1907. Andra Kammaren. N:o 48

ProtokollRiksdagens protokoll 1907:48

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1907. Andra Kammaren. N:o 48

Torsdagen den 2 maj.

Kl. 11 f. m.

§ I Justerades

de vid kammarens sammanträde den 24 nästlidne
april förda protokollen.

§ 2.

Herr statsrådet m. m. G. W. Iloos aflämnade Kungl. Maj:ts
propositioner till Rikdagen:

angående förvaltningsbidrag åt sjukkassor m. m.;
angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
förre stationskarlsförmannen Per Perssons hustru Johanna Christina
Persson, född Falkengren, från Malmö; och

angående ändrad lydelse af § 9 mom. 3 i tulltaxeunderrättelserna.

Nämnda propositioner bordlädes på begäran.

§ 3.

Föredrogos hvar för sig och hänvisades till statsutskottet de
på kammarens bord hvilande motionerna, nämligen:
herr J. Widéns motion, n:o 270;
herr E. Eäfs motion, n:o 271;
herr E. L. Camitz'' motion, n:o 272; och
herr J. E. Eisérts m. fl. motion, n:o 273.

§ 4.

Efter föredragning af herr P. Svenssons i Bondön vid kammarens
nästföregående sammanträde framställda och då bordlagda
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 48. 1

N:o 48. 2

Torsdagen den 2 Maj.

Svar d interpellation.

anhållan att till herr statsrådet och chefen för civildepartementet
få framställa spörsmål blef berörda anhållan af kammaren bifallen.

§ 5.

Vidare föredrogos, men bordlädes åter lagutskottets utlåtanden
n:is 47 och 48 samt Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
utlåtande, n:o 29.

§ 6.

Ordet lämnades härefter på begäran till

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Albert
Petersson, hvilken yttrade: Herr talman, mina herrar! Ledamoten
af denna kammare, herr Lindhagen, har med kammarens
begifvande till mig riktat två spörsmål. Det första så lydande:

»Har herr statsrådet behjärtat, att frågan om upphäfvandet
af lagens kvarstående stadgande om mannens målsmanskap är
en viktig angelägenhet, som kräfver ett snart afgörande?»

Härå får jag svara, att hvarje lagstiftningsärende, däri Riksdagen
begärt utredning och förslag, för mig framstår såsom en
viktig angelägenhet, som kräfver afgörande, så snart det med
hänsyn till förhandenvarande förhållanden är möjligt.

Interpellantens fråga är, såsom han själf angifvit, föranledd
däraf, att jag vid besvarandet af en föregående interpellation, för
att i någon mån belysa omfattningen af det arbetsmaterial, som
för närvarande hvilar i lagbyrån, uppräknade åtskilliga lagärenden
utan att bland dessa omnämna äfven det nu ifrågavarande; och
häraf tager han sig anledning att befara, att frågan undanskjutits
till en obestämd framtid. Jag tror ej, att en sådan slutsats med
fog kan dragas af mina ord. Jag angaf uttryckligen, att förteckningen
å hvilande lagärenden icke var fullständig; och något
som helst uttalande angående den ordning, hvari dessa skulle
upptagas till behandling, gjorde jag icke.

Det kan nämligen icke vara annorlunda, än att valet af det
ämne, som vid en viss tidpunkt skall upptagas till behandling,
måste blifva beroende af många andra omständigheter ån den
tidsföljd, hvari ärendet inkommit. Så till exempel måste man till
en Riksdag, som såsom nästa års är den sista i en treårsperiod,
söka få fram sådana grundlagsfrågor, som kräfva afgörande. Jag
erinrar i detta hänseende om frågan om regeringsrätten, hvilken
fråga antagligen måste till stor del bearbetas i lagbyrån. Då
vidare under nästa år sammanträder kyrkomöte, böra särskildt
uppmärksammas sådana lagförslag, som äro af kyrkolagsnatur
eller eljest böra till kyrkomötet hänskjutas. Och frånsedt dylika
särskilda förhållanden, måste hänsyn tagas till ämnets omfattning

Torsdagen den 2 Maj.

3 N:o 48.

och möjligheten att däri åstadkomma ett förslag inom sådan tid, Svar d interatt
andra nödiga ärenden ej därigenom skjutas åsido. pellation.

Interpellanten har vidare sport: (Forts.)

»Om det redan nästa riksdag kan emotses ett lagförslag, som
med borttagandet af mannens målsmanskap uttryckligen tillerkänner
gift kvinna myndighet likaväl som den ogifta?»

Med anledning af denna fråga tillåter jag mig erinra, att
den i ämnet aflåtna riksdagsskrifvelsen innehåller hemställan, att
Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, i hvad mån gällande
lagstiftning om hustrus rättsliga ställning kan för jämkning eller
förtydligande böra omarbetas, i syfte, att, utan väsentlig rubbning
af de grunder, hvarpå denna lagstiftning hvilar, hustrus rättsställning
måtte blifva mera klart och följdriktigt bestämd än för
närvarande, samt hennes myndighet, i den mån den ej anses
böra af mannens målsmanskap begränsas, klart och tydligt i
lagen varda uttryckt, hvarjämte Riksdagan begärt framläggande
af förslag till de lagbestämmelser i ämnet, hvartill förhållandena
kunde föranleda.

I motiveringen till denna hemställan har Riksdagen anfört
flera exempel, hvilka enligt Riksdagens mening ådagalägga, att
lagstiftningen på förevarande område lider af brister, som det
vore önskvärdt att få afhjälpta. Om härtill lägges, att dessa
ämnen falla inom ett område af civillagstiftningen, som visat sig
vara det allra svåraste, torde det utan öfverdrift kunna sägas,
att den begärda utredningen kommer att blifva vidtomfattande
och kräfva stor varsamhet.

Nu anser visserligen interpellanten, att saken jämförelsevis
lätt kan ordnas genom några till omfattningen ganska obetydliga
lagändringar, till hvilka interpellanten såsom motionär vid
1903 års riksdag afgifvit förslag. Om riktigheten af denna uppfattning
vågar jag för närvarande icke uttala mig. Det synes
mig emellertid icke uteslutet, att utredningen af frågan kan gifva
det resultat, att vida mera genomgripande ändringar i gällande
lag, än dem interpellanten tänkt sig, måste göras, om syftemålet
med omarbetningen skall ernås.

Med afseende å hvad jag sålunda anfört och under hänvisning
till hvad jag vid ett föregående tillfälle yttrat beträffande
otillräckligheten af de arbetskrafter, hvaröfver lagbyrån förfogar,
vågar jag icke ställa i utsikt, att nästa års Riksdag skall kunna
få lagförslag i ämnet sig förelagdt. Ännu mindre kan jag, innan
utredningen i ämnet kommit till stånd, yttra mig om innehållet
i ett blifvande förslag.

Härefter anförde

Herr Lindhagen: Herr talman, mina herrar! Jag får till
en början uttala min tacksamhet till herr justitieministern för
att han välvilligt har besvarat mitt spörsmål. Men jag måste

N:o 48. 4

Torsdagen den 2 Maj.

Svar å inter- uppriktigt tillstå, att denna tacksamhet skulle kommit djupare ur
pellation. hjärtat, ifall herr justitieministern ock i sitt svar hade, såsom
(Forts.) jag i10ppa(jes, tillkännagifvit någon personlig ställning till ifrågavarande
spörsmål. Det är ju klart, att frågan, hur snart och på
hvilket sätt en dylik sak blir framlagd, ganska mycket beror på
hvilken ställning den man intar till saken, som skall framlägga
densamma. Vi ha vid besvarandet af andra interpellationer
funnit, att där den väckta frågan särskildt legat vederbörande
minister om hjärtat, har han både uttalat detta och sagt, att han
skulle göra allt hvad på honom ankomme för att frågan måtte
så snart som möjligt komma fram. Jag tror icke, att jag misstar
mig, om jag af det svar, herr justitieministern lämnade, måste
draga den slutsatsen eller åtminstone hysa den farhågan, att herr
justitieministern icke anser, att denna sak är en så brådskande
angelägenhet, som det föresväfvat mig.

Jag vill då till en början upplysa om, att det icke var uppräkningen
af femton olika ärenden, hvilka närmast förelågo inom
justitiedepartementet till afgörande, som utgjorde verkliga anledningen
till detta mitt spörsmål. Det var en förevändning, hvarför jag
framställde min fråga just nu, men jag kan nämna, att detta
spörsmål är hos mig redan från början af riksdagen upprepade
gånger bestäldt af dem saken vederbör, och jag har skjutit upp
saken i det längsta, därför att jag trott, att den på något annat
sätt skulle komma fram. I annat fall hade jag icke upptagit
kammarens dyrbara tid med denna sak.

Nu framhöll herr justitieministern, att man icke kan upptaga
en fråga annat än i den mån det af förhållandena göres möjligt
att upptaga densamma, och han framhöll särskildt, att man
i första hand måste upptaga de grundlagsfrågor, som föreligga.
Jag vill då fästa uppmärksamheten på, att just denna fråga om
mannens målsmansskap kan sägas vara, om ej formellt af grundlags-,
så dock af konstitutiv natur. Jag vill då först och främst
erinra om den politiska rösträtten för gift kvinna. Det är visserligen
klart, att mannens målsmanskap icke utgör något hinder
för att gifva sådan kvinna politisk rösträtt. Så har ju skett i
Finland, där gift kvinna fått politisk rösträtt, oaktadt mannens
målsmanskap kvarstår. Men man finner, att öfverallt, där man
söker lägga hinder i vägen för kvinnans politiska rösträtt, föreställer
man sig gärna och åberopar och framhåller för den i
saken obekante, att det nog ligger något däri, att man icke kan
gifva gift kvinna rösträtt, förrän mannens målsmanskap borttagits.
Redan detta är ju ett bevis för att saken dock har stor
aktuell betydelse.

För öfrigt rör frågan öfver hufvud taget den gifta kvinnans
möjlighet att uppträda i samhällslifvet, ty det måste för henne
själf vara en förnärmelse, lindrigast sagdt, att detta omyndighetsmärke
skall hvila öfver henne, äfven om hon i själfva verket

Torsdagen den 2 Maj.

5 N:o 48.

är myndig, och det måste vara ett hinder för henne, att öfver- Svar d interallt
detta målsmanskap åberopas som en anledning att betvifla Pellationhennes
myndighet för att deltaga i samhällslifvet. Kvinnornas (Forts.)
inmarsch i samhället för att deltaga i de sociala frågornas afgöranden
kräfver som en naturlig följd och förutsättning, att
mannens målsmanskap genast aflyftes.

Men man finner allt mer och mer, att detta spörsmål liksom
så mycket annat nog ej kommer till sin rätt, förrän kvinnorna
själfva fått politisk rösträtt. Den formella synpunkt, herr justitieministern
anlade på saken, innefattar, tror jag, ett ytterligare bevis
för nödvändigheten af att kvinnans politiska rösträtt icke
framskjutes till en aflägsen framtid, utan att dess lösning måste
ske samtidigt med männens rösträttsfråga.

§ 1-

Föredrogs och godkändes andra särskilda utskottets memorial
n:o 2, angående aflöning åt dess tjänstemän och vaktbetjäning.

§ 8.

Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, n:o
28, i anledning af återremiss å utskottets utlåtande (n:o 6) angående
utarbetande af ordningsstadga för rikets landsbygdskommuner,
föredrogs häruppå.

Kammaren biföll utskottets hemställan; och skulle berörda
beslut genom utdrag af protokollet delgifvas Första Kammaren.

§ 9-

Till afgörande förelåg vidare konstitutionsutskottets utlåtande Angående ben:o
6, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till handlingen af
ändrad lydelse tf §§ 7, 9, 11, 12, 28, 32, 33, 35, 86 och 105 mi££%“lla
regeringsformen samt § 38 mom. 2 riksdagsordningen.

Till konstitutionskottets handläggning hade båda kamrarna
hänvisat en af Kungl. Maj:t till Riksdagen aflåten proposition,
däruti Kungl. Maj:t till Riksdagens pröfning i grundlagsenlig
ordning framlagt förslag till ändrad lydelse af §§ 7, 9, 11, 12,

28, 32, 33, 35, 86 och 105 regeringsformen samt § 38 mom. 2
riksdagsordningen.

Utskottet hemställde, att Riksdagen måtte såsom hvilande till
vidare grundlagsenlig behandling antaga Kungl. Maj:ts förslag
till ändrad lydelse af §§ 7, 9, 11, 12, 28, 32, 33, 35, 86 och 105
regeringsformen samt § 38 mom. 2 riksdagsordningen.

Sedan herr talmannen tillkännagifvit, att de i utlåtandet
föreslagna grundlagsstadgandena komme att paragrafvis före -

N:o 48. 6

Torsdagen den 2 Maj.

Angående be- dragas, blefvo till en körjan §§ 7, 9, 11, 12, 28, 32, och 83
handlingen af reqerinqsformen af kammaren godkända.

ärenden. För § 35 regeringsformen hade föreslagits följande lydelse:

(Forts.) Statsrådets ledamöter-----ministrar, sändebud

och konsuler hos främmande makter, samt de ämbets- och tjänstemän,
som innehafva befattningar å stat i utrikesdepartementet
och vid beskickningarna, hafva förtroendesysslor----där till

skäl äga.

I fråga om denna paragraf hade reservationer afgifvits af:

herr S. Clason, som ansett orden å stat böra utgå ur den
föreslagna nya lydelsen af paragrafen; och

herr von Schéele, som instämt med herr Clason.

Efter föredragning af paragrafen begärdes ordet af:

Herr von Schéele, som yttrade: Herr talmani Jag ber
att få fästa kammarens uppmärksamhet på den reservation, som
med hänsyn till denna paragraf gjorts af herr Clason, och hvari
jag instämt. Vi ha ansett, »att orden »å stat» böra utgå ur den
i § 35 regeringsformen föreslagna nya lydelsen ■— »de ämbetsoch
tjänstemän, som innehafva befattningar å stat i utrikesdepartementet
och vid beskickningarna» — enär eljest den i § 36 regeringsformen
stadgade principen om tjänstemäns oafsättlighet, utan
medelst rannsakning och dom, kan komma att anses tillämplig
på vissa tjänstemän i utrikesdepartementet och vid beskickningarna,
hvilket ej vore önskligt eller nyttigt.»

Den af oss åberopade paragrafen lyder så:

»De som bekläda domareämbeten, så högre som lägre, samt
alla andra ämbets- och tjänstemän, än de i föregående § nämnda,
kunna icke, utan medelst rannsakning och dom, ifrån sina innehafvande
sysslor af Konungen afsättas, ej heller, utan efter egna
ansökningar, till andra tjänster befordras eller flyttas.»

Nu frågar mången sig, huruvida de ändringar, som blifvit af
Kungl. Maj :t ifrågasatta, verkligen öfver hufvud äro, såsom orden
lyda i riksdagsordningens § 38, mom. 1, högst nödiga och nyttiga.
Har man emellertid, såsom händelsen är med mig likasom
med de flesta af utskottets andra medlemmar, låtit sina betänkligheter
rörande detta ändringsförslag för öfrigt fara, kan det
förefalla egendomligt att göra gensaga däremot på en enda punkt
af så skenbart ringa betydelse. Det synes mig likväl icke vara
ett tillräckligt skäl, enär jag uppfattar förslaget såsom en inskränkning
i Konungens rätt i afseende på några — låt vara ett
fåtal — tjänstemän i utrikesdepartementet och vid beskickningarna
att entlediga dem, när helst han pröfvar rikets tjänst det fordra.
Detta kan icke med fog kännetecknas såsom betydelselöst, gällde
det än blott en enda. Äfven om den föreslagna förändringen
skulle hafva något formellt företräde, borde väl denna verkliga

7 N:o 48.

Torsdagen den 2 Maj.

olägenhet få anses tillräcklig för att uppväga, om icke öfverväga,
fördelen.

Jag yrkar, herr talman, bifall till herr Clasons reservation.

Angående behandlingen
af
mini8terieUa
ärenden.

Herr af Callerholm: Den föregående ärade talaren ifrågasatte,
att här möjligen kunde ligga någon fara i att antaga en
grundlagsändring sådan som den föreslagna. Skillnaden mellan
reservanternas förslag och utskottets hemställan är i sin enkelhet
den, att utskottet hemställer, att, liksom det skulle ankomma på
utrikesministern att få antaga diplomatiska attachéer, det äfven
skulle stå i ministerns fria skön att entlediga dessa. Reservanternas
yrkande däremot innebär, att utrikesministern får antaga
attachéer, men att det skulle ankomma på Kungl. Maj:t att afskeda
dem. Jag frågar kammaren, om icke härvidlag utskottets
hemställan, som yrkar bifall till Kungl. Maj:ts proposition, är en bra
mycket mera följdriktig utveckling af förhållandenas natur än
den i reservationen. Reservanterna nämna, att den föreslagna
lydelsen af paragrafen skulle innebära den olägenheten, att det
verkligen blir någon tjänsteman inom utrikesdepartementet, som
icke kunde utan dom och rannsakning afskedas liksom de öfriga.
Ja, det är sannt, det är verkligen en, som icke beröres af denna
skyldighet att vara underkastad afsked utan dom och rannsakning,
nämligen den lönlöse tjänstemannen: introduktören för
främmande sändebud. Denna tjänsteman har under senare tider
aldrig tillsatts på ordinarie stat, utan på förordnande, och sålunda
har äfven han varit underkastad att blifva afskedad af Kungl.
Maj:t på samma sätt som öfriga förtroendemän.

Då således föreliggande förslag endast innebär den följdriktigheten,
att det helas delar skola öfverensstämma med hvarandra,
hemställer jag, att kammaren behagade bifalla utskottets utlåtande.

Öfverläggningen var härmed slutad. Sedan herr talmannen
framställt propositioner å de därunder gjorda yrkandena, blef
utskottets förslag af kammaren godkändt.

§§ 86 och 105 regeringsformen samt § 38 mom. 2 riksdagsordningett.

Godkändes.

Utskottets hemställan förklarades besvarad genom kammarens
här ofvan antecknade beslut.

§ 9.

Föredrogos hvart för sig statsutskottets utlåtanden:

N:o 48. 8

Torsdagen den 2 Maj.

n:o 93, i anledning af Kungl. Majrts proposition angående
rätt för jägmästaren E. M. Janse att för ålderstillägg räkna sig
till godo tjänstgöring såsom föreståndare för skogsskolan vid
Skogshåll;

n:o 94, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning till Löfvestads församling af vissa områden af förra
militiebostället Löfvestads kungsgård n:o 46 i Malmöhus län;

n:o 95, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af ett område från 1/i mantal Sollida under kronodomänen
Stenhammar i Södermanlands län;

n:o 96, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af två till förra militiebostället 1 mantal Ekeby n:is
2 och 3 i Södermanlands län hörande lägenheter;

n:o 97, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af en under kronosäteriet Boda n:o 1 om ett mantal
i Skaraborgs län hörande lägenhet;

n:o 98, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande till Jönköpings läns landsting af nyttjanderätten till
förra barberarbostället Långanäs n:o 1 i Jönköpings län;

n:o 99, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af ett område från förra militiebostället s/8 mantal
Lysteryd n:o 1 i Kronobergs län;

n:o 100, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af en till förra länsmansbostället s/8 mantal Förlösa
n:o 5 i Kalmar län hörande lägenhet; och

n:o 101, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af fem till förra majorsbostället 1 mantal Östbro n:o 1
i Södra Värmlands län hörande ägolotter.

Hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls af kammaren.

§ io.

Efter föredragning häruppå af statsutskottets utlåtande n:o
102, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en landshöfdingen i Västerbottens län förut på lön anslagen
lägenhet Herrgärdan invid Umeå stad i Västerbottens län,
begärdes ordet af

Herr Sjö, som yttrade: Som herrarna finna, har jag reserverat
mig i föreliggande fråga utan att angifva något skäl därför.
Jag har därför begärt ordet för att yttra mig i denna sak.

Af utskottets hemställan äfvensom af Kungl. Maj:ts proposition
framgår, att Umeå stad har uttalat sig för att få köpa den
s. k. ängen Herrgärdan för att intagas i stadens område. Denna
egendom består af 6 har 26 ar eller närmare 13 tunnland, i det

Torsdagen den 2 Maj.

9 N:o 48.

hufvudsakliga åkerjord. Den har af vederbörande värderats till
ett pris af 6,000 kronor eller icke fullt 500 kronor per tunnland,
och det har synts mig vara ett ganska lågt värde. När domänstyrelsen
yttrade sig i frågan, har äfven den sagt, att det var för
lågt, hvarför den hemställde till Kungl. Maj:t, att en expropriation
måtte verkställas för utrönande af köpeskillingen för denna
egendom. Och nu har Kungl. Maj:t ingifvit detta förslag till
Riksdagen.

Det är meningen, att staden skall köpa egendomen till tomtjord,
och den är redan intagen i stadsområdet i såväl kommunalt
och administrativt som judiciellt, kyrkligt och världsligt hänseende.
När så är, synes det mig, att man icke kan låta detta
gå i tysthet förbi utan att nämna något om priset, synnerligast
när man vet, att expropriationsnämnden gärna grundar sin taxering
på den värdering, som redan försiggått.

Jag har talat med kamrater här, från städer, och jag har
hört en af dem säga, att i den stad, han tillhör — i mellersta
Sverige — är sådan jord värd 9,000 kronor per tunnland. En
annan kamrat från stationssamhälle uppgifver priset på sådan
jord, där han är boende, till omkring 6,000 kronor. Men om man
endast åsatte 4,000 kronor, så blir det omkring 50,000 kronor i
stället för 6,000 —- ett pris, som måhända vore närmaste värdet
för den jord, hvarom här är i fråga att sälja.

Jag har icke något yrkande, utan har endast velat nämna
detta, innan frågan afgöres, till den kraft och verkan det kan
hafva, på det att expropriationsnämnden må mera beakta värdesättningen,
än om vi med tystnad låtit saken gå förbi.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan blef af kammaren
bifallen.

§ 11.

Härefter föredrogos hvart för sig statsutskottets utlåtanden
och memorial:

n:o 103, i anledningaf Kungl.Maj:tsproposition angående utbyte
af en kronan tillhörig tomtdel i 8:e kvarteret, Sparre, i Karlskrona
mot en annan, enskild person tillhörig tomtdel i samma
kvarter;

n:o 104, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till landtförsvaret af förra landshöfdingebostället Rydliof
n:o 1 i Jönköpings län;

n:o 105, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående användande af allmänna besparingar å riksstatens
femte hufvudtitel till inredande af kanonbåten Verdande till
sjukvårdsfartyg för kusteskadern m. m.;

N:o 48. 10

Angående
vissa malmfält
i Norrbotten.

Torsdagen den 2 Maj.

n:o 106, med förslag till åtskilliga stadganden att införas i
det nya reglementet för riksgäldskontoret;

n:o 107, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till anläggning vid Göteborgs hospital af en hållplats å
statsbanan genom Bohuslän;

n:o 108, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till anläggning af ledningar för distribuering af elektrisk
energi från statens kraftstationer vid Trollhättan;

n:o 109, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till utläggning af ytterligare ett järnvägsspår mellan Älfsjö
och Huddinge järnvägsstationer; och

n:o 110, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till ombyggnad af Genevads station å Västkustbanan.

Kammaren biföll hvad utskottet hemställt.

§ 12.

Därnäst i ordningen fanns å föredragningslistan uppfördt
statsutskottets utlåtande n:o 111, i anledning af dels Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande af förslag till öfverenskommelse
mellan svenska staten, å ena, samt Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag, aktiebolaget Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösund, å andra sidan, angående viss grufegendom
m. m., dels ock inom Riksdagen väckta motioner vidkommande
detta ämne.

I en den 21 nästlidne mars till Riksdagen aflåten proposition
hade Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen medföljande
utdrag af statsrådsprotokollet öfver civilärenden för samma
dag, föreslagit Riksdagen att

dels för sin del godkänna och antaga ett propositionen bilagdt
förslag till öfverenskommelse mellan svenska staten, å ena, samt
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, aktiebolaget Gellivare malmfält
och trafikaktiebolaget Grängesberg-Oxelösund, å andra sidan,
angående viss grufegendom m. m.,

dels ock bevilja" ett anslag af 3,125,000 kronor till utförande
af erforderliga kompletteringsarbeten å järnvägen Gellivare—Riksgränsen
samt till anskaffande af ytterligare rullande materiel för
statens järnvägar äfvensom bemyndiga riksgäldskontoret att, i
mån af behof och efter Kungl. Maj:ts beslut i hvarje särskildt
fall, jämväl under innevarande år tillhandahålla järnvägsstyrelsen
nämnda belopp.

I anledning af Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning hade
följande motioner blifvit väckta:

af herr J. B. Kjellén motionen n:o 228 i Andra Kammaren,
med hemställan att Riksdagen, med afslag å Kungl. Maj:ts proposition,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes

11 N:o 48,

Torsdagen den 2 Maj.

Kungl. Maj:t i såvidt möjligt god tid vid nästa riksmöte till Riksdagen
inkomma med ett nytt förslag till öfverenskommelse angående de
norrbottniska malmfälten, fotadt på i hufvudsak liknande grunder,
men med aktgifvande på andra trafikanters rätt till begagnande
af järnvägen Kiruna—Riksgränsen samt med ökad uppmärksamhet
på risken för landets egen järnhandtering af en stor järnmalmsexport; af

densamme motionen n:o 229, hvaruti hemställts, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t tillkännagifva, att den
för sin del icke hade något att erinra, om Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag berättigades att under år 1907, utöfver den i
kontraktet af den 2 juli 1898 angifua kvantiteten 1,200,000 ton,
från Kiruna till Riksgränsen frakta ytterligare intill 150,000 ton
järnmalm, mot den ordinarie fraktafgiften af 3 kronor 30 öre
pr ton;

af herr K. H. Branting motionen n:o 237 i Andra Kammaren,
med hemställan, att Riksdagen måtte förklara, att den för
sin del godkände det i Kungl. Maj:ts proposition innehållna förslaget
till öfverenskommelse under den förutsättning, att i densamma
infördes det stadgande, att vid den i § 9 omnämnda värdering
lösesumman för bolagets stamaktier icke måtte under några
förhållanden bestämmas högre än till 150 millioner kronor;

af herr A. E. Hakanson motionen n:o 62 i Första Kammaren
och af herr F. E. K. Åkerier g motionen n:o 63 i Första Kammaren.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
följande motioner, nämligen:

n:o 34 i Första Kammaren, väckt af herr H. E. Montgomery,
och n:o 173 i Andra Kammaren, väckt af herr C. J. Berggren, i
hvilka motioner sammanstämmande föreslagits, att Riksdagen
behagade dels för sin del besluta, att den föreslagna järnvägen
mellan Kiruna och Svappavaara byggdes af staten,

dels ock i sammanhang därmed anhålla, att Kungl. Maj:t
måtte inleda underhandlingar med Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag
om godvillig öfverenskommelse, att fast fraktsats, uträknad
efter nuvarande kontrakts bestämmelse, uppgjordes för de första
1,200,000 ton malm, som årligen fraktades från Kiruna till
Riksgränsen, att gälla från och med början af det år, hvarunder
trafiken på banan mellan Kiruna och Svappavaara började, samt
att Kungl. Maj:t måtte bestämma en fast fraktsats, som i öfrigt
skulle gälla för frakt af större partier malm från Kiruna till Riksgränsen
;

n:o 26 i Andra Kammaren, väckt af herr S. Nordström, som
i denna motion hemställt, att Riksdagen behagade i skrifvelse till
Konungen anhålla:

att aftalet med aktiebolaget Gellivare malmfält och bergverksbolaget
Freja af den 1 juli 1898 genast uppsades;

Angående
vissa malmfält
i Norrbotten.

(Forts)

N:o 48.

Angående

•vissa malm fält

i Norr botten.

(Forts.)

12 Torsdagen den 2 Maj.

att, då detta aftal tilländalupit, fraktsatsen för järnmalm afsedd
för export, som fraktades å statsbanan från Malmberget till
Svartön vid Luleå, bestämdes till 5 kronor pr ton;

att hädanefter ingen malm finge fraktas från Kiruna till
Riksgränsen utöfver de 1,2 millioner ton, som blifvit medgifna i
det så kallade Ofotenbanekontraktet; men att, om af en eller
annan orsak järnmalm för export ändock skulle blifva befordrad
å nämnda bansträaka utöfver den i Ofotenbanekontraktet medgifna,
frakten därför bestämdes till 4 kronor 25 öre pr ton;
samt

att för den malm, som brötes i och för förädling inom landet,
frakttaxan gärna finge nedsättas huru lågt som helst, blott
att transport- och underhållskostnaden därigenom betäcktes;

samt n:o 131 i Andra Kammaren, väckt af herr C. J. Ödman,
som föreslagit, att Riksdagen behagade i skrifvelse till Kungl.
Maj:t med påpekande af 1798 års beslut i ärendet i underdånighet
anhålla, att intet medgifvande utan Riksdagens bifall hädanefter
måtte lämnas om ökning utöfver 1,200,000 ton pr år af
den kvantitet malm, som staten i kontrakt af den 2 juli 1898
med Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag förbundit sig att utfrakta
på järnvägen Kiirunavaara—Riksgränsen.

Utskottet hemställde:

a) att Riksdagen, med afslagoå ofvan omförmälda, af herrar
Kjellén, Branting, Håkanson och Åkerberg väckta motioner, måtte
med bifall till Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning för sin
del godkänna och antaga det vid statsrådsprotokollet öfver civilärenden
den 21 mars 1007 fogade förslaget till öfverenskommelse mellan
svenska staten, å ena, samt Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag,
aktiebolaget Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget GrängesbergOxelösund,
å andra sidan;

b) att herr Ödmans ifrågavarande motion måtte anses besvarad
genom Riksdagens bifall till utskottets hemställan under a);

c) att hvad i omförmälda af herrar Montgomery och Berggren
väckta motioner föreslagits måtte dels anses besvaradt genom
Riksdagens bifall till utskottets under a) gjorda hemställan, dels
ock i öfrigt icke föranleda till någon Riksdagens åtgärd;

d) att hvad i herr Nordströms ifrågavarande motion föreslagits
likaledes måtte dels anses besvaradt genom Riksdagens
bifall till utskottets under a) gjorda hemställan, dels ock i öfrigt
icke föranleda till någon Riksdagens åtgärd; samt

e) att Riksdagen, under förutsättning af bifall till utskottets
under a) gjorda hemställan, måtte dels bevilja ett anslag af
3,125,000 kronor till utförande af erforderliga kompletteringsarbeten
å järnvägen Gellivare—Riksgränsen samt till anskaffande
af ytterligare rullande materiel för statens järnvägar, dels ock
bemyndiga riksgäldskontoret att, i mån af behof och efter Kungl.

Torsdagen den 2 Maj.

13 N:o 48.

Maj:ts beslut i hvarje särskildt fall, jämväl under innevarande år
tillhandhålla järnvägsstyrelsen nämnda belopp.

Reservationer hade emellertid afgifvits af:
herrar E. Fränclcél, vice talmannen Pehr son, Larsson i Lund
och Ödman, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa:

a) att Riksdagen, med afslag å ofvan omförmälda, af herrar
Kjellén, Håkanson och Åkerberg väckta motioner, samt med anledning
af herr Brantings förvarande motion, måtte på det sätt bifalla
Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, att Riksdagen
för sin del godkände och antoge det vid statsrådsprotokollet öfver
civilärenden den 21 mars 1907 fogade förslaget till öfverenskommelse
mellan svenska staten, å ena, samt Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolog, aktiebolaget Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget
Grängesberg-Oxelösund, å andra sidan, dock under förutsättning,
att kontraktets § 9 erhölle viss ändrad lydelse; samt
IJ—e) — — (lika med utskottet); samt
herr Sjö.

Sedan mom. a)—dj blifvit upplästa, lämnades på begäran
ordet till

Angående
vissa malmfält
i Norrbotten.

(Forts.)

Herr Redelius, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Utskottets nu föreliggande förslag, i hvilket detsamma tillstyrker
bifall till den kungliga propositionen n:o 107, är sådant, att jag
för min del icke kan biträda det i oförändradt skick. Jag önskar
därför, att ärendet om möjligt måtte återremitteras till utskottet
för närmare granskning af några punkter, som jag ber att här
något få belysa. Men först och främst vill jag säga, att hufvudskälet,
hvarför jag för min del icke kan antaga förslaget i fråga,
är för det första det, att man icke vet i dag, hvad staten skulle
få genom det här köpet, och för det andra, att man icke heller
nu kan veta, hvad staten skulle komma att betala. Vid hvarje
köp synes det annars vara en enkel grundsats, att man vet hvad
man ger och hvad man får. Intetdera är här fallet. Trots det,
säges det i utskottets betänkande sid. 40, »att staten för de fördelar
den nu erhåller icke behöfver utbetala något kontant penningbelopp
och ej heller ikläda sig någon risk». Detta uttalande
har utskottet citerat ifrån statsrådsprotokollet (sid. 97), som återigen
hämtat det från ett utlåtande, som bifogats den kungl.
propositionen (sid. 160). Det låter ju verkligen särdeles lockande
att komma i besittning af dessa dyrbara egendomar, som ju
många länge och ifrigt eftersträfvat, och få dem förvandlade till
statens egendom för så godt pris, att ingen kontant utgift behöfdes
för ändamålet. Men (jag ber om ursäkt, ifall jag härom skulle
säga något, som kunde synas stötande för en och annan, men
det är icke min mening att anfalla eller såra någon. Jag vill
då säga, att) detta är en hägring, dessa lysande ekonomiska utsikter
äro att förlikna vid blå dunster, som synas på afstånd öfver
stora höjder, men försvinna till ingenting, när man kommer fram.

N:o 48.

Angående

vissa malm fält

i Norr botten.

(Forts.)

14 Torsdagen den 2 Maj.

Det är långt till år 1932 och 1942, och jag är förvissad om,
att, när man kommer till ettdera året, man icke finner i statens
ägo besparade hvarken de 68 eller 148 millionerna — nogare
68,553,000 år 1932 och 148,359,000 år 1942, ännu mindre 162
eller 306 — af det enkla skälet, att alla dessa millioner aldrig
komma att inflyta i statskassan, äfven om Riksdagens båda
kamrar och regeringen antaga förslaget, ty att märka är härvidlag,
att den af staten intjänade royalty’n, som här talas om, och
hvilken vid första tidpunkten 1932 upptages till 68 och i andra
1942 till 148 millioner, är beräknad med ränta och med ränta på
ränta å den inkomst, som antages inflyta och som i lyckligaste
fall också kornme att inflyta. Men vi förstå alla, att staten aldrig
kommer att af dessa medel få någon ränta och ännu mindre
ränta på ränta, ty med den frikostighet Riksdagen på senare
tider visat i beviljande af många stora och små anslag, kommer
utan tvifvel statsskulden alltjämt att ökas, såsom den gjort under
sista decennierna, och allt hvad staten kan få in af skatter
och andra inkomster går åt att fylla de oafvisliga statsbehofven
samt till ränta ooh amortering å statslånen, hvartill större och
större summor erfordras. Under sådana förhållanden kan man
icke tänka sig, att staten skulle få något öfver att låna ut att
draga räntor af eller spara ihop ränta på ränta.

Hvad beträffar den ökade vinsten, som skulle uppstå af
järnvägstransporter genom de ifrågasatta anordningarna, så är
det onekligen sant, att med de mängder, som skulle utfraktas,
och de transportsatser, som ifrågasättas, statens inkomster bli
betydligt större än för närvarande. Det är ju klart, att, om
transporterna skulle ökas från 1,200,000 ton till 4,500,000 ton
om året, summorna bli olika, men det är därvid att märka, att
hela dessa summor icke med skäl kunna kallas ökad vinst, ty
dels äro icke alla inkomsterna nya inkomster, dels äro de nya
uträknade efter olika grunder, som icke äro lika effektiva. För
en del har beräknats en fraksats af 3,30 kr. pr ton, med ett afdrag
af 1,28 kr. i fraktomkostnad, d. v. s. netto 2,02 kr. (sid.
163), och för en annan del har beräknats en transportafgift af
2,64 kr., med ett afdrag af 1,10, hvarigenom vinsten skulle bli
1,54 kr. (sid. 168.)

Detta har jag påpekat endast för att antyda, att siffrorna
äro osäkra. En viss osäkerhet ligger äfven däri, att de olika
driftkostnadssummorna äro beräknade efter olika grund, i det de
växla från 1,10 kr. till 2,37 kr. (sid. 59). Icke heller linnes
uppgifvet, hvad som erfordras till ränta och amortering af statslånet
till att bestrida anläggningskostnaden. Statslånet uppgifves
på olika ställen i propositionen till olika belopp, än (sid 9, 45,
59) till 32,300,000 kronor, än (sid. 19) till 32,400,000, än till
(sid. 14) 34,900,000 och än till 34,200,000 (sid. 13) och slutligen
äfven till 42,300,000 samt på ett par ställen till 55,000,000 kronor.

Torsdagen den 2 Maj. 15

Skulle kontraktet af år 1898 upphäfvas, måste staten kännas vid
ränta och amortering å det verkliga af dessa belopp, lrvilket ju
minskar behållna inkomsten.

Oaktadt allt detta skulle jag möjligen kunna gå med på
saken, om man vore viss på hvad man finge och hvad man skulle
betala, men det kan icke exakt uppgifvas. Det finnes visserligen
en beräkning här, men den beräkningen lär icke accepteras
af någon. Men om vederbörande accepterade den, om bolaget
ginge in på att mottaga denna royalty och förränta den med
ränta på ränta upp till 68 millioner kronor år 1932 och till 148
millioner år 1942 och lemna staten dessa summor i af räkningen
på det förespeglade köpepriset 140,000,000 kr., om detta fastsloges,
då vore det en lysande affär. Men dessa siffror, som vi röra oss
med, äro till blott på papperet. Ingen utom reservanterna vilja
acceptera räkningen.

Skulle man ändå gå med på förslaget, är det några oeftergifliga
ändringar, som enligt min mening behöfde ske i det ifrågasatta
kontraktet, därest man skulle kunna godkänna detsamma.
I 9 § talas det om nio ojäfviga män, som i vissa fall skulle äga
afgörande myndighet, så att ingen appel skulle kunna äga rum
mot deras utslag och ingen domstol få anlitas för att slita möjligen
uppkommande tvister. Mig synes, att det är af vikt, att
sakkunnige, ojäfvige fackmän skulle sitta i den nämnden, alldenstund
denna skulle ha att bedöma de ovissa frågorna om malmtillgångarna
där uppe och deras beskaffenhet.

Vidare skulle jag vilja ha ändring i § 18, där det talas om
bolagets skattskyldighet till staten, och där det säges, att bolagen
skulle vara befriade från annan eller högre afgift än den, »som
gäller» för bolag med en årsinkomst till visst belopp. Där borde
det enligt min mening stå: »som då gäller», och det borde icke
vara så uttryckt, att det kan tolkas såsom hvad »nu gäller».
Detta är kanske en enkel sak, men den kan få stor betydelse.
Jag kan för öfrigt icke förstå, att det är riktigt, att staten skulle
gifva en undantagsförmån i beskattningshänseende för nägra
vissa personer. Skattskyldigheten bör vara lika öfver hela landet,
för fattig och rik. Det kan ju hända, att tider komma, då statsmakterna
nödgas tillgripa den högsta skatteplikt, som är möjlig
att effektuera, och i sådana fall synas mig äfven bolagen böra
vara pliktiga att följa med, hvarför det borde tagas i öfvervägande,
om icke något tillägg till paragrafen skulle vara
lämpligt, exempelvis af följande lydelse: »Kommer riket i stor
nöd och utomordentliga beskattningsåtgärder å andra näringar
måste tillgripas, må bolagen ej på grund af hvad i denna paragraf
stadgas anses vara fritagna från skyldigheten att lika med öfriga
skattdragande deltaga i de utgifter, som landets räddning och
välfärd kräfva».

N:o 48

Angående

vissa malm fält

i Norr botten.

(Forts.)

N o 48.

Angående

vissa malm fält

i Norr lotten.

(Forts.)

16 Torsdagen den 2 Maj.

I § 26 står, att staten har rätt att taga del af samt själf
verkställa undersökningar rörande malmtillgången såväl i Luossavaara
och Kiirunavaara som i Gellivare, i den mån det kan ske
utan att arbetet i grufvorna därigenom hindras eller uppehälles.
Därom är ingenting att säga; men om detta stadgande icke
kommer att innehålla något vidare än detta, så synes det mig
vara betydelselöst. Ty antag, att en exakt undersökning kommer
till sådant resultat, att malmtillgången varit uppskattad alltför
öfverdrifvet, och att den kommer till helt andra och blygsammare
siffror, då borde väl Kungl. Maj: t ha rättighet att bestämma,
det blott en minskad malmkvantitet skulle få utfraktas i trots
af öfverenskommelsen. En sådan bestämmelse skulle dock uteslutande
stödjas på den ifrågasatta undersökningens resultat.
Mig synes detta vara af behofvet påkalladt, därför att de uppgifter,
som vi fingo förlidet år, då frågan låg före om en öfverenskommelse,
äro sådana, att deras upphofsman icke lär vilja
stå för dem längre, och bolaget vågar det ännu mindre. Om
jag läst handlingarna rätt och uppfattat dem riktigt, ser det
nämligen ut, som om i Kiruna icke skulle finnas mer än
omkring 200,000,000 ton malm säkra, och själf va våga de icke
lita på, att, sedan 75 millioner ton blifvit utfraktade, det skall
finnas 150 millioner kvar, ty i så fall behöfde man icke
sådana stipulationer, som finnas i kontraktet. Om nu öfverenskommelse
träffas, och bolaget får tillåtelse att utfrakta de 75
millionerna ton och sedan på tio år 30 milllioner eller tillhopa
105 millioner ton, skulle i bästa fall efter den beräkningen finnas
95 millioner kvar, men då skulle staten under en period af 25
år få betala den beräknade vinsten af grufrörelsen i förskott, ty
det är tydligt, att, då årsvinsten för en viss föregående tioårsperiod
skall beräknas och delas samt sedan multipliceras med 25,
detta är 25 års behållna inkomst i förväg, och för den tiden skulle
icke finnas någon begränsning af utfraktningen. Detta synes mig
vara en äfventyrlig sak.

Hvad bolaget beträffar, synes dess bästa kunna tillgodoses
därmed, att det får bryta och utfrakta mera malm. Detta är dess
enda intresse, och det är därför det velat göra vissa medgifvanden.
Men denna utfraktning skulle hållas inom vissa gränser, och statens
bästa kunde tillgodoses lika bra därigenom, att den nu gällande
ordinarie frakttaxan tillämpades på all utfraktad malm som genom
de ifrågasatta afgifterna (royalty och exporttull).

Emellertid ville jag sluta med att begära återremiss, men då
jag vet, att, om Första Kammaren antager förslaget, återremiss är
gagnlös, torde det därför vara klokast att, om man vill få uppskof,
instämma med herr Kjellén, hvarför jag yrkar bifall till
hans motioner.

Men innan jag slutar, vill jag tillägga en sak. Det finnes
en begränsning i malmutförseln, som i en paragraf Grängesbergs -

Torsdagen den 2 Maj. 17

bolaget åtagit sig, en inskränkning för vissa år till 650,000 sedan
till 450,000 ton. Härom må jag säga, att detta icke betyder så
mycket, ifall de uppgifter äro riktiga, som jag fått från en bilaga
till en skrifvelse till statsutskottets inkomstafdelning angående
järnmalmsexporten från mellersta Sveriges bergslag och hvari
det uppgifves, att det år 1905 exporterades från de mera betydande
exportfälten följande malmkvantiteter: från Grängesberg
592,554 ton, från Blötbergsfältet 94,594 ton, från Idkerberget
48,662 ton samt från Lekomberget 13,600 ton eller tillhopa
749,410 ton. Under sådana förhållanden betyder en begränsning
till 650,000 eller 450,000 ton icke mycket, ty att utfraktningen
väsentligen ökats visa exempel särskildt från Blötberget, där
exporten i ton utgjorde år 1901 9,912 ton, år 1902 37,200 ton,
år 1903 84,557 ton, år 1904 73,934 ton, år 1905 94,594 ton samt
år 1906 103,816 ton. Från ett annat berg utgjorde siffrorna
resp. år 1902 1,195 ton, år 1903 19,063 ton, år 1904 35,852 ton,
år 1905 48,662 ton samt år 1906 52,787 ton. Dessa siffror visa
sålunda en betydlig stegring i exporten, och om nu Riksdagen
alldeles släpper lös exporten och icke inskränker den genom annat
än denna bestämmelse, går det icke sedan att begränsa densamma,
och tanken på järnmalmens förädling inom landet blir icke mycket
tillgodosedd på det sättet. Ty man kan väl tänka sig, att om
man så bekvämt och utan stora kostnader kan förtjäna penningar,
lärer man icke vilja lägga ner några betydande kapital på förädlingsverk.

Jag kan icke underlåta att i detta fall göra en liten anmärkning
till. Man har infordrat ett yttrande rörande järnförädlingen
inom Sverige, och i detta finnas en del uppgifter, som föreföllo mig
rätt märkliga. Det gällde för författaren, såsom det tycktes, att visa,
att järntillverkningen i Sverige icke har några stora utsikter.
Och så upptages frakten från Kiruna till Luleå efter 4,30 kr.,
icke till 3,48, som det ifrågavarande kontraktet bestämmer. Jag
har undrat, hvarför man tog den längsta sträckan, då det gällde
att beräkna fraktkostnaden till södra Sverige. Malm fraktas nu
från Gellivare till Luleå för 2,75 kr., och hvarför då sätta fraktsatsen
till 4,30 kr.? Och egendomligt förefaller det mig, att
frakten till Göteborg är satt till 4,25 kr., då den ett par sidor
därefter i propositionen är upptagen till 4,05 kr., sid. 176 och 180.

Till sist ville jag säga, att om malmförädling låter sig göra
af svensk malm i Tyskland, så vore det egendomligt, om man
icke också skulle kunna förädla malmen i Sverige, blott det härför
funnes en allvarlig vilja.

Jag vill icke uppehålla kammarens tid mera. Jag yrkar bifall
till herr Kjelléns motioner.

Herr Sjö: Herr talman, mina herrar! Den föreliggande frågan
är en gengångare från föregående riksdagar. Den framträ Andra

Kammarens Prof. 1907. N:o 48. 2

N:o 48.

Angående

vissa malm fält

i Norr botten.

(Forts.)

N o 48. 18

Torsdagen den 2 Maj.

Angående
vissa malmfält
i Norrbotten.
“ $
(Forts.)

der emellertid nu i en något finare kostym än förut, ock vid
första påseendet blef man därför litet hvar angenämt öfverraskad
af förslaget, sådant det förelåg i den kungl. propositionen. Men
ju mera man sökte sätta sig in i frågan, ju mera mörknade
emellertid utsikterna för förslagets antagande, när man märkte,
hur listigt herrar bolagsmän förstått formulera kontraktet.

De för svenska staten allra hårdaste villkoren äro de, som
innehållas uti 18 §, hvilken stadgar på hvad sätt skatt skall
utgå för dessa bolag samt innehåller bestämmelser om att de
skola vara befriade från vissa utskylder, såsom exportskatt och
exporttull för malm, som skulle utgå från deras grufvor. Om
Riksdagen skulle ingå på dessa villkor, hade den därmed bundit
sina egna händer, så att den icke skulle kunna bruka det bytesmedel,
som användes för ett år sedan vid uppgörande af handelstraktaten
med Tyskland. Herrarne minnas, hvilken ovilja
det väckte i Riksdagen, när man fick veta, att en handelstraktat
var uppgjord, hvilken man icke ansåg vara så fördelaktig, som
man önskade, enär det bolag, som däraf berördes, fick sitta i
orubbadt bo i 4 Va år. Jag medger visst, att äfven tyskarna något
ordat därom, såsom vissa offentliga uttalanden angåfvo. Så
t. ex. uppträdde vid frågans behandling i tyska riksdagen statssekreteraren
Posadowsky och yttrade bl. a.: »Varen icke oroliga,
mina herrar, vi ha blott skenbart gifvit efter, och efter de 41/i
åren kasta vi oss med hela tyngden af vår utmärkta tulltaxa
öfver detta land (Sverige), som vi ha utsett att blifva afnämare
för våra produkter».

Af detta yttrande kan man draga den slutsatsen, att vi skulle
stå oss tämligen slätt vid en ytterligare uppgörelse med Tyskland
— och hvarför icke äfven andra länder — därest vi för 30 år
framåt skulle lägga bort det enda vapen, som skulle kunna göra
våra fordringar respektingifvande vid traktatförhandlingar. Det
gäller för oss icke allenast ett viktigt ekonomiskt intresse, utan
det gäller, om vi skola kunna befria oss ifrån ett inflytande, som
för oss kan blifva skadligt. Vi veta ju af debatten inom tyska
riksdagen, att malmtullen den gången var afgörande vid traktatsunderhandlingarna,
och det finnes ingen anledning antaga, att
dessa omständigheter skola förändras ett par tre år därefter.

Det är icke allenast detta tungt vägande skäl, som jag anser
afgjordt tala mot förslagets antagande, utan jag befarar, att, därest
Riksdagen medgifver en sådan stor export af järnmalm, som är
ifrågasatt, nämligen nära 4 millioner ton om året, icke andra intressen
blifva så tillgodosedda som önskligt vore. Jag tänker
därvid i främsta rummet på den egna industriens behof, men
jag vill också i detta sammanhang erinra om hvad som nyligen
yttrades i en interpellation rörande en annan affär, nämligen om
Svappavaara. I den frågan har Riksdagen på sätt och vis gifvit
ett löfte, som det bör vara Riksdagen angeläget att infria, hvilket

19 N:o 48.

Torsdagen den 2 Maj.

knappast blir möjligt, om man nu åt dessa bolag medgifver en
så stor export.

Genom det föreliggande förslaget skulle eu öfverenskommelse
träffas, hvilken skulle gälla till år 1938. Men hvem vet hvad
som kan inträffa under en så lång tid? Och jag skulle för min
del gärna se, att detta bolag, som förfogar öfver så stora kapital
och har så stora vinster, och som genom detta kontrakt ytterligare
skulle tillförsäkra sig ett eller annat tiotal millioner i
nettovinst årligen, skulle göra något för att få malmen förädlad
inom landet samt därigenom bereda ökade arbetstillfällen åt befolkningen
i Norrbotten. Det blir ingen verklig utveckling genom
att endast rofbryta och exportera malmen. Rikare och bättre
utveckling skulle vinnas, om man inrättade sig så, att man får
fabriker och förädlingsverk till stånd. Det har för mig varit en
källa till mycken förargelse och bekymmer, kan jag säga, att
Sverige, som är järnets land, i detta fall skall exportera nästan
all sin råvara eller åtminstone en betydande del däraf till utlandet
för att sedermera åter importera den i förädladt tillstånd och
därigenom få betala mångdubbelt mera, än hvad man erhåller
vid försäljningen. Synnerligast detta bolag borde väl bedrifva
sin verksamhet i den riktningen, att det arbetade i nationens och
fosterlandets intresse, på sätt jag här gifvit en antydan*om.

Nu skall kanske någon säga, att vi ha ingen stenkol att
förädla malmen med. Men jag vågar påstå, att det skulle vara
lika enkelt för oss, som ha malm, att importera stenkol, som det
är för utlandet att få malm till sig, då där finnes stenkol. De
malmångare, som komma upp till Norrbotten för att hämta malm,
kunde ju ganska lätt ha stenkol eller koks som ballast, och därigenom
skulle man kanske kunna förädla råmalmen i Norrbotten
lika billigt som i England, Frankrike och Tyskland.

Jag har också tänkt på en annan sak, och den tanken har
upprunnit hos mig, när jag rest uppe i Norrbotten och sett de
ofantliga vidder med vindfälld skog, som ligger utmed järnbanan.
Då man ser sådana massor dylik skog utefter järnvägen, kan
man lätt tänka sig, att det långt inne i landet skall finnas milsvida
sträckor med vindfälld skog. Skulle det då icke vara ett nationellt
intresse för detta bolag att söka taga vara på denna skog,
som nu ligger och ruttnar, och använda den, sedan den kolats,
icke allenast för malmsmältningen utan äfven för andra goda
ändamål. En synnerligen lämplig plats för ett förädlingsverk,
tror jag, skulle vara Luleå eller Svartön. Där finnas präktiga
vattenfall, och om man en gång i tiden löser frågan att smälta
malm medelst elektricitet, så skulle man måhända därmed vinna
ett godt resultat. Här finnas således många goda uppgifter, som
detta bolag skulle kunna verka för på helt annat sätt än blott
och bart genom rofbrytning och export af järnmalm.

Angående
vissa malmfält
i Norrbotten.

(Forts.)

N o 48. 20

Torsdagen den 2 Maj.

Angående
vissa malmfält
i Norrbotten.

(Forts.)

Jag har också fäst mig vid en annan punkt i det föreliggande
kontraktet, och det är bestämmelsen om den royalty, som
staten skulle få under de 30 åren. Som herrarna kunna se,
skulle denna royalty för statens halfdel utgöra 50 öre per ton
för den malm, som brytes i Gellivare och 1 krona per ton för
den malm, som brytes i Kiirunavaara och Luossavaara, och den
skulle utgå i 20 år. För de därpå följande 5 åren skulle royaltyn
höjas till 75 öre pr ton malm från Gellivare och 1 kr. 50
öre pr ton malm från Kiirunavaara samt för den ytterligare följande
5-års perioden till resp. 1 och 2 kronor. Men när nu bolaget
likaväl som staten har erkänt, att staten för de uppoffringar,
som staten får göra, skall ha hälften af bolagets hela
ägendom, då synes det också mig vara behörigt och rätt, att
staten finge något mera än den royalty, som här är ifrågasatt
och som skulle fastslås för 20 ä 30 års tid. Det vore väl icke
för mycket, synes mig, om staten under kontraktstiden för alla
de utgifter och risker, som utgifvits och nu förestå att offra i
och för järnvägsbyggnad och möjligen hamnbyggnader, samt
rättigheten att få exportera så stort kvantum malm finge åtminstone
en fjärdedel af den nettovinst, som bolaget har på denna
stora affär, och att denna nettovinst skulle ingå till staten med
proportionellt stigande belopp. I den mån bolaget får större ersättning
för sin malm, skulle också staten ha högre royalty å
sina aktier, och icke, på sätt som nu föreslås, erhålla samma
belopp under så lång tid som 20 år. Det är nästan orimligt
att komma med en sådan framställning.

Hvad sedan angår den löseskilling, som bolaget en gång
skulle få för sin hälft, ifall staten behagar köpa den, så synes den
också vara alltför högt tilltagen. Nu säger Kungl. Maj:t, att den
beräknade nettovinsten per ton skulle för bolaget i medeltal utgöra
3 kronor och att den skulle läggas till grund vid beräknande
af löseskillingen, men att i brist på åsämjande det skulle vara
en nämnd, som hade att bestämma densamma. En af motionärerna
har erinrat om, hur stor löseskillingen skulle kunna bli
en gång, när kontraktet går till ända. I stället för hvad Kungl.
Maj:t uträknat, eller att den skulle utgöra 140,625,000 kronor,
skulle den kunna uppgå till dubbla beloppet; med en beräknad
nettoinkomst af 6 kr. per ton skulle den nämligen uppgå till
280,000,000 kronor, och med en beräknad nettovinst af 12 kr.
per ton skulle den kunna stiga ända till 560,000,000 kronor.
Detta är något, som man också bör tänka på. Jag kan fördenskull
icke gifva reservanterna annat än rätt, då de vilja såsom
ett maximum sätta den summa, som Kungl. Maj:t har ställt i
utsikt, att staten skulle få betala.

Innan man afgör denna fråga och innan man ännu utgifver
ofantligt stora summor icke allenast för järnvägsanläggningar,
utan äfven för hamnanläggningar o. d., tror jag, att det skulle

Torsdagen den 2 Maj.

21 fi:o 43.

vara lyckligast, om en fullständig utredning komme till stånd, så
att Kungl. Maj:t ännu en gång finge taga frågan om hand för
inledande af nya underhandlingar med bolaget. Frågan är af
den stora och viktiga beskaffeuhet, att hvad vi vid detta tillfälle
besluta, det står icke allenast för nutiden utan äfven för framtiden.
Och det kan blifva ödesdigert, det beslut vi nu fatta. Jag
tror för den skull, att det skulle vara angenämt icke allenast
för Riksdagen utan äfven för Kungl. Maj:t, att frågan ännu någon
tid finge hvila i afvaktan på den ytterligare utredning, som
kan komma till stånd och som möjligen skulle blifva bättre än
den, som nu föreligger.

Det är också en annan punkt, som jag vill fästa uppmärksamheten
på, nämligen den, som handlar om varpmalm. Denna
malm skulle icke vara inberäknad i den fixerade malmkvantitet,
som bolaget skulle få bryta, utan den skulle få behandlas af
bolaget, bäst det behagade. Såsom varpmalm kunde man emellertid
behandla äfven bättre malm och så frakta ut den, utan
att staten finge någon royalty därpå. Det är också en oegentlighet,
som jag påpekat, i det föreliggande kontraktet, och jag
tror, att det vore tryggast att taga denna fråga i beaktande ännu
■ett slag.

Vi fingo förliden gårdag här i kammaren utdeladt till oss
ett litet blad af bergmästaren Kjellberg, som jag tror är lika
sakkunnig på området som professorer och geologer. Och jag
ber att få besvära herrarna med att läsa upp någon del däraf,
det skall icke blifva mycket. Men jag anser dock, att det bör
erinras om hvad som här står. Det gäller en utredning om
malmtillgången däruppe.

sTill stöd vid beräkningen af förevarande malmtillgångar —
säger han — hafva som bekant framhållits de magnetiska angifvelser,
som konstaterats å ifrågavarande malmberg.

Utan att ingå på frågan, i hvilken omfattning en malms
djupgående må kunna bestämmas på grund af magnetiska angifvelser,
vill jag emellertid framhålla, att sådana angifvelser kunna
härflyta jämväl från värdelösa impregnationer. Förut gjorda
erfarenhetsrön i fråga om de norrländska fyndigheterna synas
mig hafva ådagalagt, att sådana angifvelser ej kunna läggas till
grund för någon beräkning af malmkvantiteter å desamma.

Jag behöfver härvid endast erinra om de storartade magnetiska
angifvelserna å Ylipäsnjaskafältet.

Jag utväljer detta fält ibland ett flertal andra, enär magnetisk
karta öfver detsamma återfinnes i det undersökningsresultat,
som framlagts af Sveriges geologiska undersökning på grund af
Kungl. Maj:ts nåd. beslut den 19 maj 1899.

Vid ifrågavarande fält ledde jag själf diamantborrningar i
och för undersökning af detsamma sommaren 1899 och kom
därvid till det resultat, att de magnetiska angifvelserna härflöto

Angående
vissa malmfält
i Norrbotten.

(Forts.)

N:o 48. 22

Angående
vissa malmfält
i Norrbotten.

(Forte.)

Torsdagen den 2 Maj.

enbart från värdelösa impregnationer — märk uttrycket: värdelösa
impregnationer.

I samband härmed vill jag erinra om, att åtskilliga af borrhålsresultaten
å Kiirunavaara angifva närvaro af »magnetithaltig
bergart», »malmblandadt berg» och malmbreccior, hvadan det
sålunda ej endast är malm, som åstadkommer de magnetiska angifvelserna.
»

Jag vill i sammanhang härmed nämna, att det från tillförlitlig
källa uppgifvits, att vid de borrningar och undersökningar,
som gjorts där uppe, lär icke ens ett enda hål borrats på 500
meters afstånd från hvarandra. Och denna uppgift har jag icke
allenast från ett håll utan från flera. Bolagets egna tjänstemän
ha till större delen deltagit i dessa undersökningar. Om man
under sådana förhållanden får tillmäta dem den stora betydelse, som
en och annan velat göra, det vill jag lämna därhän. Men det
spörsmålet kan onekligen framställas: skola vi gå till beslut och
därvid handla i öfverensstämmelse med Kungl. Maj:ts förslag?
För min del kan jag icke detta, det är mig omöjligt. Jag känner
ansvaret hvila tungt på mig i detta fall. Ty vi skola icke
besluta allenast för nutiden utan äfven för framtiden. 30 år äro
30 år, och det är en lång tidrymd.

»Till slut» — säger bergmästare Kjellberg—»dristar jag mig
beröra en sak, som ej direkt har att göra med den i rubriken
angifna frågan.

Ofveringeniör Brinell har som bekant gifvit ett uttalande
rörande ökad järnmalmsexports inverkan på svenska järnhandteringen.

Det torde vara tydligt för en hvar, att detta uttalande är
fotadt på tron om stora järnmalmsförråd här i landet. Enligt
de för dagen föreliggande förslagen till ökning af exporten skulle
landets järnmalmbrytning komma att uppgå till minst 7 millioner
ton årligen eller under de närmaste 25 åren minst 175 millioner
ton. Järnmalmsexporten i sådan omfattning synes mig alltför
hög på den grund att jag anser vårt järnmalmsförråd ej uppgå
till mera än 4 å 500 millioner ton, varp- och anrikningsmalmer
oberäknade.

Då emellertid sagda förråd alltjämt är föremål för olika uppfattning,
bör det väl i landets intresse synas önskvärdt, att en
hastig undersökning af sagda tillgångar sker, innan ökning af
järnmalmsexporten i nämnda grad äger rum.

En sådan undersökning behöfver endast omfatta diamantborrning
för utrönande af malmernas djupgående:

i Kiirunavaara på sätt jag förut nämnt;

i Gellivare på några ställen (terrängen i Gellivare är ställvis
gynsammare för borrning än i Kiiruna) samt möjligen å något
af Norrbottensfälten i öfrigt.

Torsdagen den 2 Maj.

23 N o 48.

Därjämte kunde det ej skada att pröfva djupgåendet hos
några af de större mellansvenska fälten.

Kostnaden för en sådan undersökning torde komma att ställa
sig obetydlig i förhållande till värdet af den kunskap om landets
järnmalmsförråd man därigenom skulle vinna.»

Jag har fördenskull tänkt mig, att man skulle kunna få
frågan uppskjuten och bättre utredd, att Kungl. Maj:t därför
skulle föranstalta om att två ellertre sakkunniga personer finge frågan
om hand och gjorde en grundlig undersökning i detta ämne.
Dessa skulle sedermera om en två eller tre år komma igen med
sin utredning samtidigt med att ett förslag framlades till Riksdagen
om uppgörelse mellan staten och malmbolagen. Man skulle
då också kunna få till stånd en uppgörelse rörande tyska handelstraktaten,
så att man i alla händelser icke hade bundit sig
vare sig i ett eller annat hänseende, utan man hade då varit
försiktig och gått till verket och afgörandet med allvar, såsom sig
bör. Jag vill visserligen icke säga annat, än att regeringen med
allvar gått till sitt arbete i denna fråga, däri den nu framlagt
sitt förslag, men det hindrar likväl icke, att, sedan ett förslag
framkommit och underkastats granskning, man då kan få andra
synpunkter än hvad förslagsställarne ha haft. Fördenskull får
jag be regeringen att icke uppfatta mitt uttalande i frågan såsom
varande på något sätt riktadt mot densamma — vare detta långt
ifrån mig — utan jag tror att den velat handla i fosterlandets
intresse såväl i denna fråga som i alla andra.

När jag detta gör, vågar jag, herr talman, framställa ett
särskildt yrkande, gående hufvudsakligen i samma riktning som
det af professor Kjellén i motionsväg framställda. Detta yrkande
skulle då ha följande lydelse:

a) att Riksdagen med af slag å Kungl. Maj:ts proposition
n:o 107 måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa, det Kungl.
Maj:t täcktes samtidigt med förslag om ny handelstraktat med
Tyska riket inkomma med nytt förslag till öfverenskommelse med
de Norrbottniska malmfältsbolagen, fotadt på i hufvudsak liknande
grunder, men för staten fördelaktigare än det nu föreliggande
förslaget samt

b) att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t tillkännagifva,
att den för sin del icke har något att erinra, om Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag berättigas att under år 1907 utöfver
den i kontraktet af den 2 juli 1898 angifna kvantitet, 1,200,000
ton malm, från Kiruna till Riksgränsen frakta ytterligare 150,000
ton järnmalm mot den ordinarie fraktafgiften af 3 kronor och 30
öre pr ton.

Jag ber, att herr talmannen ville framställa proposition på
detta mitt yrkande.

Herr Larsson i Lund: Herr talman! Den fråga, som nu

Angdende
vissa malmfält
i Norrbotten.

(Forts.)

N:o 48. 24

Torsdagen den 2 Maj.

Angående
vissa malmfält
i Norrbotten.

(Forts.)

åter förelagts Riksdagen, är en af de mest svåra, med hvilka
Riksdagen kan taga befattning, på samma gång den är utaf den
allra största och mest genomgripande betydelse för vårt lands
ekonomiska framtid. Det är ju då alldeles naturligt, att medlemmar
af Riksdagen, när de gå att fatta sitt beslut i denna
fråga, kunna gripas af mycket allvarliga betänkligheter mot att
godkänna detta af Kungl. Maj:t framlagda förslag till kontrakt
mellan staten och bolaget. Jag förstår så väl, att dylika betänkligheter
kunna uppstå, men jag har dock icke för min del kunnat
åt dessa betänkligheter, då jag vägt dem mot de fördelar,
som förslaget otvifvelaktigt innebär för staten, tillmäta en så afgörande
vikt, att jag vågat ställa mig på den rent negativa
ståndpunkt, som intagits af de två senaste ärade talarne.

Det har nu mellan staten och malmbolagen inträdt ett tillstånd,
som hotar att blifva allt mer och mer elakartadt, ju
längre det fortfar. Det är alldeles uppenbart, att stridiga intressen
här måste komma att bryta sig mot hvarandra, å ena
sidan statens och samhällets intressen och å andra sidan det enskilda
intresse, som representeras utaf malmbolagen.

Såvidt jag har kunnat finna, har Kungl. Maj:t i det framlagda
förslaget lyckats på ett i det stora hela ganska tillfredsställande
sätt medla mellan dessa olika intressen och åstadkomma
ett resultat, som kan sägas vara för båda parterna tillfredsställande.

Hvad bolagen under de upprepade underhandlingar, som
förts mellan staten och bolagen, velat, det är kanske allra tydligast
uttryckt uti den skrifvelse, som styrelsen för trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund den 21 april 1903 ingaf till
Kungl. Maj:t. De önskemål, trafikbolaget då framställde, och de
kraf, bolaget ville se tillfredsställda från statens sida voro: dels
bestämmelser i fråga om frakten för den malm, som skulle
transporteras från Kiruna till Riksgränsen och från Gellivare till
Luleå, dels nedläggande af rättegången mellan staten och aktiebolaget
Gellivare malmfält angående rätt till åtskilliga inmutningar,
dels ock beviljande åt trafikaktiebolaget af ett statslån på
20 millioner kronor. Det ena af dessa villkor, nämligen nedläggandet
af rättegången mellan staten och Gellivare malmfält,
har onekligen på sin tid haft en stor betydelse. För närvarande
lära vi väl dock icke kunna eller böra tillmäta den frågan något
synnerligt afseende. Staten har blifvit förlorande part i två instanser,
och det finnes väl föga utsikt till att staten skulle i
högsta instansen komma att vinna rättegången, så att den bör
väl lämnas alldeles åsido. Emellertid är, såsom rätt och tillbörligt
måste vara, i det nu föreliggande kontraktet den frågan
bragt ur världen.

Så är det frågan om statslånet. Den har i då föreliggande
form förfallit, men kommit tillbaka under en helt annan form
för statens ekonomiska medintressentskap.

25 N:o 48.

Torsdagen den 2 Maj.

Hvad det nu för bolaget gäller är först och främst att tryggas .
vid en i afsevärd mån utsträckt rättighet att få tillgodogöra sig i Norr
malmfyndigheterna för export, vidare att tryggas vid en fast botten.
fraktsats och slutligen att tryggas mot exporttull på järnmalm (Forts.)
eller annan pålaga på malmindustrien, äfvensom mot en eventuell,
om jag så må kalla det, undantagsbeskattning till staten.

Alla dessa önskemål, både frakttaxans ordnande och en utsträckt
rättighet att få exportera malm och trygghet mot exporttull
och andra pålagor, skulle genom föreliggande aftal tillerkännas
bolaget. I gengäld därför skulle staten bli ägare redan nu
till hälften af bolagets egendom, därigenom att staten skulle erhålla
hälften af aktierna, och vidare skulle staten vara berättigad
att efter viss tid till sig lösa de återstående aktierna, således bli
•ensam ägare af de norrbottniska malmfälten.

För mig ställer sig denna senare fråga såsom den, hvilken
är helt afgörande, nämligen att staten en gång skall ha i sin
ägo de norrbottniska malmfälten. Denna fördel är för staten åt
så stor betydelse, att de fördelar, som tillerkännas bolagen, huru
betydelsefulla och huru stora de än må vara för bolagen, dock
måste anses vara väl uppvägda, därigenom att staten blir ägare
till malmfälten.

I motsats till de två föregående ärade talarna kan jag
således icke ställa mig afvisande gentemot Kungl. Maj:ts förslag.

Men det finnes en punkt i kontraktsförslaget, som äfven
hos mig väckt sådana betänkligheter, att jag icke kunnat för
min del tillstyrka ett antagande af förslaget utan med en
jämkning i denna punkt. Den är af de båda föregående ärade talarne
vidrörd, och den är framlagd i en vid betänkandet fogad reservation,
afgifven af fyra utskottsledamöter. Det gäller frågan om den
löseskilling, som staten 1932 resp. 1942 skall till bolaget erlägga
för att bli ägare af stamaktierna i bolaget. Enligt Kungl. Maj:ts
förslag skall denna löseskilling bestämmas af gode män, utsedda
på sätt i förslaget är angifvet. Vid värderingen skall uppskattas
den årliga medelvinst, bolaget skäligen bör anses hafva haft på
försäljning af den malm, som brutits och af bolaget tillgodogjorts
under en viss 10-års period. Sedan denna skäliga medelvinst
blifvit bestämd, skall löseskillingen utgå med ett kapital 25 gånger
större än denna medelvinst, d. v. s. ett kapital, som med 5 X
ränta tillförsäkrar bolaget för all framtid en afkomst motsvarande
den uppskattade medelvinsten. Mot grunderna för köpeskillingens
bestämmande vill jag ju icke på något sätt inlägga någon gensaga,
men i likhet med mina inedreservanter har jag ansett, att
det dock bör dragas en bestämd gräns, hvaröfver en sådan
löseskilling icke bör kunna sättas. Jag bar därmed utgått ifrån,
att aftalet är, hvad man än må säga, för statens vidkommande
ett äfventyrsaftal.

Den förste ärade talaren sade i början af sitt anförande att

N:o 46. 26

Angående
vissa malmfält
i Norrbotten.

(Forts.)

Torsdagen den 2 Maj.

vid hvarje affär mellan köpare och säljare bör köparen veta, både
hvad han skall betala och hvad han skall få, och den ärade
talaren hade i viss mån rätt uti att, såsom detta kontraktsförslag
här föreligger, staten icke kan sägas hafva material för att med
någon visshet kunna beräkna hvarken hvad staten skall betala
eller hvad staten för köpeskillingen kommer att få. Det gällde
då att söka utfinna den gräns, som skulle kunna anses vara skälig,
eu gräns, som, på samma gång den i viss mån tryggade
staten, icke på något sätt trädde bolagets rätt för nära. Reservanterna
hafva fäst sig därvid, att Kungl. Maj:t — som ju
naturligtvis måst låta sig angeläget vara att för Riksdagen klargöra,
huru detta aftal, ekonomiskt sedt, skulle komma att ställa
sig för staten vid det tillfälle, då denna skulle komma att begagna
sig af den förbehållna lösningsrätten — utgått från en beräknad
medelvinst af 3 kronor per ton. Ilvilket faktiskt underlag som
finnes bakom detta antagande af en medelvinst af 3 kronor per
ton, därom lämnar statsrådsprotokollet icke någon upplysning.
Men det är alldeles gifvet, att denna siffra icke kunnat af Kungl.
Maj:t gripas ur luften; den hvilar naturligtvis på en redan vunnen
erfarenhet, på sannolikhetsberäkningar, utförda med den största
samvetsgrannhet. Då nu löseskillingen skall beräknas efter en
skälig medelvinst, kapitaliserad, hafva reservanterna funnit sig
kunna och böra acceptera den beräkningsgrund, som Kungl. Maj:t
användt för att visa företagets ekonomiska räckvidd för staten.
Nu har Kungl. Maj:t med utgående från denna beräknade medelvinst
af 3 kronor per ton kommit till det resultat, att, om staten
under år 1932 ville begagna sig af lösningsrätten, staten då skulle
hafva att erlägga en löseskilling af 140,625,000 kronor. Denna
siffra är sedan af Kungl. Maj:t sidoställd med andra siffror, hvilka
skulle ådagalägga, o att detta blefve en för staten i högsta grad
förmånlig affär. År 1932 skulle af staten intjänad royalty och
ökad vinst på järnvägstransporten uppgå tillsammans till 162,553,000
kronor, således lämna ett öfverskott utöfver löseskillingen på icke
mindre än nära 22 miljoner kronor. Den förste ärade talaren
har — såsom jag tror med mycken fog — anmärkt, att en sådan
behållning naturligtvis icke komme att finnas vid den tiden.
Man kan ju räkna ut, att de inkomster staten under kontraktstiden
haft och komme att få skulle, därest de magasinerats och
gjorts fruktbärande med ränta på ränta, lämna staten ett kapital,
som icke blott skulle räcka till för denna löseskilling utan äfven
lämna ett betydande öfverskott därutöfver. Men i likhet med den
förste talaren håller jag före, att det nog lär kunna sättas i fråga,
huruvida Riksdagen skulle vilja besluta att på det sättet fondera
dessa inkomster för att med dem täcka en blifvande löseskilling.
Det kommer nog att ställas så stora anspråk på statskassan, att
alla de inkomster, som dit inflyta, måste medtagas för bestridande
af statsverkets löpande utgifter. Utskottets majoritet har icke

Torsdagen den 2 Maj.

27 N:o 48.

heller tänkt sig, att löseskillingen skulle på det sättet täckas. I
utskottets betänkande föreligger därför en annan beräkning öfver,
huru denna löseskilling skulle kunna täckas, och jag antager att
den metoden är väl den, som skulle komma till användning.
Utskottet utgår från att löseskillingen skulle förräntas och
amorteras genom den malmbrytning, som efter grufvornas inlösen
till staten kommer att äga rum genom staten, direkt eller indirekt.
För detta ändamål skulle, enligt utskottets beräkning — därvid
utskottet utgått från en amorteringstid af 28 år, en räntefot af
4 procent samt en årlig amortering af 2 procent — löseskillingen,
icke beräknad till något visst belopp utan antagen till en viss
myckenhet malm, komma att kräfva en brytning och försäljning
af 78,750,000 ton malm, under en tid af 28 år således. Nu
säger utskottet, att dessa beräkningar äro gjorda under förutsättning
af oförändrade malmkonjunkturer. Ja, malmkonjunkturerna
få väl icke med något slags visshet beräknas förblifva oförändrade.
Jag är villig medgifva, att man nog får räkna med icke blott
fallande utan äfven stigande och kanske företrädesvis stigande
malmkonjunkturer. Däremot är det en annan faktor, hvilken
utskottet icke tagit någon hänsyn till, men som, det vågar jag
hålla före, har sin stora betydelse, nämligen brytningskostnaden.
Det är väl antagligt, att brytningskostnaden skall här, liksom i
öfrigt lär vara regel, komma att blifva betydligt dyrare ju mera
man kommer på djupet och att således den brytningskostnad,
staten i en framtid skall komma att vidkännas för malmens uttagande,
skall ställa sig icke obetydligt mindre förmånlig än den
brytningskostnad, bolaget för närvarande har att erlägga. Nu
säger utskottet, att, efter dess beräkningar, det är alldeles likgiltigt,
om vinsten sättes till 3 kronor per ton, till 6 kronor eller
till hvilket som helst annat belopp. Detta vill jag lämna osagdt,
men det är nog icke utan, att brytningskostnaden har sin betydelse
med afseende å den myckenhet malm, som erfordras för
att staten skall kunna genom inkomst af malmförsäljning amortera
och förränta löseskillingen.

Utskottet har nu beräknat, att med hänsyn till malmernas
beskaffenhet en stegring i malmpriset torde få anses sannolikare
än en nedgång däri, och antydt, att en blifvande inlösen därigenom
skulle erfordra mindre malmkvantitet än den af utskottet
nu beräknade. Därest emellertid, såsom kan antagas möjligt,
brytningskostnaden framdeles kommer att ställa sig dyrare, skall
det säkerligen kräfvas brytning af större myckenhet malm, än
nu ifrågasättes blifva förhållandet, ty löseskillingen skall erläggas
kontant till bolaget. Den malmmängd, som sålunda kommer att
erfordras för att i kontanter utgöra annuiteterna, kommer därför
säkerligen att blifva större, än den af utskottet beräknade. Men
då skulle staten sannolikt blifva nödsakad att för amortering och
förräntande af löseskillingen fortsätta malmexporten i en skala,

Angående
vissa malmfält
i Norrbotten,

(Forts.)

N:o 48. 28

Torsdagen den 2 Maj.

Angående
vissa malmfält
i Norrbotten.

(Forts.)

som icke kan anses vara tillfredsställande med afseende å statens
framtid såsom ägare af malmfältet. Ty statens verksamhet i denna
egenskap bör icke gå ut på en ansträngd malmexport, utan i
första rummet på att med hushållsaktighet tillvarataga denna naturrikedom,
på det att den må komma icke blott den nuvarande
eller den närmast kommande generationen, utan framtida generationer
till gagn.

Denna fördel skulle emellertid kunna komma att betagas
staten, i viss mån åtminstone, därigenom att staten skulle, enligt
det föreliggande förslaget, binda sig vid en obegränsad löseskilling.
Därför hafva reservanterna ansett sig äga fullt fog för att, stödjande
sig på de ekonomiska beräkningar Kungl. Maj:t framlagt,
kräfva, att dessa böra angifva den gräns, hvaröfver löseskillingen
icke får höjas. Af utskottet har nu anförts ett skäl, som skulle
kunna sägas vara af den största betydelse emot en sådan begränsning
af löseskillingen, och det är det skälet, att bolaget icke skulle
kunna med en sådan begränsning acceptera förslaget till aftal.
Därom vet emellertid utskottet ingenting annat än hvad vi litet
hvar anse oss veta, nämligen ett af en representativ person inom
bolaget fälldt uttalande, att bolaget icke skulle kunna reflektera
på ett sådant förslag om begränsning af löseskillingen. För min
del håller jag före, att bolaget, om det sättes i tillfälle att närmare
öfverväga de fördelar, som bolaget genom aftalet ostridigt
vinner, nog skall föranledas att på allvar taga detta amendement
till aftalet i öfvervägande.

Jag vill icke lämna detta tillfälle obegagnadt att nu gifva
mig in äfven på en annan sida af saken, som redan förut många
gånger både offentligt och enskildt kommit fram och som jag
antager skall komma att äfven under debatten nu här i kammaren
bringas på tal. Det har nämligen så många gånger kastats
fram, att man vill ställa sig trakasserande gentemot bolaget
och att man icke vill låta bolaget vederfaras den behandling, som
bör tillkomma hvarje svensk medborgare, eller åtnjuta det rättsskydd,
hvarje svensk medborgare bör hafva att påräkna från
svensk lag och svensk rättsåskådning. Man menar då, att staten
genom ett inskridande här skulle träda bolagets rätt för nära,
och man har ju både här i riksdagen och utanför densamma
under de meningsbrytningar, som ägt rum rörande förhållandena
med de norrbottniska malmfälten, framkastat något om den kungliga
svenska afundsjukan såsom den härvidlag drifvande faktorn
och såsom uppväckare af animositet mot bolaget. En sådan
uppfattning som att det skulle vara afundsjuka mot den stora
vinst bolaget skördar på sin malmbrytning, som skulle vara driffjädern
— ett sådant antagande kan icke försvaras af annat än
en åskådning, som icke kan uti ekonomiska företag se någon
annan driffjäder än profiten. Men, såsom jag i början af mitt
anförande tillät mig anföra, här står ett samhällsintresse, statens

29 N:o 48.

Torsdagen den 2 Maj.

intresse, gentemot ett enskildt intresse, och det är endast ur

denna synpunkt frågan bör ses. jmiNorr''-

När man genomläser protokollen öfver aebatten i kamiarne botten.
vid 1898 års riksdag, då nu gällande kontrakt antogs af Riks- (Forts)
dagens båda kamrar, finner man, att statssynpunkten redan då
fick mycket starka uttryck. Och det kan väl icke vara förmätet
antaga, att till den utgång, frågan fick, bidrog i icke ringa mån
det yttrande, som i Första Kammaren fälldes af dåvarande statsministern.
Inom Första Kammaren uttalades stora betänkligheter
mot detta kontrakt, som skulle möjliggöra en kolossal
malmbrytning och malmexport till fördel för ett enskildt företag
och den närmaste, nu varande generationen, men befarades lända
till obotlig skada för landet i dess helhet och för framtiden.

För att lugna sådana betänkligheter yttrade dåvarande statsministern
i Första Kammaren: »Låt mig i sammanhang härmed påpeka
beträffande talet om de stora kvantiteter malm, som till
äfventyrs skola komma att utföras, att icke en enda ton kan
utan statens medgifvande utföras utöfver de 1,200,000, som, i
händelse Riksdagen godkänner det af vissa reservanter afgifna
förslaget, skola bestämmas såsom maximum af statens skyldighet
att frakta till Ofoten.» Och alldeles samma uppfattning framfördes
i Andra Kammaren af dåvarande civilministern. Således
ifrån regeringshåll ett det mest otvetydiga häfdande af statens
rätt att ingripa kontrollerande och reglerande i dessa företag.

Denna rätt äger staten på grund af det nuvarande kontraktet.

Det gäller nu för staten att afhända sig denna rätt. Jag tror,
att fördelarna för bolaget äro så stora, att den detaljförändring,
som af reservanterna här föreslås, mycket väl bör kunna af bolaget
accepteras.

Jag skall tillåta mig att i detta sammanhang fästa uppmärksamheten
på en passus i herr Kjelléns motion, där herr
Kjellén pekar på den enda part, som till äfventyrs skulle komma
att ställa sig alldeles afvisande mot det tillägg, som af reservanterna
föreslagits. Det är den part, som herr Kjellén i sin motion
kallar spekulanterna i bolagets värdepapper. Det medger jag,
att från den partens håll har man nog starkt motstånd att vänta,
därför att genom det tillägg, reservanterna här föreslagit, denna
part kommer att förlora en spekulationssiffra. Detta, tror jag, är
den väsentliga nackdel, som kan sägas vidhäfta reservanternas
förslag. I öfrigt tror jag, att förslaget äfven med reservanternas
tillägg bereder såväl staten som bolaget högst afsevärda fördelar,
och jag tror, att dessa ömsesidiga fördelar äro bättre af vägda''
genom reservanternas tillägg än genom förslaget utan detta tillägg.

Jag skall därför, herr talman, tillåta mig yrka afslag å utskottets
betänkande och bifall till den af herr Fränekel m. fl.
afgifna, vid betänkandet fogade reservation.

N:o 48. 30

Angående
vissa malmfält
i Norrbotten.

(Forts.)

Torsdagen den 2 Maj.

Herr Furst; Herr talman, mina herrar! Då jag i ett par
afseenden hyser en från utskottet afvikande åsigt, har jag, med
hänsyn till denna frågas stora betydelse, ansett det vara min
skyldighet att uttala mina betänkligheter.

Det grundläggande för en affär, sådan som det här är fråga
om, och det, hvarpå denna ytterst baserar sig, är malmtillgången
och hufvudsakligen den vid Kiiruna, hvarför, sedt från synpunkten
af statens intresse, hela affärstransaktionen synes mig böra
stå eller falla med malmtillgångens storlek.

Enligt den af professor Petersson gjorda utredning, som
bifogats den kungl. propositionen, är malmtillgången å bolagets
utmål vid Kiruna uppskattad till 480 millioner ton. Vore jag
öfvertygad att denna siffra icke vore allt för missvisande, skulle
min tvekan till stor del häfvas, och jag skulle då kunna finna
det rimligt att godkänna en så stor malmbrytning som upp till
3,300,000 ton pr år.

Nu förefaller det mig, som om de siffror, hvarpå denna beräkning
är gjord, ej äro så fullständiga, som skulle varit önskvärdt
äfven för erhållande af ett endast approximativt resultat.

På ett malmfält af 3,000 meters längd äro nämligen enligt
den propositionen åtföljande kartan endast 38 borrhål upptagna
och af dessa gå enligt profilerna endast 16 geuom malmlagret,
så att dess tjocklek kunnat bestämmas, medan öfriga endast visa
förekomsten af malm, men ej dess mäktighet. Härvid bör äfven
bemärkas, att så godt som alla de förenämnda 16 borrhålen ligga
öfver eller omkring Luossajärvis yta, hvadan malmens mäktighet
på djupet, t. ex. 250 meter under denna yta, ej synes vara på
något ställe undersökt, utan endast hvilande på antaganden. —
Professor Petersson säger också i sitt utlåtande å sid. 207, att
»observationsmaterialet inom vissa delar är ganska ofullständigt».
— Vid malmkvantitetens bestämmande har professor Petersson
utgått från malmens egentliga vikt och malmarean i dagen och
som stöd för de däraf erhållna siffrorna åberopat magnetiska un
dersökningar. Rörande dessa ha redan en föregående talare uppläst
hvad en fackman på området, bergmästaren Björn Kjellberg,
skrifvit i en artikel i Teknisk Tidskrift rörande »Några synpunkter
i fråga om malmmängden i Kiirunavaara». Men utom hvad
som redan upplästs förekommer i denna artikel äfven något annat,
som här är af betydelse. Han säger där:

»Det skulle blifva alltför vidlyftigt att här ingå på en detaljerad
behandling af samtliga offentliggjorda fakta för bedömande
af ifrågavarande sak.

Sagda fakta torde emellertid under alla förhållanden få anses
utgöra en synnerligen ringa grund för de officiella beräkningarna
af förevarande malmmängd.

Det synes fortfarande vara sannolikhetsslcäl, som utgör det
egentliga stödet för dessa beräkningar.

Torsdagen den 2 Maj. 31

Dylikt skäl är ock berättigadt inom vissa gränser vid bedömandet
af malmmängder i allmänhet, i händelse det stödjes af
erfarenhetsrön från brytning af liknande förekomster i närmaste
grannskap.

Som bekant förefinnes dock ej sådant stöd uti detta fall.»

På grund af dessa uttalanden ställer jag mig mycket tveksam
gentemot malmtillgångarnes storlek, och Kungl. Maj:t synes
äfven ej fullt hafva litat på den gjorda beräkningen, då Kungl.
Maj:t i kontraktets § 9, trots den beräknade kvantiteten 480 millioner
ton, supponerat, att i Kiirunavaara, efter brytning af de
kontrakterade 75 millioner ton, endast skulle återstå 150 millioner
ton. Ja, skulle det vara så illa stäldt med malmtillgången,
då torde det väl ej kunna förnekas, att en brytning af 3,s millioner
ton per år är alltför hög, ty med densamma skulle fältet
vara länsadt på mindre än 70 år.

Jag vill här meddela, att i Tyskland, som förfogar öfver de
största koltillgångarne i Europa, med säkerhet öfver 300 milliarder
ton, framlagts ett lagförslag om förbud att vidare inmuta
kollager, utan skola dessa tillfalla staten.

Den ungefärliga lösesumma, som är beräknad, har baserats
på en vinst per ton af 3 kronor. Mig synes denna siffra vara
allt för lågt tilltagen, ty redan nu torde vinsten pr ton vara omkring
4 kronor 86 öre enligt en beräkning jag gjort med de
siffror, som stått till buds. Det synes mig visserligen vara af en
mera underordnad betydelse, om lösningssumman skulle blifva
något högre än den beräknade, blott tillräckligt stor kvantitet
malm återstode, och staten kan ju afstå från sin lösningsrätt,
men mig bjuder det dock emot att lägga mitt ord för eu affärsuppgörelse,
där betalningssumman ej är åtminstone till sin maximihöjd
bestämd. Det synes mig ej heller lida tvifvel om, att
brytningskostnaderna för närvarande, medan arbetet sker i dagen,
äro afsevärdt billigare, än de komma att ställa sig vid den tidpunkt,
då staten eventuellt skulle blifva ägare af malmfältet.
Härigenom torde en minskning i vinsten uppstå, och synes mig
en motsvarande värdeminskning af malm tillgången böra vara
motiverad. Af motsvarande siffror från andra gruffält uppskattar
jag ökningen i brytningskostnaden till cirka 2 kronor per ton, hvarför,
med hänsyn till den siffra Kungl. Maj:t lagt till grund för
beräkningarne som en skälig medelvinst, eller 3 .kronor per ton,
följer, att malmens värde i berget bör beräknas efter 1 krona per
ton. Med den malmkvantitet, som af Kungl. Maj:t vid öfvertagandet
ansetts böra ligga till grund för uppgörelsen, utan afdrag
å lösesumman beräknad enligt kontraktets grunder, eller förut
omnämnda 150 millioner ton, vinnes en hållpunkt för fixerande
af lösningssumman, som efter 1 krona per ton skulle uppgå till
150 millioner kronor.

Herr talman! Med anledning af hvad jag här anfört anhål -

N:o 48.

Angående

vissa malm

fält i Norr

botten.

(Forts.)

N:o 48. 32

Torsdagen den 2 Maj.

Angående
vissa malmfält
i Norrbotten.

(Forts).

ler jag att få yrka bifall till den af herr Bran ting i ämnet väckta
motionen.

Herr Nordström: Herr talman! Den föreliggande kung!,
propositionen är fotad på felaktiga förutsättningar och utgör resultatet
af Grängesbergsbolagets ansträngningar att vilseleda såväl
regeringen som Riksdagen.

Då professor Törnebohm för två år sedan afgaf sitt utlåtande
i denna fråga till bevillningsutskottet, så, ehuru han ställde sig
afgjordt på Grängesbergsbolagets sida — något som man kan se
af hans skriftliga inlaga — kom han likväl till det resultatet, att
vi hade ingen järnmalm att ödsla bort. Detta var mycket riktigt
anmärkt, och jag tror, att det håller streck. Jag skall be att få
erinra om hvad jag vid ett par föregående tillfällen, då denna
fråga förelegat, påvisat inom denna kammare. För 100 år sedan
var malmbrytningen inom hela världen knappast en miljon ton.
I närvarande stund uppgår malmbrytningen till öfver 100 miljoner
ton, och med den oerhörda stegring, som järnförbrukningen
visat under de sista 20, 25 åren, har man att påräkna, att om
en 20, 25 år härefter förbrukningen skall uppgå till eller kanske
öfverstiga 200 miljoner ton. Då man beräknar malmtillgångarna
inom vårt eget land till 1,200 miljoner ton, såsom professor Törnebohm
gjort, hvilken dock är mycket sangvinisk, skulle alltså
brytningen om 20 år motsvara en sjättedel af hela världens
malmförbrukning. Om man återigen utgår ifrån professor Sjögrens
och disponent Tibergs beräkningar, enligt hvilka vår sammanlagda
malmtillgång icke skulle öfverstiga 600 miljoner ton,
skulle vår brytning om 20 år endast motsvara 3 års världsförbrukning.
Detta torde vara nog för att bevisa, att vi icke ha
någon järnmalm att ödsla bort.

Hvad sedan vidkommer malmtillgångarna uppe i Norrbotteu,
särskildt i Kiruna och Gellivare, stöder sig professor Törnebohm
uteslutande på disponent Lundboms beräkningar. Men det torde
snart visa sig, att dessa beräkningar äro byggda på ohållbar
grund. Disponent Lundbom har nämligen gått ut ifrån, att
malmarealen i Kiruna i dagen uppgår till 3,776 kvadratmeter,
och sedan beräknar han, att där finnes en gedigen järnklump till
200 meter ofvan och till 300 meter under Luossajärvis nivå. Nu
har emellertid bergmästare Kjellberg, som tjänstgjort såsom kontrollant
vid de borrningar, som däruppe företagits, lämnat den
upplysningen, att af de i bergmassan nedsprängda borrhålen,
uppgående till ett antal af omkring tjugu, blott ett enda sänkts
till 238 meters djup, de öfriga blott till något mera än 130 meter.
Med sådana lösa grunder kommer man likväl med det påståendet,
att det är en gedigen järnklump, som vi där ha att göra med.
Bergmästare Kjellberg meddelar äfven, att ehuru borrhålen icke
gingo djupare, än hvad jag nyss nämnde, påträffade man dock

33 N:o 48.

Torsdagen den 2 Maj.

andra berglager, gråberg, porfyr och berg utan värde. Hvad som
ligger under dessa lager och under dessa borrhål, det har man
icke det ringaste reda på, och därför tror jag, att herr civilministern
lika litet som jag eller någon annan kan beräkna, huru
mycket malm, som där finnes. Med all sannolikhet äro beräkningarna
alldeles för sangviniska, och undersökningen så gjord,
att den icke duger att bygga på. Det behöfves en helt annan
undersökning än den, som hittills blifvit åstadkommen, hvilket
för resten skett — genom Grängesbergskonsortiet.

Nu har Kungl. Maj:t beräknat den behållning, som en ton
malm inbringar bolaget, till i närvarande stund i medeltal 3
kronor. Jag har här emellertid bref från disponent Tiberg, däri
han uppgifver, att i Middlesborough har medelpriset under de
sistförflutna månaderna varit 26 skilling 6 pence för A-malm,
och för C- och D-malm 6 ä 7 shillings lägre, allt per ton och
med en malmprocent af 60 %. Om malmprocenten stiger, får
malmen ett högre värde, och såsom vi veta, har den malm, som
hittills brutits i Kiruna, vanligtvis en malmprocent, som öfverstiger
60 X, den kan till och med gå upp till 70 X- Om man utgår
ifrån detta medelpris, 26 shilling 6 pence per ton, hvilket
motsvarar 23 kronor 85 öre, och sedan lägger till 2 kronor för
den högre malmhalten, får man det närvarande priset i Middlesborough
till i medeltal 25 kronor 85 öre för denna Kirunamalm.
Drager man nu därifrån kostnaderna för brytning och frakt till
Riksgränsen, eller 3 kronor 35 öre, samt från Riksgränsen till
Middlesborough, 5 kronor 20 öre, eller sammanlagdt 8 kronor
55 öre, skulle bolagets behållning blifva icke 3 kronor, utan 17
kronor 30 öre för A-malm och med samma beräkning 10 kronor
för den öfriga malmen, allt per ton — det blir således ett helt
annat resultat, mina herrar!

Sedan skulle vi enligt Kungl. Maj:ts och utskottets förslag,
efter det de 30 åren gått till ända, inlösa dessa malmberg, sedan
man under tiden fått tömma dem på den bästa och lättast åtkomliga
malmen. Hvad tro herrarne det då skulle blifva för en
lösesumma? Jo, det har major Adelsköld tydligt visat i sin broschyr
om malmfrågan. Där framhålles, hurusom det är brist på
järnmalm i världen; i Storbritannien, som hittilldags varit Europas
mest järnproducerande land, har malmbrytningen under de
sista tjugu åren nedgått till hälften, därför att tillgångarne börjat
att sina. För 30 år sedan, då engelsmännen blefvo ägare till
Bilbaofälten i Spanien, sades det, att tillgångarne där voro outtömliga.
Hvad har händt? Jo, i detta nu har så mycket malm
brutits i Bilbao, att malmen där nu är på upphällningen, och
den, som nu brytes där, har icke pa långt när den järnhalt, som
malmen först hade, och utgör endast en bråkdel af hvad som
för tio år sedan bröts. Världens för närvarande största kända
malmfält är Lakesuperiordistriktet i Nordamerika; där har under

Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 48. 3

Angående
vissa malmfält
i Norrbotten.

(Forts.)

N:o 48. 34

Torsdagen den 2 Maj.

Angående
vissa malmfält
i Norrbotten.

[(Forts.)

de sista 20 åren brutits en så oerhörd kvantitet järnmalm — det
har varit en rofbrytning utan all gräns — att redan nu flera
af de mest gifvande grufvorna där äro uttömda. Då det ställer
sig på det sättet, borde man väl ändå tänka något litet på våra
efterkommande, ty dessa malmtillgångar representera en egendom,
som icke ensamt vi ha att förfoga öfver, utan hvilken äfven bör
komma våra efterkommande till godo, och vi böra ställa så till,
att vårt land kan äga bestånd äfven efter oss.

Det säges visserligen, att man här kan bryta så och så mycket
och att malmen icke skall taga slut ändå. Men de fackmän,
som satt sig in i denna fråga i de stora länderna England, Tyskland
och Amerika, ha de allvarligaste bekymmer och farhågor
för en instundande järnnöd, och de beräkna till och med, att
denna järnnöd skall inträda redan före detta århundrades utgång.
Man har utsändt experter jorden rundt för att söka järnmalm, men de
ha återkommit med ganska nedslående underrättelser. Det är väl
ändå så, att det allmännas intressen måste gå framför den enskilda
vinningslystnaden; här är det Kungl. Maj:ts och Riksdagens
ovillkorliga plikt att se till att icke våra naturrikedomar
missbrukas eller sköflas i förtid. En framsynt statsman måste
räkna med icke allenast stundens behof, utan äfven framtidens,
och den sanne fosterlandsvännen måste äfven se saken från
samma synpunkt. Därför tror jag, mina herrar, att denna fråga
icke ännu är mogen för sin lösning. Vi stå ju dock här på en
fast grund, ty vi kunna låta 1898 års kontrakt vara gällande, intilldess
att en opartisk utredning blir gjord af sakkunniga —
icke af grängesbergare, utan af andra — då skola vi komma till
ett annat resultat, och då kanske vi också komma att få tala
med herrar grängesbergare på ett annat vis.

Riksdagen har beviljat detta bolag allenastående förmåner,
sådana, som ingen annan grufägare eller bruksägare eller hvem
som helst har fått; ingen inom Sveriges land får sådana nedsättningar
i sin frakttaxa, som hvad Grängesbergsbolaget åtnjuter
för sin malmfrakt. Ifrån Kiruna till Riksgränsen är den ordinarie
frakttaxan 3 kronor 30 öre per ton, men detta bolag får
frakta sin malm för 2 kronor per ton. Kungl. Maj:t har nu visserligen
föreslagit en fraktsats å 2 kronor 68 öre, men den är
ändå betydligt lägre än den ordinarie frakttaxan. Ifrån Gellivare
till Svartön har bolaget åtnjutit en fraktnedsättning af cirka
1 krona 95 öre, nämligen från 4 kronor 70 öre, som är den ordinarie
frakttaxan, till 2 kronor 75 öre. Om bolaget icke förtjänade
så oerhördt, som det gjort och fortfarande gör, så kunde
man ju resonera om saken. Bolaget förtjänar nu en 10 ä 11
miljoner kronor om året, och det skulle förtjäna ännu mera, om
det nu föreliggande kungl. förslaget blir antaget. Ifall nämligen
de priser, som disponent Tiberg uppgifver, äro riktiga — och de
torde nog vara lika korrekta som de af Kungl. Maj:t efter

Torsdagen den 2 Maj. 35

Grängesbergstrusten anförda — skulle bolaget på ett enda år
kunna inhösta hela aktiekapitalet genom den vinst, som bolaget
gör på malmbrytningen. Detta är väl ändock orimligt.

Jag vill äfven erinra om en annan sak. Då det år 1898 var
fråga om anläggning af en järnväg från Gellivare till Riksgränsen,
uttalade den dåvarande statsministern, att det här skulle bli
ett uppsving för vår sjöfartsnäring, då en stor export af järnmalm
skulle kunna ske med svenska fartyg. Huru har det nu
gått? Ja, det är nog så, att större delen af de fartyg, som nu
ombesörja denna trafik, bära svensk flagga. Då jag emellertid
för några år sedan satt såsom ledamot i det utskott, som hade
att behandla frågan om sjöfartsassurans, blef jag litet initierad i
de förhållanden, som röra vår utländska han delssjöfart, och då
fick jag visshet om, huru det förhåller sig i ifrågavarande afseende.
Man begagnar sig af en svensk bulvan, hvilken funktionerar
såsom hufvudredare och som nominellt sköter rederiets
angelägenheter, men aktierna, mina herrar, de ägas af engelsmännen
och andra utlänningar, och det är dessa, som inhösta
inkomsterna. På samma sätt förhåller det sig med dessa malmfartyg.
De gå under svensk flagga, men det är utlänningarna,
som taga den större delen af vinsten. Jag tycker, att man icke
borde ha förbisett den saken, när ett så vidlyftigt förslag som
detta framlägges till antagande. Den saken är så viktig, att det
går icke an att lättsinnigt negligera densamma.

Här har förut i dag något berörts frågan om den tyska handelstraktaten
och hvad vi i det hänseendet ha att vänta. Herr
Sjö har här nämnt, hvad tyske statssekreteraren Posadowsky förra
året yttrade beträffande frågan om en handelstraktat mellan Sverige
och Tyskland. Han sade då bland annat, att tyskarne skulle
nog veta att sköta de dumma svenskarne så, som de förtjänade,
och att tyskarne nog skulle veta att tillvarataga sina intressen.
Det ordet böra vi fästa oss vid; vi böra komma ihåg, hvad vi
ha att vänta 3 år härefter, när den nya uppgörelsen med tyskarne
skall äga rum. Då äro vi slagna till slantar, om detta Kungl.
Maj:ts förslag blir antaget, och då kunna vi ingenting uträtta.
Vi få då göra precis samma erfarenhet, som spanjorerna gjorde,
när de sent omsider fingo ögonen öppna för hvad det innebar,
att engelsmännen blefvo ägare till malmfälten i Bilbao. Spanska
regeringen inlämnade ett lagförslag till Cortes angående åsättandet
af en exporttull å malm. Hvad hände då? Jo, den engelska
regeringen skickade en flottafdelning till Biskayaviken med en
skrifvelse till den engelska ambassadören i Madrid, att om icke
det nämda förslaget återkallades, skulle det betraktas såsom casus
belli, »ty», heter det, »vi måste skydda våra egna undersåtars
rättigheter». Hvad tro herrarne, att resultatet skulle bli, om vi
nu gå in på det föreliggande förslaget och sedan få ett liknande
ultimatum från Tyskland eller England? Tro herrarne, att vi

N:o 48.

Angående

vissa malm

fält i Norr

botten.

(Forts.)

N o 48.

Angående

vissa malm fält

i Norr botten.

(Forts.)

36 Torsdagen den 2 Maj.

då skulle ha tillräcklig motståndskraft? Nej, mina herrar, tron
I det, så tagen I fel. Jag anser därför, att det är mycket stor
fara att nu på detta sätt binda sig.

Detta är den ojämförligt största ekonomiska fråga, som förelagts
svenska Riksdagen sedan år 1809, och om vi gå med på
detta förslag, ha vi bundit händerna på våra efterkommande.
Men detta kan icke vara klokt och förståndigt; vi ha skyldigheter
mot våra barn, och vi måste tänka oss för något längre än
näsan räcker. Jag tror sålunda icke, att frågan ännu är mogen.
Vi ha ju en fast grund att stå på, nämligen 1898 års kontrakt.
Grängesbergarna må ju få bryta sina 1,200,000 ton, men vi må
icke låta dem komma längre, förrän vi få en opartisk utredning
af frågan.

Det har här föreslagits, att man för att möjliggöra den
oerhörda transporten af malm genast måste anslå 3,150,000 kronor
för banans komplettering och att vi sedan ytterligare måste lägga
ut mer än 10 miljoner kronor till. Tro herrarne, att det är nog
med detta? Nej! År 1898 beviljade Riksdagen ett anslag å
21 miljoner kronor för anläggade af Ofotenbanan, och då påstods
det så tvärsäkert, att det skulle räcka. Hvad har händt?
Jo, nu ha kostnaderna för denna bana stigit upp till 35 miljoner
kronor, och skola vi frakta en så stor malmkvantitet, som här
är föreslaget, eller 4 miljoner ton, så räcker icke den bana till,
som nu är anlagd, utan den måste då göras dubbelspårig i hela
sin längd, det är min åsikt. För att anlägga dubbla spår förslå
emellertid icke 10 miljoner kronor, utan därtill åtgå 20 eller kanske
30 miljoner.

Jag kan icke förstå annat, än att afsikten här är att uttränga
och utestänga andra trafikanter. Vi ha nyss hört en interpellation
framställas rörande gruffälten i Svappavaara, och det bolag,
som det där gäller, har gifvit staten bra mycket bättre villkor än
hvad detta Grängesbergsbolag har gjort, ty det erbjuder sig att
gratis lämna 100,000 ton om året för att komma den svenska
järntillverkningen till godo, endast staten betalar brytnings- och
transportkostnaderna. Det kunde ju vara någonting att taga vara
på. Men såvidt jag kan finna af Kungl. Maj:ts proposition och
utskottets utlåtande i den nu förevarande frågan, vill Grängesbergstrusten
vara ensam herre på täppan och utestänga alla öfriga.
Men något sådant kan väl icke vara rätt eller staten värdigt.

Det finnes mycket, som jag här skulle vilja tillägga, men
jag skall nu icke uppehålla kammarens tid därmed. Jag har
emellertid trott mig finna, att den här gjorda undersökningen är
alldeles otillräcklig och byggd på ensidiga och vilseledande uppgifter,
och jag tror därför, att det blir ett tungt ansvar för Kungl.
Maj:ts regering och Riksdagen, om det nu föreliggande förslaget
antages. Jag skall därför, herr talman, för närvarande inskränka

37 N:o 48.

Torsdagen den 2 Maj.

mig till att yrka bifall till den af herr Kjellén i ämnet väckta
motionen.

Hans excellens herr statsminister Lindman: Herr talman, mina
herrar! Den siste ärade talaren yttrade, att den fråga, som nu
föreligger till behandling, är en fråga af den allra största ekonomiska
betydelse, och jag gifver honom fullkomligt rätt däri. Om
jag alltså här löper fara att blifva något vidlyftig i det yttrande,
som jag nu kommer att afgifva, så gör jag detta just därför, att
frågan är af en så stor betydelse.

Jag ber att först få närmare angifva de ledande principer,
som legat till grund vid uppgörandet af det föreliggande förslaget.
Jag kan sammanfatta dem ganska kort. Den första grundsatsen
här är, att svenska staten skall erhålla ett inflytande öfver de
nu ifrågavarande grufbolagens egendomar i Norrbotten; den
andra är, att man skall hindra utländskt inflytande att göra sig
gällande beträffande äganderätten af dessa egendomar; den tredje,
att man skall tillse, att den svenska järnhandteringen, i den mån
flen nu eller framdeles behöfver malm från Norrbotten, må
kunna äga tillgång därtill, samt slutligen den fjärde, att staten
skall erhålla inkomster ifrån dessa företag.

De bolag och de egendomar, som frågan här gäller, äro
egentligen trenne. Det första och största är Luossavaara—Kiirunavaara
aktiebolag, som är ägare till Kiirunavaara malmberg och
Luossavaara malmberg samt till åtskilliga andra fyndigheter.
Det andra är aktiebolaget Gellivare malmfält, ägare till Gellivare
malmberg, och det tredje är Mertainens grufaktiebolag, som är
ägare till Ekströmsberg, Mertainen och åtskilliga andra fyndigheter.
Samtliga aktier i de två sistnämnda bolagen, Gellivare
och Mertainens, ägas af trafikaktiebolaget Grängesberg—Oxelösund;
i det allra närmaste alla aktierna i Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag ägas också af trafikaktiebolaget GrängesbergOxelösund
Jag kan följaktligen säga, att detta trafikaktiebolag
har så godt som uteslutande äganderätten till samtliga här ifrågavarande
bolag och grufvor.

Med det aftal, som Kungl. Maj:t här förelagt Riksdagen,
afses, att till staten skulle med full dispositionsrätt öfverlämnas
samtliga dessa bolag tillhöriga grufvor, utom Kiirunavaara och
Gellivare malmberg, följaktligen Luossavaara malmberg, Ekströmsberg
och alla öfriga fyndigheter utom de nu nämnda; i fråga
om dessa skulle bolaget afstå helt och hållet från sin äganderätt.
Beträffande Kiirunavaara och Gellivare malmberg skulle äganderätten
helt och hållet öfverlämnas till Luossavaarabolaget, och i
detta bolag skulle staten erhålla halfva aktiekapitalet i form af
preferensaktier. Samtliga de tre bolagens skulder betalas af
trafikaktiebolaget, så att bolagen blifva skuldfria, och trafikaktiebolaget
ansvarar för de skulder det omordnade Luossavaara-Kiiru -

Angdende
vissa malmfält
i Norrbotten.

(Forts.)

N:o 48.

Angående

vissa malm fält

i Norr botten.

(Forts.)

38 Torsdagen den 2 Maj.

navaara aktiebolag under kontraktstiden kan åsamka sig, så att
vid kontraktstidens slut, den må nu bli efter 25 eller efter 30
år, icke några skulder häfta vid bolaget. Däremot får trafikaktiebolaget
behålla de kontanter och värdepapper, som finnas i
bolagets ägo. Förhållandet är det, att bolaget vid Kiirunavaara,
om jag nu får speciellt fästa mig vid den största af de grufvor,
som det bär gäller, äger utmål sträckande sig efter hela malmryggens
längd; på sidan om dessa utmål, nämligen öster om dem,
finnas andra utmål utaf ett annat slag, och i dessa har såväl
staten som bolaget äganderätt med hälften hvardera.

Jag fäster särskildt uppmärksamhet vid dessa utmål därför,
att de spelat en viss roll i uppgörelsen, och jag betonar, att af
detta slags utmål är staten i denna stund ägare till hälften och
bolaget till hälften. Men staten har på 20 år arrenderat ut dessa
utmål till bolaget. Någon brytning af dem lärer för öfrigt icke
kunna förekomma under kontraktstiden, därför att malmen i dem
ligger på betydande djup. Slutligen kommer den tredje sortens
äganderätt, nämligen med afseende å fyndigheter, som icke äro
utmålslagda, men där staten har äganderätt, ty staten är ägare
till marken kring malmbergen. Väl har Luossavaarabolaget en
äganderätt, som det förvärfvat af staten, men staten har förbehållit
.sig rätt till all den malm, som finnes under denna äganderätt
Nu skola de utmål, som ägas af staten och bolaget tillsammans,
enligt kontraktet öfverlämnas till bolaget. Jag ber få
påpeka, att därigenom inträder icke någon som helst ändring i
äganderätten, ty därigenom, att staten är aktieägare af hälften,
har också staten kvar hälften af dessa utmål, liksom staten hade
förut. Det är endast en förändring i brytningsrätten, som skulle
inträda, ty som förhållandet nu är, skola staten och bolaget bryta
tillsammans i de utmål, där brytning ifrågakommer, och dela
malmerna till hälften hvardera på grund af grufstadgans föreskrift.
Nu skola utmålen öfverlämnas till bolaget, och så bryter
bolaget malmen, men staten äger hälften och trafikbolaget äger
hälften i Luossavaarabolaget; det är alltså endast en annan form
för brytningsrätten, men icke någon förändring i äganderätten.

För det förvärf, som ifrågakommer här för statens räkning,
betalas icke någon direkt köpeskilling, men staten utfäster sig till
vissa åtaganden. Det ena af dessa åtaganden är det, att exporttull
icke får under kontraktstiden åsättas eller, rättare sagdt, det
ligger i kontraktet, att om exporttull åsättes, skall den restitueras
i den mån, som brytning sker, alltså icke i den mån, som genom
kontraktet exporttullen skulle ersättas af malmköparne. Jag
återkommer framdeles till detta.

Jag vill nu endast i korthet uppräkna hvad staten afstår.
Då hafva vi först skattevillkoret eller det villkor, enligt hvilket
staten förpliktar sig, att detta bolag icke skall behöfva vidkännas
högre direkt beskattning, än som gäller för de största bankbolag,

39 N:o 48.

Torsdagen den 2 Maj.

som finnas i Sverige; dock väl till märkandes, att om direkt beskattning
skulle införas i högre progression, än som gäller i denna -äU . Ngrr_
dag, så skall bolaget hafva skyldighet att betala den ökning, som botten.
drabbar andra skattskyldiga. Bolaget har därigenom en trygg- (Forte.)
het för, att det icke särskildt utsättes för »statens omvårdnad»
i detta fall. Rättegången skall nedläggas mot Gellivarebolaget,
och hvad rättegången beträffar, så har jag för min del alltid haft
den uppfattningen, att denna rättegång aldrig skulle anhängiggjorts,
ty den har icke kunnat vinnas och har icke heller vunnits
vare sig i häradsrätten eller hofrätten och ligger nu i högsta
domstolen, där den ännu icke är afgjord. Slutligen får bolaget
under vissa år — 25 ä 30 — rätt att transportera vissa bestämda
kvantiteter malm å järnvägen, i genomsnitt 3 miljoner ton från
Kiruna och från Gellivare 750,000 ton.

Hvad erhåller nu staten i utbyte för detta? Jo, staten erhåller,
såsom förut nämnts, full äganderätt till vissa malmberg och
halfva äganderätten till de båda största, Kiirunavaara och Gellivare
malmberg. Staten erhåller utdelning å preferensaktierna
under den tid kontraktet varar, i form af royalty, utgående, som
nämnts, med en krona i början, en krona och femtio öre sedan
och med två kronor under de sista fem åren från Kiruna och
hälften så mycket från Gellivare. Slutligen har staten betingat
sig rätt att inlösa den andra halfvan efter vissa år. Denna lösningsrätt
har spelat en stor roll i motioner och utskottsbetänkanden,
och därför förbigår jag den nu för att återkomma till den
sedan. Bolaget skall vidare sörja för en rationell brytning i bergen,
och bolaget skall äfven se till, att det bygges ordentliga arbetarebostäder.
Slutligen åtager sig bolaget, hvad jag anser för
full säkerhet för alla dess förbindelser för ifrågavarande kontrakt,
nämligen att, utom bolagens gemensamma borgen, samtliga
trafikaktiebolagets aktier i det nya Luossavaara-Kiirunavamabolaget
skola ligga som säkerhet i riksbanken för bolagets åtagande i
ifrågavarande kontrakt.

Vidare har genom detta kontrakt svensk järn till verkning,
utöfver den malm, som kan brytas från de åt staten helt öfverlämnade
bergen, tillgodosetts äfven därigenom, att bolaget är
skyldigt att från de andra malmbergen, som bolaget behåller,
öfverlämna vissa bestämda kvantiteter af den malm, som brytes,
till svensk järnhandtering. Den kan fixeras så högt som till
200,000 ton första året af kontraktstiden, under det andra året
ytterligare 200,000 ton och sedan för hvarje år 150,000 ton mera.

De invändningar, som gjorts mot hela denna uppgörelse,
ber jag att nu få något närmare bemöta. Jag fäster mig då i
första rummet vid den anmärkning, som afser tillverkning i
Sverige af järn af dessa malmer. Det är ju gifvet, att hvar och
en skulle hellre vilja se, att en stor järnindustri skulle kunna
uppstå i vårt land, än att dessa malmer såldes till utlandet för

N o 48. 40

Torsdagen den 2 Maj.

Angående att där förädlas. Men må man vara huru stor sangviniker som helst,
VfäUiNorr- så ^der det intet tvifvel, att, om man nyktert ser på saken, man
botten. ganska snart skall finna, att det är omöjligt att inom vårt land
"“"(Forts.) förädla de kvantiteter, som här är fråga om. Låt oss tänka på,
hvad svensk järnhandtering är. Den är en kvalitetstillverkning,
byggd på smältning af fosforfria malmer med träkol, ett utomordentligt
fint material, som betingar ett högt pris i förhållande
till det utländska järnet. Nu säger man, att utlandet genom förbättrade
metoder blifvit satt i tillfälle att uttränga oss och vår
tillverkning. Ja, det är sannt så till vida, att utlandet genom förbättrade
metoder verkligen utträngt det svenska järnet på många
håll, men samtidigt har efterfrågan på det svenska goda, dyrbara
materialet stigit i betydande grad, så att vår järntillverkning
för närvarande är betydligt högre, än den var för 20 ä 30
år sedan, och stiger för hvarje år. De malmer, som erhållas från
Norrbotten, äro alla i hufvudsak mycket fosforhaltiga och kunna
endast för närvarande i mycket ringa omfattning användas för
tillverkning af järn med den metod, som jag nyss angifvit. Då
återstår att se: kunna de användas för tillverkning med en annan
metod, t. ex. med den metod, som för närvarande praktiseras i
England, Belgien, Tyskland och Amerika, nämligen smältning
med koks? Ja, för visso kunna de användas på detta sätt. Men
blir det ekonomiskt lönande? Undersöker man t. ex. frågan,
huru det skulle ställa sig att bygga ett järnverk i Göteborg —
och på annat ställe, än där det finnes en isfri hamn hela året
om, sålunda näppeligen i Luleå, hvars hamn är stängd 7 månader
af året — och smälta malm på detta sätt vid ett dylikt järnverk,
så finner man, att stenkol måste importeras från England
till Göteborg för att där förvandlas till koks. Redan detta ställer
vår tillverkning i ett ogynnsammare läge än den engelska järntillverkningen,
som icke drabbas af så hög frakt. Resultatet är,
att vi, för att kunna bestå i konkurrensen, måste erhålla malmen
till billigare pris, men genom den uppgörelse, som här föreligger,
är sörjdt för att staten, om den vill, kan uppmuntra och uppamma
en dylik järntillverkning, ty staten kan från de grufvor,
som öfverlämnas till staten, bryta eller låta bryta malm och tillhandahålla
ett dylikt järnverk denna malm till brytningspris.

Ja, man talar om, att man kan tillverka järn med elektricitet.
Ja, det är sannt, det kan man göra, ehuruväl den frågan
icke nått den utveckling, som många föreställa sig. Jag talar
nu ej om att smälta järn, utan smälta malm med elektricitet.
För att åstadkomma detta, erfordras kraft, som endast kan presteras
af våra vattenfall. Om samtliga svenska statens större vattenfall
— enligt vattenfallskommissionens berättelse — skulle användas
för detta ändamål, bland dem också Trollhättan inberäknadt,
så skulle därmed icke kunna smältas mer än 37a miljoner
ton malm; därför skulle emellertid fordras samtliga statens

41 N:o 48.

Torsdagen den 2 Maj.

större vattenfall, utan att man ändock skulle kunna uppnå en så
stor kvantitet, som nu är ifrågasatt att årligen exporteras,

Kan man då tillverka järn med torf? Ja, om herrarne läsa
den redogörelse, som är vidfogad Kungl. Maj:ts proposition och
afgifven af en af vårt lands främste för att icke säga den främste
kännaren af svensk järn- och stålindustri, öfveringeniören vid
järnkontoret Brinell, så se herrarne, huru vidlyftigt han utvecklat
denna fråga och visat, att en stor järntillverkning, baserad
på torf, är så godt som omöjlig. Att återigen smälta obegränsade
kvantiteter malm med träkol låter sig icke göra, därför att
vi icke kunna producera så mycket träkol, som därtill skulle
behöfvas. Redan nu möter det stora svårigheter att vid vår järnoch
ståltillverkning erhålla tillräckliga kvantiteter träkol. Huru
mycket större skulle svårigheterna icke blifva, om man skulle
vilja använda träkol vid järntillverkniug af Norrbottens malmer?
Och skola vi kunna vi tillverka järn med ett så dyrbart material?
Ekonomiskt blir det icke.

I en motion, afgifven af herr Kjellén, yttras om den exporterade
malmen:

»Sålunda hotar malmexporten att kosta oss extra vår egen
järnmarknad. Ingen inhemsk produktion synes i längden kunna
lefva i denna konkurrens, som vi själfva mata med råvaran. Den
ökade exporten kan innebära, att vi omsmida Kiruna till ett dödande
vapen mot vår egen järnindustri.»

Herr Kjellén stöder sig därvid på ett uttalande af professor
Odelstierna vid tekniska högskolan, en erfaren fackman, men jag
vill icke tillmäta hans yttrande betydelse annat än då han talar
om fakta, som höra till ifrågavarande sak -—- icke då han talar
om andra saker. Jag har en stor aktning för vetenskapsmännens
lärdom i dessa fall, men jag tillåter mig dock att säga, att man
icke får sätta den praktiska erfarenheten alldeles på sidan om
hithörande frågor. För egen del har jag varit praktisk utöfvare
af detta yrke, nämligen järn- och ståltillverkning, under många
år, och jag tilltror äfven mig att kunna något bedöma denna
fråga. Detta yttrande af professor Odelstierna lyder så: »Tysk
basisk bessemer och dito basisk martin, till hvilkas framställande
dessa svenska malmer hufvudsakligen användas, utgöra vårt eget
järns farligaste konkurrenter.» Han säger vidare, att vi nu befinna
oss i en stigande ekonomisk våg, och att när vi komma
tillbaka ner i vågdalen, hafva vi, genom att förut hafva sålt
billig malm till Tyskland, uppammat en konkurrens, som sedermera
kommer att slå ihjäl vår egen järnindustri. Detta hans
yttrande finner dock icke stöd af några fakta. Det billigaste järn,
som tillverkas i Europa, tillverkas icke af svensk malm; det tillverkas
uti Luxemburg utaf s. k. minettmalmer, de malmer, om
hvilka en talare, nämligen herr Först, yttrade, att de af honom
uppskattades till 300 milliarder ton. Jag misstänker, att denna

Angående
vissa malmfält
i Norrbotten.

(Forts.)

N o 48. 42

Torsdagen den 2 Maj.

Angående siffra icke är riktig, ty, enligt de uppgifter jag har fått, skulle
U**a nylm dessa malmer uppgå till 3 Va milliarder ton. Den högsta siffra,
'' fotttn™ som jaS setf uppgifvas, är 5 milliarder. Således torde herr Furst
(Forts) ^ffva uppskattat dessa malmer till ungefär 100 gånger så mycket,
som jag tror i verkligheten finnes. Utaf dessa malmer tillverkas
det billigaste järn i Europa. 40 % af Tysklands och
Luxemburgs hela tackjärnstillverkning är uteslutande byggd på
dessa malmer utan någon blandning med andra malmer — och
alltså ingen svensk malm. Tyskland använde under år 1905
tillhopa nära 30 miljoner ton malm, däraf 6 miljoner importerade.
Af dessa 6 miljoner ton var endast 1,6 miljon svensk järnmalm.
Alltså, för Tysklands järntillverkning 1905 användes allenast
x/is eller 6 % svensk malm. Jag kan ej då se den förintande
verkan för Sveriges jämhandtering, som ett beslut om ökning
af malmexporten med något öfver 1 miljon ton skulle förorsaka.
Här gäller frågan att från de ifrågavarande tre malmtillgångarna,
därifrån år 1906 exporterades 3,2 miljoner ton, öka
malmexporten till 4,4 miljoner ton, alltså en ökning under år
1906 af den verkliga exporten med 1,2 miljon ton. Tror då någon
på fullt allvar, att genom en ökning på 1,2 miljon ton vår järnhandtering
skall gå under, eller att denna ökning är så nödvändig
för utlandet, då samtliga länders järnmalmsbrytning år 1903
var 100 miljoner ton? Tror verkligen någon, att denna ökning
af 1,2 miljon utaf malmexporten skall kunna åstadkomma en
så förödande verkan? Jag för min del tror det icke.

Yi hafva under senare åren ökat vår export af malm till
Tyskland. Men om herr Kjelléns yttrande vore riktigt, skulle
följden hafva blifvit, att vår järnexport till Tyskland skulle hafva
gått ned. Men så är icke fallet. Ty år 1880 var vår export till
Tyskland 11,823 ton och 25 år därefter 78,900 ton, således 7
gånger så stor. Och denna export ökas årligen, den går icke ned,
oaktadt vi öka exporten af malm till Tyskland.

Herr Kjellén åberopar sig vidare på yttranden af bruksägare
och tillverkare af järn. Göteborgs Handelstidning hade en samling
yttranden af dylika personer för en tid sedan. Jag har genomläst
dessa och summerat ihop hvad de sade. Det var 13
stycken, som yttrat sig. En af dem ansåg, att det var olämpligt
att nu uttala sig. Två hade icke någon bestämd mening om exportens
storlek. Två ansågo den nuvarande exporten böra bibehållas.
Men åtta ansågo en ökning vara mera till gagn än till
skada. Ja, jag skall icke upptaga herrarne längre med denna
fråga. Jag vill dock säga, att ingen människa, som är förtrogen
med de villkor, under hvilka vårt lands järnhandtering arbetar
och med afsättningsmöjligheterna i utlandet af svensk järnmalm,
ingen, säger jag, som är förtrogen därmed, kan påstå, att vi i
reglerandet af vår malmexport hafva ett medel att öka och minska
efterfrågan på svenskt järn.

43 N:o 48.

Torsdagen den 2 Maj.

En annan viktig fråga, som också har sysselsatt tankarna,
är frågan om exporttullen och dess betydelse. Man säger, att,
genom att nu afhända sig det vapen, som exporttullen utgör,
man skulle komma uti ett sämre läge vid blifvande traktatunderhandlingar
med främmande länder. Jag vill icke bestrida, att så
möjligen kan blifva fallet till någon del. Men jag vill påstå, att
det vapen, som exporttullen utgör, har till fullo utnyttjats vid
den uppgörelse, som här är i fråga. Tror någon utaf herrarne, att
man skulle kunna på frivillighetens väg — om man nämligen
icke endast lägger statens tunga hand på en annan egendom
— kunna träffa en uppgörelse, om bolaget vore utsatt för att,
när som helst under kontraktstiden, kunna drabbas af en exporttull,
huru hög som helst ? En dylik uppgörelse är för mig otänkbar.
Också har genom att staten af stått från exporttullen uppgörelsen
blifvit så pass, som den, efter min mening, är.

Herr Kjellén säger, att man skall uppgöra provisoriskt nu,
och att man sedan skall uppgöra samtidigt en tysk handelstraktat
och ett kontrakt med malmbolaget. Ja, det vore utmärkt bra,
om man kunde få göra det — om man nämligen hade de båda
parterna i sin hand och kunde säga till dem båda två: just nu
är det för mig ett lämpligt ögonblick att underhandla; just nu
skall det ske. Man skulle med högra handen underhandla med
den ena och med vänstra handen med den andra och begagna
exporttullsvapnet mot dem båda två. Teoretiskt är det utmärkt,
men i praktiken är jag icke säker på, att det kommer att gå på
det sättet. Ty ingen kan befalla den ena eller andra att underhandla,
just när det är för staten lägligt. Likväl säger herr
Kjellén, att underhandling och ett nytt förslag böra komma till
stånd redan nästa år. Jag förstår icke, huru dessa båda saker
kunna stå tillsammans med hvarandra. Ty icke kunna vi upptaga
underhandling med Tyskland redan nästa år. Min uppfattning
är den, att hvad som saknades oss förra året vid underhandlingarna
med Tyskland var en modern tulltaxa. Då vi väl
fått en modern, reviderad tulltaxa, så hafva vi däruti ett bättre
vapen vid blifvande underhandlingar, än vi hade förra gången i
exporttullen. Ingen af herrarne vet, om den kommer att vid
blifvande underhandlingar begagnas. Blott det vet man, att den
nu i detta fall har blifvit begagnad. Och väl kan någon säga,
att den icke är utnyttjad till fullo. Men för min del påstår jag,
att den har blifvit utnyttjad på ett ganska kraftigt sätt mot bolaget.

Här har nu slutligen talats om de kvantiteter malm, som
finnas i malmbergen. Man säger, att det är nog icke så stora
kvantiter, som Kungl. Maj:t uppgifvit. Ja, man förmenar, att
de kunna vara ganska obetydliga. Jag vet icke, huru man skall
gå till väga för att undersöka dessa malmtillgångar på ett sätt,
som tillfredsställer alla. Det yttrades af herr Sjö, att man skulle

Angående
vissa malmfält
i Norrbotten.

(Forts.)

N.o 48. 44

Torsdagen den 2 Maj.

Angående
vissa malmfält
i Norrbotten.

(Forts.)

tillsätta en nämnd af tre sakkunniga personer för att verkställa
undersökning. Men det tror jag icke skulle vara till ringaste
gagn. Ty säkerligen skulle meningarna komma att bryta sig
bland dessa sakkunniga. Om man därtill utsåge bergmästare
Kjellberg, professor Sjögren och professor Petersson, så skulle
naturligtvis dessa tre herrar icke komma öfverens. Ty det är så
med fackmännen i detta fall, att de, som staten frågar, de säga
en sak, men det tro icke de andra, utan de komma med andra
uppgifter. För min del litar jag obetingadt mest på de uppgifter,
som under ansvar afgifvits af de utaf staten tillkallade
sakkunniga personerna. Enligt den utredning, som professor
Petersson åstadkommit om Kiirunavaara, torde det väl icke lida
något tvifvel, att icke de 480 miljoner ton, som han talar om,
verkligen äro till finnandes. Man behöfver endast såsom lekman
gå på detta berg, gå dessa 3,000 meter utefter malmryggen och
se malmen sådan den ligger öppen i dagen till en bredd från
70 meter ända upp till 200 meter för att känna sig lifligt öfvertygad
därom, att denna malm slutar icke på ett ringa djup.
Man kan följa malmen på den ändan af berget, där det stupar
i sjön. Af de borrprofiler, rörande hvilka redogörelse finnes bifogad
Kungl. Maj:ts proposition, kunna herrarne se, att borrningar
blifvit gjorda till ganska betydliga djup, ända ned till 400
meter (allmänna afvägningen). Nu kanske man icke fäster något
afseende vid dessa borrningar, utan blott säger: det är lögn
alltihop; hvem vet, om borrningarna äro riktiga och sanna? Ja,
säger man så, då kan ingen makt i världen öfverbevisa en sådan
tviflare. Men tror man på, hvad man ser och som är bevisadt
och som uppgifves af dem, som utaf Kungl. Maj:t fått i uppdrag
att granska borrningsprofilerna, går man igenom borrhål
efter borrhål och studerar diamantborrningsbolagets protokoll
rörande det ena borrhålet efter det andra, dä kan det icke finnas
något rum vidare för tvifvel.

Professor Petersson säger: Det synes föga sannolikt, att
en fyndighet med dessa dimensioner skulle hastigt utkila mot
djupet, och då resultatet af de magnetiska undersökningarna antyda
ett mycket stort djupgående, så är det i hög grad sannolikt,
att betydande malmtillgångar finnas under antydda nivåer. Däremot
kommer nu en annan sakkunnig, som på ett af herr Sjö
uppläst papper uttalat sina åsikter, nämligen bergmästare Kjellberg.
Jag vill icke betvifla hans sakkunskap. Jag tror visst, att
den kan vara stor nog. Men jag vill icke medgifva, att hans
sakkunskap är i någon mån större än den sakkunskap, som finnes
hos de af Kungl. Maj:t tillkallade personerna. Hvad säger
då herr Kjellberg? Jo, han säger, att det finnes borrhål, som
blifvit gjorda endast ned till malmen, som där befunnits utgöras
af malmblandadt berg eller breccieartad malm, men icke någon
ren järnmalm. Här har för en tid sedan delats ut en liten

Torsdagen den 2 Maj.

45 N:o 48.

broschyr utaf herr Adelsköld. Han säger där på ett ställe — jag
skall taga ett enda exempel för att visa herrarne, huru det verkligen
förhåller sig i detta fall — att »borrhålet Zeuobia» — det
är just det, som också herr Kjellberg talar om — »innehöll, enligt
grufingeniör Asplunds anteckning, jordlager 4,sr meter, porfyr
232 meter och malmbreccia 2,63 meter, sålunda på ett sammanlagdt
djup af 238,87 meter intet spår till ren järnmalm».

Ja, mina herrar, det berodde därpå, att det borrhålet drefs
ned endast för att få lägga ett utmål. Då man fick malm och
erhöll utmål, så brydde man sig icke om alt borra vidare. Men
just detta borrhål har sedermera fortsatts.

Jag har ett telegram i min hand angående fullföljandet af
detsamma; och därur skall jag bedja få lämna följande upplysning.
Borrhålet slutade, såsom ingenjör Kjellberg säger, på 240
meters djup uti breccia eller malmblandadt berg. Nu är det
emellertid fortsatt 37 meter i bara malm, så att, om man fortsätter
med borrningen, det är sannolikt, att man finner malm
äfven i de öfriga borrhål, som hittills icke fortsatts längre, än till
dess malm anträffats. Jag för min del är fullkomligt säker därpå;
och i hvarje fall är det klart, att den omständigheten, att man
ej fört borrhålet tillräckligt djupt ner, ej får anses som bevis för
att det ej finnes malm inunder. På detta ställe, i Zenobia, är
malmen i dagen 15 meter bred. Då frågas: hur stor är nu malmbredden
på detta djup, 277 meter under Luossajärvis yta? Jo,
där är den minst 28 meter; men borrhålet fortsätter att drifvas
just i dessa dagar och har ännu icke upphört att gå genom malm.
Detta telegram är undertecknadt af statens grufingenjör i norra
distriktet.

Ingenjör Kjellberg anför såsom bevis för att det skall vara
så litet malm där uppe, att man icke kan jämföra Kiirunavaara
med de svenska grufvorna i allmänhet. I fråga om dessa senare
vet man ju, att malmen i allmänhet går ned till mycket stora
djup; men Kiruna är något, som är helt olika allt annat. Malmen
är i Kiruna ofantligt mycket större, ofantligt mycket längre,
ofantligt mycket bredare; då frågar jag: hvarför skall man då
autaga, att malmen skall gå mindre djupt i denna fyndighet än
i alla de jämförelsevis små f3rndigheterna i det öfriga Sverige?
Man flyttar sig då och tager ett exempel från Algier. I den senaste
artikeln af bergmästare Kjellberg talar denne om Moktagrufvorna
i Algier. Dessa besöktes år 1878 af professor Nordenström.
De brötos då, och där fanns mycket malm. Sedan har
ingenjör Kjellberg besökt dem. De voro då vattenfyllda och
brötos icke. Detta, mina herrar, är ett bevis för, att det kanske
icke finnes malm i Kiruna! Huruvida den upphörda brytningen
af Moktagrufvorna berodde därpå att bolaget, som bröt dem, ej
hade penningar eller därpå att malmen var så fattig, att det ej,
lönade sig att fortsätta brytningen, därom upplyses icke.

Angående
vissa malmfält
i Norrbotten.

(Forts.)

N:o 48. 46

Angående
vissa malmfält
i Norrbotten.

(Forts.)

Torsdagen den 2 Maj.

Beträffande kvantiteten ber jag att få ytterligare tillägga en
sak: och skall jag nu vara kortfattad, eftersom jag nu har gjort
ifrån mig grofarbetet beträffande kvantiteterna. Jag återkommer
då till Kiruna och till det där belägna Luossavaara malmberg.
Detta är ett berg, som med äganderätt öfverlämnats till staten.
Jag säger med afsikt »äganderätt», oaktadt i kontraktsförslaget
står »dispositionsrätt»; ty på grund af andra förhållanden är det
med faktisk äganderätt, som berget öfverlämnats. Detta berg ligger
vid Kiruna järnvägsstation, och det innehåller ofvan sjöns
yta cirka 221/* miljoner ton malm. Berget är afsedt att tillföra
den svenska järnhandteringen malm. Uti Ekströmsberg, som är
afsedt för samma ändamål, och som likaledes med full äganderätt
öfverlämnats till svenska staten, linnes, enligt professor
Peterssons beräkningar, 30 miljoner ton järnmalm. Jag tror, att
man måste medgifva, att malmkvantiteterna äro till finnandes
uti en så betydande grad, att man näppeligen kan säga, att det
är någon risk för staten att gå in på det föreslagna aftalet.

En talare framställde den frågan, hvarför man, om man tror,
att det finnes så stora kvantiteter malm, likväl i kontraktet intagit
uttrycket »om nämnden skulle uppskatta de malmkvantiteter,
som vid 1932 års utgång finnas kvar inom bolagets utmål, till
mindre belopp än etthundrafemtio miljoner (150,000,000) ton i
Kiirunavaara malmfält».

Jag ber att få svara: det där villkoret om 150 miljoner ton
tog jag in i kontraktet för att slå ihjäl alla tvifvelsmål från deras
sida, hvilka klagat öfver att borrningarna icke gjorts på 500 meter,
ty för min egen del har jag ej ansett det villkoret behöfligt.
Borrningarna äro gjorda till 400 meters djup, nämligen från bergets
topp. Det är dock en ganska ansenlig kvantitet malm, som
ligger mellan högsta toppen och det djupaste borrhålets botten;
och man får icke kalla för »djup» blott det, som ligger under
sjöns yta; vi måste ihågkomma, att malmen sträcker sig öfver
sjöns yta upp till en höjd af 250 meter. Den höjden få vi icke
glömma, ty redan den höjden innehåller 200 miljoner ton ensam.

Jag ber herrarna ursäkta mig, om jag blir lång; ty jag har
ännu en fråga, som jag måste tala om, nämligen frågan om
Svappavaara. Denna fråga har på många håll väckt ett visst
bekymmer för det ifrågavarande aftalet. Jag skall då tillåta mig
att något litet redogöra för, huru det förhåller sig med Svappavaara.
År 1901 begärde Svappavaara aktiebolag att få koncession
på en järnväg från Svappavaara upp till Kiruna. Kungl.
Maj:t aflät en proposition till Riksdagen och frågade: »har Riksdagen
något emot, att Kungl. Maj:t beviljar koncession på denna
järnväg? Sedan Kungl. Maj:t har fått Riksdagens svar, skall
Kungl. Maj:t taga frågan under ompröfning». Riksdagen svarade,
att Riksdagen icke hade något emot, att koncessionen beviljades,
blott vissa villkor iakttoges. Bland dessa villkor voro

Torsdagen den 2 Maj.

47 N:0 48.

de förnämsta, att det skulle finnas penningar tillräckligt för att Angående
bygga järnvägen, och att man skulle hafva trygghet för att såväl »*''**«.
grufvorna som järnvägen stannade i svenska händer. De öfriga *a botten™
villkoren skall jag, då de äro mindre betydande, förbigå. Sedan (p0rts)
har intet kunnat åtgöras i saken, förrän bolaget presterat bevis
på, att de af Riksdagen uppställda villkoren blifvit uppfyllda.

Riksdagen yttrade också, att Svappavaara bolag icke finge
transportera någonting, förrän Kirunabolaget fått transportera
de 1,200,000 ton malm, som detta senare bolag enligt 1898 års
kontrakt hade rätt att få transporterade. I januari i år inkom
bolaget med bevis, att det hade penningar att bygga för, och
sade: »Var god och gif oss den koncession, som Riksdagen har
gifvit oss löfte om att få.» Nu är det gifvet, att, för att kunna
lämna koncession på järnvägen, Kungl. Maj:t måste tillse, att
Kungl. Maj:t har möjligheter att transportera vidare på statsbanan
den malm, som Svappavaarabolaget skall frambefordra
på sin egen bana; och det vore enligt min uppfattning mycket
illa gjordt, om Kungl. Maj:t icke hade sörjt härför, innan koncession
meddelades Svappavaarabolaget. Häröfver har emellertid
Kungl. Maj:t icke någon hand, ty Kungl. Maj:t kan icke utan
Riksdagens hörande skaffa penningar till utvidgande af Ofotenbanan
eller af banan till Svartön, för att dymedelst kunna transportera
den kvantitet malm, som Svappavaarabolaget vill hafva
utfraktad. Följaktligen har Kungl. Maj:t häri ett ytterligare
skäl att vara försiktig med beviljandet af den koncession, som
nu begäres af Svappavaarabolaget.

Den kvantitet malm, som Svappavaara bolag önskar få transporterad,
uppgafs år 1901 till 1,200,000 ä 1,500,000 ton om året
och har sedan reducerats undan för undan, så att den i mars i
år uppgafs till 1,200,000 ton och därefter till 1,000,000 ton och
slutligen till 900,000 ton om året. Är det nu rimligt, att detta
bolag skall få transportera dessa stora kvantiteter malm? Ställer
man sig på den ståndpunkten, att staten är skyldig att transportera
hvad trafikanterna begära, då äro bolagets anspråk befogade;
men har man den åsikten, att, då statens transportförmåga är
begränsad, staten måste skipa rättvisa mellan olika grufägare, då
kan icke en dylik kvantitet vara berättigad.

Ingalunda har jag någon åstundan att på något sätt trampa
Svappavaarabolagets intressen under fotterna, långt därifrån. Jag
är tvärtom fullkomligt af den åsikten, att detta bolag bör få en
utfrakt för sin malm, att man bör förhjälpa det till en koncession,
och att det bör få transportera sin malm äfven på statsbanan.
Men jag tror, att Riksdagen skulle vara Kungl. Maj:t
föga tacksam, om Kungl. Maj:t utan vidare rusade åstad och
lämnade bolaget en koncession att få vidare transportera 900,000
ton malm om året från detta malmberg.

Låt mig nu nämna några ord om de kvantiteter, som finnas

Torsdagen den 2 Maj.

N:o 48.

Angående

vissa malm fält

i Norr botten.

(Forts.)

48

i Svappavaara, och låt oss jämföra dem med de kvantiteter, som
finnas i Kiruna. I Kiirunavaara och Luossavaara finnas 220 miljoner
ton malm, detta ofvan sjöns yta. Uti Svappavaara finnas
enligt bolagets egen uppgift ofvanför det blifvande järnvägsspåret
16 miljoner ton malm. På nyssnämnda 220 miljoner ton får
Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag för närvarande transportera
1,200,000 ton om året, d. v. s. Vi »o af hela kvantiteten. Enligt
samma beräkningsgrund skulle Svappavaarabolaget få transportera
90,000 ton om året. Efter det föreslagna kontraktet med trafikaktiebolaget
Grängesberg—Oxelösund skall Luossavaarabolaget
få transportera 3 miljoner ton om året, eller Ver af hvad som
finnes i Kiirunavaara ofvan sjöns yta. Enligt samma grund
skulle Svappavaarabolaget få transportera 240,000 ton om året.

Jag vill visst icke förringa betydelsen af Svappavaarabolaget;
men jag kan icke heller medgifva, att det i agitationens tjänst
begagnas för att söka hindra ernåendet af en lösning af en för
staten stor och viktig ekonomisk fråga. Om nu det kontrakt,
som här föreligger, bifalles af Riksdagen, så mota enligt min
mening ingalunda därigenom några svårigheter för att Svappavaarabolaget
kommer att få sin rätt. Man har möjligheter att
transportera mer, än som här i kontraktet är föreslaget saväl
öfver riksgränsen, genom utvidgning af riksgränsbanan, som
öfver järnvägen Kiruna—Gellivare till Luleå. Men låt hvarje
sak skötas för sig, det tror jag är det klokaste man i detta fall
kan göra; och Svappavaarabolaget kommer icke att lida på att
det går fram med frågan på underhandlingens väg i stället för
att bombardera Kungl. Maj:t med skrivelser den ena efter den

andra. . ...

Inom parentes ber jag få nämna, att jag har bedt att xå
underhandla med bolaget och sagt, att den enda väg, pa hvilken
vi kunna komma till ett resultat, är att tala om saken. Nåväl,
vi hafva talat om saken; och sedan kommer från bolaget en
officiell skrifvelse till Kungl. Maj:t, upptagande villkor, som man
ingalunda har varit i tillfälle att tala om, utan som bolaget själft
uppgjort för att af Kungl. Maj.t antagas, sådana som de föreligga.
Då säger man till bolaget: vi få tala om det här, ty
detta kunna vi icke vara med om. Så kommer det en ny skrifvelse
från bolaget, och så undan för undan. Det är ju klart, att
man på det viset icke kan få fram saken på lyckligaste och

bästa sättet. . .

I en dylik från bolaget till Kungl. Maj:t nyligen inkommen
skrifvelse föreslår bolaget, att det på riksgränsbanan och järnvägen
till Luleå skulle få transportera 900,000 ton malm om året
under 25 års tid. Uti en annan skrifvelse har bolaget sagt, att
det önskade att få utfrakta sammanlagdt 36 miljoner ton n\alm,
och att det sedan skulle skänka berget till staten. Men, mina
herrar, vore staten tacksam att taga emot det berget? När sta -

Torsdagen den 2 Maj. 49

ten en gång finge det, hade det upphört att vara ett berg; ty
enligt bolagets egen uppgift finnas i Svappavaara 16 miljoner
ton malm ofvan järnvägsspårets yta och därefter 18 miljoner
ton malm på hvar hundrade meter därunder. Vi skulle följaktligen
vid den nämnda tiden hafva ett 100 meter djupt hål,
som staten skulle få öfvertaga.

Ja, så är det några småsaker, som jag ber att i förbigående
få omnämna. De äro ock efter min uppfattning af mycket ringa
betydelse. Den förste talaren yttrade, att det var ett fel i kontraktet,
att inlösen skulle ske efter värdering af nio ojäfvige
gode män. Han ville, att det skulle stå nio ojäfvige sakkunnige
män. Ja, den ändringen skall jag åtaga mig att mycket lätt
genomföra. Meningen har aldrig varit annan, än att de skulle
vara sakkunnige, och Kungl. Maj:t lärer väl nog se till, att de
af Kungl. Maj:t valda personerna äro sakkunnige, och jag förmodar,
att bolagen icke underlåta att se till, att deras gode män
blifva sakkunnige. Om bolagen underlåta att tillsätta sakkunnige,
vet jag ej precis, hvarför det i kontraktet skall sägas, att
bolagen skola tillsätta sakkunnige.

Mina herrar, jag har ytterligare något att tillägga, men jag
skall alldeles strax sluta. Den uppgörelse, som det här är fråga
om, afser, att staten, som jag förut nämnt, skall förvärfva hälften
af Kiirunavaara malmberg och hälften af Gellivare malmberg.
Uti uppgörelsen har det aldrig varit tal om ett förvärfvande
nu af den andra hälften. Att det i kontraktet blef intaget
en bestämmelse därom, att staten skall hafva rätt att efter
25 år få tillösa sig denna hälft, det tillkom på yrkande från statens
sida, ty bolaget önskade ej, att så skulle ske. Uppgörelsen
är dock den, att staten nu förvärfvar endast den ena hälften;
den andra har bolaget kvar. För de medgifvanden, som staten
gör, får staten nu den ena hälften. Om nu, säges det, efter 25
år inlösningspriset skulle beräknas efter 3 kr. pr ton, så blefve
hvardera hälften värd 140 miljoner. Då får staten, om den vill
inlösa bolagets hälft, betala 140 miljoner kr. Men, säger man, hvem
vet, att det blir 3 kr. per ton? Det kan blifva mycket mera;
priset kan stiga till 6 kr., 10 kr., ja, i den Adelsköldska broschyren
förutsattes på ett ställe till och med 100 kr. per ton. Och
huru ställer sig saken då? Jag medgifver, att staten i så fall
kommer att få betala en mycket hög lösesumma, men, mina
herrar, staten har som valuta för sitt ökade utlägg fått mottaga
en mycket värdefullare egendom i den hälft, som staten då fått.
Är priset på malm efter 25 år 3 kr., så har staten förvärfvat en
hälft, som är värd 140 miljoner kr., men är det 6 kr., så har
staten för precis samma medgifvanden, som nu göras, erhållit
en hälft i grufvorna, som är värd 280 miljoner kr., och ju högre
jag går i malmpris, desto större blir den valuta, som staten får.
Väl inser jag, att det skulle vara eu fördel att få begränsa denna

Andra Kammarens Prot. 1907. N:o 48. 4

N o 43

Angående

vissa malm

fält i Norr

botten.

(Korta.)

N o 48. 50

Torsdagen den 2 Maj.

Angående lösesumma för den senare hälften till 140 miljoner, ja, ännu;
''fält i ”Norr ^äSre- Men för min del kan jag ej åtaga mig att genomföra ett
'' lotten™ kontrakt, baseradt på dessa grunder. Jag tror mig ganska säkert
(Forts.) kunna säga, att om ett sådant villkor påhänges det nu ifrågavarande
kontraktet, är frågan därmed för denna gång död.

Är det nu så farligt med detta? Ja, om man absolut fordrar,
att staten skall blifva ägare, då kan naturligtvis lösesumman
blifva så stor, att staten ej kan erlägga den. Men om staten
icke vill inlösa efter 25 år, så kan staten låta bli och i stället
vänta tills efter 85 år. Vill staten ej heller då lösa, står det
staten fritt att fortfarande låta bli. Följden blir då bara den,
att bolaget fortfarande bar sin hälft kvar. Och ej tror jag, att
det skulle vara så farligt, om staten läte bolaget hafva hälften
kvar. För öfrigt låter det väl tänka sig, att staten vid kontraktstidens
slut träffar ett nytt aftal med bolaget, hvarigenom detta
berättigas att under en ny tidsperiod fortsätta med arrende af
statens hälft och transportera en viss kvantitet malm på järnvägen
till visst pris, samt efter den tidsperiodens utgång äfven
den andra hälften tillfaller staten.

Man begär nu, att det skall göras en grundligare utredning.
Uti en motion af professor Kjellén påkallas en dylik utredning.
Mina herrar, skola vi ständigt fortsätta på detta sätt i vårt land?
När man ej är mogen för att lösa en fråga, när man är oviss
och osäker, så säger man: ny utredning, nya undersökningar!
Vi kunna väl ej fortfara i all evighet på det sättet? Någon
gång måste vi komma till ett beslut i saken, annars riskera vi,
att tiden glider oss ur händerna. För närvarande hafva vi ett
konsortium af ett fåtal aktieägare, med hvilka man nu underhandlat.
Detta konsortium äger bestånd till den 1 juni 1910,
men det kan dock dessförinnan upplösas när som helst, om ett
visst antal aktieägare förena sig därom. Har detta konsortium
blifvit upplöst, så vill jag se den, som kan åstadkomma en uppgörelse
med bolaget, med aktieägare spridda på alla möjliga håll.
Den risken löper man, att man då ej ens får möjlighet att underhandla.

Herr Kjellén talade om den sibyllinska sagan. Han säde,
att det nog blir bättre och bättre med hvarje år, och som skäl
påpekade han ett förslag till uppgörelse, som gjordes 1902, och
som han förmenade vara mindre fördelaktigt för staten än den
nu föreliggande. Jag har varit med om att uppgöra dem båda
två. Som statens ombud var jag med om 1902 års förslag, och
såvidt jag kan förstå, var detta för staten mycket fördelaktigare
än det nu föreliggande, ty man får ej glömma, att staten då hade
i sin hand att sätta upp järnvägsfrakterna utom beträffande
1,500,000 ton från Kiruna, och staten hade äfven i sin hand att
sätta exporttull, när den behagade och till hvilket belopp, den
ville.

Torsdagen den 2 Maj.

51 N.o 48-

Herr Kjellén talade vidare om den beklämning, med hvilken Angående
man ser de stora frågorna trängas på Riksdagens bord i sista minuten. 1

Jag ber få erinra om, att denna fråga ej är inkommen i sista Ja
minuten, ty den kom in från Kungl. Maj:t den 21 mars. Ja, (Forts.)
rätteligen kom den in till Riksdagen redan förra året i och med
den proposition, som Kungl. Maj:t då föreläde Riksdagen, och som
af Riksdagens ledamöter ju kunnat studeras. Och de, som studerat
den, hafva lätt kunnat öfverflytta sin tankegång på det nu
föreliggande förslaget. Om en sådan vilja fattas, säges allt vara
inkommet i sista minuten, då tränges allting undan för andra
frågor.

Jag tror mig nu genom detta mitt anförande hafva visat,
att det ej kan vara så farligt med exporttullen, och att inlösningssummans
begränsning till 150 miljoner icke är nödvändig,
samt att en sådan begränsning under hvarje förhållande lätt kan
omöjliggöra kontraktets antagande och bringa hela frågan på fall.

Jag tror mig hafva visat, att de kvantiteter, som finnas, äro så
stora, att det ej möter någon som helst risk att taga uppgifterna
därom för göda. Ingen uppgörelse i världen, mina herrar, kan
ske så, att 230 ledamöter af Andra och 150 af Första Kammaren
blifva nöjda med densamma. Det är omöjligt, utan alltid komma
invändningar att göras, och om nu herrarne afslå detta förslag
och begära, att ett nytt förslag skall komma in, så kan det visserligen
hända, att ett nytt förslag möjligen kan uppgöras, men det
är dock ej säkert. Jag är alldeles viss på, mina herrar, att hvem
som än uppgör detta förslag, kommer han alltid att blifva
utsatt för, att det finnes riksdagsmän, som anse, att det ej är
bra i alla detaljer. Alltid torde det möta motstånd från något
håll. Man vet, huru en uppgörelse som denna går till. Man
kämpar sig fram med den andra parten, man gifver och man
tager och försöker att åstadkomma ett så bra resultat som möjligt.
För min del vill jag säga, att den striden har varit mycket
svår och mycket långvarig. Den har pågått både nätter och
dagar, och jag för min del åtager mig icke att åstadkomma något
bättre. Genom denna uppgörelse hafva vi fått kontroll öfver
malmbergen, vi hafva hindrat utländskt inflytande, vi hafva fått
möjlighet att erhålla malm mer än nog för den svenska järnhandteringen,
och vi hafva beredt staten vinst på affären, uppgående
efter 1913 till en summa af fem miljoner om året. Jag
vågar sålunda säga, att den tager på sig ett stort ansvar, som
endast därför, att han ej i alla detaljer gillar kontraktet, nu
bringar denna fråga på fall.

Friherre Adelswärd: Herr talman, mina herrar! Redan
då jag första gången var i tillfälle att genomläsa Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till det kontrakt, som vi här diskutera,
fick jag det bestämda intrycket, att den väg, som uti densamma

N:0 48.

Angående

vissa malm fält

i Norr botten.

(Forts.)

52 Torsdagen den 2 Maj.

var inslagen för att ernå det eftertraktade aftalet, var den rätta,
och att det vore lyckligt, om detta kontrakt kunde till alla delar
bifallas. Om jag hade hyst ett ögonblicks tvekan, skulle den
säkerligen — liksom jag hoppas och tror vara föihållandet med
de flesta af kammarens ledamöter — hafva försvunnit, sedan vi
fått höra det utmärkta och upplysande anförande, som hans
excellens statsministern nyss hållit. Det är enligt mitt förmenande
uppenbarligen ett nationalekonomiskt slöseri, om man längre
förhalar en uppgörelse med bolagen, som afser att kunna i större
utsträckning än hittills utnyttja de malmtillgångar, som finnas i
ifrågavarande grufvor. Jag anser därför, att det ej är för mycket
sagdt, att det, som frågan nu ligger, vore en ren olycka, om
Riksdagen icke ville bifalla Kungl. Maj:ts förslag om antagande
af detta kontrakt.

I ett afseende likväl vågar jag ifrågasätta ett uttalande af
Riksdagen vid sidan af dess antagande af Kungl. Maj:ts proposition.
Detta är med anledning af Svappavaarafrågan, som
också af hans excellens statsministern berördes, men i hvilkens
litet skämtsamma kritik öfver Svappavaarabolagets förhållanden
jag vågar säga, att jag icke kan till fullo instämma. Det är ju,
såsom af hans excellens framhölls, redan 1901 af Riksdagen beslutadt,
att den för sin del på vissa villkor ville medgifva, att
koncession beviljades för ifrågavarande grufbolag på en järnväg,
på det bolaget skulle kunna komma ut med sin malm. Det är
äfven mycket riktigt, att Kungl. Maj:t är fri att af slå eller bevilja
den koncessionsansökan, som framställes, oafsedt om de af
Riksdagen uppställda villkoren äro uppfyllda eller ej. Formellt
får man sålunda säga, att herr statsministerns uppfattning är
riktig, men mig förefaller det, som om Riksdagen, om den också
icke kan anses bunden vid ett löfte eller en juridisk förbindelse,
likvisst har en moralisk förpliktelse gentemot detta bolag, till
hvilkets ställning större hänsyn bör tagas, än enligt mitt förmenande
skett i utskottsbetänkande^ Det kan nämligen icke förnekas,
att detta Svappavaarabolag fått liksom på hand, att dess
koncessionsansökan skulle beviljas och att det sålunda, som ock
uttryckligen i Riksdagens beslut angafs, skulle få rätt att transportera
den malm, det komme att bryta, öfver statens järnväg.
Det förefaller dock märkvärdigt, om staten öfver hufvud skulle
ha järnvägar, öfver hvilka den vilie förneka vissa trafikanter att
frakta de varor de ha. Om det inom någon annan del af landet
skulle förekomma, att godset från någon grufva eller från någon
annan trafikant ökades, så skulle det väl ligga i sakens natur,
att staten icke nekade mottaga det, utan staten skulle utvidga
järnvägen, så att denna ökade frakt verkligen kunde af järnvägen
utföras.

Beträffande malmkvantiteterna i Svappavaara gruffält har
jag fått tillgång till utredningar i denna sak, som synas mig fullt

53 N:0 48.

Torsdagen den 2 Maj.

lika tillförlitliga som de, som gjorts beträffande Kiruna. Dessa
utredningar gifva emellertid det resultatet, att i Svappavaara skulle
finnas 70 millioner ton malm, och dessutom antydes, utan angifvande
af någon viss siffra, att det finnes högst betydliga och
sannolikt större kvantiteter i det andra fältet, som Svappavaarabolaget
erbjöd staten att öfvertaga för intet. Jag tror således,
att hans excellens statsministerns yttrande om det stora »hål»,
som ensamt skulle vara kvar för staten, är något öfverdrifvet
och att i det hålet sannolikt skulle vara att få hundratusentals
ton af malm.

Statsutskottet har i sitt betänkande beträffande denna sak sagt:

»Enligt utskottets mening är det icke anledning att i denna
uppgörelse inblanda frågan om villkoren för andra trafikanters
rätt till transport å riksgränsbanan, en fråga, som lämpligen kan
ordnas i annat sammanhang». Det tyckes mig, att denna ganska
viktiga sak, i hvilken enligt mitt förmenande Riksdagen har
en moralisk förpliktelse, är något för knapphändigt affärdad. Däremot
säger statsutskottet på föregående sida beträffande samma
fråga: »Härvid må emellertid erinras, hurusom utväg alltid finnes
att möjliggöra ökad transport genom riksgränsbanans ombyggnad
till dubbelspårig å större eller mindre del af dess sträckning
eller genom ökning af antalet mötesplatser; och kostnaden
härför skulle uppenbarligen för staten väl betala sig genom de
ökade frakterna». Härmed har, synes mig, statsutskottet tydligt
uttalat den meningen, att det verkligen finnes en förpliktelse
från statens sida att tillmötesgå Svappavaarabolagets behof af en
utvidgning af järnvägen för ökning af dess transportförmåga,
och det är intet annat jag önskar här må vid beslutet angående
kontraktets antagande påpekas. Häruti ligger visserligen en sorts
förbindelse från Riksdagens sida att, då behofvet uppstår, också
bevilja medel till den utvidgning genom anläggande af dubbelspår
eller på annat sätt af järnvägen till Riksgränsen, som kan
bli nödvändig. Men det ligger i sakens natur, att då det är ökad
frakttillgång, som fordrar denna utvidgning, så är det ock en god
affär att göra densamma. ''

Jag tillåter mig därför hemställa på det allra varmaste om
bifall till utskottets förslag, men jag skulle önska, att samtidigt
af Riksdagen uttalades, att med bifall till utskottets förslag Riksdagens
beslut om antagande af kontraktet med Luossavaara-Kiirunavaara
aktiebolag, oafsedt att detta bolag därigenom tillförsäkras
rätt att frakta intill 3,300,000 ton per år, icke får anses
upphäfva Riksdagens beslut af år 1901 om vidare frakt från
Kiruna till Riksgränsen af Svappavaaramalm.

Herr vice talmannen: Herr talman! Hans excellens herr
statsministern har talat och han har talat så, som endast en i
ämnet sakkunnig person kan tala. Det vill vid sådant förhållande

Angående
vissa malmfält
i Norrbotten.

(Forts.)

N:o 48. 54

Torsdagen den 2 Maj.

Angdende kanske synas förmätet, att jag vågar efter honom här i kammaVfält
i ”jSTorr ren *a&a till orda, men som herrarne ha sett är jag en af dem,
bottet%. som ba biträdt den reservation, som är fogad till statsutskottets

(Forts.) föreliggande förslag. Något ord ville jag tillåta mig att vid detta

tillfälle yttra till försvar för denna reservation.

Jag och medreservanter ha icke sökt i vår reservation förneka
de högst betydande fördelar, som i denna öfverenskommelse
emellan staten och malmbolaget förefinnas äfven för staten. Men
å andra sidan har man icke kunnat förbise, att fördelarna äro
högst väsentliga äfven för bolaget i fråga, och skulle man försöka
sig på att göra en utskiftning därvidlag och söka få utrönt, huruvida
det är bolaget eller staten, som på denna öfverenskommelse
skulle skörda de största fördelarna, vill det för mig åtminstone
synas, att det är bolaget i första rummet som här vinner fördelar.
Och hvarför? Jo, därför, att det sätt, på hvilket bolaget
nu arbetar — det måste villigt erkännas — är för bolaget mindre
tillfredsställande, ja, i stället så pass otillfredsställande, att bolaget
i längden skulle kanske med rätta anse sig komma att bo alltför
trångt.

Icke så mycket har emellertid, åtminstone för så vidt jag kunnat
följa med, från statsrådsbänken framhållits med afseende å
bolagets fördelar, utan man har först och främst sökt framhålla,
hvad som skulle vara till fördel för staten. I denna öfverenskommelse
ligger bland annat den fordran på svenska staten, att
den skulle för en oöfverskådlig framtid afsåga sig den betydande
förmånen att äga rätt att vara husbonde i eget hem. Hans
excellens herr statsministern har berört denna omständighet, men
tydligen icke velat lägga någon synnerlig vikt på, hvad det vill
säga för staten att genom ingående af den föreliggande öfverenskommelsen
kanske för all framtid afsåga sig — med öppna ögon
må vi väl säga — rätten att under vissa eventualiteter, då man
så skulle önska, kunna på den utskeppade järnmalmen pålägga
exporttull. Det måste naturligtvis vara en alldeles orimligt stor
fördel för bolaget att komma ifrån detta damoklessvärd, som
hänger öfver detsamma, nämligen att omständigheter kunna när
som helst inträffa — de behöfva icke alltid uppstå inom vårt
eget land, utan kunna komma äfven från utlandet — som göra
det lika kärt för oss att åsätta exporttull, som det var för det
rika England, då det åsatte sådan tull på sina exporterade stenkol.

Därmed vill jag icke säga, att man i tid och otid bör tänka
på exporttull. Visserligen anser jag, att man i en sådan tull kan
äga ett vapen, men som bör handteras med den allra största varsamhet.
Jag menar, att man skulle hafva något kraftigt medel
att tillgå för eventuella fall, och att det skulle vara en stor fördel
för vårt land, om tillgången till ett sådant medel funnes kvar.
Vi borde hafva kvar denna rätt icke allenast nu, utan äfven för
framtiden. Jag tror icke, såsom också redan blifvit framhållet,

55 N:0 48.

Torsdagen den 2 Maj.

att vi i dag kunna disputera om det stora värdet af den malmtillgång,
som skulle finnas kvar vid inlösningstidens inträde. Hans
excellens herr statministern har i det afseendet framlagt de fullständigaste
upplysningar, som kunna lämnas. Detta vill jag icke
förneka. Men jag vill bestämdt påstå, att de undersökningar,
som hittills gjorts beträffande statens malmfyndigheter i Norrbotten,
icke äro så tillförlitliga, att man på dem kan bygga någonting
bestämdt. I hvarje fall synes det mig, att vi böra komma
ihåg, att det är en offantligt stor skillnad mellan när det är fråga
om att bryta malm, som ligger ofvanpå jordytan, eller när det
gäller att uppfordra malmen från ett djup af några hundra meter.
När man en gång kommer ett, två eller tre hundra meter
under jordytan, har malmen icke samma värde, som då man
tager den på toppen af berget, där den nu finnes. Denna omständighet
bör efter mitt förmenande tagas med i räkningen. Jag
vill icke säga, att detta är någonting epokgörande eller afgörande
vid detta tillfälle.

Men hvad som nu synes mig vara af den mest allvarliga
beskaffenhet är frågan, på hvad sätt våra efterkommande skola
sättas i tillfälle att, om de skulle så önska, göra dessa malmfyndigheter
i sin helhet till statsegendom. Jag skall i detta fall
icke upprepa någonting om, huru en beräkning skulle göras vid
en eventuell inlösen. Kungl. Maj:t liksom utskottet, som helt
och hållet tillstyrkt Kungl. Majrts förslag, vill icke veta af något
slags begränsning, någon fixering af inlösningspriset. Yi reservanter
återigen, som icke skilja oss från Kungl. Maj:ts af statsutskottet
tillstyrkta proposition uti annat, än hvad som rör fixeringen
af inlösningspriset, hafva ansett, att detta bolag, när detsamma
under statens hägn under tiden inhöstat hundratals millioner kronor
och därtill skulle få 140 millioner vid inlösningstiden, kan
sägas vara med detta väl tillgodosedt och väl behandladt af statsmakterna.

Det återstår nu det spörsmålet, huruvida, i händelse kamrarna
stanna i olika beslut, frågan skall anses vara förfallen.
Hans excellens herr statsministern slutade sitt nyligen hållna
anförande med dessa ord: den tager på sig ett stort ansvar, som
nu bringar denna fråga på fall. Häraf följer med nödtvång det spörsmålet:
bringar man denna fråga på fall, därest denna kammare i stället
för att bifalla Kungl. Maj:ts förslag på det sätt statsutskottet föreslagit
skulle besluta sig för att bifalla Kungl. Maj:ts förslag på
det sätt reservanterna önska? Ja, jag har med flit tagit upp detta
spörsmål, men ingen lär väl begära, att jag i ögonblicket skulle
till fyllest kunna besvara det. Endast så mycket skall jag tillåta
mig säga, att om jag hade fullmakt in blanko att handla å bolagets
vägnar, skulle jag icke ett ögonblick draga mig för att antaga
öfverenskommelsen i enlighet med hvad reservanterna föreslå.

Mycket skulle i öfrigt kunna vara att tillägga, men då jag

Angående
vissa malm
fält i Norrbotten.

(Forts)

N o 48. 56

Angående
lena malmalt
i Norrbotten.

(Forts.)

Torsdagen den 2 Maj.

vet, att kammaren vid detta tillfälle icke är synnerligen angelägen
om, att man alltför mycket går in på detaljer, allra helst
sedan man rört sig med de större konturerna, så vill jag nu
inskränka mig till att yrka afslag å utskottets hemställan och
bifall till den af mig och mina medreservanter vid utskottets hemställan
fogade reservation.

Herr Bran ting: Herr talman, mina herrar! Det kan synas
vara vanskligt att uti en sådan fråga som denna uppträda
gentemot de synpunkter, som med så mycken talang och sakkunskap
nyss framförts af lians excellens herr statsministern. Ty huru
olika vi för öfrigt kunna tänka i denna sak, tror jag dock, att
vi alla äro ense om, att herr statsministern gifvit oss en i många
stycken på stor och ingående sakkunskap grundad framställning,
vid hvilken förvisso det största afseende förtjänar att fästas. Det
skulle knappt heller falla mig in att här försöka opponera mig,
om jag icke tyckt mig finna, att just som herr statsministern kom
till den punkt, där de meningar skiljas åt, som äro uttryckta uti
utskottets betänkande och i reservationen, eller om man så vill
uti min motion, någon försvagning i hans position inträdde. Det
var liksom om den lätthet, med hvilken han förut tumlat sig
som i sitt rätta element i afseende å den tekniska bevisföringen,
den entusiasm, som bar upp hans tro på de outtömliga malmtillgångarna
uppe i Kiruna, hade här en liten smula försvagats.
Det blef ett stillestånd, och det gafs också tillika, såvidt jag kan
finna, ett erkännande, att det egentligen skulle varit bättre, ifall
man kunnat begränsa den lösningssumma, hvarom här är fråga.

Jag tror alltså, att vi kunna gå ut ifrån att herr statsministern
i mycket står på samma ståndpunkt som den jag vill förfäkta.
Jag har i min motion för egen del gifvit det amplaste
erkännande åt de företräden, som kunna sägas tillkomma Kungl.
Maj:ts proposition, på samma gång jag dock måste tillägga, att
man naturligen skulle kunnat önska, att aftalet i en eller annan
punkt blifvit mera förmånligt för staten. Jag ber att därvid särskilt
få fästa uppmärksamheten på en punkt, nämligen den,
hvari man fixerat royaltyns belopp, och hvarigenom således, huru
mycket än malmvärdet kommer att stiga och huru stor inkomst,
som därigenom under de 25 eller 35 åren kommer att tillflyta
bolaget, statens inkomst dock begränsas till ett visst måttligt penningbelopp.
Det hade varit önskvärdt, om man vid denna punkt
försökt komma in på någon procentberäkning, som i viss mån
ställt statens inkomster af royaltyn i relation till en eventuell mycket
stark stegring i malmpriset, så att icke hela denna öfverskottsvinst
enbart skulle tillkomma bolagsmännen.

Men i alla fall — fördelarna af uppgörelsen äro öfvervägande
stora, och min motion har därför tagit sikte blott på deD
punkt, där dessa fördelar synas mig böra kompletteras med en

Torsdagen den 2 Maj. 57

bestämd fordran på, att man icke skall förbereda en situation,
där staten har alltför mycket priviligierat och monopoliserat en
grupp bolagsmän till förfång för statens egna intressen och möjligheter.

Det förslag, som nu föreligger, har framför det, som förra
året var före här i Riksdagen och då föll i båda kamrarne, det
stora företrädet, att öfverskådligheten af hela uppgörelsen är
räddad genom en begränsning af den alltför långa tiden af 50
år, som det förra förslaget till aftal omfattade. Vi hafva därigenom
fått en viss trygghet för. att staten dock icke skall
komma i sköfladt bo, när dess tur en gång på allvar kommer
att vara med om att utnyttja dessa norrbottniska malmrikedomar.
Men detta är endast under det förbehåll, att en verklig
fixering af gränserna nu kan ske. Nu föreslås emellertid, att vi
skulle göra upp alldeles flytande villkor, däri staten skulle uttryckligen
garantera, att för besittningen af dessa rikedomar skulle
under vissa förhållanden betalas alldeles svindlande summor, och
under tiden, det bör också tilläggas, garanterar staten allt slags
svindel, hvilken bedrifves med aktier i dessa företag, just emedan
det icke finnes någon begränsning, utan spekulationen har
tillfälle att fritt och obegränsadt röra sig på dessa fält.

Enligt min mening är det sålunda det felet med denna uppgörelse,
att densamma vid sidan af alla sina företräden icke är
fullständig. Herr statsministern slöt också själf med att framhålla,
att den egentliga tyngdpunkten ligger på att nu göra upp
endast till hälften. »Det är icke så mycket tal om den andra
hälften», folio hans ord, »utan detta blir en omsorg, som tillhör
framtiden.» Ja, står man på den ståndpunkt, att meningen med
en uppgörelse med dessa stora norrbottniska bolag icke är att
föra öfver dessa stora naturrikedomar i samhällets besittning,
utan ett framtidsperspektiv vore ett hälftenbruk mellan staten
och en grupp kapitalister, då kan jag väl förstå, att man pläderar
för en uppgörelse utan att det villkor, som jag tillåtit mig
föreslå, blifvit fäst vid densamma. Men där går också den afgörande
skillnaden mellan oss och den åskådning, som företrädes
af statsministern och utskottets majoritet.

Se vi på, hvad herr civilministern yttrade om statens ställning
vid inlösningstiden, frapperas man genast af den likgiltighet,
kan jag väl säga, med hvilken han talade om denna inlösning.
»Staten kan då efter sig företeende förhållanden begagna
sig af sin lösningsrätt eller ej, och först efter det den värdering,
som skall föregå en sådan inlösning, ägt rum, behöfver staten
bestämma sig för inlösningen.» Detta »behöfver» är nästan som
en garanti mot, att man skall drifvas till att reflektera på inlösning
mot sin vilja. För mig och många i kammaren står det
tvärtom såsom hela syftet med detta, hvarom nu är tal, att vi
därigenom, ehuru med stora eftergifter och uppoffringar och myc -

N:0 48.

Angående

vissa malm fält

i Norr botten.

(Fortf>.)

N o 48. 58

Torsdagen den 2 Maj.

Angående
vissa malmfält
i Norrbotten.

(Forts.)

ket tillmötesgående mot bolagsintressena, dock till sist skulle
komma fram till den position, som vi aldrig borde hafva släppt,
nämligen att staten skall å det allmännas vägnar vara ägare till
dessa stora rikedomar.

Statsutskottet för sin del intager icke samma ståndpunkt
som civilministern. Det försöker i sin argumentering gentemot
de synpunkter, jag tillåtit mig framhålla i min motion, i stället
visa, att det skulle vara för staten ekonomiskt fördelaktigt i
alla fall, äfven med obegränsad lösningssumma, att gå in på den
bogen att lösa sig till dessa stora malmfält. För min del må
jag bekänna, att jag tror, att statsutskottet där inlåtit sig på ett
fullkomligt hopplöst företag, när det vill bevisa, som det skrifver,
att det skulle visa sig vara för staten ekonomiskt fördelaktigt,
äfven om lösesumman för ifrågavarande grufegendom skulle
stiga till ett mycket högt belopp, att tillösa sig densamma. Bevisföringen
är lagd, som herrarne känna, på det enkla sätt, att man
i stället för att tala om kronor och öre talat om ton malm,
och resonerat så, att meningen är, att ur grufvorna skall inlösningssumman
tagas. Då återför man detta till ett par olika
amorteringsplaner och visar, att i ena fallet, om amorteringen
fortgår i 40 år, blir det 94 miljoner ton, i ett annat fall 79 miljoner
ton malm, som skulle tagas ur grufvan för själfva inlösningssumman,
efter sedan bolaget förut fått allt för den förra
hälften.

Det är dessa beräkningar, som fylla statsutskottets hjärta
med glädje, och som utskottet till och med förstärker med att
framhålla, att det är sannolikt, att det skall ske en fortgående
stegring af malmpriserna, och att man på grund däraf något kan
reducera dessa malmkvantiteter. Men huru förhåller det sig i
själfva verket, om vi tänka något närmare på detta? Ur Kiruna
skola tagas först 75 millioner ton. Skall det då ytterligare för
själfva inlösningen tagas ur detta berg många tiotal millioner ton,
närmande sig till ett hundratal millioner, då äro vi verkligen
uppe på belopp sådana, att det kan sägas med fullt fog, att af
det berget är icke synnerligen mycket kvar, när staten till fullo
inträder som ägare af där befintliga malmrikedomar. På tal om
Svappavaara vann statsministern en stor succés de rire, när han
förklarade, att det endast blef kvar ett hål, 100 meter djupt ungefär,
efter den utskeppning, som bolaget ifrågasatte. Men huru
förhåller det sig med Kiruna, när efter detta aftal först 75 millioner
ton och sedan låt oss säga 90 millioner ton äro tagna
därur för att garantera öfverflyttningen i statens händer af dessa
malmtillgångar? Jo, det uppgifves, att öfver sjöns yta befinnas
200 millioner. 165 millioner af dessa skulle således åtgå för inlösen
af hvad bolagsmännen för närvarande äga, för den fullständiga
inlösningen. Då är det kvar 35 millioner. Det är visserligen
icke att förakta, men af det stora berg, som nu reser

Torsdagen den 2 Maj.

59 N:0 48.

sig där uppe, är väl ändock lejonparten borta, när man tagit 165
millioner ton. Det återstår då att gå under sjöns yta. Med de
nya brytningsförhållandena, som inträda, då det icke är fråga
om blott att så att säga rulla ned malmen direkt till hafvet, utan
man först har att lyfta upp den, och då man därjämte väl får
att kämpa mot vattensvårigheter m. m., får brytningsfrågan ett
helt annat läge. Men detta blir det, som staten kommer till.

Man skall således icke behandla dessa malmmassor, som
skulle åtgå till dessa inlösningssummor, en bagatelle, på det sätt,
som här varit gjordt.

Jag skall be att i afseende på frågan om sannolikheten af
malmprisens stegring få, trots statsministern, citera ett par rader
af professor Odelstierna i en skrifvelse, som jag har i min hand,
då han icke ger sig ut på några vida vidder, om hvilka meningarna
naturligtvis äro delade hos sakkunniga, men där han
just vädjar till det praktiska omdömet och skrifver:

»Jag för min del tror ej, att någon enda af de malmfältsägare,
som hafva insikt i järnhandteringen och i hvad rörer dess utsikt
till att om 25 år finna billiga malmer, kan hafva panna med sitt
hedersord bekräfta, att han tror på, att den i den kungl. propositionen
nämnda medelnettovinsten kommer att belöpa sig till blott 3
kronor per ton.»

Det förefaller mig, att man skulle kunna fästa något afseende
vid ett sådant uttalande. Statsutskottet förklarar själft,
att det anser, att det är sannolikare, att det sker icke blott en
stegring från hvad nu ligger som utgångspunkt, nämligen dessa
3 kronor, utan sedan ytterligare stegring från den medelsiffra,
som man får fram på 1920-talet. När man har ett sådant uttalande,
synes det mig, att man så godt först som sist kunde
afskrifva den där 3-kronors-siffran, såsom egentligen blott ägnad
att vilseleda och framställa saken i sådan dager, som om vi här
rörde oss i afseende på hvad bolagen skulle få, med någorlunda
öfverkomliga, rimliga siffror. Jag vågar tro, att det icke förhåller
sig så, utan att vi i själfva verket skola komma att stå just i
den situation, som i min motion framhållits. När inlösningstiden
är inne, då äro malmpriserna uppe på en sådan höjd, att någon
statsinlösning på grundvalen af det här gjorda aftalet icke kan
komma till stånd.

Hufvudinvändningen mot, att man skulle fixera något belopp
nu, ligger emellertid icke så mycket på dessa kalkylers område,
utan anföres af statsutskottet, när det yttrar:

»Det synes ej heller vara mer än rättvist, att, då egendomen
stigit i värde, de enskilda delägarne i densamma erhålla en häremot
svarande högre ersättning.»

Det vill säga meningen är den, att hvarje fixering af beloppet
nu skulle strida mot själfva rättvisans princip. Det är en
inkräktning i äganderätten efter åtskilligas förmenande, som man

Angående
vissa malmfält
i Norrbotten.

(Forts.)

K o 48.

Angående

vissa malm fält

i Norr botten.

(Forts.)

60 Torsdagen den 2 Maj.

här skulle göra sig skyldig till. Ja. därvid skulle jag vilja svara
med den motfrågan: kan det verkligen vara rättvist, att 1890-talets Sverige har halt i sin hand att föreskrifva för oberäkneliga
tider framåt, att vissa stora naturtillgångar, som samhället hade
i sin ägo, skulle öfverlämnas åt enskilda till exploatering utan
alla gränser? Det förefaller mig rent orimligt, att en sådan sats
skulle kunna drifvas. Det är visserligen sant, att ännu den
kapitalistiska uppfattningen är mycket gällande, att man har rätt
att så att säga in infinitum sofva sig till en värdestegring och
att staten i det afseendet icke har något att blanda sig i. Men
vi hafva dock redan bevittnat, huru det kommer in i Riksdagen
motioner om skatt på jordvärdestegring; och hvad är dock sådan
värdestegring, som kan inträffa på grund af ett samhälles uppblomstring
vid sidan af en liten jordbit, att räkna i jämförelse
med de offantliga värden, som dot härvidlag är fråga om?

Här är det helt andra slags valutor, som man rör sig med.
Och då det nu är fråga om att åstadkomma en uppgörelse, som
på det mest tillmötesgående sätt skänker bolaget möjlighet, som
det nu icke äger, att genom stor malmutförsel tillgodogöra sig
dessa rikedomar under en lång följd af år, en uppgörelse, som
möjliggör en ränteafkastning år efter år på ett mångdubbladt
belopp af aktiekapitalet, och det föreslår, att, efter det bolaget på
detta sätt år efter år mångfaldigt återfått allt hvad det på något
sätt kan sägas hafva lagt ut, staten ändå till sist på ett bräde
skulle skänka 140 ä 150 millioner kronor såsom inlösen för hvad
som då återstår — då en sådan uppgörelse föreslås, svarar man,
att ändå är det icke nog, det måste finnas »rätt» till att dessa
150 millioner kronor två-, tre- eller fyrdubblas! Det måste finnas
möjlighet till, att dessa millioner springa upp till belopp, som
göra det praktiskt omöjligt för svenska staten att kunna på den
vägen komma fram.

Jag vill erinra dem, som varit något längre med här i kammaren,
om ett tillfälle, då en ledamot af denna kammare, hvilken
ingalunda var någon socialist, nämligen herr Adolf Hedin, för
sin del gentemot en denna bolagsrätts försvarare med indignation
strök under, att det finnes en afgörande och fullt ovedersäglig
skillnad mellan äganderätten till den rock, som jag bär på mig
och som jag sliter ut, och den äganderätt, som ett bolag har till
vissa delar af nationens tillgångar. Det kan icke vara rätt att
utan vidare öfverföra den privata äganderättssynpunkten från
förra fallet till dessa naturtillgångar. Man behöfver heller icke
gå långt för att finna motsvarighet till dessa inskränkningar i,
dessa principiella afvikelser från det eljest gällande äganderättsbegreppet,
hvilka i detta fall gjorts. Vår trävaruindustri är med
full rätt underkastad inskränkningar, visserligen små, men principiellt
likställda med hvad här är på tal. Dessa inskränkningar
grunda sig på, att det allmänna intresset måste gå före det en -

Torsdagen den 2 Maj. 61

skilda. Mot detta hjälper det icke att åberopa sig därpå, att på
1890-talet voro svenska regeringen och Riksdagen så litet förutseende,
att de utan att i minsta mån tänka på hvad de gjorde
skänkte bort till evärdlig tid en egendom, hvilkens värde först
sedan kom i dagen. Under sådana förhållanden har staten rätt
att söka åstadkomma en uppgörelse, hvilken icke endast inskränker
sig till den hälft, hvarom här så mycket talats, men lämnar
den andra hälften åt den ovissa framtiden, utan som verkligen
kan omfatta det hela, ty först på denna helhetens grund tror jag,
att vi hafva rätt att göra ett sådant aftal.

Det är klart, att man sedan anför såsom ett hufvudargument,
att hela uppgörelsen skulle gå om intet, om icke detta nu tages,
och vi hafva äfven hört hans excellens statsministern med stor
bestämdhet förklara, att det efter hans uppfattning helt säkert är
frågans död, om detta anbud icke af Riksdagen nu antages. Ja,
jag må säga, detta är dock något mycket. Skola vi vara reducerade
därhän, att svenska statsmakterna icke skola kunna sakligt
pröfva en fråga i och för sig, sådan som den föreligger?
Om Riksdagen tydligt och klart ser, att det finnes starka och
bindande skäl för att komplettera ett aftal i en punkt, såsom jag
nu föreslagit, skall detta icke kunna ske därför, att en grupp bolagsmän
försäkra, att de icke vilja gå med på den saken? Stå
vi då fullkomligt rättslösa och värnlösa gentemot hvad som dekreteras
af en bolagsstämma? Jag tror icke, att vi kommit därhän,
utan att vi böra ihågkomma, att här gäller det, huru Andra
Kammaren vill fatta sitt beslut, och sedan blir det bolagets sak
att reflektera på, om det vill gå med på de villkor, som af Andra
Kammaren föreskrifvits, eller icke.

Jag har redan visat, huru billiga, huru ytterst generösa och
gentila, om jag så får säga, dessa villkor i själfva verket äro
gentemot bolaget, huru det gifves bolaget en möjlighet, som det
nuvarande kontraktet icke medgifver, att ofantligt mycket mera
utnyttja och exploatera sina stora tillgångar där uppe och låta en
stor, ständigt sig ökande guldström flyta in i bolagets fickor.
Allt hvad vi här begära är, att detta skall få fortgå, men att det
skall finnas en gräns, eu högsta punkt, öfver hvilken inlösningssumman
icke får sättas, ty det skulle eljest medföra, att det icke
blefve någon inlösen. Skulle verkligen bolagsmännen, när de
hafva ett sådant fördelaktigt anbud liggande färdigt, icke vilja
reflektera därpå? Ja, jag må, trots de försäkringar, som här
offentligt och enskildt gifvits, säga, att detta är endast skrämskott.

Har man icke också skäl att fråga, om ett svenskt bolag,
hvars ledande män fått mottaga så mycken erkänsla för sitt ingripande
i de tvifvelaktiga förhållanden, som rådde där uppe,
verkligen skulle vilja taga på sitt ansvar att i förtreten öfver att
det fogats ett villkor till dem, om hvilka man förut var ense,
helt och hållet tillbakavisa detta? Eller skulle man till och med,

N:o 43.

Angående
vissa malmfält
i Norrbotten.

(Förta.)

N:o 48. 62

Torsdagen den 2 Maj.

Angående hvarom det också talats, upplösa den sammanslutning, som skulle
vissa.m^lm'' betrygga, att aktierna icke gå till utlandet, eller kanske direkt
a botten^ själ!va kasta aktierna på utländska händer och därigenom fram(Forts)
tvinga intervention från andra makter? Jag må säga, jag tror
icke för min del så illa om dessa ledande män i Grängesbergsbolaget,
dessa representanter för solid svensk förmögenhet, hvilka
helt visst äro de bestämmande i detta bolag, att de skulle vara
villiga att på detta sätt sätta internationella kapitalistiska intressen
framför hvarje hänsyn i öfrigt till det fosterlands intresse, som
de dock fått åtnjuta så mycket godt af, och som nu bjuder dem,
äfven med detta villkor, en synnerligen förmånlig och hederlig
uppgörelse.

Det är emellertid nog möjligt, att Kungl. Majrts förslag till
uppgörelse kan komma att blifva antaget efter alla de starka
påtryckningar, som gjorts, och efter alla framställningarna om
dess fördelar med förbigående likväl af en och annan olägenhet.
Jag erinrar beträffaande sådana om det faktum, att herr statsministern,
då han talade om Svappavaara, icke det minsta berörde
det förhållande, att enligt 1901 års Riksdags beslut Svappavaara
skulle äga förmånsrätt till frakt näst efter Grängesbergsbolagets1,
200,000 ton. Om så är förhållandet, synes det mig vara ett
ganska besynnerligt resonemang, att man nu icke skall taga
någon hänsyn till ett sådant af Riksdagen gifvet ord, utan gifva
en faktisk monopolställning åt ett annat bolag, så att det tager
järnvägens hela trafikförmåga i anspråk, och så endast förklarar
helt nonchalant, att den andra saken skola vi tala om i ett annat
sammanhang. Jag tviflar på, att detta kan anses vara, såsom
det bör vara. Men, som sagdt, trots alla dessa invändningar och
betänkligheter, är det nog möjligt, att här i Andra Kammaren
denna inlösning, för hvilken herr statsministern så varmt och
skickligt gick i elden, nu drifves igenom. Jag må dock erinra
kammarens ledamöter därom, att herrarne hafva ansvar för,
huru det kommer att ställa sig också när den tid är inne, att
det börjar blifva tal om, huruvida den andra hälften skall öfverflyttas
i statens hand eller icke. Det är min tröst, att det i så
fall förvisso blir hårdare händer än våra, som komma att taga
hand om, att denna uppgörelse, som Riksdagens majoritet år
1907 beviljade, icke blifver fullföljd till det svindlande belopp,
hvarom här faktiskt är fråga.

Jag vill erinra om några rader ur en broschyr, som visserligen
hans excellens herr statsministern nyss ref ned för några
felaktiga sifferuppgifter. Men det jag tänker anföra tror jag
står oberördt däraf, nämligen hvad den varme fosterlandsvännen
Adelsköld i sina slutord skrifver: »Denna fråga är den ödesdigraste
och betydelsefullaste, som förelegat Riksdagen till afgörande
sedan 1809. Ty som den nu afgöres, blir detta bestån -

Torsdagen den 2 Maj.

63 N:0 48.

dande för framtiden, vare sig det blir till skada eller till gagn
för fäderneslandet.

Tiden är nämligen icke sådan som förr, då konung Karl
XI, sedan frikostiga regenter till gunstlingar bortskänkt eller förlänat
rikets domäner, och en rik och därigenom öfvermäktig adel
blef dominerande, under det att de öfriga folkmassorna dignade
under skatter och gärder och fäderneslandet bringats i fara, ordnade
saken på sitt bekanta kraftiga sätt genom en reduktion».

Jag tror tvärtom, att antages nu detta förslag, framtvingar
man med nödvändighet tanken på att gå hårdare fram än till
den ytterst generösa uppgörelse, hvarom i dag är fråga: då framtvingas
med nödvändighet af denna plutokrati, som genom en
sådan monopolställning blifver dominerande i stora områden af
vårt land, att mot densamma kommer att resas krafvet på en
reduktion; och då blir det icke tal om hvarken 10-tals millioner
om året eller 150 millioner på ett bräde.

Äfven med tanke på den utsikten, liksom ur synpunkten af
en från alla sidor antaglig, honett och god uppgörelse, har man
ingen anledning att motsätta sig det tillägg i § 9, som af reservanterna
föreslagits. Man har all anledning att tänka på framtiden
och att tillse, att en uppgörelse åstadkommes, som verkligen
bringar dessa nationella skatter öfver i nationens ägo. Och må
man icke låta sig föreskrifvas utifrån sådana villkor, hvaraf skulle
framgå, att i själfva verket Grängesbergsuppgörelsens öde icke
afgjordes af Riksdagens Andra Kammare, af svenska folkets
representanter, utan på en bolagsstämma mellan Grängesbergsbolagets
aktieägare I

Jag yrkar bifall till reservationen.

I detta anförande instämde herrar Blomberg, Nilsson i Malmö,
Rydén, Christiernson, Thorsson, Lindqvist, Larsson i Västerås och
Karlsson i Fjäl.

Herr Ekman i Mo gård: Herr talman, mina herrar! Det
är icke endast ur den synpunkten, att det torde vara lämpligt,
att någon af dem, som inom statsutskottet biträdt det beslut, hvartill
utskottets majoritet kommit, uttalar sig i den föreliggande
frågan, som jag begärt ordet, utan jag har därtill haft äfven ett
annat skäl. Ehuru jag icke har någon som helst förbindelse med
det bolag, som det här gäller, står jag dock i förbindelse med
andra till vårt lands handel och industri hörande företag, och det
är därför jag funnit mig föranlåten att yttra något beträffande
åtskilligt, som under debatten förekommit.

Debatten har dragit långt ut på tiden, och, huru lockande
det än skulle vara att bemöta en hel del af hvad som därunder
förekommit från motståndarnes sida, skall jag endast inskränka
mig till att söka fullfölja hvad herr vice talmannen uttalade så -

Angdende
vissa malmfält
i Norrbotten.

(Forts.)

N o 48.

Angående

vissa malm fält

i Norr botten.

(Forts.)

64 Torsdagen den 2 Maj.

som varande något önskvärdt. Herr vice talmannen yttrade nämligen,
att det vore synnerligen önskvärdt, om man kunde väga
fördelarna och nackdelarna af denna öfverenskommelse mot
hvarandra för att komma till det resultat, hvartill utskottet kommit.
Herr vice talmannen gjorde ett sådant försök och kom
icke till det resultatet. Jag vågar draga den slutsatsen af hvad
han här ledde oss in på, att herr vice talmannen erkänner som
eu god princip för hvarje affärsöfverenskommelse, att den skall
innebära fördelar för bägge parterna. Lättheten att åstadkomma
en öfverenskommelse stiger säkerligen i samma mån, som dessa
fördelar äro väl afvägda. Nu ansåg herr vice talmannen fördelarne
vara så afgjordt på bolagets sida, att man borde stipulera
starkare villkor, innan staten inginge på denna öfverenskommelse.

Herr statsministern har redan tidigare här pekat på, hvad
öfverenskommelsen egentligen afser. Det är, att Grängesbergsbolaget
till staten afstår utan någon som helst annan ersättning
än den som ligger i de särskilda villkoren, till hvilka jag sedan
skall återkomma, afstår med full äganderätt Mertainen och Ekströmsberg
m. fl. grufegendomar och dispositionsrätten till Luossavaara
och hälften af bolagets öfriga grufegendom, d. v. s. Kiruna
och Gellivare. Obestridligt är väl dock, att detta från bolagets
sida är betydande uppoffringar, och lika obestridligt torde
det också vara, att hvad bolaget afstår är dess rättmätiga egendom.
Ingen har heller, icke ens de, som här velat bestrida,
att statsutskottets uppfattning i frågan är riktig, ha påyrkat, att
den pågående processen icke skulle efterskänkas till bolaget.

Hvad är det då staten ger efter på till gengäld för de fördelar
bolaget bereder staten? Det är med undantag af nedläggandet
af processen, vid hvilken jag icke torde behöfva uppehålla
mig, att staten afstår från rätten att ålägga exporttull under den
tid öfverenskommelsen varar, att staten förbinder sig att icke pålägga
någon som helst beskattning på detta bolag utöfver hvad
andra bolag, som därmed kunna jämställas, få vidkännas, och
slutligen att staten förbinder sig att icke under den tid öfverenskommelsen
varar höja fraktkostnaden å bolagets produkter.

Hvad först frågan om exporttull beträffar, har statsministern
redan under debatten anfört, att denna har en så pass stor betydelse
för bolaget och att det medlet blifvit utnyttjadt gentemot
bolaget i detta fall för att åstadkomma de utomordentligt stora
fördelar, som bolaget genom afstående af så stor del af sin egendom
nu skulle lämna staten. Ändå drager man i betänkande,
•om staten skulle afhända sig detta medel, därför att man tillmäter
det en stor betydelse vid kommande traktatsunderhandlingar.
Herr Sjö har särskildt under debatten åberopat en auktoritet, som
förklarade, att detta vapen vid de senaste traktatsunderhandlingarna
med Tyskland var af allra största betydelse. Jag har en
annan uppfattning i denna fråga än herr Sjö, och jag kan också

Torsdagen den 2 Maj.

G5 N:o 48.

åberopa mig på en auktoritet, hvilken jag tillmäter en lika stor
betydelse, som lierr Sjö tillmätt sin. Men då den ärade talaren
anförde hvad statssekreteraren Posadowsky i tyska riksdagen yttrat
kort efter det traktatsunderhandlingarna med Sverige blifvit
träffade, får jag säga, det jag tror, att, om herr Sjö läst referatet
af yttrandet i dess helhet, han skulle finna, att Posadowsky
endast sagt detsamma, som herr statsministern beträffande Sverige
pekade på, nämligen att Tyskland med stöd af den goda tulltaxa
det för närvarande är i besittning af skulle kunde vända sig med
större kraft mot Sverige. Och därför är det riktigt, att, om vi
nu få en reviderad tulltaxa, vi däri ha ett mycket kraftigare medel
i vår hand än i rätten att pålägga exporttull, af hvilken vi
säkerligen aldrig skulle begagna oss.

Hvad den andra frågan beträffar, nämligen att bolagen ej
skulle bli utsatta för höjda fraktsatser, torde det väl praktiskt
sedt i alla fall icke kunna betraktas som en fördel för bolagen.
Yi känna nog litet hvar, att tendensen ingalunda går mot en
höjning i fraktsatserna, men väl framställas från alla håll anspråk
på en lindring härutinnan, anspråk, som i många fall efterkommas.
Jag anser därför den delen af öfverenskommelsen icke innebära
någon som helst fördel för bolagen annat än i så måtto, att den
kontraherande parten, med hvilken bolagen skulle träffa öfverenskommelse,
eljest har makt att ålägga högre fraktsatser, och man
må icke förvåna sig öfver, att bolagen icke vilja åt den andre
kontrahenten inrymma en sådan extra makt, sedan öfverenskommelsen
kommit till stånd.

Hvad slutligen frågan om att bolagen icke kunna påläggas
någon extra beskattning utöfver den, som för hvarje annat likställdt
företag kommer att tillämpas, angår, så synes mig äfven
detta villkor fullt rimligt, just därför att staten äfven på detta
område sitter inne med makten.

Enligt min uppfattning, och jag tror icke, att någon affärsman
kan se saken på annat sätt, äro fördelarna obestridligen
på statens sida, och enda förklaringen till att bolagen trots detta
ingått på uppgörelsen synes mig vara den starkare ställning staten
gentemot bolagen just genom sin makt haft, under det
underhandlingarna härom förts.

Nu säger man: vi vilja icke acceptera denna öfverenskommelse,
vi vilja ytterligare fordra, att bolagen redan nu skola ingå
på att fastställa en köpeskilling, som icke må öfverskridas, då
de 25 åren gått till ända och inlösningstiden är inne, och detta,
ehuru flera af dem, som uppställa denna fordran, anse, att tillräcklig
undersökning beträffande malmkvantiteten ännu icke föreligger.
Kan det vara rimligt, att, sedan bolagen afhändt sig
mera än hälften af sin egendom utan ersättning, man också skall
fordra, att de skola vara beredda att för den andra hälften, om
hvars verkliga värde man icke har någon kännedom, fixera en
Andra Kammarens Prof. 1907. ,N:o 48. 5

Angående
vissa malmfält
i Norrbotten.

(Forts.)

N:o 48. 06

Torsdagen den 2 Maj.

lösepenning, som vi bär skulle kunna bestämma? Jag vagar tro,
att detta är någonting orimligt, och jag tillåter mig uttala den
mening, att denna reservation fullständigt sammanfaller med herr
Sjös, d.’ v. s. min bestämda öfvertygelse är, att bolagen icke, lika
litet’ som öfver hufvud taget något affärsmässigt skött företag,
skulle kunna ingå på en sådan öfverenskommelse. Skulle under
sådana förhållanden Andra Kammaren finna med sin fördel förenligt
att bifalla denna reservation, blir därför resultatet detsamma
som att ingen uppgörelse kommer till stånd.

Jag vågar icke påtaga mig ansvaret för att med min röst
hafva bidragit till att denna öfverenskommelse faller, och jag är
öfvertygad om, att, därest detta skulle ske, de, som efter oss få
med frågan att göra, skola hafva svårt för att förstå, hur vi
verkligen kunde handla så, som vi gjort. Jag anhåller, herr talman,
att få yrka bifall till statsutskottets förslag.

Med herr Ekman i Mo gård instämde herrar Persson i Tallberg*
Ahlstrand, Starbäck, Vahlquist, Mallmin, Bosson, Wiklnnd,
Hammarlund och Odqvist.

Som flere talare anmält sig för yttrandes afgifvande, men
tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare behandlingen
af ifrågavarande utlåtande till kl. i e. m., då detta sammanträde
enligt utfärdadt anslag komme att fortsättas.

§ 13.

Afgåfvos följande nya motioner, nämligen af:

herr O. G. Erikson i Öfra Odensvi, n:o 274, i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition angående lönereglering för personalen
vid statens järnvägar m. m.;

herr K. E. O. Kjellberg, n:o 275, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående lönereglering för personalen vid
statens järnvägar m. m.; och

herr A. Jonsson i Lycksele, n:o 276, i anledning af Kungl.
Maj :ts proposition angående anslag dels för ytterligare undersökningar
angående den s. k. inlandsbanan, dels ock för byggnad af
statsbana från Östersund till Ströms vattudal.

Dessa motioner bordlädes på begäran.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 4,13 e. m.

In fidem

Herman Palmgren.

Stockholm 1907. O. L. Svanklicks Boktryckeri.