett moraliskt
stöd i deras sträfvan att få till stånd ett samarbete i denna riktning
med de privata bankerna.

Friherre von Schvverin: Det är uppenbart, att bankutskottet
icke haft någon direkt anledning att i nu föreliggande memorial
yttra något i det ämne. som nyss här så sakligt blifvit behandladt
af den framstående representanten för de privata bankinrättningarna
i Sverige. För min del kan jag likväl icke annat
än vara tacksam att redan nu ett sådant uttalande framkommit —
och kommit i så klara former. Det veta vi väl alla, därom är jag
åtminstone öfyertygad, att just denna stora skuldsättning till utlandet
innebär en fara för riket, och vi hafva hört den föregående
ärade talaren erkänna, att det som denna gången räddade oss från
en kris var, att riksbanken kunde ingripa och hjälpa de privata
bankinrättningarna. Men hvarför och hur har riksbanken kunnat
göra detta? Jo, därför att riksgäldsfullmäktige i god tid skaffat
sig stora tillgångar utomlands, som de kunde draga på.

Jag hoppas och jag förmodar, att det häraf framgår klart och
tydligt, att man får laga så, att den centrala penninginrättning,
riksbanken, på hvilken allting till »syvende och sist» hänger, blir
satt i tillfälle att icke vara beroende af en sådan tillfällig omFörsta
Kammarens Prof. 1908. N:o 13. 4

Om verkställd
granskning af
riksbankens
styrelse och
förvaltning.

(Forts.)

N:o 13.

Onsdagen den 19 Februari.

Om verkställd ständighet som den, att riksgäldskontoret hade stora fordringar på
granskning af utlandet, utan att riksbanken på ett eller annat sätt förstärkes.
strehe^oTh Jag hoppas, att riksbankens principal, Riksdagen, redan under påförvaitning.
gående riksmöte blir satt i tillfälle att pröfva och öfverväga videörts.
) tagande af någon åtgärd i den ena eller andra riktningen i detta
syfte.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i nu föredragna memorial hemställt.

Eöredrogos och hänvisades till statsutskottet de under sammanträdet
aflämnade kungl. propositionerna.

Herr Sjöcrona väckte en motion, n:o 46, angående ändring af
§ 31 regeringsformen och § 16 riksdagsordningen enligt hvilande
grundlagsändringsförslaget.

Denna motion blef på begäran bordlagd.

Anmäldes och bordlädes:
statsutskottets utlåtanden:

n:o 2, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
första hufvudtitel, innefattande anslagen till kungl. hof- och slottsstaterna,

n:o 3, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
andra hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet,
n:o 4, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
tredje hufvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet,
n:o 26, i anledning af väckt motion om anslag till utgifvande
af en uppslagsbok öfver 1908 års lagtima Riksdags arbete,

n:o 27, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om utbyggande af den elektriska kraftstationen
vid Trollhättan samt om ledningar för distribuering af
elektrisk energi från nämnda station, och

n:o 28, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag dels för istån dsättande och ombyggnad
af Skanörs hamn, dels ock för upprensning af det s. k.
Väckholmssundet; äfvensom
lagutskottets utlåtanden:

n:o 7, i anledning af väckt motion om antagande af lag om
tjänsteaftal mellan husbönder och tjänare,

Onsdagen den 19 Februari.

n:o 8, i anledning af väckta motioner om skrifvelser till Kungl.
Maj:t angående åtgärder för befordrandet af återinflyttning hit till
landet af från riket utflyttade personer,

n:o 9, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Konungen
med begäran om utredning, huruvida vissa sjukdomar må
utgöra äktenskapshinder och skäl till återgång af äktenskap m. m.,
n:o 10, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ansvar för den, som utsätter annan person för
venerisk sjukdom m. m., och

n:o 11, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen
angående vidgad rätt till utträde ur statskyrkan.

Justerades åtta
kammaren åtskildes k

protokollsutdrag
1. 2,0 4 e. m.

för denna dag, hvarefter

In fidem

A. v. Krusenstjerna.