1908. Andra Kammaren. N:o 62

ProtokollRiksdagens protokoll 1908:62

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1908. Andra Kammaren. N:o 62.

Lördagen den 16 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Föredrogos, men bordlädes åter lagutskottets utlåtanden och
memorial n:is 64, 65, 66 och 67, första särskilda utskottets utlåtande
n:o 3 samt Andra Kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 37.

§ 2.

Till afgörande förelåg konstitutionsutskottets memorial n:o Ang. fullbor16,
angående fullbordad granskning af de i statsrådet förda dad gransk protokollen.

statsråds protokollen.

Efter föredragning af utskottets anmälan, att anledning icke
förekommit att mot någon ledamot af statsrådet tillämpa § 106
regeringsformen, lades berörda anmälan till handlingarna.

Utskottets anmälanden jämlikt § 107 regeringsformen.

Punkten l:o).

Utskottet hade under denna punkt funnit den regeringsåtgärd,
som omförmäldes i protokollet öfver landtförsvarsärenden
den 22 mars 1907, n:o 17, vara af beskaffenhet att böra för
Riksdagen anmälas.

Vid denna punkt hade reservationer anförts af:

herrar K. II. Blomberg, E. H. Behm, T. A. Säve, G. F. Östberg,
J. F. Nyström och O. M. Strömberg, hvilka ansett den här
ofvan omförmälda regeringsåtgärden icke vara af beskaffenhet,

Andra Kammarens Prat. 1908. N:o 62. 1

N:o C2. 2

Lördagen den 16 Maj.

Anq. fullbordad
granskning
af
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

att den bort föranleda utskottet att därom hos Riksdagen gorå
anmälan enligt § 107 regeringsformen;

herr O. Berger, samt

herrar C. I). T. Uppström, S. Clason och L. A. Sjöholm.

Sedan utskottets anmälan blifvit föredragen, anförde:

Herr statsrådet Hederstierna: Då den departementschef,

mot hvilken i denna punkt anmälan blifvit gjord af utskottet,
icke längre tillhör statsrådet och således icke är i tillfälle att
angifva Kungl. Maj:ts skäl för det beslut, som af utskottet här
klandrats, skall jag i stället bedja att få angifva dessa skäl. Och
jag gör detta desto hellre, som jag får bekänna, att jag, utöfver
mitt grundlagsenliga ansvar, har en viss moralisk del i, att beslutet
blef sådant det blek Jag hade nämligen redan, innan
denna sak anmäldes i statsrådsberedningen, mycket väl reda på
den, och jag hade redan förut bildat mig eu bestämd åsikt i
frågan. Saken är nämligen den, att jag såsom ledamot af högsta
domstolen dömt i den rättegång, som föregått ifrågavarande ärende,
och naturligtvis hade jag då bildat mig en bestämd åsikt i frågan.
På samma gång som detta gör, att jag är särskildt skyldig att
framlägga skälen, så försvårar det å andra sidan något saken för
mig. Jag tror nämligen, att vi alla äro ense därom, att det icke
kan vara lämpligt att här i kammaren diskutera riktigheten eller
oriktigheten af de skäl, som af en domare omfattats i en af
honom afdömd rättegång. Redan från början vill jag åtminstone
för min del säga från, att jag icke kan deltaga i någon sådan
diskussion. Detta förhållande gör också, att jag kommer att
fatta mig helt kort angående själfva sakförhållandet, som för
öfrigt framgår af konstitutionsutskottets betänkande.

Saken rör en ryttmästare vid Norrlands dragoner, som var
befälhafvare vid en samöfning mellan dragoner och en kontingent
infanterister från Västerbottens regemente. Det skulle företagas
en samöfning i skidåkning. Det var femtio dragoner, som redo
på sina hästar, och vidare ett hundra infanterister från Västerbottens
regemente, som stodo på sina skidor och skulle dragas
af dragonernas hästar. Meningen var, att öfningen skulle ske
på isen på Ume älf. Men det befanns, att så mycket snö lagt sig
på isen, att hästarna hade svårighet att komma fram på älfven.
Man skulle då begifva sig ut på landsvägen och för att komma
dit tågade man genom ett par gator i staden med en häst för
sig i ett led. Då man kommit längre fram på gatan, fann ryttmästaren,
att truppen, såsom det heter på militärspråket, långrotade.
Det blef för långt afstånd mellan de olika hästarna, och
ryttmästaren befarade, att om det skulle fortsätta på det sättet,
skulle det sedermera, då de skulle söka att rycka upp, blifva
rasning från köen, och han befallde därför téten att göra halt

.1 N:o C2.

Lördagen den 10 Maj.

för att ordna densamma, sfi att det blef lagom afstånd mellan
livurjc häst. Denna anordning af truppen tog sirka en kvarts
timme i anspråk, och sedan detta var gjordt, satto sig hela
truppen åter i gång. Detta resulterade emellertid i, att ryttmästaren
af åklagaren i staden, stadsfiskalen, stiilldos till ansvar därför
att han vållat trafikhinder. Det hördes vittnen å ömse håll, och
slutet hlef, att rådstufvurätten dömde ryttmästaren att höta tio
kronor för vållande af trafikhinder. lian hlef därjämte ålagd
att betala ersättning till de af åklagaren i målet åberopade vittnena.
Häröfver klagade ryttmästaren i Svea hofrätt och yrkade
dels befrielse från ansvar och ersättningsskyldighet, dels ock att
erhålla ersättning för de rättegångskostnader han själf fått vidkännas
genom att betala sin advokat i rådstufvurätten. I liofrätten
fann man vid pröfning af målet, att det var fråga om
något, som ryttmästaren gjort vid tjänsteutövning och att jämlikt
krigslagarna en civil domstol icke kunde döma i målet, utan att
det skulle gå till krigsdomstol. Följden blef, att hofrätten undanröjde
rådstufvurättens utlåtande i ansvarsfrågan och tillika förklarade,
att statsverket skulle själft vidkännas kostnaden för de
af åklagaren åberopade vittnena. Häröfver klagade icke åklagaren
men väl ryttmästaren hos högsta domstolen. Det var, när
detta mål där behandlades, som jag deltog i behandlingen af
detsamma. Det låg då så, att det endast blef fråga om ryttmästarens
yrkande att få ersättning för sina expenser vid domstolarna.
När jag pröfvade detta mål, fann jag, att hofrätten
hade haft rätt i sin ståndpunkt, att ansvarsfrågan skulle afgöras
af krigsdomstol. Det är en allmän regel, att då enskild part
stämmer en annan och stämmer honom till orätt domstol, så får
den, som stämmer orätt, betala den andra hans expenser. Så
sträng är man dock icke mot allmän åklagare, och att han af
missförstånd i förevarande fall icke stämde till krigsdomstol, anser
jag icke kunna tillräknas honom såsom något större fel. Men
hvad jag emellertid tillräknade honom och hvad jag bestämdt
ansåg i målet var, att hela åtalet från början till slut varit obefogadt.
Med denna min åsikt ansåg jag, att ifrågavarande ryttmästare
varit berättigad att få sina rättegångskostnader ersatta.
Enda anledningen till, att jag icke i detta mål tillerkände ryttmästaren
rättegångskostnaderna, var, att dessa då måst utbetalas
af åklagaren. Åklagare i vårt land äro emellertid så illa aflönade,
att vi icke kunna ställa några höga fordringar på deras
sätt att sköta sitt ämbete. I vårt land ålägges i allmänhet en
åklagare att betala sin motparts expenser endast i det fall, att
det tjänstenit, han lagt i dagen genom åtalet, varit i särskildt
hög grad ovist. Så ovist ansåg jag dock icke, att hans förfarande
i detta fall varit. Oaktadt jag sålunda ansåg, att ryttmästaren
var berättigad till ersättning för rättegångskostnaderna,

Ant/, fullbordad
granskning
af
slatsrddsprotokollen.

(Forts.)

N:o 62. 4

Lördagen den 16 Maj.

Ang. fullbor- kunde jag icke tillerkänna honom sådana, då jag icke kunde
dad gransk- ålägga åklagaren att betala desamma.

statsråds- Därmed trodde jag, att jag icke skulle få vidare med målet

protokollm. att gorå. Men cirka ett år efteråt kom saken upp i statsråds(Forts.
) beredningen. Ryttmästaren inkom till Kungl. Maj:t med en
framställning, däri han yttrade: här har jag under utöfning af
min tjänst nödgats betala ett par hundra kronor till mitt rättegångsbiträde
och för de andra kostnader jag haft i målet. Det
har jag icke alls förskyllt. Jag har således under utöfningen af
min tjänst blifvit åsamkad kostnader, som jag icke bör vidkännas.
Han yrkade därför, att statsverket skulle betala dessa hans
kostnader.

Arméförvaltningen hade hörts, och arméförvaltningen sade,
att någon rättsgrund för staten att ersätta ryttmästaren icke funnes.
Arméförvaltningen ansåg ej heller, att några billighetsskäl
talade därför. Jag gaf naturligtvis och gifver arméförvaltningen
fortfarande alldeles rätt uti, att någon rättsgrund för ryttmästaren
att påfordra, att statsverket skulle vidkännas denna kostnad, icke
fanns. Men däremot ansåg jag, med den åsikt jag hade i rättegången,
alla möjliga billighetsslcäl tala för, att ryttmästaren finge
sina kostnader ersatta af statsverket.

Det framgår af konstitutionsutskottets hela motivering för sin
framställning här, som om utskottet ansåg, att Kungl. Maj:t i
detta fall hade haft den åsikten, att det var därför, att det var
en statens åklagare, som fört talan mot ryttmästaren, som statsverket
skulle vara skyldig att betala; och så säger konstitutionsutskottet:
det är ju icke rätt att förfara på det sättet, ty Kungl.
Maj:t och Riksdagen hafva stiftat en lag, som uttryckligen talar
om de få fall, då en af myndigheterna på ett eller annat sätt
malträterad man kan få ersättning för sina kostnader — det är
lagen af år 1886 angående ersättning åt oskyldigt häktade och
dömda. Utskottet anser, att det icke går för sig, att Kungl.
Maj:t utsträcker detta till vidare fall. Det har utskottet fullkomligt
rätt i. Hade detta varit anledningen till Kungl. Maj:ts
beslut, att det berodde på, att det var en statens åklagare, som
förfarit på det sättet, hade Kungl. Maj:t naturligtvis icke haft
rättighet och således icke kunnat tillerkänna ryttmästaren ersättning.
Men grunden till Kungl. Maj:ts beslut var den, att ryttmästaren
hade under utöfningen af sin tjänst blifvit åsamkad
utgifter, som han icke alls hade vållat själf. Detta är en billighetsgruna,
hvarför Kungl. Maj:t ofta tillerkänner personer ersättning
för kostnader och utgifter, som de hafva haft under utöfningen
af sin tjänst. Så är, som sagdt, ofta förhållandet, och det händer
oupphörligen just på landtförsvarsdepartementets föredragning,
att värnpliktige eller stamanställda, som skadats under utöfningen
af sin tjänst och få ligga på sjukhus långt efter öfningarnas
slut, tillerkännas ersättning. De hafva icke haft någon rätts -

6 N:o C3.

Lördagen den IG Maj.

grund att åberopa, men man tiar, som sagdt, gifvit dem ersättning
för mistad arbetsförtjänst under den tid, de legat sjuka, till
följd däraf att de blifvit skadade under utöfningen af sin tjänst.
Men man är mycket noga i det fallet. Jag kan tala om, att för
några veckor sedan var det eu officer, en kavallerist tror jag,
som begärde att få ersättning därför, att ban vid öfningarna i
Bohuslän under sommaren råkat ut därför, att hans häst vid
landsättningen af trupperna blifvit skadad, så att den måste
nedslaktas. Officeren begärde ersättning, men han fick det icke,
därför att han uppbar af kronan viss ersättning per år för att
han skulle kunna skaffa sig en häst, när hans förra finge lof att
kasseras. En sådan kostnad, som drabbar en tjänsteman i utöfningen
af sin tjänst och hvilken kostnad kan anses hafva beräknats
i de aflöningsförmåner, som blifvit honom tillerkända,
får han naturligtvis icke ersatt. Men när det är något alldeles
opåräknadt, som drabbar honom, och man anser, att billighetsskäl
tala för, att han får kostnaden ersatt, plägar Kungl. Maj:t
också bevilja dylik ersättning.

Jag förstår mycket väl, att konstitutionsutskottet tänkt på
den första sidan af saken och trott, att det varit en utsträckning
af 1886 års lag. Men såsom jag redan sagt, har så icke varit
förhållandet. Jag förstår också, att utskottet säger, att det icke
går för sig, att Kungl. Maj:t tillerkänner en person ersättning,
sedan domstolen har ogillat hans yrkande om att få dylik ersättning.
Men efter den upplysning jag lämnat utskottet och
kammaren nu, förstå herrarne, att för mig låg saken helt annorlunda.
Såsom domare ansåg jag, att ryttmästaren var befogad
att få ersättning, ehuruväl honom icke kunde tillerkännas densamma
af åklagaren. Men just en gifven konsekvens af denna
åsikt var, att jag ansåg, att statsverket borde tillerkänna honom
kostnaderna i förevarande fall. Dessa uppgingo endast till ett
par hundra kronor och utbetalades af anslaget till extra utgifter,
som just är afsedt för sådana här tillfälliga behof, som uppstått.

Herr von Gei jer: Herr talman, mina herrar! Herr stats rådet

berörde i sista delen af sitt anförande just den punkt, som
varit den ledande för mig och majoriteten i utskottet beträffande
ifrågavarande anmälan. Det var just den omständigheten, att
herr Henriques från hofrätten till Kungl. Maj:t dragit samma
fråga, om rättegångskostnadsersättningen, och att Kungl. Maj:t
i högsta domstolen hade sagt, att sådan icke kunde honom tillerkännas.

Vi hörde nu, att det var vissa skäl för domstolen att icke ålägga
åklagaren att betala dessa rättegångskostnadsersättningar. Men
om jag fattade herr statsrådet rätt, skulle den meningen hafva
gjort sig gällande, att därest någon lagbestämmelse hade möjliggjort
att i domstolsväg ålägga det allmänna att gälda herr

Ang. fullbordad
granskning
af
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

N:o 62.

Ang. fullbor
clad granskning
af
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

6 * Lördagen den 16 Maj.

■-Henriques rättegångskostnader, så hade detta med sannolikhet
blifvit högsta domstolens beslut.

Emellertid stod det för konstitutionsutskottet klart, att Ivungl.
Maj:t i högsta domstolen hade uttryckligen förklarat, att herr
Henriques icke kunde få rättegångskostnadsersättning, men att
sedermera Kung!. Maj:t i statsrådet beviljat honom sådan ersättning
— således att Kungl. Maj:t i statsrådet i detta sammanhang
skulle så att säga kunna anses hafva blifvit en Mjärde
instans.

För min del vill jag gärna medgifva, att, därest denna anmälan
skulle hafva till följd en sådan bestämmelse, att domstolarne
verkligen skulle få tillfälle att i fall, sådana som detta,
då icke åklagaren kan åläggas att betala rättegångsersättningar,
staten själf, såsom herr statsrådet påpekade, skulle träda emellan,
vore detta ett godt resultat. Ty jag får säga, på grund af den
erfarenhet jag har i domarevärf, att det måste vara ganska
tungt vägande skäl för att domstolarna skola ålägga åklagare
att betala rättegångskostnadsersättningar. Domstolarna måste ju i
allmänhet vara obenägna härför och endast i högst eklatanta
fall göra detta.

Emellertid stod det kvar för konstitutionsutskottet, att Kungl.
Maj:t i högsta domstolen uttryckligen sagt, att herr Henriques
icke finge ersättning, men att sedermera Kungl. Maj:t i statsrådet
medgifvit sådant.

Herr talman, jag ber att få yrka, att kammaren lägger anmälan
till handlingarna.

Herr Kjellén: Herr talman, mina herrar! Jag utbeder

mig tillåtelse att få göra en anmärkning angående utskottets
föreliggande betänkande i dess helhet. Liksom Iiikdagens ledamöter
aldrig varit så flitiga att motionera och Kungl. Maj:t aldrig
så flitig att proponera som vid innevarande riksdag, så har också
konstitutionsutskottet nu slagit rekord i att anmärka under perioden
efter 1866. Förut var det 1904 års konstitutionsutskott,
som innehade rekordet med sina fyra anmärkningar enligt § 107
regeringsformen; nu är det långt distanseradt af innevarande
års konstitutionsutskott, då det framställt icke mindre än 7 anmärkningar,
reservationerna oräknade.

Man skulle ju häraf närmast vilja sluta sig till ett af de
två alternativen, antingen att vi haft ett ovanligt duktigt konstitutionsutskott,
eller att vi haft en ovanligt usel regering; till äfventj^rs
kunde vi ju också haft bägge delarne, en ovanligt klen
regering, som råkat ut för ett ovanligt skarpt anmärkande utskott.
Vid närmare studium af dechargebetänkandet blir man
emellertid tveksam, huruvida en sådan slutsats är riktig. Det
förefaller, som om anmärkningarnas kvalitet skulle stå i omvändt
förhållande till deras mängd, och slutligen blir man nästan be -

7 N:o C2.

Lördagen den 10 Maj.

någon att draga on slutsats, som iir alldeles motsatt den första,
nämligen att vi haft en ovanligt duglig regering, som haft den nfig af
oturen att råka ut för ett ovanligt »kitsligt» utskott. statsråds Nu

är det ju sant och klart, att det icke är godt att säga protokollen.
hvad som är stora eller små saker inom det offentliga lifvet, då (Ports.)
en liten sak kan afspegla eu stor princip o. s. v. Men så mycket
kunna vi väl från början vara ense om, att stafningen af ett
sockennamn i Västergötland eller restitution af 200 kronors utgift
— som nu här närmast är fråga om — för en kvarts timmes
störande af »världstrafiken» i Umeå, dock ur alla synpunkter
måste betraktas såsom småsaker. När utskottet i sådana mål
anlitar regeringsformens § 107, måste man fråga sig: är icke
detta dock att förslöa eggen af ett stort och allvarligt rättsinstitut?

Är det icke, för att ta eu ofta använd bild från ett annat område,
såsom när man använder fosterlandets namn som skylt
för äfven mycket beskedliga sträfvanden, — är det icke ett för
stort namn att ta till i otränkt mål? Man skall icke mynta ut
sina stora tillgångar i småmynt. Stora apparater böra få hvila,
till dess det verkligen gäller. Sålunda synes det, som om också
författningens kontrollapparater icke borde slitas ut i onödan; ty
då kan hända, att de klicka, när de kanske en gång på allvar
behöfvas.

Hvad § 107 i regeringsformen från början afsett. därom äro
vi mycket väl underrättade, ty därom föreliger en afhandling
af regeringsformens andlige fader, Hans Jänta, betecknad: »Om
rätta förståndet af §§ 106 och 107 regeringsformen» och införd i
tidskriften Svea 1826. Jag skall tillåta mig att därur citera en
passus, som just nu torde befinnas ha aktuellt intresse, om också
många vilja underkänna dess kraft såsom rättsinstrument. Där
säges just med afseende å en sådan fråga som den här föreliggande: »Sådana

speciella mål, dem de små sinnena vanligen omfatta
med den varmaste ifver . . . borde icke komma i betraktande,
då fråga vore om ett steg af så allmän och ofta så oberäknelig
verkan som det att hos Konungen i folkets namn begära hans
rådgifvares entledigande . . . Inom K. U. kunna vid läsningen
af statsrådets protokoll många anmärkningar uppkomma. De
äro naturligen fästade vid speciella mål, men såsom vi redan
visat, kunna sådana mål icke bringas under R. St:s pröfning. De
speciella anmärkningarne må icke andragas hos R. St., utan endast
tjena att grundlägga utskottets generella omdöme öfver regeringssystemet
i det hela eller öfver en viss gren däraf eller öfver en och annan
rådgifvares flerfaldigt ådagalagda sätt att råda och verka ... Skulle
den ifrågavarande 107 § i R. F. så tillämpas, att speciella regeringsbeslut
framdroges till R. St:s granskning, hvar funnes då
det hinder för R. St:s inkräktningar på styrelsens område, den
konungamaktens sjelfständighet, den säkerhet för enskilda med -

N:o C2. 8

Lördagen den 16 Maj.

Ang fullbor- borgare mot skiftande fraktioners förtryck, hvartill 1809 års
dad gransk- p p syftar?»

statsråds- = ^a> mina herrar, denna framställning lämnar åtminstone icke

protokollen, något öfrigt att önska i fråga om klarhet. Den är en spegel,
(Forts.) i hvilken det föreliggande dechargebetänkandet aftecknar sig
med sina små anmärkningar på ett mycket egendomligt sätt.

Nu vill man kanske upprepa den anmärkning, som gjordes
mot mig, då jag här i kammaren dristade mig att framhålla en
liknande spegel gent emot justitieombudsmannainstitutionen i
våra dagar. Man ville då jäfva Hans Järtas vittnesbörd från
1820-talet därmed, att han skulle ha förfallit till allt större konservatism
med åren. Jag skall då här citera ännu några ord af
samme man, upplästa af rådman Korsberger i borgarståndet i
september 1809. och gällande en med denna förevarande fullständigt
analog fråga, nämligen finanskontrollen. Där heter det:

»Ingå partiella revisioner, ingå små anmärkning ar, med ett
ord inga halfmesyrer verka hvad ett värdigt och endast på stora
hänseenden riktadt bruk af denna makt förmår. Det är med denna
makt, som engelska folkets representanter bevara dess frihet,
utan att nedlåta sig till föremålen för en bokhållares uppmärksamhet
och utan att genom en onyttig granskning af regeringens
verkställighetsåtgårder försvaga kraften och hindra verksamheten
af dessa.-»

Sammanhanget torde nu vara klart. Vare sig det gäller
justitieombudsmannens kontroll af den löpande förvaltningen
eller statsrevisionens speciella kontroll af finansförvaltningen eller
konstitutionsutskottets kontroll af den allmänna regeringen, så
ha vi samma vittnesbörd, och detta från olika tider, af dem,
som bäst böra känna grundlagarna. Ilär kan således icke vara
tal om någon förändring i åsikter hos någon af dem. I sjkifva
verket stå vi vid den enkla grundtanken och det stora sammanhanget
i hela vår ännu till namnet gällande författning, intygad
icke blott af Hans Järta, utan af alla samtida, och icke motsagd
af en enda bokstaf i lagstiftningen, nämligen att vårt rike skall
ha eu kraftig regering, som går i spetsen med en aktiv roll, medan
Riksdagen har den mera passiva rollen att begränsa och kringlama
regeringens politik —- men detta, noga att märka, endast
t breda linjer och i stora drag, ty eljest försvinner ju kraften
ur regeringen, som dock var den första grundtanken.

Under det sekel, som gått, sedan vår grundlag skrefs, ha''vi
kommit ett mycket långt stycke från detta ideal, och detta genom
en författningsutveckling, som till allra största delen gått utanför
grundlagens råmärken. Själfva Hans Järtas uppträdande 1826
motiveras däraf, att man redan då hade börjat — det var 1818
ars konstitutionsutskott — att gorå anmärkningar i smärre frågor.
Oppositionen mot det då härskande regeringssystemet hade nämligen
funnit, att § 107 kunde vara ett lämpligt redskap för dess

9 N:o C2.

Förlägen den 10 Maj.

planer. Sålunda växte en skef praxis upp och fäste sig mer
och mer. Ännu inom 1844 års konstitutionsutskott uppträdde
dock Petré, med instämmande af representanterna för tvenne stånd,
och yttrade: »Det är icke småsinnets jagande efter anmärkningsanledningar,
som bör leda konstitutionsutskottets tillgörande. Det
är styrelsens grunddrag — dess system — dess anda — som utskottet
bör söka urskilja och framhålla.» Vid riksdagen 1898 ville man
förvandla denna felaktiga praxis till lag, men det förslaget antogs
icke, och sålunda gäller ännu regeringsformen i denna del såsom
den tänktes 1809.

Vi finna således här alldeles samma historia, som jag förut
från denna plats påpekat i justitieombudsmannaämbetets utveckling.

Statsrevisionens utveckling är den tredje linjen för samma
utveckling. På dessa tre vägar — konstitutionsutskottets parlamentariska
kontroll, revisionens och statsutskottets finanskontroll,
justitieombudsmannens ämbetskontroll — ha vårt statsskicks
grundvalar blifvit helt omlagda, så att regeringen slutligen framstått
som föga mer än en expeditionsbyrå åt Riksdagen.

Jag vet nu väl, mina herrar, att dessa meddelanden om
1809 års statsskick för många af eder endast ha kuriositetsintresse.
Vi äro alltför upptagna af vördnad för hvarje liten
småformel inom ämbetsmannavärldens praktik och kanske äfven
i Riksdagens arbetsordning, för att vi skulle ha så mycket pietet
kvar för grundlagstiftarnes mening med grundlagen. Under
detta långa vandrande från grundlagens stiftande och tills nu
ha vi emellertid på sistone, på egendomliga vägar och under
egendomliga erfarenheter, börjat åter nalkas den punkt, hvarifrån
grundlagen utgick i detta stycke. Äfven nu går nämligen ropet
på en stark regering genom landet — och detta icke minst ifrån
det parti, som utgjort kärnan i de majoriteter, hvilka i detta betänkande
velat anlita § 107 regeringsformen. Men då måste den
frågan ställas: tro herrarne, att det är möjligt att få en stark
regering, om den skall nagelfaras så, som här skett? Kanske
man här får undantaga en punkt som hvilande på objektiv bas,
nämligen där det är fråga om att belasta statsbudgeten med två
fulla ämbetsmannalöner för en enda ämbetsgärning. Men hvad de
öfriga fallen beträffar — kan någon påstå, att konstitutionsutskottet
där ställt sig på rent objektiv grund? Är det icke så,
att det snarare gäller olika åsikter om en sak? Jag har i flera
punkter samma åsikt som utskottet, men jag antager, att ur
statsrådsprotokollen hade kunnat uppletas ett hundratal andra
ärenden, där man också kunnat vara af annan åsikt än regeringen.
Bör § 107 verkligen anlitas vid sådana meningsskiljaktigheter?
Regeringen står ju alltid inför valet att handla. Frågorna äro
ju icke alltid så mogna, att en bestämd uppfattning klarnat.
Ofta är det så ställdt, att det finnes två ganska likaberättigade,

Ant/, fullbordad
i/ranslcninij
af
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

N:o G2. 10

Lördagen den 16 Maj.

Ang. fullhor-lika stärka uppfattningar; men regeringen måste handla och göra
^nin^af va^ oc^ då Grågås: skall man göra det valet ännu värre
statsråds- genom att framhålla den motsatta åsikten med relief i regeringsprotokollen.
formens ansvarsparagraferj?

(Forts.) Kanske ha herrarne icke alltid eller så ofta tänkt på, hvilken

egendomligt klafbunden ställning en svensk minister har. Öfver
sig har han Kungl. Maj:t, som i alla frågor grundlagsenligt
måste tala själf, så att ministern lagligen icke, såsom ministrar
i andra land, har ett själfständigt område inom förvaltningen,
där han själf får besluta. Under sig har han ett flertal ämbetsmän,
som med grundlags rätt sitta fast på sina platser och
alltså kunna i långt drifven utsträckning föra en själf ständig
politik emot sin egen förman. Och så har han bredvid sig Riksdagens
konstitutionsutskott, som snokar igenom alla hans papper
— ty allt skall på äkta byråkratvis protokollföras. Detta är tre
förhållanden, som äro egendomliga för vår svenska förvaltning
till skillnad från andra staters. Jag tror, att regeringen måste
förr eller senare på ett eller annat sätt moderniseras ur alla do
nämnda tre synpunkterna. Men till dess att det skett, borde
man, synes det mig, icke i praxis arbeta emot den utveckling
till den moderna andan, som redan förefinnes. Åtminstone borde
man icke göra det på den sidan, där man ju är särskilt lifligt
intresserad af eu stark parlamentarisk regering — ty jag bör
väl ändå icke förutsätta, att det parlamentariska ideal, som föresväfvar
den sidan, vid närmare påseende utgöres af stärka vänsterregeringar
blott, omväxlande med svaga högerregeringar?

Om jag alltså skulle drista mig att här göra en anmärkning
mot själfvn det anmärkande utskottet, så gör jag detta nu icke
ur rättslig synpunkt, då jag alltför väl vet, att utskottet med sin
prickningsmetod har en lång praxis bakom sig, och jag lika väl
vet, att grundlagens bokstäfver och afdöda grundlagsstiftares mening
icke mycket förmå emot en sådan häfd. Men jag skulle
ur rent politisk synpunkt vilja hemställa, om icke en sådan metod
arbetar emot hvad vi nu alla känna oss behöfva, nämligen
en stark regering, om icke utskottet således därmed gifver en
tribut åt den byråkratiska anda, som vi alla vilja motverka.
Skall en regering söka undvika all kritik i fråga om både det
ena och det andra, så är det klart, att den blir benägen att handla
så litet som möjligt, i alla händelser så svagt eller så »moderat» som
möjligt. Jag vill således icke säga, att de enstaka anmärkningarna
af utskottet vittna om byråkratism — änskönt just denna första
punkt verkligen synes i hög grad taga sikte på den formella rättvisan
på den reellas bekostnad — men jag vågar påstå, att hela
denna taktik och metod att samla ett större antal anmärkningar
i småsaker emot en sittande regering omedvetet eller medvetet
drifver in i denna byråkratiska anda, som smyger rundt omkring

11 N:o 02.

Lördagen den 10 Maj.

oss här i landet, äfven där vi kanske icke ha ögonen öppna för Anfi- /villor
. dart qransk densamma.

ning of

Ställa vi nu åter fram grundlagens synpunkt, så är § 107 statsrddsendast
ett speciellt. fall af Riksdagens petitionär ätt. Det gäller protokollen.
eu enhetlig procedur med olika moment. Det första är, att kon- (Forts.)
stitutionsutskottet anmärker. Och hvad anmärker det? Jo, att
det föreligger anledning till misstroende mot en regeringsmedlem.

Det följande momentet är, att Riksdagen, med godkännande af
denna anmärkning, petitionerar, att Kungl. Maj:t måtte befria
sig från denne oduglige rådgifvare. Häraf är alldeles klart, att
det är personen det hela tiden gäller och icke saken. Upprätt -hålles den synpunkten, så är det ju meningslöst att, såsom i den
nu föredragna punkten och äfven i tre af de öfriga skett, rikta
anmärkningar emot statsråd, som redan lämnat Konungens rådkammare,
hvilka då dessutom icke äro i tillfälle att försvara sig.

Jag får väl icke heller tro, att utskottet haft denna ledande synpunkt
vid sina anmärkningar, ty i så fall skulle det ju vara utskottets
mening, att herr statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet,
sedan han klarat alla skäl i sockerfrågan, skulle
stupa på Timmele . . . Hvad själfva den saken beträffar, kan
jag för öfrigt icke underlåta att säga, att jag gillar utskottets synpunkt,
och jag tänker med fasa på den dag, då ortsnamnskommittén
skall komma till Gäfle och i enlighet med det allmänna
språkbruket föreskrifva Kungl. Maj:t och myndigheterna och
äfven stadens egna oskyldiga infödingar och deras representanter
att stafva namnet med »J» — eller kanske med »Dj»I

Medan jag har ordet, må det tillåtas mig att rikta ännu några
anmärkningar af rättsligt slag, icke så mycket emot konstitutionsutskottet
som mot den praxis, hvilken utskottet här följt. Den första
är: hvarför riktas anmärkning endast emot föredragande statsrådet?

Det är dock bekant, att alla statsråd, som icke ha reserverat sig,
äro lika ansvariga, och det säges ju också uttryckligen bär, i
handlingarna, att statsrådets öfriga ledamöter instämt med den
föredragande. Den andra är gammal och gäller rätten till reservation.
Jag vill äfven för min del anmärka, att reservationer,
som yppa innehållet i statsrådsprotokoll, strängt taget icke äro
i enlighet med vår grundlag. De stupa nämligen på tryckfrihetsförordningens
§ 2 mom. 4, som förklarar, att statsrådens
protokoll äro hemliga, såvida ej vissa gifna förutsättningar föreligga.
Dessa förutsättningar äro, antingen att protokollen äro
50 år gamla eller att Kungl. Maj:t ger sitt samtycke till deras
offentliggörande eller att konstitutionsutskottet åtalar enligt § 106
eller slutligen att konstitutionsutskottet anmärker enligt § 107
regeringsformen. Men denna förutsättning, att konstitutionsutskottet
anmärker enligt § 107, föreligger ju icke, om någon enskild
ledamot af utskottet i reservation anser, att sådan anmärk -

N:o 62. 12

Lördagen den 10 Maj.

Ang fxdlbor- njng bort ske. Jag vet dock, att alltsedan 1844 en sådan praxis
^in^af som ^en nu ifrågavarande inrotat sig.

statsråds- Slutligen kan jag icke undgå att anmärka ännu en sak, och
protokollen, det galler den sista af reservationerna. Denna afser ett ärende,
(Forts.) som är dagtecknadt den 21 februari 1908, således senare, än riksdagen
började. Enligt grundlagens förutsättningar, klarast, om
också — jag medgifver det — icke fullt bindande uttryckta i
§ 11 uti ansvarighetslagen för statsrådets ledamöter, bör granskningen
omfatta tiden intill pågående riksdags början. Från 1830
års riksdag föreligger ett direkt prejudikat i den riktningen, då
nämligen utskottet afvisar en från ridderskapet och adeln remitterad
anmärkning därmed, att den läge »utom gränsen af nuvarande
konstitutionsutskotts granskningsområde» såsom rörande
ett »under loppet af påstående riksdag» fattadt beslut. År 1834
gjordes det första afsteget från denna princip, men det motiverades
mycket omsorgsfullt och ådrog ändock utskottet bakläxa
från tvenne riksstånd. Ännu år 1854 beslöt konstitutionsutskottet
— som dock vid den Riksdagen icke var mera buskablygt än
att det anlade riksrättsåtal — att tillbakavisa en anmärkningsanledning,
emedan det icke utan »synnerlig anledning» ville
gripa in i beslut, fattade under pågående riksdag. Och så sent
som år 1900 har man ansett sig böra särskildt motivera ett afsteg
från den nämnda principen med att det gällde ett särskildt
uppseendeväckande fall. Här har nu — jag vet verkligen icke,
om det är första gången — på reservationsvägen förelagts ett
statsrådsprotokoll, som rör ett af Kungl. Maj:t under innevarande
riksdag fattadt beslut, och detta i eu småsak, ty jag tror man
måste säga, att den lotterifråga, som det gäller, icke är ett så
synnerligen viktigt ärende. Lägger man den stränga statsrättsliga
synpunkten på den saken, så kulminerar här den felaktiga
praxis: för det första är det ett obetydligt ärende, för det andra
har anmärkningen framkommit reservationsvägen, och för det
tredje har beslutet i frågan fattats vid en tidpunkt senare än
riksdagens början.

Dessa senaste anmärkningar, mina herrar, ha kanske varit
mera statsrättslärarens än politikerns. Däremot lär det icke kunna
förnekas, att den af mig först gjorda anmärkningen har verklig
politisk betydelse, ty det ligger politisk vikt på att regeringen i
landet måtte för framtiden kunna stärkas. Och hvad den senaste
saken, som framkommit reservationsvägen, angår, så vill jag
understryka, att min tolkning ingalunda är ägnad att minska
Riksdagens kontroll. Det gäller ju här endast, hvilket utskott
som skall göra anmärkningen, 1908 eller 1909 års konstitutionsutskott.
Den fråga, som var före i statsrådet i februari 1908,
kommer naturligtvis under 1909 års konstitutionsutskotts granskning
och bör också höra dit. Jag har därför ansett mig kunna
framhålla äfven den synpunkten — och detta så mycket mera

13 N:o 62.

Liinlagcn dun 10 Maj.

som jag lifligt hoppas, att den högt ärade reservant, som framställt
anmärkningen, äfven år 1909 skall vara i tillfälle att öfva
sin omsiktsfulla och skarpsynta kritik på nu sittande regering.

Ilerr Centerwall: Herr talman, mina herrar! Då jag icke
varit med om slutbehandlingen här af denna fråga, skulle jag
mycket väl ha kunnat tiga, men det var ett ord från min ärade
vän på göteborgsbänken, som uppkallade mig, och det var när
han lät förstå, att konstitutionsutskottet skulle ha varit »kitsligt».
Detta går på utskottets och hvarje enskild utskottsmedlems heder.
Eftersom jag varit med inom utskottet nästan hela tiden, när
dessa ärenden där behandlades, kan jag bestämdt säga, att konstitutionsutskottet
försökt att så objektivt, som det står i människomakt,
utöfva det domarekall, som grundlagen icke allenast tillförsäkrar
utskottet, utan ock med kraftiga ord ålägger detsamma.
Herr Kjellén tyckes icke förstå, att när det är fråga om principer,
gör det detsamma, om det belopp, som det gäller, är 200 kronor
eller 2 miljoner. Jag tror, att principen i nu förevarande fall
väl skulle kunna försvaras — den saken vill jag nu icke lägga
mig i — men jag kan icke låta det stå oemotsagdt, att konstitutionsutskottet
skulle på något sätt ha velat vara kitsligt.

När jag hör herr Kjelléns silfverklara stämma och åtminstone
för ögonblicket öfvertygande, men alltid något för långa anföranden,
drömmer jag mig tillbaka tusentals år, till torget i Athén,
där Protagoras, Gorgias och Prodikos samt de andra stora
sofisterna stodo och uppbyggde den athenska publiken med sina
utomordentliga anföranden, hvilka dock på den tiden icke sedermera
sattes in i någon tidning eller tidskrift — ty sådana funnos
icke då. Dessa solister voro ofta hedersman; de ville ofta det
allra bästa, men de hade blifvit så förtjusta i sina egna stämmor,
att de icke kunde låta bli att vid alla möjliga och omöjliga
tillfällen yttra sig äfven om sådana saker, som de kanske både
gjort bäst i att tiga om.

Och hvem vet, om icke herr Kjellén en dag skall intaga en
bemärkt plats i konstitutionsutskottet, men ve då herr Kjellén!

För resten förvånar det mig, att den ärade talaren kan förfalla
till den numera så vanliga sporten att skapa nya gudar.
»I skolen inga andra gudar hafva för mig» är ett gammalt ord.
Nu skapas det fullt med gudar: tidsandan och själfhäfdelsen och
herr den och den; och herr Kjellén har också skapat en ny gud,
som kallas för Hans Järta. Jag för min del känner ingen sådan
gud, och om hans ord skulle ha en sådan auktoritet, som herr
Kjellén tycks antaga, vill jag dock säga, att säkert många andra
af 1809 års män icke tillmätte dem sådan. Huru var det med
Mannerheim, med Silfverstolpe och flera andra? Huru var det
med konstitutionsutskottets åtal 1823 och för öfrigt flera gånger
på 1820-talet? Hade icke månntro de herrar, som då sutto i

Ant), fullbordad
granskning
af
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

N:o 62. 14

Lördagen den 16 Maj.

Ang. fullbor
dad granskning
af
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

-konstitutionsutskottet, varit med 1809? Och skulle icke de vara
genomträngda af de principer, som herr Kjellén anser beteckna
lagstiftningen af år 1809? Såvidt jag uppfattade herr Kjelléns
anförande rätt — beträffande ett så långt anförande, kan man
ju göra sig skyldig till missförstånd och missuppfattningar —
ville herr Kjellén säga det, att i och med att utskottet gör anmälan
enligt § 107, har man därmed också velat, att vederbörande
statsråd skall anmälas hos Kungl. Maj:t för afsättning.
Nej, så är det icke. Saken är den, att anmärkning skall af
konstitutionsutskottet göras hos Riksdagen, och sedan gör Riksdagen
med denna anmärkning hvad den vill. Därvidlag har
under långa och många år utbildat sig den praxis — åtminstone
har något annat, gud ske lof, icke förekommit på mycket länge
— att Riksdagen säger, att denna anmälan lägges till handlingarna.
Det har sedan i Andra Kammaren ytterligare utbildats
en praxis, om hvars lämplighet man kan tvista, nämligen att
den af utskottet gjorda anmälan lägges med gillande eller ogillande
till handlingarna. Förhållandet är det, att det fattas något
i vår grundlag; det har blifvit sagdt många gånger reservationsvis
från utskottet. Det fattas här en tredje paragraf, hvarigenom
det blir möjligt för konstitutionsutskottet att fullgöra sin plikt
i den milda formen, att utskottet endast till Riksdagens kännedom
bringar den och den regeringsåtgärden, på det att Riksdagen
må kunna göra ett principuttalande.

Jag betonar ännu en gång, att det för utskottet är fråga
om att få till stånd ett principuttalande och icke att få till stånd
anmärkningar, huru obetydliga de än må vara. Detta sista är
ett populärt sätt att se saken, och jag har i dagarna i ett par
konservativa tidningar sett artiklar därom. Jag vet icke, om
herr Kjellén ledts af samma motiv som dessa tidningar, men
jag vill säga, att artikelförfattarnas sätt att se saken är ett simpelt
sätt.

Herr Kjellén säger vidare: huru skall det kunna finnas en
stark regering, om man gör obetydliga anmärkningar? Ja, regeringen
skall väl bli starkare, ju obetydligare anmärkningarna
äro, tycker jag. Om anmärkningarna äro fullkomligt obetydliga,
visar ju detta, att regeringen har gjort sitt bästa, och det är
jag för min del också fullkomligt öfvertygad om, att regeringen
gjort.

En myt har stått i vissa blad, att liberala samlingspartiet
ville drifva agitation mot den nuvarande regeringen. Härom
har inom konstitutionsutskottet icke ett ögonblick varit fråga.
Att det icke är så, kunna herrarna för öfrigt se af reservationerna,
som visa, att en stor del af Första Kammarens ledamöter
varit med om alla anmärkningarna med undantag af en, där
samtliga Förstakammarledamöterna reserverat sig. Sålunda faller
detta tal till föga. I vårt land äro partimotsatserna icke så

15 N:o 62.

Lördagen den lfi Maj.

skarpt utpräglade, att man kan antaga ott sådant motiv för kon- Ang. fullhorstitutionsutskottets
tillvägagående. "nino^af

Herr Kjellén gjorde anmärkning mot de reservationer, som statsråd*
enligt nu mera än sextioårig praxis bifogats konstitutionsut- protokollen.
skottets utlåtande. Han sade bland annat — om jag fattade (Forts.)
honom rätt — att reservationerna strede mot tryckfrihetsförordningen,
ty enligt tryckfrihetsförordningen skulle statsrådsprotokollen
blifva femtio år gamla, innan man ur dem finge inhämta
några upplysningar. Där hafva vi idealet för herr Kjelléns
konstitutionsutskott. 50 år efteråt skall det anmärkas. Då kommer
det i tid och till sin rätta nytta.

Jag skulle kunna fortsätta denna axplockning ur herr Kjelléns
anförande, men då jag icke kan likna honom i snille och vältalighet,
vill jag icke heller likna honom i anförandets längd,
och därför slutar jag.

Jag yrkar, att anmärkningen lägges till handlingarna.

Öfverläggningen var härmed slutad. Utskottets anmälan
lades till handlingarna.

Punkten 2:o).

Under denna punkt hade utskottet funnit den regeringsåtgärd,
som omförmäldes i protokollet öfver civilärenden den 28
juni 1907, n:o 31, vara af beskaffenhet att böra för Riksdagen
anmälas.

Reservation hade emellertid afgifvits af herrar E. H. Behm,

T. A. Säve, G. F. Östberg, O. M. Strömberg, von Geijer och
Sandén, som ansett den i punkten omförmälda regeringsåtgärden
icke vara af beskaffenhet, att den bort föranleda utskottet att
därom hos Riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen.

Efter föredragning af utskottets anmälan lämnades ordet till:

Herr statsrådet Hederstierna, som yttrade: Äfven i denna
fråga är ju en anmärkning riktad mot en departementschef, som
icke längre tillhör statsrådet och som icke längre i denna kammare
kan angifva Kungi. Maj:ts skäl för det beslut, som är
fattadt.

Hvad sj kifva sakfrågan angår, kunna herrarne inhämta den
af konstitutionsutskottets betänkande i frågan. Det var en bleckslagare
i Göteborg, som hade verkstad 2 trappor upp i ett hus
därstädes, i hvilken verkstad fördes ganska stort väsen. Där
funnos, bland annat, maskiner, som genom sitt buller störde
grannarna i huset bredvid. Alla husets invånare tyckas dock
icke hafva blifvit störda, om jag får tro husägarens påstående,

N:o 62. 16

Ang. fullbor
dad granskning
af
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Lördagen den 16 Maj.

då han erbjöd sig att nedlägga sin talan inför hälsovårdsnämnden,
därest bleckslagaren förhyrde sex lägenheter i huset, hvaraf
torde följa, att det endast var invånarne i dessa lägenheter, som
blefvo störda af bullret från fabriken.

Husägaren yrkade, att bleckslagaren skulle förpliktas att upphöra
med att drifva fabriken på det sättet. Han fogade till sin
ansökning härom åtskilliga intyg från läkare, att närboende personer
blifvit störda — icke i sin sömn, ty fabrikationen bedrefs
från klockan Vs 7 förmiddagen till klockan 7 eftermiddagen och
ibland till klockan 10 eller 11 eftermiddagen — men de blefvo
störda i alla fall. Det är ju enerverande nog att höra ett sådant
buller hela dagen från eu bleckslagareverkstad. Hälsovårdsnämnden
fann det uppenbart, att de närboende blifvit störda genom
detta buller och att detsamma inverkat på deras hälsa. Hälsovårdsnämnden
ansåg ett sådant fall föreligga, som beskrifves i
hälsovårdsstadgan, enligt hvilket hälsovårdsnämnden ägde ingripa
och förständiga vederbörande vid vite att vidtaga nödiga ändringar,
så att buller icke vidare skulle höras. Bleckslagaren klagade
öfver hälsovårdsnämndens beslut hos Konungens befallningshafvande
och sade, att hälsovårdsnämnden icke ägde rätt att ingripa
enligt 16 § 4 mom. hälsovårdsstadgan, men Konungens befallningshafvande
gjorde ej ändring. Saken kom till Kungl.
Maj:t, som icke ansåg ett sådant fall vara för handen, att en
administrativ myndighet hade rätt att pröfva detsamma.

Tvisten mellan Kungl. Maj:t och konstitutionsutskottet gäller
endast och allenast — men det är ju en ganska viktig tvistepunkt
— huruvida 16 § 4 mom. hälsovårdsstadgan berättigar
eu administrativ myndighet att ingripa i ett fall sådant som det
föreliggande. 16 § 4 mom. hälsovårdsstadgan säger: »hälsovårdsnämnden
skall vaka öfver att fabriker och näringar icke inrättas
eller drifvas så, att de blifva i hälsoväg till men för arbetare,
närboende eller det allmänna. Förefinnes sådan olägenhet, skall
nämnden tillhålla vederbörande att vidtaga tjänliga åtgärder till
dess afhjälpande».

Nu säger konstitutionsutskottet, att då det är klart och full
bevisning föreligger därom, att de närboende blifvit störda, samt
då läkare hafva sagt, att detta inverkat på deras hälsa, hvarför
skulle hälsovårdsnämnden då icke hafva rätt att inskrida?

Ja, mina herrar, saken är icke så enkel. Hälsovårdsstadgan
är utfärdad af Kungl. Maj:t på administrativ väg utan Riksdagens
hörande. Kungl. Maj:t har emellertid icke rätt att uti ifrågavarande
afseende inskrida i enskildas görande och låtande i administrativ
väg, därest icke ett allmänt intresse ligger bakom.
Det skall vara Kungl. Maj:t såsom högsta polismyndighet, som
har rättighet att inskrida, men då skall ett allmänt intresse ligga
bakom. Sjkifva öfverskriften till det kapitel, hvarunder ifrågavarande
paragraf finnes intagen, talar om »allmänna hälsovården

Lördagen den 10 Maj.

17 N:o C2.

i stad». Det finnes fall enligt hälsovårdsstadgan, då t. ex. hälsovårdsnämnden
får inskrida och säga, att ett rum såsom hälsofarligt
icke får bebos, men då skall det vara i hög grad förenadt
med fara för invånarne att bebo detsamma. Det allmänna intresset
fordrar antingen, att faran för hälsan är mycket stor —
då är det ett allmänt intresse — eller att, om den icke är så
stor i sig själf, den dock skulle menligt inverka på en hel stadsdel
eller ett kvarter m. m. Då är det också ett allmänt intresse.
Man måste fasthålla vid att, när Kungl. Maj:t i en rent administrativ
fråga på detta sätt uppdrager gränser och utfärdar förbud,
måste det vara ett allmänt intresse, som ligger bakom. Så
måste hälsovårdsstadgan tolkas.

Såsom stöd för att det bör vara så, som Kungl. Maj:t handlat,
står äfven det kommittébetänkande, som ligger till grund för
hälsovårdsstadgan. Det talar om »för hälsan menliga handteringar»;
vidare heter det: »fabrik, handel eller annan näring, som
hädanefter företages och är af beskaffenhet att medföra våda för
allmänna sundheten». Därefter uppräknas i betänkandet de
fabriker, hvilka man tänkt sig medföra sådan våda. Motiven
säga vidare: »Samhällen hafva funnits, som ur sitt närmaste
grannskap förvisat yrken och handteringar blott därför, att de
varit störande och obehagliga. Därhän hafva nutidens samhällen
i allmänhet icke gått, men väl många af dem långt före detta
utstött ur sin närhet egentligen sådana, som medföra ohälsa och
verklig fara (i Frankrike är till och med förbud utfärdadt mot
störande handteringar)». Detta anmärkte kommittén såsom något
märkvärdigt, att man gått så långt i Frankrike, och det förefaller,
som om den icke själf tänkt sig den möjligheten. Kommitterade
säga sedermera: »Kommitterade föreslå blott att taga steget fullt
ut på en redan beträdd väg och att låta på alla farliga yrken
och handteringar tillämpas, hvad redan på vissa är tillämpadt.»
När de tala om klassificeringen af yrkena, säga de, att den skall
vara »grundad på vetenskapliga rön om den större eller mindre
fördärfligheten af den rök eller de afflöden, som dessa yrken utsända,
samt med ledning af de i Frankrike och Danmark om
samma ämne vidtagna författningar». Det är upenbart, att kommittén
tänkt just på rök och afflöden från fabriker.

Det är ju ett gammalt kommittébetänkande, men jag har
icke i de motiv, som sedermera legat till grund för hälsovårdsstadgans
utfärdande, funnit någonting, som tyder på att lagstiftaren
ändrat uppfattning i detta afseende eller velat gå längre,
än man från början tänkt.

Nu vill jag ej säga, att en granne får fara fram på det här
sättet, åtminstone är det tvifvelaktigt, om han får det. Det är
icke omöjligt, att jag själf som domare skulle kunnat förplikta
bleckslagaren att vidtaga åtgärder för minskande af bullret, men
Andra Kammarens Prat. 1008. N:o 62. 2

Ang. fullbordad
granskning
af
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

N:o 62. 18

Lördagen den 16 Maj.

Ang. fullbor
död granskning
af
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

det är en sak, och en annan sak är att på administrativ väg
utfärdas sådana bestämmelser.

Jag skulle kunna räkna upp massor af processer, som förekommit
i sådana här fall. Jag har antecknat eu process från
1880- å 90-talet, som stämmer med detta fall både med afseende
å läkarintyg och annat. Det oaktadt förklarade högsta domstolen
med 4 röster mot 3, att det icke vore så farligt, att icke
den då ifrågavarande grannen kunde få fortsätta. När inom
högsta domstolen råder så stor tveksamhet, hur långt man kan
gå, kan det då vara lämpligt, att en administrativ myndighet,
utan att den trygghet och säkerhet, som finnes vid domstolarnas
behandling af ett ärende, föreligger, utfärdar sådana bestämmelser
och förbud. Jag tror, att man då kommer in på en farlig
väg, om mau vill öfverlämna sådana här saker åt de administrativa
myndigheterna. Det är detta, som varit motivet för Kungl.
Maj:ts beslut, således farhåga för att de administrativa myndigheterna
skola gifva sig in på områden, som tillhöra domstolarna;
och Kungl. Maj:ts beslut har sålunda utgjort en ren försiktighetsåtgärd.

Herr Sanden: Beträffande det här omhandlade ärendet
hafva vi nyss från statsrådsbänken hört en uttömmande redogörelse
för själfva sakfrågan och en framställning af de motiv,
som varit bestämmande för Kungl. Maj:ts beslut. Till denna
redogörelse har jag just ingenting att tillägga, utan vill endast
ytterligare betona, att hälsovårdsnämndens uppgift måste anses
ligga inom den allmänna hälsovårdens område, men att det däremot
icke kan tillkomma nämnden att uppträda såsom domare
i tvister enskilda personer emellan.

Det är visserligen sant, såsom utskottet i sitt betänkande
framhåller, att hälsovårdsstadgan tillägger nämnden befogenhet
att vaka öfver att fabriker och näringar icke inrättas eller drifvas
så, att de blifva i hälsoväg till men för arbetare, närboende
eller det allmänna. Men detta stadgande kan näppeligen vara
tillämpligt på här förevarande fall. Enligt min mening måste
detta stadgande afse fabriker och näringar, som genom spridande
af osnygghet, förruttnelse, skadligt affallsvatten och giftiga ämnen
m. m. medföra fara för den allmänna sundheten. I förevarande
fall åter gäller frågan, huruvida och i hvad mån buller
och stötar från maskiner i en verkstad kunnat vara och varit
för grannarne störande och menligt inverkat på dessas hälsa
och välbefinnande. Det spörsmålet är icke en hälsovårdsfråga
enligt hälsovårdsstadgans anda och mening. Här gäller det i
stället en tvist mellan enskilda tomtägare, och den frågan bör
gifvetvis få sitt afgörande inför allmän domstol, hvarpå den icke
kan annat än vinna. Ty endast på det sättet kan frågan få

Lurdagen don 16 Maj.

19 N:o 02.

den grundliga utredning och det opartiska bedömande, som ett
sådant ärendes grannlaga natur i alla hänseenden kräfver.

För öfrigt ber jag få säga, att jag icke tror det vara önskvärdt,
att hälsovårdsnämnden tillägges eu sådan makt, som af utskottsmajoriteten
här åsyftas. Det är möjligt, att förhållandena i de
större städerna äro sådana, att det där kunde hafva sin nytta,
om hälsovårdsnämnden finge i dylika fall raskt ingripa. Jag
är ej tillräckligt kännare af förhållandena i dessa orter för att
därom göra något uttalande. Men med afseende å de mindre
städerna och likmtnde samhällen vågar jag påstå, att en sådan
maktbefogenhet åt hälsovårdsnämnden icke vore lycklig, utan
tvärtom kundo innebära en verklig fara. Jag ser det så särskildt
med afseende å handtverkerierna och den mindre industrien, hvilka
ofta äro förlagda inom stadens eller platsens mera tätt bebyggda
områden. Genom kitslighet från grannarne och genom ett för
långt drifvet tillmötesgående från hälsovårdsnämndens sida åt
de kraf, som af sådana grannar kunde framställas, skulle handtverkerierna
och dylika industriella anläggningar rent af kunna
hämmas i sin verksamhet och utveckling. Jag tror därför, att
Ivungl. Maj:t i detta fall förfarit fullkomligt riktigt, då Kungl.
Maj:t sagt, att denna fråga icke bort behandlas af hälsovårdsnämnden,
utan att den bort hänvisas till allmän domstol för att
där få sitt afgörande.

Af det anförda är tydligt, att jag så långt ifrån funnit
ifrågavarande regeringsåtgärd värd anmälan enligt 107 § regeringsformen,
att jag tvärtom anser Kungl. Maj:ts beslut synnerligen
välbetänkt och välgrundad!. Och föreslår jag fördenskull,
herr talman, att punkten måtte läggas till handlingarne med
ogillande af den gjorda anmärkningen.

Herr Staaff: Herr talman, mina herrar! Herr statsrådet

Hederstierna har fullkomligt riktigt betonat, att skiljaktigheten
mellan Kungl. Maj:ts och utskottets uppfattning i detta fall hänför
sig därtill, huruvida ett ärende sådant som detta hör under
hälsovårdsnämndens pröfning. Kungl. Maj:t har ansett, att så
icke är fallet. Utskottet har ansett, att så är fallet. Jag betonar
detta ytterligare, därför att ingen må få det intrycket, att utskottet
i detta fall velat ingå på själfva bevisningsfrågan. Om
Kungl. Maj:t hade upphäft Konungens befallningshafvandes beslut
på den grund, att Kungl. Maj:t ansett, att full utredning
och bevisning icke förelegat, så hade säkerligen utskottet icke
gjort anmärkning. Men det var just tolkningen af stadgan, som
fäste utskottets uppmärksamhet, och som utskottet ansåg anmärkningsvärd.

Jag erinrar, att det ifrågavarande lagrummet lyder sålunda:
nämnden skall vaka öfver, att fabriker och näringar icke inrättas
eller drifvas så, att de bli i hälsoväg till men för arbetare, när -

Ang. fullbordad
granskning
af
statsrddspro
t okollen.
(Forts.)

N:o 62. 20

Lördagen den 16 Maj.

Ang. fullbordad
granskning
af
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

boende eller det allmänna. Herr statsrådets hela försvar för
denna sak gick ut därpå, att det alltid måste vara det allmänna,
som det gälde. Men jag har svårt att fatta, hur man kan tolka
en bestämmelse, som skiljer på tre kategorier, arbetare, närboende
och det allmänna så, att faran alltid måste vara allmän.

Emellertid, om Kungl. Maj:t hade ansett, att det i alla fall
borde vara så, som Kungl. Maj:t menat, i princip, fastän stadgan
hade en sådan lydelse — efter regeringens mening tydligen en
olycklig lydelse — förefaller det mig, som om Kungl. Maj:t
borde vidtagit åtgärder i syfte att precisera den lydelsen till
öfverensstämmelse med Kungl. Maj:ts åsikt om hur långt hälsovårdsnämnderna
hade att gå. Men jag tror tror icke, att det
kan vara riktigt att, så länge den lydelsen står kvar och hälsovårdsnämnderna
ha den att rätta sig efter, de beslut upphäfvas,
som de — efter utskottets mening pliktmässigt — fattat.

Jag erinrar om att i detta fall hälsovårdsnämnden i vederbörande
stad och magistraten samt Konungens befallningshafvande
därstädes liksom medicinalstyrelsen varit fullkomligt ense
i tolkningen af stadgan, och jag tror, att konstitutionsutskottet
också har till uppgift att se till icke blott, såsom en ärad talare
i sitt föredrag nyss här framhöll, att regeringen blir kraftig,
utan också att de underordnade myndigheter, som efter lag och
författning uppfylla sina värf, icke bli af regeringen hejdade
och hämmade i sin verksamhet.

Detta har sålunda varit en af de synpunkter, som för utskottet
varit bestämmande. Den andra har varit den, att man
i våra dagar allt mer och mer begynt lägga an på hygieniska
åtgärder, på att genom ingripande i tid hindra ohälsas spridande.
Vid sådant förhållande är det väl rätt och bra, att hälsovårdsnämnden
också griper in i dylika fall och icke låter folk bli
sjuka och kanske do, under det att domstolarna i fyra, fem år
hålla på med saken.

För öfrigt vill jag påpeka, att, såvidt jag förstår, den person,
hvarom här var fråga, icke blifvit ställd i det läge, att han
helt och hållet undandragits hvarje domstols pröfning, ty om
han låtit bli att betala vitet och därför blifvit åtalad med yrkande
om vitets utdömande, kunde han enligt en praxis, som,
såvidt jag vet, blifvit allt bestämdare, gjort invändning äfven i
sak inför domstolen. I det afseendet föreligga många prejudikat.

Jag tror, att utskottet haft goda skäl för sin anmärkning,
och jag har på intet sätt känt mig rubbad i min öfvertygelse
af de skäl, som dels från statsrådsbänken och dels af en ärad
ledamot af kammaren här ha anförts. Mig synes det, att alla
dessa skäl gå endast ut på att säga, att det bör vara så och så
efter herr statsrådets åsikt eller efter den andre talarens åsikt,
men de gå icke ut på att säga, att det är så eller så och att

21 N:o 62.

Lördagen den 10 Maj.

.lärför nämndens beslut var oriktigt och att det följaktligen borde Ang. fuW>or upphäfvas.

. . ning af

För min del har jag emellertid föreställt mig, att kamma- statsrddsrens
ledamöter i en lagtolkningsfråga som denna näppeligen protokollen.
skulle vara färdiga eller benägna att bestämma sig för en viss (Forts.)
ståndpunkt, utan jag vill därför tillåta mig att endast yrka, att
denna punkt måtte läggas till handlingarna.

Herr Hildebrand: Herr talman! Jag har begärt ordet Bratt
påpeka den mycket egendomliga form, som utskottet har
gifvit sitt uttalande i denna punkt. § 107 regeringsformen talar
ju om att konstitutionsutskottet äger att anmärka, då statsrådets
ledamöter samfälldt eller en eller flere af dem icke iakttagit
rikets sannskyldiga nytta eller att någon föredragande icke med
oväld, nit, skicklighet och drift utöfvat sitt ämbete etc. Nu har
utskottet icke sagt något af allt detta. I öfriga punkter säger
utskottet, att den eller den departementschefen eller den eller
den föredraganden har i det fallet icke förfarit lämpligt, icke
visat sig skicklig eller någonting i den vägen. Här står ingenting
af detta, utan resonemanget är följande: »Då utskottet

finner det vara af vikt, att icke ett prejudikat i förevarande
hänseende skapas, som kan komma att inverka på hälsovårdsmyndigheternas
uppfattning vid bedömandet af frågor af enahanda
eller likartad innebörd, har utskottet ansett sig böra hos
Riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen mot föredragande
departementschefen».

Sålunda skulle tankegången här vara, att det måste vara
af vikt, att icke Kungl. Maj:ts utslag blir prejudikat. Men äger
då konstitutionsutskottet någon som helst rätt att genom sitt uttalande
hindra, att detta blir ett prejudikat? Någon sådan rätt
finnes ju icke i våra grundlagar konstitutionsutskottet förbehållen,
och herr Staaff har ju icke ens yrkat på att punkten med gillande
måtte läggas till handlingarna, utan endast att den måtte
läggas till handlingarna. Sålunda skulle man få ett konstitutionsutskottsuttalande
och ingenting annat, men hur detta skulle
kunna hindra, att Kungl. Maj:ts beslut skulle verka prejudicerande,
synes mig mycket svårt att förstå.

År det fråga om lagförklaring, handlar § 89 regeringsformen
om formerna för en sådan i ett fall som detta, och där är det
icke nog med kamrarnas enstämmiga beslut om det önskliga i
eu lagförklaring, utan det kräfves äfven att Kungl. Maj:t skall
lämna sitt bifall till Riksdagens framställning. När sålunda en
lagförklaring skall gifvas i en alldeles bestämd form, och Riksdagen
icke ensam kan gifva en sådan, så är det egendomligt,
att endast ett sådant uttalande som detta af konstitutionsutskottet
skulle kunna hindra, att här uppstode ett prejudikat.

Jag tillåter mig att, under hänvisning till den egendomliga

N:o 62. 22

Lördagen den 16 Maj.

Ang fullbor- form, utskottet gifvit sitt uttalande och hvad i (ifrigt här framaningaaf
hållits, förena mig med herr Sanden i hans yrkande, att punkten
statsråds- med ogillande måtte läggas till handlingarna.
protokollen.

(Ports.) Herr Wawrinsky i Saltsjöbaden: Herr talman! Mot den

tolkning af hälsovårdsstadgans bestämmelser, som från regeringsbänken
nyss gjordes i det ärende, som här är föremål för kammarens
uppmärksamhet, ber jag för min del att få inlägga eu
lika bestämd som vördsam gensaga.

Jag förmodar att regeringen — och det framgick ju också
af herr statsrådet Hederstiernas anförande — icke vill förneka,
att nervsjukdomar äro en grupp af sjukdomar, lika väl som lung-,
hjärt- och andra sjukdomar, och jag förmodar äfvenledes, att
regeringen icke heller vill förneka, att ett ihållande och intensivt
buller måste framkalla nervösa symptom och försvåra
nervösa sjukdomar, där de redan förefinnas hos personer, som
äro utsatta för sådant buller. Ett dylikt förnekande skulle ju
innebära, att man genom ett enkelt regeringsdekret ströke ett
bredt streck öfver mångåriga vetenskapliga rön och erfarenheter.
Men om så är förhållandet, kan jag för min del icke förstå,
hvarför ej en sådan sanitär olägenhet som denna, likaväl som
många andra, skall kunna blifva föremål för hälsovårdsnämndens
hedrande.

Jag vill vidare erinra, att det nog icke är så riktigt, som
statsrådet IJederstierna sade, att det alltid måste vara ett allmänt
obehag, som skall föranleda, att hälsovårdsnämnden får ingripa.
Det finns nog många fall, där nämnden måste gripa in till förekommande
af de olägenheter, som industrien kan förorsaka enskilda
personer. Jag behöfver blott påminna om något, som
äfven herr Sanden antydde, nämligen,, att genom en fabrikation
kan åstadkommas en svårare stank. Är detta månne mera farligt,
framkallar det sjukdomar eller annan olägenhet i högre
grad än hvad här är fallet? Och i den händelse att en person
tager sig för att inrätta en svinstia på sin gård, säges i hälsovårdsstadgan,
att, därest en sådan befinnes menligt inverka på
de närboendes hälsa, äger nämnden skyldighet att ingripa däremot.
Och då skulle, enligt herr statsrådets åsikt, hälsovårdsnämnden
icke ha rättighet att befatta sig med sådana ännu större
sjukdomsorsaker, som odisputabelt ligga i att en massa familjer
i angränsande hus dagen i ända störas af ett intensivt och ihållande
buller.

Jag vågar för min del påstå, att bland de många märkvärdiga
beslut, som under den tid herr Juhlin utöfvade chefskapet
inom civildepartementet fattades i hälsovårdsfrågor, knappast
något inom fackkretsar väckt en så obehaglig uppmärksamhet
som det föreliggande. Under de 25 år jag varit verksam såsom
hälsovårdstjänsteman har det aldrig rådt någon tvekan om, att

23 N:o 62.

LlSrdagon den 10 Maj.

icke en fråga som den föreliggande borde göras till föremål för Ann. /jdKwrhälsovårdsnämndens
ingripande, och jag påminner mig lifligt, '' m-w^ aj
att ett bland de första ärenden, jag hade att behandla, då jag statsrådsinträdde
på min bana, var just ett mycket likartadt fall; det protokollen.
gällde då det hus, som staten nyligen inköpt för telegrafverkets (Forts.)
räkning. Och hälsovårdsmyndigheterna satte lika litet den gången
som annars i fråga, att ej förbud skulle utfärdas mot det buller,
som åstadkoms af den närliggande fabriken.

Mig veterligen finnes det icke något enda civiliseradt land,
där man icke har en likartad bestämmelse med den, som jag
här gjort mig till tolk för, nämligen att man af hälsoskäl äger
rättighet att inskrida mot ett för andra störande intensivt buller.

Skulle en motsatt tolkning nu verkligen göra sig gällande hos
oss och komma till utlandets hälsovårdsmyndigheters kännedom,
hvilket jag hoppas icke måtte blifva fallet, fruktar jag för, att
vi skulle ådraga oss samma obehagliga uppmärksamhet, som var
fallet under 1890-talet i fråga om eu annan viktig hälsovårdsfråga,
i hvilken Sverige snart sagdt stod isoleradt från hela
Europa, endast i följe med Turkiet och Bulgarien.

Nu kan man säga, att hela ärendet är en ren bagatell, men
det är icke så, ty det gäller här en princip, och skulle en sådan
tolkning, som regeringen gifvit åt hälsovårdsstagan, vidhållas,
komme naturligtvis hälsovårdsnämnderna aldrig att vidare lägga
sig i sådana här för allmänheten obehagliga affärer.

Det är mig bekant, att redan från flera håll förfrågningar
gjorts, huruvida det beslut regeringen fattat i frågan skall betraktas
som ett prejudikat, och det är hufvudsakligen för att
förekomma, att detsamma må bli ett prejudikat, som jag för
min del uttalar den önskan, att Riksdagen eller åtminstone denna
kammare måtte gilla den uppfattning, som konstitutionsutskottet
i denna fråga hyst.

Härmed var öfverläggningen afslutad. Efter af herr talmannen
gifna propositioner å de därunder framställda yrkandena
beslöt kammaren att lägga punkten till handlingarna.

Punkten 3:o).

Uti denna punkt hade utskottet funnit den i protokollet
öfver civilärenden för den 5 juli 1907, n:o 19, omförmälda regeringsåtgärden
vara af beskaffenhet att böra anmälas för Riksdagen.

Vid punkten hade emellertid reservation afgifvits af herrar
K. H. Blomberg, S. Guson och O. M. Strömberg, som ansett
den i punkten omförmälda regeringsåtgärden icke vara af

N:o 62. 24

Lördagen den 16 Maj.

Ang. fullbordad
granskning
af
statsrddsprotokollen.

(Forts.)

beskaffenhet, att den bort föranleda utskottet att därom hos
Riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen.

Sedan utskottets anmälan föredragits, yttrade

Herr statsrådet Ro os: I förevarande punkt bar konstitutionsutskottet
gjort anmälan mot den departementschef, som den 5

iTn Maj:t föredrog sekreteraren i öfverståt hållareämbetet

Hjalmar von Sydows ansökan om ledighet under
ett år från sin tjänst. Utskottet har därvid till en början anmärkt,
att det skäl, von Sydow för sin begäran uppgifvit, eller
att han under ledighetsåret önskade ägna sig åt en uppgift af
enskild natur, icke innefattat giltig anledning till den sökta ledighetens
beviljande. Häri måste man ge utskottet rätt så till vida
att, därest ingå andra omständigheter förelagat, till hvilka man
vid ärendets pröfning borde taga hänsyn, det af sökanden uppgiga
skälet icke i och för sig bort föranleda bifall till ansökningen.

\ idare har utskottet påpekat, hurusom det är ett statsintresse
att en befattning såvidt möjligt skötes af ordinarie innehafvare.
Ej heller i denna del, kan, synes det mig, någon erinran
med fog göras mot utskottets resonemang.

Men det finnes äfven ett annat statsintresse, och ett af synnerlig^
vikt, om hvars tillgodoseende här är fråga.

Under de senare åren har det allt oftare förekommit, att
tjänstemän, äfven sådana, som uppnått statens bäst aflönade
platser, lämnat dessa för att öfvertaga bättre aflönade anställningar
i enskild tjänst. Detta har, som herrarna väl känna, tagit
en sådan omfattning, att flykten från statstjänsten blifvit nära
nog ett slagord. Hur ödesdiger en sådan flykt kan blifva för
ett behörigt tillgodoseende af statens intressen att, i synnerhet
tdl de viktigare befattningarna, erhålla intelligenta, energiska
och initiativrika män — ty det är dessa, som i allmänhet bortplockas
— lärer icke vara svårt att inse.

Granska belysande i denna fråga är en inlaga, som under
nästlidna års höst ingafs till justitiedepartementet af de tre hofrätternas
presidenter. Det heter däri bland annat: »Är det för
vinnande af tillfredsställande arbetsprodukt af vikt, att hofrätternas
arbetskrafter på bästa möjliga sätt utnyttjas, så är för ändamålet
icke mindre maktpåliggande, att möjlighet beredes hofrätterna,
att till det arbete, som skall utföras, förvärfva och bibehålla personer,
som kunna motsvara äfven högt ställda anspråk —__.

Tillgången på kompetenta personer att vid hinder för hofrätternas
ordinarie ledamöter och tjänstemän förvalta deras ämbeten är
synbarligen stadd i minskning samt är för närvarande ytterligt
knapp. I Svea hofrätt har under de sista åren alltför ofta inträffat,
att lofvande och för hofrättstjänstgöringen utbildade unge

25 N:o 62.

Lördagen den 10 Maj.

män oaktadt göda befordringsutsikter öfvergifvit tjänstgöringen An<t- fullhori
liofrätten för att ägna sig åt annan mera lönande verksamhet.

I Göta hofrätt är antalet af dem, som därstädes utbilda sig för staisrddshofrättstjänstgöring,
numera i ytterlig grad inskränkt.» protokollen.

I inlagan lämnas därefter några sifferuppgifter, bestyrkande (Forts.)
de uppgifva förhållandena; bland annat omtalas däri, att vid
11107 års liöstsessions början hofrätten öfver Skåne och Blekinge
måst åt två extraordinarie tjänstemän uppdraga att upprätthålla
hvardera två ordinarie tjänstebefattningar.

Jag är öfvertygad därom, att hvarje regering kommer att
anse såsom en af sina betydelsefullaste uppgifter att söka till
statstjänst förvärfva intelligenta och dugande personer, och likaså
att bibehålla de redan förvärfvade. Konkurrensen härutinnan
från den enskilda verksamheten — banker, försäkringsbolag, industriella
och andra företag •— är sannerligen icke liten. Visserligen
har, särskild! under de sista åren, Riksdagen beviljat
afsevärda löneförbättringar åt en stor del af statens tjänstepersonal,
men med afseende på lönebeloppens storlek kan staten
dock aldrig täfla med de stora affärsföretagen. Det blir därför
desto nödvändigare att icke underlåta något, då det gäller att
tillförsäkra staten goda krafter för fullgörande af dess olika, viktiga
uppgifter.

Då sekreteraren von Sydows ansökning om ett års t j än tidighet
inkommit till civildepartementet, visste man att, om ansökningen
afsloges, en särdeles skicklig polisman skulle lämna sin befattning,
och att det möjligen skulle bli förbundet med stora svårigheter
att få honom ersatt. Då ledighetsansökningen utvisade, att
von Sydow icke fattat något definitivt beslut att lämna statstjänsten,
fanns åter, om ledigheten beviljades, en förhoppning,
att han efter dess slut åter skulle inträda i polistjänst. Det var
af denna anledning, alltså icke för den sökandes skull utan för
tillgodoseende af ett statsintresse, som den gjorda ansökningen
blef af Kungl. Maj:t bifallen.

Liknande ansökningar ha under senare tider förekommit vid
åtminstone två tillfällen. Den ena blef afslagen. Den andra
bifölls, och vederbörande tjänsteman, som då anhållit om ledighet
för att ögna sig åt skötseln af en större industriell affär,
återgick efter ledighetens slut till sin statstjänst.

Gifvet är, att om dylika ansökningar i framtiden förekomma,
regeringen endast i undantagsfall, då det gäller att, såvidt möjligt
åt statstjänsten bevara en synnerligen skicklig ämbetsman,
kommer att bifalla desamma. Det torde därför, synes det mig,
icke lända till gagn, om Riksdagen genom att med gillande lägga
nu förevarande anmälan till handlingarna skulle ytterligare öka
den redan nu befintliga och i framtiden måhända än större svårigheten
att med den enskilda verksamheten konkurrera om de
skickliga och dugliga tjänstemännen.

N:o 62. 26

Lördagen den 16 Maj.

Ang fullbor- Herr Beckman i Djursholm: Herr talman, mina herrar!

^in^af ’ ^au ne^a> det var med eu viss öfverraskning jag

statsråds- hörde det försvar, som från regeringsbänken lämnades för den
protokollm- ifrågavarande åtgärden. Det har åtminstone icke af handlingarna
(Forts.) framgått, att det skäl, som däri angafs, varit det enda inverkande.

Jag har ju ingen anledning att misstro den uppgift, som lämnats.
Men jag vill då fråga: kan man anse, att det mål, som
herr statsrådet uppställde — nämligen att åt statstjänsten bevara
intelligenta, dugliga och energiska personer — bäst främjas
genom det sätt, hvarpå regeringen här gått till väga? Jag kan
icke förstå att så är. Det förefaller mig tvärtom, som om det
vore ett mycket egendomligt sätt att främja detta i sig själft
mycket prisvärda ändamål, om man bereder dem af statens
tjänstemän, som så önska, tillfälle att pröfva på, huruvida de
finna sig. bättre i privat tjänst, och att i annat fall gå tillbaka
till statstjänsten. Det kan åtminstone tänkas, att det i konkurrensen
mellan de enskilda företagen och statstjänsten blir en nv
lockelse att välja de förra, om man bereder sådana möjligheter
för den enskilde tjänstemannen att se till, hvilket som konvenerar
honom bäst. Han riskerar intet: man håller ju välvilligt reträttplatsen
öppen för honom.

Jag anser. dessutom, att det i ett sådant tillvägagångssätt
ligger en^ verklig orättvisa emot dem, som härigenom hållas tillbaka
ifrån en befordran, som annars kunde kommit dem till
del. Ty om den, som erhållit tjänstledighet ett år, sedermera
bestämmer sig för att lämna tjänsten, har han ju därmed faktiskt
för denna tid beröfvat andra möjlighet till befordran. Jag
tror sålunda icke, att den utväg, man här valt, på något sätt är
att rekommendera.

Nu framhöll emellertid herr statsrådet, att ett prejudikat
skulle finnas. Men han erinrade dock om, att ett annat prejudikat
gick i eu annan riktning, nämligen att regeringen i ett
sådant fall icke ansett sig kunna bevilja tjänstledighet. Jag
finner, att regeringen handlade mycket välbetänkt. Jag antager
nämligen, att herr statsrådet syftar på det fallet, då en kronofogde
i ett af de södra fögderierna för skötande af en enskild
syssla först hos kammarkollegium och statskontoret anhöll om
tjänstledighet för så lång tid, som dessa myndigheter kunde
medgifva, eller sex månader, och därefter hos regeringen gjorde
ansökan om ytterligare ledighet. Regeringen afslog detta; och
jag må säga, att jag finner det fullkomligt korrekt. Eu tjänsteman
skall främst uppehålla sin tjänst. Man bör icke utan vidare
låta den, som af ett eller annat skäl så önskar, välja, huruvida
han vill det eller icke.

Hvad för öfrigt prejudikat i konstitutionsutskottets granskmngsfrågor
beträffar, så synens det mig att man helst bör lämna
dem alldeles å sido. Hvar sak måste ses för sig själf. Om

Lördagen den lö Maj.

27 N:o 02.

möjligen konstitutionsutskottet vid ett föregående tillfälle icke Avg. fullboransett
sig böra framställa anmärkning mot eu regeringsåtgärd
af eu viss natur och regeringen sedan ånyo vidtager eu liknande etatnrä,lsåtgärd,
så kan jag rakt icke finna, att ett senare konstitutions- protokollen.
utskott skulle vara bundet af det föregåendes handlingssätt. (Forts.)
Tvärtom synes det mig alldeles nödvändigt, att full handlingsfrihet
upprätthålla, så att, därest eu vana inrotat sig, hvilken
enligt konstitutionsutskottets åsikt icke är förenlig med det sanna
statsintresset, tillfälle må finnas att genom anmälan till Riksdagen
bryta denna vana. År det åter ett nytt fall, så ligger det i
sakens natur, att, där konstitutionsutskottet finner anledning till
anmärkning mot en regeringshandling, detsamma därom omedelbart
bör göra anmälan. Att man därvid nödgas under alla förhållanden
begagna sig af 107:de § regeringsformen, det är ju, i
förbigående sagdt, praxis, som tillämpats allt sedan år 1817 och
som icke kan undvikas, enär det icke finnes någon annan utväg.

Jag kan således icke heller tillerkänna någon vikt åt ett
prejudikat, som anförts i pressen, nämligen förhållandet med
öfvertaliga officerare vid armén och flottan. Visserligen kunna
dessa icke erhålla tjänstledighet för enskild verksamhet, men de
erhålla i stället afsked på ett eller ett par år och kunna sedan
genom ansökning hos Kuugl. Maj:t få rätt att ånyo inträda i
tjänst. Detta är ju för öfrigt ett helt annat förhållande. Det
är bra mycket lättare att ersätta exempelvis en löjtnant eller en
kapten, som erhållit sådan ledighet, än en högre administrativ
ämbetsman. I det förra fallet låter man helt enkelt ett annat
nummer rycka upp i den frånvarandes ställe; ty hela den militära
organisationen är ju sådan, att allt går mera efter en
bestämd regel och att man följaktligen där lättare kan finna
ställföreträdare än inom den civila förvaltningen. Dessutom är
det att märka, att ifrågavarande officerare icke äro helt och
hållet befriade från tjänstgöringsskyldighet. De skola exempelvis
inom armén deltaga i de årliga regementsöfningarna, för att
icke tala om att de vid mobilisering och krigstillfälle naturligtvis
skola inträda under fanorna.

Denna i pressen framförda jämförelsen haltar alltså ganska
betydligt. För öfrigt tror jag icke, att det är från den militära
uppfattningen som man i detta afseende bör söka sina impulser.

Snarare anser jag, att den militära uppfattningen härvidlag
borde reformeras efter den, som på det civila området gör sig
gällande.

Om den vanan får inrota sig, att en ämbetsman — låt vara
en mycket duglig och skicklig, hvilken man af ett eller annat
skäl önskar att bibehålla i statstjänsten — skulle, endast han så
att säga pekar på det, få en lång ledighet för att försöka annan
verksamhet, kanske till och med, såsom i förevarande fall, sådan
som icke på något sätt kan vara till nytta för den tjänst, hvari

N:o 62. 28 Lördagen den 16 Maj.

Ang fullbor- man hoppas att han skall återinträda, så är detta ett afsteg från
ninqtf hvad det sumia statsintresset kräfver. Och det är sannerligen
statsråds- alltför öfverdrifna anspråk från ämbetsmännens sida, om de
protokollen, endast på detta sätt skola kunna lockas att stå kvar i sin tjänst.
(Forts.) När man slutligen betänker de svårigheter, som uppstå, då dylika
ansökningar skola underkastas pröfning; då det skall bestämmas
att den ene tjänstemannen skall få tjänstledighet, den andre
icke; då man kanske skall nödgas pröfva de ändamål, för hvilka
den ene eller andre tjänstemannen skall erhålla ledighet o. s. v.;
när man med ett ord skall taga alla särskilda på frågan inverkande
förhållanden i subjektiv ompröfning; så förefaller det mig
nästan ogörligt att uppställa någon rättvis norm för bedömandet.

Af alla dessa grunder anser jag, att här föreligger ett verkligt
missförhållande, mot hvilket Riksdagen bör vända sig. Här
är ett fall, där Riksdagen bör uttala en varning mot att fortskrida
på den inslagna vägen, låt vara att från regeringshåll
utlofvats, att man endast med största försiktighet skall begagna
sig af densamma.

Jag anhåller därför, herr talman, att denna punkt måtte af
kammaren med gillande läggas till handlingarna.

Herr vou Geijer: Herr talman! Jag ber att i korthet få
hemställa, att punkten måtte läggas till handlingarna.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, framställde
herr talmannen propositioner på de därunder gjorda yrkandena,
nämligen dels att kammaren måtte lägga till handlingarna konstitutionsutskottets
ifrågavarande anmälan och dels att berörda
anmälan måtte med gillande läggas till handlingarna; och fann
herr talmannen den förra propositionen hafva flertalets mening
för sig. Emellertid äskades votering, i anledning hvaraf nu uppsattes,
justerades och anslogs följande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren lägger konstitutionsutskottets
ifrågavarande anmälan till handlingarna, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med gillande lagt samma anmälan
till handlingarna.

Voteringen utvisade 85 ja men 115 nej, och hade kammaren
alltså beslutat att med gillande lägga punkten till handlingarna.

Lördagen den 10 Maj.

29 N:o C2.

Punkten 4:u).

Utskottet både vidare vid donna punkt funnit, att det regoringsärende,
hvarom förmäldes i protokollet öfver civilärenden
för den 15 november 1907, n:o 49 a, vore af den beskaffenhet,
att det borde anmälas för Riksdagen.

Ang. fullbordad
granskning
af
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Reservation var emellertid afgifven af lierrar K. IL Blomberg,
E. H. Behm, T. A. Scive, G. F. Östberg, S. Clason, L. A.
Sjöholm, J. F. Nyström och von Gcijer, bvilka ansett den i punkten
omförmälda regeringsåtgärden icke vara af beskaffenhet, att
den bort föranleda utskottet att därom hos Riksdagen göra anmälan
enligt § 107 regeringsformen.

Sedan utskottets anmälan föredragits, anförde

Herr statsrådet Hederstierna: Här är åter fråga om eu
punkt, där vederbörande departementschef, mot hvilken utskottet
riktat sin anmärkning, icke är i tillfälle att här besvara densamma.
Då jag nu ber att få gorå det i hans ställe, gör jag
det så mycket hellre, som vi ju kunna vara öfverens om, att
den förevarande frågan icke är af politisk art, utan uteslutande
rör sig om, huruvida § 35 i regeringsformen skall tolkas på det ena
sättet eller på det andra, och det således endast är i sin ordning,
att någon af ministärens jurister framlägger de skäl, som ligga
till grund för Kungl. Maj:ts beslut.

Sakförhållandena i frågan äro för oss alla välbekanta. Med
1908 års ingång skulle en ny organisation af järnvägsstyrelsen
inträda, hvarvid! generaldirektören dels skulle få en annan ställning
inom styrelsen än förut, dels ock skulle, i stället för att
förut ha haft konstitutorial på platsen, nu erhålla densamma på
förordnande på 6 år i sänder. I ett afseende äro tydligen konstitutionsutskottet
och Kungl. Maj:t ense, nämligen därom, att den ämbetsman,
som beklädde platsen, är en ovanligt framstående förmåga,
en person, mot hvilkens ämbetsåtgöranden och sätt att
skota''sin plats ingen anmärkning med fog kunde göras. Kungl.
Maj:t beslöt emellertid att till befattningen söka erhålla en annan
person, som väntades ännu bättre motsvara de fordringar, som
måste ställas på innebafvaren af denna högst viktiga post, och man
lyckades också till befattningens öfvertagande förmå denna person,
som både af Kungl. Maj:t själf och, såsom jag tror, af den
allmänna meningen i landet ansågs vara den, som bäst af alla
kunde fvlla äfven de högst ställda anspråk. Då uppstod den
frågan, hur man skulle förfara gentemot den föregående innehafvaren
af denna plats. Han var en förtroendeämbetsman och
således skulle på honom kunna tillämpas § 35 regeringsformen,
som talar om dem, som hafva förtroendesysslor, hvarifrån Ko -

N:o 62.

30

Lördagen den 16 Maj.

iad fransk- i1™8''011 dem entlediga, när han pröfvar rikets tjänst det
g---- fordra. Nu ansåg Kungl. Maj:t, att § 35 icke kunde användas

ning af
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

emot generaldirektör Sahlin, konstitutionsutskottet däremot anser,
att denna paragraf kunde ha tillämpats. Ehuru konstitutionsutskottet
skifver något otydligt, kan jag icke tänka mig annat,
än att dess mening varit, att redan från början § 35 varit
i detta fall tillämplig, så att regeringen varit oförhindrad att
när som helst afskeda generaldirektör Sahlin, såsom varande
föitroendeambetsman, äfven utan att skal funnes till någon anmärkning
mot hans tjänstgöring. Vid det enda tillfälle, då
konstitutionsutskottet i sitt utlåtande åberopar § 35, säger det:
»Utskottet anser sig böra framhålla att, därest generaldirektör
Sahlin mot förmodan skulle hafva förklarat sig icke vilja
ingå på en anordning sådan utskottet ofvan angifvit», det vill
säga, att generaldirektör Sahlin berättigats att tills vidare uppbära
fulla aflöningsförmåner men med skyldighet att mottaga annan
likartad statsbefattning, då sådan kunde erbjudas, »det dock stått
Kungl. Maj:t Öppet att så förfara med stöd af § 35 regeringsformen,
hvilken i förevarande fall otvifvelaktigt ägt tillämplighet».
Häraf skulle det kunna synas, som om utskottet ville resonera
som så: den förevarande § 35 ägde icke tillämplighet
på generaldirektör Sahlin utan vidare, alldenstund han väl skött
sin befattning, men det hade dock ålegat regeringen att säga åt
honom: Ni skall få fulla aflöningsförmåner, men skall vara skyldig
att taga emot en annan plats, som vi sedermera kunna komma
att bjuda. Skulle han härpå svarat nej, hvartill han naturligtvis
hade full rätt, så skulle § 35 kunnat åberopas till hans aflägsnande.
Efter detta sätt att se saken skulle ämbetsmannen
i fråga, genom att begagna sig af en obestridlig rätt, utsatt sig
för en påföljd, af hvilken han annars icke kunnat drabbas. Detta
kan väl emellertid icke vara utskottets mening, utan jag utgår
ifrån att utskottet ansett, att § 35 redan från början kunnat
tillämpas på generaldirektör Sahlin.

Då blir frågan den: hur skall man tolka grundlagens stadgande,
att en förtroendeämbetsman kan entledigas, när Konungen
pröfvar rikets tjänst det fordra? Med andra ord: kan § 35 tilllämpas
mot en förtroendeämbetsman, när helst Konungen finner
det för godt? Kan han när som helst utan vidare sätta en sådan
ämbetsman på bar backe, eller skall man gifva § 35 tilllämplighet
först då, när en förtroendeämbetsman sköter sig på
sådant sätt, att Konungen kan säga åt honom: Min vän, ni motsvarar
icke längre mitt förtroende; ni får gå.

För att man må rätt komma in i den tankegång, som föresväfvat
lagstiftaren vid uppställandet af detta stadgande, ber
jag att få lämna en kort historik af denna bestämmelses tillkomst.

På 1600-talet var regeln den, att alla ämbetsmän kunde af

31 N:o 62.

Uinlagcn den 10 Maj.

konungen till- och afsättas, då han så fann för godt. Ett omslag
häri skeddo 1719, under ämbetsmännens förlofvade tid, i
det att det i nämnda års konungaförsäkran heter, att konungen
icke ville utan laga rannsakning och dom låta sätta någon utur
det ämbete han bekläder, så länge han förmår samma skickligen
att förvalta. Detsamma upprepas i 1720 års konungaförsäkran,
därvid ytterligare talas om att ämbetsmän skyddas från att på
någon tid afhållas från dess ämbetes verkliga förrättning samt
att mot sin vilja flyttas. Det var dåra verba. En ämbetsman,
hög eller låg, kunde icke afsättas annat efter dom och rannsakning.
Det första omslaget i motsatt riktning kom efter 175(1 års
revolution eller försök till revolution, då man för första gången
använde ordet förtroendeämbetsmän samt gjorde skillnad mellan
dessa och andra ämbetsmän. Fyra uppräknade ämbetsmän här
i Stockholm skulle nämnas med Råds råde och efter förtroende.
Enligt 1772 års regeringsform skulle alla högre tjänster från
öfverstelöjtnant och deras vederlikar utdelas i sittande råd. Förtroendetjänster
både till- och afsattes af konungen i sittande rad.

Enligt förenings- och säkerhetsakten år 1789 ägde konungen
förordna efter godtfinnande om alla rikets ämbeten, men förklarade
konungen i sin stadfästelse å akten, att alla domare samt
alla lägre ämbetsmän, som ej innehade tromansvärdighet eller
toge del i landtregeringen, icke skulle utan rannsakning och dom
bli sina ämbeten förlustiga.

Komma vi så till konstitutionsutskottets förslag till 1809 års
regeringsform, så säges där i detta afseende allenast, att bland
de första villkoren för en styrelses förmåga att verka kraftfull,
är makten att kunna till- och afsätta de ämbetsmän, som i styrelsens
verksamhet förnämligast böra deltaga. Såsom motiv för
att landshöfdingar böra räknas till förtroendeämbetsmän anföres,
att de icke blott ha att verkställa konungens befallningar utan
böra vara själfständigt verksamma för att skaffa sig underrättelser
angående sina län.

I en reservation mot detta utskottsbetänkande talas det om
att konungen borde i stället för att kunna afsätta en landshöfding
äga makt att, om han icke uppfyllde sina skyldigheter eller
verkställde konungens befallningar, suspendera honom på längre
eller kortare tid.

Vid behandlingen hos ridderskapet och adeln gjordes anmärkning
mot att förtroendeämbetsmännen icke vore likställda
med andra ämbetsmän. Å utskottets vägnar svarades, att konungen
icke kunde vara ansvarig för eu god och kraftfull styrelse,
om han ej ägde makt att fråntaga dem sitt förtroende, då
de icke däremot svarade. Oskicklighet och missbruk kunde
ofta undankomma laga rannsakning och dom.

I riksdagsbetänkanden och andra handlingar efter 1809 har
jag däremot icke kunnat hitta någon vägledning för bedömande

Ang. fullbordad
granskning
af
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

N:o 62. 32

Lördagen den 16 Maj.

An/, fullbor- af denna Låga, men det synes uppenbart framgå af allt som
ningaaf '' förekommit till och med 1809, att den enda anledningen till att
statsråds- förtroendeämbetsmännen gjordes mera afsättliga än andra varit
protokollen, den, att de^ bekläda så viktiga ämbeten, att, därest de uppföra
(Forts.) sig så, att Kungl. Maj:t icke längre kan ha förtroende för dem,
Kungl. Maj:t, äfven om icke sådana omständigheter föreligga,
att de skulle kunna af domstol dömas förlustiga sina ämbeten,
bör äga befogenhet att säga: ni sköter er icke så, att jag kan
behålla er, adjö.

Jag kan omöjligen få fram ur grundlagens stadgande annat,
än att det från början varit meningen att tillämpa § 35 endast,
därest en förtroendeämbetsman skött sig på sätt nyss är sagdt!
Jag föranledes till att draga den konklusionen äfven af en annan
lagtolkningsregel, nämligen den som säger, att undantagsbestämmelser
måste tolkas restriktivt. Den allmänna regeln är den,
att alla ämbetsmän i vårt land äro oafsättliga. Lmdantag bildas
af förtroendeämbetsmännen, och detta undantag får tillämpas
endast i det fall, regeringsformen föreskrifver, det vill säga, när
Konungen finner, att rikets tjänst det fordrar. Då Konungen således
finner rikets tjänst påkalla, att en förtroendeämbetsman försvinner,
är han i sin fulla rätt att använda § 35, men enligt
min mening icke förr.

Såsom jag nyss sagt, är konstitutionsutskottet ense med regeringen,
att mot den ifrågavarande ämbetsmannen någon anmärkning
icke kunnat göras. Hade järnvägsstyrelsen fortfarit
på samma sätt som förut, hade man säkerligen aldrig fallit på
den tanken att entlediga honom, enär han skötte sitt ämbete
med skicklighet, drift och nit. Emellertid, när Kungl. Maj:t
lyckats få tåg uti en person, som Kungl. Maj:t och hela landet
ansåg vara något alldeles tip-top i fråga om lämplighet till denna
plats, ansåg också Kungl. Maj:t, att man borde söka förvärfva
denna person. Men icke hade man därför rättighet att försätta
den föregående innehafvaren i en helt annan ställning, att helt
enkelt afskeda honom. Kungl. Maj:t ansåg naturligtvis de 12,000
kronor, hvarmed den afgångne ämbetsmannen måst aflönas, vara
en afsevärd summa. Men platsen var så viktig, och så stora
summor stodo på spel på denna plats, att i förhållande till dem,
och då man för platsen lyckats förvärfva en för densamma så
särdeles^ lämplig person, de nämnda 12,000 kronorna icke syntes
spela någon roll. Hufvudsaken var emellertid, att Kungl. Maj:t
ansåg, att man till platsen skulle utnämna den, som också sedermera
blef utnämnd, men att med den tolkning af § 35 regeringsformen,
som Kungl. Maj:t ansåg vara den riktiga, denna
paragraf icke mot generaldirektör Sahlin kunde tillämpas. Under
sådana förhållanden blef generaldirektör Sahlin försatt i samma
situation som hvarje annan ämbetsman, som icke är förtroendeämbetsman.
En sådan ämbetsman kan man sätta på indrag -

33 N:o 62,

Lördagen den 16 Maj.

ningsstat när helst inan vill, men han är lagligen berättigad att Ang. fullbor få

åtnjuta sina fulla aHöningsförmåner. När Kungl. Maj: t så ledes

ansåg, att 35 § regeringsformen icke kunde mot general- statsråds direktör

Sahlin tillämpas, återstod ingenting annat än att till- protokollen.

erkänna honom fulla aHöningsförmåner. Man hade icke rättig- (Forts.)

het att för honom föreskrifva villkor, som han förut icke varit

underkastad. Denna synpunkt, att man icke kunde undgå att

gifva generaldirektör Sahlin de aHöningsförmåner, hvartill han

var lagligen berättigad, är det, som förestafvat Kungl. Maj:ts

beslut.

Herr Staaff: Herr talmani Såvidt jag förstått herr statsrådet
Hederstiernas yttrande, vill det synas som om regeringen
gärna skulle önskat, att saken kunnat ordnas ungefär så, som
konstitutionsutskottet angifvit att den bort ordnas, men att regeringen
funnit sig absolut förhindrad att göra detta, till följd
af sin tolkning af 35 § regeringsformen, hvilken paragraf efter
regeringens uppfattning gifver förtroendeämbetsmän fullständig
säkerhet, så snart de icke gjort sig skyldiga till fel. Det är således
angående tolkningen af 35 § regeringsformen, som meningsskiljaktighet
förefinnes mellan statsrådet och konstitutionsutskottet.
Denna sak är synnerligen viktig, ty förtroendeämbetsmännens
ställning och frågan, huru reglerna därom skola tolkas, är utan
tvifvel ett bland de mera betydelsefulla spörsmål i vår konstitutionella
rätt. Nu torde man väl få utgå därifrån, att, ifall man
allenast läser 35 § regeringsformen, finnes det icke en tillstymmelse
till anledning att tolka den så, som vi nyss hörde den
tolkas. Det lärer väl knappast vara möjligt att använda ett
mera omfattande uttryck än det, som 35 § betjänar sig af, då
den säger »förtroendesysslor, därifrån Konungen må dem entlediga,
när han pröfvar rikets tjänst det fordra». I detta uttryck
ligger uppenbarligen icke någon antydan om, att det uteslutande
skulle vara på grund af begångna fel, som förtroendeämbetsmän
kunna afskedas. Detta är så tydligt, att man, i synnerhet om
man erinrar sig den regel, som säger, att grundlagarne skola

efter sin ordalydelse tolkas, väl icke gärna kan intolka något

sådant i paragrafen, som statsrådet Hederstierna här pläderat
för, åtminstone icke utan att det härför finnes alldeles påtagliga
historiska skäl. Men det föreföll mig som om statsrådet Hederstierna
icke ens själ! skulle vilja påstå, att det finnes något så

handgripligt skäl, att man kan säga: Det är uppenbart, att

grundlagens text här står i strid mot dess verkliga mening. Jag
tror också, att man icke för mycket bör fästa sig vid ett och
annat yttrande i fråga om detta lagrum, som till äfventyrs må
kunna "framletas. I sådana yttranden talas det helt naturligt
mest om begångna fel såsom grund för 35 § tillämpning, ty
det är sådana fall, som mest springa i ögonen. Men detta uteAndra
Kammarens Prof. 1908. N:o 62. 3

N:o 62. 34

Lördagen den 16 Maj.

Ang. fullbor- sluter val icke, att, då ett annat fall föreligger, som man förut
dad gransk- jcke precjs tänkt på, men som går in under grundlagens obestatsrdds-
stridligen högst generella uttryck, grundlagens klara ord i alla
protokollen, fall skola få gälla.

(Forts.) Jag tror det är ganska enkelt att tolka denna paragrafs

innehåll, ifall man blott besinnar, att däri en hel mängd olika
kategorier af ämbetsmän omnämnas, hvilka alla äro ställda under
en och samma regel, nämligen att de hafva förtroendesysslor,
från hvilka Konungen må entlediga dem, när han pröfvar rikets
tjänst det fordra. Det är nämligen tydligt att, då grundlagen
icke gör någon skillnad på dessa kategorier, utan ställer dem
allesamman under en och samma regel, hvad som gäller om
den ena också måste gälla precis lika mycket om den andra.
Låtom oss då se efter, om vi icke uti denna uppräkning kunna
finna någon kategori, om hvilken vi allesamman genast kunna
säga, huru grundlagen uppenbarligen måste tolkas. Jag tror,
att en sådan kategori finnes redan uti den första af de här uppräknade
grupperna af förtroendeämbetsmän, nämligen statsrådets
ledamöter. Finnes det någon person, skulle jag vilja säga, uti
hela Sveriges rike, som skulle vilja göra gällande den tolkningen,
att i händelse Konungen skulle säga åt ett eller flera statsråd:
»Nu behöfver jag eder icke vidare», de i så fall skulle kunna
svara: Hafva vi begått något fel, i annat fall stanna vi kvar
eller låta vi afsätta oss, men i så fall fordra vi, att få lön till
pensionsåldern och sedan pension. Om detta är den nuvarande
regeringens mening, torde den kunna bli oss ganska dyr. För
att nu göra detta exempel alldeles likt det nu föreliggande fallet,
vill jag fråga: Om t. ex. vid en omorganisation af Konungens
råd någon statsrådsplats blefve indragen, skulle då det statsråd,
som blifvit utan befattning, kunna säga: var så god och gif mig
statsrådslön till pensionsåldern och sedan pension. Jag tror
absolut icke detta. Jag tror, att han skulle kunna säga: jag vill
hoppas att blifva bibehållen i min konungs hågkomst, så att, då
någon tjänst blir ledig, för hvilken- jag kan anses lämplig, jag då
måtte ifrågakomma. Och jag anser också alldeles gifvet, att han
borde blifva ihågkommen, såsom vi också förutsatt, att den nu
ifrågavarande ämbetsmannen skulle bli. Mina herrar, det som
gäller om den ena gruppen gäller också om den andra. Någon
grundlagsenlig rätt att vid eventuellt entledigande blifva bibehållna
vid sina aflöningsförmåner hafva statsrådets medlemmar
icke, och någon sådan rätt kan således icke heller tillkomma
någon af de i § 35 regeringsformen uppräknade grupperna.

Jag har den uppfattningen, att detta ärende icke blifvit
skött på sätt, som vederbort, och jag vågar påstå, att utskottet
har rätt, då det säger, att ärendet ur principiell synpunkt icke
blifvit väl besörjdt-, liksom det obestridligen har rätt, då det säger,
att åtgärden dessutom kan komma att ådraga statsverket

Lördagen den 16 Maj.

36 N:o 62.

betydande utgifter. Vi må ju erinra oss, att den ifrågavarande Ang. fullborämbetsmannen
ännu är i sin bästa ålder och således kan komma <iadJlra£**''
att, för den händelse han icke antager eu annan tjänst, hvilket atatlrådsKungl.
Maj:t nu förklarat att han icke behöfver göra, uppbära protokollen.
sin lön i, om jag icke misstager mig, 16, 17 år. Det skulle (Forts.)
således kunna komma att slutligen kosta staten ett par hundra
tusen kronor, för att icke räkna den pension, som han äger rätt
att sedermera uppbära, utan att förut hafva fullgjort det arbete,
som i allmänhet fordras för pension.

Jag skall, herr talman, hemställa, att denna punkt med
gillande af den utaf utskottet gjorda anmärkningen måtte läggas
till handlingarna.

Häruti instämde herr Eriksson i Algered.

Vidare anfördes ej. Utskottets anmälan lades med gillande
till handlingarna.

Punkten 5:o).

Vid ifrågavarande punkt hade utskottet funnit den regeringsåtgärd,
som omförmäldes i protokollet öfver finansärenden den
1 februari 1907, n:o 1, vara af beskaffenhet att böra för Riksdagen
anmälas.

Reservationer hade dock afgifvits af:

herrar K. H. Blomberg, T. A. Säve, C. I). T. Uppström, O. M.

Strömberg och C. H. von Mentzer, som ansett den i punkten 5:o
omförmälda regeringsåtgärd icke vara af beskaffenhet, att den
bort föranleda utskottet att därom hos Riksdagen göra anmälan
enligt § 107 regeringsformen;

herrar Beckman i Djursholm, Staaff och Kvarnzelius; samt

herr Centerwall.

Sedan punkten föredragits, lämnades ordet till

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Swartz, som
yttrade: Konstitutionsutskottet har riktat anmärkning mot ett

på min föredragning af Kungl. Maj:t fattadt beslut, hvarigenom
förordnats, att Timmelheds socken skulle benämnas Timmele.

Enligt den för kammarkollegium gällande instruktion tillkommer
det kollegium att fastställa eller ändra namn på de i
jordeboken intagna hemman och lägenheter. Beträffande de
större territoriella indelningarna har motsvarande uppdrag däremot
ej lämnats åt kollegium, utan är rätten att fastställa eller
ändra deras namn förbehållen åt Kungl. Maj:t.

N:o 62. 36

Lödagen den 16 Maj.

Ang fullbor- I fr4ga om ordningen för ortnamns fastställande eller ändring
\inpaf
statsråds- någon förändring, utan har ortnamnskommittén endast att framprotokollen.
ställa förslag, som sedan pröfvas af Kungl. Maj:t eller kammar(Forts.
) kollegium, och blifva alltid, innan ärendet företages till pröfning,
respektive intressenter eller, i fråga om namn på socknar etc,,
kommunerna jämte vederbörande ortsmyndigheter sätta i tillfälle
att yttra sig.

I det vida öfvervägande antalet fall och i långt större utsträckning
än man vågat beräkna, hafva kommitterades förslag
vunnit bifall af vederbörande i orten, livilket torde kunna tjäna
som bevis, att kommittén gått varsamt fram. I det jämförelsevis
ringa antal, där mot de föreslagna namnformerna gjorts erinringar,
som ej uppenbart varit fotade på oriktiga grunder,
hafva de beslutande myndigheterna, så långt sig gorå låtit, sökt
tillgodose vederbörandes önskningar och ofta bibehållit en begärd
namnform, äfven om den verkställda utredningen gifvit stöd för
att en annan namnform varit att föredraga. Vid en granskning
af kommitterades tryckta arbeten påträffar man också som bevis
därpå ej sällan anteckningar, att namnet bibehålies på jordägarens
begäran.

Med den form, som sålunda användes för namnärendens
behandling, torde den af utskottet uttalade fruktan för att kommuner
och enskilda skulle »utsättas för att genom Kungl. Maj:ts
beslut påtvingas namnändringar uteslutande på grund af kommitterades
uppfattning» ej vara af förhållandena påkallad.

Den nu framställda anmärkningen går ut på att, i anledning
af ett utaf ortsnamnskommitterade framställdt förslag och
efter det vederbörande blifvit hörda, på min föredragning mot
socknens önskan och byamännens enhälligt uttalade och enligt
utskottets uppfattning välgrundade protester Timmelhed ändrats
till Timmele. Det har nämligen synts utskottet uppenbart, att
vid afgörande af frågor af denna art ett synnerligen stort afseende
måste fästas vid deras önskningar, som vore i saken närmast
intresserade, och detta så mycket hellre, som man i våra
dagar ansett sig böra genom särskild lagstiftning bereda skydd
för enskilda släktnamn.

Oafsedt denna, efter min mening icke fullt träffande jämförelse
med enskilda släktnamn, är det gifvet, att en kommun
eller enskild bör äga ett visst skydd för socknens eller hemmanets
rätta namn, men frågan gäller just att få bestämdt den
rätta namnformen.

Många fall förekomma nämligen, där på samma ort skiljaktiga
namnformer användas i jordeboken, i orten, å officiella
kartor etc., liksom också ej sällan en ort skrifves på ett sätt i
jordeboken, på ett annat i postortsförteckningen, på ett tredje i
telegrafförteckningen o. s. v. Ehuru vederbörande naturligen

37 N:o 62.

Lördagen den 16 Maj.

hafva frihet att i sina enskilda angelägenheter använda den
namnform, som dem behagar, är det i det allmännas intresse
nödvändigt att få fastslaget, hvilken af namnformerna eller, där
dubbelnamn förekomma, hvilketdera af namnen, som skall utgöra
den officiella beteckningen, och är det just eu af ortnamnskommittéus
uppgifter att i detta afseende väcka förslag.

Hade jordeboksnamnen någon gång i tiden undergått en
fullständig sakkunnig granskning, kunde man ju ifrågasatt, att
dessa i tveksamma fall skulle äga obestridligt vitsord. Så är
dock ej fallet. I jordeböckerna hafva namnen merendels okritiskt
afskrifvits jordebok efter jordebok, med de förändringar,
häradsskrifvarne ofta godtyckligt på egen hand ansett sig kunna
däri vidtaga. I ej så få fall hafva de nuvarande jordeboksnamnen
för sin tillkomst att tacka endast ett en gång influtet
skriffel, så t. ex. Backen för Bäcken, Ljufön för Tjufön etc.
eller missuppfattning, såsom just Timmelhed för Timmele.

Om därför anledning förekommer, att en i jordeboken intagen
namnform är felaktig, får man ur andra tillgängliga källor,
äldre jordeböcker, dialektuttalet etc. leta sig fram till den namnform,
som bör anses vara den rätta, på sätt planen för ortnamnskommitténs
arbete närmare utvisar.

Hvad det nu anmärkta fallet angår, är det ostridigt, att det
ursprungliga namnet är Timmele, efter hvad talrika medeltidsurkunder
utvisa, samt att Timmelhed utgör en ganska sen i
jordeboken inkommande felaktig skrifform, som ännu ej ingått i
dialektuttalet. Väl har nu utskottet anfört, att enligt uppgifter,
som lämnats utskottet, det af kommitterade angifna uttalet icke
»lärer» vara det allena rådande, men torde denna efter uttrycket
att döma ej fullt säkra uppgift icke kunna tillkännas den betydelse,
som utskottet tyckes hafva tillagt densamma. Gifvet
är, att hvarje felaktig skrifform i jordeboken vid vissa tillfällen
kan komma att —- särskildt vid uppläsning — uppträda såsom
uttalsform, äfven om i det naturliga talet, såväl dialektens som
de bildades, den ej trängt igenom, såsom fallet efter noggrann
undersökning visat sig vara just i fråga om förevarande namn.

I hvarje fall hafva kommitterade stödt sitt förslag och Kungl.
Maj:t sitt beslut ej endast på den omständigheten, att den felaktiga
skrifformen icke inträngt i dialektuttalet. Särskildt hafva
kommitterade framhållit, att skrifformen Timmelhed så mycket
mindre kunde anses häfdvunnen, som formen Timmele upptagits
i de flesta mera betydande publikationer, såsom t. ex. generalstabens
karta, ekonomiska kartverket, Sidenbladh »Sveriges häradsoch
sockennamn», Höjer »Konungariket Sverige», liksom den
äfven användts af kommunalstämmans ordförande i det från
kommunalstämman insända protokollsutdraget.

Häremot har utskottet erinrat, att den omständigheten, att
Timmele upptagits i vissa tryckta arbeten så mycket mindre

Ang. fullbordad
granskning
af
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

N:o 62. 38

Lördagen den 16 Maj.

Ang. fullbor
dad granskning
af
statsrådsprotokollen.

(Ports.)

borde utgjort något skäl för namnändringen, som, såsom af handlingarna
framginge, Timmelhed sedan mycket lång tid tillbaka varit
den officiella benämningen i både kyrkoböcker och kronoräkenskaper.
Om utskottet under »tryckta arbeten» äfven inbegripit
våra officiella, efter noggranna undersökningar på platsen tillkomna
kartverk, kan jag gifvetvis ej instämma med utskottet,
utan måste vid frågans bedömande tillägga dem synnerlig betydelse.
Hvad kronoräkenskaperna angår, torde, då utskottet åberopat
handlingarna i ärendet, utskottet''.''härmed endast hafva afsett
jordeböcker och tiondelängder. Med undantag för 1611 års
jordebok och en tiondelängd af år 1645 förekommer Timmelhed
i jordeböckerna först år 1761, hvilket ur namnsynpunkt måste
anses vara en sen tidpunkt. Tidigare förekommer väl former
på Timmeled, utan »h», men dessa äro att likställa med de
många sockennamn i Västergötland, som af misstag i jordeboken
fått ett »d» tillagdt, såsom Rommeled, och af hvilka de, som
varit föremål för kommitténs arbeten, med sockenmännens samtycke
återfått sin ursprungliga form, t. ex. Rommele. Utskottet
har särskildt framhållit kyrkoböckerna. Häremot kan emellertid
ställas, att visserligen den i Ulricehamn numera bosatte kyrkoherden
i sina skrivelser i regel användt kyrkobokens namnform
Timmelhed, men att däremot, att döma efter de källor, jag har
haft att tillgå, synes hafva varit vanligt äfven vid tiden för
namnändringen att i de från socknen utgångna skrivelser i
kommunala ärenden, trots det jordeboken hade Timmelhed, socknen
betecknats Timmele, såsom äfven skedde i det protokollsutdrag,
hvarigenom de å kommunalstämma närvarande afstyrkte
namnformens förändring, dock med kommunens förtroendeman,
kommunalstämmans ordförande, såsom reservant. Jag. vill till
öfriga skäl lägga, att i alla de publikationer, som under de senaste
30 ä 40 åren utgått från statistiska centralbyrån, hvilken
myndighet alltid ägnat noggrann omvårdnad om sockennamnen,
användts namnformen Timmele.

Jag vågar därför hysa den åsikt, att jag i det af utskottet
anmärkta fall icke rätt skulle hafva fullgjort min plikt som
Konungens rådgifvare, om jag i strid mot allmänt gängse uttal,
äldre namnformer, kartor och liknande större publikationer samt
emot myndigheternas uttalade mening, på de skäl byamännen
anfört, tillstyrkt bibehållandet af den i jordeboken sent inkomna
felaktiga skriftformen Timmelhed i stället för Timmele.

I anslutning härtill anser jag mig ock till sist — särskildt
med hänsyn till den af utskottet uttalade meningen, att det vore
af vikt, att ett fortskridande på den sålunda inslagna vägen ej
ifrågakomme — böra framhålla, att jag visserligen i likhet med
utskottet finner, att vid afgörandet af frågor af denna art stort
afseende bör fästas vid deras önskningar, som i saken äro närmast
intresserade, men att jag omöjligen kan, på sätt utskottet

30 N:o 62.

Lördagen den 16 Maj.

synes ifrågasätta, åt dem inrymma rätten att få frågan afgjord
uteslutande med hänsyn till dessa önskningar, allra minst om,
såsom i förevarande fall, den af sakkunniga uttalade och af
samtliga myndigheter i öfrigt biträdda uppfattningen går i annan
riktning.

Herr Persson i Tallberg: Herr talman, mina herrar! Då
den s. k. ortnamnskommittén tillsattes, hoppades jag, att dess
forskningsarbete skulle blifva af stort historiskt och geografiskt
värde. Jag kände ej så noga till de direktiv, som Kungl. Maj:t
lämnade denna kommitté, men jag trodde, att kommitténs uppdrag
vore begränsadt till att forska efter, Indika namn socknar,
byar och andra orter fordom haft och att från forntida benämningar
söka individualisera dessa i jämförelse med nutida namn.
Men jag kunde icke ana, att kommitténs befogenhet kunde sträcka
sig till att föreslå ändringar af namn, och ännu mindre kunde
jag förstå, att Kungl. Maj:t skulle vilja eller ens anse sig berättigad
att påtruga någon dessa ändrade namn.

Man har i pressen och äfven annorstädes sökt att bagatellisera
denna fråga såsom varande af ringa eller ingen betydelse.
Jag anser däremot för min del frågan vara ganska viktig, ty får
denna kommitté fortsätta sitt reformarbete — bakåt och med
Kungl. Maj:ts hjälp truga på oss namn, hvilkas härledning och
betydelse hvarken kommittén eller någon annan kan utforska,
vet jag icke, hvar det skall sluta. Kungl. Maj:t får väl sedermera
tillsätta en kommitté, som får i uppdrag att rätta hvad
den förra kommittén med Kungl. Maj:ts hjälp bragt i oreda beträffande
både kartor, handlingar och namn på orter.

Från praktisk synpunkt är den anmärkta åtgärden ytterst
betänklig. Den skulle nämligen enligt min uppfattning bringa
oreda och osäkerhet i lagfarts- och inteckningsförhållandena samt
villervalla i kartor och skifteshandlingar, och från etisk synpunkt
är den i hög grad sårande. Jag finner nämligen det vara mycket
beaktansvärdt, som vederbörande byamän säga i sin förklaring,
då de beträffande Timmelhed anföra: »För oss är det namnet
kärt, ty det är för många af oss namnet på vår födelse- och
fosterbygd och våra fäderneärfda gårdar; för oss alla är det namnet
på våra hertig Detta betyder, mina herrar, mycket för mig.
Det betyder till och med mer än de praktiska svårigheter, för
hvilka vi skulle utsättas, därest man alltför lättvindigt tager sig
före att ändra våra gällande namn. Och jag undrar, hvar det
till sist skall sluta, om Kungl. Maj:t icke vill gå fram med
mycken varsamhet på detta område. Till sist få kanske våra
hem, våra socknar eller byar för oss själfva främmande namn,
därför att kommittén upptäckt att någon förr i tiden stafvat dem
annorlunda än som nu är brukligt.

En regering, som stafvar för nymodigt, utsätter sig nog för

Ang. fullbordad
granskning
af
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

N:o 62. 40 Lördagen den 16 Maj.

Ang. fullbor- klander. Men den regering, som vill acceptera ett stafsätt, hvilninqtf
ket härleder siS från århundraden tillbaka, synes mig vara ännu
statsråds- ™era klandervärd. Snart bringar man väl Gäfle till att stafvas
protokollen. Gajle, Västeras gar tillbaka till .4ros, o. s. v. Kommer denna
(Forts.) kommitté till Kopparbergs län, upptäcker den nog snart, att
detta län fordom har hetat Säters län. Vidare upptäcker kommittén,
att någon mindre skrifkunnig person har stafvat Leksand
med x i stället för med k, och så få vi Leksandsbor i stället
för vårt kära sockennamn Leksand kanske en läxa. Fortsätter
så kommittén sin forskningsfärd till Tällberg, så upptäcker den
naturligtvis snart, att någon har glömt att sätta prickar öfver a,
och så ålägger Kungl. Maj:t oss att skrifva namnet Tallberg.
Men då, mina herrar, är icke § 107 regeringsformen tillräcklig,
utan då är tiden inne att tillämpa § 106.

Herr talman! Jag anhåller, att denna punkt måtte läggas
med gillande till handlingarna.

Herr Jansson i Djursätra: Herr statsrådet och chefen för

finansdepartementet slutade sitt anförande med den förklaringen,
att Kungl. Maj:t visserligen skall, när det gäller pröfning af
frågor angående förändring af ortnamn, se till, att det förfares
med noggrannhet och varsamhet, men förklarade dock bestämdt,
att regeringen icke. komme att taga så stor hänsyn till ortsbefolkningens
önskningar, att dessa önskningar finge utgöra hinder
för att eu namnförändring skedde i öfverensstämmelse med
ortnamnskommitténs förslag. Vi hafva således officiellt fått bekräftelse
på, att socknarnas och kommunernas önskningar att få
behålla sina gamla namn, de namn, som hafva blifvit kära och
dyrbara, därför att man ärft dem från sina fäder, ej skola tillmätas
afgörande betydelse. Så snart ortnamnskommittén endast
finner, att den t. ex. icke kan förstå, hvarifrån ett namn härleder
sig, eller att något annat icke är så, som det bör vara
enligt kommitténs mening, föreslås genast att namnet skall ändras.

Här har beträffande namnet Timmelhed särskilt fästs afseende
vid att man icke kunnat säga, hvarifrån detsamma härleder
sig, och så har det påståtts, att namnet stafvats olika
under olika tidsåldrar. Ja, det finns väl ofantligt många namn
i vårt land, om hvilka man kan säga, att de icke hafva sin
betydelse af härledning. I många fall kan ju detta hända, men i
de flesta fall är det väl endast namn utan någon egentlig vetenskaplig
betydelse. Men icke är namnet därför betydelselöst för
det folk, som bor inom orten. Befolkningen frågar mycket litet
efter härledningen. Det är det gamla namnet, som för folket är
kärt och dyrbart.

Nu har icke heller ortnamnskommittén kunnat säga, att
namnet Timmele, till hvilken form kommittén velat förändra

41 Nso «2.

Lördagen den 16 Maj.

det, grundar sig på någon särskild härledning, utan det ena så- {ranskväl
som det andra är namn utan särskild härledning. njn(? af

När denna fråga i utskottet upptogs till behandling, var det statsrddsi
synnerhet en af ledamöterna, eu ung vetenskapsman, som med protokollen.
särskild energi försökte utreda densamma och noga pröfva, (Forts.)
hvilka skäl som skulle kunna föreligga för den förändring, som
föreslagits af ortnamnskommittén. lian gick därvid tillbaka så
långt, som urkunderna kunde lämna vägledning, och redan på
1600-talet fann han i officiella handlingar namnet bokstafveradt
Timmellied. I rättegångshandlingar från domstolar på 1700-talet fann han äfven namnet Timmellied skrifvet på detta sätt,
och en annan af utskottsledamöterna uppgaf, att han trodde sig
hafva hört, att vid tiden för Uppsala möte, alltså i slutet af
1500 talet, fanns en prästman från Timmelhed, som var närvarande
vid mötet och skref sitt namn som Mäster Lars eller
hvad det var från Timmelhed.

Man kan sålunda icke påstå, att namnet Timmelhed är ett
modernt namn, tillkommet på senare tid, utan det är ett mycket
gammalt namn, användt sedan minst 300 år tillbaka.

Hade nu ortnamnskommittén funnit att detta namn icke längre
borde användas, därför att det leder t, ex. till förväxling med
andra ortnamn, och ändringen således hade praktiska skäl för
sig. hade det ju varit rimligt att eu förändring föreslagits. Men
sådana skäl förefinnas icke, utan det är endast en smakfråga,
som af ortnamnskommittén bragts på tal och som föranledt förändringen.

Då det sålunda icke finnes något reellt skäl för denna ändring,
och då det dessutom är all anledning att antaga, att, om
ortnamnskommittén får hålla på med sitt arbete, ingen landsända
och ingen socken, kanske knappast någon by eller egendom,
kan vara säker på att få behålla sitt gamla namn, hade väl utskottet
skäl att åtminstone bringa denna fråga till Riksdagens
kännedom, så att befolkningen inom landet, som bar sina representanter
samlade här, må få veta hvad som för framtiden är
att vänta från detta håll.

. Denna fråga har af vissa tidningar ansetts som en bagatellsak,
och det har äfven i debatten i dag framhållits, att anmärkningen
mot beslutet angående namnet Timmelhed kunde anses
blott gälla eu obetydlighet. Här är dock icke fråga om ett
ärende, som afser stora penningsummor, utan det gäller en
regeringsåtgärd, hvarigenom folkets känslor helt och hållet underskattats.
Att såra folkets känslor utan behof eller nödtvång,
tycker jag för min del vara en mycket betänklig sak, och jag
tror, att herr statsrådet handlat mera besinningsfullt, om han
lämnat mera gehör åt folkets önskningar och känslor i dessa
frågor än när han endast tagit hänsyn till den moderna uppfattning,
som representeras af ortnamnskommittén.

N:o 62. 42

Lördagen den 16 Maj.

"dad oransk- i *or<?e '' a^a ^ vara P& sin plats att inför den samlade

ning af kammaren bär upprepa hvad byamännen för sin del anfört såstatsrdds-
som skål gentemot detta angrepp mot namnet å deras hemprotokollen.
bygd. De anföra i sin förklaring följande:

(Forts.) o »Af handlingarna i ärendet hafva vi inhämtat, att namnet
på vår by under gångna tider stafvats på mångahanda olika sätt.
oomliga af dessa namnvarianter kunna väl för vårt. nutidsmänniskans,
öga och öra te sig något sällsamma. Vi äro dock
öfvertygade om att de allesamman, hvart och ett på sin tid, väl
fyllde sitt ändamål, samt att de, som använde dem, hade dem
kära, och att de ej gärna hade utbytt dem mot andra. Vi hafva
ej heller sport, att något sådant någonsin föreslogs dem. Man
hade väl då annat att tänka på och syssla med. Vi kunna ej
heller rätt förstå, huru någon (myndighet eller enskild) skulle
kunnat ha något intresse af att namnet på deras (vår) by skulle
ha bokstafverats pa annat satt, än det på hvarje tid häfdvunna.

I det anförda ligger svaret på den till oss framställda frågan
inneslutet. Den i denna tiden och ibland oss häfdvunna bokstafveringen
af namnet på vår by är Timmelhed. För oss är det
namnet kärt, ty det är för många af oss namnet på vår födelseoch
fosterbygd och våra fäderneärfda gårdar; för oss alla är det
namnet på våra hem. Vi förstå väl vetenskapsmannens intresse,
då han forskar efter de svenska ortnamnens ursprungliga form.
Vi värdera och taga med nöje kännedom om resultaten af denna
hans forskning — det ligger ett stycke af vårt folks historia
däri. Men kommer han för att, rustad med statsmyndigheternas
maktmedel, ålägga oss att skrifva våra ortnamn på något fornsvenskt
sätt och icke så som det vunnit burskap i denna tidens
språk, då protestera vi på det bestämdaste. Vi protestera mot
ifragasatt påbud, att namnet pa vår församling, vår by och våra
gårdar skall bokstafveras på något annat sätt än det nu och
ibland oss häfdvunna och anhålla vördsamt, att det måtte fortfarande
skrifvas Timmelhed.»

Herr talman! Då jag för min del fullkomligt gillar denna
byamännens uppfattning, skall jag be att få yrka bifall till herr
Daniel Perssons hemställan, att denna punkt af konstitutionsutskottets
utlåtande måtte med gillande läggas till handlingarna.

Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Swartz: Då
den siste ärade talaren beskyllde mig för att ha yttrat mig
mindre besinningsfullt i slutet af mitt förra anförande, så ber
jag att få försäkra både honom och kammaren i öfrigt, att det
var ^så långt ifrån, att det var utan besinning, som jag fällde
det åsyftade yttrandet, som det tvärtom var efter mycket öfvervägande.
^ Och så vidt jag kan förstå, var det nödvändigt att
saga ifrån, framför allt, tycker jag, ärligt saga ifrån, att, som
jag uppfattar en Konungens rådgifvares plikt, kan jag icke, så

43 N:o fi2.

Lördagen den 16 Maj.

länge lag innehar den ställning, att det tillkommer mig att i
sådana frågor som denna råda Hans Maj:t, låta hvad konstitutionsutskottet
bär uttalat för mig blifva eu ledtråd för framtiden.
Det var efter fullkomligt öfvervägande och besinning, jag sade
detta, och jag skall be att få anföra mina skäl därför. Det var
absolut icke för att på något vis underkänna de känslor, som i
deftta fall från socknens och byamännens sida blifvit uttalade
utan det var därför, att jag icke ville vara med om att fastslå
såsom en princip, att där alla myndigheter och sakkunnige och
alla, som hade att i frågan yttra sig, å ena sidan voro fullt ense
om hurudan namnformen med afseende å en viss socken skulle
blifva för framtiden, men, å andra sidan, socknen vide ha en
annan form på namnet, denna senare önskan ovillkorligen skulle

Ang. fullbordad
granskning
af
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

blifva den rådande.

Ja<r trodde icke, att jag skulle behöfva närmare framlägga,
hvart sådant kan leda. '' I det här fallet tyckes ju socknen ha
varit tämligen ense. Den man, som man i allmänhet far anse
vara i besittning af en sockens högsta förtroende, nämligen
kommunalstämmans ordförande, hade dock en afvikande mening.
Men det kan ju mycket väl hända i andra fall, att en socken
är ganska delad i detta afseende. Det kan ju hända att det är
en högst ringa majoritet, som vill hålla på en namnform, under
det att en stark minoritet förenar sig med dem, som på andra,
mera objektiva skäl förklarat en annan namnform vara den nktma.
Om jag skulle utan vidare här ha iakttagit tystnad med
afseende å konstitutionsutskottets uttalade önskningar för framtiden,
så skulle jag därvidlag ha sett mig försatt i den mycket
obehagliga ställning att i så fall nästa gång en sådan fråga som
denna kommer före, nödgas gå med på hvad en socken med
kanske ringa majoritet hade föreslagit, eller också skulle det
kunna sägas till mig: hvarför sade ni icke ifrån redan vid det
tillfälle, då det fanns för eder möjlighet att tillkännagifva eder
framtida hållning i sådana här frågor? Hvarför säde m icke
ifrån detta klart och tydligt? Det var ju att likasom krmgg

Ja» vill fästa uppmärksamheten på en annan sak. Här var
det också fråga om ett byanamn, nämligen namnet på en by,
som heter Timmelhed. Det finns flera delägare i denna by.
Om nu somliga af dessa skulle vilja vara med om namniorändringen,
andra åter igen icke, och det t. ex. vant en liten
majoritet mot densamma, skulle det då verkligen ha vant omöjligt
att med stöd af alla dessa utredningar, sakliga och historiska,
som verkställts, kunna ändra detta namn?

Det finnes ju ingenting som hindrar den enskilde att använda
hvilket skrifsätt han vill, och därför vill det synas mig,
som om dessa vackra känslor, hvilka ifrån byamännens sida aro
ådagalagda, skulle mycket väl kunna finna sitt uttryck allt fort -

N:o 62. 44

Lördagen den 16 Maj.

att dG Staf™ namnet P& sin b-y På det ga^a

ning af . te*; kartor att en annan stafva!'' mitt namn på ett sätt, som
statsråds- ]ag nnner oriktigt, så har det väl icke blifvit en skyldighet för
protokollen, mig att stafva det på samma sätt. Skulle det vara så borde
(Ports.) således Andra Kammarens tryckerideputerade kunna ålägga mig
att stafva mitt namn med Schw, ty det förekommer i Andra
Kammarens protokoll: »Herr statsrådet Schwartz». Men jag

anser mig ändock oförhindrad att skrifva mitt namn med Sw
oaktadt andra stafva! det med Schw. På samma sätt kunna
också byamännen här göra. De kunna alltjämt skrifva namnet
a sm by Timmelhed. Det är här endast fråga om den officiella
benämning, som man måste ha, och att få en ensartad benämningi
det arseendet fastslagen.

•a?yTu är förhållandet det, att i fråga om detta namn äro olika
sknfformer i bruk. Det måste därför, när det är fråga om att
få ordning och reda i detta fall, utfärdas någon bestämmelse,
etter hvilken man skulle ha att rätta sig. Då gäller endast
frågan: får denna fråga afgöras efter samma regler, som användts
vid bestämmandet af andra sockennamn i dessa trakter, eller
skall man här gå till väga på annat sätt, det vill säga taga uteslutande
hänsyn till att vederbörande socken önskar få namnet
fastställdt så, som kyrkoherden i församlingen skrifver det, och
sa’ sorQ kommunalstämmans ordförande och myndigheterna i
öfrig* a°se vara det rätta? Jag får säga, att jag icke kan finna
annat, än att Kungl. Magt ovillkorligen måste förbehålla sig
handlingsfrihet i dylika fall och rätt att besluta efter objektiva

grunder.

Det var endast för att häfda detta, för att visa, att jag
ämnar för framtiden, i hvad på mig ankommer, häfda den uppfattningen,
och icke alls för att på något sätt och vis sätta mig
öfver eller ringakta de känslor, som kommit till uttryck från
socknens sida, som jag funnit mig föranlåten att gifva den förklaring,
som jag lämnat i mitt första anförande.

. Herr I^jellén: Jag har redan förut uttryckt mina bekymmer
1-Punkt och vill nu endast tillkännagifva, att lag här
till fullo instämmer med den reservant, som visserligen funnit
vederbörande föredragandes tillstyrkan till beslutet angående
namnet »Timmele» anmärkningsvärd, men i anseende till »sakens
ringa betydenhet» ej ansett den böra göras till föremål för anmärkning
enligt § 107 regeringsformen. Denne reservant är —
herr Centerwall, densamme, som nyss tog så illa vid sig från
talartribunen, därför att jag ansåg äfven de flesta andra anmärkningar
som konstitutionsutskottet här framställt, vara af så rinmi
betydelse, att de icke bort föranleda anmälan enligt § 107 I
denna min framställning vädrade han misstänksamhet mot konstitutionsutskottets
objektivitet. Han syntes icke erinra sig, att de

45 N:o 02.

Lördagen den 10 Maj.

af honom gillade anmärkningarna i tv fall innebära eu liknande Ang. fullbormisstänksamhet,
nämligen mot Kung!. Maj:ts objektivitet. Det an^a^f
är väl dock icke värre majestätsbrott häf i landet att tvifla på statsrådskonstitutionsutskottets
än på Kungl. Maj:ts objektivitet! Och & protokollen.
andra sidan är det vid icke mindre majestätsbrott att tvifla på (Forts.)
konstitutionsutskottet i Timmelefrågan iin i de andra frågorna,
segla kommit in i konstitutionsutskottets förevarande betänkande.

Då jag alltså i denna reservation med glädje igenkänner
min egen uppfattning i statsrättsfrågan, så skall jag fatta mig
mycket kort angående det något oartiga sätt, hvarpå reservanten
ansåg tillständigt att besvara mig, ett sätt, som väckte min tanke
icke blott på de sofister, med hvilkas namn han riktade Andra
Kammarens protokoll, utan äfven på eu gammal klassisk filur,
som hette Tersites. Jag skall endast begagna tillfället att rätta
ett par alltför uppenbara missförstånd, som jag icke vill låta stå
oemotsagda i dagens protokoll.

Sålunda uppgå! han, att jag skulle med stöd af tryckfrihetsförordningen
önska ett hemlighållande af alla statsrådsprotokoll
under 50 år. Jag sade dock uttryckligen, att undantag voro
stipulerade äfven för Kungl. Maj:ts samtycke samt för konstitutionsutskottets
grundlagsenliga rätt enligt §§ 106 och 107 regeringsformen.
Vill den ärade talaren draga någon ytterligare slutsats
ur tryckfrihetsförordningen, synes det mig blott visa, att det
icke allenast är tryckfrihetsförordningen som behöfver revideras,
utan äfven vissa konstitutionsutskottsledamöters insikter i tryckfrihetsförordningen.

Han beskyllde mig vidare för afgudadyrkan af Hans Järta,
då jag utvecklade den ståndpunkt, som han själf nu i reservationen
visat sig intaga beträffande innebörden af § 107. Jag
har dock uttryckligen sagt, att jag stödde denna min uppfattning
icke blott på Hans Järtas uttalanden utan äfven på hela
samtidens vittnesbörd och hela det föreliggande lagstiftningsverket.
Hvad jag påpekade om 1809 års regeringsform är helt
enkelt ett historiskt faktum, som icke upphäfves däraf att utvecklingen
sedan gått därifrån — hvilken juridiskt bindande kraft
man vill gifva däråt, är naturligtvis eu annan fråga. »Så är det
icke» — dekreterade den ärade reservanten, sedan jag framlagt
detta faktum. Ja, han får förlåta mig, om jag icke vill sätta afguden
Julius Centenvall på afguden Hans Järtas plats. Jag vet val,
huru man brukar tolka denna fråga och huru förhållandena varit.

Men jag tror icke, att det skadar att med vetenskapens hjälpmedel
framställa grundlagen, sådan den från början varit och
därmed jämföra, huru den enligt praxis tolkats, för att på så
sätt få fram, huru det borde vara.

Vi stå nu midt uppe i eu författningsbrytning, där stora
värden för vår statsorganisation måste afgöras. Att då efter förmåga
söka lägga fram grundlagens stränga mening vid sidan af

N:o 62. 46

Lördagen den 16 Maj.

Ang fullbor- praxis, det tror jag är en gärning, som är förtjänt af en annan
ningrf lön än att karakteriseras som ett »simpelt sätt» — som denne
statsråds- talare uttryckte sig med ett enligt min uppfattning föga parlaprotokollen.
mentariskt uttryck.

(Forts.)

Herr Hammarlund: En ledamot af konstitutionsutskottet
har ur utskottets betänkande uppläst församlingens protest, hvilken
vi ju redan förut fått oss delgifven genom konstitutionsutskottets
utlåtande. Men han uraktlät — och likaså har konstitutionsutskottet
uraktlåtit det — att tala om hvad en ledamot af ortnamnskommittén
har invändt gent emot denna protest. Jag skall be
att få erinra om detta professor Noreens yttrande.

Han framhåller i detsamma, att namnet i fråga har under
tidernas lopp skrifvits på icke mindre än 46 — säger 46 —
olika sätt. Jordeboken stafvar namnet på ett sätt, ekonomiska
kartan på ett annat och generalstabskartan på ett tredje sätt;
kyrkostämmans ordförande stafvar det på ett sätt och kommunalstämmans
ordförande på ett annat sätt. Mina herrar, är det
då . icke i sin ordning att det blir bestämdt, huru namnet skall
skrifvas åtminstone i officiella handlingar; och ha vi en regering
i detta land, måtte den väl få besluta i en så underordnad sak
som denna.

Herr Jansson fäste sig särskildt vid församlingens och byamännens
protest. Härom heter det uti den omnämnda inlagan
från professor Noreen: »Byamännen protestera mot vetenskapsmannens
försök att med maktmedel ålägga dem att skrifva
limmele. Denna protest är obehöflig, enär svenska folkets urgamla
frihet bland annat innebär rättighet att efter eget godtfinnande
få stafva väl eller illa. Det förblir dem sålunda i alla
händelser obetaget att behålla den för dem, enligt egen uppgift,
kära staf ningen af Timmele med ett onödigt »h» och ett dito
»d», lika väl som ingen förmenar dem att skrifva »någodt» i
stället för »något» m. m. Däremot synes en protest mera behöflig,
därest byamännen med sitt uttalande afse att hindra Sveriges
öfriga allmänhet och särskildt dess myndigheter och skriftställare
att stafva namnet i öfverensstämmelse med det uttal, som det i
omkring 400 år ägt och ännu äger.» Detta jämte åtskilliga
andra saker har utskottet försiktigtvis uraktlåtit att tala om i
sitt betänkande.

Herr Daniel Persson fann ur praktisk synpunkt eu sådan åtgärd,
som Kungl. Maj:t här vidtagit, betänklig. För byamännen
stode i jordeboken antecknadt, att den och den ägde det och
det hemmanet uti den här byn, som enligt jordeboken heter
Timmelhed, och det vore därför betänkligt att ändra detta. Men
när byamännen leta på kartan efter sina hemman, så finna de
där icke något med detta namn. På den ena kartan står det
»Timmele» såsom Kungl. Maj:t bestämt stafningen och på eu

47 N:o «2.

Lördagen den 16 Maj.

annan karta »Timmelie» med två »1», men ingendera kartan tiar Ang. fullbor namnet

Timmelhed. Under sådana förhållanden är det väl på

sin plats att man får ordning och reda i den här saken. statsräds Det

sades, att konstitutionsutskottet ägnat stor uppmärk- protokollen.
samhet åt denna fråga, ja, att man haft att tillgå en ung veten- (Forts.)
skapsman, som ägnat den saken mycket stor uppmärksamhet.

Ja, jag betviflar icke alls, att utskottet ägnat stor uppmärksamhet
och icke heller att det ägnat mycket lång tid åt denna sak.

Mina herrar! Vid denna riksdags början var det en allmän
mening, att vi hade en mycket stor fråga, som måste lösas i år,
en fråga, som var beroende på konstitutionsutskottets pröfning,
och det var frågan om Riksdagens arbetssätt. Erfarenheten från
förra året gaf vid handen, att här måste vidtagas en ändring,
och man hoppades, att konstitutionsutskottet skulle komma med
ett förslag, som skulle kunna lösa denna viktiga fråga. Vi
skrifva i dag den lö maj, men ännu ha vi icke sett en rad
rörande denna sak ifrån konstitutionsutskottet. Nu ha vi fått
förklaringen härpå. Konstitutionsutskottet har funnit sig höra
ägna denna fråga om socknens namn skall vara »Timmele» eller
»Timmelhed» en så ingående pröfning, att den stora frågan om
Riksdagens arbetssätt icke ännu kunnat komma före i år. Och
när konstitutionsutskottet ännu icke afgifvit något utlåtande
däri, hur skall det då vara tänkbart att få denna fråga löst vid
denna riksdag? Det är icke möjligt, ty frågan är så omfattande,
att det helt visst behöfs sammanjämkningar och återremisser,
och det är alldeles klart, att Riksdagen icke finner sig nu ha
tid till detta. Vi ha således nu fått förklaringen på, hvarför
denna fråga måst skjutas undan ytterligare en 3-årsperiod. För
min del kan jag verkligen icke gilla ett sådant förfaringssätt
att skjuta undan stora och betydelsefulla frågor för att i stället
ägna lång tid åt eu sådan här fråga, hvilken, såsom någon nyss
uttryckte sig, är eu ren smakfråga. Det är alldeles riktigt att
den är eu smakfråga, och jag tycker, att man då och mycket
väl kan öfverlämna åt Kung!. Maj:t att bestämma en så underordnad
sak, som om namnet på en socken skall i officiella handlingar
stafvas på ena eller andra sättet.

Jag hemställer, att anmärkningen med ogillande lägges till
handlingarna.

Herr Höjer: Herr talman, mina herrar! Ehuru jag för
min del icke har synnerligen mycket att tillägga till hvad som
yttrats af herr finansministern uti hans två anföranden och nu
sist af herr Hammarlund, har jag i alla fall begärt ordet för att
taga alldeles bestämdt afstånd ''ifrån den enligt min uppfattning
alldeles ohållbara ståndpunkt, som är intagen af mina högt värderade
vänner, Jansson i Djursätra och Daniel Persson i Tällberg.

Först och främst får jag bekänna, att själfva frågan, denna

N:o 62. 48

Lördagen den 16 Maj.

Äng. fullbor-riksviktiga fråga, »Timmele» eller »Timmelhed», är så obetydlig
“linväf att den ,icke under Hägra förhållanden borde hafva upptagit
statsråds- konstitutionsutskottets uppmärksamhet; och jag skulle för min
protokollen, del djupt beklaga, om uti framtiden konstitutionsutskottets gransk(Forts.
) ningsrätt skulle urarta till ett sysslande med dylika obetydligheter.
I sak får jag för min del säga, att jag finner anmärkningen
helt och hållet obefogad. Hvilken olycka, mina herrar,
har här skett? Jo, herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
har tillåtit sig att efter vederbörande myndigheters hö rande

uppföra formen »Timmele» uti den officiella ordboken.
Det är hvad han har gjort och absolut ingenting annat. Nu är
väl att märka, att den olyckan, öfver hvilken de goda bya männen

i »Timmelhed» började att gråta 1907, den olyckan inträffade
i själfva verket redan för cirka 40 år sedan, som också
herr statsrådet och chefen för finansdepartementet i sitt första
anförande antydde. Om herrarne behaga sätta sig ned i riksdagsbiblioteket
och gå igenom statistiska centralbyråns befolkningsstatistik
för de sista årtiondena, skola herrarne finna, att där
står formen »Timmele» år efter år under bortåt 40 års tid.
Först efter 1907 upptäckte de goda byamännen i »Timmelhed»,
hvilken olycka i själfva verket inträffat på grund däraf, att

statsrådet Swartz tillåtit sig göra något, som i själfva verket är
gjordt för 40 år sedan. Hvad är det för orättvisa, som egentligen
har vederfarits de goda byamännen? De bibehålla okvald
sin rätt att stafva sitt socken- och byanamn hur orimligt eller
hur rimligt som helst till dagarnes ända, och ingen människa
hindrar dem från det, liksom de högt ärade patrioter, hvilka
undertecknat den stora stafningspetitionen, få stafva kvinna med
»q», hafva med »fv» och låta med två »å och th» om de så
behaga, huru länge som helst. Jag kan icke se, att någons rätt
genom Kungl. Maj:ts åtgärd i detja fall blifvit kränkt. Vi lefva,
mina herrar, alla dess bättre i ett fritt land, och vi hafva frihet
att skrifva vårt eget namn, våra socknars namn och våra byars
namn, huru vi behaga, och vi äro i den lyckliga belägenhet, att
hur galet vi än stafva, stafva vi numera alltid rätt.

Jag skall till sist endast tillåta mig att påminna om en
liten, för resten sann historia, som jag läste i Aftonbladet i går
eller förrgår.

Det finnes en liten socken i Kalmar län, som heter Djursdala,
och officiellt ännu så länge dess värre stafvas med »Dj».
Nu har den socknen sitt namn ifrån sjön »Juttern», och socknen
har ända från början af 1400-talet — det kunna herrarne
se t. ex. i mitt arbete »Konungariket Sverige» — stafvats med
»J». I socknen bodde emellertid i midten på 1700-talet en
mycket litterärt intresserad häradsfogde, och denne tog sig för
en dag att skrifva en beskrifning öfver Sevede härad. I denna
beskrifning omtalade författaren, att den store Ivar Vid famna

40 N:o 02.

Lördagen den 16 Maj.

bott vid sjön Juttcrn några tusen år tillbaka i tiden och att lian Anq.
där haft eu djurgård, hvadan den gode häradsfogden tunn skal Miwfir ay
att förändra stafningen af namnet från »J» till »Dj», och sa statsrådsstaf
vas det ännu i den dag, som i dag är. protokollen.

Men det var icke för att blott berätta denna historia, som (Forts.)

jag begärde ordet, utan för att med anledning af den framställa
en fråga. Om en gång i framtiden ortnamnskommittén vid sina
undersökningar förirrar sig till »Djursdala» och får reda på
saken, och ortnamnskommittén med anledning däraf föreslår
Kungl. Maj:t att återställa stafningen till den gamla stafningen
med »J» och stryka stafningen med »Dj», hvilken auktoritet
bör Kungl. Maj:t och herr statsrådet Swartz rimligtvis lyssna
till, antingen den på 1700-talet lefvande, mycket respektable
häradsfogden eller ortnamnskommittén?

Jag skall tillåta mig, herr talman, att yrka punktens läggande
med ogillande till handlingarna.

Herr Hjärne: Jag delar de åsikter, som min ärade vän på
göteborgsbänken i dag utvecklat, angående tolkningen och tilllämpningen
af de grundlagsparagrafer, som ha gifvit anledning
till denna debatt. Det kan sålunda icke heller falla mig in att
här yttra några särskilda anmärkningar mot herr statsrådet och
chefen för finansdepartementet, och jag skulle öfver hufvud taget
icke ha yttrat mig i denna fråga, därest icke ett och annat under
den föregående äfverläggningen kommit upp, som synes mig

vara anmärkningsvärdt. ...

Jag vill då, eftersom herr talmannen öfver hufvud tillåtit
diskussion i frågan, blott framhålla, att det synes mig, som om
det vore en verklig rättsfråga, som här är å bane. Det är nämligen
så, att hvad man på senare tider brukar kalla namnrätten,
den har förut icke i Sverige varit erkänd i egentlig mening,
men den har börjat att allt mer och mer få erkännande inom
vissa gränser åtminstone; vi veta ju, att det utfärdats en förordning
angående rätt till enskilda namn, som förut ganska ofullständigt
skyddats både mot myndigheters och enskildes öfvergrepp.

Nu synes det mig, som om det verkligen vore fråga om att
äfven de särskilda orternas, kommunernas och städernas namnrätt
skulle kunna komma å bane så småningom, och då skall
naturligtvis denna namnrätt häfdas af dem, som öfver hufvud
taget enligt lag äro berättigade att föra dessa menigheters talan.

Jag skall nu icke inlåta mig på själfva språkfrågan; därtill
lämpar sig icke detta ställe och icke detta tillfälle. Men jag
vill blott framhålla, att den princip synes dock icke vara så
löjeväckande, som den ärade föregående talaren låtit påskina,
att »de gode byamännen», som han uttryckte sig, skola ha någonting
att såga, "huru deras byanamn skola stafvas, skrifvas och
huru det öfver hufvud taget skall låta. Om det nu är så, att

Andra Kammarens Prot. 1908. N:o 62. 4

N:o 62. 60

Lördagen den 16 Maj.

Ang fullbor- deri enskildes namnrätt skall vara till en viss grad skyddad
ning af ^,an mau va^ icke såga, att denne enskilde mans namnrätt är
statsråds- skyddad, om han val alltid får tillfälle att stafva, huru han vill
protokollen, sitt eget namn, men däremot officiella myndigheter, kanske
(Forts.) Kung]. Maj:t själf, kunna besluta, att hans namn i alla lagliga
handlingar, som honom angå, skall stafvas på ett sätt, som han
icke vill veta af. Då tror jag icke den enskilde mannens namnrätt
är skyddad, och på samma sätt torde det förhålla sig med
kommunernas namnrätt, om den öfver hufvud taget skall erkännas.
Hvad ha kommunerna för gagn af, om deras enskilda namn få
stafvas såsom dem faller in, om Kuugl. Maj:t med den rätt, hvars
grundlagsenlighet jag icke känner, tager sig före att dekretera
och bestämma, att ett namn skall betecknas på ett sätt, som de
»gode byamännen» alldeles icke vilja veta om. Jag tror därför,
att vi fä taga saken allvarsammare, än åtskilliga af de föregående
talarne här gjort.

Friherre Bonde: Herr talman, mina herrar! Jag ber till
en början att få till fullo instämma med den senaste ärade talaren
uti det slut, till hvilket han kom. Jag tror icke, att denna
fråga är värd det löje, som man på många håll velat ägna den,
utan den kan ha ganska stor och betydelsefull innebörd, äfven
om den för mången kan synas vara liten.

Jag vill framhålla, att förnämsta anledningen, hvarför jag
inom konstitutionsutskottet anslutit mig till dem, som velat framställa
denna erinran, är just den, att jag hyser ett varmt och
lifligt intresse för ortnamnskommitténs arbete" Denna ortnamnskommitte
har tillkommit på initiativ af riksantikvarien, som i
skrifvelse till Kung!. Maj:t för några år sedan framhöll önskvärdheten
af en historisk och vetenskaplig utredning angående
namn på kommuner, byar, sjöar etc. Detta fann Kungl. Maj:t
vara synnerligen beaktansvärdt och beslöt därför tillsättande
af ortnamnskommittén. Från kammarkollegii sida framhölls
äfven, att detta arbete för kollegiet skulle kunna vara af stort
intresse vid uppläggandet af nya jordeböcker, då man således
kunde få veta de rätta namnen, som borde användas på ena
och andra stället.

Detta ortnamnskommitténs arbete har hittills omfattats med
stolt intresse på många håll, men det är fara värdi, att det intresset
möjligen genom en sådan åtgärd kan komma att afsvalna,
och detta innebär onekligen en fara. Jag skall be att få erinra
herrarne om, att det ej blott är med anslag af statsmedel, som
ortnamnskommitténs arbete bekostas; i år beviljades ju af Riksdagen
ett anslag för fortsättande af detta arbete inom Örebro län,
utan att detta sker under det uttryckliga villkor, att från
landstingen eller hushållningssällskapen eller ock från annat håll
inom vederbörande län ett motsvarande belopp lämnas. Därför

Öl N:o C2.

Lördagen den 16 Maj.

hyser jag störa farhågor för att, ifall det skulle visa sig, att
olika orter blifva utsatta för eu sådan behandling som den nu
ifrågavarande, intresset i denna sak skall slappas inom orterna,
och att således något anslag från t. ex. Örebro län icke kommer
att lämnas, ifall man skulle behöfva frukta för att hemman och
socknar i det länot kunde komma att utsättas för att i trots afbestämdt
uttalad önskan ej få behålla sina gamla, för många kära
namn. Då stannar hela detta arbete i stöpet, till stort men för
den vetenskapliga forskningen. Jag tror därför, om man ser
saken från den sidan, att det vore önskvärdt, om man kunde undvika
allt sådant, som är ägnadt att väcka misstroende emot eller misshag
med denna ortnamnskommittés så betydelsefulla arbeten.
Herr statsrådet och chefen för kungl. finansdepartementet framhöll
i detta afseende, att Kungl. Maj:t härvidlag har i de allra
flesta fall ställt sig på byamännens och kommunernas sida och
sökt så långt som möjligt tillmötesgå deras önskemål i fråga om
ortnamnen; det vore endast i högst få fall, där Kungl. Maj:t
afvikit från denna grundsats, och då hade högst talande skäl
därtill förelegat. I nu förevarande fall skulle således mycket
talande skäl förefunnits för Kungl. Maj:ts beslut, och det har
framhållits, att dessa blifvit uttalade i en af professor Noreen afgifven
promemoria. Såvidt vi inom utskottet kunnat finna, förhåller
det sig härmed på det något egendomliga sättet, att bland
de för konstitutionsutskottet i ämnet tillgängliga handlingarna
— hvaribland också finnes Timmelheds kommuns och byamäns
inlaga i ärendet — befann sig verkligen en oundertecknad promemoria
i ämnet, af hvilken man ej kunde leta sig till, huruvida
densamma härledde sig från professor Noreen eller från
någon annan. Men sedermera, för ett par dagar sedan, har i
»Aftonbladet» intagits en artikel, hvari den ofvannämnda promemorian
anföres med underrubriken »Professor A. Noreens
yttrande», hvarför man ju måste antaga, att promemorian verkligen
har honom till författare. Detta kunde emellertid icke utskottet
gärna tro, enär promemorian hållits i sådan stil; det föreföll
tämligen naturligt, att dess författare ej velat sätta sitt namn
under densamma. Men detta har ju något berörts förut och
därför vill jag icke vidare sysselsätta mig med denna sak. Det
är blott en punkt af promemorian, som jag vill citera, därför
att denna punkt strider mot en uppgift i herr statsrådets nyss
hållna anförande. Herr statsrådet sade nämligen, att den nu
bestämda namnformen förekommer såväl i jordeboken som å
den ekonomiska kartan och å generalstabskartan. I promemorian
åter säges af dess anonyme författare — som ju skulle vara
professor Noreen — att »jordeboken stafvar namnet på ett sätt,
ekonomiska kartan på ett annat och generalstabskartan på ett
tredje». Ja, så säger professor Noreen. Huruvida han eller herr
finansministern har rätt, eller hvem som har det, det vill jag ej

Ang. fullbordad
granskning
af
statsrådsprotokollen

(Forts.)

N:o 62. 62

Ang. fullhor
död granskning
af
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Lördagen den 16 Maj.

■ söka afgöra. Men i denna promemoria står det i alla fall angifvet,
att olika stafningssätt förekomma på olika håll. När vi
inom utskottet läste det yttrande, som afgifvits af Timmelheds
byamän, funno vi, att de verkligen framhållit talande skäl för
sin önskan att bibehålla stafningen Timmelhed såväl för socknen
som ock för åtskilliga byar och gårdar. Herr Hjärne har nyss
framhållit den stora betydelse, som en sådan önskan måste tillmätas,
då gårdsnamnen uti vårt land hafva en mycket större betydelse^
än i många andra länder. Vi veta ju alla, hurusom
just gårdsnamnen ofta begagnas såsom personnamn, hvarför i
många fall en ändring i gårdsnamnet också blifver en förändring
i personernas namn, och för dessa hafva vi ju nu lagligt
skydd.

Här har — liksom också i den anonyma promemorian —
på ett skämtsamt sätt framhållits, att det är hvarje svensk medborgares
rätt »att efter godtfinnande stafva väl eller illa». Men
det är här ingalunda någon fråga om det eller det stafningssättet
af ifrågavarande sockens namn, utan det är fråga om tvenne olika
namn — Timmelhed eller Timmele, och det är just med hänsyn
härtill, som utskottet tyckt, att man icke på detta sätt borde påtvinga
en by eller en socken ett nytt namn. Beslutet härom
hafva vi på denna grund funnit ganska egendomligt och anmärkningsvärdt.

Här i denna promemoria har också framhållits det egendomliga
i att ifrågavarande sockens namn under loppet af 446 år
undergått icke mindre än 45 ändringar, hvarigenom en dylik
ändring ägt rum cirka hvart tionde år i medeltal, heter det. Men
det är ju ett rätt egendomligt sätt att med hjälp af statistiska
uPPg|^er söka beräkna, huru lång tid som förflutit emellan de
särskilda namnändringarna; många af dessa 45 olika stafningssätt
hafva kanske förekommit samtidigt med hvarandra, och i alla
händelser är det nog icke så där regelbundet som cirka hvart
tionde år, som dessa namnändringar skulle enligt denna tolkning
förekommit.

Jag vill nu endast och allenast till hvad jag förut yttrat
tillägga det,. hvarmed jag började, eller att det just är af ett
varmt och lifligt intresse för ortnamnskommittén och dess arbeten,
som jag varit med om utskottets beslut att bringa denna sak till
kammarens kännedom. Att detta måste göras på sätt som skett,
beror därpå, att våra grundlagar icke anvisa något annat sätt,
på hvilket konstitutionsutskottet skulle kunna inför Riksdagen
framdraga en dylik sak än just det i § 107 af regeringsformen
angifna. Herr Kjellén har nu visserligen här anfört, hurusom
denna § 107 skulle hafva en helt annan betydelse, och att det
varit önskligt, att någon annan möjlighet förefunnes för ett framhållande
af dylika saker; det borde, menade han, finnas en ytterligare
paragraf, enligt hvilken det vore för konstitutionsutskottet

Lördagen den 10 Maj.

63 N:o 62.

möjligt att inför Riksdagen omförmäla saker, som gällde rena Ang. fullborprincipfrfigor,
så att man för detta ändamål icke precis bchöfde Qra™kkomma
med det hot, som ligger i § 107. Ja, det kan ju vara statsrådsmöjligt,
att detta vore bra. Men å andra sidan tror jag, att detta protokollen.
skulle medföra en del andra vådor. Det skulle ju då kunna (Forts.)
hända, att anmärkningarna blefve onödigt många och detaljerade,
samt att man då skulle fästa sig vid hvad som kunde af många
betraktas såsom småsaker, som till äfventyra kunde vara mer än
den nu ifrågavarande ägnade att framkalla skämt och löje, ty
så får ej denna fråga behandlas, och det har ju visat sig, att den
i alla fall tilltalat mångas känslor och ansetts vara af ganska
stor betydelse.

Jag vill icke framställa något annat yrkande än det af herr
Daniel Persson gjorda, i hvilket jag alltså ber att få instämma.

Herr von Schéele instämde häruti.

Herr Centerwall: Herr talman! Det är ett par saker, som
jag här måste bemöta.

För det första har herr Hammarlund, såvida jag hörde rätt,
användt uttrycket »en ung vetenskapsman», som tillkänts ett
något besynnerligt uttryck. Yi hafva icke inom konstitutionsutskottet
haft någon främmande »ung vetenskapsman» — åtminstone
såvidt jag vet. Det finnes ju visserligen också mikroskopiska
vetenskapsmän, men så mikroskopisk är väl ändå ingen,
att jag ej skulle sett honom. Den »unge vetenskapsman», vi
haft att tillgå, är själf ledamot af konstitutionsutskottet och ledamot
af Första Kammaren, och det är från denne man, som
denna »Timmele»-anmärkning kommit, icke från Andra Kammaren,
hvarför denna »viktiga» anmärkning icke alls kan anses
hafva utgjort något vapen i en förtappad oppositions hand. Herr
Hammarlund var också mycket missbelåten med att utskottet
ännu icke inkommit med något utlåtande rörande föreslagen förändring
i Riksdagens arbetssätt och angående hans egen motion
i detta ämne. Men det kommer nog, herr Hammarlund. Att
vi ännu icke hunnit fram med det utlåtandet, har icke berott
på frågan om déchargen, utan på helt andra förhållanden, såsom
konstitutionsutskottets ledamöter nog känna till.

Vidare har herr Kjellén svarat mig med några ord. Jag
kunde icke riktigt uppfatta dessa, men när han yttrade dem,
såg han så förskräckligt glad ut, så att jag förmodar, att det
var något riktigt dräpande. Jag kan således icke vidare tvista
med honom därom. Men hvad jag ville säga herr Kjellen, var
det, att han begick ett misstag i sitt första anförande — något,
som jag icke genast anmärkte, ty jag tänkte, att det kunde vara
bra att spara med detta till eu kommande replik. Han talade,
när det var fråga om reservationen till déchargebetänkandet, om

N:o 62. 54

Lördagen den 16 Maj.

Ang. fullbor- statsrådets protokoll, hvilka icke kunna offentliggöras förrän efter
ninTaf 50 år- bevars, konstitutionsutskottets protokoll, i h vilket ju
statsråds- s^r angifvet icke endast sådana regeringsåtgärder, hvilka utskottet
protokollen, anser böra nödvändiggöra en anmärkning, utan äfven sådana,
(Forts.) beträffande hvilka endast reservationsvis har gjorts förslag om
anmärkning, kunna med konstitutionsutskottets eget begifvande
offentliggöras så godt som när som helst, om man läser tryckfrihetsförordningen
riktigt. Så var det med den saken.

Hvad själfva »Timmete» beträffar, så kommer väl detta att
snart nog blifva lika beprisadt som själfva det homeriska Troja,
från hvilket herr Kjellén för resten lär ha hämtat en liknelse.
Han talade nämligen om en sanningssägande person vid namn
Thersites, som i det akaiska lägret sade kungar och furstar bittra
saker och som, enligt Homeros, var »den fulaste man, som till
Ilion lände», och han tyckte, att jag var lik denne Thersites.
Jag tror nu icke, att det finnes något autentiskt porträtt af den
mannen; funnes det, så vore det ju mycket lätt att genom jämförelse
afgöra, om det vore jag eller "herr Agamemnon-Kjellén,
som mest liknar honom. Men då något sådant porträtt väl antagligen
icke finnes, så kan den saken icke afgöras.

Jag ber nu att i korthet få komma till själfva kärnpunkten
i föreliggande anmärkning, som ju är: »Timmele» eller »Timmelhed»?
Jag anser då, att byamännen och sockenmännen i
Timmelhed hafva rättighet att få behålla sitt hederliga by- och
sockennamn, men jag anser å andra sidan hela saken vara af
så obetydlig vikt och beskaffenhet, att konstitutionsutskottet icke
behöft göra någon affär af densamma eller föreslå någon anmälan
enligt § 107 regeringsformen. Med denna ståndpunkt
måste jag för min del, herr talman, yrka, att ärendet utan vidare
lägges till handlingarna.

Herr Persson i Tällberg: Herr talman! Herr Hammar lund

anmärkte, att, när Timmelheds byamän på kartorna skulle
eftersöka namnet på sin by, de icke där kunde finna detta, och
därför borde de stafva sin bys namn på det sätt Kungl. Maj:t
bestämt och som är lika med det på kartorna angifna. Men jag
undrar, om herr Hammarlund har rätt i det fallet, ja, det förefaller
mig rent af omöjligt, att han kan hafva det, ty det upplyses
i handlingarna, att namnet Timmelhed är infördt i jordaböckerna.
Då måste ovillkorligen namnet återgifvas på samma
sätt på landtmäterikartorna, på köpeafh and lingar och på inteckningshandlingar
rörande gårdar i den byn och den socknen. Det
finnes nog också, herr Hammarlund, andra kartor än dem, som
herrar skolmästare begagna, och dessa andra kartor äro för landtmännen
af långt större betydelse. Det är därför, som vi fästa
så stort afseende vid denna sak. Och det vill jag säga åt herr
Höjer, att dessa Timmelhedsbor visserligen få skrifva sin sockens

Lördagen den 16 Maj.

Sö N:o 02.

namn huru de vilja — och de hafva full frihet att göra det —
men hvad blir det då, herr Höjer, för reda och ordning i våra
lagfarts- och inteckningsförhållanden? Riksdagen har nyligen
fattat beslut om inrättande af ett jordregister. Det ligger därför
stor vikt på, att man håller strängt fast vid en viss namnbeteckning.
Det går icke för sig, att hvar och en skrifver som
han vill, utan byarna måste betecknas så noggrant som möjligt,
på det att man skall kunna identifiera de olika egendomsbitarne.
Detta är således icke så likgiltiga saker. Och med all aktning
för herr Höjer och hans kunskap om namn, hans litterära författarverksamhet,
hans verk om Sverige m. m., vill jag påpeka,
att man icke i allt kan acceptera herr Höjers uttal. Han är
den ende här i kammaren, som använder uttrycket »Råden» i
stället för Boden, och däri kan åtminstone icke jag följa honom.

Jag har kanske gifvit mitt första anförande en skämtsam
form, men herrarne förstodo väl, att bakom detta skämt låg ett
djupt allvar, och jag måste på det högsta beklaga, att herr statsrådet
och chefen för finansdepartementet icke vill taga hänsyn
till hvad de, som saken närmast rör, yttrat i frågan. Jag vet
icke någon annan råd, om Kungl. Maj:t och ortnamn skommittén
tänka fortgå på denna väg och icke vilja taga hänsyn till dem,
frågan närmast vederbör, än att Riksdagen drager in det anslag,
som Riksdagen beviljat för ändamålet.

Med herr Persson i Tallberg förenade sig herr Lindblad i
Närlunda.

Öfverläggningen var härmed slutad. Efter af herr talmannen
gifna propositioner å de därunder framställda yrkandena
lades ifrågavarande anmälan till handlingarna.

PunJcten 6:0).

Utskottet hade funnit den i protokollen öfver ecklesiastikärenden
den 27 mars 1907, n:o 24, och den 22 november 1907,
n:o 23, omförmälda regeringsåtgärden vara så beskaffad, att anmälan
därom borde göras hos Riksdagen.

Reservation både likväl afgifvits af herrar K. H. Blomberg,
T. A. Säve, G. F. Östberg, O. Berger, C. D. T. Uppström, S. Clason,
J. F. Nyström och O. M. Strömberg, hvilka ansett den i
punkten omförmälda regeringsåtgärden icke vara af beskaffenhet,
att den bort föranleda utskottet att därom hos Riksdagen göra
anmälan enligt § 107 regeringsformen.

Efter föredragning af utskottets anmälan yttrade:

Ang. fullbordad
granskning
af
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

N:o 6*2. 56

Ang. fullbor
dad granskning
af
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

Lördagen den 16 Maj.

Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Hammarskjöld:
Herr talman, mina herrar! Kammaren kan val
vara trött efter att i så många timmar hafva hört på så pass så litet
viktiga ärenden, som här förekommit, men jag nödgas likväl här
taga kammarens tid i anspråk ännu en liten stund.

Till en början kan jag icke neka, att det väckte hos mig
en viss tillfredsställelse, när jag läste konstitutionsutskottets anmärkning
mot mig, emedan denna anmärkning innebär ett indirekt
och sannolikt ofrivilligt förtroendevotum. Jag har under
det sista året inför Konungen föredragit omkring 3,000 ärenden.
Konstitutionsutskottet har sökt och letat med all flit, såsom
tillbörligt är, har infordrat ärenden i massa från ecklesiastikdepartementet
och har bland dessa 3,000 ärenden funnit något
att anmärka endast på det nu föreliggande. Som sagdt, jag
kan icke neka till, att jag tycker, att detta innebär ett indirekt
förtroendevotum; då måtte jag icke ha skött mig så illa.

Nu är det väl alldeles påtagligt, att när konstitutionsutskottet
kommit med denna anmärkning, så har detta berott därpå,
att utskottet tagit intryck af det besiktningsinstrument, som afgifvits
af intendenten för lifrustkammaren, och som i utskottets
betänkande finnes intaget. Och när man ser på detta, får man
verkligen den föreställningen, att här måste vara fråga om några
synnerligen svåra skador, söm tillfogats dyrbara vapen från statens
samlingar. Det må därför icke förtänkas mig, om jag något
redogör för den uppfattning, som icke endast jag, utan äfven
andra personer fått om skadornas verkliga beskaffenhet. Fördenskull
har jag själf för ett par dagar sedan besökt lifrustkammaren
och låtit intendenten förevisa för mig hvarje föremål,
mot hvilket anmärkning blifvit gjord, och påvisa hvarje därpå
befintlig skada. Men därjämte har jag erhållit till låns konceptet
till det protokoll, som förts vid den sista besiktningen öfver
dessa föremål, en besiktning, som företogs i närvaro af ett ombud
för kommittén för utställningen i Berlin. Jag skall icke
trötta kammaren med att uppläsa hela protokollet, utan jag skall
uppläsa endast hvad protokollet säger om de föremål, om Indika
i besiktningsinstrumentet säges, att de äro svårt skadade af rost.
Jag bör tillägga, att detta protokoll ännu icke är justeradt, och
att intendenten uttryckligen förklarat, att han vidhåller sitt omdöme
om föremålen. Vid denna slutliga besiktning hade kommitténs
ombud tillkallat en sakkunnig, en svärdfejare Björk, om
hvilken intendenten säger, att han, med erkännande af herr
Björks skicklighet såsom svärdfejare, icke kunde anse honom
sakkunnig vid behandlingen af museiföremål af här ifrågavarande
beskaffenhet. De olika synpunkterna bero således på, huruvida
man ser föremålen med museimannens ögon eller med en vanlig
sakkunnigs ögon.

I besiktningsinstrumentet står nu först om den allra första

67 N:o 62.

Lördagen den 16 Maj.

punkten n:o 1,246: »Svårt rostskadad, fläckad af oljefärg, äldre
lagning''uppbruten». Därom säger protokollet: »Konstaterades

rostfläckar på pipan, hufvudsakligen öfver kammaren. 1 läckarnä
ganska utbredda, men icke tydande på djupare inträngning, hvadan
herr Björk ansåg desamma kunna med stålkrats aflägsnas.

Oljefläckarna utan betydelse». „ , ,

Nästa punkt, n:o 1,247: Utbredda rostfläckar hufvudsakligen
öfver kammaren, dock ytliga, och tror herr Björk de kunna

aflägsnas med krats. , , .

N:o 3,244: Rostfläckarna mindre betydande, grunda, kunna

enligt herr Björks åsikt aflägsnas utan skada.

N:o 3,029: Rostskador af yngre datum kunde knappast upptäckas
Friherre Cederström förklarade, att »oskickliga försök»
betyder »icke skickliga», det vill säga, rengöringen hade skett
så att spår däraf kunde ses under form af kvarsittande vaselin,
hvilket icke vore allra lämpligaste ämne. Han förklarade dock
rengöring med vaselin vara att föredraga framför ingen ren -

Ang. fullbordad
granskning
af
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

g°niN:<f 1,341: Oljefläckarnaåstålpartierna,hvadandesammakunna
borttagas ’ utan minsta svårighet med nageln. Rostflackar å pipan
Eu del grundare afiägsnades af tillkallad arbetare med
olja'' och messingskrats. En något djupare minskades, men kunde
med dylik krats ej fullständigt aflägsnas. Herr Björk ansåg stalkrats
kunna aflägsna fläckarna samt utan skada för vapnet användas.
,, .

Ja, jag skall icke trötta kammaren genom att gå vidare i

detalj '' Åf”det anförda framgår dock, att den sakkunnige, som
måste anses vara sakkunnig i fråga om rostfläckar, har funnit
att fläckarna i allmänhet kunna utan svårighet aflagsnas. Vid
mitt besök i lifrustkammaren frågade jag intendenten: »Kunna
icke dessa fläckar tagas bort?» »Jo, det låter sig nog gorå»,
svarade han, »men vi vilja icke taga bort dem. Vi taga icke
heller bort några gamla rostfläckar.» — Det är att märka, att
på samtliga • gamla vapen finnas rostfläckar. — Men de taga
icke heller bort några nya rostfläckar. Och hvarför icke? Jo,
därför att dessa föremål anses vara historiska dokument; förändringar,
som inträffa med dem, fa därför icke utplånas, utan
de skola vara alldeles som förut. Tänk så bra det blir för konstitutionsutskottet
med dessa historiska dokument! Nu kan konstitutionsutskottet
visa t. ex. på Karl XI:s hundhalsband och
säga- »Här ha vi ett historiskt dokument, som visar, huru oskicklig
statsrådet Hammarskjöld var att sköta sitt ämbete.» Det blir

ju alldeles förträffligt. ,

Jao- tror verkligen, att genom hvad ]ag här anfört kan anses
vara konstatera^, att den skada, som vapnen lidit, verkligen
är minimal. Den skulle utan svårighet kunna afhjälpas. Och
från lifrustkammaren har det icke ens satts i fråga någon pen -

N:o 62. 58

Lördagen den 16 Maj,

ning af
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

för dessa skador Nu vill jag uttryckligen be.
?aa’ att ,med hvad jag har sagt har jag icke velat på ringaste
satt klandia eller kasta misstroende öfver det besiktningsinstrument,
som upprättats af lifrustkammarens intendent och som
finnes infördt i utskottets utlåtande. Han har sett på föremålen
med museimannens ögon och icke med den stora allmänhetens
och de sakkunniges ögon, som allmänheten kan använda, när
det icke gäller några andra skador än de, som bestå af dessa
fläckar, och att afgöra, huruvida dessa kunna borttagas eller icke.
Men intendenten säger, att man icke får taga bort fläckarna.
»Jag vill ka dem kvar», säger han. Hans besiktningsinstrument
är naturligtvis alldeles riktigt från hans synpunkt, och långt ifrån
att klandra honom, vill jag berömma honom för det utmärkta
sätt, hvarpå han vårdar samlingarna. Detta om själfva corpus
delicti.

Nu kommer jag till själfva frågan, huruvida det varit lämpligt
eller icke af mig såsom ledamot af regeringen att tillstyrka
utlåningen. Därom kan man naturligtvis ha'' olika meningar.
Jag ansåg det föreligga skäl att utlåna dessa föremål. Utskottet
åter anser, att tillräckliga skäl därtill icke förefunnos. De
skål, hvarpå^ jag stödde mig, voro hvad kommittén yttar i sin
ansökan: »Då det vore kommitténs sträfvan att till heder för
foster!ändet gorå den svenska afdelningen af ifrågavarande utställning
så mångsidig och representativ som möjligt, och då ett
urval af vapen från lifrustkammaren skulle vara af största värde
och betydelse för Sveriges representerande på vapenafdelningen»
etc.

Nu har utskottet sagt, att detta icke var något annat än eu
utställning af idrottsföremål och moderna handelsvaror. Mot
detta påstående strider dock det verkliga förhållandet, och hvad
kommittén äfven i sin skrifvelse omnämnt, nämligen:

»Då Tyskland äfvenledes anordnade en retrospektiv vapenutställning
och då det syntes utgöra ett nationellt och för lifrustkammaren
själf angeläget intresse att göra dess värdefulla samlingar
bättre bekanta i utlandet, syntes det kommittén, som om
detta. tillfälle att öka värdet af den svenska afdelningen af utställningen
icke borde försummas.»

Ja, som sagdt, det är ju härom striden egentligen rör sig, huruvida
jag härvid handlat lämpligt eller icke. Och därom kan man
hysa olika meningar.

Men låt nu vara, att det varit oklokt af mig att tillstyrka
en sådan utlåning, så vill jag fråga: »Har det varit grundlagsstiftarens
mening, att 107 paragrafen i regeringsformen skulle
användas för ett sådant ändamål som detta? ''Kan det anses
vara rimligt att i ett sådant fall vilja tillämpa en paragraf, som
stadgar såsom påföljd, att en ledamot af regeringen skall, på

59 N:o 62.

Lördagen den 16 Maj.

Riksdagens begäran, skiljas från sitt ämbete? Kan det vara Ang. fullbor rimligt

att begära något sådant för ett ärende sådant som

detta?» statsråds Nu

kan det väl sägas, att detta icke varit utskottets me- protokollen.
ning, utan dess mening bar endast varit att göra klart för veder- (Forts.)
börande statsråd, att man ogillar ett sådant sätt att gå till väga,
och att det icke bör vidare ifrågakomma. Men jag frågar ändock:
År det lämpligt, om man vill göra eu sådan anmälan
eller prickning, om man vill kalla det så, att då använda ett så
fruktansvärdt vapen, som 107 paragrafen i verkligheten utgör?

Det så kallade grundlagsbrott, som jag skulle hafva begått, det
är ju, att jag, i förlitande på, att de noggranna försiktighetsmått,
som blifvit föreskrifna, också skulle noggrant iakttagas,
har tillstyrkt föremålens utlåning i syfte att därigenom åstadkomma
ökadt anseende och intresse för vårt land, ett syfte, som
också vanns. Jag kan klandras för detta, och med den erfarenhet,
jag nu fått om vanskligheten af att lita på försiktighetsregler,
torde jag icke vidare komma att tillstyrka Kungl. Maj:t
något liknande.

Jag kan, som sagdt, klandras, men jag har icke gjort något,
som berättigar till den anklagelsen, att jag icke iakttagit rikets
sannskyldiga nytta eller att jag skött mitt ämbete oskickligt.

Mina herrar! Det var vidsynta män med statsmannavyer,
som skrefvo 1809 års regeringsform. Hade någon då kunnat
säga, att 99 år efteråt det komme att finnas ett konstitutionsutskott,
som komme att yrka ansvar på en ledamot af Kungl.

Maj:ts regering enligt § 107 regeringsformen för att han tillstyrkt
utlåning af några vapen och ett par hundhalsband, så är
jag öfvertygad om, att man skulle hafva förklarat, att sådant
vore alldeles otänkbart. Hvilka tankar och vyer, som föresväfvat
1908 års konstitutionsutskott, då det affattade sitt dechargebetänkande,
det vet jag icke. Dessa må ha varit än så lofvärda,
men ett är dock säkert, statsmannamässiga kunna de svårligen
kallas.

Friherre Bonde: Herr talman, mina herrar! Herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet har nyss utskrifvit
ett prästbetyg åt konstitutionsutskottet, däri utskottet frånkännes,
om också inte medborgerligt förtroende, så åtminstone i viss
mån medborgerliga dygder. Jag vill icke fästa mig vid huru
han i så bestämda ordalag frånkäude samtliga detta utskotts
medlemmar alla statsmannaegenskaper. Därom är naturligtvis
herr statsrådet själf mest kompetent att döma. Vi hafva flere
gånger i dag hört framhållas vikten och betydelsen af att hafva
en stark regering. Nu hafva vi också fått bevittna, att det likaledes
kan innebära eu viss förmån att hafva en glad regering,
därom har ej minst den representant för denna regering, som se -

N:o 62. 60

Lördagen den 16 Maj.

Ang. futtbor- näst yttrade sig, öfvertyga! oss, ty jag tager icke alla dessa
ning0/!/ '' uttryck, icke ens det sista, för fullt allvar. Jag tager det för ett
statsråds■ godmodigt skämt, då jag väl känner, att herr statsrådet Hamprotokollen.
marskjöld sällan förnekar sig att framkomma med ett sådant.
(Forts.) Vi få således icke taga uttalandet från statsrådsbänken på fullt
allvar.

Herr statsrådet började med att lofprisa sig själf för det
utmärkta sätt, hvarpå han förvaltat sitt ämbete. Jag ber att
till fullo få instämma i detta själfberöm och lofprisande. Det
är glädjande, att vi hafva en ecklesiastikminister, som på ett så
utmärkt sätt sköter sitt ansvarsfulla värf. Men konstitutionsutskottet
får väl icke därför helt och hållet åsidosätta sin plikt
att granska statsrådsprotokollen. Man kan ju blott konstatera,
att det är lyckligt, att vi icke funnit någon större anmärkning.
Herr statsrådet vet nog, hur det tillgår vid denna granskning,
nämligen att hvar och eu antecknar det, som han finner vara
anmärkningsvärdt, och sedermera granskar utskottet, om det är
skäl att omnämna det ena eller det andra. Det har framhållits,
att det är ett fruktansvärd! vapen, som nu användes mot statsrådet,
då anmälan sker efter § 107 regeringsformen. Vi veta
ju emellertid alla genom en lång erfarenhet, att det icke är så
farligt därmed. Här har åberopats 1809 års mäu, dessa klarsynta
män, i jämförelse med hvilka vi från 1908 i herr statsrådets
ögon framstå såsom fullständiga pygméer. Och det har
sagts, att denna paragraf omarbetats. Men det är icke nu för
första gången, som en sådan tillämpning sker. Vi hafva förut
hört, att redan för långliga tider sedan och så snart efter 1809
års reform som 1818 började den praxis, som nu fullföljes, att
använda § 107 regeringsformen på detta sätt. Det yttrades nyss,
att det kunde finnas skal, som tala för, att det skulle anordnas
något annat sätt att framdraga dylika ärenden, men det finnes
ju icke för närvarande. Vårt statsskick har ju sina särskilda
egendomligheter. Det har också, det måste man ju erkänna,
sina stora fördelar, och därför böra vi så litet som möjligt göra
rubbningar i detsamma. Vi hafva icke här samma utväg som
i andra länder, nämligen att, om man finner, att statsrådet fattat
ett beslut, som man anser vara på ett eller annat sätt oklokt,
man genom interpellation och därpå följande dagordning kan
få ett uttalande af Riksdagens åsikt om detta. Den utvägen har
icke den svenska Riksdagen. Interpellationer kunna visserligen
framställas, men de kunna icke föranleda någon dagordning och
således icke heller något bestämdt uttalande från Riksdagens
sida. Det enda medel, hvaröfver Riksdagen förfogar för att
uttala sig, om den anser, att den ena eller andra åtgärden eller
den ena eller andra principen, som gjort sig gällande, är olämplig,
är, att genom konstitutionsutskottets så kallade dechargebetänkande
sådana saker bringas under Riksdagens kännedom.

Öl N:o C2.

Lördagen den 16 Maj.

Vi hafva ju att med glädje konstatera, att hvad vi åsyftat Ang. /mMwmed
denna punkt redan är vunnet, då nämligen statsrådet själf an^a£f
förklarat, att han för framtiden nog skulle vara försiktigare, och statsrddsdet
är ju allt hvad vi vilja. Vi hoppas ingenting annat, än att protokollen.
herr statsrådet vid ett annat tillfälle skall iakttaga större för- (Forts.)
siktighet, då en framställning liknande den om Berlinerutställningen
en annan gång göres, och det löftet hafva vi fått af honom.
Jag är ju ock öfvertygad om, att äfven den nästföregående
anmärkningen, hvilken visserligen utan vidare lades till
handlingarna, haft åsyftad verkan, och jag är öfvertygad om,
att hela landet skall få den öfvertygelsen, att hvad som därmed
åsyftats vunnits, eller att herr statsrådet och chefen för finansdepartementet
hädanefter är försiktigare, då det gäller att förändra
namn på orter, och icke för mycket ringaktar de däraf
intresserades mening. Detta är allt hvad man önskar med afseende
på dessa ärenden, och således kan man vara mycket belåten
därmed, men jag skall dock bedja att här få göra några
tillägg.

Herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet lät
komma till kammarens kännedom ett besiktningsinstrument,
som skulle hafva tillkommit efter det denna anmärkning blifvit
gjord, och hvilket skulle stå i uppenbar strid med det af intendenten
för lifrustkammaren förut upprättade besiktningsinstrumentet.
Däraf framgår, att den besiktningsman, som då tillkallades,
skulle funnit ifrågavarande skador mindre betydelsefulla.
Äfven jag hade den förmånen att taga del af det sist
upprättade besiktningsinstrument i koncept och kan således göra
citat därur. Jag kan därför komplettera herr statsrådets anförande,
men jag vill dock icke yttra mig om, huruvida skadorna
voro af större eller mindre betydelse, ty det gör litet till saken;
det var dock en massa föremål och icke, såsom herr statsrådet
med förvånande ringaktning uttalade sig, blott några vapen och
hundhalsband, som utlämnades till Berlin. Jag vill endast framhålla
den erinran, som intendenten för lifrustkammaren fogat till
detta besiktningsinstrument. Han framhåller nämligen, att han
visserligen erkänner, såsom herr statsrådet ock påpekade, att den
besiktningsman Björk, som blef tillkallad, är'' känd för att vara
en synnerligen skicklig svärdsfejare och skicklig i sitt yrke, men
att han dock icke kan anses såsom någon museiman och därför
icke hade de egenskaper, som fordras för att bedöma dessa föremål
ur deras värde såsom historiska dokument, utan endast såsom vapen
i allmänhet. Att rostfläckar kunna tagas bort, har af honom
framhållits, men det är naturligtvis, det måste ju hvar och en inse,
helt olika, då det gäller ett nytt vapen eller gamla dyrbara troféer.
Föreståndaren för lifrustkammaren har därför också afgifva
sin protest mot att besiktningen endast förrättades af denne
yrkesman och att icke någon museiman därvid fick vara när -

N:o 62. 62 Lördagen den 16 Maj.

Ane, fullbor- varande, utan deri ende, som därvid representerade lifrustkamningZf
mare?> var chefen för densamma, och han betraktades såsom
statsråds- Part i målet. Intendenten Cederström anför, att han protesterat
protokollen, emot, att kommitterade för utställningen genom att få utse herr
(Forts.) Björk till sitt ombud vid inventeringen fått en s. k. sakkunnig
på sin sida, medan lifrustkarnmaren ej af Kung!. Maj:t erhållit
tillstånd att få tillkalla en opartisk museisakkunnig.

Jag har velat framhålla detta, ehuru, hvilken betydelse den
sista besiktningshandlingen än må hafva, denna fråga ej hufvudsakligen
gäller, huruvida dessa föremål blifvit mer eller mindre
skadade — att de blifvit i viss mån skadade, förnekas icke ens
af den nyssnämnde tillkallade sakkunnige — utan här gäller
trägen, huruvida det kan anses vara klokt handladt att utlämna
så dyrbara föremål till en utställning af ifrågavarande art. Utställningen
var ju eu turist- och idrottsutställning. Det var en
enskild utställning, som hufvudsakligen afsåg att "bringa till allmän
kännedom, hvilka åtgärder, som blifvit gjorda i olika länder
för att befordra idrotts- och turistväsendet och äfven att
lämna fabrikanterna tillfälle att visa, hvad de i den vägen kunde
prestera. Att inom Tyskland en retrospektiv utställning ägde
rum, är en annan sak, ty där funnos sakerna på platsen och
kunde öfvervakas af vederbörande utställare. Men det är helt
olika, då det är fråga om att sända dylika föremål till ett annat
land och att skicka dem så pass lång väg som härifrån till
Berlin.

Hvad konstitutionsutskottet särskildt funnit anmärkningsvärd!
i denna fråga är, att detta regeringens beslut blifvit fattadt så
absolut i strid mot vederbörandes afstyrkande. I de handlingar
i ärendet, som finnas, har icke allenast föreståndaren för lifrustkammaren
utan äfven nordiska museets nämnd, i hvars vård
dessa saker af staten öfverlämnats, uttryckligen afstyrka att de
skulle sändas till Berlin. Det är visserligen sant, att man däremot
kan invända, att det är märkvärdigt, att nämnden, på
samma gång som den afstyrker framställningen, likväl framhåller
de försiktighetsmått, som borde vidtagas, därest utlämnandet
medgåfves. Men detta beror uteslutande på uttrycken i den
skrifvelse, hvarigenom Kungl. Maj:t infordrat museinämndens
uttalande. Kungl. Maj:t anbefallde nämligen nordiska museets
nämnd att »skyndsamt inkomma med underdånigt utlåtande i
ärendet och därvid, efter samråd med föreståndaren för lifrustkammaren,
lämna specificerad uppgift å de föremål, som, därest
Kungl. Maj:t med anledning af den underdåniga framställningen
skulle anse en utlåning böra medgifvas, kunde därvid ifrågakomma,
med angifvande för hvarje föremål af det penningbelopp,
för hvilket detsamma vid utlåning borde försäkras, samt de villkor
i öfrigt, som vid utlåning borde föreskrifvas».

Lördagen den 16 Maj.

63 N:o 02.

Nämnden hade således ingenting annat att göra än att inkomma
med uppgift på dylika nödiga försiktighetsmått.

Således framgår alldeles otvetydigt, att såviil föreståndaren
för lifrustkammaren som denna nämnd afstyrkt utlåningen.
Nordiska museets nämnd kunde ju icke motsätta sig detta, då
det var statens egendom det gällde — hvilken endast och allenast
är öfverlämnad till denna nämnds vård. Nämnden kunde således
icke förbjuda, den kunde endast framhålla de vådor, som
voro därmed förknippade. Det är det, som utskottet bär funnit
vara det allra anmärkningsvärdaste, att icke dessa erinringar
hafva utaf vederbörande departementschef blifvit tillräckligt beaktade.

Jag vill icke längre uppehålla mig vid denna fråga, utan
anser mig vara till freds — och jag är öfvertygad om, att
samtliga mina kamrater i konstitutionsutskottet äfven äro det —-med det slut, till hvilket herr statsrådet, efter sitt för öfrigt
skämtsamma anförande, kom, nämligen att han skall akta sig
att göra om det. Detta är allt hvad vi önskat vinna,''och därför,
herr talman, har jag icke något annat yrkande att göra, än att
denna anmälan måtte läggas till handlingarna.

Herr Warburg: Herr talman! Det skall icke falla mig in
att ingå på den svåra grundlagsfråga, som äfven i denna sak
blifvit debatterad, utan jag skall endast erinra om, att man icke
alltid har varit af den uppfattningen, att icke jämförelsevis
mindre anmälningar kunna förekomma med åberopande af § 107
regeringsformen, till och med mot en afgången ledamot af statsrådet.
Jag vill erinra om, att herr ecklesiastikministerns företrädare
i fjol, oaktadt han då var afgången, från flertalet af
Första Kammarens ledamöter i utskottet — ja, till och med af
utskottets flertal — fick anmälan enligt 107 paragrafen.

Må vara, att på herr statsrådets blanka sköld denna anmälan
endast är en liten rostfläck, så är denna rostfläck i alla fall för
den, som intresserar sig för Sveriges historiska och konstnärliga
minnen och för Sveriges kultur, icke alldeles oviktig. Och ur
denna synpunkt ber jag, herr talman, då jag redan på ett tämligen
tidigt skede af denna frågas historia hade tillfälle att sätta
mig in i den, att få yttra några ord.

Man måste göra sig den frågan: till hvilket ändamål utlånades
dessa staten tillhöriga värdefulla historiska och konstnärliga
minnen? Var detta ändamål af den beskaffenhet, att staten
borde utsätta sig för den risk, som alltid ligger i att utlåna värdefulla
föremål utanför landets gränser, ja, till och med inom ett
lands gränser, ifall de omhänderhafvas af personer, som icke
hafva förstånd att sköta sådana saker? Jag frågar: för hvilket
ändamål utlånades en värja med fästet med rik guldlinläggning
och klinga, förfärdigad af en berömd toledokonstnär, och som

Anti. fullbor
dad granskning
af
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

N:o 62. 64

Lördagen den 16 Maj.

Ang. fullbordad
granskning
af
statsrådsprotokollen.

(Ports.)

tillhört rikskansleren Axel Oxenstjerna, till en turist- och sportutställning
i Berlin? För b vilket ändamål utlånades en dyrbar
bössa, förfärdigad i Augsburg af en utaf dess mest berömda
konsthandtverkare, med stocken belagd med sköldpadd och silfverbeslagen,
hvilken bössa var en gåfva från fältmarskalken friherre
Gustaf Persson Banér till Karl XI, till Tyskland? Har icke Tyskland
själf tillräckligt med Augsburgerarbeten, utan att vi behöfva
skicka ut våra briljanta saker, för att de skola förevisas på en
sådan utställning? Jag skulle kunna fortsätta. Jag frågar, hvarför
skulle en värja med fästet rikt orneradt och belagdt med rikt
graveradt och emaljeradt förgylldt silfver, som tillhört Gustaf
II Adolf, göra en tur till Tyskland för att där förgylla eu turist- .
och sportutställning? Det är detta, mina herrar, som jag vill
lägga vikten på — att ändamålet icke i något afseende stod i
förhållande till de föremål, som blifvit utlånade. — Nu har i
statsrådsprotokollet åberopats hvad denna turistutställnings ombud
eller förtroendemän hafva anfört. De säga, att äfven Tyskland
hade anordnat en retrospektiv vapenutställning. Ja, det
var Tyskland i sin goda rätt att göra, om det hade lust därtill.
Men icke var det väl något skäl, att Sverige till denna utställning
— som icke var en retrospektiv vapenutställning — skulle
utlåna historiska föremål? När utställningskommittén yttrar, att
för lifrustkammaren själf det skulle vara ett angeläget intresse
att göra dess värdefull samlingar bättre bekanta i utlandet, så
tycker man väl ändå, att lifrustkammarens egen målsman borde
hafva större vitsord om hvad som kan vara af intresse för lifrustkammaren
än en person, som rakt icke har med den saken att
göra. Nu har herr statsrådet anmärkt, att det icke är några så
farliga skador, som skett. Jag är icke tillräckligt fackkunnig för
att kunna yttra mig, huruvida dessa rostfläckar och särskilt
den del, som blifvit bortbruten och kommit bort på ett dyrbart
vapen, har så mycken betydelse, som naturligtvis lifrustkammarens
intendent, hvilken med kärlek ser på de föremål, som äro
honom anförtrodda, tillägger detta. Men jag måste säga, att jag
kan icke finna, att man har rättighet att uppställa mot hvarandra,
med ett visst underkännande, museimannens uppfattning
mot den stora allmänhetens uppfattning. Ty, mina herrar, det
var inga föremål, som tillhörde den stora allmänheten, utan det
var museijöremål, och med afseende å museiföremål har naturligtvis
en museiman vitsord. Jag kan heller icke underlåta att förvåna
mig öfver, att det statsråd, som är den högste representanten
för vår kultur, och under hvilken alltså museerna sortera,
icke finner, att museimannens vitsord här bör få gälla. Skadorna
må hafva varit hur minimala som helst, så ha de dock varit
skador. Och den uppfattningen bör icke få göra sig gällande,
att man skall låta saker så förfaras. Detta innebär, såvidt jag
förstår, brist på historisk känsla. I alla fall, äfven om det icke

65 N:o 62.

Lördagen den 16 Maj.

både förekommit den allra ringaste skada, så förefaller det mig, Ang fullborsom
statsrådet borde hafva funnit en varning uti hvad nordiska
museets nämnd framhöll om den oerhörda eldfara, som dessa statsrådsföremål
voro utsatta för, då de voro ställda bredvid eu stor dio- protokollen.
ramabild, framställande ett svenskt vinterlandskap, där snön åter- (Forts.)
gafs med bomull, hvartill kom, att omedelbart bakom denna i
hög grad eldfarliga bild kmematografföreställningar voro afsedda
aftvaga rum — »Indika kinematografbilder säkerligen i långt högre
grad än lifrustkammarens eventuella utställning komme att höja
utlänningarnas intresse för vårt land», säger nordiska museets
nämnd något spydigt. Ja, det är verkligen, om jag må begagna
ett något vulgärt uttryck, så, att lyckan har varit bättre
än förståndet, då vi öfver hufvud taget fatt tillbaka dessa föremål.

Ty de hade mycket väl kunnat brinna upp därute. Och jag
kan icke inse, att det gör den allra ringaste skillnad, att de icke
så hafva gjort, utan att vi fått tillbaka dem hela och färdiga.

I det afseendet må det vara tillåtet att åberopa, att ingen vet,
hvilken risk de kunna hafva varit utsatta för. Det är lyckligt,
att det icke blifvit värre, än att några af de dyrbara historiska
föremålen blifvit något litet skadade, innan vi fått dem tillbaka.

Det hade mycket väl kunnat hända, att de stannat i askan på
Berlinerutsällningen.

Till slut skall jag tillåta mig att säga, att, om nordiska
muséets nämnd, som visserligen icke är någon statsinstitution,
men som fått sig uppsikten öfver lifrustkammare anförtrodd,
om denna nämnd, säger jag, al herr statsrådet icke vant tillräckligt
betrodd, om herr statsrådet icke hyst tillräcklig tilltro
till dess omdöme, så är det ägnadt att förvåna, att, när nämnden
så bestämdt afstyrkte utlåningen, icke någon af de myndigheter,
som Kungl. Maj:t i andra fall brukar tillfråga, då det gäller
konstnärliga eller historiska föremål, i detta fall blifvit tillspord;
exempelvis nationalmusei konstnämnd, under hvilken förut lifrustkammaren
sorterat, eller kungl. vitterhets-, historie- och antikvitetsakademien,
hvilken, enligt hvad jag månatligen har tillfälle
att erfara, får yttra sig äfven om historiska bagateller, då
det nu gällde den ganska viktiga frågan, om värdefulla historiska
föremål skulle skickas utanför landets gränser. Jag tror, att
många frågor, som remitteras till historie- och antikvitetsakademien,
äro af mycket ringare historisk betydelse än denna.

Då nu herr statsrådet förklarat, att han för framtiden skall
vara mera försiktig, så är detta glädjande, och man får hoppas,
att äfven hans efterföljare skola taga lärdom af detta, så att för
framtiden historiskt och konstnärligt värdefulla föremål icke, på
grund af inflytande från det på högre håll synnerligen mäktiga
sportintresset, få flacka omkring såsom reklam för sportsmän
och turister.

Andra Kammarens Prof. 1908. Ko 62.

o

N:o 62. 66

Lördagen den 16 Maj.

il\^rvrka^eerr talman’ JaS ber att få föreaa i friherre Bondes

ning af ''
statsrådsprotokollen.
Vidare anfördes ej. Punkten lades till handlingarna
(Forts.)

Punkten 7:o).

Slutligen hade utskottet ansett det ärende, hvarom förmäldes
uti protokollet öfver ecklesiastikärenden den 26 juli 1907, n:o 24,
vara af beskaffenhet att böra för Riksdagen anmälas.

Vid denna punkt hade reservationer afgifvits af:

.. herrar K. It. Blomberg, E. H. Behm, T. A. Säve och G. F.
Östberg, hvilka ansett den i punkten omförmälda regeringsåtgärden
icke vara af beskaffenhet, att den bort föranleda utskottet
att därom hos Riksdagen göra anmälan enligt § 107 regeringsformen; herr

S. Clason, samt

herr C. B. T. Uppström mot utskottets motivering.

Sedan punkten föredragits, begärdes ordet af

Herr statsrådet Hederstierna, som yttrade: I denna punkt,

där anmärkning blifvit framställd mot mig, ber jag att få angifva
skälen för Kungl. Maj:ts beslut. Detovar ett skolrådsval, som
skulle företagas å kyrkostämma med Åkerby församling under
ärkestiftet. 16 personer voro närvarande. Vid valets förrättande
försummade valförrättaren till en början att anteckna antalet
fyrk på de afgifna röstsedlarna. Vid slutet af valet blef felet
upptäckt; och å de sista valsedlarna var anteckning gjord om
fyrktalet. När valförrättaren sedermera skulle bestämma, huru
valet hade utfallit, ansåg han, ätt han icke kunde taga hänsyn
till de röstsedlar, som icke innehöllo någon anteckning om fyrktalet.
13 röstsedlar blefvo därför af honom kasserade, af de
återstående hade två röstsedlar, representerande tillhopa 186 fyrk,
innehållit allenast namnet Johansson — det skulle väljas två
skolrådsledamöter — och den återstående, tredje röstsedeln, med
åtecknadt röstvärde af 115 fyrk, upptog namnen Wahlström och
Hjelmstedt. De 13 andra röstsedlarna hade alla upptagit Johanssons
jämte en annan persons, Carlssons, namn. Valförrättaren
kasserade, som sagdt, dessa 13 röstsedlar, och han fann Johansson
vald med 186 röster, och sedermera, för att få den andra skolrådsledamoten
vald, anställde han lottning mellan Wahlström
och Hjelmstedt, hvarefter han förklarade Wahlström vald med
115 fyrk. Således förklarades, enligt valförrättarens åsikt, majori -

67 N:o (>-.

Lördagen den 16 Maj.

tetens man Johansson vald. Öfver detta beslut fördes icke talan
af någon af majoritetens män. De voro belåtna med att Johansson
och Wahlström blifvit nämnda. Men däremot var afgifvaren af
röstsedeln å 115 fyrk, en skollärare, vid namn Forslund, missnöjd.
Han sade, att det var galet att förklara Johansson vald.
De två röstsedlarna, representerande 186 fyrk, som lydde på
Johansson, innehöllo endast ett namn, men det skulle väljas två
personer. Dessa röstsedlar borde alltså hafva kasserats. Således
återstod blott de två namn, på hvilka den återstående röstsedeln,
som var Forslunds, lydde. När målet utställdes till förklaring
af församlingen, så ansåg denna, att valet var oriktigt, och påyrkade
på det bestämdaste, att valet skulle göras om. Denna
åsikt omfattades också af domkapitlet. Det sade, att det var
oriktigt förfaret af valförrättaren, och upphäfde hela valet samt
återförvisade det till nytt val. Så klagade skolläraren hos Kungl.
Maj:t och sade, att det var icke alls hans mening, att det skulle
blifva nytt val, utan endast att vederbörande skulle pröfva,
huruvida Johansson skulle anses vald eller icke. Man hade icke
rättighet att komma med andra yrkanden än dem, som framställts
i besvären. Kungl. Maj:t förklarade, enär klagan om upphäfvande
af berörda kyrkostämmobeslut på den af domkapitlet
anförda grund icke blifvit inom laga tid förd, samt domkapitlet
vid sådant förhållande icke ägt att ingå i pröfning af skälet för
valets upphäfvande, och de två valsedlar, som innehållit endast
namnet Johansson, voro — då valet afsett två ledamöter i skolrådet
— ogiltiga, samt alltså giltiga röster afgifvits allenast å
Wahlström och Hjelmstedt, —- med upphäfvande af domkapitlets
utslag, förutom Wahlström, Hjelmstedt vara i stället för Johansson
vald till skolrådsledamot.

Härom säger konstitutionsutskottet, att detta Kungl. Maj:ts
beslut ju alldeles uppenbart för till synnerligen betänkliga konsekvenser.
Utskottet säger: Vid en valförrättning afgifvas 10,000
röster å A och 9,000 röster å B; af såväl A:s som B:s röster
hafva 2,000 varit kassabla. B:s anhängare klaga och yrka, att
de å A afgifna 2,000 rösterna måtte kasseras och B förklaras
vara vald. Så komma A:s anhängare med förklaring och säga,
att B:s 2,000 röster skola också kasseras, och då skulle fortfarande
A vara vald. Nej, skola myndigheterna då säga, det går icke
för sig, ty om ni velat ha B:s 2,000 röster kasserade, skulle ni
ha klagat i laga tid; men som ni nu icke gjort det, kan icke
något afseende fästas vid denna del af framställningen, utan afseende
kan blott fästas vid .yrkandet, att A:s 2,000 röster skola
förklaras kasserade, och alltså skall B anses vald. Nu säger
konstitutionsutskottet, att en sådan tillämpning af hithörande
bestämmelser är alldeles för formell och, hvad värre är, står
fullkomligt i strid med''25 kap. 7 § rättegångsbalken, som säger:
»Ändå att part ej fullföljt talan mot underrätts utslag, äger han

Ang. fullbordad
granskning
af
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

N:o 62. 68

Lördagen den 16 Maj.

Ang. fullbor- att till bemötande af vederpart^ ändringssökande påkalla pröfdad.
Spansk- njng af beslut i fråga, som rättegången rörer och ej må genom
statsråds- särskild klagan fullföljas.» Nu skulle jag vilja säga, att jag kan
protokollen, till fullo instämma med utskottet i hela dess resonemang i
(Forts.) detta fall, utom i det väsentliga afseendet, att Kungl. Maj:ts
beslut i denna sak icke alls innehåller hvad utskottet läst i detsamma.

Jag skall be att få belysa saken med ett exempel. A stämmer
B och yrkar att af B utfå 10 kronor. Under rättegången gör
B en massa invändningar, jäfsanmärkningar o. s. v., som blifva
ogillade, och det slutar med, att häradsrätten icke fullt bifaller
käromålet, men dömer B att betala 5 kronor. Därmed är B
nöjd och fullföljer icke saken. Men A klagar och vill fortfarande
ha ut sina 10 kronor. Då kommer B med förklaring,
och därvid får han enligt 25 kap. 7 § rättegångsbalken framföra
alla de jäfsanmärkningar, som han gjort gällande vid häradsrätten;
han får naturligtvis göra hvad han kan för att försvara
den position, som han kommit att intaga genom häradsrättens
utslag, den nämligen, att han endast skall betala 5 kronor ■—
den positionen får lian med öfverklagande af förut fattade beslut
på allt möjligt sätt försvara, men hvad han icke får göra, hvad
enligt 25 kap. 7 § rättegångsbalken alldeles icke är tillåtet är
att uti sin förklaring också draga in frågan om de 5 kronor,
som han ådömts att betala. Herrarne förstå, hvad jag menar.
B får framföra hvilka skäl han vill, men endast till bemötande
af ändringssökandens påståenden. Han får försöka att på allt
möjligt sätt försvara den situation, som uppstått genom häradsrättens
mot honom laga kraft vunna utslag, men han får icke
efter besvärstidens utgång komma och säga: jag vill nu, när
motparten klagar, blifva fri från de 5 kronor, som jag blifvit
dömd att betala. Den saken har ju nämligen redan vunnit
laga kraft.

Så förhåller det sig äfven i detta speciella fall. Hurudan
var situationen? En skollärare besvärade sig öfver ett val af
skolrådsledamöter. Församlingens icke klagande medlemmar afgåfvo
med anledning däraf förklaring. Jämlikt 25 kap. 7 §
rättegångsbalken fingo de däri framställa alla möjliga yrkanden
och alla möjliga påståenden för att försvara valets utgång, hvilken
blifvit den, att en af majoritetens män, Johansson, blifvit vald
jämte en af den nyssnämnde skollärarens kandidater. Men i
förklaringarna fingo icke framställas några nya yrkanden eller
några yrkanden i afseende å sådana saker, som redan vunnit
laga kraft. Yrkande fick således icke framställas därom, att
valet skulle göras om. Hvad hade blifvit följden, om så skett?
Jo, jag tager för gifvet, att de 13, som röstade på Johansson
och Carlsson, hade vunnit, och således hade skolläraren genom
sin egen klagan åvägabragt den situationen, att oaktadt från

69 N:o 62.

Lördagen den 16 Maj.

början en af hans kandidater blifvit vald, skulle båda lians män Ang. fMborha
fallit igenom vid det nya valet. _ aning af

Jag tror icke, att herrar jurister här i kammaren skola statsrådskunna
påstå, att icke min tolkning af 25 kap. 7 § rättegångs- protokollen.
balken är den riktiga. Nu säga emellertid herrarne: det må så (Forts.)
vara, att vi måste erkänna, att denna tolkning är juridiskt riktig,
men i den administrativa rättsskipningen får man icke vara allt
för formell; det hade ju varit i sin ordning, att, när eu sådan
försummelse ägt rum som i detta fall, församlingen blifvit i tillfälle
att göra om valet. Jag vill då säga herrarne, att inom den
administrativa rättsskipningen få vi oupphörligt sätta oss öfver
de processuella formerna; det förekommer fall, där man måste
säga: ja, detta är ju galet enligt strängt processuella regler, men
det få vi blunda för. Men hvarför gjorde man icke så äfven i
detta fall? Jo, därför att det är riskabelt att börja på att
tumma på en valförrättning, som vunnit laga kraft. Valförrättningens
helgd måste man söka att upprätthålla. Tillåta icke de
juridiska och processuella reglerna, att en administrativ myndighet
tummar på en valförrättning i ett visst afseende, då skatt denna
administrativa myndighet också låta bli att tumma på valförrättningen.
Man ser i detta konstitutionsutskottsbetänkande oupphörligt,
huru rädda herrarne äro, för att något visst fatt skatt
bli ett prejudikat, och jag är också den förste att erkänna, att
prejudikat kunna ha en stor fara med sig. Men just ur den
synpunkten tror jag, att man bör vara rädd för att här skapa
ett sådant prejudikat, som herrarne vilja ha fram. Jag medgifver
gärna, att, hvad detta speciella fatt beträffar, det naturligtvis
icke är angenämt, att skolläraren ensamt tillsatte de två skolrådsledamöterna,
men jag tycker ändock, att den olägenheten är
mindre, än om Kungl. Maj:t skutte ha slagit in på den bogen
att tillerkänna de administrativa myndigheterna etter sig själf
rättighet att tumma på en valförrättning, som faktiskt hade
vunnit laga kraft i alla andra afseenden utom i det af klaganden
berörda.

Innan jag slutar, må det tillåtas mig att göra eu vördsam
förfrågan och hemställan titt konstitutionsutskottet. Då jag det
gör, är det ingalunda därför, att jag på något sätt känner mig
missnöjd öfver att det blifvit så många anmärkningar mot dessa
statsrådsprotokoll — tvärtom har det för mig varit ett särskildt
nöje att få för kammaren utveckla de skäl, som legat bakom
Kung]. Maj:ts beslut i de frågor, där dessa beslut af utskottet
klandrats — men jag är rädd för, att konstitutionsutskottet i
år mer än något konstitutionsutskott förut fortsatt på en väg,
som är farlig. Det är konstitutionsutskottets skyldighet och
rättighet att granska statsrådens sätt att förvalta sina ämbeten.
Konstitutionsutskottet har att antingen åtala statsrådets medlemmar
efter § 10G regeringsformen, etter ock att enligt dess §

N:o 62. 70

Lördagen den 16 Maj.

Mig fullbor-107 gorå en anmälan mot hela deras ämbetsförvaltning. Det
ning^af är mot statsrådets personer, som konstitutionsutskottet jämlikt
statsråds- grundlagen skall rikta sina anmärkningar. Det framgår emellertid
protokollen, af derå punkter i det föreliggande utskottsbetänkandet, att ut(Forts.
) skottet icke precis vill säga, att vederbörande statsråd i den
eller den frågan visat en sådan oskicklighet, att utskottet fördenskull
vill göra anmälan enligt § 107, men att vederbörande
statsråd i den förevarande frågan tillrådt ett beslut, som utskottet
anser vara farligt och hvilket utskottet icke vill ha fastslaget
såsom ett prejudikat för framtiden, hvarför det gör anmälan
därom. Konstitutionsutskottet har således gått ifrån den regeln
att endast rikta anmärkningar direkt mot en statsrådsledamot,
och faktiskt har utskottet satt sig såsom en öfverdomstol öfver
Kungl. Maj:t beträffande ett visst ärendes afgörande. Det var
ju under frihetstiden på det sättet, att om man förlorade hos
Kungl. Maj:t, så klagade man hos Riksdagen, och Riksdagen tog
upp saken såsom besvärsmål och gaf Kungl. Maj:t orätt och
tillerkände parterna, hvad den tyckte, att de skulle ha. Ja,
detta kan icke komma i fråga nu; saken är afgjord i och med
det, att Kungl. Maj:t fattar sitt beslut. Men konstitutionsutskottet
säger i alla fall, att detta var oriktigt gjordt enligt dess
åsikt och att Kungl. Maj:t icke borde ha fattat ett sådant beslut,
samt att utskottet hoppas, att Kungl. Maj:t skall låta bli att
göra på samma sätt en annan gång. År detta dock icke en tendens
hos konstitutionsutskottet att på detta sätt vilja sätta sig såsom
en öfverdomstol öfver Kungl. Maj:t? Utskottets anmärkningar
äro, såsom jag nyss sade, icke riktade mot statsråden själfva,
utan mot beslutet i och för sig; det är icke alls af någon personlig
anledning, som anmärkningarna gjorts. När man såsom
jag är satt att ständigt ha sin uppmärksamhet fäst på lagarnes,
särskildt grundlagarnes, helgd, blir man litet rädd, när man
gifver sig in på vägar, som enligt ens egen åsikt åtminstone
icke äro af grundlagen utstakade. Det ligger en fara för vår
samhällsordning i att gifva sig ut på vägar, som grundlagen icke
tillåter eller af ser.

Vidare anförde

Herr af Callerholm: Herr talman! I anledning af hvad

herr statsrådet senast anförde, anser jag mig här icke behöfva
göra annat än en erinran om att den väg, som af konstitutionsutskottet
nu är använd, är densamma, som af utskottet användts
sedan inemot 90 år tillbaka. Utskottet har allt mer och mer
funnit, att det är en brist i vår grundlag, att ett påpekande af
saker rörande själfva regeringssättet, som synas särskildt anmärkningsvärda,
icke kan ske på annat sätt än genom en hemställan

Lördagen den 1C Maj.

71 N:o 02.

om anmälan enligt § 107 regeringsformen. Det har många gånger
uttalats, att önskemål i åtskilliga hithörande afseenden skulle
kunna framställas utan att behöfva stå i förening med en sådan
anmälan. Men då grundlagen icke tillåter detta, har det icke
funnits någon annan möjlighet för utskottet än att förfara på
sätt, som nu skett. Att någon slags regeringslystnad eller maktlystnad
därvidlag drifvit utskottet, det kan jag försäkra icke är
fallet — det har legat så långt ifrån utskottet som möjligt. Men
i ett ärende af just den beskaffenhet, som det nu förevarande, är
det så, att utskottet funnit anmärkningsvärdt, att en synnerligen
formell uppfattning gjort sig gällande hos Kungl. Maj:t. Det är
ju så, att man föreställer sig, att de skarpa formerna finnas hos
domstolarna, medan däremot den mera fria pröfningen ligger
hos Kungl. Maj:t. Man har ju sedan århundraden tillbaka känt
och talat om storheten just i att hvarje svensk undersåte kan
vända sig till Konungen för att få sin reella rätt trots former
och dylikt. Nu har det emellertid allt mer och mer gått därhän,
att pröfningen hos Kungl. Maj:t blifvit också den en pröfning i
formerna.

När jag hörde herr statsrådets verkligen mycket goda försvar
för den starkt formella pröfning, som detta ärende erhållit
hos Kungl. Maj:t, kunde jag icke hjälpa, att jag greps af en
mycket stor belåtenhet. Saken är nämligen den, att jag varit
en varm förkämpe för den nya domstol, som vi väl nu snart
skola få, nämligen den så kallade regeringsrätten. Jag har emellertid
från många håll hört uttalas fruktan för denna blifvande
domstol, i det man sagt, att nu veta vi, att vi hos Kungl. Maj:t
få våra ärenden pröfvade enkelt och lätt; där få vi vår rätt utan
vidare former och omständigheter, men skola nu de administrativa
målen tvingas in under domstolsformernas stränga pröfning,
blir det något helt annat än förut — då komma vi in under
formerna och då få vi icke den rätt, som vi hoppats kunna få
hos Konungen. Nu ha herrarne själfva hört och sett, huru strängt
formell pröfningen är hos Kungl. Maj:t, hurusom den är så
strängt formell, att den icke kan tänkas blifva strängare hos den
nya administrativa domstolen, kanske snarare något mindre sträng,
då den torde komma att lämpa sig efter former, som äro vidare
än de, som här följts hos Kungl. Maj:t.

Herr talman! Jag ber att få hemställa, att den nu föredragna
punkten måtte läggas till handlingarna.

Ofverläggningen var härmed slutad. Ifrågavarande anmälan
lades till handlingarna.

Ang. fullbordad
granskning
af
statsrådsprotokollen.

(Forts.)

N:o 62.

72

Lördagen den 16 Maj.

Om ändring
af 4 § tryckfrihetsförordningen.

§ 2.

A föredragningslistan fanns härefter upptaget konstitutionsutskottets
utlåtande, n:o 17, i anledning af väckt motion om ändring
af 4 § tryckfrihetsförordningen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till utskottet hänvisad
motion, n:o 9, hade herr K. J. Warburg hemställt, att sådana
ändringar vidtoges i tryckfrihetsförordningen, ,4 § mom.
1, 2, 3, 5, att i stället för »chefen för justitiedepartementet» måtte
insättas justitiekanslern.

Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte, med anledning af
herr Warburgs förevarande motion, i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda, huruvida och i
hvilken mån justitieministern borde befrias från den honom för
närvarande åliggande skyldigheten att öfvervaka skrifters allmängörande,
samt för Riksdagen framlägga de förslag till ändringar
i tryckfrihetsförordningen, hvartill denna utredning kunde gifva
anledning.

Efter föredragning af utskottets hemställan yttrade

Herr Branting: Med afseende på det nu föredragna ärendet
skall jag gärna medgifva, att, då konstitutionsutskottet icke
ansett sig höra direkt bifalla motionärens framställning, utan i
stället endast hemställt om en skrifvelse, gående ut därpå, att
hans synpunkter måtte tagas i öfvervägande, så kan det icke
vara så synnerligen farligt med en sådan skrifvelse. Den föranleder,
äfven ifall den skulle resultera uti, att ett förslag framkommer,
endast det, att ett förslag möjligen blifver hvilande
under nästa treårsperiod och kommer till slutligt afgörande först
sedan två val ägt rum. Det ligger således rätt långt fram i
tiden. Skulle det befinnas, att något olämpligt föreslås, så lär
det icke saknas utvägar att under mellantiden göra erinran därom
till det beaktande det kan förtjäna. Jag skall därför icke
göra något yrkande på afslag å förslaget om aflåtande af en
skrifvelse, men jag har dock icke vid detta ärendes behandling
kunnat underlåta att fästa uppmärksamheten därpå, att äfven
denna motion mött betänkligheter från publicistiskt håll. Där
har man icke kunnat frånse det i viss mån betänkliga i att
ställa öfvervakandet af tryckt skrift under en institution, som
måhända kan bli af sådan beskaffenhet, att möjligheten för den
allmänna meningen att påverka densamma kan vara ganska reducerad
i jämförelse med den möjlighet, som finnes att påverka
en medlem af en sittande regering.

Lördagen den 18 Maj.

73 N:o 62.

Jas har velat erinra om att dessa invändningar ha gjorts, °!n ändring
till det beaktande, som de vid ärendets vidare pröfning kunna
förtjäna, men jag har, herr talman, intet yrkande att göra. ningen.

(Ports.)

Herr Warburg: Herr talman, mina herrar! Jag är natur ligtvis

konstitutionsutskottet ytterst tacksam för det sätt, hvarpå
det upptagit min motion. Men med anledning af den siste ärade
talarens anmärkning vill jag säga, att jag för min del icke tror,
att det hade legat någon den ringaste fara i, om konstitutionsutskottet
hade tagit steget fullt ut och bifallit förslaget så som
jag i min motion har framställt detsamma. Det var icke någon
lös idé af mig, jag har endast upptagit hvad ett eller, rättare
sagdt, tvenne föregående konstitutionsutskott föreslagit, nämligen
konstitutionsutskotten vid 1871 och 1872 års riksdagar, och äfven
hvad regeringen på justitieministerns föredragning år 1888 föreslog,
fastän de vid dessa olika tillfällen framställda fullständiga
förslagen till ny tryckfrihetsförordning på grund af andra förhållanden
icke i sin helhet gingo igenom. Förslaget att öfverföra
det justitieministern åliggande öfvervakandet öfver tryckt
skrift till justitiekanslern är eu ytterst naturlig sak. Den är så
naturlig, att man förvånar sig öfver att det uppslaget icke för
länge sedan blifvit genomfördt. Och konstitutionsutskottet vid
1871 års riksdag framhöll också detta uti sitt uttalande, hvilket
jag emellertid icke skall här upprepa. Jag vill endast påpeka,
att i detta utskott af år 1871 sutto män, som hade en ganska
nära känning med pressens förhållanden. Det var bland andra
en man, som hette Lars Hierta, som satt i det utskottet och
som ej var obekant med pressens förhållanden, där satt Carl
Fredrik Bergstedt, flerårig redaktör för en stor tidning, där satt
Rydin, som utgifvit arbetet »Om yttrandefrihet och tryckfrihet»,
där satt Arvid Gumselius, och år 1872 satt i samma utskott
Viktor Rydberg. Det är alltså icke personer, som ej hade känning
af hvad pressen betydde och hvad den hade att uträtta,
som voro för att lyfta detta öfvervakande från justitieministern.

Vår äldre presshistoria visar, att ganska stora faror äro förenade
med att detta öfvervakande ligger i händerna på en medlem af
regeringen. Jag för min del tror, att just ur pressens egen synpunkt
vore det en stor fördel, om en sådan öfverflyttning skedde.

Men framför allt har jag tillåtit mig i min motion påvisa, hurusom
det är en bestämd fördel för den politiska ledningen af
landets angelägenheter, att icke detta uppdrag lämnas åt justitieministern,
först och främst därför, att det naturligtvis måste
fråntaga honom tid, som kunde bättre användas till andra ärenden,
och framför allt därför, att det otvifvelaktigt ur politisk
synpunkt kan inverka skadligt i ena eller andra afseendet, dels
därför, att han kan frestas ingripa i onödan, och dels därför, att
man från motsatt politiskt håll kan göra honom ansvarig för

Andra Kammarens Prof. 1908. N:o 62.

6

N:o 62. 74

Lördagen den 16 Maj.

Om ändring saker, som icke borde dragas in i den allmänna politiken; jag

frihetsZyoCrd-\vm'' att vi.sett exemPel> icke så fjärran liggande, på det oegentningen.
hga och oriktiga i denna anordning.

(Forts.) o ^a§ yiii också gentemot den föregående ärade talaren framkalla
det, att de betänkligheter, som yppat sig från en del af
publiciteten i afseende a denna ändring, och som försports från
publicister, här i Stockholm, egentligen gått ut på, att justitiekanslerns
ombud i landsorterna icke skulle vara kvalificerade att
öfvervaka pressen. För det första vill jag då nämna, att justitiekansler^
ombud i orterna i detta fall icke alls behöfva vara
desamma som dem han nu har, nämligen stadfiskalerna, men för
öfrigt är det märkvärdigt, att just pressföreningarna i landsorten,
nämligen i mellersta och västra Sverige, ha ställt sig välvilligt
till detta mitt förslag. Den, som refererade det i västra Sveriges
pressförening, framhöll dess genomförande rent af som en nödvändighet,
och mellersta Sveriges pressförening har uttryckligen
uttalat sitt gillande af grundtanken i det väckta förslaget. Det
tyckes sålunda såsom man här kunde vända om det gamla latinska
ordspråket och säga »minor e longinquo reverentia». Det
förefaller som om man här uppe i Stockholm vore mera rädd
för justitiekanslerns ombud i orterna än hvad ortspressen själf är.

Det är min fullkomliga öfvertygelse, att vi icke lära kunna
utfinna någon annan lämpligare myndighet än just justitiekanslern,
enär man svårligen kan, såsom också varit på tal, påbörda
justitieombudsmannen denna befattning, emedan han först
och främst skall vaka öfver tryckfrihetens efterlefnad och sålunda
icke gärna kan vara aktor i sådana mål.

Jag ber, herr talman, att, under uttalande af min tacksamhet
till konstitutionsutskottet, få yrka bifall till dess hemställan.

Härmed var öfverläggningen slutad. Kammaren biföll utskottets
hemställan.

§ 4.

Om ändring Härnäst i ordningen förelåg till afgörande konstitutions°f
5 § 2 och utskottets utlåtande, n:o 18, i anledning af väckt motion om
S£ändring af 5 § 2 och 3 mom. tryckfrihetsförordningen.

ningen. 0 ,

. '' sedan utskottets hemställan upplästs, lämnades ordet till

Herr Beckman i Djursholm, som anförde: Herr talman,
mina herrar! Blott några ord. Jag har inom utskottet haft den
uppfattningen, att utskottet icke bör tillstyrka skrifvelser, som
åsyfta en revision i mera väsentliga delar af tryckfrihetsförordningen,
utan att utskottet samtidigt antydt sin uppfattning om
revisionens allmänna riktning. Jag tror icke, att det är alldeles

76 N:o 62.

Lördagen den 16 Maj.

lyckligt, om man nu utan vidare, utan att ens gifva någon an- ä§d™?h
visning om, i hvilken riktning eu sådan revision skall gå, en^ mom. tryckrevision,
som afser så djupt ingripande bestämmelser som före- friheuförord,
____’ nnranisatinn. aflåter en skrif- ninaen

revibiuu, öuin ''"‘J 1 b r , , q o , i • p

skrifterna rörande tryckfrihetsjuryns organisation, aliäter en SKriivelse.
Jag hade önskat, att den uppfattning, som har gjort sig
gällande i ett senare betänkande, nämligen konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 19, också hade kommit till synes här. Där yttrar
nämligen utskottet några ord — enligt min tanke synnerligen
förträffliga — som jag skall be att få antecknade här i kamkarens
protokoll: »Det synes», säger utskottet, »uppenbart, att
då det gäller en så viktig lag som tryckfrihetsförordningen,
hvilken trots alla sina brister, dock visat sig vara ett godt värn
för den fria yttranderätten i vårt land, Riksdagen icke bör tårta
beslut om eu allmän revision af denna lag utan att först hafva
för sig klargjort, i hvilken riktning revisionen bör gå saval med
afseende å tryckfrihetsförordningens allmänna grundsatser som i
fråga om dess mera speciella stadgande^»

Denna uppfattning önskade jag tillämpad också på nu ltrågavarande
punkt. Då så emellertid icke skett, och då jag icke
vunnit något instämmande inom utskottet, skall jag, herr talman,
icke tillåta mig något yrkande.

ningen.

(Forts.)

Herr Branting: Jag ber att på samma gång jag instäm mer

i de synpunkter, som af herr Beckman gjorts gällande i
denna fråga, få erinra om, att äfven vid behandlingen af denna
fråga i pressens korporationer med ännu mycket mera styrka än
hvad fallet var beträffande herr Warburgs yrkande gentemot
detta förslag gjorts gällande bestämda betänkligheter, isu bär
ju utskottet äfven här i viss mån parerat desamma genom att i
stället för att tillstyrka ett förslag, som i sina detaljer ar ohållbart,
då det bland annat upptager en fyrkvald jury, endast hemställa
om skrifvelse med begäran om en allmän utredning. Detsamma,
som jag nyss anförde, gäller sålunda i viss män äfvem
om detta nu föreliggande förslag. Men det förefaller mig, att
man bar stora skäl att stryka under det betänkliga uti, att utskottet
ger sig in på en sådan sak som att tillråda Kungl. Maj:t
en revision af en utaf hufvudgrunderna i vår tryckfrihetsförordning
utan att sedan angifva eller kunna angifva några linjer,
efter hvilka den revisionen skall ske. Emellertid skall jag, som
frågan nu ligger, lika litet som reservanten göra något yrkande.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, bifölls
utskottets hemställan.

JJ:o 26. 76

Lördagen den 16 Maj.

§ 5.

0 af''tryck™ ■ före<?ragning af konstitutionsutskottets utlåtande, n:o 19

frihetsförord-1 ämcmrnig äf väckt motion om skrifvelse till Kungl. Mai:t anningen.
gående revision af tryckfrihetsförordningen, lämnades ordet till

Herr Centerwall, som yttrade: Herr talman! Det kan ju

synas egendomligt, att jag icke reserverat mig mot utskottets
beslut, och jag skall därför be att få ange några skäl för detta
egendomliga förhållande.

Jag vill då säga, att jag är fullkomligt belåten med den del
åt motiveringen, som lyder sålunda: »Att vår tryckfrihetsförordning
är behäftad med åtskilliga bristfälligheter ej blott i språkligt
och redaktionellt hänseende utan äfven med afseende å vissa
väsentliga stadgandens innehåll, torde icke kunna bestridas. Utskottet
är ock med motionären ense därutinnan, att nämnda
bristiälhgheter äro af den omfattning, att en allmän revision af
denna lag kan anses vara af behofvet påkallad.»

är just detta jag sagt, och om jag icke nog framhållit
det i motionen, har jag klart uppvisat det inom utskottet. Jag
har där haft nöjet, om det är något nöje, att föredraga en promemoria,
som omfattade öfver 30 anmärkningspunkter i fråga
om den nuvarande tryckfrihetslagen och afseende blott sådana
fall, där oklarheten ledt till olika uppfattning hos domare eller
jury och sålunda haft rent praktisk betydelse.

Jag har däremot icke så mycket fäst mig vid det uttryck i
utskottets utlåtande, som vissa publicistiska organ tagit upp med
förkärlek, nämligen »värnet för den fria yttranderätten». Det
är ett citat, och det är en fras.

Icke heller har jag fäst mig vid talet om »riktningen» i
hvilken revisionen bör gå. Det är blott ett svepskäl, som drakes
fram af publicister för att göra reformen omöjlig. Hur skall Utskottet
kunna ange denna riktning? Jag har angifvit den sålunda,
att reformen bör gå ut på att skydda tryckfriheten om
möjhgt mera än nu, men också att straff må drabba dem, som
groft öfverträda densamma. Hvarken i det ena eller andra afseendet
fyller vår nu gällande tryckfrihetslag sin uppgift, då ju
personer ofta nog kunna bli oskyldigt dömda, och andra, som
bort dömas, gå fria. Vidare har det händt, att hofrätterna och
högsta domstolen upphäft alldeles solklart rättvisa domar, förmildrat
dem, där de icke skolat förmildras, och skärpt dem när
de icke bort skärpas.

För öfrigt, hvarifrån kommer detta tal om revision af tryckfrihetslagen
från början? En af de förste, som fordrade en sådan
revision, var Lars Johan Hierta. Det har citerats en annan
Järta i dag, och må det därför vara mig tillåtet att citera hans

77 N:o 62.

LUrdagen den 10 Maj.

namne, stearinfabrikanten och publicisten Lars Johan Hierta. OtyrmMm
Vidare har detta kraf framförts af S. A. Hedlund och Gum tellus, yn-;\etsförordsom
år 1872 till kammarens protokoll afgifvit ett yttrande, som ningen.

— A.. I . T J __1 it u l''-, TT1 I I T" /"l T in I \

jas icke här vill upprepa, därför att det är för långt, men hvilket
alldeles klart säger, att man nödvändigt bör vidtaga en revision
af tryckfrihetsförordningen. .

Det är sålunda i publicisternas eget intresse, som jag framkommit
med detta förslag, men de äro icke med om någon reform
och icke heller utskottet. Jag tror nu icke att utskottet
rönt inflytande af pressen, fastän mellan denna och Andra Kammaren
finnes ett olösligt sammanhang, som jag icke anser vara
af ondo ty nog kan den folkvalda kammaren arbeta samman
med dem, som representera folkets åsikt för dagen eller för

ldUgJagtlCfruktar också, att det är mer än en publicist, som förblandar
tryckfrihet och ansvarsfrihet och anser, att idealet för
lag är den som gifver fullständig ansvarslöshet. Det finnes de,
som vilja ha en ordentlig tryckfrihet, men också andra som
saga — jag behöfver icke gå långt för att finna exempel, fastan
ia^ icke vill anföra något — att de icke begripa tryckfrihetslagen,
men att de tro på den: credo quia absurdum — man
skall ha något att tro på här i världen, och mot dylika skal
kämpa fåfängt gudar och människor. .. ,

Emellertid, när utskottet så tydligt sagt, att det ar ense med
mig i princip, när det vidare från statsrådsbänken nyligen sagts,
att en sådan revision behöfs, har jag uppnått hvad jag åsyftat,
nämligen att hålla tanken härpå vid lif. Jag tror, att pressen
siälf en gång kommer att i mycket reaktionära tider. och
sådana varda kommande i Sveriges land kanske förr än man
anar _ begära en ny tryckfrihetslag, sedan ruinerna af den
gamla fallit samman och slagit någon af pamparna i hufyudet.

Jag har sålunda ingenting vidare att tillägga, utan förklarar
mig nöjd med utskottets uttalande och gör icke något yrkande.
Är det så, att man vill göra någon invändning mot min uppfattning
af tryckfrihetsförordningen, skall jag be att få föredraga
promemorian. Det tager bara så där en tre kvarts timme att
låsa upp den.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

(Ports.)

Häruppå åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,6 e m. för
att åter sammanträda kl. 7 e. m„ då detta plenum enligt utfärdadt
anslag komme att fortsättas.

In fidem

Herman Palmgren.

Andra Kammarens Prof. 1908. N:o 62.