1907. Andra Kammaren. N:o 47

ProtokollRiksdagens protokoll 1907:47

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1907. Andra Kammaren. N:o 47.

Lördagen den 27 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet; och
leddes förhandlingarna till en början af herr vice talmannen.

§ I Anmäldes

och godkändes andra särskilda utskottets förslag
till Riksdagens skrifvelse, n:o 82, till Konungen, i anledning af
dels Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag angående
stadsplan och tomtindelning m. m., dels ock tio med föranledande
af nämnda proposition väckta motioner.

Vidare anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
till Riksdagens skrifvelse, n:o 89, till Konungen, angående införande
af skärpta bestämmelser i fråga om offentliga föreställningar
m. m.

§ 2.

Till afgörande förelåg konstitutionsutskottets utlåtande, n:o 5, Ang. ändrad
i anledning af väckt motion om ändring af §§ (50, 65 och 75 lydelse af
riksdagsordningen. §§ 60, 65 och

75 rilcsdags

Uti en inom Andra Kammaren af herr E. Piäf afgifven och Aningen.
till konstitutionsutskottet hänvisad motion, n:o 184, i hvilken
motions syfte herr C. G. Johansson i Aflösa instämt, hade motionären
hemställt, att Riksdagen måtte såsom hvilande antaga
följande förslag till ändrad lydelse af §§ 60, 65 och 75 riksdagsordningen
:

§ 60.

När ärende — — — — — därom tillåtas. Omröstningen
skall ske öppet och medelst namnupprop. Befinnas i mål, där
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 47. 1

Jt:o 47. 2

Lördagen den 27 April, e. na.

Ang. Undrad blott enkel pluralitet erfordras, de afgifna rösterna lika delade,
si^eo^Göoch nedlägge talmannen i en därtill afsedd rösturna en ja-sedel och
76 riksdag*- en nej-sedel, båda lika samt hvar för sig slutna och hoprullade,
ordningen, och afgöres då omröstningens utgång genom den sedel, som en
(Forts.) af kammarens ledamöter på anmodan af talmannen ur rösturnan
upptager.

§ 65.

När i fråga-----Riksdagens beslut. Om vid

sammanräkningen af de afgifna rösterna dessa befinnas lika delade,
nedlägge Andra Kammarens talman i en därtill afsedd
rösturna en ja-sedel och en nej-sedel, båda lika samt hvar för
sig slutna och hoprullade, och afgöres då omröstningens utgång
genom den sedel, som en af Andra Kammarens ledamöter på
anmodan af talmannen ur rösturnan upptager.

§ 75.

Vid alla val, hvilka alltid skola ske med slutna sedlar, iakttages-----erfordras.

Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Reservationer hade emellertid afgifvits af:

herrar af Callerholm, Ericsson i Vallsta, Beckman i Djursholm,
von Schéele, Andersson i Orstorp, Moll, Ahlstrand, Sundström,
och Hammarström, hvilka hemställde om bifall till motionen;
samt

herr Centerwatt.

Efter uppläsandet af utskottets hemställan begärdes ordet af

Herr af Callerholm, som yttrade: Herr vice talman!
Efter den långa och ansträngande debatt, som under förmiddagen
har tagit kammarens tid i anspråk, kan det icke falla
mig in att påkalla kammarens uppmärksamhet för någon längre
stund i och för det utlåtande, som nu ligger på kammarens bord.

Såsom såväl utskottet som motionären erinrat, är detta en
fråga, som redan femton gånger förut varit före för Riksdagen
under det nya representationsskicket, sista gången år 1903, icke
såsom motionären af misstag i sin motivering angifver år 1906.

Såväl år 1903 som vid ärendets näst föregående behandling,
år 1896, beslöt denna kammare att ansluta sig till den öppna
omröstningen inom Riksdagens kamrar. Vi reservanter inom
utskottet hafva tagit för gifvet, att kammaren äfven nu skulle
vilja vidhålla sin vid dessa båda sista tillfällen intagna stånd -

Lördagen den 27 April, e. m.

3 N:o 47.

punkt, och att kammaren äfven nu skulle vilja uttala den önskan,
att vårt land måtte rycka upp i ledet bland Europas största och
mest betydande stater, hvilka alla, som bekant, hafva anslutit
sig till den öppna omröstningen.

I anslutning härtill anhåller jag nu att i allra största korthet
få yrka bifall till den af mig jämte åtta andra af utskottets
ledamöter från denna kammare framlagda, vid utlåtandet fogade
reservationen.

I detta anförande instämde herrar Persson i Tällberg, Hammarström,
Janson i Bråten, Eriksson i Elgered, Ersson, Martin,
Danielsson, Beckman i Djursholm och Jonsson i Lycksele.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, framställde
herr vice talmannen proposition först på bifall till utskottets
hemställan och vidare på afslag å berörda hemställan och bifall
i stället till den af herr af Callerholm med flere vid utlåtandet
fogade reservationen; och fann herr vice talmannen den senare
propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Som herr
Nordström emellertid begärde votering, blef nu uppsatt, justerad
och anslagen denna voteringsproposition:

Den, som vill att kammaren, med afslag å konstitutionsutskottets
hemställan i utskottets förevarande utlåtande n:o 5,
bifaller den af herr af Callerholm med flere vid utlåtandet fogade
reservationen, röstar

Ja;

m

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

Omröstningen utvisade 62 ja, men 66 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 3.

Härefter föredrogos hvartdera för sig statsutskottets utlåtanden:

n:o 82, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
utbyte af mark mellan kronan och Söderfors bruks aktiebolag; och

n:o 90, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
förhöjning af fonden för fiskerinäringens befrämjande jämte två
i ämnet väckta motioner.

Ang. ändrad
lydelse af
§§ 80, 65 och
75 riksdagsordningen.

(Forts.)

N:o 47. 4

Lördagen den 27 April, e. m.

Hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt bifölls af kammaren.

§ 4.

Ang. ny
aflöningsstat
för statskontoret.

Å föredragningslistan fanns vidare uppfördt statsutskottets
utlåtande n:o 91, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ny aflöningsstat för statskontoret jämte i ämnet väckta
motioner.

I en till Riksdagen afbiten, till statsutskottets förberedande
behandling öfverlämnad proposition af den 15 sistlidne mars
hade Kungl. Maj:t, under åberopande af bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver flnansärenden samma dag, föreslagit Riksdagen
att

dels godkänna följande förslag till aflöningsstat för statskontoret
att tillämpas från och med år 1908:

		Krön	o r.
Lön.	Tjänst- görings- pennin- gar.	Orts- tillägg.	Arfvoden eller miss-räknings-pcnningar.	Summa.!
1 generaldirektör .................	7,000	3,000	1,000	—	n.oooj
1 statskommissarie och byrå-
chef ...............................	5,000	2,500	600	—	8,100	\ Efter 5 år kan lö-> nen höjas med 600
2 dito ...............................	10,000	5,000	1,200	—	16,200	J kronor.
1 andra gradens tjänsteman,
sekreterare ......................	3,600	1,800	400	—	5,8UU	|
1 dito, räntmästare...............	3,600	1,800	400	500	6,300	I Efter 5 år kan lö-
1 dito, kamrerare och kassa-						V kronor och efter 10
kontrollant .....................	3,600	1,800	400	—	5,800	år med ytterligare
1 dito, förste revisor ............	3,600	1,800	400	—	5,800	500 kronor.
1 dito, kamrerare ................	3,600	1,800	400	—	5,800
1 första gradens tjänsteman,
stämpelkassör ..................	2,200	1,600	300	500	4,500	1 nen höjas med 500
1 dito, revisor.....................	2,200	1,500	300	—	4,000	1 kronor, efter 10 år
8 dito, revisorer och bokhållare,						/ med ytterligare 500
registrator........................	17,600	12,000	2,400	—	32,000	) år med än ytterligare
Till amanuenser, vikariatser-						500 kronor.
sättning, renskrifning och
flitpenningar ....................	—	—	—	30,700	30,700
1 förste vaktmästare ............	900	450	150	—	1,500
1 vaktmästare.....................	700	350	150	—	1,200	\ nen höjas med 500
5 dito ...............................	3,500	1,750	750	—	6,000	) kronor.
				Summa	| 144,700

Anm. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle, skall, så länge
denna fömån kvarstår, ortstillägg ej till honom utgå äfvensom å lånen afdragas 100
kronor årligen.

Lördagen den 27 April, e. ra.

5 N:o 47.

dels godkänna vissa närmare angifna villkor och bestämmelser
för åtnjutande af de i staten upptagna aflöningsförmånerna,
dels förklara, ej mindre att enhvar, som med eller efter
1908 års ingång tillträdde befattning i statskontoret, skulle vara
pliktig att underkasta sig nu omförmälda villkor och bestämmelser,
än äfven att de förutvarande innehafvare af befattningar i
statskontoret, hvilka icke före den 1 november 1907 anmälde,
att de ville underkasta sig den nya aflöningsstaten samt nyssnämnda
villkor och bestämmelser, och som icke lagligen kunde
därtill förbindas, skulle varda bibehållna vid dem dittills tillkommande
aflöningsförmåner äfvensom, i den mån ej annat föranleddes
af bestämmelserna i förenämnda lag, vid den rätt till
pension, som dittills tillkommit dem;

dels ock höja det i riksstaten under sjunde hufvudtiteln uppförda
ordinarie anslag till statskontoret från 112,000 kronor till
144,700 kronor, eller således med 32,700 kronor.

I sammanhang härmed hade utskottet till behandling förehaft
fyra särskilda inom Andra Kammaren väckta motioner, nämligen
n:is 226 och 239 af herr J. Widén samt n:o 249 af friherre
A. T. Adelsivärd och n:o 248 af herr A. Thylander.

Herr Widén hade hemställt i motionen n:o 226, att Riksdagen
vid godkännande af ny lönestat för statskontoret måtte
bestämma såsom villkor för utgående af de nya aflöningsförmånerna,
att föreskrift skulle meddelas därom, att samtliga ordinarie
tjänstemän och betjänte skulle, där ej för särskilda fall undantag
efter pröfning medgifves, vara å tjänsterummen tillstädes
minst 6 timmar hvarje söckendag.

Vidare hade friherre Adelswärd föreslagit, att Riksdagen vid
beviljande af nya lönestater för statskontoret eller andra ämbetsverk
under innevarande riksdagssession måtte såsom villkor för
de nya lönestaternas åtnjutande föreskrifva:

att ämbetsverket skulle utan förmedling af kommissionär
och utan annan särskild kostnad än den, som genom förordningarna
om expeditionslösen och om stämpelafgiften kunde
vara stadgad, skriftväxla med allmänheten i förekommande mål
och ärenden; samt

att i instruktionen för verket skulle intagas föreskrift om
kungörande af de tider af dagen, på hvilka tjänstemän mottoge
besök på ämbetsrummet af allmänheten för meddelande af upplysningar
och besvarande af förfrågningar.

Slutligen hade herr Thylander hemställt, att Riksdagen ville,
med ändring i hithörande delar af Kungl. Maj:ts proposition angående
ny lönestat för statskontoret, besluta, att ålderstillägg till
förste vaktmästare i detta ämbetsverk skulle utgå med 200 kronor
efter 5 års väl vitsordad tjänstgöring samt till öfrige vaktmästare
med 200 kronor äfvenledes efter 5 år samt med ytterligare
200 kronor efter 10 års tjänstgöring.

Ang. ny
aflöningsstat
för statskontoret.

(Forts.)

Nso 47.

6

Lördagen den 27 April, e. in.

Ang. ny
aflöningsstat
för statskontoret.

(Forts.)

Utskottet hemställde, att Riksdagen, i anledning af Kungl.
Maj:ts förevarande proposition och herr Widéns ofvan omförmälda
motioner, samt med afslag å herr Thylanders motion,
måtte,

a) godkänna den af Kungl. Maj:t föreslagna aflöningsstaten
för statskontoret:

b) besluta att under aflöningsstaten skulle införas följande
bestämmelse:

Denna lönestat träder i kraft den 1 januari 1908 under
förutsättning att Kungl. Maj:t dessförinnan meddelar föreskrift
därom, att samtliga ordinarie tjänstemän och betjänte skola, i
den mån ej undantag kunna anses böra stadgas eller för särskilda
fall efter pröfning medgifvas, vara å tjänsterummet tillstädes
minst 6 timmar hvarje söckendag;

c) godkänna vissa närmare angifna villkor och bestämmelser
för åtnjutande af de i staten upptagna aflöningsförmånerna;

d) förklara, ej mindre, att en hvar, som med eller efter
1908 års ingång tillträdde befattning i statskontoret, skulle vara
pliktig att underkasta sig nyssberörda villkor och bestämmelser,
än äfven att de förutvarande innehafvare af befattningar i statskontoret,
hvilka icke före den 1 november 1907 anmälde, att de
ville underkasta sig den nya aflöningsstaten samt nämnda villkor
och bestämmelser, och som icke lagligen kunde därtill förbindas,
skulle varda bibehållna vid dem dittills tillkommande aflöningsförmåner
äfvensom, i den mån ej annat föranleddes af bestämmelserna
i förenämnda lag, vid den rätt till pension, som dittills
tillkommit dem;

e) höja det i riksstaten under sjunde liufvudtiteln uppförda
ordinarie anslag till statskontoret från 112,000 kronor till 144,700
kronor, eller således med 32,700 kronor; samt

f) besluta, att friherre Adelsvärds motion skulle genom hvad
ofvan anförts anses besvarad.

Reservation hade emellertid afgifvits:

vid punkten a) (angående aflöningsstaten):
af herrar Starback, Larsson i Lund och Byström, hvilka^ ansett,
att utskottet bort föreslå, att vaktmästarnes löneförmåner
måtte bestämmas på följande sätt:

1 förste vakt -

mästare	900	450	150
1 vaktmästare	700	350	150
5 dito	3,500	1,750	750

1 - nn / Efter 5 ar kan löneu

1,000 | höjas med 200 kronor.

(Efter 5 år kan lönen
Löjas med 150 kronor
och efter 10 år med
ytterligare 150 kronor.

Anm. Därest vaktmästare i sådan egenskap åtnjuter fri bostad samt bränsle,
skall, så länge denna förmån kvarstår, ortstillägg ej till honom utgå
äfvensom å lönen afdragas 100 kronor årligen.

N:o 47.

Lördagen den 27 April, e. m. 7

af herr Persson i Tallberg; samt Äng. vy

vid punkten c) (angående villkor och bestämmelser för åt- ''

njutande af de i staten upptagna aflöningsförmånerna) af herr kontorfi
Hammarlund, som yrkat, att andra stycket under denua punkt, (Forts)
hvilket stycke lydde sålunda: att med ordinarie befattning i
statskontoret icke må förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens
eller kommuns stat, måtte erhålla följande lydelse: att med ordinarie
befattning i statskontotet icke må förenas annan tjänst å
rikets eller Riksdagens stat.

Sedan till en början utskottets i mom. a) gjorda hemställan
blifvit uppläst, lämnades på begäran ordet till

Herr Widén, som yttrade: Såsom herrarne nyss hörde, förekommer
i den upplästa punkten en post på 30,700 kronor till amanuenser,
vikariatsersättning, renskrifning och flitpenningar. Det
är med anledning af denna post, som jag skall be att få säga några
ord. Det är dock icke min mening att yrka annat än bifall till
densamma. Men hvad jag ville fästa uppmärksamheten på är,
att löneregleringskommittén, hvars förslag i hufvudsakliga delar
ligger till grund för förslaget till lönereglering för statskontoret,
hade föreslagit en hel del förenklingar i arbetssättet, och i dessa
förenklingar ingick bland annat, såväl för statskontoret som andra
verk, såsom kammarkollegium och kammarrätten, hvilka kommittén
behandlat, ett förslag att i stället för de protokoll, som föras
öfver de behandlade ärendena utaf särskildt anställda tjänstemän,
notarier och andra, skulle föras så kallade föredragningslistor.

Man har nämligen i flera jämförelsevis senare organiserade verk,
särskildt kommunikationsverken, borttagit den gamla tidsödande
protokollsföringen, och i stället infört dessa föredragningslistor, i
hvilka ärendena antecknas mera summariskt. De upptaga de
ärenden, som föredragas inför chefen eller kollegiet särskildt för
hvarje dag ech uppsättas icke af någon därtill afsedd tjänsteman
för hela verket, utan på hvarje byrå, allteftersom föredragningen
sker. Detta tillvägagångssätt har visat sig synnerligen
tidsbesparande och fyller precis samma ändamål som protokollet.

Nu har kommittén föreslagit en sådan anordning äfven i
afseende å statskontoret, och då därmed en tjänsteman, nämligen
notarien, som ombesörjt protokollsföringen för hela verket, blir
öfverflödig, har kommittén i sammanhang därmed föreslagit, att
hans befattning skulle indragas.

Statskontoret har gentemot detta kommitténs förslag erinrat,
att protokollen i statskontoret äro mycket litet omfattande, enär
de i synnerlig mån förenklats, så att de icke innehålla stort mer
än en föredragningslista. Därför anser statskontoret det vara
jämförelsevis onödigt att taga bort denna protokollsföring och
ersätta den med föredragningslistor, och det vill nästan göra

JJ:o 47. 8

Lördagen den 27 April, e. m.

Ang. ny gällande, att den föreslagna anordningen skulle vara mera tidsajlöningsstat
ödande. Statskontoret uttalar sig nämligen så: »Ett genomförande
kontoret. kommitténs förslag i denna punkt skulle därför medföra, att
(Forts) under hela förmiddagen icke mindre än tre tjänstemän — en å
hvarje byrå — måste hafva sin uppmärksamhet riktad på en
jämförelsevis så oväsentlig detalj som protokollsföringen eller
upprättandet af föredragningslistan.»

Detta är nu att bevisa alldeles för mycket, hvarigenom man
bevisar ingenting alls. Det är uppenbart, att man icke bör ställa
till så tokigt, att man sysselsätter en tjänsteman å hvarje byrå
särskildt med att göra detta enkla arbete, utan det lär naturligtvis
i statskontoret som annorstädes, där den ifrågasatta anordningen
är införd, kunna besörjas af andra tjänstemän på byrån
eller af en extra tjänsteman, hvilken äfven kunde och borde hafva
annat arbete.

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet har på
grund af detta statskontorets utlåtande erinrat, att då föredragningslistorna
skulle uppsättas på förhand och föredragning i
statskontoret ofta förekomme flera gånger samma dag, det skulle
bli högst besvärligt att upprätta dessa föredragningslistor. Jag
vill emellertid fästa uppmärksamheten på, att i många andra
verk än statskontoret föredragning flera gånger om dagen kan
komma i fråga. Om generalpoststyrelsen m. fl. gäller detta i
väl ännu högre grad än om statskontoret. Det bör uppenbarligen
gå så till, att hvarje gång ett ärende skall föredragas, detta tillskrifves
på föredragningslistan. Detta är ett arbete på några
sekunder och kan till och med, om det så skall vara, göras af
föredraganden själf.

På grund häraf anser jag, att denna statskontorets erinran
icke har fog för sig. Då statskontoret ställer i utsikt, att visserligen
notariebefattningen skall kunna dragas in, men att det då
torde behöfvas en amanuens för protokollsföringens verkställande
och arbetet i allt fall för närvarande är så omfattande, att därför
är anställd en särskild tjänsteman, notarien — bevisar detta,
att protokollsföringen — äfven om den i statskontoret är mycket
enklare än på en del andra håll, t. ex. kammarrätten och kammarkollegium
— dock icke är så obetydlig. Min öfvertygelse
är, — och den bestyrkes af erfarenheten från de ämbetsverk, där
föredragningslistor användas, — att för förandet af sådana listor
icke alls någon särskild tjänsteman behöfver vara anställd, utan
att detta arbete kan gå på de olika byråerna och vara undangjordt
på kanske några tiotal minuter.

Det är ett allmänt öfverklagadt förhållande inom ämbetsverk
och statsdepartement, att protokollsföringen är ordnad på
ett mycket olämpligt sätt, hvilket ligger bland annat däri, att
protokollen föras icke på de särskilda byråerna, där vederbörande
tjänstemän känna ärendena och äro kapabla att utan vidare stu -

9 N:o 47.

Lördagen den 27 April, e. in.

dium sätta upp protokoll öfver dem, utan för hela verket af en Ang. ny
enda tjänsteman. Denne måste då använda mycken tid att ar- ayö"m^fsat
beta sig in i ärendena — för den händelse han verkligen sätter jcontoret.
upp protokollen; redan nu händer det nämligen ofta nog, att (Forts.)

den tjänsteman, som skulle göra detta, icke gör det, utan att
detta arbete öfverlämnas åt vederbörande byrå.

Jag har velat anmärka detta för det iakttagande, hvartill
det kan föranleda. Och det är min fulla öfvertygelse, att, därest
kommitténs förslag genomföres här, liksom beträffande öfriga
verk, den amanuensbefattning, som är ifrågasatt, skall befinnas
vara alldeles obehöflig.

Jag vill emellertid icke föreslå någon nedsättning i det begärda
anslaget på 30,700 kronor, som nog i allt fall torde vara
behölligt. Jag har således intet yrkande att göra.

Herr St arbäck: Herr vice talman! Som herrarne finna af
betänkandet, har jag jämte ett par kamrater i statsutskottet afgifvit
en reservation angående vaktmästarnes löneställning. Jag
har däri föreslagit en "medelväg mellan Kungl. Maj:ts förslag
och den af herr Tliylander i ämnet väckta motionen. Enligt
detta förslag skulle sålunda en förste vaktmästare efter 5 år erhålla
en löneförhöjning af 200 kronor och komma upp till en
lön af 1,700 kronor, de vanliga vaktmästarne skulle efter 10 år
komma upp i en högsta lön af 1,500 kronor, och skillnaden
mellan en förste vaktmästares lön och de öfriges skulle på så
sätt bli 200 kronor. Det är detta, som jag velat fästa uppmärksamheten
på, ty enligt detta förslag skulle här samma proportion
mellan de olika slagen vaktmästare blifva gällande som
enligt den kungliga propositionen angående omorganisation af
telegrafverket. Det skulle sålunda bli likformighet härvidlag samtidigt
med att, enligt reservanternas förslag, lönerna för vaktmästarne
i statskontoret skulle ställa sig något lägre än för vaktvaktmästarne
i telegrafverket, detta motiveradt därmed, att tjänstgöringen
i det förra verket upptager 5 ä G timmar, men i det
senare 7 ä 7 ''A timmar. Nu kan man tvista om, huruvida det
kan vara riktigt att höja lönerna för vaktmästarne, och man
kan säga, att de redan förut genom Kungl. Maj:ts förslag fått
en så afsevärd löneförhöjning, att det icke bör vara tal om
deras ytterligare tillgodoseende. Jag har emellertid den uppfattningen,
att deras arbete bör vara af den beskaffenhet, att de
skola ha en lön, som fullständigt täcker deras lefnadsbehof och
tillförsäkrar dem ett något så när sorgfritt lif. Således kan jag
vara med om, att man gör antalet vaktmästare mindre, ifall
detta anses behöfligt, men att man ger hvarje vaktmästare en
sådan mängd arbete, att det fullt sysselsätter honom, och att
han på så sätt kan göra fullt skäl för sin lön. Och jag tror
icke, att det behofs något särskildt reglemente för den saken,

N:o 47.

10

Lördagen den 27 April, e. m.

Ang. ny utan jag är förvissad om att, därest Riksdagen ger sitt bifall till
förstats11 reservationen, och det här uttalas önskvärdheten af att vakt''kontoret,
mästarne få tillräckligt med arbete och tillräcklig lön härför.

Forts.) hvarje särskildt ämbetsverk skall komma att ställa sig detta till
efterrättelse. Jag skall sålunda be, herr vice talman, att få yrka
bifall till den vid punkt a) utaf herrar Byström och Larsson
samt mig afgifna reservationen.

I detta anförande instämde herrar Kjellberg, Vahlquist, Nyström,
Beckman i Djursholm och Larsson i Lund.

Herr Hammarlund: Herr vice talman! Jag har icke
kunnat förena mig i den reservation, till hvilken den föregående
ärade talaren yrkade bifall. Han ansåg, att lönen för en vaktmästare
bör vara så stor, att den är tillräcklig för hans lefnadsbehof,
och att lian således icke behöfver skaffa sig några biförtjänster.
Jag förstår så väl, att man kan se saken från den
synpunkten, men det är härvid att märka, att man nu icke sökt
reglera vaktmästareförhållandena på sådan basis, utan man har
bibehållit det gamla antalet vaktmästare. De äro sålunda icke
mindre än sju jämte åtskilliga extra ordinarie vaktmästare. Häri
har man icke ifrågasatt någon som helst minskning, men det är
väl alldeles påtagligt, att om förhållandena skulle ordnas på
sätt, den föregående talaren utvecklade, man skulle minska antalet,
och jag tviflar icke på, att man det skulle kunna göra
och i sammanhang härmed öka lönen, men nu kommer det ju
att fortgå på det gamla sättet i fråga om tjänstgöringen. Utskottet
säger ju tydligt i sin motivering, att vaktmästarne skola
liksom tjänstemännen i regeln hafva en arbetstid af 6 timmar å
tjänsterummet, men af de senare fordrar man dessutom åtskilligt
hemarbete. Vaktmästarne däremot ha sin eftermiddag
ledig. Och så länge förhållandena äro ordnade på det sättet,
bör man icke förhindra dem att under sin långa ledighet skaffa
sig någon biförtjänst.

För öfrigt vill jag säga det, att enligt mitt förmenande
vaktmästarne alls icke blifvit åsidosatta i den kungl. propositionen.
Det är tvärtom de, som fått den proportionsvis största
löneförhöjningen. En förste vaktmästare har sålunda nu 1,100
kronor; kommittén har föreslagit slutlönen till 1,400 kronor, men
Kungl. Maj:t har icke nöjt sig därmed, utan höjt den till 1,500
kronor; det gör icke mindre än 36 procent förhöjning. Nu
vilja reservanterna och motionären sätta slutlönen till icke mindre
än 1,700 kronor, hvilket motsvarar 54Va procent förhöjning.
För de öfriga vaktmästarne är begynnelselönen nu 800 kronor;
kommittén har föreslagit 1,100 kronor och Kungl. Maj :t har höjt
lönen till 1,200 kronor. Detta utgör icke mindre än 50 procent
förhöjning. Slutlönen för dessa vaktmästare är nu 900 kronor,

11 N:o 47.

Lurdagen den 27 April, e. m.

kommittén har föreslagit 1,200 kronor och Kungl. Maj:t 1,300
kronor, det vill säga 44 procent förhöjning. Motionären har sfa(g.
icke nöjt sig härmed, utan ifrågasatt en förhöjning med icke kontoret.
mindre än 77,7 procent, det vill säga nära nog fördubblat lönen, (Forts.)
medan reservanterna nöjt sig med att föreslå 6G2/3 procent förhöjning.
_ ...

Se vi nu till, huru det ställer sig i afseende pa tjänstemännens
löneförhöjning, finna vi, att en statskommissaries begynnelselön
af Kungl. Maj:t föreslagits blifva höjd med 26
procent och slutlönen med 24 procent. Herrarne finna således,
att den löneförhöjning, som nu är föreslagen af Kungl. Maj:t
och tillstyrkt af statsutskottet, är proportionsvis betydligt högre
för vaktmästare än för tjänstemännen; man kan säga, att den i
rundt tal är nära dubbelt så hög för de förra som för de senare.

Detta är ock alldeles riktigt: när man beslutar eu lönereglering,
bör man i större grad förbättra lönerna för dem, som stå med
de lägsta lönerna, och mindre för dem, som nå högre upp.

Om det nu vore så, att man skulle företaga en fullständig
omreglering af vaktmästarnes arbete och tjänstgöring, då kunde
man naturligtvis tänka på det förslag, som reservanterna framställt,
men här är icke ifrågasatt någon som helst ändring af
vaktmästarnes antal, och därför anser jag, att vi icke kunna
reflektera på det förslaget.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Herr Persson i Tällberg: Herr vice talman, mina herrar!

Jag har begärt ordet för att tillkännagifva min ställning i denna
fråga, dä jag, såsom herrarne finna af betänkandet, reserverat
mig blankt i denna punkt. Jag kan säga, att min uppfattning
i denna fråga närmast står ungefärligen midt emellan de båda
sista talarnes, it}'' att jag icke skulle vara obenägen för en ytterligare
förhöjning af lönen åt dessa vaktmästare, därest förslag
hade förelegat för reglerande af deras arbetsåligganden, så att
man kunde få klart för sig, hvad som egentligen är en vaktmästares
skyldighet i de centrala ämbetsverken. Då detta emellertid
icke är fallet, har jag för min del ansett, att man val
kunde stanna vid det belopp, som Kungl. Maj:t föreslagit.

Det är dock icke någon så dålig aflöning, som vaktmästarne
skulle få. Förste vaktmästarne få 1,500 kronor, vanliga vaktmästare
få eu begynnelselön å 1,200 kronor. Det är åtminstone
ett riksdagsmannaarvode, som de i alla fall ha till att börja med.

Därtill skulle de senare efter 5 år kunna få en förhöjning med
ytterligare 100 kronor, så att deras aflöning skulle komma att
sluta med 1,300 kronor. Detta är väl ändå icke någon sa särdeles
dålig aflöning. Det är sant, att lefnadskostnaderna oupphörligen
stigit, men så ha också, såsom den siste ärade talaren

N:o 47. 12

Lördagen den 27 April, e. m.

Ang. ny visade, lönerna höjts med omkring 50 procent, och man får väl
“fästats™ än<^ me<3gifva, att detta kan anses vara en skälig aflöning.
kontoret. dag vill i herrarnes minne återkalla, hvad statsrevisorerne i

(Forts.) s™ sista berättelse anfört beträffande vaktmästarnes tjänsteåligganden.
Under paragraf 9 säga revisorerna, att de vid granskning
af departementens och de centrala verkens räkenskaper trott sig
finna, att särskilda kostnader utgått för göromål, som skäligen bort
af verkens vaktmästare utan ersättning bestridas. Sålunda förekomma
utgifter för eldning, för hembärande af handlingar och
böcker, för hissning och skötsel af flagga med flera dylika bestyr.
I saknad af någon allmänt gällande föreskrift, förfar man på
olika sätt inom de olika verken. Revisorerna hafva därför velat
ifrågasätta, huruvida icke allmänna bestämmelser borde utfärdas
angående de tjänsteåligganden, som i regeln böra tillkomma vaktmästarne.
Om motionären velat upptaga äfven detta i sin motion,
så att vaktmästarnes tjänsteåligganden blifvit fullt bestämda, så
skulle jag icke haft så mycket emot att vara med om en så stor
förhöjning, som den af reservanterna föreslagna. Men jag vill
uppriktigt bekänna, att när jag under mitt första år såsom statsrevisor
började granska de centrala verkens räkenskaper, fann
jag till min förvåning, att vaktmästarne debitera verket för en
hel massa saker, som de utfört och som icke äro nämnda här;
jag började slutligen fundera på, hvad som egentligen var vaktmästarnes
göromål och om de hade någon annan skyldighet än
att infinna sig i verket och sitta där på en stol. Nu vet jag
mycket väl, att de ha åtskilligt att göra, men jag tycker, att
det är väl mycket, att de taga betaldt för att sätta in innanfönster
och för att bära ned dem från vinden och sedan upp
dit igen o. s. v., för att taga ut och sätta in böcker, lämna ut
kartor o. d. Hvad kartutlämningen angår, så var t. ex. i landtmäteristyrelsen
en hel massa penningar utbetalda för att vaktmästarne
lämnat ut kartor, åter tagit emot och satt in dem igen
o. s. v. Detta gjorde, att jag. som sagdt, kom på den tanken,
att jag måste sätta mig in i, hvad som var en vaktmästares
göromål.

Nu vet jag visserligen, att de somliga dagar kunna vara
sysselsatta och i så hög grad sysselsatta, att man såsom t. ex. i
statskontoret icke har en möjlighet att reda sig med mindre antal
vaktmästare, än hvad där nu är, nämligen sju.

Det har dock förefallit hela utskottet och äfven reservanterna,
livilka senare dock framställt ett yrkande till förmån för
dessa vaktmästare och velat gifva dem en ytterligare löneförhöjning,
något underligt, huruvida det verkligen kan finnas fullt
upp med arbete i statskontoret åt sju vaktmästare, men vi ha
böjt oss i detta fall och gått med på Kungl. Maj:ts förslag, och
när vi det gjort, utan att Kungl. Maj:t föreslagit någon ytter -

Lördagen den 27 April, e. m. 13

ligare utsträckning af deras tjänsteåligganden, skall jag, herr vice
talman, tillåta mig att yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Thylander: Herr talman! Jag skall till att börja med
i allt väsentligt instämma med herr Starbäck i det yttrande, han
här nyss hade.

Det har här såsom ett skäl, hvarför man icke kunde bifalla
förslaget om högre löner åt vaktmästarne, än hvad utskottet
föreslagit, anförts, att vaktmästarne här i Stockholm ha en hel
mängd bisysslor. Man får väl antaga och tro, att den lönereglering,
som i dag kommer till stånd med afseende å statskontoret,
äfven kommer att i allt väsentligt blifva normerande för framtida
löneregleringar vid de centrala verken. Jag har här tagit med
mig en motion, som förra året frambars af herr Lindhagen jämte
5 andra stockholmsrepresentanter, och i hvilken motion föreslås,
att vaktmästarne här i Stockholm skulle erhålla ett dyrtidstillägg
å 10 ä 20 procent af den kontanta lönen. I motionen förekommer
äfven en tabell, som utvisar, huru det förhåller sig med de
extra göromål, som vaktmästarne här i Stockholm ha. Tabellen
redogör för, huru 150 vaktmästare ha det ställdt i detta afseende.
Af dessa 150 ha 45 sysselsättning med servering, 25 med städning,
12 med diverse uppdrag, 10 ha sysselsättning som nattvakter,
9 med passning på teatrar, 8 med inkassering, 5 som
portvakter, 4 som handtverkare. 2 som handlande och 30 ha
ingen som helst extra inkomst. Nu kan det väl sättas i fråga,
huruvida en del af dessa sysselsättningar verkligen äro af den
beskaffenhet, att man kan säga, att vaktmästarne böra ägna all
sin lediga tid däråt. Såsom exempel på sådan sysselsättning kan
ju framhållas servering på de stora guldkrogarne här i Stockholm,
där vaktmästarne kanske få slita ut sig under natten och således
blifva mindre lämpliga att utföra det arbete, som de skola göra
om dagen. Man kan icke heller påstå, att de, som äro sysselsatta
såsom nattvakter, äro så särdeles lämpliga att sköta sin
vaktmästaresyssla om dagen.

En föregående talare sade här, att vaktmästarne skulle
sysselsättas i ämbetsverket 6 timmar om dagen. Själfva ha de
emellertid räknat ut, att det skulle bli 7 och stundom kanske 8
timmar om dagen. Då får deras tjänstgöringstid en så betydlig
utsträckning, att de i det af seendet kunna i viss mån jämföras
med öfriga vaktmästare.

Jag kan således icke finna, att hvad som här anförts om
vaktmästarnes extra inkomster utgör ett tillräckligt skäl att afslå
framställningen om högre lön åt dem. Sedan den här ifrågasatta
nya anordningen blifvit genomförd, borde man väl kunna minska
antalet vaktmästare, men då skulle man ju i stället kunna gifva
dem en så pass stor valuta för det arbete de utföra, att de icke

N:o 47.

Ang. ny
aflöningsstat
för statskontoret.

(Forts.)

JJ:o 47. 14

Lördagen den 27 April, e. in.

Ang. ny behöfva slita ut sig för att skaffa sig tillräckliga inkomster, utan
aflnmngsstat kunna hvila ut någon ledig stund.
kontoret Jag har resonerat på det sättet, och med hänsyn till de

(Forts) omständigheter, som här spela in, har jag ansett mig höra framlägga
den motion, som utskottet här afstyrkt. Kammaren får
naturligtvis döma mellan mig och dem, som icke vilja vara med
om att bevilja denna lilla förhöjning åt vaktmästarne. Jag kan
naturligtvis förstå, huru domen utfaller, men, hvad mer. jag älvan
vid den saken. Ett gammalt ordspråk säger, att man dör
icke af en sjukdom, om man är van vid den, och det får trösta
mig i detta fall.

Jag ber att såsom en tacksamhetsåtgärd gent emot reservanterna
få afstå från yrkande på bifall till min motion för att i
stället förena mig med dem i deras yrkande.

Herr Persson i Stallerhult: Herr talman! Den stat, som
nu föreligger till antagande, nämligen staten för statskontoret,
är den första frukten af löneregleringskommitténs arbeten, och
det är verkligen glädjande att se, att så mycket af hvad denna
kommitté föreslagit här har af Kungl. Maj:t blifvit gilladt och
framlagdt och sedermera af utskottet godkändt. Hvad beträffar
löneförmånerna för samtliga tjänstemän och betjänte i denna stat,
är det ju klart, att här en afvikelse förefinnes från hvad kommittén
föreslagit, men det får man icke förundra sig öfver, alldenstund
kommitténs förslag är dateradt för några år tillbaka,
och sedan dess ha ju förhållandena ändrat sig så, att allting blifvit
dyrare, och det fordras mera penningar för att kunna existera.
Jag har för min del icke något att erinra emot statsutskottets
förslag i denna del, utan ber att få yrka bifall till den föredragna
punkten.

Äfven beträffande de i denna stat upptagna vaktmästarne i
den lägst aflönade klassen har en rätt afsevärd förhöjning blifvit
föreslagen, nämligen icke mindre än 400 kronor, och det för såväl
förste vaktmästare som vaktmästarne i öfrigt. Detta öfverstiger
det af kommittén föreslagna beloppet med 100 kronor. Nu har
det framhållits, att äfven det belopp, som Kungl. Maj:t föreslagit
och utskottet tillstyrkt, skulle vara för lågt, och här har därför
yrkats bifall till en reservation, som finnes fogad vid betänkandet,
och som grundar sig på en här i kammaren väckt motion.
Men jag hemställer till herrarne, huruvida icke det af statsutskottet
tillstyrkta beloppet för vaktmästarne skulle kunna vara
tillfredsställande. Det är ett belopp, som med 400 kronor, såsom
jag nyss nämnde, öfverstiger hvad de för närvarande hafva. Nog
får man väl räkna detta för en ordentlig lönetillökning. Om det
förhölle sig så, som reservanterna velat göra gällande, och deras
yrkande blir antaget samt detta endast skulle hafva den inverkan,
att löneförmånerna för nu ifrågavarande befattningshafvare

Lördagen den 27 April, e. in.

15 X:o 47.

höjdes med visst belopp, kunde det icke vara så mycket att
däremot säga. Men herrarne böra dock erinra sig, att i och med
detsamma Riksdagen skulle godkänna reservanternas förslag,
skulle äfven pensionsbeloppen för vaktmästarne höjas. Enligt
Kungl. Maj:ts förslag skulle pensionsbeloppen höjas för förste
vaktmästaren från 800 till 900 kronor och för vaktmästare i öfrigt
från 600 till 800 kronor. Men om reservanternas förslag skulle
vinna Riksdagens bifall, kommer pensionen att höjas för förste
vaktmästaren från 800 till 1,100 kronor och för vaktmästarne i
öfrigt från 600 till 1,000 kronor. Det är väl ändå alldeles naturligt,
att detta är en så öm punkt, att jag ber att få hemställa
till herrarne, huruvida herrarne verkligen äro beredda att lämna
en så hög pension för samtliga stater, som härefter komma att
regleras. Vi hafva t. ex. poststaten, som ännu icke är föredragen
här i kammaren. Och man måste väl ändå medgifva, att
äfven postbetjänte böra få samma rätt, som genom ett bifall till
reservanternas förslag skulle medgifvas för nu ifrågavarande vaktmästare.
Kan det vara möjligt, att vaktmästarne skulle få rätt
ill en pension, som öfverstege folkskollärarnes och möjligen äfven
öfverstege underofficerarnes vid våra regementen! Det är väl
icke möjligt att afgöra saken så.

Motionären har nu afstått från yrkandet i sin motion och
förenat sig med reservanterna. Men frågan om pensionsrätter den
lämnar i alla fall sådant resultat, som jag nyss nämnde. Motionären
har hänfört sig till postbetjänte. Men beträffande pensionsrätten
förhåller det sig helt annorlunda med postbetjänte. Och
jag kan för öfrigt icke tro, att ens någon skulle vilja sätta postbetjänte
under dessa vaktmästare i ämbetsverken. Det är väl
icke möjligt — utan snarare tvärtom. Postbetjänte själfva hafva
icke begärt mera än 800 kronor i pension, och poststyrelsen har
hos Kungl. Maj:t hemställt om detta belopp; Kungl. Maj:t har
äfven i denna del godkänt postbetjäntes eget och poststyrelsens
förslag. Föredragande departementschefen för sjette hufvudtiteln
har beträffande denna sak yttrat: »Hvad angår fördelningen af
de 1,700 postbetjänte» — märk det stora antalet —- »i de olika
lönegraderna har jag icke någon erinran mot generalpoststyrelsens
förslag.

Generalpoststyrelsens hemställan innebär vidare den väsentliga
ändringen i grunderna för nu gällande lönestat, att utaf
aflöningen ett belopp af 800 kronor skulle i stället för såsom
hittills 600 kronor utgöra lön, under det återstoden skulle anses
tillhöra tjänstgöringspenningarna. Detta medför, utom den
afsevärda fördelen af ökad aflöning under sjukdom, en med 200
kronor förhöjd pension. Denna i och för sig betydliga ökning
— 33 procent -— synes mig emellertid skälig. Äfven med ökade
löneförmåner lärer postbetjänten icke kunna göra några synnerliga
besparingar, och ett belopp af 800 kronor i pension kan därför

Ang. ny
aflöningsstat
för statskontoret.

(Forts.)

N:o 47.

16

Lördagen den 27 April, e. m.

Ang. ny ej anses högre än som kräfves för att skänka honom en något

^förhtats^ n^r tryggad ålderdom.»
kontoret. Så säges det där. Nu komma i alla fall reservanterna och

(Ports) saga: nej, för all del, det duger icke, att dessa vaktmästare skola
ha rätt till pension af 800 kronor, som postbetjäntkåren begärt
och fått tillstyrkt, utan vaktmästarne de skola hafva 300 kronor
mer i pension. Det är dock att märka, att löneförmånerna för
postbetjänte uppgå väl till de belopp, som ifrågasatts till vaktmästarne,
men beträffande postbetjänte läggas ålderstilläggen till
tjänstgöringspenningarna, och detta inverkar på pensionen, i det
att den beräknas endast på lönen.

När man på detta sätt vill ändra af Kungl. Maj:t framlagda
förslag till stater, visar det sig, såsom ock naturligt är,
att man måste taga i betraktande, huruvida, när man höjer
summorna, man också vill öka summorna utefter hela linjen och
icke allenast för tjänstgöringstiden utan äfven för befattningshafvarnes
hela lifstid.

Nyligen är af Riksdagen antagen en lag angående civila
tjänstemäns rätt till pension, och statskontorets befattningshafvare
falla äfven under denna lag, hvadan de alltså få den rätt, som
jag nyss nämnde. Jag tycker, att endast detta skulle utgöra ett
det starkaste skäl för att denna gång och i denna del godkänna
statsutskottets förslag beträffande vaktmästarne och icke göra en
ändring, hvilken skulle, såsom jag nyss nämnde, medföra en
betydlig rubbning i afseende å löneförmånerna för statstjänarne
i allmänhet.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets förslag
i den nu upplästa punkten.

Herr Anderson i Hasselbol instämde häruti.

Öfverläggningen var härmed slutad. Efter af herr vice talmannen
gifna propositioner å de därunder gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

Efter föredragning häruppå af mom. b) begärdes ordet af

Chefen för finansdepartementet herr statsrådet Swartz, som
yttrade: Herr talman, mina herrar 1 Jag ber först att till utskottet
få framföra ett vördsamt tack för det välvilliga sätt, hvarpå det
behandlat den föreliggande löneregleringen, och detta tack ber
jag också att med anledning af det under punkt a) fattade beslutet
få rikta till kammaren. Genom detta kammarens beslut,
som öfverensstämmer med det af Första Kammaren under förmiddagen
fattade beslutet, är detta också Riksdagens beslut, och
jag ber att få framhålla såsom min öfvertygelse, att statens
tjänstinnehafvare ha stor anledning till tacksamhet mot Riks -

17 N:o 47.

Lördagen den 27 April, e. m.

dagen för det sålunda fattade beslutet. Å andra sidan har
Riksdagen genom att på detta sätt göra en betydelsefull början
till den sedan länge såsom oundgängligen nödvändig insedda och
därför ifrigt efterlängtade löneregleringen vid statens centrala
ämbetsverk tryggat statsmaskineriets jämna gång.

Utskottets hemställan skiljer sig i öfriga punkter icke afsevärdt
från Kungl. Maj:ts förslag. Den enda skiljaktigheten rör en
kompletterande bestämmelse i punkten c). Endast i afseende på
den nu föredragna punkten b) har utskottet gjort en hemställan,
som åtminstone till synes står i mera väsentlig strid med den
af Kungl. Maj:t gjorda. Regeringen har nämligen för sin del
ansett, att beskaffenheten af de olika tjänstegruppernas i statskontoret
arbete vore så pass olikartad, att en för alla lika bestämmelse
med afseende på arbete på tjänsterummet icke vore
lämplig, hvarjämte regeringen förklarat sig anse, att i instruktion
och arbetsordning borde för tjänstemän i första graden och till
en del i andra graden fastställas en arbetstid på tjänsterummet
af 6 timmar under hvarje söckendag. Statsutskottet har däremot
uttryckligen förklarat sig anse, att en för alla likartad bestämmelse
i afseende på tjänstgöringstiden borde utfärdas och hemställt,
att lönestaten icke skulle godkännas under annan förutsättning,
än att Kungl. Maj:t före detta års slut utfärdade föreskrift därom,
att samtliga ordinarie tjänstemän och betjänte skulle, i den mån
ej undantag kunde anses böra stadgas eller för särskilda fall
efter pröfning medgifvas, vara å tjänsterummet tillstädes minst
0 timmar hvarje söckendag. Då denna utskottets hemställan
tydligtvis har sin grund i en önskan att åt staten trygga den
största möjliga arbetskvantitet från tjänstemännens sida, ber jag
att uttryckligen få betona, att Riksdagens önskningar i detta
hänseende till fullo sammanfalla med Kung]. Maj:ts. Såsom
föredragande departementschef i detta ärende kan jag lifligt betyga,
att till grund för uttalandet i detta afseende till statsrådsprotokollet
icke legat någon annan önskan, än att förhållandena
skulle så ordnas, att man därigenom skulle vinna icke mindre
det till kvantiteten största, än äfven till beskaffenheten bästa
arbetsresultat, som stode att vinna. Och jag anser det som en
skyldig gärd af rättvisa från min sida att uttala som min lifliga
öfvertygelse, att af alldeles enahanda art är den uppfattning,
som legat till grund för ämbetsverkens uttalanden i dessa stycken
och för de anmärkningar, som från ämbetsverkens sida blifvit
gjorda mot den för alla lika tjänstgöringstiden på ämbetsrummet.

Jag ber också i detta sammanhang få betona — särskildt
då i åtskilliga stycken den lönestat, som nu fastställts, och de
villkor och bestämmelser, som därmed förenats, komma att anses
som normerande för ett fortsatt arbete med afseende på de
centrala ämbetsverkens löneregleringar — jag ber, säger jag,
få betona, att inom åtskilliga ämbetsverk det kommer att visa
Andra Kammarens Prot. 1907. K:o 47. 2

Ang. ny
qfiöningsstat
Jör statskontoret.

(Forts.)

N:o 47. 18

Lördagen den 27 April, e. m.

Ang. ny sig alldeles omöjligt att stadga en tjänstgöringstid af 6 timmar
ajloningsstat dagligen för alla ämbetsmän. Särskildt inom hofrätterna, kammarJor
stats- rätten m ämbetsverk är det förenadt med oöfverstigliga hinder
F* TV för ernående af ett godt arbetsresultat att stadga sådant, och
°r S'' detta icke endast på grund af de dåliga lokala förhållandena inom

en del centrala ämbetsverk utan jämväl och särskildt på grund
af arbetets beskaffenhet inom dessa ämbetsverk. Äfven där så
icke är förhållandet, såsom t. ex. i nu ifrågavarande ämbetsverk,
statskontoret, finnas likväl förhållanden, som gjort det i mina
ögon önskligt, att icke alldeles samma bestämmelser borde gälla
för alla ämbetsmän som för dem, livilkas arbete vore af beskaffenhet
att icke kunna utföras på annan plats än å ämbetsrummet.
Hvad som därvid ledt mitt omdöme är kännedomen om den
mångfald af frågor af ofta synnerligen svårlöst natur, som det
tillhör särskildt statskontoret att bereda och handlägga. En
beredning af sådana svårare ärenden, kräfvande djupt tankearbete,
underlättas gifvetvis i hög grad, för den händelse detta
arbete kan försiggå under så ostörda förhållanden som möjligt.
En sådan ostörd arbetsro synes mig icke kunna i allo vinnas på
ämbetsrummet. Tjänstemännen störas icke så mycket af allmänheten,
fastän jämväl detta alltemellanåt är fallet, som desto
mera af sina egna underlydande och sina kamrater, sina kolleger
inom eget och andra ämbetsverk, hvilka där infinna sig för att
fråga om än det ena än det andra, och hvilkas besök naturligtvis
ingripa i högsta grad störande i det tankearbete, som af
ämbetsmännen i fråga kräfves. För mig har det därför framstått
som den bästa "och under vissa förhållanden enda utvägen
att skaffa nödvändig arbetsro åt dessa tjänstemän, som äro i
särskildt behof däraf, att låta dem utföra en del af deras maktpåliggande
arbete i hemmet i stället för på tjänsterummet. Därvid
ber jag få uttryckligen betona, att det aldrig varit min mening,
att ämbetsmännen endast undantagsvis skulle finnas på ämbetsrummet,
eller att de på ämbetsrummet eudast skulle utföra det
arbete, som de, så att säga, måste där utföra, såsom en ärad
motionär, herr Widén, behagat tolka mina uttalanden i frågau,
hvilka uttalanden, då de nu icke minst genom herr Widéns
motion blifvit mera uppmärksammade, jag likvisst önskar både
från början varit något tydligare än som nu varit fallet. Emellertid
anhåller jag nu att få förklara, hvad jag därmed menat. Det
har varit min mening, att jämväl de högre tjänstemännen i
allmänhet skulle vara på tjänsterummet närvarande under den
tid, då de öfriga tjänstemännen, hvilkas arbete vore af den art,
att det icke kunde utföras på annan plats än på ämbetsrummet,
vore där närvarande. Det har varit min alldeles bestämda afsikt
att stadga, att så väl chefen som de högre tjänstemännen skulle
under hvarje dag ha en viss, för allmänheten kungjord mottagningstid,
under hvilken de kunde af besökande träffas och

]0 N:o 47.

Lördagen den 27 April, e. m.

rådfrågas. Jämväl i öfrigt skulle alla ämbetsmän, så långt sådant An0- n’J *
varit möjligt, på en gång vara närvarande å ämbetsrummet. aftöningsstat

Det har emellertid varit min uppfattning, att flertalet af de kontoret\
arbeten, som ålåge, särskildt inom statskontoret, de högre tjänste- (Forts''

männen, vore af sådan art, att det kräfde ett mera ostördt
tankearbete, och detta har gjort, att jag för min del varit af
den åsikten, att det icke vore rätt lämpligt att stadga alldeles
samma tjänstgöringstid å ämbetsrummet för dessa som för de
lägre tjänstemännen.

Emellertid har nu statsutskottet enhälligt uttalat den mening,
att en för alla lika tjänstgöringstid å ämbetsrummet bör stadgas.

Denna hemställan från statsutskottets sida innebär dock tydligtvis
icke något hinder för meddelandet af sådana föreskrifter, som
kunna vara nödvändiga för att undanröja de svårigheter, som
kunna yppa sig för arbetets jämna och lugna gång''inom statskontoret.
Ej heller innebär, såvidt jag kan se, denna hemställan
något hinder för ett praktiskt ordnande af möjligheten
att för särskilda fall efter pröfning medgifva undantag från
skyldigheten att vara på ämbetsrummet på en viss tid närvarande.

I nder sådana omständigheter anser jag mig böra förklara, att
jag icke finner mig böra göra någon erinran mot det förslag,
som statsutskottet under ifrågavarande punkt framställt.

Sedan herr talmannen, som nu tillstädeskommit, öfvertagit
ledningen af kammarens förhandlingar, yttrade

Herr Asker: Herr talman, mina herrar! Vid remissen af
den kungl. proposition, som nu föreligger till afgörande, afgafs
inom denna kammare af en ärad representant på södermanlandsbänken
ett yttrande, hvilket vid detta tillfälle så mycket mindre
bör lämnas oanmärkt, som statsutskottet i dess utlåtande i ämnet
anslutit sig till den mening, talaren då och sedermera i afgifven
motion förfäktat, samt föreslagit, att den af Kungl. Maj:t ifrågasatta
lönestat för statskontoret skulle gälla under förutsättning, att
Kungl. Maj:t meddelar föreskrift därom, att ordinarie tjänstemän
och betjänte skola med undantag för vissa fall vara å
tjänsterummet tillstädes minst sex timmar hvarje söckendag.

Den ärade talaren på södermanlandsbänken sade i sitt anförande
den 19 mars, bland annat, att löneregleringskommitténs
förslag om sex timmars arbetstid å tjänsterummet mött starkt
motstånd från tjänstemännens sida och att i denna del man
kunde säga, att »byråkratismen» afgått med segern. Vidare sade
han, att han visste af egen erfarenhet, att det ginge mycket väl
för sig för en landssekreterare att verkställa beredningsarbete
å tjänsterummet, ja, till och med bättre än i hemmet samt att,
då den ärade talaren tjänstgjort såsom chef för kungl. civildepartementet
och han korn upp till departementet kl. 10 hvarje

N:o 47. 20 Lördagen den 27 April, e. m.

Ang. ny morgon, han i regel fick vänta 1 ä D/2 timme, innan någon tjänsteajiöningsstat
man infann sig.

för stats- rj’ill bemötande häraf ber jag att få framhålla, att hvad

(Forts) landskansliet i Nyköping vidkommer, där såväl herr W idén som
1 '' jag tjänstgjort, inga hinder mötte för en landssekreterare att i

lugn och ro arbeta på tjänsterummet, enär ytterst få besökande
störde arbetsron, men att min erfarenhet från andra och större
län, där utvecklingen pulserar med lifligare tempo, varit den,
att ’ arbetsron på ämbetsrummet icke lämnat tid öfrig för annat
än bref och så kallade löpande ärenden, under det att de viktigaste
frågorna måst af landssekreteraren utarbetas i hemmet
under söckendagarnes sena timmar med sön- och helgdagstimmar
till hjälp. Jag anser mig i sammanhang härmed kunna med
glädje konstatera, att i de fem länsstyrelser jag tjänstgjort, tjänstemännen
med ytterst få undantag troget och träget fullgjort sitt
arbete till både allmänhetens och sina förmäns belåtenhet, oaktadt
påbud saknats om timslagen, mellan hvilka arbetet skulle fortgå
å tjänsterummet. Hvad härefter vidkommer herr åV idéns anmärkning
därom, att tjänstemännen inom civildepartementet icke
infunno sig på tjänsterummet samtidigt med chefen för departementet,
så är det min öfvertygelse, att om chefen tillkännagifvit,
att han önskade, att hvarje tjänsteman skulle vara på sin plats
kl. 10 förmiddagen, ingen uteblifvit. Det berodde därför uteslutande
på honom själf att ordna den frågan.

Den viktigaste betingelsen för ett intensivt arbete af tjänstermannen
hvilar på tjänstemannens ambition. Saknas denna, sa
gagnar det litet eller intet, om han ålägges att sitta på ämbetsrummet
vissa timmar om dagen; och vill man skapa byråkrater
i ämbetsverken, tror jag, att detta går lättast genom att låsa in
dem på ämbetsrummet, så att de så litet som möjligt komma i
beröring med den yttre världen, ty då, om någonsin, blifva de
ensidigt utvecklade och komma att sakna den omdömesförmåga,
som det praktiska lifvet mer än något annat kan skänka dem.
Jag vädjar för öfrigt till min vän på södermanlandsbänken, om
icke både han och jag kunna skatta oss lyckliga öfver att vi
fått något vidsträcktare syn på tingen genom annan verksamhet
vid sidan af tjänstegöromålen, än om vi uteslutande skulle utbildats
genom studium af luntorna i landskansliet.

Till bevis på hvarthän restriktiva bestämmelser för tjänstemännen
från Riksdagens sida kunna leda, torde det tillåtas mig
att anföra ett exempel. Under den tid jag tjänstgjorde såsom
landssekreterare i Härnösand, inträffade, att en tjänsteman vid
landsstaten fick ett slaganfall och låg sanslös på ämbetsrummet.
Då öfverläkaren vid hospitalet var den ende läkare i staden, som
vid den tiden hade telefon, satte jag mig i förbindelse ined honom
och bad honom genast infinna sig, men möties i telefon
af det svaret, att han vore förbjuden att idka enskild praktik

Lördagen den 27 April, e. m.

21 N:o 47.

utom hospitalets område. Jag lyckades emellertid att, med vädjande
till hans människokärlek, förmå honom åsidosätta riksdagsbestämmelsen.

Min åsikt är den, att, om bestämmelser angående tjänstgöringtid
på ämbetsrummet skola anses behöfliga, dylika bestämmelser
böra inrymmas i en instruktion för hvarje ämbetsverk
och af verkets chef utfärdas, ty det beror ytterst på chefen att
vaka öfver, att arbetet går sin jämna gång och att ingen eftersätter
sin plikt. När jag jämför de skäl, herr statsrådet och
chefen för kungl. finansdepartementet å ena, och statsutskottet,
å andra sidan, anfört för sättet att ordna denna fråga, så måste
jag gifva finansministerns skäl företräde. Jag har härmed icke
velat säga, att icke missbruk kunnat ske eller att tjänstgöringen
på tjänsterummet skulle tagas legört, tv jag är lika intresserad
som trots någon att vilja höja tjänstemännens arbetsintensitet
inom vårt land, men jag håller på den uppfattningen, att den
är icke chef för sitt ämbetsverk, som icke med noggrannhet och
kraft vakar öfver såväl att tjänstemännen äro på sina platser
som att arbetet går så snabbt och säkert som möjligt.

Då nu emellertid statsutskottet varit ense om det ifrågavarande
villkoret vid afiöningsstaten för statskontoret och jag
gärna vill medgifva, att ett dylikt villkor kan anses antagligt
för de centrala ämbetsverken i Stockholm, under det att jag
bestämdt vågar påstå, att det icke lämpar sig för exempelvis
landtstaten, har jag med hvad jag anfört endast velat framhålla
de skäl, jag anser böra i första hand tala för principfrågans
bedömande, på det att icke vid alla löneregleringar detta
villkor må anses oeftergifligt, helst förhållandena kunna vara
väsentligt olika inom olika ämbetsverk.

Jag har, herr talman, vid nu föreliggande aflöningsstat icke
något yrkande att framställa.

Häruti instämde herr Waivrinsky i Saltsjöbaden.

Herr Persson i Tällberg: Jag har icke begärt ordet för
att bemöta den siste ärade talaren, som var mer kunglig än
Kungl. Maj:t själf. Då hans anförande egentligen riktade sig emot
en talare på södermanlandsbänken, och denne talare är åldrig nog
för att kunna tala för sig själf, skall jag icke alls upptaga till bemötande
hvad den siste talaren yttrade. Jag vill blott säga det,
att statsutskottet har alldeles icke åsyftat att åvägabringa en så
oerhördt lång tjänstetid, så att tjänstemännen skulle svimma på
tjänsterummet. Men hvarför vi satt in bestämd tid såsom villkor,
det berodde därpå, att Kungl. Maj:t eller vederbörande departementschef
visserligen har gifvit erkännande åt det uttalande,
som kommittén har gjort, och sålunda erkänt, att någon längre
och kanske också bestämd tjänstetid borde föreskrifvas för tjänste -

Ang. ny
aflöningsstat
föi- statskontoret.

(Forts.)

N:o 47.

22

Lördagen den 27 April, e. m.

Ang. ny
aflöningsstat
för statskontoret.

(Forts.)

männen i de lägre graderna, men dels icke ansett, att detta
skulle gälla tjänstemännen i de högre graderna och dels icke
velat göra detta såsom villkor för åtnjutande af den nya lönestaten,
ansågo vi, att det icke var till fyllest med hvad som
Kungi. Maj:t sålunda föreslagit. Vederbörande statsråd säger
nämligen om den saken: »Lämpligt synes mig emellertid vara,
att i en blifvande arbetsordning för statskontoret meddelas föreskrift
om en reglementerad arbetstid å tjänsterummen, att såsom
regel gälla med afseende å första gradens äfvensom vissa af
andra gradens tjänstemän; och synes mig denna tid böra fastställas
till ungefärligen den tid, kommittén föreslagit, vederbörande
förmän dock förbehållet att, efter pröfning i särskilda
fall, därifrån medgifva undantag.»

Utskottet har ansett denna fråga vara så viktig, att det,
som herrarna finna, satt den som ett villkor för tillämpningen
af den nu föreslagna lönestaten, och herr statsrådet och chefen
för finansdepartementet har uti sitt nyss hållna anförande däremot
icke egentligen gjort någon anmärkning. Utskottet har
icke heller förbisett, att undantag från denna regel i många fall
måste göras. Det är äfven en annan sak, som utskottet har
trott sig böra påpeka till undanröjande af det missförhållandet,
att tjänstemännen blifva störda på sitt ämbetsrum genom. den
besökande allmänheten, och det är att, såsom utskottet i sin
motivering uttalat, den önskan, att Kungl. Maj:t i den instruktion
för ämbetsverket, som kommer att utfärdas, meddelar be.
stämmelse därom, att en viss tid blir anslagen, under hvilken
allmänheten får träffa de respektive tjänstemännen på deras ämbetsrum.
Nu har också herr statsrådet sagt — jag vill uttala
min tillfredsställelse däröfver — att han hade varit betänkt på att
vidtaga denna åtgärd, äfven om utskottet ej föreslagit densamma.
Utskottet har emellertid trott, att man därigenom skulle kunna
vinna besparing i tid för tjänstemännen och i synnerhet bespara
dem den störande inverkan, som naturligtvis måste blifva en
följd däraf, att allmänheten kommer och söker dem än på den
ena, än på den andra timmen. Och det är ej blott i tjänstemännens
intresse, som jag anser denna lilla reform vara behöflig,
utan den ligger också i mycket hög grad i allmänhetens intresse,
så att denna må få veta, på hvilka tider den skall kunna träffa
de respektive tjänstemännen uppe i ämbetsverken. Äfven jag
har varit utsatt för en sådan olyckshändelse, som en talare på
södermaulandsbänken, herr landshöfding Widén, omtalade vid
remissdebatten. Jag har nämligen flera dagar å rad sökt få
träffa en viss tjänsteman, utan att det lyckades mig att träffa
honom på den tid, som jag trodde skulle vara den riktiga för
att träffa honom, nämligen kl. 11—2 eller, vissa dagar, kl. 12—4.
Emellertid då jag kom f järde resan, träffade jag verkligen tjänstemannen
i fråga, men då var han mycket upptagen; föredragningen

Lördagen den 27 April, e. m.

23

Ji:o 47.

skulle nämligen genast börja. Då jag likväl sade honom, att Ang. ny

jag ej vidare ämnade på den vägen få mitt ärende uträttadt, så

var han så pass artig, att jag fick mitt ärende uträttadt. kontoret.

Detta är naturligtvis en ganska viktig reform, och jag vill (Forts.)
alltså fastslå, att vi borde få bestämmelser därom, att tjänstemännen
borde träffas på tjänsterummet under vissa, bestämda
tider. Dock har hvarken jag eller utskottet velat uppställa detta
som ett villkor för lönernas åtnjutande, men utskottet har, som
sagdt, mycket väl insett, att undantag i detta afseende måste
göras, och utskottet säger okcså, som herrarne finna på sid. 95 på
tal om sådana undantag: »Härvid har afsetts, att under det
senare fallet skulle inrymmas t. ex. de tillfällen, då en tjänsteman
för utförande af ett eller annat arbete i tjänsten å annan plats
än tjänstelokalen, såsom i annat ämbetsverk, arkiv eller dylikt,
under en eller flere timmar måste vara från tjänstelokalen frånvarande».
Äfven när sådana arbeten måste utföras, är det klart,
att det är såväl för tjänstemännen som för allmänheten fördelaktigt,
om en bestämd tid är gifven, då tjänstemännen skola
finnas å tjänsterummet, men då böra de ej vara skyldiga att å
öfriga tider mottaga besök å sina tjänsterum. Sålunda hafva vi
velat gå rimliga anspråk till mötes, och det föreligger, enligt min
uppfattning, ej någon obillighet, då denna föreskrift om 0 timmars
tjänstgöringstid å tjänsterummet blifvit intagen såsom ett villkor
för tillgodonjutande af de nu föreslagna aflöningsbeloppen.

Det är därför också med tillfredsställelse jag finner, att vederbörande
departementschef låter sig nöja med hvad utskottet föreslagit,
och det är därför, herr talman, som jag anser mig böra
yrka bifall å utskottets hemställan.

Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Då Första Kammaren
redan har antagit den nu föredragna punkten, och dessutom
här icke något yrkande på afslag har blifvit framställdt,
hade jag för min del ej tänkt att yttra mig, men det yttrande,
som en talare på hallandsbänken hade, har föranledt mig att
begära ordet.

Jag har egentligen icke något nytt att i denna fråga tilllägga.
Jag har så många gånger både skriftligen i uppsatser
—- dels i tidningar, dels i tidskrifter och muntligen, dels här
i kammaren, dels ock annorstädes — framlagt min uppfattning
i denna sak, att jag naturligtvis ej kan hafva så mycket nytt
att komma med. Det vill jag dock nu först och främst säga,
att ändamålet med den föreslagna föreskriften om en ökning af
arbetstiden på tjänsterummet närmast inom de centrala ämbetsverken,
naturligtvis endast och uteslutande är att komma till
precis samma mål, som herr finansministern förklarat, att han
eftersträfvar, nämligen att få en så stor arbetsintensitet som
möjligt, en så stor arbetsprodukt som möjligt. Detta har varit

N:o 47.

24

Lördagen den 27 April, e. m.

Ang. ny syftet med det förslag, som löneregleringskommittén framlagt, och
nJWningsstat som jag -fQr mjn Jel Lar kämpat för. Det är för öfrigt icke
kontoret endast kommittén, som uttalat den öfvertygelsen, att en ökning
(Forts)'' af arbetstiden på tjänsterummet nödvändigtvis fordras, för att
man skall komma till en ökad arbetsintensitet. Jag vill erinra
om — hvad jag för öfrigt erinrat om redan i min motion, men
hvilket herrarne måhända ej torde hafva särskildt observerat —
att samma tanke har uttalats såväl af telegrafkommittén som af
järnvägslöneregleringskommittén. Jag vill erinra om, hvad telegrafkommittén
har yttrat i denna sak, och jag gör det därför,
att det synes mig synnerligen väl sagdt. Det heter: »Kommitterade
kunna icke jäfva riktigheten af den allt oftare hörda klagan,
att den arbetstid, som tjänstemännen i allmänhet för närvarande
afse åt staten, är för kort, och kommitterade hålla före, att
därpå beror äfven det missförhållandet, att arbetsintensiteten inom
statens ämbetsverk i allmänhet är otillfredsställande». — Det
torde bemärkas, att det är tjänstemän i ett centralt ämbetsverk, som,
till en del åtminstone, suttit i denna kommitté och är o fullt
eniga med kommitténs lekmannaledamöter om detta uttalande.
— Vidare heter det: »För en längre tjänstetid talar nämligen det
kända förhållandet, att där den större delen af arbetsdagen är förlagd,
dit dragés ock själfmant den större delen af intresset, hvilket
i sin ordning omsättes i ett intensivare arbete. Den privata affärsvärlden,
till hvilken kommitterade nödgas ständigt återkomma
såsom erbjudande den enda lämpliga jämförelsen, skulle aldrig
kunna nöja sig med det under några af dagens timmar lämnade
halfintresserade arbete, som staten ofta får taga för godt, och det
synes kommitterade vara en själfklar fordran, att man vid reglerandet
af ett ämbetsverks arbetskrafter måste i första hand råda
bot i detta afseende». Jag tror, att ingen kan jäfva riktigheten
af detta omdöme, ingen, som verkligen har någon erfarenhet
af, hur ett intensivt arbete skall bedrifvas. För min del vill
jag säga, att jag af min egen erfarenhet kan på det allra amplaste
underskrifva det omdömet, att där man vistas största delen
af sin arbetsdag, där har man ock sitt största intresse.

Det är för mig uppenbart, att tjänstetiden på arbetsrummet
bör vara större, än den för närvarande är, då den inskränker
sig till 4 å 5 timmar dagligen. Denna korta arbetstid är en
verklig nationalförlust. Besinna, att tjänstemännen i allmänhet
komma upp på sitt arbetsrum först klockan 11 förmiddagen, och
att det finnes många af dem, som före denna tid på dagen icke
göra någonting. Detta är, jag upprepar det, en stor nationalförlust.
Jag vill erinra om en tid i vår historia, då arbetstiden
inom ämbetsverken var en helt annan än nu, om Axel Oxenstiernas
och Karl XI:s tider. Då arbetade man fi, 7 ä 8 timmar
dagligen på tjänsterummet; man började ock arbetet mycket
tidigare, än hvad vi ens nu kunna tänka oss att sätta i fråga.

Lördagen den 27 April, e. rn.

25

N:o 47.

Jag vågar säga, att under Karl XI, då hans reduktioner och
likvidationer m. m. genomfördes, bedrefs af tjänstemannakåren
ett arbete sådant, att våra dagars tjänstemän ej hafva någon
aning om, hur ett så intensivt arbete skall kunna bedrifvas.

Min öfvertygelse är för öfrigt, att ingen lider skada af, att
han har en ordentlig arbetstid på tjänsterummet. Jag har äfven
här min egen erfarenhet att åberopa. En ordnad arbetstid på
tjänsterummet medför nödvändigtvis genom förhållandenas makt
en ökad arbetsprodukt — man kan ej sitta på arbetsrummet och
göra ingenting. Resultatet måste bli ett intensivare arbete. Och
man får därigenom också en mera odelad tid för familjelifvet
och för studier, hvilka nu kanhända af tjänstemännen bedrifvas
mycket mindre, än hvad som borde vara fallet. När det talas
om, att man i hemmet kan få en mera ostörd arbetstid, kan
däremot med fog invändas, att detta visserligen kan vara sant
med afseende å vissa individer, men att det med afseende å
andra och de flesta åter ej är riktigt. Ty, mina herrar, äfven i
hemmet är det så mycket som stör. Särskildt för tjänstemän med
familj; man kan i allmänhet ej hafva det herravälde därinom,
att man kan köra bort hustru och barn, när dessa komma och
hafva något att säga. Man är kanske ej ostörd förrän under
nattens timmar, hvilka då skola ägnas åt arbete. Det vore mycket
bättre, om det bedrefves ett intensivt och ordentligt arbete på
tjänsterummet, så att man hemma fiDge sin tid ledig. Och hinner
man en gång vänja sig vid detta, tror jag ej, att det kommer
att vålla några svårigheter. Jag tror tvärtom, att tjänstemännen
skola finna, att denna reform var en välsignad sak. Det är min
fulla öfvertygelse, och jag har, som sagdt, äfven min egen erfarenhet
att därvidlag åberopa. Nu vill jag dessutom gärna medgifva,
att det är nödvändigt, att detta skötes med förstånd, så
att man ej hemfaller åt principrytteri. Detta blir sannerligen ej
heller förhållandet genom ett bifall till utskottets hemställan.
Det har redan af herr finansministern vitsordats.

Talaren på hallandsbänken sade, att t. ex. på landskansliet
i Nyköping, där han såväl som jag suttit som landssekreterare,
gick det utmärkt väl att arbeta på tjänsterummet därför att där
hade man ej så många besök. Ja, hur det stod till med den
saken, då han var där, det vet jag ej, ty det var så långt före
mig; men nog vet jag, att jag under min tid där hade synnerligen
många besök på tjänsterummet. Det hände likväl ofta,
att jag ställde så till, att sådana förfrågningar, som ej nödvändigtvis
måste besvaras af mig själf, fingo expedieras af någon
annan tjänsteman, t. ex. länsnotarien, när jag ville vara ostörd
med något.

Att emellertid en dylik tjänstgöringstid af 6 timmar på ämbetsrummet
ej är tillämplig på alla verk och alla ämbetsmän, är
alldeles riktigt. Det har ju ock beaktats i lönereglerings -

Ang. ny
aflöningsstat
för statskontoret.

(Forts.)

N:o 47. 26

Lördagen den 27 April, e. m.

Ang. ny kommitténs betänkande, då den t. ex. ej har föreslagit något
^föfhtats^ sådant beträffande presidenten och råden i kammarrätten, af
kontoret, anledning, att dessas arbeten väsentligen består i att föredraga
(Ports.) mål eller att åhöra föredragning af mål, och det är ett arbete,

som ej kan fortgå under en så lång tid som 6 timmar. I dylika
fall måste den ökade arbetsintensiteten åstadkommas genom andra
medel. Däremot är jag, i olikhet med talaren å hallandsbänken,
af den mening, att saken mycket väl går för sig inom länsstyrelserna.
Jag har inom den länsstyrelse, där jag nu är placerad,
verkligen sökt att genomföra detta, och det, som jag tror,
både till tjänstemännens och allmänhetens tillfredsställelse.

Talaren vidrörde äfven hvad jag vid remissen af förevarande
proposition skall hafva yttrat om civildepartementet och tjänstemännen
där. Jag har redan på annat håll bemött den skrift,
som kansliråden i detta departement riktat emot mig och mitt
nämnda uttalande. Då jag alltså förut utförligt redogjort för
och försvarat innehållet i detta mitt yttrande, vill jag ej upprepa
detta nu. Endast det vill jag säga, att när man vändt mitt
yttrande därom, att jag kommit upp klockan l/-i 10 eller 10
f. m. på mitt ämbetsrum och varit där en och en half timme
före de öfriga tjänstemännen, därhän, att jag därigenom skulle
riktat en obehörig anmärkning mot dessa tjänstemän för bristande
pliktuppfyllelse, så har man icke rätt återgifvit hvad jag sagt.
Jag har icke alls talat om någon bristande pliktuppfyllelse, utan
endast konstaterat det faktum, att tjänstemännen icke kommo
upp förr; jag har icke påstått, att de voro skyldiga att komma
förr. Man har, äfven här i dag, klandrat, att jag ej vidtagit
någon ändring i detta förhållande under min statsrådstid. I
nyssnämnda uppsats har jag förklarat anledningen härtill; och
det ligger för öfrigt i öppen dag, att de få månader, soni jag
varit chef för civildepartementet, voro en alldeles för kort tid
för att kunna genomföra en sådan förändring; för öfrigt hade vi
så mycket annat att tänka på — det var nämligen den norska
frågan, såsom herrarno veta. — Det var nog säkrast att låta
arbetet gå i samma banor som förut.

Innan jag slutar detta anförande, vill jag säga något i allmänhet.
Jag tror, eller rättare, jag är alldeles öfvertygad om —
och denna öfvertygelse delas af många med mig — att en ökad
intensitet i arbetet inom ämbetsverken måste hafva eu gynnsam
inverkan på arbetsintensiteten äfven inom andra områden. Efter
mitt förmenande vore det också synnerligen väl, om i allmänhet
arbetstiderna för de olika folkklasserna komme att något mera
närma sig till hvarandra, än hvad nu är fallet; och ett ökadt
arbete på tjänsterummet skall helt säkert härtill betydligt medverka.
Jag anser alltså, att, med en rätt tillämpning af detta
system, detsamma äfven i socialt och nationalekonomiskt afseende
skall medföra fördelar. Inom de länder — och de äro flera —

Lördagen den 27 April, e. m. 27 N:o 47.

där eu längre arbetstid för tjänstemännen, än hvad vi hafva, är Ang. ny
genomförd, har man funnit sig väl däraf; och det är min fulla
öfvertygelse, att detta system, tillämpadt äfven här i landet, icke kontoret.
skall lända tjänstemannavärlden eller det allmänna till skada, (Forts.)
utan tvärtom.

Jag har icke något annat yrkande att framställa än om bifall
till utskottets förslag.

Herr Persson i Stallerhult: Jag har sedan slutet af 1903
noga följt med den strid, som stått beträffande tjänstemännens
arbetstid. Efter de uttalanden, som löneregleringskommittén
då gjorde, är det naturligt, att man ej kan känna sig annat än
tillfredsställd, att frågan nu närmar sig sitt slut, och att kommitténs
uttalanden hlifvit af Riksdagen godkända. Men på
samma gång jag uttalar detta, är det naturligt, att jag för min
del tror, att åtminstone Andra Kammarens majoritet skall känna
sig mycket tacksam mot landshöfding Widén, som tagit så kraftig
del i arbetet för denna sak, och som fått röna så mycket obehag
för de djärfva uttalanden, som han gjort. Jag anser verkligen,
att vi böra hålla honom räkning för, att han icke tappat
modet, utan hållit ut till slutet med denna strid.

Andra Kammaren och omsider hela Riksdagen har ju under
flera år arbetat på att få tjänstemännens arbetsprodukt rikare,
än hvad den under senare tider varit. Men dä man kommit
underfund med, att man icke kunde få detta på annat sätt än
genom att fastställa en ökad arbetstid för tjänstemännen, så
kunde det icke undgås, att frågan om en lönereglering kom på
tapeten; och då måste man ju äfven se till, att en något så när
dräglig tid användes i tjänsten. Nu är ju här i kommitténs betänkande
en daglig arbetstid af sex timmar föreslagen; och äfven
i utskottets utlåtande är samma tid fastslagen. Det vore då
naturligt, att Andra Kammaren i likhet med Första Kammaren
godkände utskottets förslag.

För öfrigt är det icke någon ny fråga, denna om arbetstiden
på tjänsterummet. Om man går tillbaka till 1870-talet, till löneregleringen
år 1870, då den nu gällande lönestaten för statskontoret
fastställdes, så skall man finna, att det var den dåvarande
chefen för finansdepartementet, som i den kungl. propositionen
af samma år föreslog, att det skulle införas en bestämd arbetstid
å tjänsterummet, nämligen 6 timmar, för statskontorets tjänstemän.
Och hvarför? Jo, därför, att tjänstgöringstiden förut hlifvit
undan för undan afknappad och var alltför kort, så att arbetsprodukten
ej blef sådan, som den borde vara. Till stöd för
detta sitt förslag föreslår han bättre löner åt tjänstemännen.

Den sålunda föreslagna tjänstgöringstiden blef emellertid
icke genom Riksdagens beslut fastställd, ty statsutskottet afstyrkte
förslaget; det var olyckan. Men på hvilka grunder gjorde stats -

N:o 47.

28

Lördagen den 27 April, e. ra.

Ang. ny utskottet detta? Jo, det anförde såsom skäl (jag skall icke uppfiyr^tats^
^''sa hela den föregående meningen, utan eudast den del, som
kontoret, behandlar orsaken, hvarför utskottet då ej gick in på förslaget) r
(Forts.) »Men då bemälda tjänstemän framgent såsom dittills torde äga
skyldighet att fullgöra de med de särskilda befattningarna förenade
göromål, äfven om därtill behöfde användas ett större antal
timmar, hade det synts utskottet så mycket mera betänkligt, att
en föreskrift om den tid, hvar och en af dem borde ägna sig
åt sina tjänstegöromål, skulle af Riksdagen lämnas, som ärendena
inom ifrågavarande ämbetsverk väl i allmänhet icke voro
af beskaffenhet att kunna eller böra undanskjutas och ej heller
kunde beräknas alltid till samma mängd och omfång förekomma.»

Alltså, orsaken hvarför statsutskottet då icke ville fastslå (i
timmars arbetstid, var, att utskottet ansåg 6 timmar icke vara
nog; det skulle kanske åtgå mycket mera. Men hvad har händt?
Jo, enligt den Flodströmska utredningen har det visat sig, att
tjänstemännen icke tjänstgöra 6 timmar, utan mycket kortare
tid. Då är det väl icke för mycket att nu återföra arbetstiden
till hvad som då ansågs vara för kort tid. Det lärer väl för
öfrigt hvar och en erkänna, att icke har tjänstgöringstiden på
tjänsterummet — i hemmet går det väl icke för sig att kontrollera
den — varit 6 timmar i allmänhet; och det har val icke
en enda heller vågat säga i sina uppgifter till den Flodströmska
utredningen. Således är det naturligt, att denna fråga ej kan
af Riksdagen släppas, utan att man åtminstone har säkerhet för
att ämbetsmännen skola arbeta så godt som det står till och
under en bestämd tid.

Nu säges det, efter en aftontidnings referat af förhandlingarna
i Första Kammaren i dag på förmiddagen, att en talare
där, en mycket framstående talare, förklarat, att det icke är
värdt att bestämma någon tid; ty då kunde ämbetsmännen lätt
få den uppfattningen, att allt arbete utöfver de sex timmarnas
vore öfverflödigt; pliktkänslan skulle i allt vara den bestämmande
faktorn.

Ja, det trodde väl 1876 års Riksdag också, att pliktkänslan
var den allt bestämmande faktorn; men den har nog slappats
af åtskilligt sedan dess.

Beträffande dessa 6 timmar har löneregleringskommittén
sagt ungefär detsamma, som 1876 års Riksdag säde, nämligen
att 6 timmar icke alltid kunna vara nog, utan äro att anse
som ett minimum. Löneregleringskommittén säger härom: »Den
utsträckta arbetstid å tjänsterummet, som kommittén funnit sig
böra för de centrala ämbetsverken i allmänhet föreslå, synes
kommittén kunna skäligen bestämmas till sex timmar hvarje
söckendag, i hvilket fall erforderlig tid ändock finnes öfrig för
nödigt hemarbete. Det lärer knappast behöfva här betonas, att
denna tjänstgöringstid utgör allenast den minimitid, under hvil -

29 N:o 47.

Lördagen den 27 April, e. m.

ken samliga ordinarie befattningshafvande skola i regel finnas å ny

tjänsterummen tillstädes, men att naturligen en hvar därutöfver
är skyldig att å tjänsterummet eller, där sådant kan ske, i hem- A-onforei.
met åt tjänsten ägna all den tid, som kräfves för dess behöriga (Forts.)
skötande.»

Så säger kommittén ; och detta uttalande har utskottet tagit
fasta på och föreslagit allenast en minimitid. Tjänsten skall ju
skötas, det är klart; och man vill icke, att man skall behöfva
öka tjänstemännens antal därför att målens antal blir något
större.

Nu har en landshöfding här i kammaren uttalat klander
gentemot landshöfding Widén för dennes uttalanden i denna
del. Men jag säger om igen, att nog vill jag hembära landshöfding
Widén min tacksamhet för hans djärfhet härvidlag.

En annan talare har i Första Kammaren sagt, att han ansåg
både herr Widéns och utskottets förslag vara baseradt på en
trångsynt uppfattning af förhållandet mellan staten och dess
ämbetsmän. Alltså, det skulle vara en trångsynt uppfattning,
att man vill, att statens tjänare skola arbeta. Det är något
märkvärdigt att höra; men så säges det till slut, att en ämbetsmans
arbetstid skall endast regleras af hans önskan att få göra
så mycket som möjligt för fäderneslandet. Ja, jag lefver i den
uppfattningen, att det ej endast är statstjänarna, som gagna
fosterlandet. Om så vore fallet, så vore det illa; utan jag tror,
att vi alla litet hvar gagna fosterlandet.

För resten skulle man med en sådan åskådning som den
sistnämnda kunna tycka, att, med det mångsyssleri, som tjänstemännen
haft tillfälle att utöfva — det finnes ju statistik däröfver
— och då äfven andra intressen än statstjänstens gagna
fosterlandet, statstjänarne, äfven då de tjäna ett bolag, gagna
fosterlandet. Men jag tager för gifvet, att orden ej uttalats i
den meningen.

Till slut skulle jag vilja yttra ännu en sak beträffande detta
förslag. Då detta iöneregleringskommitténs förslag utkom och
däri föreslogs sex timmars arbetstid på tjänsterummet, så möttes
det med en storm af motsägelser och bittra uttalanden till och med
i officiella skrifvelser. Nu har det icke händt sig bättre, än att
chefen för telegrafstyrelsen, som suttit såsom ordförande i kommittén
för omreglering af telegrafverket, kommer och föreslår åtta
timmar, och att chefen för järnvägsstyrelsen, hvilken suttit som
ordförande i kommittén beträffande hans verk, kommer och säger,
att sju timmar är det minsta, utan att det höres ett ord af klander
i anledning häraf. Där ser man: man har nu vant sig vid
tanken på en utsträckt arbetstid; och därför tycker jag, att
klandret mot kommitténs och landshöfding Widéns förslag om
sex timmars arbetstid på tjänsterummet borde tystna.

Jag har begärt ordet endast för att i någon mån lämna

N:o 47. 30

Lördagen den 27 April, e. in.

Ang. ny mitt ord såsom skydd mot de anfall, hvilka landshöfding Widén
/^TSs*** ^tt skörda såsom lön för det djärfva och manliga uppträdande,
jkontoret lian ’ denna sak har haft. Jag yrkar bifall till utskottets förslag’.

(Ports.)

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

Mom. c) föredrogs härefter; och yttrade därvid:

Herr Hammarlund: Jag har uti denna punkt reserverat
mig beträffande en särskild bestämmelse, nämligen den svårlösta
frågan angående förening af ordinarie tjänst med annan tjänst.
Det är ju på det viset, att när man så afsevärdt höjer lönerna,
vill man också skärpa bestämmelserna därvidlag, så att en tjänsteinnehafvare
skall mer än hittills skett odeladt ägna sig åt sin
tjänst. Härvid bör man dock akta sig för att gå till öfverdrift,
och detta har man enligt min mening här gjort i fråga om en
bestämmelse. Löneregleringskommittén har föreslagit, Kungl.
Maj:t accepterat och statsutskottet tillstyrkt en bestämmelse så
lydande: »att med ordinarie befattning i statskontoret icke må
förenas annan tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat».
Där står semikolon och sedan börjar ett nytt stycke. Det är
sålunda absolut förbjudet för en tjänsteinnehafvare att hafva
befattning å kommunens stat. Men i nästa stycke heter det:

»att med ordinarie befattning i nämnda ämbetsverk ej heller
må förenas vare sig uppdrag såsom ordförande eller ledamot i
styrelse för verk eller bolag, som är med Kungl. Maj:ts oktroj
försedt eller blifvit såsom aktiebolag registreradt, eller befattning
såsom tjänsteman i sådant verk eller bolag eller annan
tjänstebefattning af hvad slag som helst, såframt ej, hvad angår
chef eller ledamot, Kungl. Maj:t och, hvad angår innehafvare
af annan befattning, statskontoret, uppå därom gjord framställning,
och efter pröfning, att ifrågavarande uppdrag eller tjänstebefattning
ej må anses inverka hinderligt för tjänstgöringen i
ämbetsverket, finner uppdraget eller befattningen kunna få tills
vidare mottagas och bibehållas.»

I fråga om tjänst å kommunens stat finnes sålunda ett absolut
förbud, men hvad angår tjänst i bolag är förbudet icke absolut,
utan sådan tjänst kan få innehafvas, därest det pröfvas, att densamma
icke är hinderlig för den ordinarie tjänstens skötande.
Att man på detta sätt favoriserar bolagen och tillbakaskjuter
kommunen finner jag alldeles orimligt. Man gör det så lätt för
en statstjänsteman att kunna bestrida befattning i bolag, men
lägger alla möjliga hinder i vägen för att han skall kunna sköta
en liten syssla i kommunens tjänst.

Ifråga om statskontoret betyder det egentligen ingenting,
om vi nu besluta såsom här står, men meningen är ju, att hvad
vi nu besluta rörande detta ämbetsverk skall blifva normerande

Lördagen den 27 April, e. m. 31

för alla andra statens verk och inrättningar. För ett par dagar
sedan hafva å våra pulpeter framlagts nya lönestater för järnvägen,
och i dem äro samma villkor inryckta. Alltså kommer
det att blifva så, att järn vägsfunktionärer i framtiden icke få
innehafva befattning å kommunens stat, och dock vet jag, att
för närvarande i småstäder och i stationssamhällen dyiika befattningar
understundom utan olägenhet af dem innehafvas. Om
det, som nu föreslagits i fråga om statskontoret, skall blifva normerande
för alla andra verk, om det alltså kommer att tillämpas
äfven beträffande Kungl. Maj:ts kansli, blir ju förhållandet det,
att till exempel en kanslisekreterare i cklesiastikdepartementet
icke får innehafva en obetydlig befattning såsom kyrkouotarie i
en församling bär i Stockholm. Hvilket är väl dock lämpligare,
än att en tjänsteman i ecklesiastikdepartementet bestrider en
dylik befattning, som gör honom förtrogen med arbetet och lifvet
inom församlingen? I sitt departement har han att syssla med
hithörande saker, och det kan vara ganska nyttigt för honom
att praktiskt få taga del af detta arbete.

Här har i dag på förmiddagen och äfven i afton talats om
byråkrati sm. Man bör ju göra allt för att hindra uppkomsten
däraf, och ett sätt härför tror jag vara att icke stänga in ämbetsmannen
på hans ämbetsrum och säga: här skall Ni sitta 6 timmar
och därutöfver får ni icke göra något annat än hvad som
rör tjänsten. Detta sätt tror jag i hög grad vara ägnadt att
befrämja byråkratism. Genom sådana bestämmelser vill man
lägga hinder i vägen för handhafvandet af en liten befattning,
som icke hindrar fullgörandet af hans ordinarie tjänst, enär den
helt och hållet kan skötas på eftermiddagen och aftonen.

Skall en sådan bestämmelse införas i fråga om landtstaten,
ställer sig saken ännu besynnerligare. I en liten stad, till exempel
Mariestad, komme sålunda länsnotarien icke att få innehafva
befattningen som drätselkammarens sekreterare, och för våra
landsting ställer sig denna bestämmelse synnerligen olägligt.
Landstingen — ett landsting är ju en kommun — hafva på
sina stater särskild aflöning upptagen för sekreterare, kamrerare
o. s. v., och vanligtvis är det hos landtstaten anställda tjänstemän,
söm få dessa befattningar som bisysslor. Om denna bestämmelse
kommer att inryckas i löneregleringen för landtstaten,
skulle de emellertid icke få innehafva dylika befattningar, och
landstingen skulle i så fall kanhända få svårt att på ett tillfredsställande
sätt få dessa platser besatta.

Enär jag inom utskottet stått alldeles ensam, har jag icke
med min reservation åsyftat att vinna någon ändring beträffande
statskontoret, utan jag har genom densamma velat fästa uppmärksamheten
på denna oegentlighet för att, när fråga blir om
lönereglering för andra statens verk och inrättningar, man må
tänka härpå och se till, huruvida man icke lämpligen på sätt

Jf:o 47.

Ang. ny
aflöningsstat
för statskontoret.

(Forts.)

N:o 47. 32

Lördagen den 27 April, e. m.

Ang. ny jag föreslagit bör borttaga ordet »kommuns» under första punkten.
a''/^*8tat«a< s^u^e då blifva själfklart, att kommunens tjänst faller under
kontoret, hvad som står i nästa moment, där det heter, att tjänstebefatt(Forts)
ning af hvad slag som helst skulle få innehafvas, därest det
pröfvas icke vara hinderligt för den ordinarie tjänstens utöfvande.
Herr talman, jag har icke något yrkande att göra.

Med herr Hammarlund instämde herrar Sanden och Sccdén.

Friherre Adelswärd: Herr talman, mina herrar! Utskottet
har ansett, att den framställning, jag i min motion gjort, blifvit
besvarad genom det, som utskottet i sitt betänkande anfört.
Utskottet har ju också delvis fäst afseende vid min framställning
och föreslagit antagandet af en bestämmelse om viss mottagningstid
i ämbetsverken, hvilken bestämmelse nyss blifvit af
kammaren antagen. Hvad åter beträffar andra delen af min
motion, som afser, att ämbetsverken skulle åläggas att direkt
utan mellanhand af kommissionärer, såsom nu är fallet, korrespondera
med allmänheten, har utskottet icke ansett sig kunna
framställa något förslag. Rörande statskontoret, hvars lönereglering
det nu gäller, har utskottet fått den uppgiften, att därstädes
redan nu är praxis, att allmänhetens skrifvelser i allmänhet
icke besvaras genom kommissionären, utan genom tjänstemännen
å de olika byråerna. Äfven i flera andra ämbetsverk är, efter
hvad jag erfarit, förhållandet enahanda, så att upplysningar
lämnas och skrifvelser besvaras på privat väg genom de enskilda
tjänstemännen. Det är dock, synes det mig, en väsentlig skillnad,
om allmänhetens skrifvelser besvaras af ämbetsverket själft eller
genom enskilda tjänstemän, på hvilkas nit det måste bero, om
de vilja åtaga sig detta eller icke. Jag kan emellertid icke finna,
att det skulle medföra några formella svårigheter eller vara på
något sätt olämpligt, om ämbetsverken såsom sådana direkt
korresponderade med allmänheten och lämnade de upplysningar
och besvarade de skrifvelser, som kunde ifrågakomma. Bästa
beviset härför är, att det redan nu praktiseras, att enskilda
tjänstemän af egen fri vilja besvara sådana skrifvelser. Ett skäl
för att den af mig föreslagna bestämmelsen borde kunna tillämpas
inom statens ämbetsverk i allmänhet synes mig ock vara, att i
utrikesdepartementet ett dylikt förfaringssätt sedan långt tillbaka
är regel. Utrikesdepartementet korresponderar med allmänheten
direkt såsom ämbetsverk och icke genom enskilda tjänstemän
eller genom kommissionär.

Hvad särskildt statskontoret beträffar, så har utskottet påpekat,
att om min motion gällde äfven sådan korrespondens,
som innefattade remiss af penningar, så skulle en sådan förändring
icke utan en fullständig omläggning af hela verkets
arbetssätt kunna genomföras. Jag har svårt att föreställa mig,

33 N:o 47.

Lördagen den 27 April, e. m.

att det verkligen skulle kunna medföra så stora svårigheter, äfven Ang. ny
om sådan korrespondens, som innefattade remisser af penningar, a^^?ssÅat
skedde direkt mellan verket och allmänheten. Jag tillåter mig kontoret.
uppläsa en liten promemoria om huru det nu går till, då det ‘ (Foi.tg j
gäller att utfå penningar eller insätta sådana i statskontoret.

Den har på min begäran uppsatts af en person, som vid flera
tillfällen för min räkning lyftat penningar eller inbetalt sådana i
statskontoret.

Vid uttagningar af belopp, som af staten anslagits till visst
ändamål, måste man först inställa sig i statskontoret och där
underskrifva en rekvisition å beloppet, hvilken rekvisition ingifves
till registratorn därstädes. Först efter 3 å 5 dagar, sedan
denna ansökan föredragits inför vederbörande, får man inställa
sig hos kassören, som därefter aflämnar, ej penningar, utan anvisning
å riksbanken, hvarefter man i riksbanken lyfter beloppet.

Vid insättningar får man likaledes ej aflämna penningar
direkt till statskontoret (hvilket naturligen första gången är för
vederbörande låntagare obekant), utan måste man först hos riksbanken
insätta det belopp man skall inbetala och därefter inlämna
anvisningen jämte skriftlig anmälan till statskontoret.

Som man emellertid oftast ej på kronan känner räntebeloppet,
måste man vanligen alltid först inställa sig i statskontoret för
att fixera beloppet, därefter gå till riksbanken och sedan ytterligare
infinna sig i statskontoret och på alla ställen går det
naturligen långsamt.

Jag vågar ifrågasätta, huruvida det är rimligt, att man för
en så enkel transaktion som inbetalande af en ränta eller lyftande
af ett anslaget penningbelopp skall behöfva underkasta
sig en sådan omgång och tidsförlust, som måste bli händelsen,
sådana förhållandena nu äro. Jag kan omöjligen fatta, att det
skall vara nödvändigt, och jag tror, att det ganska lätt skulle
kunna ändras. Bland annat vore det ju ej otänkbart, att statskontoret
använde sig af riksbankens kommissionskontor, hvarigenom
sådana transaktioner synnerligen lätt låta sig göra.

Det förefaller verkligen för en utomstående, som om den
svenska ämbetsmannavärlden liksom sväfvade i ett högre plan
öfver det jordiska, än som vi vanliga dödliga få nöja oss med.

Jag är öfvertygad, att de arbetsmetoder, som nu användas i
ämbetsverken, till stor del äro i hög grad föråldrade och att de
säkerligen skulle kunna moderniseras och förenklas till vinst såväl
för ämbetsmännen själfva som ock för den allmänhet, som
har med dem att göra.

Jag har naturligtvis icke väckt denna min motion med tanke
särskildt och uteslutande på statskontoret och den lönereglering,
som där nu skall genomföras, utan jag har gjort det vid detta
tillfälle därför, att jag anser saken vara af principiell betydelse,
då nu organisationer och löneregleringar förestå för ett flertal af
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 47. 3

N:o 47. 34

Ang. ny
aflöningsstat
för statskontoret.

(Forts.)

Lördagen den 27 April, e. m.

de öfriga ämbetsverken. Jag är öfvertygad, att förr eller senare’
den frågan kommer fram och måste genomföras, att förenklingar
vidtagas i de föråldrade arbetsmetoderna.

Därför, herr talman, tillåter jag mig med tanke på den betydelse,
jag fäster vid denna förändring, att, oaktadt min motion
är afstyrkt, i ifrågavarande delar hemställa om bifall till densamma.

Häruti instämde herrar Ekman i Göteborg och Nilson i
Örebro.

Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Jag begärde ordet
med anledning af det anförande, som talaren på stockholmsbänken
hade med afseende på den nu föredragna punkten. Det
rörde nämligen den bestämmelse, som föreslagits af Kungl. Maj:t
och af utskottet godtagits, att med ordinarie befattning i statskontoret
icke må förenas annan tjänst »å rikets, Riksdagens eller
kommuns stat». Det är nu alldeles riktigt, som talaren sade, att
denna bestämmelse genom det sätt, hvarpå den är affattad, icke
är dispositiv, det vill säga att Kungl. Maj:t icke kan gifva dispens
ifrån densamma, utan den är ovillkorlig. Men däremot är det
icke förhållandet, att denna bestämmelse är någon nyhet, som
löneregleringskommittén eller Kungl. Maj:t nu kommit med, utan
den återger hvad som för närvarande i detta hänseende gäller.
Det har emellertid, efter hvad jag sport, såväl inom utskottet
som äfven möjligtvis eljest rådt någon tvekan, hur det förhåller
sig med den saken, och det är för att meddela det rätta sakförhållandet
i frågan, som jag begärt ordet.

När staterna för de centrala ämbetsverken sista gången reglerades
— det skedde vid löneregleringar på 1870-talet — så
var det första verk, som då reglerades, hofrätterna, Svea, Göta
och skånska hofrätten. Den kommitté, som varit tillsatt för
regleringen, hade föreslagit vida längre gående villkor i den här
vägen. Dem ville emellertid icke dåvarande justitieministern,
excellensen De Geer, som föredrog ärendet hos Kungl. Maj:t,
vara med om, utan han ansåg, att detta förbud borde något
begränsas och föreslog sålunda, hvad hofrätterna beträffar, att
med ämbete eller tjänst i hofrätten »icke må förenas annan
tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat» — här står
skiljetecknet semikolon och sedan fortsattes det — »ej heller
annan tjänstebefattning, med mindre den icke finnes vara hinderlig
för fullgörande af tjänstgöringen i hofrätten». Därmed var
det hans mening, enligt hvad motiverna utvisa, att förening med
tjänst å rikets, Riksdagens eller kommuns stat skulle vara absolut
förbjuden, men förbudet mot förening af annan tjänstebefattning
skulle vara allenast dispositivt, det vill säga det kunde gifvas
tillstånd att förena sådan befattning, såvidt det ej var hinderligt

35 N:o 47.

Lördagen den 27 April, e. m.

för fullgörande af tjänstgöringen i hofrätten. Det var sålunda
alldeles klart, hvad man menade, och uttrycket var så affattadt,
att någon tvekan icke kunde uppstå, helst om man tog hänsyn
till motiven. Denna bestämmelse blef af Riksdagen antagen,
inflöt i Riksdagens skrifvelse och har sedermera influtit i det
exemplar af svensk författningssamling, i hvilket lönevillkoren
meddelas.

Samma år, 1876, framlade finansministern — det var då
Forssell — förslag till lönereglering för statskontoret. Däri tager
han upp justitieministerns resonemang i detta hänseende, men
med den inskränkningen, att han icke ville göra förbudet gällande
för hela statskontoret, utan från detsamma undantaga
tjänstemännen i lägsta eller första lönegraden. Men i afseende
å de öfriga tjänstemännen föreslår han, i likhet med hvad som
skedde för hofrätterna, att »med ehefsplats äfvensom tredje eller
andra gradens tjänst i statskontoret icke må förenas annan tjänst
å rikets, Riksdagens eller kommuns stat, ej heller annan tjänstebefattning,
med mindre den finnes icke vara hinderlig för fullgörande
af tjänstgöringen i statskontoret». Af motiven synes,
att hans mening var precis densamma som justitieministerns.
Men undersöker man det sätt, på hvilket stadgandet för statskontoret
var skrifvet, finner man en liten skillnad, och det är,
att före orden »ej heller annan befattning» satts komma i stället
för semikolon. Sedermera kom denna mening att skrifvas med
komma under hela den följande tiden och i alla de regleringar,
som därefter ägde rum. Det är detta sista förhållande, som vid
innevarande riksdag vållat någon tvekan om detta villkors innebörd.
Det har emellertid icke uppfattats och i tillämpningen,
såvidt löneregleringskommittén kunnat förmärka, icke ansetts
annat än att innehafvande äfven af tjänst å kommuns stat varit
absolut förbjudet, kommuns stat så att förstå, att det icke var
förbjudet att ha kommunala uppdrag, utan endast sådana tjänster,
som uppförts å af kommunen fastställd stat.

När t. ex. sedermera vid 1904 års riksdag det gällde löneregleringen
för elementarlärarne, för hvilka det förut icke fanns
något motsvarande villkor, insattes detta villkor äfven för dem,
men affattades fullkomligt lika med det, som gällde de centrala
ämbetsverken i allmänhet, sålunda med komma framför satsen
»ej heller». Meu att det ej heller då afsågs att göra någon
ändring i det hänseendet, att det skulle vara absolut förbud att
med lärartjänst förena tjänst på kommuns stat, framgick grannt
af öfverläggningarna i det särskilda utskottet, där jag då var
ledamot. Det gjordes nämligen ganska starkt motstånd mot
detta villkor, beroende på, att man ansåg, att det kanske icke
var så lämpligt med afseende på lärarekåren just på den grund
att det ansågs vara oeftergifligt. Emellertid blef resultatet, att
detta villkor fastställdes äfven för elementarlärarekåren.

Ang. ny
aflöningsstat
för statskontoret.

(Forts.)

Lördagen den 27 April, e. m.

N:o 47.

Ang. ny
aflöningsstat
för statskontoret.

(Ports.)

30

Jag har härmed velat klargöra, att det icke är någon nyhet,
som löneregleringskommittén här föreslagit, utan att den allenast
upptagit hvad som förut i detta hänseende ansågs gällande, och
någon ändring däruti torde nu så mycket mindre vara lämplig,
som ju lönerna blifvit väsentligt höjda och det sålunda icke
torde vara något skäl att lätta villkoren. Något sådant har ju
icke heller föreslagits.

Hvad särskildt länsstyrelserna beträffar, är förhållandet annorlunda,
ty för deras lägre tjänstemän, från och med länsnotarierna
och nedåt, har det aldrig ingått i lönevillkoren, att det skulle
vara förbjudet att innehafva tjänst å kommunens stat, och detta
uppenbarligen af hänsyn därtill, att dessa tjänstemän, liksom
ursprungligen första gradens tjänstemän i statskontoret, varit
jämförelsevis knappt aflönade. Hvad dessa sistnämnda angår,
blef, om jag icke missminner mig, år 1881 förbudet utsträckt
äfven till dem. I afseende på landtstaten gäller som sagdt alltfortfarande,
för de lägre tjänstemännen nämligen, att det icke
är förbjudet att innehafva tjänst å kommunens stat, och något
annat har icke heller ifrågasatts af löneregleringskommittén.

Herr Hammarlund: Friherre Adelswärd har nyss yrkat
bifall till sin motion, i hvad den afser första punkten, hvari
föreslås, att det såsom villkor för den nya lönestatens åtnjutande
skulle föreskrifvas, att ämbetsverket skall utan förmedling af
kommissionär och utan annan särskild kostnad än den, som genom
förordningarne om expeditionslösen och om stämpelafgiften
må vara stadgad, skriftväxla med allmänheten i förekommande
mål och ärenden.

Utskottet har ställt sig synnerligen välvilligt till detta förslag.
Det har emellertid erfarit, att det redan nu i statskontoret
råder den praxis, att, om en enskild person vänder sig till
ämbetsverket med skriftlig förfrågan i ett tjänsteärende, svar
härå meddelas genom vederbörande byråtjänsteman utan någon
som helst kostnad för den upplysningssökande.

I fråga om penningars sändande och mottagande behöfs
naturligtvis strängare kontroll för att icke oegentligheter skola
inträffa, hvarför man icke i detta afseende torde böra utan vidare
lämna den föreskrift, som motionären tänkt sig.

Utskottet har för öfrigt om förslaget uttalat sig på följande
sätt: »Under alla omständigheter lära eventuella bestämmelser
angående sättet för ämbetsverkets uppehållande af den skriftliga
kommunikationen med allmänheten icke, på sätt föreslagits, böra
upptagas bland villkoren för tjänstemännens rätt till åtnjutande
af dem tillerkända aflöningsförmåner, utan i stället införas i
ämbetsverkets instruktion, vid hvars utfärdande Kungl. Maj:t
icke lärer underlåta att taga i öfvervägande, i hvad mån de af

37 N:o 47.

Lördagen den 27 April, e. m.

motionären angifna önskemålen kunna och böra blifva tillgodo- Ang. ny
sedda». aflöningsstat

Genom inryckande af dessa ord i motiveringen anser sig kontwlt
utskottet hafva besvarat friherre Adelswärds motion i förevarande (Forts)''
afseende.

Nu har redan Första Kammaren godkänt utskottets utlåtande
i dess helhet, och om Andra Kammaren, som jag antager, gör
detsamma, kommer hvad som anförts i motiveringen att stå i
skrifvelsen till Konungen i detta ärende, och då synes det mig
icke nödvändigt att inrycka det i klämmen.

Jag hemställer sålunda om bifall i denna del till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning framställde herr talmannen
proposition å de därunder gjorda yrkandena; och blef
därvid utskottets hemställan af kammaren bifallen.

Mom. cl)—-f).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Utskottets hemställan förklarades besvarad genom kammarens
här ofvan antecknade beslut.

§ 5.

Bevillningsutskottets memorial n:o 25, i anledning af dels
kamrarnas skiljaktiga beslut rörande 20 § 1 mom. i det vid
bevillningsutskottets betänkande n:o 17 fogade förslag till förordning
angående tillverkning af brännvin, dels ock återremiss
af 19 § i nämnda författningsförslag, föredrogs häruppå.

Punkten l:o).

Den föreslagna voteringspropositionen godkändes.

Punkten 2:o).

Lades till handlingarna.

§ 6.

Vidare förelåg till afgörande bevillningsutskottets memorial Förslag till
n:o 26, i anledning af dels kamrarnas skiljaktiga beslut rörande förordning
25 § 1 mom. i det vid bevillningsutskottets betänkande n:o 18 an9)en)e tillfogade
förslag till förordning angående tillverkning och beskatt- jjeskamim^af

maltdrycker.

N:o 47. 38

Lördagen den 27 April, e. m.

Föi-slag till ning af maltdrycker, dels ock återremiss af vissa paragrafer i

förordning nämnda författningsförslag.
angående tillverkning
och .

beskattning af Punkten l:oJ.

maltdrycker.

(Forts.) Utskottets hemställan bifölls.

I punkten 2:o) hemställde utskottet, att 20 och 28 §§ uti
ifrågavarande författningsförslag måtte erhålla i memorialet angifven
lydelse.

20 §.

Godkändes.

För 28 § hade utskottet föreslagit följande lydelse:

1. Vid tillverkning af svagdricka i skattefritt bryggeri må
vörten, då jästen tillsättes, icke äga högre extrakthalt än sex
procent.

2. I skattefritt bryggeri må vid tillverkning af svagdricka
ej användas sackarin eller liknande sötämne och må dylikt ej
finnas i bryggeriet eller därtill hörande lägenheter.

3. Från skattefritt bryggeri må icke utföras vört af högre
extrakthalt än sex procent.

Beträffande denna paragraf hade emellertid reservation afgifvits
af herr Ericsson i Ofvamnyra, hvilken hemställde, att
paragrafen skulle lyda sålunda:

1. Vid tillverkning af svagdricka i skattefritt bryggeri må
vörten, då jästen tillsättes, icke äga högre extrakthalt än sex
procent.

2. I skattefritt bryggeri må för tillverkning af svagdricka
användas endast torkadt, rostadt eller brändt malt, humle, jäst
och vatten, samt för färgning af svagdricka sockerkulör.

3. I skattefritt bryggeri eller tillhörande lägenheter må icke
finnas stärkelse, sackarin eller liknande sötämne, som kan vid
tillverkning af svagricka användas i stället för malt.

4. Från skattefritt bryggeri må icke utföras vört af högre
extrakthalt än sex procent.

Paragrafen föredrogs, hvarefter

Herr Ericsson i Ofvanmyra yttrade: Herr talman, mina
herrar! I propositionen till 1903 års Riksdag föreslog Kungl.
Maj:t, att 28 § 2 mom. i förordningen angående tillverkning och

Lördagen den --27 April, e. in.

39 N:o 47.

beskattning af maltdrycker skulle erhålla följande lydelse: »I Förslag till
skattefritt bryggeri må vid tillverkning af svagdricka ej använ- förordning
das sackarin». Bevillningsutskottet, som ansåg, att det ej heller ^g^ing och
för skattefria bryggerier borde vara tillåtet att använda malt- beskattning af
surrogat af skäl, dels att ett sådant medgifvande skulle medföra, maltdrycker.
att en sämre vara komme att tillverkas, och dels att alla till- (Forts.)
verkare af svagdricka borde vara likställda beträffande tillverkningen,
vare sig denna försiggick i skattefritt eller skattepliktigt
bryggeri, föreslog förbud att i skattefritt bryggeri förvara stärkelse,
socker, sackarin eller annat, som kunde vid tillverkning
af svagdricka användas i stället för malt, med undantag blott
för sockerkulör. Bevillningsutskottet ansåg då, att fullständigt
förbud mot användande af surrogat vid tillverkning af svagdricka
skulle utfärdas, och att det endast skulle medgifvas rätt
att använda sockerkulör vid färgning af svagdricka. Vid ärendets
slutbehandling i Riksdagen strök man emellertid ordet
»socker» ur momentet, detta icke för att gifva svagdricksbryggerierna
rättighet att vid tillverkning af svagdricka använda socker,
utan endast för att dessa skulle få möjlighet att i skattefritt
bryggeri förvara socker för tillverkning af läskedrycker. Emellertid
tolkades momentet i den form det fick genom Riksdagens
beslut på det sätt, att en del svagdricksbryggerier började använda
socker vid sin tillverkning af svagdricka. De blefvo af
vederbörande lagförda, men underrätterna godkände bryggeriägarnes
tillvägagångssätt, och man lät därvid bero. Nu har vid
innevarande riksdag Kungl. Maj:t i sitt förslag till ändring af
maltdrycksförordningen beträffande 28 § föreslagit en sådan lydelse
af densamma, att däri medgåfves frihet för svagdricksbryggerierna
att använda alla surrogat vid tillverkning af svagdricka
utom sackarin och liknande sötämnen. Jag har nu frågat
åtskilliga bryggeri ägare, hvilka surrogat de skulle anse sig
förhindrade att använda, därest paragrafen blefve antagen. Och
samtlige hafva de svarat, att de skulle anse sig kunna använda
alla surrogat utom sackarin, ty enligt deras förmenande fanns
icke något sötämne, som skulle kunna likställas med detta.

Vid 1903 års riksdag var det emellertid bevillningsutskottets
mening, hvilken äfven godkändes af Riksdagen, att man skulle
försöka få en dryck, som vore både välsmakande och närande
samt så alkoholsvag som möjligt och i nykterhetens intresse
följaktligen skulle kunna utbredas, så att allmänheten började
begagna denna i stället för alkoholhaltiga drycker.

Hvad skulle blifva följden, därest man antager det förslag,
som nu är framlagdt? Jag tror, att den blefve, att det goda
svagdricka, som vi fingo tack vare förordningen 1903, så småningom
komme att försämras, alldenstund ju bryggeriägarne finge
begagna hvilket sötämne som helst utom sackarin för tillverkningen
af svagdricka, och därmed skulle också allmänheten få

N:o 47.

Förslag till
förordning
angående tillverkning
och
beskattning aj
maltdrycker.
(Forts.)

40 Lördagen den 27 April, e. m.

afsmak för detsamma. Jag kan emellertid icke tro, att det är
denna kammares mening att förfara på det sättet, att den förvanskar
en lagstiftning, som vi för fyra år sedan med så stor
möda kämpade oss till.

I min reservation har jag delat andra momentet i tvenne,
hvarigenom paragrafens andra moment skulle få följande lydelse:
»I skattefritt bryggeri må för tillverkning af svagdricka användas
endas torkadt, rostadt eller brändt malt, humle, jäst och
vatten, samt för färgning af svagdricka soekerkulör». Tredje
momentet skulle då komma att lyda: »I skattefritt bryggeri eller
tillhörande lägenheter må icke finnas stärkelse, sackarin eller
liknande sötämne, som kan vid tillverkning af svagdricka användas
i stället för malt».

Jag har därmed afsett, att man endast skulle få begagna
malt som sötämne vid tillverkning af svagdricka. Men därjämte
har jag velat göra det möjligt för svagdrickstillverkare att hafva
socker förvaradt i sina lokaler för tillverkning af läskedrycker,
och därmed har jag tillgodosett deras berättigade kraf i detta
afseende, men har på samma gång velat behålla det stadgande,
som gör det möjligt att fortfarande få bibehålla en god och
närande folkdryck i vårt land. Det är med dessa synpunkter
för ögonen, som jag framlagt min reservation, och jag ber, herr
talman, att få yrka bifall till densamma.

Häruti instämde herrar Olsson i Alfdalsåsen och Karlsson
i Fjäl.

Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Den föregående
talaren omnämnde, att det varit några svagdricksbryggare, som
användt socker att söta svagdrickat med, och att mot dessa väckts
åtal, men att underrätterna underkänt åtalen. Jag må för min
del säga, att detta är för mig mycket glädjande. Ty det är
klart, att om det kommit att stå i tidningarna, såväl svenska
som utländska, att en svagdricksbryggare blifvit ådömd böter för
att hafva användt socker till drickat — här i frihetens stamort
på jorden! — så är det gifvet, att det skulle väckt mycken stor
uppmärksamhet icke allenast i vårt land, utan äfven i andra
länder.

Det förhåller sig så, att svagdrickat kostar 3''/2 öre per
liter eller måhända 4 öre på några ställen i landet. Om nu en
bryggare använde, hvilket jag tror, att svagdricksbryggarne måste
göra, för minst 2 öre malt till hvarje liter svagdricka, och om man
sedermera beräknar */2 öre för litern i arbetslön, så är det icke
mer än 1 öre kvar. Detta öre skulle användas för att köpa
socker till att söta svagdrickat med, och det förstå vi alla, att
1 öre räcker icke till för att söta en liter svagdricka. Om således
dessa svagdricksbryggare användt socker, måste drickat blifva

Lördagen den 27 April, e. m.

41 K:o 47.

dyrare, och det måste blifva en öfverenskommelse mellan till- Förslag till
verkarne och afnämarne af svagdrickat. För min del kan jag förordning
icke finna, hvad lagstiftningen har med den saken att skaffa, ^ertning och
om jag vill dricka en dryck, gjord af malt och sötad af socker, beskattning af
Jag kan icke heller förstå, att staten förlorar ett öre. Ty sockret maltdrycker.
får man betala, och den skatten är redan betald. Dessutom är (Forts.)
sockret ett af de bästa näringsämnen vi hafva.

Samma talare nämnde, att man skulle få hafva socker i
svagdricksbryggerier, därför att det får användas till läskedrycker.

Men då frågar jag: hvarför skulle man då icke få använda
det till den läskedrycken svagdricka? Jag kan för min del icke
se något ondt i det. När sockret är ett godt och stärkande
näringsmedel och man får anväuda det till allt möjligt i vårt
land, kan jag icke förstå, hvarför lagstiftningen skulle förbjuda
dess användning till svagdricka. Staten har väl egentligen att
taga itu med, huruvida det tillverkas något, som är för hälsan
skadligt. Men om icke statsmakterna kunna finna, att det surrogat,
som användes, är för hälsan skadligt, och om dessutom staten
icke förlorar på det, ity att den får ut skatt på varan,
som användes, så synes det mig, att staten icke behöfver lägga
sig i den affären.

Nu nämnde också samme talare, att han här hade föreslagit
i ett moment, att i skattefritt bryggeri må för tillverkning af
svagdricka användas endast torkadt, rostadt eller brändt malt,
humle, jäst och vatten, samt för färgning af svagdricka sockerkulör.
Nu är det på det viset, att man med fördel kan använda
krossad råg att inblanda i det torkade maltet. På den tid, vi
bryggde hemma på landsbygden, blef drickat mycket sötare och
starkare, om man tog litet råg och blandade i den krossade
malten. För min del kan jag icke finna, att detta bör förbjudas
en svagdricksbryggare, om det inträffar sådana förhållanden, att
malten är dyr och rågen däremot billig.

Jag tror således angående den lydelse af paragrafen, bevillningsutskottet
här föreslagit, att man mycket väl kan antaga
den utan någon vidare risk. Detta olidliga förmynderskap, som
man vill utöfva särskildt öfver svagdricksbryggerier, hafva vi
kämpat mot alla år. Och då bevillningsutskottet kommit till ett
resultat, som icke är annat än till nytta för såväl svagdricksbryggaren
som konsumenten, ber jag att få yrka bifall till 28 §.

Det lärer dessutom icke gå för sig att nu göra någon ändring
däri; ty det skulle förutsätta en återremiss, men Första
Kammaren har naturligtvis godkändt paragrafen, sådan den föreligger
i utskottets betänkande, och jag kan icke tänka, att kammaren
vill fortsätta med detta svagdricka hela den återstående
tiden af riksdagen, utan jag hoppas, att kammaren vill en gång
hafva ett slut på det här. Jag yrkar därför bifall till utskottets
hemställan.

N:o 47. 42

Lördagen den 27 April, e. m.

Förslag till Herr Åkerlund: 1903, då jag var suppleant i bevillningsförordning
utskottet, tog jag mig friheten att yrka, att svagdrickat, som

verkning och tor den störa massan åt bveriges tolk ar en mycket anvand

beskattning af dryck, skulle tillverkas af goda och ärliga varor och råämnen,

maltdrycker. 0ch att man icke skulle låta det vara så ställdt, att vederbörande
(Forts.) bryggare finge blanda in hvad de behagade och ville. Jag

yrkade då dessutom precis detsamma, som herr Ollas Ericsson nu
föreslår, nämligen att det skulle vara endast malt, humle, jäst
och vatten, som skulle få begagnas till svagdricka. Och då jag
finner, att detta yrkande är fullt riktigt, och att icke de dricksvaror,
som menige man i allmänhet begagna och som vi önska
skola blifva mer och mer tillgängliga i Sveriges land, böra få
förfuskas mera än hvad som sker med ölet, som folk i en bättre
ställning tär, så instämmer jag i det yrkande, som herr Ollas
Ericsson gjort.

Herr Ericsson i Ofvanmyra: Jag vill konstatera för
herrarne, att herr Jansson i Krakerud först nu kommit underfund
med, att han bor i frihetens stamort på jorden. År 1903
satt han också i bevillningsutskottet och föreslog då förbud för
att använda socker vid tillverkning af svagdricka. Då fann han
för godt att gå med på ett dylikt förbud. Men nu säger han,
att det är omöjligt, och att det är en skam för oss att lagstifta
på det sättet och vidtaga sådana restriktiva åtgärder.

Vidare sade han, att nu går det icke an att fatta beslut i
enlighet med reservationen; då blir det afslag på alltsammans.
Nej, det lär icke vara på det sättet. Ty vid behandlingen förra
gången återremitterade både Första och Andra Kammaren paragrafen
till utskottet för omredigering. Här i kammaren sades
det, att i Första Kammaren gjorts framställning om förändring,
och att därför punkten borde återremitteras. När detta yrkande
framställdes här i kammaren, ansåg jag mig icke vid det tillfället
böra yrka bifall till min reservation, utan lät mig nöja
med återremissen. Således är det klart, att, om vi nu gå till
beslut i ärendet och kamrarne stanna i olika beslut, frågan går
tillbaka till bevillningsutskottet, som då har att vidtaga en
sammanjämkning. Om nu herr Jansson anser, att det är olämpligt
att besvära bevillningsutskottet och Riksdagen en gång till,
må det vara. Men jag anser, att frågan är af den vikt och betydelse,
att man icke fördenskull bör afslå reservationen. Ty
jag upprepar ännu en gång: vill man hafva en god och hälsosam
dryck åt folket, bör man icke draga sig för att diskutera frågan
en gång till, om så behöfs.

Jag vet, af hvilket stort intresse och stor betydelse det är,
särskildt för oss nykterhetsvänner, att få en god och närande
alkoholsvag dryck, som svagdrickat är, hvilket man kan sätta
fram i stället för de mera alkoholhaltiga dryckerna, och i

43 N:o 47.

Lördagen den 27 April, e. m.

synnerhet med tanke på våra arbetares bästa, måste jag vara Förslag till
emot att, såsom jag förut nämnde, slå upp portame för svagdricksbryggarne
och öppna möjlighet för dem att använda nästan åkning och
bvilket surrogat som helst vid sin svagdricksbryggning och beskattning af
därmed få tillfälle till att förfuska och försämra svagdrickat. maltdrycker.

Jag vidhåller mitt yrkande. (Forts.)

Herr Byström: Blott några få ord. — Jag har haft ganska
mycket att göra just med svagdricksbryggarne, och jag har flera
gånger blifvit kallad till deras konferenser, och jag vill nämna,
att särskildt nu ha flere af de svagdricksbryggare, som bo i
och i närheten af Stockholm, varit hos mig och framburit sina
bekymmer, huru det skall gå med deras handtering. En del af
hvad de sålunda haft att andraga har redan här kommit fram,
men en del torde vara Riksdagen obekant.

Beträffande de två nu föreliggande förslagen till lydelse af
den ifrågavarande paragrafen, kan jag icke annat än gifva mitt
förord åt bevillningsutskottsmajoritetens förslag, hvilket ju är
så godt som enhälligt tillstyrkt. Vore det så, att med den
formulering af paragrafen, som herr Ericsson i Ofvanmyra föreslagit,
svagdricksbryggarne icke finge använda surrogat, som
försämrade drycken, då kunde man möjligen gå med på detta
förslag, men att förbjuda svagdricksbryggarne att vid sin tillverkning
använda socker, det vore i alla fall synnerligen olämpligt
och detsamma som att göra det mycket svårt för dem att
bedrifva sin rörelse.

Såsom herrarne torde erinra sig, blef, tack vare en kompromiss,
den nu ifrågavarande lagen mycket otydlig i just det hänseende,
som det här är fråga om. En del svagdricksbryggare
vågade att använda socker vid svagdricksbryggningen, men de
blefvo då vanligen anmälda till åtal af ölbryggeriet på platsen,
som — åtminstone förefaller det mig så — ansåg, att svagdricksbryggeriet
var en konkurrent till ölbryggeriet. Det blef sålunda
process om saken, och hur de processade och utredde frågan —
äfven jag gjorde en liten utredning af densamma från riksdagssvnpunkt
— blef slutet det, att detta förbud, att vid svagdrickstillverkningen
använda socker — om det nu fanns något sådant
förbud — helt och hållet upphäfdes. Kontroll- och justeringsbyrån
utfärdade nämligen en kungörelse, att det var tillåtet att
använda socker vid svagdricksbryggning.

Samtliga de svagdricksbryggare, som jag talat med, förklara,
att det är fördelaktigt att använda något socker vid svagdrickstillverkningen;
några större kvantiteter kunna de emellertid icke
använda, emedan sockret är en alltför dyr råvara, mycket
dyrare än maltet. Sockret är sålunda icke en vara, som försämrar
drycken, utan snarare förbättrar densamma. Och då jag

N:o 47. 44

Lördagen den 27 April, e. in.

Förslag till ser saken ur den synpunkten, kan jag icke annat än vrka bifall
4Ä-tm bevillningsutskottets förslag.

verkning och Hvad beträffar de tre eller fyra varor, som få användas vid
beskattning af bryggningen, nämligen malt, humle, jäst och vatten, så afser
maltdrycker, lagens bestämmelse i det afseendet förnämligast ölbryggerierna.

(Forts.) Där kan man icke få använda surrogat, emedan staten ju belagt
maltet med skatt; i annat fall skulle de genom att använda
andra varor vid bryggningen — om nu detta från rent teknisk
synpunkt ginge för sig — kunna undandraga staten den skatt,
som den med maltbeskattningen velat tillgodogöra sig.

Det torde emellertid vara så, att en viss olikhet förefinnes
mellan ölbryggerierna och svagdricksbryggerierna med hänsyn
till själfva tillverkningssättet. Jag tror för min del, att omständigheterna
äro sådana, att man bör lämna svagdriksbryggarne
den fördel, som kan ligga däri, att de få använda sockret vid
sin tillverkning. Deras handtering är redan nu så pass svår
och genom lagen inskränkt, att man icke bör ytterligare försvåra
och inskränka densamma genom införande af en sådan bestämmelse
som den i reservationen påyrkade.

Jag ber således att, såsom saken nu ligger, få i svagdricksbryggarnes
intresse — jag stöder mig därvid på uttalanden af
de svagdricksbryggare, med hvilka jag sammanträffat — yrka
bifall till bevillningsutskottets förslag. ''

Herr Ericsson i Ofvanmyra: Blott ett par ord! Då den
siste talaren sade, att det skulle vara så förmånligt att begagna
socker vid svagdrickstillverkningen, vill jag nämna, att en del
svagdricksbryggare torde ha den åsikten, därför att man därigenom
får drycken mera ut jäst och alkoholhaltig.

För öfrigt ber jag få tillägga, att om Andra Kammaren
tager min reservation, kan man vid en blifvande sammanjämkning
af paragrafen lämna tillstånd till användning af socker,
men stadga förbud mot användning af melass och stärkelse m. fi.
dylika surrogat, hvilka produkter troligen i afsevärd mån komma
att begagnas vid tillverkning af svagdricka, därest utskottets
föreliggande förslag skulle bifallas.

Herr Beckman i Djursholm instämde häruti.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, framställde
herr talmannen jämlikt de yrkanden, som därunder förekommit,
propositioner dels på godkännande af utskottets förslag till förevarande
paragraf, dels ock på godkännande af det förslag till
lydelse af paragrafen, som framställts i den af herr Ericsson i
Ofvanmyra afgifna reservationen; och fann herr talmannen det
förra yrkandet vara med öfvervägande ja godkändt. Votering

45 N:o 47.

Lördagen den 27 April, e. in.

begärdes likväl; och blef i följd häraf nu uppsatt, justerad och Förslag till
anslagen följande omröstningsproposition: angåentetill verkning

och

Den, som vill, att kammaren godkänner bevillningsutskottets beskattning af
förslag till 28 § i förordning angående tillverkning och beskattning maltdrycker.
af maltdrycker, röstar (Forts.)

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt det förslag till lydelse
af nämnda paragraf, som framställts i den af herr Ericsson i
Ofvanmyra afgifna reservationen.

Voteringen utföll med 96 ja mot 70 nej, hvadan kammaren
godkänt utskottets förslag till lydelse af ifrågavarande paragraf.

Utskottets i punkten 2:o) gjorda hemställan förklarades besvarad
genom de af kammaren fattade, här ofvan omförmälda besluten.

Punkten 3:o).

Lades till handlingarna.

§ 7-

Föredrogs och lades till handlingarna bevillningsutskottets
memorial n:o 27, i anledning af återremiss till bevillningsutskottet
af 25 § i det vid utskottets betänkande n:o 19 fogade förslag till
förordning om beskattning af socker.

§ 8.

Härefter föredrogos hvartdera för sig bevillningsutskottets
betänkanden:

n:o 28, i anledning af väckta motioner om dels nedsättning
af tullen å omalen majs, dels ock borttagande af nämnda
tull m. m., och

n:o 29, i anledning af väckta motioner om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående skatt å fin stärkelse, tillverkad af importerade
råämnen m. m.

Hvad utskottet i dessa betänkanden hemställt bifölls af
kammaren.

N:o 47. 46

Lördagen den 27 April, e. m.

§ 9.

Förslag till Slutligen fanns å föredragningslistan upptaget lagutskottets
lag om en- utlåtande n:o 46, i anledning af Kungl. Majits proposition med
pålande?* ^örs^a§ till lag om enskilda vägar på landet.

Uti en den 8 nästlidne mars dagtecknad proposition, hvilken
af båda kamrarna till lagutskottet hänvisats, hade Kungl. Maj:t
under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta
domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga propositionen
bifogadt förslag till lag om enskilda vägar på landet.

I samband med ifrågavarande proposition hade utskottet
till behandling förchaft två särskilda med anledning af densamma
inom Andra Kammaren väckta motioner, afgifna den ena under
n:o 230 af herr O. Olsson i See och den andra under n:o 246
af herr J. Bengtsson i Bjärnalt.

Utskottet hemställde, att Riksdagen, med afslag å herr
Bengtssons i Bjärnalt förevarande motion, måtte, under förklarande,
att Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke kunnat
i oförändradt skick godkännas, i anledning af propositionen och
herr Olssons i See motion för sin del antaga vid utlåtandet
fogadt förslag till lag om enskilda vägar på landet.

Sedan herr talmannen tillkännagifvit, att det i utlåtandet
innefattade lagförslaget komme att paragrafvis föredragas, blefvo
till en början 1—6 §§ af kammaren godkända.

Efter föredragning häruppå af 7 § begärdes ordet af:

Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman, mina herrar! Då vi
efter en lång tids väntan slutligen fått detta lagförslag om enskilda
vägar på landet, har jag endast att göra den erinran, att
här en del vägar icke alls kommit med, utan vederbörande ha
helt enkelt tappat bort dem i ämbetsverken, det är de genom
nya väglagen vid vägdelningarna uteslutna sockenvägarna; på dem
äga därför icke denna lagens föreskrifter om byggande och underhåll
af väg någon tillämpning. Jag syftar här, som jag nämnde,
på sockenvägarne. Vid det tillfälle, då nu gällande väglag antogs,
framhölls under den debatt, som då fördes, huru viktigt
det var att ordna underhållsskyldigheten i fråga om sådana
sockenvägar, som i egentlig mening vore att betrakta såsom
genomfartsvägar. Om t. ex. en väg, som utgjorde samfärdsleden
mellan två socknar, till en del ginge igenom en mellanliggande
socken, hvars befolkning endast föga begagnade sig af densamma,
borde äfven dessa två socknar, som hufvudsakligen begagnade

47 N:o 47.

Lördagen den 27 April, e. in.

sig af vägen, bidraga till dess underhåll. Denna fråga har en Förslag till
gång upptagits af lagutskottet i ett dess skrifvelseförslag, och den
har äfven blifvit omnämnd i ett statsrådsprotokoll. Saken har landet.
ordnats på det sättet, att de, som i första hand begagna sig af (ports.)
vägen, också skola underhålla densamma. Nu finnes det emellertid
en hel del sådana vägar — åtminstone är så fallet nere i
Skåne, enligt hvad jag har mig bekant — hvilka det för dem,
som bo närmast, är svårt att underhålla, och för dem, som hufvudsakligen
begagna sig af vägen, är detta en ren omöjlighet,
då de bo i de socknar, som ligga vid sidan af den socken, som
vägen genomlöper.

Då emellertid ett yrkande i af mig nu antydd riktning ligger
utom ramen af Kungl. Maj:ts proposition och icke heller, såvidt
jag kunnat observera, blifvit upptaget i någon motion, torde det
icke vara möjligt att nu få in en dylik bestämmelse i lagen,
men det måste blifva en gifven följd, att någon ändring af nämnda
förhållande måste förr eller senare inträda. Ett yrkande om
återremiss skulle naturligtvis icke heller tjäna till något under
förhandenvarande förhållanden.

Jag skall därför, herr talman, icke göra något annat yrkande
än på bifall till paragrafen, sådan som den nu föreligger i utskottets
förslag.

Herr Öberg: Herr talman, mina herrar! Med tanke på och
kännedom om de stora afstånd, som i min hembygd finnas mellan
en del fastigheter, hvilka nu genom detta lagförslag skulle få
sina vägar ordnade och sitt stora vägbehof tillgodosedt, kan jag
icke afhålla mig från att säga, att den grund, hvarpå lagförslaget
är byggdt, icke är den allra bästa, utan att den kunde vara
något annorlunda, så att de åligganden och de skyldigheter, som
däraf komma att följa för den ene eller den andre fastighetsägaren,
icke hade blifvit så tunga och svåra, som de nu genom
lagförslaget komma att för dem blifva. Förhållandena i våra
nordliga bygder äro sådana, att de, såsom vi litet hvar veta,
icke rätt gärna kunna jämföras med förhållandena i mellersta
och södra Sverige, ity att vi i Norrland ha ovanligt stora afstånd
såväl mellan byar som mellan en del fastigheter. Då nu
i lagförslagets 7 § fastslås, att skyldigheten att bygga eller underhålla
väg skall mellan de fastigheter, som skyldigheten åligger,
fördelas med hänsyn till den omfattning, hvari de beräknas
komma att begagna sig af vägen, synes det för mig vara tydligt
och klart, att en hel del fastighetsägare komma att få alltför stora
och tunga bördor i detta hänseende. Det finnes där uppe byar
med ett fåtal fastighetsägare på miltals afstånd från de så kallade
allmänna vägarna eller stråkvägarna, som de också bruka kallas.

Skola dessa fastighetsägare genom en eller annan sakägares yrkande
åläggas att deltaga i kostnaden för enskild väg från deras

N:o 47. 48

Lördagen den 27 April, e. m.

Förslag till
lag om enskilda
vägar
på landet.

(Ports.)

hemman Lill allmän väg, kan detta helt visst blifva en för dem
så stor och tung börda, att för fullgörandet af densamma kanske
snart nog en och annan mindre fastighet komme att gå under.
Det har därför synts mig, som om det skulle vara rättvisare och
med billighet mera öfverensstämmande, om — såsom förut från
en del håll framhållits — man finge någon hjälp från det allmänna
eller från någon menighet, så att den enskildes åligganden
uti ifrågavarande hänseende på något sätt blefve utjämnade och
tillgodosedda.

Herr Olsson i See har för sådant ändamål i en motion framställt
yrkande om, att man af kommunalmedel skulle kunna i de
fall, hvarom här är fråga, få ett ringa bidrag. Men denna hans
tanke, i syfte att åstadkomma lindring, synes icke hafva blifvit
behj ärtad af utskottet, ity att hans motion i allt väsentligt blifvit
afstyrkt. En liten grad af förståelse synes han dock hafva rönt
genom ett tillägg, som intagits genom 35 § i lagförslaget. Men
om det är sant, såsom mig meddelats, att Första Kammaren
redan afslagit förslaget om intagandet af detta tillägg, så är ju
äfven denna utsikt, kan man säga, utom räkningen, och dessa
fastighetsägare, som det nu gäller, ha ju i så fall icke någon
utsikt eller något hopp om bidrag till dessa utfartsvägars byggande
och underhåll.

Jag är för min del, såsom jag nyss antydde, öfvertygad om,
att, så nödigt och beböfligt detta lagförslag än må vara för ordnandet
af vägförhållandena i skilda trakter, det likväl i praktiken
kommer att ställa sig mycket ogynnsamt för många. Jag tror
dessutom, att för den förrättningsman, som i lagförslaget afses,
det skall blifva mycket svårt att åstadkomma den rättvisa fördelning
af vägtungan, som det skulle åligga honom, och att det
därför enligt min tanke icke skall komma att dröja länge, förrän
klagomål komma att höras åtminstone från de trakter, som jag
tror mig känna till.

Men vid det förhållande, som för mig är tydligt och klart,
att ingen utsikt förefinnes till någon ändring i det syfte, som jag
här tillåtit mig antyda, lönar det sig icke att framställa något
yrkande. Jag har emellertid, som sagdt, med kännedom om de
förhållanden, som råda i min hembygd, icke ansett mig böra
stillatigande antaga detta lagförslag, utan velat, till den kraft och
verkan det hafva kan, andraga hvad jag här nu anfört.

Herr talman! Jag har intet yrkande.

I detta anförande instämde herrar Hörnsten, Scedén, Eriksson
i Rödsta och Jonsson i Lycksele.

Vidare anfördes ej. Paragrafen godkändes.

siLördagen den 27 April, e. m.

49 N:o 47,

8 §•

Godkändes.

Förslag till
lag om enskilda
vägar
pa landet.

(Forts.)

För 9 § hade Kungl. Maj:t föreslagit följande lydelse:

Väg skall byggas och underhållas så, som dess ändamål
fordrar.

Till väg räknas å ömse sidor diken, i den mån sådana tarf vas.

Ej må någon betungas med byggande eller underhåll af väg
till större bredd än 3,6 meter, oberäknadt diken.

Utskottet hemställde däremot, att paragrafen måtte lyda sålunda
:

Väg skall byggas och underhållas så, som dess ändamål
fordrar.

Till väg räknas å ömse sidor diken, i den mån sådana tarfvas.

Ej må någon betungas med byggande eller underhåll af
väg till större bredd än 4 meter, oberäknadt diken.

I fråga om denna paragraf hade reservation afgifvits af
herrar Jansson i Edsbäcken och Widén, hvilka ansett, att Kungl.
Maj:ts förslag bort bifallas oförändradt.

Sedan paragrafen blifvit uppläst, lämnades på begäran
ordet till

Herr "Widén, hvilken yttrade: Såsom herrarne finna, har
jag jämte en annan ledamot af lagutskottet reserverat mig och
yrkat bifall till 9 § med den lydelse, Kungl. Maj:t föreslagit.
Skillnaden är, såsom herrarne behagade finna, att Kungl. Maj:t
föreslagit, att ingen skulle betungas med byggande eller underhåll
af väg till större bredd än 3,6 meter, under det att utskottet
höjt detta mått till 4 meter. Vi reservanter ha för vår del ansett,
att det icke funnes någon anledning att taga ett annat
mått, än Kungl. Maj:t har föreslagit. Det af Kungl. Maj:t ifrågasatta
måttet öfverensstämmer med bredden på allmän bygdeväg.
Den stadgade bredden på allmän bygdeväg är, såsom vi
veta, 3,6 meter, dock med rätt för Konungens befallningshafvande
att höja den däröfver eller att säuka den därunder. Och det synes
oss reservanter vara alldeles oriktigt att i det föreliggande fallet
betunga någon med byggande eller underhåll af enskild väg till
större bredd, än hvad som anses tillräckligt med afseende å allmän
bygdeväg.

Förhållandet är — för att taga ett exempel — att i Södermanland,
den provins, jag förut tillhört, Konungens befallningsAndra
Kammarens Prot. 1907. N:o 47. 4

N:o 47. 60

Förslag till
lag om enskilda
vägar
på landet.

(Forts.)

Lördagen den 27 April, e. n“

hafvande har på ansökan af de väghållningskyldige medgifvit,
att en del bygdevägar skulle få bibehållas till en bredd af ända
ned till 3 meter. Det vore väl då alldeles oriktigt, om man
skulle föreskrifva, att enskilda vägar skulle byggas eller underhållas
till större bredd än 3,6 meter. — I Jämtland, den provins,
där jag nu liar min verksamhet, har Konungens befallningshafvande
förordnat, att till och med nya bygdevägar få byggas till
en bredd af 3,6 meter, ja, med afseende å en dylik väg medgafs
till och med för ett par år sedan, att den ej behöfde göras mer
än 374 meter bred. — Mig synes det — jag upprepar det —
i högsta grad oegentligt att här i lagen införa en bestämmelse
om högre vägbredd, än som gäller för bygdevägar.

Kungl. Maj:ts förslag i denna punkt lägger för öfrigt icke
binder i vägen, att sådana här enskilda vägar kunna byggas till
större bredd. Egentligen lär väl bestämmelsen hafva sin betydelse
med afseende å utfartsvägar; hvad beträffar ägovägar,
torde däremot icke förekomma annat än att vederbörande bygga
efter hvad behofvet kräfver. Men med afseende å utfartsvägar
kan det bända, att det finnes några vägbållningsskyldige, som
vilja ha en sådan väg bredare än 3,6 meter, under det åtskilliga
andra icke vilja vara med därom. Då företages saken till pröfning
vid vägdelningsförrättning, och då blir det förrättningsmannen,
som får bestämma, om vederbörande skola åläggas att anlägga
vägen bredare än 3,6 meter; och han bestämmer kanske i
de flesta fall, att den skall blifva 4 meter. Detta synes mig oriktigt.
Ar det så, att någon vill ha sin utfartsväg bredare än 3,6
meter, synes det mig böra åligga honom att själf bekosta det.
På grund af hvad jag nu anfört, får jag, herr talman, anhålla
om bifall till Kungl. Maj:ts förslag i denna del.

I detta anförande instämde herrar Danielsson, Sjöberg, Bengtsson
i Häradsköp, Jonsson i Hökhult, Svallingson, Andersson i
B råborg, Johansson i Berga, Ericsson i Alberga, Anderson i
Hasselbol, Jansson i Edsbäcken, Ström, Hulikrantz, Jonsson i
Freluga, Hansson, Sundin, Andersson i Baggböle, Karlsson i Mo
och Hörnsten.

Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Naturligtvis
bar inom lagutskottet vid behandlingen af denna fråga ledamöterna
från städerna intagit en mycket passiv ställning och
låtit landtmännen i detta fall få styra och ställa, såsom de velat.
Det har därvid visat sig, att alla landtman på en enda när ansett
den föreslagna förändringen icke blott nyttig utan äfven
nödvändig. Och när skälen från ömse sidor utvecklades, fick
jag för min del klart för mig, att de, som ville ha den större
bredden, utgingo från de förståndigaste synpunkterna. Därför

51 N:o 47.

Lördagen den 27 April, e. m.

anslöt jag mig till dem, då jag ansåg de skäl, hvarpå de grundade
sin uppfattning, vara de starkaste.

Det förhåller sig icke så, som den föregående talaren sade,
att man genom att i denna lag sätta vägbredden till samma siffra

3,6 meter, som gäller för bygdevägar enligt allmänna väglagen,
bringar dessa båda lagar i öfverensstämmelse med hvarandra.
Det är visserligen sant, att siffran blir densamma, men den betecknar
något grundväsentligt olika i de bägge lagarna. Ty när
allmänna väglagen talar om en bredd af 3,6 meter, menar den,
att vägen icke får vara smalare än 3,6 meter, utom i särskilda
undantagsfall. Här i lagförslaget säges det däremot, att ingen
må åläggas skyldighet att bygga väg till större bredd än den
angifna." Hvad blir följden? Jo, det påpekades i utskottet, att i
vissa orter i vårt land vägarna allmänneligen äro 4 meter breda,
så i Skåne; skulle det då vara rim och reson, att blott därför,
att en enda vill, att vägbredden skall minskas, han skall kunna
framtvinga, att vägen göres smalare, ehuru alla andra ha klart
för sig, att det är en fördel att bibehålla vägen, sådan den är.
Och är det å andra sidan fråga om att anlägga en enskild väg
om 4 meters bredd och alla äro öfverens därom utom en, skall
då denna enda kunna tvinga sig till, att hela vägen får den bredd,
lian önskar? Ty man kan icke gärna tänka sig, att vägen i
öfrigt göres 4 meter bred, men på en sträcka får en bredd af
allenast 3,o meter. Därigenom vore ju hela ändamålet förfeladt.
Att en enda person gör cn sådan invändning, det kan bero på
många skäl. Det kan t. ex. finnas en person, som mycket väl
inser det lämpliga i att vägen har en bredd af 4 meter, men
tänker: jag skall sätta mig emot detta för att tilltvinga mig fördelar
på de andras bekostnad i afseende på vägens underhåll
och byggnad. Sådana fall kunna mycket väl inträffa. Däremot
är det alldeles gifvet, att om med den af utskottet föreslagna
stiliseringen af paragrafen ingen kan åläggas att deltaga i byggande
af väg till större bredd än 4 meter, så finnes å andra
sidan intet hinder för vederbörande att komma öfverens om en
vägbredd af 3,6 meter eller lägre. Ingen kan således tvingas att
gå med på högre bredd än 4 meter, enligt utskottets formulering
af ifrågavarande paragraf.

Men är det verkligen skäl att, på sätt reservanterna föreslagit,
bestämma att ingen mot sitt bestridande må betungas med
byggande eller underhåll af väg till större bredd än 3,6 meter?
Jag tror, att, om herrarne tänka sig in i denna sak, skola herrarne
i detta fall ställa sig på landtmännens inom utskottets
sida, ty de bästa skälen tala för deras ståndpunkt.

Jag vill nu icke vidare utveckla dessa skäl, ty jag är säker
på, att landtmännen själfva skola göra det. Jag vill endast
framhålla, att jag icke tror, att den omständigheten, att genom
ett bifall till Kuugl. Maj:ts förslag i donna del vägbredden enligt

Förslag till
lag om enskilda
vägar
på landet.
(Forts.)

N:o 47.

Förslag Ull
lag om enskilda
vägar
på landet.
(Forts.)

52 Lördagen den 27 April, e. m.

föreliggande lagförslag skulle blifva densamma, som i den allmänna
väglagen är stadgad för bygdeväg, icke kommer att bringa
dessa lagar i öfverensstämmelse med hvarandra. Jag tror snarare,
att en dylik öfverensstämmelse mellan lagarna bättre vinnes
på det sätt, utskottet föreslagit. Och jag skall därför be att få
yrka bifall till utskottets hemställan.

Med herr Zetterstrand förenade sig herrar Andersson i Västra
Nöbbelöf, Persson i Tallberg, Nordin, Er sson, Olsson i Älfdalsåsen,
Berggren, Otto, Lundéll, Bosson, Nilsson i Bonarp, Johansson
i Möllstorp och Persson i Borrby.

Herr Lindblad: Herr talman! Af de många olika instämmandena
har man kunnat finna, att meningarna i detta fall äro
tämligen delade. Men då skall jag be att få af egen erfarenhet
intyga, att enligt mitt förmenande det är opraktiskt att gå ned
till en så liten vägbredd som 3,6 meter. När man bygger en
ny väg, bör man därför, om icke jorden är alltför dyr eller
sprängning i berg beböfves, i allmänhet icke gå under 4 meters
bredd. Visserligen vet jag, att härom året från norrländskt håll
kom en begäran, att man, i fråga om en bygdeväg, skulle
nöja sig med mindre bredd -— jag tror, det föreslogs 3 meter.
Men det, anser jag, var alldeles opraktiskt. Ty icke är väl jorden
så dyr i Norrland — och icke heller i Småland — att man,
när man gör en ny väganläggning, icke kan göra den så pass
rymlig, att körande med lass kunna mötas på vägen. Ty underhållet
af en väg om 3,6 eller 4 meters bredd ställer sig i
flertalet fall precis lika dyrbart. Förhållandet är nämligen det, att
om vägen trafikeras synnerligen lifligt, då kan också underhållskostnaden
ställa sig högre, ty då måste man grusa vägen i hela
dess bredd. Men är det en efter vanliga mått trafikerad väg,
behöfver man icke grusa mer än i midten; och då ställer det
sig icke dyrare, vare sig vägen är 3,6 eller 4 meter bred.

Nu anförde herr Widén, att Konungens befallningshafvande
mångenstädes gjort undantag för allmänna vägar, i det bygdevägar
fått understiga det i lag stadgade måttet af 3,6 meters
bredd. Ja, det är mycket riktigt. Ty om man har en gammal
väg, som icke är 3,6 meter bred, är det ofta förenadt med stora
kostnader att lägga ut den till laglig bredd. Och om man vet,
att detta är förhållandet på någon mindre sträcka af vägen, är
det ju icke nödvändigt, att man ovillkorligen skall mötas just
på denna fläck, utan därför kan man där låta det vara vid det
gamla måttet. Men då man går att anlägga nya vägar, är det
min bestämda öfvertygelse, att man icke bör gå under vägbredden
4 meter. Jag har varit med om att så godt som på egen
bekostnad bygga minst en mil ny väg, så att jag kan uttala mig
i denna sak af egen erfarenhet. Där alltså 4 meters bredd er -

53 N:o 47.

Lördagen den 27 April, e. in.

fordras, kan man då icke lagligen tvinga de andra, som varit
med om väganläggningen, att gå utöfver det knappa måttet, 3,6
meter. Men man har ju, såsom herr Zetterstrand påpekade, full
rättighet, äfven med antagande af utskottets förslag, att, om man
enar sig om mindre vägbredd, välja denna. Ty 4 meters
bredd är endast angifven såsom ett maximum. Jag tror därför
icke, att det kan vara skäl att af en sådan omtanke, som på
sina håll gjorts gällande, begränsa detta maximum utöfver hvad
utskottet hemställt.

Herr talman 1 Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Widén: Herr talman! Jag begärde ordet med anledning
af talarens på östgötabänken uppgift, att, äfven om man
toge samma mått för vägbredden å bygdeväg i den allmänna
väglagen och för vägbredden i donna lag, skulle man dock ej
därigenom bringa de båda lagarna i öfverensstämmelse med
hvarandra, emedan i allmänna väglagen betecknar siffran 3,6 meter
ett minimum men bär ett maximum.

Det är emellertid icke förhållandet, att 3,6 meter i allmänna
väglagen är minwiihv&dd å bygdeväg, utan detta matt angifver
worma^bredden; Konungens befallningshafvande bar rättighet icke
blott att höja det utan, såsom också mången gång skett, att
sänka det. De flesta bygdevägar, jag känner till, äro under 3,6
meter. Hvad beträffar framhållandet däraf att, om man nu fastställer
den föreslagna större bredden, det icke förefinnes något
hinder för att genom öfverenskommelse sätta en mindre bredd pa
en enskild väg, så är ju detta riktigt. Men man kan lika väl
vända om detta och säga — där den mindre bredden fastslås i
lagen — att det ej finnes något hinder för att genom ömsesidig
öfverenskommelse göra vägarne bredare än 3,6 meter. Mig synes
att, där man vill ha större bredd på vägarne och därmed pålägga
andra större kostnader, där bör det ej kunna ske utan
genom frivillig öfverenskommelse, men däremot är det ej rätt
eller billigt, att det större måttet skall vara det normala, och)
nrn vederbörande vilja ha ett mindre, detta endast kan ske på
det sätt, att de öfverenskomma därom.

Herr Zetterstrand: Herr talman! Jag tror, att jag i mitt
förra anförande sade, att när 3,6 meter var ett minimum, kunde
Konungens befallningshafvande, då särskilda omständigheter förelåge,
medgifva en ändå mindre bredd. Om jag icke sade det
då, så tilllägger jag det nu.

Herr Widén sade, att det icke var något hinder ior att
komma öfverens om en större bredd på vägen än 3,6 meter.
Det är sant, men om en öfverenskommelse skett angående en
större bredd’ och sedan en kommande innehafvare till jorden

Förslag till
lag om enskilda
vägar
på landet.

(Forts.)

N:o 47.

Förslag till
lag om enskilda
vägar
på landet.
(Forts.)

54 Lördagen den 27 April, e. in.

säger: »Jag vill icke fortsätta med underhållet efter större bredd
än 3,6 meter», då befrias han.

Om man anlägger en väg, tror jag knappast, att det skall
öka kostnaden så synnerligen mycket, om man har en bredd af
4 meter i stället för 3,6. En mycket sakkunnig man, herr Cederberg,
förklarade, att det vore mycket önskvärdt, om man så mycket
som möjligt kunde nedbringa kostnaderna för vägar, men detta
gjorde man icke därigenom, att man går rakt fram och åstadkommer
skärningar och höjningar med bankar och dylikt, utan
möjligen genom att bättre ansluta sig till terrängen, men i så fall
spelar det en bra liten roll, om bredden är 3,6 eller 4 meter.

Får man 4 meters bredd stipulerad, är det bra, ty 3,6 meter
anses på de flesta håll icke vara till fyllest. Är det t. ex. fråga
om utfartsvägar, som äro ganska mycket trafikerade, och där
man kan komma att mötas med halmlass och dylikt, så är en
bredd af 3,6 meter icke tillräcklig.

Då är frågan den: när nu det stora flertalet landtman vilja ha
den större bredden, bör då icke litet hvar kunna åläggas att
bygga och underhålla väg till sådan bredd? De skäl, som inom
utskottet framhöllos till förmån för dess hemställan, ha för mig
varit till den grad öfvertygande, att jag icke tror det vore välbetänkt
att taga den kungliga propositionen i denna del. För
egen del intresserar jag mig icke så mycket direkt för själfva
saken, men ifrån synpunkten af det allmännas intresse önskar
jag, att Andra Kammaren måtte biträda utskottets förslag.

Herr Åkerlund: Här är fråga om, huruvida vägarne skola
vara 3,6 eller 4 meter breda och huru byggnads- och underhållskostnaden
i hvartdera fallet ställer sig.

När man talar om väganläggning i allmänhet, har man vanligen
den föreställningen, att sådan skall ske enligt väg- och
vattenbyggnadsstyrelsens bestämmelser, men så är alldeles icke
fallet här. Vederbörande äga här själfva bestämma, huru vägen
skall anläggas på billigaste och lämpligaste sätt, och då kan den
också få gå i krokar.

Frågar jag nu, huru mycket t. ex. upptagandet af vägdiken
kostar, ifall man har en t>redd af 3,6 eller 4 meter på vägen,
så blir det naturligtvis precis detsamma i hvartdera fallet.

Hvari består nu underhållet af en väg? Jo, att körbanan
skall vara i godt skick. Men det är dock icke grundtanken, att
den skall vara grusad såsom en landsväg till hela sin bredd — det
kommer man aldrig ifrån där — utan att don skall Vara så
anordnad, att två lass kunna obehindradt mötas på densamma.

Min öfvertygelse är emellertid, att, blir det så ställdt, att
vägarne ovillkorligen skola bli så smala som 3,6 meter, får man
nog ångra, att man lägger ned penningar på sådana vägar.

Man talar om, att bygdevägarnes normala bredd är 3,6

65 N:o 47.

Lördagen den 27 April, e. m.

meter. Ja, det är sant, men de skola behålla den bredd de Förslag tM
fått vid vägdelning, men den bredden kan ofta ga vida öfver gJHWo vägar

3,6 meter. Tendensen öfver hela landet går i den riktningen att ^ landet.
söka vidga vägarne och icke att draga ihop dem. (Forts.)

Som jag har den bestämda åsikten, att det icke kostar ett
dvft mer än hvad som belöper på den större jordlösen att anlägga
vägar med 4 i stället för 3,6 meters bredd, så tycker jag
vi i all rimlighets namn kunna vara med om den större vagbredden.

Herr vice talmannen: Alla de kammarens ledamöter, som
bäst böra känna till landsbygdens förhållanden veta mycket
väl att vägunderhållet är synnerligen kostsamt och i synnerhet
är det kostsamt att bygga nya vägar. Att det da skall vara
lämpligt att bygga nya vägar och sedan underhålla dem till större
bredd än hvad som är rätt och skäligt, förefaller mig vara

ganska underligt. , , £, .__

När den väglag, som nu är gällande, trädde i kraft, gmgo

i allmänhet så kallade sockenvägar in som allmänna vägar; med
eller utan vägdelning kommo de att betraktas som sådana. 1 lertalet
af dessa sockenvägar underhållas icke den dag, som ar, till
större bredd än 3,6 meter; på långa sträckor halla dessa vagar
icke ens denna bredd af 3,6 meter. Men ända har det ]u visat
sig, att det går mycket bra att hjälpa sig fram med den bredd,
som dessa vägar ha,

Nu säger man, att det kostar icke mera att bygga en vag
och icke heller att underhålla densamma, om man gor honom
4 i stället för 3,6 meter bred. Det får jag saga, att det förefaller
mig underligt, att man kan göra ett sådant uttalande.

Jo för visso kostar det mera att bygga en bredare an en
smalare väg, men framför allt kostar det mera att underhålla
den bredare vägen. Det må ju vara välbekant, hvilken skillnad
det är att underhålla en bred väg mot en smal väg. Proportionen
skall nog göra sig gällande beträffande underhållskostnaden,
fastän skillnaden icke synes så stor mellan 3,6 och 4 meters

När man kunnat reda sig med dessa allmänna väg^r, ®om
gå under benämningen bygdevägar, fastän deras oreda icke
varit större än 3,6 meter, huru mycket lättare bor man da icke
kunna reda sig med denna bredd af 3,6 meter pa sådana vagar,
som endast äro utfartsvägar för vissa hemman eller byar! Detta
förefaller mig så klart, att om den saken borde olika meningar

icke ^unna rada.^ gätta j fråga> huruvida utskottet bort föreslå

större vägbredd än Kungl. Maj:t i sin proposition gjort. Det
föreligger ju icke någon motion i frågan, och jag vet icke om
utskottet liar någon motionsrätt - jag undrar verkligen, huru

N:o 47. 66

Lördagen den 27 April, e. in.

SS T- det !Örl1lållcr S1S med den saken, om man nu skulle närmare gå
skilda Vägar m PaT densamma

På landet. Jag tror darfor, att kammaren gör bäst uti, om kammaren
(Forts.) beslutar att bifalla Kungl. Maj:ts förslag till lydelse af denna

paragraf, hvartill jag ber att få yrka bifall

Ilerr Persson i Stallerhult: Jag begärde ordet med anlednmg
af vice ordförandens i lagutskottet yttrande, då han sist
hade ordet hvarvid han som grund för yrkandet om bifall till

intresse ^ ^ &S anga ’ att han ^0lde det 1 det allmännas

Det undras mig dock, om dessa vägar äro tillkomna i ett
allmänt intresse. Själfva öfverskriften till lagen lyder: »Las: om
enskilda vagar på landet», och dess § 1 handlar om hvilka
som få använda dessa vägar. Det heter där, att det är fråga
om väg »som för en eller flera fastigheter är till stadigvarande
nytta såsom farväg, vare sig för hemkörslor eller för utfart eller
eljest.» Det är således icke ett allmänt intresse, utan kontrahenternas
enskilda intressen det här gäller. Sådana vägar, som
denna lag af ser, äro således icke använda såsom allmänna vägar.
Vill man härvidlag tala om det allmännas intresse, då har man
att tanka på sådaDa vägar, som afses i lagen angående väghallmngsbesvarets
utgörande på landet af år 1891. Där står
det, att de vägar, som denna lag afser, äro sådana, »som pröfvas
vara för allmänna samfärdseln nyttiga och nödiga». Det är
underligt, om man skulle behöfva bredare vägar för hemkörslor
an hvad som för den allmänna samfärdseln anses vara nyttigt
och nödigt. Jag tror icke det är rätt att föreslå bredare vägar
än hvad som enligt den allmänna lagen ansetts vara behöfligt.

JNu säger samme talare, att ingenting hindrar att komma
öfverens om annan mindre bredd än 4 meter. Ja, det må iu
vara godt och väl. Men det är dock icke så alldeles gifvet
att två eller tre kontrahenter kunna komma öfverens. Det kan
ju innas en, _ som motsätter sig en sådan öfverenskommelse.

r » ng .. lcke1 förneka’ att bygdevägar, som underhållas enligt
allmanna väglagen, i många fall äro än bredare, än smalare
mot hvad lagutskottet här föreslagit, men maximum bör i alla fall
har vara 3,6 meter Det är dock en skillnad, att, där det gäller
yvagar, sätta det här höga måttet mot om det vore fråga om
vagar, afsedda för den allmänna samfärdseln.

Jag ber att få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag i denna del.

Herr Nilsson i Skärhus: Jag skulle kunna instämma med
herr vice talmannen och herr Persson i Stallerhult uti de af dem
gjorda yrkandena.

Det är dock, som herr Carl Persson yttrade, en skillnad,

67

N:o 47.

Lördagen den 27 April, e. m.

när det, som här, gäller ett enskildt intresse mot om det gäller
ett allmänt intresse.

Jag känner till många enskilda vägar, som beröra flera byar,
och dessa vägar ha varit vid lan dtmäter iförrättningar na uttagna
till blott 6 alnars bredd och sedan hafva de på marken bbfvit
anlagda med högst nämnda bredd, hvilken så nära sammanfaller
med 3,6 meter. Det är dock en så obetydlig skillnad, att man
icke gärna kan ifrågasätta, att det skall bli någon ändring i
detta fall.

Men om lagen skulle ålägga vederbörande att utvidga sina
vägar, skulle vid blifvande landtmäteriförrättning, då delning af
vägarna blir ifrågasatt, en krånglig delägare kunna fordra, att vägen
utlägges till 4 meters bredd, då den förut är utlagd till blott 3,6
meter, samt därigenom tvinga alla de andra, som äro nöjda med
den bredd, som vägen har, att dyrt förvärfva den mark, som
erfordras. Detta skulle mångenstädes kunna inträffa, ty det kan
ju tänkas, att det linnes någon person, som till och med bara
på kif sätter sig på tvären, för att åstadkomma ledsamheter.
Bygdevägarna anses ju tillräckligt stora, om de äro utlagda till

3,6 meters bredd, och de allra flesta by- och utfartsvägar inom
den ort jag tillhör, äro utlagda, eller vid landtmäteriförrättningarna
uttagna, just till donna bredd. I synnerhet inom Gärds
härad finnas mycket smala bygdevägar, och när dessa i alla fall
kunna användas för den allmänna trafiken, bör det väl icke vara
något hinder för att sådana vägar, hvilka äro till för mindre
ändamål, såsom utfartsvägar och byvägar, kunna reda sig med

3,6 meters bredd.

Jag ber därför, herr talman, att få yrka bifall till Kungl.
Maj:ts proposition i denna del och afslag på utskottets hemställan.

Herr Andersson i Västra Nöbbelöf: Herr talman! Ja, förhållandena
härvidlag kunna ju vara olika i olika delar af landet.
Men, mina herrar, det får jag säga eder, att icke skall det lyckas
för eder att med så stora vagnar, som vi hafva i Skåne, och så
fullt lastade, mötas på en väg, som utlagts till endast 3,6 meters
bredd och på hvars sidor kanske finnas djupa diken, som skurit
ut vägen, så att den blifvit än smalare. Kan det då vara rimligt
att bestämma, att vi skola hålla oss med vägar, som icke
behöfva vara mer än 3,6 meter breda? Det är visserligen af en
föregående talare här sagdt, att det aldrig skulle försports någon
olägenhet af att väglagen bestämmer bygdevägarnas bredd till
just 3,6 meter. Hvarför icke några olägenheter hittills försports,
kommer sig däraf, att hos oss åtminstone, hafva vägarna varit
mycket bredare förut, och äro så ännu, och därför kunna vi
reda oss med de vägar vi hafva. Men icke kan det hos oss nere
i Skåne falla någon in att bygga vägarna så smala som 3,6 meter,
och lika litet borde det kunna, på andra håll, falla någon in att

Förslag till
lag om enskilda
vägar
på landet.

(Ports.)

N:o 47.

Förslag till
lag om enskilda
vägar
på landet.
(Forts.)

58 Lördagen den 27 April, e. in.

bygga enskilda vägar af blott 3,6 meters bredd. Men om livad
Kungl. Maj:t i detta afseende föreslagit skulle bli lag, så skulle
det kunna hända, att en enda person får makt att hindra alla
de andra att få vägen byggd så, som dessa anse behöfligt för
att kunna färdas på densamma, och det är ju orimligt. Här är
icke — i utskottets förslag — föreskrifvet, att, i fall det möjligen
finnes orter, som anse sig betjänta med endast 3,6 meter
breda vägar, dessa ändock skola göras 4 meter breda, utan här
är föreskrifvet att, om så för ortens behof af flertalet anses
nödigt, man kan tvinga de andra att vara med på förslag om
vägens utläggande till 4 meters bredd. Och det är väl fullkomligt
riktigt, att man låter de olika landsdelarna få bygga
sina vägar så, som de själfva vilja hafva dem byggda med hänsyn
till sina egna behof.

Jag yrkar således bifall till utskottets hemställan i denna
paragraf.

Herr Åkerlund: Herr talman! Det är fullkomligt riktigt
a,tt — såsom här framhållits — bygdevägarna icke behöfva, enligt
väglagen, vara mer än 3,6 meter breda. Men hvarför? Jo
därför, att det skulle kosta så orimligt mycket, om de under alla
förhållanden skulle läggas bredare, och därför har man, som sagdt,
nöjt sig med att för dessa bygdevägar föreskrifva endast det, att
de skola vara minst 3,6 meter breda. Bygdevägarna äro emellertid^
på en del ställen åtskilligt smalare, tv Konungens befallningshafvande
kan medgifva, att dessa få bibehållas vid den bredd de
hafva, äfven om denna är mindre än 3,6 meter; detta just af den
orsak jag nyss nämnde.

. Men det är en ofantligt stor skillnad, när det är fråga om
sådana vägar, som icke behöfva vara efter den norm, som vägoch
vattenbyggnadsstyrelsen föreskrifver, utan göras så, som
intressenterna själfva vilja hafva dem. Dessa tänka då naturligtvis
först och främst på att få vägarna så billiga som möjligt.
Men om de, som behöfva dylika vägar, bygga dem till en bredd
af endast 3,6 meter, under det att de icke äro förhindrade att
göra dem bredare, så skall nog, såsom nyss sades, följden däraf
inom kort bli, att de ångra sig öfver, att de icke lagt vägen
bredare. Jag ber att få säga herr vice talmannen det, att det,
efter hvad jag kan se, icke kan blifva fråga om samma underhållsskyldighet
på dessa enskilda vägar som på en landsväg, det
tror jag ingen människa här i denna kammare tänkt sig. Utan
hvad som af en enskild väg fordras, det är, att den skall vara en
god och lämplig utfartsväg, planerad på själfva körbanan och
med sidorna så jämna, att det finnes nödigt utrymme till vägmöte.
Skulle man åter tänka sig, att byvägarne lades ut på
sådant sätt, att de skulle underhållas såsom sker med landsvägar,
så skulle det blifva orimligt dyrt.

59 N:o 47.

Lördagen den 27 April e. m.

Af en talare bar här nyss sagts, att dessa enskilda vägar Förslag till
icke knnde blifva allmänna vägar. Nej, visserligen icke i samma vägar

bemärkelse som de vägar, hvilka omtalas i allmänna väglagen. på landet.

I detta sammanhang är att lägga märke till ett stadgande, som (Forts.)
af utskottet föreslås i paragraf 35, men som Första Kammaren
på, som mig förefaller, åtskilligt konstiga grunder slopat, nämligen
att kommun, som ansåge sig hafva nytta af dessa enskilda
vägar, skulle vara oförhindrad att lämna bidrag till deras byggande
och underhåll. Hade det förslaget bifallits, så hade ju på
det sättet vägarna i fråga blifvit ett slags allmänna vägar.

Jag vill tillägga, att jag för min enskilda del icke har ett
spår af eget intresse i detta, ty jag har icke en tum af en sådan
här väg att underhålla, men jag har ansett, att man i det här
fallet bör tänka på hvad det allmänna bästa kräfver. Och det
är min öfvertygelse, att, om dessa enskilda vägar blifva 4 meter
breda, i stället för endast 3,o meter, det allmänna skall härigenom
bäst tillgodoses.

Herr Mallmin instämde häruti.

Herr Lindblad: Ilerr talman! Jag vill gärna erkänna, att
det nu framlagda kungl. förslaget är mycket tillfredsställande,
och jag tackar herr statsrådet och chefen för kungl. jordbruksdepartementet,
för att förslaget kommit fram, trots invändningar
från många håll. Det är dock en sak i Kungl. Maj:ts förslag,
som är opraktisk, och det är den föreslagna vägbredden. Det
är nämligen min öfvertygelse, att, då man nu verkligen kan få
igenom något, som fyiler ett länge lcändt behof, det icke är
lämpligt, att de, som kunna för egen dol önska mindre breda
vägar, skola motsätta sig möjligheten för dem, som vilja hafva
en° större vägbredd, att få detta. Yi hörde ju nyss, hurusom
herr Carl Persson, hvilken gjorde anmärkningar i fråga om den
af utskottet föreslagna vägbredden, erkände, att, när det gäller
bygdevägar, 3,0 meters bredd vore något för knappt. Men är
det så, att 3,6 meter är något för knappt för bygdevägar, så är
det väl också för litet för de enskilda vägarna, å hvilka man
ju använder precis samma slags åkdon, och där körslorna ju äro
desamma som på bygdevägarna. Ty vi hafva ju ännu så länge
icke att befara någon automobiltrafik på bygdevägarna, och ännu
mindre på de enskilda vägarna. Men det behöfs faktiskt större
vägbredd för att väl kunna komma förbi hvarandra med våra
landtbruksåkdon, såsom vi hörde en talare på skånebänken tydligt
framhålla. Förses vägen med större diken, är det ofta mycket
riskabelt, när man skall söka komma förbi hvarandra pa en
bredd af endast 3,6 meter. Jag vet för resten, att väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, när den ritar och beräknar nya vägar,
tager till vägbredden till 4 meter, fastän väglagen medgifver, att

N:o 47. 60

Lördagen den 27 April, e. in.

faaSlo2 f- man fål! gå ,ned tiU 3’6 m.eter- Styrelsen har således funnit det
skåda vägar vara olämpligt och opraktiskt att stanna vid det minimum, som
på landet, väglagen tillåter, och vill i stället välja det, som är mera öfverens''
(Forts.) stämmande med det verkliga behofvet.

Herr Ström: Herr talman! När herr Lindblad förra gången
hade ordet, antydde han, att från norrlandshåll gjorts en framställning
om att få bygga smalare vägar på 3,6 meters bredd
och till och med mindre. Den framställningen kom emellertid
icke från norrlandshåll utan från andra håll, helt enkelt af
sparsamhetsskäl, emedan man ansåg därvarande vägar fullt tillräckliga
på bredden.

Beträffande det nu ifrågavarande ämnet nämnde herr Lindblad
— också i sitt förra anförande — att, om man nu fastsloge de
enskilda vägarnas bredd till 3,6 meter, man då icke skulle kunna
tvinga någon att bygga dem 4 meter breda. Ja, det är just det,
jag tycker vara den förnämsta förtjänsten, att man i det fallet
icke kan tvinga någon. Ty vi skola, mina herrar, komma ihåg,
att det. icke är en gemensamhet eller en kommun, som bygger
de enskilda vägarna. Kommun kan visserligen, såsom det heter,
få bidraga därtill — detta i fall en af utskottet i slutet af lagförslaget
tillagd bestämmelse godkännes — men kommunen liar
såsom kommun betraktad alls ingen skyldighet att bidraga, ens
med ett enda öre, och än mindre föreligger sådan skyldighet för
ett väghållningsdistrikt. För min del skulle jag nog helst hafva
sett, att något bidrag, utan återbetalningsskyldighet, kunnat vara
att påräkna, helst från väghållningsdistriktet eller åtminstone
från kommunen. Men när nu sådant bidrag icke kan erhållas,
blir det äfven nödvändigt söka ställa så, att de personer, som
skola hafva en enskild väg, kunna gå i land därmed. Vi skola
t. ex. tänka på en liten by med kanske blott 3, 4, 5, 6 eller 8
delägare. För denna by skall anläggas en enskild väg, som ibland
kan bli ganska lång, och de, som skola bygga vägen, äro skyldiga
att bidraga därtill, på sätt i lagen bestämmes. Då hemställer
jag, huruvida icke detta kanske blir ganska kännbart för dessa
personer, om de ovillkorligen skola tvingas att bidraga till en
bredare väg, än de måhända för sin egen del anse sig behöfva.
Skulle däremot alla, som hafva skyldighet deltaga i kostnaden
för vägens byggande, erkänna behofvet af en bredare väg, då
kan jag icke föreställa mig annat, än att de godvilligt kunna
träffa öfverenskommelse om att bygga den bredare. Detta anser
jag vida lämpligare, än att några skola tvingas att mot sitt behof
bidraga till en bredare väg och därigenom drabbas af kostnader,
som kunna för dem blifva ganska kännbara.

Jag kan således därför icke vara med om, hvad utskottet
här föreslagit utan ber, herr talman, att få yrka bifall till
regeringens förslag.

61 N:o 47.

Lördagen den 27 April, e. m.

Chefen för jordbruksdepartementet, herr statsrådet Alfred
Petersson: Herr talman, mina herrar! Jag hade egentligen
icke tänkt yttra mig i fråga om vägbredden, men efter herr
Lindblads sista yttrande och då gjorda påstående, att det
vore opraktiskt att föreslå den vägbredd, som i Kungl. Maj:ts
förslag angifves, så ber jag att få säga ett par ord angående de
skäl, som för Kungl. Maj:t varit afgörande i det fallet, och dem
behöfver man naturligtsvis icke söka länge efter.

Denna af Kungl. Maj:t föreslagna lag innehåller uti förevarande
afseende en tvångsplikt till deltagande i byggande och
underhåll af enskilda vägar, ett tvång, som för närvarande icke
finnes. När man ger personer ett sådant vapen i händerna mot
sina grannar, med hvilket man kan tvinga dessa till fullgörande
af skyldigheter, hvilka förut icke ålegat dem, får man naturligtvis
vara mycket försiktig och se till, att detta tvång icke sträcker
sig längre, än nödigt är. Hvad då vägbredden härvidlag beträffar,
hade man en fast utgångspunkt i den normalbredd, som uti
allmänna väglagen är fastslagen för de allmänna vägar, som äro
bygdevägar; man ansåg icke skäligt att för de enskilda vägarna
föreslå större bredd, än hvad för de nyssnämnda föreskrifves.
Ty det kan väl i allmänhet och såsom regel förutsättas^, att
trafiken är betydligt större på vägar, som anses vara af sådan
betydelse, att de intagas i den allmänna vägdelningen. Att
undantag kunna ges, det vet jag nog, men hvad jag nyss nämnde
torde kunna anses vara regel. Under sådana förhållanden är
det ju lätt förklarligt, att Kungl. Maj:t icke ansåg sig böra här,
där det gäller de enskilda vägarna, föreslå större bredd, än som
föreskrifvits för bygdevägar.

Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Jag skall anhålla
att få fästa uppmärksamheten på, att den här frågan icke är
mycket att disputera om, ty Första Kammaren har redan tagit
utskottets förslag. Om nu Andra Kammaren tager Kungl. Maj:ts
förslag, få vi 4/io att dela midt itu, och då blir resultatet, att vägarna
skulle få en bredd af 3,8 meter. Och då få således de af herrarna,
som vilja hafva en bredd af 4 meter, detta, så när som på 2/io
meter. Det synes mig, som om vi skulle kunna enas på det sättet.

Med anledning häraf tillåter jag mig yrka bifall till Kungl.
Maj:ts förslag.

Herr Lindblad: Herr talman! När nu den siste talaren
framhållit, att det här icke är mycket att tvista om — och lian
ville reducera det ännu mera, till Mott två händers hredd, så
undrar jag, om det kan vara skäl, att, då Första Kammaren
tagit det af utskottet föreslagna måttet, skapa en sådan ny typ
af vägar på 3,8 meters bredd. Jag tror, att denna prutmån är
alldeles för liten att sysselsätta sig med.

Förslag till
lag om enskilda
vägar
på landet.

(Forts.)

N:o 47. 62

Förslag till
lag om enskilda
vägar
på landet.

(Forts.)

Lördagen den 27 April, e. in.

Vi hörde nyss af statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet,
att det var med hänsyn till möjligheten att få det
billigaste förslaget antaget, som han föreslagit en bredd af 3,6
meter. Och vi kunna ju alla förstå, att det är lättare att få saker
att gå igenom, om man begär så måttligt och knappt som tänkbart
är. Men när vi nu skola göra något, som är verkligt
praktiskt, låtom oss då icke pruta, såsom herr Jansson i Krakerud
ville, utan låtom oss slå till med detsamma.

Herr Widén: Herr talman! Blott ett par ord med anledning
af det uppkomna spörsmålet om, huru det skall bli, om vi, sedan
Första Kammaren tagit utskottets förslag, skulle taga Kungl.
Maj:ts förslag. Det har talats om, huru dessa kamrarnes olika
beslut skulle sammanjämkas. Ja, jag tror nog, att en sammanjämkning
på ett eller annat sätt skall låta sig göra. Men att
det skulle komma att ske just på det sätt, som här nämnts, är
icke säkert. Det kan hända, att det blir flere differenser än
denna mellan Första och Andra Kammarens beslut i denna
fråga, och då kan man tänka sig andra sätt att ordna saken
än det omnämnda. Under sådana förhållanden synes det mig
icke vara skäl, att, därför att Första Kammaren råkat komma
först med sitt beslut, Andra Kammaren ser sig förbunden att
fatta ett beslut, som den icke vill ha.

Herr vice talmannen: Herr talman! Det har sagts af en
ärad talare på skånebänken, från Malmöhus län, att man nere i
Skåne näppeligen skulle kunna reda sig med mindre utfartsvägar
än sådana, som hade en bredd af minst 4 meter. Jag tror, att
lian kan ha rätt i detta sitt uttalande, ty nere i Skåne är det
ju så, att där begagnas — i allmänhet åtminstone — mycket
bredare vagnar, än hvad förhållandet är i öfriga delar af landet.
Men det är alldeles visst, att med den vagnbredd, som användes
i större delen af landet — och äfven i Blekinge, som ligger så
nära Skåne, — kan man godt låta sig nöja äfven med sådana
vägar, som innehålla i bredd blott 3,6 meter.

Vidare tror jag, att man bör lägga märke till hvad statsrådet
och chefen för jordbruksdepartementet bland annat nyss
anförde, nämligen, att det här dock är fråga om att utöfva ett
tvång på dem, som icke vilja vara med om att bygga nya vägar
och därefter äfven deltaga i desammas framtida underhåll. Och
dessa kunna — många af dem åtminstone — i verkligheten
hafva ganska liten nytta af de nya vägarna, men anses likväl
hafva åtminstone någon nytta af dem och måste således deltaga
i de . allt för dryga kostnaderna för anläggningen af vägarna.
Särskildt borde man vid detta tillfälle något tänka på och ömma
för de små jordbrukare, som äro mycket skuldsatta, och som

G3 N:o 47.

Lördagen den 27 April, e. m.

säkert, om utskottets förslag blir lag, på ofantligt många håll
skola få mycket hårda känningar däraf.

Nu har det sagts under öfverläggningen bland annat:
»hvarför kan man icke bygga dessa vägar lika gärna till 4

meters bredd, som till 3,6 meters, ty det kostar ungefär lika

mycket?» »Skillnaden i kostnad blir rent af ingen», var det
till och med en ärad talare, som sade. Samme talare anförde
vidare: »Vi ha många bygdevägar, som icke ha mer än 3,6
meters bredd. Men — fortsatte han — hvarför är o de icke
bredare, och hvarför bli de icke bredare? Jo, just därför, tilläde
talaren, att det är förenadt med så ofantliga kostnader att lägga
ut en väg till större bredd». Det ligger i dessa uttalanden, enligt
mitt förmenande, en mycket stor motsägelse, som dock icke bevisar
något annat, än att det måste vara rätt, att kostnaden blir
mycket större, om man bygger en bredare väg, än om man

bygger eu smalare. Att således byggandet af en 4 meters bred

väg icke är obetydligt dyrare än en väg med 3,6 meters bredd,
är uppenbart beträffande anläggningskostnaden, men skillnaden i
bredd betyder ännu mera, då det gäller det alltjämt framtida
underhållet af vägen.

Jag tror därför, att det rättaste är att bifalla Kungl. Maj:ts
förslag, och jag ber att ännu en gång få yrka bifall till detsamma.

Häruti instämde herr Lindvall.

Herr Andersson i Västra Nöbbelöf: Herr talman! Jag
tycker, att det är ett mycket svagt skäl, när man kommer och
talar om, att lagen om allmänna vägar för bygdevägar icke stadgar
mer än 3,6 meters bredd, och att man därför nu icke heller
skulle bestämma större bredd för enskilda vägar. Ja, om vi icke
hade våra vägar bredare än 3,6 meter, vore det mycket ledsamt.
Men nu äro de bredare i allmänhet, och jag vågar till och med
påstå, att det nere hos oss knappast skall finnas en enda bygdeväg,
som är endast 3,6 meter bred. Vi skulle icke kunna reda
oss med så smala vägar. Det går icke att använda sådana vägar
till de körslor, som vi hafva.

( Jag kan icke fatta, att de herrar, som tala om, att de hafva
dålig jord, hvilken således icke kan vara så dyr, skulle behöfva
vara så förfärligt rädda för att lägga ut vägen till en sådan
bredd, att den kan användas. Och vilja de nödvändigt använda
en smalare väg, så är det ingen, som kan tvinga dem att göra
vägen bredare. Tv det är icke så, att en kan tvinga de andra,
utan det måste bli en öfverenskommelse, och om sådan icke
kan träffas, är det förrättningsmannen eller förrättningsnämnden,
som slutligen skall bestämma, hurudan vägen skall vara. Och
om det i vårt land finnes en trakt eller vissa trakter, där man

Förslag till
lag om enskilda
vägar
på landet.

(Forts.)

N:o 47. 64

Förslag till
lag om enskilda
vägar
på landet.

(Forts.)

Lördagen den 27 April, e. m.

ovillkorligen behöfver bredare väg än 3,6 meter, hvarför skall
man nu lägga hinder i vägen, för att de kunna få en sådan
bredd? Om det bland de väghållningsskyldige finnes en liten
sådan, och denne sätter sig alldeles på tvären gent emot alla de
öfrigas önskningar i afseende å vägens bredd, skola då de öfriga
vara tvungna att hafva en väg, som de icke kunna använda
för sina dagliga behof?

Nu är det visserligen sant, att, såsom herr statsrådet
nämnde, väglagen icke bestämmer, att bygdeväg skall vara bredare
än 3,6 meter. Och därför borde man icke heller nu i fråga
om enskilda vägar bestämma en större bredd.

Jag vill dock nämna, att i lagen om allmänna vägar stadgas,
att vägen skall vara minst 3,6 meter bred, således ett minimum;
här föreslår däremot regeringen, att ingen kan tvinga någon underhålla
mer än 3,6 meters bred väg, således ett maximum och
detta blir ju en väsentlig skillnad. Dessutom skola vi komma
ihåg den utveckling, som skett sedan väglagen antogs. Vi skola
komma ihåg, att vi kommit därhän, att vi ha bestämt en viss
bredd på hjulringarne, för att hjulen icke skola köra upp vägarne
för . mycket, — en bestämmelse, som föranledts däraf, att man
börjat använda större lass och åkdon än förut. Men en följd
häraf är, att det fordras äfven bredare vägar.

Jag kan icke förstå, att herrarne vilja motsätta sig utskottets
förslag, alldenstund detta ju icke innebär något tvång för de
väghållningsskyldiges flertal att lägga vägarne så breda som 4
meter, utan endast en möjlighet att göra vägen så bred, om flertalet
af de väghållningsskyldige så vilja.

Jag vidhåller, herr talman, mitt yrkande.

Herr Larsson i Gallstad: Jag skall be att få ansluta mig
till hvad den förre talaren yttrat. Ty jag vet, hurudana vägarne
äro i min hemtrakt. Vi ha smala vägar, som äro mycket obekväma
för oss, särskildt vid möten. Jag tror därför, att man
bör akta sig att i lag bestämma en allt för liten bredd för vägarne.
Och detta är så mycket viktigare, som ju denna lag

skulle kunna tillämpas äfven på de vägar, som redan finnas.
Det finnes dock nu många goda vägar, men man skulle kunna
befara, att, om en mindre bredd nu bestämmes i lag, en ägare af
jorden, där vägen går fram, skulle däraf taga sig anledning att

knappa af på vägens bredd. Jag tror således, att vi böra väl

akta oss för att bestämma en mindre bredd.

Jag får därför, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag,
oaktadt jag tror, att bredden äfven där är ganska knappt tilltagen.

Härmed var öfverläggningen slutad. Härunder hade yrkats
dels godkännande af utskottets förslag till förevarande paragraf

Lördagen den 27 April, e. in.

65 N:o 47.

dels ock godkännande af Kungl. Maj:ts förslag till lydelse af
paragrafen. Herr talmannen, som nu gaf proposition å dessa
yrkanden, förklarade sig anse svaren hafva utfallit med öfvervägande
ja för den förra propositionen; men som votering begärdes,
blef nu uppsatt, justerad och anslagen en voteringsproposition
af följande lydelse:

Den, som vill, att kammaren godkänner lagutskottets förslag
till 9 § i lag om enskilda vägar på landet, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren godkänt Kungl. Maj:ts förslag
till lydelse af nämnda paragraf.

Voteringen utvisade 83 ja mot 59 nej; och hade kammaren
alltså godkänt utskottets förslag till ifrågavarande paragraf.

Ordet begärdes härefter af

Herr Zetterstrand, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Då man väl knappast kan antaga, att någon nämnvärd skiljaktighet
här skulle uppstå beträffande någon af de följande paragraferna
i det nu föreliggande lagförslaget, om icke möjligen i
fråga om den sista af dessa paragrafer, ber jag att få hemställa,
att ingen af de återstående paragraferna måtte uppläsas, utan endast
numren å desamma angifvas.

Denna hemställan bifölls.

10—35 §§; slutstadgandena; ingressen och rubriken.

Godkändes.

Utskottets hemställan förklarades besvarad genom kammarens
här ofvan antecknade beslut.

§ io.

Följande nya motioner afgåfvos, nämligen af:
herr O. A. Berg, i Staby:

n:o 265, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
Andra Kammarens Prot. 1907. N:o 47. 5

Förslag till
lag om enskilda
vägar
på landet.

(Forts.)

N:o 47. 66 Lördagen den 27 April, e. in.

förändrade grunder för den af staten utöfvade egnahemslånerörelsen;
och

n:o 266, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till bildande af en jordförmedlingsfond;

herr J. G. Pettersson i Södertälje, n:o 267, i anledning af
Kungl. Maj:ts proposition angående anslag dels för ytterligare
undersökningar angående den s. k. inlandsbanan dels ock för
byggnad af statsbana från Östersund till Ströms vattudal; samt

herr J. Åkesson, n:o 268, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående förändrade grunder för den af staten utöfvade
egnahemslånerörelsen.

Dessa motioner blefvo på begäran genast hänvisade till
statsutskottet.

Vidare aflämnade herr S. Nordström en motion, i anledning
af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till förordningar om
frihamn och om frilager.

Sistnämnda motion, som erhöll ordningsnumret 269, blef på
begäran genast remitterad till bevillningsutskottet.

§ 11-

Interpellation. Härefter lämnades på begäran ordet till

Herr Almqvist, som yttrade: Frågan om åstadkommande
af reglering af vattenståndet i sjön Mälaren har flere gånger
gjorts till föremål för Riksdagens pröfning.

Redan för 29 år sedan eller vid 1878 års riksdag föreslogo
åtskilliga motionärer, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla
om förslag till åstadkommande af ett nytt och tillfyllestgörande
utlopp för Mälarens vatten. Sedan frågan fallit vid
nämnda riksdag, återupptogs den vid 1882 års lagtima riksmöte
af grefve Eric Sparre, som föreslog, att Riksdagen måtte anhålla
om undersökning om och beräkning af kostnaden för beredande
af tilloppet motsvarande aflopp för Mälarens vatten.

Sedan jämväl detta förslag blifvit af Riksdagen afslaget,
förekom detta ärende ej inom Riksdagen förrän vid 1900 års
lagtima möte, då af undertecknad väcktes motion, hvari föreslogs,
att Riksdagen måtte i sammanhang med den då föreslagna undersökningen
angående den så kallade Sveakanalen och om ombyggnad
af Mälarens farleder, låta verkställa undersökning samt upprätta
plan och kostnadsförslag för en reglering af Mälarens vattenstånd,
i syfte att hålla vattnet i nämnda sjö, såvidt möjligt, i en
konstant" nivå närmast öfverensstämmande med sjöns medelvattenstånd.

67 N:o 47.

Lördagen den 27 April, e. in.

Som bekant lyckades icke förslaget om undersökning för Interpellation.
byggandet af den så kallade Sveakanalen vinna Riksdagens bifall, (Forts.)
och till följd häraf kunde statsutskottet ej tillstyrka bifall till
mitt nämnda förslag, och i enlighet härmed utföll Riksdagens
beslut.

Men med anledning af hvad sålunda förekommit inom Riksdagen,
anbefallde Kungl. Maj:t väg- och vattenbygnadsstyrelsen
den 8 juni 1900 att inkomma med yttrande, huruvida undersökning,
afseende reglering af vattenståndet i Mälaren borde
genom det allmännas försorg vidtagas, och i sådant fall på hvad
sätt denna undersökning borde utföras.

På grund häraf hemställde väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
i sin skrifvelse den 14 januari 1901 om ett anslag å 36,000 kronor
för bekostande af undersökningar ej mindre angående reglering
af Mälarens vattenstånd, i syfte att hålla dess vattenvariation
inom möjligast trånga gränser och med nuvarande medelvattenstånd
som normalt vattenstånd, än ock angående kostnaden för
ordnande af förenämnda farleder med alternativt 4,5 och 6 meters
djup. I öfverensstämmelse med denna hemställan har Kungl.

Maj:t samma år för ifrågavarande ändamål ställt en summa af
36,000 kronor till nämnda styrelses förfogande att utgå från
handels- och sjöfartsfonden.

Denna undersöknings utförande har varit anförtrodd åt majoren
L. Broomé, hvilken den 13 oktober 1903 inlämnat sitt förslag
till väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Då sålunda nu snart fyra år förflutit sedan den anbefallda
undersökningen blifvit utförd, men väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
ej ännu inkommit till Kungl. Maj:t med sitt slutliga
utlåtande och förslag i ärendet, hafva Mälarens strandägare,
hvilka med stor tillfredsställelse år 1900 erforo, att Kungl. Maj:t
tagit sig an denna mycket svårlösta och vidtomfattande fråga,
börjat efter sju års väntan intagas af bekymmer och undran,
huruvida något förslag om reglering af Mälarens vattenstånd
kommer att framläggas.

För påskyndande af denna frågas snara lösning synas äfven
andra skäl tala.

Jag vill i sådant afseende erinra om de på dagordningen
nu stående frågorna om upptagande af en ny farled mellan
Östersjön och Mälaren genom Hammarby sjö, om den nuvarande
slussens i Stockholm ombyggnad samt om den nya körbrons
öfver Norrström byggande i Drottninggatans förlängning — allt
frågor, hvilka stå i samband med den mycket viktiga och vidt
omfattande frågan om Mälarens reglering.

Med anledning af dessa förhållanden tillåter jag mig vördsamt
anhålla om kammarens tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för kungl. civildepartementet få framställa följande spörsmål
:

N:o 47. 68

Lördagen den 27 April, e. in.

Interpellation. l:o) i hvilket skick befinner sig den af Kungl. Maj:t anbe(Forts.
) fallda undersökningen angående reglering af Mälarens vattenstånd
och farleder, samt

2:o) huru snart må ett på denna undersökning grundadt
förslag i ämnet vara att förvänta från Kungl. Maj:t.

Denna framställning bordlädes på begäran.

§ 12.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 6, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse af §§ 7, 9, 11,
12, 28, 32, 33, 35, 86 och 105 regeringsformen samt § 38 mom. 2
riksdagsordningen;

statsutskottets memorial och utlåtanden:

n:o 92, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i en fråga
rörande anslag under riksstatens femte hufvudtitel;

n:o 93, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
rätt för jägmästaren E. M. Janse att för ålderstillägg räkna sig
till godo tjänstgöring såsom föreståndare för skogsskolan vid
Skogshåll;

n:o 94, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning till Löfvestads församling af vissa områden af förra
militiebostället Löfvestads kungsgård n:o 46 i Malmöhus län;

n:o 95, i anledning af Kungl, Maj:ts proposition angående
försäljning af ett område från lU mantal Sollida under kronodomänen
Stenhammar i Södermanlands län;

n:o 96, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af två till förra militiebostället 1 mantal Ekeby n:is
2 och 3 i Södermanlands län hörande lägenheter;

n:o 97, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af en under kronosäteriet Boda n:o 1 om ett mantal
i Skaraborgs län hörande lägenhet;

n:o 98, i anlednir^ af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtande till Jönköpings läns landsting af nyttjanderätten till
förra barberarbostället Långanäs n:o 1 i Jönköpings län;

n:o 99, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af ett område från förra militiebostället 3/s mantal
Lysteryd n:o 1 i Kronobergs län;

Lördagen den 27 April, e. m.

69 N:o 47.

n:o 100, i anledning- af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af en till förra länsmansbostället 3/s mantal Förlösa
n:o 5 i Kalmar län hörande lägenhet; ,

n:o 101, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af fem till förra majorsbostället 1 mantal Ostbro n:o 1
i Södra Värmlands län hörande ägolotter;

n:o 102, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
försäljning af en landshöfdingen i Västerbottens län förut på lön
anslagen lägenhet Herrgärdan invid Umeå stad i Västerbottens
län;

n:o 103, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
utbyte af eu kronan tillhörig tomtdel i 8:e kvarteret, Sparre, i
Karlskrona mot en annan, enskild person tillhörig tomtdel i
samma kvarter;

n:o 104, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
upplåtelse till landtförsvaret af förra landshöfdingbostället Rydhof
n:o 1 i Jönköpings län;

n:o 105, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående användande af allmänna besparingar å riksstatens
femte hufvudtitel till inredande af kanonbåten Verdande till sjukvårdsfartyg
för kusteskadern m. m.;

n:o 106, med förslag till åtskilliga stadganden att införas i
det nya reglementet för riksgäldskontoret;

n:o 107, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till anläggning vid Göteborgs hospital af en hållplats å
statsbanan genom Bohuslän;

n:o 108, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till anläggning af ledningar för distribuering af elektrisk
energi från statens kraftstationer vid Trollhättan;

n:o 109, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till utläggning af ytterligare ett järnvägsspår mellan Älfsjö
och Huddinge järnvägsstationer;

n:o 110, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till ombyggnad af Genevads station å Västkustbanan; och

n:o 111, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition om godkännande
af förslag till öfverenskommelse mellan svenska staten,
å ena, samt Luossavaara-Kiirunavaara aktiebolag, aktiebolaget
Gellivare malmfält och trafikaktiebolaget Grängesberg-—Oxelösund,
å andra sidan, angående viss grufegendom m. m.; dels ock inom
Riksdagen väckta motioner vidkommande detta ämne; samt

sammansatta bevillnings- och lagutskottets utlåtande, n:o 1,
i anledning af väckta motioner rörande införande af kommunalt

N:o 47. 70

Lördagen den 27 April, e. ni.

veto med allmän folkomröstning i fråga om försäljning af brännvin
samt vin och Öl.

§ 13.

Justerades protokollsutdrag.

§ 14.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr K. F. G. Almqvist under den 29 april,

» K. Otto » »30 »

» A. Hansson under 3 dagar fr. o. m.

» N. A. Nilsson i Malmö » 2 » »

» F. W. Thorsson » 2 » »

» C. F. Jansson i Edsbäcken » 2 »

» A. F. Janson i Bråten » 4 »

» A. J. C. Christiernson » 3 » »

den 29 april,

» 1 »

» 30 »

» 29 »

» 29 » och

» 30

Kammarens ledamöter

åtskildes härefter kl.

11,53 e. m.

In fidem

Herman Palmgren.

Tisdagen den 30 april.

Kl. 7*3 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 23 innevarande april.

§ 2.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr A. Ifvarsson
till och med den 6 nästinstundande maj.

Tisdagen den 30 April.

71 N:o 47.

§ 3.

Föredrogos hvar för sig Kungl. Maj:ts på kammarens bord
hvilande propositioner; och hänvisades därvid till statsutskottet
Kungl. Maj:ts propositioner:

angående pension å allmänna iudragningsstaten åt musiksergeanten
C. O. Nylén;

angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
hustru Sofia Rosalie Andersson, född Backman;

angående efterskänkande af kronans rätt till danaarf efter
timmermannen Karl Karlsten från Skönsmon; och

angående statsanslag till bestridande af hyresafgiften för
åren 1907 och 1908 för lokal till den af föreningen för arbetarskydd
i Stockholm anordnade permanenta utställningen af skyddsanordningar
mot olycksfall och ohälsa i arbetet.

Härefter remitterades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående vissa bestämmelser
rörande gränstrafiken mellan Sverige och Norge.

Till lagutskottet öfverlämnades Kungl. Maj:ts propositioner:

med förslag till lag angående ändrad lydelse af § 40 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd i Stockholm
den 20 november 1863; och

med förslag till lag angående dels ändrad lydelse af § 45 i
förordningen om kommunalstyrelse i Stockholm den 23 maj 1862,
dels ock upphäfvande af § 47 i samma förordning.

Slutligen hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts propositioner: angående

försäljning af kronan tillkommande andel af hemmanet
7* mantal Mjölby n:o 2 Kanikegården i Östergötlands län;

angående försäljning af två områden från förra hospitalshemmanet
Vs mantal Dufvedal n:o 1 i Östergötlands län;

angående .försäljning af förra militiebostället V* mantal Spiksborg
n:o 1 i Östergötlands län;

angående försäljning af vissa lägenheter från förra regementspastorsbostället
3/* mantal Bondeby n:o 2 i Södermanlands län;

angående försäljning af vissa till kungsgården Schenäs i
Östergötlands län hörande lägenheter; och

angående upplåtelse af mark från förra kronofogdebostället
1 mantal Sör Gerdsbo n:o 5 i Västmanlands län.

N:o 47. 72

Tisdagen den 30 April.

§ 4.

Vid föredragning af herr K. F. G. Almqvists vid nästföregående
sammanträde framställda och då bordlagda anhållan att till herr
statsrådet och chefen för civildepartementet få framställa spörsmål
blef berörda anhållan af kammaren bifallen.

§ 5.

Föredrogs, men bordlädes åter konstitutionsutskottets utlåtande
n:o 6.

§

Statsutskottets memorial n:o 92, i anledning af kamrarnas
skiljaktiga beslut i en fråga rörande anslag under riksstatens
femte hufvudtitel, föredrogs häruppå; och blef den i memorialet
föreslagna voteringspropositionen af kammaren godkänd.

§ 7-

Vidare föredrogos men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden
och memorial nås 93, 94, 95, 96, 97, 98, 99, 100, 101, 102,
103, 104, 105, 106, 107, 108, 109, 110 och 111 äfvensom sammansatta
bevillnings- och lagutskottets utlåtande, n:o 1.

§ 8.

Följande nya motioner afgåfvos, nämligen af:

herr J. Widén, n:o 270, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående lönereglering för personalen vid statens järnvägar
m. in.;

herr E. Räf, n:o 271, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående lönereglering för personalen vid statens järnvägar
m. m.;

herr E. L. Gamitz, n:o 272, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående lönereglering för personalen vid statens
järnvägar m. m.; och

herr J. E. Biesert m. fl., n:o 273, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående anslag dels för ytterligare undersökningar
angående den s. k. inlandsbanaD, dels ock för byggnad
af statsbana från Östersund till Ströms vattudal.

Dessa motioner bordlädes på begäran.

73 N:o 47.

Tisdagen den 30 April.

§ i^-

Ordet lämnades härefter på begäran till

Herr Svensson i Bondön, som yttrade: Såsom kammaren
torde erinra sig, mottog Riksdagen år 1901 en kunglig proposition,
i hvilken Kung!. Maj:t begärde, att Riksdagen skulle uttala
sig därom, huruvida Kungl. Maj:t borde bifalla en af styrelsen
för aktiebolaget Svappavaara Malmfält 18 oktober—9 november
1899 framställd begäran om koncession å en järnväg mellan
bolagets malmfält och riksgränsbanan, och om bolaget kunde
beviljas rätt att på denna bana utfrakta en relativt mindre
kvantitet upp till högst 1,500,000 ton malm per år. Man torde
väl kunna utgå från, att, då Kungl. Maj:t framlade denna fråga
för Riksdagen, det också var Kungl. Maj:ts mening, att i händelse
af Riksdagens bifall för sin del bevilja koncessionen och
utfraktsrätten i öfverensstämmelse med den kungliga propositionens
innehåll. Riksdagen gaf också på vissa noggrant specificerade
villkor sitt medgifvande. Under sådana förhållanden
borde det väl få anses fastslaget, att båda statsmakterna garanterat
sitt bifall till bolagets ansökan, däj-est bolaget kunde uppfylla
villkoren. Bolaget började också genast att rusta sig för
detta. Men det går tyvärr icke så fort att skaffa kapital till
produktiva ändamål här i landet; och därför får det ej förundra,
om bolaget behöfde en viss tid för ändamålet. Sedan statsmakterna
så tydligt som möjligt tillkännagifvit sin välvilliga
ståndpunkt i frågan, och sedan de tidsödande undersökningarna
af värdet af bolagets egendom verkställts, lyckades det bolaget
att uppbringa det betydande kapital, som erfordrades för vinnande
af koncessionen i fråga, och som skulle prestera hela det
kapital, som erfordrades för järnvägsbyggnaden. Och hvarför
det lyckades, berodde uteslutande därpå, att det kunde påvisas,
att både regering och Riksdag uttalat sig på ett sådant sätt, att
full garanti syntes föreligga för koncessionens erhållande. Under
sådana förutsättningar har kapital ställts till förfogande ej endast
för järnvägsanläggningen, utan äfven för anordningar på platsen
och för rullande material samt för andra arrangemanger, hvilka
senare omkostnader skulle utgöra en stor direkt penningeförlust,
om grufdriften af kommunikationshinder icke skulle kunna komma
i gång.

I januari 1906 anmälde också bolaget för kungliga järnvägsstyrelsen,
att det kunde uppfylla alla de i 1901 års riksdagsbeslut
omförmälda villkoren, och framlade äfven bevis därom.
Enligt Riksdagens beslut 1901 skulle bolaget få rätt till sin utfrakt
närmast efter de 1,200,000 ton, som enligt 1898 års kontrakt
skulle fraktas på riksgränsbanan för Luossavaara—Kiirunavaara-bolagets
räkning. Men enligt kungliga propositionen n:o
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 47. 6

Interpellation.

N:o 47. 74

Tisdagen den 30 April.

Interpellation. 107 till 1907 års Riksdag skulle detta bolag med förbigående af
(Forts.) Svappavaarabolagets rätt, enligt 1901 ars riksdagsbeslut, beviljas
rätt att på riksgränsbanan frakta ända upp till nära 3Va millioner
ton årligen, hvarigenom järnvägens tratikförmåga skulle helt och
hållet tagas i anspråk och tillfälle således icke gifvas för Svappavaarabolaget
att frakta sin malm enligt 1901 års riksdagsbeslut.
Enligt min åsikt skulle detta träda det sistnämnda bolagets
rätt för nära, och det skulle äfven utgöra ett upprifvande
af en föregående Riksdags beslut, som jag, och säkerligen många
med mig, icke kan anse förenligt med den helgd, som måste
hvila öfver ett riksförsamlingens beslut, så mycket mer som det
föranledts af en kunglig proposition. Det är oftast förenligt med
stora, ibland oöfverstigliga svårigheter att i vårt land intressera
kapitalet för produktiva ändamål. Skulle det nu inträffa, att
kapitalet, när det en gång stått till buds tack vare statsmakternas
enligt vanlig rättsuppfattning bindande utlåtande, ginge förloradt
för det af sedda ändamålet, därför att Riksdagen kullkastade hvad
den själf några år förut beslutat, så är det fara värdt att svårigheterna
att skaffa penningar till nya företag skulle än mer ökas.
Särskildt för den aflägsna bygd, om hvilken det här närmast är
frågan, och hvilken jag bland andra bär äran att representeia,
skulle detta kunna blifva mycket ödesdigert. Det nordligaste
Sverige har så många rika, hittills obegagnade utvecklingsmöjligheter,
men utan kapital kunna dessa icke tillgodogöras. Skulle
det nu, såsom jag här haft äran påpeka, skapas ett prejudikat
på, att hvad dessa orter angå, Riksdagen skulle tillämpa en^ annan
rättsprincip, än hittills gjort sig gällande i vårt land, så är
fara värdt, både att man skulle på ett ödesdigert sätt hålla tillbaka
den ekonomiska utvecklingen, utså missmod samt förtaga
den verksamhetslust, som särskildt för denna, för sin existens
hårdt kämpande befolkning i stället bör på allt sätt uppmuntras.
På grund af hvad jag sålunda haft äran anföra, anhåller jag
vördsamt om kammarens tillstånd att till herr statsrådet och
chefen för kungliga civildepartementet få framställa följande
spörsmål:

Är det Kungl. Maj:ts afsikt att bevilja den af Svappavaara
aktiebolag inlämnade ansökan om koncession å enskild järnväg
enligt 1901 års riksdagsbeslut och rätt till utfrakt af i samband
med detta beslut stipulerade malmmängder; och, om så är förhållandet,
när kan koncessionen förväntas?

Ifrågavarande framställning blef på begäran bordlagd.

§ 10-

Anmäldes och godkändes följande förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen, nämligen:

\

Tisdagen den 30 April. 75

från sammansatta stats- och bankoutskottet:

n:o 74, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition i fråga om
ändringar i och tillägg till förordningen den 22 juni 1883 angående
en postsparpank för riket;

från Riksdagens kansli:

n:o 90, angående vidtagande af åtgärder för införande af
undervisning i skogsvård vid folkskolorna på landsbygden; och

n:o 91, med begäran om utredning och förslag rörande inrättandet
af en statens arbetsförmedlingsanstalt till tjänst för
utomlands bosatta svenskar; samt

från lagutskottet:

n:o 92, i fråga om åtgärder, afseende att vid platser på landet
med sammanträngd befolkning ordna förhållandena med af’
seende å redan befintlig eller för samhällets utvidgning erforderlig
tomtmark; och r

n:o 93, i fråga om ändring af lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

§ 11-

Till bordläggning anmäldes:

lagutskottets utlåtanden:

n:o 47, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående skydd för aftal om husbehofsvirke från annans
skogsmark m. m.; och

n:o 48, i anledning af väckt motion om ändring i 1 kap.
2 § jordabalken; samt

Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 29,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t rörande
ändring i gällande föreskrifter med afseende på saltsjöfisket
vid kusterna af Blekinge, Skåne, Halland samt Göteborgs
och Bohus län.

§ 12.

N:o 47.

»

Justerades protokollsutdrag.

N:o 47. 76

Tisdagen den 30 April.

§ 13-

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr E. G. H.
Åkerlund under den 1 maj.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,10 e. m.

In fidem

Herman Palmgren.

Stockholm, tryckt hos P. Palmquists Aktiebolag 1907.