1908. Ändra Kammaren. N:o 52

ProtokollRiksdagens protokoll 1908:52

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1908. Ändra Kammaren. N:o 52.

Tisdagen den 28 april

Kl. y2 3 e. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 22 innevarande april.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna sjukbetyg:

Att ledamoten af Riksdagens andra kammare herr Jöns Åkesson
i följd af sjukdom (ansiktsros) är förhindrad att fr. o. m. den 27
april tills vidare deltaga i riksdagsarhetet, intygar

Stockholm den 26 april 1908.

Thure Hellström,

Med. doktor.

§ 3.

Herr statsrådet m. m. grefve IL E. G. Hamilton aflämnade
Kungl. Maj:ts propositioner till Riksdagen:

angående försäljning af ett till förra hospitalshemmanet Bolsbyn
n:is 1 — 3 i Uppsala län hörande soldattorp;

angående försäljning af mark från förra militiebostället Viken
n:o 2 i Jämtlands län;

angående försäljning af förra fänriksbostället 1 mantal Hälharnmar
n:o 1 i Södermanlands län;

angående försäljning af ett till förra militiebostället 1/2 mantal
Torestorp n:o 1 i Jönköpings län hörande jordområde jämte rätt till
vatten;

angående försäljning af två torp från förra kronofogdebostället
Södra Vee n:o 1 i Värmlands län;

angående försäljning af det förra häradshöfdinghostället Husby
n:is 3 och 4 i Uppsala län tillhörande torpet Falsboda n:o 1;

angående försäljning af vissa till förra mönsterskrifvarbostället
Olabo n:o 1 med Lilla Saltvik n:is 3 och 5 i Kalmar län hörande
område;

Andra Kammarens Prot. 1908. N:o 52.

1

N:o 52. 2

Tisdagen den 28 April.

angående försäljning af vissa delar af förra militiebostället
Stora Görslöf n:is 12 och 13 med underlydande i Malmöhus län;

angående försäljning till Örebro stad af tomten n:o 18 vid Olaigatan
i Örebro;

angående pension å allmänna indragningsstaten åt förre amanuensen
hos arméförvaltningen Gustaf Albert Thimgren;

angående ändrad lydelse af § 18 mom. 1 och § 52 mom. 2
värnpliktslagen;

angående anslag till offentliggörande af förhandlingarna vid
elfte internationella antialkoholkongressen; och

angående inköp af hotell Utsikten vid Trollhättan.

Samtliga dessa propositioner blefvo på begäran bordlagda.

§ 4.

Föredrogos hvar för sig Kungl. Maj:ts å kammarens bord hvilande
propositioner; och hänvisades därvid till statsutskottet Kungl.
Maj:ts propositioner:

angående ändring i gällande grunder för pensionering af flottans
befäl och underbefäl med vederlikar;

angående åtgärder för underlättande af manskapsrekryteringen
vid flottan och kustartilleriet; samt

angående försäljning af ett staten tillhörigt vattenfall i Lagan
vid Laholm m. m.

Till första särskilda utskottet öfverlämnades härefter Kungl.
Maj:ts propositioner:

angående upphörande af det från viss jord i Skåne, Halland
och Blekinge utgående landgille m. m.; och

angående ändring i grunderna för upphörande af den i Göteborgs
och Bohus län utgående landskydd.

Vidare remitterades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts proposition
med förslag till förordning angående vissa bestämmelser
rörande gränstrafiken mellan Sverige och Norge.

Slutligen hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner: angående

pension åt registratorn i patent- och registreringsverket
Wilhelm Swalins änka Dorotea Maria SAvalin, född Follin;

angående beredande af statspensioner åt vissa bland framlidne
Hans Maj:t Konung Oscar II:s tjänare; och

Tisdagen den 28 April.

3 N:o 52.

angående uppförande af ny bostad åt landshöfdingen i Blekinge
län m. m.

§ 5.

Herr A. Tliylanders motion, n:o 305, som härefter föredrogs,
hänvisades till statsutskottet.

§ 6.

Föredrogos, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtanden
n:is 11 och 12, statsutskottets utlåtanden n:is 84, 85, 86, 87,
88, 89 och 90 samt bevillningsutskottets betänkanden n:is 21 och 22.

§ 7.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 70, till Konungen, med förordning angående
bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter.

§ 8.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9.

Till bordläggning anmäldes Andra Kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtanden:

n:o 30, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ändringar i nu gällande föreskrifter rörande skyddskoppympningen;
och

n:o 31, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående revision af lasarettsstadgan.

§ 10.

Afgåfvos följande nya motioner, nämligen af:

herr A. Elcman i Mo gård, n:o 307, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om skogsaccis;

herr E. Hammarlund, n:o 308, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om ändrad lydelse af 3 och 4 §§
i lagen angående folkskoleväsendet i Stockholm den 15 maj 1903;

herr E. P. W. Pöing, n:o 309, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående godkännande af postverkets utgiftsstater för
år 1909 m. m.;

herr S. H. Kvarnzelius, n:o 310, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående förbud mot kvinnors
användande till arbete nattetid i vissa industriella företag; och

herr M. H. Sandén m. fl., n:o 311, i anledning af Kungl.

N:o 52. 4 Onsdagen den 29 April, f. m.

Maj:ts proposition med förslag till lag om reglering af prästerskapets
aflöning m. m.

Nämnda motioner blefvo på begäran lagda på bordet.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,51 e. m.

In fidem

Herman Palmgren.

Onsdagen den 29 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades protokollet för den 23 innevarande april.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkarbetyg:

Att lektor Gullbrand Elowson på grund af bröstkatarr med
feber är tillsvidare hindrad att deltaga i Riksdagens förhandlingar,
intygar

Stockholm den 27 april 1908.

J. G. Edgren,

e. o. professor i medicin.

§ 3.

Herr statsrådet m. m. Å. H. Hammarskjöld aflämnade Kungl.
Maj:ts propositioner till Riksdagen:

angående anslag till en vetenskaplig expedition till Spetsberbergen
år 1908;

angående statsunderstöd till en ifrågasatt samskola i Eslöf; och

med förslag till vissa ändringar i lagen angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension den 11 oktober 1907.

De kungl. propositionerna bordlädes.

5

N:o 52.

- Onsdagen den 29 April, f. m.

§ 4.

Vidare öfverlämnade herr statsrådet m. m. Alfred Petersson
Kungl. Maj:ts propositioner:

med anledning af framställning från magnesitaktiebolaget
Tarrekaise beträffande vissa af bolaget arrenderade mineralfyndigheter
å kronojord i Norrbottens län;

angående försäljning af en till förra militiebostället Sjögården
n:o 1 jämte Sjögården n:o 2 i Älfsborgs län hörande lägenhet;

angående försäljning af åtta lägenheter från förra skvadronschefsbostället
Sallerup n:is 1, 6 och 7 i Malmöhus län; och

angående försäljning af tre till kungsladugården Skälby i Kalmar
län hörande områden.

Jämväl dessa propositioner blefvo på begäran bordlagda.

§ 5.

Eöredrogos hvar för sig Kungl. Majrts på kammarens bord
liggande propositioner; och hänvisades därvid till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

angående försäljning af ett till förra hospitalshemmanet Bolsbyn
n:is 1—3 i Uppsala län hörande soldattorp;

angående försäljning af mark från militiebostället Tiken n:o
2 i Jämtlands län;

angående försäljning af förra fänriksbostället 1 mantal Mälhammar
n:o 1 i Södermanlands län;

angående försäljning af ett till förra militiebostället 1ft mantal
Torestorp n:o i i Jönköpings län hörande jordområde jämte
rätt till vatten;

angående försäljning af två torp från förra kronofogdebostället
Södra Vee n:o 1 i Värmlands län;

angående försäljning af det förra häradshöfdingbostället Husby
n:is 3 och 4 i Uppsala län tillhörande torpet Ealsboda n:o 1;

angående försäljning af vissa till förra mönsterskrifvarbostället
Glabo n:o 1 med Lilla Saltvik n:is 3 och 5 i Kalmar län
hörande områden;

angående försäljning af vissa delar af förra militiebostället
Stora Görslöf n:is 12 och 13 med underlydande i Malmöhus län;

angående försäljning till Örebro stad af tomten n:o 18 vid
Olaigatan i Örebro; och

angående pension å allmänna indragningsstaten åt förre amanuensen
hos arméförvaltningen Gustaf Albert Thimgren.

N:o 52. 6

Onsdagen den 29 April, f. m.

Till lagutskottet öfverlämnades vidare Kungl. Maj:ts proposition
angående ändrad lydelse af § 18 mom. 1 och § 52 mom. 2
värnpliktslagen.

Slutligen remitterades till statsutskottet Kungl. Maj:s propositioner
:

angående anslag till offentliggörande af förhandlingarna vid
elfte internationella antialkoholkongressen; och

angående inköp af hotell Utsikten vid Trollhättan.

§ 6.

Häruppå föredrogos hvar efter annan de å kammarens bord
hvilande motionerna; och hänvisades därvid:

herr A. Ekmans i Mo gård motion, n:o 307, till lagutsko ttet

herr E. Hammarlunds motion, n:o 308, till lagutskottet;

herr E. P. W. Röings motion, n:o 309, till statsutskottet;

herr S. H. Kvarnzélius motion, n:o 310, till lagutskottet;
och

herr M. H. Sandéns m. fl. motion, n:o 311, till första särskilda
utskottet.

§ 7.

Föredrogos, men bordlädes åter Andra Kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtanden näs 30 och 31.

§ 8.

Ang. ändring Till afgörande förelåg konstitutionsutskottets utlåtande n:o 11,
regering*61 anledning »f Täckt motion om ändring af 35 och 36 §§ regeformen
ringsformen.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till konstitutionsutskottet
hänvisad motion, n:o 253, hade herr J. B. Kjellén hemställt, att
Riksdagen måtte såsom hvilande till vidare grundlagsenlig behandling
antaga följande förslag till ändrad lydelse af regeringsformens
§§ 35 och 36:

§ 35.

De ämbeten och tjänster, hvilka äro af den egenskap, att Konungen
fullmakter därå utfärdar, med de undantag som i nästföljande
paragraf sägas, anses som förtroendesysslor, hvarifrån Konungen
må innehafvaren entlediga, när han pröfvar rikets tjänst det
fordra. Konungen kungöre dock — — skäl äga.

Onsdagen den 29 April, f. m.

7 N:o 52,

q Q£ Ang. ändring

** af 35 och 36

De som bekläda domareämbeten, så högre som lägre, kunna §§ regermgs icke,

utan medelst rannsakning och dom---flyttas. Andra

undantag från den i föregående paragraf stadgade grundsats kunna ^ •''

bestämmas genom särskild lag, stiftad i den ordning 87 § 1 mom.
stadgar.

Utskottet hemställde, att herr Kjelléns förevarande motion icke
xnåtte föranleda någon Riksdagens åtgärd.

Reservationer hade emellertid afgifvits af:

herr Staaff, som, med instämmande af herrar Beckman i Djursholm
Ericsson i Yallsta, friherre Bonde, Centerwall, Kvarnzelius
och von Schéele, biträdt utskottets ^hemställan, men i afseende å
motiveringen föreslagit ett tillägg, sa lydande:

Efter utskottets mening liksom efter motionärens är ett åt de
främsta villkoren för ett kraftigt utvecklingsarbete dugliga, initiativrika
regeringar. Erån regeringen böra lifgifvande impulser
företrädesvis utgå för att vidare verka inom administrationens alla
grenar. Att regeringen därvid behöfver stöd och hjälp af duglighet
och energi inom förvaltningen säger sig själft. Hufvudförutsättningen
för att detta skall blifva fallet är tydligen, att urvalet
vid befordringar sker framförallt med afseende på skicklighet till
tjänsten. Och i detta afseendet torde sedan långa tider tillbaka
betydande fel hafva begåtts i vårt land. ''Förtjänsten’ i bemärkelse
af aritmetiskt beräkneliga meriter har säkerligen fått spela en alltför
stor roll i befordringssystemet och befordringskutymer utbildat
sig, som menligt inverka på manga områden af förvaltningen.

Fullföljes emellertid på ett målmedvetet och genomgripande sätt
den förändring till det bättre, som onekligen härutinnan i viss
mån redan begynt göra sig gällande, skulle mycket vara vunnet.

Och utskottet är öfvertygadt, att en duglig och för sitt ämbete
lämpad ämbetsmans plikttrohet och ambition i själfva verket utgöra
en säkrare borgen för att han skall fylla sin plats än fruktan
för entledigande från tjänsten i allmänhet kan vara.

Utskottet vill med det sagda icke hafva bestridt, att förändringar
i ämbets- och tjänstemännens ställning utöfver dem, som
de senare åren ägt rum, måhända kunna tarfvas på både ett och
annat område. Men utskottet anser, att dessa förändringar i sådant
fall böra ske efter ingående pröfning af de särskilda behofven
för hvarje administrativ inrättning och icke genom en generell
omgestaltning af hela ämbetsmannakårens ställning såsom motionären
föreslagit;
samt

herrar af Callerholm och S. Clason mot vissa delar af utskottets
motivering.

Onsdagen den 29 April, f. m.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet afr

Herr Kjellén, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Det
(Forts.) torde icke förvåna någon, om jag säger, att det var först efter lång
tvekan, som jag beslöt mig för att framlägga ifrågavarande motion.
A ena sidan är det icke angenämt att träda fram och döma ett
system, som uppbäres af personer, för hvilka såsom sådana man
endast kan hysa känslor af aktning. Det var, såsom människor nu
äro beskaffade, gifvetvis att befara, att dessa skulle taga domen öfver
systemet åt sig personligen, så mycket mera som det också syntes
gälla en personlig förmån. Å andra sidan är det icke tacksamt att
uppträda emot ett sådant privatintresse, då det ingått förbund med
och således hägnas af en nationell fördom. Hvarje nation är nämligen
omgifven af vissa obetviflade föreställningar såsom af en särskild
luft, så att den icke kan se tingen annat än genom dem.
Analyserar man en sådan nationell atmosfär, så finner man, att den
består af både rena och orena element, fördomar på godt och fördomar
på ondt. De senare äro ofta icke annat än de förra i deras
ålderdomsstadium, d. v. s. en gång lifskraftiga idéer, som lefvat ut.
Alltså böra de rensas bort; äfven den nationella luften bör understundom
ventileras. Hen nationen är rädd om sina fördomar och
är icke starkt medveten om deras goda eller dåliga egenskaper. De
höra till nationaliteten, d. v. s. personligheten själf. Därför måste
hvarje försök att komma dem till lifs räkna med att mötas af en
instinktmässig reaktion; och denna stämning bildar den säkra resonansen
åt dem, som målmedvetet spela på fördomen, därför att de
tro sig hafva intressen förbundna med densamma.

Då jag nu klart såg, att byråkratismens spår ledde till principen
om ämbetsmännens oafsättlighet i regeringsformens 36 paragraf,
så var jag icke omedveten om att man här kom till något,
som kan kallas för en nationell fördom. Yi äro så vana vid denna
ämbetsmännens ställning, att vi i regel icke kunna tänka oss annat;
den föreställningen har vuxit samman med vår politiska åskådning
öfver hufvud. Följaktligen måste jag befara, att ett vidrörande af
denna paragraf skulle framkalla en naturlig reaktion till förmån
för det angripna systemet; och jag tror icke, att jag misstager mig,
om jag säger, att så allmänt varit fallet. Det första intrycket af
mitt förslag har säkerligen varit en bestämd antipati. Under sådana
förhållanden har det synts mig mycket angeläget att uppvisa, att
det angripna systemet åtminstone icke är en allmänt-mänsklig regel,
utan så godt som säreget för vårt land. Jag har velat understryka
detta för deras vidkommande, som icke haft tillfälle att läsa motionen:
hvad jag satt i fråga för våra ämbetsmän är ingenting annat eller
värre än den ställning, som ämbetsmännen inneha i så godt som
alla andra länder i kristenheten.

Konstitutionsutskottet finner i slutet af sitt föreliggande betänkande
denna min hänvisning till främmande länder »icke sär -

N:o 52. g

Å7ig. ändring
af 35 och 36
§§ regeringsformen.

Onsdagen den 29 April, f. m.

9 Sfso 52.

deles vägledande med hänsyn till önskvärdheten eller lämpligheten
af den föreslagna reformen» hos oss. Det är möjligt, att konstitutionsutskottet
har rätt i detta; men det är ganska säkert, att hänvisningen
varit vägledande i den riktning, som jag afsett med densamma.
Jag har nämligen icke afsett densamma såsom ett positivt
bevis, utan mera såsom ett slags förord, för att bryta den stämning,
i hvilken man öfver hufvud icke ens vill upptaga saken till diskussion.
När man får läsa detta, måste man säga sig, att en anordning,
som är faktisk och själfklar i så godt som alla andra länder,
icke kan vara en ren orimlighet för vårt kära land. Yårt afvikande
system visar sig ju nu icke fotadt i någon obeveklig naturens eller
nådens ordning, utan som en i allo »världslig sak». Det är icke
längre »tabu», som vissa vildar benämna föremål, de där icke få
vidröras eller omtalas. Vi kunna komma till ett resonemang äfven
i denna punkt; och när vi hunnit så långt, så tror jag, att ett mycket
väsentligt hinder för reformens framgång redan är öfvervunnet.
Utan tvifvel är det en betydande styrka för en reformtanke, när
den första gången frambäres, att den kan stödja sig på ett allmänt
utbredt bruk i världen utanför. Kanske har jag detta förhållande
rent af att tacka för att utskottet icke gjort såsom vissa bourboner
i höger- och ämbetsmannapressen, som ingenting lärt och ingenting
glömt och ingenting sett af den därpå följande verkliga bevisföringen,
utan afvisat alltihop från början med några gester. Jag fruktade
nästan, att utskottet skulle göra så, och jag är detsamma tacksamt
för att det åtminstone upptagit frågan till saklig behandling —
äfven om jag sedan från min utgångspunkt icke kunnat undgå att
finna denna sakbehandling färgad mera af det antydda reaktiva stämningsmomentet
än af en klar uppfattning af hvad som här är det
väsentliga.

Sedan vi alltså konstaterat, att här är fråga om någonting,
som är det allmänna bruket i civiliserade stater, följer att se till,
huruvida vårt land har några speciella egendomligheter, som göra
ett sådant system omöjligt eller olämpligt för oss. Här börjar den
positiva bevisningen.

Jag skulle då här vilja något skarpare än jag gjort i motionen
understryka ett förhållande, som synes mig böra tillerkännas ett
betydande vitsord i frågan, och det är, att vi redan hafva detta
system i privata svensica företag .Principen, att tjänare skola kunna
afsättas äfven för annat än rena lagstridigheter, den icke blott finnes,
utan den är själfklar i hela vårt arbetslif nedanför statsförvaltningen.
Jag ser här i kammaren representanter för företag af olika
art. Jag ser jordbrukare af alla grader och storlekar; jag skall då
tillåta mig att fråga t. ex. friherre Silfverschiöld på Koberg och
herr Johansson i Mossebo, om de kunna tänka sig ett jordbruk,
där inspektörer och rättare och pigor och drängar få släpa benen
efter sig ute på gärdet hur trögt som helst och ändock hafva laglig
rätt att sitta kvar i deras bröd! Här finnas stora industri -

Ang. ändring
af 35 och 36
§§ regeringsformen.

(Forts.)

K:o 52. 10

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. ändring
af 35 och 36
§§ regeringsformen.

(Forts.)

idkare: jag skulle vilja fråga t. ex. brukspatron Svensson på Sky 11-berg, om han kan tänka sig en framåtgående fabriksverksamhet,
där ingenjörer och verkmästare ha lifstids rätt till sina anställningar,
huru de än sköta eller vansköta sina uppgifter! Här finnas
grosshandlare och bankmän: jag ber då att få till herrar Neess
och Palme hemställa, huruvida de skulle vilja sköta en affär, där
kontoristerna icke kunde aflägsnas för någonting annat än t. ex. ren
försnillning, och där kontoristerna icke vore medvetna om denna
sin dödlighet! Här finnas sjömän: hur skulle kapten Ödman hafva
kunnat rida ut alla sina stormar på hafvet, om han varit tvungen
att behålla lata och försumliga besättningskarlar! Här sitta tidningsredaktörer:
huru skulle herrar Hildebrand och Branting på
ett så lysande sätt kunna uppehålla den publicistiska striden sins
emellan, om deras underlydande och medarbetare hade laga rätt att
sofva i sina stolar i stället för att arbeta! Här finnas ledare af
lifskraftiga organisationer: skulle herr Lindqvist kunna tänka sig
någon framgång åt arbetarrörelsen, om arbetarnes förtroendemän
hade rätt att sitta kvar på sitt eget förtroende, sedan de mist ledningens
eller sina resp. korporationers!

Jag behöfver icke fortsätta ronden längre. Hvart vi se inom
arbetets och framåtskridandets värld är det alltjämt samma själfklara
system. Det finnes icke någon arbetsgivare eller principal
så liten, att han icke för verkets skull måste taga i anspråk en
viss godtycklighetens rätt öfver sina redskap. Det finnes blott en,
som är beröfvad denna rätt — och det är den största af alla organisationer
och arbetsgifvare och affärshus och rederier och allt, nämligen
staten.

Det är mycket sant, att vi icke kunna tillämpa tjänstehjonsstadgan
omedelbart på våra statstjänare •— ty emellan dem och
andra är det ju till graden en mycket väsentlig skillnad. Men,
mina herrar, till arten är det ingen skillnad, och vi kunna alltså
icke komma ifrån det resultatet, att vi icke hafva samma ansvarskänsla
inför staten som inför ett enskildt företag. När det gäller
en vanlig affär, så se vi, att man måste prata af något på de underlydandes
säkerhet, därför att affärens framgång är hufvudsaken.
Men när det gäller staten, då är det icke längre så noga, då tänka
vi icke längre främst på vikten af framåtskridande, då skjuta vi
de underlydandes intresse i förgrunden. Kunna vi nu undgå den
slutsatsen, att vi icke äro lika angelägna om statens framåtskridande
som om privata företags?

Jag har i min motion sökt historiskt förklara detta; jag har
påvisat, att våra ämbetsmäns oafsättlighet blef under frihetstiden
fastslagen af det särskilda skälet, att de tre högre stånden — alltså
Riksdagen i dess majoritet — voro byggda på ämbetsmannaelementer,
så att man, när man fastslog ämbetsmännens själfständighet, i
själfva verket därmed fastslog Riksdagens. Detta skälet har numera
bortfallit, och ingen lär väl heller vilja komma fram med

Onsdagen den 29 April, f. m.

11 Xso 52.

det nu; skulle något stå kvar däraf, så lär äfven det försvinna,
när den allmänna rösträtten blifvit genomförd. Jag har vidare
visat, hurusom satsen om ämbetsmännens oafsättlighet, efter det
densamma upphört att tjäna såsom ett skydd för Riksdagen, har
uppehållits af den historiska liberalismens åskådning, som ju hänvisade
staten principiellt till att endast föra eu stillastående tillvaro
och bevaka den bestående rättsordningen, medan utvecklingen
och framåtskridandet skulle lefva på det privata initiativet allena.

Men äro vi icke numera alla ense om att detta system måste
få ett slut, att staten själf måste vara med i utvecklingen, att statsskeppet
icke får ligga stilla i den brusande strömmen framåt, som uppbär
både näringslifvet och det sociala lifvet, och där vi nu tycka oss
skymta verkliga »stater i staten» segla med under kapitalismensgula
och socialismens röda flaggor? Mina herrar, äro vi därom ense, då
har den sista allmänna grunden för bibehållandet af statstjänarnes
undantagsställning också vikit undan, och vi må se till att anpassa
oss efter tidens kraf äfven i detta stycke.

Redan långt före detta har man på sina håll haft blicken öppen
för nödvändigheten af att sätta ämbetsmännen i ett starkare ansvar
för statstjänsten. Jag ber kammarens landtmän och liberaler särskildt
observera, att bland dessa är ingen mindre än Carl Ifvarsson:
vid 1874 års riksdag yttrade han sig starkt och klart för precis
samma sak, som jag nu motionerat om. Då stod man ändå i liberalismens
guldålder ännu. Nu är behofvet af reformen så mycket
större, sedan opinionen kräfver, att staten själf skall deltaga i
utvecklingsarbetet.

Att tiden nu börjat mogna, därpå har jag bevis redan i de
privata erkännanden och instämmanden, som kommit mig till del
för denna motion, och detta, mina herrar, icke blott från nuvarande
och för detta riksdagsmän liksom från större och mindre näringsidkare,
utan också från rent byråkratiskt håll. Ett klarare tecken
är dock, att reformen håller på att arbeta sig fram utaf sin egen
kraft inom förvaltningen. Den är i frammarsch på olika håll.
Jag kan själf personligen i någon mån vittna därom: om det intresserar
herrarne att veta, så är motionären själf afsättlig, änskönt
| han på särskilda grunder velat förskona sina kolleger
i Uppsala och Lund från den ställningen. När man inrättat
kommunala högskolor såsom en slags konkurrentanstalter till statsuniversiteten,
har man tagit med allt, som man öfver hufvud taget
kunnat taga med — men icke lärarnes oafsättlighet. Det anstår
naturligtvis icke mig att döma öfver huruvida denna politik visat goda
resultat; men endast det faktum, att man så gjort — och det på
ett område, där oafsättligheten kanske är lättare att motivera än
på något annat håll, nämligen i den fria forskningens namn —
tror jag har ganska stor betydelse som vittnesbörd om en strömkantring
inom den allmänna opinionen i fråga. Men vi behöfva icke
söka på omvägar, ty den föreslagna reformen har också redan börjat

Ang. ändring
af 35 och 36
§§ regeringsformen.

(Forts)

N:o 52. 12

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. ändring
af 35, och 36
regeringsformen.

(Forts.)

bemäktiga sig själfva statsförvaltningen. Det är icke blott i så
godt som alla främmande stater och alla framåtskridande svenska
privata företag, som den finnes; den sitter också redan inom själfva
svenska staten. Yi stå ju midt uppe i en löneregleringsreform, i
hvilken denna reformtanke ingår. Den har funnits långt förut;
men förra året stadgades den i stor skala inom både järnvägsförvaltningen
och telegrafverket; och det är sannolikt, att ännu flera
stater och kårer skola vid regleringarne ställas på samma fot.

Jag måste verkligen undra, om konstitutionsutskottet haft
denna faktiska utveckling för ögonen, då det mot min motion nedskref
de starka orden å sidan 47, att därmed »en högst skadlig
godtycklighet och maktfullkomlighet skulle kunna uppstå» inom
administrationen. Har utskottet betänkt, att det åt denna skarpa
dom utlämnar icke blott en enskild motionär, utan äfven Kungl.
Maj:t och Riksdagens bägge kamrar, hviUcajust äro i färd med att praktisera
detta system? Busen är redan innanför dörren; det är nästan
för sent att bara skrämma med honom. Eller kan det vara någon
mening i att det, som är en högst skadlig godtycklighet på andra
håll, skulle vara oskyldigt bara därför, att det kommit in i vissa
särskilda verk? I så fall borde skillnaden förklarats, men af sådan
förklaring finnes intet spår. Så vidt jag vet, har ej heller någon
af utskottets medlemmar funnit skäl att reagera, när bestämmelserna
om afsättlighet infördes i de nya lön esta terna. Hvarför är
man då så afvogt stämd mot principen, då man icke synes frukta
dess faktiska tillämpning?

Utskottet synes således hafva underkänt styrkan i den position,
som betecknas af den nu föreliggande motionen. Detta äfven på
ett annat sätt. Till det redan framhållna kommer ännu en synpunkt,
som för mig står såsom mycket viktig, och det är den, att
den moderna utvecklingen i riktningen mot statstjänstemannens
afsättlighet icke blott icke saknar stöd i grundlagen, utan står —
det måste sägas — i öppen oförenlighet med den. När nämligen regeringsformen
§ 35 säger, att »alla andra ämbets- och tjänstemän»
än de särskildt uppräknade förtroendemännen skola åtnjuta oafsättlighet,
så är det icke möjligt att förena denna bestämmelse med
den nya princip, som nu börjat komma öppet in i förvaltningen,
sedan den länge funnits där mera undanskymd. Klarare kan lag
öfver hufvud icke tala. Här föreligger alltså det ödesdigra prejudikat,
att Kungl. Maj:t med sin administrativa lagstiftning och
Riksdagen med sin statsreglering förenat sig att på icke grundlagsenlig
väg annullera ett bestämdt grundlagsbud i vissa delar.

Det gäller alltså i denna fråga icke blott realiter statsbegreppets
höghet, utan äfven formaliter grundlagens helgd. Motionen
afser å ena sidan att skärpa ansvarskänslan för staten såsom utvecklingsduglig,
å andra sidan att legalisera en redan gällande,
men med grundlagen i dess nuvarande lydelse icke förenlig
praxis. Utskottet har icke ens vidrört detta motiv för reformen.

Onsdagen den 29 April, f. m.

13 Jf:o 52.

Det nöjer sig med att påpeka faktum, att »den i grundlagen fast- Ang. ändring
slagna principen» i viss mån modifierats därigenom, att »vid sidan ^ ™

af grundlagen uppstått» afsättliga ämbetsmän. Ja, det har upp- formen.3"
stått en klass statstjänare: det är, såsom när en af våra tjänande (Forts.)
systrar talar om, att hon slagit sönder ett glas — »det gick sönder»,
säger hon! Men ett glas går icke sönder, och en grundlagsbestämmelse
ej heller, och en klass statstjänare uppstår icke, utan att
det finnes någon, som är ansvarig. Naturligtvis vill jag icke säga,
att konstitutionsutskottet här är ansvarigt; det är genom statsmakternas
egna åtgöranden, som praxis har »uppstått». Man kunde
dock möjligen tycka, att konstitutionsutskottet, som främst har att
ansvara för grundlagarna, bort taga initiativ i denna fråga i stället
för en enskild motionär. Men då nu i alla fall frågan uppkommit
på grund af en enskild motion — då är det i sanning nedslående
att icke ens få stöd i det specifikt grundlagsvårdande utskottet.

Det är ett nytt bevis på den likgiltighet, för att icke säga ringaktning,
för grundlagens bokstaf, som jag redan förut anmärkt från
denna plats, och som jag icke kan annat än anse som ett farligt
omen för vårt politiska lif.

Jag tror, mina herrar, att jag härmed har uppvisat, att jag
haft fullt fog att taga lagstiftarens uppmärksamhet i anspråk för
den föreslagna reformen — och det just nu i löneregleringarnas och
författningsrevisionens tid. Det vill verkligen förefalla, som om en
reformtanke, som stöder sig på allmänna regler, på utländsk praxis i
statslifvet, på inhemsk praxis i privatlifvetochpåbegynnande inhemsk
praxis i statslifvet samt till yttermera visso på omsorg om att återställa
grundlagens kränkta helgd — det vill verkligen förefalla, säger
jag, som om den borde äga ett tillräckligt åtminstone formellt vitsord.

Då jag nu skall ingå på några realiteter i sammanhang med
utskottets motivering, så vill jag först uttala min tacksamhet för
den glimt af uppmuntran,'' som utskottet på sidan 46 har gifvit
motionen genom att ändå finna åtskilligt där uti »förtjänt af uppmärksamhet».
Om jag å min sida icke kan anse, att utskottets
motivering tagit udden af mina skäl, må detta ingalunda fattas
såsom ett underkännande af de reella skälen. Det har naturligtvis
icke kunnat falla någon in, att denna reformtanke redan nu kunde
vara mogen till afgörande, därtill är den allt för ingripande och vidtutseende.
Jag vill villigt erkänna, att frågan bör undersökas noggrant.
Den har mänga sidor. Det må emellertid också vara mig
tillåtet att nu söka något närmare utveckla de motiv, som för mig
stått såsom de viktigaste — utanför de principiella och formella
sidorna af saken.

Utskottet anmärker, hvad jag redan själf upptagit i motionen,
att denna reform skulle försvåra rekryteringen af ämbetsverken,
därför att denna rekrytering är i så väsentlig grad beroende på
den »säkra inkomsten» och den »trygga ställning», statstjänsten
skulle skänka i jämförelse med hvad förhållandet är på andra banor,

N:o 52.

Ang. ändring
(tf 35 och 3\
§§ regeringsformen(Forts.
)

14 Onsdagen den 29 April, f. m.

Jag kunde äfven härvidlag nöja mig med att hänvisa till de fall,
där faktiskt afsättligheten är införd, speciellt i järnvägsförvaltningen
och telegrafverket: har det verkligen visat sig någon svårighet
att rekrytera dem? Jag tror, att verkligheten redan har visat öfverdriften
i dessa farhagor. Jag vill endast tillägga, att det finnes,
äfven om vi göra statstjänarne afsättliga, icke få förmåner kvar.
A ena sidan en beräknelig årsinkomst — det är icke blott den
trygga inkomsten för lifvet, utan äfven den för hvarje år lika inkomsten,
oberoende af konjunkturer och väderlek, som lockar många
människor. Å andra sidan den sociala rangen; den har, som icke
obekant torde vara, ganska stor betydelse i vårt land. Jag skulle
gärna vilja hafva svar på en fråga: hvarför skulle just vi, som
notoriskt äro kärare i ämbeten än alla andra folk — möjligen med
undantag af italienarne — hvarför skulle just vi behöfva mutas till
statstjänsten genom extra förmåner, som intet annat land, icke ens
Italien, erbjuder?

Men jag tror, att statstjänarnes ställning i själfva verket icke
skulle blifva så mycket otryggare efter reformen, än den varit före
densamma. Manne icke utskottet här i någon mån gör samma
felslut, som en mycket ärad representant på Stockholmsbänken nyligen
anmärkte, nämligen att bedöma verkningarna af en reform
efter de. förutsättningar som existera före reformen, i stället för
att de gifvetvis böra bedömas efter de omständigheter, som kunna
beräknas följa med reformen! Utskottet synes mig förutsätta, att
de afsättliga ämbetsmännen skola sköta sig precis likadant som de
oafsättliga, och undrar blott om Konungen skall begagna sin rätt
ofta eller sällan. Detta är dock icke min mening, att administrationen
skulle vara sa rent omöjlig, att den icke ens kunde förvandlas.
Jag menar, att sadana bestämmelser som den nu ifrågavarande
hafva framför allt affektionsvärde. De verka på det psykologiska området,
omskapande, uppryckande, förebyggande. Här ägnar sig straffpåföljden
framför allt att inskärpa, att äfven på statsområdet är
det uppdraget och icke den privata inkomsten, som är hufvudsaken,
och att sålunda statstjänarne äro förvaltare och icke egendomsherrar.
Jag tror, att vi aldrig kunna bryta med denna inrotade
privatsynpunkt inom statslifvet, förr än vi införa afsättligheten;
men finnes den en gång införd i vår rättsordning, då hoppas jag,
att den gamla andan skall försvinna af sig själf, så att »ultima
ratio» icke behöfver tillitas. Jag finner stöd härför också uti utskottets
egna ord öfverst på sidan 47 och nederst på sidan 46, att utskottet
icke tror, att paragrafen skulle komma att så ofta begagnas, äfven
om den blefve införd i lagstiftningen — och skall icke yttra mig om
huruvida utskottets ståndpunkt här står i logiskt samklang med
utskottets ståndpunkt längre ned, att reformen skulle skänka statstjänarne
en så otrygg ställning, att man gifvetvis skulle få svårt
att rekrytera ämbetsverken.

Jag menar sålunda, att denna reform skulle lända till stats -

Onsdagen den 29 April, f. m.

15 Sto 52.

förvaltningens egen fördel genom att gifva den en inre motstånds- Ang. ändring
kraft mot den fientliga rörelse, som faktiskt förefinnes i tiden.0/ 35 och 36
Det är min öfvertygelse, att krafvet nu står på den svenska statsförvaltningen,
liksom det har stått på adeln 1866, liksom det står (Forts”)

på bondeståndet nu, liksom det kanske äfven i viss mån står på
statskyrkan —• krafvet att öfvergifva pappersprivilegier. Skall
icke också byråkratien befinnas villig att göra sitt offer för landets
och utvecklingens skull? Skall den tvingas från en position, som
är underminerad, i stället för att frivilligt skapa sig en annan
utan fruktan och utan tadel? I så fall kan det hända, att den
gamla sagan om de Sibyllinska böckerna, som tyckes vara inhemsk
hos oss, också här kommer att upprepas!

Man bör åtminstone förstå, att det icke är från fientligt håll,
som krafvet nu har uppställts. Jag måste lifligt beklaga, om ord
och uttryck i min motion synts skarpa; jag kan blott säga, att jag
icke publicerat ett enda ord utan att först ha vägt det i samråd
med mycket erfarna och opartiska personer, både inom och
utom denna kammare. Men jag har trott, att det behöfdes en stark
väckelse, just därför att det är ett system som det gäller, och icke
enskilda personer. Jag hade dock vågat hoppas, att man i den
press, som stått det förment byråkratiska intresset nära, icke skulle
alltför mycket förfalskat mina i motionen gjorda påståenden, såsom
skett, då man uppgifvit, att motionären gifvit statsförvaltningen
skulden för 1905 års händelse. Till dem, som så skrifva, har
jag endast den uppmaningen att ställa, att de läsa rätt innantill
och förstå hvad de läsa. Det står i motionen, att den byråkratiska
regimen bär ansvaret för vår hållning efter den 7 juni 1905,
en hållning, mot hvilken Riksdagen själf i berörda månad måste
inskrida. Detta är nog för domen öfver den. En helt annan sak
är, att en byråkratisk anda genomsyrat hela vårt folk och tagit
sig ett pregnant uttryck i status-quo-politiken i unionsfrågan,
som bär sin hufvndpart af ansvaret för hvad som skett under senaste
tiden.

Den politik, jag i denna motion rekommenderar, är densamma,
som högern fört till slut i rösträttsfrågan, och som den kanske
också måste föra i statskyrkofrågan, d. v. s. en förutseende och
förekommande politik, som icke sluter sitt öga för det onda, som
faktiskt finnes, utan i tid gör de medgifvanden, som utvecklingen
kräfver, för att icke behöfva stå lottlös vid själfva utdelningen.

Detta är just hemligheten i den moderna reformhögerns taktik.

När jag nu hör talas om det skadliga godtycke och de faror
för ämbetsmännens själfständighet, som skulle blifva en säregen
verkan af denna rättssats i vårt land till skillnad från andra länder
och för vissa af våra ämbetsverk till skillnad från andra, vill
jag också anmärka, att det synes mig, som om man väl mycket
schematiserade äfven i annan riktning. Man tyckes förutsätta, att
nu är allt bra som det är, nu finnes icke någon osjälfständighet,

N:o 52. IG

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. ändring men allt skulle bli osjälfständighet, om ämbetsverken sattes på
a£g 3rs erL 3f Man bör dock ihågkomma, att de högre ämbetsver formen.

9* ken redan hafva befordringsväsendet i sin hand i mycket väsentlig
(Forts.) grad, och redan detta inverkar nog, mina herrar, både i godtycklig
riktning uppifrån och osjälfständig riktning nedifrån. Faran finns
alltså redan. Det är sant, att den skulle växa, om de nu också
skulle få en del af bestraffningen. Men vi få icke alldeles glömma,
att om detta straff skulle användas i onödan mot en oförvitlig
statstjänare, så skulle saken komma inför allmänhetens dom, och
så illa tro vi väl icke om pressen i vårt land med dess riktning
och med dess makt, att den icke skulle reagera emot sådant. Jag
tror, att man har en stark borgen mot svårare politiska förföljelser
genom den starka politiska ställning, som pressen har. Det är
sant, att det blir kvar en risk för ökadt godtycke, men den rislcen
anser jag att vi böra taga för det helas skull, för statens skull.

Jag tror nämligen icke, att själfständighet är den främsta
egenskapen man bör kräfva af en modern ämbetsman. Själfständig
skall en ämbetsman vara i fråga om uppletandet af vägar till att
gynna statsändamålet, men icke i samma mån att resa motstånd
mot sin egen regering. Yi tala ofta med välbehag och stolthet om
de Konungens förtroendemän, som t. ex. här i Riksdagen stått emot
Konungens och regeringens lockelse och följt sin öfvertygelse. Ja,
mina herrar, äfven med fara att såra edra åsikter måste jag säga:
det är icke meningen, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande skola
excellera i motståndskraft mot Kungl. Maj:t! Att så tro, det visar
blott, huru starkt den byråkratiska surdegen sitter i hela vårt
politiska tänkande. För att undvika allt för stort missförstånd
vill jag tillägga, att jag icke heller anser det godt, att Kungl.
Maj:ts förtroendemän alltför mycket fylla våra bänkar. Den reformtanke,
jag här velat framföra, har till sin organiska fortsättning
en annan, som gör det för ämbetsmännen mera svårt än hittills
att få säte i representationen.

Hvad vi behöfva är icke så mycket själfständiga ämbetsmän
som en hraftig regering. Och jag är rädd, att vi måste välja; vi
kunna icke hafva båda delarna på en gång, utan vi måste vräka
det ena, åtminstone till en viss grad, då vi taga det andra. Yi
hafva nu haft själfständiga ämbetsmän så länge, att vi sett, att
detta system icke är bra. Jag tror, att tiden är kommen att arbeta
på att få en kraftig regering — kraftig äfven på det sättet, att
den har ledningen i sin hand gentemot det parti, som den bygger
på. I detta fall torde jag hafva den sällsynta lyckan att i min
uppfattning närma mig reservanterna vid det föreliggande betänkandet.
I deras medgifvande, att yttermera förändringar kunde
vara nyttiga, ligger också en nyans af tillmötesgående mot motionen,
för hvilken jag icke kan vara annat än tacksam. Det är blott
skada, att icke heller de ägna en tanke på att den väg, på hvilken

Onsdagen den 29 April, f. m.

17 N'':o 52,

de vilja skrida ytterligare framåt, icke blir enlig med grundlagen, Ang. ändring
förrän en ändring skett i den riktning jag här föreslagit. “/ 33 och 36

Ur den synpunkten borde visserligen den föreslagna reformen - ^
blifva grundlagfästad ju förr desto hellre. Eealiter sedt, vill jag (Forts.''
emellertid nu till sist medgifva, att tiden kanske ännu icke är inne för
den ifrågavarande ändringen, därför att alla betryggande förutsättningar
ännu icke föreligga. Hvilken är den främsta af dessa förutsättningar?
En Kungl. Maj:t, som är starkare än byråkratien. Jag är
icke säker på att vi ännu hafva detta. Det är antydt i slutet af
min motion, att byråkratismen kan strömma ut ur »källor nedanför
tronen», detta i ett särskildt fall, som motiv för att icke införa
reformen där. Jag vill gifva utskottet rätt däruti, att detta
fall kan ha en allmännare tillämplighet. I olikhet mot utskottet
kan jag emellertid ingalunda anse detta såsom något, som ligger i
tingens ordning. Jag anser i stället, att vi böra arbeta på att
skapa en Kungl. Maj:ts regering, som verkligen står öfver byråkratien.
Därmed försvinner anmärkningen. Där ligger systemets
slutsten och praktiska garanti.

Jag skall tillåta mig, att i detta sammanhang göra några slutanmärkningar
angående de vägar, på hvilka vi kunna vänta en
sådan regering — några rent författningspolitiska anmärkningar,
hvilka dock stå i direkt sammanhang med denna reformtanke och
kanske kunna belysa den från ännu ett håll.

Efter min uppfattning står vårt politiska lif just nu vid ett
vägskäl. Den ena vägen leder direkt tillbaka till frihetstiden, med
Riksdagens omedelbara herravälde öfver hela förvaltningen; den
andra leder till en modern parlamentarism, med eu stark regering
inskjuten mellan Riksdagen och förvaltningen, så att Riksdagens
herravälde öfver förvaltningen så att säga filtreras från oberättigade
politiska hänsyn. Stark kan denna regering emellertid under
nuvarande förhållanden icke vara utan att den själf står på parlamentarisk
grund. Om man nu anser, att detta senare alternativ
är det lyckligaste, för att icke säga det enda lyckliga, då måste
man också sträfva efter att skapa en sådan grund för regeringen.

Hvilken är då denna grund? Det kan icke vara annat än ett
organiseradt parlamentariskt parti. Det är ingen tillfällighet, att
vårt första parti af detta slag, det liberala samlingspartiet, också
är det första, som höjt parlamentarismens fana. Men det behöfves
mera än ett parti för att grunda ett parlamentariskt lif. Parlamentarismen
är nämligen icke blott monism, en koncentrering af
statsmakten i hvarje särskildt ögonblick, utan den är också dualism
ur utvecklingssynpunkt, d. v. s. en partiernas successiva omväxling
i Riksdagen. Det senare tillhör dess väsen liksom det förra. Det
förutsätter med nödvändighet två partier, och deras omväxling vid
styret hör organiskt samman med systemet. På det sättet får samhället
i tur och ordning tillgodogöra sig de motsatta politiska åskåd Andra

Kammarens Prot. 1908. N:o 82. 2

N:« 52.

Ang. ändring
af 35 och 36
§§ regeringsformen.

(Forts.)

18 Onsdagen den 29 April, f. m.

ningarna, medan bägges starka parlamentariska organisation hindrar
någondera att drifva sin makt till öfvermakt.

Denna organisation sker i England på en kammare, och det
är ganska naturligt, att man också i vårt land trott, att detta hör
med nödvändighet till systemet; däraf motståndet mot den nu pågående
författningsrevisionen, som räddade tvåkammarsystemet hos
oss. Nu finnes det emellertid i vår författning mellan våra båda
kamrar en »sammanbindningsbana», som heter gemensam votering,
och den möjliggör i våra tvenne rum en liknande partiuppställning
som i det engelska underhusets tvenne bänkrader. Det af
Sveriges sociala struktur med nödvändighet betingade tvåkammarsystemet
är således i och för sig intet hinder för denna utveckling;
det är blott en svensk skål för det parlamentariska vinet, såsom
jag förut en gång här velat antyda. Snarare skulle man vilja gifva
dem rätt, som anse, att det proportionella valsättet skulle komma
att grumla systemet genom att spränga de stora enheterna i smågrupper.
Jag tror dock, att äfven denna anmärkning skall visa
sig mera akademiskt riktig än träffande in på verkligheten. Den
ser mera tillbaka på hvad som varit än framåt på hvad som kan
beräknas komma. Trots de fyra partierna i denna kammare och
åtskilliga vildar dessutom visar sig redan nu en ganska konstant
siffra till höger och vänster i de stora frågorna. Detta varslar om
att en parlamentarisk dualism icke blott är möjlig med yttre splittring,
utan också redan ligger inom vår synrand. Den liberala samlingen
1899 var ett första steg till verklig partiorganisation; vi
tycka oss nu skymta en ny sådan samling, kring en punkt belägen
längre bort åt vänster, gentemot en nationell eller konservativ samling
till höger; i början kanske hvar för sig rätt heterogena, men
småningom genom själfva det politiska samlifvet och striden växande
samman till rikspartier. Denna utveckling ligger i det sociala lifvet
och alltså för djupt för att kunna nås af rent politiska apparater
såsom proportionalismen: det blir visserligen en servering i småportioner,
men af samma stora partiåskådningar.

Enligt en mycket spridd version skulle vi till och med redan
hafva och hafva haft en verklig partidualism. Åtminstone är det
ett vanligt tal, att högern har suttit vid makten sedan reaktionens
år 1888, att vänstern gjorde sitt genombrott 1905, men att
svenska folket återföll i högersynd 1906. Jag bekänner, att jag
knappt kan fatta, huru så förfalskade legender kunnat få kurs
ens hos oss, som icke äro så synnerligen långt framskridna i kritiskt-politiskt
tänkande. Den regering, som ledde detta landets
öden under 1890-talet och ett stycke längre, var en byråkratism
på agrariska rötter, som medvetet sökte föra en s. k. rikspolitik
med front både åt höger och vänster. Kända fakta inom såväl
unionsfrågan som försvarsfrågan och järnvägsbyggnadsfrågor visa,
att den verkliga högern i afgörande ögonblick stod denna regim
ännu mera fjärran än den verkliga vänstern. Liksom högern såle -

Onsdagen den 29 April, f. m.

19 N:o 52.

des står fullkomligt fri från allt ansvar för detta regeringssystems Ang. ändring
politiska bokslut, så är också klart, att ett sådant system icke har af 35 och 36
något att göra med den starka regering, som vi nu sträfva efter.

Det är nämligen själfva motsatsen härtill. Det är kompromissens, (Forts*)
medlandets, mäklandets statskonst, alldeles motsatt det starka regeringssystem,
som vågar göra sig gällande äfven med risk att få
höra litet kritik från den ena sidan af pressen.

lvu menar jag, att detta rikspolitiska system fick sin dom i
juni 1905. Då föll för första gången i nyare svensk historia en
hel rådkammare af rent politiska skäl. Det är alldeles samma
precedensfall, som gafs i England af lord North’s ministär år
1782, från hvilket fall Todd i sitt klassiska arbete om Englands
parlamentarism daterar denna parlamentarisms genombrott. Jag
tror, att framtiden skall fästa samma vikt vid vårt fall 1905 och
säga, att Sverige fick köpa sitt parlamentariska system med förlusten
af unionen med Norge, liksom England köpte sitt med förlusten
af Amerika. Yi skulle alltså i detta fall ha kommit 123
år efter England; och det är ju rätt kuriöst, om också icke i och
för sig bevisande, att vår föregående författningsepok 1809 inträffade
120 år efter Englands motsvarande af 1689 — som man ser
ungefär samma mar sch tempo.

Ur dessa synpunkter är vänsterregeringens bildande i november
1905 icke liberalismens genombrott här i landet — det skedde
egentligen 1866 — utan det är den moderna parlamentarismens
genombrott. Regeringsväxlingen i juni 1906 var icke nog radikal
för att tillfredsställa den nya statsidéns strängaste fordringar. Icke
heller är jag numera rätt säker på, om den regering, som då bildades,
rätteligen bör kallas eu parlamentarisk högerregering, eller om den
icke snarare skulle kunna karakteriseras som en moderniserad riksregering
af typen före 1905. Detta inverkar icke på den historiska utvecklingen.
Äfven i England var det åtskilliga återfall äfven efter 1782,
innan systemet fungerade glatt och jämnt. Men hvad som här intresserar
oss, är den uppenbara orsaken som ligger under, om 1906 års
regering icke motsvarar typen lika så väl som 1905 års regering.

Hvarje regering, som saknar en fast partibildning i Riksdagen att
stå på, måste numera mer eller mindre glida tillbaka in i den
gamla kompromisspolitik, som får kryssa mellan partierna för att
nå några resultat. Detta är sammanhanget mellan den sociala
partibildningen och det parlamentariska systemet. De gå hand i
hand. Yi kunna icke få en stark och ren högerregering här i
landet, förrän vi fått en organiserad höger; liksom vi icke fingo
någon vänsterregering, förrän vi hade en samlad vänster.

Dit måste alltså utvecklingen gå, om vi vilja en stark utveckling:
rättning höger och rättning vänster, så att vi få verkliga
parlamentariska partier inom landet, på hvilkas bas sedan starka
regeringar kunna bildas, under konungadömets omistliga hägn och
vakt.

K:o 52. 20

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. ändring När det har skett, ''är också efter min mening det sista skäaf
35 3Slet bortfallet, hvarför vi skulle behålla våra statstjänares rättsliga
§foZZ9S~ fifsfidsanställning. Ty då ha vi fått den starka regering, som
(Forts.) skall kunna bjuda äfven de tviflande en fullgiltig borgen för
att icke byråkratien tager till egen intäkt de vapen, som riktas
emot den.

Om jag alltså nu, herr talman, icke yrkar bifall till min motion,
så är det icke blott af skyldig respekt för ett enhäll igt utskott
och icke heller blott i missmod att öfver hufvud kunna få igenom
en hel och rak tanke i detta balfmesvrernas, de halfva tankarnas
och de halfva viljornas karga land — utan det är därför, att jag
själf anser, att tiden för de föreslagna reformernas genomförande ännu
icke i allo är inne. Däremot tror jag mig nu hafva visat, att tiden
för deras uppförande på diskussionslistan är inne. Jag anser mig
sålunda ha ägt fullt fog att nedlägga denna reformtanke i Andra
Kammarens protokoll; och jag tänker, att den där skall lefva, för
så vidt det svenska statsbegreppet skall gå fram till stigande klarhet
och höghet i en modern och svensk parlamentarisms tecken.
Sålunda skola äfven de sista taktiska förutsättningarna för reformen
mogna. När den så åter upptages af någon, som till äfventyra
är mera skickad att vinna riksförsamlingens förtroende för
politisk insikt och blick, så skall nog reformen gå igenom — och
då lär det nog komma att visa sig, att den skall blifva till fromma,
icke blott för staten, utan äfven för alla trogna ämbetsmän själfva
och för krigsmakten till lands och vatten och rikets öfriga inbyggare! Herr

Staaff: Då den föregående ärade talaren icke ansåg sig
böra göra något yrkande, anser jag mig icke ha anledning att till
bemötande upptaga hans resonemang, oaktadt därtill i vissa afseenden
skulle kunna finnas skäl. Jag skall endast i största korthet
inskränka mig till att för min del anhålla, att kammaren ville
bifalla den af mig m. fl. afgifna, vid detta betänkande fogade reservation.

Vi ha, såsom herrarne se, uti denna reservation velat till
utskottets motivering foga några satser, som gå ut på att ett större
erkännande måtte gifvas åt själfva det mål, som motionären med
sin motion velat vinna. Yi ha därvid påpekat, att det har synts
oss, som om motionären gått uti, om jag så får säga, omvänd ordning
mot det rätta tillvägagångssättet härvidlag. Vi ha trött, att
då det gäller att reformera ämbetsmannavärlden, borde man kanske
icke börja med afsättningen, utan tillsättningen och se till, att
denna verkligen blefve fullt tillfredsställande. Det är en antydan
i denoriktningen, som reservationen innehåller å ena sidan.

A andra sidan har reservationen ett tillägg, däri framhålles,
att det nog torde vara möjligt att kunna i vissa fall och på vissa
områden gå vidare på den väg, som Riksdagen här redan slagit

Onsdagen den 29 April, f. m.

21 Nso 62.

in på. Men Ti ha trott, att man därvidlag borde pröfva hvarje
särskildt område för sig och icke införa en generell regel.

Beträffande en af de satser, som motionären nyss uttalade, her
jag emellertid att här få yttra några ord. Han framhöll med mycken
styrka, att det sätt, som regering och Riksdag på vissa ämbetsområden
nu begynt att tillämpa uti nyare regleringar, vore stridande
mot grundlagen. Jag har för min del icke kommit till fullt
samma resultat, men jag vill å andra sidan icke neka till, att det
kan förefinnas skäl till och med för att använda ett så skarpt
uttryck, som det han fällde. Men i hvarje fall skulle jag vilja
hålla före, att man dock på detta område är så pass långt ifrån
det, som grundlagen uttryckligen stadgar, att man torde nog göra
bäst uti att i tid åvägabringa ändringar i grundlagen, som på ett
riktigt och lämpligt sätt öppna fullt klara och konstitutionella möjligheter
för de nyheter, som man infört på förvaltningens område
och möjligtvis ytterligare kan komma att införa i detta afseende.
Så långt vill jag således fullt instämma med motionären, och jag
hoppas, att vi kunna komma att göra dessa ändringar ganska snart.
Jag tror, att kammaren bör vara tacksam för, att motionären lagt
kammaren på hjärtat, att det icke går an att tänka sig, att man
härför beständigt kan gå fram med grnndlagsparagrafer, som icke
fullt klart och tydligt stå i öfverensstämmelse med de beslut, som
Riksdagen i öfrigt fattat, ty sådant kommer ovillkorligen att hämna
sig på andra områden. Så snart ett förslag, som det finnes mycken
ifver för, kommer upp, så kan det, äfven om det icke står i god
öfverensstämmelse med grundlagen, möjligtvis drifvas igenom med
hänvisning till, att så och så ha vi gjort med afseende å ämbetsmännen,
och det står i lika liten öfverensstämmelse med grundlagen.

Jag tror således, att behållningen af motionärens erkännansvärda
arbete bör vara å ena sidan, att vi verkligen lägga på hjärtat
behofvet af, att vår ämbetsmannavärld på vissa håll blifver
omgestaltad uti en riktning, som kan öfverensstämma med moderna
tiders kraf, och å andra sidan, att man icke bör töfva med att
söka åstadkomma en ändring i vår grundlag, som gör, att denna
grundlag äfven i nu förevarande afseende blir lämpligt formulerad.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr von Geijer: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
af den siste talarens yttrande, hvari han yrkade bifall till
den af honom m. fl. afgifna, vid betänkandet fogade reservationen.
Han framställde detta yrkande under den motivering, att i denna
reservation skulle ligga mera ett erkännande åt det mål, som motionären
vill nå. Man skulle af detta uttryck, liksom äfven af ett
par ord i motionärens anförande för en stund sedan, kunna få det
intrycket, att det skulle föreligga en principiell skillnad mellan
reservationen och utskottsmajoritetens förslag uti nyssnämnda af -

Ang. ändring
af 35 och 36
§§ regeringsformen.

(Forts..

N:o 52. 22

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. ändring seende. Det är detta missförstånd, som jag här vill, åtminstone
af 35 och ^hvad mig själf beträffar, på eit eller annat sätt söka häfva.

formen Det erkännande, hvarom den ärade talaren på stockholmsbänken

(Forts.) nämnde, skulle väl ligga i sista punkten af reservationen, där det
står: »Utskottet vill med det sagda icke hafva bestridt, att förändringar
i ämbets- och tjänstemännens ställning utöfver dem, som
de senare åren ägt rum, måhända kunna tarfvas på både ett och
annat område.» Det är väl dessa ord och de, som följa därefter,
som skulle innehålla erkännandet. Utan att gå en skyldig diskretion
för nära, kan jag meddela, att inom konstitutionsutskottet
förelågo tre förslag i denna del, dels det, som blef utskottsmajoritetens
motivering, dels reservationen och dels slutligen ett medlingsförslag,
åsyftande att af reservationen endast denna sista punkt
skulle intagas. På den sista ståndpunkten ställde jag mig, och jag
har anledning antaga, att en annan af utskottets medlemmar från
denna kammare hade samma åsikt. Anledningen till, att vi icke
ville taga reservationen i dess helhet, var ett par ord, som återfinnas
öfverst på sid. 49, där det säges: »Förtjänsten i bemärkelse
af aritmetiskt beräkneliga meriter har säkerligen fått spela en alltför
stor roll i hefordringssystemet och befordringskutymer utbildat
sig, som menligt inverkat på många områden af förvaltningen.»
Yi ansågo, att hvad här säges kunde vi icke skrifva under. Yi
saknade kännedom om, att en så pass allvarlig anmärkning verkligen
skulle kunna riktas emot regeringsåtgärder, som till på köpet
ligga långt borta i tiden. Det kunde också framhållas, att det icke
folie fullt inom motionens ram, då denna rör sig allenast om rätten
att afsätta, icke om sättet för tillsättning af ämbetsmän. Det
var väl motionärens mening att komma till lifs den lojhet och
slapphet, som skulle kunna befaras följa af den säkerhet, som känslan
af oafsättlighet skulle kunna befaras medföra. Detta var väl
motionärens mening och icke att framhålla, att faran vid tillsättandet
vore så synnerligen stor. I regel brukar väl den tillsättas,
som gått på expektans och ansträngt sig för att blifva meriterad.
Men sedan han väl blifvit befordrad, kommit uppför backen, vore
det, som han skulle låta denna lojhet komma sig till last.

Jag vill här ha häfdat, att ernåendet af det mål, hvarom den
ärade talaren på stockholmsbänken ordade, hvarken jag och ej heller
den andre utskottsmedlem från Andra Kammaren, om hvilken
jag nyss nämnde och som deltagit i detta beslut, skulle på något
som helst sätt vilja sätta oss emot.

Med herr von Geijer förenade sig herr Jansson i Djursätra.

Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Jag hade ej ämnat
uppträda i denna fråga, men de yttranden, som de två sista talarne
haft, ha gifvit mig anledning yttra några ord. För min del har
jag, som herrarne nogsamt veta, haft tillfälle att något sysselsätta

Onsdagen den 29 April, f. m.

23 Nso 52.

mig med vår administration och på det sätt, på hvilket dess arbete
och organisation höra anordnas. Jag har också med stort''
nöje läst igenom motionärens framställning i hans digra och innehållsrika
motion, och jag tycker, att det är många goda tankar,
han där framför.

Det är sålunda inte för att opponera mig mot motionärens
anförande, jag har begärt ordet, utan för att få framhålla, att
det knappast är den af honom anvisade vägen, på hvilken man
skall komma den byråkratism, om hvilken han talar, till lifs.
För det första, håller jag före, att vi, för att komma densamma
till lifs. böra angripa själfva formerna för ämbetsmannaverksamheten
här i landet. Jag tror, att det är där, som till en stor del
felet ligger. Hvar och en vet nog på grund af erfarenhet, äfven
om den " icke har varit så stor, att formerna ha en ofantligt stor
makt att göra sig gällande öfver människor; och säkert är, att
dessa tunga, långsamma och mekaniska former, som en stor del
af våra ämbetsverk laborera med, ha ett ofantligt stort inflytande
på den mekaniska läggning och den, så att säga, förbening, som
inom vissa områden af ämbetsmannaverksamheten existerar. Och
att detta också inses och kännes, det märker man nog, om man
söker taga itu med detta; det märke3 på det motstånd, som höjes,
att det är här, som skon väsentligen klämmer. Det är det^ena.

Hvad jag för det andra skulle vilja säga är, att jag på det
allra högsta sympatiserar med reservanterna här från kammaren i
deras uttalanden med afseende å grunderna för tjänstemännens tillsättande.
Jag tror för min del, att om vi skola komma till nationell
samling, om vi skola komma till det mål, motionären här så
vackert har tecknat för oss, så är det nödvändigt bland annat,
att vi få litet mera ungt blod in, ungt blod äfven på sådana
poster, där verkligen någon initiativlcraft med framgång han
utvecUas. Jag erinrar mig, att jag för något år sedan läste —
med förtjusning för resten — ett tal, som kejsar Wilhelm hade
hållit, jag tror, att det var vid något möte i Holstein, därvid han
kom in på ämnet om den tyska administrationen och uttryckte
ungefär följande mening: hvad vi skola åstadkomma är, att unga
krafter, som äro förmögna till initiativ, komma till äfven de högre
posterna i administrationen. Men något sådant är hos oss icke
möjligt med den öfvervägande aktning för pappersmeriter, som vi
i alla fall ha och som sitter kvar hos oss från äldre tid och som
nådde sin högsta spets i 1756 års tjänstebetänkande, i hvilket betänkande
pappersmeriterna sattes att spela sin allra största roll.
Detta betänkande upphäfdes ju visserligen 10 år senare, år 1766,
men om ytterligare 6 år upphäfdes äfven den nya författningen,
då den gamla i mångt och mycket ansågs böra ha återtagit sitt välde.
Och säkert är, att om det än inte vidare formellt existerar någon
sådan författning, så lefver den dock till stor del kvar uti praxis
och uti det allmänna medvetandet. Detta är icke allenast min

Ang. ändring
if 35 och 36
§§ regeringsformen.

(Forts.)

N:o 52. 24 Onsdagen den 29 April, f, m.

Ang. ändring egen åsikt, utan jag relaterar därvid nästan ordagrant de ord, med
aL 3r5e 33 hvilka en författare på det administrativa området, som jag på
formen98 ^id ^äste i Uppsala, uttryckte sig. Det är sålunda reservan (Forts.

) ternas framhållande af den verldiga skickligheten såsom befordringsgrund,
för hvilket grundlagen icke heller bör lägga hinder i vägen,
hvari jag på det allra lifligaste sympatiserar. Det är häri, i dylika
befordringsmaximer vi också ha att söka, till stor del åtminstone,
drifkraften för ett lifligare framstegsarbete inom administrationen
och, i den mån administrationen har inflytande på hela landets
utveckling, äfven med afseende på denna senare.

Med dessa ord ber jag att få yrka bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar von Schéele, Johansson i
Jönköping, Wavrinsky i Stockholm, Wawrinsky i Saltsjöbaden, Larsson
i Göteborg, Johansson i Öja, Juhlin, Martin, Pehr sson i Österby,,
Olsson i Älfdalsåsen, Söderberg i Hobborn, Otto, Wijk, Röing,
Berggren, Ericsson i Alberga, Warburg, Bromée i Billsta, Sandin,
Sehlin, Anderson i Baggböle, Berglund, Scedén, Lundström,
Olsson i See och Bane.

Herr Lindhagen: Jag kan icke underlåta att också säga
ett par ord i den föreliggande frågan. Jag tror icke för min del,
att man någonsin skall lyckas att genom formaliteter vid ämbetsmäns
tillsättande, genom bestämmelser om ordningen för deras
tillsättande komma byråkratien till lifs. Det kommer alltid att
vara så, att hvar helst en styrelse upprättas, så skall denna styrelse,
den må vara tillsatt hur som helst och af hvilka partier
som helst, få en viss tendens att blifva byråkratisk. Det ligger
i själfva maktbefogenheten och människonaturen, att om en människa
får en makt, så blir hon lätt byråkrat i sin maktutöfning.
Det hjälper icke, hur vi ordna med denna sak, byråkratismen
kommer att finnas till långliga tider framåt.

Det enda, som kan i någon mån mildra detta missförhållande,
är, att alla människor blifva så genomträngda af en demokratisk
författnings grundsatser, att äfven de, som utnämnas till styrelser,
gifva något akt på sig själfva, när de komma till makten och
skola utöfva sin maktbefogenhet. Det är förutsättningen och den
enda förutsättningen för att förhindra någon byråkrati.

Jag förstår och måste också erkänna, att reservanterna på sätt
och vis ha rätt, ehuruväl ett dylikt system kommer att kännas
såsom orättvist för alla förbigångna. Men jag vill påstå, att på
den vägen kommer, af skäl jag nyss sagt, icke det onda i alla
fall på långa vägar att upphäfvas. Hvad tror någon väl, att man
skall förstå med skicklighet, om en ämbetsman skall utnämnas
mest efter skicklighet och mindre efter förtjänst? Det beror uteslutande
på dem, som skola utnämna, och då skola vi få se, att
ju större makt man sålunda lägger i de utnämnande styrelsernas

Onsdagen den 29 April, f. m. 25

händer, ju större godtycke blir det; då skola vi ofta få se, hvad
verklig byråkrati vill säga. Det skall stå på papperet, att skickligheten
bör vara hufvudsaken, men det kommer icke alltid att
bli så, utan kotterisystem, bekantskaper och politiska meningar
komma likafullt att göra sina sidosynpunkter gällande.

Jag är mycket tveksam, hur jag skall rösta i detta fall, men
jag tror likväl, herr talman, att jag gifver min röst åt reservationen,
då den dock betecknar en ansats i rätt riktning. Men jag
anser visst icke, att den skall komma att, såsom reservanterna
föreställa sig, afhjälpa de missförhållanden, hvarom här är fråga.

Herr Hjärne: Herr talman! I de anmärkningar, som den
siste talaren på stockholmsbänken framställde, kan jag till en del
instämma. Jag anser, såsom han, att hvarje styrelsemakt måste
tendera till att få i viss mån byråkratisk karaktär. Det ligger i
sakens natur, att en styrelsemakt, när den systematiseras, icke
kan blifva så öppen för nya inflytelser, som man kunde önska sig.
Men naturligtvis är det af behofvet påkalladt, att i ett framåtskridande
samhälle sådana inflytelser må göra sig gällande oc
likaså, att de olägenheter ocli de maktmissbruk, som kunna tänkas
finnas i hvarje stats nödvändigt byråkratiska organisation, måtte
så mycket som möjligt förekommas. Jag tror lika litet som herr
Lindhagen, att man genom några formella hinder kan allvarligen
och med hopp om framgång motarbeta sådana eventuella missgrepp
af styrelsemakten. Jag litar, såsom han, hufvudsakligen på den
anda, som gör sig gällande hos dem, som inneha styrelsemakten,
att dessa styresmän gå till väga med den allra största opartiskhet
vid tjänsters tillsättande och att de respektera den själfständighet,
som hvarje statstjänare i sin mån har anspråk på lika väl
som hvarje annan medborgare. Men däremot delar jag visst icke
den uppfattning, som herr Lindhagen har uttalat, att en sådan
samhällsanda endast kan göra sig gällande i en demokratisk styrelseform,
det ''tror jag visst icke. Jag tror, att hvarje styrelseform,
i fall den utöfvas af verkligen samvetsgranna män, kan leda
till samma goda ändamål, som han själf har framhållit.

I likhet med herr Lindhagen kan jag sålunda icke i allo
instämma med hvad reservanterna yrkat, och jag vill draga ut
konsekvenserna af denna min uppfattning därhän, att jag yrkar
bifall till utskottets hemställan och afslag på reservationen. Mitt
förnämsta skäl mot reservanternas yrkande är, att det förefaller
mig alldeles öfverflödigt i detta sammanhang, ty i själfva verket
vilja de ingenting annat än inskärpa nödvändigheten af att grundlagens
bud om ämbetsmäns tillsättande efter förtjänst och skicklighet
må noga iakttagas. Jag kan icke inse nödvändigheten af,
att man i detta sammanhang gör ett sådant yrkande. Om det
skulle vara något skäl att anmärka, att grundlagens bud icke i
detta fall blifvit iakttagna, skulle naturligtvis konstitutionsutskottet

N:o 52.

Ang- ändring
af 35 och 36
§§ regeringsformen.

(Forts.)

N:o 52. 26

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. ändring yarit både berättigadt och förpliktadt att förfara i öfverensstäm35
och -^ruelse med 106:e eller 107:e paragrafen i regeringsformen, men då
* förment'' detta icke varit förhållandet, då reservanterna icke trott sig kunna
(Forts.) framställa sådana anmärkningar, så tror jag, att det vore mycket
oriktigt, om kammaren här skulle blott såsom en opinionsyttring
uttala, att grundlagens bud om förtjänst och skicklighet
vid ämbetens tillsättande måtte allt framgent iakttagas. Alltså,
herr talman, ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Staaff: Reservanterna ha icke velat påyrka någon grundlagsändring
i syfte att göra ämbetsmannatillsättningarna mera tillfredsställande.

I reservationen ligger endast den erinran, att inom den af
grundlagen gifna ram efter reservanternas mening sedan långa tider
tillbaka tillämpningen allt för mycket gått i den riktningen, att
man hufvudsakligen sett på pappersmeriter och i många fall tagit
mindre hänsyn till skickligheten. Det är detta, som reservanterna
velat uttala, och detta, tror jag, har bestyrkts af erfarenheten hos
bra många, som haft möjlighet att se in i dessa förhållanden. Jag
åberopar här särskildt herr Widéns yttrande, till hvilket jag i detta
fall till fullo ansluter mig. Jag kan således icke förstå, att den
siste ärade talarens försök till gendrifvande af reservanternas mening
är på något sätt grundadt. Har man den uppfattning, som jag
här sökt utveckla, då är det ju gifvet, att det icke är något olämpligt
att låta den komma till synes i motiveringen. Ty hvad är
det motionären velat? Jo, han har velat på ett visst, af honom
omhuldadt sätt, som han tror skulle verka alldeles afgörande, åstadkomma
rättelse i någonting ondt, ett fel, en brist, som vidlåder
vår statsförvaltning för närvarande. Då säga reservanterna i likhet
med utskottet: vi tro icke, att den vägen är lämplig; vi tro
till och med, att den i många fall kan verka skadligt. Då må
det väl vara vår rätt att i motiveringen antyda, att det finnes en
annan väg, en annan utgångspunkt, som i första rummet bör
väljas för att komma det onda till lifs. Så hafva vi resonerat,
och jag tror icke, att det resonemanget står i strid med den kutym
och de vanor, som utbildat sig inom Riksdagens utskott.

Jag ber, herr talman, att få vidhålla mitt yrkande om bifall
till reservationen.

Herr Palme: Jag ber att få instämma med herr Staaff, och
jag vill endast till hvad han yttrade lägga ett par exempel.

Som bekant stadgar ju 28 § regeringsformen, att Konungen,
vid alla befordringar, skall fästa afseende endast å de sökandes förtjänst
och skicklighet, men icke på deras börd. Yidare finnes i
denna paragraf stadgadt, att vederbörande skola inkomma med förslag
för vissa tjänsters besättande, men detta grundlagsstadgande

Onsdagen den 29 April, f. m. 27

om förslag har sedermera genom en hel serie af administrativa förordningar
blifvit tolkadt så, att förord utfärdats för vissa tjänsters
besättande. Så t. ex. i fråga om provinsialläkaretjänsterna. I den
förordning, som utfärdats angående tillsättande af dessa befattningar,
står det nämligen stadgadt, att medicinalstyrelsen skall uppsätta
tre af de sökande på förslag efter deras tjänsteålder — alldeles emot
grundlagens klara bud — och sedermera förse en af dem med sitt
förord.

I fråga om förste provinsialläkare står det visserligen upprepadt
något så när hvad grundlagen i det fallet stadgar, men det har tillagts,
att förord skall ges åt »den, som anses till tjänsten bäst ägnad».
Detta ord: »som anses till tjänsten bäst ägnad» ger ju tillfälle till
den allra största godtycklighet vid dessa befattningars tillsättande.

I instruktionen för landshöfdingarne står det i 36 §, att Konungens
befallningshafvande skall vid befordringar och tillsättningar
af tjänster endast fästa afseende å de sökandes förtjänst och skicklighet.

Men när det gäller sådana tjänster, som af Kungl. Maj:t skola
tillsättas, finnes stadgadt i samma instruktion, att förord skall ges
åt den af de sökande, som anses mest förtjänt samt till tjänsten
skicklig och lämplig.

Med dessa förklaringar, med denna utläggning af grundlagens
bud om skicklighet och förtjänst och med dessa stadganden om förord
i vissa fall har Kungl. Maj:t faktiskt gått vid sidan af grundlagen
och infört en praxis, som i tillämpningen mången gång visat
sig högst otillfredsställande.

Det är sålunda med fullt fog, föreställer jag mig, som reservanterna
gjort sina anmärkningar i berörda afseende, och ber jag,
herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Herr Jansson i Djursätra: Det var med anledning af den
siste ärade talarens yttrande, som jag, herr talman, begärde ordet.
Han framhöll nämligen med styrka, att det vid tillsättningen af
tjänster har utvecklat sig eu rättsprincip, där skickligheten icke
skulle ha så mycket att betyda, utan där utgången af en befordringsfråga
skulle i afsevärd mån bero på underordnade tjänstemäns
förord. Han ville särskildt framhålla, att 28 § regeringsformen
stadgar, att, när det är fråga om utnämnande af ämbetsmän, förtjänsten
skall stå i första hand och skickligheten i andra. Jag vill
då gentemot den ärade talarens framhållande af 28 § regeringsformen
framhålla 33 §, där det heter, att vid tillsättandet af sådana
sysslor, som af Konungen skola bortgifvas, åligger det statsrådets
ledamöter att framför allt framhålla skickligheten hos personerna
i fråga. Under sådana förhållanden lär det väl i allt fall
icke gärna kunna gå för sig att påstå, att det är brist i lagstiftningen,
som gör, att misstag kunna begås vid utnämnandet af tjänstemän.

N:o 52-

Ang- ändring
af 35 och 36
§§1regeringsformen.

(Forts.)

N:o 52. 28

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. ändring Det har icke af någon talare påpekats något fall, där man kunnat
35 och 36 påstå, att det begåtts mannamån eller där mindre skickliga personer
^formen.9*'' medvetet utnämnts framför skickliga. Hade ett sådant fall kunnat
(Forts.) framhållas, hade jag för min del gärna varit med om att verka för
en ändring i den riktning, som både motionären och reservanterna
afse, men man måste fasthålla, att vederbörande regeringar — de
må hafva tillhört den ena eller den andra riktningen, jag menar
den konservativa eller den liberala — vid alla tillfällen sökt att
vid utnämningar göra det bästa de förstått. Att misstag kunna
begås kan väl aldrig undvikas, men det är ej sagdt, att lagstiftningen
kan bringa hjälp i detta fall, isynnerhet när vi taga i betraktande,
att grundlagen nu föreskrifter, att man skall taga hänsyn
till skicklighet i första hand.

Under sådana förhållanden har jag för min del icke kunnat
vara med om att biträda reservationen, utan har jag stannat vid
utskottets förslag. Jag vill också särskildt påpeka, att äfven reservanterna
för sin del varit eniga med utskottet, så långt utskottets
motivering räcker, men de ha ändå velat göra ett tillägg utöfver
hvad i utskottets motivering blifvit sagdt.

Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till såväl utskottets
förslag som till utskottets motivering.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr talmannen
jämlikt de därunder gjorda yrkandena propositioner först
på bifall till utskottets hemställan och sedan på bifall till den af
herr Staaff med flere vid utlåtandet afgifna reservationen; och förklarade
herr talmannen sig anse den sistnämnda propositionen vara
med öfvervägande ja godkänd. Herr Hjärne begärde emellertid votering,
i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs
följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller den af herr Staaff med
flere vid konstitutionsutskottets förevarande utlåtande n:o 11 afgifna
reservationen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Hej;

Vinner nej, har kammaren bifallit utskottets hemställan.

Omröstningen utvisade 137 ja och 69 nej, hvadan kammaren
således bifallit den af herr Staaff m. fl. vid utlåtandet afgifna
reservationen.

Onsdagen den 29 April, f. m.

§ 9.

29 N:o 52.

Konstitutionsutskottets häruppå föredragna utlåtande n:o 12, i
anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse
af § BO regeringsformen, blef af kammaren godkändt.

§ io.

Härefter förelåg till behandling statsutskottets utlåtande, n:o Äna- föränd84,
i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till för- föfjaltnin
ändrade grunder för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner jämt & gen af kronans
en i ämnet väckt motion. jordbruksdo TJti

en den 28 sistlidne februari till Riksdagen afliden, till maner.
statsutskottet för förberedande behandling hänvisad proposition hade
Kungl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver jordbruksärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen
att antaga ett vid propositionen fogadt förslag till ändrade grunder
för förvaltningen af kronans jordbruksdomäner.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
en af herr E. A. Lindblad i Närlunda inom Andra Kammaren
väckt, till statsutskottet remitterad motion, n:o 293, däri motionären
föreslagit, att Riksdagen behagade besluta, att punkten 26 i
1882 års stadga om grunderna för förvaltning af kronans jordbruksdomäner
oförändrad bibehölles att på lämpligt ställe intagas i den
nya författningen.

Denna punkt vore af följande lydelse:

»Arrendator vare förbunden, att, där sådant för allmännyttigt
ändamål å kronans vägnar fordras, afstå arrenderad kronöegendom
tillhörig mark äfvensom inkomstbringande lägenhet emot åtnjutande
af minskning i arrendeafgiften, motsvarande den förlust honom
tillskyndas.»

Utskottet hemställde, att Riksdagen med anledning af Kungl.

Haj:ts ifrågavarande proposition och med afslag å herr Lindblads
ofvannämnda motion måtte antaga i utlåtandet afgifna grunder för
förvaltningen af kronans jordbruksdomäner.

Efter uppläsandet af utskottets hemställan lämnades på begäran
ordet till:

Herr Lindblad i Närlunda, som anförde: Herr talman! Riksdagen
behandlade sistlidne lördag ett memorial från statsutskottet
angående öfverlåtelse till landtförsvaret af förra landshöfdingbostället
kungsgården Koret i Kopparbergs län och lade detta till handlingarna.
Jag har velat erinra kammaren, att vid behandlingen af
frågan några veckor förut restes opposition mot det af Kungl. Maj:t
väckta förslaget på den grund, att man ansåg den af arrendatorn
begärda ersättningen vara för hög och trodde, att den värdering,
som nu skulle öfvergå hemmanet, kunde gå samma väg och äfven

N:o 52. 30

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. föränd- bli för hög. Af den anledningen biföll kammaren ett yrkande, att
rade grunder (|en jei af egendomen, som var utarrenderad, icke skulle i upplåtel^''ger/af
kronanssen medtagas. Förhållandet var, att arrendatorn, som för egendomen
jordbruksdo- betalar 370 kronor i arrende, begärt 1,500 kronor i skadeersättning
maner. per år samt dessutom 1,000 kronor för fullgjord byggnadsskyldighet.
(Ports.) J)etta kraf har framställts, fastän nu i kontraktet står den bestämmelsen,
»att arrendator är skyldig att under arrendetiden afstå
arrenderad kronoegendom äfvensom inkomstgifvande lägenhet emot
åtnjutande af minskning i arrendeafgiften, motsvarande den förlust
honom tillskyndas». Så stadgas enligt nu gällande grunder.

Kungl. Maj:t har här föreslagit, att i de nya grunderna detta
stadgande helt och hållet skall utgå, och detta gör Kungl. Maj:t
på den grund, att man önskar en förment öfverensstämmelse med
den nya arrendelagen, och man vill i stället göra tillämpligt expropriationsförfarandet
i allmänhet. Men då är att märka, att expropriationslagen
gäller uteslutande enskild jord, och enligt mitt förmenande
har det varit därför, att alla kronans arrendekontrakt
innehållit sådana bestämmelser, där man kunnat tillämpa expropriationslagen
äfven mot kronoarrendator. Nu tänker man emellertid
sålunda, att man i framtiden skall reda sig med blott expropriationslagen
mot kronans arrendatorer. Men hvarför icke bibehålla
denna bestämmelse, så att kronan förbehåller sig att emot skalig
ersättning få tillbaka sin egendom, när så erfordras för dess behof?
(Detta vore klokt och berättigadt, ty det är väl icke lämpligt, att
en arrendator skall få begära hvilken ersättning som helst, om
kronan skulle behöfva få tillbaka sin egendom. Det gäller visserligen
beträffande enskild jord, att den skall lösas efter hvad den
högst kan vara värd. Men det är att märka, att kronans arrendator
har en väsentlig fördel, som en enskild arrendator icke har, och
det är att han är tillförsäkrad optionsrätt, så att, om en kronoegendom
fortfarande skall utarrenderas, den skall hembjudas förre
arrendatorn, om han innehaft arrendet i fem år och därunder väl
brukat egendomen. Någon motsvarande rättighet har icke den enskilde
arrendatorn. Under sådana förhållanden synes det mig icke
orimligt, att kronans arrendatorer få underkasta sig en något
strängare bestämmelse vid afstående af mark för kronans egen räkning,
ty det vore endast, när verkligt behof för kronan förefunnes,
som den skulle tillämpas. Det är af den anledningen jag, när
domänstyrelsen i sitt förslag hade framställt yrkande om bibehållande
af den äldre bestämmelsen, har trott detta vara lämpligt,
ty skulle man taga bort stadgandet, är jag bestämdt öfvertygad
om att alla sådana markförvärf väsentligen fördyras för kronan,
ocb om man delar den uppfattning, som här gjort sig gällande
i fråga om kungsgården Noret, tyckes det mig vara i fullkomlig
öfverensstämmelse därmed, om kammaren också godkänner det stadgande,
som hittills alltid stått i kronans kontrakt.

Af denna anledning har jag väckt min motion, och jag har

Onsdagen den 29 April, f. m.

31 N:o 52.

icke kunnat finna mig öfvertygad af statsutskottets motivering, utan Ang. foråndjag
tror, att kronans sanna intresse härvidlag — utan någon af''.rade grunder
voghet mot arrendatorerna — tillråder, att man bibehåller stadgankronans
det, hvartill jag, herr talman, ber att få yrka bifall. jordbruksdo■

maner.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Alfred (F°rts.)
Petersson: Herr talman! Herr Lindblad har yrkat bifall till sin
motion, som innehåller en framställning om att punkt 26 i de nu
gällande grunderna skulle bibehållas sådan den hittills varit, och
han yttrade, att man här i den kungl. propositionen har föreslagit
borttagande af denna punkt för att få en förment öfverensstämmelse
mellan dessa grunder och den i fjol antagna arrendelagen eller
nyttjanderättslagen.

Jag vill då gentemot herr Lindblad säga, att det icke är för
att få en förment öfverensstämmelse härvidlag, utan det är för att
få dessa grunder så affattade, att de icke stå i uppenbar strid mot
nämnda lag. Jag skall för kammaren uppläsa 26:e punkten, sådan
herr Lindblad vill, att den fortfarande skall lyda. Den lyder sålunda:
»Arrendator vare förbunden, att, där sådant för allmännyttigt
ändamål å kronans vägnar fordras, afstå arrenderad kronoegendom
tillhörig mark äfvensom inkomstbringande lägenhet emot åtnjutande
af minskning i arrendeafgiften, motsvarande den förlust
honom tillskyndas.»

3:e paragrafen 2:a kapitlet arrendelagen är af följande lydelse:

»Den, som till annan upplåter jord på arrende, må ej i vidare mån
än som öfverensstämmer med hvad här nedan i 9, 27, 28, 33—37
och 39 §§ förbehålla sig eller annan ägare af fastigheten rätt att
frånträda aftalet före arrendetidens slut; har sådant förbehåll skett,
vare det utan verkan.»

Skulle man nu, detta enligt alla juristers tolkning af detta,
och det är lätt att tolka, bibehålla punkt 26 i grunderna, blir innehållet
i densamma utan all verkan, och då kan det väl icke gärna
vara möjligt, att man här skulle vilja bibehålla denna punkt. Herr
Lindblad anförde för att illustrera de förhållanden, som kunna inträffa,
som exempel kungsgården Horet och de oskäliga och ohemula
anspråk, som arrendatorn därstädes uppställt. Men jag vill
fästa herr Lindblads uppmärksamhet på, att ohemula anspråk ha
blifvit framställda, under det att denna punkt stått kvar. Denna
punkt har sålunda icke hindrat sådana ohemula anspråk på ersättning.

Dör öfrigt lär det väl vara så, att man icke står alldeles rådlös
med afseende på arrendators vägran att upplåta kronoegendom
till det allmännas behof. Icke heller torde man stå rådlös med
afseende på ersättningen, så att arrendatorn skulle kunna skrufva
upp priserna efter eget godtfinnande. Det lär väl vara så, att
expropriationsförfarandet kan användas, där behofvet är sådant, att
expropriation bör medgifvas. Dör öfrigt har man den utvägen att
antingen ändra expropriationslagen eller att skrifva en särskild lag.

»so 52. 32

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. försäljning
af ett in■
draget militie•
boställe•

Men icke tror jag, att man hjälper saken genom att bibehålla 26:te
punkten i 1882 års stadga.

Yidare anfördes ej. Efter af herr talmannen framställda propositioner
i ämnet biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 11.

Eöredrogos hvart för sig statsutskottets utlåtanden:

n:o 85, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af fem lägenheter och ett jordområde tillhörande förra
hospitalsegendomen Yistena n:o 10 Norrgården, Yistena n:o 11
Oxelgården och Yistena n:o 12 Östra Mellangärden i Östergötlands län;

n:o 86, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af fem till förra regementschefsbostället 2 mantal Bråland
n:is 1 och 2 norra och södra jämte underlydande lägenheten Kungsmarken
i Göteborgs och Bohus län hörande lägenheter;

n:o 87, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af vissa lägenheter från förra kronofogdebostället V16 mantal
Gladsax n:o 28 i Kristianstads län; och

n:o 88, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af två till förra kompanichefsbostället t/s mantal Laxmans
Åkarp n:o 2 i Malmöhus län hörande lägenheter.

Hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls af kammaren.

§ 12.

Å föredragningslistan fanns härefter uppfördt statsutskottets
■utlåtande, n:o 89, i anledning af väckt motion om försäljning af
förra majorsbostället 2 mantal Hammar n:o 1 i Hammarö socken
af Yärmlands län.

I en inom Andra Kammaren väckt, till statsutskottets förberedande
behandling öfverlämnad motion, n:o 168, hade herr G. MSandin
i Grums, med hvilken herr G. Elowson instämt, föreslagit,
att Riksdagen måtte för sin del besluta, att förra majorsbostället
2 mantal Hammar n:o 1 i Hammarö socken och Karlstads härad
af Yärmlands län skulle försäljas, samt i skrifvelse till Kungl.
Maj:t hemställa, det behagade Kungl. Maj:t att vid denna försäljning
vidtaga erforderliga åtgärder i syfte att fastigheten blefve på
betryggande sätt afhänd för bildande af egna hem.

Utskottet hemställde, att herr Sandins ifrågavarande motion
icke måtte af Riksdagen bifallas.

Onsdagen den 29 April, f. m.

33 N:o 52,

Yid utlåtandet hade emellertid fogats reservation af herrar Ang. försäijStarbäck
och Larsson i Lund, som föreslagit, att Riksdagen med™”*''
bifall till herr Sandins ifrågavarande motion måtte medgifva, att
indragna majorsbostället Hammar n:o 1, 2 mantal, i Hammarö (Forts,
socken och Karlstads härad af Värmlands län finge försäljas, samt
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t vid
denna försäljning vidtaga erforderliga åtgärder i syfte att egendomen
måtte blifva på betryggande sätt afhänd för bildande af
egna hem.

Utskottets hemställan upplästes, hvarefter

Herr Larsson i Lund yttrade: Herr talman! Det talas och
skrifves så mycket om nödvändigheten af att befrämja egnahemsrörelsen.
Då kan det ju förefalla något egendomligt, att, när ett
så sällsynt lämpligt tillfälle erbjudes att på kronans egen mark
befrämja egnahemsrörelsen, som här beträffande majorsbostället
Hammar, man icke skulle begagna detta. Med denna kronoegendom
är, som herrarne haft tillfälle taga kännedom om, förhållandet
det, att egendomen saknar användbara byggnader. Den har därför
på länge icke kunnat med någon fördel för statsverket utarrenderas,
men är dock för närvarande utarrenderad på grund af uppdrag
åt Konungens befallningshafvande i Värmlands län att på
bästa sätt af hemmanet söka att draga inkomst för staten. Den
ligger ganska nära staden Karlstad, och inom Hammarö kommun,
där detta hemman är beläget, finnas tre större sågverk, som sysselsätta
betydande arbetareskaror. Då hemställer jag, om icke just
här vore ett tillfälle att upplåta kronans mark för bildande af
egna hem. Utskottet har ställt sig afvisande mot herr Sandins
motion och har därvid, så vidt jag kan förstå, icke fullt visat sig
kunna uppfatta, hvad syftet med motionen egentligen är. Då
utskottet säger att, efter hvad som upplysts, åtgärder redan vidtagits
i motionens syfte, så är detta så litet riktigt, att tvärtom
de åtgärder, som vidtagits, om de i vanlig ordning skulle fullföljas,
komma i rätt väsentlig mån att motverka motionens syfte.
Fastigheten kommer nog att säljas, därom är icke tu tal, men
motionärens syfte är, att den må kunna säljas för bildande af
egna hem, utan att den enskilda spekulationen skulle träda emellan
och därigenom för dem, som äro i behof af egna hem, göra åtkomsten
svårare än den borde vara, om kronan direkt uppläte fastigheten
för ändamålet.

Nu skall jag be att få fästa uppmärksamheten på att Riksdagen
redan tidigare i år har bifallit ett statsutskottets utlåtande
n:o 33, där man redan beträdt en väg, afvikande från den sedvanliga.
Riksdagen har nämligen bifallit detta utlåtande n:o 33 och
därigenom medgifvit, att mark tillhörande förra sergeantbostället
Klagstorp n:is 19 och 25 i Malmöhus län finge under hand förandra
Kammarens Prat. 1908. N:o 52. 3

K:*> 52. 34

Ang. försäljning
af ett indraget
militieboställe.

(Forts.)

Onsdagen den 29 April, f. m.

säljas just för att därigenom bilda egna hem. Sålunda har Riks|
dagen i detta fall slagit in på en enligt min uppfattning riktig
väg, och jag undrar, om det icke nu vore skäl att fortsätta på den
vägen. Jag har därför icke kunnat biträda utskottets hemställan
utan jämte herr Starbäck anmält mig som reservant, då vi anse
att just här föreligger ett så sällsynt gynnsamt tillfälle att på
kronans mark bilda egna hem, att det icke bör försummas. Därtill
kommer, att Hammarö kommun har på kommunalstämma uttalat
sin lifliga förhoppning, att denna fastighet icke må komma i
spekulationens händer utan upplåtas åt den nybildade föreningen
mot emigrationen eller, som den heter efter föreningens konstituerande,
föreningen »Värmlands hem». Meningen vore, att om, som
motionären föreslagit, egendomen skulle försäljas, denna förening
skulle anmäla sig som köpare och efter värdering tillösa sig hela
fastigheten för att sedan upplåta den till bildande af egna hem.

Då det inom kommunen finnes ett så lifligt intresse för denna
sak, hemställer jag, om det kan vara riktigt, att Riksdagen ställer
sig afvisande. Jag anser det icke endast vara oriktigt, om så
skulle ske, utan jag anser det snarare vara Riksdagens plikt, att,
då ett sådant intresse förefinnes inom kommunen, tillmötesgå detsamma.
Jag yrkar därför afslag ä utskottets hemställan och bifall
till motionen.

Häruti instämde herrar Zetterstrand, Berg i Staby och
Thorsson.

Vidare anförde:

Herr Odqvist: Herr talman! På de skäl, som utskottet anfört,
skall jag be att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Då utskottet behandlade denna fråga, inhämtades upplysningar
från departementet, och därifrån fick utskottet de upplysningar,
som förelågo om villkoren för försäljningen af hemmanet och äfven
därom att försäljningen möjligen skulle komma att gå i den riktning,
som motionären föreslagit. Att motionärens syfte icke skulle
pa detta sätt realiseras, kan jag icke fatta, utan det är väl nästan
troligt, att med denna egendoms läge, dess lokala förhållanden och
de industriella anläggningar, som finnas i närheten, regeringen
kommer att föreslå en styckning af egendomen, som är lämplig för
bildande af egna hem. Men att Riksdagen på en enskild motionärs
förslag skulle begära försäljning och styckning af en sådan
egendom utan utredning, det kan väl icke vara riktigt. Nu är
visserligen sant, att det är icke endast motionären, som framställt
detta förslag, utan äfven Hammarö kommun har gjort det. Men
man vet, att vid sådana tillfällen det egna intresset kan spela in
äfven ^ från en kommuns sida. För min del anser jag därför, att
då fragan befinner sig i detta läge och ärendet ligger under utredning,
utskottets förslag är tillfyllest, hvarför jag yrkar bifall
till detsamma.

Onsdagen den 29 April, f. m. 35

Herr Starbäck: Herr talman! Det är med en viss glädje
jag kan konstatera, att den aktade statsutskottskamraten synes personligen
sympatisera med syftet i den motion, hvarå han yrkat
afslag, därför att den framkommit på enskild motionärs framställning.
Jag kan emellertid icke riktigt vara med om den konklusion,
som hans logiska premisser fört honom till.

Om det nu, som han framhållit, är troligt, att regeringens
undersökning kommer att leda till ett resultat, som stämmer
med det syfte, som han själf gillar, så hade det väl åtminstone
varit lämpligt, att utskottet kraftigt framhållit, att denna utredning
borde i sinom tid framläggas för Riksdagen till granskning.
Nu säger emellertid utskottet, att denna fråga torde komma att
underställas Riksdagens pröfning. Men först och främst är det
ganska osäkert, om frågan kommer under en sådan Riksdagens
pröfning, då arrendesumman är så låg, att regeringen har rättighet
att sälja egendomen utan att Riksdagen höres, och äfven om
den kommer under Riksdagens pröfning, så kan det hända, att utredningen
icke gått i den riktning, som både statsutskottsmedlemmen
och motionären velat. Hvad har då inträffat? Jo, endast
en tidsutdräkt för realiserandet af ett önskemål, som vi alla äro med om.

Om nu, som min medreservant framhållit, här föreligger ett
statsintresse, nämligen dels att befrämja bildandet af egna hem,
deist att understödja en rörelse, som Riksdagen för icke så länge
sedan lämnade ett kontant bidrag af 10,000 kronor till för att
därmed motverka emigrationen, då vidare detta statsintresse är
klart och tydligt ådagalagdt, och då dessutom det kommunala intresset
nära sammanfaller med detsamma, så kan jag för min del
icke begripa annat än att det vore lämpligast, om Riksdagen uttalade
sig i motionens riktning för att befordra dessa samhälleliga
intressen och motverka att lägenheten, som man fruktar, exploateras
af den enskilda spekulationen.

Jag ber sålunda få instämma i herr Larssons i Lund yrkande.

I detta anförande instämde herrar Lindblad i Närlunda, Ilenricson,
Fornander, Johansson i Jönköping, Ericsson i Alberga,
Pettersson i Bjälbo, Vahlquist, Jönsson i Kvarnberga, Larsson i
Klagstorp, Lundblad, Janson i Bråten, Hammarström, Canell och
Hultkrantz.

Herr Sandin i Grums: Ja, jag begärde ordet egentligen med
anledning af herr Odqvists anförande, i hvilket han gaf uttryck åt
den misstanken, att Hammarö kommun på grund af egennyttiga
intressen skulle hafva uttalat sig till förmån för Hammarboställets
försäljning. Jag tror, att man icke kan beskylla Hammarö kommun
för någonting liknande, för så vidt man icke skulle såsom egennytta
anse kommunens intresse att vid Hammarö kunna binda dess befolkning,
hvilken f. n. är mycket rörlig.

>:o 52.

Ang. försäljning
af ett indraget
militieboställe.

(Forts.)

Nso 52.

36

Ang. försäljning
af ett in
draget militieboställe.

(Forts.)

Onsdagen den 29 April, f. m.

Hammarbostället är mycket stort, det omfattar omkring 600
tunnland jord, är den största egendomen på Hammarön och är synnerligen
lämpligt för bildandet af egna hem. På Hammarön finnes
det flera sågverk, hvilkas arbetare behöfva egna hem men icke
kunna fa sadana. I staden Karlstad eller mellan Karlstad och
Hammarön finnes det också sågverk, hvilkas arbetare önska att få
egna hem, men icke kunna köpa jord och bygga sådana i Karlstad
utan önska att få dem på Hammarön. Det synes mig då, som om
man skulle kunna tillmötesgå dessa arbetares önskemål och här
åtminstone gifva tillkänna en anvisning om att Hammarbostället
må kunna försäljas.

Jag skall icke längre uppehålla herrarne, men ber att få yrka
bifall till reservationen.

Herr Åkerlund: Då af de uppgifter, som varit tillgängliga,
tydligen framgår, att behof af mark till egna hem förefinnes å
platsen i fråga, är det fullkomligt riktigt att handla såsom reservanterna
föreslagit. Skulle däremot försäljningen ske på det sätt
utskottet tänkt sig, så skulle följden blifva den, att mellanhänder
komme och köpte upp jordbitarna för att sedan ockra på de personer,
som vilja bilda egna hem. Till ett sådant resultat vill
emellertid jag för min del icke bidraga, hvarför jag, herr talman,
ber att få yrka bifall till reservationen.

Med herr Åkerlund förenade sig herrar Juhlin och Forssling.

Herr Sandquist: Herr talman! Jag vill vid detta tillfälle blott
uttala min tillfredsställelse med motionens syfte. Den går just
i samma riktning som den motion, hvilken jag hade äran att i
denna kammare frambära vid 1906 års riksdag; och hvilken motion
här vann ett afsevärdt understöd. Den går nämligen därpå
ut, att statens domäner må försäljas på ett sådant sätt, att de icke
komma i händerna på personer, som söka att först genom skogssköfling
göra sig bästa möjliga affär af dem och sedan sälja dem i
mindre, lotter. Jag ber sålunda, med erinran härom, att få tillkännagifva,
att jag för min del kommer att, i händelse af votering,
afgifva mitt votum för reservationens syfte.

Herr Wiklund: Herr talman! Såsom utskottet i sitt utlåtande
framhållit, är detta ärende under Konungevs befallningshafvandes
pröfning; och med den allra största sannolikhet lär väl frågan om
egendomens försäljning komma att framläggas inför Eiksdagen. Ty
det är väl icke så, som herr Starbäck sade, att det är den nu utgående
arrendesumman, som är den bestämmande för, huruvida
frågan skall underställas Eiksdagen eller icke; utan det är väl det
uppskattade arrendevärdet, som därvid är afgörande. Under förutsättning
alltså att arrendevärdet skall uppskattas, blir väl detta i

Onsdagen den 29 April, f. m.

37 N:o 52.

alla fall så stort, att frågan måste komma under Riksdagens pröfning.

Om det är så, som motionären nämnt, att det i Yärmland
finnes en förening mot emigrationen, hvilken vill förvärfva egendomen,
så möter det ju icke något hinder för denna förening att
göra denna sin önskan gällande hos Kungl. Maj:t; och den synes
därtill hafva god tid, då några åtgärder ännu icke äro vidtagna
för egendomens styckning, utan denna styckning skall ske först
under loppet af instundande sommar.

Det är detta, som gjort, att utskottet icke kunnat tillstyrka
bifall till motionen.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Persson i Stallerhult: Då jag inom utskottet varit med
om det slut, hvartill utskottet kommit, skall äfven jag be att få
yrka bifall till utskottets förslag. Det undras mig emellertid,
huruvida reservanterna hafva mera rätt i sitt yrkande än hvad
utskottet har i sitt. I båda fallen är det meningen att tillgodose
de s. k. småbruken på landet. Ser man nu efter här i utredningen,
så finner man, att vederbörande domänintendent uppgjort ett
förslag till styckning af denna egendom; och jag kan icke se annat
än att det på egendomen skulle blifva ej mindre än 18 särskilda
lägenheter, Det är möjligt, att enligt detta förslag det ena stycket
skulle komma att bli för stort, men i alla fall är det 18 stycken.
Huru många kommer det emellertid att bli efter reservanternas
förslag? Det vet man icke. I motionen står, att landshöfdingen
lofvat att bilda ett egnahemsbolag, i fall motionen vinner Riksdagens
bifall; men om det bolaget kommer att stycka egendomen
i 10, 18 eller 24 lotter, det vet man icke. Utskottets förslag däremot
kan stödja sig på det förhållandet, att vederbörande domänintendent,
som känner till förhållandena och som väl skall vara
den, som man i Riksdagen skall lita till, sagt, att så och så vore
det lämpligaste sättet att stycka denna egendom.

Eu kommer här en annan domänintendent — jag tager för
gifvet, att det icke är densamme som uppskattat egendomen; ty
då skulle han väl icke hafva instämt med reservanterna — och
ogilla hvad hans ämbetsbroder gjort. Det finner jag icke vara
riktigt vackert; ty om en domänintendent, vare sig herr Lindblad
eller någon annan, i ett visst fall inom sitt område gör en uppskattning,
så litar Riksdagen på hvad han gjort; och därför vill
jag också lita på, att den uppskattning, som domänintendenten i
Yärmlands län gjort beträffande egendomen i fråga, är den för
landet och länet bästa möjliga. Ty får man icke lita på, att vederbörande
förtroendemän i orterna handla klokt och välbetänkt, då
vet jag icke, hvart man skall komma här i Riksdagen, där man
ju är tvungen att lita på dessa mäns officiella uppgifter och arbete
och arbetsresultat.

Ang. försäljning
af ett indraget
militieboställe.

(Forts.)

N:o 52. 38

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. försäljning
af ett in
draget militieboställe.

(Forts.)

Jag får alltså säga, att skulle Riksdagen i detta fall godkänna
reservationen, då har man verkligen gått väl långt, alldenstund
man af utredningen finner, att utskottets förslag, på samma gång
som det främjar bildandet af egna hem och gör flera delaktiga af
kronans egendom, äfven tillgodoser dem, som äro mindre köpstarka,
så att de icke kunna köpa en hel egendom. Jag tror därför, att
man tryggt kan bifalla utskottets förslag.

Herr Lindblad i Häri anda: Gentemot den ärade siste talaren
her jag få säga, att jag är den förste att erkänna, att jag anser
ingen domänintendent ofelbar; men jag anser också, att när man,
i ett fall som detta, af handlingarna tror sig kunna se, att det
finnes rum för ett annat förfaringssätt, då bör äfven en annan
domänintendent än den som uppgjort förslaget hafva rätt att gifva
denna sin mening tillkänna, därest han har sin plats i denna kammare.

Nu är det så, efter hvad jag af utskottets utlåtande finner,
att denna egendom skall disponeras den 14 mars 1909; men då förstår
jag icke, huru det är möjligt, att Riksdagen ånyo skulle komma
i tillfälle att besluta i denna fråga. Det skulle då vara, att Riksdagen
under tiden 15 januari—14 mars 1909 skulle fatta detta
beslut; men det blir väl ändå étt hastverk att sedan göra några
försäljningar; och icke kan jag se, huru tillträdet kan ske 14 mars
1909. Då är det väl riktigare, att Riksdagen går den andra vägen
och uttalar sitt gillande af motionens syfte samt sin önskan om
försäljning af egendomen i mindre delar, hvilket ju synes vara
lämpligt.

Jag skulle icke hafva tilltrott mig att klandra det här ifrågasatta
förfaringssättet, om ej förrättningsmännen föreslagit att försälja
ett så pass stort område som 60 hektar åker, 30 hektar skog
och 20 hektar ängs- och skogsmark i ett utbud. Det blir alltså
en mycket stor och afsevärd del af egendomen, som på det sättet
skulle komma att gå till en enda köpare. Jag vet icke, om det
är möjligt för den här omnämnda nybildade föreningen att uppträda
som spekulant och konkurrera med andra köpare; men i alla
fall torde det bli dyrare för föreningen. Därför tycker jag det vara
bättre att, om, egendomen är lämplig för styckning, man strax från
början låter myndigheterna komma fram med ett förslag i sådant
syfte. Sedan får man bedöma, om det förslaget är bättre än det
nu föreliggande eller icke.

På dessa skäl, herr talman, skall jag tillåta mig att instämma
med reservanterna.

Efter härmed slutad öfverläggning gaf herr talmannen propositioner
i ämnet; och biföll kammaren den af herrar Starbäck och
Larsson i Lund vid utlåtandet afgifna reservationen.

89 N:o 52,

Onsdagen den 29 April, f. m.

§ 13.

Till afgörande förelåg vidare statsutskottets utlåtande, n:o 90, Ang. isnaregUi
anledning af Kungl. Majrts proposition angående lönereglering för
landsstaterna i länen m. m. jämte i ämnet väckta motioner • nen m. m.

I en till Riksdagen den 21 februari 1908 aflåten, till statsutskottets
förberedande behandling öfverlämnad proposition hade
Kungl. Maj:t, under åberopande af bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver civilärenden, föreslagit Riksdagen, jämte annat,

att medgifva, att länsstyrelsernas kassarörelse från den 1 januari
1909 öfverflyttades på riksbankens skilda kontor i residensstäderna,
samt att Kungl. Maj:t, efter öfverenskommelse med fullmäktige i
riksbanken, finge meddela de bestämmelser, som i afseende bära
kunde finnas erforderliga; äfvensom

att godkänna en vid propositionen fogad aflöningsstat för landsstaterna
att tillämpas från och med år 1909.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
en inom Första Kammaren af herr G. H. v. Mentser väckt motion,
n:o 53, samt åtta särskilda inom Andra Kammaren väckta motioner,
nämligen n:o 258 af herr C. G. Johansson i Aflösa m. fl., n:o 261
af herr 8. Söderberg i Hobborn, n:is 263 och 287 af herr J. Widén,
n:o 265 af herr T. '' Zetter strand, n:o 267 af herr E. O. Magnusson
i Tumhult m. fl., n:o 274 af herr Tf. E. Lindberg m. fl. samt n:o
294 af herr B. A. Petrén.

Punkten 1, angående länsstyrelserna.

Beträffande länsstyrelserna hade uti omförmälda motioner föreslagits
:

uti n:o 265 af herr Zetterstrand, att såväl Stockholms länsstyrelse
som lämpligt antal af de under samma styrelse lydande
tjänstemän måtte sättas på extra stat;

uti n:o 263 af herr Widén, att Riksdagen, vid godkännande
af aflöningsstat för landsstaterna att tillämpas från och med år
1909, måtte besluta antingen att borttaga den emellan länen föreslagna
och för närvarande bestående klassindelningen i afseende å
tjänstgöringspenningarna till landssekreterare-, landskamrerare-,
länsnotarie- och länsbokhållarebefattningarna, möjligtvis med undantag
för landssekreterare och landskamrerare i de två folkrikaste
länen, Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, eller ock att i
detta afseende uppflytta Jämtlands län till likhet med de län, som
nu voro föreslagna att sättas i andra klassen;

uti n:o 267 af herr Magnusson i Tumhult m. fl., att Riksdagen
med afseende på befattningarna vid landsstaten, med undan -

N:o 52. 40

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. lönreglering
för landsstaterna
i länen
m. m(Forts.
)

tåg af vaktmästarne Tid länsstyrelserna, måtte bestämma löneförmånerna
i öfverensstämmelse med löneregleringskommitténs förslag;
och

uti n:o 274 af herr Lindberg m. fl., att Riksdagen ville besluta
att med afslag å Kungl. Haj:ts proposition, i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla om nytt förslag till reglering af landsstatstjänstemännens
löner, i hvilket, bland annat, möjligen obehöfliga
länsstyrelsers indragning blifvit genomförd.

Utskottet hemställde,

I. att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och herrar Zetterstrands och Widéns ofvanberörda motioner
samt med afslag å herr Magnussons m. fl. och herr Lindbergs
m. fl. omför malda motioner i hvad de afsåge länsstyrelserna
måtte

a) medgifva, att länsstyrelsernas kassarörelse från den 1 januari
1909 öfverflyttades på riksbankens skilda kontor i residensstäderna,
samt att Kungl. Maj:t, efter öfverenskommelse med fullmäktige i
riksbanken, finge meddela de bestämmelser, som i afseende härå
kunde finnas erforderliga;

b) att godkänna följande aflöningsstat för tjänstemän och betjänte
vid länsstyrelserna att tillämpas från och med år 1909:

Aflöningsstat.

	1 Lön.	Tjänst- görings- pen- ningar.	Orts- tillägg.	Summa kr.	Anmärkningar.
landskamrerare:
i Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län:
1 tjänsteman....... 3 tjänstemän.............	5,000 15,000	2,900 8,700	—	7,900 23,700
i Östergötlands, Jönköpings, Kal-mar, Kristianstads, Älfsborgs, Skaraborgs, Värmlands,Örebro, j Kopparbergs, Gäfleborgs, Väs-ternorrlands, Södermanlands, Kronobergs, Västerbottens och Norrbottens län:
1 tjänsteman (Umeå och Luleå)	5,000	2,500	300	7,800
Trpt	—	- 1	- 1	39,400

Onsdagen den 29 April, f. m.

41

S:o 52.

		Tjänst-
	Lön.	görings-	Orts-	Summa	Anmärkningar.
		pen- ningar.	tillägg.	kr.
Trpt	—	—	—	39,400
3 tjänstemän ( » » » ) 1 tjänsteman (öfriga residens-	15,000	7,500	900	23,400
städer).............................	5,000	2,500	—	7,500
25 tjänstemän (öfriga residens-
städer)..............................	125,000	62,500	—	187,500	Efter 5 år kan lönen höjas.
i Uppsala, Blekinge, Gottlands, Hallands, Västmanlands och
Jämtlands län:
1 tjänsteman (Östersund)......	5,000	2,100	300	7,400
1 » ( » )...... 1 » (öfriga residens-	5,000	2,100	300	7,400
städer) ............	5,000	2,100	—	7,100
9 tjänstemän (öfriga residens-
städer) ............	45,000	18,900	—	63,900
i Stockholms län:
1 tjänsteman........................	4,400	2,000	—	6,400
1 » ........................	4,400	2,000	—	6,400
Länsnotarie!’ och läns-
bokhållare:
i Malmöhus samt Göteborgs
och Bohus län:					Efter 5 år kan lönen
1 tjänsteman........................	2,200	1,600	—	3,800	höjas med 500 kr. • och efter ytterligare
3 tjänstemän........................	6,600	4,800	—	11,400	5 år med likaledes 500 kr.
i Stockholms län:
1 tjänsteman........................	1,500	1,000	—	2,500	1 Efter 10 år kan lönen
1 » ........................	1,500	1,000	—	2,500	| höjas med 500 kr.
i öfriga län:
1 tjänsteman (Östersund,Umeå eller Luleå) ..................... 5 tjänstemän (Östersund,Umeå	2,200	1,400	150	3,750
och Luleå)........................	11,000	7,000	750	18,750
Trpt	—	—	—	399,100

Ang. lönereglering
för landsstaterna
i länen
m. m.
(Forts.)

N:o 52,

42

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. löneregle-ring för lands-			Tjänst-
staterna i lä-			Orts-	Summa
nen m. m.		Lön.	gorcngs-	Anmärkningar.
(Forts.)			pen- ningar.	tillägg.	kr.
	Trpt	—	—	—	399,100
	1 tjänsteman (öfriga residens-					Efter 5 år kan lönen höjas med 500 kr.
	städer) ...........................	2,200	1,400	—	3,600
	35 tjänstemän (öfriga residens-					, och efter ytterligare 5 år med likaledes 500 kr.
	städer)..............................	77,000	49,000	—	126,000
	2:dra oeh 3:dje länsnota-rie? oeh länsbokhållare:
	1 tjänsteman........................	2,000	1,200	—	3,200
	20 tjänstemän........................	40,000	24,000	—	64,000
	Landskanslister oeh lands-
	kontorister:
	1 tjänsteman (Stockholm)......	700	500	—	1,200	| Efter 10 år kan lönen
	3 tjänstemän ( » )......	2,100	1,500	—	3,600	j höjas med 300 kr.
	1 tjänsteman (Östersund,Umeå					Efter 5 år kan lönen
						höjas med 300 kr.,
	eller Luleå) .....................	1,200	800	100	2,100	efter ytterligare 5 år ■ med likaledes 300 kr.
	11 tjänstemän (Östersund,Umeå					och efter ytterligare 5 år med likaledes
	och Luleå)........................	13,200	8,800	1,100	23,100	300 kr.
	1 tjänsteman (öfriga residens-					Efter 5 år kan lönen
						höjas med 300 kr.,
	städer) ...........................	1,200	800	—	2,000	efter ytterligare 5 år > med likaledes 300 kr.
	91 tjänstemän (öfriga residens-					och efter ytterligare 5 år med likaledes
	städer)..............................	109,200	72,800	—	182,000	300 kr.
	Vaktmästare:
	1 vaktmästare (Stockholm) ...	500	300	—	800	| Efter 10 år kan lönen
	1 » (»)••• 1 » (Östersund, Umeå	500	300	—	800	j höjas med 100 kr.
	eller Luleå) ......	700	350	75	1,125
	5 » (Östersund, Umeå
	och Luleå).........	3,500	1,750	375	5,625	Efter 5 år kan lönen
	1 » (öfriga residens-					höjas med 100 kr.
	städer)...............	700	350	—	1,050
	40 » (öfriga residens^
	städer)...............	28,000	14,000	—	42,000
	Summa	—	— —	861,300

Onsdagen den 29 April, f. m.

43 N:o 52.

c) besluta, att under ofvanstående aflöningsstat skulle införas
följande bestämmelse:

»Denna lönestat träder i kraft den 1 januari 1909, under
förutsättning att Kungl. Maj:t dessförinnan meddelar föreskrift
därom att samtlige ordinarie tjänstemän ocb betjänte skola, i den
mån ej undantag kunna anses böra stadgas eller för särskilda fall
efter pröfning medgifvas, Tara å tjänsterummet tillstädes minst
sex timmar hvarje söckendag»;

d) godkänna följande öfvergångsstat för landträntmästare att
tillämpas från och med år 1909:

	Lön.	Tjänst- görings- penningar.	Summa kr.
20 landträntmästare .................	50,000	25,600	75,600

e) för beredande af tillgång till arfvode åt extra länsnotarier
och öfriga extra biträden hos länsstyrelserna samt till vikariatsersättning
under semester för därtill berättigade tjänstemän anvisa
på ordinarie stat ett reservationsanslag af 193,000 kronor med
rätt för Kungl. Maj:t att af detta anslag redan år 1908 använda

15,000 kronor till ökning af arfvodena åt de extra biträdena vid
de länsstyrelser, där sådan ökning funnes vara mest behöflig, samt
med förklarande att efter indragning af landträntmästartjänst Kungl.
Maj:ts vederbörande befallningshafvande skulle äga att uppbära
samt mot redovisning och med besparing af anslag från nyssnämnda
reservationsanslag, på sätt Kungl. Maj:t kunde finna godt stadga,
till extra biträdens aflöning använda de den indragna tjänsten tillhörande
provisioner;

f) för beredande dels af tillfällig löneförbättring åt tjänstemän
och betjänte vid Stockholms länsstyrelse med följande belopp,
nämligen:

för landssekreteraren och landtkamreraren hvardera 1,700 kronor,
däraf 600 kronor skulle anses utgöra lön, 500 kronor tjänstgöringspenningar
och 600 kronor ortstillägg,

för länsnotarien och länsbokhållaren hvardera 1,400 kronor,
däraf 700 kronor skulle anses utgöra lön, 400 kronor tjänstgöringspenningar
och 300 kronor ortstillägg,

för en hvar af landskanslisterna och landskontoristerna 1,000
kronor, däraf 500 kronor skulle anses utgöra lön, 300 kronor
tjänstgöringspenningar och 200 kronor ortstillägg, samt

Ang. lönereglering
för landsstaterna
i länen
m. m.

(Forts.)

N:o 52. 44

Ang. lönereglering
för landsstaterna
i länen
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 29 April, f. m.

för en hvar af vaktmästarne 400 kronor, däraf 200 kronor
skulle anses utgöra lön, 50 kronor tjänstgöringspenningar och 150
kronor ortstillägg,

dels ock af arfvode åt en andre länsnotarie 3,200 kronor, däraf

2,000 kronor skulle anses utgöra lön och 1,200 kronor tjänstgöringspenningar,

på extra stat för år 1909 anvisa ett belopp af tillhopa 14,200
kronor.

Reservationer hade emellertid vid denna punkt afgifvits af
herrar Rammarlund och Larsson i Lund, som ansett att utskottet
bort hemställa:

a) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition, i hvad den afsåge
länsstyrelserna, icke måtte af Riksdagen bifallas;

b) att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla
om nytt förslag till lönereglering för länsstyrelserna, vid hvilket
förslags utarbetande torde böra tillses dels i hvad mån de tjänstemännen
tillkommande sportler kunde antingen indragas till statsverket
eller upphöra att utgå, dels huruvida icke genom sammanslagning
och omreglering af vissa län några af de nuvarande länsstyrelserna
kunde indragas;

c) att Riksdagen medgåfve, att länsstyrelsernas tjänstemän
och betjänte för år 1909 finge erhålla ett extra lönetillägg att
utgå i enlighet med de grunder, som af Riksdagen kunde varda
fastställda i sammanhang med behandlingen af punkt 54 under
sjätte hufvudtiteln i Kung]. Maj:ts till Riksdagen aflåtna statsverksproposition; af

herrar A. T. Odelberg och Persson i Stallerhult, hvilka
ansett, att utskottet bort tillstyrka, att äfven de i mom. f. upptagna
aflöningsbelopp för tjänstemän och betjänte vid Stockholms
länsstyrelse måtte uppföras å ordinarie stat;

af herrar A. G. L. Billing och Persson i Stallerhult, hvilka
ansett, att i lönestaten endast två ålderstillägg bort upptagas för
landskanslister och landskontorister;

af herr Andersson i Yästra Nöbbelöf, emot utskottets förslag
om landträntmästaretjänsternas indragning; samt

af herr H. R. Törnebladh och friherre J. T. Gripenstedt i
fråga om landtränteriernas indragning.

Efter föredragning af mom. a)—d) lämnades på begäran ordet
till:

Herr Hammarlund som yttrade: Herr talman! Då vi i
utskottet först började behandlingen af detta viktiga och omfattande

45 Nso 52.

Onsdagen den 29 April, f. m.

ärende, utgick jag från, att jag skulle gå med på den kungliga propositionen,
möjligen med en eller annan modifikation. Men ju mera arbetet
fortskred i utskottet, dess mera betänksam blef jag. Det var så
många outredda och oklara punkter, man träffade på, att jag till
sist icke fann någon annan möjlighet än att för min del afstyrka
det föreliggande förslaget i alla väsentliga delar.

Hvad angår de nu föredragna fyra punkterna under rubriken
»Länsstyrelserna», så grundar sig mitt afslagsyrkande väsentligen
på tre omständigheter, Den första af dessa sammanhänger med
landträntmästaretjänsternas indragning. Såsom herrarne veta, har
Kungl. Maj:t föreslagit indragning af dessa tjänster i afsikt att
vinna besparing. Man kan icke säga, att utskottet med någon
större entusiasm omfattat detta förslag, ty det använder formuleringen,
att det icke anser sig böra afstyrka detsamma, Utskottet har
kunnat vara med om förslaget, ehuru det förklarar sig icke vara
öfvertvgadt om att, sedan de förstärkningar i länsstyrelsernas,
riksbankens och statskontorets arbetskrafter, som lära få antagas
blifva en följd af ifrågavarande tjänsters indragning, kommit till
stånd, någon mera afsevärd besparing för statsverket kommer att
vinnas. För min del har jag efter studium af dessa handlingar
kommit till den uppfattningen, att förändringen måhända, ja ganska
sannolikt, snarare kommer att medföra en ökad kostnad än en
besparing.

Länsstyrelserna framhålla, att i de flesta län efter landträntmästaretjänstens
indragning en ny andra eller tredje länsbokhållaretjänst
måste upprättas. Utbetalningarna skulle enligt
hvad som här föreslås hädanefter ske genom riksbankskontoren.
Riksbanksfullmäktige yttra, att denna sak låter sig mycket väl
arrangera, men betona också, att det nödvändiggör en ökning i arbetskrafterna
vid riksbankskontoren; och två reservanter, herrar
Olof Jonsson i Hof och Törnebladh, ha velat starkare än de öfriga
riksbanksfullmäktige pointera detta, i det de säga: »Det kan lätt
inträffa, att vid åtskilliga om ej många afdelningskontor behofvet
af ökade arbetskrafter skulle visa sig större, än som nu kan tillförlitligt
beräknas. Till ej ringa del torde detta komma att bero
af den omständigheten, i hvad mån de nya åliggandena komma att
falla i större mängd och med större tyngd på vissa särskilda
månadsdagar, då göromålen redan förut plägat hopa sig och då
svårigheter att snabbt nog betjäna allmänheten kunna uppstå,
allrahelst om pensionsutbetalningar till vissa kårer skola förekomma,
hvarom ännu icke definitivt synes vara afgjordt. De
ökade utgifter, som påkallas af riksbankens öfvertagande af vissa
förrättningar i stället för landtränterierna, böra naturligtvis icke
förbises vid uppgörandet af den föreslagna förändringens debet och
kredit i deras helhet.»

Så komma vi till frågan om pensionsutbetalningarna. Länsstyrelserna
framhålla, att efter den nya ordningen dessa icke

Ang. löneregle
ring för lands
staterna i lä
nen m. m.

(Forts.)

N:o 52,

46

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. lönereglering
för landsstaterna
i länen
in. m.

(Forts.)

kunna försiggå i länsstyrelserna. Riksbanksfullmäktige vilja icke
ha dem öfverflyttade till riksbankskontoren. Man har då frågat
postsparbanken, om den icke skulle kunna åtaga sig dessa utbetalningar,
och fått till svar: Jo, för all del, det kunna vi
mycket väl åtaga oss, men då behöfvas ökade arbetskrafter, särskildt
inom postsparbanksstyrelsen. Postsparbanksstyrelsen har
den 29 januari i år afgifvit ett utlåtande i denna fråga. Utlåtandet
finnes icke här i handlingarna återgifvet, men jag vill ur detsamma
citera några rader. Efter att ha framhållit, att postsparbaken
skulle kunna öfvertaga pensionsutbetalningarna, tillägger
postsparbanksstyrelsen emellertid: »Däremot torde, i händelse åt
postsparbankens anlitande för nu omhandlade pensionsutbetalningar,
arbetsbördan i högst väsentlig grad ökas för postsparbanksstyrelsen.
Där borde nämligen uppläggas och vidmakthållas liggare öfver
vederbörande pensionstagare, bokföras pensionsinsättningarna, utfärdas
och expedieras bevis om pensionsutbetalningarna, upprättas afräkningar
med pensionsanstalterna m. m., för hvilka göromåls utförande
torde kräfvas ökade arbetskrafter.»

Så komma vi till den frågan, hur det skall ställas med stämpelpappersförsäljningen.
Länsstyrelserna förklara, att, om landträntmästartjänsterna
indragas, länsstyrelserna icke kunna taga någon
befattning med denna försäljning. Riksbanksfullmäktige säga alldeles
bestämdt ifrån, att riksbanken icke vill hafva något med
densamma att skaffa. Då har man frågat statskontoret, hur man
skulle ordna saken, och statskontoret framhåller, att de icke funnit
annan utväg erbjuda sig för ordnandet af denna fråga än den, att
man läte statskontorets stämpelbyrå träda i direkt förbindelse med
en hvar stämpelförsäljare och stämpelredogörare i landsorten. Detta
medgifver statskontoret vara möjligt, men påpekar också, att det
medför behof af ökade arbetskrafter. Statskontoret har emellertid
en allmän invändning mot förslaget att indraga dessa stämpeldepåer.
Det yttrar: »Hvad först beträffar förslaget att nu indraga
de af ålder i ränterierna befintliga stämpeldepåerna, så förefaller
det egendomligt att frågan härom väckts vid en tidpunkt, då
denna skatteuppbördsform anlitas i så betydligt högre grad än
tillförne, och dä anledning icke torde saknas till det antagande, att den
allt fort kommer att tagas i anspråk på ett, särskildt för den stora allmänheten
betydelsefullt sätt.» Hvad särskildt angår punschstämplarna,
framhåller statskontoret, att hittills alla remisser af punschstämplar
till landsorten ägt rum direkt från sedeltryckeriet till vederbörande
ränteri; och [detta hade icke blott för statskontorets stämpelkassör
och dennes kontrollant inneburit en stor besparing i tid och
arbete utan äfven utgjort en af de lokala förhållandena inom statskontoret
påkallad, hart när nödvändig förutsättning för ordnandet
af detta bestyr. Högst tvifvelaktigt torde vara, om denna anordning
skulle kunna bibehållas efter borttagande af ränterierna såsom
mellanhänder vid stämpeldistributionen, då detta tydligen skulle

Onsdagen den 29 April, f. m. 47 n:o 52,

medföra ett mångdubbelt ökadt besvär för sedeltryckeriet. Att Ang. löneregUborttagandet
af dessa mellanhänder skulle påkalla en fullständig r''md för landsomläggning
och en väsentlig utvidgning af statskontorets stämpel-staterna 1 lä~
byrå, syntes under alla förhållanden uppenbart.» Yi ha ju också ”(FortsT
nyligen fått mottaga en kunglig proposition, i hvilken hemställes
om beviljande af anslag för förstärkning af statskontorets arbetskrafter.

Såsom herrarne af detta finna, skulle helt visst för hvarje
tjänst man indrar fordras två ä tre nya. Hur reformen under sådana
förhållanden skall kunna medföra någon besparing, har för
mig varit omöjligt att fatta. Jag fruktar, att den i stället kommer
att blifva dyrare. En så förfaren myndighet som statskontoret
har också ställt sig tviflande i fråga om kostnaderna och säger
rent ut, att det star tveksamt beträffande den ekonomiska
vinsten af landträntmästartjänsternas indragning.

Kostnaderna äro emellertid öfvervinneliga; de böra icke få
spela någon afgörande roll. Hufvudsaken är att få det praktiskt
och väl ordnadt, så att allmänheten blir väl betjänad. Äfven i
det afseendet hyser jag emellertid ganska starkt tvifvel om, att
det skall bli bättre genom bär föreslagna nya ordningen, utan jag
tror snarare, att denna skall komma att medföra stora olägenheter
och mycket besvär för allmänheten.

Såsom herrarne finna af utlåtandet, skulle hädanefter utbetalningarna
från länsstyrelserna ske genom checker. Eör närvarande
är det så, åtminstone inom åtskilliga länsstyrelser, att alla enkla
räkningar och därmed jämförliga utbetalningshandlingar — och till
dessa hör flertalet af de handlingar, som företes af den hos länsstyrelsen
likvidsökande allmänheten — omedelbart granskas af
länsbokhållaren och därefter förses med bevis, hvarefter de utan
föregående anordning betalas af landträntmästaren. Enligt det
ifrågasätta nya systemet finge likvidsökanden hos länsstyrelsen afvakta
utom granskningen af utbetalningshandlingen checkens utskrifvande,
annoterande, kontrollerande och undertecknande af vederbörande
tjänsteman. Räkningshafvaren skulle sedermera vända
sig till riksbanken eller annat bankkontor för att erhålla valuta
för checken. En sådan utbetalningsordning skulle endast medföra
tidsförlust och extra besvär för den likvidsökande. Äfven inbetalningar
af medel blefve med de föreslagna uppvaktningarna dels i
riksbanken och dels i länsstyrelsen besvärligare än de nuvarande.

Statskontoret framhåller ytterligare, att det har en annan betänklighet
mot detta system med checker, nämligen att om dylika
»utelöpande checker till större antal förekomme, sådant skulle i hög
grad försvåra den kontroll i afseende å öfverensstämmelsen mellan
statskontorets bankräkning och riksbankens veckorapporter, som måste
inom statskontoret utöfvas». Äfven det nya systemet för stämpelpappersförsäljningen
skulle medföra olägenheter. Statskontoret ytt -

N:o 52. 48

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. loneregie- rar, att det måste ligga i såväl allmänhetens som statens eget välridg
för lands- förstådda intresse, att dessa slrattemärken äro lätt tillgängliga; och
staterna i lä- det tor(}0 tunna förnekas, att om all distribution af olika

”(Forts T stämpelsorter och stämpel valörer skulle förläggas till en enda plats
för hela riket, så komme det berättigade krafvet på en lätt och
snabb tillgång till de i hvarje fall erforderliga skattemärkena icke
att kunna tillgodoses på ett lika nöjaktigt sätt som om en välförsedd
depå förefunnes inom hvarje län. I ett land med den utsträckning
som vårt torde kommunikationerna aldrig blifva så fullkomliga,
att det kan vara betydelselöst, om stämpeldepåer finnas i
landsorterna eller icke.»

Af alla dessa skäl har jag varit minst sagdt tveksam om lämpligheten
af den nu föreslagna reformen beträffande landträntmästaretjänsternas
indragning. Denna tvekan har emellertid för mig
icke varit af den vitala, den afgörande betydelse att jag i min motivering
för afslag inryckt densamma. Men därest förslaget om
landsstaternas lönereglering af andra skäl skulle komma att afslas,
bör denna fråga, enligt mitt förmenande, ännu en gång tagas under
mycket allvarlig och grundlig ompröfning i syfte att få saken
ordnad på ett för allmänheten mera praktiskt sätt än som nu
ifrågasatts.

Jag skall nu öfvergå till mitt andra skäl för afslag. När det
gäller lönereglering för länsstyrelserna, uppstår alldeles gifvet
allra först den frågan: behöfva vi i vårt land så många länsstyrelser,
som vi för närvarande äga? Innan en lönereglering sker,
bör man väl se till, om icke indragningar och regleringar af länen
kunna företagas i syfte att minska utgifterna. Här är fråga om
en högst väsentlig förhöjning i statsutgifter. Kan man då genom
indragning af åtskilliga län göra besparingar, skulle man kunna
få igen något af dessa medel. Länen äro med hänsyn till folkmännden
högst olika. Bortser man från det lilla Gottlands län,
som allt fortfarande bör, liksom det är eget stift, också vara eget
län, finner man att det på fastlandet finnes län, som blott hafva

125,000 invånare och därunder, under det att andra län finnas,
som hafva öfver 400,000 invånare. Beträffande området äro åtskilliga
län till det yttre mycket oformliga. Jag erinrar om t. ex.
Kalmar län, som är mycket smalt och har en utsträckning af 22
mil, och Älfsborgs län, som är deladt i två snart sagdt från hvarandra
fullständigt skilda delar och sträcker sig upp till Norges
gräns och ända ned till Småland. Många andra dylika oegentligheter
förekomma i öfrigt. Den nuvarande länsindelningen, som
härleder sig från äldre tider men som i sitt nuvarande skick blifvit
bestämd 1810, är i många hänseenden antikverad, och jag anser
därför tidpunkten nu vara inne att taga i allvarligt öfvervägande,
huruvida icke ändringar i densamma kunna ske. Fastställa
vi nu lönerna för framtiden, är också frågan om en omreglering
af länen undanskjuten för en oöfverskådlig framtid. Utskottet

Onsdagen den 29 April, f. m.

49 N:o 52.

ifrågasätter, att man skulle kunna indraga Stockholms län, och Ang. Uneregie
detta är, enligt min mening, en riktig tanke, men jag tror, åt t ring för lands
man icke bort nöja sig härmed utan att man äfven borde pröfva, ‘ lå

huruvida icke äfven beträffande andra län en liknande anordning m'' m‘
skulle kunna vidtagas. Därigenom skulle väsentliga besparingar
vinnas. Här är icke allenast fråga om lönerna utan härtill kommer
också länsresidensen. För några dagar sedan inkom till Riksdagen
en kungl. proposition, däri föreslås, att Riksdagen för nytt
landshöfdingsboställe i Karlskrona m. m. skulle bevilja ett anslag
å öfver en fjärdedels million kronor. Med de lätta kommunikationer,
som nu finnas, tror jag, att man utan olägenhet skulle
kunna minska länens antal till 20 eller kanske till och med till 19.

Jag kommer nu till mitt tredje och viktigaste skäl för afslag,
nämligen ^det, som rör själfva löneregleringsfrågan. I förbigående
vill jag påpeka, att man, när det gäller lönereglering för länssstyrelserna,
icke tagit med själfva cheferna, landshöfdingarne, utan
ställt i utsikt, att deras löner framdeles skola komma att regleras.

Yid alla öfriga löneregleringar har man dock tagit med samtliga
tjänstemän från toppen och ända ned. Jag erinrar om, att i den
lönereglering, som i fjol fastställdes för telegrafverket och järnvägsstyrelsen,
voro generaldirektörerna för dessa verk inbegripna. Hvarför
icke da också taga med landshöfdingarne, så att vi på en gång
fått veta, hvad det kommer att kosta? Hvarför skall man dela
upp en lönereglering uti vissa afdelningar?

Hvad sedan beträffar landssekreterare och landskamrerare har
man sagt, att de böra hafva ungefär samma aflöning, som Riksdagen
i fjol bestämde för tredje gradens tjänstemän, d. v. s. statskommissarier
och med dem jämnställda. Därifrån har man utgått,
men man har alldeles glömt bort en viktig sak, nämligen sportlerna.
Bland oss här i kammaren har utdelats ett bihang till 1902
års löneregleringskommittés betänkande, som innehåller statistiska
utredningar, tillhörande betänkandet öfver reglering af löneförhållandena
m. m. vid landsstaten. Det är ett ganska intressant
häfte och jag skulle vilja rekommendera det i kammarledamöternas
atanke. Detsamma innehaller en redogörelse för de extra inkomster
i tjänsten, som under fyraårsperioden 1901—1904 utgått till olika
landsstatstjänstemän, och redogörelsen grundar sig på uppgifter,
lämnade af dessa tjänstemän själfva, Man finner af denna redogörelse,
att det finnes landssekreterare, som i extra inkomst i
tjänsten hafva 2,500, 2,900 och ända upp till 4,630 kronor. Beträffande
landskamrerarne finner man, att deras extra inkomster i
tjänsten gått upp till 1,000, 1,600, 2,000, 2,500 och ända till öfver

3,000 kronor. Sportler är dock en sak, som man måste taga hänsyn
till vid en lönereglering. Huru kommer det nu att ställa sig,
om utskottets förslag bifalles. Jag skall taga ett par exempel.

Antaga vi, att landssekreterarne och landskamrerarne i Malmöhus
samt Göteborgs och Bohus län hädanefter komma att få lika stora

Ändra Kammarens Prof. 1908. N:o 52. 4

N:o 52. 50

Ang. lönereglering
för landsstaterna
i länen
m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 29 April, f. m.

extra inkomster som under de nämnda åren — i verkligheten komma
nog de extra inkomsterna att ökas, i synnerhet i kritiska tider
stegras ju dessa belopp högst betydligt — skulle deras aflöningsförmåner
komma att ställa sig sålunda: landssekreteraren i Malmöhus
län: slutlön 8,500 kronor, extra inkomster 2,442 kronor, summa
10,942 kronor. Landskamreraren i samma län: slutlön 8,500 kronor,
sportler 2,526 kronor, summa 11,026 kronor. Landskamreraren
i Göteborgs och Bohus län: slutlön 8,500 kronor, sportler
3,069 kronor, summa 11,569 kronor. Landssekreteraren i sistnämnda
län: slutlön 8,500 kronor, sportler 4,630 kronor, summa
13,130 kronor. Man jämföre härmed, att landshöfdingar i regeln
hafva en lön af 13,000 kronor förutom fri bostad. Man utgår från,
att landssekreterare och landskamrerare skola likställas med statskommissarie^
men enligt den lönereglering, som Riksdagen i fjol fastställde
för statskontoret har en statskommissarie inberäknadt ortstillägget
i slutlig lön 8,700 kronor. En landssekreterare eller landskamrerare
skulle sålunda kanna få 3 ä 4,000 kronor mer än en
statskommissarie. Det förefaller mig, som om man vid uppgörandet
af denna lönereglering icke tagit tillräcklig hänsyn till sportlerna.
Man sträfvar i allmänhet att få bort sportlerna, och jag anser, att
man äfven bort göra detta beträffande landsstatstjänstemännen, så
att sportlerna antingen upphört eller, där de utgå för särskild
förrättning, blifvit indragna till statsverket. Vid justeringen af
detta utlåtande satte utskottet visserligen in i motiveringen någonting
om sportler. På sid. 193 har nämligen utskottet tillagt ett
stycke så lydande:

»I sammanhang härmed har utskottet velat uttala den önskan,
att frågan om sportler, som tillfalla tjänstemän vid utförande af
förrättning, som ingår i hans tjänsteutöfning, må blifva föremål,
för utredning i syfte att de, där så ske kan, må antingen indragas
till statsverket eller upphöra att utgå.»

Ja, detta kan man ju skrifva, men det blir nog blott en from.
önskan. Om vi nu reglera lönerna för de tjänstemän, som för
närvarande finnas, så komma naturligtvis för dem icke att göras
någon ändring, t. ex. indragning af sportler, utan de komma nog
att° uppbära de löner, som här fastställas, och dessutom sportler i
enlighet med förut gällande bestämmelser. För min del tror jag,
att det är af stor vikt, att man, samtidigt med att man reviderar
lönerna, tager i öfvervägande nu berörda synpunkt.

Så har man gjort i andra stater. Här föreligger t. ex. nu
frågan om lönereglering för kammarrätten. Där har man minskat
sportlerna för revisorerna, i det man i vissa fall nedsatt procenten.
Likaså förhåller det sig med advokatfiskalen. Hans aktoratarfvode
begränsas till visst belopp. Detta skulle ske nu i sammanhang
med löneregleringen, icke efteråt. Hvarför icke göra på
samma sätt här?

Af dessa och andra skäl har jag kommit till det slut, att jag

Onsdagen den 29 April, f. m.

51 N:o 52.

icke kan vara med om Kungl. Maj:ts proposition, utan yrkar afsteg
å densamma.

I fråga om de nu föredragna fyra momenten hemställer jag,
att Riksdagen måtte fatta beslut i öfverensstämmelse med de tre
moment, som äro angifna i min och herr Larssons i Lund reservation
2 sid. 212. I mom. a) föreslås, att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition i hvad den afser länsstyrelserna icke må af Riksdagen
bifallas. Och i mom. b) hemställes, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla om nytt försteg till lönereglering för länsstyrelserna,
vid hvilket förstegs utarbetande torde höra tillses dels
i hvad mån de tjänstemännen tillkommande sportler må antingen
indragas till statsverket eller upphöra att utgå, dels huruvida icke
genom sammanslagning och omreglering af vissa län några af de
nuvarande länsstyrelserna må kunna indragas.

Men om vi nu icke vilja vara med om denna lönereglering i
år, måste vi ju tänka på att på något provisoriskt sätt ordna
saken. Det är ju en obestridlig sanning, att landsstatens tjänstemän
behöfva en löneförbättring. Detta är jag den förste att erkänna,
men då finnes, så vidt jag kan se, ingen annan utväg än att för
dessa tjänstemän ordna på samma sätt, som Kungl. Maj:t föreslår
beträffande alla de tjänstemän, hvilkas löner icke blifvit reglerade.
Kung]. Maj:t begär för dem ett extra lönetillägg att utgå med
15 procent af lönen. Herr Lindberg har i sin motion föreslagit
en liknande anordning för landsstatens tjänstemän, och i öfverens,
stämmelse därmed är det jag yrkar i mom. c), att Riksdagen medgifver,
att länsstyrelsernas tjänstemän och betjänte må för år 1909
erhålla ett extra lönetillägg att utgå i enlighet med de grunder
som af Riksdagen må varda fastställda i sammanhang med behandlingen
af punkt 54 under sjätte hufvudtiteln i Kungl. Maj:ts till
Riksdagen aflåtna statsverksproposition.

Jag hänför detta extra lönetillägg till punkt 54 under sjätte
hufvudtiteln. Detta är den punkt, som handlar om tjänstemännen
under civildepartementet. Om nu ifrågavarande tjänstemän
skola hafva ett extra lönetillägg, böra de nämligen komma med
under punkt 54.

Herr talman! Jag skall på grund af det anförda tillåta mig
hemställa, att kammaren, med afsteg å Kungl. Maj:ts proposition
och utskottets försteg, måtte i stället för nu föredragna fyra punkter
bifalla de tre punkter, jag här uppläst af min på sidan 212
intagna reservation.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet grefve Hamilton:
Herr talman, mina herrar! Jag har begärt ordet närmast med anledning
af herr Hammarlunds anförande. Men jag skall, innan jag
inlåter mig på att bemöta honom, he att få säga några ord om frågan
i dess helhet, och hoppas jag, att herr talmannnen tillåter mig att
därvid i förbigående beröra några punkter, som ännu icke föredragits.

Ang. lönereglering
för landsstaterna
i länen
m. m.

(Forts.)

N:o 52. 52

Ang. lönereglering
för landsstaterna
i länen
m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 29 April, f. m.

Den nu föreliggande propositionen afser, såsom herrarne väl
veta, icke endast en lönereglering. Den innefattar äfven åtskilliga
reformförslag. Den innebär förslag om indragning af ett ganska
betydligt antal tjänster. Den innebär förslag om indragning af en
liel ämbetsmannaklass. Den innehåller en hel mängd förslag rörande
förenkling i frågornas handläggning af landsstaten, hvarvid jag
särskildt ber att få framhålla frågan om införande af den obligatoriska
direkta skriftväxlingen. Den innehåller slutligen ett ganska
omfattande, helt och hållet nytt förslag rörande anskaffande af reservpolismanskap
för landsbygden.

Redan innan dessa frågor kommit före _ i Riksdagen, hafva de
ju varit underkastade diskussion och pröfning både bland de särskilda
orternas befolkning och af myndigheterna, och det är icke
något af de framställda förslagen, som icke från ett eller annat håll
mer eller mindre skarpt blifvit kritiseradt. Detta är ju icke mycket
att undra på. Åtskilliga af förslagen äro ju ganska genomgripande.
Dnder sådana förhållanden har jag varit fullt beredd pa att äfven
inom Riksdagen skulle yppas betänkligheter. ^ Min fägnad har därför
varit så mycket större, då med afseende pa de viktigaste delarna
af propositionen statsutskottets majoritet anslutit sig till hvad jag
föreslagit.

På grund häraf anser jag det nästan för min plikt att icke
göra någon invändning mot de små förändringar och prutningar i
detaljer, som statsutskottet förordat, äfven där jag ansett, att Kungl.
Maj:t haft ganska goda skäl för sitt förslag. Det är endast ! tvenne
punkter, som jag, såvida icke diskussionen föranleder till något
annat, har ämnat göra en liten protest mot hvad statsutskottet föreslagit,
ehuru jag väl vet, att utsikten gentemot ett enigt utskott
icke kan vara stor.

Den ena gäller frågan om det sätt, hvarpå statsutskottet enligt
sin uppgift sökt främja indragning af länsstyrelsen i Stockholms
län, och den andra afser det sätt, på hvilket utskottet har behandlat
frågan om häradsskrifvarnes löneförmåner. Jag återkommer
längre fram till den sistnämnda punkten.

Hvad beträffar frågan om Stockholms läns indragning, har nu
denna kammare flera gånger uttalat sig för, att nämnda län skulle
slås itu och sammanslås med närliggande län. Det är ju alldeles
obestridligt, att denna fråga i någon man kommit i ett annat läge
genom det förslag, som för närvarande föreligger därom, att åtskilliga
af de närliggande kommunerna skulle inkorporeras med Stockholm.
Därigenom skulle invånarantalet i Stockholms län minskas
med ungefär 40,000 personer. Det kan emellertid, såsom herrarne
förstå, dröja ganska länge, många år, ja ett tiotal ar, innan en sådan
fråga blir slutligen afgjord. Det är därför klart, att, då man nu
fått så att säga svart på hvitt på att man icke skall företaga frågan
om Stockholms läns delning före afgörandet af inkorporeringsfrågan,

Onsdagen den 29 April, f. m.

53 N:o 52.

man nu kan säga, att den förra frågan icke är en fråga, som föreligger
för den närmaste framtiden

För att nu främja denna reform har statsutskottet föreslagit,
att tjänstemännen i länsstyrelsen i Stockholm skola få behålla de
löner, de nu hafva, och erhålla lönetillägg af den storlek, att de
därigenom komma i åtnjutande af samma löneförbättring, som Kungl.
Maj:t föreslagit. Så vidt jag kunnat utfundera, afser utskottet härmed
ingenting annat än att vinna den besparing, som kan uppkomma
därigenom, att, om Stockholms län indrages och dessa tjänstemän
skola sättas på indragningsstat, de få något lägre löner eller,
om det skulle dröja ända tills de blefve pensionsmässiga, de få lägre
pension.

Nu vill jag först och främst anmärka, att man där enligt min
tanke förfarit ganska oegentligt. Man har för tjänstemännen föreslagit
ett lönetillägg af den storlek, att de skulle få lika stora löner
som Kungl. Maj:t föreslagit. Men därigenom har man faktiskt gifvit
dem högre aflöningsförmåner för de närmaste åren, än man afser,
ty, ehuru jag vet, att inom statsutskottet meningarna härom varit
delade, vågar jag alldeles bestämdt påstå, att man genom att tillägga
dessa tjänstemän en tillfällig löneförbättring icke ålägger dem
att ställa sig till efterrättelse den nya pensionslagens föreskrifter
om högre pensionsafgifter. Jag tycker, att detta är oegentligt. Vidare
vill jag hemställa till kerrarne, om det icke för dessa tjänstemän
måste te sig såsom en bra stor hårdhet att, därför att man
nu vill indraga Stockholms län, Riksdagen skall ställa dem i en
annan ställning än deras kamrater, så att, om de pensioneras, de
få lägre pension, och, om de komma på indragningsstat, lönen
blir lägre samt de därjämte icke komma i åtnjutande af ålderstillägg
enligt den nya staten. Mig synes, att det hade varit ett mycket
naturligare sätt att främja saken att hemställa, att, om några platser
skola tillsättas vid länsstyrelsen i Stockholm, de skola tillsättas endast
på förordnande. Detta är väl det sätt, på hvilket man i allmänhet
förfar i sådana fall.

För öfrigt vill jag i afseende å indragningen af länsstyrelsen
i Stockholms län säga, att regeringen naturligtvis icke kan vara emot,
att en undersökning sker rörande möjligheten däraf. Af utskottet
har nu — och jag förmodar, att Riksdagen äfven kommer att göra
det — bestämdt angifvits, när tidpunkten för denna undersöknings
utförande bör vara inne. Jag förmodar ock att kammaren är med
mig ense därom, att, skall länsstyrelsen i Stockholms län indragas,
skall Stockholms län delas i två, bör detta ske till fördel för invånarna
i Stockholms län och icke till nackdel för dem. Besparingen
är icke så stor, att saken ur annan synpunkt förtjänar afseende.

Med undantag för denna punkt och frågan om häradsskrifvarne,
till hvilken jag återkommer, anser jag mig skyldig att med tacksamhet
acceptera statsutskottets förslag med däri vidtagna förändringar
i propositionen.

Ang. löneregle
ring för lands
staterna i lä
nen m. m.

(Forts.)

N:o 52. 54

Ang. lönereglering
för landsstaterna
i länen
m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 29 April, f. m.

Jag ber nu att få vända mig mot herr Hammarlunds anförande.
Han hade tre skäl, på grund af hvilka han ville, att denna lönereglering,
som han förklarade utan tvifvel vara väl behöflig, borde
uppskjutas till en ganska lång och oviss framtid för genomdrifvandet
af några önskemål, som han ansåg vara ganska viktiga.

Först och främst kände han sig högst tveksam i fråga om landträntmästarebefattningarnas
indragning. Sedermera ville han, att
löneregleringen icke skall få genomföras, förrän undersökning verkställts,
huruvida icke åtskilliga länsstyrelser utom Stockholm kunna
indragas, och slutligen ville han, att löneregleringen icke måtte
äga rum, förrän undersökning skett, huruvida de till landsstatens
tjänstemän utgående sportler och provisioner kunna indragas och
besparas åt staten.

Jag skall först be att få yttra mig om hvad han sade rörande
landträntmästarne. Han förklarade, att han icke kunde finna någon
fördel vara förknippad med indragningen af dessa tjänster. Jag är
af en alldeles motsatt åsikt. För det första förstå nog herrarne, att
— åtminstone har jag den uppfattningen — det icke varit möjligt
att komma till Riksdagen med förslag till lönereglering och lämna
frågan angående landträntmästarne alldeles så som den är. Med långa
mellanrum från 1873, då landsstatskommittén yttrade sig, till dess
den nuvarande löneregleringskommittén afgaf sitt utlåtande, hafva
grava och ovederläggliga anmärkningar framställts mot den nuvarande
landträntmästareinstitutionen. De förslag, som af dessa kommittéer
framlagts till afhjälpande häraf, har jag icke velat förorda,
och de hafva med alldeles ovanlig endräkt afstyrkts af alla vederbörande.
Det låg därför klart för mig, att man icke kunde gå med
på dessa förslag, men man kunde å andra sidan icke rimligtvis föreslå
att bibehålla landträntmästarne, ty de anmärkningar, som framställts
mot institutionen, äro ovederläggliga. Då upptog jag den
fråga, som redan sedan mer än 20 år varit på dagordningen, nämligen
frågan om landträntmästaretjänsternas fullständiga indragning, och
jag påstår, att detta kan ske icke blott utan nämnvärda olägenheter
utan med stor fördel.

Till att börja med skulle jag vilja framkasta den tanken, att
det i och för sig är en fördel att kunna indraga en hel klass af
tjänstemän, tv jag kan verkligen icke inse, att det kan vara till
nöje eller nytta att hålla tjänstemän utan motsvarande behof.

För det andra vågar jag påstå, att det är en stor fördel, att
i fråga om statens penningväsende en riktig och sund princip tillämpas.
Redan 1881 föreskrefs, att i de länsresidensstäder, där riksbankskontor
vore inrättade, räntmästarne endast skulle hafva en
handkassa för bestridande af löpande utgifter och att de för öfrigt
skulle verkställa sina utbetalningar genom invisningar i riksbanken.
Nu är ett bankkontor inrättadt i hvarje residensstad i riket.
Det har förefallit mig vara en gifven konsekvens häraf att fullfölja
hvad man planerat redan 1881 och öfverflytta hela penning -

Onsdagen den 29 April, f. m.

55 Ji:o 52.

rörelsen till riksbanken; och jag hemställer, mina herrar, till er, Ang. löneregUom
det icke i själfva verket är oegentligt, att, då staten har ett laterna
penningförvaltande verk för att sköta sin penningrörelse, — etts ne"m- ma
penningförvaltande verk, som är inrättadt enligt moderna principer (Forts,
och skötes på det mest praktiska sätt — man just i de städer, där
detta verk har filialer, skall bibehålla, kanske i nästa kvarter, små
särskilda penningverk, som skola förestås af personer, hvilka ingalunda
äro af sin uppfostran danade för penningrörelse, utan helt
enkelt äro administrativa tjänstemän. Enligt mitt förmenande är
det en riktig princip, att statens penningrörelse i möjligaste måtto
öfvertages af riksbanken, och jag anser därför det vara en stor fördel,
att man i detta fall kan främja nämnda ändamål.

Yidare vågar jag såsom en fördel med förslaget beteckna, att
det innebär en besparing för statsverket. Detta har bestridts; herr
Hammarlund bestred det alldeles bestämdt. Han sade, att det går
som vanligt, då man drager in i en tjänst. Let kommer i stället
andra tjänster på andra håll, och det blir dyrare. I förbigående sagdt,
skall jag be att få erinra herr Hammarlund om detta yttrande, då
vi komma tillbaka till kronofogdarne, ty där tror jag det vara tillämpligt.
Eör min del vill jag bestämdt bestrida, att en besparing
här icke skulle ske. Hur jag än räknar, om jag utgår från att
landträntmästarne vid löneregleringen skulle få löner, motsvarande
hvad här ifrågasatts för andra tjänstemän, så kan jag icke finna
annat än att, med inräknande af ålderstillägg och pensioner, man
skulle göra en, om jag så får uttrycka mig, bruttobesparing af, lågt
tilltaget, icke obetydligt öfver 150,000 kronor om året.

Nu säges det, att nämnda besparing motväges och öfverskrides
af hvad som fordras till nya tjänstemän hos statskontoret, hos
riksbanken samt å landskontoren.

Hvad statskontoret beträffar, hafva vi sett, att man där säger,
att statskontoret kan öfvertaga utdelningen af stämplar för 7,000
kronor. Yi veta alltså, hvad detta kostar.

Hvad åter riksbanken angår, kan jag naturligtvis icke yttra
mig därom. Jag kan ju åberopa riksbankens eget utlåtande. Jag
får för min del säga, att jag har fått den uppfattningen, att de
lägre tjänstemännen vid riksbankskontoren i landsorten icke äro
öfveransträngda. Jag har likaledes den uppfattningen, att det är
underligt, att man i fråga om öfvertagandet af en sådan penningrörelse
som denna talar om ett mycket stort behof af ökade arbetskrafter,
när det gäller ett verk, där omsättningen månad efter
månad kan växla med hundratals millioner kronor och kanske
mera. Jag har också inhämtat, att riksbanken, som i år öfvertagit
arméförvaltningens hela penningrörelse, icke har funnit detta vara
förenadt med några svårigheter eller påkalla någon ökning af
arbetskrafterna.

Jag kommer sedermera till frågan om landskontoren. Därvid
ber jag till att börja med att få fästa uppmärksamheten på, att

N:o 52. 56

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. lönereglering
för landsstaterna
i länen
m. m.

(Forts.)

enligt det framlagda förslaget Konungens befallningshafvande skulle
befrias från de s. k. handräckningsskrifvelserna. Detta sker genom
den obligatoriska direkta skriftväxlingen. Dessa skrivelser äro ju
mycket enkla, så att det icke behöfves stor kunskap för att sätta
upp dem, men de fordra dock granskning af handlingar, utskrift,
kollationering, underskrift, och när de, såsom hos åtskilliga Konungens
befallningshafvande, uppgå till tusental om året, kan man
begripa, att de göra mycket besvär, samt att, då man befriar
Konungens befallningshafvande från den, arbetskrafter skola blifva
lediga, som kunna komma till godo för det ökade arbete, hvilket
kommer att förefinnas på landskontoren.

Men för öfrigt är det ganska egendomligt att se, huru olika
tankar man har i denna sak. Jag förstår mycket väl, att det är
svårt för Konungens befallningshafvande — jag kan själf icke
göra det —- att beräkna, huru mycket ökade arbetskrafter kommer
att behof vas å landskontor, då landträntmästarebefattningarna indragas.
Detta är ju mycket svårt att beräkna, därför att landträntmästarne
icke indragas i ett slag utan undan för undan, allt
efter som de afgå. Här föteligga de mest skiftande uppgifter.
Somliga säga, att de behöfva en länsbokhållare, andra säga, att de
kunna reda sig med en landskontorist, andra åter förklara, att de
äro fullkomligt nöjda, om de få ännu ett extra biträde. Jag ber
att få fästa herrarnes uppmärksamhet på, att dessa yrkanden på
ökad arbetskraft icke stå i proportionellt förhållande till göromålens
mängd, länens storlek, utan tyckas bero på helt och hållet
olika uppfattningar om hvad en människa kan uträtta.

Men, mina herrar, äfven om min förmodan, att man verkligen
här skulle vinna afsevärda besparingar, skulle vara oriktig eller
i så måtto oriktig, att dessa besparingar icke blefve så afsevärda,
som jag tror, vågar jag påstå, att man likväl genom att indraga
landträntmästarebefattningarna vinner en högst afsevärd fördel
för landskontoren därigenom, att de nya arbetskrafter, som måste
ersätta räntmästarne blifva på helt annat sätt än landträntmästarne
användbara för länsstyrelsen. Häremot kan man ju invända, att
landträntmästarne ända sedan 1883 äro ålagda att, om så påfordras
af länsstyrelsen, biträda med andra göromål än landtränteriets.
Ja, denna bestämmelse har funnits ända sedan 1883, men, såvidt
jag kunnat utröna, har den ingenstädes kommit till tillämpning,,
och jag vågar påstå, att den aldrig kan komma att tillämpas. Jag
tillåter mig upprepa hvad jag sade i Första Kammaren, där jag
tog mig friheten illustrera anordningen genom att begagna ett
kanske icke fullt parlamentariskt, men dock mycket betecknande
uttryck, nämligen, att man icke kan lära gamla hundar att sitta.
Jag tror också, att jag kan vädja till hvar och en af herrarne, som
haft med affärer att göra, huruvida icke, om det sitter en räkenskapsförare
och kassör i en särskild lokal samt det säges, att han,
när han får tid, skall tjänstgöra på annan lokal med andra göromål,

Onsdagen den 29 April, f. m.

57 N:o 52.

han aldrig får tid därtill. Detta ligger i den mänskliga na - Ang. löneregie °

ring för lands turen.

staterna i lä Men

om till och med hvarje län skulle begära ytterligare en nen m m

länsbokhållare, blefve det ändå en afsevärd besparing. Denne läns- (Forts.)
bokhållare eller det extra biträde eller den andre tjänsteman, som
kunde föreslås, blefve därjämte användbar för länsstyrelsen i dess
helhet. Man vinner därigenom en väsentlig fördel.

Allt detta, som jag nu anfört, kan naturligtvis ändå måhända
icke öfvertyga en och annan om gagnet ai hvad Kungl. Maj:t
föreslår, såvida det icke jämväl kan påvisas, att det innebär en
fördel för allmänheten. Ja, jag vågar påstå, att det innebär en
fördel för allmänheten.

Herr Hammarlund sade, att det för närvarande går till så på
landskontoren, att, när länsbokhållaren granskat handlingarna, han
skickar ned dem till landträntmästare^ hvarefter denne betalar ut
beloppet. Man behöfver icke ens afvakta utanordningen. Ja, detta
omnämnde jag också i mitt anförande till statsrådsprotokollet, men
jag tillåter mig här säga hvad jag förut sagt, att nämligen detta
helt enkelt är ett oskick, som strider mot gällande författningar.
Landträntmästarne hafva icke rättighet och böra icke för närvarande
få utbetala något utan anordning.

Nu säger man möjligtvis mot den föreslagna ändringen, att
det ju blefve ett förskräckligt besvär för en person, som ville hos
Konungens befallningshafvande taga ut penningar. Han går upp
till Konungens befallningshafvande, men får icke penningar utan
en check, med hvilken han skall springa till riksbanken. Jag
fäster emellertid uppmärksamheten på, att ingen enda behöfver
infinna sig hos Konungens befallningshafvande, utan kan, om
Kungl. M.aj:ts förslag går igenom, få sin check skickad till sig
direkt med posten. Nu säger man: detta kan han få äfven nu; så
göra de flesta Konungens befallningshafvande redan nu frivilligt,
och man kunde ju nu föreskrifva det som en allmän skyldighet.

Ja, men under hvilka villkor är det, som de göra det? Det är
under villkor, som jag tror, att man också finge gifva dem rättighet
att uppställa, om man skulle föreskrifva det såsom en skyldighet.

De åtaga sig att skicka ut penningar, om vederbörande insänder
sina handlingar på förhand kvitterade. När landshöfdingen den 1
i månaden kommer till ränteriet och skall inventera, så företes
alltid för honom till hvarje utgiftspost en verifikation, en kvitterad
handling. Men han vet mycket väl, att denna handling kommer
in kvitterad, innan några penningar blifvit utbetalade, och han
vet icke alls, om penningarna äro utbetalade. Jag tror icke, att
detta är en riktig väg, utan jag tror, att hvad nu föreslås är
ofantligt mycket bättre.

Jag tillåter mig vidare säga, att jag alldeles bestämdt instämmer
i hvad reservanten i statskontoret, statskommissarien Tenorv,
har sagt, därom, att det är en väsentlig fördel, som man icke nog

N:o 52. 58

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. lonertgit- kan uppskatta, att länsstyrelserna hädanefter blifva befriade från
ring for land.s\ en kassakontroll, som är mycket svår att göra effektiv, och i stället
* “nenm. m.0 blott behöfva utöfva en bokföringskontroll.

(Forts. Nu har jag bort, att man skulle tala om, att folket icke är

vant vid dessa checker och komme att få svårt att reda sig med
dem. Jag tror icke, att detta kommer att blifva det ringaste
svårare, än att få betaldt genom vanlig postremissväxel eller postanvisning.
Det finnes ju bankkontor i nästan hvarje by, och då är
det mycket lätt att få ut penningar. Men jag medgifver mycket
gärna, att det att börja med kanske komme att gå litet knaggligt
både för ämbetsverken och för allmänheten. Visst komme svårigheter
att uppstå, men enligt mitt förmenande äro dessa svårigheter
inga andra än sådana öfvergående svårigheter, som alltid
uppkomma, när nya tankar och nya metoder skola framtvinga afvikelser
från vanans gamla trampade vägar.

Jag får verkligen säga, att det skulle vara en egendomlig situation,
om på de af herr Hammarlund anförda motiv Riksdagens Andra
Kammare skulle fastslå, att räntmästarebefattningarna skulle bibehållas
under de former de nu ha, under det Första Kammaren nyss
bifallit Kungl. Maj:ts proposition.

Jag öfvergår därefter till de öfriga skäl, som herr Hammarlund
anfört för ett afslag på denna proposition, och ett uppskjutande
af löneregleringen till en aflägsen och oviss framtid. Det
var två skäl: dels att han ville ha en fullständig undersökning,
om icke åtskilliga län skulle kunna sammanslås, dels att han ville,
att man först skulle undersöka, om icke provisioner och sportler
skulle kunna indragas.

Jag har under min riksdagsmannabana många gånger varit
med om att Riksdagen, för att få fram en reform, för hvilken Riksdagen
nitälskat, men hvilken däremot Kungl. Maj:t icke varit så
synnerligen villig att främja, satt upp denna reforms genomförande
såsom villkor för någonting annat, som Kungl. Maj:t åstundat.
Men jag har verkligen aldrig förr varit med om, att man skulle
uppställa sådana villkor i frågor, där Kungl. Maj:t icke gjort det
ringaste motstånd. Jag vet icke, att Riksdagen har yrkat på sammanslagning
af några län, och att Kungl. Maj:t motsatt sig detta,
och jag vet icke heller, att Riksdagen yrkat på indragning af
några sportler, och att Kungl. Maj:t motsatt sig detta.

Hvad särskildt beträffar frågan om indragning af län var det
rätt intressant att höra herr Hammarlund, huruledes han, såsom
bevis på huru nyttigt och nödigt det vore att göra denna reform,
anförde att, när man genomginge länen, funne man, såsom också
framgår af utskottets betänkande, huru olika stor folkmängd de
hade, och att detta måste rättas, så att det blefve lika stor folkmängd
öfver hela linjen. Å andra sidan funne man också, när
man genomginge länen, att åtskilliga, såsom Ålfsborgs län, vore

59 j] ] N:o 52.

Onsdagen den 29 April, f. m.

sammansätta af delar, som vore olika och icke alls naturligt hörde Ang. laner egu
tillsammans. Det förvånar mig att han icke märkte, att hans ena
motiv slog ihjäl det andra. Hvad är anledningen till att man icke nen m m
uppdelat Sverige i rutor och sagt, att på hvarje län, hvarje fögderi (Forts.)
och hvarje länsmansdistrikt skall vara så och så många innevånare?

Jo, det beror därpå att de olika delarna erbjuda många olikheter, hvarför
innebyggarne i ett län icke alls skulle bli nöjda med att bli
sammanslagna med innebyggarne i ett annat län. I det ena kan
finnas skärgårdsbefolkning, och i det andra bergslagsbefolkning med
helt olika intressen, så att de ha lika svårt nära nog att finna sig
uti att bli sammanförda under en och samma byråkratisk form,
såsom herr Hammarlund påyrkar, lika svårt som tvänne folk, som
under en eröfrares hand pressats ihop på detta sätt. Icke vill jag
motsätta mig en noggrann undersökning, men jag kan icke inse,
hvarför just med hänsyn till dessa många och stora saker, som här
skulle komma under pröfning, och gifvetvis taga mycket lång tid
i anspråk, hvarför en sådan undersökning skall sättas såsom villkor
för den lönereglering, hvarom här är fråga, — det kan jag omöjligen
finna.

Få samma sätt är det, när man kommer till frågan om sportlerna.
Där vill jag först säga, att det förefaller bra egendomligt
att man skall yrka på att en lönereglering icke må genomföras,
med mindre man först undersöker, huruvida sportlerna kunna indragas.
Om undersökningen resulterar däri, att man finner att
sportlerna kunna indragas, på hvad sätt skall detta inverka på löneregleringen?
Skall det inverka på sådant sätt, att lönerna skola
nedsättas? Aldrig kan väl en sådan utredning inverka därhän,
att lönerna skola sättas lägre, om sportlerna borttoges, men väl
skulle nu yrkande kunna göras, att med hänsyn till sportlerna
lönerna skulle sättas lägre. Hvarför har man icke kunnat göra
detta? Jo, därför att sportlerna växla mycket både under olika år
och i olika län.

Slutligen vill jag vidare på fråga om dessa sportler och provisioner
säga, att herr Hammarlund icke hade rätt, då han sade,
att regeringen vid häfdande af den grundsats, att landssekreteraren
och landskamreraren böra ha tredje gradens löner glömt bort
sportlerna. Så är icke alls händelsen. Dessa tjänstemän hafva nu
tredje klassens lön enligt gamla ordningen jämte sportler. Man
föreslår nu för dem tredje klassens lön enligt nya ordningen jämte
samma sportler som nu. Man föreslår således ej någon nyhet.

I fråga om sportler och provisioner förhåller det sig i öfrigt
så, att före 1878 års lönereglering ingingo sportler och provisioner
i stor omfattning i landsstatens aflöning. Yid 1878 års lönereglering
gjorde man en mycket radikal omändring. Man bibehöll
endast några provisioner och sportler, som den tiden ansågos tämligen
obetydliga, och beträffande hvilka man ansåg skäl föreligga
för att de skulle kvarstå, skäl, som underkastades Riksdagens prof -

N:o 52* 60

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. lönereglering
för lands
staterna i lä
nen m. m.

(Forts.)

ning och godkändes af den. Det förhåller sig med dessa sportler i
''allmänhet så, att de utgöra ersättning för arbete, som tjänstemannen
visserligen utför i tjänsten, men åt den enskilde. Jag erinrar
t. ex. om de provisioner, som utgå för debitering och uppbörd af
landstingens, andra kommuners samt enskildes afgifter. De få debiteras
tillsammans med kronouppbörden, och man har ansett, att
man ju icke gör tjänstemannen så stort besvär därmed att han
ålägges att göra den uppbörden också, och att han ingenting har
att klaga öfver, då han får denna lilla ersättning. I förbigående
— jag vill icke nu ingå på frågan om möjligheten att indraga
denna art af sportler — vill jag säga att jag undrar, om det vore
klokt att indraga dem, ty de spela dock icke någon stor roll. För närvarande
är det en mycket stor bekvämlighet för allmänheten, t. ex.
för vissa ömsesidighetsbolag och i fråga om egnahemslån, liksom
beträffande landstingsskatt, vägskatt och så vidare, att uppbörden
af sådana medel verkställes af statens tjänstemän. Så länge man
kan säga åt vederbörande att han får betaldt, så behöfver man icke
dra sig för att lägga på honom detta, och då drar man sig icke
för att medgifva de enskilde denna förmån. Men säger man: detta
går icke för sig, utan sportlerna skola bort, då tror jag icke, att
allmänheten kan påräkna samma tillmötesgående, hvarken kommunerna
eller de enskilde, när de vilja ha sina afgifter uppburna
genom statens tjänstemän.

Sedermera är förhållandet det, att dessa sportler och provisioner
utgå på grund af en mycket stor mängd författningar, hvarför
en mycket omfattande utredning måste föregå deras borttagande,
och därjämte är att märka, att på grund af dessa författningar utgå
dylika sportler ingalunda till landsstatstjänstemännen allena, utan de
utgå till många andra tjänstemän. Jag tar t. ex. lösen för expeditioner,
som vederbörande part icke är skyldig att lösa. Expeditionstaxan
rör snart sagdt alla tjänstemän i hela riket. Hvarför skall då
borttagandet af denna inkomst göras till villkor för landsstatens
lönereglering? Så ha vi den inkomst, som består i bötesandelar,
hvilken har den största betydelsen för länsmännen, men äfven berör
andra tjänstemän. Därtill kommer också, att dessa sportler tillkommit
på mycket olika sätt, ett jämförelsevis ringa antal beror
på rent administrativa författningar, en del på författningar, som
ha tillkommit genom beslut af Kungl, Maj:t och Riksdagen tillsammans,
t. ex. landstingsförordningen, väglagen och alla de lagar,
på grund af hvilka bötesandelar utgå. Herrarne kunna då lätt
tänka sig, att ändringen af dessa lagar med vår omständliga metod
för lagändringar med högsta domstolens och vederbörande myndigheters
hörande icke just precis skulle gå i brådbrasket.

För kuriositetens skull vill jag också fästa uppmärksamheten
på en sak beträffande ett par af dessa sportler och provisioner.
Hvem är det som infört dem? Det är icke Kungl. Maj:t eller
Kungl. Maj:t och Riksdagen gemensamt utan Riksdagen allena. Det

61 N:o 55.

Onsdagen den 29 April, f. m.

är sådana sportler, som bero på bevillningsförordningen och stäm - Ang. löneregu
pelförordningen. Stämpelprovision och debetsedellösen kan således Tu

Riksdagen draga in när som helst, om Riksdagen finner detta nen m m
lämpligt — för min del tror jag, att Riksdagen icke skall finna (Forts,
det lämpligt. Löneregleringskommittén erinrar om detta förhållande
och säger, att de skäl som 1878 anfördes för att bibehålla sportlerna,
hvilka dock — det medger jag gärna — vuxit mera än man
då tänkte sig, tycks fortfarande vara gällande, och säger löneregleringskommittén
vidare, att, då under alla dessa år något yrkande
om deras afskaffande eller någon klagan öfver dem från allmänheten
icke försports, borde de tills vidare kunna lämnas orubbade.

Eu har emellertid — och det ber jag få fästa uppmärksamheten på
— statsutskottet, såsom herr Hammarlund påpekade, i sitt betänkande
framhållit önskvärdheten af en utredning af frågan. Herr
Hammarlund tror nu, att, om statsutskottets förslag bifalles, detta
önskemål kommer att stanna på papperet, men det tror jag alls
icke att det kommer att göra, utan jag är alldeles viss pa att Kungl.

Maj:t icke skall underlåta att tillmötesgå en önskan, som uttalats i
skrifvelse från Riksdagen. Vidare är det i de allmänna villkor,
som det kungl. förslaget intagit, särskildt bestämdt, att vederbörande
tjänstemän skola vara skyldiga att underkasta sig den minskning i
sportelinkomst, som kan komma att bestämmas. Nu kanske herr
Hammarlund och de med honom liktänkande säga, att Kung]. Maj:t
kommer aldrig att vidtaga någon åtgärd för att åstadkomma en dylik
minskning. Jag tillåter mig erinra om, huruledes Kungl. Maj:t,
sedan löneregleringen 1878 skett, mer än en gång förändrat bestämmelserna
angående utmätningsprovisionen. Därför, hur jag än
ser saken, kan jag icke finna att detta skäl, som i sista stunden
kommit till i statsutskottet, verkligen kan vara tillräckligt för att
till en otvifvelaktigt tämligen aflägsen framtid uppskjuta denna
lönereglering, hvilken, jag erkänner det mycket villigt, ställer
ganska stora kraf på statsverket och gör detta just därför att det
här är fråga om tjänstemän, hvilka äro så ofantligt lågt aflönade
på grund af att de ännu stå kvar vid den lön, som man bestämde
på den tid, då man ansåg att länsmännen, landskontorister och
andra landsstatstjänstemän hade så många biförtjänster, att de därför
icke behöfde högre löner. Men den tiden är förbi, då länsmännen
hade dessa stora biförtjänster, ty genom att advokater i
stort antal tillkommit, ha deras extra inkomster blifvit högst minimala.
Jag kan väl förstå de betänkligheter, som kunna resa sig
emot en stor och dyrbar lönereglering, men jag hoppas, att Andra
Kammaren, åtminstone icke på de af herr Hammarlund anförda
motiven, skall förkasta Kungl. Maj:ts proposition.

Herr Persson i Tällberg: Herr talman! Herr Hammarlunds
första skäl för att yrka afslag på utskottets förevarande hemställan
hvilade därpå, att utskottet förordat bifall till Kungl. Maj:ts för -

N:o 52. 62

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. löneregle- slag om räntmästaretjänsternas indragning. Herr Hammarlund
»laterna ‘Tiä- ett ^ngt som vai''rat försvarstal för dessa tjänsters bibe''"''nenm
m. “ hållande, och jag må villigt erkänna, att det verkligen fordras
(Forts.) herr Hammarlunds talang för att försvara en institution af sådan
beskaffenhet, som räntmästareinstitutionen nu har blifvit. Jag kan
visserligen medgifva, att indragning af räntmästaretjänsterna icke
innebär någon synnerligen stor reform. Men förslaget därom går
dock i rätt riktning, såvidt jag kan fatta och förstå. Det går i
den riktning, att man tager bort de tjänstebefattningar, hvilkas
innehafvare icke hafva full sysselsättning, och just en sådan tjänstebefattning
är detta. Herr Hammarlund har ej heller kunnat bevisa,
att det skulle blifva dyrare hädanefter, än hvad det varit
hittills. Och han har lika litet kunnat bevisa, att det för allmänheten
skulle blifva förenadt med någon större olägenhet än förut,
äfven om han gjorde vissa antydningar därom. Men den saken ha
vi mycket noggrant pröfvat inom utskottet. Äfven om det skulle
medföra någon besparing för staten, men jag vore öfvertygad om,
att det skulle medföra någon olägenhet för allmänheten, skulle jag
för min del icke kunnat vara med om Kungl. Maj:ts och utskottets,
förslag. Men då jag är öfvertygad om, att denna reform kan genomföras
utan olägenhet och, jag vågar hoppas, till förmån för
allmänheten, så har jag icke tvekat att i detta stycke ställa mig
på Kungl. Maj:ts och utskottets sida. Jag tror för öfrigt i olikhet
med herr Hammarlund, att det är en fördel att indraga tjänster,
där detta låter sig göra, och jag skall i olikhet mot herr statsrådet
också göra den uppfattningen gällande, när’vi komma till
kronofogdarne.

Herr statsrådet har ju på ett mera fullständigt sätt, än jag
i det afseendet kan göra, utvecklat försvaret för utskottets och
Kungl. Maj:ts förslag. Men då herr Hammarlunds andra skäl för
afslag innefattade en fråga, som rör allmänheten i mycket hög
grad, nämligen indragning af vissa län, så skulle jag vilja säga,
att det hade varit så godt, att herr Hammarlund vändt sig till
vederbörande representanter här i kammaren och frågat dem: Vill
Ni ha Edert län indraget? Vill Ni, att Edert län skall sammanslås
med ett annat län — jag talar icke om Stockholms län,
ty det kunna vi vara sams om, att där är det ett alldeles särskildt
förhållande. Men jag tror, att vederbörande representanter
icke skulle ha varit tilltalade af ett sådant förslag, och jag ber
särskildt herr Hammarlund att icke taga med Kopparbergs län i
den påtänkta indragningen. Detta är sålunda ett förslag, som jag
tror, att vi göra bäst i att först som sist afvisa. Och därför är
det naturligt, att jag icke finner det vara något skäl, hvarför man
nu skulle uppskjuta frågan eller afslå det föreliggande förslaget.

Hvad sedan vidkommer herr Hammarlunds tredje skäl, har
herr statsrådet på ett synnerligen fullständigt sätt bemött, hvad
herr Hammarlund i det afseendet anfört. Men det gällde ju äfven

Onsdagen den 29 April, f. m.

63 Jf:o 52.

ett rent klander mot utskottet från herr Hammarlunds sida. För Ang. löneregUöfriert
nämnde han, om också mera i förbigående, att han ansåg r*”f fBr lands''
lämpligt, att man icke vidtoge en lönereglering for lands- new w ^
statstjänstemannen i öfrigt utan i samband med en lönereglering för (Forts.)
landshöfdingarne. Ja, jag skulle kunna gå med på herr Hammarlunds
uppfattning i detta fall, om jag icke hade en helt annan åsikt om
resultatet af en dylik sammankoppling. Om vi skulle frammana en
lönereglering för landshöfdingarne — men jag tror icke, att det
kan vara skäl att göra det — är jag lifligt öfvertygad om, att
icke kommer Kungl. Maj:t att pruta ned deras löner. Jag tror
nämligen icke, att de skola vara nöjda med de 12 å 13,000 kronor,
som de nu ha i lön, utan fordra mycket högre lön. Men då
jag håller före, att de kunna släpa sig fram med den lön, de nu
ha, kan jag för min del icke vara med om att frammana en lönereglering
i det afseendet.

Herr Hammarlund anmärkte vidare gentemot utskottet — och
det berörde också herr statsrådet — att, då utskottet reglerat lönerna
för ifrågavarande tjänstemän, har utskottet glömt taga sportlerna
i betraktande. Ja, det tycker jag icke, att herr Hammarlund
skulle ha sagt, att utskottet glömt den saken. Ty därom ha vi
inom utskottet, både herr Hammarlund och jag, resonerat mycket
allvarligt, och på sidan 193 i utskottess utlåtande förekommer en
passus, som jag skall be att få läsa upp. Den lyder så: »I sammanhang
härmed har utskottet velat uttala den önskan, att frågan
om sportler, som tillfalla tjänsteman vid utförande af förrättning,
som ingår i hans tjänsteutöfning, må blifva föremål för utredning
i syfte att de, där så ske kan, må antingen indragas till statsverket
eller upphöra att utgå.» Det är sålunda icke någon glömska
från utskottets sida, som härvidlag gjort sig gällande. Jag kan
vidare tillägga, att när vi komma till slutet af den punkt, som nu
är föredragen, och komma till sista momentet däri, kommer jag att
framställa yrkande om en skrifvelse till Kungl. Maj:t. Och jag
skall redan nu tillåta mig att uppläsa denna skrifvelse, och jag
kommer sedan att yrka bifall till densamma, hvilket jag icke nu
kan göra på grund af det föredragningssätt, som här är beslutadt.

Skrifvelsen lyder sålunda;

»Att Riksdagen må besluta i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke
de nu till landssekreterare och landskamrerare utgående sportler
må upphöra att utgå eller, därest hinder för en sådan anordnings
fullständiga genomförande skulle möta, sportlerna må kunna begränsas
till minsta möjliga belopp eller ock till statsverket indragas.
»

Det blir denna skrifvelse, till hvilken jag, som sagdt, kommer
att framställa yrkande om bifall, och däri blir det mera preciseradt
hvad vi här önska. Men jag är öfvertygad om, att Kungl. Maj:t
under alla förhållanden kommer att taga frågan om sportlerna un -

N:o 52. 64

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. löneregle
ring för lands
staterna i lä
nen m. m.
(Forts.)

-der allvarligt öfvervägande. Hvad dessa sportler beträffar, har jag
''läst samma tabell som herr Hammarlund och funnit och finner
allt fortfarande, att de för vissa tjänstemän gå upp till rätt höga
belopp. Jag skulle också helst se, att de måtte reduceras eller
alldeles borttagas. Och jag hoppas, att Kungl. Maj: t skall intaga
samma ståndpunkt i detta afseende som i många andra fall, att
Kungl. Maj:t nedbringar sportlernas belopp, om de icke kunna helt
borttagas. Men jag ber tillika att få framhålla, att dessa sportler
äro af mycket växlande natur, så att, om de äro höga ett år i ett
ett län, hvad en tjänsteman vidkommer, kunna de vara nära nog
alldeles borta ett annat år. Det är klart, att herr Hammarlund
tagit de allra högsta belopp, då han på grund af dessa sportler
velat bringa hela förslaget på fall. Då jag däremot anser mig
kunna förorda en annan utväg, nämligen att Kungl. Maj:t skulle
taga saken i öfvervägande, men vill framgång åt förslaget i den
del, som nu är föredragen, så ber jag att här få framhålla, att det
finnes dock en landsekreterare, som icke haft mer än 472 kronor
i årliga sportler, och andra, som ha några hundra kronor mer
o. s. v. Det är klart, att vi använda de siffror, som äro mest förenliga
med det slut, hvartill hvar och en af oss vill komma.

Medan jag har ordet, kan jag icke underlåta att erinra om
en annan sak, som herr Hammarlund också berörde i sitt anförande
och som finnes återgifven i hans reservation. Det är sättet
för den löneförbättring, som under väntetiden skulle komma att
utgå till ifrågavarande tjänstemän. Ku hänvisar herr Hammarlund
i sin reservation därtill, att den skulle utgå efter de grunder, som
finnas angifna i 54 punkten på sjätte hufvudtiteln. Då får jag först
anmärka, att i denna punkt icke finnes angifvet några dylika grunder,
utan att hänvisningen bort göras till sjunde hufvudtiteln. Detta må
emellertid vara en formell anmärkning. Sakligt förstår jag mycket
väl hvad han åsyftat, nämligen att det skulle blifva en tillfällig
löneförbättring för dessa tjänstemän. Men om vi se efter i
detta utlåtande på sidan 136 och jämföra de siffror, som där förekomma,
med den föreliggande löneregleringen, särskildt beträffande
landskontorister och landskanslister, så skola vi finna, att Kungl.
Maj:t och utskottet ha föreslagit löner åt dessa tjänstehafvare ända
upp till 40 å 50 % högre, än hvad de nu ha, då förhöjningen däremot
enligt herr Hammarlunds förslag skulle blifva högst 15 %"
och det för öfrigt är mycket ovisst, om det ens kommer att blifva
någon sådan förbättring. Man har klagat öfver, att det har varit
svårt att få tillräckligt antal landskontorister och länsbokhållare,
och jag tror, att det i hög grad är beroende på de låga aflöningar,
som de nu ha, att denna lönereglering framkommit.

Jag kan sålunda för min del icke finna annat än att goda
skäl tala för ett bifall till utskottets förslag i de punkter, som
nu äro föredragna. Jag har emellertid äfven berört några saker,
som ännu icke äro föredragna. Men jag skall anhålla att seder -

Onsdagen den 29 April, f. m.

65 N:o 52.

mera. närmare få utveckla den uppfattning jag därvidlag har, när Ang. löneregievi
komma till kronofogdebefattningarna och hvad därtill lagligen rins for landshörer.
Nu skall jag endast hemställa om bifall till utskottets för- m . °

slag i föredragna punkter. (Forts.)

Herr Hammarlund: Herr talman! Hvad först angår landträntmästaretjänsternas
indragning, så har jag uttryckligen betonat,
att detta icke var en för mig så viktig omständighet, att jag ansåg,
att, den kunde vålla förslagets fall. Jag har starkt betonat
•det, att, om löneregleringsförslaget af andra anledningar afslås, är
det icke skäl att bifalla det föreliggande förslaget om landträntmästaretjänsternas
indragning, utan att man ånyo bör taga den
frågan i öfvervägande och därvid tillse, om det sätt att lösa den,

•som nu är ifrågasatt, verkligen är det lämpligaste eller om icke
här behöfs vidtagande af mera praktiska åtgärder för att allmänheten
skall blifva på ett tillfredsställande sätt betjänad.

Jag har icke heller, såsom herr Daniel Persson påstod, här
hållit något varmt försvarstal för landträntmästaretjänsternas bibehållande
— absolut icke. Jag har sagt, att hvad som framgår
af handlingarna har gjort mig mycket tveksam, huruvida det är
lämpligt att indraga dessa befattningar och ordna förhållandena på
det sätt, som nu föreslagits. Man borde söka komma med en mera
praktisk lösning. Han sade ock, att jag icke alls bevisat, att det
blir dyrare att gå den af Kungl. Maj:t och utskottet föreslagna
vägen. Jag har citerat, hvad länsstyrelserna, hvad bankofullmäktige,
hvad statskontoret, hvad postsparbanksstyrelsen sagt i
ämnet, och alla äro ense därom, att om landträntmästaretjänsterna
indragas behöfva de ökade arbetskrafter. När jag läste allt detta,
korn jag till det resultat, att det svårligen kan ställa sig billigare.

Det förefaller snarare, som om det skulle bli dyrare. Jag har naturligtvis
själf icke gjort någon undersökning. Jag har endast
citerat åtskilliga auktoriteter på detta område och det är dessa,
som gjort mig tveksam i frågan.

Herr Daniel Persson säger vidare, att jag icke har bevisat,
att det skulle uppstå olägenheter för allmänheten vid ett bifall till
Kungl. Maj:ts förslag i denna del. Nej, jag har icke bevisat detta.

Men jag har anfört åtskilliga uttalanden och särskildt åberopat
hvad bankofullmäktige säga, nämligen att det om räntmästarebefattningarna
indroges i vissa fall icke skulle kunna ske utbetalning
hvarje dag, utan endast ett par dagar i veckan. Jag har vidare
åberopat, hvad länsstyrelserna sagt om alla de olägenheter,
som skulle komma att följa med detta, hvad statskontoret sagt
o. s. v. Och på grund af dessa uttalanden har jag kommit till
det resultat, att det måste uppstå olägenheter, för så vidt det är
riktigt, hvad de sakkunnige säga. Under sådana omständigheter har
jag ansett detta kunna anföras såsom ett medverkande förhållande
till att förslaget för närvarande afslås.

Andra Kammarens Prof. 1908. N:o 52.

5

N:o 52. 66

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. lönereglering
för landsstaterna
i länen
m. m.

(Forts.)

Så var det mitt andra skäl. Det gäller frågan om indragning
af länsstyrelser och län. Jag har icke sagt, att de och de länen
skola indragas. Jag har anmärkt, att det finnes ganska betydande
olägenheter på detta område. Jag har icke alls yrkat på att länen
skola blifva absolut lika stora eller med absolut lika folkmängd.
Men det är så stor skillnad för närvarande i detta afseende,
att man verkligen borde taga i öfvervägande, huruvida
icke någon ändring på detta område bör ske, allra helst om man
därigenom skulle kunna åstadkomma eu väsentlig besparing för
statsverket.

Så komma vi till sportlerna. I fråga om dessa sade jag uttryckligen,
att de utgjorde för mig det viktigaste skälet för yrkande
om afslag på föreliggande förslag. Herr Daniel Persson har
också medgifvit, att man kanske i detta fall bör gå något längre,
än utskottet gjort. Han har föreslagit en skrifvelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utredning och yrkat, att beslutet härom
skulle inryckas såsom ett nytt moment under afdelning I. Huru
kommer det att gå med ett sådant skrifvelseförslag? Första Kammaren
godkänner nog utskottets hemställan och om Andra Kammaren
nu antoge detta skrifvelseförslag, blefve ju detta icke Riksdagens
beslut. Måhända skulle det på något sätt komma med i
en sammanjämkning. Men därom vet man nu intet alls. Nej,
är det så, att Andra Kammaren anser, att man verkligen bör få en
större klarhet i denna fråga om sportlerna, att man icke bör bagatellisera
bort denna fråga utan se den i samband med de höga
löner, som här äro fråga om, är detta Andra Kammarens uppfattning,
tror jag, att det riktigaste är att begära ett nytt löneregleringsförslag,
i hvilket hänsyn tagits till landsstatstjänstemännens
betydande sportler.

Herr talman! Jag vidhåller mitt yrkande.

Herr Asker: Herr talman, mina herrar! Yid en hastig
öfverblick af denna frågas förhistoria, finner man, att Kungl. Maj:t
genom nådigt bref af den 26 oktober 1900 anbefallt Statskontoret
att föranstalta en allmän revision af löneförhållandena vid landsstaten.
Ungefär 2 år därefter afgaf Statskontoret sitt utlåtande i
ämnet. Den 4 april 1904 fick löneregleringskommittén i uppdrag
att öfvergå till behandling af frågan rörande omreglering af landsstaten.
Denna kommitté fick sitt betänkande i denna del färdigt
den 27 februari 1906 och efter det samtliga länsstyrelser i landet,
Kammarkollegium och Statskontoret afgifvit yttranden i ärendet
samt representanter för länsstyrelserna blifvit inför herr statsrådet
och chefen för kungl. Civildepartementet hörda har nu Kungl.
Maj:t framlagt proposition i frågan.

Men då framkomma åtskilliga motioner med yrkanden, gående
ut på så vidlyftiga ändringar i förslaget till omreglering af
landsstaten, att ett bifall till dessa yrkanden skulle nödvändiggöra

Onsdagen den 29 April, f. m.

67 »so 52.

vidtgående förnyade utredningar och för denna gång bringa hela Ang. löneregielöneregleringsfrågan
på fall. Då nu emellertid statsutskottets ma- rins för lands;
joritet för sin del tillstyrkt bifall, i hufvudsakliga delar, till*‘“^"“ ''mlä~
Kungl. Maj:ts proposition, hoppas jag, att jämväl Riksdagen kommer "(Forts.”''
att lämna sitt bifall därtill, helst som ett ytterligare uppskof säkerligen
skulle leda till nya och uppslitande strider om. huru
omorganisationen rätteligen borde ordnas och huru, med hänsyn
till därvid föreslagna ändringar, lönebeloppen rätteligen borde
bestämmas. Hvad nu reservationerna vidkommer, så möta oss
först herrar Hammarlunds och Larssons reservationer, som gå ut på
ett fullständigt afslag af den kungl. propositionen i fråga om länsstyrelserna
och i stället afse en skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran
om nytt förslag till lönereglering för länsstyrelserna, i hvithet
borde tillses »dels i hvad mån de tjänstemännen tillkommande
sportler må antingen indragas till statsverket eller upphöra att
utgå, dels huruvida icke genom sammanslagning och omreglering
af vissa län några af de nuvarande länsstyrelserna må kunna indragas».
Hvad sportlerna angår, så kan jag för min del icke
finna annat än att Kungl. Maj:t är i sin fulla, rätt att däri göra
förändringar, så mycket hellre som detta redan skett vis ä vis
provisionerna för exekutivt försålda fastigheter. Kungl. Maj:t har
nämligen nedsatt dessa sportler så, att de i stället för att utgå
med obegränsadt belopp endast få utgå med ett maximibelopp af
500 kronor för hvarje auktion. Och hvad vidkommer den andra
frågan — den om länens omreglering — så vill jag säga, att jag
fruktar för att löneregleringsfrågan skulle genom ett bifall till
ifrågavarande reservation för så lång tid uppskjutas, att man knappast
kan skönja den närmaste tiden för densammas afgörande. Det
är ju gifvet, att länens befolkning därvid skulle vilja hafva sitt
ord med i laget och det går för öfrigt icke så lätt att lösrycka
delar af ett län och lägga dem till ett annat eller att sammanslå
tvenne län till ett.

Bland reservationerna finner man vidare två angående indragning
af landträntmästaretjänsterna. I denna fråga bör särskildt
framhållas, att redan vid 1878 års lönereglering för landsstaten
förelåg ett förslag till indragning af landträntmästaretjänsterna.

Emellertid åberopade man då såsom skäl häremot, att man först
önskade få ett riksbankens afdelningskontor inrättadt i hvarje residensstad.
Detta hinder är numera bortfallet, och jag kan därför
icke tänka mig, att någon skulle vilja på allvar ifrågasätta hindrandet
af en så enkel reform som öfverflyttandet af länsstyrelsernas
ränterikassor till resp. riksbankskontors kassor. Den viktigaste
invändning, som gjorts mot landträntmästaretjänsternas indragning
har utan tvifvel varit, att allmänheten skulle få olägenheter af en
sådan förändring. Men min öfvertygelse är, att i och med detsamma
denna förändring blir en verklighet, eller åtminstone kort
därefter, allmänheten skall finna det lika bekvämt att för sina

Nso 52. 68

Ang. lönereglering
för landsstaterna
i länen
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 29 April, f. m.

fordringar hos statsverket få likvid i riksbankens hufvudkontors
eller afdelningskontors kassor, som i eller genom landtränteriernas
kassor.

I sammanhang härmed vill jag beröra en annan fråga, som
här i riksdagen många gånger framhållits, eller att landträntmästarne
skulle kunnat på tider, då de ej varit upptagna af sin tjänst,
tjänstgöra å landskontoren. Härför har dock mött det hinder, att
landtränterierna måste under viss tid på förmiddagen hållas öppna,
hvarför, om landträntmästaren beordats att samtidigt arbeta å landskontoren,
han med fog kunnat säga: jag kan icke gå ifrån ränteriet och
för att kunna behandla landskontoret tillhörande ärenden måste
jag därstädes uppehålla mig och erhålla erforderliga upplysningar.
Denna svårighet är genom en indragning af landträntmästaretjänsterna
löst på ett mycket enkelt sätt, ty då kunna räntmästarne
öfverflyttas till och användas i tjänstgöring å landskontoren.

Jag skall för närvarande icke vidare yttra mig angående löneregleringen
i dess helhet, utan ber blott, herr talman, att få yrka
bifall till hvad uti mom. a), b) och c) under punkt I blifvit i
utskottets bestänkande föreslaget.

Herr Lundell: Herr talman, mina herrar! Efter de anföranden,
som här hållits af dels herr chefen för civildepartementet,
dels ock af en representant för Dalarne och en representant för Halland,
torde icke mycket vidare vara att säga angående utskottets
förslag i den föreliggande punkten, men jag ber dock att i alla
fall få yttra ett par ord.

Hvad då först beträffar frågan om landträntmästartjänsternas
indragning, så är jag, på de skäl, som förut blifvit här framlagda,
öfvertygad om att ingen skall kunna betvifla, att icke genom eu
sådan indragning skulle vinnas åtskilliga fördelar, dels därigenom
att besparingar i rätt betydlig grad skulle vinnas på detta sätt,
dels ock därigenom att allmänheten nog skall snart finna det lättare
och bättre att få pengar till sig utbetalta på sätt, som genom
den ifrågavarande regleringen afsetts. Skulle man då invända, att
härigenom skulle för landskontoren uppstå ökadt arbete, så må
det visserligen medgifvas, att icke allt det arbete, som nu åligger
landträntmästarne, kan inbesparas, men detta arbete kan säkerligen
utföras med mycket billigare arbetskrafter. Ty om man i stället
skulle behöfva tillsätta en ny landskontori sttjänst — och detta
är det högsta man då skulle behöfva göra i de allra flesta landshöfdingeämbetena
— så kommer väl detta icke att kosta ens hälften
så mycket, som en landträntmästartjänst måste aflönas med.
Och vidare är det ju klart, att på detta sätt vinnes besparing
äfven i afseende på arbetslokal och allt dylikt.

Hvad beträffar den frågan, som herr Hammarlund framkastat,
eller att vi skulle uppskjuta omorganisationen och regleringen till
dess att vi finge det afgjordt, huruvida icke åtskilliga län skullekunna

Onsdagen den 29 April, f. m.

69 N:o 52.

slås ihop, två och två, så tror jag, att denna förhoppning afser löaeregitnågot,
som är alldeles otänkbart att realisera, åtminstone i vidare ™3tJr°„a
omfattning än den utskottet själft föreslagit, nämligen Stockholms nen m_ °

läns sammanslagning med ett annat. Ty det är icke så lätt att (Forts.)
bryta om institutioner, som hafva en månghundraårig tillvaro.

Hvad speciellt Stockholms län beträffar, så är det alldeles särskilda
omständigheter, som där föreligga; där vore det snarare ett sammanförande
af landskapsdelar, hvilka förut hört tillsamman. Uppland
kunde ju bilda ett län för sig, liksom det nu utgör ett eget
landskap, och samma är fallet med Södermanland. De sålunda
nybildade länen skulle icke blifva större, i fråga om vare sig folkmängd
eller område, än de flesta andra af de nuvarande länen.

Stockholms län skulle således kunna indragas och en del däraf
läggas till Uppsala län, eller också tvärtom. Åtta af de förutvarande
länen skulle, hvad folkmängden beträffar, blifva större än
ett sålunda nybildadt län för Uppland. Hvad angår ett af landskapet
Södermanland bestående län, skulle detta ej blifva till folkmängden
större, än att 12 af de nuvarande länen äga talrikare befolkning.
I fråga åter om arealen för dessa nya Upplands och Södermanlands
län, så är att märka, att, förutom det att samtliga norrländska
län hafva mycket större område, åtminstone 5 ä 6 af de
andra nuvarande länen i södra och mellersta Sverige hafva större
areal, än dessa nya län skulle få.

Beträffande möjligheten att kunna indraga några andra län,
så tror jag, att en utredning därom kan göras nästan på rak arm,
utan att man behöfver ingå i några djupare undersökningar. Herr
Hammarlund tänkte härvidlag på Kalmar län och framhöll, att
detta hade en så lång utsträckning. Ja, detta är väl ej något
skäl för indragning af detta län; snarare borde detta skäl tala för
länets delning i tvenne. Men med den erfarenhet jag har om
länets nuvarande kommunikationsmöjligheter och med hänsyn till
de befintliga järnvägslinjernas sträckning längs hela länet tror jag
mig kunna försäkra, att det alls icke finnes någon svårighet för
att på ett fullt tillfredsställande sätt ordna detta läns administration.

För resten var det också åtskilliga andra län, som nämnde
talare ansåg kunna indragas, t. ex. Älfsborgs län, tv detta län
skulle »ligga så illa till». Men jag tror icke, att västgötarne
skulle vilja förena sig med halländingarne om ett gemensamt
län; detta vore nog alldeles omöjligt. Vidare framhöll talaren
Blekinge län. Detta är ju ett af de små länen, och skulle man
beträffande detta län tänka sig detsammas hopslagning med något
annat, så skulle det väl vara med Kronobergs län. Men det inre
af Småland vill säkerligen icke förena sig med Blekinge; ett försök
till dessa landsdelars sammanförande till ett län skulle säkerligen
röna sådant motstånd, att det vore alldeles omöjligt genomföra
någonting dylikt. Så hafva vi Västmanlands län. Äfven detta är

N:o 52. 70

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. lönereglering
för landsstaterna
i länen
m. m.
(Forts.)

ju ett af de mindre länen, men det är nog icke tänkbart att hopslå detta
med något annat län, hvarken med Uppsala län, som efter dess sammanslagning
med en del af Stockholms län blefve för stort därför, ej
heller med Örebro län, som redan nu är mycket stort och folkrikt.
Man kan således icke gärna göra sig någon förhoppning om Västmanlands
läns uppgående i något annat län, och samma är som
sagdt förhållandet i detta afseende med de öfriga nu anförda länen,
beträffande hvilka en dylik åtgärd ifrågasatts, dock med undantag
af Stockholms län. Beträffande den invändningen, att uppdelningen
af detta senare län på Uppsala och Södermanlands län skulle
komma att dröja så länge till följd af uppkommen fråga om vissa
hufvudstaden omgifvande kommuners inkorporering med densamma,
så tror jag icke, att häraf behöfver med nödvändighet vållas något
dröjsmål. Ty äfven om en dylik inkorporering ej så snart kommer
till stånd, utan ifrågavarande kommuner skulle tillika med
öfriga delar af Stockholms län fördelas på de föreslagna Uppsala
och Södermanlands län, så tror jag i alla fall icke, att dessa nya
län skulle blifva synnerligen stora eller gå utöfver medeltalet af
en del andra län.

Bör närvarande vill jag icke anföra något vidare i saken,
utan blott yrka bifall till utskottets förslag i den nu föreliggande
punkten.

Herr Thorsson: Då jag med min röst kommer att bidraga
till bifall till herrar Hammarlunds och Larssons reservation, vill
jag med några ord angifva de synpunkter, hvarpå jag grundar denna
min röstgifning. Jag kan nämligen icke i allt gilla herr Hammarlunds
motivering, hvarför han vill ha afslag på den föreliggande
frågan, utan jag vill grunda min röst på helt andra motiv.
Såvidt jag kan finna af den kungl. propositionen och den förberedande
behandling, som kommittén ägnat denna sak, skulle här
vara fråga icke allenast om lönereglering för landsstatstjänstemännen,
utan här skulle äfven vara fråga om en omorganisation af
det arbetssätt, som tillämpas inom de olika länsstyrelserna, för att
genom en mera praktisk arbetsmetod utvinna ett bättre arbetsresultat
af den personal, som är anställd inom respektive styrelser.
Kommittén har framlagt en hel del förslag afsedda att förenkla
arbetet inom länsstyrelserna och dessa förslag har herr statsrådet och
chefen för civildepartementet upptagit till bemötande. På sid. 19
och ända fram till sid. 29 sysslar chefen för civildepartementet
med behandling och bemötande af kommitténs förslag, och såvidt
jag kan förstå har chefen för civildepartementet velat så att säga
skjuta undan åtskilligt af de präktiga saker, kommittén föreslagit
skola föreskrifvas ämbetsmännen; detta vill han stoppa in i en
blifvande instruktion. Jag tror emellertid, att det vore betydligt
säkrare, om vi finge se åtminstone konturerna till den instruktion,
som chefen för civildepartementet lofvar att utfärda. Ty på sid.

Onsdagen den 29 April, f. m.

71 Sto 52.

‘23, där det gäller så viktiga saker som arbetstidens längd på Ang. löneregierespektive
arbetslokaler, resonerar ministern, som om de bestäm- la.n^

melser, han tänker åstadkomma, vid tillämpningen skulle få tolkass “^nm. m. °
som vederbörande tjänstemän önska och behaga. Han säger där, (Forts.)
att arbetslokalerna flerestädes äro till utrymmet så begränsade, att
ända till 7 tjänstemän understundom nödgas förrätta sitt arbete i
-ett och samma rum, och att man därför icke kunde hålla så strängt
på bestämmelsen om. arbetstiden å tjänsterummet. Herr statsrådet
och chefen för civildepartementet konstaterade längre fram i propositionen,
att den instruktion för landträntmästarne, som affattades
för 25 år sedan, ännu icke hunnit tillämpas, då vi stå färdiga
att aflifva landträntmästarne. Skulle då först och främst instruktionen
bli tvifvelaktigt affattad och så sedan äfven användas den
vanliga tågordningen för tillämpningen, så skulle det kunna dröja
25 år till, innan det önskade resultatet framträdde i fråga om en
ordentlig arbetsprodukt från de olika länsstyrelserna. Jag tror,
att detta är ett viktigt skäl, som måste tagas med i beräkning,
innan vi gå och besluta om lönereglering, ty, mina herrar, det
är icke möjligt att få fram några effektiva reformer på detta område,
om de icke ställas i samband med en lönereglering. Just
detta gör, att man bör se till att inom rimlig tid denna instruktion
och hithörande saker ordnas på tillfredsställande sätt. Nu
kännes det för mig — jag erkänner det — synnerligen hårdt att
behöfva vara med om att yrka afslag å en proposition, som i sig
innebär en förbättring för många af de allra lägst ställda tjänstemännen
inom landsstaten, men jag kan å andra sidan icke vara
med om att bevilja denna välförtjänta löneökning åt de sämst
aflönaäe och på samma gång svälja de stora summor, som man
vill tillmäta åt de högst aflönaäe inom dessa ämbetsverlc. Herr
civilministern har sökt bagatellisera bort de sportler, som landssekreterare
och landskamrerare hafva, och angifvit, till hvilka belopp
dessa skulle stiga. Men de nämnda beloppen äro väl endast
eu liten del af samtliga de sportler, som dessa herrar hafva. Till
hvilka belopp uppgå de sportler, som dessa herrar hafva för arbete
utom tjänsten, hvilket arbete till och med utföres under den tid,
då de skola vara på tjänsterummet? Jag är af den uppfattningen,
att lönerna icke äro riktigt, afvägda till de högsta löntagarne, då
de fortfarande skola få bibehålla sina sportler. Nu har visserligen
utskottet uttalat, att Kungl. Maj:t skulle vidtaga åtgärder för minskande
af dessa sportler, men i fråga om dessa åtgärder har jag
samma uppfattning som i fråga om instruktionens effektivitet. På
dessa grunder kan jag icke vara med om att bifalla det föreliggande
förslaget, sådant som det nu framlagts.

Jag hyser den uppfattningen i fråga om räntmästartjänsternas
indragning, att besparingen därigenom icke blir så rysligt
stor, men jag skall taga fasta på hvad civilministern uttalade,
nämligen att det icke kommer att blifva några kostnader för ök -

N:o 52. 72

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. löneregie- ning af antalet öfriga tjänstemän, och det skulle vara kärt, om vi
ring för lands- för framtiden blefve befriade frän propositioner om anslag till
»i lU~ anställande af flere tjänstemän vid riksbankskontoren för fullgö(Forts.
) rande af det ökade arbete, som där kan bli en följd af det nu
framlagda förslaget.

Jag vill icke längre upptaga kammarens tid. Jag har endast
velat angifva de synpunkter, som varit för mig afgörande, då jag
funnit, att herr ministern sökt å ena sidan motivera fram så höga
löner som möjligt och å andra sidan motivera bort skyldigheten
att på ett effektivt sätt utnyttja de arbetskrafter, som skola ställas
till förfogande.

Det begäres extra anslag till höjning af antalet extra arbetare.
Nu utgår detta anslag med 150,000 kronor och föreslås, att
detta skall ökas till 193,000 kronor. På samma gång man säger,
att dessa landträntmästare skola frigöras från sin hittillsvarande
sysselsättning och öfverflyttas till öfriga expeditionslokaler för att
där biträda, och på samma gång man säger, att det skall anställas
ytterligare en länsbokhållare, om jag icke missminner mig, i hvarje
länsstyrelse för att genom flere ordinarie arbetare så att säga utkräfva
mera arbete, så begär man en ökning af anslaget till extra
personal med omkring 40,000 kronor. Detta finner jag för min
del tala för att herr civilministern själf icke tror så mycket på
det »forcerade arbetet». Därför kan jag icke gifva min röst åt
utskottets förslag, utan ber att få yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herr Lindberg.

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Jag har för afsikt
att framställa ett yrkande, som något skiljer sig från utskottets
förslag i denna punkt, och då så är förhållandet, ber jag att få
med några ord motivera detta mitt yrkande.

Detta yrkande gäller i första rummet länsstyrelsen i Stockholms
län. Såsom kammaren finner, har utskottet här föreslagit,
att de tjänstemän, som skulle placeras vid länsstyrelsen i Stockholms
län, skulle få samma förmåner som tjänstemännen i de öfriga
länsstyrelserna. Men för att möjliggöra en uppdelning af Stockholms
län emellan Uppsala och Södermanlands län, skulle det för
Stockholms länsstyrelses tjänstemän afsedda lönetillägget sättas på
extra stat. Herr Odelberg i Första Kammaren har nu reserverat
sig mot detta utskottets förslag och yrkat, att lönetillägget skulle
sättas på ordinarie stat, och i denna reservation har jag instämt.
Meningen med såväl utskottets som motionärernas förslag härutinnan
är nu den, att ifrågavarande tjänstemän icke skulle blifva
lidande på att länsstyrelsen i Stockholms län icke skulle regleras
på samma sätt som öfriga länsstyrelser i landet. Nu tror jag, att
såväl utskottets hemställan i denna del som reservationen lider af
ett fel, nämligen det felet, att dessa tjänstemän eller åtminstone en

Onsdagen den 29 April, f. m.

73 Nso 52.

del af dem icke i verkligheten skulle komma i åtnjutande af deAng. löneregieförmåner
i penningar, som man genom reservationen lika väl som ™9t£°Ja l<*n<f~
genom utskottets förslag velat tillförsäkra dem. Det förhåller sigs nln m m_a
nämligen så att enligt den nya lönestaten skola de flesta tjänste- (Forts.)
män få två ålderstillägg, under det att för närvarande det finnes
endast ett ålderstillägg för åtskilliga tjänstemän. Nu har det blifvit
förbisedt — jag vågar säga detta såsom reservant — att det
kan finnas och verkligen lärer finnas, eu och annan tjänsteman i
Stockholms länsstyrelse, som redan skulle vara berättigad att få
sitt andra ålderstillägg, men att detta omöjliggöres, såväl om beslutet
erhåller den ordalydelse, som utskottet föreslagit, som om
beslutet fattas i öfverensstämmelse med reservationen. För att icke
dessa tjänstemän skola bli lidande genom beslutet — såsom ju icke
är någons afsikt — har jag därför här velat framställa det yrkandet,
att man af hvad här föredragits skall återremittera den del,
som rörer tjänstemännen vid Stockholms länsstyrelse. Om man
återremitterar denna del, får utskottet taga i betraktande och se
till att icke någon skada sker dessa tjänstemän, vare sig man ställer
sig på den ena ståndpunkten eller den andra. Första Kammaren
har redan återremitterat ärendet i och för detta ändamål. Och
under sådana förhållanden synes mig icke Andra Kammaren böra
vägra återremiss, för att utskottet skall få tillfälle att noga pröfva
denna sak.

Nu skall jag något redogöra för skillnaden mellan utskottets
förslag och reservanternas förslag. Utskottet för sin del anser, att
man bör fatta ett sådant beslut, att man för Stockholms länsstyrelse
sätter de höjda löneförmånerna på extra stat, enär, utskottet
hyser den förhoppningen, att man skall kunna uppdela Stockholms
län. Detta uppdelande ha reservanterna för sin del trott knappast
kunna realiseras, åtminstone icke under bra nog lång tid framåt,
och därför ha vi trott, att man borde reglera lönerna för tjänstemännen
hos Stockholms länsstyrelse på samma sätt och efter samma
grunder som för länsstyrelserna i öfrigt. Nu framhålles det, att
Stockholms län är till folkmängd och äfven till ytinnehållet ganska
litet och att såväl Uppsala län som Nyköpings län äro mindre an
de flesta öfriga län, hvarför dessa båda skulle kunna mellan sig
fördela och öfvertaga arbetet från Stockholms län. Ja, detta låter
nog säga sig. Men jag för min del tror, att man får nog vänta
på att en sådan reglering och uppdelning kommer till stånd. Den
officiella statistiken, som grundar sig på officiella svar på framställda
frågor, visar i alla fall, att inom Stockholms län antalet
inkomna ärenden utgjorde år 1904 öfver 15,000 stycken, och ser
man efter, huru det ställer sig i många af de öfriga länen, så understiger
där antalet nämnda siffra. Och det är att märka, att
denna statistik förskrifver sig från år 1898—1904. År 1898 inkornmo
till Stockholms länsstyrelse 9,000 ärenden och nu 15,000.

Låt nu vara, att man frånskiljer de delar af Stockholms län, som

N:o 52. 74

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. lönereglering
för landsstaterna
i länen
m. m.
(Forts.)

det nu är meningen införlifva med Stockholms stad, så kommer
kanske ärendenas antal likväl icke att minskas i högre grad, än
att Stockholms länsstyrelse finge lika många ärenden som många
af öfriga länsstyrelser i landet, beträffande hvilka dock icke föreslagits
någon indragning, om jag frånräknar reservationen af herr
Hammarlund. Folkmängden inom Stockholms län utgör 188,000
och i Uppsala län 175,000, allt i runda siffror. Kommer man sedan
till Hallands län, har man där endast 144,000 invånare och de
ärenden, som behandlas af dess länsstyrelse, äro blott 8,000, således
till antalet 7,000 mindre än inom Stockholms län eller nästan
samma antal ärenden som i Uppsala, Södermanlands och Kronobergs
län m. fl. Kan man hysa den ringaste förhoppning om att
man genom en sådan uppdelning och .reglering, som här nu ifrågasattes,
och genom detta sätt att behandla Stockholms länsstyrelse
skall nå detta mål? Jag tror det icke. Nu kunde det, för den
händelse detta ärende återremitteras, bli rätta tidpunkten att yttra
sig i denna sak, när utskottet fått taga detsamma under förnyad
ompröfning, så att man kunde spara med dessa siffror och detta
ordande till dess, men då man icke kan lita på att det blir återxemitteradt,
har jag velat angifva detta redan nu. Jag skall därför
som sagdt anhålla, att kammaren behagade återremittera den afdelning
af den föredragna punkten, som rör staten för Stockholms
länsstyrelse.

Äfven i en annan punkt ämnar jag framställa ett yrkande,
som något afviker från utskottets förslag. På sid. 196 i utlåtandet,
där staten för länsnotarier och länsbokhållare är upptagen, ser
man, att tjänstgöringspenningarna äro satta till 200 kronor högre
för dessa tjänstemän i Halmöhus samt Göteborgs och Bohus län,
nämligen 1,600 kronor, medan de i öfriga län äro satta till 1,400
kronor. Ökningen i tjänstgöringspenningar för dessa tjänstemän
är förestafvad däraf att de skulle ha mera att göra på sina respektive
befattningar än hvad fallet är inom öfriga län. Det är nästan
©möjligt att fullt klargöra, huruvida de ha det eller icke, så att
man därpå kan grunda ett yrkande om högre löneförmåner för
dessa tjänstemän. Och man måste väl medgifva, att det knappast
kan uppvisas två lika befattningar inom vårt land, hvilkas innehafvare
ha alldeles lika mycket att göra, utan de skilja sig väl
något, och så förhåller det sig ock i detta afseende. Nu är det
emellertid ett faktum, att dessa båda länsstyrelser ha mycket flera
ärenden att behandla, men denna sak är afhjälpt på ett annat sätt,
nämligen så att det finnes tre länsnotarier i Halmöhus län och
två i Göteborgs och Bohus län, och med länsbokhållarne förhåller
det sig nästan på samma sätt. När man söker reglera lönerna —
åtminstone har kommittén ställt sig på den ståndpunkten och
Kungl. Maj:t likaså äfvensom utskottet — bör man se till att
hvarje tjänsteman får fullt upp att göra under den tid, som man
fordrar, att han skall sitta på tjänsterummet, och om då arbetet är

Onsdagen den 29 April, f. m.

75 JJ:o 52.

så kräfvande och af så mångfaldig art att han icke medhinner det? Ang. Umregie
bör man tillsätta ännu en tjänsteman, ordinarie eller extra. Detta rin9 för lands
är förhållandet med dessa båda länsstyrelser och därför är det sta[e™a„, \Ja
föreslaget, att man skall ha flera tjänstemän där. Sålunda kan (Forts.)
man icke säga, att dessa tjänstemän få mera att göra än i några
andra län utan kanske tvärtom.

Jag håller sålunda före, att det icke tar sig riktigt väl ut,
om man skulle betala 200 kronor mera i tjänstgöringspenningar
för länsnotarierna och länsbokhållarne inom Malmöhus samt Göteborgs
och Bohus län än i något annat län. Landshöfding Widén
har antydt detta i sin motion och han lär väl känna till, hur det
ställer sig på ett sådant område. För att det icke skall behöfva
råda något missnöje mellan tjänstemän af samma grad på grund
af att den ene kan förtjäna mera penningar än den andre, anser
jag, att man borde sätta tjänstgöringspenningarna till lika belopp.

Då kan häremot invändas, att tjänstgöringspenningarna till
tredje gradens tjänstemän, de föredragande, landssekreterarne och
landskamrerarne, äro satta till olika belopp inom skilda län. Men
här är det den stora skillnaden, att man icke kan hålla mera än
en landssekreterare och en landskamrerare vid hvarje länsstyrelse
och därigenom få de betydligt mera att göra i de större länen än
i de mindre. De må skaffa sig hvad hjälp som helst, så är det de,
som bära ansvaret för sitt maktpåliggande värf, och därför äro de
tillerkända något högre inkomster, där arbetet är mera omfattande.

Men med dessa underordnade tjänstemän förhåller det sig icke på
samma sätt, utan om de icke hinna fullgöra sitt arbete, så tillsättas
flera tjänstemän under dem, något som här redan af utskottet
blifvit tillstyrkt.

Därför skall jag tillåta mig framställa det yrkandet, att för
länsnotarier och länsbokhållare i Malmöhus samt Göteborgs och
Bohus län tjänstgöringspenningarna måtte sättas till 1,400 kronor
i stället för, såsom här föreslagits, 1,600 kronor.

Jag ber att få erinra om att i denna delen icke finnes någon
reservation. Detta berodde därpå att behandlingen af detta utskottsbetänkande
tog så lång tid inom utskottet, att man ej hann reda
upp de olika meningar i reservationer, som där gjort sig gällande.

Slutligen ber jag att få yttra ett par ord beträffande en annan
punkt af den föredragna afdelningen i utskottets betänkande. Som
herrarne finna af anmärkningskolumnen å sidorna 196 och 197, ha
landskanslisterna och landskontoristerna blifvit tillerkända tre ålderstillägg,
hvartdera å 300 kronor. Emot detta förslag är afgifven en
reservation af utskottets ordförande, biskop Billing, i hvilken reservation
jag instämt. Däri är yrkadt, att ålderstilläggen skulle blifva
endast två. Detta yrkande är föranledt däraf att, som statistiken
utvisar, länsmanstjänsterna rekryteras hufvudsakligen af landskanslister.
Deras utbildning försiggår sålunda å landskansliet, och
sedan de suttit där några år, söka de en länsmanstjänst för att

Ji:o 52. 76

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. loneregie- därigenom erhålla befordran och bättre löneförmåner. Detta är väl
nng för lands-vanliga. Genom ett sådant förslag, som utskottet framlagt,
nen m. m komma emellertid, landskanslisterna i en gynnsammare stallning an
(Forts.) länsmännen och då kan det ifrågasättas, huruvida länsmansplatserna
kunna beräknas att med samma lätthet som hittills bli besatta med
kompetenta personer. Yi tro åtminstone, att det kan möta åtskilliga
svårigheter. En länsman får nu enligt det förslag, som kommer
att inom en kort stund pröfvas, i allmänhet 3,000 kronor, om
man frånräknar förvaltningsbidraget, hvilket väl icke kan räknas
som en förmån, då det väl går åt för de utgifter, som äro förbundna
med tjänsten, under det en landskanslist icke har något
förvaltningsbidrag, men heller icke några utgifter i och för tjänsten.
Den senare skulle efter förslaget få 2,900 kronor, således endast
100 kronor mindre än en länsman. Man kan väl under sådana
förhållanden knappast tänka sig, att landskanslisterna söka sig ut
från residensstaden till landsbygden för att erhålla blott 100 kronor
mera i lön.

Det är emellertid icke endast denna olägenhet att taga i betraktande,
utan äfven en annan. Genom förslaget, sådant det föreligger,
får en länsman rätt till en pension på 2,000 kronor, medan
den för en landskanslist uppgår till 2,100 kronor, sålunda 100 kronor
mera. Då är det alldeles tydligt, att icke en någorlunda till
åren kommen landskanslist tager emot en länsmansbefattning, när
man därigenom förlorar 100 kronor i pension.

Jag tror sålunda, att det vore synnerligen förmånligt och skulle
verka godt för det hela, om man stannade vid två ålderstillägg,
och jag ber därför att få framställa det yrkandet, att anmärkningen
nederst å sidan 196 och öfverst å sidan 197 i utlåtandet måtte få
följande lydelse: »Efter fem år kan lönen höjas med 300 kronor
och efter ytterligare fem år med likaledes 300 kronor.» Härigenom
skulle sålunda bestämmelsen om det tredje ålderstillägget bortfalla.

Med dessa ord har jag endast velat motivera mina yrkanden
i de delar, där de icke sammanfalla med utskottets hemställan, till
* hvilken jag för öfrigt ber att få yrka bifall.

Chefen för civildepartementet herr statsrådet grefve Hamil ton:
Herr talman! Jag skall be att få yttra några ord med anledning
af den senaste ärade talarens yttrande. Han yrkade bland annat,
att det ena ålderstillägget, det tredje för landskanslister och landskontorister,
måtte strykas. Han motiverade detta därmed, att, om
de finge detta tredje ålderstillägg, så skulle de icke söka några
länsmanstjänster. Det göra de nog i alla händelser i allmänhet
icke så mycket, utan detta gäller väl mest extra landskanslister
och landskontorister. Hvarför man föreslagit detta tredje ålderstillägg
är att med det för hvarje år stigande antalet göromål för
Eonongens befallningshafvande det blir för afdelningschefen allt
mera och mera omöjligt att icke i tämligen vidsträckt omfattning

Onsdagen den 29 April, f. m.

77 >'':o 52.

lita på just landskanslister och landskontorister i fråga om uppsättning
af skrivelser, diarieföring, kollationering och annat. Men
härför behöfver man folk, som har erfarenhet och rutin, personer,
som man vet äro fullkomligt inkörda i göromålen. Då är det af
yttersta vikt att ställa så för dem, att de verkligen icke finna med
sin fördel förenligt att gå bort.

Nu åberopa reservanterna, att det här är fråga om öfvergångsplatser.
Ja, är det så, bli kostnaderna för statsverket icke stora.
Då kommer ju detta tredje ålderstillägg aldrig i fråga. Men jag
tror, som sagdt, att det är mycket viktigt och nyttigt för Konungens
befallningshafvande, om man tack vare detta ålderstillägg kunde få
de tjänstemän, som äro rutinerade och äro gamla i gården, att
sitta kvar. Och då det här gäller endast en liten kostnad för
statsverket och i synnerhet då saken varit mycket debatterad inom
utskottet och majoriteten med två undantag verkligen biträdt
Kungl. Maj:ts förslag, så hoppas jag, att äfven kammaren gör det.

Hvad beträffar det andra yrkandet, som herr Carl Persson i
Stallerhult framställt, nämligen att tjänstgöringspenningarna skulle
sänkas för länsnotarier och länsbokhållare i Göteborgs och Bohus län
samt Malmöhus län, har jag härom icke annat att säga än hvad
jag anfört i propositionen. Och äfven om man sätter upp den
principen, att, i mån som det blir flera göromål, man bör tillsätta
flera länsnotarier och länsbokhållare, tror jag dock, att i dessa
län ha de betydligt mera att göra, så att detta kan motivera ett
större belopp i tjänstgöringspenningar. Och det är ett faktum,
mina herrar, att just dessa städer, Göteborg och Malmö, där det
finnes så ofantligt många tillfällen för unga jurister att få anställning
i den privata verksamheten, det är ytterligt svårt att
förmå dem att komma till länsstyrelserna och stanna kvar där, hvadan
det behöfves litet större lockelse. Det har varit skälet för Kungl.
Maj:t att framställa detta förslag, hvilket enstämmigt godkänts
af statsutskottet, fastän herr Carl Persson där varit af en skiljaktig
mening.

Herr Larsson i Lund: Herr talman! Då jag deltagit i
herr Hammarlunds reservation, anser jag mig nödsakad att tillkännage,
att jag icke i alla hänseenden kan dela den uppfattning,
som kommit till synes i herr Hammarlunds anförande till försvar
för denna reservation. Hvad särskildt angår den enda verkliga
reform, som Kungl. Maj:t i denna proposition föreslagit, eller indragning
af landträntmästaresysslorna, måste jag bestämdt taga
afstånd från herr Hammarlunds uppfattning. Men hvarför jag anslutit
mig till denna reservation, som går ut på ett generellt afslag
på Kungl. Maj:ts proposition, är, att jag anser denna proposition
vara icke två eller tre eller fyra olika fristående delar, utan att
det är ett sammanhängande helt och att sålunda ett antagande af
en del bör sammanhänga med antagandet af en annan, och om -

Ang. lönereglering
för landsstaterna
i länen
m. m.

(Forts.)

N:o 52. 78

Ang. lönereglering
för landsstaterna
i länen
m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 29 April, f. m.

vändt, att ett förkastande af en viktig del af förslaget bör medföra
ett förkastande af förslaget i dess helhet.

Då herr statsrådet och chefen för civildepartementet något
tidigare här i kammaren uttalade sin förvåning öfver att man här
vill kullkasta detta förslag och yttrade, att herr statsrådet under
sin långa riksdagsmannatid väl varit med om att Riksdagen förkastat
propositioner och löneregleringar, när det gällt att framtvinga
något Riksdagens önskemål, men att så här icke var förhållandet,
så ber jag få framhålla som min uppfattning att just
detta här är förhållandet. Efter min uppfattning är förhållandet
just det, att det är ett gammalt andrakammarönskemål att få
kronofogdetjänsterna indragna och fögderiförvaltningen fullständigt
omreglerad. Detta är ett mycket gammalt önskemål, och det har
upprepade gånger kommit fram i Riksdagen, men det har ännu
aldrig lyckats att komma längre. Min öfvertygelse är, att, om
Kungl. Maj:ts nu föreliggande proposition antages, får Riksdagens
Andra Kammare vara beredd på att för en ofantligt lång tid
framåt, om icke för all framtid, skrinlägga detta gamla andrakammarönskemål.

Nu ha visserligen några andra reservanter, med herr Daniel
Persson i Tällberg i spetsen, velat hålla denna fråga öppen och i
skrifvelse till Kungl. Maj:t göra framställning om indragning
af kronofogdesysslorna, men dessa reservanter ha därvid förbisett
den synpunkt, hvarmed jag här började, nämligen att förslaget
bildar ett helt och också bör såsom ett sammanhängande helt behandlas.

Jag kan vidare icke dela de andra reservanternas uppfattning,
att man för att hålla kronofogdefrågan öppen skulle på extra
stat anvisa ett belopp motsvarande skillnaden mellan de nu utgående
lönerna och de lönebelopp, som äro af Kungl. Maj:t föreslagna
och sedan af utskottet tillstyrkts. Då kommer man in på
en mycket farlig väg, som kan vara betänklig nog just med hänsyn
därtill, att det vid andra tillfällen kan kräfvas, att Riksdagen
skall taga konsekvenserna af en sådan åtgärd. Den frågan föreligger
ju emellertid icke nu vid denna punkt.

Hvarför jag begärt ordet är för att tillkännagifva, att hufvudskälet,
hvarför jag hemställer om afslag å utskottets förslag i denna
punkt, är det, att jag anser, att en lönereglering för länsstyrelserna
icke bör ske annat än i sammanhang med den viktiga frågan om
en omreglering af fögderiförvaltningen. Då jag icke kan godkänna
Kungl. Maj:ts förslag beträffande just fögderiförvaltningen, anser
jag, att frågan i dess helhet bör förklaras hvilande, till dess att det
andrakammarönskemål, som i detta afseende förefinnes, kommer
att i någon mån vinna tillmötesgående.

I detta sammanhang skall jag likväl tillåta mig att något
vidröra äfven en annan sak, som herr statsrådet tycktes väl mycket
bagatellisera, nämligen frågan om sportlerna. Den frågan är

Onsdagen den 29 April, f. m.

79 N:o 52.

icke oviktig. Jag vill fästa herrarnes uppmärksamhet på att den Ana- lönertgU
närmaste framtiden kommer att medföra löneregleringsförslag, där rin9 för lands.
sportelfrågan i än högre grad kommer att taga Riksdagens upp-*^"1
märksamhet i anspråk, än hvad fallet är beträffande länsstyrel- (Forts.)''
serna. Det skall väl icke dröja så synnerligen länge, innan Riksdagen
får till behandling frågan om en reglering af bäradshöfdingarnes
löner och jag undrar, om det icke särskildt med afseende
å denna lönereglering kan vara af en viss vikt, att Riksdagen
redan nu, när det gäller sportler, som i viss mån åtminstone äro
likartade med dem, som utgå till häradshöfdingarne, noga öfverväger
denna fråga och redan nu fastslår den pricipen, att sportler
äro en aflöningsform, som dels är så ojämnt fallande, dels så
oriktig, att den bör om möjligt alldeles upphöra att användas.

Där afgifter från allmänheten i alla fall anses böra bibehållas,
kunna ju dessa afgifter ingå till statsverket och icke till vederbörande
tjänstemän.

Herr statsrådet fäste uppmärksamheten på att man velat likställa
landssekreterare och landskamrerare med tredje gradens
tjänstemän och att man därvid alldeles icke förbisett sportelfrågan.
Landssekreterarne och landskamrerarne vore redan nu i hufvudsak
likställda med nyssnämnda tjänstemän, men hade dessutom sportler.

Det gällde därför i hufvudsak att söka behålla status quo. Ja,
det är alldeles riktigt, men det är just mot detta status quo, som
jag anser, att åtminstone Riksdagens Andra Kammare borde reagera,
ty detta status quo är väl af den art, att det icke längre bör
bibehållas, utan så fort som möjligt försvinna. Följden af detta
status quo är och blir i alla fall — det tror jag icke kan förnekas
—- att en del af dessa landsstatstjänstemän komma åt c sitta
med löneförmåner, hvilka tillika med sportelinkomsterna närma
sig och i vissa fall nästan fullt uppgå till de löner, som enligt
senast fastställda löneregleringar anvisats, icke åt tredje gradens
tjänstemän, utan åt generaldirektörsgraden, och det anser jag verkligen
icke vara riktigt.

Då herr statsrådet berörde åtskilliga grupper af sportler, förbisåg
herr statsrådet en grupp, som spelar en ganska väsentlig roll
för landssekreterarne och äfven för kronofogdarne, nämligen provisionen
för exekutivt försålda fastigheter. Det kan väl med skäl
ifrågasättas, om det finnes någon rimlig orsak, hvarför dessa tjänstemän,
som här ha att utföra en ren ämbetsgärning, skola för densamma
uppbära särskild provision. Det är visserligen en auktion,
men i motsats till hvad som äger rum i fråga om de flesta andra
auktioner, står auktionsförrättaren i detta fall icke på något sätt
del credere för auktionssumman. Han har således icke att uppbära
denna provision för någon särskild risk, utan för en ren ämbetsgärning.
Då så är, vore det nog riktigast, att denna sportel toges
bort. Därtill kommer, att den särskildt är af beskaffenhet att
, på högst orättfärdigt sätt drabba dem, som kanske minst äro i till -

N:o 52. 80

Ang. lönereglering
för landsstaterna
i länen
m. m.

(Forts.)

Onsdagen den 29 April, f. m.

fälle att bära densamma. Ty hvem är det väl, som i regel får
bära provisionen vid exekutiv auktion af fastigheter? Jo, det är
en inteckningsinnehafvare, hvars inteckning icke blir fullt betäckt
af köpeskillingen. Faktiskt sedt är det denne och ingen annan,
som bär provisionen.

Det skulle finnas mycket mera att säga om denna provisionsfråga,
men jag vill icke upptaga kammarens tid med att ytterligare
debattera densamma. Korteligen sagdt anser jag denna fråga
vara af den vikt, att den bör med det snaraste upptagas och bringas
till en lycklig lösning. Men, invänder man, utskottet har ju
här i motiveringen — icke i klämmen, utan endast i motiveringen
— uttalat en önskan i den riktningen. Ja, jag tror visserligen,
att Kungl. Maj:t skall fästa det afseende vid en sådan önskan,
att Kungl. Maj:t tager under förnyadt öfvervägande frågan
om indragning af sportlerna. Men jag kan i alla fall icke värja
mig för den uppfattningen, att har Riksdagen nu med bibehållande
af tjänstemännens sportelinkomster reglerat lönerna för dessa till
ett visst bestämdt belopp, kommer otvifvelaktigt ett försök att indraga
sportlerna att från tjänstemännens sida mötas med ett anspråk
på att åt dem borde i en eller annan form beredas vederlag
för dessa borttagna sportler. Den tanken ligger icke så långt borta,
som man skulle kunna tro, ty den antyddes redan inom Riksdagens
statsutskott vid behandlingen af detta ärende. Jag tror därför
att det vore ganska försiktigt att säga, att, då det nu gäller
en lönereglering och en organisation, man äfven bör taga upp
den frågan.

Det finnes också ett annat skäl, hvarför regleringen af länsstyrelsernas
löneförhållanden saklöst borde kunna anstå och verkställas
i sammanhang med löneregleringen och omorganisationen af
af fögderiförvaltningen. En föregående talare på ystadsbänken har
pekat på detta skäl. Om herrarne uppmärksamt läst utredningen
till den kungl. propositionen, ha herrarne funnit, att där förebomma
många saker, som röra anordnandet af länsstyrelsernas arbete,
frågor af rent organisatorisk art och som erkännas vara af stor
vikt, men som alla skjutits undan. Departementschefen har förklarat,
att de böra tagas under ompröfning vid uppgörande af ny
instruktion för tjänstemännen i fråga. Jag vill i alla stycken ansluta
mig till talaren på ystadsbänken. Det skulle vara synnernerligen
lyckligt, om i detta fall, såsom skett förut, då frågor af
liknande art förelagts Riksdagen, åtminstone konturerna af denna
instruktion här kommit till synes, så att Riksdagen, då den fastställde
löneregleringen äfven kunde bilda sig något fast omdöme
om de former, i hvilka länsstyrelsernas och fögderiförvaltningens
arbeten i framtiden skola läggas.

Såsom jag nämnde, är hufvudskälet för mig att yrka afslag
på denna punkt det, att jag anser förslaget vara ett sammanhängande
helt, och då jag är fullt öfvertygad om, att förslaget i hvad

Onsdagen den 29 April, f. m.

81 N:o 52.

det afser fögderi förvaltningen bör afslås, skall jag, herr talman, Ang. löneregletillåta
mig att äfven beträffande de nu föredragna punkterna yrka ring för landsbifall
till den af herr Hammarlund och mig afgifna reservationen.staterna 1 la''

(Forts.)

Med herr Larsson i Lund förenade sig herrar Hammarström,

Anderson i Baggböle, Berglund, Branting, Bydén och Lundgren.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet grefve H amil ton:

Emot hvad den siste talaren yttrade, att han för sin del ansåge,
att alla de frågor, som innefattas i denna proposition, bilda ett sammanhängande
helt och att han därför såge sig nödsakad att yrka
afslag å alltsammans därför att han ogillade en detalj, har jag naturligtvis
ingenting att invända. Det är ju klart, att om en människa
vill säga, att det och det höra ovillkorligen tillsammans och att
det finnes visserligen intet skäl att afslå detta, men det är något
annat som jag vill, och det är för att pressa regeringen som jag
yrkar afslag å alltsammans, kan jag å min sida icke ha någonting
att invända däremot. Det är ett sätt, som kanske med fördel kan
användas. Men annars torde det väl vara brukligt, att man låter
det logiska sammanhanget tala. Hvad sammanhang frågan om lönerna
för länsstyrelsernas tjänstemän och frågan om kronofogdebefattningarnas
indragning ha med hvarandra kan åtminstone icke jag
utfundera.

Den ärade talaren sade vidare med anledning af det uttryck,
som förekommer i statsutskottets utlåtande, att det är önskligt, att
frågan om sportiern a underkastas en revision, att han vore fullkomligt
på det klara med, att detta uttalande vore alldeles tillräckligt,
för att Kungl. Maj:t skulle företaga en dylik revision. Men
— sade han — icke desto mindre bör denna Kungl. Maj:ts framställning
afslås, ty visserligen kommer en pröfning i förevarande
afseende att ske, men sedermera, när man reglerar lönerna, kommer
man, därest sportlernas borttagande påyrkas, att fordra en motsvarande
förhöjning af lönerna. Det är väl icke möjligt, att den
ärade talaren förbisett den af mig redan förut åberopade, af Kungl.

Maj:t föreslagna bestämmelsen i de allmänna villkoren, att den, som
tillträder den nya aflöningsstaten, skall vara skyldig underkasta sig,
efter Kungl. Maj:ts bestämmande, upphörande af eller minskning i
extra inkomster, som kunna åtfölja tjänstebefattning eller utgå för
bestyr i sammanhang därmed. Härmed har jag visst icke sagt, att
i händelse af upphörande af eller minskning i sportlerna icke möjligtvis
kommer att från tjänstemännens sida framställas yrkande om
ersättning för den minskning i inkomster, som de därigenom lida,
men Kungl. Maj:t kan då åtminstone hänvisa till nyss anförda bestämmelser
och säga, att någon dylik rätt ha icke tjänstemännen i
fråga. Om de ändå tillerkännas en viss förhöjning i lönen, heror
det sannerligen icke på Kungl. Maj:t, utan på Sveriges Riksdag.

Andra Kammarens Prot. 1908. N:o 52.

6

Sto 52. 82

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. lönereglering
för landsstaterna
i länen
m. m.

(Forts.)

Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! I den motion,
som jag med anledning af Kungl. Maj:ts förevarande proposition
tillåtit mig afgifva, har jag framhållit, att det gifvetvis endast vore
en tidsfråga, när Stockholms omgifningar skulle läggas till Stockholms
stad, och att det sedan blefve alldeles oegentligt att bibehålla
Stockholms län, utan att en del af detsamma borde läggas till Uppsala
län och en del till Södermanlands län. Jag har ansett, att
denna fråga vore af den beskaffenhet, att den borde påpekas i sammanhang
med den lönereglering, som vi här behandla, på det att
man icke måtte nu fastslå en stat för Stockholms länsstyrelse att
gälla för framtiden och därmed omöjliggöra en länsdelning. Nu
har äfven utskottet ansett, att talande skäl förefinnas för att frågan
om Stockholms läns indragning ånyo upptages till pröfning, och
utskottet har uttalat sin förväntan, att denna fråga måtte blifva
föremål för en Kungl. Haj:ts utredning. I olikhet med herr Carl
Persson i Stallerhult finner jag, att synnerligen talande skäl kunna
därför åberopas. Det nya Uppsala län, som man då finge, skulle
blifva det nionde i ordningen, och det nya Södermanlands län det
trettonde eller fjortonde med afseende å folkmängden. Jag vill emellertid
icke vidare orda om den saken, och det var icke heller därför
jag begärde ordet, utan med anledning däraf, att utskottet verkligen
har, kan jag säga, tagit mig något mera på orden, än hvad
jag själf önskat. Resultatet af utskottets förslag i denna del har
blifvit det, att de nuvarande landsstatstjänstemännen inom Stockholms
län kommit i en sämre ställning än sina kamrater i öfriga län.
Jag behöfver väl icke här säga, att jag med min motion naturligtvis
icke åsyftat något sådant. Jag önskar tvärtom, att de tjänstemän,
som nu äro anställda hos länsstyrelsen i Stockholms län,
måtte erhålla samma förmåner som sina kamrater och icke på något
sätt blifva lidande, därför att de händelsevis råkat vara tjänstgörande
inom Stockholms län.

Under sådana förhållanden vill jag gärna förena mig i det yrkande,
som beträffande denna punkt blifvit antaget i Första Kammaren,
nämligen att frågan i denna del återremitteras, hvilket yrkande
här nyss framställdes af herr Carl Persson i Stallerhult.

Hvad själfva hufvudfrågan beträffar, vill jag säga, att jag i
allt hufvudsakligt instämmer med herr Daniel Persson och alltså
i enlighet med hans yrkande vill hemställa om bifall i öfrigt till
utskottets förslag i den nu föredragna af delningen.

Herr Lindblad i Närlunda: Herr talman! Här ha af två
talare framförts skäl för och yrkande om att denna fråga i sin
helhet måtte uppskjutas. Jag kan för min del icke se saken på
det sätt, som dessa talare velat göra, utan jag tror, att det finnes
möjligheter att på annan väg: än genom uppskofsyrkande uppnå
samma resultat. Om man i alla fall vill råda bot på de missförhållanden,
som i nu ifrågavarande afseende förefinnas, och vidtaga

Onsdagen den 29 April, f. m.

83 N:o 52.

de mest behöll i ga. löneförhöjningarna, skulle man ju kunna i hufyudsak
instämma i det anförande, som här hölls af herr Carl Persson
i Stallerhult. Då han emellertid motiverade särskildt frågan
om Stockholms läns införlifvande med två andra län på ett mindre
förhoppningsfullt sätt, än jag för min del ser den frågan, kan jag
icke i den delen instämma i hvad han här yttrade. Jag tror, liksom
herr Zetterstrand nyss sade, att om man blott har något så
när god vilja härvidlag, bör ett dylikt införlifvande lätt kunna
ske. Mängden af de göromål, som åligga Stockholms länsstyrelse
och hvilka för närvarande utgöra ett mycket stort antal, torde väsentligen
nedgå, när den stora sammanslagningen mellan Stockholms
stad och angränsande områden hunnit utföras.

Jag vill taga fasta på det förslag, som framfördes af herr Carl
Persson beträffande frågan om landskanslisternas och landskontoristernas
aflöning. Hellre än att dessa skola riskera ytterligare
ett eller flera års uppskof med sin lönefrågas reglering, hvilket
blefve följden, om vi sloge in på den af herrar Hammarlund och
Larsson i Lund angifna vägen, tror jag, att man bör acceptera en
gammal god regel: »Bättre en fågel i handen än tio i skogen», och
alltså gå den af herr Carl Persson anvisade vägen.

Hvarför skulle man kunna tilltro sig att icke nu bevilja ett
tredje ålderstillägg åt ifrågavarande tjänstemän? Jo, därtill har
man ett mycket godt stöd i vederbörande myndigheters förslag.
Om man ser på den tablå, som finnes å sid. 136 i utskottets betänkande
och hvari lämnas en öfversikt öfver statskontorets förslag
1902, kommitténs förslag år 1906 samt ämbetsverkens förslag
år 1907, skall man finna att det förslag, som upptager de högsta
beloppen, eller ämbetsverkens förslag för nu ifrågavarande tjänstemän,
stannar vid en slutaflöning för Stockholms län af. 2,600 kronor,
under det att för andra län, exempelvis Hppsala, Södermanlands,
Östergötlands län m. fl., denna slutaflöning är satt till endast
2,300 kronor. Kungl. Maj:t har för sin del föreslagit, att landskanslister
och landskontorister skulle i Stockholms län komma upp
till en slutaflöning af 3,100 kronor och i öfriga län 2,900 kronor.
Då synes mig, som om fullkomligt talande skäl förelåge, att då
Kungl. Maj:ts förslag är vida högre än ämbetsverkens eget förslag
såväl i fråga om begynnelse som slutaflöning, högre än hvad både
statskontoret år 1902 och kommittén 1906 föreslagit, man kunde
dröja med det 3:dje ålderstillägget. Man måste gifva fullt erkännande
åt de af herr Carl Persson framförda synpunkterna, att det
icke skulle gå för sig att inom själfva länsstyrelsen kvarhålla duktiga
krafter, som kanske behöfdes på landsbygden. Äfven där är
man i behof af dugligt folk, och man bör därför icke ställa så till,
att de dugande krafterna icke komma dit, hvarest just kanske den
praktiska dugligheten är mest nödvändig.

Jag vill icke heller ha sagt, att man icke möjligen en gång
sedermera kan komma därhän, att man går med på det tredje ål -

Ang. lönereglering
för landsstaterna
i länen
m. m.

(Forts.)

Nso 52. 84

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. lönereglering
för landsstaterna
i länen
m. m.

(Forts.)

dersti)lägget. I utskottets motivering har ju framhållits önskvärdheten
af att frågan om sportelväsendet blefve reglerad, och
äfven här uttalas nu många protester mot denna form af inkomster.
En talare, herr Daniel Persson, ville att Riksdagen skulle särskildt
skrifva till Kungl. Maj:t om denna sak, och han förklarade sig vilja
framställa ett yrkande i sådan riktning i en senare punkt, då han ju
icke nu kunde göra det. Skulle det blifva något däraf och om ett reglerande
af sportelväsendet kunde äga rum, utan att Riksdagen sedermera
blir nödsakad att gifva ersättning för mistade sportelinkomster,
vore ju detta en god sak. Men för den skull bör man redan nu
angifva sin mening, att en dylik reglering skall ske, utan att den
nu genomförda lönestaten för landssekreterare och landskamrerare
bör undergå någon förändring, och detta bör tydligt uttalas. Därför
vill jag säga, att Riksdagen synes böra säga ifrån, att man vid
denna en gång skeende indragning af sportlerna bör af därigenom
tillgängliga medel gifva de lägre aflönade tjänstemännen, landskanslister
och landskon tor i ster, det tredje ålderstillägg, som Riksdagen
nu icke velat vara med om. Så ser jag saken. Man måste
erkänna, att om man ser på de senaste årens löneregleringar, för
statskontoret och domänstyrelsen, — och vi stå ju i begrepp att i
fortsättningen med löneregleringarna tillmäta åt byråchefer och
tredje gradens tjänstemän i allmänhet samma löner, som nu föreslås
åt landssekreterare och landskamrerare utan några som helst
sportler — är det icke som sig bör, att dessa senare tjänstemän
skola åtnjuta samma sportler, som kunde försvaras, under det aflöningarna
voro 1,700 kronor lägre. Dessa tjänstemän äro dock
förlagda i landsortsstäderna, under det att de andra bo här i Stockholm.
och vi få väl medgifva, att hyror och ett som annat äro
väsentligen högre här än i residensstäderna i öfrigt. Med ledning
af de uppgifter, som förekomma i en tabell, som medföljer löneregleringskommitténs
betänkande, har jag beräknat, att till landssekreterare
och landskamrerare uppgingo för det år, som uppgifterna
i fråga afse, sportlerna till sammanlagdt 72,000 kronor. Fördelar
man detta på 24 länsstyrelser, blir det omkring 1,500 kronor för
hvardera af ifrågavarande tjänstemän. Om man nu skulle vilja
indraga hufvudparten af dessa sportelafgifter till statsverket, så
vore väl detta icke så alldeles omöjligt, när man nu går att höja
aflöningarna med hela 1,700 kronor, såsom ökningen i allmänhet
synes vara.

Dr alla dessa synpunkter vill jag således för min del gå med
på det yrkande, som framfördes af herr Carl Persson i Stallerhult.

Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Jag skall till en
början anhålla att få yttra mig om ett par detaljpunkter i den nu
föredragna delen af föreliggande betänkande.

Såsom kammarens ledamöter veta, har jag väckt en motion gående
ut därpå, att klassindelningen för länsstyrelserna skulle tagas

Onsdagen den 29 April, f. m.

85 S:o 52.

bort eller också att åtminstone Jämtlands län skulle i detta hän- Ang. isntregUseende
flyttas upp i klass 2. Denna min framställning har af ring för landsutskottet
bifallits allenast så till vida, att utskottet föreslagitstaterna 1 laborttagandet
af klassindelningen för länsnotariernas och länsbok- " Forts.
hållarnes vidkommande, ehuru icke fullständigt, i det att klassindelningen
äfven med afseende å dem skulle kvarstå beträffande
Göteborgs och Bobus län samt Malmöhus län. Hvad åter landssekreterarne
och landskamrerarne angår, har min motion om klassindelningens
upphäfvande blifvit af utskottet afstyrkt.

För att ingen må tro, att jag böjer mig för utskottets motivering
i denna del, ber jag att här få betona, att för Jämtlands
län innebär denna klassindelning eu ren orättvisa. Det är —
och det har jag äfven sökt påvisa — inom Jämtlands län ett mycket
ansträngande arbete som hvilar på särskildt landssekreteraren.
Arbetsbördan är inom detta län för honom mycket större än i
flertalet öfriga län; åtminstone kan någon jämförelse icke komma
i fråga mellan Jämtlands län och mellersta Sverges län i detta afseende,
äfven om dessa senare till folkmängden äro större än Jämtlands
län. Det är dessutom äfven ett annat skäl, hvarför man borde
ha minst lika höga aflöningar däruppe i Jämtlands län som på
andra håll, och det är, att det i allmänhet är svårt att kunna få
krafter upp till Norrland eller åtminstone att, sedan de väl kommit
dit, få dem att stanna kvar. Det är sålunda så långt ifrån,
att den principen att uteslutande lägga folkmängden till grund
vid bestämmande af aflöningarna åt landsstatens tjänstemän är riktig,
att den leder till ganska stor orättvisa. Nu har jag själf medgifvit,
att hvad Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län angår
landssekreterarne och landskamrerarne kunna ha ofantligt
mycket att göra, delvis beroende på dessa läns stora folkmängd,
men också på deras stora utveckling i industriellt och andra hänseenden.
För nämnda län har jag därför ansett, att undantag bör
göras. Men när det gäller öfriga län, synes mig skäl förefinnas
att borttaga klassindelningen och framför allt — och den meningen
kommer jag aldrig att öfvergifva — bör man icke ställa Jämtlands
län sämre än öfriga län, och det därför att arbetet däruppe
är så ofantligt betydande. Jan har själf varit landssekreterare i
Södermanlands län, och jag vågar påstå, att arbetet fär landssekreteraren
i Jämtlands län är dubbelt så tungt som arbetet för landssekreteraren
i Nyköping, och ändå skall den senare sitta med
högre aflöning än den förre. Det finnes icke någon rättvisa i
detta!

Då här emellertid icke är någon utsikt att kunna få igenom
något yrkande i nu antydd riktning, skall jag icke heller framställa
något sådant; jag har på detta sätt endast velat reservera
mig för framtiden.

Hvad äter länsnotarier och länsbokhållare beträffar, så har
utskottet till en del gått min önskan till mötes, ehuru icke på

N:0 52. 86

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. lönereglering
för landsstaterna
i länen
m. m.

Forts

det sätt jag tänkt mig. Jag har visserligen föreslagit, att lönerna
skulle bli lika öfver hela linjen, men jag hade därvid tänkt, att
det skulle bli de tjänstgöringspenningar, som voro föreslagna för
den mellersta klassen, nämligen 1,500 kronor; det vill säga 100
kronor mera för den lägsta klassen och 100 kronor mindre för den
högsta. I stället har statsutskottet gått den vägen, att det sänkt
alla lönerna, utom för Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus
län, så att tjänstgöringspenningarne skulle blifva 1,400 kronor.
Äfven med afseende å nyssberörda belopp lärer jag nog icke kunna
få fram något yrkande om förhöjning, utan får väl finna mig i
hvad utskottet sålunda föreslagit. Jag kan dock icke neka till
att jag emellertid så till vida har samma åsikt som herr Carl
Persson i Stallerhult, att jag anser, att det inte finnes något skäl
att i det hänseendet sätta Göteborgs och Bohus län och Malmöhus
län ofvanför de andra; ty om där är mera arbete, så är där också
flera tjänstemän. I den delen har jag alltså icke något emot det
af honom framställda yrkandet.

Sedan är det en annan detaljfråga, nämligen om lönerna till
landslcanslister och landskontorister. I det hänseendet får jag
erkänna, att jag intager en annan ståndpunkt än den nyss nämnde
talaren, herr Carl Persson. Dessa tjänstemän äro de lägst aflönade
inom landsstaten och det synes mig vara ganska olämpligt att
just kasta sig öfver dem och sätta ned lönerna för dem. Och jag
anser verkligen att med afseende å de bland dessa, som råkat
stanna kvar i länsstyrelserna ■—- det händer ju med några stycken
— och som kanske fått familj, så är det orätt att taga bort det
tredje ålderstillägget. För min del anser jag detta vara ett ganska
ömmande fall, och jag vill därför lifligt lägga kammaren på hjärtat
att i den delen bifalla utskottets förslag.

Nu skall jag be att få öfvergå till själfva hufvudfrågan: om
vi skola antaga löneregleringen eller uppskjuta den. Det är nu
fråga om länsstyrelserna, ej fögderiförvaltningen. Här har anförts
såsom hufvudskäl för att uppskjuta frågan, att de sportler, som
utgå till en del af länsstyrelsernas tjänstemän, fortfarande skulle
komma att utgå. Hvad nu beträffar dessa sportler, så har det redan
varit mycket tal om dem. Då jag för min del har suttit i
löneregleringskommittén, och herrarna kunna förstå, att den frågan
varit föremål för noggrant öfvervägande inom kommittén,
skall jag dock be att få säga ytterligare något om dem. Sportlerna
äro af olika slag. En mycket afsevärd sportel på en del
håll är expeditionslösen. Hvad detta slag af sportler beträffar, så
blef frågan härom vid de stora regleringarne på 1870-talet reglerad
för de flesta grupper af tjänstemän. Det är sålunda samma
bestämmelser, som i detta afseende råda icke allenast för länsstyrelserna
utan tillika för de centrala ämbetsverken, i den mån sportler
där utgå, och för Kungl. Maj:ts kansli, med den skillnad endast,
att på senare stället lösen är något högre än hos länsstyrel -

Onsdagen den 29 April, f. m.

87 K:o 52.

serna; äfven inom en del andra ämbetsverk gälla samma bestäm-Ang. löreregiemelser
med afseende å expeditionslösen, såsom t. ex. öfverståthål- ring för landslareämbetet,
landtmätarne, domkapitlen, cheferna i väg- och vatten-staterna • lä~
byggnadsdistrikten; med ett ord en hel del. Skall man nu göra ”(Forts)™
någon ändring i afseende på expeditionslösen, så bör det ske öfver
hela linjen; man kan icke gärna taga ut Konungens befallningshafvande
för sig. Men det hindrar icke, att ändring bör göras i
mån det så kan ske.

En annan betydande sportel är provision på stämpelförsäljning.
Den utgår icke på grund af någon författning, som har
med landsstaten att göra, utan på grund af stämpelförordningen,
som fastställts af Riksdagen och som gäller icke blott för landsstatstjänstemän
utan för alla stämpelförsäljare, de må vara tjänstemän
eller icke. Vill man sålunda ha bort stämpelprovisionen, så
måste ändring ske öfver hela området.

En tredje betydande sportel är arfvode för exekutiva auktioner.

Hvad detta beträffar har skälet till dess utgående angifvits vara,
att man icke har velat göra de auktioner, som förrättas af offentlig
myndighet, billigare än dem, som hållas af enskilde, för att icke
dylika auktioner helt och hållet må kastas på länsstyrelserna eller
kronofogdarna. Därför har en provision fastställts, hvilken dock i
allmänhet är vida mindre än hvad en enskild auktionsförrättare
tar. Och jag har ej försport, att det i allmänhet, såsom någon
talare sade, är regel, att enskilde auktionsförrättare, när det gäller
fastighetsauktioner, stå del credere, så att de därför böra ha större
arfvode. Emellertid har man af anförda skäl ansett, att det icke
går för sig att borttaga denna afgift, utan man har i stället föreslagit
dess utbytande mot en stämpelafgift, som skulle ingå till
kronan. Ja, detta är något, som behöfver utredas oberoende af
länsstyrelsernas reglering och hvars rätta lösning äfven sammanhänger
med hur de ha det på andra håll. Så utgår enahanda slags
provision, fastän till högre belopp, hos öfverståthållarämbetet och
hos magistraterna.

Sedan är det den provision, som utgår för visst slag af uppbörd;
den beror på författningar, som delvis godkänts af Riksdagen;
och det är ju intet hinder för att taga hort den, men detta
kan ske oberoende af löneregleringen. Sedan ha vi öfverskottet å
medlen för tryckning af länskungörelserna. I detta hänseende
har, som bekant, löneregleringskommittén föreslagit, att den sporteln
skulle i sammanhang med löneregleringen tagas bort, såsom berörande
endast och allenast länsstyrelsens tjänstemän. Detta har
Kungl. Maj:t icke föreslagit, men Kungl. Maj:t har sagt, att det
skall ordnas på ett annat sätt, så att vederbörande tjänstemän icke
få uppbära mera än hvad kungörelserna verkligen kosta.

Jag tror sålunda, att när‘man talar om detta sportelväsende,
har man rätt så till vida, att detsamma bör komma bort. Jag är
för min del af den meningen, att man öfver hufvud taget icke

N:o 52. 88

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. lönereglering
för landsstaterna
i länen
m. m.
(Forts.)

■_bör bibehålla sportler. Jag fäster mig därvid mindre vid själfva
summorna; men jag anser det vara olämpligt med sådana afgifter, som
i viss mån kunna bero af den uppbärande själf att göra större eller
mindre. Därför anser äfven jag, att de böra tagas bort i den mån
sådant kan ske; och det bör göras allmänt öfver hela linjen. Men
jag anser det vara alldeles oriktigt att sammanoka den frågan med
den större frågan om landsstaternas lönereglering; den förra berör
nämligen ett område, som till en stor del icke har med den senare
att göra. Jag anser det också obehöfligt, dels därför, att, såsom
här är påvisadt, föreslås — det har för resten existerat förut —
såsom lönevillkor, att tjänstemännen skola vara skyldiga att underkasta
sig den minskning i sportler eller extra inkomster, som kan
komma att föreskrifvas. Och det har också visat sig, att man
icke dragit sig för att göra bruk af en dylik föreskrift utan att
det ifrågasatts att höja aflöningen. 1890 nedsattes sålunda i mycket
väsentlig grad auktionsprovisionen för landssekreterare och
kronofogdar; de fingo underkasta sig detta utan att få säga ett
ord om den saken, oaktadt detta gjort en minskning för åtskilliga
af dem med flera tusen kronor för vissa år. Det är sålunda all
anledning antaga, att Kungl. Maj:t i denna del skall, äfven om
löneregleringen antages, göra hvad som behöfs; och detta med så
mycket större skäl, om Riksdagen eller dess Andra Kammare gör
ett sådant bestämdt uttalande därom, som af herr Daniel Persson
blifvit föreslaget. Detta med afseende på sportlerna.

Jag vill icke vidare uppehålla mig vid det skäl för uppskof,
som hämtats från förslaget att ändra själfva länsindelningen. Jag
vill blott framhålla, att detta är en mycket svår sak, som skulle
utställa löneregleringen på en lång framtid; och det är icke riktigt
att ställa det löneregleringsförslag, som nu föreligger, i sammanhang
med en dylik fråga.

Jag spörjer icke: är det verkligen lämpligt att uppskjuta
löneregleringen? Jag vill påminna om att landsstaten är en bland
de kårer, som väntat längst på en lönereglering. Arbetet därmed
började ganska tidigt, men genom de ständiga remisserna till
ämbetsverken har det gått långsamt, och man har, som sagdt, fått
vänta. Jag tror, att det äfven börjar visa sig, att rekryteringen
vid landsstaten blifvit svårare än hvad den hittills varit, uppenbarligen
därför, att lönerna varit så dåliga i synnerhet på de
mellersta och lägre posterna: länsnotarier och länsbokhållare, landskanslister
och landskontor is ter. Det vore nu orättvist, om man
sköte upp hela löneregleringen därför, att vissa tjänstemän vid
länsstyrelserna ha sportler, när det allra största antalet inga sportler
har. Beträffande åter den af en talare uppställda satsen, att
man borde uppskjuta länsstyrelsernas lönereglering därför, att
man vill uppskjuta löneregleringen för fögderiförvaltningen — jag
hör emellertid icke till dem, som vilja uppskjuta fögderiförvaltningens
lönereglering —• vill jag fästa uppmärksamheten därpå,

Onsdagen den 29 April, f. m.

89 N:o 52.

att dessa båda frågor icke hänga så nära samman, att man måste Ang. löneregiegöra
det ena med det andra; man kan verkligen mycket väl fast- Tln''J fBr lanri*-ställa länsstyrelsernas löner utan att röra vid fögderiförvaltningen. ’

Man har härför precedensfall från den förra löneregleringen på (Forts.)
1870- och 1880- talet, då löneregleringen för vissa af landsstatens
tjänstemän utbröts från den allmänna regleringen och behandlades
för sig. Då nn lönerna regleras för de centrala ämbetsverken, bör
man reglera dem äfven för länsstyrelserna. Jag vill för resten
fästa uppmärksamheten på att det inte är så, att landssekreterare
och landskamrerare, såsom det blifvit sagdt, få samma löner som
motsvarande tjänstemän i de centrala verken. Dessa sistnämndas
löner gå upp till 8,700 kronor. För de allra flesta landssekreterare
och landskamrerare stanna de vid 8,100; för en del vid 8,400 och
för några redan vid 7,700 kronor. Jag tror mig kunna säga, att,
hvad dessa tjänstemäns arbete beträffar, speciellt landssekreterarnes,
det är bland det ihärdigaste och trägnaste, som några tjänstemän
kunna ha. Jag har ju själf varit landssekreterare, fastän jag icke
längre är det; och det kan jag säga, att, ehuru det län, hvari jag
då tjänstgjorde, var jämförelsevis lättskött, arbetet dock var betydande.
Det är därför verkligen af behofvet påkalladt, att man
får för dessa tjänstemannaposter en arbetet motsvarande aflöning.

Hvad särskildt de båda största länen, isynnerhet Malmöhus län,
beträffar, så tror jag, att man kan säga om landssekreteraren i
sistnämnda län, att det knappast finnes någon tjänsteman i hela
Sveriges land, som utför ett sådant arbete, som hvilar på honom.

Det är verkligen angeläget att det förslag till lönereglering,
som föreligger, antages, och jag ber att få på det liiligaste yrka
bifall till utskottets hemställan med den detaljförändring, som jag
har förklarat, att jag kan ansluta mig till.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, yttrade herr
talmannen, att han med anledning af de yrkanden, som under
öfverläggningen gjorts, komme att framställa särskilda propositioner
angående hvart och ett af de nu föredragna momenten samt beträffande
mom. b) propositioner först å yrkandet om återremiss af
utskottets förslag, såvidt det rörde tjänstemän och betjänte vid
länsstyrelsen i Stockholms län, och därefter särskildt angående
hvarje grupp af ifrågavarande tjänstemän och betjänte.

I enlighet härmed framställde herr talmannen till en början
propositioner å de yrkanden, som gjorts beträffande mom. a); och
biföll kammaren utskottets hemställan i detta moment.

Vidkommande mom b) gaf herr talmannen först proposition å
yrkandet om återremiss af utskottets förslag, såvidt det rörde
tjänstemän och betjänte vid länsstyrelsen i Stockholms län. Kammaren
beslöt att visa utskottets berörda förslag åter till utskottet.

Herr talmannen framställde härefter i öfverensstämmelse med
de yrkanden, som under öfverläggningen förekommit rörande af Andra

Kammarens Prof. 1908. N:o 52. 7

N:o 52. 90

Onsdagen den 29 April, f. m.

Ang. lönereglering
för landsstaterna
i länen
m. m.

(Forte.)

löningsstat för landssekreterare och landskamrerare, utom såvidt
Stockholms län anginge, propositioner först på bifall till utskottets
förslag och vidare på afslag därå och bifall i stället till den af
herrar Hammarlund och Larsson i Lund afgifna reservationen, såvidt
den afsåge förevarande ämne; och förklarade herr talmannen
sig anse förstnämnda proposition vara med öfvervägande ja besvarad.
Emellertid begärdes votering; och blef i följd häraf nu
uppsatt, justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition: Den,

som vill, att kammaren bifaller statsutskottets förslag
till aflöningsstat för landssekreterare och landskamrerare, utom såvidt
Stockholms län angår, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda
förslag bifallit den af herrar Hammarlund och Larsson i Lund
afgifna reservationen, såvidt nu är i fråga.

Yoteringen utvisade 134 ja och 67 nej, hvadan utskottets omförmälda
förslag blifvit af kammaren bifallet.

Yidare gaf herr talmannen propositioner på de i fråga om
aflöningsstat för länsnotarier och länsbokhållare framställda yrkandena,
och biföll kammaren utskottets förslag med den af herr
Persson i Stallerhult i detta afseende ifrågasatta förändringen.

I enlighet med de under öfverläggningen framkomna yrkandena
vidkommande aflöningsstat för landskanslister och landskontorister
framställde herr talmannen häruppå propositioner; och fann herr
talmannen yrkandet å godkännande af utskottets förslag, utom såvidt
Stockholms län anginge, med den ändring däri, som under
öfverläggningen föreslagits af herr Persson i Stallerhult, hafva
flertalets mening för sig. Votering begärdes likväl, i anledning
hvaraf och sedan till kontraproposition antagits yrkandet om godkännande
af utskottets förslag oförändradt, nu uppsattes, justerades
och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren godkänner statsutskottets förslag
till aflöningsstat för landskanslister och landskontorister, utom såvidt
Stockholms län angår, med den ändring däri, som under öfverläggningen
föreslagits af herr Persson i Stallerhult, röstar

Onsdagen den 29 April, f. m.
Ja;

91 Jf:o 52.

Den, det ej vill, röstar

Nej:

Yinner Nej, har kammaren godkänt berörda förslag oförändradt.

Omröstningen utföll med 91 ja, men 97 nej; och hade kammaren
alltså godkänt utskottets förslag oförändradt.

Slutligen biföll kammaren utskottets förslag till aflöningsstat
för vaktmästare, utom hvad Stockholms län anginge.

Mom. c) och d).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Den vidare behandlingen af förevarande utlåtande uppsköts
till kl. 7 e. m., då enligt utfärdadt anslag detta sammanträde
komme att fortsättas.

§ 14-

Följande nya motioner afgåfvos, nämligen af:

herr S. Nordström, n:o 312, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående inköp för statens räkning af aktiebolaget
Svappavaara malmfält tillhöriga grufvor m. m.;

herr G. G. Scedén:

n:o 313, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till ecklesiastik boställsordning m. m.; och

n:o 314, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition med förslag
till lag om reglering af prästerskapets aflöning m. m.;

herr K. V. Rydén, n:o 315, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående folkskoleväsendet i vissa
städer m. m.; samt

herrar P. Péhrsson i Österby och O. A. Berg i Staby, n:o316,
i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
reglering af prästerskapets aflöning m. m.

Samtliga dessa motioner blefvo på begäran genast hänvisade,
n:o 312 till statsutskottet, n:is 313 och 314 till första särskilda

K:o 62.

92 Onsdagen den 29 April, f. m.

utskottet, n:o 315 till lagutskottet samt n:o 316 till första särskilda
utskottet.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl 5,1 e. m.

In fidem

Herman Palmgren.

CENTRALTRYCKERIET, STOCKHOLM, 1808.