1907. Första Kammaren. N:o 49

ProtokollRiksdagens protokoll 1907:49

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1907. Första Kammaren. N:o 49.

Onsdagen den 22 maj, e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Anmäldes ock bordlädes

statsutskottets utlåtanden:

n:o 145, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
afsättande af medel till pensionering af statens järnvägars personal;

n:o 146, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående
utvidgning af spårsystem och frilastplatser vid Albano järnvägsstation; n:o

148, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående
anläggning af bibanor från norra stambanan till Skellefteå
och Piteå, dels ock i ämnet väckta motioner;

n:o 150, angående Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under andra, tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde, åttonde och
nionde hufvudtitlarne gjorda framställningar om anslag för beredande
af extra lönetillägg för år 1907 åt vaktmästare;

n:0.15L i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
utvidgning af Malmöhus läns landstings upptagningsanstalt för
sinnessjuka vid Lunds hospital;

n:o 152, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
förvaltningsbidrag åt sjukkassor m. m.;

n:0 153, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
statsanslag till bestridande af hyresafgiften för åren 1907 och
1908 för lokal till den af föreningen för arbetarskydd i Stockholm
anordnade permanenta utställningen af skyddsanordningar
mot olycksfall och ohälsa i arbetet;

Första Kammarens Prot. 1907. N:o 49. 1

N:o 4i). 2

Onsdagen den 22 Maj, e. in.

n:o 154, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under nionde hufvudtiteln gjorda framställning beträffande anslag
till veterinärundervisningen;

n:o 155, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter förre stationskarlsförmannen
Per Perssons hustru Johanna Christina Persson, född
Falkengren, från Malmö;

n:o 156, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande af viss del af skillnadsarrende för förra militiebostället
1 mantal Edsberga n:o 4 i Östergötlands län;

n:o 157, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition ^angående
försäljning af ett till förra militiebostället 1 mantal Anstå n:is
3 och 4 i Örebro län hörande jordområde;

n:o 158, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af vissa delar af förra profossbostället 3A mantal
Flundrarp n:is 2 och 3 Malmöhus län;

n:o 159, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till Borgholms stad af jordområden från Borgholms
kungsladugård i Repplinge socken af Kalmar län;

n:o 160, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
öfverlåtelse till Mörbylånga köping af ett till köpingen gränsande
jordområde i Kalmar län;

n:o 161, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående rätt för Kalmar läns södra landsting att förvärfva
postmästarbostället Stora Rör n:o 1 i Högsrums socken
af Kalmar län;

n:o 162, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af mark från förra länsmansbostället Mjogaryd Mellangård
n:o 2 i Jönköpings län; och

n:o 163, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af viss del af Kronobergs kungsgård i Kronobergs län;

äfvensom

sammansatta stats- och lagutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 13, i anledning af väckta motioner dels om ändring i
vissa delar af lagen angående ersättning för skada till följd af
olycksfall i arbete, dels ock om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
rättegångsbiträde åt genom olycksfall i arbete skadad
arbetare;

n:o 14, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående löne- och pensionsreglering för småskolelärare
och småskolelärarinnor; samt

8 N:o 4».

Onsdagen den 22 Maj, e. in.

n:o 15, med hemställan om anvisande af ersättning åt sammansatta
stats- och lagutskottets sekreterare och vaktbetjaning.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag

dels till Riksdagens skrifvelser till Konungen:

n:o 175, angående val af en suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret; n:o

177, angående ordningsföreskrifter för landskommuner;
samt

n:o 178, angående undervisningen i landthushållning;

dels oeh till förordnande för vice häradshöfdingen m. m.
P. H. Santesson att vara suppleant för fullmäktige i riksgäldskontoret.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr von JBaumgar
ten under åtta dagar, räknadt från den 24 i denna månad.

Vid ånyo skedd föredragning af statsutskottets den 17 och
18 innevarande månad bordlagda utlåtanden:

n:o 128, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
under punkt 2 af femte hufvudtiteln gjorda framställning
om förhöjning af de å marinintendenturkårens stat uppförda
vaktmästarnas löneförmåner samt om tilldelande af personligt
lönetillägg åt tre å flottans civilstat kvarstående vaktmästare,

n:o 126, i anledning af Kungl, Maj:ts proposition angående
om och tillbyggnad af det gamla riksdagshuset å Riddarholmen
för beredande af lokaler åt vissa statens ämbetsverk m. m.,

n:o 127, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
understöd m. m. åt vaktkonstapeln vid tvångsarbetsanstalten i
Karlskrona J. A. Nilsson,

n:o 129, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
uppförande af ett nytt landsstatshus i Härnösand,

n:o 130, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
iståndsättande af det till landshöfdingen i Skaraborgs län anslagna
länsresidenset å Marieholm m. m.,

n:o 131, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående

N:o 40. 4

Onsdagen den 22 Maj, e. m.

anslag till iståndsättande af de åt landhöfdingen i Jönköpings
län anvisade bostadslägenheter in. m.,

n:o 132, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
iståndsättande af länsresidenset i Nyköping,

n:o 133, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
uppförande af eu vaktmästarebostad vid Kalmar slott,

n:o 134, i anledning af väckt motion om ändring af bestämmelserna
rörande statsunderstöd åt folkhögskolor,

n:o 135, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
rätt för rektorn vid folkskoleseminariet i Strängnäs S. F. G.
Lundqvist till uppflyttning i högre lönegrad,

n:o 136, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af kronan tillkommande andel af hemmanet ’A mantal
Mjölby n:o 2 Kanikegården i Östergötlands län,

n:o 137, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af vissa lägenheter från förra regementspastorsbostället
3A mantal Bondeby n:o 2 i Södermanlands län,

n:o 138, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse af mark från förra kronofogdebostället 1 mantal Sör
Gerdsbo n:o 5 i Västmanlands län,

n:o 139, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af två områden från förra hospitalshemanet V* mantal
Dufvedal n:o 1 i Östergötlands län,

n:o 140, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af förra militiebostället V* mantal Spiksborg n:o 1 i
Östergötlands län,

n:o 141, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af vissa till kungsgården Schenäs i Östergötlands län
hörande lägenheter,

n:o 142, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter timmermannen
Karl Karlsten från Skönsmon, samt

n:o 143, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter hustru Sofia
Rosalie Andersson, född Backman,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Vid förnyad föredragning af sammansatta bevillnings- och
lagutskottets den 16 och 17 innevarande maj bordlagda memorial.

Onsdagen den 22 Maj, e. rn.

5 N:o 4».

n:o 3, med hemställan om anvisande af ersättning åt sammansatta
bevillnings- och lagutskottets sekreterare m. m., biföll kammaren
hvad utskottet i detta memorial hemställt.

Föredrogs ånyo lagutskottets den 14 och 15 i denna månad Lagförslag
bordlagda utlåtande n:o 63, i anledning af Kungl. Maj:ts pro- °hiulrinaar ^
position med förslag till lag om bredden af bjulringar å arbets- arbetsåkdon
åkdon på landet. på landet.

Uti eu den 19 april 1907 dagtecknad proposition, n:o 181,
hvilken af båda kamrarne till lagutskottet hänvisats, hade Kungl.

Maj:t under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och
högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga
vid propositionen fogadt förslag till lag om bredden af hjulringar
å arbetsåkdon på landet.

Utskottet hade på anförda grunder hemställt, att Riksdagen
måtte, under förklarande, att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition
icke kunnat i oförändradt skick godkännas, i anledning
af propositionen för sin del antaga lag om bredden af hjulringar
å arbetsåkdon på landet, af den lydelse utskottets utlåtande utvisade.

På framställning af herr talmannen beslöts, att föreliggande
utlåtande skulle företagas till afgörande sålunda, att först lagförslaget
föredroges paragrafvis med ingress och rubrik sist samt
därefter utskottets hemställan.

Utskottets lagförslag.

1 §■

Föreliggande paragraf hade följande lydelse:

Där förhållandena inom något landstingsområde sådant påkalla,
äge Konungens befallningshafvande att, efter landstingets
och de väghållningsskyldiges hörande, förordna, att bredden af
hjulringarna å arbetsåkdon, som användes å allmän väg inom
den till landstingsområdet hörande landsbygd, icke må understiga
visst mått.

Vid meddelande af sådant förordnande må undantag göras
för viss del af landstingsområdet eller för viss väg, där särskilda
omständigheter därtill föranleda.

Herr Afzelius: Jag hade knappast trott, att jag skulle
komma att besvära kammaren med något yttrande angående

N:o 49. 6

Onsdagen den 22 Maj, e. m.

Lagförslag detta lagförslag, men det har så fogat sig, att jag är därtill förom
bredden af bunden. Eu ledamot af utskottet, herr Andersson, har reserverat
arbetsåkdon sig mot ntskottets beslut i denna fråga utan att angifva sin
på landet, mening, och han har bedt mig att för kammaren tillkännagifva,
(Forts.) hvilken denna mening varit.

Han har önskat ett tillägg, såsom tredje stycke, till § 1,
hvilket skulle ha följande lydelse: »Förordnande, hvarom i denna
paragraf sägs, vare dock ej tillämpligt å det fall, att vägfarande
från annat område vid tillfälligt begagnande af vägen använder
arbetsåkdon med den bredd å hjulringar, som inom sistnämnda
område är i allmänhet tillåten.»

Herr Andersson angaf icke, då han tillställde mig sitt skriftligen
affattade yrkande, skälen för detta yrkande. Men för mig
är det dock ganska själffallet, hvad herr Andersson menat. Förhållandet
är ju, såsom herrarne veta, att denna lag kan föranleda
förordnande om viss bredd å hjulringar inom vissa landstingsområden;
inom det ena kan alltså eu bredd och inom det andra
kan en annan bredd vara lagligen tillåten. Nu är det ju så,
att landstingsområdena icke äro några hermetiskt slutna delar
af landet, utan ofta stå i ganska liflig vägförbindelse med hvarandra.
Vid sådant förhållande har det sägerligen förefallit herr
Andersson besynnerligt, om en person, när han någon gång reser
från ett landstingsområde in på ett annat, skulle, då han kommer
till gränsen, ömsa hjulringar eller också riskera att blifva åtalad
och bötfälld; och jag kan icke neka till, att detta betraktelsesätt
har för mig mycket, som är tilltalande. Den som regelbundet
befar vägen, får underkasta sig den strängare föreskriften, men
den som gör en tillfällig resa bör vara fritagen därifrån.

För ögonblicket skall jag emellertid icke framställa något
yrkande, enär jag är öfvertygad om, att lagutskottet öfvervägt
denna sak, och jag skall därför be att först få höra, hvilka skäl
lagutskottet haft att icke taga in någon sådan begränsning i lagen.

Friherre Beck-Friis, Johan: Jag ber att från början få säga,

att jag tror, att denna lag skall blifva till mycken nytta,
och jag vill således icke på något sätt fördröja dess antagande.
Då herr Afzelius här föreslagit ett eventuellt tillägg till § 1, vill
jag dock taga mig friheten att, utan att framställa något yrkande,
påpeka en sak, som kanske lagutskottets ordförande eller någon
annan kan komma att under debatten förklara och utreda, om
den kan anses nödig eller icke.

Jag anser, att det i den paragraf, hvarom nu är fråga, kan
uppstå en viss otydlighet beträffande innebörden af ordet »arbetsåkdon».
Det står här, att det kan förordnas, att bredden å hjulringarna
å arbetsåkdon, som användas å allmän väg, icke må
understiga visst mått. Den saken vore nog mycket bra, om man
blott tänker på förhållandena vid en herrgård, där man nog

7 Nio 40.

Onsdagen den 22 Maj, e. in.

skiljer på arbetsåkdon och andra åkdon, men om man tänker på La9fö?*lw'' .
de mindre brukarne, torpare och små arrendatorer, vet man ju''°hjulringar "ä
att de ofta ha en liten vagn, som de den ena dagen sätta ett arbetsåkdon
par säten på och hafva att åka i, medan de den andra dagen på landet.
taga bort sätena och lägga några sädessäckar på vagnen och (Forts.)

köra till kvarnen. Det är i fråga om sådana fall, som jag undrar,
huruvida de åkdon, som användas, böra kunna kallas arbetsåkdon
och huruvida lagen således i det afseendet innebär någon
otydlighet. Jag har föreställt mig, att lagen borde rent af kunna
bestämma, hvilka vagnar, som den åsyftar, och till Indika korsar
det skall fordras en viss bredd på hjulen. Om man tänker
sig eu fabrik, som har ständigt pågående körslor till en järnvägsstation
utefter en viss väg, tycker jag det är ganska naturligt,
att det skall vara en viss modell å hjulskenorna, och
likaså, om en skog skall afverkas och en del landtman åtager
sig att köra ut den, så böra de kunna åläggas att för dessa
körslor använda lämpliga vagnar, men därvid tycker jag också,
att man kan stanna. Jag anser därför att det vore tydligare
och bättre, om i lagen stode något sådant som »arbetsåkdon,
afsedt för vissa angifna tyngre körslor», eller dylikt. Eljest är
jag rädd för, att en så allmän bestämmelse som den här föreslagna
kan föranleda tvekan.

Jag har, som sagdt, intet yrkande att framställa.

Herr Åkerberg: För min del håller jag före, att det var

mindre lämpligt, då Riksdagen skref till Kungl. Maj:t i detta
ärende. Det är ju så, att vi ha mycket lätt att importera förordningar
från andra länder, och här skulle vi nu följa ett
exempel från Norge och Danmark. Det hade emellertid varit
bättre, om vi i stället importerat dessa länders landsvägar, tv
det skulle hafva varit till mycket större fördelar. Som bekant
har man i både Norge och Danmark utmärkta, makadamiserade
och hårda vägar och på dessa äro de breda hjulringarne mycket
lämpliga, men för oss med våra lösa sanddjupa vägar kan det
vara ganska stora svårigheter att använda dessa bredringade
hjul. De sjunka nämligen ned i sanden, och friktionen blir då
betydligt större än med smala hjul. Dessutom är det en stor
svårighet för den mindre jordbrukaren att åstadkomma vagnar
med breda hjul, detta särskilt därför, att de bli så tunga, att
det — med deras klena dragare, som ofta bestå af små unga stutar,
ja, till och med kor — blir för dem nästan omöjligt att kunna lägga
på några lass. Min tro är, att, om vi få hårda och ordentliga
vägar, hvilket vi kunna få, när väghållningen blir fullt lämpligt
ordnad, kommer såsom en gifven följd däraf de breda hjulringarne
af sig själfva vid alla industriella anläggningar och
vid det större jordbruket.

Emellertid skall jag icke uppehålla kammaren längre med

N:o 49. 8

Onsdagen den 22 Maj, e. in.

Lagförslag &it anföra ytterligare skäl, utan jag ber att få yrka afslag å
°hjulringar H uts^ottets hemställan. Jag har naturligtvis icke stor förhoppning
ur\>ttsåkdon ‘ht kunna vinna gentemot ett så godt som enigt utskott, men

på landet, jag har dock velat tillkännagifva min mening och yrkar, som

(Forts.) sagdt, afslag.

Herr Sjöcrona: Herr talman, mina herrarl Jag skall be

att till eu början få erinra därom, att det är Riksdagen själ!'',

som hos Kungl. Maj:t begärt förslag till lag i detta ämne. För

min del var jag verkligen ganska tveksam om lämpligheten af
att aflåta en sådan skrifvelse, emedan jag mycket väl förutsåg,
att när det komme till stycket, skulle ganska många betänkligheter
resa sig mot lagbestämmelser i detta ämne, men landtmännen
i Riksdagen ville så hafva det, och denna skrifvelse
blef aflåten. Nu har det ju också nogsamt visat sig, att
betänkligheter förekomma. Här hafva framställts betänkligheter
i afseende å lagens tillämplighetsområde; här hafva vidare
framställts betänkligheter i afseende å beskaffenheten af de
åkdon, som skulle träffas af lagen, och slutligen har den siste
talaren ansett, att svårigheter skulle möta mot att i vårt land
tillämpa denna lag, hvarför han också yrkat rent afslag. Inom
utskottet var det eu ledamot för Jämtlands län, som upplyste,
att man där på det allra ifrigaste önskade att få en sådan lag
som denna och att man till och med önskade att få den öfvergångstid,
under hvilken åkdonen skulle försättas i ordning, så
kort som möjligt. Denna öfvergångstid har utskottet, som
herrarne veta, något utsträckt. Efter hvad jag tror mig veta,
önskar man i Skåne tämligen allmänt att få en sådan lag som
denna. Eu ledamot af denna kammare har till och med lagt
mig på hjärtat, att 12 centimeter äro under vissa förhållanden
en allt för liten bredd för hjulen. Återigen fanns det i lagutskottet
två ledamöter från Östergötlands län — den ene är den
reservant, hvars talan herr Afzelius fört — som voro mycket
litet varma för denna lag och antydde, att de hoppades, att den
icke skulle komma att tillämpas inom Östergötlands län. Däraf
framgår nogsamt att meningarna äro ganska delade, fastän
Riksdagen själ! har begärt lagen.

Nu är emellertid förhållandet det, att Kungl. Maj:t har ägnat
denna fråga en mycket grundlig utredning och att detta lagförslag
är, som mig synes, med mycken omsorg affattadt. Det är
också affattadt med en viss nödig försiktighet, ty det öfverlämnar
ju åt de lokala myndigheterna, landstingen och Konungens
befallningshafvande, att själfva bestämma, om en sådan hjulbredd
skall stadgas för hela länet eller hela landstingsområdet
eller viss del däraf. Längre kan man icke komma i afseende å
tillgodoseendet af de olika intressen, som inom hvarje särskild
ort kunna göra sig gällande. Jag håller emellertid före, att om

9 N:o 4!).

Onsdagen den 22 Maj, e. in.

Riksdagen vill hafva eu lag i detta ämne, så är det icke synnerligen
stort skäl att mycket tumma på detta förslag, som, efter
hvad jag redan nämnt, synes mig vara omsorgsfullt utarbetadt.

Hvad nu först angår lagens tillämplighet, så skall jag be
att få erinra därom, att det i vårt land, så väl som i alla andra
länder, får antagas vara en fastslagen grundsats, att hvarje föreskrift,
som är beledsagad af straffbestämmelser, skall tillämpas
inom det område, för hvilket den gäller, äfven på sådana personer,
som icke äro där bosatta. Vår strafflag säger uttryckligen
i 1 kap. 2 §, att utländsk man skall för brott, som han begår
inom riket, dömas enligt svensk lag och af svensk domstol. Om
vidare, enligt 20 § af ordningsstadgan för rikets städer, vissa
ordningsföreskrifter fastställas för en stad, exempelvis rörande
gatutrafiken eller torghandeln eller ordningen vid marknader,
så är det alldeles uppenbart, att eu hvar, som kommer till denna
stad, måste ställa sig dessa föreskrifter till efterrättelse vid äfventyr,
att eljest blifva fälld till de stadgade böterna. Man kan
vidare tänka sig —■ och detta har också några gånger inträffat
— att visst villebråd blir fridlyst inom ett län eller ett landstingsområde,
och icke kan man väl då tillåta, att jägare från ett
annat län göra tillfälliga besök i det förra länet och skjuta ned
det villebråd, som är fridlyst. Därmed torde den principiella
sidan af denna sak vara tillräckligt belyst.

Jag skall i alla fall medgifva, att här är ju ett exceptionellt
förhållande. Det är fråga om, att en person skall få begagna
sitt eget åkdon, som är lagligt inom hans hemort, vid en liten
resa inom ett område, där viss bredd på hjulringarna är bestämd.
Detta kan ju naturligtvis icke vara annat än billigt, och jag vill
tala om för herrarne, att när jag föredrog detta Kungl. Maj:ts
förslag i lagutskottet, så framställde jag denna fråga såsom den
första, hvilken borde af utskottet allvarligt tagas i öfvervägande,
men med hänsyn till det principiella i saken och då utskottet
icke kunde tänka ut, huru detta skulle kunna formuleras på ett
fullt uttömmande och tillfredsställande sätt, så stannade utskottet
vid att tillstyrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag i 1 §.

Hvad nu det af herr Afzelius upplästa förslaget angår, så
innebär det egentligen intet annat än ett förklarande, att domstolen
skall hafva rätt att taga hänsyn till ett sådant förhållande
som det, hvilket här har påpekats, och det kan ju vara mycket
skäl att tänka på detta. Men å andra sidan kan det väl icke
förnekas, att om ett sådant tillägg införes, så kommer man nog
att ganska mycket vilja begagna sig däraf och säga, att det
blott är fråga om en tillfällig resa. Jag gör till exempel en
tillfällig resa från Älfsborgs län in i Skaraborgs län, men .denna
tillfälliga resa kan sträcka sig genom hela länet upp till Örebro
län. Så måste jag tillbaka igen, och på det sättet kan jag
komma att färdas en sträcka af 15 mil allmänna vägar med

Lagförslag
m bredden af
hjulringar a
arbetsåkdon
på landet.

(Forts.)

N:o 49. 10

Onsdagen den 22 Maj, e. m.

Lagförslag detta åkdon, som icke öfverensstämmer med hvad som gäller i
^hhdringm- a Skaraborgs län. Därför bär det nog sina rätt stora betänkligarbetsåkdon
heter att formulera ett sådant tillägg. Skulle kammaren vilja
på landet, taga detta tillägg, så skall jag visst icke motsätta mig detsamma,
(Forts.) men jag tror att det är tämligen öfverflödigt. Tv huru ofta tro
herrarne att åtal kommer att väckas i ett sådant fall som detta?
Länsmännen hafva sannerligen icke tid att stå och vakta vid
länsgränsen för att se efter, huruvida tilläfventyrs någon person
från ett angränsande län åker in på det förra länets område
med vagnar, försedda med sådana hjulringar, som äro smalare
än hvad de få vara. Det blir nog icke ofta, som åtal komma
att anställas. Och skulle det någongång inträffa, att man i ett
dylikt fall tilltalar en person, så håller jag före, att domstolen
icke bör vara förhindrad att taga hänsyn till förhållandena,
sådana som de böra betraktas. Jag säger emellertid ännu en
gång, att vill kammaren taga detta tillägg, så skall jag icke
bestämdt motsätta mig detsamma.

Sedan kommer jag till hvad friherre Beck-Friis anförde.
Det rör förhållandena inom ett visst område, och han afsåg att
lämna ett slags beskrifning på de åkdon, som skulle falla under
lagens bestämmelser. Jag gifver honom fullkomligt rätt däri,
att det vore mycket önskligt, om man kunde beskrifva åkdonen
på ett mera fullständigt sätt, men jag trotsar nästan hvem som
helst af herrarne att kunna afgifva ett förslag, som är fullt
tillräckligt och uttömmande i detta afseende.

Jag skall återkomma till den förra sidan af saken med att
erinra herrarne därom, att denna bestämmelse om hjulringarnas
bredd icke behöfver omfatta ett helt län, utan äfven kan omfatta
eu viss del af ett län. Och där kan samma förhållande
inträffa, att om jag gör en tillfällig resa från en del af länet,
där icke några bestämmelser gälla, så skall naturligtvis samma
frihet äfven i detta fall vara rådande, men denna omständighet
är icke observerad i det tillägg, som på herr Anderssons vägnar
har blifvit framställdt.

Slutligen har herr Åkerberg yrkat rent afslag på hela lagen
och förmenat, att med hänsyn till beskaffenheten af våra vägar
det skulle möta svårigheter att i vårt land tillämpa denna lag.
I detta afseende behöfver jag icke annat än allenast åberopa,
att Riksdagen begärt denna lag och därmed uttalat, att den
både kan och bör tillämpas i vårt land.

Jag tillåter mig emellertid alt hemställa om bifall till den
föredragna paragrafen.

Grefve Lewenhaupt: Herr talman, mina herrar! Det föreliggande
lagförslaget bildar helt visst ett mycket efterlängtadt
appendix till vår väglag. Förhållandena äro nu sådana, att de
väghållningsskyldige, som genom den nya väglagen fått sina

11 N:o 4!t.

Onsdagen den 22 Maj, e. in.

åligganden ganska betydligt skärpta i afseende å underhållet,
skulle kunna i någon man röna lindring genom eu sådan lag°;
som den här föreslagna.

Emot den ärade talaren på västgötabänken vill jag säga,
att jag är af alldeles motsatt åsikt mot honom. Han sade, att
de breda hjulen sjunka ned mera i sandiga vägar än de vanliga
hjulen. Detta påstående tror jag emellertid vara alldeles oriktigt;
jag skulle vilja påstå, att de breda hjulringarne sjunka icke ned
så mycket i spåren som de smala, såvida man nämligen kör med
ungefär lika stora lass.

En sak, som man också borde ha beaktat här, men som
icke uppmärksammats, är den, att man äfven borde ha föreskrifvit
viss diameter på hjulen, ty man vet ju af erfarenheten,
att små hjul gräfva sig ned mer än höga. Detta är en ganska
viktig sak, som här i lagen förbisetts, men det är en detaljfråga,
och "för öfrigt antager jag, att Konungens befallningshafvande,
landstingen och de väghållningsskyldige skola komma att beakta
detta. Man behöfver ju icke vara så ängslig för att antaga
denna lag. Den föreskrifver visserligen i princip vissa saker,
men öfverlämnar i öfrigt till länsstyrelser, landsting och väghållningsskvldige
att bestämma detaljerna.

För min del får jag förklara mig nöjd med lagen i dess
helhet och yrkar bifall.

Herr statsrådet Petersson, Alfred: Herr grefve och talman,
mina herrar!

Sedan en talare på skaraborgsbänken yrkat afslag å förslaget,
skall jag be att få yttra några ord.

Det har redan blifvit erinradt därom, att detta lagförslag
liksom så många andra är en frukt af Riksdagens egen begäran,
af dess egen skrifvelse. Jag skall icke vidare erinra därom, men
jag skall be att få fästa kammarens uppmärksamhet på det förhållande
att, då denna Riksdagens skrifvelse var ute på remiss
för yttrande af såväl Konungens befallningshafvande som af
vägstyrelser, kommunalstämmor till och med, har man därifrån
med mycket få, jag säger med mycket få, undantag fått det
beskedet att en lag i detta syfte var mycket efterlängtad och af
behofvet påkallad, och från vissa håll har man med synnerligt
stor liflighet tillstyrkt att ett lagförslag i ärendet måtte föreläggas
Riksdagen. Af detta framgår, att det på de allra flesta håll i
landet är ett kännbart behof af en lagstiftning i denna riktning.
De svårigheter, som en talare på stockholmsbänken, för hvilken
jag har en mvcket stor respekt, framför allt i allt hvad lagfrågor
heter, berörde", nämligen att det skulle blifva synnerligen kinkigt
för dem, som bo vid länsgränsen och inom ett län, där en sådan
förordning ännu icke blifvit af Konungens befallningshafvande
utfärdad, hafva icke — det ber jag att få betona \ ant främ -

Lagförslag
m bredden af
ijulringar å
arbetsåkdon
på landet.

Forts.)

N:o 4‘J. 12

Onsdagen den 22 Maj, e. in.

arbetsåkdon
på landet.
(Forts.)

oÄS/-manCL6 för KungL MaJ;t vid utarbetande af detta förslag, men,
hjulringar å s°m uerrarna veta, ar det svårt att skrifva lagar särskildt så, att
arbetsåkdon ada lagkioka blifva öfverens om huru en lagtext lämpligast bör
affattas. Så är här ock förhållandet. Jag vill emellertid nämna
att det finns eu annan utväg för dem som bo vid länsgränsen
än att, såsom herr Afzelius sade, byta b julringar vid gränsen,
och det är att i rätt tid förse sig med de bredare hjulringar''
som äro föreskrifna i det län de ämna färdas uti. Detta gör att
den rayon, där förordningen kommer att tillämpas, blir i någon
män utsträckt. Men det kan icke hjälpas. Vilja de som bo
nära länsgränsen färdas inom det landstingsområde, där förordning
enligt denna lag gäller, få de skaffa sig vagnar med den
bredd på hjulringarna, som finnes föreskrifvet. Skulle man finna
lämpligt att göra en sådan ändring i lagförslaget, som den af
herr Afzelius antydda, tror jag det går an. Svårigheten är att
domstolarna kanske ibland döma så, ibland så, då det är fråga
om att afgöra hvilka resor äro tillfälliga eller icke. Det är just
afgörandet häraf som erbjuder den största svårigheten härvidlag
och som kan åstadkomma åtskilligt trassel. En talare på Östgötabänken,
friherre Beck-Friis, yttrade sig om svårigheten att definiera
begreppet arbetsåkdon. Jag tror icke, att detta skall erbjuda så
synnerlig stor svårighet. I motiveringen till den kungliga propositionen
har ock den omständigheten varit uppmärksammad • där
heter det bland annat: ’

»Hvad beträffar begreppet arbetsåkdon lärer, till förekommande
af osäkerhet vid lagens tillämpning, detta begrepp böra
däri närmare bestämmas. I sådant afseende och då från flera
orter upplyses, att äfven för personbefordran afsedda fordon eller
så kallade åkvagnar tillika ofta användas för forsling af lass,
men sådana åkdon icke skäligen böra vara underkastade lagens
bestämmelser, utsäger förslaget, att åkdonet, för att vara hit
hänförligt, skall vara afsedt uteslutande eller hufvudsakligen för
lasskörning.»

Fn sådan definition förekommer också i 2:a § af lagförslaget
sådant det nu föreligger. Där står det:

»Med arbetsåkdon förstås i denna lag sådant åkdon på hjul,
som framföres medelst dragare och är afsedt uteslutande eller
hufvudsakligen för lasskörning.» Jag tror, att man med den
definitionen nog kan reda sig, när det gäller att bestämma,
hvilka åkdon det är som skola vara föremål för denna lags
tillämpning^

Herr Åkerberg tyckte det var bättre importera Danmarks
vägar än att importera dess bestämmelser om viss bredd på hjuli
ingarna. Ja, det kan ju så vara,''men oaktadt dessa goda vägar
anse de sig dock behöfva bestämmelser om bredd på hjulringar,
och måhända äro de göda vägarna där i icke ringa mån en följd

13 N:o 4!>.

Onsdagen den 22 Maj, e. in.

af de breda hjulringarna. Herr Åkerberg borde försöka sig Lagförslag
« i om bredden af

f)U '' . '' , l l 1 1 • 1 • -ll hjulringar a

Oaktadt man anser, att vagnar med breda hjulrmgar i all- arbetsåhdon
mänhet gå tyngre och således en viss tjmgd å ett lass behöfver på landet.
större dragkraft med breda hjulringar än med smala, ber jag (Forts.)

att få anföra några bevis på motsatsen. Det är resultatet öfver
gjorda försök vid en försöksanstalt för jordbruk. Eu rad försök
äro där gjorda på vägbanor med olika fasthet. Dessa försök
visa allesamman, att man med breda hjulringar kan bättre utnyttja
dragkraften, det vill säga forsla större tyngd om ringarna
äro breda än om de äro smala. I det ena fallet voro ringarna
omkring 4 centimeter breda, i det andra fallet gick bredden ända
upp till 15 centimeter. Alla försök, för Indika redogörelse lämnats,
visa, att man med en viss dragkraft kan få fram betydligt större
tyngd med breda hjulringar än med smala. I ett fall visades,
att man med breda hjulringar med samma dragkraft kunde föra
fram 238 kilogram mera än med smala. I ett annat fall 218
kilogram mera än med smala hjulringar och i ett tredje fall ända
till 240 kilogram mera, då man hade breda hjulringar på åkdonet.

Man hade samma vagn och man tog af de breda hjulen och
satte på de smala. Detta tyckes absolut motsäga den mening,
som herr Åkerberg förfäktat. Men detta är ju egentligen icke
hufvudorsaken eller hufvudmotivet för lagförslaget, utan detta är
att man med de smala hjulen kör sönder vägarna och således
ökar underhållstungan för de väghållningsskyldige. Detta har
t. ex. i Jämtland resulterat däri, att man försökt slå sig tillsammans
i föreningar och tvinga eller prässa fram de breda
hjulringarna på den vägen, då man saknade stöd af lag.

Jag har i min hand en öfverenskommelse i den vägen. Man
tillsatte en kommitté förmodligen af väghållningsskyldige som
hade försökt att ena alla firmor och köpmän, som läto forsla
varor på vägar upp till Jämtland. En sådan öfverenskommelse
undertecknades af en massa firmor och köpmän och lyder som
följer: »Sedan det visat sig å allmänna vägen Krokom—Föllinge,
att bruket af breda hjulringar förbättrat vägen, så att den
blifvit jämn och spårfri samt att både hästar och förmån såväl
som allmänheten däraf haft stort gagn, hafva undertecknade,
speditörer och varuafsändare, ingått följande öfverenskommelse,
som vi lofva att obrottsligt hålla.

Från 15 nästa aug. skola vi hålla strängt fast vid, att å
vägen Östersund—Ström icke afsända så kallade forlass på
andra lastvagnar än sådana, som äro försedda med breda hjulringar
samt allvarligt arbeta för att sådana ock måtte komma i
allmänt bruk.»

Och så förbinda de sig att hålla öfverenskommelsen. Jag
har nämnt detta som ett bevis på, hur man där gjort försök att
utan stöd i lagstiftning komma fram på den vägen.

N:o 4‘J. H

Lagförslag
om bxdden a
hjulring ar a
arbetsåkdon
på landet.

(Forts.)

Onsdagen den 22 Maj, e. m.

Herr Afzelius: Jag befinner mig verkligen i en situation,

f som något erinrar mig om den, som var kallad till vittne men
'' slutade med att blifva inblandad i saken. Jag kan nu icke undgå
att göra ett yrkande i saken, sedan jag hört de skäl, som af herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet och lagutskottets
ordförande förebragts emot en sådan modifikation i lagen som
denna. Jag får säga, att jag anser mig fullkomligt oförhindrad
att yrka bifall till herr Anderssons reservation.

Förhållandet är ju, att, man må tänka hvad som helst om
själfva lagen, men den kan icke vara afsedd till annat än att
åvägabringa eu viss ordning i ett visst distrikt. Den kan icke
vara afsedd att sätta folk, som icke hör till detta distrikt, i
äfventyr och skapa eu ny kategori af brottslingar bland folk, som
ingenting ondt gjort. Det är för mig alldeles ofattligt, att detta
skulle vara af något praktiskt intresse. Jag känner mig icke
öfvertygad af herr Sjöcronas analogier från utländska förbrytare
och ströfvande villebråd eller jägare; och för min del får jag
säga om det andra skälet, nämligen att det skulle vara så svårt
att afgöra, huruvida det vore tillfälliga resor eller icke, att mycket
svårare saker får en domare afgöra, och det är dock domaren, som
skall afgöra detta, ty det är han som dömer till böter.

Då jag för min del icke kan finna, att lagens verksamhet
lider det ringaste intrång däraf, att man gör en af absolut rättvisa
påkallad modifikation i den, och ehuru jag för min del måhända
skulle önskat förslaget affattadt något annorlunda, tror jag icke
att denna hjulringslag behöfver i alla afseenden motsvara de
högsta fordringar på en elegant affattning, blott meningen är
god och klar. Jag tillåter mig därför anhålla, att kammaren
ville bifalla det föreslagna tillägget.

Friherre Gyllenstierna: Jag ber att få instämma med

den siste ärade talaren i hans yrkande om bifall till reservationen,
och jag får närmare förklara, hvarför jag har den åsikten.
Jag satt själf som ordförande i en vägstyrelse, då denna fråga
var före, och största delen af styrelsens ledamöter voro gifvet
för antagandet af lagen, men förhållandet är, att i det härad, där
denna vägstyrelse fungerar, finnes en skogstrakt och en trakt
med uteslutande jordbruksmark. Skogstraktens invånare ansågo
denna bestämmelse alldeles onödig. Jordbrukarne däremot höllo
strängt på den. I skogstrakten hade man goda vägar, men på
jordbruksområdet voro vägarna dåliga. Kanske detta var skälet,
hvarför skogstrakten icke ansåg sig behöfva lagen. Nu håller
jag före, att dessa, som gränsa alldeles intill hvarandra och som
hafva en ganska liflig förbindelse sinsemellan, böra naturligtvis
icke bindas vid samma bestämmelser, i fall man anser att det
ena området icke behöfver breda hjulringar, under det att däremot
det andra behöfver sådana. Skogsbygden har små hästar

15 N:c> 41).

Onsdagen den 22 Maj, e. ra.

och lätta vägnar och de behöfva således icke de breda hjulen,
som skulle lägga onödigt tunga lass på deras små hästar. Herr \

talman, jag ber att få instämma i yrkandet om bifall till reserva- arbetsåkdon
tionen. på landet.

(Forts.)

Herr Liedberg: Herr talman, mina herrar! Det är ju

alldeles naturligt, när det är tal om att skrifva lagar, som skola
gälla likaväl för Skåne som för Norrland, att det finnes många,
som äro tveksamma att antaga något i den vägen. För min del
vill jag bara säga, att den, som varit i Skåne i de trakter, där
de störa betestransporterna äga rum på hösten, måste ha klart
för sig att man har nytta af detta lagförslag om bredare hjulringar.
Vägarna äro snart sagdt ofarbara, man må köra på hur
mycken skårf som helst. Ett regnväder gör dem alldeles ofarbara.
Därtill kommer äfven, att snart sagdt på de flesta ställen
i Skåne, särskild! i Malmöhus län, är nästan total brist på sten:
man får köra sten många mil, och det är ett kolossalt stort onus.

En föregående talare nämnde, att landtbrukets innehafvare men
icke skogsbygdens befolkning vill hafva de breda ringarna. Ja,
detta kommer sig däraf, att skogsbygdens invånare särskildt i
Kristianstads län äro mycket försiktigt folk och kända för stor
sparsamhet, men om de räkna rätt är eu annan sak. En bred
hjulring är dyrare i inköp, men den håller minst dubbelt så
länge som en "smal. Vi hafva hört af herr statsrådet och chefen
för jordbruksdepartementet, att åkdon, försedda med breda hjulringar,
icke gå tyngre än smala, utan tvärtom. Det är helt
naturligt, därför att när man lägger bredare ringar på hjulen,
gör man diametern större och därför går det fullt så lätt.

Herr talman, för min del skall jag be att få yrka bifall till
utskottets utlåtande.

Herr Berg, Lars: Då mot förmodan den föreliggande lagen
rönt motstånd, anser jag det vara min plikt att också yttra min
mening i saken. Jag deltog nämligen i arbetet för den nya
väglagen på 1870-talet, och redan då var det mycket starkt
ifrågasatt att intaga ungefär en sådan bestämmelse som denna,
emedan den var på flera håll önskad och dessutom i utlandet
väl pröfvad, men det ansågs, att man icke borde i lagen då
intaga den af två skäl, dels kom lagen med en mycket stor
omgestaltning i flera andra hänseenden, som gjorde den svår att
genomföra ändå, och dels ansåg man, att Konungens befallningshafvande
redan med gällande lag hade rätt att inskrida mot
begagnande af åkdon, som skadade vägarna, där tung trafik
förekom. Man hade stöd i detta förhållande däraf, att då nyligen
i åtskilliga af de norra länen fastställts bestämmelser om vinteråkdon,
som skadade vägarna och gjorde dem nästan ofarbara.
Emellertid blef intet förslag framlagdt, och jag reserverade mig

N:o 49. 16

Onsdagen den 22 Maj, e. m.

Lagförslag då emot kommitténs beslut att icke intaga denna bestämmelse.
^hjulring™ å lult\ §enom landtmännens och de vägskyldigas upprepade
arbetsåkdon klagomål och på Riksdagens begäran lagen framkommit. Den
på lanclet. har till ändamål att högeligen minska tungan och besväret för
(Forts.) de väghållningsskyldiga. Det är eu erfarenhet, som från andra
länder är erkänd och konstaterad, att ökad bredd på hjulringarna
åstadkommer dessa verkningar, men på samma gång äfven, att
den förbättrar vägarna för öfriga trafikanter. Jag finner således
det gälla ett dubbelt ändamål, en dubbel vinst af billigare
väghållningskostnad och dessutom bättre vägar.

Det var en talare, som yttrade, att det vore mycket klokare
af oss, om vi följde våra grannars exempel och gjorde våra
vägar bättre och fastare. Ja, det är sant. De hafva bättre vägar,
men ändock anse de sig, och detta med skäl, behöfva eu sådan
föreskrift som denna med afseende å hjulringarnas bredd; och
huru vill den ärade talaren åstadkomma bättre, helst makadamiserade
vägar? När skall detta kunna genomföras i vårt land?
Det är en mycket stor affär att någorlunda förbättra eller till
chausséer förändra landets vägar på det sätt, som våra grannar
hafva gjort. Det blir icke i denna generation, men däremot är
det lätt att genomföra ökad bredd på hjulringar, och detta gagnar
äfven dem, som äro trafikanter och lasskörande. Således,"hur
man ser saken, från alla synpunkter skall lagen medföra eu
nationalekonomisk vinst af ganska vidsträckt betydelse. Om man,
såsom eu ärad talare på stockholmsbänken yttrade, skulle från
lagens tillämpning undantaga främmande trafikanter från andra
landstingsområden, skulle detta väsentligt minska lagens verkningar.
Han påstod därjämte, att den enklaste rättvisa emot
dessa utanför landstingets område boende skulle fordra ett sådant
undantag. Jag kan icke förstå detta. Tvärtom synes det mig,
som om det måste medföra den uppenbaraste orättvisa att tillåta
utom länet varande lasskörare att färdas in på ett annat landstingsområde
med tunga lass i åkdon med förbjudna hjulringar och
därmed fördärfva de vägar, som landstingsområdets egna inbyggare
äro skyldiga att med i lagen föreskrifna lämpliga åkdon
befara. På många ställen händer det ännu ofta, att man nödgas
köra ned t. ex. malm eller virke till kusten eller närmaste
järnvägsstation på ganska långa sträckor, därför att man icke
än i dag har tillgång till närbelägna järnvägskommunikationer.
Från ett in i landet beläget län skulle genom det föreslagna
undantaget dess förmån tillåtas att exempelvis köra ned genom en
del af ett kustlän och fördärfva dess vägar. För mig synes det,
som om detta skulle innebära en stor orättvisa. Erfarenheten
från andra länder, där en liknande lagstiftning gäller, gifver vid
handen, att alla, både de väghållningsskyldiga och de lasskörande,
äro belåtna med eu sådan lag. jag tager mig därför friheten
att yrka bifall till den nu föredragna.

Onsdagen ien 22 Maj, e. m.

17 JS:o 49.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr Lagförslag
talmannen, att i afseende å förevarande paragraf förejåge följande bredden af
yrkanden: l:o) att utskottets förslag till paragrafens lydelse skulle arbetsåkdon
godkännas; 2:o) af herr Afzélius, att samma förslag skulle god- på landet.
kännas med tillägg i slutet af ett så lydande stycke: (Forts.)

»Förordnande, hvarom i denna paragraf sägs, vare dock ej
tillämpligt å det fall, att vägfarande från annat område vid tillfälligt
begagnande af vägen använder arbetsåkdon med den bredd
å hjulringar, som inom sistnämnda område är i allmänhet tillåten»;
och 3:o) att paragrafen skulle afslås.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på godkännande
af herr Afzelii yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf, och sedan till kontraproposition
därvid antagits godkännande af utskottets förslag,
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande pmröstningsproposition: Den,

soni godkänner 1 § i lagutskottets i utlåtandet n:p 63
framställda lagförslag med det af herr Afzélius föreslagna tillägg,
röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes utskottets förslag till paragrafens
lydelse.

Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 45;

Nej — 35.

Öfriga delar af lagförslaget.

Godkändes.

Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredragningen
af lagförslaget.

Första Kammarens Prot. 1907. N:o 49.

2

N:o 49.

18

Onsdagen den 22 Maj, e. m.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 14 och 15 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 64, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till lag om utförande och nyttjande
af elektrisk anläggning för telegrafering eller telefonering utan
tråd, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt,.

Ang. ersätt- Föredrogs ånyo sammansatta stats- och bevillningsutskottets

gifvare 9som ^en ^ oc^ innevarande månad bordlagda utlåtande, n:o 11,
afstå från viss'' anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående
rätt till ut- ersättning till gästgifvare, som afstå från dem jämlikt 10 § i
skänkling af förordningen angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905
brännvin, tillkommande rätt till utskänkning af brännvin.

I föreliggande utlåtande hade utskottet hemställt,

att Riksdagen måtte, med bifall till Kungl. Maj:ts den 7
maj 1907 till Riksdagen i ämnet aflåtna proposition, n:o 199,

dels medgifva,

att, därest ägare af gästgifveri, hvilken på grund af bestämmelserna
i 10 § af förordningen angående försäljning af
brännvin den 9 juni 1905 är berättigad att fortfarande efter den
1 november 1907 utskänka brännvin, afstår från den honom
sålunda tillkommande utskänkningsrättigheten, till honom må
under härefter angifna villkor utbetalas ersättning, bestämd på
sätt nedan sägs:

1) manlig, gift gästgifveriägare afsäger sig utskänkningsrätten
för såväl sig själf som för sin hustru; ägande hustrun,
därest äktenskapet blifvit ingånget före den 1 maj 1907, att, så
framt hon öfverlefver mannen, efter hans frånfälle under sin
återstående lifstid uppbära den ersättning, hvartill mannen, enligt
hvad nedan sägs, om han lefvat, varit berättigad;

2) ersättningens årliga belopp utgör tio öre för hvarje liter
af det litertal, hvartill brännvinsförsäljningen vid gästgifveriet
enligt § 16 mom. 3 och 4 i förordningen angående villkoren för
försäljning af brännvin m. m. den 24 maj 1895 blifvit beräknad
i medeltal för de tre försäljningsåren 1 november 1904—31
oktober 1905, 1 november 1905—31 oktober 1906 och 1 november
1906—31 oktober 1907, dock att nämnda ersättning ej i något
fall må öfverstiga vare sig den ersättning, som, enligt hvad i
den vid statsrådsprotokollet fogade tabell angifves, af gästgifveriägaren
i sådant afseende begärts, eller den, enligt hvad samma
tabell utvisar, af honom uppgifna medelinkomsten af brännvinshandeln
vid gästgifveriet under åren. 1904—1906;

3) ersättningen utbetalas kvartalsvis vid början af hvarje
kvartal från och med ingången af försäljningsåret näst efter det,
hvarunder gästgifveri ägaren afsagt sig utskänkningsrätten;

Onsdagen den 22 Maj, e. in.

19 N:o 49.

samt att till ägaren af Skillingaryds gästgifveri i Jönköpings Ang. ersättlän
må, under villkor att han för sin egen och för sin hustrus WW til1 9äst''
räkning från och med den 1 november innevarande år afstår afståfrånviss
från dem tillkommande utskänkningsrätt vid nämnda gäst- rätt till utgifveri,
utbetalas ett belopp af 2,000 kronor, skänkning af

dels ock förklara, att, utan hinder af den i 25 § i för- brännvin.
ordningen angående försäljning af brännvin den 9 juni 1905 (Forts.)
meddelade föreskriften om insättning i statskontoret af vissa
andelar af brännvinsförsäljningsmedlen, förenämnda ersättningar
må utgå af nyss omförmälda andelar, innan inleverering däraf
till statskontoret äger rum.

Herr von Mentzer: Utskottet har i sitt betänkande börjat
med att framhålla, att det hade varit mest följdriktigt, om någon
särskild anordning icke blifvit ifrågasatt om aflösning med statsmedel
af de ifrågavarande gästgifverirättigheterna. Detta oaktadt
har utskottet tillstyrkt aflösningen på det skäl, att man därigenom
skulle vinna, att de privilegierade utskänkningsrättigheterna snarast
möjligt skulle upphöra. Upphörandet kommer nu att bero
af, huruvida ägarne till gästgifverierna vilja afstå från dessa
försäljningsrättigheter, hvarom här är fråga.

När man ser på den tabell, som på sidorna 15 och 16 finnes
införd i utskottets utlåtande, finner man, att ägarne hafva begärt
en betydligt större ersättning än hvad som nu är ifrågasatt att
de skulle få. Det är endast ett fåtal, det vill säga, om jag räknat
rätt, endast 10 gästgifverier, för hvilka det är föreslaget att de
skola få hvad de begära. Då det är 66 gästgifverier, det är
fråga om, och 10 af dessa alldeles bestämdt förklarat, att de
icke vilja afstå från den ifrågavarande utskänkningsrättigheten,
och af de öfriga 56 det endast är 10, som få hvad de begära,
äro ju utsikterna att vinna det mål, som utskottet förespeglat,
mycket små. I fråga om dessa tio är det att iakttaga, att de
ersättningar, som de få, måtte vara synnerligen förmånliga i åtskilliga
fall. Om herrarne t. ex. se på 16 sidan beträffande
Assmunderöd, har Konungens befallningshafvande ansett den
lämpliga afgiften till gästgifveriet vara 100 kronor, men de
skulle få 450 kronor. De få alltså 4 Vs gånger mer än det, som
ansetts skäligt af den myndighet, som närmast känner saken.

I fråga om Tanumshede har Konungens befallningshafvande
ansett 1,500 kronor vara den lämpliga ersättningen, men de
skulle nu få 2,500 kronor. I fråga om Sundholmen har Konungens
befallningshafvande ansett 500 kronor vara den lämpliga afgiften,
och de skulle där få 3,833 kronor. I fråga om Svenljunga har
Konungens befallningshafvande ansett 1,000 kronor vara den
lämpliga afgiften, och de skulle få 4,000 kronor. Nu kan man
säga, att det är billigt, att de få dessa ersättningar, men jag
tycker, att åtminstone i dessa fall det blir dyra afgifter.

N:o 49. 20

Onsdagen den 22 Maj, e. m.

Avg. ersätt- Nu kommer härtill, att den omständigheten, att gästgifvarne

ning till gäst- a£stått ifrån utskänkningsrättigheterna, icke med full säkerhet
afstå frånviss föranleder till att utskänkning upphör inom kommunen. Det
rätt till ut- finnes ju möjlighet, att, sedan de fått det, som här är föreslaget,
skänklingr af nya så kallade kommunkrogar upprättas inom kommunerna.
brännvin. ja_ t]et skulle ju till och med kunna hända, att den, som har

(Forts.) denna årspension för utskänkningsrätt på grund af gästgifveri,

skulle kunna blifva antagen till föreståndare och fortsätta sin
utskänkning eller försäljning af brännvin i lika stor omfattning
som förut eller kanske i ännu större.

Nu kan man göra den invändningen, att det är icke endast
den vinsten, att man blifver af med åtskilliga utskänknings rättigheter,

utan om vi skola behålla dem, och de enligt den

nya bränn vinsförsäljningsförordningen komma att blifva beröfvade
rätten att sälja till afhämtning, komma de att utveckla sin utskänkning
så mycket mera. Den faran tror jag icke är så synnerligen
stor, därför att det finnes nu för liden krafter, som
arbeta ganska ihärdigt för att göra utskänkningen så liten som
möjligt. På de orter, där icke sådana krafter finnas, om sådana
orter numera finnas, där äro ju förutsättningarna de största
möjliga för att det kommer att inrättas nya krogar, sedan dessa
gästgifvarnes utskänkningsställen blifvit indragna.

Då man således icke når det mål, som man efter min mening
åsyftat, ber jag, herr grefve och talman, att få yrka afslag
å utskottets framställning.

Herr Cavalli: Herr talman, mina herrar! Det synbarligen
föga intresse, som kammaren har för denna fråga, skall tvinga
mig att vara ännu kortare än jag i allmänhet är, då jag har
skyldighet att försvara ett utskottsbetänkande. Jag skall inskränka
mig till att erinra kammaren därom, att här föreligger en principfråga
i så måtto, att Kungl. Maj:t har med sitt förslag sökt om
möjligt, såvidt ske kunnat, få bort de privilegier, som finnas
på bränn vinsförsäljning. Om detta Kungl. Maj:ts förslag bifalles
och gästgifvarne antaga den af statsmakterna utsträckta handen,
kommer med några undantag, som den siste ärade talaren omförmälde,
bränn vinslagstiftningen helt och hållet att blifva ordnad
på sätt i förordningen är föreskrifvet. Och, mina herrar, det är
väl en ren vinst. Därtill kommer en annan sak. Jag kan icke
neka till att jag är litet förvånad, att min ärade vän och motståndare
i dessa frågor i dag icke är på samma sida som jag,
ty jag var verkligen så okunnig, att jag trodde, att detta var
ett steg för att befrämja nykterheten, och det är verkligen från
den synpunkten jag gått med på detta förslag. De af herrarne,
som läst utskottets betänkande, under hviiket jag satt mitt namn,
kunna finna, att min hänförelse för förslaget icke är öfverdrifven.
Jag ber emellertid af de skäl, jag anfört, att få yrka bifall till

Otisdagen den 22 Maj, e. in.

21 Nto 4».

betänkandet, och jag vill endast lägga till ett enda ord rörande
den siste ärade talarens yttrande om att staten skulle betala
ersättningen. Detta, mina herrar, är icke alldeles exakt, ty med
staten i detta sammanhang menas väl egentligen, att ersättningen
skall utgå af statsmedel, men så är icke förhållandet, enär ersättningen
bör utgå af brännvinsförsäljningsafgifter.

Herr von Mentzer: Då utskottets ärade ordförande sade,
att om man kunde vinna det målet att få bort de privilegierade
krogarna, så är ju detta något eftersträfvansvärdt. Ja, det var
just detta om det gällde. Men då, såsom herrarne se, gästgifvarne
tillsammans hafva begärt 233,590 kronor och erbjudas att
få endast 116,666 kronor, är det alldeles uppenbart, att den förutsättningen
faller bort, Vi vinna icke hvad soln åsyftas, och
jag kan lika litet finna, att man i nykterhetsvänligt afseende
vinner något väsentligt med detta förslag.

Herr statsrådet Swartz: Jag måste för min del bekänna,
att jag i allo delar den förvåning, åt hvilken den näst föregående
talaren gaf uttryck öfver den gensaga, som det af Kungl. Maj:t
framlagda förslaget har rönt från just nykterhetshållet. Anledningen
för mig att föreslå Kungl. Mäj:t att lägga fram detta
förslag har nämligen uteslutande varit, att därigenom ett verkligt
nykterhetsintresse skulle tillgodoses. Jag har nämligen trott, att
det skulle vara af synnerligen stort intresse att få bort alla dessa
privilegierade gästgifverier, hvilka icke kunna med andra medel
förhindras att drifva den näring, Som de hafva privilegium på,
i den omfattning som privilegierna ännu hafva och af statsmakterna
äro erkända att hafva. Som herrarne veta, har det
ju varit ett mycket lifligt Önskemål från särskilt nykterhetsifrarnes
sida, att det skulle läggas i de kommunala myndigheternas
händer att helt och hållet bestämma, huruvida inom
en socken utskärning af brännvin får äga rum. Så är ju ock
förhållandet öfverallt, utom där dessa gästgifverier finnas. Det
är därför tydligt och klart, att det Vore önskligt att få bort dem.
NU säger den siste ärade talaren, att det icke är sagd!, att man
får bort dem alla. Nej, det håller jag fullkomligt med om, men
det är ju alldeles säkert, att man får bort en del af dem, och
det anser jag tydligt framgå af den tablå, som här är framlagd
i detta afseende. Hvad man vinner i den delen bör ju alltid
ur nykterhetssynpUnkt vara en Verklig vinst.

Nu säger herr von Mentzer, att det är klart, att många icke
komma att gå in härpå, emedan de begära mera än hvad af
Kungl. Maj:t föreslagits. Ja, det förstås, men jag tycker, att det
är en allmäntmänsklig svaghet att, när det är fråga om att begära,
taga till så bra som möjligt. Därmed är icke alldeles

Ang. ersättning
till gästgifvare,
som
afstå frånviss
rätt till utskänkning
af
brännvin.

(Forts.)

N:o 49. 22

Onsdagen den 22 Maj, e. m.

Ang. eraätt- sagdt, att man icke tager hvad man kan få, när det visar sig,
ning till gäst- man ic]je pan få allt hvad man begär.

afstå från viss Så säges det, att Kungl. Maj:t i vissa fall föreslagit för hög

rätt till ut- ersättning, därför att Konungens befallningshafvande i somliga
skärning af län uppskattat ersättningen mycket lägre än det belopp, till
brännvin. hyHjjgf den enligt Kungl. Maj:ts förslag skulle uppgå. Det är
(Forts.) ju framhållet i kungl. propositionen hvad detta beror på, tv
Konungens befallningshafvande i de olika länen hafva verkställt
värderingen efter högst olika grunder, somliga efter den inkomst,
som den nu bedrifna utskänkningen kan anses hafva medfört
för vederbörande; men det är väl att märka, att sedan utminuteringsrätten
upphört, och den upphör i år, måste naturligtvis
ur ekonomisk synpunkt gästgifvarne, som då endast hafva rätten
till utskänkning kvar, lägga an så mycket mera på denna. Då
är det mycket möjligt, att inkomsten kommer att stiga högst
betydligt utöfver hvad Konungens befallningshafvande har beräknat.
I den kungl. propositionen är ock anfördt exempel på
huruledes en gästgifvare, som för närvarande icke bedrifver
någon utskänkning, är bjuden 1,800 kronor om året för den
utskänkningsrätt, som han fortfarande har i behåll, sedan utminuteringsrätten
upphört. Jag tror, att vill man vinna någonting,
måste man ovillkorligen bjuda någonting, som man kan
tro att äfven dessa vilja vara med på. För min del får jag
säga, att om man ock icke vinner alltför mycket med denna
sak, vinner man ändock en stor fördel, och det undras mig, om
icke den siste ärade talaren skulle anse till exempel att det vore
en mycket stor vinst, att utskänkningsrätten vid Skillingaryd,
som nu efter 8 års uppehåll återigen återkommer i höst, kunde
komma att upphöra. Gästgifvaren har förklarat sig villig taga
2,000 kronor för att afstå från rättigheten, ehuru han förut haft
en inkomst af 6,000 kronor, en inkomst, som med hänsyn till
gästgifveriets läge invid Skillingaryds öfningsfält med all sannolikhet
till största delen förskrifver sig från utskänkningen och
icke från utminuteringen.

För min del är det, som sagdt, ur renaste nykterhetsintresse
detta förslag är framlagdt, och jag kan icke föreställa mig annat,
än att kammaren lämnar sitt bifall därtill.

Herr von Mentzer: Jag ber att få betona, att jag icke det
ringaste satte i fråga Kungl. Maj:ts nykterhetsvänlighet, utan jag
vill med största tacksamhet erkänna den nykterhetsvänlighet,
hvaraf jag är öfvertygad att Kungl. Maj:t är besjälad.

Det sades att man skulle kunna vänta, att gästgifveriägarne
skulle gå in på hvad som nu är föreslaget, oaktadt de begärt
högre ersättning. Emot hvad herr statsrådet sade vill jag ställa
hvad utskottet sjelf säger, att det lärer kunna med ganska stor
visshet antagas, att icke alla de gästgifveriägare, hvilka förklarat

23 N:o 49.

Onsdagen den 22 Maj, e. in.

sig villiga att afsåga sig nämnda rätt, verkligen komma att göra Ang. trumpet.
Så betonades särskildt, huruvida det icke skulle vara värdefullt
att blifva af med utskänkningen inom Skillingaryd. Jo afstå frånvika
visst är det värdefullt att blifva af med hvarje rättighet af rätt till utifrågavarande
slag, men när man väger det eua mot det andra, skänkling af
kan det hända att man ändå får afstå från vissa fördelar. Fram- 6,''“nwOTB''
för allt vill jag icke vara med om det nöje det skulle skänka (Forts )
några af dessa gästgifvare, om de finge en årspension af brännvinsmedel,
och sedan fortsatte att idka sin affär likaväl som
förut, såsom jag förut haft förmånen framhålla.

Herr Törnebladh: Då jag deltagit i frågans behandling
inom det sammansatta utskottet, ber jag att få ägna några ord
åt talaren på jönköpingsbänken.

Sannolikheten för att, om dessa gästgifvare skulle få en
pension för att afstå från rättigheterna, de sedan skulle uppträda
i en eller annan form, är väl mycken liten med den lagstiftning
vi nu hafva, och det är just med afseende å genomförandet af
den lagstiftningen, som utskottet varit med om detta förslag. Nu
sade talaren från Jönköpings län, att det står ett om emellan,
nämligen om de icke komma att antaga de erbjudna villkoren;
men säkert är, att om man icke vågar någonting, vinner man
ingenting, och jag tror då, att det är bättre att göra åtminstone
ett försök. Det skulle högeligen förvåna mig, om icke han från
sin ståndpunkt skulle anse det vara synnerligen önskvärd! att
göra ett försök. Misslyckas det, är det ju mycket tråkigt, men
det finns väl anledning antaga att det lyckas. Jag ber att få
yrka bifall till förslaget.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på
bifall till hvad utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt
samt vidare på afslag därå, och förklarades den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Föredrogs ånyo sammansatta bevillnings- och lagutskottets Om beskattden
17 och 18 i denna månad bordlagda betänkande, n:o 2, i ning af jordanledning
af väckta motioner rörande beskattning af jordvärde ^dvärdeeller
jordvärdestegring. stegring.

Fyra af de inom Andra Kammaren väckta motioner, som
berörde frågan om beskattning af jordvärde eller jordvärdestegring,
hade för förberedande behandling hänvisats till sammansatta
bevillnings- och lagutskottet.

Jf:o 49. 24 Onsdagen den 22 Maj, e. In.

Dessa motioner voro:
n:o 38, af herr A. F. Vennersten,
n:o 144, » » O. G. Erikson i Öfra Odensvi,

h:ö 157, » » (7. A. Lindhagen och

n:o 221, » * H. Andersson i Grimbo.

I motionen n:o 157 hade herr Lindhagen yrkat, satt Riksdagen
beträffande beskattning af jordvärde eller jordvärdestegring måtte
hos Kungl. Maj:t begära närmare undersökning af detta skattesystem
samt framläggande af de förslag, som befinnas vara af
sakens natur och våra förhållanden påkallade».

Herr Vennersten hade i sin motion hemställt, »att Riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes efter
utredning, huruvida och i hvad mån åt landets stadskommuner
borde beredas rätt att uttaga skatt å s. k. oförtjänt jordvärdestegring,
hos Riksdagen göra de framställningar, till hvilka förenämnda
utredning kan gifva anledning».

Herr Erikson i Öfra Odensvi hade hemställt, »att Riksdagen
ville hos Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes efter
inredning, huruvida och i hvad mån åt landets kommuner borde
beredas rätt att uttaga skatt å s. k. oförtjänt jordvärdestegring,
hos Riksdagen gorå de framställningar, till hvilka förenämnda
utredning kan gifva anledning».

Utskottet hade på anförda skäl hemställt:
l:o) att Riksdagen ville, med anledning af herrar Lindhagens,
Vennerstens och Eriksons i Öfra Odensvi motioner, i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning, huruvida och
i hvilken mån, då Vid försäljning eller liknande afyttring af
byggnadsgrund, bebyggd eller obebyggd, i stad eller på landsbygden
s. k. oförtjänt jordvärdestegring förefinnes, denna skäligen
bör göras till föremål för särskild beskattning, samt att Kungl-.
Maj:t ville för Riksdagen framlägga de förslag, hvartill utredningen
kan föranleda;

2:o) att herr Lindhagens ifrågavarande motion, i hvad den
afsåge beskattning af jordvärde, icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda; samt

3:o) att herr Anderssons i Grimbo ifrågavarande motion
måtte anses besvarad genom hvad utskottet under l:o) här ofvan
hemställt.

Reservation hade anförts

af herrar Wester, Åkerberg, G. Andersson och Lundsten,
hvilka ansett, att de förevarande motionerna icke borde till
någon Riksdagens åtgärd föranleda; samt

Om beskattning
af jordvärde
eller
jordvärde
stegring.
(Forts.)

25 Nso 4».

Onsdagen den 22 Maj, e. m.

af herrar Lindhagen och Persson i Malmö, hvilka hemställt, Om beskatt l:o)

att Riksdagen i anledning af herrar Lindhagens, Venner-^rdeeiltr
stens och Eriksons i (ifra Odensvi motioner om beskattning af jordvärdejordvärde
eller jordvärdestegring måtte hos Kungl. Maj:t begära ''stegring.
närmare undersökning af detta skattesystem samt framläggande (Forts.)
af de förslag, som befunnes vara af sakens natur och våra förhållanden
påkallade;

2:o) att herr Anderssons i Grimbo motion måtte anses besvarad
genom hvad ofvan under punkt l:o) hemställts.

Herr Wester: Motionären har föreslagit beskattning å jord värde

och jordvärdestegring. Utskottet har emellertid ansett,
att en beskattning af jordvärdet skulle vara så djupt ingripande
i den privata äganderätten, att utskottet icke velat tillstyrka densamma.
Däremot har utskottet ansett, att frågan om beskattning
af jordvärdestegringen vore af den betydelse, att den borde
af Kungl. Maj:t utredas för att sedan föreläggas Riksdagen. Utskottet
har sålunda gjort en väsentlig skillnad mellan jordvärdet
och jordvärdestegringen. Reservanten herr Lindhagen har däremot
sagt något helt annat. Han säger, att beskattning af jordvärdestegring
är endast en viss form för jordvärdebeskattning
och att all dylik beskattning bygger på en och samma princip.

Jag tror i det fallet, att herr Lindhagen har rätt. Denna princip
går ut på, att genom beskattning beröfva den privata mannen
äganderätten af jorden. Det är en högst betänklig sak. Målet
är nämligen att omintetgöra äganderätten af jorden, och medlet
är beskattning. Nu kan man med skäl fråga: är då detta skatteobjekt
så föga beskattadt förut, att man här behöfver inrätta en
särskild skatt? Jag tror ingalunda, att så är förhållandet. Jordvärdet
är till fullo beskattadt redan enligt nu gällande förordning,
och jordvärdestegringen är det i de flesta fall också, ehuru
det kanske är just denna, man här vill åt. Jordvärdestegringen
är sålunda redan nu beskattad genom beskattningen af den vinst,
som uppstår på densamma. Om nämligen genom försäljning
af tomt eller fastighet uppstår en vinst, så blir den genom
själfdeklaration beskattad. En annan vinst för kommunen är,
att fastigheten får ett högre taxeringsvärde, som den alltjämt
får beskatta. Sålunda är redan det ökade värdet till fullo beskattadt.
Därtill kommer ett annat förhållande, som icke är
rådande vid andra skatteobjekt än fastigheter, och det är, att vid
hvarje köp, fastighetsvärdet och värdestegringen beskattas med
extra pålagor. Man får nämligen betala stämpel till staten och
i många kommuner en s. k. friskilling, som i vissa städer är
1 % och i andra, åtminstone i en stad, går upp till 3 % af köpeskillingen.
Jag skall taga ett enda exempel hur denna skatt
verkar, och detta från Norrköping. Där har en fastighet försålts

N:o 49. 26

Onsdagen den 22 Maj, e. m.

Om beskatt- 4 gånger under de sista fem åren, och köpeskillingen har utmvärdfeller
^''ort. resPektive 100,000, 110,000, 115,000 och 120,000 kronor.
jordvärde- 1 följd af denna försäljning hafva köparna måst betala eu fristegring.
skilling till staden af respektive 1,000, 1,100, 1,150 och slutligen

(Forts.) 1,200 kronor, förutom stämpelafgift till staten å 600, 660, 690
och sedan ända upp till 720 kronor. Sammanlagda beskattningen
af denna friskillingspenning och stämpelafgift till staden
och staten har sålunda för denna enda fastighet gått upp till
7,120 kronor utom all skatt, som i öfrigt har måst betalas för
fastigheten under de gångna åren.

Nu säger utskottet, att utskottet har gifvetvis icke varit i
tillfälle att fullständigt tränga igenom denna fråga. Och utskottet
säger vidare, att det icke är i tillfälle att närmare angifva
de principer, hvarpå eu utredning skall grunda sig. Utskottet
vet icke, hvad det vill, men det vill, att Kung! Maj:t
skall veta det. På detta viset aflåter ju Riksdagen ofta en skrifvelse
till Kungi. Maj:t utan att närmare angifva de principer,
hvarpå utredningen skall grunda sig. Sådana skrivelser vill jag
icke vara med om, och därför ber jag, herr talman, att få yrka
afslag å såväl motionen som utskottets skrifvelseförslag.

Herr Sjöcrona: De här föreliggande motionerna höra enligt
min mening till de många inom Riksdagen, som mycket gärna
kunna hafva uteblifvit, utan att fäderneslandet råkat i någon
fara. Men när de nu hafva framkommit, så tillkommer det efter
min uppfattning i första rummet vederbörande utskott att objektivt
och fördomsfritt pröfva motionerna och gifva understöd åt
hvad som i desamma kan anses vara berättigadt. Nu är det
ju så, att herr Lindhagen i sin motion utgått från Henry Georges
teorier om samhällets rätt till jorden och det nakna jordvärdet
och därpå byggt hela sitt resonemang. Dessa Henry Georges
läror angifva sig visserligen själfva icke vara statssocialistiska,
men de äro synnerligen nära besläktade med de statssocialistiska
lärorna och så nära, att de verkligen sammanfalla med hvarandra.
Utskottet har emellertid helt och hållet tagit afstånd
från motiveringen i denna motion och har ju också på grund
däraf afstyrkt bifall till den del af herr Lindhagens motion, som
egentligen grundar sig på dessa läror. Skulle nu en skrifvelse
i enlighet med utskottets hemställan komma att beslutas, kommer
naturligtvis den skrifvelsen endast att omförmäla, att motioner
blifvit väckta, och i öfrigt icke innehålla andra motiv än den
korta motivering, som utskottet beledsagat sin hemställan med.
Däri ligger således icke någon statssocialism uttryckt från Riksdagens
sida.

Hvad nu angår beskattningen af den så kallade oförtjänta jordvärdestegringen,
vill jag till en början omskrifva detta så, att
det är detsamma som beredande åt den, som genom uppoffring

27 N:o 40.

Onsdagen den 22 Maj, e. in.

ocli arbete åstadkommit eu jordvärdestegring, af någon måttlig Om beskatt
andel i denna jordvärdestegring utaf den, som äger jorden, men
själf icke offrat något som helst arbete eller penningar för att jordvärdeåstadkomma
denna jordvärdestegring. Eu sådan delaktighet i stegring.
jordvärdestegringen kan åstadkommas på två sätt. Det ena är, (Forts.)
att man, innan ett till jordvärdestegring föranledande företag
sättes i gång, tillförsäkrar sig bidrag i en eller annan form af
ägaren till den eller de jordar, som skulle komma att stiga betydligt
i värde genom detta företag. Och det andra är, att om
ett sådant bidrag för ett företag icke lämnats, man får detta
bidrag, när vid försäljning det visat sig, att eu verklig och afsevärd
jordvärdestegring inträdt.

Det första sättet att bereda sig bidrag har, mina herrar, i
vårt land varit användt sedan lång tid tillbaka, företrädesvis utaf
staten själf. När det var fråga om att bygga mellanriksbanan
genom Jämtland, beviljade Jämtlands läns landsting 100,000
kronor såsom bidrag till denna anläggning, hvilket staten naturligtvis
tog emot. Om jag icke misstager mig, har staten vid
sina järnvägsbyggnader liera gånger betingat sig jordupplåtelser,
där järnvägen "skulle dragas fram. I fråga om enskilda järnvägsanläggningar
är det då nästan exempellöst att sådana komma
till stånd, utan att bolaget eller interimsstyrelsen, som tagit den
saken om hand, betingat sig aktieteckning, som betalas meddelst
kostnadsfri upplåtelse af jorden. Och, mina herrar, hur gör staten,
när det är fråga om att förlägga regementena till de olika städerna?
Har icke staten då betingat sig ganska afsevärda bidrag
från dessa kommuner just på grund af värdestegringen, som
kommunerna anse uppkomma genom att få dessa regementen
förlagda inom sitt område. Genom den af denna Riksdag antagna
stadsplanelagen är nu fastställdt, att när eu tomtägare bygger
vid en ny gata, skall han gifva kommunen ersättning för halfva
gatans bred intill 9 meter, — naturligtvis på grund af den jordvärdestegring,
som hans tomt vinner genom att gatan blir framdragen.

Här är sålunda flera exempel på att man begagnat sig af
detta medel att, redan innan ett företag sättes i gång, betinga
sig bidrag för jordvärdestegringen. Men det säger sig ju själft,
att förhållandena mången gång gestalta sig så, att man icke kan
få fram ett sådant bidrag för företaget och att en jordvärdestegring
visat sig först vid en försäljning. Då kan det ju, särskilt
inom städerna, liksom också i ganska afsevärd mån i
dessa köpingar, municipalsamhällen och stationssamhällen, visa
sig, att jorden stigit till 10 gånger det värde, den haft förut.

Detta är så väl kändt för herrarne, så att jag icke behof ver uppehålla
mig härvid. Då synes det ju vara billigt, att när jordägaren
icke gjort ett öres uppoffring för åstadkommande af denna

Nto 49. 28 Onsdagen den 22 Maj, e. m.

nina jordvärdestegring, lian får lämna någon del af densamma till

värdi eller <*eD’ ?om åstadkommit jordvärdestegringen genom uppoffring.
jordvärde- Stockholms stadsfullmäktige hafva, inseende detta, för några
Stegring, dagar sedan med 77 röster mot 3 besluta en underdånig hem (Ports.

) stfillan till Kungl. Maj:t alldeles i samma riktning, som här är

ifrågasatt. Detta måtte väl ändå bevisa, att här föreligger ett

behof, kan jag nästan säga, att få en lagstiftning i denna rikt''

ning. Ltaf utskottsbetänkandet kunna herrarne inhämta, att i
nästan alla länder i Europa har man redan infört lagar i den
riktningen eller också, att där är förslag väckt om att få sådana
lagar till stånd. Det är ju gifvet — jag vill säga det med anledning
af hvad en ledamot i kammaren yttrade till mig för
ett par dagar sedan hafva händt här i Stockholm — att om en
stad betingar sig i fråga om ett område, öfver hvilket staden
vill utlägga stadsplanen, att ägaren skall lämna marken fritt och
kanske till och med ordna gatorna med tuktad sten och asfalt, då
har ju den jordägaren redan fått underkasta sig sådana uppoffringar,
att jordvärdestegringen icke är oförtjänt. Då kan man
naturligtvis icke af honom begära något ytterligare.

Nu invändes det af den förste talaren, att jordvärdestegringen
är redan tillräckligt beskattad genom våra nuvarande författningar.
Därmed syftade han naturligtvis på den upptaxering,
som hvart femte år äger rum och hvarvid man tager hänsyn
till stegringen i värdet. Ja, det är fullkomligt riktigt, men den
mvändningen skulle han gjort mot jordvärdeskatten, som utskottet
afstyrka men icke mot denna jordvärdestegring, som visar sig
vid en försäljning, ty den ökade taxeringen på fastigheten, som
kan inträda hvart femte år, träffar endast köparen. Säljafen
drabbas naturligtvis icke af den ökade taxering, som kan ifrågakomma,
efter det han sålt fastigheten och fått tio gånger mer
än hvad han själf gifvit för densamma.

Samme talare fäste uppmärksamheten på stämpelskatten.
Den är jti, som man säger, en omsättningsskatt, och den får i
regel betalas af köparen, icke af säljaren. Detsamma gäller om
den så kallade friskillingen. Jag vill om den säga, att jag aldrig
lyckats få reda på den lag, som berättigar städerna till att få
denna skilling. Det beror visst på gammal häfd. Jag vet att
den förekommer i en och annan stad, men, som sagdt, denna
friskilling erlägges af köparen och icke af säljaren. Säljaren
går alldeles fri från att lämna någon del af den störa vinst, han
gjort på grund af dét allmännas uppoffringar för åstadkommande
af en sådan jordvärdestegring. På grund af detta tillåter jag
mig hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr Trygger: Jag ber om ursäkt, att jag upptager kam marens

tid några ögonblick, men frågan är så viktig, att jag
icke tror, att man kan affärda den utan vidare.

Onsdagen den 22 Maj, e, in.

29 N:o 49.

Vi hafva nyligen bevittnat, hur farligt det är att skrifva
först och tänka sedan, och det bör gifva oss särskild anledning,
när vi såsom nu hafva en mängd skrifvelseförslag att tänka på,
huruvida vi verkligen höra aflåta dem. När man bedömer, hur
man skall skrifva, är det otvifvelaktigt, trots hvad som sägs i
utskottet, att den motivering, som stått i motionen, sond föranledt
skrifvelsen, kommer att gifva en viss färg åt skrifvelsen. Det
kan därför vara af vikt att se något närmare på hvad motionärerna
sagt.

Då hafva vi först herr Lindhagen, och jag behöfver icke
säga mer än några ord af hvad han sagt för att karakterisera
motionen- Han säger: all beskattning är konfiskation, och all
konfiskation kan, om man så vill, kallas beskattning. Det är
alldeles motsatsen till den uppfattning, som jag tror att vi alla
andra här i kammaren hafva, ty skillnaden mellan konfiskation
och beskattning är, att för konfiskation finnes ingen norm, som
heter rättvisa, men den normen finnes för beskattningen. Följaktligen
är frågan om att konfiskera den oförtjänta vinsten den
tanke, som ligger till grund för herr Lindhagens nation. Det
betyder, att beskattningen af denna vinst icke skall ske efter
rättvisa, utan efter godtyckliga grunder.

Herr Vennersten uttrycker sig i sin motion försiktigare och
står i själfya verket på eu annan ståndpunkt än herr Lindhagen,
men han anför några exempel på oförtjänt vinst, som äro varda
att beaktas. Han säger: »Lika väl som vid arf eller gåfva kan

en person tänkas erhålla en oförtjänt vinst därigenom, att en
förmögenhet, lian redan äger, utan hans åtgöranden stiger i värde.»
Sålunda, beskattningssynpunkten vid arf och gåfva skulle vara,
att det är en oförtjänt vinst. Sedermera säger motionären, då
han kommer till fastighetsbeskattningen, att det är svårt att
afgöra, hvad fastighet å landet beträffar, om en värdetillväxt är
oförtjänt eller om den beror på jordförbättning. Och, heter det
vidare, att eu värdetillökning, som skett på grund af annan
persons uppoffring eller samhällsförhållanden, skulle höra till
oförtjänt vinst, och slutligen det, att beskattning af värde?
stegringen bör anbefallas af det skäl, att den vore ägnad att
förekomma jordspekulationer. Dessa vore nämligen synnerligen
skadliga, och man borde gifva kommunerna fria händer att därvidlag
bestämma skattens belopp.

I utskottets hemställan och i denna senare motion finnes,
såvidt jag uppfattat saken riktigt, något, som är sant, och
åtskilligt, som är felaktigt.

Hvad som är sant är det, att i fråga om en vinst, som en
person gör till följd af värdestegring å en fastighet genom uppoffring
af andra personer eller samhället, det är fullt rimligt, att
han får dela med sig af denna vinst. Denna synpunkt är också
beaktad i stadsplanelagen, som här nyligen antogs. Vidare om,

Om beskattning
af jordvärde
eller
jordvärdestegring.

(Forts.)

N:o 49. 30

Om beskattning
af jordvärde
eller
jordvärdestegring.

(Forts.)

Onsdagen den 22 Maj, e. m.

för att få begagna annans mark för ett visst ändamål, denna
'' mark skall exproprieras, är det också rimligt, att man har sådana
expropriationsbestämmelser, att icke den värdestegring, som blott
beror på att marken behöfver tagas i anspråk för detta ändamål,
kommer uteslutande ägaren till godo. Därtill finnes icke
något berättigande. Detta är också beaktadt i den skrifvelse, som
Riksdagen med afseende på expropriationslagen i år beslutit.

Lagutskottets ärade ordförande åberopar emellertid, att vi
redan hafva en tillämpning af den nu föreslagna beskattningen,
som går ännu längre. Han sade nämligen, att vid järnvägsanläggningar
och när det är fråga om regementenas förläggningsorter
få kommunerna eller andra bidraga. Ja, det är sant, men den
ärade talaren förbisåg, att det sker genom frivillig öfverenskommelse,
och då står det öppet för dem att, innan de gifva
bidrag, undersöka, huruvida den vinst, de ha att vänta, verkligen
svarar mot de bidrag, de lämna.

Men för att gå till det väsentligaste,''så frågar jag: Hvad

är oförtjänt ekonomisk vinst? Vi hade denna fråga före, då
några ledamöter i kammaren häromdagen voro tillsammans och
diskuterade. Jag försökte då för mig fixera, hvilken vinst som
är förtjänt och hvilken vinst som är oförtjänt. När jag såg
bort från de fall, jag nyss nämnde, och därefter sökte göra klart
för mig, huru man skulle kunna beskatta en oförtjänt vinst
och draga en rimlig gräns mellan förtjänt och oförtjänt vinst,
så lyckades det emellertid icke. Om vi t. ex. tänka oss det
fallet, att en person är enfaldig och en annan har godt hufvud,
kommer naturligtvis den, som bär det goda hufvudet, att förtjäna
mera än den, som är enfaldig. Åtminstone kan man a priori
tro, att det blir så. Skall man då såga, att den vinst, som
personen med det goda hufvudet gör, är eu oförtjänt vinst?
Ingen kan ju tillräkna sig som förtjänst, att han har ett godt
hufvud, och ingen kan räknas till last, att han är af naturen
mindre begåfvad.

Men låt oss gå vidare. Med afseende på lös egendom är det
många personer, som göra stora vinster. Låt oss antaga, att vi
hafva två personer och att det finnes två aktiebolag. Den ene
personen placerar sina penningar i det ena bolaget, t. ex. företaget

A, och den andre sina penningar i det andra bolaget, företaget

B. I företaget A finnes en synnerligen framstående och duglig
disponent, tack vare hvars förmåga affären går lysande, utvecklar
sig år efter år och gifver stor utdelning. I affärsföretaget B är
det en oduglig disponent, som trampar och trampar år efter år
och kommer icke ur fläcken, utan affären går med förlust. År
det en förtjänt eller oförtjänt vinst, som förre aktieägaren gör?
Jag kan icke finna, att han är mera förtjänt att få större utdelning
än den andre i det företag, hvari han gått in och som
går med förlust.

Onsdagen den 22 Maj, e. m.

31 N:o 49.

Sedan komma vi till frågan om förtjänt eller oförtjänt vinst Om beskattmed
hänsyn till fastigheter. Den ene personen tror, att staden ni^r^{
skall utveckla sig hastigt, och därför lägger han ned sina jordvdrdepenningar
i fastigheter i den staden. Det står öppet för hvar stegring.

och en att göra sammaledes, men ingen annan tror, som han (Forts.)

tror, och ingen vill lägga ned penningar i en dylik spekulation.

En annan tror, att det är en annan stad, som skall utveckla sig,
och köper fastigheter i den stadens närhet. Den ene kalkylerar
rätt, och den andre misstager sig. År det en förtjänt eller oförtjänt
vinst, som den förre gör?

Låt oss vidare tänka, att en person för 20 år sedan köpte

skog, då åtskilliga andra här i mellersta Sverige icke voro ifriga

att köpa skog, utan hellre lade ned sina penningar på jordbruk.

Det har nu efter 20 år visat sig, att den, som köpte skogen,
gjort en god affär, men den, som köpte en egentlig jordbruksfastighet,
en klen affär. År den vinst, som den förre gjort, en
förtjänt eller oförtjänt vinst?

Och slutligen, om man skall beskatta den oförtjänta vinsten,
skall man då icke gifva ersättning åt den, som gjort en oförtjänt
förlust? Jag kan icke finna annat än att det senare vore
en konsekvens af det förra.

Man bör icke i denna ytterst viktiga fråga skrifva till
Kung! Maj:t utan att iaktaga den allra största försiktighet. Och
jag kan icke finna, att så skett i lagutskottets hemställan. Är
det icke bättre, att, om man kunde påvisa särskilda konkreta
fall, där det är uppenbart för hvar och en, att en särskild beskattning
borde ske, man noga undersökte dessa fall och med
ledning däraf tänkte sig, hur man skulle komma till en passande
lagbestämmelse, än att man aflåter en skrifvelse, så obestämd
och till sina konsekvenser så farlig som den nu föreslagna.

Jag hemställer om afslag å utskottets hemställan.

Herr Lundsten: Då jag antecknat mig såsom reservant,

må det tillåtas mig att yttra några ord, och skall jag då utesluta
en del af hvad jag velat säga, enär den siste talaren framhållit
åtskilligt, som jag eljest ämnat uttala.

Det af utskottet framlagda förslaget grundar sig på fyra i
Andra Kammaren väckta motioner, hvilka alla mer eller mindre
beröra beskattning af så kallad oförtjänt jordvärdestegring. En
af motionärerna, herr Lindhagen, har därjämte upptagit frågan
om beskattning af jordvärdet, hvilket motionären förklarar kunna
tillämpas genom att beskatta själfva det naturliga jordvärdet,
som uppkommer därigenom, att man fråndrager värdet af allt
på jorden nedlagdt arbete. »Jordfrågan löses af sig själf genom
att ouppodlad jord och obebyggd tomtmark beskattas lika högt
som jord, hvilken genom odlings- eller byggnadsarbete fått vida
högre värde». Så förklarar han, att det skulle kunna tillämpas.

N:o 49. 32

Om beskattning
af jord
värde eller
jordvärdesteqrinq.

(Forts.)

Onsdagen den 22 Maj, e. m.

Men när motionären härigenom sammanblandat frågan om jordvärde
och jordyärdestegripg, har det varit svårt, om ens möjligt,
att vid behandlingen af denna fråga skilja på dessa två saker.
Då därjämte ringa eller om ens någon utredning förelegat, har
utskottet i punkten 2), hvari jag instämmer, hemställt om afslag
å herr Lindhagens motion om beskattning af jordvärdet.

I fråga om den oförtjänta jordyärdestegringen kan jag icke
neka till att det synes mig, som i vissa fall en beskattning
däraf kan vara berättigad; men då denna fråga är för våra
svenska förhållanden alldeles ny och därjämte efter min uppfattning
alldeles för litet utredd och motiverad, må man icke
undra på, att jag har mina betänkligheter i fråga om densamma.
Därjämte anser jag, att man icke bör stifta lagar, som hindra
spekulationen. Ett samhälles utveckling eller framåtskridande
beror val ändå i hufvudsak på enskildes spekulation eller företagsamhet.
Om spekulationen ej får röra sig fritt, befarar jag,
att företagsamheten på många ställen affär, hvilket skulle vara
till stor skada för samhällenas utveckling. Äf utskottets motivering
framgår äfven, att utskottet hufvudsakligen stödt sitt beslut på
broschyrer äfvensom »Ekonomisk tidskrift». På sidan 20 i utskottets
förslag åberopar utskottet förutnämnda broschyrer icke
mindre än fyra gånger och framhåller exempel från Australien
och tyska kolonien Kiatschao, som ligger i Kipa. Utskottet framhåller
sålunda själft i sin motivering å sidan 21: »Utskottet

har icke varit i tillfälle att på annat sätt än genom källor
i andra hand förskaffa sig kännedom om i utlandet gällande
lagstiftning eller därstädes framställda lagförslag i ämnet».
Vidare säger utskottet på sidan 30: »Utskottet har gifyetvis icke
kunnat intränga i denna för vårt land opröfvade och jämväl i
öfrigt nya beskattningsfråga tillräckligt djupt för att kunna uttala
sig annat än i största allmänhet.» Och längre ned: »Såsom af
det förestående framgår, är utskottet icke i tillfälle att närmare
angifva de principer, hvarå eventuellt förslag till införande i
vårt land af skatt å oförtjänt jordvärdestegring borde grundas».

Såsom häraf framgår, är frågan för litet utredd. Jag kan
således icke vara med om att besvära Kungl. Maj:t med en
skrifvelse, i synnerhet som utskottet icke ens kan angifva de
principer, hvarpå ett eventuellt förslag till införande i vårt land
af skatt å jordvärdestegring bör vara byggdt. På grund häraf,
herr talman, yrkar jag afslag å punkten 1) i utskottets förslag.

Herr Bergendahl: Det är väl sant, att den ifrågasatta
skatteformen är rätt egendomlig, och jag tror, att den ofta blir
mycket svår att tillämpa. Men den är dock af stor betydelse,
och den har i sig så mycket af intresse, att krafvet på en utredning
är fullt befogadt. Det är nog icke så, som den förste
ärade talaren nämnde, att man vill på denna väg komma åt

33 N:o 49.

Onsdagen den 22 Mnj, c. ni.

(len enskildes äganderätt. I de länder, där man har infört denna Om bcsknttbeskattning
i en eller annan form, har man helt visst mycket ”*”•?
stor respekt för äganderätten. Så är! onekligen förhållandet i YordvärdcEngland,
där den socialekonomiska individualismen har sitt allra stegring.
bästa rotfäste. Skatteformen hvilar måhända på en mera främ- (Forts.)
mande åskådning af samhällets rätt mot den enskilde, men ju
mera samhällets verksamhet vinner i omfattning och fördjupas,
ju mera förändras gifvetvis förhållandet mellan samhället och
den enskilde. Och det är ju icke orimligt, att, när samhället
gör så mycket för den enskilde, denne, som alldeles gifvetvis
vinner fördelar af denna samhällets verksamhet, får gifva till
detta sin särskilda tribut.

Den ärade talaren på kopparbergsbänken talade om, huru
svårt det är att definiera den ifrågasatta värdestegringen. I
många fall kan det onekligen vara förhållandet; detta får emellertid
den undersökning, som kommer till stånd, ifall utskottets
förslag vinner Riksdagens bifall, vidare påvisa. Den ärade talaren
nämnde tillika, att konsekvensen af en beskattning af så kallad
oförtjänt värdestegring skulle föranleda till ersättning, om en
oförtjänt förlust uppstode. Jag undrar, om icke sådant förekommer
i vissa fall. Stadgar icke olycksfallsförsäkringslagen en
ersättning för sådan förlust? Äro icke dessa understöd, som
lämnas för frostminskningsföretag, och andra åtgärder för att
förebygga oförutsedda förluster ansatser i den riktningen?

I England utgår denna skatt efter särskilda grunder. För
detta redogöres icke närmare i utskottets utlåtande, och därför
ber jag få nämna några ord därom. När ett kommunalt företag,
t. ex. en gatuanläggning, ett broföretag eller en spårvägsanläggning,
skall verkställas, uppdrages på förhand en viss rayon, inom
hvilken man anser, att detta företag kan inverka på värdet af
därinom liggande fastigheter. En värdering af dessa fastigheter
äger rum, innan företaget verkställes och utan hänsyn till detta.

Sedan den kommunala anläggningen är fullbordad, skall ny värdering
af de fastigheter, som ligga inom detta område företagas.

Visar sig då, att värdestegring föranledts af detta företag, äger
kommunen rätt att pålägga en viss skatt på denna värdestegring.

Men med den frihet, som är rådande i England, är det tillika
stadgadt, att därest icke fastighetsägaren vill underkasta sig att
erlägga denna skatt, skall kommunen vara skyldig att inlösa
hans fastighet efter det värde, som den hade före den kommunala
anläggningens fullbordan, eller också afstå från skatten.

Genom en sådan åtgärd kränkes icke alls den enskildes äganderätt
eller den enskildes rätt i allmänhet, men man tar ut af
fastighetsägaren, hvad som bör tillkomma kommunen för den
anläggning, som den har gjort.

Utskottet har emellertid inskränkt frågan om utredning till
att endast afse försäljning eller liknande afyttring af byggnadsFörsta
Kammarens Prot. 1907. N:o 49. o

N:o 49. 34

Onsdagen den 22 Maj, e. in.

Om beskatt- grund. Jag undrar, om eu sådan begränsning är riktigt klok,
nivärde eller *mau ha eu allsidig och uttömmande utredning. DäriVjordvärde-
geQ°m har utskottet på förhand i sakens outredda skick intagit
stegring, eu bestämd ställning och gifvit vitsord åt det tyska systemet.
(Forts.) Det synes mig vara alldeles för tidigt. Frågan är för invecklad
och för våra förhållanden för främmande för att man skall göra
ett sådant partitagande. Jag kan nämna ett fall, då det synts
mig, att eu beskattning i det hänseendet borde äga rum, men
som, om detta utskottsförslag skulle vinna bifall, icke skulle
komma att falla under denna beskattningsform. En stad beslöt
att lämna staten ett högst afsevärdt jordområde för en regementsförläggning.
Staden gjorde i detta hänseende en mycket stor
uppoffring. I närheten af den plats, som var bestämd för regementets
förläggning, låg en stadsegendom, s. k. länderi, som användes
till jordbruk. Innan frågan om regementets förläggning
kom upp, hade detta länderi ett värde af 16,000 kronor; sedan
beslut fattats om regementets förläggning, gåfvos anbud på detsamma
af 50,000 kronor. Härigenom hade således uppstått en
vinst på 34,000 kronor, men jordägaren ansåg den vara alldeles
för ringa. Nåväl, han har icke gjort någonting för denna värdestegring,
är det då orimligt, att han får vidkännas någon beskattning
för den omedelbara vinst han haft? Enligt utskottets
förslag undgår han beskattning för värdestegringen, ty han försäljer
fastigheten såsom jordbrukslägenhet och icke såsom byggnadsgrund.
Säljer han den icke, utan indelar jorden i byggnadstomter,
som han upplåter på 50 år till bebyggande, blir hans
inkomst kanske mycket större, men man kommer i beskattningsväg
icke åt denna inkomst på annat sätt än genom den särskildt
ökade taxering, som fastigheten kan få.

Af utskottets ordförande har omnämnts, hurusom Stockholms
stadsfullmäktige beslutat en framställning uti ifrågavarande syfte.
Det skedde på förslag af deras beredningsutskott. Beredningsutskottet
hade hemställt om eu skrifvelse till Kungl. Maj:t med
begäran, att Kungl. Maj:t ville vid behandlingen af frågan om
den kommunala beskattningens ordnande låta utreda frågan om
rätt för kommuner att upptaga skatt å vinst genom värdestegring
å fast egendom. Denna formulering synes mig vara mycket
ändamålsenligare, därför att utredningen skulle då bli mera uttömmande.
Detta förslag blef stadsfullmäktiges beslut, men med
det tillägget, att undersökning borde ske äfven rörande skatt å
jordvärde. Jag medger, att det kan vara betänkligt att ifrågasätta
en sådan skatt — det är ju onekligen ett steg i socialistisk
riktning — men jag undrar, om det skulle skada att en utredning
skedde äfven rörande skatt å jordvärde, så att man finge
riktigt klargjordt, hvad denna skatt verkligen innebär, och drömmen
om dess förträfflighet kanske hos mången då skulle försvinna.
Jag anser således, att det är mindre lyckligt att göra

Onsdagen don 22 Maj, c. in.

86 N:o 49.

den inskränkning, som utskottot föreslagit, emedan utredningen Om beskattdå
icke blir så tillfredsställande, och jag skullo för min del vilja
vara med om en formulering sådan som stadsfullmäktiges i Stock- jordvärdeholm
beredningsutskott föreslagit. Men då detta nu icke kan stegring.
komma under ompröfning, ber jag för min del att få, för att (Forts.)
ingen gräns må uppdragas, yrka bifall till det förslag, som innebäres
i herr Lindhagens reservation, till hvars motivering jag
dock icke vill ansluta mig.

Herr Östberg: Då jag gillar det slut, hvartill utskottet
kommit i denna fråga, skall jag be att få yrka bifall till utskottets
hemställan. Men jag kan därvidlag icke ansluta mig till
den motivering, som förekommer i motionerna, och det behöfver
jag ju icke göra. Jag vill se denna fråga uteslutande såsom
en skattefråga och ingenting annat. Staten och kommunen behöfva
väl se till, att de erhålla skattebidrag från de olika skatteföremålen,
så långt detta kan förenas med rättvisa och billighet.

Det är därför naturligt, att man vändt sina blickar äfven till det
nu föreslagna sättet att upptaga en del af beskattningen.

Utskottet har icke, enligt min mening, rätt, då det säger, att
de frågor, som nu äro å bane, äro för vårt land opröfvade och
jämväl nya. Jag anser, att så icke är förhållandet. Äfven i
vårt land ha vi fått göra bekantskap med både jord värdeskatt
och jordvärdestegringsskatt. Vi behöfva bara tänka på våra
gamla grundskatter, de voro jordvärdeskatter, men ojämnt och
orättvist fördelade. I och för sig är eu fastighetsskatt, hvilket
är detsamma som en jordvärdeskatt, ingen orättvisa. I andra
länder finnas sådana fortfarande kvar. I Tyskland har staten
vid den stora skattereformen öfverlämnat dessa fastighetsskatter
till kommunernas förfogande. Det är således helt och hållet
beroende på, huruvida jordvärdeskatten låter förena sig med rättvisa
och billighet; gör den det, kan man ingalunda tala om något
ingrepp i äganderätten. Man kunde likaväl säga detta om
hvilken annan skatt som helst, ty alla skatter kunna användas
så, att de blifva i högsta grad orättvisa och obilliga. Men skatten
behöfver icke bli det.

Hvad beträffar jordvärdestegringsskatten, förhåller det sig så,
åtminstone i städerna, att om en person säljer en fastighet kort
efter det han köpt den, beskattas ban för hela vinsten. Det har
af en person sagts mig, att praxis hos taxeringsmyndigheterna
vore den, att, om köp och försäljning sker inom ett år, den person,
som sist sålde, taxeras för hela skillnaden mellan det han
betalat och det han fått. I Stockholms stadsfullmäktige yttrades
för några dagar sedan, att man tillämpar det så, att om försäljning
sker inom 3 år från förvärfvet, äger beskattning af den
erhållna vinsten rum. Detta är väl intet annat än en jord -

N:o 49. 36

Om beskattning
af jordvärde
eller
jordvärdestegring.

(Forts.)

Onsdagen den 22 Maj, e. m.

värdestegringsskatt? Således är det orätt att säga, att detta är
någon nyhet.

En önskan måste ju förefinnas att söka beskatta vinsten på
alla områden, huru den än erhålles, ty det allmänna behöfver
alla bidrag från sina medlemmar. Om köp och försäljning äga
rum på andra områden, får man ju skatta för vinsten. Köper
jag ett parti spannmål och säljer det, får jag skatta för hela
vinsten. Då är det väl icke i och för sig något orimligt, om
man, då man på samma sätt köper och säljer jord, får utgöra
skatt för den vinst man erhållit.

Enligt våra hittills gällande lagar har detta icke varit fallet.
Man har sagt, att det är kapitalvinst och att för sådan behöfver
man icke skatta. Men då vill jag fråga: finnes någon rättvisa
i ett sådant betraktelsesätt? Enligt min mening icke. Dessutom,
hvad fastigheterna beträffar, särskildt i städerna, finnas alldeles
särskilda anledningar till att vinst på fastighetsförsäljning bör
framför annan liknande vinst beskattas, och det därför, att denna
vinst uppkommer mycket ofta och till hufvudsaklig del genom
samhällets tillväxt och direkta åtgärder. I Stockholm har man
mycket god erfarenhet af detta. När staden tar upp nya trafikleder
eller anlägger nya broar, uppfartsvägar till söder eller nya
parker, är det gifvet och klart, att fastighetsvärdena i trakten
stegras högst betydligt. När försäljning sker, inhöstar säljaren
en ganska betydlig vinst. Enligt min mening är det klart, att
samhället med stort skäl kan begära af en sådan enskild person
att få någon del af vinsten till hjälp för de direkta utgifter, som
samhället haft.

I utlandet anses detta icke vara något märkvärdigt. I andra
länder finnas nämligen lagar och författningar, som bestämdt
säga, att när staden gör vissa anläggningar, är den enskilde
fastighetsägaren skyldig att lämna bidrag därtill. Hos oss har
genom den nya stadsplanelagen ett steg tagits i den riktningen,
men detta hindrar icke, att man går vidare på samma väg.

På de skäl, jag nyss anfört, anser jag denna skatt framför
allt vara en kommunalskatt. Detta har också Stockholms stadsfullmäktige,
hos hvilka frågan nyligen varit före, angifvit såsom
sin mening. I den skrifvelse, som af dem beslutats, framhålles
önskvärdheten af att kommunen kommer i åtnjutande af den
skatt, hvarom här är fråga.

Den förste ärade talaren anmärkte, att fastigheterna redan
få vid försäljning vidkännas stämpel och i vissa städer friskilling
eller dylikt. Men detta få alla fastigheter betala. Om jag säljer
en fastighet för ett lägre pris än jag själf betalat för den —
sådant inträffar ock — skall jag lika fullt betala i det ena fallet
såväl som i det andra. Därmed träffar man icke den vinst,
som uppstår, då man erhållit betydligt högre pris än det, för
hvilket man själf köpt.

Onsdagen den 22 Maj, e. m.

37 N:o 49.

Herr Trygger erinrade, att man kan göra både goda och Om beskattdåliga
affärer, beroende på mer eller mindre omtänksamhet och
förstånd i affärer, och frågade, hvilken vinst kunde anses för- jordvärdetjänt
eller icke förtjänt. Jag vill icke svara på den frågan, ty stegring.
det är alldeles onödigt att i detta sammanhang besvara den. (Forts.)
Enligt min mening bör man skatta för vinsten, vare sig den är
förtjänt eller oförtjänt. Man skattar i andra fall för den förtjänta
vinsten, hvarför skall man då icke skatta för den vinst,
som i vissa fall kan anses oförtjänt. Då en vinst beskattas,
frågas det icke efter, om den erhållits genom bedrägeri eller
genom ärligt, redbart arbete; och det finnes i skattelagarna särskildt
sagdt, att man icke har att ingå i en pröfning, huru
inkomsten förvärfvats. Det är inkomsten eller skatteförmågan,
som tages i anspråk, och man behöfver verkligen icke tänka
efter, huruvida den är förtjänt eller icke. Jag anser, att man
gärna kunde låta bli att använda slagordet: oförtjänt värdestegring,
ty frågan, om den är förtjänt eller icke, hör egentligen
icke hit.

Liksom den siste ärade talaren håller jag före, att det slut,
hvartill Stockholms stadsfullmäktige kommit, fått en bättre formulering.
Men det finnes ju icke skål att nu, om man vill understödja
saken, frångå den formulering, som utskottet föreslagit.

Jag vill emellertid ytterligare påpeka, att man har stor anledning
att fästa afseende vid, att representationen i rikets största stad
så godt som enhälligt uttalat sig för tillämpningen af den princip,
som här är å bane.

I ett afseende gillar jag icke fullt utskottets mening, ty
utskottet anser, att man bör kunna lösa denna fråga alldeles
oberoende af frågan om en reform af den kommunala beskattningen
i öfrigt. Jag hyser tvifvel därom och tror, att denna
fråga står i sådant sammanhang med andra beskattningsfrågor,
att den lämpligen bör lösas i sammanhang med en mera vidt
omfattande kommunal skattereform. Detta får emellertid tagas
i öfvervägande, då man går in på frågan, och jag anser det icke
betyda så mycket, om man uttalar den förhoppningen, att frågan
om jordvärdestegringsskatten skall kunna lösas fristående.

Jag anhåller, herr talman, om bifall till utskottets hemställan.

Herr Ca valli: Vi stå ännu en gång inför ett förhållande,
som träffar oss jämt och ständigt; vi stå inför ett förslag till
skrifvelse och — vi resonera om abstrakta ting, hvaraf vi icke
veta någon annan konkret påföljd än en kommitté. Det har här
om dessa skrifvelser af en talare förut i dag blifvit framhållet
alla de vanskligheter, som åtfölja dem, den oklarhet, som finnes,
då man beslutar skrifvelsen, och svårigheterna i de påföljder,
som komma, då Riksdagen får ett förslag framlagdt, som den
icke väntat. Riksdagen har emellertid själf begärt det och måste

N:o 49. 38

Om beskattning
af jordvärde
eller
jordvärdesteqrinq.

(Forts.)

Onsdagen don 22 Maj, e. m.

följaktligen taga det ungefär så som det kommer. Trots detta
kunde den ärade talare, jag åsyftar, tillstyrka bifall till föreliggande
skrifvelseförslag, och jag föreställer mig, att han då
hoppades, att det förslag, som här är framlagdi, skall blifva
lyckligare än det han själ!'' kritiserade.

Hvad själfva frågan beträffar, så är i denna icke mer än
en sak, som är ny, och det är namnet: »den oförtjänta värdestegringen»,
som jag, uppriktigt sagdt, icke begriper. Jag har
hört på herrarnas anföranden, alla grundliga och utredande, men
— det måtte bero på mig — jag är lika okunnig, jag förstår
ännu icke, hvad som menas med »oförtjänt värdestegring», trots
att jag något sysslat med skattesaker. Däremot har själfva frågan
varit före vid upprepade tillfällen, och jag erinrar, att den
kommunalskattekommitté, hvilken tillsattes 1897 och arbetade
flera år, sysselsatte sig med den vinst, som uppstår vid ökning
af värdet på fast eller lös egendom, ty, mina herrar, det är också
oklart, hvarför de, som tala för förslaget, endast vilja, om jag
får begagna uttrycket, »komma åt» den fasta egendomen. Hvad
är det, som i själfva verket skiljer i beskattningshänseende vinst
på lös och på fast egendom? Här har framhållits, att vissa anordningar
i de stora städerna öka värdet å tomter och hus, att
andra omständigheter öka värdet å aktier. Men hvarför skall
det ena slaget af vinst gå fritt, men det andra icke? För mig
är detta fullkomligt oförståeligt, och jag vågar påstå, att förvärfvet
i stort sedt är lättare af lös egendom än af fast, ty det
är lättare att skaffa sig ett papper, hvilket förvaras i portföljen,
än att köpa en fast egendom, som är tung att förvalta och
svårare att försälja. Värdepapper, som man vill försälja, kan
man kasta ut i marknaden i små poster. En sak till, från hvilken
jag måste taga afstånd, är, att hela frågan synes gälla att skaffa
kommunerna inkomster. Detta bestrider jag; så länge den direkta
statsskatten utgör grunden för kommunalbeskattningen,
måste staten få sin del af en dylik skatt. Att här frånskilja
detta till en domän, hvilken kommunen skulle taga hand om,
men staten icke hafva något att skaffa med, är ett afvikande
från den princip, på hvilken skattelagstiftningen är byggd. Att
denna behöfver ändras eller reformeras, är nog möjligt, men så
länge vi hafva den, få vi se till, att dessa särskilda slag af
skatter följas åt.

Nu har man såsom skäl, hvarför vi borde antaga föreliggande
skrifvelseförslag, anfört det förhållandet, att i landets största
kommun, Stockholm, stadsfullmäktige så godt som enhälligt begärt
en lagstiftning i denna riktning. Men såvidt jag vet, föreligger
här till Riksdagens pröfning en motion, icke en af Stockholms
stadsfullmäktige gjord framställning. Denna har gått till
Kungl. Maj:t, och hvad Kungl. Maj:t gör i anledning däraf, är
för mig okändt; jag har här att pröfva motionen, således icke

31) N«o 40.

Onsdagen den 22 Maj, e. in.

Stockholms stadsfullmäktiges framställning, hvilken, såsom tyd- Om beskattligen
framhållits af en föregående talare, icke oväsentligt skiljer ^74,
sig från det förslag, som utskottet här kommit med. Jag vill jordvärdcvid
denna sena timme icke längre upphålla mig vid detaljer af stenring.
frågan. Den är verkligen för öfrigt så stor och vidlyftig, att (Forts.)
om vi också röra vid den helt litet, sväller den bra mycket ut
samt är en af de subtilaste punkterna i skattelagstiftningen. Att
man nu med denna motivering skall kunna gå till eu skrifvelse
till Kungl. Maj:t, är för mig icke lätt att förstå, och, mina
herrar, jag lägger härtill: hvilka reformer i skattelagstiftningen
än må komma att vidtagas — och vi hafva i år börjat med att
vidtaga reformer, som komma att underlätta dylika i framtiden
— så måste denna fråga komma fram. Därför behöfves ingen
skrifvelse, ingen påstötning hvarken i Riksdagen eller från något
annat håll, ty frågan framtvingar sig själf och måste då underkastas
pröfning samt bringas i rätt riktning. Med denne, motivering,
om den skall hafva någon betydelse, vrides, såvidt jag
kan bedöma, frågan på sned. Jag anhåller om afslag på utskottets
hemställan.

Rop hördes nu på proposition.

Herr Wennberg: Herr grefve och talman! Jag anser dessa
motioner såsom frukten af en den modernaste fantasi, de hafva
icke heller kunnat knäckas af Riksdagens erfarna utskott. Dylika
lagar böra lämnas, tills den nya representationen tagit vid, hvilken
helt säkert, såsom uppfostrad i modern socialism, får god användning
för åsyftade inkomstskatt till — premier.

Jag yrkar afslag på utskottets förslag.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande föreliggande utlåtande förekommit
följande yrkanden: l:o) att utskottets hemställan skulle bifallas;
2:o) af herr Wester, att ifrågavarande motioner icke skulle
föranleda någon Riksdagens åtgärd; och 3:o) att kammaren
skulle antaga det förslag, som innefattades i den af herrar Lindhagen
och Persson vid utlåtandet fogade reservation.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkännande
af herr Westers yrkande vara med öfvervägande ja
besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till utskottets hemställan, uppsattes,
justerades och anslogs en omröstningsproposition af följande
lydelse:

N:o 49. 40

Onsdagen den 22 Maj, e. m.

Den, som vill, att de i sammansatta bevillnings- och lagutskottets
betänkande n:o 2 afsedda motioner icke skola föranleda
någon Riksdagens åtgärd, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 64;
Nej — 14.

Vid å nyo skedd föredragning af bevillningsutskottets den
17 och 18 innevarande maj bordlagda betänkande n:o 37, i anledning
af Kungl. Maj:ts proposition angående vissa ändringar i
gällande stämpelförordning, biföll kammaren hvad utskottet i
detta betänkande hemställt.

Vid förnyad föredragning af sammansatta stats- och bevillningsutskottets
den 17 och 18 i denna månad bordlagda utlåtande
n:o 12, i anledning af motion rörande skatt å jordvärdestegring,
uppkommen genom anläggning af stats järn vägar, biföll
kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 17 och 18 innevarande månad bordlagda utlåtande
n:o 66, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om rikets vapen, dels ock tre med föranledande af
propositionen väckta motioner.

I en den 12 januari 1907 dagtecknad proposition, n:o 17,
hvilken af båda kamrarna till lagutskottet hänvisats, hade Kungl.
Maj:t under åberopande af propositionen bilagdt statsrådsprotokoll
öfver civilärenden för samma dag föreslagit Riksdagen att antaga
vid propositionen fogadt förslag till lag om rikets vapen.

Onsdagen den 22 Maj, e. m.

41

N:o 49.

I sammanhang med nämnda proposition hade lagutskottet
till behandling förehaft tre särskilda till utskottet öfverlämnade
motioner, hvilka i anledning af propositionen afgifvits, de två
inom Första Kammaren under n:o 20 af herr J. F. Nyström och
under n:o 38 af herr Bergendahl, samt en inom Andra Kammaren
under n:o 176 af herr J. Nydal.

I den af herr Bergendahl väckta motionen hade hemställts,
att Riksdagen måtte för sin del antaga följande, under särskilda
§§ upptagna tilläggsbestämmelser i lagen om rikets vapen.

§ 5.

Ej må någon såsom varumärke, vignett till annons eller
eljest i reklamsyfte använda rikets vapen med däri anbragta särskilda
märken, bokstaf ver eller andra tecken eller för sådant
ändamål använda en genom utbyte af vissa delar af vapnet
mot främmande märken eller tecken framställd, förändrad bild
däraf.

Den, som häremot bryter, bete från och med tio till och
med etthundra kronor.

§ 6.

Böter, som enligt denna lag ådömas, tillfalla kronan. Saknas
tillgång till böternas fulla gäldande, skola de förvandlas
efter allmän lag.

Utskottet hade på anförda skäl hemställt:

l:o) att Riksdagen ville, under förklarande att Kungl. Maj:ts
ifrågavarande proposition icke kunnat i oförändradt skick godkännas,
i anledning af propositionen samt herrar Nyströms och
Nydals förevarande motioner, för sin del antaga förslag till lag
om rikets vapen, af den lydelse utskottets utlåtande utvisade;

samt 2:o) att Riksdagen i anledning af herr Bergendahls
förevarande motion ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa,
det täcktes Kungl. Maj:t taga under öfvervägande, huruvida och
i hvad mån åtgärder höra vidtagas i syfte att förhindra användandet
af förvanskade framställningar af rikets vapen.

Punkten 1.

Utskottets lagförslag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att förevarande
lagförslag skulle paragrafvis företagas till afgörande.

Lagförslag
om rikets
vapen.

Onsdagen den 22 Maj, e. m.

§ 1-

Föreliggande paragraf var af följande lydelse:

Rikets vapen äro två, stora vapnet och lilla vapnet.

Herr statsrådet Julilin: Beträffande frågan om rikets vapen
har lagutskottet gjort en del förändringar i Kungl. Maj:ts förslag
till lag. Utan att för egen del, då jag icke är sakkunnig,
vilja uttala mig i denna fackfråga, ber jag dock få påpeka, att
enligt sakkunniges på området uttalade åsikt genom det förslag,
som af lagutskottet framlagts, det vapen, hvarom här skulle
stadgas, blir af tämligen obetydligt — för att icke säga något
mer — utseende i jämförelse med de flesta europeiska monarkiska
länders vapen. Det kan hända, att detta af lagutskottet tillstyrkta
vapen blefve sådant, att det icke kan fastställas, ty klart
är, att man bör dels genom ritningar, dels genom modeller
öfvertyga sig om det utseende vapnet bör få genom det förslag
lagutskottet här framlagt. Särskildt gäller detta det mindre
vapnet, lilla riksvapnet, med rund sköld och kunglig krona öfver.
Kronan öfver skölden skulle helt visst verka nedtyngande och
gifva vapnet ett mindre fördelaktigt utseende. Jag har endast
velat påpeka detta förhållande; det är sålunda möjligt, att, sedan
man i verkligheten pröfvat, huru vapnet kommer att se ut, det .
kan komma att visa sig olämpligt att utfärda lag om ett dylikt
vapen.

Herr Nyström, Johan Fredrik: Då jag mottog och läste
detta lagutskottets betänkande, tyckte jag mig vara i samma
situation som den gamla herre, hvilken berättade, att han i sin
ungdom önskat sig en sparsam hustru, och som tilläde, att hans
önskan gått i fullbordan öfver liöfvan. Ungefär samma intryck
fick jag af detta betänkande. Jag hade väckt förslag därom,
att endast en ordenskedja skulle anbringas kring riksvapnet.
Fn annan motion väcktes då i syfte att få bort äfven denna.
Så kommer slutligen lagutskottet med något, som jag tror i
konstitutionellt hänseende är ganska nytt, nämligen med ett eget
förslag, som icke ingår i någon motion eller proposition. Af
allt detta har blifvit något besynnerligt helt, och jag tror, att
det är lagutskottets nyhet, som egentligen är det betänkliga i
förslaget. Det är den, som nu mera gör det, åtminstone i mina
ögon, alldeles oantagligt. Såsom chefen för civildepartementet
nyss nämnde, kommer vapnet, beröfvadt alla prydnader, äfven
hermelinsmanteln, att blifva något mycket enkelt, alldeles för
enkelt för att vara eu dekoration, såsom vapnet också skall vara.
— Vidare skola vi genom lagutskottets förslag få lag på att det
skall finnas två vapen, nämligen ett riksvapen och ett kungligt
vapen, Konungens privata vapen. I samma ögonblick detta är i

N:o 40. 42

Lagförslag
om rikets
vapen.
(Forts.)

43 N:o 49.

Onsdagen den 22 Maj, e. m.

lag stadgadt, synes också nödvändigt att klarera den frågan:
när skall Konungens personliga vapen och när skall riksvapnet
användas? Skall regeringen i sina expeditioner använda det
kungl. sigillet, det personliga vapnet, eller skall riksvapnet
sättas under. 23 § regeringsformen föreskrifver, att högsta domstolens
utslag skola utfärdas »under Konungens secret». Nu
frågar jag: skall riksvapnet eller Konungens enskilda vapen sättas
under högsta domstolens utslag? Hela frågan är så invecklad
och svår att klarera genom lagutskottets tillägg till hvad ursprungligen
föreslagits, att jag icke kan se någon annan utväg, än att
kammaren afslår alltihop och låter regeringen till följande Riksdag
komma fram med förslag, som, med ledning af hvad nu
sagts och gjorts för saken, kunde tillfredsställa de anspråk, som
vi kunna och böra rättvisligen ställa på ett sådant förslag. Jag
yrkar afslag på utskottets hemställan.

Herr Sjöcrona: I denna fråga förekommo många och

långa öfverläggningar i utskottet, och utskottet har för att komma
till ett enigt förslag slutligen stannat vid detta. Utskottet har
utgått från åsikten, att lagen om rikets vapen icke skall beskrifva
något annat än rikets vapen och det, som, enligt hvad
riksheraldikern i utskottet upplyst, anses såsom de väsentliga
emblem, hvilka kunna komma i fråga, nämligen sköldhållare
och krona. Som herrarna kunna se på en silfver-en-krona eller
två-krona, förekommer på dessa icke annat än vapnet, själfva
skölden, med lejon och krona. Detsamma är förhållandet med
de sigill, som användas i högsta domstolen och ämbetsverken.
Hvad nu de oväsentliga emblemen angår, manteln och kronan
däröfver, samt dessa ordenskedjor, som förekomma i det framlagda
förslaget, vill jag fästa uppmärksamheten därpå, att lagen
icke innehåller något slags förbud att använda det ena eller
andra emblemet, och att utskottet i motiveringen uttryckligen
framhållit, att sådant förbud icke förekommer, att således intet
hinder möter för att i dekorativt syfte omgifva riksvapnet med
hvilka emblem som helst. Men på det icke Konungen skulle
anse sig förhindrad att för sin del använda oväsentliga emblem
i sigill och vapen, har utskottet ansett sig böra tillägga en särskild
paragraf, n:o 4, som här återfinnes i förslaget.

Hvad nu angår den af herr Nyström framställda anmärkningen,
att här skulle bli två vapen, ett riks- och ett kungligt
vapen, är detta ett fullkomligt misstag, ty af den förklaring, jag
gifvit om hvad som menas med vapnet, torde framgå, att bär
icke finnes mer än ett. Det är endast emblemen, det nu är
fråga om — att vapnet kan omgifvas med oväsentliga emblem.
Vapnet är detsamma i ena fallet likaväl som i det andra. Hvad
lilla vapnet angår, modgifver jag, att då man tager bort ordenskedjan,
kommer kronan att se något stor ut i förhållande till

Lagförslag
om rikets
vapen.
(Forts.)

N:o 49. 44

Onsdagen den 22 Maj, e. m.

Lagförslag skölden, men det kan hjälpas därigenom, att Kung], Maj:t, när
kapell. S förordningen utfärdas, gör skölden något större i förhållande till
(Forts.) kronan. Det har varit ifrågasatt, att utskottet skulle styra om,
för att biläggas dess betänkande, ritningar å riksvapnet, men
det ansågs icke behöfligt, ty om Riksdagen antager lagen, är ju
gifvet, att Konungen låter författningen i ämnet åtföljas af teckningar,
som öfverensstämma med lagen. Här finnes ju, såsom
sagdt, intet som helst förbud mot användning af emblem, så att
enhvar, såsom han behagar, kan tillägga sådana i dekorativt
syfte. Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Wieselgren: Då den ärade ordföranden i lag utskottet

nu upprepat hvad vi se i utlåtandet nämndt i fråga om
riksvapnets användande i dekorativt syfte med och utan emblemer,
att nämligen lagen »icke innehåller något förbud i sådant syfte»,
må man val fråga i hvad förhållande det yttrandet står till den
i lagen insatta § 4. År det alldeles tydligt, att det icke inneliålles
i lagen »något förbud för användande af riksvapnet med
och utan emblemer i dekorativt syfte», då tycker jag för min
del, att det rakt icke behöfver talas om att Konungen skall få
afvända detta vapen med emblemer. Det är åtminstone tämligen
onödigt att, om det är fritt för alla, särskildt tala om att
det äfven är fritt för Konungen. Men jag gissar, att utlåtandet
icke skall läsas på det sättet, utan det skall väl läsas så, att
frågan om riksvapnets användande för det dekorativa syftet icke
skalig komma med, när det gäller Konungen. Nåväl, det kan
också sägas. Men jag finner icke frågan klarare för det; ty om
herrarne se några rader längre ned i betänkandet, så står där
något, som synbarligen afser att utgöra en motsättning till det
dekorativa syftet, och det är reklamsyftet. Det rör herr Bergendahls
motion. Utskottet säger där, att utskottet funnit »det af
motionären påpekade förhållande, att mer eller mindre förvanskade
iramställningar af riksvapnet användas i reklamsyfte, kunna vara
för nationalkänslan stötande och åtgärder till förekommande af
ett dylikt missbruk af rikets vapen fördenskull kunna ifrågasättas».

Men jag frågar: Huru skiljer man mellan »dekorativt syfte»
och »reklamsyfte?» Motionären visar oss i sin motion, och
den är äfven här återgifven, en etikett på Munchens bryggeribolags
ölflaskor. Etiketten »lageröl» står omgifven af små ölbuteljer,
och det är ordnadt alldeles som på riksvapnet. Detta,
säger lagutskottet, är reklamsyfte. Jag vågar fråga, hvem kan
motbevisa Munchens bryggeri, om det svarar: Nej, vi ha gjort
det i dekorativt syfte. Jag tror bestämdt, att det har rätt. Och
om syftet än kan sättas i fråga beträffande ölbuteljerna, kan det
omöjligen bestridas, om efterbildningen sättes ofvanpå porten
till biyggeriet; åtminstone där måste det erkännas otvetydigt
afse ett dekorativt syfte.

45 N:o 49.

Onsdagen don 22 Maj, e. m,

Jag kan för min del icke annat än beteckna lagutskottets Lagförslag
utlåtande i detta stycke såsom fullkomligt omöjligt att på rationellt
sätt förklara. Det är grumligt och dunkelt, och det dunkelt ..,ortg s
sagda är nog också bär det dunkelt tänkta. Man vet egentligen
icke, hvar gränsen mellan de båda begreppen af lagutskottet
är dragen. Dessutom har lagutskottet på ett betänkligt vis glömt,
att riksvapnet själft är en dekoration, själft användes i »dekorativt
syfte». Utskottet har beröfvat riksvapnet alla de prydnader,
som egentligen göra det till ett vackert vapen; det förefaller mig
bra underligt, att icke utskottet åtminstone kunnat låta hermelinsmanteln
därå vara kvar. Tillvägagåendet ådagalägger enligt
min uppfattning en stark brist hos utskottet på estetiskt sinne
och på heraldisk känsla. Hermelinsmanteln förekommer mest
alltid i utländska riksvapen, och äfven kring adliga vapen
finnes det ofta en mantel anbringad med olika dekorativa anordningar.
Hvarför skulle den tagas bort här?

Herrarne tro kanske, att denna riksvapnets utstyrsel icke
har någon praktisk betydelse. Jo, jag vågar påstå, att den har
en ganska stor praktisk betydelse. Den gör sig särskild! gällande
utrikes för våra svenska legationer; huru angenämt är det ej
att där se det svenska riksvapnet på ett anslående, på ett vackert
sätt ofvanför legationens eller konsulatets port omtala, att Sveriges
rike där är representeradt. Och hvilken effekt gör det icke på
ett pass? Det kan betyda ganska mycket — jag har egen
erfarenhet däraf — att man har ett vackert, dekorativt pass
att uppvisa. En stor krona och en liten sköld efter utskottets
förslag — det ser otreflig! och fult ut och gör icke någon gynnsam
effekt på vederbörande myndigheter. Dessa stå väl icke så
högt i heraldisk bildning, att de ingå i några dithörande funderingar;
men ett riksvapen, som ser vackert, stiligt och ståtligt
ut, gör intryck på dem, och detta intryck kan vara ganska förmånligt
för passinnehafvaren.

Jag kan för min del icke annat än ansluta mig till den
föregående talarens yrkande om afslag å utskottsförslaget.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjordes
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på
paragrafens godkännande samt vidare därpå att densamma skulle
afslås; och förklarades den senare propositionen vara med öfver
vägande ja besvarad.

Öfriga delar af lagförslaget.

Afslogos.

Utskottets i punkten gjorda hemställan.

N:o 1». 46 Onsdagen den 22 Maj, e. ro.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredragningen
af lagförslaget.

Om åtgärder Punkten 2.
mot för rikets

vapen. Herr Bergendahl: Jag har gifvetvis icke någon erinran
att göra mot lagutskottets framställning. Jag inser väl, att det
är ganska svårt att finna eu lämplig lagbestämmelse uti ifrågavarande
syfte och kanske svårt också att finna lämplig plats
inom lagstiftningen för densamma. Jag får bekänna, att liksom
vreden eller hatet understundom föder dikten, har stundens förtrytelse
gifvit upphof till denna min framställning.

Men då jag erhållit ordet, skall jag be att få fästa uppmärksamheten
på ett förhållande. Jag har nämligen mottagit
meddelande från svenska konsulatet i en tysk stad, däri omnämnes,
att utländska pappersfabrikanter använda såsom vattenstämpel
det svenska riksvapnet i förvanskadt skick i uppenbar afsikt
att gifva sina fabrikater sken af att vara svensk tillverkning.
Den svenske konsuln har hitsändt prof på dessa vattenstämplar
af riksvapnet i förvanskad framställning. Huruvida denna framställning
är registrerad såsom varumärke, det känner jag icke.
Emellertid är det ju ganska oerhördt, att den svenska rikssymbolen
skall komma till en sådan användning i utländska händer;
och jag hade tänkt mig, att, om man finge här en lag, hvari
förbud meddelades för användande af riksvapnet såsom varumärke
eller eljest i reklamens tjänst, man skulle, med hänvisning till
en sådan lag vid eventuella konventioner med utländska makter
om skydd för varumärken, kunna få stipuleradt, att i det landet
icke finge användas och registreras varumärken, hvari upptoges
rikssymbolen i en eller annan form.

Jag har endast velat fästa uppmärksamheten härpå och har
icke något yrkande att göra.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad
utskottet i förevarande punkt hemställt.

Vid å nyo skedd föredragning af lagutskottets den 17 och 18
i denna månad bordlagda utlåtanden:

n:o 67, i anledning af väckta motioner om lagstiftning, som
bättre än den gällande tillförsäkrar staten afkomsten af dess
jordägareandelar i inmutade malmfyndigheter samt förebygger,
att utlänningar komma i besittning af grufvor och grufaffärer,

n:o 68, i anledning af väckt motion om tillägg till 2 § förordningen
angående försäljning af vin och Öl, samt

47 Nso 49.

Onsdagen den 22 Maj, e. ra.

n:o 69, i anledning af väckt motion om valbarhet för kvinna
till samtliga kommunala representationer och nämnder,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogs å nyo lagutskottets don 18 och 21 innevarande
maj bordlagda utlåtande n:o 70, i anledning af dels Kungl. _
Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa delar
af 30 kap. rättegångsbalken, dels ock eu med föranledande af
denna proposition afgifven motion.

Genom en den 8 mars 1907 dagtecknad proposition, n:o 93,
hvilken af båda kamrarne till lagutskottet öfverlämnats, hade
Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen b ilagda, i statsrådet
och högsta domstolen förda protokoll samt med bifogande
af utlåtanden i ärendet, afgifna af rikets hofrätter, föreslagit
Riksdagen antaga vid propositionen fogadt förslag till lag om
ändring i vissa delar af 30 kap. rättegångsbalken.

I samband med denna proposition hade utskottet till behandling
förehaft eu inom Andra Kammaren afgifven motion, n:o
220, uti hvilken herr V. Ryclén med instämmande af nio andra
ledamöter af kammaren hemställt, att Riksdagen i anledning af
Kungl. Maj:ts förevarande proposition ville för sin del besluta,
att åt 16 § i den föreslagna lagen måtte gifvas viss i motionen
angifven, ändrad lydelse.

Utskottet hade på anförda skäl hemställt,

l:o) att Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke måtte af
Riksdagen antagas, samt

2:o) att herr Rydéns motion, n:o 220, måtte anses besvarad
genom hvad utskottet under l:o) hemställt.

Herr statsrådet Petersson, Albert: Sedan utskottet enhälligt
af styrkt Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition, har jag
naturligtvis klart för mig, att det för denna gång icke är utsikt
till något resultat af det förslag, som Kungl. Maj:t framlagt.
Jag anser mig emellertid skyldig att, innan Riksdagen fattar sitt
beslut, meddela några upplysningar angående det verkliga förhållandet
med högsta domstolens arbetsbörda och de konsekvenser,
som blifva en följd af ett bifall till lagutskottets hemställan. I
anledning af den sena timmen skall jag i dessa hänseenden fatta
mig så kort, som det öfver hufvud är möjligt, men jag måste
dock be om kammarens uppmärksamhet för några ögonblick.

Lagförslag
om ändring
i vissa delar
af SO kap.
rättegångsbalken.

N:o 49. 48 Onsdagen den 22 Maj, e. m.

Lagförslag År 1905 inträdde, såsom herrarne känna, ett provisorium i
Tvismddar afseende På högsta domstolens organisation på det sätt, att då
af 30 kap. inrättades ytterligare tre justitierådsämbeten, hvilka skulle efter
rättegångs- tre år i män af afgång inom högsta domstolen indragas. Verkan
fräken. af detta var, att högsta domstolen kunnat under afsevärd tid af
(Forts.) året arbeta på tre afdelningar. Härmed afsåg man att få balansen
afarbetad. Effekten af denna anordning har tyvärr icke blifvit
den, man väntat sig. Någon nämnvärd nedgång i balansen har
hittills icke ägt rum. Om jag sammanlägger revisionssaker och
skiftesmål, hvilka utgöra den väsentligaste delen af högsta domstolens
arbetsmaterial, utgjorde balansen vid 1906 års slut 1,190
mål mot 705 mål, som den var 5 år förut eller 1901, det’vill
säga, balansen har på dessa 5 år ökats med ungefär hundra mål
om året. Under år 1906 af verkades 703 revisionssaker och
skiftesmål. Med samma arbetspropukt som hittills skulle det
alltså åtgå 13/i år endast för att afarbeta balansen, livilket med
andra ord vill säga, att hvarje till högsta domstolen inkommande
mål måste ligga 1 3/i år, innan det kommer i ordning att föredragas,
för så vidt det icke har någon förtursrätt, De inkommande
målens- antal har icke heller visat någon tendens att
sjunka. År 1906 inkommo 671 revisionssaker och skiftesmål,
således endast 32 mindre, än som under året afgjordes, hvilket
naturligtvis är alldeles för litet, då det gäller att blifva kvitt en
så stor balans som den föreliggande. Under de 4 månaderna
januari, februari, mars och april i år hafva inkommit 260 revisionssaker
mot 225 föregående år, 247 år 1905 och 212 år 1904.
Af dessa siffror torde kammaren finna, att ställningen är ganska
allvarsam.

Då 1905 års provisorium kom till stånd, var den första
frågan, hur man skulle bli kvitt den stora balansen, den
andra, hvilka åtgärder, som skulle vidtagas för att för framtiden
hindra uppkomsten af ny balans. Därvid afgafs yttrande af
högsta domstolens samtliga ledamöter, och i detta vttrande uttalades
^ mycket allvarliga betänkligheter mot att öka antalet
justitieråd, så att högsta domstolen blefve organiserad med 3
ständiga afdelningar. Det väsentliga skälet häremot ligger naturligtvis
i den fara för rättskontinuiteten, som uppkommer därigenom
att likartade mål kunna föredragas på hvilken som helst
af 3 olika divisioner. Skall kontinuiteten under sådana förhållanden
tillgodoses, blir det nödvändigt att på ett eller annat sätt
åstadkomma en kammarindelning, så att samma slags mål väsentligen
föredragas på en viss afdelning. I stället inriktade man
1905 hela uppmärksamheten på att minska arbetsmaterialet, och
det angafs äfven åtskilliga åtgärder, som borde och kunde vidtagas
i sådant syfte. Den första af dessa, om hvilken man för
öfrigt var ganska ense och som icke erbjuder större svårigheter
att genomföra, var att inskränka högsta domstolens befattning

Onsdagen den 22 Maj, e. ni.

(9 \:o 4!).

med ansökningsurenden, som nu gå dit. Emellertid vinnee därmed
mycket litet.

Den andra utvägen var att befria högsta domstolen från
laggranskningen. Nu är det klart, att åtskilliga lagar, som hufvudsakligen
äro af administrativ art, icke höra gå till högsta domstolen,
såsom lagar om hjulringar, ångpannor, gödningsämnen,
elektriska ledningar o. s. v. Dessa böra icke upptaga högsta
domstolens arbetstid, och det torde vara utsikt, om en regeringsrätt
kommer till stånd, att där skapas ett lämpligt forum för
dylika saker. Hvad åter beträffar granskningen af rena civiloch
kriminallagar, är det åtminstone tvifvelaktigt, om man kan
upphäfva den hittills varande ordningen, att sådana skola genomgå
högsta domstolen, innan de framläggas i Riksdagen. Starka
röster hafva höjts för att högsta domstolen skulle befrias äfven
från detta arbete, men andra hafva haft en motsatt åsikt. Hvad
Riksdagen själf beträffar, torde den kanske ännu icke vara benägen
att medgifva laggranskningens borttagande. Om emellertid
så skedde, skulle tidsvinsten blifva mycket betydlig, den skulle
motsvara ungefär 180 afgjorda mål om året.

Men den väsentligaste af de åtgärder, som 1905 ifrågasattes,
och den, som föranledt den proposition, som nu ligger på Riksdagens
bord, var att inskränka rätten att fullfölja mål hos högsta
domstolen genom införande af summa revisibilis och höjande af
revisionsskUlingen. En dylik åtgärd är antagligen den enda,
som kan på längden blifva fullt effektiv, och med en sådan anordning
borde högsta domstolen kunna under en afsevärd tid
framåt medhinna sitt arbetsmaterial äfven med en organisation
på 2 afdelningar.

Det lagförslag, som nu förelagts Riksdagen, har varit behandladt
af 3 särskilda ministärer, och det är en enkel konsekvens
af den anordning, som 1005 genomfördes. Det är nu
min tro — det anser jag mig icke böra underlåta att nämna —
att om detta lagförslag vunnit understöd och man velat slå in
på den anvisade vägen att minska tilloppet af mål till högsta
domstolen, så skulle detta för lång tid hafva varit tillfyllestgörande,
särskild! om man därmed kombinerat en sådan anordning,
att för laggranskning icke behöft tagas något af de 2 afdelningamas
ordinarie sessionstid. Jag förstår mycket väl den
åskådning, som legat till grund för lagutskottets afstyrkande,
och att det medel, man velat använda, kan framstå såsom olikhet
inför lagen. Den fattige, säges det, får icke fullfölja talan i
sitt mål, ehuru detta för honom kan vara lika viktigt som för
den förmögnare i ett mål om större värde. Efter mitt förmenande
håller emellertid det resonemanget icke streck. Ur samhällets
synpunkt kan det vara fullt befogadt, om samhället bestämmer,
att mål om ringare värden skola stanna, låt mig säga, i andra
instansen, allra helst då denna instans är så starkt organiserad,
Första Kammarens Prof. 1907. N:o 49. 4

Lagförslag
om ändring
i vissa delar
af HO kap.
rättegångsbalken.

(Forts.)

N:o 49. 50

Onsdagen den 22 Maj, e. m.

Lagförslag som förhållandet hos oss är med hofrätterna. Och ur parternas
om ändring^ synpunkt synes det ganska väl låta sig försvara att icke medaf
30 kap. gifva ett processförfarande, hvarigenom kostnaderna för skälfva
rättegångs- processen blifva så stora, att de kanske flera gånger öfverstiga
balken. de värden, om hvilka man processar. Jag vill också i detta
(Ports.) hänseende erinra om — något, som redan är framhållet i den
kungl. propositionen — att i våra grannländer öfverallt stadgats
en sådan »summa revisibilis», som här är ifrågasatt, och att detta
institut icke är någon nyhet för svensk rätt. Jag hänvisar i det
senare hänseendet till de gamla lagmansrätterna, från hvilka
talan icke fick fullföljas till hofrätt med mindre än att målets
värde uppgick till 50 daler. Detta upphäfdes först genom 1849
års förordning.

Utskottet har nu emellertid ansett, att åtgärder i den riktning,
som det kungl. förslaget angifver, böra tillgripas endast i
sista hand, och anvisat åtskilliga andra medel, som böra därförut
försökas, därvid utskottet i första hand ifrågasätter en utvidning
af högsta domstolen till 3 fulltaliga, ständiga afdelningar. Om
Riksdagen bifaller denna utskottets hemställan och således principiellt
uttalar sig för dessa andra åtgärder, är det gifvet, att
man måste slå in på den vägen, och nekas bör icke heller, att
mycket kan därigenom vinnas. Jag vill dock icke fördölja, att
svårigheterna komma att blifva ganska stora, hvilket särskildt
varder fallet, då fråga varder att införa något slags kammarindelning
för högsta domstolen. Detta kommer att medföra en
så genomgripande omläggning af högsta domstolens och nedre
justitierevisionens nuvarande arbetsordning, att jag för närvarande
icke är i tillfälle att ens tillnärmelsevis bedöma konsekvenserna
däraf. Emellertid torde det vara ganska antagligt,
att de ekonomiska villkoren för en dylik omläggning icke komma
att stanna vid 3 nya justitierådslöner. Naturligtvis behöfver jag
icke tillägga, att, om Riksdagen beslutar i öfverensstämmelse
med utskottets förslag, regeringen oförtöfvadt skall vidtaga åtgärder
för att så snart som möjligt återkomma med förslag i
ämnet.

Herr Sjöerona: Vår högt värderade chef för justitiedepartementet
har med styrka framhållit och med öfvertygande siffror
bevisat det oundgängliga behofvet af att lätta högsta domstolens
arbetsbörda och därigenom förekomma, att balans skall uppstå
och ytterligare tillväxa. Däri har utskottet varit med honom
fullkomligt ense. Utskottet delar också herr statsrådets uppfattning,
och det är i öfrigt med siffror bevisadt, att om man
ville besluta sig för att införa hvad man kallar en summa revisibilis
— det vill säga, att mål icke få fullföljas, som icke röra ett
belopp, öfverstigande en viss summa, här föreslagen till 1,000
kronor — och dessutom ville i väsentlig mån höja revisions -

Cl N:o 49.

Onsdagen den 22 Maj, e. m.

skillingen, livilken är föreslagen till .‘500 kronor, nu 150 kronor, Lagförslag
skulle redan detta otvifvelaktigt åstadkomma minskning i de
till högsta domstolen inkommande målens antal. Då sådana aj- kap.
bestämmelser finnas i åtskilliga andra länder, har utskottet visser- rättegångsligen
funnit det fullt befogadt, att regeringen underställt Riks- balken.
dagens pröfning ett förslag i detta hänseende. Men när utskottet (Forts.)
nu skolat pröfva och gifva sitt utlåtande öfver detta förslag, har
utskottet naturligtvis måst taga hänsyn till den mening och uppfattning,
som gör sig gällande hos vårt folk, och inom utskottet
har icko höjt sig eu enda röst för att här i vårt land införa
sådana bestämmelser, därför att det uppenbarligen måste betraktas
såsom en olikhet inför lagen, om jag icke skall få gå till högsta
domstolen därför att målet rör sig om eu summa, som mer eller
mindre understiger denna så kallade summa revisibilis. Jag vill
erinra om att ett mål, i fråga om hvilket man processar om ett belopp
af 900 kronor, kan röra ytterst viktiga rättsprinciper och
ytterst viktiga intressen för den ena eller andra parten, då däremot
ett mål, hvilket rör sig om ett värde af 1,100 kronor, icke
behöfver gälla just annat än detta penningbelopp. Sålunda kan
det vara af mycket mindre betydelse att fullfölja talan i ett
mål, som rör sig om 1,100 kronor, än i ett, som rör sig om 900
kronor. Jag har själf haft erfarenhet i detta afseende och det
i ett mycket drastiskt fall. Jag har såsom ordförande i styrelsen
för ett skyddshem i Lidköping, som grundade sig på ett testamente,
haft att å styrelsens vägnar utföra talan i ett mål, däri
man hade anhängiggjort talan mot styrelsen, hvilken talan
rörde tolkningen af testamentet. Men de, som fått i uppdrag
att anhängiggöra denna talan, ansågo, att man icke kunde stämma
direkt i fråga om testamentets tolkning, utan borde framställa
yrkande om ett visst penningbelopp, och yrkade de sålunda,
att styrelsen skulle betala 5 kronor för hvarje elev, som blifvit
intagen, i strid mot den tolkning, som man velat gorå gällande
i fråga om testamentet. Sålunda gällde denna tvist ett belopp
af 20 kronor. Rådstufvurätten godkände med 2 röster motpartens
uppfattning af testamentet och ådömde styrelsen att betala
dessa 20 kronor, men kvittade rättegångskostnaderna. En af
rådstufvurättens ledamöter var af annan mening och ansåg styrelsens
uppfattning riktig. I hofrätten godkände 3 ledamöter
motpartens uppfattning af testamentet, men ansågo, att som
testamentet i 20 år "tillämpats efter styrelsens uppfattning af
detsamma, kunde styrelsen icke ådömas att betala de 20 kronorna;
därför ogillades käromålet och kostnaderna kvittades.

Två ledamöter i hofrätten voro af skiljaktig mening. Målet fullföljdes
till högsta domstolen, där 4 ledamöter förklarade, att
som styrelsen egentligen fullständigt vunnit målet och käromålet
vore ogilladt, kunde de ej fästa afseende vid mitt yrkande,
att domen skulle grundas på de 2 ledamöternas i hof -

N:o 49. 62

Lagförslag
om ändring
i vissa delar
af 30 kap.
rättegångsbalken.

(Ports.)

Onsdagen den 22 Maj, e. m.

rätten motiv, så att detta lämnades utan afseende. Men dessa
fyra ledamöter tillerkände styrelsen ersättning för rättegångskostnaderna,
hvarigenom de visade sig godkänna vår uppfattning.
Denna fond uppgår nu till öfver 400,000 kronor. Hade
denna lag varit gällande, hade målet icke kunnat fullföljas till
högsta domstolen.

Därför har utskottet, såsom anförts, sagt, att om detta
medel skall anlitas, skall det åtminstone vara i sista hand, sedan
det visat sig, att inga andra effektiva medel finnas att anlita.
Utskottet har naturligtvis icke kunnat framställa något fullständigt
förslag, huru denna sak skall ordnas, men utskottet har till
en början antagit, att justitierådens antal kunde ökas, och att
detta icke borde möta någon svårighet, sedan aflöningen blifvit
så väsentligt höjd, som nu skett. Utskottet har också antydt,
att målen i högsta domstolen kunna efter sin beskaffenhet delas
i särskilda afdelningar, hvilket skulle främja en hastigare behandling
af dessa mål. Vidare har utskottet påpekat, att regeringsrätten
kommer att öfvertaga en högst betydlig del af yttrandena
i lagstiftningsfrågor. Jag har mig bekant, att förslag om denna
regeringsrätt snart nog kommer att till Kungl. Maj:t inlämnas,
och den, som håller på med detta förslag, har sagt mig, att
efter hans beräkning skulle genom det af honom föreslagna öfverflvttandet
af laggranskningsärenden till regeringsrätten kunna
vinnas 30 dagar för högsta domstolen. Detta motsvarar 6 veckors
vinst i arbete för högsta domstolen. Vidare har utskottet
uttalat sig för att vissa klasser af mål skulle uteslutas. Detta
blefve likhet inför lagen, då det träffade alla lika. De mål, som
vore af denna beskaffenhet, skulle icke få fullföljas längre än
till andra instansen; och många exempel på sådana mål hafva vi
att anföra enligt vår lagstiftning; så t. ex. många fall, då man
ej får fullfölja ett mål från Konungens befallningshafvande till
högre instans. Att närmare angifva dessa klasser af mål har
utskottet icke ansett sig böra inlåta sig på, men jag ber att få
omnämna exempelvis åtskilliga ansökningsärenden samt de så
kallade ordningsmålen. Det skulle alltid medföra någon liten
besparing. Det har vidare ifrågasatts och till och med uppgjorts
förslag därom, att skiftesmålen icke skulle få fullföljas till högsta
domstolen, utan på annat sätt fullföljas till högsta instans, men
detta förslag ansågo vederbörande på annat sätt böra framkomma.
En kommitté är nämligen sysselsatt med att omarbeta skiftesstadgan.
Man skulle också kunna ifrågasätta andra mål, såsom
expropriationsmål och vattenrättsmål, i fråga om hvilka särskild
fackkunskap är behöflig, och detta har utskottet icke kunnat
närmare inlåta sig på. Utskottets mening är emellertid, att man
bör få ett fullständigt förslag, hur alla dessa förhållanden såväl
genom civillagsstiftuing som grundlagsändring böra ordnas, för
att Riksdagen därefter må kunna bestämma, huru saken lämpligen
skall afgöras. Jag anhåller om bifall till utskottets förslag.

6:) Nio 4».

Onsdagen den 22 Maj, e. jn.

Herr Trygger: Endast några ord. Jag har såsom ledamot Lagförslag

i domstolen afstyrka det ifrågavarande förslaget. Jag skall ej
nu upprepa skäien härför. Hufvudskälet är, att jag anser, att aj i?ö ^Uy
det innobär en kränkning af likheten inför lagen. Jag vidhåller ruttegungsfortfarande
detta påstående. Statsrådet gjorde gällande, att det balka).
icke vore en kränkning af grundsatsen om likhet inför lagen, (Forts.)
ty här vore fråga om bagatellmål, och dem brukade man ofta
utesluta från tillträde till högsta instansen. Men jag betvillar,
att detta kan vara riktigt. Om man sätter 1,000 kronor som
gräns för rätten att få fullfölja ett civilt vadmål till högsta domstolen,
kommer man enligt min mening att utesluta större delen
af vårt folk från att få sina processer upp till högsta domstolen.

De hafva ej processer, som röra större saker, och då blir högsta
domstolen en domstol för de rika, för de stora affärerna och ej
en domstol för den stora massan af folket. Visserligen kan man
åberopa den utländska rätten. Men, mina herrar, kommen ihåg,
om vi taga t. ex. Tyskland, hvilken kolossal skillnad det är med
afseende å dess högsta domstols ställning och vår! Där är domstolen
begränsad till att yttra sig om rättsfrågan. Den högsta
domstolen är ej inrättad i parternas intresse, utan i rättskipningens
enhets intresse. Hos oss är högsta domstolen däremot
alldeles likställd med eu hofrätt. Parterna få komma med nya
fakta, nya bevis. Allt detta pröfvar domstolen. Och då, säger
jag, är det ej riktigt att utesluta den stora massan af folket från
tillträde till denna domstol. Åtminstone är det ej tillrådligt,
förrän man försökt alla andra utvägar. Och af statsrådets yttrande
har jag blifvit ytterligare stärkt i min öfvertygelse, att
det låter mycket väl göra sig att anordna saken så, att högsta
domstolen kan fullgöra det arbete, som kräfves, utan att man
skall behöfva skrida till eu sådan efter min mening olycklig åtgärd
som att utestänga större delen af svenska folket från tillträde
till Kungl. Maj:t i högsta domstolen.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 16 och 17 i denna månad Lagförslag
bordlagda utlåtande n:o 65, i anledning af Kungl. Maj:ts pro- omändrad
position med förslag till lag om ändrad lydelse af 21 § gruf- y‘ufåadqan.
stadgan den 16 maj 1884.

I proposition, n:o 119, af den 27 mars 1907, hvilken blifvit
af båda kamrarna till lagutskottet hänvisad, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta
domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga vid

N:o 49. 54

Lagförslag
om ändrad
lydelse af 21 §
grufstadgan.
(Forts.)

Onsdagen den 22 Maj, e. ni.

propositionen fogadt förslag till lag om ändrad lydelse af 21 § i
grufstadgan den 16 maj 1884.

Utskottet hade hemställt, att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
måtte af Riksdagen bifallas.

Herr Magnu son: På grund af enskild motion år 1904 begärde
Riksdagen, att »Kungl. Maj:t täcktes taga under öfvervägande,
huruvida och under hvilka villkor utmål för inmutad
malmfyndighet kunde tilldelas inmutare på grund allenast af
fyndighetens undersökning medelst diamantborrning, samt för Riksdagen
framlägga det förslag till lagändring, hvartill den verkställda
utredningen kunde föranleda».

Sådan utredning har nu skett, och resultatet däraf föreligger
i nu framlagda och af utskottet tillstyrkta lagförslag. Här
torde kanske vara skäl omnämna, att motionären af år 1904 var
dåvarande ledamoten af denna kammare, borgmästaren Lundberg
i Sala, eu af de erkändt främste tolkarne af vår gruflagstiftning
och hvad därmed sammanhänger.

Inom utskottet har, som framgår af reservationen, meningarne
emellertid ej varit odeladt för bifall till den kungliga
propositionen. Två olika synpunkter hafva dock hos motståndarne
gjort sig gällande.

Den ena, företrädd af herr Lindhagen, resonerar som så —
uttrycken hämtade från hans motion n:o 146 —-i »Enskildes
monopol till malmfyndigheter är en särdeles betänklig sak i vår
tid» (sid. 41). »Staten bör förbehålla sig äganderätten till alla
afsevärdare nya malmfyndigheter» (sid. 41). »Dessa spörsmål
föra vidare lätt med sig uppmärksamheten på förändringar i vår
gruflagstiftning i allmänhet och möjligen upphäfvande af inmutningsrätten
äfven i det of riga riket och på all jord» (sid. 42).
I öfverensstämmelse med dessa uttalade åsikter har herr Lindhagen
naturligen ej kunnat vara med om en lagstiftning, som
onekligen uppmuntrar den enskilda företagsamheten till eftersökande
af nya inmutningsbara fyndigheter, och detta, jag vågar
påstå det, till gagn för hela vår industri och speciellt vår järnhandtering.

Hos andra åter inom utskottet, hvilka likaledes motsatt sig
lagförslaget, har en annan synpunkt varit den bestämmande,
eller att jordägaren, efter deras förmenande, genom sagda lagändring
i visst fall skulle komma i en sämre ställning än förut.

De grunda detta sitt påstående därpå, att, då enligt nu
gällande lagtolkning malmen måste för okulär besiktning blottas
genom gräfning eller sprängning, härigenom ett visst mått af
arbete skulle vara undangjordt, förrän utmål kan läggas, hvilket
arbete sålunda skulle komma jordägaren till godo, om han vid
utmålsläggningen förklarar sig vilja begagna sig af sin jord -

Onsdagen den 22 Maj, e. in.

r>5 N:o 4».

ägareaudel. Förhållandet iir dock så, att reservanterna dels all- Lagförslag
deles öfverskattat betydelsen af ett dylikt arbete, sådant det i
praktiken förekommer, dels ej velat sätta tro till den fullt lag- grufstadgan.
liga tolkning af grufstadgan, som sätter jordägaren i tillfälle (Forts.)
att, så länge han det vill och förhållandena därtill föranleda, inskränka
sin andel i grufarbetet till blott halfva försvarskostnaden.

Hvad nu först beträffar det försöksarbete, hvarom 18 §
grufstadgan talar och som föregått utmålsläggningen, så är detta,
som äfven påvisats af en af de sakkunnige, som yttrat sig i
föreliggande fråga, professorn i grufvetenskap vid tekniska högskolan
Pettersson, sällan af den planlagda, beskaffenhet, att detsamma
åtminstone vid större fyndigheter. spelar någon rol för
det fortsatta arbetet. Fastmer visar det sig nog oftast, att, sedan
fyndighetens fältutsträckning och stupning blifvit närmare kända,
det blifvande uppfordringsschaktet i öfverensstämmelse med modernare
grufbrytningsmetoder förlagts på helt annan plats än
den, där malmen råkat att blifva blottad, och då helst i det
fasta berget utanför skälfva malmen. Det arbete, som nedlagts
på blottandet af malmen, torde således endast i enstaka fall vara
af någon afsevärd ekonomisk betydelse för det fortsatta rationella
grufarbetet.

Med en diamantborrning däremot kan i praktiken erhållas
ett lika ovedersägligt bevis på malmens befintlighet som med
trots något annat arbete från dagen eller från en annan grufva,
och diamantborrningen kan i många fall vara för den sakkunnige
vida mera upplysande beträffande malmens art, läge och mäktighet,
den omgifvande bergartens beskaffenhet etc. än det ofullständiga
jordrymnings- och skärpningsarbete, som nu i allmänhet
föregår en utmålsläggning och som likväl för utmåls erhållande
anses tillräckligt. Fn diamantborrning är dock ingen billig undersökningsmetod
och tillgripes säkerligen endast i sådana fall, där
fyndigheten endera ligger på större djup eller ock är genom
sumpmark och vattensamling mera oåtkomlig. Har en inmutare
därför anordnat en diamantborrning, så lärer han ej underlåta
att fullfölja densamma genom anbringande af flera borrhål för
att på en gång mera fullständigt undersöka fyndigheten.

»Vid sådant förhållande», säger borgmästaren Lundberg i
sin motion af år 1904, »synes det olämpligt, att ej säga orimligt,
att vidare förvägra inmutare att få utmål tilldeladt för en fyndighet,
som blifvit allenast genom diamantborrning undersökt. Från
det allmännas eller statens sida likasom från inmutarens synpunkt
bör icke något hinder möta för tilldelande af utmål för
eu fyndighet, hvars tillvaro blifvit genom diamantborrning konstaterad.
Det skulle således endast vara med hänsyn till jordägaren,
som betänklighet kunde i detta afseende möta. Jordägaren
skulle nämligen kunna tänkas få svårt, då malmen ej är
för blotta ögat synlig i fast klyft, att vid utmålsförrättningen

49. 56

Onsdagen den 22 Maj, e. in.

Lagförslag
om ändrad
lydelse af 21 §
grufstadgan.
(Fi -te.)

bestämma sig, om han ville, med begagnande af sin jordägareandel,
deltaga i grufarbetet jämte den därmed förenade risk och
eventuella vinst. Men då jordägaren, fastän han vid utmålsförrättningen
förklarat sig vilja begagna sin jordägareandel, dock
kan på grund af § 66 i grufstadgan på obestämd, tid uppskjuta
att deltaga i grufarbetet jämte de därmed förenade kostnader,
tills att inmutaren hunnit fullt blotta malmen och drifvit grufvan
så långt, att det blir lätt för jordägaren att bestämma, om han
bör begagna sig af sin jordägareandel eller öfverlåta den åt inmutaren,
finnes icke giltig anledning att med hänsyn till jordägaren
betaga inmutaren möjlighet att på grund af undersökning
medelst diamantborrning erhålla utmål för en af honom
inmutad fyndighet.»

Med denna hänvisning till grufstadgans § 66 och dess tilllämpning
i praktiken borde reservanterna, för så vidt de ej oafsedt
alla skäl velat komma lagförslaget till lits, hafva låtit sig
nöja; ty på grund af sagda paragraf kan en jordägare gentemot
inmutaren inskränka sin andel i grufarbetet till blott hälften af
kostnaderna för ett lagligt försvarsarbete, det vill säga till cirka
25 kronor om året, ända till dess att fyndigheten visar sig af
det värde, att jordägaren finner med sin fördel förenligt att på
ett mera effektivt sätt deltaga i dess bearbetande, än som sker
med ett enkelt försvarsarbete. Af alla de sakkunniga, »om blifvit
i denna fråga hörda, bergmästarne, professor Pettersson vid tekniska
högskolan, järnkontoret samt en särskild af kommerskollegium
tillsatt nämnd, hafva alla utom en bergmästare tillstyrkt
lagförslaget. Gentemot nämnda bergmästare, hvilkens
framkastade spörsmål nog gifvit uppslaget till föreställningen om
jordägarens sämre ställning genom den nu föreslagna lagändringen,
torde kunna ställas hvad eu annan bergmästare yttrar: eller
att »han icke anser rättvist, att inmutaren skall vidkännas alla
de dryga kostnaderna för malmens åtkomliggörande, under det
jordägaren får till hälften deltaga i den kanske rätt afsevärda
vinsten vid själfva brytningen».

Då således på ett enda undantag när alla de sakkunniga,
som i denna fråga blifvit hörda, och med hvilka jämväl kommerskollegium
instämt, förordat nu föreliggande lagändring, som går
ut på, att diamantbormiug för malmfyndigheters undersökning
och utmåls erhållande i lagstiftningen vinner det erkännande,
som motsvarar dess betydelse och användning i det praktiska
lifvet, och då jag för min personliga del anser, att lagförslaget,
sådant det nu blifvit af Kungl. Majd formuleradt, mer än nog
tillvaratager äfven jordägarens välförstådda rättigheter, så tilllåter
jag mig, herr talman, speciellt i vår jämhandterings intresse,
för hvilken industri inmutningsrätten varit ett af de
kraftigaste hjälpmedlen för råvarans jämna erhållande, att yrka
bifall till lagutskottets betänkande.

67 Nso 49.

Onsdagen den 22 Maj, e. in.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad
utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt.

På framställning af herr talmannen beslöt kammaren att uppskjuta
behandlingen af återstående ärenden på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Anmäldes och bordlädes statsutskottets utlåtanden:

n:o 147, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anläggning af en statsbana från Järna station å västra stambanan
öfver Vagnhärad och Nyköping förbi Lunda till Norrköping; n:o

149, i anledning af ej mindre Kungl. Maj:ts proposition
angående anslag dels för ytterligare undersökningar angående
den s. k. inlandsbanan, dels ock för byggnad af statsbana från
Östersund till Ströms vattudal, än äfven i ämnet väckta motioner;
och

n:o 164, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
lönereglering för personalen vid statens järnvägar m. m. jämte
i ämnet väckta motioner.

Justerades åtta protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under
dagen första gången bordlagda ärendena skulla sättas främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 11,28 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Första Kammarens Prof. 1907. N:o 49.

5