1907. Första Kammaren. N:o 25 (Riksdagens protokoll 1907:25)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1907. Första Kammaren. N:o 25.

Lördagen den 6 april.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. in.

Herr statsrådet Dyrssen aflämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående utbyte af en kronan tillhörig tomtdel i 8:e
kvarteret, Sparre, i Karlskrona mot en annan, enskild person
tillhörig tomtdel i samma kvarter; och

2:o) angående försäljning af viss del utaf skogsinstitutets
nuvarande tomt.

Herr talmannen tillkännagaf, att, efter det extra fiskalen i
kungl. svea hofrätt, vice auditören A. Beskow på begäran entledigats
från sin anställning såsom notarie i kammarens kansli, till notarie
efter honom antagits amanuensen P. G. Widegren.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n'':o 64, till Konungen, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående försäljning af egendomen n:o 1 i
kvarteret Sjöhästen i Klara församling i Stockholm samt ett
inom Riksdagen väckt förslag i ämnet.

Vid föredragning af herr Wennbergs nästlidne dag väckta
och då bordlagda motion, n:o 57, om skrifvelse till Kungl. Maj:t
Första Kammarens Prot. 1907. N:o 25. 1

N:o 25.

Lördagen den 6 April.

rörande undervisning i landthushållning, beslöt kammaren hänvisa
denna motion till sitt tillfälliga utskott n:o 1.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet den af
herr Lithander under gårdagen afgifna, samma dag bordlagda
motion n:o 58, i anledning af Kung!. Majts proposition med
förslag till förordningar om frihamn och frilager.

Lagförslag Föredrogs ånyo statsutskottets den 19 och 20 nästlidne
ang. civila månad bordlagda utlåtande n:o 51, i anledning af dels Kungl.
tjänstinnehaf- y/[ajts proposition till Riksdagen med förslag till lag angående
pension*™ m (hvila tjänstinnehafvares rätt till pension m. in. dels ock fyra i
anledning af samma proposition väckta motioner.

I en den 12 januari 1907 till Riksdagen aflåten propsition
(n:o 18) hade Kungl. Maj:t, under åberopande af ett vid propositionen
fogadt utdrag af statsrådsprotokollet öfver finansärenden
för samma dag, föreslagit Riksdagen

A. att antaga i utlåtandet införd lag angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension,

B. att, därest sådan lag blefve af Riksdagen antagen, dels
besluta

»l:o) att denna lag skall tillämpas såväl å den genom riksrådet
Johan Skyttes donationsbref inrättade professuren vid Uppsala
universitet som ock å sådan ordinarie eller extra ordinarie
professur vid rikets universitet, till hvars innehafvare aflöningen,
anslag af universitetets medel oberäknadt, utgår uteslutande i
form af prebendepastorat, dock att i fråga om beräkning af
pensionsunderlag för en hvar af nämnda professurer skall gälla,
att pensionsunderlaget skall anses utgöra enahanda belopp, som
för annan professur af det slaget vid samma universitet, där
den ifrågavarande professuren finnes inrättad, samt att tjänstinnehafvare
därvid icke må tillgodoräknas ålderstillägg, med
mindre han fullgjort de för annan likställd tjänstinnehafvare för
ålderstilläggs åtnjutande föreskrifna villkor;

3 N:o 25.

Lördagen den O April.

stik eller i slöjd, äfvensom genom nådig kungörelse af den 9 Lagförslag
juni 1905 beträffande tillförordnad rektor vid folkskoleseminarium,
skola, äfven efter förenämnda lags antagande, fortfarande äga vares rätt till
giltighet, än äfven hvad i öfrigt genom samma lag blifvit stad-pension m. m.
gadt skall i tillämpliga delar gälla en hvar af dessa rektorer och (Forts.)
lärare;

3:o) att de pensioner, som med tillämpning af nämnda pensionslag
komma att beviljas, skola utgå: till tjänstinnehafvare
vid poststaten af postmedlen, till tjänstinnehafvare vid tullstaten
af tullmedlen, till tjänstinnehafvare å patent- och registreringsverkets
stat från »patent- och varumärksafgifters samt registreringsaf
gifters fond» samt till öfriga tjänstinnehafvare från därtill
särskildt anvisadt anslag; med förbehåll, att de medel, den fond
eller det anslag, från hvilka pensionerna sålunda utbetalts, beredes
godtgörelse från den i 11 § pensionslagen omförmälda
pensionsfond med belopp, som svara mot pensionsfondens efter
fastställd fördelningsgrund uträknade andel i pensionsutgifterna;

dels å ordinarie staten under tionde hufvudtiteln uppföra ett
förslagsanslag å 100,000 kronor till pensionering, enligt pensionslagen,
af civila tjänstinnehafvare;

dels, såsom bidrag till bestridande af förvaltningskostnaden
för en i hufvudsaklig öfverensstämmelse med i statsrådsprotokollet
angifna grunder ordnad ny änke- och pupillkassa för civilstaten,
likaledes å ordinarie staten under tionde hufvudtiteln
uppföra ett bestämdt anslag å 35,000 kronor;

dels och medgifva, att från och med år 1893 uppkomna och
härefter uppkommande behållningar å det till pensionsstaten för
civila ämbets- och tjänstemäns änkor och omyndiga barn anvisade
anslag å 45,000 kronor må tillfalla den nya änke- och
pupillkassan för civilstaten med skyldighet för denna kassa att
svara för utbetalning i behörig ordning af de till utgående från
nämnda anslag redan anvisade pensioner»;
samt

C. att, under förutsättning af bifall till de under A. och B.
framställda förslag, från riksstaten för år 1908 utesluta de å
tionde hufvudtiteln nu uppförda ordinarie anslagen till civilstatens
pensionskassa af tillhopa 112,286 kronor.

I sammanhang med förevarande kungl. proposition hade
utskottet till behandling förehaft följande inom Riksdagen väckta
motioner, nämligen:

n:o 37 i Första Kammaren, däri af herr A. Hammarström
hemställts, att Riksdagen vid antagande af Kungl. Maj:ts Riksdagen
förelagda förslag till lag angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension måtte besluta den ändring i förslagets § 5, som
erfordrades för att rätt till åtnjutande af hel pension måtte tillgodokomma
betjänte vid tullverkets lokalförvaltning, i likhet med

N:o 25.

Lördagen den 6 April.

Lagförslag betjänte vid kust- och gränsbevakningen, redan vid 62 lefnads“ng-civila
och 30 tjänsteår;

tjanstinnehaf- „

rares rätt till .n;0 1 Andra Kammaren, däri lierr C. Wallis m. fl. före pension

m. m. slagit, att i 5 § mom. e) af ofvanberörda lag efter orden »farma(Forts.
) ceutiska institutet» måtte inskjutas ordet »tandläkareinstitutet»;

n:o 177 i Andra Kammaren, i hvilken af herr A. Thylander
m. fl. föreslagits, att pension måtte beviljas åt betjänte såväl vid
lokalförvaltningen som ock vid kust- och gränsbevakningen vid
tullverket vid uppnådda 60 lefnads- och 3Ö tjänsteår; samt

n:o 50 i Första Kammaren, däri herr E. Kinberg hemställt,
att Riksdagen för sin del ville besluta, att 6 § i förevarande lag
måtte ändras på det sätt, att det i tredje''raden nedifrån af
nämnda paragraf förekommande ordet »sextiotre» blefve utbytt
mot »sextio».

Utskottet hade på andragna skäl hemställt,

A. att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande
proposition och herr Wallis’ in. fl. omförmälda motion, måtte,
med afslag å herrar Hammarströms, Thylanders m. 11. samt
Kinbergs i ämnet väckta motioner, antaga lag angående civila
tjänstinnehafvares rätt till pension, så lydande, som utskottets
utlåtande utvisade;

B. att Riksdagen, därest ifrågavarande lag blefve af Riksdagen
godkänd, måtte dels besluta,

Ro) att denna lag skall tillämpas såväl å den genom riksrådet
Johan Skyttes donationsbref inrättade professuren vid
Uppsala universitet som ock å sådan ordinarie eller extraordinarie
professur vid rikets universitet, till hvars innehafvare aflöningen.
anslag af universitetets medel oberäknad!, utgår uteslutande
i form af prebendepastorat, dock att i fråga om beräkning
af pensionsunderlag för en hvar af nämnda professurer
skall gälla, att pensionsunderlaget skall anses utgöra enahanda
belopp, som för annan professur af det slaget vid samma universitet,
där den ifrågavarande professuren finnes inrättad, samt
att tjänstinnehafvare därvid icke må tillgodoräknas ålderstillägg,
med mindre han fullgjort de för annan likställd tjänstinnehafvare
för ålderstilläggs åtnjutande föreskrifna villkor ;

2:o) att ej mindre de bestämmelser om pensionsrätt och
skyldighet att för pensionsändamål vidkännas löneafdrag, hvilka
stadgas genom särskilda nådiga kungörelser af den 27 augusti
1904 beträffande a) tillförordnade rektorer vid rikets allmänna
läroverk, b) rektor vid högre lärarinneseminariet, c) lärare vid
rikets folkskoleseminarier: i musik och sång, i teckning, i gymnastik
eller i slöjd, äfvensom genom nådig kungörelse af den 9
juni 1905 beträffande tillförordnad rektor vid folkskoleseminarium,
skola, äfven efter förenämnda lags antagande, fortfarande äga
giltighet, än äfven hvad i öfrigt genom samma lag blifvit stad -

Lördagen de

Lagförslag

af dessa rektori

alla eu hvar

gadt skall i tillämpliga delar
och lärare;

tjänstinnehaf -

--- -------> . , yu/löl/trtni/w*/

3:o) att de pensioner, som med tillämpning åt nämnda pen- vares rätt nu
sionslag komma att beviljas, skola utgå: till tjänstinnehafvare m. m.

vid poststaten af postmcdlen, till tjänstinnehafvare vid tullstaten (Forts.)
af tullmedlen, till tjänstinnehafvare å patent- och registreringsverkets
stat från »patent- och varumärkesafgifters samt registroringsafgifters
fond» samt till öfriga tjänstinnehafvare från därtill
särskild! anvisadt anslag; med förbehåll, att de medel, den fond
eller det anslag, från hvilka pensionerna sålunda utbetalts, beredes
godtgörelse från den i 11 § pensionslagen omförmälda
pensionsfond med belopp, som svarar mot pensionsfondens efter
fastställd fördelningsgrund uträknade andel i pensionsutgifterna;

dels å ordinarie staten under tionde hufvudtiteln uppföra
ett förslagsanslag å 100,000 kronor till pensionering, enligt pensionslagen,
af civila tjänstinnehafvare;

dels ock medgifva, att från och med år 1893 uppkomna och
härefter uppkommande behållningar å det till pensionsstaten för
civila ämbets- och tjänstemäns änkor och omyndiga barn anvisade
anslag å 45,000 kronor må tillfalla den nya änke- och
pupillkassan för civilstaten med skyldighet för denna kassa att
svara för utbetalning i behörig ordning af de till utgående från
nämnda anslag redan anvisade pensioner;

C. att Riksdagen, under förutsättning af bifall till de under
A. och B. framställda förslag, måtte från riksstaten för år 1908
utesluta de å tionde hufvudtiteln nu uppförda ordinarie anslagen
till civilstatens pensionskassa af tillhopa 112,286 kronor.

På framställning af herr talmannen beslöts, att förevarande
utlåtande skulle till afgörande företagas sålunda, att det i punkten
A. intagna lagförslag föredroges paragrafvis och, där någon paragraf
innehölle flera moment, momentvis; att den föreslagna lagtexten
icke behöfde uppläsas i andra fall, än då uppläsning begärdes
; att vid föredragning af första paragrafen yttranden finge
afgifvas om förslaget i dess helhet; att lagförslagets rubrik skulle
föredragas efter den öfriga lagtexten och att sist skulle förekomma
utskottets hemställan.

Punkten A.

Utskottets förslag till lag angående civila tjänstinnehafvares
rätt till pension.

samt

Lördagen den 6 April.

Lagförslag J i<.

''ang. civila

TarcTrättm Denna paragraf hade följande lydelse:

pension m. m.

(Forts.) Rätt till pension vid afgång från tjänst tillkommer, med de

undantag och under de villkor som här nedan stadgas, en hvar
ordinarie innehafvare af civil tjänst med lön å stat, som blifvit
fastställd af Konungen och Riksdagen.

Herr Hammarström: Herr talman, mina herrar! Det är
icke för att framställa några allmänna erinringar vid det föreliggande
förslaget, som jag begärt ordet, men då debatten får
omfatta förslaget i dess helhet, har jag önskat redan nu yttra
några ord med afseende å öde paragrafen.

Som kammaren behagade finna, har utskottet ansett sig icke
kunna förorda den motion jag väckt rörande eu viss mindre
jämkning i denna paragraf. Statsutskottets beslut har dock icke
varit enhälligt, i det att tre utskottsledamöter från Andra Kammaren
reserverat sig under framhållande af, att de ansett skäl
förefinnas för bifall till motionen. Detta förhållande och den
omständigheten, att, om jag får döma af ett tillägg i sjette
paragrafen, utskottets flertal äfven synts hafva skänkt ett visst
erkännande åt motiveringen för yrkandet i min motion, gör, att
jag vågar taga kammarens tid i anspråk för att något närmare
utveckla de skäl, som torde kunna tala för ett bifall till föreliggande
motion.

Frågan gäller pensionsåldern för tullbetjäningen eller, närmare
bestämdt, för tullbetjänte vid lokalförvaltningen, det vill
säga vid den fasta bevakningen. Jag kanske i det följande för
korthetens skull får benämna dem tullvaktmästare, ty det är
egentligen dem, det är fråga om. Jag har redan i min motion
framhållit, att för närvarande samtlige tullbetjänte äro berättigade
till full pension vid GO lefnads- och 30 tjänsteår. Häri afser nu
förslaget den ändring, att hvad beträffar kust- och gränsbevakningsbetjänte,
alltså betjänte vid den rörliga bevakningen, skall pensionsåldern
framflyttas i likhet med hvad som för civila tjänstinnehafvare
i allmänhet föreslagits, det vill säga med två lefnadsår.
Hvad beträffar tullvaktmästarne har emellertid förslaget
icke nöjt sig med en sådan framflyttning af pensionsåldern, utan
där föreslås, att lefnadsårens antal skall ökas med icke mindre
än fem och därjämte att tjänstårens antal också skall ökas med
fem, så att hädanefter, under det kust- och gränsbevakningsbetjänte
skola vara berättigade till hel pension vid 62 lefnadsoch
30 tjänstår, skall för tullvaktmästarne rätt till hel pension
inträda först vid 65 lefnads- och 35 tjänstår. Alltså, förslaget
afser först och främst att upphäfva den likställighet, som hittills
ägt rum i afseende å pensionsåldern emellan kust- och gräns -

Lovdagen don O April. ~ '':o

bevakningsbetjänte å ena och tullvaktmästare å andra sidan,

Vidare afser förslaget eu väsentligt större skärpning i pensions- fjänHthmehaf.
villkoren för tullvaktmästarne än för civila tjänstinnehafvare i vares rätt till
allmänhet. , Priori m m.

Ser man nu till hvilka skäl, som kunna föreligga tor for- (Forts.)
slaget i denna del, så har jag i min motion fäst uppmärksamheten
på, att de skäl, som anförts och godkänts för att icke
utsträcka pensionsålderns inträde hvad kust- och gränsbevakmngsbetjänte
beträffar med längre tid än som i allmänhet för dyna
tjänstinnehafvare ansetts rådligt, kunna i allt väsentligt . ti illämpas
äfven på tullvaktmästarne. Jag skall icke närmare ingå
på detta ämne nu, då jag redan i motionen utvecklat det, men
jag vill dock hemställa, huruvida man verkligen, när man erkänner
— hvilket gjorts från såväl Kungl. Maj:ts sida som af
utskottet — att det icke lämpligen låter sig gorå att. med sextiofemåringar
manövrera tulljakterna, huruvida, säger jag, man da
verkligen kan tro det vara lämpligare att vid inloppsstationerna
i våra yttre skärgårdar, när det gäller att vid hårdt väder angöra
förbipasserande fartyg, hafva sextiofemåringar vid årorna och
vid rodret? Eller tror man, att eu sextiofemårig, giktbruten
tullvaktmästare lämpligen kan sättas, vare sig ombord på fartyg
eller i land, till hvilka slags bevaknings- eller visitationsgöromal
som helst i ur och skur, natt och dag? För min del finner jag
icke att man kan uppdraga en så skarp åtskillnad mellan de
göromål, som å ena sidan kust- och gränsbevakningsbetjänte och
å andra sidan tullvaktmästarne hafva att ombesörja, att den
föreslagna olikheten i pensionsålder därigenom låter sig försvaras.
Det är nämligen, oafsedt tjänstgöringens mer eller mindre
ansträngande beskaffenhet, så, att tullvaktmästare pa vissa ortei
hafva att ombesörja enahanda slags göromål, som åligga kustoch
gränsbevakningsbetjänte. Jag har redan fäst uppmärksamheten
på, att så är förhållandet med tullvaktmästarne i den yttre
skärgården, och i gränsorterna mot Norge och Finland hafva
tullvaktmästare att i rätt stor utsträckning fullgöra samma slags
bestyr, som åligga gränsridarne. Om jag således icke kan finna
att fullgiltiga skäl anförts för att uppdraga en förut icke existerande
åtskillnad i pensionsåldern emellan betjänte vid å ena
sidan den rörliga och å andra sidan den fasta bevakningen, kan
jag lika litet anse skäl i och för sig förefinnas för en så väsentlig
framflyttning af pensionsåldern för vaktmästarne som från 60
till 65 år. Det torde väl vara, såsom också statsrådet och chefen
för finansdepartementet påpekat, erfarenheten, som man bör hålla
sig till, när det gäller att afgöra i fråga om olika slag af tjänstinnehafvare
hvilken lefnadsålder, som lämpligen bör bestämmas
för rätt till full pension. Jag har i min motion citerat ett uttalande
af statsrådet i detta ämne. Äfven utskottet har citerat
det. Jag skall emellertid be att för dem af herrarne, som till

N:o 25. 8

Lördagen den 6 April.

Det är

Lagförslag äfventyra icke erinra si;

''änstinliehaf-icke långt. Statsrådet yttrade:

:tres rätt till »Härvid synes det mig som borde i alla de fall d;

viiitz-nuj - TT** . -|

rätt till * »Härvid sjTnes det mig som borde i alla de fall, där redan

pension m.m. på grund af vunnen erfarenhet särskilda bestämmelser/nu före(Forts.
) \ anande hänseende visat sig vara af nöden, afseende mera fästas
vid dessa erfarenhetsrön än vid upprätthållandet af eu teori,
för hvilken tillräckligt praktiskt underlag ännu icke torde kunna
anses förefinnas. Man måste nämligen förutsätta, att, där hittills i
fråga om pensionsålder afvikelser gjorts från den vanliga regeln.
säd ant undantag kommit till stånd först efter sorgfälligt öfvervägande
af de på frågan inverkande omständigheterna.»

. år alltså erfarenheten, till hvilken herr statsrådet, såsom
nug synes med fullt fog, hänvisar. Hvad säger då erfarenheten
i detta fall, hvarom nu är fråga? Jag har samtidigt med att
jag väckte min motion latit anställa en undersökning, huru förhållandena
gestaltat. sig i landets tre största städer, Stockholm,
Höteborg och Malmö, under den senaste femårsperioden och
därvid funnit, att hvad Stockholm och Göteborg beträffar samttullvaktmästare,
som under den perioden uppnått sextio års
ålder, hafva anhållit om afsked med pension samtidigt med att
de uppnådde de sextio åren; i Malmö har förhållandet varit, att

en„^a stått kvar öfver sextioårsåldern, men endast under ett
hälft år eller knappt så länge. Jag är öfvertygad om att, därest
undersökningen hade utsträckts till de medelstora städerna, skulle
resultatet där blifvit väsentligen enahanda. På de mindre platserna,
där tjänstgöringen icke är så ansträngande, kan det väl
däremot hända, att tullvaktmästarne kunna stå kvar i tjänsten
något längre än till sextio års ålder, men antalet tullvaktmästare,
som äro anställda där, är så försvinnande litet. Om jag endast
håller mig till de tre nämnda städerna, så är i det närmaste
halfva antalet af hela tullvaktmästarekåren stationeradt på dessa
tre platser. Vidare kan man måhända säga, att den omständigheten,
att en vaktmästare afgår vid (JO år, bevisar ingenting. Han
tar sin pension och nöjer sig med den. Men om man gör klart
för sig å ena sidan, att tjänstinnehafvare i allmänhet bruka vilja
sitta kvar så länge de möjligen kunna sköta sin tjänst och å
andra sidan att tullvaktmästarnes inkomster reduceras genom
afskedet med minst hälften af hvad de åtnjutit under tjänstetiden,
och om man tillika besinnar, att det icke är antagligt,
att de vid en så framskriden ålder kunna förskaffa sig andra
inkomster, utan att de äro hänvisade till sin lilla pension, därest
de icke möjligen under tjänstetiden kunnat spara något, så tror
]ag, att man utan större risk kan af den gjorda undersökningen
draga den slutsatsen, att tullvaktmästarne i regel äro utslitna
vid 60 års ålder.

Pensionskommittéerna hafva såsom skäl för utsträckning af
pensionsåldern i allmänhet anfört, till att börja med, att medel -

it N:o 2i

Lördagen den (i April.

lifslängden ökats uudoi- senare tider. Om 1111 detta också gäller Lagförslag
i fråga om tullvaktmästarnes medellifslängd, vill jag lämna därliiin;
men i hvarje fall torde det väl icke vara tillräckligt att vares rätt till
endast fästa sig vid huru länge de lefva, utan då det gäller pension m. m.
sådana tjänster som dessa, som icke kunna tillbörligt uppehållas (Ports.)
med mindre deras innehafvare äro vid full kroppslig vigör, tror
jag, att frågan lämpligare bör ställas så: Huru länge äro dessa
betjänto tjänstbara? Och af hvad jag nyss anfört torde väl
kunna anses framgå, att deras tjänstbarhet i regel icke sträcker
sig långt utöfver sextio år. Man skulle kunna säga att jag, med
den uppfattning jag sålunda har, konsekvent borde yrkat på
pensionsålderns bibehållande vid sextio lefnadsår. Men jag har
naturligtvis icke varit blind för det förhållandet att, då förslaget
afser att utsträcka pensionsåldern för civila tjänstinnehafvare i
allmänhet, man med fog kunnat sätta i fråga någon utsträckning
äfven för tullbetjänte. Jag har alltså velat framhålla erfarenhetens
vittnesbörd för att visa, att för den ytterligare skärpning
utöfver de två åren, som här är fråga om, nämligen till
fem år, för den finnas icke fullgiltiga skäl anförda.

Kommittéerna hafva framhållit en annan anledning till allmän
utsträckning af pensionsåldern, nämligen att besparingar
skulle kunna på detta sätt åstadkommas i statsverkets pensionsutgifter.
Jag tror, att icke heller denna synpunkt har synnerligen
stor betydelse för frågan, allra minst vid en framflyttning
af pensionsåldern ända till sextiofem år. Först och främst bör
härvid erinras, att dessa betjänte hafva att tillvarataga mycket
viktiga fiskaliska intressen. Det är därför af yttersta vikt,. att
staten kan vara förvissad om, att de äro fullt tjänstedugliga,
eljest är det nog möjligt att hvad som sparas i pensionsutgifter,
och mera därtill, kan förloras på annat håll. Men äfven bortsedt
från detta förhållande tror jag, att de besparingar, man kan
påräkna, icke blifva så stora. Skall man använda dessa sextiofemåringar
i tjänst, ligger det i sakens natur, att under de sista
tjänståren befälet kommer att spara dem så mycket som möjligt.

Det torde exempelvis icke blifva vanligt att först använda dem
till dagtjänstgöring och därefter i tur och ordning beordra dem
till nattjänstgöring. Utan förhållandet blir nog, att i stor utsträckning
kommer extra personal att i stället användas äfven
där de ordinarie icke begärt tjänstledighet. Detta ytterligare
anlitande af extra arbetskrafter kommer naturligtvis i sin ordning
att medföra ökade kraf från dessa extra betjänte på upprättande
af nya ordinarie befattningar för dem; och hvad kommer
då egentligen att återstå af besparingarna?

Med hvad jag nu anfört har jag naturligtvis icke velat
rikta något klander vare sig mot Kungl. Maj:ts förslag i denna
del eller mot utskottets flertal. Kungl. Maj:ts förslag har ju
gått så långt i tillmötesgående mot tullverket, som uttryckligen

N:o 25. 10

Lördagen den 6 April.

Lagförslag begärts från generaltullstyrelsens sida, då styrelsen senast afgå!
t änstinne^f * pensionsfrågan. Men, på sätt jag i motionen fram vares

rätt till hållit, torde väl knappast detta styrelsens utlåtande få anses bepension
m. m. visa, att man utan risk kan framflytta pensionsåldern för dessa
(Forts.) betjänte ända till 65 år. Vid alla föregående tillfällen — och
de hafva varit många — då styrelsen yttrat sig i denna fråga,
har det med kraft gjorts gällande, att det är förenadt med stor
risk att utsträcka pensionsåldern för tullvaktmästarne. Jag vill
icke trötta kammaren med att närmare redogöra för alla dessa
uttalanden; jag vill endast framhålla ett par stycken. Dä styrelsen
år 1869 afgaf förslag till tullverkets stater för år 1871, anförde
styrelsen på då förekommen anledning, att styrelsen icke
ville i hvad tjänstemännen beträffade ifrågasätta annan pensionsålder
än den som gällde för civila tjänstemän i allmänhet. Men
däremot betonade styrelsen kraftigt behofvet af att den gällande
lägre pensionsåldern bibehölles för samtliga till bevakningen
hörande betjänte, äfven de vid den stationära tullbevakningen
anställde. Och vidare, när styrelsen år 1895 afgaf utlåtande
beträffande 1894 års pensionskommittés förslag, så yttrade styrelsen
rörande särskild! pensionsåldern för bevakningspersonalen,
att styrelsen senast uti underdånigt utlåtande den 9 november
1869 angående regleringen af tullverkets stater för år 1871 framhållit
behofvet däraf, att denna personal med sin synnerligen
ansträngande tjänstgöring fortfarande finge äga rätt att vid uppnådda
sextio lefnadsår med full pension ur tullverkets tjänst
afgå, och »att styrelsen i allmänhet icke af någon sedermera
vunnen erfarenhet funnit sig äga anledning frångå sin sålunda
uttalade öfvertygelse».

Nu har emellertid den senaste pensionskommittén, oaktadt
sådana erinringar, anfört, att den icke hade någon betänklighet
vid att föreslå ett utsträckande af pensionsåldern för alla tullbet
jänta till sextiofem år. Med all respekt för kommitténs auktoritet,
tror jag dock, att det hade varit önskligt, att kommittén
gentemot de bestämda uttalanden, som från generaltullstyrelsen
vid så många olika tillfällen framkommit, hade framlagt skäl
hvarför den hyste denna bestämda uppfattning. Jag erinrar i
detta sammanhang, att både Kungl. Maj:t och utskottet underkännt
denna kommitténs uppfattning, för så vidt det gäller kustoch
gränsbevakningsbetjänte, och då är det ju icke säkert, att
kommitténs uppfattning behöfver vara mera ofelbar i hvad det
gäller tullvaktmästarne. För att nu emellertid sätta auktoritet
emot auktoritet och anföra en, som svårligen torde kunna från
kännas vitsord, ber jag att få meddela, att tullverkets läkare i
Stockholm, professor Sondén, i ett den 8 februari 1907 afgifvet
utlåtande gjort följande uttalande:

»Utan tvifvel har kungl. generaltullstyrelsen framlagt fulla
skäl för att pensionsåldern för kust- och gränsbevakningen icke

il N:o 25.

Lördagen den 6 April.

siiltes högre — nämligen än 62 lefuads- och 30 tjänstår — men Lagförslag
däremot synas stora skäl finnas att pröfva, huruvida icke äfven tjänstinnehafde
tullverkets lokalförvaltning tillhörande betjänto höra tillerkän- faren rätt till
nas förmånen att tidigare än vid 65 lefnads- och 35 tjänstår pension m. m.
erhålla hel pension. Under en längre följd af år har undertecknad (Forts.)
såsom läkare för tullverkets betjänte i Stockholm haft tillfälle
att iakttaga de förhållanden, under hvilka de lefva, och jag kan
icke annat än anse deras arbete i hygieniskt hänseende i derå
afseenden ganska ogynnsamt och frestande. Dels tillåter nämligen
tjänstgöringstiden icke tullbetjänte att iakttaga normala måltidstider,
utan de iiro vanligen hänvisade att hvar, när och hur
de kunna, tillfredsställa sitt behof af föda. En olämplig diet
och oregelmässiga eller till och med skadliga vanor hafva icke
sällan häraf blifvit en följd, och digestionsrubbningar hafva också
ingalunda varit sällsynta.

Dels hafva, såsom bekant, tullbetjänte att en å två gånger
i veckan fullgöra nattvakt, ofta i ur och skur. Allt för ofta har
erfarenheten visat, att dessa nattvakter äro i hög grad pressande,
att de ofta synas framlocka eller förvärra rheumatiska åkommor
och att de äfven ofta visat sitt skadliga inflytande genom att
framkalla eller gifva fart åt sjukdomar i andningsorganen.

Då arbetet sålunda åtföljes af större sjukdomsrisker än åtskilligt
annat arbete, synes detta förhållande böra tagas i betraktande
vid fastställande af pensionsåldern.»

Jag tror, att man med denna auktoritets uttalande för ögonen
icke bör tillmäta alltför mycket afseende åt kommitténs
bestämda uttalande i motsatt riktning.

Den föreliggande frågan är i själfva verket för tullverket
själft ingalunda obetydlig. Det är af vikt, på sätt jag förut
framhållit, att tullverket kan lita på de betjänte, som användas
i tjänstgöring, och det är naturligtvis äfven för personalens egen
skull ömkligt, att de icke bibehållas i tjänst längre än de äro
tjänstdugliga. De utgifter, som skulle tillskyndas statsverket
genom bifall till min motion, äro dessutom, på sätt jag visat,
obetydliga, om ens några. Jag har också tyckt mig finna, att
icke ens utskottets pluralitet i sak haft så mycket att invända
mot förslaget, men jag finner ju helt naturligt, att utskottet
tvekat att på en enskild motionärs förslag tillstyrka en, låt vara
obetydlig, ändring i det kungl. förslaget. Emellertid hyser jag
den förhoppning, att de formella skäl, som sålunda kunnat hafva
varit bestämmande för pluralitet! inom utskottet, icke skola få
väga alltför tungt vid frågans afgörande här i kammaren, ens
för statsutskottets egna ledamöter. Jag hoppas således, att utskottets
ledamöter icke alltför energiskt motsätta sig eu så obetydlig
förändring, för hvilken det, såsom de nog måste medgifva,
finns ganska kraftiga skäl. Icke heller fruktar jag, att herr
statsrådet och chefen för finansdepartementet och hans kolleger

N:o 25. 12 Lördagen den 6 April.

Lagförslag skola på något sätt kunna missbilliga eu så obetydlig jämkning
tiämtinnehaf * kungliga förslaget. Hvad generaltullstyrelsen beträffar, har
vång ''rätt till jag förvissat mig om, att den gissning jag tillåtit mig uttala i
pension m. m. motionen angående skälen för styrelsens tillstyrkande eller, rättare
(Forts.) sagdt, angående anledningen till att styrelsen, såsom den själf
uttryckt sig, icke velat motsätta sig förslaget, att den gissningen,
säger jag, var riktig. Verkliga anledningen till att styrelsen icke
velat motsätta sig förslaget var helt enkelt misströstan att kunna
genomdrifva hvad styrelsen ansåg riktigt för hela personalen.
Man tyckte då, att det var bättre att söka få något än att förlora
allt. Lika säkert är emellertid, att generaltullstyrelsen endast
med tillfredsställelse skulle hälsa den förändring till det bättre
för verket och dess personal, som jag i min motion tillåtit
mig påyrka.

Under sådana förhållanden, och då det lärer finnas mycket
goda utsikter för att Andra Kammaren skall bifalla den vid
femte paragrafen af herrar D. Persson, K. Starbäck och J. T.
Larsson afgifna reservationen, vågar jag rikta en varm och vördsam
vädjan till denna kammare att äfven den behjärtar de skäl,
jag nu tillåtit mig anföra.

Efter härmed slutad öfverläggning godkändes den föredragna
paragrafen.

2 och 3 §§.

Godkändes.

4 §■

Denna paragraf lydde enligt

Kungl. Maj:ts förslag:

Pension är till sitt belopp
antingen hel eller afkortad.

Hel pension utgör samma
belopp som det för tjänstinnehafvaren
vid tiden för hans afgång
från tjänsten gällande pensionsunderlag.

Utskottets förslag:

Pension är till sitt belopp
antingen hel eller afkortad.

Hel pension utgör samma
belopp som det för tjänstinnehafvaren
vid tiden för hans afgång
från tjänsten gällande pensionsunderlag;
dock skall, för
tjänstinnehafvare, som under kortare
tid än fem år innehaft den
tjänst, från hvilken afgång äger
rum, beloppet af hel pension utgöra
en femtedel af sammanlagda
beloppen af de högsta pensionsunderlag,
hvilka under)'' hvart och

Lördagen

Afkortad pension utgör viss
del afl hel pension och beräknas
på sätt i 7 § föreskrifves.

Där vid beräkning af pensions
belopp detta icke slutar å
helt tiotal kronor, skall det ökas
till närmast högre tiotal kronor.

den G April. IG N:o 25.

ett af de senast förflutna fem Lagförslag
åren varit för tjänstinnehafvaren
gällande; och skalig därest soda}! rares rätt titt
tjänstinnehafvare under någon del pension m. m.
af nämnda tid, utan att tillika (Forts.)
innehafva tjänst, som i denna lag
afses, innehaft annan statstjänst,
med hvilken rätt till pension är
förenad, pensionsunderlag beräknas
jämväl för den tid, sådan
tjänst innehafts, och därvid tilllämpas
de i 3 § gifna föreskrifter.

Afkortad pension utgör viss
del af hel pension och beräknas
på sätt i 7 § föreskrifves.

Där vid beräkning af pensions
belopp detta icke slutar å
helt tiotal kronor, skall det ökas
till närmast högre tiotal kronor.

Herr Trygger. I 4 §, sådan den af Kungl. Maj:t blifvit
föreslagen, har utskottet gjort eu förändring, som går ut på, att
en afvikelse skulle ske från den regeln, att pensionen bestämmes
efter eu tjänst som pensionstagaren innehar vid sin afgång. Utskottets
förslag innebär, att den, som vid sitt afskedstagande
icke innehaft sin tjänst, i 5 år, ej skulle få beräkna pension efter
det för denna tjänst gällande pensionsunderlaget, utan att pension
skulle beräknas sålunda, att den komme att utgöra en femtedel
af sammanlagda beloppen af de högsta pensionsunderlag, hvilka
under hvart och ett af de senast förflutna 5 åren varit för tjänstinnehafvaren
gällande.

Grunden till detta tillägg är eu sträfvan att förekomma, att
eu person befordras endast i afsikt att han skall få en högre
pension. Man vill förekomma dylika missbruk i fråga om befordran.
Man har emellertid icke tagit hänsyn till, att det finns
åtskilliga fall, då en person synnerligen sent befordras till den
plats, från hvilken han afgår. Det finns, säger jag, åtskilliga
fall, då en person icke kan ha innehaft sin plats i 5 år, detta
utan att något missbruk i fråga om befordran föreligger och
utan att något som helst kan anses ligga honom till last. Jag
tänker t. ex. på vissa förhållanden vid universiteten. I fråga
om åtskilliga professurer, hvilka borde vara jämngoda eller eljest
likställda, har man af ekonomiska skäl infört den skillnaden,
att vissa professurer gjorts till ordinarie, medan andra blifvit
endast extra ordinarie, men så att de extra ordinarie professorerna
rycka upp till ordinarie professorer, så snart vederbörande platser
blifva lediga. Här kommer ju den rena tillfälligheten att spela

N:o 25. 14

Lördagen den 6 April.

Lagförslag in. Antåg att vi ha 7 professurer i ett fack, hvaraf 5 ordinarie
t ämtinnehaf oc^ “ exfra ordinarie. På ett och samma år utnämnas kanske
rares rätt till här 2 professorer, hvaraf den ena blir den femte ordinarie pronomen
m. m. fessorn, den andra däremot blir den första extra ordinarie proForts.
) fessorn. De äro måhända ungefär lika gamla, men det kan inträffa,
att den extra ordinarie professorn rycker upp till ordinarie
kanske först när han är nära pensionsåldern. Denne har nu
haft otur med afseende å aflöningen under hela sin tjänstgöringstid
; men skall han därjämte ytterligare, om jag så må uttrycka
mig, bestraffas genom att hans pension också blir för
minskad? Det är väl föga billigt.

För öfrigt synes det mig. som om denna fruktan för att
befordran skall ske i syfte att skaffa personer högre pension är
oberättigad. Vore den ock berättigad, skulle man för öfrigt ej
sakna medel att komma åt dem, som göra sig skyldiga till sådant
orättmätigt förfarande.

Det är likväl icke blott af detta skäl, som jag icke kan ansluta
mig till utskottets förslag, utan äfven om man skulle vilja
gå i den riktning, som utskottet gjort, undrar jag huruvida det
är möjligt att formulera bestämmelsen så, som här har skett.

Enligt utskottets förslag skall pensionen bestämmas sålunda,
att sammanlagda beloppet af högsta pensionsunderlagen för de
sista 5 åren divideras med 5. Om nu emellertid eu person
under något af dessa sist förflutna 5 år icke innehaft en statstjänst,
som är förenad med pension, så blir det icke något pensionsunderlag
för det året, och detta medför en väsentlig minskning
af hans pensionsbelopp. Vi kunna taga ett exempel. Under 8
år af de sista 5 har en person innehaft statstjänst, hvilken icke
är förenad med pensionsrätt; under 2 år har han innehaft den
plats, från hvilken han nu afgår. Om man nu utgår ifrån, att
högsta pensionsunderlaget för denna plats är 5,000 kronor och
tilläppär de af utskottet föreslagna bestämmelserna, så ställa sig
beräkningarna sålunda: 3 år utan pensionsunderlag, det gör
0 + 0 + 0, och vidare 2 år å hvardera 5,000 kronors pensionsunderlag,
det gör 5,000 + 5,000 = 10,000. Divideradt med 5
gör detta 2,000 kronor. I stället för 5,000 kronor får denne
person således blott 2,000 kronor i pension. Om man vill stadga
såsom här är föreslaget, bör man åtminstone hafva eu tilläggsbestämmelse,
gående ut på, att ifrågavarande person under alla
omständigheter skulle vara berättigad till den pension, som han
egt åtnjuta, därest han fortfarande innehaft en tidigare plats,
som varit förenad med pensionsrätt. Om man tänker sig att
ifrågavarande person under den föregående tiden, innan han fick
den sista platsen, innehaft en tjänst, där pensionsunderlaget var
4,000 kronor, är det väl icke rimligt att han, därför att han
blifvit befordrad, skall få sämre pension, än han skulle fått,
därest han bibehållit den plats han förut innehaft — sämre på

16 N:o 2o.

Lördagen den 6 April.

den grund att han under ett års eller några års mellantid icke Lagförslag
haft en plats, som varit förenad med pensionsrätt. tjZstinnchaf På

dessa skäl hemställer jag, herr grefve och talman, om "are8 rätt m
bifall till Kungl. Maj:ts förslag i förevarande paragraf. pension ro. ro.

(Forts.)

Friherre Palmstierna: Den sist ärade talaren yrkade bifall
i afseende å förevarande paragraf till Kungl. Maj ds förslag i
motsats till utskottets förslag. Denna lag kan ju hvarken delvis
eller i sin helhet blifva föremål för gemensam votering. Därför
har utskottets förslag också i många fall framgått ur, om jag
så må uttrycka mig, en s. k. kompromiss, ty alla hafva varit
intresserade för att lagen skulle blifva antagen, och bär man då
icke kunnat få igenom hvad man helst önskade i vissa detaljer,
så har man å ömse håll fått göra medgifvanden.

Såsom herrarne måhända sett, har pensionskommittén föreslagit,
att pensionen skulle utgå med en tiondel af de senaste
10 årens pensionsunderlag. Det blir, menar kommittén, det matematiskt
rättvisa. Under 10 år har en tjänstinnehafvare inbetalt
olika afgifter till pensionskassan; man räknar då ut, hvad
tiondelen blir af de sista 10 årens pensionsunderlag. Denna uppfattning
delades länge af åtskilliga utaf utskottets ledamöter.

Andra däremot fasthöllo vid Kungl. Maj ds förslag. Då framhölls,
något som antydes i utskottets betänkande och som äfven
påpekats af den siste värde talaren, att det kan hända att personer
befordras så att säga i sista stund, naturligtvis icke blott
för att få en högre pension, utan naturligtvis också därför att
de tjänat staten länge och väl och till belåtenhet. När det så
blir fråga om befordran till en ledig högre plats, är det icke att
undra på, om man säger: ja, denne person kanske icke precis
är vuxen den högre posten, men han är något gammal, det är
därför synd om honom; om han har ett år eller två kvar, får
han ju snart pension och kan icke just hinna gorå så mycken
skada. Man har invändt, att det vore ett oberättigadt misstroende
att tänka sig det något dylikt skulle kunna inträffa. Ja,
men härpå skulle dock mer än ett exempel kunna anföras.

För militärerna är föreslaget, att de skola hafva innehaft
sin nya befattning i minst 2 år för att kunna beräkna pension
därefter. Med afseende å civila tjänstinnehafvares pension sammanjämkades
då åsikterna så, att man enades om att pensionen
i de flesta fall skulle utgöra samma belopp som det för tjänstinnehafvaren
vid tiden för hans afgång från tjänsten gällande
pensionsunderlag. Detta innebar således en högst betydlig skillnad
mot hvad kommittén och en del af utskottet föreslagit, de
nämligen, som ville hålla på en tiondel af de sista 10 årens
pensionsunderlag. Å andra sidan kunde man emellertid icke
neka till, att fall af missbruk kunna inträffa och att detta om

N:o 25. 16 Lördagen den 6 April.

Lagförslag möjligt bör förekommas; därför införde man bestämmelsen om
tjämknnehaf-en femteclel pensionsunderlaget under de sista 5 åren.
värn ratt till Det är väl ganska sällan som en person i vanliga fall, när
pension m. m. han tar afsked, icke innehaft platsen i 5 år. Häremot framhölls
(Forts.) dock nyss exempel på motsatsen från universiteten. Ja, mycket
kan hända, och lagen kan icke förutse alla möjliga fall: kan
den förutse de flesta fall, torde det vara bra. I det exempel,
som härvidlag anfördes, framhölls för öfrigt, att personen i fråga
under 2 år haft tjänst, som icke varit förenad med pensionsrätt.
Men då han varit utan pensionsberättigad statstjänst i 2 år,
skulle han ju kunnat riskera hela pensionen! Enligt utskottets
förslag vinner man då den fördel, som icke förut stod till buds,
nämligen att man kan få afkortad pension, om man icke haft
samma tjänst i 5 år.

Jag tror, att det finns fullgiltiga skäl att bifalla utskottets
förslag. De däri företagna sammanjänkningarna äro verkligen
gjorda med så pass besvär, att om det icke föreligger alldeles
bestämda skäl att företaga ändringar, det nog är bäst att antaga
förslaget i sin helhet.

Herr grefve och talman, jag tillåter mig yrka bifall till stats
utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande föreliggande paragraf yrkats, dels att
densamma skulle godkännas i enlighet med utskottets förslag,
dels ock, af herr Trygger, att motsvarande paragraf af Kungl.
Maj:ts förslag i ämnet skulle godkännas.

Härefter gjordes propositioner jämlikt dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på antagande af utskottets förslag vara
med öfvervägande ja besvarad.

•’ §■

För denna paragraf hade utskottet föreslagit följande lydelse:
Rätt att komma i åtnjutande af hel pension inträder:
för manlig tjänstinnehafvare vid uppnådda sextiosju lefnadsår
och trettiofem tjänstår;

för kvinnlig tjänstinnehafvare vid uppnådda sextio lefnadsår
och trettio tjänstår;

dock att sådan rätt inträder:

a) för ämneslärarinna vid de allmänna läroverken, högre
lärarinneseminariet, folkskoleseminarierna samt blindundervisningsanstalterna:
vid femtiofem lefnads- och tjugufem tjänstår;

b) för tjänsteman, som varit anställd vid beskickning eller
konsulat i Ostasien minst tio år: vid sextio lefnads- och trettio
tjänstår;

17 N:o 25.

Lördagen den 6 April.

c) för provinsialläkare: vid sextiotvå lefnads- och tjugusju Lagförslag

tjänstår; ang. civila

d) för läkare vid hospital eller asyl för sinnessjuka, betjänt ® vareYrättUll
vid tullverkets kust- och gränsbevakning, gymnastiklärare äfven-pension m.m.
som de vid blindundervisningsanstalterna anställda lärare: vid (Forts.)
sextiotvå lefnads- och trettio tjänstår;

e) för lärare vid universiteten, karolinska mediko-kirurgiska
institutet, tekniska högskolan, gymnastiska centralinstitutet, farmaceutisk
institutet, tandläkareinstitutet, undervisningsanstalterna
för barnmorskor, veterinärinstitutet, fria konsternas akademi och
musikaliska akademiens konservatorium äfvensom för länsveterinärer:
vid sextiofem lefnads- och tjugufem tjänstår;

f) för bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna, postvaktbetjänte,
betjänte vid tullverkets lokalförvaltning, andra ämnesoch
öfningslärare vid statens läroverk än de under d) och e)
särskild! angifna äfvensom landsbruksingenjörer samt tjänstemän
och betjänte vid den lokala skogsförvaltningen: vid sextiofem
lefnads- och trettiofem tjänstår;

g) för chefen för medicinalstyrelsen och chefen för landtbruksstyrelsen:
vid sextiosju lefnadsår och tio tjänstår såsom chef
för den styrelse enhvar af dem tillhör.

Vid förevarande paragraf hade afgifvits reservation af herrar

D. Persson, K. Starbäck och J. T. Larsson, hvilka ansett, att
herr Hammarströms i ämnet väckta motion bort af utskottet tillstyrkas
och att följaktligen beträffande ingressen till punkten A
samt mom. d och f af § 5 utskottet bort hemställa,

A. att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
samt herrar Wallis’ m. fl. och Hammarströms omförmälda motioner,
må, med afslag å herrar Thylanders m. fl. och Kinbergs i
ämnet väckta motioner, antaga följande

»Lag

§ 5-

Rätt att komma i åtnjutande af hel pension inträder:

d) för läkare vid hospital eller asyl för sinnessjuka, betjänte
vid tullverkets lokalförvaltning samt kust- och gränsbevakning,
gymnastiklärare äfvensom

f) för bevakningspersonalen vid fångvårdsanstalterna, postvaktbetjänte,
andra ämnes- och öfningslärare vid statens läroverk

än de — — -—----—»

Första Kammarens Prof. 1907. N:o 25.

N:o 25. 18

Lördagen den 6 April.

Lagförslag Stycket näst före mom. a),
ang. civila

tjänstmneliafvares
rätt till

Herr Törnebladh: Då

Herr Törnebladh: Då man läser ingressen till 5 §, får

pension m. m. man en öfvertygelse, som är svår att rubba, men då man sedan
(Ports.) med denna paragraf sammanställer 8 §, så finner man att 8 §

innehåller något, som är stridande emot den 5:te. Det är därför
jag tillåter mig att redan nu beröra 8 §, enär affattningen
af den öde egentligen icke kan definitivt bestämmas, utan att
man tar tillbörlig hänsyn till den 8:de. Båda dessa paragrafer
äro lika enligt statsutskottets förslag, enligt Kungl. Maj:t proposition
och i hufvudsak enligt kommitténs betänkande.

Det står nu i 5 § »Rätt att komma i åtnjutande af hel
pension inträder:

för manlig tjänstinnehafvare vid uppnådda sextiosju lefnadsår
och trettiofem tjänstår.» Det är nu alldeles klart, att,
om eu innehafvare af domareämbete har uppnått 67 lefnadsår
och 35 tjänstår, då är han enligt 5 § absolut berättigad till hel
pension.

Något helt annat står det i 8 §: »Tjänstinnehafvare, som
afgår från tjänsten utan att därtill vara skyldig enligt bestämmelserna
i 6 §, vare icke berättigad till pension; dock att innehafvare
af domareämbete, som uppnått sextiosju lefnads- men
icke trettiofem tjänstår, må, därest tjänståren icke understiga tio,
äga erhålla afkortad pension i förhållande till tjänstårens antal.»

Enligt 5 § har alltså en domare, som vill afgå vid 67 års
ålder, absolut rätt till hel pension, enligt 8 § åter är han förbjuden
att erhålla sådan pension. Det är visserligen till tröst
för honom bifogadt ett tillägg, att om han uppnått 67 lefnadsår
men icke 35 tjänstår, kan han få afkortad pension. Detta är
emellertid en helt annan sak, det upphäfver icke stadgandet i
5 §, ty detta hänför sig till dem, som uppnått 67 lefnads- och
35 tjänstår. Det är särskilda bestämmelser för domare i 8 §;
det talas där om 67 lefnads- men icke 35 tjänstår. Ser man på
kommitténs motivering till 8 §, så står man alldeles tröstlös.
Det heter där: »Därest en tjänstinnehafvare skulle taga afsked
från sin tjänst, utan att sådana förhållanden föreligga, att han
enligt bestämmelserna i 6 § är skyldig att afgå, har kommittén
ansett en sådan tjänstinnehafvare icke böra vara berättigad till
erhållande af någon pension». Det är samma kommitté, som nyss
föreslagit, att han vid 67 lefnads- och 35 tjänstår skall vara
ovillkorligen berättigad till pension. Det är en tolkning, som
jag icke begriper; andra må tolka den, jag kan det icke!

Så fortsätter kommittén: »För att emellertid icke betaga
innehafvare af domarämbete den rätt till pension, som vid uppnådda
sextiosju lefnadsår tillkommer andra, i 5 § icke särskilt
nämnda tjänstinnehafvare, har kommittén gjort undantag från

Lördagen den 0 April.

19 N:o Hö.

uämudu regel för inuehafvare al'' domarämbetc, som uppnått Lagförslag
sextiosju lefuads- men icke trettiofem tjänstår.» tämtinnehaf Dot

är således alls icke samma sak, som står i 5 §. (,ares rätt tili

Nu har det sagts mig. att vid tillämpningen skulle man väl pension m. m.
kunna so på meningen med stadgandet i 5 § och att således (Forts.)
en innehafvare af domarämbete, som fyllt villkoren enligt 5 tj,
skulle trots 8 § kunna få sin pension. Detta tror äfven jag,
eller jag vill åtminstone hoppas det, men jag är naturligtvis
icke säker på, att man kan tolka lagen i strid med dess egna
bestämmelser.

Det vore visserligen möjligt att göra ett tillägg till 5 § med
hänvisning till den 8:de, så att den absoluta rätten, som proklameras
i den 5 § — jag talar om den absoluta rätten till pension
utan afseende på tjänstår, vare sig man bestämmer lefnadsåren
till 60, 62 eller 67 — skulle modifieras i 5 § genom hänvisning
till den 8 §. Att framställa förslag på rak arm om ändring i
stadgandena i en lag torde väl emellertid knappast en jurist tilltro
sig, än mindre då en lekman. Jag har endast velat tillåta
mig fästa uppmärksamheten på den obestridliga motsägelse, som
här föreligger.

Friherre Palmstierna: Den siste ärade talaren framställde
visserligen icke något yrkande, men jag anser mig dock böra
söka bemöta hvad han yttrade. Den obestridliga brist på öfverensstämmelse
mellan de särskilda stadgandena här, hvaröfver
han klagade, har jag för min del icke kunnat finna, och det är
ledsamt, att den ärade talaren icke hade tillfälle att i statsutskottet
öfvervara frågans behandling — där hade han eljest
kunnat få de nödiga upplysningarna.

I § 5 står, att rätt till hel pension inträder för manlig tjänstinnehafvare
vid 67 lefnadsår och 35 tjänstår. Sedan står det,
att den, som icke har 35 tjänstår, icke har rätt till pension.

Detta synes mig således vara klart. Enligt § 8 har innehafvare
af domarämbetet den speciella favören, att äfven om han icke
har 35 tjänstår, får han dock pension, ehuru en af kortad sådan,
naturligtvis i förhållande till tjänstårens antal. Detta är en förmån,
som domarena ha framför alla andra, ty dessa få icke.
utom i händelse af vissa särskilda olycksfall, pension annat än
vid uppnådda 67 tjänstår och 35 lefnadsår. Detta framgår också
af kommitténs motivering. Jag kan alltså icke finna annat än
att saken är alldeles klar.

Herr Törnebladh: Jag erkänner mycket gärna, att genom
den åberopade bestämmelsen i slutet af § 8 eu särskild förmån
är tillagd innehafvare af domareämbetet, men jag kan icke alls
finna det vara någon förmån för honom hvad som stadgas i
första delen af samma $ 8, sammanställd med § 5. Enligt § 5 är

N:o 25. 20 Lördagen den 6 April.

Lagförslag domare berättigad till hel pension vid 67 lefnads- och 35 tjänstår;
tjänstinnehaf- en%t § 8 åter är han icke berättigad till sådan pension, ty han
varts rätt till &r icke skyldig att afgå vid denna ålder, utan först vid 70 år.
pension m. m. Enligt ordalagen således skulle han, därest han afgår vid 67
(Forts.) lefnads- och 35 tjänstår, icke få någon pension.

Herr statsrådet Swartz: Jag måste erkänna, att det nog
förefinnes en liten otydlighet i redaktionen af den del af § 8,
hvarå den siste ärade talaren fäste uppmärksamheten, och jag
hade för min del gärna sett, om ett förtydligande i denna del
blifvit vidtaget. Jag tror emellertid icke, att saken i praktiken
kommer att bli föremål för någon som helst tvekan, och jag
stöder detta mitt antagande, förutom på sakförhållandets egen
inneboende natur, äfven i någon mån på den följande delen af
§ 8, där det heter: »--— dock att innehafvare af domar ämbete,

som uppnått sextiosju lefnads- men icke trettiofem
tjänstår, må, därest tjänståren icke understiga tio, äga erhålla
af kortad pension i förhållande till tjänstårens antal.» Detta
kan jag för min del icke tolka på annat sätt — och är öfvertygad
om att det i praktiken kommer att så tolkas — än att
därigenom bekräftas, att domare vid 67 lefnads- och 35 tjänstår
är berättigad till hel pension. I hvarje fall har det varit
meningen att stadga just det.

Ofverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren
godkände nujiöredragna del af § 5.

Mom. a) och h).

Godkändes.

Mom. c.)

Herr Björck: I § 5 moment c) föreslås, att rätt till hel
pension inträder för provinsialläkare vid 62 lefnads- och 27
tjänstår. Jag vill härvid fästa uppmärksamheten på en sak,
nämligen att en del läkare ha att räkna med två olika slags
tjänstår. Så är förhållandet med extra provinsialläkare och
stadsläkare. De få nämligen räkna tjänstår för befordran, men
icke för pension. Detta gör, att då de bli provinsialläkare efter
att förut ha varit extra provinsialläkare eller stadsläkare, få de
börja räkna sina tjänstår för pension först från utnämningsdagen.
Nu är det så, att medelåldern för befordran till provinsialläkare
ligger mellan 44 och 45 år. Den kan icke komma tidigare,
emedan konkurrensen är så stor. Såsom en följd däraf skulle
således pensionsåldern för dem inträda först vid 71 å 72 år.
Detta är en orimlighet. Medellifslängden för provinsialläkarne

[,(inlagen den (i April.

•21 N:ci 25.

sätter man till några och sextio är, iaea pensionsåldern skulle Layjorslay
för dem inträda först vid 71 ä 72 år, således först sedan tjänstinnehaf länge

sedan äro döda. Och för öfrigt, äfven om eu och annan j.are8 rätt {m
skulle lefva så länge, kan det icke vara för det allmänna gagne- pension m. m.
ligt att i dessa befattningar ha kvar kraftlösa gubbar, som knappt (Forts.)
kunna draga sig fram, och låta dem gå allmänheten till banda
med de ansträngande bestyr, som i dessa tjänster förekomma.

Jag vet icke, hvarför icke extra provinsialläkare om stadsläkare
äfven skulle kunna få för pension tillgodoräkna sig åtminstone
några af de tjänstår, som de verkligen ha. I deras instruktion
står, att de vid befordran få räkna tjänstår i likhet med civile
läkare i statens tjänst. Nu äro de verkligen på sätt och vis i
statens tjänst, ity att de för staten ha att förrätta vissa uppdrag;
de kunna genom Konungens befallningshafvandes förordnande
skickas ut på epidemisjukresor och Konungens befallningshafvande
eller domare kunna påkalla deras biträde för rättsmedicinska
besiktningar och obduktioner. De ha således samma
göromål i dessa fall som de ordinarie provinsialläkarne, men de
åtnjuta för dessa särskilda förrättningar icke någon aflöning af
staten annat än reseersättning och dagtraktamenten, ersättningar
som ju icke äro att taga med i räkningen; i öfrigt äro de hänvisade
till att försörja sig på enskild praktik. Om nu personer
från dessa befattningar öfvergå till provinsialläkaretjänst — och
det är i allmänhet af dem, som provinsialläkarekåren rekryteras
— så är det, såsom redan sagts, klart, att de med här föreslagna
bestämmelser icke skulle kunna någonsin intjäna det behöfliga
antalet tjänstår eller åtminstone, om de då ännu äro i lifvet, för
länge sedan skulle vara alldeles otjänstbara. Då invänder man,
att de kunna taga afsked tidigare och få afkortad pension. Ja,
det kan man säga. Men en läkare har verkligen så stora utgifter
för sina studier, hans kurser äro så dyra, att det icke är
sannolikt att han, då han kommer till den ordinarie tjänsten, är
skuldfri, utan han har då fortfarande dryga amorteringar att
verkställa, och det kan således icke gärna väntas, att han skall
kunna lägga af något för sin framtid. Han kan således icke
heller undvara full pension, då ålderns dagar komma. År 1904
gjorde medicinalstyrelsen hos Kungl. Maj:t hemställan om att
Kungl. Maj:t måtte föreslå Riksdagen besluta, att i den tjänstgöringstid
af 25 år, hvilken vore stadgad såsom ett af villkoren
för provinsialläkares rätt till pension å allmänna indragningsstaten
och hvilken utgjorde en af förutsättningarna för provinsialläkares
förpliktelser att vid viss lefnadsålder afgå från tjänsten,
finge inräknas högst 5 år, tillbragta i utöfning af vare sig sådan
extra provinsialläkaretjänst eller stadsläkaretjänst, hvarmed varit
förenad rätt att vid befordran räkna tjänstår lika med civile
läkare i statens tjänst. Då detta förslag framkom, gladde det
mycket de ifrågavarande extra provinsialläkarne och stadsläkarne.

X:<> 25.

Lördagen den (i April.

Lagförslag Regeringen intyg likaledes en välvillig ställning till förslaget,
tjänstinnehct.f- s?m förordades af statsutskottet. Det antogs också i Första
vares rätt till Kammaren utan diskussion. För min del kan jag nu icke inse,
pension m. m. hvarför de skäl, som då betydde så mycket, icke fortfarande
(Forts.) skulle äga samma giltighet nu och hvarför saken icke kommit
fram i nu föreliggande förslag. Det är sant, att frågan år 1904
föll i Andra Kammaren, men det var såsom man sade på den
grund, att man ville invänta en allmän reglering af pensionsförhållandena.
Fn sådan har ju nu här kommit, men här har
man icke återupptagit den år i 904 ifrågasatta förbättringen för
bemälde läkare, utan de ha sett sina illusioner att vid rimlig
ålder bli pensionerade ramla. Hos dessa befattningshafvare rådetsåledes
ett stort missnöje, och man kan icke undra däröfver.
Af den tryckta petition, som utdelades här i går, finna herrarne,
att de extra provinsialläkarnes ställning ingalunda är afundsvärd,
och det hade därför icke varit för mycket, om de hade fått tillgodoräkna
sig åtminstone eu del af sina tjänstår såsom extra
provinsialläkare äfven för pension.

Jag skulle nu helst för min del vilja återupptaga det nämnda,
år 1904 framställda yrkandet, men då ingen motion i ämnet nu
blifvit väckt, torde det icke gå för sig. Herr talmannen skulle
säkerligen finna sig förhindrad att göra proposition på ett sådant
yrkande, ifall det framställdes. Jag har därför ingen annan utväg
än att yrka afslag å mom. c), på det att det tills vidare
måtte förbli vid status quo beträffande provinsialläkarnes pensionsförhållanden.
Det nuvarande förhållandet är nämligen bättre
än hvad här föreslagits, ty här ha ju ifrågasatts 27 tjänstår i
stället för de nu föreskrift^ 25; och två tjänstår till betyda
mycket för orkeslösa gubbar, som närma sig 70-talet.

Mitt förslag är således, att de pensionsbestämmelser, som nu
gälla för dessa läkare enligt det kungl. brefvet af den 10 juli
1884, måtte bibehållas, tills saken kan komma upp på nytt för
ernående af ett gynnsammare sakernas tillstånd, hvilket jag hoppas
snart skall ske; och att så skall ske är ju något som så
uppenbart ligger äfven i allmänhetens intresse, att jag icke tviflar
på att den opinionsvind, som blåste år 1904, skall kunna väckas
på nytt, och frågan då bli löst i en, som jag anser, lycklig
riktning.

Jag ber att få betona, att jag här icke talat i egen sak, ty
jag hör i det fallet till »beati possidentes». Jag blef provinsialläkare
redan vid 35 år och således enligt nu gällande bestämmelser
pensionsberättigad redan vid 60 år. Detta kunde gå för
sig på den tiden, men nu är sådant omöjligt. Hade jag för öfrigt
något eget intresse i saken, skulle herrarne nog ha sluppit att
höra på mig i dag, men så är icke fallet; jag talar här endast
för mina fattiga kamrater, och jag är säker på, att afhjälpandet
af deras nöd också ligger herrarne om hjärtat. De begära ju

23 N:o 25.

bllrifagen (lön (i April.

för närvarande icke annat, än att man mätte låta dom iå bo- Lagfötslttg
hålla livad do hafva; och detta är ju en mycket anspråkslös tfänn98tinJhafbegäran,
som herrarne väl ej vilja neka dem. vares rätt till

Jag ber således, herr talman, att få yrka afslag å inom. c)pension m. m.
och att alltså de nu gällande bestämmelserna rörande provinsial- ''(Forts.)
läkares pensionering måtte få fortfarande galla, det vill säga att
provinsialläkare efter iiO lefnadsår och 25 tjenstår i statens tjänst,
häraf minst 20 år såsom provinsialläkare, skulle å allmänna indragningsstaten
vara berättigad till pension med 4.000 kronor
om året.

Herr Ilägglund: Herr grefve och talman, mina herrar!

Jag anhåller vördsamt om några få ögonblicks benägen uppmärksamhet.
Jag kan icke annat än på det lifligaste understryka och
instämma i de skäl, som här blifvit anförda för bifall till herr
Hammarströms motion. Det kan hvarken ur statsekonomi eller
humanitär synpunkt vara klokt och än mindre billigt att söka
vid tjänsten kvarhålla sådana, om Indika man af en lång erfarenhet
väl vet, att de äro utslitna till följd af tjänstens beskaffenhet,
som dagligen utsätter dem för hälsofaror. Det kan nämligen
icke nekas till, att dessä tullvaktmästare eller betjänte vid
tullverkets lokalförvaltning i regel äro oförmögna att göra sin
tjänst vid 62 års ålder. Därest omröstning i denna punkt kommer
att äga rum, skall jag därför med min röst biträda den af
herr Daniel Persson m. fl. i ämnet afgifna reservationen.

För min ringa del kan jag därjämte icke underlåta att passa
på tillfället och säga, att det synes mig obilligt att icke medgifva
extra provinsialläkare och stadsläkare rätt att, där så behöfves,
få för pension tillgodoräkna sig fem år af den tid, de
tjänstgjort såsom extra provinsialläkare eller stadsläkare. En extra
provinsialläkare fullgör, såsom här redan blifvit påpekadt, i allt
väsentligt samma tjänsteåligganden, som åligga provinsialläkare.

Men staten betalar i regel icke ett enda öre för denna tjänstgöring.
Vid sådant förhållande synes det mig icke vara för
mycket hegärdt, att staten åtminstone^ tillåter dessa ämbetsmän
att, då de blifva oförmögna att vidare tjänstgöra, få, om så behöfves,
tillgodoräkna sig fem år af den tjänstgöring, de haft för
statens räkning, utan att därför af staten ha erhållit någon godtgörelse.
För öfrigt, mina herrar, är det väl bekant, att det stora
flertalet af extra provinsialläkare ha det väl knappt, särskilt
som de vanligen ha att betala ganska dryga räntor på sina studieskulder.
Det vore väl då billligt, att staten sökte att för dem
gorå det litet mindre bekymmersamt, då ålderns dagar komma.

I detta afseende ber jag således att få biträda det yrkande, som
här blifvit framställdt af herr Björck.

Kommer jag så till sist till en tjänstemannakår, som statsmakterna
— jag ber att få betona detta — synas vilja ställa på

N:o 25. 2-1 Lördagen den 6 April.

Lagförslag fördubblad iuk nappning, såväl då det gäller aflöning som dä
tjä7siinZhaf-ået är fråSa om Pension. Herrarne förstå väl hvilken kår jag
vares rätt menar; jag afser länsmanskåren. Det kan väl hända, att det
pension m. m. icke anses fullt opportunt, att jag här, så att säga, står och talar
(Forts.) i egen sak, men jag kan likväl icke vid detta tillfälle underlåta
att påpeka det orimliga i att begära, att eu länsman skall tjänstgöra,
till dess han nått 67 års ålder. Det behöfver väl knappast
för herrarna erinras, att länsmannens tjänstgöring är af beskaffenhet
att hårdt slita på hans krafter, så att han i de flesta fall
blir vid långt tidigare ålder oförmögen att tjänstgöra, och det
är väl olämpligt att vid tjänsten kvarhålla utslitna gubbar, då
tjänstgöringen är af den beskaffenhet, att mången gång kräfves
både kraft och mod. Det fordras icke så litet sådant för att
kunna äfven vid oroliga tillfällen upprätthålla lag och ordning,
särskildt i våra dagar. Slåss man bakom knuten, så är det länsmannens
skyldighet att skynda ut och taga fast slagskämpen,
och detta sker mången gång under sådana förhållanden, att den’
som icke har skyldighet därtill, icke alls skulle vilja titta ut.
Men länsmannen måste göra det; han har skyldighet att återställa
lugnet. I ur och skur skall han ut och efterspana brottslingar
af alla slag, företaga resor och vandringar för deras gripande,
mången gång på obanade vägar och stigar till ödsliga
trakter, dit brottslingen flytt undan och dit ingen vill följa länsmannen.
Tro herrarne, att en 67 års utsliten gubbe så villigt
skall kunna förmås att gifva sig ut på dylika äfventyr? Själf
är jag visserligen icke så gammal, men jag har sett åtskilliga
andra länsmän i den åldern och vet af erfarenhet, att de helt
naturligt under ålderns tryck ställa sig ganska ovilliga, då det
gäller dylika besvärliga och farliga tjänsteförättningar.

Enligt det nu föreliggande förslaget skulle emellertid dessa
illa aflönade tjänstemän bli tvungna att stå kvar i tjänsten ända
till 67 år, ehuru de i många fall långt förut icke kunna fylla de
plikter, som tjänsten kräfver. Det är uppenbart, att man genom
dylika bestämmelser i hög grad äfventyrar den allmänna ordningen
och rättssäkerheten, utan att man därigenom vinner någon
egentligen afsevärd besparing.

Jag har velat påpeka detta för att hålla öppen möjligheten
att snart återkomma med ett yrkande om eu förändring i nu
antydda hänseende. För närvarande kan jag emellertid helt
naturligt icke framställa något dylikt yrkande, enär någon motion
eller reservation icke blifvit i sådant hänseende väckt. Men jag
har, som sagdt, velat hålla öppen möjligheten att återupptaga
saken, om möjligt redan nästa riksdag. Jag tror, att denna
fråga är så viktig och betydelsefull, att den förtjänar att snart
åter upptagas. För närvarande har jag emellertid, som sagdt,
icke något yrkande att i denna fråga framställa.

N:o 25.

Lfndagcii den 0 April.

Friherre I’a lins 11 ernå: Den siste ärade lalareu påkallade Lafmc^
herrarnes uppmärksamhet för ännu en tjänstemannakår, nämligen tj^fsiinneha.fför
länsmännen. Han framställde visserligen icke något yrkande vare8 rmt fm
i detta hänseende, men jag skall dock be att något 1''å sysselsätta pension m. m.
mig med hvad han yttrade. (Forts.)

Jag vill då börja med att säga, att jag, såsom för detta landshöfding,
naturligtvis har stora sympatier för denna kår, och för
min del har jag gjort allt hvad jag kunnat för att de skulle få
en förhöjd aflöning. Från det län, för hvilket jag varit höfding,
framställdes förslag i sådant hänseende redan för åtskilliga år
sedan, tv det kan icke nekas till, att dessa tjänstinnehafvare
äro ganska illa situerade, särskildt då deras aflöning af flera
skäl, vid hvilka jag nu icke vill uppehålla mig, har sjunkit
ganska betydligt under senaste tiden.

Hvad pensionsåldern angår, är det emellertid att märka, att
beträffande länsmännen liksom beträffande hela landtstaten för
närvarande icke finnes föreskrift om skyldighet att afgå vid viss
ålder, hvarför de också ganska ofta, åtminstone i det sydliga
Sverige, tjäna kvar till långt öfver 65 år. Vid 65 år äro de
berättigade att få pension, men de äro icke skyldiga att^ afgå.

Det är sant, att i det nu föreliggande förslaget pensionsåldern
blifvit för dem framflyttad med två år i så måtto, att de först

vid 67 i stället för 65 lefnadsår blifva berättigade till pension,

men detta är icke annat än hvad som här föreslagits för tjänstemän
i allmänhet, så att de ha visst icke blifvit ställda i ogynnsammare
ställning än alla andra. Set är naturligtvis för hvar
och en fördelaktigt att bli pensionsmässig så tidigt som möjligt,
och jag vill likaså erkänna, att det i länsmanstjänsten kan förekomma
många tillfällen, då han väl behöfver äga full kraft, så
att man ur sådan synpunkt kunde anse det önskvärdt att länsjmännen
blefve pensionerade vid 60 år eller åtminstone vid 65
år. Men, som sagdt, detta förslag har dock icke ställt dem i
sämre ställning än alla andra tjänstemän. Den egentliga skillnaden
här är, att länsmännen enligt detta förslag bli tvungna

att afgå vid den allmänna pensionsåldern, hvilket de för närvarande
icke äro. Emellertid har beträffande länsmännens pensionsålder
intet yrkande blifvit framställdt.

Däremot har af herr Björck påyrkats, att moment c), rörande
pensionsåldern för provinsialläkare, skulle afslås. Jag ber då att
få betona, att provinsialläkarne enligt förslaget icke komma i
sämre ställning än nu. Pensionsåldern är för dem liksom för
alla andra framflyttad två år, det vill säga till 62 år från 60 år.

Såsom jag emellertid nyss påpekade, har detsamma ägt rum
öfver hela linjen för alla tjänstemän. Då nu statistiken visar,
att för provinsialläkarne liksom för alla öfriga lefnadsåldern på
senaste tiden ökats med minst två år, så bör ju däraf följa, att
utan olägenhet tjänstårens antal kan sättas till 27 i stället för

N:o 25. 20 Lördagen den 6 April.

Lagförslag 25. Härutinnan liar heller icke vederfarits dem något annat, än

Ifimtinnehaf- liva.d. som föres,agits för alla andra. Däremot har den fördelen
varm rätt till beviljats dem, att de skola kunna få afkortad pension, om de
pension m. m. icke ha inne fullt 27 tjänstår. Den fördelen åtnjuta de icke för
(Ports.) närvarande, ty om eu provinsialläkare nu icke har 25 tjänstår
eller 60 lefnadsår, får han icke någon pension alls.

Det nyss framställda yrkandet gick nog icke heller egentligen
ut på någon ändring i detta hänseende, utan föranleddes egentligen
däraf, att provinsialläkarne icke få för pension tillgodoräkna
sig de år, som de ha tjänstgjort såsom extra provinsialläkare och
stadsläkare. Men detta är ju icke heller fallet nu, så att icke
heller i det hänseendet innebär förslaget någon afvikelse från
hvad som för närvarande gäller.

I § 16 af förslaget stadgas, att tj anstår för erhållande af
pension beräknas bland annat äfven för den tid, under hvilken
tjänstens innehafvare i statens tjänst haft extra ordinarie anställning
eller förordnande. Nu är emellertid förhållandet med dessa
extra provinsialläkare och stadsläkare, att de icke ha anställning
i statens tjänst, utan i kommuns eller kommuners. Men frågan
därom, huruvida de det oaktadt böra få för pension från staten
tillgodoräkna sig denna tjänstgöring, hör följaktligen strängt
taget icke till denna lag, utan är en särskild fråga, som bör behandlas
särskild t för sig. År 1904 framställdes ju särskilt förslag
om att de skulle få tillgodoräkna sig en del af sin tjänstgöringstid
såsom extra provinsialläkare eller stadsläkare, och eu
dylik särskild framställning är det också, som här bör göras,
därest man vill vinna det antydda syftemålet. Jag antager också,
att, om detta förslag nu blir lag, Kung! Maj:t sedan i sinom tid
kommer in med förslag till Riksdagen i sådant hänseende, och
att Riksdagen då bifaller hvad den säkert redan år 1904 skulle
ha bifallit, om den då icke velat afbida en fullständig lösning af
pensionsfrågan.

Här talades om den klagoskrift från de extra provinsialläkarne,
som utdelats här i kammaren; men när är skriften daterad?
Jo, år 1900, och de förhållanden, öfver Indika de extra
provinsialläkarna då klagade och i Indika de önskade ändring,
torde icke ha med denna lag att göra.

Ehuru jag således villigt medgifver det billiga i att provinsialläkarne
få för pension tillgodoräkna sig visst antal af sina
tjänstår såsom extra provinsialläkare eller stadsläkare, kan jag
dock icke finna, att den saken hör ihop med den nu förevarande
lagen, och jag kan icke se, att de lida den minsta orätt, om, på
sätt jag nu tillåter mig yrka. utskottets hemställan i mom. c)
vinner kammarens bifall.

Herr Nyström, Carl: Det är sant, att den inlaga, som inkommit
till förmån för extra provinsialläkarna, daterar sig från

27 N:o 25.

I.ilningen (len fi April.

del ;ii'', Horn litsa föregående talaren nämmle, moll ileiina inlaga, Lagforslag
innefattar så viktiga synpunkter och rättfärdiga önskningsmål i,Stinnehafafseendc
på deras ställning, att den här också måste framhållas. Jares rätt
Jag tänker icke trötta kammaren med några detaljer af denna pension m. m.
framställning, utan vill endast påpeka, att den bevisar — hvad (Forts.)

som nu är minst lika sant som år 1900 — nämligen först att
extra provinsialläkarnas antal ökats i högst betydlig grad och att
således deras inverkan på läkarevården blifvit mer och mer viktig.

Men, har antalet af extra provinsialläkare ökats, är också klart,
att om orättvisa mot dem utöfvas, är summan, så att säga, af

orättvisa större i samma man som ökningen är betydlig. Det är
första synpunkten.

Den andra synpunkten — och den är framhållen nu likasom
år 1900 — är, att deras ställning är betänklig, emedan den är
i hög grad beroende af allehanda lokala makter, som kunna inverka
på ett sätt, som är allt annat än öfverensstämmande med
läkarens uppgift och verksamhetsart.

Det tredje uttalandet framhåller slutligen, att ett förslag, som
ställer i utsikt en pension, som icke skulle utfalla förrän i sena
gubbåldern, naturligtvis är, så att säga, ett hån mot den pensionskräfvande.

Under sådana förhållanden och då det, som statsutskottet nu
bjuder, tycks vara absolut oantagligt, har jag icke något annat
att göra än instämma i den föregående talarens yrkande om afsteg
å utskottets hemställan, hvilket afsteg — jag fäster uppmärksamheten
därpå — innefattar, att det nuvarande tillståndet
skall fortsättas. Och detta betyder pension för provinsialläkare
vid 60 lefnads- och 25 tjänstår, hvaraf 20 såsom provinsialläkare.

Herr Montgomery: Som representant från de trakter af
landet, där det är mycket stora provinsialläkaredistrikt, och jag
till följd däraf känner, hvilket ofantligt slitande arbete provinsialläkarna
på landet hafva, kan jag icke uraktlåta att säga några
ord med afseende å det försteg till pension för dem, som nu
föreligger.

Provinsialläkarnas ställning är helt olika andra tjänstemäns,
därigenom att de förra komma till sin befattning först vid äldre
år, under det andra statens tjänstemän börja vid unga år och
befordras från grad till grad. Därigenom komma de i tillfälle
att skaffa sig ett högre antal tjänsteår. Provinsialläkarna komma,
som sagdt, först vid mognare år till sin befattning, och statistiken
visar ungefär 45 års medelålder för provinsialläkaren, då han
utnämnes. Skall han nu hafva 27 tjänsteår, så blir han 72 ar,
innan han blir pensionsmässig, men tegen säger, att han skall
taga afsked vid 70 år. Följaktligen blir det högst få, som få
full pension. Det är uppenbart, att det är ett misstag och ett
förbiseende, som här gjort sig gällande. Därför borde detta

N:o 25. 28

Lördagen den C April.

Lagförslag rättas, innan lagen antages. Då frågas: lrur skall detta rättas?
tjänst inneha f J°’ antingen genom att extra provinsialläkare och stadsläkare,
vares rätt tillsom visserligen icke äro i statens tjänst, men som hafva snarlika
pension m. m. skyldigheter som provinsialläkarna hvad statens angelägenheter
(Forts.) beträffar, fastän de hafva lön af kommunen i stället för af staten,
få räkna tjänsteår under tiden och därigenom få antalet tjänsteår
fullt, eller också genom att tjänstetiden minskas, hvarigenom de
få möjlighet att erhålla pension. VTi veta, att här är föreslaget,
att lärarna i allmänhet skola redan efter 25 tjänsteår få pension.
Då vill jag fråga: är icke en provinsialläkares göromål fullt ut
lika slitande till kropp och själ som någonsin lärarnas? Då vore
val rimligast att bestämma, att äfven eu provinsialläkare med
25 tjänsteår skulle vara pensionsmässig? Därigenom blir det
möjligt för läkaren att, då han tjänstgjort denna tid, vid 70 års
ålder erhålla pension. Att nu tänka sig möjligheten att få ett
beslut, att extra provinsialläkare också skulle få pension, är icke
tänkbart. Den frågan får framtiden taga hand om. Därför instämmer
jag i herr Björcks yrkande, preciseradt så till vida, att
provinsialläkare vid 60 lefnads- och 25 tjänsteår, hvaraf 20
tjänsteår såsom provinsialläkare, måtte vara berättigade till full
pension. Detta moment c) i 5 § skulle alltså ändras därhän, att
det Lomme att lyda »för provinsialläkare: vid 60 lefnads- och 25
tjänsteår, af hvilka 20 år såsom provinsialläkare».

Herr. Cederberg: Med anledning af hvad här yttrats om
pensioneringen af provinsialläkare och extra provinsialläkare ber
jag att få erinra, att en kommitté för närvarande arbetar för
förbättring af sjukvården på landet.

Såsom ledamot i denna kommitté kan jag upplysa, att speciellt
frågan om pension för extra provinsialläkare upptagits af denna
kommitté och inom kommittén ägnats ett mycket vidlyftigt arbete,
samt att hufvudorsaken, hvarför icke kommittéarbetena hunnit
afslutas i deras helhet, är, att denna pensionsfråga icke hunnit
slutbehandlas. Jag kan vidare om förhandlingarna i kommittén
upplysa, att de bland annat gå ut på att aflägsna de olägenheter,
som bestå däri, att provinsialläkarna ofta nog icke nå sitt fulla
antal tjänsteår, förrän de äro långt öfver 60 år.

Jag vill icke göra något yrkande, men jag har velat lämna
dessa upplysningar, för den händelse kammaren skulle finna dem
hafva något inflytande på den nu debatterade delen af pensionsfrågan.

Herr Anderson, Albert: Enligt hvad som inhämtas af
Kungl. Maj:ts proposition och äfven af utskottets förslag, har
man nu utsträckt såväl lefnads- som tjänsteålderu mot hvad nu
gäller för pensions erhållande. Så äfven i den nu föredragna
punkten. Anledningen härtill ligger tydligt däri, att enligt sta -

Lördagen den 6 April. 29 N:o 2o.

etiska beräkningar, livilka äro officiella och måste anses för Lagförslag
tillförlitliga, lifslängden under de senare åren betydligt ökats.

I detta afseende ber jag att få meddela något rörande den åter- vares rätt till
stående medellifslängden för män vid fyllda 00 år. Enligt död-pension m.m.
lighetsförhållandena under åren 1816—1840 var återstående me- (Ports.)
dellifslängden för dessa något öfver 12 år, men enligt dödlighetsförhållandcna
under åren 1891—1900 var den återstående lefnadslängden
för män nära 15 Va år. Således har lifslängden
ökats med öfver 3 år på denna tid. Och det är val obestridligt,
att i samma mån som lifslängden ökas, måste också tiden för
arbetskraften eller förmågan att verka ökas.

Hvad nu särskildt provinsialläkarna beträffar, så har redan
eu föregående talare fäst uppmärksamheten på bestämmelserna
i 17 § i detta lagförslag, där det heter:

»Tjänstår för erhållande af pension enligt denna lag beräknas
icke allenast för tid, under hvilken tjänstinnehafvaren innehaft
tjänst, som i denna lag afses, utan äfven för tid, under hvilken
han innehaft annan statstjänst eller ock i statens tjänst haft
extra ordinarie anställning eller förordnande.»

I afseende å beräkning af tjänstår är det nu föreliggande
lagförslaget mycket gynnsammare för provinsialläkarna än nu
gällande bestämmelser. Tillökningen i pensionsåldern för provinsialläkarne
är så obetydlig, att ej heller detta torde böra föranleda
någon tveksamhet, men jag ber här tillika att få fästa
uppmärksamheten på, att enligt 6 § tjänstinnehafvare, som befinnes
vara af sjukdom eller minskad arbetsförmåga urståndsätta
att på ett tillfredsställande sätt fullgöra sina tjänsteåligganden
och som, därest rätt till hel pension inträder, såsom förhållandet
skulle blifva med provinsialläkare, vid 62 år, uppnått en ålder
af minst 60 år, skall vara skyldig att afgå. Att få tillräckligt
antal tjänsteår för provinsialläkare med den utvidgning i fråga
om beräkning af tjänsteår, som statsutskottet här föreslagit,
finner jag icke möta någon svårighet. För min del anser jag,
att utskottets förslag bör antagas, och jag yrkar således bifall
till detsamma.

Friherre Gripenstedt: Jag skall icke yttra mig blott om
detta moment beträffande provinsialläkarna, utan något mera i
allmänhet. Här hafva nu två läkare uppträda visserligen understödda
af lekmän, och vilja hafva ändring i de föreslagna pensionsbestämmelserna
för provinsialläkare. Förut har under själfva
principdebatten herr Hammarström velat få ändring beträffande
tullvaktbetjäningen. Jag antager, att herr Kindberg kommer att
göra ändringsyrkande, när man kommer till skogstjänstemännen.

Och Herr Hägglund har talat om länsmännen, dock utan att
göra något yrkande, hvilket jag finner vara fullt korrekt, då
ingen motion i denna sak föreligger.

N:o 25.

Lördagen den 6 April.

Lagförslag Hvart skall det taga vägen, om man börjar rubba och ändra
tjäZtin^tof hvar3e moment, efter hvad som hvar och en tycker lämpligast
rares rätt tillför dem, som stå honom närmast. Det blir att rifva sönder
pension m. in. alltsammans. Här har en kommitté, eller rättare sagdt kommit(Forts.
) teer, i åratal arbetat och sökt afväga dessa förhållanden så jämnt
som möjligt. Sedan har Kungl. Majrt inhämtat utlåtanden från
alla myndigheter och, hvad då särskilt tullvaktmästare angår,
har generaltullstyrelsen icke haft något att invända mot att det
gjorts skillnad mellan betjänte vid tullverkets kust- och gränsbevakning
och betjänte vid tullverkets lokalförvaltning. Vill man
hafva afslag på hela lagen, då bör man bifalla dessa olika yrkanden,
vill man hafva lagen igenom, och därtill finnas göda skäl,
tror jag, så bör man taga utskottets förslag, sådant det föreligger.

Af de ändringar, som här ifrågasatts, anser jag verkligen,
att herr Hägglund haft mest fog för sin önskan'' rörande länsmännen,
men han har icke gjort något yrkande, då ingen motion
i ämnet föreligger. Och då man icke nu i den saken kan göra
någonting, så är äfven det ett godt skäl att låta alla de andra
yrkandena förfalla. Jag vill påpeka, att i fråga om läkarna har
icke heller någon motion framkommit. Utskottet har i detta fall
icke kunnat handla på annat sätt. Om man nu, såsom herr
Björck först föreslog, vill afslå hela moment c), går det an. men
det blir icke till fördel för läkarne. ty då få de pension först
vid 67 lefnads- och 35 tjänsteår.

För min del ber jag att få tillstyrka, att såväl detta moment
som hela paragrafen och lagen i öfrigt antages i enlighet med
utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på föreliggande moment yrkats, dels
att detsamma skulle godkännas enligt utskottets förslag, dels ock,
af herr Björck, att ifrågavarande moment skulle erhålla följande
lydelse:

»c) för provinsialläkare: vid sextio lefnadsår och efter tjugu
fem års tjänstgöring i statens tjänst, af hvilka tjugu år såsom
provinsialläkare».

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på godkännande
af utskottets förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs eu omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som godkänner mom. c) af 5 § i statsutskottets i
punkten A af utlåtandet n:o 51 framställda lagförslag, röstar

•Ja:

Lördagen den 6 April.

Dl N:o 25.

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, besluter kammaren, att ifrågavarande moment (Forts.)
skall erhålla följande lydelse:

»c) för provinsialläkare: vid sextio lefnadsår och efter tjugufem
års tjänstgöring i statens tjänst, af hvilka tjugu år såsom
provinsialläkare».

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 77;

Nej — 55.

Lagförslag
ang. civila
tjänatinnehafvares
rätt till
pension m. m.

Mom. d).

Herr Hammarström: Med anledning af hvad friherre

Gripenstedt yttrat, ber jag att få erinra om två saker, dels att
den ändring af 5 §, som jag tillåtit mig påyrka, är det enda
.ändringsförslag vid denna paragraf, som motionsvis bragts under
kammarens pröfning, dels ock vidare, att jag icke ifrågasatt
någon större förmån för tullvaktmästarne än blott den, att de
icke skulle sättas i sämre ställning än andra civila tjänstinnehafvare
och således icke få tjänstetiden utsträckt längre än desse
senare. För öfrigt ber jag att, med anledning af hvad jag förut
haft äran anföra, få yrka bifall till den af herr Daniel Persson
med flere afgifna reservationen vid förevarande mom. d) af § 5.

Friherre Palmstierna: Af hvad som varit före rörande
dessa tullvaktmästare kan man se, huru svårt det är att tillfredsställa
alla. I fråga om tullverkets betjänte har man, såsom
kammaren torde finna, gjort skillnad mellan betjänte vid tullverkets
lokalförvaltning och betjänte vid kust- och gränsbevakningen.
Det är de förre motionären vill hafva uppflyttade från
mom. f) till mom. d), så att de i likhet med de senare skulle
blifva pensionsberättigade vid 62 lefnads- och 30 tjänsteår, i
stället för vid 65 lefnads- och 35 tjänsteår. Dessa tullvaktmästare
äro i mom. f) jämnställda med bevakningspersonalen vid
fångvårdsanstalterna, postvaktbetjänte in. fl., och medgifvas måste,
att äfven för dessa behöfves en viss vigör. Brefbärare, som få
gå fyra trappor upp i husen, böra vara vid god vigör; likaså
öfningslärare vid läroverken samt landtbruksingenjörer och tjänstemän
och betjänte vid den lokala skogsförvaltningen. Det har
framhållits, att i synnerhet dessa, som måste arbeta ute i ur och

N;o 25. 32 Lördagen den 6 April.

Lagförslag skur samt utsättas för reumatism m. m., lätt blifva öfvertjänstinnehaf-
ansträD§da, och otvifvelaktigt behöfva de, för att kunna sköta
vara> rätt tillsina åligganden, vara vid full vigör. De äro dock alla ställda
pension m. in. under bestämmelsen, att pensionsrätt ej inträder förr än vid 65
(Forts.) lefnads- och 35 tjänsteår, så att det kan sättas i fråga, om icke
dessa tullvaktmästare kommit i mycket godt sällskap, ett sällskap,
som med afseende å ansträngande tjänstgöring är fullt
jämförligt med de förra. Utskottet har, såsom också motionären
framhållit, sökt tillmötesgå honom genom de i 6 § gjorda
ändringarne, men har icke ansett sig kunna komma längre! •

Jag vill då beträffande tullvaktmästarne först nämna, att
nästan alla i motsvarande tjänstemannaklasser, som begärt löneförhöjning,
t. ex. postvaktmästarne, hafva sagt: »vi önska blott,
att det kunde blifva lika bra för oss som för tullvaktmästarne»;
och dessa hafva verkligen fått det bra. Det unnar jag dem
mycket gärna, men det är icke sagdt, att de skola hafva det
bättre än andra i alla hänseenden. Utskottet har vidare kunnat
stödja sig på såväl generaltullstyrelsen som Kungl. Maj:t. Generaltullstyrelsen
säger, sid. 27 i betänkandet, att den funnit sig
icke böra motsätta sig de i förevarande paragraf förekommande
förslag angående tullverkets betjänte, men häremot har motionären
invändt, att detta medgifvande gjordes i misströstan om
att kunna erhålla bättre villkor, samt att styrelsen skulle blifva
mycket tillfredsställd, om bestämmelserna kunde ändras i afsedd
riktning. Jag tror icke det är något synnerligen fördelaktigt utlåtande
i fråga om generaltullstyrelsen, som sålunda afgifvits;
jag föreställer mig, att denna myndighet liksom andra styrelser
bestämmer sig för hvad den vill, att den bör få stå för hvad
den sagt och icke misstänkas för att säga en sak och mena en
annan. Denna fråga är således pröfvad af såväl kommittén och
generaltullstyrelsen som af Kungl. Maj:t, och jag tror, att hvad
Kungl. Maj:t beträffar —- motionären uppläste hvad som står
på sid. 26 — man måste förutsätta, att pensionsåldern i detta
fall blifvit föreslagen efter föregånget sorgfälligt öfvervägande.
Motionären uppläste dock icke slutet af departementschefens citerade
yttrande, och det är något som händt flera gånger, då
man åberopat sig på Kungl. Maj:t i detta fall. I den kungl.
propositionen säges nämligen ock: »Vanskligheten att i förevarande
hänseende träffa det i hvarje fall rätta torde emellertid
ligga i öppen dag; och skulle i en framtid erfarenheten ådagalägga,
att de lagbestämmelser härutinnan, som kunna varda beslutade,
visat sig i ett eller annat afsende otillfredsställande,
lärer ett dylikt förhållande jämförelsevis lätt kunna afhjälpas».
På denna ståndpunkt har också utskottet ställt sig, och jag vill
säga för min enskilda del, att jag tycker det vara mycket vanskligt
att på enskild motionärs förslag göra en dylik ändring.
Sedan två, tre myndigheter, hvilka haft att öfverväga förhål -

33 N:o 26.

Lördagen don (1 April.

landena, framställt förslag i ämnet, kommer eu enskild motionär Lagjortlag
— här är visserligen motion i behörig ordning framställd —
och så skall Riksdagen göra ändring. Det tenderar till en re „are8 rätt tfa
gerande Riksdag, eu sak, för hvilken jag är mycket rädd. Jag pension m. m.
tillåter mig i detta afseende påminna om herr Wavrinskys mo- (Forts.)
tion i fråga om underofficerarnes aflöning. Vederbörande statsråd
framhöll, att förslaget icke lämpade sig; fem af de sex arméfördelningscheferna
voro eniga om det förslag, som framställdes
i den kungl. propositionen, och sedan kommer en välvillig motionär
och får till en början Andra Kammaren på sin sida samt
vinner om möjligt hela Riksdagen för saken, oaktadt vederbörande
departementschef säger, att den har sina olägenheter.

Jag finner naturligt, att departementschefen dock accepterar hvad
sålunda föreslagits, liksom generaltullstyrelsen naturligen ej motsätter
sig det, som är till fördel för dess underordnade, men jag
tillåter mig nämna beträffande denna motion om underofficerarne,
att alla däri anförda siffror voro oriktiga. Det gör naturligtvis
ingenting, ty Riksdagen kan i alla fall besluta såsom den finner
lämpligt, men det visar, att det har sina svårigheter, när Riksdagen
på detta sätt ändrar hvad från vederbörande myndigheter
föreslagits. Jag tror, att de myndigheter, som yttrat sig, haft
goda skäl för hvad de föreslagit, och att man icke nu bör tumma
på lagen, hvarför jag hemställer, att förevarande moment måtte
vinna kammarens bifall, på sätt utskottet föreslagit.

Herr Anderson, Albert: Äfven här har föreslagits en förändring
i afseende å den för erhållande af pension stadgade lefnadsåldern.
För tullverket fastställdes pensionsförhållandena år
1836. Det stadgades bland annat i författningen härom, att betjänte,
stationerade vid tullbevakningen, till och med öfveruppsyningsmans
grad, hade rätt att tillträda pension vid fyllda 60
lefnads- och 30 tjänstår, men sedan denna tid har medellifslängden
för män betydligt ökats. 1816—1840 hade en 60-åring
ej att påräkna mer än något öfver 12 års återstående lifstid, men
1891—1900 uppgick samma tid till nära löVa år. Nu har utskottet
här föreslagit, att betjänte vid tullverkets lokalförvaltning
skulle likställas i fråga om lefnadsålder och tjänstetid med bevakningspersonalen
vid fångvården och postvaktbetjänte med
flera, som äro pensionsberättigade vid 65 lefnads- och 35 tjänstår,
och hvilkas åligganden i många fall icke äro mindre ansträngande
än betjäningens vid tullverkets lokalförvaltning. I Norrland måste
posten i ganska stor utsträckning föras fram på landsväg af postförarne,
och vi veta af egen erfarenhet tillräckligt, huru postbetjäningen
här i Stockholm måste löpa staden omkring dagen
i ända. Det fordras goda kroppskrafter äfven till detta. Jag
kan således för min del icke finna annat, än att förslaget, hvad
Första Kammarens Frat. 1907. N:o 25. 3

N:o 25. 34

Lördagen den 6 April.

Lagförslag betjänte vid tullverkets lokalförvaltning beträffar, har fullt skäl
tjänetinnehaf för sig’ ocil yr^ar bifall till utskottets hemställan.
vares rätt till

pension m.m. Herr Hammarström: Endast med ett par ord skall jag
(Ports.) ytterligare besvära kammaren.

Jag får framföra min tacksamhet till den ärade ordföranden
på statsutskottets första utgiftsafdelning för det erkännande han
gjorde i slutet af sitt anförande. Han erkände ju nämligen, att
här kanhända i realiteten föreligga skäl för den ifrågasatta förändringen,
»men», säger han, under hänvisning till ett yttrande
af finansministern, »behofvet kan sedermera afhjälpas, då man
vunnit ytterligare erfarenhet». Då, mina herrar, vill jag säga, att
den erfarenhet vi hafva att bygga på i fråga om tiden, då tullvaktmästarne
äro utslitna i tjänsten, sträcker sig tillbaka till år
1783, alltså öfver en tid af 124 år. Är icke detta en erfarenhet,
tillräcklig att bygga på, när skall man då få erforderlig erfarenhet
för vidtagandet af en förändring, hvars lämplighet äfven
friherre Palmstierna icke tycktes alldeles vilja bestrida?

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade
herr talmannen, att beträffande nu föredragna moment yrkats,
dels att utskottets förslag skulle godkännas, dels ock, af herr
Hammarström, att ifrågavarande moment skulle godkännas med
den lydelse, som angifvits i den af herr D. Persson med flera
vid denna paragraf anförda reservation.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa
yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till utskottets
förslag vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner mom. d) af 5 § i statsutskottets i utlåtandet
n:o 51 punkten A framställda lagförslag, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, godkännes ifrågavarande moment med den lydelse,
som angifvits i den af herr D. Persson med flera vid denna
paragraf anförda reservation.

Lördagen den 0 April.

36 N:o 26.

Vid slutet af den häröfver anställda omröstningen befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — 05;

Lagförslag
ang. civila
tjänstinnehaf
vares rätt till
pension m. m.

Nej — 00.

(Forts.)

Mom. e)—g).

Godkändes.

6 §■

Föreliggande paragraf lydde sålunda:

Skyldighet att från tjänsten afgå inträder:

a) för innehafvare af domarämbete vid fyllda sjuttio år, eller
där han, efter att hafva uppnått de i 5 § för rätt till hel pension
stadgade lefnads- och tjänstår, oafbrutet under sex månader på
grund af sjukdom varit och fortfarande finnes vara till tjänstgöring
oförmögen;

b) för annan tjänstinnehafvare vid uppnående af den i 5 §
stadgade lefnadsålder, Konungen eller, där viss ämbetsmyndighet
äger att från tjänsten afskeda, den myndighet obetaget att låta
med afskedet anstå, därest och så länge tjänstinnehafvaren pröfvas
kunna i tjänsten på ett tillfredsställande sätt gagna det allmänna,
dock icke i något fall längre än till fyllda sjuttio år;

c) för tjänstinnehafvare, som icke uppnått den i 5 § stadgade
lefnadsålder, där han, efter att under fem på hvarandra
följande år i följd af sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd
att tjänstgöra, finnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen; d)

för tjänstinnehafvare, som träffats af olycksfall i tjänsten,
där olycksfallet finnes för framtiden medföra oförmåga till tjänstgöring.

Befinnes tjänstinnehafvare vara af sjukdom eller minskad
arbetsförmåga urståndsatt att på ett tillfredsställande sätt fullgöra
sina tjänståligganden, och har han tillika antingen, där enligt
5 § rätt till hel pension inträder vid sextiosju lefnadsår, uppnått
en lefnadsålder af minst sextiofem år, eller, där enligt samma
paragraf rätt till hel pension inträder vid sextiotvå år, uppnått
en lefnadsålder af minst sextio år, eller ock, där fråga är om
tjänstinnehafvare vid den lokala skogsförvaltningen eller betjänte
vid tullverkets lokalförvaltning, uppnått en lefnadsålder af minst
sextiotre år, äge Konungen, uppå därom af vederbörande myndighet
gjord framställning, förklara sådan tjänstinnehafvare skyldig
att från tjänsten afgå.

N:o 25. 36

Lördagen den 6 April.

Lagförslag Vid denna paragraf hade anförts reservation af herr E. G.
tjäwiinnehaf- Vinberg, med hvilken grefve A. F. C:son Wachtmeister instämt
vare» rätt till och som yrkat, att den af honom i ämnet väckta motionen måtte
pension m. m. af utskottet tillstyrkas och följaktligen att beträffande ingressen
(Forts.) å punkt A. och § 6 utskottet måtte hemställa,

A. att Riksdagen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
samt herrar Wallis’ med flera och Kinbergs omförmälda motionerr
må, med afslag å herrar Hammarströms och Thylanders med
flera i ämnet väckta motioner, antaga följande

> Lag

§ 6.

Skyldighet att från tjänsten afgå inträder:

tjänstgöring.

Befinnes tjänstinnehafvare vara af sjukdom------

--eller ock, där fråga är om betjänte vid tullverkets lokalförvaltning,
uppnått en lefnadsålder af minst sextiotre år eller,
där fråga är om tjänstinnehafvare vid den lokala skogsförvaltningen,
minst sextio år, äge Konungen-----»

Inledningen samt mom. a)—d).

Godkändes.

Sista stycket.

Herr Kinberg: Då jag reserverat mig mot statsutskottets
utlåtande i nu föredragna punkt, får jag under åberopande af
min motion i ämnet med några ord angifva skälen för min från
utskottets afvikande mening.

Såsom bekant, reglerades aflönings- och pensionsförhållanden
å skogsstaten vid 1889 års riksdag. Det beslöts då, att tjänstemän
och betjänte å denna stat skulle, så snart de uppnått 65
lefnads- och 35 tjänstår, afgå med pension. Detta var den allmänna
regeln, men från denna gjordes ett mycket viktigt undantag,
för det fall att tjänstinnehafvaren var af sjukdom eller
minskade kroppskrafter urståndsatt att tjänstgöra. Afgång från
tjänsten med pension medgafs då redan vid 60 år, allt enligt
kungörelsen den 29 november 1889 för tillämpning från därpå
följande år.

Nu föreliggande kungl. förslag till pensionslag upptager den

Lördagen den fi April.

37 N:o 25.

allmänna regeln oförändrad enligt 1889 års kungörelse, men så Lagförslag
är icke fallet med undantaget. I händelse af otjänstbarhet till anH civi^a
följd af sjukdom är pensionsåldern egendomligt nog framflyttad ^

till 63 års ålder från 60, det vill säga den är ökad med tre år. pension m.m.

Förhållandet är emellertid, att det visat sig vid tillämp- (Forts.)
ningen af bestämmelserna i 1889 års kungörelse, att skogsstateus
personal ej kan hålla ut ens till (JO år, utan i många fall redan
före 60 års ålder blir otjänstbar; och jag skall nu bedja med
några officiella siffror få belysa detta förhållande. Utaf i domänstyrelsen
befintliga handlingar framgår, att under tiden från och
med 1892 till nu, af 131 tjänstinnehafvare, som afgått med
pension, 52 varit tjänstlediga på grund af sjuklighet samt oförmögna
att tjänstgöra vid en medelålder af 58 år och att således
nära 40 procent af samtliga pensionärer varit otjänstbara vid 58
års medelålder. Denna tidigt inträdande otjänstbarhet är icke
beroende af tillfälliga orsaker eller öfvergående förhållanden;
den är tyvärr en direkt följd af den ansträngande tjänstgöringen,
som dessutom är mycket hälsopröfvande, enär den utöfvas under
i flera afseenden ogynnsamma förhållanden. Herrarne veta t. ex.,
hurudana förhållandena kunna vara i Norrland. Att i de stora,

-öde skogarna under vinter, vår och höst utföra skogsmannens
arbete måste vara förenadt med strapatser och umbäranden af
många slag, bland annat bristen på nattkvarter m. m. Af dessa
52 fall är det också mer än hälften, som kommer på Norrland.

Vidare vill jag fästa uppmärksamheten därpå, att nu nämnda
52 fall alla förekomma bland personer, som trädt i tjänst före
år 1889, då skogsstatens personal till numerären var mycket
mindre än nu. Före nämnda år utgjordes den endast af 292
ordinarie tjänstinnehafvare; nu äro de 447. Man måste för framtiden
räkna med mycket större siffror och följaktligen med ännu
större antal otjänstbara funktionärer före pensionsåldern.

Huru kommer då den nu föreslagna ökade pensionsåldern
att verka? Jo, följden blir naturligtvis den. att många flera
tjänster än hitintills måste uppehållas af tillfälliga vikarier, och
detta under ytterligare tre år. Dessa vikarier söka sig naturligtvis
ordinarie tjänst, så snart och hvar helst en sådan blir
ledig. De stanna således icke i sina vikariat någon längre tid
och kunna därför icke förvärfva sig den närmare lokalkännedom
i skogarne eller den större förtrogenhet med skogsförhållandena
i tjänsteområdet, som dock är en nödig förutsättning för hvarje
framgångsrikt arbete i skogsvård och skogsförvaltning.

De myndigheter, som yttrat sig i frågan, hafva därför också
med styrka framhållit, att bibehållande af 1889 års bestämmelser
vore af bchofvet högeligen påkalladt, samt att det skulle blifva
till stort men för statens skogsväsende, om så icke blefve fallet.
Domänstyrelsens yttrande återfinnes här i den kungl. propositionen;
det är ganska utförligt, och jag skall därför icke besvära herrarne

N:o 25. 38

Lördagen den 6 April.

Lagförslag med att låsa upp det. Statskontoret har tillstyrkt bibehållandet
tjämstinneha f-1889 års bestämmelser med stöd af de skäl, som domän styvares
rätt tillfelsen anfört; detta väsentligen med hänsyn till det allmänna
pension m. m. intresset.

(Torta.) Man bör emellertid, mina herrar, icke allenast se på det

allmännas intresse i denna sak; man bör äfven taga en fråga
som denna i betraktande från enskilda tjänstinnehafvares syn
punkt. Gör man så, skall man också finna, att bibehållande af
1889 års nu gällande bestämmelser alldeles icke är till förfång
utan tvärtom till fördel för tjänstinnehafvarne. Saken förhåller
sig nämligen på följande sätt. Inom skogsstaten kunna de, som
redan från början och helt ägnat sig åt statens tjänst, så tidigt
som vid 25 års ålder där få inträde såsom extra jägmästare
eller extra kronojägare. Från denna ålder, 25 år, kunna de i
medeltal räkna tjänstår och vid 60 år hafva de således tillgodo
35 tjänstår, som enligt den nya pensionslagen erfordras för
pensionsrätt. Föreliggande lagförslag skulle således icke lägga
något hinder för deras pensionering med oafkortad pension vid
60 års ålder, därest de, såsom jag i reservationen afsett, få afgå
vid nämnda ålder och förutsättning. Häruti ligger således en
stor fördel för såväl staten som den enskilde.

Utskottet har emellertid af formella skäl afstyrkt mitt förslag.
Dess utlåtande är mycket kort, och jag skall tillåta mig
att läsa upp det. Utskottet säger: »Domänstyrelsen och statskontoret
hafva ifrågasatt, att tjänstinnehafvare vid den lokala
skogsförvaltningen skulle, under den i 6 § sista stycket pensionslagen
stadgade förutsättning, kunna afskedas vid en lefnadsålder
af minst 60 år. Kungl. Maj:t har emellertid ansett, att ifrågavarande
tjänstinnehafvare under berörda förutsättning borde kunna
afskedas först vid en lefnadsålder af minst 63 år. Och finner
utskottet, då pensionsåldern för tjänstinnehafvare i allmänhet uti
föreliggande lagförslag blifvit höjd, anledning icke föreligga att
vidtaga någon ändring i hvad Kungl. Maj:t i ifrågavarande afseende
föreslagit.» Såvidt jag kunnat finna, innehålles emellertid
i den kungl. propositionen icke någon som helst upplysning om
anledningen, hvarför Kungl. Maj:t ansett, att tjänstinnehafvare i
den lokala skogsförvaltningen, då de på grund af sjukdom icke
längre äro dugliga till tjänstgöring, »borde kunna afskedas först
vid en lefnadsålder af minst 63 år» och således ytterligare i
tjänsten kvarhållas under 3 år till skada för det allmänna. Jag
tror, att man vid affattningen af 6 § mer tänkt på formen
än på tillgodoseendet af det verkliga behofvet. Herr grefve och
talman, jag yrkar, att 6 § måtte erhålla den lydelse, som i min
reservation är angifven.

Friherre Palmstierna: Vid all lagstiftning söker man få

en viss harmoni emellan de olika paragraferna. Så äfven här;

Lördagen den 6 April.

HO N:o 26.

om man jämför ti §, Bistå stycket, med 5 §, tinner man, att det Lagförslag
kungl. förslaget lida tiden säger: Belinnes tjänstinnehafvare vara
af sjukdom eller minskad arbetsförmåga urståndsatt att på tillfreds- ;/areg rätt tiil
ställande sätt fullgöra sina skyldigheter, nedsättes den för ipen-pension m. m.
sionsrätten föreskrifna lefnadsåldern med två år. Motionären har (Forts.)
icke haft något att invända emot bestämmelsen i 5 § mom. f),
enligt hvilken betjänte vid den lokala skogsförvaltningen skulle
blifva pensionsberättigade vid 65 år. Liksom för alla andra skulle
nu, på sätt Kungl. Maj:t och utskottet föreslagit, pensionsåldern
för dessa betjänte kunna nedsättas med två år till 63 år. När
motionären vill, att denna ålder skulle kunna nedsättas med
fem år, kan därtill ju finnas skäl, från skogsförvaltningens sida
sedt, men liknande skäl kunna ju också anföras på många andra
håll. Yi hafva hört, att landtbruksingenjörer tidigt blifva utslitna
af sin tjänstgöring, att vidare tullvaktmästarne snart blifva utslitna,
och jag är öfvertygad, att detsamma är fallet med brefbärare.
Vi hafva äfven fått höra, att länsmännen slitas ut
mycket tidigt; men för alla dessa har nedsättning endast tillåtits
med två år. Länsmän t. ex. kunna i händelse af sjukdom ej
erhålla afsked förr än vid 65 års ålder, och hafva de ju sålunda
det ännu sämre än jägmästarne. Således skulle det göras eu
omkastning speciellt för skogsförvaltningen, men därtill har utskottet
funnit skäl ej föreligga. Dessutom tillåter jag mig säga,
att genom bifall till motionärens yrkande i reservationen skulle
högst betydlig orättvisa göras betjänte vid tullen, ty här står:

»Befinnes tjänstinnehafvare,---där fråga är om betjänte vid

tullverkets lokalförvaltning, hafva uppnått en lefnadsålder af
minst sextiotre år.» Här kommer således motionären in på pensionsrätten
för tullverkets betjänte. Men för dessa skogstjänstemän
vill han nu nedsätta åldern till 60 år eller göra möjligt,
att de i fall af sjukdom skulle kunna afskedas fem år före vanlig
tid, under det för alla andra tjänstinnehafvare minskning kan
ske med endast två år. Detta är en afvikelse från den i lagen
allmänt gällande grundsatsen, som jag finner väl våldsam, hvarför
jag tillåter mig hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr von Stapelmohr: Trots det att den senaste talaren

befarade, att en disharmoni i pensionsbestämmelserna skulle uppstå,
om Riksdagen skulle bifalla herr Kinbergs motion, vill jag
•lock för min del tillstyrka bifall till den, därför att jag anser
den i alla afseenden välbetänkt.

Då för kort tid sedan här i kammaren förevar till behandling
Kungl. Maj:ts proposition om anslag till skogsväsendet, talades
varmt om nödvändigheten af att eu intensiv vård ägnades
åt skogarna såsom en af statens viktigaste inkomstkällor, så att
intäkterna, som däraf inflöte till statskassan, icke skulle minskas
utan tvärtom ökas. Utan tvifvel fanns det mycket berättigadt

N:o 25. 40

Lördagen den 6 April.

Lagförslag i dessa uttalanden, ehuru jag icke tror, att syftet skulle vinnas
tjämstinrwkif på det sätt’ som förordades> eller genom uppdelandet af reviren.
rares rätt till Däremot är jag fullt förvissad om att, för att ett bättre resultat
pension m. m. skall kunna uppnås, det är nödvändigt, att skogspersonalen gör
(Forts.) sin insats i skogsväsendet med fulla och friska krafter samt med
nit och vaket intresse för saken. Men huru skall man kunna
vänta sådant nit och intresse och sådana krafter af personer
öfver (JO år, livilka under lång och utslitande tjänstetid fått sina
krafter brutna? Deras arbete blir i många fall endast det som
nödtorftigt behöfves för att icke få anses hafva brustit i sina
tjänsteåligganden. Det blir ett försvarsarbete af minimal art,
men därmed kan staten såsom arbetsgifvare icke vara belåten,
ty staten får icke valuta för sina kostnader. Den klass af
skogsstatstjänstemän, jag nu närmast tänker på, äro kronojägarne.
Dessa hafva, åtminstone i Norrland, en mycket tung och besvärlig
verksamhet. Deras bevakningsdistrikt äro stora och ofta
långt aflägsna från deras bostäder. De måste därför under längre
tid vara borta från sina hem för att utöfva den bevakning och
det skogsarbete, som åligger dem. De få under dagen vistas i
fria luften och äro utsatta för ett mycket strängt klimats alla
inverkningar, och under natten hafva de kanske icke annat
skydd än det en bristfällig och dragig skogskoja kan lämna dem.
Deras kost är enkel, vanligen fortskaffning, eller den enkla till
redning de möjligen själfva kunna åstadkomma. Så ställer sig
i regeln kronojägarnes lif under tjänstgöring i Norrlands skogar.
Den unge och kraftige kan fördraga det, men för den åldrige
eller sjuklige kännes det tungt. Den förste talaren, herr Kinberg,
har också med statistiska siffror visat, hurusom arbetskrafterna
för skogspersonalen vid lokalförvaltningarna nedsättas ganska
tidigt, redan före uppnådda 60 år. Nu har emellertid Kungl.
Maj:t i sin proposition föreslagit, att den lefnadsålder, som för
tjänstinnehafvare vid den lokala skogsförvaltningen skulle möjliggöra
rätt till pension före 65 år, skulle höjas från 60 till 63 år.
Motivet därtill är ju sparsamhet, och jag kan icke annat än
ägna mitt erkännande åt ett sådant motiv, men jag tror icke,
att slik sparsamhet sammanfaller med klok hushållning, utan
håller jag före, att det är mera i statens intresse och med statens
sanna fördel bättre öfverensstämmande att förfoga öfver goda
och friska arbetskrafter, än att kvarhålla samt betala ut aflöning
åt tjänstinnehafvare, som till följd af sjukdom eller minskade
arbetskrafter äro ur stånd att på tillfredsställande sätt fullgöra
sina tjänsteåligganden. Det yrkande, som herr Kinberg framställt,
skiljer sig från andra yrkanden, som framställts förut och
som kammaren redan afgjort, äfven däruti, att dessa afsett tjänst
innehafvarnes fördel, då det däremot här är statens intresse
det egentligen gäller. På dessa skäl hemställer jag om bifall
till herr Kinbergs reservation.

41 N:o 95.

Lördagen den 6 April.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr tal Lagförslaig
mannen yttrade, att i afseende på nu föredragna stycke yrkats, f^Htinnehaj
dels att detsamma skulle godkännas enligt utskottets förslag, dels varts rätt till
ock att stycket skulle godkännas med den lydelse, som angif vits pension m. m
i den af herr Kinberg vid denna paragraf anförda reservation. (Ports.)

Sedermera gjordes propositioner jämlikt dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på godkännande af utskottets iörslag
vara med öfvervägande ja besvarad.

7 §.

Denna paragraf hade följande lydelse:

Vid afgång från tjänst af anledning, som i 6 § d sägs, utgår
hel pension med enahanda belopp som det vid tiden för olycksfallet
för tjänstinnehafvaren gällande pensionsunderlag.

Har tjänstinnehafvare, som afgår på grund af någon af
öfriga i 6 § intagna bestämmelser, uppnått det i 5 § för rätt
till hel pension stadgade antal tjänstår, utgår till den tjänstinnehafvare
hel pension; i annat fall vare han, därest tjänstårens
antal icke understiger tio, berättigad erhålla pension till afkortadt
belopp i förhållande till det mindre antalet tjänstår; dock att
vid afgång från tjänst af anledning, som i 6 § c sägs, pensionen
icke i något fall må understiga sjuttiofem procent af hd pension.

Tjänstinnehafvare, som vid uppnåendet af den i 5 § stadgade
lefnadsålder icke kan räkna tio tjänstår och alltså icke då är berättigad
till erhållande af pension, må icke heller sedermera komma
i åtnjutande af sådan, äfven om han på grund af stadgandet i 6 § b,
tillätes att kvarstå i tjänsten efter nämnda lefnadsålders inträde.

Herr Trygger: Det är tydligen af vikt att beträffande en
tjänsteman med säkerhet kunna bedöma, huruvida han är eller
icke är berättigad till pension. Det är således i den punkten,
som man måste af en pensionslag kräfva den allra största tydlighet.
Den 7 § brister enligt min mening i det afseendet. Vi
hafva redan förut af herr Törnebladhs anmärkningar funnit, att
lagen på annat ställe är otydlig, ehuru man med god vilja kan

tolka fram hvad som är menadt, hvilket föga står i öfverensstäm

melse med hvad som är sagdt. Men här är saken ännu betänkligare.
Såvidt jag uppfattat denna paragraf riktigt — och skulle

jag misstaga mig, blir det nog anmärkt af någon från utskottets
sida, då här icke finnes någon af regeringen närvarande — tänker
sig lagen, i fråga om skyldighet för tjänsteman enligt 6 §
att afgå från sin tjänst, fyra olika fall. För tre af dessa fall
gifver lagen uttryckliga bestämmelser. För det fjärde fallet gifven
icke lagen uttryckliga bestämmelser, men svaret kan man

N:o 26. 42

Lördagen den 6 April.

Lagförslag dock med vanlig lagtolkning läsa fram ur föregående bestäm
tjänstinnthaf- me^ser- Den första bestämmelsen är att, om den, som enligt
vars» rätt till ® § är skyldig att afgå, har fulla tjänstår, får han full pension.
pension m. m. Det är ju tämligen tydligt. Den nästa regeln är, att den, som
(Forts.) blifvit oduglig till följd åt'' olycksfall i tjänsten och däraf förän
ledes att afgå tidigare än att han har fulla tjänstår, får i alla
fall, äfven han, full pension. Den tredje regeln är att den, som
har tjänstgjort minst 10 år, men på grund af § 6 afgår innan
han har fulla antalet tjänstår, får pension, men han får afkortad
pension. Dessa tre regler äro tydliga och klara. Men så
finnes det en fjärde regel, som ligger bakom, och den lyder, såvidt
jag fattat rätt, att den, för hvilken antalet tjänstår understiger
tio, får ingenting. Nu har det emellertid i paragrafen
gifvits en undantagsbestämmelse för det fall, att en tjänsteman
visserligen icke af olycksfall i tjänsten men på grund af sjukdom,
vanförhet eller lyte, såsom det heter, under fem på hvarandra
följande år varit urståndsatt att tjänstgöra och därför
måste afgå. Och detta undantag går ut därpå, att, om han
han måste afgå, innan han har fulla antalet tjänstår, så behöfver
han icke obetingadt nöja sig med afkortad pension, utan han
får alltid minst 75 procent af hel pension. Men hvad som är
ovisst, det är, huruvida detta undantag blott är ett undantag från
den tredje regeln, det vill säga att den, som har tjänstgjort minst
tio år men icke har fulla antalet tjänstår, skall hafva afkortad
pension, eller om det också är ett undantag från fjärde regeln,
att den, som icke har tio tjänstår, icke får pension. Herrarne
finna, hvilken enorm betydelse det har för en tjänsteman, som
t. ex., när han tjänstgjort tre år, blir sjuk och sedermera efter
fem års sjukdom är skyldig att afgå, om han har rättighet till 75
procent af hel pension eller saknar all pensionsrätt. Stadgandet
lyder så här: »i annat fall vare han, därest tjänstårens antal
icke understiger tio, berättigad erhålla pension till afkortadt belopp
i förhållande till det mindre antalet tjänstår; dock att vid
afgång från tjänst af anledning, som i 6 § c sägs, pensionen
icke i något fall må understiga sjuttiofem procent af hel pension».
Sådant stadgandet nu är formuleradt, skulle jag enligt vanliga
lagtolkningsregler vilja tolka det så, att undantaget icke vore afsedt
att gälla det fallet, att han tjänstgjort mindre än tio år.
men när jag läser motiven, får jag det intrycket, att man vill,
att undantaget skall gälla äfven detta senare fall. Men frånsedt
konstitutionella betänkligheter är det väl föga rimligt, att man
skall tvinga eu person, som användt både tid och pengar på
att utbilda sig till statstjänst och som sedermera träffas af olye
kan att efter kort tids tjänstgöring blifva på grund af sjukdom
urståndsatt att vidare tjänstgöra, att taga afsked utan pension.
Och herrarne skola icke tro, att sådana fall aldrig förekomma
Det har förekommit sådana fall. Jag skall på grund af det an

43 N:o 25.

Lördagen den 8 April.

förda bedja att från statsutskottets sida få en förklaring, om me Lagförslag
ningen här verkligen är den, att rätten till pension i undantagsfallet
skall göras beroende af det antal år, som ifrågavarande vares riitt
person har tjänstgjort. pension m.m.

(Forts.)

Friherre Palmstierna: Det är naturligtvis för en lekman
synnerligen svårt att svara på hvad eu jurist af den kvaliteten
icke kan reda upp. Men härvidlag är det det lyckliga, att det vanliga
sunda bondförståndet kommer till samma åsikt som juristen,
att icke någon pension skall utgå, om tjänstemannen icke tjänat
i tio år. Jag kan icke läsa på annat sätt, och det är också den
slutsats, den ärade talaren kom till. Om det är hårdt eller icke,
blir eu annan fråga, men man torde få taga för afgjordt, att om
han icke tjänat i tio år, får han icke pension. Nu får han visst
icke heller pension. Han kan möjligen icke afskedas, men om
han blir sjuk, så att han icke tjänstgjort i tio år, så skulle han
kunna ytterligare vara kvar i 2G år utan att göra tjänst och därunder
hela tiden uppbära lön och sedan få pension. Det kan
icke vara billigt och med statens fördel förenligt. Naturligtvis
kan sådant alltid hända, men det torde vara ett sällsynt fall.

Och en person borde icke kunna pretendera att, därför att han
tagit examen och kommit in i statens tjänst, äfven om han icke
hinner göra statstjänst i fem år, få pension hela lifvet. Jag
tror, att det är för mycket begärdt.

Den ärade talaren har icke gjort något yrkande, och jag
kan därför inskränka mig till hvad jag nu yttrat.

Herr Trygger: Jag får verkligen säga, att jag blef för vånad

öfver det svar jag fick från den ärade ledamoten af statsutskottet.
Jag trodde, att det vanliga »sunda bondförståndet»
skulle tolka paragrafen olika mot hvad juristen skulle gorå,
och jag slöt mig därtill af motiveringen. Ty läser man motiveringen,
blir — såvidt jag förstår — resultatet ett annat än det
juristen skulle vilja läsa fram ur ifrågavarande stadgande.

Emellertid är det nu verkligen meningen, att paragrafen
skall tolkas på det sätt, som närmast öfverensstämmer med dess
ordalag, får jag säga, att jag för min del finner detta vara en
synnerligen betänklig bestämmelse. Den siste högt ärade talaren
gjorde gällande, att för närvarande får icke en sådan person
pension. Nej, han får sitta kvar på sin plats, och därigenom
kan han framtvinga reglering och sålunda i verkligheten komma
i åtnjutande af samma förmåner, som om han hade pensionsrätt.
Men kan det vara billigt att så i ett enda slag försämra
tjänstemännens ställning, som här är i fråga? Det är visserligen
sant, att det gäller icke många, men det träffar synnerligen
hårdt, och för min del vill jag i detta sammanhang saga, att
det ligger en stor fara för samhället uti att försämra tjänste -

N:o 25. 44

Lördagen den 6 April.

Lagförslag männens ställning så mycket, som man tvckes i våra dagar vara
tjänxtinnehaf- benägen för. Man underkänner det arbete de utföra, och samlare»
rätt ti/Z tidigt vill man icke gifva dem den ersättning för deras arbete,
pension m. in. som de förtjäna. Det kommer staten i sista hand att blifva
(Forts.) lidande på. För ämbetsmannakårens rekrytering komma sannolikt
att erbjuda sig endast personer med mindre begåfning, mindre
kunskaper. De skickligare, do mera framstående komma att
hålla sig ifrån ämbetsmannabanan, hvilken erbjuder ett alltför
knappt lefvebröd, detta så mycket mera, om denna bana icke
gifver den ämbetsman, som träffats af sjukdom, så mycket, att
han kan undgå att komma på fattighuset.

Herr grefve och talman, jag kan icke nu formulera ett
ändringsförslag, men jag yrkar återremiss.

Efter härmed slutad öfverläggning visades förevarande paragraf
åter till utskottet.

8-17 §§.

Godkändes.

18 §.

Den nu föredragna paragrafen lydde sålunda:

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908; dock att

a) för den, som vid sagda tid innehar tjänst, som i denna
lag afses, lagens stadganden, såvidt den tjänst angår, icke skola
gälla, där ej på grund af särskilda föreskrifter skyldighet åligger
honom att underkasta sig förändrade bestämmelser angående rätt
till pension eller han inom ett år efter lagens trädande i kraft
anmäler, att pensionslagens bestämmelser må å honom vinna
tillämpning;

b) i fråga om tjänst, med hvilken tjänstgöringspenningar
icke äro förenade och för hvilken rätt till pension blifvit före
lagens trädande i kraft stadgadt, skall, därest gällande lönestat
fastställts före den 1 april 1900, hvad i denna lag angående
beräkning af pensionsunderlag föreskrifves icke vinna tillämpning,
förrän ny lönestat må varda för tjänsten fastställd, utan därförinnan
gälla, att pensionsunderlaget skall utgöra: där lönen ej
uppgår till mer än tretusen kronor, hela lönen; där lönen uppgår
till mer än tretusen men icke till tretusensjuhundrafemtio
kronor, tretusen kronor; samt där lönen uppgår till tretusensjuhundrafemtio
kronor eller högre belopp, åttio procent af lönen,
dock ej i något fall mer än sextusen kronor;

N:o 25.

Lördagen den 6 April.

o) för häradshöfding, landshöfding, provinsialläkare, professo]'' Lagförslag
vid karolinska mediko-kirurgiska institutet; i medicin, i kirurgi
och i pediatrik äfvensom för länsveterinär samt förste landt-4reg rätt till
mätare pensionsunderlaget skall, intill dess ny lönestat må varda pension m. m.
fastställd, utgöra det belopp, som före lagens trädande i kraft ''Forte.)
blifvit såsom pension för sådan tjänstinnehafvare bestämd;

d) för tecknings-, gymnastik- och musiklärare vid rikets allmänna
läroverk skall, intill dess ny lönestat må varda fastställd,
gälla, i afseende å beräkning af pensionsunderlaget, att såsom
pensionsunderlag skall betraktas lönen, oafkortad, samt vid beräkning
af beloppet af hel pension hvad genom nådiga kun
görelsen den 27 augusti 1904 blifvit stadgadt om pensionsbeloppets
beräkning.

Tänstinnehafvare, som är underkastad denna lags bestämmelser,
och med hvars tjänst redan före lagens trädande i kraft varit
förenad rätt till pension, vare befriad från att erlägga i lagen
stadgad pensionsafgifi:

om han för tjänsten åtnjuter aflöning enligt lönestat, som fastställts
före den 1 april 1900, så länge aflöning å den lönestat af
honom åtnjutes, samt,

om han för tjänsten uppbär aflöning enligt lönestat, fastställd
efter nämnda dag men före den 1 januari 1907, så länge hans
aflöning uppgår till samma belopp, som före sistberörda dag, därest
icke vid lönestatens fastställande bland villkoren för denna aflönings
åtnjutande gjorts uttryckligt förbehåll, att löntagare skall vara skyldig
att vidkännas pensionsafgift motsvarande afdrag å aflöningen.

Tjänstinnehafvare, som enligt hvad nyss nämnts icke är
pliktig att vidkännas pensionsafgift, skall, därest honom ådömes
straff eller straffpåföljd, hvarom i 14 § sägs, hafva förverkat
hela pensionen; och äge de i 10 § l:o), 2:o) och 3:o) gjorda
medgifvanden icke tillämpning å sådan tjänstinnehafvare.

Herr statsrådet Swartz: Den nu föredragna 18 § innehåller
ju, bland annat, en del öfvergångsstadganden. Det är med afseende
på affattuingen af dessa öfvergångsstadganden, som största
skiljaktigheterna kommit till synes mellan Kung! Maj:ts förslag
och det af utskottet framlagda. Skiljaktigheterna gälla egentligen
dem, som skulle under viss öfvergångstid vara skyldiga att betala
pensionsafgift enligt denna lag. Enligt Kungl. Maj:ts förslag
hafva från skyldigheten att erlägga sådana afgifter fritagits
alla sådana, som icke äro på lönestat, vid hvilkens reglerande
blifvit fastställdt, att ett pensionsafgiften motsvarande afdrag på
lönen skall af tjänstinnehafvaren vidkännas. Det vill praktiskt
säga, att alla tjänstinnehafvare, som icke fått sina lönestater
reglerade förrän vid 1904 års riksdag, de skola erlägga pensionsafgift,
men de, som äro på lönestat dessförinnan, äro därifrån befriade.
Utskottet har emellertid velat utsträcka skyldigheten att

N:o 25. 46

Lördagen den 6 April.

Lagförslag erlägga afgifter till en del af dem, som Kungl. Maj:t därifrån
tjänstinnehaf- Det är nämligen dels sådana, som först genom denna

varcs rätt till trådande i kraft fått rätt till pension, dels sådana, som äro
pension m. m. på lönestat, som blifvit reglerad mellan den 1 april 1900 och
(Forts.) den sista december 1903, af dessa senare dock endast sådana,
som efter den sista december 1906 fått ökad löneinkomst!
De öfriga skulle, så länge de icke hade en förbättrad ställning,
fortfarande vara fria från pensionsafgifter. Jag vill nu visst
icke för min del säga, att det icke finnes fullt fog för ett sådant
yrkande från utskottets sida. Det finnes ju ett visst fog för att
den, som icke förut haft rättighet till pension, när han nu kommer
i åtnjutande af sådan rättighet, också skall erlägga den afgift,
som i pensionslagen är därför bestämd. Men jag vill fästa uppmärksamheten
på att detta spörsmål berör allenast ett enda
verk, patentverket. Patentverket fick sin stat fastställd år 1898,
och då föreslog Kungl. Maj:t, att pensionsrätt skulle tillerkännas
dem, som voro på denna stat, men Riksdagen ville då icke vara
med därpå, enär ett sådant godkännande från Riksdagens sida
skulle kunna anses innebära en förklaring, att de icke skulle
blifva skyldiga att i framtiden betala afgifter för sin pensionering.
Riksdagen af slog Kungl. Maj:ts förslag för att tvinga fram eu
pensionslag. En sådan framlades också år 1899, men då den
icke var förenad med pensionsafgifter från tjänstinnehafvarnes
sida, blef den afslagen. I de lönestater, som fastställts efter år
1899, har den tabulatur användts, att tjänstinnehafvarne skulle
vara skyldige att vidkännas de ändrade bestämmelser med afseende
å pensionsrätt, som i framtiden kunde blifva gifna. Hade
nu patentverket fått vara med därom, hade naturligtvis också
för patentverkets tjänstemän inträdt befrielse från pensionsafgifters
erläggande under samma villkor som för de af mig
nyss nämnda i andra kategorien, för den händelse de icke fått
löneförhöjning efter den 31 december 1906. Det synes mig icke
vara fullt med billighetens kraf öfverensstämmande, att, därför
att en kår fått vänta längre än andra på rättigheten att få
pension, den, då den ändtligen får pension, skall komma i sämre
ställning än de med denna kår för öfrigt likställda, hvilka, ehuru
de eljest hafva sina lönestater uppgjorda efter samma grunder
som patentverket, slippa betala.

Hvad den andra kategorien beträffar, är det ju också fullt
juridiskt befogadt att ålägga dem, som höra dit, betalningsskyldighet.
De hafva ju, som jag nyss erinrade, en sådan fastslagen
i lönestaterna för de ämbetsverk de tillhöra. Men en
annan fråga är, huruvida det kan vara riktigt och billigt att af
dem utkräfva denna skyldighet. Det har ju staten ej förbundit
sig att göra, och det finnes ej något tvång för staten att göra
det. Billighetssynpunkten skulle ju kunna få tala, och det vill
synas mig, som om i dessa tider, då man nödgas reglera lönerna

47 N:o 25.

Lördagen den 6 April.

uppåt, det icke skulle vara mod billighet öfverensstämmande att Lagförslag
för några tjänstemän förändra den ställning, de för närvarande
innehafva. Det är anledningen, hvarför Kungl. Maj:t föreslagit lartt rätt fa
hvad som i det kungl. förslaget är framlagdt, och jag vidhåller pension m. m.
för min del den uppfattningen, att det hade varit fullt riktigt (Forts.)
och det rättvisaste att bifalla hvad Kungl. Maj:t därvidlag föreslagit.

Innan jag går vidare, vill jag nämna, hvilka det är som
skulle drabbas af den sista bestämmelsen, hvilka som höra till
den andra kategorien. Det är icke många stater, som blifvit
reglerade mellan åren 1900 och 1903. Det är för det första
fång vårdsstaten. Med den förhåller det sig så, att i år fångvårdsbetjänte
fått aflöningen reglerad ånyo, och att de på den
grund skola betala pensionsafgifter. Fångvårdstjänstemännen
komma med tämlig visshet efter nästa år. De få då sina
löner förökade, och därmed inträder skyldigheten att betala.

Vidare är det poststaten. Med den förhåller sig på samma sätt.

Det föreligger förslag om lönereglering för betjänte i år, och
tjänstemännen torde komma efter nästa år. Så är det de ordinarie
professorerna, bibliotekarierna och räntmästarne vid universiteten
i Uppsala och Lund samt de ordinarie professorerna vid
Karolinska institutet. De fingo år 1902 eu lönereglering, då dem
tillädes två ålderstillägg, hvarigenom de skulle komma upp till
7,000 kronor för att blifva jämnställda med hofrättsråd, med
hvilka de förut alltid varit jämnställda. Emellertid skulle de nu
betala pensionsafgifter, under det hofrättsråden, med hvilka de
erhållit likställighet, skulle vara befriade från sådana afgifter.
enär de voro på stat år 1900. Det synes mig ej vara fullt i
öfverensstämmelse med förfarandet förra gången att nu göra
sådan åtskillnad. Slutligen är det också konsistorienotarierna
•och landsarkivarierna i Uppsala och Lund jämte dessa senares
vaktmästare.

Det är således ej många det gäller. För staten betyder det
absolut ingenting, för individen så mycket mer. Om jag det
oaktadt förklarar, att jag icke håller fast vid Kungl. Maj:ts förslag,
gör jag det därför, att det hitintills icke förekommit skiljaktigheter
mellan kamrarnes beslut af den art, att pensionslagens
tillkomst därigenom riskeras, och man således kan hafva
en grundad förhoppning, att pensionslagen ändtligen skall kunna
blifva antagen. Jag gör det så mycket hellre, som det efter min
uppfattning är tydligt, att just denna bestämmelse om pensionsavgifters
erläggande af de af mig nyss omnämnda kategorierna i
sin mån kommer att påskynda den i alla händelser oundvikliga
regleringen af de stater, som dessa kategorier tillhöra.

Jag accepterar således för min del utskottets förslag.

Herr Fränekel: Jag borde kanske redan i ett tidigare skede

N:o 25. 48

Lördagen den 6 April.

Lagförslag af behandlingen af denna lag hafva yttrat mig i hufvudfrågan,
tjämtinnehaf-ciå ->aK’ ehuru iaS biträdt utskottet i öfriga paragrafer, dock får
vares rätt till förklara, att jag anser det förslag, som här föreligger beträfpension
m. m. laude tjänstemännens pensionering vara i ett afseende en försäm(Ports.
) ring mot hvad förut ägt rum. Min uppfattning är nämligen
den, att det är till stor skada icke allenast för tjänstemännen,
utan äfven för hela förvaltningen, att Kung!. Maj:t höjt pensionsåldern
för ernående af full pension. Jag kan nämligen icke
gilla den uppfattning, som här blifvit uttalad af ordföranden i
kommittén, att de statistiska siffror, som visa, att lefnadsåldern
i allmänhet blifvit längre för människor, skola vara på något
sätt grundläggande för den tidpunkt, då en tjänsteman på grund
af anciennitet i tjänsten behöfver afgå. Jag tror, att efter den
erfarenhet, som föreligger, och med de kraf, som numera
ställas på tjänstemännen i alla grader, full vigör mer och mer
kräfves, och att således ett framflyttande af tiden, då gamla
tjänstemän få hvila sig, är en försämring för tjänsten. Därtill
kommer, att man måste antaga, att den höjning af pensionsåldern,
som här är föreslagen, har tillkommit för att man trott
sig på det sättet göra besparingar för staten i afseende å utgifterna
för pensioneringen. Jag tror för min del, att den besparingen
är mycket chimärisk. Det är nämligen naturligt, att,
om också i undantagsfall en tjänsteman kan tjäna kvar i sin
tjänst efter uppnådda 65 lefnadsår för att vinna pension, de
sjukdomsfall, som inträffa under de återstående tjänståren, dock
blifva så täta, att de vikariatsarfvoden, som utgå till vikarier
under de tider, då han ej kan fullgöra sin tjänst, gå till lika
mycket som den besparing, som ernås genom den höjda pensionsåldern.
Jag tror för min del, att den tid snart skall vara inne,
då det ur statens synpunkt skall befinnas icke vara någon fördel
med hög pensionsålder, detta så mycket mer, som det med bestämmelse
om hög pensionsålder blir för tjänstemännen svårare att
få befordran och därmed mindre utsikt för verken att få ungt
och kraftigt folk, som man ju önskar för tjänsternas uppehållande.
På detta sätt åstadkommer man alltså icke förbättring,
vare sig för tjänstemännen, då man fördröjer möjligheten för
de unga att komma fram, eller för staten i dess helhet.

Men jag har dessutom funnit mig nödsakad att i afseende
å § 18 anteckna en afvikande mening, såväl från Kungl Maj:ts
som från utskottets förslag. Jag ber att få i kammarens minne
återföra, att Riksdagen år 1899 skref till Kungl. Maj:t och anhöll
att få en utredning af pensionsfrågorna »i syfte att statens tjänstemän
skulle i någon mån bidraga till sin pensionering». Det
var så kraftigt framhållet och så väl motiveradt, att man måste
antaga, att det var hela Riksdagens uppfattning. Jag tror också
för min del, att den uppfattningen var fullt riktig. Ty med
den ställning, som våra tjänstemän intaga, då man vill åt

49 N:o 25.

Lördagen den 0 April.

hvarje tjänsteman, hvarje betjänt, inrymma rättighet att utöfva Lagförslag
sin ställning som medborgare på alla områden, ville man också, , SiSo/-att med denna rättighet skulle följa skyldighet att sörja för sin (]are8 rätt till
ålderdom i någon mån, och därför ville man slå in på att låta pension m.m.
tjänstemannen med något kontant belopp bidraga till sin pensione- (Forts.)
ring. Så snart den skrifvelsen kom till Kungl. Maj:t och så
snart på grund däraf den stora pensionskommittén blifvit tillsatt,
utfärdade Kungl. Maj:t den bekanta kungörelsen af den 31
mars 1900, i hvilken Kungl. Maj:t fäste alla ämbetsverks uppmärksamhet
därpå, att de tjänstemän, som efter samma dag utnämndes
till befattning, med hvilken följde rätt till pension från
allmänna indragningsstaten, »skulle vara underkastade de förändrade
bestämmelser i fråga om pension, som kunde varda
stadgade».

Således var det alldeles gifvet, att detta villkor inrymde
äfven den bestämmelsen: när en gång nya pensionsvillkor komma
att uppställas, måste en sådan tjänsteman vara beredd på att
nödgas betala afgifter för sin pensionering. Ku har Kungl.

Maj:t i det här förslaget vid tillämpningen af detta villkor liksom
velat göra en skillnad mellan villkoret för olika stater. Det gamla
villkoret var en generell bestämmelse, att tjänstemännen inom
dessa nya stater skulle vara underkastade de förändringar i fråga
om deras pension, som framdeles kunde blifva stadgade. I de
nya villkoren står, att vederbörande tjänstemän skulle vara skyldige
»att med visst belopp bidraga till sin pensionering». Den
senare kategorien af dessa tjänstemän har Kungl. Maj:t icke
undantagit från skyldighet att betala afgifter. Men beträffande
den föregående kategorien har Kungl. Maj:t sagt: ingen afgift
behöfver af dem betalas. Kungl. Maj:t har i § 18 befriat alla
tjänstemän på stater, som blifvit fastställda före den 1 januari
1907 och, där det senare villkoret ej insatts, från skyldighet att
betala afgifter för sin pensionering.

Jag förstår ej, huru det varit möjligt att hysa en sådan
uppfattning att sålunda stryka, om jag så får säga, ett streck
öfver hela pensionslagen. Om Kungl. Maj:ts förslag blefve lag,
skulle t. ex. poststaten, så länge den existerar på nu gällande
reglering, vara befriad från att betala afgifter. Alla tjänstemännen
inom denna stat skulle ju således under en lång följd
af år slippa betala afgifter, men ändå blifva delaktiga af den
dem genom pensionslagen medgifna förmån.

En sådan anordning har ej heller utskottet ansett sig
kunna förorda. Utskottet har gått en annan väg och sagt: är
tjänstemannen på sådan stat, slipper han betala pensionafgift
ända tills han får högre löneförmån, vare sig genom ålderstillägg
eller på annat sätt. Då skall han börja betala afgift. Ja, det
förändrar saken något, men fortfarande kvarstår orättvisan. En
tjänsteman, som efter intjänande af sina bägge ålderstillägg redan
Första Kammarens Prof. 1907. N:o 25. 4

N:Ö 25. 60

Lördagen den 6 April.

Lagförslag uppnått en lön1 af 4,000 kronor, slipper betala afgiften till staten,
..a.n3- cimla medan däremot en annan tjänsteman, sond''nu uppbär i lön allévares
lättna11 as^ 3,000 kronor, redan efter erhållandet af det första ålderspetmön
m. m tillägget måste betala pensionSafgift. Det kan sålunda inträffa,
(Forts.) att af två tjänstemän på samma stat, med hvardera 4,000 kronors
lön, den ene får betala pensiönsafgift, den andre ej.

Jag tror, att, när Riksdagen förklarat det vara rättvist, att
tjänstemännen skola bidraga till sin pensionering och på grund
däraf Kungl. Maj:t upplyst alla tjänstemän, som sedermera
kommit på ny stat: när ni komma på ny stat, måste ni vara
underkastade en eventuell skyldighet att betala pensiönsafgift, då
är det orätt att nu framflytta början med de lönestater, som
fastställts efter ingången af år 1907. Och jag har ansett, att
den dag, då Riksdagen lämnade det besked, att de tjänstemän,
som komme på ny stat, skulle Vara underkastade de skyldigheter,
som nya pensionsvillkor kunde ålägga dem, borde vara
afgörande äfven för skyldigheten att betala pensionsafgifter. Jag
menar, att man här stöter på två viktiga principer, som jag
anser vara af största vikt. Den ena är, att när Riksdagen har
förklarat, att det skall förfaras på visst sätt, bör icke detta af
billighetsskäl eller dylikt tagas tillbaka just då det skall tillämpas.
Den andra principen är den, att, om en sådan skyldighet är uttalad
och man får ahse, att vederbörande hafva iklädt sig densamma,
dessä också måste taga konsekvenserna däraf.

Det kan möjligtvis förvåna kammaren, att jag med sådan
ifver velat ställa mig på denna ståndpunkt. Men saken är den,
att jag hade äran tillhöra post- och telegrafkommittén, och redan
i denna kommitté hafva'' i post- och telegrafverkens stater med
öppet visir införts villkor i enlighet med min uppfattning. Ingen
tvingade heller tjänstemännen att gå in på de nya staterna,
utan de hafva haft full frihet att afgöra, om de vilja gå in på
dem, dock med skyldighet att ställa sig aflöningsreglementena
till efterrättelse.

Efter den förklaring, söm herr statsrådet och chefen för
finansdepartementet nu lämnat, att han accepterar utskottets
förslag af intresse för att lagen skall gå igenom, skall jag för
min del också, om förslaget därigenom jämväl kan vinna Andra
Kammarens bifall, icke göra något yrkande.

Friherre Palmstierna: Det skulle ju måhända egentligen
vara öfverflödigt att uppträda och yrka bifall till utskottets förslag,
då reservanten afstått från sin reservation och statsrådet
förklarat sig icke hålla på Kungl. Maj:ts förslag. Men då själfva
denna paragraf är ganska invecklad, skall jag dock be att få
som hastigast redogöra för densamma.

Först och främst har af utskottet insatts »7 april» i stället
för »1 januari», beroende på att kungörelsen det hångel'' på är

St N:o 2ö.

Lördagen den 6 April.

utfärdad den 31 mars 1900 och det således endast är därifrån Lagförslag

tillämpning kan äga ruin. tjZstinZhZf Vidare

bär utskottet velat låta själfva principen blifva genom- vares rätt till
gående, att de civile tjänstemännen skola betala bidrag till sin pension m. m.
egen pensionering. Så har det varit i mänga år för arméns befäl (Forts.)
och underbefäl. Så är det med järn vägsbetjäningen etc. Och i
det dagliga lifvet är det ej ovanligt, att man betalar lifförsäkring
eller lifränteförsäkring eller dylikt. Med ett ord, det är regel för
en mängd personer, att de af sin inkomst afsätta något för sin
framtid. Hittills hafva emellertid de civile tjänstemännen egentligen
icke betalt något för sin egen pensionering, utan uteslutande pensionerats
på allmänna indragningsstaten. De hafva visserligen betalt
till sin pensionsfond, men den har så ytterst litet begagnats
till de civile tjänstemännens egen pensionering. Den har nästan
alldeles upphört. Den har egentligen användts till förmån för
änkor och barn. Därför har också denna pensionsfond så småningom
stigit så, att den nu är 16 miljoner kronor, oaktadt därifrån
årligen betalts omkring 300,000 kronor till änke- och pupillkassan.

År 1899 fann Riksdagen, att det var för dyrt med pensionering
uteslutande på statens bekostnad af de civile tjänstemännen
i motsats till så godt som alla de andra tjänstemännens
pensionering, och därför begärde Riksdagen då en utredning.

Emellertid framlade Kungl. Maj:t år 1899 ett förslag till pensionslag,
enligt hvilket tjänstemännen ej skulle bidraga. Riksdagen
afslog detta förslag, betonande, att det skulle vara bidrag
från tjänstemännens sida. Då utfärdades kungörelsen af den
31 mars 1900. Jag skall be att få återgifva något därur. Det
heter, att, enär den anordningen, att de civile tjänstemännen
skulle lämna bidrag till sin pensionering, utgjorde föremål för
utredning, alla, som därefter utnämndes, skulle vara underkastade
ändrade bestämmelser angående pensionsvillkoren. Kungl.

Maj:t sade redan då: som det är fråga om att de civile tjänstemännen
skola lämna bidrag till sin pensionering — — Hvar och
en, som är utnämnd efter år 1900, är således juridiskt skyldig att
lämna bidrag. Nu kan man uppdela dessa tjänstemän i fem
kategorier. Den första kategorien är sådana, som äro utnämnda
före år 1900, på en stat, som ej är ändrad efter år 1900. Dessa
äro alldeles klart juridiskt fria. Den andra kategorien är sådana,
som äro utnämnda efter år 1900, men på gammal stat. Dessa
äro efter kungörelsen juridiskt skyldiga att betala. Men det
ifrågasätter hvarken kommittén, Kungl. Maj:t eller reservanterna.

De äro således fria. Den tredje kategorien, den omtvistade, är
de, som ingått på lönestat, fastställd efter år 1900, men före år
1904. Till dessa skall jag återkomma sedan. Den fjärde kategorien
är sådana, för hvilka lönestat är fastställd efter år 1903
med uttryckligt villkor, att de skola hafva det och det afdraget.

N:o 25. 52

Lördagen den 6 April.

Lagförslag Dessa kunna ej blifva fria. Den femte kategorien är sådana,
ang. åvila som ej förut hatt pensionsrätt. Statsrådet ansåg det vara något
vara ''rätt till hårdt, att de skulle betala. Det kan jag ej finna. Ty hafva de
pension in. m. ej haft pensionsrätt och sedan få sådan, är det, när meningen
(Forts.) är att alla skola betala, naturligen de, som skola betala i första
hand, i synnerhet när det ej blir retroaktivt. Denna grupp har
sin inkomstförmån, får pensionsrätt och har sluppit betala i
flera år.

Hvad den tredje kategorien beträffar, sådana som äro utnämnda
på en stat, som är fastställd efter år 1900, är det sagdt
två gånger, först i en allmän kungörelse år 1900 och sedermera
af Riksdagen i särskilda stater, att de skola vara underkastade
förändringar i afseende å pensionsvillkoren, ehuru man ej varit
försiktig nog att säga: med bestämda af gifter, då man ej tänkte
på att det använda uttryckssättet kunde missförstås. Till denna
kategori höra fångvårdsstaten, poststaten, konsistorienotarierna och
landsarkivarierna i Uppsala och Lund med deras vaktmästare
samt vissa universitetsprofessorer m. fl. Nu har Kungl. Maj:t
sagt, att det blefve alltför betungande för dem, då det ej uttryckligen
står, att de skola betala afgifter. Skyldighet därtill skulle
för dem inträda först med ny stat eller i en oöfverskådlig framtid.
Reservanterna säga: alla, som kommit på stat efter år 1900,
äro skyldiga. De hafva juridiskt och logiskt rätt, därför att
Riksdagen två gånger sagt det. Men utskottet har sagt: principiellt
äro de skyldiga, men billigheten kräfver, att de ej böra
förlora någonting. Den lön, de nu hafva, skulle minskas genom
afgifterna, och utskottet föreslår därför, att de ej skola betala
afgifter, förrän de fått ökad inkomst, antingen genom befordran
eller genom ålderstillägg. På detta sätt skulle de ej förlora någonting.
Då statskontorets stat hlifvit behandlad, förmodar jag
också, att en hel hop nya stater komma in, så att inom tio år
denna lag bör vara genomförd.

Det är ju synnerligen viktigt, att lagen blir bifallen. Och
sedan nu statsrådet förklarat, att han icke har något emot utskottets
förslag, och reservanterna sagt sig heller icke vilja ställa
sig däremot, hoppas jag, att man i Andra Kammaren tager detta,
om Första Kammaren tager det. Jag vågar därför, herr grefve
och talman, hemställa om bifall till utskottets förslag.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter föreliggande
paragraf godkändes.

Rubriken.

Godkändes,

63 N:o 25.

Lördagen den 6 April.

Utskottets hemställan i punkten A. Lagjurslag

ang. cwxict

, , , , -iii i tjcinstinnchaf

Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid beband- vare8 ratt till

lingen af lagförslaget. pension m. m.

(Forts.)

Punkten B.

Herr Trygger: Kammarens beslut om återremiss af § 7

torde föranleda, att hela punkten B äfven bör blifva återremitterad.
Det heter nämligen här i ingressen: »att Riksdagen, därest
of vanintagna lag varder af Riksdagen godkänd*. Detta är alltså
en förutsättning för bifall till hvad i punkten föreslås.

Jag hemställer fördenskull om återremiss.

Efter härmed slutad öfverläggning visades förevarande punkt
åter till utskottet.

Punkten C.

Herr Trygger: Af samma skäl, som jag anförde med af seende

å punkten B, tillåter jag mig hemställa om återremiss
äfven af denna punkt.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter föreliggande
punkt visades åter till utskottet.

Vid ånyo skedd föredragning af statsutskottets den 19 och
20 nästlidne månad bordlagda utlåtande n:o 52, i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen angående omföring till
en pensionsfond för civila tjänstinnehafvare af vissa löneinnehållningar,
biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Föredrogs ånyo statsutskottets den 20 och 21 sistlidne mars Angående
bordlagda utlåtande n:o 66, i anledning af Kungl. Maj:ts proppsition
angående restitution af fraktafgifter för kalk, kalkstensmjöl ^erna
och märgel. transport å

I detta utlåtande hade utskottet hemställt, att Riksdagen, järnväg af
med bifall till Kung]. Maj:ts därom framställda förslag, måtte, för vMa amm
restitution af viss del af fraktkostnaderna vid transport å järnväg
af kalk, kalkstensmjöl och märgel för jordbrukets behof, i hufvudsaklig
öfverensstämmelse med de i statsrådsprotokollet för
jordbruksärenden den 12 januari 1907 angifna grunder, på extra
stat för år 1908 anvisa, såsom förslagsanslag, 200,000 kronor.

N:o 25. fi4

Lördagen den 6 April.

Angående Herr Wijk, Ivar: Jag har underlåtit att anmäla min reser fraktkmtna

valiou inot utskottets hemställan, men då jag inom utskottet
derna vid Jttrat “ig emot den kungl. propositionen skall jag bedja att få
transport å angifva anledningen därtill, hvilken i hvarje fall ingalunda varit
järnväg af att motsätta mig syftet med den kungl. propositionen utan
vissa ämnen tvärtom.

Tov lorabru keta

behof. Syftemålet har varit, att landtbrukaren skulle kunna erhålla
(Forts.) kalk till höjande utaf jordens afkastning i så stor utsträckning
som möjligt, hvilket ju ock skulle vara till nytta icke allenast
för våra jordbrukare utan äfven för staten i dess helhet, och för
vinnande af detta syfte samt i anledning af Riksdagens skrifvelse
har Kungl. Maj:t nu framkommit med detta förslag, hvilket slår
in på en helt ny väg. Att staten skall betala frakten för enskilda
individer, torde väl få anses vara något ganska nytt, om
också däremot egentligen icke kan vara något att i detta fall
invända. Men den kungl. propositionen lider af två fel, å ena
sidan ingriper den onödigtvis tidigt och å den andra sidan otillräckligt.
Om man granskar propositionen, hvars syfte är det
nyssnämnda, är det ganska egendomligt, att man säger till den
landtman, som bor 300 kilometer från ett kalkbrott: ni kan betala
28 öre för 100 kilogram kalk, men till den, som bor endast
40 kilometer därifrån: ni kan icke betala 12 öre, utan här skall
staten träda emellan. Nu är ju uppenbart, att på de korta
distanserna behöfver staten icke träda emellan, utan det är i
fråga om de längre vägsträckorna, som statens hjälp skulle vara
behöflig, på det att landtbrukaren må kunna i större skala få
tillfälle att begagna sig af detta nyttiga medel. Alltså hvilar,
enligt min mening, den kungl. propositionen ej på riktig grund.
Man borde naturligtvis slå fast, att så mycket kan landtmannen
betala i frakt och staten sedan träda emellan samt betala hvad
därutöfver belöper på de olika stationerna, om man skall ernå
det mål, hvartill man syftar i den kungl. propositionen. Så har
dock icke skett, och därför har jag motsatt mig denna kungl.
proposition, under förhoppning att den kommer tillbaka, stödd
på riktigare grunder.

Herr statsrådet Petersson, Alfred: Den siste ärade talaren
förklarade, att han egentligen icke hade något emot syftet med
den kungl. propositionen, hvilket ju är att bereda ökade möjligheter
för våra landtman, framför allt i de kalkfattiga provinserna,
att använda kalk, detta erkändt nyttiga och utmärkta jordförbättringsmedel,
men han hade någon invändning emot själfva
principen för förslaget. Såvidt jag förstod honom rätt, gällde
hans invändning, att staten skulle af anslagsmedel för vissa fall
restituera en de! af fraktafgiften. Detta vore en ny princip, som
kunde vara betänklig. Det är nog sant, att denna princip är
ny, men önskemålet att få billiga fraktsatser på kalken är mer

Lördagen deri 6 April.

f,5 N:o 25.

un ?0-årigt. Och om man nu på göda skål tillmötesgår detta
önskemål, vill bereda lamltmännen i våra kalkfattiga provinser
ökade möjligheter att begagna kalk, hvilken är då anledningen
till, att man måst slå in på denna princip? Jo, af de utredningar,
man fått från järnvägsstyrelsen och från enskilda järnvägsförvaltningar,
har framgått, att man ej vidare kan vandra på
den gamla vägen med nedsättningar i själfva fraktsatserna, ty
därmed har man nu kommit så långt, att frakterna ej täcka
mera än ungefärligen själfva fraktkostnaden, och då står man
inför det alternativet att antingen lämna önskningarna obeaktade
eller också slå in på denna väg och bevilja restitution.

Den allvarligaste af herr Wijks invändningar var väl emellertid
den, att man icke fastställt ett visst belopp och sagt, att
detta kan fraktemottagaren betala, men hvad frakten därutöfver
belöper sig för eu längre vägsträcka, det betalar staten. Ja, det
hade ju varit en grundsats och en fast utgångspunkt, kan man
säga, om det nämligen låtit sig göra att få fram ett sådant bestämdt
tal. Men det är redan påvisadt i statsrådsprotokollet,
hurusom det lärer vara omöjligt att i detta afseende få en bestämd
siffra, där man kan säga, att så mycket kan en landtman
betala för en ton kalk, men däröfver kan han ej sträcka sig, om
det icke skall vara förlustbringande. Det lärer nog höra till
omöjligheterna att kunna konstruera fram ett sådant tal. Men
antag, att det läte sig göra, så blefve nog då följden den, att staten
finge betala ganska dryga belopp; ty då betydde det ju ingenting
för landtmannen, som behöfde flera vagnslaster kalk, hvarifrån
han toge densamma, och om han bodde vid Haparanda,
kunde han ju lika gärna taga sitt kalkbehof från Skåne som
från ett närmare beläget kalkbrott. Däremot med det sätt, som
bär är föreslaget, ligger det i kalkförbrukarens eget intresse att
taga sin kalk från närmaste kalkbruk, där den kan erhållas.
Om man sedan skall börja att lämna restitution vid 10 öre pei
ton och omkring 40 kilometers väg, eller vid en transportlängd
af 40 eller 60 kilometer, är en lämplighetsfråga, hvarom man ju
kan tvista. Emellertid har Ivungl. Maj:t här utgått^ ifrån att
staten icke borde bidraga på de mycket korta afstånden, att
fraktemottagaren således alltid skulle ensam vidkännas frakten
intill ett visst belopp per ton, och att staten först sedan fraktkostnaden
öfverstigit detta belopp skulle bidraga med viss del
af kostnaden. Den lämpliga gränsen har Kungl. Maj :t ansett
vara 1 krona per ton och restitutionen 40 procent af fraktkostnaden,
då denna öfverskridit den nyssnämnda gränsen.

Angående
restitution af
fraktkostnaderna
vid
transport ä
järnväg af
vissa ämnen
för jordbrukets
behof.

(Forts.)

Friherre Tamm: 1899 års riksdagsskrivelse innehöll en begäran,
»att Kungl. Maj:t måtte låta verkställa utredning, om
och i hvad mån nedsättning af järnvägsfrakterna å statens järnvägar
för vissa landtmgnnaprodukter kunde äga rum samt.huru -

N:o 25. 66

Lördagen den 6 April.

tÄf«/Vida för kalk\. som för jordbrukets eller bergsbrukets behof
fraktkostna- Oaktades å såväl statens som enskilda järnvägar, fraktkostnaderna
derna vid kunde lindras dels genom nedsättning af fraktaf gifter na och dels
transport å genom restitution af en del af fraktkosnaderna».
järnväg af Nu har en utredning verkställts angående den lindring, som
Vförajordbru- kun(!o beredas våra jordbrukare genom åtgärder i de båda afkets
behof, seenden, hvilka i Riksdagens skrifvelse omförmälas, men någon
(Forts.) utredning i fråga om lindringar för bergsbruket har icke förekommit.
Vår järnhandtering har nu så småningom fått vänja
sig vid att komma i andra rummet, och den lär väl fortfarande
få gorå det, ehuru den har ett ganska starkt behof af att få den
ifrågavarande produkten till billigare pris än hittills kunnat åstadkommas.
Man har i järnkontoret låtit verkställa en utredning
om den kvantitet kalk, som erfordras för järnhandteringens behof,
och man har kommit till det resultat, att då tackjärnstillverkningen
uppgått till omkring 600,000 ton, skulle det erfordras en kvantitet
kalk^ af omkring 150,000 ton för denna järntillverkning. Det är
alltså icke något så obetydligt belopp, och man har räknat ut,
att fraktafgiften för detta går till ungefärligen 2 kronor 6 öre
per ton. Jag har ansett mig skyldig att här omförmäla förhållandet,
på det att, om framdeles någon framställning göres,
den må vara grundad på den af Riksdagen själf uttalade önskan.

Nu är visserligen sant, att såväl jordbruket som bergsbruket
för närvarande hafva eu lindring dels genom en lägre frakttaxa
och dels genom den restitution, som beviljas afsändare af kalk,
när vagnen lastar 8,000 kilo, med en krona per ton för hvarje
begynnande 50-tal kilometer. I statsrådets motivering till förslaget
finnes det omförmäldt, likasom äfven i utskottets redogörelse
på 28:e sidan, att denna restitution fortfarande skulle
komma att tillämpas i afseende å fraktad kalk för järnhandteringens
behof, detta i sammanhang med resonemanget, hvarför
icke något afseende fästats vid bergsbrukets behof af kalk, och
det är med hänsyn till detta utaf statsrådet lämnade uttalande,
som jag tillåter mig understryka detta, emedan, om jag misstagit
mig, det skulle kunna bestämdt påstås och påvisas, att för bergsbrukets
behof af kalk skulle uppstå en försämring i stället för
en förbättring i detta hänseende. Och då jag tillåtit mig att
tolka saken på detta sätt, anser jag mig för närvarande icke
böra framställa något ändringsyrkande.

Men hela förslaget hvilar delvis på en enligt min uppfattning
ganska besynnerlig grund. Man säger, att vissa provinser
hafva tillgång på kalk, andra sakna sådan, och dessa
lidande provinser böra genom ersättning från de öfriga få sig
en förmån beviljad genom nedsättning i kalkfrakterna. Är det
nu så alldeles gifvet, att den regeln skall i vårt land tillämpas,
att där brist på ett håll finnes, skall den ersättas genom eftergifter
från öfriga håll? Har månne icke naturen så fördelat

57 N:o 25.

Lördagen den fi April.

sina gåfvor, att hvad som brister på ett håll ersattes genom för- Jjtgågde
måner, som samma trakt äger i andra afseenden? År det all- y,.aj''dkostnadeles
gifvet, att den kommunistiska regeln skall gälla, att alla skola cierna vid
likställas? Men hvarför skulle då icke äfven beslutas, att Norr- transport å
land borde till Skåne afstå utaf sina öfverflödiga skogstillgångar ^2vnen
och hvarför skola icke de malmgifvande trakterna skänka åt jor(jbru.
sina rikedomar till sådana, som icke hafva malm, på det att ]:e(8 behof.
likställighet må kunna blifva rådande i alla trakter? Vissa (Forts.)
trakter hafva i många afseenden förmåner, dem andra sakna,
och det synes mig vara ett orimligt påstående, att det bör göras
en dylik utjämning utöfver alla delar af vårt land.

Det har dock varit denna grund, som delvis förorsakat den
föreliggande propositionen, och den kan jag för min del icke
godkänna. Som emellertid andra skäl finnas angifna, hvilka tala
till förmån för framställningen, anser jag denna i sin helhet
böra bifallas, men den af mig nu omförmälda principen kan jag
omöjligen någonsin komma att godkänna.

Grefve Klingspor: Jag begärde ordet med anledning af
den förste talarens yttrande, men sedan detta nu blifvit bemött
af chefen för jordbruksdepartementet, har jag ju egentligen icke
så mycket att tillägga, men vill likvisst, da jag nu fått ordet,
yttra mig något i frågan.

Talaren sade, att hela förslaget framkommit alldeles för
tidigt. Men icke kan man väl säga, att det framkommit för tidigt,
då Riksdagen redan 1899 skref i frågan, och det nu framlagda
kungl. förslaget just stöder sig på denna skrifvelse. Sedan Riksdagen
skref år 1899, har frågan blifvit utredd. 19 hushållningssällskap
hafva uttalat sig för att något måste af staten göras
för att lindra de dyra kalkfrakterna. Vidare har mosskulturföreningen
uttalat sig i frågan och påpekat den synnerligen stora
betydelse, som kalkens användande för jordbruket äger, och slutligen
har ju landtbruksstyrelsen också framhållit kalkens synnerliga
värde för vår i allmänhet kalkfattiga jord. Alla dessa ha
ju varit fullkomligt eniga däruti, att staten måste vidtaga anordningar,
på det att jordbrukaren skall på bästa och billigaste sätt
komma i åtnjutande af detta värdefulla jordförbättringsmedel.

Man kan väl således icke, efter hvad jag kan förstå, säga,^ att
det är alldeles för tidigt att nu framkomma med förslaget i fråga,
hvilket dessutom är i fullkomlig öfverensstämmelse med hvad
Riksdagen beslutat och därom alla auktoriteter äro med hvarandra
fullkomligt ense. Nu har Kungl. Maj:t ej gått så långt
som en del hushållningssällskap och äfven mosskulturföreningen
önskat, utan har velat gå en medelväg. Då kan man ju icke
heller säga, att Kungl. Maj:t gått för långt. Icke heller är det
föreslagna sättet till frågans lösning så alldeles nytt. Det är
praktiseradt och pröfvadt i Danmark, hvarest man också insett,

N:o 25. 58 Lftvdagen den 6 April.

Angående att kalken ur ett för dess jord ytterst viktigt ämne, och där hur
‘fraMkosinafdet län8e förekommit eu sådan restitution af fraktafgifter ända
derna vid ^ två tredjedelar, således mer än hvad här är föreslaget. Icke
transport å heller är det någonting så ovanligt på andra områden att man
järnväg af vidtagit dylika lindringar för att minska fraktutgifter. Om vi
''föTjordbru tänka Pa sjöfarten, så hafva vi här t. ex. lämnat subvention för
ked behof, sjökommunikation emellan Sverige och Argentina, och hvilka äro
(Ports.) de, som däraf draga nytta? Jo naturligtvis de, som skicka

varor härifrån och till Argentina samt därifrån och hit. Det är ju
alldeles gifvet, att frakten ställer sig väsentligt billigare med
denna subvention, än om den icke hade lämnats. Således är ju
detta ett slags restitution af fraktafgifter. Vidare hafva vi t. ex.
fraktfarten mellan Sassnitz och Trelleborg. Om det icke lämnades
understöd till den, skulle frakterna vara väsentligt drygare
än hvad de nu äro. Detta förfaringssätt i afseende å kalkfrakterna
är sålunda, såsom jag nyss nämnde, ingalunda någon nyhet.
Det är ju ganska riktigt, synes mig, att dessa kalkfattiga trakter
få någon hjälp.

Den föregående ärade talaren sade nyss, att den ena såväl
som den andra orten har sina fördelar och olägenheter, men att
man ej bör hjälpa dem, som hafva olägenheter, att få förmåner
från annat håll. Men det göra vi ju rätt ofta. Vi hafva t. ex.
trakter, som behöfva förbättrade kommunikationer, såsom våra
stora skogsmarker och malmberg, där, man är i behof af kommunikationer
för att få malmen och skogens alster transporterade
till platser, där de på fördelaktigaste sätt kunna realiseras, och
staten bygger ju i vissa fall i och för sådana ändamål järnvägar
eller lämnar billiga lån till enskilda järnvägsföretag, som äro
ägnade att underlätta samfärdseln.

Jag har icke något egentligt att tillägga till hvad jag nu
haft äran yttra, utan anhåller att få yrka bifall till statsutskottets
hemställan.

Herr Håkanson: Den siste ärade talaren uttryckte sin förvåning
öfver att man kunde kritisera det här framlagda förslaget,
då det vore en följd af 1899 års riksdagsskrivelse. Men det är
många år sedan Riksdagen skref och många förändringar hafva
sedan dess inträffat, icke minst i afseende på Riksdagens sammansättning,
och. måriga sitta nu här, som icke voro med om
den skrifvelsen. Ingen torde förneka, att man bör göra
hvad göras kan för att våra jordbrukare skola få så billig kalk
som möjligt, men det finnes många sätt att uppnå detta mål
och det är just det här föreslagna sättet, som icke kan annat än
väcka förvåning.

Statens järnvägsstyrelse har sagt, att för dess vidkommande
nog en lindrig nedsättning vore möjlig, men den vill ej begagna
sig af sin rätt att genomdrifva eu så låg samtrafikstaxa, som

61) N:o 25.

LUrdagftn Joll fi April.

har skulle vara al'' nöden. När stålens järnvägar höll do eu- _ ^9«*nde
skilda järnvägarna i denna fråga, bär flertalet ställt sig afvisande *
mot eu ytterligare reduktion af frakterna, men eu del bär dock derna vid
gått med på en sådan nedsättning, och bland dessa järnvägs- transport ä
bolag vill jag särskild! påminna om ett, som just går genomen järnväg af
trakt, där det finnes stora kalkverk, nämligen Uddevalla-IIerrljunga
järnväg, och som svarat tillmötesgående på järnvägssty- pets
relsens framställning. _ _ (Forts.)

Men om man noga genomläser styrelsens utlåtande, finner
man nog, att det ej varit så mycket detta, att järnvägsstyrelsen
ej vill begagna maktspråk, utan att det snarare berott
på att järnvägsstyrelsen fruktat för alt statens järnvägars
egna inkomster skulle blifva för små. Och det är detta,
som förvånar mig, att det kan ifrågasättas, att staten skall
taga ur sin högra hand och lägga i den vänstra. Tv det är ju
egentligen blott en bokföringsfråga, hvarifrån dessa penningar
skola tagas och hvart de gå hän, så binge det gäller staten. Om
man ser på den vid den kungl. propositionen fogade kartan, är
del väl alldeles tydligt, att de järnvägar, som komma att få det
väsentligaste utaf kalkfrakterna, äro statens järnvägar. Här är
särskilt i den kungl. propositionen på något ställe, jag tror det
är i mosskulturföreningens skrifvelse, anfördt såsom ett exempel
det kalkfattiga Småland, och gifvetvis måste all den kalk, som
går ifrån Skaraborgs eller Örebro län dit ned, fraktas på statens
banor. Samma är förhållandet med den kalk, som skall ner till
Skåne, likasom med den, som skall upp till Norrland och likaså
med den, som går till Värmland. Naturligtvis spelar det en viss
roll, om en del af sträckan utgöres af enskilda järnvägar, och
dessa skulle hålla högre taxa, men, som sagdt, hufvudsaken är
dock, att frakten blir billigare på de längsta vägsträckorna. Järnvägsstvrelsen
har räknat, att kostnaden för bankilometer skulle
vara 9,4 öre för tur- och returfrakt af en järnvägsvagn, fullt
lastad i ena riktningen och tom tillbaka. I detta sammanhang
erinrar jag om en annan uppgift från järnvägsstyrelsen, hvilken
vi erhöllo för ej så länge sedan, nämligen i den kungl. propositionen
förra året. då fråga var om öfverenskommelse med malmbolagen.
Då kunde järnvägsstyrelsen alldeles på pricken angifva,
att statens utgifter för de 300,000 ton, som fraktades utöfver de
kontraherade 1,200,000, uppgingo till 52 öre per ton. Om nu
dessa 9,4 öre per ton och kilometer multipliceras med samma
järnvägssträcka i kilometer som afståndet utgör mellan Kiruna
och Riksgränsen, eller 129 kilometer, får man en utgift på denna
sträcka af 121,26. Men för malmen hade det kostat endast 52
öre, 69,26 är skillnaden eller betydligt mer än dubbelt. Nu säger
järnvägsstyrelsen, att anledningen hvarför man måst räkna sa
hög frakt på kalk är, att dessa särskilda järnvägsvagnar icke
kunna brukas för annat ändamål och gå i trafik endast under

N:o 25. 60 Lördagen den 6 April.

Angående en del af året. Men däremot vill jag då säga, att järuvägsbyggrfraktko8tna-
na(^en uPPe i Lappland är så mycket dyrare, att den kräfver
derna vid'' hög amortering. Och för öfrigt, om i det ena fallet det låter
transport å sig exakt uträknas hvad frakten går till, så går det därför icke
järnväg af { det andra. Däruppe utgöras tågen uteslutande af lastade malmför^oldbru-
va"nar> då vi däremot här uti mellersta Sverige i allmänhet
hets behof, hafva mycket långa godståg, lastade med diverse varor och blott
(Ports.) en och annan kälkvagn, som hänges till det redan färdiga tåget.

Jag tror icke, att järnvägens utgifter för sådana påhängda vagnar
kunna blifva större per ton än för tågen däruppe, hvilka uteslutande
transportera en produkt.

Min öfvertygelse är, som sagdt, att man kan fortsätta på
den väg man redan beträdt och lindra frakterna på statens järnvägar.
Då vinner man lika säkert målet, och lika säkert är, att
man kan göra det utan risk för statens järnvägars ekonomi. Jag
yrkar afslag å utskottets hemställan.

Herr Ericsson: Herr grefve och talman! Jag skall icke
blifva mångordig. Men då man i snart 20 år har stått i de led,
som kämpat för att få fram en sak, är det icke underligt, att,
när man står inför målet, man vill söka att slå ett sista slag för
att icke arbetet skall hafva varit förgäfves.

Här har redan bemötts en stor del af de skäl, som den förste
ärade talaren på västgötabänken framställde mot det kungl. förslaget
och utskottets tillstyrkande däraf. Herr Wijk yttrade, att
det är »för tidigt». Det är förut sagdt och nyss af mig upprepadt,
att vi hafva kämpat i 20 år för att få någon hjälp i
detta fall, och den, som hittills bjudits oss, har varit jämförelsevis
liten. Hädanefter skulle det blifva litet bättre. Herr Wijk
yttrade vidare, att det borde jämnas ut, så att frakten blefve
dyrare på kortare distanser och mycket billigare på de långa.
Detta gör också Kungl. Maj:ts förslag; Ni västgötar, som bo
nära kalkbrott, få det därför ock litet dyrare. Om man slår upp
tabellen i slutet af utskottets utlåtande, synes det, att medan den
nuvarande frakten på de kortaste afstånden är resp. 5, 7 och 9
öre per 100 kilogram, skulle frakten hädanefter utgå med något
högre belopp. Detta gäller, som sagdt, de närmaste hållen och
kommer hufvudsakligen att afse enskilda järnvägar.

Hvad vidare angår friherre Tamms yttrande, så fattade jag
först icke fullt -— hvilket naturligtvis berodde på bristande uppfattningsförmåga
hos mig •— huruvida friherre Tamm beklagade,
att järnhandteringen icke fick mera af detta goda, som nu b judes
åt jordbruksnäringen. Jag förmodar emellertid, att så icke var
fallet, ty den senare delen af anförandet gaf vid handen, att
näppeligen den ärade talaren skulle vilja hafva något med, då
han nämligen syntes betrakta det goda såsom något orättfånget.
Den senare delen af detta anförande var ett af dessa stora, vackra,

Lördagen den 6 April.

Öl N:o 25.

medryckande föredrag, till hvilka man gärna lyssnar, och inför
hvilkas stora sanningar man bugar sig, men dessa sanningar aro
sådana, att man i det praktiska lifvet tyvärr på många områden
redan bär och nog mera och mera kommer att få jämka på desamma.
Den läran, att då det icke finnes något, så får man icke
från annat håll taga något och lägga dit, är nog svår att följa,
och en gammal finansminister vet utan tvifvel, att den är nästan
ohållbar. Jag tror, att där det är armt och svårt, där måste
staten träda emellan och hjälpa, och där det är bättre, därifrån

Angående
restitution af
fraktkostnaderna
vid
transport å
järnväg af
vissa ämnen
för jordbrukets
behof.

(Forts.)

kan och bör också hjälpen tagas. .

Här är, vågar jag säga, frågan mest en bokföringsfråga.
Man kunde förmå statens järnvägar och de enskilda järnvägarna
— de senare genom vederbörligt maktspråk att nedsätta sina
frakter, så att från järnvägarnas synpunkt fraktandet af kalk
icke längre betalade ''sig. Det finnes många nationalekonomer
som anse, att järnvägarna icke äro till för att förränta sig själtva
utan för att höja hela nationens ekonomiska lif. Här i Sverige,
och icke minst inom statsutskottet, har man emellertid icke hyllat
denna princip, utan man har här velat, att järnvägarna i och
för sig skola vara ett bärigt företag. Då återstår icke annat an
denna direkta statshjälp att räcka jordbruket. Och jordbruket
behöfver den; såsom bevis härför behöfver jag endast peka på
sådana auktoriteter, på sådana målsmän för jordbruket som mosskulturföreningen
och 19 hushållningssällskap, däribland det framstående
Skaraborgs läns hushållningssällskap.

Ja, mina herrar, jag tror, att detta är en sak, som har ganska
stor betydelse, tv annars hade den för visso icke framkallat en
så lång strid. Och jag tror, att den har sin betydelse, därför
att den kommer att gagna icke ensamt vissa orter, utan genom
dem hela landet. Tv, mina herrar, den kommer att skänka ökade
skördar på den gamla odaljorden och nya skördar från obrutna
mossmarker, och det måste väl vara en nationalekonomisk betydelse,
som icke får förbises.

Herr grefve och talman, jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Wijk, Ivar: Jag skall be att få instämma med herr
statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet däri, att det är
svårt att slå fast den gräns, från hvilken staten bör deltaga i
frakten, men olösligt är det dock icke, och helt säkert lättare än
att bevisa, det staten behöfver träda emellan och deltaga i fraktkostnaderna
vid 40 kilometer och ännu längre väglängd från
kalkbrotten.

Herr statsrådet sade, att om man fastsloge en sådan regel
skulle man kunna från Skåne och Västergötland rekvirera kalk
till Norrland. Men naturligtvis skulle man räkna med frakten
från närmaste kalkbrott; så opraktisk skulle man icke vara, att
man förfore på annat sätt.

N:o

Lördagen den 6 April.

En äl''ad rePreseutant på östgötabänken, ordföranden i utfraldkostna
8£>ttetB. afdelning, yttrade, att jag sagt, att förslaget kommit för
derna vid tidigt fram. Något sådant har jag icke sagt. Jag yttrade, att
transport å staten ingrep för tidigt att deltaga i fraktkostnaden.
järnväg af Vidare yttrade eu representant på kronobergsbänken, att
för jordbru- Skaraborgs läns hushållningssällskap begärt fraktnedsättning, och
hets behof att .piff deltagit i nämnda framställning. Detta är fullt riktigt,
(Ports.) men det gällde att förmå statens järnvägar till fraktnedsättning,
icke att staten direkt skulle deltaga i landtmannens fraktkostnad,
som den kung!, propositionen vill fastslå. Jag ber få instämma
uti herr Håkansons yrkande.

Friherre Palmstierna: Jag ber om ursäkt, att jag återigen
uppträder, men då man i flera år varit ordförande i mosskulturföreningen,
har man svårt för att icke uppträda i denna fråga,
äfven om man blott har att säga några få ord.

Det var eu af talarne, som sade, att det hela vore eu bokföringsfråga,
om man skall nedsätta järn vägsfrakten eller uppehålla
järnvägsfrakten och i stället medgifva restitution. Det
vore att taga från den högra handen och lägga i den vänstra.
Det kan man säga, men om man yrkar, att järnvägarne skola
nedsätta sina frakter — och jag uppfattade den ärade talarens
yrkande sålunda — hvem betalar det? Det är staten, som betalar
detta, genom mindre inkomst från järnvägarne. Det är således
samma sak. Den enda skillnaden är, att i det ena fallet behärskar
man endast statens järnvägar men icke de enskilda; i
det andra fallet åter kommer man att förfara rättvist både mot
statens och mot de enskilda järnvägarne.

Eu ärad talare sade, att om det vore brist på ett håll så
vore det orättvist, att andra finge betala den bristen. Men det
är dock hvad man oupphörligt gör. Om man tänker på Norrland,
huru många hundra tusen kronor gå icke årligen dit upp
till landsvägar, till afdikningar o. s. v.? Har man icke särskilda
anslag för afdikning och odling i Norrland? Och detta med
rätta, ty Norrland ligger efter och behöfver denna hjälp och
kommer att slutligen väl betala den.

På samma sätt förhåller det sig med jordbruket. Jordbruket
behöfver i mängd frakta kalk. Jag tillåter mig speciellt framhålla
Jönköpings län, som jag närmast känner. Icke allenast
den fasta marken är där i ytterst stort behof af kalk, utan äfven
de vidsträckta mossarne, som icke kunna odlas utan god tillgång
på kalk. Enahanda är förhållandet i många andra län. Detta
kan gifva hela jordbruket en lyftning, som i form af ökad välmåga
och ökade skatter ur nationell synpunkt väl betalar den
uppoffring, som staten i sin helhet skulle komma att göra.

Jag skall icke uppehålla herrarne vidare, utan inskränker
mig till att yrka bifall till utskottets förslag.

63 N:o 25.

Lördagen den 6 April.

Herr Berggren, Erail: Kalkens betydelse för jordbruket

är tillräckligt känd, för att jag skall behöfva här ingå på ett
ordande därom. I likhet med Småland är Norrland synnerligen
kalkfattigt och jordmånen saknar där kalk. Betydelsen af kalk
har emellertid börjat mer och mer inses i dessa trakter, och de
senasto åren hafva dit uppförts rätt betydliga kvantiteter. Dessa
kvantiteter hafva tagits från Västergötland, från Kinnekulle, och
betingat ett pris af 2,10 å 2,50 per hektoliter, hvilket är ett enormt
högt pris, som endast få jordbrukare kunna betala. Om depna
fraktlindring går igenom, kommer detta naturligtvis att blifva
af stor betydelse för jordbruket i öfre Norrland, och jag ber på
den grund att få yrka bifall till utskottets förslag.

Angående
restitution af
fraktkostnaderna
vid
transport å
järnväg af
vissa ämnen
för jordbrukets
behof.
(Forts.)

Herr Håkanson: Herr talman! Friherre Palmstierna sade,
att det icke läte sig göra att vinna det åsyftade målet, om icke
äfven de enskilda järnvägarna toges med i beräkningen. Jag
håller bestämdt före, att det låter sig göra, ty statsbanenätet
spelar här den största rollen. Här gäller det eu stor nationell
fråga, och här kunna statens järnvägar göra något. På vår
nordligaste järnväg, hvilken jag anfört såsom exempel, komma
fraktlindringarna endast vissa bolag till godo. Nu gäller det
sådana lindringar i frakten, som kunna komma hela landet till
godo; då bör staten göra hvad den kan, utan att detta anslag
behöfver ifrågasättas.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen i enlighet med de yrkanden, som därunder framställts,
propositioner, först på'' bifall till hvad utskottet i förevarande
utlåtande hemställt samt vidare på afslag därå, och förklarade
sig anse den förra propositionen, hvilken upprepades, vara med
öfvervägande ja: besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
oöh anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i sitt utlåtande
n:o 66, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

N:o 25. 64

Lördagen den 6 April.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 85;
Nej — 37.

Ang jämnare Föredrogs ånyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den
Skatter720 °ch 21 nästlidne månad bordlagda utlåtande, n:o 3, i anledsom
betunga nm§'' af vackt niotlon angående skrifvelse till Konungen med
landsbygden, begäran om utredning och förslag i fråga om jämnare fördelning
af vissa skatter, som betunga landsbygden.

Till utskottets behandling hade blifvit öfverlämnad en af
grefve Raoul Hamilton väckt motion, n:o 46, hvari hemställts,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungi. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta verkställa utredning, huruvida och i
så fall hvilka åtgärder kunde vidtagas för att åstadkomma rättelse
i vissa af motionären angifna missförhållanden beträffande de
höga och ojämnt fördelade skatter, som på landsbygden tryckte
i synnerhet jordbruksfastigheter, samt därefter för Riksdagen
framlägga de förslag, hvartill denna utredning kunde föranleda.

Utskottet hade af anförda skäl hemställt, att grefve Hamiltons
ifrågavarande motion icke måtte till någon Första Kammarens
åtgärd föranleda.

Grefve Hamilton, Raoul: Herr talman, mine herrar! I
eu inom denna kammare väckt motion har jag tagit mig friheten
hemställa, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla om utredning rörande möjligheterna af en jämnare fördelning
af kommunalskatterna, den för prästerskapets aflöning
utgående skatten samt vägskatten.

Hvad landsbygden beträffar, äro dessa skatter högst ojämnt
fördelade, i många fall äro de högst betungande. I medeltal
utgå de med 12 kronor per bevillningskrona för jordbruksfastighet,
sålunda fördeladt, att kommunalskatten utgår med 5 kronor
60 öre, prästskatten med 2 kronor 70 öre och den för väghållet
afsedda skatten med 3 kronor 70 öre, eller tillhopa, såsom jag
nyss nämnde, 12 kronor i medeltal. Redan dessa siffror tala ett
tydligt språk och äro beaktansvärda, men ännu värre te sig förhållandena,
då man gör en jämförelse mellan skatterna i olika
kommuner och mellan skaf teobjekten inom kommunerna. Sålunda
finner man, att kommunalskatten utgår högst i en kommun i
Hösene härad af Älfsborgs län med 36 kronor 80 öre per bevillningskrona.
Detta skulle ju kunna vara ett enstaka fall, men

06 N:o 25.

Lördagen den 6 April.

rlet visar sig likväl, att i mer än 10 procent af landtkommu- Ang- jämnare
norna utgår skatten med mellan 10 och 25 kronor per bevillnings- katter,
krona och i mer än 30 procent med öfver 7 kronor 50 öre per som betunga
bevillningskrona. landsbygden.

Gå vi sedan till den för prästerskapets aflöning utgående (Forts.)
skatten, så finna vi den vara högst i en församling i det nuvarande
Luleå stift, där den öfverstiger 12 kronor per bevillningskrona.
Såsom herrarne veta, är det emellertid icke antalet bevillningskronor,
som här utgör grunden, utan denna skatt utgår
efter helt andra grunder, hvilka äfven äro olika inom de olika
församlingarna. De äro nämligen en följd af konventioner, som
upprättades på 1860—70-talen och som skulle gälla under ett
femtiotal år. Vi finna emellertid i en församling uti Lunds stift
en fastighet, hvars taxeringsvärde närmar sig l1/» million kronor
och hvilken i så kallad prästskatt betalar endast 37 kronor, men
vid dess sida i samma församling ligger en annan liten fastighet,
hvars taxeringsvärde icke går till 1 procent af den förras,
men som likväl betalar mer än tre gånger så mycket i skatt,
eller 114 kronor. Vi finna i en annan församling inom samma
stift ett sockerbruk, som erlägger i bevillning 3,600 kronor, men
i aflöning till prästerskapet endast 62 öre. Vi finna vidare i en
församling, att en gift arbetare utan beskattningsbar inkomst
skall betala i afgift till prästerskapet 2 kronor 25 öro, men att
eu förman, med en till 1,440 kronor uppskattad inkomst, skall
erlägga allenast 68 öre, således en tredjedel af hvad arbetaren
får betala.

Jag skall icke vidare trötta herrarne med några siffror. Jag
vågar tro, att de nu anförda bekräfta, att skatterna äro högst
ojämnt fördelade och att de på sina håll äro högst betungande.

En följd af dessa höga skatter i åtskilliga landskap har varit,
att alla rörliga skatteobjekt, som kunnat det, hafva försvunnit
från dessa landskap och dessa kommuner och öfverflyttat till
de i skattehänseende bättre lottade. Detta har medfört, att befolkningen
i sådana trakter minskats och att landtmannens son, hellre
än att öfvertaga den skattebetungade fädernegården, har sökt
sin utkomst i landet i väster. Om dessa missförhållanden i
skatteväg skola fortfara, så kunna vi, mina herrar, befara, att en
dag kommer, då en del af vårt land skall se ut nära nog som
eu öde trakt.

Nu skulle man kunna påstå, att dessa ojämnheter i afseende
å skatterna äro beroende på dålig kommunalförvaltning, men
så är ingalunda förhållandet. De fattiga kommunerna hafva icke
gjort sig skyldiga till några extravaganser i denna väg; de hafva
blott uppfyllt de skyldigheter, som staten ålagt dem. Om I, mina
herrar, betänken, att en kommun, hvars hela taxeringsvärde icke
uppgår till mera än värdet af en enda fastighet, ett enda hus i
en större stad, eller 3, 4 ä 500,000 kronor — att, säger jag, en
Första Kammarens Prot. 1907. N:o 25. 5

Nio 25. 66

Lördagen den 6 April.

Ang. jämnare, sådan kommun skall ensam aflöna prästman, organist, barnmorska,
fördelning af polisman eller så kallad fjärdingsman samt delvis skollärare, att
''som betunga &eu skall bygga och underhålla skolhus, att den skall underhålla
landsbygden, kyrka och därjämte bestrida en ganska betungande fattigvård,
(Forts.) så kunnen I lätt inse, mina herrar, att eu sådan liten kommuns
skatter skola blifva oerhörda. Felet är, att kommunen såsom
enhet är allt för liten. Då det gäller de skatter, hvilkas belopp
äro fixerade, dem, som staten har ålagt kommunerna, då bör enligt
mitt förmenande enheten blifva större, i vissa fall staten, i andra
fall länet. Det skulle väl icke vara så orimligt, om i vårt land,
liksom i våra grannland Tyskland, Danmark och Norge, staten
öfvertoge underhållet af de större kommunikationslederna eller
de stora vägarna. Det skulle vfil icke heller vara så orimligt, om
de förmögenheter, som vi se här omkring oss samlade, än här
än där, med några öre per bevillningskrona bidroge till själavården,
till religionsundervisningen i en och annan fattig skogsförsamling.
Om nu dessa skatter, prästerskapets aflöning och
vägunderhållet, som äro så ojämnt fördelade och som äro så betungande
för en del landsförsamlingar, om de fördelades på
bevillningskrona i vårt land, skulle de knappast gå till en och en
half krona per bevillningskrona. Jag vill icke säga, att detta
skall vara grunden för fördelningen; jag har blott velat visa
eder, mina herrar, att vid en jämn fördelning äro skatterna icke
så svåra. Det går väl icke an, att vi tysta åse, att somliga delar
af vårt land äro så betungade af skatter, att de knappast kunna
bära dem — kanske uppgå dessa skatter till 40 ä 50 gånger
bevillningen — under det att i andra delar af vårt land skatterna
äro obetydliga. Vi äro dock ett land och ett folk, och vi böra
väl vara solidariska.

Jag vågar, herr talman, under eu vördsam anhållan, att I,
mina herrar, viljen understödja den begäran om utredning, som
jag har framställt, yrka bifall till min motion.

Herr Stephens: Herr grefve och talman, mina herrar! Det
kan icke bestridas, att jordbruksförhållandena äro, i jämförelse
med andra landets näringar, ställda i en betryckt ställning. Att
jordbruket får skatta jämförelsevis tyngre än både inkomst af
kapital och arbete, tror jag, att man utan tvekan kan påstå.
Under sådana förhållanden kan det icke förvåna, att den motion,
hvarom här är fråga, har kommit fram. Men sättet att råda
bot på dessa sorgliga förhållanden, om jag så får kalla dem,
är kanske enligt förslaget sådant, att man noga får betänka sig,
innan man uppmuntrar och slår in på denna väg. Detta är
första steget till att staten skall i vissa fall betala skatter i
allmänhet, i det minsta en del kommunala skatter för alla de
näringar, som äro betryckta. Jag tror, att denna väg är farlig.

LOrdngen den O Ajiril.

N:o 2.1.

117

nären, äro framställda i eu något mörk dager.
Statistiken,

ig tror vidare, att förhållandena, sådana de framlagts af niotio- Ang. jämnare.

fördelning aj

, „ , , . .... vissa skatter,

mina herrar, kan man använda pa mänga satt, eom betunga

ocli är man skicklig i att använda statistiken, så kan man i landsbygden.
allmänhet få fram hvad man önskar. Så är nu mer eller mindre (Forts.)
förhållandet med de exempel, som här äro framdragna. Granskar
man statistiken, så kan man finna, att en af de under en viss
period tyngst beskattade kommunerna under en annan period
haft en jämförelsevis lätt skatt. Här kunna många förhållanden
spela in. Det kan sålunda inträffa, att en kommun tecknar ett
stort bidrag till en järnvägsanläggning och beslutar, att denna
teckning skall utgå under en viss kortare tid. Att kommunen
får vidkännas en hög beskattning under denna period är alldeles
tydligt, men kommunen skördar också en stor vinst, ty den
får en kommunikation, som höjer värdet icke allenast på jorden
utan på alla de produkter, som genom den lättare kommunikationen
kunna finna afsättning.

Vidare finnes det kommuner, som uppskjuta viktiga byggnadsföretag,
såsom skolhus och kyrkor m. m., till dess den tid
kommer, då det icke längre går för sig, och då blifva naturligtvis
under den period, då dessa byggen pågå, utdebiteringarna
mycket höga och komma att i statistiken figurera med höga
siffror.

Så finnes det, mina herrar, andra kommuner, som hafva
stora donationer, till följd hvaraf deras skatter äro ganska små.
Nu vill man slå ihop dessa kommuner, som äga donationer,
med de kommuner, som icke hafva några donationer och som
kanske för öfrigt äro ganska fattiga. Ja, det kan ju vara ett
sätt, men om det är det rätta sättet, vill jag låta vara osagdt.

Man har emellertid förklarat, att skatterna äro så ojämna,
att man bör jämna ut dem, det vill säga, man vill taga från
den, som har, och gifva åt den, som icke har. Det är samma
förhållande, som när man vill, att staten skall bidraga.

Men hela slutet af motionen går ut på eu skrifvelse. Ja,
då skulle man tro, att dessa förhållanden vore mer eller mindre
främmande för Kungl. Maj:t och att man behöfde påminna Kungl.
Maj:t om, att något härvidlag borde göras. I detta afseende
vill jag endast framhålla, att Riksdagen år 1905 skref och anhöll
dels »det täcktes Kung!. Maj:t låta utreda, huruledes förbättringar,
där så erfordras, må kunna åstadkommas i den enskilda
kommunala sinnessjukvården», dels »det täcktes Kungl. Maj:t låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till dels ändrade
bestämmelser beträffande hemortsrätt i fråga om fattigvård och
rörande förhållanden, som därmed äga sammanhang, hvilka bestämmelser
böra upptaga strängare villkor för hemortsrätts uppkomst
än de nu i ämnet gällande och vara ägnade att, såvidt
ske kan, inskränka och förenkla tvisterna mellan kommunerna

N:o 25. 08

Lördagen den 6 April.

Ang. jämnare om ersättning för lämnad fattigvård, och dels föreskrifter i syfte:
''vissa "skatter att (^eu i 31 § 2 mom. förordningen angående fattigvården uppstå
betunga tågna grundsats, enligt hvilken fattigvårdssamhälle kan påräkna
landsbygden, ersättning af statsmedel för viss fattigvårdskostnad, må utsträckas
(Ports.) att gälla obetingadt i fråga om fattigvårdskostnad, som fattigvårdssamhälle
måst vidkännas för den eller de samhället i fattigvårdshänseende
tillhörande personer, hvilka, enligt hvad i åberopade
lagrum sägs, varit borta från samhället viss tid; att
fattigvårdssamhälle berättigas till godtgörelse af staten för kostnader
i anledning af fattigvård åt sinnesslöe personer och fallandesjuke
och med dylika personer jämförlige.»

På grund af denna skrifvelse är det tydligt, att Kungl.
Maj:t har reda på, att med hänsyn till fattigvården önskar Riksdagen,
att några åtgärder vidtagas i den riktning, som här omförmälts,
men att Kungl. Maj:t skulle vidtaga mera omfattande
åtgärder till lättande af fattigvårdstungan i kommunerna, kunna
vi icke vänta, så mycket mindre, som vi hafva att motse en
allmän invaliditets- och ålderdomsförsäkringslag, efter hvars införande
naturligtvis komma att uppstå lättnader i fattigvården
öfver hela landet.

Beträffande de öfriga skatter och utlagor, som drabba kommunerna,
så har den förste ärade talaren redan upplyst oss om,
att afgifterna till prästerskapets aflöning äro bestämda genom
konventioner, som afslutats för 50 år, och att, förrän dessa
konventioner upphört att gälla och nya uppgörelser kommit till
stånd, ingen möjlighet finnes att göra en förändring, som skulle
i minsta mån vara en lättnad. Jag tror, att det förhåller sig
med prästerskapet som med alla andra ämbetsmän. När tiden
kommer för införande af nya lönevillkor, blifva lönerna icke
mindre än de nu äro, troligtvis mycket högre. Således, ju längre
det dröjer, innan man vidtager några förändringar, dess bättre
för kommunerna.

År 1905 antogos nya grunder för utgörande af afgifter till
underhåll af vägar på landet. Man får väl vänta och se, huru
det nya utdebiteringssättet kommer att verka, förrän man vidtager
några åtgärder i detta hänseende. Men så till vida vill
jag gifva motionären rätt, att finns det något område, där
staten bör gripa in till beredande af lättnader i de kommunala
skattebördorna, så är det detta område. Hvad landsvägarna
beträffar, är jag i likhet med motionären af den meningen, att
staten bör underhålla dem. Dessutom finnas alla dessa mindre
vägar, hvilka under de senare åren allt mer och mer ökats och
förbättrats och hvarigenom vägunderhållskostnaderna blifvit
mycket större och tyngre än de tidigare varit. Att staten håller
de stora dyrbara och för den allmänna trafiken mera behöfliga
vägarna, finner jag billigt, hvarför jag kan gå med motionären
i den punkten.

69 N:o 26.

Lördagen den 6 April.

På de skäl, jag nu framhållit, ber jag få yrka bifall till Ang jämnare
utskottets hemställan. Sa sZte;1-,

som betunga

Grefve Wachtmeister, Hugo: Plerr grefve och talman! landsbygden.
Jag förvånar mig icke så mycket öfver den slutsats, hvartill ut- (Ports.)
skottet kommit. Jag har själf under sökande efter utvägar,
hvarigenom de olidligt tunga skattebördor, som hvila på vissa
kommuner, skulle kunna lättas, hejdats inför de ofantliga svårigheter,
som skulle möta en fullständig och sammanhängande
reglering af alla de så kallade kommunalskatterna med deras
ytterst olikartade natur. Jag har kommit till den öfvertygelsen,
att för att nå det mål, som i motionen framhållits, man af opportunitetsskäl
bör gå stegvis och göra början med utgifterna till
skolväsendet, emedan här faktiskt och principiellt inga verkliga
hinder ligga i vägen.

Om jag sålunda icke förvånar mig öfver utskottets hemställan,
gör jag det däremot till en viss grad öfver den i mitt
tycke otillfredsställande och något snafva form utskottet gifvit
sin motivering, ty frågan är, vågar jag påstå, en lifsfråga för
Sverige. Det gäller att bringa hjälp, åstadkomma lyftning i stora
områden af landet för att förebygga, att den nationella uppryckning
och det industriella uppsving, som i öfriga delar råder,
hämmas. Industrien och städerna ha ett aldrig sinande behof
af arbetskraft från landsbygden. Man måste därför se till, att
landsbygden kan tåla denna åderlåtning, utan att stillestånd i
utvecklingen och däraf följande vanhäfd uppkommer. Rikets
folkökning kan icke baseras på städerna, de må vara huru rika
och lif skraftiga som helst, utan man måste lita till landsbygden.

Jag tror icke, att jag målar med svartkrita, om jag påstår, att
förhållandena i ofantligt många kommuner i vårt land äro högst
bedröfliga, och att ingen utveckling där kan spåras. Man kan
icke heller förvänta någon sådan under nuvarande förhållanden.
De landtkommuner äro få, som ha att uppvisa folkökning.
De rena landtkommunerna visa tvärtom alltjämt tillbakagång.
Och icke nog därmed; på grund af den ständiga
inflyttningen till städerna visar den kvarvarande folkstocken
tendens att försämras i kvalitet jänmsides med kvantitetens
aftagande. Samtidigt växa skatterna, ty utgiftsposterna minskas
icke. Tvärtom. De rörliga skatteobjekten dragas alltmera från
landsbygden. Det råder ett genomgående missnöje bland alla
de skattskyldige med denna, till skenet frivilliga, skatteutpressning,
ty bland skattdragarna på landet förekommer det icke så
mycket som i storstäderna, att man helt enkelt uraktlåter att
betala sina skatter.

Detta allt inverkar säkert, om icke direkt, så åtminstone
indirekt på emigrationen. Att påvisa ett samband mellan emigrationen
och högt uppdrifna skatter, låter sig icke lätt göra,

N:o 25. 70 LOrdagen den 0 April.

Mt-iHnwt nwu mim behöfver blott bläddra i statistiken för att märka, att
riLa skatter, emigration(?u är störst från de fattiga länen, där samtidigt skatsom
betunga terna äro störst. Det klagas allmänt öfver den ständiga inflyttlandsbygden.
ningen till städerna, och man predikar i alla tonarter landsbyg(Ports.
) dens företräden. Må man da ock se till, att man kan bo på

landsbjTgden utan ekonomisk tillbakagång. En afsides liggande
landtkommun är redan genom sitt läge ett kulturens styfbarn,
den kan icke komma i nämnvärdt åtnjutande af det nutida samhällets
framsteg i fråga om bildningsanstalter, sjukvårdsinrättningar
och kommunikationer. Det bör då vara statens skyldighet
att tillse, att en sådan kommun åtminstone icke har mångfaldigt
tyngre skatter än de rikare och centralt belägna kommunerna.
Och dock är på grund af särskilda förhållanden detta
fallet så väl beträffande afgifter till skolor och fattigvård, som
äfven mångenstädes till vägunderhåll. Själfva sakförhållandet förändras
icke däraf, att utomstående — därtill räknar jag mig
själf och representanterna i båda kamrarna, ty vi äro nästan
undantagslöst från rikare trakter — icke fullt kan göra sig en
föreställning om, huru de ha det i dessa kommuner.

Utskottet tyckes ha fäst mindre afseende vid den af motionären
påpekade ojämnheten i beskattningen, såväl mellan olika distrikt
som på de olika skatteobjekten, än vid skattebördornas tyngd i och
för sig. -lag anser, att det är just ojämnheten, för hvilken bot måste
rådas. Utskottets vice ordförande har nyss sagt, att man icke får
fästa sig för mycket vid statistiken. Jag vill därför icke draga fram
några siffror, men nog äro gränserna mellan en utdebitering af
338 öre i eu kommun till 0 öre i ett par kommuner allt för
vida för att förekomma inom ett och samma land. Vidare har
utskottet i sitt yttrande framhållit, att afgörande betydelse icke
bör fästas vid denna ojämna fördelning, emedan vissa kommuner
genom kraftåtgärder, beroende på föregående försummelser,
adragit sig tillfälliga, stora utgifter. Ja, mina herrar, jag tror,
att denna sats är eu illustration till hvad jag nyss sade, att
många icke kunna sätta sig in i huru det verkligen förhåller sig
i de bygder, om Indika jag talar. Om skolväsendet och fattigvardsväsendet
här vore på ett något så när tillfredsställande sätt
ordnadt, så kunde denna passus hafva fog för sig. Men här råda
nu så stora missförhållanden — fattigvårdsväsendet är i många
fall eu skamfläck för Sverige — att någon lindring i fråga om
skatterna är i eu öfverskådlig framtid icke tänkbar. Statistiken
visar icke språng upp och ned i afseende på utdebiteringen,
utan eu jämn stegring. Jag vill nämna några få siffror. År
1898 utgjorde utdebiteringen mellan 76 och 100 öre i 15 procent
af rikets landskommuner, år 1903 i 20 procent. De lägre
talen 26—50 öre förekommo år 1898 i 37 pocent af kommunerna,
år 1903 endast i 27 procent. Medelutdebiteringen för
landskommunerna har under 5 år stigit från 50 till 56,i öre,

Lördagen den 0 April.

71 N:o 26.

under det att deu i städerna gått upp från 4,96 till 5,14 allenast. Ang. .jämnats
Af dessa siffror kunna många slutsatser dragas, särskildt
att, då utdebiteringen i städerna växt högst obetydligt och de lgom klunga
industriella landskommunerna i regeln följa städerna — ut- landsbygden.
debiteringen i de rena landskommunerna stigit oskäligt. (Forts.)

Utskottet framhåller vidare, att eu ojämn taxering härvidlag
skulle spela in. Ja, den ojämna taxering, som förekommer
allmänt inom socknarna och som ligger däruti, att de små brukningsdelarna
i regeln äro högre taxerade än de större, faller alldeles
utom detta sammanhang. Och hvad beträffar den ojämna
taxeringen de olika landskapen emellan, så tror jag, att det icke
är så farligt med den. Taxeringen följer ju småningom inköpsvärdena,
och med den litliga jordomsättning, som nu äger rum,
tror jag, att förhållandet mellan taxeringsvärdet och förmåga ätt
förränta detsamma, på senare tider betydligt utjämnats. Utskottet
säger vidare, att i fråga om skolväsendet förlidet år nya
grunder bestämdes för statsbidragens utgående, men dessa grunder
afse i ingen mån att åstadkomma något slags utjämning.

Den år 1905 begärda utredningen angående fattigvårdsväsendet
utgör ju icke något hinder för bifall till motionen.

Som jag nyss sade, har jag trott, att det, för att i en snar
framtid nå åtminstone något af hvad motionären afsett, vore
lämpligare att gå de partiella reformernas väg. Jag får därför
redan nu förbehålla mig, att, för den händelse kammaren bifaller
utskottets hemställan, få återkomma till frågan, när min motion
angående statsunderstöd för skoländamål till betungade kommuner
föreligger till behandling. Men att motionen i och för sig
går mycket längre, än hvad jag någonsin vågat hoppas, är ju
icke något skäl för mig att icke biträda densamma, synnerligast
som jag skulle anse det som ett bevis på ett inom alla områden
pågående nationellt uppryckningsarbete, om Första Kammaren
toge initiativet till ett så genomgripande och så svårlöst reformarbete,
som det ifrågasatta.

Jag yrkar bifall till motionen.

Herr Sörensson: Jag skall endast med några ord beröra
det ena af de missförhållanden, som motionären har framdragit,
nämligen skatterna till prästerskapets aflöning. Obestridligen
råder här ett stort missförhållande, men de nuvarande lönekonventionerna
hvila på 1862 års förordning, hvilken utgår från
den uppfattningen, att i regeln endast jorden aflönar prästerskapet
med den ersättning för tionden, som då bestämdes, och
öfriga beskattningsföremål deltaga icke häruti. Det är omöjligt
att vidtaga någon ändring i detta förhållande, så länge de nuvarande
lönekonventionerna gälla, så vida icke staten rent af skall
träda emellan och betala jordbrukarne en del af deras afgifter
till prästerskapet. Tv lönen måste gå ut, men det kan tydligtvis

N:o 25. 72

Ang. jämnar
fördelning a
vissa skatter
som betunga
landsbygden.
(Ports.)

Lördagen den 6 April.

egöra prästen detsamma hvem som betalar den. Från vår sida
''är icke att befara något motstånd, men jag betviflar högeligen,
''om det är en lämplig väg att beträda, den nämligen, att staten
skulle betala något af prästens lön i den form, den nu har. Om
jag icke är illa underrättad, har jag anledning tro, att vi snart
kunna vänta ett förslag till ny reglering af prästerskapets löner,
och då konventionerna snart efter år 1912 gå ut, synes det mig,
att man får afvakta tiden och ändra förhållandena då, tv det
förslag, som Kungl. Maj:t ämnar framlägga, kommer utan tvifvel
att låta öfriga skatteobjekt deltaga ungefär efter samma grund
som jorden. Då blir utan tvifvel skattebördan i detta hänseende
betydligt lindrigare.

Jag skall icke vidare trötta kammaren utan inskränka mig
till att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Berggren, Emil: Jag skall endast be att med några
ord få för min del understödja den framställda motionen. Förhållandena,
sådana som de under senare åren utvecklats på landsbygden,
isynnerhet i öfre Norrland, äro rent af olidliga. Det är
egentligen vägskatten och afgifterna till folkskoleväsendet, som
vålla detta. Personer, som bosatt sig på landet och hoppats på
trefnad genom att draga sig tillbaka från staden, hafva? flyttat
dit igen för de höga skatterna, som pålagts dem, i synnerhet
sedan vägskatten tillkommit. Det gäller ju endast en skrifvelse
till Kung!. Maj:t med begäran om utredning. Jag ber att få på
det lifligaste yrka bifall till den framställda motionen.

Grefve Hamilton, Raoul: Herr grefve och talman! Blott
ett par ord för att bemöta utskottets vice ordförande. Han framhöll
nämligen, att man kan läsa statistiken, som man vill. Ja,
mina herrar, jag har läst statistiken beträffande skatterna till
prästerskapets aflöning på samma sätt som prästlöneregleringskommittén,
och beträffande skatterna till vägunderhållet har jag
mina siffror från den utredning, som åtföljde Kungl. Maj:ts förslag
till ändringar i väglagen vid 1905 års riksdag.

Den aktade vice ordföranden framhöll vidare, att man icke
kan tänka sig någon lindring i skatten till prästerskapets aflöning,
ty denna stiger vid förändringar. Ja, mina herrar, det
tror jag, att den kommer att göra, ty i många fall är prästerskapets
aflöning för låg, men skatten skall rättvist fördelas. Det
är hufvudsaken.

Vidare framhölls af samme aktade talare, att man rörande
skatten till vägunderhållet icke har någon erfarenhet. Jag tror,
att man blott behöfver besvära sig med att fråga dem på landet,
som fått sina senaste debetsedlar, om de icke hafva en dyster
erfarenhet om, hvad vägskatt vill säga.

Slutligen har den näst siste talaren påstått, att man egent -

7:! N:o 25.

Lördagen den 6 April.

ligou icke kun vidtaga några förändringar i skatten till präster ■ Ang. .jämnare.
skåpets aflöning, förrän konventionerna upphört att gälla. Slåtter,

de räcka visst för en del församlingar ända till 1920, och det som betunga
vore väl hardt, om dessa missförhållanden skulle råda ännu så landsbygden.
många år. Det har påståtts, att inga åtgärder kunna vidtagas. (Forts.)

Jag tror, att Kungl. Magt, om jag icke är illa underrättad,
har medgifvit, att medel ur vissa fonder skulle få användas för
att underlätta lapparnas skatter till prästerskapets aflöning. Kan
man göra det där, kan man det också på annat håll. För öfrigt
kan man hufvudsakligen gå den väg, som prästlöneregleringskommittén
anvisat.

Herr Bergström: Herr grefve och talman, mina herrar!

Det är ingen inom utskottet, som icke haft sympatier för motionen,
och utskottets betänkande är resultatet af att utskottet insett
de stora svårigheter, som äro förbundna med hvad som i motionen
kräfts. Man kan ju tänka sig, att staten skulle .träda emellan
för att afhjälpa ojämna och hårdt tyngande skatter, men då
får man också taga med i beräkningen något, som här icke vidare
berörts, nämligen den ojämna tyngd, de indirekta skatterna utöfva.
Om de indirekta skatterna kan man ju resonnera som så,
att de i samma mån tynga hvar och en samhällsindivid. Men
då har en familj, bestående af t. ex. föräldrar samt 8—10 barn,
mycket mera indirekt skatt att bära än en ungkarl, oaktadt sin
mindre bärighetsförmåga. En fråga af så stor betydelse för det
hela kan icke förbigås, i händelse man skulle utreda skattefrågor,
så allmänt som motionären tycks afse.

Det har af en talare här sagts, att ojämnheten i skatterna
möjligen skulle kunna tänkas vara en anledning till emigrationen.
Jag undrar, med anledning af hvad jag antydt om de
indirekta skatterna, om detta är händelsen, ty hvarför skulle då
de unga och ogifta företrädesvis emigrera, hvilket är ett obestridligt
faktum.

Det har oek talats om ojämnhet i skatterna, så att jorden
i ett anfördt fall får betala så mycket till prästerskapets aflöning,
och att ett sockerbruk återigen lämnar helt obetydligt. Detta
beror på gällande konventioner, som kunna vara mer eller mindre
väl affattade, oberoende af lagstiftningen. Men fråga är, om
detta sockerbruk har bidragit till att tynga skatterna öfver hufvud
i denna kommun. Sannolikt, om man räknar i dess helhet,
har kommunen genom de afgifter, som detta sockerbruk lämnat
t. ex. till fattigvården, i stället i själfva verket fått lättnad i
skatterna, om det också med afseende på bidragen till aflöningen
till prästerskapet skulle föreligga en anmärkningsvärd ojämnhet.

Som sagdt, det uppenbarar sig så stora svårigheter att tillmötesgå
motionärens framställning, att utskottet ansett dessa
svårigheter utgöra fullgiltiga skäl för ett afstyrkande utlåtande,

Första Kammarens Prof. 1907. N:o 25. 6

N:o 25. 74

Lördagen den 6 April.

Ang. jämnare men då härtill kommer, att motionären icke begärt en utredning
fördelning af angående ojämnheterna, hvar de finnas och i hvad mån de
Vsom betunga finnas, utan i stället en utredning om, livilka åtgärder, som
landsbygden, skola vidtagas för oegentligheternas undanröjande, så har jag
(Forts.) så mycket större anledning att anhålla om bifall till utskottets
hemställan.

Herr Törnebladh: Herr grefve och talman, mina herrar!
Jag skulle icke tagit till orda i denna sena timme, om jag icke
blifvit uppkallad af ett yttrande, som kunde låtit förledande för
kammaren.

Det har nämligen talats om, att det vore endast en skrifvelse,
som begärdes. Ja, detta uttryck: »endast en skrifvelse», har man
hört många gånger, och så har förslaget därom bifallits och
skrifvelsen aflåtits. Då denna skrifvelse kommit tillbaka, har
man häpnat öfver skrifvelsens innehåll och den långa utredningen,
och man har liksom frågat sig själf: var det verkligen detta
jag ville?

Äfven detta skulle vara »endast en skrifvelse». Men hvilken
skrifvelse! Den kommer visserligen icke att omfatta allt, som
finnes mellan himmel och jord, men å andra sidan kommer den
nog att innefatta allt, som finnes mellan Ystad och Haparanda.
Efter hvad jag i dag hört, tror jag, att denna skrifvelse, »som
ju endast är en skrifvelse», skulle gifva anledning till en så lång
och kostsam utredning, att det vore mycket troligt, att den varar
ända till år 1920, då prästlöneregleringarna sägas gå ut. Om
det vore någon synnerlig förmån detta, äfven för afhjälpande af
de ojämnheter och missförhållanden, som utan tvifvel finnas,
lämnar jag därhän. Jag tror det vara bättre att fortsätta på de
partiella reformernas och ändringarnas väg. Jag behöfver väl
icke påminna om, att statens mellankomst och hjälp tages i anspråk
den ena gången efter den andra, och än för det ena, än
för det andra ändamålet. Hvad våra folkskolor vidkommer, kan
med rätta sägas, att staten redan mellankommit högst betydligt
för lättande af folkets skatter. I afseende på ett af de områden,
som i skrifvelsen skulle beröras, nämligen fattigvården, skall
statens mellankomst fordras. I vägfrågan ha vi efter långa utredningar
ändtligen kommit till ett slut, men ett slut, hvarmed
man icke tycks vara belåten, utan man vill ha lika långa utredningar
igen.

Hvad beträffar de särskilda orterna, vill jag framför allt påminna
därom, att för Norrland staten visst icke gjort så litet,
utan ganska mycket, och det med rätta.

Således just därför, att utredningen är så vidtomfattande,
och man icke riktigt vet, huru den skall kunna åstadkommas,
och då man ihågkommer med fasa den stora kommunalskatte -

LfSrdagen den 6 April.

75 N:o 25.

kommittén, livilkens ledamöter hade hvar sin åsikt, tillätor jag Ang-jamnarc
mig att yrka bifall till utskottets förslag. {låtsa Skatter,

som betunga

Grefve Hamilton, Raoul: Om jag fattat den sista ärade landsbygden.
talaren rätt, så medgaf han, att med afseende på skatterna på (Forts.)
landsbygden missförhållanden ägde rum. Har man den uppfattningen,
huru skall man då få dessa af hjälpta, om icke genom
en utredning? Då emellertid den aktade talaren anmärkte, att
utredningen skulle bli för vidlyftig, så ber jag få erinra om, att
det gäller ju blott kommunalskatterna, hufvudsakligen afgifterna
till prästerskapets aflöning och vägunderhållet. Han påstod, att
utredningen skulle räcka i åratal. Ack nej, det är så mycket
förberedt i den vägen, att jag tror den kan vara färdig på ett
år. Jag ber herrarne att icke låta hans ord, som ju hafva stort
inflytande, få ett alltför stort inflytande vid denna frågas afgörande.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr talmannen i
enlighet med de yrkanden, som därunder framställts, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemställt
samt vidare därpå att kammaren, med afslag å utskottets
hemställan, skulle bifalla den i ämnet väckta motionen; och förklarade
herr talmannen sig anse den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägade ja besvarad.

Grefve Hamilton, Raoul, begärde votering, i anledning hvaraf
uppsattes, justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition: Den,

som bifaller hvad Första Kammarens tillfälliga utskott
hemställt i utlåtandet n:o 3, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och bifalles den i
ämnet väckta motionen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 82;
Nej — 26.

N:o 25.

Lördagen den 6 April.

Vid ånyo skedd föredragning af sammansatta stats- och
bankoutskottets den 28 sistlidne mars och den 4 innevarande
april bordlagda utlåtande n:o 2, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition i fråga om ändringar i och tillägg till förordningen
den 22 juni 1883 angående eu postsparbank för riket, biföll
kammaren hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 28 nästlidne
mars och den 4 innevarande april bordlagda utlåtande n:o 30,
i anledning af väckt motion om ändrade bestämmelser rörande
uppbörden af afgifter till prästerskapet, biföll kammaren hvad
utskottet i detta utlåtande hemställt.

Vid ånyo skedd föredragning af bankoutskottets den 22 och
28 sistlidne mars bordlagda memorial n:o 9, angående ökadt
anslag åt änke- och pupillkassan vid riksbankens afdelningskontor
och pappersbruk, biföll kammaren hvad utskottet i detta
memorial hemställt.

Vid förnyad föredragning af Första Kammarens tillfälliga
utskotts den 22 och 28 nästlidne månad bordlagda utlåtande,
n-o 4, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utredning och förslag rörande inrättandet
af en statens arbetsförmedlingsanstalt till tjänst för utomlands
bosatta svenskar, biföll kammaren hvad utskottet i detta utlåtande
hemställt.

Herr statsrådet Svcartz aflämnade Kungl. Maj:ts nedannärnnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående inköp af vissa fastigheter för Trollhätte kanaloch
vattenverk m. m.;

2:o) angående bemyndigande för styrelsen för Trollhätte
kanal- och vattenverk att försälja tomter från de under styrelsens
förvaltning ställda fastigheter vid Trollhättan m. m.; och

3:o) angående anslag till fortsättande och fullbordande af eu
kraftstationsanläggning vid Trollhättan m. m.

Lördagen den 6 April.

77 N:o 25.

Anmäldes och bordlädes

bevillningsutskottets memorial, n:o 14, i anledning af väckt
motion, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till
ny förordning angående bevillning af fast egendom samt af inkomst; lagutskottets

utlåtanden:

n:o 31, i anledning af väckta motioner i fråga om utom
äktenskapet födda barns och deras mödrars rättsliga ställning;

n:o 32, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af 1, 2 och 3 §§ i lagen
den 27 juni 1902, innefattande vissa bestämmelser om elektriska
anläggningar;

n:o 33, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Kungl. Maj:t angående reglering af hofrätternas jurisdiktionsområden;
och

n:o 34, i anledning af väckt motion om ändring i vissa delar
af rättegångsbalken m. m.; äfvensom -

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 5, i anledning af väckt motion angående skrifvelse till
Konungen om införande af så kallade söndagsfrimärken; och

n:o 6, i anledning af väckt motion om begäran hos Kungl.
Maj:t, att åtgärder måtte vidtagas för införande af undervisning
i skogsvård i rikets folkskolor och elementarläroverk.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de under sammanträdet
aflämnade kungl. propositionerna.

Justerades tio protokollsutdrag för denna dag, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 4,33 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Första Kammarens Prof. 1907. N:o 35.