1908. Andra Kammaren. N:o 42

ProtokollRiksdagens protokoll 1908:42

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1908. Andra Kammaren. N:o 42.

Lördagen den 4 april.

Kl. 11 f. m.

§ L

Justerades de vid kammarens sammanträde den 28 nästlidne
mars förda protokollen.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. O. B. Malm aflämnade Kungl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:

angående uppförande af mässlokaler för underofficerare och
manskap vid vissa truppförband;

med förslag till lag angående fortsatt tillämpning af hvad
i lagen den 25 april 1907 om inskränkning i rätten att erhålla
laga skifte är stadgadt; och

med förslag till lag angående fortsatt tillämpning af hvad
i lagen den 19 april 1907 om inskränkning i inmutningsrätten
är stadgadt.

De kungliga propositionerna bordlädes på begäran.

§ 3.

Herr statsrådet m. m. Alfred Beter sson aflämnade Kungl.
Maj:ts propositioner:

angående pension åt svenska statens fiskeriagent i norra
Tyskland A. H. Kruger;

angående pension åt kvinnliga ritaren vid rikets allmänna
kartverk A. S. Westberg;

angående pension åt geologen vid Sveriges geologiska undersökning
N. O. Holst;

Andra Kammarens Prof. 1908. N:o 42.

1

N:o 42

2

Angående

enning lotterier.

Lördagen den 4 April, f. m.

angående anvisande af medel till odlingslånefonden;
angående anvisande af ytterligare medel till norrländska
nyodlingsfonden;

angående försäljning af en till Skellnora Kungsgård n:o 1
om 3 s/s mantal med kronohemmanet 1/i mantal Fantebol n:o 1
i Stockholms län hörande lägenhet; samt

angående försäljning af lägenheter från förra militiebostället
Hjelmshult n:o 1 med Myren samt kronolägenheten Horsahagen
n:o 1 i Malmöhus län.

Jämväl dessa propositioner blefvo bordlagda.

§ 4.

Herr talmannen yttrade härefter: Jag ber att få meddela
kammaren, att det efter öfverläggning i talmanskonferensen i går
angående riksdagsarbetets ordnande under den närmaste tiden
har beslutats, att arbetsplena komma att hållas i nästa vecka på
torsdag och fredag samt, om så erfordras, på lördag och att första
arbetsplenum efter påsk blir torsdagen den 23 april med början
klockan 12 middagen, då gemensamma voteringar komma att
företagas öfver till dess godkända voteringspropositioner. Under
den mellanliggande tiden komma inga andra ärenden att företagas
till afgörande än sådana, som angå voteringspropositioner,
skrifvelseförslag och dylikt.

§ 5.

Efter föredragning af de på kammarens bord hvilande
motionerna hänvisades:

herr K. StarbäcJcs motioner, n:is 281 och 282, till statsutskottet,
herr J. J. Byströms motion, n:o 283, till särskilda utskottet,
herr O. W. Bedelius motion, n:o 284, till särskilda utskottet,

samt

herr J. T. Larssons i Lund motioner, n:is 285 och 286, till
statsutskottet.

§ 6.

Föredrogs, men bordlädes åter sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande n:o 8.

§ 7-

Till afgörande förelåg Andra Kammarens första tillfälliga
utskotts utlåtande, n:o 23, i anledning af väckta motioner rörande
penninglotterier.

3 N:o 42,

Lördagen den 4 April, f. m.

I en inom Andra Kammaren af herr I). M. Lyckholm m. fl.
väckt motion hade föreslagits, att Riksdagen ville besluta att i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t
snarast möjligt för Riksdagen framlägga förslag till ny förordning
angående lotterier och i sammanhang därmed äfven förelägga
Riksdagen förslag till upprättande af och bestämmelser för ett
under statens förvaltning ställdt permanent penninglotteri.

Uti eu inom samma kammare väckt motion, n:o 246, hade
herr K. Karlsson i Mo hemställt, att Riksdagen i skrifvelse till
Kungl. Maj:t täcktes i sammanhang med en utredning rörande
inrättande af ett penninglotteri i riket taga i öfvervägande, huruvida
icke eu större eller mindre del af vinsten af lotteriet kunde
användas såsom statsbidrag till driftkostnaderna å vårdanstalter,
som inom riket upprättades till förekommande af tuberkulossmittans
utbredning och till de däraf angripnes botande.

Slutligen hade herr C. K. Johansson i Jönköping i motion,
n:o 256, yrkat, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes efter verkställd utredning låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till åtgärder,
genom hvilka — utan inrättande af ett svenskt statslotteri —
det i Sverige förekommande spelandet å utländska lotterier kunde
förhindras eller åtminstone inskränkas.

Utskottet hemställde:

l:o) att herr Lyckholms m. fl. motion, i hvad den rörde inrättande
af ett under svenska statens förvaltning ställdt permanent
statslotteri, icke måtte till någon kammarens åtgärd föranleda.

2:o) att såsom följd häraf icke heller herr Karlssons i Mo
motion måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda, men

3:o) att kammaren, med anledning dels af herrar Lyckholms
m. fl., dels af herr Johanssons i Jönköping motion måtte för sin
del besluta, att Riksdagen hos Kungl. Maj:t anhölle, det täcktes
Kungl. Maj:t efter verkställd utredning låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till nya bestämmelser angående
lotterier äfvensom förslag till åtgärder, genom hvilka utan inrättande
af ett svenskt statslotteri det i Sverige förekommande
spelandet å utländska lotterier kunde förhindras eller i möjligaste
mån inskränkas.

Reservation hade emellertid afgifvits af herrar Sandin i
Grums, Hagström, Nordström och Johansson i Möllstorp, hvilka
ansett, att utskottet bort hemställa:

l:o) 2:o) att Andra Kammaren för sin del ville med anledning
af herr Lyckholms äfvensom herr Karlssons i Mo motion
besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t snarast möjligt för Riksdagen framlägga förslag
till ny förordning angående lotterier och i sammanhang därmed
äfven förelägga Riksdagen förslag till upprättande af och bestämmelser
för ett under statens kontroll och förvaltning ställdt, per -

Angående

penning lotterier.

(Forte.)

N:o 42.

4

Lördagen den 4 April, f. m.

Angående

penning lotterier.

(Ports.)

Sedan utskottets hemställan i punkterna l:o) och 2:o) blifvit
uppläst, lämnades ordet till:

Herr Sandin i Grums, som anförde: Vid 1906 års riksdag
förelåg den nu föredragna frågan till behandling, och i det utskott,
hvilket då behandlade detsamma, var jag ledamot. Jag ställde mig
då på deras sida, som yrkade afslag. Då frågan nu återkommit,
så tyckes det visa, att det finnes ett visst lifsfrö i densamma.
Det är tionde gången, den förehafves inför Riksdagen. Frågar
man sig, hvarför denna sak så många gånger förekommit, så
tror jag icke, vi få tillskrifva motionärerna några dåliga bevekelsegrunder.
Se vi efter, hvilka motionärerna äro, så finna vi, att de
hufvudsakligen äro från södra Sverige. De hafva tydligen stått
i en närmare beröring med förhållandena därstädes och ha kanhända
gjort erfarenheter på lotteri väsendets område, som vi i
mellersta Sverige icke kunna gorå. De hafva sett, hur en ganska
stor penningström äger rum från Sverige till främmande länder.
De hafva sett, huru danska, tyska, ungerska och andra utländska
lotterier draga till sig penningar ur det svenska folkets fickor,
och det är helt naturligt, att hos motionärerna den tanken uppstått,
huruvida man icke skulle kunna hejda detta penningutflöde.
Jag tror således icke, att det är af kärlek till själfva lotteriväsendet,
som motionärerna framkommit med sitt yrkande.

Jag tror icke, motionärerna i dåligt syfte sökt att, såsom
utskottet på något ställe säger: »utaf de många små beloppen
från skiida håll hopas större summor på enstaka händer.» Det
synes mig, som om det skulle lägga dåliga motiv eller bevekelsegrunder
i motionärernas handlingssätt.

Utskottet har såsom synes icke kunnat förorda bifall till
motionerna. Och man frågar sig då: hvilka äro de skäl, som
förmatt utskottet att yrka afslag å de föreliggande motionerna?
A sidan b säger utskottet: att »man i de land, där penninglotterier
en gång afskaffats, icke lyckats återinföra dem». Man
frågar sig o då, hvilka land det är, i hvilka penninglotterier afskaffats.
A sidan 7 talar utskottet om Frankrike. Det säger där:

»I Frankrike — har det fiambållits — fanns det före lotteriernas
upphäfvande 1836 ett antal departement, i hvilka det spelades
mycket, andra, i hvilka det spelades föga. Det blef bevisadt,
att i de förra voro brotten och osedligheten afgjordt större
än i de senare. Då lotterierna upphäfdes, stego insättningarna i

rnanent penninglotteri, hvars afkastning skulle användas till främjande
af allmännyttiga och kulturella ändamål, i främsta hand
af filantropisk art, och därjämte af sådan beskaffenhet, att deras
bekostande icke direkt ålåge staten eller kommunerna; samt

3:o) att herr Johanssons i Jönköping motion, n:o 256, icke
måtte till någon Andra Kammarens åtgärd föranleda.

5 N:o 42.

Lördagen den 4 April, f. in.

sparbankerna betydligt. Samma var förhållandet i Belgien; likaså
i Bayern.»

Utskottet utgår således från den åsikt, att penninglotterier
äro förbjudna i Frankrike, och att det sedliga tillståndet där på
den grund är bra mycket bättre än uti andra länder. Enligt
hvad jag från tillförlitligt håll erfarit, synes det icke alls hålla
streck. I de franska tidningarna annonseras oafbrutet om lotterier.
Den franska tidningen Le Matin innehåller annonser och prospekt
med stora förespeglingar om vinster i franska lotterier. Denna
tidning lär omtala vinster på ända upp till 250,000 francs. Under
sådana förhållanden synes det mig vara oriktigt att tala om, att
Frankrike på detta område är något föregångsland. Och jag
tänker mig, att man äfven i detta fall får taga den beprisade
moralen ganska relativt. Äfven uti andra länder finnas lotterier,
trots att det heter i pressen, att inga lotterier finnas.

Se vi på vårt land, är det ju för alla uppenbart, att det
spelas här. Det kunna vi icke förneka. Gång efter annan se vi
uti tidningarna, att ett lotteri är beviljadt. Dylika lotterier hafva
beviljats under långliga tider. År 1898 t. ex. beviljades ett lotteri
på 150,000 kronor för bok- och musikhandlarnas pensionsförening.
År 1900 beviljades ett å 100,000 kronor för Stockholms distriktstempel,
samma år ett å 200,000 kronor för Folkets hus i
Stockholm, år 1901 ett lotteri å 400,000 kronor för Puplicistklubben,
o. s. v. Sedan ha vi Dramatiska teaterns lotteri. Vi
torde känna till, hur det svenska folket med sina små penningar
byggt upp ett stort miljonpalats i Stockholm. Vi veta äfven, hur
folket har hjälpt till att uppehålla operabyggnaden. Jag frågar,
om icke teaterbyggnadskonsortiets obligationer af 1898 och 1903
kunna hänföras till ett slags lotteri. Man säger visserligen, att
teaterbyggnadskonsortiets obligationsinnehafvare få tillbaka sina
penningar, ja, det kan ju vara möjligt, att de få det, och att
penningarna återgå, det är uppenbart, men att den, som lagt ut
dem, äfven får dem tillbaka, det torde vi dock i många fall få
betvifla.

Jag har härmed velat påpeka, att det spelas på lotteri i
Sverige och att ändamålet med dessa lotterier i många fall är
ganska främmande för folket. Jag har därför undrat, om man icke
kunde låta eu annan strömriktning få bli gällande för det svenska
småfolkets penningar. Man kan väl tänka sig, att staten upprättade
ett lotteri för att, såsom reservanterna säga, låta penningarna
användas för filantropiska ändamål, såsom motarbetande af
tuberkulos, till befrämjande af egnahemsverksamheten i riket eller
dylikt; om vi använda penningarna till egnahemsverksamheten,
så synes mig, som om nästan hela det belopp, hvarom det spelas,
skulle komma den nämnda goda verksamheten till del. Jag föreställer
mig, att vinnarne, åtminstone 50 % af dem, skaffa sig
egna hem, och om sedan äfven den andra delen af de från

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

N:o 42. 6

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

Lördagen den 4 April, f. m.

lotteriet inflytande penningarna användes till samma ändamål,
skulle man få ett ganska godt resultat.

Nu har visserligen utskottet här slagit på den strängen —
att det skulle vara moraliskt förkastligt att spela på ett lotteri.
Ja, jag kan säga, att om jag blefve satt i valet mellan att rösta
för lotterier eller icke, så skulle min röst falla emot lotterier.
Men jag räknar med lotterierna såsom ett faktum, och för att,
såsom jag nyss sade, förändra strömriktningen af penningarna,
nödgas jag ställa mig på motionärernas sida.

Utskottet säger, att det är ett »lättsinnigt folk, som söker i
hoppet om en lotterivinst döfva samvetets röst med hänsyn till
slösaktigt lefnadssätt eller rent af brott».

Ja, nog har det svenska småfolket beskyllts för många
saker, men att säga, att de spela på lotteri för att dölja ett slösaktigt
lefnadssätt, synes mig minst sagdt egdendomligt. Om utskottsledamöterna
skola tala om personer, som genom lotteri söka
dölja ett slösaktigt lefnadssätt eller rent af brott, då tror jag,
mina herrar, man får gå något trappsteg högre upp i samhället.
Herrarne säga, att det är orätt att spela på lotteri. Om en fattig
svensk har 5 kronor och säger: denna skall jag sätta in i ett
lotteri för att pröfva min lycka, så anses detta moraliskt förkastligt,
men om någon husägare i Stockholm har 500,000 kronor
och sätter in dem i en husaffär för att möjligen vinna 200,000
kronor, så säga icke herrarne, att detta är förkastligt. Det ser
ut, som om herrarne skulle ha två slags moral, en för de lägre
i samhället och en moral för de högre. För mig finnes ingen
skillnad i detta afseende, utan det ena är lika förkastligt som
det andra. Vilja herrarne förhindra dylikt lycksökeri, nå, låt oss
då sätta yxan till roten på trädet, hugga ned allt husjobberi, alla
spekulationsaffärer i alla möjliga hänseenden och allt spelande på
vare sig det ena eller andra lotteriet.

Uti betänkandet har utskottet vidare talat om kommuner
i grannskapet af större städer, hvilka afstå från brännvinshandel
på grund af det sedliga nitet. Utskottet talar om, att de skulle
visserligen kunna förtjäna ganska mycket därpå, men det sedliga
intresset är så stort inom dessa kommuner, att de icke bry
sig om förtjänsten. Jag tillåter mig att bestrida detta påstående,
ty enligt 1905 års brännvinslagstiftning så ha kommunerna blifva
fråntagna den vinst, de möjligen skulle kunna få af brännvinshandeln,
och den enda vinst, som möjligen skulle komma
kommunerna till godo, är den ersättning, styrelseledamöterna i
respektive brännvinsbolag skulle få. Jag tror således icke, att
utskottet här kan tala om något liknande.

På något ställe i betänkandet säger utskottet: »Statens lotteriregal
har sitt berättigande såsom ett försök att i någon mån
inskränka ett farligt men outrotligt ondt i folklifvet och tillika
göra det nyttigt för statens finanser».

Lördagen den 4 April, f. m. ''

Och sedan säger utskottet: »det sistnämnda torde i grunden
utgöra själfva drill j ådern». Jag tillåter mig att verkligen få
protestera mot detta yttande, ty för min ringa person föreligger
icke något sådant motiv, som att de besparade eller genom lotteri
inkomna medlen skulle nyttjas för statens finansei. Jag
torde i detta fall stå på småfolkets sida likaväl som utskottets
majoritet, och jag kan icke vara med om, att något sådant påbördas
vare sig motionärerna eller reservanterna.

Utskottet har äfven haft till behandling en af herr Johansson
i Jönköping väckt motion. I denna motion förordas åtskilliga
utvägar för att kunna stäfja lotterier, och han säger, att
flera af de medel, som han rekommenderar, redan kommit till
användning uti andra länder. Då han icke sagt, hvilka medel, som användas
i andra länder och icke heller, i hvilka länder dessa medel
användas, så får uttalandet stå för hans egen räkning. Dan
talar sedan om förbud mot offentliggörande af vinstlistor och
förbud mot postbefordran a£ bref, innehållande lotterisedlar eller
lotteriprospekt. Ja, nog ha vi under riksdagarnas lopp vant med
om ganska många försök att kringskära svenska folkets fri- och
rättigheter, men att det skulle gå så långt, att en liberal ledamot
af kammaren skulle peka hän på ett af de svarta kabinetten,
som skulle censurera våra bref och tidningar, det synes mig
dock vara ganska långt gånget. Undan för undan kringskäras rättigheterna,
men här slås dock rekordet, när den tanken kastas fränalåtom
oss se, hvad som står i brefven, låtom oss se, hvad står i tidningarna,
och så stryka vi i tidningarna och konfiskera brefven. Jag
hoppas, att åtminstone icke Andra Kammaren vill vara med orn sådant.

Nu talas det om sfafelotteri och penninglotteri. Jag kan
icke skilja på detta eller finna, att det är någon egentlig skillnad.
Vi behöfva ju icke besluta ett lotteri för alla tider, utan finnes
det, att målet: förhindrande af penningflödet till främmande länder,
icke vinnes, må det stå Riksdagen fritt att åter afblåsa detsamma
och säga: nej, målet har icke vunnits, vi kunna icke vara

med på denna sak. . ,

Då jag, såsom af det anförda framgår, icke kan vara med
om utskottets hemställan, yrkar jag, herr talman, bifall till den
vid utskottets utlåtande i punkterna 1 och 2 fogade reservationen
och af slag å utskottets hemställan.

Häruti instämde herrar Vahlquist, Mallmin, Zimdahl, J°ns''
son i Lycksele, Hagström, Johanson i Valared, Nilsson i Kattleberg,
Svensson i Saläng, Dahlgren, Magnusson i Salstad, Wallentin,
Andersson i Grimbo, Olsson i Tyllered, Ijvarsson, Thylander,
Persson i Killebäckstorp, Jcsperson, Magnusson i luinhult,
Olsson i Blädinge, EriJcsson i Lindehult, Persson i Hult,
Petersson i Snällebo, Fornandcr, Johansson i Berga, Martin,

N;o 42.

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

N:o 42. 8

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

Lördagen den 4 April, f. m.

Lundin, Andersson i Bråborg, Nordström, Olsson i Heden, Karlsson i
Mo, Sundin och Bromée i Billsta.

Herr Warburg: Den föregående ärade talaren bar själf

antydt, att han, som äfven förra gången detta ärende var före,
nämligen 1906, tillhörde utskottet, deitog i dess afslagsyrkande!
Det förefaller mig då något egendomligt, icke att han ändrat
åsikt, ty jag anser mig icke yppa någon utskottshemlighet, om
jag säger, att det var med mycken tvekan han den gången gick
med på utskottets hemställan; men något förundrar det mig, att
han vändt sig mot uttalanden i detta utskottsbetänkande, som äro
citerade ur betänkandet i samma fråga förra gången och mot
hvilka han då icke hade någon invändning att göra. Det är
fallet, bland annat, i den punkten, där han talade om, att utskottet
skulle ha förklarat, att det är ett lättsinnigt folk, som
söker i hoppet om en lotterivinst döfva samvetets röst med hänsyn
till slösaktigt lefnadssätt eller rent af brott, och att detta
skulle vara någonting, som utskottet sagt mot det svenska småfolket.
Det stod redan i det förra utskottsbetänkandet och därifrån
citeras det i detta, men, mina herrar, detta har utskottet
aldrig sagt som sin mening, utan det har refererat, hvad de
strängaste moralfilosofer sagt och då anfört äfven detta; det är
utländska moralfilosofer, som gjort dessa uttalanden och som aldrig
haft en tanke på det svenska småfolket. Samma är förhållandet
med en annan punkt, som skulle förekomma här, nämligen
där det säges, att »det som i grunden torde utgöra själfva driffjädern
är att staten vill utnyttja sina undersåtars vinningslystnad»
o. s. v. Äfven denna punkt förekommer i samma
betänkande, som utskottet afgaf för två år sedan, och jag
skulle kunna fortsätta med åtskilliga andra citat i samma väg.
Hvad jag vill bestämdt protestera mot är, att utskottet skulle
velat skjuta några dåliga bevekelsegrunder under motionärernas
framställning. Det har utskottet lika litet nu som för två år
sedan velat göra, och jag kan omöjligen förstå, hur den föregående
ärade talaren har kunnat tro, att vare sig detta utskott eller
det utskott, hvars majoritet han förra gången tillhörde, haft tanke
på något sådant.

Naturligtvis hyser utskottet den största respekt för motionärernas
bevekelsegrunder, hvilket dock icke hindrar, att vi ha
rättighet att säga, att vi anse, att ett realiserande af deras önskan
skulle lända land och folk till skada. Detta förutsätter emellertid
icke, att detta skulle vara medvetet för motionärerna.

Motionärerna ha själfva erinrat om, att denna fråga har
varit framme många gånger under den föregående tiden. Men,
mina herrar, det är väl icke något bevis för, att en fråga ovillkorligen
skall föras igenom, om den gång efter annan återkom
mer, ty då skulle vi kunna få igenom snart sagdt hvad som helst

9 N:o 42.

Lördgen den 4 April, f. m.

bara det funnes någon, som ideligen toge upp saken. Man måste
väl för hvarje gång pröfva förslagen och se efter, hvad som är
riktigt eller ej. År 1899 blef förslag om inrättande af statslotteri
af Andra Kammaren afslaget med 139 röster mot 53, år
1901 med 132 röster mot 50, år 1902 med 140 röster mot 64,
samt år 1906 med 131 röster mot 68. _ .

Hvad har nu händt sedan dess? Jo, ingenting har händt,
annat än att en skrifvelse, som redan förelåg 1906, aflåtits af dåvarande
generalkonsuln i Köpenhamn, Berencreutz, som själ! är
motståndare till statslotterier, hvilket bland annat framgår af hans
uttalande i nämnda skrifvelse, där han talar om »ett efter svensk
uppfattning så tvetydigt statsintresse som penninglotterier». _

Hans skrifvelse afsåg vidtagande af åtgärder mot agitationen
för spelande i danska klasslotteriet. Med anledning däraf infordrade
Kungl. Maj:t yttrande af de tolf landshöfdingeämbeten, som
ansågos i någon mån beröras af denna fråga. Nu ha motionärerna
på ett, såvidt jag kan fatta, något egendomligt sätt i en
bilaga till motionen — hvilken bilagas författare icke tyckes ha
riktig vana att handskas med källskrifter — påstått, att af dessa
12 länsstyrelser skulle sju hafva mer eller mindre ifrigt förordat
ett inhemskt statslotteri. Jag har här dessa länsstyrelsernas yttranden;
utskottet har nämligen ansett sig böra taga del af desamma
i original. Men utskottet har därvid för sin del kommit
till det resultat, att man kan säga, att af de tolf länsstyrelser,
som hörts, fyra eller på sin höjd fem yttrat sig till förmån för
inrättande af ett statslotteri, och såsom de herrar, hvilka gjort
sig besvär med att titta i betänkandet, funnit, har särskilt en
af de länsstyrelser, som yttrat sig i ärendet, bland annat skarpt
kritiserat tillvägagåendet här i landet i fråga om licenslotterier
och ansett det ur den synpunkten vara ganska svårt att upplysa
allmänheten om olämpligheten att spela i utländska lotterier.
Detta är något helt annat, än att ifrågavarande länsstyrelse skulle
förordat inrättande af statslotteri. Jag skall icke dröja vid denna
ledsamma historia, hvilken jag antager är mest obehaglig för

motionärerna själfva. .....

Att det spelas mycket på danska klasslotteriet är ju ingenting
nytt — det framhölls redan år 1888 och 1902. I år ha
emellertid mycket höga siffror i den vägen anförts. Utskottet
har icke kunnat ingå i undersökning af de siffror, som sålunda
framkastats, emedan de endast grunda sig på gissningar. Nu
säges, att en svensk konsulattjänsteman skulle ha uppgifva en
mycket hög summa för svenskarnas utgifter och för utländskt
lotterispel. Denne svenske konsulattjänsteman har emellertid icke
— hvarom jag förvissat mig — uttalat sig om denna sak i någon
ämbetsskrifvelse, icke företagit någon ämbetsundersökning för det
generalkonsulats räkning, där han hade anställning, alltså ej yttrat
sig under ämbetsmannaansvar, utan han har endast i en till

Angående

penning lotterier.

(Forte.)

N:o 42. 10

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

Lördagen den 4 April, f. m.

en svensk tidning insänd uppsats lämnat den uppgift, grundad
på förmodanden, att Sveriges bidrag till det danska klasslotteriet
skulle utgöra 6 miljoner kronor. År 1902 uppgaf man emellertid
ännu högre siffror, hvilket föranledde dåvarande ledamoten
af Första Kammaren, sedermera statsrådet von Friesen, att närmare
undersöka saken. Han anlitade därvid, enligt hvad jag tror
mig veta, konsuln i Köpenhamn. Flitigt von Friesen, kom man
till det resultat, att högst 2 miljoner kronor årligen inflöto till
danska klasslotteriet från Sverige. Men, mina herrar, hvad säga
nu motionärerna om de penningar, som i vinster komma tillbaka!

I motionen heter det härom: »Vi göra med ett ord allt för
att ekonomiskt stärka oss, men samtidigt låta vi miljonerna rinna
ut ur landet till lotterier i Danmark, Tyskland, Österrike, Ungern,
Italien o. s. v.;. och förlusten uppväges icke af någon ingående
valuta, ty de vinster, som återkomma till oss, äro försvinnande
små i förhånande till det förlorade kapitalet.» Något dylikt kan
man emellertid icke säga, för så vidt man icke vill beskylla de
danska och tyska statslotterierna, hvilka ju stå under sträng offentlig
kontroll — något som är nödvändigt, emedan eljest ingen
inom landet skulle spela — för att de skulle spela bedrägligt.
80 .%" eller närmare räknadt 84 X af hvad som inflyter till det
danska klasslotteriet, lära komma tillbaka tiU vinnarne, och man
kan väl dock icke antaga, att de, som här i Sverige köpa lotter
till detta lotteri, skola spela med sådan genomgående otur, att
icke penningarna skulle komma tillbaka likaväl hit till oss som
till andra, som spela på samma lotteri. Men förhållandet är det,
att de icke komma tillbaka till spelarne annat än undantagsvis
men det är ju fallet med alla lotterier, eljest skulle ju ingen
kunna vinna något större belopp.

Nu yttra motionärerna, att denna årliga guldexport får
fortgå, endast därför att på visst håll lotterispel anses omoraliskt,
och reservanterna säga i det afseendet om inrättande af ett svenskt
statslotteri: »Att gifva det svenska folkets själfpålagda lotteriutgifter
en på detta sätt förändrad strömriktning och låta dem utmynna
i ändamål af för land och folk högre värde än fyllande
af utländska statsbehof, borde icke innebära något stötande
ens för dem, som betrakta denna fråga uteslutande från etisk
synpunkt.» Den föregående talaren yttrade också, att utskottet
spelat på den moraliska strängen. Men, mina herrar, detta är
verkligen icke förhållandet. Vi ha visserligen refererat, hvad
framstående moralfilosofer sagt om denna sak, men det är absolut
eu missuppfattning att tro, att lotteriernas motståndare i vårt
land betrakta denna fråga uteslutande ur moralisk synpunkt eller
ens lägga någon hufvudvikt vid den synpunkten. Såväl 1906
års utskott som innevarande års utskott ha uttryckligen framhållit
och understrukit, att det är den socialekonomiska sidan, som
dr den väsentliga. Jag ber emellertid att få återkomma till den saken

11 N:o 42.

Lördagen den 4 April, f. m.

längre fram. Jag vill dock icke alldeles bortse från, att denna
fråga äfven kan ses från etisk synpunkt. Det finnes ju bland
motionärerna personer, som eljest alltid med styrka framhålla
vikten af det moraliska inom samhället, och härutinnan ha de
fullkomligt rätt. Men hvarför skola de da med sådan öfverlägsenhet
i detta fall tala om den etiska synpunkten? År det verkligen
rätt att behandla saken på ett så gycklande sätt? Anse de
det särskildt lämpligt, att staten öfvertager och sätter sm stämpel
på en inrättning, hvilken i alla fall af utmärkta moralfilosofer
blifvit betecknad såsom tvifvelaktig i etiskt afseende? Jag vill
bland de många, som så uttalat sig, endast nämna nordens främste
författare på det moralteologiska området, nämligen biskop Martensen,
som både i begåfning och konservatism kunde upptaga
täflan med hvem som helst af motionärerna.

Nu vet jag mycket väl, hvad svaret härpå blir. Man säger,
att andra stater ha lotterier och att folket vill spela, och då
kunna väl vi också inrätta ett lotteri. Detta resonemang är i
sina konsekvenser ganska farligt. Det skulle exempelvis mottvera
för angränsande stater att inrätta spelbanker, konkurrerande
med spelbanken i Monte Carlo. Jag kan omöjligen se någon
skillnad mellan dessa två saker. Det är samma resonemang,
som förekommer i ett i dagarna öfversatt stycke af den berömde
engelske författaren Bernhard Shaw »Miss Warrens yrke», där
hufvudpersonen förklarar, hvarför hon fortsätter med det nesligaste
och mest föraktliga yrke, med de orden: »Om icke jag gjorde
det, skulle någon annan göra det, och då gör jag ju intet ondt

m6<i Jag anser mig också ha skäl att bemöta den föregående
ärade talaren, då han ville bagatellisera bort den jämförelse, man
gjort mellan denna sak och landtkommunernas och stadskommunernas
konkurrens i fråga om bränn vinslagstiftningen. Det är
iu alldeles tydligt, att, äfven om denna jämförelse icke för närvarande
till fullo håller streck, den dock haft giltighet i många
år. Jag vill äfven framhålla, att också den punkten förekom i
190G års utskottsbetänkande.

Om man alltså anser, att lotteriväsendet i moraliskt afseende
åtminstone är en tvifvelaktig affär, är det icke direkt någon ursäkt
att det bör godkännas, för att staten däraf skall taga någon förtjänst,
äfven om man känner en än så berättigad harm öfver,
att ens eget land skall vara ett experimentalfält. Emellertid vill
jag för min del låta den moraliska synpunkten hvila och i stället
dröja vid den synpunkt, som enligt min åsikt är den mest talande
och den, som helt säkert har den största effekten, nämligen den

socialekonomiska. .

De ärade reservanterna ha talat om »nationalekonomiska
fakta, hvilkas verklighet ingen vågat eller kunnat bestrida». Ja,
det är ju ganska starka ord, men i afseende å den saken har

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

X:o 42. 12

Lördagen den 4 April, f, m.

^JnnTnt* re(lan na™nt> att ett af de nationalekonomiska fakta, som
merZ. motlonarerna åberopa, visat sig icke hålla streck; det är nämligen
(Forts) n?r de be„t'')1?a’ att de penningar, som komma tillbaka, skulle utgöra
en sa försvinnande liten del af hvad som betalats ut. Detta
ar, såsom vi sett, icke alls förhållandet. Om vi se denna fråga
såsom en nationalekonomisk affär, är det endast omkring 20 y
som gå bort Ja det är ju mycket redan det, men nTan skall

icke öfverdrifva, och i alla fall böra vi icke bota ondt med något
an värre. Den store franske nationalekonomen Frédéric Bastiat
hav talat om »hvad man ser och icke ser i nationalekonomien»
och darmed har han dragit ett skiljemärke emellan en ytlig och
?n ™era d!uP s)rn På nationalekonomiska fakta. Hvad "man ser
1 detta fall, det är den guldström, som, större eller mindre, dock
otvifvelaktigt gar ut från vårt land till främmande länders lotterier].
™fn bvad man icke ser, det är de olyckor, som skulle bli
en följd därest staten inrättade ett penninglotteri i stor skala. I
detta afseende tillåter jag mig anföra några rader ur utskottets
betänkande: »Men om man för att motverka de ledsamma följwna
/f spelandet i utländska lotterier, företrädesvis i Skåne,
Halland, Blekmge, Bohuslän, en del af Småland och Östergötland
skulle inrätta ett svenskt statslotteri, så skulle man ju öppna
slussarna på vid gafvel för lotterispellustan och låta denna farsot
bryta ut, öfver lan, som enligt motionärernas egen utsago »ei
dåraf aro berörda», man skulle uppamma ett spelraseri på håll''
dar ännu icke denna osunda rörelse gripit omkring sig och
lottenväsendet skulle få en sanktion af att gälla ett kungligt
svenskt statslotteri för ett välgörande ändamål. Man skulle anse
sig gorå Kungl. Maj:t och det välgörande syftet en tjänst genom
att spela pa lotteri, alldeles som man under kronobränneriernas
tid ansag sig gorå Kungl. Maj:t en tjänst genom att supa. Och
man skulle ändock icke äga trygghet» —och det är det värsta —
»mot att icke spelarne i de sydsvenska landskapen fortfarande
som hittills skulle förblifva kunder hos de stora lotterierna på
andra sidan sundet eller Östersjön». “

Man får, mina herrar, i denna fråga icke bortse från, att
•a ar„iTk.a Svårt att konkurrera med utlandet på detta om™de\,
!i (ki ars utskott framhöll särskild!, huru svårt det vore
ior ett blifvande svenskt statslotteri att täfla med utländska lottener
som byggde på gamla traditioner och redan hade en kolossal
omfattning och såsom följd däraf kunde erbjuda vida större
lockelser i höga vinster, än ett svenskt statslotteri åtminstone till
en början kunde vedervåga att utfästa. Därtill kommer, att några
utländska lotterier ha besynnerliga manipulationer af följande art
2n r“er, exempelvis ett cirkulär att få högsta vinsten å

500,000 Mark. Huru far då detta lotteri eller dess kollektörer
tram denna siffra? Jo, högsta vinsten är 200,000 Mark, därtill
kommer en premie på 300,000 Mark, som skall tillfalla hvilken

13 >T:o42

Lördagen den 4 April, f. m.

som helst af vinnarne. Då skulle det vara eu utomordentlig Angående
chance, om premien just skulle tillfalla den, som erhölle den
högsta vinsten, i livilket fall det sammanlagda heloppet blefve (Forts_)

500.000 Mark. Vissa lotterier gå ännu längre. De hopa premierna
så, att första och andra premien och högsta vinsten kunna
tillfalla densamme, då den högsta vinsten blir så stor som t. ex.

600.000 eller 700,000 Mark. Eu okunnig läsare, som får ett
sådant prospekt i sin hand, tänker: kan man verkligen vinna

600,000 Mark, hvad är det då för strunt, om svenska staten
bjuder 200,000 kronor? Af patriotism kunde han spela på svenskt
lotteri, men osäkert är, om han gör det. Den svenska staten
kunde ju icke tillåta sina kollektörer att nedlåta sig till ett
sådant skoj.

Den föregående talaren har särskildt något öfverlägset omtalat
de historiska fakta, som föreligga och som bland annat äro
af ganska stort intresse. Det är ett faktum, att i England efter
långt, långt arbete från 1800 till 1823 eller 1826 statslotteriet
slutligen afskaffades och sedan icke där införts. Det är också
ett faktum, att i Frankrike egentliga statslotterier äro afskaffade.

En annan sak är, att där liksom här finnas så kallade licenslotterier
för välgörande och allmännyttiga syften. Det är de lotterierna,
som herr Sandin läst annonser om i de franska tidningarna.
Men detta hindrar icke, att statslotterier i den mening
här föreslås icke existera i England eller Frankrike. I olika stater
i Tyskland äro lotterier likaledes afskaffade med undantag
för Preussen, Sachsen, Hamburg, Lvibeck, Mecklenburg och
Braunschweig. På 1860-talet uppstod en mycket stark rörelse i
Preussen och Sachsen för att afskaffa dessa lotterier. Såsom
denna rörelses mest framstående målsmän kunna nämnas det
ultramontanska partiets ledare Windthorst, den nationalliberale
Gneist, de frisinnade ledarne Meyer och Eugén Richter och de
socialdemokratiska partiledarne Bebel och Vollmar. Alla dessa
voro motståndare till statslotterier och påyrkade deras afskaffande.

Att dessa det oaktadt icke afskaffades hade sin grund i statsfinansiella
skäl och äfven i afundsjuka mot visss andra stater,
som hade sådana lotterier. Men af ledarne för snart sagdt alla
partier ansågos de som en olycka, och hade de varit borta, är det
alldeles säkert, att man icke skulle föreslagit deras införande.

Vi måste fastslå, att ingenstädes, där permanenta statslotterier en
gång varit afskaffade, de åter blifvit införda.

Här i landet uppstod från 1809 en rörelse för upphäfvande
af lotterierna. Men staten kunde då icke afvara dessa inkomster.

Gång efter annan beslöto dock Ständernas flertal, att do skulle
bort. Anders Danielsson, den stora bondeledaren, föreslog med
instämmande af nästan hela bondeståndet ar 1834 deras afskaffande,
och 1840 hlef detta ändtligen bcslutadt. Det tinnes skildringar
från den tiden, i hvilka med varma ord beskrifves den glädje,

N:o 42. 14

Lördagen den 4 April, f. m.

imniZd-e SOnArrädd? öfver ,nästan hela landet öfver att denna lotteripest
IMerår. andtllSen kommit bort, 1

(Forts.) , Vidare vill jag fastslå några socialekonomiska fakta, som jag
tror, att reservanterna få svårt att bestrida, Ett sådant är, att då
frankrike 1836 förbjöd penninglotterier med undantag för tillfälliga
enstaka lotterier, afsedda för välgörande ändamål, visade
det sig året ^därefter, att 525,000 francs mera insattes i sparbanh.
erna an året förut. Den danske nationalekonomen Peschke
Ivöedt, som med kraft uppträdt för afskaffandet af danska klasslottenet,
skildrar också mycket vältaligt tillståndet i Köpenhamn
dagarne närmast innan klasslotterna skola omsättas. Han har
företagit en undersökning, af hvilken det framgår, att bagarnes
försäljning de dagarne visade en afgjord nedgång beträffande
orsäljnmgen af rågbröd; pantlånarne hade samma dagar sina
bradaste affärer; husgeråd och kläder, ja, sängar och dynor släpades
samman från fattigkvarteren, för att spelarne måtte kunna
erhålla lan till nya lottsedlar.

Jag tillåter mig också att anföra några uttalanden af en
framstående tysk författare på detta område, Sieghari, som utgifvit
ett stort arbete om de offentliga lyckospelen. Han säger:

»I en tid, då den viktigaste statsuppgiften är att använda
statens myndighet till massornas ekonomiska och andliga väl då
all verklig statsbevarande politik måste syfta på att skaffa arbetskraften
arbete och arbetet ett förvärf, som innehåller möjlighet
till kapitalbildning — i en sådan tid skall och får staten icke
bedrifva ett lyckospel, som hämmar de fattigare folkklassernas
kapitalbildmngsprocess och konstlad! länkar dem från en sund
hushållnings och ett besinningsfullt lefnadssätts väg.»

På samma sätt har af utskottet anförts ett uttalande af den
franske författaren Charles Dupin:

»Två mot hvarandra kämpande makter ligga i strid med
hvarandra om folkens och staternas framgång eller förfall: arbete\
är den ena> tilliten till slumpen den andra; arbetet, som endast
vill köpa välstånd och lycka för ett pris af möda, tålamod, omsorg
och sparsamhet, och slumpens ande, som begär ägodelar
utan arbete.»

Jag skulle kunna anföra ett yttrande af Falbe Hansen, den
berömde danske nationalekonomen, hvilket citerades af Karl von
Friesen i Första Kammaren år 1906. Men jag vill inskränka mig
till att anföra några ord af den berömde nationalekonomen Paa,
som yttrar: »Det finnes intet mera fördärfligt sätt att uppbringa

statsinkomster än en anstalt, som af håller från sparsamhet och i
stället för ihärdig flit sätter en uppjagad vinningslystnad».

Jag vet visserligen, att det nu kan vara modernt att utdöma
nationalekonomiska vetenskapsmäns resultat, när de icke passa
en själf. Men jag vill fråga de ärade motionärerna och reservanterna,
om man verkligen i Sverige är så benägen att spara,

15 N:o 42.

Lördagen den 4 April, f. m.

att man bör uppmuntra till åtgärder, som gå i rakt motsatt riktning
och motverka sparsamheten. Mest förundrar mig att se
instämmande i motionens syfte af representanter för vårt arbetareparti.
Det förefaller mig, som om ur demokratisk synpunkt staten
icke borde vara angelägen att uppmuntra fördelningen af
ekonomiska värden i den riktningen, att många små belopp uppsugas
från skilda håll för att hopas på enstaka händer utan någon
mottagarnes förtjänst eller möda. Jag tror tvärtom, att vi böra
arbeta i den riktningen, att det blir »få, som ha för mycket, men
färre, som ha för litet». Jag tror ock, att det ur uppfostrans
synpunkt är sämre, att det uppväxande släktet går den vägen, att
de mera lita på lyckan äu de lita på den egna kraften. Därför
har jag icke kunnat förstå, hur folkuppfostrare kunna vara med
om saken. Nu svarar man: Ja, allt detta är sant, men det är

harmligt, att så mycket penningar gå till utlandet. Men skola vi
därför tillfoga vårt land ett ännu större ondt? Skola vi göra
som en odygdig pojke, som var ond på sin pappa och gick ut
och förkylde sig själf bara för att förarga honom? Det synes
mig, som om motionärerna velat handla efter Döbelns uppmaning:
»Tänk ut en sats, min herre, som gör mig för i morgon sjufaldt
värre, men hjälper mig på mina ben i dag». Det är osäkert, om
vi komma på våra ben i dag, men säkert är, att vi bli sjufaldt
värre i morgon.

För öfrigt måste frågas, om vi gjort allt hvad vi kunnat
gorå för att hindra denna export af penningar till utländska lotterier.
Vi ha haft tillfälliga lotterier här i landet, men dessa ha
icke enligt motionärernas åsikt minskat guldflödet till danska eller
tyska lotterier.

Nu har herr Robert Johansson i sin motion antydt flera
vägar, som man möjligen kunde gå för att, om icke förhindra,
åtminstone inskränka spelraseriet. Reservanterna saga, att af alla
de föreslagna förbuden endast det första vore möjligt att någorlunda
effektivt genomföra, och detta är förbud mot offentliggörande
af vinstlistor. Jag skall icke ingå på frågan, huruvida
det ena eller andra är möjligt att genomföra, ty meningen är ju
att göra denna sak till föremål för utredning. Men jag vill påpeka,
att straff för spel på lotterier finnes i flera utländska länders
lagstiftning. I Preussen är straffet ganska strängt, 600
Marks böter, om det kan påvisas, att eu person spelat på utländskt
lotteri, och 1,500 Mark för den, som tillhandagår annan med lottsedlar.
Man kan säga, att detta är för att skydda de inhemska
lotterierna mot konkurrens från utländska. Men i Bayern, där
det icke finnes något statslotteri, finnes äfven straff stadgadt, om
också icke så strängt, nämligen 150 Marks böter för den, som
spelar på utländskt lotteri. Nu säger man, att man tror icke på,
att sådana straff skulle hos oss förhindra spelandet. Men hvarför
skulle icke svenskarne vara lika så laglydiga som bayrarne, då en

Angående
■penninglotterier■.

(Forts.'')

N:0 42. 16

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

Lördagen den 4 April, f. m.

sådan åtgärd betonats som riktig från statens sida? Dessutom
finnas andra bestämmelser, som jag icke skall uppehålla mig med
för att icke trötta herrarne. Jag vill dock säga, att dylika åtgärder
måste införas bär, äfven om herrarne vilja inrätta ett statslotteri,
ty i annat fall blir det icke möjligt att hålla borta konkurrensen
med utlandet.

Nu har kommerskollegium ifrågasatt en sak, som reservanterna
anse obillig, nämligen önskvärdheten af att kunna förhindra
postbefordran af bref, innehållande lottsedlar o. d., och kommerskollegium
har framhållit, att detta bör kunna ske utan kränkning
af brefhemligheten, utan något »svart kabinett».

Detta är icke någon utopi, ty det är mycket enkelt. Herrarna
veta, att dessa bref komma till postanstalten i sådana
massor, att det icke är ett ögonblicks tvifvel för posttjänstemännen,
hvad de innehålla. Och till yttermera visso har generaldirektören
i kommerskollegium skickat in fyra obrutna bref till Kungl. Maj:t
för att visa, att man på förhand kan veta, att de innehålla lotteriprospekt.
Det är nu icke meningen, att posten utan vidare skulle
bryta brefven, men man kan tänka sig sådana åtgärder, att postverket
finge rättighet att förfara _ så, att brefvet lämnades till
adressaten, som skulle bryta det i en posttjänstemans närvaro,
och om det då visade sig, att det innehölle lotteriprospekt, skulle
det konfiskeras. Detta är icke så orimligt, därför att herrarne
kunna vara öfvertygade om, att om detta skett en eller två gånger
med en stor sändning från någon lotteriagent, skulle han icke
göra om det. Det vore för honom bortkastadt postporto.

Slutligen har äfven utskottet jämte det, som motionären,
herr Johansson, framhållit, antydt möjligheten af, att man på
diplomatisk väg skulle kunna försöka lägga hinder i vägen för
handeln på Sverige med utländska lotter, ett förslag som äfven
varit framkastadt i den danska riksdagen. Ty det fanns motståndare
till lotterier i Danmark, som ansågo det otillständigt, att
den . danska staten exporterade lotter till länder, där lotteri var
förbjudet. Nu har Kungl. Maj:t bemyndigat chefen för civildepartementet
att tillkalla två personer för att utreda frågan,
huruvida för reglerandet af lotterier den nu gällande lagstiftningen
borde underkastas revision samt om ytterligare åtgärder borde
vidtagas till förhindrande af utländska lottsedlars spridande i
riket. Då kunde man stanna därvid och anse det onödigt att
skrifva till Kungl. Maj:t. Detta skulle jag för min del icke haft
så mycket emot, men det är en synpunkt, som utskottet tillåtit
sig understryka, nämligen att vår lotterirätt hvilar på eu så osäker
grund, att det vore önskvärdt, att bestämmelserna om lotteri
antingen finge lags karaktär eller att, då undantag för så kallade
licenslotterier beviljades för ena eller andra ändamålet, dessa
enligt min uppfattning icke borde beviljas utan Riksdagens hörande
i hvarje särskildt fall, såsom också motionären föreslagit.

17 N:o 42.

Lördagen den 4 April, f. m.

Jag skall strax sluta, men ber endast få framhålla, att det åt.igåvule
vore betänkligt, om vi skulle nödgas kapitulera inför våra gran- plotte^.
gar och tvärtemot vårt eget intresse införa en osund och i stort (Forts)
sedt icke lyckobringande utan olycksbringande inrättning. Ett är
visst: införa vi en sådan inrättning som ett stort penninglotteri
med allt hvad därtill hör, kollektörer, reklamväsen och sådant.,
då skall den tid komma, då man ifrigt skall önska blifva det
kvitt, men då skola liksom hos oss under förra hälften af 1800-talet och i Preussen på 1880-talet stora svårigheter möta. Det
är mycket lätt att införa en sådan inrättning, ehuru jag icke är
alldeles, säker på att det skulle löna sig så utmärkt, som herrame
tro; i Österrike har det visat sig svårt att få klasslotteriet att gå
ihop. Men det blefve däremot svårt att sedan afskaffa det.

Andra Kammaren borde väl betänka sig, innan den frånträder
sin förut med betydande flertal intagna position mot inrättande
af ett statslotteri, som helt visst skulle lända land och folk, djupare
sedt, till skada och icke gagn. Särskilt till de tveksamme
tillåter jag mig att upprepa ett ord, som i Första Kammaren 1902
fälldes af Karl von Friesen, att om en nation kunde undvara
statslotteri, så vore det en ära för den nationen.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan och afslag
på den motion, väckt af herr Lyckholm, som upptages i
första punkten och afser inrättandet af ett permanent penninglotteri.

I detta anförande instämde herrar Höjer, Wallis, Kjellberg,
Johansson i Öja, Juhlin, Forssling. Hazén, Finne, Bosson, Erlansson,
Risberg, Henricson, Zetterstrand, Berg i Staby, Jönsson i
Kvaruberga'', Wawrinskg i Saltsjöbaden, Danielsson, Anderson i
Hasselbol, Jansson i Édsbäcken, I/undblad, Olsson i See, Ström.
Lindgren i Islingby, Gustafsson i Sjögesta, Tliavenius, Karlsson i
Göteborg, Lundgren, Hellgren, Enander, Hammarström, Hansson,

Seedcn och Räf.

Herr Lyckholm: Herr talman, mina herrar! Jag skall till
en början fästa mig vid det sätt, hvarpå utskottet har tillåtit sig
att behandla den vid motionen fogade bilagan. Utskottet säger
i sitt utlåtande på tredje sidan:

»Motionen åtföljes af cn bilaga. Med anledning af att dåvarande
generalkonsuln i Köpenhamn Berencreutz, som för öfrigt
framträdt såsom motståndare till penninglotterier, hemställt om
åtgärders vidtagande mot agitationen för spridande af danska
klasslotteriets lotter i Sverige, hade Kungl. Maj:t infordrat yttranden
från tolf länsstyrelser och meddela motionärerna utdrag därur,
men deras uppgift att sju af dessa länsstyrelser skulle mer eller
mindre ifrigt hafva förordat statslotteri eller penninglotteri under
statens kontroll är — såsom nedan skall visas icke riktig.»

Andra Kammarens Prot. 1908. N:o 42.

2

X:o 42. 18

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

Lördagen den 4 April, f. in.

\ idare säger utskottet på tionde sidan, då det anför samma
sak, om dessa landshöfdingsembetens yttrande, att »denna uppgift
är vilseledande», för att slutligen på elfte sidan efter ett
citat, som utskottsmajoriteten gjort, säga: »Det synes, lindrigt
sagdt, något oegentligt att anföra detta såsom ett försvarande af
lotteri».

Den ärade föregående talaren sade, att detta var för motionärerna
en ledsam sak, men jag är af alldeles motsatt mening.
Jag tycker, att det för utskottsmajoriteten är en mycket ledsam
sak att på detta, »lindrigt sagdt», godtyckliga sätt framställa, hvad
motionärerna i sin bilaga ha sagdt, såsom icke öfverensstämmande
med hvad landshöfdingeämbetena ha tillstyrkt såsom en utväg i
nu ifrågavarande sak.

Jag skall nu be att få fästa herrarnas uppmärksamhet vid
hvad landshöfdingeämbetena — de tre omtvistade skrifvelserna
härleda sig från Blekinge, Göteborgs och Bohus samt Hallands
län — haft att yttra på grund af eu skrifvelse, som äfven den
föregående talaren omnämnde, från generalkonsuln i Köpenhamn
angående hvad som bör åtgöras för att förhindra svenskar att
deltaga i de utländska lotterierna. Landsliöfdingeämbetet i Göteborgs
och Bohus län har svarat bland annat —- och nu skall jagbe
herrarna i det ärade utskottet vara så goda och kontrollera^
att mina citat icke äro »vilseledande» — följande:

»En utväg att förekomma eller åtminstone i betydande grad
minska deltagandet i utländskt lotterispel från svensk sida vore
nog inrättandet af ett eget svenskt lotteri, som för de spelande
erbjöde fördelar, som kunde jämföras med de utländska lotteriernas.
Vinsten af ett dylikt lotteri, om betänkligheterna mot inrättandet
af ett sådant i vårt land låta sig öfvervinnas, torde dock icke
höra tillfalla statskassan, utan komma till användning för allmånnyttiga
eller välgörande ändamål i enlighet med därom vederbörligen
gifna bestämmelser.»

Blekinge läns landshöfdingeämbete yttrar:

»Att afsevärda kapitalbelopp lämna riket för att komma i
utländska lotterier är visst, och lika säkert torde det bästa medlet
att i möjligaste största mån inskränka dessa penningeförsändningar
till utlandet vara, att ett svenskt penningelotteri under statens
kontroll och med dess garanti inrättades.»

Hallands läns landshöfdingeämbete skrifver:

»Af generalkonsuln har jämväl betonats önskvärdheten i
nationalekonomiskt hänseende af, att »agitationen och lottförsäljningen
in. m. inom Sverige» blefve motarbetad. Att härvid
åsyftats ej blott det danska klasslotteriet, utan utländska penningelotterier
i allmänhet, torde af åtskilliga uttryck i handskrifvelsen
få tagas för gifvet, och landshöfdingeämbetet anser sig med anledning
däraf böra påpeka, hurusom det icke torde lida något
tvifvel, att icke en ganska verksam åtgärd för motarbetandet af

19 X;o 42.

Lördagen den 4 April, f. m.

de utländska penningelotteriernas menliga inflytande i Sverige
vore inrättandet af ett svenskt statslotteri, synnerligast om detta
så anordnades, att lottförsäljningen därtill komme att äga rum
äfven genom kollektörer i de större provinsstäderna i riket och
icke förlädes uteslutande till Stockholm.»

I bilagan nämnes det, att af de tolf landshöfdingeämbeten,
som haft att yttra sig i denna fråga, skulle sju mer eller mindre
ifrigt jörordat inrättande af ett svenskt penningelotteri. Utskottsmajoriteten
själf säger, att fyra skulle gjort det. Men, fortsätta
de vidare, de andra ha icke tillstyrkt någonting sådant. Nu vädjar
jag till kammaren: ha icke dessa tre, som jag citerat, för sin del
tillstyrkt sådant såsom en utväg att förhindra exporten af svenska
penningar till utlandet? Såvidt jag kan läsa, så håller jag på
den åsikten, att landshöfdingeämbetena yttrat sig i den riktning,
som bilagan anger. Sedan har man visserligen, särskildt hvad
skrifvelsen från Hallands län beträffar, teoretiserat öfver lotterierna,
deras skada eller nytta i och för sig o. s. v. Men det är väl
därför icke oriktigt säga, att de föreslagit inrättandet af ett svenskt
penningelotteri såsom en utväg att förhindra exporten af svenska
penningar. För öfrigt, såsom jag redan förut påvisat, slutar utskottet
med att säga, efter det att det på sitt sätt citerat Hallands
läns landshöfdingeämbetes skrifvelse, på följande sätt: »Det synes,
lindrigt sagdt, något oegentligt att anföra detta såsom ett försvarande
af lotteri.» Jag tror icke att utskottet i omhandlade

motion kan påvisa, att motionärerna försökt sig på att försvara
ett lotteri i och för sig själft. Motionärerna ha icke på något

sätt gått in på resonemanget, huruvida lotterispel är berättigad!

eller oberättigadt, försvarligt eller icke försvarligt, moraliskt eller
icke moraliskt; det går igenom hela motionen som en röd träd,
att hvad motionärerna önskat är att skydda våra nationalekonomiska
intressen, så att icke, som nu sker, år efter år svenskar skola spela
på utländska lotterier och ett ständigt ökadt belopp af penningar
gå till utlandet. Det är väl icke för mycket, att man försöker
att åtminstone göra hvad göras kan för att förhindra denna enorma
export af penningar. Summorna ha ju beräknats olika; och därom
kan man tvista. Den svenska konsulattjänsteman i Köpenhamn,
som gjort beräkningarna, har kommit till det resultatet, att det
årligen'' skulle vara femton millioner kronor som sändas till utländska
lotterier. Jag, vill icke påstå, att han har rätt; kanske
är det icke femton millioner, som gå ur landet, jag har dock
hört beloppet uppskattas till mer än femton millioner. Summans
storlek är en sak, som man kan tvista om och bestrida, och detta
gäller antagligen hvilken siffra man än nämner. I anledning af
denne tjänstemans åberopade yttrande, påpekar utskottet och
föregående talaren har än mer framhållit, att det icke är någon
ämbetsskrifvelse. Jag tycker, att man söker göra hans yttrande
orättvist misstänkt, då man säger, att det icke är någon ämbets -

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

tf:® 42. 20

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

Lördagen den 4 April, f. m.

skrifvelse. Nej, det är icke någon ämbetsskrifvelse, som denne
konsulattjänsteman i Köpenhamn lämnat, utan det är en artikel
i en stockholmstidning. Men jag ber att få fästa herrarnes uppmärksamhet
på, att artikeln var underskrifven med hans namn.
Och om man skrifver en artikel i eu tidning och sätter sitt namn
och titel därunder, skall väl detta vara och är lika trovärdigt
som om någon skrifvit en ämbetsberättelse.

Nu har herr Johansson i Jönköping föreslagit, att man
skulle införa förbud mot spel å utländska lotterier. Min åsikt
är den, att ett sådant förbud skulle blifva en fullständigt död
bokstaf. Den föregående ärade talaren har nämnt, att det i
Preussen, är förbud mot att spela på icke-preussiska lotterier.
Det vet jag också; men tro herrarna, att detta förbud kan upprätthållas?
Jag skall i detta hänseende endast omnämna en sak.
Herrarna känna ju nog till Hamburgs och Altonas läge i förhållande
till hvarandra; tro herrarna, att, då det finnes lotterier
i Hamburg, ett förbud mot att spela å dessa lotterier kan upprätthållas
i Altona? För dem, som möjligen icke hafva närmare
reda på förhållandena där nere, ber jag få nämna, att Hamburg
med omkring en million invånare och Altona med cirka 200,000
invånare ligga i omedelbar beröring med hvarandra; så att, om
vi skulle jämföra deras läge med stockholmsförhållanden, vi
skulle kunna säga, att hvad som ligger öster om Nybrogatan det
är Altona, och hvad som ligger väster därom skulle vara Hamburg.
För att nu återgå till lotterispelet, så annonseras det ju i
hamburgertidningarna om hamburgerlotterierna. Dessa tidningar
spridas naturligtvis i Altona; och det är väl till och med antagligt,
att af de tidningar, som läsas i Altona, hamburgertidningarna
äro de flesta. Trafiken de båda städerna emellan går som om
det vore en stad, precis som den går mellan Östermalm och det
öfriga Stockholm. Är det då möjligt, frågar jag, att, om man
ock därpå ville nedlägga all möda, kunna upprätthålla ett dylikt
förbud på eu sådan plats? Det är orimligt att tänka sig det.
Jag har själf i slutet af 70-talet vistats några år i Tyskland; och
detta förbud måste hafva gällt redan då. Men det talades allmänt
om jag var på flera ställen i Preussen — att man spelade
än på det ena. än på det andra lotteriet; och det var tydligt, att
något förbud i detta afseende icke kunde upprätthållas och icke
ens påaktades.

V idare åberopade den föregående ärade talaren hvad som
hade förekommit i preussiska landtdagen. Utskottet har i sitt
betänkande hänvisat till 1906 års betänkande i samma, sak. Jag
har dätför tagit med mig detta betänkande för att något granska
äfven det. Där omtalas, att på midten af 1880-talet ansträngningar
gjordes för att få bort det preussiska statslotteriet, men att detta
icke lyckades; och det utskott här i Riksdagen, som för 2 år sedan
behandlade denna fråga, säger angående den debatt, som därom

21 Jt:o 42.

Lördagen den 4 April, f. m.

fördes i det preussiska herrehuset — det har kantänka icke varit
lämpligt att taga in detta i detta årets utskottsbetänkande, eftersom
ju i år herr Johanssons i Jönköping motion har tillkommit
— att grefve Stolberg-Wernigerode, oaktadt han var motståndare
till lotteritanken, uttalade, att han icke kunde vara med om ett
förbud för statslotteri i Preussen, så länge andra tyska stater hade
lotterier. Detta är väl ett ytterligare stöd för den meningen att,
om förbudet mot att spela på icke-preussiska lotterier hade hatt
någon riktig verkan, han icke skulle haft dessa betänklighetei
mot att förorda förbud för det preussiska statslotteriet.

Hvad de olika tyska och preussiska statslottenerna betraffar,
visar erfarenheten, att, trots alla försök som gjorts att hindra eller
att afskaffa lotterierna, dessa alltjämt florera och detta af ekonomiska
skäl. Jag skall i detta hänseende be att få meddela några uppgifter
ur Conrads »Handwörterbuch der Staatswissenschaften»,
hvilken jag här har framför mig. Där uppgifves, att då preussiska
statslotteriets sammanlagda belopp år 1884 uppgick till 27 456 000
Mark, så utgjorde detsamma år 1898 65,207,000 Mark. Motsvarande
siffror äro: för Braunschweigerlotteriet år 1884 20,800,000
Mark men år 1898 21,018,000 Mark; för Hamburgerlottenet ar
1884'' 19,240,000 Mark, men år 1898 23,529,000 Mark; samt
Mecklcnburg-Schwerluska lotteriet år 1884 3,663,000 Mark, men
år 1898 14,155,000 Mark. Härutaf se herrarna, att statslottentanken
i Tyskland tyckes växa allt fastare och fastare, och att
lotterierna där ökas och bli allt större.

Herr Johanssons i Jönköping motion innehåller förslag om
att förbud skulle införas mot att spela på utländska lotterier.
Konungens befallningshafvande ha yttrat sig i denna sak. Men
egendomligt nog har utskottet ej funnit lämpligt att omtala, hvad
Konungens befallningshafvande i flera län yttrat särskilt angående
förbud0mot att deltaga i utländska lotterispel. Jag hoppas jag
blir kontrollerad, då jag nu här läser upp följande.

Konungens befallningshafvande i Malmöhus län säger: »Men
Konungens befallningshafvande befarar dock, att den hos vissa klasser
af den svenska befolkningen rådande benägenheten lör lotterispel är
så inrotad, att den icke genom lagstiftningsåtgärder låter sig dämpa.»

Följande anföres af Konungens befallningshafvande i Alisborgs
län: »Det lär väl icke låta sig göra att på lagstiftningens
väg från lotterispel afhålla dem, som hafva smak därför».

Konungens befallningshafvande i Kristianstads län yttrar:
»Generalkonsuln anmärker i ofvan omförmälda skrifvelse, att
hvarken köp eller innehafvande af lotter vore med straff belagdt,
ehuru sådant dock vore stridande mot den svenska lagstiftningens
anda och syfte. Att i lag meddela bestämmelser om förbud mot
innehafvande af lotter torde dock, enligt länsstyrelsens uppfattning,
vara att alldeles för mycket ingripa i den enskildes bestämmanderätt,
och sådana bestämmelser skulle säkerligen mycket snart blifva

Angående

penning lotterier.

(Foits.)

N:o 42. 22

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

Lördagen den 4 April, f. m.

kringgångna, såsom ofta är fallet med förbudslagstiftning som
sträcker sig för långt.»

Blekinge län: »Prospekt och lottsedlar sändas nästan undantagsvis
i slutna bref med posten och kunna således icke undanhållas
adressaterna, helst som köp och innehafvande af lotter i
tillåtna lotterier icke är och väl näppeligen kan blifva med straff
belagdt, lika litet som det väl rättvisligen kan betecknas med det
af generalkonsuln använda uttrycket »otillständigt». Några åtgärder
för inskränkning i den personliga handlingsfriheten härutinnan
anser sig Konungens befallningshafvanden icke kunna föreslå.
En lockelse till deltagande i lotteri, som däremot mycket väl torde
kunna undanskaffas, är det förekommande offentliggörandet i
tidningarna af vinstlistorna.»

• Göteborgs och Bohus län: »Genom skärpta bestämmelser
pa detta område skulle väl möjligen något kunna vinnas, såsom
genom att förbjuda allt deltagande i lotterispel och allt tillhandagående
vid lottsedlars anskaffande. Att sålunda ingripa i den
enskildes handlingsfrihet lärer emellertid knappast vara välbetänkt.
Med den hos det svenska folket i allmänhet rådande benägenheten
för lotterispel är det dessutom att befara, att med dylika lagstiftningsåtgärder
spellusten icke later sig utrota. Utvägar uppfinnas
alltid att kringgå sådana förbudsbestämmelser, hvilka därför också
i allmänhet visa sig mindre verksamma.»

Kalmar län. »Något skulle väl kunna vinnas genom proliibitiva
bestämmelser af ofvan antydd eller liknande innebörd, men
tillräcklig effekt skulle det helt säkert icke åstadkomma. Att
stipulera straff för deltagandet i lotterispel synes alldeles icke
lämpligt, enär det enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes uppfattning
innebure en alltför stor inskränkning i den enskildes
handlingsfrihet.»

Jönköpings län: »Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser
sig icke kunna föreslå, att några lagstiftningsåtgärder utöfver redan
meddelade bestämmelser för närvarande vidtagas till förhindrande
eller motarbetande af svenskars deltagande i ifrågavarande lotteri.»

Visby län: »Under bestående förhållande skulle väl det enda
verksamma medlet att förhindra eller inskränka detta spel å utländska
lotterier, som särskildt inom vissa delar af landet i synnerligt
stort omfång äger rum, vara att stadga förbud vid laga
ansvar för köp eller innehaf af lotter från dylika lotterier, men
en lagstiftning i sådan riktning torde med afseende på det ingrepp,
som härigenom skulle ske i den enskildes förfoganderätt öfver
sina tillgångar, icke vara att förorda.»

Östergötlands län: »Önskvärdt vore naturligtvis att inom
landet försäljning af lotter i utländska lotterier kunde stäf jas, men
torde utöfver hvad därutinnan redan finnes i gällande tryckfrihetsförordning
och kungl. förordningen angående förbud mot lotterier

23 N:0 42.

Lördagen den 4 April, f. m.

m. ro. den 6 augusti 1881 stadgadt föga vara att på lagstiftnmgs ä&

"saga de af mig nu nämnda landshöfdingeembetena angående
förbud på lagstiftningens väg men detta har egendomligt
nog iu icke ens blifvit, omnämndt i utskottets utlåtande.

Jao- ber också att få påpeka eu utväg som utskottet här

tänkt på, och nästföregående talare framdrog samma utväg för

att hindra svenskar att deltaga i utländska lotterier Utskottet
säger: »Utom de åtgärder denne motionär föreslår skulle möjligen
ock kunna ifrågasättas, om icke på diplomatisk väg åtgärder kunde
vidtagas i syfte att förhindra utsändande af lotternnbjudnmgar
från främmande land eller öfver hufvud taget lotteriaffarei pa
Sverige från utländska statslotterier.» Jag tror dock icke att det
är möiligt att på denna väg kunna na malet ty det skulle helt

säkert3 komma att svaras nej på en sådan anhållan Detta mitt

antagande stöder jag äfven på hvad utskottet säde för tva ar
sedan, 1906, och jag ber att ytterligare blifva kontrollerad, nar
lag läser upp detta. Utskottet yttrade då: »Däremot vagar utskottet
knappast hoppas att man, såsom eu känd svensk affärsman
nyligen föreslagit, skulle kunna pa diplomatisk väg utverka,
att främmande makter förbjöde sina undersatar att utsanda lotteriinbjudningar
eller drifva lotteriaffärer med svenskar, da detta i
Sverige icke vore förbjudet. Det framgår nämligen af förhandlingar
i preussiska landtdagen, att icke ens de tyska staterna inbördes
i detta afseende våga utöfva påtryckning pa hvarandra.»
Ja där höra herrarne, att de tyska staterna inbördes icke våga
använda tryck på hvarandra. Tro herrarne da,o att det skulle
löna sig för oss att göra det. Har det handt någonting sedan
1906 som gjort oss sä diplomatiskt starka? Jag skulle nästan
tro, att vi tvärtom, att döma af en viss fråga och vissa tecken
öster ifrån, böra vara försiktiga, och jag tycker darfor, att det ar
att gå väl långt att nämna detta såsom en utväga

“ I frågan statslotteri eller icke statslotten ber jag att la vånda
mig mot ''ett yttrande af den föregående ärade talaren. Denne
uttalade sig om det i min med flere* motion mnehallna forslaget,
som om det vore fråga om att införa ett statslotteri i Sverige.
Nej mina herrar, det är det visst icke. Man skulle nästan kunna
fråga- har utskottsmajoriteten icke läst motionen, eftersom de
kunna komma med ett sådant påstående? Det är tydligen sagdt
i motionen, att det icke är meningen att hafva något statslotteri,
och orsaken, hvarför vi väckt denna motion, är såsom jag redan
förut framhållit, af rent nationalekonomisk art Motionärerna
säga därför också i motionen: »Det är nämligen klart att vinsten
af ett inhemskt penninglotteri icke får användas pa ett sådant
sätt att det kunde sägas blifva eu statsskatt på spelbegaret, utan
att den måste ledas direkt ut till de många behjärtansvarda syften
af kulturell och filantropisk art, såsom vård för tuberkulosa, lane -

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

*f:o 42. 24

Lördagen den 4 April, f. m.

Ang åm de
penninglotterier.

(Forts.)

fond för egna hem in. in., som staten beklagligtvis nu saknar
tillgångar att med fullt tillräckliga medel understödja.» Det är
verkligen oförklarligt, att, när motionärerna så tydligt sagt sin
tanke man kan komma och påstå, att det är ett statslotten, som
de vilja hafva.

Nu har vidare den ärade föregående talaren sagt, att i de
■I?'';0,’ dar statslottener vant införda men afskaffats, desamma
eke hafva blifvit atermforda; men, mina herrar, vi hafva statslottener
i nästan alla europeiska länder; jag säger icke alla, men
nästan alla. Med statslottener menar jag då sådana lotterier där
staten har en direkt inkomst af lotterirörelsen och i denna barett
skatteobjekt. Sadana lotterier existera, såsom herrarna veta, i

Stater''“qi t 1->Tsklaild och> hvad Tyskland angår, i flera af dess
stater. Statslottener existera äfven i Österrike, Italien och Ungern
Detta omnamnes både i motionen och i de utskottsbetänkaSden
som vant framme såval förut som nu vid denna riksdag. Men
e tersorn jag nu har denna Conrads Handwörterbuch i min hand
skall jag be att därur få upplysa, att statslottener dessutom förekomma
äfven i Holland, Spanien och Serbien, så att dylika lotterier
finnas snart sagdt i alla europeiska stater.

Den ärade talaren omnämnde, att förhållandena i Sverige
''Il ''uoU e kunaa bllfva hkadana som i Bayern, där penninglotterier
skulle vara förbjudna. Äfven utskottet uppgifver, att lotterier
aro förbjudna i Bayern. Men jag skall be att få åberopa en
tidning, som jag här har. Det är »Miinchener Allgemeine Zeitung»
Jag har fatt den tidningen inne i Andra Kammarens klubbrum
ty dar finns den; och herrarna kunna alltså där kontrollera att
mina uppgif er äro riktiga. I denna tidning förekomma annonser
om penninglotterier. Huru är det då möjligt, att utskottet kan
saga och den föregående ärade talaren ytterligare betona, att det
i Bayern icke far finnas några penninglotterier? Den uppgiften
torde allt kunna betecknas såsom: »icke riktig».

I utskottsbetänkandet säges vidare — och det har den ärade
alaren, som bär sist yttrade sig, också återupprepat — att det i
Belgien icke existerar några penninglotterier. Jag har äfven i
detta stycke vant försiktig, på det att man icke skall kunna säga
att jag kommer med oriktiga citat; jag vill därför framvisa en
till hands varande tidning, som utgafs i Liége i anledning af
expositionen ar 190ö. Vid utställningen därstädes fanns ett tombolalotteri,
dan den högsta vinsten var flera diamantsmycken
tillsammans värda 100,000 francs, men i annons härom tillkänna^
gitves tillika att den, som vinner de högsta vinsterna men icke
vill ha smyckena, kan få penningar i stället med afdrag af 10 °/
af smyckenas värde. Alltså, den som vann högsta vinsten kunde
om han så önskade, få lyfta 90,000 francs kontant. Jag vädjar
vidare till alla dem, som varit i Brus.sel, om man kan sitta många
minuter utanför ett af kaféerna t. ex. vid Boulevard Auspack,

25 N:o 42.

Lördagen den 4 April, f. in.

utan att det kommer personer som vilja sälja lottsedlar till penninglotterier.
Jag tror, att det knappast finns något land, där det
existerar så många lotterier som i Belgien. Dessa lotterier äro
anordnade för tuberkulosvård och andra filantropiska ändamål.
För öfrigt har jag, för att lämna ytterligare bevis, här eu tidning,
som innehåller eu annons om Kongolotteriet, hvilket erbjuder eu
vinst på 150,000 francs och två på 100,000 fr. äfvensom vinster
på 50,000 fr. och vidare nedåt. Det är sex dragningar om året.
Nu skall jag be att få upplysa herrar utskottsmajoritetsledamöter,
att detta sistnämnda lotteri är garanteradt af belgiska regeringen.
Hur utskottet då kan komma och säga, att i Belgien ej existera
penninglotterier, det är mig obegripligt. På 6:e sidan af detta
års utskottsbetänkande står det i andra stycket:

satt — bortsedt från ett enstaka fall under franska revolutionstiden
— man i de land, där penninglotterier eu gång afskaffats,
icke lyckats återinföra dem.»

Af utskottets uttalande å nästa sida framgår också, att det
efter utskottets åsikt ej finnes penninglotterier i Frankrike. Detta
har framhållits för två år sedan; nu kommer det igen. Förmodligen
på grund af den första talarens upplysning, hvilken, då
han här i dag försvarade reservationen, yttrade, att det i Frankrike
finnes penninglotterier, så har herr Warburg retirerat från
utskottets ståndpunkt och uppger nu själf, att i Frankrike ej
finnas statslotterier. Nej, det finns det visserligen icke, men det
finns penninglotterier, och det i ganska stor utsträckning. Men
det är just det utskottet sagt, att det ej finns penninglotterier i
Frankrike. I Frankrike existera penninglotterier i mycket stor
utsträckning, och jag skall i förbigående be att få nämna något,
som visserligen kan påstås ej vara rent penninglotteri, nämligen
obligationslotterierna. Jag skall nu från Annuaire des Valeurs
admises ä la Göte Officielle de la Bourse de Paris 1908 påvisa,
att staden Paris upptager obligationslån, och dessa obligationslån
upptagas till en för oss förvånande låg räntefot, 1898 och 1899
års lån upptogos till en räntefot af nominellt 2 X, och det är
betydande belopp, som på sådant sätt upptagas. I ena fallet värdet
344 millioner francs. Hur är det möjligt, att Frankrike kan
få låna pengar så billigt? Eu orsak till detta är den, att med
dessa kommunala lån följer lotteri. Det är premieobligationer,
som utlottas, och hvad Paris stadslån beträffar, förekomma där
i allmänhet 4 dragningar om året och i ett par fall G. Där äro
de högsta vinsterna 200,000 fr., 150,000 fr., 100,000 fr. o. s. v.
nedåt. Jag vill ytterligare betona, att dylika dragningar iiga rum
ej blott en gång om året utan fyra ä sex gånger. Det var angående
staden Paris.

Så ha vi ett annat fall därute; det, är Credit foncier. Den
motsvarar vår svenska hypoteksbank. Den tar också upp dylika
lån i förening med premieobligationer, och med dragning i all -

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

N:* 42. 20

Lördagen den 4 April, f. m.

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

mänhet 6 gånger om året med vinster från 200,000 francs, 150,000
francs, 100,000 francs och ned igenom. Då det nu är dragning 6
gånger om året i hvarje lån, så blir det ej en gång om året, som
dessa höga vinster på 200,000 francs etc. falla ut, utan många gånger.
Dessutom har man sådana lotterianordningar för trafikföretag.
Det finnes ett trafikföretag, i hvilket det är 6 dragningar om
året, I 3 af dessa dragningar faller högsta vinsten ut med 250,000
francs och i 3 dragningar med 500,000 francs. I ett annat dylikt
företag, den ottomanska järnvägen, där fransmän lämnat lån, är det
också 6 dragningar om året, hvarannan gång faller högsta vinsten
ut med 300,000 francs, hvarannan gång med 600,000 francs. Så på
det området ha fransmännen penninglotterier, och det stora ändå.
Men dessutom finnas andra för i synnerhet humanitära och filantropiska
ändamål — alltså i samma syfte som motionärerna nu
föreslagit — för tuberkolosvård, för barnhem o. s. v. Bland
sådana lotterier må nämnas »Loterie des enfants tubereuleux
d Ormesson et de l institut Pasteur de Lille», hvari högsta vinsten
är 500,000 francs samt de två näst högsta vinsterna 100,000 francs
Hvardera; vidare det af staden S:t. Pol sur Mer anordnade »Loterie
des tubereuleux» med en högsta vinst: i första dragningen af
250,000 francs och i andra dragningen af 500,000 francs; vidare
det af »Créche de la Bastide, etablissement reconnu d’utilité
publique par decret du President de la Republique du 24 mars
1897» anordnade lotteriet; samt ytterligare »Loterie de la presse»,
där högsta vinsten är 500,000 francs och till sist, för att endast
nämna några bland många: Hospices d’Arles; Sanator. du Pasde-Calais;
Musée de Gray; Musée de Grandris; Oeuvre AntiTuberculeuse,
Nantes; Orphelinat des chemins de fer. Att det
verkligen finus lotterier där, det skall jag bo att få öfvertyga
utskottsmajoriteten om. Jag har nämligen ett antal Paris-tidningar,
som ha lotteriannonser, och för att herrarna skola få veta, att det
ej är tidningar, som tillhöra en viss politisk riktning, skall jag
be att få uppge tidningarnas namn. De äro: Le Petit Parisien,
Le Figaro, Le Petit Journal, La Presse, Le Journal, L’Autorité,
L’Echo de Paris, Le Boleri, L ILumanité, La Lanterne, L’Action,
Jje Rappel, L’Aurore, La Libre Parole, Le Radical, Journal des
Débats, Le Gaulois, Le Temps och La Liberté. Herrarna torde
trana, att det är tidningar af alla politiska riktningar, och alla
innehålla de lotteriannonser. Jag vill äfven nämna som särskild!
anmärkningsvärd!: ett nummer af Le Matin, innehållande en
annons om lotteri, som är till förmån för brefbärarnes barnhem.
De två högsta vinsterna lyda hvardera på 100,000 francs, en
nästa är på 20,000 francs. I denna annons tillkännagifves det
vidare, att hvarje brefbärare i hela Frankrike säljer lotter till
detta lotteri och hvilka äfven tillhandahållas i cigarrbutikerna.
Angående cigarrbutikerna vill jag inom parantes omtala, att
franska staten har monopol på tobakshandeln, så att ingen en -

27 N:o 42

Lördagen den 4 April, f. m.

skild får sälja tobak, utan säljes den i statens butiker genom
statens pensionärer. Under sådana förhållanden torde det vara
olämpligt komma med påståenden, att penninglotterier icke finnas
i Frankrike. Här har jag vidare i en annan fransk tidning^ en
annons, naturligtvis endast en puffannons för tidningen i fråga,
som tillkännager, att om man klipper ut annonsen och sänder in
den till redaktionen, får man gratis deltaga i lotteri, som erbjuder
vinster på bl. a. 100,000 francs, 150,000 francs och 200,000 francs.

Det är ju ej skäl att sysselsätta kammaren längre med att
läsa upp flera. Jag skall dock be att få nämna om en annan
tidning, som jag har. Det är »Journal Officiel», lilla upplagan,
en tidning, som motsvarar vår »Post- och Inrikestidningar». Där
finnas annonser om den s. k. pochette surprise. Det är nämligen
så, att det bildats syndikat för välgörande ändamål — uppges
det — hvilka uppköpa en stor mängd lotter från olika lotterier.
Dessa lotter läggas i kuvert med 3 eller 5 i hvarje; hvarje kuvert
(pochette) betingar ett pris af 3 eller 5 francs. Det är ett sådant
lotteri, som annonseras i Frankrikes officiella tidning och hvars
vinster tillsammans uppgå till 4,442,500 francs.

Jag skall också be att få nämna, att jag här har en lottentidning,
»La revue des Tirages», en tidning, som endast har till
ändamål att sysselsätta sig med lotterier. Då det kan befinnas
lönande att ha ett särskildt organ för lotterier, torde det väl bevisa,
att det i Frankrike finnes penninglotterier. Det nummer
jag har af tidningen är för den 3 mars 1908 och tillhör 6:te årgången.
Alltså har tidningen utgifvits ganska länge. Herr talman,
med anledning af hvad utskottet yttrat, särskildt hvad de
franska förhållandena angår, anhåller jag att till utskottsmajoritetsledamöternas
disposition få ställa dessa tidningar, på aet att
tillfälle må varda dem beredt att taga del af dem och för kammaren
tillkännagifva, att de saker, hvarom de yttrat sig angående
lotteriförhållandena i Bayern, Belgien och Frankrike, ha de ej
haft så värst mycket reda på.

Det skulle vara åtskilligt mera att i denna sak anföra, och
jag har åtskilligt material samladt här. Jag skall dock icke ytterligare
taga kammarens tid i anspråk utan endast be att få nämna,
att jag särskildt har förvånat mig öfver att det i Frankrike spelas
så mycket på lotterier, ehuru penninglotterier där verkligen äro i
lag förbjudna, men förhållandet är, att så snart en person begär
att för filantropiskt ändamål få inrätta ett lotteri, nekas det aldrig.
Jag framställde vid ett tillfälle till en fransman denna fråga:
Hvarför finnas här så många penninglotterier, då det är förbjudet?
Jo, sade han, om vi icke både penninglotterier, skulle vi spela på
utländska lotterier, och penningarna gingo då till utlandet, på
fransmännen, som i jämförelse med oss hafva så oerhörda tillgångar,
alldeles riktigt, synes det mig, resonera, på detta praktiska
sätt, och vi med våra relativt små förhållanden höra gorå

Angåend''«
penning
lotterier,
(Forts.)

>:o 42. 28

Angående

penning lotterier.

(Forts)

Lördagen den 4 April, f. m.

allt, hvad vi kunna för att skydda vårt kapital, så att det icke
rinner till utlandet, i synnerhet då vår ekonomiska ställning för
närvarande är af den beskaffenhet, som den sorgligt nog är, anser
jag, att vi en och hvar i detta fall hafva skyldighet att se
på vårt lands nationalekonomiska intressen och att vi böra göra
allt hvad vi kunna för att hindra en guldexport till utlandet.
Då nu motionärerna trott sig kunna ernå detta genom inrättandet
af ett penninglotteri, hvars vinst skulle användas för filantropiska
ändamål, tycker jag, att man bör tveka att af slå eu skrifvelse till
Kungl. Maj:t för att få denna fråga utredd. På grund af hvad jag nu
anfört, ber jag, herr talman, att få yrka bifall till reservationen.

Med herr Lyckholm förenade sig herrar Söderlergh i Karlshamn,
friherre Silfverschiöld, Gustajsson i Mjölby och Pettersson i Bjälbo.

Herr Ivronlund: Herr talman, mina herrar! Jag bär i

likhet med ett par föregående talare icke kunnat undgå att känna
mig förvånad öfver det sätt, den ton, som utskottet anslår gentemot
motionärerna. Den näst föregående talaren har redogjort
för de uttryck utskottet fällt om den promemoria, som blifvit
föredragen, och för min del har jag och kanske många andra
vid granskningen af denna promemoria och detta sätt att referera
icke kunnat finna annat än att man uti länsstyrelsernas utlåtande
haft fullt fog att finna uttalanden till förmån för de här ifrågasatta
lotterierna. Det är ju sant, att i stridens hetta man mången
gång kan låta undfalla sig skarpa ord, men uti ett utskottsutlåtande
får dock den sakligt lugna, objektiva granskningen icke
lämna rum för något litet dåligt lynne, hvilket jag dock anser
här förekommit.

_ I själfva saken vill jag i likhet med den första talaren säga,
att jag kommer att afgifva min röst för reservationen, och ber
därför att, enär jag vid föregående tillfällen intagit en annan
ståndpunkt, få något närmare angifva skälen härför. Jag har i
likhet med herr Warburg och ungefär på samma skäl — fastän
kanske icke på långt när så vältaligt — vid föregående tillfällen
och senast år 1903 bekämpat inrättandet af statslotteri, under förhoppning
om att man möjligen på lagstiftningens väg skulle
kunna undertrycka lotterispelet. Emellertid har man år efter år
sett det ena stora penninglotteriet efter det andra beviljas, och
detta om icke mot lagens bokstaf så dock mot dess anda. År
efter^ år ser man miljoner vandra ut från Sverige till utlandet,
till Köpenhamn med flera platser. Jag tror icke, att man i likhet
med herr Warburg får bagatellisera de belopp, som gå ut, och
man torde komma sanningen mycket närmare, om man håller sig till
de högre och icke till de lägre belopp, som herr Warburg omnämnt.

Det är en uppgift, som jag i detta sammanhang skulle vilja
fästa mig vid. Herr Warburg sade, att 80 till 84 % af insatserna
å Köpenhamnslotteriet komma tillbaka till spelarne. Denna upp

29 >’:o 42.

Lördagen den 4 April, f. m.

gift är, såsom jag låtit mig berättas af en ledamot af denna
kammare, som är fullt förtrogen med denna fråga, icke riktig.
Endast 70 X komma tillbaka, och detta lärer man så mycket
lättare kunna kontrollera, som Dramatiska teaterns lotteri är byggdt
på samma idé och samma utdelning som Köpenhamnslotteriet.
Dramatiska teaterns lotteri delar också ut 70 % af hela det inbetalta.
kapitalet till vinst åt de spelande. Under föregående år
hafva vi genom motioner och interpellationer sökt sätta en damm
för spellusten på såväl utländska som inhemska lotterier. Uti en
år 1903 afgifven motion föreslog, såsom herrarna minnas, en ärad
ledamot af denna kammare, att det skulle stadgas förbud mot
penninglotterier och att verksamma åtgärder måtte vidtagas för
hämmande af spellusten på utländska lotterier, men Riksdagens
båda kamrar svarade nej på denna motion. Herr Warburg försökte
förra året i eu interpellation med mycken skärpa sätta en
damm mot inhemska penninglotterier. Från statsrådsbänken
svarades då ett tämligen tydligt nej, och ett ännu bestämdare
svar synes det mig, att vi fått i år, enär, enligt hvad tidningarna
haft att berätta, Kungl. Maj:t för kort tid sedan beviljat koncession
åt ett nytt stort penninglotteri. Bud och öfverbud från
olika intressen och från olika landsändar skola då få fortsätta sin
trängsel och täflan på lotterikoncessionernas auktion, där man,
mina herrar, till på köpet under förra året såg landets förnämsta
män uppträda som anbudsgifvare. Det är dock med denna
praktiska erfarenhet icke längre fråga om lotteri eller icke lotteri.
Vore det denna fråga, vi hade att besvara, skulle jag i likhet
med den första talaren förklara, att jag skulle svara nej. Vi
hafva icke denna fråga att besvara, utan en annan fråga, nämligen
huruvida vi skola vara tillfredsställda med de nuvarande
anordningarna, med de nuvarande permanenta, så att säga, af
Kungl. Maj:t koncessionerade penninglotterierna, med all strid
och täflan från olika lotteriprojekt om allmänhetens lotteriinsats
och med det föga uppbyggliga skådespelet att gång på gång se
Kungl. Maj:t nästan permanent suspendera gällande lotteriförordning.
Skola vi känna oss tillfredsställda härmed eller skola
vi söka ernå mera tillfredsställande anordningar beträffande lotteriväsendet
i vårt land för att kunna möjliggöra, att de penningar,
som småfolket offrar — det är de mindre bemedlade klassernas
slantar det här hufvudsakligen gäller — blifva använda till ändamål,
som komma dessa klasser till godo? Ställd iniör denna
fråga — och det är denna fråga, vi här hafva att besvara — kan
jag icke annat än anse det vara klokast att uppgifva detta negativa,
teoretiska motstånd mot penninglotterier och i stället inrikta
oss på inrättandet af ett under statens kontroll och under statens
tillsyn stående svenskt lotteri, hvars vinst skulle användas till
småfolkets bästa, på sätt motionären föreslagit.

Angående

penning

lotterier.

(Forts).

H:o 42. 30

Afgående

penning lotterier.

(Forts.)

Lördagen den 4 April, f. m.

Det har med mycken skärpa framhållits, att, om vi skulle
få ett svenskt statslotteri, vi svenskar ändå komme att spela på
utländska lotterier. Detta är, mina herrar, en hypotes, som vi
icke kunna absolut riktigt besvara. Jag har genom bekanta i
Köpenhamn sökt taga reda på, huruvida köpenhamnarne eller
danskarne öfver hufvud spela på de dem närbelägna tyska lotterierna,
och har från dessa bekanta fått det svaret, att danskarne
i allmänhet icke spela på utländska lotterier. Och hvarför? Jo,
därför, att det inhemska statslotteriet naturligtvis åtnjuter mycket
större förtroende än ett utländskt någonsin skulle kunna tillvinna
sig. På samma sätt kan man ju möjligen antaga, att det skulle
gå hos oss. För öfrigt undrar jag, mina herrar, om icke begäret
att fresta lyckan finnes hos litet hvar af oss människor och tar
sig många olika uttryck. Mau behöfver ju bara tänka på dessa
svindlande affärer, som göras, dessa terminsspekulationer, detta
börsspel, dessa fastighetsjobberier, som den förste talaren nämnde,
kortspel o. s. v., och bland alla dessa uttryck för hasardbegäret
skulle jag vilja sätta spelet på lotteri sist. Det är dock eu begränsad
utgift, som göres på dessa lotterier, och en begränsad
förlust de kunna förorsaka.

Det sades också af herr Warburg, att Kungl. Maj:t nu tillsatt
en kommitté för att utreda dessa frågor. Men tro berrarne
verkligen, att denna kommitté fått i uppdrag att utreda, indika
åtgärder böra vidtagas för att förhindra spelet på utländska lotterier
och för att helt och hållet undertrycka spelbegäret? Man
har fått ett tämligen tydligt svar på den frågan i en regeringens
egen åtgärd för någon tid sedan, som jag åberopade, nämligen
att regeringen ungefär samtidigt med denna kommittés tillsättande
gaf koncession åt ett nytt stort inhemskt penningelotteri. Det är
därför jag aldrig kan tänka mig, att ur denna utledning skulle
framgå något förslag i riktningen: icke lotteri, utan liufvudsaken
blir väl för kommittén att reglera, förtydliga och fullständiga den
nu gällande mycket otydliga och mycket ofullständiga lotteriförordningen.

Herr Johansson i Jönköping föreslår i sin motion åtskilliga
åtgärder, som skulle förhindra spelbegäret på de utländska lotterierna.
Ja, granskar man dessa förslag närmare, så tror jag, att
större delen af de föreslagna åtgärderna måste anses tillhöra de
fromma önskningarna. Herr Johansson föreslår bland annat förbud
mot köp och innehaf af lottsedlar äfvensom mot allt tillhandagående
med anskaffande af sådana, samt förbud mot postbefordran
af bref innehållande lottsedlar eller lotteriprospekt. Hur
tro berrarne att dessa förslag kunna effektueras? Man skall för
detta ändamål, synes mig, nödgas inrätta svarta kabinett litet
hvarstädes vid våra gränser, och det kunna vi sannerligen icke
vara med om.

31 N:o 42.

Lördagen den 4 April, f. m.

Äfven i åtskilligt annat, som blifvit anfördt af den föregående
ärade talaren, skall jag be att få instämma, och jag skall
sluta med att helt kort och godt yrka bifall till reservationen i
ämnet.

Herr Lundell instämde häruti

Herr Johansson i Jönköping: Herr talman, mina herrar!

Jag tror mig icke säga för mycket, om jag uttalar den förmodan
att de skäl, som här i debatten kunna anföras, icke komma att
ha synnerligen stor inverkan på en blifvande votering. Det kan
icke nekas, att det finnes vägande skäl på båda sidor, och jag
vill ock påstå, att utskottet icke förnekat detta. Jag har själf
såsom motionär i ämnet gifvit mitt erkännande åt de andra
motionärerna och sagt, att deras syfte är godt, såvidt de nämligen
vilja bevara åt Sverige de pengar, som nu gå till utlandet.
Men jag delar icke deras mening i fråga om medlen för detta
mål, och jag anser, att jag icke på något sätt förgått mig mot
dem, då jag uttalat en sådan åsikt. Nu har motionären herr
Lyckholm här hållit ett långt föredrag, späckadt med en massa
citat ur företedda tidningar. Jag skall icke inlåta mig på en
vederläggning af hvad han anfört, ty det behöfves alldeles icke.
Hvad de först af herr Lyckholm på nytt åberopade uttalandena
af landshöfdingämbetena beträffar, så föreligga de ju från både
den ena och den andra sidan, och hvar och en kan själf bilda
sig ett omdöme, så att det är alldeles öfverflödigt att inlåta sig
på någon vidare utläggning af desamma. Hvad åter de många
annonserna från utländska tidningar angår, så är det uppenbart,
att hela det på förekomsten af dessa annonser byggda resonemanget
faller till jorden vid påvisande af det enkla faktum, att
vi här i Sverige icke ha något permanent statslotteri, men att
man ändå kan äfven i svenska tidningar läsa lotteriannonser, och
det i stor omfattning. Under de senare åren, då vi haft af
Kungl. Maj:t medgifua penninglotterier, ha vi snart sagdt i alla
tidningar läst dylika annonser, och dock ha vi, som sagdt, icke
något permanent statslotteri, utan det är ju det motionärerna här
vilja förskaffa oss. Det står sålunda icke i strid mot hvartannat,
då å ena sidan vi påstå, att i Frankrike icke finnes något permanent
statsgaranteradt penninglotteri, och å andra sidan herr
Lyckholm läser upp lotteri annonser ur franska tidningar. Det
förhåller sig ju precis på samma sätt här i Sverige. Hade herr
Lyckholm däremot kunnat visa, att de franska statsmakterna inrättat
något permanent franskt statslotteri, så hade detta varit
något att åberopa gentemot utskottet.

Vi ha icke bestridt, att i utländska tidningar lotteriannonser
förekomma, men de uppgifter vi lämnat om statslotterier i en del
främmande länder torde herr Lyckholm icke kunna vederlägga,

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

N:o 42.

32

Angående

penning lotterier.

("Forts.)

Lördagen den 4 April, f. m.

su vida icke under den allra senaste tiden beslut om sådana
lotteriers inrättande fattats, något soin utskottet icke kunnat känna
till. Men det må vara nog härom, jag skall icke syssla med
dessa detaljer, utan vill skärskåda saken något mera ur principiell
synpunkt.

Motionärerna börja med att tala om den exempellösa utmattning
af vårt lands tillgångar, som äger rum genom spelet på
utländska lotterier, och den enda tanke, som går igenom deras
framställning, är den, att vi skola inrätta ett statsgaranteradt
lotteri för att sätta en damm för denna guldström utåt. Herr
Lyckholm vill icke kännas vid uttrycket statslotteri. Likväl säger
han själf i sin motion på sidan 3, att man måste »instämma med
Första Kammarens motionärer 1902, då de säga, den tanken, att
införandet här i landet af ett allmänt svenskt statslotteri om gärdadt

af en omsorgsfullt afvägd lagstiftning» —--. Han

instämmer således åtminstone med de motionärer, som yrka på
ett sådant statslotteri, och för öfrigt torde skillnaden mellan statslotteri
och statsgaranteradt lotteri icke vara så stor. Men låtom
oss lämna den saken och återgå till motionärernas tankegång,
som är den, att vi, för att hindra pengar att gå ur landet till
utländska lotterier, skola inrätta ett svenskt statslotteri, samt att
det medför eu exempellös utmattning af vår ekonomi att vi spela
på utländska lotterier. Denna uppgift bör väl ändå ses i sammanhang
med de faktiska förhållandena. Det har af motionärerna
sjäifva uppgifvits, att hela bruttoutgiften till utländska lotterier
skulle vara 15 millioner kronor. Denna uppgift är naturligtvis
grundad endast på antaganden; man har på somliga håll velat
påstå, att summan är större, på andra att den är mindre. Jag
förmodar, att motionärerna icke just traktat efter den lägsta siffran,
utan att de ha tagit till den så, att de äro säkra på att den räcker
till. Herr Warburg har på grund af officiella uppgifter påvisat,
att 80 % komma tillbaka i form af vinster; herr Kronlund säger
nu visserligen, att det är bara 70 %. Om vi nu också anta, att
herr Kronlunds uppgift är den riktiga, så uppgår nettoutgiften
till mellan 4 och 5 millioner. Detta beteckna motionärerna såsom
en exempellös utmattning af vårt lands ekonomi. Jag skall
be att få erinra, att vi enligt senaste officiella statistiken under
år 1906 utgåfvo något öfver 29 millioner för kaffe, köpte för
mellan 7 och 8 millioner tobak och offrade till utlandet mellan
7 och 8 millioner för viner och dylika drycker, sålunda tillsammans
för endast dessa tre artiklar öfver 43 millioner kronor.
Det är mycket beklagligt, att störa summor utgifvas för utländska
lottsedlar; men kan det inför dessa siffror, som jag tillåtit mig
anföra, anses befogadt att tala om att just utgifterna för lottsedlar
innebära en exempellös utmattning af våra tillgångar? Äro
motionärerna verkligen så angelägna om förbättrandet af vår

33 N:o 42.

Lördagen den 4 April, f. m.

handelsbalans, så synes det mig, att de bort rikta sina ansträngningar
icke blott på lotterierna utan äfven åt andra håll.

Vidare har det sagts, att man kan inrätta ett statslotteri på
försök, såsom herr Sandin uttryckte sig. Befinnes det icke göra
afsedd verkan, kan man ju afskaffa det igen. Detta torde emellertid
vara lättare sagdt än gjordt. Man vill vidare göra troligt,
att. om vi få ett svenskt lotteri, spelandet på de utländska skall
upphöra. Det är emellertid uppenbart, att detta är blott ett antagande,
för hvilket icke finnes någon verklig grund. . Jag ber
att få taga fasta på hvad motionären herr Lyckholm just nyss
uppgaf. Han talade om att man i Preussen har statslotteri och
har förbud mot spel på utländska lotterier också, men ändå, säde
han, spela preussarne på utländska lotterier. Jag ber att särskildt
få påpeka detta motionärens yttrande och ställa det i samband
med hans motion, däri han uttalar, att, om vi i Sverige få ett
eget statslotteri, spelandet i utländska lotterier skulle upphöra.
Hur kan herr Lyckholm tro detta, då han själf erkänner, att man
i Preussen spelar på utländska lotterier, fastän man har både eget
statslotteri och förbud mot spel på utländska? För min del är
jag öfvertygad, att, äfven om vi inrätta ett svenskt statslotteri,
det svenska spelandet på utländska lotterier kommer att fortsättas.
Måhända fortsättes det icke i alldeles samma omfattning — det
vill jag icke påstå — men minskningen kan i hvarje fall icke
uppväga den oerhördt tilltagande spellusta, som inrättandet äf ett
svenskt statslotteri säkerligen skulle medföra. Vi hafva ju också
en annan erfarenhet, som vi här böra taga lärdom af. Vi hafva,
såsom motionärerna skälfva påpeka, här i Sverige under några år
haft inhemska penninglotterier till ett sammanlagdt belopp af
44,000,000 kronor. Om nu ett svenskt statslotteri skulle kunna
förmå svenskarne att upphöra med att spela å utländska lotterier,
så skulle väl, under den tid vi inom landet spelat bort dessa
44,000,000 kronor, spelet å utländska lotterier åtminstone hafva
minskats. Finnes det några tecken, som tyda därpå? _ Om jag
bedömer ställningen rätt, så är det i stället just dessa inhemska
lotterier, som hafva kommit spellusten här i landet att växa till
sin nuvarande höjd. Då vi här i landet började att inrätta sådana
lotterier, gick det knappt att afyttra lotterna, och nu säljas de
halfårsvis i förväg och till förhöjda pris. Hvad visar detta, mina
herrar? Jo, att ju mer man genom lotteriers inrättande ökar
möjligheten att spela, desto mer växer spellusten. Det är efter
min mening oemotsägligt, att, om vi gå fram på den vägen att
gifva spellusten näring genom att inrätta inhemska lotterier och
särskildt genom att anordna ett svenskt statslotteri, den enda påtagliga
följden blir den, att spellusten här i landet växer. Svenskarna
komma naturligtvis att anlita det inhemska lotteriet, men
de komma också att fortsätta att spela på de utländska lotterierna.

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

Andra Kammarens l\ot. 1008. N:o 42.

3

N:o 42.

34

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

Lördagen den 4 April, f. m.

Herr Lyckholm har gifvit oss ett eklatant exempel äfven
härpå, ty han har ur tyska källor anfört, huru inom Tyskland
lotteribeloppens siffror vuxit med millioner, huru de fördubblats
på några få år. Vi hafva icke den ringaste anledning att tro,
att det icke skulle gå precis på samma sätt här. Spellusten skulle
ökas. Är det verkligen detta, som vi skola eftertrakta, som vi
genom statsåtgärder skola söka ernå?

Herr Sandin har mot mitt förslag om åtgärder mot spelandet
å lotterier öfver hufvud anfört, att jag icke har angifvit, hvar de
åtgärder, som jag föreslagit, blifvit försökta, och han uttryckte
sig så, som om han trodde, att mina uppgifter därför icke heller
vore att lita på. Jag skall be att få erinra herr Sandin, att jag
har hämtat dessa uppgifter ur vårt eget kungliga kommerskollegii
skrifvelse, som varit tillgänglig i utskottet, och där kunna de intresserade
taga reda på dem.

Jag måste se denna sak så, att det visserligen är mycket
beklagligt, att penningar gå från Sverige till utlandet. Men det
är att börja i orätt ända, om man vill sökao bot för detta onda
genom att inrätta ett svenskt statslotteri. Åtminstone borde vi
först försöka de andra medlen, och åtskilliga sådana medel har
jag tillåtit mig föreslå, just medel, som blifvit försökta i andra
länder.

Herr Sandin riktade en skarp förebråelse mot mig, därför
att jag tillåtit mig att bland andra medel, som kunde komma
under öfvervägande, föreslå äfven förbud mot postbefordran af
bref, innehållande lottsedlar eller lotteriprospekt. Äfven detta
förslag är hämta dt ur kommerskollegii skrifvelse, och jag har
sålunda icke sagt mer än kommerskollegium. Men herr Sandin
gör sig enligt min mening skyldig till något, som jag icke vill
nämna vid dess rätta namn, då han tillvitar mig, att jag velat
inrätta något svart kabinett eller dylikt. Här har visats både af
den föregående talaren och af kommerskollegium, att den föreslagna
åtgärden kan genomföras utan kränkande af brefhemligheten.
Det bästa beviset härpå lär väl vara, att generaldirektören
i kommerskollegium själf sändt upp fyra oöppnade bref
till Kungl. Maj:t med den förklaringen, att de helt säkert innehålla
lotteriprospekt, hvilket också var riktigt. Jag ber alltså att
få tillbakavisa den tillvitelse, som herr Sandin härutinnan riktat
mot mig.

Såväl reservanterna i utskottet som motionärerna hafva tillvitat
lotteriernas motståndare att de bygga sin bevisföring på
det antagandet, att det skulle vara omoraliskt att spela på lotteri.
Jag ber att få konstatera, att utskottet icke har användt en sådan
bevisföring, och jag har såsom motionär icke heller gjort
det, utan jag har i min motion sagt, att jag lämnar den moraliska
synpunkten å sido. Hur kan man då komma och påstå, att
vårt enda skäl är, att somliga skulle anse lotterispel omoraliskt?

35 N:o 42.

Lördagen den 4 April, f. m.

Vi hafva icke häfdat denna ståndpunkt vare sig i utskottsutlåtandet
eller i motionen. Tillvitelsen mot oss är således i detta stycke
obefogad. Men i likhet med professor Warburg måste jag säga,
att för mig personligen äfven denna synpunkt dock spelar en
viss roll, ehuru jag icke i motionen åberopat den, och liksom
herr Warburg dristar jag i detta afseende hänvisa till framstående
morallärare, som hafva uttalat den uppfattningen, att lotterispel
dock icke kan anses såsom något ur etisk synpunkt tillrådligt.
Jag ber särskildt, äfven jag, att få erinra om de ganska
skarpa ord, som den framstående teologen Martensen har yttrat
om statens hägnande om lotteriaffärer, hvilket han finner absolut
förkastligt.

Jag skall icke inlåta mig på någon vidare argumentering,
då, såsom jag nyss sagt, här nog icke så mycket kommer an
på skäl.

Jag vill sluta med att påpeka, att, då här i Sverige år
1772 infördes ett statslotteri, detta skedde med den tillkännagifna
afsikten att hindra spel å utländska lotterier — således precis som
nu. Men icke dess mindre afskaffade svenskarne statslotteriet
ungefär ett hälft sekel senare, och herr Warburg har nyss påpekat,
att detta skedde under en allmän tillslutning från allmogen
i landet, som fullständigt hade tröttnat på denna inrättning. Nu
stå vi i begrepp att gå precis samma väg. Jag ber att få uttala
den öfvertygelsen, att om den svenska Riksdagen nu besluter
inrättandet af ett statslotteri, skola våra efterkommande betrakta
detta med samma känsla, som svenskarna hyste i fråga om lotterispelet
på 1830- och 1840-talen, då de voro mycket angelägna
• att blifva af med sitt då befintliga statslotteri. Jag vill icke vara
med om en åtgärd, för hvilken vi skulle behöfva blygas inför
kommande generationer och som, därom är jag viss, skall kosta
dem mycket arbete att åter få upphäfd.

Därför ber jag, herr talman, att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Asker: Herr talman, mina herrar! Den fråga, som
nu föreligger till afgörande, har så många gånger varit föremål
för Riksdagens behandling, att en ytterligare debatt i detta ämne
skulle kunna synas öfverflödig, men då Andra Kammarens tillfälliga
utskott n:o 1 i sitt nu afgifna utlåtande icke synes mig
hafva bedömt frågan med den praktiska blick, som dess innebörd
kraf ver, utan snarare, som man säger, »slagit öfver» i förbudsgarantier
för att binda handlingsfriheten hos individerna, har jag
ansett mig böra yttra några ord till frågans rätta belysning, och
som jag vill hoppas till dess naturliga lösning.

Vid granskningen af de skäl, som anförts emot inrättande af
ett statslotteri inom vårt eget land, synes mig det hufvud sakligaste
skälet för Riksdagens motstånd hafva varit känslan af att det

Angående

penning lotterier.

(Forts).

N:o 42. 36

Lördagen den 4 April, f. m.

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

icke skulle vara staten värdigt att uppmuntra spellusten hos
landets befolkning; och det har blifvit så att säga en yttring af
stolthet hos landets representanter att fastslå, att Sverige icke behöfver
anlita utvägen af ett statslotteri för vare sig det ena eller
andra ändamålet. Om man nu emellertid tänker på, huru många
millioner kronor denna skuggrädsla för ett statslotteri kostat landet,
kan man med skäl fråga sig, huru länge detta förlustbringande
missförhållande skall bestå.

Då utskottet såsom stöd för sitt afstyrkande af herr Lyckholrns
m. fl. motion åberopat och delvis refererat, bl. a., länsstyrelsens
i Hallands län utlåtande i denna fråga till stöd för
majoritetens inom utskottet mening, har jag ansett mig böra tillkännagifva,
att jag icke varit med om detta utlåtande af skäl,
att jag, då det afgafs, var vid riksdagen, men att, om jag deltagit
i ärendets pröfning, jag obetingadt hållit på det uttalande,
som af länsstyrelsen gjorts, »att det icke torde lida något tvifvel,
att en ganska verksam åtgärd för motarbetande af de utländska
penninglotteriernas menliga inflytande i Sverige vore inrättandet
af ett svenskt statslotteri»; och jag kan icke finna, att detta uttalande,
såsom utskottet förmenar, i någon mån förringas däraf,
att landshöfdingeämbetet i sammanhang därmed ingått på ett bedömande
af de delade meningarna om lämpligheten af ett sådant
lotteri.

För mig står det emellertid klart, att, så länge landets innevånare
se, att penninglotterier inom grannländerna Tyskland och
Danmark tolereras och verka under statsmakternas hägn, det icke
går att öfvertyga vårt folk, att det ligger något förkastligt i ett
statslotteri, allraminst när det tjänar till gagn för verkligt god»
syften och då det uppmuntrats under den allra senaste tiden att
deltaga i ett penninglotteri till förmån för en ny dramatisk teater
i hufvudstaden. Att eu revision af nu gällande lagstiftning i
ämnet är af behofvet påkallad, skall jag villigt medgifva; men
då utskottet i slutet af sin motivering förklarar sig vilja betona,
att bestämmelserna rörande lotterier helst borde få lags karaktär
eller att åtminstone undantag från förbudet mot penninglotterier
icke borde få beviljas utan Riksdagens hörande i hvarje särskildt
fall, måste jag säga, att denna utväg vore att göra den sista
villan värre än den första, särskildt därför, att lokalintressena i
dylika frågor alltför mycket skulle spela in, för att de skulle
kunna få det opartiska bedömande inom Riksdagen, som de
ovedersägligen fordra. Och hvad slutligen beträffar utskottets
hemställan om förslag till åtgärder, genom Indika, utan inrättande
af ett svenskt statslotteri, det i Sverige förekommande spelandet
å utländska lotterier må kunna förhindras eller i möjligaste mån
inskränkas, så har jag svårt att tänka mig, med all respekt för
kungl. kommerskollegium, att Kungl. Maj-t skulle vilja föreslå
sådana åtgärder, som motionären på jönköpingsbänken ifrågasatt,

37

N:o 42.

Lördagen den 4 April, f. m.

helst dylik tvångslagstiftning uppenbarligen skulle strida emot
den handlingsfrihet, medborgare i ett fritt land hafva rätt att behålla
oförkränkt, samt i allt fall aldrig kunna göras effektiv.

Slutligen anser jag mig böra meddela, att Första Kammarens
första tillfälliga utskott afgifvit utlåtande öfver en inom
nämnda kammare i samma ämne väckt motion af herr K. Bergendahl
m. fl. I detta utlåtande framhåller utskottet, att 15,000,000
kronor om året approximativt beräknas gå till utlandet, hvarpå
utskottet tillägger:

»Den nämnda summan förefaller svindlande hög och den
tål måhända vid en afsevärd reducering, men äfven om så skulle
vara, har man svårt att frigöra sig från den uppfattningen, att
det sker en åderlåtning af svenskt penningväsende, som är så afmattande,
att den allvarligt manar till ett gif akt.»

Utskottet fortsätter därefter:

»Utskottet har, fastän det i princip icke gillar lotterispel,
funnit, att mycket starka skäl tala för att genom ett väl kontrolleradt
statslotteri söka aflägsna de mest framträdande olägenheterna
af lotterispel såsom det nu pågår. Härvid har utskottet
icke kunnat undgå att påverkas af det förhållande, att spellusten
gifvits en kraftig uppmuntran af de penninglotterier för olika
ändamål — utställningar och teatrar m. m. — hvilka Kungl. Maj:t
medgifvit och som pågått i nästan oafbruten följd under de senaste
decennierna.

Vidare betonar utskottet, »att ett statslotteri icke bör bedrifvas
på så sätt, att allmänheten genom särskilda åtgärder uppmuntras
eller lockas till spel. Däremot böra lämpliga anordningar
träffas för att de spellystne på ett bekvämt och säkert sätt må
kunna förvärfva de lotter, de åstunda, utan att behöfva använda
mellanhänder och blifva utsatta för prejerier från dessas sida.
Erfarenheterna från lotteriförsäljningarna för de senaste lotterierna
äro i det afseendet icke de bästa, men de kunna tjäna till ledning
vid införande af ett mera nöjaktigt tillvägagångssätt.»

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, hemställer utskottet,
»att i anledning af herr K. Bergendahls med fleres motion
Första Kammaren ville för sin del besluta, att Riksdagen i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhåller, det täcktes Kungl. Maj:t taga
under öfvervägande, om och under hvilka villkor ett under statens
vård stående penninglotteri må här i riket inrättas, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill en sådan pröfning kan föranleda.
»

Det är, herr talman, med anledning af hvad jag sålunda
anfört, som jag ber att få yrka afslag å Andra Kammarens första
tillfälliga utskotts utlåtande i denna fråga och bifall till den af
herr Sandin m. fl. afgifna reservationen.

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

Häruti instämde herr Ahlstrand.

N:o 42.

38

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

Lördagen den 4 April, f. m.

Herr Lindberg: Herr talman, mina herrar! När jag för

en lång stund sedan hörde den ärade utskottsordföranden i ett
understundom ganska högtflygande anförande försvara utskottets
betänkande, kunde jag icke underlåta att tänka på sanningen af
den ofta hörda satsen, att lotteri är den fattiges poesi, d. v. s.,
när man lider brist på reella skäl, så tillgriper man de poetiska.

Herr Warburg yttrade sin förvåning öfver att socialdemokrater
kunde hafva undertecknat den ifrågavarande motionen. Ja,
jag skall säga, att- det är mycket här i världen, som man kan
förvåna sig öfver. Anledningen till att jag undertecknat motionen
är nu icke den, att lotterifrågans afgörande för mig är en lifssak.
Jag håller fullkomligt med den ärade motionären på jönköpingsbänken
i hvad han skrifvit i motiveringen till sin motion, då han
säger, att samhället fastmer bör sträfva till att de ekonomiska
tillgångarna fördelas så litet ojämnt som möjligt bland samhällets
medlemmar. Ja, mina herrar, detta är eu sats, som vi socialdemokrater
hafva predikat ganska länge och fortfarande häfda.
Men när vi säga det, är det ingen, som vill höra på det örat.

Man är i allmänhet benägen att tala vidt och bredt om
moralen i den här föreliggande frågan. Jag skall be er, mina
herrar, att icke tala alltför högt om den saken. Vi lefva i ett
samhälle, som dagligen ter sig som ett lotteri, där vinster och
förluster äro betydligt större än de skulle blifva i det lotteri,
hvarom nu är fråga. Vinsterna och förlusterna utgöras i många
fall af människolif och människolycka, och det skulle vara mig
eu synnerlig tillfredsställelse, om man kunde vara i stånd att
konstatera en lika så stor indignation i den lotterifrågan som i
den här föreliggande.

Hvad som föranledt mig att underteckna den föreliggande
motionen och öfver hufvud taget intressera mig för lotterifrågan
är den dagliga erfarenhet, som vi sydsvenskar hafva, utaf hvilken
stor utbredning spel å utländska lotterier vunnit hos oss i södra
delen af Sverige. Man behöfver endast företaga en ångbåtsresa
mellan Malmö och Köpenhamn någon af de dagar, då lottsedlarna
till det danska klasslotteriet skola omsättas, och man skall
icke hafva suttit på båten länge, förrän man är i tillfälle att
konstatera, att största delen af passagerarna bestå af lotterikollektörer,
som resa öfver till Köpenhamn för att omsätta danska
lottsedlar. Det är minsann icke småsummor, som dessa män och
kvinnor hafva med sig från Sverige till Danmark.

När man säger åt någon, som spelar på lotteri där nere:
hvarför är du så dum, att du kastar bort dina penningar på en
så osäker affär som utländskt lotterispel? så svarar han i allmänhet:
jag har lust att spela, och när jag icke har någon
möjlighet att i Sverige tillfredsställa min spellust, är jag tvungen
att gå till utlandet. Jag tycker icke, att det är så synnerligen
stor utgift, jag kostar på mig, och när jag därför tycker att det

39 N:o 42.

Lördagen den 4 April, f. m.

är intressant och har förhoppning att vinna, spelar jag på det
utländska lotteriet.

Det är tyvärr icke endast till inköp af lottsedlar, som de
svenska penningarna gå till Köpenhamn. Tack vare ett förnuftigt
tullsystem och en förnuftig affärsledning kan den danske affärsmannen
i många afseenden vara i tillfälle att bjuda sina kunder
afsevärda fördelar framför den svenske. Kommer man in i en
affär i Köpenhamn och t. ex. sticker fram en af den svenska
riksbankens sedlar samt skämtsamt frågar, om de där taga emot
sådana penningar, så svarar den danske affärsmannen med sitt
mest gemytliga leende: Ja, för all del, ni skall icke genera eder,
den sortens penningar äro vi mycket vana vid bär på stället.
Det är tyvärr förhållandet, att en stor mängd svenskar göra sina
uppköp af förnödenheter i Köpenhamn. Det är många svenskar
med fyllda plånböcker, som resa öfver till Danmark för att omsätta
lottsedlar, för att göra uppköp af förnödenheter och för att
tillfredsställa sitt behof af förnöjelser — det är, som bekant, icke
förbjudet att roa sig i detta land. När de komma tillbaka till
Sverige, äro deras plånböcker betydligt tunnare än vid utresan
till Sverige. Men om de danska bröderna på andra sidan Sundet
någon gång komma på en kontravisit till Sverige, händer det
ganska ofta, att de taga matsäck med sig hemifrån för att slippa
köpa den dyra. maten i Sverige. Jag tycker, att de göra fullkomligt
rätt däri. De äro praktiskt folk.

Det var nere i Skåne många, som för någon tid sedan hyste
den förhoppningen, att ett teaterlotteri skulle komma till stånd i
Malmö, och det var nog icke utan, att det var många, som trodde,
att, om ett sådant lotteri komme till stånd, det skulle vara möjligt
få en del af dem, som spela på det danska klasslotteriet, att
upphöra därmed och i stället sätta in sina penningar i det svenska
lotteriföretaget. Kungl. Maj:t var emellertid af en annan mening.
Kungl. Maj:t hyste antagligen betänkligheter mot att låta oss företaga
ett så farligt experiment så långt från Sveriges verkliga
kulturcentrum. Kungl. Maj:t afslog därför denna begäran. Jag
tror för min del, att detta icke var välbetänkt, och vill på det
lifligaste beklaga, att så skedde.

Ja, herr talman, då det sagts så mycket i denna fråga, skall
jag icke uppehålla tiden längre, utan nöja mig med att förklara,
att jag kommer att gifva min röst åt reservationen.

Herr Wijk: Herr talman, mina herrar! Jag skall icke i

denna fråga anföra några moraliska skäl. Det förefaller ju nämligen,
som om moralen i dag stode i sa låg kurs i kammaren,
att man nästan skadar en sak genom att till förmån för densamma
anföra några moraliska argument. Jag skall taga upp
några andra synpunkter i stället.

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

N:o 42. 40

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

Lördagen den 4 April, f. m.

Jag vill då först säga, att jag icke kan finna annat, än att
de herrar, som undertecknat motionen och nu yrka på bifall
till reservationen, hafva en ställning, som jag tror de skola finna
ganska svår att försvara. Om man nämligen genomläser motionen,
skall man finna, att det enda motiv, som där anföres för införande
af statslotteri i Sverige, är, att man hoppas och tror, att
man därmed skall kunna hindra spel på utländska lotterier. Några
sympatier i och för sig för ett statslotteri i Sverige framkomma
ingenstädes i motionen. Men när herr Johansson i Jönköping
nu kommer med en motion och där hemställer, att man skall
försöka vidtaga åtgärder, som utan att införa statslotteri i Sverige
skulle i ganska hög grad kunna bidraga till att minska spel på
utländska lotterier, då säga dessa herrar: nej, det vilja vi icke
ha. . Man kan då knappt undgå den misstanken, att dessa herrar
motionärer i själfva verket hafva ganska stora sympatier för statslotteriet
såsom sådant, oafsedt den verkan det i öfrigt kan hafva
beträffande spel på utländska lotterier.

Reservanterna anföra gentemot detta förslag, som framställts
af herr Johansson i Jönköping, att dessa helt säkert icke
skulle leda till någonting. Detta är icke annat än ett tomt påstående,
och jag tror, att det är ganska obefogadt. En del af
de åtgärder, som han föreslår, tillämpas nämligen i åtskilliga utländska
stater, där man vill skydda sig mot spel på utländska
lotterier. Det har redan framhållits, att i Preussen den, som befinnes
innehafva en lott till ett utländskt lotteri, dömes till böter
intill 600 mark, och att den vinst, som eventuellt utfaller, blir
konfiskerad. På samma sätt är spel på utländska lotterier belagdt
med straff —böter — i Sachsen, Sachsen-Koburg-Gotha, Braunschweig
och Österrike. I dessa länder synes man alltså mena, att
med dessa medel åtskilligt står att vinna, och jag kan icke finna
annat än att de herrar, som icke sympatisera med statslotteriet
såsom sådant, knappast kunna undgå att först vilja försöka de i
utlandet pröfvade åtgärderna, innan de tillgripa statslotteri såsom
medel att hindra spel på utländska lotterier.

För min del ställer jag mig alldeles afgjordt på denna ståndpunkt,
så mycket mera som jag är fullkomligt öfvertygad att införandet
af ett svenskt statslotteri utan sådana åtgärder, som här
föreslås, icke skulle i afsevärd mån minska spelet på utländska
lotterien Här har redan framhållits ett bevis för denna sak,
hvilket jag anser vara ganska öfvertygande. Det är ju nämligen
så, att medan man här i Sverige har inrättat inhemska lotterier
till ett belopp af 40 millioner kronor, har enligt uppgifter, som
förekomma i motionen och som, fastän obevisade, dock äro sannolika,
under samma tid spelet på det danska klasslotteriet oafbrutet
ökats. Om man nu ändrar namnet på dessa svenska lotterier
och i stället för licenslotteri kallar dem för statslotteri, lärer väl

Lördagen den 4 April, f. m.

41 N:o 42.

detta icke utöfva något inflytande, utan kommer väl spelet på

det danska lotteriet att fortgå likaväl som hittills.

Då jag således håller före, att införandet af ett svenskt
statslotteri dels vore en olycka i och för sig, därigenom att det
skulle sprida spelandet till många trakter af landet, där det nu
icke förekommer, och dels icke skulle bota de olägenheter, som
man vill råda bot på, så kan jag icke intaga någon annan ståndpunkt
än den, att jag vill pröfva de af herr Johansson i Jönköping
föreslagna åtgärderna — en del af dem åtminstone, om
icke alla —- innan jag vill höra talas om att af den anledning,
att det spelas på utländska lotterier, införa ett statslotteri i

Sveng^u är det emellertid så, att sympatierna för ett statslotteri
hvila icke enbart på denna önskan att därigenom hindra spelande
på utländska lotterier, utan de ha också eu annan grund, och
den grunden är, att sedan många ar tillbaka här i Sverige af
regeringen lämnats tillstånd till en hel mängd svenska lotterier
för vissa bestämda ändamål. Många personer i Sverige resonera
då på det sättet, att eftersom dylika lotterier förefinnas, tyckes
det som om man icke skulle kunna undgå lotterier i Sverige.
Om man således skall ha lotterier, bör man åtminstone ha sådana
för ändamål, som alla kunna gilla och anse nyttiga. Och då
landsbygdens befolkning icke hyser några stora sympatier för
lotterier, som inrättas för byggande af teatrar och dylikt i Stockholm,
resonerar man som så: låt oss i stället inrätta, ett svenskt
statslotteri, som tjänar vissa för hela landet behjärtansvärda
ändamål, såsom åtgärder mot tuberkulos, åtgärder för egna hems

bildande o. d. ,

En föregående talare på norrlandsbänken har framhållit den

synpunkten, att det här skulle gälla ett val mellan de nuvarande
lotterierna och ett statslotteri, och då ställde han sig på alternativet
statslotteri. Men är det verkligen på detta sätt? Jag kan
icke finna, att så är. De nuvarande lotterierna äro nämligen af
den art och medgifvandet af dem har skett på sådant sätt, att
Riksdagen, om den vill besvära sig med en sådan åtgärd, när
som helst skulle kunna besluta, att dylika lotterier icke framdeles
skulle få äga ruin. Om således Riksdagen är emot lotterier inom
landet, är &det blott denna enkla åtgärd, som behöfver vidtagas,
och om den icke vidtages, kan man icke med fog påstå, alt lotterierna
i landet äro något oundvikligt, som måste fortfara. Men
äfven om man anser, att lotterier fortfarande komma att finnas
landet och man med den ärade talare på norrlandsbänken, som
jag nyss citerade, ställer frågan så: statslotteri eller dessa enskilda
lotterier? är det min bestämda mening, att för hvilka ändamål
än dessa senare lotterier äro afsedda, borde man hellre välja
alternativet enskilda lotterier än inrätta ett permanent statslotteri.
Dessa enskilda lotterier hinna nämligen, såsom jag framhållit,

penning lotterier.

(Forts.)

Nio 42. 42

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

Lördagen den 4 April, f. m.

när som helst utan vidare förbjudas — d. v. s. de, som nu pågå
måste naturligtvis fortsätta till slut — men medgifvande af nya
kan förbjudas.

. Men antag, att vi införa ett statslotteri; då säger herr Sandin,
att ifall det visar sig ineffektivt, så är det icke värre än att man
kan upphöra därmed. Det är lätt att säga, mina herrar, men
jag tror icke, att det i verkligheten ställer sig så. Detta permanenta
statslotteri har på sätt och vis karaktären af en tull på utländska
lotterier, och jag är öfvertygad om att det kommer att

ställa sig med denna tull precis på samma sätt som i fråga om

ofri ga tullar, det är lätt att införa dem, men mycket svårt att

afskaffa dem, därför att såväl den enskilde som staten har in tresse

af deras bibehållande. Och båda dessa omständigheter
komma nog att spela in vid införandet af ett statslotteri, hvilka
ändamål man än därmed afser. Det lönar sig nämligen icke att
säga, att staten icke kommer att skörda någon direkt vinst af
ett dylikt statslotteri. Vinsten därå skulle visserligen lämnas till
ändamål, hvartill eljest anslag icke utgår af statsmedel, men
låt oss tänka, huru det i verkligheten kommer att ställa sig.
Antag, att vi införa ett statslotteri och låta vinsten af detsamma
t. ex. gå till tuberkulosvården, eller egnahemsrörelsen, eller liknande
företag, som här äro ifrågasatta. Nåväl, dessa ha ofantligt stort
behof af anslag. Både på den grunden och af helt natuliga skäl
kommer statslotteriet, hvars vinst skulle gå till dylika ändamål,
att utvidgas år från år och taga allt större och större proportioner.
Till slut komme att från statslotteriet till dessa ändamål
utgå anslag af betydliga belopp. Om då herr Sandin eller någon
annan skulle vilja, att man upphäfde detta statslotteri, huru komme
då saken att ställa sig ? Skall man låta hela den rörelse, som
understödjes genom statslotteriet, förfalla genom att taga ifrån
dem de inkomster den har af statslotterierna ? Det vill säkerligen
ingen göra. Skall staten i stället genom beskattning taga ut
medel för att hålla rörelsen i gång? Naturligtvis kommer ingen
att yrka på detta. Lotteriet blir sålunda fastlåst genom de ändamål,
för hvilka det är afsedt.

Jag tror således, herr talman, att det vore att bota ett ondt
med _ något, som är sjufaldt värre, att nu införa ett statslotten,
och jag ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta yttrande instämde herrar EriJcsson i Grängesberg,
Leksell, Branting, Larsson i Lund, Blomberg, Nilson i Örebro
Beckman i Djursholm, Petrén, Larsson i Göteborg, Persson i
Borrby, Broorné i Bårslöf, Larsson i Klagstorp, Lindh i Gäfle,
Olsson i Alf dal såsen, Carlsson i Malmberget, Lundström och Eriksson
i Rödsta.

43 N:o 42.

Lördagen den 4 April, f. m.

Herr Kjellén: Herr talman! Utskottets ärade vice ord- Angående

förande yttrade i sitt långa och ordrika anförande, att han hade ferier.
»den allra största respekt för motionärerna». Jag skall be att (Fortg>)
inledningsvis, herr talman, få fästa uppmärksamheten på ett egendomligt
uttryck, som denna stora respekt har tagit jsig redan i
siälfva kompositionen af detta utskottsbetänkande. Våra utskottsbetänkanden
bruka ju så affattas, att man först framställer motionärens
mening, därefter utskottets kritik och så utskottets egen
åsikt. I framställningen af motionärens mening kan man antingen
anföra motionen in extenso eller göra referat af densamma.

I det betänkande, som omedelbart föregick detta — det handlade
om arbetslöshetsförsäkring —, hade nu ifrågavarande utskott vält
metoden att anföra motionens ord in extenso. I det utlåtande
från samma utskott, som kommer efter det nu föreliggande och
står sist på denna dags föredragningslista, har utskottet vält
samma metod. Emellan dessa båda expeditioner ligger nu det
betänkande, som vi ha före oss, och visar sig innehålla ett starkt
sammandraget referat af vederbörande motioner; och faller det
i ögonen, att utskottet ansett sig förhindradt att nu meddela en
motion på 4 sidor oafkortad, då det närmast förut funnit, sig
oförhindradt att i sitt betänkande intaga en motion på 20 sidor
i dess helhet. Detta är emellertid icke det märkligaste. Det
märkligaste är, att utskottet . i de luckor, som uppstått genom
förkortning af motionen, funnit lämpligt att införa anmärkningar
af egen fatabur och af förklenande innehåll. På sidan 2 i betänkandet
finner man, efter en framställning af motionärernas
mening, en parentes, där deras uppgift om utgifterna på utländska
lotterispel försvagas genom anmärkningen, att uttalandena förekommit
i en tidning och ej i någon ämbetsskrifvelse. På sid.

3, där förre generalkonsuln Berencreutz omnämnes, inskjuter utskottet
genast den anmärkningen, att han för öfrigt framträdt
såsom motståndare till penninglotterier. I samma stycke finnes
en hänvisning till motionärernas utdrag ur länsstyrelsernas utlåtande,
och i referatet däraf anmärker utskottet redan nu, att
denna uppgift icke skulle vara riktig. Huru det verkligen förhåller
sig med den saken, har här redan belysts. Men jag tycker,
att själfva denna metod att inskjuta utskottets egna meningai
redan i referatet af motionen är anmärkningsvärd. Det plägar
karakterisera en ordentlig diskussion, att man tiger, då den andre
talar, och låter honom i ett sammanhang, utan afbrott, i lugn
och ro utveckla sin talan. Likaså synes eu motionär eller 57
motionärer ha rätt att få sin argumentering, om den nu skall
styckas, dock ograverad inför kammraen, såsom de tänkt sig den
och utan mer eller mindre missvisande kommentarier, ägnade att
från första början betaga framställningen något af dess värde.
Utskottet har ju sin talan efteråt; då bär det tillfälle att säga
hvad det kan och vill; men det bör icke falla motionären i talet.

N:o 42. 44

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

Lördagen den 4 April, f. m.

Det motsätta förfaringssätt, som detta utskott härvidlag iakttagit,
står, såvidt jag känner, utan motstycke äfven i utskottets egen
praktik, och det kan icke annorlunda karakteriseras än med
utskottets egna ord på sid. 11 såsom »lindrigtsagdt, något oegentligt».

Hvad själfva saken angår, skall jag icke fästa mig vid mer
än en sida af den, därför att det synes mig, som om denna sida
icke kommit till sin rätt. Utskottets hufvudskål, som också spelat
en viktig roll i debatten, och som utan tvifvel förtjänar att allvarligt
reflektera på, är det, att upprättandet af ett inhemskt penninglotteri
skulle uppmuntra spellusten och därigenom i betänklig
grad stegra de farligheter, som man förknippat med denna sak.
Härom yttrar utskottets ärade ordinarie ordförande i sin motion,
som är citerad å sid. 5 i utskottets betänkande: »Det svenska

lotteriet skulle uppamma spellusten äfven i trakter af landet, där
en sådan ännu icke i större utsträckning gifvit sig till känna.
Man skulle framdeles komma att i hela landet bli lika ifrig att
spela å lotteri».

Denna förutsägelse förstärka i 1906 års utskottsbetänkande
därhän, att ett inhemskt penninglotteri skulle »uppamma nya
spelare snart sagdt i hvarje vrå och utbreda spelsjukan i allt
vidare kretsar»; och den har i årets utskottsbetänkande svällt ut
till nästan hiskliga proportioner, då det heter: att man skulle
»öppna slussarna på vid gafvel för lotterispellustan och låta denna
farsot bryta ut öfver län, som, enligt motionärernas egen utsago,
®i däraf äro berörda», att man skulle »uppamma ett spelraseri
på håll, där ännu icke denna osunda rörelse gripit omkring sig»
o. s v. Man hade väntat sig, att bakom så starka påståenden
skulle ligga någon närmare motivering, men däraf synes icke
en skymt i utkottsbetänkandet. Saken är för utskottet ett fullkomligt
axiom, som icke behöfver bevisas. Tillfället gör tjufven
detta är för utskottet den enda och hela sanningen.

Ser man emellertid på den utredning utskottet själft kunnat
åvägabringa med ledning af landshöfdingarnas berättelser, vill
det dock synas, som om man haft anledning att vara något mera
försiktig. Det visar sig, att redan inom de distrikt, som ligga så
att säga närmast inom skotthåll för nu bestående tillfällen, spellusten
är »ganska ojämnt fördelad». Det visar sig också, att denna
ojämna fördelning i viss mån sammanfaller med fördelningen
mellan landsbygd och stad. Jönköpings länsstyrelse anmärker
diiekt, att man spelar obetydligt på landet, men däremot mera
i städer, köpingar och större samhällen; och detsamma synes
framgå af de andra uppgifterna. Redan detta antyder, att här
spela djupare orsaker än blotta tillfället in, och jag''skall nu försöka
att framhålla en sådan.

Vi ha i år fått en lika omfattande som intressant och ur
vissa synpunkter lärorik framställning af arbetareklassens allmänna
förhållanden i industrialismens tidehvarf, nämligen i den

45 N:o 42.

Lördagen den 4 April, f. ni.

socialdemokratiska motion som siktar på en maximalarbetsdag.
Där finnes ett kapitel, som är ägnadt att väcka allvarlig eftertanke.
Det handlar om huru industriarbetet blir mer och mer
automatiskt, mer och mer själlöst och huru arbetarens lif därio-enom
blir mer och mer tungt och enformigt, så att man rent
af kan kalla honom -—- det står så i motionen — ett »arbetsdjur».
Säkerligen får man göra afdrag på denna mörka skildring, men
utan tvifvel finnes det en kärna af sanning däri. Det moderna,
automatiska, forcerade, maskinmässiga arbetet är sannerligen icke
af natur att göra tillvaron rik på glädje, och sträcker det sig
långt utöfver dygnet, blir arbetarens hela lif ganska enformigt
och grått. Kan man då egentligen undra på, om personer i
deras ställning bli benägna att gripa efter något medel, som synes
dem ägnadt att sätta färg på tillvaron, ge ett incitament åt hfvet,
en stegring åt lifslusteu, och hvad kan synas mera ägnadt härtill
än att äga'' något att vänta på, något att längta efter? Kan
man verkligen, såsom utskottets vice ordförande i detta sammanhang
gör, jämföra detta med spelet i Monte Carlo? Ser man
då icke, att här föreliger icke så mycket ett försök att sätta ett
plus till den normala lifslyckan som fastmera ett försök att fylla
ett tomrum i tillvaron — allt gifvetvis från vederbörandes egen
synpunkt sedt? Men när det sålunda spelas på lotteri inom de
breda lagren, så är drifkraften kanske icke så mycket kärleken
till penningen som just begäret efter en stegring, som bär öfver
hvardagens gråa enformighet. Att vi icke misstaga oss om arbetarnes
uppfattning på denna punkt, torde framgå af denna utredning,
som visar, att spelbegäret faktiskt är mera utveckladt i
i industrisamhällen än på landsbygden.

Jag säger nu detta, mina herrar, icke för att försvara, utan
för att förklara. Jag hör icke till dem, som anse, att förstå är
detsamma som att förlåta; men jag tror, att man bör förstå,
innan man drar slutsatser och dömer. Söker man sålunda förstå
denna sak, så skall man säkerligen finna, att vi icke ha att göia
bara med den allmänna mänskliga syndfullheten, eller det specifikt
svenska lättsinnet, eller enskilda personers bristande motståndskraft
i frestelsens stund, utan att saken i viss. mån har
samband med själfva den lifsform, som aftecknar sig i skuggan
af den moderna industrialismen. Men om det nu förhåller sig
så, om det alltså icke bara är tillfället som gör spelaren utan
djupa sociala och psykologiska faktorer därjämte då blir den
råtta synen på saken icke alldeles densamma som utskottets. Da
behöfver man icke frukta en så allmän öfversvämning af lottsedlar
bara därför att det öppnas nya tillfällen att spela. Man
inser, att äfven därefter skulle speciella orsaker göra sig gällande
vid sidan af de allmänna. Landsbygden komme nog att allt fortfarande
bli mera »immun», medan det ju icke kan förnekas, att
någon stegring kunde inträda i industrisamhällena.

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

N:o 42. 46

Lördagen den 4 April, f. m.

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

Men af den nu framhållna synpunkten följer äfven en annan
sak. Om det är så, att sociala och psykologiska faktorer
göra sig på djupet gällande i föreliggande problem, då blir det
ännu mera utsiktslöst att slå in på den förbud spolitik, som utskottet
och flere talare här rekommenderat. Den är för öfrigt
tillräckligt karakteriserad ur praktisk synpunkt af reservanterna.
Den lärer icke göra mera nytta än den diplomatiska väg, som
utskottet ocks^ velat slå in på, och som hufvudmotionären här
nu belyst. Jag^ skulle just vilja se utskottets herrar diplomater
verksamma i Köpenhamn för att inblanda sig i danska statens
angelägenheter och försöka förmå vederbörande att strypa denna
goda svenska mjölkko! I så fall böra de åtminstone icke, såsom
nyss, jämföra det danska klasslotteriet med spelhelvetet i Monte
Carlo — det torde icke vara en rätt diplomatisk väg!

. Funnes det den allra ringaste utsikt till att en förbudslagstutning
på detta område kunde bli effektiv, skulle man kunna
känna sig tveksam. Den föregående talaren höll före, att motionärerna
intaga en svag ställning därutinnan, att de icke undersökt
denna förbudslinje och försökt utöfva kritik på densamma.
Jo, vi ha undersökt den, men icke kunnat finna den ringaste
grund för att man på den vägen skulle kunna nå målet; icke
heller har detta från annat håll bestyrkts, utan programmet har
framlagts såsom lösa linjer allena. När det förhåller sig så, måste
den nationalekonomiska synpunkten fram, och den låter sig efter
vår mening aldrig tillfredsställas, förrän vi få ett inhemskt penninglotteri
att parera det utländska med. I vår tid i all synnerhet,
när vår handelsbalans är så ömtålig, borde det vara oss
angeläget att söka hindra allt, som bidrar till denna dåliga balans
mellan in- och utlandet.

Utskottets ärade ordförande yttrade, att vi ha många millioner
i utgift för kaffe- och vinimporten o. d. Skall detta vara
ett motiv för att lägga ned några ytterligare millioner i danska
lottsedlar? Eller var det hans mening, att vi borde försöka få
bort dessa förstnämnda utgifter först? Jag vill då säga, att vi
garna skulle använda samma taktik i afseende å kaffe och viner
som nu mot lottsedlarna — om han bara kunde ge anvisning på
och garantera, att vi också hunna anlägga inhemska kaffeplantager
och vinberg; dessförinnan förefaller mig jämförelsen föga
träffande. Jag tycker, att vi länge nog varit karakteriserade
utomlands såsom »die dummen Schweden». Utskottets ordförande
blyges för eftervärlden; men jag blyges för samtiden och för
detta uttryck, som fått så fast kurs utomlands, och som jag tycker
vi borde göra något för att söka utplåna!

Man är rädd för att folk skulle komma att spela både på
det nya lotteriet och på det gamla. Det är särskilt de södra
landskapens befolkning, som icke skulle vilja öfverge sina kära

47 N:o 42.

Lördagen den 4 April, f. m.

lotterier på andra sidan Sundet. Det synes mig dock vara ganska
goda garantier i det stycket, att representanterna från denna
landsände nu nästan mangrant ha instämt i motionen. År nu
detta icke tillräckliga garantier, så kunde man ju reflektera på
förbudslinjerna efteråt, sedan det inhemska lotteriet startat. Då
är det ju en helt annan sak. Då skulle vi icke utmana de
djupa mänskliga begär, som eljest göra hvarje förbud illusoriskt;
vi hade ju öppnat en väg till deras tillfredsställande inom landet,
och förbudet skulle endast afse att ändra deras riktning. Då
kunde alltså probihitivsystemet vara något att fundera på, liksom
i Preussen. Men denna sak föreligger ju icke nu.

Med anledning af hvad jag nu sagt, ber jag att få yrka
bifall till reservationen.

Herr von Schéele: Herr talman! För sex år sedan hade

jag tillfälle att yttra mig i denna fråga, och samma ståndpunkt,
jag då intog, intar jag än i dag, blott med ännu mer stadgad
öfvertygelse.

En egendomlig tillfällighet har gjort, att jag å nyo får
samma heder, som häromdagen, att uppträda mot eu synnerligen
aktad medlem uti kammaren, hvilken jag dristar kalla
kollega, eftersom hans lifgärning ligger så nära den, som har
varit och delvis fortfarande är min. Det kan ju icke förnekas,
att man i en fråga, sådan som den föreliggande, i Riksdagen
har att utgå ifrån de nationalekonomiska intressena. Men visserligen
måste vi väl alla tillika erkänna, att utgångspunkten får
lof att sökas djupare än uti ett omedelbart tillgodoseende utaf
önskningar och förmenta behof, som uti den närvarande tiden
förefinnas. Den föregående talaren är ju historiker, och om än
icke i samma grad, så vågar jag dock göra anspråk på att äfven
äga någon befogenhet att bedöma denna sak ur historisk syn punkt.

.

Historien är ju folkens lärarinna och fostrarmna, och hvad
är det, som historien lär oss med hänsyn till det nationalekonomiska
hufvudintresset, rätt fattadt? Rätt fattadt, säde jag; ty
det är dock något annat och mer än ett tillfälligt intresse hos
individerna. Det är staten, som i första hand afses, då man talar
om nationalekonomi, ehuru visserligen individen sedermera hämtar
nytta utaf det, som är statens sannskyldiga väl. Och staten,
hvarom vi så ofta tala, är ingalunda allenast summan och sammanfattningen
af enskilda personer i ett land, utan staten är
själf en moralisk personlighet eller en personlig makt. Det gäller
då att klargöra för sig, huru den nationella anda, som hos ett
folk bildar grundvalen för den enskildes lycka, skall bli sådan,
som är i enlighet med nationalekonomiens grundprinciper i allmänhet
och det särskilda folkets egendomliga karaktär.

Hvad vidkommer det förra, nämligen de allmänna syn -

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

N:o 42. 48

Angående

penning lotterier.

Forts.)

Lördagen den 4 April, f. m.

punkterna, så vet jag knappast någon som i det afseendet på
ett mera träffande och koncist sätt utttyckt dem än den utaf
utskottet på sidan 7 citerade franske författaren Charles Dupin,
då han säger: »Två mot hvarandra kämpande makter ligga i

strid med hvarandra om folkens och staternas framgång eller
förfall: arbetet är den ena, tilliten till slumpen den andra; arbetet,
som endast vill köpa välstånd och lycka för ett pris af möda,
tålamod, omsorg och sparsamhet, och slumpens ande, som begär
ägodelar utan arbete, som sätter sin stolthet i brist på förutseende
och som bereder sig ett nöje af faran och spelet med aflägsna
möjligheter.» Enligt min fasta öfvertygelse gifver historien
obetingadt sitt utslag till förmån för det förstnämnda alternativet.
Redan i gamla tider, innan kristendomen kommit med sin världsomskapande
lära om det goda såsom den största makten i världen
till det ondas öfvervinnande, anade romarne detta och hade
gifvit ett allmängiltigt uttryck däråt med de bekanta orden: Honestum
utile, d. v. s. det rätta är dock det, som i längden visar
sig vara det nyttiga.

Se vi nu särskildt på det svenska folket, undrar jag, om
icke den uppfattningen af detta folk, hvilken jag funnit vara
rådande i den nya världen hos dess mest framstående och ledande
män, är den riktiga, nämligen att vi svenskar äro mer ideellt
anlagda än hvad fallet är med någon annan känd nation. Förråda
vi denna svenskhetens innebörd, gå vi därmed ock miste
om det, som i själfva verket utgör grunden för vår storhet, icke
blott i den tid som varit, utan helt visst äfven för den tid som
kommer. Månne ej just detta förhållande, att åtskilliga bland
oss tyckas gå mer och mer åt det hållet, att penningen för dem
blir i högre grad lyckans grundval än vidhållandet af det rätta,
på samma gång antyder ett tillbakagående i svensk lifsåskådning
och ett hot med hänsyn till vårt folks framtid? Skulle vi verkligen,
mina herrar, vilja vara med om att på den nu ifrågasatta
vägen bidraga till främjande af den beklagliga tidsriktning, som
plägar orätt benämnas praktisk, men som vid sitt sannskyldiga
namn kallas materialism?

Jag vet ej något ord, som i våra dagar missbrukas så mycket
som ordet praktisk, då man identifierar det med materialistisk.
Praktiska vilja vi ju alla vara, och vi kunna ej begära, att någon
skall tillägga oss denna beteckning, utan att vi göra skål därför.
Men att vara praktisk innebär ingalunda att låta ändamålet helga
medlen, utan endast att man gör sig reda för, hvithet det mål
är, till hvilket man bör sträfva, och finna ut samt veta att i
handling omsätta de medel, som föra därhän. Efter min mening
var aposteln Paulus en mycket praktisk man; historien visar,
att få haft en sådan blick för det verkliga lifvet, som den mannen
hade. På sitt språk uttryckte han antikens grundsats om
det rätta såsom det enda verkligt nyttiga med de bekanta orden,

Lördagen den 4 April, f. ra.

49 N:o 42.

att gudsfruktan är nyttig till allt, med uttrycklig förklaring, att
det icke blott gäller ett kommande lif, utan äfven det närvarande.
Ja, just i detta ligger rätta medlet för förverkligandet af vår
bestämmelse eller hvad man kallar lifvets lycka ingalunda i
någon nervös öfverretning, sådan som spelpassionen är ägnad att
framkalla, utan i den sedliga kraft, hvilken vi ej böra sky något
offer för att hos svenska folket stärka.

Det är godt att hafva åsikter, men det är ännu viktigare
att hafva insikter och att hafva dessa grundade så, att
man icke behöfver låta sin öfvertygelse växla hvarken med dagarna
eller med åren, och min lifliga förvissning är, att vi göra
väl i att blifva vid hvad vi under flera föregående riksdagar här
i kammaren bekant oss till med hänsyn till den fråga, hvarom
debatten nu rör sig.

Jag ber, herr talman, att få tillstyrka utskottets hemställan.

Herr Warburg: Jag skulle icke besvärat kammaren ytterligare
en gång, om jag icke i någon mån blifvit utmanad, men
jag skall bemöda mig om att yttra mig så kort som möjligt är
och som min vana brukar vara, när jag ej är skyldig att föra ett
utskotts talan. Jag hade ej väntat, att en ärad talare på göteborgsbänken
skulle förebrå mig, att jag yttrat mig långt och ordrikt,
då samme ärade talare själf icke i allmänhet brukar vara så rädd
för ordrikedom.

Den ärade hufvudmotionären angrep utskottet, därför att
detta anmärkt mot det sätt, på hvilket motionärerna i bilagan
citerat länsstyrelsernas utlåtanden, och han uppläste ånyo citaten,
men afbröt på för honom lämpliga ställen. Det är en bra märkvärdig
uppfattning, som erinrar om det sätt, hvarpå en bokförläggare
en gång i en puff citerade en bokanmälan. Det var
nämligen fråga om en bok — innehållande en samling aforismer,
om hvilken det hade stått i en tidning -—- Aftonbladet tror
jag — ungefär följande: »Man måste antingen äga ett stort snille
eller besitta en stor lifserfarenhet för att kunna utgifva ett sådant
arbete som herr X. Herr X äger emellertid icke någotdera af detta.»
Detta citerades på följande sätt i en annons af bokförläggaren:
»Man måste antingen äga ett stort snille eller besitta en stor lifserfarenhet
för att kunna utgifva ett sådant arbete som herr X».
(Aftonbladet).

På samma sätt citera motionärerna ett par af länsstyrelsernas
utlåtanden: de anföra ett stycke, men taga ej med den reservation,
som kommer omedelbart efter. Det är alldeles sant, att det står
så som motionärerna hafva sagt, och de hafva tryckt af det ordagrant,
men jag vill då fråga herr Lyckholm, om ej utskottet har
alldeles rätt, när det säger följande: »I den bilaga som åtföljt
motionen uppgifves, såsom ofvan nämnts, att af de tolf länsstyrelser,
som tillfrågats, — — — skulle sju hafva mer eller
Andra Kammarens I’rot. 1908. N:o 42. 4

Angåenda
penninglotterier''.

(Forts.)

>T:o 42. 50

Lördagen den 4 April, f. m.

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

mindre ifrigt förordat ett inhemskt statslotteri», samt därefter
uppräkna, hvilka dessa sju länsstyrelser skulle vara, och vidare

yttra: »Men denna uppgift är vilseledande»---. »Afgjordt

förorda nämligen fyra af de tolf börda länsstyrelserna inrättande
af penninglotterier, nämligen Östergötlands, Malmöhus, Kalmar,
Alfsborgs län, och en femte länsstyrelse, Göteborgs och Bohus län,
framhåller detta som en utväg, men tillägger »om betänkligheterna
mot inrättande af ett sådant i vårt land låta sig öfvervinnas».
Sedan kommer följande. Blekinge länsstyrelse förordar visserligen
penninglotterier, i det att den yttrar:*» Att af sevärda kapitalbelopp
lämna riket för att hamna i utländska lotterier är visst,
och lika säkert torde det bästa medlet att i möjligaste mån inskränka
dessa penningförsändningar till utlandet vara, att ett
svenskt penninglotteri under statens kontroll och under dess garanti
inrättades», men länsstyrelsen fortsätter följande, som motionens
bilaga uteslutit: »Skälen mot inrättandet af ett dylikt lotteri kunna
dock måhända vara så starka, att de utesluta lämpligheten af en
sådan åtgärd. Kungl. Maj:ts befallningshafvande anser sig emellertid
för närvarande sakna anledning att ingå i närmare granskning
härutinnan, då frågan i detta ärende endast gäller svenskars deltagande
i danska statslotteriet.»

Nu frågar jag, om någon människa kan säga, att detta är
ett mer eller mindre ifrigt förordande från Konungens befallningshafvandes
sida, när länsstyrelsen ställer sig så pass tveksamt och
därtill yttryckligen säger, att Konungens befallningshafvande icke
har anledning att närmare ingå i pröfning af denna fråga.

På samma sätt förhåller det sig med Hallands länsstyrelse.
Den dåvarande länsstyrelsen, som bestod af landssekreteraren
och landskamreraren, yttrar först mycket riktigt det som motionärerna
citerat: »Landshöfdingeämbetet anser sig böra påpeka,
hurusom det icke torde lida något tvifvel, att icke en ganska
verksam åtgärd för motarbetandet af de utländska penninglotteriernas
menliga inflytande i Sverige vore inrättandet af ett svenskt
statslotteri», men fortsätter: »Meningarna om lämpligheten af

ett sådant lotteri synas dock vara ganska delade, och om äfven
medgifvas måste, att de penningar, som nu strömma ut ur landet
för de utländska penninglotterierna, skulle, därest ett svenskt statslotteri
inrättades, komma svenska statsverket till godo, synes dock
å andra sidan ganska mycken fog finnas för det åskådningssätt,
enligt hvilket ett penninglotteri, såsom uppsugande medel från många
håll och till stor del från folk i små omständigheter men återgifvande
medel endast åt ett påtal slumpvis och således stundom åt
mindre behöfvande, måste anses förkastligt och i nationalekonomiskt
afseende till och med skadligt så till vida som det bortskymmer insikten
om, att det dock hufvudsaklig ast är genom arbete, som nya
kapitaler skapas och redan befintliga sådana bibehållas och Jörkofras.
n Detta hafva motionärerna uteslutit. Sedan kommer läns -

51 N:o 42.

Lördagen den 4 April, f. m.

styrelsen in på, att ett sätt att motverka spelandet på penninglotterier
vore folkupplysning om lotteriernas skadlighet, men anser,
att det just icke skulle tjäna någonting till, då staten ger licens
t. ex. till ett penninglotteri för bekostandet af ett teaterhus.

Kan nu den länsstyrelse, som då fungerade, sägas ansluta
sig till den meningen, att enda botemedlet vore inrättandet af ett
svenskt statslotteri eller som det heter »mer eller mindre ifrigt»
förordat detta. ?

Jag kan verkligen säga, att jag likaväl som ett par af
motionärerna sysselsatt mig med historisk forskning, men det
måste jag säga, att detta knappast är ett riktigt sätt att använda
källskrifter så, som motionärerna hafva gjort. Jag tror icke, att
de ärade motionärerna, som hafva lärjungar att undervisa, lära
dem att på detta sätt begagna urkunder.

Den ärade talaren på göteborgsbänken framhöll för öfrigt
mot utskottets sätt att referera motionerna åtskilligt. Ja, jag kan
gärna medgifva, att det varit lämpligare att uppskjuta de små
parentetiska anmärkningarna till efteråt, men det är också fördelaktigt
att icke onödigt förlänga en utredning genom att upprepa
saker.

Alldeles omöjligt är att inse det förklenhga mot motionärerna
i den anmärkningen, att generalkonsul Berencreutz framträdt som
motståndare till penninglotterierna, eller att den uppsats, som förekommit
i en tidning, icke vore någon ämbetsskrifvelse. Det är
dock en ganska viktig sak, att detta uttalande endast afgifvits
i en insändare till en tidning och icke i en ämbetsskrifvelse,
som afgifves under ämbetsmannaansvar. Jag har anledning att
säga detta, därför att det för mig påpekats från en framstående
ämbetsman på konsulatområdet.

Jag skulle ytterligare vilja anmärka ett par saker mot den
ärade talaren, som näst före den siste hade ordet. Han talade
om den spänning och den glädje, som fyller tomrummet för dessa,
hvilka hafva ett enformigt arbete, och detta vore fallet med spelet
på lotterier. Men om denna glädje skall köpas därmed, att man
pantsätter sina tillhörigheter och inskränker sin brödföda, så anser
jag den glädjen alltför dyrköpt, att staten bör understödja
den. Vidare talade han blott om den glädje, som vinnes, när
man köper en förhoppning. Jag vill då fråga: hur många gäcka*
ej i sina förhoppningar emot dem, som få sina förhoppningar
tillfredsställda?

Den af mig anförda danska nationalekonomen ger följande
skildring — märk väl, att detta skrifver han för sitt eget lands
befolkning, som känner till förhållandena och således kan kontrollera
uppgifterna. lian säger: »När man på en af dessa dragningsdagar
går genom Köpenhamns gator, undgår man ej att lägga
märke till eu feberaktig oro. Öfver hela staden utropas dragningslistor.
Småtidningarna hafva en strykande afsättning och i portar

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

N:o 42.

Angående

penning

lotterier.

(Forts.)

52 Lördagen den 4 April, f. m.

och gatuhörn stå unga och gamla spelare af båda könen ifrigt
böjda öfver listorna med de utdragna numren. Men iakttager
man nogare dessa hopar, möter en bedröflig syn. Barn utan
strumpor och skor, trasiga, bleka kvinnor, unga män och gubbar
i paltor täfla om att få dragningslistan. Och ha de ett ögonblick
fått den i de febrilt darrande händerna, kasta de den med
en suck ifrån sig: »Det är alltid de andra som vinna. Lyckan
kommer aldrig till mig».

År detta nu någon »glädje» i ett tomt och fattigt lif; är det
icke snarare bekymmer? Och bör staten uppmuntra och framkalla
dylika tillstånd?

Slutligen kan jag icke underlåta att, när den ärade talaren
på norrlandsbänken nu plötsligt uppträder som en riddare för
en motion till förmån för inrättandet af ett permanent svenskt
penninglotteri, som bland annat föreslås skola användas mot
tuberkulos, erinra honom därom, att år 1904 inlämnades här i
kammaren ett förslag om beviljandet af ett större anslag till
tuberkulosvården med uttrycklig afsikt att därigeuom hindra upprättandet
af ett lotteri just för det ändamål, som hufvudmotionärerna
här framhållit. Denna motion var undertecknad af 138
ledamöter samt frambära å deras vägnar just af herr Georg
Kronlund.

(Jag ber, herr talman, att fortfarande få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Kjellén: Herr talman! Jag antar, att kammaren icke
önskar höra någon akademisk disputation; men jag kan icke underlåta
att, med anledning af den förre talarens yttrande beträffande
bilagorna till motionen, angifva en synpunkt, som borde förvandla
hans uppfattning af dessa historiska urkunder. Han har utgått
ifrån, att hufvudmotionären och motionärerna med honom skulle
ha påstått, att 7 landshöfdingeämbeten skulle ha direkt förordat
såsom enda medel —- han använde uttrycket — ett inhemskt lotteri;
då han sedan funnit, att en del af dessa uttalanden voro
förenade med restriktioner och reservationer, så tror han sig kunna
karakterisera vår framställning som oriktig. Den, som med mera
kritisk blick betraktar motionärernas och ämbetenas uttalanden,
finner först, att motionärerna talat om ett »mer eller mindre ifrigt
förord», och sedan, att de citerade landshöfdingeämbetena verkligen
mer eller mindre ifrigt gifvit detta förord, nämligen i princip,
ehuru ett och annat af dem i sina yttranden framhållit, att
opinionen i landet ännu vore så delad, att tiden kanske på den
grund icke vore mogen för denna princips praktiska genomförande.
Én myndighet kan mycket väl uttala sig för en sak och på samma
gång påpeka andras olika åsikter, såsom inverkande på frågans
praktiska lösning. År det i så fall orätt att åberopa myndighetens
egen mening som ett stöd? Det är denna tankeskiftning, som

53 N:o 42.

Lördagen den 4 April, f. m.

utskottet och dess försvarare icke mäktat. Därmed förfaller helt
och hållet styrkan i hans resonemang. Och jag tror icke, att
den föregående talaren nu har skäl i att här ställa sig ensam
såsom målsman för en kritisk historisk forskning.

Han yttrade också, att han icke kunde inse, att det läge
något förklenligt mot motionärerna däri, att utskottet vid refererandet
af motionen instuckit vissa parenteser. Nej, något förklenligt
mot motionärerna är detta icke -— de skola i alla händelser
nog bära det hvad dem personligen beträffar — men hvad man
uppenbarligen afsett är att förklena, försvaga intrycket af deras
skål redan vid refererandet af dem. Detta är icke öfverensstämmande
med den omtalade respekten och ej heller med skick
och bruk.

Slutligen skulle det nog föra oss väl långt, om jag skulle
gå in på den pskylcologiska sidan af saken. Men då den föregående
talaren mycket lättvindigt angripit min ståndpunkt, kan
jag icke underlåta att upptaga handsken. Han säger, att det icke
kan vara någon glädje att pantsätta sina tillhörigheter för att köpa
en förhoppning. Jag går en annan tankeväg och säger: efter
som folk verkligen gör det, måste det vara en glädje — nämligen
från deras synpunkt sedt. Han säger, att denna glädje pareras
af de svikna illusionerna. Detta uttalande vittnar om föga människokännedom.
Hvad man önskat var själfva spänningen i att ha
något att gå och vänta på. Detta kan spelets utfall aldrig taga
ifrån en. Det har man redan fått ut. »Men», säger talaren,
»sedan kommer den svikna illusionen». Ja väl, men det är en
sak för sig -— som spelaren kanske söker parera med eu ny
förhoppning.

Jag finner således i den föregående talarens anmärkningar
ingen som helst anledning att frångå mitt förra yrkande.

Herr Lindblad i Närlunda: Det torde nära på vara liktydigt
med att spela på lotteri, om man skulle försöka gissa kammarens
slutliga ställning i dag till denna fråga, och jag skall icke våga
uttala eller gissa något i det afseende!. Men just därför, att det
på grund af åtskilliga tecken och här hållna anföranden synes
mig vara ganska ovisst, om ej kammarens votum kommer att
utfalla till förmån för lotterier, skall jag be att få uttala min
mening.

Jag för min del tror icke, att, om vi skulle få ett svenskt
statslotteri, vi därmed utan vidare skulle aflägsna den förefintliga
lusten — åtminstone i vissa landsdelar — att fortfarande vända
sig till utlandet, lika litet som jag tror, att, därest någon kunde
falla på den idén att vilja ha en svensk vinfabrik i större stil
och under statens bemedling och kontroll, vi därmed skulle kunna
aflägsna importen af utländska viner.

Men däremot vill jag säga, att om det af den här begärda

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

N:o 42. 54

Lördagen den 4 April, f. m.

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

utredningen skulle framgå såsom resultat, att vi finge ett svenskt
statslotteri, vi icke böra, såsom lätt skulle kunna bli fallet, gå
från den ena ytterligheten till den andra, utan jag tror, att vi
fortfarande böra häfda hvad en talare på visbybänken gjorde
sig till målsman för, nämligen att man dock alltjämt må framhålla
den enda rätta principen om fördelningen af arbetets frukter.
Ty det få vi väl erkänna, att den galnaste af alla sådana är att
gå och spela pa lotteri och låta detta bli fördelningsgrunden vid
arbetsvinstens fördelning.

Det är dock understundom samhällets plikt att taga vara
på dem, som icke äro kloka, utan som mången skulle vilja kalla
för och stämpla såsom galningar. Just med hänsyn till dessa
och ett onekligt faktum tror jag, att man bör i skrifvelse till
Kungl. Maj:t —- man skrifver mången gång om saker, som behöfva
mindre utredning eller i och för sig äro lättare att utreda
än denna fråga — begära utredning såväl om lotteriers införande
som angående både det ena och det andra, som här framhålles
i motionsväg.

Jag vill påpeka, att vi ju ännu här i landet ha rättighet
att sälja spritdrycker, men att det är förbjudet att genom agenter
befordra spridningen däraf, liksom vi ock ha förbud att »tillhandagå
allmänheten med anskaffande af brännvin». Jag tror,
att båda dessa förbud förtjäna att bemärkas vid utredningen af
den föreliggande frågan. Det uttalades på sin tid, när det var
fråga om att stadga förbud mot att genom agenter sprida spritdrycker,
att detta förbud skulle visa sig illusoriskt gentemot
danskarna, särskildt för södra delen af landet. Ja, jag vet icke,
huru det blifvit med detta i Skåne, men jag tror, att, då man
icke hört något klagomål i den vägen, man kan antaga, att de
införda lagbestämmelserna varit gagnande. Om man nu skall
skrifva i denna fråga, skulle jag därför vilja be, att vederbörande
måtte behjärta, huruvida icke något i den riktningen skulle kunna
försökas och göras så effektivt, som omständigheterna medgifva.

Därjämte vill jag säga, att det icke borde bli nödvändigt
att taga bort förbudet mot lotteriannonser i våra tidningar, utan
jag tror, att, om ett statslotteri skall införas, detta förbud må stå
kvar. Och jag tror, att man ändock skall kunna inrätta sig för
lottspridningen på ett någorlunda förståndigt sätt. Man bör ej
låta den ske exempelvis genom postsparbankskontoren i alla våra
kommuner, utan man bör inskränka åtgärderna för spridning till
de minsta möjliga. Jag skulle för min del vilja gifva anvisning
på riksbankskontoren; man kunde sätta i fråga, om ej spridningen
skulle kunna ske endast genom riksbankskontoren i Stockholm,
Göteborg och Malmö, då man därmed motar både danskar och
norrmän, om de vilja konkurrera. Vill man däremot utsträcka

55 N:o 42.

Lördagen den 4 April, f. m.

spridningen till alla riksbanks filialerna, tror jag helt visst, att man gående
får tillräckligt många lottförsäljare. lotterier.

För min enskilda de! skall jag icke göra något yrkande. (Forts.)

Herr Lundgren: Förslaget om inrättandet af ett stats lotteri

här i landet åsyftar i hufvudsak att söka förmå dem, som
spela på utländska lotterier, att afstå därifrån och hellre riskera
sina penningar på lotterispel inom eget land. Jag är dock, såsom
utskottet, fullkomligt öfvertygad om att man icke skulle kunna
förmå dem därtill i längden. I början skulle det Enahanda i någon
mån lyckas, på grund af nyhetens behag; men da har, såsom i
fråga om hvilket lotteri som helst, den stora mängden af spelare
icke vinner något, så skulle de många, som gifvit ut sina penningar
förgäfves, känna sig besvikna och mom kort återigen
vända sig till utlandet, eller, hvilket vore ännu mera sannohkt,
spela både här och i utlandet, så långt tillgångarna räckte. Och
då det, såsom i herr Lyckholms motion framhålles under nuvarande
förhållanden är särskildt de sydliga landsdelarna, e ei
de som ligga Köpenhamn och utlandet närmast, som hafva erfarenhet
af »lotterispelets allmänhet», så skulle genom ett inhemskt
lotteri denna spelets allmänhet sprida sig öfver hela landet, och
då hade man botat ett ondt med ett ännu värre.

Ett statslotteri skulle för öfrigt hafva till uppgift att uppsamla
medel från den stora allmänheten för att däraf bilda kapital
dels till förmån för några få vinsttagare och dels till välgörande
ändamål, såsom tuberkulosens bekämpande m. m. Men
staten bör icke, enligt min mening, göra sig till malsman för en
sådan kapitalbildning, som det här är fråga om och som grundar
sig på otaliga människors svikna förhoppningar, ekonomiska toiluster
och trångmål, ja, kanhända i många fall ekonomisk ruin.

Staten har i stället både intresse och skyldighet att söka skydda
allmänheten från dylika förluster och förebygga osund kapitai De

många, som ännu icke förstå att ägna nödig omtanke
åt sina ekonomiska angelägenheter, skulle lätteligen falla offer för
lotterispelet, om vi finge det alldeles in på väggarna hos oss.

Nu har en början till sparsamhet och omtanke i ekonomiskt afseende
börjat visa sig dels genom postsparbanken, dels genom
tillkomsten af andra sparkassor äfvensom genom utdelandet åt
sparbössor bland både skolbarn och andra, och äfven pa annat
sätt Denna så lofvande början till en god ekonomisk grundval
för det svenska folket i allmänhet skulle i hög grad försvagas
och motverkas, om ett statslotteri inrättades, ty då skulle besparingarna
helt säkert till stor del hamna i lotteriets ginungagap.

Hvad de välgörande ändamålen beträffar, torde det vara
nödvändigt, att den allmänna statshushållningen omlägges på sa -

Nso 42. 56

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

Lördagen den 4 April, f. m.

(lånt sätt och i sådan riktning, att medel erhållas både för tuberkulosens
bekämpande och mycket annat nyttigt.

Då jag alltså anser, att det skulle vara en stor olycka, om
herr Lyckholms med flere förslag om inrättande af ett statslotten
har i landet bifölles, så tillåter jag mig, herr talman, att
yrka bifall till utskottets hemställan i alla delar.

Herr Staaff: Herr talman, mina herrar! Jag får erkänna
a lag °r mm del, alltifrån det jag läste den ifrågavarande
motionen lefvat i den uppfattningen, att jag sällan sett en motion
som ^innehållit ett så ytterst anspråksfullt yrkande på grund af
en sa ytterst lös motivering. Det är väl nämligen påtagligt, att
nar motionärerna tilltro sig att kunna begära, icke såsom herr
Lindblad nyss sade, en utredning — ty det är det icke fråga
on! r ~ utau att Riksdagen skall i skrifvelse till »Kund. Mart
anhålla, det tacktes Kungl. Maj:t snarast möjligt för Riksdagen
framlägga förslag till ny förordning angående lotterier och i sammanhang
darmed äfven förelägga Riksdagen förslag till upprättande
af och bestämmelser för ett under statens förvaltning ställdt permanent
penninglotteri», så borde man väl nästan kunna vänta
T.. ,fsa motionärer i sm motivering åtminstone upptagit till
skärskådande de olika sidorna af denna sak. Så ha de emellertid
icke gjort De ha inskränkt sig allenast till den ekonomiska
sidan men affärda! den andra, som hittills af allmänna opinionen
ansetts vara den viktigaste, med ett hånfullt utrop på en och en
bålt rad. Ur denna synpunkt vågar jag undra, huruvida den
arade representant pa göteborgsbänken, som hade ordet för en
Btrirrd sedan, hade så rätt i det klagomål, som han riktade mot
utskottet för det sätt, hvarpå utskottet har behandlat denna motion.
ilig förefaller det tvärtom, som om denna motion skulle ha
kunnat behandlas på ett långt mindre aktningsfullt och ett vida
skarpare satt än det, hvarpå utskottet har behandlat den. År det
verkligen så, att dessa ärade 57 motionärer anse sig utan vidare
unna förklara såsom rent nonsens hela den opinion, som hittills
legat till grund för vår uppfattning om lotterier? Jag talar
om opinion och jag anser, att däremot icke strider det förhållandet
att en och annan svag regering i strid mot denna opinion tillit
Penninglotterier. Jag har ändock litet svårt att förstå att
man med den vida läggning som exempelvis den ärade representanten
pa göteborgsbänken verkligen skulle vara helt och hållet
om jag får använda hans eget uttryck, »immuna» för den synpunkten
att lotterifrågan är en social fråga och en folkuppfostrmgsfraga
af stor betydelse. Det lärer väl icke — detta har
sagts förut af flere talare, men det kan förtjäna att än en gång
upprepas —- kunna anses för eu sund ekonomisk folkuppfostran
so a få folk till att spela på lotteri och därmed offra sina

57 Nso 42.

Lördagen den 4 April, f. m.

förtjänster på ett slags förvärf, som endast och allenast beror af
slumpen.

Man har här talat om terminsspel och jobb och sådant.

Ja, det skulle jag också vilja draga in i denna betraktelse, och

jag skulle vilja fråga så här: när man på det djupaste beklagar,
att dessa terminsspel allt mer och mer gripa kring sig, när man
ängsligt söker efter medel mot sådant, och när man ser hvad
detta terminsspel för till bland de klasser, som idka slikt spel,
kan man då verkligen vilja breda ut lotteriets alldeles likartade
elände till folkets bredaste lager? När man ogillar och skarpt
ogillar terminspel, hvarför gör man det? Jo, man gör det just
därför, att det är ett rent lotteri, ett rent slumpspel. Nu kan det

sägas, att det kallar sig för handel. Ja, men det är väl icke

blott på grund af en felrubricering, som man ogillar det, utan
det är väl på grund af att det till själfva sin innebörd är ett
slumpspel, som man så gör. Skall man då på samma gång upphöja
själfva slumpspelsprincipen till rang och heder af god statsekonomisk
grundsats och utsträcka spelet landet rundt?

Det är nog icke så, att denna sak skulle vara förbisedd uti
den kriminalistiska litteraturen i våra dagar. I Tyskland, där
en oerhördt rik litteratur för närvarande träder i dagen för hvarje
år rörande den stora väntade reformen af den tyska strafflagen,
har en man sådan som professor Aschaffenburg, en af de förnämsta
moderna kriminalisterna, skrifvit en bok, som blifvit i
hög grad aktad och berömd inom deras läger. Han anför bland
de sociala orsakerna till brottslighet äfven spelet. Jag har afskrift
några få ord, som jag skall be att få läsa upp för herrarna:
»Om också», säger han, »de genom spelförluster och spelpassion
omedelbart föranledda stölder och förskingringar blott
med svårighet låta sig fattas i siffror, så är dock. ett sammanhang
näppeligen att betvifla. Utsikten att genom eu enda stor
vinst komma ur nöden, från hvilken så många bildades, många
officerares spelpassion hämtar sin näring och hvarigenom slutligen
undergången vållas, måste naturligtvis vinna en så mycket
mera förförisk gestalt, ju bredare befolkningslager som deltaga i
spelet. Den feberaktiga spänning, hvarmed i Italien hvar och eu
väntar veckodragningarna och deras resultat, är för sociologen ett
högst betänkligt tecken» etc.

Om man skulle sammanfatta, såsom jag ser det, hvad jag
skulle vilja kalla debet och kredit af det föreslagna statslotteriets
införande, så skulle jag vilja på debetsidan uppföra, för det första,
att vi då skola få lotterispel öfver hela landet. Ty jag tror alls
icke på den bild, som herr Lindblad nyss målade för oss, att
spelet skulle komma att inskränkas eller ens öfver hufvud taget
— om man vill vinna målet -— lämpligen kunna inskränkas till
blott vissa orter. Men vidare är det också alldeles klart — i
motsats mot hvad motionärerna, med stöd af hvad som förekommit

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

N:o 42.

58

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

Lördagen den 4 April, f. m.

i ett utlåtande från ett första-kammarutskott, anfört, att man ingalunda
själf kan behärska sina lotterimetoder. Uti de särskilda
licens-lotterier, som hittills tillåtits, hafva i alla fall vissa jämförelsevis
goda principer fått rum. Detta är omöjligt att bibehålla,
ifall man skulle upprätta ett statslotteri i uttrycklig afsikt
att idka konkurrens med utländska lotterier. Ty det är ju alldeles
gifvet, att icke kan ett svenskt statslotteri med t. ex. 40,000 kronor
såsom högsta vinst på långa vägar konkurrera med ett utländskt
klasslotteri med en half million såsom högsta vinst. Det är på
den högsta vinsten, som det fattiga folket och de breda lagren
framför allt so, då de spela på lotteri. De hafva icke sådana
förutsättningar, att de kunna beräkna, efter verkliga sannolikhetskalkyler,
hvilka utsikter finnas att vinna på ett lotteri, utan för
dem är resonemanget mycket enkelt: om jag har en lott, bär
jag lika god utsikt som någon annan att vinna en half milhon.
Härmed menar jag, att man således skulle kunna tvingas till att
i stor skala ej blott gifva sin uppmuntran åt ett i sig dåligt förvärf,
utan ock gifva denna uppmuntran på ett sätt och efter metoder,
hvilka skulle betydligt öka skadan och fördärfvet af ett lotteri.
Och med erinran om hvad jag nyss sade och citerade, kan jag
slutligen icke underlåta att framhålla, att med de dåliga ekonomiska.
principerna, med uppfostran och uppmuntran till ekonomiskt
lättsinne följer beständigt en ny orsak till brottslighet, som
nu icke finnes. Mot detta allt hafva vi då att sätta: hvad? Jo,
att eu del af de belopp — netto talar jag här om — som nu
gå till utlandet och stanna där, skulle kunna bibehållas åt Sverige.
Ja, hvar och eu får då naturligtvis för sig välja. Motionärerna
Kalla oss för skattdragande till Danmark, och det kan ju i viss
man vara sant. Jag tror dock, att man genom energiska åtgärder

— och i fall man frigjorde sig litet från gamla dogmer — skulle
kunna minska högst betydligt på denna skattdragning. Men
emellertid, låtom oss antaga, att uttrycket är och förblir riktigt.
Jag säger då för min del: antåg detta — man må anse mig hur
onationell och ofosterländsk man behagar — så vill jag hellre,
att vårt land skall vara och förblifva på det sättet skattdragande,
an att det skall låta tvinga sig till träl under andra folks uppfostringsprinciper,
som vi eljest aldrig skulle vilja antaga. Jag
kan icke säga annat, om jag skall välja mellan dessa alternativ

— ingen har nu kunnat bevisa, huru stort det nettobelopp verkligen
är som går till utlandet, men den högsta siffra, som på
något rimligt vis tyckes kunna tilltagas, är väl 3 millioner —
än detta: nog vill jag för min del försöka att med alla möjliga
medel minska på detta belopp, men hellre vill jag, att dessa 3
millioner fortfarande skola gå ur landet, än att vi skola, för att
konkurrera med Danmarks klasslotteri, låta oss tvingas till att
sprida lotteriets elände öfver hela vårt folk, från landamäre till
landamäre, och att helt och hållet släppa det tag, som vi nu

59 Nso 42.

Lördagen den 4 April, f. m.

aafva öfver den synnerligen viktiga gren af vårt folks uppfostran,
som ligger åt det ekonomiska hållet. Det har sagts och det
kan aldrig nekas till — att det i detta afseende är olika i olika
land, och att det svenska folket icke är ett folk, som af naturen
äger sådana anlag för sparsamhet, att det icke skulle behöfva
att, allt hvad rimligt och möjligt är, uppfostras i den riktningen

Jag ber, herr talman, att på de nu i korthet anförda skäl
få yrka& bifall till utskottets hemställan och afslag å motionen.

Häruti instämde herrar Wavrinsky i Stockholm, Berg i Stockholm,
Bengtsson i Häradsköp, Ericsson i Valista, Matsson, Söder -berg i Hobborn, Ekman i Göteborg, Palme, Berglund, Andersson
i Helgest a och Karlsson i Fjät.

Herr Wijk: Herr talman! Blott några ord för att undan röja

ett möjligt missförstånd. Den ärade talaren på sörmlandsbänken,
som nyss hade ordet, gjorde visserligen intet yrkande,
men i sitt anförande framhöll han, att det icke vore så farligt
eller olämpligt att gå med på en skrifvelse med begäran om utredning
angående statslotteriet. Jag vill då endast påpeka, att
något sådant skrifvelse förslag icke föreligger. Utskottet yrkarrent
afslag, och reservanterna föreslå, att Riksdagen i skrifvelse
till Kungl. Maj:t skall begära, att Kungl. Maj:t förelägger Riksdagen
ett förslag om statslotteri. Mot hvarandra stå således: rent
ja”och rent nej till införande af statslotteri; och det är icke fråga
om någon utredning.

Herr Lindblad i Närlunda: Herr talman! Det är nog sant,
att Andra Kammarens utskottsreservanter hafva begärt ett formligt
förslag. Men det kommer samtidigt på kammarens bord ett utskottsbetänkande
från Första Kammarens tillfälliga utskott, och
det var klämmen i detta utlåtande, jag för ett ögonblick fäste
mig vid. Däri hemställes, att Första Kammaren ville för sm del
besluta, »att Riksdagen hos Kungl. Maj:t må anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t taga i''öfvervägande, om och under hvilka villkor ett
under statens vård stående penninglotteri måtte bär i riket inrättas,
samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill en sådan
pröfning kunde föranleda.» Därför torde det vara lämpligt, att
denna kammare gör sitt uttalande här i dag efter hvars och ens
uppfattning i frågan. Alen såsom resultat af 1 örsta Kammarens
mening torde, om dess lieslut utfaller i enlighet med dess utskotts
enhälliga hemställan, frågan återkomma vid denna riksdag,
och jag tänker att maji då begär eu utredning, om och under
hvilka villkor ett lotteri bör inrättas. För öfrigt tror jag, att, huru
än kammaren nu motiverar och affattar sitt beslut, Kungl. Maj:t
dock först efter verkställd utredning intager sin position.

Vi hörde nyss herr Staaff säga, att tillkomsten af de lotterier,

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

>:o 42. 60

Lördagen den 4 April, f. m.

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

vi hittills haft här i landet, hafva vi endast att skylla på en
svag regering. Af detta yttrande få vi antaga, att herr Staaff
aldrig gifvit koncession på något lotten, men vi veta också därjämte,
att hvarje regering, som lämnat ett sådant medgifvande,
får benämningen »svag».

Herr Hjärne: Herr talman! Det har varit en mycket lång
debatt i ämnet, och jag har därför mycken tvekan att bidraga
till dess förlängning, men det har också varit en angenäm debatt,
så till vida att i denna debatt alla partiband synas vara upplösta.
Vi hafva hållit oss allesammans till själfva saken, och därför vill
jag ej heller göra det minsta för att bringa diskussionen från den
hållning, som den hittills haft.

Jag vill dock framhålla det hufvudsakliga skälet, hvarför jag
kommer att gifva min röst för den reservation, som är fogad vid
utskottets hemställan. Jag anser visserligen, att lotteripassionen
är fördärflig, och att det vore högst olyckligt, ifall lotterispelet
skulle alltför mycket inrota sig ibland vårt folk, men å andra
sidan. kan jag icke låta bli att säga, först och främst, att det
omöjligen kan kallas en last i och för sig, att man någon gång
spelar på lotteri, och för det andra att lotterispelet redan nu vunnit
en beklaglig utbredning. Då ställer sig saken för mig, som om
frågan egentligen gällde, huruvida det icke kunde finnas någon
utväg att moderera lusten för lotterispel och på samma gånghindra
de öfverdrifter, som naturligen kunna följa af lotteripassionens
utbredning. Detta kan enligt min mening endast ske därigenom,
att man bjuder en konkurrens till de alltför farliga frestelser,
som redan nu finnas. De medel, som en af motionärerna,
den ärade ledamoten från Jönköping, föreslagit, synas mig icke
vara lämpliga. Han tror sig om att genom en förbudslagstiftning
kunna hindra lotterispelets rotfästande och utbredning. Jag tror,
att han bedrager sig därutinnan, och jag tror, att de medel, han
föreslår, äro skadliga i många afseenden, som här förtjäna att
behjärtas. Jag tror t. ex., att den utväg, han föreslår för att på
posten öfvervaka lotterisedlars spridning, skulle leda till kränkning
af brefhemligheten och ett försvårande af den legitima trafiken,
hvilket ingen gärna kan önska. Däremot tror jag, att, om ett af
staten ordnadt eller garanteradt lotteri inrättades med måttliga vinster
och så beräknade att dessa vinster också utfölle i tämligen
stort antal, detta skulle utgöra ett medel att afhålla många från
att spela på de utländska lotterierna.

Jag vill gentemot den nästföregående talaren framhålla, att
visst icke alla, som spela på de utländska lotterierna, tänka sig
att få den allra största vinsten, utan jag tror, att det förhåller
sig så, att de tänka sig skola försöka sin lycka, och, äfven om
de icke få _ den allra största vinsten, ändock få en någorlunda
anständig vinst. Man riskerar icke så mycket och gör sig icke

61 N:o 42.

Lördagen den 4 April, f. m.

för störa förhoppningar. Men så småningom växer lusten för de
höga spelen på de utländska lotterierna. Om det återigen funnes
en af staten garanterad lotteriiurättning, där vinsterna vore rätt
många och icke alltför höga, skulle de spelare, som icke från
första början äro benägna till öfverdrift, få tillfredsställa sin lust
utan alltför stora risker.

Huru mycket ett sådant af staten inrättadt lotten skulle
verka för inskränkning af de främmande lotteriernas frestelser,
därom tror jag, att man icke kan på förhand säga någonting,
men jag tror, att det vore väl lönt att göra ett försök; ett experiment
borde man väl åtminstone böra anställa. Skulle det visa
sig, att de främmande lotteriernas frestelser icke inskränktes, vore
det ju lätt nog att afskaffa det en gång inrättade inhemska lotteriet,
naturligtvis dock endast ifall man hade anslagit vinsten till sådana
syften, som icke äro oundgängliga för statens behof. Däri håller
jag med den ärade ledamoten från Göteborg, som talade mot
lotterier. Han menade nämligen, att om man förknippade lotterivinsten
med ett oundgängligt statsändamål, läte statslotteriet icke
sig afskaffa, lika litet som tullarna. Men det är icke nödvändigt
att anslå vinsten för ett sådant ändamål. Om man t. ex. anslår
lotterivinsten till tuberkuloshem, så veta vi, att lungsotssanatorierna
hafva anslag från många håll och olika bidrag både från
det offentliga och enskilda. Således kan lotterivinsten icke i och
för sig vara nödvändig för dessa anstalter, men däremot är detta
en god användning af den eventuella vinsten på ett statslotteri.

På den grund att det enligt min tanke här endast gäller
ett experiment, som bör försökas, eftersom meningarna därom
äro så olika bland vittnesgilla personer å ömse sidor, så skall jag
tillåta mig, herr talman, att }Trka bifall till reservationen.

Herr Svensson i Skyllberg: Herr talman, mina herrar!
Bara ett par ord. Om nu Riksdagens beslut fattas så, att regeringen
får anledning taga lotterifrågan under öfvervägande, så är
det ju mycket sannolikt, att utredningen kommer att gifva det
resultatet, att regeringen icke kommer att föreslå införande af
statslotteri. Undersökningen kan ju också gifva det resultatet,
att regeringen tinner sig föranlåten att föreslå åtgärder, som leda
till inskränkning och hämmande af spelet på främmande lotterier.
Ty det är ju icke regeringen obekant, att det är detta önskemål,
som vi i första hand önska få genomfördt. Under sådana förhållanden
vill jag bidraga till ett resultat, som leder till eu dylik
utredning och undersökning, och kommer därför att rösta för
bifall till reservationen.

Öfverläggningen var härmed slutad. Herr talmannen gaf
härefter propositioner först på bifall till utskottets hemställan i
ifrågavarande punkter och vidare på afslag därå och bifall i stället

Angående

penning lotterier.

(Forts.)

Nio it. 62

Angående

penning lotterier.

(Forte.)

Lördagen den 4 April, f. m.

till. den af herr Sandin med flere vid dessa punkter afgifna reservationen;
och fann herr talmannen den förstnämnda propositionen
vara med öfvervägande ja godkänd. Votering begärdes emellertid,
i anledning hvaraf nn uppsattes, justerades och anslogs denna
voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller första tillfälliga utskottets
hemställan i första och andra punkterna af utskottets
förevarande utlåtande n:o 23, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med af slag å utskottets berörda
hemställan bifallit den af herr Sandin med flere vid dessa punkter
afgifna reservationen.

o Omröstningen utvisade 109 ja mot 91 nej, hvadan kammaren
alltså bifallit utskottets berörda hemställan.

Efter föredragning af punkten 3) yttrade

Herr Sandin i Grums: Herr talman! Jag anhåller att få
yrka afslag å utskottets hemställan i denna punkt och bifall till
den af mig m. fl. vid punkten fogade reservationen.

Vidare anfördes ej. Herr talmannen framställde nu propositioner
först på bifall till utskottets hemställan i denna punkt
och därefter på afslag därå och bifall i stället till den af herr
Sandin med flere vid denna punkt afgifna reservationen; och
fann herr talmannen den senare propositionen hafva flertalets
röster för sig. Men som votering begärdes, blef nu uppsatt,
justerad och anslagen en så lydande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren, med afslag å första tillfälliga
utskottets hemställan i tredje punkten af utskottets förevarande
utlåtande n:o 23, bifaller den af herr Sandin med flere vid denna
punkt afgifna reservationen, röstar

tJSLy

Den, det ej vill, röstar

Nej;

03

>'':« 42.

Lördagen den 4 April, f. m.

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hem J

7 penning ställan.

lotterier.

.... (Forts.)

Omröstningen utföll med 72 ja men 91 nej; och både kammaren
alltså bifallit utskottets i denna punkt gjorda hemställan.

Jämlikt 63 § riksdagsordningen skulle detta beslut genom
utdrag af protokollet delgifvas Första Kammaren.

§ 8.

Å föredragningslistan fanns härefter uppfördt Andra Kärnmarens
femte tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 24, i anledning af \ «

väckt motion om skrifvelse till Kung! Maj:t angående inskränkning ja^ älg
i tiden för jakt å älg in. in. m- m I

en inom Andra Kammaren väckt, till utskottet hänvisad
motion, n:o 18, hade herr A. P. Gustafsson i Sjögesta in. fl. föreslagit,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Majt anhålla
om sådan ändring i gällande jaktstadga, att tiden för rätt till
älgars dödande eller fångande förkortades till eu vecka, och att
den tillåtna tiden förlädes till oktober månad, samt att fångande
eller dödande af årskalfvar efter älg blefve under hela året för -

bjuden.

Utskottet hemställde, att den föreliggande motionen icke
måtte till någon Andra Kammarens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan upplästs, lämnades ordet till

Herr Gustafsson i Sjögesta, som yttrade: Herr talman!
Såvidt jag kan läsa och förstå detta utskottsbetänkande, innebär
detsamma, åtminstone i hufvudsak, ett tillstyrkande af motionen;
det är endast i några få detaljer, som utskottet har en från
motionärerna afvikande mening. Jag skulle därför lättast och
bäst komma ifrån saken — och jag tror, att jag då äfven skulle
göra utskottet till viljes — om jag här framställer ett yrkande,
som öfverensstämmer med den slutmening, som utskottet bär
fogat till sin motivering, när nämligen utskottet säger, att motionärerna
kommit med alltför bestämda yrkanden. Det yrkande,
som jag nu vill framställa, kommer således att blifva mera tänjbart
och borde således kunna tillfredsställa utskottet och måhända
äfven större delen af kammarens ledamöter.

Jag anhåller därför att med gillande i hufvudsakhga delar
af utskottets motivering få yrka, att Andra Kammaren med anledning
af förevarande motion för sin del ville besluta, att Riksdagen
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller, det täcktes Kungl.
Maj:t taga under öfvervägande, huruvida gällande bestämmelser
angående tiden för jakt på älg kunde ändras genom jakttidens
framflyttning eller förkortande, så att lingonskörden till följd af

N:o 42. 64

Lördagen den 4 April, f. m.

inikränknL äl/Jakten icke äfventyrades, samt huruvida fångandet eder dödandet
i liden för9 ¥ årskalfvar efter alg ej borde förbjudas, och därefter vidtaga
jakt & älg åtgärder i detta syfte, till hvilka omständigheterna föranleda.
fn. m. Ett sådant yrkande anser jag vara alldeles i öfverensstäm (Forts.

) melse med utskottets motivering. Utskottet har visserligen sagt
i slutet af sitt utlåtande, att det anser lämpligast, att framställningar
beträffande ändringar i jakttiden för älg frambäras genom
respektive landsting. Detta vore ju också kanske på sätt och vis
det riktigaste. Men jag är alldeles öfvertygad om att, därest
Kungl. Maj:t skulle för sin del finna skäl föreligga att vidtaga
en dylik ändring, Kungl. Maj:t då äfven komme att böra respektiv^
landsting i frågan. För öfrigt ber jag få erinra därom, att kammaren
för en vecka sedan just på hemställan af kammarens femte tillfälliga
utskott slog in på den vägen att i skrifvelse till Kungl
Maj:t begära viss ändring af jaktstadgan.

Jag ber således, herr talman, att få yrka bifall till det förslag,
som jag bär framställt, och att vidare" ur motiveringen måtte
uteslutas orden: »— -— — och därför lämpligast böra frambäras
genom respektive landsting», så att motiveringen slutar med orden
»olika delarna af landet».

Herrar Camitz och linne instämde häruti.

Herr Hedenstierna: Herr talman! Då detta ärende förevar
inom utskottet, voro till en början meningarna bland utskottets
ledamöter mycket skiljaktiga, nämligen huruvida man skulle
besluta sig för en skrifvelse eller besluta i enlighet med den hemställan,
som utskottet här gjort. Utskottet stannade dock vid det
senare beslutet, och detta hufvudsakligast af det skäl, att man
inom utskottet ansåg, att förhållandena vid älgjakt äro så synnerligen
invecklade, att man i en eventuell skrifvelse icke skulle
kunna bestämma, i hvad riktning ändringarna skulle ske. För
öfrigt har Riksdagen för två eller tre år sedan, jag minns icke
hvilketdera, gjort det uttalande, att framställning om då ifrågasatta
ändringar af jaktstadgan, hvilka berörde förhållanden, som
just voro likartade med det nu förevarande, lämpligast borde
göras ifrån de olika landstingen. Jag tror, att hvar och en, som
närmare känner till älgjakt, skall vara öfvertygad om att Kungl.
Maj:t aldrig kan beträffande sådan jakt fatta" ett beslut, som blir
tillämpligt för större delen af landet, utan en hel del undantagsbestämmelser
måste gifvas. Vid sådant förhållande har utskottet
trött det vara lämpligast, att framställningar rörande ändringar i
jakttiden för ifrågavarande djur skedde ifrån de olika orter, där
man kände ett bestämdt behof af dylika ändringar.

Jag anser mig icke af de skäl, som anförts af motionären
ha anledning frångå utskottets hemställan, och jag ber därför att
få yrka bifall till densamma.

65 N:® 42.

Lördagen den 4 April, f. m.

Herr Sandin: Herr talman! Förlidet år väckte jag i kammaren
en motion i samma riktning som den nu föreliggande.
Jag har äfven undertecknat den af herr Gustafsson i Sjögesta
nu framburna motionen.

Förra årets motion föranleddes af ett inom Värmland befintligt
behof. Där växer ymnigt med lingon, men när dessa
skola skördas, uppsättas nästan öfverallt varningsplakat till lingonplockarne
att icke gå in i skogarne, där jakt pågår. Detta gör,
att lingonskörden afbrytes under en tid af 14 dagar, och bären
blifva i mer eller mindre grad skadade däraf, att de få stå ute
öfver den tiden, då de verkligen bort skördas. Olyckor ha äfven
inträffat, i det att på ett par ställen älgjägare skjutit lingonplockare.

Om man ser efter, hvilket som för vårt land är af den
största betydelsen, älgjakten eller lingonskörden, skall man finna,
att lingonskörden otvifvelaktigt har det största värdet. Detta har.
äfven utskottet framhållit, när det säger, »att endast den för export
skördade lingonmängden uppgår till ett värde af omkring
1,500,000 kr. årligen, medan värdet af de under ett år skjutna
älgarne, omkring 3,000 stycken, torde få sättas till bortåt 400,000
kronor.» Det synes mig, som om det större värde, lingonskörden
har, borde tala för att älgjakten uppskjutes, till dess att lingonskörden
är öfver. Vi torde väl äfven känna till, att aktiebolaget
»Lingon», som tagit denna industri på sin del, arbetar på att
anlägga fabriker i Amerika, och följaktligen blir behofvet af
svenska lingon hädanefter större än hvad det hittills varit. Det
svenska småfolket vill också synnerligen gärna använda sig af de
tillfällen till förtjänst, som lingonplockningen erbjuder, men skola
älgjakterna få obehindradt pågå, samtidigt med att lingonplockningen
äger rum, blir tillfället till dylik förtjänst absolut förstördt.
Det är äfven många bland befolkningen i Värmland, som knota
öfver att det icke alltid är svenskar, som jaga i skogarna, utan
kanske engelsmän och tyskar, som arrenderat jaktmarkerna och
förhindra folket att plocka lingon.

Då det synes mig vara en ganska viktig fråga, som vi här
föreha, och då jag anser, att motionen är värd allt erkännande,
ber jag, herr talman, att få yrka afslag å utskottets hemställan
och bifall till det af herr Gustafsson i Sjögesta nyss framställda
yrkandet.

I detta anförande instämde herrar Johansson i Rönna och
Andersson i Baggböle.

Herr Jansson i Krakerud: Ja, nog har jag varit med och
sett och läst rätt många betänkanden, sedan jag blef riksdagsman,
men jag har icke sett eller läst något betänkande, hvari motiverats
bifall till motionen och sedan i klämmen yrkats afslag å

Andra Kammarens Prot. 1908. N:o 42. 5

Angående
inskränkning
i tid för
jakt ä älg
m. m.
(Forts.)

N;o 42. 66

Lördagen den 4 April, f. m.

. Angående densamma. Jag skall be att få läsa upp näst sista stycket på
inskränkning 7-fe sidan, där det står följande:

jakt & älg »Tar man i betraktande den vidsträckta omfattning, i hvilken

m. m. lingonplockning i en del län nu äger rum, samt huru denna år(Forts.
) ligen torde blifva större, får man nog vänta, att krafvet på
ändrad jakttid för älg kommer att göra sig alltmera gällande.
Lingonskörden är redan en icke obetydlig faktor i vårt lands
ekonomi och som sådan mycket viktigare än älgjakten. Senast
tillgängliga uppgifter utvisa, att endast den för export skördade
lingonmängden uppgår till ett värde af omkring 1,500,000 kr.
årligen, medan värdet af de under ett år skjutna älgarne, omkring
3,000 stycken, torde få sättas till bortåt 400,000 kronor.

Jag kan icke förstå, att utskottet kan skrifva sådant utan
att sedan hemställa om bifall till motionen. På grund af hvad
jag uppläst, skall jag be att få yrka bifall till den i ämnet väckta
motionen.

Då denna lingonskörd har en så ofantligt mycket större
ekonomisk räckvidd för vårt land än älgjakten och därtill kommer,
att denna älgjakt mycket väl kan gå för sig, äfven om man
bifaller motionärens förslag om en skrifvelse, så att man finge
saken ordnad så, att det icke blefve någon risk för dem, som gå
i skogen och plocka lingon, så synes mig, att kammaren bör
bifalla det skrifvelseförslag, motionärerna hemställt om. Jag är
ganska säker på att om det vore en annan klass af människor,
hvars lif och lemmar det här vore fråga om, så skulle kammaren
bifalla framställningen, men jag ber att få fästa uppmärksamheten
på att det ena lifvet är lika viktigt som det andra, och
jag skulle således beklaga, om kammaren godkänner denna utskottets
kläm.

Herr Ekman i Mo gård: Herr talman, mina herrar! Jag
skall på grund af den långt framskridna tiden inte tillåta mig
att gå in på någon närmare pröfning af vare sig motionen eller
utskottets motivering. Mot i synnerhet utskottets motivering synes
det mig, att det kan göras många berättigade anmärkningar, men
jag har begärt ordet endast för att här få lämna ett meddelande.
Det har nämligen kommit till min kännedom, att kung], domänstyrelsen
i en skrifvelse till Kungl. Maj:t gjort framställning om
en fullständig revision af jaktstadgan. Det är visserligen icke att
hoppas, att någon proposition i detta ämne kan framkomma till
innevarande års Riksdag, men inom en icke alltför aflägsen framtid
torde dock en sådan proposition vara att förvänta. Det synes
mig mig därför, som om det vore olämpligt att nu, äfven om
man i mångt och mycket ogillar hvad utskottet här i motiveringen
har sagt, fatta ett annat beslut än det, som står i öfverensstämmelse
med utskottets kläm, och jag tillåter mig därför, herr talman,
att yrka bifall till utskottets hemställan.

07 N;o 42.

Lördagen den 4 April, f. m.

Herr Ekman i Göteborg: Herr talman, mina-herrar! Hvar
och en, som genomläst utskottets betänkande i frågan, har icke i ^en jör
kunnat undgå att finna, att utskottet på intet sätt har under- & alg
skattat betydelsen af motionen. Utskottet har fullkomligt behjärtat m. m.
det viktiga i att lingonplockarne skyddas i främsta rummet, för- (Forts.)
utom äfven det, att älgjakten behöfver skyddas. Hvad den ärade
talaren på värmlandsbänken yttrade i den delen är alldeles oberättigadt,
tv lika mycket som han hafva vi inom utskottet fäst
afseende vid, att icke någon risk för dessas lif skulle ifrågakomma.
Motionären har här yrkat, »att Riksdagen måtte i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla om sådan ändring i gällande jaktstadga,
att tiden för rätt till älgars dödande eller fångande förkortades
till en vecka, och att den tillåtna tiden förlädes till oktober
månad, samt att fångande eller dödande af årskalfvar efter älg
blefve under hela året förbjuden.»

Då han på detta sätt preciserat sitt yrkande, har utskottet
icke ansett sig kunna bedöma, huruvida detta yrkande skulle leda
till önskadt resultat, utan ansett, att det vore bäst, att hvart och
ett landsting inginge till Kungl. Maj:t och begärde, att denna
älgjakt skulle ställas så, att ändringarna i jakttiden blefve olika
för olika län med afseende å särskilda önskningar och behof, som
af respektive landsting uttalades. Det är också kändt, att svenska
jägarförbundet haft sin uppmärksamhet riktad på denna sak och
ingått med en petition däri till Kungl. Maj:t. Då det alltså här
icke är fråga om någon olikhet i sak, utan endast beträffande
sättet för ändring, så har utskottet ansett, att Riksdagen icke i
detta fall bör ingå med eu skrifvelse, utan att saken blir mycket
bättre utredd just i den riktning, motionärerna afsett, om man
lämnade hela frågan till landstingen och till svenska jägarförbundet
att därom petitiongra. Detta är enda anledningen till att
utskottet afstyrkt den framställning om en skrifvelse, som motionärerna
gjort, och utskottet vill ingalunda taga emot någon förebråelse
för att icke hafva behjärtat saken. Att utskottet verkligen
det gjort, framgår ju tydligen af motiveringen.

Jag får därför, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jansson i Krakerud: Den siste ärade talaren sade,
att utskottet har behjärtat motionärernas önskemål. Ja, det har
verkligen utskottet gjort, såsom framgår af hvad jag läst upp ur
utskottets motivering, men utskottet har icke behjärtat motionärernas
önskemål längre än i motiveringen, sedan har, utskottet
kommit med yrkande om afslag å motionen. Ett sådant hell
jäsande anser jag icke vara något nämnvärdt värdefullt. Jag
skulle önska, att utskottet äfven i klämmen varit lika varmhjärtadt
för dessa lingonplockare. Hade så skett, så hade det
naturligtvis icke blifvit några tvistigheter härvidlag. Nu nämnde
den siste ärade talaren om ett jaktsällskap, som skulle komma med

N:o 42. 68 Lördagen den 4 April, f. m.

Angående en ansökan till Kungl. Maj:t. Ja, om nu motionen bifalles, och
7tidZZ9yi således skulle ingå till Kungl. Maj:t med en skrifvelse i det
jakt å älg syfte, motionärerna påyrka, så utgjorde väl den omständigheten
m. m. icke något länder för detta sällskap att ingå till Kungl. Maj:t

(Forts.) med sina önskemål, och om så sker, tror jag, att Kungl. Maj:t

tager dessa önskemål under ompröfning.

Öfverläggningen var härmed slutad. Efter af herr talmannen
gifna propositioner i ämnet biföll kammaren det af herr Gustafsson
i Sjögesta under öfverläggningen framställda yrkandet; och
skulle jämlikt 63 § riksdagsordningen detta beslut genom utdrag
af protokollet delgifvas Första Kammaren.

§ 9-

Om anslag Efter föredragning häruppå af sammansatta stats- och lag ''de*”/

ett ''^kottets utlåtande, n:o 7, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsjordregister.
verkspropositionen till 1908 års Riksdag under andra hufvudtitelns
stat upptagna förslag om anslag för inrättande af ett jordregister,
yttrade

Herr Persson i Tallberg: Herr talman! Jag har begärt
ordet endast för att göra ett par erinringar. Den ena är föranledd
af hvad som står i utskottets utlåtande, och den andra af
hvad som icke står där. Min anmärkning med afseende på hvad
som står i utlåtandet åsyftar följande af utskottet gjorda uttalande.
Först . refererar utskottet hvad som förekommit i detta ärende,
och så säger det: »Det kunde måhända ligga nära till hands att
i jordregistret se en öfvergångsform till den moderna katastern.
Lämpligheten ur den synpunkten af jordregistrets anordnande
liar under ärendets föregående behandling också betonats, särskilt
af kommittén för revision af skiftesstadgan. Med hänsyn
till de uttalanden, som sålunda blifvit gjorda om förhållandet
mellan jordregistret och katastern, har utskottet dock ansett sig
icke kunna undgå att uttryckligen betona, att det för en längre
framtid torde, vara omöjligt att tänka på införandet af katastersystemet
i vårt land. De kommitterade, som utarbetat det ursprungliga
förslaget till förordning angående jordregister m. m.,
hafva på ett öfvertygande sätt belyst de hinder, som i förevarande
hänseende möta».

Det är detta uttalande, att det för en längre framtid torde
vara omöjligt att tänka på införandet af katastersystemet i vårt
land, jag icke kan gilla. Jag tror tvärtom, att vi redan nu böra
ställa, det målet i sikte och inrikta det nya institutet, jordregistret,
så, att det i möjligaste mån kan bilda underlag för ett full -

69 >'':o 42.

Lördagen den 4 April, f. m.
ständigt katasterverk. Man får icke fålla modet eller förlora rikt linjen,

äfven om målet kan synas betydligt aflägset, och att vi ay en
slutligen måste ordna vårt jordväsende så som alla kulturländer jordregister.
i allmänhet gjort, därom är jag lifligt öfvertygad. (Forta.)

Att det icke går så fort att ordna sådana förhållanden, därom
vittnar historien. Redan år 1826 förordade lagkommittén inrättandet
vid hvarje domstol af en fastighetsbok, men först med
förordningen den 16 juni 1875 angående lagfart å fång till last
egendom nådde den frågan fram till målet, och den 14 september
samma år utfärdades kungörelse om hur lagfarts- och intecknmgsböckerna
skulle föras. Fastighetshoken betecknades då endast
som en öfvergångsform till något bättre, och jag tror, att det
vore riktigt att beteckna äfven jordregistret som en sådan öfvergångsform.
Hvad som nu af skräcker oss från införandet al ett
fullständigt katastersystem är den därmed förenade dryga kostnaden
och just för denna kostnads skull anser jag det vara sa viktigt’
att vi i tid inrikta vårt jordregister, landtmäteriförrättnmgarna
och kartläggningen så, att allt kan bilda underlag för det system,
till hvilket vi till sist ändå lära komma. Det är på den vägen,
kostnaderna kunna begränsas.

Nu öfvergår jag till den andra anmärkningen, som beror
hvad som icke är nämndt i detta utlåtande, och den afser
Konungens befallningshafvandes befattning med jordafsöndrmgarna
I den kungl. propositionen n:o 36 med förslag till ändrad
lydelse af 21 och 26 §§ i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordaf söndring stadgas, att Konungens
befallningshafvande, sedan jord registret blifvit upplagdt, icke vidare
skulle åsätta afsöndringarna nytt namn och nummer och
icke heller införa dessa i jordeboken. Däremot framgår af detta
lagförslag, att Konungens befallningshafvande fortfarande skulle
fastställa afsöndringarna och hålla hand däröfver, att afsöndriugarna
skulle bli införda i jordregistret. Men nu föreliggande
förslag föreskrifver och förutsätter, att förste landtmätaren skulle
fora jordregister, och då måste Konungens befallningshafvande i
alla fall stå i en ständig kommunikation med förste landtmätaren.

Gången för fastställelse af en afsöndring skulle då bli följande.

Efter det afsöndringen genom i laga ordning verkställd landtmäteriförrättning
blifvit till sina gränser bestämd, insändas erforderliga
handlingar till Konungens befallningshafvande, som i sin tur
i ^ vanliga fall infordrar förste landtmätarens yttrande i ämnet.

Förste landtmätaren öfverlämnar sålunda sitt yttrande till Konungens
befallningshafvande, som tager frågan i öfvervägande och
fastställer afsöndringen, men då skall återigen Konungens befallningshafvande
öfverlämna erforderliga handlingar till förste landtmätaren,
för att afsöndringen må bli införd i jordregistret. Jag
undrar just, om detta kan sägas befordra den enkelhet i .ubets -

N:o 42. 70

Lördagen den 4 April, f. m.

°för °inrät- som Riksdagen så länge eftersträfva t för våra ämbets tande

eif ett verks del.

jordregister. Jag har ingen rättighet att under denna form framställa

(Forts.) någon interpellation till regeringen. Men nog skulle jag bra
gärna önska, att regeringen måtte ägna uppmärksamhet åt denna
tanke, huruvida icke Konungens befallningshafvande skulle kunna
helt och hållet befrias från afsöndringsgöromål, när dessa i alla fall
skola registreras och bokföras af förste landtmätaren. Det synes
mig, som man borde anse det angeläget att söka vinna enkelhet i
arbetssättet i föreliggande afseende, och därpå skulle sannerligen
allmänheten icke förlora något utan tvärtom vinna i ganska hög
grad. ku föreligger för Riksdagen frågan om reglering af lönerna
mom landsstaten, och vi få af de föreliggande handlingarna erfara,
att arbetsbördan för landskontorens och för andra landsstatens
tjänstemän i hög grad stegrats. Jag tror, att Kungl. Maj.t och Riksdagen
böra ägna all möjlig uppmärksamhet åt möjligheten att
kunna göra förenklingar, så att, såvidt möjligt, mångskrifveri
undvikes.

Jag har endast velat göra detta uttalande såsom en önskan
och under förhoppning, att Kungl. Maj:t skall taga denna sak i
allvarligt öfvervägande. Jag har, herr talman, intet yrkande
att göra.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Albert
I etersson: Herr talman! Den siste ärade talarens framställning
torde kanske kräfva några ord från min sida. Det är mycket
litet att säga, men bör kanske ändå uttalas.

Han framhöll önskvärdheten af att jordregistret måtte syfta
pa och leda till en fullständig kataster. Såsom förslaget nu är
lagdt, lägger det enligt min uppfattning icke några som helst
hinder i vägen för att en gång nå det mål, som talaren sålunda
angifvit. Huruvida eller när det kan komma i fråga att här i
Sverige upplägga eu jordkataster i enlighet med utländska mönster,
kan icke nu bedömas. I alla händelser ligger detta så långt
fram i tiden, att vi nu icke böra sysselsätta oss därmed. Det
är en affär ^så stor, att det sagts mig, att om man under nuvarande
förhållanden skulle tänka på ett katasterverk, man finge
röra sig med belopp på många millioner kronor. Vi kunna därför
lugnt se tiden an och låta en kommande tid sörja för hvad
som då bör göras. Men gifvetvis bör jordregistret uppläggas på
sådant sätt, att det icke hindrar en framtida utveckling till något
fullkomligare.

Vidare uttalades önskemålet, att Konungens befallningshafvandes
befattning med afsöndringsärenden måtte upphöra
detta egentligen i syfte att förenkling i arbetssättet hos Konungens
befallningshafvande skulle vinnas. Jag har icke haft anledning
att nu upptaga denna fråga. Den berör ett annat lagstiftnings -

71 N:o 42.

Lördagen den 4 April, f. m.

område än det, som nu föreligger. Den berör hela jordafsöndrings- Om anslag
och ägostyckningsinstitutet. Därvid komma många andra syn- ^and& ay ett
punkter fram, som måste vara de väsentligt bestämmande för jordregister.
frågan. Naturligtvis är det önskvärd! att, såvidt ske kan, för- (Forts.)
enkla jordstyckningen här i Sverige. Men i sammanhang med
jordregistret har det icke funnits anledning att taga upp den

frågan. . .. .

Därför innehåller ock Kung! Maj:ts förslag till ändring i
jordafsöndringsförordningen icke annat eller mera än som är en
direkt följd af förslaget om jordregister.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ io.

Herr J. Widén afgaf en motion, n:o 287, i anledning af
Kung!. Maj:ts proposition angående lönereglering för landsstaterna
i länen m. m.

Denna motion hänvisades på begäran omedelbart till statsutskottet.

Vidare afgåfvos motioner af:

herr D. Persson i Tällberg, n:o 288, i anledning af Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag om reglering af prästerskapets
aflöning in. m., och

herr J. Johansson i Kälkebo, n:o 289, i anledning af Kungl.

Maj:ts proposition med förslag till lag om reglering af prästerskapets
aflöning m. in.

Dessa motioner blefvo genast remitterade till särskilda utskottet.

Slutligen aflämnade jämväl herr S. O. Nyländer en motion,
n:o 290, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om reglering af prästerskapets aflöning in. in.

Denna motion bordlädes på begäran.

Kammarens ledamöter åtskildes härefter kl. 4,20 e. in. för
att åter sammanträda kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt
utfärdadt anslag kommer att fortsättas.

In fidem

Herman Palmgren.