1908. Andra Kammaren. N:c 73 (Riksdagens protokoll 1908:73)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1908. Andra Kammaren. N:c 73

Torsdagen den 28 maj.

Kl. 1/2 3 e. in.

§ 1.

Justerades protokollet för den 22 innevarande maj.

§ 2.‘

Föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden n:is 181
och 184.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets memorial, n:o 185, angående beviljande
för innevarande riksdag af ökadt belopp till gratifikationer åt tjänstemän
hos statsutskottet; och biföll kammaren hvad utskottet i detta
memorial hemställt.

§ 4.

Vidare föredrogos, men blefvo ånyo lagda på bordet statsutskottets
utlåtanden n:is 186, 187 och 188.

§ 5.

Härefter föredrogos hvart för sig:

sammansatta stats- och bevillningsutskottets memorial, n:o 19,
med hemställan om anvisande af ersättning åt sammansatta stats- och
bevillningsutskottets sekreterare;

lagutskottets memorial, n:o 78, med föranledande af kamrarnas
skiljaktiga beslut beträffande vissa delar af lagutskottets utlåtande n:o
72, i anledning af dels Kung! Maj:ts proposition med förslag till lag
angående folkskoleväsendet i vissa städer, lag om ändrad lydelse af 1
§ i kung! förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 mars 1862 och lag om ändrad lydelse af 2 och 28 §§ i lagen
angående uppfostran åt vanartade och i sedligt afseende försummade
barn den 13 juni 1902 samt inom Riksdagen i ämnet väckta motioner,

Andra Kammarens Prof. 1908. N;o 73. 1

N:o 73.

Torsdagen den 28 Maj.

dels ock Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändrad:
lydelse af 3 och 4 §§ i lagen angående folkskoleväsendet i Stockholm
den 15 maj 1903 och en i anledning af densamma inom Riksdagen
afgifven motion; och

andra särskilda utskottets memorial, n:o 10, angående aflöning åt
dess sekreterare och vaktmästare.

Hvad i nämnda memorial hemställts bifölls af kammaren.

§ 6.

Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts häruppå föredragna
utlåtande n:o 39 bordlädes åter.

§ 7.

Ordet lämnades härefter på begäran till:

Herr vice talmannen, som yttrade: Herr talman! Jag tillåter

mig att till kammaren hemställa, att kammaren ville besluta, att af
två gånger nu bordlagda ärenden på föredragningslistan för morgondagens
plenum först uppföra statsutskottets memorial n:o 182, därefter
statsutskottets utlåtande n:o 183, statsutskottets utlåtande n:o181,
statsutskottets utlåtande n:o 184, statsutskottets utlåtande n:o 186,
statsutskottets utlåtande n:o 187, statsutskottets utlåtande n:o 188, i
nu nämnd ordning, samt därefter de två gånger nu bordlagda ärendena
i den ordning, hvari de förekomma på föredragningslistan för i dag„

Denna hemställan bifölls af kammaren.

§ 8.

Anmäldes och godkändes följande förslag till Riksdagens skrifvelser
till Konungen, nämligen:

från Riksdagens kansli:

n:o 182, angående ändringar i nu gällande föreskrifter rörandeskyddskoppympning;
samt

från statsutskottet:

n:o 186, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde hufvudtiteln gjorda framställning i fråga om skogsväsendet
;

n:o 187, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående den
af staten utöfvade egnahemslånerörelsen;

n:o 188, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående förvärfvande
för Kungl. Maj:ts och kronans räkning af vissa vattenfall i
Göta älf m. m.; och

n:o 189, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående inköp
af hotell Utsikten vid Trollhättan.

Torsdagen den 28 Maj. 3 N:o 73.

§ 9-

Vidare anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag till
paragrafer i riksdagsbeslutet:

n:0 . angående beviljadt belopp till en minneskrans att nedläggas
vid Konung Karl X Gustafs sarkofag;

n:o 31, angående bemyndigande för riksgäldskontoret att ställa
till riksbankens förfogande riksgäldskontorets skuldförbindelser i form
af skattkammarväxlar;

n:o 32, angående verkställd granskning af fullmäktiges i riksbanken
och fullmäktiges i riksgäldskontoret åtgärder för utförande af
det dem gemensamt lämnade uppdrag i fråga om uppförande å Helgeandsholmen
af riksdags- och riksbankshus;

n:o 33, angående utsträckning af preskriptionstiden för obligationer
af de svenska statslånen;

n:o 34, angående förslag till lag om äktenskaps ingående;
n:o 35, rörande ändring i förordningen den 11 oktober 1907 angående
tillverkning af brännvin;

n:o 36, angående anordnande af en särskild för fiskare afsedd
försäkring mot skada till följd af olycksfall;

n:o 37, angående förbud mot drift af sulfatfabrik eller annat industriellt
verk, som genom förorenande af luft eller vatten orsakar
olägenheter för kringliggande bygd och dess befolkning;

n:o 38, angående revision af gällande bestämmelser om bötesstraffet
m. m. ;

n:o 39, angående sådan ändring i gällande lag, att gift person må
kunna erhålla lifförsäkring med trygghet att försäkringssumman kommer
hans familj till godo;

n:o 40, rörande ändring i lagen angående vård af enskildas skogar
den 24 juli 1903;

n:o 41, rörande dels lag angående ändrad lydelse af 21 och 26
§§ i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och
jordafsöndring, dels ock lag om ändrad lydelse af 8 § i lagen den 25
maj 1905 rörande afgäld från afsöndrad lägenhet;

n:o 42, angående lag, innefattande ändring i lagen angående Kungl.

Maj:ts högsta domstols tjänstgöring på afdelningar den 20 juni 1905;
n:o 43, angående förslag till lag om rikets vapen;
n:o 44, angående öfvervakande af villkorligt dömda och villkorligt
frigifna förbrytare m. m.;

n:o 45, rörande förordning angående restitution af erlagd sockeiskatt
eller befrielse från sådan skatt för socker, som användts vid tillverkning
af exportvaror;

n:o 46, dels rörande ändrad lydelse af vissa §§ i bevillningsförordningen,
dels ock angående en inkomstskatt att upptagas i riksstaten
för år 1909;

n:o 47, rörande vissa ändringar i gällande förordning angående
en särskild stämpelafgift för försäljning af punsch, arrak och rom; och
n:o 48, angående vissa ändringar i gällande tulltaxa och tulltaxeunderrättelser.

N:o 73

Torsdagen den 28 Maj.

§ 10.

Justerades protokollsutdrag.

§ Il Till

bordläggning anmäldes statsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 189, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut angående
Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen under andra, tredje, fjärde,
femte, sjätte, sjunde, åttonde och nionde hufvudtitlarna gjorda framställningar
om anslag för beredande af extra lönetillägg för år 1908
åt en del tjänstemän och betjänte m. m.;

n:o 190, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående afskrifvande
af byggnadskassornas i Uppsala, Skara och Kalmar stift
skulder till riksgäldskontor m. m.;

n:o 191, i anledning af väckt motion om höjd aflöning för Riksdagens
justitieombudsman;

n:o 192, i anledning af en af justitieombudsmannen gjord framställning
om tillfällig löneförhöjning för tjänstemännen i justitieombudsmansexpeditionen;
och

n:o 198, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utredning angående upprättande af en hypoteksbank
för rikets städer och med dem jämförliga samhällen.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,5 7 e. m.

In fidem
Herman Palmgren.

Fredagen den 29 Maj.

N o 73.

Fredagen den 29 maj

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades de vid kammarens sammanträde den 23 innevarande
maj förda protokollen.

§ 2.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr Andersson i Västra Nöbbelöf, som anförde: Herr talman!
Såsom bekant fyller Hans Maj:t Konungen den 16 nästkommande
juni 50 år. Riksdagen är då icke samlad, men då jag är förvissad
att Andra Kammaren vid detta tillfälle vill framföra sin hyllning,
tillåter jag mig därför nu anhålla, att Andra Kammaren ville besluta
att genom utsedda deputerade uppvakta och lyckönska Hans Maj:t
Konungen på hans 50-åriga födelsedag samt att denna deputation
måtte bestå af kammarens talman och vice talman.

Denna hemställan bifölls af kammaren.

§ 3.

Föredrogs statsutskottets memorial, n:o 189, i anledning af kamrarnas
skiljaktiga beslut angående Kungl Maj:ts i statsverkspropositionen
under andra, tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde, åttonde och
nionde hufvudtitlarna gjorda framställningar om anslag för beredande
af extra lönetillägg för år 1908 åt en del tjänstemän och betjänte m. m.

Kammaren godkände den uti memorialet föreslagna voteringspropositionen.

§ 4.

Härefter föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden
n:is 190, 191, 192 och 193.

§ 5.

Vidare föredrogs statsutskottets memorial, n:o 182, med förslag
till lönereglering för tjänsteinnehafvare vid riksgäldskontoret, Riksdagens
bibliotek och Riksdagens hus.

N:o 73.

Fredagen den 29 Maj.

Angående

Biksdagens

bibliotek.

Punkten l:o)

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Efter föredragning häruppå af punkten 2:o), angående stadganden
att intoras i det nya reglementet för riksgäldskontoret, lämnades på
begären ordet till

Herr Warburg som yttrade: Herr talman! Mina herrar! Jag
har begärt ordet med anledning af § 53, som rör Riksdagens bibliotek,
i denna § föreslås bland annat: att för komplettering och utvidgning
af Riksdagens bibliotek samt därmed förenade utgifter må utgå ett
ärligt anslag af 4,500 kronor; att under riksdag fullmäktige skota äga
att vid biblioteket anställa en amanuens med ett arfvode, som från och
med 1908 års riksdag utgår med 10 kronor om dagen, samt att
fullmäktige årligen skola äga att förfoga öfver ett belopp af 1,000
åj1101" beredande åt Riksdagens bibliotekarie under de tider, då
sådant pröfvas. vara erforderligt, af biträde vid katalogisering samt
vissa andra i biblioteket förekommande göromål.

Det är visst icke min mening att nu yrka på någon ändring i
denna paragraf. Men jag tror det vara på sin plats att, då nu denna
stat fastställes, och denna § föredrages, i allt fall en röst höjes för att
Riksdagens bibliotek må få en organisation, som är något mera sta.
1 ån den nuvarande. Riksdagens bibliotek bar nämligen utvidgat
gl8 till något annat än blott och bart ett bibliotek för riksdagsmän
under riksdagstiderna. Det är ett faktum, att detta bibliotek användes
äfven mellan riksdagarna, i vidsträckt mån såsom ett förvaltingsbibliotek
och ett politiskt bibliotek i allmänhet, icke minst för sociala
frågors utredande. Vidare må vi erinra oss, att biblioteket i allra
högsta grad är en arsenal för de kommittéer, som arbeta mellan riksdagarna.
Under sådana förhållande tror jag det vara nödvändigt att
förr eller senare komma därhän, att biblioteket hålles öppet längre
tid, än som nu är fallet mellan riksdagarna, då det endast är tillgängligt
mellan kl. 12 och 3, d. v. s, just den tid, då folk i allmänhet
äro sysselsatta uti sina verk, på ämbetsrummen eller uti de kommittéer,
som här arbeta. För att emellertid underlätta att hålla biblioteket
öppet längre, än som nu sker, anser jag nödvändigt, att den
extra amanuens, som här åsyftas, får en fastare ställning, så att biblioteket
må kunna hållas öppet lika länge som andra likartade bibliotek
här i staden, exempelvis från kl. 10 — 3 och kanske äfven någon timme
på eftermiddagen. Nu vill jag gärna medgifva, att då icke
något förslag föreligger från biblioteket, det varit vanskligt både för
riksgäldsfullm.äktige och statsutskottet att komma in med något annat
förslag. Att intet förslag kommit från själfva biblioteket torde emellertid
bero på, att där varit vaktombyte. Den afgående bibliotekarien
har kanske icke haft något särskildt intresse af denna utveckling,
och den tillträdande, sa ny som han är på sin plats, har måhända
icke hunnit inkomma med något anslagsförslag. Då jag anser det
vara nödvändigt, att blicken hålles öppen för såväl att biblioteket
får en mera fast organisation, som att det årliga anslaget höjes öfver

N:o 73.

Fredagen den 29 Maj.

4,500 kronor, har jag gärna velat framhålla detta nu, på det att man
icke, därest i den närmaste framtiden förslag^ skulle framkomma om bibliotek.
•ökning vare sig i anslaget eller personalen, må åberopa, att det beslut, (ports-)
som nu fattas, därför utgör hinder.

Herr talman, jag har intet yrkande att göra. Jag har endast
velat framhålla, att det är ett intresse för såväl det politiska som det
sociala studiet här i landet och icke minst för Riksdagen själf, att
de förarbeten, som göras i de olika frågorna, må blifva så väl utförda
som möjligt, hvilket endast kan ske genom att alla källor äro lätt
tillgängliga.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll hvad utskottet i denna
punkt hemställt.

§ 6.

Statsutskottets nu föredragna utlåtande, n:o 183, i anledning åt:

Kung! Maj ds proposition angående användande af viss del af den så
kallade Djurgårdsfonden för utförande af byggnads- och reparationsarbeten
vid Haga och Ulriksdals slott, blef af kammaren godkändt.

Angående
upplåtelse

svaret ai en aei mai iiungsmuugaiucx, »^. till lundtför fil

en den 27 mars innevarande år till Riksdagen aflåten, till naret a/ en
statsutskottet för förberedande behandling öfverlämnad proposition del utaf
hade Kung! Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag af protokollet kungsladuöfver
landtförsvarsärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen med-0«»’«''!»
gifva, att de å en vid samma protokoll fogad karta med litt. A, Aa och
Ab betecknade, till förra landshöfdingbostället kungsladugården Vall
hörande områden äfvensom de med litt. Ha och Hb angifna områden,
därest de genom laga skifte komme att tilläggas nämnda kungsladugård,
finge, de förstnämnda områdena den 14 mars 1909 och de
sistnämnda, då de efter skiftet finge tillträdas, öfverlämnas till landtförsvaret
för att användas till öfningsfält för Hälsinge regemente.

Utskottet hemställde, att Kungl Maj:ts förevarande framställning
för närvarande icke måtte af Riksdagen bifallas.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af

Till afgörande förelåg statsutskottets utlåtande, n:o 181, i anledning
af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse till landtför -

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet Malm: som
anförde:

Herr talman, mina herrar! Innan kammaren fattar sitt beslut i den
föreliggande frågan, anhaller jag att få lämna följande upplysningar.

Före beväringsskolans början år 1909 skall Hälsinge regemente
inflytta i sitt nya kasernetablissemang vid Gäfie.

Den öfningsterräng, som nu står till buds för regementet, är

N:o 73.

Fredagen den 29 Maj.

Angående
upplåtelse
till landtförsearet
af en
del utaf
kungsladugården
Vall.
(Forts.)

. . 1;o) den af Gäfie stad upplåtna kaserntomten till den del, som
ej ar bebygd, ett område, hvilket är alldeles otillräckligt, samt

2:o) Gäfle stad tillhörig utmark, hvilken dock, enligt aftalet med
s|a<}e1n ar afsedd att endast tillfälligtvis tagas i anspråk och då med
skyldighet för staten att ersätta genom öfningarna uppkommande
skada.

Det är sålunda ett område af samma natur som hvilket annat
som helst i riket, med den skillnad att man en gång för alla skaffat
sig tillträdesrätt till detsamma.

?.et ,.är, därför nödvändigt, att erforderlig del af kungsladugården
Vall för ändamålet upplåtes senast nästkommande år.

Någon skjutbana för regementet finnes ej. Visserligen har volontärskolan
i Gäfle en skjutbana, men den är för liten för regementetSkjutbanan
skulle anläggas å kungsladugården Valls ägor i trakten af
det å kartan upptagna torpet Stenhammar. För att den skall hinna
anläggas och blifva användbar under 1909 års beväringsrekrytskola,
måste arbetena. därmed förut påbörjas efter öfverenskommelse med
arrendator!!, hvilkens arrenderätt ej utgår förr än den 14 mars 1909-Om därför statsutskottets hemställan skulle af Riksdagen bifallas,
är det högst nödvändigt, att arbetena med skjutbanans anläggande
det oaktadt få påbörjas. I annat fall skulle regementet stå utan användbar
skjutbana.

Det är sålunda högeligen önskligt, för att icke använda starkare
uttryck, att krigsstyrelsen så snart som möjligt i behöflig mån får
tillträde^ till ifrågavarande kungsladugård för att icke under nästkommande
år öfningarna må blifva mer eller mindre ofruktbara.

Vidare yttrade:

Herr Nyländer: Herr talman! Genom den hemställan, som utskottet
här gjort, har utskottet ingalunda velat lägga hinder i vägen
för Kungl. Maj:t att anordna erforderliga skjutbanor eller att vidtaga
andra åtgärder för regementets behof. För att närmare förtydliga
detta vågar jag hemställa, att kammaren ville vidtaga en liten ändring
i motiveringen, så att den skulle få följande lydelse:

»Då en fullständigare utredning i nämnda syfte sålunda synes
önskvärd och då, vid det förhållande, att, enligt hvad blifvit upplyst,,
kasernetablissemanget icke kommer att tagas i anspråk under innevarande
år, ett uppskof till en kommande riksdag med besluts fattande
i denna fråga ej torde innebära någon våda, helst hinder icke torde
möta att, därest någon del af egendomen skulle redan dessförinnan
vara för regementets öfningar erforderlig, öfverenskommelse träffas
med vederbörande om en tillfällig markupplåtelse», får utskottet hemställa,
^ att Kungl. Maj:ts förevarande framställning för närvarande icke
må af Riksdagen bifallas.»

Jag vågar hemställa om bifall till detta mitt yrkande.

Herr Ericsson i Vallsta: Herr talman! Herr statsrådet och chefen
för landtförsvarsdepartementet uttalade önskvärdheten af att Riksdagen
åtminstone medgåfve, att markupplåtelse finge ske så att man

N:o 73.

Fredagen den 29 Maj.

kunde påbörja anläggningen af skjutbanan. Jag skall därför tillåta mig
fästa herr statsrådets uppmärksamhet på en sak.

Om man läser den kung! propositionen och ser på den därmed
följande kartan, finner man, att skjutbanan vid Stenhammar, enligt
det föreliggande förslaget kommer att ligga ungefär i norr och söder.
Från skyttehåll har jag hört, att det är olämpligt att anordna skjutbanor
så att man vid skjutning har solskenet rätt i ögonen. Jag kan
icke bedöma om detta är faktiskt, men, om så är fallet, är ju detta
en omständighet, som af vederbörande må beaktas vid anläggningen
af nu ifrågavarande bana.

Chefen för landtförsvarsdepartementet, herr statsrådet Malm:
Skjutbanans sträckning är ännu icke i detalj bestämd. Man har
endast verkställt undersökningar, och de sista undersökningarna ha
gifvit vid handen, att man skulle kunna i någon mån rubba på det
förut tilltänkta läget. De sakkunniga, som fått sig denna utredning
anförtrodd, skola naturligtvis beakta den sak, som här påpekats, och
jag skall icke försumma att lämna dem upplysningar härom. Jag har
själf den erfarenheten, att det icke är lämpligt att skjuta med solen
rätt i ögonen, ehuru jag på samma gång måste framhålla, att det här
gäller militära skjutöfningar och att det är af vikt, att om fienden
kommer rakt från söder, vi lärt oss skjuta så, att vi kunna skjuta
motsols.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren utskottets
hemställan, men med afseende på motiveringen beslöt kammaren godkänna
det tillägg därtill, som under öfverläggningen föreslagits af herr
Nyländer.

§ 8.

Vid föredragning härefter af statsutskottets utlåtande, n:o 184, i
anledning af Kungi. Majds proposition till Riksdagen angående godkännande
af en konvention med Norge om hänskjutande till skiljedom
af frågan om viss del af sjögränsen mellan Sverige och detta rike,
yttrade:

Herr Kjellén: Herr talman! Jag anhåller att få till protokollet
uttala min uppfattning, att Sveriges besittning af Grisbådarne, med
däri inneslutna förmåner för svenska medborgare, är ostridig, samt min
förhoppning, att detta må vara sista gången, liksom det är den första,
då svensk rätt till svenskt territorium göres till föremål för skiljedom.
Med afseende å hvad förut i saken förekommit, har jag dock, i sakens
nuvarande läge, intet afslagsyrkande att framställa.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Å föredragningslistan fanns härefter upptaget statsutskottets utlåtande,
n:o 186, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angå -

Angående
upplåtelse
till landtförsval
et af en
del utaf
kungsladugården
Vall.
(Forts.)

Om sjögränsen
mellan
Sverige och
Norge.

Angående
postrei kets
utgift sstater
för år 1909
77i. in.

N:o 73-

Angående
postverkets
utgiftsstater
för är 1909
m. m.

(Forts.)

Fredagen den 29 Maj.

ende godkännande af postverkets utgiftsstater för år 1909 m. m., dels
ock i ämnet väckta motioner.

I en till Riksdagen aflåten proposition af den 9 nästlidne april
hade Kung! Maj:t, under åberopande af bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen

dels medgifva,

att postdirektören Carl Axel Hasselrot, därest han med 1909 års
ingång tillträdde befattningen såsom distriktchef i Stockholms distrikt,
skulle äga att, så länge han kvarstode vid denna befattning eller vid
annan befattning inom postverket, som vore jämförlig med eller högre
än distriktschefsbefattning, på öfvergångsstat uppbära, intill dess
Hasselrot i laga ordning undfinge afsked med full pension, ett personligt
lönetillägg, hvilket dock icke skulle grundlägga rätt till högre
pension, med så stort belopp, att hans aflöning komme att sammanlagdt
utgöra 13,000 kronor för år;

att postbetjänten Jöns Olssons änka Carolina Olsson, född Widman,
finge å postverkets pensionsstat tilldelas ett årligt understöd af 500
kronor att till henne utbetalas från och med 1908 års ingång, så länge
hon lefde ogift;

att den provision å frankotecken, som enligt nu gällande bestämmelser
utginge till poststationers eller ångbåtspostexpeditioners föreståndare,
samt den rabatt å frankotecken, som åtnjötes af antagna
särskilda frankoteckenförsäljare eller af allmänheten vid partiköp,
finge med 1909 års ingång upphöra;

att, då poststationsföreståndare, som varit medelst personligt kontrakt
anställd, eller landtbrefbärare afginge från sin befattning efter att
hafva tjänstgjort, poststationsföreståndare. minst 25 år och landtbrefbärare
minst 30 år, finge, därest den afgångne visades vara i behöfvande
omständigheter, till honom utbetalas årligt understöd med lämpligt
belopp, dock högst hvad som motsvarade för poststationsföreståndare
hälften af det arfvode och för landtbrefbärare hälften af den
ersättning, som till en hvar senast utgått från postverket; dels —
under förutsättning att Kungl. Maj:t beträffande nu utgående sportel -inkomster meddelade bestämmelser i enlighet med de i statsrådsprotokollet
af departementschefen förordade grunder — godkänna uti
propositionen intagna förslag till utgiftsstater för postverket, att tillämpas
under år 1909, och till aflöningsreglemente för tjänstemän vid postverket
jämte till detta reglemente hörande öfvergångsbestämmelser samt
på grund häraf bestämma postverkets anslag, förslagsvis, till 20,300,000
kronor, att utgå direkt af postmedlen; dels ock medgifva, att antalet
i staterna uppförda manliga och kvinnliga postexpeditörsbefattningar
finge i erforderlig mån jämkas, under villkor att sammanlagda antalet,
eller 948, icke öfverskredes.

I anledning af Kungl. Maj:ts förevarande proposition hade dels
inom Första Kammaren herrar J. G. Björlin och O. T. af Ekenstam i
motion, n:o 70, föreslagit, att Visby postkontor uppflyttades till klass
1 B, dels inom Andra Kammaren följande motioner blifvit väckta:
n:o SOI, af herr C. A. Lindhagen, som hemställt, att Riksdagen i

N:o 73.

Fredagen den 29 Maj.

propositionen n:o 1G8 om postverkets utgiftsstater måtte besluta följande
ändringar, nämligen:

l:o) att befordran till postkontor inom 3:dje och 4:de klasserna till
ett antal af sammanlagdt minst 25 förbehölles kvinnliga posttjänstemän; 2:o)

att de kvinnliga posttjänstemän, som för närvarande vore
placerade inom 2:dra lönegraden, skulle vid öfvergång till nya lönestaten
i hvarje befattning åtnjuta dels i ordinarie aflöning ett belopp,
som ej finge understiga hvad för närvarande i sådant afseende tillkomme
dem, med tillägg därutöfver af dyrortstillägg enligt nya staten
och dels pension, ej understigande hvad de för närvarande vore berättigade
till;

n:o 305, af herr A. Thylander, som föreslagit vissa ändringar i
aflöningsreglementet för tjänstemän vid postverket och i öfvergångsbestämmelserna; n:o

309, af herr E. P. TV. Röing, som föreslagit, att Riksdagen
ville för sin del besluta, att ett VII postdistrikt omfattande Göteborg
med lämpliga delar af nuvarande västra postdistriktet måtte inrättas,
samt i samband härmed höja anslaget till distrikts- och lokalförvaltningarna
med det belopp, som en dylik anordning kräfde;

n:o 318, af herr M. Matsson m. fl., som hemställt, att § 3 i aflöningsreglementet
för tjänstemän vid postverket, sådant det förelåge i
ofvannämnda proposition, måtte erhålla följande förändrade lydelse:

Vid befordran till tjänst med högre slutaflöning äger tjänsteman
af högre grad att i den nya tjänsten tillträda den aflöning, som är
närmast högre än den aflöning, han senast uppburit;

n:o 322, af herr K. H. G. von Schéele m. fl., med enahanda hemställan,
som innehölles i ofvanberörda, af herrar Björlin och af Ekenstam
väckta motion;

n:o 330, af herr G. A. E. Kronlund, som föreslagit, att vid fastställandet
af den nu af Kungl. Maj:t föreslagna lönereglering för postverkets
personal den förändring måtte i lönestaten vidtagas, att för
alla i postverkets tjänst anställda befattningshafvare, oafsedt aflöning,
kön eller arbetets beskaffenhet, hädanefter skulle användas den gemensamma
beteckningen tjänstemän; samt

n:o 334, af herr M. F. Nyström, som under förutsättning, att
Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition af Riksdagen af sloges, hemställt,
att Riksdagen måtte besluta, att tjänstemännen vid postverkets
lokal- och distriktsförvaltningar måtte för åren 1908 och 1909 komma
i åtnjutande af aflöningstillägg i enlighet med de i statsverkspropositionen
vid årets Riksdag för de ej reglerade ämbetsverken föreslagna
.grunder.

Slutligen hade i början af riksdagen följande motioner angående
postverket blifvit i Andra Kammaren väckta, nämligen:

n:o 77, af herr E. G. H. Åkerlund, som föreslagit, det Riksdagen
ville bemyndiga kungl. generalpoststyrelsen att af postmedel använda
ett belopp af högst trettio tusen kronor per år till gratifikationer åt
-sådana åldriga eller sjuka personer, hvilka, ehuru icke anställda i
postverkets ordinarie tjänst, åt detta verk på ett förtjänstfullt sätt
under längre tid ombesörjt svårare postföring, landtbrefbäring och lik -

Angående
Itostverkets
utgift utåt er
för år 1909
in. m.
(Forts.)

N:o 73.

Angående
postverkets
ntgiftsstater
för år 1909
m. m.

(Forts.)

Fredagen den 29 Maj.

nande grannlaga uppdrag samt vore i behof af bistånd för att kunna
taga sig fram på gamla dagar utan alltför svåra bekymmer; och

n:o 148, af herr G. J. Berggren, som föreslagit, att Riksdagen ville
i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa, det täcktes Kungl. Maj:t:

l:o) låta verkställa utredning angående ordnande af de aflöningsförmåner,
som åtnjötes af dem, hvilka vore anställda vid rikets poststationer
eller ombesörjde åkande post, gång- eller roddpost samt
landt bref bäring; samt

2:o) i sammanhang därmed vidtaga sådana åtgärder, att dessa personer
komme i åtnjutande af skälig ersättning för det arbete, de utförde
i postverkets tjänst.

Utskottet hemställde,

a) att Riksdagen, i enlighet med Kungl. Maj:ts därom gjorda
framställning, måtte medgifva, att postbetjänten Jöns Olssons änka
Carolina Olsson, född Widman, finge å postverkets pensionsstat tilldelas
ett årligt understöd af 500 kronor, att till henne utbetalas från
och med 1908 års ingång, så länge hon lefde ogift;

b) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition i öfrigt icke måtte
i vidare mån af Riksdagen bifallas, än att Riksdagen i anledning af
densamma bestämde postverkets anslag, förslagsvis, till 19,520,000
kronor, att utgå direkt af postmedlen;

c) att ofvanberörda motioner af herrar Björlin och af Ekenstam
(n:o 70), Lindhagen (n:o 301), Thylander (n:o 305), Röing (n:o 309),
Matsson m. fl. (n:o 318), von Schéele m. fl. (n:o 322) och Kronlund
(n:o 330) icke måtte till någon Riksdagens vidare åtgärd föranleda;

d) att herr Åkerlunds motion (n:o 77) icke måtte af Riksdagen
bifallas;

e) att herr Berggrens motion (n:o 148) icke måtte af Riksdagen
bifallas; samt

f) att herr Nyströms motion (n:o 334) icke heller måtte vinna
Riksdagens bifall.

Vid mom. b.) hade reservation afgifvits af friherre J. G. Beck-Friis
och herr Starbäck, hvilka yrkat, att momentet måtte erhålla följande
lydelse:

b) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition äfven i öfrigt måtte
af Riksdagen bifallas, dock med sådan ändring beträffande generalpoststyrelsens
aflöningsstat, att den nya befattning, hvars innehafvare
skulle benämnas »arkivarie och bibliotekarie», utginge och att i stället
antalet förste postexpeditörstjänster ökades med 1, d. v. s. till
17, i följd hvaraf »arkivarie och bibliotekarie» skulle strykas bland
de i aflöningsreglementets och öfvergångsbestämmelsernas § 1 uppräknade
befattningar; äfvensom att — då nyssberörda ändring icke behöfde
föranleda rubbning af statens slutsumma — Riksdagen bestämde
postverkets anslag, förslagsvis, till 20,300,000 kronor att utgå direkt
af postmedlen.

Mom. a) och b).

N.o 73.

Fredagen den 29 Maj.
Hvad utskottet hemställt bifölls.

Efter föredragning af mom. c) begärdes ordet af

Herr Lindhagen, som yttrade: Herr talmani Statsutskottet har
föreslagit, att postverkets behof af ökad arbetskraft för 1909 borde
tillgodoses genom uppförandet på extra stat af ett antal nya befattningar.
Så vidt jag kan förstå, betyder detta, att generalpoststyrelsen
utan några af Riksdagen gifna vägledande regler skall själ! bestämma,
hvilka dessa platser skola vara och hvilka som skola få förordnandet
att upprätthålla dessa platser. Detta kan icke anses att vara annat
än ett olämpligt tillvägagångssätt och är en följd af den försumpning,
hvari frågan kommit genom ifrågavarande utskottsbetänkande, som
grundar sig på, att Kungl. Maj ds proposition kommit in så sent.

Då emellertid den saken tycks oundviklig, skall jag, till den kraft
och verkan det hafva kan, be att få till protokollet anteckna en förhoppning,
att vid detta generalpoststyrelsens bestämmande af ett antal
nya platser och af dem, som skola besätta desamma, hänsyn äfven
måtte tagas till de motioner, som äro väckta, äfven om de icke blifva
af Riksdagen pröfvade. Ty jag anser, att, om man lämnar ett
sådant uppdrag åt poststyrelsen, denna väl bör taga hänsyn till de
tankar i ämnet, som vid sidan af Kungl. Majds proposition framkommit.
Särskildt synes mig önskligt, att vid tillsättandet af dessa platser icke
förbigås de kraf, som från de kvinnliga posttjänstemännen blifvit framställda,
så att, då frågan ånyo framkommer, man icke står inför det
fullbordade faktum, att vid tillsättandet af befattningar, som borde
besättas med kvinnliga tjänstemän, manliga tjänsteinnehafvare redan
innehafva dessa befattningar på förordnande. Jag ber att särskildt
få understryka detta.

Herr Berg i Stockholm instämde häruti.

Herr von Schéele: Herr talman, mina herrar! Jag anhåller vördsamt
att vid detta tillfälle få lägga Kungl. Maj:ts regering på hjärtat
betydelsen af de motioner, som blifvit så väl af mig och samtliga
öfriga gottlänningar i denna kammare som af de båda gottlandsrepresentanterna
i Första Kammaren väckta i denna sak, och som af Gottlands
befolkning -— jag vågar säga det — med största tänkbara enhällighet
betraktas såsom ett lifsintresse.

Med herr von Schéele förenade sig herrar Svallingson och Larsson
i Bondarfve.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

Mom. d) föredrogs häruppå; och yttrade därvid

Herr Åkerlund: Herr talman! Då jag tagit mig friheten att väcka
motion om gratifikationer åt vissa extra ordinarie posttjänstemän skall
jag be att i denna fråga få yttra några ord.

Angående
postverkets
utgift set åter
för år 1U09.
m. m.
(Forts.)

N:o 73.

Fredagen den 29 Maj.

Avgående
postverket»
utgiftsstater
för år 1909
m. m.

(Forts.)

Dessa postförare, särskilt i skärgårdarna, som jag i motionen
syftat på, ha att mot en liten afgift från staten besörja postföringen
och de ha icke haft större inkomster därvidlag, än att de något så när
kunna lifnära sig. Nu har det börjat att bli en hel del sådana, som
äro gamla, sjuka och eländiga och som få behålla sin plats, då de
icke på annat sätt kunna försörja sig själfva, för att icke svälta ihjäl.
Jag trodde förvisso, att Riksdagen skulle vilja lämna dessa arma stackare
en liten smula understöd på ålderdomen. Jag känner speciellt
fem olika fall, där dessa personer äro mellan 70 och 80 år gamla; de
kunna icke taga afsked utan måste tjäna kvar, till dess de stupa på
sin post. Det förefaller mig icke värdigt statsmakterna att låta dem
gå så. Hade dessa personer haft en sådan aflöning, att de kunnat
lägga af något under sin hälsas dagar, så skulle icke varit något att
säga. Men så har i de flesta fall icke varit händelsen. Det förefaller,
om man ser på deras inkomster från statsverket, som skulle dessa vara
ganska betydande, men man ser icke de utgifter, som deras postföring
drager med sig. De få under vintrarne, när denna postföring äger rum
— om somrarne går den sjöledes nu för tiden — oupphörligt lega
fyra, fem, ända till sex karlar för att komma fram i snöyra, storm
och mörker till den poststation, dit posten skall föras. Deras behållning
blir därför mången gång till följd häraf ingen. De ha det, som
sagdt, mycket skralt, och det är enligt min uppfattning icke rätt af
staten att ställa det för dem på detta sätt, ty de ha tjänat staten lika
bra som de höga tjänstemän, för hvilka vi skola höja lönerna. Då
emellertid statsutskottet är enhälligt i sin hemställan, vill jag icke göra
något yrkande.

Häruti instämde herr Sandquist.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Mom. e).

Utskottets i detta moment gjorda hemställan bifölls af kammaren.

Slutligen föredrogs mom. f). Därvid yttrade

Herr Nyström: Herr talman! Då de skäl, som utskottet anfört
för afstyrkande af min motion, otvifvelaktigt komma att bestämma
kammarens beslut i denna fråga, har jag nu icke något annat att säga
än att uttala min glädje öfver den välvilja, som utskottet visat i afseende
å den senare delen af motionens yrkande eller att de tjänstemän,
till förmån för hvilka jag motionerat, må redan från början af
nästa år komma i åtnjutande af den högre aflöning, som eventuellt af
Kungl. Maj:t då kommer att föreslås, hvilket uttalande otvifvelaktigt
kommer att något håfva den misstämning, som har uppstått hos dessa
tjänstemän på grund af att den kungl. propositionen icke nu kunnat
af Riksdagen bifallas.

Jag har, herr talman, icke något yrkande att göra.

N:o 73.

Fredagen den 29 Maj.

I detta anförande instämde herrar Warburg, Lindhagen, Kjellberg,
Bränning, 1 Vallis, Palme, Hammarlund, Blomberg, Tengdahl, Beckman i
Djursholm, Thylander, Berg i Göteborg och Ilning.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 10.

Härefter företogs till behandling statsutskottets utlåtande, n:o 187,
i anledning af dels Kungl. Maj :ts proposition angående inköp för statens
räkning af aktiebolaget Svappavaara malmfält tillhöriga grufvor m. m.,
dels ock inom Riksdagen väckta motioner i ämnet.

I proposition af den 9 april 1908 hade Kungl. Maj:t, under åberopande
af propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet öfver
civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att

dels bemyndiga Kungl. Maj:t, att i enlighet med berörda statsrådsprotokoll
bilagdt förslag till aftal mellan svenska staten, å ena, samt
aktiebolaget Svappavaara malmfält, å andra sidan, med nämnda bolag
för statens räkning afsluta köp angående de i samma förslag omhandlade
fastigheter samt grufvor, grufandelar m. m.;

dels för nämnda ändamål bevilja ett anslag af fem miljoner kronor
samt bemyndiga Riksgäldskontor et att, i mån af behof och efter Kungl.
Maj:ts beslut, från och med den 1 juli 1908 tillhandahålla Kungl. Maj:t
nämnda belopp;

dels ock, under förutsättning att förenämnda köpeaftal mellan
svenska staten, å ena, samt aktiebolaget Svappavaara malmfält, å andra
sidan, blefve af Kungl. Maj:t godkändt, bemyndiga Kungl. Maj:t att å
statens vägnar med Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag och trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund träffa öfverenskommelse angående
ökad brytning och utfraktning af malm m. m. i enlighet med statsrådsprotokollet
bilagdt förslag till sådan öfverenskommelse.

I anledning af denna proposition hade följande motioner blifvit
väckta:

af herr G. Boman, motionen n:o 63 i Första Kammaren, med hemställan,
att Riksdagen måtte dels besluta att icke bifalla Kungl. Maj:ts
proposition n:o 176, i hvad den afsåge aftal med Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag;

dels bemyndiga Kungl. Maj:t att afsluta köp med aktiebolaget
Svappavaara malmfält af nämnda bolags fastigheter samt grufvor, grufandelar
m. m. enligt aftal den 9 april 1908;

dels för nämnda ändamål bevilja ett anslag af 8,500,000 kronor
samt bemyndiga Riksgäldskontoret att i mån af behof och efter Kungl.
Maj ds beslut från och med den 1 juli 1908 tillhandahålla Kungl. Maj d
nämnda belopp;

af herr S. Nordström, motionen n:o 312 i Andra Kammaren, med
hemställan, att Riksdagen, med afslag å den föreliggande kungl. propositionen,
behagade i skrifvelse till Kungl. Majd anhålla, att Kungl.
Majd, efter förutgången fullständig undersökning och utredning, för
nästkommande års Riksdag framlade förslag om statens förvärf af ägande -

Angående
postverket»
utgiftsstater
för år 11)09
m. vi.

(Forts.)

Angående
inköp af
aktiebolaget
Svappavaara
malmfält
tillhöriga
grufvor
in. m.

N:o 73.

Fredagen den 29 Maj.

Angående
inköp af
aktiebolaget
Slappa 1''aara
malmfält
tillhöriga
grufcor
m. m.

rätten till Svappavaara in. fl. malmfält utan att därigenom bereda
Grängesbergs aktiebolag ytterligare förmåner eller rättighet till ökad
malmutförsel;

och af herrar L. J. Carlsson och K. H. Branting, motionen n:o 325
i Andra Kammaren, med hemställan, att Riksdagen, med afslag af
Kungl. Maj:ts proposition n:o 176 i hvad den afsåge ny öfverenskommelse
med Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag och trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund, måtte ställa till Kungl. Maj:ts förfogande
nödiga medel för inköp för statens räkning af aktiebolaget Svappavaara
malmfälts grufvor m. m.

Utskottet hemställde, att Riksdagen, med afslag å ofvan omförmälda,
af herr Boman, herr Nordström samt herrar Carlsson och Branting
väckta motioner, måtte på det sätt bifalla Kungl. Maj:ts förevarande
framställning, att Riksdagen

a) bemyndigade Kungl. Maj:t att angående de fastigheter samt
grufvor, grufandelar m. m., som omhandlades i det vid statsrådsprotokollet
öfver civilärenden den 9 april 1908 fogade förslaget till aftal
mellan svenska staten, å ena, samt aktiebolaget Svappavaara malmfält,
å andra sidan, med nämnda bolag för statens räkning afsluta köp
på de i berörda förslag till aftal innefattade villkor, dock med följande
ändringar:

att köpeskillingen för fyndigheterna inom Svappavaara, Tansari,
och Salmivaara malmfält bestämdes till sammanlagdt 3,475,000 kronor*
och för fyndigheterna inom Leveäniemi malmfält till 5,000,000 kronor,;

att sistnämnda köpeskillingsbelopp 5,000,000 kronor jämte ränta
därå från den 1 juli 1908 skulle erläggas först sedan de af A. G. Rådell
gjorda inmutningarna inom Leveäniemi malmfält genom laga kraft
ägande dom förklarats ogiltiga eller annorledes upphört att vara gällande
eller ock all på mutsedlarna grundad rätt blifvit å staten öfverlåten; samt

att, om ofvannämnda i fråga om Rådells inmutningar uppställda
villkor icke blifvit uppfyllda före den 1 januari 1913, Kungl.
Maj:t och Riksdagen skulle äga bestämma, att köpet i hvad det afsåge
fyndigheterna inom Leveäniemi malmfält skulle återgå;

b) för nämnda ändamål beviljade ett anslag af fem miljoner kronor
samt bemyndigade Riksgäldskontoret att, i män af behof och efter
Kungl. ''Maj:ts beslut, från och med den 1 juli 1908 tillhandahålla
Kungl. Maj:t nämnda belopp; och

c) under förutsättning, att det i mom. a) omförmälda köpet blefve
afslutadt, bemyndigade Kungl. Maj:t att å statens vägnar med Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag och trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund
träffa öfverenskommelse angående ökad brytning och utfraktning
af malm m. in. i enlighet med statsrådsprotokollet bilagdt förslag till
sådan öfverenskommelse.

Reservationer hade emellertid afgifvits:

af herrar vice talmannen Pehrson, Persson i Ställhult, Sjö och
Bdqvist, Indika ansett, att utskottet bort hemställa,

Fredagen den 29 Maj.

N:o 73.

a) att Riksdagen icke måtte bifalla Kungl. Majrts förevarande framställning
och ej heller de af herr Boman samt af herrar Carlsson och
Branting i ämnet väckta motionerna; och

b) att hvad i herr Nordströms ifrågavarande motion föreslagits
måtte dels anses besvaradt genom Riksdagens bifall till utskottets under
a) gjorda hemställan, dels ock i öfrigt icke föranleda till någon Riksdagens
åtgärd;

af herrar Larsson i Lund och Thorsson, hvilkä instämt i den uti

Angående
inköp af
aktiebolaget
Sv appart ådra.
malmfält
tillhöriga
graf ror
m. m.
(Forts.)

förestående reservation gjorda hemställan; samt
af herr G. Boman.

Efter uppläsandet af utskottets hemställan erhölls på begäran
ordet af

Herr vice talmannen, som anförde: Herr talman! Det nu till afgörande
föredragna ärendet är så vidtomfattande och så svårförstådt, att
det knappast varit möjligt att på den tid, som stått till buds, riktigt genomtränga
detsamma i alla dess delar. Åtminstone har tiden varit knapp
för den, som icke äger några närmare fackinsikter på detta område.
Om jag tillåter mig att säga, att den afdelning inom statsutskottet,
som har haft den förberedande behandlingen af detta ärende, bemödat
sig att efter bästa förstånd och med den noggrannhet, som stått densamma
till buds, sätta sig in i detta förslags icke allenast alla detaljer
utan äfven dess konsekvenser, så tror jag mig icke ha gjort mig skyldig
till någon öfverdrift. Men detta oaktadt är det nog så, åtminstone
med mig, som varit en af dem, som deltagit i nyssnämnda afdelnings
arbete, att jag knappast kan påstå, att jag förmått genomskåda hvad
detta förslag i sin helhet innebär. Så mycket synes det mig emellertid
med all säkerhet ha framgått vid pröfningen af förslaget, att den
grund, på hvilken man har att bygga, när man skall fatta sin mening,
är mer eller mindre otillförlitlig. Jag syftar härmed på de undersökningar
och beräkningar, hvilka äro gjorda angående de ifrågavarande
malmfyndigheternas mäktighet och kvalitet. Att dessa undersökningar,
så långt de omfatta, äro utförda med noggrannhet och äfven med sakkännedom
faller det mig icke in att förneka. Men jag säger blott det, att
dessa undersökningar icke räcka, de gå icke långt nog för att man
skall kunna bilda sig ett omdöme om, huruvida man kan antaga det ena
eller det andra rörande malmtillgångens omfattning och kvalitet.

Af den kungl. propositionen i ämnet framgår också med all tydlighet,
att Kungl. Maj:t själf erkänner detta. Men Kungl. Maj:t anser,
att man i alla fall kan så mycket bygga på de gjorda undersökningarna
och beräkningarna, att man kan anse, att, när köpeskillingen
icke är större än hvad här föreslås, staten skulle ha full valuta för
densamma. I synnerhet förmenar Kungl. Maj:t och likaså utskottsmajoriteten,
att, när detta köp kan göras upp tillsammans med Grängesbergsbolaget,
om jag för korthetens skull får kalla det så, man därigenom
bereder staten den fördelen att undkomma alla de stora kostnader,
som äro förenade med att för närvarande exploatera malmfyndigheterna
vid Svappavaara och Leveäniemi.

Andra Kammarens Prof. 1908. N:o 73.

N:o 73.

Fredagen den 29 Maj.

Angående Jag vill icke förneka, att detta påstående kan ha sin riktighet, ty

inköp af det är alldeles påtagligt, att, skall man bearbeta de malmfält, som
Svappavaara skulle följa med inköpet af Svappavaara, det helt säkert skulle ermalmfält
fordras så pass stora kostnader, att, fastän vi äro mycket anslagstillhöriga
beviljande, jag tror, att vi skulle draga oss för att bevilja de summor,
grufcor gom därtill erfordras. Det är påtagligt, att det icke kommer att bli

(Forts) fr^-ga °m allenast anläggande af en järnväg från Svappavaara till

'' '' Kiirunavaara utan också att sätta den del af riksgränsbanan, som

ligger mellan Kiirunavaara och riksgränsen i sådant skick, att den kan
mottaga en ökad malmtransport till den kvantitet, som i den kungl.
propositionen förutsättes. Båda dessa saker, anläggandet af en ny
järnväg från Svappvaara till Kiirunavaara äfvensom försättandet af den
nuvarande järnvägsdelen mellan Kiirunavaara och riksgränsen i större
transportförmåga skulle erfordra mycket höga kostnader. Men därmed
äro icke alla kostnader slut, utan därtill komma anordningar för malmbrytningen
och lastningsanordningar vid Svappavaara, och kostnaderna
för dem torde icke bli så obetydliga, liksom icke heller för de anordningar,
som slutligen måste göras vid utskeppningshamnen, här
Narvik. Dessa kostnader har Kungl. Maj:t sökt undvika genom öfverenskommelsen
med Grängesbergsbolaget. Att en sådan tanke har
kunnat uppstå och vid pröfning befunnits vara af den beskaffenhet,
att man borde försöka förverkliga densamma, kan jag mycket väl
förstå, ty den saknar naturligtvis icke sina goda sidor. Men det är
ju uti de allra flesta fall så, att en sak har mer än en sida, alltid
två, och oftast flera, och så torde nog vara förhållandet äfven här.
Man har då icke allenast att tillse, hvilka fördelar, som öfverenskommelsen
med Grängesbergsbolaget har, utan man måste också pa in tidigt
pröfva, hvilka olägenheter, som däraf skulle uppstå.

Det har jag för min del gjort och därvid funnit, att det är en
olägenhet att öka malmbrytningen vid Kiirunavaara genom att till den
malmbrytning, som enligt nu gällande kontrakt får försiggå där, skulle
komma den ytterligare malmbrytning, hvartill Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag skulle berättigas, i händelse staten köper Svappavaara
malmfält tillsammans med Grängesbergsbolaget. Ja det är mer än en
olägenhet enligt min uppfattning, emedan jag anser det ur nationalekonomisk
synpunkt icke vara riktigt att öka brytningen och exporten
af den värderikare malmen vid Kiiruna under det man får i behåll
den sämre malmen vid Svappavaara.

Men det är icke ensamt denna omständighet man får räkna med
för att få ett riktigt begrepp om det ofördelaktiga i denna sak. Det
är någonting annat, som vid pröfning utaf detta förslag har befunnits
vara icke allenast icke tilltalande, utan också motbjudande, och det
ligger uti den föreslagna öfverenskommelse, som staten skulle träffa
med Grängesbergsbolaget och hvarigenom detta bolag skulle sättas i
tillfälle att öka malmbrytningen vid Kiirunavaara under sådana förhållanden,
att denna malmbrytning skulle kunna inverka i högst väsentlig
mån på den vinst, som bolaget en gång äger tillgodoräkna sig
vid en eventuellt blifvande uppgörelse med staten. Ty, om staten
kommer att inlösa bolagets egendom vid Kiirunavaara, då veta vi ju,
efter hvilka regler man har att gå tillväga, när lösesumman skall be -

FWedagen den 29 Maj.

19 N:o 73.

räknas. Det är medelvinsten under de 10 sista åren, som närmast
föregå 1932, dock icke å bolagets hela brytning, utan endast på en
viss kvantitet däraf, som finnes bestämd i den öfverenskommelse mellan
staten och bolaget rörande Kiirunavaara, som bestämdes vid 1907 års
riksdag. Det är nämligen så, att man skall beräkna nettovinsten å SO
miljoner ton Kiirunavaara-malm. Jag erkänner, att genom denna sista
bestämmelse reduceras i icke så oväsentlig grad den vinst, som detta
bolag vid en eventuell uppgörelse med staten, ifall staten ville begagna
sig af sin lösensrätt, skulle göra, mot om man skulle tänka sig, att
vinsten skulle beräknas på en obestämd kvantitet bruten och utskeppad
malm. Men den vinst, som bolaget enligt fjolårets kontraktsbestämmelser
har att påräkna, torde i alla fall vara utaf så pass beaktansvärd
beskaffenhet, att man saknar skäl att nu vidtaga en åtgärd för
att öka denna för bolaget med all säkerhet i god utsikt ställda höga
vinst.

På dessa skäl ber jag att få yrka af slag å Kungl. Majds proposition
och utskottets hemställan.

Herr Kjellén instämde häruti.

Herr Carlsson i Malmberget: Herr talman, mina herrar! Med

anledning af den föreliggande kungl. propositionen och hvad däri innehålles
ha jag och herr Branting funnit oss föranlåtna väcka en motion,
och jag skall till följd däraf be att få yttra några ord i frågan.

Den nu föreliggande frågan utgör en konsekvens af det beslut
Riksdagen förra året fattade angående öfverenskommelse mellan staten
och Grängesbergsbolaget. Under debatten om den saken framhölls med
mycken skärpa från flera håll faran uti att taga riksgränsbanans hela
trafikförmåga i anspråk enligt det förslag till öfverenskommelse, som
då förelåg, emedan Svappavaarabolaget hade på hand Riksdagens medgifvande
genom skrifvelsen 1901 att få koncession på en järnväg från
Svappavaara till Kiruna, hvilket naturligtvis förutsatte malmutfraktning
från Kiruna till exporthamnen. Hans excellens herr statsministern
bemötte då denna invändning bland annat med att säga, att det
vore bäst att »låta hvar sak skötas för sig. Det vore det klokaste
man kunde göra i detta fall», och han tilläde: att Svappavaarabolaget
icke komme att lida på att gå fram med frågan på förhandlingens
väg i stället för att bombardera Kungl. Maj:t med skrivelser den ena
efter den andra. Nu synes Svappavaarabolaget ha efterkommit denna
uppmaning att underhandla; och af den föreliggande propositionen ser
man resultatet af dessa underhandlingar. En hvar af herrarne får nu
här bilda sig en uppfattning om, huruvida hans excellens uppfyllt sitt
löfte till Svappavaarabolaget, så att bolaget icke fått lida någon förlust
på dessa underhandlingar. Min uppfattning är, att Kungl. Maj:t ganska
generöst infriat detta löfte mot bolaget. Reservanterna synas hysa
samma uppfattning, och således bestyrkes min egen personliga uppfattning
genom reservationen. Och på de skäl, som i reservationen
framhållits, och nu ytterligare understrukits af herr vice talmannen
ha reservanterna funnit sig föranlåtna yrka afslag på det hela. Detta
därför att den utredning, som gjorts angående hvad malmernas verk -

Angående
inköp af
aktiebolaget
Svappavaara
malmfält
tillhöriga
grufvor
m. m.
(Forts.)

N:o 73-

Angående
inköp af
aktiebolaget
Svappavaara
malmfält
tillhöriga
grufva r
m. m.
(Forts.)

Fredagen den 29 Maj.

liga värde i statens hand representerade var sådan, att man på grund
af densamma icke, kunde bedöma, huruvida man icke i onödan gick
att tillerkänna detta bolag åtskilliga miljoner för mycket i inlösningspris.

För öfrigt, om det föreslagna inlösningspriset får anses alltför högt,
kan jag för min del icke så mycket förundra mig däröfver, då jag vet,
att Svappavaarabolaget vid de förda underhandlingarna kunnat möta
upp med ett af Riksdagen år 1901 erhållet medgifvande om koncession
å en järnväg Kiruna—Svappavaara. Genom förra årets öfverenskommelse
med Grängesbergsbolaget har Kungi. Maj:t kommit i den ställning,
att Kungl. Maj:t icke har kunnat bevilja ifrågavarande koncession
på grund däraf, att riksgränsbanans trafikförmåga i det allra närmaste
redan är tagen i anspråk. Sålunda skulle den malm, som komnie att
fraktas från Svappavaara till Kiruna, icke kunna framföras till Narvik
utan att riksgränsbanan först gjordes dubbelspårig. Och att en dylik
förändring komme att draga oerhörda kostnader, har ju gifvetvis stått
klart, icke minst för Kungl. Maj:t. I nu påpekade omständigheter kan
man finna en förklaring, hvarför Kungl. Maj:t icke kunnat pressa bolaget
så hårdt vid uppgörande af köpesumman, som kanske skulle varit fallet,
om man haft fria händer. Vi motionärer ha naturligtvis icke kunnat
bedöma värdet af dessa malmfält i statens hand, och därför ha vi icke
i vår motion gjort något yrkande i detta afseende, utan förlitat på, att
statsutskottet skulle noggrannt pröfva denna sak. Men det har funnits
andra omständigheter, som föranledt oss att göra ett yrkande, nämligen,
den kombination, som innefattas i det framlagda förslaget, hvarigenom
Kiirunavaarabolaget äfven i denna affär skulle få ett finger med i
spelet. Vi ha ansett, att det innebär en principiell orimlighet, att, då
staten nu skulle gå att förvärfva en nationalrikedom — som egentligen
alltid borde ha varit i statens händer — staten ej ens kan göra upp
denna affär med fria händer att på lämpligt sätt tillgodogöra sig den
inköpta egendomen, utan måst kontraktera bort sin fria dispositionsrätt
på ej mindre än 25 år fram i tiden. Det är en principiell synpunkt,
som vi ansett oss böra påpeka. Vi ha vidare ansett, att, med
afseende å malmen däruppe vid Svappavaara, en del af hvad som
förekommer i motiveringen till den kungl. propositionen, icke är riktigt;
särskildt gäller detta det uttalandet, att det måste anses rätt och
lämpligt, att dessa malmfält öfvergå i statens ägo för att ha såsom
reserv för den svenska järnhandteringens framtida behof. Då man
granskar analyserna angående kvaliteten af den malm, som finnes
inom dessa fält, så finner man, att med afseende å Svappavaara malmfält,
för hvilket inlösningspriset är bestämdt till 7 miljoner kronor,
malmkvaliteten är sådan, att denna malm icke lämpar sig för svensk
järnberedning enligt den nuvarande förädlingsmetoden. Jag förstår
mig icke på den saken, men jag stöder mig på fackmäns uttalanden,
hvarigenom det är konstateradt, att Svappavaaramalmen är å ena sidan
alltför fosforrik för att vinna användning i den svenska järnhandteringen
och å andra sidan för fosforsvag för att kunna användas enligt
den basiska bessemermetoden, som för närvarande tillämpas vid Dornnarfvet.
Men däremot är Kiirunavaaramalmen särdeles lämplig för
detta ändamål. Således, då nu detta inköp skulle basera sig på ökad
utfraktning af sådan malm, som bättre lämpar sig för svensk förädling

Fredagen den 29 Maj.

N:o 73.

och som finnes tillgänglig på närmare håll nämligen vid Kiruna, och i
stället afse att för framtiden reservera sämre och mera aflägset belägen
malm, har man icke på rätt sätt tagit sikte på den svenska järnhandteringens
intresse i fråga om dess framtida malm behof.

För öfrigt finnes det äfven en annan synpunkt, ur hvilken det
föreslagna inköpet för mig ställer sig motbjudande. Det är nemligen
i motiveringen till den kungi. propositionen sagdt, att ett af de förnämsta
skälen, hvarför staten borde inlösa de ifrågavarande malmfälten,
vore, att man därigenom skulle göra en järnväg dit bort till dessa
malmfält obehöflig, till dess att malmen där en gång behöfde tagas i
anspråk. Jag åhörde för några dagar sedan en debatt i denna kammare
rörande en annan fråga, där en af statsrådets ledamöter påpekade
olämpligheten af att staten skulle inlösa vissa egendomar och lägga
den döda handen på dem. Jag frågar, mine herrar, om icke detta
uttalande kan tillämpas äfven i det fall, att staten nu skulle inlösa
dessa malmfält. Svappavaaramalmen kan ju för närvarande icke användas
för annat ändamål än export och det oaktadt har man lagt
den döda handen därpå, då man genom det föreslagna kontraktet med
Kiirunabolaget faktiskt omöjliggör att genom export tillgodogöra sig
densamma ända till efter år 1932. Jag har ansett mig böra inlägga
en protest mot ett dylikt förfarande.

Nu föreligger också här ett annat förhållande, som herr vice talmannen
påpekat, nämligen att man icke vet, huru brytningskostnaderna
komma att ställa sig vid de ifrågavarande små malmfälten och
följaktligen kan icke värdet bedömas på denna malm. Man har väl
uppgift å huru många ton malm där finnas, men man vet icke hvilket
pris dessa ton komma att kosta staten i exporthamn eller på respektive
förbrukningsorter, om staten icke tilläfventyrs kommer att göra
förlust i stället för vinst på hvarje ton dylik järnmalm. Denna fråga
är så litet utredd, att, enligt herr vice talmannens upplysning, statsutskottet
trots noggrann pröfning af förhållandena icke kunnat bilda
sig något omdöme i den frågan.

Min uppfattning är, att det från statens synpunkt vore mest praktiskt,
att, därest inköp af dessa malmfält sker, en järnväg bygges dit
bort till de olika fälten, så att staten skulle successivt kunna benytta
sig af där befintlig malm under en längre tid och för de ändamål,
hvartill kvaliteten bäst lämpade sig. En del lämpar sig endast för
export, en del är mycket lämplig för svensk järnförädling. Om vi nu
skulle reservera all denna malm för den svenska järnberedningens
framtida behof, men malmen icke lämpar sig därför enligt de nuvarande
— och kanske ej heller framtida — förädlingsmetoderna, då
har man ju ingen nytta af, att malmen finnes i behåll. Men däremot
synes det mig icke riktigt att öppna export i än vidare utsträckning
af sådan malm, som kan användas såsom råvara vid järnhandteringen
här i landet.

Jag skall icke för min del upptaga tiden längre. Jag har en
mängd synpunkter, som jag kunde framdraga i denna fråga, särskildt
mot lämpligheten af den föreliggande öfverenskommelsen med Kiirunavaarabolaget.
Men då jag tror, att en hel del andra talare torde
komma att följa efter mig, anser jag mig böra afstå från att närmare

Angående
inköp af
aktiebolaget
Svappavaara
malmfält
tillhöriga
grufvor
m. m.
(Forts.)

N:o 78. 22 Fredagen den 29 Maj.

Angående ingå på denna sak. Jag vill endast understryka, att jag för min del
aktiebolaget !cke kan anse> att det ar lämpligt för staten''att, då den skall gå att
Svappavaara mlösa en så dyr egendom, hvarom här är fråga, på samma gång ,konmalmfält
traktera bort sin fria handlingsrätt beträffande de malmer, som omtillhöriga
förmälas i öfverenskommelsen med Kiirunavaarabolaget. Och för det
m.Vm andra, ylll ]''ag rikta min kritik mot det olämpliga att, utöfver hvad
(Forts) den ^örra aret träffade öfverenskommelsen innehåller, genom det nu
föreslagna kontraktet ytterligare tillförsäkra Kiirunavaarabolaget en ny
vinst för framtiden, belöpande sig på kanske mellan 20 och 30 miljoner
kronor. Utskottet har icke kunnat jäfva den kalkyl, som vi i
vår motion anfört, nämligen att den vinst, som ställes i utsikt för
bolaget, kommer att uppgå till denna summa.

Reservanterna inom utskottet ha vidare påpekat en annan sak,
som kommer att bidraga till Grängesbergsbolagets oskäliga vinst och
som utskottet ej heller kunnat bestrida. Utskottet säger endast, att
hvad som sålunda anförts till största delen grundar sig på antaganden.
Det är dock ett faktum, att de beräkningsgrunder, som vi lagt till grund
för våra kalkyler, torde utgöra den ungefärliga normen för bolagets
nettovinst per ton för närvarande, trots att brytningen utgjorde endast
1,350,000 ton år 1907. Huru oerhördt mycket större skall icke nettovinsten
komma att bli i framtiden, då malmbrytningen blir så stor
som det bestämmes i 1907 års kontrakt, och därtill ytterligare kommer
den ökning af 400,000 till 600,000 ton årligen, som medgifves i den
nu föreslagna öfverenskommelsen?

Det torde vara klart, att ju större årsbrytningen inom detta gifvande
malmfält, Kiirunavaara, blir, ju större blir nettobehållningen.
Anläggningarna behöfva ej göras vida större för brytning af några
hundra tusen ton mer eller mindre per år. De komma nog att bli så
förstklassiga, att de kunna användas för snart sagdt hvilken brytning
som helst och å andra sidan behöfva ej administrationskostnaderna
stiga i samma progression, som brytningen gör. Ur dessa synpunkter
sedt har man att förutse, att Kiirunavaarabolaget genom denna öfverenskommelse
kommer att göra sig en oskäligt stor vinst på det hela, och
då nu reservanterna yrkat rent afslag, på af dem angifna grunder,
och jag för min del ej kan vara med på Kungl. Majrts proposition af
de skal, vi i vår motion angifvit och jag nu ytterligare pekat på, vill
jag för min del ej längre vidhålla den ståndpunkt, som vi motionärer
intagit i motionen, utan skall jag i stället öfvergå till reservanterna
och anhålla om bifall till det yrkande, som gjorts af vice talmannen,
nämligen afslag å utskottets hemställan.

Med herr Carlsson i Malmberget förenade sig herr Lundström.

Herr Ekman i Mo gård: Herr talman, mina herrar! För hvarje

gång, som här i Riksdagen debatter föras i liknande frågor som den
nu föreliggande, går det från oppositiones sida som en röd tråd genom
dess anföranden mot förslagen två synpunkter. Den ena är den, att
man hyser en rädsla för en för stor malmexport från vårt land, och
den andra, att man är rädd, att den part, med hvilken en öfverenskommelse
skall träffas, skall å sin sida få för stor vinst. De två

N:o 73.

Fredagen den 29 Maj. 23

talare, som här uppträda ha ej jäfvat den regeln utan gifvit uttryck
åt dessa två synpunkter. För min personliga del vill jag säga, att
ingen af dessa synpunkter för mig har någon större betydelse. Beträffande
tillgången på järnmalm är vårt land, jämfördt med andra
länder, så särdeles lyckligt lottadt, att jag tror, att våra betänkligligheter
där borde inskränkas högst väsentligt, om ej helt förfalla.
Däremot är vårt land icke alldeles så väl försedt med nödigt kapital,
och det har synts mig, att det vore önskvärdt, att vi ej inskränkte
malmexporten utan snarare ökade den för att därigenom införa mera
kapital till landet. Jag tror att detta, särskildt om det tillämpats
tidigare, skulle visat sig gynnsamt vid den nuvarande tidpunkten.
Man känner ju, huru olika metoder man nu för tiden har för att
tillgodogöra sig malmen äfven af ganska låg kvalitet, och vi ha ej
minsta garanti för, att ej utvecklingen skall gå längre i samma riktning,
och att ej den tid skall komma, då våra malmer ej längre bli
så eftersökta, som de för närvarande äro. Jag tror, att äfven i detta
förhållande ligger skäl till att ej onödigtvis spara dem. Hvad den
andra regeln från oppositionens sida beträffar, nämligen den att med
mycket stor ängslan söka se till, att den part, med hvilken man skall
träffa öfverenskommelse, icke skall göra sig en för stor vinst, tror jag
helst, att man bör söka ställa öfverenskommelsen så, att den innebär
fördelar för bägge parterna, ty det är nog den enda möjligheten att
åstadkomma en varaktig öfverenskommelse. Men jag tror, att man
bör mera se till, att den part, man företräder, i detta fall staten,
verkligen får fördel, än att med onödig ängslan undersöka, huruvida
måhända den andra partens fördel skulle vara en hårsmån för stor.
I det nu föreliggande fallet tror jag det vara ställdt utom allt tvifvel,
att statens fördelar äro högst betydliga. Men jag tar för alldeles gifven
att de män, som stå i spetsen för Grängesbergsbolaget, äro tillräckligt
skickliga för att äfven de tillvarataga bolagets bästa, och min
öfvertygelse är, att Grängesbergsbolaget ingalunda skulle ingått på en
sådan öfverenskommelse som den nu föreliggande, om ej äfven det å
sin sida däri sett några fördelar.

Nu har här af reservanterna särskildt framhållits, att man borde
undvika denna öfverenskommelse med Grängesbergsbolaget och att
staten i stället för närvarande borde inskränka sig till inköp af de
ifrågavarande Svappavaarabolaget tillhöriga grufvor. Kan detta verkligen
vara klokt efter den uppgörelse, som förlidet år af staten träffades.
Om staten inköper dessa grufvor utan samarbete med Grängesbergsbolaget,
måste ju staten antingen låta det därför utlagda kapitalet
ligga räntelöst, eller också måste den åstadkomma erforderliga
kommunikationsleder till grufvorna, montering af grufvorna, anordnande
af arbetarebostäder, dyrbart maskineri etc. för igångsättande af
grufdriften. I förra fallet är ränteförlusten klar. I det senare fallet
kan det vara möjligt, att staten skulle kunna, om den själf
drefve denna grufrörelse, göra sig en vinst. Jag hyser dock mina
tvifvel om, att staten skulle kunna under nuvarande förhållanden på
ett så affärsmässigt sätt drifva rörelsen, att någon vinst uppkomme.
Men äfven under förutsättning att så skedde, så skulle staten, när vi
komma till 1932, då statens lösningsrätt beträffande Grängesbergs -

Angående
inköp af
aktiebolaget
Svappavaara
malmfält
tillhöriga
grufvor
m. m.
(Forts.)

N:o 73. 24 Fredagen den 29 Maj.

Avgående bolaget intrader, vara intressent i tvenne med hvarandra konkurrerandeaktiebolaget
Sraäöretag. Staten skulle då antingen ha att fortsätta denna konSraypavaara
kurrens mellan de två gruffälten eller också, hvilket jag anser omöjligt,.
malmfält nödgas nedlägga rörelsen vid det ena.

tillhöriga För min del anser jag, att man ej skall alltför mycket fästa sig

9mm ^en monoP°lisering, man här pekat på, beträffande" Grängesbergs tForts'')

b°lagets ratt att fortfarande exportera malm, ty det synes mig vara
klart, att med det intresse, staten kommer att få i detta bolag, det
bör vara af vikt, att bolaget får skötas på sådant sätt, att det blir
en verkligt vinstgifvande affär, som staten ingår uti och ej, att det
skall anordnas konkurrens med detta bolag, i hvilket staten är delägare,
hvilket åstadkommer, att, när staten skall tillträda bolagets
egendom, värdet af det tillträdda genom konkurrensen högst väsentligt
förminskats.

Reservanterna, herrar vice talmannen, Sjö och Odqvist stödja sig
på en af herr Boman i Första Kammaren väckt motion och på de
kalkyler, herr Boman där uppgjort. Herr Boman påpekar i sin motion,
att det är gifvet, att rätten för Grängesbergsbolaget att öka sin
''export skall medföra en ökning i vinsten äfven därigenom, att förvaltningsomkostnaden
och därmed jämförliga omkostnader komma
att fördelas på en större kvantitet. Detta har han kalkylerat till ungefär
5 öre per ton utan att angifva, hvarifrån han fått denna siffra.
Jag vågar tro, att denna siffra ej är riktig. Jag ber samtidigt att få
påpeka, att rätten för bolaget att öka sin export kommer måhända
och sannolikt att medföra så pass stort tillflöde till marknaden af
malm, att det ej är osannolikt, att någon nedgång i malmpriset därigenom
åstadkommes.

Jag tror verkligen i motsats till vice talmannen, att de kalkyler,
som i den kungliga propositionen företetts, äro vida mer att fästa afseende
vid än herr Bomans.

Då vice talmannen särskildt framhöll som sin uppfattning, att
de verkställda undersökningarna ej varit så fullständiga, att man därpå
kunde grunda det nu föreslagna köpet, vill jag som min åsikt uttala,
att de verkställda undersökningarna fullständigt ådagalägga, att
gruffältet väl är värdt, hvad som nu begäres för det. Men jag vill
ingalunda bestrida, att ej fullständiga undersökningar med all sannolikhet
komma att visa vida högre värden. Jag vill i det hänseendet
tillåta mig att påpeka, hvad professor Petersson anfört. Han säger:
Hvad först beträffar Svappavaara malmfält, hade af olika personer
vid ^skilda tillfällen gjorda uppskattningar af malmarean vid malmens
utgående i dagen gifvit nära öfverensstämmande resultat, hvadan
man med stor tillförsikt torde kunna angifva malmarean vid Svappavaara
till omkring 50,000 kvadratmeter. På grund af dessa betydande
dimensioner vid malmens utgående i dagen vore man berättigad
att antaga ett stort djupgående hos fyndigheten. Då emellertid en
på direkta undersökningar grundad kunskap om fyndighetens utsträckning
mot djupet saknades, hade man vid hittills utförda beräkningar
af malmtillgången endast tagit hänsyn till den kvantitet, som beräknats
finnas ofvan den projekterade järnvägens nivå eller 88 meter
under toppen af malmberget. Med ledning af föreliggande kalkyler,

Fredagen den 29 Maj. 25 N:o 73.

af hvilka vissa vore grundade på mycket detaljerade mätningar och ‘Vl?^enii"
beräkningar, finner professor Petersson det vara berättigadt att antaga aktiebolaget
en malmtillgång i Svappavaara af cirka 15 miljoner ton ofvan den Soappavaara
projekterade järnvägens nivå. Vidare kommer en redogörelse för malmfält
malmens kvalitet, hvarpå yttras: Arean af genom hittills utförda
undersökningar till sin beskaffenhet och utsträckning någorlunda känd
malm inom Leveäniemi malmfält har professor Petersson uppskattat (Forts.)
till cirka 32,000 kvadratmeter. Därtill komme emellertid en icke
ringa kvantitet malm, hvars befinlighet konstaterats genom diamantborrningar.
Den samlade malmen torde äga i stort samma area till
åtminstone 100 meters djup. Intill ett antaget djupgående af 100
meter kunde enligt professor Peterssons åsikt malmtillgången utan
fara för öfverskattning beräknas till cirka 15 miljoner ton, och redan
genom hittills utförda borrningar vore ådagalagdt, att betydande kvantiteter
af malm funnes under 100 meters djup. Sedan följer äfven
där en redogörelse för malmens kvalitet.

Jag vågar påstå, att dessa undersökningar äro så pass grundliga,
att de väl motivera den uppfattningen, att dén uppgörelse, som nu
är ifrågasatt, skulle bli till förmån för staten. Man har yttrat, att
det vore skäl i att låta denna fråga hvila, och vice talmannen ansåg,
att man borde afslå den nu i förhoppning, att Kung! Maj:t till en
kommande Riksdag skulle komma in med förslag angående inköp af
grufvorna till billigare pris än det nu ifrågasatta. Ja, det är ju svårt
att spå, om hvad framtiden har i sitt sköte. Men att man därom
kan ha olika åsikter är gifvet. Min uppfattning är den, och den har
grundats på den erfarenhet, som vid tidigare liknande tillfällen vunnits,
att, om öfverenskommelsen nu afslås, så kommer icke en så
förmånlig öfverenskommelse som den nu ifrågasatta att kunna uppnås.

Jag tror, som jag förut påpekat, att en grundligare undersökning
skall ådagalägga större värde hos gruffälten. Är detta riktigt, så är
det klart, att man under sådana omständigheter ej rimligtvis kan
begära en nedprutning i priset.

Herr talman, på grund af hvad jag tillåtit mig anföra ber jag
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Persson i Tallberg, Camitz och
Ruin g.

Herr Larsson i Lund: Herr talman! Den siste ärade talaren

började sitt anförande med att erinra, hurusom det hufvudsakligen
vore två synpunkter, hvilka gjorde sig gällande i diskussioner sådana
som denna, eller rörande förvärfvande af norrbottniska malmfält. Den
ena af dessa synpunkter gällde farhågan för att malmexporten skulle
alldeles för mycket forceras och våra malmtillgångar därigenom reduceras,
till förfång för den inhemska järnförädlingen. Den andra synpunkten
skulle vara den, att man med ängslig omsorg sökte vaka
öfver, att icke den part, med hvilken staten träffade aftal, skall komma
att få för stora fördelar.

Med afseende på den första synpunkten kan jag icke annat än
dela herr Ekmans uppfattning, att farhågorna äro öfverdrifna. Äfven

n.o 73. 26 Fredagen den 29 Maj.

^nkö^af ^ ^a^er ^.Öre’ att en ökad malmexport icke behöfver vara någonting
aktiebolaget 1 slf . ;“kadIiRt. utan kanske snarare nyttigt. Men jag kan därför icke
Svappavaara uaedgifva, att det skulle vara förmånligare att för denna ökade malmmalmfält
export anlita en malm af högre värde och med lättare brytningstillhöriga
kostnader, än att härför använda en malm af lägre värde och med
mm!" större brytningskostnader.

(Forts.) . ^.en andra synpunkten har jag för min personliga del icke fäst
mig vid. Det är ju alldeles uppenbart, att, om man skall få till stånd
ett aftal mellan tvenne parter, detta måste ske på det sätt, att hvardera
parten finner sig vinna fördelar genom aftalet. Då jag icke
kunnat vara med om att tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts föreliggande
proposition, så har detta således ingalunda berott därpå, att jag ansett,
att det bolag, som man för korthetens skull här kallat Grängesbergs
bolaget, skulle göra alldeles för stor vinst på detta aftal, utan därpå
att jag ansett aftalet icke skola komma att för staten medföra de fördelar,
som jag skulle vilja åt staten bevara.

Nu skulle man ju det oaktadt, om man, såsom den siste ärade
talaren gjorde, funne, att statens fördelar af aftalet vore högst afsevärda,
^ kunna biträda Kungl. Majrts proposition. Men jag hemställer,
huruvida det verkligen kan vara af behofvet påkalladt att för afskalande
af detta köp med Svappavaarabolaget anlita Grängesbergsbolagets
medverkan. Jag har åtminstone icke kunnat i Kungl. Maj:ts proposition
finna något, som öfvertygat mig om att detta vore nödigt, och
då vet jag icke, hvarför man skall inlåta sig på ett aftal, som, såvidt
jag kan bedöma, icke kan tillskynda staten de fördelar, som man
borde hafva rätt att vänta, fördelar, som staten borde kunna få utan
denna medverkan. Jag är, liksom, efter hvad jag antager, vi alla,
öfvert37gad om det önskvärda i att staten förvärf var ifrågavarande
malmfält. Men jag har icke kunnat vara med om, att detta förvärf
skall ske under medverkan af Grängesbergsbolaget, och detta af skäl,
som hufvudsakligen sammanfalla med dem, för hvilka herr vice talmannen^
nyss redogjort och hvilka jag skulle vilja i korthet sammanfatta
sålunda: genom detta aftal med Grängesbergsbolaget binder

staten händerna på sig, förhindrar sig för lång tid framåt att på sätt,
som må kunna finnas vara för staten förmånligast, tillgodogöra sig
den malmtillgång, som genom aftalet med Svappavaarabolaget kan åt
staten förvärfvas. Och ett annat skäl är det, att aftalet med Grängesbergsbolaget
skall, huru man än vill se det, med största säkerhet göra
staten sämre situerad, när den tid kommer, då frågan om inlösen
af stamaktierna i Grängesbergsbolaget skall på allvar behandlas.

Denna senare synpunkt skulle icke haft den stora betydelse den
nu har, om icke Riksdagen förlidet år afslagit den reservation, som
åfföljde statsutskottets då föreliggande betänkande, en reservation,
som ville begränsa den medelvinst per ton malm, som skulle ligga
till grund för beräkningen af lösesumman till högst tre kronor. Hade
Riksdagen tagit denna reservation, så hade man med större jämnmod
och kanske med mindre motvilja kunnat gå med på en samverkan i
detta fall med Grängesbergsbolaget. Men hvad var det, mina herrar,
som under diskussionen i fjol härom gjorde den största effekten och
säkerligen kom många inom denna kammare att säga sitt nej till

Fredagen den 29 Maj.

N.o 73.

reservationen? Jo, den upplysningen, att Grängesbergsbolaget icke ville
underkasta sig den i reservationen föreslagna begränsningen. Då således
den vinst, som skall ligga till grund för beräkningen af löseskillingen,
nu visserligen är begränsad till kvantiteten af malmen, men däremot
alldeles obegränsad i öfrigt, så är det för mig högst motbjudande att
ingå på ett aftal med Grängesbergsbolaget, hvarigenom statens ställning
kan med all säkerhet beräknas blifva väsentligen försämrad år
1932, då det för staten gäller att tillösa sig stamaktierna i sagda bolag.

Nu vet jag mycket val, att det äfven inom denna kammare finnes
åtskilliga, som icke tycka det ligga så synnerligen stor vikt vid att
staten verkligen kommer att blifva ägare af stamaktierna i Luossavaara—Kiirunavaara-bolaget;
men å andra sidan tror jag, att åtminstone
för kammarens flertal detta var kärnpunkten i det aftal, som förlidet
år uppgjordes med bolaget, och äfven från regeringsbänken betonades
just den stora fördelen af att staten inom jämförelsevis kort tid kunde,
om den så ville, blifva ägare af alla dessa stora malmfält. Genom
ett bifall nu till Kungl. Maj:ts proposition bar man enligt mitt förmenande
aflägsnat sig ett betydligt stycke från utsikten att få detta
väsentliga moment i aftalet från i fjol realiseradt, när tiden därtill
kommer.

Då jag således icke kunnat biträda Kungl. Maj:ts proposition i
denna del, skulle jag helst velat gå den väg, som anvisats dels i herr
Bomans och dels i herr Carlssons i Malmberget m. fl. motioner och
således, med strykande af kontraktet med Grängesbergsbolaget, acceptera
aftalet med Svappavaarabolaget, i synnerhet med de förändringar,
som häri af utskottet införts beträffande fördelning af köpeskillingen.
Men jag kan icke dölja för mig, att den förebragta utredningen är
alldeles för otillräcklig för att beträda den vägen; det behöfs icke
den utrednings som påkallats utaf reservanterna och mot hvilken herr
Ekman polemiserade, utan förnämligast den utredningen, hvilka åtgärder
staten sedan har att vidtaga för att på bästa möjliga sätt
kunna tillgodogöra sig denna egendom. Ty för mig står det uppenbart,
att det icke bör sättas i fråga, att staten skall köpa dessa malmfält
endast för att, såsom här sagts, på dem lägga den döda handen.
Men å andra sidan är det icke alldeles nödvändigt att — såsom
emellertid herr Ekman gjorde — häremot uppställa det alternativet,
att staten skulle för egen räkning verkställa grufdrift. Ty det finnes
ett tredje alternativ, som jag antager skulle vara för staten förmånligast,
nämligen att staten verkligen gör sig till ägare af gruffältet
men åt den enskilda företagsamheten upplåtes exploateringen af detsamma
på ett för staten nöjaktigt sätt; och ett aftal därom kan då
begränsas till den tid, under hvilken statens handlingfrihet vis-å-vis
Grängesbergsbolaget i alla fall är bunden, d. v. s. till år 1932. Om
denna utväg anlitades, komme staten alldeles icke att stå inför en
sådan situation som den af herr Ekman skildrade, eller att vara ägare
af två med hvarandra konkurrerande grufföretag och därmed nödgas
antingen att låta konkurrensen på detta sätt fortgå eller ock nedlägga
det ena företaget. Ty komma de båda företagen i statens hand, upphör
ju, såvidt jag kan se, konkurrensen dem emellan, och då bör

Angående
inköp af
aktiebolaget
Svappavaara
malmfält
tillhöriga
grufvor
m. m.
(Forts.)

N:o 73. 28 Fredagen den 29 Maj.

Angående graf driften i Norrbotten kunna på ett för staten förmånligt sätt anaktiebolaget
ordnas> utan den enskilda företagsamhetens medverkan.

Srappavaara Då det _ emellertid, såsom saken nu ligger, icke är tänkbart att
malmfält kunna få bifall till rent inköp utan vidare, så har jag nödgats antillhåriga
sluta mig till samma hemställan, som öfriga reservanter inom utskottet.

Nu är inSalunda blind för att ett afslag på förslaget om inköp af
(Forts.) dessa malmfält gör frågan om koncession för Svappavaarabolaget på
anläggande af en järnväg Svappavaara—Kiruna aktuell. Men jag tror
i alla fall icke, att den saken är så synnerligen farlig. Jag kan icke
underlåta att här fästa uppmärksamheten på hvad hans excellens herr
statsministern under fjolårsdebatten i denna kammare yttrade just
angående spörsmålet om koncession på en järnväg Svappavaara—
Kiruna. Hvad hans excellens då yttrade tror jag hafva full tilläm
lighet ännu i denna stund. Men härtill har kommit en ytterligare
omständighet, som icke bör förbises. Sedan Riksdagen år 1901 i skrifvelse
till Kungl. Maj:t yttrat sig om de betingelser, under hvilka Riksdagen
ville medgifva koncession på en järnväg mellan Svappavaara
och Kiruna, har under år 1907 tillkommit den omständigheten, att
staten blifvit ägare till Mertainens gruffält, ett gruffält beläget mellan
Svappavaara och Kiruna och omedelbart tangeradt af den projekteradejärnvägen
mellan dessa båda orter. Om nu så skulle vara, att regeringen,
därest vidare underhandlingar om inköp af gruffälten skulle
stranda, anser sig böra bevilja koncession på nämnda järnvägsanläggning,
vågar jag taga för alldeles gifvet, att med hänsyn till denna år
1907 inträffade omständighet eller att staten blifvit ägare till ett stort
och dyrbart malmfält alldeles invid den projekterade järnvägen, regeringen
inte skall underlåta att bland koncessionsvillkoren intaga sådana
bestämmelser, att, när staten framdeles skall tillgodogöra sig Mertainens
gruffält, staten då icke må ligga i händerna på ett enskildt järnvägsbolag.
För det ändamålet är det icke tillräckligt med det vanliga
villkoret om statens rätt att inlösa järnvägen, utan det behöfs nog
andra och mera betryggande bestämmelser. Det skulle äfven kunna
ifrågasättas, om icke den nu angifna omständigheten borde föranleda
därtill, att frågan om byggande af en statsbana Kiruna—Svappavaara
toges under ny ompröfning.

I sakens nuvarande läge kan jag intet annat yrkande göra, än att
kammaren med afslag å utskottets hemställan må bifalla den af herr
vice talmannen m. fl. vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Berglund: Herr talman! Det ligger något bestickande i
den kungl. propositionen. I första draget får man nog den uppfattningen,
att det här vore en affär att göra för staten. Men läser man
närmare igenom propositionen, tror jag nog, att man kommer till den
uppfattningen, att det icke är guld allt som glimmar. I den kungl.
propositionen framhålles med styrka önskvärdheten af statens förvärfvande
utaf dessa malmegendomar, och att detta lättast skulle vinnas
genom ett inköp. Ja, det är riktigt. Resonemanget i den kungl.
propositionen är, som sagdt, bestickande. Man vill där visa, att staten
utan kontanta utlägg — jag räknar icke dit ett förskotterande af 5
miljoner kronor — kan komma i besittning af dessa två malmberg,

Fredagen den 29 Maj.

N:o 73.

Svappavaara och Leveäniemi. Man vill med andra ord visa, att vi Angående
genom att byta bort 9 miljoner ton malm i rundt tal skulle få två “/

andra malmberg, innehållande tillsammans SO miljoner ton malm — Svappavaara
jag räknar icke med de två obetydliga malmberg, som därjämte till- malmfält
kommit. Detta är, tyckes det, affär — att byta bort 9 miljoner ton och tillhöriga
erhålla igen 30 miljoner. Visserligen heter det, att affär är affär, och grufvor
om staten förtjänar på saken, hafva vi icke något att göra med, om
äfven bolaget förtjänar. Jag skall erkänna det till en viss del. Men '' or *■''
här är dock icke förhållandet så, som man vill göra gällande. Dessa
berg hafva ursprungligen tillhört staten och tillhöra ännu staten delvis.
Jag undrar, om man icke har rätt att fråga sig själf, när det
gäller en sådan affär som förevarande: är det nedlagdt, tillnärmelsevis,
något arbete på dessa berg, som motsvarar den stora summa, som
nu fordras? Har man icke rätt att framställa en sådan fråga? Nog
förstår jag mycket väl, att de båda malmbolagen, Luossavaara- och
Grängesbergsbolagen, skola vara mycket nöjda med affären. De skola,
enligt herr Brantings och Carlssons motion, förtjäna 20 miljoner. Nog
förstår jag, att Svappavaarabolaget också skall vara nöjdt med affären,
då det får 8 1/2 miljoner utan ringaste risk. Luossavaarabolaget skulle
dessutom få den ofantligt stora fördelen att befrias från all konkurrens,
med ett ord sagdt erhålla monopol på all malmutfraktning. Men jag
frågar: hvad skulle staten förtjäna på affären? Innan man besvarar
den frågan, bör man göra sig klart den olika naturen af dessa berg,
om hvilka nu är fråga. Jag nämnde, att Svappavaara har legat helt
och hållet och ligger ännu delvis på kronojord. Hvad innebär
detta? Jo, att staten är till hälften ägare af berget, i det att staten
har sin jordägareandel kvar i hälften af detta berg, Svappavaara. Men
så är icke fallet med Leveäniemi. Det ligger på enskild mark. Alltså
har staten ingen jordägareandel i detta berg. Ser man nu till, hvad
Svappavaarabolaget begär för sin egendom, finner man, att Svappavaara
uppskattats till 7 miljoner, under det att Leveäniemi uppskattats
till 1 1/2 miljon. Man gör sig då verkligen den frågan: huru har
denna oerhördt olika värdesättning af bergen kunnat ifrågakomma, då
de innehålla ungefär lika tonantal malm, och Leveäniemi i den kungl.
propositionen får särskildt till beröm, att det, på grund af malmens
lämpliga beskaffenhet, är af ovärderlig nytta för den inhemska förädlingsrörelsen.
Man måste verkligen baxna inför denna olika värdesättning.
I Svappavaara har, såsom jag nämnde, kronan sin jordägareandel
kvar och detta i 14 af 27 utmål. Hvad vill detta säga? Jo,
det vill säga, att, när det finnes 27 utmål, samt Svappavaarabolaget
öfverlåter sin jordägareandel i 14 utmål och Svappavaara byamän ha
jordägareandel i 13 utmål, så är det, om man drager dessa 13 utmål
från de 27 utmålen, alltså 14 utmål, i hvilka staten har jordägareandel,
såvidt jag kan förstå den kungl. propositionen. Det vill med
andra ord säga, att staten redan skulle rå om bortåt l/4 af detta berg
genom sin jorda gareandel i grufvorna. Vid sådant förhållande framträder
ju så mycket märkligare denna olika värdesättning.

Men det har inträffat ett annat förhållande. De inmutningar,
om hvilka herrarne sett omnämndt, gjordes 1899 utaf herr Thisell.

Han erhöll då utmål på detta berg. Men något, som icke står i pro -

N:o 73. 30 . Fredagen den 29 Maj.

Angående positionen, men som jag här har officiella papper på, är att Leveäniemi
aktiebolaget icke varit inmutadt första gången utaf herr Thisell, utan att det har
Svappavaara varit inmutadt två gånger af de yngre herrarne Thisell, den ena gången
malmfält just 1899 och den andra gången år 1903. Nu frågar man sig: Tro
tillhöriga herrarne verkligen, att man gjort en inmutning där för att kasta bort
gr£s*na Pen£ar? Tro icke herrarne, att de yngre herrarne Thisell tagit
(Forts'') reda Pa. här förelåg verkligen något fel med insyningen eller dylikt?

Det må ju vara huru som helst med den saken. Dessa inmutningar
äro dock förfallna därigenom att herrarne Thisell icke hafva bevakat
sina intressen. Men i år har, såsom äfven af propositionen framgått,
återigen begärts inmutning af en herr Rådell i Uppsala. Jag behöfver
nu icke gifva mig in på något afgörande härvidlag, om herr Rådelig
inmutning kan komma att stå sig eller icke. Det blir en sak för sig.
Och det kommer i alla händelser till process. Men, förutsatt att herr
Rådell skulle tillerkännas Leveäniemi, hvad råder Svappavaarabolaget
då om, hvad har det då att sälja? Jo, det har sin jordägareandel, och
den är hälften. Tro herrarne under sådana förhållanden, om inmutningsrätten
tilldömes herr Rådell, att han skulle vilja sälja sin andel
för 2 miljoner. Nej, jag förmodar, att äfven han begär 7 miljoner,,
han såväl som de andra.

Nu har visserligen statsutskottet kastat om dessa värden. Men
det är högst märkligt, att, under det att Svappavaarabolaget begär 7
miljoner för Svappavaara och 1 r/z miljoner för Leveäniemi, vill statsutskottet
gifva för Svappavaara 3 1/2 miljoner men för Leveäniemi 5
miljoner. Man frågar sig: huru kan det komma till, att man varierar

så med deSsa värden? Ligger det någon rimlighet däri? Det är ju

på en höft, som detta går. Utskottet säger: ja, 5 miljoner skola vi
betala för Leveäniemi. Det synes mig vara ett märkligt förhållande
detta, och jag kan icke förstå, att det bolag, som begär 7 miljoner

kronor för sin egendom, skall, när man kommer och bjuder samt

säger, ni får taga hälften, ni får taga 3 J/2 miljoner blott, skulle finna
sig i en sådan sak. Jag tviflar därpå. Hvad skulle staten vinna på
affären? Jo, att byta bort 9 miljoner ton malm på ett ställe i ett
berg, där malmen är tillgänglig, så att den kan tagas när som helst
och hvilken malm är af präktig beskaffenhet, mot det att vi få s/4 af
Svappavaara och måhända hälften af Leveäniemi.

Det talas ju i propositionen om att vi behöfva dessa malmer i
reserv. Men jag frågar: är det dock icke resonligare, är det icke förståndigare
att hafva denna reserv liggande på en plats, där vi hafva
järnväg och där malmen är god, än att vi hafva denna reserv liggande
4 å 5 mil ute i ödemarken, då det blir nödvändigt att bygga en
mycket dyrbar bana för att komma åt den.

Nu skall jag gärna erkänna, att Svappavaarabolaget blef illa behandladt
i fjol, då Luossavaarabolaget erhöll tillstånd att utfrakta på
Kirunabanan ända till 3 miljoner ton. Ty det kan ju vara möjligt,
att banans trafikförmåga icke kan uppdrifvas utöfver dessa 3 miljoner
ton, åtminstone för närvarande. Och under alla förhållanden, är det
ännu en faktor att räkna med, nämligen den norska sidan af banan.
Äfven om Svappavaarabolaget får tillstånd och vi på svenska sidan
kunna drifva upp trafikförmågan något öfver 3 miljoner ton per år,

N:o 73.

Fredagen den 29 Maj. 31

så är det icke sagdt därmed, att norrmännen åtaga sig att frakta eller
ens kunna frakta utöfver 3 miljoner. Men nu är det ju klart, att,
om staten icke reflekterar på detta, kan man icke förneka Svappavaarabolaget
att få nyttiggöra sin egendom, utan den måste då få
koncession och på egen risk använda och nyttiggöra sina malmer.
Skulle då detta vara någon riksolycka? Tro herrarne, att det skulle
vara någon riksolycka att låta bolaget på egen bana frakta ut sin
malm till Kiruna och sedan låta vår egen bana Kiruna—Riksgränsen
utfrakta så mycket den kan? Jag tror icke, att därigenom skulle vara
så synnerligen stor skada skedd. För det första vore det till stort gagn
för orten och för det andra vore det, såsom nämnts under diskussionen,
därigenom vunnet, att statens döda hand icke komme att läggas på
detta berg. Ja, det må vara därmed huru som helst, men under de
förhållanden, som råda — de outredda äganderättsförhållandena •—-tror jag, herr talman, att man, för att använda ett vulgärt ordspråk,
skulle köpa grisen i säcken, om man bifölle den kungl. propositionen,
hvarför jag skall be att få yrka bifall till reservationen.

Hans excellens, herr statsministern Lindman: Herr talman, mina
herrar I Den fråga, som här föreligger, är ju onekligen af en mycket
stor vikt och betydelse. Detta har framhållits af flera talare, och jag
är äfven den förste att erkänna den saken.

Frågan har ett visst sammanhang med den sak, som Riksdagen
afgjorde i fjol, nämligen frågan om uppgörelse med Grängesbergsbolaget
om malmfyndigheterna i Kiiruna och Gellivare m. fl. Jag ber
då att få erinra om de skäl, som föranledde därtill, att propositionen 1907
kom fram och äfven blef af Riksdagen bifallen. De fördelar, som man
därigenom, enligt hvad man ansåg, skulle kunna vinna, voro i främsta
rummet, att staten skulle erhålla kontroll öfver dessa gruffält, de största
som finnas i Norrbotten, nämligen Kiirunavaara och Gellivare.
Denna kontroll erhöll staten genom att förvärfva hälften af dem med
full äganderätt, och genom en annan anordning erhöll staten äfven
kontrollen öfver den andra hälften, hvarjämte staten tillika förvärfvade
en hel del andra gruffält, såsom herrarne torde erinra sig.

Det andra skälet var, att staten genom detta förvärf ville se till,
att icke dessa stora malmfyndigheter, dessa nationalrikedomar, som
de så många gånger och med full rätt hafva kallats, skulle komma
under utländskt inflytande, utan att svenska staten skulle vara den,
som hade i sin hand att kunna bestämma öfver dem.

Slutligen var det tredje skälet, att man ville förvärfva möjligheten
att, i händelse de mellansvenska grufvorna en gång skulle taga slut,
järnmalm icke skulle tryta för den för vårt land så gamla och viktiga
j ärnhandteringen.

Rörande den uppgörelse, som gjordes i fjol, tror jag, att man
skulle kunna säga, att Riksdagen nog skulle göra om den i år, ifall
den nu varit ogjord. Och för min del har jag icke funnit något som
helst skäl att ångra, att den uppgörelsen blef af mig framlagd till
Riksdagen förra året.

Nu menar man, att det finnes andra grufvor i dessa trakter. De
äro visserligen icke kända att vara af på långt när så stor betydelse

Angående
inköp af
aktiebolaget
Scappavaara
malmfält
tillhöriga
grufvor
m. m.
(Forts.)

N:o 73.

Fredagen den 29 Maj.

Angående som Kiirunavaara och Gellivare. Men ett par af dem äro dock bei
tydande nog. Dessa grufvor äro de, som afhandlas uti föreliggande
Svappavaara kontrakt, nämligen Svappavaara och Leveäniemi. Det var ju helt
malmfält naturligt, att man äfven fick sina tankar på, om man icke skulle
tillhöriga kunna förvärfva dessa gruffält och förfara med dem ungefär på samma
grufvor sätt, som man förfarit med de andra.

Emellertid är nu en omständighet att taga i betraktande i fråga
t r sd om dessa grufvor, och den har blifvit förut berörd, den har äfven
omnämnts i den kungl. propositionen, nämligen koncessionsfrågan.
Bolaget har, såsom herrarne veta, begärt att få. koncession på en järnväg
af 42,7 kilometers längd från Svappavaara till Kiruna. Riksdagen,
som tillfrågades af Kungl. Maj:t, förklarade, att den icke hade
något emot, att den begärda koncessionen beviljades, men uppställde
för sin del såsom villkor för denna koncession, att man skulle hafva
trygghet för att såväl malmfälten som järnvägen komme att stanna i
svenska händer samt vidare att man skulle hafva trygghet för att
penningar funnes till järnvägens byggande. Med anledning häraf ha
åtgärder vidtagits i afseende å bolagsordningen för Svappavaara aktiebolag,
däri den betämmelsen blifvit införd, att utländing icke får äga
aktier i bolaget. Om denna bestämmelse icke skulle vara fullt tillfredsställande,
såsom den nu är formulerad, så går det ju an att
ändra densamma, innan koncession beviljas. Trots alla föreskrifter
kan man dock icke förväfva någon absolut trygghet för att icke aktier
kunna medelbart eller omedelbart öfvergå i utländingars hand.

Beträffande det kapital, som erfordras för byggande af järnvägen,
har bolaget företett intyg, att detta kapital finnes till bolagets förfogande.
De villkor, som Riksdagen uppsatt för beviljande af koncessionen,
skulle således vara uppfyllda.

Kungl. Maj:t måste emellertid för sin del uppställa nya villkor
för koncessionen, hvilka Riksdagen icke hade uppställt. Om järnvägen
skall komma till stånd, kräfves nämligen möjlighet att kunna forsla
den malm, som kommer att fraktas från dessa malmfält, vidare öfver
statsbanan från Kiruna vare sig åt vester till Narvik eller åt sydost
till Luleå. Härför erfordras bland annat rullande materiel. Den kan
Kungl. Maj:t icke bevilja anslag till, utan då skall Riksdagen vara
med, och därför uppställde Kungl. Maj:t såsom villkor för bolaget,
innan koncession beviljades, att öfverenskommelse skulle ha träffats,
hur mycket malm som skulle transporteras på statsbanan och hur
mycket bolaget skulle betala i frakt. Samtidigt med denna frågas
diskuterande upptogs äfven frågan om inköp af Svappavaara och
Leveäniemi malmfält. För mig personligen framstod det nämligen
alldeles tydligt och klart, att det skulle vara till stor fördel för staten,
om staten kunde förvärfva full äganderätt till dessa malmfält och
grufvor i stället för att gifva koncession på en järnväg till Svappavaara
och sedermera låta bolaget därifrån utfrakta malm från sina
grufvor. De underhandlingar, som i detta ändamål bedrefvos redan
under förra året, kunde emellertid icke leda till något resultat hvarken
i det ena eller andra afseende!, ty bolaget och jag kommo icke
öfverens om villkoren i det ena fallet eller i det andra. Beträffande
köpet strandade förhandlingarna därpå, att bolaget icke ville gå ned

N:o 78.

Fredagon deri 29 Maj. 33

under 10 miljoner kronor. Jag vill erinra, att Leveäniemi grufvor
ingalunda varit så noggrant undersökta, som de blifvit under sommaren
förra året, men i alla fall var priset sådant, att man icke kunde
vara med därom. Emellertid hafva underhandlingarna fortsatts denna
vinter och bedrifvits med intensitet och ihärdighet under en ganska
lång tid, och resultatet af dessa underhandlingar hafva herrarne i den
kungl. proposition, som ligger på Riksdagens bord för behandling i dag.
Denna proposition innehåller, såsom herrarna ha observerat, två kontrakt.
Det första kontraktet afser uppgörelse med Snapp av aar abolag et och är
ett kontrakt angående inköp af fyndigheterna. Uti detsamma föreslås,
att man skall inköpa fyndigheterna och betala 8 */2 miljoner kronor
för dem äfvensom att en del af köpeskillingen skall innestå, till
dess de Rådellska inmutningarna i Leveäniemi blifvit klara. Jag ber
att få nämna för den siste talaren, att man icke kan säga, att man
satt ett pris på det ena gruffältet och ett på det andra, ty priset på
det hela är 8 1j2 miljoner kronor och anledningen till att man upptog
endast 1 1/2 miljoner kronor, som skulle innehållas, var, att man
efter granskning af sakkunnige, såväl bergssakkunnige som jurister,
var fullt öfvertygad, att de Rådellska inmutningarna voro alldeles
värdelösa och att man icke onödigtvis ville genom att sätta den summa,
som skulle innehållas för Leveäniemi, alltför stor, liksom i hans hand
spela öfver en ganska stor ersättning af bolaget, hvilken ersättning
såväl staten som bolaget vore lifligt öfvertygade om att han aldrig
skulle få.

För öfrigt vill jag säga, att om det villkor om innehållande af
5 miljoner kronor, som af statsutskottet föreslagits, kommer till stånd,
så har jag absolut ingenting att erinra däremot. Det kommer kanske
endast att inträffa, att han får mera betaldt än han skulle hafva, men
den summan behöfver icke blifva så förfärligt stor. Den saken anser
jag icke hafva något att betyda.

Då Kungl. Maj:t framlade detta kontrakt, var det ju emellertid
gifvet, att man knappast skulle kunna gå till Riksdagen och säga:
låtom oss köpa dessa grufvor för 8 1/2 miljoner kronor, utan att på
något sätt kunna anvisa för Riksdagen någon möjlighet att få igen
dessa penningar. Regeringen ville ju icke anvisa det sättet, att man
skulle exploatera grufvorna och bryta dem. Det är ett sätt att få tillbaka
penningarna, men den vägen ville man icke gå. Och att lägga
ut dessa 8 1/2 miljoner kronor och låta dem växa med ränta på ränta
under många år är icke tilltalande, och jag trodde, att det ej heller
skulle bli tilltalande för Riksdagen att vara med på detta. Därför
kom kontraktet med Grängesbergsbolaget till stånd, hvilket afser att betala
staten köpeskillingen, ty det är just hvad detta kontrakt innebär.
Kontraktet afser, att Grängesbergsbolaget skall af köpeskillingen betala
de första 3 1/2 miljonerna. Sedermera skall i form af royalty på den
malm, som får brytas, återbetalas till staten den återstående köpeskillingen
5 miljoner kronor. Grängesbergsbolaget öfvertager med ett ord
betalningen af hela köpeskillingen 81/2 miljoner kronor och lämnar
dessutom ett öfverskott till staten på ungefär 5 miljoner kronor, då
tiden är slut 1932. Mot detta får bolaget bryta de omtalade 9 miljonerna
ton, och det har ju väckt ganska mycken motsägelse, att man

Andra Kammarens Prot. 1908. N:o 73. 3

Angående
inköp af
aktiebolaget
Svappavaara
malmfält
tillhöriga
grufvor
vi. vi.
(Forts.)

N:o 73. 34 Fredagen den 29 Maj.

Angående skulle förfara på det sättet. Jag ber att få återkomma till den frågan
altieboUet n^8ot senare.

Svap para ar a Hvad har händt, mina herrar, år 1932, om dessa båda kontrakt

malmfält antagas? Jo, ingenting annat än att af staten förskotterade 5 miljoner
tillhöriga kronor har staten fått igen med ränta och amortering, att staten där“
m^lt utöfver har fått nära 5 miljoner kronor, att staten har lämnat från
(Forts) sig miljoner ton i Kiiruna och Gellivare af den kvantitet, som

staten äger på sin hälft i dessa båda berg, men att staten i stället för
dessa 4 1ji miljoner ton har förvärfvat 30 miljoner ton i Svappavaara
och Leveäniemi. Detta är, såsom jag tror, hvad man kan säga hafva
inträffat år 1932. Då frågar jag: är det förståndigt af staten att nu
förfara på detta sätt; är det klokt och är det riktigt? Är köpeskillingen
riktig och finnas dessa bolagets tillgångar, som här talas om ? Det
är ju gifvet, att man kan fordra, att undersökningen af ett malmfält
skall göras så fullständigt, att något tvifvel icke föreligger om, att icke
de kvantiteter finnas, om hvilka det är tal. Det kan man nu naturligtvis
göra. Men frågan är då, om icke undersökningen här i hvarje
fall är gjord så, att den kan fullständigt motivera det byte, som här
är fråga om. Detta är hvad jag skulle vilja försöka att visa. Beträffande
malmtillgångarna i Svappavaara bör omnämnas, att detta malmfält
är undersökt flera gånger. Det är undersökt äfven för statens
räkning af experter, som staten skickat dit; det är undersökt af flera
andra personer oskså, och man har genom jordrymning i berget i
dagen kommit till den bestämda slutsats, hvilken icke är ett hugskott,
utan klart och tydligt visar, att berget har i dagen en malmarea af
50,000 kvadratmeter, att malmen i dagen har en längd af 1,3 kilometer
och en medelbredd af 40 meter, således en ganska betydande
malmtillgång. Så ser det ut i dagen. Huru ser det ut på de stora
djupen? Där äro svårigheterna större. En del beräkningar äro gjorda,
och jag erkänner, att dessa beräkningar med afseende å Svappavaara
icke äro så omfattande som önskligt varit, men å andra sidan har
man just af den anledningen icke beräknat någon malm under järnvägens
nivå, d. v. s. man har icke gått ned på något större djup, utan
endast tagit i beräkning den del af malmen som ligger öfver den omgifvande
markens nivå. Borrningar äro dock gjorda, som gå ned 62
meter, 150 meter och 168 meter djupt under bergets högsta topp.

För öfrigt vill jag tillägga, att bolaget är jordägare till större
delen af detta. Jag ber herrarne observera, att berget ligger på kronans
mark, men när det gäller att bestämma äganderätten, så har
bolaget faktiskt genom gamla utmål jordägarerätten på en stor del af
berget, och på den andra delen har bolaget arrenderat kronans jordägareandel
på 20 år.

Beträffande malmtillgångarna i Leveäniemi äro undersökningarna
numera ganska fullständiga, då där äro gjorda icke mindre än 73
borrningar, och de borrningar, som äro gjorda under den senaste sommaren
och hvilka varit tillgängliga för statsutskottet, visa ett förvånansvärdt
godt resultat i många afseenden. Det finnes borrhål, som gå
genom malmen öfver 100 meter, och det finnes borrhål, som gå ned på
mycket stora djup ända till 166 meter. Det finnes borrhål, som gå i
malm en längd af 103 meter, 118 meter och 77 meter o. s. v. Man

3.5

N:o 73.

Frndagen den 29 Maj.

kan tvifla på allting, men man får i alla fall det intrycket, att det
är icke bara i blindo, som man kommit fram med meddelandet angående
den kvantitet, som finnes, utan att man verkligen har ganska
stora skäl för alt det finnes rätt mycket malm i dessa berg. Jag ber
att i detta sammanhang särskildt få erinra om den låga fosforhalten
i malmen i Leveäniemi. Den är utan tvifvel i större delen af fältet
mycket lag, och det är särskildt detta förhållande, som gör, att det
blir af värde för oss att förvärfva detta gruffält för att en gång kunna
hafva att tillgå det för den svenska järnhandteringen.

Resultat af detta är således, att Svappavaara är rikt på järnmalm
med hög fosforhalt och att Leveäniemi är rikt på järnmalm med
öfvervägande låg fosforhalt. Sedermera följa med i den kungl. propositionen
två gruffält, som heta Tansari och Salmivaara. Jag skall
därvidlag bedja få omnämna för reservanterna i utskottet, att, när
uppgörelsen gjordes, så visste jag icke om att Tansari och Salmivaara
existerade. Uppgörelsen var så godt som klar, men så får jag reda
på dem genom undersökningar af Konungens befallningshafvande och
bergmästaren, och jag sade ifrån, att dessa gruffält skulle följa med.
Hvilket värde de hafva vet man icke; de följa med utan pris. Nu
säger man, att Tansari och Salmivaara borde ha undersökts, innan
man köpte dem. Det kan enligt min mening icke vara klokt, ty
undersökningarna kunna i ogynnsamt fall visa, att det icke finnes
malm, och i gynnsamt fall att det finnes malm, och finnes det malm,
så blir priset högre än det pris man nu får betala, nämligen noll
kronor.

Nu ha naturligtvis mot detta förslag, såsom alltid sker i dylika
fall, framställts en del anmärkningar. Här har särskildt i dag framkommit
en anmärkning i en tidning, Stockholmstidningen, hvilken
herrarne kanske ha läst. Den kommer såsom en stridsfanfar så där
i sista minuten, så att den icke skall hinna bli bemött af de sakkunnige
vederbörande, som staten i detta fall anlitat. Artikeln i fråga
börjar med en liten inledning, som kan vara intressant och hvilken
jag här skall be att få läsa upp. Den lyder som så: »plånboken är
ömtåligare än både hjärtat och fosterlandskärleken.» Det är en sådan
där liten fanfar, som skulle kunna stå på en fana den 1 maj, och
den är afsedd att göra sin effekt, alldeles som meningen är med en
inskription på en sådan fana. Jag vill emellertid tala om för de
herrar, som icke förut känna till den saken, att den person, doktor
Svenonius, som skrifvit denna artikel — jag skall för öfrigt icke inlåta
mig på något långt bemötande af hvad han sagt, ty han har varit
hörd i statsutskottet — aldrig undersökt Svapavaara och Leveäniemi
malmfält i malmgeologiskt syfte; han har endast besökt dem men
aldrig undersökt dem närmare. Han har nu i alla fall blifvit visad
den uppmärksamheten, att statsutskottet hört honom, och jag förmodar,
att både statsutskottets majoritet och reservanterna ha fäst afseende
vid de erinringar, som han därvidlag har kunnat göra. Då de
säkerligen så gjort, men kommit till det resultat, att de ansett, att
dessa erinringar icke kunna vara af så särdeles stor betydelse, så tror
jag, att äfven jag kan säga, att de icke ha så stor betydelse. Uti den
åsyftade tidningsartikeln talas om, att ett borrhål på visst djup visar,

Angående
inköp af
aktiebolaget
Svappavaara
malmfält
tillhörig a
grufvor
tn. m.
(Forts.)

N:o 73.

Fredagen den 29 Maj.

Angående att malmen smalnar, men det talas icke om, att resultatet af en annan
aktiebolaget borrning, som också omnämnes i den kungl. propositionen, varit bättre.

Svappaavara Någonting sådant är ju icke — enligt min uppfattning — fullt korrekt.
malmfält Egendomligt är äfven, att denna artikel icke kommit in i den tidning,
tillhöriga Dagens Nyheter, där doktor Svenonius började skrifva sina artiklar i

^enna fråga, utan i Stockholmstidningen. Jag förmodar, att hans

(Forts"'') fosterlandskärlek blef för varm för Dagens Nyheter, så att han måste

öfvergå till en annan tidning. Nu vill jag mot detta endast säga, att

när dylika artiklar bli synliga och när personer komma med sådana
erinringar och säga; detta göra vi för fosterlandets skull, är det nästan,
som om de på samma gång skulle säga; det, som regeringen kommer
med, är ofosterlänskt. Jag tror dock knappast, att någon af herrarne
tviflar på, att icke det förslag, som Kungl. Maj:t här kommit med, det
må nu ses från den ena eller den andra sidan, är förestafvadt af den
mest oegennyttiga fosterlandskärlek, och nog ha vi trott, att vi genom
framläggandet af detta förslag skulle göra något, som vore både klokt,
riktigt och nyttigt.

Herrarne vilja kanske icke höra så mycket detaljer — ty det blir
både långt och tröttsamt — men det är dock en detalj uti denna herr
Svenonius’ artikel, liksom äfven i hans föregående artiklar, som väckt
en viss uppmärksamhet, nämligen när han säger, att det uti Svappavaara
icke går 3,8 ton malm på en kubikmeter, utan endast 2,8 ton.
Man skulle då kunna tänka sig, att han undersökt förhållandena i
Svappavaara och sålunda fått veta, hvilketdera, som är det rätta, men
det tiar han icke gjort, utan han har gått ut från ett annat gruffält,
nämligen Gellivare, och sett efter, hur det ställer sig där i nämnda
afseende. Med Gellivare såsom grund antager han sedan utan vidare,
att det är likadant i Svappavaara. Men nu har professsor Petersson
genom verkliga undersökningar vid Svappavaara funnit, att på en
kubikmeter gå 4,5 5 ton malm, och en annan, ingenjör Nordqvist,
har fått siffran till 4,5 9 ton, och om därifrån af dragés det gråberg,
som ligger i själfva malmen, kommer man efter vederbörlig reduktion
ned till 3,8 ton malm per kubikmeter. Jag tror, att dessa senare uppgifter
måste anses vara mera värdefulla än de af doktor Svenonius
lämnade, ty de grunda sig på undersökningar å själfva fältet. Här
föreligger utan allt tvifvel ett missförstånd å doktor Svenonius’ sida,
och detta missförstånd består däri, att vid beräkningen af huru många
ton malm, som gå på en kubikmeter i Svappavaara, har man dragit
ifrån allt gråberg, men vid de af doktor Svenonius anförda beräkningarna
för Gellivare grufvor har medräknats det gråberg, som ligger instucket
emellan de olika malmskikten. Däri torde anledningen till
uppgifternas olikhet vara att söka. Dessutom vill jag säga, att många
af grufvorna vid Gellivare innehålla mycket högre antal ton per kubikmeter
än 2,8, ty denna siffra är endast ett medeltal för hela fältet.
Granskar man, såsom jag gjort, hela gruffältet vid Gellivare, så finner
man, att där gråberg är inblandadt, kommer man mycket nära den
nyss angifna siffran, men där förekomsten af gråberg är mindre, blir
resultatet mycket gynnsamt, till och med öfver 3,8 ton malm per
kubikmeter. Den anmärkningen kan man således, efter min uppfattning,
taga ganska lugnt; jag tror icke, att det är någon fara med

N:o 73.

Fredagen den 29 Maj.

flen saken. Skulle det för öfrigt fattas någonting i den sålunda beräknade
kvantiteten, har man för visso så betydande kvantiteter nere
på större djup, att de med all säkerhet kompensera hvad som skulle
kunna brista.

En af motionärerna här i kammaren, herr Nordström, säger, att
en expert, som Krupp skickat hit för att värdera dessa fält, kommit
till det resultat, att malmkvantiteten är lägre än hvad här beräknats.
Jag vill då erinra om, att en annan tysk, ett geheimebergrath, som för
åtskilliga tyskars räkning varit däruppe två gånger och noga undersökt
malmfälten, redan 1899 uttalade, att, om man skulle kunna köpa dessa
malmfält för 8 milljoner kronor, man då gjorde en mycket god affär.
Det var hans uppfattning, och det var hvad han ansåg sig kunna
tillråda de personer och de järnvärk, som skickat dit honom.

För öfrigt, hvarför skall man alltid, när det är fråga om dessa
malmer, antaga, att det skulle kunna vara så, att just det gruffält,
som det för tillfället gäller, är olikt alla andra, och att just det gruffältet
icke skulle gå på djupet? I Gellivare går malmen ned i djupet,
i Kiirunavaara är det på samma sätt och likaså vid Luossavaara, men
nu säger man beträffande Svappavaara, att där kanske icke malmen
förekommer på samma sätt. Men det finnes ju icke någon rimlig
anledning att antaga, att icke malmen i den grufvan skulle gå till
ungefär samma djup som i öfriga grufvor. Vi ha mellansvenska
grulvor som gå 3—400 meter djupt, men här skulle det ett, tu, tre
vara så, att malmförekomsten upphörde vid jordytan. Det är så orimligt,
att man knappast kan fatta, hur ett sådant påstående kunnat
komma fram, då det icke är på något sätt berättigadt.

Jag fäste mig vid ett uttryck i herr vice talmannens yttrande, som
jag verkligen var glad öfver att det kom fram, när vi nu talade om
denna sak, och det var, då han sade, att om icke uppgörelsen med
Grängesbergsbolaget varit, så skulle till och med han måhända kunnat
gå med på denna affär. Detta gläder mig, ty det visar, att i fråga
om kvantiteten och priset härvidlag är han icke så tveksam, utan det
är endast, när det gäller uppgörelsen med Grängesbergsbolaget, som
hans stora tvekan uppkommit.

Här har af herr vice talmannen och äfven af andra blifvit sagdt, att
man skall naturligtvis icke exportera den rikare malm, som finnes i
Kiirunavaara, och spara den mindre rika malm, som finnes i Svappavaara.
Ja, mina herrar, jag är af en alldeles motsatt åsikt. Jag kan
icke finna någon nationalekonomiskt riktig princip i att man icke tager ut
dessa 9 milljoner ton malm i det fält, som är i ordning och där järnväg
finnes, utan i stället bygger en järnväg upp till ett annat malmfält
för att få nöjet att taga ut den malm, som är något fattigare än
den, som finnes i Kiirunavaara. Jag kan icke begripa ett sådant
resonemang, utan det är, såvidt jag förstår, synnerligen oklart. Hvarför
skola vi icke kunna spara Svappavaaramalmen och spara kostnaderna
för anläggande af en järnväg och vidtagande af öfriga erforderliga
anordningar? Allt detta skulle kräfva många miljoner.
Det är väl nationalekonomiskt riktigt att icke bryta malm ur detta
berg, när jag på andra håll har anordningar, som göra, att jag där är
i tillfälle att taga ut malmen.

Angående
inköp af
aktiebolaget
Svappavaara
malmfält
tillhöriga
grufvor
m. m.
(Forts.)

N:o 78.

Fredagen den 29 Maj.

Angående
inköp a)
aktiebolaget
Svappavaara
malmfält
tillhöriga
gruftor
to. m.
(Forts.)

Herr Carlsson nämnde, att Kung!. Maj:t i detta fall skulle ha
varit bunden, så att Kungl. Maj:t icke kunnat göra annat än hvad
Kungl. Maj:t här gjort, nämligen bunden beträffande priset och möjligheten
af att kunna föra ut malmen. Jag vill säga, att vi naturligtvis
icke äro på något sätt bundna af något pris. Detta har framkommit
genom en frivillig öfverenskommelse, där man ganska länge
och mycket resonerat och underhandlat. Det var således faktiskt
icke på något sätt något band i det afseendet. Beträffande järnvägen,
var det ju alldeles gifvet, att, om koncession beviljades, man måste
ställa så till, att man fick rullande materiel o. s. v., så att malmen
kunde fraktas bort •— det är ju en förutsättning, som man icke kan
komma ifrån.

Slutligen har det nämnts, att man är alldeles på det oklara med
brytningskostnaderna i detta fall. Ja, man har ju icke praktiskt kunnat
undersöka den saken, då man ännu icke brutit någon malm däruppe.
Men man är dock icke på det oklara därom i alla fall, emedan inom
statsutskottet förelegat icke mindre än tre eller fyra olika utredningar
af olika personer rörande just den saken. Jag vet speciellt, att jag
förra vintern anmodade en ingenjör att göra sådana utredningar, och
då jag själf icke är alldeles okunnig i sådana saker, var jag själf med
om arbetet. Den utredningen förelåg inom statsutskottet, och jag har
den för öfrigt här till hands. Den visar, hur det ställer sig med brytningskostnaderna
och det ena med det andra. Det är ju dessutom
ganska klart, att det är lätt att bedöma, hur brytningskostnaderna
skola ställa sig vid Svappavaara, då man vet, hvilka de äro vid Kiirunavaara
och Gellivare. Iförhållandena vid Kiirunavaara och Gellivare
äro väl icke så betydligt olika förhållandena vid Svappavaara, att man
ej skall kunna bedöma brytningskostnaderna på det senare stället, då
man känner dem på de båda andra.

Jag ber äfven, mina herrar, att få nämna några ord om malmens
lämplighet för den svenska järnhandteringen. Jag har redan sagt, att
malmen från Leveäniemi är till öfvervägande delen fosforfattig. Den
malmen kan användas inom flera af de tillverkningar, som vi för
närvarande bedrifva. Sådan malm kan användas vid en hel del tillverkningar
såsom lancashire, sur martin, sur bessemer och basisk
martin; för det sista är det kanske något för godt. Men dessa tillverkningar,
behöfva icke för närvarande malm däruppifrån, ty de ha
än så länge sina mellansvenska grufvor, som förse dem med den
malm, som de nu behöfva. Men den dag kommer naturligtvis, när
de mellansvenska grufvornas malmtillgång kommer att tryta, och herrarne
veta nog, att det finnes personer, sakkunniga på området, som
äro mycket pessimistiska och tro, att den dagen icke är så synnerligen
långt borta. Jag är visserligen icke så pessimistisk i den delen, ty
jag tror nog, att vi för långa tider framåt få malm ur våra mellansvenska
grufvor, och för öfrigt har ju tidpunkten för dessa malmförekomsters
uttömmande blifvit något uppskjuten, därigenom att man
med de nyfunna anriknings- och briketteringsmetoderna kan tillgodogöra
sig äfven fattigare malmer. Men den dagen torde dock en gång
komma, och det är då, mina herrar, som vi skola ha^ Leveäniemi liggande
där det ligger för att tillgripa dess malmtillgång. Att det låter

Fredagen den 29 Maj.

N o 78.

tillhöriga
grufvor
in. m.
(Forts.)

sig gorå att använda malmen, torde vara ställd! utom hvarje tvifvel, Angående
och att det låter sig göra med ekonomisk fördel, torde också vara be- g^^holaget
visadt. Vi veta ju, att från det norrländska malmfältet Tuolluvaara Svappavaara
nedfraktas för närvarande järnmalm till alla delar af Bergslagen, och malmfält
det lönar sig nu; då borde det nog också löna sig, när man en gång
behöfver använda Leveäniemi malm i mellersta Sverige. De fosforfattiga
malmerna ha icke fått ett mindre värde för oss än de hade
förut, utan snarare ett större, därför att vi af dessa malmer med hjälp
af smältning med träkol kunna framställa ett utmärkt fint och godt
material. I utlandet arbetar man på alla sätt för att frigöra sig från
detta järn och stål genom införandet af nya metoder. Där ha elektriska
raffineringsmetoder kommit i bruk, och detta är ej, såsom en
motionär säger, ett skrämskott, som man använder för att slå blå
dunster i ögonen på oss, utan det är verkligen så, att dessa metoder
begagnas i allt större utsträckning. De bestå däri, att man genom
olika metoder tager bort fosforn och svaflet ur järnet. Men det är
den olägenheten därmed, att de, som på detta sätt skaffa sig ett fint
material, måste använda en process, en manipulation mer än eljest,
nämligen just denna raffineringsprocess. Den slippa vi ifrån, och det
vore ju en stor fördel för oss, om vi hade malm, så att vi för så lång
framtid som möjligt kunde hjälpa vår urgamla järnhandtering att
bestå utan att behöfva tillgripa sådana metoder, som skulle fördyra
tillverkningen.

Hvad beträffar malmen från Svappavaara, är den fosforhaltigare
och kan icke för närvarande användas i Sverige annat än för basisk
bessemer och delvis till basisk martin. Men äfven beträffande den
malmen förhåller det sig så, att de två basiska bessemerverk, som vi
ha för närvarande, ha tillgång på närmare håll till malmer med tillräcklig
fosforhalt. Men det är en annan sak, som Svappavaaramalmen
kan komma att användas till, och det är nämligen, om här i vårt
land skulle anläggas järnverk vid kusten, baserade på sådana metoder,
enligt hvilka järn för närvarande tillverkas i Amerika, England och
Tyskland, nämligen genom smältning med koks. Komma ett eller
flera sådana järnverk till stånd i vårt land, kan Svappavaaramalmen
komma till användning, och det skulle då icke vara någon skada, om
man hade detta berg att då tillgå. Skulle något dylikt icke komma
att ske, är det ingenting, som hindrar, att, samtidigt med att Leveäniemi
börjar bearbetas för den svenska järnhandteringen, man äfven
börjar bryta i Svappavaara och exporterar malm därifrån.

Det, som tyckes ha upprört en del af ledamöterna utaf Riksdagen
mest i detta förslag, är kontraktet med Grängesbergsbolaget, och därför ber
jag att få något litet utförligare vidröra den saken. Herr vice talmannen
sade, att detta kontrakt i hans ögon var motbjudande, och att han
icke skulle vilja vara med om detsamma, därför att det icke på något
sätt tilltalade honom. Jag ber att få säga herrarne, att bolaget har
naturligtvis aldrig begärt att få detta kontrakt, utan det är regeringen,
som gått till bolaget och sagt: vill ni göra upp denna sak på detta
sätt? Det är en utväg för oss att slippa betala ut 8 1/g miljoner kronor
eller rättare sagdt att se till, huru vi skola få igen dem; vill ni
taga och bryta malmen på detta sätt, så skola vi göra ett kontrakt

N:o 73. 40 Fredagen den 29 Maj.

Angående därom? Jag vill saga herrarne, att i början var man å bolagets sida
aktiebolaget Sans^a kallsinnig och sade: vi äro icke rädda för Svappavaara, det är
Stappavaara ingen farlig konkurrent. Men sedan gick man med på öfverenskommalmfält
melsen.

tillhöriga Nu har herr Boman i Första Kammaren afgifvit en motion uti
frågan, och den har spelat en ganska stor roll, såsom man kan finna
(Forts.) däraf, att reservanterna helt och hållet tagit upp denna motion uti sin
reservation. Herr Bomans resonemang är obestridligen teoretiskt riktigt.
Han säger, att ju större kvantitet, som produceras vid ett verk,
en grufva eller dylikt, på desto större kvantitet fördela sig de allmänna
omkostnaderna, och följaktligen blir produktionskostnaden lägre per ton,
per kubikmeter eller hvad det kan vara. Han säger, att de allmänna
omkostnaderna, icke stiga i samma proportion som de öfriga omkostnaderna,
och sålunda menar han, att om man bryter 3,600,000 ton malm

1 Kiirunavaara, skola de allmänna omkostnaderna per ton blifva lägre,
än om man bryter 3 miljoner ton. Han säger vidare, att denna skillnad
möjligen kan gå till 5 öre per ton, och om så är, visar han, att
inlösenprisen för den andra halfvan af Kiirunavaara och Gellivare, om
denna inlösen en gång kommer till stånd, därigenom ökas med nära

2 x/2 miljoner kronor. Jag är öfvertygad om att reservanterna, som
sålunda tagit upp herr Bomans motion, äfven noggrant granskat dessa
hans siffror och undersökt, hvarpå han stöder dessa 5 öre. Det skulle
vara för mig synnerligen intressant, om jag framdeles under debatten
kunde af någon af reservanterna få en liten utredning om detta förhållande,
ty det intresserar mig i ganska hög grad. Jag har nämligen
icke kunnat komma till samma resultat. Mina beräkningar äro annorlunda,
och dem skulle jag kunna helt och hållet lägga fram för herrarne,
men jag vill helt visst icke trötta härmed. Jag hoppas, att
kammaren i alla händelser tror, att jag gjort mina beräkningar så
samvetsgrannt som möjligt. De utvisa, att för närvarande gå de allmänna
omkostnaderna till 22 å 22 */2 öre per ton, om man bryter
endast 1,200,000 ton, men de nedgå till 15 å 16 öre per ton, om
brytningen kommer upp till 3 miljoner ton. Om nu herr Bomans
och reservanternas beräkning är riktig, skola dessa 15 ä 16 öre gå
ned till 10 öre, om jag bryter 3,600,000 ton, och veta herrarne
hvilket förvånansvärdt resultat man då kommer till? Jo, att de allmänna
omkostnaderna, när jag bryter 3,600,000 ton, äro mindre än
när jag. bryter 3 miljoner ton; i det förra fallet skulle de nämligen
uppgå till endast 360,000 kronor, men i det senare fallet till 450,000
kronor. Kanske, om jag fortsätter i den vägen, omkostnaderna till
slut icke bli några alls! Jag skulle vilja karakterisera hela herr Bomans
resonemang som så — det är en ganska banal fras, men jag vill begagna
den här just därför, att jag tycker den passar så bra i stycke
med detta resonemang — »att sila mygg och svälja kameler.»

Nu vill jag något tala om de »kameler», som herr Boman sväljt.
Han har glömt bort, att lika teoretiskt riktigt han har i sitt resonemang
— ehuruväl han öfverdrifven, när han säger, att skillnaden uppgår
till 5 öre, jag för min del säger däremot, att den går till allra
högst 2 öre — lika orätt har han, om man ser saken praktiskt. Han
har glömt bort, hvad som naturligtvis hvarje affärsman känner till,

N:o 78.

Fredagen den 29 Maj.

nämligen, att om man skall sälja i stora kvantiteter, kan man få finna

sig i att taga ett något lägre pris. Det är, med ett ord, icke lika lätt

att sälja huru stora kvantiteter som helst, utan ju större de äro, dess
mindre blir, som sagdt, priset. Det resonemanget är också fullkomligt
teoretiskt riktigt och kan icke bestridas. Skall jag sälja 3,600,000 ton,
riskerar jag att få sälja dem för något lägre pris än om jag säljer 3
miljoner ton. Men tro herrarne, att det då blir fråga om att sätta
ned priset 1 eller 2 öre eller ens med de beryktade 5 öre, som herr
Domän räknar med? Nej, när man säljer malm, räknar man vanligen
icke med mindre enhet än tre engelska pence, hvilket motsvarar 22''/g

öre, och många gånger 6 pence och kanske 1 shilling. Priset kan

variera med 2, 3, 4 å 5 shillings från det ena året till det andra.
Men hvad tjänar det då till att tala om 1 öre? Det är en sådan
bagatell, att jag icke vill spilla några ord därpå.

Men jag vill äfven påpeka en sak till. Herr Boman har glömt
den andra »kamelen», och det är arbetslönerna. Vi måste komma
ihåg, mina herrar, att om man bryter en större kvantitet malm, behöfver
man därtill mera folk. Och man har icke någon anledning att
tro, att arbetslönerna skola blifva lägre utan snarare högre, om man
skall bryta en större kvantitet än hålla sig till en mindre, utom det,
att vid en. större kvantitet breder arbetet ut sig öfver en större yta,
hvilket naturligtvis icke kan vara till någon fördel ur ekonomisk synpunkt.

Reservanterna tala om att man monopoliserar malmexporten för
Grängesbergsbolaget, och de säga, att det icke kan vara nationalekonomiskt
riktigt att så göra. Ja, det skulle jag kunna gifva dem rätt i,
men endast under den förutsättning nämligen, om det gällde, att bolaget
tillverkade och sålde någonting, som konsumerades inom landet.
Om det vore socker, sockertoppar och sockerbitar, som det sålde inom
Sverige, då vore det icke bra, ty då borde staten här vara med och
skapa konkurrens med dem. Men hvad skall det tjäna till att skapa
konkurrens, när man säljer till utlandet? Tvärtom är det val då bra,
att man får in så mycket som möjligt. Ty om man finge 100 kronor
per ton, komme detta ju i alla fall in i landet, och det kan således
aldrig vara annat än bra. Om jag kan få in samma summa för en
malmexport af 3 miljoner ton som af 3,600,000 ton, så påstår jag,
att detta, efter mitt förmenande, är en nationalekonomiskt riktig princip.

För öfrigt skulle jag vilja säga, att när man på detta sätt gör
affärer, skall man väl icke blott se på hvad säljaren förtjänar, man
skall väl icke ha som sitt första ögonsikte, att han tjänar för mycket;
jag skall väl icke underlåta att vara med om saken, därför att det blir
för bra för honom. Man bör väl först se på hvad man själ/ vinner
på affären, och om den är bra för en själf, kan man ju låta säljaren
vara med och förtjäna en liten smula, om han har god tur och lycka.
Herr Bran ting säger i sin motion, att det går icke an, att säljaren får
förtjäna någonting, utan det är bara köparen, som bör förtjäna på
affären. Om herr Branting ville lära mig huru det skall gå till, vore
det bra, men jag är icke säker på, att jag i alla fall skulle begagna
mig af det sättet.

Angående
inköp af
aktiebolaget
Sm pparaa ro
malmfält
tillhöriga
grufeor
m. m.
(Forts.)

N:o 78. 42 Fredagen den 29 Maj.

Angående För mig ställer sig denna uppgörelse, mina herrar, alldeles på

aktiebolaget 6?njma satt som nar man taSer en sjöförsäkring eller en brandförsäkSrapparaara,
rinV Staten får ju här igen sina penningar alldeles säkert, ty royaltyn
malmfält skall utgå, vare sig de 9 miljonerna brytas och exporteras eller icke;
tillhöriga staten får igen sina penningar, d''et är ställdt utom hvarje tvifvel. Men
9m*mr då sa är’ har ^ staten fatt hvad den ska11 ha och får därjämte 5
(Forts) m''lj°ner på köpet, och det kan ju icke heller vara dåligt. Jag tycker
'' för min del, att staten här kommer ifrån alla risker, och jag frågar:
hvad är det för risker bolaget löper genom denna uppgörelse? Man
säger, att det förtjänar så mycket penningar. Ja, hvem vet, huru
mycket det kommer att förtjäna? Det har en ganska stor risk. För
det första den, att det kanske icke hinner att bryta denna stora kvantitet.
Det är icke så godt att uppe i det^arktiska klimat, som där
råder, kunna bestämdt säga: vi skola bryta så och så mycket. Och
vidare är det, på grund af arbetarförhållandena och äfven andra förhållanden,
hvarunder vi i våra tider lefva, icke så lätt att säga, huru
mycket man skall kunna få fram härvidlag. Och dessutom en annan
sak: är det så absolut säkert, att priserna komma att stå sig för all
framtid? Det torde nog kunna sättas i tvifvelsmål. Vi skola tänka
på, hvart denna fosforhaltiga malm nu företrädesvis går. Jo, det är
till Tyskland, till Rhenprovinsen och Westphalen, och där användes
den för tillverkning af thomasbessemer, d. v. s. basisk bessemer. För
den tillverkningen erfordras helst en rik malm och dessutom mycket
fosfor. Fosfor få de nu i den fosforhaltiga malmen från Kiirunavaara,
Gellivare och Grängesberg m. fl. platser, men de få den äfven på annat
sätt, genom puddelslagg och fosforkrita, som finnas där på trakten.
Men det finnes äfven ett fjärde sätt, och det är genom att begagna
sig af de s. k. minettmalmerna, af hvilka finnas oerhörda tillgångar i
Luxemburg samt i tyska ech franska Lothringen. Där finnas så stora
kvantiteter däraf, att man nästan kan säga, att de äro outtömliga.
Man räknar icke där med 100,000 ton utan i miljarder ton af dessa
malmer. De äro fattiga, mycket fattigare än de, som det här är fråga
om, ty de tyska hålla icke mer än do å 34 procent järn och de franska
38 å 39 procent, men de tyska järnverken ha dock, på grund af att
de äro oroliga för att icke kunna få så mycket de behöfva ifrån Sverige,
inköpt en hel del grufvor uti de franska distrikten. Sedan det
är gjordt, så fråga sig tyskarne, huru skola vi få dessa malmer till
oss? Järn vägsfrakterna äro för höga, så att det lönar sig icke att taga
dem per järnväg. Ja, den saken är afhjälpt sedan den 1 mars i år,
därigenom att järnvägarna satt ned afgifterna — så behandlar Tyskland
sin industri — från Lothringen till Westphalen för just dessa
minettmalmer. Dessutom planeras en kanal från Mosel till Saar, hvilken
kommer att i hög grad underlätta malmtrafiken. Vi skola icke tro,
att därför, att malmtillgångarna i Kiirunavaara och Gellivare äro stora,
de äro de enda malmfält, som finnas, utan det finnes nog malm äfven
på andra håll. Visserligen ha dessa förstnämnda malmer den fördelen,
att de äro rika på fosfor och därför lämpliga för järntillverkningen,
men det är, som sagdt, icke de enda malmer, som finnas, utan det
finnes äfven sådana på andra håll.

Fredagen den 29 maj. 43 IN:o 78.

Herr Branting har här i sin motion talat om bolagets störa, vinst, Angående
och han har därom sagt mycket, men jag tror, att jag kan gå förbi aktiebolaget
den saken. Jag skall i stället ett ögonblick sysselsätta mig med en svappavaara
annan sak, som herr Branting också något uppehållit sig vid. Herr malmfält
Branting talade nämligen om rojbrytniny och uthållighetsbrytning, och han tillhöriga
frågar i sin motion, om det kan vara riktigt att rofbryta och uttömma
det ena fältet efter det andra för att slippa vidtaga kostbara anord- /FOTts\
ningar för att sätta ett flertal fält under uthållighetsbrytning. Hvad
först beträffar uthållighetsbrytning af malm, så är detta något, som jag
vore tacksam, om herr Branting ville närmare förklara, när han här
kommer att tala, hvilket han helt säkert skall gorå. Hvad är uthållighetsbrytning?
Uthållighetsafverkning af skog, känner jag till, men
icke beträffande malm. Och för öfrigt, hvad är rofbrytning? År det
rofbrytning, om jag ökar den kvantitet, som årligen brytes i Kiirunavaara,
till 9 miljoner ton? Efter mitt förmenande kan man icke där
tala om rofbrytning, ty, såsom det säges i den kungl. propositionen
1907, har malmfältet i Kiirunavaara en malmtillgång af minst 450
miljoner ton, och då torde man kunna sägas ha räknat så att man är
»on the save side». Sålunda skulle ju den nu ifrågasatta ökade brytningen
endast utgöra en ringa del af den befintliga malmtillgången.

Detta kan, som sagdt, icke, enligt min mening, kallas för rofbrytning.

För öfrigt begriper jag icke nationalekonomien i herr Brantings resonemang.
Han säger blott: bearbeta en grufva här och en grufva
där, lägg ut pengar för att bygga kraftstationer, arbetarbostäder, maskinhus
och rutschbanor, kasta ut penningar för allt detta, men bryt blott
på så många håll som möjligt! Detta skulle vara nationalekonomiskt
riktigt, men jag bestrider att så är, det är nationalekonomiskt falskt
och det måste vara nationalekonomiskt riktigt att bryta på ett ställe
och icke breda ut sig åt alla håll. Jag skulle vilja kalla det sätt herr
Branting förordat »rofbrytning». Det består däri, att man skummar
af den malm, som ligger öfverst i bergen, och sålunda tager bort den
öfverst liggande och lättast tillgängliga malmen för att spara den djupare
liggande, som det kostar mera att bryta.

För öfrigt finnas kalkyler öfver de‘kostnader, som vore erforderliga
för att man skulle kunna sätta i gång arbetet vid Svappavaara.

Det behöfs först och främst en järnväg, hvilken enligt beräkningar,
uppgjorda inom statens järnvägar, skulle draga en kostnad af 6,300,000
kronor, och det kan icke gå under 4 miljoner kronor att göra de anordningar,
som i öfrigt äro af nöden. Det blir följaktligen ett kapitalutlägg
på cirka 10 miljoner kronor. Kan det vara klokt att kasta ut
så mycket penningar, då man icke behöfver göra det? Det kan jag
icke förstå. Man drifves under sådana förhållanden snarare till att
öka brytningen så mycket som möjligt för att få ränta på dessa 10
miljoner.

Jag skall icke trötta herrarne längre med denna sak. Jag ber
blott att få säga, att regeringen varit lifligt öfvertygad om att den
skulle lägga detta förslag fram för Riksdagen. Den har känt som en
plikt, att den borde försöka lösa denna fråga i tid och icke skjuta upp
lösningen, tills det kanske blir för sent. Därför har förslaget kommit
fram, och äfven om nu kammaren här skulle taga reservanternas för -

Nio 78. 44 Fredagen den 29 Maj.

inköpa? S^ag’ så har Jag ^enom detta långa och utförliga anförande likväl i
aktiebolaget Andra Kammarens protokoll velat få intagen min uppfattning af hur
Svappavaara denna sak ställer sig. Ty detta är det enda möjliga sättet för mig att
malmfält för framtiden få en domare, som kan säga, huruvida jag hade rätt,
tillhöriga eller om reservanterna hade rätt.

JaS skulle vilja säga det, att, äfven om jag personligen skulle taga
(Forts.) s?anska kallt ett afslag å propositionen och ett bifall till reservanternas
förslag, jag anser en sådan utgång af frågan olycklig för landet, ty jag
förespår, att följden af ett bifall till reservationen blir den, att vi i
Svappavaarafrågan komma att följa samma marsch som vi följt i
Kiirunavaara- och Gellivarefrågan, d. v. s. man börjar med att säga
nej, när man kan köpa för jämförelsevis billigt pris, sedan bygger
staten järnväg eller låter ett bolag få koncession på en sådan. På det
sättet kommer grufdriften i gång, malmfälten bli bättre undersökta
och man får reda på större tillgångar. Då höjes ropet »Sverige åt
svenskarna» — man skall bevara dessa rikedomar, så att icke tyskarne
eller andra taga dem, och då först köper staten.

Men om man följer utskottets förslag, så föreställer jag mig, att
de fördelar, man därigenom vunne, skulle kunna sammanställas på det
sätt, att man redan nu på ett tidigare stadium, innan järnvägar byggas,
förvärfvar för relativt billigt pris dessa malmtillgångar, att man
bevarar dem för den svenska järnbandteringens behof, att man undandrager
dem från utländingarnes inflytande och att staten slipper att
för närvarande bygga järnväg eller lämna koncession för byggande
häraf.

Slutligen vill jag fråga, om det kan vara klokt att i år kasta om
till en annan malmpolitik än den, som jag tror, att vi med framgång
inaugurerade i fjol.

Jag skall icke trötta herrarne längre. Jag anhåller, att kammaren
noga öfverväger, innan den fattar beslut, om det icke för staten vore
bäst att i dag bifalla utskottets förslag.

Herr Thorsson: Herr talman, mina herrar! Herr Ekman i Mo
gård började sitt anförande med att säga, att det var hufvudsakligen
ifrån de håll, där man var rädd för en ökning af exporten, som motståndet
reste sig mot den nu inslagna malmpolitiken, och vidare sade
lian, att han för sin del beklagade, att vi icke ökade exporten, ty
snart skulle den tidpunkten inträffa, då icke de svenska malmerna
vore så eftertraktade på den egentliga världsmarknaden. Den tidpunkten
skulle naturligtvis inträffa, då man genom vetenskapens nya rön hade
lyckats att fullt utnyttja äfven de svenska malmtillgångarna i vårt
eget land. I så fall hyser jag en motsatt åsikt mot den föregående
talaren och förmenar, att det skulle vara lyckligt, om vi inskränkte
malmexporten, ty när vi kunna fullt utnyttja malmtillgångarna i
Sverige och i stället för att skicka ut malmen kunna skicka ut bearbetadt
järn, blir naturligtvis den nationalekonomiska behållningen
större, än om man skall följa den Ekmanska politiken.

Hans excellens herr statsministern anförde som ett synnerligen
vägande skäl för att vi nu skulle taga den kungl. propositionen eller
utskottsmajoritetens utlåtande, att vi skulle genom en sådan åtgärd

Fredagen den 29 Maj.

N o 73.

förhindra, att utländingarna tillägnade sig äganderätten till de malmtillgångar,
som ligga i Svappavaara, men han sade omedelbart efter
denna sin försäkran, att staten hade i sin hand möjligheten att genom
reglering af järnvägsfrakter, genom reglering af utskeppningen förhindra,
att denna utländska inblandning skulle hafva någon egentlig betydelse
för landet.

Denna farhåga var berättigad så länge det gällde de stora malmtillgångar,
som ligga i Kiirunavaara, Luossavaara och Malmberget. Min
uppfattning är dock, att, äfven om vi i dag afslå utskottets förslag, så
föreligger icke den faran, att utländingarna skola, genom att skaffa sig
ett afgörande inflytande öfver dessa grufvor, äfventyra exporten af
svensk järnmalm. Ty vi hafva enligt mitt förmenande tillräcklig kraft
att härvidlag uppträda reglerande. I båda fallen gäller det ju under
alla omständigheter en ökning af exporten. Kungl. Maj:ts och utskottsmajoritetens
förslag innebär en ökning af exporten af 9,000,000 ton,
och om detta sänker malmhöjden i Kiirunavaara grufva med 7 ^ meter
eller med J meter, så är och förblir det 9,000,000 ton, som utgå som
ökning i exporten i båda fallen.

Hvad som verkat mest afskräckande på mig och som gjort, att
jag ännu icke vill vara med om saken trots min benägenhet att lägga
så mycket som möjligt af dessa grufvor under statens äganderätt, det
är just uppställningen i den kungl. propositionen om löseskillingens
för dessa malmfält utgifvande. Det kan dock ingen förneka, att Kungl.
Maj:t har i sin proposition synnerligen starkt motiverat, att vi skola
köpa Svappavaara för att komma i besittning af Leveäniemi, och att
Svappavaara för närvarande icke har den betydelse för landet, som
äganderätten till Leveäniemi skulle medföra, därför att äfven med
våra nuvarande beredningsmetoder är Leveäniemi brukbar för den
inhemska järnhandteringen. Då förefaller det mig verkligen märkvärdigt,
att Kungl. Maj:t föreslår oss att gifva 7,000,000 kronor för denna
delvis obrukbara malm i Svappavaara, för att vi skola komma i besittning
af den andra, som är den mest brukbara. För mig är, såvidt
jag kunnat förstå och fatta denna fråga, den saken fullkomligt outredd,
hur det egentligen är ställdt med äganderättsförhållandena till Leveäniemi.
Det är alls icke uteslutet att, när alla undersökningar blifvit gjorda,
det är staten, som äger Leveäniemi, och hvarken Svappavaarabolaget
eller andra, som nu säga sig hafva äganderätten därtill. Under sådana
omständigheter synes det mig något vägadt att kasta ut denna köpeskilling
för att få något, som kanske när allt kommer omkring är
statens egendom redan i denna dag.

Nu skall jag medgifva, att utskottsmajoriteten har i så fall vidtagit
en synnerlig förbättring i uppställningen af villkoren för inlösande af
malmfälten genom bestämmelsen att 5,000,000 kronor af köpeskillingen
skola innehållas tills eganderättsförehållandena till Leveäniemi bli
fullständigt utredda.

Det säges jämt och ständigt både i pressen och annorstädes —
särskilt har herr statsministern här framhållit det —, att vi lämna
4 £ miljoner ton malm i Kiirunavaara för att få 30,000,000 i de andra
malmfälten. Såvida jag fattar saken rätt, är väl ändock staten som
jordägare ägare till närmare en fjärdedel af de malmtillgångar, som

Avgående
inköp af
aktiebolaget
Svappavaara
malmfält
tillhöriga
grufvor
m. m.
(Forts.)

N:o 73. 5 46

Fredagen den 29 Maj.

Angående ] finnas där uppe i Svappavaara och Leveäniemi. Vi kunna således
aktiebolaget om a ^ staten får 30,000,000, utan ett betydligt mindre antal

Svappavaara t°n genom att gorå den transaktion, som här är föreslagen.
malmfält Jag skall icke inlåta mig i bedömandet af malmtillgångarna.

tillhöriga ■ Hvad som för mig är hufvudsaken är det: här ligga malmfält, som
enligt mitt förmenande borde vara statens. Om vi nu genom en rad
(Forts) lagstiftningsåtgärder hafva satt enskilde i tillfälle att skaffa sig den
s. k. äganderätten till dessa malmfält, så kan jag icke smälta, att vi
därför skola betala huru högt pris som dessa herrar behaga värdesätta
sin s. k. äganderätt till. Jag hyser den uppfattningen, att genom ett
uppskof af frågan det skall blifva möjligt att reducera denna köpeskilling
åtskilligt, så att den närmar sig de dimensioner den verkligen
är värd, ty det är alls icke riktigt när man säger, att en ton malm i
Svappavaara och Leveäniemi är värd lika mycket som en ton malm
i Kiirunavaara, ty äfven om herr statsministern syntes ha rätt då han
sade, att det må heta Svappavaara eller Kiirunavaara, så kostar det
ungefär lika mycket att bryta, så tillåter jag mig betvifla riktigheten
af detta påstående af den enkla anledningen, att i Kiirunavaara brytes
malmen med billigare kostnader än i Svappavaara. I Kiirunavaara har
man synnerligen billiga sorteringskostnader, då det däremot säkerligen
blir betydligt dyrare i det fallet vid Svappavaara. Därför är det icke
riktigt att jämföra dessa båda saker med hvarandra. I Leveäniemi
kostar hvarje ton malm minst 1 krona mer i brytning än i Svappavaara,
beroende därpå att hvarenda ton skall brytas under jorden.
Det ligger ju ett jordlager, som varierar mellan 5 och 20 meter, innan
man når ned till malmen. Det måste ovillkorligt inverka på malmens
värde i marknaden, om den skall brytas under jorden eller man kan
spränga loss den i berget och, så att säga, med stora skopor ösa upp
den.

Vidare säger herr statsministern, att vi hafva inga olägenheter,
ingen risk alls genom att göra upp denna affär gemensamt med
Grängesbergsbolaget; vi hafva alla fördelar, men risken har bolaget.
Vid fjolårets riksdag afslutades ett aftal med Kiirunabolaget, hvarigenom
staten erhöll rätt att bryta malm i Luossavaara för svensk tillverkning,
men staten får icke exportera någon malm från detta berg.
Det har berättats mig, att vi till följd af detta exportförbud helt enkelt
icke kunna bryta malm och skicka den till svenska järnbruk, därför
att detta skulle ställa sig för dyrt. Här se vi redan en olägenhet af
det ingångna köpet, och vi binda statens händer i 25 år, om vi bifalla
utskottets förslag. Då vi icke äga den ringaste rätt att exportera de malmtillgångar,
som ligga i Svappavaara, äga vi ej möjlighet att under aftalstiden
med fördel upptaga brytning af malmen i Leveäniemi, för den
händelse situationen blir sådan, att vi i Sverige behöfva de där tillgängliga
malmerna. Är icke detta en risk, som för den svenska
industrien kan bli ganska kännbar? Äfven om man räknar på det
sättet, som herr statsministern tillät sig, kan det icke förnekas, att
löseskillingen, som staten får erlägga för den malm, som finnes i
Kiirunavaara, blir dyrare då staten skall inlösa dessa grufvor, på samma
gång som staten genom detta beslut binder sina händer?

Jag är ej emot inlösningen af vare sig Svappavaara eller Leveäniemi.

47 :N:o 73.

Frodagon don 29 Maj.

Jag är icke emot att staten skall skaffa sig dessa malmtillgångar, och
jag kan heller icke förneka, att Riksdagen har en viss skyldighet till
följd af sitt fjolårsbeslut att göra upp med innehafvarne till Svappa -,
vaara och Leveäniemi under vissa omständigheter. Jag anser nämligen,
att om Riksdagen har gifvit på hand en sak, så är Riksdagen ansvarsskyldig
för hvad den uttalat. Och detta fjolårsbeslut är för oss i viss
män bindande. Således är jag för min del med om att regeringen
fortsätter sina underhandlingar med Grängesbergsbolaget, men jag är
också lifligt öfvertygad om att den profetia, som herr statsministern
uttalade, att ett afslag i dag innebär en ökning af köpeskillingen, den
håller icke streck i verkligheten. Ty det är dock någon skillnad på
den kraft, som herrarne i Svappavaara utveckla, och på den som
herrarne i Grängesbergsbolaget presterade. Det är också en afsevärd
skillnad på malmmängden i de olika fälten. Man får väl också
beräkna detta, när man talar om det större eller mindre inflytande,
som utländska spekulanter i detta afseende kunna utöfva.

Herr statsministern sade, att det hade gått för sig att exportera
malm från Tuolluvaara till svenska järnbruk. Ja, men han borde
också hafva tillagt, att detta gått för sig därför att Tuolluvaaras ägare
samtidigt få exportera den malm, som icke kan brukas i Sverige, och
att denna export bidrager till att underlätta fraktkostnaderna till våra
egna järnverk. Men den förbindelse vi skulle ingå med dessa bolag
binder våra händer och förändrar i afsevärd grad situationen i detta
fall.

Sedan gjorde herr statsministern sig mycket lustig öfver att man
talar om att det under vissa omständigheter skulle kunna vara bra
att icke koncentrera all malmbrytning på ett ställe, utan att man
skulle placera brytningen på flera ställen. Nu är det visserligen sant,
att vi till hälften äro ägare af Kiiruna malmfält, men jag tror icke
ändå, att det är lyckligt att koncentrera allt Rf och all rörelse i Kiiruna.
Jag ser på denna sak äfven som arbetare. Där sitter ett mycket
mäktigt bolag, som har tillfälle just genom sin stora brytning att tillgodogöra
sig alla möjliga arbetsbesparande redskap, och därigenom
minskas dess behof af lefvande arbetskraft. Är det då alldeles felaktigt
räknadt, om man säger, att man genom att bryta malm på flera håll
ger flera människor tillfälle att lefva, och ränteutdelningen är väl icke
allt här i världen, utan möjligheten till arbete i detta land har väl
också något att betyda.

Vid många tillfällen talar man om vår skyldighet att försvenska
de folk, som bo i gränstrakterna. Att bygga järnväg till Svappavaara,
att placera folk där, att skaffa utvecklingsmöjligheter åt dessa orter,
är icke detta nationalekonomiskt riktigt, äfven om vinstutdelningen
blir något mindre i Kiiruna.

Vore däremot staten i närvarande stund ägare till all malm i
Norrbotten, då kunde det för statskassan vara af ett visst intresse, att
man icke bredde ut sig åt alla möjliga håll. Men vi ha icke hunnit
dit, utan det är den privata företagsamheten, som håller på med malmbrytningen,
och därför är det icke absolut säkert, att under dessa förhållanden
det är nationalekonomiskt riktigast att koncentrera all

Angående
inköp af
aktiebolaget
Svappavaara
mai mfält
tillhöriga
groft or
vi. m.
(Fort9.)

N:o 73.

Fredagen den 29 Maj.

Angående brytning till en punkt och förhindra andra människor att komma med
ktielolc?et hörn.

Seappavaara Ja g skall icke inlåta mig på alla dessa räkneoperationer, som här
malmfält företagits, men jag tillåter mig hemställa, om det är någon, som ett
tillhöriga ögonblick hyser den uppfattningen, att ett afslag å Kungl. Maj:ts
gravor proposition eller utskottsmajoritetens förslag i någon mån kan förhindra
(''Forts'') en uPPS°relse 0°h en mycket förmånlig uppgörelse med Kiirunabolaget
k or s0 för ytterligare export. Det är min lifliga öfvertygelse, att detta bolag
är så pass klokt och räknar så bra, att det nog skall vara villigt att
när som helst gå in på en afscvärd royaltyförhöjning för hvarje ton,
som det får bryta utöfver hvad som blef kontraheradt i fjol. Jag är
förvissad om att, därest vi låta frågan falla för i dag och därigenom
ha fria händer, det ganska snart gifves möjlighet att lösa denna affär
lika förmånligt och göra staten oberoende af dessa privata bolagsspekulationer.

Af dessa skäl ber jag att få yrka bifall till reservationen, äfven
om jag icke i allo instämmer i motiveringen.

Herr Furst: Herr talmani Jag skulle kunna i det stora hela

instämma med herr Larsson i Lund, ehuru jag icke fullt kommer till
samma slutsats som han. Men det är ett par andra saker, som jag
skulle vilja fästa uppmärksamheten på.

Främst vill jag upptaga till bemötande något af hvad herr statsministern
yttrade. Han angaf, att det skulle finnas stora risker för
Grängesbergsbolaget, därför att det för det första vore svårt att bryta
tillräcklig kvantitet och att för det andra priserna möjligen skulle
kunna falla. Det är rörande svårigheten att bryta tillräcklig kvantitet,
som jag först skulle vilja framhålla några synpunkter.

Den brytning, som Grängesbergsbolaget är berättigadt att göra i
Kiiruna, uppgår till 9 miljoner ton. I den kungl. propositionen till
förra årets Riksdag var högsta brytningen uppgifven till 8,5 miljoner
ton. Det är den summa, som man genom kontraktet kommer till,
och den är endast 0,6 miljoner ton mindre än högsta summan, 4, i
miljoner ton per år. Att det då möter någon svårighet att bryta
denna kvantitet per år, tror jag icke. Det uppgafs nämligen, att malmarean
i Kiiruna är 286,000 kv.-meter. Med denna siffra till grund
finner man, att det, för att man skall bryta 4, i miljoner ton, endast
behöfs en afschaktning af 3,2 meter. Denna siffra är icke stor. I
mellersta Sveriges större grufvor går man ända till 5 eller 6 meter
per år, hvilket är nära dubbelt. Således skulle enligt dessa uppgifter,
för så vidt de hålla streck, ej möta någon svårighet att bryta tillräckliga
kvantiteter.

Rörande åter förutsättningarna för ett prisfall på malm, så påminde
herr statsministern om de kolossala tillgångar på minette-malmer,
som finnas i Tyskland och Frankrike. Ja, dessa malmtillgångar äro
kolossalt stora. I Lothringen och Luxemburg finnas häraf tillsammans
2,135 miljoner ton och i Frankrike 1,300 miljoner ton; men den tyska
facktidskriften »Stahl und Eisen» säger, att utaf den tyska minettemalmen
det endast är 675 miljoner ton, som äro fullt brytvärdiga,
medan de andra äro för lågprocentiga. Den tillägger också en annan

N:o 73.

Fredagen den 29 Maj. 49

sak, nämligen att dessa stora kvantiteter, som man beräknat, möjligen
kunna befinnas mindre i verkligheten på grund däraf, att, enligt hvad
erfarenheten visar, järnhalten aftager med djupleken; och kändt är,
att de gå mycket'' på djupet. Vidare bör man ihågkomma dessa minettemalmers
förekomstsätt. De förekomma nämligen i mindre gångar,
hvarför brytning icke kan äga rum annat än i jämförelsevis mindre
skala. Allt detta gör, att vid värdesättningen på världsmarknaden
man icke torde behöfva tillmäta den stora kvantiteten af dessa malmer
så synnerligen stor betydelse såsom orsak till prisfall.

Det har visat sig, att man äfven i England börjat öfvergå till den
nya metoden, Thomasmetoden, just på grund af denna brist på järnmalm,
som börjat göra sig gällande såväl i England som i Bilbaogrufvorna,
hvarifrån England hittills hämtat större delen af sina förråd.
Jag tror således icke, att man behöfver räkna med någon stor risk
att malmpriserna skola falla, ehuru gifvetvis en hel del fluktuationer
komma att inträffa, beroende på åtskilliga andra förhållanden.

Det är särskildt en sak, som jag skulle vilja framhålla här i kammaren.
Det har ju visat sig under det gångna året, att de norrländska
malmerna i stort sedt icke lämpa sig för de nuvarande fabrikationsmetoderna
vid våra järnverk i mellersta Sverige; utan få nog dessa allt
framgent, till dess att de kunna komma att omlägga hela sin verksamhet,
vara hänvisade till de malmtillgångar, som finnas i mellersta
Sverige. Man torde kunna säga, att dessa malmtillgångar i mellersta
Sverige äro relativt små. Professor Törnebohm har uppskattat dem
till 165 miljoner ton; och af dessa torde Grängesbergsbolagets malmfält
vara de mest afsevärda. Det förefaller mig därför, att det icke
skulle vara osannolikt, att staten, för att kunna bevara vår svenska
järnindustri, skulle blifva tvingad att tillösa sig dessa malmfält, och
att man därför om ett eller annat år skulle hafva att vänta sig förslag
i den riktningen, att staten skulle öfvertaga Grängesbergsbolagets grufvor.
Då jag kommit till denna tanke, har jag icke kunnat underlåta att
något uppehålla mig vid den förut framhållna synpunkten, att, om
sådant inköp eventuellt kommer till stånd, detta köp icke blir kombineradt
med ett förslag om att öka malmexporten från andra malmfält;
och jag tror, att jag samtidigt kan uttala den förhoppningen, att,
då denna fråga kommer före, den måtte vara mera utredd och mera
kritikfri än hvad det nu föreliggande förslaget är.

För min del kan jag icke finna annat än att det vore en stor
fördel, att staten nu köpte de ifrågavarande malmfälten; men jag kan
inte gärna se fördelarna af den kombination, som här är träffad, och
hvilken utskottet förordat. Jag skall därför, herr talman, be att få
hemställa om bifall till det af herr Boman i hans motion, n:o 63 i
Första Kammaren, framställda förslag.

Herr Branting: Det har under denna debatt, frånsedt det vid lyftiga

anförande som hölls från regeringsbänken, icke uppträdt mer
än en enda talare till försvar för utskottets hemställan; och likväl
tror jag, att alla, både vänner och motståndare till detta förslag, äro
fullkomligt öfvertygade om att landet ligger så, att denna utskottets

Angående
inköp af
aktiebolaget
Svappavaara
malmfält
tillhöriga
grufvor
m. m.
(Forts.)

Andra Kammarens Prot. 1908. N:o 73.

N:o 73.

Fredagen den 29 Maj.

A tuiående
inköp af
aktiebolaget
Scappaeaara
malmfält
tillhöriga
gntfvor
m. m.
(Forts.)

hemställan kommer att gå igenom i denna kammare, likaväl som dem
lärer hafva gjort det i Första Kammaren.

När jag hörde den ärade talare, som uppträdde till försvar för
utskottets hemställan, så kunde jag icke värja mig för den tanken, att
denna sak togs något för nonchalant, i känslan, antar jag, af att här
kommer det icke så noga an på, hvilka grundsatser man proklamerar,
ty voteringsresultatet är under de nu föreliggande förhållandena gifvet.
Herr Ekman uppträdde bagatelliserande gentemot de farhågor för en
alltför stor export af vår malm, hvilka ifrån så många håll i kammaren
hafva uttalats vid skilda tillfällen. Han förklarade helt lugnt,
att detta är ett tal, som icke har någon större betydelse.

Herr Ekmans andra resonemang rörde invändningen, att bolaget
icke skulle få förtjäna så mycket. Detta hade naturligtvis enligt herr
Ekmans mening icke heller någon större betydelse. Det är en flott
syn på saken, som framträder i detta betraktelsesätt; men jag tror,
att mången vid lugn eftertanke ändå icke följer herr Ekmans sätt att
i detta fall resonera. Den taktik han förordar är den, att vi bara
skola vräka ut de malmer, som vi hafva, för att få in pengar i landet,
och sedan icke tänka så mycket på framtiden. Det är visserligen
sant, att malmen då är borta, och att de som komma efter oss få fröjda
sig åt hålet, som är kvar. Men det blir deras sak. Under tiden hafva
vi haft kapital, och framför allt, det har varit bolag, som förtjänat
kolossalt med pengar; och då måtte väl allt vara väl beställdt. Jag
kan för min del icke tillägna mig en sådan åskådning, utan måste
inlägga min gensaga däremot.

Herr Ekman uttalade sitt bestämda tvifvel om att staten under
nuvarande förhållanden skulle kunna exploatera Svappavaara, så att
det verkligen blefve någon fördel därmed. Ja, det förefaller mig litet
besynnerligt, att man å ena sidan är så rädd för att ett bolag skall
sätta driften i gång, och å andra sidan så starkt vill understryka, att,
kommer denna grufegendom i statens hand, så kan man ändå icke
göra något med den. Vi böra då lägga det hela under »den döda
handen», såsom här förut har sagts, och vänta till dess att helt och
hållet andra förhållanden och förutsättningar finnas.

Herr Ekman framhöll på tal om Grängesbergskontraktet ungefär r
Hvad är detta för sätt att resonnera? Svenska staten har ju eget intresse
i Grängesbergsbolaget och i Kiirunabolaget också; då bör man
väl sörja för att ställa så till, att vi komma in i en vinstgifvande
affär och icke i en sådan, hvars vinst, därigenom att staten tillåter
konkurrens, har blifvit nedpressad. Ja, men detta betraktelsesätt bortser
med synnerlig nonchalans — jag upprepar ordet — från de villkor,,
under hvilka staten skulle kunna komma att eventuellt tillösa sig sina
till Kiirunabolaget skänkta andelar; det bortser alldeles ifrån det faktum,
att ju mera staten ställer så till, att Grängesbergsbolaget under den
återstående kontraktstiden intill år 1932 blir, icke blott som hittills
en vinstgifvande affär, utan en oerhördt vinstgifvande affär, dess mera
försvårar, att icke säga omintetgör, staten för sig själf möjligheten att
kunna nå detta mål, som hägrar för fosterlandsvännen, nämligen att
alla malmtillgångar i Norrbotten må förenas ej i kapitalisters, utan i
svenska statens hand. Men månne detta kanhända just är afsikten

r)l

N:o 73.

Fredagen den 29 Maj.

xned den malmpolitik, som från somliga håll drifves? Man tvingas
till den tanken, att det är meningen att uppstapla svårigheter för eu
blifvande inlösen genom att sörja för att de vinstandelar, efter hvilka
priset skall bestämmas på 1920-talet, må bli så svindlande, att man
efter nuvarande förhållanden icke kan tänka på att inlösa grufvorna,
och att sålunda kapitalisterna i Grängesbergsbolaget äfven efter år
1932 skola få sitta i orubbadt bo och med oinskränkt tillgång till
denna samhällets tillhörighet, af hvilken de då redan skummat så
mycket guld.

Ja, detta sätt att resonera från utskottets hittills ende försvarare
här i kammaren, det kunde ju hafva varit ägnadt att väcka hos mig
en viss förvåning, om jag icke själf, när hans excellens statsministern
tog ordet, hade fått ett så tydligt och bestämdt intryck af att ungefär
samma principer och samma åskådningar göra sig gällande äfven på
det håll, där man har till uppgift att bevaka statens rätt och bästa i
detta fall.

Den ton, som genomgick detta anförande, hade mycket af det för
ögonblicket bestickande. Det fanns däri åtskilligt af det resonemang,
hvarmed en affärsman prisar sin vara, framhåller alla dess fördelar,
reducerar alla olägenheter i den uppgörelse, för hvilken han är intresserad.
Det var ett resonemang, som synes mig fullkomligt oklanderligt,
om det förts af en enskild disponent, men jag är icke lika
säker på, att omdömet om ett dylikt resonemang skall bli detsamma,
när det föres af en person, som fått namnet riksdisponenten och som
genom sin ställning som statsminister har till uppgift att se till, icke
endast att frågorna behandlas ur dessa affärssynpunkter utan äfven
ur andra, som kunna spela in, då det gäller bevakandet icke af enskilda
företags utan samhällets intressen. Vi hörde för öfrigt här om
dagen — vi ha knappast rättighet att förvåna oss däröfver — huru
hans excellens statsministern i en annan fråga, nämligen den som
rörde prästerskapets lönereglering och villkoren därvid, sökte reducera''
invändningarna mot privilegierna till att vara något fullständigt bagatellartadt.
Jag tror, att det ligger i hela det sätt, hvarpå han ser på
sin statsmannagärning, att för honom betyder en god affärsuppgörelse
så ofantligt mycket, att därvid principer, som i längden dock betyda
mera för statslifvet, kunna bli skamfilade. Kanske ser han icke så
noga härpå. Men kammaren har till uppgift icke blott att resonera
som hans excellens statsministern gör, utan också att se på andra ting.

Jag nämnde, att i den flotta förklaring, som afgafs här från regeringsbänken,
var det åtskilligt, som för tillfället kunde vinna bifall,
men som, det skall jag tillägga, omöjligen kan stå sig och som väl
icke ens var riktigt ämnadt att verka annorlunda än på samma sätt,
som då en affärsman i en sådan situation, som den jag nyss beskref,
gör sig skyldig till det slag af affärstaktik, som bär det ganska betecknande
namnet bluff. Den lyckas ibland, men det händer, att den
också genomskådas, och då kanske det för framtiden icke varit fullt
lyckligt att ha varit inne på de metoderna, då fortsatta affärer skola
göras.

Till satser, hvilka verkligen erinra om sådana affärsmetoder, nödgas
jag räkna t. ex. framhållandet af att en namngifven bergstjänste -

Angående
inköp af
aktiebolaget
Svappavaara
malmfält
tillhöriga
grufvor
fn. m.

(Forts.)

N:o 73.

Fredagen den 29 Maj.

Angående man, doktor Svenonius, hvilken kritiserat Svappavaaraköpet, icke lär
aktiebolaget ^tt en artikel införd i Dagens Nyketer, där han förut haft några arScapparaara
tiklar införda, utan i stället måst i Stockholmstidningen fortsätta med
malmfält att förfäkta sina åsikter. Hans excellens trodde, att doktor Svenotillhöriga
niU8’ fosterlandskärlek blifvit för varm för Dagens Nyheter. Ja, jag
!>™fror får verkligen såga, att den, som något känner förhållandena inom
/p ’ , \ tidningsvärlden på kapitalistsidan, kan nog tänka sig helt andra anled^
'' ningar, att en tidning icke önskar fortsätta en kampanj i ett ekono miskt

syfte, som den i början upplåtit sina spalter åt. Det är icke
värdt att i det fallet draga några förhastade slutsatser.

Hans excellens framhöll vidare mot åtskilliga beräkningar af
herr Svenonius, att hans uppgifter skulle vara för litet grundade:
han känner icke Svapppavaara, han har icke undersökt detta gruffält
personligen, men drager ändå sina slutsatser. Jag är på intet sätt i
tillfälle att ingå på bemötande af hvad herr statsministern anförde]
men ett faktum skall jag dock be att få framhålla, som anföres i en
liten skrift, som jag har här i min hand, om gamla Gellivare-erfarenheter,
hvilken skrift är mycket lärorik:

— — För öfrigt är Gellivare-erfarenheten mycket lärorik. De erfarne
och aktade bergsmän och geologer, som kalkylerade 1875, trodde
sig — se 1875 års officiella berättelse sid. 61 — med hänsyn till
Gellivare-malmens ovanliga renhet våga antaga en blifvande malmvinst
af 4,9 ton pr kubikmeter. (»Kanske dock med något afdrag», tillägger
man.) Och nu har 12 — 15 års erfarenhet låtit siffran krympa till
2,9! Ett i sanning allvarligt språk af erfarenheten kontra beräkningarna!
För den, som helt lugnt vill hålla sig på »säkrare sidan», är
det vältaligt. — —

Jag tror, att det kan vara skäl att ihågkomma en sådan erinran,
och det skadar minsann icke att påpeka dess tillvaro, då det här gö,
res antaganden och beräkningar, huru utmärkt allting ställer sig med
tillgångarna vid Svappavaara och Leveäniemi. En annan fackman —
icke doktor Svenonius — som kanhända har mera kännedom om
dessa saker genom direkt personlig erfarenhet, har till mig skrifvit
följande om Svappavaara:

»Det har visat sig, att ju mer man lär känna af denna fyndighet,
desto mer visar sig densamma splittrad. Undersökningar af 1905 reducerade
den af ingeniör Asplund året förut beräknade malmarean
med öfver 5,700 kvadratmeter. Där man förut trott, att malmen
framgått med en bredd af ett 30-tal meter, visade jordschaktning knappt
en bredd af 10 meter och på en lång sträcka af berget, där jordbetäckningen
är djup, känner man ännu ej malmens exakta bredd,
utan beräkningen grundas här på en problematisk konstruktion; med
andra ord fyndigheten är ej tillräckligt undersökt, och för min del vill
jag bestämdt afråda enhvar att köpa detta fält utan att få det på
hand ett år för utförande af nödiga kompletterande undersökningar.

Det må nämnas, att den förträngning, hvarom jag ofvan nämnde,
kom helt oväntadt, och att — om man ej har kännedom om
densamma — mycket väl kan antagas den stora bredd och uthållighet,
som man förut tänkt sig.»

N:o 73.

Fredagen den 29 Maj. 53

Han yttrar sig vidare om den undersökning, som anställts af
professor Petersson och som ju också ligger till grund för regeringens
framställning. Han talar om föregående yttranden af honom.

— — »Professor W. Petersson hade förra sommaren, fastän engagerad
af bolaget för undersökningen af Leveäniemi, ej fått se den omtalade
kartan. Jag misstänker därför att professor Petersson ej heller
senare fått se densamma. —--— Det må dock förhålla sig hu ru

som helst med Svappavaarabolagets uppriktighet. Äfven om densamma
vore höjd öfver allt tvifvel, kvarstår som ett faktum, att
fyndigheten är otillräckligt känd i dagytan och på djupet så godt som icke
alls. Jag vill betona, att mellanlagringar af ofyndigt ej så mycket
skada genom förminskande af malmtillgången som fastmer genom
fördyrande af den blifvande grufbrytningen. Och brytningskostnaden är
en lika viktig faktor vid grufvärderingar som maltillgångarnas storlek.»

Ja, detta sista ber jag att särskildt få understryka, därför att det
är väl den punkt, där man har mest att anmärka mot tillförlitligheten
och tillräckligheten af den utredning; som föreligger i dessa af
seenden. Jag tror mycket väl, att det kan komma att visa sig, som
herr statsministern utvecklade, att det finns åtskilligt med malm i
dessa fält, som det är fråga om att inköpa. Men det är, som denne
fackman framhåller, icke blott malmkvantiteten, det gäller, utan också
brytningskostnaderna, och det synes mig vara väl lättvindigt att affärda
den saken, såsom herr statsministern gjort i en vändning, åt
hvilken flertalet af kammarens ledamöter hade mycket roligt, då han
nämligen förklarade, att brytningskostnaderna kunna väl icke ställa
sig så mycket annorlunda, därför att den ena byn heter Svappavaara
och den andra Luossavaara. Det är en sak, som låter säga sig i en
debatt och då kan vara af en viss effekt, men som logisk argumentering
säger den ingenting.

Beträffande den femöring, som herr Boman talat om, sades, att,
ifall man drefve den satsen in absurdum, att de allmänna omkostnaderna
nedsättas i proportion till att hela brytningens omfång blir
större, man skulle komma till att de blefve lika med noll. Det säger
sig själft, att hvarje sådan sats gäller endast inom vissa gränser.
Det vet naturligtvis herr statsministern utomordentligt väl, men då
bör man icke föra resonemanget så, att man drifver sådana satser
in absurdum för att göra intryck på dem, som kanske icke tänkt sig
närmare in i saken.

Han framhöll vidare, att om det här gällde att införa monopol
på varor, som förbrukas i Sverige, t. ex. ett socker-monopol, han
skulle vara med om att skapa konkurrens på ett sådant område i
Sverige. Jag ber att få ta fasta på detta, icke därför att det skulle
vara lämpligt, efter mitt sätt att se, att det monopol, som för närvarande
faktiskt det stora sockerbolaget har, bekämpades genom att
man uppsatte andra kapitalistsammanslutningar däremot, utan därför
att däri ligger ett erkännande af vådan af en sådan monopolställning,
som faktiskt nu fianes inom denna stora industi.

Jag ber att få understryka och instämma i detta uttalande och
gläder^ mig öfver att det från regeringsbänken, låt vara alldeles i
förbigående och litet oförhappandes kanhända, kommit fram, att man

Angående
inköp af
aktiebolaget

So ap pav aar ii
malmfält
tillhöriga
grufva r
m. in.

(Forts.)

N.o 73.

Angående
inköp af
aktiebolaget
Svappavaara
malmfält
tillhöriga
grafvo r
m. jo.
(Forts.)

Fredagen den 29 Maj.

icke vill vara med om en sådan monopolställning som den, mot
hvilken vi alldeles uppenbart gå — såvidt vi icke redan uppnått
den — inom en sådan industri som den nämnda. Men herr statsministern
hade dock behöft att i detta afseende, innan han uttalade
sig för oskulden hos det slags monopol, som sysslar med exportindustri,
något erinra sig ordalagen i 60 § regeringsformen: »Ej heller må
Konungen statens inkomster förpakta eller, till vinning för Sig och
kronan, några monopolier fastställa». Det står icke där, att exportindustrier
äro i detta fall undantagna. Men jag skall villigt medgifva
att det sätt, hvarpå Grängesbergsbolaget uppmuntrats under dessa år,
väl kan komma en på den tanken, att vederbörande haft den föreställningen,
att från detta monopolförbud är dock Grängesbergsbolaget
alltid undantaget.

Hans excellens herr statsministern framhöll vidare, att för honom
vore i detta fall hufvudsaken, att staten får pengarna igen. Det får
staten också. Enligt de beräkningar, som här äro gjorda, blir det
en vinst, ett öfverskott på 5 miljoner år 1932. Jag skall icke gå in
på någon kritik af den saken. Man skulle ju kunna erinra därom,
att enligt 1907 års kontrakt skall brytningen i Kiruna vara belagd
med viss royalty, 1 krona per ton, under det att den i detta kontrakt
bestämts till 3 kronor — det nya är alltså icke 3 utan 2 kronor.
Men jag vill icke fästa mig vid, huru det i detta afseende kan
ställa sig. Hufvudsaken är, säges det, att staten får igen sina pengar.
Är därmed verkligen allt bra? Jag undrar det.

En föregående talare, min partivän herr Thorsson, har framhållit
vikten af dessa monopolsynpunkter icke minst för arbetarfrågan. Jag
vill också betona, att den ställning, som ett stort bolag på detta sätt
får, icke innebär, att det är en hälsosam ordning, som därigenom
kommer till stånd. Det är icke hälsosamt, att detta bolag får en
sådan ställning, att det till sådan grad kan göra sig gällande, bevaka
sina intressen och få en sådan öfverväldigande plats i samhället, som
genom detta förslag skulle bli fallet.

Herr statsministern frågade också, alldeles som herr Ekman förut
gjort: är det verkligen så rentabelt att montera Svappavaara? Ja,
kostar det så mycket, som sades, 10,000,000 kronor, om jag uppfattade
honom rätt, måste jag göra mig den frågan: är bolaget i sin tur så
angeläget att göra denna stora utgift, att inlåta sig på detta riskabla
företag, om ställningen ändå är den att det vet, att staten önskar
komma åt denna tillgång af järnmalm och det således förstår, att en
uppgörelse kan träffas, äfven om den, som nu är föreslagen, måhända
icke kommer till stånd? Det förefaller mig att synpunkten då skulle
blifva den, att man begagnar sig just af de svårigheter, som i detta
fall resa sig mot att få brytningen i gång, för att i detta afseende
komma med andra framställningar än dem, som här gjorts till förmån
i så hög grad för Grängesbergsbolaget.

Hans excellens polemiserade med särskild skärpa mot, att man
kunde använda uttrycket uthållighetsbrytning i fråga om malmen.
Detta vore, menade han, ett uttryck som kunde gälla i afseende på
skog men icke här. Jag tror dock, att man med god vilja synner -

N:o Tö.

Fredagen den 29 Maj.

hållighetsbrytning. Vi hafva ansett, att man icke skulle fara omkring Angående
till mindre gruffält, det ena efter det andra, och tömma dem på några t

år genom forcerad brytning, utan inrätta det hela efter en systematisk gvapparaåra
plan, så att man tillgodogjorde sig de möjligheter, som finnas under malmfält
en längre tid än endast några år. Beträffande den malmmassa, som tillhöriga
finnes uti Kiiruna, gäller naturligtvis icke talet om uthållighetsbrytning grafkor
på samma sätt; om där finnas 9 miljoner ton mer eller mindre, det (por™\

spelar icke ur denna synpunkt någon stor roll. Däremot spelar ^

det en ofantlig stor roll, om man inrättar sig så, att man vid
Svappavaara forcerar brytningen och uttömmer hela malmtillgången,
hvilket förut i annat sammanhang från regeringsbänken hotande framhållits
kunna ske på mycket kort tid. Då ansågs det olämpligt att
gå så till väga. Nu har det emellertid upphöjts till en nationalekonomiskt
riktig och nästan ©angriplig sats, hvilken man icke får
betvifla. Jag betviflar dock dess riktighet icke minst därför, att jag
tänker på befolkningen i dessa trakter. Jag känner en smula om
befolkningens ställning i dessa bygder, och denna ställning kan blifva
afsevärdt bättre, ifall de däruppe få den järnväg som de önska, än
om järnvägens byggande uppskjutes till en oviss framtid, tills vissa
ändringar inträdt i den svenska järnindustriens behof. Jag tänker
också på den befolkning, som skall bryta malm i dessa olika gruffält
uppe i Norrbotten. Det kan för den icke vara angenämt att på detta
sätt blifva, såsom ett slags nomader, af kapitalet förda omkring från
den ena grufvan till den andra, så att om några år allt som gjorts
för befolkningens trefnad är borta, gruffältet öde och tomt och ödemarken
åter igen rådande. Jag kan icke finna annat än att det i
detta fall vore bättre att tvinga sig till en längre uthållighetsbrytning
— jag vågar använda uttrycket, ty det är icke uppfattning utan vilja
att riktigt förstå, som fattas vederbörande.

Ett argument, hvarmed statsministern slöt, och som naturligtvis
icke förfelade att göra intryck på kammaren, var varningen från föregående
liknande erfarenheter, som det heter nämligen, att om man
af slår, kan man få köpa dyrare och ångra hvad man förut gjort.

Ja, sådan har politiken varit förr, men nu är det annorlunda. Nu
har dock den uppfattningen trängt igenom icke blott inom det parti,
jag representerar, scm numeriskt här i Riksdagen betyder föga, utan
inom vida kretsar af andra partier, icke minst på högerhåll, att staten
bör äga dessa naturtillgångar och således inrätta sin politik på att
förvärfva dem och sedan sköta dem på ett rationellt sätt. Det var
helt annorlunda på den tiden, då man ännu fick kämpa för att vinna
minsta gehör för dessa åsikter, och när Riksdagen icke var angelägen
därom, utan då den under trycket af en gammalliberal nationalekonomi
stod fientlig eller åtminstone föga sympatisk gentemot hvarje
tal om ett sådant statsförvärf. Tiderna äro förändrade, och det är
därför all anledning att tro, att om man nu afvisar ett förslag, därför
att det icke är uppgjordt på lämpligt sätt i vissa punkter, detta icke
betyder frågans undanskjutande för en oviss framtid, då vi kanske
komma till en mycket dyrare lösepenning, utan att det betyder, att
•den kommer mycket snart igen och att rättelse då kan ha skett i
<den punkt, där anmärkning blifvit gjord.

N:o 73.

Fredagen den 29 Mai.

iZköpnaf - kva<^ ja8 har hört, har det sagts här inom kammaren på

aktiebolaget Ir,.£^8a håll, att man nog anser det olämpligt att köpa nu på dessa
Svappataara villkor och därigenom skapa en sådan faktisk monopolställning, bemaimfält
tryggad för lång tid genom statens egna öfverenskommelser, åt detta
orufvor St0r1a 0ch1 mäktiSa svenska bolag där uppe. Men man är, rent ut
m. m. Sägdt, rädd för att, då denna fråga förekommer i riksdagens sista

(Forts.) timme, det möjligen skall kunna bli en gemensam votering, och riksdagsafslutningen
därigenom fördröjas. Man och man emellan går
åtminstone sådant tal. Jag vill därför för min del, till den ringa
kraft och verkan det kan ha, uttala den uppfattningen, att det efter
min åsikt är blankt omöjligt att en sådan gemensam votering skulle
kunna komma till stånd, och att således verkligen Andra Kammaren
i detta ögonblick har i sin hand att afgöra, huruvida den vill taga
detta första uppgörelseförslag med öppna ögon för att det bereder
Grängesbergsbolaget fördelar, som komma att ställa det i en monopolställning,
som synes åtminstone mig oförenlig med den omtanke vi
böra .ha om framtiden. Denna omtanke bör sträcka sig längre än till
en tillfällig affärsvinst, den bör omfatta hela den ställning ett sådant
bolag har i vårt samhälle.

Jag yrkar därför, herr talman, under nu rådande förhållanden
bifall till reservationen, då ett yrkande om bifall till motionen icke
synes mig ha några utsikter.

Herr Andersson i Västra Nöbbelöf: Herr talman, mina herrar!
Detta Kungl. Maj:ts förslag har väckt rätt mycken opposition både i
Riksdagen och på vissa håll utom densamma. Jag får emellertid säga,,
att jag för min del icke kan finna de skäl, som ha anförts mot
Kungl. Maj:ts och utskottets förslag, vara afgörande, ty jag har bland
alla dessa mot förslaget anförda motiv knappast hört ett enda reellt
skäl.

Man har framhållit mot förslaget, att dessa berg icke äro ordentligt
undersökta, så att man icke vet, huru mycket malm de innehålla.
Det är sant, att man icke kan precis beräkna, hur mycket där
finnes, men så pass mycket har man undersökt bergen, att man kan
med tämlig visshet säga, att den mängd, som är beräknad, också
finnes, och att det är mycket troligt, ja nästan säkert, att det finnes
mycket mer. Det lär heller icke vara många, som hysa något tvifvel
om, att där finnes den mängd malm, som uppgifves.

Vidare har det anförts, att man borde i år afslå detta förslag för
att sedan kunna få ett annat, som vore billigare än detta. Men det
skulle kanske kunna hända, att nästa ar eller någon gång i framtiden
ett förslag komme fram, som ställde sig för svenska staten betydligt
dyrare. 6

Vi skola icke jämföra Svappavaarabolaget med Grängesbergsbolaget,
heter det, ty Svappavaarabolaget är icke så mäktigt. Nej, jag
vill icke heller göra en sådan jämförelse. Men det kan hända, att vi
kunna få en motpart att räkna med, som är kraftigare än både
Grängesbergsbolaget och Svappavaarabolaget, nämnligen en utländsk
makt, och det skulle icke vara behagligt att då börja en tvist. Äfven ur

Fredagen den 29 Maj. 57

den synpunkten böra vi således tänka oss för, då vi kunna göra en
affär, som verkligen är en god affär.

Det nämndes också af en talare, att detta förslag vore för dyrt,
därför att staten redan nu ägde en fjärdedel af bergen. Ja, men den
ärade talaren glömde, att på en del af denna kronojord inmutningar
voro gjorda redan innan det fanns rättighet till jordägarandel. Således
äger staten jordägarandel i blott en liten del å kronojorden, alldenstund
inmutningarna äro gjorda, innan den författningen kom till
stånd. Det är något, som man också får tänka på.

Det är sagdt, att staten skulle lägga sin döda hand på dessa berg.
Jag kan icke riktigt fatta, då vissa personer här tala mot förslaget
och säga, att det icke är rätt, att staten lägger sin döda hand på
bergen, utan att malmen skall exploateras, och andra motståndare till
förslaget däremot påstå, att det icke går an att öfverlämna åt Grängesbergsbolaget
att exploatera mer än det nu har rätt till, därför att
malmtillgången minskas, hvarvid anföres, att den i mellersta Sverige
redan minskats så mycket, att den icke kommer att räcka länge. Jag
förstår verkligen icke konsekvensen häri, ty somliga säga, att vi skola
exportera, andra, att det blir alltför mycket att exportera. Det kan
hända, att det rättaste är hvad Kungl. Maj:t kommit till, då Kungl.
Maj:ts förslag går en medelväg.

Slutligen nämnde herr Branting, att det vore endast hans parti
och högern, som nu ändtligen ställt sig på den ståndpunkten, att de
ville taga till vara egendomarne åt staten. Ja, mina herrar, jag tycker,
att det tvärtom är vi, som stå på Kungl. Maj:ts och utskottets
sida, som vilja, att dessa egendomar skola förvärfvas till staten. Men
de andra vilja för lång tid skjuta undan saken. För hur lång tid,
vet icke jag, men skola de hysa samma åsikt äfven framdeles som
nu, så skall aldrig staten förvärfva dessa malmfält. Det är således vi,
som stå på utskottets sida, som vilja, att staten skall förvärfva dessa
fält, och vi vilja äfven, att den skall behålla dem för framtiden.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Häruti instämde herr Svensson i Olseröd.

Öfverläggningen var härmed slutad. I enlighet med de yrkanden,
som därunder förekommit, gaf herr talmannen propositioner: l:o) på
bifall till utskottets hemställan, 2;o) på bifall till den af herr vice
talmannen med flere vid utlåtandet afgifna reservationen och 3:o) på
bifall till den af herr G. Boman i ämnet väckta motionen; och fann
herr talmannen förstnämnda proposition vara med öfvervägande ja
besvarad. Votering begärdes likväl, i anledning hvaraf och sedan till
kontraproposition antagits det under 2:o) upptagna yrkandet, nu uppsattes,
justerades och anslogs följande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller statsutskottets hemställan i
utskottets förevarande utlåtande n;o 187 röstar

Ja;

N:o 73.

Angående
inköp af
aktiebolaget
Svappavaara,
malmfält
tillhöriga
grufeor
m. in.
(Forts.)

N:o 73. 58 Fredagen den 29 Maj.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit den af herr vice talmannen
med flere vid utlåtandet afgifna reservationen.

Voteringen utföll med 133 ja mot 63 nej, hvadan kammaren bifallit
utskottets hemställan.

§ 11.

Angående Slutligen föredrogs statsutskottets utlåtande, n:o 188, i anledning
a/Äfto- Kungl. Maj:ts proposition angående förvärfvande för statsverkets
holms kanal rakning af Strömsholms kanal m. m.
m. m.

I en till Riksdagen den 27 sistlidne mars aflåten proposition, n:o
123, hade Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen bilagdt
utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för samma dag, föreslagit
Riksdagen,

att, med godkännande af det i statsrådsprotokollet intagna förslag
till kontrakt angående förvärfvande för Kungl. Maj:ts och kronans
räkning af Strömsholms kanal och viss annan Strömsholms nya kanalbolag
tillhörig egendom, medgifva, att Kungl. Maj:t ägde i enlighet
med samma kontrakt träffa öfverenskommelse med kanalbolaget om
förvärfvande för statsverkets räkning af den i kontraktet angifna egendom,
med rätt för Kungl. Maj;t att i kontraktet vidtaga de formella
ändringar, som kunde finnas påkallade;

att bemyndiga riksgäldskontoret dels att till kanalbolaget i enlighet
med kontraktet utbetala köpeskillingen, 323,400 kronor, dels att
till handels- och sjöfartsfonden öfverlämna ett belopp af 54,000 kröner,
motsvarande bolagets återstående skuld till denna fond, dels ock
att inlösa bolagets återstående obligationslån, 22,000 kronor;

att medgifva, att statskontoret finge öfvertaga förvaltningen af
kanalens reparationsfond, och att för sådant ändamål de värdehandlingar,
hvari fonden vore placerad, från riksgäldskontoret öfverlämnades
till statskontoret;

att besluta, att kanalverkets årliga nettobehållning skulle överlämnas
till statskontoret för att ingå bland statsverkets inkomster; samt

att medgifva, att kanalen och den öfriga egendom, med undantag
af omförmälda reparationsfond, som genom kontraktet af staten förvärfvats,
finge, intill dess annorlunda blefve beslutadt, stå under den
förvaltning Kungl. Maj:t bestämde, äfvensom att kostnaderna för
kanalens förvaltning och underhåll m. m. finge bestridas af kanalverkets
inkomster.

Utskottet hemställde, att Kungl. Maj:ts förevarande framställning
icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Utskottets hemställan upplästes, hvarefter.

Fredagen den 29 Maj.

N:o 73.

Chefen för civildepartementet, herr statsrådet grefve Håna il ton
yttrade: Herr talman, mina herrar! Jag förstår mycket val, att emot af Strtimn€tt
enigt statsutskott och så här i riksdagens sista timme det icke hämd

® .. ___ i ii ________ti-! . n.ioA»» in i rr __ ...

finnes stora utsikter för denna kungl. proposition. Jag anser mig
ändock pliktig att säga några ord, ty jag måste bekänna, att det slut,
till hvilket utskottet kommit, har förvånat mig, och att jag an mer
blifvit förvånad öfver de skäl, på hvilka utskottet fotat sitt afslags ''

rka Förhållandet är ju det, att här är fråga om en gammal farled,
som har varit och fortfarande är till stort gagn för den landsända,
hvilken den genomgår, och som för närvarande befinner sig i den belägenhet,
att den svårligen kan uppehållas i enskildas händer, medan
den däremot skulle kunna skötas väl i statens hand. Dessutom föreligger
det förhållandet, att det är fara värdt, att, om icke staten torvärfvar
den, den skall inköpas af det om kanalen nu konkurrerande
järnvägsbolaget, som då kommer att helt enkelt lägga ned den.

Jag hyser den uppfattningen, att det bör ligga i statens intresse
att förvärfva sådana kommunikationsleder som denna. De böra tillhöra
staten, och staten bör icke köpa dem såsom vinstgifvande affär, utan
bör köpa dem just i sådant syfte, som här, nämligen att halla dem
vid makt, där icke genom enskildas kraft så kan ske.

Enligt förslaget skulle staten betala för denna kanal i rundt tal
400,000 kronor. För dessa 400,000 kronor skulle staten få kontanta
penningar eller goda värdepapper till ett belopp af i rundt tal 417,000
kronor, lätt realiserbara inventarier till ett värde af 56,000 kronor och
trenne egendomar, tillhopa taxerade till 100,000 kronor. Således ar
redan detta en betydligt större summa klara och tydliga värden an
köpeskillingens belopp. Men därjämte skulle staten få, utöfver allt
detta kanalanläggningen med tillhörande slussar och verk och därtill
en ganska betydande vattenkraft, hvilken staten visserligen icke tor
närvarande kan disponera, men hvilken det i framtiden kan vara åt
stor vikt för staten att vara ägare af. .

Sakkunniga personer ha undersökt denna kanal och ha gilvit
intyg, att den är väl underhållen och att på densamma har nedlagts
allt som behöfves för att den skall kunna motsvara sitt ändamål.
Men, säga de, det vore ett önskemål att rensa upp farleden och förse
strandlinien med stenskoning, hvarigenom underhållskostnaden skulle
nedsättas. De anse, att detta icke är behöfligt, men att det ar onskvärdt,
och de anslå kostnaden härför till 120,000 kronor. Jag har
låtit denna siffra granskas af en annan i dessa stycken mycket erfaren
man, och han säger, att den utan tvifvel är alldeles för högt tilltagen
och att detta arbete kan utföras för mycket billigare pris. För mm
del har jag trott, att man icke skulle göra något alls tills vidare utan

låta det gå som nu. . , ,

Nu säger statsutskottet, att det icke kan vara med på inköp åt
kanalen. Utskottet fäster intet afseende vid att man får den till
skänks och får ytterligare därutöfver värden, som betydligt öfverstiga
köpeskillingen. Nej, säger utskottet, om den kommer i statens hand,
rär det gifvet, att förvaltningskostnaderna bli dyra och att det framställes
starka anspråk på att den skall försättas i godt skick. Ut -

(Forfcs.)

N:o 73.

Fredagen den 29 Maj.

f^ärfraL S°ttet *agert sä ustarka ord som att staten härför skulle ådragas
af Ström- betydande utgifter och stora uppoffringar. 8

halm» kanal Jag tycker åtminstone, att statsutskottet icke behöft t a "a till storsläggan>
då det är fråga endast om ett fåtal tjänstemän "och äfven
tForts.) om farleden skulle upprensas och förbättras, kan det icke bli fråga
om några betydande utgifter, helst då sakkunnige förklarat att högsta
beloppet kan bil 120,000 kronor.

Statsutskottet tror emellertid, att man icke skulle kunna stå emot
denna fordran. Hvilka skulle icke kunna stå emot den? Jo Kungl.

ap , statsutskottet och Kiksdagen. Det är, tycker jag, att kännas
vid sm svaghet all väl mycket.

Jag förstår icke, hvarför man ej kan vara med om detta förslag,

• Qncnau1S^ lcke kostar staten ett öre, men bereder den tillgång
pa d,WO hkr vattenkraft och hvarigenom en gammal och präktig
u6?- , ehalles åt en landsända, där den mera än 50 år gjort nytta

och tor framtiden kan göra nytta.

Vidare anförde

Herr Hammarström: Herr talman! Då jag tick se detta utskottsbetänkande,
blef jag verkligen fundersam, och jag frågade mig,,
hur det kunnat komma till, att en så stor fråga fått en så snäf behandlmg
Svaret ligger nära till hands. Det är nämligen det, att
statsutskottet vant så öfverhopadt med arbete och följaktligen icke
kunnat agna någon synnerlig tid åt detta ärende. Jag är icke den,,
som vill saga ett enda ord till klander mot utskottet i det här fallet,
y jag erkänner villigt, att statsutskottet detta år gjort underverk då
o gam aH Prestera ett godt arbete. Emellertid ligger frågan nu
sa att jag för mm del vill gifva mitt instämmande åt herr statsrådet
och chefen för civildepartementet. Men jag skall be att få ägna
fragan någon liten betraktelse från en annan synpunkt än den han
iramhållit.

k,eti lugger i sakens natur, att då kanalbolaget icke ser sig i stånd
att med fördel utnyttja kanalen för trafikändamål, bolaget måst anse
moraliskt förpliktadt att i första hand erbjuda staten egendomen
till inlösning, ty staten har anslagit mycket penningar till den. Men
staten har därjämte offrat mer på den än hvad som synes här i handlingarna
ty ° vid kanalens ombyggnad voro skaror af arbetare från
ronoarbetskaren anställda som arbetare vid bygget. Skulle nu staten
afstå det föreliggande köpeaftalet och sålunda frigöra kanalbolaget från
allt slags förpliktelse i moraliskt hänseende till staten, så är jag viss
pa att arrangemang nog förr eller senare komma att vidtagas, som
ingalunda bil mindre förmånliga för bolaget än hvad det här föreliggande
forslaget innebär. 6

Frågan har behandlats nästan uteslutande rörande kanalen såsom
trafikled, och det kan ju icke förnekas, att kanalen såsom sådan icke
nU b".,långt när har den betydelse, som den haft, innan järnvägarna
uppträdde såsom konkurrenter. Men, mina herrar, här finnas värden
för den har ifrågasätta köpeskillingen och mycket däröfver, äfven om
kanalen skulle slopas och igenläggas.

Fredagen den 29 Maj.

Öl

N:o 7.3

För att belysa detta ber jag att få fästa uppmärksamheten på
■sidan 19 i utskottsbetänkandet, där det heter: »Af de vid Strömsholmskanal
belägna vattenfallen i Kolbäcksån äro de flesta genom dammbyggnader
utnyttjade i industriens tjänst». Detta är en sanning med
modifikation. Visserligen finnas dammar, men vattentillgången är så
riklig, att det blir mycket spillvatten, som icke användes, beroende
därpå att strömdraget är så stort.

Vidare säges det i betänkandet: »De kanalbolaget tillagda jordområdena
hafva strand utmed Prestforsen, fallet vid Norrtunbo, Bultfallet
vid Skantsen, fallet vid Hallstahammars valsverk, Öfre och Nedre
Trångforsen, fallen vid Ålsätra, Hofgården, Seglingsberg, Vestanfors
och öfre delen af vattenfallet vid Sembla. Sina andelar i vattenfallen
vid Prestforsen, Norrtunbo, Skantsen, Hallstahammars valsverk och
vid Ålsätra har kanalbolaget genom särskilda till utgången af åren
1951 och 1952 gällande kontrakt utarrenderat: andelen i Prestforsen
för ett årligt arrende af 100 kronor till aktiebolaget Sörstafors pappersbruk,
andelen i vattenfallet vid Norrtunbo för 10,500 kronor årligen
till brukspatronen C. E. Hseger i Lilla Edet, andelen i Bultfallet vid
Skantsen för 2,500 kronor årligen till bultfabriksaktiebolaget Hallstahammar,
andelen i vattenfallet vid Hallstahammars valsverk för 1,500
kronor årligen till Hallstahammars aktiebolag samt andelen i vattenfallet
vid Ålsätra för 2,250 kronor årligen till Surahammars bruks
aktiebolag, utgörande dessa arrendebelopp tillsammans 16,850 kronor
årligen.»

Af dessa vattenfall är Sörstafors det enda, som betalas till sitt
fulla värde. För öfrigt äro dessa arrenden så minimala, att, om staten
skulle ha hand om dem och utnyttja vattenkraften, inkomsterna skulle
bli ofantligt mycket större. Så t. ex. kan man godt säga att fallen
vid Skantsen och vid Ålsätra, hvilka båda äro utarrenderade för 2,500
kronor årligen, hvardera är värda lika mycket per år som fallet vid
Sörstafors, för hvilket betalas 10,000 kronor per år. På samma sätt
förhåller det sig med de öfriga fallen.

Ty de arrenden, som äro uppgjorda, hafva tillkommit på en tid,
■då man icke fäste afseende vid vattenfallen och deras betydelse, utan
då man ansåg, att vattenfallen icke vore värda stort mera än hvad
det kostade, om man byggde dammar och tillvaratog vattenkraften.

Jag skall icke fortsätta med att läsa upp längre. Här föreligger
ju icke någon utredning om fallhöjden eller antalet hästkrafter vid
medelvattenstånd m. m. Men vi få komma ihåg, att det här gäller
det största vattendraget mellan Dalälfven och Göta Kanal, som har
utlopp i Östersjön och har en längd af omkring 10 mil med 25 slussar.
Jag är viss, att om denna kanalled med tillhörande vattenfall och
jordområden komme i statens ägo, skulle det snart visa sig vara en
finfin affär, för så vidt den på ett rationellt sätt blefve utnyttjad, ty
nu är utarrenderingen af kraftkällorna skött nästan som en familjeangelägenhet
mellan bolagets intressenter, utom hvad beträffar Hseger
för Sörstaforsfallet, som betalar 10,000 kronor. I dessa tider, då man
letar så att säga med ljus och lykta efter lämpliga vattenfall att använda
såsom drifkraft för statens järnvägar, kan jag icke underlåta
att påpeka, att de kraftmängder, som här äro att tillgå, .lämpa sig

AnyaPndn
förvärfcande
af Strömgholms
kanal
in. vi.
(Forts.)

N:o 73.

Angående
förvärfvan de
af Strömsfwlms
kanal
m. m.
(Forts.)

Fredagen den 29 Maj.

synnerligen väl att aptera till drifkraft för järnvägen Krylbo — Örebro,
hvilken bana ju går öfver Strömsholms kanal vid Västanfors. Jag vet
väl, att staten har utsett Hammarby och Jerlefallen för detta behof,
men dessa fall äro såsom kraftkällor mycket minimala och kunna icke
jämföras med de kraftresurser, som det här är fråga om. För min
del anser jag, att det vore mycket att beklaga, om staten nu skulle
låta detta enastående anbud gå sig ur händerna.

Jag yrkar därför bifall till Kungl. Maj:ts proposition och afslag
på utskottets hemställan.

I detta anförande instämde herrar Larsson i Västerås, Lundblad,,
Janson i Bråten, Johansson i Rönna och Camilz.

Herr vice talmannen: Herr talman! Af den utredning, som

föreligger i detta ärende och som ligger till grund för Kungl. Maj:ts
förslag, finner man, att på den köpeskilling, som erfordras för kanalens
förvärfvande för statsverkets räkning, skulle man hädanefter endast
kunna beräkna 4 procents ränta, samt att därefter ett belopp af
5,700 kronor årligen skulle afsättas till reservfond. Men då går man
ut från den förutsättningen, att inga förbättringar må göras på kanalen
utan att den skulle behållas sådan den är. Vill man göra förbättringar,
som naturligtvis måste komma till stånd, om kanalen
blefve en statens kommunikationsled, så är det alldeles visst, som utskottet
säger, att då räcka icke kanalens inkomster till att betala 4
procents ränta på köpeskillingen. Ja, jag vågar påstå, att det skulle
vara svårt att konstruera fram, att det blir någon ränta alls, som
komme till synes. Det är svårt att framhålla något, som skulle visa,
att det vore nödvändigt för staten att äga Strömsholms kanal, men
väl kan det medföra olägenheter för Riksdagen att nu lämna bifall
till en sådan framställning. Det är alldeles gifvet, att på en sådan
framställning skulle liknande framställningar göras om förvärfvande
för statsverkets räkning af andra sådana kanaler, och jag ber att i
detta afseende få peka på Kinda kanal. Det är en kanal, hvilken,
som vi veta, gått med stor förlust i många, många år, en kommunikationsled
som under en lång följd af år icke kunnat honorera sina
ränteinbetalningar för erhållet statslån och som revisorerna ständigt
och jämt gjort anmärkningar på. Sådana kommunikationsleder som
dessa komma i släptåg, och dem finge Riksdagen vara beredd på att
taga, om Riksdagen går in på köpet af Strömsholms kanal.

Herr talman! Jag anhåller att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan i detta ärende.

Härmed förklarades öfverläggningen afslutad. Efter af herr talmannen
gifna propositionen i ämnet blef utskottets hemställan af
kammaren bifallen.

§ 12.

Härefter lämnades på begäran ordet till

Fredagen den 29 Maj. 63

Herr vice talmanen, som anförde: Herr talman! Jag ber att få
till kammaren hemställa, att kammaren ville besluta att på föredragningslistan
för morgondagens plenum först uppföra statsutskottets utlåtande
n:o 190, därnäst statsutskottets utlåtanden n:is 191, 192 och
193 i nu nämnd ordning samt därefter de två gånger bordlagda ärendena
i den ordning, de förekomma på föredragningslistan för i dag.

Kammaren biföll hvad herr vice talmannen sålunda föreslagit.

§ 13.

Justrerades protokollsutdrag.

Häruppå åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,4 7 e. m.

In fidem
Herman Palmgren.

N:o 73.

Angående
förvärf rande
af Strömsholme
hcnal
in. m.
(Forts.)