1908. Andra Kammaren. N:o 13

ProtokollRiksdagens protokoll 1908:13

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1908. Andra Kammaren. N:o 13.

Onsdagen den 19 februari.

Kl. 11 f. m.

§ i Justerades

protokollet för den 12 innevarande februari.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. G. W. Boos utlämnade Kung! Maj:ts
propositioner till Riksdagen:

om anslag till inköp för Nyköpings hospitals räkning af tomterna
n:is 77—83 i Nyköpings stads tredje kvarter;

angående upphörande af vissa från Trollhätte kanal- och vattenverk
utgående afgifter;

angående ersättning för kostnaderna för värderingar af vissa
ingeniören Ernst Stridsberg samt Trollhätte pappersbruksaktiebolag
tillhöriga byggnader och anläggningar m. m.;

angående öfverlåtelse till landtförsvaret af en del utaf förra
skvadronschefsbostället Mölleröd n:o 1 kungsgård om 25/s mantal i
Kristianstads län;

angående öfverlåtelse till landtförsvaret af förra landshöfdingebostället
kungsgården Noret i Kopparbergs län; och

angående öfverlåtelse till landtförsvaret af tre lägenheter, tillhörande
Ulriksdals kungsgård m. m.

De kungliga propositionerna bordlädes på begäran.

§ 3.

Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 12, i anledning af justitieombudsmannens framställningar
om ändringar af 22 kap. 14 § strafflagen och 23 kap. 4 § samma
lag, och

Andra Kammarens Prof. 1908. N:o 13.

1

N:o 13. 2 Onsdagen den 19 Februari.

n:o 13, i anledning af justitieombudsmannens framställning om
ändring af vissa bestämmelser i 24 kap. strafflagen.

§ 4.

Efter föredragning af de på kammarens bord bvilande motionerna
hänvisades:

berr F. Söderberghs i Karlshamn motion, n:o 235, till bevillningsutskottet;
och

herr J. Widéns motion, n:o 236, till konstitutionsutskottet.

§ 5.

Till afgörande förelåg bevillningsutskottets betänkande n:o 7, i
anledning af väckta motioner angående ändringar i gällande brännvinsförsäljningsförordning.

I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 22, hade herr
J. J. Byström hemställt, att Riksdagen måtte besluta, att 26 § 1
mom. förordningen angående försäljning af brännvin den 9 juni
1905 skulle erhålla följande lydelse:

Försäljningsställe, som får inrättas först sedan närmaste grannar
blifvit hörda och gifvit sitt bifall, skall vara beläget vid öppen gata,
väg eller torg.

Vidare hade samme motionär i motionen, n:o 183, föreslagit,
att Riksdagen ville besluta, att 29 § 4 mom. samma förordning
måtte få följande lydelse:

Där särskilda amständigheter föranleda behof af försäljningstidens
inskränkning eller utsträckning äger Konungens befallningshafvande
att på framställning af kommunalstyrelse samt efter magistrats
eller kommunalnämnds hörande därom förordna, dock må utskänkningstiden
ej utsträckas längre än till kl. 12 midnatt.

Därjämte hade herr JE. Hammarlund i en inom Andra Kammaren
väckt motion, n:o 52, med instämmande i motionens syfte
af åtta af kammarens öfriga ledamöter, föreslagit, att Riksdagen
måtte besluta, att i 29 § 5 mom. nämnda förordning uttrycket
»gudstjänst» måtte utbytas mot »högmässogudstjänst».

Utskottet hemställde:

l:o) att förevarande motion om ändring af 26 § 1 mom. brännvinsförsäljningsförordningen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda;

Angående
ändringar i
gällande
brännvinsförtäljningiförordning.

Onsdagen den 19 Februari.

3 N:0 13.

2:o) att förevarande motion om ändring af 29 § 4 mom. brännvinsförsäljningsförordningen
icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda; samt

3:o) att Riksdagen med bifall till herr Hammarlunds förevarande
motion, ville besluta, att 29 § 5 mom. i kungl. förordningen den
9 juni 1905 angående försäljning af brännvin skulle erhålla följande
lydelse:

Under högmässogudstjänst skall utskänkningsställe alltid vara
tillstängdt.

Vid betänkandet hade emellertid fogats reservationer beträffande
utskottets hemställan under punkterna 2:o) och 3:o):

af herrar Ericsson i Ofvanmyra och Berg i Giöteborg, som
yrkat, att Riksdagen ville besluta, att 29 § 4 mom. i kungl. förordningen
den 9 juni 1905 angående försäljning af brännvin skulle
hafva följande lydelse:

Där särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens
inskränkning eller utsträckning, äger Konungens befallningshafvande
att på framställning af kommunalstyrelse samt efter magistrats
eller kommunalnämnds hörande därom förordna, dock att för
tid efter klockan tolf tillåtelse till utsköljning endast medgifves
festliga samkväm inom lokaler, till hvilka allmänheten under tiden
icke äger tillträde;

samt att herr Hammarlunds motion n:o 52, om ändring af
29 § 5 mom. i kungl. förordningen den 9 juni 1905 angående försäljning
af brännvin, icke måtte till någon Riksdagens åtgärd
föranleda;

äfvenson af herrar Jansson i Krakerud och Hammarström.

Efter föredragning af punkten l:o) begärdes ordet af

Herr Risberg, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Jag
skall tillåta mig att säga några ord med anledning af bevillningsutskottets
utlåtande i den förevarande frågan.

Motionären föreslår, att 26 § 1 mom. i gällande brännvinsförsäljningsförordning
skall få följande lydelse:

»Försäljningsställe, som får inrättas först sedan närmaste
grannar blifvit hörda och gifvit sitt bifall, skall vara beläget vid
öppen gata, väg eller torg.»

Utskottet säger i slutet af sin motivering:

»Utskottet finner sig vidare böra framhålla, att en anordning,
sådan som den motionären föreslagit, skulle visa sig synnerligen
svår att i praktiken tillämpa.»

Utan tvifvel har utskottet rätt i detta.

Det skulle bli synnerligen svårt att i praktiken tillämpa en
sådan bestämmelse som den föreslagna, därför att så fort grannar
till en sådan påtänkt krogrörelse tillfrågades, om de skulle vilja

Angående
ändringar i
gällande
irännvintförtäljningtjårordning.

(Forts.)

N:0 13. 4

Angående
andringar i
gällande
brännvinsförtäljningsfanordning.

(Forts.)

*

Onsdagen den 19 Februari.

gifva sitt bifall till en sådan, detta naturligtvis skulle utfalla så,
att de sade nej. Det kan icke nekas, att alltid medför ett sådant
utskänkningsställe obehag och svårigheter i synnerhet för närmaste
grannar, närmaste husägare och deras hyresgäster. Själf har jag
här i Stockholm haft tillfälle att se och förnimma, hvad obehag
det har med sig att bo i närheten af en af våra bolagskrogar. Det
hör nästan till det vanliga, att — särskildt vid tiden för stängningen
något efter midnatt — man blir störd af indiantjut från
sällskap, som tåga hem ifrån ett sådant ställe, allt annat att förtiga.
Det är också ett ganska allmänt klagomål af husägare och hyresgäster
öfver att nödgas hafva ett sådant utskänkningsställe i sin
närhet. Att på detta sätt tränga in med en utskänkningsrörelse
med dess många obehag framstår för mig såsom rent af en rättskränkning
emot dem, som bo i dess närhet. Det är helt visst att
tillfoga husägarne en ekonomisk förlust — och en icke så liten
sådan — enär de ofta nödgas sätta ned sina hyror för att få några
hyresgäster alls, och enär de till följd häraf icke få folk, som de
annars önskade få i sina bostäder.

Men en bestämmelse, sådan som den föreslagna, skulle, såsom
jag redan sagt, ha till följd, att inga utskänkningsställen skulle kunna
upprättas i de trakter, där de nu äro förlagda, utan att de måste
förflyttas till utkanterna af staden eller till platser, som voro enstaka
belägna. Men detta skulle stå i oförsonlig strid med den bestämmelse,
som vi hafva i samma moment, nämligen att försäljningsställe
skall vara beläget vid öppen gata, väg eller torg. Detta visar
ju oefterrättligheten i vårt nuvarande system, krogväsendet, sådant
det nu existerar: huru man bär sig åt med det, kommer man aldrig
tillrätta med detsamma. Samhället för med sig ett lik i farkosten;
huru det än placeras, så stinker det. Det finnes sannerligen ingen
annan bot för detta än att kasta det öfver bord. Vill någon söka
finna eu annan utväg än den, som är af en motionär, herr Jonsson
i Hökhult, angifven i hans motion om förbud, så råkar han alltid
in i oöfvervinneliga svårigheter, hvarför jag redan nu skall taga
mig anledning att säga, det jag kommer att biträda hans motion,
då den senare i dag skall behandlas.

Hvad åter angår den föreliggande motionen, så vill jag, då
motionären icke gjort något yrkande, icke heller göra det, väl inseende,
att det icke skulle leda till något resultat. Jag vill blott
konstatera det oefterrättliga i hela vårt krogväsende.

Öfverläggningen var härmed slutad; och biföll kammaren utskottets
hemställan.

Härefter föredrogs punkten 2:o)\ och yttrade därvid

Herr Berg i Göteborg: Herr talman, mina herrar! Det är

numera icke många allvarligt tänkande människor, som försöka att

Onsdagen den 19 Februari.

5 N:o 13.

försvara supseden. Tvärtom täfla alla att ådagalägga sin nykterhetsvänligket.
Dock ser det understundom ut, som om denna nykterhetsvänlighet
icke gärna skulle sträcka sig längre än till en eller annan
vacker fras. Blir det fråga om att gå »from sounds lo (hingst,
tyckes en hel del godt folk icke vilja vara med längre. Så tyckes
mig förhållandet vara med afseende å hvad motionären i denna
motion yrkat.

Af många skäl fördömes kroglifvet. Det är onödigt att vid
detta tillfälle framdraga de vådor i moraliskt, hygieniskt och ekonomiskt
afseende, som medfölja detta lif. Efter hand ha därför ganska
stränga bestämmelser träffats rörande de fattigare klassernas krogar.
Föreliggande motion befattar sig emellertid icke med dem utan med
de bättre situerade folkklassernas. År lifvet på de simplare krogarna
fördärfligt, är det sannerligen ej bättre på guldkrogarna. I ett afseende
är det sämre bestämdt med dessa än med de förra, och det
är däri, att de hållas öppna till långt fram på nätterna. År det
skadligt att öfver hufvud taget hålla till på krogar under dagens
lopp, är det naturligtvis så mycket skadligare att vistas där under
den tid, som enligt naturens ordning borde ägnas åt hvilan.

Det är för att i någon mån råda bot på detta missförhållande,
som motionen framkommit. Och jag måste instämma med motionären,
då han anser det vara de bättre situerade klasserna ovärdigt
att i detta hänseende föregå de sämre lottade med dåliga föredömen.
Ehuru de flesta människor nu för tiden äro så ofantliga nykterhetsvänner
i orden, kan det naturligtvis icke bli tal om att föreslå en
reformering af de högre folkklassernas kroglif i afseende på stängningstiden
till likhet med de fattigares. Vi ha ju redan haft erfarenhet
af hvilken förfärlig uppståndelse förslaget om tolfstängningen
åstadkom t. ex. här i hufvudstaden. Att försöka få alla
krogar på samma nivå i detta hänseende är således icke att tänka
på. I likhet med motionären kan jag därför icke finna annat än
att fordran på guldkrogarnas stängning åtminstone vid midnatt är
mycket blygsam och i allo befogad. Bland allt, som talats och
skrifvits mot tolfstängningen, har man mycket svårt att kunna utleta
något verkligt och vägande skäl, hvarför man skulle tillåta
dessa ställen att vara öppna öfver midnatt. Redan det förhållandet,
att man af praktiska skäl ej nu kan föreslå tidigare stängning, är
ju i yttersta grad beklagligt. År det skadligt att förtära alkoholhaltiga
drycker, blir skadan naturligtvis så mycket större, ju större
kvantitet däraf man inmundigar. Och det är väl alldeles naturligt,
att den inmundigade kvantiteten blir större, ju längre tid man tillbringar
vid dryckesbordet. Ju mera man dricker, desto ofördelaktigare
måste detta blifva för ekonomien. Ju längre tid man tillbringar
på krogen, desto sämre blir naturligtvis den luft man andas
där, förskämd som den mer och mer blir af utdunstning^-, spritångor
och tobaksrök. Alla skäl synas således sannerligen tala för
att guldkrogssupningen upphör åtminstone vid midnatt.

Angående
ändringar i
gällande
brännvinsförsäljningsförnrdning.

(Forts.)

N:o 13. 6

Onsdagen den 19 Februari.

Angående
ändringar i
gällande
brännvinsförsäljningsförordning.

(Forts.)

Man har invändt häremot, att det vore olämpligt att »pålägga
myndiga och oförvitliga medborgare något tvång och att nykterhetsvågen
ej borde få svalla bort något af den individuella friheten».
Dessa ord äro, mirabile dictu, yttrade af en läkare. Till och med
bevillningsutskottets majoritet, som sannerligen icke kan beskyllas
för något absolutistiskt fantasteri i nykterhetsfrågan, har emellertid
erkänt, att »i nykterhetsfrågan så många sociala intressen spela in,
att till motarbetande af rusdrycksmissbruket äfven restriktiva åtgärder,
som otvifvelaktigt innebära en inskränkning i den personliga
friheten, i förevarande hänseende kunna vara befogade». I fråga
om nattsupning torde nog en sådan inskränkning af den personliga
friheten, vara, om någonsin, befogad. De synpunkter, som här i
hufvudstaden anlagts på denna tollstängningsfråga, hafva varit åtskilligt
bornerade. Man har med frenetisk ifver framhållit, att det
ej skulle stämma, bland annat, med hufvndstadens egenskap af
mycket besökt turistort och, framför allt, af kulturcentrum, att eu
sådan inskränkning här infördes. Det har ofta blifvit framhållet,
att flertalet resande — till hvilkas omdöme man behöfver taga hänsyn
— gärna taga seden där de komma och foga sig efter anordningar,
som i likhet med denna ej kunna vara annat än till allmänt
gagn. Talet om att vårt kulturcentrum Stockholm skulle neddragas
till Skråköpingsnivå genom tolfstängningen har i Stockholms stadsfullmäktige
gendrifvits genom påpekande af att flere europeiska
storstäder såsom London och Wien lefva under dylika Skråköpingsförordningar
utan att mot dem göra revolt.

På grund af hvad jag sålunda yttrat är det tydligt, att jag i
allo delar motionärens tankar angående nattsupningen och gärna
skulle vilja medverka till framgång åt hans förslag, att den Konungens
befallningshafvande för närvarande tillkommande befogenheten att, där
särskilda omständigheter därtill föranleda, medgifva utsträckning af
tiden för försäljning af brännvin skulle inskränkas därhän, att utskänkningstiden
icke finge utsträckas längre än till klockan 12
midnatt.

Såsom motionären i sin motivering omnämner, har ju också
från nykterhetsvänligt håll mer än en gång framställts yrkande på
att den Konungens befallningshafvande nu medgifna rätten att utsträcka
utskänkningstiden utöfver den i lagen i allmänhet fastställda
tiden måtte borttagas. Sådana yrkanden hafva varit välgrundade.
Mången Konungens befallningshafvande liksom äfven större städers
kommunala myndigheter hafva nämligen ofta visat sig mera välvilliga
mot rusdryckshandiandenas än nykterhetsfolkets framställningar.
Hurusom Konungens befallningshafvande understundom
anser sig kunna handla tvärtemot en kommuns tydligt uttalade
önskan, framgår af ett i pressen nyligen omtaladt fall, som visserligen
gäller myndigheternas ställning i fråga om en annan del af
rnsdryckslagstiftningen än den nu förevarande, men ändock tyckes
mig vara mycket belysande.

7 N:0 13.

Onsdagen den 19 Februari.

Förhållandet var det, att för någon tid sedan en folkskollärare
Bror Eriksson i Mjölby anmälde länsstyrelsen i Östergötlands län
hos justitieombudsmannen med anledning af länsstyrelsens åtgärd
att trots kommunalnämndens och kommunalstämmans enhälliga afstyrkande
bevilja innehafvaren af Boxholms järnvägshotell sökt
rättighet att utskänka öl och vin.

Länsstyrelsen tillämpade bestämmelsen i § 9 mom. 3 af kung!,
förordningen angående försäljning af öl och vin af den 9 juni 1905,
hvilken bemyndigar länsstyrelsen att, då det kan anses vara af
bekofvet påkalladt, utan vederbörande kommunalmyndigheters hörande,
meddela utskänkningsrättigheten för kortare tid än ett år. Vid
rättighetens förfallotid hade den oafbrutet förnyats, hvarigenom
klen i verkligheten motsvarade den stadigvarande rättighet som
kommunalmyndigheterna ansett sig böra afstyrka. Med anmälan
till justitieombudsmannen afsåga att vinna prejudikat, huruvida
ett dylikt förfaringssätt är öfverensstämmande med lagens anda.

Bevillningsutskottet anser, att bestämmelsen, att kommunalstyrelsen
måste gorå framställning om utsträckning, för att den
skall kunna beviljas, skulle innefatta tillräcklig garanti däremot,
att utskänkningstideu skulle utsträckas längre, än som befinnes för
orten lämpligt. Såsom det nu är ställdt med de medborgerliga
rättigheterna i fråga om bestämmandet rörande rusdryckshandteringen,
vågar jag likväl bestämdt påstå, att ingen garanti finnes
för att utskänkningstiden icke här och där olämpligt utsträckes. I
likhet med motionären har jag därför icke kunnat finna annat än
att det vore mycket lämpligt, att Konungens befallningshafvandes
utsträckningsrätt i någon mån kringskures. Emellertid har jag och
min medreservant herr Ollas A. Ericsson, fastän efter mycken
tvekan — det måste jag tillstå — bestämt oss för att i någon mån
gifva efter för den åskådning, som gör sig gällande, att ett sådant
stadgande, som det af motionären föreslagna, på vissa orter och
under vissa förhållanden kan anses något för strängt. Det är på
den grund vi föreslagit den hemställan till Biksdagen, som
återfinnes på sidan 13 af det föreliggande betänkandet. I detta
yrkande anhåller jag emellertid nu, herr talman, att få göra
en obetydlig ändring, nämligen att framför orden »festliga samkväm»
må inskjutas ordet »för». Jag hemställer således: att

Biksdagen ville besluta, att 29 § 4 mom. i kungl. förordningen
den 9 juni 1905 angående försäljning af brännvin skall hafva
följande lydelse:

Där särskilda omständigheter föranleda behof af försäljningstidens
inskränkning eller utsträckning, äger Konungens befallningshafvande
att på framställning af kommunalstyrelse samt efter magistrats
eller kommunalnämnds hörande därom förordna, dock att
för tid efter klockan tolf tillåtelse till utskänkning endast medgifves
för festliga samkväm inom lokaler, till hvilka allmänheten under
tiden icke äger tillträde.

Angående
ändringar i
gällande
bränvvins/ör8äljnin
g »förordning.

(Fort9.)

N:0 13.

Onsdagen den 19 Februari.

Angående
ändringar i
gällande
brännvinsfattäljningsförordning.

(Forts.)

I detta anförande instämde herrar Kvarnzelius, Ericsson i
Ofvanmyra, Anderson i Hasselbol, Hultkrantz, Canell, Matssonr
Thavenins, Jonsson i Lycksele, Hörnstén, Scedén, Lundström, Hellgren,
Anderson i Baggböle, Sehlin, Berglund, Ström, Olsson i See,.
Eriksson i Älgered, Johansson i Kälkebo, Ericsson i Vallsta, Sundström,
Nordin, Karlsson i Fjäl, Eriksson i Rödsta, Lundblad, Janson
i Bråten, Nilson i Örebro, Forsberg, Jansson i Edsbäcken,
Jansson i Krakerud, Berggren, Otto, Ersson, Olsson i Älfdalsåsen,
Thylander, Larsson i Klagstorp, Bosson, Jeansson i Kalmar, Nilsson
i Skärhus, Broomé i Bårslöf, Jönsson i Kvarnberga, Larsson i
Säby, Bengtsson i Häradsköp, Danielsson, Bäf, Hazén, Jonsson i
Hökhult, Johansson i Aflösa, Johansson i Jönköping, Olsson i
Blädinge, Sjö, Johansson i Öja, Sandquist, Ericsson i Alberga,
Pehrsson i Österby, Berg i Staby, Forssling, Sjöberg, hunden, Bisberg
och Enander.

Herr Moll: Herr talman! Den ärade motionären har föreslagit
ett ovillkorligt förbud mot utskänkningstidens utsträckning
efter klockan 12 på natten. Härpå har bevillningsutskottet icke
kunnat vara med. Och, såvidt af utlåtandet synes, har icke någon
enda af utskottets ledamöter utan förbehåll ställt sig på den ärade
motionärens ståndpunkt. Till och med de två reservanter, som här
hafva motiverat sin reservation, och af hvilka den ena nyss hade
ordet, hafva ansett, att hvad motionären här föreslagit måste anses
vara alltför hårdt. Därför hafva reservanterna nödgats uti sin
framställning något modifiera motionärens framställning i fråga.
För min del tror jag nog, att utskottet har rätt däruti, att det är
olämpligt att i detta afseende fastställa bestämmelser, gällande för
hela landet. Ty förhållandena äro dock på de olika orterna väsentligt
olika. Det lärer icke kunna bestridas.

Jag skall därför tillåta mig att, under åberopande af hvad
utskottet yttrat, i all korthet yrka bifall till utskottets hemställan.

Häruti instämde herr Höjer.

Herr Hammarström: Herr talman! Då jag reserverat mig
mot utskottets beslut utan att angifva skälen, skall jag be att här
få ansluta mig till herr Bergs reservation, på sätt han nu formulerat
och yrkat bifall till densamma.

Herr Byström: Herr talman, mina herrar! Utskottet har
anfört såsom skäl mot det yrkande, som jag har gjort, att förhållandena
äro så olika i olika delar af landet, att man icke lämpligen
kan hafva en gemensam bestämmelse rörande den sak, hvarom nu
är fråga. Detta kan ju till en viss del vara sant. Men icke kan
det väl ändå vara så väsentligt olika förhållanden, att man kan

9 N:o 13.

Onsdagen den 19 Februari.

behöfva utsträcka tiden för rusdrycksutskänkningen längre än till
kl. 12 på natten. Det finnes för öfrigt eu hel del andra förhållanden,
mot hvilka man också skulle kunna komma med samma invändning,
som man här gjort mot mig rörande denna lagstiftning.
Det kan passa bra för en landsdel, men för en annan landsdel
passar det icke alls. Och i alla händelser borde det vara tillräckligt,
om krogarna äro öppna till midnatt.

Vidare har utskottet erinrat därom att denna sak lämpligen
bör handhafvas af kommunalrepresentationerna. Det kan också
vara sant till en viss del. Men då böra väl representationerna
vara sammansatta något annorlunda, än hvad nu är fallet. Ty
byggda, såsom de vanligen äro, på den nuvarande kommunala rösträtten,
kan det icke vara lämpligt att lägga en sådan fråga som
denna nästan uteslutande i deras händer. Vi hafva också sett flera
exempel på huru situationen tillspetsat sig genom de strider, som
uppstått i kommunalrepresentationerna rörande denna fråga. Därför
är det väl enklare, att Riksdagen gör eu sådan allmän bestämmelse, att
det åtminstone icke behof ver blifva tvist i kommunalrepresentationerna,
huruvida krogarna skola vara öppna äfven efter klockan 12 på
natten.

Det finnes också ett stöd för den mening, som blifvit framställd
i min motion eller i reservationen, däruti, att till och med
Stockholms stadsfullmäktige den 19 juni 1907 fattat beslut om att
här ifrågavarande krogar skulle vara stängda klockan 12 på natten.
Och det har föranledt öfverståthållareämbetet eller öfverståthållaren
att den 5 augusti 1907 utfärda en kungörelse, däri det heter:
»Sedan, i anledning af 29 § 4 mom. kungl. förordningen angående
försäljning af brännvin den 9 Juni 1905, hvilken nådiga förordning
med nästkommande Oktober månad träder i gällande kraft, Stockholms
stadsfullmäktige den 19 Juni 1907, under förutsättning att
innehafvarne af de från aktiebolaget Göteborgssystemet i Stockholm
upplåtna minuthandelsrättigheter genom aftal, som af öfverståthållareämbetet
fastställdes, tillförbundos att vid försäljning i myckenheter
under 40 liter af de slag af spirituösa, med hvilka de ägde handla,
icke sälja något under 1 krona 50 öre för liter, för sin del beslutat
ändrad lydelse af 21 § öfverståthållareämbetets kungörelse angående
särskilda ordningsföreskrifter för Stockholm den 11 Januari 1869,
sådan denna § lyder enligt öfverståthållareämbetets kungörelse
den 19 Mars 1892, och därefter underställt öfverståthållareämbetets
stadfästelse om förmälda beslut, samt ämbetet innevarande
dag, efter det Stockholms magistrat afgifvit yttrande i ämnet,
fastställt beslutet, varder till allmänhetens kännedom kungjordt,
att 21 § i kungörelsen angående berörda ordningsföreskrifter

skall från och med den 1 Oktober 1907 erhålla följande ändrade
lydelse:

’I fråga om utsträckning af den tid, hvarunder brännvinsförsäljning
enligt lag är i allmänhet tillåten, skall, med iakttagande

Angående
ändringar i
gällande
brännvinsförsäljninq
»förordning.

(Forts.)

N:0 13. 10

Onsdagen den 19 Februari.

Angående
ändringar i
gällande
brännvins/ör xiUjnihg

tf Oför
dala g.

(Forts.)

att under gudstjänst utskänkningsställe alltid skall vara tillstängdt,
följande lända till efterrättelse i staden och å dess område:

a) utminutering af brännvin må å de ställen, för hvilka öfverståthållareämbetet
kan finna skal sådant medgifva, äga rum å
söckendagar från klockan 7 förmiddagen till klockan 9 eftermiddagen;

b) utskänkning af brännvin må begynna tidigast klockan 7 f. m.;
och vare å sön- och helgdagar utskänkning äfven annorledes än
vid måltid åt spisande gäster tillåten på eftermiddagen mellan
klockan 4 och klockan 10;

c) utskänkningsidkare, som förmenar, att för hans ställe särskilda
omständigheter föranleda behof af ytterligare utsträckning i
försäljningstiden, må med begäran om sådan utsträckning vända
sig till öfverståthållareämbetet, som då i ärendet beslutar med
iakttagande:

att för tid efter klockan 12 på natten utskänkning endast medgifves
för festliga samkväm inom lokaler, till hvilka allmänheten
under tiden icke äger tillträde;

att sådana festliga samkväm icke anordnas i de lokaler, som
äro åt allmänheten upplåtna för den vanliga utskänkningen, med
mindre öfverståthållareämbetet för särskilt fall pröfvar skäligt
sådant medgifva; samt

att sön- och helgdagar utskänkning annorledes än vid måltid
åt spisande gäster icke tillåtes före klockan 4 e. in.’»

Som synes af denna kungörelse, hafva Stockholms stadsfullmäktige
just uttalat sig för denna stängningstid -— klockan 12.
Men jag vill äfven erinra därom, att, genom inflytelserika personers
yrkande och äfven delvis genom oförsiktigt förfarande från nykterhetsvännernas
sida, stadsfullmäktige ändrade detta sitt beslut senare
under fjolåret. I öfverståthållareämbetets kungörelse, som på grund
af detta beslut utfärdades den 7 nov. 1907, inrycktes därför i
momentet c) följande bestämmelse:

»att för tid efter klockan 12 på natten utskänkning icke medgifves
annorledes än dels för utskänkningsställe, där sådant pröfvas
erforderligt, då utskänkning må vara där medgifven till klockan 1
på natten, under villkor att nya gäster icke må vinna tillträde till
lokalen efter klockan 12 samt brännvin, vin eller Öl icke heller till
gäst utlämnas efter sistnämnda tid, dels ock, så framt den pröfvas
erforderlig, för festligt samkväm inom lokal, till hvilken allmänheten
under tiden icke äger tillträde.»

Vid den diskussion, som föregick detta senare beslut i stadsfullmäktige,
framhölls det bland annat, att det var mer en ordningsfråga
än en nykterhetsfråga. Det kan ju vara svårt att säga,
hvilkendera frågan här har den största betydelsen. Men det kunna
vi väl alla vara eniga om, att det är både en nykterhetsfråga och
en ordningsfråga. En nylderlietsfråga därför, att det väl icke ändå
på det hela taget kan vara annat än att befrämja nykterheten, om
man kan stänga kroglokalerna så mycket som möjligt — och det

II N:o 13

Onsdagen den 19 Februari.

bör icke vara omöjligt att kunna stänga dem klockan 12 på
natten.

Vidare har man sagt, att det är en ordningsfråga. Ja, det
medgilver jag också. Ty det är knappast något, som så bidrager
till oordning, som just rusdrycksutskänkningen och -förtäringen.
Därför är det alldeles gifvet, att det är en ordningsfråga.

Och det har af en föregående talare antydts, att det äfven är,
såsom jag sagt i min motion, en hälsofråga. Jag har här i min
hand ett utlåtande af följande stockholmsläkare, professorer och
doktorer: S. E. Henschen, E. Almquist, Johan Widmark, C. G.
Santesson, I. Jundell, Curt Wallis, A. Alfvén, Emil Bovin, Em.
Lindhagen, Johan Almkvist, Erik Ahlström, P. Haglund, Carolina
AViderström, S. E. Krikortz, Hugo Toll, Maria Eolkeson, Elin
Beckman, C. Th. Scholander, K. Bergendal och Adil Trana, hvilka
med anledning däraf att det var en af Stockholms stadsfullmäktige,
en läkare, som, då frågan var före hos stadsfullmäktige, framhöll
bland annat, att människan behöfver alkohol såsom stimulerande medel
samt för att döfva sorger och bekymmer, att den absolutistiska
ståndpunkten är absurd, att alkoholen har en biologisk mission att
fylla; annars vore den icke så begärlig, och att vi (äldre personer)
sitta nog icke på restauranter efter klockan tolf. Men vi skola
komma ihåg, att här finnes många unga människor, mera lifskraftiga
än vi, och det är en skyldighet att tillgodose deras intressen gentemot
intoleranta nykterister. Det är på detta, som de nu nämnda
läkarna afgifva svar eller som det heter »allvarligen protestera»,
då de säga, att spriten icke kan vara nödvändig i fråga om de
uppgifter, som det framhölls i stadsfullmäktige, att den skulle
hafva; och de säga särskild!, att det är synnerligen farligt af
hälsoskäl, att krogarna skola vara öppna efter klockan 12 på natten.

Angående den sista punkten i den åsyftade stadsfullmäktigens
framställning heter det i de nyss nämnda professorernas och doktorernas
svarsskrifvelse bland annat: »Talet om de många lifskraftiga
unga människorna, hvilkas rätt att befolka restaurauterna efter
klockan 12 på natten stadsfullmäktige borde beskydda, behofves
det ingen medicinsk insikt för att tillbakavisa. Hvad vistelsen
sent på natten å dylika lokaler leder till för många af dessa unga
individer, är väl bekant. Det är ur dessa lifskraftiga ungdomars
led, som talrika alkoholister framgå; det är ock företrädesvis just
dessa unga personer, som, sedan de bedöfvat sig med spritvaror,
ådraga sig och sprida veneriska sjukdomar i samhället.»

Jag anser, att detta också kan betyda något.

Jag vet, att meningen med stadsfullmäktiges senare beslut varit,
såsom äfven ofvan framhållits, att de spisande gästerna icke skulle
få rekvirera in rusdrycker efter klockan 12. Men det är ju nästan
ingen mening i detta, då ju i alla fall de, som kommit in på krogen,
kunna rekvirera så mycket de behaga före klockan 12 och sedan
dricka så mycket de vilja, till dess klockan är 1, då man kaD

Angående
ändringar i
gällande
brännvins försäljningsförorAning,

(Forts.)

N:o 13. 12

Angående
ändringar i
gällande
brännvimförsäljningsförordning.

(Forts.)

Onsdagen den 19 Februari.

stänga lokalen. Jag menar därför, att den så kallade jämkning,
som skedde vid det stadsfullmäktiges sammanträde, då de ändrade
sitt junibeslut af i fjol, icke betyder så synnerligen mycket. En
föregående talare bar också erinrat, hurusom det måste vara olämpligt,
att man t. ex. skall hafva eu lagstiftning, om jag så får säga,
för öfverklassen och hafva en annan för underklassen. De senares
lokaler skola stängas på bestämd tid, tidigare på kvällen. Men de
förre skola hafva sina lokaler öppna till öfver klockan 12. Jag
tycker icke, att det är för mycket begärdt af öfverklassen, att den
vidkännes den lilla uppoffring, som kan ligga däri, att man åtminstone
stänger lokalerna klockan 12 på natten. De borde stängas
långt tidigare.

Naturligtvis har jag icke något annat yrkande att göra än det,
som reservanterna gjort. Och jag ber för den skull att få instämma
med den förste talaren i yrkandet om bifall till den reservation,
som han och en annan ärad utskottsledamot ha afgifvit, och hvilken
är bifogad detta betänkande.

Herr Hammarlund: Herr talman! Den föregående talaren

ordade om ett oförsiktigt förfarande från nykterhetsvännernas sida.
Ja, det skulle sannerligen vara ett i hög grad oförsiktigt förfarande
från nykterhetsvännernas sida, om mot all förmodan hans yrkande
en gång i tiden skulle komma att blifva lag i Sveriges rike.

Det var icke utan en viss förvåning, som jag läste denna
reservation. Men ännu mer förvånad blef jag öfver att finna, att
här i kammaren fanns ett sextiotal medlemmar, hvilka instämde i
reservationen och att äfven motionären nu gått med på densamma.
Då jag läste reservationen, tyckte jag, att det var eu gammal bekant,
och jag frågade mig: Hvar har jag sett den förr? Jo, i
ordningsföreskrifterna för Stockholms stad. Det förefaller mig, som
om reservanterna afskrifvit bestämmelserna därifrån, men, märk väl,
icke de ordningsföreskrifter, som nu äro gällande för Stockholms
stad, utan de ordningsföreskrifter, som gällde före den 1 oktober
1907. Det har emellertid allmänt ansetts, att dessa ordningsföreskrifter
ur nykterhetssynpunkt icke voro lämpliga och att en ändring
måste ske. Det vore då onekligen en mycket egendomlig situation,
om Riksdagen skulle på framställning af nykterhetsvännerna besluta,
att i ett moment i den för riket gällande brännvinsförsäljningsförordningen
inrycka bestämmelser, som varit gällande i Stockholm,
men befunnits otillfredsställande ur nykterhetssynpunkt och därför
ändrats i mera nykterhetsvänlig riktning.

Reservanterna föreslå såsom regel tolfstängning, men de, som
yttrat sig i frågan och äfven nu motionären, hafva erkänt, att det
kan finnas fall, där detta skulle vara alldeles för strängt, och därför
har gjorts det tillägg, att för tiden efter klockan 12 tillåtelse
till utskänkning skulle kunna medgifvas för festligt samkväm inom
lokal, till hvilken allmänheten icke under tiden ägde tillträde. Här

Onsdagen den 19 Februari.

13 N:o 13.

i Stockholm gällde före 1 oktober 1907 följande bestämmelse: att
för tiden efter klockan 12 på natten utskänkning icke var medgifven,
såframt det icke pröfvades erforderligt för ett festligt samkväm
å ställe, som vid tillfället icke var upplåtet för allmänbeten.
Det är således ungefär ord för ord hvad som står i reservationen.
Huru tillgick det då bär i Stockholm före den 1 oktober 1907?
Jo, det var då så, att restauratörerna ingingo med begäran att för
t. ex. fjorton dagar i sänder få tillåtelse att hafva utskänkning efter
klockan 12 för festligt samkväm å ställe, som för tillfället icke
vore upplåtet för allmänheten. Då den allmänna utskänkningslokalen
stängdes, så ansågs det, att de, som sutto kvar där inne,
voro i den lyckliga ställningen, att de bildade ett festligt samkväm,
och sedermera sutto de och festade till klockan 3 å 4 på natten.
Det fanns ingen gräns.

Utan att någon som helst framställning inkommit till stadsfullmäktiges
beredningsutskott, fann utskottet, att häri måste göras
någon ändring.

Utskottet yttrade följande: »Affattningen af det nuvarande

stadgandet i momentet, att för tid efter klockan 12 på natten utskänkning
icke medgifves, såframt den icke pröfvas erforderlig för
festligt samkväm å ställe, som vid tillfället icke är upplåtet för
allmänheten, bar synts utskottet mindre tillfredsställande, ity att
stadgandet med denna sin lydelse lämnar rum för den tolkning, att
utskänkningsidkare, hvilken beviljats utsträckning å utskänkningstiden,
därigenom skulle vara befogad att under tid, tillståndet afser,
utskänka spirituösa drycker jämväl i sin vanliga utskänkningslokal
och åt skilda sällskap. Enligt inhämtad upplysning har ock förekommit,
att stadgandet i fråga på nu angifna sätt tillämpats.»

På grund häraf hemställde beredningsutskottet, att det måtte
blifva en ändring i berörda hänseende, och på utskottets förslag beslöto
stadsfullmäktige följande ändrade lydelse af vissa bestämmelser
i ordningsföreskrifterna: »Utskänkningsidkare, som förmenar, att

för hans ställe särskilda omständigheter föranleda behof af ytterligare
utsträckning i försäljningstiden, må med begäran om sådan utsträckning
vända sig till öfverståthållareämbetet, som då i ärendet
beslutar med iakttagande: att för tid efter klockan 12 på natten
utskänkning endast medgifves för festliga samkväm inom lokaler,
till hvilka allmänheten under tiden icke äger tillträde; att sådana
festliga samkväm icke anordnas i de lokaler, som äro åt allmänheten
upplåtna för den vanliga utskänkningen, med mindre öfverståthållareämbetet
för särskild! fall pröfvar skäligt sådant medgifva.»

Det blef således faktiskt en tolfstängning för tiden från och
med den 1 oktober 1907. Men när detta beslut skulle tillämpas,
så visade det sig, som så ofta händer, att man gått för långt, ja,
att man gått längre än hvad som öfverensstämde med den allmänna
uppfattningen. I en stor stad som Stockholm är det ju ofta så,
att sammanträden hållas långt ut på kvällarna. Herrarna veta ju,

Angående
ändringar i
gällande
brännvinsförf,
äljning 8förordning.

(Forts.)

N:0 13. 14

Onsdagen den 19 Februari.

Angående
ändringar i
gällande

bränn* Ins/orsäljningsförordning.

(Forts.)

att vi t. ex. här i Riksdagen ibland hålla på till klockan 12 på
natten, och det finnes här åhörare, referenter och andra, som icke
hafva tillträde till riksdagsrestaurangen, men som behöfva en bit
mat så sent som vid tolftiden på natten. Detta skulle blifva omöjligt
genom införande af en sådan bestämmelse som den nyss upplästa;
ty lokalerna skulle vara icke blott stängda utan äfven utrymda
före klockan 12, så att de, som kommit in före klockan 12,
icke finge stanna kvar. Teatrarna sluta ock sent, ofta inemot
klockan 12. Den, som då vill hafva eu bit mat efteråt, skulle
icke kunna få det. Det uppstod ock missnöje med denna bestämmelse,
och motioner om ändring i densamma väcktes i stadsfullmäktige.
En af dessa motioner gick ut på, att de gäster, som
kommit in före klockan 12, skulle få stanna kvar, men att klockan
1 lokalen ovillkorligen skulle vara utrymd. För min del ville jag,
såsom herrarne kanske hafva kännedom om, icke gå så långt. Jag
tyckte, att det kunde vara alldeles tillräckligt, att man ordnade
saken med tagen hänsyn till dem, som behöfde mat sent på natten,
och föreslog därför, att den, som kommit in före klockan 12, skulle
få intaga mat och därtill öl och vin, men icke något vidare. Denna
skillnad mellan spirituösa drycker å ena, samt vin och öl å andra
sidan, ville stadsfullmäktiges majoritet dock icke vara med på, utan
den nämnda motionen, att serveringen skulle få fortgå till klockan
1 för dem, som kommit in, men att lokalen då skulle vara utrymd,
hlef af stadsfullmäktiges majoritet bifallen.

Genom detta beslut har i alla fall en högst väsentlig förbättring
vunnits här i Stockholm, och alla äro ense om, att den nuvarande
ordningen är ur nykterhets vänlig synpunkt afsevärdt bättre än den,
som gällde före den 1 oktober 1907. Före denna tidpunkt sutto
gäster kvar på de stora restaurangerna i nästan obegränsad tid.
Restauratörerna funno sig icke böra köra ut de innevarande; och
servitörerna hade ingen makt. Nu vet allmänheten, att den klockan
1 ovillkorligen måste vara ute från lokalen, och restauratörerna och
servitörerna veta, att de klockan 1 kunna få natthvila. För ordningsmakten
ställer det sig naturligtvis fördelaktigare, därigenom att man
fått en bestämmelse, som kan efterlefvas.

Landets största kommun har således med den nuvarande friheten
i lagstiftningen infört strängare bestämmelser, än den reservanterna
och äfven motionären vilja inrycka i den allmänna förordningen.
Att under sådana förhållanden i den allmänna brännvinsförsäljningsförordningen
inrycka en kautschuksparagraf, såsom nu
föreslagits, finner jag vara meningslöst, ja, till och med skadligt,
ty därigenom skulle man legalisera ett förhållande sådant som det,
livilket existerade i Stockholm före den 1 oktober 1907.

Reservanterna medgifva, att det kan tänkas fall, då det behöfves
en utsträckning af tiden utöfver klockan 12. Men just därför
att förhållandena äro så olika, tror jag, att Riksdagen bör akta
sig för att gå för långt i detaljer, utan öfverlämna detta åt de lokala

Onsdagen den 19 Februari.

15 N:o 13.

myndigheterna, i synnerhet som det icke visat sig, att den rätt,
som de hafva, har missbrukats, utan det tvärtom varit så, att det
gjorts väsentliga inskränkningar.

Jag instämmer i hvad den förste talaren sade om nattsupningens
skadlighet, och jag anser, att allt hvad som kan göras för att förebygga
denna nattsupning också bör göras. Men jag är af den öfvertygelsen
— och den har jag vunnit genom erfarenheten från Stockholm
— att det icke kan åstadkommas genom den bestämmelse
reservanterna föreslagit. Därför skall jag bedja att få yrka bifall
till utskottets hemställan.

Angående
ändringar i
gällande
brännrinsförsäljningsförordning.

(Forts!)

Herr Ericsson i Ofvanmyra: Herr talman, mina herrar! Den
föregående talaren hade ingenting att invända mot utskottets resonemang,
då det framhåller lämpligheten af att öfverlämna denna
fråga i de lokala myndigheternas händer. Som det nu är, så hafva
dessa myndigheter rätt att medgifva utsträckning af utskänkningstiden
nästan huru långt som helst på natten. Det är mot denna
rättighet, som reservanterna velat inlägga en gensaga och inskränka
tiden till klockan 12 med det undantag vid särskilda fall, som
reservanterna vidrört i sin reservation. Om nu detta senare kan
tolkas såsom eu bestämmelse tänjbarare än den som redan är gällande
har åtminstone jag svårt att förstå. År det så, att de kommunala
myndigheterna icke bättre se på ordning och reda, när de
besluta i sådana fall, äu att de medgifva rätt för innehafvare af
utskänkningsrättigheter att öppethålla lokalerna i sådana fall, som
den föregående talaren omnämnde, så kunna icke de nuvarande
bestämmelserna lägga något hinder i den vägen, ty det är just
under tillämpningen af dessa, som de omtalade, mindre tillfredsställande
anordningarna ägt rum. Jag kan således icke finna annat,
än att reservanterna verkligen gjort en afsevärd inskränkning uti
de rättigheter, som enligt de nuvarande bestämmelserna kunna tillerkännas
rusdrycksintressenterna, och därför ber jag, herr talman,
att få vidhålla yrkandet om bifall till reservationen.

Efter härmed slutad öfverläggning gaf herr talmannen, jämlikt
de därunder förekomna yrkandena, propositioner dels på bifall till
utskottets hemställan i förevarande punkt, dels ock på afslag å
berörda hemställan och bifall i stället till det af herr Berg i Göteborg
under öfverläggningen framställda yrkandet. Herr talmannen
förklarade sig anse den förra propositionen hafva flertalets mening
för sig; men som votering äskades, blef nu uppsatt, justerad och
anslagen följande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren hifaller bevillningsutskottets hemställan
i andra punkten af utskottets förevarande betänkande n:o 7,röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

N:0 13. 16

Angående
ändringar i
gällande
brännvin sförsäljning
»förordning.

(Forts.)

Onsdagen den 19 Februari.

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifallit det af herr Berg i Göteborg under öfverläggningen
framställda yrkandet.

Voteringen utvisade 90 ja men 107 nej, hvadan kammaren
således med afslag å utskottets hemställan bifallit det af herr Berg
i Göteborg under öfverläggningen framställda yrkandet.

Sedan utskottets hemställan i punkten 3:6) blifvit uppläst, lämnades
på begäran ordet till

Herr Ericsson i Ofvanmyra, som yttrade: Herr talman, mina
herrar! I de föregående två punkterna har en motionär föreslagit
inskränkning i rusdryckshandteringen. I den föreliggande däremot
har en motionär gjort en framställning, som afser att utvidga förmånerna
för denna handtering.

Bevillningsutskottet har, såsom herrarne sett, varit emot inskränkningarna,
men för utsträckningen.

En liknande fråga som denna var, såsom äfven motionären
påpekat, föremål för Riksdagens pröfning år 1886, då likväl i en modifierad
form. Kungl. Maj:t aflämnade nämligen en proposition, däri
Kungl. Maj:t föreslog, att det moment, hvarom nu är fråga, skulle
få följande lydelse:

»Under gudstjänst skall utskänkningsställe vara stängdt, där ej
för den tid, då otte- eller aftonsångsgudstjänst pågår, Kungl. Maj:ts
befallningshafvande på framställning af kommunalstyrelse samt efter
magistrats eller kommunalnämnds hörande finner särskilda omständigheter
böra föranleda undantag.»

Då var sålunda fråga om, att man i regel skulle förbjuda utskänkning
äfven under aftonsångsgudstjänst, men medge Kungl.
Maj:ts befallningshafvande rätt att efter vederbörande kommunala
myndigheters hörande göra undantag härutinnan.

Den motionär, som nu framlagt förslag i förevarande afseende,
har emellertid föreslagit en obligatorisk tillåtelse till utskänkning
under aftonsångsgudstjänsten, och detta har, som sagdt, vunnit bevillningsutskottets
förord. Såväl motionärerna som äfven åtskilliga
andra ha förmenat, att det hvarken för kyrkan eller för nykterhetssaken
är af betydelse, att de nuvarande bestämmelserna bibehållas;
det skulle icke vara till skada för någon enskild ens, ifall motionärernas
förslag antoges. Jag var nog oförsiktig att i utskottet medgifva,
att en dylik uppfattning möjligen vore berättigad inom hufvudstaden,
men jag protesterade på det allra bestämdaste emot, att den
ägde fog för sig i fråga om de mindre städerna äfvensom hvad beträffar
själfva landsbygden. Men af en händelse har jag kommit
underfund med, att dessa påståenden, äfven hvad beträffar Stockholm,
inte ägde sin riktighet.

Onsdagen den 19 Februari.

17 N:o 13.

Jag skall taga mig friheten och berätta, hur det tillgick, att
jag fick en ändrad uppfattning af den saken. Tillsammans med en
kamrat på dalabänken besökte jag ett kapell här förliden söndagsafton.
Vi kommo litet sent, så det var med möda vi fingo en
ståplats innanför dörren. Jag kom att stå emellan fyra stycken
unga herrar, som tydligen kommit från ett utskänkningsställe, enär
de voro något mer eller mindre berusade. Den af dem, som var
mer berusad än de andra, kunde inte afhålla sig från att hörbart
göra åtskilliga anmärkningar under själfva predikan. De andra tre
tycktes följa med gudstjänsten uppmärksamt. Då klockan närmade
sig mot 7, gjorde den orolige försök att få sina kamrater med; han
ville troligtvis tillbaka till samma ställe, hvarifrån de kommit, men
det lyckades honom icke att få mer än en af kamraterna med sig,
de andra båda stannade kvar, tills det var slut på gudstjänsten eller
fram emot åttatiden. Det är möjligt, att den säd, som med värme
och kraft utsåddes af predikanten, föll ned på såväl hälleberget som
den hårda vägen eller kanske bland törnen, men det är lika troligt,
att den föll ned i den goda jorden. Jag följde denna tilldragelse med
uppmärksamhet, och jag får försäkra herrarne, att därest jag förut
skulle haft samma uppfattning i den föreliggande frågan som utskottet,
så skulle jag ovillkorligen fått en annan genom denna iakttagelse.
Detta var ett fall från endast en af Stockholms många
kyrkor, och hvem vet, hur ofta det upprepas både i den nämnda
och i de öfriga.

Jag tror, att den här frågan icke har så liten innebörd, som
motionärerna sökt göra gällande, ty skulle man följa den anda, som
vår statskyrka förutsätter, och äfven hålla sig till nykterhetsintresset,
så tror jag, att lagstiftaren skulle helt och hållet förbjuda utskänkning
af spirituösa drycker under söndagarne. Nu har emellertid
lagstiftningen endast inskränkt förbudet under tid, då gudstjänst
hålles. Jag frågar då: fiuns det någon rim och reson i att härutinnan
göra någon ändring? Skola vi nu skapa en lagstiftning, som
ovedersägligen skall leda till den uppfattningen, att den ena gudstjänsten
icke äger samma värde som den andra? Skola vi fortsätta
att ha krogarna stängda under högmässogudstjänsten, men låta dem
vara öppna under aftonsångsgudstjänsten?

Skola vi inrätta oss efter som rusdrycksintressenterna vilja hafva
det? Jag kan för min del icke vara med om något sådant.

Detta är, hvad jag i korthet velat framhålla med afseende å
frågans innebörd beträffande sabbatens hållande i helgd och nykterhetsintresset.

Men det finnes äfven ett annat intresse, som borde beröras i
detta sammanhang, och det är deras, som skola betjäna allmänheten
i restaurangerna. Skulle det vara för mycket begärdt, att dessa få
en timmes hvila under söndagens eftermiddag, då de här i Stockholm
skola börja kl. 1 på dagen och fortsätta till kl. 1 på natten? Skulle
det inte snarare vara den lagstiftande församlingen mera värdigt att
Andra Kammarens Prof. 1908. N:o 13. 2

Angående
ändringar i
gällande
brännvinsförsäljningsfårordning.

(Forts.)

N:o 13. 18

Angående
ändringar i
gällande
brännvinsförsäljningsförordning.

(Forts.)

Onsdagen den 19 Februari.

säga: det är för liten hvila att gifva dem endast en timmes ledighet,
vi böra besluta en utsträckning af stängningstiden äfven på kvällen?
Det vore mera öfverensstämmande med billighetshänsyn gentemot
dessa, som skola stå och betjäna allmänheten vecka in och vecka
nt. Jag tror vidare icke, att man bör fästa något afseende vid det
påstående, som motionärerna göra, att det är så nödvändigt för
resande och en del familjer i hufvudstaden att få bort den här
berörda inskränkningen, så att de kunna få sig mat. Jag tror, att
dessa ändå böra vara nöjda, ty äfven med den här inskränkningen
få de ju mat, när de vilja, ehuru de inte få spirituösa.

Ja — som sagdt — bevillningsutskottet gaf förra gången, en
dylik framställning gjordes, sitt förord däråt. Första Kammaren
beslöt också i enlighet med utskottets förslag, men Andra Kammaren
afslog förslaget med 108 röster mot 75. Jag hoppas i
det längsta, att Andra Kammaren äfven denna gång skall vägra att
gifva en så beskaffad reform sin namnstämpel.

Det är af dessa skäl, herr talman, som jag ber att få yrka
afslag å utskottets hemställan i denna punkt och bifall till den af
mig och herr Berg i Göteborg afgifna, vid betänkandet fogade reservationen,
däruti vi hemställa, att herr E. Hammarlunds motion
n:o 52 om ändring af 29 § 5 mom. i kungl. förordningen angåendeförsäljning
af brännvin den 9 juni 1905 icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

I detta anförande instämde herrar Hammarström och Hultkrantz.

Herr Hammarlund: Herr talman! Den föregående talaren

menade, att det här skulle vara fråga om att införa obligatorisk
tillåtelse att utskänka brännvin äfven under aftonsångsgudstjänst.
Hej, låtom oss taga reda på hvad det här verkligen gäller, och vi
skola då finna, att det här icke alls är fråga om något sådant, som
den föregående talaren nyss ville göra gällande.

Nu gällande brännvinsförsäljningsförordning innehåller följande
stadgande: »Under sön- och helgdagar vare i allmänhet utskänkning
af brännvin tillåten endast vid måltider åt spisande gäster.» Detta
är den allmänna regeln, och denna regel skulle nu icke på något
sätt ändras. I vissa fall kunna utskänkningsställen få vara öppna
äfven under sön- och helgdagar. På framställning af vederbörande
kommunalstyrelse — och endast under denna förutsättning — äger
Konungens befallningshafvande förordna om utskänkningstidens utsträckning,
och vid meddelande af tillstånd till utskänkning å söneller
helgdag på annat sätt än vid måltid åt spisande gäster gäller
samma stadgande. Nu är det ju så, att i fråga om vissa ställen
tillåtelse lämnats att utskänka brännvin äfven söndagseftermiddagar.
Det finnes sålunda ställen, där utskänkning äger rum mellan kl. 5—6
e. m. och likaså efter kl. 7 e. m.; mellan klockan 6—7 får däremot
icke någon servering äga rum på de ställen, där aftonsång nämnda

19 N:o 13.

Onsdagen den 19 Februari.

timme förekommer, såsom t. ex. hör i Stockholm, emedan det heter
här i förordningen: »Under gudstjänst skall utskänkningsställe alltid
vara tillstängdt». Nu ar frågan endast den: skall ett utskänkningsställe,
där utskänkning lar äga rum såväl före som efter aftonsångsgudstjänst,
ovillkorligen vara stängdt under den tid, aftonsångsgudstjänsten
pågår, eller kan, på framställning af vederbörande kommunalstyrelse,
sådant tillstånd lämnas, att utskänkningen må utan afbrott
kunna fortsättas? Det är just om detta senare, som jag här
motionerat.

Den ärade reservanten framhöll, att nu ifrågavarande paragraf
hade stått oantastad i 22 år — det var nämligen år 1886, som
försök senast gjordes att få densamma ändrad. Ja, det är sant,
att denna paragraf stått oantastad i 22 år, men jag vill likväl
fråga: hvilken glädje ha nykterhetsvännerna haft af denna pappersbestämmelse?
Har denna bestämmelse på något det ringaste sätt
gagnat nykterhetssaken i vårt land? Ja, om en främling måhända
frågat: »Hur ha ni det ställdt med nykterhetslagstiftningen här i
detta land?» — ha nykterhetsvännerna kunnat saga,: »Jo, vi ha
redan för 22 år sedan kommit så långt, att under vissa timmar får
man i de större städerna på söndagseftermiddagen icke ett glas
renskt vin till middagen.» Men om så främlingen frågar: »Har då
denna paragraf minskat spritkonsumtionen?», måste man sanningsenligt
svara: »Nej, saken är nog den, att med tillämpningen °af
denna paragraf har det varit si och så.»

Bland reservanterna är äfven herr Berg från Göteborg, och
han torde kanske vara den, som bäst är i tillfälle att veta, att det
ännu i dag finnes i vårt land stora samhällen, där det absolut icke
kommer i fråga att tillämpa nu förevarande paragraf.

Hvarför tillämpas då icke denna paragraf? Jo, påtagligen
därför, att ordningsmakten tycker, att det är alldeles orimligt, att,
ifall en person strax före kl. 6 en söndagseftermiddag kommit in
på en restaurang för att intaga sin middagsmåltid och han till denna
blifvit serverad ett glas Öl eller ett glas vin, betjäningen i det
ögonblick, klockan slår sex, skall taga bort Öl- eller vinglaset ifrån
bordet. Det har icke ingått i det allmänna medvetandet, att det
skulle vara något orätt att i detta fall förfara så, som man hittills

gjort Stadgandet

i fråga har existerat i 22 år utan att här i Stockholm
ha blifvit tillämpadt förrän den 1 oktober 1907. Då sade nämligen
ordningsmakten här i staden: det är slut med dispensen i detta fall,
lagen skall oeftergifligen tillämpas. Då började man emellertid
komma under fund med, att denna bestämmelse, som stått på papperet
i 22 år, förde med sig en massa olägenheter. Det var en
krånglighetsbestämmelse, som blott vore ägnad att väcka förargelse.

Förhållandet är ju det, att kl. 6—7 e. m. för många personer
är den vanliga middagstiden. Nu blir det så, att från den, som
kommer in före klockan 6 och sitter och äter, tager man bort

Angående
ändringar i
gällande
brännvinsfär''
säljning sfurordning.

(Forts.)

N:0 13. 20

Onsdagen den 19 Februari

Angående glasen. Denna bestämmelse drabbar egentligen endast de största
ändringar i g^derna. Jag har varit i Rättvik, och jag kan vitsorda, att det
brännvinf/ör- mötte icke det ringaste hinder för mig att en söndagseftermiddag
säljningtför- på hvilken timme som helst få hvad jag önskade i fråga om dryck.

ordning. jag j-,ar till och med vant på Ofvanmyra gästgifvaregård, och vid

°r S‘ den tid, jag var där, mötte det en söndagseftermiddag inga hinder

att få hvad jag önskade i fråga om spirituösa. Nu har jag hört,
att från och med i år äro förhållandena ändrade i detta fall med
hänsyn till Ofvanmyra, men i fråga om Rättvik gälla de fortfarande.
En stockholmare, som reser till Rättvik, är sålunda i den lyckliga
ställning, att han på denna tid kan få hvad han vill, men om en
person kommer från Rättvik hit till Stockholm, kan han icke få
dessa saker. Jag hemställer, om detta icke är en orättvisa mot
landsorten och om icke denna orättvisa borde upphäfvas så skyndsamt
som möjligt, så att stad och land i detta fall blefve likställda.

I de större städernas grannskap finnas restauranger, s. k. utvärdshus.
Yi ha här i Stockholm Stallmästaregården, Ulriksdal, Saltsjöbaden,
Nackanäs, Vaxholm o. s. v. De församlingar, hvari dessa
ställen äro belägna, ha icke någon aftonsång, och det möter sålunda
icke hinder att på något af dessa ställen i lugn och ro intaga sin
middag om söndagen. En resande, som bor på hotell Rydberg, kan
icke gå ned i hotellets matsal mellan klockan 6 och 7 och intaga
sin middag med ett glas öl, men om han t. ex. sätter sig på spårvagn
och far till Stallmästaregården och kommer några steg utanför
stadens tull, möter det icke hinder för honom att få hvad han
önskar. Jag hemställer till nykterhetsvännerna, om det är rim och
reson i en sådan lagstiftning eller om det kan sägas, att den gagnar
nykterheten.

Nu ha de ärade reservanterna andragit två skäl för den nuvarande
bestämmelsens bibehållande. Det ena är det, att detta
ändringsförslag skulle utgöra ett steg tillbaka med afseende å sabbatens
hållande i helgd. Men, mina herrar, icke kan väl det, att
man på en restaurang äter middag mellan klockan 6 och 7 och får
ett glas öl till maten, sägas innebära ett ohelgande af sabbaten.
Den, som nu blir förargad öfver, att han får sin middagsro afbruten,
går väl i regel icke till aftonsången. De fyra herrar, som
en föregående talare ordade om, voro väl sådana, som blifvit förargade
öfver den nya ordningen här i Stockholm och upprymda af
spritångor läto sin förargelse gå ut öfver kyrkan. Icke kan väl
det, att kyrkor och bönehus befolkas af en sådan publik, vara af
gagn och betydelse för den kyrkliga saken. Det har för mig uppgifvits,
att en viss kyrka här i Stockholm mycket befolkas af dylika
personer, som sitta där i värmen och sofva ruset af sig och som
sedan klockan 7 fortsätta på restaurangen med förstärkta krafter.

Att det här icke kan vara fråga om något kyrkligt intresse
anser jag framgå af den omständigheten, att min motion rent af

21 N:o 13.

Onsdagen den 19 Februari.

framkommit på grund af påtryckning från kyrkligt håll, därför att
man från kyrklig synpunkt ansett det vara olämpligt, ja, oklokt att
ha en sådan lagstiftning. Jag skall he att få hänvisa till ett uttalande
af en kyrkans man, som finnes återgifvet i betänkandet på
sid. 8. Han säger där: »Hvad däremot aftonsången angår, måste
jag för min del uttrycka den meningen, att det är abderitiskt —
för egen del har jag användt ordet barbariskt — att människor,
som satt sig ner att äta middag i efter våra förhållanden vanlig
tid, skola afbryta detta lofliga förehafvande; de få icke äta sin mat
och ej dricka vin, emedan andra människor vilja besöka aftonsången.
Ja, jag går så långt, att jag beklagar det för kyrkans skull, emedan
det ju är alldeles gifvet — det ligger nämligen i den mänskliga
svaghetens natur — att man icke kan låta detta vara detta, utan
att man skjuter in något annat, som är främmande för saken.
När folk satt sig till middagsbordet vid femtiden och klockan 6 få
höra kyrkklockorna, och en hofmästare kommer fram till dem och
säger, att de måste aflägsna sig — sedan detta sades, har den ändring
skett i ordningsföreskrifterna för Stockholm, att de visserligen kunna
få sitta kvar, men få ej förtära t. ex. ett glas öl — ty nu är det
aftonsång, då man hvarken får äta eller dricka; tro herrarna, att
matgästerna läsa några särdeles vackra ord öfver kyrka och prästerskap
vid detta tillfälle? Nej, men för detta bär dock icke kyrkan
eller prästerskapet skulden; de hafva mig veterligen aldrig begärt
någon sådan lagstiftning.»

Vidare säga reservanterna, att ett bifall till motionen skulle
utgöra ett steg tillbaka från nykterhetsprincipiell synpunkt. Alltså,
om man en gång fått in i lagstiftningen en bestämmelse, en paragraf,
som ansetts tillkommen i nykterhetsvänligt syfte, så skall
denna paragraf stå kvar i evighet, äfven om det visar sig, att den
är opraktisk vid tillämpningen och att den icke har någon som
helst betydelse för nykterheten, utan snarare motverkar syftet.

En bidragande orsak till att jag väckt motionen är, att jag
ansett ändring nödvändig särskildt ur turistsynpunkt. Det är tusentals
främlingar, som komma till vår stad och finna det besynnerligt
att komma till en hufvudstad med så kuriösa bestämmelser. De
finna något ogästvänligt i detta, att de icke få sitta i lugn och
ro och intaga sin middagsmåltid en söndagseftermiddag, och de
kunna omöjligt inse, att denna föreskrift tillkommit för att främja
nykterheten.

Det gäller om lagstiftaren detsamma sorn_ om den enskilde: det
värsta man kan göra är att göra sig löjlig. Äfven lagstiftarne böra
akta sig för att stifta sådana lagar, hvarigenom man gör sig löjlig.
Man kan säga: vi sätta oss öfver det där, vi bry oss icke om hvad
andra tycka, vi vilja ha det på det viset. Men hvarför på rent
trots göra sig löjlig, då vi icke själfva ha den ringaste nytta däraf?
Nej, låtom oss vara nyktra, äfven då det är fråga om att lagstifta
rörande rusdryckerna. Eu nykter uppfattning om hvad som är

Angående
ändringar i
gällande
brännvint/Srsäljningtförordning.

(Forts.)

N:0 13. 22

Onsdagen den 19 Februari.

Angående
ändringar i
gällande
brännvins/ör•
säljningsf äror
dning.

(Forts.)

praktisk nykterhetspolitik fordrar sådana reformer i lagstiftningen,
som verkligen kunna leda till en minskning i rusdrycksförtärandet,
men finner sig ej betjänad med pappersbestammelser, som enligt
vunnen erfarenhet äro ur saklig synpunkt betydelselösa och vid den
praktiska tillämpningen leda till absurditeter, jämte det att de
åstadkomma förtret och obehag för laglydiga medborgare, hvilka
intet annat ondt hafva i sinnet än att de önska en söndagseftermiddag
i fred och ro intaga sin middag på en offentlig restaurang.
Och framför allt gäller det att lagstifta så, att allmänheten kan ha
respekt för lagstiftningen. Men det får man icke, då man ser, att
det står något i lagparagrafen, men att det icke flr meningen att
tillämpa detsamma.

Jag hemställer om bifall till utskottets yrkande.

Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Jag skall icke för söka

att följa motionären i hans långa anförande. Jag skall endast
fastslå det sista han nämnde, nämligen att man icke skall försöka
att göra sig löjlig, då det gäller lagstiftningar vare sig på det ena
eller andra området. Jag vill fastslå detta därför, att det synes
mig, som hade han själf kanske icke befriat sig fullständigt från
detta. Jag skall sålunda endast fästa mig vid några rader i hans
motion. Han läste äfven upp något annat, som en annan talare
yttrat; jag skall komma till detta sedan. Det står nämligen i motionen
på sjunde sidan: »Men då kungl. förordningen angående försäljning af
brännvin den 9 juni 1905, jämförd med kungl. förordningen angående
försäljning af vin och öl samma dag, lägger hinder i vägen
för att vin eller Öl m. fl. drycker få å utskänkningsställe förtäras
under aftonsångsgudstjänst, har den ordningen numera måst å restaurangerna
införas, att då klockan slår sex en söndagseftermiddag,
borttagas från borden alla icke alkoholfria drycker. Detta väcker
naturligtvis i många fall förargelse, särskildt hos resande, som äro
vana att vid denna tid få i lugn och ro intaga sin middagsmåltid.
»

Jag hemställer till herrarne: om en person sätter sig ner klockan
fem och äter sin middag och fortsätter till klockan sex och betjäningen
då kommer in och tar bort alla drycker, som icke äro
alkoholfria, skall detta då så störa hans ro, så att han icke kan
fortsätta sin måltid? Jag tycker, att, om dessa alkoholhaltiga drycker
tas bort, sedan man spisat god mat och druckit vin en timme, man
i lugn och ro skall kunna fortsätta. Man kan väl, om man icke
redan då vill begynna dricka sitt kaffe, börja tända sin cigarr och
smaka på nykteristernas alkoholfria drycker och språka en timme
och så; när timmen är slut, får man fram de alkoholhaltiga dryckerna
och kan fortsätta med kaffet och med dem. Jag kan icke finna,
att detta är någon olycka. Jag tycker snarare, att det är löjligt
att påstå, att man icke kan i lugn och ro förtära sin middag, därför
att de drycker tas bort eu timme, som innehålla alkohol.

(

Onsdagen den 19 Februari. 23

Motionären anförde ett uttalande af eu högt ärad man i Stockholm,
kyrkoherden d:r Sam. Fries. Jag skall he att få fästa uppmärksamheten
på, att d:r Fries säger någonting helt annat än motionären.
Han säger: »När folk satt sig till middagsbordet vid femtiden
och kl. 6 iå höra kyrkklockorna, och eu hofmästare kommer
fram till dem och säger, att de måste aflägsna sig, ty nu är det
aftonsång, (lä man hvarken får äta eller dricka, tro herrarne, att
matgästerna läsa några särdeles vackra ord öfver kyrka och prästerskap
vid detta tillfälle? Nej, men för detta bär dock icke kyrkan
eller prästerskapet skulden; de hafva mig veterligen aldrig begärt
någon sådan lagstiftning.»

Sålunda säger motionären, att de ta bort de alkoholhaltiga
dryckerna, men d:r Fries säger, att de hvarken få äta eller dricka.
Det må lända d:r Fries till heder, att han icke känner till förhållandena,
men det visar, att en kyrkoherde, som har den ställning
som d:r Fries, icke borde syssla med brännvinsförordningen, ty man
finner, att han ägnat för liten uppmärksamhet åt densamma. Jag
tror dock, att i det d:r Fries anför i sista meningen här har han
fullkomligt rätt. Han säger: »men för detta bär dock icke kyrkan
eller prästerskapet skulden; de hafva mig veterligen aldrig begärt
någon sådan lagstiftning». Dock förekomma mänga ljuspunkter
äfven bland prästerskapet. Skall man taga prästerskapet i sin helhet
och vänta att därifrån få en lagstiftning mot rusdryckshandteringen,
då tror jag, att vi få vänta; så att från den synpunkten har han
nog fullkomligt rätt.

Men det är ett annat ord, som jag icke kan förstå och som
jag skulle önska, att någon ärad talare ville lämna upplysning om.
Doktor Fries säger, att icke kyrkan eller prästerskapet bär skulden
för nu gällande bestämmelse. Hvad menar han med kyrkan i detta
sammanhang eller hvad är egentligen kyrkan? Då Riksdagen fattar
ett beslut eller stiftar en lag, representerar den hela svenska folket,
och då prästerskapet icke har begärt denna lagstiftning, hur skulle
då det, som man kallar kyrkan, kunna begära att få densamma?
Jag kan icke fatta ordet kyrka i denna fråga. Därför vore det
ganska nyttigt för mig och kanske flera att få veta, hvad man egentligen
menar härmed. Man talar mången gång om kyrkan och ger
henne skulden för mycket, utan att man ger till känna, hvad man
egentligen förstår med kyrkan. Jag har flera gånger frågat personer
härom, men icke kunnat få något svar.

Jag tror, att förhållandet är detsamma här, ty om man tager
bort prästerskapet och tager bort svenska representationen, som representerar
hela svenska folket, då måste kyrkan vara något, som icke stöder
sig på någonting alls, och då kan icke kyrkan begära en sådan lag.

Jag tror icke, att det är nödigt, att jag fortsätter längre med
denna fråga, och jag får därför sluta. Men af hvad jag sagt framgår
naturligtvis, att jag yrkar afslag på såväl utskottets hemställan
som motionärens förslag och bifall till reservationen.

N:0 13.

Angående
ändringar i
gällande
brännvinsförsäljning*förordning.

(Forts.)

N:o 13. 24

Angående
ändringar i
gällande
brännvinsförsäljningsförordning.

(Forts.)

Onsdagen den 19 Februari.

Herr Eriksson i Algered: Herr talman! Det är hufvudsak ligen

två motsatta principiella intressen, som här vägas mot hvarandra.
Det ena af dessa — man kan åter dela upp det i tvenne
— förfäktas af motionären, hvars framställning blifvit tillstyrkt af
utskottet. Det gäller den personliga friheten. Man menar, att det
här är fråga om att göra eu inskränkning i densamma, men att
man framför allt hör bevara den och att, därest man icke så gör,
man skapar ringaktning för bestående lagar och författningar. Men
därvidlag är att märka, att åsikterna inom samhället äro så högst
olika och att de, som numera förfäkta nykterhetsprincipen, äro så
starkt representerade, att man måste taga betydlig hänsyn äfven till
deras intressen. Jag tror därför, att, säga hvad man vill om den
personliga friheten och själfbestämningsrätten, det icke kan påstås,
att man träder den för när genom att bibehålla den lagstiftning,
som råder.

Herr Hammarlund representerar i sin motion ett annat intresse,
som står på samma sida. Och det är frågan, hurudana lagar man
bör ha i ett land — lagar, som kunna efterlefvas, eller sådana,
att de trampas under fotterna, därför att de icke kunna efterlefvas.
Herr Hammarlund förmodade, att dessa lagar tillhöra det senare
slaget, att de endast äro pappersparagrafer och bestämmelser utan
motsvarande faktisk bakgrund, och han förmäler, att under de tjugutvå
år, som den paragraf varit gällande, om hvars ändring han motionerar,
det visat sig, att den i många fall här i hnfvudstaden icke tillämpats,
och att det först är efter revisionen af brännvinsförsäljningsförordningen,
som den börjat tillämpas.

Men att den nu på sistone börjat tillämpas, visar väl, att det
icke är så helt med dess föregifna karaktär af pappersparagraf.

För min del anser jag, att det visserligen är af stor vikt, att lagarna
bli sådana, att de kunna efterlefvas, men jag är ingalunda af den uppfattningen,
att man bör gå så långt, att man icke vågar företaga en refom,
därför att man kan befara, att den måhända icke till punkt och
pricka skall efterlefvas. I så fall tror jag, att man finge vänta med
många af våra stora reformer.

Dessa intressen äro som sagdt representerade i herr Hammarlunds
motion och i det tillstyrkande utlåtande, som utskottet afgifvit
öfver densamma.

Men mot dessa skäl bör, synes det mig, väga ett annat, såsom
också här något betonats, och det är aktningen för religionen och
den offentliga gudstjänsten. Om det nu vore så, att gudstjänst
endast förekomma kl. 11 f. m. och att man sålunda icke regelbundet
hade aftonsång eller gudstjänst kl. 6, utan att detta endast vore i
undantagsfall, skulle det ställa sig annorlunda. Men nu är det ett
faktum, att det bär i hufvudstaden på nästan lika många ställen,
som det är gudstjänst kl. 11, också är kl. 6. Men om det är nödvändigt
att gifva aktning åt gudstjänsten om förmiddagen, så bör
det vara lika angeläget att gifva aktning och helgd åt densamma

25 N:0 13.

Onsdagen den 19 Februari.

på eftermiddagen, ty om religionen är af vikt ena gången på dagen, bringar i
bör den vara af lika vikt också den andra gången. Och da vi nu “"gillande
ha en statskyrka och icke ha nog med de frireligiösa samfunden, trännvinsförsvnes
det mig i alla fall egendomligt, att man vill vara med om
att trampa kyrkans bud under fotterna och visa tydlig och bestämd (p0”tsf)
ringaktning mot densamma genom att låta krogarua stå öppna samtidigt
som den offentliga gudstjänsten pågår.

Om jag sålunda ställer dessa båda intressen gentemot hvarandra,
tyckes mig detta senare, att gifva aktning åt gudstjänsten,
vara så betydligt öfvervägande, och olägenheten af eu inskränkning
i den personliga friheten och olägenheten af att icke kunna upprätthålla
lag och författning vara så underlägsna, att man i allt fall
bör bibehålla den lag vi ha.

På grund af dessa skäl skall jag, herr talman, be att få yrka
afslag å såväl motionen som utskottets hemställan och be att få
förena mig med herr Ollas Anders Ericsson i hans yrkande.

Herr Hazén: Herr talman, mina herrar! Det har såväl i

motionen som äfven i herr Hammarlunds anförande citerats ett
anförande af kyrkoherden, teologie doktor S. A. Fries. Och eftersom
detta yttrande kommit in både i den ena och den andra formen,
ber jag att något få beröra det. Han har sagt, att han finner
detta stadgande rent af barbariskt. Jag kan icke fatta, hur han
från sin erfarenhet kunnat komma till den slutsatsen. Då han tjänstgjorde
i Storkyrkan, plägade jag förr besöka ottesången, när han
predikade. Nu är det så, att bredvid denna kyrka ligger en af de
där stora krogarna. När klockorna ringde till ottesång, stängdes
krogen. Följden blef att ett fyrtio- eller femtiotal af dess arma
invånare tog sin tillflykt till kyrkan, såsom herr Hammarlund mycket
riktigt nämnde med afseende på aftonsången. — De kommo där i
sina krogkläder. Nu hade det för predikanten varit ett utsökt tillfälle
att säga ett värmande barmhärtighetens ord till dessa. Eller
åtminstone hade det varit en mycket närgående anledning att känna,
fatta och förstå, att sådana finnes, som möjligen böra bil föremål
för alldeles speciell kristlig verksamhet. Vare sig det skedde eller
ej, gjorde det på mig ett sådant intryck, att det blifvit en af de
allra kraftigaste nykterhetspredikningar, jag erhållit i denna stad.

Och jag tror, att, om också icke dessa för egen del hämtade någon
nytta af sin gudstjänst, det kunde vara till nytta för tänkande åhörare
att se denna skara. Det finnes en del personer inom den bildade
klassen, som icke veta hvad dryckenskapen har för följder eller se,
hvad som finnes där bakom. De kunde gjort samma slutsats som
jag, kunde tänkt så: det går så till, detta blir följden. Alltså när
vi se krogkunderna komma in i sina sölade dräkter och arma gestalter,
må vi då ställa så till, att krogen hålles stängd icke blott en timme
på söndagen, må vi om möjligt bringa det därhän, att den är stängd
hela söndagen 1 Så torde det lända till att vi få mera söndags -

N:o 13. 26

Onsdagen den 19 Februari.

Angående
ändringar i
gällande
bran n vin sförsäljningsfanordning.

(Forts.)

människor och äfven människor med söndagskläder. — Jag tror,
att man knnde kommit till en sådan slutsats i stället för den jag
nu riktat mig mot.

Det har framhållits, att kyrkan eller prästerskapet icke är skuld
till att paragrafen kommit till. Det är jag icke så säker på. Jag
vill icke inlåta mig på något samtal med den näst föregående talaren
om hvad man skall förstå med kyrka i detta sammanhang, men
jag håller mig till prästerskapet, och jag är icke så säker på, huruvida
det ändå icke är genom dess tillskyndelse denna paragraf kommit
till. Naturligtvis tillsammans med det konungsliga prästerskapet,
och desslikes tillsammans med många andra, som äro vänligt stämda
mot sabbaten och nykterheten!

Det finnes emellertid flera skäl för att ett sådant stadgande
kommit till. En del äro redan förut anförda. Här finnas sabbatsskäl.
Det är, om man går till grunden, en stor skillnad på sabbat,
sabbatshelgd, och gängse utskänkningsrörelse. Syftemålet är ändå
mycket olika. Ty hvad är sabbatshvilans och dess gudstjänsters
innersta syltemål? Är det icke att skapa sabbatsro, att väcka,
undervisa, ge lyftning åt folket? Men huru förhåller det sig med
utskänkningsrörelsen? Hvad är syftemålet? Det må man lämna
därhän, men följden af den blir alldeles säkert det, som är raka
motsatsen — förråelse, oordningar och allt sådant, som drager ned
folket.

Utskottet har icke heller tagit upp till diskussion, huruvida
detta är någon sahbatsfråga eller ej, utan visligen gått det förbi.
Och det var ganska rätt gjordt af utskottet, ty om det velat framställa
något sådant, skulle det i grund blifvit, att staten beter sig
så i lagstiftning, som ville den tjäna tvenne motsatta herrar.

Yi ha vidare nykterhet sskäl. Detta är redan förut framställdt,
och vore det icke en nykterhetsfråga, så skulle man nog icke gjort
så stora anstängningar för att få bort denna paragraf.

Men jag skall nu lämna detta, för att i stället trycka på något,
som redan af herr Ollas Ericsson framställdes. Det finnes nämligen
ett annat skäl, som jag vill kalla humanitet sskälet. Man tänker
uti motionen mycket barmhärtigt på allmänheten, särskildt på den
del af allmänheten, som man kallar för resande, och som ju önskar
att äta sin middag och dricka sitt vin i god ro. Ja, det är snällt
och vackert, att man tänker på oss resande; men man må också
tänka på den stora skara af betjäning, som är indragen uti utskänkningsrörelsen,
Dessa äro också människor, äfven de hafva religiös
förmåga; och man bör väl icke, därför att de äro med i denna
rörelse, anse dem så långt bortkomna, att det icke, åtminstone för
några bland dem, skulle finnas en religiös dragning och en längtan
att på söndagen få denna tillfredsställd.

Nu säger man: de kunna ju besöka högmässan. Ja, visserligen;
men, såsom redan förut blifvit framhållet, är det ju så, att
de som hafva aftonsångstiden till sin middagstid, de hafva högmässo -

27 N:o 13.

Onsdagen den 19 Februari.

tiden till sin frukosttid; hvarför restaurantpersonalen ständigt skulle
vara bunden och förhindrad från att gifva uttryck åt det djupaste
och ädlaste, som en människa här på jorden kan känna. För öfrigt,
om de icke vilja begagna den fritid, de på söndagen hafva, till att
deltaga i den allmänne gudstjänsten, så äro de ju i alla fall människor,
som kunna behöfva en smula vederkvickelse, rent lekamlig
och fysisk vederkvickelse, och icke vara bundna hela söndagen.

Inför många af oss är dessutom rusdrycksrörelsen en farlig
handtering. Om vi hafva några barn, så vilja vi icke gärna låta
dem komma in i denna rörelse; ty vi känna med oss, att det är
en mycket farlig rörelse. Nu finnes här uti denna paragraf något,
som vi skulle kunna kalla för en skyddsanordning i denna farliga
handtering; skulle vi då vara med om att tagabort den? Vi plåga
ju i andra fall, där det är fråga om en farlig rörelse eller en farlig
handtering, vara mycket barmhärtiga mot de små och ringa i samhället;
skulle vi då icke nu ställa oss på deras sida i en så viktig
fråga som denna? Ja, jag hoppas, att inom denna kammare, där
humanitetsskäl, i synnerhet när det gäller att skydda de små, hafva
så mycket gehör, särskild! denna synpunkt må få göra sig gällande.

Det finnes vidare ett skäl, som jag skulle vilja framdraga, och
som skulle kunna kallas Mass-skälet. Det är icke intaget i själfva
klämmen i motionen; men af motiveringen framgår mycket klart
och tydligt, att man nu önskar en förändring i syfte att tjäna
särskildt en del bättre lottade med afseende på deras lefnadsvanor.
Jag må säga, att om vi läsa rusdryckslagstiftningen och se på, huru
många undantagsbestämmelser den har och huru dessa undantagsbestämmelser
af vederbörande blifvit in i det yttersta utnyttjade till
förmån för de s. k. bättre klasserna, då är det underligt, att man
nu vill komma och taga bort detta stadgande för att skapa ett nytt
privilegium, som tillika är ett mycket farligt privilegium, om man
rätt ser på saken. Jag tror, att de bättre lottade, hvilkas talan
man med denna motion velat föra, äro i den ställningen, att de
mycket väl kunna behöfva att få en liten påverkan, på det att de
må känna, dels att det är sabbat och dels att det finnes en rörelse
i tiden, som heter nykterhetsrörelsen. De söka på allt sätt och vis
att komma undan nykterhetsfrågan; men de behöfva verkligen känna,
att en sådan fråga finnes; och kan denna lilla paragraf vidmakthålla
känslan däraf, så är den väl försvarad. Det kan därvid nog hända,
att en och annan blir förbittrad; men blir han förbittrad, så är det
ett uttryck för, att han känner, att det är något som är i vägen;
och då kan det hända, att han kan komma att stanna och öfverväga,
hvad det är som är i vägen och i hvad hänseende det är befogadt;
ty man får väl ändock icke tänka, att det är blott tanklösa personer
inom det lägret.

Ja, mina herrar, denna fråga synes ringa, men den är af en
stor principiell innebörd. Så fattades den år 1886, då den också
var framme. Men då kom den på den konungsliga vägen; och när

Angående
ändringar i
gällande
brännvintförsälj
ning tf or•
ordning.

(Fortä.)

N:o 13. 28

Angående
ändringar i
gällande
brännvinsförtäljningsförordning.

(Forts.)

Onsdagen den 19 Februari.

vi låsa förhandlingarna om denna fråga, är det märkvärdigt och
förvånande att se, med hvilken eld och ifver den togs icke blott i
Riksdagen utan också i landet rundt omkring. Här inkommo petitioner
i frågan från stora folkskaror både i stad och på landsbygd.
Dåvarande statsministern, excellensen Themptander gick själf i elden
för frågan, för att vinna framgång åt densamma, men förgäfves;
och då uppträdde män med präktiga anföranden, såsom herrar
Waldenström, Wretlind, Nyström, Nyqvist, Ekman, Gumaslius
och vice talmannen Larsson, och det var instämmanden af ännu
flera. Några af dessa män finnas ännu kvar i kammaren. Jag må
säga, att det vore beklagligt, om vi icke skulle kunna uppehålla
denna lilla förbudsparagraf, utan skulle behöfva retirera till att
släppa också den, allra helst som jag icke finner, att några talande
skäl härtill förefinnas.

På grund af hvad jag nu anfört, vågar jag alltså — och icke
minst med blicken fäst på dessa små, på denna stora skara af betjäning,
hvilkas rätt i denna fråga bör skyddas, samt då frågan i
grunden är en humanitetsfråga och denna paragraf är en skyddsanordning,
som vi icke utan vidare böra taga bort — vågar jag
hemställa om afslag å motionen och å utskottets hemställan samt
om bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar von Scliéele, Risberg, Sjöberg, Räf,
Bengtsson i Häradsköp Danielsson, Enander, Ström, Olsson i See,
Jonsson i Hökhult, Canell och Scedén.

Herr Johansson i Oja: Herr talman! Det förefaller mig
något egendomligt, då jag finner, att majoriteten inom utskottet har
varit med om en utsträckning af utskänkningsrätten sön- och helgdagar.
Jag anser, att gudstjänst under otte- och aftonsång kan vara
lika högtidlig och helig som under den s. k. högmässan. Bifalles
här utskottets förslag, så torde det icke dröja länge, innan man
kommer och begär, att utskänkning skall få försiggå äfven under
högmässogudstjänsten. Det talas så mycket i nuvarande tid om
svenska folkets af kristning; om vi nu här skulle biträda utskottets
förslag, så anser jag, att vi hafva kommit ett långt stycke på den
vägen. Jag anser för öfrigt det vara ovärdigt en kristen stat och
ett upplyst folk att tillåta utskänkning ens någon tid utaf sabbaten.
Om svenska folket vore kvitt söndagssupningen, så tror jag, att eu
mängd brister och elände skulle vara afhjälpta.

Man skyller nu på maten och säger, att man med den nuvarande
ordningen icke får mat. Men det vill ju ingen förmena
någon; och jag anser, att matservering borde kunna ske hvilken
tid som helst. Det är emellertid egentligen icke därpå det hänger.
Det har anförts här af motionärerna, att Stockholms präster skulle
vara med om denna reform — denna tillbakagångsreform, skulle
jag vilja säga — men vi höra bär, att präster i denna kammare icke

29 N:o 13.

Onsdagen den 19 Februari.

aro med därom och icke vilja följa med på den vägen. Äfven ur
hygienisk synpunkt anser jag det vara af behofvet påkalladt, att
lokalerna utrymmas en timme på eftermiddagen; och jag kan ej
finna, att det är vare sig nyttigt eller högst nödigt att den nu
ifrågavarande ändringen kommer till stånd. På grund däraf yrkar
jag afslag å utskottets hemställan och bifall till den vid betänkandet
fogade reservationen.

Herr Kjellberg: Herr talman! Då jag såg den korta motiveringen
till reservanternas hemställan, så förvånade det mig att
bakom de få raderna skymta ett tankedigert innehåll, i det att reservanterna
syntes vilja framhålla, att såväl från nykterhetsprincipiell
synpunkt som från synpunkten af sabbatens hållande i helgd det
skulle vara högst betänkligt att tillmötesgå motionärernas önskan.

Under debatten hafva åtskilliga synpunkter framkommit; man
har sett denna fråga från praktisk nykterhetssynpunkt; man har
vidare sett den från religiös synpunkt och från humanitetssynpunkt.
Hvad nu beträffar nykterhetssynpunkten, så måste jag erkänna, att
den för mig i denna fråga icke kan spela någon nämnvärd rol af
det skälet, att jag anser att nykterhetsverksamheten framför allt
bör vara målmedveten och söka nå sitt mål med väl öfvertänkta
medel — medel, som verkligen kunna uträtta något. Jag kan icke
finna, att tillämpningen af den lagtext, som motionärerna här önska
ändrad, i egentlig mening har någon praktisk innebörd för nykterhetssträfvandena.
Det är en helt annan sak med den fråga (om »tolfstängningen»),
som nyss afgjordes här i kammaren. Beträffande
den frågan kan jag medge, att där ligger mycket af vikt bakom,
och att den frågan kan spela en roll i nykterhetsafseende; men här
förhåller sig saken på helt annat sätt. Att personer skulle under
en viss timme på eftermiddagen afbryta ett påbörjadt förtärande af
alkoholhaltiga drycker, det medger jag kunna hafva betydelse; men
denna betydelse anser jag fullständigt upphäfvas, om de, såsom här
är fallet, efteråt få fortsätta igen.

Hvad är nu den egentliga grunden till detta afbrott, som då
skall inträda? Jo, det är en kyrklig orsak. Det skall hos dessa
personer, från hvilka man tar bort glasen med de alkoholhaltiga
dryckerna, erinras: nu firar en del af samhällets medlemmar gudstjänst,
hvarför ni nu böra iakttaga ett annat uppförande än ni göra
före kl. 6 och efter kl. 7. Men bakom denna kyrkliga synpunkt
ligger eu djupare, en religiös synpunkt, den nämligen att det skulle
vara en stund på söndagen, då människorna skola ägna sig åt andakt
och åt sinnets hvila. Men jag frågar, om det är en synnerligen
lämplig utväg man i detta afseende valt, då man från personer, som
sitta kvar vid sina middagsbord, tar bort de rusgifvande dryckerna
och säger till dem, att de böra iakttaga sabbatens helgd genom att
ägna någon del af dess eftermiddag, exempelvis kl. 6—7, till andakt
och till sinnets ro.

Angående
ändringar i
gällande
brännvinsförsiiljningsfurordning.

(Forts.)

N:o 13. 30

Onsdagen den 19 Februari.

Angående
ändringar i
gällande
brännvimförsälj
ning »förordning.

(Forts.)

Från läkaresynpunkt, från fysiologisk synpunkt måste jag i
högsta grad hålla på söndagens, helgdagens betydelse. Om man
icke kan få den för organismen nödiga hvilan tillförsäkrad på annat
sätt än genom ett lagstadgande i berörd riktning — hvaraf behofvet
framträder inom industriens område och för öfrigt litet hvarstans —
så bör man både af humanitetsskäl och af rent fysiologiska skäl
söka att genom lagstiftning tillse att den hvila, som söndagen är
ägnad att erbjuda, verkligen kommer till sin rätt.

Men den humanitetssynpunkt, som här i dag framhållits i afseende
på betjäningen vid restauranterna, spelar —• jag vill betona
detta — en mycket liten roll för denna betjäning. För det första
är det knappt troligt, att ett afbrott i serveringen verkligen kommer
att medföra någon nämnvärd hvila för denna betjäning. Den kommer
nog att sysselsättas äfven under en del af denna »hvilostund». Jag
vill nämligen fästa herrarnes uppmärksamhet på, att det är troligt,
att betjäningen får en del efterarbete efter klockan 6 och eu del
förarbete före klockan 7 — för att nu taga ett visst timslag. För
betjäningen torde alltså- denna timmes ledighet knappast vara af
någon betydelse. Den kan tvärtom medföra en olägenhet, nämligen
i så måtto, att arbetets uppdelande i olika skift kan försvåras genom
ett dylikt afbrott. Den humanitetssynpunkt, hvilken jag eljest med
värme vill förfäkta, då det gäller betjäningen vid de etablissement,
hvarom här är fråga, kan således enligt mitt förmenande i den nu
föreliggande frågan knappast spela någon roll.

Vidare vill jag framhålla, att en sådan reform, som att man
afbryter något i fullt medvetande om, att man efter eu stund
kommer att fortsätta med detsamma, knappast har någon praktisk
innebörd ifrån nykterhetsvänlig synpunkt. Och icke heller kan det
Väl enligt mitt förmenande från religiös synpunkt ha någon betydelse,
att man ett, tu, tre nödgas afbryta det ena eller det andra,
hvarmed man håller på, för att sålunda manas till en stunds andakt,
innan fortsättningen följer.

Jag kan icke underlåta att i detta sammanhang erinra om eu
historia, som är fullt faktisk och som på sätt och vis är belysande
härvidlag. Det var ung man af religiös läggning, som hade några
vänner, med hvilka han intimt umgicks, men hvilka icke lågo åt
samma håll som han i detta afseende. I öfrigt voro de tämligen
jämställda och hade sina nöjen tillsammans. Denne unge man
hade vid något tillfälle lofvat sina föräldrar att iakttaga vissa
religiösa bruk, och jag minnes, att jag hört berättas om honom,
att han just en helgdagseftermiddag, då han och hans kamrater
sysslade med kortspel, till deras öfverraskning plötsligt mycket allvarligt
afbröt spelet och sade: »Jag måste för en stund afbryta,

ty jag har lofvat mina föräldrar att alltid vid denna tid på eftermiddagen
läsa en bön!» — något som han också gjorde för sig
själf, hvarefter han återvände och fortsatte sitt samkväm. Jag
menar, att om man lagstiftar på sådant sätt, att folk tvingas att

31 N.o 13.

Onsdagen den 19 Februari.

afbryta något, hvilket de strax efteråt kunna fortsätta med, detta
icke bar någon betydelse från religiös synpunkt.

Herr Hazén anförde till sist ett skäl, hvilket, det medgifves,
jag i mångt och mycket vill understryka. Han framhöll nämligen
den synpunkten, att de högre samhällsklasserna någon gång behöfde
kraftigt påminnas om, att det finnes en folklig nykterhetsrörelse.
-Tåg medgifver, att detta verkligen är ett skäl uti denna fråga, och
det är ett skäl, som här i Stockholm kraftigt åberopades af åtskillliga
förliden höst, då det stora rabaldret här uppstod med anledning af
den s. k. tolfstängningen. Jag medgifver, att det är nödvändigt att
de s. k. högre samhällsklasserna någon gång påminnas om, att det
finnes en stor, folklig, social och högst betydelsefull rörelse, som
kallas för nykterhetsrörelsen. Men trots det, att jag erkänner, att
denna synpunkt verkligen är en synpunkt, som härvidlag har sin
betydelse, kan jag icke biträda någon af de andra synpunkter, som
blifvit framhållna i fråga om tillämpningen af nu gällande förordning.
Jag anser för min del — och jag ställer mig då på ren
nykterhetsståndpunkt — att från praktisk nykterhetsvänlig synpunkt
har den nu gällande lagens tillämpning ingen som helst betydelse.
Häremot får jag säga, att på en hel del andra områden, där
det är fråga om att störa folks vanor, kunna verkligen dylika
föreskrifter ha sin betydelse, men icke i det fall, som det nu gäller.

Jag har varit med om att underteckna denna motion, som för
mig uteslutande afser en praktisk ordningsfråga, och i anledning
däraf skall jag, herr talman, anhålla att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Nilson i Örebro: Herr talman! Het förnämsta skäl,

som uti såväl motiveringen till den motion, hvaröfver bevillningsutskottet
i den nu föredragna punkten afgifvit utlåtande, som ock
här under debatten i denna fråga blifvit anfördt till förmån för den
lagändring, motionen afser, är af den art och beskaffenhet, att
jag icke kan uraktlåta att ställa detsamma i en något närmare
belysning.

Jag finner det verkligen upprörande för rättsmedvetandet att
höra, att en lag, som fastställts af Konung och Riksdag, under så
pass lång tid som under 22 år eller från år 1885, då lagen trädde
i kraft, icke alls blifvit tillämpad här i Stockholm och möjligen
äfven annorstädes — hvilket senare jag emellertid icke har mig
bekant. Kan nu den omständigheten, att en lag under så pass
lång tid icke af dem det vederbort tillämpats, utgöra tillräckligt
skäl att vidtaga en lagändring?

Hen ärade ledamot af denna kammare, som här uppträdde och
försvarade motionen, yttrade, att då vederbörande här i Stockholm
läto förstå, att det var slut med dispensen i detta fall, blef allmänheten
häpen däröfver. Med anledning af detta uttalande skulle jag
allra först vilja framställa den frågan: hvem är det, som här i

Angående
ändringar i
gällande
brännvins föreäljning
»förordning.

(Forts.)

N:0 13. 32

Onsdagen den 19 Februari.

ändringar i
gällande]
brännvinsfat''-såljningsförordning.

(Forts.)

Stockholm har rätt att dispensera gällande lag och författning?
Skall då icke gällande lag utan vidare efterlefvas? Och borde det
icke ha varit ägnadt att väcka förstämning och förvåning, då man
hörde, att en lag, hvilken varit gällande så pass lång tid som den
nu ifrågavarande, dock icke i vissa afseenden tillämpats? Och
hvilka var det, som blefvo häpna öfver, att dispens från lagen icke
längre skulle medgifvas?

Det var icke de lager af befolkningen, om hvilka det ofta nog
heter, att de icke vilja ställa sig gällande lag och förordning till
efterrättelse, utan det var framför allt bildningens och kulturens
målsmän, som häpnade däröfver. Det var dessa, som sade: skola
också vi vara tvungna att rätta oss efter denna lag! Alldeles som
om lagen icke vore till för att efterlefvas af alla, oafsedt hvilken
ställning de än intoge i samhället. För min del får jag säga, att
detta förhållande mer än någonting har upprört mig, och jag kan
icke underlåta att vid detta tillfälle inlägga en bestämd gensaga mot
en sådan uppfattning som den nyss antydda.

Nu säger man, och det sade herr Hammarlund också, att den
lagparagraf, hvarom nu är fråga, åstadkommit förargelse och att den
därför borde tagas bort. Ja, skulle vi upphäfva alla lagar, som
åstadkomma förargelse hos dem, som ha en viss benägenhet att
öfverträda gällande lagar, då komma vi till konsekvenser, som jag
tror, att denna kammare icke skulle vilja vara med om. Det kan
väl ingalunda vara skäl att taga bort en lagbestämmelse, därför att
den åstadkommer förargelse hos eu del människor, när den af dem
skall efterlefvas. Jag kan icke förstå, huru dessa medborgare, som
känna sig förargade öfver denna lag och icke vilja efterlefva densamma,
dessa, som under 22 år öfverträdt nu ifrågavarande lagbestämmelse,
kunna karaktärisera sig såsom laglydiga medborgare,
hvilket herr Hammarlund dock gör i denna sin motion. Mig förefaller
det, som om det epitet, de sålunda tagit sig, alldeles icke
har något fog för sig.

Nu säger man emellertid, att denna lag är af den art och
beskaffenhet, att den åstadkommer förargelse allenast. Ingalunda.
Den är icke utan sin betydelse just i nykterhetshänseende. Jag
för min del åtminstone känner till många städer ute i landsorten,
där denna inskränkning i utskänkningen under tiden för aftonsångsgudstjänsten
varit en utgångspunkt för ytterligare restriktioner, och
jag är fullt öfvertygad om, att därest denna utgångspunkt icke förefunnits,
hade dessa större restriktioner icke kunnat åvägabringas i
afseende å utskänkningen under just söndagseftermiddagarne. Tack
vare denna utgångspunkt ha de nu kunnat genomföras, till stor
nytta och fördel ur ren nykterhetssynpunkt.

På skäl, jag nu anfört, ber jag, herr talman, att få yrka afslag
å motionen och bifall till den vid betänkandet af herrar Ericsson
och Berg fogade reservationen.

Onsdagen den 19 Februari. 33

Herr Hildebrand: Det liar, mina herrar, både enskildt och

offentligt sagts, att det här gäller en undantagslagstiftning för storstäderna,
hvilken därför icke gärna kunde påräkna större intresse
ute bland folket annat än utaf en viss riktning, den restriktiva.
Men anledningen till, att det här gäller de större städerna närmast,
är ju den, att det endast är i städerna, som aftonsångsgudstjänster
för närvarande förekomma. Det är således ett undantagsförhållande,
som råder i städerna, ett undantagsförhållande, som medför vissa
återverkningar, hvilka tagit sig uttryck i den framlagda motionen.

Här har också talats om, att det vore ett kyrkligt intresse att
förhindra utskänkning under den tid, då aftonsångsgudstjänst pågår,
trots det att de personer, som redan före aftonsångstiden rekvirerat
mat, finge sitta kvar och förtära densamma. Ja, det kan ju hända,
att det här i viss mån är fråga om ett kyrkligt intresse, nämligen
sa till vida att kyrkan här skulle, om man tar det i gammal mening,
ha fört fram ett kraf, visat sin makt. Men jag tror icke, att
det^ är detta, som ligger bakom motståndet i denna fråga, och jag
tillåter mig att bestrida, att det kan vara något verkligt lefvande
religiöst intresse, som tillgodoses med den nuvarande bestämmelsen.
Jag tror icke, att man genom allehanda påbud framkallar en lefvande
religiositet — det är nog helt andra medel, som därtill erfordras.
Ur rent praktisk synpunkt vill jag påpeka, att vi här i
Stockholm icke endast hafva högmässo-, aftonsångs- och äfven ibland
ottesångsgudstjänster, utan äfven andra fullt offentliga gudstjänster
i våra kyrkor. Så t. ex. kan efter högmässan vidtaga en barngudstjänst,
vanligen vid olika tider inom olika församlingar. Skulle
man draga ut konsekvensen i detta fall, borde på lördagarna meddelande
lämnas till alla restauranger af ungefär detta innehåll: »I
den och den kyrkan hålles i morgon barngudstjänst mellan klockan
1 och 2, hvarför ingen utskänkning då må förekomma.» Så kommer
det vidare från en annan församling ett meddelande, att där är
barngudstjänst mellan t. ex. 2 och 3 och att under den tiden icke
heller någon utskänkning må äga rum o. s. v. Detta är en del
konsekvenser, som jag tror, att man icke tillräckligt tänkt på.

Här har vidare af herr Kjellberg talats om — och det erkänner
jag vara en beaktansvärd synpunkt — att det dock borde finnas
någonting, som för de bättre lottade klasserna påvisade, att det
existerar en stark nykterhetsrörelse inom landet. Jag tror, att ingen,
som tillhör dessa »bättre lottade klasser, för närvarande kan undandraga
sig inflytande af den moderna nykterhetsrörelsen. Jag afser
här icke den starka opposition, som finnes pa vissa håll, utan jag
menar, att äfven de bildade klasserna, de bättre lottade, i myckel
hög grad ha paverkats af nykterhetssträfvandena. För hvar och en,
som^ känner till studentförhållandena i Uppsala och Lund för t. ex!
tio år sedan och nu kommer dit, för hvar och en, som tagit kännedom
om förhållandena i officersmesserna för tio år sedan och nu,
måste denna skillnad stå klar. Och i det personliga umgänget vid
Andra Kammarens Prof. 1908. N:o 13. q

N:0 13.

Angående
ändringar i
gällande
brännvinxfbrsäljning/förordning.

(Forts.)

N:0 13.

Angående
ändringar i
gällande
brännvinsförsäljningsför•

ordning.
(Forts.)

34 Onsdagen den 19 Februari.

festliga samkväm både i storstäderna och på landsbygden är det
alldeles afgjordt en ofantlig skillnad mot hvad det har varit, en
skillnad, som är och icke kan vara annat än af glädjande natur.
Jag tror därför, att man gör bäst i att låta denna utveckling pågå
ostörd. Den kommer gifvet att få de mest djupgående följder.

Härmed vill jag öfvergå till en annan synpunkt, som jag tror
är af mycket stor vikt, och det är, att hvarje lagstiftning i restriktiv
väg är ett uttryck af statens förmynderskap öfver individerna. Men
det gäller här, vid förmynderskap öfver samhällets medlemmar, liksom
vid barnuppfostran, att förmynderskapet icke skall finnas för
sin egen skull, utan den, som drabbas af detsamma, barnet eller
samhällsmedlemmen, bör inse, hvarför förmynderskapet i hvarje fall
skall tillämpas. Sker icke detta, kan icke detta tillräckligt klargöras,
uppväxer en opposition mot förmynderskapet. Det är ju en
vanlig iakttagelse, att en generations uppfattning i allmänna frågor
i mycket hög grad skiljer sig från en föregående generations.. Man
kan, där detta är fallet, vara så godt som säker på, att det till stor
del beror därpå, att den föregående generationen har velat utöfva
ett alltför starkt förmynderskap öfver den följande. Ju starkare
ett sådant förmynderskap är, dess kraftigare blir en reaktion och
dess farligare för den sak det gäller. Eu nykterhetsrörelse, som
tar sig uttryck i ett förmynderskap, som icke ingjuter den aktning
hos samhällets medlemmar i allmänhet, som man borde kunna begära,
kan lätteligen åstadkomma, att följande generationer få en helt
annan uppfattning i nykterhetsfrågorna och att en reaktion kan
komma att låta nykterhetsarbetet afstanna.

Af dessa skal, herr talman, anhåller jag att få tillstyrka bifall
till utskottets hemställan.

Herr Byström: Herr talman, mina herrar! En af mina bänkkamrater
bär ganska ifrigt yrkat bifall till utskottets framställning,
och jag anser, att jag i min ringa mån åtminstone får såga, att
jag icke kan dela hans uppfattning och ej heller utskottets mening.
Jag anser, att denna motion är alldeles obehöflig, och det nästan
förvånar mig, att en så klok man som vännen Hammarlund kunnat
komma fram med en motion af denna beskaffenhet.

Det heter i utskottets betänkande, att en bemärkt kyrkoherde
anfört, att det vore synnerligen olämpligt, att personer, som sitta
på en restaurang och spisa middag, måste afbeta sin måltid, sedan
de hållit på en timme, då kyrkklockorna höras kalla till gudstjänst,
och han säger, att spisgästerna då bli förargade öfver detta. Mig
synes, att kyrkklockornas klang gärna kan påminna dem om, att
det snarare vore deras plikt att vid denna tid gå till kyrkan än
att sitta på krogen.

Skulle man på de skäl, som motionären och den nämnde
kyrkoherden anfört mot söndagseftermiddagsstängningen, förorda lagförändring,
skulle säkerligen alldeles samma skäl komma att göra

Onsdagen den 19 Februari. 35

sig gällande ifråga om söndagsförmiddagsstängningeus upphäfvande.
De, som nu knota öfver, att de på rusdrycksutskänkande matserveringsställe
ej få äta sin middag kl. 6 e. m., de komme nog att
lika högt klaga öfver, att de ej få intaga sin frukost på källaren
kl. 11 f. m.

Vidare anföres, att det är tre kategorier, som af nu gällande
bestämmelser skulle lida något särskildt men.

Den första af dessa är herrar och damer turister. Det är så
besvärligt för dem, då de skola gå och spisa, att det är stängdt
mellan klockan 6 och 7, så att de icke få någon mat då. Jag
vill svara härpå, att det finnes, mig veterligt, inga människor på
det här jordklotet, som ha så godt om tid att taga reda på måltidstimmen
som just turister. Jag anser icke, att vi böra ändra denna
lag för deras skull.

Eu annan kategori utgjordes af främlingar och utlänningar.
Beträffande dem vill jag säga, att icke skola väl utlänningar stifta
lagar i detta land. Är det icke nog, att vi äro delvis bundna af
traktater, som beröra rusdryckshandeln länder emellan så, att det
kan hindra oss att förbjuda viss varuimport, om vi skulle vilja
göra det. Skola dessa utlänningar också bestämma de timmar, då
de skola få spisa på matställen i Sveriges rike? Jag finner alls
inga skal, som tala för att uti nu ifrågavarande afseende göra någon
ändring af hänsyn till dessa utlänningar. För öfrigt lär det väl
icke vara den omständigheten, att man gifver den största möjliga
frihet att sitta på utskänkningsställen och förtära rusdrycker, som
gör, att de besöka ett land. Vi känna säkerligen alla ett land,
där icke blott lagstiftningen föreskrifver, att utskänkningsställena
skola hållas stängda en timme på söndagseftermiddagen, utan där
man röstat ned hela brännvinsbolaget i en del städer, men det
landet lider ingen brist på besök af utländska turister, ty de anse,
att det är något annat, som drar dem till landet än dessa krogförhållanden.

Vidare har det anförts, att förslaget skulle innebära en särskild
tjänst mot tjänarinnorna i de hem, där familjen ginge ut någon
söndagseftermiddag då och då och spisade på dessa ställen, ty då
skulle tjänarinnorna få ledigt den söndagseftermiddagen. Ja, detta
kan visserligen vara ett skäl, men jag tycker, att det är lika
mycket skäl att tänka på de tjänare, som äro anställda på dessa
restauranger eller krogar. De kunna också behöfva någon liten ledighet,
om de kunna få den, låt vara, att den icke blir mer än en
timme.

Hälsosynpunkten berördes också från ett håll, och det var till
och med en läkare, som ansåg, att ur denna synpunkt frågan icke
vore så betydelsefull. Men icke kan det väl vara något, som särskildt
befrämjar hälsan, att de äfven kl. 6 till 7 e. m. sitta på
dessa lokaler, ty matos, brännvinsångor och tobaksrök äfven denna
timme kan icke vara något, som ökar deras hälsa och välstånd.

N:0 13.

Angående
ändringar i
gällande
lirännvintförsäljning)/ijrordning.

(Forts.)

N:o 13. 36

Angående
ändringar i
gällande
brännvinsförtäljningtförordning.

(Forts.)

Om förbud
mot förtäljning
af
brännvin
m. m.

Onsdagen den 19 Februari.

Jag finner ingenting, som ger mig anledning att instämma med
motionärerna, utan anser tvärtom, att vi kunna följa reservanterna
i detta stycke och afslå den gjorda framställningen.

Herr Hörnsten instämde häruti.

Öfverläggningen var härmed slutad. Herr talmannen framställde
proposition dels på bifall till utskottets hemställan i denna
punkt, dels ock på afslag å utskottets hemställan och bifall i stället
till den af herrar Ericsson i Ofvanmyra och Berg i Göteborg vid
punkten afgifna reservationen; och förklarade herr talmannen sig
anse den förra propositionen vara med öfvervägande ja godkänd.
Emellertid begärdes votering, hvilken ock företogs enligt följande
nu godkända och anslagna voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i tredje punkten af utskottets förevarande betänkande n:o 7,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifallit den af herrar Ericsson i Ofvanmyra och Berg i
Göteborg vid punkten afgifna reservationen.

Omröstningen utvisade 96 ja, men 102 nej; och hade kammaren
alltså med afslag å utskottets hemställan bifallit den af
herrar Ericsson i Ofvanmyra och Berg i Göteborg vid punkten
afgifna reservationen.

§ 6.

Å föredragningslistan fanns härefter uppfördt bevillningsutskottets
betänkande n:o 8, i anledning af väckta motioner om skrivelser
till Kungl. Maj:t angående förbud mot försäljning af brännvin m. m.

I en inom Andra Kammaren af herr J. A. Jonsson i Hökhult
jämte 38 af nämnda kammares ledamöter väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, n:o 27, hade föreslagits, att .Riksdagen
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj.t
täcktes snarast möjligt låta utreda och för Riksdagen framlägga
förslag till ett sådant reglerande af rusdryckshandteringen i riket,
att, efter en lämplig öfvergångstid, all försäljning af brännvin
hlefve förbjuden till annat än medicinskt, tekniskt eller vetenskapligt
ändamål.

37 N:o 13.

Onsdagen den 19 Februari.

Vidare hade samme motionär dels jämte 39 åt kammarens
ölriga ledamöter i motionen n:o 28 hemställt, att Riksdagen ville
i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes
snarast möjligt låta utreda och för Riksdagen framlägga förslag till
ett sådant reglerande af rusdryckshandteringen, att, efter lämplig
öfvergångstid, all tillverkning inom riket af brännvin blefve förbjuden
till annat än medicinskt, tekniskt eller vetenskapligt ändamål;

dels ock jämte 40 af kammarens ledamöter i motionen n:o 29
föreslagit, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt låta utreda och för Riksdagen
framlägga förslag till sådant reglerande af rusdryckshandteringen,
att allt införande i riket af vin, brännvin, sprit, likörer
och därmed likställda varor samt Öl med mer än 3 procents alkoholhalt
blefve, efter lämplig öfvergångstid, förbjudet till annat än
medicinskt, tekniskt eller vetenskapligt ändamål.

Utskottet hemställde:

l:o) att motionen n:o 27 icke måtte af Riksdagen bifallas;

2:o) att motionen n:o 28 icke måtte af Riksdagen bifallas; samt

3:o) att motionen n:o 29 icke måtte af Riksdagen bifallas.

Vid betänkandet hade dock fogats reservationer af:

herrar Ericsson i Ofvanmyra och Berg i Göteborg, hvilka
hemställde:

l:o) att motionen n:o 27 måtte af Riksdagen bifallas;

2:o) att motionen n:o 28 måtte af Riksdagen bifallas; samt

3:o) att motionen n:o 29 måtte af Riksdagen bifallas;

äfvensom herrar Jansson i Krakerud och Söderberg i Hobborn.

Efter föredragning till en början af utskottets i punkten l:o)
gjorda hemställan begärdes ordet af

Herr Ericsson i Ofvanmyra, som yttrade: Af motståndarne
till förevarande motion får man ofta höra framhållas de gamla
kända skälen, som bevillningsutskottet vid föregående tillfällen anfört
mot bifall till dylika framställningar, nämligen att ett sådant
förbud skulle innebära ett alltför starkt och af förhållandena i vårt
land icke berättigadt ingrepp i den enskildes själfbestämmanderätt.
Jag frågar då dessa: Hurudana äro förhållandena i vårt land,
eftersom man icke skulle kunna besluta sig för en dylik inskränkning?
Jag för min del har funnit dem sådana, att vi ingalunda
hafva råd att offra så stora summor på förtäring af spritdrycker,

Om förbud
mot försäljning
af
brännvin
m. m.
(Forts.)

N:o 13. 38

Om förbud
mot försäljning
af
brännvin
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 19 Februari.

som vi för närvarande göra, summor, hvilka årligen belöpa sig till
100-tals millioner kronor. Men det är icke nog med, att man
offrar stora summor, man offrar också tid och arbete. Dryckenskapen
åstadkommer sjukdomar och elände, trätor och slagsmål
och alltsom oftast blifva vederbörande inspärrade i fängelse eller
å hospital för rusdryckernas skull. Genom förtärande af spritdrycker
kommer också en stor del af vårt folk i beroende och måste
ligga fattigvården till last. Lagstiftarne hafva därför redan måst
vidtaga bestämmelser, som inskränka själfbestämmanderätten beträffande
rusdryckshandteringen, och det är icke längre sedan än i
fjol då .Riksdagen uttalade sig för att internera vissa individer på
alkoholisthem. Jag tror således, att äfven från denna synpunkt
sedt motionären försvarat sin framställning, då han påyrkat utredning,
huruvida man icke inom lämplig tid skulle kunna göra sig
af med dessa fördärfliga varor.

Men så hänvisar man till förhållandena i de länder, där man
redan försökt sig på dessa åtgärder, och särskilt talar man om
vissa af Nordamerikas Förenta stater. Hurudana äro då förhållandena
därstädes? Man får olika uppgifter om den saken. Men för
någon tid sedan fingo vi från intresseradt håll höra uppgifter om,
att amerikanarne omfatta denna rörelse med fortgående ifver och
redan nu lärer i Amerika rusdrycksförbud införts genom beslut
dels i hela stater, dels ock i olika kommuner, så att sammanlagdt
icke mindre än 33 millioner stå under rusdrycksförbud för närvarande.

Vill man se, huru detta inverkat på amerikanska samhällsförhållanden,
får man från samma källa veta, att år 1905 i förbundsstaten
Kansas ett flertal fattighus stodo tomma, att af 46 fängelser
7 stodo tomma och att det vid 29 fängelser endast funnos från en
till fem fångar. I en annan förbundsstat, Maine, hvilken, innan
rusdrycksförbud därstädes blef infördt, var en bland de fattigaste
staterna, hafva förhållandena gestaltat sig på sådant sätt, att det
belopp, som dess innevånare vid 1905 års slut hade insatt i
banker, uppgick till icke mindre än 103 millioner kronor. Jag
tror, att detta är någonting att taga vara på äfven för oss, och jag
är förvissad om, att därest rusdrycksförbud varit infördt hos oss,
skulle det ekonomiska betryck, hvari vi nu befinna oss, icke berört
oss på sådant sätt, som det för närvarande gör.

Sedan rusdryckshandteringen blifvit lössläppt i Lappland, hafva
redan betänkliga följder visat sig — men jag skall icke nu uppehålla
mig därvid.

Bevillningsutskottet har nu öfvergifvit de gamla synpunkterna
och erkänt, att det visserligen kan finnas fog för att ingripa i den
enskildes själfbestämmande rätt i förevarande fall, men tror dock
icke, att vårt svenska folk önskar eu dylik lagstiftning. Ja, huru
kan utskottet tvifla på den saken? Något bevis för denna sin
uppfattning har utskottet icke lämnat. För min del har jag fått
den uppfattningen, att man åtminstone på landsbygden mycket ifrigt

39

N:0 13.

Onsdagen den 19 Februari.

åstundar en dylik lagstiftning. Äfven med nu gällande fyrkskala
afskuddar sig den ena kommunen efter den andra denna handtering
och i JDalarne hafva vi sådana försäljningsställen endast i Falun
och Hedemora. Är icke detta ett bevis iör att folket vill blifva
af med rusdryckerna? Jag för min del har åtminstone uppfattat
saken på så sätt.

Ja, men, säger utskottet, vi skola i alla fall icke hafva så
brådtom, vi skola fortgå på öfvertygelsens väg. Ja, äfven jag vill
vara med om uppl)rsn ingen, och jag anser, att densamma är nykterbetsvännernas
starkaste vapen, men är lika fullt öfvertygad om, att,
därest Riksdagen skulle bifalla motionen, undervisningen skulle få
ett starkt stöd, då Riksdagen därigenom visat, att den har allvar
med sin nykterhetsvänlighet och pekat på målet, att den vill helt
befria vårt folk från denna plåga.

Det skulle här vara åtskilligt mera att säga, men då jag antager,
att äfven andra komma att uppträda och påpeka en del saker,
skall jag sluta med en hänvisning till det beslut, som Andra
Kammaren förra året fattade i detta ärende och hvilket beslut af
det svenska folket mottogs med stort jubel. Jag bär aldrig ens
sett ett riksdagsbeslut så sympatiskt mottagas af Sveriges folk som
detta Andra Kammarens beslut, och det skulle på det högsta förvåna
mig, om denna kammare nu icke ville vidblifva detsamma.

Med anledning af hvad jag anfört ber jag, herr talman, att få
yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till den af mig och
herr Berg i Göteborg vid betänkandet fogade reservation, hvaruti
vi hemställa: att förevarande motion, n:o 27, om aflåtande till
Kungl. Maj:t af skrifvelse med begäran om utarbetande af förslag
till ett sådant reglerande af rusdrycksbandteringen i riket, att, efter
en lämplig öfvergångstid, all försäljning af brännvin må vara förbjuden
till annat än medicinskt, tekniskt eller vetenskapligt ändamål,
måtte af Riksdagen bifallas.

I detta anförande instämde herrar Ström, Anderson i Hasselbol,
HuUkrants, Olsson i Älfdalsåsen, Jansson i Krakerud, Enander,
Johansson i Mellbyn, Janson i Bråten, Anderson i Baggböle,
Danielsson, Hasén, Bäf, Bengtsson i Häradsköp, Sandquist, Ericsson
i Alberga, Thylander, Risberg, Lundström, Hammarström, Thavenius
och Johansson i Oja.

Herr Moll: Den nu föreliggande motionen synes mig liksom
flen utaf herr Byström väckta förut behandlade motionen, gående
ut på att bränvinsförsäljningsställe skulle få inrättas först sedan
grannar blifvit börda och därtill gifvit sitt bifall, gifva stöd för
den uppfattningen, att man inom vissa nykterhetskretsar ej bar
synnerligt stort förtroende till det kommunala veto, som man genom
tvenne vid riksdagen föreliggande stora motioner i år begärt. Man
synes inom dessa kretsar icke vilja afvakta Kungl. Maj:ts förslag

Om förbud
mot försäljning
af
brännvin
m. m.
(Forts.)

N:0 13. 40

Onsdagen den 19 Februari.

°m förhud rörande det kommunala vetot. Herr Byström vill föregripa det komning
*a/ munala vetot genom att införa ett slags privat veto mot inrättande
brännvin a^ brännviusförsäljningsställe, och i den nu föreliggande motionen vill
“• ^err Jonsson i Hökhult och medmotionärer gorå det kommunala vetot
or ■) alldeles öfverflödigt genom att införa ett generellt rusdrycksförbud.

Jag hemställer till kammaren, huruvida det kan vara lämpligt
att, när tvenne motioner rörande det kommunala vetot föreligga,
genom ett bifall till den nu ifrågavarande motionen göra det kommunala
vetot alldeles onödigt. Herrar reservanter mot utskottets
afslagsyrkande konstatera, att det kommunala vetot är en förelöpare
till totalt förbud. Vore det då icke skäl i att låta denna förelöpare
verkligen blifva en förelöpare, så att man kan se hvad godt den
kan uträtta. Jag kan för min del icke xrppfatta den föreliggande
motionen annat än såsom en ren demonstration, hvilken jag för
min del hoppas, att kammaren icke måtte biträda.

Jag skall därför, herr talman, tillåta mig att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Beckman i Djursholm: Herr talmani Det är nog all deles

riktigt, att, såsom den siste ärade talaren antydt, något beslut
i sak nu icke kan fattas, då frågan ju redan fallit i Första Kammaren.
Vårt beslut blir sålunda icke annat än en opinionsyttring.

Men för mig ställer det sig visserligen icke därmed klart, att
man på grund häraf utan vidare skulle höra afföra saken från dagordningen.
Jag frågar mig tvärtom: Hvilketdera är efter det beslut,
som kammaren förra året fattade, riktigare, att man nu med
bifall till det föreliggande förslaget gifver en opinionsyttring i den
riktning, som kammaren då beslöt, eller att man med afslag å förslaget
tager afstånd från hela den framtidstanke, som ligger till
grund för motionärens förslag?

Jag sade med flit: framtidstanke. Det är nämligen nog sår
att man något misstyder hans och hans medmotionärers framställning,
om man påstår, att de skulle nu utan vidare vilja införa det absoluta
förbudet. Det förhåller sig icke så. De hafva själfva angifvit, att
det är först efter en lämplig öfvergångstid, som något sådant skulle
komma i fråga. De hafva tänkt sig denna öfvergångstid ganska
lång, efter hvad man ser af deras förra året afgifna motion, däri
den upptogs till tjugu år. Hvad betyder då detta? Jo, det betyder,
att de ansett, att, när den ungdom, som nu uppfostras i helt
annan uppfattning om nykterheten och dithörande frågor än de äldre,
träder in på detta rum för att taga vår plats, tiden måhända skall
vara mogen för förverkligande af deras tanke, så att man kunde
lagfästa en uppfattning, som då säkerligen blifvit mycket allmän,
nämligen det fullständiga förvisandet af de rusgifvande dryckerna.

Nu säger den ärade ledamot af bevillningsutskottet, som förde
utskottets talan, att det är inkonsekvent eller ologiskt att icke först
afbida verkan af det kommunala vetot, hvarom framställningar hafva

41 N:0 13.

Onsdagen den 19 Februari.

gjorts i kammaren i år liksom föregående år. Ja, om det vore
meningen — jag upprepar det — att genast införa det fullständiga
förbudet, vore hans uppfattning riktig. Men man hoppas naturligtvis,
när man inför det kommunala vetot, att detta också skall i allt
större utsträckning begagnas. Man har den förhoppning, att den
ena kommunen efter den andra skall ansluta sig till den uppfattningen
att rusdryckerna må åtminstone förvisas från kommunens eget område.
Då är det ju gifvet, att, om det går så, den tid så småningom
måste komma, då en öfverväldigande majoritet inom vårt folk skall
vara mogen just för att genom en klok lagstiftning befästa den
vunna uppfattningen, att ett allmänt förbud bör införas. Man skall
då lagfästa detta; ty en bland lagstiftningens uppgifter är ju att
bilda en borg, hvarifrån man icke vidare kan utdrifvas, så att en
öfvervunnen riktning icke åter må komma och göra sig gällande
utan att mötas af lagens motstånd.

Jag finner sålunda icke någon inkonsekvens i ett uttalande
för den framtidstanke, som ligger till grund för motionärens förslag.
Jag finner det synnerligen lyckligt, om det ånyo skulle visa sig,
att denna kammares majoritet anser, att man i striden mot vår
farligaste fiende — ty denna är dock alltjämt, det kan icke förnekas,
rusdryckerna — icke kan gifva sig till freds, förrän man
vunnit det slutliga målet. Man har försökt alla möjliga andra vägar.
Men man har icke försökt detta sista, som dock naturligtvis icke
får genomföras annat än där en stark, eu öfverväldigande opinion
är för förbud, så att man kan vara viss om, att, då det en gång
genomföres, det också blir beståndande.

Jag är för min del lifligt öfvertygad om, att det icke finnes
någon enda medlem af denna kammare, som icke är villig att erkänna,
att det elände såväl i socialt som i ekonomiskt och sedligt
afseende, som rusdryckerna orsaka bland vårt folk, är, jag må väl
säga, omätligt. Jag är också lifligt öfvertygad om, att det icke
finnes någon enda, som icke erkänner, att rusdryckerna ej äro någon
nödvändighetsvara. Då man har en sådan uppfattning, då man ser,
huru denna fara hotar vår kultur — är det icke då ganska naturligt,
att man ställer för sig såsom en förhoppning, att den dag skall
komma, då tack vare den stigande upplysningen särskildt bland den
ungdom, som en gång skall rycka in här, man får klart för sig,
att det är bättre att förekomma än att förekommas, att man
dristar sig att helt och hållet utvisa denna vara, som icke är någon
nödvändighetsvara, om man därigenom kan vinna, hvad vi framför
allt, nu mer än någonsin, behöfva, nämligen eu verklig, nationell
kraftutveckling både inåt och utåt?

Sålunda, jag kommer tillbaka till det, hvarmed jag började:
År det riktigt att med afslag å motionen frångå hvad kammaren
en gång förut uttalat sig för, då den gaf sitt erkännande åt grundtanken
i motionärens förslag? Eller är det icke riktigare att trots
de formella brister, som onekligen vidlåda detsamma, gifva en

Om förbud
mot förtöjning
af
brännvin
m. vi.

(Forts.)

N.o 13. 42

Om förbud

mot försäljning
af
brännvin
m. m.
(Forts.)

Onsdagen den 19 Februari.

opinionsyttring för den framtidstanke, som han härmed har framburit?
Jag är öfvertygad om det senare, och därför ber jag, herr
talman, att med hemställan om afslag å utskottets förslag få yrka
bifall till den vid utskottets hemställan fogade reservationen.

Med herr Beckman i Djursholm förenade sig herrar Byström,
Berg i Göteborg, Bosson, Wallis, Wavrinshj i Stockholm, Blomberg,
Johansson i Öja, Sjöberg, Tengdahl, Larsson i Klagstorp, Lindgren
i Islingby, Johansson i Rönna, Karlsson i Fjät, Matsson,
Scedén, Berglund, Canell, Sandquist och Bydén.

Herr Jonsson i Hökhult: Herr talman, mina herrar! Jag

och mina medmotionärer hafva ansett, att denna fråga vore af sådan
vikt och betydelse, att vi borde föra fram den inför Riksdagen
äfven i år.

Bevillningsutskottet har afstyrkt vår motion och såsom skäl
härför bland annat anfört: »Ett sådant förbud skulle innebära ett

alltför stort och af förhållandena i vårt land icke berättigadt ingrepp
i den enskildes själfbestämmanderätt.» Ja, man kan visserligen
tycka så, men i en sådan fråga som den här föreliggande undrar
jag dock, om det kan vara riktigt. Vi se ju, huru många af våra
medmänniskor skada sig af dessa drycker till lif och egendom och
icke blott sig själfva utan äfven åtskilliga andra samhällets medlemmar.
Jag undrar då, om vi icke hafva rättighet, ja, till och
med skyldighet att gripa in och försöka på något sätt motverka
detta.

Vidare säger utskottet, att ett försäljningsförbud skulle föranleda,
att ifrågavarande drycker komme att säljas i smyg. Ja, jag tror
nog också, att detta möjligen komme att ske, tv försäljningen af
sådana drycker sker i smyg äfven med de förordningar, som vi nu
hafva. Men jag tror för min del och är öfvertygad därom, att det
vid totalt förbud skulle vara lättare att komma lönkrögarne på fall,
och jag tror också, att det skulle vara lättare för ordningsmakten
att hålla reda på dem och ställa det till rätta.

Utskottet framhåller äfven, att följden skulle blifva bristande
aktning för lagarnas helgd. Ja, det är mycket möjligt, att så skulle
ske, tv jag vet ingen ännu stiftad lag, mot hvilken icke har begåtts
brott. Jag vet icke, att vi hafva någon enda lag, som har helt
upprätthållits. Men det har väl ändock icke fallit någon enda in,
att vi därför skulle låta bli att stifta lagar. Detta skal tror jag
icke betyder så mycket.

Vidare säger utskottet, att förbudstanken icke har något vidare
stöd i den allmänna folkopinionen. Utskottet har icke med ett ord
kunnat bevisa riktigheten däraf, och huru därmed förhåller sig kan
jag icke bestämdt säga. Jag kan ej påstå vare sig det ena eller
det andra. Men så mycket tror jag mig veta, att man har ganska
godt stöd i folkopinionen för tanken på ett rusdrycksförbud. Sedan

43 N:o 13.

Onsdagen den 19 Februari.

Om förbud
mot fårtäljning
af
brännvin
in. m.
(Forts.)

»Nyland den 15 febr. 1908.

H. herr riksdagsman!

Undertecknade få härmed å templet Brödrahjeltens n:o 719,
Nyland, vägnar framföra vårt innerliga tack för eder motion vid
årets riksdag om totalt rusdrycksförbud, önskande att den må så
uppmärksammas, att vi må komma ett steg närmare vårt mål.

Vördnadsfullt

Georg AVestin. Johan West in.

Tempeldeputerad. Sekreterare.»

Det andra meddelandet är ett telegram från Östersund, som
lyder:

»Ett af 600 personer besökt opinionsmöte i går antog enhälligt
kraftig resolution till förmån för årets nykterhetsmotioner och beslöt
att härmedelst delgifva eder detsamma.

Gidén. Selander.»

Det tredje kommer från Luleå och har denna lydelse:

»123 medborgare af Luleå stads samhälle, samlade till offentligt
opinionsmöte den 18 februari 1908, understödja på det kraftigaste
herr J. A. Jonssons i Hökhult m. fl. vid årets riksdag väckta
motioner angående förbud mot tillverkning, försäljning och införsel
af brännvin, öl och vin; äfven understödjas öfriga i nykterhetssyfte
väckta motioner.»

Man finner däraf, att förbudstanken har vunnit stort insteg
bland vårt svenska folk, och jag är öfvertygad om, att vårt folk ej

förlidet år, då jag inlämnade min motion och den behandlades här
med den utgång i kammaren, som herrarne känna, har jag fått
mellan ett och två hundra telegram och resolutioner från nykterhetssällskap
och nykterhetsmöten. Jag skall icke upptaga kammarens
tid med att redogöra för alla dessa, ty då tror jag, att hela dagen
skulle gå åt därtill. I dessa telegram och resolutioner åberopas,
att det är från ett medlemsantal varierande från 100 ända upp till
6,000. Jag skall dock meddela några, som jag erhållit, sedan jag
i dag kom in i denna plenisal, och om hvilka man vänligt anhållit
hos mig att de måtte föredragas inför Riksdagen. Dessa resolutioner
hafva, såsom man åberopar, bakom sig stöd af från 100 till
600 personer, ja, jag har till och med fått ett par resolutioner,
bakom hvilka uppgifves stå ännu större antal personer, nämligen
bort emot 10,000. Detta betyder väl ändå något. Jag skall be
få återgifva de två telegrammen och en skrifvelse, som jag fått i dag.

Den första är en skrifvelse från Nyland af följande lydelse:

N:0 13. 44

Onsdagen den 19 Februari.

Om förbud skall släppa denna tanke eller gifva sig någon ro, förrän saken blir
mot försälj- genomförd

brännvin Den ärade utskottsledamoten påstår, att jag här bär gått det kom m.

m. munala vetot i förväg? Jag erkänner det kommunala vetots vikt, och

(Forts.) det har sin stora betydelse är alldeles riktigt. Men det kommu nala

vetot kan aldrig fullständigt ingripa mot missbruk af rusdrycker.
Så länge vi hafva försäljning af rusdrycker på en enda plats i vårt
land, behöfver man med de kommunikationer, vi nu äga, blott sätta
sig ned och rekvirera från denna plats, och så får man dryckerna
sända till sig. Helt och hållet förhindra rusdrycksmissbruk kan
man nog icke genom det kommunala vetot, ehuru det, såsom redan
förut nämnts, har sin stora betydelse såsom en förelöpare för det
allmänna förbudet.

Vidare påstår utskottet, att man skall fortgå på upplysningens
och öfvertygelsens väg. Ja, detta är alldeles riktigt. Jag vill erkänna
det och instämma häri, och därmed böra vi hålla på, ända
till dess förbudstanken är genomförd i vårt land. Äfven jag anser
detta vara nödvändigt.

Utskottet erkänner riktigheten af att restriktiva åtgärder mot
rusdrycksmissbruket kunna vara berättigade. Ja, det är glädjande
att höra, att utskottet verkligen kommit till den insikt, att utskottet
erkänner, att restriktiva åtgärder möjligen behöfvas. Men, såsom
jag nyss nämnde, förslå inga andra restriktiva åtgärder för att hämma
rusdrycksmissbruket än totalt förbud, och jag undrar, om icke äfven
bevillningsutskottets ledamöter, som afstyrkt min motion, vid närmare
eftertanke möjligen skola besinna detta och sedermera komma att
understödja denna min tanke.

Statsmakterna hafva vidtagit åtskilliga åtgärder för att skydda
vårt folk mot sjukdomar och fiender. Jag skall endast anföra några
exempel, som jag har åberopat i min motion. Där skrifves:

»Vi göra stora uppoffringar för att skydda oss mot sjukdomar,
nöd och yttre fiender. Skulle vi då icke vilja skydda oss mot den
värsta fienden, rusdryckerna. Vi ha byggt karantänsanstalter och
vidtagit försiktighetsåtgärder för att skydda oss mot införande och
spridande af smittosamma sjukdomar, vi ha förbjudit försäljning af
mera starkt giftiga ämnen för att vårt folk ej skall ha tillfälle eller
komma åt att skada sig genom dem, vi hafva sanatorier och äro
betänkta på att bygga flera sådana för att hämma tuberkulosens
spridning och om möjligt rädda de angripna, vi lämna medel för
att lindra nöd, som uppstått på grund af missväxt eller olyckor,
som någon ort blifvit hemsökt af, vi bygga fästningar och krigsfartyg,
som kosta oss många tiotal millioner kronor, vi underhålla
en armé till lands och sjöss, och hvarje vapenför svensk ung man
måste med eller mot sin vilja fullgöra en längre tids ålagd värnplikt,
allt detta för att skydda oss mot fiender. Jag frågar då:
Har någon smittosam sjukdom i vår tid bortryckt så många människor
eller åstadkommit så mycket bekymmer som rusdryckerna?

Onsdagen den 19 Februari.

45 N:0 13.

Ha alla starka giftiga ämnen tillsamman skördat så många
offer eller gjort så stor skada som rusdryckerna? Skadligast af alla
gifter är alkoholen.

År det möjligt att hämma tuberkulosen så länge vårt folk är
hegifvet på rusdrycker? Människosläktet försvagas därigenom, blir
mera mottagligt för smitta och får mindre motståndskraft.

Har någon nöd varit så svår och skriande eller varit orsak till
så mycket lidande eller frampressat så många tårar som rusdryckerna?

Ha några fiender i vår tid hotat eller så inkräktat eller hållit
på att nedergöra och förnedra oss så som rusdryckerna göra?

Skulle vi inte då vidtaga kraftiga åtgärder för utrotande af
den allra farligaste af vår nations fiender som är rusdryckerna?»

Herr vice talman! Det är icke för vår egen skull och icke
heller för våra meningsfränders skull, som vi arbeta på detta
sätt att få bort rusdryckerna. Jag hoppas, och äfven de hoppas,
att vi skola blifva bevarade från att falla offer för dessa drycker.
Vi arbeta för dem af våra bröder, som icke äro begåfvade med så
stor motståndskraft, att de kunna stå emot frestelsen att falla för
dessa drycker. Det är för deras skull vi arbeta. Vi vilja komma
dem till hjälp och rädda dem undan det elände, hvari så många
af vårt folk falla. Vi tänka också på, att våra barn möjligen kunna
blifva utsatta för denna fara. Vi vilja förekomma, att de skola
falla för frestelsen att missbruka dessa drycker.

Ja, jag skall icke upptaga kammarens tid längre. Min ståndpunkt
i frågan är tillräckligt känd, men jag vädjar till kammarens ledamöter
med denna fråga: hvem vill icke vara med om att komma
dessa våra svagare bröder till hjälp och hämma rusdrycksfloden, så
att de icke må falla offer för densamma? Detta är en fråga, som
jag vill framställa till eder.

Jag skall be att få yrka bifall till den af herr Ollas Ericsson
vid utlåtandet fogade reservationen.

Herr vice talmannen, som emellertid öfvertagit ledningen af
förhandlingarna, lämnade ordet till:

Herr Lindblad i Närlunda: Herr talman! Det är enligt mitt
förmenande två folkrörelser i vår tid, som äro värda synnerligt
beaktande, nämligen egnahemsfrågan och nykterhetsfrågan. Men i
båda dessa frågor tror jag för min del, att det är af särskild betydelse,
att man har folket med sig.

Om jag då stannar ett ögonblick vid egnahemsfrågan, hvem
i denna kammare är det, som icke vill understödja den saken?
Vi kunna möjligen gå fram på skilda vägar, men därom, att
den bör understödjas, råder icke mer än en mening. Men jag
frågar då: är det mycket vunnet, om man icke har dem det gäller,
nämligen själfva folket, med sig? Hjälper det oss mycket, om vi
med hvarjehanda understöd och åtskilliga konstlade medel verkligen

Om förbud
mot försäljning
af
brännvin
m. m.
(Forts.)

N:r 13. 46

Onsdagen den 19 Februari.

Om förbud
mot förtäljning
af
brännvin
m. m.
(Forts.)

frammana egnahem, som kanske grundas i vår tid, för att nästa
generation skall flytta ifrån dem af brist på sinne att hålla de egna
hemmen uppe? Här gäller framför allt att noga följa hvarje personlig
sträfvan härför och gifva akt på och understödja sådan, där
den verkligen förefinnes.

På samma sätt förhåller det sig enligt mitt förmenande med
nykterhetsarbetet. Det är ingen, som kan vilja understödja ett
verkligen praktiskt nykterhetssträfvande i högre mån än jag för min
del; men om jag finge gifva herrar nykterhetsifrare ett godt ord, så
tror jag, att det skulle heta: koucentrera er uppmärksamhet på ungdomen,
ty det är den ni kan vinna. Lika fullt som man genom
att aldrig lära en pojke att röka tobak kan hindra, att han blir
rökare, lika fullt kan man i fråga om spritdryckerna hålla honom
aflägsen från dem, så att han aldrig får någon vana att begagna
dem, aldrig känner något behof efter dem. Kunna vi fortgå på den
vägen, tror jag, att man hos vårt folk har grundat eu nykterhet,
som gäller mycket mer än all den nykterhet, som alstras genom
förbudslagar.

Nu är det ju alldeles påtagligt, att, om man i förtid får ett
sådant förbud till stånd, det kommer att hämna sig själft.

Jag var närvarande i Första Kammaren under en del af den
debatt, som fördes i denna fråga, och jag åhörde med särskildt
intresse herr Wieselgren, hvars nykterhetsintresse helt visst ingen i
denna kammare skall kunna jäfva. Han öfversatte den här väckta
förbudstankan med en fråga: är det meningen, att vårt folk skall
tåla en okontrollerad försäljning af spritdrycker, eller vilja vi ha en
kontrollerad? Så formulerade han sina betänkligheter, och jag tror,
att den, som något räknar med faktiska förhållanden och med den
mänskliga naturen, helt visst måste instämma med honom.

Och vi kunna kanske också hämta ledning af historiens vittnesbörd.
En historiker i vår krets inom utskottet har särskildt upplyst
om att i vårt land förekommit spritförhud icke mindre än vid sex
skilda tillfällen. Redan under Gustaf Adolfs regering var det, man
första gången försökte med ett spritförbud, sedermera under Karl
XII och ett par gånger under frihetstiden och slutligen under Gustaf
III. Men vi veta, hurusom resultatet af det senaste hlef kronohrännerier
och slutligen fri husbehofsbränning. Detta är erfarenheterna
från gångna tider, innan vare sig stat eller kommun hade
för sina ökade behof genom lagstiftning slagit sig på alla dessa
skatter och försälj ningsafgifter.

Tror då någon, att man i nutiden skall kunna i ett enda tag
införa och upprätthålla ett sådant förbud? Nej, svarar man, det
är icke meningen, utan det skall bli en tjuguårig öfvergångstid.
Hvad menar man med detta? År det meningen, att brännvinet
skall göras Va o svagare för hvarje år, eller skall man minska konsumtionen
— tillverkningen eller importen —- med V20 om året,
och hur vilja herrarna genomföra en sådan bestämmelse?

47 N:r 13.

Onsdagen den 19 Februari.

En talare på stockholmslänsbänken har framhållit, att det kommunala
vetot vore ett steg på vägen fram mot reformen. Ja, använd
då den metoden, så att vi få se, om man verkligen kommer fram
den vägen, och låt oss icke skapa några förbud på papperet, som
icke äro förbud i verkligheten, utan blott bli en tom demonstration.

Det är en opinionsyttring man nu velat uttala, säges det. Men,
mina herrar, vi veta allesammans, att det är fasligt lätt att uttala önskemål,
men vida svårare att genomföra dem och få af dem något resultat.

Jag för min del måste se frågan på detta, om man så vill
kalla det, mera nyktra sätt, och jag tror, att jag har rätt häri och
att jag med lugnt samvete kan stödja mig på historiens vittnesbörd
om gångna tiders erfarenheter i dylika fall. Och jag upprepar än
eu gång: arbeta på öfvertygelsens väg, genomför de inskränkningar,
som ha en välgrundad folkmening bakom sig, den djupa och reflekterande
folkmeningen, som också tar hänsyn till hvilka faktorer den
har att räkna med.

Det är ur dessa synpunkter jag ber att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Herr Pettersson i Södertälje: Herr vice talman, mina herrar 1
Såvidt jag förstår, har den senaste ärade talaren så till vida rätt,
att det kan sättas i fråga, om det är fullt välbetänkt af motionären
att redan i år komma tillbaka med denna motion. Det lär ändock
vara så, att äfven vi, som kallas nykterhetsifrare, äro underkastade
den för andra dödliga gällande nödvändigheten att gå i en viss ordning
med frågorna.

Eu veta vi, att vår framtidstanke om ett allmänt rusdrycksförbud
har emot sig en ganska stark opinion bland vårt folk eller
bland öfriga nykterhets vän ner, skall jag kanske säga -— ty »nykterhetsvänner»
äro vi ju allesammans. För att nu komma till rätta
med detta motstånd mot vår framtidstanke, undrar jag, om det är
rätta sättet att ideligen hamra på med motioner om rusdrycksförbud.
Jag tror, att vi så till vida få gifva våra motståndare rätt, att det
är lämpligare, att vi först använda en del andra medel. Först
och främst ha vi då den af föregående talare och många andra
rekommenderade öfvertygelsens väg. Den är ingalunda att förakta.
Jag vill fullkomligt instämma med den senaste ärade talaren i den
meningen, att det för oss är allra viktigast att fostra upp en nykter
ungdom och sålunda rikta vårt omvändelsenit i främsta rummet på
ungdomen, men jag förmodar, att han icke menat, att detta skulle
vara ett sätt för de äldre att slippa ifrån saken, ty vi få väl vara
ense om att för att få in en verkligt allvarlig nykterhetsåskådning
det icke är tillräckligt att inplanta den hos ungdomen. Om nämligen
de unga finna, att de äldre betrakta eu sådan åskådning såsom mindre
förnuftig, för att icke säga vansinnig, så ha de icke så brådtom att
följa hvad som predikas. Det lär nog vara så, att de predikare, som
peka på den Tätta vägen, få en och annan att följa med den, men

Om förbud
mot försäljning
af
brännvin
m. m.
(Forts.)

N:r 13. 48

Onsdagen den 19 Februari.

Om förbud
mot försäljning
af
brännvin
m. m.
(Forts.)

de, som också, själfva gå den, ha större utsikt att vinna proselyter.
— Således upplysningens väg skola vi förvisso anlita, och vi ha
rätt att vänta, att statsmakterna och kommunerna härutinnan i allt
större utsträckning skola understödja oss.

Vidare torde det vara lämpligt att söka öfvervinna motståndet
mot förbudstanken genom att framlägga en fullt tillförlitlig och
uttömmande utredning om hur vi skola kunna bli kvitt vårt beroende
af rusdrycksmedlen. Motioner föreligga i det afseendet vid
årets riksdag, och vi ha rätt att vänta, att dessa utan större motstånd
skola bifallas.

Och slutligen ha vi tills vidare också det kommunala vetot.
Det torde icke vara så olämpligt att först försöka på att införa
förbudet i smärre kretsar och se hvilka verkningarna häraf bli.

Sedan vi sålunda teoretiskt och praktiskt öfvertygat flertalet af
dem, som nu äro våra motståndare, om önskvärdheten, lämpligheten
och genomförbarheten af förhudstanken, då kanske rätta stunden är
inne att med kraft yrka på ett fullständigt rusdrycksförbud.

Den senaste ärade talaren påpekade, att vi i det här afseendet
ha att åberopa ej så ringa erfarenhet från vår gångna historia-, i
det vi haft allmänt brännvinsförbud i vårt land förut. Hur det var
med Gustaf Adolfs brännvinsförbud skall jag lämna därhän, det
var nog knappast något verkligt förbud, men åtminstone en gång
under Karl XII, tre gånger under frihetstiden och en gång under
Gustaf III ha vi haft verkliga sådana förbud. Den ärade talaren
menade, att erfarenheterna af dessa lagstiftningsåtgärder icke vore
vidare lockande. Jag tror icke, att han har så alldeles rätt i det
påståendet. Åtminstone vill det synas, som om 1756 års brännvinsförbud
skulle varit till ganska allmän belåtenhet, och enligt en
samtida skildring skulle förbudet verkligen blifvit efterlefdt. Det
säges sålunda i en skildring från den tiden: »Sabbats- och högtidsdagar
firades med anständigt skick, bröllop aflupo utan oro, ingenstädes
mötte man vilddjur i människohamn, handtverkaren hade sin
fristad vid sitt arbete i stället för på krogen, makar lefde enigt,
domare och präster hade tid till nyttigare sysselsättning. — — —
Menige man är för upplyst att icke kunna se denna märkliga nyttan,
och när de tillika betänka, att den fattige, som i denna hårda tiden
säkert förgåtts af hunger, nu får bröd till uppehälle, så välsigna de
med innerlig glädje höga öfverheten, som med dessa visa anstalter
förekommit en allmän nöd. Man har fruktat, att en så hastig omväxling
skulle förorsaka några sjukdomar hos dem, som brukat denna
dryck såsom dagligt bröd, men tvärtom är med säkerhet herättadt,
att brännvinssupare, som legat till sängs under hela den tiden deras
brännvinsförråd var tillräckligt, gå nu muntra och hafva en god
hälsa». Sedan upphäfdes förbudet efter några år på grund af att
mösspartiet kom till väldet, och att dess näringspolitik icke tillät
ett dylikt förbud. Sedermera blef det ånyo infördt, som den föregående
talaren nämnde, under Gustaf III, år 1772, och enligt

49 N:0 13.

Onsdagen den 19 Februari.

samtida vittnesbörd inträdde då »en nykterhetens guldålder, som föll
alla i ögonen». Om jag fattade talaren rätt, ville han säga, att
erfarenheten af det förbudet var så olycklig, att det skulle i sin
mån på något sätt bidragit till uppkomsten af kronobrännerier. Jag
tror, att det är en alldeles oriktig tolkning af den tidens historia.
Anledningen till inrättandet af kronobrännerierna var helt enkelt,
att kronan och Konungen beliöfde pengar och för att fylla detta behof
ville tillgodogöra sig folkets benägenhet att förtära brännvin. Detta
var således anledningen och icke de olyckliga verkningarna af brännvinsförbudet.

Då nu motionären väckt frågan i år, är det naturligt, att vi,
som redan icke endast på grund af teoretiska skäl utan äfven genom
erfarenhetens vittnesbörd äro öfvertygade om nyttan och lämpligheten
af ett sådant förbud, icke ha annat än att, låt vara såsom
en opinionsyttring och demonstration, rösta för densamma.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till den af herrar
Ericsson och Berg afgifna reservationen.

Häruti instämde herrar Eriksson i Algered, Sundström, Sehlin,
Hörnsten, Scedén, Kvarnzelius, Hammarström, Broomé i Bårslöf,
Eriksson i Bäck, Olsson i See, Kjellberg och Johansson i Jönköping.

Sedan herr talmannen, som nu återkommit, ånyo öfvertagit
ledningen af kammarens förhandlingar, yttrade:

Herr Starbäck: Herr talman! Jag skulle ju efter de an föranden,

som hållits af herr Lindblad och äfven af herr Pettersson
i Södertälje, kunnat afstå från ordet, men eftersom jag begärt det,
vill jag i största korthet framlägga min uppfattning i denna fråga,
ehuru jag mycket väl vet och känner på mig, att det kan vara
vanskligt nog, då det lätt nog blir följden af den allra svagaste
opposition mot nykterhetsvännerna, att man blir stämplad som en
absolut motståndare mot all nykterhetsrörelse. Då jag emellertid
varit med om att underteckna den motion, som framburits af liberala
samlingspartiets förtroenderåd, angående lokalt veto, torde jag
möjligen kunna försvara mig mot en sådan beskyllning, som eventuellt
kan komma att framkastas.

Jag hade för ett par, tre år sedan här i kammaren tillfälle att
med afseende på ett annat njutningsämne, nämligen tobaken, framhålla
en del erfarenheter angående förbudslagstiftning. De erfarenheterna
tala i alldeles samma riktning, som herr Lindblad ansåg,
att de erfarenheter hade talat, bvilka vi ha om förbudslagstiftning
i fråga om spritdryckerna. Nu bar visserligen herr Pettersson i
Södertälje framlagt en del dokument, som skulle visa, att erfarenheten
därvidlag tyder på lämpligheten och nyttan af ett strängt
förbud. Ja, det är väl i alla fall på det sätt, att förbudslagstiftningens
historia ännu icke är opartiskt skrifven.

Andra Kammarens Prof. 1908. Ko 13.

Om förbud
mot försäljning
af
brännvin
m. m.
(Forts.)

4

N:0 13. 50

Onsdagen den 19 Februari.

Om förhud
mot förtäljning
af
brännvin

m. m. j
(Forts.)

Det finnes ju många olika slag af gifter, som blifvit utsatta
för en sådan förbudslagstiftning. Jag nämnde nyss tobaken. Yi
veta också, att kaffet varit utsatt för ett sådant strängt förbud och
att båda dessa förbudslagar förde med sig åtskilliga trakasserier,
som under friare former undvikits. Därom torde icke tvifvel råda,
och vi veta nog litet hvar, att på de ställen i vårt land och angränsande
länder, där antingen totalt rusdryeksförbud införts eller
kommunikationernas svåra beskaffenhet eller andra lokala förhållanden
gjort åtkomsten af spritdrycker mer eller mindre omöjlig, detta
medfört excesser af ytterst vidrig och till sina följder synnerligen
skadlig beskaffenhet.

Jag tror, herr talman, att i sådana fall, då det gäller nykterhetslagstiftning,
finnes det något, som jag skulle vilja kalla ett
optimum. Å ena siden kan man icke undvara restriktiva lagbestämmelser,
ägnade att försvåra åtkomsten af spritdrycker. Men å
andra sidan tror jag, att ett bestämdt och absolut förbud i den
riktning, motionären här framfört, måste verka synnerligen skadligt.
De riktiga restriktiva åtgärderna ligga midt emellan utmed en linje,
som alltid måste göra svängningar efter den olika utvecklingen af
samhället. Det är en undersökning med afseende härå -— hvarvid
nog skulle finnas ganska goda vinkar i den föregående förbudslagstiftningens
historia ■—- som jag för min del skulle vilja hoppas
blifva framlagd af dem, som ifra för ett dylikt förbud, innan detta
förbud genomfördes.

Jag tror också, att om ett strängt och med skarpa lagbestämmelser
omgärdadt förbud mot försäljning af spritdrycker skulle
blifva de lagstiftande myndigheternas beslut, så skulle det inom
ganska kort tid åtföljas af en reaktion. Herr Hammarlund har —
visserligen i en detaljfråga, men som dock kanske har sin lilla
betydelse — påvisat, att en — jag vågar säga — förhastad bestämmelse
i detta afseende bär i Stockholm inom mycket kort tid
medförde en reaktion, som gjorde, att bestämmelsen upphäfdes och
efterträddes af en annan. En liknande reaktion kan nog, mina
herrar, lätt komma, ifall vi skulle taga det ofantligt långa steg,
som motionären förordat, i stället för att fortsätta på den lugna
och långsamma väg, som vi hittills gått. Det är ju ett bra nog
långt steg, som vi skola taga, om vi bifalla förslaget om lokalt
veto. Skulle vi icke tills vidare kunna nöja oss med detta!

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Sandquist: Jag uppkallades att begära ordet särskildt
med anledning däraf, att en ärad talare på södermanlandsbänken
fann sig föranlåten betona vikten däraf, att man skall genom undervisning
och på öfvertygelsens väg förbereda den fråga, som nu är
å bane. Jag ber att få tacka honom, herr Lindblad, för det betygande
han gjorde, att han är så varm nykterhetsvän som någon

Onsdagen den 19 Februari. 51

åt »nykterhetsifrarna». Jag måste ju gifva honom rätt i (let omdöme,
han sålunda fällde om sig själf, men jag skulle i sammanhang
därmed också vilja uttala den önskan, att om han är en så
varm nykterhetsvän, skulle det passa mycket bättre för herr Lindblad,
om han utbytte ordet »wi» och sade »vi» och sålunda därigenom
ställde sig just i samma led som »nykterhetsifrarna».

Jag ber vidare få gifva till känna, att jag varit och är en afgjord
motståndare till alla förhastade steg i den riktning, som
motionen afser. Ty om man i den vägen går för fort, så kan man
befara, att man därigenom framkallar en reaktion, som sedan blir
ödesdiger för nykterhetsverksamheten och därmed mindre att förorda
än ett långsamt framåtskridande på den vägen. Jag är sålunda
icke alls vän af att forcera nykterhetssträfvandena fortare,
än att svenska folket därför är moget, eller då tiden är inne att
mottaga ett rusdrycksförbud. Men nu afser den framlagda motionen
att bestämma en öfvergångstid af minst 20 år, såsom i motionen
framhållits och som äfven vi, hvilka underskrifvit densamma, tagit
hänsyn till. Och vi kunna vara förvissade därom, att, då i motionen
talas om en tid aE 20 år, det nog i själfva verket blir eu tidrymd
i banko. Och under den tiden hoppas jag, att, om »nykterhetsifrarna»
göra sitt bästa, de väl nog skola kunna något uträtta, så
att det kommer därhän, att det uppväxande släktet vid den tidens
slut, det vill säga 20 ä 30 år härefter, är moget nog för att med
tacksamhet mottaga rusdrycksförbud.

Man har sagt, att man skall ha »svenska folket med sig» i
denna fråga. Ja, det är hufvudinnebörden af min uppfattning i
förevarande fall, och därför har jag hört och hör ännu till dem,
som i sin ringa mån ha velat fota nykterhetsrörelsen på den sunda
öfvertygelsen. Detta i första rummet. Men sedan i andra rummet
har jag ock lör min del velat understödja lagstiftningsåtgärder, som
gå hand i hand därmed.

Man har framhållit, hurusom de under gångna tider införda
rusdrycksförbuden icke ha kunnat bestå, ja, att icke ens något
sådant har ägt bestånd så länge som 4 år. Men det är ju helt
naturligt, mina herrar, att rusdrycksförbud, utfärdade under en
sådan situation, som på den tiden var gällande, icke kunde ha utsikt
att äga bestånd af det enkla skälet, att det icke var svenska
folket, som begärde dylika förbud, utan dessa förbud kommo uppifrån,
under det att folket själft icke var moget för en sådan reform.
Men vi må väl med glädje erkänna — och det tror jag, att icke
minst herr Lindblad skall göra — att nu förhåller sig saken helt
annorlunda än då. Ty nu utgår nykterhetsrörelsen från de lägre,
de djupare samhällslagren, och numerären hos dessa samhällslager
har blifvit allt större. Vi ha ju redan, såvidt jag har mig bekant,
bortåt en half miljon myndiga svenska män och kvinnor, som
uttalat önskningar i riktning att erhålla rusdrycksförbud. Det är
ju en siffra, som icke är så betydelselös, och vi hoppas, att den

N:o 13.

Om förbud
mot förtäljning
af
brännvin
m. m.
(Forts.)

N:o 13.

Om förbud
mot försäljning
af
brännvin
m. m.
(Forts.)

52 Onsdagen den 19 Februari.

skall växa, växa sakta, men säkert. Sålunda, redan på den ståndpunkt,
vi nu befinna oss, fotar sig tanken på rusdrycksförbud på
mycket fastare och solidare grund, än på den tid, då man från
högre, för att icke säga högsta ort utfärdade sådana förbud. Ty
det är nu dess bättre så, att denna rörelse har slagit rot bland
Sveriges lägsta folklager. Under sådana förhållanden synes det mig,
att man icke saknar skäl för det antagandet, att det ingalunda ser
mörkt ut i det afseendet, att man har »svenska folket med sig».
Jag tror, att folkströmmen går ganska starkt i den riktningen, och,
som sagdt, då det här gäller eu öfvergångstid på 20 år eller däröfver,
behöfva vi icke befara, att frågan i alla händelser kommer
för fort uppå.

En ärad talare har framhållit, hurusom man icke i det oändliga
skall »hamra på» med förbudsmotioner. Under min riksdagstid
vet jag icke, att jag varit i tillfälle att rösta mer än en gång
för en dylik motion, och det var i fjol. Vid sådant förhållande,
att motion i detta syfte blott en gång förut framburits, tycker
jag, att det är ett mindre väl valdt uttryck att tala om, att man
icke skall »hamra på» med förbudsmotioner. Ty det uttrycket
skulle väl innebära, att motioner i detta afseende blifvit väckta i tid
och otid.

Jag tillåter mig att i sammanhang härmed säga, att om denna
motion icke hade framburits också i år, skulle detta förvisso ha
väckt en afsevärdt stor förstämning bland Sveriges nykterhetsvänner,
att man helt enkelt lagt den motionen å sido, som dock i
fjol vann gehör inom denna kammare, något som medförde så
mycken hugnad inom nykterhetsvännernas led ute i landet.

Af de skäl jag nu anfört, hvilka skäl jag anser varit bestämmande
för dem, som skrifvit under herr Jonssons motion, ber jag
att få yrka bifall till den afgifna reservationen och afslag på utskottets
hemställan.

Herr Höjer: Endast ett par ord! Jag har begärt ordet blott
och bart för att inlägga min bestämda och mycket vördsamma gensaga
mot den enligt min tanke något ensidiga framställning af den
svenska brännvinslagstiftningen under slutet af frihetstiden och början
af Gustaf III:s regering, som nyss gjordes af herr Pettersson i
Södertälje. Jag skulle vilja särskilt rekommendera herr Pettersson
att gå in i sin kammare och låsa dörren till och sätta sig att
grundligt studera Gustaf III:s historia.

I sak ber jag endast att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Jonsson i Hökhult: Blott några ord! Herr Lindblad
påpekade, att man skulle på upplysningens och öfvertygelsens väg
söka att föra frågan framåt. Jag är alldeles öfverens med herr
Lindblad i det stycket. Och man har hållit på och försökt i flera
tiotal år att öfvertyga och öfverbevisa vårt folk om, huru skadliga

Onsdagen den 19 Februari.

53

N:o 13.

och fördärfliga dessa drycker äro. Men den dag, som i dag är, so
vi af statistiken, hvilka förfärliga mängder af rusdrycker som konsumeras.
Att icke bildning och upplysning förmå uträtta hvad
man därmed velat vinna, det ha vi talrika exempel på. Huru
många är det icke af våra mest bildade, upplysta, kunskapsrika och
begåfvade unga män, som fallit offer för och tagit skada till sitt
lif och sin egendom på grund af dessa drycker. Herr Lindblad
påstod, att man borde försöka ställa lagstiftningen så, att man kunde
öfvervaka och ordna förhållandena. Ja, det är alldeles riktigt.
Men, såsom jag förut i mitt anförande påvisade, är det, enligt min
tro, mycket lättare att få denna handtering ordnad på ett tillfredsställande
sätt.

Äfven framhölls det, att man icke borde gå så hardt och
brutalt till väga. Jag kan icke taga en sådan förebråelse åt mig,
ty jag har i min motion begärt l:o) en utredning, huruvida det
kan vara lämpligt att stadga ett rusdrycksförhud, och 2:o) eu öfvergångstid
af exempelvis 20 år, eller efter en annan mera lämplig
öfvergångstid. Det är ju möjligt, att denna öfvergångstid kanske
skulle bli ytterligare förlängd, äfven om Riksdagen nu ville besluta
den föreslagna öfvergångstiden. Jag kan icke inse, att detta skulle
vara något förhastadt beslut.

Det har också under debatten framhållits, att det skulle vara
ett skadligt och mindre välbetänkt beslut. Enligt min uppfattning
skulle det vara raka motsatsen. Jag tror, att det skulle vara ett
af de allra lyckligaste beslut, Riksdagen skulle kunna fatta, och
jag tror, att, om vårt folk så småningom under denna öfvergångstid
finge vänja sig vid tanken på införandet af ett rusdrycksförhud,
vårt folk verkligen skulle komma i den ställningen, att det kunde
uppbära detta rusdrycksförhud. Jag tror också, att detta skulle
vara till lycka för vårt land och af så stort värde, att vi icke
kunna uppskatta det i pengar, allra helst när vi se huru många
människor, som hvarje år falla offer för dessa drycker. Ty enligt
min mening kan ingen människa värderas i pengar. Och när man
tänker på, att dessa rusdrycker legat och tryckt på vårt folk i flera
hundra år, kan det då anses vara någon dag för tidigt, om vi
verkligen på allvar börja tänka på att göra något för att få bort
dessa drycker. Herr talman, jag skall fortfarande yrka bifall till
reservationen.

Herr Berg i Göteborg: Eu medlem af denna kammare, som

tillhör bevillningsutskottets majoritet, vann nyss en skrattsuccés
genom att be en annan medlem af kammaren, herr Pettersson i
Södertälje, att gå in i sin kammare och stänga dörren till och sätta
sig att grundligt studera Gustaf IIl:s historia. Han ville därmed
antyda, att herr Pettersson då skulle få en annan uppfattning af
svenska historien, än den som tycktes ligga till grund för de rader,
som kammaren nyss hörde honom anföra angående det resultat

Om förbud
mot försäljning
af
brännvin
m. m.
(Forts.)

N:o 13. 54

Om förbud
mot försäljning
af
brännvin.
in. m.
(Forts.)

Onsdagen den 19 Februari.

af förbudslagen, som åtminstone en skribent på den tiden både trott
sig finna. Emellertid förefaller det mig litet misstänkt, att icke den lärde
medlemmen af bevillningsutskottet kom med några uttalanden i motsatt
riktning mot det som herr Pettersson här framförde. Till dess
herr Höjer presterat ett sådant, drager jag storligen i tvifvelsmål,
att han är mäktig att göra det.

Eu annan medlem af bevillningsutskottet, herr Lindblad, gaf
nykteristerna flera goda råd, bland andra det att vi skulle vända
oss till ungdomen och bearbeta den, och så skulle vi, när tiden
blir därför mogen, tillgripa det lokala vetot. Men se, rusdrycksförbud
det skola vi icke ens tala om! Herr Lindblad vet kanske icke,
att nykteristerna nu för tiden just koncentrera sina ansträngningar
på att öfvertyga ungdomen om det skadliga i rusdrycksbruket. De
präktiga föreningar, tillhörande S. S. U. H., som existera öfverallt
bär i Sverige, äro just frukter af detta mycket framgångsrika arbete
att bearbeta uugdomens opinion.

Det var emellertid icke dessa båda yttranden, som egentligen
uppkallade mig, utan herr Starbäcks tal om att förbudslagar skulle
framkalla excesser af vidrig och skadlig beskaffenhet. Alla veta vi,
hurusom just rusdryckerna dagligen åstadkomma sådana excesser
af vidrig och skadlig beskaffenhet. Det är ett visst parti, som
— särskildt i Amerika, men äfven här i landet — har försökt
misstänkliggöra förbudssträfvandena genom att utsprida alla möjliga
tokerier om dessa förbudslagars verkningar icke blott i Amerika, som
ju är ett laud så aflägset, att det är litet svårt att kontrollera hvad
som säges om där rådande förhållanden, utan äfven här i landet —
nämligen om förbudslagens verkningar på sin tid i Lappland —
och i Horge. Förra året hade jag anledning att här i denna kammare
säga några ord om en kommission, som hade utsändts af brännvinsbrännare
och bryggare i Finland. Någon hygglig människa —
jag vet icke hvem det kan vara — har i år tillsändt mig liksom
säkerligen alla öfriga riksdagsmän den af denna kommission utgifna
boken — troligtvis för att påverka mig i fråga om denna sak. Och
naturligtvis framdrages i denna publikation allt som kommissionen
anser bevisa, hurusom förbudslagarna skulle framkalla alla möjliga
excesser af vidrig och skadlig beskaffenhet. Men till min häpnad
har jag äfven i denna bok funnit ett godt stöd för oss nykterhetsifrare.
Magister Allan Zilliacus, som författat senare delen af denna
bok, hvilken utgör en resumé af de resultat, hvartill den s. k.
»Committee of Fifty» har kommit, talar i ett kapitel om »prohibition».
Och han börjar sin framställning härom på följande sätt:
»Förbudslagen har lyckats afskaffa och förhindra tillverkningen af
destillerade och maltdrycker i stor skala inom den areal, som den
omfattat. I distrikt, där det allmänna tänkesättet varit strängt till
favör för densamma, har den gjort det svårt att erhålla berusningsmedel,
därigenom aflägsnande frestelsen för de unga och för personer,
som haft anlag för öfverdrifter i afseende å alkohol. Vid

N:o 13.

Onsdagen den 19 Februari. 55

Om förbud,
mot förtöjning
af
brännvin,
m. m.
(Forts.)

Herr Persson i Stallerhult: Jag har icke förut här i kam maren

yttrat mig i någon nykterhetsfråga, men jag vill nu passa
på tillfället att säga några ord i den här frågan.

Jag skyndar då att säga, att jag gillar motionärens förslag, och
därför kommer jag att vid omröstningen om den föredragna punkten
gifva min röst åt herrar O. A. Ericssons i Ofvanmyra och P. O.
Bergs i Göteborg reservation. Jag vet allt för väl, att det kan för
mången anses omöjligt genomföra det ifrågasatta förbudet, men det
är mig icke möjligt att göra annat än att skänka detta förslag mitt
understöd.

Nu ha här gjorts stora invändningar mot, att ett sådant förslag
i en framtid blir upphöjdt till lag. Men jag undrar dock, om
de invändningar, som här blifvit gjorda, äro af den betydelse, att
de kunna afhålla en att följa den öfvertygelse, som man hade, innan
man hörde dessa invändningar.

Herr Starbäck sade: »Låt oss vänta, tills vi ha fått det s. k.

lokala vetot!» Jag undrar dock, huruvida denna reservation kan
förhindra oss att bifalla äfven ett förslag om införande af dylikt
veto -— ett förslag som ju också är väckt. I förevarande reservation
begäres ju endast, att det skall lämnas en utredning om och
utarbetas förslag till ett sådant reglerande af rusdryckshandteringen
i riket, att efter en lämplig öfvergångstid all försäljning af brännvin
— liksom äfven tillverkning och införsel af brännvin — skall vara
förbjuden till annat än medicinskt, tekniskt eller vetenskapligt ändamål.
Nu är det väl klart, att i händelse motionen om införande af
lokalt veto blir af kammaren och Riksdagen godkänd, den motionen
och det förslaget komma att skickas ut till kommunerna i landet
för att höra folkmeningen. Visar det sig då, att man vill bibehålla
rusdryckshandteringen, sådan den hittills varit, så är det väl också
klart, att en sådan skrifvelse som den nu föreslagna skulle komma
att läggas till handlingarna och icke föranleda någon åtgärd. Så
förhåller det sig enligt min uppfattning med saken, och jag kan
icke inse, att det ena förslaget skulle motarbeta det andra.

Vidare säges det återigen, att förbudslagar skapa lagbrott. Ja,
det är ju en sanning, att förbudslagar skapa eller åtminstone framkalla
lagbrott. Men för den händelse en sak är lofgifven till fritt
användande, och man sedan finner, att den fördärfvar ett folk, så
är det väl naturligt, att representationen måste se till, att sådana

fullföljandet af dess hufvudsakliga ändamål, hvilket är att göra
tillverkningen och försäljningen af berusningsmedel först och främst
omöjlig, eller i andra rummet om möjligt illa ansedd, — har den
i förbigående åstadkommit, att många nyttiga restriktioner rörande
handel med rusdrycker blifvit uttänkta och införda.» Detta förekommer
på sid. 89 i den nämnda boken.

Jag ber att få yrka bifall till herr Ollas Anders Ericssons och
min reservation.

N:0 13. 56

Onsdagen den 19 Februari.

Om förbud
mot försäljning
af
brännvin,
m. m.
(Forts.)

lagar komma till stånd, att folket förhindras att fördärfva sig —
och detta trots att man kunde vara förvissad om, att åtskilliga
skulle komma att bryta mot sådana lagar.

Nu har äfven i utskottsbetänkandet antydts, att vi haft förbudslagar
i vårt land — och särskildt i Lappland — af sådan beskaffenhet,
som här är i fråga. Jag behöfver icke erinra herrarne eller
åtminstone en stor del af herrarne om hvad som var orsaken till
upphäfvande! af förbudet mot införsel af brännvin i lappmarkerna.
Alla de, som sutto i kammaren på den tiden, lära väl minnas både
motionens innehåll och den diskussion, som där fördes, innan beslutet
fattades. Jag skall icke uppehålla tiden länge med att läsa
upp hvad då förekom. Jag skall blott med ett enda drag ur denna
motion och ur denna diskussion antyda hvad som förestafvade förslaget
och dess antagande. Motionären säger då i sin motion: »Det
kan erinras mot detta förslag», nämligen att upphäfva förbudet mot
införsel af brännvin i lappmarkerna, »att man borde reda sig godt
utan spritvaror m. m. Det kan visserligen vara sant, men då det
nu är lofligt i vårt land i allmänhet att använda dessa varor, så
hvarför icke äfven i lappmarken?» När det fanns en gräns inom
landet, hvaröfver man icke fick införa någon sprit, så var det naturligt,
att folk, som bodde inom lappmarkerna, skulle känna sig
tillbakasatt och omyndigt, ty det fick ju icke åtnjuta samma rättigheter
som befolkningen inom öfriga delar af landet. Och det var
därför, som man vågade upphäfva förbudet.

Och en representant från lappmarken, hvilken egentligen förde
denna motions talan, och på hvilken alla hörde med största
uppmärksamhet, och på grund af hvilkens anförande möjligen
många fattade sitt beslut, nämligen kyrkoherde Dahlstedt, höll
ett mycket långt föredrag. Han började sitt yttrande med att beklaga,
att influensan hade fördärfvat honom, och slutade med att
ursäkta sig och säga, att han var sjuk, så att han icke kunde tala
bättre. När han talar om förbudsfrågan i Lappland, så säger han
emellertid bland annat: »Det är klart, att ett absolut förbud mot

införsel och försäljning af brännvin i lappmarken under de förhållanden,
som nu skildrats», nämligen den gamla tiden, »skulle
hafva den största betydelse. Också omdanades med förbudets införande
lappmarkens förhållanden i hög grad: dryckenskapen aftog,
nykterheten befrämjades raskt, lapparne tilltogo i välmåga och förkofrade
sig i yttre välstånd». Allt under detta förbud. Nar man
nu, menar han, däruppe nått en sådan höjd af intelligens, så kan
man reda sig lika bra där som i andra delar af vårt land och behöfver
icke längre något förbud däruppe. Sedan yttrar han vidare:
»Vi veta ju, att spriten är nyttig i många afseenden; det kan ingen
förneka. Den användes t. ex. i det bättre köket till bakning. Och
i lappmarken har det sedan gammalt funnits s. k. huskurer, i hvilka
brännvin ingår såsom den största och viktigaste beståndsdelen. Det
förefaller mig då verkligen upprörande, att den eljest laglydiga,.

57

N:0 13.

Onsdagen den 19 Februari.

goda och präktiga lappmarksbefolkningen, som ofta har 5, 10, 15
eller 20 mil, ja, därutöfver, och detta på obanade stigar — t. ex.
i Tärna socken i Västerbottens län — till läkare och apotek, skall
nödgas lefva under känslan af att den gör sig skyldig till lagbrott
blott därför, att den skaffar sig så mycket sprit, som erfordras till
husmedicin. Det är upprörande, att dessa människor skola tvingas
till att i smyg skaffa sig det, som verkligen kan för dem vara
absolut nödvändigt, skola tvingas till lagbrytare inför en lagstiftning,
som är föråldrad, som icke efterlefves och icke kan efterlefvas».

Dessa voro motiven, hvarför Riksdagen beslöt upphäfva förbudet
i fråga, eller att lappmarksbefolkningen numera hade kommit
så långt i hyfsning, välmåga och förstånd, att den borde kunna
antagas icke komma att använda spriten till andra ändamål, än dem
jag nyss uppläste. Det var då helt naturligt att jämställa denna
befolkning med invånare i den öfriga delen af landet, och orsaken
till förbudets upphäfvande låg således icke i en eller annan förbrytelse
mot förbudslagen. Så har åtminstone jag läst och fattat
orsaken till att detta förbud upphäfdes, och jag undrar för öfrigt
visst icke på att det blef upphäfdt.

Nu lefver jag i den tron, att den tid kommer och måste
komma, då förbudslagstiftning måste ånyo försökas. Hittills har
ju Riksdagen arbetat på att dels fördyra varan, dels försvåra åtkomsten
däraf, för att icke så många missbruk skola kunna äga
rum. Detta har, såsom vi sorgligt nog måst erfara, icke haft så
god verkan som man trodde, utan rusdryckseländet florerar fortfarande
och folket fördärfvas. Då står väl folket och dess representation
inför den situationen, att den måste försöka en annan väg,
hur motbjudande den än för många kan tänkas och synas. Skulle
vi misslyckas på denna nya väg, så tager jag för gifvet, att representationen
blir så sammansatt, att folkets önskningar äfven i denna
del följas och en ändring göres, om den nya vägen befunnits
omöjlig.

Jag lefver, som sagdt, i den tron, att en sådan tid måste
komma. Men ju längre den dröjer, desto svårare blir det att slå
in på den nya vägen. Ju flere som blifva intresserade af rusdryckshandteringen
och inkomsterna däraf, desto svårare blir det att taga
ett sådant steg. Därför tror jag det allra bästa vara, att kammaren
äfven i år, liksom i fjol, gifver sin mening till känna i denna del
och fortgår på den vägen att om möjligt införa rusdrycksförbud.
Jag tänker mig, att, om den i gällande lag föreskrifna fördelningen
af brännvinsmedlen kommer till full tillämpning och hvarje kommun
får tre å fyra gånger större inkomst af dessa medel än den nu har,
kommunerna helt naturligt skola komma att inrätta sina utgiftsförhållanden
på basis af dessa inkomster. Klart är då, att det för
dem skall blifva mycket svårt att fylla de behof, som hittills fyllts
genom dessa en gång försvinnande medel. Därför tror jag det vara
bättre, om vi, innan man hunnit så långt, bereda folket och kom -

Om förbud
mot försäljning
af
brännvin
m. m.
(Forts.)

N:o 13. 58

Onsdagen den 19 Februari.

Om förbud
mot försäljning
af
brännvin
m. m,
(Forts.)

mnnerna på, att bär är det fråga om inkomster, bvilka de icke
hafva så särskildt säkert i sin hand att bygga på, och att de därför
höra vara försiktiga i sina utgifter.

Jag tror äfven, att det skall också för staten, landstingen, ja
nykterhetssällskapen till och med, blifva svårt att, åtminstone till
en början, under öfvergångsperioden, reda sig de hittills erhållna
vinstmedlen förutan. Men jag lefver på samma gång i den bestämda
öfvertygelsen, att ett nyktert folk har lättare att bära skatter och
utgifter än ett folk, som förtär och ofirar stora summor af och för
rusdrycker. Och därför skall jag, herr talman, förena mig med dem,
som yrkat bifall till reservationen.

Herr Andersson i Helgesta instämde häruti.

Herr Lindblad i Närlunda: När den siste talaren påminde
om förhållandena rörande det för Lappland förut gällande brännvinsförbudets
upphäfvande, så ger detta mig anledning att särskildt
uppehålla mig något vid de orsaker, som lågo till grund för den
ändrade uppfattning, hvilken i sin ordning medförde tillstånd till
brännvins införande och försäljning i lappmarkerna. Orsaken härtill
var helt enkelt den, att spritförbudet visat sig icke kunna i längden
upprätthållas. Det var på framställning af myndigheter — Konungens
befallningshafvande m. fl. — som förbudet upphäfdes. Och detta
bevisar yttermera hvad jag förut framhöll, eller att förbud, som
funnits, icke längre kunna bibehållas, och att man till och med så
sent som i våra dagar blifvit nödsakad gå ifrån denna partiella
förbudslagstiftning.

Jag glömde i mitt sista anförande att omnämna, hurusom i
Amerikas Förenta stater, hvilka ju mången gång framhållas såsom
ett föregångsland, man ursprungligen haft rusdrycksförbud i 16
stater, men att, om jag icke är oriktigt underrättad, förbudet måst
upphäfvas i 13 af dessa. Då är det ju icke mycket värdt att till
förmån för ett rusdrycksförbud åberopa erfarenheten från det hållet.

Skulle man i stället vilja taga stöd från förhållandena i Lappland,
vårt eget land således, så vill jag blott fråga: hvarifrån komma
alla dessa framställningar, som vi äro vana att vid hvarje riksdag
höra, om förhindrande af försäljning af eau de Cologne, HofEmans
droppar och dessa eterblandningar, hvilka äro absolut mera ruinerande
för hälsan än själfva brännvinet? Jag tror att den, som verkligen
vill noggrant öfverväga alla på frågan inverkande faktorer, icke får
fastna i tomma önskemål — jag höll på att använda ett annat
uttryck, men jag skall icke göra det. Det är vår skyldighet såsom
lagstiftare att tänka på, huru statens debet och kredit och kommunernas
finanser skola kunna gå ihop och hvarifrån man skall
kunna taga medlen därtill. Då hafva nog alla dessa herrar talat
rätt, som sagt, att äfven om vi få en 20-årig öfvergångsperiod —-ja, för min del tror jag nu icke på dessa 20 år eller 30 år, som

Onsdagen den 19 Februari.

59

No 13.

Om f örbud
mot försäljning
af
brännvin
m. m.
(Forts.)

Herr Beckman i Djursholm: Herr talman! Jag skall endast
be att få med några ord påpeka, hurudana förhållandena i lappmarken
gestaltat sig efter det förbudet i fråga upphörde. Bevekelsegrunden
till förbudets upphäfvande må nu hafva varit hvilken som
helst; det faktiska resultatet häraf har grundligt undersökts af eu
med dessa förhållanden synnerligen förtrogen man, polisuppsyningsmannen
Berglund i Boden. Hans erfarenhet är den, att dryckenskapen
tilltagit i högst väsentlig grad efter förbudets upphäfvande.

I fråga om Amerikas Förenta stater ber jag få nämna, att det
är mycket riktigt hvad den siste talaren sade därom, att man uti
13 stater af 16, där allmänt rusdrycksförbud utfärdats, frångått
detta förbud. Men å andra sidan få vi icke glömma, att dessa 13
stater gått öfver till s. k. local option, hvilket i själfva verket bland
annat innebär detsamma som detta lokala veto, hvilket ju af många
bland oss förordas. De hafva således icke öfvergifvit förbudstanken.
Slutligen kan jag nämna, att, om också endast 3 stater återstå af
de ursprungliga förbudsstaterna, på sista tiden dock tillkommit ytterligare
3 nya stater, där man ansett sig nödsakad att slå in på förbudsvägen.

Det är alldeles gifvet, att, om icke den allmänna meningen är
sådan, att den vakar öfver lagens helgd, lagen icke är mycket värd.
Därför tröttna icke vi nykterhetsvänner framhålla, att, om”ett förbud
skall genomföras, detta förbud måste grunda sig på en alldeles
öfverväldigande opinion, och en sådan kan just, såsom den siste
talaren påpekat, vinnas genom ett på ungdomen inverkande upplysningsarbete.
Det skulle däremot icke glädja oss mycket, om ett
förbud komme att beslutas, som icke grundade sig på en allmän
opinion. Tv om så icke vore fallet, skulle följden blifva, antingen
att lagen genast blefve en död bokstaf, eller ock att, om man
försökte strängt upprätthålla densamma, lagens band till sist skulle
sprängas, hvarigenom den sista villan blefve värre än den första.

Jag har endast velat säga detta för att i någon mån förtaga
den nyss häfdade uppfattningen, att förbudstanken beträffande lapp -

en talare sade, utan på en ännu längre tid —- finanserna skola blifva
på ett betänkligt sätt rubbade. Den siste talaren brukar ju hafva
sinne för siffror, men jag hörde honom icke anföra några siffror,
hvarmed han ville fylla kronans budget och upphjälpa kommunernas
ekonomi, ifall nu det föreliggande förslaget skulle blifva Riksdagens
beslut. Men beträffande detta sista, så tror jag, att, om vi också
bär i denna kammare skulle vilja uttala en opinionsyttring i rusdrycksiörbudsfrågan,
vi dock i alla fall äro bra långt ifrån densammas
effektuerande. Satsen om att, därest rusdrycksförbud genomfördes,
vårt folks skatteförmåga skulle bli så mycket större, kan ju låta
bra, men den siste talaren bar dock icke bevisat eller ens påvisat,
med hvilka skatter eller med hvilka andra medel man skulle kunna
fylla de behof, som nu tillgodoses genom brännvinsmedlen. Detta
återstår att undersöka.

N:o 13. 60

Om förbud
mot försäljning
af
brännvin
m. m.
(Forts.)

Om upphäfvande
i vissa
fall af skyldighet
att bär a
civil uniform.

Onsdagen den 19 Februari.

marken skulle vara så misslyckad, äfvensom för att framhålla,
hurusom, enligt min åsikt, man ännu icke kan bygga någon afgörande
erfarenhet på förhållandena i detta afsende inom NordAmerikas
Förenta stater.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr
talmannen i enlighet med de yrkanden, som därunder framkommit,
proposition dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
afslag därå och bifall i stället till den af herrar Ericsson i Ofvanmyra
och Berg i Göteborg vid punkten afgifna reservationen; och
förklarade herr talmannen sig anse den förra propositionen vara
med öfvervägande ja besvarad. Votering begärdes emellertid, i
anledning hvaraf nu uppsattes, justerades och anslogs en så lydande
voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i första punkten af utskottets förevarande betänkande n:o 8,
röstar

da;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifallit den af herrar Ericsson i Ofvanmyra och Berg
i Göteborg vid punkten afgifna reservationen.

Omröstningen utföll med 100 ja och 96 nej, hvadan kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

Punkterna 2:o) och 3:o).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

§ 7-

Föredrogs och godkändes bankoutskottets memorial, n:o 2, om
verkställd granskning af riksbankens styrelse och förvaltning.

§ 8.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 1,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande
upphäfvande i vissa fall af skyldighet att bära civil uniform, föredrogs
häruppå, hvarefter ordet begärdes af:

Onsdagen den 19 Februari.

(»1 N:r 13.

Herr Berglund, som yttrade: Herr talman, mina lierrar! Ehuru
det icke råder något som helst tvifvel om, att utskottets hemställan
kommer af denna kammare att bifallas, så tror jag dock, att
det kan vara lämpligt att just med anledning af ett nära liggande
exempel här understryka behofvet af en inskränkning i uniformsväsendet.

Såsom en illustration till herr Zetterstrands motion men i rakt
motsatt riktning föreligger nu ett förslag af en kommitté, som blifvit
tillsatt på järnvägsstyrelsens tillskyndan. Denna kommitté föreslår
nämligen en uniformering af hela personalen. Såsom utskottet
mycket riktigt anmärker, är det beträffande särskilda grupper af
tjänstepersonal behöfligt och nödigt, att den är uniformerad. Men
häraf följer ingalunda, att det är absolut nödvändigt, att hela personalen
som sådan skall bära uniform. För närvarande finnes en hel
del undantag från denna skyldighet. Så hafva t. ex. byråtjänstemännen
vid vissa afdelningar för närvarande ingen skyldighet att
vara iklädda uniform, och jag undrar, om det vore lämpligt att nu
till dem utsträcka skyldigheten att bära uniform.

Jag skall här till en början icke orda om den så kallade paraduniformen
utan hålla mig till hvad nämnda kommitté föreslagit,
nämligen att de grupper, som nu äro befriade från att bära uniform,
skola erhålla sådan. Då fjolårets Riksdag så frikostigt som den
gjorde tillgodosåg tjänstemännen vid statens järnvägar med löneförhöjning,
bestämde den äfven, att den förutvarande indelningen i
tjänstemän och betjänte skulle slopas och att alla skulle kallas
tjänstemän, men att de skulle indelas i tjänstemän af högre grad
och tjänstemän af lägre grad. Jag vill dock inom parentes säga, att
i sak är förhållandet nu detsamma som förut; man har endast fått
ett annat namn på samma sak. För öfrigt skall jag icke här ingå
på den värdesättning af arbetet, som stämplar t. ex. mekaniskt skoarbete
såsom arbete af första klassen, såsom bättre arbete, under det
att praktiskt arbete anses såsom andra klassens arbete, och hvilket
äfven tar sig uttryck i uniformen.

Ej heller skall jag närmare ingå på den af nämnda kommitté
föreslagna uniformen med dess många skiljaktigheter. Man föreslår
där guldgaloner af 3, 5, 7 och 9 millimeters bredd, släta eller
uddiga. Dessa bestämmelser hafva för öfrigt i eu del järnvägstidningar
framkallat inbördes krig, ty en del grupper af tjänstemän
anse, att de fått sina band en eller annan millimeter för smala, och
en del anse, att de fått för få band o. s. v. Men hvad jag här
velat gifva uttryck åt är, att det synes föga lämpligt, att i det ögonblick,
då Riksdagen går att till Kungl. Maj:t aflåta en skrifvelse
med begäran om inskränkning af uniformväsendet, försiggår i ett
stort ämbetsverk just en utvidgning af detsamma. Jag vill nu icke
afgöra och vågar icke afgöra, huruvida vederbörande önska själfva
att få bära uniform, men jag tror icke, att det är behöfligt, och
framför allt icke, att det är förenligt med tidsandan.

Om upphäfvande
i vina
fall af skyldighet
att bära
civil uniform.

(Forts.)

N:r 13. 62

Onsdagen den 19 Februari.

Om upphäfvande
i vissa
fall af skyldighet
att bär a
civil uniform.

(Forts.)

Jag tror för (ifrigt, att det icke är lyckligt ock lämpligt att i
vårt land införa något slags preusseri i uniformväsendet. Hvad
beträffar den af kommittén föreslagna släpuniformen må ju så vara,
men hvad skall man säga därom, att samma kommitté äfven föreslagit
en så kallad paraduniform, då ett af rikets äldsta och förnämsta
ämbetsverk, Svea hofrätt, förklarar sig anse, att detta verk kunde
undvara paraduniform. Under sådana förhållanden synes det verkligen,
som om ett modernt verk, hvilket väl par preference skulle
gå i spetsen för utvecklingen, äfven kunde undvara den guldstickade
fracken.

Jag kom häromdagen att tala vid en hemvändande svenskamerikan;
han läste i en järn vägstidning, men strax han fick tag
i den, såg jag, att han kastade den ifrån sig. Jag frågade hvad
det var, som han hade läst. Och han svarade, att det var om paraduniformen.
Jag skall här be att få läsa upp några rader, så att
herrarne kunna få höra, huru det kommer att arta sig:

»Kommitterade ha likaledes inlämnat ett förslag till ny, afsevärdt
skönare paraduniform än hvad hittills beståtts järnvägens
tjänstemän.

Fracken är af mörkblått kläde med ståndkrage eller fällkrage
samt förgyllda knappar.

Generaldirektören får ett synnerligen storartadt broderi med ranka
och hjul å både krage, ärmuppslag och fickklaffar. Öfverdirektör
och distriktschef får liknande fast mindre skönt broderi å krage och
ärmuppslag — den senares är något enklare än den förres.

Både ranka och hjul, fast endast å kragen, få så många, att
man nödgats dela dem i trenne grupper, hvilkas broderier aftaga
i härlighet i samma proportion, som gruppens siffra stiger i valör.

Första gruppen omfattar dem, som på släpuniform bära en
uddig och två släta galoner, andra gruppen öfriga tjänstemän med
uddig galon och tredje gruppen dem, som ha tre släta galoner, de
må vara antingen 9 eller 7 mm. breda.

Endast ensamt hjul å kragen ha de, som till släpuniformen
bära två eller en slät galon.

Alla bära dock guldgaloner på långbyxorna af mörkblått kläde,
hvit väst, hvit halsduk, svärd och trekantig hatt med träns och
tofsar af guldbuljon samt gul och blå kokard af siden.»

Detta är nu hvad som skall införas. Det kan ju hända, att
många af herrarne anse saken enbart löjlig, och att det icke har
någon verklig betydelse att låta dem, som vilja, skaffa sig paraduniform,
särskild! då ej tvång föreligger. Det är dock icke något
tvifvel om — och utskottet anmärker också mycket riktigt —
att det är »uppenbart, att öfverordnades önskningar eller allmän
kamratsed kan på den enskilde utöfva ett tryck, som han har
svårt att undandraga sig. Det lärer därför törhända icke göra
till fyllest att enbart upphäfva den skyldighet, som kan åligga
tjänstemännen att bära paraduniform, utan borde den förklaring,

63 N:o 13.

Onsdagen den 19 Februari.

Kungl. Maj:t i detta hänseende kan finna lämpligt utfärda, tillika
innebära upphäfvande af själfva fastställelsen af uniformen.»

Jag har ansett mig böra uttala dessa ord just nu, då ett storartadt
förslag föreligger till utveckling af uniformsväsendet. Och
jag beklagar, att icke utskottet ännu kraftigare, än som skett, betonat
den absoluta obehöfligheten af den s. k paraduniformen. Jag är
äfven öfvertygad därom, att det stora flertalet tjänstemän, liksom
vårt lands öfriga innebyggare, nog tänka inom sig själfva, att denna
tid med guldfrack, svärd och hatt med tofsar af guldbuljon är försvunnen.
Dessa emblem höra kanske egentligen och rätteligen
hemma på nordiska museet. Herr talman, jag yrkar bifall till
utskottets förslag.

Öfverläggningen var härmed afslutad, och biföll kammaren utskottets
hemställan, hvilket beslut skulle genom utdrag af protokollet
delgifvas Första Kammaren.

§ 9.

Vidare föredrogs Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande,
n:o 2, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
llaj:t angående antecknande i kyrkobok af från utlandet återinflyttade
svenskars äktenskapsförhållanden.

Utskottets hemställan bifölls.

I sammanhang härmed föredrogs Första Kammarens protokollsutdrag,
n:o 36, med delgifning af nämnda kammares beslut öfver
dess andra tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 1, i anledning af väckt
motion om åtgärder för införande af förenklade bestämmelser i fråga
om anteckning i kyrkobok rörande svenskar, som från utlandet återinflyttat
till Sverige; och inhämtades däraf, att Första Kammaren
bifallit en hemställan af enahanda innehåll som den af Andra
Kammaren nu antagna.

Vid sådant förhållande fann Andra Kammaren den gjorda delgifningen
icke föranleda vidare åtgärd.

§ io.

Konstitutionsutskottets häruppå föredragna utlåtande, n:o 1, i
anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad
lydelse af §§ 7, 9, 11, 12, 28, 32, 33, 86 och 105 regeringsformen
samt § 38 mom. 2 riksdagsordningen, blef af kammaren godkändt

§ 11.

Föredrogs och godkändes härefter bevillningsutskottets betänkande,
n:o 10, i anledning af väckt motion om nedsättning af tullen
å »chopped äpples».

Om upphäfvande
i vitna
fall aj skyldighet
att bär a
civil uniform.

(Forts.)

N:o 13.

Angående
ändring af
8 § i förordningen
angående
lagfart
å fång
till fast egendom.
den
16 juni 1875
m. in.

64 Onsdagen den 19 Februari.

§ 12-

Å föredragningslistan fanns härefter uppfördt lagutskottets utlåtande,
n:o 6, i anledning af väckta motioner om ändring af 8 §
i förordningen angående lagfart å fång till fast egendom den 16 juni
1875 in. m.

Uti likalydande motioner hade herr T. af Ekenstam i Första
Kammaren, motion n:o 34, och herr M. E. Svallingson i Andra
Kammaren, motion n:o 139, föreslagit, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t hemställa, att, med upphäfvande af dels hvad som
blifvit i Kungl. Maj:ts nådiga bref den 21 maj 1869 föreskrifvet
angående naturen af de lägenheter, som afsides från hemman i
följd af vattenaftappningar, dels hvad som stadgades i § 8 af nådiga
förordningen den 16 juni 1875 i fråga om lagfart å fång, som skett
i enlighet med gällande författning om ändring eller utrifning af
vattenverk, Kungl. Maj:t måtte förordna, att, därest ägare af ett
hemman eller en lägenhet i den ordning, som stadgades uti gällande
lag om dikning och annan afledning af vatten, afsagt sig den båtnad,
som genom ett vattenafledningsföretag bereddes hans jord, samt till
följd häraf utaf hans genom företaget förbättrade mark vederlagsjord
utbrötes och de kvarstående deltagarne i företaget tillskiftades, den
jord, som af sådan anledning tillskiftades kvarstående deltagare,
skulle anses i allo tillhöra det hemman eller lägenhet, för hvilken
sådan kvarstående deltagare uti företaget ingått.

Utskottet hemställde, att förevarande motioner icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Vid utlåtandet hade emellertid fogats reservationer

af herr af Elcenstam mot vissa delar af utskottet motivering; och

af herr Lindhagen, som hemställt, att Riksdagen i anledning
af förevarande motioner ville hos Kungl. Maj:t anhålla om öfvervägande,
huruvida och i hvad mån särskild lagstiftning erfordrades
för att bereda staten tryggad förmånsrätt för odlingslån till vattenafledningsföretag
i den förbättrade jord, hvarför jordägare afsade
sig delaktighet i företaget, samt framläggande för Riksdagen af det
förslag, hvartill detta öfvervägande kunde föranleda.

Utskottets hemställan upplästes, hvarefter

Herr Svallingson yttrade: Af lagutskottets nu förevarande
utlåtande framgår otvetydigt, att utskottet uti den föreliggande
frågan hyser delvis samma uppfattning som motionärerna angående
nödvändigheten af att på annat sätt än det, som hittills varit

Onsdagen den 19 Februari.

05 j(T:o 13.

tillämpad!, ordna rättigheten att erhålla lån ur den s. k. odlingslånefonden.
Lagutskottet har älven uttalat, att stora svårigheter
därvidlag för närvarande möta, särskild! där det ar fråga om odlingsföretag
af större omfattning, när alltså ett större område skall torrläggas,
men det oaktadt har utskottet kommit till det slut, att
utskottet afstyrker de i ämnet väckta motionerna.

Om man tager i betraktande den motivering, som ligger till
grund för utskottets afstyrkande hemställan, kan jag icke neka till,
att den förefaller något egendomlig. Utskottet säger i denna motivering
bland annat — vi återfinna det å sid. 5, ett stycke ned å
sidan, i det föreliggande utlåtandet —: »Mot detsamma» -— d. v. s.
mot motionärernas förslag —■ »kan med fog anmärkas, att den
vederlagsjord, som jordägare, hvilken afsagt sig båtnaden af torrläggningen,
nödgas afstå till de kvarstående deltagarna, ofta ligger
på långt afstånd från det hemman, hvari den skulle ingå. Det
torde därför vara mera ändamålsenligt, att nämnda vederlagsjord
får utgöra eu fastighet för sig och icke införlifvas med annat hemman,
af hvars gravationer den då skulle besväras. Enligt utskottets
förmenande påkallas vederlagsjordens bibehållande såsom särskild
lägenhet äfven af ett allmänt intresse så till vida, som dylik jord
synes utskottet särskildt ägnad att tagas i anspråk för skapandet af
så kallade egna hem. Skulle vederlagsjorden, såsom motionärerna
ifrågasätta, införlifvas med de hemman eller lägenheter, hvilkas
ägare kvarstå såsom delägare i odlingsföretaget, måste häraf uppenbarligen
påkallas, att utskiftande af ifrågavarande jord alltid verkställdes,
och torde det i de allra flesta fall, särskildt då vattenafledningsföretaget
hade större omfattning, jämväl blifva nödvändigt
att göra ägoutbyte på sätt skiftesstadgan föreskrifver.» Ja, det är
nog icke så sällan, som det är nödvändigt att tillgripa en skiftesförrättning
och äfven verkställa ägoutbyte, sedan ett större område
blifvit torrlagdt. Om odlingsföretaget afser ett område på några
tusen tunnland med något hundratal delägare och en stor del af
dessa afstått från båtnaden af torrläggningen, blir följden ovillkorligen
den, att en massa ägolotter måste utskiftas såsom vederlagsjord
till de i företaget ingående delägarne. Tanken på, att denna
på många olika håll belägna vederlagsjord skulle få utgöra särskilda
fastigheter för sig, för att å dem sålunda skulle kunna bildas egna
hem, låter ju ganska vacker. Men från praktisk synpunkt sedt,
med de många vägar, som skulle behöfva upptagas för att göra
alla dessa särskilda lägenheter åtkomliga, förefaller denna tanke
mindre tilltalande. Min mening är, att det i dylika fall ganska
ofta blir af nöden att verkställa en sammandragning af dessa särskilda
lotter, på det att de icke må ligga spridda utöfver ett stort
område. Med hänsyn till nu anförda förhållanden kan jag således
icke finna, att utskottets nyssnämnda skäl för afstyrkande af de
föreliggande motionerna verkligen har fog för sig.

Andra Kammarens Prof. 1908. Ko IS.

Angående
ändring af
8 § i förordningen
angående
lagfart
å fång
till fast egendom
den
lö juni 1875
m. m.
(Forts.)

5

N:o 13. 66

Onsdagen den 19 Februari.

Angående
ändring af
8 § i förordningen
angående
lagfart
å fång
till fast egendom
den
16 juni 1875
m. m.

(Forts.)

Utskottet säger emellertid vidare: »Hvad som icke minst för anledt

utskottet att afstyrka bifall till motionärernas förslag är
emellertid, att detsamma icke torde vara af behofvet påkalladt för
vinnande af det angifna syftet.» Ja, för mig och många med mig
hade det förvisso varit af den allra största betydelse, om utskottet
varit välvilligt nog att gifva eu fingervisning, huru man vid odlingsföretag
skall bära sig åt för att kunna utfå lån äfven för de delägares
jordlotter af den till torrläggning ifrågasatta jorden, hvilka
icke ingått i företaget. Jag tänker mig t. ex., huru det ställer sig
i ett sådant fall, där det gäller torrläggning af ett område å några
tusen tunnland med omkring hundra delägare — exemplet är hämtadt
från verkligheten och afser ett par utdikningar på Gottland. Jordförbättringsvärdet
å denna areal är beräknadt till 300,000 kronor.
En del af de sålunda erforderliga medlen fås genom odlingslån från
staten, nämligen intill 70 procent af hela beloppet eller 210,000
kronor, och detta lån beräknas utfalla efter därför bestämda grunder.
Åtskilliga af deläg arne uti det område, som skall torrläggas, äro
emellertid icke beredvilliga att ögonblickligen bestämma sig för, om
de vilja ingå som deltagare i det ifrågavarande torrläggningsföretaget
eller ej; de vilja begagna sig af den rätt, dikningslagen medgifver
dem, att först sedermera bestämma sig för, om de vilja gå med i
företaget eller i stället lämna jord i vederlag. Företaget är emellertid
igångsatt, och den arbetsdirektion, som af de olika delägarne
blifvit utsedd att leda och låta utföra arbetet, är öfvertygad om,
att den af staten skall erhålla ett lån å 210,000 kronor. Men efter
något år och sedan arbetet är i gång, visar det sig, att af hela antalet
jordägare hälften förklarar: »Nu se vi, att arbetet kommer
att ställa sig jämförelsevis dyrt, och att de beräknade omkostnaderna
icke torde komma att räcka till, och därför vilja vi icke vara med
i företaget utan äro villiga att afstå skälig vederlagsjord.» Hur
ställer det sig då för företagets direktion med den ekonomiska frågan?
Jo, i stället för att erhålla de påräknade 210,000 kronorna i statslån,
får direktionen endast hälften eller 105,000 kronor, och då
hela påräknade statslånet skulle uppgå till 70 procent af hela 300,000
kronor, gäller det alltså att anskaffa återstoden eller 105,000 kronor.
Då emellertid delägarne i dylika företag, åtminstone hvad min hemort
beträffar, i allmänhet äro icke några stora godsägare, utan endast
mindre landtbrukare, som äga hemman om Vs, 74, ja, Va mantal
eller så med en jordareal af 1- å 200, högst 250 tunnland, är det
naturligtvis mycket bekymmersamt att få lånefrågan ordnad, då ett
så stort belopp som nära nog två tredjedelar af den beräknade
summan fattas.

Då förhållandena i detta afseende äro sådana, jag nu sökt visa,
torde herrarne kunna inse, att motionärerna haft fullt fog för det
förslag, de här framställt. Då emellertid Första Kammaren redan
fattat beslut uti frågan i enlighet med utskottets hemställan, torde
det icke tjäna någonting till att här framställa yrkande i annan

07 N:o 13-

Onsdagen den 19 Februari.

riktning. Jag kade för min del nu helst vekt gå öfver till det
förslag, som herr Lindhagen kommit med i sin reservation, men
efter den utgång, frågan redan fått i Första Kammaren, vill jag,
som sagdt, icke framställa något särskildt yrkande, utan uttalar
endast den förhoppningen, att Kungl. Maj:ts regering måtte utfinna
möjlighet att på skyndsammaste och bästa sätt kunna förhjälpa
redan påbörjade odlingsföretag ur den brydsamma belägenhet, som
de för närvarande iråkat genom nu tillämpade lånebestämmelser.
Jag har mig bekant ett par stora odlingsföretag, där arbetet redan
är långt framskridet, men där, på grund af bestämmelserna för erhållande
af lån ur odlingslånefondeD, svårigheter yppat sig för företagens
vidare fullföljande.

Angående
ändring af
§ 8 i förordning
eu angående
lagfart
å fång
till fatt egendom
den
16 juni 1875
m. m.
(Forts.)

Herr Zetterstrand: På sätt den föregående talaren nämnde,
är det nog så, att bestämmelserna rörande odlingslånefonden äro så
affattade, att, särskildt beträffande större odlingsföretag, svårigheter
mött för de i företaget intresserade att få ut de lånebelopp, som
erfordrats för företagets genomförande. Vi ha sålunda inom utskottet
alla varit ense om, att förhållandena icke äro bra såsom de
nu äro. Nu ha emellertid motionärerna tänkt sig ett sätt, hvarigenom
dessa olägenheter skulle afhjälpas, men därom ha vi alla
varit lika ense inom utskottet, att detta sätt är ytterst opraktiskt;
och därför vill jag då säga, att just på de punkter, som motionären
nyss här uppläste, håller jag mycket starkt och anser, att de äro
riktiga, och att därför det förslag motionärerna här ha framställt
för afhjälpande af olägenheterna är ytterst opraktiskt. Det måste
också medmotionären i Första Kammaren vidgå inom lagutskottet
och kunde därför icke yrka bifall till motionen.

Då gällde det emellertid att se till, huruvida någonting inom
motionens ram skulle kunna göras för att afhjälpa det missförhållande,
som förefinnes. Detta trodde vi icke skulle vara möjligt,
men herr Lindhagen var nog vänlig att affatta eu reservation, som
är så beskaffad, att, på sätt där föreslås, olägenheterna torde kunna
afhjälpas; men som denna reservation, enligt vår mening, låg utom
motionens ram, kan jag icke yrka bifall till densamma, utan hoppas,,
att den diskussion, som här förevarit, och den utredning, som lämnats,
skall för regeringen utgöra en anledning att tillse, huruvida
några ändrade bestämmelser rörande odlingslånefonden äro af behofvet
påkallade, och om så är, hvilka åtgärder skola vidtagas för
att underlätta beviljandet af lån ur odlingslånefonden för större
odlingsföretag.

Herr Lindhagen: Ja, det är ju så, som den siste talaren
framhållit, att det har ansetts, att den nu förevarande reservationen
går utom motionens ram. Förhållandet är, att vederbörande myndigheter
hafva ansett, att för sådana här odlingslån icke förefinnes
möjlighet att erhålla tillräcklig säkerhet i lägenheter af den

N:o 13. 68

Onsdagen den 19 Februari.

Angående
ändring af
8 § i förordningen
angående
lagfart
å fång
till fast egendom
den
16 juni 1875
m. m.

(Forts.)

beskaffenhet motionärerna tala om. Men nu har utskottet däremot
vågat sig på att säga, att det går mycket väl för sig att taga sådan
säkerhet. För min del måste jag påstå, att detta är en mycket
tveksam sak, och därför kanske det vore häst, om man genom en
särskild skrifvelse kunde bringa denna fråga under Kungl. Maj:ts
bedömande.

Min personliga mening är också, att det är väl formalistiskt
att anse, att icke reservationen skulle falla inom motionens ram.
Motionärerna vilja, att man genom lagstiftningen får tydligt stadgande
därutinnan, att man får säkerhet i sådana lägenheter, hvarom här
är fråga, och de föreslå såsom ett sätt att slå ihop dem med stomhemmanet.
Jag föreslår i stället, att man går rakt på sak och gör
lagstiftningen tillämplig på de ifrågavarande lägenheterna. Men,
som sagdt, man kan om den formella saken ha olika meningar,
och då jag har förnummit, att proposition kommer att vägras på
reservationen, så tjänar det ingenting till att yrka bifall till densamma.
Första Kammaren har ju dessutom hifallit utskottets hemställan,
och då det tillika har sagts, att jordbruksministern lofvat
ägna denna fråga särskild uppmärksamhet och på bästa sätt hjälpa
motionärerna, så kan jag icke annat än med motionärerna resignera
och gör sålunda icke något yrkande.

Öfverläggningen var härmed afslutad, och hiföll kammaren utskottets
hemställan.

§ 13.

Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till dels
Riksdagens skrifvelse, n:o 14, till Konungen, angående val af Riksdagens
justitieombudsman och hans efterträdare,

dels ock Riksdagens förordnanden:

n:o 15, för revisionssekreteraren m. m. B. F. E. Hasselrot att
vara Riksdagens justitieombudsman, och

n:o 16, för häradshöfdingen m. m. doktor Ossian Berger att
vara Riksdagens justitieombudsmans efterträdare.

§ 14.

Till bordläggning anmäldes:

statsutskottets utlåtanden:

n:o 2, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
första hufvudtitel, innefattande anslagen till kungl. hof- och slottsstaterna; -

69 N:0 13.

Onsdagen den 19 Februari.

n:o 3, angående regleringen af utgifterna under riksstatens andra
hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet;

n:o 4, angående reglering af utgifterna under riksstatens tredje
hufvudtitel, innefattande anslagen till utrikesdepartementet;

n:o 26, i anledning af väckt motion om anslag till utgifvande
af en uppslagsbok öfver 1908 års lagtima Riksdags arbete;

n:o 27, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om utbyggande af den elektriska kraftstationen
vid Trollhättan samt om ledningar för distribuering af
elektrisk energi från nämnda station; och

n:o 28, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställningar om anslag dels för iståndsättande och ombyggnad
af Skanörs hamn, dels ock för upprensning af det s. k.
Väckholmssundet; samt

lagutskottets utlåtanden:

n:o 7, i anledning af väckt motion om antagande af lag om
tjänsteaftal mellan husbönder och tjänare;

n:o 8, i anledning af väckta motioner om skrivelser till Kungl.
Maj:t angående åtgärder för befordrandet af återinflyttning hit till
landet af från riket utflyttade personer;

n:o 9 i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Konungen
med begäran om utredning, huruvida vissa sjukdomar må utgöra
äktenskapshinder och skäl till återgång af äktenskap m. m.;

n:o 10, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ansvar för den, som utsätter annan person för
venerisk sjukdom m. m.; och

n:o 11, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen
angående vidgad rätt till utträde ur statskyrkan.

§ 15-

Herr C. A. Lindhagen aflämnade en motion, n:o 237, i anledning
af Kungl. Maj:ts proposition med förslag dels till ändrad
lydelse af § 53 regeringsformen samt §§ 37, 38, 50, 75 och 78
riksdagsordningen, dels ock till stadga om val till utskott.

Kammaren beslöt att omedelbart hänvisa denna motion till
konstitutionsutskottet.

Vidare afgaf herr N. Andersson i Pettersborg en motion, n:o
238, i anledning af Kungl Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställning om anslag till understöd åt sådana anstalter och förandra
Kammarens Prot. 1908. N:o 13. 6

70 Onsdagen den 19 Februari.

eningar, som anordna populärvetenskapliga föreläsningar i folkbildningssyfte.

§ 16.

Justerades protokollsutdrag.

§ 17.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr N. Andersson i Pettersborg under 8 dagar fr. o.
friherre J. Hermelin » 5 » »

herr J. Ericsson i Vallsta » 5 » »

» A. Ifvar ssons » 12 » »

» P. O. Lundell » 3 » »

» C. H. Gustafsson i Mjölby » 4 » »

m. den 22 febr.
»21 »

» 21 »

» 22 »

» 20 »

» 21 »

§ 18.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr Andersson i Pettersborg, som yttrade: Herr talman!

Som tvifvelsmål råda, huruvida den af mig nyss väekta motionen
är af beskaffenhet att kunna remitteras till statsutskottet, så ber
jag att få återtaga densamma.

Denna hemställan bifölls.

Kammarens ledamöter åtskildes häruppå kl. 4,28 e. m.

In fidem

Herman Palmgren.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1908.