1907. Andra Kammaren. N:o 52 (Riksdagens protokoll 1907:52)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1907. Andra Kammaren. N:o 52.

Fredagen den 10 maj.

Kl. 11 f. in.

§ I Justerades

de vid kammarens sammanträde den 2 innevarande
maj förda protokollen.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. G. W. Iloos aflämnade Kungl. Maj.ts
proposition till Riksdagen angående vissa ändringar i gällande stämpelförordning.

Den kungl. propositionen bordlädes på begäran.

§ 3.

Föredrogos^ hvardera för sig och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Majrts å kammarens bord hyllande propositioner:

angående understöd till aktiebolaget svenska ostasiatiska kompaniet
för uppehållande af regelbunden ångbåtsförbindelse mellan
Sverige och Ostasien; och

angående ersättning till gästgifvare, som afstå från dem jämlikt
10 § i förordningen angående försäljning af brännvin den 9 juni
1905 tillkommande rätt till utskänkning af brännvin.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden
nas 119 och 120, bevillningsutskottets betänkanden n:is 33 och 34
lagutskottets utlåtanden och memorial n:is 50, 51, 52, 53, 54 55’

£6, 57 58 och 59 samt Andra Kammarens första tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 33.

Andra Kammarem Prat. 1907. Ko 52. 1

N:0 52. 2

Fredagen den 10 Maj, f. in.

Om valrätten
till Andra
Munn mar en
m. in.

§ 5.

Till afgörande förelåg första särskilda utskottets utlåtande, n:o 3,.
i anledning af Ivungl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad
lydelse af §§ 31, -49 och 53 regeringsformen samt §§ 6, 7, 8, 10,
11, 13 till och med 22, 25, 28 och 38 riksdagsordningen så ock
till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen jämte inom Riksdagen
i ämnet väckta motioner.

Till handläggning af första särskilda utskottet hade båda kamrarna
hänvisat en af Ivungl. Maj:t till Riksdagen afbiten proposition,
i hvilken Ivungl. Maj:t till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig
ordning framlagt följande förslag till ändrad lydelse af §§ 31, 49
och 53 regeringsformen samt §§ 6, 7, 8, 10, 11, 13 till och med
22, 25,. 28 och 38 riksdagsordningen så ock till öfvergångsstadgande
i riksdagsordningen:

Regeringsformen.

§ 31.

Till borgmästaretjänst i stad äge där bosatta och i stadens allmänna
angelägenheter röstberättigade män att föreslå tre behöriga
personer, då Konungen en af dem utnämne. På lika sätt förhålles
med rådmans- och magistratssekreterare-sysslorna i Stockholm.

§ 49.

Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter och
åligganden, °som gällande lag tillägger Rikets Ständer, tillkomma
hädanefter Riksdagen. Den fördelas i två kamrar, livilkas ledamöter
väljas på sätt riksdagsordningen och särskild af Konungen och Riksdagen
gemensamt stiftad lag stadga. Kamrarna

1— - — — sammankalla.

Hos urtima riksdag--------sammanhang.

§ 53.

Lagtima riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa
utskottett konstitutionsutskott, att väcka och upptaga frågor rörande
förändringar i grundlagarna så ock i vallag, hvarom i 49 §
förmäles, att yttranden däröfver till Riksdagen afgifva, samt att

2- ranska de i statsrådet förda protokoll; ett statsutskott, att utreda

''t_ -L — i— — kyrkolagarnas förbättring. '' .

Å urtima riksdag skola — — — förekommande ärenden.

, Fredagen den 10 Maj, f. in.

N.o 52.

Riksdagsordningen.

Kamrarnas bildande.

a) Första Kammaren.

§ ,j 1.

Första Kammarens ledamöter skola till ett antal af etthundrafemtio
utses af landstingen och stadsfullmäktige i de städer, som
ej i landsting deltaga. Valet gäller för en tid af sex år, räknade
från och med januari månads början året näst .efter det, under
hvilket valet skett.

2. Hvarje landstingsområde — — — folkmängd.

3. För valkrets •— — — riksdagsman.

4. Därest det antal — — — riksdagsman.

5. Det antal — — — riksdagsmannakallet.

6. "Upphör stad att i landsting deltaga, inträder stadens rätt
att utse riksdagsman då, enligt 7 § 2 eller 3 mom., nytt val skall
ske inom den valkrets, staden förut tillhört. År ej, då stadens rätt
att välja inträder, riksdagsmännens antal för staden af Konungen
bestämdt, skall en af valkretsens platser tillkomma staden.

7. Äro icke — — — riksgäldskontoret.

§ 7.

1. Valkretsarna indelas i sex grupper. Denna indelning fastställes
i vallagen. År stad, som i 6 § 6 mom. sägs, berättigad att
utse riksdagsman, skall staden tillhöra samma grupp som det landstingsområde,
hvari staden förut ingått.

2. Hvarje år skall inom en af de i 1 mom. nämnda grupper
förrättas val för nästföljande sexårsperiod. Hvilken ordning härvid
skall mellan grupperna iakttagas, därom stadgas i vallagen. Val
verkställes af landsting vid lagtima möte och af stadsfullmäktige
vid sammanträde under september månad.

3. Har Konungen förordnat om nya val i hela riket, förrättas
sådant val i hvarje valkrets för tiden intill utgången af den sexårsperiod,
för hvilken val senast hållits inom den grupp, valkretsen
tillhör.

4. Har i en valkrets riksdagsman afgått före sexårsperiodens
slut, och är ej annan valkrets, till följd af ny bestämmelse om
riksdagsmännens antal för de särskilda valkretsarna, berättigad till
den lediga platsen, fylles ledigheten på sätt i vallagen sägs. Skall
ledigheten fyllas genom nytt val, verkställes sådant för den återståénde
tiden.

o. Skall plats, när sexårsperioden för en valkrets tilländalupit,
öfvergå från denna till valkrets inom annan grupp, varde nytt val dess -

Om valrätten

till Andra

Kammaren

m. m.

(Forts.)

N:0 52.

Om valrätten

till Andra

Kammaren

m. m.

(Forts.)

4 Fredagen den 10 Maj, f. m.

förinnan anställdt för de år, som återstå af löpande sexårsperiod
för sistnämnda valkrets.

6. Har i en valkrets riksdagsman afgått före sexårsperiodens
slut, och är annan valkrets berättigad till den lediga platsen, varde
i sistnämnda valkrets nytt val anställdt för tid, som i 3 mom. afses;
dock att, där platsen jämlikt 2 eller 5 mom. redan är tillsatt
för tid efter löpande året, det val, som för ledighetens fyllande
hålles, skall gälla allenast till årets slut.

7. Landsting sammanträder för riksdagsmannaval, där så erfordras,
till urtima möte.

§ 8.

Valen till Första Kammaren äro proportionella, där ej allenast
en riksdagsman skall utses.''

Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.

§ io.

För en hvar, som blifvit till ledamot i Första Kammaren utsedd,
skall, på sätt i vallagen närmare stadgas, fullmakt ofördröjligen utfärdas
i två exemplar, af hvilka det ena öfverlämnas åt den valde
och det andra insändes till justitiedepartementet.

§ Il Är

därefter bör till klaganden utlämnas; och skall han —--af göras.

b) Andra Kammaren.

§ 13-

Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio
väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari
månads början året näst efter det, under hvilket valet skett.

§ 14.

1. Hvart och ett af rikets län så ock Stockholms stad utgör
en eller flera valkretsar.

2. Stad, som utgör del af län, skall, där stadens folkmängd
vid början af andra året inom en treårsperiod uppgår till eller öfverstiger
tre tvåhundratrettiondelar af rikets folkmängd, utgöra en val -

Fredagen den 10 Maj, f. m. 5

krets i fråga om val, som aiser tid efter periodens utgång; dock
må stad, hvars folkmängd utgör minst sex tvåhundratrettiondelar af
rikets folkmängd, kunna delas i valkretsar.

Inträffar vid början af andra året inom en treårsperiod, att i
stad, som utgör en valkrets, folkmängden ej längre uppgår till en
nittiondel af rikets folkmängd, skall staden icke vidare bilda egen
valkrets.

3. Rikets indelning i valkretsar innehålles i vallagen.

§ 15.

1. I hvarje valkrets väljes, efter folkmängden vid början af
andra året näst före den treårsperiod, för hvilken valen gälla, en
riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en tvåhundratrettiondel
af rikets folkmängd.

2. För valkrets, hvars folkmängd ej uppgår till fullt tre tvåhundratrettiondelar
af rikets folkmängd, väljas dock tre riksdagsmän.

3. Därest det antal riksdagsmän, som med tillämpning af stadgandena
i 1 och 2 mom. hör utses, icke uppgår till tvåhundratrettio,
skola, för ernående af detta antal, de valkretsar, hvilkas
folkmängd mest öfverskjuter de tal, som enligt 1 mom. äro bestämmande
för riksdagsmännens antal inom valkretsarna, hvar för sig i
ordning efter öfverskottens storlek vara berättigade att välja ytterligare
en riksdagsman. Aro öfverskottstalen lika för två eller flera
valkretsar, afgöres, där så är nödigt, företrädet genom lottning på
sätt i 6 § 7 mom. är stadgadt.

4. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan angifna
grunder äger utse, fastställes för hvarje treårsperiod af Konungen.

§ 16-

Valrätt tillkommer en hvar välfrejdad svensk man från och
med kalenderåret näst efter det, hvarunder han uppnått tjugufyra
års ålder, dock ej

a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd; b)

den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller
sistförfluten kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom själ!'',
hans hustru eller minderåriga barn;

c) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat
och kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförfluten
kalenderåren;

d) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sistföräutna kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.

Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd; och skall, på
sätt i vallagen finnes närmare bestämdt, valrätten grundas på för -

N:0 52.

Om valrätten

till Andra

Kammaren

in. m.

(Forts.)

N:o 52. 6

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

Fredagen den 10 Maj, f. in.

hållandena vid tiden för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring
före valet inträffar.

§ 1<-

1. Val till riksdagsmän i Andra Kammaren verkställas under
september månad året näst före början af de tre år, för hvilka
valen gälla.

2. Förordnar Konungen om nya val, förrättas dessa ofördröjligen
för den tid, som återstår af treårsperioden.

3. Afgår riksdagsman innan den tid, för hvilken han blifvit
vald, tilländalupit, fylles ledigheten på sätt i vallagen sägs. Skall
ledigheten fyllas genom nytt val, verkställes sådant ofördröjligen
för den återstående tiden.

§ 18.

Valen till Andra Kammaren äro omedelbara. Vid dessa val tillkommer
hvarje röstande lika röst. Valsättet är proportionellt, där
ej allenast en riksdagsman skall utses.

Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.

§ 19-

Till ledamot i Andra Kammaren kan endast utses man, som
äger valrätt inom valkretsen eller, där fråga är om stad, bestående
af flera valkretsar, inom någon af dessa.

§ 20.

För en hvar, som blifvit utsedd till ledamot i Andra Kammaren,
skall, på sätt i vallagen närmare stadgas, fullmakt ofördröjligen utfärdas
i två exemplar, af hvilka det ena öfverlämnas åt den valde
och det andra insändes till justitiedepartementet.

§ 21.

Riksdagsman, som för Andra Kammaren vald blifvit, må ej
denna befattning sig undandraga, med mindre han företer giltiga
skäl för afsägelse. Såsom sådana anses:

1. de hinder allmänna lagen upptager såsom laga förfall;

2. ålder öfver 60 år;

3. att den valde tillförene såsom riksdagsman bevistat tre lagtima
riksdagar.

Afsägelse af riksdagsmannauppdrag, ehvad den göres vid valtillfälle
eller efteråt, mellan riksdagar, pröfvas af Konungens befallningshafvande.

Fredagen den 10 Maj, f. in.

N:o 52.

§ 22.

Är någon missnöjd med val till riksdagsman i Andra Kammaren,
eller vill någon klaga öfver beslut, hvarigenom af honom gjord afsägelse
af riksdagsmannauppdrag ej blifvit godkänd, må han däröfver
hos Konungen anföra besvär. För sådant ändamål äger
klaganden hos Konungens befallningshafvande äska behörigt protokollsutdrag,
hvilket inom högst tre dagar därefter bör till klaganden
utlämnas; och skall han, vid förlust af talan, sist inom tio dagar
efter valförrättningens slut eller, där afsägelse skett senare än vid
valtillfälle, efter erhållen del af Konungens befallningshafvandes beslut
sina till Konungen ställda besvär ingifva till befallningshafvanden,
som, på sätt i 11 § stadgas, lämnar vederbörande tillfälle att
sig förklara. Sedan den för förklarings afgifvande bestämda tid tilländalupit,
har Konungens befallningshafvande att besvären jämte
alla målet rörande handlingar ofördröjligen till Konungen insända,
hvarefter med målet vidare så förhålles, som i 11 § sägs.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
in. in.
(Forts.)

§ 25.

Riksdagsmannaval förrättas med slutna sedlar. Äro valsedlar
till större antal än hälften ogilla, varde nytt val anställdt.

§ 28.

1. Hos Konungen göres af hvardera kammaren anmälan om
de ledigheter inom kammaren, hvilka skola under samma eller innan
nästa riksdag fyllas, hvarefter Konungen anbefaller Dess befallningshafvande
föranstalta, att lpksdagsmän utses i de afgångnes ställe.

2. Om mellan riksdagar ledighet i någondera kammaren genom
ledamots afgång uppstår, åligger Konungens befallningshafvande, när
•den afgångne tillhört Andra Kammaren, att så förfara, som i 1 mom.
hr sagdt; och, då den afgångne varit ledamot af Första Kammaren,
att om ledigheten göra anmälan hos Konungen, som förordnar om
ledighetens fyllande.

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar
och vallagen samt att hos Riksdagen föreslå de ändringar däruti,
dem utskottet anser högst nödiga eller nyttiga och möjliga att
verkställa, så ock att meddela utlåtande öfver de från kamrarna till
utskottet hänvisade grundlags- och vallagsfrågor.

2. Utskottet — — — stadgadt.

3. Utskottet — — — proposition.

N:0 52. S

Fredagen den 10 Maj, f. m.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
vi. m.
(Forts.)

Öfver gångsstadgande.

1. .Riksdagsman i Första Kammaren, som är vald med tillämpning
af de före år 1909 gällande stadganden, äger med sin befattning
fortfara till utgången af det nionde kalenderåret efter det,
under hvilket valet skett.

Där tjänstgöringstidens slut ej sammanfaller med början af
sexårsperiod för den valkrets, som är berättigad till platsen, skall
val, som för platsens besättande hålles, gälla för tiden intill början
af närmaste sexårsperiod för valkretsen. Samma lag vare, där
platsen varder ledig före tjänstgöringstidens utgång.

2. För den grupp af valkretsar, hvilken är den första enligt
den i vallagen mellan grupperna stadgade ordning, utgöres första
sexårsperioden af åren 1910—1915.

Förordnar Konungen om nya val till Första Kammaren, innan
val bör, jämlikt nyssnämnda ordning, i sjätte gruppen förrättas första
gången för sexårsperiod, skola de nya valen gälla för grupp, som
haft att välja för sexårsperiod, till periodens utgång och för annan
grupp till början af dess första sexårsperiod.

3. Intill dess nya val i hela riket till Andra Kammaren första
gången förrättas efter utgången af augusti månad 1910, skola ifråga
om val till kammaren tillämpas de före år 1909 i sådant hänseende
gällande stadganden.

I samband med ofvan nämnda proposition hade Kung! Maj:t
till Riksdagens granskning öfverlämnat ett förslag till lag om val
till Riksdagen.

I sammanhang med den kungl. propositionen hade utskottet till
behandling förehaft följande till utskottet hänvisade motioner, nämligen
dels motionerna inom Första Kammaren näs 41 och 45 af
herr A. Bergström, n:o 68 af herr P. S. Wieselgren, n:o 70 af
herr K. H. Blomberg och n:o 78 af herr G. F. Östberg, dels ock
motionerna inom Ändra Kammaren n:o 197 af herr C. Olsson i
Viken, n:o 203 af herr K A. Stagf m. fl., n:o 205 af herr K. H.
Branting m. fl., n:o 208 af herr C. A. Lindhagen m. fl., n:o 210
af herr K. J. Warburg, n:o 212 af herr P. Hörnsten, n:o 215 af
herr G. A. Ahlstrand, näs 216 och 253 af friherre A. T. Adelswärd,
n:o 252 af herr T). Persson i Tällberg in. fl., n:o 258 af
herr J. P. Jesper sou m. fl. och n:o 262 af herr J. Bengtsson i
Bjärnalt.

I den af herr Blomberg väckta motionen hemställdes, att Riksdagen
måtte för sin del till hvilande i grundlagsenlig ordning antaga
i stället för det af Kungl. Maj:t föreslagna följande

0 N:0 52.

Fredagen den 10 Maj, f. m.

(ifvergångsstadgande.

1. Riksdagsman i Första Kammaren, som är vald med tilllämpning
af de före år 1909 gällande stadganden, äger ej med sin
befattning fortfara längre än till början af första sexårsperioden för
den valkrets, som utsett honom. Har han vid ingången af året
näst före sagda period sin befattning icke nio år innehaft, må han
därmed fortfara till årets slut, ändå att under tiden nio år från
valet förflyta.

Där tjänstgöringstidens slut ej sammanfaller med början af sexårsperiod
för den valkrets, som är berättigad till platsen, skall val,
som för platsens besättande hålles, gälla för tiden intill början af
närmaste sexårsperiod för valkretsen. Samma lag vare, där platsen
varder ledig före tjänstgöringstidens utgång.

2. För den grupp af valkretsar, hvilken är den första enligt
den i vallagen mellan grupperna stadgade ordning, utgöres första
sexårsperioden af åren 1910—1915.

Förordnar Konungen om nya val till Första Kammaren, innan
val i sjätte gruppen förrättats för sexårsperiod, skola de nya valen
gälla för grupp, som valt för sexårsperiod, till periodens utgång och
för annan grupp till början af dess första sexårsperiod.

3. Intill dess nya val i hela riket till Andra Kammaren första
gången förrättas efter utgången af augusti månad 1910, skola i
fråga om val till kammaren tillämpas de före år 1909 i sådant
hänseende gällande stadganden.

De af herrar Olsson i Viken och Persson i Tällberg m. fl. väckta
motionerna åsyftade båda en sänkning af den för valbarhet till
Första Kammaren stadgade census samt införandet af arfvode för
denna kammares ledamöter.

Herr Olsson i Viken hemställde uti sin motion, att Riksdagen
måtte i sammanhang med den kungliga propositionen utöfver de
grundlagsändringar, som där föreslagits, antaga såsom Fyllande följande
förändrade lydelse af §§ 9 och 12 riksdagsordningen:

§ 9-

Till ledamöter — — — — ej understigande fyrtiotusen riksdaler
eller ock — — — — för minst tvåtusen riksdaler —---

frånträder han sin befattning.

§ 12.

Riksdagsman i Första Kammaren äger att för denna befattning
uppbära arfvode och ersättning för resekostnad till och från Riksdagen
i likhet med hvad i § 23 är stadgadt angående ledamot i
Andra Kammaren.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
in. m.
(Forts.)

N o 52.

Fredagen den 10 Maj, f. m.

Om valrätten Den ledamot af kammaren, som icke i rätt tid vid Riksdagen
Åammlren inställer, skall för hvarje dag, han uteblifver, vara förlustig tio
m. m. riksdaler af arfvodet.

(Forts.)

I den af herr Persson i Tallberg m. fl. afgifna motionen hade
föreslagits, att Riksdagen måtte i sammanhang med Kungl. Maj:ts
proposition n:o 28, järnte de grundlagsändringar, som i densamma
föreslås, antaga såsom hyllande följande förändrade lydelse af §§ 9
och 12 riksdagsordningen:

§ 9.

Till ledamöter i Första Kammaren kunna endast väljas män,
som uppnått trettiofem års ålder samt äga och minst tre år näst
före valet ägt fastighet till taxeringsvärde, ej understigande fyrtiotusen
riksdaler, eller ock till staten skatta samt under tid, som nyss
är sagd, skattat för minst två tusen riksdaler årlig inkomst. Kommer
riksdagsman, — — — ■— --frånträder han sin befattning.

§ 12.

Hvarje ledamot af Första Kammaren åtnjuter af statsmedel ersättning
för resekostnad till och från riksdagen samt arfvode af ett
tusen tvåhundra riksdaler för hvarje lagtima riksdag; dock att —
—• — — — (= § 23) — — ---— — —---riksdaler.

Den ledamot — — — — — — — — — —---arfvodet.

Herrar Wieselgrens och Jespersons m. fl. motioner åsyftade
båda införande af arfvode för ledamöterna i Första Kammaren.

Herr Wiesélgren hade uti sin motion föreslagit sådan ändring
af § 12 riksdagsordningen, att däri innefattade bestämmelser blefve
affattade i öfverensstämmelse med dem, som i 23 § därsammastädes
funnes stadgade för Andra Kammarens ledamöter

Herr Bengtsson i Bjärnalt hade uti sin motion föreslagit den
ändring i förslaget till ny riksdagsordning, som förefunnes i Kungl.
Maj:ts proposition, att samma bestämmelse, som föreslagits i § 19
af nämnda förslag i afseende å valbarhet till Andra Kammaren,
äfven måtte stadgas för valbarhet till Första Kammaren.

Herr Östberg hemställde, att Riksdagen, under den förutsättning
att ändring af rikets grundlagar i öfverensstämmelse med Kungl.
Maj:ts proposition till innevarande års riksmöte blefve af Riksdagen
i grundlagsenlig ordning beslutad, måtte för sin del såsom lag antaga
det vid nämnda proposition såsom bilaga fogade, Riksdagens
granskning underställda Förslag till lag om val till Riksdagen med
det tillägg, att denna lag skulle träda i kraft, så snart de ifrågavarande
grundlagsändringarna kommit till stånd.

11 N:o 52

Fredagen den 10 Maj, f. ni.

De af friherre Adelswärd afgifna motionerna inneburo jämväl 0”uv*fc%ten
ett förslag till rösträttsfrågans lösning på grundvalen af proportio- kammaren

nella val till båda kamrarna. m. m.

(Fort».)

I den af herr Staaff m. ii. afgifna motionen hade föreslagits,
att Riksdagen måtte såsom hvilande för vidare behandling i grundlagsenlig
ordning antaga följande förslag till ändrad lydelse af

Regeringsformen.

§ 31.

§ 49.

Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter och
åligganden, som gällande lag tillägger rikets ständer, tillkomma hädanefter
Riksdagen. Den fördelas i två kamrar. Första Kammaren
och Andra Kammaren, hvilkas ledamöter väljas på sätt riksdagsordningen
och, beträffande ledamöterna i Andra Kammaren, jämväl
särskild af Konungen och Riksdagen gemensamt stiftad lag stadga.

Kamrarna — — —- — — — — — -— — — — sammankalla.
Hos urtima Riksdag — — — — — — — — sammanhang.

§ ö3.

Lagtima Riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa
utskott: ett konstitutionsutskott, att väcka och upptaga frågor rörande
förändringar i grundlagarna, så ock i vallag, hvarom i 49 §
iörmäles, att yttranden däröfver till Riksdagen afgifva samt att
granska de i statsrådet förda protokoll; ett statsutskott, att utreda
— — — — — — ■— — — kyrkolagarnas förbättring.

Å urtima Riksdag skola —---förekommande ärenden.

Riksdagsordningen.

§ 10.

Val till Första Kammaren förrättas med slutna sedlar. Finnes
valsedel lyda å person, som ej är valbar, eller på dera eller färre,
än som vid valtillfället böra väljas, eller innefattar valsedel någon
tvetydighet i anseende till den eller de valdes namn, skall samma
sedel anses ogill.

N:o 25. 12

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

Fredagen den 10 Maj, f. m.

Aro valsedlar till större antal än hälften ogilla och linnes det
inverka på valets utgång, varde nytt val anställdt.

De afgifna valsedlarna skola af valets förrättare inläggas under
försegling och förvaras, till dess valets giltighet vederbörligen af gjorts.

8 11.

För den, som — — — (lika med nuvarande § 10) — — —.
Ort och tid.

§ 12.

År någon missnöjd — — — (lika med nuvarande § 11)--

af göras.

§ 13.

Riksdagsman — — — (lika med nuvarande § 12) —---

oefallningshafvande.

b) Andra Kammaren.

§ 14-

1. Andra kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio,
däraf etthundrasextiofem för landet och sextiofem
för städerna, väljas för en tid af tre år, räknade från och med
januari månads början året näst efter det, under hvilket valet
skett.

2. Riket skall vara indeladt i valkretsar, som välja hvar en
riksdagsman.

3. A- landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval äfven
räknas köpingar, utgör hvarje domsaga en valkrets. Understiger
domsagornas antal etthundrasextiofem, skola, för ernående af det
bestämda antalet riksdagsmän, de folkrikaste domsagorna, skridt
ske kan häradsvis, indelas i två valkretsar. Öfverstiger domsagornas
antal etthundrasextiofem, skola, i den mån sådant erfordras,
domsagor, som gränsa intill hvarandra och hafva minsta sammanlagda
folkmängden, förenas två och två, till en valkrets.

4. Stad, hvars folkmängd uppgår till en sextiofemtedel men
understiger två sextiofemtedelar af folkmängden i rikets alla städer,
skall utgöra en valkrets.

5. Stad, hvars folkmängd är större än nyss är nämndt, skall
indelas i så många valkretsar, som dess folkmängdssiffra innehåller
sextiofemtedelar af folkmängdssiffran för rikets alla städer. Vid
denna indelning skall iakttagas, att icke i någon valkrets folkmängden
må med mera än en tjugondedel öfver- eller understiga
det tal, som erhålles vid delning af stadens folkmängdssiffra med
antalet valkretsar i staden; att området för hvarje valkrets skall
kunna omslutas med en sammanhängande gränslinje, så framt ej i
särskildt fäll sådant hindras daraf, att under staden lydande mark

Fredagen den 10 Maj, f. in.

N:o 52.

är skild från dess öfriga område; att delning af byggnadskvarter ej
utan synnerliga skäl må äga rum; samt att förening af territoriell
församling eller del däraf med annan sådan församling eller del
däraf icke må äga rum i vidare mån, än tillämpningen af de förut
i detta mom. gifna stadganden påkallar.

6. Städer med mindre folkmängd än i 4 mom. är sagdt ordnas,
såvidt lämpligen ske kan, länsvis, i så många valkretsar, som
erfordras för uppnående af det i 1 mom. föreskrifna antal riksdagsmän
för städerna.

7. Uppgår städernas folkmängd till mer än sextiofem tvåhundratrettiondedelar
af folkmängden i hela riket, skall det här ofvau
föreskrifna antalet riksdagsmän, tvåhundratrettio, utses för landet
och för städerna efter förhållandet mellan folkmängden å landet
och i städerna. Stadgandena i 3, 4, 5 och 6 mom. skola i sådant
fall äga motsvarande tillämpning.

8. Valkretsindelning verkställes, efter ofvan angifna grunder,
hvart nionde år af Konungen. I stad, som i 5 mom. afses, skall
förslag till valkretsindelning upprättas af magistraten och stadsfullmäktiges
yttrande däröfver inhämtas. Den fastställda ordningen
vinner ej tillämpning förr än i afseende å de val, hvilka näst därefter
enligt 16 § 1 mom. skola äga rum. Utan afseende å inträffade
förändringar länder den sedermera till ovillkorlig efterrättelse, intill
dess ny indelning, på sätt nu är stadgadt, träder i tillämpning.

§ 15-

Valrätt tillkommer enhvar välfräjdad svensk man från och med
kalenderåret näst efter det, hvarunder han uppnått tjugufyra års
ålder, dock ej

a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;

h) den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller
sistförfluten kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom
själf, hans hustru eller minderåriga barn;

c) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat
och kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförfluten
kalenderåren;

d) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sistförfluten kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.

Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd; och skall, på
sätt i vallagen finnes närmare bestämdt, valrätten grundas på förhållandena
vid tiden för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring
före valet inträffar.

. § 16.

1. Val till riksdagsmän — — — (lika med nuvarande § 15
mom. 1) — —- -— — valen gälla.

2. Förordnar Konungen — — — — (lika med nuvarande
§ 15 mom. 2) — — — — återstående tiden.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

N:0 52.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. in.
(Forts.)

Fredagen den 10 Maj, f. m.

§ 17.

Valen till Andra Kammaren äro omedelbara. Vid dessa val
tillkommer hvarje röstande en röst. Har någon erhållit godkända
röster till större antal än hälften af alla afgifna röster, vare han
till riksdagsman utsedd. Har ej någon erhållit sådan röstöfvervikt,
skall inom tre veckor från valets slutliga handläggning omval äga
rum. Den, som därvid erhållit flera godkända röster än någon
annan, vare lagligen vald, och skilje lotten emellan dem, som erhållit
lika rösttal. Aro vid omvalet valsedlar till större antal än
hälften ogilla, och finnes det inverka på valets utgång, varde nytt
omval anställdt.

§ 18.

Till ledamot i Andra Kammaren kan endast utses man, som
äger valrätt inom valkretsen eller, där fråga är om stad, bestående
af flera valkretsar, inom någon af dessa.

§ 19.

För den, som blifvit utsedd till ledamot af Andra Kammaren,
skall, på sätt i vallagen närmare stadgas, fullmakt ofördröjligen
utfärdas i två exemplar, af hvilka det ena öfverlämnas åt den valde
och det andra insändes till justitiedepartementet.

§ 20.

Riksdagsman, som för Andra Kammaren vald blifvit, må ej
denna befattning sig undandraga, med mindre han företer giltiga
skäl för afsägelse. Såsom sådana anses:

1) de hinder, allmänna lagen upptager såsom laga förfall;

2) ålder öfver 60 år;

3) att den valde tillförne såsom riksdagsman bevistat tre lagtima
riksdagar.

Afsägelse af riksdagsmannauppdrag, som göres vid valtillfälle,
pröfvas af den myndighet, som enligt vallagen lägger slutlig hand
vid valet. Sker afsägelse efteråt, mellan riksdagar, pröfvas den af
Konungens befallningshafvande.

§ 21.

Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.

§ 22.

Fredagen den 10 Maj, f. m.

N:0 52.

äger klaganden hos nämnda myndighet äska behörigt protokollsutdrag,
hvilket genast eller inom högst två dagar därefter bör till
klaganden utlämnas; och skall han, vid förlust af talan, sist inom
åtta dagar efter den slutliga handläggningen ingifva sina besvär till
Konungens befallningshafvande, som, på sätt i 12 § stadgas, lämnar
vederbörande tillfälle att sig förklara samt sist innan nästa dags
utgång, efter det den för förklarings afgifvande bestämda tid tilländalupit,
sitt utslag i målet utfärdar. Varder omval utsatt, såsom
i 17 § sägs, må öfver det första valet ej föras klagan annorledes
än i sammanhang med besvär öfver omvalet.

2. Den med Konungens befallningshafvandes utslag missnöjde
äger att, sist inom åtta dagar efter däraf erhållen del, till Konungens
befallningshafvande inlämna sina besvär, ställda till Konungen,
hvarefter med målet vidare så förhålles, som ofvan i 12 § sägs.

3. Vill någon klaga öfver beslut, hvarigenom af honom gjord
afsägelse af riksdagsmannauppdrag ej hlifvit godkänd, förfares i
afseende därå, om afsägelsen ägt rum vid valtillfälle, enligt 1 mom.
i denna § och, om afsägelsen efteråt skett hos Konungens befallningshafvande,
enligt 2 mom.

§ 25.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
in. in.
(Forte.)

Fel, som vid riksdagsmannaval förelupit, må ej föranleda valets
upphäfvande, med mindre felet kan antagas hafva inverkat på valets
utgång.

• § 38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar
och vallag, hvarom i 49 § regeringsformen förmäles, samt att
hos Riksdagen föreslå de ändringar däruti, dem utskottet anser högst
nödiga eller nyttiga och möjliga att verkställa, så ock att meddela
utlåtande öfver de från kamrarna till utskottet hänvisade grundlagsoch
vallagsfrågor.

2. Utskottet — — --stadgadt.

3. Utskottet — —- — — proposition.

Öfver gångsstadgande.

Intill dess nya val i hela riket till Andra Kammaren första
gången förrättas efter det dessa bestämmelser trädt i kraft, skola i
fråga om val till kammaren tillämpas de före ikraftträdandet gällande
stadganden. Valkretsindelning, som i § 14 mom. 8 sägs, skall
emellertid ofördröjligen verkställas och vinna tillämpning i afseende
å förstnämnda val. Ny valkretsindelning skall därefter företagas
året innan allmänna val jämlikt § 16 mom. 1 för fjärde gången
efter den första valkretsindelningen äga rum.

Vid motionen fanns fogadt förslag till lag om val till Riksdagens
Andra Kammare.

N:0 52.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

16 Fredagen den 10 Maj, f. m.

Herr Warbur g hemställde i sia motion, att Riksdagen måtte
för sin del antaga till hyllande den af herr Staaff m. fl. väckta
motionen om ändringar i regeringsform och riksdagsordning, likvisst
med följande ändringar:

1 :o) Riksdagsordningen.

§ 15.

Valrätt tillkommer enhvar välfrejdad svensk medborgare, såväl
man som kvinna, som före det kalenderår, hvarunder val ägt rum,
uppnått tjugufyra års ålder, dock ej

a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd; b)

gift kvinna, som ej har boskillnad och hvilkens man är i
konkurstillstånd;

c) den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller
sistförflutna kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats understödstagaren
själf eller dennes hustru eller minderåriga barn;

d) gift kvinna för det fall, att hennes man häftar för understöd,
som under ofvan sagda tid af fattigvårdssamhälle tilldelats
henne eller makarnes minderåriga barn;

e) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat
och kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna
kalenderåren;

f) gift kvinna, som ej har boskillnad och hvilkens man häftar
för utskylder, som ofvan är sagdt;

g) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sista kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.

Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd, och skall, på
sätt i vallagen finnes närmare bestämdt, valrätten grundas på förhållandena
vid tiden för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring
före valet inträffar.

2: o) Riksdagsordningen.

§ 18.

Till ledamot af Andra Kammaren kan endast utses man, som
äger valrätt inom någon af rikets kommuner.

eller, om detta ej kunde bifallas:

Till ledamot af Andra Kammaren kan endast utses — där fråga
är om valkrets å landet — man, som äger valrätt inom någon af
rikets landtkommuner, och — där fråga är om stadsvalkrets —
man, som äger valrätt inom någon af rikets städer. Dock vare
den, som utöfvat riksdagsmannaskap i Andra Kammaren under
minst en valperiod och fortfarande äger valrätt inom någon af rikets
kommuner, valbar öfver hela riket.

Fredagen den 10 Maj, f. m. * 17 j{.0 52.

eller, om detta ej kunde bifallas: Om val ratten

Till ledamot af Andra Kammaren kan endast utses man. som til1 A''",ra
äger valrätt inom det län, till hvilket valkretsen eller någon del af
detsamma hörer, skolande härvid Stockholms stad anses såsom ett (Forts.''
län. Dock vare den, som utöfvat riksdagsmannaskap i Andra Kammaren
under minst en valperiod och fortfarande äger valrätt inom
någon af rikets kommuner, valbar öfver hela riket.

I den af herr Ålit strand väckta motionen hemställdes, att Riksdagen
måtte såsom hvilande till vidare grundlagsenlig behandling
antaga följande förslag till ändrad lydelse af §§ 31, 49, 53 och
Tf regeringsformen samt §§ 10 till och med 22''äfvensom §§ 25,

38 och 65 riksdagsordningen så ock till öfvergångsstadgnnde Yriksdagsordningen: -

Regeringsform en.

§ 31.

Till borgmästaretjänst i stad äge där bosatta och i stadens
allmänna angelägenheter röstberättigade män att föreslå tre behöriga
personer, då Konungen en af dem utnämne. På lika sätt förhålles
med rådmans- och magistratssekreteraresysslorna i Stockholm.

§ 49.

Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter och
■åligganden, som gällande lag tillägger Rikets Ständer, tillkomma
hädanefter Riksdagen. Den fördelas i två kamrar, Första Kammaren
och Andra Kammaren, hvilkas ledamöter väljas på sätt riksdagsordningen
och, beträffande ledamöterna i Andra Kammaren,
jämväl särskild af Konungen och Riksdagen gemensamt stiftad lag
-stadga. Kamrarna —---sammankalla.

Hos urtima riksdag----— sammanhang,

§ 53.

Lagtima Riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa
utskott: ett konstitutionsutskott, att väcka och upptaga frågor rörande
förändringar i grundlagarna så ock i vallag, hvarom i 49 § förtnäles,
att yttranden därötver till Riksdagen afgifva samt att granska

•de i statsrådet förda protokoll; ett statsutskott, att utreda--- —

kyrkolagarnas förbättring.

A urtima riksdag skola — -— ---förekommande ärenden.

§ n.

På enahanda sätt förfares jämväl, där kamrarne sig icke förena
-om grunderna för någon bevillning, sättet för deras tillämpning
•eller bevillningens fördelning till utgörande;

Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 52. 9

N:0 52.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

18 * Fredagen den 10 Maj, f. m.

dock att bägge kamrarnas sammanstämmande beslut erfordras
ej mindre för meddelande af nya bestämmelser rörande skattefrihet
eller lindring i skatten för viss inkomst eller förmögenhet, än äfven,,
när fråga är om bevillnings utgörande efter progressiv skala (eller
med olika skattesatser för olika slag af inkomst eller förmögenhet),,
för fastställande eller ändring af bestämmelser rörande skatteskala,,
förhållandet mellan skattesatser för inkomst eller förmögenhet af
olika slag samt den procent af inkomst eller förmögenhet, hvartill
skatten högst må uppgå.

E iksdagsordningen.

Val till Första Kammaren förrättas med slutna sedlar. Finnes
valsedel lyda å person, som ej är valbar, eller på flera eller färre,
än som vid valtillfället böra väljas, eller innefattar valsedel någon
tvetydighet i anseende till den eller de valdes namn, skall samma
sedel anses ogill.

Äro valsedlar till större antal än hälften ogilla och finnes det
inverka på valets utgång, varde nytt val anställdt.

De afgifna valsedlarna skola af valets förrättare inläggas under
försegling och förvaras, till dess valets giltighet vederbörligen afgjorts.

§ 11.

För den, som----(lika med nuvarande § 10)--—

Ort och tid.

§ 12.

Är någon missnöjd---(lika med nuvarande § 11)----

afgöras.

§ 13-

Riksdagsman---(lika med nuvarande § 12)----be fallningshafvande.

b) Andra Kammaren.

§ 14.

1. Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio,
däraf etthundrasextiofem för landet och sextiofem för
städerna, väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari
månads början året näst efter det, under hvilket valet skett.

2. Riket skall vara indeladt i valkretsar, som välja hvar
en riksdagsman.

3. Å landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval äfven räknas
köpingar, utgör hvarje domsaga en valkrets. Understiger domsagornas
antal etthundrasextiofem, skola, för ernående af det bestämda
antalet riksdagsmän, de 1''olkrikaste domsagorna, så vidt ske kan

Fredagen den 10 Maj, f. m. 19

hiiradsvis, indelas i två valkretsar. Ofverstiger domsagornas antal
etthundrasextiofem, skola, i den mån sådant erfordras, domsagor,
som gränsa intill hvarandra och hafva minsta sammanlagda folkmängden,
förenas två och två, till en valkrets.

4. Stad, hvars folkmängd uppgår till en sextiofemtedel, men
understiger två sextiofemtedelar af folkmängden i rikets alla städer,
skall utgöra en valkrets.

5. Stad, hvars folkmängd är större, än nyss är nämndt, skall
indelas i så många valkretsar, som dess folkmängdssiffra innehåller
sextiofemtedelar af folkmöngdssiffran för rikets alla städer. Vid
denna indelning skall iakttagas, att icke i någon valkrets folkmängden
må med mera än en tjugondedel öfver- eller understiga
det tal, som erhålles vid delning af stadens folkmängdssiffra med
antalet valkretsar i staden; att området för hvarje valkrets skall
kunna omslutas med en sammanhängande gränslinje, så framt ej i
särskild! fall sådant hindras däraf, att under staden lydande mark
är skild från dess öfriga område; att delning af byggnadskvarter ej
utan synnerliga skäl må öga rum; samt att förening af territoriell
församling eller del däraf med annan sådan församling eller del
däraf icke må äga rum i vidare mån, än tillämpningen af de förut
i detta mom. gifna stadganden påkallar.

6. Städer med mindre folkmängd än i 4 mom. är sagdt ordnas,
såvidt lämpligen ske kan länsvis, i så många valkretsar, som erfordras
för uppnående af det i 1 mom. föreskrifna antal riksdagsmän för
städerna.

7. Uppgår städernas folkmängd till mer än sextiofem tvåhundratrettiondedelar
af folkmängden i hela riket, skall det här
ofvan föreskrifna antalet riksdagsmän, tvåhundratrettio, utses för
landet och för städerna efter förhållandet mellan folkmängden å
landet och i städerna. Stadgandena i 3, 4, 5 och 6 mom. skola i
sådant fall äga motsvarande tillämpning.

8. \ alkretsindelning verkställes, efter ofvan angifna grunder,
hvart nionde år af Konungen. I stad, som i 5 mom. afses, skall
förslag till valkretsindelning upprättas af magistraten och stadsfullmäktiges
yttrande däröfver inhämtas. Den fastställda ordningen
vinner ej tillämpning förr än i afseende å de val, hvilka näst därefter
enligt 16 § 1 mom. skola äga rum. Utan afseende å inträffade
förändringar länder den sedermera till ovillkorlig efterrättelse, intill
dess ny indelning, på sätt nu är stadgadt, träder i tillämpning.

§ 15.

Valrätt tillkommer enhvar välfrejdad svensk man från och med
kalenderåret näst efter det, hvarunder han uppnått tjugufyra års
ålder, dock ej

a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;

b) den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller

N:o 52.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.

(Fo rts.)

N:0 52. 20

Om valrätten
till Andra
Kamm aren
m. in.
(Forts.)

Fredagen den 10 Maj, f. m.

sistförflutna kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom
sjäif, hans hustru eller minderåriga barn;

c) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat
och kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna
kalenderåren;

d) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.

§ 16.

1. Val till riksdagsmän —--- (lika med nuvarande § 15

inom. 1)---- valen gälla.

2. Förordnar Konungen — -— — (lika med nuvarande § 15

mom. 2) —--återstående tiden.

§ 17.

Valen till Andra Kammaren äro omedelbara. Vid dessa val
tillkommer hvarje röstande en röst. Har någon erhållit godkända
röster till större antal än hälften af alla afgifna röster, vare han
till riksdagsman utsedd. Har ej någon erhållit sådan röstöfvervikt,
skall inom tre veckor från valets slutliga handläggning omval äga
rum. Den, som därvid erhållit flera godkända röster än någon
annan, vare lagligen vald, och skilje lotten emellan dem, som erhållit
lika rösttal. Äro vid omvalet valsedlar till större antal än
hälften ogilla, och finnes det inverka på valets utgång, varde nytt
omval anställdt.

§ 18-

Till ledamot i Andra Kammaren kan endast utses man, som
äger valrätt inom valkretsen eller, där fråga är om stad, bestående
af flera valkretsar, inom någon af dessa.

§ 19.

För den, som blifvit utsedd till ledamot af Andra Kammaren,
skall, på sätt i vallagen närmare stadgas, fullmakt ofördröjligen utfärdas
i två exemplar, af hvilka det ena öfverlämnas åt den valde
och det andra insändes till justitiedepartementet.

§ 20.

Riksdagsman, som för Andra Kammaren vald blifvit, må ej
denna befattning sig undandraga, med mindre han företer giltiga
skäl för afsägelse. Såsom sådana anses:

Fredagen den 10 Maj, f. m.

21 N:o 52.

1. de hinder allmänna lagen upptager såsom laga förfall;

2. ålder öfver 60 år;

3. att den valde tillförne såsom riksdagsman bevistat tre lagtima
riksdagar. •

Om. valrätten
t i ll Andra
Kammaren
m. m.

(Forte.)

§ 21.

Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.

1. År någon missnöjd med val till riksdagsman i Andra Kammaren,
må han däröfver anföra besvär hos Konungens befallningshafvande
i den ort, där myndighet, som enligt vallagen lägger slutlig
hand vid valet, har sitt säte. För sådant ändamål äger klaganden
hos nämnda myndighet äska behörigt protokollsutdrag, hvilket genast
eller inom högst två dagar därefter bör till klaganden utlämnas;
och skall han, vid förlust af talan, sist inom åtta dagar efter den
slutliga handläggningen ingifva sina besvär till Konungens befallningshafvande,
som, på sätt i 12 § stadgas, lämnar vederbörande
tillfälle att sig förklara samt sist innan nästa dags utgång, efter det
den för förklarings afgifvande bestämda tid tilländalupit, sitt utslag
i målet utfärdar. Varder omval utsatt, såsom i 17 § sägs, må öfver
det första valet ej föras klagan annorledes än i sammanhang med
besvär öfver omvalet.

2. Den med Konungens befallniugshafvandes utslag missnöjde
äger att, sist inom åtta dagar efter däraf erhållen del, till Konungens
befallningshafvande inlämna sina besvär, ställda till Konungen, hvarefter
med målet vidare så förhålles, som ofvan i 12 § sägs.

3. Vill någon klaga öfver beslut, hvarigenom af honom gjord
afsägelse af riksdagsmannauppdrag ej blifvit godkänd, förfares i afseende
därå, om afsägelsen ägt rum vid valtillfälle, enligt 1 inom.,
i denna § och, om afsägelsen efteråt skett, hos Konungens befallningshafvande,
enligt 2 mom.

§ 25.

Fel, som vid riksdagsmannaval förelupit, må ej föranleda valets
upphäfvande, med mindre felet kan antagas hafva inverkat på
valets utgång.

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar
och vallag, hvarom i 49 § regeringsformen förmäles, samt att

No 52. 22

Fredagen den 10 Maj, f. m.

Om valrätten hos Riksdagen föreslå de ändringar däruti, dem utskottet anser högst
^Kammaren nöc^oa e^er nyttiga, och möjliga att verkställa, så ock att meddela
»»/»T utlåtande öfver de från kamrarne till utskottet hänvisade grundlagsorts.
) och vallagsfrågor.

2. Utskottet — — —- stadgadt.

3. Utskottet — — proposition.

§ 65.

När, i fråga om statsutgifter eller bevillning, med det undantag,
hvarom i regeringsformens 71 § förmäles, eller om reglementariska
föreskrifter för riksbanken, dess inkomster och utgifter, eller om
ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken, eller om riksgäldskon-torets
styrelse och förvaltning, inkomster och utgifter, kamrarne
fatta stridiga beslut, som ej uppå vederbörligt utskotts förslag varda
sammanjämkade, skola bägge kamrarne hvar för sig rösta om de
olika i beslut, hvari hvardera förut stannat; kommande den mening,
som därvid erhåller de flesta ledamöters af båda kamrarne sammanräknade
röster, att gälla såsom Riksdagens beslut. För att vid
sådan omröstning förekomma lika antal röster, skall i Andra Kammaren
afläggas och förseglas en sedel, hvilken, i händelse de öfriga
sammanräknade rösterna utfalla lika, öppnas och afgör frågan.
Är pluralitet redan vunnen, bör den aflagda sedeln ouppbruten
genast förstöras.

(jfvergångsstadgande.

I den af herr Lindhagen och medmotionärer afgifna motionen
hade föreslagits, att Riksdagen, med afslag å Kungl. Maj:ts förevarande
proposition, ville i grundlagsenlig ordning antaga det i proposition
vid 1906 års riksmöte framlagda förslag till ändringar i
regeringsformen och riksdagsordningen med de förändringar eller
tillägg:

l:o) beträffande valrätten till Andra Kammaren m. m.:

att 15 § riksdagsordningen erhölle följande lydelse:

Valrätt tillkommer enhvar välfräjdad svensk medborgare, såväl
man som kvinna, som före det kalenderår, hvarunder val äger rum,

Fredagen den 10 Maj, f. m.

23 N:o 52.

uppnått tjuguett års ålder; dock ej clen, som står under förmynderskap
eller fattigvårdsstyrelses målsmansrätt.

Till — — — — — — — — — — inträffa.

samt att 31 § regeringsformen erhölle följande lydelse:

Till borgmästaretjänst i stad äge där bosatta och i stadens allmänna
angelägenheter röstberättigade män och kvinnor att föreslå
tre behöriga personer, då Konungen en af dem utnämne. På lika
sätt förhålles med rådmans- och magistratssekreteraresysslorna i
Stockholm.

2:o) beträffande valbarhet till Andra Kammaren:

att 18 § riksdagsordningen erhölle följande lydelse:

Till ledamot i Andra Kammaren kan endast utses man eller
kvinna, som uppnått tjugufem års ålder samt äger valrätt inom riket.

3:o) beträffande ledamotskap i Första Kammaren:

att valperioden bestämdes till sex år och följaktligen i tf, 8
■och 10 §§ riksdagsordningen orden »nio år» utbyttes mot »sex år».

att 9 § riksdagsordningen erhölle följande lydelse:

Till ledamot i Första Kammaren kan endast väljas man eller
kvinna, som är röstberättigad inom sin kommun samt uppnått trettiofem
års ålder.

att 12 §:s första punkt samt''23 § riksdagsordningen utginge
samt i stället dels i andra punkten af 12 § begynnelseorden »Vill
han» utbyttes mot »Vill riksdagsman i Första Kammaren» och dels
under »Gemensamma bestämmelser» 24—29 §§ erhölle ordningsföljden
23—28 §§ och såsom 29 § inginge en bestämmelse så lydande: Hvarje

ledamot af Riksdagen åtnjuter af statsmedel ersättning
för resekostnad till och från riksdagen samt arfvode af ett tusen
två hundra riksdaler för hvarje lagtima riksdag, dock att, när antingen
Konungen upplöser Riksdag, innan den varit fyrä månader
tillsammans, eller ledamot af Riksdagen eljest afgår från sin befattning
under riksdagen, innan så lång tid af dess sammanträde förflutit,
eller Riksdagen sammanträder i följd däraf att Konungen,
med upplösande af Riksdag, förordnat om nya val, så ock under
urtima riksdag, ledamot undfår, jämte resekostnadsersättning, i dagtraktamente
tio riksdaler, hvilket dock ej må öfverstiga sammanlagdt
-ett tusen två hundra riksdaler.

Den ledamot af Riksdagen, som icke i rätt tid vid riksdagen
sig inställer, skall för hvarje dag han uteblifver vara förlustig tio
riksdaler af arfvodet.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
vt. m.
(Forts.)

K ro 52.

Om valrätten
till Andra
Kärn mar en
m. m.
(Forts.)

24 Fredagen den 10 Maj, f. m.

4:o) beträffande suspensivt veto för Första Kammaren:

att 1 § riksdagsordningen erhölle följande förändrade lydelse:

Svenska folket representeras af Riksdagen, fördelad i två kamrar,
den första och den andra, kvilka hvar för sig pröfva och afgöra
till Riksdagen hänskjuten fråga.

Hvad kamrarne sammanstämmande besluta, det vare Riksdagens
beslut, så ock hvad Andra Kammaren beslutat i grundlagsfrågor
tre gånger och i andra ärenden två gånger i följd, efter det för
hvarje upprepad gång ett nyval till hela kammaren mellankommit -r
dock att i de uti 65 § omförmälda frågor olika beslut skola på
sätt där stadgas afgöras medelst gemensam omröstning samt att hvad
därom äfvensom i denna paragraf föreskrifves ej må ändras annorledes
än genom beslut af båda kamrarne.

Riksdagsmännen kunna i utöfningen af sin befattning ickebindas
af andra föreskrifter än rikets grundlagar.

samt att sista momentet af 63 § riksdagsordningen utginge ock
i 4.9 § regeringsformm meningarne: »Den fördelas i två kamrar,
bvilkas ledamöter väljas på sätt riksdagsordningen stadgar. Kamrarne
äga i alla frågor lika behörighet och myndighet», utbyttes mot:

Den fördelas i två kamrar. Om kamrarnes inbördes befogenhet
och val af ledamöter till kamrarne stadgas i riksdagsordningen.

Af herr Branting och inedmotionärer hemställdes, att Riksdagen
för sin del måtte antaga som bvilande till grundlagsenlig
behandling följande förslag till ändrad lydelse af nedanstående paragrafer
i regeringsformen och riksdagsordningen:

Regeringsformen.

§ 31.

Till borgmästartjänst i stad äge i stadens allmänna angelägenheter
röstberättigade invånare att föreslå tre behörige personer, då
Konungen en af dem utnämne. På lika sätt förhålles med rådmansoch
magistratssekreteraresysslorna i Stockholm.

§ 49.

Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter--—^

hädanefter Riksdagen. Den fördelas i två kamrar, Första Kammaren
och Andra Kammaren, bvilkas ledamöter väljas på sätt riksdagsordningen
och, beträffande ledamöterna i Andra Kammaren,
jämväl särskild af Konungen och Riksdagen gemensamt stiftad lag
stadga. Kamrarna äga i alla frågor lika behörighet och myndighet,
där ej annorlunda i denna regeringsform eller i riksdagsordningen
föreskrifves. Riksdagen skall i kraft af denna grundlag samman -

Fredagen den 10 Maj, f. m.

25 N:o 52.

komma till lagtima möte hvarje år den 15 januari, — — -—• —
sammankalla

A urtima Riksdag — — — — — — — — sammanhang

§ 53.

Lika med Kungl. Maj:ts proposition.

§ 81.

Denna regeringsform samt rikets öfriga grundlagar kunna icke
ändras eller upphäfvas utan genom Konungens och Riksdagens
sammanstämmande beslut, fattade på sätt bär nedan och i 64 §
1 mom. riksdagsordningen närmare stadgas.

Riksdagens beslut — — — — — —---ej godkännas.

§ 87.

1. Riksdagen äger---— — riksdagsordningen sägs.

2. Riksdagen äge — — — •—- — — förslagets antagande.

3. Har Andra Kammaren vid två lagtima riksdagar, på sätt
64 § 2 mom. riksdagsordningen stadgar, fattat lika lydande beslut
i fråga, hvarom i l:o och 2:o af denna § förmäles, eller rörande
stiftande, ändring eller upphäfvande af kommunallag eller vallag,
hvarom i 49 § förmäles, blifver det Riksdagens beslut, ändock att
Första Kammaren detsamma ej biträdt.

Riksdagsordningen.

Allmänna grunder.

§ 1-

Svenska folket representeras af Riksdagen fördelad i två kamrar,
den Första och den Andra, hvilka i alla frågor, där ej annorlunda
stadgas, hafva lika behörighet och myndighet.

Riksdagsmännen kunna — — — — än rikets grundlagar.

Kamrarnas bildande.

a) Första Kammaren.

§ 6.

1. Första Kammarens ledamöter skola, till ett antal af etthundrafemtio
och för en tid af sex år, utses af landstingen och stadsfullmäktige
i de städer, som ej i landsting deltaga.

2. Hvarje landstingsområde — — — — af rikets folkmängd.

3. För valkrets — — — — riksdagsman.

4. Därest det antal — -t- — — riksdagsman.

— Om valrätten:
till Andra
Kammaren
vi. m.
(Forts.)

N:o 52. 26

Fredagen den 10 Maj, f. m.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

5. Det antal — — — — riksdagsmannakallet.

6. Upphör stad — — — — tillhört.

7. Aro icke, då — —--riksgäldskontoret.

§ 8.

Riksdagsman i Första Kammaren, som vid riksdags början sin
befattning icke i sex år innehaft, må därmed till Riksdagens slut
fortfara, ändå att under tiden sex år från valet förflyta.

§ 9-

Till ledamöter i Första Kammaren kunna endast väljas i kommunens
allmänna angelägenheter röstberättigade män och kvinnor,
som uppnått trettio års ålder.

§ 10-

Fal till Första Kammaren förrättas med slutna sedlar. Finnes
valsedel lyda å person, som ej är valbar, eller på flera eller färre,
än som vid valtillfället höra väljas, eller innefattar valsedel någon
tvetydighet i anseende till den eller de valdes namn, skall samma
sedel anses ogin.

Äro valsedlar till större antal än hälften ogilla och finnes det
inverka på valets utgång, varde nytt val anställdt.

De afgifna valsedlarna skola af valets förrättare inläggas under
försegling och förvaras, till dess valets giltighet vederbörligen afgjorts.

§ 11 = nuvarande § 10.

§ 12-

År någon missnöjd — — — — (lika med nuvarande § 11)
— — — — afgöres.

b) Andra Kammaren.

§ 13-

2. Riket skall vara indeladt i valkretsar, som välja hvar en
riksdagsman.

3. Å landet, hvartill i fråga om riksdagsmannaval äfven
räknas köpingar, utgör hvarje domsaga en valkrets. Understiger
domsagornas antal etthundrasextiofem, skola, för ernående af det

27 N:0 52.

Fredagen den 10 Maj, f. m.

. bestämda antalet riksdagsmän, de folkrikaste domsagorna, skridt ske
kan häradsvis, indelas i två valkretsar. Öfverstiger domsagornas
antal etthundrasextiofem, skola, i den man sådant erfordras, domsagor,
som gränsa intill hvarandra och hafva minsta sammanlagda
folkmängden, förenas, två och två, till en valkrets.

4. Stad, hvars folkmängd uppgår till en sextiofemtedel men
understiger två sextiofemtedelar af folkmängden i rikets alla städer,
skall utgöra en valkrets.

5. Stad, hvars folkmängd är större än nyss fir nämndt, skall
indelas i så många valkretsar, som dess folkmängdssiffra innehåller
sextiofemtedelar af folkmängdssiffran för rikets alla städer. Vid
denna indelning skall iakttagas, att icke i någon valkrets folkmängden
må med mera än en tjugondedel öfver- eller understiga det tal,
som erhålles vid delning af stadens folkmängdssiffra med antalet
valkretsar i staden; att området för hvarje valkrets skall kunna
omslutas med en sammanhängande gränslinje, så framt ej i särskildt
fall sådant hindras däraf, att under staden lydande mark är skild
från dess öfriga område; att delning af byggnadskvarter ej utan
synnerliga skäl må äga rum; samt att förening af territoriell församling
eller del däraf med annan sådan församling eller del däraf
icke må äga rum i vidare mån, än tillämpningen af de förut i
detta mom. gifna stadganden påkallar.

6. Städer med mindre folkmängd än i 4 mom. är sagdt
ordnas, så vidt lämpligen ske kan länsvis, i så många valkretsar,
som erfordras för uppnående af det i 1 mom. föreskrifna antal riksdagsmän
för städerna.

7. Uppgår städernas folkmängd till mer än sextiofem tvåhundratrettiondedelar
af folkmängden i hela riket, skall det här ofvan föreskrifna
antalet riksdagsmän, tvåhundratrettio, utses för landet och för
städerna efter förhållandet mellan folkmängden å landet och i städerna.
Stadgandena i 3, 4, 5 och 6 mom. skola i sådant fall äga
motsvarande tillämpning.

8. Valkretsindelning verkställes, efter ofvan angifna grunder,
hvart nionde år af Konungen. I stad, som i 5 mom. afses, skall
förslag till valkretsindelning upprättas af magistraten och stadsfullmäktiges
yttrande däröfver inhämtas. Den fastställda ordningen
vinner ej tillämpning förr än i afseende å de val, hvilka näst därefter
enligt 15 § 1 mom. skola äga rum. Utan afseende å inträffade
förändringar länder den sedermera till ovillkorlig efterrättelse intill
dess ny indelning, på sätt nu är stadgadt, träder i tillämpning.

§ 14-

Valrätt tillkommer en hvar välfrejdad svenk medborgare, såväl
man som kvinna, som före det kalenderår, hvarunder val äger rum,
uppnått tjuguett års ålder; dock ej den, som står under förmynderskap
eller fattigvårdsstyrelses målsmansrätt.

Om valrätt eu
till Andra
Kammaren
in. m.
(Forts.)

3J:o 52. 28

Fredagen den 10 Maj, f. m.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd, och skall, på sätt
i vallagen finnes närmare bestämdt, valrätten grundas på förhållandena
vid tiden för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring före
valet inträffar.

§ 15-

1. Val till ledamöter i Andra Kammaren verkställas under
september månad året näst före början af de tre år, för hvilka valen
gälla.

2. Förordnar Konungen om nya val eller afgår eljest ledamot
af Andra Kammaren innan den tid, för hvilken han blifvit
vald, tilländalupit, verkställes ofördröjligen inom den valkrets, som
utsett den afgångne, nytt val för återstående tiden.

§ 16.

Valen till Andra Kammaren äro omedelbara. Vid dessa val
tillkommer hvarje röstande en röst. Har någon erhållit godkända
röster till större antal än hälften af alla afgifna röster, vare han
till riksdagsman utsedd. Har ej någon erhållit sådan röstöfvervikt,
skall inom tre veckor från valets slutliga handläggning omval äga
rum. Den, som därvid erhållit flera godkända röster än någon annan,
vare lagligen vald, och skilje lotten mellan dem, som erhållit
lika rösttal. Aro vid. omvalet valsedlar till större antal än hälften
ogilla, och finnes det inverka på valets utgång, varde nytt omval
anställdt.

§ 17.

Till ledamot i Andra Kammaren kan endast väljas den, som
uppnått 25 års ålder samt vid valtillfället äger valrätt inom någon
kommun i riket.

§ 18-

För den, som blifvit utsedd till ledamot af Andra Kammaren,
skall, på sätt i vallagen närmare stadgas, fullmakt ofördröjligen utfärdas
i två exemplar, af hvilka det ena öfverlämnas åt den valde
och det andra insändes till justitiedepartementet.

§ 19-

Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.

§ 20.

1. År någon missnöjd med val till ledamot af Andra Kammaren,
må han däröfver anföra besvär hos Konungens befallningshafvande
i den ort, där myndighet, som enligt vallagen lägger slutlig
hand vid valet, har sitt säte. För sådant ändamål äger klaganden
hos nämnda valmyndighet äska behörigt protokollsutdrag, hvithet

Fredagen den 10 Maj, f. in. 29

genast eller inom högst två dagar därefter bör till klaganden utlämnas;
och skall hau, vid förlust af talan, sist inom åtta dagar
efter den slutliga handläggningen, ingifva sina besvär till Konungens
befallningshafvande, som, på sätt i 12 § stadgas, lämuar vederbörande
tillfälle att sig förklara samt sist inom nästa dags utgång,
efter det den för förklarings afgifvande bestämda tid tilländalupit,
sitt utslag i målet utfärdar. Varder omval utsatt, såsom i 16 §
sägs, må öfver det första valet ej föras klagan annorledes än i sammanhang
med besvär öfver omvalet.

2. Den med Konungens befallningshafvandes utslag missnöjde
äger att, sist inom åtta dagar efter däraf erhållen del, till
Konungens befallningshafvande inlämna sina besvär, ställda till
Konungen, hvarefter med målet vidare så förhålles, som ofvan i
12 § sögs.

c) Gemensamma bestämmelser.

§ 21.

Den, som till ledamot af någondera kammaren vald blifvit, må
•ej denna befattning sig undandraga, med mindre han företer giltiga
skäl för afsägelse. Såsom sådana anses:

1. de hinder, allmänna lagen upptager såsom laga förfall;

2. ålder öfver 60 år;

3. att den valde tillförene såsom riksdagsman bevistat tre
lagtima riksdagar.

Kvinna äger rätt att afsäga sig riksdagsmannauppdrag, ändock
att dessa skäl icke äro för handen.

Afsägelse af riksdagsmannauppdrag, som göres vid valtillfälle,
pröfvas af den myndighet, som lägger slutlig hand vid valet. Sker
afsägelse efteråt mellan riksdagar, pröfvas den af Konungens befallningshafvande.

Vill någon klaga öfver beslut, hvarigenom af honom gjord afsägelse
af riksdagsmannauppdrag ej blifvit godkänd, förfares i afseende
därå, om afsägelsen ägt rum vid valtillfället, enligt 20 § 1
mom. och, om afsägelsen efteråt skett hos Konungens befallningshafvande,
enligt 2 mom. i samma §.

§ 22.

Rösträtt må — — — (lika med nuvarande § 24) — — —
sig inställer.

§ 23.

Fel, som vid riksdagsmannaval förelupit, må ej föranleda valets
upphäfvande, med mindre felet kan antagas hafva inverkat på valets
utgång.

§ 24.

Lika med nuvarande § 26.

N:o 52.

Om valrätt* n
till Andra
Kammaren,
m. in.
(Forts.)

N:e 52.

Om, valrätten
till Andra
Kammaren
•?«. m.
(Forts.)

SO Fredagen den 10 Maj, f. tn.

§ 25.

Hvad i denna riksdagsordning är stadgadt om valrätt, valbarhet
och utöfvande af riksdagsmannauppdrag, galle ock kvinna, äfven
där detta ej särskildt sägs.

§ 26.

Lika med nuvarande § 27.

§ 27.

Lika med nuvarande § 28.

§ 28.

Lika med nuvarande § 29.

§ 29.

Riksdagens ledamöter i båda kamrarna åtnjuta af statsmedel
ersättning för resekostnad till och från riksdagen samt arfvode af
ett tusen tvåhundra kronor för hvarje lagtima riksdag; dock att,
när antingen Konungen upplöser Riksdag, innan den varit fyra
månader tillsammans, eller ledamot af kammaren eljest afgår från
sin befattning under riksdagen, innan så lång tid af dess sammanträde
förflutit, eller Riksdagen sammanträder i följd däraf att Konungen,
med upplösande af Riksdag, förordnat om nya val, så ock under
urtima riksdag, kamrarnas ledamöter undfå, jämte resekostnadsersättning,
i dagtraktamente tio riksdaler, hvilket dock ej må öfverstiga
sammanlagdt ett tusen tvåhundra kronor.

Den ledamot af Riksdagens kamrar, som icke i rätt tid vid
riksdagen sig inställer, skall för hvarje dag han uteblifver vara
förlustig tio riksdaler af arfvodet.

§ 38.

1. Konstitutionsutskottet tillkommer att granska rikets grundlagar
och vallag, hvarom i 49 § regeringsformen förmäles, samt att
hos Riksdagen föreslå de ändringar däruti, dem utskottet anser
högst nödiga eller nyttiga och möjliga att verkställa, så ock att
meddela utlåtande öfver de från kamrarna till utskottet hänvisade
grundlags- och vallagsfrågor.

2. Utskottet — — —--stadgadt.

3. Utskottet — —- — —- — proposition.

§ 63.

Kär fråga, — — — — — återförvisa.

Stanna kamrarna — — — — — kamrarna inkomma.
Om frågan--— — — förnyad ompröfning.

31 N:o 52.

Fredagen den 10 Maj, f. m.

Hvad kamrarna samstämmande besluta, det vare Riksdagens
beslut. Blifva kamrarna ej, efter den behandling ofvan är nämnd,
om ett beslut ense, skall frågan, utom i sådana fall som 64 och
65 §§ upptaga, anses hafva för den riksdagen förfallit.

§ 64.

1. Förslag till stiftande, ändring, förklaring eller upphäfvande
af grundlag kan endast vid lagtima riksdag väckas. Om sådant
förslag af båda kamrarna eller af Andra Kammaren afslås, är det
af Riksdagen förkastadt. Antages eller bifalles det af båda kamrarna,
är det dock icke Riksdagens beslut i vidsträcktare mån än
såsom ett förslag, hvilket till den lagtima Riksdag, som, efter förrättade
nya val i hela riket till Andra Kammaren, först sammanträder,
skall hvila för att då ånyo pröfvas. Varder förslaget därvid
af bägge kamrarna antaget, blifver det Riksdagens beslut; ägande
kamrarna ej rätt att uti hvilande förslag ändring göra. Varder förslag,
hvarom nu är fråga, vid den riksdag det väckes af Första
Kammaren förkastadt, men af Andra Kammaren bifallet, skall förslaget,
om Andra Kammaren därom särskildt beslutar, hvila till
första lagtima riksdag efter nya val i hela riket till Andra Kammaren
för att då ånyo pröfvas. Bifalles förslaget därvid oförändradt,
vare sig af båda kamrarna eller enbart af Andra Kammaren, skall
det, utan särskildt beslut, ånyo hvila till första lagtima riksdag efter
förrättade allmänna val till Andra Kammaren, då det företages till
slutlig pröfning. Varder förslaget därvid af båda kamrarna eller
enbart af Andra Kammaren oförändradt antaget, blifver det Riksdagens
beslut.

2. Förslag till stiftande, ändring eller upphäfvande af civil-,
kriminal-, kommunal- och kyrkolag äfvensom vallag, hvarom i 49 §
regeringsformen förmäles, kan å den riksdag det väckes antagas eller
förkastas, om båda kamrarna äro därom ense. Blifver förslaget af
Första Kammaren förkastadt men af Andra Kammaren bifallet,
skall förslaget, om Andra Kammaren därom särskildt beslutar, hvila
till andra lagtima riksdagen efter nya val i hela riket till Andra
Kammaren för att då ånyo pröfvas. Varder förslaget därvid af båda
kamrarna eller enbart af Andra Kammaren oförändradt antaget,
blifver det Riksdagens beslut.

3. Beslut att förslag på sätt i denna § sägs skall hvila, ändock
detsamma blifvit af Första Kammaren förkastadt, må af Andra
Kammaren fattas på framställning af det utskott, som frågan behandlat,
eller af enskild ledamot af kammaren. Sådan framställning
skall göras inom tio dagar efter det förslaget blifvit af kammaren
antaget, och må kammaren, därest framställningen göres af
enskild ledamot, utan utskotts hörande däröfver besluta. Har icke
inom tid, som nu är sagd, framställning blifvit gjord att förslag
skall hvila, vare detsamma förfallet.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
in. in.

N:o 52 32

Fredagen den 10 Maj, f. m.

X)m valrätten
till Andra
Kammaren
m. in .
(Forts.)

4. Ej må beslut öfver .hyllande förslag till annan riksdag,
än nu är nämndt, uppskjutas, utan att Konungen och Andra Kammaren
därom äro ense.

Öfvergångsstadgande.

1. Ledamot af Första Kammaren, som är vald med tillämpning
af de före år 1909 gällande stadganden, äger med sin befattning
fortfara till dess sex år förflutit af den tid, för hvilken han
blifvit vald. Val, som förrättas, sedan dessa stadganden trädt i
kraft, gälla för sex år.

2. Intill dess nya val i hela riket till Andra Kammaren
första gången förrättas efter det dessa bestämmelser trädt i kraft,
skola i fråga om val till kammaren tillämpas de före ikraftträdandet
gällande stadganden. Valkretsindelning, som i § 13 mom. 8 sägs,
skall emellertid ofördröjligen verkställas och vinna tillämpning i afseende
å förstnämnda val. Ky valkretsindelning skall därefter företagas
året innan allmänna val jämlikt § 15 mom. 1 för fjärde
gången efter den första valkretsindelningen äga rum.

Därjämte hade motionärerna hemställt, att utskottet måtte
vidtaga de formella ändringar, som kunde finnas påkallade.

Herr A. Bergström hemställde i sin motion n:o 41, att Riksdagen
behagade besluta, att svensk kvinna skulle erhålla samma
politiska rösträtt till Andra Kammaren som man.

Af herr Hörnsten hade i den af honom väckta motionen föreslagits,
att Riksdagen behagade besluta, att svensk kvinna skulle
erhålla samma politiska rösträtt och valbarhet till Riksdagens båda
kamrar som man.

Utskottet hemställde:

l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kung!. Maj:ts förevarande
proposition icke kunde oförändrad bifallas, ville antaga att
hvila till vidare grundlagsenlig behandling följande förslag till
ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen samt §§ 6, 7,
8, 9, 10, 11, 13 till och med 22, 25, 28 och 38 riksdagsordningen
så ock till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen:

Regeringsformen.

§ 31.

Till borgmästaretjänst i stad äge där bosatta och i stadens allmänna
angelägenheter röstberättigade män att föreslå tre behörige

Fredagen den 10 Maj, f. m.

33 N.o 52.

personer, då Konungen en af dem utnämne. På lika sätt förhålles 0m valrättm

med rådmans- och magistratssekreterare-svsslorna i Stockholm. Andr"

~ J Kammaren

§ 49.

m. m.
(Forts.)

Riksdagen representerar svenska folket. De rättigheter och
åligganden, som gällande lag tillägger Rikets Ständer, tillkomma
hädanefter Riksdagen. Den fördelas i två kamrar, hvilkas ledamöter
väljas på sätt riksdagsordningen och särskild af Konungen
och Riksdagen gemensamt stiftad lag stadga. Kamrarna äga i alla
frågor lika behörighet och myndighet; skolande Riksdagen i kraft
af denna grundlag sammankomma till lagtima möte hvarje år den
15 januari, eller, om helgdag då inträffar, dagen därefter; Konungen
dock obetaget att, emellan lagtima riksdagar, urtima riksdag sammankalla.

Hos urtima Riksdag må endast förekomma ärende, som föranledt
Riksdagens sammankallande eller af Konungen eljest för densamma
framlägges, så ock hvad med dylikt ärende står i oskiljaktigt
sammanhang.

§ 53.

Lagtima Riksdag skall för ärendenas beredning tillsätta dessa
utskott: ett konstitutionsutskott, att väcka och upptaga frågor rörande
förändringar i grundlagarne så ock i vallag, hvarom i 49 §
förmärs, att yttranden däröfver till Riksdagen afgifva, samt att
granska de i statsrådet förda protokoll; ett statsutskott, att utreda
och för Riksdagen uppgifva statsverkets och riksgäldsverkets tillstånd,
förvaltning och behof; ett bevillningsutskott, att behandla bevillningsfrågor;
ett bankoutskott, att öfverse bankens styrelse och tillstånd samt
föreskrifter om bankoförvaltningen gifva; samt ett lagutskott, att utarbeta
de från kamrarna remitterade förslag till civil-, kriminal-,
kommunal- och kyrkolagarnas förbättring.

Å urtima riksdag skola ej flera utskott tillsättas, än som erfordras
för beredning af därvid förekommande ärenden.

Riksdagsordningen.

Kamrarnas bildande.

a) Första Kammaren.

§ 6.

1. Första Kammarens ledamöter skola till ett antal af etthundrafemtio
utses af landstingen och stadsfullmäktige i de städer,
som ej i landsting deltaga. Valet gäller för en tid af sex år, räknade
från och med januari månads början året näst efter det, under hvilket
valet skett.

Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 52.

N:o 52. 34

Fredagen den 10 Maj, f. m.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

2. Hvarje landstingsområde och sådan stad, som nu är nämnd,,
utgör en valkrets, för hvilken, efter folkmängden inom dess område,
väljes en riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en etthundrafemtiondedel
af rikets folkmängd.

3. För valkrets, som har mindre folkmängd än i mom. 2 sägs,
väljes dock en riksdagsman.

4. Därest det antal riksdagsmän, som med tillämpning af stadgande^
i mom. 2 och 3 bör utses, icke uppgår till etthundrafemtio,
skola, för ernående af detta antal, de valkretsar, hvilkas folkmängd
mest öfverskjuter de tal, som enligt mom. 2 äro bestämmande för
riksdagsmännens antal inom valkretsarna, vara berättigade att hvardera
välja ytterligare en riksdagsman.

5. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan angifna
grunder äger utse, bestämmes hvart tionde år af Konungen;
dock må hvad sålunda bestämmes icke lända till inskränkning i vald
riksdagsmans rätt att under föreskrifven tid utöfva riksdagsmannakallet.

6. Upphör stad att i landsting deltaga, inträder stadens rätt
att utse riksdagsman då, enligt 7 § 2 eller 3 mom., nytt val skall
ske inom den valkrets, staden förut tillhört. År ej, då stadens rätt
att välja inträder, riksdagsmännens antal för staden af Konungen
bestämdt, skall en af valkretsens platser tillkomma staden.

7. Äro icke, då tillämpning skall ske af den i mom. 5 nämnda
bestämmelse, så många ledigheter inom kammaren, att nya valkretsar,
som i följd af stadgandet i näst förestående mom. ännu ej
utsett riksdagsmän, samt gamla valkretsar, för hvilka ökning af antalet
riksdagsmän bör äga rum, kunna samtidigt komma i åtnjutande
af rättigheten att välja fullt antal riksdagsmän, skall, i afseende å
ordningen för sagda rättighets utöfning dessa valkretsar emellan,
gälla till efterrättelse: att nya valkretsar äga företräde framför äldre;
att bland två eller flera nya valkretsar företrädet tillkommer den,
som tidigast utträdt ur landsting; att valkretsar, för hvilka tillökningen
i riksdagsmännens antal är grundad på stadgandena i mom.
2, äga företräde framför valkretsar, för hvilka sådan tillökning härleder
sig från föreskrifterna i mom. 4; att bland sådana valkretsar,
hvilka på grund af stadgandena i mom. 2 äga välja ökadt antal
riksdagsmän, den har företrädet, för hvilken detta antal är störst,
eller, om antalet är lika för två eller flera valkretsar, den bland
dem, hvars folkmängd mest öfverskjuter de tal, som enligt samma
mom. äro bestämmande för riksdagsmännens antal inom valkretsarna;
att bland sådana valkretsar, hvilka jämlikt mom. 4 äga utse ökadt
antal riksdagsmän, företrädet tillkommer den, för hvilken det i samma
mom. omnämnda folkmängdsöfverskott är störst; samt att i de fall,
där folkmängdsöfverskottet, såsom lika stort för två eller flera valkretsar,
ej kan tjäna till grund för bestämmande af företrädet dem
emellan, detta skall afgöras genom lottning inför chefen för justitie -

35 N:o 52.

Fredagen den 10 Maj, f. m.

departementet i närvaro af tre bland fullmäktige i rikets bank och
tre bland fullmäktige i riksgäldskontoret.

§ 7-

2. Hvarje ar skall inom en af de i 1 mom. nämnda grupper
förrättas val för nästföljande sexårsperiod. Hvilken ordning härvid
skall mellan grupperna iakttagas, därom stadgas i vallagen. Val
verkställes af landsting vid lagtima möte och af stadsfullmäktige
vid sammanträde under september månad.

5. Skall plats, när sexårsperioden för en valkrets tilländalupit,
öfvergå från denna till valkrets inom annan grupp, varde under
sjätte året af sagda period, å tid som i 2 mom. sägs, inom sistnämnda
valkrets nytt val anställdt för det eller de år, som återstå
af löpande sexårsperiod för samma valkrets.

6. Har i en valkrets riksdagsman afgått före sexårsperiodens
slut, och är annan valkrets berättigad till den lediga platsen, varde
i sistnämnda valkrets nytt val anställdt för tid, som i 3 mom. afses;
dock att, där platsen jämlikt 2 eller 5 mom. redan är tillsatt förtid
efter löpande året, det val, som för ledighetens fyllande hålles,
skall gälla allenast till årets slut.

7. Landsting sammanträder för riksdagsmannaval, där så erfordras,
till urtima möte.

§ 8.

Valen till Första Kammaren äro proportionella, där två eller
flera riksdagsmän skola utses.

Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.

§ 9.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
in . m .
(Forts.)

N:0 52. 36 Fredagen den 10 Maj, f. m.

Om valrätten tiotusen riksdaler, eller ock till staten skatta samt under tid, som
till Andra nySg är sag(j) skattat för minst fyratusen riksdaler årlig inkomst.
Xa^m^en Kommer riksdagsman, efter det han vald blifvit, i den ställning,
(Forts.) att han ej längre skulle varit valbar till ledamot i kammaren,
frånträder han sin befattning.

§ io.

För en hvar, som blifvit till ledamot i Första Kammaren utsedd,
skall, på sätt i vallagen närmare stadgas, fullmakt ofördröjligen
utfärdas i två exemplar, af hvilka det ena öfverlämnas åt den valde
och det andra insändes till justitiedepartementet.

§ Il Är

någon missnöjd med val till riksdagsman i Första Kammaren,
må han däröfver hos Konungen anföra underdåniga besvär.
Han äger för sådant ändamål hos vederbörande protokollsförare
äska behörigt protokolls utdrag, hvilket inom högst två dagar därefter
bör till klaganden utlämnas; och skall han, vid förlust af
talan, sina till Konungen ställda besvär, sist inom en månad efter
valförrättningens slut, ingifva till Konungens befallningshafvande,
som genom kungörelse, hvilken i allmänna tidningarna införes, utsätter
viss kort tid, inom hvilken underdånig förklaring må öfver
besvären till Konungens befallningshafvande aflämnas. Sedan den
tid tilländagått, har Konungens befallningshafvande att besvärshandlingarna
jämte de förklaringar, som må hafva inkommit, ofördröjligen
till Konungen insända, för att i Dess högsta domstol
skyndsamt föredragas och afgöras.

h) Andra Kammaren.

§ 13.

Andra Kammarens ledamöter skola till ett antal af tvåhundratrettio
väljas för en tid af tre år, räknade från och med januari
månads början året näst efter det, under hvilket valet skett.

§ 14-

1. Hvart och ett af rikets län så ock Stockholms stad utgör
en eller flera valkretsar.

2. Stad, som utgör del af län, skall, där stadens folkmängd
vid början af andra året inom en treårsperiod uppgår till eller
öfverstiger tre tvåhundratrettiondedelar af rikets folkmängd, utgöra en
valkrets i fråga om val, som afser tid efter periodens Åtgång; dock
må stad, hvars folkmängd utgör minst sex tvåhundratrettiondedelar
af rikets folkmängd, kunna delas i valkretsar.

Inträffar vid början af andra året inom en treårsperiod, att i
stad, som utgör en valkrets, folkmängden ej längre uppgår till en

N:o 52.

Fredagen den 10 Maj, f. m. 37

nittiondedel af rikets folkmängd, skall staden icke vidare bilda egen
valkrets.

3. Rikets indelning i valkretsar innehålles i vallagen.

§ 15.

1. I hvarje valkrets väljes, efter folkmängden vid början af
andra året näst före den treårsperiod, för hvilka valen gälla, en
riksdagsman för hvarje fullt tal, motsvarande en tvåhundratrettiondedel
af rikets folkmängd.

2. För valkrets, hvars folkmängd ej uppgår till fullt tre tvåhundratrettiondedelar
af rikets folkmängd, väljas dock tre riksdagsmän.

3. Därest det antal riksdagsmän, som med tillämpning af
stadgandena i 1 och 2 mom. bör utses, icke uppgår till tvåhundratrettio,
skola, för ernående af detta antal, de valkretsar, hvilkas
folkmängd mest öfverskjuter de tal, som enligt 1 mom. äro bestämmande
för riksdagsmännens antal inom valkretsarna, hvar för sig i
ordning efter öfverskottens storlek vara berättigade att välja ytterligare
en riksdagsman. Äro öfverskottstalen lika för två eller flera
valkretsar, afgöres, där så är nödigt, företrädet genom lottning på
sätt i 6 § 7 mom. är stadgadt.

4. Det antal riksdagsmän, hvarje valkrets enligt ofvan angifna
grunder äger utse, fastställes för hvarje treårsperiod af Konungen.

§ 16.

Valrätt tillkommer en hvar välfrejdad svensk man från och med
kalenderåret näst efter det, hvarunder han uppnått tjugufyra års
ålder, dock ej

a) den, som står under förmynderskap eller är i konkurstillstånd;

b) den, som häftar för understöd, hvilket under löpande eller
sistförflutna kalenderåret af fattigvårdssamhälle tilldelats honom
själf, hans hustru eller minderåriga barn;

c) den, som icke erlagt de honom påförda utskylder till stat
och kommun, hvilka förfallit till betalning under de tre sistförflutna
kalenderåren;

d) värnpliktig, som icke fullgjort de honom till och med utgången
af sistförflutna kalenderåret åliggande värnpliktsöfningar.

§ 17-

1. Val till riksdagsmän i Andra Kammaren verkställas under
september månad året näst före början af de tre år, för hvilka
valen gälla.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

N:0 52.

Fredagen den 10 Maj, f. m.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

§ 18.

Valen till Andra Kammaren äro omedelbara och, där två eller
flera riksdagsmän skola utses, proportionella. Vid dessa val tillkommer
hvarje röstande lika röst.

Närmare bestämmelser om valen meddelas i vallagen.

§ 19-

Till ledamot i Andra Kammaren kan endast utses man, som
äger valrätt inom valkretsen eller, där fråga är om stad, bestående
af flera valkretsar, inom någon af dessa.

§ 20.

För en hvar, som blifvit utsedd till ledamot i Andra Kammaren,
skall på sätt i vallagen närmare stadgas, fullmakt ofördröjligen
utfärdas i två exemplar, af hvilka det ena öfverlämnas åt den valde
och det andra insändes till justitiedepartementet.

§ 21.

Riksdagsman, som för Andra Kammaren vald blifvit, må ej
denna befattning sig undandraga, med mindre han företer giltiga
skäl för afsägelse. Såsom sådana anses:

1. de hinder allmänna lagen upptager såsom laga förfall;

2. ålder öfver 60 år;

3. att den valde tillförene såsom riksdagsman bevistat tre lagtima
riksdagar.

Afsägelse af riksdagsmannauppdrag, ehvad den göres vid valtillfälle
eller efteråt, mellan riksdagar, pröfvas af Konungens befallningshafvande.

§ 22.

År någon missnöjd med val till riksdagsman i Andra Kammaren,
eller vill någon klaga öfver beslut, hvarigenom af honom
gjord afsägelse af riksdagsmannauppdrag ej blifvit godkänd, må han
häröfver hos Konungen anföra besvär. För sådant ändamål äger
klaganden hos Konungens befallningshafvande äska behörigt protokollsutdrag,
hvilket inom högst tre dagar därefter bör till kla -

2. Förordnar Konungen om nya val, förrättas dessa ofördröjligen
för den tid, som återstår af treårsperioden.

Fredagen den 10 Maj, f. m.

39 N:o 52.

ganden utlämnas, och skall han, vid förlust af talan, sist inom tio
dagar efter valförrättningens slut eller, där afsägelse skett senare
än vid valtillfället, efter erhållen del af Konungens befallningshafvandes
beslut sina till Konungen ställda besvär ingifva till befallningshafvanden,
som, på sätt i 11 § stadgas, lämnar vederbörande
tillfälle att sig förklara. Sedan den för förklarings afgifvande bestämda
tid tilländalupit, bar Konungens befallningshafvande att
besvären jämte alla målet rörande handlingar ofördröjligen till
Konungen insända, hvarefter med målet vidare så förhålles som i
11 § sägs.

§ 25.

Riksdagsmannaval förrättas med slutna sedlar. Aro valsedlar
till större antal än hälften ogilla, varde nytt val anställdt.

§ 28.

1. Hos Konungen göres af hvardera kammaren anmälan om
de ledigheter inom kammaren, hvilka skola under under samma
eller innan nästa riksdag fyllas, hvarefter Konungen anbefaller
Dess befallningshafvande föranstalta, att riksdagsmän utses i de afgångnes
ställe.

2. Om mellan riksdagar ledighet i någondera kammaren genom
ledamots afgång uppstår, åligger Konungens befallningshafvande,
när den afgångne tillhört Andra Kammaren, att så förfara, som i
1 mom. är sagdt; och, då den afgångne varit ledamot af Första
Kammaren, att om ledigheten göra anmälan hos Konungen, som
förordnar om ledighetens fyllande.

§ 38.

2. Utskottet åligger ock att äska de i statsrådet förda protokoll,
med undantag af dem, som angå ministeriella ärenden och
kommandomål, hvilka endast i hvad som rörer kända och af utskottet
uppgifna händelser kunna fordras. Om utskottets rätt och
plikt att, efter granskning af dessa protokoll, hos Riksdagen anmäla
de anmärkningar, hvartill denna granskning funnits föranleda, eller
eljest vidtaga den med anledning af gjord anmärkning erforderliga
åtgärd, så ock att, när af riksdagsman eller af annat utskott än
konstitutionsutskottet fråga blifvit väckt, att statsrådet eller någon
dess ledamot eller föredragande sitt ämbete på obehörigt sätt ut -

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

N:o 52.

Om valrätten

till Andra

Kammaren

in. m.

(Forts.)

40 Fredagen den 10 Maj, f. m.

öfvat, däröfver, före frågans afgörande af Riksdagen, afgifva yttrande,,
därom är i regeringsformen stadgadt.

3. Utskottet tillkommer jämväl att, då olika meningar mellan
kamrarna uppstå, till hvilket utskott uppkomna frågor och ämnen
böra hänvisas, därom besluta, så ock att skilja mellan kammare och
dess talman, då den senare vägrar proposition.

Öfver gångsstadgande.

1. Riksdagsman i Första Kammaren, som är vald med tillämpning
af de före år 1909 gällande stadganden, äger ej med sin befattning
fortfara längre än till början af första sexårsperioden för
den valkrets, som utsett honom. Har han vid ingången af året
näst före sagda period sin befattning icke nio år innehaft, må han
därmed fortfara till årets slut, ändå att under tiden nio år från
valet förflyta.

Där tjänstgöringstidens slut ej sammanfaller med början af
sexårsperiod för den valkrets, som är berättigad till platsen, skall
val, som för platsens besättande hålles, gälla för tiden intill början
af närmaste sexårsperiod för valkretsen. Samma lag vare, där platsen
varder ledig före tjänstgöringstidens utgång.

2. För den grupp af valkretsar, hvilken är den första enligt
den i vallagen mellan grupperna stadgade ordning, utgöres första
sexårsperioden af åren 1910—1915.

3. Intill dess nya val i hela riket till Andra Kammaren,
första gången förrättas efter utgången af augusti månad 1910, skola
i fråga om val till kammaren tillämpas de före år 1909 i sådant
hänseende gällande stadganden.

2:o) att Riksdagen måtte, under den förutsättning att ändringaf
rikets grundlagar i öfverensstämmelse med utskottets här ofvan
under punkten l:o) gjorda hemställan blefve af Riksdagen i grundlagsenlig
ordning beslutad och af Konungen gillad, för sin de!
antaga följande förslag till lag om val till Riksdagen:

Härigenom förordnas som följer:

Om val till Första Kammaren.

1 §•

Valkretsarna indelas i följande grupper:

första gruppen: Stockholms stad, Jönköpings län, Gottlands
län, Västmanlands län, Västerbottens län;

Fredagen den 10 Maj, f. m. 41

andra gruppen: Stockholms län, Blekinge län, Malmö stad
Skaraborgs län, G&fleborgs län utom Gäfle stad;

tredje gruppen: Uppsala län, Kalmar södra landstingsområde,
Malmöhus län utom Malmö stad, Göteborgs stad, Jämtlands län;

fjärde gruppen: Södermanlands län, Kalmar norra landstingsområde,
Hallands län, Örebro län, Yästernorrlands län;

femte gruppen: Östergötlands län utom Norrköpings stad, Kronobergs
län, Göteborgs och Bobus län utom Göteborgs stad, Gäfle
stad, Värmlands län;

sjätte gruppen: Norrköpings stad, Kristianstads län, Älfsborgs
län, Kopparbergs län, Norrbottens län.

För valen iakttages den ordning mellan grupperna, i hvilken
de bär upptagits.

2 §•

Landsting eller stadsfullmäktige utse inom sig erforderligt antal
personer att vid valförrättningen biträda ordföranden.

3 §•

, Val sker efter upprop. Valsedlarna skola vara af bvitt papper
utan kännetecken.

Å valsedel må före namnen utsättas partibeteckning (partinamn
eller annan beteckning i ord för viss grupp af valmän eller för
viss meningsriktning).

Namnen skola å valsedeln uppföras i en följd, det ena under
det andra, och må utgöra högst två utöfver det antal riksdagsmän
valet afser. Af namnen anses så många, från början räknadt, som
motsvara antalet riksdagsmän, afse själfva riksdagsmannavalet och
de öfriga allenast val af efterträdare åt afgången riksdagsman. Har
å valsedeln medelst en linje afskilts ett mindre antal namn, från
början räknadt, anses dock allenast de sålunda afskilda främsta
namnen afse själfva riksdagsmannavalet.

4 §•

Omedelbart efter slutad omröstning verkställes pröfning af valsedlarnas
giltighet samt anteckning och sammanräknande af de afgifna
rösterna.

5 §•

Ogill är valsedel:

till hvilken användts annat än bvitt papper;

å hvilken finnes något kännetecken, som kan antagas vara med
afsikt där anbragt;

hvilken upptager partibeteckning å annat ställe än ofvanför
namnen.

N:0 52.

Om valrätten

till Andra

Kammaren

m. m.

(Forts.)

N:o 52.

Fredagen den 10 Maj, f. m.

Om valrätten

till Andra 6

Kammaren

(Forte) Upptager valsedel namn på någon, som ej är valbar, eller

framgår i afseende å något där förekommande namn ej fullt otvetydigt,
hvem som därmed åsyftas, eller är något namn å sedeln
öfverstruket, anses sådant namn såsom obefintligt.

Finnas å valsedel flera namn än som enligt 3 § är medgifvet,
anses de sista öfvertaliga namnen såsom obefintliga.

Valsedel, som lyder å färre namn än det antal riksdagsmän
valet afser, vare ändock giltig.

7 §•

För rösternas sammanräknande skola valsedlarna ordnas i grupper.
Valsedlar utan partibeteckning utgöra tillsammans en grupp
(den fria gruppen). Valsedlar med partibeteckning ordnas så, att
sedlar med samma beteckning bilda en grupp (partigrupp).

Inom hvarje grupp skall, till den utsträckning som för utseendet
af stadgadt antal riksdagsmän är nödig, genom särskilda sammanräkningar
bestämmas ordning mellan de namn å gruppens valsedlar,
hvilka, enligt hvad i 3 § sägs, afse själfva riksdagsmahnavalet.

Härvid iakttages i fråga om den fria gruppen:

l:o) Vid första sammanräkningen gäller hvarje valsedel såsom
hel röst. Det namn, som fått högsta rösttalet, blifver det första i
ordningen.

2:o) Vid hvarje följande sammanräkning gäller valsedel, hvars
röstvärde icke tillgodoräknats något namn, som erhållit rum i ordningen,
såsom hel röst. Annan valsedel gäller såsom half röst, där
ett af de namn, hvilka röstvärdet tillgodoräknats, erhållit rum i
ordningen; såsom tredjedels röst, där två af namnen uppförts i ordningen;
såsom fjärdedels röst, där tre af namnen uppförts i ordningen;
och så vidare efter samma grund. För hvarje gång kommer
det namn närmast i ordningen, som erhållit högsta rösttalet.

I fråga om partigrupp iakttages:

l:o) Upptaga valsedlar till antal af mer än hälften af hela
antalet valsedlar inom gruppen (gruppens rösttal) samma första
namn, blifver detta namn det första i ordningen; upptaga valsedlar,
som hafva samma första namn och utgöra mer än två tredjedelar af
gruppens rösttal, jämväl samma andra namn, blifver detta namn det
andra i ordningen; upptaga valsedlar, som hafva samma första och
samma andra namn samt utgöra mer än tre fjärdedelar af gruppens
rösttal, jämväl samma tredje namn, blifver detta namn det tredje i
ordningen; och så vidare efter samma grunder.

2:o) I den mån ordningen inom gruppen icke kan genom
sammanräkningar enligt nyss angifna grunder bestämmas, skall hvad

Fredagen den 10 Maj, f. m. 43

här ofvan är i fråga om den fria gruppen stadgadt äga motsvarande
tillämpning.

Vid hvarje sammanräkning skola föras anteckningar, utvisande,
där de i fråga om den fria gruppen stadgade grunder tillämpats,
röstvärdet för de olika valsedlarna samt det rösttal, som för hvarje
namn uträknats, men eljest antalet af de valsedlar, som upptaga
samma första namn eller samma första och andra namn, och så
vidare.

8 §•

1. Skola två eller flera platser besättas, fördelas de mellan
de olika valsedelsgrupperna sålunda, att platserna, en efter annan,
tilldelas den grupp, hvilken för hvarje gång uppvisar det största
af nedan angifna jämförelsetal. Plats, som blifvit en grupp tilldelad,
besattes genast så, att gruppens första plats tillerkännes den,
hvars namn är det första i ordningen inom gruppen, gruppens
andra plats den, som bär andra namnet i ordningen, gruppens tredje
plats den, som bär tredje namnet i ordningen, och så vidare efter
samma grund, ändå att den, som är berättigad till platsen, redan
fått sig tillerkänd plats från en eller flera andra grupper.

För den fria gruppen är jämförelsetalet det högsta rösttalet
vid den enligt 7 § företagna första sammanräkningen inom gruppen,
så länge gruppen ännu icke fått sig någon plats tilldelad; därefter
högsta rösttalet vid andra sammanräkningen, så länge gruppen erhållit
allenast en plats; och så vidare i fortsatt följd.

För partigrupp är jämförelsetalet lika med gruppens rösttal, så
länge gruppen ännu icke fått sig någon plats tilldelad. Därefter
beräknas jämförelsetalet för hvarje gång så, att gruppens rösttal
delas med det tal, som motsvarar antalet af de gruppen tilldelade
platser, ökadt med 1. Har samma person erhållit platser från två
grupper (partigrupper eller partigrupp och den fria gruppen), skall
dock, vid beräkning af det antal platser som utdelats, hvardera
platsen anses blott såsom en half plats; har någon erhållit platser
från tre grupper, anses hvarje sådan plats såsom en tredjedels plats;
och så vidare efter samma grund.

Har en grupp redan fått sig tilldelad plats så många gånger,
som motsvarar antalet af de namn å gruppens valsedlar, hvilka,
enligt hvad i 3 § sägs, afse själfva riksdagsmannavalet, varde den
från vidare jämförelse utesluten.

2. Skall blott en plats besättas, tillfaller platsen den, hvars
namn står främst i ordningen inom den grupp, som, enligt hvad i
1 mom. sägs, har största jämförelsetalet.

9 §•

Där någon, som blifvit vald till riksdagsman, vid valtillfället
afsäger sig uppdraget, skall valförrättaren genast företaga ny röstsammanräkning
inom den valsedelsgrupp, för hvilken den afgångne

N o 52.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. in.
(Forts.)

N:o 52.

Om valrätten

till Andra

Kammaren

in. m.

(Forts.)

44 Fredagen den 10 Maj, f. m.

blifvit vald. Blef den afgångne vald för flera grupper, skall sammanräkningen
ske inom den grupp, från hvilken plats först tilldelats
honom.

Vid den nya sammanräkningen tages hänsyn blott till de valsedlar,
hvilkas röstvärden tillgodoräknats den afgångne. Hvarje valsedel
gäller såsom hel röst, och röstvärdet skall tillgodoräknas alla
förut ej valda, hvilkas namn förekomma å sedeln.

Den, som erhållit högsta rösttalet, är vald i den afgångnes ställe.

10 §.

Mellan lika rösttal eller jämförelsetal skall, där så erfordras,
skiljas genom lottning.

11 §•

Hafva vid valet riksdagsmän icke blifvit till föreskrifvet antal
utsedda, anställes genast nytt val för besättande af den eller de
återstående platserna.

12 §.

Vid valet skall föras protokoll, i hvilket antecknas utom annat,
som vid förrättningen förekommit, huru många giltiga och ogiltiga
valsedlar afgifvits, de olika grupper, i hvilka valsedlarna blifvit ordnade,
antalet giltiga valsedlar i hvarje grupp, den ordning mellan
namnen å valsedlarna, hvilken inom hvarje grupp blifvit bestämd,
partigruppernas rösttal, de öfriga jämförelsetal, som varit bestämmande
vid fördelningen af platserna mellan grupperna, det antal
platser, som tilldelats hvarje grupp, samt slutligen de valda riksdagsmännens
namn.

De afgifna valsedlarna skola af valets förrättare inläggas, de
godkända och de underkända hvar för sig, under försegling samt,
jämte de enligt 7 § gjorda anteckningar, förvaras intill utgången
af den tid, för hvilken valet gäller.

I fall, hvarom i 14 § sägs, skola valsedlarna jämte nyssnämnda
anteckningar och afskrift af valprotokollet tillhandahållas Konungens
befallningshafvande.

13 §.

Fullmakt för vald riksdagsman underskrifves, när valet verkställts
af landsting, af dess ordförande med kontrasignation af landstingets
sekreterare och, då valet skett af stad, af stadsfullmäktiges
ordförande jämte två af dessa fullmäktige. Sådan fullmakt skall
hafva följande lydelse:

»I kraft af det riksdagsmannaval, som af» N. K. »landsting»
(»stadsfullmäktige i» N. N. »stad») »blifvit den — — — (dag,
månad, år)---förrättadt, varder» N. N. »härigenom befull mäktigad

att för en tid af sex år, räknade från och med den 1

Fredagen den 10 Maj, f. m.

45 N:0 52.

januari nästkommande år» (eller där valet skett enligt § 7 mom.

3—6 riksdagsordningen: »för tiden till den 1 januari år......») »vara

ledamot af Riksdagens Första Kammare.» Ort och tid.

14 §.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.

(Forts.)

Har riksdagsman annorledes än i 9 § sägs afgått före utgången
af den tid, för hvilken han blifvit vald, och skall platsen besättas
från den valkrets, som utsett den afgångne, då skall Konungens
befallningshafvande vid offentlig förrättning, som hålles så snart ske
kan och hvarom underrättelse minst åtta dagar förut meddelas genom
anslag och medelst tryck så som med Konungens befallningshafvandes
kungörelser vanligen förfares, verkställa ny röstsammanräkning
enligt de i 9 § angifna grunder. Den, som erhållit högsta
rösttalet, inträde såsom ledamot i den afgångnes ställe. Mellan lika
rösttal skilje lotten.

Efter sammanräkningens afslutande skola valsedlarna åter inläggas
under försegling.

15 §.

Vid förrättning, som i nästföregående § afses, skall Konungens
befallningshafvande i protokoll upptaga de föreliggande omständigheterna
samt hvilken på grund däraf skall inträda i den afgångnes
ställe. Sedan detta protokoll vid förrättningen upplästs, utfärde
Konungens befallningshafvande omedelbart fullmakt för den sålunda
utsedde.

Sådan fullmakt skall vara af följande lydelse:

»Sedan» N. N. »blifvit af» N. K. »landsting» (»stadsfullmäktige
i» N. N. »stad») »utsedd till ledamot af Riksdagens Första
Kammare för en tid af sex år, räknade från och med den 1 januari

år ........» (eller där den afgångne blifvit utsedd jämlikt § 7 mom.

3—6 riksdagsordningen: »för tiden till den 1 januari år ........»)

»men denna plats blifvit ledig, har vid förrättning enligt 14 § af
lagen om val till Riksdagen» N. N. »blifvit utsedd att inträda
såsom ledamot af nämnda kammare för tiden till den 1 januari
år ........; hvarom detta länder till bevis och fullmakt.» Ort och tid.

16 §.

Finnes i fall, som i 14 § afses, å där omförmälta valsedlar
icke namn å någon, som kan inträda såsom ledamot i den afgångnes
ställe, då skall nytt val anställas för besättande af den lediga platsen.

17 §-

Om besvär öfver val till Första Kammaren är stadgadt i riksdagsordningen.

Om valrätten
till Andra
Kammaren

No 52. 46

Fredagen den 10 Maj, f. m.

Om val till Andra Kammaren.

m. m.

Valkretsar.

(Forts.)

18 §.

För valen till Andra Kammaren indelas riket i femtiosex valkretsar,
nämligen:

1. Stockholms stads första valkrets, innefattande Nikolai, Klara,
Kungsholms, Maria och Katarina territoriella församlingar;

2. Stockholms stads andra valkrets, innefattande Jakobs och
Johannes, Adolf Fredriks, Gustaf Vasa, Mattei, Engelhrekts, Hedvig
Eleonora och Oskars territoriella församlingar;

3. Stockholms läns södra valkrets, innefattande Sotholms,
Svartlösa, Öknebo, Färentuna och Sollentuna härad, Danderyds,
Åkers och Värmdö skeppslag samt städerna Södertälje och Vaxholm;

4. Stockholms läns norra valkrets, innefattande Långhundra,
Ärlinghundra, Seminghundra, Vallentuna, Lyhundra och Sjuhundra
härad, Bro och Vätö, Frötuna och Länna samt Väddö och Häfverö
skeppslag, Frösåkers och Närdinghundra härad samt städerna Norrtälje,
Östhammar, Öregrund och Sigtuna;

5. Uppsala län;

6. Södermanlands läns norra valkrets, innefattande VästerRekarne,
Öster-Rekarne, Åkers och Selebo härad samt städerna
Eskilstuna, Torshälla, Strängnäs och Mariefred;

7. Södermanlands läns södra valkrets, innefattande Oppunda,
Villåttinge, Jönåkers, Rönö, Hölebo och Daga härad samt städerna
Nyköping och Trosa;

8. Östergötlands läns norra valkrets, innefattande Aska, Finspånga
läns, Björkekinds, Östkinds och Lösings härad, Bråho härad
utom Östra Eneby kommun, Memmings härad utom Borgs kommun,
Hammarkinds och Skärkinds härad samt städerna Motala och Söderköping; 9.

Norrköpings och Linköpings valkrets, innefattande Norrköpings
stad med Östra Eneby och Borgs kommuner samt Linköpings
stad;

10. Östergötlands läns södra valkrets, innefattande Dals, Bobergs,
Lysings, Göstrings, Vifolka, Valkebo, Gullbergs, Åkerbo,
Bankekinds, Hanekinds, Kinda och Ydre härad samt städerna Vadstena
och Skeninge;

11. Jönköpings läns östra valkrets, innefattande Norra Vedbo,
Södra Vedbo, Östra och Västra härad samt Eksjö stad;

12. Jönköpings läns västra valkrets, innefattande Tveta, Vista,
Mo, Östbo och Västbo härad samt städerna Jönköping och Grenna;

13. Kronobergs läns östra valkrets, innefattande Konga, Uppvidinge,
Norrvidinge och Kinnevalds härad samt Växjö stad;

14. Kronobergs läns västra valkrets, innefattande Allbo och
Snnnerbo härad;

Fredagen den 10 Maj, f. m. 47

15. Kalmar läns norra valkrets, innefattande länets norra landstingsområde; 16.

Kalmar läns södra valkrets, innefattande länets södra landstingsområde
;

17. Gottlands län;

18. Blekinge län;

19. Kristianstads läns nordvästra valkrets, innefattande Södra
Åsbo, Bjäre, Norra Åsbo, Västra Göinge och Östra Göinge härad,
samt Ängelholms stad;

20. Kristianstads läns sydöstra valkrets, innefattande Villands,
Gärds, Albo, Ingelstads och Järrestads härad samt städerna Kristianstad
och Simrishamn;

21. Malmöhus läns norra valkrets, innefattande Luggude, Rönnebergs
och Onsjö härad;

22. Malmöhus läns mellersta valkrets, innefattande Harjagers,
Frosta, Färs, Torna och Bara härad;

23. Malmöhus läns södra valkrets, innefattande Oxie, Skytts,
Vemmenhögs, Ljunits och Herrestads härad samt städerna Ystad,
Trelleborg och Skanör med Falsterbo;

24. Städerna Helsingborg, Landskrona och Lund;

25. Malmö stad;

26. Hallands län;

27. Göteborgs och Bohus läns södra valkrets, innefattande

Askirns, Västra Hisings, Östra Hisings, Säfvedals, Inlands Södre,
Inlands Nordre, Inlands Fräkne, Inlands Torpe, Tjörns, Orusts
östra och Orusts västra härad samt städerna Marstrand och Kungälf;

28. Göteborgs och Bohus läns norra valkrets, innefattande

Lane, Tunge, Stångenäs, Sörbygdens, Sotenäs, Kville, Tanums,
Bullarens och Vette härad, samt städerna Uddevalla, Lysekil och
Strömstad;

29. Göteborgs stad;

30. Älfsborgs läns norra valkrets, innefattande Nordals, Sundals,
Valbo, Tössbo och Vedbo härad samt Åmåls stad;

31. Älfsborgs läns mellersta valkrets, innefattande Flundre,

Vane, Bjärke, Vätle, Ale, Kullings och Gäsene härad samt städerna
Vänersborg och Alingsås;

32. Älfsborgs läns södra valkrets, innefattande Ås, Kinds,
Redvägs, Marks, Vedens och Bollebygds härad samt städerna Borås
och Ulricehamn;

33. Skaraborgs läns norra valkrets, innefattande Vadsbo, Kåkinds,
Valle, Kinne och Kinnefjärdings härad samt städerna Mariestad,
Sköfde, Hjo och Lidköping;

34. Skaraborgs läns södra valkrets, innefattande Åse, Viste,
Barne, Laske, Kållands, Skånings, Vilske, Gudhems, Vartofta och
Frökinds härad samt städerna Skara och Falköping;

35. Värmlands läns norra valkrets, innefattande Älfdals och
Frykedals härad;

N:o 52.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. rn.
(Forts.)

N:o 52.

Om- valrätten

till Andra

Kammaren

m. m.

(Forts.)

Fredagen den 10 maj, f. va.

36. Värmlands läns östra valkrets, innefattande Fernebo, Ölme,
Visnums, Yäse, Nyeds, Kils och Karlstads härad samt städerna
Karlstad, Kristinehamn och Filipstad;

37. Värmlands läns västra valkrets, innefattande Grums, Gillbergs,
Näs, Nordmarks och Jösse härad;

38. Örebro läns norra valkrets, innefattande Nora och Hjulsjö,
Grythytte och Hällefors, Nya Kopparbergs samt Lindes och
Ramsbergs bergslag, Fellingsbro, Glanshammars och Örehro härad
äfvensom städerna Örebro, Nora och Lindesberg;

39. Örebro läns södra valkrets, innefattande Karlskoga bergslag,
Kumla, Grimstens, Hardemo, Edsbergs, Sundbo, Askers och
Sköllersta härad samt Askersunds stad;

40. Västmanlands läns östra valkrets, innefattande Torstuna,
Simtuna, Öfver-Tjurbo, Våla, Ytter-Tjurbo, Siende, Tuhundra och
Norrbo härad samt städerna Västerås och Sala;

41. Västmanlands läns västra valkrets, innefattande Åkerbo
härad, Skinnskattebergs och Gamla Norbergs bergslag, Vagnsbro
och Snefringe härad samt städerna Arboga och Köping;

42. Kopparbergs läns östra valkrets, innefattande Folkare härad,
Hedemora tingslag och Falu domsagas norra tingslag äfvensom städerna
Falun, Hedemora och Säter;

43. Kopparbergs läns västra valkrets, innefattande Falu domsagas
södra. Västerbergslags samt Nås och Malungs tingslag;

44. Kopparbergs läns norra valkrets, innefattande Gagnefs,
Leksands, Rättviks, Mora, Orsa, Älfdals samt Särna och Idre
tingslag;

45. Gästriklands valkrets, innefattande Gästriklands östra och
Gästriklands västra tingslag samt Gäfle stad;

46. Hälsinglands södra valkrets, innefattande Bollnäs och Ala
tingslag samt Söderhamns stad;

47. Hälsinglands norra valkrets, innefattande Ljusdals, Arbrå
och Järfsö, Enångers, Forsa, Bergsjö och Delsbo tingslag samt Hudiksvalls
stad;

48. Medelpads valkrets, innefattande Selångers, Tuna, Torps,
Njurunda, Sköns, Indals och Ljustorps tingslag samt Sundsvalls
stad;

49. Ångermanlands södra valkrets, innefattande Säbrå, Stigsjö,
Viksjö, Häggdångers, Gudmundrå, Högsjö och Hemsö kommuner,
Boteå, Sollefteå, Resele och Ramsele tingslag samt Härnösands
stad;

50. Ångermanlands norra valkrets, innefattande Nora, Bjärtrå
och Skogs kommuner, Nätra, Nordingrå samt Själevads och Årnäs
tingslag äfvensom Örnsköldsviks stad;

51. Jämtlands läns södra valkrets, innefattande Svegs, Hede,
Bergs, Ragunda samt Refsunds, Brunflo och Näs tingslag äfvensom
Östersunds stad;

Fredagen den 10 Maj, f. m. 49

52. Jämtlands läns norra valkrets, innefattande Sunne, Ovikens,
Hallens, Undersåkers, Offerdals, Rödöns, Lits och Hanimerdals
tingslag;

53. Västerbottens läns södra valkrets, innefattande Nordmalings
och Bjurholms, Umeå, Degerfors, Lycksele lappmarks och Åsele
lappmarks tingslag samt Umeå stad;

54. Västerbottens läns norra valkrets, innefattande Nysätra,
Burträsks, Skellefteå samt Norsjö och Malå tingslag äfvensom Skellefteå
stad;

55. Norrbottens läns södra valkrets, innefattande Piteå, Älfsby,
Arvidsjaurs lappmarks, Arjeplogs lappmarks, Neder-Luleå, ÖfverLuleå
samt Jockmocks lappmarks tingslag äfvensom Piteå och Luleå
städer;

56. Norrbottens läns norra valkrets, innefattande Råneå, NederKalix,
Öfver-Kalix, Gällivare lappmarks, Jukkasjärvi lappmarks,
Enontekis lappmarks, Pajala, Korpilombolo, Öfver-Torneå samt
Neder-Torneå och Karl Gustafs tingslag jämte Haparanda stad.

Om valdistrikt och om valnämnd.

19 §.

I valkrets, som innefattar flera kommuner, förrättas val kommunvis,
därvid hvarje kommun bildar ett valdistrikt; dock att kommun,
som till följd af folkmängdens storlek, samfärdsförhållandena eller
andra orsaker finnes icke lämpligen böra utgöra ett enda valdistrikt,
må delas i två eller flera. Höra på landet delar af samma kommun
till olika valkretsar, bildar hvarje del ett valdistrikt.

Valkrets, som består af en stad eller del af stad, bildar ett valdistrikt;
dock må, där så finnes lämpligt, sådan valkrets delas i två
eller flera valdistrikt.

20 §.

1. Vill någon i kommunen eller, beträffande stad, som är
delad i valkretsar, i valkretsen boende och till deltagande i riksdagsmannaval
berättigad väcka förslag om sådan delning af valdistrikt,
som i 19 § sägs, eller om upphäfvande af eller ändring i
redan skedd delning, göre framställning till Konungens befallningshafvande.
Ej må framställning bifallas med mindre yttrande inhämtas
från kommunalstämma eller i stad magistrat och stadsfullmäktige.
Skall kommun på landet delas, må delar af samma by
eller hemman ej utan synnerliga skäl förläggas till olika valdistrikt.
I beslut om delning af valdistriktet skall jämväl angifvas tiden för
beslutets ikraftträdande, och varde beslutet af Konungens befallningshafvande
kungjordt.

2. Öfver beslut, som i 1 mom. afses, må besvär anföras i den
ordning, som är bestämd för öfverklagande af Konungens befallningshafvandes
utslag i mål, bvilka bedömas efter förordningarna
om kommunalstyrelse.

Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 52.

No 52.

Om valrätten

till Andra

Kammaren

m. m.

(Forts.)

N:o 52. 50

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

Fredagen den 10 Maj, f. m.

21 §.

För hvarje valdistrikt å landet skall finnas en valnämnd af feminom
distriktet boende personer. Ordförande i denna nämnd jämte
suppleant för honom förordnar Konungens befallningshafvande årligen
före februari månads utgång. De fyra ledamöterna jämte två suppleanter
väljas å första ordinarie kommunalstämma hvarje år i den
ordning, som om nämndemansval är stadgad. Det åligger kommunalstämmans
ordförande att ofördröjligen utan lösen låta tillställa
en hvar af de valda ledamöterna och suppleanterna i valnämnden
ett utdrag af stämmoprotokollet, i hvad dem rörer. Om de personers
namn och bostad, som blifvit till ordförande och suppleant
för honom utsedda, låter Konungens befallningshafvande i länskungörelserna
meddela underrättelse.

22 §.

I valnämnden skola minst två ledamöter utom ordföranden vara
närvarande. Såsom nämndens beslut gäller den mening, om hvilken
de flesta röstande sig förena, eller, vid lika rösttal, den mening
ordföranden biträder.

Vid valnämndens sammanträden föres protokoll af ordföranden..

23 §.

Af kommunalstämma lämnadt uppdrag att vara ledamot eller
suppleant i valnämnd må ej annan afsäga sig, än ämbets- eller
tjänsteman, som af sin befattning är hindrad att uppdraget fullgöra;
den, som uppnått sextio års ålder; samt den, hvilken eljest
uppgifver hinder, som af stämman godkännes.

24 §.

Menar någon, att val af ledamot eller suppleant i valnämnd
icke skett i laga ordning, eller vill någon klaga däröfver, att af
honom gjord afsägelse af uppdrag, som i 23 § afses, icke godkänts,
äge han att hos Konungens befallningshafvande anföra besvär före
klockan 12 å femtonde dagen, i förra fallet från den dag, då valet
hölls, och i senare fallet från den dag, då det beslut meddelades,,
däri rättelse sökes; och må öfver Konungens befallningshafvandes
utslag i sådant mål klagan ej föras.

Om röstlängd.

25 §.

För hvarje valdistrikt skall röstlängd upprättas, på landet och
i stad, där magistrat ej finnes, af den tjänsteman, som verkställer

Fredagen den 10 Maj, f. m. 51

debitering af utskylderna till kronan, samt i annan stad af magistraten
eller, där särskilda tjänstemän äro för nämnda debitering
förordnade, af dessa under magistratens inseende.

26 §.

Röstlängd upprättas före den 25 juni hvarje år och skall efter
mantalslängden för samma år upptaga alla manliga invånare inom
valdistriktet, hvilkas ålder vid årets början ej understiger tjugufyra år.
Enhvar sådan person, om hvilken upplysning ej vinnes, att han den
10 juni brister i något af hvad lag stadgar såsom villkor för rösträtt,
antecknas i längden såsom röstberättigad; dock att den, som
icke varit i kommunen mantalsskrifven å sådan tid, att han under
sistförflutna kalenderåret skolat därstädes erlägga utskylder, ej må
upptagas såsom röstberättigad, med mindre af tillgängliga handlingar
framgår eller eljest styrkes, att honom i hans mantalsskrifningsort
påförda, sistnämnda år till betalning förfallna utskylder blifvit
erlagda eller att han icke detta år haft att erlägga några sådana
utskylder.

Närmare föreskrifter i afseende å röstlängdens upprättande så
ock om skyldighet för vederbörande myndigheter att lämna erforderliga
uppgifter till införande i längden meddelas af Konungen.

27 §.

Senast den 25 juni skall röstlängd vara afsänd eller aflämnad
för landet till ordföranden i valnämnden och i stad till magistraten,
där denna ej själ! verkställt upprättandet.

28 §.

Från och med den 3 till och med den 9 juli skall röstlängden
vara å lämpligt ställe inom valdistriktet under behörig tillsyn framlagd
för granskning. Det åligger valnämndens ordförande eller
magistraten att ej mindre senast den 25 juni kungöra, på sätt i
29 § sägs, tid och ställe för framläggandet än äfven ofördröjligen
till enhvar i röstlängden upptagen person, som däri icke antecknats
såsom röstberättigad, härom med allmänna posten sända underrättelse
med angifvande af den eller de omständigheter, på grund hvaraf
han från rösträtt uteslutits. Till dem, hvilka åtnjuta fattigunderstöd
eller sakna stadigt hemvist, vare dock ej nödigt att sända
underrättelse.

I kungörelse samt underrättelse, hvarom i denna § förmäles,
skall jämväl angifvas tiden, inom hvilken anmärkning mot röstlängd
för att upptagas till pröfning bör, jämlikt 30 § här nedan, vara till
valnämndens ordförande eller magistraten inlämnad, samt tid och
ställe för pröfning enligt 33 § af sålunda gjorda anmärkningar.

N:o 52.

Om valrätten

till Andra

Kammaren

m. m.

(Fort*.)

N:o 52.

Fredagen den 10 Maj, f. m.

Om valrätten

till Andra

Kammaren

m. m.

(Forts.)

29 §.

Kungörelse samt underrättelse, hvarom i 28 § förmäles, skola
afmattas enligt formulär 1 och 2 vid denna lag. Blanketter till
nämnda underrättelse tillhandahållas vederbörande af Konungens
befallningshafvande.

Kungörelsen skall uppläsas i kyrkan och, där så kan ske, i
ortstidningar införas.

30 §.

Vill någon, hvilken rösträtt enligt längden ej tillkommer, för
sig påstå sådan rätt, eller anser någon, att annan icke må vara
däri upptagen såsom röstberättigad, äger han att sina anmärkningar,
skriftligen affattade och åtföljda af de bevis han vill åberopa, ingifva
till valnämndens ordförande eller magistraten sist den 15 juli
före klockan tolf på dagen.

31 §.

Har någon i rätt tid gjort anmärkning däremot, att annan i
röstlängden upptagits såsom röstberättigad, skall härom till denne
af valnämndens ordförande eller magistraten ofördröjligen med allmänna
posten sändas underrättelse med angifvande af dagen för
anmärkningens pröfning. Blanketter till sådan underrättelse, affattade
i öfverensstämmelse med formulär 3 vid denna lag, skola af
Konungens befallningshafvande hållas vederbörande till hända.

32 §.

Varder anmärkning ej ingifven inom föreskrifven tid, kommer
den ej under pröfning.

33 §.

Den 25 juli eller, om söndag då infaller, nästa dag sammanträder
på landet för hvarje valdistrikt valnämnden för pröfning af
de mot röstlängden framställda anmärkningar. Samma lag vare i
stad för magistraten, dock att sammanträde, som skulle hållas å
måndag, i stället äger rum nästa dag. Sammanträdet skall börja
klockan 10 förmiddagen, och vare förhandlingarna offentliga.

Sedan vid sammanträdet tillfälle lämnats till bemötande af
gjorda anmärkningar med rätt för den, mot hvilkens rösträtt anmärkning
blifvit enligt 30 § framställd, att åberopa jämväl omständigheter,
som inträffat efter den 15 juli, skall valnämnden eller
magistraten öfver hvarje i behörig tid framställd anmärkning omedelbart
eller senast dagen efter slutad förhandling afkunna beslut, som,
med angifvande i korthet af skälen därför, tecknas å den pröfvade
anmärkningsskriften.

53 N:o 52.

Fredagen den 10 Maj, f. in.

I röstlängden införas de rättelser, som af dessa beslut föranledas.

Röstlängden, sålunda rättad, underskrifves af valnämnden eller
magistraten. Har anmärkning mot röstlängden ej inom behörig tid
framställts, varde intyg därom af valnämndens ordförande eller
magistraten tecknadt å längden.

34 §.

1. Vill någon klaga öfver beslut, som i 33 § sägs, göre härom
anmälan bos valnämndens ordförande eller magistraten genast eller
sist å tredje dagen från den dag, då beslutet afkunnades, och ingifve
sina besvär till Konungens befallningshafvande sist före
klockan 12 å tionde dagen från sistnämnda dag.

Det åligger valnämndens ordförande eller magistraten att, då
anmälan om besvär sker, därom göra anteckning vid beslutet å anmärkningsskriften
samt att, sedan den för anmälan bestämda tid
utlupit, ofördröjligen insända till Konungens befallningshafvande
utdrag af röstlängden i de delar, som angå besvär, hvarom anmälan
skett, äfvensom handlingarna rörande dessa besvär.

2. Afse besvären annan än klaganden, skola de ingifvas i två
exemplar; och vare i sådant fall klaganden skyldig att genast åter
uttaga det ena exemplaret af de ingifna besvärshandlingarna och
låta det^ tillställas den, som besvären afse, samt inom den tid af
minst två, högst tio dagar, som Konungens befallningshafvande efter
omständigheterna i hvarje särskildt fall bestämmer, till Konungens
befallningshafvande inkomma med bevis om dagen för delgifningen.

35 §.

Göres ej anmälan, som i 34 § 1 mom. sägs, eller ingifvas ej
besvären inom föreskrifven tid, eller inkommer ej bevis, som i
34 § 2 mom. sägs, inom därför bestämd tid, varda besvären ej
upptagna till pröfning.

36 §.

Har före utgången af den för ingifvande af delgifningsbevis
bestämda tid klaganden låtit besvärshandlingarna tillställas den, som
besvären afse, äge denne tillfälle att inom den tid af minst två,
högst tio dagar, som Konungens befallningshafvande utsätter, räknad
från dagen för handlingarnas delgifning, till Konungens befallningshafvande
inkomma med förklaring.

37 §.

Hvad i afseende å besvärshandlingars delgifning och ingifvande
af bevis därom samt förklarings afgifvande bör iakttagas, så ock

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. in.
(Forts.)

N:o 52.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

54 Fredagen den 10 Maj, f. m.

påföljden för försummelse att i rätt tid inkomma med delgifningsbevis
skall tecknas på besvärsskriften.

38 §.

Då inkommet besvärsmål är i skick att kunna afgöras, teckne
Konungens befallningshafvande å besvärshandlingarna sitt beslut
och återsände handlingarna till valnämndens ordförande eller magistraten.
De rättelser, som af Konungens befallningshafvandes beslut
föranledas, skola af ordföranden eller magistraten i röstlängden
införas.

Ej må besvärshandlingar till part återställas.

39 §.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut må särskild klagan
ej föras. Anföras besvär öfver valförrättning, vid hvilken beslutet
tjänat till efterrättelse, må i sammanhang därmed talan mot beslutet
fullföljas.

40 §.

Har emot röstlängd, som blifvit i föreskrifven ordning framlagd,
anmärkning ej förekommit, eller har i anledning af framställd
anmärkning beslut gifvits och rättelse, där sådan ifrågakommer, i
längden gjorts, lände den röstlängd vid riksdagsmannaval, som därefter,
intill dess ny röstlängd på enahanda sätt kommit till stånd,
hålles, till ovillkorlig efterrättelse, där ej, på sätt nedan stadgas,
rättelse skall i längden verkställas.

Har på klagan, som i samband med besvär öfver valförrättning
blifvit förd, röstlängden i någon del förklarats felaktig, skall, ehvad
felaktigheten ländt till förrättningens upphäfvande eller ej, Konungens
befallningshafvande i längden införa de af beslutet föranledda
rättelser.

41 §.

Ej må vid klagan öfver beslut i fråga om anmärkning mot
röstlängd andra bevis gälla än de, som hos valnämnden eller magistraten
varit i laga ordning företedda.

Om valets kungörande och förrättande.

42 §.

Valförrättare vare på landet valnämnden; i stad, som utgör ett
valdistrikt, magistraten; och i annan stad magistratens deputerade,
hvarom i 71 § här nedan sägs.

55 N:o 52.

Fredagen den 10 Maj, f. m.

43 §. Om valrätten

till Andra

När val till Andra Kammaren skall äga rum, läte Konungens Kammaren
befallningshafvande därom i god tid förut utgå kungörelse, som (™0rts )
uppläses i kyrkorna och införes i ortstidningar. I kungörelsen upptages
antalet af dem, som skola väljas inom valkretsen, och utsättes,
utom dag och tid för valet, valstället inom hvarje valdistrikt samt
tid och ställe för rösternas sammanräknande. Kungörelsen skall
tillika innehålla erinran om den skyldighet, som jämlikt 55 §
åligger valförrättare, att ofördröjligen till Konungens befallningshafvande
insända valkuvert, valprotokoll och röstlängd.

44 §.

Då nya val i hela riket till Andra Kammaren böra äga rum,
skola i stad, som bildar mer än en valkrets, val förrättas samtidigt

1 alla valkretsar.

45 §.

Valet äger rum inför öppna dörrar. Ej må därvid tal hållas,
eller tryckta eller skrifna upprop till de väljande tillåtas inom vallokalen.

Det åligger de närvarande att ställa sig till efterrättelse de
föreskrifter, som valförrättaren för ordningens upprätthållande och
valförrättningens behöriga fortgång finner skäl meddela. Uppstår
oordning, som ej kan afstyras, äge valförrättaren att afbryta förrättningen.

I vallokal skall exemplar af denna lag finnas anslaget.

46 §.

Valet skall börja klockan 9 förmiddagen och fortgå till klockan

2 eftermiddagen samt därefter fortsättas å landet från klockan 6 till
klockan 8 och i stad från klockan 5 till klockan 9 eftermiddagen;
dock att där allmän gudstjänst å valdagen hålles inom valdistriktet,
uppehåll göres för den tid gudstjänsten pågår.

Där å någon ort andra tider för valets förrättande finnas mera
lämpliga, äge Konungens befallningshafvande att därom på framställning
af valförrättaren förordna, med iakttagande att tillträde till
valet skall finnas minst två timmar före klockan 3 eftermiddagen
och minst en timme efter klockan 6 eftermiddagen.

47 §.

Vid valet skola begagnas valsedlar af hvitt papper utan kännetecken.

Å valsedel må före namnen utsättas partibeteckning (partinamn
eller annan beteckning i ord för viss grupp af valmän eller för viss
meningsriktning).

N:0 52.

Om valrätten

till Andra

Kammaren

m. m.

(Forts.)

56 Fredagen den 10 Maj, f. m.

Namnen skola å valsedeln nppföras i en följd, det ena under
det andra, och må utgöra högst två utöfver det antal riksdagsmän
valet afser. Af namnen anses så många, från början räknadt, som
motsvara antalet riksdagsmän, afse själfva riksdagsmannavalet och
de öfriga allenast val af efterträdare åt afgången riksdagsman. Har
å valsedeln medelst en linje afskilts ett mindre antal namn, från
början räknadt, anses dock allenast de sålunda afskilda främsta
namnen afse själfva riksdagsmannavalet.

Valsedel bör innehålla tydlig uppgift på den eller de utseddes
namn, titel eller yrke och hemvist så ock den beteckning i öfrigt,
som kan vara nödig för att fullt otvetydigt utmärka, hvem eller
hvilka åsyftas.

48 §.

Vid förrättningen skola kuvert af ogenomskinligt papper, lika
till storlek och beskaffenhet, tillhandahållas valmännen för det ändamål,
hvarom i 49 § förmäles. Innan valkuvert utlämnas, skall
valförrättaren därå intrycka en stämpel, utvisande det valdistrikt,
där förrättningen äger rum.

Omedelbart före röstningens början skall ordföranden visa de
närvarande, att valurnan är tom.

49 §.

En hvar, som anmäler sig till valet, erhåller vid valhordet ett
valkuvert.

I vallokalen skola till lämpligt antal finnas afskilda platser,
afsedda att möjliggöra för en hvar att med valhemlighetens bevarande
kunna inlägga sin valsedel i kuvertet. För sådant ändamål
skola dessa platser vara inrättade med skärmar eller annat dylikt,
dock så anordnadt att för såväl valförrättaren som allmänheten är
synligt, när en plats är upptagen; och åligger det valförrättaren att
vaka öfver att valmans förehafvande där ej må af någon kunna,
iakttagas.

Efter det valmannen vid någon af omförmälda särskilda platser
inlagt sin valsedel i kuvertet och tillslutit detsamma, öfverlämnar
han utan dröjsmål personligen kuvertet till ordföranden. Sedan
denne förvissat sig om, att den, som vill rösta, är i röstlängden
upptagen såsom röstberättigad, och tillsett, att kuvertet är behörigen
stämpladt men eljest på utsidan omärkt, nedlägger ordföranden
kuvertet i valurnan, i sammanhang hvarmed i röstlängden vid den
röstandes namn göres anteckning, att rösträtten utöfvats.

50 §.

Valman, som på grund af kroppsligt fel är oförmögen att i
föreskrifven ordning afgifva sin röst, äge att till biträde vid Töstningen
anlita den han själf därtill utser.

57 N:o 52.

Fredagen den 10 Maj, f. m. .

51 §.

Ej må någon i annan ordning, är nu sagd, sin rösträtt utöfva.

Valkuvert, som saknar behörig stämpel eller är å utsidan märkt
med annat kännetecken, varde ej mottaget.

52 §.

Då uppehåll i valförrättningen sker, skall valurnan omsorgsfullt
förseglas under minst två närvarandes sigill samt därefter sättas
i säkert förvar; och bör, innan förseglingen vid förrättningens fortsättande
borttages, valförrättaren inför öppna dörrar förvissa sig om
att sigillen äro obrutna.

53 §.

De valmän, som vid det klockslag, då uppehåll i valet göres
eller valet skall sluta, äro tillstädes i vallokalen eller, om utrymme
där saknas, å anvisad plats därintill, men ej då hunnit deltaga i
valet, äga rätt att aflämna sina valsedlar.

54 §.

När alla, som vid det för valets slut fastställda'' klockslag äga
tillträde till valet, aflämnat sina valsedlar, förklara ordföranden röstningen
afslutad.

Omedelbart därefter uttagas valkuverten ur valurnan och räknas
oöppnade. I det protokoll, som i öfverensstämmelse med det vid
denna lag fogade formulär 4 med därå gjorda anvisningar skall
föras vid förrättningen, antecknas antalet valkuvert. Jämväl räknas
och upptages i protokollet antalet af de personer, som enligt anteckningarna
i röstlängden deltagit i valet.

Valkuverten inläggas härefter i hållfast omslag, som omsorgsfullt
förseglas under minst två närvarandes sigill. De sålunda åsätta
sigillen skola jämväl i protokollet aftryckas.

55 §.

Sedan valprotokollet upplästs och dess riktighet bekräftats af
ordföranden och två af de närvarande, afslutas valförrättningen med
tillkännagifvande af tid och ställe, som blifvit utsatt för rösternas
sammanräknande.

Valförrättaren insände därefter ofördröjligen till Konungens
befallningshafvande valkuverten, valprotokollet och röstlängden. Sker
insändandet med allmänna posten, skall försändelsen assureras.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

N:o 52. 58

Fredagen den 10 Maj, f. m.

Om rösternas sammanräknande och valets afslutande.

56 §.

Det åligger Konungens befallningshafvande att i god tid före
röstsammanräknandet tillse, att valkuvert, valprotokoll och röstlängd
inkommit från alla valdistrikt, samt, där så ej skett, från försumlig
valförrättare infordra hvad som felas.

57 §.

Å utsatt tid och ställe verkställes af Konungens befallningshafvande
inför öppna dörrar sammanräknandet af de vid valet afgifna
röster.

Protokollen öfver röstningen granskas hvar för sig, och sigillen
å omslaget till de vid hvarje protokoll fogade valsedlar jämföras
med de sigill, som äro å protokollet aftryckta. Förekommer därvid
ej skälig anledning, att omslaget efter tillslutningen blifvit öppnadt,
brytes förseglingen. I annat fall lämnas omslaget orubbadt, och
de däri inneslutna valsedlar inverka ej på valet.

58 §.

Efter det protokollen från de särskilda valdistrikten upplästs
samt valsedlarna uttagits ur valkuverten och granskats, pröfve
Konungens befallningshafvande valsedlarnas giltighet och meddele
de beslut, hvartill valsedlarna och protokollen må gifva anledning.

59 §.

Ogill är valsedel:

till hvilken användts annat än hvitt papper;

å hvilken finnes något kännetecken, som kan antagas vara med
afsikt där anbragt;

hvilken upptager partibeteckning å annat ställe än ofvanför
namnen.

Finnas i ett valkuvert två eller flera valsedlar, vare de alla
ogilla.

60 §.

Upptager valsedel namn på någon, som ej är valbar, eller
framgår i afseende å något där förekommande namn ej fullt otvetydigt,
hvem som därmed åsyftas, eller är något namn å sedeln
öfverstruket, anses sådant namn såsom obefintligt.

Finnas å valsedel flera namn än som enligt 47 § är medgifvet,
anses de sista öfvertaliga namnen såsom obefintliga.

"Valsedel, som lyder å färre namn än det antal riksdagsmän
valet afser, vare ändock giltig.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
fn. fn.
(Forts.)

59 N:o 52.

Fredagen den 10 Maj, f. m.

61 §.

Rösterna sammanräknas och valets
de i 7, 8 och 10 §§ angifna grunder.

Om valrätten
till Andra

utgång bestämmes enligt Kammaren

m. m.
(Forts.)

62 §.

Hafva vid valet riksdagsmän icke blifvit till föreskrifvet antal
utsedda, anställes ofördröjligen nytt val för besättande af den eller
de återstående platserna.

63 §.

Vid förrättningen läte Konungens befallningshafvande föra
protokoll, i hvilket antecknas utom annat, som vid förrättningen
förekommit, huru många giltiga och ogiltiga valsedlar afgifvits i
hvarje valdistrikt, de olika grupper, i h vilka valsedlarna blifvit
ordnade, antalet giltiga valsedlar i hvarje grupp, den ordning mellan
namnen å valsedlarna, hvilken inom hvarje grupp blifvit bestämd,
partigruppernas rösttal, de öfriga jämförelsetal, som varit bestämmande
vid fördelningen af platserna mellan grupperna, det antal
platser, som tilldelats hvarje grupp, samt slutligen de valda riksdagsmännens
namn.

Samtliga valsedlar inläggas, de godkända och de underkända
hvar för sig, i omslag, hvilka, innan förrättningen afslutas, förses
med minst två närvarandes sigill, hvarom anteckning sker i protokollet.
De sålunda inlagda valsedlarna skola jämte de anteckningar,
hvilka, på sätt i 7 § sägs, blifvit vid valet förda, förvaras intill
utgången af den tid, för hvilken valet gäller.

64 §.

Kan förrättningen icke på en dag bringas till slut, eller varder
eljest nödigt att densamma uppskjuta eller afbryta, skola alla valsedlar
inläggas i omslag, hvilka förseglas under minst två närvarandes
sigill. Dessa omslag jämte andra till valet hörande handlingar
skola därefter läggas i säkert förvar; och må förrättningen
ej ånyo företagas, innan de närvarande förvissat sig om att de åsätta
sigillen äro obrutna.

65 §.

Valets utgång kungöres omedelbart genom uppläsning af valprotokollet.
Med protokollets uppläsning är valförrättningen afslutad.

66 §.

Fullmakt för vald riksdagsman utfärdas af Konungens befallningshafvande.
Sådan fullmakt skall hafva följande lydelse:

»Vid riksdagsmannaval, som den ............... (dag, månad, år)

........... hållits i ..................... (valkretsens namn) har» N. N. »blif -

N:o 52. 60

Fredagen den 10 Maj, f. m.

°7iUVAndra*1 U^1S®<^ ^ ledamot af Riksdagens Andra Kammare för en tid

Kammaren f „ r6 r^coade> från oc^ med den 1 januari nästkommande år»
m. m. (eller om valet hållits efter treårsperiodens början: »för tiden till

(Forte.) den 1 januari år ............»); »hvarom detta länder till bevis och

fullmakt.» Ort och tid.

67 §.

Har någon, som blifvit vald till riksdagsman, afsagt sig uppdraget,
och pröfvas afsägelsen giltig, då skall Konungens befallningshafvande
ofördröjligen vid offentlig förrättning, så kungjord som i
14 § sägs, verkställa ny röstsammanräkning enligt de i 9 § angifna
grunder, flen, som erhållit högsta rösttalet, inträde såsom ledamot
i den afgångnes ställe. Mellan lika rösttal skilje lotten.

Samma lag vare, då riksdagsman eljest afgått före utgången af
den tid, för hvilken han blifvit vald.

Efter sammanräkningens afslutande skola valsedlarna åter inläggas
under försegling.

68 §.

Vid förrättning, som i nästföregående § afses, skall Konungens
befallningshafvande i protokoll upptaga de föreliggande omständigheterna
samt hvilken på grund däraf skall inträda i den afgångnes
ställe. Sedan detta protokoll vid, förrättningen upplästs, utfärda
Konungens befallningshafvande omedelbart fullmakt för den sålunda
utsedde.

Sådan fullmakt skall vara af följande lydelse:

»Sedan» N. N. »blifvit utsedd till ledamot af Riksdagens Andra

Kammare för .................. (valkretsens namn) för en tid af tre år,

räknade från och med den 1 januari år ............» (eller om den

afgångne utsetts först efter treårsperiodens början: »för tiden tilL

den 1 januari år ............»), »men denna plats blifvit ledig, har vid

förrättning enligt 67 § af lagen om val till Riksdagen» N. N.
»blifvit utsedd att inträda såsom ledamot af nämnda kammare för

tiden till den 1 januari år ............» (eller om förrättningen hållits

före treårsperiodens början: »för sagda tid»); »hvarom detta länder
till bevis och fullmakt.» Ort och tid.

69 §.

Einnes,^ i fall, som i 67 § afses, å där omförmälta valsedlar
icke namn å någon, som kan inträda såsom ledamot i den afgångnes
ställe, då skall nytt val anställas för besättande af den lediga
platsen.

Samma lag vare, där fel, som på besvär öfver den omedelbara
utgången af valet förklarats hafva förelupit, är sådant att det ej
kan afgöras, hvem som bör inträda i den afgångnes ställe.

Fredagen den 10 Maj, f. m.

61 N:o 52.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.

(Forts.)

Hvad ofvan
■där magistrat ej
tillsatta styrelse.

är stadgadt i afseende å magistrat vare i stad,
finnes, gällande om den för sådan stad särskildt

Allmänna bestämmelser.
70 §.

71 §.

Aro i stad flera valdistrikt, skall magistraten för hvarje valdistrikt
utse tre eller flera deputerade att vara valförrättare i distriktet.
Af dessa förer den främste ordet. Protokollet öfver valförrättningen
föres af den magistraten därtill utsett.

Till deputerad må i fall af behof utses den, som eljest ej tillhör
magistraten.

72 §.

Om besvär öfver val till Andra Kammaren är stadgadt i riksdagsordningen.

73 §.

I de ärenden rörande val till Andra Kammaren, hvarom i
denna lag förmäles, må det vara en hvar tillåtet att, under iakttagande
af behörig tid och ordning, på eget äfventyr till myndighet
insända handlingar i betaldt bref med allmänna posten; dock att
hvad sålunda är stadgadt ej äger tillämpning i fråga om besvär.

74 §.

Infaller å söndag eller annan allmän helgdag tid, då anmärkning
mot röstlängd, som i 30 § sägs, sist bör framställas eller då
åtgärd för talans fullföljande eller bevarande sist bör företagas, må
anmärkningen framställas eller åtgärder vidtagas å nästa söckendag.

75 §.

Valnämnden eller magistraten åligger ombesörja, att de anordningar,
som i 49 § afses, ordentligen verkställas.

Kostnaden för dessa anordningar så ock de af denna lag föranledda
utgifter för valkuvert och stämplar äfvensom kungörande,
som åligger valnämndens ordförande eller magistrat, skola gäldas
af kommunerna, hvilka jämväl hafva att tillhandahålla lämpliga
vallokaler.

Denna lag träder i kraft samma dag som det hvilande förslaget
om ändring i §§ 31, 49 och 53 regeringsformen samt §§ 6, 7, 8,

N:o 52. 62

Fredagen den 10 Maj, f. m.

Om valrätten
till Andra
Kammaren

7/1. 7/1.

(Forts.)

9, 10, 11, 13 till och med 22, 25, 28 och 38 riksdagsordningen
så ock till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen, efter att hafva
af Riksdagen antagits, varder af Konungen gilladt; dock att, i fråga
om val till Andra Kammaren, de före år 1909 i sådant hänsende
gällande stadganden skola tillämpas, intill dess nya val i hela riket
till Andra Kammaren första gången förrättas efter utgången af
augusti månad 1910.

3:o) att a) herr Blombergs motion n:o 70,
h) herr Östbergs motion n:o 78,

c) herr Wieselgrens motion n:o 68,

d) herr Jespersons m. fl. motion n:o 258,

e) herr Olssons i Vikon motion n:o 197,

f) herr Perssons i Tällberg m. fl. motion n:o 252,

g) herr Bengtssons i Bjärnalt motion n:o 262,

h) herr A. Bergströms motion n:o 45,

i) friherre Adelswärds motioner n:is 216 och 253,

j) herr Brantings m. fl. motion n:o 205,

k) herr Lindhagens m. fl. motion n:o 208,

l) herr Staaffs m. fl. motion n:o 203,

m) herr Warburgs motion n:o 210,

n) herr Ahlstrands motion n:o 215,

o) herr A. Bergströms motion n:o 41, samt

p) herr Hörnsténs motion n:o 212,

måtte, där de ej genom utskottets ofvan under punkterna l:o) och
2:o) gjorda hemställanden kunde anses besvarade, icke föranleda!
någon Riksdagens åtgärd.

Vid utlåtandet hade emellertid fogats reservationer:

af herrar Staaff, friherre Bonde, Henricson, Berg i Stockholm,
Kvarnzelius, Bergström, Jansson i Djursätra och Larsson i Lund,
hvilka hemställde, att Riksdagen måtte, med afslag å Kungl. Maj:ts
proposition, bifalla den af herr Staaff m. fl. väckta motionen;

af friherre De Geer, hvilken yrkade, att den af herr Staaff
m. fl. väckta motionen måtte bifallas;

af herr Branting;

vid punkten l:o):

af herrar O. Jonsson, O. Berger, J. F. Nyström och P. O.
Liedberg, hvilka hemställde, att Riksdagen, med förklarande att
Kungl. Maj:ts förevarande proposition icke kunde oförändrad bifallas,
ville antaga att hvila till vidare grundlagsenlig behandling
följande förslag till ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen
samt §§ 6 till och med 23, 25, 28 och 38 riksdagsordningen
så ock till öfvergångsstadgande i riksdagsordningen:

63 N:0 52.

Fredagen den 10 Maj, f. va.

Regeringsfor m en.

§ 31.

Lika med utskottets förslag.

§ 49.

Lika med utskottets förslag.

§ 53.

Lika med utskottets förslag.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

Eiksd agsor dningen.

Kamrarnes bildande.

a) Första Kammaren.

§§ 6-11.

Lika med utskottets förslag.

§ 12.

Hvarje ledamot af Första Kammaren åtnjuter af statsmedel ersättning
för resekostnad till och från Riksdagen samt arfvode af ett
tusen två hundra riksdaler för hvarje lagtima riksdag; dock att, när
antingen Konungen upplöser riksdag, innan den varit fyra månader
tillsammans, eller ledamot af kammaren eljest afgår från sin befattning
under Riksdagen, innan så lång tid af dess sammanträde förflutit,
eller Riksdagen sammanträder i följd däraf, att Konungen,
med upplösande af riksdag, förordnat om nya val, så ock under urtima
riksdag, kammarens ledamot undfår, jämte resekostnadsersättning,
i dagtraktamente tio riksdaler, hvilket dock ej må öfverstiga
sammanlagdt ett tusen två hundra riksdaler.

Den ledamot af kammaren, som icke i rätt tid vid Riksdagen
sig inställer, skall för hvarje dag han uteblifver vara förlustig tio
riksdaler af arvodet.

Vill ledamot af kammaren befattningen sig afsäga, äger han
det göra vid valtillfället eller sedermera, mellan Riksdagar, hos
Konungens befallningshafvande.

b) Andra Kammaren.

§§ 13''—22.

Lika med utskottets förslag.

N:o 52. 64

Fredagen den 10 Maj, f. m.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

§ 23.

Hvarje ledamot af Andra Kammaren åtnjuter af statsmedel
resekostnadsersättning samt arvode eller dagtraktamente, enligt hvad
i 12 § är i fråga om Första Kammaren stadgadt.

Den ledamot af kammaren, som icke i rätt tid vid Kiksdagen
sig inställer, skall för hvarje dag han uteblifver vara förlastig tio
riksdaler af arfvodet.

§ 25.

Lika med utskottets förslag.

§ 28.

Lika med utskottets förslag.

§ 38.

Lika med utskottets förslag.

Ofvergångsstadgande.

Lika med utskottets förslag.

af herrar Andersson i Västra Nöbbelöf, Nyländer och Lindblad,
hvilka yrkade, att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Majrts
förevarande proposition icke kunde oförändrad bifallas, ville antaga
att hvila till vidare grundlagsenlig behandling följande förslag till
ändrad lydelse af §§ 31, 49 och 53 regeringsformen samt §§ 6 till
och med 23, 25, 28 och 38 riksdagsordningen så ock till öfvergångsstadgande
i riksdagsordningen:

Regeringsfor men.

§ 31.

Lika med utskottets förslag.

§ 49.

Lika med utskottets förslag.

§ 53.

Lika med utskottets förslag.

Riksdagsordningen.

Kamrarnas bildande.

a) Första Kammaren.

§§ 6-8.

Lika med utskottets förslag.

Fredagen den 10 Maj, f. in. 65

§ 9.

Till ledamöter i Första Kammaren kunna endast väljas män,
■som uppnått trettiofem års ålder samt äga ock minst tre år näst
före valet ägt fastighet till taxeringsvärde, ej understigande fyrtio
tusen riksdaler, eller ock till staten skatta samt under tid, som nyss
hr sagd, skattat för minst två tusen riksdaler årlig inkomst. Kommer
riksdagsman, efter det kan vald blifvit, i den ställning, att han ej
längre skulle varit valbar till ledamot i kammaren, frånträder han
■sin befattning.

§§ 10 och 11.

Lika med utskottets förslag.

§ 12.

Hvarje ledamot af Första Kammaren åtnjuter af statsmedel
•ersättning för resekostnad till och från Riksdagen samt arfvode af
ett tusen två hundra riksdaler för hvarje lagtima riksdag; dock att,
Bär antingen Konungen upplöser riksdag, innan den varit fyra månader
tillsammans, eller ledamot af kammaren eljest afgår från sin
befattning under Riksdagen, innan så lång tid af dess sammanträde
förflutit, eller Riksdagen sammanträder i följd däraf, att Konungen,
med upplösande af riksdag, förordnat om nya val, så ock under urtima
riksdag, kammarens ledamot undfår jämte resekostnadsersättning,
i dagtraktamente tio riksdaler, hvilkét dock ej må öfverstiga
sammanlagdt ett tusen två hundra riksdaler.

Den ledamot af kammaren, som icke i rätt tid vid Riksdagen
sig inställer, skall för hvarje dag han uteblifver vara förlustig tio
riksdaler af arfvodet.

Vill ledamot af kammaren befattningen sig afsåga, äger han
det göra vid valtillfället eller sedermera, mellan riksdagar, hos
Konungens befallningshafvande.

b) Andra Kammaren.

§§ 13—22.

Lika med utskottets förslag.

§ 23.

Hvarje ledamot af Andra Kammaren åtnjuter af statsmedel
resekostnadsersättning samt arfvode eller dagtraktamente, enligt hvad
i 12 § är i fråga om Första Kammaren stadgadt.

Den ledamot af kammaren, som icke i rätt tid vid Riksdagen
sig inställer, skall för hvarje dag han uteblifver vara förlustig tio
^riksdaler af arfvodet.

Andra Kammarens Prot. 1907. N:o 52. 5

N:o 52.

Om valrätten
till Andra
Kammaren,
m. m.
(Forts.)

N:0 52. 66

Om valrätten
till Andra,
Kammaren
m. m.
(Forts.)

Fredagen den 10 Maj, f. m.

§ 25.

Lika med utskottets förslag.

§ 28.

Lika med utskottets förslag.

§ 38.

Lika med utskottets förslag.

Öfver gångsstadgande.

Lika med utskottets förslag.

vid punkten 2:o):

af herrar 0. Jonsson, 0. Berger, J. F. Nyström och P. O.
Liedberg, hvilka, under åberopande af hvad de vid punkten l:o) anfört,
hemställde, att Riksdagen måtte, under den förutsättning att
ändring af rikets grundlagar i öfverensstämmelse med deras vid
punkten l:o) gjorda hemställan blefve af Riksdagen i grundlagsenlig
ordning beslutad och af Konungen gillad, för sin del antaga ett
vid reservationen fogadt förslag till lag om val till Riksdagen;

af herrar Andersson i Yästra Nöbbelöf, Nyländer och Lindblad,
hvilka under åberopande af hvad de vid punkten 1 ro) anfört,
hemställde, att Riksdagen måtte, under den förutsättning att ändring
af rikets grundlagar i öfverensstämmelse med deras vid punkten
l:o) gjorda hemställan blefve af Riksdagen i grundlagsenlig ordning
beslutad och af Konungen gillad, för sin del antaga följande förslag
till lag om val till Riksdagen.

Härigenom förordnas som följer:

Om val till Första Kammaren.

1-17 §§•

Lika med utskottets förslag.

Om val till Andra Kammaren.

Valkretsar.

18 §.

Lika med utskottets förslag.

Om valdistrikt och om valnämnd.

19—24 §§.

Lika med utskottets förslag.

Fredagen flen 10 Maj, f. m.

67 N:0 52.

Om röstlängd.

25-41 §§.

Lika med utskottets förslag.

Om valets kungörande och förrättande.

42—55 §§.

Lika med utskottets förslag.

I '' ■ •

Om rösternas sammanräknande och valets afslutande.

56 69 §§.

Lika med utskottets förslag.

Allmänna bestämmelser.

70-75 §§.

Lika med utskottets förslag.

Denna lag träder i kraft samma dag som det hyllande förslaget
om ändring i §§ 31, 49 och 53 regeringsformen samt §§ 6
till och med 23, 25, 28 och 38 riksdagsordningen så ock till öfvergångsstadgande
i riksdagsordningen, efter att hafva af Riksdagen
antagits, varder af konungen gilladt; dock att, i fråga om val till
Andra Kammaren, de före år 1909 i sådant hänseende gällande
stadgande skola tillämpas, intill dess nya val i hela riket till
Andra Kammaren första gången förrättas efter utgången af augusti
månad 1910.

vid punkten 3:o) p) af herrar Kvarnzelius och Larsson i Lund;

samt

med afseende på vissa delar i motiveringen af grefve H. H.
Wachtmeister.

Sedan herr talmannen anmält ifrågavarande ärende till handläggning,
begärdes ordet af

Herr Staaff, som yttrade: Med afseende å sättet för föredragningen
af särskilda utskottets n:o 1 utlåtande n:o 3 hemställes,
att utlåtandet måtte företagas till afgörande punktvis på följande
sätt:''

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

N:o 52. 68

Fredagen den 10 Maj, f. m.

Om valrätten
till Andra
Kamma ren
m. m.
(Forts.)

att först punkten l:o) samt punkten 3: o) a), c), d), e), f), g)
och i) föredragas i ett sammanhang och att, efter det öfverläggningen
härom slutats, propositioner göras särskilt beträffande hvarje
föreliggande till ett helt sammanfördt förslag till ändrad lydelse af
grundlagsparagrafer;

att därpå föredragas i ett sammanhang punkten 2:o) samt punkten
3:o) b) och h); samt *

att slutligen föredragas i följande ordning hvart för sig följande
moment af punkten 3:o) j), k), 1), m), n), o) och p).

Vidare hemställes:

att vid behandlingen af den först föredragna delen af utlåtandet
diskussionen må röra sig om utlåtandet i dess helhet äfvensom om
utskottets utlåtande n:o 4, samt

att, för den händelse utskottets förslag skulle komma att i vissa
delar af den ena eller andra kammaren återförvisas, utskottet må
äga rätt att vid ärendets förnyade behandling med afseende å de
grundlagsparagrafer, hvilka blifvit med eller utan ändring af ena
eller andra kammaren godkända, föreslå sådana jämkningar, som af
ifrågasatta ändringar i återförvisade delar kunna föranledas.

Hvad herr Staaff sålunda hemställt bifölls af kammaren.

Med anledning häraf föredrogs till en början punkten l:o) samt
punkten 3:o) mom. a), c), g) och i), hvarefter på begäran ordet
lämnades till

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Albert Petersson,
som anförde:

Jag ber att få öppna debatten i den högviktiga fråga, som nu
ligger på Riksdagens bord.

Då kammaren i fjor hade att behandla rösträttsfrågan, förelåg
till grundval en kungl. proposition, som var byggd på majoritetsval
i enmanskretsar. Och kammaren antog då den propositionen. I år
föreligger ett annat kungl. förslag, som är byggdt på principen om
proportionella val, och man begär nu, att kammaren skall antaga
detta. Det är klart, att det är om denna principiella olikhet
som meningarna här i kammaren först och främst komma att
bryta sig.

Jag skall därför be att genast få gå in just på denna fråga.

Men hvad skall jag då egentligen säga härom? Argumenten
för och emot äro så många gånger upprepade, att hvar och en af
kammarens ledamöter känner dem i botten. Jag skall därför icke
upptaga kammarens tid härmed. Det är dock tre synpunkter, som
jag i alla fall vill här upptaga, och detta därför, att dessa lyfta
denna stora fråga på ett högre plan. Det är hänsynen till fosterlandet
och hvad som bäst främjar dess väl.

Fredagen den 10 Maj, f. m.

N:o 52.

.lag vill då därutinnan först saga, att proportioualiteten bygger
representationen — den politiska likaväl som den kommunala —
på rättens fasta grund. Den gifver rättvisa åt alla, direkt och
omedelbar rättvisa, icke en sådan där rättvisa, som majoritetsvalen
bjuda på, och som väsentligen består däri, att om en meningsriktning
blir undertryckt en gång eller inom en landsända, kan den
möjligen hafva utsikt att undertrycka en annan meningsriktning,
en annan gång eller inom en annan landsända. Eu stor motståndare
till saken inom denna kammare har en gång fällt det bevingade
ordet, att det proportionella valsättet innebär »eu tanke af djup
och oemotståndlig rättvisa». Ja, mina herrar, så är det, det är just
denna tanke, som är proportionalismens bärande kraft, och som gör,
att den numera vinner terräng öfver hela Europa. Men vi — han
och jag — tänka olika därutinnan, att lian anser den tanken icke
kunna genomföras här i vår ofullkomliga värld — jag däremot
tror, att den ganska väl låter sig realisera.

Det andra, som jag i detta sammanhang vill säga, är, att proportionsvalen
skapa politiskt vakna och intresserade medborgare
inom alla samhällslager. Där går ingen klass, ingen meningsriktning
till valurnorna med det förlamande medvetandet att ingenting
förmå, och att deras röster icke betyda något annat eller mera än
en kraftlös protest. Under majoritetsvalens regim ligger det i sakens
natur, att en minoritet blir slö och likgiltig. Men ur synpunkten
af fosterlandets val är det gifvetvis önskligt, att alla medborgare
kallas att deltaga i arbetet.

Och det tredje, som jag här vill framhålla, är, att dessa proportionella
val, där de fått visa sina verkningar, ha funnits alldeles
speciellt ägnade att utjämna skarpa politiska motsättningar och att
skapa ett fruktbärande politiskt samarbete, där under majoritetsvalens
herravälde förut rådt oförsonlig partifejd. Jag vill i detta
afseende hänvisa till de erfarenheter, som vunnits i Belgien, där,
enligt sammanstämmande vittnesbörd från olika håll, de proportionella
valen haft en utjämnande och lugnande verkan på de förut
mycket upprörda partilidelserna. Den respekt för olika tänkandes
rätt, som utgör systemets grundtanke, genomsyrar och verkar välgörande
på det politiska lifvet allt igenom. Och därför tror jag,
att det ur synpunkten af fosterlandets väl är önskvärdt, att samma
system vinner tillämpning äfven här.

Angelägenheten af att denna uppslitande rösträttsfråga eu gång
ändtligen må vinna sin lösning, den ligger nog öppen och klar för
oss alla, och jag tror, att det skulle vara för samhällets lugna och
harmoniska utveckling synnerligen lyckligt, om den kunde lösas —
för att begagna ett numera ofta användt uttryck — »i proportionalitetens
tecken».

Jag skall nu be att få gå något mera in på det föreliggande
förslaget. Därvid bör jag till en början rikta uppmärksamheten på
åtskilliga anmärkningar, som i motioner och reservationer gjorts

Om, valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.

(Forts.)

N:o 52. 70

Fredagen den 10 Maj, f. m.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

mot den proportionella valmetoden och hvad som därmed står i
samband. Jag vill då först upptaga frågan om de gemensamma
kandidaterna.

Gemensamma kandidater äro alltid en stötesten för alla proportionella
metoder, jag kan säga, nästan den enda verkliga stötestenen.
Om inga gemensamma kandidater förefinnas, och partierna
gå fram med skarpt skilda listor, möter ingen svårighet att på
grundvalen af d’Hondts regel konstruera en metod, som rättvist
fördelar platserna mellan de olika partierna.

I åtskilliga valmetoder har man därför ansett sig höra tillgripa
den utvägen att alldeles förbjuda gemensamma namn. Så är förhållandet
med den belgiska metoden, så var äfven förhållandet med
den svenska metod, som förelädes 1904 och 1905 års Riksdagar,
och på samma ståndpunkt står det förslag till proportionell vallag,
som nu ligger på den franska deputeradekammarens hord. — I
parentes vill jag anmärka, att det synes mig vara ett ganska märkligt
tidens tecken, att ett sådant förslag nu föreligger i Frankrike.

På andra håll har man icke velat gå så långt. Man erkänner
svårigheterna, men man finner dem icke vara oöfvervinneliga. På
den ståndpunkten står den nya finska vallagen liksom ock det förslag,
som är bifogadt Kungl. Maj:ts förevarande proposition.

Att man vid utarbetande af denna metod ansett sig nödvän- •
digt böra ha med gemensamma namn, beror på två förhållanden.
Det första är, att metoden är en s. k. fri metod; en sådan stämmer
uppenbarligen bäst med våra vanor och föreställningar och
skall verksamt bidraga till att lätta öfvergången från majoritetsval
till proportionella val. Det andra är, att denna metod är afsedd
att tillämpas äfven vid kommunala val, och vid sådana kan man
nog icke undvara gemensamma kandidater.

Nu säger man — som det heter i en af motionerna — att
»försöket att lösa frågan om de gemensamma namnen synes allt
utom lyckadt, och väl svårligen kan lyckas, så länge det ej är
tillåtet att sammanräkna de röster, som en kandidat erhållit från
skilda partilistor». •

Huru är det då ordnadt för de gemensamma namnen? Jag
utgår härvid från metoden, sådan den blifvit genom den af utskottet
verkställda ändringen. — Jag vill öppet erkänna, att denna
ändring utgör en verklig förbättring.

Jo, så att partierna uppgöra sina kandidatlistor i enlighet med
den grundsats, hvarpå metoden är byggd, d. v. s. de sätta namnen
i den ordning, i hvilken de vilja hafva dem valda. Då kan det
hända, att ett namn, som står sist på alla listorna, icke går in.
Efter majoritetsvals-föreställning skulle naturligtvis det namnet gått
in i första rummet. Men, mina herrar, om denne icke blir vald,
är detta något orätt? Hvarje parti har ju fått in den eller dem,
som de helst vilja ha, och i alla händelser den, som de velat hafva
före den i sista rummet uppförde. År det då möjligt att tala om

71 N:o 52.

Fredagen den 10 Maj, f. in.

ntt valet lätt en utgång,
ningar?

som står i strid med valmännens önsk- 0m valrätten

’ rf.: 7 7 A 7— ..

till Andra
Kammaren

Om nu valmännen vilja hafva eu sådan där gemensam kandidat, m. m
som för dem alla är välbehaglig, så hafva de att sätta honom i (Forte.)
spetsen på sina listor eller åtminstone så högt upp på listan som
möjligt. Och det kunna de enligt denna metod göra, därför att de
aldrig behöfva offra full röstkvot för att få honom vald. År han
gemensam kandidat för två olika partier, kostar han en half röstkvot,
är han gemensam för tre partier, kostar han en tredjedels
röstkvot o. s. v. Det är detta, som är en nyhet i vår metod, och
som gör det antagligt, att partierna icke skola draga sig för att
upptaga gemensamma namn.

Men, säger man, det där gäller nu blott i det fall, att den
gemensamma kandidaten verkligen nått ett sådant röstetal, att han
blir vald inom flera partier. Röster, som han fatt från partier, där
han icke blifvit vald, äro alldeles bortkastade. Ja, jag frågar, om
detta är något orätt. Om intet parti gifvit honom sådant understöd,
att han verkligen bort blifva vald, är det då rimligt, att han skall
gå in på stänkröster, och att han skall gå in före den, som hvarje
parti för sig hellre vill ha? För min del kan jag icke finna, att
•det är någon logik i detta.

Och så kommer en annan sak, nämligen den, att denna bestämmelse
är nödvändig, om man icke rent af vill lagfästa dekapiteringen.
Om ett parti går enigt fram med lika lydande listor,
som upptaga t. ex. 5 namn, och partiet finnes berättigadt till tre
platser, om vidare partiet sätter upp namnen i den ordning, hvari
partiet vill hafva dem valda, så äro väl alla ense därom, att partiet
bör få in de tre första namnen. Man har åtminstone uppställt
detta såsom en oeftergiflig fordran på en valmetod som här skulle
kunna godkännas. Men om man nu sätter till en bestämmelse om
att röster från olika partilistor få räknas ihop, så är det klart, att
ett utomstående parti kan kasta öfver några få röster på de sista
namnen, och då gå de tre sista namnen in, icke de tre första, som
partiet själft vill ha. Detta är just dekapitering in amplissima
forma, och sådan måste dock förekommas.

I fråga om de gemensamma kandidaterna vill jag tillägga ännu
eu sak. Jag tror, att betydelsen af denna frågan blifvit betydligt
bf verskattad. I verkligheten torde den nog komma att lösa sig
utan så synnerligen stora svårigheter. Vid politiska val blir det
antagligen sällsynt, att gemensamma namn förekomma. De platser,
som skola besättas vid sådana val, äro till antalet relativt så få,
att de icke lämna utrymme för andra än stora och genomgående
meningsskiljaktigheter, och dessa lära nog icke förena sig om
samma namn.

Vid kommunala val åter äro platserna relativt många, och
partimotsättningarna äro i regeln mindre, kanske inga alls; där
finnes godt utrymme för gemensamma namn i spetsen på listorna

N:o 52. .72

Fredagen den 24 Maj, f. m.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
in. in.
(Forts.)

och godt tillfälle för partierna att dessutom få särkandidater uppställda.
Kanske väljarne icke alls betjäna sig af några partibeteckningar,
och då blir hela frågan icke af någon aktualitet.

I stort sedt tror jag problemet i denna del vara i utskottets
förslag löst på ett nöjaktigt och praktiskt sätt.

Det har vidare mot de proportionella valen anmärkts, att, såsom
det heter i en motion, »partiledningar med nödvändighet komma
att uppstå, hvilka med en dominerande kraft, som ej står i öfverensstämmelse
med det svenska folkets uppfattning och vanor, måste
taga valarbetet i sina händer». Det förefaller mig anmärkningsvärdt,
att denna invändning framkommit just från det håll, där man i
våra dagar i särskildt hög grad förstått att vid politiska val
arrangera en sådan där »partiledning med dominerande kraft», som
gentemot de* mera oorganiserade motståndarne förstått att åt partiet
hembära betydande segrar. Jag tror, att för hvar och en, som har
öppen blick för den verklighet, med hvilken vi numera hafva att
räkna, skall det framstå såsom ett oeftergifligt kraf för framgång
under en valrörelse detta: att det finnes en stark och vaken ledning
i spetsen. Det parti, som hittills har behärskat de politiska valen
i Stockholm, lämnar i det hänseendet mycket lärorika exempel. Och
ännu mer de socialistiska partierna, som för sina stora och ständigt
växande framgångar tvifvelsutan hafva att väsentligen tacka den
starka ledningen och den disciplin, med hvilken den följts.

Men de, som nu genom denna taktik se sig slagna, de lära
sig därigenom att inse betydelsen af en kraftig ledning, och de
komma nog också att inrätta sig just därefter. Om utvecklingen
nu blir sådan —- och det tror jag att den blir — så beror detta
icke på valmetoden utan på den taktik, som därutinnan öfvas af de
starkaste partierna, och på nödvändigheten att möta denna taktik
med samma vapen.

För öfrigt vill jag påpeka, att den proportionella valmetoden
just är ägnad att bryta udden af de starka partiledningarnas makt.
Ty den lämnar ett medel i händerna äfven för mindre väl disciplinerade
partier att dock kunna komma till sin rätt. Med användande
af den tillåtna partibeteckningen är det för dessa mindre
väl disciplinerade partier möjligt att få fram en meningsfrände
äfven om skiljaktighet skulle råda i afseende på denna kandidatsnamn,
och det starkare partiet kan icke göra någon vinst på splittringen
inom det mindre.

Man har också talat om — det står i en af motionerna —
valkretsarnas orimliga ytvidd och att detta skulle komma att lägga
stora, stundom oöfverstigliga hinder för valmännen själfva att i
samfäldt arbete förbereda valen. Ja, härom kan man .naturligtvis
hafva olika meningar. Med de lätta förbindelser, som numera finnas
öfverallt i södra och mellersta Sverige, och för öfrigt med hänsyn
till den förminskning i valkretsarnas ytvidd, som ägt rum i Kungl.
Maj:ts förslag, jämfördt med 1905 års förslag, tror jag, att be -

Fredagen den It) Maj, f. m.

N:o 52-

7:>

tänkligheterna i det fallet icke behöfva vara så stora. Men jag
kan såsom en verklig vederläggning af den tes jag nu läst upp
hänvisa till förhållandena i Finland, där man, som bekant, har
mycket större valkretsar än de nu föreslagna. Till erfarenheterna
från detta land skall jag senare återkomma.

Men en annan sak i fråga om valkretsarna bör ej i detta sammanhang
lämnas oanmärkt. Det är den jämnhet i indelningen, som nu
kunnat åstadkommas, således ock den rättvisa, med hvilken representationsrätten
kunnat utdelas. Af landets 56 valkretsar komma ej
mindre än 51 att få normal folkmängd. Endast i fem förekommer
någon afvikelse, som dock i intet fall går upp till Vr valkvot öfver
eller under det normala.

Jämföres detta med den valkretsindelning, som skulle göras
för enmanskretsar, blir motsättningen betydlig. I den kungl. propositionen
finnes en liten tabell, som visar, huru denna indelning
skulle slå ut — sådan den med landets nuvarande administrativa
indelning måste göras. Frånsedt storstäderna, för hvilka något
förslag till valkretsindelning ej framlagts, skulle af landets öfriga
200 valkretsar endast 61 få normal folkmängd; 16 skulle få l1/*
valkvot eller mera; 13 kretsar */* valkvot eller mindre — d. v. s.
i de förra kommer 3 gånger så stor folkmängd på en representant
som i de senare. 60 kretsar skulle få lVs eller D/i valkvot;
50 kretsar s/t eller s/s valkvot: d. v. s. i de förra kommer bortåt
dubbelt så stor folkmängd på en representant som i de senare.
Att samma antal valmän skola ha ett så väsentligt olika inflytande,
om de tillhöra den ena valkretsen eller den andra, är icke vidare
tilltalande.

Man har ej heller underlåtit att i olika vändningar framhålla, att
metoden är så krånglig och invecklad och ej kan af menige man begripas.

Jag skall härom icke säga mycket, jag vill endast hänvisa
till de senaste valen i Finland. Deras valmetod är vida mera invecklad
än vår, deras valkretsar äro betydligt större. Valsedlarne
från Finland ha ju framvisats här i Sverige såsom afskräckande
exempel på, till hvilka orimligheter de proportionella valen leda.
Och dock har valakten där gått med en reda och säkerhet, som
öfverträffat alla förväntningar. Jag tillåter mig citera några uttalanden
ur ett bref från professor Lindelöf, hvilken, sota bekant,
varit tillkallad inom justitiedepartementet vid granskning af valmetodsförslagen.
Han öfversände till mig en redogörelse för valen
i Nylands län -och skrifver: »Detta dokument synes mig på ett
eklatant sätt bevisa ohållbarheten af ett bland de hufvudargnment,
som ständigt framhållas mot stora valkretsar, nämligen den orättvisa,
som kommer att vederfaras vissa, glesare bebyggda eller mer efterblifna
delar af valkretsen, på grund af det större procenttalet röstande
i de tätare bebyggda delarna af kretsen och särskildt i städerna.

Såsom den tredje kolumnen (°/o) utvisar, variera ifrågavarande
procenttal mellan ganska trånga gränser (64,sg—82,48), och äro

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. fn.
(Forts.)

N:o 52. 74

Fredagen den 10 Maj, f. m.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

i flera landskommuner högre än i städerna. I medeltal utgör
antalet röstande i städerna 74,25 %>, å landsbygden 74,13 °/o och i
hela valkretsen 74,17 % af hela antalet röstberättigade. Medeltalet
för landsbygden (74,13) är sålunda högre än i Helsingfors (73,89),
tvärtemot hvad man på förhand förmodat.

Nylands läns valkrets äger utse 23 representanter och utgör
sålunda verkligen en stor valkrets. Om fruktan för ett ojämnt
deltagande i valet här visar sig ogrundad, måste detta i vida högre
grad gälla för så små valkretsar (3— 7-manskretsar) som äro föreslagna
i Sverige.»

Vidare säger han i nu citerade bref — jag skall endast läsa
upp något litet af hvad han där skrifver: »Af intresse är äfven
den kolumn i medföljande tablå, som utvisar kassationsprocenten.
I medeltal för hela länet är densamma 0,59 %, hvilket måste betecknas
såsom ett ganska godt resultat. Att döma af de preliminära
uppgifterna i tidningarna, är ifrågavarande procent ganska olika i
de skilda valkretsarna, hvilket väl till en del måste bero på bristen
på likformighet vid valsedlarnas pröfning. Sålunda har i Abo läns
norra valkrets kasserats endast Va °/o af alla valsedlar, medan
däremot i vår nordligaste valkrets (Uleåborgs läns norra valkrets)
kassationsprocenten, om tidningarnas siffror äro riktiga — hvilket
jag betviflar — skulle stiga till öfver 3 %>.» —

Han har också uppehållit sig vid de omständigheter, som föranledt
kassation, och det är obetydligheter, som antagligen icke
förekomma mer än en gång.

Har man redt sig så väl i Finland med där förefintliga bestämmelser,
torde valen nog gå för sig äfven här i Sverige utan
alla de misstag och svårigheter, som man här förespår.

Man har mycket lifligt uppehållit sig vid att proportionalismen
skulle lämna vidt spelrum för valknep och intriger. Särskilt har
man i detta afseende framhållit, att partibeteckningen skulle kunna
missbrukas.

Man vet hvad det vill säga att räkna ihjäl en metod. Som
exempel hänvisar jag till den metod, som förslagsvis ifrågasattes
vid sistlidne riksdag och som föll på de bekanta s. k. Bendixonska
exemplen. Och det ödet har drabbat många af de under förarbetena
i justitiedepartementet pröfvade metoderna. Men den nu föreliggande
har jag åtminstone ännu icke sett ihjälräknad. Den anmärkning,
som skulle kunna anses gå i sådan riktning, men som
af oss ansågs praktiskt taget ganska ofarlig, och. som belyses af ett
ofta framfördt exempel — fallet Swartz-Svartling kallas det visst
— torde väsentligen vara afhulpen genom den af utskottet vidtagna
ändringen. Om metoden verkligen skulle lämna några möjligheter
till valmanövrer, hvilket jag icke tror, så äro dessa säkerligen minimala.

Kommer så »partibeteckningarna», som tyckas ha väckt åtskilliga
farhågor. Jag kan gärna meddela, att då denna tanke först
framkastades —• tanken att använda partibeteckningar utan samman -

N:0 52.

Fredagen den 10 Maj, f. m 75

Lång med officiella valförberedelser och vallistor — så väckte den Om valrätten
hos mig mycket allvarsamma betänkligheter. -lag trodde, att sådant kammaren
skulle vara omöjligt. Det skulle bli alltför löst och oberäkneligt, m. m.

och en sådan partibeteckning skulle kunna obehörigen usurperas. Forts.)

Men ju noggrannare saken undersöktes, dess klarare blef man med
att uppslaget var godt. Det är nämligen två förhållanden, som
otvifvelaktigt komma att verka därhän, att ingen sådan usurpation
gärna kan förekomma. Det första är den politiska moralen. Hvad
man än må tänka om den i allmänhet, så synes dock otvifvelaktigt,
att ett partis tilltag att usurpera ett annat partis beteckning komme
att af den allmänna meningen brännmärkas såsom något synnerligen
förkastligt. Men detta är icke nog. Det fordrar ock, att partiledningen
skall så fullständigt råda öfver alla partimedlemmarnas
politiska samveten, att de samtliga gå med på eu sådan manöver.

Tv om det icke sker, så splittras partiet, manövern kommer att direkt
skada partiet i stället för att gagna det. Det andra är — och
detta är kanske ändå kraftigare — att det endast i ytterst sällsynta
undantagsfall verkligen skulle medföra någon vinst att genomföra
en sådan manöver. Det illojala partiet —■ låt oss kalla det A —
usurperar partiet B:s partibeteckning. Hvad blir följden? Jo, att
det heterogena partiet B kommer att tillsätta så många platser, som
det sammanlagda antalet röster från de verkliga partierna A + B
berättigar till: Men hvad vinner A på det? I regel ingenting, tv
inom det heterogena partiet B tillsättas platserna efter proportionell
grund och således får i alla fall det verkliga B-partiet fram den
eller de kandidater, hvartill dess styrka berättigar detsamma. Nu
medger jag visserligen, att fall kunna framkonstrueras, då på detta
sätt A-partiet, särskildt om B-partiet är splittradt på flera namn,
skulle kunna vinna något, men dessa fall förutsätta en så noggrann
kännedom om de olika partiernas röststyrka, en sådan disciplin inom
det illojala partiet och särskildt eu så kombinerad kalkyl, att förutsättningarna
för manövern vid ett verkligt val knappast kunna förefinnas.
— Jag tror därför icke på missbruk af nu antydd art.

Jag skulle kunna fortsätta mitt bemötande af ännu några anmärkningar,
som framställts mot ifrågavarande del af förslaget, men
jag vill icke längre upptaga kammarens tid med dessa detaljer. Jag
vill blott tillägga en allmän anmärkning. En proportionell valmetod
är ett instrument, afsedt för ett praktiskt behof: det att användas
vid ett val. Den bör därför afpassas härefter och bör icke göras
teoretiskt eller matematiskt finare än som erfordras för att den skall
väl fylla sin uppgift. Vill jag ha eu våg för att väga järntackor
på, så kan och bör jag icke konstruera den så, att den kan tjänstgöra
som medicinalvåg. Och det är intet fel hos denna våg, om
den ej ger utslag för en gramvikt.

Den nu föreslagna metoden är enligt min uppfattning passande
för våra förhållanden och väl ägnad att fylla det behof, för hvilket
den är afsedd. Den är enklare än de flesta andra, som förelegat

N:0 52.

Fredagen den 10 Maj, f. m.

Om valrätt
till Andra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

till undersökning; den kommer snart att till sina hufvudgrundei''
blifva bekant och väl känd bland folkets breda lager, och dessa lära
nog förstå att inrätta sig därefter; den ger ett riktigt proportionellt
resultat med den noggrannhet och säkerhet, som praktiskt taget
behöfves.

Om förslaget i öfrigt kan och bör jag yttra mig kort. Regeringen
har gått till arbetet med ärligt, allvarligt uppsåt att utan alla partihänsyn
komma med något, som kunde vara • ägnadt att ena och
samla de skilda meningarna; och den har .därvid varit fullt medveten
om nödvändigheten af att gifva förslaget en bred demokratisk
läggning. Jag tror ock, att förslaget mottagits med aktning och erkänts
vara af verklig, reell innebörd. Jag har icke hört epitetet
»skenreform» användas från mer än ett håll — det socialdemokratiska.

Förslaget har naturligtvis grundligt studerats af alla i denna
kammare. Det torde dock tillåtas mig i allra största korthet skissera
dess hufvudpunkter, på det sätt att jag ger ett svar på den fråga,
som jag tycker borde i främsta rummet vara afgörande härvidlag:
hvad bjuder då detta förslag?

Det bjuder först allmän, lika rösträtt vid val till Andra Kammaren.
Det realiserar i denna del det program, hvarom meningarne
hittills varit eniga och som fått sitt uttryck i propositionen till 190t>
års Riksdag. Den valmanskår, som därefter har tillträde till valmansurnorna,
varder ungefärligen 3 gånger så stor som den nuvarande.

Det bjuder vidare på en omläggning af grunderna för Första
Kammarens bildande af den art, att kammaren realiter kommer att
hvila på bred folklig grund. Förslaget går härvid i botten med
saken.

Det börjar alltså med den kommunala rösträtten. Det gör i
den hittills gällande kommunala röstskalan ett så kraftigt snitt, att
hvarje tal om fyrkvälde eller fåmansvälde inom kommunerna hädanefter
kan och bör afvisas såsom obefogadt. Utskottet har genom
en mindre ändring ytterligare förstärkt verkan däraf. Då jämviktsgränsen,
nu 139 fyrk, därefter kommer att ligga vid 62 fyrk — i
genomsnitt för hela riket — torde ej många i denna kammare vilja
därutinnan gå längre.

I sammanhang härmed omlägges granden för den kommunala
skattskyldigheten från den nuvarande bevillningen till inkomst. Därigenom
frigöres kommunalbeskattningen från beskattningen till staten
och öppnas utväg till reformer på dessa områden, oberoende af
hvarandra.

Hvilka kraftiga verkningar detta kommer att hafva för blifvande
reformer på det kommunala området, behöfver jag ej här påvisa.
Jag inskränker mig här till den politiska sidan af saken. I den
delen blifva äfven valen till landstingen omlagda. Elektorerna försvinna
och urväljarne — de kommunalt röstberättigade — kallas

*n N:0 52.

Fredagen den 10 Maj, f. in.

att direkt verkställa landstingsmannavalen. Valhandlingen förläggas
till kommunerna, hvarigenom gifvetvis deltagandet väsentligen underlättas.

Och så tillämpas från grunden den proportionella valprincipen.
Hur starkt demokratiserande detta verkar, torde belysas af några
siffror, genomsnittssiffror för hela landet enligt utskottets förslag.
De små röstägarne på landet — och därtill torde kunna räknas de,
som ha intill 100 fyrk — kunna enligt förslaget tillsätta 65,i °/o
af landsrepresentanterna i landstinget och genom dem likaså 65,4 %
af det antal riksdagsmän i Första Kammaren, som kommer på landsbygden.
De högre fyrktalen komma ej upp till mer än 34,c, %.
För städerna komma — enligt siffrorna i Kungl. Maj:ts förslag,
någon uträkning enligt utskottets förslag föreligger icke — de små
röstägarne, om dit räknas de, som ha intill 1,800 kr. inkomst, att
få ett inflytande, som betecknas af 36,a %, och om dit räknas äfven
de, som ha intill 3,000 kr. inkomst, 57,5 % af städernas inflytande
å landstingens och Första Kammarens sammansättning. Efter utskottets
förslag sker en ytterligare förskjutning till förmån för
de lägre skattebetalarne.

Att därefter beteckna Första Kammaren såsom en de stora fyrktalens
och fåväldets representation torde nog icke kunna försvaras.

I sammanhang med landstingsmannavalen omläggas äfven stadsfullmäktigevalen
på proportionell grund, och den verkan, som detta
har på det kommunala lifvet, belyses af de siffror, som jag förut
angifvit i afseende å det politiska.

Det kungl. förslaget har på detta sätt vuxit ut till en omfattning
och fått en räckvidd, som väl kan sägas vara betydande. Det
kommer att grundlägga eu utveckling i demokratisk riktning, så
stark som intet föregående. Det borde därför kunna påräkna understöd
af alla dem, som anse en utveckling i denna riktning för
landet gagnelig.

Mina herrar! Det politiska läget är allvarsamt. Från flere
håll, där Kungl. Maj:ts förslag vunnit understöd, ha dock framkommit
kraf på tillägg, som gå utom förslagets ram; och det är oss
väl bekant, att dessa kraf haft stark resonans såväl inom denna
kammare som inom vida kretsar af vårt folk. Situationen torde ock
vara sådan, att frågans lösning kan äfventyras, om ej afseende fästes
vid sagda kraf. I medvetande häraf och af den stora vikten, att
ett positivt beslut redan vid denna riksdag kommer till stånd, är
regeringen beredd att medverka till en lösning på grundvalen af
regeringsförslaget, modifieradt i den riktning, som ofvan antydts.
Jag vill därför uttala den förhoppning, att det beslut, som kammaren
nu går att fatta, måtte varda af sådan innebörd, att det bereder
säkra utsikter till ett enande af åsikterna i denna utomordentligt
viktiga fråga och sålunda möjliggör och betryggar densammas lösning.

Om valrätt
till Andra
Kammaren
in. m.
(Forts.)

N:o 52. 7?

Fredagen den 10 Maj, f. m.

Om valrätt
till Andra
Kammaren
m. m.
(Torts.)

Herr Staaff: Herr talman, mina herrar! Lifligt instämmer jag
i de ord, hvarmed herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
inledde sitt anförande, nämligen att vi böra se och behandla
denna fråga ur synpunkten af fosterlandets nytta. Men det är ju
så, att man kan ha mycket olika uppfattning om hvilken lösning
af rösträttsfrågan som är till fosterlandets verkliga nytta, och jag
tror mig icke göra mig skyldig till något oriktigt antagande, ifall
jag förutsätter, att detta äfven är helt och fullt den föregående
talarens åsikt.

Jag ber att få upptaga några af de punkter, som herr justitieministern
berörde, och se till, huruvida jag för min del kan godkänna
eller icke de uppfattningar, som han därvid uttalade. Han
citerade godhetsfullt ett yttrande af mig för några år sedan, då de
proportionella valens idé först kom in här i landet, i hvilket yttrande
jag framhöll, att själfva tanken syntes mig innebära hvad jag
kallade en djup och oemotståndlig rättvisa. Herr justitieministern
tilläde emellertid, att jag skulle ha en annan mening än han därutinnan,
att jag icke ansåge, att denna tanke kunde praktiskt genomföras
»i denna världen», såsom hans ord folio. Hej, herr justitieminister,
det har jag aldrig sagt; det skulle jag icke på något sätt
vilja stå för. Jag har icke talat om denna världen, utan jag har
begränsat mig till detta land och sagt, att de proportionella Valen
icke med fördel kunna genomföras i detta land, och det har jag
för hvarje år, som gått under diskuterande af denna fråga, blifvit
allt mer och mer öfvertygad om.

Plerr justitieministern yttrade, att proportionalismen skapar politiskt
vakna medborgare, under det att majoritetsvalen skulle göra
minoriteternas medlemmar slöa och likgiltiga på grund af medvetandet
om att de intet förmå. Jag undrar, om den satsen är
riktig. Om jag tänker på min egen stad, får jag uppriktigt säga,
att hvad minoriteten, högerminoriteten, här i Stockholm beträffar,
tror jag, att man skall få söka efter ett mera lifligt och energiskt
parti. Det sköter icke blott sin sak, utan äfven en stor del af
landets högerintressen med en så utomordentlig liflighet, att jag
tror, att hvarje parti skulle kunna afundas det.

Herr justitieministern har förmenat, att de proportionella valen
skulle vara speciellt ägnade att utjämna slitningar och skapa en
mindre skarp motsättning, där förut rådt oförsonlig partifejd. Jag
undrar, huru detta står tillsammans med herr justitieministerns egen
utläggning af frågan om de gemensamma kandidaterna. Han tycktes
vilja medgifva, att gemensamma kandidater icke stå rätt val tillsamman
med proportionella val. Men är icke detta, herr statsråd,
snarare ett bevis på att den skarpa motsättningen främjas genom
de proportionella valen; talar icke den omständigheten, att vid proportionella
val, i motsats till hvad fallet är vid majoritetsval, för
partierna gemensamma kandidater bli en stor sällsynthet — talar
icke detta i eu komplett motsatt riktning mot hvad herr

79 N:o 52.

Fredagen den 10 Maj, f. ra.

statsrådet sade om de proportionella valens förmåga att skapa en Om valrätten
mindre skarp motsättning än majoritetsvalen.-'' Kammaren

Beträffande frågan om gemensamma kandidater vill jag endast m. m.

säga, att jag tror, att utskottets föreställning om att den frågan (Forts.)

skulle ha blifvit på något sätt bättre löst genom utskottets förslag
än i regeringsförslaget hvilar på ett fullständigt misstag. Men jag
tror knappast heller att den kan lösas. Gemensamma kandidater ba
nog som sagdt ingen plats vid proportionella val. Det är också
tydligt, att så måste förhålla sig. Om vi tänka på ett listval, d. v. s.
ett sådant val, där flera kandidater väljas i en krets, sådant som
vi hafva här i Stockholm, och hvilket val häst låter sig jämföras
med de proportionella valen; hvarför är det, som vid ett sådant val
gemensamma kandidater ofta upptagits ? Jo, det är naturligtvis därför,
att vid majoritetsvalen gäller det att med en lista eröfra hela kretsen
och följaktligen måste man där vara intresserad för att, genom
tillförande åt sin kandidatlista utaf krafter, som man tror kunna
draga stora valmansmängder, göra denna lista acceptabel. Det är
det, som man med ett fult ord kallar att »fiska». Man kallar
sådana kandidater, som uppsättas utaf ett parti utan att egentligen
tillhöra eller åtminstone fullt hafva anslutit sig till det partiet,
för »fiskekandidater», därför naturligtvis, att det är meningen att
draga till sig mera obestämda valmän, som man eljest fruktade, att
man kanske icke kunde få. Men jag frågar, är det någonting oriktigt?
Är det icke snarare en fördel i afseende å majoritetsvalen,
att de således tvinga partierna att icke uteslutande upptaga rena
partimän utan äfven bereda rum i Riksdagen för personer, som stå
mera på sidan af partierna. Man bör kanske tänka sig liten smula
in, genom konkreta exempel, uti hvad det ur nu ifrågavarande synpunkt
skulle hafva haft för betydelse för den svenska Riksdagen,
ifall proportionella val hade införts vid vårt nuvarande riksdagsskicks
början. Jag tager ett par namn. Är man viss på, att t. ex.
Tbemptander skulle hafva haft plats i denna kammare? Han anslöt
sig hvarken till höger eller till vänster. Han stod mellan partierna;
han stod i viss mån utom partierna. Då vid ett tillfälle
han tillfrågades, huruvida han ville ansluta sig till det liberala programmet,
svarade han ja i fråga om vissa punkter och nej i fråga om
ett par viktiga punkter. Likväl blef han uppställd. Tror man, att
han skulle hafva blifvit uppställd, ifall det varit proportionella val?

Nej, hvad skulle då partiet såsom parti hafva vunnit genom detta?

Då hade det icke gällt att medelst en lista, som kunde samla stora
valmansmängder, eröfra en hel krets, utan då hade partiet varit
säkert om exempelvis tre eller fyra kandidater och genom att upptaga
en kandidat dessutom, som stod utom partiet, hade partiet
uppenbarligen icke kunnat vinna mer än möjligen att få in just
den kandidaten och ingen mer. Jag kan taga ett annat närmare
till hands liggande exempel. Det var icke länge sedan som vi,
hvilka sitta i denna kammare, hörde herr von Krusenstjernas röst

N:o 52- 80 Fredagen den 10 Maj, f. m.

°ZiTäten * flera viktiga saker- 0ch ia°tror icke’att man skulle anse det

Kammaren ka*va varit lyckligt, om lian hade stannat utanför Riksdagen. Han
m. m. slöt sig likväl aldrig till något parti, och jag betviflar högeligen,
(Forts.) att, om proportionella val hade varit införda, han skulle hafva stått
på något partis lista. Ja, jag kan taga ännu ett exempel, ett exempel,
hvaröfver kanske mången till eu början skall förvånas. Jag
för min del tror, att det funnits skeden under Adolf Hedins långa
politiska verksamhet, då han, om proportionella val funnits, icke
med säkerhet skulle hafva blifvit uppställd på något partis lista.
Jag tänker särskildt på 1870-talet. Nej, när man, såsom den proportionella
valmetoden gör, utgår från partier såsom bärare utaf
valmansmängdernas åsikter, tvingar man också valmännen till att se
sakerna uteslutande ur partisynpunkt. För min del tror jag, att
partiväsendet är nödvändigt i det politiska lifvet, men jag har också
ett öppet öga för att bredvid partiväsendet finnes det många män,
som med allt skäl böra hafva plats i Riksdagen.

Jag tackar herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet
för att han — mig veterligen var det första gången från proportionellt
håll — bestämdt erkände, att kraftiga partiledningar blifva
nödvändiga med detta valsätt. Men jag tror icke, att det är så
rätt att, som han gjorde, helt ledigt halka öfver möjligheten att
skapa dessa partiledningar. Han sade: Det ena partiet kommer att
visa det andra partiet nödvändigheten att skaffa sig sådana partiledningar.
Men jag undrar, ifall man verkligen kan så ledigt behandla
landtmännens sak? Ty det är nämligen den, som det här
är fråga om. Jag undrar, ifall det dock icke är någonting riktigt
uti att, såsom vi hafva gjort, taga hänsyn till de traditioner, de
vanor, som för landtmännen bilda så mycket större svårigheter att
ordna sådana partiledningar.

Beträffande den stora öfverlägsenhet, som herr statsrådet fann
den proportionella valmetoden äga därutinnan, att den skapar valkretsar,
innehållande proportionellt antal invånare, så tror jag, att
den fördelen dock är ganska konstlad och ganska öfverdrifven. Ty,
mina herrar, har det egentligen någonsin med undantag af frågan
om förhållandet mellan land och stad — hvilket ju i alla fall
blir utjämnadt — men har det eljest någonsin betraktats såsom en
olägenhet, har det verkligen väckt känslor utaf ovilja, att uti den
ena kretsen en större befolkning representeras af en riksdagsman än
uti den andra kretsen? Har icke vårt folk varit belåtet och tillfredsställdt
med den nuvarande valkretsindelningen, som ju ansluter
sig till den administrativa och judiciella indelningen, med hvilken
folket känner sig hemmastadt? Jag skulle tro, att så är fallet, och
jag tror, att hela detta till ytterlighet matematiska betraktelsesätt,
som proportionalismen infört, i själfva verket har föga rot i folkets
egen uppfattning.

Huru herr statsrådet, med sina uppenbara bemödanden att behandla
saken så opartiskt han förmådde, kunde till den grad neg -

Fredagen den 10 Maj, f. m. 81

ligera frågan om partibeteckningens svaghet, det kan jag icke förstå.
Ty det är väl dock tydligen en mycket stor brist bos detta system,
att en hänsynslös grupp skulle kunna genom att utsända valsedlar,
upptagande precis samma namn, plats efter plats, som ett parti,
hvilket man vill åt, men med en partibeteckning, som något litet,
tämligen omärkligt skiljer sig från den egentliga och äkta, kan
locka ett antal valmän att gifva sina röster åt dessa falska sedlar,
uti den naiva föreställningen, att, då de rösta på de namn, som
partiet har uppsatt, så är det väl också klart, att deras sedlar skola
någonting gälla. De komma dock icke att gälla. För det partiet
komma de icke att få sammanräknas med de äkta sedlarna. Jag
vill anmärka, att utskottet, som väl uppfattat denna svaghet, har
haft denna sak under diskussion, särskilt med tanke på att den
skarpt påpekats i den af herr Daniel Persson väckta motionen, men
att utskottet icke kunnat komma till någon förbättring i fråga om
partibeteckningen.

Beträffande de inbrott återigen, som ett parti eller en grupp
kan göra i ett annat parti, ansåg herr statsrådet den farhågan därför
vara öfverdrifven både med hänsyn till den politiska moralen
och med hänsyn därtill, att det för att nå ett resultat skulle fordras
så stark härskarmakt från partiledningens sida öfver alla medlemmarna
och öfver deras samveten. Ja, det är icke godt att veta,
hvad de skälen kunna betyda. Det exempel, som i detta fall har
blifvit under den allmänna diskussionen framdraget, är att en grupp
utaf de mera anarkistiskt sinnade ungsocialisterna, således en grupp,
som icke blott icke har, utan också berömmer sig utaf att icke hafva
någon särskild hänsyn till det parlamentariska politiska lifvets kraf,
att de skulle kunna falla på den idéen att t. ex. på eu liberal lista,
ja, hvarför icke på en högerlista, och med begagnande af det öfverskott
af röster, som där kan finnas, uppnå att få en kandidat, som
de icke själfva skulle hafva fått. Då är det ett faktum, att eu
sådan kandidat har blifvit vald med röster, som kanske stå så
långt från honom, som gärna möjligt är.

Herr statsrådet yttrade såsom en allmän anmärkning, att en
järnvåg behof ver icke vara en medicinalvåg. Nej, det är sant, och
det är just ur den synpunkten, som jag för min del har trott, att
majoritetsvalsystemet fortfarande här i landet, såsom i de flesta
andra länder, skulle kunna komma att väl tjäna det politiska lif vet.
Men jag vill icke utbyta järnvågen mot en våg, som uti åtskilliga
fall kan gifva alldeles falska och oriktiga utslag. Det är skillnaden
på herr statsrådets åsikt och min.

En fråga, som jag icke funnit uti herr statsrådets yttrande
■behandlad, är frågan om valkostnaderna. Redan länge hafva vi
liberala betonat, huru gifvet det måste vara, att valkostnaderna i ett
system med stora valkretsar måste springa upp till belopp, som för
närvarande äro alldeles okända här i landet. Vi hafva i sanning
fatt eu slående bekräftelse på våra farhågor genom underrättelser
. Andra Kammarens Prof . 1907. N:o 52. 6

N:o 52

Om valrätten

till Andra

Kammaren

m. m.

(Forts.)

N:0 52. 82

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

Fredagen den 10 Maj, f. m.

från Finland, som tala om summor, uppgående till inemot 50,000
mark för ett mindre och hundratusen mark och mera för ett större
parti. I sitt göteborgstal i påskas har statsministern sökt afvända
uppmärksamheten från denna kinkiga punkt dels genom en hänvisning
till England, där valkostnaderna äfven med enmansvalkretsar
som bekant äro enorma, och dels genom att antyda, att dessa kostnader
vid majoritetsval användas på dåligt och omoraliskt sätt,
hvilket icke skulle blifva fallet vid proportionella val. »Majoritetsvalens
kanske allra betänkligaste sida är», säger statsministern, »att
de drifva valagitationen från ett sundt politiskt upplysningsarbete
öfver till en osund och förödande hetsjakt om röster, och den jakten
kostar bland annat också mycket pengar.»

Jag erkänner, att jag icke förstår detta angrepp lika litet som
jag förstått de därefter följande, i ett mystiskt dunkel höljda anspelningarne
om att »kostnadsfrågan har en allvarligare sida än den
som gäller beloppens storlek, nämligen den som rörer deras användning»
samt att »vi här äro inne på de två valsättens förhållande
till den politiska moralen» och att »i denna punkt äga proportionsvalen
sin bästa styrka och majoritetsvalen sin största svaghet.»

Det är väl dock hvarje partis åstundan att vinna majoritet i
Riksdagen eller i dess ena kammare. Den åstundan lär väl icke
försvinna vid proportionsvaleD. Och följaktligen lär den väl vid
valtillfällena visa sig i en liflig rörelse att kunna samla så många
röster som möjligt för partiet. Vill man nu kalla denna rörelse för
en osund och förödande hetsjakt, då den äger rum vid majoritetsval
och ett sundt politiskt upplysningsarbete, då den äger rum vid
proportionsval, så kan man ju göra det. Men förklaringen fattas
helt och hållet. Förutsättningen för ett sundt politiskt upplysningsarbete
ligger framför allt i en press, som är upplyst och sanningsälskande.
Skulle ett partis pressorgan brista därutinnan, skulle dess
organ, i stället för att hålla sig till sakliga utredningar, öfverflöda af
personliga invektiv och osanna uppgifter, då göra allt det partiets
främsta män större nytta, ifall de söka reformera sin egen press
än om de söka införa proportionella val.

Jag sade, att jag icke förstår anspelningarne på bristande moralitet
i penninganvändning vid majoritetsvalen. Att sådant ägt
rum i England är visserligen sant, ehuru förhållandet numera genom
det allvarliga ingripande som skett lär vara betydligt bättre. Men
tydligen är det icke ett särskildt land statsministern syftar på, utan
hans anspelning gäller alla länder, där majoritetsvalsprincipen råder.
Nu frågar jag: Ha här i landet politiska mutor och politisk bestickning
förekommit vid valen? Jag åtminstone är alldeles ovetande
därom. Och till dess det blifver ådagalagdt, att beskyllningen är
sann, vågar jag att bestrida allt vitsord åt densamma. Men jag kan
ej heller underlåta att tillägga att, hvilka skäl och hvilka medel
man må använda i den politiska striden, icke bör man väl —

Fredagen den 10 Maj, f. in.

8.'') N:o 52.

allraminst från den plats en statsminister intager — utan fog svärta
och nedsätta sitt eget folks politiska moral!

De stora valkostnaderna, som icke kunna bäras af landtmännen,
och de stora valkretsarne med sina valledningar i städerna komma
förvisso att i afsevärd grad undantränga landtmännen från representationen
i Andra Kammaren. Och i detta fall är det kanske något
skäl, att man ser till, hvad de finska siffrorna visa. Resultatet af
det hela blir efter vår mening — och denna mening ha vi icke
kunnat ändra äfven inför detta förslag — att Andra Kammaren
kommer att såsom representation väsentligen förvanskas och försämras.
Den blir icke någon spegelbild af folket utan blott af
partierna, d. v. s. af folket, uppdeladt på ett fullkomligt konstladt
sätt.

Nu vill man gifva oss kompensation härför. Hvad föreligger
i sådant afseende? Jag antar, att man, efter att ha sett utskottsreservationerna,
kan säga, att Kungl. Maj:ts proposition eller utskottets
oförändrade förslag icke längre praktiskt taget föreligga.
Jag antar, att den proportionella ordning, som nu bjudes, är utskottets
förslag med något tillägg med afseende på valbarheten till
Första Kammaren, om hvilket tilläggs innehåll ingen för närvarande
kan göra sig säker föreställning. Ty så mycket är å andra sidan
klart, att yrkandena i herr Daniel Perssons i Tällberg motion icke
synas kunna komma att bli slutet på Riksdagens rösträttsförhandlingar.
Sålunda är här, om man tar saken sådan den verkligen är, fråga
om någonting, som man för närvarande icke vet mera om, än att
det utgör utskottets förslag med något slags utsträckning af valbarheten
till Första Kammaren. Det är hvad man kan antaga. Jag
vill då söka pröfva, hvad detta resultat skulle innebära.

Innan jag ingår på den pröfningen, så vill jag emellertid först
framhålla, i motsats till hvad åtskilliga motståndare i pressen sökt
göra gällande, att jag tror mig och mina meningsfränder äga rätt
till en sådan pröfning. Det är nämligen så, att man på visst håll
ansett, att det liberala partiet icke skulle äga rätt att göra någonting
annat än att tacka och taga emot, så snart ett dubbelproportionalistiskt
förslag framkomme. Man har velat inlägga i våra föregående
ord den meningen, att blott det blefve dubbelproportionalism,
då skulle vi vara med. Hvar och en som vill sätta sig in i hvad
vi verkligen sagt skall finna, att vi icke sagt annat än att enkelproportionalismen
finna vi absolut omöjlig. Första villkoret för att
vi ens skulle finna en proportionalism möjlig att tänka på är, att
den utsträcktes till båda kamrarne. Men jag vill fråga hvar och
en, som är kompetent att ännu i dessa tider bibehålla någon opartiskhet
i omdömet om sina motståndare, huruvida vi därigenom,
när ett förslag föreligger, utarbetadt på dubbelproportionalistisk
grund, afsagt oss en fullständigt fri och obunden pröfningsrätt?

Det är naturligtvis icke godt att säga, hvad som skall framgå
af ett förslag, hvars närmare beskaffenhet man, såsom jag

Om valrätten
till Andra
Kammaren
fn. m.

(Forts.)

N:o 52.

Om valrätten

till Andra

Kammaren

m. m.

(Forts.)

84 Fredagen den 10 Maj, f. m.

nyss antydde, alldeles icke känner. Men man kan ju uppställa
vissa alternativ ock se till, huruvida något af dessa alternativ egentligen
är af beskaffenhet att verka tillfredsställande. Jag föreställer
mig sålunda, att man skulle kunna tänka, att om denna ordning,
det vill säga utskottets förslag med någon ändring i valbarheten till
Första Kammaren, skulle komma att bli antagen, så skulle sannolikt
någon af följande möjligheter uppstå. Antingen skulle i Första
Kammaren alltjämt den nuvarande högermajoriteten, så beskaffad
och så sammansatt som nu, förblifva majoritet. Eller skulle det
kunna hända, att en annan högermajoritet komme i dess ställe, äfven
den permanent. Eller skulle det kunna hända, att en så stor
förändring kunde komma att inträffa, att en högermajoritet icke
längre vore säker om ledningen i Första Kammaren, att det kunde
finnas ett skede, då en annan riktning, en mera frisinnad, mera åt
vänster gående riktning, skulle bli majoritet. För min del måste
jag säga, att intet af dessa tre alternativ synes mig innebära en
verkligt god lösning af frågan om förhållandet emellan kamrarne,
om själfva riksdagsskicket. Om vi tänka på de två första fallen:
antingen att den nuvarande högermajoriteten, hvilken som bekant
består af större industriidkare, högre civila och militära ämbetsmän,
stora godsägare komme att fortbestå eller att denna majoritet blefve
uppblandad med åtskilliga landtman, som icke tillhörde godsägareklassen
men icke heller hemmansägareklassen, utan som stode midt
emellan och som hade en bestämd högeråskådning — i båda dessa
fall så må jag säga, att den minoritet, som vid sidan af en sådan
majoritet komme att sitta i kammaren, skulle få en mycket egendomlig
lott och uppgift därstädes. Såsom minoritet kunde den föga
inverka på besluten. Men den blefve på sitt sätt ganska kär för
majoriteten att ha. Då denna minoritet — måhända inneslutande
både ganska långt gående radikaler och äfven socialdemokrater —
uppträdde och talade, så håller jag för sannolikt, att det skulle
kännas ganska angenämt för kammarens majoritet att finna, hur
reformerad kammaren hade blifvit. Det vore ju den minoriteten,
som skulle gifva kammaren dess nya styrka. Men vore det till
någon verklig nytta? Det är en annan fråga, och på den frågan
tror jag, att man måste svara: nej, det vore alls icke någon verklig
nytta, att Första Kammaren erhölle en minoritet, som absolut gifvet
komme att uppfattas såsom en tillväxt uti verklig kraft.

Om det tredje fallet — något, som jag för min del anser ytterst
osannolikt — skulle inträffa, nämligen att en till själfva åskådningen
annorlunda beskaffad majoritet kunde vid vissa skeden framträda i
Första Kammaren, så är jag dock icke säker på, att detta vore
någonting vidare lyckligt — på den grund, att det alldeles icke är
visst, att därför, att den majoriteten hade en olika åskådning mot
den hittillsvarande permanenta högermajoriteten i Första Kammaren,
den skulle kunna idka ett godt samarbete med Andra Kammaren.
Det finnes måDga nyanser och det finnes många stadier, som man

Fredagen den 10 Maj, e. m. 85

kan tänka sig, att en sådan slags majoritet skulle kunna representera,
utan att därigenom i ringaste mån något verkligen godt samarbete
mellan kamrarne kunde uppnås. Man må därvid icke heller glömma,
att det skulle blifva den stora skillnaden mellan kamrarne, att det
proportionella valsystemet finge på Andra Kammarens sammansättning
verka, om jag så får uttrycka mig, ohejdadt och oinskränkt,
under det att, såvidt jag förstår, de medelbara valen till Första
Kammaren gifvetvis komme att utöfva eu viss modererande inverkan
på den splittring, som proportionsvalen tendera att åstadkomma.
Ur den synpunkten är det alldeles icke omöjligt, att Första Kammaren
skulle kunna få en kraft och en enhetlighet, som Andra Kammaren
icke förmådde uppvisa. Jag för min del tror, i likhet med hvad
Adolf Hedin en gång yttrade här i kammaren, att ett tvåkammarsystem,
där de båda kamrarne skola äga icke blott på papperet utan
i verkligheten fullt lika makt och myndighet, är en chimär och en
farlig chimär. Jag tror icke, att man genom en ändring af Första
Kammarens sammansättning komme till någonting verkligen bättre
i fråga om samarbetet mellan kamrarne. Jag tror, att den parlamentariska
utvecklingen måste gå i den riktning, att det finnes en
kraft, som framstår såsom den obestridt i hufvudfrågor mera afgörande
och mera bestämmande inom representationen.

Vårt förslag rör nu icke vid Första Kammaren. Det uttalar
icke ordet författningsrevision. Det innebär blott och bart en rösträttsreform
beträffande Andra Kammaren, och det har ju därför
fått uppbära en smälek, i hvilken den nu så radikala högern samt
den radikala vänstern täflat om priset för de vackraste glosorna.
Men för den, som har en stark öfvertygelse om den historiska utvecklingens
kraft att fortgå i den riktning, som den en gång börjat,
innebär detta förslag en stor fördel, som icke tillkommer de proportionella
förslagen. Bet bibehåller nämligen med orubblig och otvetydig
säkerhet den politiska tyngdpunkten i Andra Kammaren. Nu
har man häremot gjort gällande, att man dock står långt ifrån
idealet härutinnan, att det icke är stort bevändt med den utveckling,
till hvilken man hittills kommit. Jag bestrider naturligtvis
icke, att det är mycket, som i det fallet återstår, men jag tror,
att det dock är en stor fördel att vara på den rätta vägen, som för
åt det rätta hållet. Bättre en fågel i hand än tio i skogen, heter
det, och bättre behålla Andra Kammarens nuvarande ställning till
den Första än att införa eu ny sammansättningsgrund till denna
senare, hvars verkan är omöjlig att öfverskåda. Befinnes det emellertid,
att den vägen icke för till målet, ja, då måste det ju blifva
en uppgift att söka, på sätt man i andra länder gjort, i grundlagen
inskrifva det företräde, som Andra Kammaren såsom stående närmare
folket bör äga framför den Första. Men det vill jag säga,
att efter min tro vore det vida nödvändigare att omedelbart förena
de proportionalistiska förslagen, som nu framkommit, med en sådan
grundlagsparagraf än att förena vårt förslag med en dylik paragraf.

N:o 52.

Om valrätten

till Andra

Kammaren

m. m.

(Forts.)

N:o 52. 86

Fredagen den 10 Maj, e. m.

Om valrätten Här vet man, hvar man står, med de proportionalistiska förslagen
Kammaren ve* man absolut icke, hvart man kommer.

m Jag har icke förbisett, att ett mycket skarpt angrepp bär gjorts

(Forts.) mot denna min uppfattning om kamrarnes ställning från herr statsministerns
sida, nämligen i hans förut omnämnda göteborgstal.
Han säger där: »Vi äro vana här i Sverige, att laga rättigheter
också respekteras, och allra minst bör en del af landets lagstiftande
församling ställas utanför lagen. Jag tror heller inte på nyttan af
att enskilda personer och ännu mindre en del af landets representation
skulle försättas i det nesliga läget att ej få tala eller handla
efter öfvertygelse. Obetingadt ställer jag mig på den svenska grundlagens
fasta mark, där både anda och bokstaf uppfordra hvarje
riksdagsman att i sin egen öfvertygelse känna enda rättesnöret för
sin verksamhet.»

Min uppfattning skulle således smaka å ena sidan af uppror,
å andra sidan af despotism. Vore det så, som herr statsministern
säger, så vore det ju illa, men det allra värsta vore kanske, att i
sådant fall hafva sannolikt nästan alla Sveriges ministärer, reaktionära,
konservativa eller liberala, under de senaste femtio åren visat
upproriska tendenser och hänsynslös despotism, och det mot ingen
mindre än den svenska kungamaktens personlige innehafvare. Ty
om det att säga åt en person: ''utöfva icke edra laga rättigheter
efter eget tycke, utan tag afgörande hänsyn till andras åsikter’,
om det är att icke respektera laga rättigheter, om det är att försätta
en person i ett nesligt läge, då fruktar jag, att alla dessa
ministärer hafva svårt förbrutit sig. Det beter ju nämligen i § 4
regeringsformen: »Konungen äger att allena styra riket på det sätt,
denna regeringsform föreskrifver; inhämte dock, i de fall, här nedanföre
stadgas, underrättelse och råd af ett statsråd, ...» Ordalagen
äro otvetydiga. Och i § 9, där det föreskrifves, att statsrådets
ledamöter i alla mål ovillkorligen böra yttra och förklara sina meningar,
tillägges det genast: »Konungen dock förbehållet att allena
besluta.» Makten i alla regeringsangelägenheter är lagd uteslutande
i Konungens hand, han har skyldighet att höra, ej att följa råd.
Men hur har praxis handterat denna betydelsefulla författningsföreskrift?
Jo så, att i de allra flesta fall sätter konungamaktens personlige
innehafvare icke i fråga att tillämpa den. Och om han
någon enda gång sätter det i fråga, så afstår han dock oftast från
att fullfölja sin personliga mening på grund af enträgna framställningar
från sina rådgifvare. Huru har nu detta kommit sig? Jo,
helt naturligt däraf, att den stigande opposition mot den personliga
viljans system, som i början af förra århundradet uppstod, på en
gång kraft af rådgifvarne, att de skulle genomföra sin uppfattning,
och tillika bildat ett ryggstöd bakom dem, då de så gjort. Vårt
riksdagsskicks skapare yttrade i ett viktigt anförande vid 1878 års
riksdag: »Det är endast om Konungen vill företaga något, som
innefattar ett brott mot regeringsformen, som den föredragande

87 N:o 52.

Fredagen den 10 Maj, f. m.

departementschefen har plikt att vägra sin kontrasignation och nedlägga
sitt ämbete. Den allmänna konstitutionella utvecklingen i
vår tid godkänner emellertid alldeles icke ett sådant förhållande;
och oberoende af den juridiska ansvarsskyldighet, som må tillkomma
statsrådets ledamöter, gör den allmänna meningen dem politiskt
ansvariga icke blott för rådslagen utan äfven för besluten, i det
man tillämpar den grundsats, som i den danska grundlagen fått ett
bestämdt uttryck, då där säges, att ministrarna äro ansvariga för
regeringens förande. Häruti gör man, enligt min åsikt, äfven rätt
så till vida, att en statsrådsledamot icke bör anses skyddad för
politiskt ansvar blott genom en reservation, så framt densamma ej
åtföljes af en afskedsansökning.»

Det är ett historiskt faktum, att konungarne af vår nu regerande
ätt, den ena efter den andra, allt mera öfvergifvit att ens
ifrågasätta det personliga styrelsesystemet; och för min del vågar
jag tro, att de därigenom förvärfvat rätt till aktning och tacksamhet
af sitt folk. Däremot tror jag ingalunda, att detta tillmötesgående
bragt dem själfva i någon neslig ställning. Jag tror nämligen
— i motsats till herr statsministern — icke, att hvarje författningsenlig
befogenhet behöfver utöfvas i enlighet med den rådgifvandes
personliga uppfattning.

För det första kan han tveka, huruvida hans personliga uppfattning
är den enda riktiga. Äfven om han icke gör detta, kan
han dock medgifva, att andra, rent objektivt sedt, kunna äga lika
störa anspråk på att blifva betraktade som auktoriteter i frågan som
han själf; och hvad särskildt angår ledamöterna af ett öfverhus,
erbjuder sig för dem en särskild anledning att väl betänka sig,
innan de drifva sin egen personliga åsikt för långt. De veta, att
Andra Kammaren i allmänhet närmare och trognare representerar
folket; och de böra i ett mera allmänt medborgarekraf se en viktig
faktor vid bestämmandet af sin egen hållning.

Själfva grundskillnaden i uppfattning mellan herr statsministern
och mig är, att han talar om författningens ord, och jag om författningslifvets
gestaltning. Sällan blir en författning mera än en
ram. Huru författningslifvet därinom utbildar sig, det beror på
en mångfald orsaker. Utan att författningen i ringaste mån ändras,
kunna inom dess gifna ram konstitutionella sedvanor utvecklas,
hvilkas berättigande af ingen längre ifrågasattes, utan som af alla
respekteras; och gifvetvis kunna äfven målmedvetna sträfvanden att
leda författningslifvet i viss riktning eller att vidare fullfölja en
redan inslagen riktning uppstå, utan att detta på ringaste sätt innebär
en strid mot författningen själf.

Då så är, hade herr statsministern, om han verkligen velat
vederlägga min uppfattning om Andra Kammarens naturliga och
tillbörliga öfvervikt i statslifvet, bort söka att bemöta mig i sak,
•d. v. s. söka uppvisa, att ett sådant förhållande vore olämpligt och

Om valrätten
till Ändra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

N:o 52. 88

Fredagen den 10 Maj, f. m.

Om valrätten skadligt. Det har han icke gjort; och hvarför icke? Måhända

^Kammaren därför, ^an själf ansett det lönlöst.

m. m. Jag sammanfattar och jag tillägger: för mig är en invunnen

(Forts.) fordel i författningslifvets utveckling mera värd än den hägrande
men ovissa fördel, som förespeglas genom en ändring af Första
Kammarens sammansättning. Jag vet ej, hurudan ändringen blir,
och än mindre hurudan den kammare blir, som däraf skulle framgå;
men det vet jag, att den kunde komma att förflytta den politiska
tyngdpunkten, att den kunde komma att göra den osäker och kanske
oscillerande mellan båda kamrarna. För närvarande har Första
Kammaren visat sig vara en hämsko på utvecklingen; men i händelse
den alltmera, såsom jag hoppas, fäster afseende vid folkmeningens
kraf, så tror jag, att dess sammansättning icke nöd vändigtvis

behöfver ändras. Jag tror fastmer, att det kan vara eu
viss fördel, att äfven den större industrien, den högre bildningen
och det högre ämbetsmannaståndets administrativa erfarenhet hafva
säte och stämma inom representationen.

Skulle förhoppningen om stigande hänsyn från Första Kammarens
sida till allmänna opinionen, uttryckt i Andra Kammarens
beslut, svikas, så synes det mig i allt fall bättre att, med bibehållande
af Första Kammarens sammansättning, främja det svenska författningslifvets
utveckling i detta afseende genom en konstitutionell
begränsning af Första Kammarens makt, än att söka nå denna begränsning
genom en till sina följder obestämbar ändring af grunderna
för dess sammansättning.

Med flit har jag icke talat och kommer icke att tala om den
kommunala reformen. Andra komma helt säkert under öfverläggningen
att göra det; men för mig står det ojäfaktigt klart, att den
politiska reformen är till den grad hufvudsak, att man icke får ge
efter en tum på den, äfven om man därigenom kunde vinna en
efterlängtad kommunal reform. Min öfvertygelse är, att denna senare
reform ändå kommer af sig själf; och jag rädes inför det prejudikat,
som Andra Kammaren skulle gifva, i fall den nu skulle acceptera
en rösträttsreform, som den icke gillar, för att vinna en reform i
lokalstyrelsen, som den kan finna önskvärd.

Väl vet jag, att denna reform på många verkar lockande; och
det kan jag ju också förstå. Men af de skål, som jag angifvit, kan
jag icke i det fallet låta mig lockas; och jag hoppas, att icke heller
mina meningsfränder skola göra det. Men om vi icke låta oss lockas,
så skola vi ej heller låta oss förskräckas af de hemska bilder, som
uppdragits för oss om hvad som skulle följa, i händelse de proportionella
valen icke nu antagas. Herr statsministern uppdrog eu
sådan skräckbild uti sitt flera gånger omnämnda göteborgstal, då
han sade något om att, därest rösträttsfrågan äfven i år folie, ett
sådant tillstånd här skulle uppkomma, som icke på oerhördt lång
tid funnits i vårt politiska lif. Jag kan för min del icke tro, att
några hemska olyckor skulle inträffa därigenom, att det svenska

89 N:0 52.

Fredagen den 10 Maj, f. m.

folket finge en gång för alla höras och uttala det afgörande ordet i
sin egen lifsfråga. För mig står det som en afgjord och klar sak. Kammaren
att vi hvarken höra låta locka oss eller låta skrämma oss till detta m. m.
förslags antagande. (Forts.)

Jag yrkar, herr talman, afslag å utskottets förslag och förbehåller
mig att i sinom tid få yrka bifall till min motion.

I detta anförande instämde herrar Palme, Ericsson i Alberga,

Nyström, Berg i Stockholm, Bergström, friherre Bonde, Beckman i
Djursholm, Furst, Johansson i Öja, Moll, Wawrinsky i Saltsjöbaden,

Bosson, Larsson i Klagstorp, Ljunggren, Henricson, Starbäck, Bromée
i Billsta, Sundin, Wiclcström, Andersson i Baggböle, Nordin, Hammarström,
Ström, Camitz, Biesért, Larsson i Göteborg, Böing, Wijlc,

Berg i Göteborg, Karlsson i Göteborg, Janson i Bråten, Thavenius,

Neiglick, Boven, Hammarlund, Ekman i Mo gård och Bune.

Herr Wickström: Herr talman, mina herrar! Då jag vid
föregående riksdag angaf min ställning till det proportionella valsättet,
erhöll jag af den ärade representanten för Halmstad, herr Asker,
det nakna vitsordet, att mina svaga vingar icke förmådde bära mig
på min höga flykt. Men jag undrar, huruvida det är rätt att medelst
ett dylikt subjektivt påstående affärda ett anförande, mot hvilket
ingenting i sak andrages. Månne vi icke alla befinna oss på denna
plats för att efter måttet af vår begåfning fylla en plikt, som är
oss ålagd, och på samma gång utöfva en rättighet, som är oss tillförsäkrad?
Under sådana förhållanden synes det mig, som skulle
ett dylikt nedsättande omdöme om en representants inslag i debatten
angifva en bristande insikt om å ena sidan allas vår uppgift, å
andra sidan hufvudbetingelsen för en debatts nytta: en saklig argumentation.
Man söker vederlägga ett anförande genom att angifva
dess brister, men man beröfvar det ej dess möjliga värde genom att
stämpla det med en nonchalant fras.

Trots detta nedsättande omdöme om mitt lilla inslag i föregående
Riksdags rösträttsdebatt vågar jag dock ånyo utbedja mig
den ärade kammarens uppmärksamhet under några minuter.

Äfven denna gång skola mina anmärkningar komma att riktas
mot proportionalismen, och jag har mer än en anledning till detta
mitt uppträdande.

Jag känner mig uppmanad att närmare skärskåda denna fråga
på grund däraf, att flera af mina partikamrater förklarat sig anse
det proportionella valsättet i princip rättfärdigt, fastän svårigheterna
vid dess praktiska genomförande synas dem hart när oöfverstigliga,
ja, det liberala samlingspartiets främste man, herr Staaff, har vid
ett politiskt möte under förra året uttalat, att proportionalismen
innebure »en tanke af djup och oemotsäglig rättvisa» samt under
en debatt vid innevarande års riksdag förklarat sig vidhålla denna
sin åsikt. Då jag däremot intager en diametralt motsatt ställning

No 52.

Om valrätten

till Andra

Kammaren

m. m.

(Forts.)

90 Fredagen den 10 Maj, f. m.

till dessa mina kamrater med afseende på föreliggande fråga, är det
för mig en bjudande plikt att lämna skäl för denna min ståndpunkt.

En annan anledning till mitt uppträdande ligger däri, att medan
Riksdagens protokoll innehålla massor af uttalanden, som rikta sig
mot sagda valmetods teknik, ha mina anmärkningar varit de enda,
som riktat sig mot metodens förutsättningar. Det synes mig dock,
som skulle en omsorgsfull granskning af ett problem kräfva, icke
blott en utredning af följdsatser och ett rekognoscerande af utanverk,
utan äfven, och framför allt, en undersökning af grundpremissernas
hållbarhet och ett inträngande i frågans kärna. Det var på ett
försök i denna riktning som jag vid föregående riksdagstillfälle
använde mina krafter, och det är detta försök, ytterligare förstärkt
och fördjupadt, som jag i det följande skall förnya.

Den viktigaste anledningen till mitt uppträdande är dock det
förhållandet, att en afgjord motvilja mot ifrågavarande valsätt instinktmässigt
gifvit sig till känna hos vårt folks flertal. Det är en sund
instinkt, som i detta fall framträdt. Men instinkten endast anar;
den kan ej anföra grunder och skäl. Jag anser det för min skyldighet
att med tillhjälp af de vapen, som en vetenskaplig insikt erbjuder,
skynda att bistå denna sunda instinkt genom att omsätta dess aningar
i begreppets form.

Innan jag öfvergår till detta förnyade skärskådande af det
proportionella valsättets betydelse och värde, skall jag tillåta mig
rekapitulera vissa hufvudpunkter af hvad jag förra gången anförde,
på det att frågan må ses i sin helhet:

Det finnes två världar: den andliga och den kroppsliga, hvilka
äro lagbundna, ehuru lagarna icke äro desamma för dem båda. Så
t. ex. reglerar tyngdlagen det kroppsliga området, medan den icke
har någon betydelse för det andliga.

Den kroppsliga världen framträder under tidens och rummets
inskränkningar, den andliga världen åter är till sitt väsen oberoende
af dessa former. Sanningen står öfver årstidernas växlingar, rättvisan
får ej sin styrka af geografiska bestämdheter.

Tiden betecknas af serier, rummet sönderfaller i delar, men den
andliga världens form är systemet, sammansatt af organiska enheter,
personligheter.

Den proportionella lagen, som bestämmer delars förhållanden,
förutsätter med nödvändighet som substrat en kroppslig verklighet.
Man kan proportionellt dela alla slags materier, men man kan icke
proportionellt dela personligheter.

Att söka häfda proportionalismens rätt inom det andliga området
är därför liktydigt med att vilja tillämpa en exklusivt materiell
princip på ideella väsen. Detta är proportionalismens grundfel.

Att så många lockats till att tro på proportionalismens berättigande
beror därpå, att personligheternas jordelif rör sig i tidens och
rummets former. Man fixerar materiella sidor, såsom förmögenhetsförhållanden,
nationalitet och språk, hvilka äro bundna vid mynt -

Fredagen den 10 Maj, f. m.

91 N:0 52.

värden och territorier, samt erhåller på detta sätt en skenbart befogad
grund för uppdelningar, såsom med afseende på nationaliteten
och språket, i Finland, Schweiz och Belgien. Hvad åter vårt folk
beträffar, synes proportionalismen påverkad af hänsyn till förmögenhetsförhållandena,
enär vårt folks enhet i stam och språk icke ger
uppslag till delningar. —

Sedan jag sålunda rekapitulerat hvad jag vid föregående behandling
af föreliggande fråga hade att i hufvudsak anföra med afseende
på proportionalismens ställning till den kroppsliga och den
andliga världen, skall jag nu öfvergå till att visa dess absoluta
otillämplighet på personligheter.

Jag inskränker mig för tillfället till den församling, Riksdagen,
där dessa personligheter äro verksamma.

När proportionalismen först framträdde i vårt land, använde
den ofta ett uttryck, som den då för tiden tyckte synnerligen ägnadt
att visa hvarthän den sträfvade, nämligen att Riksdagen skulle utgöra
en proportionellt efter styrkan hos olika partier framträdande
»afspegling» af skilda åsikter; och man föreställde sig synbarligen,
att denna »afspegling» utgjorde en afbild af den absoluta rättvisan,
enär ju i den alla partier skulle erhålla sig tillbörliga platser.
Denna »afspegling» borde tillfredsställa alla på grund af schatteringarnas
proportionellt rättvist tilldelade rutor.

Men det dröjde icke länge, förrän »afspeglingsteorien» fick
energiska motståndare, som framhöllo, att en Riksdag icke är eu
spegel, utan en beslutande myndighet, hvilken borde med kraftig
hand ingripa i landets öden för att leda dessa till det bästa. Afspegling
är hvila, Riksdagens åtgöranden falla däremot inom det
praktiska området.

Proportionalisterna måste medgifva befogenheten af denna invändning,
talet om »afspeglingen» tystnade, och man framhöll i
stället den proportionella valmetodens storartade uppgift att låta de
olika fraktionerna »göra sin vilja gällande» i Riksdagen. Men med
denna nya uppfattning af proportionalismens betydelse ha vi kommit
in på ett helt annnat område, det praktiska, beslutets och handlingens.

Med fara att synas docerande måste jag, innan jag går vidare,
tydliggöra några allmänna satser, som äro grundläggande inom det
sistnämnda området.

Den praktiska verksamheten är liktydig med handling, men
handlingar kunna vara af olika slag, alltefter den utveckling, som den
mänskliga handlingsförmågan uppnått. Denna kallas naturdrift, om den
ledes af dunkla aningar och blinda känslor; den kallas begärförmåga,
om den .ledes af tillfälliga och växlande föreställningar; den kallas
vilja, om den ledes af fullt klara och tydliga förnimmelser eller begrepp.

Med afseende på praktisk verksamhet plägar man särskilja
syftemålsförnimmelserna, beslutet och handlingen. Så t. ex. äro

Om valrättan
till Andra
Kammaren
m. fn.
(Forts.)

N:0 52.

Om valrätten

till Andra

Kammaren

m. m.

(Forts.)

92 Fredagen den 10 Maj, f. m.

med afseende på ett byggnadsföretag infordrade ritningar syftemålsförnimmelser,
den ritning bland dessa, som väljes, representerar beslutet
och den efter denna ritning uppförda byggnaden handlingen.

Vi återgå nu till proportionalisterna. Dessa hade sett sig nödsakade
att uppgifva sin teori om »afspeglingen» samt förmåtts att
intaga den position, som framträdde i krafvet på att de olika partierna
skulle i följd af det proportionella valsättets genomförande
kunna göra sin vilja gällande i förhållande till den styrka de äga.

Hvilken betydelse har då proportionalismen inom det praktiska
området?

Jag nämnde härofvan, att den mänskliga handlingsförmågan
framträder som naturdrift, begärförmåga eller vilja. Inom hvilket
af dessa områden faller då en Riksdag? Jag är öfvertygad om, att
huru olika åsikter i många frågor än finnas i denna kammare, tveka
vi dock icke att enstämmigt afgifva samma svar: en Riksdag är
hvarken en naturdrift, som ledes af blinda instinkter, eller en begärförmåga,
som kittlas af växlande och tillfälliga önskningar, utan
en vilja, som grundar sig på fullt klara och tydliga förnimmelser.

Riksdagen är nationens vilja.

Nåväl, om Riksdagen är en vilja, kan då proportionalismen vara
af den ringaste betydelse för densamma?

Jag skall lämna svaret på denna fråga först medelst ett exempel
för att sedan formulera det begreppsmässigt.

Låtom oss antaga, att detta riksdagshus ännu icke blifvit uppfördt
och att frågan om byggandet af ett nytt riksdagshus föreligger
till afgörande. Låtom oss vidare antaga, att det finnes fyra hufvudpartier
inom Riksdagen med afseende på denna frågas lösande. Ett
parti anser det gamla riksdagshuset fortfarande användbart och vill
därför ej vara med om att uppföra ett nytt; de tre andra partierna
äro däremot hugade att uppföra ett nytt riksdagshus, men hysa
olika åsikter om platsen för detta hus, i det att ett parti önskar,
att det uppföres på samma plats, där det gamla står, ett annat i
Kungsträdgården, ett tredje på Helgeandsholmen. Hur bör då beslutet
formuleras för att kunna sägas förverkliga proportionalismens
påstådda uppgift att låta de olika fraktionerna göra sin vilja gällande
i Riksdagen? Jo, beslutet skulle blifva ungefär sålunda formuleradt: Riksdagen

beslutar:

att ett nytt riksdagshus skall uppföras, dock icke ett fullständigt,
utan med ofullbordande af den del, som svarar proportionellt
mot det första partiets styrka;

att detta riksdagshus skall uppföras, efter skedd numerär
fixering af de öfriga partiernas storlek, med proportionellt därtill
svarande delar, på sin gamla plats, i Kungsträdgården och på Helgeandsholmen; att

det gamla riksdagshuset skall användas under byggnadstiden;
och

Fredagen den 10 Maj, f. m.

93 N:o 52.

att, sedan det nya riksdagshuset sålunda uppförts, dels den del °™llva£T“jten
af riksdagsarbetet, som svarar proportionellt mot det första partiets Kammaren
antal, fortfarande skall försiggå i det gamla riksdagshuset, dels de m.
öfriga delarna efter liknande proportionell beräkning i alla lokalerna. (Forts.)

Detta beslut skulle ju vara löjeväckande, absurdt, meningslöst,
men det skulle därjämte vara någonting annat — proportionellt.

Och om denna proportionella visdom finge göra sig gällande
inom Riksdagen, skulle den i följd af sina beslut rörande bevillningarna,
lagstiftningen, försvaret o. s. v. prestera resultat, som
skulle förvandla vår Riksdag till ett slags politiskt Abdera och dess
ledamöter till fullödiga representanter af den människoklass, som man
brukar kalla Telje tokar.

Jag öfvergår nu från anförande af exempel, ägnade att visa de
meningslösheter, hvartill tillämpningen af proportionalismens påstådda
rättvisa skulle leda, till ett angifvande af grunderna till detta
sakförhållande. Exempel kunna vara ofullständiga, ensidiga och
vilseledande, hvaremot ett bevis i tankens form äger allmängiltig
betydelse.

Om vi äro ense om, att en riksförsamlings verksamhet icke
faller inom den blinda naturdriftens eller det växlande begärets områden,
utan inom viljans, så hafva vi på samma gång medgifvit,
att denna verksamhet måste äga de bestämningar, som göra viljan
till hvad den är. Men denna kännetecknas till skillnad från andra
handlingsprinciper däraf, att dess svftemålsförnimmelser äro fullt
klara och tydliga eller begrepp, hvilket med andra ord kan uttryckas
sålunda, att den som möjliga icke sätter sig före andra syften eller
fattar andra beslut än sådana, hvilkas former regleras af tankelagarna.

Det torde icke här vara platsen att redogöra för tankelagarna, ‘
utan inskränker jag mig till att framhålla, att dessa med nödvändighet
kräfva öfverensstämmelse, motsägelselöshet, sammanhang och
ett bestämdt »ja» eller »nej» rörande hvarje begrepp.

Hvilken slutsats följer då med nödvändigheten ur detta?

Att proportionalismen, som i somliga länder erhållit ett visst
skenbart berättigande i följd af vissa materiella förhållanden, på sin
höjd kan följa med till riksförsamlingens tröskel, men att den sedan,
trots sin påstådda förmåga att låta politiska fraktioner göra sin vilja gällande
i förhållande till den styrka de äga, visar sig betydelselös, enär å
ena sidan beslutet har begreppets form, som icke är proportionell,
utan motsägelselös, å andra sidan handlingen är fixerad af beslutet
samt dymedelst med nödvändighet enhetlig. För viljan finnes ingen
proportionell syftemålsförnimmelse, intet proportionellt beslut, ingen
proportionell handling. Om en riksförsamling icke är en afspegling
af åsikter, utan en vilja, så finnes inom dess värld ingen plats
för proportionalismen.

Det är detta, som den sunda instinkten hos flertalet af vårt
folk anat; det är detta, som gör, att herr Staaffs uttalande, att pro -

N:0 52. 94

Fredagen den 10 Maj, f. m.

Om valrätten portionalismen i politisk mening »innebär en tanke af djup och
^Kammaren oemotsäglig rättvisa», är fullkomligt grundlöst.
m. m. Däremot medger jag villigt, att proportionalismen »innebär en

(Forts.) tanke af djup och oemotsäglig rättvisa» i — bökarbodarna med afseende
på förhållandet mellan varan och priset.

Man kan då med allt skäl fråga: hvartill tjänar då ett sådant
valsätt, som är till sin princip orättfärdigt, till sin metod svårfattligt,
långsamt och ur många synpunkter bristfälligt, då dess förmenta
förträffliga verkningar upplösa sig i det rena intet?

Mot hvad jag sålunda andragit för att visa proportionalismens
orättfärdighet och värdelöshet komma möjligen anmärkningar att
riktas. Man kan ju i likhet med hr Asker påstå, att mina svaga
vingar icke förmå bära mig på min höga flykt, man kan säga, att
mina ord gifvit uttryck åt en teoretikers hugskott, eu kammarlärds
ofruktbara spekulationer, men, mina herrar, slika fraser och slagord
hafva intet att betyda i en strid, hvars vapen heta tankar. —

Jag skulle kunna sluta mitt anförande här, men jag begagnar
mig af tillfället att i största korthet angifva min ställning till de
framställda förslagen i rösträttsfrågan.

Pyra hufvudanbud föreligga: det särskilda rösträttsutskottets
och hr Daniel Perssons i Tällberg m. fl:s förslag, hvilka vilja införa
det proportionella valsättet i vårt politiska och kommunala lif,
socialisternas, som vilja konsekvent genomföra den allmänna rösträtten
jämte författningsrevision, och det liberala samlingspartiets,
som intager en mellanställning mellan dessa båda. Att jag icke
med min röst kan understödja de båda första förslagen torde inses
.af hvad jag härofvan anfört. Hvad socialisternas rösträttsmotion
åter beträffar, saknar den för närvarande aktuell betydelse, emedan
den icke kan genomdrifvas på grundlagsenlig! sätt. Återstår sålunda
det liberala samlingspartiets motion, hvilken såsom genomförd skulle
utplåna -många orättvisor samt med hänsyn till den politiska rösträtten
ställa oss på samma nivå som England, hvarigenom, såsom
detta lands historia torde visa, vi för långliga tider skulle vara skyddade
för såväl försumpning som omstörtning.

Jag tillåter mig, herr talman, att på anförda skäl yrka bifall
till det liberala samlingspartiets motion i föreliggande fråga.

Herr Andersson i Västra Nöbbelöf: Herr talman, mina

herrar! Jag skall börja, där utskottets vice ordförande började.
Han nämnde, att man kan ha olika åsikter om hvad som är för
fosterlandet gagneligt. Det tyckas vi ha haft i åtskilliga år, i alla
de år, vi diskuterat, huru och på hvad sätt rösträttsfrågan skall
lösas. Ett lära vi ändock vara tämligen öfverens om, nämligen att
en ändring bör göras i den nuvarande rösträtten. Vi böra gifva
rösträtt åt flera än nu är förhållandet. Således är det endast i
fråga om själfva sättet, som vi nu skilja oss.

Fredagen den 10 Maj, f. m.

95 N:o 52.

Hur bär nu utskottets vice ordförande framställt en del anmärkningar
mot det förslag som föreligger, och jag skall be att i
ett par punkter få taga upp desamma till bemötande. Herr Staalf
ville bestrida, att majoritetsvalen skulle åstadkomma mindre intresse
för valen. Ja, hur herr Staaff ville bevisa detta har jag mycket
svårt att förstå, ty just i det land, där allra sist det proportionella
valsystemet införts, Finland, har förhållandet visat sig vara det
motsatta. Herr Staaff pekade på förhållandena i Stockholm vid
sista valen. Det är nog sant, att hans påstående gäller på en plats
i landet, men om han vill jämföra förhållandena i hela landet
med förhållandena i Finland, så är det väl dock en himmelsvid
skillnad på intresset vid de politiska valen i Finland och valen i
Sverige. Huru stor procent af de röstberättigade inom Sverige har
deltagit i valen gentemot hvad som var fallet i Finland? Det
är, enligt min mening, en ganska ringa procent. I det fallet tror
jag således att herr Staaff har fullkomligt orätt.

Vidare nämnde herr Staaff en hel del om de gemensamma
kandidaterna och hur orätt det vore, att de icke komme med. Jag
vill gentemot detta säga, hvad som redan framhållits af statsrådet
och chefen för justitiedepartementet, att de gemensamma kandidaterna
vid de politiska valen, hvilka herr Staaff mest rörde sig med,
icke lära mycket komma i fråga. Tv om man har en eller ett par
märkesmän inom ett parti, måste valmännen i alla fall, och det
lära de sig nog snart förstå, föra upp just den märkesmannens namn
främst eller näst främst på listorna, och då blir han säkert vald,
därest partiet har rätt att få en kandidat vald. Om det däremot
är fråga om en person, som visserligen icke har något vidare anseende,
men som dock kunde tänkas få en fyllnadsplats, så att t. ex.
tre partier taga till kandidat en sådan man men sätta honom sist
på listorna, ja, då må jag säga för min del, att icke anser jag det
vara skada, att en sådan person icke blir vald, då ingen fäster sig
vid om han blir det eller icke. Herr Staaff nämnde som exempel
på märkesmän herr Themptander. Han skulle icke kunnat bli vald,
sade han, om vi haft proportionella val. Jo, mina herrar, han hade
nog blifvit vald, och därest herr Staaffs exempel i öfrigt icke ha
mera grund, så falla de fullkomligt öfverända af sig själfva. Herr
Themptander var en nog så utpräglad partiman på den tid, då frihandel
och protektionism stodo på dagordningen, att han med sin
stora förmåga blifvit vald. Därom hade icke varit någon tvekan.

Herr Staaff nämnde vidare, att de proportionella valen lämnade
tillfälle att vilseleda folk. Ett parti kunde sätta samma eller nästan
samma beteckning på sina listor som ett annat parti hade och därigenom
lura folk att taga sina listor. Ja, valknep kunna förekomma
under alla möjliga valmetoder. Herr Staaff har själf i utskottet
talat om, att det brukar till och med nu vid valen i Stockholm
förekomma, att man satt upp ungefär samma namn på listorna för
att på det sättet lura folk att välja ett namn på ett annat partis

Om valrätten
till Andra
Kammaren
in. in.
(Forts.)

N:0 52.

Om valrätten

till Andra

Kammaren

m. m.

(Forts.)

96 Fredagen den 10 Maj, f. m.

listor. Således, där man vill vara oärlig är det icke möjligt att
förekomma det. Och dylika valknep förekomma och kunna förekomma
såväl med majoritetsval som proportionella val. Den invändningen
tror jag för min del icke har någon som helst betydelse.

Vidare erinrades det om att Liberala samlingspartiet hade förbehållit
sig att pröfva de framlagda förslagen, men att man nu
tycktes anse detsamma skyldigt att tacka och taga emot hvad som
bjödes. Nej, detta har icke någon satt i fråga. Men då man hört
så många gånger det uttalandet, att därest ett dubbelproportionalistiskt
förslag komme fram, man skulle pröfva detta, och då
många af det partiets medlemmar verkligen yttrat, att om ett sådant
förslag med proportionalismen genomförd ända från urväljarne
framlades, de skulle vara villiga att rösta på ett sådant förslag
eller åtminstone taga det i ompröfning, då kunde man åtminstone
ha väntat, att just samma personer, som gjort dessa uttalanden,
skulle, om de icke ansett precis detta förslag lämpligt, sökt att
göra förbättringar i detsamma. Men icke ens det ha de försökt,
utan det synes snarare, som om det hela gick ut på att få ett uppskof
med rösträttsfrågan. Hur länge det uppskofvet skall räcka,
det har jag mycket svårt att förstå.

Herr Staaff nämnde också något om hurudan Första Kammaren
skulle bli efter det nya förslaget. Det var verkligen mycket förvånande
att höra, att man skall ha så stora pretentioner, att man
icke kan vara nöjd med Första Kammaren, om den blir sådan
den skulle bli med det nya förslaget. Man kan icke vara nöjd
med en Första Kammare, om majoriteten i Första Kammaren skall
bli uppblandad med vissa hemmansägare och med dem likställda,
man kan icke vara nöjd, om den nuvarande majoriteten skulle bli
minoritet. Ja, jag förstår sannerligen icke, hurudan herr Staaff
då vill ha Första Kammaren beskaffad. Han vill icke ha den majoritet,
som nu finnes, uppblandad med hemmansägare, han vill icke
ha den nuvarande majoriteten till minoritet. Jag vet verkligen
icke, hur han vill ha det, och det fingo vi icke heller någon upplysning
om. Den kommer väl antagligen, när det förslag blir verklighet,
som herr Staaff förutsätter i skrifvelsen om ändringar i
landstingsförordningen. Jag förmodar, att det då kommer fram, så
att vi kunna få reda på den saken också.

Sedan nämnde herr Staaff, att han icke alls trodde på att det
komme att blifva någon egentlig svår strid, ifall valmännen skulle
uttala sig under sommaren. Ja det är ju svårt att veta, hurudan
striden blir, men den som var med redan år 1887 om en strid,
som gällde blott en ekonomisk fråga, den tror jag nog kan göra
sig en föreställning, hur det nu skulle bli. Blir det en sådan politisk
strid, som ifrågasatts, kommer måhända denna strid att blifva svårare
än herr Staaff och de flesta inom kammaren önska. Jag hoppas
emellertid, att Riksdagen nu skall söka lösa rösträttsfrågan, så

Fredagen den 10 Maj, f, m. 97

att vi en gång kunna slippa ifrån dessa strider. Hvad skall slutet
egentligen blifva på allt detta? Jag hoppas, att hvars och ens
mening är att söka göra så godt han kan, och i den öfvertygelsen
bör också såväl den ene som den andre i ett eller annat fall jämka
sina åsikter för att kunna komma till ett för fosterlandet godt och
lyckligt resultat. Det går icke an, att den ene sätter sig på sina
höga hästar och säger: detta vill jag icke, jag vill något annat.
Hvar och eu måste jämka något på sin mening, i annat fall blir
det omöjligt att ernå något resultat. Jag skall, herr talman, icke
längre uppehålla tiden och ber därför att få yrka bifall till den af
mig jämte herrar Nyländer och Lindblad afgifna, vid betänkandet
fogade reservationen.

Med herr Andersson i Västra Nöbbelöf instämde herrar Nydal,
Hellgren, Emthén, Karlsson i Mo, Mallmin, Berg i Staby, Beckman
i Linköping, Sjöberg, Bengtsson i Häradsköp, Johansson i
Möllstorp, Jeansson i Kalmar, Lindgren i Oskarshamn, Carlsson i
Norra Smedstorp, Svallingson, Larsson i Bondarfve, Jönsson i Grammalstorp,
Andersson i Bråborg, Johansson i Berga, af Burén, Glista/sson
i Mjölby, Almqvist, Olsson i Blädinge, Ber sson i Hult, Petersson
i Snällebo, Fornander, Magnusson i Tumhult, Johansson i
Aflösa, Bäf, Lindvall, Persson i Borrby, Jesperson, Persson i Killebäckstorp,
Erlansson, Svensson i Olseröd, Nilsson i Bonarp, Åkesson,
Pehr sson i Åkarp, Olsson i Tyllered, Bengtsson i Bjärnalt, Hellman,
Gunnarsson, Jonsson i Hökhult, Lundblad, Dahlgren, Loihigius,
Johansson i Mellbyn, Vennersten, Magnusson i Salsta, Nilsson
i Kattleberg, Svensson i Saläng, Odqvist, Olsson i Heden, Lind i
Tanum, Svensson i Skyllberg, Larsson i Gallstad, Gustafsson i Sjögesta,
Zimdahl, Lundell, Lundin, Åkerlund och Sandquist.

Herr Larsson i Lund: Herr talman, mina herrar! I det nu varande

rösträttspolitiska läget, som ju fullständigt domineras af
striden mellan majoritetsval och proportionella val, kan det möjligen
synas lönlöst, liksom jag också är öfvertygad om, att det på många
håll anses i hög grad inopportunt, att vända tanken från striden
om valsättet, som efter sin natur borde vara af sekundär betydelse,
till hvad som borde vara kärnpunkten i hvarje rösträttsreform, nämligen
frågan om valrätten. Beträffande denna senare har utskottet
ansett sig kunna konstatera, att meningarna numera alltmer närmat
sig hvarandra, så att i stort sedt full öfverensstämmelse synes råda
mellan de olika meningsgrupperna inom representationen. Utskottet
har därför nöjt sig med att ägna en saknadens och afskedets suck
åt krafvet på direkt skatteplikt till staten såsom villkor för valrätten.
Jag tror emellertid, att man beträffande den uppgifna fulla
öfverensstämmelsen i fråga om valrättsvilikoren betydligt underskattat
den omständigheten, att inom Eiksdagens Andra Kammare en meningsgrupp
fortfarande upprätthåller krafvet på valrättens följdriktiga och
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 52. 7

N:o 52.

Om valrätten

till Andra

Kammaren

m. rn.

(Forts.)

N:o 52.

Om valrätten

till Andra

Kammaren

m. m.

(Forts.)

98 Fredagen den 10 Maj, f. m.

fullständiga anordnande efter den allmänna rösträttens princip utan
afkortning och utan förvanskning. Äfven vid denna riksdag föreligger
motionsvis ett sådant yrkande. Jag tror, att man begår ettödesdigert
misstag, om man bedömer styrkan af detta kraf efter det
antal medlemmar inom kammaren, som enat sig om att framställa
det. Nej, styrkan i detta kraf ligger däri, att det uppbäres af eu
allmän mening inom vida kretsar af de nuvarande valmännen och
inom ännu vidare kretsar bland de nu rösträttslösa. I ett annat hänseende
måste man emellertid gifva utskottets majoritet rätt så till
vida, att det å ena sidan numera icke längre finnes någon återgång
från den ståndpunkt beträffande valrättsvillkoren, som Andra Kammarens
majoritet vid sistlidet års riksdag intog, och att å andra
sidan det för närvarande icke finnes någon möjlighet att få bort de
inskränkande bestämmelser, genom hvilka man fortfarande vill förvanska
den allmänna rösträtten.

Jag hade dock trott, att en af dessa inskränkningar nu borde
falla bort. Riksdagen aflat förlidet år en skrifvelse till Kungl.
Maj:t med begäran om utredning angående kvinnans rösträtt. Man
skulle väl kunna tänka, att tiden nu vore mogen för att icke så
anordna valrätten, att man från deltagandet i statslifvet utesluter
halfva nationen. Vi kunna icke, åtminstone icke utan stor skada
för samhällets utveckling, längre undvara den makt, som erbjudes
genom kvinnans aktiva deltagande i lagstiftningsarbetet. Saknaden
af ett sådant deltagande har hittills ofta varit mycket kännbar.
Säkert är, att med de nya uppgifter, som i en närstående framtid
komma att föreläggas svenska Riksdagen, blir kvinnans aktiva deltagande
i arbetet oafvisligen af behofvet påkalladt. Jag har också
inom utskottet röstat för bifall till den af herr Hörnsten inom Andra
Kammaren väckta motionen om valrätt och valbarhet för kvinna på
samma villkor som för mannen. Utskottet har ställt sig afvisande
mot denna motion och vid sådant förhållande är det kanske lönlöst
att göra denna fråga till föremål för yrkande och votering. Det
återstår endast att konstatera, att det för närvarande inom representationen
saknas nödiga förutsättningar för att åt rösträttsfrågan ma
kunna beredas en beståndande lösning. Sådana förutsättningar
komma däremot med all säkerhet att gifvas i och med de nya element,
som genom den nu föreslagna rösträttsutvidgningen komma
att tillföras valmanskåren. Att nu öppna dörrarna för dessa nya
element och därigenom bereda möjlighet för fortsatt utveckling synes
mig böra vara den angelägnaste omsorgen.

Då blir frågan: Skall det vara nödvändigt eller är det behöflig!
att förbinda den nu ifrågasatta rösträttsutvidgningen med proportionella
val. För min del anser jag detta vara alldeles obehöflig!.
Jag är emellertid icke någon doktrinär motståndare till proportionella
val, och jag är ense med utskottet därom, att om proportionella
val skola införas, böra de komma till användning vid bildande!
af Riksdagens båda kamrar, och i så fall äfven vid bildan -

Fredagen den 10 Maj, f. m. 99

det af de valkorporationer, som kafva att utse Riksdagens Första
Kammare.

Längre kan jag icke vara ense med utskottet. Då utskottet
förmenar, att det sätt, hvarpå det kungl. förslaget sökt lösa frågan
om de proportionella valens tillämpning på Första Kammaren, icke
synes lämna rum för några befogade invändningar af principiell
innebörd, så bär utskottet tagit miste. »Just på grund af principiella
betänkligheter mot det af Kungl. Maj:t föreslagna sättet är
det som jag icke under nuvarande förhållanden kan vara med om
att införa det proportionella valsättet. Det sätt, man här tänkt sig
för införande af proportionella val till Första Kammaren, är proportionsvalens
sammanbindande med en graderad röstskala. Detta
sätt att genomföra proportionsvalen utgör den allra starkaste motsats
till de grundsatser, som på flera ställen både af departementschefen
och utskottet i föreliggande betänkande uttalats till förmån
för införande af proportionella val. Det säges ju, att de proportionella
valens ändamål är att skipa rättvisa mellan olika intressegrupper
och tillse, att hvarje intressegrupp blir representerad i mån
af sin styrka. Det ligger ju däri en viss sanning. Men huru tillgodoses
detta ändamål att skipa rättvisa, då man vill låta vissa
intressegrupper blifva representerade icke på grund af den styrka,
intresset i och för sig äger för statslifvet, utan på grund af den
styrka, detta intresse bar att förfoga öfver till följd af den graderade
röstskalan, som bvilar på förmögenbetsprincipen? Detta är ju
en uppenbar motsägelse, som icke kan lösas, utan måste komma
att väcka synnerligen stor misstämning.

Det finnes emellertid ett uttalande af utskottsmajoriteten, som
ställer frågan om införande af proportionella val i en helt annan
belysning än den, som frågan fått genom talet om de olika intressenas
berättigande. Utskottet säger nämligen, att till förebyggande
af den omkastning i våra politiska förhållanden, som skulle blifva
en följd af den utsträckta valrätten, måste det framstå som en
bjudande nödvändighet att med den allmänna rösträttens införande
förbinda det proportionella valsättet. Om man jämför detta yttrande
med den ställning, utskottet intagit mot de förslag, hvilka afse en
utsträckning af valrätten utöfver hvad Kungl. Maj:t föreslagit, så
finner man, att bär går igen den gamla, djupt inrotade misstron mot
de element, som genom rösträttens utvidgning skulle tillföras Riksdagen.
Det är ingenting annat än misstron mot de nya väljareskarorna,
som dikterat denna omtanke om de nu maktägande, som
fått uttryck i införande af proportionella val.

Tror man då, att denna rösträttsreform skall bära i sig den
lifskraft, som gör den bestående? Min öfverstygelse är, att så icke
är förhållandet. Den bär dödsfröet i sig just genom denna misstro.

Jag tror icke, att man bör taga hänsyn endast till de stämningar,
som få uttryck inom riksdagskamrarnas väggar. Vill man
se framtid för den reform, som nu är i fråga, bör man vidga blicken

N:0 52.

Om valrätten
till Andra
Hammaren
vi. m.
(Forts.)

N:0 52.

Om valrätten

till Andra

Kammaren

m. m.

(Forts.)

100 Fredagen den 10 Maj, f. m.

ut öfver landet och icke låta den stängas af de nuvarande valrättsbestämmelserna,
utan gå vida djupare. När det talas om, att man
måste taga det föreliggande förslaget, på det att man eu gång må
få slut på dessa strider, begår man ett mycket stort misstag. Min
lifliga öfvertygelse är, att sedan man antagit detta förslag, då först
börjar på allvar rösträttsstriden bär i landet.

Att denna rösträttsstrid icke kan begränsas inom de trånga
skrankor, som bär uppdragits, tror jag vi alla kunna vara ense om.
Regeringen och utskottsmajoriteten hafva inlåtit sig på en förändring
beträffande Första Kammarens sammansättning, en förändring, som
jag för min del icke sätter stort pris på, därför att den är alldeles
otillräcklig. Men därigenom bar dock regeringen fört in frågan på
ett område, från bvilket den icke kommer att återföras. Hvad regeringen
föreslagit är första steget till en författningsrevision, och det
lider intet tvifvel, att det steget, vare sig vi antaga föreliggande
förslag eller icke, kommer att föra allt vidare. Det är endast en
illusion, om man tror, att man förebygger strid genom att antaga
detta förslag.

En annan sak är, att om man på allvar griper sig an med att
lösa problemet om författningsrevision, då öppna sig så många frågor
af vidtgående beskaffenhet, åt hvilka i detta betänkande icke
ägnats någon som helst utredning eller tanke. Detta bekräftar min
öfvertygelse, att lika litet som inom den nuvarande representationen
nödiga förutsättningar finnas för att definitivt lösa frågan om valrätten,
lika litet eller kanske ännu mindre finnas inom den nuvarande
representationen förutsättningar för att lösa den större frågan,
författningsrevisionsfrågan.

Då man emellertid vid sakens afgörande icke bar att räkna
med andra förutsättningar, än som finnas inom representationen gifna,
och dessa förutsättningar icke räcka till att åt frågan gifva en för
framtiden bestående lösning, bar jag ansett mig böra ansluta mig
till den af herr Staaff m. fl. vid betänkandet fogade reservationen,
som dock öppnar en möjlighet för en framtida definitiv och bestående
lösning. Under sådana förhållanden, herr talman, bar jag intet
annat att göra än att yrka afslag på utskottets betänkande i den
föredragna punkten.

Herr Olsson i Viken: Herr talmani Det kan ju förefalla

tämligen otacksamt att tala för dessa glest besatta bänkar, men då
jag förut varit en af majoritetsvalens anhängare, må det tillåtas mig
att säga några ord till försvar för den i viss mån förändrade ståndpunkt,
som jag vid denna riksdag intagit.

Naturligtvis bar jag fortfarande i princip icke något emot en
lösning af rösträttsfrågan på majoritetsvalens grund, och jag har
därför också kunnat instämma i syftet med herr Staaffs motion.
Men sådan situationen var vid framkomsten af den kungl. propositionen
och sådan den sedermera alltmera utvecklat sig, har jag

Fredagen den 10 Maj, f. m. 101

icke kunnat undgå att inse faran af att envist fasthålla vid majoritetsval,
om man verkligen vill en snar lösning af denna rösträttsfråga,
som alltför länge fått vara en black om foten på samhällskroppen.

Antag, att Andra Kammaren nu förkastar proportionsvalen!
Hvad blef följden? Jo, äfven om mot förmodan samlingspartiets
förslag, understödt af socialisterna i syfte att komma proportionsvalen
till lifs, finge majoritet här och kammaren sålunda icke stannade
vid ett negativt resultat, blef ve det dock upplösning af Andra
Kammaren, och detta vore enligt mitt förmenande rent af en riksolycka.
Det låter nog bra det där, som herr Staaff sade, att man bör
vädja till valmännen, men tro herrarne verkligen, att man finge
ett bestämdt svar? Ingalunda. Låt vara, att icke dubbelproportionalismen
finge majoritet i den nya kammaren; icke finge något
enda af de vidt skilda majoritetsvalförslag, som framkommit från
de olika vänstergrupperna, majoritet i en nyvald Andra Kammare.
Ty gå valmännen till val endast på plattformen af rösträttsfrågan,
är det fara värdt, att majoriteten i en stor mängd valkretsar tager
parti för ettdera af Staaffs eller Branting-Lindhagens förslag på det
exklusiva sätt, att de taga löfte af sin kandidat att rösta blott för
detta. Och vill icke kandidaten lofva detta, får han heta en de
oklara färgernas man och får träda tillhaka för en mindre betänksam
mandatfriare. Ty klart är, att valmännen hafva svårare att
ackomodera sig efter situationen, att ena sig för att åstadkomma ett
positivt resultat än representanter, som icke gifvit sina valmän något
löfte. Jag ser i andanom efter en upplösning af Andra Kammaren
rösträttsfrågan drunkna i ett splittringens kaos. Jag kunde icke
låta bli att i den bältespännarkamp, som den 2 maj här i kammaren
utkämpades mellan liberalismens och socialismens höfdingar, se ett
förspel till den strid om rösträttsfrågan mellan liberaler och socialdemokrater,
som vi hafva att vänta efter en eventuell upplösning
af Andra Kammaren.

En annan omständighet, som dragit mig öfver på det kungl.
förslagets sida — nota bene med de tillägg, som äro en nödvändig
konsekvens af detsamma — är den, att därigenom den kommunala
rösträttsfrågan finge en lösning, som jag för min del måste beteckna
såsom ganska tillfredsställande. Man kan vara tämligen säker på
att, om endast den politiska rösträttsfrågan nu blifver löst, den
kommunala rösträttsfrågan blir det stridsäpple, som kommer att
blifva föremål för upprifvande och utmattande fejder, kanske i decennier.

Men fastän jag sålunda i hufvudsak kan ansluta mig till den
kungliga propositionen, måste jag dock bestämdt hålla på de båda
tillägg, som jag i min motion föreslagit och som tillstyrkts i Hans
Anderssons m. fl. reservation, utan hvilka den föreslagna omläggningen
af Förstakammarvalen skulle till sina verkningar blifva
tämligen illusorisk. Jag kan försäkra herrarne, att mitt förslag —

N:o 52.

Om valrätten

till Andra

Kammaren

m. m.

(Forts.)

N.o 52.

Om valrätten

till Andra

Kammaren

m. m.

(Forts.)

102 Fredagen den 10 Maj, f. in.

om jag ännu får kalla det så, fastän tidningar^ af okänd anledning
frånkänt mig faderskapet till detsamma och döpt det till det
»Tällbergska» — från första början icke varit »en platonisk bluff, bakom
hvilken de till högerns förslag först öfvergående sökte betäckning»,
såsom en högertidning här i hufvudstaden så snusförnuftigt uttryckt
sig, utan mitt förslag har varit och är rama allvaret. Det passar
sannerligen icke i stycke med den sänkning af maktens tyngdpunkt
hos de kommula valkorporationerna till den förmögenhetsnivå, som
det kungl. förslaget innebär, att fortfarande bibehålla den gamla
förmögenhetsnivån hos Första Kammaren. Man har, då högerpressen
ändtligen fått klart för sig, att krafvet icke sväfvade i de
platoniska rymderna, utan var fotadt på verklighetens fasta mark, i
dess ledande artiklar fått bevittna de mest häpnadsväckande logiska
krumsprång för att bortförklara detta förargliga faktum. På följande
sätt skrifver tidningen Yårt Land: »Det är sant, att nu varande

valbarhetsbestämmelser till Första Kammaren jämte obefintligheten
af arfvode icke medgifva alla att mottaga mandat till
öfverhuset. Men dessa begränsningar hafva naturligtvis icke skett
utan mening. Den gången de tillkommo, ingingo de såsom oundgängliga
led i en konstitutionell kedja. Skulle man nu utan tanke
på det organiska sammanhanget mellan dessa leder taga bort en
eller ett par af dem, så faller det af sig själft, att kedjan blir
bruten.»

Ja, mycket riktigt, den gången de tillkommo, ingingo de såsom
oundgängliga led i den konstitutionella kedjan, men då nu
kedjan blifvit genom det kungl. förslaget grundligen omsmidd, så
bör man väl i all rimlighets namn icke hafva kvar oförändrade
dessa båda gamla förgyllda, om jag så får säga, men af tidens tand
starkt anfrätta länkar. Det är just med tanke på det organiska
sammanhanget, som man bör icke taga bort, men omsmida äfven
dessa båda länkar, så att de passa i stycke med de öfriga i kedjan.

Men jag har äfven ett annat mera praktiskt skäl att hålla på
de föreslagna tilläggen. Då våra landtman, åtminstone hittills, tämligen
litet organiserat sig och då organisation är det kraftigaste
vapnet i den proportionella valstriden, är det ju klart, att chancerna
för dem att draga full valuta af den proportionella rättvisan
måste vara mindre än exempelvis för socialisterna.

De finska valen lämnade också ett för socialisterna öfverraskande
gynnsamt resultat. Då enligt min tanke allmogeelementet
är den mest sunda och samhällsbevarande beståndsdelen i vår representation,
har jag genom en nedsättning af förmögenhetscensus
och införande af arfvoden velat bereda plats i Första Kammaren
för hemmansägareklassen, som kanhända, till att börja med åtminstone,
icke skulle komma till full rätt i Andra Kammaren. Framstående
anhängare af regeringens förslag oförändradt erkänna också,
att böndernas inträde i Första Kammaren skulle blifva den närmaste
följden af de föreslagna tilläggen.

Fredagen den 10 Maj, f. m. 103

Så här skrifver professor Gustaf Cassel: »Närmaste följden af
förmögenlietsgränsernas borttagande skulle blifva, att landstingen i
stor skala satte in bönder i Första Kammaren.»

Man tycker verkligen, att Förstakammarherrarne efter allt det
rökverk, de tändt för den lysande insats bönderna gjort i vårt
politiska lif och efter allt deras fraterniserande med landtmännen
skulle vara de första att hälsa dem välkomna inom sin egen krets.
Icke kan jag väl tro, att de höga herrarne skola bemöta de i
Första Kammaren inträdesökande bönderna ungefär på samma sätt
som en grefve, hvilken, då han duades af en bonde, med hvilken
han dagen förut strax före en viktig votering lagt bort titlarna,
röt åt honom: »Hut, bonde, det var bara i går, det.»

Herr talman, för att få rättvisa skipad mellan alla samhällsklasser
— äfven för landtmännen, som till trots för herr Staatfs
nyvaknade bekymmer för oss landtman nog med tiden både kunna
och skola tillvarataga sina intressen, och för att få ur världen den
olycksaliga rösträttsstriden, kommer jag att ansluta mig till det
enda förslag, som kan hafva någon möjlighet att leda till en lösning,
nämligen det, som innefattas i herr Hans Anderssons m. fl.
reservation. Det personliga offer, som den ståndpunkt, jag intagit,
kan komma att kosta mig, nedlägger jag gärna på fosterlandets
altare.

Herr Kronlund: Herr talman, mina herrar! Herr justitieministern
började i dag sitt anförande med att betona, att vi borde
böja rösträttsfrågan till en högre plattform, nämligen hänsynen till
fosterlandets väl. Ja, herr talman, denna ståndpunkt anser jag
mig alltid hafva intagit i denna fråga. Visserligen hafva våra
motståndare, herrar proportionalister, skarpt betonat, att de i denna
fråga endast hafva fosterlandets intresse för ögonen. Man må gärna
skänka herrar proportionalister ett erkännande för deras varma
''öfvertygelse och intresse för samt månhet om fosterlandets väl,
hvaraf de alltid ledts, men det kunna vi väl först som sist komma
öfverens om, att det gifves flera vägar till detta stora mål, fosterlandets
väl, och den, som valt en annan väg än proportionalisterna,
lian icke endast sägas vara, utan är äfven fosterlandsvän i lika hög
grad som våra motståndare. Våra motståndare förebrå oss frisinnade
här i kammaren, därför att vi, ehuru vi en gång intagit en afgjord
ställning för proportionalismen, sedermera utan sakliga skäl öfvergifvit
densamma. Ingenting kan emellertid vara mera förhastadt
och mera grundlöst än denna förebråelse.

Frågan om proportionalismen förelåg ju aktuell inom Riksdagen
år 1902. Den var då helt ny och fullständigt främmande
för de flesta, men litet hvar tilltalades af grundtanken i proportionalismen,
nämligen rättvisa åt alla, och man anslöt sig tämligen allmänt
till en begäran om utredning. Ja, denna utredning har nu
kommit'' och en grundlig diskussion har ägt rum under dessa många

N:0 52.

Om valrätten

till Andra

Kammaren

m. m.

(Forts.)

N:0 52. 104

Fredagen den 10 Maj, f. m.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

år och den bär ställt mig liksom så många andra såsom principiell
motståndare mot proportionalismen samt öfvertygat mig om, att
detta system, omsatt till verklighet, inom vårt land skulle endast
lämna en vrångbild af den rättvisa idé, som teoretiskt eller, såsom
herr Staaff nyss sade, matematiskt ligger i proportionalismen.

Man bar vidare förebrått de frisinnade därför, att de i denna
fråga fört en förhalningspolitik och att för hvarje gång, högern
med ett nytt förslag tillmötesgått deras invändningar, de frisinnade
kommit med ett nytt sådant. Men de glömma därvid, att bvilket
förslag som än kommer, så kvarstår dock fundamentala anmärkningar
mot systemet. Dessa anmärkningar hafva upprepats ända
till leda för våra motståndare, men alltid för döfva öron.

Enkelproportionalismens ersättande med Påbodaförslaget och
dess utbytande mot det nu föreliggande med det Tällbergska bihanget
ha ingalunda häft dessa anmärkningar. Man kan fråga: är verkligen
den sats riktig, hvarpå proportionalisterna hygga hela sitt
system, nämligen att hvarje parti bör vara representeradt inom
Riksdagen efter sin styrka? Jag hyser verkligen den kätterska
åsikten, att den icke är riktig, utan jag anser, att majoriteten af
ett folk bör äga rätt att afgöra dess angelägenheter, när nämligen
detta folk i sin helhet står så högt i folkbildning och tillika är ett
i grund och botten så betänksamt släkte, som detta vårt svenska
folk är. Om man ser saken ur synpunkten af det allmänna bästa,
och det är väl ur denna synpunkt man bör se hvarje politisk
fråga, kan det verkligen ur den synpunkten vara något eftersträfvansvärdt,
lämpligt och önskvärdt att hvarje parti af någon nämnvärd
styrka, att alla olika idéströmningar och meningsyttringar, såvida
de omfattas af något afsevärdt antal anhängare, skola ha hemortsrätt
i Riksdagen? Blir Riksdagen därigenom hvad den först och
främst bör vara, nämligen ett arbetsdugligt och reformkraftigt organ
för vårt folk? Jag tror det sannerligen icke.

Nu bagatelliseras alla dessa anmärkningar af vare sig principiell
eller teknisk art, och man hänvisar till erfarenheterna från Belgien
och Finland. Men, mina herrar, hur skefva och vilseledande äro
icke dessa jämförelser! Belgien är, som vi veta, ett litet, tätt
befolkadt land, ungefär så stort som Dalarne och ändå indeladt i
52 valkretsar. Det har en stor fråga, som uppkallar alla till strid
och redan på förhand delar upp valmanskåren i några få stora begränsade
partier. Det är klerikalismen.

I fråga om Finland få vi icke glömma, att detta har enkammarsystem
och med ett sådant följer såsom konsekvens proportionalismen
trots alla dess olägenheter. Vi skola icke heller glömma, att man
där har dessa stora frågor, dessa vitala frågor, som också uppdela
det finska folket i några få stora hufvudpartier, nämligen språkfrågan
och de politiska relationerna till östern.

I Sverige ha vi icke några af dessa stora frågor, icke något
underlag för en verklig partimening i stort sedt. Det blir enligt

Fredagen den 10 Maj, f. m.

105 N:o 52.

min tanke endast små gruppintressen, mången gång endast personliga
maktfrågor, som komma att ge parollen för partigrupperingar
i vårt land.

Hvad för öfrigt beträffar erfarenheterna från Finland, tycker
jag, att de snarare bevisa motsatsen af hvad proportionalisterna
framhålla. Det är ju så, att den yttersta vänstern, socialisterna,
och yttersta högern, suometarianerna, gjort de största landvinningarna,
under det att mellanpartiet, ungfennomanerna, blifvit i hög grad
distanseradt, för att ej säga tillintetgjordt. Och hvarpå har det
berott? Jo, deras egen press har erkänt, att det berott därpå, att
man icke kunnat utveckla starkt partitvång och att man icke förfogat
öfver tillräckligt stora valfonder.

Precis på samma sätt torde det gå hos oss. Den yttersta
högern och yttersta vänstern komma att skörda fördel af valen, ty
alltid stå pengar och alltid står ett starkt partitvång till buds för
dessa. Hvilka är det, som förlora? Jo, det blir småfolket, särskildt
på landsbygden, där man bor på för långt afstånd från hvarandra,
och saknar förmågan att organisera sig samt saknar den
sammanslutningens anda, som särskildt utmärker städernas och
industrisamhällenas arbetsbefolkning, hvadan småfolket på landet
sålunda alltid kommer att ligga under.

Man säger emellertid, och det har ju justitieministern också
påpekat, att man genom majoritetsval undertrycker minoriteterna
och utestänger dem från allt inflytande. Detta är ett påstående,
som jag tror icke vara riktigt. Majoriteten liksom minoriteten
består ju ofta af skiftande, men hvarandra närstående meningsgrupper,
som just genom majoritetsvalen med nödvändighet tvingas till samarbete.
Hvarje ytterlighet i afseende å politiska mål å den ena
eller andra sidan kan lätt framkalla eu förskjutning inom dessa
meningsgrupper åt ena eller andra hållet samt gifva valen ett förän
dradt utseende. Minoriteten kommer, enligt mitt förmenande,
just genom dessa omständigheter att alltid utöfva eu viss kontroll
och hafva ett väsentligt inflytande vid valen samt tvinga majoriteten
till moderation och kommer sålunda att indirekt verka bestämmande
på Riksdagens sammansättning, ett inflytande, som blir större och
starkare, ju större minoriteten är. Det är just denna för all sund
utveckling här i världen nödvändiga täflingen mellan representanterna
för olika grundåskådningar, olika politiska principer, det är
just detta, som synes mig utgöra majoritetsvalens företräde. Genom
dem tvingas man ovillkorligen, om man vill vara med i det politiska
lifvet, att utveckla vakenhet och intresse; utan detta förloras
allt och med detta kan vinnas allt. — Så är det icke med de
proportionella valen.

Det är i denna fråga en sak, som icke nog kraftigt kan framhållas.
Majoritetsvalen inriktas på en viss bestämd person, det är
personlighetsprincipen, som med detta val kommer till sitt rätta
erkännande. De proportionella valen inrikta sig i första rummet

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.

(Forts.)

N:o 52. 106

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

Fredagen den JO Maj, f. m.

på ett opersonligt väsende, ett parti, och i andra rummet på en
personlighet. Mig oåtspord kan A räkna sig min röst till godo,
oaktadt jag röstat på B och icke på några villkor vill ge A min röst.

En omständighet, som icke får förbises, är, att den personliga
kontakten mellan valmännen och deras representant försvinner genom
de proportionella valen i dessa stora kretsar. Riksdagsmannakandidaten
kan aldrig förutsättas träffa alla sina valmän och komma i
beröring med dem på valmöten, såsom för närvarande är fallet.
Representationen kommer sålunda icke att få samma rotfäste bland
valmännen som hittills.

Vidare är att märka, att genom de proportionella valen partierna
blifva mera homogena, mera renodlade. Redan valen inom
ett parti komma att gifva till resultat en utpräglad partiman, en
ytterlighetsman, under det att majoritetsvalen genom ett nödvändigt
hänsynstagande till alla olika meningsgrupper i de flesta fall komma
att gifva en moderationens man till representant.

Innan jag slutar, vill jag nämna några ord om det Tällbergska
förslaget eller herr Olssons i Viken motion. Ja, vore det fråga
om att taga detta förslag till utgångspunkt för en utredning, skulle
det icke vara så mycket att säga härom, men när man på allvar
vill ifrågasätta att upphöja detta förslag till grundlag, synes mig
detta vara att bygga en författningsrevision, ty det få vi väl erkänna,
att det är, bygga en författningsrevision på väl lösa boliner. Hur
litet öfverlagdt förslaget är, synes redan vid en flyktig betraktelse
af frågan. Meningen med herr Daniel Perssons i Tällberg förslag
har väl varit att söka bereda de bredare samhällslagren tillträde
till Första Kammaren. För detta ändamål föreslås en nedsättning
af census från 80,000 till 40,000 kr. i fråga om fastighet samt
beträffande inkomst en nedsättning från 4,000 till 2,000 kr. Genom
den sista bestämmelsen skulle, det kan jag mycket väl medgifva,
äfven små inkomsttagare vara i tillfälle att komma in i Första
Kammaren, men i fråga om fastighetsstrecket är det ju herr Daniel
Perssons mening att genom dess sänkning bereda särskildt allmogen
tillträde till Första Kammaren, hvilket man också på åtskilliga
håll betonar skola blifva följden. Men hur många allmogemän få
genom denna höga census af 40,000 kr. i fastighetsvärde inträda i
Första Kammaren? Jag tror, att allmogen i sin helhet fortfarande
blir i det närmaste utestängd härifrån.

För min del får jag säga, att linjerna för en författningsrevision
icke synas mig ligga så mycket åt det hållet som åt ett
annat, hvilket just berördes af herr Staaff, nämligen en begränsning
af Första Kammarens maktbefogenhet. Därigenom gör man Första
Kammaren till hvad den bör vara: en kontrollerande och bromsande
institution bredvid vår Andra Kammare för att möta alltför öfverilade
handlingar och alltför snabbt framåtskridande.

Det står för mig klart, att proportionalismen leder till en,
genom en mängd hvarandra balanserande partier och därigenom

Fredagen den 10 Maj, f. m.

107 N o 52.

följande partistrider och kompromisser, försvagad representation,
och den, som i en kraftig och målmedveten representation ser ett
medel till ett framåtskridande för vårt land, den bör också bygga
en utveckling af vår författning på den befintliga grundvalen,
enmansvalkretsar och majoritetsval, och det är på dessa grunder,
herr talman, jag ber att få yrka afslag å utskottets förslag.

Herr Eriksson i Elgered: Herr talman, mina herrar! Då det
föredragningssätt, som blifvit bestämdt, tillåter, att man nu yttrar
sig om förslaget i dess helhet, skall jag börja med att något tala
om den kommunala rösträtten. Jag är den förste att medgifva, att
regeringen beträffande denna tillmötesgått vidtgående kraf på reformer,
och säkert är, att, om förslaget genomföres, det skall medföra,
att det fyrktals- och bolagsvälde, som nu är rådande, särskildt i
Norrland, icke kommer inom kommunerna att härska såsom hittills.
Vore det icke fråga om något annat än denna sak, skulle jag gärna
vara med på hvad som föreslagits, ty jag inser, att detta skulle
innebära en verklig reform.

Går jag så att granska den verkan förslaget skulle medföra i
afseende å Första Kammarens sammansättning, är jag villig att
medgifva, att det också här skulle leda till en reform, och det från
tvenne synpunkter. Först och främst skulle man ju få ändrade
bestämmelser i fråga om urväljarne, d. v. s. i fråga om dem, som
välja landstingsmän, så att elektorerna fullständigt skulle bortfalla.
Det ligger ju i öppen dag, att detta skulle vara till fördel för småfolket,
som eljest lätt blir luradt just genom de många mellanhänderna.
Den ifrågasatta reformen är vidare af betydelse i fråga
om den kommunala rösträtten, som ligger såsom den yttersta grundvalen
för kammarens sammansättning, i så måtto, att den till högst
40 röster begränsade röstskalan skulle medföra ett större inflytande
för de små inkomsttagarne, samt att de höga fyrktalen, som ju gå
upp ända till 5,000, icke längre komme att spela samma roll som
nu. På det hela taget tror jag alltså, att man genom regeringsförslaget
skulle kunna reformera Första Kammarens sammansättning,
för så vidt icke den proportionella valmetoden motverkade detta
och sålunda inverkade mera hämmande än gagnande.

Jag vill så i detta sammanhang taga i skärskådande en
annan fråga, som af tvenne eller rättare sex motionärer blifvit
framförd, nämligen frågan om arfvode till Första Kammarens ledamöter
och sänkande af census från 80,000 till 40,000 kr. i fastighetsvärde
och från 4,000 till 2,000 kr i inkomster. I denna fråga,
som med ett populärt uttryck benämnes Tällbergslinjen, inlade den
siste ärade talaren en så utomordentligt stor betydelse, att han satte
den i samband med författningsrevision. Jag åter ser den helt
annorlunda. Jag tror icke, att det förslaget skulle få så stor betydelse
som regeringsförslaget. Hur komme det nämligen att verka?
Jo, naturligtvis så, att det blefve möjligt att välja ett visst antal

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

N:o 52.

Om valrätten

till Andra

Kammaren

m. m.

(Forts.)

108 Fredagen den 10 Maj, f. m.

bönder till ledamöter af Första Kammaren. Dessa utginge säkerligen
icke ur de aristokratiska och mest bildade klasserna, utan
grundade sitt företräde uteslutande på en bättre förmögenhetsställning.
Skulle då dessa bönder komma att spela en sådan roll, att
det vore skäl att gå med på förslaget i fråga? Ja, vore alla sådana,,
som berr Daniel Persson i Tällberg med sin öfver] ägsna intelligens,
då behöfde man icke vara tveksam om svaret. Men går man ut på
landsbygden, skall man finna, att det kanske icke är mer än ett
par i hvarje kommun, som ens äro valbara, och därmed är frågan
reducerad till en obetydlighet, och den har alls icke de dimensioner
och det värde, som den annars skulle ha.

Jag ber för öfrigt att få anställa en annan jämförelse, som i
detta fall kan vara belysande. Yi ha ju här i kammaren flera
ledamöter, som anses komma från de djupa leden, och det är socialdemokraterna.
Jämföra vi dem såsom talare med öfriga partiers,
är jag öfvertygad om att vi skola finna, att just bland socialdemokraterna
procenttalet är störst af dem, som på ett vältaligt och öfvertygande
sätt förstå framföra sin mening. Detta beror naturligtvis
därpå, att de äro uttagna bland en så stor mängd valbara kandidater,
som det socialdemokratiska partiet räknar vid sina val. Helt
annorlunda ställa sig förhållandena bland valbara bönder till Första
Kammaren.

För ens uppfattning i denna fråga är afgörande, hvilken roll
man vill tillmäta Första Kammaren. Jag för min del anser, att
det icke är nog med att den säger nej till hvarje fråga och verkar
som en broms. För att denna bromsning icke skall verka skadligt,
fordras nämligen, att den sker med en viss moderation, och härför
förutsättes, att vederbörande besitta omdöme och sakkunskap.

Jag delar emellertid den mening, som herr Staaff, den ärade
talare, som inledde debatten efter herr justitieministern, här uttalade,
nämligen att i Första Kammaren böra sitta sådana personer som
höga ämbetsmän och män med den största intelligens. Min öfvertygelse
är, att dessa män i farans stund skola ha mod att uppträda
och försvara åsikter, som gagna fäderneslandet, äfven om emot dem
står en kompakt majoritet i Andra Kammaren; de skola dock förr
eller senare kunna göra sin vilja gällande. Det är därför för mig
mycket oklart, huru herr Daniel Perssons förslag kommer att verka.
I stället för att detta förslag tilltalar mig, tager jag fastmera efter
dess framkomst starkare afstånd från regeringens förslag.

Af hvad jag nu sagt framgår, att jag lika gärna håller mig
till regeringens förslag som till herr Daniel Perssons. Jag skulle
icke ha något emot en reformering af Första Kammaren, om icke
hela den frågan nu hade ställts i samband med frågan om valrätten
till Andra Kammaren. Det är dock så, att tyngdpunkten bör ligga
i svenska folkets hand. De, som sitta i Andra Kammaren, sägas
ju redan nu vara folkvalda; det är ju till nationen man vädjar,
när man vädjar till en nyvald Andra Kammare. Val till denna

Fredagen den 10 Maj, f. m. 109

kammare kunna ju förekomma icke endast hvart tredje år, utan
när hetsiga strider mellan kamrarne uppstå, äger ju konungamakten
rätt att upplösa den ena eller andra kammaren för att vädja
till nya val, och sålunda kunna nya val till Andra Kammaren äfven
äga rum under treårsperioden. Men för att dessa val skola gifva
ett riktigt utslag, är det obestridligen nödvändigt, att det valsätt,
som användes, är så klart och enkelt och så begripligt för hvem som
helst, att valmännen verkligen veta, hvilken verkan deras röst har,
och nationen sålunda kan göra sitt fria val utan att bli dragen vid
näsan på ett eller annat sätt. Jag frågar: är det detta, som också
skulle ske nu? Jag för min del svarar därpå ett obetingadt nej.
Den proportionella valmetoden är högst krånglig och invecklad.
Man kan tryggt säga, att vi genom utskottets förslag fått en fjärde
metod. Först ha vi den proportionella valmetod, som framställdes
af proportionsvalkommittén och sedan blef framlagd af justitieministern
Ossian Berger vid 1904 och 1905 års riksdagar; sedan
öfvergick man till Påbodaförslaget, som alltså är den andra metoden;
vidare ha vi ju regeringens förslag i år och till sist utskottets
förslag, hvilket af justitieministern blifvit förklaradt vara en förbättring
af regeringens förslag, hvadan det af regeringen accepterats.
Det är alltså fyra metoder, som här framkommit.

Visar icke denna öfvergång från den ena metoden till den andra,
att proportionalisterna själfva äro högst reserverade och oklara
i fråga om valmetoden? Man må icke tänka sig, att något dylikt
inger motståndarne till det proportionella valsättet någon lust att
kasta sig på detta valsätt. 1 samma mån som denna valmetod är
svår att förstå, verkar den också ogynnsamt med hänsyn till valen
till Andra Kammaren. Den förlamar nämligen i högsta grad valen
och gör, att valmanskåren känner sig besviken; den verkar politisk förslappning
och död, då man saknar det politiska intresset.

År detta det enda, som man kan ha att anmärka mot denna
valmetod? Nej, det finnes en annan omständighet, som här redan
blifvit berörd och som gifvit anledning till ett bemötande, den nämligen,
att valkretsarna få ett alltför stort omfång. Påbodaförslaget afsåg
att minska valkretsarnas omfång '' genom att göra dem trekantiga.
Men då råkade man ut för nya svårigheter, och därför har man nu
låtit valkretsarna omfatta ungefär halfva länen och få ett representantantal
af fyra. Men valkretsarna blifva det oaktadt alltför stora.
Om man till exempel ser på valkretsarna i Dalarne och Norrland,
vill jag fråga herrarne, om det verkligen är möjligt för valmännen
där att kunna lära känna sina riksdagsmannakandidater. Man kan
visserligen genom tidningspressen, cirkulär och uttalanden i öfrigt
få höra deras åsikt, men är detta det enda man behöfver känna
hos en kandidat? Nej, man måste äfven känna hans karaktär.
Men att lära känna en riksdagsmannakandidats karaktär endast på
ryktesvägen, det är något helt annat än att verkligen lära känna
den. Kyktet kan ju säga, att en kandidat antingen har en utmärkt

N:o 52.

Om. valrätten

till Andra

Kammaren

m. m.

(Forts.)

N:o 52. 110

Fredagen den 10 Maj, f. m.

till Andra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

Om valrätten bra karaktär eller också motsatsen, det beror endast på, om det är
en vän eller en fiende, som talar; opartiska meddelanden får man
aldrig vid politiska val, ty där yttrar sig hvar och en med hänsyn
till sitt partis intressen, så att där har man ingen säker grund att
bygga på. Men om det är så, att det förefinnes svårigheter att
lära känna valkandidaterna, så följer däraf, att det är ytterst
svårt att kunna disciplinera valmännen; i synnerhet ha bönder och
hemmansägare svårt att böja sig under det ok, som sålunda skulle
påläggas dem. Jag tror, att herrarna skola vara villiga att medgifva,
att hemmansägarna och bönderna skulle få svårt att underkasta
sig en hård partidisciplin, men på samma gång måste man
erkänna — det höra vi från olika håll -— att det proportionella
valsättet aldrig kan fullt tillämpas utan en sträng partiorganisation.
Men då våra hemmansägare sålunda icke kunna underkasta sig partiorganisationen,
följer däraf, att de splittra sig och det blir de öfriga
partierna, som bli de härskande. Men för hvarje nederlag, som
hemmansägarne sålunda skulle lida, för hvarje gång förlora de intresset
och för hvarje steg blir slappheten allt större och större.

Hvilka partier är det då, som skulle vinna på ett sådant valsätt?
Jo, det är naturligtvis å ena sidan ämbetsmännen och å
andra sidan socialdemokraterna; de komma att vinna på grund af
sina motståndares slapphet, och dessa senare, hemmansägarne, blifva
lidande på ett betänkligt sätt.

När jag, herr talman, å ena sidan öfverväger de svårigheter,
som det proportionella valsättet till Andra Kammaren har med sig
och å andra sidan ser på de förmåner, som regeringsförslaget bjuder
dels i fråga om valen till Första Kammaren och dels i fråga om
en begränsning af den kommunala rösträtten, så kommer jag till det
resultatet, att jag för min del icke kan vara villig att taga utskottsförslaget
om det proportionella valsättet, äfven med risk att därigenom
gå förlustig de reformer af Första Kammaren, som jag önskar.
Jag för min del, herr talman, kan icke vara med därom. Herr
Staaff anmärkte, att det säkerligen är mer än en hemmansägare i
denna kammare, som måhända kommer att rösta för regeringens förslag
just på grund af den begränsning af den kommunala rösträtten,
som det medför, men det får jag säga, att det sista, jag skulle vilja
vara med om, är att endast för att få en begränsning af den kommunala
rösträtten släppa den enkla historiska grundvalen för Riksdagens
Andra Kammare, den grundval, på hvilken vår konstitution
är byggd och hvars främste man och skapare är Louis De Geer.
Att utbyta denna säkra grundval, och den hitills använda enkla valmetoden
mot proportionella val just med tanke på att vinna den enkla
reform af den kommunala rösträtten, som här bjudes oss, är något,
herr talman, som jag icke kan vara med om.

Nu säger man — och det är egentligen det djupaste skälet till
de invändningar, som här gjorts — att med majoritesval skulle
Andra Kammaren blifva alltför radikal, när nu den allmänna röst -

Fredagen den 10 Maj, f. m.

111 N:o 52.

rätten införes, och att man därför måste såsom en garanti tillgripa
det proportionella valsättet. Ja, mina herrar, vill man fortfarande
sjunga riktigt rent ut, så ligger där just själfva sakens kärna. Man
må dock komma ihåg, att bjuder man folket allmän rösträtt, så kan
det väl aldrig vara meningen,att förfuska betydelsen däraf genom
införande af proportionellt valsätt. Detta vore ett steg ut i det
ovissa, ett steg, hvars räckvidd man nu icke kan öfverskåda. Om
det med majoritetsvalen till äfventyrs skulle hända, att Andra Kammaren
under en treårsperiod skulle blifva alltför radikal, ja, mina
herrar, vi ha då Första Kammaren, som kan säga nej i åtminstone
hvarenda civillagsfråga och hvarenda grundlagsfråga, och vid treårsperiodens
slut finge man gå till nya val, och om då männen i Andra
Kammaren till skada för fädernesland och folk missbrukat sin makt
och det förtroende, som visats dem, skulle nog folket själft sörja
för att skaffa bort majoriteten och förvandla den till minoritet.

Jag tror därför icke på faror, man här talar om, de äro att
anse mera som att se spöken på ljusa dagen, ty de finnas i verkligheten
icke till, och på grund däraf är det jag icke kan vara med
om regeringens förslag om proportionellt valsätt.

Det har talats om den utländska lagstiftningen på detta område.
Det är dock att märka, att stora kulturländer, såsom England,
Frankrike och Tyskland, begagna majoritetsval och icke den proportionella
valmetoden. Herr justitieministern anmärkte, att det låg
på franska deputeradekammarens bord ett förslag om proportionella
val. Ja, för all del, det ligger också mycket på Andra Kammarens
bord och på Första Kammarens bord med. Ty här har hvem som helst af
oss rätt att väcka den mest vidunderliga motion och t. o. m. få den
grundlagsenligt behandlad; men däraf följer icke, att man här är i
färd med att vända upp och ned på hela — riket, fastän en enskild
motionär föreslagit något ditåt.

Jag vet icke, från hvilket håll förslaget om proportionell valmetod
i Frankrike kommit, men hvad jag vet, det är, att man där
ännu har majoritetsval.

Så var det Belgien. Herr justitieministern sade, att belgierna
voro belåtna med det proportionella valsättet. Nej, för all del, det
är icke så helt med det, ty det var icke längesedan man där faktiskt
verkade för att få till stånd en fullständig revision af den belgiska
författningen. Men det strandade. Missnöjet var ingalunda ringa,
äfven om tillståndet för närvarande är något bättre, hvilket jag
icke känner till.

Så åberopar man här Finland. Hvad Finland angår, så veta
herrarne litet hvar, att man där har genomfört en långtgående reform.
Detta land, som har stått så länge bakefter, har tagit ett
stort steg, om hvars klokhet man dock kanske kan ha delade meningar.
Finland står under ett tryck, som ingalunda är behagligt,
och något sådant vilja vi icke veta af. Men vill man låna
mönster från Finland, hvad vill då detta säga? Inte vilja väl

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. in.
(Forts.)

N:o 52. 112

Fredagen den 10 Maj, f. m.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

herrarna: bort med Första Kammaren och inför ett enkammarsystem;
in med kvinnorna icke bara som röstberättigade, utan gif dem äfven
plats i kammaren! Mina herrar, detta är helt andra saker, och därför
tror jag icke, att det är så klokt att åberopa den finska författningen
såsom mönster. I en valkrets där, Åbo, var det icke mindre
än 72 olika partier. Vilja herrarna ha det så ställdt här, att vi
skulle få en valordning, som införde sådana förhållanden? För min
del anser jag icke, att vi böra antaga en sådan.

På grund af dessa skäl, jag nu anfört, ber jag, herr talman,
att få förena mig med herr Staaff i hans yrkande om afslag på utskottets
förslag.

Herr B rån ting: Det yttrades, herr talman, om jag hörde

rätt, ifrån regeringsbänken, att endast från socialdemokratiska förslagets
synpunkt kan en verklig kritik öfvas mot regeringsförslagets
grundtankar. Jag skall be att få återgälda den komplimangen genom
att gärna erkänna något, som jag också förut erkänt såväl vid remissen
af Kungl. Maj:ts rösträttsproposition som ock i den vid betänkandet
fogade reservationen, att nämligen ur högersynpunkt är
regeringsförslaget ett första orienterande steg åt rätt håll. Det faller
dock ifrån min synpunkt under den domen, att det måste betraktas
såsom för eu demokrat alldeles otillräckligt.

Grunden, hvarpå Andra Kammarens sammansättning bygges, är
där för trång. Den tar icke med kvinnorna och skär fortfarande
bort de yngre årsklasserna. Det är visserligen sant, att dessa inskränkningar
äfven finnas uti det liberala förslaget, men man måste
ju, om man verkligen vill gå till en lösning af rösträttsfrågan, som
kan bli af beståndande art, icke blott räkna — såsom här också förut
framhållits — med stämningen inom Riksdagen, utan också se på,
huru det ställer sig ute bland dem, som skulle bli upptagna såsom
fullgiltiga medborgare. Och då blir efter min öfvertygelse resultatet,
att de begränsningar, som riksdagspolitiken kommit fram till, icke
ha kurs ute i landet, utan man kommer fortfarande att sträfva till
att få dessa gränser utflyttade.

Ännu värre är det emellertid, att, efter min uppfattning, förslaget
är så byggdt, att det ger en viss lagom demokratisering åt
Första Kammaren, för att man skall kunna säga, att dess inflytande
och ställning uti statslifvet starkes, men det ger icke nog för att
motivera, att den skulle kunna kallas eu folkvald kammare. Det
var ur den synpunkten, jag tillät mig att vid remissen beteckna
detta förslag såsom i ordets egentliga mening reaktionärt. Jag bemöttes
då af en ärad talare från högerståndpunkt med en del utläggningar
om, huru han ansåg, att det egentligen borde vara idealet
för ett tvåkam mar system att hafva en kammare för arbetsgifvarne
och en arbetarnes kammare, hvilka båda i viss mån neutraliserade
hvarandra, och fördenskull borde med bestämdhet upprätthållas
den likställighet mellan kamrarna, som ju vår författning också har

113 N:0 52.

Fredagen den 10 Maj, f. m.

inskrifvit. Han såg uti en sådan anordning ett botemedel mot hvad
han kallade »den lika rösträttens skriande orättvisa».

da, jag trori att det där nog är ett högerprogram, ty litet emellan
skymtar det fram, ehuru kanske icke ofta med så tydliga ord uttryckt
som af herr professor Kjellén vid det tillfället. Utskottet,
som försvarar den lika behörigheten och myndigheten, gör detta,
oaktadt ju konsekvensen af den likställigheten måste bli den, att en
bestämd och konstant mening hos flertalet af nationen icke kan göra
®*g gällande mot de speciella intressen, som äro representerade uti
den öfre kammaren.

Det heter som försvar för likställigheten mellan båda kamrarna,
att båda kamrarna hos oss »väljas af folket». Ja, det är ju förment
i viss man en sanning, men vi känna ju alla, huru det förhåller
sig i realiteten med den saken. Första Kammaren såsom
folkvald, det är någonting, som tangerar parodiens gräns — man
kan icke hjälpa, att detta måste sägas. Ty när de stora skarorna
af de kommunalt valberättigade faktiskt intet betyda och när de
sedan ytterligare sållas igenom de medelbara valens såll, blir resultatet,
hvad hela världen vet och erkänner, att Första Kammaren
i väsentlig mån är en rikedomsrepresentation, en representation enbart
för de s. k. ledande klasserna uti vårt samhälle.

Detta skulle nu förändras i någon mån genom regerin^sförslaget.
Men det kvarstår i alla fall såsom en hufvudsak, att Första
Kammaren fortfarande skulle bli en representation icke för folket,
utan för folket grader nät på ett särskilt sätt efter sin förmögenhet.
Genom denna 40-gradiga skala skulle förmögenheten bli extra
premierad. Dessa val skulle gifva en särskild tyngd åt de intressen,
de inflytelser, som i dessa kretsar göra sig gällande.

Det heter vidare hos utskottet mot yrkandet på det suspensiva
vetot, att vi skulle, om ett sådant infördes, glida ut i »ett maskeradt
enkammarsystem.» Det uttrycket skrämmer icke mig det allra minsta,
och jag är viss om, att det är bra många, som icke låta sig däraf
skrämmas. Ty herrarna må icke föreställa sig, att ute bland svenska
folkets breda lager enkammarsystemet har en sådan dålig klang,
som det har här mångenstädes i riksdagkretsar. Nej, det förhåller
sig nog tvärtom, man har tänkt sig detta såsom ett ideal, såsom
något, hvilket i ett någorlunda jämlikt samhälle bör komma fram.
Det är en enkel linje — något för enkel kanske, jag uttalar mig
icke därom — men i alla händelser tror jag det vara visst, att den
vunnit eu stark tillslutning inom nationen. Således, att tala om
ett maskeradt enkammarsystem, det är ingalunda något, som så
synnerligen mycket skrämmer tillbaka.

Det talas vidare om olägenheter och »vådor för samhällslifvets
lugna utveckling», som äro förbundna med ett dylikt system. Jag
måste då svara, att jag ser större olägenheter och vådor just för
samhällslifvets lugna utveckling i ett system, som bygger på lika
•behörighet för den representation, som företräder de privilegierade
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 52. e

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. rn.

(Forts.)

No 52. 114 Fredagen den 10 Maj, f. m.

Om valrätten grupperna inom nationen. Jag tror, att om man vill framkalla
till Andra v^dor för <}en lugna utvecklingen, lärer det väl icke kunna ske på
något sätt bättre än därigenom, att man visar de bredare lagren, att
(Forts.) de stöta på murar, mot hvilka hela deras majoritet icke förmår
något uträtta, mot hvilka det icke hjälper, att deras åsikter uppbäras
af stora samlade skaror eller att de kunna peka på att de
äro representanter för det afgjorda flertalet inom nationen — ändå .
måste de hejdas, därför att vissa grupper säga sitt bestämda absoluta
veto! Det är sådant, som efter min öfvertygelse är farligt för
samhällslifvets lugna utveckling, men ingalunda det faktiska enkammarsystem,
hvartill exempelvis parlamentarismens moderland
England alltmer tydligt tenderar.

Utskottet har också,anfört som ett argumeut mot det suspensiva
vetot, att utlandets exempel icke visar någon författning med
tvåkammarsystem, som tillägger ena halfvan af representationen ett
sådant företräde i fråga om lagstiftning som det, motionärerna vilja
inrymma åt Andra Kammaren. Ja, det ligger ju någon sanning i
detta. Men det andra ledet är uteglömdt och uteslutet, nämligen
att, mig veterligen, det icke finnes någon författning, som inrymmer
åt Första Kammaren i andra frågor, t. ex. rörande budgetens behandling
och beskaffenhet, ett sådant inflytande, som just den svenska
Första Kammaren har. Det är själfskrifvet, att man får lof att
sörja för att det hela hänger tillsammans. Om man icke går den väg,
som också kunnat tänkas, nämligen att inskränka Första Kammarens
makt öfver budgeten, bör man i stället se till att likställigheten
upphäfves på en annan punkt. Vi kunde vara med om
bådadera, men ha föreslagit den ena utvägen. Men man kan naturligtvis
tänka sig den andra vägen också, att såsom i ett flertal
andra länder statens pung handhafves af Andra Kammaren ensam.
Jag tror icke, att det egentligen skulle bli till skada för landets
intresse i stort sedt, om så skedde. Vi känna alla de märkvärdiga
siffror, som i ett annat sammanhang anförts, om hvad det har kostat
vårt svenska land och folk, att Andra Kammaren icke haft tillräckligt
inflytande att kunna hålla igen mot vissa slags statsutgifter
just till följd af den författningsordning, som vi för närvarande ha.

Det åberopas också af utskottet, att vår författnings skapare
har framhållit likställigheten kamrarne emellan såsom en fundamentalsats
i sitt system. Jag ber dock att få erinra om ett uttalande
i friherre De Geers motivering för vårt representationsskick,
som ännu i hufvudsak står orubbadt såsom svensk författning. Där
uttalas den grundsatsen, att en nationalrepresentations nödvändigaste
egenskap är att vara ett sant uttryck af tänkesättet hos majoriteten
af den politiskt tänkande delen af nationen, men att detta
tänkesätt med alla sina växlingar icke bör ha makt att göra sig
gällande, förrän visshet vunnits, att det utgör majoritetens varaktiga
och öfverlagda tanke. Man kan icke neka till att konsekvensen af den
grundsats, som här af friherre De Geer uppställts såsom en natio -

Fredagen den 10 Maj, f. m.

115 N:o 52.

nalrepresentations nödvändigaste egenskap, nämligen att befinna Sig Om valrätten

i samklang med majoriteten al befolkningen med afseende på dess Andra

allmänna uppfattning, när det konstaterats, att denna uppfattning

utgör majoritetens öfverlagda och varaktiga tanke, konsekvensen — (Forts.)

säger jag — af den uppfattningen leder sannerligen icke till den

slutsats, som friherre De Geer sedan framförde, utan den leder just

till en sådan åskådning, som är framlagd i motionerna om suspen sivt

veto för den öfre kammaren, som därigenom får eu reglerande

plats i statslifvet, men icke en sådan ställning, hvarigenom den kan

hindra och hämma utvecklingen gentemot en bestämd folkmening.

Det är således konstateradt, tror jag, att det finnes en skarp
gränslinje mellan högeruppfattningen och vår uppfattning i afseende
å Första Kammarens rätta plats i statslifvet, i det högern alltfortfarande
kräfver en mer eller mindre plutokratiskt anordnad Första
Kammare med lika behörighet och myndighet som den folkvalda
kammaren, medan vi däremot dels vända oss mot en sådan plutokratis
bibehållande i vår författning och dels oryggligt kräfva erkännandet
af den grundsats, att en konstaterad varaktig nationalvilja
skall vara bestämmande i statslifvet. Emellan dessa bägge
uppfattningar vacklar liberalismen, såsom det synes, med ganska
mycken oklarhet. Vi ha hört här från några liberala håll uttalas
den meningen, att det alldeles icke skulle vara lämpligt, att en
demokratisering i viss mån af Första Kammarens sammansättning
skulle komma att inträda. Och när herr Staaff i början af debatt
ten hade ordet, så kunde jag för min del icke få fram nr hans
anförande annat, än att han egentligen ansåg, att Första Kammaren
vore bra, som den var, men att man skulle hoppas och genom
reformering af Andra Kammaren försöka sträfva därhän, att denna
Första Kammare skulle ställa sig mera tillmötesgående mot Andra
Kammarens majoritet, än hvad mycket ofta hittills har varit fallet.

Jag kan för min del alls icke följa herr Staaff på den bogen,
när han vill göra gällande, att det skulle vara ganska betydelselöst,
huruvida det i Första Kammaren kommer in andra element
jämsides med dem, som nu ensamma där äro rådande och bestämmande.
Jag har icke samma uppfattning af debatt och argumentering
såsom ganska betydelselösa faktorer gentemot en kompakt
majoritet, som synes mig ligga bakom en sådan åskådning som den,
att en olikartad minoritet inom Första Kammaren skulle vara så
godt som alldeles utan betydelse. Jag vill särskildt erinra därom,
att helt naturligt den situation maste beaktas, hvilken knyter sig
till de gemensamma voteringarne. Det är också därför klart, att
en, låt vara relativt liten, grupp i Första Kammaren, hvilken uttrycker
samma mening, som har starkt genljud i Andra Kammaren,
knappast blir så fullständigt betydelselös. Jag tror, att man bör
komma att höra på den, och att man också skall få lof att räkna
något med dess röster, när dessa läggas i de viktiga budgetsfrågorna
på samma sida som meningsfrändernas i Andra Kammaren. — Det

N:0 52. 116

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

Fredagen den 10 Maj, f. m.

är ju möjligt, att jag här i denna uppfattning af herr Staaffs egentliga
tanke om Första Kammaren misstagit mig och att i alla händelser
han kanske icke i det stycket har hela sitt parti bakom sig,
ehuru instämmandena i hans anförande läto förmoda något annat.
Men i hvilket fall som helst har jag velat uttala min bestämda
olika tanke mot en sådan uppfattning, som att det skulle vara jämförelsevis
likgiltigt, huruvida Första Kammaren blefve förändrad
eller icke.

När justitieministern började debatten, så förde han den genast
in på hvad han kallade den principiella frågan om valsättet. Och
det är ju så, att det ifrån åtskilliga håll betraktas, som om allt
berodde på, huruvida det blir eu proportionalistisk lösning af vår
stora rösträttsfråga eller om det blir en lösning på majoritetsvalens
grund. För min del måste jag uttala, att jag icke kan finna, att
denna fråga bör tillmätas ett så afgörande och dominerande inflytande
på bedömandet af hela ställningen, som jag tror, att man
från ömse sidor mycket ofta gör. I samma mån som det gäller
att komma till en klart demokratisk lösning af den författningsrevision,
som förestår, i samma mån sjunker frågan om ^valsättet
relativt tillbaka i betydelse. Yi socialdemokrater ha för vår del på
det bestämdaste protesterat mot enkelproportionalismen, såsom innebärande
ett snedvridande i partisyfte af resultatet af en i och för
sig rättvis valreform. Vi måste fortfarande bestämdt protestera mot
den sammankoppling af fyrkskala och proportionalism, som ligger
till grund för det af regeringen nu framlagda förslaget om en reformering
af Första Kammaren. Det blir icke någon afspegling,
som folkets flertal kan vara betjänadt med, när man fullt medvetet
och afsiktligt för in ett snedvridande, ett förskjutande element i det
proportionalistiska systemet, därigenom att man i detta system tager
in fyrkskalan. Men det är å andra sidan klart, att kommer
man fram till enkammarsystemets nejder såsom i Finland^ eller till
och med till ett sådant tvåkammarsystem, som det vi i vår motion
ha framlagt, då kan icke motståndet mot proportionalismen längre
fotas på samma argument, hvilka varit afgörande, när det gällt
en mindre långt gående reform. Då ställer sig frågan om valsättet
helt enkelt som en lämplighetsfråga. Är det ett system, som svenska
folket önskar? Är det ett system, som skulle passa för alla
de olikartade förhållanden, hvarunder det skulle tillämpas? Och
därmed är man inne på själfva detaljerna, därmed är man inne på
metodens brister och företräden. Då blir detta med andra ord en
fråga, som kommer att vara af underordnad rangklass i jämförelse
med den, hur långt själfva demokratiseringen skall sträcka sig.
Som sagdt, med ett förslag, som upptager en fyrkskala, kan man
emellertid från vårt håll omöjligen finna, att proportionalismen rättvisligen
låter sig förenas.

Annorlunda är det med det finska exemplet, som här med förkärlek
åberopats. Ja, vill man gå så långt i demokratisering, så

Fredagen den 10 Maj, f. m.

117 N:o 52.

tror jag ingalunda, att man från socialdemokratiskt håll skulle resa
ens det allra minsta nämnvärda motstånd mot genomförande af en
proportionalism såsom garanti för minoriteter, som förblefve verkliga
minoriteter och icke i själfva verket gjordes till majoriteter, tack
vare fyrkskalans verkningar.

Jag skall heller ingalunda förneka, att vi för vår del gärna
se på händelsernas vittnesbörd och äro i olikhet mot en och annan
antiproportionalist benägna att taga lärdom af erfarenheten. Vi ha
sett valutgången i Finland, vi ha sett, att arbetarepartiet där ingalunda
haft några olägenheter af det proportionella valsättets tillämpning.
Vi hade strax förut tillfälle att iakttaga resultatet af de
tyska riksdagsmannavalen, dör majoritetsvalprincipen med omval
härskade, och vi fingo där se en samling af allt hvad mot arbetarepartiet
står fientligt, en samling, sträckande sig från yttersta högern
och fram till att innefatta hela den ortodoxa liberalismen, och inför
den koalitionen och den uppjagade stämning, som därmed följde,
trängdes vårt parti vid valen tillbaka på ett märkligt sätt, oaktadt
dess röstetal skulle ha berättigat det att erhålla en mycket, mycket
starkare representation än den, som det fick.

Jag vill icke heller för min del underskatta det förhållandet,
att i Frankrike proportionalismen helt visst seglar upp på dagordningen.
Men jag skall tillägga, att det beror på rent speciella
förhållanden, förhållanden just af den art, som jag nyss tillät mig
här beteckna såsom lämplighetsskäl. Då man nämligen i Frankrike
är missnöjd med det nuvarande systemet med enmanskretsar af
helt andra skäl, än som här i landet möjligen kunna anföras mot
ett sådant system, och därför vill gå öfver till ett system med
större valkretsar, då finner man det helt naturligt och nödvändigt,
att man icke kan gå till det system, som är på visst sätt det
sämsta af alla, nämligen systemet med listval utan proportionella
val. Man måste därför taga proportionalismen som en konsekvens,
en oundviklig konsekvens, därför att man vill så starkt ha fram
listval för att i viss mån lyfta representationens nivå. Ställningen
är således i Frankrike helt olika mot hos oss. Det må konstateras.
Men på samma gång visar ju detta, att man där ingalunda
är behärskad af en doktrinär förskräckelse för hvarje proportionellt
valsätt, som man på ett och annat håll, som anser sig själft mäkta
frisinnadt, här i landet fortfarande är bekajad med.

Det förslag, som regeringen framlagt, har den nu emellertid
själf i sista stund, som vi nyss ha hört, på en viktig punkt velat
frångå. Den valbarhetsbegränsning till Första Kammaren, som är
medtagen och bevarad i regeringens förslag, torde väl kunna anses
vara, politiskt sedt, i viss mån ur spelet.

Det gäller då, huruvida det skall där ske en begränsning, som
kan blifva af någon effektivitet, eller om man, såsom så ofta skett
i vår rösträttsfråga, på den punkten återigen skall upprepa det
gamla försöket att med en skenreform affärda hvad som icke längre

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.
(Forte.)

N:0 52.

Om valrätten

till Andra

Kam m aren

m. m.

(Forts.)

118 Fredagen den 10 Maj, f. m.

later sig helt och hållet afvisas. Det synes mig då, som om jag
rätt väl skulle kunna förstå det resonemang, som nyss förts af

herr Christian Olsson i Viken, när han sade, att, om hans tilläggs förslag

antoges, han kunde reflektera på det kungl. förslaget. Men
å andra sidan veta vi alla, att det tilläggsförslaget i denna stund
icke har någon som helst den minsta utsikt att blifva .Riksdagens
gemensamma beslut. Vi veta, att ett flertal af dem, hvilka i denna
stund stå såsom märkesmän för det förslaget, äro beredda och benägna
att retirera från den linjen och stiga tillbaka uppåt, kanske
till tretusen kronors census för valbarhet till Första Kammaren
eller kanske till endast arfvode åt Första Kammarens ledamöter -—

ja, hvad vet jag? Det veta vi emellertid, att det icke blir tal om

tvåtusenkronorsstrecket, utan att det blir något väsentligen högre
och därmed äfven något väsentligen värdelösare, som till sist • i
denna punkt skulle komma att bjudas såsom bud från svenska
Riksdagen till det svenska folket för lösning af dess rösträttsfråga.

Jag kan icke här öfva någon inverkan på dem, hvilka befinna
sig på flytande mark och låta sig glida med strömmen och hvilka
gått ifrån den ursprungligen fastslagna så kallade oeftergiflighetsståndpunkten
uppåt till någonting, som de kanske icke själfva riktigt
veta hvad det är. Men det kan jag försäkra, att det svenska folket
ganska visst kommer att fästa en hufvudsaklig vikt vid, huru reformen
blir beskaffad just i den punkten, och därefter i mycket
hög grad bedöma, om det skulle kunna tänkas, att man för ögonblicket
kunde i någon mån falla tillbaka, icke fullt genomföra
rösträttskrafven, utan taga detta såsom en afbetalning för tillfället.
Det är visst, att nästa valstrid, vare sig den blir under 1907 eller
1908, skall till sin karaktär och sin läggning i mycket hög grad
blifva beroende just på den gräns, som nu sättes, d. v. s. huruvida
denna gräns sättes så, att en eller annan representant för
bonde- och arbetareklassen verkligen kan väljas genom den nya
anordningen, eller om man håller dörren så fast tillstängd, att
möjligheten nätt och jämt afskäres för dessa grupper i samhället
att få några representanter och talemän med i den blifvande Första
Kammaren.

Hvar den gränsen faktiskt går, därom må det vara nog att
här anföra ett enda litet betecknande exempel. I vår arbetarerörelse,
hvars organisatoriska styrka redan under denna diskussion
har rönt åtskilligt erkännande — något som den ju för öfrigt väl
förtjänar — äro faktiskt de högsta lönerna de, som betalas till
landsorganisationens främsta förtroendemän — och dessa löner äro
icke högre än 2,700 kronor! Under sådana förhållanden, när de
allra högsta platserna äro aflönade på sådant sätt, förstår man, att
det kan för arbetareklassen bra nog kvitta lika, ifall man fortfarande
sätter gränsen för valbarhet till Första Kammaren där den nu går,
eller om man vill gå med på kompromiss uppåt från 2,000 till den

119 N:o 52.

Fredagen den 10 Maj, f. m.

siffra, hvarom nu man och man emellan talas. Konsekvensen af
detta lär väl förspörjas, om icke förr, så vid valen.

Jag vill i detta sammanhang betona, att arbetarnes allmänna
ställning i rösträttsfrågan måste vara den, att de anse denna fråga
kvarstå på dagordningen såsom olöst, till dess att vi kommit fram
till en verklig demokratisering. Huru kunna Ni, mina herrar, tro,
att Edert förslag, om det nu med en eller annan jämkning verkligen
blir antaget, skall kunna gifva oss den så efterlängtade och
mycket omtalade samlingen och arbetsron och hvad de vackra slagorden
nu allt heta! Nej, låt oss besinna, hvad det är för grupper,
som stå utanför. Jag vill erinra om, hurusom man fortfarande
lämnar halfva nationen utanför den stora rösträttsuppgörelsen. Tror
man verkligen, att kvinnorna, hvilka nu ändtligen hafva kommit i
rörelse för sin sak, skola lugnt låta sig nöja med att vara medborgare
af andra klass, och att de skola låta sig afspisa med den
förklaringen: rösträttsfrågan är nu löst, låt oss tala om någonting
annat! Nej, jag är viss om att, om denna nu framlagda revisionsplan,
i någon mån modifierad verkligen skulle blifva genomförd,
vi i alla fall inom kort skulle komma att stå inför en ny och
grundligare revision, då alla de nu tillbakasätta måste kräfva att
få sina intressen bevakade och sina rättigheter gällande. Tro
herrarne vidare verkligen på allvar, att en sådan vidunderlighet,
som den 40-gradiga kommunala rösträttsskalan trots allt är, skall
ha någon lifskraft i ett demokratiskt tidehvarf? Hur skall man
kunna tänka sig annat, än att kampen för den fulla medborgarTätten
måste fortgå i samma linjer, som den hittills har gjort, äfven om
man nu genomför en afbetalning och stannar vid något, som kanhända
af många utaf befolkningen anses vara en vinst, hvilken bör inkasseras?

Visst är emellertid, att ännu omöjligare, än ett sådant inkasseradt
förslag skulle te sig, ännu omöjligare är det för mig att från
min synpunkt kunna fatta, att landet skulle stanna vid den linje,
-som innefattas i det Staaffska förslaget. Det förhåller sig nog så,
att, efter 1906 års händelser, nationen ingalunda skall låta sig nöja
med någon som helst lösning, som icke direkt tager sikte på en
reformering äfven af Första Kammaren. Men det liberala förslaget
bjuder, såsom vi alla veta, icke någon som helst förändring af
Första Kammaren, och utsikterna för att genomföra detta förslag
äro väl så godt som inga, då vi ju måste, realpolitiskt sedt, säga
oss, att förslaget bjuder rätt goda utsikter till att Första Kammaren
skulle, om man slår in på den linjen, gå ur denna rösträttskris
med förstärkt maktställning i stället för förminskad sådan. Gentemot
en sådan eventualitet måste vi för vår del bestämdt reservera
oss. Jag tror, att det var ett felgrepp af ödesdigert slag, när det
liberala partiet icke förenade sig i den allmänna framryckningen,
som 1906 på sommaren ägde rum, och vidgade basen för sitt
rösträttsprogram så långt, att det omfattade en författningsrevision,
som berörde äfven Första Kammaren. Men är det så, att man

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. m.
(Forts.)

N:o 52. 120

Om valrätten
till Anära
Kammaren
m. m.
(Forte.)

Fredagen den 10 Maj, f. m.

inom stora grupper af det liberala partiet är nöjd med Första
Kammaren ungefär sådan som den är, då förstår man ju, hvarför
ett sådant steg icke togs.

Af herr Christian Olsson i Viken yttrades farhågor för att eu
blifvande valrörelse skulle varda i högsta grad kaotisk och att
emellan de liberala och socialdemokraterna skulle uppstå en strid,
som skulle bidraga till att rösträttsfrågans lösning drefves helt och
hållet ut i det ovissa. Jag må då för min del bekänna, att jag
knappast tror, att faran i det afseendet skulle vara så stor. Ty
jag är viss om att det icke skulle dröja så synnerligen länge,
förrän valmännen själfva skola finna sig till rätta bland de olika
linjer, som erbjudas dem, och jag tror också, att icke några som
helst principiella hinder skola stå i vägen för det stora flertalet af
liberala partiet att ställa sig sida vid sida med dem, som kräfva en
demokratisk reformering af Första Kammaren, en fordran, som de
själfva förr i världen så länge framfört. Det skall nog då också
kunna gå för sig att där finna öfvergångsformer och samlingspunkter,
så att den oreda, för hvilken den nyssnämnde talaren var
så rädd, icke skall behöfva uppkomma.

Men vare därmed huru som helst. För mig står det klart,
att det förslag, som här hehöfver framföras, det förslag, som redan
kring sig samlat stora delar af folkmeningen, det förslaget är icke
regeringens förslag, icke ens med det s. k. Tällbergska tillägget,
icke heller det liberala förslaget, utan fastmer det, hvilket i den
socialdemokratiska rösträttsmotionen fått uttryck. Där är en linje,
som är klar och enkel, en linje, som har sitt berättigande i sin
klarhet och i sin genomförda demokratiska konsekvens. Det är en
linje, som — därom kunna Ni vara förvissade, mina herrar! —
skall ganska hastigt komma att tillvinna sig beaktande och anslutning
ute i de djupa leden, både bland dem, som nu hafva rösträtt,
och kanske ännu mer bland dem, som enligt Edert eget förslag
skola komma att få rösträtt. Det är visst, att genom alla de
demokratiska bestämmelserna, som finnas genomförda och systematiserade
i det förslaget, just genom dem skall det svenska folket
omsider känna sig som herre i sitt eget hus, känna sig färdigt att
lämna den nu så uppslitande striden om formerna för att gå till
strider — som visserligen icke skola blifva mindre skarpa — om
realiteterna, om huru det skall inrättas i detta hus, så att det blir
till trefnad och gagn för icke blott fåtalet, utan också för det stora
öfvervägande flertalet af dess bebyggare.

Därför, herr talman, ber jag att få yrka afslag på utskottets
förslag och afslag på de öfriga förslag, till hvilka här hittills yrkats
bifall, men bifall till den af mig afgifna reservationen och bifall
till den motion, som väckts af mig och mina medmotionärer.

Häruti instämde herrar Blomberg, Lindqvist, Lindley, Kropp,
Lindberg, Persson i Malmö, Nilsson i Malmö, Rydén, Christiernsonf

Fredagen den 10 Maj, f. m.

121 N:o 52.

Thorsson, Larsson i Yästerås, Eriksson i Grängesberg, LeJcsell och
Carlsson i Malmberget.

Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Två år ba
knappt förgått, sedan unionsbandet brast mellan skandinaviska halföns
båda folk. Under den tid, som därefter förflutit, har vårt land
utvecklat sig på många skilda områden mera än någon hade kunnat
vänta och hoppas. En väsentlig anledning till denna utveckling ha
vi att söka i de olika regeringarnas fördomsfria och kraftiga initiativ
och i statsmakternas intensiva arbete, i hvilket arbete vi alla efter
bästa förmåga och hvar och en på sin plats ha, så godt sig göra
låtit, deltagit. Medvetandet om pliktuppfyllelse har utgjort belöningen
för våra sträfvanden. Men det är ett, som saknats under
detta vårt arbete, och det är arbetsglädje. Det har ständigt hvilat
tryckande på oss den tanken, att rösträttsfrågan, denna landets f. n.
största fråga, allt framgent är olöst, och den fruktan, att vi icke
skola visa oss mäktiga att kunna lösa denna fråga. Nu stå vi åter
inför afgörandet, och frågan är då den: »skola vi åter en gång låta
tillfället gå oss ur händerna» ? Rundt om i landet väntar man med
lidelsefull spänning, om jag så får säga, att man skall komma ifrån
dessa olycksdigra rösträttsstrider. Och hvad på oss ankommer, vi,
som stått och fortfarande stå midt i stridens vimmel, skulle vi
icke önska detsamma? Skulle vi icke önska att djupt få begrafva
alla dessa förgiftade pilar, som under stridens hetta från alla håll
i täta skurar slungats ut bland motståndarne? Skulle vi icke önska
att få å håle bränna alla de uppsatser och broschyrer, hvilka vid
sidan af sjkifva saken gått ut på att framställa alla politiska motståndare
i en oriktig dager, och som, med angifvande af citat, som
varit delvis felaktiga, delvis afkortade, ha gått ut på att förvilla
allmänheten? Skulle vi icke önska att få till sina rätta dimensioner
reducera de snart sagdt till trosartiklar upphöjda omdömena om det
ena eller andra valsättets alldeles absoluta företräde framför det
andra? Skulle vi icke önska att någon gång få i lugn och ro återgå
till behandlingen af de viktiga samhällsproblem, som redan äro
framlagda och framdeles komma att framläggas? Och skulle vi
icke slutligen önska att med trofasta handslag och blickar möta
gamla vänner och kamrater, hvilka blifvit under stridens hetta från
hvarandra mer och mer afskira? Jag är icke så optimistisk, att
jag anser, att alla dessa önskemål skola vinnas genom antagandet
af ett positivt förslag, men jag tror i alla fall, att denna omständighet
skulle ha en ganska betydande inverkan. Det är därför
icke underligt, att jag för min del innerligt önskar, att vi måtte
få en tillfredsställande lösning af rösträttsfrågan.

Det första spörsmålet, som då framstår, är: »Kan en lösning
för närvarande vinnas»? På denna fråga kunna vi svara ett obetingadt
ja. Vi veta alla, att en lösning står att vinna på basen af

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m. in.
(Forts.)

N:0 52. 122

Fredagen den 10 Maj, f. m.

Om valrätten Kungl. Maj:ts förslag med tillägg af arfvode för Första Kammarens
kammaren ledamöter jämte nedsatt valbarhetscensus.
m. m. Det andra spörsmålet blir då: »Kan man anse en sådan lösning

(Forts.) tillfredsställande»? Den frågan nödgas man naturligtvis att besvara
på olika sätt, beroende på olika utgångspunkt. Se vi frågan från
den gamla högeråskådningen, kunna vi väl icke undra på, om man
med den åskådningen har något svårt att förlika sig med de omhvälfningar,
som naturligtvis komma att bli en följd af den ifrågasatta
reformen. Se vi åter frågan ur vissa vänstergruppers och
partiers synpunkt, måste vi väl också medgifva, att full tillfredsställelse
ej heller där skall vinnas, då man man finner, att vissa
speciella önskemål icke blifvit till fullo tillgodosedda. Men om vi
se saken objektivt, ur det helas och det allmännas synpunkt, tror
jag, att vi alla få medgifva, att en reform i den riktning, jag antydt,
skulle hafva mycket stora förtjänster. Den medför en mycket
effektiv, men dock icke samhällsomstörtande reform. Den bringar
hvarken seger eller nederlag åt någon af de stora hufvudmeningar,
som brytas mot hvarandra, utan den utgör slutresultatet af mångårig,
kraftig friktion mellan höger- och vänsteråsikter i landet.
Den söker att tillgodose de olika intressena så långt sig göra låter,
och den kan åvägabringas endast genom ömsesidigt tillmötesgående
och förtroende, de enda grundvalar, hvarpå man kan uppbygga
det nya Sverige. Den hindrar ej heller kvinnorösträttsfrågans
lösning, utan den tvärtom banar väg för en dylik lösning, när denna
fråga får lösas för sig själf.

Då jag således anser, att en tillfredsställande lösning kan vinnas,
och att detta skulle ske till rikets sanna nytta, så önskar jag
innerligt, att vi omsider måtte en gång öfvergå från ord till handling.
Och jag får sluta med en varm och innerlig vädjan till alla, att
vi, med bortseende från smärre, divergerande åsikter, måtte försonligt
räcka hvarandra handen till frågans lösning på grundvalen
af herr Hans Anderssons m. fl. reservation, till hvilken jag, herr
talman, yrkar bifall.

Med herr Zetterstrand förenade sig herrar Sanden, Hedenstierna,
Hultkrantz, Johansson i Rönna, Vahlquist, Danielsson,
Pehrsson i usterby och Månsson.

Herr Söderberg i Hobborn: Herr talman, mina herrar! En
snar lösning var den paroll, som gick ut ifrån fjolårets regerings
främste man. Förgäfves spanade mitt öra efter att upptäcka något
liknande i det anförande, som herr Staaff hade i början af denna
diskussion.

Jag tror emellertid, att denna sats äfven nu bör ha sitt berättigande
och utgör, så att säga, ett viktigt moment i våra öfveräggningar
i denna fråga äfven nu. Jag tror, att dröjsmål nu skulle
innebära hvad många talare här redan ha sagt. Det skulle inne -

Fredagen den 10 Maj, f. m. 123

bära strid och splittring i samhället. Det skulle icke leda till den
nationella samling, som hvar och en al'' oss så gärna åstundar.

•lag skulle kunna inskränka mig till att instämma i den sista
ärade talarens utmärkta anförande. Det är icke utan själföfvervinnelse,
som jag fattat ståndpunkt i denna fråga. Såsom herrarne
torde veta, har jag velat bidraga till att lösa denna fråga på majoritetsprincipens
historiska grund. Jag har trott, att det skulle vara
den naturliga lösningen af rösträttsfrågan. Jag tror också, att det
skulle hafva varit det lyckligaste för landsbygden och särskilt den
landsbygd, som ligger intill medelstora städer, som nu komma att
förenas med omkringliggande landsbygd. Jag har ju också haft
många andra betänkligheter mot att vara med om att lösa rösträttsfrågan
på den proportionella principens grund. Jag har emellertid
nu efter moget öfvervägande verkligen fattat den ståndpunkten, att
man borde möta hvarandra icke i misstroendets tecken, utan i förtroendets,
samförståndets tecken, i den nationella samlingens tecken.

Yi få icke, hvar och en, göra, som en föregående talare här
yttrade, nämligen herr Branting. Han sade: »Det socialdemokratiska
förslaget, det är enkelt och klart, det talar sitt tydliga språk».
Om vi skulle, mina herrar, på detta sätt ovillkorligen, utan att på
något sätt tillmötesgå hvarandra, hålla fast vid förutfattade meningar,
skulle vi aldrig kunna lösa hvarken denna fråga eller någon annan.
Ty det är väl endast därigenom, att vi möta hvarandra och med
förtroende underhandla med hvarandra, som vi kunna lösa icke
allenast de små frågorna, utan jämväl de stora frågorna. Men då
utsättes man, som yi nyss hörde, för den förebråelsen, att man till
äfventyra befinner sig ute »på flytande och gungande mark på
osäkerhetens mark». Nej, mina herrar, det tror jag icke. Herr
Zetterstrand har nyss angifvit skäl för att detta förslag, som nu
ligger före, är antagligt från många synpunkter, icke allenast från
högerhåll, utan äfven från utprägladt liberalt håll. Det reformerat
ju denna kammare; det gifver valrätt åt tredubbelt flere än dem, som
nu äga valrätt; det reformerar också den Första Kammaren genom
de rösträttsbestämmelser, som komma att gälla, ifall detta förslag
blir Riksdagens beslut.

Men då säger man: »är det möjligt, att kamrarna skola kunna
ena sig om ett positivt beslut i denna fråga»? Ja, med god vilja,
tror jag, skola kamrarna kunna göra det, oaktadt jag trott, att man
icke skulle behöfva att röra så mycket vid Första Kammaren.

Jag skulle hafva kunnat ansluta mig till regeringens förslag,
men efter det samstämmiga uttalandet i landet från både det konservativa
och det liberala lägret, har jag kommit till den uppfattningen,
att vi böra reformera, och det så grundligt som vi kunna
uti denna fråga, för att för den närmaste framtiden slippa upprifvande
strider. Och då tror jag mig ha funnit, att den linje, som
af herrar Olsson i Viken och Persson i Tällberg m. fl. har utstakats,
-är något, som vi skola kunna förena oss om, och jag tror icke, att

N:ö 52.

Om valrätten

till Andra

Ka mma ren

m. m.

(Forts.)

N:0 52. 124

Om valrätten
till Andra
Kammaren
m, m.
(Forte.)

Fredagen den 10 Maj, f. m.

någon med fog skall kunna säga, att vi genomföra en skenreform.
Nej, det är en reform, som verkligen går till djupet.

Det yttrades af herr Staaff, att det är »bättre med en fågel i
handen än tio i skogen.» Jag undrar verkligen, hvad det är för
en fågel, som herr Staaff för närvarande håller i sin hand. Jag
tror, att det är ganska tvifvelaktigt med den saken. Emellertid erinrar
jag mig hvad en högt ärad ledamot af denna kammare yttrade
för något år sedan; han sade, att det var bättre att hafva tio sångfåglar
i skogen än en i handen. Jag tror, att det var något sådant,
som föresväfvade herr Staaff också. Han trodde sig kanske hafva
någon sådan sångfågel, men han har den nog icke i sin hand för
närvarande, det är åtminstone min uppfattning; ty hans förslag, som
naturligtvis här åsyftades, har icke den resonans i landet ute bland
folkets breda lager, att dess framgång är tryggad.

Vi ha nyss hört herr Branting tala å det stora arbetarpartiets
vägnar, och med honom instämde samtliga hans meningsfränder i
denna kammare. Vi hörde däraf tydligt, att han icke alls var belåten
med det förslag, som af herrar Staaff m. fl. var framlagdt,
utan jag tyckte mig tvärtom märka i herr Bran tings anförande en
underström af känslan utaf större tillfredsställelse med det förslag,
som blifvit framställdt af regeringen med det tillägg, som gjorts af
dessa nyssnämnda motionärer, herrar Olsson i Viken och Daniel
Persson i Tällberg.

Det talades af herr Staaff om att man icke borde gifva tappt
för sina motståndare. Mina herrar, jag håller före, att vi icke böra
envisas att räkna med hvarandra såsom motståndare i en så stor
nationell fråga, utan att vi böra möta hvarandra i enighetens och
samlingens tecken. Jag tror, att det skulle vara till mycket större
gagn för landet, om vi icke framhärda i en envis strid, där slutligen
det ena partiet skulle hembära seger öfver det andra. Jag
tror, att i det nu föreliggande förslaget ha partierna från olika håll
fått göra sådana eftergifter, att icke något parti bör kunna framträda
och berömma sig af att ha löst rösträttsfrågan och tillskrifva
sig äran däraf. Om vi nu antaga detta förslag, kunna vi verkligen
säga, att vi ha hjälpts åt samtliga partier att lösa denna fråga, och
den lösningen tror jag också blir den lyckligaste för landet.

Vidare har det sagts, att det skulle kunna blifva till skada,
om det proportionella valsättet skulle ohejdad! gå ut öfver denna
kammare, men icke lika fullständigt öfver Första Kammaren. Jag
vill då blott säga, att det är kanske lika farligt, att majoritetsvalen
ohejdadt gå ut öfver Riksdagens kamrar. Det torde icke
innebära så stor fara att låta de proportionella valen ohejdadt gå
ut öfver kamrarne som att låta majoritetsvalen med deras majoritetsvälde
göra det.

Herr talman! Jag har med detta velat angifva min ståndpunkt
i denna fråga. Jag vill hemställa till herrarne, om vi icke i denna
stora nationella fråga skulle kunna ena oss och jämka så, att vi om

Fredagen den 10 Maj, f. m. '' 125

möjligt nu kunde få ett grundlagsförslag i denna fråga hyllande på
kamrarnes bord till antagande efter nya val till Andra Kammaren.
Jag vill för min del medverka därtill, och därför skall jag, när den
tiden är inne, ansluta mig till den reservation, som är afgifven af
herrar Hans Andersson i Nöbbelöf, Lindblad och Nyländer.

Friherre Adelswärd: Herr talman, mina herrar! Då mina
åsikter om bästa sättet för rösträttsfrågans lösning på dubbelproportionalistisk
grund torde vara för de flesta väl kända genom de af
mig väckta motioner och andra uttalanden i ämnet, kan det förefalla
öfverflödigt, att jag upptar den dyrbara tiden för att äfven för min
del »vittna» om min mening.

Men förhållanden hafva inträdt af den beskaffenhet, att jag
icke vill lämna min rätt obegagnad att få till denna dags viktiga
protokoll antecknadt hvad jag tänker.

För någon tid sedan uppmanades jag att rösta för den så kallade
förbättring af regeringsförslaget, som benämnes Tällbergsförslaget.
Detta skulle, särskild! för en proportionalist, vara rätta sättet att
visa sin fosterlandskärlek. Jag förklarade, att detta vore mig omöjligt,
emedan den representation, som på den grunden skapades, enligt
mitt förmenande vore absolut dålig och för landet skadlig.

Jag vill i korthet söka angifva skälen för denna min uppfattning I

en tvåkammarrepresentation, bildad med tillämpning af proportionsvalens
princip, måste alla politiska partier eller samhällsintressen
hafva sina representanter i båda kamrarne. Men för att
den Första Kammaren skall kunna fylla sin särskilda uppgift inom
representationen, måste representanterna i denna kammare besitta
bildning, kunskaper, stadgad omdömesförmåga och upplyst vidsynthet
i högre grad, än som kan i allmänhet påräknas af representanter i
den Andra. Detta anser jag kan åstadkommas äfven med allmänna
val, om en strängare åldersbegränsning för valrätt föreskrifves, och
under förutsättning, att nu gällande förmögenhetscensus för valbarhet
och arfvodeslöshet bibehålies.

Ty om ock förmögenhetsförhållandena icke äro en fullt säker
måttstock för nyss nämnda egenskaper, lärer den dock vara den
enda, som för närvarande finnes, och det torde icke kunna bestridas,
att betingelserna för omfattande kunskaper, vidgad blick på förhållandena
och mognad erfarenhet äro större hos dem, som uppfostrats
och lefvat under gynnsammare ekonomiska förhållanden, än hos dem,
som lefvat under sämre sådana.

Tällbergsförslaget uppfyller icke nyss angifna principer. Redan
den i regeringsförslaget gjorda sammanblandningen af proportionella
val med en graderad röstskala medför en med proportionalismen
oförenlig klassrepresentation, och nedsättes förmögenhetscensus under
den med nuvarande penningvärde redan låga, nu gällande, och införas
arfvoden, måste med nödvändighet Första Kammaren blifva

N:o 52.

Om valrätten

till Andra

Kammaren

m. m.

(Forts.)

N:o 52.

Om valrätten

till Andra

Kammaren

m. m.

(Forts.)

126 Fredagen den 10 maj, f. m.

en typisk klassrepresentation och proportionsvalen så godt som verkningslösa.
Det konservativa elementet i Första Kammaren blir representeradt
nästan uteslutande af bondeklassen. Man har bytt ut
en klassrepresentation mot en annan, som icke blir bättre.

Med en representationsförändring måste afses att få en bättre
representation än den man har, och för oss är detta liktydigt med
en representation med större förutsättningar att lösa de stora sociala
frågor, som tränga sig på oss.

Kan någon tro, att vi få en sådan på Tällbergslinjen?

Nej, eftervärlden, som först kan döma fullt säkert, skall sannolikt
säga, att vi på den vägen gifvit oss en representation sämre än
de allra flesta i något civiliseradt land.

Men, säger man, det är ingalunda meningen, att man vill ba
detta Tällbergsförslag, därför att man röstar på det! Ingalunda —
man röstar på det under den bestämda förutsättningen, att det icke
skall blifva lag, och under förutsättning vidare att medkammaren skall
rösta på något annat obestämdt, som den heller icke vill ba, för
att slutligen få något tredje ännu mer okändt, som ingen önskar
annat än för att undvika ett fjärde, för bvilket man byser den
fruktan, som det okända inger.

Kan den klandras, som ryggar tillbaka för denna komplicerade
och oöfverskådliga kompromiss?

Men landets lugn och lycka, säges det, kräfver denna själföfvervinnelse? Inför

olyckan af en uppslitande valstrid, så som de politiska
lidelserna nu anses vara uppjagade, bör man välja ett mindre ondt,
som skulle bestå i antagandet af en dålig konstitution.

Val inseende de berättigade farhågorna för en valstrid, bär jag
emellertid svårt att föreställa mig, att påbjudandet af nya val skulle
vara alldeles oundvikligt, om intet positivt resultat vid denna riksdag
uppnåddes, då ännu en riksdag i perioden återstår. Det bar
bändt förr, att en regering återkommit med förslag till en stor frågas
lösning i ändradt skick, sedan den fått ny belysning och erhållit
ytterligare utredning, såsom nu rösträttfrågan vid innevarande riksdag.

Men jag utgår från förutsättningen af nya val, och för mig
ställer sig frågan då — bvilket är den minsta olyckan: nya val
med däraf följande bitter valstrid eller ett för decennier framåt
fastslaget dåligt representationsskick?

I djup känsla af det ansvar, som jag liksom hvarje annan
riksdagsman måste känna inför afgörandet af en fråga af en politisk
betydelse och räckvidd, som ingen annan på länge ägt, bar jag likväl
icke kunnat gifva mig annat svar, än att jag icke bör gifva
min röst för Tällbergsförslaget.

Jag vore dock beredd att offra mycket af min öfvertygelse om
hvad som vore bäst och att öfvervinna min motvilja mot sättet, på
bvilket man vill framtvinga eu lösning, om jag kunde blifva öfver -

127 N:o 52.

Fredagen den 10 Maj, f. m.

tygad om, att jag därmed bidroge till fosterlandets lycka och välgång.

Men — mina herrar — kan någon på allvar tro, att en så på
vårt statslif genomgripande reform som den, hvilken nu förestår,
kan blifva varaktig, kan blifva till gagn och lycka för vårt folk,
då den skall åstadkommas med så konstlade medel, icke allenast
utan spår af entusiasm, men t. o. m. så, att knappast någon känner
sig därmed tillfredsställd, och med en majoritet, som i bästa fall
väntas uppgå till ett fåtal röster? — Har man rättighet att förutsätta
annat, än att kraftiga ansträngningar skola omedelbart göras
för att åstadkomma nya ändringar af den rösträtt, som, sådan den
nu gifves, endast med motvilja mottages af dem, för hvilka den är
ämnad?

Jag tror det icke! — Och därför är jag förvissad om att jag
i framtiden säkrast skall känna medvetandet af att hafva handlat
rätt, om jag nu afhåller mig från att medverka till det sorgliga
skådespel, som nu här sättes i scen.

Skulden till hvad som nu händt ligger hos de proportionalister,
som i proportionalismen se en konservativ garanti och som icke
vilja inse, att den nu växlats in på orätt spår och att den måste
ledas in på ett annat, om man skall kunna nå det rätta målet.

Det må förlåtas mig, att jag icke drager i betänkande att vid
detta tillfälle öppet säga, att, enligt min mening, faller ansvaret
närmast på regeringen, som icke utnyttjat de förutsättningar, som,
synes det mig, verkligen för ett år sedan funnos att på proportionell
grund åstadkomma en god lösning af rösträttsfrågan. Det är halfheten
i regeringens rösträttsförslag, som med logisk nödvändighet
bragt frågan i det läge, där den nu befinner sig, och som försatt
Riksdagen i en enastående pinsam ställning. Under försöken att
komma ur den, tyckes man nästan hafva förlorat besinningen och
man följer viljelöst med utför händelsernas och tillfälligheternas
upprörda ström — man söker lugna sig med att uppkonstruera skäl
för åsikter, hvilka man för några veckor eller månader sedan icke
skulle drömt att man kunde omfatta och hvilka man, om de då
framställts, skulle tillbakavisats såsom orimliga.

Af den brokiga profkarta af förslag, som särskilda utskottet
med sitt betänkande och alla reservationer gifvit kammaren att välja
på, torde intet, att döma af partiernas förberedande arbeten, kunna
leda till positivt resultat annat än den reservation, som jag icke
kan gifva min röst, och det är naturligt, att hellre än att bortkasta
den på någon annans, gifver jag den åt mitt eget förslag.

Jag är dock icke så förmäten, herr talman, att jag under förhandenvarande
förhållanden yrkar bifall till min motion i hela dess
omfattning. Men i de delar, den afser bildandet af Första Kammaren,
innebär den dock en möjlighet till lösning, som icke borde
vara alldeles oantaglig för de flesta af dem, som icke äro bundna
af parti- eller intressesynpunkter.

Om valrätten
till Andra
Kammaren
in. m.
(Forts.)

N:o 52. 128

Fredagen den 10 Maj, f. m.

Om vaiTätten Därför, herr talman, har jag för afsikt att yrka bifall till ut^Kammaren
fottets hemställan med den förändring beträffande valrätt och valm.
m. sätt till Första Kammaren, som föreslås i min motion, n:o 216.

(Forts.)

Som flere talare anmält sig för yttrandes afgifvande, men tiden
nu var långt framskriden, uppsköts den vidare behandlingen af
ifrågavarande utlåtande till kl. 7 e. m., då enligt utfärdadt anslag
detta sammanträde komme att fortsättas.

§ 6. ■

Justerades ett protokollsutdrag.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,21 e. m.

In fidem

Herman Palmgren.

Stockholm, Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1907.