RIKSDAGENS PROTOKOLL
1908. Andra Kammaren. N:o 25.
Onsdagen den 7 mars.
Kl. 7 e. m.
Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet.
§ I
Herr
statsrådet m. m. P. A. V. Schotte aflämnade Kungl.
Maj:ts propositioner till Riksdagen:
angående beredande af ålderstillägg åt revisorn och bokhållaren
å generaltullstyrelsens kameralbyrå friherre K. M. B. Klinckowström
och revisorn å samma styrelses revisionsbyrå C. H. Plagemann;och
med
förslag till förordning om ändrad lydelse af 3 § 7 mom.
i nådiga förordningen angående mantalsskrifning den 6 augusti 1894.
De kungl. propositionerna bordlädes.
§ 2.
Härefter föredrogos hvart för sig och blefvo af kammaren
godkända statsutskottets utlåtanden:
n:o 32, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till staden Göteborg af ett för den optiska telegrafen
förut användt område å Stigbergsåsen;
n:o 33, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af ett jordområde från kronoparken Åsen till Uppsala
universitet för utvidgning af akademiska sjukhusets i Uppsala tomt;
n:o 34, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af åtskilliga torp och en lägenhet under Ryda kungsgård
nås 1—5 i Uppsala län;
n:o 35, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af mark från kronoegendomen Kvarnberga n:o 1 i Södermanlands
län;
n:o 36, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af två till förra majorsbostället Silkesnäs n:o 1 i Kronobergs
län hörande torp;
Andra Kammarens Vrot. 1906. N:o 25.
1
N:o 25. 2
Onsdagen den 7 Mars.
Ang. skjutfält
för
Gottlands
artillerikår.
n:o 37, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af sju till förra löjtnantsbostället Svärtingstorp n:is 1 och
2 i Kristianstads län hörande lägenheter;
n:o 38, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af mark från förra korpralsbostället Östraby n:is 12 och
14 i Malmöhus län;
n:o 39, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra korpralsbostället 1 mantal Skee n:o 1 i
Hallands län hörande lägenhet;
n:o 40, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra häradskrifvarebostället 1 mantal Stallbacka
n:o 1 i Älfsborgs län hörande utäga;
n:o 41, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett fiske i Klarälfven inom staden Karlstads område;
n:o 42, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af den till förra militiebostället 1 mantal Berg n:o 1 i
Örebro län hörande andel i en vid skifte afsatt samfällighet;
n:o 43, i anledning af väckt motion om ersättning till arfvingarna
efter Wilhelmina Wahlström från Hjo för utbetalad för
hög stämpelafgift;
n:o 44, i anledning af väckt motion om utsträckning till 1909
års utgång af den genom förordningen den 11 september 1885
bestämda inlösen af skattefrälseräntor;
n:o 45, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
användning af vissa uppkomna besparingar å extra anslag till
utförande af nya byggnader och anläggningar vid statens järnvägar;
n:o 46, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
dödande af två till säkerhet för beviljade statslån i Klintehamn
—Roma järnvägsaktiebolags och Slite—Roma järnvägsaktiebolags
järnvägar meddelade inteckningar;
n:o 47, i anledning af väckt förslag om beviljande af anslag
till låneunderstöd för enskilda järnvägsanläggningar; samt
n:o 48, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riks
dagen
angående ersättande af förskjutna medel till aflönande af
extra biträden hos arméförvaltningen under åren 1904 och 1905.
§ 3.
Efter föredragning häruppå af statsutskottets utlåtande n:o 49,
i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående
ersättande af utgifter för förvärfvandet och anordnandet af skjutfält
för Gottlands artillerikår, begärdes ordet af:
Onsdagen den 7 Mars.
3 N:o 25.
Herr Christiernson, som yttrade: Då vid 1898 års riksdag Ang. skjutsa
anslag å 80,000 kronor beviljades till inköp af skjutfält för för
Gottlands artillerikår, skedde detta under den förutsättningen, att ^merilcår
bindande aftal vore träffade med största delen af ägarna till det (Forts)
område, hvarest skjutfältet skulle förläggas. Nu få vi emellertid
höra, att, när ifrågavarande område sedermera skulle inköpas,
jordägarna icke längre stodo fast vid sina anbud, utan gjorde en
del svårigheter, så att i de flesta fall expropriation måst äga rum.
Detta har medfört en stegring i kostnaderna med i det närmaste
100 procent, d. v. s. inköpssumman för det erforderliga jordområdet
har stigit till så godt som dubbla det belopp, som först förklarades
vara tillräckligt. Då måste man fråga sig, hvems felet
därtill är. Antingen hafva de aftal, som först träffades, icke varit
bindande, och då har naturligtvis den år 1898 till Riksdagen
gjorda framställningen icke varit fullt korrekt, eller också har
från Kung! Maj:ts sida gjorts något tillägg vid köpekontraktens
uppgörande, hvarför af jordägarna då fordrats mera, än hvad som
i det ursprungliga aftalet stipulerats.
När statsutskottet vid 1898 års riksdag hemställde om bifall
till Kungl. Maj:ts proposition om inköp af området i fråga, så
betonade utskottet särskild^ att detta skedde med hänsyn tdl att
priset syntes antagligt, och man såg således saken förnämligast
från kostnadssynpunkt. Det är då naturligtvis litet beklagligt,
att man vid en kommande riksdag får höra, att hvad som förut
troddes vara gifvet på hand i själfva verket endast utgjorde ett
antagande. När nu särskildt i närmaste tiden det kan antagas,
att flera dylika förslag om inköp af mark för militära ändamål
äro att förvänta, vill jag göra en erinran om att det icke kan
skada att, när köpekontrakten därom upprättas, dessa göras så
bindande, att staten icke sedermera blir uppskörtad och får betala
en, såsom åtminstone jag för min del anser, oskälig köpesumma.
Det har nämligen, såsom framgår af 1898 års statsutskotts utlåtande,
framhållits, att den socken, där det till skjutfält inköpta
området är beläget, är »Gottlands kargaste socken och Norrgårda
dess sämsta gård». Under sådana förhållanden har man rättighet
säga, att det erlagda priset är oskäligt, och jag har därför velat
gorå denna erinran, för att man icke för framtiden skall nödgas till
Riksdagen inrapportera sådana här beklagliga förhållanden som
det nu förevarande, eller att, sedan Riksdagen för ett visst ändamål
beviljat eu summa, som vid tiden för aftalets träffande ansågs
fullt tillräcklig, man sedan får höra, att detta aftal icke var
juridiskt bindande och jordägarna på denna grund kunde för
marken i fråga begära snart sagdt hvilket belopp som helst.
Herr Andersson i Västra Nöbbelöf: Ja, det är nog så,
som den siste talaren nämnde, att Riksdagen kanske har förts
litet bakom ljuset i detta liksom ett eller annat liknande fäll.
N:o 25. i
Onsdagen den 7 Mars.
Ang. skjutfält
för
Gottlands
artillerikår,
(Forts.)
Ang. inlösen
af åtskilliga
byggnader
å mötesplatser
m. m.
Och man kan här icke blott, såsom den siste talaren gjorde, anmärka
på att inköpssumman betydligt öfverstigit hvad Kungl.
Maj:t begärt af Riksdagen, utan man kan också ifrågasätta, i hvad
mån Kungl. Maj:t haft rätt att utanordna de medel, som öfverskjutit
hvad Kungl. Maj:t begärt, och som således icke kunnat
utgå af det anslag, som Riksdagen beviljat till jordinköp.
Nu har Kungl. Maj:t emellertid utanordnat beloppet, och
detta Kungl. Maj:ts beslut har liksom andra liknande beslut
lämnats utan anmärkning af konstitutionsutskottet. Men jag tror,
att det vore lyckligast i alla fall, om Kungl. Maj:t i sådana här
fall och äfven i andra fall, då Riksdagen för ett ändamål beviljat
ett bestämdt anslag, ville hålla sig inom detta anslag och, om
detta icke räcker, komma till Riksdagen i tid och begära förhöjdt
anslag för det ändamål, som kan vara i fråga. Så har icke skett
nu, men nu kan man icke annat än beklaga, att det inträffat.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 4.
Statsutskottets härefter föredragna utlåtande n:o 50, i anledning
af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående täckande
af vissa utaf arméförvaltningen utgifna förskott, blef af kammaren
godkändt.
§ 5.
Till afgörande förelåg vidare statsutskottets utlåtande n:o 51,
i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående
inlösen af åtskilliga officers- och underofficerskårer tillhöriga
.byggnader å mötesplatser m. m.
I en till Riksdagen den 19 januari innevarande år aflåten
proposition hade Kungl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag
af statsrådsprotokollet öfver landtförsvarsärenden för samma dag,
föreslagit Riksdagen medgifva, att för statens räkning finge inköpas:
officerskåren vid Västmanlands regemente tillhöriga, å Salbo
hed uppförda byggnader, nämligen eu officers byggnad, en mindre
bostadsbyggnad, ett stall, ett vagnshus, ett hemlighus, en köksbyggnad,
en källare med öfverbyggnad, en iskällare och en rnusiksalsbyggnad;
underofficerskårens
vid samma regemente samlings- och matsalsbyggnad
samt köksbyggnad å Salbo hed;
officerskåren vid Hälsinge regemente tillhöriga byggnader å
Mohed, nämligen en mässbyggnad, en köksflygel, en större och
en mindre officersbyggnad, en uthuslänga, ett stall, ett svinhus
och ett badhus;
Onsdagen den 7 Mars.
5 N:o 25
underofficerskårens vid samma regemente därstädes uppförda Ang. inlösen
bostadsbyggnad och kallbadhus: af åtskilliga
J ’ byggnader
underofficerskårens vid Dalregementet bostadsbyggnad jämte åmötesplatser
uthus å Rommehed: samt m'' m
.
(Forts.)
underofficers-, musik- och volontärkårernas vid Lifregementets
husarer mat- och samlingspaviljong med tillhörande källare, uthus,
plantering och inhägnad å Sanna hed.
Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
måtte vinna Riksdagens bifall.
Reservation hade emellertid afgifvits af herrar Persson i
Stallerhult och Sjö.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lämnades på begäran
ordet till:
Herr Persson i Stallerhult, som yttrade: Herr talman! Kungl.
Maj:t har här föreslagit och utskottet tillstyrkt, att Riksdagen måtte
besluta inköp af åtskilliga byggnader på några mötesplatser, tillhöriga
officers- och underofficerskårerna, för tillhopa 68,089 kronor
och några öre. I fjol förelåg här ett förslag, som äfven med
några rösters majoritet bifölls af Riksdagen, att inköpa dylika byggnader
för 120,558 kronor. Om det nu vore slut med dessa inköp
med det förslag, som här föreligger, så skulle jag visst icke hafva
reserverat mig eller begärt ordet i denna fråga. Men då jag har
kännedom om att ytterligare eu och annan mötesplats kommer att
öfvergifvas såsom förläggningsort för vederbörande regemente, är
jag öfvertygad om att man lärer under åtskilliga år få emotse
förslag om inköp af dylika byggnader, hvilka förslag nog icke
komma att sluta på små summor, utan på betydliga belopp.
Vid fjolårets riksdag motiverades förslaget om inköp därmed,
att dessa byggnader skulle hafva att fylla ett visst ändamål för
staten. Innehållet af motiveringen var i sammanträngd form det,
»att byggnaderna skulle få användning af skytteförbund och skytteföreningar
samt vid framtida öfning af landsstormen, och att officersbyggnaderna
kunde komma till stort gagn för inkvartering vid
tillfällen, då större truppsamlingar komme att äga rum, samt att
Dalregementets byggnader kunde komma till användning vid ett
eventuellt upplåtande af Rommehed till öfningsplats för hela
arméfördelningen». Märk väl, att Rommehed redan öfvergifvits
såsom mötesplats för Dalregementet, men den .skulle duga till
mötesplats för hela fördelningen, och vid sådana tillfällen, då hela
fördelningens trupper samlades där, skulle de byggnader, som
man i fjol beslöt att inköpa, användas för att i dem inkvartera
trupperna. Det förefaller väl märkvärdigt, att man skall behöfva
inköpa byggnader på sådana platser, som redan öfvergifvits såsom
N:o 25. 6
Onsdagen den 7 Mars.
Ang. inlösen mötesplats, därför att trupperna från en hel arméfördelning möjaf
åtskilliga ]jgetl en ener annan gång kunna samlas på en sådan plats. Statsä
mötesplatser utskottet tillstyrkte emellertid det då föreslagna inköpet, men motim
m% verade sin tillstyrkan så, att utskottet förklarade, att det icke
(Forts.) kunde godkänna den af Kungl. Maj:t föreslagna användningen af
byggnaderna.
I årets proposition finnes nu ingen som helst redogörelse för
huru byggnaderna skola användas, utan de föreslås endast till
inköp utan någon vidare motivering i detta afseende. Om man
nu kunde hoppas, att det vore sista gången man finge sig förelagda
sådana frågor om inköp af byggnader på mötesplatser, kunde
man ju känna sig något så när tillfredsställd, men när man ser,
att dessa frågor oupphörligt återkomma till och med från ett och
samma regemente, måste man ställa sig mera betänksam till saken.
I fjol begärdes sålunda medel till inköp af byggnader vid Dalregementets
öfningsplats, men då synes man hafva glömt bort en
del byggnader, och jag tager för gifvet, att så är förhållandet äfven
i år och att frågan ett annat är åter kommer att föreligga inför
statsutskotttet, och det är efter min tanke alldeles gifvet, att detta
kommer att draga stora belopp.
Nu säges det, att det väl icke kan vara rätt att göra annat
än att inköpa dessa byggnader, som officerarne påkostat, då staten
icke dragit försorg om att skaffa dem tak öfver hufvudet på
mötesplatserna. Men märk väl, att dessa byggnader tillkommit
på en tid, då rekrytskolorna räckte 42 dagar, befälsmötena 13
dagar och regementsmötena 15 å 20 dagar. Under denna tid hade
officerarne icke någon inkvarteringsersättning. Sedan dess hafva
mötena förlängts, men officerarnes ställning har också förbättrats
därigenom, att de erhållit inkvarteringsersättning hvar efter sin
grad. Jag anser således, att det nu finnes mindre skäl, som tala
för inköp af dessa byggnader, än förr, då icke någon inkvarteringsersättning
fanns.
Saken tager sig också något underlig ut, när man ser på beskrifningen
af dessa hus. Man kan verkligen sätta i fråga, huruvida
alla dessa hus voro behöfliga för vederbörande officerare
under de få dagar de för sin tjänstgöring vistades på dessa platser.
Jag skall läsa upp förteckningarne på husen endast för ett
par regementen för att icke alltför mycket trötta herrarnes uppmärksamhet.
Vid Västmanlands regemente bestå de byggnader,
som nu ifrågasättas till inköp, af en officersbyggnad med veranda,
en mindre bostadsbyggnad, ett stall, ett vagnshus, ett hemlighus
—- det finnes, såsom herrarne veta, också ett annat namn på hemlighus
-— en köksbyggnad, en källare med öfverbyggnad, en iskällare
och en musiksalsbyggnad. Går jag sedan öfver till Mohed i
Hälsingland, som förut varit mötesplats för Hälsinge regemente,
hvars förläggningsort numera blifvit Gäfle, så föreslås där till inköp
en mässbyggnad, en köksflygel, en större och en mindre officers
-
Onsdagen den 7 Mars.
7 N:o 25.
byggnad, en uthuslänga, inrymmande afträden, stall med vagnsbod, inlösen
iskällare, matbod samt pack- och vedbodar, ett stall med spiltor atsj^^egra
för IB hästar, ett svinhus och ett badhus. Här talas om ett stall ämötesplatser
med spiltor för 13 hästar, men ser man till, huru många hästar m. m.
officerarne vid regementet äro skyldiga att hålla och för hvilka (Forts.)
de få ersättning, så befkmes deras antal vara endast nio. Men
staten skall i allt fall köpa detta stall, fastän staten icke har någon
användning för det. Det synes, som om detta går för långt och
som om man för denna gång borde sätta p för saken och begära
en utredning, så att man finge veta, hvar man skall stanna, och
finge veta, om staten har behof af dessa byggnader, så att man
icke endast utan vidare köper in alla dessa eländiga ruckel.
I fjol framhöll en ledamot af statsutskottet med skärpa, att,
om Riksdagen biföll den då gjorda framställningen, detta skulle
leda därtill, att, då man vid kommande riksdagar hade att vänta
liknande framställningar, Riksdagen icke heller kunde motsätta sig
dessa. Om jag trott, att denna framställning skulle blifva den
sista, skulle jag icke nu hafva begärt ordet och icke heller reserverat
mig mot utskottets hemställan. Men gentemot en sådan
uppfattning skall jag be att få uppläsa några rader — och icke
uågra lösryckta sådana, som dåvarande chefen för landtförsvarsdepartementet
afgaf till svar på denna fruktan, att ett bifall till
den då föreliggande framställningen skulle draga med sig ett bifall
jämväl till andra sådana. Sedan han försvarat åtskilligt annat,
som samma talare anmärkt, yttrar han vidare i afseende på frågan,
huruvida kommande Riksdagar skulle kunna tänkas blifva bundna
af det då fattade beslutet, följande: »Vidare nämnde den siste
ärade talaren, att det skulle vara mycket farligt, om Riksdagen nu
bifölle Kungi. Maj:ts förevarande framställning, enär staten då
skulle i framtiden blifva tvungen att öfvertaga alla dylika byggnader.
Jag kan emellertid icke finna, att någon sådan nödvändighet
då skulle föreligga. Förhållandena äro ju olika i hvarje
särskild! fall, och Riksdagen bibehåller alltid sin fulla rätt att,
hvar gång en dylik fråga förekommer, pröfva densamma. Jag
kan icke tänka mig, att den omständigheten, att Riksdagen i vissa
ömmande fall beviljar ett anslag, skall medföra, att Riksdagen
därigenom är bunden att fatta liknande beslut i alla de fall, där
det är fråga om samma sak, utan det är väl endast i de fall, där
Riksdagen efter pröfning finner det vara skäl att öfvertaga dessa
byggnader, som någonting sådant kan komma i fråga.»
Sålunda synes det, att dåvarande krigsministern ansåg, att,
äfven om man bifölle det då föreliggande förslaget, man icke vid
kommande riksdagar skulle vara det ringaste bunden däraf, utan
att man då finge ställa sig på den egna öfvertygelsens grund.
Det är af denna anledning, som jag, herr talman, yrkar afslag å
såväl Kungl. Maj ds framställning som utskottets hemställan i denna
punkt. Det är väl icke för mycket, att man får en utredning i
8
Onsdagen den 7 Mars.
denna sa^> sa att man vet, hvad saken verkligen gäller, och en
byggnad fr'' sådan. utl''ednm8 ar ofantligt lätt att åstadkomma, om vederbörande
å mötesplutser v erkligen vilja lämna den, men det är möjligt, att, om en sådan
m. m. utredning hade kommit i fjol, den hade verkat så afskräckande,
(Forts.) att man då hade fått en stor majoritet för afslag. Jag hoppas nu
icke på en sådan majoritet, men jag skall dock besvära herrarne
med en votering.
Jag yrkar, som sagdt, afslag på utskottets hemställan.
I detta anförande instämde herrar Ericsson i Ofvanmyra,
Nilson i Örebro, Sundström, Berglund, Sundin, Olsson i See,
Hammarström, Olsson i Alfdalsåsen, Ideligen, Magnusson i Salstad,
Bosson, Andersson i Pettersborg, Magnusson i Törnhult,
Juhlin, Forsling och Svensson i Olseröd.
Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet Tingstén:
Herr talman! Med anledning af hvad den föregående ärade
talaren yttrat angående inköp af byggnader på mötesplatser, beder
jag att få fästa uppmärksamheten på att de i ämnet afgifna framställningarna
bero däraf, att ansökningar hafva i hvarje särskildt
fäll inkommit från officerskårer och underofficerskårer, och då till
exempel i fjol en officerskår, nämligen officerskåren vid Dalregementet,
inkom med en dylik ansökan, hvilken jämväl blef af
Riksdagen bifallen, kommer nu underofficerskåren vid samma regemente
och begär att komma i åtnjutande af den förmån, som här
är i fråga, nämligen att staten skulle träda emellan och bereda
kåren ersättning för de utgifter, som den haft för att kunna bo
på ett någorlunda drägligt sätt å nämnda regementes mötesplats.
Nu har ju Riksdagen i fjol i alldeles liknande fall tillmötesgått en
framställning ifrån Kung!. Maj:t. Skulle det då icke se egendomligt
ut, att nu dessa kårer, som här äro i fråga, skulle ställas i
sämre läge än andra kårer i armén. Det kan ju näppeligen vara
med billighet öfverensstämmande, att Riksdagen ena året fattar
ett beslut, som tillmötesgår dessa korporationers framställningar
och året därpå afslår liknande förslag. Hvad angår särskildt de
hus, som talaren räknade upp, medgifver jag gärna, att vissa af
dem saklöst kunnat vara uteslutna. Men kostnaderna för ifrågavarande
byggnader spela ju en så försvinnande roll, att den frågan
icke bör inverka vid bedömandet, därest man vill se saken i
stoi’t och sådan som den nu bör ses, nämligen ur billighetssynpunkt.
Köpeskillingarna för just dessa byggnader spela, såsom
nyss sades, så liten roll, att jag tror, man icke därvid bör fästa
något afseende.
Jag har icke någonting emot att åvägabringa en sådan utredning,
som den ärade talaren antydde, och att sålunda se till hvad
det hela kan komma att gå till. Men jag får ännu en gång framhålla,
de att framställningar om inköp af officers- och underofficers
-
Onsdagen den 7 Mars.
9 N:o 25.
kårer tillhöriga byggnader, som gjorts, icke berott af initiativ Ang. inlösen
af Kungl. Maj:t, utan därpå, att ansökningar därom inkommit efter ^fåtstälUga
hand från nämnda kårer. Och jag ber vördsamt kammaren att åmötesplatser
behjärta hvad frågan innebär och icke ställa de officers- och under- m. m.
officerskårer, som det här gäller, i ogynnsammare ställning än (Forts.)
deras kamrater i armén, som tillerkänts lösen för sina byggnader
vid föregående års riksdag. Mig synes billigheten kräfva, att
man tillmötesgår Kungl. Maj:ts förevarande proposition.
Herr Andersson i Västra Nöbbelöf: Ja, herr talman, det
är nog en ganska kinkig fråga, denna, och mig synes också, att
den förste talaren har rätt i vissa delar. Men förhållaudet är ju
det, att en del af dessa hus äro af den beskaffenhet, att, därest
icke officerskåren uppfört dem, staten nödgats skaffa officerarne
och underofficerarne sådana hus på lägerplatserna. Till en början
beviljade nu Kungl. Maj:t utan Riksdagens hörande ett visst belopp
till vissa kårer för inköp af de hus, dessa uppfört å mötesplatserna.
I Riksdagen klandrades också detta förfarande, att Kungl. Maj:t
utan Riksdagens hörande beviljat dessa medel. Sedermera härvid
föregående års riksdag Kungl. Maj:t begärt anslag till inköp
af ytterligare en del byggnader. Detta beviljade Riksdagen och
sanktionerade sålunda den princip, som Kungl. Maj:t i första hand
gifvit. Under sådana förhållanden skulle det nu enligt min mening
vara något märkvärdigt, om Riksdagen skulle helt och hållet afslå
framställningen i detta fall, då Riksdagen beviljat medel till inköp
af byggnader å andra platser. Nu äro, som den förste talaren
nämnde, till inköp ifrågasatta vissa hus, såsom svinhus och stall
och jämväl en plantering, hvilka icke varit så alldeles nödvändiga
för officerskåren. Men jag är öfvertygad om att, äfven om anslag
därtill beviljas i år, några framställningar om inköp af sådana byggnader
icke vidare skola förekomma, hvilket ju äfven herr statsrådet
och chefen för landtförsvarsdepartementet lofvat tillse. Jag
kan därför icke se annat, än att om Riksdagen skall handla rättvist,
hvilket jag tycker Riksdagen bör göra, då bör Riksdagen nu
bevilja detta anslag, likaväl som Riksdagen förut beviljat anslag
till inköp af vissa byggnader för betalande af kårernas skulder
därå.
Jag skall be att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Persson i Tällberg instämde häruti.
Herr Sjö: Herr talman, mina herrar! Herr statsrådet och
chefen för kungl. landtförsvarsdepartementet yttrade, att han icke
hade någonting emot en sådan utredning, som den förste talaren
påyrkat, och jag ber att få taga fasta på detta medgifvande. För
att emellertid kunna få denna utredning till stånd ha vi då icke
annat att göra än att afslå utskottets hemställan.
N:o 25. 10
Onsdagen den 7 Mars.
Ang. inlösen Inom utskottet hade jag å ena sidan den meningen, som jag
rf åtskillig0, gifven nu har, att det måhända icke skulle vara alldeles honnett
o mötesp lat so- h a n d 1 a d t emot dessa officerare och underofficerare, ifall Riksdagen
m. m. nekade inköpa deras byggnader, då man under sistlidet års lagtima
riksdag biföll en liknande hemställan. Men å andra sidan uttalade
jag också den åsikten, som jag tror har öfvervägande skäl för sig,
nämligen den, att, när staten uppfört stora, utomordentliga byggnader
och däri inrymmer nya, fina rum för såväl officerare som underofficerare
och sedermera för all framtid underhåller dessa byggnader,
man för framtiden borde vara befriad från att inköpa de
gamla husen på de nuvarande lägerplatserna. Detta är hvad som
har bestämt min åsikt i denna fråga, hvadan jag kunnat biträda
den reservation, som den förste talaren och jag här afgifvit.
Jag ber fördenskull, herr talman, att få biträda medreservantens
yrkande i frågan.
Härmed förklarades öfverläggningen afslutad. Därunder hade
yrkats dels bifall till utskottets hemställan, dels afslag å såväl
berörda hemställan som Kung! Maj:ts i ämnet gjorda framställning.
Herr talmannen, som nu framställde propositioner i enlighet med
dessa yrkanden, fann den förstnämnda propositionen vara med
öfvervägande ja godkänd. Votering begärdes emellertid, i anledning
hvaraf'' nu uppsattes, justerades och anslogs denna voteringsproposition
:
Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande n:o 51, röstar
Ja j
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren afslagit utskottets berörda hemställan
och Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning.
Omröstningen utföll med 74 ja, men 109 nej, hvadan kammaren
således fattat beslut i öfvensstämmelse med nej-propositionens
innehåll.
§ 6.
Ang. ersätt- A föredragningslistan fanns härefter upptaget lagutskottets
ning för utlåtande n:o 16, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
shadiTgenom Kungl- Maj:t angående ersättning för betande hemdjur, som skadas
järnvägsdrift, genom järnvägsdrift.
Onsdagen den 7 Mars.
11 N:o 25.
Lagutskottet hade till förberedande behandling fått mottaga Äng. ersätten
inom Andra Kammaren af herr P. Hörnsten väckt motion,, ni”P for
n:o 61, hvari föreslagits, att Riksdagen ville besluta att i skrifvelse s/ca^as genom
till Kungl. Maj t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes utarbeta och järnvägsdrift.
för Riksdagen framlägga lagförslag om skadestånd för af järnvägs- (Forts.)
drift skadade eller dödade betande hemdjur.
Utskottet hemställde emellertid, att förevarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Efter föredragning af utskottets hemställan yttrade:
Herr Hörnstén: Herr talman! Gentemot ett enigt lag
utskotts
utlåtande är det väl icke möjligt att tänka sig någon
synnerlig utsikt att vinna ändring i dess förslag. Men jag har
dock icke velat lämna frågan alldeles åt sitt öde utan att först
hafva angifvit motiven, hvarför jag nu för tredje gången fört
denna fråga inför Riksdagen. Första gången anhöll jag om effektivare
stängsel utefter järnvägarna. Denna fråga hänsköts till ett
tillfälligt utskott, hvilket afstyrkte denna tanke och i stället hänvisade
till ett bättre ordnande än för närvarande af ersättningsskyldigheten.
Sedan väckte jag vid 1905 års riksdag motion i
sådant syfte. Men då afstyrkte lagutskottet likasom nu min hemställan
under samma påpekande eller, jag skulle vilja kalla det,
återförvisande till den första tanken, nämligen bättre stängselanordningar.
Jag för min del kan dock icke finna, att detta skulle
vara det lämpligaste sättet, då ju stängsel kan få vara olika på
olika orter, blott det effektivt skyddar för hvarje orts särskilda
behof. I nu förevarande utlåtande hänvisar utskottet likaledes till
stängselskyddet och framhåller, att järnvägarna hafva blifvit ålagda
ersättningsskyldighet utaf domstolarna, när djur hafva blifvit öfverkörda.
Ja, det är sant, när det gäller enskilda järnvägar. Men
i de fall, som jag lyckats upptäcka uti juridiskt arkiv, har, när
det gäller statens järnvägar, ett alldeles motsatt förhållande ägt
rum. I dessa fall har högsta domstolen, med bifall till nedre
justitierevisionens hemställan, i likhet med underrätterna afslagit
de skadeståndsanspråk, som framställts mot statens järnvägar, och
detta ehuruväl staten öfvertagit en järnväg från ett enskild! bolag,
hvilket hade förpliktelse att hålla stängsel i laggill! skick. Huru
staten vidare handlat, därom kan kammaren få en liten inblick
genom en kort skrifvelse, som jag här ber att få uppläsa. Denna
skrifvelse utgjorde svar på klagomål, som framställts af några utaf
mina valmän, angående just stängsels beskaffenhet. De hade skrifvit
till kungl. järnvägsstyrelsen en gång förut och fått afslag på sin
begäran om bibehållande af det effektivare stängslet. På sin andra
skrifvelse fingo de ett definitivt svar af följande lydelse: »Eder
förnyade skrifvelse till kungl. järnvägsstyrelsen den 16 dennes
N o 25. 12
Onsdagen den 7 Mars.
Ang. ersätt- å Sörmesunda byamäns vägnar rörande stängsel har kungl. styrel*
hemd\ir°somsen ^unn*tj föranleda till annan åtgärd än ett meddelande
skadas genom till Eder, att ledstänger vid vägöfvergångar, där sådana finnas,
järnvägsdrift, tillkommit uteslutande till skydd för statens järnvägars egna om(Forts.
) råden och anläggningar, utan att kungl. styrelsen funnit anledning
därom föreskrifva, samt att kungl. styrelsen finner det böra framdeles
såsom hittills tillkomma vederbörande banbefäl å distrikten
att afgöra lämpligheten af desammas bibehållande eller borttagande,
hvilket jag härigenom får på anmodan till Eder kännedom meddela.»
Därefter står datum och underskrift.
Vi se sålunda, att den befolkning, som har att göra sina anspråk
gällande gentemot kungl. järnvägsstyrelsen, kommer ingen vart
med sina klagomål. Om stängslets beskaffenhet är sådant, att
olyckor uppstå, och de komma med sina ersättningsanspråk, huru
går det då? Jo, det blir afslag i alla instanser. Är det då
underligt, om de draga sig för att väcka skadeståndstalan? Jag
anser, att det nu rådande förhållandet icke bör få fortfara.
Om nu det sätt, som jag föreslagit för att råda bot på detta
missförhållande i afseende å skadade hemdjur, anses mindre lämpligt,
så har jag likväl icke för min del kunnat finna på något annat
sätt. Och äfven om det skulle kallas för en undantagslag, i likhet
med den lag, som år 1904 stipulerades för lapparne, så bör det
åtminstone blifva eu undantagslag. Det kan ju också sägas, att
det blir »enhetlighet» äfven i fråga om undantagslagar.
Utskottet har nu sagt, att jag förbisett eller icke uppskattat
till sitt rätta värde hvad förut i Riksdagen framhållits om lapparnes
särskilda skadeståndsrätt, och att det är en säregen svårighet för
lapparne i jämförelse med den bofasta befolkningen. Hvad nu
särskild! beträffar denna del af Norrlands befolkning, äro deras
förhållanden icke bättre än lapparnes.
Hvad fåren beträffar, på Indika jag närmast tänkt, när det
gäller dessa glesa stängsel, som nu skola uppsättas, är det ju så,
att de lämnas utan vård från den första dagen, som de släppas
ut på bete, och till dess de inhämtas på hösten. Ja, man söker
visserligen reda på dem midt på sommaren för att klippa dem,
men sedan släppas de igen.
Då en järnväg delar en betesmark eller en skog, skall det
ganska många gånger inträffa för den jordbrukande och betesrättsägande
befolkningen — och har äfven på många ställen inträffat
— att de få lof att följa djuren en kvarts eller half mil för att
släppa dem öfver en järnvägsöfvergång på morgonen och sedan
komma viss tid på aftonen och hämta dem igen för att sedan
åter dagen därpå föra dem tillbaka. Eller också hafva de att
tillämpa det af landtbruksstyrelsen utdömda fäbodssystemet. Det
är antingen den ena eller den andra besvärligheten. Därför är
det väl heller icke för mycket begärdt, att någonting göres, för att
bestämdare ersättningsskyldighet ålägges järnvägsägarne i de fall,
Onsdagen den 7 Mars.
13 N-.o 25.
då här omförmälda olyckor verkligen inträffat utan skuld från djur- Ang. ersättägarens
sida. Man skall komma i håg, att det är milslånga skogar niV$ f8r
och att man icke kan begära, att befolkningen skall gå och vallaskadas^enom
kreaturen efter järnvägen därför, att ett industriellt företag, som järnvägsdrift.
ju en järnväg måste anses vai’a, behagat komma upp. (Forts.)
Jag har därför väckt denna motion, förfäktar densamma och
anser mig nu hafva kommit till den punkt, att jag icke längre
kan afstå från att pröfva, huru stor resonans denna tanke har
åtminstone inom Andra Kammaren, hvarför jag, herr talman,
ber att få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till min
motion samt förbereder kammaren på, att jag kommer att yrka
på votering.
Herr Zetterstrand: Herr talman! Af hvad motionären anfört
ser det nästan ut, som om det skulle vara något lokalt förhållande,
som gjorde, att han gång på gång påkallar ändrade
ansvarsbestämmelser i fråga om betande hemdjur, som skadas
eller dödas af järnvägsdrift. Utskottet har nu gång på gång
tagit denna fråga under öfvervägande. Och vi ville i utskottet
icke bestrida, att det kan finnas missförhållanden, men däremot
hafva vi icke kunnat tänka oss något sätt, hvarpå dessa missförhållanden
skulle kunna undanröjas, utan att andra missförhållanden
i stället komme att skapas. Vi hafva nu emellertid
gifvit vissa häntydningar om önskemål i detta hänseende. Men,
som sagdt, utskottet har icke med bästa vilja kunnat hitta på
någon ledtråd för frågans lösning för framtiden. Och det är i
saknad af möjlighet att hitta på någon sådan utväg, som jag anhåller
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Erikson i Öfre Odensvi: Herr talman, mina herrar!
Vid 1903 års riksdag väckte herr Hörnstén en motion, hvari han
hemställde, att Riksdagen måtte besluta om en lag med åläggande
för järnvägsägare att hålla sådant stängsel, som utestängde betande
får från järnvägens område. Denna motion hänvisades till tredje
tillfälliga utskottet, hvari jag var medlem. Utskottet fann emellertid
icke skäl att tillstyrka motionen i den form, hvari den var
framställd. Utskottet ansåg, att, i stället för att genom lag bestämma
stängslets beskaffenhet, klarare bestämmelser borde införas
för järnvägars ersättningsskyldighet för å järnväg öfverkörda eller
skadade djur. Då jag fortfarande är af samma åsikt som då,
anser jag för min del, att lagutskottet bort tillstyrka bifall till
den föreliggande motionen, som jag anser väl befogad. Nu har
emellertid lagutskottet, som käft att behandla den föreliggande
motionen, afstyrkt densamma. Lagutskottet säger: »Att en person,
äfven om vållande från järnvägens förvaltnings eller dess betjänings
sida ej föreligger, är berättigad till ersättning för eldskada
i följd af järnvägsdrift, men under enahanda förutsättning
N:o 25. 14
Onsdagen den 7 Mars.
Ang. ersättning
för
hemdjur, som
skadas genom
järnvägsdrift.
(Forts.)
ej äger rätt att fordra godtgörelse för hemdjur, som blifvit
städadt, är en olikhet i rättsställning, som betingas af den
väsentliga olikheten med afseende å farans beskaffenhet och torde
alltså ej med fog kunna åberopas till stöd för motionärens
yrkande.»
Jag må undra för min del, hvari olikheten ligger, om en
järnväg åstadkommer skada genom eld eller om en järnväg åstadkommer
skada genom att öfverköra betande djur. Skadan är,
enligt min uppfattning, i såväl det ena som det andra fallet rätt
väsentlig för den, som lider skadan. Utskottet fortsätter vidare
i sin motivering: »I detta sammanhang må erinras, hurusom
åtminstone faran för de större och dyrbarare hemdjurens skadande
i följd af järnvägs drift ej kan antagas vara särdeles stor eller
omfattande, enär hägnad kring järnväg i regel är föreskrifven,
väl icke i lag, men genom administrativa bestämmelser, som, då
de röra de enskilda järnvägarne, förekomma uti de af Kungl.
Maj:t fastställda planerna för anläggningen.»
Huru är det nu, mina herrar, då det är fråga om de administrativa
bestämmelserna? Hvad beträffar statens järnvägar, så är
det illa ställdt med den saken. Sådana frågor, som angå stängsel,
grindanordningar och bevakning vid vägöfvergångar, afgöras i
regel af distriktsförvaltningen, sålunda icke af järnvägsstyrelsen.
Så t. ex. beslöt distriktsförvaltningen vid II distrikt år 1900 att
indraga grindbevakningen vid de flesta vägkorsningarna inom
distriktet. Detta har föranledt rätt många olycksfall. I slutet
af förra året beslöt en hallmästare här i närheten af Stockholm
att på eget ansvar indraga en bevakning vid eu vägöfvergång,
med det resultat, att här i början af året en åkardräng öfverkördes
och dödades jämte två hästar, som värderades till 2,500
kronor.
Frågan gäller nu, huruvida järnvägen är skyldig att hålla
laggill stängsel eller om, då järnväg underlåter sådant, den då
skall vara skyldig ersätta den skada, som föranledes genom att
betande djur inkomma och öfverköras på banan. I allmänhet är
det så, att stängslen kring banorna bli mindre och mindre effektiva
år efter år, och faran för att betande djur komma in på banan
blir större.
Denna fråga kan gälla rätt mycket för vissa hemmansägare,
inom hviikas ägor en järnväg går. Jag skall be att få anföra
exempel på detta, låt vara att exemplet är hämtadt från så lång
tid tillbaka som 1S80. Då inkom på Nässjö—Oskarshamns järnväg
en oxe, tillhörig hemmansägaren Carl Johan Johansson i
Fållinge. Oxen blef öfverkörd och dödad. Efter angifvelse af
trafikchefen vid ofvannämnda järnväg uttog länsmannen stämning
å Johansson med påstående, att som denne genom grof vårdslöshet
varit vållande därtill, att oxen inkommit å järnvägen och
Onsdagen den 7 Mars.
15 N:o 25.
blifvit af bantåget öfverkörd, livilket haft till följd, att främre Ang. ersättdelen
af lokomotivet jämte en lastvagn kommit ur spåret samt. för
skada förorsakats å järnvägsmaterielen och å tåget fraktadt gods, sJcadaTgenmn
Johansson måtte ådömas ansvar för berörda vårdslöshet. Johansson järnvägsdrift.
å sin sida fordrade ersättning för den öfverkörda oxen efter 110 (Forts.)
kronor. Södra Vedbo häradsrätt dömde Johansson för att hans
oxe inkommit på banan icke endast att icke utfå ersättning för
oxen, utan också att bota 100 kronor till kronan och ersätta järnvägen
med 775 kronor och 14 öre. Denna dom ändrades af Göta
hofrätt så till vida, att ersättningen till järnvägen nedsattes
från 775 kronor 14 öre till 727 kronor 14 öre. Men i öfrigt
fastställdes häradsrättens dom. Högsta domstolen upphäfde de
föregående domarne så till vida, att Johansson blef befriad från
att ersätta kronan och erlägga böter, men fick icke ersättning för
den förlorade oxen. Högsta domstolens dom var emellertid långt
ifrån enhällig. Det var tre justitieråd, som voro för upphäfvande
af domen, och tre, som voro för att fastställa den, och ett justitieråd,
Almqvist, var för att Johansson skulle få ersättning för det
förlorade djuret. Äfven med risk att trötta kammaren skall jag
be att få angifva hvad justitierådet Almqvist yttrade vid ifrågavarande
tillfälle. Han yttrade: »Vid jämförelse af stadgandena
i 5 och 9 kap. byggningabalken och stängselförordningen den
21 december 1857 synes det vara uppenbart, att lagens påbud
om stängsel, som grannar skola hålla i ägogränsen, endast
afser att förekomma den skada, som den ene grannens hemdjur
kunna genom betning och tramp å åker och äng förorsaka,
om de intränga å den andre grannens område, samt att med
den ofred och skada, som i de anförda lagställena omtalas, icke
menas annan skada än den nyssnämnda. För skada af annat
slag, som det på annans ägor inkomna kreaturet kan vålla,
torde följaktligen dess ägare icke i annat fall stå i ansvar, än
såframt sådant ansvar hade ålegat honom, om händelsen inträffat
på hans egna ägor. Således, om kreaturet på grannens
mark dödat eller sårat ett annat djur eller en människa eller
kommit annan olycka åstad, lärer sådant icke kunna räknas annorlunda
än såsom ett olycksfall, därför ansvar eller ersättningsskyldighet
ej lagligen drabbar ägaren, därest ej dylik påföljd
kunnat honom åläggas för enahanda olycka, timad å hans egen
mark, det vill säga om kreaturet veterligen varit så våldsamt
eller vildt, att det i alla händelser bort, till olyckas förekommande,
hållas instängdt eller bundet. Då Johanssons ifrågavarande kreatur
icke bevisligen hade sådan natur, var det obestridligen hans rättighet
att på sitt hemmans ägor hafva kreaturet gående ute i frihet,
och det lärer knappt kunna sättas i fråga, att, om öfver dessa
ägor ginge en allmän väg, hvilken de väghållningsskyldiga lämnat
öppen och ostängd, så att kreaturet var oförhindradt att komma
in på vägen, Johansson skulle stanna i ansvar för det hinder
M:o 25. 16
Onsdagen den 7 Mars.
Ang. ersätt- eller förfång, som kreaturets närvaro på vägen vållade för någon,
ning för som (]arä. färdades. Frågan gäller alltså i förevarande fall, hvem
skadas genom det tillkom att besörja järnvägens skyddande mot dylika tama
järnvägsdrift, djurs inträde därå. Som förutsättning för Johanssons ifrågasatta
(Forts.) skyldighet att genom stängsel eller på annat sätt afhålla kreaturet
från järnvägen skulle man nödgas antaga, att Johansson i och
genom järnvägsanläggningen fått nya och förut okända förpliktelser
beträffande stängslen för sin hjord eller (livilket med andra ord
uttrycker samma begrepp) vården om sina hemdjur. Han, som
förut blott mot de angränsande jordägarna hade stängseiskyldighet,
i detta ords betydelse enligt lag, till förekommande af ofred
på deras gröda, skulle, till följd af den öfver hans ägor verkställda
järnvägsanläggningen, hafva kommit i den belägenhet, att, om
järnvägsbolaget lämnade järnvägen oinhägnad eller endast omgifven
med för kreaturens utehållande otillräcklig stängsel, han
måste antingen mista förmånen att låta sina kreatur gå ute på
bete och hålla dem instängda, eller ock om dem ute å marken
hafva säker vakt, eller besörja och bekosta erforderligt stängsel
på ömse sidor af järnvägssträckningen genom hans ägoområde,
och det vid äfventyr att dömas icke för kreaturens åverkan å
grannens gröda, utan till ansvar och ersättningsskyldighet af
oberäkneligt belopp för de olycksfall, som genom kreaturens inträdande
på järnvägen kunde inträffa. I samma ställning som
Johansson skulle alla de jordägare, hvilka med sin mark angränsa
någon af landets järnvägar, befinna sig, ifall lagen stadgade en
så beskaffad skyldighet för jordägarne, som här blifvit ifrågasatt.
Men då ett sådant stadgande ej finnes i lag och för detsamma
icke heller kan åberopas någon grund af rättvisa eller billighet,
måste det vara järn vägsägaren, som ensam är att anses skyldig
till att, utan andras betungande, genom stängsel eller vakt eller
huru han eljest finner lämpligt, afhålla de angränsande jordägarnes
kreatur från järnvägen och sålunda för denna sin dyrbara anläggning
och för trafiken därå bereda erforderlig säkerhet och
skydd.»
Frågor af dylik art hafva under senaste åren flera gånger
varit föremål för högsta domstolens pröfning; ena gången anser
högsta domstolen, att järnvägen är skyldig hålla laggill! stängsel,
i andra fall anses järnvägen icke hafva sådan skyldighet.
Jag yrkar, herr talman, bifall till motionen.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr
talmannen i öfverensstämmelse med de yrkanden, som därunder
framkommit, proposition dels å bifall till utskottets hemställan
och dels å afslag därå och bifall i stället till den i ämnet väckta
motionen; och fann herr talmannen den förra propositionen vara
med öfvervägande ja godkänd. Men som votering begärdes, blef
Onsdagen den 7 Mars.
17 N:o 25.
nu uppsatt, justerad och godkänd eu så lydande omröstnings- Ang. ersätt
proposition:
nin9 för
hemdjur, som
Den, som vill, att kammaren bifaller lagutskottets hemställan järnvägsdrift.
i utskottets förevarande utlåtande n:o 16, röstar (Forts.)
J äj
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifallit den i ämnet väckta motionen.
Voteringen utvisade 114 ja mot 55 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.
§ 7.
Vidare föredrogos hvardera för sig och blefvo af kammaren
godkända lagutskottets utlåtanden:
n:o 17. i anledning af väckta motioner om ändring af 11 kap.
38 § rättegångsbalken; och
n:o 18, i anledning af Kungl. Maj:ts propositioner dels med
förslag till lag om ändrad lydelse af 42, 44 och 61 §§ i lagen
den 28 juni 1895 om aktiebolag samt till lag om ändrad lydelse
af 25, 27 och 43 §§ i lagen den 28 juni 1895 om registrerade
föreningar för ekonomisk verksamhet, dels med förslag till lag
om ändrad lydelse af 36, 38, 57, 86, 88 och 114 §§ i lagen den
24 juli 1903 om försäkringsrörelse, dels ock med förslag till lag
om ändring i vissa delar af lagen den 18 september 1903 angående
solidariska bankbolag samt till lag om ändring i vissa
delar af lagen den 18 september 1903 angående bankaktiebolag.
§ 8.
Därnäst i ordningen förelåg till afgörande Andra Kammarens Ang. utredandra
tillfälliga utskotts ullåtande, n:o 4, i anledning af väcktnin9 rörande
förslag om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående utredning i fråga h[ZSiwen
om statens och kommunernas inkomster af och utgifter för rusdryckshandteringen
m. m.
Vid innevarande riksdag hade herr O. Olsson i See inom
Andra Kammaren genom motion n:o 48 hemställt, att Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
lata verkställa utredning, som utvisade statens och kommunernas
inkomst af rusdryckshandteringen, äfvensom de utgifter, den förAndra
Kammarens Prof. 1906. N:o 25. 2
N:o 25. 18
Onsdagen den 7 Mars.
Ang. utred- orsakade stat och kommun samt enskilda, och därefter framlägga
ning rörande förslag, hvartill utredningen kunde gifva anledning.
rusdrycks- o o o
handteringen. ...
Utskottet hemställde emellertid, att ifrågavarande motion icke
måtte till någon Andra Kammarens åtgärd föranleda.
(Forts.)
Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af:
Herr Olsson i See, som yttrade: Herr talman! Såsom
kammarens ledamöter finna af det nu föreliggande utlåtandet, har
utskottet enhälligt afslagit min i ämnet väckta motion. Det oaktadt
föregås utskottets afslagsyrkande af en för motionens syfte
ganska välvillig motivering, så att i den delen äro utskottet och
jag väl öfverens. Då emellertid mitt yrkande rönt en så välvillig
behandling inom utskottet, som motiveringen här utvisar,
kan man ju fråga sig, hvarför utskottet icke velat tillstyrka hvad
jag här i min motion begärt. Det tyckes mig verkligen, som om
man här skulle kunna tillämpa den satsen, att »anden är villig,
men köttet är svagt»; utskottet har icke vågat tillstyrka hvad
jag har föreslagit.
Utskottet har motiverat sitt afslagsyrkande därmed, att vår
nuvarande statistik är alldeles för bristfällig i nu förevarande
afseende, så att den utredning, som jag begärt, går icke att grunda
på denna statistik. Ja, men det var just därför som jag begärde
en utredning. Om statistiken tydligen utvisade, huru det förhåller
sig i af mig påpekade afseende, vore det ju lätt att räkna
ut, huru det ställer sig med ifrågavarande affär. Men därför att
statistiken är bristfällig i den delen, har jag hemställt om en
utredning af Kung!. Magt, som ju är i tillfälle att kunna infordra
utlåtanden och uppgifter från en hel del håll, hvarifrån för närvarande
dylika uppgifter saknas i statistiken.
Väl vet jag, att det ofta uti nykterhetsföredrag och i tidningspressen
förekomma sådana utredningar, som jag här har begärt,
men dessa utredningar visa ofta helt olika, mot hvarandra stridande
resultat. Jag ber att med ett exempel få visa detta. En
utredning visade sålunda, att staten och nationen hade en förtjänst
på denna handtering af i rundt tal 24 millioner kronor;
en annan utredning af samma sak, hvilken blifvit gjord på annat
håll, visade, att nationen tvärtom på denna handtering förlorade
omkring 23 millioner kronor. Af detta ser man, till huru olika
resultat man kan komma vid dylika utredningar, och att detta är
möjligt, beror till stor del därpå, att det brister mycket i statistiken
rörande hithörande förhållanden.
Vidare ber jag att få kritisera åtskilligt af hvad utskottet
yttrat här i motiveringen.
Utskottet säger bl. a., att »det finnes för närvarande ingen
möjlighet» att beräkna de indirekta inkomsterna af rusdrycks
-
Onsdagen den 7 Mars.
19 N:o 25.
handteringen etc. Ja, detta kan ju vara sant, men däri ligger Ang. utreddock
en antydan, att det framdeles kan blifva möjligt. druk^
Vidare tyckes utskottet ha afstyrkt motionen därför, att den Mndteringen
utredning, som där begäres, vore så omfattande, att det med den- (Forts)
samma afsedda ändamålet icke kunde vinnas. Men utskottet synes
ju förmena, att en dylik utredning borde vara än mer omfattande
än den jag tänkt mig. Utskottet säger, att man härvidlag måste
taga med i beräkningen de skatter, som inflyta från sådana fastigheter,
affärer och löner m. m., hvilka stå i samband med rusdryckshandteringen.
Det var egentligen icke min mening, att
sådana poster skulle tagas med, och för öfrigt, ifall man skulle
tänka sig den eventualiteten, att denna handtering skulle upphöra,
så behöfde väl icke staten vidkännas någon förlust till följd däraf,
att dessa skatteföremål då icke längre komme att finnas till. Alla
de, som haft sysselsättning i rusdryckshandteringen, skulle väl
icke komma att gå fåfänga? Jag tror icke, att vårt land är så
fattigt på utvecklingsmöjligheter eller vårt folk så i saknad af
initiativ, att dessa personer icke skulle taga sig för med någonting.
Jag är tvärtom öfvertygad om att de komma att ägna sig
åt någonting, som alldeles säkert är mera produktivt och till
större nytta för samhället, än hvad deras föregående verksamhet
var.
Jag skall i detta sammanhang be att få läsa upp några rader
ur en tidningsartikel, där det omtalas, att i England och Amerika
på enskildt initiativ satts i gång utredningar af ungefär samma
slag som de af mig här ifrågasatta. Af dessa utredningar har
framgått, att det vore ganska fördelaktigt, om alla de, som nu
sysselsättas i rusdryckshandteringen, toge sig för med något annat
arbete. I den af mig nämnda tidningsartikeln heter det härom:
»På enskildt initiativ har man i England och Amerika fått några
utredningar till stånd för att utröna alkoholbrukets inflytande på
olika industrier, på jordbruket och näringarna i allmänhet, om
kapitalplaceringen i alkoholindustrien, jämförd med andra industrier,
om frimåndagarna och arbetsintensiteten hos absolutister
och alkoholkonsumenter o. s. v., och dessa försök ha gifvit förfärande
resultat och satt skarpa vapen i nykterhetsfolkets händer.
Man har t. ex. funnit, att en million, placerad i ett bryggeri,
ger endast 143 personer arbete, då den i annan industri kunde
skaffa sysselsättning åt 760 arbetare» o. s. v. Således se vi, att
man icke behöfde befara någon förlust, om de, som nu arbeta i
rusdryckshandteringens tjänst, ägna sig åt någon annan industri.
De skatter för löner m. m., som man påstått skulle försvinna,
för den händelse rusdryckshandteringen upphörde, skulle, enligt
mitt förmenande, i alla fall komma in till statsverket.
Det säges vidare i utskottets utlåtande, att därest man skulle,
såsom i motionens kläm påpekas, utsträcka denna utredning till
att omfatta äfven alla de utgifter, som rusdryckshandteringen för
-
N:o 25. 20
Onsdagen den 7 Mars.
Ang. utredning
rörande
rusdryckshandteringen.
(Forts.)
orsakar enskilde, kommer man ifrån den statsfinansiella synpunkten
och till den nationalekonomiska. Utredningen skulle då visa,
huruvida det för nationen i dess helhet vore fördelaktigt eller
ofördelaktigt att låta denna handtering fortsätta eller inskränka
eller borttaga densamma. Det står visserligen här i klämmen:
»äfvensom de utgifter den» — nämligen rusdryckshandteringen —
»förorsakar stat och kommun samt enskilda», och detta uttryck
torde nog vara litet oegentligt, då det i motiveringen endast talas
om deras förluster, men då man skall klämma ihop klämmen,
kan det bli för mycket klämdt ibland. Jag menade här de förluster,
som den enskilde lider genom rusdryckshandteringen och
som kunde vara af betydelse i nationalekonomiskt afseende, såsom
t. ex. hvad nationen förlorar genom den minskning i arbetsförmågan,
som alkoholismen medför hos individen. I alla afseenden
verka rusdryckerna ofördelaktigt på människan, och därför
förorsaka de också nationen i dess helhet en afsevärd förlust.
Eu utredning härutinnan torde nog icke vara sä alldeles omöjlig
eller »outförbar», som utskottet säger.
Man beräknar, att i vårt land finnas mellan 40,000 och 50,000
alkoholister, förutom det betydliga antal drinkare, som icke kan
hänföras till den förstnämnda gruppen. Genom den af mig ifrågasatta
utredningen skulle man kunna få tämligen noggrant reda
på, huru många alkoholister och drinkare det finnes, och på grundvalen
häraf skulle man också kunna göra en ungefärlig beräkning
af, huru stor förlust dessa lidit genom nedsatt eller förlorad arbetsförmåga.
Det kostar icke så litet att bota en alkoholist. Blir
denna kostnad utrönt, kan man ju därigenom få se, hvad som
förlorats genom rusdryckshandteringen, ty så och så mycket kostar
det att återfå hvad som beröfvats en person genom nämnda handtering.
På detta sätt kan man ju komma till siffror.
Börjar man undersöka dessa sakförhållanden, skall det undan
för undan öppnas vägar, på Indika man skall kunna göra — jag
vill icke säga ganska säkra, men tämligen tillförlitliga — beräkningar
i vissa afseenden. Herrarna kunna lita därpå, att, om
dessa beräkningar sedan synas i sömmarna och pressas i pressen,
man ur dem skall kunna få fram både det ena och andra. Jag
har med detta velat visa, att utredningen icke är så omöjlig, som
utskottet påstår. Emellertid har jag icke tänkt göra något yrkande,
utan endast framhålla en och annan synpunkt.
På sid. 3 och 4 i utlåtandet gör utskottet en hastig vändning
och visar med detsamma hela resultatet åt rusdryckshandteringen.
Utskottet säger nämligen: »En utredning af rusdryckshandteringens
debet och kredit i den utsträckning motionären
afsett synes för öfrigt utskottet vara skäligen obehöflig, då det
väl borde vara själfklart, att affären icke kan gifva annat än förlust
till slutresultat, därest utgifterna för de många enskilde, som
bruka rusdryckerna, också medräknas. Ty i sista hand är det
Onsdagen den 7 Mars.
21 N:o 25.
dock alltid dessa, som få bära kostnaderna för hela rusdryckshandteringen
och betala såväl varornas produktionsvärde som
statens, kommunernas och de enskildes vinst af handteringen» etc.
Ja. här se vi, att man gjort en utredning och kommit till ett
verkligt resultat, och i det hänseendet har jag ju fullständigt
vunnit hvad jag med min motion afsett, så att jag kan vara utskottet
tacksam härför. Men vidare säger utskottet, att det mål,
som jag velat komma till, bör kunna nås på andra vägar och
med andra medel — i det här fallet kan jag vara med om hvilka
lämpliga och lofliga medel som helst, blott de leda till samma
resultat, som jag i motionen omnämnt — och att ett af dessa
medel onekligen är eu god undervisning om rusdryckernas verkningar,
stödd på väl bestyrkta fakta och en noggrant utarbetad
statistik. Ja, det var just behofvet af eu sådan, som jag velat
påvisa, så att jag kan sluta mitt anförande på samma sätt, som
jag började, nämligen att anden i utskottets motivering är ganska
välvillig, men köttet är svagt, så att utskottet icke kunnat tillstyrka
bifall till motionen.
Herr Byström: Jag vill blott med ett par ord fästa kamma
rens
uppmärksamhet på hvad utskottet yttrat därom, att en utredning
af rusdryckshandteringens debet och kredit, i den utsträckning
motionären afsett, synes för öfrigt utskottet vara skäligen obehöflig
därför, att den åtminstone skulle delvis anses själfklar. För min
del tycker jag det märkvärdigt, att utskottet kunnat yttra något
sådant, då i utskottet sitta flei''a på nykterhetssträfvandenas område
framstående personer, som förut varit med om att ropa på både
mera utredning och mera fakta i hithörande frågor. Jag kan icke
gilla denna punkt i utskottets motivering och vill härigenom uttala
nästan förvåning öfver utskottets berörda yttrande. Eu utredning
må visserligen vara svår, men den är i alla fall behöflig. Man
må hafva hvilken åsikt som helst i nykterhetsfrågan, man måste
väl ändock gå in därpå, att en utredning, som åsyftar att vinna
sanning och konstatera fakta på nykterhetsområdet, icke kan vara
obehöflig. Kommer denna utredning att blifva till fördel för dem,
som äro intresserade i rusdryckshandteringen, så kan det icke
hjälpas, fäkta måste fram i alla fall; blir åter utredningen till
fördel för dem, som ifra för nykterhetens intressen på ett mera
effektivt sätt, så är ju mycket vunnet, ty de behöfva fakta att
röra sig med och åberopa. Det af motionären citerade förhållandet
från Amerika visar, att en sådan utredning kan lämna skarpa
vapen i händerna på nykterhetsvännerna, och det är ju bra, ty
sådana vapen behöfva de i striden mot rusdryckerna här i landet.
För min del är jag öfvertygad om, att en utredning, om den kan
åstadkommas, skall leda åt det hållet.
Jag tycker icke om, att nykterhetsutskottet eller — som det
förr i världen hette — ölutskottet kommit med ett sådant yttrande,
Ang. utredning
rörande
rmäryckshandteringen.
(Forts.)
N:o 25. 22
Onsdagen den 7 Mars.
Ang. utredning
rörande
rusdryehshandteringen.
(Forts.)
som att en utredning icke är behöflig. Jag anser den tvärtom
vara mycket behöflig.
Herr Hammarström instämde häruti.
Herr Lindh i Gäfle: Den senaste ärade talaren uppläste
några ord ur utskottets utlåtande på ett, enligt mitt förmenande,
från nykterhetssynpunkt mycket egendomligt sätt. Utskottet har
sagt: »En utredning af rusdryckshandteringens debet och kredit
i den utsträckning motionären afsett synes för öfrig! utskottet
vara skäligen obehöflig, då det väl torde vara själfklart, att affären
icke kan gifva annat än förlust till slutresultat.» För utskottets
nykterhets vänner har det varit själfklart, att denna affär gifvit
förlust till slutresultat, och detta hafva de velat framhålla såsom
ett skäl för, att utskottet icke kunnat tillstyrka bifall till motionen.
Om man endast tager de nakna siffrorna, d. v. s. statens och
kommunernas inkomster af rusdryckshandteringen samt statens och
kommunernas däraf föranledda direkta utgifter, så måste man komma
till ett för en nykterhetsvän absolut felaktigt resultat. Men om
man räknar med "det kända faktum, att den enskilde har utgifter
till följd af rusdryckshandteringen, blir ju saken själfklar. Men
huru skall Kungl. Maj:t utan att vara trollkarl kunna räkna ut
de siffror, som angifva förlorade arbetsdagar etc. Motionären
säger, att man kan komma till vissa siffror genom att räkna ut,
att det finnes så och så många alkoholister samt så och sä många
drinkare. Icke är det väl en utredning med ovissa siffror, som
man vill, att Kungl. Maj:t skall prestera, och på hvilken man
sedermera skall bygga.
Saken är helt enkelt den, att utan denna utredning är det
fullt klart — åtminstone har det varit så för utskottet — att
rusdryckshandteringen gifver ett dåligt slutresultat, och att den
utredning, som motionären begärt, icke kan åstadkommas. Men
på samma gång har utskottet framhållit, att det vore önskligt och
bra, om en bättre statistik än den, som nu finnes, kunde vinnas,
där det finnes möjlighet att åstadkomma en dylik. Till något
annat slutresultat har utskottet icke kommit, och jag skall be, att
herr Byström läser betänkandet just ur sådan synpunkt.
Herr Beckman i Djursholm: Herr talman! Jag kan icke
underlåta att åtminstone gifva uttryck af mitt stora intresse för
den tanke, som legat till grund för motionärens framställning.
Han har velat betona en sak, som utskottet, och särskildt den
siste ärade talaren, också framhållit, nämligen statistikens störa
betydelse för att rätt kunna fatta denna frågas ställning inom vårt
samhällslif. Detta har också i utlandet allmänt erkänts, åtminstone
af alla socialstatistiker i olika länder. Och det finnes särskildt
ett land, där man ansett, att staten borde taga hand om
Onsdagen den 7 Mars.
23 N:o 25.
dessa undersökningar. I Nordamerikas Förenta stater bär man Ang. »trednämligen
icke endast på privat initiativ, utan äfven inom statens ^ rörande
arbetsstatistiska departement verkställt en vidlyftig undersökning handtering
i fråga om rusdryckshandteringen, en fullt opartisk statistisk under- ^Fortef”''
sökning. I vårt grannland Norge har dess främste statistiker, 1 ''
direktör Kiaer, med synnerligt intresse vinnlagt sig om att söka
utreda åtskilliga af de förhållanden, som motionären berört. I
snart sagdt hvarje land finnes det för öfrigt redan en officiell statistik,
som åtminstone gifven en fingervisning om, i hvilken riktning
man bör gå för att kunna rätt bedöma alkoholfrågan.
•Tåg erkänner, att vid den omfattning, som motionären gifvit
sitt förslag, man knappast kunnat vänta, att utskottet skulle kommit
till något annat resultat, än det gjort. Och utskottet har
mycket välvilligt erkänt grundtanken i detta hans förslag. Det
är. som sagdt, åt denna tanke, jag velat gifva ett uttyck — den
åsikt nämligen, att man kan tänka sig möjligheten, att vår
officiella statistik, icke endast den statistik, som utgår från kontrolloch
justeringsbyrån, utan äfven den nytillkomna arbetstatistiken,
skulle kunna i åtskilliga afseenden ägna sig åt utredningar i alkoholfrågan.
Utan att framställa något yrkande vill jag därför uttala en
förhoppning, att motionärens förslag måtte återkomma så begränsadt,
att ett lika välvilligt utskott då kan finna anledning att tillstyrka
detsamma.
I detta anförande instämde herrar Pettersson i Södertälje, Jansson
i Edsbäcken, Berg i Göteborg, Hulthrantz, Eriksson i Bäck,
Matsson, Ericsson i Vallsta, Carlsson i Malmberget, Sundin,
Karlsson i Fjäl, Anderson i Hasselbol, Larsson i Klagstorp, Thylancler,
Lundström, Eriksson i Eigered, Enander och Hellgren.
Herr Wawrinsky i Saltsjöbaden: Sedan jag begärde ordet,
har herr Lindh i Gäfle yttrat sig till försvar för utskottets utlåtande
och därvid i det hufvudsakligaste förekommit mig. Hvad
hall sade, var nämligen just det jag ville hafva uttalad!; icke förty
har jag dock låtit mitt namn stå antecknadt för att erhålla ordet,
emedan det synes mig, att den ärade motionären behöfde ännu
några ord till svar, då han uppenbarligen läst utskottets betänkande
på ett högst egendomligt sätt.
Han yttrade bland annat, att utskottet grundat sitt afstyrkande
därpå, att den nuvarande statistiken är bristfällig. Detta
har utskottet hvarken sagt eller gjort, utan anledningen till att
motionen afstyrkts är den, att vi ansett, att den af motionären
föreslagna utredningen befunnits omöjlig att åstadkomma. Detta
star alldeles, tydligt i slutklämmen. Att vi dessförinnan uttalat oss
om, att statistiken rörande rusdryckshandteringen är bristfällig, är
en sak för sig, och att vi påpekat önskvärdheten af, att statistiken
måtte blifva förbättrad, är äfven en sak för sig.
N:o 25. 24
Onsdagen den 7 Mars.
Ang. utred- Den ärade motionären yrkar, såsom han själf nyss uppläste,
ning rörande att Kungl. Maj:t täcktes låta verkställa utredning, som utvisar starusdrycks-
teng och kommunernas inkomst af rusdryckshandteringen, äfven(Y
e™n9en- som (je utgifter, den förorsakar stat och kommun samt enskilda,
°rS'' och därefter framlägga förslag, hvartill utredningen kan gifva anledning.
Det är just detta hans yrkande, som föranledt oss att
påpeka omöjligheten att erhålla nödiga primäruppgifter för en
sådan utredning och på grund hvaraf vi ansett oss böra afstyrka
bifall till hans motion. Huru skall man nämligen kunna åstadkomma
en sådan ekonomisk utredning beträffande rusdryckshandteringen,
när denna utredning, såsom motionären begär, skall omfatta
icke endast de inkomster, som tillföras stat och kommun
genom den enskildes affärer, utan äfven de förluster, som de enskilde
såväl ekonomiskt som i kroppsligt och andligt afseende därigenom
ådraga sig? Huru kunna tänka sig att åstadkomma
en statistik i sådant afseende? Statistiken skall behandla realiteter
och bör icke grundas på gissningar. Slår man in på sådana afvägar,
blir statistiken icke längre någon exakt vetenskap, och då
är det bättre att kasta hela statistiken öfver bord. Men hålla vi
oss endast till realiteter, blir det icke möjligt att åstadkomma hvad
motionären begärt; det är detta faktiska förhållande, som utskottet
framhållit, och detta på ett för motionären synnerligen välvilligt
sätt, ehuru motionären, af hans yttrande att döma, ej synes varit
i stånd att uppskatta utskottets välvilja.
På grund af dessa i korthet anförda skäl anhåller jag, hell*
talman, att få yrka bifall till utskottets förslag.
Vidare anfördes ep Utskottets hemställan bifölls.
§ 9.
Ang. stats- Slutligen föredrogs Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts
bidrag till utlåtande nio b, i anledning af väckt motion om skiifvelse till
barnmorskor*^^'' Maj;t angående statsbidrag till aflönande af hos kommuner
a (man.e. ang^jj^a^ examinerade barnmorskor, och yttrade därvid:
Herr Matsson: Det är med tillfredsställelse jag funnit, att
utskottet uti föreliggande utlåtande uttalat sin lifliga sympati föi
en lämplig lösning af den fråga, som föranledt detta utlåtande,
och det är med särskild tillfredsställelse jag iakttagit, att utskottet
hyser mycket lifliga sympatier för eu lämplig lösning i hvarje
hänseende, då man väl får antaga, att i detta uttryck >>i hvarje
hänseende» kan inrymmas jämväl en lösning i den riktning, som
jag i min motion föreslagit. Min tillfredsställelse skulle dock vant
fullständigare, om denna uppmuntrande ingress i utskottets utlåtande
fått utmynna i ett positivt förslag i stället för, såsom nu
är fallet, i en hemställan, att den föreliggande motionen icke matte
till någon Andra Kammarens åtgärd föranleda. Intrycket af detta
Onsdagen den 7 Mars. 25
till synes snafva slut på utskottets utlåtande mildras dock betydligt,
om man sätter utskottets kläm i förbindelse med de ord, som
återfinnas på raderna näst förut i utlåtandet, nämligen »för det närvarande».
Det är tydligen med tanke på tidens lämplighet eller
olämplighet som utskottet nu hemställer, att motionen icke måtte
föranleda till någon åtgärd. I hel sammanfattning hemställer således
utskottet, att motionen icke för närvarande måtte till någon
Andra Kammarens åtgärd föranleda, och utskottet lämnar alltså
för framtiden fältet fullständigt Öppet för en lösning af den föreliggande
frågan äfven efter den linje, som jag föreslagit.
Det har på senare tiden framträdt en alltmera i ögonen fallande
benägenhet för utjämning af såväl de sociala som de ekonomiska
förhållandena olika samhällsklasser emellan. Såsom yttringar
af denna benägenhet torde man kunna anse de förslag om
upphäfvande eller ändring af rangordningen äfvensom om förbättring
eller reglering af järnvägsbetjäntes och folkskolelärares löner,
hvilka föreligga till innevarande Riksdags behandling. Äfven den
anspråkslösa motion, som föranledt det nu föreliggande utskottsutlåtandet,
torde vara att hänföra till samma kategori. Under detta
alltjämt fortgående nivelleringsarbete har staten visat omhuldande
äfven om barnmorskorna genom att bereda dem möjlighet att
komma i åtnjutande af ålderdomsunderstöd. Till barnmorskornas
löner har staten dock hittills icke lämnat något bidrag. Detta
torde i främsta rummet vara beroende därpå, att det rådt olika
meningar om, huruvida barnmorskeväsendet bör betraktas såsom
en statens eller kommunens angelägenhet.
I den skrifvelse, som Riksdagen den 5 maj 1888 aflat till
Kungl. Maj:t i fråga om barnmorskornas pensionering, framhöll
Riksdagen, såsom jag i min motion äfven anfört, att ett ändamålsenligt
ordnande af barnmorskeväsendet är en angelägenhet, som
åligger staten.
1904 års statsutskott uttalade däremot i sitt utlåtande öfver
en af herr Byström väckt motion om beviljande af statsanslag för
bidrag till aflöning åt barnmorskor, att barnmorskornas anställande
och deras aflönande borde vara en kommunens angelägenhet.
Fjärde tillfälliga utskottet gör nu i sitt utlåtande icke något
eget uttalande i denna principfråga, utan grundar sin hemställan
på 1904 års nu anförda statsutskottsbetänkande. Jag kan dock
icke frångå min öfvertygelse om riktigheten af den uppfattningen,
att barnmorskeväsendet i så väsentlig grad är en statens angelägenhet,
att staten icke borde kunna undandraga sig att i någon
mån bidraga till barnmorskornas aflöning.
Min motion åsyftar icke någon direkt löneförbättring åt barnmorskorna
i allmänhet; men jag har tänkt mig, att barnmorskornas
ställning skulle blifva mera tryggad, om staten öfvade inseende
öfver deras löneförhållanden; för närvarande är barnmorskornas
ställning ganska osäker. Vid förste-provinsialläkarmötet i StockAndra
Kammarens Prat. 1906. N:o SB. 3
N:o 25.
Ang. statsbidrag
till
barnmorskors
aflönande.
(Forts.)
N:o 25. 26
Onsdagen den 7 Mars.
Ang. stats- holm i oktober månad 1904, hvaröfver redogörelse finnes intagen
bidrag till • meddelanden från medicinalstyrelsen, yttrade professor Sondén,
aflönande. såsom det nu är, har vanligen kommunen en inom densamma
(Forts.) anställd barnmorska fullkomligt i sin hand; hon kan tvingas att
rent utaf lefva på nåder.
Om det nu bereddes barnmorskorna en mera betryggad löneställning,
skulle man med mera fog kunna ställa ökade kraf på
barnmorskornas utbildning; och att dylika kraf äro fullt befogade
i ett land, där barnmorskorna hafva mera vidsträckt befogenhet
än kanske i något annat civiliseradt land, torde icke kunna bestridas.
Detta framhölls och belystes med många exempel i en i
läkaretidskriften Hygiasa förlid et år intagen afhandling af doktor
Alin i Stockholm.
Det förefaller egendomligt, att, då en tandläkare måste underkasta
sig en treårig undervisningskurs efter förut aflagd mogenhetsexamen,
det för en barnmorska anses tillräckligt, om hon
genomgått en 9 månaders eller högst ett års undervisningskurs
på basis af minimibetyg från folkskolan. Oskicklighet i utöfvandet
af ackuschörska^ yrke torde dock i regel medföra större vådor
för mäniskors lif och hälsa än ett oskickligt utöfvande af odontologens
yrke. Fördenskull tycker jag, att skillnaden i undervisningstid
är alltför stor.
Anställer man en jämförelse mellan barnmorskornas undervisningstid
och undervisningstiden för någon annan till arbete i
det allmännas tjänst utbildad samhällsklass, så utfaller denna
jämförelse ungefär på samma sätt. Man kommer till det resultat,
att barnmorskorna i vårt land icke få den undervisning, som
motsvarar den vidsträckta befogenhet de äga och den för samhället
betydande tjänsteutöfning, som åligger dem.
Enligt befolkningsstatistiken funnos år 1900 i riket 2,386
landtkommuner, och enligt medicinalstyrelsens berättelse för 1904
funnos vid 1904 års slut å rikets landsbygd icke mera än 2,180
barnmorskor. Då dessa 2,180 barnmorskor sannolikt icke alla
voro anställda hos kommuner, och då det torde vara icke så få
landtkommuner, som hafva hos sig anställd mer än en barnmorska,
måste det finnas betydligt mer än 200 landtkommuner,
som vid 1904 års utgång ännu icke anställt någon egen barnmorska.
Detta är ägnadt att väcka bekymmer särskilt hos en
del mindre bemedlade familjer, som icke hafva råd eller möjlighet
att hämta barnmorska i andra kommuner, i synnerhet som det
torde kunna sättas i fråga, om en hos kommun anställd barnmorska
har rätt att utan särskild! tillstånd resa till en annan
kommun för att där tjänstgöra. Härom yttrade professor Sondén
vid det förut omnämnda mötet: »Något skydd borde finnas emot
det ofoget, att vissa församlingar icke alls ville aflöna någon
barnmorska, utan i stället anlitade en af en annan församling
aflönad sådan.» Sådant skydd har jag tänkt skulle i någon mån
Onsdagen den 7 Mars.
27 N:o 25.
beredas därigenom, att staten lämnade bidrag till barnmorskornas
aflöning; ty därigenom torde äfven mindre väl ekonomiskt
lottade kommuner blifva mera villiga att hos sig anställa barnmorskor.
Då, som sagdt, utskottet icke tagit afstånd från den tanke,
som varit grundläggande för min motion, utan lämnat fältet Öppet
för en lösning af denna fråga i framtiden på den väg jag föreslagit
eller någon annan väg, torde det icke vara lämpligt att
här framställa något särskild! yrkande, i synnerhet som jag delar
utskottets uppfattning, att motionens syfte möjligen kan vinnas
äfven på annat sätt, än jag föreslagit i min motion. Det föreligger
vid årets riksdag eu i Första Kammaren väckt motion om
upprättande af nytt barnmorskereglemente. Jag tänker mig möjligheten,
att i sammanhang med detta ärende äfven en reglering
i denna motions syfte skulle kunna ifrågakomma.
Riksdagen har förut aflåtit till Kungl. Maj:t två särskilda
skrivelser om åtgärder för utjämnande af den kommunala skattebördan
på vissa särskilda områden. Såsom det här visar sig, har
jag såsom första motiv till min motion just utgått från synpunkten,
att en utjämning af de kommunala skattebördorna är önskvärd.
Nu föreställer jag mig, att en sådan utjämning möjligen skall
kunna vinnas äfven på det i denna motion åsyftade området på
grund af de skrivelser, som Riksdagen förut har i ärendet till
Kungl. Maj:t aflåtit. Under sådana förhållanden, herr talman,
finner jag mig böra afstå från att göra något yrkande.
Ang. statsbidrag
till
barnmorskors
aflönande.
(Forts.)
Herr Byström: Då jag förr haft anledning att något syssla
med denna fråga, såsom utskottsbetänkandet också antyder, har
jag begärt ordet för att säga några ord äfven nu.
Utskottet säger, att då frågan senast var före, hade vederbörande
utskott afstyrkt saken och ingen enda röst höjts i kamrarne,
utan frågan därmed fått förfalla; och det tyckes utskottet
taga såsom ett skäl, hvarför man äfven nu skulle kunna anse
frågan så betydelselös, att man icke behöfde vidare fästa sig vid
den. På det att icke det skälet skall gälla nästa gång detta
ärende förekommer i Riksdagen, har jag tagit mig friheten att
begära ordet för att säga något om frågan.
Jag vill då först angående motionen erinra, att jag tycker,
att den är både bra och icke bra. Ser jag på dess senare del,
är den ganska bra; men första delen synes mig syssla med ett
ämne, som i själfva verket icke egentligen tillhör hvad man vill
vinna angående barnmorskorna.
Hvad angår utskottets utlåtande, skulle jag vilja gifva samma
vitsord äfven åt det. Den ena hälften är ganska bra, men den
andra hälften mindre tillfredsställande. Nu kan det, som saknas
i det fallet, möjligen kompletteras genom upplysningar här i kam
-
N:o 25. 28
Onsdagen den 7 Mars.
Ang. statsbidrag
till
barnmorskors
aflönande.
(Forts.)
maren, så att äfven det blir bra till slut. Jag fäster mig särskildt
vid några ord på sid. 11. Då motionären sagt, att en hel del
barnmorskors löneförhållanden äro ganska otillfredsställande, så
erinras däremot, att det nu mer och mer är så ordnadt, att de
kunna anses tillfredsställande; och så fortsätter utskottet: »Det
är utskottet bekant, hurusom mångenstädes kommunerna funnit
det med rättvisa och billighet öfverensstämmande att äfven åt
sina barnmorskor bereda en alltmer tryggad ekonomisk ställning.»
Nu kan det vara möjligt, att så skett på senare åren. Men om
så hade skett, skulle det väl finnas något slags utredning, som
utskottet kunde gifva såsom skäl för denna framställning.
Jag har vändt mig till föreståndaren för barnmorskeinstitutet
här i Stockholm, en man, som mer än flertalet bar anledning att
intressera sig äfven för barnmorskornas löneförhållanden. Han
framhöll på grund af den erfarenhet, han har genom korrespondens
med kommuner och genom korrespondens med dem,
som studerat vid institutet och söka sig platser i socknarna,
att lönerna fortfarande äro på många ställen högst otillfredsställande.
Om man studerar matrikeln öfver Sveriges barnmorskor,
hvilken matrikel nu visserligen börjar bli gammal,
men som dock enligt hvad jag hört lär i många fall lämna exakta
upplysningar, finner man, att en hel del barnmorskor hafva en
lön på 100, 150 eller 200 kr. jämte husrum och ved. Det må
nu, som antydts, hafva något ändrats; men i Kungl. Maj:ts proposition
till 1904 års Riksdag, då det var fråga om barnmorskornas
pensionering, upplystes också, att det visserligen är många, som
hafva en lönestat på 200 kr. och däruppåt, men att andra, icke
så få, hafva mindre lön än 200 kr.; det tillägges då bostad.
Under sådana förhållanden kan man icke säga, att barnmorskornas
löneväsen är så synnerligen tillfredsställande ordnadt. Och det
synes nu, som om det icke heller skulle blifva tillfredsställande
ordnadt, förrän staten på något sätt lägger sig i det. Och jag
har tänkt, att det kunde ske så, att staten lämnar ett visst
bidrag till barnmorskornas löner och därigenom också kommer
att något reglera dessa förhållanden. Professorn vid barnmorskeinstitutet
anser, att en lön på 300 kr. borde vara den minsta,
som en barnmorska hade. Man må också komma ihåg, att hon
har en sådan plats, att hon är tvungen att hafva en jungfru i
hemmet, då hon så ofta behöfver vara borta, och man bör tänka
på en hel del andra förhållanden i samband med hennes verksamhet.
Jag har icke funnit motionens syfte vara oberättigadt, utan
jag tror, att den borde ha vunnit mera beaktande, än utskottet
velat gifva densamma. Naturligtvis har jag icke något yrkande,
då motionären icke gjort något. Men jag har velat fästa uppmärksamheten
på saken, jag också, då jag anser, att den är af
synnerligen stor vikt. Staten har ordnat en hel del andra för
-
Onsdagen den 7 Mars.
29 N:o 25.
hållanden på hälsovårdens område. Det synes mig, som också
detta är en fråga, som kunde höra dit, och att motionären haft
goda skäl för sin framställning.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Ang. statsbidrag
till
barnmorskors
aflönande.
(Forts.)
§ io.
Till bordläggning anmäldes
statsutskottets memorial:
n:o 52, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i eu fråga
rörande anslag under riksstatens nionde hufvudtitel; och
n:o 53, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om tillfälligt lönetillägg för vissa betjänte vid statens järnvägar;
sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden:
n:o 2, i anledning af justitiombudsmannens framställning
rörande antagande af lag angående förordnande af rättegångsbiträde
åt häktad; och
utlåtande n:o 3, i anledning af väckt motion angående utredning
i fråga om jordregister för städerna och med dem jämförliga
orter m. m.;
bevillningsutskottets betänkanden:
n:o 4, i anledning af väckt motion om tullfrihet för zinkstänger;
och
n:o 5, i anledning af väckt motion om tullfrihet för halmoch
bastflätor m. m.;
sammansatta banko- och lagutskottets utlåtande n:o 1, i
anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 27 § i lagen
angående solidariska bankbolag den 18 september 1903 och 24
§ i lagen angående bankaktiebolag af samma dag; samt
lagutskottets utlåtande n:o 20, i anledning af väckt motion
om upphäfvande af lämiljefideikommisstiftelser i fäst egendom.
§ 11-
Justerades protokollsutdrag.
§ 12.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr J. O. Forssling under 2 dagar fr. o. m. den 9 mars,
» P. Péhrsson i Österby » 2 » » » 9 »
» P. A. Larsson i Säby » 8 » » » 9 »
» N. E. Lindberg » 5 » » » 9 »
Andra Kammarens Prof. 1906. JS:o 25.
4
N:o 25. 30
Onsdagen den 7 Mars.
herr IV. Larsson i Klagstorp under 6 dagar fr. o. m. den 8 mars,
» G. Lindgren i Islingby »
» A. J. C. Christiernson »
» G. P. Jansson i Edsbäcken »
» E. L. Gamitz »
» J. J. Byström »
3 » » » 9 »
8 » » »10 »
2 » » » 9 »
2 » » » 8 » och
4 » » » 9 » .
Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 9,36 e. m.
In fidem
Herman Palmgren.
Stockholm, Oskar Eklunds boktr. 1906.