1908. Andra Kammaren. N:o 26
ProtokollRiksdagens protokoll 1908:26
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1908. Andra Kammaren. N:o 26.
Lördagen den 14 mars.
Kl. 11 f. m.
§ 1.
Justerades protokollet för den 7 innevarande mars.
§ 2.
Upplästes följande till kammaren inkomna läkarbetyg:
Att riksdagsmannen J. O. Forssling till följd af genomgången
operation (för kontraktur i händerna) är förhindrad deltaga i
riksdagsarbetet tills vidare, intygas härmed.
Stockholm den 11 mars 1908.
E. S. Perman,
öfverläkare.
§ 3.
Herr statsrådet m. m. grefve H. E. G. Hamilton aflämnade
Kungl. Maj:ts propositioner till Riksdagen:
angående anslag till en internationell fredskongress i Stockholm
år 1909; och
angående pension å allmänna indragningsstaten åt förre
muraren J. P. Lindbäck.
Dessa propositioner blefvo på begäran bordlagda.
§ 4.
Ordet lämnades härefter på begäran till
Chefen för civildepartementet, herr statsrådet grefve Hamilton,
som yttrade:
Svar d interpellation.
Andra Kammarens Prot. 1908. N:o 26.
1
N:o 26. 2
Lördagen den 14 Mars.
Svar d intet-- Herr talman, mina herrar! Herr Zetterstrand har erhållit
petition. kan)marens tillstånd att till mig framställa följande spörsmål:
(Forts.) jja fr^n regeringens eller järnvägsstyrelsens sida åtgärder vidtagits
för att underlätta sillfångsten inom landet samt, om så
icke skett, ämnar regeringen vidtaga åtgärder i dylikt syfte?
Till utgångspunkt för sin interpellation tog herr Zetterstrand en
notis, som, kort innan interpellationen framställdes, hade synts
i pressen af innehåll att färsk sill för tyska marknadens räkning
fraktades från Narvik genom Sverige öfver Malmö. Jag skall
be att för mitt svar få taga samma utgångspunkt.
Angående ifrågavarande sak har järnvägsstyrelsen i till mig
afgifven promemoria meddelat följande: »I skrifvelse till kungl.
järnvägsstyrelsen den 9 december 1907 anmälde firman F. Janzen
Söhne i Rostock försenad ankomst till Malmö af tvenne sändningar
färsk sill från Narvik och anhöll, att kungl. styrelsen
ville vidtaga erforderliga åtgärder, så att transporterna, som väntades
blifva af större omfattning i januari 1907 med daglig export
af fem vagnar, kunde fortgå obehindradt. I anledning
häraf infordrade styrelsen från distriktsbefälet uppgift, huruvida
ej dessa vagnar kunde framföras med befintliga snabbgående
tåglägenheter, men framgick af gjorda undersökningar, att fall
förekommit, då persontågen å linjen Gellivare—Boden—Vännäs icke
kunnat medtaga hela de partier, som förelegat, utan att en eller
ett par vagnar måst kvarstå till nästa godståglägenhet.
Styrelsen erinrade därpå om nödvändigheten af att ifrågavarande
sändningar befordrades med strykande gods- eller blandadt
tåg samt, där sådant kunde ske, jämväl med persontåg.
I telegram den 14 februari anhöll firman att, för undvikande
af nattuppehållen i Kiruna och Jörn, järnvägsstyrelsen ville insätta
extratåg under natten för silltransport mellan Kiruna och
Jörn, hvarvid garanterades försändelse af minst 50 ton pr gång.
Samtidigt ifrågasattes eventuellt extratåg hela vägen Riksgränsen
—Malmö.
I skrifvelse af samma dag upprepade firman sin anhållan
med förmälan, att firman hade utsikt att med tiden kunna betydligt
upparbeta ifrågavarande trafik, särskildt sedan den nya ångfärjeförbindelsen
Trelleborg—Sassnitz kommit till stånd, emedan
den största afsättningen af färsk sill ägde rum på östra Tyskland,
under det att västra Tyskland fick sitt behof af fisk hufvudsakligen
tillgodosedt genom trålfisket i Nordsjön.
Sedan järnvägsstyrelsen förvissat sig om att ifrågavarande
trafik verkligen var af större omfattning och att den kunde beräknas
pågå någon af sevärdare tid, förklarade sig styrelsen villig
att tre gånger i veckan insätta extratåg för framförande af godset
till Malmö på femte dagens morgon efter detsammas ankomst
till Riksgränsen, dock under villkor att 100 ton befordrades
hvarje gång.
Lördagen den 14 Mars.
.1 N:o 26.
De sträckor, å hvilka styrelsen afsåg att vid behof insätta Svar d inierextratåg,
voro Kiruna—Gellivare, 100 km., och Boden—Vännäs, lektion.
287 km. genom hvilken anordning godset på tredje dagen efter (forts.)
ankomsten till Riksgränsen skulle kunna från Vännäs medfölja
det nedgående snabba fjärrgodståget till Malmö, hvarjämte ej
riskerades att någon del af sändningen skulle behöfva lämnas
efter.
I sitt svar anhöll styrelsen härjämte om meddelande, när
dessa transporter kunde taga sin början. Härpå svarades den
21 februari, att med anledning af fisket i Bohuslän inga sillsändningar
från Narvik för det dåvarande skulle förekomma,
men att anmälan skulle göras, då transporterna kunde börja.
Någon sådan formell anmälan har från ifrågavarande firma ännu
ej gjorts, men har däremot till styrelsen inkommit trenne telegrammeddelanden,
den 27-1 V3 och 4/s, från Johan Olsen i Narvik,
om försändning af färsk sill till Rostock i partier om resp.
70,6, 82,5 och 99 ton.
För den sista af dessa sändningar anordnades för ernående
af erforderlig förbindelse i Vännäs ett extratåg från Boden.»
Af det nu upplästa torde framgå, att det endast var den
omständigheten, att sillfisket å västkusten blef så rikligt och att
priset där sjönk så mycket, som gjorde att denna försändning
öfver Riksgränsen till Malmö icke kom till stånd i större omfattning,
men denna omständighet synes häntyda på att anledningen
till de öfverklagade missförhållandena icke egentligen är
att söka i afståndet och fraktförhållandena. För att föra fisken
från Narvik till Malmö måste man frakta den 2,030 kilometer,
den kommer till Malmö efter 129 timmar, och frakten uppgår
till 3,35 kronor pr 100 kilogram. Såväl afståndet och tiden som
frakten ökas naturligtvis högst väsentligt, innan varan kommer
till konsumenten i östra Tyskland. Afståndet mellan Göteborg
och Stockholm är 458 kilometer och med begagnande af för
fisktransport afsedd lägenhet framkommer varan i ogynnsammaste
fall efter 17 Vs timmar, och frakten pr 100 kilogram uppgår
till 1,25 kronor. Detta oaktadt finner en företagsam köpman
i Rostock med sin fördel förenligt att taga varan från
Narvik genom hela Sverige till Tyskland, under det från Göteborg
till Stockholm en mycket obetydlig transport äger rum.
Jag har vidare tillsport järnvägsstyrelsen om hvilka åtgärder
den vidtagit för att underlätta fisktransporten. Interpellationen
afser ju blott transporten inåt landet, men för fullständighetens
skull vill jag äfven redogöra för exporten. Först omnämner
järnvägsstyrelsen, att år 1896 frakten nedsattes för färsk sill,
befordrad med godståg. Därefter fortsätter järnvägsstyrelsen:
»Före djen 1 oktober 1905 fick färsk sill såväl i styckegods som
i vagnslastsändningar i enlighet med de för lättfördärfliga varor
gällande bestämmelserna befordras med person- och snälltåg —
N:o 26. 4
Lördagen den 14 Mars.
Svar å intet-- intill den 1 augusti 1903 enligt fraktgodsafgift för annan färsk
pellation. gn och strömming, det vill säga enligt tarifferna 2—3—4
(Forts.) ocj1 e££er (]enna datum enligt fraktafgifterna för färsk sill med
godståg eller efter tarifferna 3—5—8 — med snälltåg dock endast
mot det att frakt erlades för en med 50 procent förhöjd
vikt, hvartill för styckegods såväl med person- som snälltåg tillkom
en inskrifningsafgift af 10 öre pr kolli.
Den ofvan nämnda nedsättningen för dylika sändningar med
person- eller snälltåg från tarifferna 2—3—4 till 3—5—8 innebar
en högst väsentlig lättnad. Sålunda nedgick exempelvis frakten
pr ton på grund häraf för sändning om minst 5 ton Göteborg—
Stockholm från 22,60 kronor enligt tariff 4 till 12,60 kronor enligt
tariff 8.
Från och med den 1 oktober 1905 inskränktes rätten att
frakta färsk sill och andra lättfördärfliga varor med snälltåg till
att endast gälla för styckegodssändningar, en bestämmelse, som
naturligen förestafvades af nödvändigheten att undvika åtgärder,
som kunde menligt inverka på snälltågens utnyttjande för det
med dem afsedda ändamålet eller snabb personbefordran.
Samma dag borttogs viktförhöjningen för transport af färsk
sill med snälltåg till stationer norr om Bräcke. I stället föreskrefs
en tilläggsafgift af 2,5 öre pr 10 kg. och begynnande
100 km.
För sändningar af fisk till utlandet har i afsikt att vinna
för dessa gynnsammaste tåganslutningar därstädes tilläggsafgiften
fått bortfalla, i det att styrelsen i telegram den 14 juli 1905 till
alla distriktschefer meddelade, att bland annat färsk fisk, som å
direkta ilgodslistor expedierades från stationer i Sverige till stationer
i Tyskland och där bortom belägna länder, finge, för såvidt
sådant utan hinder för tågens regelbundna gång kunde ske,
befordras med snälltåg utan att frakt debiterades såsom för snabbilgods.
Sådana sändningar transporteras alltså mot fraktgodsafgift
utan alla som helst tillägg för det snabbare och dyrare
befordringssättet.
För transport af färsk sill från de förnämsta svenska afsändningsplatserna
för denna vara, nämligen Varberg, Göteborg, Tannm
och Strömstad, har också det möjliggjorda snabbare befordringssättet
i regel kommit till användning.
För transporter söderut användas sålunda dels godståg från
Göteborg på morgonen och blandadt tåg på middagen, medelst
hvilka båda lägenheter godset når fram till Hälsingborg samma
dag, och dels tvenne blandade tåg på eftermiddagen, med hvilka
godset framföres till Varberg respektive Falkenberg för att sedan
tidigt följande morgon vidare befordras med person- eller snälltåg
öfver statsbanornas linjer.
Den längsta tid, som med ofvan angifna tåglägenheter bör
Lördagen den 14 Mars. 5 S;o 26.
ifrågakomma för transporterna mellan Göteborg och Hälsingborg, Svar d interuppgår
till 14 timmar 40 minuter. petition.
I sammanhang härmed kan nämnas, att ångfärjan Hälsing- (Forts.)
borg—Hälsingör går extratur, om minst fem färskfisk vagnar kvarstå
efter ordinarie turen.
För transporterna österut gifves lägenhet med det snabbgående
godståget n:r 1002, det s. k. matvarutåget, med afgång
för närvarande från Göteborg kl. 1,61 på middagen och ankomst
till Stockholm kl. 7,23 påföljande morgon. Dessutom förekomma
färskfisktransporter dels med dagpersontåget n:r 52 med afgång
från Göteborg kl. 7,40 och ankomst till Stockholm samma dags
afton kl. 8,55, dels med persontåget n:r 202 från Göteborg kl. 3,oo
e. in. med ankomst på aftonen till Hallsberg, där fiskvagnarna
tillkopplas matvarutåget, och dels slutligen i den mån utrymme
gifves med nattsnälltåget n:r 4 med afgång från Göteborg kl. 10,oi
och ankomst till Stockholm kl. 8,15 följande morgon.
Med den i afseende på transportens snabbhet ogynnsammaste
af dessa fyra tåglägeuheter, nämligen matvarutåget, åtgår
dock endast en tid af 17 timmar 32 minuter.
Man torde sålunda ej med fog kunna säga, att å dessa för
afsättningen så viktiga linjer ej finnas tillräckligt många för
transport af färsk sill lämpliga tåglägenheter.
Rörande matvarutåget har såsom önskemål uttalats, att det
för mottagande och aflämnande af gods skulle få göra så många
uppehåll på vägen som möjligt, och att därjämte dess ankomsttid
på morgonen till Stockholm skulle blifva tidigare än den för
närvarande är, och rörande det för fisktransporten synnerligen
viktiga persontåget på middagen från Göteborg, hvilket i Hallsberg
aflämnar sina fiskvagnar till det förra, att detsamma skulle
gifvas en så sen afgång som möjligt, på det att fisken skulle
från fångstplatserna hinna införas till Göteborg och tid till förpackning
erhållas.
Alla dessa önskemål hafva i ej oväsentlig grad kunnat efterkommas
från och med tillämpningen af sommartidtabellen den
1 instundande maj. Sålunda har matvarutåget gifvits en tidigare
afgång från Göteborg och på grund häraf kunnat dels
få flera uppehåll och dels framkomma till Stockholm 34 minuter
tidigare, hvarjämte härigenom beredts möjlighet att, då tågets
storlek gjorde sådant önskvärdt, från Katrineholm framföra detsamma
till Stockholm såsom själfständigt tåg i stället för såsom
för närvarande saminankoppladt med matvarutåget från Malmö.
I afseende på persontåget har en väsentlig förbättring i här
föreliggande syftemål åstadkommits genom att afgångstiden från
Göteborg satts 46 minuter senare eller till kl. 3,52 e. m., hvari
genom den olägenhet, som tilläfventyrs kunde ligga i ofvan
nämnda förtidigade afgång från Göteborg af matvarutåget, jämväl
torde vara undanröjd.
N:o 26. 6 Lördagen den 14 Mars.
Svar ä inter- De här omnämnda förbättrade anordningarna rörande de
pcitation, tvenne tågen hafva meddelats fiskeriinspektören F. Trybom, som
(Ports.) funnit dem särdeles fördelaktiga för fiskafsättningen.
På grund af gällande bestämmelser i afseende på bromsning
af godsvagnar och därmed sammanhängande tåghastighet, torde
matvarutåget ej kunna gifvas större hastighet, då detsamma
redan nu har den högsta för dylika tåg för närvarande medgifna
grundhastigheten.
Å grenbanorna framföras gifvetvis här ifrågavarande godsslag
med snabbaste tillgängliga anslutande tåglägenheter, liksom
ock från utgångsstationerna äfven andra tåg än här omnämnda
vid behof anlitas.
Att de för färsksilltransporter tillgängliga tåglägenheterna
under senare år varit fullt tillräckliga för behofvet, har af vederbörande
distriktsbefäl intygats och torde jämväl framgå däraf,
att inga klagomål försports eller framställningar gjorts rörande
nuvarande transportförhållanden, vare sig till Styrelsen eller
linjemyndigheterna med undantag af följande två fall, nämligen
dels en af fiskexportörer i Strömstad under sommaren 1906
hos Styrelsen gjord framställning om förbättring af lastningsanordningar
för sill vid Strömstad station äfvensom om snabbare
tågförbindelser söderut från Strömstad, dels ock af en sillhandlare
i Varberg hos trafikinspektören i Hälsingborg gjord
framställning om att till möjliggörande af sillens tillhandahållande
hos konsumenterna redan afsändningsdagen ett persontåg i stället
för som dittills ett blandadt tåg skulle få tagas i anspråk för
transporterna.
I anledning häraf vidtogos omedelbart erforderliga förbättringar
med kaj anordningarna å Strömstads station, hvarjämte
öfverenskommelse träffades med Bergslagernas och Uddevalla—
Vänersborg—Herrljunga järnvägar och tidtabeller uppgjordes
rörande. extratåg, då så erfordrades från Strömstad öfver Uddevalla—Öxnered
för snabbare transport af sillen. Emellertid behöfde
under åren 1906 och 1907 några dylika extratåg icke anordnas,
och hafva under innevarande år inga sillsändningar
ifrågakommit från Strömstad.
Äfven framställningen från Varberg har i största möjliga
utsträckning tillmötesgåtts.
Af den i ärendet företagna utredningen framgår dessutom,
att endast undantagsvis så mycket färsk sill inlämnats till något
persontåg, att den ej kunnat af detta medtagas, och har i så
fall under alla omständigheter det kvarblifna partiet befordrats
med första tåglägenhet.
För trafiken från Strömstad åren 1906 och 1907 användes
vid behof två lokomotiv för tågen, på det att icke något sillparti
skulle behöfva kvarligga.
Beträffande omfattningen af färsksill transporterna på järn -
7 N:# 54».
Lördagen den 14 Mai»
väg från västkusten kan nämnas, att dessa — Indika hvad för Svar d mterförsändningar
österut fortgått i betydande omfattning från pe aion''
början af 1880-talet med uppehåll dock under de sista åren af or
1890-talet och de första af 1900-talet, då sillfisket var mindre
gifvande, samt hvad rör försändelser söderut sedan slutet af 1880-talet — under senaste fiskeperiod för tiden 15 oktober 1907—24
februari 1908 uppgingo till sammanlagdt 10,383 ton. Häraf exporterades
4,863 ton, nämligen till Danmark 1,077 ton samt till
Tyskland via Trelleborg 612 ton och via Helsingborg 3,174 lön.
Afsättningsorterna i Tyskland hafva hufvudsakligen varit Eckerniorde,
Rostock, Berlin, Stettin, Stralsund och Kiel.
Till Stockholm ankom från västkusten under hela år 1907
endast 656 ton färsk sill.»
Därjämte föreligga, enligt hvad järnvägsstyrelsen meddelat,
åtskilliga framställningar, som gå ut på ytterligare nedsättning
af frakten, och flera andra önskemål, såsom borttagande af viktförhöjningen
af 50 procent vid försändning inom landet af färsk
fisk med snälltåg. Samtliga framställningar ha hänskjuta till
godstaxekommittén, hvilken har tillsatt en subkommitté för frågans
behandling, och denna lär i dagarna ha påbörjat sitt arbete.
Såsom jag i början yttrade, förefaller det som om felet icke
så mycket ligger i fraktförhållandena som på annat håll. Jag
bestyrkes ytterligare härutinnan af ett aktstycke, som nyligen
publicerats, och som jag har här i min hand. Det är ett intressant
betänkande, som afgifvits förlidet år af en inom Stockholms
stadsfullmäktige tillsatt kommitté, den s. k. lifsmedelskommittén,
och livilket innehåller förslag till ordnande af fiskhandeln i Stockholm.
Denna kommitté konstaterar, att konsumtionen af färsk
fisk här är underbart liten, särskildt när man tänker på att det
är i en stad, som ligger vid hafvet. Enligt hvad i kommittébetänkandet
uppgifvits, skulle konsumtionen af fisk i Stockholm
per år och individ uppgå till 11 kilogram, under det samma
konsumtion i Göteborg uppgår till 18 kilogram, på vissa platser
i Tyskland till 30 kilogram, i England till 40 kilogram samt i
Belgien och Holland till 45 kilogram. Anledningen till detta
egendomliga förhållande förklarar kommittén uteslutande bero
af de höga priserna, hvilka i specifika fall kunna uppgå till fem
gånger det pris färsk fisk betingar på västkusten. Detta finner
kommittén så mycket orimligare, som fraktkostnaden, såsom kommittén
påvisar, utgör en ren obetydlighet. Kommittén anser, att
anledningen till det öfverklagade förhållandet uteslutande är, att
Stockholms stad gjort nästan ingenting för att ordna fiskhandeln,
och kommittén lämnar redogörelse för de utmärkta anordningar,
som vidtagits i utlandet i de städer, där fiskkonsumtionen är så
hög, och den framställer förslag till hur Stockholms stad borde
förfara i detta afseende.
Vid genomläsande af detta betänkande får åtminstone jag
N:o 26. 8
Lördagen den 14 Mars.
Svar d intet- den uppfattning, att det skulle vara en synnerligen viktig kompZatlon''
munal angelägenhet för staden att fylla, om den verkligen snart
(rorts.) fullföljde de uppslag kommittén gifvit. Gör den detta, verkar
det som ett väckande exempel för andra stora kommuner i landet,
och har man blott en gång börjat med denna sak, är jag
öfvertygad om att de af interpellanten öfverklagade missförhållandena
snart skola försvinna.
I detta samband ber jag få uppläsa några ord, som järnvägsstyrelsen
yttrat i slutet af den utaf mig förut citerade promemorian,
och hvilka lyda sålunda: »Om färsk fisk anmäles till
afsändning i sådan omfattning, att anordnandet af extratåg för
transporten blefve ekonomiskt möjligt, finnes naturligen intet
hinder att å statens järnvägar erhålla sådana, men sannolikt är,
att med i vårt land för närvarande rådande oordnade förhållanden
på fiskmarknaden varan, väl framkommen till konsumtionsorten,
ej skulle kunna tillräckligt hastigt afsättas».
Generaldirektör Pegelow har därjämte på af mig framställd
fråga meddelat, att man när som helst från Göteborg kan få
extratåg till Stockholm efter 4 timmars aviso.
Det är nog icke blott på konsumtionsorterna, som det behöfs
organisation och arbete, utan det förefaller, som om det äfven
på själfva produktionsorterna nog icke funnes tillräckligt i det
afseendet. Det ser ut, såvidt jag kunnat utröna — det faller ju
egentligen icke inom området för mitt departement — som om
fiskarena i Bohuslän gjort alldeles för litet för att gemensamt
tillvarataga sina intressen. Enligt hvad landshöfding Lagerbring
meddelar, kommer emellertid i april månad innevarande år att
konstitueras en »Göteborgs och Bohusläns hafsfiskeförening», om
hvars bildande beslut fattades på eu sammankomst i Marstrand
sistlidne november och i hvars styrelse som själfskrifna ledamöter
skola sitta landshöfdingen inom länet och fiskeriintendenten inom
västra distriktet, hvarjämte landsting, hushållningssällskap, exportörer
och fiskare jämväl skola vara representerade. Styrelsens
uPPgi^ blir att taga om hand alla frågor, som beröra det bohuslänska
hafsfiske!, hvarvid stor uppmärksamhet kommer att ägnas
åt sillfrågan, hvarvid sillens betydelse både som exportvara och
som inhemskt näringsmedel kommer att vinna allt möjligt beaktande
och föranleda de framställningar till olika myndigheter,
som visa sig vara erforderliga för att råda bot på hittillsvarande
missförhållanden.
Till hvad jag nu anfört ber jag att få lämna tvenne ytterligare
små meddelanden. Sedan herr Zetterstrand framställt sin
interpellation, läste jag i tidningen Dagens Nyheter en liten notis,
ur hvilken jag tillåter mig citera några rader. »Från Orust
skrifves till Dagens Nyheter: Sillen har äfven under förra veckan
gått rikligt till strax härutanför (vid Gullholmen, Käringön,
Mollösund m. fl. platser), men ändå blir icke ens den närmast
9 N:o 20.
Lördagen den 14 Mars.
liggande landsbygden försedd med det omtyckta födoämnet. Man Svar d in terbehöfver
t. ex. blott komma ett stycke in på Orust för att höra ration.
beskrifvas, hurusom där under innevarande vinters fiske ej hållits (Forts.)
till salu eu enda sill. Man har hört talas om den och sett fisket
beskrifvas i tidningarna, men inåt landet har den icke kommit.»
Mot detta jämmerskri från Orust ber jag få sätta följande
lilla meddelande ur min egen erfarenhet från norra Västmanland,
från en bruksegendom, i hvilken jag är intresserad. Där
har under innevarande vinter en person, som utgått från samma
uppfattning som herr /etterstrand, tagit sig för att söka för det
lilla brukssamhället på egen hand organisera eu fiskhandel. Det
har resulterat däri, att, ehuru bruket ligger ganska aflägset i
skogsbygden och ehuru transporten af varan från Göteborg måste
ske öfver tre banor, likväl tre gånger i veckan införts färsk fisk,
mest kolja och sill, som försålts i partier åt gången på ända till
200 kg., hvilket för ett sådant litet samhälle har ganska stor
betydelse. Importen af fisk har varit så betydlig, att det hände
för några dagar sedan, då en arbetare var sjuk och läkaren frågade,
om han icke kunde få någon lättare föda, exempelvis färsk
fisk, att hans hustru svarade, att han fått det så mycket, att
han icke ville se åt fisk. Där uppe har färsk sill hela vintern
sålts för ett pris, som icke öfverstigit 15 öre per kg., hvarvid
dock två mellanhänder haft en ganska afsevärd förtjänst. Samtidigt
var minutpriset för varan i Stockholm 29 öre.
Jag har sålunda den uppfattningen, att hvad här behöfs
egentligen är företagsamhet, och det är att hoppas, att, om
Stockholms kommun fullföljer det intressanta och beaktansvärda
uppslag, som gifvits af lifsmedelskommittén, och om föreningen
i Bohuslän kommer till stånd, åtskilliga af de missförhållanden,
som herr Zetterstrand påvisat, kunna afhjälpas. Därmed har jag
naturligtvis ingalunda sagt, att icke äfven ytterligare åtgärder
skulle kunna vidtagas från regeringens och järnvägsstyrelsens
sida, men jag tror, det är åtminstone min uppfattning för närvarande,
att här i eminent grad föreligger ett sådant fall, då, om
det tillätes mig att låna ett något retuscheradt citat från en
mycket ärad ledamot af denna kammare, administrationen icke
kommer någon vart utan impuls från det lefvande lifvet.
Vidare anförde
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrarl Jag får
frambära mitt vördsamma tack till herr statsrådet och chefen
för civildepartementet för det han besvarat min interpellation
och gjort det på ett så uttömmande sätt, som här skett, och
sökt utreda allt på bästa sätt.
Det må icke förvåna någon, om man har tyckt det vara
obegripligt, då man i tidningarna detta år läst om att en myc
-
N:o 26. 10
Lördagen den 14 Mars.
Svar å inter- ket riklig sillfångst ägt rum, och samtidigt iakttager att, under
pellation. <jet mau p,\ 1880- och 90-talen haft tillfälle ett köpa färsk sill
(Forts.) Jandet rundt, sådan nu knappast stått att erhålla innevarande
år. Det har synts bekymmersamt, när man läst, att massor af
sill måst ratas och att, trots den rika tillgången på denna vara,
den stora allmänheten i landet och särskild! den fattigare befolkningen
icke kommit i tillfälle att köpa billig fisk. Det har också
förefallit besynnerligt, när man läst om, att man fraktat sill
ända från Narvik till Tyskland genom hela Sverige, och samtidigt
hört uppgifvas, att det icke låter sig gorå att frakta sill
från västkusten och in i Väster- och Östergötland.
Det måste här föreligga missförhållanden, som böra rättas.
Man ger alltid fraktförhållandena skulden. Nu ha vi emellertid
hört en utredning härom, af hvilken framgår att, äfven om frakten
kanhända är för dyr, den dock är mycket mindre än hvad
den norska varan får vidkännas. Det måste vinnas rättelse, felet
må nu ligga hvar som helst. Och det är väl att hoppas, att,
nästa gång man får eu så riklig silltillgång, förhållandena blifva
annorlunda. Eu förändring kan dock endast ske genom enig
samverkan mellan fiskarena och deras förgångsmän, de lokala
myndigheterna, Konungens befallningshafvande inom länen vid
västkusten, samt regeringen och dess speciella målsmän på området,
chefen för jordbruksdepartementet och chefen för civildepartementet.
Under uttalande af eu förhoppning om dylik samverkan
ber jag att än en gång få frambära mitt tack för besvarandet
af interpellationen.
ITerr Ödman: Herr talman! Må det tillåtas, att jag såsom
bohuslänning tar till orda i den fråga, som är föremål för debatt,
då ju denna mest berör det län jag representerar. Först
och främst ber jag få uttrycka min tacksamhet till interpellanten
såväl å egna som mina provinsmedlemmars vägnar för att han
bragt den på tal. Det har för oss varit minst sagdt egendomligt
att erfara, huru stor tillgång det varit på sill och hvilket vrakpris
den betingat å ena sidan och å den andra, att landet icke
kunnat gjort sig denna vara bättre tillgodo mera än hvad det
gjort. Någon förbättring i detta förhållande kan säkerligen först
ske, när man med samfällda krafter och från alla orter arbetar
för detta. Det är därför särdeles angenämt, att någon representant
för eu annan provins framställt en interpellation i denna
fråga, ty däraf framgår, att den icke endast berör ett bohuslänskt
intresse, utan att den är af vikt för hela landet.
Riksdagen har på senare tiden välvilligt anslagit mycket stora
belopp till lån åt fiskare för att de skola bli i tillfälle att skaffa
sig arbetsmaterial för att kunna drifva sin näring, och detta har
visat sig vara mycket nyttigt. Men nu kommer frågan om afsättningen.
Vi ha så mycket lifsmedel på västkusten under sill
-
Lördagen deri 14 Mars.
11 N:o 26.
fisket, att vi icke kunnat göra oss nytta af den annat än för vrak- Svar ä interpris,
under det man på andra håll i landet lider nöd. Detta 1''dlation.
är ett sorgligt förhållande och framträder så mycket mera, som (Forts.)
den senaste interpellationen, som för några få dagar sedan besvarades
här af samma statsråd, rörde frågan om hungersnöd i
en annan del af Sverige. Det är eu märkvärdig sammanställning,
att det ena dagen talas om hungersnöd i en trakt af
Sverige och det den andra är fråga om hur man skall göra sig
nytta af öfverliödet på lifsmedel i en annan. Detta torde vara
en sak att allvarligt tänka på för oss alla. Det är här icke nog
med endast den enskilda företagsamheten, utan statsmakterna
måste äfven framträda för att det nu anmärkta missförhållandet
skall blifva afhjälpt. Vi ha visserligen ett stort land att lagstifta
öfver och skaffa tidsenliga kommunikationer, men vi få försöka
att ordna så, att icke den ena trakten af landet har hungersnöd,
medan den andra icke kan göra sig af med sitt öfverflöd.
Det är naturligt, att vid afsättningen spela in många samverkande
orsaker, kanske i första rummet att kommunikationslinjerna
icke äro ändamålsenliga. Hittills ha vi egentligen icke
tänkt på inlandet, när det varit tal om färskfiskhandel, utan
det har hufvudsakligen varit tal om att exportera sillen till
utlandet. Medan skeppslaster af sill afgått till England och
Tyskland, tycks man icke haft en tanke på att äfven Sverige
själf kunde vara i behof af denna vara. Kommunikationerna äro
icke heller i detta hänseende lämpliga. Järnvägsstationerna vid
västkusten ligga för långt från det egentliga fisket. I utlandet
drager man däremot ut järnvägarna till de yttersta punkterna vid
kusten, ut till fiskhamnarna, för att man där skall hämta fisken,
så att denna direkt och utan onödig tidsutdräkt må kunna gå
i färskt tillstånd till marknaden inuti landet.
För öfrigt, när någon gång den färska sillen sändes inåt
landet, så hafva vi nog setf, huru det går till. Hon kastas vanligen
lös i öppna järnvägsvagnar, där personer vid utlämpningen
vada upp till knäna i sill, och där hon får ligga ohöljd, utsatt
för regn och sol. När sådan sill efter några dagars förlopp
ändtligen kommer fram till destinationsorten, är hon snart sagdt
otjänlig till människoföda, åtminstone för den, som känner till
hur smaklig sillen han vara, när man får den färsk. På detta
sätt har man vant folket i landet utaf med att äta sill, och på
sådana omständigheter beror det, att, såsom herr statsrådet och
chefen för civildepartementet framhöll, konsumtionen af fisk i
våra större städer är så onaturligt liten.
Nu förmodar jag emellertid, att efter det starka prisfall på
sill, som i år inträffat — och det är tydligtvis det, som väckt
oss till eftertanke — förhållandena skola blifva annorlunda. Utlandet
har icke velat eller icke kunnat betala så höga priser som
föregående år; utan, då man förut fått 10 å 12 ja ända upp till
N:o 26. 12
Lördagen den 14 Mars.
Svar å inter
petition.
(Forts.)
• 14 kronor per hektoliter sill, så har priset i år gått ned till 1 å
2 kronor per hektoliter. Detta var ju ett så enormt prisfall, att
det ej kunde annat än väcka uppmärksamhet. Det beror naturligtvis
på en mängd omständigheter, att utlandet icke kunnat
betala högre pris på vår sill i år: dels på det stora fisket utomlands,
dels på den penningkris, som rådt öfver hela världen, m. fi.
andra omständigheter.
Att det är något oegentligt med fraktförhållanden på våra
järnvägar, medger jag gärna, ty då man t. ex. kan frakta sill
från Narvik ner till Malmö, eu sträcka af 2,034 kilometer, för
3 kronor 35 öre per 100 kilogram, så får man från Göteborg
till Stockholm, som utgör endast 458 kilometer, betala 1 krona
25 öre för samma vikt — frakten för t. ex. en vagn sill på 10
ton från Trondhjem till Stockholm kostar 182 kronor, medan eu
dylik från Göteborg till Stockholm, hvilket är knappt halfva
sträckan, kostar 125 kronor. Detta beror visserligen på de
fallande tarifferna, men det är ju icke proportionerligt. Frakten
är emellertid icke ensam den faktor, som inverkar på fiskpriset,
utan det är, såsom af herr statsrådet framhölls, framför allt mellanhänderna,
hvilka sätta upp priset så oerhördt.
Det har väckt min särskilda förundran, när jag sett torgpriserna
här i Stockholm och funnit, att, medan man i Göteborg
betalat 2 å 3 öre kilogrammet för sill, man här gifvit ända till
30 och 40 öre, och till på köpet fått gammal vara, som således
icke på långt när varit lika värdefull som den, som erhållits i
Göteborg. Hvad som gjort detta förhållande ännu orimligare
är, att samtidigt i Berlin samma vara sålts till halfva priset
mot i Stockholm. Här är verkligen någonting för stockholmarne
att tänka på; och jag skulle, liksom herr statsrådet gjorde, vilja
vädja till dem att söka få bort dessa mellanhänder, som ligga
och beskatta hela Stockholm och hindra varuutbytet mellan fisktrakterna
och hufvud staden.
Detta är, som sagdt, förhållanden, som måste ändras; och
det måste ske genom samverkan mellan flera olika krafter både
från de enskildes och från statsmakternas sida. I främsta rummet
bör emellertid den enskilda företagsamheten träda fram. Jag
vill därför icke sätta all skulden för det nuvarande missförhållandet
på statsmakterna eller järnvägsstyrelsen, som annars så
ofta brukar vara fallet, utan jag anser, att den enskilda företagsamheten
bör först träda fram, och därefter böra statsmakterna
träda hjälpande emellan, där så behöfves, vare sig med nya
kommunikationsanordningar, där sådana icke finnas, eller med
bättre anordning af de kommunikationer, som redan finnas.
I Bohuslän är man betänkt på — och detta på initiativ af
vår driftiga landshöfding — att bilda en fiskeriförening, som
skall ha i uppgift att ytterligare befordra fiskerierna och fiskhandeln.
När denna förening kommer till stånd, kommer det
Lördagen den 14 Mars.
13 N:o 20.
säkerligen att visa sig hvilka brister som kunna finnas och hindra Srar d interfiskerinäringens
höjande, och det är att vänta, att statsmakterna l>ellatlonhärigenom
komma att få kännedom om de önskningsmål som (Forts.)
auses behöfiiga, synnerligast i afhjälpande af bristande konnnunikationsanordniugar
på våra järnvägar.
Jag tviflar icke på att såväl regering som Riksdag skall
underlätta denna blifvande förenings syftemål, att genom väl
anordnade och billiga järnvägsförbindelser underlätta och förmedla
fiskens försändning från fångstplatserna till det inre landet
— till båtnad för både det inre landet ocb fiskeplatserna. Visserligen
ha vi i Bohuslän ett sorgligt minne i motsatt fall, nämligen
från nödåret 1904, då hela länet led brist på kreatursfoder
och det därför begärdes nedsättning i järnvägsfrakterna för det
foder, som måste köpas från det öfriga landet, men detta afslogs
af dåvarande regeringen på tillstyrkan af järnvägsstyrelsen, och
detta till och med af det skäl, att det icke var någon fodernöd
i länet — detta ehuruväl såväl landsting och hushållningssällskap
som landshöfdingeämbetet förklarat, att nöd förefanns. Men det
är nu icke värdt att tänka härpå; säkerligen skall såväl nuvarande
regering som järnvägsstyrelse låta sig angeläget vara
att på lämpligt sätt förmedla öfverskottet af den bohuslänska
sillen och fiskvarorna för öfrigt till de landsdelar, som lida brist
på denna vara, så snart lämpliga och praktiska förslag i sådant
syfte föreligga.
Som jag nämnde, är det säkerligen kommunikationerna som
mest af allt äro orsak till den bristande förmedlingen af våra
sillmassor. I Bohuslän äro vi betänkta på att draga ut kustbanor
från längdbanan till fiskehamnarna ute vid kusten; och få
vi detta gjordt, skola vi nog bli i tillfälle att sända mera och
färskare fiskvaror till hufvudstaden och det öfriga landet än
hvad nu är fallet. En annan sak, som vi vänta på, är den stora
Inlandsbanan. Kommer den att, enligt förslaget, dragas genom
trakterna utmed gränsen, som nu äro så vanlottade på kommunikationer,
så skola vi på denna lämna vår färska och goda sill
för att fraktas till dem, som bo i dessa trakter och som nu lida
brist — åtminstone på denna vara.
Jag har intet yrkande att göra; men jag ber att få uttrycka
den önskan, att denna för Bohuslän och för hela vårt land
viktiga sak snart måtte ordnas.
§ 5.
Föredrogs och hänvisades till Riksdagens särskilda utskott
Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående ändrad
lydelse af 1 § i förordningen angående mosaiska trosbekännares
skyldigheter och rättigheter här i riket den 30 juni 1838.
N:o 26. 14
Lördagen den 14 Mars.
§ 6.
Herr A. J. C. Christiernsons vid kammarens närmast föregående
sammanträde framställda och då bordlagda anhållan att
till herr statsrådet och chefen för civildepartementet få framställa
spörsmål föredrogs härefter; och blef berörda anhållan af
kammaren bifallen.
§ T.
Vidare föredrogs Andra Kammarens femte tillfälliga utskotts
utlåtande, n:o 14, i anledning af väckta motioner om skrivelser
till Kungl. Maj:t angående penningbidrag till värnpliktige, som
vårdas för under tjänstgöring ådragen skada eller sjukdom.
Utskottets hemställan bifölls; och skulle jämlikt 63 § riksdagsordningen
detta beslut genom utdrag af protokollet delgifvas
Första Kammaren.
§ 8.
Äng. utsträckt Till afgörande förelåg härefter Andra Kammarens femte
fridlysning af tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 15, i anledning af väckt motion
hare tjäder orQ g]<rifveise till Kungl. Maj:t angående utsträckt fridlysning af
hare, tjäder och orre.
Uti motion, n:o 142, hade herr J. A. Jonsson i Hökhult föreslagit,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa,
att jaktstadgan blefve i det afseendet ändrad, att tiden
för fridlysning af hare, tjäder och orre utsträcktes till den 15
september.
Utskottet hemställde, att Andra Kammaren för sin del behagade
besluta, det Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhölle,
det Kungl. Maj:t täcktes tillse, att jaktstadgan blefve i det
afseendet ändrad, att fridlysningstiden för hare, tjäder och orre
utsräcktes till dag, som efter sakkunniges utredning kunde anses
lämplig, dock ej längre än till den 1 september.
Efter föredragning af utskottets hemställan lämnades ordet till
Herr Jonsson i Hökhult, som yttrade: Den nu föreliggande
frågan är visserligen icke stor eller kan tyckas vara af så stor
betydelse för vårt land; men den gäller dock en af våra allra
äldsta näringar, och det har dock ganska stor betydelse, att
denna näring vårdas och tillvaratages, så att landet får största
möjliga gagn af detsamma.
Jag kan icke annat än vara utskottet tacksam, att det behandlat
min motion välvilligt; men jag tror, att det hade varit
Lördagen den 14 Mars.
15 N:o 20.
till större fördel, om utskottet hade tillstyrkt min motion i dess Ang.utsträckt
helhet. Vid genomläsande af utskottets utlåtande linner man, fridlysning af
att det är ganska sväfvande. Jag skall därför be att få göra ekorre
några erinringar. '' (Forts<)''
Utskottet säger: »Hvad skogsfågel beträffar, torde ungarne
endast under särskild!, ogynnsamma år ej vara utvuxna den 15
augusti.» Jag tror, att förhållandet i verkligheten är ett helt
annat. Utan att gå till någon öfverdrift, tror jag mig kunna
påstå, att ungarna i regel icke äro fullt utväxta ens till den tid,
som jag har föreslagit uti min motion.
Vidare säger utskottet: »Skytte för lock går endast för sig,
så länge ungarna ej kunna sköta sig sjkifva, och i regel torde
detta vara förhållandet högst några få dagar efter nuvarande
jakttids inträde.» Hvad utskottet här menar med »högst några
få dagar», kan jag icke riktigt afgöra; men litet längre ned på
sidan säger utskottet: »Eu framflyttning af tiden för jaktens
början med endast några få dagar, kanske till den 20 augusti
såsom i Norr- och Västerbottens län, torde måhända vara tillräcklig
för att nästan omöjliggöra skytte för lock.» Där har utskottet
bestämdt sagdt ifrån, hvilken tid utskottet tänkt sig; det
skulle således vara endast fem dagar. Jag tror icke, att detta
stämmer med de verkliga förhållandena. Jägare påstå med bestämdhet,
att de kunna med fördel skjuta för lock hela augusti
månad och till och med in i september.
Detta skytte för lock är ju ett mycket bekvämt skytte. Därigenom
att jägaren efterhärmar såväl honornas som ungarnas
läte, lockar han djuren till sig, hvilka alltså blifva mycket lätta
och bekväma att skjuta. Också skjutas hönorna, under den tid
ungarna äro små, i alltför stor utsträckning till skada för stammens
vidmakthållande. Äfven ungarna skjutas under denna tid
i alltför stor myckenhet. De äro, då de skjutas, i regel för litet
utvecklade; och på grund däraf hålla de sig också sämre i den
varma väderlek, som under denna del af jakttiden är rådande.
Jag tror därför, att det skulle vara till stor nytta för stammens
bibehållande, om fridlysuingstiden utsträcktes så, som jag i min
motion föreslagit.
Utskottet tycks vilja göra troligt, att största delen af den
för lock skjutna fågeln, som först salubjudes, skulle hafva skjutits
före jakttidens början. Ja, därom vill jag icke yttra mig.
Det är ju möjligt, att eu del fågel skjutes före jakttidens början;
men jag tror icke, att det är den största delen, utan det är nog
under den första tiden, sedan jakten blifvit loflig, som dessa stora
massor fågel skjutas.
Vidare säger utskottet: »Motionären har ej anfört några skäl
för att fågelstammens vidmakthållande skulle kräfva så energiska
skyddsåtgärder». Jag har, såsom redan förut omnämnts,
påpekat i motionen, att moderhönorna, liksom äfven ungarna,
N:o 26. 16
Lördagen den 14 Mars.
Ang.utsträckt skjutas i alltför stor utsträckning, och att detta är till skada för
^hare^ädc''/ stammens vidmakthållande. Jag tror, att det skulle vara till
ocä orre? ganska stor nytta både för jägarne och för landet, om, såsom
(Ports.) jag med min motion afser, jakten, i stället för att minskas, snarare
kunde ökas.
Utskottet påstår, att, om man skulle utsträcka skyddstiden så
långt som jag föreslagit, intresset för jaktvården skulle slappas.
Jag tror icke, att förhållandet skulle blifva sådant. Tvärtom
tror jag, att åtminstone en stor del af landets jägare äro mycket
med om att fridlysningstiden utsträckes, just för att skydda och
bevara villebrådet samt öka intresset för en rationell jaktvård.
Vidare säger utskottet: »Med afseende på den af motionären
påpekade omständigheten, att köttet af de i augusti skjutna
djuren ej skulle komma till full användning, vill utskottet framhålla,
att kött af skogsfågel kan hålla sig friskt länge äfven vid
ifrågavarande tid af året, om det behandlas rätt». Ja, det kan
ju hända, att sådana jägare, som skjuta, för att använda det
skjutna för sitt eget behof och snart nog, kunna bevara det, såsom
utskottet säger, »på ett rätt sätt»; och nedlägges vild tet i
is o. s. v., så är det ju möjligt, att det kan stå sig ganska lång
tid. Men förhållandet, såvidt jag känner det, är dock sådant,
att det mesta, som skjutes, skjutes för att säljas och skickas till
städerna, och det är just detta, som jag påpekar i min motion.
Vidare ger utskottet eu anvisning, en rätt god anvisning, att det
ju alltid står en innehafvare af jakträtten fritt att vänta några
dagar med sin jakt, tills han finner tiden fullt lämplig. Ja, det
kunna de göra, som t. ex. hafva vidt omfattande jaktmarker.
Det är möjligt att detta kan gå för sig för den, som har ett
större jaktområde, om man kan tänka sig, att jaktinnehafvaren
kan hafva ett sådant intresse. Men i regeln är det väl ändå så,
att en innehafvare af jaktmarker icke har så stor areal, utan
villebrådet kan den ena dagen vara på den enes jaktmark och
den andra dagen på en annans. Tro herrarna då, att ifriga
jägare, sedan jakten blifvit loflig, tänka som så: Vi skola spara
på jakten, ännu är det icke lämpligt att skjuta, tiden är ännu
icke inne. Nej, jag tror icke det, utan i regeln tänka nog jägare:
Under den tid det är lofligt att jaga vilja vi försöka att skjuta,
då utsikten att kunna göra det är störst och villebrådet är lättast
att komma åt; och därför vänta de i regeln nog icke, tills
det blir lämplig tid. Det tyckes, som om utskottet skulle något
mer vilja gynna sådana jägare, som endast jaga för sitt nöjes
skull. Men jag tror, att man bör taga hänsyn till frågan i hela
dess vidd och att man äfven bör taga deras intresse i akt, som
hafva mindre jaktmarker.
Vidare säger utskottet: »Utskottet anser emellertid, att hänsyn
till möjligheten att förvara köttet ej får tillmätas så stor
betydelse, att den skulle kunna vara fullgiltigt skäl för fridlys
-
Lördagen den 14 Mars. 17 N:o 2<L
ningstidens utsträckande on hel månad. Då jag läste detta ut- Ang. utsträckt
skottets uttalande, föreföll detsamma mig mycket underligt. Hmn^ridl98riin!> af
det förhåller sig i de större städerna vid framkomsten af det ha^ef’ !‘,ader
skjutna villebrådet hade jag icke fullt kännedom om, men af ™ !\''
det villebråd, som köpes upp i landsorten för att skickas till b''
städerna, är det mycket, som de första dagarna blir skämdt och
maste kastas bort. Då jag läste utskottets utlåtande, tänkte jag:
det måste vara skäl uti att här i staden höra efter hos någon
kommissioushandlare, som handlar med dessa varor. Jag telefonerade
också till en kommissionär och frågade honom, huru
det härmed förhöll sig, och han svarade, att alla fågelhandlare
gifvit akt på min motion och önskade densamma framgång. Jag
frågade då, om han vore villig att lämna något intyg om att
det vore behöfligt att utsträcka jakttideu. Hans intresse för
saken har sedan varit så stort, att han själf skrifvit ett intyg,
hvilket äfven flere andra af stadens fågelhandlare skrifvit under.
Jag har icke alls sökt att påverka dem, utan det är deras eget
intresse och de hafva själfva formulerat intyget efter eget behag.
Intyget, som jag här skall be att få uppläsa, lyder så: »Undertecknade
fågelhandlande i Stockholm vilja härmed till fullo instämma
i herr J. A. Jonssons motion om framflyttning af tiden
för fågelns lofliggifvande om hösten. Vi anse, att det skulle
gagna icke blott fågelstammen utan äfven alla, som med fågel
sagda tid ha att göra.
Då, som nu är, den första fågel skjutes om hösten, är den
mycket små och outvecklad och öfvergår därför nästan genast
till förruttnelse utan att lämna något som helst ekonomiskt utbyte,
då däremot, om tiden för dess fridlysning utsträckes några
veckor eller mera, den hinner blifva mer vuxen och med det
äfven mera hållbar och hvilket gör fågelstammens ökning samt
större ekonomisk vinst för skytt, säljare och köpare i sista hand.
Stockholm i mars 1908.»
Det är undertecknadt af Samuelsson & Wirén, Algot Forsberg,
A. Stenberg, L. E. Bohlins Eftr., C. V. Dehlin, Carl Samson,
A. Lindgren, Carl Friberg.
Herrarna torde häraf finna, att dessa fågelhandlare ganska
kraftigt uttala sig för jakttidens framflyttning till längre fram
på hösten. På grund af hvad jag nu anfört och på de i min
motion anförda skäl, ber jag att få yrka bifall till motionen.
Herr Rune: Herr talman, mina herrar! I likhet med
motionären kan jag icke gilla utskottets motivering och icke
heller dess kläm. Jag skall redan i början be att få nämna för
herrarna hvad jag ämnar föreslå och sedan komma med motiveringen.
Jag ämnar föreslå, att med ogillande af utskottets förslag
Andra Kammaren för sin del behagade besluta, att Riksdagen
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller, det Kungl Maj:t
Andra Kammarens Prof. 1908. N:o 26 2
N:o 26. 18
Lördagen den 14 Mars.
(Forts.)
Ang.utsträckt täcktes tillse, att fridlysningstiden för hare, tjäder och orre må
fridlysning af utsträckas till den 1 september utom i Kopparbergs och de norr
hare,
tjäder ... , , ,__ 1
och orre. landska lanen.
Beträffande utskottets motivering har motionären ganska omständligt
bemött denna. Jag skall därför endast be att få påpeka,
att då utskottet säger, att ungarna efter skogsfågel endast
under särskild! ogynnsamma år icke äro utvuxna den 15 augusti,
beror sanningen af detta påstående till stor del på, hvad man
menar med utvuxna. Om man därmed menar, att ungarna äro
så utvuxna, att de äro matnyttiga, kan jag gå med på, att de
äro utvuxna. Herrarna veta, att fåglar äro matnyttiga redan då
de äro ganska små, och alla känna till, hurudana små vanliga
kycklingar äro då de användas. Skulle utskottet däremot vilja
påstå, att orr- och tjäderungarna äro fullvuxna den 15 augusti,
ber jag att få protestera häremot. Jag har varit ganska ifrig
jägare i 25 års tid och knappast någonsin den 15 augusti sett
en fullvuxen ungfågel af sagda slag. Jag vill vidare understryka
motionärens påpekande af, att det icke skulle vara till någon
vidare nytta att framflytta jakttiden endast några få dagar, och
jag tror," att man icke behof ver vara jägare för att förstå, att
fyra eller fem dagar icke betyda mycket i fråga om utveckling
ai orr- och tjäderkycklingar. Jag tror, att dessa äro ungefärligen
likadana och skjutas nära nog lika lätt för lock den 21 som den
15 augusti.
Utskottet säger vidare, att fågel icke trycker för hunden
efter den 15 september. Detta måste så förstås, att fågeln naturligtvis
trycker sämre längre fram än i början af jakttiden
och detta beror på, att ungfåglarna, som icke äro fullvuxna den
15 augusti, icke hafva samma begrepp om att skydda sig som
äldre fågel. De trycka därför för hunden bättre och äro lättare
att skjuta den 15 augusti än den 15 september. Men att säga,
att fågeln icke kan skjutas för stående hund efter den 1 september,
är icke riktigt. Om jag jagar efter den 1 september, skjuter
jag icke hälften af det antal, som jag skulle skjuta, om jag började
den 15 augusti, men dem jag skjuter äro dubbelt så mycket
värda, och äfven ur sportmannasynpunkt vågar jag påstå,
att det för verkliga jägare är mera nöje uti att skjuta fågel, som
kan skydda sig, än alltför oerfarna ungfåglar. Hvad vidare jakt
på hare beträffar, vill jag påpeka — något som äfven utskottet
vitsordar — att det, när den 15 augusti är inne, finnes mycket
små harungar i marken. Det finnes vidare dels harhonor, som
ännu icke födt fram sina ungar, och dels sådana, som hafva så
små ungar, att dessa behöfva sin moder för att födas upp. Om
jag går ut på jakt den 15 augusti och släpper ut hundarne i
marken, blir resultatet, att jag mången gång skjuter harhonor, som
äro nödvändiga för sina ungar. Men detta är icke det värsta. Jag
skjuter kanske en eller två, men huru många små harungar
Lördagen den 14 Mars.
19 N:o 20.
hundarne bita ihjäl, det vet hvarken jägaren eller någon annan. Ang.utsträckt
Harungarna kunna icke skydda sig, om de upptäckas af hunden, fridlysning af
och det ligger i hundens natur att bita ihjäl och äta upp dem. ^ Jrreer
Jag är öfvertygad, att om jag jagar den 15 augusti, kunna hun- (Forte.)
darna fördärf va två eller tre gånger så många djur som jag
skjuter, och detta till rakt ingan nytta. En förståndig jägare
börjar därför icke jakten förrän i september eller kanske icke
förrän i oktober. Det är naturligtvis icke lämpligt, att jakten
på fågel börjar eu tid och jakten på hare en annan, emedan en
stor del jägare använda samma hundar till''jakt både på fågel
och hare. Sålunda, om dessa äro ute för att jaga fågel, är det
möjligt, att hunden drifver upp harar och tvärtom. Det är därför
mycket lämpligt, att jakt på hare och fågel börjar på samma
tid. Att utsträcka tiden några dagar är icke till fyllest, utan densamma
bör särskildt med hänsyn till harjakten utsträckas minst
till den 1 september. Jag vill också nämna ett annat skäl,
hvarför den 1 september är lämplig tidpunkt, nämligen att jakten
på rådjur börjar denna dag. Samma hundar som jaga hare
och skogsfågel användas också ofta till jakt på rådjur, så att
om jägaren önskar jaga harar, kunna hundarna få upp ett rådjur.
Då rådjursjakten icke ansetts böra taga sin början förrän den
1 september, är det lämpligt, att tiden för jakt å tjäder, orre
och hare sättes till samma dag, då ungdjuren något så när
vuxit upp.
Jag skall därför be att få föreslå, att Andra Kammaren för
sin del behagade besluta, att Riksdagen i skrifvelse till Kungl.
Maj:t anhåller, det Kungl. Maj:t täcktes tillse, att fridlysningstiden
för hare, tjäder och orre må utsträckas till den 1 september
utom i Kopparbergs och de norrländska länen. Orsaken,
hvarför jag undantagit Kopparbergs och de norrländska länen,
är dels den, att jag icke känner förhållandena där så noga, och
dels, att vederbörande först funnit lämpligt att undantaga dessa
län, när det var fråga om förbud att skjuta orr- och tjäderhönor.
Detta undantag torde därför vara lämpligt. Skulle representanterna
för de norrländska länen motsätta sig detta, står det
dem fritt att yrka, att detta undantag uteslutes, i hvilket fall jag
icke har något att däremot invända.
Herr Hedenstierna: Min afsikt är ingalunda att här söka
bemöta de föregående talarne utan endast att gifva till känna,
huru detta utskottsbetänkande tillkommit, och det förhållande,
hvarpå utskottet grundar sitt uttalande. Då denna motion första
gången föredrogs inom utskottet, erforo vi, att inom utskottet,
som består af 9 ledamöter med 6 suppleanter, icke fanns någon
jägare eller ens någon, som hade någon jakterfarenhet. Det låg
således för oss nära till hands att besluta att från sakkunnigt
håll inhämta de upplysningar, som för oss kunde vara nödiga
N:o 26. 20
Lördagen den 14 Mars.
Ang. utsträckt föV afgifvandet af det utlåtande vi hade skyldighet att afgifva.
fridlysning af Yi vände oss i sådant syfte till, kan jag säga, de största auktori*oc/t
orre.61" teter som voro möjliga att nå. Vi vände oss till såväl fram(Forts)
stående jägare inom Riksdagens kamrar som ock erkändt framstående
jägare utom Riksdagen. De svar vi från dessa sakkunnige
erhöllo gingo, kan jag säga, alla i den riktning, att jakttiden
något borde utsträckas men att den icke borde utsträckas
öfver den 1 september. De flesta ville icke ens gå så långt som
till den 1 september utan föreslogo någon dag mellan den 20
augusti och 1 september, men som de voro af olika uppfattning,
ansågo vi oss icke i det förslag vi afgifvit kunna föreslå någon
bestämd dag utan stannade vid den formulering, som utskottet
gifvit sitt betänkande. Jag tror således, att utskottets förslag
icke är alldeles gripet ur luften utan väl kan försvaras af många
och framstående jägare. Jag har därför för ögonblicket ingenting
annat att göra än att yrka bifall till utskottets förslag.
Herr Camitz: Jag bar ingenting emot att en sakkunnig utredning
härvidlag kommer till stånd och böjer mig gärna för
det beslut, hvartill eu sådan kan föranleda. Skulle emellertid
fridlysningstiden för tjäder och orre utsträckas till den tid, som
motionären föreslår eller till den som herr Rune föreslår, så
skulle det verka som ett förbud mot all sportmässigt bedrifven
jakt och såsom eu premiering för jaktsätt som äro mycket klandervärda.
Jag vill bestämdt påstå, att om herr Rune går ut och
jagar orre den 15 september med fågelhund, kommer han alldeles
säkert hem med tom jaktväska. I stort sedt vårda sig
våra mindre jaktägare mycket litet om jakten. De jaktmarker
däremot, som arrenderas af intresserade jägare, bli mycket väl
vårdade. Där skötes jakten på rationellt sätt, hondjur och ungdjur
sparas, rofdjur dödas, tjufskyttar efterhållas, brott mot jaktstadgan
åtalas, belöningar för angifvelse af sådana brott utbetalas.
Det är ju gifvet, att i de trakter, där sådana arrenderade
jaktmarker förekomma, dessas goda skötsel skall verka mycket
godt icke allenast för dessa jaktmarker själfva utan äfven för
den kringliggande trakten. Utsträckes nu fridlysningstiden så
långt, som här är ifrågasatt, så kommer allt intresse från sportmässiga
jägares sida att upphöra. Det är alldeles gifvet, att en
jägare icke bryr sig om att arrendera eu jaktmark och vårda
densamma, om han icke blir i tillfälle att där utöfva jakt på
det sätt han finner nöjsamt och angenämt. Följden blir, att
jakten kommer att bedrifvas uteslutande af marodörer och tjufskyttar,
som intet intresse hafva för jaktvård och icke respektera
jaktstadgan. Att jaktstadgans bestämmelser efterlefva?, kan icke
krön obetjäningen, som är den enda som har befogenhet därtill,
ensam öfvervaka, ty därtill äro våra jaktmarker alltför vidsträckta.
Därför är det nödvändigt, att intresserade jaktvänner
21 Nso >26.
Lördagen den 14 Mars.
taga den saken om hand och blifva kronobetjäningen behjälpliga Ang.utsträckt
därmed. fridlysning af
En alltför lång utsträckning af fridlysningstiden skulle så- orre**
lunda kunna ha motsatt verkan mot den åsyftade. Lyckligast (Forts)
hade varit, om utskottet icke hade utlåtit sig om någon tidsbegränsning.
Men då jag är öfvertygad om, att en sakkunnig
utredning skall utmynna i en begränsning inom den ram, som
utskottet i sin kläm föreslagit, har jag intet emot lydelsen af
densamma och ber därför att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Jonsson i Hökhult: Jag skall be att få återtaga mitt
yrkande och förena mig i det yrkande, som herr Rune framställt.
Jag anser nämligen hans förslag vara afsevärdt bättre än utskottets
och tror icke, att det finnes någon utsikt för att min
motion här i kammaren skall vinna bifall.
Herr Rune: Ja, mina herrar, det låter ju ganska hemskt,
då herr Carnitz påstår, att om jakttiden inskränkes såsom jag
föreslår följden skulle kunna blifva den, att jakten blefve mindre
vårdad än förut. Jag skall be att närmare få belysa hans resonemang.
Hans resonemang går ut på, att det finnes en del
jägare, som arrendera jaktmarker, på h vilka jakten skötes väl,
men att, om dessa icke få jaga då de vilja — och de kunna ju
möjligen jaga med urskillning — de mista intresset och jakten
blir försämrad. Häremot skall jag be att få påpeka, att af alla
svenska jaktmarker kanske blott 5 % eller något sådant innehafvas
af sådana jägare. Äfven om på dessa 5 %, det vill säga
V20, eller kanske det icke ens är mer än 7100 jakten skötes
väl, men den på de öfriga nitton tjugondedelarna eller nittionio
hundradedelarna skötes illa, så att djuren icke få växa upp, innan
jakten tager sin början, så tror jag, att man kan säga,
att jaktvården i det stora hela lider af detta, äfven om jakten
på de jaktmarker, som arrenderas af dessa jägare, skötes bättre.
Jag vet af erfarenhet, huru svårt det är att öka villebrådsstammen
på en arrenderad jaktmark, då jaktvården å kringliggande
jaktmarker försummas.
Vidare påstod herr Carnitz, att om jag går ut den 15 september
för att jaga orre, kommer jag hem med tom väska. Ja,
jag har därför också föreslagit, att jakten skulle få börja den 1
september. Fjorton dagar kunna göra mycket på en fågels utveckling,
men då utskottet påstår, att fyra eller fem dagar i
allmänhet skulle kunna inverka på en ungfågels förmåga att
skydda sig för faror, så bestrider jag riktigheten däraf. Fjorton
dagar däremot kunna göra mycket.
Herr Carnitz sade vidare, att om man vill bedrifva jakten
sportmässigt, vill man börja den så tidigt som möjligt. Ja, det
N:o 26. 22
Lördagen den 14 Mars.
Ang. utsträckt vill jag förstå så, att om man vill komma hem och ha skjutit
^hare^fäder m^nSa fåglar, 10, 15 eller 20 stycken, så börjar man jakten
ocä orre* tidigt. Men vill man gå ut för att stärka sina nerver och sina
(Forts.) krafter odi få motion, samtidigt med att man söker skjuta en
eller annan fågel, då bör man börja senare, då ungarne hunnit
bli förståndigare och kunna bättre skydda sig och väga litet
mera i väskan.
Det nämndes af utskottets ordförande, att han fått de upplysningar,
som återfinnas i betänkandet, från auktoriteter på jaktområdet.
Ja, det förvånar mig icke'' så mycket, att de kunna
uttala sig så, ty det är så, att mera framstående jägare jaga med
väl dresserade hundar, som icke bita några djur. En sådan
jägare kan gå ut och med sin fågelhund söka reda på en fågelkull,
och äro ungarne fullväxta, skjuter han dem, men äro de
små, få de vara. Ingen skada sker, ty hunden biter inga ungar.
Med sådana hundar jaga de, som sköta sin jakt, och om de
börja den 15 augusti och i öfrigt äro förståndiga, så gör det
ingen skada. Men de flesta svenska allmogejägare jaga med
hundar af annat slag och hvilka icke äro så dresserade, och
dessa bita ihjäl så många unga fåglar och harar som de komma
öfver, och då måste det i det stora hela lända till stor skada,
att jakten får börja så tidigt.
Jag har icke känt mig öfvertygad af de skäl, som utskottets
ordförande och herr Camitz ha anfört, utan ber att få vidhålla
mitt yrkande, att beslut fattas i enlighet med den kläm jag föreslagit.
Herr Camitz: Jag tror, att kammaren gjorde klokast, om
kammaren öfverlät åt Kungl. Maj:t att utreda denna sak. Ty
Kungl. Maj:t har förutsättningar och organ att kunna bedöma
saken allsidigt och sakkunnigt, och då behöfde vi icke lita på
en enda persons uttalande här i kammaren. Om nu Kungl.
Maj:t skulle komma till den åsikten, att det behofves en utsträckning
af fridlysningstiden till den 1 september, så är ju detta
enligt utskottets förslag icke uteslutet. Jag anhåller därför fortfarande,
att kammaren måtte biträda utskottets hemställan.
Herr Petrén: Jag vet icke, huruvida sympatierna i kammaren
äro till förmån för herr Runes förslag eller icke. Skulle
det förra vara fallet, tror jag, att den kläm han föreslagit bör
något ändras. Han har hemställt om skrifvelse i syfte, att det
skulle fastställas en viss angifven fridlysningstid för ifrågavarande
djurarter, som skulle gälla för hela landet utom Kopparbergs
och de norrländska länen; och han har motiverat detta med, att
det redan finnes en särställning för de nämnda länen i fråga
om jakt på orr- och tjäderhönor. Nu är förhållandet emellertid
icke sådant, som herr Rune sagt, ty genom en kungörelse af
2:{ N:o 26.
Lördagen den 14 Mars.
den 7 augusti 1907 har Kopparbergs län i donna del likställts Ang.utsträekt
med landet i öfrigt. Således är det numera endast de norrhare fjäder
ländska länen, som i detta fall intaga en särställning. Jag har ocf’ orrt
ansett mig skyldig att nämna detta, för den händelse kammaren (Forts.)
skulle vilja fatta beslut i enlighet med herr Runes förslag.
Då jag har fått ordet, vill jag ock göra en anmärkning mot
något, som tyckes mig litet oegentligt i utskottets kläm. Det
hemställes däri om skrifvelse i syfte, att jaktstadgan skulle i det
hänseendet ändras, att fridlysningstiden blefve på visst sätt utsträckt.
Nu är det emellertid icke meningen, att själfva jaktstadgan
skall ändras. Jaktstadgan skall lyda precis som den
lyder nu, men på grund af bestämmelsen i jaktstadgans 12 §
2 mom. är det meningen, att Kungl. Maj:t skall förändra vissa,
genom särskilda kungörelser bestämda fridlysningstider. Jag tror
därför, att det vore riktigare att ur utskottets kläm taga bort
orden »att jaktstadgan blefve i det afseendet ändrad», så att det
komme att heta »tillse, att fridlysningstiden» etc. Det är nämligen
en oformlighet att säga, att jaktstadgan skall ändras, då
det icke är meningen, att någon bestämmelse i jaktstadgan skall
undergå förändring.
Jag vill ytterligare påpeka, att det förefaller äfven mig något
olämpligt, att, på sätt här yrkats, Riksdagen skulle göra hemställan
om fastställande af viss, till dagen angifven fridlysningstid
för en del af landet. Det är, efter hvad jag tror, icke mer
än en enda gång förut, som Riksdagen tagit initiativ i sådana
frågor, och det var i fråga om tiden för jakt på älg. Det har
nog eljest hittills varit förbehållet landstingen att taga initiativ
i dessa frågor, som måste ställa sig mycket olika i olika landsändar,
och mig förefaller det vara olämpligt att syssla timtals i
Riksdagen i syfte att få en och samma till dagen bestämd fridlysningstid
fastställd för vissa delar af landet. Jag tror, såsom
sagdt, icke precis, att detta är så praktiskt.
Jag skall emellertid, herr talman, icke göra något annat yrkande,
än att ur klämmen måtte utgå orden »att jaktstadgan
blefve i det afseendet ändrad».
Herr Rune: Jag skall först be att få förklara, att jag icke
har något emot att de af herr Petrén omnämnda orden strykas
ur klämmen.
Vidare skall jag be att få nämna, att jag hämtat min uppgift
om att jakt efter tjäder- och orrhönor utom i Kopparbergs
och i de norrländska länen skulle vara förbjuden från den 15
oktober till den 31 december ur utskottets betänkande, och jag
har trott, att det skulle vara tillförlitligt. Annars får jag erkänna,
att jag icke har någon personlig erfarenhet af jakttiden i Kopparbergs
län och i Norrland.
Gent emot det påstående, som framställts af herr Cam it/.
N:o 26. 24
Lördagen den 14 Mars.
SSpi ffven af Petrén om att det skulle vara olämpligt att
hare, tjäder ^^figen nu fattade beslut i föreslagen riktning, vill jag påoch
orre. P^ka, att Riksdagen icke har att besluta om förordning i ämnet.
(Forts.) Riksdagen endast uttalar sin önskan, och Kungl. Maj:t verkställer
sedermera utredning samt fattar beslut i frågan. Det vore
val märkvärdigt, om icke Riksdagen, hvarest sitta representanter
för jordägare och jakträttsinneh&fvare i hela landet, skulle hafva
rättighet att uttala sin önskan. Beslut fattas ju sedermera af
Kungl. Maj:t.
Jag kan sålunda icke se, att det är den minsta risk att besluta
enligt mitt förslag, gärna modifieradt på sätt herr Petrén
hemställt.
Herr Hedenstierna: Herr talman, mina herrar! Jag vill
blott tillkännagifva, att, ehuru jag för min del förut yrkat bifall
till utskottets hemställan, jag gärna instämmer i det förslag, som
framställts af herr Petrén. Jag tror, att ordalagen i klämmen
därigenom blifva riktigare.
Öfverläggningen var härmed slutad. Efter af herr talmannen
gifna propositioner i ämnet biföll kammaren utskottets hemställan
med den ändring, som under öfverläggningen föreslagits
af herr Petrén; och skulle jämlikt 63 § riksdagsordningen detta
beslut genom utdrag af protokollet delgifvas Första Kammaren.
§ 9.
Ang. lönereg- Därnäst i ordningen fanns å föredragningslistan uppfördt
lärarvérsona s^m“fns^ta stats- och lagutskottets utlåtande n:o 3, i anledning
ten Sid små- ff dels Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för
skolor. lärarpersonalen vid småskolor m. in., dels ock två med föranledande
af propositionen väckta motioner.
Genom proposition af den 31 december 1907 hade Kungl.
Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver ecklesiastikärenden för nämnda da°- föreslagit
Riksdagen
att ej mindre medgifva:
dels vidtagande af sådana ändringar i fråga om afiönino-sförhållandena
för de i § 2 af kungörelsen angående aflöning''"åt
lärare vid folkskolor och småskolor den 1 juni 1900 omnämnda
lärare, att sådan lärare skulle i årlig begynnelselön åtnjuta minst
femhundra kronor samt 3 ålderstillägg a femtio kronor hvardera,
det första efter fem, det andra efter tio och det tredje
efter femton års oförvitlig tjänstgöring efter undergången stadgad
pröfning, att utgå från och med början af kalenderåret när
-
25 N:o 26.
Lördagen den 14 Mars.
mast efter det, hvarunder det femte, tionde eller femtonde tjunståret
gått till ända;
dels att, om hinder eller svårighet mötte för skoldistrikt att
förse sådan lärare med tjänlig, i skolan eller nära denna belägen
bostad jämte nödig vedbrand, skoldistriktet skulle lämna honom
i ersättning för nämnda förmåner minst etthundra kronor för år;
dels att, med ändring af nu stadgade grunder i fråga om
statsbidrag till aflönande af vissa lärare, följande bestämmelser
måtte blifva gällande:
1. Till aflönande af lärare, som, efter att hafva i stadgad
ordning vid vederbörligt seminarium eller, enligt § (i i kungörel
sen angående lönetillskott af allmänna medel för lärare och lärarinnor
vid folkskolor och småskolor den 5 juni 1885, inför folkskoleinspektör
undergått pröfning för anställning vid småskola,
vid mindre folkskola eller vid folkskola i egenskap af biträdande
lärare, blifvit behörigen antagen till lärare vid någon af före
nämnda skolor och som i årlig lön åtnjuter, utom föreskrifna
förmåner af husrum och vedbrand eller stadgad ersättning därför,
minst femhundra kronor, samt till aflönande af hvarje annan
till dylik befattning behörigen antagen lärare, som i årlig lön
erhåller, förutom nämnda naturaförmåner eller ersättning därför,
minst fyrahundrafemtio kronor, äger skoldistriktet att af
statsmedel bekomma ett årligt bidrag i förra fallet af trehundratrettiotre
kronor trettiotre öre och i senare fallet af trehundra
kronor, dock under de i § 2 mom. 1 af kungörelsen angående
statsbidrag till aflönande af lärare vid folkskolor och småskolor
den 1 juni 1900, sådant detta moment lyder i kungörelsen den
10 juni, 1904 angifna villkor.
2. Därest vid någon af de i punkt 1 omförmälda skolor anställd
lärare, som undergått sådan pröfning, hvarom i samma
punkt nämnts, oförvitligt tjänstgjort under sammanlagdt fem
tjänstår och lönen till honom således utgår för åtta månaders
undervisning med minst femhundrafemtio kronor jämte de i lag
bestämda naturaförmåner eller ersättning därför, äger skoldistriktet
erhålla statsbidrag med trehundrasextiosex kronor sextiosju
öre.
_ 3. Har sådan lärare, hvarom i punkt 2 är nämndt, oförvitligt
tjänstgjort under sammanlagdt tio tjänstår, och lönen till
honom således utgår för åtta månaders undervisning med minst
sexhundra kronor jämte de i lag bestämda naturaförmåner eller
ersättning därför, äger skoldistriktet att erhålla statsbidrag med
fyrahundra kronor.
4. Om sådan lärare, hvarom i punkt 2 och 3 sägs, oförvitligt
tjänstgjort under tillhopa femton tjänstår och lönen till
honom således utgår för åtta månaders undervisning med minst
sexhundrafemtio kronor jämte de i lag bestämda naturaförmåner
.4 »iv lönereglering
för
lärarpersonalen
vid små.
skolor.
(Forts.)
Nso 26. 26
Lördagen den 14 Mars.
Ang. lönereglering
för
lärarpersonalen
vid småskolor.
(Forts.)
eller ersättning därför, äger skoldistriktet att erhålla statsbidrag
med fyrahundratrettiotre kronor trettiotre öre;
dels att, med ändring af nu stadgade grunder i fråga om
aflönande af vikarie för vissa lärare under tjänstledighet på grund
af sjukdom, följande bestämmelser måtte blifva gällande:
Då biträdande lärare vid folkskola eller lärare vid mindre
folkskola eller småskola, till hvilkens aflönande bidrag af statsmedel
utgår på grund af sjukdom åtnjuter tjänstledighet och
vid småskoleseminarium examinerad eller, enligt § 6 i kungörelsen
angående lönetillskott af allmänna medel för lärare och lärarinnor
vid folkskolor och småskolor den 5 juni 1885, af folkskoleinspektör
pröfvad vikarie är förordnad under oafbrutet minst
en månad af den fastställda årliga undervisningstiden, skall vikarien
för den tid, hvarunder hans förordnande varar, åtnjuta
arfvode efter minst fyrahundrafemtio kronor för åtta månaders
undervisningstid eller femtiosex kronor tjugufem öre för läsmånad,
hvarje månad beräknad till trettio dagar, och i öfrigt
samma förmåner som vikarie för ordinarie eller extra ordinarie
lärare vid folkskola.
Har i fall, som här omförmäles, oexaminerad vikarie förordnats,
skall denne åtnjuta arfvode efter minst fyrahundra kronor
för åtta månaders undervisningstid eller femtio kronor för
läsmånad och i öfrigt enahanda förmåner, som nyss är sagdt;
dels att, med ändring af nu stadgade grunder i fråga om
aflönande af vikarie för vissa lärare vid af landsting eller
stad, som ej i landsting deltoge, inrättadt småskoleseminarium
under tjänstledighet på grund af sjukdom, måtte blifva gällande
enahanda bestämmelser, som ofvan föreslagits i fråga om vikarier
för biträdande lärare vid folkskola eller lärare vid mindre
folkskola eller småskola under tjänstledighet på grund af sjukdom;
dels
ock sådan förhöjning af de understödsbelopp, hvilka
efter utgången af år 1908 beviljades från småskollärares m. fl.
ålderdomsunderstödsanstalt,
att beloppet af helt understöd utgjorde 450 kronor för år;
att det årliga understödsbelopp, hvithet tillkomme lärare
eller lärarinna, som hlifvit i tjänst anställd, före den 1 januari
1880, uppnått en lefnadsålder af minst 55 år samt tjänstgjort
minst 20 år, och för hvilken summan af lefnads- och tjänstår
uppginge till minst 80, utgjorde 300 kronor;
att om lärare eller lärarinna af vederbörande skolråd eller
folkskoleinspektör ansåges på grund af försvagad hälsa, bristande
syn eller hörsel eller annan liknande, oförvållad anledning
icke vidare vara fullt lämplig att sköta sin tjänst, vore efter uppnådda
25 tjänstår, lärare, som fyllt 50 år, och lärarinna, som
fyllt 45 år, berättigade att, då han eller hon om understöd gjorde
Lördagen den 14 Mars.
27 N:o 26.
ansökning, efter afgång från tjänsten bekomma afkortadt årligt Ang. löner eg
understöd till följande belopp: kring för
a) lärarinna, len v\d md.
som fyllt 45 år ................................................ 205 kronor skolor.
» » 46 »
» » 47 »
» » 48 »
» » 49 »
220 » (Forts.)
240 »
255 »
275 »
b) lärare eller lärarinna,
som fyllt 50 år..................
» » 51 » ..................
» » 52 » ..................
» » 53 » ..................
» » 54 » ..................
300 kronor
325 »
350 »
380 »
415 »
att det afkortade årliga understöd, hvilket tillkomme lärare
eller lärarinna, som blifvit i tjänst anställd före den 1 januari
1880 samt, efter uppnådd lefnadsålder af minst 55 år och tjänstgöringstid
af minst 20 år, af förutnämnda skäl icke vidare ansåges
fullt lämplig att sköta sin tjänst, utgjorde, om summan af
lefnads- och tjänstår uppginge till
75 år............................................................... 205 kronor
76 » ............................................................... 220 »
77 » ............................................................... 240 »
78 » ............................................................... 255 »
79 » ............................................................... 275 »
samt att det årliga understöd, till hvilket den lärare eller
lärarinna vore berättigad, som ej upphunnit det för erhållande
af helt eller afkortadt understöd bestämda antalet lefnads- och
tjänstår, men, sedan han eller hon tjänstgjort minst 15 år, genom
obotlig sjukdom blifvit urståndsatt att vidare sköta sin
tjänst, utgjorde 205 kronor;
än äfven öka
dels det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslaget:
Lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor
med 1,200,000 kronor, eller från 8,150,000 kronor till 9,350,000
kronor;
dels det under samma hufvudtitel uppförda förslagsanslaget:
Bidrag till aflönande i vissa fall af vikarie för lärare eller lärarinna
vid folkskola eller småskola med 21,000 kronor, eller från 125,000
kronor till 146,000 kronor;
dels ock det under samma hufvudtitel uppförda förslagsanslaget:
Bidrag till aflönande af lärare och lärarinnor vid seminarier
för småskollärares och småskollärarinnors bildande med
6,000 kronor, eller från 20,000 kronor till 26,000 kronor.
I sammanhang med ifrågavarande proposition hade sammansatta
stats- och lagutskottet till behandling förehaft två särskilda
N:o 26. 28 Lördagen den 14 Mars.
Ang. lönereg- inom Andra Kammaren i anledning af propositionen väckta
kring för motioner, nämligen n:o 217 af herr O. A. Ericsson i Ofvanmyra
lenZTZl och n:o 224 af herr F. Berg i Stockholm m. fl.
skolor.
(Forts.) Herr Ericsson i Ofvanmyra hade hemställt, att Riksdagen
ville besluta följande ändring i och tillägg till ifrågavarande
Kungl. Maj:ts proposition, nämligen,
att, om hinder eller svårighet mötte för skoldistrikt att förse
sådan lärare med tjänlig, i skolan eller nära denna belägen bostad
jämte nödig vedbrand, skoldistriktet skulle lämna honom i
ersättning för nämnda förmåner minst femtio, högst etthundratjugu
kronor för år,
att såsom bidrag för lämnad tjänlig bostad jämte nödig vedbrand,
eller kontant ersättning därför åt sådan lärare, ägde skoldistriktet
att af statsmedel bekomma ett årligt bidrag af minst
33 kronor 33 öre och högst 80 kronor,
att under riksstatens åttonde hufvudtitel uppföra ett förslagsanslag
å 500,000 kronor till bidrag åt skoldistrikt för lämnad
tjänlig bostad och nödig vedbrand, eller kontant ersättning
därför åt berörda lärare.
Vidare hade herr Berg i Stockholm m. fl. föreslagit, att
Riksdagen måtte
ej mindre medgifva:
dels vidtagande af sådana ändringar i fråga om aflöningsförhållandena
för de i § 2 af kungörelsen angående aflöning åt
lärare vid folkskolor och småskolor den 1 juni 1900 omnämnda
lärare, att sådan lärare skulle i årlig begynnelselön åtnjuta minst
550 kronor samt tre ålderstillägg å 75 kronor hvartdera, det
första efter fem, det andra efter tio och det tredje efter femton
års oförvitlig tjänstgöring efter undergången stadgad pröfning, att
utgå från och med början af kalenderåret närmast efter det,
hvarunder det femte, tionde eller femtonde tjänståret gått till
ända;
dels att, om hinder eller svårighet mötte för skoldistrikt att
förse sådan lärare med tjänlig, i skolan eller nära denna belägen
bostad jämte nödig vedbrand, skoldistriktet skulle lämna honom
i ersättning för nämnda förmåner minst 100 kronor för år;
dels att, med ändring af nu stadgade grunder i fråga om
statsbidrag till aflönande af vissa lärare, följande bestämmelser
måtte blifva gällande:
1. Till aflönande af lärare, som, efter att hafva i stadgad
ordning vid vederbörligt seminarium eller, enligt § 6 i kungörelsen
angående lönetillskott af allmänna medel för lärare och lärarinnor
vid folkskolor och småskolor den 5 juni 1885, inför folkskoleinspektör
undergått pröfning för anställning vid småskola,
vid mindre folkskola eller vid folkskola i egenskap af biträ
-
Lördagen den 14 Mara.
29 N:o 26.
elände lärare, blifvit behörigen antagen till lärare vid nå- Ang. lönereg
gon af förenämnda skolor, och som i årlig lön åtnjuter, utom
föreskrifna förmåner af husrum och vedbrand eller stadgad er- [en vi(i smcg.
sättning därför, minst 550 kronor, samt till aflönande af hvarje skolor.
annan till dylik befattning före den 1 januari 1908 behörigen an- (Forts.)
tagen lärare, som i årlig lön erhåller, förutom nämnda naturaförmåner
eller ersättning därför, minst 550 kronor, äger skoldistriktet
att af statsmedel bekomma ett årligt bidrag af 366
kronor 67 öre, dock under de i § 2 mom. 1 af kungörelsen angående
statsbidrag till aflönande af lärare vid folkskolor och
småskolor den 1 juni 1900, sådant detta mom. lyder i kungörelsen
den 10 juni 1904, angifna villkor.
2. Därest vid någon af de i punkt 1 omförmälda skolor
anställd lärare, som undergått sådan pröfning, hvarom i samma
punkt nämnts, oförvitligt tjänstgjort under sammanlagdt fem
tjänstår och lönen till honom således utgår för åtta månaders
undervisning med minst 625 kronor jämte de i lag bestämda
naturaförmåner eller ersättning därför, äger skoldistriktet erhålla
statsbidrag med 416 kronor 67 öre.
3. Öar sådan lärare, hvarom i punkt 2 är nämndt, oförvitligt
tjänstgjort under sammanlagdt tio tjänstår, och lönen till
honom således utgår för åtta månaders undervisning med minst
700 kronor jämte de i lag bestämda naturaförmåner eller ersättning
därför, äger skoldistriktet att erhålla statsbidrag med 466
kronor 67 öre.
4. Om sådan lärare, hvarom i punkterna 2 och 3 sägs,
oförvitligt tjänstgjort under tillhopa femton tjänstår och lönen
till honom således utgår för åtta månaders undervisning med
minst 775 kronor jämte de i lag bestämda naturaförmåner eller
ersättning därför, äger skoldistriktet att erhålla statsbidrag med
516 kronor 67 öre;
dels att, med ändring af nu stadgade grunder i fråga om
aflönande af vikarie för vissa lärare under tjänstledighet på grund
af sjukdom, följande bestämmelser måtte blifva gällande:
Då biträdande lärare vid folkskola eller lärare vid mindre
folkskola eller småskola, till hvilkens aflönande bidrag af statsmedel
utgår, på grund af sjukdom åtnjuter tjänstledighet och
A7id småskoleseminarium examinerad eller, enligt § 6 i kungörelsen
angående lönetillskott af allmänna medel för lärare och
lärarinnor vid folkskolor och småskolor den 5 juni 1885, af
folkskoleinspektör prof vad vikarie är förordnad under oafbrutet
minst en månad af den fastställda årliga undervisningstiden,
skall vikarien för den tid, hvarunder hans förordnande varar,
åtnjuta arfvode efter minst 550 kronor för åtta månaders undervisningstid
eller 68 kronor 75 öre för läsmånad, hvarje månad
beräknad till trettio dagar, och i öfrigt samma förmåner som
vikarie för ordinarie eller extra ordinarie lärare vid folkskola.
N:o 26. 30
Lördagen den 14 Mars.
Ang. lönereglering
för
lärarpersonalen
vid småskolor.
(Forts.)
Har i fall, som här omförmäles, oexaminerad vikarie förordnats,
skall denne åtnjuta arfvode efter minst 500 kronor
för åtta månaders undervisningstid eller 62 kronor 50 öre för
läsmånad och i öfrigt enahanda förmåner, som nyss är sagdt;
dels att, med ändring af nu stadgade grunder i fråga om
aflönande af vikarie för vissa lärare vid af landsting eller stad,
som ej i landsting deltoge, inrättadt småskoleseminarium under
tjänstledighet på grund af sjukdom, måtte blifva gällande enahanda
bestämmelser, som ofvan föreslagits i fråga om vikarier
för biträdande lärare vid folkskola eller lärare vid mindre folkskola
eller småskola under tjänstledighet på grund af sjukdom;
dels ock sådan förhöjning af de understödsbelopp, hvilka efter
utgången af år 1908 beviljades från småskollärares m. fl. ålder
domsunderstödsanstalt,
— —-----—--------
(lika med Kungl. Maj:ts förslag);
än äfven öka
dels det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslaget
: Lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor
med 1,770,000 kronor, eller från 8,150,000 kronor till 9,920,000
kronor;
dels det under samma hufvudtitel upptagna förslagsanslaget:
Bidrag till aflönande i vissa fall af vikarie för lärare eller lärarinna
vid folkskola eller småskola med 30,000 kronor, eller från
125,000 kronor till 155,000 kronor;
dels ock det under samma hufvudtitel uppförda förslagsanslaget:
Bidrag till aflönande af lärare och lärarinnor vid seminarier
för småskollärares och småskollärarinnors bildande med
7,500 kronor, eller från 20,000 kronor till 27,500 kronor.
Utskottet hemställde, att Riksdagen i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition och herr Bergs m. fl. motion, samt med afslag
å herr Ericssons motion, måtte
ej mindre medgifva:
dels vidtagande af sådana ändringar i fråga om aflöningsförhållandena
för de i § 2 af kungörelsen angående aflöning åt
lärare vid folkskolor och småskolor den 1 juni 1900 omnämnda
lärare, att sådan lärare skulle i årlig begynnelselön åtnjuta minst
500 kronor samt tre ålderstillägg å 60 kronor hvartdera, det
första efter fem, det andra efter tio och det tredje efter femton
års oförvitlig tjänstgöring efter undergången stadgad pröfning,
att utgå från och med början af kalenderåret närmast efter det,
hvarunder det femte, tionde eller femtonde tjänståret gått till ända;
dels att, om hinder eller svårighet mötte för skoldistrikt att
förse sådan lärare med tjänlig, i skolan eller nära denna belägen
bostad jämte nödig vedbrand, skoldistrikt skulle lämna honom i
ersättning för nämnda förmåner minst 100 kronor för år;
dels att, med ändring af nu stadgade grunder i fråga om
LOrdagen den 14 Mars.
31 N:o 26.
statsbidrag till aflönande af vissa lärare, följande bestämmelser
måtte blifva gällande:
1. Till aflönande af lärare, som, efter att hafva i stadgad
ordning vid vederbörligt seminarium eller, enligt § G i kungörelsen
angående lönetillskott af allmänna medel för lärare och lärarinnor
vid folkskolor och småskolor den 5 juni 1885, inför
folkskoleinspektör undergått pröfning för anställning vid småskola,
vid mindre folkskola eller vid folkskola i egenskap af biträdande
lärare, blifvit behörigen antagen till lärare vid någou
af förenämnda skolor, och som i årlig lön åtnjuter, utom föreskrifna
förmåner åt husrum och vedbrand eller stadgad ersättning
därför, minst 500 kronor, samt till aflönande af hvarje annan
till dylik befattning före den 1 januari 1908 behörigen antagen
lärare, som i årlig lön erhåller, förutom nämnda naturaförmåner
eller ersättning därför, minst 500 kronor, äger skoldistriktet
att af statsmedel bekomma ett årligt bidrag af 333
kronor 33 öre, dock under de i § 2 mom. 1 af kungörelsen
angående statsbidrag till aflönande af lärare vid folkskolor och
småskolor den 1 juni 1900, sådant detta mom. lyder i kungörelsen
den 10 juni 1904, angifna villkor.
2. Därest vid någon af de i punkt 1 omförmälda skolor
anställd lärare, som undergått sådan pröfning, hvarom i samma
punkt nämnts, oförvitligt tjänstgjort under sammanlagdt fem
tjänstår och lönen till honom således utgår för åtta månaders
undervisning med minst 560 kronor jämte de i lag bestämda
naturaförmåner eller ersättning därför, äger skoldistriktet erhålla
statsbidrag med 373 kronor 33 öre.
3. Har sådan lärare, hvarom i punkt 2 är nämndt, oförvitligt
tjänstgjort under sammanlagdt tio tjänstår, och lönen till
honom således utgår för åtta månaders undervisning med minst
620 kronor jämte de i lag bestämda naturaförmåner eller ersättning
därför, äger skoldistriktet att erhålla statsbidrag med 413
kronor 33 öre.
4. Om sådan lärare, hvarom i punkter 2 och 3 sägs, oförvitligt
tjänstgjort under tillhopa femton tjänstår och lönen till
honom således utgår för åtta månaders undervisning med minst
680 kronor jämte de i lag bestämda naturaförmåner eller ersättning
därför, äger skoldistriktet att erhålla statsbidrag med 453
kronor 33 öre.
dels att, utan hinder af bestämmelsen i föregående moment
om statsbidrag endast för sådan oexaminerad lärare, som blifvit
anställd före den 1 januari 1908, statsbidrag med 300 kronor
för år räknadt måtte utbekommas i det fall, att sådan läraretjänst,
som omförmäldes i föregående moment, punkt 1, vid förfall
för tjänstinnehafvaren eller vid inträffad ledighet måst tillfälligtvis
uppehållas af lärare, som icke aflagt sådan pröfning,
som i samma punkt omnämndes, såvida folkskoleinspektören
Ang. lönereglering
för
lärarpersonalen
vid småskolor.
(Ports.)
N:o 26. 32
Lördagen den 14 Mars.
Ang. löner eg- vitsordade att vederbörligen examinerad lärare ej kunnat erhållas,
kring för jen antagne befunnits duglig och att i årlig lön utgått, utom
leii vid små- föreskrifna förmåner af husrum och vedbrand eller stadgad erskolor.
sättning därför, minst 450 kronor,
(Forts.) dels att, med ändring af nu stadgade grunder i fråga om
aflönande af vikarie för vissa lärare under tjänstledighet på grund
af sjukdom, följande bestämmelser måtte blifva gällande:
Då biträdande lärare vid folkskola eller lärare vid mindre
folkskola eller småskola, till hvilkens aflönande bidrag af statsmedel
utgår, på grund af sjukdom åtnjuter tjänstledighet och
vid småskoleseminarium examinerad eller, enligt § G i kungörelsen
angående lönetillskott af allmänna medel för lärare och
lärarinnor vid folkskolor och småskolor den 5 juni 1885, af folkskoleinspektör
pröfvad vikarie är förordnad under oafbrutet
minst en månad af den fastställda årliga undervisningstiden,
skall vikarien för den tid, hvarunder hans förordnande varar,
åtnjuta arfvode efter minst fyrahundrafemtio kronor för åtta
månaders undervisningstid eller femtiosex kronor tjugufem öre
för läsmånad, hvarje månad beräknad till trettio dagar, och i
öfrigt samma förmåner som vikarie för ordinarie eller extra ordinarie
lärare vid folkskola.
Har i fall, som här omförmäles, oexminerad vikarie förordnats,
skall denne åtnjuta arfvode efter minst fyrahundra kronor
för åtta månaders undervisningstid eller femtio kronor för läsmånad
och i öfrigt enahanda förmåner, som nyss är sagdt.
dels att, med ändring af nu stadgade grunder i fråga om
aflönande af vikarie för vissa lärare vid af landsting eller stad,
som ej i landsting deltoge, inrättadt småskoleseminarium under
tjänstledighet på grund af sjukdom, måtte blifva gällande enahanda
bestämmelser, som ofvan föreslagits i fråga om vikarier
för biträdande lärare vid folkskola eller lärare vid mindre folkskola
eller småskola under tjänstledighet på grund af sjukdom;
dels ock sådan förhöjning af de understödsbelopp, hvilka
efter utgången af år 1908 beviljades från småskollärares m. fl.
ålderdomsunderstödsanstalt,
att beloppet af helt understöd utgjorde 450 kronor för år;
att det årliga understödsbelopp, hvilket tillkomme lärare
eller lärarinna, som blifvit i tjänst anställd före den 1 januari
1880, uppnått en lefnadsålder af minst 55 år samt tjäustgjort
minst 20 år, och för hvilken summan af lefnads- och tjänstår
uppgår till minst 80, utgjorde 300 kronor;
att, om lärare eller lärarinna af vederbörande skolråd eller
folkskoleinspektör ansåges på grund af försvagad hälsa, bristande
syn eller hörsel eller annan liknande, oförvållad anledning icke
vidare vara fullt lämplig att sköta sin tjänst, vore, efter uppnådda
25 tjänstår, lärare, som fyllt 50 år, och lärarinna, som
fyllt 45 år, berättigade att, då han eller hon om understöd gjorde
Lördagen den 14 Mars.
33 N:o 26.
ansökning, efter afgång från tjänsten bekomma afkortadt årligt Ang. Mncregunderstöd
till följande belopp: kringför
a) lärarinna,
som fyllt 45 år ............................................
» » 46 » .............................................
» » 47 » .............................................
» 48 » ............................................
» » 49 » ............................................,
b) lärare eller lärarinna,
som fyllt 50 år .............................................
i> » 51 » ............................................
» » 52 » ............................................
* » 53 » .............................................
» » 54 » .............................................
205 | kronor | lärarpcrsona |
220 | » | (Forts.) |
240 | » |
|
255 | » |
|
275 |
|
|
300 | kronor |
|
325 | » |
|
350 | » |
|
380 | » |
|
415 | » |
|
att det afkortade årliga understöd, hvilket tillkomme lärare
eller lärarinna, som blifvit i tjänst anställd före den 1 januari
1880 samt, efter uppnådd lefnadsålder af minst 55 år och tjänstgöringstid
af minst 20 år, af förutnämnda skäl icke vidare ansåges
fullt lämplig att sköta sin tjänst, utgjorde, om summan
af lefnads och tjänstår uppgår till
75 år ............................................................ 205 kronor
76 » 220 »
77 > 240 »
78 » 255 »
79 » 275 »
samt att det årliga understöd, till hvilket den lärare eller
lärarinna vore berättigad, som ej upphunnit det för erhållande af
helt eller afkortadt understöd bestämda antalet lefnads- och tjänstår,
men, sedan han eller hon tjänstgjort minst 15 år, genom
obotlig sjukdom blifvit urståndsatt att vidare sköta sin tjänst,
utgör 205 kronor;
än äfven öka
dels det under riksstatens åttonde hufvudtitel uppförda förslagsanslaget:
Lönetillskott åt lärare vid folkskolor och småskolor
med 1,306,000 kronor, eller från 8,150,000 kronor till 9,456,000
kronor;
dels det under samma hufvudtitel uppförda förslagsanslaget:
Bidrag till aflönande i vissa fall af vikarie för lärare eller lärarinna
vid folkskola eller småskola med 21,000 kronor, eller från
125.000 kronor till 146,000 kronor;
dels ock det under samma hufvudtitel uppförda förslagsanslaget:
Bidrag till aflönande af lärare och lärarinnor vid seminarier
för småskollärares och småskollärarinnors bildande med
6.000 kronor, eller från 20,000 kronor till 26,000 kronor.
Reservation hade afgifvits af herrar Hammarlund och Lindhagen
mot vissa delar af motiveringen.
Andra Kammarens Kret. 1908. N:o 26.
3
N:o 26. 34
Lördagen den 14 Mars.
Ant), lönereglering
för
lärarpersonalen
vid småskolor.
(Forts.)
Sedan utskottets hemställan upplästs, lämnades på begäran
ordet till:
Herr Zetterstrand, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Vid behandlingen af föreliggande fråga har utskottet liksom förut
regeringen visat ett lifligt intresse för småskollärarinnorna och
för deras lönekraf. Man har från alla håll uttalat sitt erkännande
för den samvetsgrannhet och plikttrohet, hvarmed denna
kår har utfört sin ansvarsfulla och för landet gagnande verksamhet,
och man har allmänt varit ense om, att småskollärarinnornas
ekonomiska ställning vore i behof af en effektiv förbättring.
Samtidigt har man emellertid måst noga öfverväga såväl
statens som kommunernas och i all synnerhet de svagaste kommunernas
bärkraft. Utskottsutlåtandet ger också uttryck häråt
på sidan 49, där det heter:
»Dessa olika synpunkter, å ena sidan det behjärtansvärda
och berättigade i krafvet på löneförbättring, å andra sidan hänsynen
till det allmännas förmåga att bära en förbättring af
lönerna i fråga hafva gjort sig gällande vid utskottets pröfning
af enhvar af de särskilda punkterna i propositionen och de i
anledning af densamma väckta motionerna.»
Det är nu gifvet, att åsikterna inom utskottet beträffande
detaljerna hafva kunnat vara något skiljaktiga. Men efter en
samvetsgrann pröfning af frågan har man med ömsesidigt tillmötesgående
och med hänsyn till olika uppfattningar enat sig
om det nu föreliggande förslaget, och min uppfattning är, att
detta förslag bör vara ägnadt att kring sig samla kamrarnas
ledamöter, och att, om det kommer till utförande, det skall i
stort sedt visa sig lyckosamt.
Med föranledande häraf får jag, herr talman, hemställa om
bifall till utskottets nu föreliggande förslag.
Herr Berg i Stockholm: De önskemål i förevarande fråga,
som hafva blifvit uttalade i en af mig jämte flera andra medlemmar
af denna kammare väckt motion, hafva icke i större
utsträckning kunnat af utskottet tillstyrkas. Vi hade i motionen
hemställt, att småskollärarinnornas begynnelselön skulle höjas
till 550 kronor och ålderstilläggen till 75 kronor hvartdera. Utskottet
har i fråga om begynnelselönen stannat vid 500 kronor
och beträffande ålderstilläggen vid 60 kronor. Orsaken härtill
har icke varit den, att utskottet ansett, att vårt förslag skulle
varit öfverdrifvet, utan det bestämmande skälet för utskottet har
hufvudsakligen varit statsfinansiella hänsyn. Dessa hafva gjort
sig gällande med en sådan kraft, att hvad utskottet här föreslår
tvifvelsutan betecknar det mesta, som för närvarande kan uppnås.
Med vidhållande af det önskvärda och berättigade i de hem -
Lördagen den 14 Mars.
36 N:o 26.
ställande!), som gjorts i motionen, böjer jag mig för nödvändigheten
och ansluter mig till utskottets förslag. Jag kan göra
detta därför, att förverkligandet af det här utaf utskottet framställda
förslaget dock skulle innebära en betydande förbättring
af småskollärarinnornas ställning. Deras begynnelselön skulle
blifva höjd till 500 kronor. Äfvenode oexaminerade småskollärarinnorna
skulle få detta belopp. Ålderstilläggen skulle ökas
till 60 kronor. Ett nytt ålderstillägg skulle inträda efter fem
års tjänstgöring, och ersättningen för bostadsförmån, där sådan
utgår, skulle höjas till 100 kronor, hvarjämte beloppet af helt
ålderdomsunderstöd skulle ökas till 450 kronor.
Allt detta motsvarar visserligen icke fullt hvad småskollärarinnorna
hafva önskat och hvad i motionen har hemställts, och
det kan väl knappast heller nekas, att de lönesatser, som skulle
komma till stånd genom den inom utskottet träffade öfverenskommelsen,
hafva blifvit så ojämna — det är belopp på 560
kronor, 620 kronor, 680 kronor — att de måste på hvar och en
gifva intryck af något halfgånget, tillfälligt och provisoriskt.
Men, såsom jag nämnde, icke dess mindre utgör detta allt dock
en så afsevärd förbättring i småskollärarinnornas bärgningsvillkor
i jämförelse med nuvarande förhållanden, att jag tror, att ett
antagande af detta förslag äfven i denna kammare i likhet med
hvad som redan skett i medkammaren skulle af det stora flertalet
utaf småskollärarinnekåren mottagas med tacksamhet mot
regeringen och mot Riksdagen.
Under sådana förhållanden har jag, herr talman, ingenting
annat att göra än att för min del instämma i hvad utskottet
här enhälligt har föreslagit.
I detta anförande instämde herrar Kjellberg, Böing, Berg i
Göteborg, Karlsson i Göteborg, Sehlin, Hammarström, Larsson i
Västerås, Lindh i Gäfle, Nordin, Branting, Beckman i Djursholm,
Furst, Johansson i Oj a, Fricsson i Alberga, Pettersson i Södertälje,
Hörnsten, Lundgren, Söderhergh i Karlshamn och Sundström.
Herr Thavenius: Herr talman! Då jag vid förra riksdagen
hade väckt eu motion om förbättring af småskollärarinnornas
lönevillkor, skall jag be att få säga några ord i frågan äfven
vid denna riksdag.
Det torde ej finnas någon statstjänarekår i vårt land, som i
ekonomiskt afseende varit så vanlottad som småskollärarinnekåren.
Det har i sanning varit upprörande att läsa de bref, jag fått
mottaga från enskilda medlemmar af denna kår och hvari de
skildra de umbäranden och försakelser, som de fått utstå i kampen
för tillvaron, detta oaktadt deras arbete varit af den beskaffenhet,
att de förtjänat eu bättre lott.
Det synes nu, som om de skulle få gå eu mera ljus framtid
Ang. lönereg
kring för
lärarpersona
len vid småskolor.
(Forts.)
N:o 26. 36
Lördagen den 14 Mars.
Ang. löner eg- till mötes, om nämligen Riksdagen antager det föreliggande utlåring
för skottsförslaget, och detta skall, om så sker, hälsas med glädje
lei^vid Tmå- °°h tillfredsställelse öfver hela vårt land. Jag måste gifva regeslcolor.
ringen erkännande för det kraftiga initiativ, den tagit till bere
(Forts.
) dande af bättre villkor för vår i detta afseende mycket försum
made
småskollärarinnekår. Många af denna kammares ledamöter
hade velat gå längre än regeringen, och de hafva uttryckt
denna sin önskan i en motion, som blifvit väckt af herr Fridtjuv
Berg, och i hvilken äfven jag instämt, men under förhandenvarande
omständigheter få vi vara tacksamma för det kompromissförslag,
som nu föreligger till kammarens afgörande och till
hvilket jag, herr talman, på det lifligaste yrkar bifall.
Herr Ericsson i Ofvanmyra: Herr talman, mina herrar!
Den förste ärade talaren erinrade om, att utskottet sökt taga i
betraktande såväl behofvet af ökade löner för lärarinnepersonalen
som äfven kommunernas förmåga att bära denna ökning. Jag
tror likväl, att utskottet skulle hafva fullgjort särskildt den sista
delen af sitt uppdrag bättre, om utskottet tagit hänsyn till den
framställning, som jag gjort i min motion. Det är ju klart, att
en så afsevärd förhöjning, som det här är fråga om, kommer
att ganska tungt drabba åtskilliga kommuner, särskildt de mindre
bärkraftiga, och då man redan nu klagar öfver de dryga kommunala
bördorna, är det gifvet, att man får större orsak därtill,
sedan detta förslag har antagits.
Det är nu så, att de fattigaste kommunerna äfven i detta
afseende hafva större bördor än de rikare. De fattigare kommunerna
äro vanligen samhällen, som ligga spridda här och hvar;
ja, långt bort i skogarna finnas byar, bestående af några få
gårdar. Där måste skoldistriktet såväl anställa lärare som uppföra
bostad för dem jämte skollokal. Jag tror sålunda, att det
vore lämpligt, att Riksdagen åtoge sig åtminstone någon del af
byggnadsskyldigheten för att underlätta dessa små kommuners
bördor.
Nu har utskottet emellertid icke ansett, att man kunde gå
denna väg, och jag får beklaga, att utskottet haft en sådan
mening.
Äfven i ett annat afseende föreslog jag en lindring, om jag
så får kalla det, för ifrågavarande kommuner. Det är ju så, att
på dessa trakter äro såväl bostadslägenheterna som veden billigare
än i mera koncentrerade samhällen, och jag har därför ansett,
att det förslag, som nu föreligger om att lärarinnorna skola
få en ersättning af minst 100 kronor, därest icke skoldistriktet
kan förse dem med dessa förmåner in natura, är för högt tilltaget.
Jag tror sålunda, att äfven därutinnan det varit lyckligt,
om utskottet försökt att åtminstone i någon mån moderera
Kungl. Maj:ts förslag i den riktning, jag föreslagit i min motion.
Lördagen den M Mars.
:t7 N:o 2G.
Jag inser emellertid, att, då utskottet varit enigt, det är föga Ang. lönereglönt
att denna gång göra något yrkande. Men jag har likväl l^ger{^a.
icke kunnat underlåta att ytterligare framhålla de synpunkter, ten ri(i små.
jag i min motion uttryckt. Jag anser dem ha varit rättvisa och skolor.
billiga och beklagar, att utskottet icke tagit hänsyn till den fram- (Forts.)
ställning jag gjort.
Jag vågar, som sagdt, för närvarande icke göra något yrkande.
Herr Hammarlund: Herr talman! Ehuru intet yrkande
blifvit framställdt af motionären, bör kanske från utskottets sida
sägas några ord till försvar för den ståndpunkt, utskottet intagit
gent emot motionen.
Motionären anser helt naturligt, att det varit bättre, om
utskottet tagit hänsyn till motionen. Jag får säga, att vi verkligen
hafva pröfvat denna sak och sett till, huruvida det läge
någon rättvisa i hans förslag, i hvilket fall vi naturligtvis hade
velat i någon mån tillstyrka detsamma.
Motionärens förslag omfattar två särskilda saker. För det
första föreslår han den ändring i Kungl. Maj:ts proposition, att,
om småskollärarinnorna icke erhålla bostad in natura, de skulle
få ersättning härför med minst 50 och högst 120 kronor om året.
Den ersättning, som föreslagits af Kungl. Maj:t, är en minimiersättning,
och det synes mig i dessa tider icke vara för mycket,
om man sätter den till 100 kronor. I de aflägsna byar, om
hvilka motionären talade, kan det hända, att man kan skaffa
bostad och vedbrand till billigare pris än 100 kronor. Ja, då är
det ju medgifvet att lämna bostad och vedbrand in natura. Därigenom
slipper kommunen ifrån att betala de 100 kronorna.
Men om nämnda förmåner icke lämnas in natura, tycker jag,
att det är ganska rimligt, att ersättningen härför höjes från nuvarande
50 kronor till 100 kronor.
Att, såsom motionären ifrågasatt, fastslå ett maximibelopp
af 120 kronor kan då alls icke vara lämpligt. Det är ju bekant,
att i åtskilliga städer hyran för ett rum och kök uppgår till
300 kronor eller däröfver. Skulle man då i författningen säga,
att, om bostad och vedbrand icke lämnas in natura, ersättningen
härför skall utgöra högst 120 kronor? I städerna få lärarinnorna
i regel icke bostad och vedbrand in natura, utan få ersättning
härför, och nog bör denna ersättning vara större än 120 kronor,
om ett rum och kök icke kunna erhållas för nämnda belopp.
Motionärens förslag i denna punkt kan absolut icke vara rimligt.
Så har motionären ett annat yrkande, nämligen att skoldistriktet
skulle af statsmedel erhålla ett årligt bidrag af två
tredjedelar utaf det till visst belopp beräknade värdet af bostad
och vedbrand eller den kontanta ersättningen därför. Det är ju
att slå in på en alldeles ny väg. Hittills har man ansett, att
N:o 26. 38
Lördagen den 14 Mars.
Ang. lönereglering
för
lärarpersonalen
vid småskolor.
(Forts.)
*
vederbörande skoldistrikt skulle bestrida alla utgifter för skolbyggnader.
Nu skulle åter staten bidraga till bekostande af bostad
och ved för småskollärarinnorna. Det är, som sagdt, en
alldeles ny princip. Skall man slå in på den principen, bör man
väl genomföra den äfven hvad folkskollärarne beträffar, och icke
blott för småskollärarinnorna. Att gå med på den principen
kan emellertid icke komma i fråga, med mindre en utredning
först kommer till stånd.
Jag ber att få fästa uppmärksamheten därpå, att med det
snaraste inkommer på riksdagens bord ett utlåtande från sammansatta
stats- och lagutskottet angående sex motioner, i hvilka
föreslås en lindring i skolbördorna. Där blir det tillfälle att tala
om den sak, som här blifvit berörd. För min del vill jag redan
nu säga, att jag står på den ståndpunkten, att denna fråga är
af så stor och omfattande betydelse för vårt land, att därvidlag
verkligen kräfves en utredning. När denna fråga kommer före,
kan tillfälle beredas motionären att föra fram sin synpunkt om
större bidrag än hittills från statens sida till skolväsendet.
Beträffande själfva saken, ansluter jag mig naturligtvis till
det kompromissförslag, som utskottet framlagt. Detsamma är
redan antaget af Första Kammaren, och jag hoppas, att äfven
Andra Kammaren skall bifalla detta förslag, hvarigenom denna
fråga vinner den för närvarande bästa möjliga lösning.
Herr talman! Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.
Herr Sjö: Herr talman, mina herrar! Angående den nu
föreliggande löneregleringen för lärarpersonalen vid småskolor
in. m. synes det, som om Kungl. Maj:t vid framläggandet af
sitt förslag utgått från den grundprincipen att söka i möjligaste
mån tillgodose de petitioner, som i ärendet inkommit till Kungl.
Maj:t. Statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet framhåller
nämligen i den kungl. propositionen: »Hvad då först
beträffar begynnelselönen, tillåter jag mig erinra, att af petitionärerna
centralstyrelsen för Sveriges allmänna folkskollärarförening
och 3,858 småskollärarinnor föreslagit en begynnelselön
af 450 kronor, 305 småskollärarinnor en begynnelselön af 500
kronor samt styrelsen för Svenska folkskolans vänner och 1,673
småskollärarinnor en begynnelselön af 550 kronor. Af de hörda
myndigheterna hafva 32 förordat en begynnelselön af 450 kronor,
10 af 500 kronor, en af 525 kronor och 39 af 550 kronor».
Häraf framgår, att Kungl. Maj:t, hvad begynnelselönen beträffar,
med 50 kronor gått utöfver hvad flertalet af petitionärerna begärt.
Ändock synes man icke vara nöjd. Att en ärad motionär, som
alltid fört skollärarnes och småskollärarnes talan, herr Fridtjuv
Berg, föreslagit än högre löneförmåner, det är icke så mycket att
fästa sig vid, då man vet, att han på alla möjliga sätt söker att
befordra deras intresse, icke blott här i Riksdagen utan äfven i
Lördagen den 14 Mars.
39 N:o 26.
den tidning, för hvilken han är redaktör. Men här är frågan Ang. löncregden:
när nu Kungl. Maj:t efter moget bepröfvande framlagt ett./■crin9er^a
förslag till reglering af löneförhållandena för småskollärarperso- \(.n ^
nalen, som regeringen och i främsta rummet ecklesiastikministern skolor.
ansett lämpligt, är det då skäl, att Riksdagen går utöfver detta (Forts.)
förslag? Om vi se efter hvad småskollärarinnorna skulle få enligt
den kungl. propositionen, så finna vi, att Kungl. Maj:t föreslagit
en begynnelselön på 000 kronor, 3 ålderstillägg å hvardera
50 kronor samt i ersättning för husrum och vedbrand 100
kronor eller tillsammans 750 kronor. Detta innebär en ökning
med 1,200,000 kronor utöfver hvad nu af statsmedel utgår till
småskollärarinnornas aflöning. Skulle man nu bifalla hvad sammansatta
stats- och lagutskottet tillstyrkt, skulle därtill ytterligare
komma öfver 106,000 kronor i statsbidrag. Jag tror verkligen,
att vi under sådana förhållanden kunna hålla fast vid hvad Kungl.
Maj:t i detta fall föreslagit.
Vi lefva för närvarande i löneregleringarnas tid. Kungl.
Maj:t inkommer till Riksdagen med framställningar om det ena
anslaget högre än det andra till aflöning åt våra ämbets- och
tjänstemän, skollärarkåren m. fl. Att Kungl. Maj:t och dess regering
gör detta, det skall man sannerligen icke undra öfver,
när man ser, att, huru höga anslagsäskanden än Kungl. Maj:t
kommer fram med i detta fall, det dock alltid finnes motionärer,
som yrka på ännu högre aflöning än den, Kungl. Maj:t ifrågasatt.
Jag hemställer till herrarne, huru det skall gå i en framtid,
om vi skola reglera löneförhållandena efter sådana grunder,
att vi på detta sätt komma till ofantligt stora utgiftsbelopp. Vi
måste äfven se till, huru vi skola kunna skaffa oss inkomster,
så att vi kunna betala dessa stora utgifter. Och det är därför
skäl att tänka på att reglera löneförhållandena så, att inkomster
och utgifter gå ihop. Men det synes verkligen, som om man
saknade lugn besinning i detta fall och icke tillräckligt tänkte
på denna synpunkt, när man tidt och ofta går längre än hvad
Kungl. Maj:t föreslagit.
Om herrarne vilja se litet grand på statens finanser, såväl
utgifter som inkomster, så skola herrarne finna, att det måste
möta stora betänkligheter att, såsom vi nu göra, gå fram på
skuldsättningens och anslagens väg. Jag skall här icke beröra
de stora lånetransaktioner, som vi under senaste tiden inlåtit
oss på, ehuruväl äfven detta är ganska betänkligt. Och det
är sannerligen på tiden att taga noga i akt hvad regeringen här
uttalat.
Vidare säger statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartementet,
efter att hafva redogjort för behofvet af en löneförbättring
för ifrågavarande personal — jag skall endast läsa upp en
liten mening —: »En annan fråga blir den, huru högt man kan
sträcka sig med afseende på en sådan löneförbättring. Hänsyn
N:o 26. 40
Lördagen den 14 Mars.
Ang. lonereg- måste därvid tagas jämväl till den ökade ekonomiska börda, som
kring för härigenom lägges på såväl staten som de enskilda kommunerna,
jenmd^md- hvilka senare redan nu på många håll se kostnaden för skolväsen
sendet stiga till belopp, som hota att öfverskrida deras ofta gan(Forts.
) ska svaga ekonomiska bärkraft.»
Jag ber herrarne gifva akt på detta uttalande och tänka
på, huru det ur finansiell synpunkt skall ställa sig icke allenast
för Sveriges kommuner utan äfven för svenska staten, när herrarne
skrida till votering om detta anslags beviljande.
När jag uttalat dessa mina betänkligheter, så kan jag icke
komma till något annat resultat än att förorda bifall till Kungl.
Maj:ts hemställan, som dock är ett steg i mera rätt riktning,
nämligen så till vida, att man därigenom åtminstone sparar in
öfver 106,000 kronor och likväl rikligen tillgodoser småskollärarinnornas
kraf på löneförbättring.
Herr talman! Jag yrkar fördenskull bifall till Kungl. Maj:ts
förslag och afslag å det sammansatta utskottets hemställan.
Jag hade icke tänkt att begära ordet vid behandlingen af
detta ärende. Men då ingen här talat för Kungl. Maj:ts förslag
— icke ens herr statsrådet och chefen för ecklesiastikdepartemantet
— har jag ansett mig böra uppträda till förmån för detsamma.
Häruti instämde herr Månsson.
Chefen för ecklesiastikdepartementet, herr statsrådet Hammarskjöld:
Jag hade verkligen icke tänkt, att jag skulle be
höfva
yttra mig i denna fråga, som föreföll mig ligga så klar,
när den kom från ett enigt utskott, om hvars utlåtande man
hade sig bekant, att det var frukten af en kompromiss. Men då
herr Sjö har så alldeles bestämdt uppkallat mig, vill jag säga
några ord.
Jag vill då erinra om hvad som står i den kungl. propositionen,
nämligen att jag ingalunda anser, att det löneförslag, som
är framlagdt af Kungl. Maj:t, är rikligt tilltaget, utan jag har
tvärtom uttryckligen betonat, att man måste erkänna, att småskollärarinnorna
mycket väl kunde behöfva att få något mera.
Det är uteslutande af finansiella skäl, som jag har tillrådt Kungl.
Maj:t att föreslå de lägre beloppen, nämligen 500 kronor i begynnelselön
och ålderstillägg å 50 kronor. Hade icke de finansiella
skälen funnits, så skulle jag mycket gärna gått med på
ett något högre förslag. Men när nu utskottet, såsom det tyckes,
enhälligt ansett, att det förslag, som Kungl. Maj:t har framlagt,
varit något för knappt tillmätt och ökat på det med 10
kronor å hvarje ålderstillägg, så kan jag naturligtvis icke stå
här och säga: det vill jag icke ha. Det vore något högst märkvärdigt,
om representanten för regeringen skulle säga till Riks
-
Lördagen den 14 Mars. 41
dagen: nej, nu gifver Ni mig för mycket, det vill jag icke taga
emot; utan jag tar med tacksamhet emot det lilla tillagg, som
utskottet föreslagit. Hade utskottet tagit det belopp, som herr
Berg ifrågasatt, då erkänner jag, att jag måste ha gjort någon
invändning just därför att jag icke har rätt att blott se på lönetagarnas
intresse, utan äfven skyldighet att se på hvad statens
finanser tillåta. Men under nuvarande förhållanden kan jag icke
annat än med nöje taga emot hvad utskottet föreslagit. Och
det skulle förvåna mig, om efter den öfverenskommelse, som
blifvit gjord inom utskottet, denna kammare skulle vilja gå tillbaka
till de lägre beloppen. <
Herr Johansson i Jönköping*: Herr talman, mina herrar!
Icke heller jag hade tänkt yttra mig i denna fråga. Jag har
visserligen undertecknat herr Fridtjuv Bergs motion och jag
önskar alltså, att den kunnat bifallas, detta så mycket mera som
Kungl. Maj:t själf efter omsorgsfull utredning erkänt, att det i
den kungl. propositionen framlagda förslaget snarare ligger under
än öfver småskollärarinnornas existensminimum. Då man
emellertid måste erkänna, att såväl regeringsförslaget som ännu
mer det från utskottet framkomna förslaget likväl vittnar om
verklig välvilja emot den kår, hvarom här är fråga, och då
situationen tydligen är sådan, att det icke är möjligt att vinna
något mera, hade jag tänkt att under tjufnad böja mig för hvad
som här synes oundvikligt. Då emellertid ett yrkande nu har
framkommit om att Andra Kammaren skulle frångå den kompromiss,
som inom utskottet har kommit till stånd, och för sin
del besluta lägre lönebelopp, så har jag icke ansett mig kunna
underlåta att ge till känna, att jag ansluter mig till det af utskottet
framlagda förslaget, till hvilket jag, herr talman, ber att
under denna situation få yrka bifall.
Herr Sandquist: Herr talman! Att de herrar ledamöter
af denna kammare, som närmast taga hänsyn till det existensminimum,
som anses nödvändigt för småskollärarinnorna i städerna,
äro för bifall till utskottets framställning, det förvånar mig
icke alls, enär lefnadskostnaderna där måste anses vida högre
än hvad förhållandet är på landsbygden. Jag anser det vara
helt och hållet i sin ordning och ingentiug att undra på. Däremot
måste jag såsom representant för småbönder betona, att
vi på landsbygden ha att se saken med i någon mån andra ögon
än hvad förhållandet är med stadsrepresentanterna. Jag tillåter
mig med bestämdhet säga, att inom min valkrets det öfvervägande
antalet bland allmogen håller före, att en småskollärarinna
bör kunna vara skäligen aflönad i enlighet med det förslag
till påbörjad minimilön med sedermera inträdande ålderstillägg,
som framlagts af Kungl. Maj:t. Ehuru det ingalunda lär före
-
N:o 20.
Ang. lönereg
lering för
lärarpersonnlen
vid små
skolor.
(Forts.)
N:o 26. 42
Lördagen den 14 Mars.
Ang. löner eg- falla modernt att i denna kammare yttra sig i sådan riktning,
lärat^ersona r^s^crar ]ag likväl att uttala den åsikt, jag här framfört.
ten vid små- Man liar vid behandlingen af denna fråga kommit till ett
skolor. kompromissresultat. Ja, jag tillåter mig framhålla det som en
(Forts.) ganska »klok» åtgärd, att man, för att komma till eu något högre
minimilön än hvad Kungl. Maj:t föreslagit, från de ärade motionärernas
sida framkommit med ett vida högre förslag. På
det sättet var det lätt att tänka sig, att man på kompromissens
väg skulle nå fram till ett medelförslag mellan Kungl. Maj:ts
och motionärernas. Så har händelsen också blifvit.
Det är icke utan bekymmer, mina herrar, som landsbygdskommunerna,
synnerligast i de trakter, där man icke har några
inkomster att påräkna af donationer eller industriella anläggningar
med höga fyrktal, måste finna sig i ständigt ökade utgifter
för skolväsendet. De uppgå tillsammans med öfriga kommunalutskylder
i många kommuner redan till 80, ja, 93 öre per
fyrk, och då nu här en ny tunga, uppgående till mer än 600,000
kronor, skall drabba kommunerna, är det verkligen med bekymmer
man motser något sådant. — Jag är vän af att våra småskollärarinnor
må erhålla behörigt existensminimum, men jag är
också vän af, att därvid tages hänsyn till andras lönevillkor.
Jag anser sålunda, att det härutinnan bör råda eu viss jämlikhet.
Säkert är, att många jordbruksarbetare, hur dugliga de än må
vara, icke på långt när nå upp till den inkomst, som våra småskollärarinnor
hafva. Det är dock skillnad på att försörja sig
och sin familj än att såsom eu lärarinna endast ha att tänka
på sig själf.
I den redogörelse, som lämnats för att visa hur mycket, som
går åt för en lärarinna, har äfven upptagits ersättning för klädtvätt.
Jag finner det vara något besynnerligt, att en lärarinna,
som bör föregå med godt exempel i hvad som rör husliga sysslor,
icke skall kunna tvätta sina kläder själf. Det får hvarje dugande
bondhustru och bonddotter finna sig i att göra, och jag
håller före, att äfven en lärarinna rimligtvis bör kunna komma
ut därmed.
Ehuru jag gärna ser, att hvarje människa och äfven våra
småskollärarinnor må erhålla skäligt existensminimum, så kan
jag icke annat än, med hänsyn till de stigande utgifterna för
kommunerna och med hänsyn därtill, att många andra svenska
medborgare, män och kvinnor, få nöja sig med mycket mindre
inkomster än lärarinnornas, ehuru de ha ett icke mindre viktigt
arbete sig ålagdt, så kan jag, som sagdt, icke annat än instämma
i det yrkande, som gjorts af herr Sjö.
Herr Persson i Tällberg: Herr talman! För några dagar
sedan var jag på ett möte, där frågan om folkskolan såsom
bottenskola diskuterades. En talare uppträdde där och angaf
Lördagen den 14 Mars.
43 Nso 26.
som skäl, hvarför den frågan icke på allvar upptogs år 1904,
att det var bönderna i Andra Kammaren, som hade en sådan
fasa för att folkskolan skulle komma till eu sådan utveckling
och bli så dyr, att man icke ville gå med på att folkskolan skulle
anordnas som bottenskola för de allmänna läroverken. På det
ifrågavarande mötet uppträdde jag icke till försvar för dessa
hemmansägare, men jag vill nu erinra därom, att, då den frågan
år 1904 var före i Riksdagen, jag uttalade min synnerliga tillfredsställelse
öfver, om den dag snart måtte komma, då folkskolan
skulle så utvecklas, att den kunde bli lämplig som bottenskola.
Nu föreligger eu annan fråga här, beträffande hvilken den
senaste ärade talaren och äfven herr Sjö sökt göra gällande, att
det skulle vara småbönderna i landet, som ha en sådan fasa för
att en löneförhöjning skulle inträda för småskollärarinnorna, att
det vore på småbönderna det skulle bero, om denna fråga icke
nu komme till den lösning utskottet här föreslagit. För min ringa
del vill jag mot detta inlägga eu bestämd gensaga. Jag representerar
uteslutande, kan jag säga, småbönder, men dessa småbönder
ha den uppfattningen, att de vilja omhulda den skola,
som är deras egen skola, och de se med tillfredsställelse, att
lönerna höjas åtminstone till den grad, att lärarinnorna kunna
få sin anständiga bergning, och därför är jag af fullaste öfvertygelse
med om det förslag, som finnes uttryckt i utskottets här
föreliggande utlåtande och till hvilket jag skall be att få yrka
bifall.
Med herr Persson i Tällberg förenade sig herr Olsson i Alfdalsåsen.
Herr Sjö: Herr talman! Den senaste ärade talaren gjorde
sig skyldig till en stor missuppfattning, då han talade om min
ställning till föreliggande fråga. Jag har aldrig sagt något sådant,
som han ville påbörda mig hafva yttrat, och aldrig kommer jag,
såframt jag får behålla mina sinnens fulla bruk, att uttala något
sådant, som att det skulle vara eu fasa för småbönderna, om
lönerna till småskollärarinnorna höjdes. Nej, det är visst icke
så, ty äfven jag vill höjning, men det bör väl vara måtta med
allting, och jag säger ännu en gång, att har Kungl. Maj:t pröfvat
denna fråga grundligt och väl, som jag tror har skett, då
må vi väl hoppas, att denna pröfning skall vara bättre än den
föregående talarens och sådan, att Riksdagen utan vidare kan
acceptera densamma. Nu har emellertid eu enskild motionär
framkommit med ett förslag, och herr Persson i Tällberg tyckes
tro, att han pröfvat detta bättre än hvad som stått i Kungl.
Maj:ts skön att göra. Det är icke min uppfattning, ty, såsom
jag nyss sade, går herr Fridtjuv Bergs arbete i Riksdagen och
Ang. lönereglering
för
lärarpersonalen
vid småskolor.
(.Ports.)
N:o 26. 44
Lördagen den 14 Mars.
Ang. löner eg- i hans tidning ut på att lärarekårens löner skola höjas såväl i
låring för ^et ena gom an(]ra hänseendet, och fast jag alls icke vill klandra
le^vid^miå h°uom för det, tror jag dock, att vi skulle göra klokast i att
skolor. låta detta vara detta och bifalla hvad Kungl. Maj:t föreslagit
(Forts.) Riksdagen.
Herr Persson i Tallberg: Herr talman! Jag trodde verkligen
inte, att herr Sjö hade i uppdrag att föra Kungl. Maj:ts talan,
helst ecklesiastikministern nyss hade ordet, och därför anser jag,
att jag stått på mycket fastare grund än herr Sjö i detta afseende,
och därför kan jag icke annat än vidhålla mitt yrkande.
Herr Sjö: Herr talman, mina herrar! Jag har icke fört
Kungl. Maj:ts talan i annan mån, vare sig nu eller förr, än när
Kungl. Maj:ts förslag öfverensstämma med mina egna åsikter,
såsom det nu gör. I öfrigt må det stå den föregående talaren
öppet att, härefter som hittills, göra hvad han nu vill påbörda mig.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, framställde
herr talmannen proposition först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på afslag å berörda hemställan och bifall
i stället till Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning; och
fann herr talmannen den förra propositionen vara med öfvervägande
ja godkänd. Som herr Sandquist emellertid begärde
votering, blef nu uppsatt, justerad och anslagen denna voteringsproposition
:
Den, som vill, att kammaren bifaller sammansatta stats- och
lagutskottets hemställan i utskottets förevarande utltåande n:o 3,
röstar
Ja,
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit Kungl. Maj:ts i ämnet
gjorda framställning.
Omröstningen utvisade 132 ja mot 58 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.
§ io.
Om upp- Till afgörande förelåg härefter bevillningsutskottets betän
häfvande
af bände n:o 15, i anledning af väckta motioner om upphäfvande
tullen å tullen å spannmål.
srnnnmn I A
45 N:o 20.
Lördagen den 14 Mars.
Till bevillningsutskottet hade hänvisats två särskilda inom
Andra Kammaren väckta motioner rörande upphäfvande af tullen
å spannmål eller vissa slag däraf, nämligen n:o 184, af herr
J. Bromée i Billsta med instämmande af elfva af kammarens
ledamöter, däri föreslagits, att Riksdagen ville besluta borttagande
af tullen å spannmål, omalen och malen, samt n:o 187, af herr
A. C. Lindblad i Göteborg jämte fjorton af kammarens ledamöter,
i hvilken sistnämnda motion fyra ledamöter af kammaren
instämt, hvilken hemställt, att Riksdagen1 ville upphäfva tullen
å spannmål, omalen: råg, hvete, korn, ärter, bönor samt majs;
samt att tullen å spannmål, malen, mjöl och gryn, alla slag,
måtte sänkas i proportion därtill eller eventuellt helt upphäfvas.
Utskottet hemställde,
l:o) att ofvanberörda motion om borttagande af tullen å
spannmål, omalen och malen, icke måtte af Riksdagen bifallas,
och
2:o) att ofvanberörda motion om upphäfvande af tullen å
spannmål, omalen: råg, hvete, korn, ärter, bönor och majs, samt
om nedsättande eller upphäfvande af tullen å spannmål, malen,
mjöl och gryn, alla slag, icke heller måtte af Riksdagen bifallas.
Reservationer hade emellertid afgifvits af:
herr Karlsson i Göteborg i fråga om motiveringen;
herrar Moll, Höjer och Berg i Göteborg, hvilka ansett, att
utskottet bort hemställa, att Riksdagen, i anledning af förevarande
två af herr Bromée i Billsta samt af herr Lindblad i
Göteborg m. fl. väckta motioner, ville besluta att i skrifvelse till
Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes i sammanhang
med uppgörandet af förslag till en kommande statsreglering taga
under allsidigt öfvervägande frågan om spannmålstullarnas upphäfvande
eller nedsättning;
herr Bromée i Billsta, hvilken föreslagit, att Riksdagen måtte
l:o) besluta nedsättning af tullen å mjöl och gryn, alla slag,
från 6 kronor 50 öre till 5 kronor 25 öre för 100 kilogram, och
2:o) bifalla den af herr Moll m. fl. yrkade skrifvelsen till
Kungl. Maj:t;
samt herr Bränning, som hemställt, att Riksdagen, med anledning
af herr Lindblads i Göteborg m. fl. motion, måtte
dels för sin del besluta, att under ett år, räknadt från den
1 april 1908, spannmål, omalen: råg, hvete, korn, ärter, bönor
samt majs, äfvensom spannmål, malen, mjöl och gryn, alla slag,
måtte tullfritt införas;
dels ock i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t täcktes i sammanhang med uppgörandet af förslag till eu
Om upphäfvande
af
tullen d
spannmål.
(Ports.)
N:o 26. 46
Lördagen den 14 Mars.
Om upphäfvande
af
tullen å
spannmål.
(Forts.)
kommande statsreglering taga under allsidigt öfvervägande frågan
om spannmålstullarnas upphäfvande eller nedsättning.
Sedan härefter utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes
ordet af:
Herr Moll: Herr talman, mina herrar! Det föreliggande
betänkandet kan ju vid första påseendet synas vara ganska egendomligt.
Från två olikh håll ha här väckts motioner om spannmålstullarnas
afskaffande, och resultatet af motionernas behandling
inom bevillningsutskottet har blifvit, att ingen enda af bevillningsutskottets
ledamöter har förordat bifall till motionerna.
Och dock sitta, såsom vi alla veta, i bevillningsutskottet åtskilliga
principiella frihandlare, ja, till och med en och annan
ifrig frihandlare. Men äfven den argaste frihandlare lärer nog
vara tvungen att räkna med faktiskt förhandenvarande förhållanden.
Och jag tror nog, att man vid närmare eftersinnande
skall nödgas erkänna, att] vi frihandlare inom utskottet anfört
goda skäl för den ståndpunkt, vi intagit.
Sedan ett 20-tal år tillbaka har man här i landet arbetat
på uppförandet och fullkomnandet af den stora, väldiga, konstrikt
sammanfogade byggnad, som kallas tullskyddssystemet.
Äfven de allra ifrigaste motståndare till detta system lära nog
nödgas erkänna systemets dominerande betydelse inom hela det
svenska näringslifvet. När det gäller ett byggnadsverk af tullskyddssystemets
stora betydelse, så går det ej för sig att ensidigt
och ovarsamt, så att säga på en höft, ingripa i systemets grundvalar,
ty då löper man risken, att hela systemet störtar samman.
Nu kan det ju hända, att en och annan frihandelsfanatiker
skulle anse detta vara icke allenast icke någon olycka, utan rent
af eu fördel. Men jag tror, att den, som tänker på det sättet,
icke för sig klargjort betydelsen af tullskyddssystemet. Det kan
icke vara tillrådligt att beröfva jordbruksnäringen det skydd,
den äger i spannmålstullarna, utan att man samtidigt lättar på
de bördor, som industritullarna pålägga jordbruksnäringen. Frågan
om spannmålstullarnas upphäfvande får följaktligen icke och han
icke behandlas såsom eu fristående fråga för sig, utan måste i
sammanhang härmed tagas i öfvervägande frågan om eu revision
af industritullarna. Men för företagande af någon mera
ingripande rubbning på industritullarnas område är den närvarande
finansiella situationen allt utom lämplig. Därom torde
vi alla vara öfverens.
Äfven ur statsfinansiell synpunkt skulle spannmålstullarnas
borttagande få mycket vidtgående konsekvenser. Jag vill emellertid
icke förneka, att dessa konsekvenser skulle bli lättare att
öfverkomma än de följder, som en ingripande rubbning af industritullarna
skulle få för näringslifvet. Men under det att
Lördagen den 14 Mars.
47 N:o 26.
följderna för näringslifvet af industritullarnas väsentliga nedsättning
eller borttagande först efter någon tid — dock efter all
sannolikhet inom mycket kort tid — skulle göra sig kännbara,
skulle de statsfinansiella följderna af spannmålstullarnas upphäfvande
omedelbart visa sig i form af en brist på omkring 12
millioner kronor i den nu för Riksdagens behandling föreliggande
budgeten, hvilken brist ovillkorligen måste redan af innevarande
Riksdag fyllas antingen genom nya statsinkomster eller genom
nedprutningar i de af Kungl. Maj:t begärda anslagen.
Frågan om spannmålstullarnas afskaffande innebär således
ett i allra högsta grad inveckladt problem, ja, jag skulle nästan
vilja säga, det mest invecklade och svårlösta finansiella problem,
som öfver hufvud taget för närvarande kan föreläggas den
svenska Riksdagen till lösning. Då nu jag och mina medreservanter
hysa den bestämda meningen, att detta problem i
närvarande stund är praktiskt taget olösligt, för så vidt ej lös
ningen skall ske efter receptet: »bota ondt med värre», hafva
vi icke kunnat förorda bifall till nu förevarande motioner. Men
vi ha icke heller velat biträda utskottets majoritets hemställan
om rent afslag på motionerna.
En annan af reservanterna, herr K. G. Karlsson i Göteborg,
som instämt i utskottsmajoritetens afslagsyrkande, erkänner, att
motionärernas syfte att bringa lättnad i de bördor, som hårdast
trycka de mindre bemedlade, förtjänar allmänt erkännande och
understöd. Ja, detta är också min och mina medreservanters
mening, och därför ha vi icke kunnat vara med om rent afslag,
utan vi hafva, såvidt för os3 varit möjligt, velat tillmötesgå
motionärernas syfte. Och därför hafva vi tillåtit oss föreslå en
skrifvelse i frågan till Kungl. Maj:t. Detta är enligt vår mening
den enda väg, på hvilken under förhandenvarande förhållanden
denna i högsta grad komplicerade och svårlösta fråga öfver hufvud
taget kan tänkas vinna eu tillfredsställande lösning. Och
därför, herr talman, tillåter jag mig att yrka bifall till den af
herrar Höjer och Berg i Göteborg samt mig afgifna, vid utskottets
utlåtande fogade reservation.
Häruti instämde herrar Höjer och Berg i Göteborg.
Herr Brornée i Billsta: Herr talman! I början af sitt ut
låtande
gör utskottet ett rätt välvilligt uttalande om det berättigade
i min och mina medmotionärers framställning i motionerna.
Det säger nämligen: »Det lärer icke förnekas, att den
sedan flera år tillbaka fortgående stegringen af prisen på de
flesta lifsförnödenheter måste kännbart förnimmas inom alla samhällslager
och icke minst af de kroppsarbetande klasserna; och
förklarligt är därför, att, då såsom orsaken till denna prisstegring
hänvisas till tullarna å lifsmedel, särskildt å spannmål, för
-
ort» upphäfvande■
af
tullen d
spannmål.
(Forts.)
N:o 26. 48
Lördagen den 14 Mars.
Om upp- slag om borttagande af dessa tullar mötas med bifall.» Men
straxt därefter antyder utskottet, att den allmänhet, som icke
spannmål, anser sig ha fördel eller lida skada af spannmålstullarna, icke
(Forts.) klargjort för sig deras nytta, och att dessa tullar till och med
äro högre i åtskilliga uppräknade länder. Utskottet nämner
därvid icke, hurusom vårt närmaste grannland, Danmark, som
är utan tullskydd för spannmål, dock gått med stora steg framåt.
Jordbruket har utvecklats. Och särskildt det därstädes uppblomstrande
småbruket vore för oss något att bemärka och lära,
ja, enligt min mening, vore i denna riktning för oss mera att
lära i Danmark än i andra länder. Den af utskottet åberopade
tabellen n:o 3 visar ock under de 3 år, den omfattar, en betydlig
skillnad emellan spannmålsprisen där och här, stundom rätt
nära tullsatsens belopp, någon gång till och med fullt ut motsvarande
dennas belopp, stundom något lägre än detta.
Något hvar minnas vi, hurusom för 20 år sedan, då spannmålstullarna
pålades, det framhölls, att de uteslutande skulle vara
skyddstullar för att upphjälpa jordbruket. Samtidigt utfördes i
landet — otroligt nog af tullarnas anhängare — att landet stod
vid branten till sin undergång, och att dessa tullar skulle i första
rummet rädda det och sedan betala statsskulden.
Då jag nu erinrat härom, torde jag icke behöfva afvakta
något meddelande om huru mycket sanning, som låg i dessa
löften eller — om man så vill kalla dem — hotelser. Faktum
är, att denna tull redan från början var i viss mening en finanstull
och att den under årens lopp allt mer och mer, intill närvarande
stund, blifvit det. Därför finner man också i utskottets
motivering nu framhäfdt, att dessa lifsmedeltullar, som till statskassan
inbringat en 10 till 15 millioner kronor årligen, från eu
viss synpunkt sedt icke kunna nu borttagas. Man kan nämligen
icke så här i en hast finna något medel att på annat sätt fylla
dessa behof för statskassan, hvilka man nu hunnit vänja sig
vid att fylla genom dessa tullar.
Men hvad man saknar i utskottets utlåtande, det är någon sorts
erkännande af att denna stora finansskatt drabbar orättvist och
ojämnt, drabbar mest de minst bärkraftiga i samhället, icke blott
arbetarklassen, utan äfven de små jordbrukare i vårt land. För att
hindra ojämnheten af denna skatt finner man ingen utväg -— eller
vill man kanske icke finna någon sådan. Trots det tillmötesgående,
man väl eljest bort hafva hopp att vänta sig i denna sak, har jag
till följd af omständigheter, med hvilka frågan varit förenad, icke
inom utskottet yrkat bifall till min motion. Och detta, ehuru
jag icke blott från min hembygd och det öfriga Norrland, utan
äfven från en hel del andra trakter i vårt land emottagit uttalanden
från möten och stämmor, hvilka med kraftiga ord understödt
min motion. Uttalanden från till och med Skåne, Småland
och Uppland hafva kommit mig till del, och jag tror mig
Lördagen den 14 Mars.
49 N:o 26.
veta att äfven åtskilliga andra riksdagsmän fått emottaga ut
talanden i samma syftning.
Det är också med fäst afseende på de rubbningar, hvilka
skulle kunna åstadkommas i den finansiella ställningen, som jag
inom utskottet ej gjort något annat yrkande än om en nedsättning
af mjöltullen från 6 kronor 50 öre till 5 kronor 25 öre per
100 kilogram, eller med 1 krona 25 öre. En sådan rättelse i
mjöltullen skulle kunna under denna dyra tid medföra eu liten
lindring åt dem, som behöfva köpa mjöl, utan att de, som anse
sig hafva och böra hafva skydd af spannmålstullen, skulle mista
något af detta skydd, och utan att någon nämnvärd rubbning i
statsinkomsterna skulle behöfva befaras genom eu sådan rättelse
i eller nedsättning af mjöltullen.
Orsaken hvarför jag särskildt påyrkat mjöltullens nedsättning
med 1 krona 25 öre är den, att då nu gällande tullsatser
pålades det blef från sakkunnigt håll inom bevillningsutskottet
konstateradt, att, när spannmålstullen uppgår till 3 kronor 70 öre,
rätta proportionen på mjöltullen är 5 kronor 25 öre. Hvarför
emellertid den senare sattes till 6 kronor 50 öre, det var på yrkande
af en till utskottet inkallad större kvarnägare, som säde,
att tullen borde vara så hög, för att kvarnägarne skulle kunna
betala bra till de inhemska spannmålsodlarne och icke köpa
spannmål utifrån för att här i landet förmala den. Under tiden
sedan dess har det visat sig, att genom denna premie af för hög
mjöltull, som svenska folket fått betala till de stora kvarnägarne,
dessa äro i tillfälle att efter önskan köpa utländsk spannmål och
ändå nedpruta prisen för de inhemska odlarna. Det är dessa
skäl, som gjort, att jag denna gång yrkat endast en nedsättning
i mjöltullen och att jag trott mig skola inom såväl utskottet som
Riksdagen finna sympatier och tillmötesgående, då, som sagdt,
jag icke kommit med framställning om någon större rubbning i
dessa tullförhållanden. Äfven de starkaste tullvänner hafva ju
erkänt, att denna höga mjöltull icke verkat i den riktning, som
var afsedd, och att det icke är de svenska spannmålsproducenterna,
utan egentligen de stora kvarnägarne, som haft gagn
af mjöltullen. Ty utom sin handelsvinst och den vinst de kunna
göra sig genom förmalningen i sina stora kvarnetablissement
kunna dessa kvarnägare tillägga denna för höga del af tullen
såsom en- extra premie.
Då jag inom utskottet i öfrigt har gillat det slut, hvartill
mina kamrater herrar Moll och hans medreservanter kommit i
sin reservation, men jag icke till fullo kunnat instämma i den
motivering dessa anfört till förmån för sitt skrifvelseförslag, så
har jag visserligen yrkat bifall till deras slutkläm, men längre
har jag icke kunnat gå med. Det är därför, herr talman, som
jag nu ber att få yrka afslag på utskottets hemställan och bifall
till den af mig gjorda vid utskottsutlåtandet fogade reservationen,
Andra Kammarens Prof. 1908. N:o 26. 4
Om upphäfvande
af
tullen d
spannmål.
(Forts.)
N:o 26. 50
Lördagen den 14 Mars.
Om upp- innehållande i punkt l:o förslag om mjöltullens nedsättande från
häfvande af g kronor 50 öre till 5 kronor 25 öre per 100 kilogram och i
spannmål punkt 2:o hemställan om bifall till herrar Molls in. flis skrifvelse
^(Forts.
)'' förslaS''
I detta anförande instämde herrar Enander, Sehlin, Berglund,
Wiklund, Lundström, Scedén, Hörnsten, Anderson i Baggböle,
Ström och Matsson.
Herr Lindblad i Göteborg: Herr talman, mina herrar!
Utaf den interpellationsdebatt, som ägde rum i denna kammare
sistlidne lördag, framgick det med all önskvärd tydlighet, att
nöd är rådande uppe i de norra delarne af landet, och detta har
också framgått på annat sätt. Uti dessa trakter hafva bönderna
samlat sig till öfverläggning om hvad som vore att göra för att
råda bot mot det nödtillstånd, som där är rådande; de hafva
petitionerat till regeringen och uti resolutioner uttalat sig för
spannmålstullarnas upphäfvande. Men icke blott i Norrland är
det nöd. Vi befinna oss för närvarande i en period, då de.goda
tiderna hafva upphört och sämre hafva trädt i deras ställe. Öfver
allt i landet har arbetslösheten börjat taga oroande omfattning.
Och det är icke underligt, att det också från dessa delar af landet
har gjorts framställningar om spannmålstullarnas upphäfvande
för att i någon mån mildra det tillstånd, som har inträdt.
Extra ordinära förhållanden sådana som de närvarande kräfva
ju extra ordinära åtgärder. Och den motion, som framburits af
mig och flera andra, gaf ju vid handen, att det framför allt
gällde att åtminstone för tillfället lossa på tullen å spannmål,
så att det icke skulle kunna med fog sägas, att dessa spannmålstullar
existera under en sådan dyrtid som den närvarande. Tullar
på lifsförnödenheter äro enligt min mening alltid förkastliga och
orättvisa, men särskilt äro de naturligtvis orättvisa uti sådana
dyrtider, som de nu rådande. Regeringen har ock, såvidt pressen
talat riktigt, från Konungens befallningshafvande uppe i
Norrbotten erhållit ett utlåtande, i hvilket Konungens befallningshafvande
uttalar sig för borttagandet af dessa tullar. Konungens
befallningshafvande säger, att ett borttagande eller nedsättande
af tullen på om alen spannmål vore måhända för de fattiga
lappmarksborna fördelaktigt, i synnerhet under ett år som det
nuvarande, då behofvet är stort och priset ställer sig högt. Utskottet
har emellertid icke funnit sig föranlåtet att vidtaga några
åtgärder i denna riktning. Men det har likväl gifvit sitt erkännande
till en början åt motionerna. Det har uttalat, såsom
också den föregående talaren anmärkte, att det icke kan förnekas,
»att den sedan flera år tillbaka fortgående stegringen af prisen
på de flesta lifsförnödenheter måste kännbart förnimmas inom
alla samhällslager och icke minst af de kroppsarbetande klas
-
Lördagen den 14 Mars.
61 N:o 20.
gerna»; och utskottet finner därför förklarligt, »att, du såsom
orsak till denna prisstegring hänvisas till tullarna å lifsmedel,
särskildt å spannmål, förslag om borttagande af dessa tullar
mötas med bifall». Men utöfver detta erkännande har utskottet
icke gått. Utskottet har försökt att motivera tullarnas berättigande
och utskottet har då framför allt framhållit, att tullen å
spannmål väl icke ensamt utgör orsaken till de dyra lifsmedelsprisen.
Det är alldeles riktigt och vi hafva också i vår motion
betonat, att man naturligtvis icke får anse, att tullen å spannmål
ensamt utgör anledningen till dyrtiderna. Men å andra sidan
bidrager den, enligt min mening, i ganska väsentlig mån till att
fördyra den oumbärligaste artikeln för den arbetande befolkningen
i vårt land. Det visar sig också, att de siffror, som blifvit
anförda af utskottet och hvilka siffror naturligtvis skola gälla för
utskottets eget förslag, det vill säga för dess afstyrkande, tala
med ännu större kraft för de motioner, som hafva blifvit framburna.
En jämförelse mellan spannmålsprisen i vårt grannland
Danmark och i Sverige är sådan, att det kan synas fullt berättigadt,
om här blefve en förändring. Jag har några nya siffror,
som jag funnit i Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning för i
dag, och de angifva, att det nuvarande priset i Köpenhamn å
bagerimjöl är 22 kronor pr 100 kg., under det att priset i Göteborg
utgör 28: 50, alltså 6: 50 mer i Göteborg. Prima hvetemjöl
betalas i Köpenhamn med 21 kronor och i Göteborg med 26: 50,
alltså icke mindre än 5: 50 högre pris pr 100 kg. Rågsikt i
Köpenhamn betalas med 22 kronor, men i Göteborg med 26: 25,
alltså 4: 25 högre. Sammalet rågmjöl står i Köpenhamn uti
16: 30, medan det i Göteborg står i 20: 50, alltså ungefär 4 kronor
högre här i landet. Och det är väl ändå orimligt, att den
svenske arbetaren skall för de oumbärligaste artiklarna betala så
mycket mer än den danske arbetaren behöfver betala. Man kan
heller icke komma och förklara detta med att den svenske arbetaren
för att kunna betala dessa höga tullar, också har högre
arbetslöner. Tv det är icke förhållandet. Utan tvärtom torde
vid en jämförelse visa sig, att de svenska arbetslönerna ingalunda
äro högre än de danska, snarare väl i de flesta fall något
lägre.
Nu har utskottet också ansett, att de svenska arbetslönerna
på landet, under den tid tullarna existerat, hafva höjts ganska
betydligt, och att det icke skulle vara tänkbart för landtbruket
att kunna bära dessa arbetslöner, därest tullarna borttoges. Emellertid
veta vi ju alla, att Danmark ingalunda har varit med om
att sätta tullmurar kring sitt land vid samma tid, som Sverige
gjorde det, utan att Danmark förblef fritt i det afseendet; och
icke desto mindre har dess jordbruk utvecklat sig på ett sätt,
som gör, att Danmark nog betalar i arbetslöner vid jordbruket
detsamma som här i landet, om icke något högre. Men dess
-
Om upphäfvande
af
tullen å
spannmål.
(Forts.)
N:o 26. 52
Lördagen den 14 Mars.
Om upp- utom har det danska jordbruket funnit en väg, som de svenska
häfvande af landtbrukarna under tullskyddet icke följt. De svenska jordtla!mmdl
brukarna hafva väl kanske haft någon fördel af tullen — det
Tforts)'' vill jag icke bestrida — men det är fråga om, huruvida det icke
°r S har legat några nackdelar också däruti för det svenska jordbruket.
Ifrågasättas kan väl nämligen om tullarna hafva utgjort
någon stark eggelse för landtbruket att slå in på nya banor, för
att såmedelst tillförsäkra sig en högre afkastning af jordbruket.
Emellertid hafva de svenska arbetslönerna vid jordbruket först
börjat höjas, sedan arbetarna samlat sig i organisationer. Eu
hvar vet ju, huru skarp striden har varit för arbetarna för att
kunna uppnå blott en jämförelsevis ringa ersättning för sitt arbete.
Jag vill erinra om att vid de strider, som pågått nere i
Skåne, det ju icke har från arbetarnas sida gällt mera än eu
arbetsaflöning under ett helt år af 650 kronor. Det kan väl icke
sägas, att denna aflöning är någon hög aflöning för en familj.
I stället för att bevilja dessa arbetslöner, har man ju ofta importerat
arbetskraft, som man kunnat få något billigare. Och
detta har skett nere i den landsdel, där man dock hade större
förutsättningar än annorstädes för att kunna betala högre löner,
emedan denna landsdel tvifvelsutan har haft den väsentligaste
fördelen utaf tullen å spannmål. I andra delar af landet är förhållandet
nog så, att arbetslönerna icke hafva nått någon sådan
höjd, att man kan säga, att lifsmedelstullarna hafva varit till
något väsentligt gagn för arbetarna. Jag läste i en tidning om
huru förhållandet var bland annat å ett ställe uppe i Värmland.
Brefskrifvaren förklarade, att han icke nöjde sig med att höra
sig för om arbetslönerna blott hos arbetarna, utan att han försökt
att äfven af utanför dem stående inhämta kunskap om lönevillkoren
; och därvid visade sig då, att en torpares eller statares
hela årsinkomst, sammanräknadt både kontanter och naturaförmåner,
gick upp i det ena fallet allenast till 300 och i det
andra till 325 kronor. Jag vet således icke, om man kan säga
med utskottet, att tullarna hafva väsentligt bidragit till att öka
arbetslönerna. Mig synes det, som om en sådan årslön som 300
eller 325 kronor är utaf den beskaffenhet, att den icke ens en
gång räcker till det nödvändigaste för lifsuppehället.
Vidare har utskottet också sagt, att, skulle tullarna nedsättas,
så skulle däraf följa äfven nedsättning af industritullarna. Jag
medgifver gärna, att det hela hänger samman, att den väfnad,
på hvilken man har arbetat under 20 års tid, blifvit så väl
sammanslagen, att det är svårt att börja trassla upp den igen.
Men någon gång måste det ändå komma. Det system, som skapades
år 1888, har tvifvelsutan nu nått sin höjdpunkt, och vi
stå inför en förändring. År det då icke bättre att göra denna
förändring successivt, än om man skall blifva nödsakad till att
göra en våldsam förändring. Ty därom tror jag ingen i denna
63 N:o 26.
Lördagen den 14 Mars.
kammare gör sig någon illusion, att, därest de nuvarande lifsmedelsprisen
blifva bestående, vi skulle komma ifrån denna fråga,
utan den kommer nog då att bryta sig fram med än våldsammare
kraft än hittills.
Således synes det mig, som om det skälet icke får tala, att
spannmålstullarna så nära sammanhänga med industritullarna.
Det kan nämligen ifrågasättas, huruvida icke under denna skyddstullsperiod
man gått så hastigt fram, att man icke noggrant
betänkt sig, utan att man här har skapat skyddstullar för näringar,
som icke i sig själfva hafva någon förutsättning i landet,
att man skapat skyddstullar för industrier, som det vore bättre,
att vi icke hade, enär de icke kunna upprätthållas annat än
genom ett höj dt tullskydd.
Men om det är riktigt, som utskottet säger, att vårt land
under dessa år har öfvergått i så hög grad från att vara ett
hufvudsakligen jordbrukande land till att blifva industriland, så
synes det mig, som om upphäfvandet af tullarna, hvad särskilt
spannmålstullarna och tull å lifsförnödenheterna öfver hufvud
taget vidkommer, nu är mera berättigadt än förut. Ty voro
tullarna år 1888 något berättigade, kunde man angifva några
talande skäl för tullarna den gången, i så måtto att de skulle
hjälpa en större del af vårt lands befolkning, då ju den största
delen af densamma vore sysselsatt inom jordbruket, så kan man
icke anföra samma skäl i dag, då en så stark förskjutning i vårt
näringslif ägt rum. Det meddelas i utskottets utlåtande bär, att
år 1888 ägde vårt land 3,159 fabriker, hvilka sysselsatte 82,196
arbetare, men att år 1905 antalet fabriker stigit till 11,949 och
antalet arbetare till 280,995. Det är klart, att denna skara industriarbetare,
tillsammans med dem, som äro sysselsatta inom
handeln och näringarna i öfrigt, icke kan hafva något intresse
af höjda lifsmedelspris. Det är likaledes klart, att alla tjänstemän,
i synnerhet de lägre, hvilkas höjda inkomster ju gjorts
illusoriska genom de stigande lifsmedelsprisen — det är alldeles
uppenbart, säger jag. att de icke hafva eller kunna hafva intresse
af tullarna. Och därtill kommer att ej heller bönderna,
särskild! i Norrland, och dessutom landtarbetarna, statarna
och torparna samt äfven småbönderna kunna hafva något
egentligt intresse af tullarna, enär de ju ingenting hafva till afsalu.
Därför kunna tullarna icke heller längre försvaras. Ty
det är då blott ett ringa antal, som skulle hafva något gagn af
tullarna, det antal nämligen, som har möjlighet till att producera
spannmål till afsalu.
Man har vidare anfört ännu ett skäl, det som särskildt af
reservanterna blifvit framhållet för att man icke kan gå med
på ens en suspension af tullarna, och det är det rent finansiella.
Då tullarna genomfördes, uttalades det tydligt, att dessa icke
afsåge att vara /mcmstullar utan blott skyddstullar. Men det var
Om upphäfvande
af
tullen d
spannmål.
(Forts.)
N:o 26. 54
Lördagen den 14 Mars.
Om upp- redan då klart för hvar och en, som den gången kunde se, att
häfvande af (]essa skyddstullar skulle blifva finanstullar, och det hafva de
spannmål, blifvit i så hög grad, att det på grund af statens finansiella
(Forts.) ställning nu säges vara omöjligt att vidtaga någon förändring —
åtminstone säges detta från det håll, där man ingen förändring
vill hafva. Men hvad skall staten göra, därest en sådan rörelse
skulle uppstå i landet, att tullarna måste borttagas? Min mening
är, att vi måste omlägga det nuvarande systemet, som icke längre
har samma berättigande, som då det genomfördes. Tullarna ha
frestat till stora utgifter för staten och särskild! hafva fjärde
och femte hufvudtitlarna vuxit oerhördt under de senaste åren.
Det är då begripligt, att det icke känns lätt att åstadkomma en
förändring, men, såsom jag förut sagt, den förändringen blifva
vi nog tvungna att vidtaga, om det också kommer att dröja
något.
Nu hafva ju reservanterna varit i någon mån välvilliga gent
emot dem, som ropat på spannmålstullarnas borttagande, och
det är ju i alla händelser något. Men det är nog icke tillräckligt
för alla dem, som i närvarande stund äro i behof af billigare
lifsmedel, och jag tror, att därest regeringen redan innan
Riksdagen sammanträdde — ty ställningen var redan förut sådan,
att man kunde befara, att förhållandena skulle utveckla sig i
den riktning, de gjort — velat taga frågan i öfvervägande, det
åtminstone funnits en möjlighet att nu kunna besluta hvad den
ena af reservanterna hemställt, till hvilken reservation jag för
min del yrkar bifall.
Jag har från olika delar af landet erhållit en mängd resolutioner,
men jag skall icke trötta kammaren med att uppläsa
dem. Innehållet däri är ungefär detsamma, och jag tror, att
större delen af Riksdagens ledamöter redan fått del af dessa
opinionsyttringar i landet. Dock skall jag bedja att få meddela
namnen på en del af de platser, från h vilka jag fått dylika
resolutioner. De äro: Norrahammar, Linde, Jönköping, Söderhamn,
Örebro, Säfsjö, Södertälje, Arvika, Mölndal, Göteborg,
Härnösand, Surte, Nyköping, Kosta, Bollnäs, Borlänge-Domnarfvet,
Karlskrona, Askestad i Söderdala församling, Ankarsrum,
Hellestrand, Näfvekvarn, Forserum, Grafvarne och Näset i Bohuslän,
Storka, Ickerberg, Skäralid, o Ilunnebostrand och Ulebergshamn,
Nor, Halmstad, Finspong, Ålhem, Roma, Forshaga, Kramfors,
Västervik, Västanfors, Vänersborg, Gäfle, Umeå, Stockholm
och Motala, m. fl. platser.
Det synes således, att i landet finnes ett starkt behof af eu
förändring af de nuvarande förhållandena med afseende på billiga
lifsmedel, och jag kan icke finna annat än att en sådan
lösning som suspension af tullarna, tills dess regeringen hinner
utreda, på hvithet sätt den skall inrätta sig med afseende på
statsfinanserna för framtiden, vore fördelaktig. Det gäller här
Lördagen den I t Mars.
56 N:o 26.
att hjälpa för tillfället och då är det ingen annan väg att gä
än att åstadkomma en suspension af dessa tullar.
Jag skall därför, herr talman, be att få yrka bifall till den
af herr Branting vid utlåtandet fogade reservationen.
Om upphäfvande
af
tullen d
spannmål.
(Forts.)
Herr Almqvist: Man kan icke undgå att beklaga sig öfver,
att förslag om spannmålstullarnas borttagande nu åter blifvit
drägt under Riksdagens pröfning. De strider, som fördes, då
spannmålstullarna för tjugu år sedan infördes, voro ofta så
bittra och skarpa, att det synes mig som det varit ensidigt, om
sådana strider nu kunnat undvikas. Emellertid får man ingalunda
förundra sig öfver att sådana förslag framkommit och att
motioner, som åsyfta spannmålstullarnas borttagande, skola hälsas
med bifall inom de kretsar, som särskildt beröras däraf, nämligen
arbetarekretsarna. Jag finner tvärtom helt naturligt, att
i storstäderna med deras höga brödpris och dyra lefnadskostnader
för arbetarna man skall hälsa sådana förslag med glädje,
hvilka man tror skola komma att medföra billigare pris på bröd.
Det är gifvet, att, om man frågar en industuriarbetare, om han
vill ha bort spannmålstullarna, man skall få ett jakande svar,
och det är också lika klart, att, om man frågar en jordbruksarbetare,
som icke känner förhållandena närmare, om han vill ha
bort industritullarna, han skall likaså gifva ett jakande svar.
Men det synes mig vara af synnerlig vikt, om man redan från
början gjort klart för sig, hvad som sammanhänger med spannmålstullarnas
borttagande.
Då spannmålstullarna för tjugu år sedan infördes här i landet,
skedde det i hufvudsak af den anledningen, att man ville
mota den utländska konkurrensen och bereda åt landets eget
jordbruk möjligheten af en tryggare afsättning af egna produkter
inom landet. Hur har man nu nått detta mål? Den officiella
statistiken visar, att vi under den senaste femårsperioden
kunnat nedbringa vår rågimport från i rundt tal 130 millioner
kilogram till 41 millioner kilogram och importen af hvete
från 224 millioner kilogram till 154 millioner kilogram, och vi
hafva, om man beräknar värdet i penningar, kommit därhän,
att vi på de senaste fem åren kunnat minska vår brödsädesimport
från 43,246,000 kronor till 31,394,000 kronor eller i rundt
tal med 12 millioner kronor.
Det torde således icke vara för mycket sagdt, att landets
spannmålsproduktion särskildt beträffande brödsäd är stadd i
jämn utveckling och att vi därför också kunnat minska importen.
Af hvilken oerhördt stor nationalekonomisk betydelse det
måste vara för ett land att själf kunna producera sitt behof af
brödsäd, synes icke här behöfva särskildt påpekas. Jag vågar
således påstå, att man med spannmålstullarnas införande nått
det mål, hvartill man sträfvade för tjugu år sedan. Men spann
-
N:o 26. 66
Lördagen den 14 Mars.
Om upp- målstullarna hafva äfven medfört åtskilligt annat, som är värdt
häjifallen* detta sammanhang erinra sig. De hafva medfört induspannmäl.
stritullar och höjda pris på allt, hvad jordbrukarne behöfva
(Forts.) använda. De hafva också medfört höjda arbetspris för såväl
den fast aflönade arbetarebefolkningen på landet som för de
jordbruksarbetare, som arbeta för dagspenning. Det förhåller
sig nog icke så, som den föregående talaren sade, då han
nämnde, att landtarbetarnes löner stigit först sedan deras organisation
kommit i gång. Om vi granska Statistisk tidskrift, tabell
58 angående arbetsprisen för jordbruksarbetarne åren 1866
—1906, så skola vi finna, att sedan år 1886 dessa pris jämt
och stadigt gått uppåt, under det att desamma stodo tämligen
stilla från år 1876 till år 1885.
Tullarna hafva ock för oss jordbrukare medfört eu kännbar
olägenhet, i det att industrien dragit till sig eu ofantlig mängd
af den lefvande arbetskraften från jordbruket. Det har varit
icke blott ett stort antal arbetare, utan äfven de bästa männen,
som gått ifrån oss, därför att industrien betalar så mycket mera.
Men icke desto mindre vill man dock, att det lilla skydd för
jordbruket, som finnes, skall borttagas, det vill säga man begär,
att landets jordbruk skall bestå i kampen utan något skydd men
med de höjda arbetslönerna och skyldighet att betala sin tribut
till industritullarna. Det blir således minskade inkomster och
minskad möjlighet till afsättning af de egna produkterna. Men
om man ökar utgifterna huru vill man då, att landets jordbruksnäring
i längden skall kunna bestå, då man ställer så till att
utgifterna ökas och inkomsterna minskas, och man må dock icke
förglömma, att industrien har sin största afsättning bland jordbruksnäringens
idkare och att industriens och jordbruksnäringens
intressen på det intimaste sammanhänga.
Också har, såsom af bevillningsutskottets betänkande framgår,
endast en af utskottets ledamöter kunnat yrka bifall till
motionen och hans förslag afser ju endast en suspension af
spannmålstullarna på ett år. Till och med den ärade representanten
från Jämtland har icke vågat yrka bifall till sin motion
i dess helhet utan föreslår endast nedsättning af tullen å mjöl
till 5 kronor 25 öre, bvilket väl torde vara detsamma som en
förtäckt frihandel. Af öfriga reservationer synes mig särskildt
förtjänt af beaktande hvad utskottets vice ordförande yttrat.
Han är ju känd för att vara en ganska utpräglad frihandelsvän.
Han säger emellertid i sin reservation, att han »finner det vara
förenadt med allt för stora faror för hela vårt ekonomiska lif
att nu bifalla hvad motionärerna föreslagit». Han säger vidare:
»Ingen lär väl tvifla på att sagda tullafskaffande skulle åtföljas
af kraftiga angrepp på industritullarna»; och han finner till slut,
att »vårt land är i så hög grad både ett jordbruksidkande land och
ett industriland, att han fruktar för, att ett bifall till motionärernas
67 N:o 20.
Lördagen den 14 Mars.
förslag långt från att verka välgörande skulle genom det osäkerhetstillstånd,
hvari ett sådant beslut komme att försätta våra
industriidkare, under den förhanden varande ekonomiska situationen
ytterligare försvåra förhållandena för dem man afsåge
att hjälpa».
Ofvergår jag härefter till den sista af reservationerna, så kan
jag ej finna annat än att den är synnerligen märkvärdig. Reservanterna,
herrar Moll, Höjer och F. O. Berg i Göteborg, säga i sin
motivering, att de erkänna, »att ett upphäfvande af spannmålstullarna
icke låter sig genomföras utan afsevärda konsekvenser
för näringslifvet i dess helhet», samt att »det svårligen går an
att borttaga det skydd jordbruksnäringen äger i spannmålstullarna
utan att samtidigt taga i öfvervägande motsvarande jämkningar
i en hd del andra skyddstullar». Men kommer man till
klämmen i deras yttrande, så heter det, »att Kungl. Maj:t täcktes
i sammanhang med uppgörandet af förslag till en kommande
statsreglering taga under allsidigt öfvervägande frågan om spannmålstullarnas
upphäfvande eller nedsättning.» Där nämnes ej
»en hel del andra skyddstullar».
Nu vill jag fråga, hvilken är det, som skall bestämma
här i landet, om Sverige, fortfarande skall vara ett skyddstullsvänligt
land eller ej? Är det ej Riksdagen själf och ej regeringen?
Om reservanterna velat skrifva på det sättet, att Riksdagen,
som önskar både spannmålstullarnas upphäfvande och
industritullarnas borttagande, begär förslag från Kungl. Maj:t,
hur detta skall gå till — då hade det varit rent besked. Men nu
tror jag, att det förslag, som herrar Moll och hans medreservanter
framkommit med, är ett synnerligen farligt förslag, därför
att det skapar ett ovisshetstillstånd, som gör, att både jordbruksnäringen
och industrien ej veta, när den befarade indragningen
af skyddet skall komma.
Det synes mig, som om man skulle kunna erkänna, att skall
den ena näringen i landet hafva skydd, så fordrar rättvisan, att
den andra också skall hafva det. Och då spannmålstullarna och
industritullarna höra så nära samman, kan man ej ensidigt taga
bort skyddet för den ena näringen utan att därmed skada den
andra. Därför vågar jag mana till enighet och sammanhållning
om ett system, som visat sig vara till fromma för landet i dess
helhet. Och det är med den uppfattningen, som jag yrkar bifall
till utskottets hemställan.
Herr Enander: Herr talman! Då jag icke efter önskan
fått tillfälle underskrifva herr Bromées nu ifrågavarande motion
om tullfrihet för brödfödan, så vill jag att börja med förklara,
att jag helt och till fullo instämmer uti och skulle helst vilja
rösta för bifall till densamma. Men då motionären själf redan
inom bevillningsutskottet låtit betydligt pruta med sig, såsom
Om upphäfvande
af
tullen ä
spannmål.
(Forts.)
N:o 26. 58
Lördagen den 14 Mars.
Om upphäfvande
af
tullen d
spannmål.
(Forts.)
syues af hans vid utskottets betänkande fogade reservation, torde
ett bifallsyrkande från min sida till motionen icke tjäna någonting
till. I stället har äfven jag måst gå med på någon prutmån,
ehuru jag icke obetingadt velat följa med fullt så långt
som han gått. Naturligtvis skall jag i alla händelser såsom hans
trogne vapenbroder i denna tullstrid yrfä på och rösta för bifall
till hans nämnda reservation; tala för densamma skulle jag äfven
gärna göra, om det vore behöfligt, men det behöfs ju ej, då jag
instämt i hans yttrande; ja, tala för densamma skulle jag ändå
mycket gärna göra, om det tilläfventyrs icke vore lika oklokt
som onödigt förlänga en debatt, som, då alla säkerligen på förhand
intagit sin bestämda ståndpunkt i frågan, blott torde vara
ägnad att fresta och reta motståndarnes tålamodsnerver. Jag
hoppas, att jag genom denna min försynthet att ej underkasta
herrar kammarkamrater något nervirriterande tålamodsprof vid
åhörandet af pinande långa tullovationer och att jag genom
denna min medkänsla skall knipa många röster för bifall till
herr Brantings reservation, partiellt fattad med den-kläm, som
jag i slutet af mitt anförande vill göra, gående hufvudsakligen
ut på att Riksdagen måtte besluta, att under ett år, räknadt från
den 1 nästkommande april, omalen och malen spannmål, alla
slag, må tullfritt införas öfver Funäsdalen.
Såsom motivering för detta yrkande åberopar jag i tillämpliga
delar motiveringarna uti herrar Bromées och Brantings
motioner och reservationer. Andra Kammaren har förut flera
än en gång bifallit min företrädare Norbergs motioner i samma
syfte. Och jag hyser ej ringa förhoppning om att kammaren
ej torde komma att förneka sina gamla, göda traditioner. Alla
skäl, som af motståndarne blifvit resta mot de norbergska motionerna,
äro numera borta. Till och med den gedignaste motståndaren
eller kanske rättare sagdt motståndaren med de gedignaste
skälen är numera svars- och försvarslös såsom så att säga internerad
på talmansstolen. Naturligtvis vill jag ej försöka någon
chok mot en motståndare, som ej längre finnes.
Men tillåt mig, herr talman, göra en liten tablå. Det är
blott en liten sifferuppgift från forntida debatter. Antag till
exempel, att den uppgiften är riktig, att 1,575 säckar mjöl ett
år importerats från Norge, däraf på grund af gällande bestämmelser
i tulltaxan att en resande får införa 100 kilogram mjöl
utan tullbeläggning, 1,512 säckar inkommit tullfritt. Om man nu
däruppe ville passa på föret och bästa ledighetstiden för att
därigenom få brödsmulan något billigare och sände öfver gränsen
på en gång minst 1,500 man och 150 hästar, som behöfdes för
ändamålet, huru skulle en sådan karavan taga sig ut, månne?
Och den kostnad för tvenne mansdagsverken (en marsch på 3—7
mil bort och lika lång marsch hem) som för hvarje säck utom
forlön erfordras, motsvarar förvisso mer än tullbeloppet per
f>9 N:o 26.
Lördagen den 14 Mars.
mjölsäck. Till och med en tullfri m jölsäck är under sådana för- Om upphållanden
icke så särdeles billig. För närvarande gäller till
exempel 100 kilogram rågsikt 35 kronor och lika mycket hvete- spannmål.
mjölet; något billigare ställer sig det sammanmalda mjölet. Na- (Forts.)
turligtvis äro härjedalingarna • däruppe mot västra gränsen Riksdagen
mycket tacksamma för den ifrågavarande bila tullfriheten,
som de hoppas fortfarande få njuta af. Men icke skulle det
spela någon roll för öfriga jordbrukare i riket eller åtminstone
icke vålla dem någon skada — då de säregna förhållandena med
långa afstånd och bristen på tidsenliga kommunikationer säkert
borga för att icke missbruk kan äga rum — om brödskatten
efterskänktes tills vidare. Nästa års Riksdag har ju alltid fria
händer att korrigera sitt beslut. Och det torde ej kunna förnekas,
att här vid lag äro billighetsskälen starkare än principskälen
emot tullfrihet. Lyssnen, mina herrar kammarkamrater,
äfven för denna gång till de behjärtansvärdaste humanitetsskäl!
De behjärtansvärdaste — kan jag säga — som någonsin förefunnits,
dels på grund af svagår och dels på grund däraf att
de äro af en högre dignitet än någonsin, och den högre digniteten
förmenar jag ingen vill jäfva. Den beror af det stora yrvädret,
som rasat i dessa dagar, ej minst där uppe i Härjedalens
skogar, och måhända för lång tid omöjliggjort något inkomstbringande
skogsarbete och därvid åstadkommit medellöshet i
stor utsträckning. Det vore godt, om nödhjälpen kunde bli inskränkt
till suspension af tullen för den brödföda, som kan
komma att hämtas till Härjedalen via Funäsdalen.
Herr talman! Jag anhåller vördsamt om proposition på bifall
till följande yrkande: att Riksdagen måtte besluta, att under
ett år, räknadt från den 1 april 1908, spannmål, omalen: råg,
hvete, korn, ärter, bönor samt majs, äfvensom spannmål, malen,
mjöl och gryn, alla slag, må tullfritt införas öfver Funäsdalen.
Flen’ Lindberg: Herr talman, mina herrar! Det var eu
sak, som de männen voro eniga om, som deltogo i striderna för
eller emot tullskyddssystemets införande för 20 år sen. Det var
det, att det skulle bli dyr tid i landet, därest tullskyddssystemet
genomfördes — ja, det" hette ej dyr tid från protektionisternas
sida, tv de hade eu annan benämning på detsamma. De talade
om uppåtgående konjunkturer. Det skulle bli högre pris på
spannmål och landets jordbrukare skulle förtjäna mycket pengar
och större utsikter skulle ställas för arbetarklassen att få
sysselsättning. Högre löner skulle beredas åt arbetarne. Frihandelssystemets
anhängare varnade för denna dyrtid, som troligen
skulle blifva en följd af tullsystemet. Ni skulle ej lofva arbetaren
för mycket, ty det skulle kunna och troligen kommer det
att hända, att arbetaren kommer att till sista öret indrifva hvad
Ni lofvat honom, och om han blir bedragen, hvilket är mycket
N:o 26.
Om upphäfvande
af
tullen å
spannmål.
(Ports.)
60 Lördagen den 14 Mars.
troligt att han kommer att bli, så skall det föra med sig följder,
som för samhället kunna blifva ganska farliga. Vi, som vid
detta tillfälle kunna öfverblicka förhållandena och se hvilka följder
tullskyddssystemet haft med sig, måste medgifva, att de som
så sade hade rätt.
Det är visserligen sant, att det blifvit dyr tid i landet —
det kan väl ingen förneka — och det har blifvit så dyrt, åtminstone
från arbetarklassens synpunkt betraktadt, att det för denna
klass är nära nog dubbelt så dyrt att lefva här i landet, som
det är för samma klass i våra närmaste grannländer. Jag vill
nu icke göra någon jämförelse härutinnan med Norge, därför att
detta land för närvarande befinner sig i särskilda ekonomiska
förhållanden. Det är visserligen sant, som här sagts på flera
håll, att arbetarklassen har tack vare sina arbetarorganisationer
lyckats att på senare tid få arbetslönerna höjda ganska mycket,
ja, det har till och med kunnat bevisas, att arbetslönerna i vissa
fall äro högre här i landet än i andra länder, men jag frågar:
kan detta språng upp i höjden verkligen anses vara till någon
synnerligen stor nytta? När arbetarna skola till de fördyrade
lifsmedlen gifva ut med den ena handen hvad de fått in med
den andra, är den då till så stor nytta, denna höjda daglön?
Vi ha här i landet alltid haft och ha fortfarande att dragas med
stor arbetslöshet. Arbetslöshet kommer tidt och tätt öfver arbetsklassen
och när den inträder, då kännes den dyra tiden dubbelt
dyrare, än då arbetaren har sin dagliga förtjänst. Det finnes
dessutom en mycket stor del af arbetarklassen, som icke ännu
har kunnat följa med i det där språnget upp emot högre löner,
och det är för denna klass, som de dyra tiderna också kännas
dubbelt tryckande i förhållande till hvad de förut känts. Det
var en arbetare här förliden dag, som sade till mig, att det kännes
mycket värre att gå arbetslös i tre veckor nu, än hvad det
kändes att gå arbetslös i tre månader för några år sedan, och
jag tror, att han hade fullkomligt rätt däri.
Om man tänker efter hurudana förhållandena nu äro, så
kan man med skäl fråga: har verkligen tullskyddssystemet medfört
de fördelar för vårt jordbruk, som utlofvades för tjugu år sedan?
Man hör jämt och ständigt våra landtbrukare klaga öfver de
höga löner, som de nödgas utbetala åt sina arbetare, man hör
dem klaga öfver att det är nästan omöjligt att få folk, därför
att alla flytta från landsbygden in till städerna, där den högre
lönen helt naturligt lockar folk till att taga arbete, utan att man
mången gång gör rätt klart för sig, att det är mycket dyrare
att lefva i städerna och å de stora industriplatserna än på landsbygden
och utan att man gör klart för sig, att man där går
till mötes arbetslöshet och försakelser på många sätt, som man
icke behöfver riskera på landsbygden. Och huru är det ställdt
med jordbrukets skuldsättning, om hvilken det för tjugu år sedan
Lördagen den 14 Mars.
Öl N:o 2(t.
sades, att den skulle komma att fullständigt försvinna, därest
tullskyddssystemet infördes? Är det svenska jordbruket eller
rättare sagdt dess jord mindre skuldbelastad nu, än hvad det
var förr. Det är en fråga, som kanske är för mycket grannlaga
att gå in på och diskutera vid detta tillfälle.
Statsverket har för sina utgifter behöft de medel, som influtit
genom tullskyddssystemet, har det sagts. Ja, den gången
då tullskyddssystemet infördes, talades det om, att statsverket
för sina behof behof de 3 eller 4 miljoner kronor. Statsverket
har fått 3 eller 4 gånger mera genom tullskyddssystemet. Staten
fick så mycket till att börja med, att man på visst håll var
i förlägenhet, hvarest man skulle göra af de penningar, som kommo
in i statskassan, men det är eu förlägenhet, som sedermera
blifvit häfd, såsom herrarne torde ha lagt märke till. Jag tror, att
statsverket behöfver medel för bestridande af sina utgifter, det
är ju alldeles naturligt, men jag tror också, att de män, som
sköta statens finanser, skulle göra en välgärning, om de försökte
drifva upp inkomstkällor för statsverket på annat håll än genom
att fördyra det fattiga svenska folkets föda.
För öfrigt kunna vi ju icke ännu undvara den utländska
spannmålen. Det har sagts af en föregående talare, att det är
glädjande, att vi kunna konstatera, att importen af utländsk
spannmål på senaste tiden sjunkit. Ja, men tron I icke, mina
herrar, att det skulle kunna lyckas för de svenska landtbrukarne
att drifva upp sitt jordbruk och sin sädesproduktion, änskönt
tullskyddssystemet icke funnes? Jag för min del tror, att det
skulle kunna gå för sig. Man fordrar arbetsenergi och arbetsintensitet
af våra arbetare och har man då icke rättighet att fordra
arbetsenergi och arbetsintensitet af våra landtbrukare också?
Det har vid åtskilliga tillfällen sagts, att spannmålstullarna
icke fördyra brödprisen. Det företogs under tullstriderna på
1880-talet en utredning, huruvida och i hvilken utsträckning den
då- föreslagna tullen skulle medföra fördyring af lifsmedelsprisen,
och det visade sig vid en mycket noggrann undersökning, att
den då föreslagna tullsatsen skulle förorsaka en merutgift för en
arbetarfamilj, bestående af man, hustru och tre barn, gående
upp till 36 kronor och 37 öre. Den tullsats, som då var föreslagen,
var, som bekant, icke högre än 2 kronor 50 öre. Sedermera
har detta belopp höjts ganska betydligt, såsom herrarne
veta, och jag förutsätter, att meromkostnaderna för eu arbetarfamilj
ha höjts i samma mån som tullbeloppet höjts. Det kan
således icke sägas, att det är några småsummor, som det här
gäller för en arbetarfamilj, hvilken ju måste spara på hvartenda
öre, som den har i förtjänst.
Vidare har det talats om spannmålstullarnes nära sammanhang
med industritullarne. Ja, jag ber att för min del få säga,
att jag icke skulle ha det ringaste emot en nedsättning eller ett
Om upphäfvande
af
tullen å
spannmål.
(Forts.)
N:o 26. 62
Lördagen den 14 Mars.
Om upp- upphäfvande äfven af industritullarne. Jag anser icke tullar
vara nödvändiga annat än möjligtvis i några undantagsfall, där
spannmål. det galler att skydda en uppblomstrande industri, som har förut(Forts.
) sättning att i framtiden kunna bära sig här inom landet. Men
i de fall, där man såsom en föregående talare sade, alltjämt fortsätter
med att skydda en industri, hvilken är så beskaffad, att
det kanske hade varit bättre, om den aldrig kommit till stånd,
i de fallen förmenar jag, att industritullarna äro skadliga. Det
har ju visat sig och visar sig dagligen, att vi icke kunna undvara
utländska industrialster. Våra jordbrukare använda amerikanska
jordbruksredskap, våra industrier arbeta med utländska
maskiner och med utländska verktyg, och det finnes icke en
träarbetare i hela Sveriges land, vågar jag påstå, som ej använder
amerikanska snickeriverktyg, därför att de äro bättre än
dem, som tillverkas inom landet. I många fall är det till skada
för vår industri, att det är höga tullar å t. ex. maskiner. Jag
känner till många fabriker här i landet, som nödgas använda
maskiner, hvilka för fem eller tio år eller kanske ännu längre
tid tillbaka äro utrangerade inom motsvarande industrier utomlands;
men här måste man fortfara att använda dem, emedan
det är för dyrt att köpa nya, ty tullen har höjt priserna på dem
alltför mycket. Jag är alltså af den åsikten, att eu reduktion
bör ske äfven i fråga om industritullarne, och jag tror till och
med, att de mycket väl skola kunna undvaras i många fall.
Det vore kanske mera att yttra i denna sak, men jag skall
liksom den föregående talaren säga ifrån, att jag icke vill upptaga
tiden längre och pröfva tålamodet, utan jag ber, herr talman,
att få sluta med att yrka bifall till den af herr Branting
afgifna reservationen.
Herr Lindblad i Närlunda: Herr talman! Här äro vi nog
litet hvar ense om att vi icke skola fresta kammarens tålamod,
men det torde likväl måhända vara lämpligt att från utskottsmajoritens
sida några ord anföras uti frågan, i synnerhet som
denna majoriet i år glädjande nog stigit rätt vackert. Det är
nämligen i år blott fem reservanter, som yrka på ändringar i
spannmålstullarna, och dessa reservanter ha framkommit med
tre olika yrkanden, så att det tyckes råda en betänklig osäkerhet
och ovisshet på den sidan, hvad som i detta fall verkligen
bör göras. Liksom man inom bevillningsutskottet varit öfvertygad
om att de nu väckta motionerna icke borde föranleda någon
rubbning, så tror jag, att man icke heller inom denna kammare
skall komma till något annat resultat, om man nu skall
spå, hurudan utgången här kommer att blifva.
Nu kunde det ju icke ha varit så nödvändigt, att utskottet
med den uppfattning, det uti denna fråga bär, nämligen vidhållande
af status quo, framlagt en så utförlig motivering, som
Lördagen don 14 Mars.
68 N:o 20.
nu skett. Man ville emellertid inom utskottet eu gång för alla
sammanföra de erfarenheter, som nu under 20 års tillämpning
af spannmålstullarna kunnat göras. Man ville på detta sätt få
så att säga en urkund, som kunde afväpna oroliga andar och
afstyra, att man vid kommande riksdagar möjligen ville alltjämt
tumma på spannmålstullarna.
Här ha två talare, såsom det i deras ögon mest behj ärtan svärda,
framhållit den härskande nöden i Norrland, och de ha
ansett, att den skulle motivera eu tullnedsättning eller en suspension
af tullen. Jag hemställer till de båda talarne: är detta
det rätta sättet för staten att hjälpa i detta fall? Det kan ju
hända, att man då stjälper i 99 fall för att hjälpa i det hundrade.
Är det icke klokare att följa den redan inslagna vägen
och med direkta anslag afhjälpa nöden, hvarhelst den uppträder
och där man verkligen kan konstatera den? Sannerligen, mina
herrar, illa skulle vi hjälpa våra landtbrukare i mellersta och
södra Sverige och eu dålig uppmuntran skulle vi gifva dem till
fortsatt odlande och brukande af deras tegar, om vi här i Riksdagen
på den grund att skördarna i Norrland visa mindre gynnsamt
resultat skulle tillgripa ett för dem så hårdt verkande
medel, som det nu föreslagna.
Det var äfven eu talare, som här anförde, att det börjat
uppstå arbetslöshet på flere håll. Ja, det kan nog vara sant;
det kan nog inträffa och kommer säkerligen i framtiden att inträffa,
att arbetslöshet uppstår. Men skola vi då i hvarje sådant
fall rubba tullarna och ändra bestående förhållanden rörande
hela vår produktion? Det tror jag icke många vilja skrifva under
på, ty då skulle det komma att bli ett ständigt tummande
på tulltaxan. Vi veta, att vi ha mäktiga grannar, och med en
af dem, Tyskland, ha vi ju nyligen träffat särskild traktat. Detta
land begär säkerligen ingenting bättre, än att vi skulle vara nog
okloka att nedsätta de tullar, som nu finnas hos oss, de må nu
heta jordbrukstullar eller industritullar.
Här har talats om, att denna tull, som varit ägnad att blifva
en skyddstull, i stället blifvit en finanstull. Ja, vi skola icke
tvista om namn. Till en viss grad äro alla tullar finanstullar.
Men läser man den här framlagda statistiska redogörelsen med
någon uppmärksamhet och opartiskt vill draga slutsatser däraf,
så skall man finna, att importen år 1902 motsvarade en tredjedel
af årets skörd af brödsäd, medan under år 1907 denna import
gått ned till mindre än en femtedel däraf. Sålunda se vi, att
svenska jordbruket kunnat förse landet med betydligt större del
af dess behof utaf brödsäd. Nu vill jag medgifva, och det låter
sig ej förnekas, att vissa saker stigit i pris, ja att en ganska
allmän prisförhöjning inträdt, men det är själfklart, att när lönerna
stiga på alla områden, detta naturligtvis måste influera
på de produkter, som frambringas. Och det är ju helt enkelt
Om upphäfvande
af
tullen d
spannmål.
(Forts.)
N:o 26. 64
Lördagen den 14 Mars.
Om upp- det man velat med det rådande tullsystemet — att varorna skola
häfvande af hållas uppe i pris och arbetstillfällena ökas.
tu^1nndl Jag ber nu äfven att få hänvisa till statistiken på sjuttonde
''Forts) sidan, af hvilken framgår, att år 1890 hvetemjölet kostade 24 ä 25
'' kronor per o100 kilogram. Priset på franska bröd var då 30 öre per
kilogram. År 1907 var priset på mjöl detsamma, men franska bröd
kostade 40 öre per kilogram och voro sålunda 33 procent dyrare. Då
kan väl ingen här säga, att det är de gällande tullarnas förtjänst
eller fel, utan det är andra orsaker som spelat in. Och jag vill
erinra om, att under de senaste tjugu åren vid fyra olika tillfällen
bageriarbetarne ingått nya aftal med sina arbetsgivare
om högre lön. Det kan väl då icke vara orätt, om jordbruksarbetarne
också begära ökade löner. Jag frågar, bur landtbruket
skall kunna tillmötesgå deras rättvisa kraf. Icke på det sättet,
att herrarne tumma på tulltaxan, speciellt när det gäller artiklar,
som jordbruket producerar, utan då bör man väl ändra hela
tulltaxan. Det är odisputabelt.
Jordbruket är i vårt land icke en så lönande handtering,
som man inbillar sig i städerna. Erfarenheten från Södermanland
beträffande utarrenderade kronodomäner visar, att arrenden i
medeltal gå till 10 kronor per tunnland, och det i en provins
med så fördelaktigt läge i förhållande till hufvudstaden, där man
som bekant lätt finner afsättning för sina produkter af smör,
mjölk och spannmål samt trädgårdsartiklar. När vi nu se, att
arrendevärdet icke är högre här, och då kronan därjämte skall
bygga åt arrendatorn och släppa till skog, såväl till bränsle som
reparationer, förstå vi, att det icke är så synnerligen mycket att
fröjda sig åt ett sådant pris. Detta jordvärde, som man ofta
nog påstår vara för högt, visar sig, då det gäller utarrenderad
jord, tvärtom vara ganska lågt och icke tåla vid någon synnerlig
nedpressning. Men arbetaren inom jordbruket fordrar, han
som andra, ständigt högre löner; jag anser detta berättigadt. Vi
kunna få höra, och det sades nyss af en talare här, att det icke
är så, att omkostnaderna inom jordbruket höjts så mycket. Men
detta är nu ett faktum och det framgår för öfrigt af utskottets betänkande,
och det har framhållits af en kyrkans man, som uppträder
både i Stockholm och landsorten och som målar ställningar
och förhållanden på landet ofta nog mycket sorgligt, så att inte
ens landtbrukets egna idkare anse dem så hopplösa. Vi kunna
emellertid vara öfverens om att det skydd modernäringen nu
åtnjuter icke tål vid någon afprutning.
Hur tro herrarna, att det verkar bland jordbruksarbetare,
när de erfara huru exempelvis aflöningen åt statens och de enskilda
järnvägarnas arbetare stigit på ett enda år? Jag läste
i går i en tidning, hurusom förhöjningen på senaste året utgjorde
7 millioner kronor, däraf 2 millioner vid de enskilda och 5 vid
statens järnvägar. Nu veta vi, att bannätet är betydligt utgre
-
Lördagen den H Mara.
fift N:o 20.
nåd t, löneförhållandena bli kända öfverallt, och den jämförelse,
som man oundgängligen kommer att göra, utfaller icke till jordbrukets
favör.
Hur skall man då möta dessa svårigheter? Icke kunna vi
väl våga rubba detta enda skydd, jordbruket åtnjuter? Då blir
tillståndet gifvetvis ännu sämre. Det är ju egentligen blott
i fråga om spannmål, som jordbruket åtnjuter skydd. När det
gäller smör och mjölk, kan mun icke åberopa något skydd af
tullar, utan där är det andra saker, som reglera prisen, och
skulle man försöka höja mjölkprisen någonstans, skulle detta
mötas — den erfarenheten har jag gjort — med tanken att
etablera mjölkstrejk. »Då köpa vi ingen mjölk», säger stadsarbetaren.
Det lyckas sålunda icke att få upp priset på denna vara.
Herr Branting har nu här motiverat sin ställning, och särskildt
har han framhållit, att de siffror, som anföras i bilagan
beträffande priserna här i Stockholm, icke vore så mycket att
hålla sig till, utan att det vore bättre att i detta afseende jämföra
Göteborg och Köpenhamn. A sid. 26 i betänkandet finner
man, att franska bröd i Köpenhamn kosta 41 öre och i Göteborg
64 öre. Men om man ser på sid. 17 i betänkandet, så finner
man konstateradt, att i Stockholm motsvarande pris är 40,9 öre,
således något mindre än det i Köpenhamn, och äfven om priset
af anledningar, som jag icke kan bedöma, är märkvärdigt högt
i Göteborg, må vi observera, att det här i Stockholm är lägre
än i Köpenhamn. Och då har ju herr Branting icke något att
vinna af den jämförelsen.
Det är nog så, att fördyringen genom tullarna är skäligen
liten. Det är helt andra faktorer, som inverka därvidlag på ett
långt effektivare sätt. Jag vill i detta hänseende erinra om,
hurusom vid ett bruk i mellersta Sverige, som jag känner väl
till, förr praktiserades, att hvarje mekanisk arbetare tog ut en
viss kvantitet säd, Va tunna hvarannan månad, eller sex tunnor
om året, och lät mala den å brukets kvarn, hvilket gjorde att
mjölet blef mycket billigare än när man tager allt genom handelsboden.
Det är att lägga märke härtill. Man skickar nu spannmål
från bruket till staden, därvid frakten kostar penningar, och
en hel del mellanhänder i staden ytterligare fördyra varan, tills
den slutligen går tillbaka till handelsboden på landet och där
köpes i kilovis af brukets arbetare, medan den däremot i den
gamla goda tiden med oändligt mycket större fördel för arbetaren
togs ut in natura och förmaldes å brukets kvarn, hvarigenom
varan slapp belastas med en massa omkostnader, som den nu får
vidkännas.
Det är dessa saker och nutidens kraf i mångt och mycket
som göra, att priserna stiga, och detta är en allmän erfarenhet
äfven i Danmark, som icke är ett protektionistiskt land såsom vårt.
Man har vidare framhållit, att småbruken icke ha något att
Andra Kammarens Prof. 1908. N:o 26. 5
Om upphäfvande
af
tullen d
xpannmdl.
(Forts.)
N:o 26. 6G
Lördagen den 14 Mars.
Om upp- sälja. Hur skulle då deras ägare kunna lefva, ty det finnes ingen,
vare småbrukare eller storbonde, som kan reda sig på det
spannmål. egna jordbrukets alster enbart, utan han måste därjämte ha nå(Forts.
) S0* aR köpa för — kaffe, socker, kläder och annat — och detta
förutsätter, att han äfven har något att sälja. Men naturligtvis
kunna de större gårdarna med mera fördel bedrifva sädesodling,
hvarigenom de mindre jordbruken med väsentligt bättre förtjänst
och mindre konkurrens från de större kunna kasta sig på en
massa andra mindre handteringar, som tillföra dem inkomster,
hvilka de större jordbruken icke kunna skaffa sig på samma
sätt. Denna arbetsfördelning visar sig sålunda gynnsam, och
spannmålstullarnas bibehållande måste medföra, att de större
jordbruken kunna utveckla sig samtidigt som de mindre jordbruken
få sina afkastnings- och afsättningsmöjligheter. Men hur
vore det tänkbart att på de större gårdarne bedrifva ett lönande
jordbruk, om man icke där skulle lägga sin drift annorlunda
än på de mindre, och hur vore det möjligt att upphjälpa äfven
statkarlens lott, hvilken nu som bäst utmålas i de svartaste färger
både här i Stockholm och på andra håll af kringresande
agitatorer. Det finnes enligt mitt förmenande ingen annan möjlighet
än att göra alla våra handteringar solidariska och att se
till, att när den ena grenen af näringslifvet är skyddad, äfven
den andra må bli det. Och jag för min del kan icke förstå,
huru socialdemokraterna, som nu sträfva att i sin stora not få
in icke blott industriarbetarne utan äfven jordbruksarbetarne,
kunna vilja, att jordbruksarbetaren skall resonera så ologiskt,
att han icke vill åtnjuta ett skydd, som inom hans handtering
är lika väl behöfligt som inom andra.
Uppehåll solidariteten! Då är det möjligt att med vårt
lands mindre gynnsamma läge i jordbruksafseende äfven här
kunna vidmakthålla ett lönande jordbruk, det må nu bli storeller
småbruk eller båda delarne. Men rifven sönder solidariteten
och herrarne skapa en strid mellan de olika samhällsklasserna,
mellan de olika näringsgrenarna, som blir för landet
olycksbringande, och för hvilken jag varnar.
Med stöd af hvad jag nu anfört, ber jag få vidhålla utskottsmajoritetens
hemställan.
Med herr Lindblad i Närlunda förenade sig herrar Lundell,
Carlsson i Norra Smedstorp, Johansson i Möllstorp, Mallmin,
Gustafsson i Sjögesta, Johansson i Rönna, Svensson i Skyllberg,
Lundblad, Canell och Jonsson i Hökhult.
Herr Kvarnzelius: Herr talman! Då jag är representant
från Norrland, den landsdel som drabbas hårdast af denna tullsats,
skall jag be att få säga några ord. Jag gör detta, då det
förekommer ett uttalande i utskottets betänkande på sid. 12,
Lördagen den 14 Mars.
07 N:o 26.
som tarfva!- en närmare belysning och äfven ett bemötande. Om uppUtskottet
säger: »äfven om spannmålstullarne i vissa afseenden te&
kunnat medföra olägenheter för Norrland, måste det dock er- Spannmål.
kännas, att dessa olägenheter väl uppvägts af fördelar, som (Forts.)
kommit Norrland till del just genom dessa tullar».
Jag vågar sätta i tvifvelsmål, att detta utskottets uttalande
är fullt riktigt. Vi norrländingar äro naturligtvis mycket tacksamma
mot Riksdagen i öfrigt för alla de anslag, som beviljats
speciellt för norrländska ändamål. Men vi vilja å andra sidan
icke erkänna, att dessa anslag äro alldeles till skänks. Jag tror,
att en liten vidräkning och närmare undersökning af detta rent
ekonomiska spörsmål skulle gifva oss ganska rätt i den uppfattningen,
att Norrland i närvarande stund, ekonomiskt sedt,
nog står på själfständiga ben utan något som helst understöd
från öfriga delar af landet. Jag har icke för afsikt att här uppkalla
någon strid eller hetsa den ena landsdelen mot den andra,
men jag tror det kan vara skäl i att rikta herrarnes eftertanke
på den ställning, som Norrland intager i vårt land gentemot
det öfriga riket, och jag tror. att det är lämpligt att dessa synpunkter
komma fram just nu, då den frågan, som nu föreligger,
i alldeles särskild grad däri spelar in.
Som lierrarne veta, är den norrländska industrien företrädesvis
baserad på trävarurörelsen, sålunda eu rörelse, som icke åtnjuter
något som helst tullskydd eller understöd af detta system.
Man kan säga, att det egentligen icke är någon industri i Norrland,
som har något tullskydd. Den industri, som vid sidan af
trävarurörelsen förekommer, är företrädesvis att betrakta som ett
bihang till trävarurörelsen eller en del af densamma, dessa små
mekaniska verkstäder, som ha till uppgift att verkställa reparationer
och tillverka de redskap, som användas i sågverksindustrien.
Emellertid är denna trävaruindustri af stor betydelse för vårt
land och tillför vårt land betydligt stora inkomster. De exporterade
trävarorna, som icke blifvit förädlade i högre grad än som
hyflade bräder och trämassa, uppgå i värde i rundt tal till 200
millioner kronor enligt 1906 års statistik, och man kan utan
öfverdrift säga, att största delen häraf faller på Norrland. Sålunda
kan man säga, att dessa väldiga summor, som tillföras
vårt land, tillföras det företrädesvis genom den verksamhet, som
bedrifves i Norrland. /
Under det att sålunda för denna stora och för landet viktiga
och betydelsefulla industri icke finnes något som helst skydd, så
kan man å andra sidan säga, att det tullskydd, som existerar i
landet, i eu ‘ alldeles särskild grad drabbar de norrländska inbyggarne,
såväl hemmansägare som arrendatorer, jordtorpare och
arbetare. Det är en beskattningsform, som i alldeles särskildt
hög grad drabbar Norrland. Detta gäller alldeles särskildt i
hänseende till fläsktullen, ty det amerikanska fläsk, som importeras
N:o 26. 68
Lördagen den 14 Mars.
Om upp- till landet, konsumeras uteslutande af norrländska skogsarbetare,
tullm å* och man kan icke säga — het har så många gånger här påspannmdl.
yisats — att denna fläsktull verkar som skyddstull för den in(Forts.
) hemska produktionen af fläsk utan som en ren finanstull, som
uttages af den norrländske arbetaren och tillföres statskassan.
Samma är förhållandet med vår sockertull. Den tillför de skånska
sockerbetsodlarne och sockerfabrikerna stora inkomster, på samma
gång som den äfven tillför statskassan stora inkomster. Samma
är förhållandet med spannmålstullarna, som tillföra både statskassan
och de sädesproducerande provinserna stora inkomster, låt
vara att de måhända utgöra ett mycket väl behöflig! skydd.
Samma är förhållandet med våra industritullar i öfrigt. Så med
våra arbetsmaskiner och klädespersedlar: de förbrukas af de norrländska
inbyggarne, men fabriceras företrädesvis i de mellersta
och södra delande af landet och tillföra industriidkarne inom
dessa provinser afsevärda förmåner. Allt får betalas af dessa
norrländska inbyggare, och man kan säga, att den ström af
millioner, som kommer in genom trävarurörelsen, silar ned öfver
landet, så att ingenting stannar kvar. Den del, som skulle stanna
kvar i form af vinst för trävaruaktiebolagen, går till dessas
aktieägare i Stockholm, Göteborg eller utlandet. Nu kan man
säga, att dessa skatter, som den norrländska befolkningen får
betala, får den ta ut af trävarubolagen och på det sättet behöfver
den icke själf sitta emellan. Detta kan vara sant i fråga
om de gamla bolag, som hafva egna skogar, som de förvärfvat
sig på en tid, då skogarne stodo i lågt pris och som de äga
skuldfria och som kunna beräkna 25 å 30 kronors vinst per
standard afverkadt virke. Men så är det icke med det öfvervägande
antalet trävarubolag, som röra sig med köpvirke; de
måste köpa detta sitt virke rätt dyrt, icke minst det, som de
köpa af kronan. Under det att, som sagdt, de gamla bolagen
kunna beräkna 25 ä 30 kronor per standard i vinst, kunna
dessa icke beräkna mer än 3, 4, 5 kronor per standard. Det
är tydligt, att dessa bolag icke ha en outtömlig förmåga att
höja arbetslönerna i samma grad som lefnadskostnaderna stigit,
utan det finns en gräns för deras betalningsförmåga. Och hvem
går det då ut öfver? Jo naturligtvis öfver sågverksarbetarne
där uppe. Det är bolag, som kämpa en hård kamp för att hålla
sig uppe i den kris, som går öfver landet, och dessa ha icke så
lätt att med hänsyn till de ökade lefnadskostnader, som under
skyddssystemet inträdt, i motsvarande grad kunna öka aflöningen
till sina arbetare. När då därtill kommer hårdår med felslagen
skörd och därmed följande stark prisstegring på spannmål,
mjölk och andra produkter, då är det icke underligt, om torpare,
arbetare och arrendatorer samla sig på kommunalstämmor och
affatta resolutioner, som tillställas regeringen med vädjan, att
spannmålstullarne måtte suspenderas; det är icke heller underligt,
Lördagen den 14 Mars.
fi!) N:« 2«.
om de samtidigt därmed förknippa den önskan, att den säd, som
så väl behöfves för landets inbyggare för deras behofs tillfredsställande,
icke skall användas för brännvinsproduktion. Det
var icke, säger jag, så underligt, att dessa enkla människor icke
satte sig ned för att spekulera öfver, huruvida det läte sig göra
att på kortare tid suspendera spannmålstullar med hänsyn till
statsreglering och dylikt, utan för dem var enda frågan: Hvad
skola vi med våra begränsade tillgångar gorå inför denna prisstegring
för att slippa lida nöd, försaka och umbära, och så beslutade
de sig för att hos landets regering begära suspension af
spannmålstullarne. Det synes mig, att detta är så behjärtansvärda
omständigheter, att det skulle vara försvarbart, om regeringen
hade vidtagit åtgärder för att gå deras önskningar till
mötes.
Nu säges i utskottets utredning, att detta icke kan låta sig
göra på grund af statsfinansiella skäl: statsregleringen tillåter det
icke. Men jag tror, att om viljan varit god, så skulle det nog
gått att reglera denna sak för ett hälft år framåt, likaväl som
det förliden höst gick för sig att vidtaga utomordentliga åtgärder
för att rädda landet från de äfventyrligheter, hvari en del banker
och jobbare dragit in detsamma. Och jag vädjar till herrarne,
om det icke här föreligger lika ömmande omständigheter som då.
Här föreligga nu en hel del olika förslag och yrkanden.
Det är en formlig anarki på den sida, som vill att någonting
skall göras. Enligt min uppfattning är dock situationen sådan,
att, ehuruväl här påvisats, att prisfall i någon mån inträffat, så
är det dock så, att någonting bör göras för att råda bot för den
nöd, som för närvarande råder. I detta fall föreligger endast
ett förslag, som skulle kunna tänkas leda till målet, nämligen
herr Brantings. Detta lider dock enligt min uppfattning af ett
fel. Jag är nämligen icke blind för det samband, som spannmålstullarne
ha med industritullarne i öfrigt, och jag är den
siste att vilja vidtaga åtgärder, hvarigenom vår jordbruksidkande
befolknings existens skulle äfventyras. Jag tror därför, att det
varit klokare, i fall herr Branting formulerat sin reservation i
den riktningen, att det begärts suspension af spannmålstullarne
tills vidare och intill dess man kunde beräkna, att nästa skörd,
skulle komma i marknaden, under förhoppning att normala pris
då skulle inträda. Därigenom skulle jordbruksindustrien icke
tillfogas någon som helst skada, men därigenom skulle beredas
eu möjlighet till reduktion i prisen på lifsförnödenheter på en
tidpunkt, då den synes vara påkallad och då den skulle fylla
ett allmänt kändt behof.
Emellertid är det för mig icke att tänka på att vinna gehör
för ett sådant yrkande här. Här ha i dag framställts nya
yrkanden. Att då komma med ytterligare ett yrkande, kan icke
Om upp
häfvande af
tullen A
spannmål.
(Forts.)
N:o 26. 70
Lördagen den 14 Mars.
Om upphäfvande
af
tullen d
spannmål.
(Forts.)
tjäna någonting till utan skulle än mer förminska utsikterna att
vinna något.
Jag ber därför, herr talman, att få gifva till känna, att jag
under den fortsatta debatten kommer att följa densamma med
största uppmärksamhet, och ämnar jag att gifva min röst åt det
förslag, som bäst kan främja de synpunkter, jag här framställt.
Herr Söderberg i Hobborn: Herr talman, mina herrar!
Jag ber först få tillkännagifva, att jag icke är ifrare af höga
tullar, men det finnes åtskilliga synpunkter i afseende på denna
fråga, som göra, att jag skall be få säga några ord.
Den siste talaren rekommenderade ett förslag, som mycket
diskuterades inom utskottet, det nämligen, huruvida det ändå
icke skulle vara klokt att suspendera tullarne en kort tid. Denna
tanke har ju också af en af reservanterna, herr Branting, blifvit
upptagen. Men om man undersöker förhållandena, så finner
man — hvad också utskottet här på sid. 7 säger — att »priset på
spannmål i ett särskilt land bestämmes emellertid i sista hand
af världsmarknadens pris, och om än spannmålspriset å denna
på sista tiden stått ovanligt högt, har dock ett ej oväsentligt
prisfall redan inträdt, och ingen säkerhet finnes för att icke under
eu ej långt aflägsen framtid prisen kunna gå ned lika lågt som
år 1894». Det är detta, som utskottet ville framhålla, att priset
på spannmål har för närvarande, synes det, nått sin kulmen och
är i nedgående, och då synes det väl icke vara klokt att vidtaga
en sådan åtgärd, som den siste ärade talaren föreslog.
När man ser på detta betänkande och finner, huru reservanterna
ha delat sina meningar på det sätt, som de ha gjort,
så kan man icke undgå att få den känslan af att deras ställning
till frågan varit mycket sväfvande, då de icke ha kunnat
ena sig om sättet för tullarnas afskrifning. Men det må ändå
under alla omständigheter för oss vara ett gif akt, som bör mana
oss alla till eftertanke, som äro intresserade och måna om vårt
lands modernäring. Det måste under alla förhållanden vara
viktigt för ett land och af stor betydelse, att detsamma kan
frambringa föda åt landets befolkning. Det kan ju icke med nog
styrka framhållas just detta. Och om man följer utvecklingen
i vårt land under de senare tjugu åren, så skall man också finna,
att statistiken visar, att ett mycket stort uppsving å jordbruksnäringens
område ägt rum under de gångna åren. Af de tabeller,
som äro vidfogade detta betänkande, se vi också, huru rågimporten
under de senare åren varit i stadigt nedgående. Äfven
liveteimporten har nedgått åtskilligt, men jag tror, att den skulle
nedgått ännu mera, om den jord, som nu användes till betodling
i de södra delarne af landet, särskild! i Skåne, skulle användts
till produktion af hvete; kanske vi då snart stått inför
det målet, att Sverige kunnat föda sin befolkning. Men nu är
1\ N:o 20.
Lördagen den 14 Mars.
det på det viset, att staten har både direkt och indirekt så störa nPP
fördelar af denna betodling, att ingen i denna kammare skulle a
önska, att jordbruket skulle läggas om där nere, då staten icke spannmål.
på något sätt lider däraf. Jag har endast velat erinra därom. (Forts.)
Herr Lindberg sade för eu stund sedan, att man talat så
mycket i vårt land om arbetsintensiteten, och att man fordrar
hög arbetsintensitet från vissa håll, och han rekommenderade
att också jordbrukets idkare måtte beflita sig om hög arbetsintensitet,
hvarigenom de skulle kunna reda sig utan några skyddstullar.
Ja, jag tänker, att herr Lindberg liksom litet hvar känner
till förhållandena på landsbygden, att det där icke går an
att lägga armarna i kors, om man skall förtjäna något på detta
område, utan man får nog lägga manken till, om man skall
kunna reda sig på sin jordtorfva. Och det är väl genom den
ökade arbetsintensiteten i förening med nyare arbetsmetoder och
maskiner o. s. v., som jordbruksnäringen har kunnat göra ett
sådant uppsving på senare tid, tillika med det lilla tullskydd,
som existerar. Jag tror, att, om herrar frihandlare tänka på att
i en snar framtid med kraft och allvar taga upp en strid om
spannmålstullarnas afskaffande, detta kommer att framkalla en
stark opposition bland landets jordbrukare i stora delar af vårt
land. Det är min öfvertygelse. Jag tror, att om man skall
öppna vårt land för den utländska konkurrensen utan att på
något sätt möta den med skyddstullar, vårt lilla land, som är
omgifvet af länder med högt tullskydd, snart skulle komma att
gå sin ekonomiska undergång till mötes. Visserligen sade herr
Kvarnzelius nyss, att hvad särskilt Norrland anginge, trodde
han icke att det haft någon nytta af industritullarna. Men jag
vill erinra om — och det är ett faktum -—- att industrien har
med stora steg gått framåt i vårt land. Det var någon som
förut anförde, att vi behöft åtskilliga amerikanska verktyg i vårt
land. Javäl, men likaväl kan jag erinra därom, att Sverige exporterar
åtskilliga jordbruksredskap till och med till Amerika,
hvarifrån vi för några år sedan köpte allt hvad vi behöfde i
detta fall. En ledamot af denna kammare kan lämna närmare
upplysningar i denna sak; jag talade just för några dagar sedan
med honom därom. Det är glädjande för oss, och jag tänker,
att, om vårt land får utveckla sig under det nuvarande skyddssystemet,
det skall gå framåt i sin utveckling och kunna gifva
föda och näring åt sin befolkning. Jag vill erinra därom —
och jag tänker, att jag därvidlag icke skall möta motstånd i
denna kammare —- att det är nog mindre nöd i vårt land nu,
och att folket i allmänhet lefver bättre i alla afseenden än hvad
det gjorde före 1889. Det är åtminstone min iakttagelse, och
jag tror, att det skall vara svårt att förneka detta.
Nu har herr Bromée yrkat — det är ett mycket blygsamt
yrkande — att tullen på malen spannmål skulle nedsättas till
Nso 26. 72
Lördagen den 14 Mars.
Om upphäfvande
af
tullen d
spannmål.
(Forts.)
5 kronor 25 öre. Det är ett förslag, som tilltalar mig mycket,
men jag har icke på rak arm kunnat biträda det därför att, som
utskottet här i redogörelsen på sid. 8 i betänkandet framhåller,
den i Tyskland år 1894 genomförda anordningen med s. k.
»Einfuhrscheine» eller införselbevis, som på begäran meddelas
vid utförsel af spannmål samt åt innehafvare af kvarnar vid
utförsel af deras fabrikat, haft till följd — som visas af tabellen
— att utförseln af råg från år 1892 till år 1895 ökats från 891
ton till 319,941 ton. Liknande är förhållandet med hveteutförseln.
Af detta se vi, att om man af obetänksamhet skulle rubba
den bestående tullen i detta afseende, så skulle det kunna innebära
stora faror för vår kvarnindustri, som — säga hvad man
vill — föder ganska många af landets befolkning.
Här har talats mycket om Norrland, och jag är den förste
att erkänna, att det lider mycket af dels tullarne och dels af de
höga fraktkostnaderna på de stora afstånden, men det är väl
ändock ett faktum, som icke kan bestridas, att Norrland har
många indirekta fördelar till och med genom dessa tullar, anläggningar
af järnvägar och kommunikationer, utdikningar, anslag
till jordbruksnäringens höjande o. s. v. Det är icke små summor,
som Riksdagen beviljat i detta afseende.
Jag skall icke upptaga tiden längre. Jag har velat äfven
från min sida med några ord angifva skälen, att jag för närvarande
anser, att man icke bör vidtaga någon förändring med
afseende på spannmålstullarna, och jag skall, herr talman, be att
få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Bran t ing: Herr talman! Den förste talaren, som här
hade ordet å utskottsmajoritetens vägnar, inledde sitt anförande
med att i viss mån beklaga sig öfver att tullfrågan ånyo förts
upp på dagordningen. Jag tycker dock, att ett sådant bekla
gande är att gå längre än utskottet själft har gjort, då det inledningsvis
erkänner sig fullt förstå att under nuvarande förhållanden
missnöje måste uppstå med de rådande höga priserna, och
att det sålunda måste bli en fråga litet hvarstädes i landet, om
ingenting kan göras för en nedsättning af tullarna. Den ärade
talaren trodde vidare, att det egentligen var opinionen i storstäderna,
som framfört denna fråga. Jag vill då hänvisa honom
till den lista, som upplästes här af herr Lindblad i Göteborg
och hvilken upptog namnen på en massa platser, som äro så
litet storstäder, att jag må erkänna, att jag knappast hört namnen
på dem förr. Det är helt visst så, att krafvet på tullarnas
nedsättning är minst lika aktuellt ute på landsbygden som hvad
det är i de stora städerna. Man kan här ingalunda ställa land
och stad mot hvarandra.
Den ärade talaren sökte vidare framhålla det glädjande i
att importen af utländsk spannmål i så väsentlig grad var stadd
Lördagen den 14 Mars. 73
i sjunkande. Man hade därigenom uppnått ett af de hufvudsyften,
för hvilkas ernående tullarna voro pålagda, nämligen att
svensk spannmål i stor utsträckning såväl producerades som
konsumerades inom landet och att vi därigenom i viss mån vore
oberoende af den utländska. Men det är därvid att märka, att,
1 fall det verkligen förhåller sig så, som från protektionistisk’ sida
med sådan bestämdhet påstås, att spannmålsimporten är stadd i
starkt och afsevärdt sjunkande, man därigenom, såvidt jag kan
förstå, i samma mån undanryckt själfva den grund för tullarnas
berättigande, som skulle ligga i den statstinansiella sidan af
saken. Och man har ^ då vändt sig icke blott mot det resonemang,
som utskottet fört, utan också med mycken styrka mot
deras betraktelsesätt, hvilka uteslutande eller öfvervägande af
statstinansiella skäl icke velat vara med om att göra någonting
alls nu. 6 b
De, som äro principiella frihandlare, men rygga tillbaka för
frågan om hur hålet i budgeten skall fyllas, borde, ifall de erkänna
denna importminsknings giltighet, undra, om den af herr
Moll angifna siffran kan vara fullt exakt. Han angaf siffran
något hypotetiskt, men jag trodde mig förstå, att han menade,
att regeringen räknat med vid pass 12 millioner vid uppgörande
af kalkyl öfver hur mycket spannmålstullarna skulle inbringa.
Men jag föreställer mig, att man väl inom regeringen haft
blicken öppen för denna nedgång, ifall den varit så stark, som
från protektionistiskt håll påståtts. Vi ha då enligt mitt förmenande
icke att räkna med en så hög siffra, utan det rör sig
nog om en betydligt mindre brist än dessa 12 millioner, ifall vi
skulle vidtaga en suspension af spannmålstullarna.
Det yttrades vidare, att man nu vill taga bort det enda lilla
skydd jordbruket har, och herr Lindblad preciserade ytterligare
denna tanke genom att säga, att fördyringen genom tullarna är
»minimal», såsom orden folio. Jag förstår icke, hur man med
den insikt, som den ärade talaren bär om en mängd siffror på
detta område, kan så bagatellisera den fördyring, hvarom här är
fråga. Det är icke något litet skydd, som för närvarande jordbruksnäringen
åtnjuter. Vi böra komma ihåg, att det var ett
högt skydd, som åsattes år 1895 för att motväga de förut rådande
alldeles exceptionellt låga spannmålspriserna, och att man
förut, när tullsystemet infördes, nöjt sig med betydligt lägre
siffror.
Det som nu sättes i fråga är ingenting annat än att vi skulle
me<^ detta höga skydd, som nu verkar under helt olika
förhållanden mot då det åsattes. Att det icke kan anses för
minimalt kan visas genom en mängd siffror, och för att få några
konkreta exempel vill jag erinra om det, som anfördes af herr
Lindblad i Göteborg, hvars jämförelse icke gällde det färdiga
brödet, utan själfva mjölpriset i Köpenhamn och Göteborg. RågAndra
Kammarens Prof. 1908. N:o 26. 6
N:o 20.
Om upphäfvande
af
tullen d
spannmål.
(Forts.)
Nso 26. 74
Lördagen den 14 Mars.
Om upp- sikten kostade i Köpenhamn 22 kronor per 100 kilogram, i Göteborg
häfvande af 2(5,85 kronor, omalet rågmjöl resp. 16,BO mot 20,50 o. s. v. Det är
spannmål. väl icke nf''gra minimala skillnader, och de väga nog betydligt
(Forts) mera än de paralleller, som herr Lindblad i Närlunda gjorde
mellan priserna på franska bröd i Köpenhamn och Stockholm.
Det är ju icke så lätt att säga, af hvilka alla faktorer brödpriset
är beroende, medan däremot mjölpriserna tydligare afspegla tullskillnaderna,
och då är att märka, hvilken stor skillnad här
består.
Herr Lindblad i Närlunda vädjade till solidariteten klasserna
emellan och till solidariteten mellan alla olika landsdelar och
förmenade, att, ifall man lider på ett håll af systemet, man icke
skall klaga för att få sin börda lättad, utan tåligt bära den för
de andras skull. Jag vill då erinra om att, när vi från vårt
håll tala om solidaritet mellan medlemmar af samma klass, det
just från den sidan mot oss säges, att den drifves till kärrlatyr
och missbrukas. Jag tror verkligen, att en sådan erinran i detta
fall är bra mycket mera befogad än när den riktas mot oss.
Livad är det väl för solidaritet, som nu nämnts med detta namn?
Jo, den går ut på att skattlägga de fattiges bröd för att förse
godsägarne med större inkomster. Det är dock icke riktigt att
använda ett sådant ord vid detta tillfälle och om ett sådant anspråk
som detta, hvilket, hur man än ser saken från »systemets»
synpunkt, dock alltid innesluter en skattläggning på de oumbärliga
lifsförnödenheterna.
Jag nämnde, att de förhållanden, under hvilka dessa tullar
pålades, voro helt olika mot de nu rådande; och jag tror, att
jag lugnt kan stå för ett sådant uttalande. När man kastar en
blick på siffrorna, exempelvis i tabell 1, ser man huru lågt priserna
hafva varit nere, men å andra sidan att vi för närvarande
hafva kommit upp till betydligt högre priser. Det är verkligen
så, som det framhållits i motionerna, att siffrorna för spannmålsprisen
i mycket hög grad närma sig de siffror, som förekommo
år 1891, då äfven protektionisterna erkände, att man hade kommit
för högt upp, och att en nedsättning var oundviklig.
Det är detta, som har framkallat ropet i landet på spannmålstullarnas
afskrifning under nuvarande förhållanden. Men
då möta vi den invändning från utskottets sida, att, om vi nu
skulle vidtaga eu suspension af spannmålstullarna med anledning
af de höga priserna, vi kanske snart nog skulle få tillbaka en
sådan våg af låga priser, som 1895 nödvändiggjorde eu höjning
af spannmålstullarna utöfver hvad som varit gällande före år
1892; och då stå vi där. Nej, mina herrar, det förhåller sig
nog icke så; utan, såsom det har framhållits af åtskilliga, som
studerat dessa saker närmare, befinna vi oss sedan 1900-talets
ingång faktiskt på en högre prisnivå på världsmarknaden, än
hvad vi förut gjorde. Ställningen är den, att de stora, allmänt
Lördagen den 14 Mars.
75 N:o 26.
verkande orsakerna, som bestämde tullarnas införande i Europa,
nämligen öfversvämningen af billigt producerad spannmål från
utomeuropeiska länder, nu ej längre hafva samma styrka som
då, och detta af två skäl: dels därför att numera så pass mycket
af denna produktion uppsuges ute i de länder, där den frambringas,
och dels därför att öfver hufvud taget hela den befolkning,
som konsumerar denna spannmål, kunnat något höja sin
konsumtionsförmåga i jämbredd med industriens uppsving. Det
är då klart, att dessa allmänt verkande orsaker måste återverka
på spannmålsmarknaden, så att vi icke torde hafva utsikt att
åter komma ned till de exceptionella förhållanden, som ur de
jordbesittande klassernas ståndpunkt gjorde tullpåläggningen
liär i Sverige år 1888, om icke försvarlig, så dock förklarlig.
Det kan, som sagdt, icke förnekas, att de allmänna förhållandena
äro olika nu och förr; och det är detta, som gör, att
man verkligen har anledning att taga under öfvervägande, om
tullar, som åsatts under helt olika omständigheter, skola fortfarande
betraktas såsom helgedomar, hvilka man icke får vidröra,
vid äfventyr att hela vårt ekonomiska system ramlar och
råkar i lägervall. De omständigheter, som jag här hänsyfta! på,
böra tillräckligt tydligt ge skäl för en sådan utredning af frågan,
i enlighet med de nya förhållandena och förutsättningarna, som
nu begäres uti den skrifvelse, om hvilken så godt som alla på
frihandelssidan synas vara ense. Det är högeligen befogadt, att
den utredningen kommer till stånd; och när man mot densamma
invändt, att den skulle införa ett ovisshetstillstånd uti alla dessa
förhållanden, och att man därför bör afslå hvarje framställning
om en sådan utredning, då må man väl säga, att det tvärtom
skulle vara att föregripa utredningen, om man skref på det sätt,
som herr Almqvist konstruerade upp: att Riksdagen, som fordrar
afskaffande af tullarna, vill hafva en utredning om hur detta
skulle gå till. Nej, vi kunna mycket väl ställa oss på den grundvalen,
att man vill se, huru sakförhållandena ligga, att man vill
pröfva verkligheten; och bör man därvid icke göra sig alltför
doktrinär, hvarken åt den ena sidan eller den andra. Men då
kan man också utan tvekan vara med om en så behöflig utredning
som den, hvilken här ifrågasatts, och till hvilken jag också
i min reservation helt och fullt uttalat min anslutning.
En ärad talare på norrlandsbänken, herr Kvarnzelius, menade,
att man hade bort bestämma en annan tid för tullsuspensionen,
nämligen tills nästa skörd komme i marknaden. Jag
undrar dock, om den tanken är riktigt genomtänkt af den ärade
talaren. Hvad skulle följden bli af en sådan kort tullfrihet?
Efter mitt förmenande skulle den väl blifva först och främst en
stor spekulationsimport under den tiden. Vidare riskerade man
alltid, att om nästa skörd blefve dålig, så skulle man då återigen
åsätta tullen just när priserna på grund af den dåliga skör
-
ta»» upphäfvande
(tf
tullen d
spannmål.
(Forts.)
N:o 26. 76
Lördagen den 14 Mars.
Om upp- den skulle stiga i höjden. Då blefve sista villan värre än den
häfvande af första, och jag tror icke, att saken skulle kunna utredas med
spannmål mindre än att rent af en urtima riksdag sammankallades, och
(Forts) sådant arraugemang är det väl i alla händelser icke lämpligt
att gå till. Däremot är det lätt att gå till den tidpunkt under
nästa riksdag, som föreligger ungefär om ett år härefter, ty då
kan denna Riksdag taga situationen i öfvervägande.
Då jag haft tillfälle att i denna sak skrifva en reservation
och där utveckla min mening, skall jag icke besvära kammaren
med att ytterligare gå in på de frågor, som vi nu gå att besluta
om, hur intressanta de än må vara och huru afgörande de
än må vara för mångas ekonomi och hela lefnadsställning. Eljes
skulle det nog varit frestande att äfven komma in på spörsmålet,
om det kan vara riktigt att göra jämförelser mellan Sverige och
de stora länderna, t. ex. Tyskland, där de stora agrarerna från
östra Tyskland kunnat år* 1902, mot flertalets af befolkningen
vilja, med tillhjälp af en orättvis valkretsindelning genomdrifva
en höjning af spannmålstullarna, medan i själfva verket folkets
flertal vid valen röstade för en nedsättning eller i alla fall mot
hvarje förhöjning. Sådana slags jämförelser synas mig bra mycket
mindre bevisande än det exempel, som man här redan pekat på:
Danmark. Där har man visat, att man kan reda sig utan det
skydd, som spannmålstullarna gifva. Där framträder, att på
samma gång som detta skydd visserligen gifver ett premium åt
jordbesittarne, på samma gång ger det också ett premium åt
ett kvarstående vid metoder för jordbrukets skötande, som man
ärft från fars och farfars tid, men ett kvarstående, om hvilket
man måste säga sig i vår tid, att det är minst sagdt tvifvelaktigt,
om det verkligen kan vara till gagn och nytta. Man
måste fråga sig, om icke det varit lyckligare, om man fått äfven
i Sverige genom saknad af spannmålstullar ett tvång till den
omläggning af jordbruket, som med så stor framgång försökts i
Danmark och ledt bland annat till att det lilla jordbruket nått
en höjd som intet annat land, mig veterligt, i Europa.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till min reservation,
som innebär icke blott att man går till en utredning, som jag
tror att man både från frihandelsvänlig och protektionistisk sida
måste erkänna vara ett befogadt anspråk, utan som därjämte
ger lättnad i en situation, som är exceptionell och som krafvelexceptionella
åtgärder för att lättas.
Häruti instämde herrar Blomberg, Lindqvist, Lindley, Tengdahl,
Kropp, Karlsson i Fjäl, Lekséll, Larsson i Västerås och
Carlsson i Malmberget.
Som ytterligare en talare anmält sig för yttrandes afgifvande,
men tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare be
-
Lördagen den 14 Mars.
77
handlingen af förevarande betänkande till kl. 7 e. m., då detta
sammanträde enligt utfärdadt anslag skulle fortsättas.
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,6 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Andra Kammarens Prof. 1908. N:o 26.
7