1908. Andra Kammaren. N:o 64 (Riksdagens protokoll 1908:64)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1908. Andra Kammaren. N:o 64.

Tisdagen den 19 maj.

Kl. 1/2 3 e. m.

§ I Justerades

protokollen för den 12 och den 13 innevarande maj.

§ 2.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande
n:o 20, statsutskottets utlåtanden och memorial n:is 146, 147, 148,
149, 150, 151, 152, 153, 154, 155, 156, 157 och 158, lagutskottets utlåtanden
n:is 68, 69, 70, 71, 72, 73 och 74 samt första särskilda utskottets
utlåtande n:o 2.

§ 3.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag ber att
till kammaren få hemställa, att kammaren ville besluta att bland två
gånger bordlagda ärenden å föredragningslistan för morgondagen uppföra
först andra särskilda utskottets utlåtande n:r 1, Andra Kammarens
fjärde tillfälliga utskotts utlåtande n:r 35, Andra Kammarens
femte tillfälliga utskotts utlåtande n:r 36, lagutskottets utlåtande n:r
68, lagutskottets utlåtande n:r 69, lagutskottets utlåtande n;r 70, lagutskottets
utlåtande n:r 71, första särskilda utskottets utlåtande n:r 2,
första särskilda utskottets utlåtande n:r 3, första särskilda utskottets
utlåtande n:r 4, första särskilda utskottets utlåtande n:r 5, första särskilda
utskottets utlåtande n:r 6, i nu nämnd ordning, samt därefter
öfriga ärenden i den ordning, hvari de förekomma på föredragningslistan
för i dag.

Denna hemställan bifölls af kammaren.

§ 4.

Anmäldes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

Andra Kammarens Prof. 1908. N:o 64.

N:o 64.

Tisdagen den 19 Maj.

n:o 126, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anslag
till en vetenskaplig expedition till Spetsbergen år 1908;

n:o 127, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde hufvudtiteln gjorda framställning i fråga om bidrag till
åtgärder för höjande af det mindre jordbruket; och

n:o 128, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition i fråga om
vissa af magnesitaktiebolaget Tarrekaise arrenderade mineralfyndigheter
å kronojord i Norrbottens län.

§ 5.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets memorial:

n:o 159, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut angående
lönereglering för rikets universitet och karolinska mediko-kirurgiska
institutet; och

n:o 160, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut angående
aflöningsförhöjning för riksförsäkringsanstaltens tjänstemän och betjänte;
samt

första särskilda utskottets utlåtanden:

n:o 7, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående
upphörande af det från viss jord i Skåne, Halland och Blekinge utgående
landgille m. m., dels en inom Andra Kammaren i ämnet
väckt motion; och

n:o 8, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående
ändring i grunderna för upphörande af den i Göteborgs och Bohus
län utgående landskyld, dels en inom Andra Kammaren i ämnet väckt
motion.

§ 6.

Justerades ett protokollsutdrag.

§ 7.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr A. Ekman i Mo gård under 2 dagar f. o. m. den 20 maj och

» J. E. Centerwall » 4 » » » 23 » .

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 2.54 e. m.

In fidem

Herman Palmgren.

Onsdagen den 20 Maj, f. m.

N:o 64.

Onsdagen den 20 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna dödsattest:

Dödsbevis.

Att Gullbrand Elowson med nedanstående ålder: 72 år 6 månader
3 dagar; civilstånd: gift — samhällsställning (egen): lektor, riksdagsman;
bostad: Karlstad n:o 10 Hamngatan; afled i Stockholm Vasagatan
8 den 19 maj 1908 kl. 8.20 f. m.

Hufvuddödsorsak; Nephritis chronica + diabetes. (Kroniskt njurlidande
+ sockersjuka).

Intygar härmed
Stockholm den 19 maj 1908.

J. G. Edgren,
e. o. professor i medicin.

Sedan berörda attest blifvit uppläst, yttrade

Herr talmannen: Mina herrar! Vi ha nu hört officiellt bekräftas
det sorgebud, som i går spreds, att representanten för Karlstad i
Andra Kammaren lektor Gullbrand Elowson skördats af döden. Med
honom bortgick ur tiden en af denna kammares både till lefnadsår
och riksdagsår äldste ledamöter. Varm fosterlandsvän, deltog han
med allvarligt nit och lifligt intresse under sin krafts dagar i riksdagsarbetet,
och framstående förtroendeuppdrag tilldelades honom af denna
kammare. Väl bevandrad i våra grundlagar, omfattade han med särskildt
intresse viktigare grundlagsfrågor, och såväl hans anföranden
som de af honom afgifna motionerna bära därom vittnesbörd. Vi
hafva i honom förlorat en god kamrat och en värderad vän, och jag
är förvissad om, att kammarens ledamöter gärna önska, att det gifves
uttryck såväl åt vår sorg och saknad öfver den bortgångne som åt
våra känslor af deltagande för dem, som nu närmast stå sörjande vid
hans bår.

Vi bevara den bortgångne kamraten och vännen i aktad hågkomst
och lysa nu frid öfver hans minne.

Kammaren, hvilkens ledamöter stående åhörde herr talmannens
yttrande, beslöt, på hemställan af herr talmannen, att jämlikt 28 §
riksdagsordningen ingå till Konungen med anmälan om den inom
kammaren uppkomna ledigheten; och blef ett i sådant afseende på

N:o 64.

An rjående
''anslag till
tuberkulossj
allvar dsanstalter.

4 Onsdagen den 20 Maj, f. m.

förhand uppsatt skrifvelseförslag, som nu upplästes, af kammaren
godkändt.

§ 2.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels till Riksdagens skrivelser till Konungen:
n:o 129, angående utredning, huru s. k. moderskapsförsäkring må
genom statens försorg kunna beredas barnaföderskor;

n:o 130, angående inskränkning i tiden för jakt å älg m. m.;

och

n:o 131, angående ersättning åt vissa ledamöter i inskrifningsnämnd
och inskrifningsrevision;

dels ock till paragrafer i riksdagsbeslutet:
n:o 25, angående kreditivsummorna;

n:o 26, angående inskränkning i rätten att å tillverkningsställe
till afhämtning försälja därstädes tillverkadt vin och Öl;

n:o 27, angående ändring i 20, 21 och 22 §§ i lagen om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring den 27 juni 1896;

n:o 28, angående upphäfvande af bestämmelser om kapellförsamlings
skyldighet att deltaga i moderkyrkans byggnad och underhåll;
och

n:o 29, angående vissa bestämmelser rörande gränstrafiken mellan
Sverige och Norge.

§ 3.

Statsutskottets häruppå föredragna memorial, n:o 159, i anledning
af kamrarnas skiljaktiga beslut angående lönereglering för rikets universitet
och karolinska mediko-kirurgiska institutet, lades till handlingarna.

§ 4.

Vidare föredrogs statsutskottets memorial, n:o 160, i anledning af
kamrarnas skiljaktiga beslut angående aflöningsförhöjning för riksförsäkringsanstaltens
tjänstemän och betjänte; och blef den i detta
memorial föreslagna voteringspropositionen af kammaren godkänd.

§ 5.

Föredrogos, men bordlädes åter första särskilda utskottets utlåtanden
n:is 7 och 8. .

§ 6.

Andra särskilda utskottets utlåtande, n:o 1, i anledning af dels
Kung!. Maj:ts proposition angående anslag till uppförande af tuberkuloss
jukvårdsanstalter m. m. dels ock sex med föranledande af propositionen
väckta motioner, föredrogs häruppå.

Onsdagen den 20 Maj, f. m.

Punlcten l:o).

Utskottets hemställan bifölls.

Sedan utskottets hemställan i punkten 2:o) blifvit uppläst, lämnades
på begäran ordet till:

Herr Olsson i Heden, som yttrade: Herr talman, mina herrar!

Det är med en viss tvekan jag tager till ordet i denna fråga, då man
möjligen i denna sena timme af riksdagen skulle kunna riskera att
därmed skada själfva den förevarande saken. Jag skall dock tillåta
mig att göra ett yrkande i en punkt, som visserligen i och för sig är
af väsentlig betydelse, men som jag dock tror icke vara af beskaffenhet
att genom mitt yrkande skada frågan i sin helhet.

Såsom framgår af föreliggande betänkande, har Kungl. Maj:t i den
proposition, som ligger till grund för detsamma, föreslagit, att ett statsbidrag,
motsvarande en fjärdedel af byggnadskostnaden, oberäknadt
kostnaden för anskaffande af tomt, skulle utgå för uppförande af
tuberkulossjukvårdsanstalter af den beskaffenhet, som Kungl. Maj:t
närmare angifvit. Åtskilliga motionärer ha däremot yrkat, att detta
statsbidrag skulle utgå med hälften af den beräknade byggnadskostnaden.
Jag har varit en af dessa motionärer och har t. o. m. i vissa
fall haft vidsträcktare yrkanden. Då det emellertid icke skulle tjäna
någonting till att beträffande öfriga delar af min motion göra något
yrkande, skall jag stanna vid yrkandet med afseende på storleken af
statsbidraget.

• Utskottet har på sätt och vis tillstyrkt bifall till motionärernas
förslag, att statsanslaget måtte utgå med hälften af beräknade byggnadskostnaden,
men kommer till samma resultat som Kungl. Maj:t
med afseende på det maximibelopp, med hvilket detta anslag får utgå
per sjukplats. Kungl. Maj:t har i denna del, under förutsättning att
bidraget utgår med en fjärdedel af byggnadskostnaden, föreslagit, att
maximibeloppet för statsbidraget skulle sättas till 1,000 kronor för
hvarje plats. Utskottet har likaledes hemställt, att det skulle utgå
med högst 1,000 kronor, men förutsätter härvid, att statsbidraget skulle
utgöra hälften af byggnadskostnaden. Denna utskottets hemställan är
föranledd särskildt af en motion, som är aflämnad dels i Första Kammaren
och dels här i Andra Kammaren, i hvilken ett sådant yrkande
framställts. Dessa motionärer ha därmed afsett att främja uppförandet
af den billigaste typen af dessa sjukvårdsinrättningar. Tuberkuloskommittén
har nämligen, såsom vi torde erinra oss, beräknat, att en
sjukvårdsinrättning af den billigaste typen skulle draga en kostnad af
omkring 2,000 kronor för hvarje sjukplats. Emellertid ha de myndigheter,
medicinalstyrelsen och andra, som yttrat sig öfver förslaget,
ansett denna beräkning alldeles för låg och i stället stannat vid ett
belopp af 3,000 kronor för hvarje sjukplats för denna billigaste typ,
och denna beräkning har Kungl. Maj:t också lagt till grund för propositionen.

Emellertid anser jag, att, om Riksdagen nu verkligen vill besluta,
att bidrag af statsmedel skall lämnas med hälften af kostnaden för

N:o 84.

Angående
antlarf till
tuberkulosrjukrårdgav
»t alter.
(Forts.''''

N:o 64.

Onsdagen den 20 Maj, f. m.

Angående
anslag till
tuberkulossj
ukvårdsanstalter.

(Forts.)

dessa mindre sjukvårdsanstalter, beslutet därom också bör vara så
affattadt, att hälften i hvarje fall kan komma att utgå. Utskottet har
tänkt sig, att 1,000 kronor för hvarje sjukplats skulle räcka till hälften
i de fall, där man kan köpa gamla byggnader och aptera dem till
sjukstugor eller har särskild utsikt att på annat sätt kunna bringa
ned anläggningskostnaderna. Men man har ingen garanti för, att det
blir de, som bäst behöfva stöd i form af statsbidrag, som ha förmånen
att kunna skaffa gamla byggnader, som lämpligen kunna användas,
och därför anser jag, som sagdt, att, om bidraget skall utgå med hälften
till dessa mindre anstalter, man måste ställa så till, att maximibeloppet
också i hvarje fall räcker till hälften. Ty statsbidraget får
icke öfverstiga hälften af byggnadskostnaden, och till grund för beräkningen
häraf läggas rividerade och godkända räkenskaper, som visa den
verkliga kostnaden. Detta är således ett maximibelopp, som icke får
öfverskridas, och är det så, att den verkliga kostnaden öfverstiger

2.000 kronor, stannar dock statsbidraget vid 1,000 kronor. Från det
län jag tillhör, har jag en färsk erfarenhet af, huru svårt det är att i
dessa fall kunna åstadkomma något, och detta föranledde mig att
motionera om, att i den beräknade kostnaden utgift jämväl för anskaffande
af byggnadstomt skulle få inräknas. Jag anser detta vara
en riktig och rättvis konsekvens af hvad som föreslås i den kungliga
propositionen och som också utskottet tillstyrkt, nämligen att byggnadstomt
skulle kunna erhållas gratis å kronans mark. I landstingsområden,
som hafva denna förmån och där tjänlig mark finnes att
tillgå, får man tomt gratis, under det man i andra däremot får betala
sådan ganska dyrt. Vi hafva i Bohuslän haft en kommitté, som utreda
dessa frågor, och denna kommitté hemställde hos förra årets landsting
att för en dylik anläggning inköpa ett föreslaget tomtområde, som
skulle kosta 32,000 kronor, och häraf ser man, att kostnaden för tomt
spelar en mycket stor roll. Jag har emellertid ingen utsikt att vinna
något i denna del — jag nämner detta i förbigående — och jag skall
därför endast med afseende på första punkten under B i momentet 2
yrka, att maximibeloppet måtte sättas till 1,500 kronor i stället för

1.000 kronor. Detta maximibelopp skulle enligt Kungl. Maj:ts beräkning
i hvarje fall räcka till sådana billiga typer af sjukvårdsinrättningar,
som man företrädesvis vill understödja.

Man kan nu säga, att kammaren i första punkten redan fattat
beslut med afseende på hela det belopp, som man skall reservera för
ändamålet. Men jag tror, att vi, därest kammaren skulle bifalla mitt
yrkande, icke riskera, att detta skulle föranleda några svårigheter, ty
jag antager, att för nästa år icke så många dylika anstalter komma att
uppföras, att icke 400,000 kronor godt räcka till. Och för öfrigt,
därest det är så, att man icke genom denna begränsning afser att
göra någon synnerligt stor inskränkning i hvad man eljest skulle
utgifva och om man är öfvertygad om att 1,000 kronor i de flesta
fall räcka till, är det ingen risk att gå med på mitt yrkande. Jag
anser konsekvensen och rättvisan bjuda, att, om staten skall bidraga
med hälften af den beräknade byggnadskostnaden, man också bör
fatta ett sådant beslut, att i alla fall denna hälft kan utgå för den typ,
som man vill förnämligast understödja.

N:o 04.

Onsdagen den 20 Maj, f. ra.

Ja, som sagdt, jag skall be att få yrka, att i första punkten under
B) i momentet 2 måtte införas 1,500 kronor i stället för 1,000 kronor.

Herr Wawrinsky i Saltsjöbaden: Såsom kammaren vid en jämförelse
mellan Kungl. Maj:ts proposition och utskottets förslag torde
finna, är den enda skillnaden dem emellan den, att då Kungl. Maj:t
föreslagit, att statsbidraget måste bestämmas till en fjärdedel af den
verkliga byggnadskostnaden, har utskottet höjt detta bidrag till hälften.
Skälet, hvarför utskottet gjort denna ändring, är helt enkelt det, att
utskottet önskar understödja eller så att säga premiera billiga byggnader.

Genom att sätta bidraget till en fjärdedel af byggnadskostnaden
skulle uppenbarligen kommuner eller län, som för en ringa kostnad
lyckats få en gammal byggnad omändrad till sjukhus eller fått ett
sjukhus uppfördt för en kostnad af exempelvis 2,000 kronor per sjuksäng,
endast få en fjärdedel af denna summa i understöd och alltså i
senare fallet blott 500 kronor per säng. Däremot skulle de, som bygga
dyrt, t. ex. för 3,000 eller 4,000 kronor per sjuksäng, få en absolut
taget större summa i understöd sig tilldelad. Detta har utskottet
ansett icke vara en riktig princip, utan hellre önskat att såvidt möjligt
understödja de kommuner, som byggde billigt, synnerligast som
dessa kommuner i allmänhet kunna antagas hafva den minsta ekonomiska
bärkraften.

Nu blir, om utskottets förslag antages och byggnadskostnaden betalas
af statsverket intill hälften, följden naturligtvis den, att den
föreslagna anslagssumman för år 1909 af 400,000 kronor eller 4,000,000
kronor för de 10 byggnadsåren tillsammans icke räcker till, såvida
man icke sätter en bestämd gräns för kostnaden, och detta är just
skälet till att utskottet bibehållit Kungl. Maj ds förslag om att ett
maximum af 1,000 kronor per sjuksäng skulle ställas till vederbörandes
förfogande. Härigenom riskerar naturligtvis statsverket icke att få
betala mer, än enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle blifva fallet. Åtminstone
skulle det blifva ytterst obetydligt mera.

Skulle däremot herr Olssons i Heden förslag bifallas, fruktar jag,
att man icke kan förutsäga, hvart det bär hän. Det är mycket möjligt,
att för år 1909 400,000 kronor skulle blifva tillräckligt på grund
af det utaf herr Olsson anförda skälet, att icke så många kommuner
skola vara beredda att redan första året bygga sjukvårdsanstalter. Men
sedermera torde nog förhållandena blifva något förändrade, och vi
kunna icke i detta ögonblick öfverskåda, hvarthän det skulle leda, om
vi höja maximisiffran till 1,500 kronor per sjuksäng. Möjligt är ju,
att detta icke skulle vara förenadt med någon risk, men det är också
lika möjligt, att den summa af 4,000,000 kronor, som nu beräknas,
kommer att växa ej så obetydligt.

Då härtill kommer, att utskottets förslag redan bifallits i Första
Kammaren och sålunda ett bifall till herr Olssons förslag i Andra
Kammaren skulle medföra antingen gemensam votering eller sammanjämkning
af besluten, i alla händelser ett nytt beslut, förefaller
det mig i anseende till den långt framskridna riksdagstiden vara klokast
.att icke fatta annat beslut än det, som Första Kammaren förut fattat.

Angående
anslag till
tuberkulossjukvårdsanstalter.

(Forts.)

N:o 64. 8 Onsdagen den 20 Maj, f. m.

Angående Det finnes ju alltid den möjligheten kvar, att, om det framdeles skulle
tuberkulos- Y’sa . 1,000 kronor är för litet och att en höjning erfordas, en

sjukvårds- ändring då kan komma till stånd. Vid sådant förhållande anser jag,
anstalter, som sagdt, det lämpligaste vara att biträda utskottets hemställan, hvar(Forts.
) till jag yrkar bifall.

Häruti instämde herr Sundin.

Herr Tengdahl: Herr talman, mina herrar! Jag skall be att

med några ord få påpeka en brist i de uppställda villkoren.

Jag har i utskottet sökt få gehör för upptagande bland de särskilda
villkoren äfven af det, att de sjuka skulle hafva rätt till vård
å den anstalt, som de hade närmast till eller som vore för dem lämpligast
utan hänsyn till hemortsrättsförhållandena. Detta har utskottet
icke velat gå med på, oaktadt staten för sin medverkan ju kan uppställa
hvilka villkor den vill och oaktadt min idé ju redan tillämpas
vid fall af könssjukdomar och eljest vid akuta fall. Det finnes icke
heller något rimligt skäl, hvarför den icke äfven skulle gälla vid
kroniska, sjukdomar. Om de sjuka vilja nöja sig med den vård, som
lämnas å fattigvårdsanstalter, kunna de ju visserligen få vård, där de
vistas — sådan den kan blifva — men här gäller nu att få de tuberkulösa
bort från fattigvården in på speciella sjukhus. Inom fattigvården
är ju förbjudet att transportera en sjuk människa från hennes hemort,
om understödet varit ringa eller hon kan lida men af transporten.
När man nu skall öfvergå till att bereda de tuberkulösa verklig sjukvård
i stället för fattigvård, vore det rimligt, att de icke blefve sämre
behandlade, än om de fortfarande läge under fattigvården.

Jag hoppas, att, när utskottet icke har behjärtat mina synpunkter,
Kung! Maj:t i stället måtte göra det vid bestämmandet af de särskilda
villkoren.

Att hemortsrätten verkligen spelar en roll i denna fråga är alldeles
säkert, ty på alla möjliga orter gå människor, som i det längsta
draga sig för att komma på fattigvården, och vänta på att få hemortsrätt
för „ att komma in på någon sjukvårdsanstalt för tuberkulösa.

Min„ ståndpunkt är alltså, att läkarens samvete och icke hemortsrättsförhållandena
skall afgöra, i hvilken tur och ordning patienter
skola intagas.

För öfrigt skall jag be att få anmärka såsom en brist i den
kungl. propositionen, och till följd däraf äfven i utskottets utlåtande,
att man saknar tvång att bygga sjukvårdsanstalter. Men detta tvång,
som, enligt hvad jag misstänker, behöfves i framtiden, kan ju komma
sedermera.

Herr Ericsson i Ofvanmyra: Herr talman! Sedan jag begärde
ordet, har utskottets vice ordförande besvarat den framställning, som
gjordes af herr Olsson i Heden, hvarför jag icke behöfver vidare ingå
därpå.

Sedermera har emellertid herr Tengdahl gjort vissa anmärkningar
mot utskottets förslag och Kungl. Maj:ts proposition, och det är med
anledning däraf jag skall säga några ord. Jag tror då, att det är för

N:o 64.

Onsdagen den 20 Maj, f. in.

tidigt att redan nu biträda det förslag, som herr Tengdahl framställde.
Jag tror, att det är tids nog att taga frågan om de sjukes rätt till
vård utan afseende å hemortsrättsförhållandena i betraktande, då vi
nästa gång få saken före, nämligen då det gäller statens bidrag till
driftkostnaderna, i hvilket afseende Kungl. Maj:t utlofvat, att förslag
framdeles skall föreläggas Riksdagen. Jag tror, att det är lämpligare
att då taga denna fråga i betraktande.

På samma sätt förhåller det sig med frågan om tvånget att bygga
sjukhus. Jag tror, att denna fråga är alldeles för tidigt väckt, ty först
bör man se hvad som kan vinnas på frivillighetens väg. Jag har
visserligen hört sägas, att man såväl i Danmark som i Norge slagit
in på den vägen, och att man t. o. m. tvingar de tuberkelsjuka in
på vårdanstalterna. Men, som sagdt, äfven denna fråga lär väl vara
för tidigt väckt, då det nu endast gäller att söka åstadkomma anstalterna
frivilligt. Jag anser således, att ej heller den senast omnämnda
anmärkningen afser något, som nu bör tagas i öfvervägande, hvadan
jag yrkar bifall till utskottets hemställan oförändradt.

Efter härmed slutad öfverläggning gaf herr talmannen propositioner
å de därunder förekomna yrkandena; och blef utskottets hemställan
af kammaren bifallen.

Punkten 3:o.)

Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 7.

Till afgörande förelåg vidare Andra Kammarens fjärde tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 35 angående herr C. A. Lindhagens motioner n:is
212 och 260 om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående vården af de till
lappmarksbefolkningen upplåtna statsskogarne.

Herr Lindhagen hade föreslagit, att Riksdagen ville hos Kung],
Maj:t anhålla om en undersökning ur olika synpunkter rörande de
till lappmarksbefolkningen donerade statsskogarnes vård och brukande
samt förslag till lagstiftning och eventuellt äfven andra åtgärder för
upprätthållande af dessa skogars vid afvittringen afsedda ändamål.

Utskottet hemställde dock, att herr Lindhagens ifrågavarande
motioner icke måtte af Andra Kammaren bifallas.

Efter uppläsandet af utskottets hemställan begärdes ordet af:

Herr Lindhagen, som anförde: Det är i denna sena riksdagstimme,
såsom man brukar säga, knappast lönt att vidare försvara
motionen. Jag vill emellertid till en början förklara, att jag icke vet,
hvem som är mest att beklaga, utskottet eller motionären. Utskottet
har hållit på med detta ämne hela riksdagen, och hvarannan vecka
ungefär har från en eller annan medlem af utskottet till mig rapporterats,
att utskottet vore betänkt på att tillstyrka en skrifvelse, och

Avflående
anslag till
tuber kult*ssjukvårdsanstalter.

(Forts.)

Angående
vården af
vissa statsskogar
i
lappmarken.

N:o 64.

Onsdagen den 20 Maj, f. in.

Angående
vården af
vissa statsskogar
i
lappmarken.

(Forts.)

hvarannan vecka har det meddelats mig, att utskottet ämnade afstyrka
motionen.

Nu har emellertid utskottet slutligen fattat sin position för afslag,
och så godt kan ju detta vara, ty dylika saker äro icke vidare populära,
märkligt nog i synnerhet ej bland dem, som föra på läpparne talet
om nödvändigheten, att bönderna skola ha oinskränkt äganderätt till
sin jord.

Jag skall dock, herr talman, tillåta mig att ur den befolknings
synpunkt, som det här gäller och som är vida mer att beklaga än
både utskottet och motionären, säga några ord till försvar för motionerna.

Såsom framgår af motionerna, har ju staten ägt skogarna i Lappmarken,
och meningen var att genom afvittringen där uppe befolkningen
skulle få dessa skogar för att kunna själfständigt utveckla sig.
Detta har nu gått om intet, och motionärens förslag afser att göra ett
sista försök att förmå statsmakterna att på något sätt upprätthålla
sina afsikter.

Nu är ju detta icke en sak, där man så mycket behöfver kunna
redan nu peka på vissa detaljer att tillämpa vid utförandet, utan det
gäller, om jag så får uttrycka mig, en stämningsfråga. Det är en fråga,
där man bör visa en viss indignation öfver att statens alla afsikter
gått om intet, och det är också en stämningsfråga i det afseendet, att
man bör känna medlidande med den befolkning, som bygger och bor
där uppe. Vid sådant förhållande komme en skrifvelse att få karaktären
af en opinionsyttring, ett uttryck för att något bör göras, och
ur denna synpunkt är det alldeles tillräckligt, att Riksdagen skrifver
om saken, äfven om Riksdagen icke kan redan nu hitta på hvad som
bör göras beträffande de särskilda detaljerna.

Emellertid har motionären tillåtit sig att i sin tilläggsmotion
exempelvis söka angifva några punkter, i hvilka man äfven under
nuvarande förhållanden kunde tänka sig ett ingripande. Utskottet har
inlåtit sig på dessa punkter och förkastat dem hvar för sig samt har
därför också kommit till det resultat, att motionen i dess helhet icke
bör föranleda till någon åtgärd.

Motionären har först framhållit, att det förbud mot bolags skogsförvärf,
som blifvit utfärdadt, borde utsträckas till att gälla all skog.
Detta är något, som bör tagas under öfvervägande. Härom har utskottet
sagt, att detta är mycket viktigt och riktigt, men att motionären i en
annan motion vid denna riksdag uttalat, att han icke vågade sig på
att framföra ett yrkande i denna riktning. Då alltså motionären afstått
från saken, har äfven utskottet afstått. Detta är ett mycket underligt
resonemang, då motionären just i denna motion säger, att denna sak
bör komma under öfvervägande i samband med andra åtgärder, äfven
om motionären ej tilltrott sig kunna påpeka, att totalförbudet redan
vid denna riksdag beslutes. Vill man just slå ihjäl motionären med
hans eget påstående, skall man åtminstone gå till de påståenden, han
gör i de motioner, hvarom nu är fråga. Där förordar han just denna
sak. Då är det en lång omväg att gå till en annan motion och säga,
att detta vill motionären icke vara med om.

Vidare har motionären ifrågasatt, att de rättigheter till utsyning
af skog i lappmarkerna, som ju varit afsedda för befolkningen, måtte

Onsdagen den 20 Maj, i. m. 11 N:° ®4-

i vidsträcktare mån, än sedermera skett, verkligen komma befolkningen Angående
till godo. Motionären har ifrågasatt, att det skulle uttryckligen fastslås, estats att

utsyningarna äro afsedda just för befolkningen, och att det icke slogar i
får utsynas åt främmande personer, åt engelsmän, tyskar, göteborgare lappmarken.
och stockholmare exempelvis. Detta måste anses såsom en minimal ^Forts.)
och rimlig fordran.

Motionären har äfven ifrågasatt, att, när förskottsutsyningar beviljas
för längre tid framåt, hvithet i all synnerhet kommer bolagen till godo,
enär det är de, som i stor utsträckning erhålla sådana utsyningar, man,
om man verkligen skall inlåta sig på denna sak, bör bestämma, att
dessa bolag skola se till, att under den tid, då på grund däraf afverkning
icke äger rum, befolkningen i stället får arbetsförtjänst på annat
sätt, ty det var ju meningen, att folket genom utsyningarna skulle
stadigvarande gagnas.

Slutligen har ifrågasatts, att vid extra utsyning af skadad skog,
som i stor utsträckning beviljats i strid med författningarne, värdet
af det afverkade icke helt och hållet skall såsom god pris tillfalla
dessa engelsmän, tyskar, göteborgare och stockholmare, utan att det
afsättes till en fond till förmån för befolkningen, af hvilken fond dessa
utlänningar, till hvilka jag äfven räknar göteborgare och stockholmare,
få uppbära räntan, så länge de hafva utsyningsrätt, men som sedermera
också stannar kvar hos befolkningen och icke går till främlingarna.

Jag har också tillåtit mig framhålla, att den skogsvårdskommitté,
som tillsatts för att för Norrland och Dalarne afgifva förslag till förbättrad
skogsvård å statens och de under statens tillsyn stående hemmans
skogar, måhända kan komma in på den tanken, att man i
skogsvårdens intresse just bör hugga ut en massa skadad skog, hvarigenom
en stor del af skogskapitalet- skulle förbrukas. Det är då af
vikt, att denna kommitté och eljest alla, som vederbör, också få klart
för sig, att förevarande fråga äfven har en social sida och att värdet
af de extra utsyningarna måste fonderas samt fonderna stanna däruppe,
hvarest utsyningen äger rum.

Nå, hvad säger nu utskottet om allt detta? Jo, utskottet säger
endast: detta kan nog hafva skäl för sig, men kommittén kan ej
undgå »att ägna sin allvarliga uppmärksamhet däråt, i hvad män de
i lappmarkerna förekommande utsyningar af skadad skog och så kallade
förskottsutsyningar äro berättigade och med en rationell skogsvård och
uthållighctsbruk af skogen förenliga». Domänstyrelsen har, fortsätter
utskottet, också visat stort intresse för en rationell skogsvård.

Ja, å la bonneheur, men det är ej detta, motionen talar om, utan
motionen talar om att det är icke blott den rationella skogsvården
utan äfven det rationella användandet af de för afverkad skog inflytande
medel, som man skall befatta sig med. Utskottet svarar alltså
icke alls på hvad motionären framhållit, utan genom det sätt, på
hvithet utskottet resonerar, har på ett synnerligen markeradt sätt understrukits
just behofvet af motionärens framställning i denna punkt.

Så har vidare motionären, för att utskottet må hafva något att
fästa sig vid, framhållit, att man nödvändigt måste se till, att det
blir en förnuftig fördelning af utskylderna där uppe. Nu är det så,
att den stackars bonden, som sitter på hemmanet och har fått en

N o 64.

Onsdagen den 20 Maj, f. m.

Angående
vården af
rusa st åt ssliogar
i
l ppmarken.
(Forts.)

ringa spottstyfver för 50 års upplåtelse af afverkningsrätten till skogen,
fortfarande skall betala alla utskylder för hela hemmanet, oaktadt han
ic e far någon som helst inkomst af skogen, under det att de, som
hafva inkomsten af skogen, de utlänningar jag nyss talade om, slippa
uran alla utskylder för hemmanet. Man har petitionerat till mig i
lappmarken om rättelse i detta afseende, och när staten har skänkt
skogen för ^att hjälpa befolkningen, måtte den väl hafva i sin hand
att ordna så, att något af skogens afkastning går till betalning af u+-skylderna.

Härom säger nu utskottet för det första, att de utsyningsrättigheter,
som sträcka sig mer än 10 år framåt, inom Lappmarken äro
»synnerligen talrika». Det har upplysts, att detta är ett tryckfel och
att det skall stå »ej synnerligen talrika». Utskottet menar sålunda,
att det endast är 10 år framåt, man har att räkna med, och det är
icke så långt. Jag^ skulle hafva föreslagit, att utskottet låtit sitt nu
använda uttryck stå kvar, ty det är verkligen så, att, när ordet »ej»
tages bort,, omdömet blir riktigt, men att, om man skjuter in detta
ord, det blir alldeles oriktigt. Man behöfver endast gå till Norrlandskommitténs
statistik för att inse detta. Den omfattar ungefär hälften
af de inom Västerbottens lappmark upplåtna utsyningsrätter. Denna
hälft utgör 16o,000 hektar, och till 150,000 hektar af denna areal utgår
afverkningsrätten först efter 1920 och sålunda efter förloppet af
den tidsperiod, inom hvilken utskottet påstår, att det skulle vara slut.
lvu säger utskottet, att utskottet har fått sin uppgift från den nyligen
tillsatta skifteskommittén. Jag har läst primäruppgifterna, som denna
skifteskommitté infordrat från jägmästarne i Lappmarken, och dessa visa
precis samma resultat, som Norrlandskommittén kommit till, nämligen
att i den allra största delen af Västerbottens lappmark afverkningstiden
utlöper efter 1920. Jag talar nu icke om antalet afverkningsrätter,
utan ^om arealen, ty de största upplåtelserna afse hela byalag. Inom
etu sådant finnes kanske endast en upplåtelse, men den kan omfatta
en oerhörd areal och många bönder, och det är med arealen man
skall räkna. Jag har också i motionen framhållit, att t. ex. i Sorsele
socken de flesta ^ afverkningskontrakten utgå först 1939, och liknande
är förhållandet på andra ställen. Den befolkning, som skall vänta så
länge på att få tillbaka sina skogar, kommer under tiden att pinas
till döds, ‘Och det är detta, som motionären vill, att Riksdagen i möjligaste
mån skall söka förekomma.

Isu sager emellertid utskottet vidare, att vid den taxering af hemmanen
där uppe, som ligger till grund för utskylderna, icke så mycket
hänsyn tages till skogens afkastning. Nej, detta är mycket riktigt,
men det finnes alltid ett visst taxeringsvärde på dessa hemman. I
detta ingår både skogen och jorden, och det är ju nästan mest skog.
Det kan icke hjälpas, hur man vänder på saken, att dessa utskylder,
som äro oerhördt betungande — i all synnerhet är det vägskatten,
som är upprörande tung — komma att drabba bonden så hårdt, att
han är den mest beklagansvärde slaf man kan tänka sig, när han
skall försöka att genom ett illa aflönadt arbete i skogarna skaffa ihop
medel att betala utskylderna i stället för att få taga af den skog, som
staten gifvit honom.

Onsdagen den 20 Maj, f. in.

N:o 04.

Ja, men sedermera kommer utskottet med en stor trumf och det Angående
är, att vi fått ett förslag om skogsaccis, hvarigenom man tänkt sig, att ^

en viss del af den afverkade skogens värde skulle i form af skatt in- „kogar i
dragas till det allmänna och användas till kommunernas gemensamma lappmarken.
bästa. Ja, detta är ett steg i rätt riktning, det är jag villig att med- (Forts.)
gifva. Men för det första drabbar denna skogsaccis mycket ojämnt.

Det beror helt och hållet på, när afverkningen äger rum, och det blir
sålunda icke en jämn tillgång för hvarje år. Dessutom hafva vederbörande
till förmån för förslaget anfört, att accisen blefve så obetydlig,
att den icke spelar någon stor roll. Det är just därför att den icke
spelar någon stor roll som man har förhoppning, att den skall gå igenom.

Vidare och framför allt måste man också taga hänsyn till att,
äfven om kommunerna få någon inkomst af accisen — den kommer
både bolagens och böndernas hemman till godo i lika mån — i alla
fall kvarstår, att förhållandet mellan bönderna och innehafvarne åt
afverkningsrätten till skogen måste regleras — ty utskylderna komma
ju i alla fall att blifva högst betydliga.

Slutligen har motionären antydt, att man kunde göra något ingrepp
till förmån för bönderna i skifteslagstiftningen. Bland annat har
uppmärksamheten fästs på dessa orimliga ståndskogslikvider, som vid
laga skifte uttagits och gått ut öfver skogskapitalet samt med hela sitt
belopp tillfallit innehafvarne af afverkningsrätten. Förra året beslöt
på motion af mig Riksdagen en skrifvelse om att man borde råda bot
på dessa missförhållanden. Nu anmärker utskottet — och jag betviflar
icke, att utskottet har rätt däri — att skifteskommittén kommer
fram med ett förslag att reglera saken på det sätt, att hela ståndskogslikviden
icke vidare skall såsom god pris tillfalla den, som begärt skiftet
och innehar afverkningsrätten, utan skall fördelas på flera år framåt
efter ordinarie utsyning. Men hvad denna kommitté alldeles icke
kommer att inlåta sig på, är den för lappmarksbönderna synnerligen
aktuella frågan om att de ståndskogslikvider, som redan uttagits, också
skola fördelas på en lång tid framåt. Nu är det så, att afverkningsrättens
innehafvare tagit hela den stora ståndskogslikviden, som icke
ingick i köpet af skogen, utan som de genom en dålig lagstiftning fått
gratis, och sedermera få de därjämte utsyning. Hvad den nuvarande
generationen af småbönder där uppe intresserar sig för, är, att redan
uttagen ståndskogslikvid måtte beräknas på kommande ordinarie utsyningar.
Därmed lärer nämnda kommitté icke befattat sig med det
allra, minsta.

Slutligen har jag antydt, att det är alldeles nödvändigt, att dessa
oerhörda lagaskifteskostnader, som uppstå där uppe, icke betalas endast
af småbönderna, hvilka ej hafva någon inkomst af skogen, utan att
äfven skogsafverkningsrättens innehafvare få bidraga till desamma. I
anledning häraf säger utskottet, att det är anledning antaga, att skifteskommittén
möjligen upptager denna sak i den form, att staten skall
betala kostnaderna. Ja, hur det går med detta, vet man ju icke, men
det är nog bättre att säga ifrån, att något bör göras i denna sak.

Ja, nu har utskottet ansett, att man genom att på detta sätt resonera
om hvarje särskild af de utaf motionären föreslagna åtgärderna
för sig kan komma ifrån saken, i förhoppning att något kommer att

N:o 64.

Angående
vården af
vissa statsskogar
i
lappmarken.
(Forts.)

14 Onsdagen den 20 Maj, f. m.

på de olika hållen göras. Jag har fäst uppmärksamheten på, att utskottet
därvid i väsentliga delar misstagit sig. Men det är icke detta,
det främst är fråga om. Låter man hvar och en handla för sig med
sin lilla utredning, kommer den stora, enhetliga, sociala synpunkten
alldeles till korta. Det är för att få detta stora grepp på det hela,
för att få denna enhet i mångfalden, som det är nödvändigt, att en
opinionsyttring sker. Och då man för någon tid sedan i kammaren
så varmt ordade om, att staten borde upplåta sin jord på det sätt, att
småbönderna erhölle äganderätt, kan jag icke finna annat, än att det
är en full konsekvens häraf att understödja den tanken, att det verkligen
bör komma därhän, att dessa småbönder, som staten velat gifva
äganderätt till jorden, också få behålla något däraf. Men när man
kommer in på denna sak, finnes ingen solidaritetskänsla mellan Sveriges
bönder, utan hvar och en, som sitter besutten inom sin hank och
stör, tycker, att han där har det bra. Blir det fråga om att ställa sig
solidarisk med andra bönder, som gått under i kampen för tillvaron,
samt åt dem återbörda deras hemman, då är man icke med längre.

Herr talman! Det är hopplöst att yrka bifall till motionen, men
jag skall i alla fall göra det såsom en opinionsyttring. Jag hemställer
alltså, att kammaren med afslag å utskottets förslag måtte bifalla
motionen.

Med herr Lindhagen förenade sig herr Eriksson i Rödsta.

Herr Martin: Det är riktigt, att, såsom motionären upplyste,
denna fråga inom utskottet varit föremål för ganska olika meningar
och att utskottet från början tänkt sig, att motionen under någon
form skulle kunna tillstyrkas. Men utskottets beslut måste blifva
beroende på ett inhämtande af upplysningar om de åtgärder, som
redan voro vidtagna eller kunde väntas blifva vidtagna på grund af
taget initiativ i den riktning, som motionären åsyftade, nämligen att
ifrågavarande lappmarksskogar skulle komma dem till godo, åt hvilka
de ursprungligen voro upplåtna.

Utskottet har då funnit, att de flesta af de åtgärder, som på
allvar kunna ifrågasättas för att vinna detta mål, redan på ett eller
annat sätt äro under behandling, och anledningen till att utskottets
utlåtande inkommit så sent har varit, att skifteskommitténs arbeten
pågått och att kommittén först nu efter påsk eller i slutet af april
månad kunnat meddela, till hvilket resultat den skulle komma.

En fråga, hvarpå utskottet icke kunnat inlåta sig, är frågan om
expropriation af civila rättigheter, som otvifvelaktigt innebära laglig
befogenhet för innehafvare af afverkningsrätt i Lappmarkerna att
åtnjuta denna afverkningsrätt. På denna expropriationsfråga har
utskottet icke kunnat ingå, då utskottet har vetat, att ett förslag i
ämnet icke för närvarande skulle hafva någon som helst utsikt att
vinna kamrarnes bifall.

Frånsedt nyssnämnda fråga, har utskottet funnit det vara klart,
att hvad i denna sak skall åtgöras är att förhindra, att de förut förekommande
missbruken af skogsafverkningsrättigheter skola kunna
fortsättas.

N:o 64.

Onsdagen den 20 Maj, f. in.

Dessa missbruk ha uppenbarligen legat däruti, att utöfver den med
ett uthållighetsbruk af skogen förenade ordinarie utsyningen har utsynats
skadad skog, och denna utsyning af skadad skog har icke inräknats i
kvantiteten af den ordinarie utsyningen. Vidare har genom de s. k.
ståndskogslikviderna vid laga skiften stora skogsafverkningar kunnat
ske, och icke heller dessa hafva blifvit inräknade i den ordinarie
utsyningen. Därigenom har uthållighetsbruket uti skogarna 4 lappmarkerna
i hög grad äfventyrats. Nu är förhållandet, att den ena af
dessa kommittéer, den s. k. skogsvårdkommittén, uttryckligen har sin
verksamhet inriktad på att förhindra, att utöfver hvad som är förenligt
med ett uthållighetsbruk någon utverkning får äga rum af
skadad skog eller genom ståndsskogslikvider, d. v. s. att dessa ståndsskogslikvider
och utsyningar af skadad skog skola inräknas i den
ordinarie utsyningen. Men i fråga om ståndsskogslikvider har en förändring
icke kunnat göras, utan att äfven skiftestadgans bestämmelser
bli förändrade, och därför har Kungl. Maj:t, med öppen blick därför,
uppdragit åt skifteskommittén att i detta afseende inkomma med ett
särskildt utlåtande, och är det bekant, att skifteskommittén med synnerlig
kraft tagit itu med denna sak och snart skall inkomma med
utlåtande, i syfte att dessa ståndskogslikvider skola inräknas i de
ordinarie utsyningarna.

Hvad beträffar frågan därom, huruvida några åtgärder kunna vidtagas
mot dem, som, såsom påpekats, erhållit afverkningsrätt genom
kontrakt, så har utskottet funnit, att sådant icke låter sig verkställas,
och jag kan för min del icke annat än uttrycka en förundran däröfver,
att Stockholms stads borgmästare utmålat stockholmare, likasom äfven
göteborgare och utlänningar, så som om de skulle vilja plundra lappmarksbefolkningen.
Det är icke förhållandet. De åtnjuta de af dem
lagligen förvärfvade rättigheter och kunna ej hindras att begagna dem,
men lagstiftaren bör se till att dessa rättigheter få begagnas allenast i
den utsträckning, som varit lagstiftarens mening.

Om den lagstiftning blir genomförd, som sålunda är planerad,
torde otvifvelaktigt följden bli den, att hvad som är förenligt med ett
uthållighetsbruk i Norrbottens och Västerbottens lappmarker kommer
att vidtagas, och då är skogen skyddad på sådant sätt, som för närvarande
kan ske.

Den sociala frågan, som herr Lindhagen velat framhålla såsom
hufvudsak, har Kungl. Maj:t lagt skifteskommittén på hjärtat; och
utaf ett utlåtande, som jag här har i min hand, men som är konfidentiellt,
därför att det ännu icke är afgifvet, skall hvar och en kunna
finna, att skifteskommittén i synnerligt hög grad har behjärtat de
omständigheter, som herr Lindhagen nu har påvisat. Utskottet har
heller icke kunnat underlåta att påpeka, att den omständigheten, att
Kungl. Maj:ts till årets Biksdag afgifna förslag om skogsaccis till
gynnande af kommunerna också har synnerligt stor betydelse i denna
fråga.

Utskottet har, med all den välvilja, som det velat ägna herr
Lindhagens motion, dock icke, med dessa förhållanden för ögonen,
kunnat komma till annat resultat än att för närvarande afstyrka
motionen, och anhåller jag, herr talman, o,pa bifall till detta yrkande.

Angående
vården af
vissa statsskogar
i
lappmarken.
(Forts.)

N.o 64.

Onsdagen den 20 Maj, f. m.

Angående I detta anförande instämde herrar Olsson i Tyllered och Neess.
vården af

visso, stats* •

skogar i Herr Lindhagen: Herr talman! Den siste ärade talarens för lappmarken.

svar bestyrker endast riktigheten af hvad jag anfört. Han har icke
(Forts.) kunnat bemöta hvad jag i de olika punkterna framhöll, och då han
här särskildt har omnämnt, att man lågt vissa kommittéer på hjärtat,
att de skola taga saken om hand, så vill jag först och främst fästa
uppmärksamheten på, att kommittéer icke ha något hjärta, och för
det andra, att om de också hade det, måste de följa sin instruktion,
och i detta fall ingår icke i deras instruktion att på något sätt befatta
sig med den sociala frågan, och för det tredje berör saken många
frågor, som icke alls äro föremål för någon som helst utredning.
Detta är alldeles säkert. Jag har frågat ledamöter af dessa kommittéer
om saken, och de ha då sagt: nej, denna fråga komma vi icke
in på. De pågående utredningarne gälla således icke äganderättsfrågan,
hvem som skall ha skogen, själfva »fickfrågan», utan bara hur den
skall skötas.

Jag erkänner villigt, att utskottet i sin motivering har sagt, att
motionen är synnerligen behjärtansvärd, men ändå har det afstyrkt
den i klämmen. Jag skulle dock ha varit utskottet mera tacksam,
om det varit hur ovänligt som helst i skälen, men tillstyrkt yrkandet.
Jag vidhåller mitt yrkande.

Öfverläggningen var härmed slutad. Sedan herr talmanen framställt
propositioner å de yrkanden, som därunder förekommit, blef utskottets
hemställan af kammaren bifallen.

§ 8.

Om låne- Härefter företogs till behandling Andra Kammarens femte till Tootniuf01''

fälliga utskotts utlåtande, n:o 36, i anledning af väckta motioner an°"m.
iVm"r gående skrifvelse till Konungen i fråga om anordnande af en låneanstalt
för kommuner inom riket m. m.

Till utskottets behandling hade blifvit hänvisade
l:o) en af herr A. O. Rune m. fl. väckt motion, n:o 216, hvaruti
hemställdes, att Riksdagen ville besluta att hos Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och på hvithet sätt en
allmän lånekassa för Sveriges kommuner kunde inrättas och, såvida
utredningen därtill gåfve anledning, vidtaga de åtgärder, som för kassans
bringande till stånd kunde erfordras.

2:o) en af herr J. Jeansson i Kalmar in. fl. väckt motion, n:o 252,
hvaruti föreslogs att i skrifvelse hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes låta utreda, under hvilka villkor allmänna hypotekskassan
för Sveriges städer skulle kunna af staten erhålla en grundfond
å exempelvis trettio miljoner kronor i af staten utgifna räntebärande
obligationer för att därigenom sättas i stånd att på fullt tillfredställande
sätt tillgodose kommunernas och fastighetsägarnes i städer
och stadsliknande samhällen lånebehof, och

3:o) en af herr C. E. Johansson i Jönköping väckt motion, n:o
268, hvaruti föreslogs, att Riksdagen ville beluta att i skrifvelse hos

Onsdagen den 20 Maj, f. m.

N:o 64.

Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj.t täcktes låta utreda, dels huruvida
och under hvilka villkor allmänna hypotekskassan för Sveriges
städer skulle kunna af staten erhålla, i af staten utgifna räntebärande
obligationer, en grundfond af sådan storlek, att hypotekskassan därigenom
sattes i stånd att på ett tillfredsställande sätt tillgodose kommunernas
och fastighetsägarnes i städer och med dem jämförliga
samhällen lånebehof, dels ock, om denna utredning skulle gifva vid
handen, att dessa lånebehof ej lämpligen kunde tillgodoses af en för
dem gemensam kreditanstalt, huruvida och på hvilka villkor staten
skulle kunna på nyss angifna sätt garantera såväl en lånekassa för
rikets kommuner som äfven allmänna hypotekskassan för Sveriges
städer för att sätta dem i stånd att på ett fullt effektivt sätt fylla,
den förra kommunernas och den senare fastighetsägarnes i städer och
med dem jämförliga samhällen kreditbehof.

Utskottet hemställde, att Andra Kammaren ville för sin del besluta,
att Riksdagen måtte i skrifvelse hos Kungl. Maj:t anhålla,

att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och under hvilka
villkor en eller flera hypotekskassor med grundfond af statsobligationer,
tillhandahållna af staten, skulle kunna organiseras i ungefärlig
öfverensstämmelse med motionärernas förslag, eller huruvida kreditväsendet
för kommuner och fastighetsägare i städer och stadsliknande
samhällen kunde på annat sätt ordnas under statens medverkan; samt
att Kungl. Maj:t därefter ville till Riksdagen inkomma med det
förslag, hvartill utredningen möjligen kunde föranleda.

Utskottets hemställan föredrogs, hvarefter

Herr Rune yttrade: Herr talman, mina herrar 1 Då Första Kam maren

afslagit sitt utskotts hemställan, som gick i samma riktning som
nu föreliggande utskottsbetänkande, så kunde man ju tänka sig, att frågan
här i denna kammare icke vore förtjänt utaf någon vidare uppmärksamhet.
Men då jag anser, att frågan är synnerligen viktig, och
då jag vidare under de senare dagarna hört framkastas den möjligheten,
att, om denna kammare nu bra nog mangrant eller enhälligt bifölle
detta utskotts hemställan, skulle regeringen måhända däraf finna
anledning att ägna denna fråga en utredning och därpå grunda ett förslag,
anser jag, att det skulle kunna vara af vikt, huru kammaren
beslutar; och jag är därför intresserad utaf att något närmare beröra
detta ämne.

Jag åhörde debatten i Första Kammaren, och jag fick då den
uppfattningen, att egentliga orsaken, hvarför Första Kammaren icke
ville vara med om förslaget, var den, att, då kommunerna liksom
hela svenska folket som bekant äro mycket skuldsatta, — kanske
mera skuldsatta än tillbörligt är —, det därför icke skulle vara nyttigt
att underlätta en ytterligare skuldsättning genom anordnande af
en sådan statsanstalt, enär detta skulle kunna tänkas innebära en
uppmuntran till slöseri genom att man finge räntan sänkt på dessa
lån. Såsom herrarna erinra sig, uttalades i en reservation mot utskottets
utlåtande i fjol den meningen, att man icke skulle få billigare
Andra Kammarens Prot. 1908. N:o 64. 2

Om lånaanstalt
för

kommuner
m. m.
(Forts.)

N:o 64.

Om låneanttalt
för
kommuner
m. m.
(Forte.)

18 Onsdagen den 20 Maj, f. m.

lån genom att arrangera sådana lånekassor än man kunde få dessförutan.
Detta skäl har jag dock icke i år hört så mycket betonas,,
utan det vill synas, som om alla i år vore ense om, att någon lindring
i räntesatserna skulle man få, om man arrangerade upplåningen
på det sätt, som i utskottets betänkande nu föreslagits.

Nu skall jag be att få närmare ingå på frågan, huruvida, om
man antager, att dessa lån skulle bli billigare, detta skulle gifva anledning
till att kommunerna därigenom skulle komma att skuldsätta
sig mera än förut.

Den, som känner till det sätt, på hvilket, åtminstone hittills,
våra kommunala angelägenheter i allmänhet ha skötts, tror jag icke
kan säga, att det är på samma sätt med kommunerna som möjligen
med många enskilde, att de äro lättsinniga och låna upp medel för
ändamål, hvilka icke kunna anses vara nödiga eller nyttiga. Visserligen
är kommunernas upplåning stor, men det beror på att verkliga
kraf framstått, och med hänsyn till dessa tvingas kommunerna att
låna upp penningar. Vidare, om det nu anses vara nödvändigt att
räntan skall vara bra nog hög för att kommunerna skola låta bli att
sätta sig i skuld, så frågar jag: finns det då icke något annat sätt
att förebygga detta, hvilket jag också anser vara ett mycket lofvärdt
syfte. Jag har, mina herrar, redan i den motion jag i fjol väckte
påpekat en sak, som är värd uppmärksamhet. Det heter där: »Därvid
torde äfven beaktas, att vissa ändringar uti kommunallagarna
kunna blifva nödiga för att noggrannare reglera kommunernas rätt
att låna samt närmare bestämma sättet att af en kommun uttaga
fordran». Jag tror, att jag därmed anvisat det rätta sättet. Ty är det
på det sätt, att kommunernas ansvarskänsla icke hindrar dem att,
sätta sig i för stor skuld, tror jag att bästa korrektivet däremot är
att betaga kommunerna förmågan att göra detta. Lagens bestämmelser
härutinnan innehålla, som bekant, att för att upptaga lån på
längre tid än 2 år fordras Kung! Maj:ts samtycke; men kommunerna
ha rättighet att upptaga lån med återbetalningsskyldighet inom 2 år
utan någon kontroll. I många fall missbrukas naturligtvis denna befogenhet,
men för att förmå kommunerna att låta bli det, tror jag
rätta sättet är att införa skärpta kontrollbestämmelser för rätten att
upptaga lån. Jag tror däremot icke att rätta sättet är att låta räntan
vara hög. Man skall betänka, hvem det är som egentligen uppbär
den högre räntan, som måste betalas på våra kommunlån. Det är i
de fleste fall obligationsinnehafvarne, d. v. s. de, som innehafva kommunernas
obligationer, och jag tror, att dessa obligationsinnehafvare
i allmänhet äro att finna i utlandet. Det är, såvidt jag kan förstå,
således eu brist på sparsamhet, om man icke försöker att inskränka
denna tribut, som i form af räntebetalningar går till utlandet. Således
har äfven jag tänkt på sparsamhetens intresse, och för att befordra
sparsamhet har jag tänkt mig, att man i främsta rummet skulle
försöka att inskränka de kommunala utgifterna genom att minska
ränteutbetalningarna, och vidare har jag, som jag nyss antydde, kommit
till den uppfattningen, att man borde utöfva närmare kontroll
öfver kommunernas rätt att låna. Äfven om jag nu skulle förutsätta,,
att det verkligen förhåller sig på det sättet, att den omständigheten;

Onsdagen den 20 Maj, f. in.

N:o 64.

att räntan är tämligen hög i sin mån bidrager till att hålla sparsamheten
vid lif, så vill jag ändå fråga, om någon kan tro, att det icke
finnes någon möjlighet att nå det önskemålet på annan än denna väg.
Jag tänker mig, att Kungl. Maj:t skulle kunna säga ungefär så till
Sveriges kommuner: »Vi vilja vara med och hjälpa eder till billigare
lån genom sådana kassor som de föreslagna; kanhända ni då missbrukar
denna lättnad genom att skuldsätta eder mera. Detta måste
förebyggas, men icke genom att minska möjligheten att få billiga lån,
utan på det sätt, att staten för sin garanti förbehåller sig viss provision,
som kan anses skälig». Hvad blir följden? Jo kommunerna
skulle låna med ungefär samma ränta som nu, men förtjänsten af
den högre räntan komma svenska staten till godo i stället för utlan
dets obligationsinnehafvare.

För min enskilda del är jag icke alls tilltalad af det framtids
perspektiv, som jag nu framkastat. Men jag har endast velat antyda
att af en blifvande utredning bör kunna framgå, huru man skall
kunna finna botemedlen både i det ena och det andra afseendet,
Och det är därför bestämdt icke klokt att motsätta sig en sådan ut
redning som den föreslagna.

När fråga uppstår, huruvida man bör inrätta en dylik lånean
stalt, som här är ifrågasatt, då kommer man in på en fråga, i hvit
ken jag yttrade mig härom aftonen i denna kammare, nämligen om
möjligheten för kommunerna att få lån på billiga villkor och mot
skälig ränta. Mitt anförande vid detta tillfälle tyckes på vissa håll
ha uppväckt något missförstånd. Jag vill t. ex. nämna, att en aftontidning
för ett par dagar sedan refererade mina ord på följande sätt:
»Herr Rune framdrog ett drastiskt exempel på huru riksbanken behandlar
kommunerna såsom lånesökande, och belyste detta med skildringen
af en låneoffert från enskildt håll, som han tydligen ville sätta
i något slags förbindelse med riksbankschefen».

Jag får verkligen säga, att jag icke yttrade mig så, att det kunde
gifva anledning till några sådana reflektioner som denna. Jag ber
att få ytterligare betona, att jag af den lånetransaktion, som jag refererade,
icke har dragit eller haft anledning att draga annan slutsats,
än att jag naturligtvis ansåg, att riksbanken var bra nog angelägen
att snart få igen sina pengar. Jag ansåg, att detta från riksbankens
sida kanske var nödvändigt under nuvarande penningkonjunkturer,
men att sätta riksbankschefen personligen i något slags förbindelse
med låneofferten, var icke min mening, och jag gjorde det absolut
icke heller.

Jag anser tillfället vara lämpligt att nu beriktiga denna notis.
Emellertid, då jag under den nämnda debatten, med anledning däraf
att det var en sen timme, sökte begränsa mig så mycket som möjligt,
är det tänkbart, att mitt anförande icke blifvit så tydligt och
öfverskådligt, som jag skulle önska, och därför skall jag be att nu,
när vi ha bättre om tid, få något närmare relatera hvad jag då
ville berätta, så att i fall något missförstånd möjligen skulle vara på
väg att uppstå, detta må varda undanröjdt. Saken förhåller sig på
följande sätt: Västerviks stad beviljades år 1907 i riksbanken ett län
å 750,000 kronor med återbetalningsskyldighet den 31 januari 1908.

Om lånaanstalt
för
kommuner
m. m.
(Forts.)

N:o 64.

Om låneanstalt
för
kommuner
m. m.
(Forts.)

20 Onsdagen den 20 Maj, f. m.

Meningen var naturligtvis, att detta lån skulle vid den tiden fonderas
genom upptagandet af ett obligationslån. Anbud å sådant lån
hade också erhållits här i Stockholm i slutet af januari. Villkoren voro 5
procent ränta, 3 procent kapitalrabatt, konverteringsrätt efter 10 år.
Då detta meddelades mig, afrådde jag staden från att antaga lånet,
enär jag ansåg villkoren för hårda, — en åsikt, som sedermera visade
sig riktig. Jag försökte genast skaffa anbud på annat och billigare
lån. Under det jag var sysselsatt härmed, anlände den 3 februari
från drätselkammarens ordförande i Västervik telegram, däri
denna begärde, att jag skulle — som orden lödo — »i dag eller i
morgon» telegrafera drätselkammaren fast anbud å tillfälligt årslån
att underställas stadsfullmäktige å extra sammanträde, enär en stadens
underhandlare med riksbanken uppgifva, att lånet i riksbanken,
750,000 kronor, måste inbetalas inom närmaste dagarne, om obligationslånet
icke genast toges. Med anledning af telegrammet besökte
jag riksbankschefen rörande denna angelägenhet, och antog jag då,
att denne genast skulle bemyndiga mig att meddela stadsfullmäktige,
att några veckors anstånd för att söka anskaffa annat och fördelaktigare
lån af riksbanken beviljades. Jag kunde emellertid icke af
riksbankschefen erhålla löfte att gorå stadsfullmäktige sådant meddelande.
I stället tillråddes stadsfullmäktige att antaga obligationslånet,
enär riksbankschefen med hänsyn till den svåra penningställningen
icke fann villkoren öfverdrifna. Jag vidhöll i detta afsende min åsikt.
Då jag emellertid icke kunde telegrafera drätselkammaren ett sådant
anbud, som i telegrammet begärts, hade stadsfullmäktige å det extra
sammanträdet utsett två ombud att jämte mig afsluta lånet. Några
få dagar därefter hade vi också kunnat anskaffa obligationslån på
betydligt billigare villkor än det först erbjudna. Under tiden hade
emellertid riksbanken låtit staden omsätta lånet till den 31 mars, och
vår skuld till riksbanken blef genom det antagna obligationslånet
gulden. Nu skedde staden ingen förlust, därför att det först erbjudna
obligationslånet icke antogs, men detta hade lätt kunnat hända
genom det bristande stöd från riksbankens sida, staden sålunda rönte.
Jag vill icke ingå på frågan, huruvida riksbankens tillvägagående i
detta fall var från bankens sida klokt, men ses saken från en låntagande
kommuns sida, synes den mig tala för behofvet af en kommunal
lånekassa.

Hvad sedan beträffar lånekassan för städernas fastighetsägare,
så skall jag be att få säga, att, ehuru jag icke väckt motion om en
sådan kassa, så behjärtar jag lika mycket det berättigade i städernas
fastighetsägares önskan att nedbringa sin låneränta. Och jag anser,
att i detta fall ungefär samma skäl gälla för bifall till förslaget om
en sådan lånekassa, som beträffande en kommunal lånekassa.

Med anledning af hvad jag nu anfört, ber jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anförde:

Herr Palme: Med anledning af det anförande, som herr Rune
nyss uppläst, skall jag be att få meddela, att jag i morse varit inne

Onsdagen den 20 Maj, f. in. 21

i riksbanken och där beredts tillfälle att taga del af den korrespondens,
som förts med anledning af det här vid två särskilda plena ifrågavarande
lån till Västerviks stad. Jag gjorde det, därför att det ju är
så, att den, som det här närmast gäller, nemligen riksbankschefen,
icke är i tillfälle att försvara sig inom denna kammare.

Förliden höst, då förhållandena på penningmarknaden allvarligen
och definitivt började stramas till, fann sig riksbanken, ehuru det naturligtvis
icke ligger inom riksbankens verksamhetssfär att gifva hvad
man i allmänhet kallar kommunallån, böra, för att kunna tills vidare
tillgodose kommunernas lånebehof, uppställa vissa regler, hvilka skulle
tgöra villkor för kommunerna vid erhållande af lån i riksbanken.
Det första villkoret var, att en kommun, som ville ha ett tillfälligt lån
i riksbanken, ovillkorligen skulle ha sökt Kungl. Maj:ts tillstånd att
upptaga ett lån. Det andra var, att vederbörande kommun skulle ha
gifvit sin drätselkammare i uppdrag att upptaga detta lån eller att
sälja obligationer. Det tredje villkoret innebar, att kommunen skulle
ha vändt sig till någon bank eller penninginrättning åtminstone med
bestämda underhandlingar om öfvertagandet af lån, men helst med
uppdrag att sälja kommunens obligationer till kurs, som skulle af
riksbanken kunna godkännas. Västerviks stad delgafs ungefär just
dessa villkor, då staden på hösten 1907 vände sig till riksbanken för
att få ett sådant här lån, och räntan bestämdes af riksbanken till 6
procent, oafsedt den räntefot, mot hvilken obligationerna skulle förskrifvas.
Dessa villkor måste man väl anse innebära ett tämligen
stort tillmötesgående, då det gällde ett kort, tillfälligt lån, som skulle
kunna omedelbart inbetalas, när helst kommunen fick tillfälle att
placera sitt lån på fast hand. På dessa villkor kontrakterade också
riksbanken med Västerviks stad ett lån, som skulle återbetalas den 31
januari i år. Som det framgår af herr Runes meddelande, hade
Västerviks stad redan i höstas erhållit ett anbud på stående lån från
annat håll. Detta anbud meddelades riksbanken. Anbudet var emellertid
dyrt, och därför trädde staden i underhandling med andra penningeinrättningar.
Under dessa underhandlingar förgick tiden och den
31 januari kom, utan att man hade lyckats att få lånet placeradt. Då
skrefvo vederbörande i Västervik till riksbanken med begäran att få
lånet prolongeradt till den 31 mars. Detta bref är dateradt den 31
januari och kom således till Stockholm den 1 februari. Samma dag,
den 1 februari, skrefs det från riksbanken två bref, det ena till afdelningskontoret
i Kalmar, däri kontoret bemyndigades att prolongera
Västerviks lån till den 31 mars, och det andra till Västervik, där det
talades om, att riksbanken hade bemyndigat sitt kalmarkontor att prolongera
stadens lån till den 31 mars, och tillädes därjämte — det var
baron Langenskiöld, som själf affattat brefvet —: »Jag vågar hoppas,
att drätselkammaren skall med all energi söka placera lånet i någon
kassa.» Jag hemställer, om detta handlingssätt från riksbankens sida
kan betraktas såsom en strypning eller såsom bristande tillmötesgående.
Jag tror, att bankledningen med lugn kan möta dylikt påstående.

Jag skall nu be att få yttra mig något om de motioner och det
utskottsbetänkande, som här föreligga. Samtliga motioner, som Andra
Kammarens femte tillfälliga utskott har sammanfört i ett gemensamt utlå -

N:o 64.

Om låneanstalt
får
kommuner
m. m.
(Forts.)

N:o 04.

Om låneanstalt
för
kommuner
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 20 Maj, f. m.

tande, böra liksom detta utskottsbetänkande ses mot bakgrunden af
den penningknapphet, som för närvarande råder. Under normala förhållanden
möter det, såsom det yttrades från landtmannahåll, då denna
fråga förlidet år var uppe, ingen som helst svårighet äfven för landtkommunerna
att få låna erforderliga belopp, och i regel är den inhemska
penningmarknaden tillräcklig att tillgodose alla sådana legitima
behof. Att det emellertid nu möter stora svårigheter i detta afseende,
kan icke bestridas, och det gäller att bedöma dessa svårigheters orsak
och natur.

Hvad först beträffar det allmänna finansläget, är det icke endast
i vårt land, som kommunerna kämpa med dylika svårigheter. I Tyskland
är förhållandet fullt analogt. Kurserna på tyska kommunobligationer
äro synnerligen låga. 3V2 procent obligationer äro nästan osäljbara
och noteras till 89 å 90 procent. 4 procent obligationerna ha en
kurs af omkring 97 å 98 procent, och nya kommunlån kunna knappast
finna marknad i Tyskland. På samma sätt är det i många andra
länder. Att det icke är bättre ställdt i Tyskland och annorstädes är
emellertid ingen tröst och bevisar blott —■ säger måhända min ärade
vän herr Rune — att man icke heller i utlandet förstått att på ett
tillfredsställande sätt sörja för kommunernas lånebehof.

Jag vill då beträffande våra svenska kommuner säga, att vi måhända
böra till oss själfva ställa den frågan, om vi alldeles ingen skuld
ha själfva till det nuvarande sakläget. Ha de svenska kommunerna
visat vederbörlig återhållsamhet med afseende å sina utgifter? Ha de
aldrig skattat åt hvad man kallar kommunallyx? Ha de aldrig i
onödan beträdt lånestråten? Och sist, ha de i god tid sörjt för tillgodoseende
af sina lånebehof?

Jag tror, att det svar, vi måste gifva oss själfva, icke är fullt tillfredsställande.
Och jag erkänner, att jämväl den kommun, jag tillhör,
har syndat i dessa afseenden.

Granskar man nu den tabell, som herr Rune meddelat rörande
de svenska kommunernas skuldsättning, finner man, att tillväxten i
skuldbeloppet är ganska ringa till och med 1896, ibland minskas
summan, men i medeltal har ökningen varit något öfver 5 miljoner
kronor. Komma så åren 1897 och framförallt 1898 med en skuldökning
af öfver 10 miljoner kronor och 1899 med mer än 20 miljoner
kronors skuldökning. Den allmänna uppblomstringen, de under flera
år rådande goda tiderna, lättheten att få penningar, allt bidrog till
att, äfven sedan de goda tiderna gått förbi, de kommunala utgifterna
forcerades i oförminskad grad och därmed den kommunala skuldsättningen.

Under de sju åren 1898—1904 ökades den kommunala skuldbördan
med i medeltal öfver 20 miljoner kronor per år. Det föreföll
ungefär som när en enskild person lefvat öfver sina tillgångar och
därigenom kommit i skuld. Man var, så att säga, på det sluttande
planet. Huru stor tillväxten af kommunernas skulder varit under
åren 1905, 1906 och 1907, det vet jag icke, ty uppgifter därom föreligga
icke för närvarande. Men jag har i civildepartementet låtit taga
reda på antalet af de kommunallån, till hvilkas upptagande Kungl.
Maj:t under åren 1905 och 1906 gifvit tillstånd och de belopp, hvartill

Onsdagen den 20 Maj, f. in.

dessa lån uppgått. Beloppen hafva befunnits uppgå under år 1905
till icke mindre än 85 miljoner kronor och under år 1906 till 10
miljoner. I 1905 års siffra ingå emellertid Stockholms och^ Göteborgs
städers stora lån för samma år. Hvad år 1906 beträffar, så är siffran
anmärkningsvärdt liten, men detta förhållande torde kunna finna sin
förklaring däri, att det just var under det året som affärerna märkbart
började gå tillbaka och stramningssymptomen började inträda. Kommu
nerna så att säga hvilade på hanen och afvaktade bättre tider. Samma
afvaktande hållning synas kommunerna hafva intagit jämväl under
förra hälften af år 1907. Man var återhållsam och man väntade.
Men det kunde icke fortgå länge på det viset, penningeknappheten
började blifva alltmera tryckande, och under senare hälften af år 1907
samt nu i vinter kommo kommunallånen som en formlig störtflod.
Då nu denna sammanföll med den stora penningeknapphet, som tryckte
på oss utrikes ifrån, så var det gifvet, att däraf skulle uppstå mycket
stora svårigheter att tillfredsställa jämväl de mest legitima kommunala
lånebehof.

Jag sade »legitima kommunala lånebehof.» Aro då icke, frågar
nu någon, alla kommunala lånebehof legitima? Nej, ingalunda, anser
jag. Väl tror jag, att våra landtkommuner i allmänhet icke beträda
lånevägen i andra fall, än då de äro alldeles nödgade därtill. Men
jag tror icke, att alla kommuner äro lika återhållsamma och betänksamma;
jag tror tvärtom, att en hel del kommuner icke räkna så noga,
när de skola upptaga lån, utan att många utgifter, som efter en
sund och klok uppfattning bort bestridas med skattemedel, i stället
bestridas med lånemedel. I detta afseende är det ganska intressant
att granska de ansökningar om tillstånd till låns upptagande, hvilka
ingifvas till Ivungl. Maj:t, Jag har för några år företagit en dylik
granskning och därvid funnit, att ganska många sådana lån beviljats
för fyllande af ändamål, som, efter mitt förmenande, ovillkorligen bort
tillgodoses genom skattemedel. Det förhåller sig icke så, som herr
Rune i sin motion påstår, eller att den ökade skuldsättningen ej behöfver
»vara oroande, då man ju är berättigad antaga, att de upplånade
penningarna städse användas uteslutande till ändamål, hvilka
åt kommunerna och deras medlemmar bereda motsvarande förmåner
och större ekonomisk bärkraft.» Det är af synnerligen stor vikt att
taga denna omständighet i öfvervägande, då det gäller för våra kommuner
att söka lån i utlandet. En af anledningarna till den svenska
statens goda kredit i utlandet, är, såsom vi alla veta, att våra statslån
aldrig upptagas för improduktiva ändamål. Men af alldeles samma
anledning är det, om kommunallån i större skala skola å den utländska
penningemarknaden upptagas, nödvändigt att det blir där bekant, att
de lån, som kommunerna upptaga, icke åsyfta att täcka några lyxbehof
utan endast bestridandet därmed af nödvändiga uppgifter..

En viss återhållsamhet gent emot upptagandet i utlandet af kommunallån
är af nöden jämväl med afseende på »vår äfven eljest störa
skuldsättning utomlands. Utskottet anmärker, att samtliga de i motionerna
åsyftade låneanstalterna »äro ämnade att underlätta penningeanskaffningen
från utlandet.» Ja, detta är godt och väl, och det är
nog så, i allmänhet taget, att penningar kunna från utlandet anskaffas

N:o 64.

Om Idneanstalt
för
kommuner

(Forts.)

N:o 64.

Onsdagen den 20 Maj, f. m.

Om låne- till något billigare villkor än som kan ske här i Sverige för motsva akommun!r

rande ändamäL Men man får väl ändå taga i betraktande, att det,
m. m. som sagdt, är utlandet, hvarifrån dessa penningar skaffas, och att vi
(Forts.) Kclan hafva i utlandet upplånat så mycket, att, enligt hvad utskottet
inhämtat och a sidan 21 i sitt betänkande angifvit, mer än 50 miljoner
kronor årligen måste af oss betalas till våra utländska lånegifvare
för att därmed täcka räntor och amorteringar. Det går härvidlag naturligtvis
icke så till, att vi till utlandet öfverföra vårt guld — då
skulle vårt ° guldförråd snart vara slut — utan det gäller i stället att
exportera så mycket mer af våra produkter. Detta vill med andra
ord säga, att vi måste årligen till utlandet exportera så mycket, att vi
därmed kunna täcka icke blott den utländska importen utan jämväl
våra annuiteter och räntor å de utländska lånen. Då värdet af vår
export uppskattas till cirka 650 miljoner kronor samt då, som sagdt,
annuiteter och räntor å våra skulder till utlandet uppgå till 50 miljoner
kronor, så blir detta cirka 700 miljoner kronor, hvilket belopp vi årligen
måste i form af exporterade produkter öfverföra till utlandet.
Det behöfs i sanning mycket trävirke, mycket pappersmassa, mycket
järn och mycket malm för att täcka så stora utgifter till utlandet
Det är därför, som vår snabbt tillväxande utländska skuldsättning
utgör en källa till allvarlig oro för våra finansmän. Det duger heller
icke att därvid visa hän på exempelvis våra järnvägar och säga: Se
där, vår skuld till utlandet motsvaras af reela värden. Alla dessa
värden finnas där nog, det är sant, men järnvägarna kunna vi ju icke
exportera för att därmed betala våra utländska skulder, utan härför
måste användas det, som vi intjäna på våra järnvägar, och öfverskottet
i export utöfver import; endast härmed kunna vi balansera vår utländska
skuldsättning. Det är därför icke utan en viss oro, som en
eventuell ökning af den utländska skuldsättningen motses.

Samma oro, hvarom jag nyss talade, synes också hafva gripit utskottet,
då det säger:

»Det resultat, som statistiken, visserligen approximativt och ofullständigt,
kunnat uppvisa i fråga om den utländska skulden i allmänhet
och särskildt obligationsskulden, synes utskottet icke locka till fortsättning
i oförändrad riktning och takt, utan mana till försiktighet vid
användande af den utländska krediten, där denna fortfarande befinnes
för det allmänna nödvändig och gagnelig.» Och vidare säger utskottet:

»Den eller de låneanstalter, som åsyftas i de här afsedda motionerna,
—- synas därför böra af staten understödjas endast under

förutsättning att statens egen utländska upplåning och kredit icke däraf
skadas», samt att en eventuell anstalt så organiseras, »att den icke
blott främjar upplåningen i utlandet, utan äfven befordrar upplåningen
inom landet.»

Såsom° en förutsättning nämner utskottet äfven stadgandet af en
»viss jörmånsrättsordning — — — mellan olika lån, upptagna af en
och samma kommun.»

När jag förlidet år hade ordet i denna fråga, afstyrkte jag det då
väckta förslaget intilldess att vissa förhållanden hunnit regleras; frågan
om förmånsrättsordning var just ett dylikt förhållande. Om denna

Onsdagen den 20 Maj, f. in.

N:o 64.

sak yttrade jag då, med hänvisning till de olika formerna för våra
kommunallån — de korta två-årslånen och de långa lånen — att en
kommun, som fått Kungl. Maj:ts tillstånd att upptaga ett relativt
blygsamt lån, kunde, genom att beträda den tillfälliga lånestråten och
genom att ingå allehanda borgensförbindelser, ett tu tre sätta denne
långifvare i en mycket dålig ställning.

Nu håller jag före, i likhet med herr Rune, att inrättandet af en
sådan lånekassa som den, hvarom här är fråga, måste köpas med
vissa uppoffringar. En sådan ligger i en viss inskränkning i rätten
att upptaga korta lån. Jag är nämligen af den åsikten, att dessa korta
lån icke borde få upptagas till högre belopp än i ett visst förhållande
till kommunens vanliga skattelaxering för år. Om icke en sådan bestämd
begränsning göres, kan, såsom nu är fallet, en kommun skaffa sig
huru stor sväfvande skuld som helst och sedan helt enkelt tvinga
Kungl. Maj:t att medgifva denna sväfvande skulds fondering, utan att
Kungl. Maj:t varit i tillfälle att på något sätt granska lånets ändamål.
Härtill komma de kommunala borgensförbindelserna. Rörande deras ingående
har man ibland ansett sig böra gå till Kungl. Maj:t med begäran
om nådigt tillstånd, i andra fall åter har man icke hos Kungl.
Maj:t begärt sådant medgifvande. Men det är ju gifvet, att en borgensförbindelse
måste i detta afseende likställas med en vanlig skuld,
och samma regler böra gälla för såväl kommunala borgensförbindelser
som kommunala lån.

Nu skulle det ju kunna tänkas hända, att en kommun, trots de
försiktighetsmått, som jag här antydt, kommer på obestånd. Sådant
har visserligen aldrig händt, men det kan dock hända. För ett sådant
olyckligt fall synes vår nu gällande utsökningslags bestämmelser icke
tillräckliga. För detta fall böra äfvenledes såsom villkor för inrättandet
af en kommunal lånekassa stadgas vissa tillägg till gällande
bestämmelser om utsökning, nämligen i fråga om de former, under
livilka utsökning af en kommuns skulder kan ske.

Med afseende å vår utländska skuldsättning vill jag endast tillägga
ännu ett enda ord, nämligen att en eventuell kommunal lånekassa
icke bör få obegränsad rätt att upptaga lån i utlandet. Antingen
måste hvarje af densamma upptaget utländskt lån underkastas Kung].
Maj:ts granskning, eller också måste man en gång för alla fastslå
mycket noga bestämda villkor för rätt till utländsk upplåning.

Under förutsättning att dessa af mig här angifna villkor beträffande
en kommunal lånekassas bildande blifva beaktade, skulle jag icke vara
ovillig att tillstyrka en utredning i ämnet. Men det synes mig olämpligt
att med en kommunal lånekassa förena en allmän hypoteksinrättning
för fastighetskrediten i våra städer. Mig synes, att dessa begge
i så hög grad olika ändamål — behjärtansvärda hvart och ett på sitt
sätt — icke böra sammanblandas och tillgodoses af en gemensam
kreditinrättning. Jag håller före, att fastighetsägarna i våra städer
böra, likasom längesedan skett med fastighetsägarna på landsbygden,
få beaktade sina berättigade kraf på statens understöd i fråga om
lånebehof. Därvid synes det mig, som om Hypotekskassan för rikets
städer, hvilken nu, efter vissa tecken att dömma, går en verklig bankmannamässig
skötsel till mötes, skulle, på lämpligt sätt reorganiserad,

Om låntanit
alt för

kommuner
m. m.
(Forts.)

N:o 64.

Onsdagen den 20 Maj, f. m.

Om Inneanttalt
för
kommuner
m. m.
(Forts.)

vara en synnerligen lämplig låneförmedlare, som skulle kunna på ett
eller annat sätt understödjas.

Under hänvisning till hvad jag nu tagit mig fribeten yttra ber
jag, herr talman, att få uttala mina sympatier för en utredning i
frågan; men då förslaget om en dylik utredning nu fallit i Första
Kammaren och då det således icke finnes någon vån att för det närvarande
få riksdagsbeslut i den vägen, samt då jag slutligen icke är
fullt belåten med utskottets kläm, vill jag för närvarande icke göra
något yrkande.

Herr Jeansson i Kalmar: Herr talman! Herr Palme nämnde,
att han icke önskade någon sammanblandning mellan dessa båda
kassor, en låneanstalt för rikets kommuner och en lånekassa för
fastighetsägare i städer och statsliknande samhällen. Såsom af utskottets
kläm framgår, begäres ej heller endast detta, utan äfven en
utredning om separata kassor; det heter nämligen »en eller flera».
Och det skälet, herr Palme härmed angaf, borde väl då icke föranledt
honom att ställa sig afvisande gent emot utskottets förslag, utan skulle
han mycket väl kunnat vara med om det.

Beträffande hans uttalande om kommunerna och deras lånebehof
och låneförhållanden, så får jag säga, att jag till hufvudsaklig del instämmer
med honom, och äfven utskottet har mycket kraftigt i motiveringen
framhållit just kommunernas skuldsättning och att en begränsning
härutinnan bör ske samt att kommunerna böra komma
under strängare förmynderskap än hittills varit fallet. I detta afseende
tyckes sålunda herr Palme ha med utskottet öfverensstämmande
åsikter.

Den motion, jag tagit mig friheten väcka tillsammans med åtskilliga
andra, afser, som herrarna ha sig bekant, att den allmänna
hypotekskassan för Sveriges städer skulle få den statsgaranti, som nu
tillkommer hypoteksbanken. Jag har utgått ifrån, att det numera
icke borde finnas något hinder att bevilja städernas och stadsliknande
samhällens fastighetsägare denna förmån som landsbygden har. Vi
veta alla, att det skål, som föranledde ständerna utom borgarståndet
att af slå det härom vid 1865 års riksdag framlagda förslaget var, att
man icke ansåg fastigheterna i städerna ha sådant värde, att de kunde
i någon mån jämföras med fastigheterna på landsbygden. Förhållandena
ha ju nu väsentligen ändrats. En fastighet i stad är ju en
mycket god säkerhet, och den minskas icke i värde, om fastigheten
väl underhålles. Tomtvärdena stiga i mån som befolkningen ökas,
och det blir allt dyrare för hvarje år att bygga fastigheter i städerna.
Sålunda kan man icke tala om någon värdeförminskning, och äfven
är det ju bra mycket lättare att sköta en stadsfastighet än ett jordbruk.
Detta kan försämras genom dålig skötsel, men för att vara husägare
fordras icke mycket mera snart sagdt än att kunna läsa och
skrifva och taga upp hyrorna. Man har sålunda icke någon anledning
att i detta afseende heller anse en fastighet i stad vara en mindre
god säkerhet än en fastighet på landet.

När jag väckte denna motion, var det med anledning af de svårigheter,
som under de senaste månaderna visat sig för fastighetsägare i

N:o 64.

Onsdagen den 20 Maj, f. m.

städer och stadsliknande samhällen att få lån. Förr var det ju icke
någon svårighet att belåna en god inteckning, utan en sådan under
halfva taxeringsvärdet var lätt att placera i de enskilda bankerna.
De hade sin sedelutgifningsrätt och fingo mot inteckningar, som lågo
inom ramen af halfva taxeringsvärdet, utgifva sedlar. Sålunda kan
man säga, att inteckningar i fastigheter icke voro några tyngande
papper för bankerna, utan att bankerna tvärtom sträfvade efter att få
sådana. De hade nämligen god ränta på dylika inteckningar, och om
de icke hade sådana, måste de taga obligationer, som gåfvo mindre
ränta.

Nu återigen, sedan sedelutgifningsrätten upphört, äro förhållandena
annorlunda. Inteckningarna ligga döda, då bankerna icke kunna belåna
dem såsom förr genom att släppa ut sedlar, och följden har
blifvit, att i penningtrånga tider inteckningar äro de första papper,
bankerna göra sig kvitt. Och hvad skall då en fastighetsägare taga
sig till under sådana förhållanden, som rådt under de senaste månaderna,
för den händelse bankerna säga upp lånen? Han har ingen
möjlighet att placera sina inteckningar, och dock äro de i sig själfva
goda papper, då de som här är fråga om endast upptaga halfva värdet
af fastigheten. Böra icke under sådana förhållanden landtmännen,
som ju ha hypoteksbanken, i hvilken de kunna placera sina första
inteckningar, tänka, att städernas fastighetsägare kunna ha rätt att
pretendera; på samma förmån som de ha, hvarigenom äfven dessa
skulle bli oberoende af bankerna?

Det har talats om att man skulle öka landets skuldsättning i
utlandet genom att bevilja hvad man här ifrågasatt, och särskildt har
detta framhållits i Första Kammaren. Detta blir enligt min mening
ingalunda fallet. Ty de penningar, som fattas i vårt land, måste
vi ändå skaffa oss från utlandet. Man afstår icke från att bygga hus,
om sådana behöfvas, men å andra sidan bygger man i allmänhet icke
utöfver hvad som verkligen behöfs, och man kan sålunda här icke
tala om någon skuldsättning för lyx och öfverflöd. Det gäller nu att
få lånen så billigt som möjligt genom statens garanti, och denna skulle
icke innebära någon risk för staten, men härigenom skulle vinnas en
ren besparing för landet. Jag kan i detta afseende anföra som exempel,
att hypotekskassan i allmänhet fått två procent lägre kurs för
sina obligationer än hypoteksbanken, hvilket beror på, att den senare
har statsgaranti. Om sålunda 100 null joner tagas i lån från utlandet,
gå ur landet 2 milljoner mera, därigenom att denna statsgaranti fattas,
än om den funnes. Det är alltså att minska skuldsättningen till utlandet,
som detta förslag afser. Jag har i första rummet sökt påvisa
det rättvisa i att städerna få likställighet med landet och framhållit,
att det ingalunda afses någon kommunal skuldsättning, och jag hoppas,
att dessa skäl äro tillräckliga för att icke denna kammare skall ställa
sig afvisande gent emot den verkligen rimliga begäran, som utgått
från städer och stadsliknande samhällen och hvilken begäran jag i min
ringa mån sökt göra mig till tolk för.

Nu har utskottet, som jag i början af mitt anförande framhöll,
äfven begärt en utredning angående en kommunal lånekassa. Jag får
säga, att jag icke varit någon beundrare af en dylik låneinrättning

Om låneanstalt
för
kommuner
m. m.
(Forts.)

N:o 64.

Om låneanstalt
för
kommuner
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 20 Maj, f. m.

och har därför egentligen ställt mig alldeles emot en separat sådan.
Jag röstade i fjol emot herr Runes förslag, och jag har i min motion
framhållit, att det icke vore lyckligt att ha en särskild sådan lånkassa,
därför att det härigenom skulle blifva många lånesökande, som uppträda
på den utländska marknaden. Jag är också af den åsikten,
att våra kommuner, som nu hafva tagit en stor del af sina lån inom
landet, äfven för framtiden komma att göra detta, exempelvis från
postsparbanken, brandförsäkringsinrättningar m. fl. Jag hänvisar i
detta fall till utlåtandet sid. 23, där det synes, att rikets städer, med.
undantag af de tre största, hittills icke belånat sina obligationer i utlandet
till större belopp än 2,713,000 kronor eller 3,3 / af deras hela
obligationsskuld. Det blir nog så för framtiden också. Den allmänna
hypotekskassan för Sveriges städer har nu rättighet att, fastän i andra
hand, såsom dess stadgar hittills lyda — dessa kunna ju ändras, om
så behöfves — lämna kommunerna lån. Detta ha kommunerna användt
sig af i ringa mån, och det är icke många miljoner utlånta till
kommunerna. Men det är godt att kommunerna ha denna resurs vid
sidan af postsparbanken, brandförsäkringsbolag, sparbanker och andra
penninginrättningar. Genom att hypotekskassan finge statsgaranti,
skulle den i högre grad än hittills kunna tillmötesgå kommunernas
kraf i detta afseende. Och detta skulle icke bli att befrämja den utländska
skuldsättningen.

Som af utskottets uttalande å sid. 22 framgår, förordas min
motion, men utskottet slutar med att hemställa, att Kungl. Maj:t
måtte taga under öfvervägande, huruvida kreditväsendet för kommuner
och fastighetsägare i städer och stadsliknande samhällen må kunna
äfven på annat sätt ordnas under statens medverkan, och äfven jag
har inom utskottet kunnat biträda detta yrkande, oaktadt jag hyser de
åsikter jag här uttalat. Ty jag anser, att det aldrig kan skada, att
Kungl. Maj:t får göra en undersökning på en bredare basis, och därmed
har man icke gifvit något på hand i synnerhet med hänsyn till
den starka motivering utskottet kommit med.

Saken skulle nu läggas i Kungl. Maj:ts hand, och det är här
endast fråga om ett skrifvelseförslag. Att Första Kammaren afslagit
det, torde icke heller ha någon betydelse, ty om nu, som af annan
talare framhölls, den önskan här kommer till starkt uttryck, att något
måtte göras, är jag öfvertygad om, att Kungl. Maj:t på grund af den
skriftliga begäran, som, sedan min motion väckts, inlämnats från allmänna
hypotekskassan för Sveriges städer att vidtaga åtgärder för att
bereda den statsgaranti, kommer att bifalla denna framställning.

På grund äf hvad jag anfört, ber jag att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Häruti instämde herrar Neess, Vennersten, Fornander, Petrén, Vahlquist,
Hjärne, Lindgren i Oskarshamn och Ifellgren.

Herr Ericsson i Ofvanmyra: Herr talman, mina herrar! Jag
har ett par anmärkningar att framställa mot det föreliggande utskottsbetänkandet.
Jag har mig nämligen bekant, att denna fråga redan är
föremål för Kungl. Maj:ts ompröfning. Och under dylika omständig -

N:o 64.

Onsdagen den 20 Maj, f. m.

heter brukar Riksdagen icke aflåta skrifvelse till Kungl. Maj:t. Nu Om lånthar
också Första Kammaren, såsom vi förut hört, af slagit den före- a™stalt fär
liggande frågan. Det skulle således endast, genom ett bifall till utskottets
förslag, åstadkommas en opinionsyttring. Men den af utskottet (Forte)
angifna starka ökningen af vår utländska skuld inbjuder icke att vidtaga
åtgärder för dess ytterligare ökning, på sätt utskottet här föreslagit.
Ty innebörden af det föreliggande förslaget är nog hufvudsakligen,
att vi skola bygga våra hem, skolor och sjukhus m. m. i
städerna och dylika samhällen med utländska lån, därför att man tror
sig få räntan i vissa fall billigare. Men då vi redan nu hafva svårt
för att erlägga annuiteterna för vår utlänska skuld, med mindre än
att ännu större belopp måste år efter år upplånas, tror jag, att vi
böra vara försiktiga och icke följa utskottet på dess inbjudan.

Nu åberopas visserligen, att staten trädt hjälpande emellan, då det
gällt att försöka skaffa billiga lån för vårt jordbruk. Men det är att
märka, att med statsunderstödet till allmänna hypoteksbanken åsyftades
att indirekt stödja en näring, som i hög grad bidrager till att uppehålla
vår betalningsbalans med utlandet. Om man emellertid skall
utsträcka detta understöd till den omfattning, som utskottet här har
föreslagit, så kommer man att beträda en väg, som säkert går åt motsatt
håll.

Visserligen framhöll herr Rune i sitt anförande, att kommunerna
icke lånade för andra än nödvändiga och nyttiga ändamål. Men jag
tror, att vi litet hvar hafva exempel på att så icke alltid är förhållandet.
Jag skulle kunna uppvisa exempel på att städer upplånat
medel för att uppföra stora, ståtliga, granna lyxpalats, för att där inrymma
bland annat till och med guldkrogar. Kan någon påstå, att
detta är för nyttigt ändamål, och är det behöfligt att ståta med sådana
präktiga hus i våra stadssamhällen? Jag tror det icke. Men jag är
säker på att, om vi gå på den väg, utskottet här föreslagit, har man
i vissa kommuner icke nog motståndskraft kvar att hindra genomförandet
af dylika företag, utan det blir att fortsätta på skuldsättningens
sluttande plan. Och jag kan för min del icke vara med om
dylika åtgärder.

Med anledning af hvad jag nu i största korthet yttrat, ber jag,
herr talman, att få yrka afslag å föreliggande utskottsbetänkande.

Herr Ekman i Göteborg: Herr talman, mina herrar! I motsats
till den näst föregående talaren har jag mig icke bekant, att denna
fråga är föremål för regeringens behandling, och att därför en skrifvelse
i frågan icke skulle vara behöflig. Jag vet, att det varit tal inom
regeringen förliden höst om saken. Men det ledde då icke till något
resultat. Jag anser det därför vara af vikt, att denna kammare be
slutar ett uttalande i frågan med så stor majoritet som möjligt. Ty,
oaktadt Första Kammaren har afslagit motionen, så är det dock icke
omöjligt, att ett kraftigt uttalande från denna kammare skulle föranleda
regeringen att å nyo med intresse upptaga saken.

_ De föreliggande förslagen hafva två sidor. Den ena är att bereda
billiga räntor för så väl kommunallån som för städernas fastighetslån.
Den andra, icke mindre viktiga enligt min åsikt, är att man på detta

iN:o 04.

Onsdagen den 20 Maj, f. in.

Om låneanstalt
för
kommuner
m. m.
(Forts.)

sätt kunde få ett väl fonderadt lån, med enhetlig typ, som kan begagnas
på den utländska billiga penningemarknaden.

Det talas bär — särskildt talade den siste ärade talaren — om
att man icke behöfde låna pengar, och att man kunde undvika skuldsättning
både för fastighets- och kommunallån. Detta är tydligen icke
fallet. Vi kunna icke uppföra våra kommunala byggnader och fullgöra
alla våra kommunala uppgifter utan lån, icke heller kunna vi
bygga våra bostäder, utan att draga alltför mycket penningar ur marknaden,
såvida ej en del upplånas. Då är endast frågan: Skola vi taga
dessa lån inom eller skola vi taga dem utom landet? Vi måste i alla
fall använda den utländska skuldsättningen. Då är det väl bättre att
för denna utländska skuldsättning kunna erbjuda papper, som äro så
god säkerhet, att räntan blir billigare. Här har sagts, att de penningeinstitutioner,
som nu lämna kommunerna lån, icke skulle kunna få
så hög ränta, som de nu få, och att det skulle vara en olägenhet.
Men jag anser för min del, att särskildt sparbankerna gärna kunna
nöja sig med litet lägre ränta, om därigenom kommunerna kunna få
detsamma för sina lån. Sparbankerna äro ju egentligen afsedda att
bereda en trygg och säker placering af småbelopp; och en litet mindre
ränta gör alltså mindre, då hufvudsaken är att penningarna blifva väl
placerade.

Denna fråga var ju uppe vid förliden riksdag, men tillvann sig
då icke kamrarnes bifall. I år har den kommit igen. Nu säges det,
att anledningen hvarför den i år har kommit igen är, att i år är det mera.
ondt om pengar; och därför skulle man vilja begagna sig af denna
penningeknapphet för att drifva fram saken. Mina herrar, det är väl
i alla fall så, att, om man vill kunna bereda lån åt kommunerna och
hypotekskassan i städerna, bör man kunna göra det vid alla tidpunkter.
Ty annars kan man icke vara säker på att alltid få lån. Det är
icke på grund af denna penningeknapphet, som man vill begagna tillfället.
Men det har nog för många ställt sig i mera klar dager än
förut, att det behöfves ett sådant stöd från statens sida för att kunna
under alla förhållanden tillgodose lånebehofven.

I Första Kammaren och äfven i denna kammare har det sagts,
att jordbrukslånen skulle hafva företräde framför lån på stadsfastighet,
och det har talats om att dessa senare lån endast skulle afse att
bygga bostäder för den rike eller, såsom här sades, till och med guldkrogar.
Detta tal anser jag alldeles oberättigadt. Det är tvärtom lika
mycket och ännu mer för att af hjälpa den rådande bostadsbristen i
städerna — som är ett bland de mest olyckliga symptomen af nutidslifvet
— som dessa billiga lån behöfvas. Och för hvar half procent,
som man kommer ned i ränta, bereder man äfven den fattige arbetaren
och daglönaren billigare bostäder. Det duger icke att komma
och säga, att det är endast för de rikes boningshus, som dessa lån
behöfvas. Det är icke förhållandet, äfven om det företrädesvis är för
detta ändamål, som de behöfvas. Och jag vill fråga, hvarför skulle
landsbygden hafva monopol på statens stöd i fråga om sina lån?
Hafva icke städerna samma befogenhet att erhålla detta stöd? Jag
kan icke se någon skillnad. Snarare skulle jag säga, att hypotekslånen
på landet kunna vara, någon gång, mera till skada, därigenom

Onsdagen den 20 Maj, f. m. 31

att personer genom dessa lån sättas i tillfälle att besitta en större
egendom, än de annars skulle göra, och därigenom få, bland annat,
dyrbarare lefnadsvanor.

Jag vill däremot fullkomligt instämma i den åsikten, att Kungl.
Maj:t icke får medgifva upptagande af lån för kommunerna i större
utsträckning än hittills. Men jag kan icke se den allra ringaste skillnad
i detta fall mellan nu och fordom. Det finnes ingen omöjlighet
för kommunerna att få lån i denna stund, om Kungl. Maj:t medgifver
dem det. Ja, det är icke svårare nu att få dem, ehuru det kostar
något mera. Men därför är det önskligt att göra dem billigare för
kommunerna, detta bör icke öka lånens antal, om Kungl. Maj:t allenast
får precis samma befogenhet som nu att tillse, att dessa lån icke
komma att upptagas för improduktiva ändamål. I stället borde man,
såsom jag haft tillfälle att förut framhållas, skärpa Kongl. Maj:ts
befogenhet att tillse detta och fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet på
att denna sak kan kringgås genom att upptaga här förut omnämnda
kortare lån.

Jag förstår nog att de finnas här i denna kammare, som icke lika
mycket gilla de olika delarne af utskottets förslag, somliga äro hågade
för det ena och somliga för det andra, somliga tycka om att gifva
stöd åt hypotekskassan för städerna, men icke åt kommunalkassan;
andra tvärtom. Men då här blott är fråga om att anmoda Kungl.
Maj:t att göra en allsidig utredning, och denna icke skulle blifva lika
värdefull, om icke Kungl. Maj:t blefve anmodad att utreda alltsammans,
kan jag icke se, hvarför icke hvar och en skulle så till vida uppoffra
sitt tycke och sin smak, att man uppdrog åt Kungl. Maj:t att
göra en allsidig utredning icke blott om det ena utan äfven om det
andra.

På grund af dessa skäl, herr talman, skall jag tillåta mig att yrka
bifall till utskottets hemställan.

Herr Hildebrand: Då jag, herr talman, anser, att denna fråga

är af mycket stor betydelse, ber jag att få ytterligare understryka
några af de skäl, som här anförts till förmån för utskottets hemställan.

I den ekonomiska kris, hvari landet för närvarande befinner sig,
är det icke så lätt att få klart för sig hvad ledande finans- och bankmän
verkligen tänka såväl om den gångna tiden som ännu mer om
den närmaste framtiden och den lämpligaste politiken.

En af de olyckligaste sidorna för närvarande synes mig vara, att,
om man talar med olika män i ledande ställningar, möter man så
många olika uppfattningar. Men om en sak synas de allra flesta vara
fullkomligt ense, och det är, att det icke är tillfredsställande sörjdt för
inteckningsbelåningen — att man verkligen här har en brist, som bör
leda till rättelseåtgärder. Det är ju också tämligen klart att så måste
vara. Ty så länge de enskilda bankerna hade sedelutgifningsrätt, lade
de ju, i icke så liten omfattning, inteckningar såsom säkerhet. När
emellertid de enskilda bankernas sedelutgifningsrätt upphörde, så lades
saken icke om på ett sådant sätt, att riksbanken kom att belåna

N:o 0 i.

Om Itineanitalt
för
kommuner
m. m.
(Forts.)

N:o 64.

Om låneanttalt
för
kommuner
m. m.

(Forts.)

32 Onsdagen den 20 Maj, f. m.

inteckningar i motsvarande grad, utan det ansågs tvärtom icke vara
en direkt riksbankssak att syssla med inteckningslån.

Det har ock blifvit dels hypoteksbanken, dels Stockholms intecknings-garanti-aktiebolag
och dels kassor, som framför allt belånat inteckningar,
men det har visat sig, att detta skett mycket ojämnt och
att särskildt under sådana tider som de nuvarande, då depositionsräntan
är synnerligen hög och då en mängd kommunalobligationer
utgifvas, kassorna anse fördelaktigast att antingen placera penningarna
i kommunala obligationer eller rent af sätta in dem på deposition i
bank. De som då få sitta emellan äro de, som vilja belåna inteckningar,
och man har från olika städer fullgoda bevis för att för ett
fullt legitimt behof goda inteckningar under halfva taxeringsvärdet
icke kunnat belånas. Det förefaller mig därför, som om en utredning
om det bästa sättet att fylla den brist, som här finnes, verkligen
skulle vara af behofvet påkallad, och det förefaller mig i likhet med
den näst föregående talaren, som om ett uttalande i denna riktning
af Andra Kammaren skulle vara synnerligen välbetänkt och riktigt.

Här har också talats om och yrkats i motionsväg, att en eventuell
lånekassa med statens garanti äfven skulle syssla med kommunallån.
Det förefaller mig, att detta skulle erbjuda vissa alldeles bestämda fördelar,
men det synes mig också vara mycket svårt att få en klar uppfattning
i denna del af saken, förrän en sakkunnig utredning presterats.
Här har mot denna tanke invändts, att följden endast skulle blifva
en ökad upplåning af penningar och en indragning af utländska penningar
med den nödvändiga påföljden, att räntorna till utlandet skulle
ökas, utan att man hade garanti för att de inlånade penningarna användes
för produktiva ändamål. Det förefaller mig, som om man här
blandade ihop två vidt skilda saker. Å ena sidan är det klart, att
kommunerna behöfva upptaga lån, och då är det väl lämpligt att tillse,
att de kommuner, som verkligen behöfva lån till fullt legitima ändamål,
få dessa penningar på billigaste villkor. Detta synes mig vara
en sats af viss axiomatisk riktighet. Om det då visar sig — och det
torde redan nu hafva visat sig — att många kommuner upplåna penningar
på ett oförsiktigt sätt och till icke produktiva ändamål i för
hög grad, så skall man väl icke söka råda hot härför genom att fördyra
penningarna för kommunerna och därigenom drabba äfven de
kommuner, som behöfva upplåna penningar för legitima ändamål,
utan om det finnes brist härvidlag — och jag tror att det finnes en
en sådan brist — bör man gifvetvis råda bot för den på annat sätt.

En af de största olägenheterna synes mig vara, att en del kommuner
själfva upptaga korta lån och sedan ingå till Kungl. Maj:t med
begäran om tillstånd att fondera dessa skulder och i stället taga upp
lån på längre tid. Då har Kungl. Maj:t icke den fria pröfningsrätt,
som Kungl. Maj:t skulle äga, om lånefrågan från början hade öfverlämnats
till Kungl. Maj:ts pröfning. Här synes vara en verklig olägenhet,
som torde behöfva afvärjas. Men icke skall man som sagdt söka
att råda bot härpå genom att fördyra penningarna för kommunerna,
utan genom andra anordningar, som kunna blifva nödvändiga. Allt
förefaller mig därför peka åt samma håll, åt nödvändigheten af en af

Onsdagen den 20 Maj, f. m.

N:o 64.

Om låntanstalt
för
kommuner
m. m.
(Forts.)

»Borgmästare Rune, Riksdagen, Stockholm.

Sök om möjligt i dag eller morgon telegrafera drätselkammaren
fast anbud tillfälligt årslån att underställas fullmäktige å extra sammanträde.
H. uppgifver, att lånet 750,000 riksbanken måste inbetalas
inom närmaste dagarna, om obligationslånet icke antages. Uppgif därför
tiden, när penningarna kunna tillhandahållas staden.

Sjögren.»

Man kan ju tänka sig, att drätselkammaren i Västervik icke fått
riksbankens bref eller att någon af drätselkammarens tjänstemän sölat
med att afsända brefvet, men jag vill säga, att när jag kom och visade
detta telegram för riksbankschefen, så hade jag naturligtvis väntat, att
han upplyst mig om, att ett sådant bref afsändts och upplyst mig om,
att saken icke brådskade. Jag begärde, att få bemyndigande att meddela
stadsfullmäktige, att det icke var så brådskande att uppgöra denna
affär. Det må vara, att det varit missförstånd å ömse sidor mellan
riksbankschefen och mig. Men det är betecknande, att stadsfullmäktige
i Västervik haft ett extra sammanträde och skickat ombud hux
flux hit för att ordna lånefrågan och att drätselkammaren skickat ett
sådant telegram om denna sak.

Hvad vidare själfva saken beträffar, så skall jag icke länge upptaga
kammarens tid därmed. Jag vill endast påpeka, att bland de
sakkunnige — finansmännen — råda olika åsikter, huruvida en kommunallånekassa
är berättigad och huruvida en hypotekskassa för städerna
är berättigad. Såsom vi hört, hafva bland de sakkunniga somliga
påstått, att en kommunallånekassa är nyttig, men icke den andra
kassan. Jag har dock hört andra påstå motsatsen och säga, att en
hypotekskassa för städernas fastighetsägare skulle vara bra, men en
kommunallånekassa onödig. Detta synes mig vara ett eklatant skäl
för att en utredning i saken erfordras. Vidare får jag anteckna, såsom
ett lyckligt omen, att en af kammarens auktoriteter på detta område,
herr Palme, som i fjol yrkade afslag, i år icke yrkat afslag.
Visserligen har han haft vissa betänkligheter, men dock vill han icke
yrka afslag. Detta måste visa, att frågan enligt fackmännens åsikt
legat till sig.

Här har yttrats, att frågan redan varit föremål för Kung! Maj:ts
pröfning. Därmed förhåller det sig så, att hypotekskassan för Sveriges
städer, som är en privat anstalt, ingått till Kungl. Maj:t med anhållan

Andra Kammarens Prof. 1908. N:o 64. 3

Kungl. Maj:t igångsatt utredning, och under åberopande häraf anhåller
jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Rune: Jag ber att få säga att jag blef mycket förvånad

•öfver de upplysningar, som herr Palme inhämtat från riksbanken.
Han berättade, att riksbanken den 1 februari hade skrifvit till Kalmarkontoret
och bemyndigat kontoret omsätta Västerviks stads lån och
att bref därjämte affärdats till Västervik med underrättelse, att anstånd
beviljats med lånets inbetalande. Den 3 februari får jag emellertid
från drätselkammarens i Västervik ordförande ett telegram, som lydde
på följande sätt:

N:o 64.

Onsdagen den 20 Maj, f. m.

Om låneanstalt
för
kommuner
m. m.
(Forts.)

om att få visst statsunderstöd. Det är väl icke samma förhållande, om
en sådan enskild kassa ingått till Kungi. Maj:t med en sådan framställning,
som om det kommit ett uttalande från Riksdagen, och jag
tror därför, att det vore särdeles nyttigt, om kammaren bifölle utskottets
hemställan.

Herr Ju hlin: Då denna fråga förra året förelåg här i kammaren
och den endast gällde en kommunal lånekassa, yttrade jag mig och
yrkade bifall till motionen. Jag är fortfarande af samma åsikt som
då. Visserligen gäller ju förslaget i år vida mera än hvad det då var
fråga om, men jag kan icke se annat än att det är en fördel att utskottets
kläm är så vidtomfattande, att i skrifvelsen till Kung! Maj:t
äfven skulle framhållas flere olika synpunkter och möjligheter, som
borde blifva föremål för Kung! Maj:ts behandling, och då skulle man
väl kunna få fram åtminstone något, tänker jag mig, som skulle kunna
vara lämpligt för Riksdagen att taga i öfvervägande.

Här har talats mycket om den dåliga finansiella ställningen i landet
och den dåliga handelsbalansen. Särskild! har herr Palme hållit
en vidlyftig utredning för oss om den saken, och det är ju en sorglig
sanning, men den kände vi alla förut. Det är dock icke det, som är
själfva hufvudfrågan, utan det är, huru man skall kunna få några
billigare penningar. Men man förstår ju också, att i det afseende!
finnas olika intressen. De, som syssla med att låna ut penningar,
hafva fördel af att få den högsta möjliga ränta liksom de, som äro
låntagare, hafva fördel af att få den lägsta möjliga ränta. Men det
är icke endast ur den synpunkten, som kommunerna skuldsätta sig,
ty jag delar fullkomligt den åsikt, som här med mycken klarhet och
skärpa framhölls af herr Ekman i Göteborg. Vi kunna icke förhindra,
att kommunerna, såväl stads- som landtkommuner, måste söka lån och
fördela kostnaderna för vidlyftigare anläggningar på en längre följd af
år. Herr Ericsson i Ofvanmyra sade, att städerna förnämligast ville
låna billiga penningar för att bygga sjukhus och skolhus, och så nämnde
han äfven guldkrogar. De två första fallen tror jag vara mycket vällofliga
och nödvändiga saker och icke vara alls klandervärda. Så är
förhållande också på landsbygden. Man måste bygga sjukhus äfven
där, man måste hafva skolhus och man måste ordna sitt fattigväsen.
Allt detta kostar ju penningar, och då kan man väl icke taga ut det
på en gång utan måste fördela det på en lång följd af år och till följd
däraf måste man upptaga lån. Det är så enkelt, att hvarje landtman
borde kunna förstå det.

Nu sade herr Palme, att under normala förhållanden är den inhemska
penningmarknaden tillräcklig att tillgodose alla legitima behof.
Ja, det är mycket möjligt, att så är, men jag skall berätta en annan
sak. Förra året fick den kommun, jag tillhör, ett lån uppsagdt, ett
amorteringslån, beträffande hvilket vi i vår enfald trodde att det icke
skulle behöfva slutbetalas, förrän då amorteringstiden utgick och att
endast den årliga annuitet, som bestämts skulle behöfva erläggas. Men
icke förty funno vi, då vi sågo efter i handlingarna, att långifvaren
hade rätt att säga upp lånet, men icke låntagaren. Då vände jag mig
till herr Palme, som förra året uppträdt i frågan och bestämdt uttalat

Ousdagen den 20 Maj, f. in.

N:o 04.

sig emot inrättande af en lånekassa, och frågade, om han skulle kunna
skaffa penningar. Men det kunde han icke, och i hvarje fall ville han
taga mycket högre ränta; det klandrar jag icke honom eller någon
annan för, som har penningar att låna ut, att de vilja få den högsta
möjliga ränta. Men det är icke angenämt för kommunerna, som äro
betungade med afgifter af alla möjliga slag, att få i dessa hårda och
tryckta tider betala ytterligare några hundra eller tusen kronor, beroende
på huru stora lånen äro.

Jag tror därför, att Andra Kammaren gjorde väl i, om den bifölle
motionen, ehuruväl det icke kan föranleda till någon åtgärd, då
Första Kammaren afslagit framställningen, men det vore i alla fall en
meningsyttring, en opinionsyttring från denna kammare, som jag är
förvissad om, att Kungl. Maj:t skulle komma att taga någon hänsyn till.

I anledning af hvad jag här yttrat skall jag, herr talman, be
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Palme: Herr talman, mina herrar. Jag skall icke länge
uppehålla kammarens tid, utan ber endast att få säga ett par ord.
För det första vill jag nämna, att jag aldrig sagt, att riksbankschefen
till Västerviks drätselkammare hade aflåtit en sådan skrifvelse, hvarom
representanten för Västervik här talat, men jag har sagt, att han aflåtit
den till Västervik —- jag tror till en bankdirektör, som hade med
saken att skaffa.

Det är så, att, när en kommun, som vill låna penningar, har
olika ombud, det ena i Stockholm och det andra nere i landsorten,
det tredje kanske på annat håll, det lätt uppstår sådana här missförstånd,
och det är väl detta, som är anledning till det missförstånd,
som här tydligen ägt rum.

Med afseende å hvad herr Ekman nyss sade beträffande stadsfastigheter
och landtfastigheter, vill jag också säga ett ord. En landtfastighet
är dock något helt annat än en stadsfastighet. En landtegendom
bidrager direkt att frambringa nyttigheter, att frambringa
sådana produkter, med hvilka vi eventuellt kunna honorera våra
utländska förbindelser. En stadsfastighet är icke af denna natur.
Stadsfastigheter börja dessutom, särskildt i våra större städer, att
alltmera antaga formen af en vanlig handelsvara. I Stockholm exempelvis
har under hvartdera af de två sistförflutna åren cirka en
fjärdedel af alla i enskilda händer varande fastigheter bytt om ägare.
Sedan detta är af natur att ställa stadsfastigheterna med afseende å
deras förhållande till staten i en helt annan kategori än jordbruksfastigheterna.

Herr Nilsson i Bonarp: Herr talman, mina herrar! Då denna

fråga förelåg till behandling vid förra riksdagen, ställde jag mig såväl
inom utskottet som vid frågans behandling i kammaren såsom motståndare
till förslaget. Nu föreligger det i en helt annan form.
Frågan har kommit på en helt annan basis, särskildt genom de motioner,
som här blifvit framförda af herr Jeansson och delvis också af
herr Johansson i Jönköping. Nu gäller det ju att få en utredning,
under hvilka villkor allmänna hypotekskassan för Sveriges städer

Om lineanstalt
för
kommuner
in. m.
(Forts.)

N:o 64.

Onsdagen den 20 Maj, f. m.

Om låneanstalt
för
kommuner
m. m.
(Forts.)

skulle kunna sättas i stånd att på ett tillfredsställande sätt tillgodose
kommunernas och fastighetsägarnes i städerna och stadsliknande samhällen
lånebehof. Det är detta, som gör, att man kan intaga en
annan ståndpunkt. Herr Runes förslag kan ju tagas i öfvervägande,
för den händelse Riksdagen beslutar att hos Kungl. Maj:t begära
utredning. Liksom motionärerna och utskottet, anser jag, att det
ligger i det allmännas intresse, att lånebehofven fyllas på ett
sådant sätt, att det åsyftade önskemålet nås. Det kan, enligt min
tanke, ske på det sätt, som herr Jeansson föreslagit, och jag finner
det också från rättvisans synpunkt vara riktigt, att då den jordbruksägande
befolkningen har fått sitt behof af fastighetskredit tillgodosedt
genom en statsgaranterad hypotekskassa,'' stadsbefolkningen
också bör komma i åtnjutande af samma förmän. Här får man naturligtvis
icke ställa stadsintresset och jordbruksintresset mot hvarandra,
ty om man det gör, kommer man hän till oförstående och
strid, utan man bör i detta hänseende tillmötesgå städernas önskningar,
som icke på något sätt kunna vara egnade att åsidosätta landsbygdens
intressen — åtminstone såvidt jag kan förstå. Det af åtskilliga
här förordade sättet för kreditväsendets ordnande med statens
medverkan skall ju ske »endast under förutsättning att statens egen
utländska upplåning och kredit icke däraf skadas samt att anstaltens
organisation blir sådan, att den icke blott främjar upplåningen i utlandet,
utan äfven befordrar upplåningen inom landet i den mån
inhemskt kapital är tillgängligt». Farhågorna för att den ifrågasatta
statsgarantin för allmänna hypotekskassan för Sveriges städer skulle
skada statens egen kredit anser jag för min del vara alldeles ogrundade.

Det har af flere framstående fackmän, som varit i tillfälle att i
utskottet gorå'' uttalanden, ansetts vara synnerligen lämpligt, om man
kunde få eu rikshypoteksanstalt för hela riket, och utskottet har
också uttalat en sådan tanke. Nu ha här emellertid gjorts invändningar
mot detta från håll, som också visserligen kan anses vara sakkunnigt
— det vill jag visst icke bestrida — men det synes mig likväl,
som om det icke vore för landet gagneligt, att flera kassor samtidigt
trängdes med hvarandra på den utländska börsen och på det
sättet stode konkurrerande med hvarandra. Det är därför som jag
håller före, att om städernas hypotekskassa blifver utrustad med den
garanti, som här ifrågasatts att gifva den, den också mycket väl skall
kunna tillgodose kommunernas lånebehof, och att således en särskild
kommunal lånekassa icke skall behöfvas. I Danmark har man för
öfrigt förfarit på det sätt, att man sammanslagit landsbygdens och
städernas låneanstalter till en och däraf har man icke rönt någon som
helst olägenhet, utan tvärtom, ty där lämnas lån till billigare ränta
än hvad förhållandet har varit här i vårt land. Då jag, som sagdt,
anser att det är en enkel gärd af rättvisa, att en statsgaranti lämnas
äfven åt städernas hypotekskassa, har jag ansett det vara riktigt, att
utskottet uttalat sig i denna riktning, och jag ber därför, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Med herr Nilsson i Bonarp förenade sig herrar Bosson, Larsson i

Onsdagen den 20 Maj, f. m.

N:o 64.

Klagstorp, Gustafsson i Mjölby, Larsson i Bondarfve, Kvarmelius och
Emthén.

Herr Tengdahl: Herr Palmes anmärkning om skillnaden mellan
städernas fastigheter och landtfastigheter anser jag icke böra förbli
alldeles oemotsagd. Vi kunna ju tyvärr icke idka jordbruk här i städerna.
Skall man därför göra någon jämförelse mellan de båda nu
nämnda slagen af fastigheter, måste man se till, hvilket ändamål
stadsfastigheterna tjäna. Detta är ju att fylla behofvet af bostäder,
och i detta hänseende äro dessa fastigheter alldeles jämförliga med
bostäderna på landsbygden.

Den anmärkning, som herr Palme här gjorde, om att stadsfastigheterna
i Stockholm äro på väg att öfvergå till en handelsvara, förefaller
mig ligga skäligen vid sidan af hvad som är hufvudämnet i nu
förevarande fråga.

Herr Åkerlund: Herr talman, mina herrar. Allmänna hypoteksbanken
har alls icke varit till uteslutande gagn för landet. Vi veta
ju af erfarenheten, hvilken fara som ligger i, att man bereder möjlighet
att allt för lätt kunna få låna penningar. Den faran fruktar jag
kan föreligga äfven här, om staten tillmötesgår städernas önskan på
sätt, som nu är ifrågasatt.

Det var emellertid icke på hypoteksbanken för städerna, som jag
i främsta rummet tänkte, utan på de kommunala lånekassorna. Jag
kan för min del icke finna, att det skulle vara till något gagn för
landet, att sådana kommunala lånekassor inrättades, hvilka naturligtvis
skulle vara basserade hufvudsakligast på utländska kapital, eftersom
det kan fås på billigare villkor.

Jag ber att få påminna om hvad jag i fjol yttrade därom, att
knappast något gagn vore att förvänta af dylika kassors inrättande.

Vi hafva en mängd allmänna fonder och i dag skola vi besluta
om en ny sådan, hvilka hufvudsakligen tillgodosett kommuners lånebehof.
Upptaga kommunerna så sina lån å den utländska penningemarknaden
till billigare ränta än inom landet kan erhållas, hvem skall
då fylla den brist som uppstår för våra allmänna fonder? Jo, kommunernas
egna innevånare med skattemedel. Det är att taga ur den
ena fickan och lägga i den andra. Men dessutom är det ju ofta så,
att mellanhänderna taga litet med.

Jag ber att få yrka afslag på utskottets förslag.

Herr Vennersten: Då jag redan instämt i det yrkande på bifall

till utskottets hemställan, som här af en föregående talare blifvit gjordt,
kunde det ju vara onödigt att jag yttrar mig, men då nu yrkande
ånyo framkommit om afslag å nämnda hemställan, ber jag att få
framhålla en synpunkt, som jag tror vara värd beaktande, då vi gå
att afgöra denna fråga.

Vi rusta oss för närvarande på skilda områden för att kunna
intaga en mera betydande plats som exporterande land. Men gifvetvis
är vår exportduglighet, vår förmåga att frambringa alster, som
kunna täfla på världsmarknaden, i hög grad beroende på produktions -

0 m lånaanstalt
för
kommuner
m. m.
(Forts.)

N:o 64. 38 Onsdagen den 20 Maj, f. m.

Om låne- kostnaderna. Bland dessa senare intaga hyrorna för indnstriarbetarne
“kommuner oc^ med dem jämställda personer en icke obetydlig plats. Ingen
m m skall val kunna påstå, att det icke är en för hela landet gemensam
(Forts.) och viktig angelägenhet att vi bereda dessa personer så billiga och goda
bostäder, som möjligt är.

Det är ur denna synpunkt ingalunda för tidigt, förefaller det mig,
att vi nu tänka på en utredning sådan som den här ifrågasatta,
och jag tillåter mig därför, herr talman, att med hänsyn till detta
enda, men för mig mycket betydande skäl anhålla, att kammaren
ville bifalla utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Branting, Rydén, Svensson i
Skyllberg, Gustafsson i Sjögesta, Hammarström, Comité, Starbäck, Lindh
i Gäfle, Hammarlund och Hörnsten.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr talmannen
i öfverensstämmelse med de därunder gjorda yrkandena proposition
först på bifall till utskottets hemställan och vidare på afslag
å såväl berörda hemställan som de i ämnet väckta motionerna; och
fann herr talmannen förstnämnda yrkande vara med öfvervägande ja
godkändt. Herr Lundblad begärde emellertid votering; och blef i
följd häraf nu uppsatt, justerad och anslagen denna voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller femte tillfälliga utskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 86, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets berörda hemställan
och de i ämnet väckta motionerna.

Omröstningen utföll med 136 ja och 73 nej, hvadan kammaren
bifallit utskottets hemställan.

Jämlikt 63 § riksdagsordningen skulle detta beslut genom utdrag
af protokollet delgifvas Första Kammaren.

§ 9.

Angående Därnäst i ordningen fanns å föredragningslistan upptaget lagutarrendelag
skottets utlåtande n:o 68, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
i ^orrland med förslag till lag om arrende af viss jord å landet inom Norrland

oen Dalarne. ° .... P.. .. , , .. •’

och Dalarne jamte i amnet vackta motioner.

Genom en den 28 februari 1908 dagtecknad proposition, n:o 68,
hvilken blifvit af båda kamrarna till lagutskottet hänvisad, hade

Onsdagen den 20 Maj, f. m. 39 N:o 94.

Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen bilagdt, i statsrådet Angående
fördt protokoll föreslagit Riksdagen antaga vid propositionen fogadt J£.rfj0rriånd
förslag till lag om arrende af viss jord å landet inom Norrland ochJoch Dalarna.
Dalarne. (Forts.)

I sammanhang med ifrågavarande proposition hade utskottet därjämte
till behandling förehaft två i anledning af densamma inom
Andra Kammaren väckta, till utskottet hänvisade motioner, den ena
n:o 257 af herrar K. R'' Karlsson i Fjöl, C. A. Lindhagen, A. Wiklund,

S. H. Kvarnzelius, J. Nydal, J. B. Eriksson i Grängesberg, J. Anderson i
Baggböle, ,/. Bromée i Billsta, P. Hörnsten, L. J. Carlsson i Malmberget,
A. L. Lundström, J. E. Nordin, (J. J. Öberg, S. J. Enander, A. A.

Eriksson i Rödsta, E. A. Leksell, H. Eriksson i Älgered, M. Sundström,

J. Johansson i Kälkebo, O. Olsson i See och G. A. E. Kronlund, med
hvilka instämt herrar A. J. Hagström, O. Emthén. J. Ström, K. Karlsson
i Mo och F. Berglund, och den andra, n:o 262, af herr B. P. Ersson.

Utskottet hemställde, att Riksdagen, med tillkännagifvande att
det i Kungl. Maj:ts förevarande proposition innefattade lagförslaget
icke kunnat i oförändradt skick af Riksdagen godkännas, måtte i
anledning af den kungl. propositionen för sin del antaga ett utlåtandet
bilagdt förslag till lag om arrende af viss jord å landet inom Norrland
och Dalarne.

Uti en vid utlåtandet fogad reservation hade herrar Zetterstrand,

Widén, Lindhagen, Jansson i Edsbäcken, Ersson, Nordin, Pettersson
i Södertälje och Persson i Borrby hemställt, bland annat, att det nu
förevarande förslaget till lag om arrende af viss jord å landet i Norrland
och Dalarna måtte antagas allenast under förutsättning att ett
genom enskilda motioner för Riksdagen framlagdt lagförslag angående
förekommande af vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne
jämväl blefve godkändt i hufvudsaklig öfverensstämmelse med lagutskottets
därom gjorda hemställan.

På framställning af herr talmannen beslöt kammaren, att det i
utlåtandet innefattade lagförslaget skulle paragrafvis företagas till
-afgörande.

Efter föredragning af 1 § yttrade:

Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Då denna proposition
behandlades inom statsrådet, uttalade herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet, med hvilken tvenne andra ledamöter af
statsrådet instämde; följande: »De skäl, som föranledde Kungl. Maj:t
att för sistlidne Riksdag framlägga förslag till lag angående förekommande
af vanhäfd å jordbruk i Norrland och Dalarne, kvarstå enligt
mitt förmenande i all hufvudsak oförändrade. Det föredragna förslaget
till arrendelag borde således äfven nu åtföljas af förslag till vanhäfdslag.
Båda dessa af den så kallade Norrlandskommittén föreslagna
lagar hafva i grunden samma syfte: jordbrukets vidmakthållande och
utveckling äfven å den i trävaruindustriens ägo varande jorden. Skall

N:o 64. 40 Onsdagen den 20 Maj, f. m.

Angående detta ernås, torde emellertid en lagstiftning emot vanhäfd vara ett
fö,Portland ^vändigt komplement till arrendelagen. Jag har därför ansett, att
och Dalarne. ^essa båda frågor borde på en gång vinna en lösning och att förslag
(Forts.) till vanhäfds- och arrendelag sålunda samtidigt bort ånyo för Riksdagen
framläggas.» Emellertid blef icke den kungl. propositionen om vanhäfdslagen
framlagd för Riksdagen. Nu har dock enskilda motionärer
väckt förslag om en dylik vanhäfdslag, som också i dag föreligger å
kammarens bord. Samtliga ledamöter inom utskottet af denna kammare
ha enhälligt omfattat den mening, att denna nu föredragna lag om
arrende af viss jord i Norrland och Dalarne icke borde antagas under
annan förutsättning, än att äfven lagförslaget om vanhäfd å jordbruk
också blefve antaget. Man kan ju tycka, att det skulle vara en fördel
redan det att få antagen en arrendelag för Norrland och Dalarne, äfven
om vanhäfdslagen icke blir antagen. Jag vill icke bestrida, att detta
vore en viss fördel, men jag vill påpeka, att efter vårt förmenande
skulle ett antagande enbart af en arrendelag äfven komma att ha sina
skadliga följder, följder, som jag tror skulle bli ganska ödesdigra. Det
skulle nämligen kunna hända, att därigenom trävaruindustrien, då den
genom arrendelagen skulle komma att iklädas vissa förpliktelser gentemot
arrendatorerna, funne med sin fördel förenligt att icke arrendera
ut egendomarna, utan själfva bruka desamma men, om bolagen och
trävaruindustriidkarne komma att bruka egendomarna själfva, befarar
jag, att detta skulle medföra en vanhäfd å dessa hemman, som vore
större till och med än den, som för närvarande förekommer.

Man kan då fråga, om det finns någon anledning till ett dylikt
antagande. Jag tror för min del, att flera sådana anledningar finnas.
För det första ligger det väl i sakens natur, att om personer eller
bolag, som ha till sin hufvudsakliga uppgift och sysselsättning att
sköta stora, väldiga skogskomplex, äfven skulle sköta små därmed förenade
jordbruk, de icke skulle komma att sköta dessa med den energi,
som önskligt vore och som äfven staten afsåg, när den till de enskilda
hemmanen afvittrade dessa stora skogsmarker i syfte just att vidmakthålla
och utvidga odlingen. Vi ha väl äfven ett talande vittnesbörd
om, att bolagen och öfriga trävarufirmor icke sköta sin jord så väl, i
den vidlyftiga utredning, som lämnats af norrlandskommittén. Man
ser däraf, att det visserligen finnes åtskilliga dylika hemman, som
skötas väl, ja, till och med mycket väl, men att däremot det stora
flertalet af hemmanen skötes vida sämre, än hvad fallet är med bondehemmanen
i trakten. Detta är äfven en företeelse, som icke är uteslutande
förekommande här i landet, utan man kan iakttaga den äfven
annanstädes, och jag kan omöjligen underlåta att vid detta tillfälle
för kammaren meddela innehållet af en artikel i Verdens Gång för
den 1 februari 1908. Däri är intagen en framställning från Hedemarkens
amts landthushållningssällskap till stortinget af den 19 januari
1908. I denna framställning klagas öfver det olyckliga för amtets
jordbruk i att stora skogsegendomar uppköpas af skogsspekulanter och
trävarufirmor, som icke drifva det egendomarn e tillhörande jordbruket.
Det säges vidare, att man gjort den erfarenheten, att, när egendomarne
komma i trävarubolagens händer, jordbruket gärna vill gå tillbaka.
Man skördar blott hvad som växer på det lättaste sättet och gör ingen -

Onsdagen den 20 Maj, f. in. 41 N:o 64.

ting för att uppehålla än mindre för att förbättra jordens produktions- Angående
kraft. Efterhand kommer denna att aftaga och till slut lönar sig icke
skörden längre. Åkrar och hus försummas och förfalla, och det hela^^ Badame.
blir till sist liggande för fäfot. Först nedläggas sätrarna, och efter (Fort».)
kortare eller längre tid går det på samma sätt med inägojorden. I
denna artikel finnes en uppgift på resultatet af jordbrukets tillbakagång
under åren 1891 t. o. m. 1908. Där finnas detaljerade uppgifter,
som jag icke vill här upprepa, men slutresultatet är verkligen af
beskaffenhet, att en hvar måste ställa sig på den sidan, att man bör
göra något för att vidmakthålla odlingen å bolagshemmanen. Det
visas, att på 43 gårdar inom de två härad, som uppgifterna afse,
kreaturens antal sedan 1891 gått ned från 1925 till 371, och samtidigt
har invånareantalet på dessa gårdar sjunkit från 520 till 85.

Nu vill jag innerligt hoppas, att icke lika nedslående förhållanden
skola äga rum här i landet, men jag befarar, att någonting i samma
riktning förekommer flerstädes, och när vi veta, hvilka ofantliga uppoffringar
staten gjort för att vidmakthålla och öka odlingen i Norrland
genom att anvisa väldiga skogskomplex för hemman och nybyggen,
böra vi se till, huruvida icke syftemålet med dessa upplåtelser också
skall i någon mån tillgodoses. Just för att denna odling skall kunna
vidmakthållas och icke gå tillbaka, hvilket vi befara skulle kunna ske
genom antagandet af endast arrendelagen, ha vi hållit före, att lagarna
borde samtidigt antagas, och att det eljest vore bättre, att det finge
anstå något år med det hela. Nu ha vi reservanter från Andra
Kammaren därjämte yrkat ändring af 2 § och 11 § och att Andra
Kammaren alltså borde vidhålla den uppfattning rörande arrendelagen,
som den förut hyst.

Jag tillåter mig därför hemställa, att kammaren måtte bifalla 1 §
under villkor och förutsättning, att det i lagutskottets utlåtande n:o
69 intagna förslaget till lag angående förekommande af vanhäfd å
vissa jordbruk i Norrland och Dalarne Varder af Riksdagen godkändt
i hufvudsaklig öfverensstämmelse med lagutskottets hemställan, samt
att ett antagande jämväl af lagförslaget i öfrigt måtte ske allenast
under enahanda villkor och förutsättning.

Häruti instämde herrar Anderson i Baggböle, Sundin, Jonsson i
Lycksele, Bromée i Billsta, Sehlin, Emthén, Karlsson i Mo, Öberg, Berglund,
Scedén, Lundström, Wiklund, Nordin, Ström, Martin, Eriksson i
Rödsta, Hansson, Hammarström, Anderson i Hasselbol, Jansson i Edsbäcken,
Söderberg i Hobborn, Enander, Ersson, Persson i Borrby, von
Geijer och Ahlstrand.

Herr Karlsson i Fjäll Herr talman! Icke allenast i Norrland
utan öfverallt i landet, där man hyser intresse för jordbruket i Norrland,
har det väckt förvåning, att regeringen i sitt i år framlagda
förslag till arrendelag för Norrland och Dalarne i alla stycken gått
tillmötes de önskningar, som framställts från bolagshåll och från
Första Kammaren, men icke tagit den ringaste hänsyn till de kraf på
en sådan lag, som framgått från norrlandskommittén och denna
kammare, och icke heller till de kraf, som framställts af de tusentals

N:o 64.

Onsdagen den 20 Maj, f. in.

Angående arrendatorerna på de norrländska bolagsjordarna, och detta trots att
n^Norrlnnd ^essa senare genom en deputation på det bevekligaste hos regeringen
och Dalar ne. framhållit behofvet af en effektiv arrendelag samt en vanhäfdslag.

(Forts.) Men trots denna kammares beslut i denna fråga vid föregående

riksdag och trots arrendatorernas böner har regeringen i sitt i år framlagda
förslag afprutat icke mindre än 50 procent af arrendetiden, i
det man sänkt den af lagutskottet förra året föreslagna arrendetiden
på 20 år till 10 år.

I fråga om vanhäfdslagen voro som bekant några af regeringens
medlemmar med jordbruksministern i spetsen af annan mening än de
öfriga och ansågo, att denna såsom ett nödvändigt komplement borde
följa arrendelagen. Men i alla öfriga paragrafer i arrendelagen, såsom
ifråga om rätt till odling samt rätt till ersättning för sådan odling
och rätt till bete, har regeringen fallit undan för framställningar från
bolagshåll.

Med anledning af denna regeringens proposition har jag väckt en
motion, undertecknad af de flesta norrlandsrepresentanter, i afsikt att
bringa förslaget i närmare öfverensstämmelse med norrlandskommitténs
förslag och i hopp att åtminstone kunna få någonting liknande hvad
regeringens förslag innehöll föregående år.

Utskottet har emellertid icke ansett sig kunna i någon punkt
bifalla min motion, utan har i allt bifallit Kungl. Maj:ts proposition
och i en paragraf, nämligen § 11, till och med gjort en inskränkning
i hvad Kungl. Maj:t föreslagit.

Men de flesta utskottsledamöter från denna kammare ha dock
yrkat, att i 2 § orden »tio år» måtte ändras till »tjugo år». Endasten
reservant, nämligen herr Lindhagen, har reserverat sig till förmån för
den motion, som afgifvits af norrländingarna. Jag hyser naturligtvis
ingen förhoppning om att vår motion skall gå igenom, men jag anser
dock en del paragrafer vara så viktiga, att jag kommer, då dessa
föredragas, att yrka bifall till desamma, nämligen i fråga om rätt till
nyodling, rätt till bete och i fråga om att jordägare bör betala den
förhöjning i skatt, som faller på utarrenderade hemman under arrendetiden.
I öfrigt har jag i fråga om den nu föredragna punkten intet
annat yrkande än om bifall till herr Zetterstrands förslag.

Herr Hörnsten instämde häruti.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Albert Petersson:
Herr talman, mina herrar! Den förste talaren har redan vid
denna punkt berört frågan om det villkor, som, enligt hvad utskottets
ledamöter från denna kammare föreslagit, skulle fogas vid lagens antagande,
och jag ber därför att, såsom min plikt är, få taga upp
samma fråga: frågan om vanhäfdslag.

Den är utan tvifvel den mest omstridda af alla, som sammanhänga
med norrlandslagstiftningen. För några står denna lag som en
hörnsten i systemet, som häfstången, hvilken skall komma det hela
att verka; för andra ter den sig såsom, för närvarande åtminstone, af
mindre praktisk betydelse och ingalunda oundgängligen nödvändig;
det är ej heller utan, att några i denna vanhäfdslag spåra en akt af

Onsdagen den 20 Maj, f. ra. 43 N,° ®4-

afvoghet mot trävaruindustriens målsmän. Förhandlingarna vid senaste Angående
riksdagen ha gifvit uttryck åt alla dessa åskådningar och de kommajforri^„i
nog fram äfven vid denna. och Dalame.

Då jag föredragit ärendet i konseljen, ber jag att få framlägga (Forts.)
de synpunkter, som ha varit afgörande för den ställning jag därvid
intagit.

Bland de undersökningar, som verkställts af norrlandskommittén,
och som ligga till grund för norrlandslagstiftningen, förekommer också
en jämförelse mellan böndernas jordbruk och bolagsarrendatorernas.

Den mynnar ut i det omdömet, att bolagsarrendatorernas jordbruk är
i regel mycket underlägset de själfägande böndernas, och att jordbruket
på arrendehemmanen är i stadig tillbakagång. Kommitterade
ha äfven inlåtit sig på orsakerna till detta förhållande och dessa
orsaker finna de väsentligen i arrendatorernas osäkra ställning, hvarigenom
— som det heter — »det typiska norrländska bolagsarrendet
får en i hög grad provisorisk karaktär, som är för produktionen synnerligen
menlig.» Härmed sammanhänger, att arrendatorerna af omständigheternas
makt tvingas att alltför mycket ägna sig åt bergsarbete
i skogarna, hvarigenom de förlora intresse för jordbruket och försumma
det.

Man kan naturligtvis ytterligare utföra dessa synpunkter genom
att peka på alla de särskilda förhållanden, i hvilka en arrendator
otvifvelaktigt behof ver stöd af lag. Det är ju detta behof man velat
tillgodose, så långt det varit möjligt, i den arrendelag, som nu föreligger.

Norrlandskommittén har vidare tagit i öfvervägande de möjliga
botemedlen mot missförhållandena och därvid i spetsen för sina förslag
satt en arrendelag, som är afsedd att lämna arrendatorn ett kraftigt
stöd. Kommitterades förslag har därvid samlat sig om sådana
hufvudpunkter, som: Obligatorisk 20-årig arrendetid, rätt till odling
af jord och ersättning för odlingskostnaden under vissa betingelser,
rätt till skogsfånst och mulbete, skyldighet för jordägaren att ansvara
för husens byggande och underhåll, fixering af de fall, då uppsägning
må ske o. s. v., hvilka alla bestämmelser därjämte gjordes tvingande,
så att de icke vidare kunde genom aftal sättas ur kraft.

Om jag nu ser detta kommitterades förslag mot bakgrunden af
den lagstiftning, som gällde då det kom fram, så måste man erkänna,
att motsättningen framstår såsom mycket betydande. Det var därför
naturligt, att kommitterade skulle se sig om efter verkligt kraftiga
medel för att få den föreslagna nya ordningen genomförd. Man måste
nämligen räkna med möjligheten, att trävaruindustrien kunde finna
arrendebestämmelserna för hårda och föredraga att alldeles lägga ned
jordbruket och låta den odlade jorden växa till skog. För norrlandskommittén
låg därför denna vanhäfdslag nära till hands, och jag förstår
mycket väl deras mening, som ännu i denna stund anse den
nödvändig.

Men då det nu gäller att bedöma, huruvida ett sådant nödtvång
föreligger eller icke, så får man icke förbise, att situationen nu är
helt annan än den var då.

Först och främst hafva vi nu för hela riket en ny arrendelag,

N:o 64. 44 Onsdagen den 20 Maj, f. m.

arrendela ~0m * m^n8t och mycket säkerställer arrendatorerna gentemot jord för

Norrland .

och Dalame. dag vill erinra om att denna arrendelag icke var antagen, då
(Forts.) Kungl. Maj:ts propositioner i norrlandsfrågorna sista Riksdagen framlades.

I denna nya arrendelag finnes stadgad en obligatorisk längre
arrendetid, då förut intet varit föreskrifvet härom — 5 år som berrarne
veta — och vidare med tvångsverkan bestämda villkor och omständigheter,
. som berättiga en jordägare att uppsäga arrendatorn, äfvensom
åtskilliga andra bestämmelser till arrendatorns tryggande, hvilka jag
ej vill trötta med att upprepa. Redan härigenom är äfven för de
norrländska arrendeförhållandena ganska mycket vunnet, och arrendatorernas
ställning en annan än den var förut. Emellertid äro vi alla
ense om att de norrländska förhållandena göra det önskvärdt, att
man med afseende å arrendatorernas tryggande kommer längre än
hvad den allmänna arrendelagen medgifver, särskildt därutinnan, att
man för Norrland behöfver tvingande bestämmelser i åtskilliga hänseenden,
där den allmänna arrendelagen icke kräfver sådana. Man
vill sålunda oberoende af aftal tillförsäkra arrendator de förmåner,
som angifvas i det här föreliggande förslaget, hvilket, som herrarne
veta, är affattadt i öfverensstämmelse med det sammanjämkningsförslag
som framkom vid sista riksdagen och antogs i denna kammare
men föll med obetydlig röstöfvervikt i den första. Att Kungl.
Maj;t vid sådant förhållande icke funnit anledning att göra ändringar
i detta förslag, lärer val vara ganska naturligt.

Detta förslag för den norrländska arrendelagen ännu närmare
den allmänna arrendelagen än hvad förhållandet var med förslaget i
fjol. Skillnaden mellan de båda lagarne är visserligen afsevärd men
dock väsentligen minskad mot hvad som ursprungligen var förhållandet.
Om jag därför jämför å ena sidan norrlandskommitténs förslag
med den arrendelagstiftning, som då var gällande, och å andra sidan
det nu föreliggande förslaget med den arrendelagstiftning, som nu är
allmänt gällande, så är skillnaden betydande och en hvar måste erkänna,
att farhågan för att skogsintresset skall ställa sig afvisande
mot norrlandslagen är betydligt mindre grundad, än då samma lag
förra gången lades fram.

Men, säger man — och det har ju fått sitt uttryck i den förste
talarens anförande — vanhäfdslagen behöfves i alla fall. Trävaruindustrien
kommer icke godvilligt att underkasta sig den nya arrendelagen,
icke ens i dess modifierade form. Om icke annat lägger man
ned jordbruket eller sätter dit sina egna legokarlar att sköta jorden.

Om detta anser jag omöjligt att på förhand döma. Jag vill i
detta hänseende åberopa ett uttalande af norrlandskommittén i det
kapitel, som har till öfverskrift: »Om öfvergifvet jordbruk.» Däri
förmäler kommittén, att den icke vill fästa sig vid, om en eller annan
slåtteräng eller mager gräsväxt öfvergifves, ej häller att ytlig och å
olämplig mark förlagd odling nedlägges. Bägge delarne kunna vara
ekonomiskt riktiga. Men däremot förtjänar det uppmärksamhet, att
verkliga jordbrukshemman, som af ålder tjänat som underlag för själfständiga
jordbrukares existens, lämnas utan egentlig skötsel. »Detta

Onsdagen den 20 Maj, f. in.

N:o 04.

inträffar» — heter det — »i regel, då byggnaderna äro så förfallna, att Angående
bolaget ej kan få någon arrendator, utan att desamma iståndsättas,
och då kostnaderna för detta och för husens underhåll blifva så stora,g0\ Bålämne.
att det erbjudna arrendet icke kan därå gifva skälig ränta.» Om, (Forts.)
som jag tror, detta uttalande är riktigt, så följer häraf, att ju mindre
ofta det inträffar, att en gård kommer i så uselt skick som kommitterade
skildra, ju mindre ofta kommer det också att inträffa, att jordbruket
nedlägges. Och att den nya arrendelagen kraftigt skall höja
gårdarnas häfd så i afseende å hus som jord, det lär ej vara tvifvel
underkastadt.

Jag tror således för min del, att faran för jordbrukets nedläggande
i oträngdt mål är mindre än hvad man från början haft anledning
att räkna med. Det synes mig därför icke förkastligt utan i stället
öfverensstämmande med en lugn och sansad lagstiftningspolitik, att
man afvaktar verkningarne af den nya arrendelag, som föreligger,
innan man skrider till tvångsmedel för att genomföra den. Hvarför
skall man ovillkorligen gå ut ifrån, att trävaruindustrien kommer att
göra allt för att eludera lagen? Kan det istället icke finnas utsikt för
att dessa bolag komma till insikt om, att statsmakterna verkligen vilja
hafva ett lifskraftigt jordbruk äfven i Norrland, och finna med sin
fördel förenligt att rätta sig efter denna önskan?

Och om det mot förmodan skulle visa sig, att lagen likväl icke
verkar, utan att jordbruk fortfarande nedläggas, ja då, mina herrar,
är ju vanhäfdslagen icke långt borta eller svår att genomföra! Ty det
synes mig alldeles uppenbart, att en stor del af det motstånd, som
nu från vissa håll så kraftigt reses mot denna vanhäfslag, skall försvinna
och bytas i understöd i samma stund som det visar sig, att
man försöker eludera lagen.

Jag har noga följt den förste talarens anförande, då han ville
deducera, att ett antagande af denna norrlandslag utan det villkor
han fogat därvid skulle innebära en fara för jordbruket i Norrland.

Jag kan dock icke erkänna det riktiga i hans resonemang. Realiter
finnes härtill ingen anledning. Om arrendelagen är önskvärd för
norrländska förhållanden, så måtte det väl vara bättre, att den kommer
till, än, att den icke kommer till. Ty den skulle verka på alla
de arrenden, som finnas och komma att finnas i Norrland. Politiskt
klokt synes det mig icke heller att nu sammanfoga detta villkor med
arrendelagen. Ty det känna vi nog alla, att vanhäfdslagen på många
håll är föremål för en synnerligen skarp motvilja. Och om dessa två
lagar sammankopplas, så är det fara värdt, att vi i afseende å dem
komma till samma döda punkt, som för närvarande är förhållandet
med lagen om bevisning inför rätta, i afseende på hvilken herrarne
hafva ett färskt exempel, hur en lagstiftning kan försummas.

Jag skulle vilja tillägga ännu ett ord. Jag finner det mycket
beklagligt, att det kommit så mycket af känslostämning och af lidelse
i dessa lagstiftningsfrågor. Här gäller det en undantagslag, som skall
träffa allenast en viss landsända. Det är gifvet, att det måste blifva
strid om en sådan. Om emellertid man finner lagstiftningen vara
nödvändig för landets väl, så måste den genomföras, äfven om det
skall ske under strid. Men därvid må man icke glömma, att billig -

N:o 64.

Onsdagen den 20 Maj, f. m.

Angående heten lika väl som klokheten bjuder, att denna lagstiftning icke göres
får^Norrland ^r^are och sträfvare mot dem, som däraf skola draga tungan, än
och z>aiarne.som oundgängligen är nödigt. Det vill emellertid synas, som om
(Forts.) man på vissa håll icke skulle hafva sinne för detta utan snarare
sträfva efter att få lagarne så kännbart obehagliga som möjligt. Detta
är för visso icke lyckligt; det ökar svårigheten att komma till ett
resultat. Om det irriterande och utmanande element, som kommit in
i dessa lagstiftningsfrågor, kunde komma bort, och sålunda diskussionen
om förslagen begränsas till hvad som är väsentligt och reelt,
skulle utan tvifvel resultatet icke vara långt borta. Ty det är dock
så, mina herrar, att litet hvar är beredd att göra uppoffringar, då
man är öfvertygad, att det gäller landets väl och icke fordringarna
ställas högre än för ändamålet erfordras.

Herr Widén: Då jag i likhet med den förste talaren är med
bland reservanterna, ber jag med anledning däraf att få säga några
ord.

Jag har för min del på en jämförelsevis sen tidpunkt, af omständigheternas
tvång, blifvit bragt att sätta mig in i den föreliggande
frångan. Jag har också efter bästa förmåga sökt att göra det under
den tid jag har varit den högste administrative chefen inom en ganska
afsevärd landsdel af Norrland. Jag vill därvid säga, att jag varit alldeles
fri från den »lidelse», som herr justitieministern nyss talade om.
Jag tror knappast häller någon misstänker mig för att hafva inlagt
något sådant i min verksamhet i detta stycke. Jag har emellertid
kommit till den uppfattningen med afseende å det omhandlade spörsmålet,
att befolkningen allmänt — åtminstone i det län jag tillhör —
önskar båda dessa lagar, och att de skola tagas på en gång. De anse
för sin del, att vanhäfdslagen utgör ett nödvändigt komplement till
arrendelagen. Jag har frågat personer, som äro arrendatorer, jag har
frågat myndigheter, jag har frågat medlemmar af hushållningssällskapets
förvaltningsutskott, och jag har frågat riksdagsmän från länet
i Första Kammaren — alla med en mun säga, att antagandet af arrendelagen
utan vanhäfdslagen kan vara riskabelt.

Ja, jag har äfven under denna riksdag inhämtat yttranden och
upplysningar rörande detta ämne, och därvid har min uppfattning
blifvit än mera stadgad.

Frågan är: finnes det fara för ett oförmånligt resultat, om vi
skulle taga arrendelagen utan vanhäfdslagen? Vi få vid denna frågas
besvarande utgå från de erfarenheter vi ha. Den så kallade norrlandskommittén
skickade ut frågor rörande beskaffenheten af jordbruket
på bolagshemmanen i jämförelse med andra hemman, bland
andra äfven den frågan: huruvida man iakttagit, att jordbruket nedlagts
och nedlägges i större omfattning på bolagshemman än på andra
hemman. Det har därom inkommit upplysningar, som äro samlade i
den statistik, som norrlandskommittén meddelat, och de visa, att om
än sådana nedläggelser icke förefinnas i så särdeles stor omfattning,
så förekomma de dock i de afiägsnare fjällorterna. Det är också
ganska betecknande, att när det frågas, huru det förhåller sig med
afseende på nyodlingar, som däruppe äro så synnerligen viktiga, på.

Onsdagen den 20 Maj, f. in.

N:o 64.

(Forts.)

bolagshemman och andra hemman, så erhåller man nästan öfver lag Angående
det svaret — svaren komma från kyrkoherdar och andra förtroende- arrentlela9
män inom socknarne — att intresset för sådana är mindre på bolags-^ ^jjaiarM
hemmanen, särskildt utarrenderade sådana, än på andra hemman.

Jag vill taga några exempel, som visa, huru det i Jämtlands län förhåller
sig. Från Hellesjö socken meddelas t. ex. om bondehemmanen,
att nyodlingar efter råd och lägenhet göras af dem, som verkligen
intressera sig för jordbruket; men med afseende på bolagsarrendatorerna
säges, att nyodlingar »icke ifrågakomma». Från Stuguns socken meddela
förtroendemännen, att bönderna äro så godt som de enda, hvilka
förbättra och nyodla jorden, men att bolagsarrendatorerna i de flesta
fall sakna utvägar därtill, äfven om intresset skulle förefinnas; bolagen
själfva äro icke mycket intresserade af jordens skötsel. Beträffande
en annan socken, Nyhem, säges det, att bland bönderna intresset för
denna sak under de senaste åren betydligt ökats, men att bolagsarrendatorerna
icke företagit några arbeten af ifrågavarande slag. Ja,
jag skall icke längre fortsätta med dessa meddelanden; det låter
ungefär likadant, med vissa undantag, från de flesta socknarna inom
Jämtlands län. Med det ringa intresse, som förråder sig hos bolagen
för jordens odling, tror jag man kan ställa sig ganska oviss, om det
icke skulle föreligga en fara för att jordbruket på bolagshemmanen
nedlades, därest bolagens intresse af ett sådant nedläggande skulle
ökas mera än nu är fallet.

Det har framhållits, att den nu framlagda arrendelagen står i
mindre motsats till den allmänna arrendelagen, än den gjorde till den
förut gällande allmänna arrendelagen. Det är alldeles sant. Jag
skall ock gifva herr justitieministern rätt däri, att, i den mån man
minskar afståndet mellan lagarne, minskar man bolagens intresse af
att kringgå lagen. Jag tror också, att om det föreliggande förslaget
blefve antaget, åtskilliga bolag komme att ställa sig det till efterrättelse;
jag vill icke skära alla bolag öfver en kam; visst icke. Men
jag tror, att det ligger i sakens natur, att det finnes en fara härvidlag,
särskildt med afseende på de aflägsna kommunerna. Jag vill tala om,
huru det där förhåller sig. I Frostviken, en af de aflägsnaste Jämtlandssocknarne,
hvarifrån det meddelats, att jordbruket i något större
mån nedlagts, förhåller det sig så, att på de kronans egendomar, som
köpts, och detta till stor del af bolag, för att utvidga renbeteslanden,
kronan får betala arrendatorns utskylder och dessutom hjälpa honom
med underhållet af byggnaderna. Det är klart, att detta icke är ekonomiskt.
Men det är nödvändigt, om man skall kunna få folk att bo
där. Om en gård affolkas, så smittar detta; folket minskas äfven
annorstädes, och det blir ödebygder. Det går icke an att här resonera
så, som jag hörde en jordbrukare från södra Sverige göra. Han sade:
om jag har ett jordbruk, som icke bär sig, så har jag rättighet att
lägga ner det, lägga ut marken till skogsbörd. Ja, rättighet har jag
nog äfven i Norrland, men nationalekonomiskt sedt är den principen
där förkastlig. Det får icke äga rum, ty därigenom riskerar man, att
bygderna bli affolkade. Under sådana omständigheter är det enligt
min uppfattning angeläget, att man också får en vanhäfdslag. Det
vore väl för öfrigt märkvärdigt, om en hel befolkning skulle alldeles

N:o 64.

Onsdagen den 20 Maj, f. m.

Angående

arrendelag

för Norrland,

och Dalarne.

(Forts.)

misstaga sig rörande de rådande förhållandena. Jag har icke talat
med någon enda innevånare i det län, jag tillhör, som icke varit af
den meningen, som jag här framburit; och då måste man väl tro,
att de ha rätt, helst hvad de sagt bekräftas af ens egen erfarenhet.

Nu har det sagts, att det vore klokare att taga arrendelagen sådan
den föreligger och afvakta dess verkan för att sedan, om det behöfs,
få fram en vanhäfdslag; visar det sig, att vanhäfdslagen behofves, så
går det nog lätt att få den igenom. Det har emellertid visat sig vara
svårt att få fram arrendelagen, ehuru meningarne om dess behöflighet
varit allmänna. Skulle man efter arrendelagens antagande söka att
genomföra vanhäfdslagen för sig, tror jag, att äfven detta nog skulle
möta svårigheter. Ty det är så — däri ger jag herr justitieministern
rätt — att oviljan i afseende på den s. k. norrlandslagstiftningen
vänder sig i främsta rummet mot vanhäfdslagen. Jag tror dock, att
förhållandena äro sådana däruppe, att man måste få äfven en vanhäfdslag,
så framt jordbruket skall kunna hålla sig uppe. Det duger
icke att säga, att det där är tillräckligt med trävarurörelsen, ty enligt
min uppfattning måste äfven jordbruk drifvas jämte trävarurörelsen.
Det är af dessa skäl, som jag anslutit mig till den reservation, som
afgifvits af mina kamrater från denna kammare, och nu äfven sluter
mig till det yrkande, som framställts af den förste talaren.

Herr Lindblad i Närlunda: Herr talman! Jag finner det alldeles
naturligt, att höfdingen för Jämtlands län skall ansluta sig till
de önskningar, som sägas vara allmänna icke endast inom detta län
utan äfven i det öfriga Norrland, och jag finner det också naturligt,
att han, innan han hunnit bilda sig ett själfständigt omdöme rörande
hvad som tarfvas i dessa orter, tar hänsyn till hvad befolkningen
säger.

Talaren anställde en jämförelse mellan skötseln af jorden på
bolagens utarrenderade hemman å ena sidan och på böndernas hemman
å den andra, och den jämförelsen utföll till böndernas förmån.
Och det är alldeles naturligt. Vi, som ha vår erfarenhet från landet
i öfrigt, kunna vitsorda, att den själfägande befolkningen i allmänhet
brukar sin jord bättre och med större intresse än den, som är arrendator.
Och detta sakförhållande torde innebära en hälsosam lärdom
för dem, som drifva den socialpolitiska uppfattningen, att man icke
skulle upplåta jord med full äganderätt utan endast med åborätt eller
hvad det nu blir. Här ha dessa herrar ett bevis för, att den själfägandes
jord i regel skötes bättre — man må däremot säga hvad
som helst. Men skulle det under sådana förhållanden vara berättigadt
att, när det för Norrland föreslås en skärpning af den allmänna arrendelagen,
ovillkorligen förbinda detta lagförslag med en vanhäfdslag?
Jag förstår nog, att detta skulle vara ett mycket kraftigt medel för
arrendelagens genomdrifvande; men är det rätt?

Den siste ärade talaren anförde exempel på erfarenheter vid upplåtelse
af kronoegendomar i Norrland. I de exemplen var det icke
nog med, att lägenhetsinnehafvarne icke betaide något arrende, icke
verkställde några nybyggnader, utan kronan betalade också skatterna
för dessa åboar. Kunna vi ålägga enskilde, de må nu heta bolag eller

Onsdagen den 20 Maj, f. in.

4!)

N:o 64.

enskilda jordbrukare, att de skola drifva jordbruk för andra på sådant Angående

Sätt? arrendelag

Sa åberopas, att man icke på annat sätt får något folk däruppe. ^jjalarne.
Men det får väl vara en statens affär att sörja därför. Om det har (p0rts.)
någon allmängiltig betydelse att hålla befolkningen kvar där uppe, så
må kronan göra uppoffringar därför; men vi kunna icke ålägga enskilde,
vare sig bolag eller själfägande personer, något sådant. Hur
är det för öfrigt här nere i mellersta Sverige? Här klaga vi — det
är ju en allmän erfarenhet — att landsbygden affolkas; och jag har,
då det var fråga om egnahemslägenheterna, bedt herrarna att icke
skipa den matematiska rättvisan med lika lånevillkor för trakterna
intill städerna och för den verkliga landsbygden; men hvad fick jag
för svar? Jo: »det går inte an, vi skola hafva precis samma villkor
för alla» — och därmed affolkas landsbygden. Så beter man sig, då
det dock ytterst gäller statens egna affärer. Men här drager man icke
i betänkande att ålägga bolag och andra affärsdrifvande personer att
underkasta sig dessa mycket hårda påföljder.

Herr justitieministern har pläderat för att man väl ändå kunde
försöka, hvad denna skärpning af arrendelagen skulle medföra för
verkan. Redan genom den allmänna arrendelag, som vi i fjol antogo,
har ställningen mycket förbättrats, och så blefve ju än ytterligare
fallet genom den nu föreslagna särskilda arrendelagen för Norrland.

Den siste talaren anförde också, att det utan tvifvel skulle blifva en
hel del trävarubolag, hvilka komme att ställa sig denna nya arrendelags
bestämmelse till efterrättelse. Men hvarför vill då denne talare
icke låta oss göra ett försök på denna rättvisa grund och utan att
stifta några undantagslagar? Först då man har visshet att man ej
kommer någon vart på det sättet, först då är det tid att taga till
undantagslagar. Sådana bruka ju annars ej stå i så hög kurs här i
Riksdagen, och särskildt icke inom denna kammare; skulle vi då
vara med om att införa dem i det här af seendet? Och skulle vi
kunna lita på, att undantagslagen för Norrland icke snarligen komme
att vandra ned till det öfriga Sverige?

Jag har erfarenhet af att skogsspekulanter här ifrån staden köpa
in egendomar både i Uppland och i Södermanland samt att de, sedan
de å dessa egendomar afverkat så mycken skog, som de kunnat — jag
vill tillägga, att detta varit enskilda personer — skött jordbruket å
egendomarna mer eller mindre illa. Det klagas allmänt från den
kringliggande orten häröfver; och den jämförelse, som uppdrages
mellan dessa skogsspekulanter och de verkliga jordbrukarna, den utfaller
helt visst till skogsspekulanternas nackdel. För min del måste
jag gifvetvis säga, att visserligen vore det ett önskemål att kunna
komma åt dylika personer, hvilka vansköta både skogen och jordbruket;
men jag tror ändå icke, att vi äro mogna att taga till en
sådan arrendelag, än mindre vanhäfdslag för hela Sverige. Och vi
äro det så mycket mindre som vi, mina herrar, icke veta, hvilka
arbetareförhållanden vi gå till mötes. När man ser dessa strejker, som
alltjämt etableras, och som man riskerar att få in äfven på jordbrukets
område när man hör dessa kraf på alltjämt ökad betalning och vet,

•att jordbrukaren dock icke kan betala mera än hvad gården och

Andra Kammarens Prof. 1908. K;o 64. 4

N:o 64.

Angående

arrendelag

för Norrland

och Dalarne.

(Forts.)

Onsdagen den 20 Maj, f. m.

skörden tillåta, samt att, om han icke betalar allt hvad som begäresoch
således icke kan sköta jorden af brist på folk, han råkar i fara
att nödgas gå ifrån gård och hem, sedan han drabbats af dessa nya
bestämmelser: då tror jag, mina herrar, att det dock är skäl att fortsätta
med den af herr justitieministern framhållna principen och tills
vidare åtminstone försöka hvad denna norrländska arrendelag kan göra
för nytta.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Eriksson i Älgered: Herr justitieministern anmärkte, att
lidelserna kommit fram vid behandlingen af denna fråga om norrlandslagstiftningen,
och han önskade, att dessa måtte aflägsnas. Men
därvidlag må man komma ihåg skälen och orsakerna till att dessa
lidelser kommit i rörelse. Norrlandskommittén har utfört sitt arbete
och uppgjort förslag till ett antal särskilda lagar för Norrland, h vilka,
skulle steg för steg genomföras för att få det hela till ett och därigenom
förbättra ställningen. Regeringen har också varit med om att
genomföra åtskilliga af dessa lagar; men nu har den icke upptagit
vanhäfdslagen, utan föreslagit allenast en arrendelag. Men i så fall,,
och då det gäller ett land, där regeringen utöfvar ett så betydande
inflytande på lagstiftningsmakten som här i Sverige, och man tänker
på den ställning, som regeringen med afseende å dessa frågor intagit,,
undrar jag, om det kan sägas, att regeringen är fullständigt fri ifrån
att hafva bidragit till att väcka upp lidelserna inom riksförsamlingen.
Jag för min del tror det icke; och jag tror, att det kanske vore skäl
i att herr justitieministern hade tegat med detta påstående, ty det
kan mycket lätt återfalla på honom själf; och han bör dock känna
det ansvar, som hvilar på hans skuldror och på regeringen i dess
helhet.

Här anmärktes af den siste talaren, att en undantagslagstiftning,
för Norrland icke kunde vara bra och att den skulle kunna inverka
på det öfriga Sverige. Redan arrendelagen för Norrland skulle, så.
vidtgående som den är, kunna återverka på södra Sverige; och ännu
mera skulle en vanhäfdslag, antagen för Norrland, kunna blifva farlig
för öfriga delar af riket. Men vi hafva redan slagit in på undantagslagar
för Norrland, i ty att bolagen där uppe på stora sträckor
förbjudits att förvärfva sig hemman som förr; och det förslag, som
här föreligger, är ingenting annat än en konsekvens af detta, i det
man på grund af de säregna förhållandena i Norrland ser sig nödsakad
att fortgå på den inslagna vägen.

För min del kommer jag sålunda, när vi hinna till den punkt,,
vid hvilken reservation till förmån för en vanhäfdslag är afgifven, att
biträda reservanternas yrkande; och förenar mig därför med lagutskottets
vice ordförande i hans yrkande.

Herr Åkerlund: Jag har principiellt intet att anmärka mot
arrendelagen och skulle ju äfven möjligen kunna gå med på vanhäfdslagen,
sådan som den nu föreligger. Det har sagts, att, om arrendelagen
antages af Riksdagen, en mängd bolag i Norrland lojalt skulle
rätta sig efter densamma. Att så skulle blifva förhållandet, har från.

Onsdagen den 20 Maj, f. m. 51 N:o 64.

flera håll uttalats och särskildt framhållits af herr Widén. Man kan Angående
således genom att antaga denna lag åstadkomma mycket godt. arrendelag

Men hur går det, om vi med arrendelagen, hvilken ensam föroch DcJarne
sig möjligen skulle antagas af Första Kammaren, sammankoppla (Forts.)
häfdelagen? Skulle vi ej då, därför att vi icke kunna få allt det goda,
som vi önska, förkasta äfven det goda, som vi kunna få, och detta
med utsikt till att sedan nödgas vänta på arrendelagens antagande
måhända en 15 å 20 år? Detta är ett till vägagående, till hvilket jag
för min del icke vill medverka; och jag ber därför, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.

Härmed var öfverläggningen slutad. Jämlikt de yrkanden, som
därunder förekommit, framställde herr talmannen proposition dels på
godkännande af utskottets förslag till förevarande paragraf, dels ock
på godkännande af samma förslag under det af herr Zetterstrand
föreslagna villkoret; och förklarade herr talmannen sig anse den förstnämnda
propositionen hafva flertalets mening för sig. Som votering
likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen en så lydande
omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren godkänner lagutskottets förslag
till 1 § i lag om arrende af viss jord å landet inom Norrland och
Dalarne, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt samma förslag under det af
herr Zetterstrand föreslagna villkoret.

Voteringen utvisade 87 ja, men 121 nej; och hade kammaren
alltså godkänt utskottets förslag under det af herr Zetterstrand föreslagna
villkoret.

Härefter beslöt kammaren, att ett antagande af öfriga paragrafer
af lagförslaget skulle ske allenast under enahanda villkor, som gjorts
beträffande första paragrafen.

I ofvannämnda af herr Zetterstrand m. fl. afgifna reservation hade
vidkommande 2 § yrkats, att däri förekommande orden »tio år»
måtte på alla ställen ändras till »tjugu år».

Paragrafen föredrogs, hvarefter

Herr Widén yttrade: Herr talman! I denna paragraf stadgas det
om minimitid för arrende af viss jord å landet inom Norrland och
Dalarne. Norrlandskommittén föreslog för sin del en arrendetid af 20

N:o 64.

Onsdagen den 20 Maj, f. in.

Angående

arrendelag

för Norrland

och Dalarne.

(Torts.)

år, det vill säga samma tid, hvilken, såsom vi veta, gäller med afseende
å kronoegendomar, som utarrenderas såväl i Norrland som i det
öfriga Sverige. Mot kommitténs förslag reserverade sig tre ledamöter,
som inom kommittén närmast representerade bolagsintresset, nämligen
herrar Clason, Kempe och nuvarande statsminister Lindman; dessa
yrkade emellertid icke en så låg minimiarrendetid, som utskottet föreslagit,
utan 15 år. De uttalade sig på följande sätt: »Af samma
grunder som kommittén anse vi det önskvärdt att fastslå en ganska
lång arrendetid, dock kunna vi ej finna det lämpligt att utsträcka
denna tid utöfver 15 år.» Att det borde blifva en afsevärdt lång
arrendetid, därom voro alltså alla öfverens. Skiljaktighet förefanns
endast i fråga om man skulle taga 20 eller 15 år. Det förslag, som
Kung!. Maj:t i fjol lade fram för Riksdagen, upptog 20 år, men denna
tid nedsattes af lagutskottet till 10 år i öfverensstämmelse med hvad
nu blifvit föreslagit af Kungl Maj:t och utskottet. Jag och en annan
ledamot af utskottet reserverade oss i denna punkt, och Andra Kammaren
följde oss och satte arrendetiden till 20 år. I enlighet härmed
hafva nu samtliga ledamöter af Andra Kammaren reserverat sig vid
denna punkt och yrkat, att arrendetiden måtte fastställas till 20 år,
och för min del vill jag yrka bifall härtill. Det är, enligt mitt förmenande,
en hufvudpunkt med afseende på den norrländska arrendelagen,
att man får en tillräckligt lång arrendetid. Alla de förbättringar,
som man genom arrendelagen tänkt sig få fram i afseende på nyodling,
förbättrad skötsel af jordbruket och både det ena och andra, äro
beroende på, att arrendatorn är verkligt intresserad för att uppdrifva
gårdens afkastning, och för att han skall kunna blifva det, är det,
enligt mitt förmenande, absolut nödvändigt, att han kan räkna på att
få'' sitta kvar vid densamma en längre tid. Det är förnämligast på att
detta ej nu är fallet, som jag skulle tro det beror att, såsom kommitténs
utredning visar, jordbruket på bolagens gårdar är så dåligt i förhållande
till hvad det är på böndernas gårdar; den omständigheten
nämligen att, såsom kommittén uttrycker sig, »det typiska bolagsarrendet
har en i hög grad provinsiell karaktär, som för produktionen
är synnerligen menligt.» Det är detta man bör vara angelägen att få
bort, och de erfarenheter man har af kronoarrendena peka, tror jag, i
samma riktning. Med afseende på de kronoarrenden, som Konungens
befallningshafvande i Jämtlands län har att sköta om, nämligen inom
renbeteslanden, vill jag nämna, att man tänkt höja den nuvarande
arrendetiden till 20 år just för att stärka arrendatorns intresse att förbättra
sitt jordbruk och sin boskapsskötsel.

På grund af hvad jag nu anfört och då jag anser det vara synnerligen
viktigt, att de norrländska arrendena få en mera stabel karaktär,
yrkar jag att orden »10 år», som i denna paragraf förekomma
tre gånger, måtte ändras till »20 år», och paragrafen sålunda komma
att lyda:

»Upplåtelse på arrende skall ske för viss tid, ej understigande
tjugu år, eller ock för arrendatorns lifstid; dock att aftal för viss tid,
hvilket varit gällande tjugu år, må förlängas jämväl för kortare tid.
Är icke arrendetiden så bestämd, som nu sagts, skall aftalet anses
ingånget för en tid af tjugu år.»

N:o 04.

Onsdagen den 20 Maj, f. in. 53

Jag yrkar bifall till paragrafen, sålunda formulerad. Angående

B J r o > arrendelag

I detta anförande instämde herrar Jansson i Edsbäcken, Wijk/^ j)„iarne.
Karlsson i Fjäl, Olsson i See, Anderson i Baggböle, Bromée i Billsta, (Forts.)
Lundström, Hörnstén, Jonsson i Lycksele, Sundin, Carlsson i Malmberget,

Berglund, Öberg, Hammarström, Ersson, Eriksson i Rödsta och Sehlin.

Herr Lindblad i Närlunda: Herr talman! Eftersom det synes

vara meningen, att man skall göra denna lag alldeles oantaglig, skulle
jag också kunna vara hågad att yrka på 20 år, men jag anser det
vara alldeles orimligt. Herr Widén har upplyst om, att sådana arrenden
kunna förekomma, där icke någon arrendesumma betalas, inga hus
byggas och kronan betalar utskylderna. Antag nu till på köpet att
man råkat få en olämplig arrendator; då kunde det ändå vara något
rimligt, att man åtminstone kan blifva af med honom på 10 år; skall
man åter göra det absolut omöjligt att antaga lagen, bör man naturligtvis
föreslå 20 år, ty i så fall sitter arrendator^ trots det att han
är olämplig, kvar dubbelt så lång tid. I mellersta Sverige anses en
upplåtelse på 10 år fullt tillräcklig för att man skall kunna draga
nytta af jorden och de förbättringar, som därpå nedlagts. Härifrån
utgör visserligen kronojord undantag. Kronans boställen utarrenderas
i regel på 20 år, men detta beror på, att man för hvarje gång utarrendering
skall ske, får sätta i gång en dyrbar uppskattningsapparat,
och äfven beträffande sådana boställen göras mången gång undantag,
och man önskar nog ibland, att de skulle kunna utarrenderas på 10
i stället för 20 år. En arrendators intresse blir i allmänhet fullt tillvarataget
med en arrendetid af 10 år.

Man bör se saken från båda sidorna och icke blott antaga, att
man alltid får en utmärkt arrendator och alltid en dålig arrendegifvare,
ty motsatsen ‘kan inträffa. Ifall man fått en ytterst olämplig arrendator,
tror jag det är nödvändigt, att möjlighet finnes att kunna blifva
af med honom, och detta är så mycket nödvändigare i de delar af
landet, där jordbruket kanske egentligen icke är någon lönande affär,
utan där det mera är en sak, som man sträf var att hålla uppe därför,
att det är ett nationalekonomiskt intresse att hålla jordbruket vid
makt så långt som möjligt. Men vinsten på jordbruket är allt annat
än viss. Snarare är det visst, att jordbruket icke gifver någon vinst.

Jag ber därför att fortfarande få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Widén: Herr talman! Blott några ord till svar å den

siste talarens anförande. Hela hans anförande bar prägeln af något,
som man så ofta får erfara vid diskussionen om denna fråga, och det
är, att man tillämpar synpunkter, som gälla för de sydliga delarna af
landet, äfven på norrländska förhållanden. Detta går icke an, mina
herrar. Man måste väl ändå i dessa frågor lämna större vitsord åt
norrländingarne själfva.

Hvad beträffar talet om att jordägaren bör hafva möjlighet att
blifva af med en dålig arrendator, lämnar denna arrendelag förvisso
de möjligheter därtill, som behöfvas. Vi komma längre fram till paragrafer,
som handla om, huru jordägare kunna blifva af med ärren -

N:o 64. 54. Onsdagen den 20 Maj, f. m.

Angående datorer, som icke sköta sig ordentligt; och vi hafva också stadganden,
förrNorrlå9ndsom taia om> ^uru. en arrendator, som vill, må kunna blifva kvitt sitt
och B diar ne. arrende. Det är således icke ur denna synpunkt nödvändigt att stanna
(Forts.) vid en kortare arrendetid. Beträffande talarens yttrande om anledningen
till den 20-åriga arrendetiden vid kronoarrenden, vill jag dock
för min del tro, att det i allt fall ligger äfven en nationalekonomisk
synpunkt under denna bestämmelse, nämligen den, att egendomarna
skola bli väl skötta; och att den således icke har sin egentliga grund
däri, att uppskattningen kostar så mycket och därför icke skulle kunna
verkställas oftare än hvart tjugonde år.

För min del är jag bestämdt öfvertygad om — och det har vitsordats
af alla där uppe i Norrland, som ha med jordbruk att göra och
som jag talat med — att längre arrendetid och däraf härflytande fastare
ställning för arrendator erna är det viktigaste som kräfves. Nu är det
mycket möjligt, att den siste talaren får rätt i att man icke kan få
fram den 20-åriga arrendetiden, därför att Första Kammaren säger nej.
Men vi skola väl ändock göra å vår sida allt hvad vi förmå.

Då herr Lindblad vidare talar om, att jordbruk i Norrland icke
bär sig, så är detta naturligtvis icke riktigt, om vi taga hänsyn till
största delen af den jord, hvarå jordbruk bedrifves eller kan bedrifvas.
Då jag talade om kronohemman, å hvilka jordbruket måste drifvas
fastän det ej bär sig, af såg jag sådana, som äro belägna högst uppe i
fjällen och som visserligen äro undantag. I den provins, jag tillhör,
ha vi förvisso jordbruk, som, om de skötas, fullt kunna bära sig
såsom jordbruk och lämna reveny, jämförlig med den från många
jordbruk i södra delen af landet. Jag tror, att det är viktigt äfven
ur den synpunkten att hålla jordbruket i Norrland uppe.

Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Lindhagen: Till de af herr Widén anförda”synpunkterna

ber jag att få lägga ytterligare några.

Herr Widén säde, att man på denna fråga anlade synpunkter,
som gälla för mellersta och södra Sverige. Nu skola vi erinra oss, att
här är tal om jordbruk, som förr varit små själfständiga bondejordbruk,
och meningen är att så vidt möjligt söka återföra dessa till den
själfständighet de tidigare ägt.

I den petition, ''som norrländska arrendatorer aflämnat och som
finnes införd i herr Karlssons i Fjäl motion, framhålla petitionärerna,
att 20 års arrendetid för dem endast är ett surrogat. Hvad de behöfva
är arrende på lifstid, ty endast på det sättet kunna de närma
sig den själfständiga ställning, som de förut haft och som det nu är
meningen att åter förskaffa dem. Men skall man gifva dem blott
hälften af hvad de behöfva, måste man gifva minst 20 år.

Herr Lindblad hör ju till dem, som sträfva för att småbonden
skall själf äga sin jord. Det är ett steg på den vägen att gifva 20
års arrendetid, men det innebär ett afsteg på herr Lindblads egna
principer att sätta den till endast 10 år. Herr Lindblad anmärkte
vidare, att man kunde få olämpliga arrendatorer och att man icke
, kunde bli af med dem. Men om man skulle tillämpa denna synpunkt

på små bondejordbruk, så kunde det hända, att en olämplig person

N:o 64.

Onsdagen den 20 Maj, f. m.

köpte ett sådant, och då skulle staten helst skilja honom från jordbruket.
Saken är, att man måste betrakta arrendatorer såsom surrogat
för små själfständiga jordbrukare, och ur denna synpunkt äro 20 år
snarare för litet än för mycket.

Angående
arrendelag
för Norrland
och Dalarne.
(Forts.)

Öfverläggningen var härmed slutad. Efter af herr talmannen
gifna propositioner i ämnet biföll kammaren det af herr Widén under
öfverläggningen gjorda yrkandet.

3-10 §§.
Godkändes.

Kungl. Maj:t hade föreslagit, att 11 § skulle erhålla denna lydelse:

Har arrendatorn genom nyodling eller annan jordförbättring än
;sådan, som afser bättrande af brister efter ty i 8 § tredje stycket sägs,
på ett varaktigt sätt förökat fastighetens värde, njute han ersättning
därför af jordägaren, när fastigheten afträdes; dock att ersättning för
nyodling ej utgår med mindre jordägaren lämnat skriftligt samtycke
till nyodlingen eller arrendatorn före dess företagande hos jordägaren
anmält sin afsikt att odla samt därvid angifvit platsen och de ungefärliga
gränserna för det tillämnade odlingsområdet äfvensom genom
intyg af behörig person styrkt, att området lämpar sig för odling.
Behörig att utfärda intyg, som nu sagts, är i statens eller hushållningssällskaps
tjänst anställd landtbruksingenjör, agronom eller jordbrukskonsulent,
så ock annan, som Konungens befallningshafvande
tillerkänt behörighet därtill.

Ersättning, som nu sagts, skall beräknas efter det ökade värde,
fastigheten till följd af nyodlingen eller jordförbättringen kan anses
äga, då den af arrendatorn afträdes; dock må ersättningen ej öfverstiga
den för arbetets utförande nödiga kostnad.

Har arrendatorn i aftalet tillförsäkrats rätt till ersättning för förbättring
i vidare mån än nu är sagdt, vare det gällande.

Enligt utskottets förslag skulle paragrafen lyda sålunda:

Har arrendatorn genom nyodling eller annan jordförbättring än
■sådan, som afser bättrande af brister -efter ty i 8 § tredje stycket
sägs, på ett varaktigt sätt förökat fastighetens värde, njute han ersättning
därför af jordägaren, när fastigheten afträdes; dock att ersättning
för nyodling ej utgår med mindre jordägaren lämnat skriftligt samtycke
till nyodlingen.

Har arrendatorn i aftalet tillförsäkrats rätt till ersättning för förbättring
i vidare mån än nu är sagdt, vare det gällande.

Herr Zetterstrand m. fl. hade i sin reservation yrkat, att paragrafen
måtte antagas med den af Kungl. Maj:t föreslagna lydelsen.

N:o 64.

56 Onsdagen den 20 Maj, f. m.

A ingående Efter föredragning af paragrafen yttrade:
för Norrland „ „ -

och Dalame.. -Herr ^etterstrand: 1 denna paragraf har utskottet föreslagit eu
(Forts.) Inskränkning till arrendatorernas nackdel. Då efter mitt förmenande
den kungliga propositionen i detta fall har stora företräden framför
utskottets förslag, tager jag mig friheten yrka bifall till Kungl. Maj:ts
förslag, på sätt äfven samtliga reservanter från Andra Kammaren
hemställt.

Vidare yttrades ej. Kammaren godkände Kung]. Majrts förslag.

12-16 §§.

Godkändes.

För 17 § hade utskottet i likhet med Kungl. Maj:t föreslagit
denna lydelse:

Kostnaden för tillträdessyn och för afträdessyn skola jordägaren
och arrendatorn gemensamt vidkännas. Kostnaden för särskild syn
skall gäldas enligt de i 21 kap. 3 § rättegångsbalken för kostnad i
rättegång stadgade grunder.

Där ej annorlunda aftalats, må| ej part förpliktats att till synemän
gälda högre ersättning än som enligt resereglementet tillkommer
nämndeman.

Herr Karlsson i Fjäl m. fl. hemställde i sin motion, att paragrafeu
(motsvarande 18 § i motionen) skulle lyda sålunda:

Kostnaden för tillträdessyn och för afträdessyn skall jordägaren
vidkännas; dock att, när afträdessyn föranledts däraf, att arrendatorn
jämlikt § 4 uppsagt arrendet före arrendetidens slut, arrendatorn skall
gälda halfva synekostnaden. Kostnaden för särskild syn skall gäldas
enligt de i 21 kap. 3 § rättegångsbalken för kostnad i rättegång stadgade
grunder.

Där ej annorlunda aftalats, må ej part förpliktas att till synemän
gälda högre ersättning än som enligt resereglemente tillkommer
nämndeman.

Uti afgifven reservation hade herr Lindhagen föreslagit, att paragrafen
skulle erhålla den i herr Karlssons i Fjäl m. fl. motion angifna
lydelsen.

Sedan paragrafen föredragits, lämnades på begäran ordet till

Herr Karlsson i Fjäl, som yttrade: Jag skall be att få yrka

bifall till den formulering, som af mig och mina medmotionärer gifvits
denna paragraf.

Vidare anfördes ej. Sedan herr talmannen framställt propositioner
i ämnet, godkände kammaren den lydelse af paragrafen, som i den
af herr Karlsson i Fjäl med flere afgifna motionen föreslagits för den.
i motionen upptagna 18 §.

N:o 04.

Onsdagen den 20 Maj, f. m.

18—31 §§, slutstadgandet, ingressen och rubriken.
Godkändes.

Utskottets hemställan förklarades besvarad genom kammarens här
ofvan antecknade beslut.

§ 10.

Härefter föredrogos hvartdera för sig lagutskottets utlåtanden:

n:o 69, i anledning af väckta motioner med förslag till lag angående
förekommande af vanhäfd å vissa jordbruk i Norrland och Dalarne;
och

n:o 70, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag angående fortsatt tillämpning af hvad i lagen den 25 april 1907
om inskränkning i rätten att erhålla laga skifte är stadgadt.

Hvad i dessa utlåtanden hemställts bifölls af kammaren.

§ Il Till

behandling företogs vidare lagutskottets utlåtande, n:o 71, i
anledning af Kungl. Majrts proposition med förslag till lag, innefattande
ändring i 7 § af lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum den 22 juni 1906.

Genom en den 9 nästlidne april aflåten proposition, n:o 175,
hvilken af båda kamrarna till lagutskottet hänvisats, hade Kungl.
Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och
högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande
förslag till lag, innefattande ändring i 7 § af lagen angående
straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum den 22 juni 1906:

Med ändring af hvad 7 § i lagen angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum den 22 juni 1906 innehåller häremot
stridande, varder, beträffande sådan fånge, som i nämnda § sägs, förordnadt
som följer:

Vill fånge afsända skrift, som kan antagas vara ämnad att offentliggöras,
skall, ehvad skriften är affattad såsom bref eller ej, fängelsets
styresman öfverlämna den till tillsyningsmannen eller, där sådan ej
finnes, Konungens befallningshafvande. Tillsyningsmannen eller befallningshafvanden
har att bestämma, huruvida skriften får afsändas;
och må tillstånd vägras i hvarje fall, då skriften är af anstötligt innehåll
eller dess offentliggörande eljest finnes olämpligt.

Utskottet hemställde, att förevarande proposition måtte af Riksdagen
bifallas.

Vid utlåtandet hade emellertid fogats reservation af herrar Zetterstrand,
Widén, Lindhagen, Jansson i Edsbäcken, Pettersson i Södertälje,
Ersson, Nordin och Persson i Malmö, hvilka ansett, att utskottet bort

Om ändring
i lagen om
straff arbetet
och fängelsestraffs
verkställande
i
enrum.

N:o 64.

Onsdagen den 20 Maj, f. m.

Majts förevarande proposition icke måtte af

Efter uppläsandet af utskottets hemställan begärdes ordet af:

Om ''ändring hemställa, att Kungl.

i lagen om Riksdagen bifallas.
straffarbetes °

och fängelsestraffs
verkställande -

i enrum.
(Forts.)

Herr Zetterstrand, som yttrade: Jag tillåter mig att under åberopande
af de skäl, som anförts i den vid utlåtandet fogade reservationen,
yrka afslag på Kungl. Maj:ts proposition.

Vidare anförde:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Albert Petersson:
Herr talman, mina herrarl Det är med verkligt bekymmer, som jag af
lagutskottets utlåtande inhämtat, att samtliga utskottets ledamöter från
denna kammare funnit sig böra hemställa om afslag på Kungl. Maj:ts
proposition och att sex af dem anföra såsom skäl härför, att nu gällande
lagbestämmelser, om de rätt tolkas och tillämpas, äro tillräckliga
till förekommande af de missförhållanden, som visat sig. Ja, mina
herrar, vore detta riktigt, så hade Riksdagen aldrig blifvit besvärad med
denna proposition. Om den nu gällande lagen verkligen lämnade
medel att förekomma sådana händelser, som timade i höstas, så skulle
dessa medel också blifvit använda. Men det är i stället så, att hvad
som skedde i höstas på ett mer än vanligt skarpt sätt klargjort, att
här föreligger en brist i nu gällande lag, eu brist, som måste af hjälpas,
om det skall stå till att trygga ordningen.

Jag ber om ursäkt, att jag en stund måste uppehålla mig vid
dessa saker, men det är af ganska stor vikt, att en gång ställningen i
detta ämne blir fullt klar.

Bristen i lagen är den, att den icke tydligt angifver, huru sådana
litterära alster, som en fånge författar i fängelset på grund af den
honom i lag medgifna rätt att själf välja sitt arbete, skola anses och
behandlas; om de skola anses såsom alster af arbete och bedömas
efter hvad därom är stadgadt, eller om de skola anses såsom bref och
därom gällande bestämmelser på dem tillämpas.

Det blir en väsentligt olika befogenhet, som tillkommer myndigheterna
i det ena fallet eller i det andra. Om en dylik från fängelset
utgående uppsats skall behandlas som bref, skall den granskas af fångvårdsmyndigheterna,
som ha att se till, att den icke innehåller något
ohöfviskt eller något, hvaraf ordningen eller säkerheten inom fängelset
kan äfventyras — och med den bestämmelsen kan man ju nödtorftigt
hjälpa sig. Om åter dessa uppsatser anses som alster af arbete, ha
fång värdsmyndigheterna icke att med dem taga annan befattning än
med hvilket annat alster af arbete som helst, exempelvis något handtverksalster,
som en fånge förfärdigar. De skola se till, heter det härom,
att fångens rätt att välja arbete icke missbrukas till brottsliga
företag, och denna bestämmelse har ansett icke medgifva, att skriften
hålles tillbaka i annat fall än då den direkt äfventyrar säkerheten
inom själfva fängelset.

I allmänhet har nog hos de personer, som haft med dessa saker
att göra, den uppfattningen gjort sig gällande, att sådana skriftliga

N:o 64.

Onsdagen den 20 Maj, f. in.

uppsatser skola behandlas som bref, och, som jag nämnde, med den
uppfattningen skulle man möjligen kunna reda sig. Men olyckligtvis
har just fångvårdsstyrelsen den motsatta uppfattningen och har genomfört
denna vid fängelseinrättningarna, så att därifrån nu släppes ut allting,
som skall tryckas, innehållet må vara hurudant som helst — blott ej
ordningen och säkerheten inom fängelset äfventyras. Däraf dessa upprepade,
beklagliga ofog, som väckt så mycken förargelse i landet.

Men — säger man — om nu regeringen har den uppfattningen,
att fångvårdsstyrelsen tillämpar lagen oriktigt, hvarför ingriper ej regeringen
för att tvinga fram en riktig tillämpning? Jag går nu att undersöka
denna fråga för att därigenom klargöra, huru kärran kunnat åka
ner i dyn så djupt, att en lagbestämmelse behöfves för att få den
upp igen.

Hvad skulle regeringen göra? Två medel kunde anses möjliga:
1) ett reskript till fångvårdsstyrelsen eller cirkulär till fångvårdstjänstemännen
med förständigande att dessa alster af litterär verksamhet
skola anses och behandlas såsom bref eller 2) ett åtal mot fångvårdsstyrelsen
eller någon dess underordnade för oförstånd vid tillämpningen
af verkställighetslagen. Båda vägarna hafva varit ifrågasatta, men måst
öfvergifvas.

Ett reskript om lagens rätta tillämpning möter betänklighet redan
därutinnan, att här gäller en af Konungen och Riksdagen stiftad lag.
Den skall tillämpas af vederbörande myndigheter efter hvad de anse
den innebära enligt sin uppfattning af densamma. Och det gör nu
fångvårdsstyrelsen. Frågan om rätta tolkningen af en lag tillkommer
domstol och ej administrativ myndighet. Det skulle alltså kunna hända,
att fångvårdsstyrelsen på ett sådant reskript svarade: Enligt vår uppfattning
har lagen en annan innebörd, och vi anse oss tillämpa lagen
riktigt; ha vi misstagit oss, så åtala oss, det blir sedan domstolens
sak att pröfva hvem som har rätt. Att något sådant vore att förutse,
kan antagas däraf, att fångvårdsstyrelsen uppfattar hela denna fråga
såsom rörande tryckfrihetsförordningen, således såsom en grundlagsfråga,
hvarom mera nedan.

Men värre än detta är, att fångvårdsstyrelsen verkligen har sådana
skäl för sin uppfattning, att styrelsen kan anse densamma vara af
Kung], Maj:t och Riksdagen godkänd.

År 1879 begärde utgifvaren af Svensk handels- och industritidning,
som satt i fängelse för tryckfrihetsbrott, att få sända artiklar till sin
tidning. Fångvårdsstyrelsen vägrade. Men han klagade hos Kungl.
Maj:t och Kungl. Maj:t förklarade, att N. N. icke kunde förvägras att
sitt arbetes alster från fängelset utlämna och att anledning saknats
att ovillkorligen, och utan att missbruk varit att anmärka, vägra N. N.
att utsända skriftliga alster. Därför upphäfdes förbudet.

Detta beslut innefattar visserligen enligt min mening ej annat, än
att något generellt förbud a priori mot skriftliga uppsatsers utsändande
från fängelserna ej bort gifvas. Men fångvårdsstyrelsen har tolkat det
så, att uppsatser skola behandlas såsom alster af arbete och släppas
ut utan afseende å innehållet, blott ej fängelsets säkerhet äfventyras.

Så kommer jag till en riksdagsskrivelse af år 1890.

Om ändring
i lagen om
straffarbetes
och fängelsestraffs
verkställande

i enrum.

(Forts.)

N:o 64

Onsdagen den 20 Maj, f. m.

Om ändring
i lagen om
straffarbete»
och fängelsestraffs
verkställande

i enrum.
(Forts.)

På hemställan af lagutskottet — föranledd af enskild motion —
beslöt Riksdagen en skrifvelse(till Kungl. Maj:t med begäran, att Kungl.
Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke någon inskränkning
kunde finnas lämplig i nu gällande stadganden om rätt för den, som
undergår fängelsestraff, att själf förskaffa sig tjänligt arbete.

Riksdagen åsyftade då detsamma som Kungl. Maj:t nu, ehuru man
tänkte på en annan väg för att nå målet. I den motion, som föranledde
denna riksdagsskrifvelse heter det:

»Stadgandet om fängelsefångars rätt att välja arbete tillintetgör
det ändamål, som med straffet åsyftas, om den, som för brott mot
tryckfriheten gjort sig skyldig till frihetsstraff, tillätes att jämväl från
fängelset sprida, bland allmänheten, sina samhällsupplösande läror.
Visserligen stadgas i ofvannämnda förordning, att fängelsets styresman
äger tillse, att den fången medgifna rätt att sysselsätta sig med
själfvaldt arbete icke må till brottsliga företag missbrukas. Men
denna föreskrift har visat sig icke utgöra ett tillräckligt korrektiv
mot de för samhället vådliga olägenheter, jag jämväl med min motion
önskar få undanröjda. Man kan ju icke heller fordra, att fängelsernas
styresmän i alla förekommande fall skola kunna bedöma, hvad
som kan hänföras till brottsliga företag».

Riksdagsskrifvelsen upptager det nu anförda och tillägger vidare''
»Riksdagen har ej kunnat undgå att erkänna riktigheten af hvad så"
lunda blifvit anmärkt. Då sålunda nu gällande lagstiftning icke lagger
hinder i vägen för en person att i fängelset fortsätta en verksamhet,
för hvars utöfning på brottsligt sätt han undergår bestraffning,,
och ett sådant förhållande uppenbarligen står i strid med straffets
ändamål» — så gjorde Riksdagen den hemställan, jag förut nämndt.

Då Riksdagens skrifvelse inkom till Kungl. Maj:t, infordrades
fångvårdsstyrelsens yttrande däröfver.

I detta yttrande anförde fångvårdsstyrelsen:
att litterär verksamhet måste anses såsom ett tjänligt arbete (ur fångvårdssynpunkt); att

uttrycket »brottsliga företag» icke kan göras liktydigt med en författares
verksamhet, som möjligen kan träffas af påföljd för tryckfrihetsmissbruk; att

fängelsetjänstemännen icke kunna anses lämpliga att utöfva censur.

Men dessutom låter fångvårdsstyrelsen tydligen förstå, att enligt
dess uppfattning 86 § regeringsformen lägger hinder i vägen för en
sådan tolkning af gällande rätt, att från fängelserna utgående skriftliga
arbeten skulle kunna underkastas någon slags censur.

Ärendet föredrogs inför Kungl. Maj:t först 1902. Dåvarande
justitieministern hemställde »under åberopande, i hufvudsak af hvad
fångvårdsstyrelsen anfört», att Riksdagens framställning ej måtte föranleda
vidare åtgärd. Och detta blef Kungl. Maj:t beslut.

Hvad tro herrarne, att det är möjligt att göra mot sådana dokument,
som jag nu refererat?

Jag skall nu uppehålla mig något vid tillämpningen af ifrågavarande
bestämmelser under senare åren.

1906 aftjänade en journalist — jag kan kalla honom A — fängelsestraff
å Ystads kronohäkte. Han skref tidningsartiklar till Nya.

(il

Onsdagen dcu 20 Maj, f. m.

N:o Qi.

folkviljan och till Brand under titeln »Inlägg i proletariatets frigörelse- ty''1 ändring
kamp». Bland dessa var en artikel med rubrik »Unga proletärkvinna»,arbete»
som tillsyningsmannen vägrade befordra vidare. A klagade och fång- oc\ fängelsevårdsstyrelsen
fann artikeln icke sådan, att A genom dess författande sträf* verhkunde
anses hafva »till brottsliga företag missbrukat rätten att med ställande.
tjänligt arbete sig sysselsätta», och bestämde, att den skulle afsändas.

Samma år aftjänade en journalist — vi kunna kalla honom B (Forts.)

— fängelsestraff i Malmö. Han begärde och erhöll för sin verksamhet
en mängd dagliga tidningar. Om jag nämnde dessa tidningar
vid namn, skulle herrarne nog få klart för sig, i hvilken riktning
denna verksamhet gick. I det bref, däri fångvårdsstyrelsen medgaf
hans begäran, uttalade fångvårdsstyrelsen, att »den vederbörande åliggande
tillsyn, att fängelsefånges rätt att med tjänligt arbete sig sysselsätta
ej missbrukas till brottsliga företag, måste lämpas efter gällande
tryckfrihetslags undantagslösa bestämmelse om hvarje svensk mans
rättighet att utan några af den offentliga makten i förväg lagda, af
tryckfrihetsförordningen ej föreskrifna hinder utgifva skrifter».

Kom så den bekanta händelsen med Hinke Bergsgren. Han
undergick straff på Ystads kronohäkte — icke för tryckfrihetsbrott
utan för försök att förleda till ohörsamhet mot lag och laga myndigheter.
Han fick sig då tillsänd den beslagtagna skriften »Draksådd»

— i förbigående vill jag nämna att det var ett författareexemplar,
tillställdt Bergsgren genom fängelsedirktören, men innan beslutet om
kvarstad var bekant. Denna skrift refererade och rekommenderade
Bergsgren genom en artikel i Brand, hvilken väckte uppseende och
indignation. Han skref föröfrigt regelbundet i hvarje nummer artiklar,
som hade till rubrik »Från min salong».

Förhållandet föranledde ingripande från dels justitiekanslerns,
dels min sida.

Justitiekansler!! vände sig mot styresmannen för fängelset med
begäran om förklaring, huru dessa artiklar kunde släppas ut. Justitiekansleren
fann emellerid, att intet kunde åtgöras. De underordnade
fångvårdsmyndigheterna hade handlat i full öfverensstämmelse med
fångvårdsstyrelsens uppfattning och förordnanden.

För egen del vände jag mig mot fångvårdsstyrelsen. I de utlåtanden,
som i denna sak afgåfvos, fick fångvårdsstyrelsen ytterligare tillfälle att
precisera sin ställning. Styrelsen anförde bland annat: »Då en skrifts
brottslighet eller obrottslighet enligt tryckfrihetsförordningen endast
får prof vas af jury, kan bestämmelsen om ''brottsliga företag’ icke
fattas så, som skulle fängelsets styresman äga därom döma. Enär
grundlagarna skola efter deras ordalydelse i hvarje särskilt fall tilllämpas
och någon förklaring af dessa lagar icke får stadgas, utan, på
sätt som vid ändring af dem iakttagas bör, har styrelsen varit och är
alltjämt förhindrad att för underlydande fångvårdsmyndigheter utfärda
några som helst bestämmelser, som innebära tolkning af tryckfrihetsförordningen.
»

Och på ett annat ställe förklarar fångvårdsstyrelsen: »Styrelsen
menar med ''brottsliga företag’ yttre, straffbara dåd, stämplingar
eller andra tryckfriheten ej berörande åtgärder, till hvilka möjligheter

N:o 64.

Onsdagen den 20 Maj, f. m.

Om ändring kunde finnas i följd af den förbindelse med yttervärlden, fången ägde»träffarleTe»
Senom rätten att själf skaffa sig arbete». —

\ch fängelse- Fångvårdsstyrelsens ställning är således klar och bestämd. Fånstraffs
verk- gen har rätt — grundlagsenlig rätt menar styrelsen — att från fängställande
elset afsända hvilka upproriska, förrädiska, smädliga eller eljest mot
i enrum, tryckfrihetsförordningen brottsliga artiklar som helst; blott de icke
(Jorts.) gätta fängelset i fara. Sedan blir det vederbörandes sak att i tryckfrihetsväg
beifra detta.

I enlighet härmed förfares ock nu vid fängelserna. Tillsyningsmannen
vid Ystads kronohäkte vägrade till en början Hinke Bergegen
att afsända några af hans Brand-artiklar, men sedan han fått
kännedom om fångvårdsstyrelsens förutnämnda cirkulär, afstod han
från vidare ingripande — allt slappes ut. Angående den praktiska
betydelsen häraf kan nämnas, att under åren 1906 och 1907 i fängelserna
suttit 9 fångar, som sysselsatt sig med skriftställeri.

Utaf hvad jag nu anfört, särskild! angående 1890 års riksdagsskrivelse
och Kungl. Maj:ts beslut i anledning däraf, torde kammaren
finna, att de skildrade missförhållandena icke kunna rättas genom
ett administrativt reskript. Ännu mindre skulle det löna sig att
anställa ett åtal. En hvar, som har ett omdöme i dessa frågor,,
måste genast inse, att ett sådant icke skulle leda till något resultat.
Jag skulle därför vara de ärade reservanterna tacksam, om de ville
säga mig, på hvad sätt den af dem omordade »rätta tillämpningen af
gällande lag» skall framtvingas. De skulle nog som jag komma till
det slut, att här behöfves ett lagstadgande, som fyller ut det nu bristfälliga
och otydliga.

Jag måste nu äfven uppehålla mig något vid lagförslagets positiva
innehåll och därvid till en början upptaga till skärskådande den
grundlagssynpunkt, som fångvårdsstyrelsen funnit sig böra anlägga i
hithörande frågor och för hvilken jag förut redogjort.

Vore denna synpunkt riktig, så vore gärdet uppgifvet. Men den
är icke riktig. Man glömmer, när man resonerar som fångvårdsstyrelsen,
att när tryckfrihetsförordningen talar om »hvarje svensk man»,
så förutsätter den, att denne »svenske man» jämväl är i den ställning,
att han faktiskt kan tillgodogöra sig den honom grundlagsenlig! tillförsäkrade
rätten att utgifva skrifter. Icke kan en å hospital inspärrad
dåre åberopa sig på tryckfrihetsförordningen för att få sina skrifverier
utsända, och icke heller kan den göra det, som genom brott
förverkat sin personliga frihet och i fängelset afstänges från beröringen
med den yttre världen. För mig synes denna mening så uppenbart
riktig, att något resonemang därom ej vidare tarfvas. Men saken
är af allra största vikt, och jag vill därför åberopa några auktoriteter.

Våra statsrättslärare Rydin och Naumann äro ense därom, att
bestämmelserna om behandlingen af fångar och deras arbeten intet
har att göra med tryckfrihetsförordningen.

De fem justitieråd, som granskat det föreliggande förslaget, äro
ense därom — och det ha de uttryckligen uttalat — att tryckfrihetsförordningen
icke lägger något hinder i vägen för ett ordnande af saken
i förslagets anda. Justitiekanslern säger: »Den offentliga makten

N:o 04.

Onsdagen den 20 Maj, f. in. 63

får ej lägga hinder i vägen för svensk man att utgifva skrifter, men
det säges icke, att den offentliga makten skall lämna svensk man biträde
att utgifva skrifter, för den händelse han försatt sig i den ställning,
att han icke kan detta utan att biträde därtill lämnas honom.» Och
vidare: »att få skriften tryckt och lagd under allmänhetens ögon, det
kan han icke utan biträde af fängelsets tjänstemän — men detta har
tryckfrihetsförordningen icke garanterat honom.»

Hvad därefter angår den rent formella sidan, vill jag säga följande.
Uppenbarligen är det likgiltigt, om stadgandena inarbetas i
verkställighetslagen eller gifvas formen af en fristående lag. Det senare
har funnits vara det lämpligaste.

I realiteten har lagen affattats så, att minsta möjliga hinder lagts
pa fångars rätt till litterär verksamhet, just ur den synpunkt, herr
Branting vid remissdebatten framhållit, att icke mer än som är oundgängligen
nödigt afskära förvärfvet för det dagliga brödet. Hvad som
begäres, är hvad som nödvändigt behöfves för att upprätthålla statens
värdighet och straffets allvar, icke mera.

Hvad som skall vinnas genom förslaget är, att författarskap bestämdt
angifves vara likställdt med annat arbete, att således artiklar
till tryckning skola behandlas som alster af arbete, och icke såsom
bref. Men därjämte stadgas, att dessa skrifter skola granskas icke
af fängelseföreståndaren utan af Konungens befallningshafvande eller
tillsyningsmännen just för att vinna en mera upplyst och kompetent
myndighet för granskningen. Således: i fången-författarens intresse
har granskningen anförtrotts åt Konungens befallningshafvande eller
tillsyningsmännen. Detta utgör just en garanti för att skriften ej
vägras utträde i världen i andra fall, än där fullgoda skäl föreligga.
Fångvårdsstyrelsen har själf vitsordat, att fängelsedirektören icke kan
anses såsom lämplig granskningsmyndighet.

Reservanterna anmärka mot lagstadgandet, att det är alltför sväfvande
och lämnar alltför stort utrymme för olika och växlande uppfattningar
hos de administrativa myndigheterna — en kautschuksparagraf
säger herr Branting i sitt anförande vid remissdebatten. Man
talar, som om här vore fråga om fria medborgares rättigheter i stället
för om friheter, som man generöst lämnar en fånge, som undergår
straff. Och en annan sak: här är ju icke fråga om att konfiskera
fångens litterära manuskript, Han må offentliggöra detta bäst han
gitter, sedan han slutat straffet. Här är blott fråga om hvad som
skall offentliggöras från fängelset, och härutinnan måtte väl staten böra
ha något att säga.

Det är en mycket blygsam befogenhet, som nu ifrågasättes, vida
mindre än hvad från många håll påyrkats. Som jämförelse kan jag
ju få angifva, hur det lagstadgas i Frankrike, som ju har namn om
sig att vara ett fritt land.

I början af detta år utfärdade m:r Clémenceau till prefekterna
»ordningsregler för anarkistiska fångar». Däri heter det:

»Genom åtskilliga meddelanden, som jag fått från några af Edra
kolleger eller från Eder själfva och från direktörerna för korrektionsdistrikten,
erfar jag, att det sätt, hvarpå ordningsreglerna tillämpas i
vissa anstalter, tillåter fångarna att af fängelset göra en verklig härd

Om ändring
i lagen om
»träffarbetes
och fängelsestraffs
verkställande

i enrum.
(Forts.)

N:o 64.

Om ändring
i lagen om
straffarbetes
och fängelsestraffs
verkställande

i enrum.
(Forts.)

Onsdagen den 20 Maj, f. m.

för den anarkistiska agitationen och därifrån fortsätta den propaganda,
som gifvit anledning till deras fällande. Ett sådant sakernas tillstånd
får ej tolereras. Ni skall uppmana direktören för korrektionsdistriktet
att ej glömma, att för afsändandet och mottagandet af bref, meddelanden
och annat de politiska fångarna, till hvilken kategori de än
höra, äro liksom de andra fångarne underkastade regeln om censur.
Granskningsbevis bör ej i något fall ges för brefväxling, som innehåller
agitationsupprop, upproriska förslag, försvar för handlingar, som
falla under lagen, — ---. Ingen tidningsartikel, som af dem författas,
skall sändas till sin bestämmelseort,---. Förteckningen

öfver de tidningar, som fångarna önska erhålla, skall först underställas
mig, innan tillstånd lämnas.»

Som herrarna höra, är man där icke så rädd för att taga i med
allvar för att bereda respekt för fängelset. .

Jag tror mig nu ha visat, att det verkligen behofves en lagbestämmelse
för att råda bot på dessa förhållanden, som vi nog alla
erkänna vara missförhållanden. Man torde äfven kunna erkänna, att
hvad som nu föreslås ej är mer än som oundgängligen kräfves för
ändamålet. Jag vågar därför hoppas, att kammaren antager lagen.
Under alla förhållanden har jag fyllt en plikt, då jag lagt fram den.
Faller den, så är regeringen utan skuld för hvad som följer därefter,
om eländet fortfar.

Herr Branting: Det var i den långa och delvis intressanta redogörelse
för denna frågas förhistoria, som vi nyss här hört, åtskilliga
punkter, som föreföllo mig vara af en särdeles egendomlig beskaffenhet.

Herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet klargjorde i
början af sitt anförande, att här föreligger en stor skillnad mellan två
alternativ, det ena att man betraktar det litterära alstret af en fånges
verksamhet såsom jämnställdt med de alster, som han kan åstadkomma
t. ex. i industriell verksamhet, och det andra att man betraktar
hans skrifvelser från fängelset såsom bref. Han medgaf, icke en
utan två gånger, att »man kan hjälpa sig», om man betraktar fångens
ifrågavarande alster såsom bref. Nu trodde jag, att på detta skulle
följa någon bevisning för att det vore rent omöjligt att behandla eller
betrakta dessa skrifvelser från fängelserna såsom bref. Men. sedermera
var herr statsrådet inne på andra resonemang, polemiserade
med fångvårdsstyrelsen och utförde vidare denna polemik i en riktning,
som han i åtskilligt — jag skall ärligt bekänna detta — nog
kan hafva haft rätt mycket fog för. Men det första kom bort i den
stora allmänna uppgörelsen, och det synes mig dock vara en sådan
hufvudsak, att det icke får på detta sätt -bortfalla.

Hur går det i verkligheten till? Jo, så vidt jag har mig bekant,
så går det till så — så gick det åtminstone till för cirka 18 år sedan,
då jag gjorde bekantskap med en af dessa fängelseregimer, som dömd
för tryckfrihetsbrott —, att det, som skrefs, vare sig det var t. ex.
öfversättning, eller det gällde rent neutrala områden, eller om det var
artiklar af mera dagspolitiskt innehåll, alltsammans behandlades precis
på samma sätt som de enskilda bref man skref, alltsammans ham -

Onsdagen den 20 Maj, f. m. 65 N:o 84.

nade hos direktören för hans granskning och för hans vidare bestäm- Om ändring
mande, huruvida det var af den art, att det kunde genomsläppas i lafn.om
censuren eller icke. Det var således i praktiken då alldeles ingen *ochfånadL
skillnad gjord på sådant sätt, som herr statsrådet här velat göra straff» verkgällande,
och hvarpå han byggt en stor del af sin bevisföring, om att ställande
man icke skulle kunna få behandla dessa alster såsom bref. Men i enrumicke
nog därmed. Efter hvad jag har mig bekant, så tillämpas, som (Forts0
jag tror, fortfarande alldeles samma bestämmelser. Det var en utgifvare
af en tidning här i Stockholm, som nyligen blef dömd till
fängelsestraff på kortare tid för ett tryckfrihetsbrott, och när han tagit
in i sin cell på Långholmen, blef han någon af de första dagarna
nedkallad till direktörens rum, där han utaf en tjänsteman i fångvårdsstyrelsen
underrättades om, att hans ansökan — numera måste
sådan göras, om man vill hålla vissa tidningar — vore beviljad, och
att han naturligtvis hade den gängse rätten att skrifva. Men tjänstemannen
gjorde på samma gång en hemställan till fången, att han
icke skulle behandla sådana slags brännbara och anstötliga ämnen,
som kunde anses vara mindre lämpligt att han skref i och skulle
skickas ut från fängelset. Härpå svarade då fången, att detta naturligtvis
var en förutsättning, från hvilken han hela tiden gått ut, och
så var därmed den saken klar. Hans artiklar till den tidning, hvari
han medarbetade, gingo precis som allt annat, som kom ut ifrån hans
hand, genom brefgranskningen hos direktören. Det vållade ju, såsom
i andra fall, något uppskof, men det gick dock för sig, därför att det
blott var en instans, som det hela hade att passera.

Nu är det emellertid framhållet af herr justitieministern, att detta
icke längre skulle kunna gå för sig, och emedan detta system icke
skulle kunna gå för sig, skall man gå öfver till en sådan, jag vågar
vidhålla det uttrycket, kautschukbestämmelse som den, som här står
i den föreslagna lagen, där det heter att tillstånd må »vägras i hvarje
fall, då skriften är af anstötligt innehåll eller dess offentliggörande
eljes synes olämpligt.» Det är således inte längre nog, såsom jag
förut redan vid remissen af den kungliga propositionen framhöll, med
blott en granskare å samhällets vägnar öfver dessa skrivelser, det
skall bli två. Därmed kommer i många fall ett betydligt försenande
att förorsakas, då skrivelserna skola passera ifrån fängelset till länsstyrelsen,
måhända i en annan stad, för granskning. Men det är icke
nog med detta, sedan skall denne granskare ha befogenhet, att utan
något annat skäl, än att han för sin personliga del finner det »olämpligt»
att skrifvelsen får komma ut, kunna stoppa den.

Jag förstår, att, om man står på en sådan ståndpunkt, som herr
justitieministern tydligen intager, då är en till fängelse dömd journalist
egentligen fullständigt rättslös; han har, som orden folio, »icke
något anspråk». På hvad, mina herrar? Jo på ingenting annat, än
att han skall kunna få precis som alla andra till enkelt fängelse
dömda fortsätta med sitt arbete och begagna sig af sin arbetskraft i
den riktning, som han förut ägnat sig åt. Det är det anspråket, som
herr justitieministern uppenbarligen anser oberättigadt från journalistfängelsefångens
sida. Han betraktar honom såsom en sådan person,
hvilken får hvarje sådant medgifvande som en gunst och nåd, och

Andra Kammarens Prot. 1908. N:o 64. 5

N:o 64.

Om ändring
i lagen om
straffarbetes
och fängelsestraffs
verkställande

i enrum.
(Forts.)

Onsdagen den 20 Maj, f. m.

det är klart att ett sådant medgifvande af gunst och nåd tackar man
för, vare sig det är större eller mindre, då det icke är något, som man
kan göra anspråk på. Men här är dock fråga om likställighet, en
grundsats, som man icke hör under en tillfällig stämning kasta bort,
här är också fråga om, huruvida man bör hålla fast vid den grundsats,
som är uttryckt i anmärkningarna från två bland de fem justitieråd,
som yttrat sig om denna sak, nämligen att det bör tillses att
genom bestämmelserna »icke göres större inskränkning i fängelsefånges
rätt enligt förenämnda sjunde paragraf att själf förskaffa sig lämpligt
arbete, än som nödvändigt påkallas af förhållandena, enär hvarje
sådan inskränkning i någon mån medför ett minskande af den nu
förefintliga skillnaden mellan de båda straffarterna fängelse- och straffarbete.
» Något sinne för att det borde vara något vidmakthållande
af den artskillnaden mellan dessa båda straffarter — det spanade jag
förgäfves efter i herr justitieministerns långa anförande. Det synes
mig, att han på den punkten ställer sig så, att man bör anse som
ett längesedan förflutet idealtillstånd den tid och den uppfattning, då
man menade, att en person, som på grund af en politisk förseelse
dömts till fängelsestraff, därmed egentligen icke ådömts annat än frihetens
förlust. Efter de principer och de maximer, som råda hos
den regering, som räknar den nu varande justitieministern som en af
sina pelare, blir det tydligen helt andra slags grundsatser, som komma
fram i dessa afseenden.

Herr justitieministern anförde hvad som uti det fria Frankrike,
ifrån den radikala regeringen med Clémenceau i spetsen har stipulerats
i afseende å fängelsefångars behandling och de inskränkningar i friheten
gentemot den anarkistiska agitationen, som där ha genomförts.
Denna samma sak har blifvit införd i Posttidningen, och därigenom
känner jag något till den. Jag beklagar endast, att herr justitieministern
slöt sitt citat något tidigare, än jag tror att han hade bort
göra, för att ge en riktig bild af de förhållanden, under hvilka de politiska
fångarna lefva i Frankrike, jämförda med de förhållanden, som
råda här hos oss. De inskränkningar, som Clémenceau här förordade
— och som visserligen icke stå i allra minsta samklang med de teorier,
hvilka den forne oppositionsmannen Clémenceau på sin tid dref —
de inskränkningarna sluta dock med följande karakteristiska ord: »Om
umgänget med de öfriga fångarna, såsom det rapporterats till mig,
ger anledning till utöfvande af propaganda, om det gifver något tillfälle
att framkalla oordningar bland medfångarne, måste man genast
göra slut på detta missbruk, och i enlighet med § 4 i fängelseförordningen
af 1890 skall fången placeras i cell eller i afskildt rum». Där
ser man litet i blixtbelysning, huru det faktiskt är i de franska
fängelserna. Inskränkningarna äro vidtagna här enligt ett cirkulär
från ministerpresidenten i afseende på dessa fångars beröring med
yttervärlden, men den frihet de politiska fångarna där ha, och som
faktiskt gör deras internering till intet annat än frihetens förlust, som
medger dem möjlighet att röra sig ganska fritt inom fängelsets område
och till samspråk med andra fångar och att anskaffa sig bekvämligheter
i många afseenden, den föll det honom icke in att inskränka,
för så vidt icke alldeles särskilda missbruk vore att befara. Hos oss är

Onsdagen don 20 Maj, f. m. 67 N:o 64.

det ett helt annat förhållande. De politiska fängelsefångarna äro från Om ändring
början likställda med vanliga fängelsefångar. Här hos oss är fängelse- \ lagen om
fången från början innesluten i den cell, hvilken framställes såsom och fängelseett
afskräckande spöke för dessa franska anarkister, ifall de skulle straffs verkdrifva
sin fortsatta propaganda bland medfångar i fängelset alltför ställande
långt. Här hos oss kan minsann icke komma i fråga, att det blir 1 enrum•
några samtal och något samrådan mellan fångarna om vare sig det (Forts.)
ena eller det andra, utan detta är förebyggdt från början, därigenom
att fängelsestraffen gjorts så stränga. Nu kommer ytterligare till
denna skärpning, som man icke känner i de franska fängelserna, den
fullkomliga godtyckligheten, satt i system, i form af det förslag, som
herr justitieministern här framlagt.

Jag vill vädja till Andra Kammaren att icke låta sig förledas af
ögonblickets stämning, utan tänka sig för, hvad vi besluta i detta
afseende, om vi vilja vara med om att gifva ett sådant godtyckligt
förmynderskap åt Konungens befallningshafvande, att hvar och en af
dem äger efter sitt hufvud bedöma, huruvida en tryckfrihetsfånges
skrifvelser kunna finnas lämpliga eller »olämpliga» att släppas ut.

Jag vill för min del icke vara med om detta.

Jag hemställer herr talman, om afslag på utskottets förslag.

Häruti instämde herrar Persson i Malmö, Lindberg, Lindley, Tengdahl,
Carlsson i Malmberget, Leksell och Lindblad i Göteborg.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Albert Petersson:

Jag skulle icke taga kammarens tid ytterligare i anspråk, om jag
icke ansåge det alldeles nödvändigt, att intet som helst missförstånd
får äga rum, när kammaren går att fatta sitt beslut i denna fråga.

Herr Branting anser, att dessa skriftliga uppsatser böra behandlas såsom
bref, och frågar: »hvarför kunna Ni icke behandla dem såsom bref?»

Härpå svarar jag, att hela min bevisföring gått ut på, att vi nu
kommit till den punkt, att det är omöjligt att på administrativ väg
åstadkomma, att dessa skrifter behandlas såsom bref. Det följer först
och främst utaf Kungl. Maj:ts förutnämnda utslag af 1879, och det
följer vidare af Riksdagens skrifvelse af 1890 och Kungl. Maj:ts därpå
gifna svar. Härigenom är det fastslaget, att dessa skrifter skola
behandlas såsom andra alster af arbete, och fångvårdsstyrelsens upprepade
cirkulär gå ut på att inskärpa, att dessa skrifter äro alster af
arbete och ingenting annat. Under sådana förhållanden står det icke
till, herr Branting, att få dessa behandlade såsom bref. Det är sant,
att så har skett förut under en följd af år, och det är möjligt att så
skett någon gång ännu på senare tid till följd däraf att vederbörande
fängelsedirektör icke haft så noga reda på det ändrade förfaringssättet,
men såsom fångvårdsstyrelsen nu ställer sig går det icke vidare.

Nu har jag att med några ord upptaga till granskning herr
Brantings uttalande, att det blir två myndigheter, som skola granska
dessa skrifter, och att detta skulle föranleda försenande. Nej, mina
herrar, det är icke så, att dessa uppsatser blifva granskade af fängelseföreståndaren.
De anses som litterära alster och gå alls icke till honom,
utan direkt till Konungens befallningshafvande, eller om fängelset icke

N:o 64.

Om ändring
i lagen om
straffarbetes
och fängelsestraffs
verkställande

i enrum.
(Forts.)

Onsdagen den 20 Maj, f. m.

är beläget i en residensstad — t. ex. Ystad —, till tillsyn i n gsman nen.
Hvarför har man tagit den myndigheten? Jo, därför att man velat
ha en kompetent myndighet, en myndighet, beträffande hvilken man
kan påräkna, såvidt möjligt, att han icke begår några missbruk eller
misstolkning, utan verkligen inskränker sin vetorätt till de fall, då
det är med fängelsets värdighet oförenligt att en skrift får gå ut.

Han talade vidare om, att det skulle vara en inskränkning i
dessa fångars af lagen dem tillerkända rätt, att sjkifva välja sitt arbete.
Nej, och åter igen nej, det är ingen sådan inskränkning! De få skrifva
så mycket de vilja, och de få således välja detta arbete. Men hvad
är det då för inskränkning? Jo, att lämna ut uppsatserna ifrån fängelset,
när detta icke öfverensstämmer med fängelsets värdighet.

Vidare påpekade herr Branting, att jag har läst upp endast en
del af herr Clémenceaus cirkulär. Jag ville verkligen icke besvära
herrarna med sista delen däraf, men för min del tycker jag icke, att
hvad herr Branting tilläde på något sätt förringade betydelsen af hvad
jag citerade.

Jag skall ännu en gång be att få rekommendera detta lagförslag
i kammareas välvilliga åtanke.

Herr Branting: Herr talman! Herr justitieministern anförde, att
det icke här var fråga om någon inskränkning, då ju vederbörande
får skrifva i sin cell hur mycket han behagar, utan att det blott gäller,
om hans arbete får komma ut därifrån eller icke, förr än han själf
lämnar fängelset. Men hvar och en förstår, att för en tidningsman,
som beräknar att få någon inkomst af sitt arbete äfven under den tid,
som han sitter i fängelse, och för hvilken kanske familjens utkomst
något beror på om detta är möjligt eller icke, det dock är en synnerligen
platonisk och litet värd rättighet, som gifves honom därigenom
att han får publicera de artiklar, som han författat på grund af de
tidningar han läser och de upplysningar han däri kan finna, kanske
åtskilliga månader efter det dessa förlorat sin aktualitet! Jag kan
sålunda icke tillerkänna det slaget argumentering någon som helst
afgörande betydelse.

Att jag nu begärt ordet var för att återkomma till detta: står då
Kungl. Maj:t fullkomligt maktlös gentemot en tolkning af fångvårdsstyrelsen,
om hvilken här regeringens representant har med största
eftertryck förklarat, att den är fullkomligt ohållbar, om hvilken det
vidare upplysts, att den icke gillas af vare sig justitiekanslern eller af

någon utaf de fem medlemmar af högsta domstolen, som haft anled ning

att yttra sig angående den nu föreslagna lagen? Skall Kungl.
Maj:t således på grund af att fångvårdsstyrelsen skulle kommit in på
en felaktig lagtolkning vara så fullständigt afskuren från all möjlighet
till rättelse, så att därför kräfves, att Riksdagen ingriper och utrustar
vissa administrativa myndigheter med en fullständigt diskretionär makt
att bestämma i detta fall?

Jag kan icke finna annat än att herr justitieministern själf antydde
i sitt första anförande, att det dock skulle vara tänkbart, att

man finge denna sak rent juridiskt pröfvad, jag menar frågan huruvida
fångvårdsstyrelsen tolkar föreskrifterna i detta afseende rätt.

Onsdagen den 20 Maj, f. in. 69 N;o 04-

Efter alla de upplysningar, som här lämnats om den högsta dömande Om ändring
myndighetens tolkning i detta fall, synes mig, som om Kungl. Maj:t
icke skulle riskera mycket genom att sätta sin tolkning mot fångvårds- ock yängelsestyrelsens
och få den senare underkänd af de härför tillsatta myndig- straffa verkheterna.
, så att man komme in på den resonliga praxis, som herr ställande
justitieministern erkände tillämpats och kanske ännu tillämpas, näm- 1 °n™m''
ligen att dessa skrifvelser behandlas som bref och sålunda genomses ™or
af fängelsedirektören utan vidare omgång. Men i stället är det nu
här fråga om att vi skola få en ny lag, som trots allt hvad härom säges
innebär det fullständiga godtycket satt i system och som kommer att
fördröja, att vederbörandes alster nå sin bestämmelseort, äfven om —
hvilket jag tager fasta på — det icke är meningen att tillämpa lagen
så, att dessa skrifvelser gå genom den närmaste direktören till tillsyningsmannen
eller Konungens befallningshafvande, utan att de
skulle gå direkt i dessa fall till denna senare instans. Det blir ju
ändå på detta sätt större omgång, än om den person, som har daglig
beröring med fången och ständigt har honom under sin omedelbara
uppsikt, har att granska dessa hans skrifvelser liksom hans bref, medan
däremot ingenting hindrar en länsstyrelse att låta papperen blifva
liggande, tills behaglig tid finnes för deras genomläsning och granskning.
Men enligt herr justitieministerns uppfattning är det ju här
fråga om en rättighet, som en fånge icke får ställa anspråk på samhället
att få behålla — han får vara tacksam, om han icke, fastän
han är dömd till fängelsestraff, behandlas som straffarbetsfånge.

Jag ber att få vidhålla mitt yrkande.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Albert Petersson:

Herr talman! Herr Branting har till mig ställt en fråga, som det
mycket smärtar mig att besvara, men som jag, i den ställning jag för
närvarande intager, icke anser mig kunna underlåta att svara på. Han
har frågat: Står Kungl. Maj:t maktlös gentemot fångvårdsstyrelsen,
ifall fångvårdsstyrelsen tillämpar denna lag oriktigt? Ja, mina herrar,
jag måste härpå svara ett obetingadt ja; och det därför — jag har
förut sökt klargöra det — att det här gäller en civillag. Den skall
tillämpas af de myndigheter, som äro därtill satta, efter deras eget
bästa förstånd och samvete. Ett reskript från Kungl. Maj:t, som säger,
att lagen skall tillämpas på annat sätt, är otänkbart. Jag undrar,
hvad herrarne skulle säga, om ett sådant reskript utfärdades i fråga
om en annan civillag. Då skulle nog regeringen ställas till ansvar
både inför konstitutionsutskottet och Riksdagen.

Det återstår sålunda den andra vägen, nämligen att anställa åtal.

Men man skulle härmed ingenting vinna, ty jag är säker på att ett
fällande utslag icke kan komma i fråga. Om jag själf sutte i högsta
domstolen, skulle jag icke bifalla ett sådant åtal redan på grund däraf,
att lagen är i förevarande hänseende otydlig.

Man kunde möjligen räkna på — menar man kanske — att i
motiveringen till domen få uttaladt, att fångvårdsstyrelsen uppfattat
saken oriktigt. Men på senare tider har den praxis följts, att domstolarna
icke inlåta sig på en sådan pröfning, utan endast säga, huruvida
det åtalade förhållandet är sådant, att det föranleder ansvar eller

N:o 04. 70 Onsdagen den 20 Maj, f. m.

Om ändring icke. Föranleder det icke ansvar, får man sålunda öfver hufvud taget
straffarbetes^^ veta> om domstolen anser förfarandet lagligt eller icke.
och ''fängelse- Därtill kommer en annan sak, som okär svårigheterna. Fängsla#;;
verk- vårdsstyrelsen har, såsom jag förut sagt, anlagt en grundlagssynpun kt*
ställande en tryckfrihetsstynpunkt, på denna fråga. Den säger att det är tryckT
frihetsförordningen det här gäller, och så snart folk ställer sig på
{ 0 *■) grundlagens ståndpunkt, har man svårt att ingripa på det sätt, som
herr Branting tyckes ifrågasätta.

Det finnes sålunda icke något annat sätt, jag upprepar det, att
få kärran ur dyn än genom att antaga den lag, som här är föreslagen.

Herr Lindhagen: Herr talman! Då jag befinner mig bland reservanterna,
men icke för min del tillkännagifvit mina skäl härför, ber
jag att nu få göra det.

Herr justitieministern framhöll, att det här icke gäller att stifta
en lag, som är nödvändig för statens säkerhet. Han medgaf nämligen
uttryckligen, att en fängelsefånge fick fritt författa hvad han
ville, och att man alls icke skulle konfiskera hans skrifter, utan att
han, så snart han blefve fri, kunde publicera dem. Det är sålunda
icke fråga om att förhindra verkningarna af ett författarskap utan
endast att något uppskjuta tiden, när alstren häraf skola komma till
allmänhetens kännedom.

Under sådana förhållanden kan jag icke finna annat än att denna
lagstiftning närmast är att betrakta allenast som ett slags dekorum.
Jag kan icke förstå, att det har någon verklig praktisk betydelse att
på detta sätt söka upphäfva den skillnad, som nu faktiskt består
mellan straffarbete och fängelse. Skall det finnas någon skillnad mellan
dessa två straffarter, bör den upprätthållas, och att i detta speciella
fall gifva föreskrifter, hvarigenom en tjänsteman godtyckligt får
pröfva, om en skrift enligt hans subjektiva mening är olämplig eller
icke, då man i alla fall icke förhindrar, att den kommer ut och då
blir bedömd efter statens lagar, som i vanlig ordning afgöra, om den
är brottslig eller icke, det kan jag icke förstå har någon högviktig
innebörd.

Däremot kan en dylik lagstiftning ur en annan synpunkt innebära
en stor fara. Herr justitieministern yttrade en gång under denna
riksdag i Andra Kammaren, då det var fråga om lag rörande vigsel,
att det var synnerligen olämpligt att låta en viss statens tjänsteman,
i detta fall en statskyrkans präst, subjektivt bedöma, om en medborgare
uppfört sig olämpligt eller icke, och herr justitieministern
tilläde, att en sådan lagstiftning var farlig, ty den kan draga med sig
nya sådana undantag.

Det är särskilda af den anledningen jag är emot äfven denna
lagstifning. Den utgör ett led i sträfvandena att skjuta fram den
ena löpgrafven efter den andra, så att man härigenom slutligen kommer
till lifs det frihetens bålverk, som heter den svenska tryckfriheten.

Af dessa skäl ber jag att få yrka afslag å den kungliga propositionen
och bifall till reservationen.

N:o 94.

Onsdagen den 20 Maj, f. ra.

Med herr Lindhagen förenade sig herrar Höjer, Warburg, Larsson
i Lund, Wallis, Kjellberg, Furst, Starbäclc, Jansson i Edsbäcken, Bromée
i Biilsta och Eriksson i Älgered.

Herr Johansson i Jönköping: Herr talman! Förevarande fråga
är af för stor vikt för att alltför hastigt affärdas, och då jag har en
känsla af att kammaren står i begrepp att under ögonblickets stämning
fatta ett beslut, som icke är välbetänkt, så ber jag att för min
del få gifva till känna, att jag kommer att rösta för reservanternas
förslag. Jag finner det verkligen en smula besynnerligt, då utskottets
samtliga ledamöter från Andra Kammaren reserverat sig, att här icke
presterats något starkare försvar för denna reservation än det, som
hittills kommit till synes. Är det icke ändå så, mina herrar, att den
tryckfrihetsförordning, som vi här i Sverige äga och som anses vara en
af klenoderna i vår författning, tillerkänner hvarje svensk man rättighet
att författa och af trycket utgifva de skrifter, han vill, utan att
härför kunna på annat sätt ställas till ansvar, än i den ordning tryckfrihetsförordningen
föreskrifver? Men nu föreslås det här, att hvarje
fånge skall mista denna af tryckfrihetsförordningen svensk man tillerkända
rätt och ställas under en fullkomligt okontrollerad censur.
Mina herrar! Det kan tänkas, att tider kunna komma, då äfven en
person, som är oskyldig, blir insatt i fängelse blott därför, att man
vill tysta munnen på honom.

Det säges visserligen nu, att bestämmelserna i förslaget icke äro
riktade mot andra än ungsocialister, »unghinkar» och dylika människor.
Men i tillämpningen kunna dessa bestämmelser likaväl träffa
en person, hvilken i en helt annan riktning vill begagna sig af den
rättighet, som tryckfrihetsförordningen medgifver honom. Liksom enligt
nu gällande lagar förlusten af medborgerligt förtroende är ett plus,
som endast genom laga dom kan läggas till ett straff, hvilket annars
blifvit ådömdt en person, så synes mig förlusten af skyddet utaf
tryckfrihetsförordningen åtminstone icke annorlunda än genom en laga
dom böra frånhändas någon. Om däremot hvar och en, som sitter i
fängelse, därmed också är beröfvad den rätt, som tryckfrihetsförordningen
annars tillerkänner honom, så kommer ju hvarje fängelsestaff
att utan vidare vara förenadt med en straffskärpning. Detta synes
mig ej riktigt.

Jag fruktar alltså för, att herr justitieministerns formellt så förträffliga
anförande i detta fall föranleder kammaren att fatta ett beslut,
som icke är väl öfverlagdt. Herr statsrådet har med mycken vältalighet
uppvisat, att det icke finnes någon annan väg, om man vill vinna
det mål, som han föresatt sig att vinna. Däri vill jag instämma
med honom, o''ch jag tror, att kammaren också kan göra det. Men
fråga är om det målet är värdt att vinna, att hvarje fånge utan
vidare beröfvas den rätt, som tryckfrihetsförordningen tillerkänner
svensk man. Det målet tror jag för min del icke att vi böra sträfva
efter, och jag tror icke, att det är lyckligt, om det vinnes.

Af det skälet ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Om ändring
i lagen om
straffarbetes
och fängelsestraffs
verkställande

i enrum.
(Forts.)

N:o 64.

Onsdagen den 20 Maj, f. m.

Efter härmed slutad öfverläggning framställde herr talmannen
proposition först på bifall till utskottets hemställan och vidare på afsteg
å såväl berörda hemställan som Kungl. Maj:ts proposition i ämnet;
och fann herr talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad. Votering begärdes emellertid, i anledning hvaraf
nu uppsattes, justerades och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller lagutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande n:o 71, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets berörda hemställan
och Kungl. Maj:ts proposition i ämnet.

Omröstningen utföll med 122 ja och 81 nej, hvadan kammaren
således bifallit utskottets hemställan.

§ 12.

Herr M. F. Nyström aflämnade en motion, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående godkännande af postverkets utgiftsstater
för år 1909 m. m.

Denna motion, som erhöll ordningsnummet 334, blef på begäran
omedelbart hänvisad till statsutskottet.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,4 6 e. m. för att åter
sammanträda kl. 7 e. m., då detta plenum enligt utfärdadt anslag
komme att fortsättas.

In fidem
Herman Palmgren.

STOCKHOLM. P. A. NYMANS EFTERTR. 1908.