1907. Andra Kammaren. N:o 33

ProtokollRiksdagens protokoll 1907:33

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1907. Andra Kammaren. N:o 33

Onsdagen den 10 april.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:

Protokoll hållet vid sammanträde med herr
talmannen i Riksdagens Andra Kammare och de
kammarens ledamöter, hvilka valts att jämte herr
talmannen tillsätta kammarens kanslipersonal och
vaktbetjäning, den 9 april 1907.

Anmäldes, att amanuensen P. Widegren, hvilken vid innevarande
riksdags början anställts såsom notarie hos kammaren, den
5 i denna månad afsagt sig notariebefattningen.

I anledning häraf beslöto herrar deputerade nu att till notarie
befordra kanslisten hos kammaren, fil. kandidaten I. Arnoldsson
och att till kanslist i Arnoldssons ställe antaga e. o. hofrättsnotarien
S. Norrman.

Det skulle här antecknas, att revisorn P. Blom enligt förordnande
uppehållit den vakanta notariebefattningen under tiden från
och med den 5 till och med den 8 innevarande april.

§ 2.

In fidem

Herman Palmgren.

Herr statsrådet m. m. G. W. Boos aflämnade Kungl. Maj:ts
proposition till Riksdagen angående förhöjning af pensionsbeloppen
från folkskollärarnas änke- och pupillkassa.

Den kungl. propositionen bordlädes.

§ 3.

Föredrogos hvar för sig- de på kammarens bord hvilande motionerna;
och hänvisades därvid:

Andra Kammarens Prat. 1907. N:o 33.

1

N;o 33. 2

Onsdagen den 10 April.

Om oäkta
tams och deras
mödrars
rättsliga ställning.

herr J. It. Kjfdléns motioner, n:is 228 och 229, till statsutskottet; herr

O. Olssons i See motion, n:o 230, till lagutskottet;

herr F. E. Neess motion, n:o 231, till bevillningsutskottet; samt

herr K. A. Staaffs motioner, n:is 232, 233, 234, 235 och 236,
till Riksdagens särskilda utskott n:o 1.

§ 4.

Yidare föredrogos, men blefvo åter bordlagda konstitutionsutskottets
utlåtande n:o 3 och Andra Kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 15.

§ 5.

Härefter föredrogs Andra Kammarens tredje tillfälliga utskotts
memorial, n;o 16, i anledning af herr S. Hordströms motion, n:o
26, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående fraktsatserna för transport
af järnmalm å järnvägen Luleå—Riksgränsen m. m.

Utskottets anhållan bifölls; och beslöt kammaren att öfverlämna
motionen till statsutskottet.

§ 6.

Efter föredragning af lagutskottets utlåtande n:o 31, i anledning
af väckta motioner i fråga om utom äktenskapet födda barns
och deras mödrars rättsliga ställning, begärdes ordet af

Herr Pehrsson i österby, som yttrade: Herr talman, mina

herrar! Jag är naturligtvis synnerligen tacksam för det sätt,
hvarpå lagutskottet har behandlat den motion, som jag inlämnat
och som nu ligger före.

Emellertid har här till mig framlämnats, under anhållan om
att den vid detta tillfälle skulle uppläsas, en resolution, fattad vid
ett större möte under en af de närmast föregående dagarna. Utan
att här inlåta mig på eller taga mågon som helst ställning till
de ytterligare önskemål, som däri blifvit uttalade, utöfver hvad
jag i min motion framställt, ber jag att få begagna tillfället att
föredraga densamma. Den lyder med ingress och allt på följande
sätt: »Kvinnornas diskussionsklubb i Stockholm, samlad till möte
den 5 april 1907, höll under ordförandeskap af doktor Ada Nilsson
en diskussion, som inleddes af doktor Karolina Widerström, angående
utom äktenskapet födda barns och deras mödrars rättsliga
ställning. Och fattades därvid följande resolution:

Kvinnornas diskussionsklubb ber få uttala sitt tack till herrar

Onsdagen den 10 April.

3 N:o 38.

Fahlbeck och Pehrsson för deras vid innevarande års riksdag väckta
motioner rörande utom äktenskapet födda barns och deras mödrars
rättsliga ställning, hvilka motioner så kraftigt föra rättvisans och
humanitetens talan, genom de däri framhållna krafvel! på effektivare
bestämmelser angående faderns försörjningsplikt.

Dock vill diskussionsklubben framhålla följande:

En särskild person, man eller kvinna, bör i hvarje fall utses
med lagligt åliggande att bevaka moderns och barnets rätt gentemot
fadern. Däremot bör särskild förmyndare icke utses i annat
fall än att modern är uppenbart olämplig därtill. Barn födda
såväl utom som inom äktenskapet böra otvifvelaktigt skyddas mot
vanvård, äfven af föräldrar, men att ange lösaktighet som särskild
grund till barnets skiljande från modern kunde ge anledning till
alltför stort godtycke vid lagens tillämpning.

Angående bestämmelsen, att barnet bör uppfostras i moderns
lefnadsställning, bör af framtida lagstiftning klart och tydligt framgå,
att därmed icke afses tvång, utan endast fastställande af ett minimum
i fråga om försörjningskostnad, men att dessutom, såsom
äfven framhållits i herrar Fahlbecks och Pehrssons motion, afseende
bör tagas till faderns förmögenhetsvillkor.

Som y tterligare önskemål för vidare lagstiftning i dessa frågor
vill diskussionsklubben framhålla:

Lika arfsrätt för inom och utom äktenskapet födda barn äfven
efter fadern, såvida faderskapet fastställts under faderns lifstid.

Barnet bör ha rätt att bära faderns namn.

Diskussionsklubben får slutligen uttala som sin åsikt att, om
en kommitté kommer att af Kungl. Maj:t tillsättas för utredning
af de förslag, som äro framställda i herrar Fahlbecks och Pehrssons
motioner, äfven kvinnor böra insättas i denna kommitté.

För styrelsen för Kvinnornas diskussionsklubb

Ada Nilsson
Ordförande.

Mathilda Stael von Holstein.

Sekreterare.»

Sedan jag skref min motion, har kommit före en sak, som jag
ber att här få fästa uppmärksamheten vid, då jag nu fått ordet,
den nämligen att bestämmelserna för allmänna barnhuset också
böra bringas i närmaste öfverensstämmelse med de förslag, som af
mig blifvit framställda, eller rättare sagdt med de bestämmelser
som kunna komma att framläggas.

Jag skall be att få fästa uppmärksamheten särskildt på en sak.

Uti reglementet för barnhuset är nämligen för intagning af
barn den enda bestämmelsen föreskrifven, att den som lämnar
barnet — om den personens rätt att förfoga öfver barnet frågas
icke — skall betala 600 kronor och förete dopattest, och dopattest

Om oäkta
barns och deras
mödrars
rättsliga ställning.

(Korts.)

N:o 33. 4

Onsdagen den 10 April.

Om oäkta kan hvilken svensk man eller kvinna som helst utfå. Eäraf kan
hrZ''\mrars uPPkomma det ganska egendomliga förhållandet — hvilket också är
rättsliga ställ- bestyrkt af ett fall, som just nu föreligger, men ännu icke blifvit
ning. utredt — att en man, som icke står i något som helst juridiskt

(Forts.) förhållande till barnet — han kan ju vara barnets fader utan att
erkänna det — kan tillsammans med den barnmorska, åt hvars
vård barnet varit lämnadt, köpa in barnet på barnhuset utan moderns
medgifvande, och sedan, när modern kommer — hon som
dock har erkänt sig vara moder till barnet — då har hon ingen
som helst rätt till ett sådant barn. Det är just ett sådant fall,
som föreligger här. En stackars fattig kvinna har 2 å 3 år kämpat
för att få ut ett barn, som hon erkänt såsom sitt, men den
person, som löst in barnet och hvilken, som sagdt, icke stod i något
som helst juridiskt förhållande till barnet, har behållit inlösningssedeln,
och modern är helt och hållet afstängd från all rätt till barnet.
Detta bör man naturligtvis lägga märke till vid en lagstiftning
i detta hänseende. Jag har velat påpeka detta för att denna
synpunkt må tagas i tillbörligt beaktande, då denna fråga, såsom
jag hoppas, kommer att öfverlämnas till vidare utredning. Jag
ber endast att få tillägga, att jag hoppas, att denna sak icke måtte
drunkna i långvariga utredningar, utan — så viktig som den
verkligen är — snart återigen måtte framkomma till kammaren i
form af ett bestämdt lagförslag. Med dessa ord ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till lagutskottets förslag.

Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.

§ 7.

Om ändring i Till afgörande förelåg vidare lagutskottets utlåtande n:o 32,
gällande i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag anrörandeeiek-
gaende ändrad lydelse af 1, 2 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902,
friska anlägg- innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

ningar.

Genom en den 8 sistlidne februari dagtecknad proposition,
hvilken af båda kamrarna blifvit till lagutskottet öfverlämnad,
hade Kungl. Maj:t under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet
och högsta domstolen förda protokoll föreslagit Riksdagen att
antaga vid propositionen fogadt förslag till lag angående ändrad
lydelse af 1, 2 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.

Utskottet hemställde, att Riksdagen, under förklarande att
ifrågavarande proposition icke kunnat i oförändradt skick godkännas,
måtte, i anledning af propositionen, för sin del antaga

Onsdagen den 10 April.

5 N:o 38.

ett vid utlåtandet fogadt förslag till lag angående ändrad ly- Om ändring i
delse af 1, 2 och 3 §§ i lagen den 27 juni 1902, innefattande
vissa bestämmelser om elektriska anläggningar. rörande elek triska

anlägg -

1 §•

ningar.

(Forts.)

Utskottets förslag godkändes.

För 2 § hade Kungl. Maj:t föreslagit denna lydelse:

Till någon utföra elektrisk anläggning, där största effektiva
spänningen öfverstiger tvåhundrafemtio volt, räknadt, om jordledning
användes, mellan en ledning och jorden och i annat fall
mellan två ledningar, söke Konungens tillstånd till företaget; dock
vare sådant tillstånd ej erforderligt, där anläggningen till hela sin
sträckning förlägges inom byggnad eller inhägnad gård eller under
jordytan, ej heller där anläggning, som icke berör allmän väg eller
allmän farled, utföres på egen mark eller på mark, som af enskild
man, menighet eller inrättning afstås eller upplåtes utan att tilllämpning
af 1 § ifrågasättes, samt antingen afståndet från ledning,
som skall framdragas ofvan jordytan, till boningshus eller annan
vid gård uppförd byggnad eller tomtplats eller trädgård öfverstiger
tjugu meter eller, om dylik ledning skall framgå på mindre afstånd
än nu är sagdt, ägaren sådant medgifvit.

Skall inom område, för hvilket byggnadsstadgan för rikets
städer icke äger tillämpning, ledning framdragas ofvan jordytan
på mindre afstånd än tjugu meter från byggnad, som ofvan nämnts,
eller tomtplats eller trädgård, må, där ej anläggningen skall utföras
inom inhägnadt järnvägsområde, tillstånd till anläggningen
icke mot bestridande af byggnadens, tomtplatsens eller trädgårdens
ägare meddelas, utan så är, att annan sträckning för ledningen
visas ej kunna utan synnerlig olägenhet användas.

Tillstånd, hvarom i denna paragraf sägs, må af Konungen meddelas
endast för viss tid, ej öfverstigande fyrtio år. Meddelas det
sökta tillståndet, föreskrifver Konungen, under förbehåll af enskild
rätt, på hvilket sätt och under hvilka villkor anläggningen må utföras
och nyttjas.

Hvar, som utan Konungens tillstånd eller i strid emot de vid
meddelande af tillstånd gifna föreskrifter nyttjar anläggning, som
i denna paragraf afses, straffes med böter från och med tjugufem
till och med ett tusen kronor, där ej å öfverträdelsen straff är i
allmänna strafflagen utsatt.

Utskottet hemställde, att Kung]. Maj:ts förslag måtte godkännas
med den ändring, att de i första stycket förekommande orden
»eller på mark, som af enskild man, menighet eller inrättning af -

N:o 38. 6

Onsdagen den 10 April.

Om ändring i stås eller upplåtes utan att tillämpning af 1 § ifrågasattes», ute gäUande

slötes.
bestämmelser
rörande elek friska

anlägg- Sedan utskottets förslag blifvit uppläst, lämnades på begäran
ningar. ordet till
(Forts.)

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Albert Pettersson,
som yttrade: Herr talman, mina herrar! Utskottet häri
denna paragraf uteslutit några ord, som återfinnas i det kungl.
förslaget, nämligen orden: »eller på mark, som af enskild man,
menighet eller inrättning afstås eller upplåtes, utan att tillämpning
af 1 § ifrågasattes--—».

Kungl. Maj:ts förslag i denna del har afsett att tillmötesgå
en från den elektriska industriens målsmän uttalad önskan, som
Kungl. Maj:t funnit grundad på ett verkligt behof och ansett kunna
efterkommas, utan att därigenom intrång göres i det inflytande
öfver de elektriska ledningarna, som staten hittills haft och rätteligen
bör ha.

Den lättnad, som i nu ifrågavarande hänseende skulle beredas
industrien, består däri, att distributionsledningar, — d. v. s. sådana
ledningar, som från den elektriska hufvudledningen föra ut strömmen
i orterna till de särskilda konsumenterna — böra vara fria
från koncessionsplikt. Att koncessionstvånget för närvarande verkligen
är rätt betungande, framgår vid en blick på förslagets § 3,
som angifver de formaliteter, som skola iakttagas, och de sakägare,
som skola höras, innan koncession kan beviljas. Det har sagts
mig, att i regel sex månaders tid åtgår att få koncession beviljad,
och att minsta tiden, inom hvilken en sådan har kommit till stånd,
varit tre månader. Det är uppenbart, att en sådan tidsutdräkt kan
blifva till afsevärd olägenhet såväl för kraftledningens ägare som
för en abonnent, som vill hafva elektrisk kraft åt sig inledd.

Utskottet hänvisar, för att afhjälpa denna olägenhet, först därtill
att koncession på distributionsledningarna kan sökas på samma
gång som på hufvudledningen. Detta är dock i regeln icke möjligt.
Vid utförandet af elektriska kraftledningar går numera vanligen
så till att först bygges hufvudledningen; därefter tillkomma
på olika ställen ledningarna till abonnenterna i den mån dessa
anmäla sig. Ofta måste för hvarje abonnent byggas en särskild
distributionsledning, och hvarje sådan är koncessionspliktig. Att
på förhand beräkna dessa, då koncessionen på hufvudledningen sökes,
är naturligtvis sällan möjligt.

Men utskottet har äfven anvisat en annan utväg, den nämligen
att för distributionsledningen, då den skiljer sig från hufvudledningen,
transponera ned strömmen till lågspänd ström, hvarigenom
grenledningen blir fri från koncessionstvånget. Det har emellertid
från kompetent håll sagts mig, att detta i regel icke är möjligt.
Förhållandet är nämligen, att dylik nedtransponerad ström icke

Onsdagen den 10 April.

Nso 33.

ningar.

(Forts.)

med fördel kan ledas synnerligen långt, knappast öfver 1 kilo- Om ändring i
meter. Skall en sådan ledning sträckas längre, måste, för att icke
kraftförlusten skall blifva för stor, den koppartråd, som leder den rörande eleklågspända
strömmen, göras så grof, att det ekonomiskt taget blir friska anläggomöjligt.

Det finnes äfven ett annat skäl, som talar mot detta arrangemang,
det nämligen att den apparat, hvarmed en högspänd ström
transformeras ner till en lågspänd sådan, behöfver ständig tillsyn
och för sådant ändamål bör vara placerad så nära konsumentens
hemvist som möjligt. Det är då klart, att, om apparaten sättes
vid hufvudledningen där grenledningen går ut, så finnes i regel
icke tillfälle för abonnenten att utöfva denna tillsyn, åtminstone
icke på samma sätt, som om apparaten befnnne sig i närheten af
hans bostad. Det enda ekonomiskt riktiga är, att den högspända
strömmen föres fram så nära som möjligt intill det ställe, där
energien slutligen tillgodogöres.

På senare tider hafva här i Sverige utförts flera stora kraftledningar,
som hafva till ändamål att på eu längre sträcka å olika
ställen tillhandahålla elektrisk energi. För dessa anläggningar är
det gifvetvis af stor vikt att icke hvar gång en distributionsledning
skall utföras blifva betungade med allt för stora omgångar
och formaliteter. Jag kan såsom exempel på sådana ledningar
nämna kraftledningarna från Trollhättan, Sydsvenska kraftaktiebolagets
långa ledningar samt de ledningar, som utgå från Gullspång.

Om af hvad jag nu sagt framgår, att för den elektriska industrien
ett behof verkligen föreligger att få distributionsledningarna
koncessionsfria, så blir nästa fråga den, om Kungl. Maj:ts
föreliggande förslag bär tillgodosett detta, och endast detta, eller
om förslaget, sådant det blifvit affattadt, går längre än nödigt varit
och brutit mot de principer, på hvilka koncessionsplikten för elektriska
ledningar är byggd. Det förefaller mig, som om utskottet
antagit något sådant och ansett, att Kungl. Maj:ts förslag har större
räckvidd än som afsetts. För min del tror jag dock icke, att så
är förhållandet, och jag skall nu be att få angifva skälen härför.

Principerna för koncessionstvanget äro, såsom utskottet själft
angifvit, två. Den första är de högspända ledningarnas allmänfarlighet.
Ur denna synpunkt finnes numera ingen anledning att
underkasta distributionsledningarna koncessionstvång, äfven om de
föra högspänd ström. 1 § 3 af lagen angående elektriska anläggningar
af den 31 december 1902 äro nämligen sådana bestämmelser
meddelade, att högspända ledningar, ehvad de äro koncessionspliktiga
eller icke, skola anmälas hos Konungens befallningshafvande,
som har att uti säkerhetshänseende utöfva tillsyn öfver dem. Och
de högspända ledningarna äro, efter hvad det sagts mig, sådana,
att de alltid underkastas inspektion af de myndigheter, som hafva
med detta att göra.

N:o 33. 8

Onsdagen den 10 April.

Om ändring1 Den andra princip, som ligger till grund för koncessionsbestämmelser
fånget, ar statens nationalekonomiska intresse, den berättigade
rörande elek- fordran, som staten har att efter viss tids förlopp kunna öfva
friska, anlägg- inflytande på begagnandet och användandet af elektriska anläggning
ningar. Ur denna synpunkt har utskottet tvekat att förorda Kungl.
'' IS'' Majits förslag. Men statens intresse gäller naturligtvis allenast
hufvudledningarna, och dessa kunna, såsom också i motiven till
Kungl. Maj:ts förslag framhålles, i vårt land icke gärna komma
till stånd utan att beröra allmän väg eller vattendrag eller farled
eller någon kronodomän. Och så snart något sådant sker, blifva
de underkastade koncessionstvånget. Det har från sakkunnigt håll
för mig upplysts, att, enligt hvad erfarenheten hittills visat, endast
ytterst få ledningar och dessa af mycket ringa utsträckning finnas,
som icke korsa antingen allmän väg eller annan trafikled eller
kronans mark. Att få dylika korta ledningar koncessionspliktiga
lär icke vara af något intresse för staten. Kör att få någon nytta
af längre ledningar måste de föras fram till bebyggda trakter; de
komma då nödvändigt i beröring med sådana fastigheter eller leder
som jag nyss nämnt. I Norrland — utskottet har särskildt hänvisat
till denna landsdel — måste de längre ledningarna korsa
kronoparker eller någon kungsådra och blifva på denna grund koncessionspliktiga,
Det är nämligen så, att, då upplåtelse sker från
kronans mark, såsom villkor för upplåtelsen alltid stadgas erhållandet
af koncession.

I parentes vill jag här göra en anmärkning, föranledd af några
yttranden i utskottets motivering. I Kungl. Maj:ts proposition
förekommer ett tillägg till gällande lag, hvilket tillägg äfven upptagits
i utskottets förslag § 2, då där talas om »anläggning, som
icke berör allmän väg eller allmän farled». Detta har "tillkommit
uteslutande för tydlighets skull och i syfte att göra den mening,
som redan förut fanns i paragrafen, fullt klar. Det måste nämligen
vara sa, att så snart anläggningen berör allmän väg eller allmän
farled, kan den icke sägas uteslutande framgå inom eget eller
af annan enskild upplåtet område. Tillägget innefattar således
ingen nyhet; principen om koncessionsplikt är upprätthållen sådan
den förut fanns i paragrafen angifven och är ingalunda i tillämpningen
gjord beroende af någon tillfällighet. Ur rent principiell
synpunkt lärer det icke kunna förnekas, att anläggning som tillätes
på egen mark ock bör medgifvas på annans mark, då anläggaren
därtill förvärfvat civilrättslig befogenhet. Jag tror därför,
att Kungl. Maj:ts förslag om ifrågavarande lättnad i koncessionstvanget,
sadant detta förslag formulerats i den kungl. propositionen
i tillämpningen icke skulle komma andra ledningar till godo än
kortare distributionsledningar och att det således icke för vidare
än hvad man velat.

Utskottet har emellertid ifrågasatt ett annat sätt att lösa problemet
och förordat en uttrycklig undantagsbestämmelse i den rikt -

Onsdagen den 10 April.

9 1 N:o 88.

ning som åsyftas. Mot ett sådant sätt att lösa frågan har jag Om ändring i
intet att erinra. Finner man detta bättre, så går äfven det. 9tämmdser

Man kan då stadga exempelvis, antingen att koncessionstvång farande slikicke
föreligger, då ledningen har endast mindre längd, exempelvis friska anlägg3—4
kilometer, eller också att koncessionstvånget icke afser biled- ningar.
ning, som från en redan koncessionerad hufvudledning för ut (Forts.)
kraften till abonnenter.

Jag har med detta velat uttala, att det synes mig önskvärdt,
om redan nn en bestämmelse i ifrågavarande hänseende kunde
komma med i lagen. Behofvet däraf är så stort, att i annan händelse
frågan uppenbarligen snart åter kommer upp, och då blir
det endast att ånyo förelägga Riksdagen ett förslag till ändring i
denna lag.

Yidare anförde:

Herr Camitz: I anslutning till hvad herr statsrådet och
chefen för justitiedepartementet nyss yttrat ber jag att få yrka, att
lagförslaget återremitteras till lagutskottet, på det att utskottet
måtte vidtaga sådan förändring i förslaget, att s. k. distributionsledningar
undantagas från koncessionstvång, då de framdragas öfver
annans godvilligt upplåtna mark.

Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Den elektriska
kraften är af ytterst stor betydelse för vårt land, och den kommer
gifvetvis att år för år bli af ännu större betydelse. Med full insikt
härom har regeringen nu också framlagt en proposition, som
går ut på att meddela en hel mängd lättnader för den elektriska
kraftens användande. Lagutskottet har äfven ställt sig välvilligt mot
detta förslag och förordat antagandet af alla dessa lättnader med
undantag af en enda, nämligen den som herr statsrådet nyss berörde.
Utskottet har icke velat, att man från koncessionsplikt skall
undantaga ledningar, som gå öfver mark, som af enskild man,
menighet eller inrättning afstås eller upplåtes frivilligt. Utskottet
har nämligen tänkt sig det, att om man skulle gifva ett sådant
generellt medgifvande, så skulle däraf kunna uppstå vissa olägenheter.
Riksdagen har förut hållit på, att man i många fall bör
bibehålla koncessionsplikten för att skydda det statsekonomiska
intresset, och ansett, att koncession bör beviljas endast på viss tid,
för att man, därest på grund af nya samhällsbehof sådant visar sig
erforderligt, må kunna diktera nya villkor, så snart koncessionstiden
utlupit, och således på ett tillfredsställande sätt må kunna
reglera åtskilliga viktiga allmänna intressen. Om man nu antager
det kungl. förslaget i denna del, så skulle däraf kunna följa, att
denna Riksdagens önskan blefve ganska mycket satt å sido. Tv
däraf skulle blifva en följd, att överenskommelser träffades i ännu
högre grad, än nu är fallet, så att expropriationsförfarandet icke

N:o 83. 10

Onsdagen den 10 April.

Om ändring i komme till användning. Och då skulle kunna inträffa att ledgällande
ningar, som voro ganska betydande, skulle undandragas från konruraZTelek-
cessionsplikt, blott de icke träffade allmän väg eller allmän farled.
friska anlägg- Och i Norrland särskild! skulle det mycket ofta bända, att dylika
ningar. ledningar icke träffade vare sig allmän väg eller allmän farled.
(Forts). Utskottet har därför icke ansett sig kunna nu utan vidare utredning
gå in på att släppa efter äfven detta villkor.

När utskottet ställt sig på denna ståndpunkt, har utskottet
ingalunda förbisett, att därigenom kunna inträffa olägenheter för
distributionsledningar. Ty det finnes en mängd distributionsledningar,
hvilkas anläggning nog skulle kunna kräfva ett enklare
tillvägagångssätt. Hade utskottet haft tillräcklig sakkunskap och
tillräcklig tid för att i detta afseende omarbeta förslaget, tror jag
nog, att utskottet skulle, i stället för att utesluta denna punkt,
hafva kunnat komma med en något förändrad stilisering. Emellertid
är denna fråga enligt min uppfattning af den beskaffenhet, att
den bör tagas under noggrant öfvervägande. Det skulle icke
skada, om, då nu likväl åtskilliga lättnader beviljats elektriska
anläggningar, man med denna ytterligare lättnad läte anstå till
nästa riksdag. Då skulle, såsom utskottet anvisar, en undantagsbestämmelse
kunna meddelas i den riktning, som herr statsrådet
nyss förordade.

Herr statsrådet yttrade också, att han icke både något att erinra
mot att en sådan lättnad inkomme i lagen i form af
en undantagsbestämmelse. Att nu på rak arm utarbeta ett förslag
i denna riktning, har utskottet icke trott sig om. Men jag
föreställer mig, att om lagen antages, sådan utskottet föreslagit
densamma, och man sålunda beviljar alla öfriga lättnader, men
låter med denna lättnad anstå till nästa riksdag, skall frågan bäst
lösas på det sättet, att man då från regeringen får en proposition,
som går ut på att meddela de ytterligare lättnader, som anses erforderliga
för distributionsledningar. Och jag föreställer mig, att
denna fråga då kan lösas på ett lyckligt sätt, och att man hellre
bör taga ett uppskof i denna fråga på ett år än att förhasta sig
och möjligen lämna åtskilliga ledningar utan koncessionskyldighet,
hvilka verkligen skulle behöfva vara underkastade koncessionstvång.

Jag får därför, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag.

Med herr Zetterstrand instämde herrar Nilson i Örebro och
Forsberg.

Öfverläggningen var härmed slutad. I öfverensstämmelse med
de därunder gjorda yrkandena gaf herr talmannen proposition dels
på godkännande af utskottets förslag till lydelse af förevarande paragraf,
dels ock på återremitterande af förslaget i denna del till
utskottet, och förklarade herr talmannen sig anse den förstnämnda
propositionen vara xhed öfvervägande ja besvarad. Som votering

11 N:o 33.

Onsdagen den 10 April.

likväl begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen denna voteringsproposition
:

Den som vill, att kammaren godkänner lagutskottets förslag
till 2 § i ifrågavarande lag, röstar

Ja 5

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren återremitterat förslaget i denna del
till utskottet.

Voteringen utföll med 100 ja, men 111 nej; och hade kammaren
alltså visat förslaget uti ifrågavarande del åter till utskottet

3 §, ingressen och rubriken.

Godkändes.

Utskottets hemställan förklarades besvarad genom de af kammaren
fattade, här ofvan omförmälda besluten.

§ 8.

Lagutskottets utlåtande n:o 33, i anledning af väckt motion Om reglering
om skrifvelse till Eungl. Maj:t angående reglering af hofrätternas
jurisdiktionsområden, föredrogs härefter; och yttrade därvid 3 omÄi

Herr Johansson i Jönköping: Herr talman, mina herrar! I
den motion, som lagutskottet i det föreliggande utlåtandet har afstyrka
har jag tillåtit mig hemställa om en skrifvelse till Kung!.

Maj:t med begäran om att, i den pågående utredningen angående
inrättandet af en ny hofrätt för Norrland, Kungl. Maj:t måtte taga
under öfvervägande jämväl frågan om en reglering på visst sätt
af hofrätternas jurisdiktionsområde. Lagutskottet har afstyrkt denna
motion, och jag anser mig icke säga för mycket, om jag påstår, att
detta skett på synnerligen magra skäl. I själfva verket förhåller
det sig så, att allt hvad lagutskottet i saken har anfört, pekar mot
ett bifall till motionen såsom det riktiga beslutet för Riksdagen.

Utskottet börjar sin motivering med att påpeka, att redan år
1884 nya lagberedningen i ett betänkande angående svenska rättegångsväsendets
ombildning uttalade, att en förändring rörande rikets
indelning i hofrättsområden syntes i hög grad praktisk, lämplig och
gagnelig, samt att särskild uppmärksamhet härvid borde ägnas de

tf:o 33. 12

Onsdagen den 10 April.

Om reglering norrländska länen. Detta skedde redan år 1884, alltså för 23 år
af hofratternas sedan. Under den tid, som sedan dess förflutit, har detta behof,
3Ur2iråden.S'' som förefanns i flög grad redan år 1884, ytterligare ökats, och
(Torts.) ställningen är för närvarande sådan, att vi ha tre hofrätter, af
hvilka den största omfattar åtta och den minsta två divisioner,
och därtill kommer, att den största hofrätten har till sitt område
bland annat de glesast befolkade trakterna af landet, i det hela ej
mindre än fyra femtedelar af hela ytvidden, under det att den
minsta hofrätten ligger i en af de tätast bebyggda trakterna af
vårt land. Det vore reson i en sådan indelning, om den minsta
hofrätten läge i den glesast befolkade delen af landet, men nu är
ju förhållandet alldeles tvärtom. Ja, insikten är allmän om att
den närvarande ställningen i detta afseende är sådan, att den icke
länge kan bibehållas. Men lagutskottet nöjer sig ändock med att
säga, det Kungl. Maj:t får sköta om saken samt taga initiativet.
Nu har ju emellertid Kungl. Haj:t haft 23 år på sig för att taga
initiativ, och hvad har under tiden blifvit gjordt? Jo, Kungl.
Maj:t har handlat på det sätt, att åtgärder vidtagits, hvarigenom
ställningen blifvit ännu mera afvita än den var år 1884. Den
största hofrätten, nämligen Svea hofrätt, har blifvit ökad till storleken
med två nya divisioner, i stället för att en reglering, sådan
som den nu föreslagna, borde kommit till stånd för utjämnande
af förhållandena.

Hvad har Kungl. Maj:t i närvarande stund för tanke i saken?
Det få vi veta i årets statsverksproposition, där det genom justieministern
uttryckligen säges, att Kungl. Haj:t icke ämnar föreslå
någon förbättring i detta afseende, förrän Riksdagen beviljar en
lönereglering för hofrätternas ledamöter. Yi skola alltså ha den
gamla historien igen, som vi haft beträffande de allmänna läroverken,
med lönefrågan till tumskruf på Riksdagen, för att man
skall få fram en reform, där en sådan behöfs. Så här uttalar sig
justitieministern i statsverkspropositionen: »Det afgörande skälet
mot att nu söka genomföra anordningen är för mig det, att, innan
hofrättsledamöternas aflöning blifvit så reglerad, att de, hvad nu
ej kan sägas, i ekonomiskt hänseende kunna intaga en tillräckligt
oberoende ställning, inrättandet af en hofrätt för Norrland ej synes
mig tillrådligt.»

Det förefaller, som om Riksdagen genom Kungl. Maj:ts åtgärder
under de förflutna 23 åren och genom hvad som uttalats i
årets statsverksproposition borde ha fått tillräckligt klart för sig
hvad vi från Kungl. Maj:t i detta afseende ha att vänta. Jag
kan under sådana förhållanden icke finna annat än att lagutskottets
sätt att behandla denna viktiga sak är ytterst lättvindigt. Jag
har nu visst klart för mig, att jag icke i sakens nuvarande läge
kan vinna någonting gentemot lagutskottets enhälligt afgifna,
fastän synnerligen klent motiverade utlåtande. Jag skall därför
nöja mig med att inlägga en gensaga mot att detta ärende blifvit

13 N:o 33.

Onsdagen den 10 April.

behandla^ på ett sådant sätt. Men att de synpunkter, jag här Om reglering
velat framföra, till slut dock skola göra sig gällande, det är min j^-iadiktions-8
lifliga förvissning. J områden.

(Forts.)

Herr Ljunggren: Herr talman, mina herrar! Man kan icke
neka sig den reflexionen, att den ärade motionären har låtit sig
ledas af lokalpatriotism beträffande denna motion. Om jag också
skulle tillåta mig samma motiv, så vågar jag yttra några ord till
förmån för den skånska hofrätten, hvars säte är Kristianstad. Nu
har motionären i sitt anförande sagt, att den minsta hofrätten är
förlagd till den bördigaste delen af landet och i den del, där den
tätaste befolkningen finnes, under det den största, Svea hofrätt,
bland annat omfattar ett område, som tillhör de glesast befolkade
i landet. Mig synes just motionärens ordande om detta tyda på
att den minsta hofrätten, som ligger i den bördigaste och tätast
bebyggda landsändan, borde göras till den största, och det är sannolikt
den rätta konsekvensen af hans yttrande. Så här uttalar sig
lagutskottet: »Vid öfvervägande af denna fråga torde Kungl. Maj:t
icke underlåta att taga under ompröfning andra med denna i samband
stående ämnen och därvid jämväl här förevarande eller lämpligheten
att bibehålla det nuvarande antalet af hofrätternas jurisdiktionsområden.
»

Mig förefaller det nu, som om Kungl. Maj:t då gärna borde
kunna taga under öfvervägande, huruvida icke, med bibehållande
af antalet tre hofrätter, den ena bör vara förlagd till hufvudstaden
och den andra i Norrland, samt att den tredje bör förblifva i Skåne,
och i så fall torde mitt samhälle kunna bevaras som säte för densamma,
hvilket det ju sedan åtskilliga årtionden har varit. Jag
tillåter mig yrka bifall till lagutskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 9.

Därnäst i ordningen förelåg till afgörande lagutskottets ut- Om ändring
låtande n:o 34, i anledning af väckt motion om ändring i vissa l^ttegdngldelar
af rättegångsbalken m. m. baiken.

I anledning af en utaf herr C. Olsson i Viken inom Andra
Kammaren afgifven motion, n:o 103, hemställde lagutskottet, att
Riksdagen måtte för sin del antaga i utskottets utlåtande intagna
förslag till

l:o) lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;

2:o) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;

3:o) lag om ändring i 14 kap. jordabalken;

Onsdagen den 10 April.

4:o) lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående
handelsböcker och handelsräkningar;

5:o) lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen; samt
6:o) lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars
1899 om handräckning åt utländsk domstol.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet af

Herr Olsson i Yiken, som yttrade: Herr talman! Efter samråd
med enskilda medlemmar af kammaren tillåter jag mig beträffande
föredragningssättet hemställa, att först måtte föredragas förslaget
om ändrad lydelse af 23 kap. 2 § rättegångsbalken, angående
utvidgning af häradsnämnds domsrätt, samt att därvid diskussionen
må få röra sig om förslaget i dess helhet, och vidare att, sedan
därom fattats beslut, det måtte bestämmas om föredragningssättet
för utlåtandet i öfrigt.

Denna hemställan blef af kammaren bifallen.

För 23 kap. 2 § rättegångsbalken hade utskottet föreslagit följande
lydelse:

När dom å häradsting fällas skall, underrätte häradshöfding
nämnden om saken och de skäl däri äro, så ock hvad lag i ty fall
säger. Äro af nämnd minst tre fjärdedelar från häradshöfding
skiljaktiga och om en mening ense; galle den mening, och svare
de, som därom sig förenat, för dom sin. Eljest stånde vid det,
som häradshöfding rättvist pröfvar.

Efter föredragning af paragrafen begärdes ordet af

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Albert Petersson,
som yttrade: Herr talman, mina herrar! Jag ber att med
afseende på det föreliggande förslaget få framställa en anmärkning,
som jag anser mig höra göra, därför att en af Kungl. Majrt framlagd
proposition beröres af förslaget. I det lagutskottets utlåtande,
som här föreligger, föreslås den ändring af 30 kap. 4 § rättegångsbalken,
att i paragrafen sådan den nu lyder skulle inskjutas orden
»eller fyllnadsed». Emellertid har Kungl. Haj:t aflåtit en proposition
till Riksdagen angående ändring af nämnda kapitel, och där
har man, för att bereda rum för andra lagstadganden, sammanslagit
den nuvarande 4 § med 3 § till en ny 3 §, hvarefter 4 §
i det kungl. förslaget fått helt annan lydelse än nu och kommit
att afse andra ämnen, som afhandlas senare i det kapitlet. Nu är
det väl ostridigt, att ifall denna fjärde paragraf i utskottets förslag
skulle antagas af Riksdagen, kan därefter ifrån Riksdagens sida

S:o 33. 14

Om ändring
i vissa delar
af rättegångsbalken.

(Forts.)

15 N:o 38.

Onsdagen den 10 April.

icke någon annan behandling komma förutnämnda Kungl. Maj:ts
proposition till del än ett rent afslag. Och detta inskränker sig^
då icke till allenast nämnda paragraf, utan tordo den kungl. propositionens
öde i dess helhet därmed vara afgjordt.

I sammanhang härmed vill jag äfven påpeka en annan paragraf
i det föreliggande lagförslaget, nämligen 31 kap. 8 §. Denna
talar om åklagares befogenhet att söka resning, och utskottet formulerar
i sitt förslag bestämmelserna om åklagares rätt härutinnan
efter mönstret af hans åtalsrätt, sådan denna nu är bestämd i 30
kap. 7 § rättegångsbalken. Men denna sistnämnda paragraf är i
den kungl. propositionen föreslagen att erhålla en väsentligen ändrad
lydelse i syfte att inskränka åklagares och delvis äfven målsägandes
rätt att fullfölja talan. Om den principen bör följas, att rätten att
söka resning skall öfverensstämma med rätten att fullfölja talan,
sä föreställer jag mig, att äfven 31 kap. 8 § borde undergå någon
omarbetning i öfverensstämmelse med det beslut, som kan blifva
fattadt i anledning af Kungl. Maj:ts förutnämnda proposition. Jag
bär med detta endast velat fästa uppmärksamheten på de förhållanden,
som jag nu berört.

Vidare anförde:

Herr Zetterstrand: Lagutskottet har ingalunda förbisett

hvad herr statsrådet nu har velat anmärka, men förhållandet är
det, att man måst i det förevarande lagförslaget upptaga 30 kap.
4 § liksom äfven 31 kap. 8 §, på sätt som skett, och detta af den
anledningen, att den proposition, som gäller 30 kap. rättegångsbalken,
ännu icke är af Riksdagen antagen och man icke kunde
låta detta ärende ligga i afvaktan på, att detta andra förslag skulle
här komma före och eventuellt antagas. Man har nu emellertid
tänkt sig, att när dessa paragrafer, BO kap. 4 § och 31 kap. 8 §,
föredragas, skulle det framställas yrkande om återremiss på desamma,
så att de sedan skulle fa ligga, till dess att Riksdagen
fattat sitt beslut beträffande Kungl. Maj:ts proposition angående
ändring af 30 kap. rättegångsbalken, då man finge se, huru man
skulle förfara med dem och hvilken stilisering de slutligen skulle få.

Herr Martin: Herr talman, mina herrar! Vid studium af

det här föreliggande förslaget och den därtill fogade reservationen
kommer man till den uppfattningen, att beträffande 23 kap. 2 §
respektive meningar fortfarande liksom förut skilja sig åt angående
den betydelse som häradsnämnden bör ha. Från den ena sidan
framhålles alltjämt, att villkoret för en lagstiftning om friare bevispröfning
bör vara fordran på utspökning af häradsnämndens
befogenhet. För min personliga del hyser jag icke några större
betänkligheter mot en sådan utsträckning som den här ifrågasatta,
då det synes mig som om den i realiteten betyder ganska

Om ändring
i vissa delar
f rättegångs
balken.
(Forts.)

N:o 33. 16 Onsdagen den 10 April.

Om ändring litet. Men för så vidt därmed en förbättring uti lagstiftningen om

0/TäLlibeviSoPröfniD? förhindras> kan Jag icke annat än för min del anse
holken. sådant villkor därför vara fullständigt obefogadt.

(Forts.) Det gäller å ena sidan att genom en lagändring fastställa

hvad allmän praxis och allmän uppfattning redan ha bestämt såsom
rättesnöre. Det har alltmera — det konstateras ju i motiveringen
till lagförslaget och det vet enhvar som känner till rättsskipningen
— blifvit alldeles klart för våra domstolar, att de
gamla bevisningsreglerna icke kunna och icke vidare behöfva följas.
Hvad är det då fråga om att här göra? Jo, endast att genom en
lagändring fastslå, hvad denna allmänna praxis och denna allmänna
uppfattning funnit nödvändigt, nämligen att icke tillämpa
nu gällande lag i fråga om bevispröfning. Det är alldeles gifvet,
att ett bibehållande af en lagstiftning, som sålunda i praktiken
är öfvergifven och icke tillämpas, icke har några skäl för sig,
och att ett dylikt bibehållande icke allenast icke är gagneligt,
utan äfven direkt skadligt, då det dels i vissa fall kan verka förvirrande,
dels ock bidrager till att så att säga skapa förakt för
positiv rätt, ty kan den positiva rätten lämnas å sido i det ena
fallet, kan den det också i det andra.

Den andra delen af denna fråga, nämligen den om nämndens
sammansättning, är ju eu ren domstolsorganisationsfråga; den sammanhänger
till hela sin organiska natur med sammansättningen
af våra^ domstolar och med vår processuella rätt. Ingen kan väl
gärna påstå, att en så beskaffad utsträckt befogenhet för nämnden,
som den här ifrågasatta, skulle på något sätt garantera tillämpningen
af den fria bevispröfningen i den riktningen, att den icke
skulle kunna missbrukas. Jag tror, att när man så strängt fasthåller
vid denna förändring i bestämmelserna om nämndens betydelse,
har man ensidigt fäst sig vid de s. k. stora brottmålen, i
synnerhet häktningsbeslut och dömandet i svårare brottmål på indicier
och andra dylika mera ömtåliga frågor. Men den fria bevispröfningen
måste komma till tillämpning dagligdags i nästan hvarenda
rättstvist, mindre likaväl som större. Jag frågar nu: är
nämndens nuvarande sammansättning eller rättare det sätt, hvarpå
nämnden fungerar, exempelvis i domsagorna med sammanslagna
tingslag, där nämndens ledamöter tagas kanske vid det ena tillfallet
från ett tingslag och vid ett annat tillfälle från ett annat
tingslag — är det sådant, att man kan anse, att nämnden kan
följa bevisningen i de alldagligen förekommande målen? Jag anser
därför, att hvad man åsyftar med denna förändring icke har
den sakliga innebörd, som man väntar, och då, såsom jag redan
sagt, denna reform af nämnden sammanhänger med en rättegångsreform
och förutsätter en koncentrering af rättegångsförhandlingarna
samt ^ett deltagande i dem på ett annat sätt med mycket mera
lif från nämndens eller lekmannaelementens sida i de rättsliga
förhandlingarna, än hvad nu är eller kan vara fallet, har

Onsdagen den 10 April.

17 N:o 33.

man enligt min tanke på ett synnerligen olyckligt sätt kommit Om ändring
att sammankoppla dessa frågor med hvarandra. Att uppehålla en \vissff delar
lagstiftning, som åsyftar fastställelse af allmän praxis och uppfatt-0 \au^n°s
ning, och att sålunda få till stånd en lag, som endast innebär en (Forts.)
förklaring till våra domare att de få handla som de handla —,
och att upphäfva en lag som ingen efterlefver, det är å ena sidan
frågan, och å andra sidan är frågan den, huruvida man skall införa
i vårt rättegångsväsen ett ökadt inflytande åt lekmannaelementen.
Låt vara att detta senare är berättigadt, men det har
dock icke på denna plats att göra och jag kan icke finna annat
än att Första Kammarens uppfattning är mera konsekvent, då den
icke vill sammanbinda dessa saker med hvarandra. Jag vågar
därför hemställa till Andra Kammaren, att den icke måtte genom
fasthållande af denna paragraf såsom villkor för antagande af lagförslaget
i öfrigt förhindra tillkomsten af den väl behöfliga nya
lagen.

För min del vill jag icke göra något yrkande, men förbehåller
mig att till äfventyrs göra det framdeles. Jag har emellertid
redan nu velat fästa uppmärksamheten på det oberättigade i den
sammankoppling af dessa frågor, som jag ser framskymta i utskottsbetänkandet.

Herr Olsson i Yiken: Herr talman! Då jag efter genomläsningen
af detta betänkande såg, att förstakammarledamöterna inom
utskottet enhälligt reserverat sig mot den ökning af nämndens befogenhet,
som jag föreslagit i min motion och hvarför Andra Kammaren
flera gånger uttalat sig i sammanhang med frågan om införandet
i vår lagstiftning af en friare bevispröfning, så slog det
mig, huru naiv jag varit, som för ett ögonblick kunde tro, att
Första Kammaren omsider skulle böja sig för ett upprepadt häfdande
från Andra Kammarens sida af ett folkligt reformkraf. Det
är så långt ifrån, att denna Andra Kammarens senast 1903, om
jag minns rätt, enhälligt uttalade mening imponerat på förstakammarhalfvau
inom utskottet, att det tvärtom bland reservanterna
finnes en, som 1903 i Första Kammaren talade för just detta samma
förslag, som han nu — förmodligen för den kära öfverhusfridens
skull — förenat sig med sina kamrater i att fördöma. Och han
talade så bra, att jag icke kan neka mig nöjet att använda ett af
de argument, som han sålunda satt i min hand. Så här lydde en
passus i hans anförande:

»Det har påståtts, att nämnden ej skulle besitta de kvalifikationer
eller förutsättningar, som kräfdes för uppbärandet af dess
nya maktställning. Men om man för sig klargör den verkliga
innebörden af den fria bevispröfningen, att den mindre innefattar
en uppgift för den tekniskt bildade juristen än för lifserfarenheten
och det allmänna sunda omdömet, så torde särskildt med hänsyn

Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 33. 2

Jf:o 33. 18

Onsdagen den 10 April.

Om ändring till den höga ståndpunkt, hvarpå folkbildningen i vårt land nu
i Dissa delfin befinner sig, med fog kunna ifrågasättas, om nämnda påstående
af tZTär berättigad^»

(Forts.) Den ärade förstakammarledamoten synes mig här ådagalägga

icke blott grundlösheten af den farhågan, att denna utsträckning
af nämndens befogenhet skulle kunna vara förenad med någon som
helst risk, utan äfven nyttan af denna utsträckning. Tv nog får
man väl medgifva, att våra nämndemän i allmänhet just med hänsyn
till dessa egenskaper, hvarpå hufvudvikten sålunda ligger, lifserfarenhet
och sundt omdöme, äro öfverlägsna de unga, knappast
mer än teoretiskt skolade män, åt hvilka man så ofta anförtror
domaremaktens utöfning. Jag vill påminna herrarna om den uppgift,
som jag lämnat i min motion och som jag för öfrigt hämtat
från herr Åkerlund, att exempelvis 1903 af de 522 ordinarie tingen
inom Svea hofrätts domsagor 225 förrättades af ordinarie och 297
af tillförordnade, hvilkas medelålder uppgått till 28 år och som,
efter att i medeltal 14 månader hafva varit inskrifna som notarier
i hofrätten, ansågos kompetenta för det viktiga domarekallet. Under
sådana förhållanden tror jag, som sagdt, att man icke löper
någon risk genom den föreslagna utsträckningen af nämndens befogenhet,
men väl att det kan vara förenadt med risk att åt den
unge oerfarne domaren anförtro den friare bevispröfningen utan
denna utsträckning af nämndens befogenhet. Så gärna jag därför
skulle vilja hafva dessa lagar, som kostat ett så träget arbete och
som skulle fylla ett verkligt trängande behof i vår lagstiftning,
så anser jag dock icke tillrådligt att antaga dem utan att äfven
antaga en förändring i 23 kap. 2 § rättegångsbalken. Så viktigt
det, för att taga bara ett exempel, är att få bestämmelser om editionsplikten,
så att handlingar må blifva tillgängliga, som äro af
vikt för sanningens uppdagande, så noga måste vakas öfver att
icke härvidlag en oerfaren domares ungdomliga hetsighet hoppar
öfver skacklorna in på privatlifvets fridlysta område. Och af hvilken
vikt är icke människokännedom, särskildt för ett rättvist utmätande
af straff i brottmål, och människokännedom inhämtas icke
ur juridiska föreläsningar, utan ur lifvet. Man har ju redan i
princip beaktat denna synpunkt, som jag nu förfäktar, genom den
nu gällande bestämmelsen, att en enhällig nämnd kan öfverrösta
domaren; hvarför då icke något utsträcka denna nämndens befogenhet,
när friare spelrum lämnas åt domstolen vid bevispröfningen i
akt och mening att det sunda bondförståndet och icke bara lagparagrafer
må komma till sin rätt? Det enda verkliga sakskäl
jag hört framdragas mot denna ändring af 23 kap. 2 § rättegångsbalken
är, att nämndemännens antal i vissa genom sammanslagning
bildade tingslag skulle vara så stort, att de måste skifta om att
sitta i rätten och att det därför för nämndemännen måste komma
att saknas tillfälle att tillräckligt sätta sig in i målen. Men för
det första gäller ju detta äfven om den enhälliga nämnden, och för

Onsdagen den 10 April.

19 N:o 88.

det andra åligger det ju domaren att för nämnden relatera målens
gång och hvad lagen i tv fall säger, och för det tredje beslöt ju
Riksdagen att i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 3 maj 1901 anhålla,
att till det normala antalet 12 få inskränka nämndemännens
antal i dylika domsagor. För ett par dagar sedan framställde en
domare här i kammaren till mig den betänkligheten mot ökning
af nämndens befogenhet, att det skulle visat sig svårt på sina ställen
att få kompetenta personer att åtaga sig den i de flesta fall
oaflönade nämndemanssysslan. Men dylika fall måtte då vara skäligen
sällsynta; såvidt min kunskap sträcker sig, är det ju kommunernas
anseddaste och mest betrodde män, som bekläda nämndemansskapet,
och skulle verkligen saknad af ersättning någon gång
vara till hinders härvidlag, så erinra sig herrarna nog Riksdagens
skrifvelse till Kungl. Maj:t den 20 maj 1903, däri Riksdagen som
sin åsikt uttalar, att för vissa närmare angifna förrättningar skälig
ersättning borde utgå till nämndemän.

Herr talman, jag skall be att få yrka bifall till den nu föredragna
punkten.

Häruti instämde herrar Ericsson i Alberga och Berglund.

Herr Persson i Tallberg: Herr talman! Beträffande nämndens
befogenhet inom rätten anhåller jag att till alla delar få instämma
med den siste ärade talaren. Hvad förslaget i sin helhet beträffar,
anser jag detsamma i och för sig vara af behofvet så påkalladt, att
tillräckliga skäl tala för ett bifall till detsamma. Och kunde vi
därtill förhindra hvad justitieministern i sitt anförande yttrade,
nämligen att få genomfördt Kungl. Maj:ts förslag till ändring åt
30 kapitlet rättegångsbalken, så skulle vi sannerligen hafva gjort
allmänheten en dubbel tjänst. Det är också därför, som jag hoppas,
att denna kammare kommer att besluta i den riktning, som
skulle kunna öfva inflytande på behandlingen af nämnda lagförslag.
Jag vill också hoppas, att denna kammare ändå icke måtte låta sig
förledas till att icke antaga det nu förevarande förslaget oförändradt
och att kammaren icke måtte ägna någon den ringaste annan omsorg
om huru det kommer att gå med Kungl. Maj:ts förslag rörande
30 kapitlet rättegångsbalken, än att göra allt hvad göras kan
för att få död på det förslaget.

Jag har endast velat säga detta, därför att jag icke anser mig
vara berättigad att nu upptaga till diskussion det obilliga förslag,
som innefattas i den omnämnda propositionen. Det blir tids nog
att tala om den saken, då den förekommer; och jag hoppas också,
att då få tillfälle att gifva rent besked rörande min tanke om ett
sådant reaktionärt och mot de mindre bemedlade i allmänhet så
ohemult förslag som detsamma är.

Herr Anderson i Hasselbol instämde häruti.

Om ändring
i vissa delar
af rättegångs''
hälben.
(Forts.)

N:o 33. 20

Onsdagen den 10 April.

Om ändring
i vissa delar
af rättegångsbalken.

(Forts.)

Herr Warburg: Herr talman, mina herrar! Då jag begärt
ordet i denna fråga, så har det egentligen skett därför, att jag med
ett par ord ville påpeka, att sammanhanget mellan frågan om den
fria bevispröfningen och om utsträckning af nämndens rätt att, som
det brukar kallas, »öfverrösta domaren» icke är så nytt som en föregående
ärad kamrat på stockholmsbänken velat framhålla. För den,
som tagit någon kännedom om vår rättshistoria under senaste seklet,
framgår det, att frågan om den fria bevispröfningen är, kan
man säga, årsbarn med krafvet på ökad myndighet åt nämnden,
åtminstone i brottmål. Och detta är näppeligen någon tillfällighet.
Frågan om utvidgad bevispröfning och de regler, som man kan
säga som tyst lag härvid redan i viss mån iakttagas, äro att föra
tillbaka till det stora lagarbete, som utgör en heder för vårt land,
och som framlades under förra hälften af förra seklet i lagkommitténs
lagförslag. I förslaget till allmän kriminallag af 1832 och
därvid bilagda förslag till rättegångsförfarande i brottmål äfvensom
i därtill hörande motiverna har kommittén närmare utvecklat detta
förhållande. Jag vill erinra därom, att de män, som författat detta
förslag, män sådana, som Zenius, Richert och Staaff, i detta fall
stodo på samma principiella ståndpunkt, som den store engelske
tänkaren och rättsläraren Bentham; ty det är från honom som
denna teori om den fria bevispröfningen utgått. Jag skall icke
uppehålla herrarne med att närmare gå in på denna sak. Men
frågan om den fria bevisföringen stod i ganska nära sammanhang
med det förslag, som då framlades i afseende å rättegångsförfarandet
i brottmål. Och att vi kommit bra litet långt framgår tydligast,
om man närmare studerar, hvad den dåvarande kommittén
föreslog,

I § 28 af förslaget till rättegångsförfarande i brottmål heter
det:

»I underrätt, som af Domare och Nämnd utgöres, hafve enhvar,
som i Nämnden sitter, lika röst med Domaren, i fråga om
den tilltalade frias eller fällas skall; äro i den fråga stridige meningar
och för hvardera lika många röster, vare den mening gällande
som friar.»--—

Här är alltså föreslaget att, låt vara i vissa begränsade fall,
hvarje medlem af nämnden skulle hafva lika rösträtt med domaren.

Och i sina motiv för detta reformförslag yttrade kommittén:

»Kommittén har i afseende på de domstolar, som utgöras af
domare och nämnd, trott sig här kunna och böra föreslå en skiljaktighet
från det omröstningssätt, som f. n. äger rum och hvilket
äfven skulle komma att fortfara i tvistemål. Denna skiljaktighet
bestod däri, att man i stället för den kollektiva rösträttighet, nämnden
nu utöfvar i alla mål, gifvit hvarje ledamot däraf en individuell
röst i brottmål, såvida frågan angår den tilltalades friande
eller fällande. Man har funnit denna fråga snarare kunna bedö -

21 Nio 38.

Onsdagen den 10 April.

mas efter allmänt sundt människoförstånd än efter klyftiga rättsteorier
...» J

Naturligtvis väckte detta reformförslag motsägelse; — då liksom
nu var man särskild! från universitetsjuridikens sida rädd
att utvidga nämndens befogenhet.

Mon på do angrepp, som riktades mot förslaget, svarade kommittén
genom sin taleman, Richert, följande, som nog äger sin
tillämpning än i dag:

»Man synes hysa alltför mycket misstroende till det sunda
olärda människoförståndet, om man ej kan föreställa sig en omdömesgåfva
utan vidsträckta studier, som vore tillräcklig för afgifvandet
af en tillförlitlig röst vid pröfningen åt den enkla frågan,
om en anklagad skall fällas eller ej, och besynnerligt är, att
detta misstroende kan framkastas i ett land, där bondeståndet från
urminnes tider utgjort en fjärdedel af nationalrepresentationen och
följaktligen ägt en ganska betydlig rösträttighet vid stiftandet^ af
de lagar, efter hvilka alla anklagade skola dömas. — —-Vid rådhusrätterna
i våra städer har den illitterate rådmannen enahanda
rösträtt som själfve den litterate borgmästaren, ehuru svårligen
torde kunna påstås, att sådana rådmän, åtminstone i de mindre
städerna, stå på någon särdeles högre kulturståndpunkt än landsbygdens
nämndemän.»

Jag skall icke fortsätta uppläsandet längre. Jag tror, att jag
med dessa ställen tillräckligt visat, att i alla fall hos de lagstiftare
i gångna tider, som först framställde krafvet på utvidgad bevisprövning,
fanns insikt om, att den fria bevispröfningen hade något
sammanhang med frågan om utvidgning af nämndens befogenhet.

Jag instämmer i lagutskottets förslag.

Herr Lindhagen: Jag har vid betänkandet fogat en reservation,
och jag skall med anledning däraf be att nu få yttra nagra
ord i föreliggande ämne. Det är, såsom herr Martin mycket riktigt
anförde, ett beklagligt förhållande med den riksdagshistoria,
som rör ifrågavarande lagstiftning. Saken kommer tillbaka ar
efter år och faller just på detta sammankopplande af nämndens
utvidgade befogenhet med själfva den ifrågavarande bevisningslagen.

För min del har jag hittills varit med om detta förslag därför,
att jag ansett, att en sådan utvidgad befogenhet för nämnden
icke på något sätt är äfventyrlig utan till och med skulle kunna
i någon mån höja nämndens intresse och anseende. Men jag har
äfven framhållit, att jag för min del anser, att nämnda fråga i
denna kammare har fått allt för öfverdrifna proportioner. Den
utvidgade befogenhet, som skulle tilläggas nämnden, har enligt min
mening icke det sammanhang med bevisningslagen, som man har
velat göra gällande.

Det var ur dessa synpunkter, som jag vid 1905 års riksdag

Om ändring
vissa delar
f rättegångs
hälben.

(Forts.)

N:o 33. 22

Onsdagen den 10 April.

Om ändring väckte förslag, att man skulle ur bevisningslagen utbryta några
Of VltätUgangs- uPPenbarlig;en neutrala delar, som vore nödvändiga för rättsskipbaiken.
ningen i vårt land. Jag trodde, att man därigenom skulle kunna

(Forts.) åtminstone få fram någonting af hvad vi behöfde i detta afseende.

Men inom denna kammare hade man samma misstro däremot som
mot lagen i dess helhet. Man trodde, att det gällde att få in saken
på en bakväg utan att utvidga nämndens befogenhet, och så
föll äfven det förslaget i denna kammare.

Då herr Olsson i Yiken nu återupprepat det förslag, som förut
väckts, och då jag inom utskottet fann, att det icke var mycket
utsikt att förslaget skulle gå igenom, ansåg jag det vara bäst att
äfven nu gå till den af mig år 1905 förordade linjen. Men då
äfven på den vägen ej något synes kunna vinnas, gäller att taga
i allvarligt öfvervägande, huruvida man, med min uppfattning,
verkligen kunde stå till svars, att landet år efter år skulle sakna
den bevisningslag, som behöfves, blott för att utvidgad befogenhet
för nämnden ej vinnes, hvithet, enligt min bestämda uppfattning,
icke hade motsvarande betydelse.

Redan detta tal om att lagen afser införandet af den fria bevispröfningen
är ett tal, som, så vidt jag förstår, icke svarar mot
det verkliga förhållandet. När lagen först kom fram, innehöll den
en paragraf i nämnda syfte, men denna paragraf har blifvit bortstruken
och i stället har åter införts den gamla legala bestämmelsen,
att två vittnens utsago utgör full bevisning, så att hvad
lagförslaget nu innehåller kan sägas icke alls vara någon utvidgning
af den fria bevispröfningen. Det innehåller tvärtom ett regelbindande
af bevispröfningen i en hel del punkter. Det finnes
områden, där de nuvarande bevisreglerna äro så sväfvande, att man
är hänvisad till godtycke och därför behöfver bestämdare föreskrifter.
Vidare finnes luckor i lagen i det afseendet, att man icke
kan begagna sig af vissa bevisningsmedel, hvarför lagen i denna
del behöfver kompletteras. Förslaget afser, som sagdt, mera att
reglera och binda bevispröfningen än att gifva större frihet åt
densamma.

Under sådana förhållanden är det för mig uppenbart att genom
denna lag icke i domarens hand lägges det minsta spår af mera
maktfullkomlighet än han hade förut. Enligt min uppfattning är
det under sådana förhållanden från denna kammares sida ej rätt,
att låta rättsskipningen ännu under en lång tid framåt vara i
saknad af de ifrågasatta reglerna för bestämmande af skadestånd i
visst fall, bevisning genom sakkunnig, skyldighet att inför rätta
förete skriftlig handling samt vittnesbevisningen. Å andra sidan
måste man dock gifva dem rätt, som anse att frågan om utvidgning
af nämndens befogenhet icke kan anses vara en så själfklar
sak, att man utan vidare bör inlåta sig därpå utan samband med
reglering af domstolsväsendet i sin helhet.

Herr Warburgs exempel afser en helt annan sak. Det af ho -

23 N:o 33.

Onsdagen den 10 April.

nom åberopade förslaget afsåg endast att använda nämnden såsom
jury i brottmål, som skall afkunna fällande eller friande utslag.
Men förslaget gifver visst icke nämndens ledamöter lika rösträtt
i alla mål och ärenden. Hvar och en, som själf har en rättssak
och frågar sig själf, huruvida han vill ha sin sak afdömd utaf
olärda domare eller juridiskt utbildade personer, skulle nog också
ställa sig ganska tveksam. Jag vill i sådant hänseende erinra om
ett yttrande af den bekante danske politikern Horup i fråga om
förslaget om införande af jury i brottmål i Danmark. »Jag har
tänkt mycket noga på saken», lärer han ungefärligen sagt, »och
för min del kommit till det resultat, att, om jag själf blefve tilltalad,
skulle jag hellre vilja blifva dömd af en lagkunnig domstol
än vara underkastad en jurys godtycke.» Och därmed hade han
fattat sin position till förslaget.

Saken har således sina sidor, och hvilken mening man än har,
tycker jag dock att denna kammare borde mer och mer komma
till den uppfattning, att vi omsider borde kunna få denna lagstiftning,
som i själfva verket icke lämnar den allra minsta ökade
makt i domarens hand. Den andra, mycket viktiga frågan om
domstolarnas organisation, som dock borde tagas i sammanhang och
ses i sin helhet, är en sak för sig.

Jag för min del kan som sagdt icke vidare stå till svars med
att sammankoppla dessa frågor och ansluter mig således till herr
Martins uppfattning i saken.

Herr Söderberg i Hobborn: Herr talman, mina herrar! Jag
vill till en början instämma i det utmärkta anförande, som herr
"Warburg för en stund sedan hade, och därefter med några ord
bemöta de försök, som gjorts att bagatellisera den nu föredragna
paragrafen.

Herr Lindhagen ansåg, att man icke genom att fasthålla vid
Andra Kammarens förut fattade beslut i denna fråga borde riskera
den nu föreslagna lagen om fri bevispröfning. Han tyckte att
det vore oriktigt, att vi skulle vara i saknad, som hans ord folio,
af denna lag. Jag tycker att det är egendomligt, att man från
vissa håll, i synnerhet från juridiskt håll, söker att gifva denna
lag ett så stort och högt värde, men på samma gång icke kan förebringa
några öfvertygande skäl, hvarför man icke kan gå med på
att utsträcka nämndens befogenhet något längre än hvad nu är
förhållandet. Jag kan icke förstå det där talet om att dessa författningar
icke hafva något sammanhang med hvarandra. Det är
ju dock så, mina herrar, som herr Warburg nyss sade, att detta
kraf på utsträckt befogenhet för nämnden är årsbarn med krafvet
på en lag angående fri bevispröfning.

Jag tycker också — jag har gjort mina reflexioner i ämnet —
att följande sak är egendomlig: här sitta vi i denna kammare kanske
till öfvervägande antal allmogemän; vi äga att pröfva, förändra,

Om ändring
i vissa delar
af rättegångs.
balken.
(Forts.)

N:o 33. 24 Onsdagen den 10 April.

Om ändring antaga och förkasta lagar och författningar, som framläggas af
af™ättedånr Kun£L Mai:t ocb af enskilda motionärer; men när vi samma peraJ
Taiken"911 soneT komma ut i bygderna och sitta som ledamöter i häradsrätterna,
(Forts.) då betyda vi rakt ingenting, då reduceras vårt förstånd till cirka
en tolftedel af ordförandens, oaktadt ordföranden ofta är en ung
och mycket oerfaren jurist. När man ställer denna fråga inför det
rena allmogeförståndet, så verkar det litet egendomligt, att man
från vissa håll ovillkorligt och envist anser, att vi böra gifva med
oss, att vi böra släppa vår fordran på detta tillägg till 23 kap.
2 § om utsträckt befogenhet för nämnden.

Herr Martin framkastade här i början af diskussionen en fråga,
som, om jag uppfattade honom rätt, lydde sålunda: »År den nu
varande nämnden så sammansatt, att den kan följa en reell bevispröfning?»
Jag förstår, att herr Martin därvid tänkte på förhållandena,
sådana de te sig pa landsbygden efter sammanslagningen
af flera tingslag till en domsaga, hvarigenom nämnden växlar undan
för undan. Jag får då först erinra därom, att vi i allmänhet i
våra bygder på det mest energiska sätt motsatte oss en sådan sammanslagning.
Man vann visserligen därigenom åtskilliga fördelar,
särskilt den, att målen kunde något hastigare afgöras, då det nu
blef flera ting än två om året o. s. v.; men man förlorade, genom
att göra dessa tingslag lika stora som domsagorna, den lokal- och
personalkännedom, som nämnden förut hade haft. Emellertid är
det ju så, som en föregående talare sagt, att det måste åligga
domaren att fullt tydligt och klart relatera förhållandena för de
nämndemän, som icke hafva deltagit i ett måls föregående handläggning;
och jag kan icke finna annat än att vid en doms afkunnande
nämnden måste bära sitt ansvar tillika med domaren.

Ja, mina herrar, då jag har tänkt rätt mycket på denna sak,
och äfven jämfört våra nuvarande förhållanden med de förhållanden,
som rådde på den tiden, då nämndemännen hade mycket större
befogenhet än nu, nämligen en röst lika med domaren, så kan jag
icke finna annat än att, då man nu står i begrepp att antaga
denna lag om fri bevispröfning, denna kammare gör klokt uti att
vidhålla sin förut intagna ståndpunkt i frågan.

Jag skall fördenskull, herr talmau, be att få yrka bifall till
den nu föredragna paragrafen.

I detta anförande instämde herrar JBromée i Billsta och Sundin.

Herr Månsson: Det torde vara öfverflödigt att spilla flera
ord på denna fråga, i hvilken tillräckligt med skäl redan blifvit
af andra talare anförda; men jag kan icke underlåta att något
bemöta vissa tendenser, som tagit sig uttryck i det misstroendevotum,
som från stockholmsbänken blifvit uttaladt mot den svenska
allmogeklassen.

Jag medger gärna gentemot herr Martin, att den nuvarande

Onsdagen den 10 April.

25 N:o 33.

sammansättningen af nämnderna i någon mån kan vara sådan,
att nämnden ej är fullt lämplig för sitt uppdrag; men hvad är
orsaken härtill? Jo, orsaken är den, att sådan nämndemansinstitu-''
tionen nu är, det är många landtman, som draga sig för att sitta

1 nämnden, i det de anse sig nästan onyttiga på den platsen. Men
kan en sådan ändring göras, att nämnden får mera inflytande, så
torde därigenom de bästa krafterna kallas fram, hvilka utom ren
moral och samvete äfven besitta någon juridisk utbildning.

För öfrigt tillåter jag mig, mina herrar, påstå, att, skall man
väga de olika folkklasserna inom vårt land på moralens våg, den
svenska bondeklassen kanske är den fullviktigaste, äfven om den
till sina yttre konturer ej är vidare voluminös; och jag tror, att
dess inflytande skulle verka godt för vårt rättväsendes utveckling.

Jag anhåller, herr talman, att få instämma i yrkandet på
bifall till den förevarande paragrafen.

Med herr Månsson förenade sig herr Räf.

Herr Åkerlund: Jag medgifver mycket gärna, att samman slagningen

af flera härad till gemensamma tingslag medfört, att
nämndens förmåga att på ett tillfredsställande sätt fylla sitt värf
blifvit minskad, men jag ber, å andra sidan, att få erinra därom,
att äfven en del unga domare ingalunda kunna anses vuxna sitt
kall. Jag är också öfvertygad därom, att om denna lag nu antages,
sådan den är föreslagen, detta skall mana regeringen att så
snart som möjligt framkomma med förslag till en verklig domstolsreform.
Men om vi nu afstå från denna ändring af 23 kap.

2 § i rättegångsbalken, som här föreslagits, och uppgifva vår gamla
ståndpunkt i frågan, så hafva vi därmed beträdt en väg, på hvilken
vi enligt min uppfattning komma att få uppgifva ännu mycket
mera, utan att någonsin hafva säkerhet för att erhålla de af
oss önskade förbättringarna af rättegångsväsendet. Detta ger mig
anledning, herr talman, att yrka bifall till den föredragna paragrafen.

Herr Andersson i Helgesta: Herr talman, mina herrar! Det
är ej första gången denna fråga är före här i kammaren. Om jag
ej missminner mig, framlade regeringen år 1897 ett förslag om
ändring i denna lag, och jag kommer ihåg, att det väckte mycket
uppseende i synnerhet bland landtmännen och allmogen, att man
ämnade taga bort den legala bevispröfningen, hvarpå man förut
byggt sitt domslut, och vädja till den fria bevispröfningen, d. v. s.
att en domare skulle äga rätt att döma efter hvad han ansåg
vara riktigt. På ganska kort tid har denna fråga fem gånger
förelegat till Riksdagens pröfning och lika många gånger blifvit
afslagen, och jag har alltid varit emot denna lagändring, och jag
står på samma ståndpunkt ännu i dag, och jag fruktar för att

Om ändring
i vissa delar
if rättegångsbalken.

(Forts.)

N:o 33- 26

Onsdagen den 10 April.

Om ändring det kan ligga en fara i att antaga den fria bevispröfningen. Mitt
af V''rättegÉZ-omdöme kan visserligen i detta fall ej gälla mycket inför herrar
hallen, .jurister här i kammaren, men jag skall be att få hänvisa till ett
(Forts.) yttrande, som i högsta domstolen år 1897 afgafs öfver statsrådets
beslut att lägga fram detta förslag. Då uppträdde ett justitieråd
och talade just om följderna af denna lag och påstod, att den lag,
som vi redan nu hafva, är bättre än den, som vi skulle få, om
vi antoge detta förslag. Han talade om orsaken, hvarför förslaget
då framkommit — hvarje verkan har ju sin orsak — och hvad
vax orsaken till att frågan framkommit? Jo, såsom vi också i dag
hört, går domarekåren ofta efter en praxis, som utbildat sig vid
sidan af lagen, och därför skulle man ändra lagen till öfverensstämmelse
med denna praxis. Tv, påstår man, om man ej ändrar
lagen i detta stycke, så kan domaren strängt taget ej döma annat
än efter vittnen, och sålunda står man rådlös mången gång, då
man ej har full bevisning. Jag medgifver, att häri kan ligga en
sanning. Men häremot framhöll justitierådet, att vi ju redan enligt
1734 års lag kunna döma efter indicier och liknelser och andra
synpunkter, som kunna finnas, och att sålunda denna lag ej blott
har en bevisning med vittnen, utan äfven medgifver, att andra
saker kunna ligga till grund för ett domslut. Yi äro således ej
alldeles utan utvägar i detta fall. Om man vidare läser justitierådets
yttrande, så finner man, hurusom han beträffande länder,
där man vid det laget hade fri bevispröfning, framhöll, att man
ofta i tidningarna fick läsa juridiska skandaler om orättvisa domar,
och att personer, som sedan bevisats vara oskyldiga, blifvit
dömda till svära straff och lidanden. När detta yttras af en
person med så hög juridisk bildning som ett justitieråd, så får
man ej undra på att vi ej anse oss kunna gå med på en sådan
lag. Dör öfrigt hafva vi i domarereglerna den princip uttalad,
att man hellre bör fria än fälla, då man står tveksam vid afkunnandet
af en dom. Och äfven jag tycker, att det är bättre, att
en skyldig frias, än att en oskyldig blir dömd. Och vidare kan
man med fog frukta, att, om vi finge den fria bevispröfningen
införd och sålunda en ung domare skulle få döma endast efter
hvad han ansåge vara rätt, detta skulle i hög grad äfventyra parternas
rätt. Men om, såsom denna paragraf innehåller, nämnden
erhåller större inflytande på rättens beslut, endast på den grund
kan jag vara med om denna lagändring och därför, herr talman,
yrkar jag bifall till utskottets beslut i denna punkt.

Herr Johanson i Mossebo: Herr talman! Jag har icke begärt
ordet för annat än att yrka bifall till den föredragna paragrafen, men
vill dock i sammanhang därmed, då jag ser, att herr statsrådet
och chefen för justiedepartementet är närvarande i kammaren, uttala
önskvärdheten af att den af Riksdagen år 1891 på framställning
i motion af mig beslutade förändring i häradsnämndens sam -

Onsdagen den 10 April.

27 If:o 33.

mansättning och tjänstgöring måtte regleras, så snart sig göra
låter i enlighet med den i motionen angifna grund, ty ansågs
denna reglering behöflig redan då, blir den så mycket mera nu,
då här föreliggande förslag blir upphöjdt till lag. Jag yrkar alltså
bifall till förslaget.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, blef utskottets
förslag af kammaren godkändt.

Lagförslagm i öfrigt.

Ordet begärdes af

Herr Olsson i Viken, som yttrade: Herr talman! Med af seende

å föredragningen af återstående delar utaf utlåtandet får
jag hemställa:

att utlåtandet föredrages punktvis;

att lagförslagen föredragas paragrafvis;

att, för den händelse utskottets förslag skulle komma att i
vissa delar af den ena eller andra kammaren återförvisas, utskottet
lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i afseende
å de paragrafer, hvilka blifvit med eller utan ändring af
ena eller andra kammaren godkända, föreslå sådana jämkningar,
som af ifrågasatta ändringar i återförvisade delar kunna föranledas.

Därjämte tager jag mig friheten att vidare hemställa:

att, för den händelse de ännu ej behandlade lagförslagen i
hufvudsakliga delar af kammaren godkännas, ett dylikt godkännande
må anses hafva skett under villkor och förutsättning, att
Första Kammaren bifaller utskottets hemställan om ändrad lydelse
af 23 kap. 2 § rättegångsbalken, afseende utvidgning af häradsnämnds
domsrätt.

Jag får hemställa om särskild proposition på dessa båda yrkanden.

Herr Martin: Herr talman! Såvidt herr Olssons i Viken

yrkande i fråga om föredragningssättet — jag kunde ej riktigt
höra hans ord från denna plats — innefattar ett så beskaffadt
villkor eller förbehåll, att lagen i öfrigt icke skall bifallas, för
såvidt ej båda kamrarna förena sig om bifall till utskottets förslag
angående 23 kap. 2 § rättegångsbalken, så får jag yrka afslag på
ett sådant yrkande i fråga om föredragningssättet.

Herr Jansson i Djursätra: Herr talman, mina herrar! Jag

skall be att få på det lifligaste yrka bifall till det af herr Olsson
framställda förslaget, och jag för min del tycker i synnerhet det
vara af den yttersta vikt för denna kammare, om den skall bibehålla
sin gamla uppfattning i denna sak, att vid ett antagande af

Om ändring
i vissa delar
af rättegångsbalken.

(Forts.)

N:o 33. 28

Om ändring
i vissa delar
af rättegångsbalken.

(Forts.)

Onsdagen den 10 April.

lagförslaget i denna kammare fästes det bestämda villkor, att äfven
Första Kammaren antager den föreslagna ändringen i 23 kap. 2 §
rättegångsbalken.

Härmed var öfverläggningen angående föredragningen af återstående
delar af utlåtandet afslutad. Herr talmannen förklarade,
att han komme att framställa proposition särskildt å den gjorda
hemställan beträffande föredragningssättet och särskildt angående
det ifrågasatta villkoret för godkännande af lagförslagen i nämnda
delar; och blef till en början hvad herr Olsson i Viken hemställt
angående föredragningssättet af kammaren godkändt.

I fråga därefter om berörda, af herr Olsson i Viken föreslagna
villkor framställde herr talmannen proposition först på bifall till
herr Olssons i Viken ifrågavarande förslag och vidare på afslag
därå; och fann herr talmannen den förra propositionen vara med
öfvervägande ja godkänd. Hen som votering äskades, blef nu uppsatt,
justerad och anslagen en så lydande omröstningsproposition:

Den, som vill, att kammaren bifaller herr Olssons i Viken
ifrågavarande förslag, röstar

J a;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit samma förslag.

Voteringen utvisade 156 ja mot 55 nej, hvadan kammaren således
bifallit herr Olssons i Viken ifrågavarande förslag.

Sedan härefter det under punkten l:o) upptagna lagförslaget
företagits, yttrade i fråga om 16 kap. 3 § rättegångsbalken

Herr Zetterstrand: Jag skall till en början anhålla att få
yrka bifall till den föredragna paragrafen och därefter yttra mig
om föredragningssättet. Förhållandet är ju det, att när civillagar
skola behandlas, alla paragrafer böra uppläsas. Detta är en regel,
som man endast i särskilda undantagsfall bör frångå. Ett sådant
undantagsfall föreligger emellertid här. För det första äro dessa
lagar alldeles lika med dem, som Riksdagen förut antagit, och för
det andra och viktigaste har vid antagandet af dessa lagförslag
fogats ett villkor, som alldeles säkert icke kommer att inträda. Under
sådana omständigheter förefaller det mig, att en uppläsning af

Onsdagen den 10 April.

29 N:o 33.

paragraferna är meningslös. Och jag tar mig därför friheten hemställa,
att endast paragrafernas nummer måtte angifvas.

Vidare anfördes ej. Paragrafen godkändes, hvarefter kammaren
på därom gjord proposition biföll herr Zetterstrands hemställan
beträffande uppläsning af paragraferna.

16 kap. 4 och 9 §§; 17 kap.; 25 kap. samt 30 kap. 1 §.

Godkändes.

Härefter föredrogs 30 kap. 4 §; och yttrade därvid

Herr Zetterstrand: Herr talman! Af rent formella skäl

tillåter jag mig hemställa, att denna paragraf måtte återförvisas
till utskottet.

Vidare anfördes ej. Paragrafen visades åter till utskottet.

31 kap. 1—7 §§.

Godkändes.

31 kap. 8 § föredrogs häruppå; och yttrade därvid

Herr Zetterstrand: På samma formella skäl tillåter jag mig
hemställa, att äfven denna paragraf måtte återförvisas.

Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt att visa paragrafen åter
till utskottet.

Slutstadgandena; lagförslagets ingress och rubrik.

Godkändes.

De under punkterna 2:o)—6:o) upptagna lagförslagen.

Godkändes.

Utskottets hemställan förklarades besvarad genom kammarens
här ofvan antecknade beslut.

§ 10.

Vidare förelåg till afgörande bevillningsutskottets betänkande Förtlag till ny
n:o 13, i anledning af dels Kungl. Maj:ts propositioner, n:is 47 beviliningsjöroch
48, med förslag till ny förordning angående bevillning af fast ordmns m- m■

K:<» 38. 30

Onsdagen deri 10 April.

Förslag'' Ml ny egendom samt af inkomst äfvensom till ny förordning om inkomstcrdningmm
skatt> dels ock med föranledande af propositionen n:o 47 väckta
(Forts.) ''motioner.

I två särskilda, till Riksdagen aflåtna propositioner, nas 47
och 48, hade Kling]. Maj:t under åberopande af utdrag af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden för den 15 nästlidne februari
föreslagit Riksdagen, i förstnämnda proposition att antaga vid propositionen
fogadt förslag till ny förordning angående bevillning af
fast egendom samt af inkomst jämte instruktion för taxeringsmyndigheterna,
äfvensom i propositionen n:o 48 att till upptagande
i riksstaten för år 1908 åtaga sig en särskild bevillning af 6,750,000
kronor under namn af inkomstskatt, att på grund af taxering är
1908 utgå enligt ett samma proposition bilagdt förslag till ny förordning
om inkomstskatt.

Jämlikt 40 § riksdagsordningen hade bevillningsutskottet afgifvit
utlåtande öfver ej mindre omförmälda propositioner än äfven
följande i anledning af propositionen n:o 47 inom Andra Kammaren
väckta, till bevillningsutskottet hänvisade motioner, nämligen:
n:o 186, af herr C. G. Johansson i Aflösa, n:o 188, af herr
E. A. Lindblad med instämmande i motionens syfte af fem af
kammarens öfriga ledamöter, n:o 190, af herr O. Olsson i See likaledes
med instämmande i motionens syfte af fem af kammarens
öfriga ledamöter, n:o 191, af herr J. Åkesson, n:o 192, af herr
O. W. Eedelius, n:o 193, af herr P. Pehrsson i österby, n:o 199,
af herr S. H. Kvarnzélius jämte två andra af kammarens ledamöter,
och n:o 200, af herr E. A. Lindblad jämte tre andra af
kammarens ledamöter.

Utskottet hemställde:

l:o) att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
förslag till förordning angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst icke kunnat oförändradt bifallas, måtte antaga
samma förslag med de ändringar och tillägg, ett vid betänkandet
fogadt författningsförslag utvisade;

2:o) att herr Lindblads motion, II: 188, om skrifvelse till
Kungl. Maj:t med anhållan om nytt förslag till bevillningsförordning,
som utan ändring af uppbördstiden eller af nuvarande taxeringsmyndigheters
antal och sammansättning medgåfve, att beskattningen
af kapital och arbete måtte utgå för det löpande året och
i görligaste måtto finge beräknas efter föregående års inkomst, icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda;

3:o) att de i betänkandet behandlade motionerna

a) II: 180 af herr Johansson i Aflösa,

b) '' II: 190 » t> Olsson i See,

é) II: 191 » » Åkesson,

Onsdagen den 10 April.

31 Wto SS.

d) II: 192 af herr Itedelius

e) II: 193 » » Pehrsson i österby,

J) II: 199 » » Kvarnzelius m. fl. och

g) II: 200 » » Lindblad m. fl.

måtte anses besvarade genom hvad utskottet under l:o) hemställt;

4:o) att Riksdagen ville anhålla, det Kungl. Maj:t måtte i
sammanhang med ny bevillningsförordning utfärda därtill hörande
formulär till taxeringslängder; och

5:o) att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
förslag till förordning om inkomstskatt icke kunnat oförändradt
bifallas, måtte antaga samma förslag med de ändringar och
tillägg, ett vid betänkandet fogadt författningsförslag utvisade.

Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning, begärdes
ordet af

Herr Bergström, som yttrade: Herr talman! Beträffande
föredragningen af bevillningsutskottets betänkande n:o 13, tillåter
jag mig hemställa, att kammaren ville besluta,

att betänkandet måtte punktvis företagas till afgörande samt
1 och 5 punkterna sålunda, att de däri afsedda författningsförslagen
nämligen bevillningsförordningen jämte därtill hörande instruktion
för taxeringsmyndigheterna samt inkomstskatteförordningen jämte
de särskilda anvisningarna för ledning vid inkomstskattetaxeringen
först föredragas paragrafvis i nummerföljd, och, där så erfordras,
momentvis med rubriken sist samt därefter utskottets i punkten
gjorda hemställan;

att likväl 12 § b) i bevillningsförordningen samt 3 § af instruktionen
för taxeringsmyndigheterna föredragas sålunda, att först
behandlas frågan om beskattning af inkomst af bankrörelse, därefter
beskattning af järnvägsbolags inkomst, vidare kanalbolags
inkomst och sist inkomst af elektrisk ledning och vattenledning;

att vid föredragning af 1 § bevillningsförordningen öfverläggningen
måtte få omfatta såväl denna förordning som förordningen
om inkomstskatt i deras helhet;

att, därest en eller annan del af författningsförslagen återremitteras
till bevillningsutskottet, detta må äga befogenhet att
äfven föreslå de ändringar i ej återremitterade delar, som kunna
äga sammanhang med eller anses vara en följd af återremissen;

att beträffande dels paragrafernas nummerbeteckning dels ock
de under särskilda rubriker förekommande hänvisningar till olika
paragrafer i författningarna, bevillningsutskottet må äga att, sedan
de föreslagna författningarnas text af Riksdagen slutligen pröfvats,
vidtaga de jämkningar och rättelser, som kunna föranledas af Riksdagens
beslut; samt

Förslag till ny
bevillningsförordning
m. m.
(Forts.)

Ko: 33. 32

Onsdagen den 10 April.

Förslag till ny att af förslagens text ej må behöfva uppläsas andra delar än
ordning1 m^ni. sädana> beträffande hvilka uppläsning begäres.

(Forts.)

Hvad herr Bergström sålunda hemställt bifölls af kammaren.

I enlighet härmed företogs till en början det i punkten l:o)
afsedda förslaget till förordning angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst.

Efter föredragning af 1 § lämnades på begäran ordet till

Herr Sandén, som yttrade: Herr talman! Som bekant afser
den skattereform, som här ifrågasattes, hvarken införande af nya
eller ökade skatter och ej heller att åstadkomma skattelindringar
i vidsträcktare omfattning än sådana hittills varit medgifna. Detta
oaktadt kommer reformen helt visst att tilldraga sig en allmännare
uppmärksamhet, enär densamma är förknippad med rätt afsevärda
ändringar såväl i afseende å beskattningsformerna som beträffande
tiden för skatteuppbörden. I ett hänseende tror jag emellertid, att
denna reform skall mottagas med allmän tillfredsställelse och erkännande
gifvas, att en verklig förbättring åstadkommits. Jag
syftar på den förändring i afseende å beskattningsåret för inkomstbevillningen,
som i detta förslag ifrågasättes. Såsom förhållandena
hittills varit, hafva en del inkomster beskattats för det löpande
året, eller rättare vid taxeringen har i vissa fall det löpande årets
inkomster beräknats, i andra åter det näst föregående årets, och
detta har, såsom bekant, vid många tillfällen vållat oreda och svårigheter.
Härutinnan skulle nu en större likformighet komma till
stånd. Äfven i ett annat hänseende tror jag, att det föreliggande
förslaget skall, om icke hälsas med större tillfredsställelse, dock
utan fruktan kunna antagas. Jag menar i fråga om den förändring
af den hittillsvarande organisationen af taxeringsmyndigheterna,
som skulle ligga däri, att bevillningsberedningen och taxeringsnämnden
skulle sammanslås till en beskattningsmyndighet. Hvad
särskild! städerna beträffar, kan gifvetvis där en sådan sammanslagning
utan någon som helst olägenhet äga rum. Det ställer sig
möjligen något annorlunda med afseende på landsbygden. Där kan
det vara af betydelse, att hafva två olika taxeringsinstanser i orten,
och herr Lindblad har äfven i den af honom afgifna motionen framhållit
fördelarna däraf. Jag tror dock, att om ordförandena i de
nya taxeringsnämnderna, mer än bevillningsberedningarnas ordförande
gjort det, lägga sig vinn om att inom sitt distrikt åstadkomma
en taxering likformig med den, som kan vara rådande inom
angränsande områden, så skall äfven på landsbygden denna förenkling
i taxeringsinstanserna, bevillningsberedningens och taxeringsnämndens
sammanslagning, kunna försiggå utan någon olägenhet.
I hvarje fall anser jag icke, att säkerheten för en god faxe -

Onsdagen den 10 April.

33 N:o 33.

''ring med nödvändighet behöfver därigenom äfventyras. Det gifves förslag till ny
för öfrigt ett ytterligare skäl att icke befara något sådant. Enligt bevillningrfbrKungl.
Maj:ts af utskottet godkända förslag är det nämligen beredt0,d^"^r^ j m''
landskamrerarne tillfälle att för granskning af afgifna taxeringsuppgifter,
af de hos taxeringsnämnden upprättade längderna och af
de hos pröfningsnämnden anförda besvären erhålla ledighet från
öfriga tjänstegöromål under den tid af ungefär en och en half
månad, som förflyter från det taxeringshandlingarna från häradsskrifvare
och magistrater inkommit och tills pröfningsnämndens
sammanträden afslutats. Härigenom bli dessa tjänstemän i tillfälle
att mera omsorgsfullt granska den taxering, som företagits i orterna,
och härvid kan jämförelse anställas mellan olika taxeringsdistrikt
för vinnande af rättelse och utjämning hos pröfningsnämnden, i
händelse förhållandena sådant påkalla. Eör öfrigt nödvändiggöres
en förminskning af taxeringsinstansernas antal om man, som det
kungliga förslaget förutsätter, vill förlägga uppbörden till samma
år, hvarunder taxeringen äger rum.

Härmed är jag inne på det tredje hufvudmomentet i den skattereform,
hvarom här är fråga. Uppbördstiden är, som vi veta, nu
förlagd till de första månaderna af året näst efter det, då taxeringen
ägt rum. Enligt det föreliggande förslaget åter skulle uppbördstiden
tillbakaflyttas och uppbörden hållas under tiden 1 november—15
december det år, då taxeringen verkställes. Detta medför
emellertid den alldeles bestämda olägenheten, att arbetet hos
häradsskrifvarne sammantränges till utförande på så kort tid, att
man verkligen kan allvarligen ifrågasätta, huruvida det under vissa
tider af året skall vara dem möjligt att fullgöra det arbete, som
är dem ålagdt. Jag vill härvid nämna, att, såsom jag antar kammarens
samtliga ledamöter ha sig bekant, häradsskrifvarne i dagarne
haft ett sammanträde i Stockholm för att öfverlägga i denna fråga
■och att de därvid enats om ett uttalande, som varit kungjordt i
aftontidningarna i går och morgontidningarna i dag. I detta uttalande
yttras stora bekymmer för huru det skall bli dem möjligt
att på de tillmätta tiderna fullgöra dem åliggande arbete. Jag
skall icke fullständigt gå igenom hvad de anfört, men jag ber att
få erinra om ett par punkter däruti. Särskildt vill jag då framhålla,
att den tid af sex veckor, som enligt nu gällande bevillningsförordning
står till häradskrifvarnes förfogande för att komplettera
taxeringslängderna, uträkna bevillningsafgifterna och införa
■dem i längderna samt att verkställa afskrifter af dessa längder^
ingalunda är för rundligt tilltagen. Det är under sådana förhållanden
svårt att förstå, huru samma arbeten skola medhinnas på
den enligt det kungl. förslaget till en månad afknappade tiden.

Likaledes synes tiden för bevillningens införande i uppbördsboken
samt för debiteringen af de efter bevillning utgående utskylder,
såsom landstingsmedel, skjutsbidrag, vägskatt och tingshusmedel,
vara alltför snäft tilltagen, då för dessa arbetens utförande icke

Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 33. 3

N:o 33. 34

Onsdagen den 10 April.

Förslag till ny anvisats längre tid än cirka 6 å 7 veckor mot den tid af omkring
10 veckor'' som nu Sunes för samma ändamål disponibla. Jag
(Forts.) beräknar då denna tid af 10 veckor på det sättet, att jag naturligtvis
frändrager den tid af cirka 3 veckor, som käradsskrifvarne
i slutet af november och början af december måste ägna åt mautalsskrifn
ingen. Ehuru jag sålunda anser önskvärdt, att någon
jämkning ägt rum för att bereda käradsskrifvarne mera tid till
dessa arbetens utförande, så tilltror jag mig dock icke att med
någon utsikt till framgång nu föreslå förändring i dessa bestämmelser.
Jag vill därför endast uttala den förhoppningen, att Kungl.
Maj:t och Riksdagen vid den lönereglering, som nästa år är att
förvänta för landsstaten, skola beakta häradsskrifvarnes hopade göromål
och på grund däraf tillöka deras löneförmåner, så att de blifva
i tillfälle hålla sig med nödiga skrifbiträden. Ty utan sådan hjälp
blir det enligt min åsikt icke möjligt att få debiteringsarbetet utfördt
med den omsorg och noggrannhet, som ej mindre från uppbördsmannens
än äfven från den skattskyldiga allmänhetens sida påfordras.

I detta sammanhang ber jag att få något beröra frågan om
kontrollen vid kronouppbörden å landsbygden. Denna utöfvas nu
af häradsskrifvaren, men om det föreliggande förslaget antages,
skulle häradsskrifvaren befrias från detta åliggande, och kontrollen
i stället ittöfvas af därtill särskildt förordnade personer. För den
utomstående kan det synas likgiltigt, af hvem detta arbete utföres;
och ur kontrollsynpunkt är det ej heller behöfligt, att det sker
genom häradsskrifvaren. Men däremot är af annan anledning särdeles
önskvärdt, att häradsskrifvaren finnes närvarande vid dessa
förrättningar. Det kan nämligen ej gärna undvikas, att vid debitering
och utskrifning af debetsedlar en eller annan otydlighet eller
rent af felaktighet insmyger sig. Och äfven om ej så skulle vara,
kan det dock gifvas fall, då det är för den skattskyldige angeläget
att i ett eller annat hänsende inhämta närmare upplysning angående
de honom påförda utskyldsbeloppen och deras fördelning på olika
hemmansnummer eller dylikt. Det är då synnerligen värdefullt,
om häradsskrifvaren, som verkställt debiteringen och är ansvarig
för densamma, finnes tillstädes och lämnar förklaring. Saken kan
då blifva klargjord vid uppbördstillfället, och besvär och skriftväxlingar
därigenom undvikas. Jag tror därför, att man icke bör
öfvergifva den hittills följda anordningen med häradsskrifvarne
såsom kontrollanter vid uppbörden, utan att tvingande skäl därtill
föreligga.

Till sist några ord om beskattningsåret för fastighetsbevillningen.
I detta hänseende har Kungl. Maj:t i hufvudsak bibehållit
det stadgande, som hittills varit gällande. Emellertid har utskottet
härutinnan vidtagit förändring för att, såsom utskottet säger, åstadkomma
likformighet mellan fastighetsbevillningens och inkomstbevillningens
beräkning. Denna förändring måste enligt min åsikt

Onsdagen den 10 April.

35 N:o 33.

afgjordt betecknas såsom en försämring af det kungliga förslaget. Förslag till ny
Det är möjligt, såsom utskottet säger, att fastighetsbevillningen,
sådan den nu är, bör betraktas såsom ett komplement till inkomst-™YortsS ™
bevillningen, och att det därför vore i princip riktigast att låta
äfven fastigketsbevillningen hänföra sig till nästföregående års
värde. Men äfven om så är förhållandet, blir dock taxeringsförfarandet
enligt utskottets förslag förenadt med så afsevärda praktiska
olägenheter, att man i denna punkt måste gifva afgjordt företräde
åt Kungl. Maj:ts förslag. Sålunda skulle enligt utskottets
förslag debiteringen af fastighetsbevillningen ske enligt nästföregående
års mantalslängder, men vid inkomsttaxeringen skulle löpande
årets mantalslängder följas. Det blefve sålunda nödvändigt att för
ett och samma års debitering och uppbörd begagna sig af två olika
års mantalslängder, hvilket icke gärna kunde undgå att vålla en
viss osäkerhet och i hvart fall verka tyngande på hela debiteringsoch
uppbördsarbetet. Därjämte skulle ett sådant förfarande hafva
den olägenheten med sig, att köpare till en fastighet icke inom
rimlig tid finge inträda i de rättigheter till stat och kommun, som
fastighetsinnehafvande betingar. En person, som köper en fastighet
i början af år 1908, skulle först i midten af år 1910, sålunda mer
än två år efter köpet, komma att i kronans fastighetslängder antecknas
såsom ägare till den inköpta fastigheten. Huru opraktiskt
detta i själfva verket är, ligger i öppen dag, och jag tror, att allmänheten
skall finna en sådan reform högst otidsenlig.

Jag inser mycket väl, hvad det är som närmast föranledt
utskottet att göra denna förändring i Kungl. Maj:ts förslag. Utom
den likformighet med inkomstbevillningen, hvarom jag förut talat,
har det för utskottet gällt att finna en utväg, så att fastighetsägarne
berättigades att hösten 1908 erlägga endast half bevillning,
i likhet med hvad för inkomsttagarne föreslagits. Och detta har
man ansett bäst kunna vinnas på det nu föreslagna sättet. Eör
min del tror jag dock, att man kunnat tillmötesgå fastighetsägarnes
kraf om eu sådan skattenedsättning äfven med bibehållande af
Kungl. Maj:ts af praktiska skäl mera lämpliga stadgande om beskattningsåret.
Ty äfven om en sådan föreskrift icke skulle kunnat
anses fullt principiellt riktig, så hade dock åtgärden kunnat väl
försvaras såsom en lämplighetsåtgärd under öfvergångsåret.

Jag har, herr talman, vid behandlingen af detta ärende velat
framhålla de synpunkter, hvarom jag nu talat, men tills vidare
skall jag icke framställa något yrkande.

Herr statsrådet Roos: I stället för statsrådet Swartz, som

af sjukdom är hindrad att öfvervara denna öfverläggning, ber jag
att få yttra några ord om det nu föreliggande förslaget.

Till grund för skattskyldigheten läggas för närvarande — i
princip — det löpande årets inkomster. Denna regel kan dock
sägas i verkligheten följas allenast när fråga är om lön och pen -

N:o 33. 36

Förslag till n
bevillningsför
ordning m. n
(Forts.)

Onsdagen den 10 April.

!/sion eller beträffande första årets inkomster af viss inkomstkälla.
'' Vissa inkomster upptagas sålunda till det inkomstbelopp, inkomstkällan
lämnat nästföregående år. Detta är förhållandet vidkommande
inkomst af rörelse och kapital, naturligen dock endast under
förutsättning att den skattskyldige åtnjutit inkomster af samma
inkomstkälla under bägge åren — det nästföregående och det löpande.
En annan grupp inkomster, de tillfälliga, taxeras åter, under viss
förutsättning, det löpande året till de verkliga belopp, hvartill
dessa inkomster uppgått under nästföregående år.

I och för sig är det gifvetvis hart när en omöjlighet att
exakt taxera en persons inkomster under ett visst år, innan detta
år tilländagått. Inför detta faktum har man, på sätt nyss angifva,
nödgats göra vissa undantag från regeln om beskattningsåret.
Därmed har man emellertid måst afstå äfven från den formella
enkelheten i taxeringsbestämmelserna, utan att vinna målet, ett
fullt tillfredsställande taxeringsresultat. Såsom af inkomna besvär
i beskattningsmål framgår, äro dessa mål till en afsevärd procent
föranledda af ej blott de skattskyldiges utan äfven taxeringsmvndigheters
villfarelser rörande hvilket års inkomster böra under
löpande året medelbart eller omedelbart läggas till grund för taxeringen.

Men äfven fullt riktigt tillämpade leda de nuvarande bestämmelserna
för inkomsters taxering till orättvisa resultat. Såsom
redan angifvits, sammanföras vid taxeringen ofta nog inkomster
från två skilda år. Härigenom hopas i fråga om en del skattskyldige
allt emellanåt skatter mera än lämpligt är på ett år.
Om detta mången gång måste vålla svårigheter vid utgörandet af
bevillningen och de därpå grundade kommunala utskylderna, måste
nämnda förhållande ur inkomstskattesynpunkt helt och hållet fördömas.
Progressionen växer med den ökade skatteförmåga, som
anses följa med ökade inkomster. Så mycket viktigare är det då,
att vid bestämmandet af skatten under året icke läggas till grund
inkomster från mera än ett år. I annat fall växer skatteförmågan
skenbart och den skattskyldige underkastas en progression, som
icke betingas af de verkliga årsinkomsterna.

Vidare är det uppenbarligen mindre riktigt att tvinga de skattskyldige
att på heder och samvete deklarera sina inkomster för
nästföiegående år, ehuru dessa uppgifter, kan man säga, i stort
sedt icke ens äro afsedda att följas. Såsom af anförda besvär klarligen
framgår, blir det af den stora allmänheten ofta nog betraktadt
såsom trakasseri, när afvikelser från deklaration ske, utan
att samtidigt någon anmärkning mot själfva deklarationsuppgiften
göres. I längden kan denna allmänhetens syn på saken menligt
inverka på hela deklarationsförfarandet.

Botemedlet mot de olägenheter, som sålunda äro förenade med
det nuvarande taxeringsfarandet, ligger emellertid nära till hands.

37 Ji:o S3.

[Onsdagen den 10 April.

Olägenheterna skulle nämligen undanröjas, om man Unge omedel- Förslag till ny

barligen följa deklarationerna om skattskyldiges årsinkomster. Ett

sådant förfarande är dessutom så mycket naturligare, som man °r< "portgl.)

svårligen lärer kunna utan skattskyldiges egen medverkan vinna

ett godt taxeringsresultat. Detta förhållande manar att, så långt

sig göra låter, taga skattskyldiges egna uppgifter till hjälp vid

taxeringen.

För att låta de skattskyldige i full utsträckning medverka
vid taxeringen,

för att därigenom och genom förenkling af taxeringsförfarandet
vinna tillfredsställande taxeringsresultat samt

för att undvika en orättvis tillämpning af inkomstskatteförordningens
progressionsskala,

böra alltså såväl formellt som reellt allenast ett enda års inkomster
läggas till grund för beskattningen.

Detta kan emellertid icke vinnas, utan att taxeringen afser
att fastställa inkomsterna under ett vid taxeringen förflutet år.

Något annat än nästföregående år kan därvid gifvetvis icke ifrågakomma.

Såsom i anförandet till statsverkspropositionen angifves, skulle
under öfvergångsåret för en sådan ordning vissa slag af inkomster
blifva, om ock för den enskilde skattskyldige kanske mindre märkbart,
dock i verkligheten två skilda år taxerade. I anledning
häraf har ock föreslagits, att den inkomstbevillning och den inkomstskatt,
som debiterades på grund af taxeringar under öfvergångsåret,
endast skulle utgå med hälften af sitt vanliga belopp.

Särskildt för undvikande af sådan dubbelbeskattning under
öfvergångsåret samt i syfte därjämte dels att minska svårigheten
för stärbhus att utgöra skatt för afliden persons inkomst, dels ock
för annan skattskyldig att fullgöra skattskyldigheten, då inkomstkälla
upphört, har från vissa håll föreslagits att taxera nästföregående
års inkomster såsom för löpande året. För tillgodoseende
af nyssnämnda syftemål skulle emellertid nästföregående årets inkomst
icke under löpande året taxeras i fall, då den inkomstkälla,
som lämnat nästföregående årets inkomst, icke förefunnes under
löpande året.

Af skäl, som jag genast skall anföra, är detta förslag emellertid
icke acceptabelt. Ett visst erkännande måste visserligen lämnas
åt anmärkningen rörande skattskyldigheten för afliden persons
inkomst. I Kungl. Maj:ts förslag finnas också intagna bestämmelser
om rätt för taxeringsmyndighet att befria från skatt
för dylik inkomst.

Én anordning att taxera nästföregående årets inkomst såsom
för löpande året, fullt konsekvent genomförd, skulle icke bringa
den reda och klarhet i taxeringsförfarandet, som med Kungl. Maj:ts
förslag påtagligen vore att påräkna. Första året, skattskyldig åtnjöte
inkomst, äfvensom vid hvarje förändring af inkomstkälla

N:o 33. 38

Onsdagen den 10 April.

Förslag till ny skulle nämligen taxeringsmyndigheterna liksom hittills nödgas
ordning1 verkställa taxering »på höft»/ För att icke dubbelbeskattning skulle

(Forte.) aga rum finge vidare för det fall, då under loppet af ett år in komst

upphörde, bestämmas, att allenast den del af nästföregående
års inkomst, som kunde anses belöpa på inkomsttiden under löpande
året, skulle sistnämnda år taxeras. Upphörde inkomstkällan först
efter det taxeringen ägt rum, måste antingen den skattskyldige
genom besvär söka rättelse eller ock allt fortfarande ett mer eller
mindre inveckladt afkortningsförfarande tillämpas.

Skulle åter den föreslagna ordningen icke konsekvent genomföras
utan, såsom herr Lindblad i en motion hemställt, inkomsten
under löpande året »i görligaste måtto» bestämmas efter föregående
års inkomst, synes det som om därmed icke skulle, åtminstone
icke i någon nämnvärd grad, undanröjas en enda af de med nu-,
varande systemet följande olägenheter.

Utom klarhet och enkelhet i taxeringsförfarandet skulle den
af Kungl. Maj:t föreslagna ordningen äfven bringa reda i vissa
ur statsfinansiell och konstitutionell synpunkt invecklade förhållanden.

Den Riksdag, som nu åtager sig bevillning och inkomstskatt,
uppför visserligen bevillningen och inkomstskatten i ett och samma
års riksstat. Men Riksdagen pålägger dock samtidigt två skilda
års skattskyldige skatter. Bevillningen uttages sålunda hos de
skattskyldige, som mantalsskrifvits för samma år Riksdagens beslut
fattats, och bevillningen utgår af samma års inkomster. Inkomstskatten
åter uttages af de i nästkommande års mantalslängd
uppförde skattskyldige och utgår af inkomsten för detta år. Härtill
kommer, att Riksdagens beslut om inkomstskatten icke kan
sättas i verket, utan att nästkommande års Riksdag åtager sig bevillning
enligt bevillningsförordningen. Först i samband med bevillningstaxeringarna
kunna inkomstskattetaxeringarna verkställas.
På grund häraf och då inkomstskatte- och bevillningsförordningarna
äfven i öfrigt äro af hvarandra högst väsentligt beroende, är det
gifvetvis af vikt att ordna skatteförfattningarna på det sätt, att
samma års Riksdag äger full frihet att bestämma grunderna för
såväl den inkomstskatt som den bevillning, Riksdagen åtager sig.

Detta vinnes genom den föreslagna ordningen. En och samma
Riksdag skulle nämligen bestämma lydelsen af bevillnings- och
inkomstskatteförordningarna för nästkommande år samt påföra de
samma år mantalskrifna skattskyldige såväl bevillning som inkomstskatt,
att i bägge fallen utgå af ett och samma års inkomster.

En annan fördel med den nya ordningen vore den, att möjlighet
bereddes att ordna uppbörden på det sätt, att både bevillning
och inkomstskatt inflöte i statskassan det år, i hvars riksstat
skatterna funnes upptagna. Genom att utsträcka deklarationsskyldigheten
och genom att omedelbarligen till grund för taxeringen
lägga deklarationerna om nästföregående års inkomster kan nämli -

Onsdagen den 10 April.

39 Nso 33.

gen hela taxeringsförfarandet så förenklas, att uppbörd kan verk- Förslag till ny
ställas redan under taxeringsåret. bemUnmgafSr n

ordning m. m

(Forts.)

Granskar man sålunda å ena sidan de olägenheter, som vidlåda
den nuvarande metoden för inkomsternas taxerande, och å
andra sidan alla de fördelar i fråga om taxeringsförfarandet samt
i konstitutionellt och statsfinansiellt afseende, som skulle följa af
den föreslagna nya ordningen, är det uppenbart, att denna nya
ordning i och för sig innebär en synnerligen eftersträfvansvärd
samt för stat, skattskyldige och taxeringsmyndigheter högst gynnande
reform å skattelagstiftningens område. Då härtill kommer,
att förändrade bestämmelser rörande beskattningsåret i hvarje fall
äro en förutsättning för fortsatt fruktbart reformarbete å sagda
område, synes marken väl beredd för vidtagandet af den reform,
som innefattas i Kungl. Maj:ts förslag.

Såsom led i, men äfven i vissa afseenden såsom förutsättning
för reformen, äro att anse

för det första de, på sätt redan angifvits, föreslagna förändrade
bestämmelser rörande uppbördstiden i syfte att såvidt möjligt förkorta
tiden mellan det inkomsten åtnjutits och uppbörden verkställes
samt

för det andra förändrad organisation af taxeringsmyndigheterna,
eu fråga som länge och särskild! allt sedan inkomstskatteförordningen
med allmän obligatorisk deklarationsskyldighet infördes i
beskattningssystemet varit på dagordningen.

Utan en förändrad organisation af taxeringsmyndigheterna
kan näppeligen uppbördstiden utsättas tidigare än hvad nu är
fallet. Om för tillgodoseende af detta kraf omorganisationen bör
vidtagas bland annat i syfte att förkorta tiden för taxeringsarbetet,
torde detta arbete under senare åren i allt fall hafva så pass
mycket förändrat karaktär, att under alla förhållanden en inskränkning
af taxeringsmyndigheternas antal kunnat vara på sin plats.

Från och med år 1903, då själfdeklarationsförfarandet i en allmännare
utsträckning infördes i beskattningssystemet, har taxeringsarbetet
alltmera baserats på de skattskyldiges egna uppgifter.
Såvida deklarationsskyldigheten utsträckes till så godt som alla
inkomstskattskyldige och såvida deklarationerna om nästföregående
årets inkomster omedelbarligen kunna läggas till grund för taxeringen,
är uppenbart, att, om fastighetstaxeringarna undantagas,
taxeringen »efter skön» kommer att allt mer och mer försvinna.
Kännedom om personer och förhållanden i orten blir visserligen
fortfarande af eu stor betydelse för taxeringsarbetets behöriga gång;
men vid sidan häraf kommer att göra sig allt kraftigare gällande
behofvet af förstärkt sakkunskap, som kan tagas i anspråk vid

N:o 33. 40

Onsdagen denjlO April.

•Fttri/ajr till ny granskning af deklarationer och vid behandlingen af taxeringsfråordning
m. m. &or’ ^lvars afgörande större författningskännedom erfordras.

(Forts.) Utan. fara att erhålla ett sämre taxeringsresultat, torde där för

myndigheternas antal kunna inskränkas till två, taxeringsnämnder
och pröfningsnämnder. Däremot har visserligen gjorts
den invändningen, att det nuvarande systemet, som innebär att,
sedan bevillningsberedningen åsatt taxeringsvärdet å den fasta egendomen,
nämnden sedan jämkar dessa uppgifter till likformighet
med hvarandra — att detta system skulle innebära synnerligen
stora fördelar; det skulle icke blifva samma lätthet för pröfningsnämnden
att åstadkomma denna jämkning. Men man må då besinna
att uppskattningen af fastigheter äger rum endast hvart femte
år; och det borde väl icke vara någon svårighet att, om olägenheter
skulle förspörjas, vidtaga sådana förändringar, att hvart femte
år, eller då fastighetstaxeringen äger rum, särskilda åtgärder vidtagas.

För vinnande af tid för taxeringsarbetet har tillika föreslagits,
att tiden för deklarations aflämnande skulle inskränkas till
den sista dagen i februari månad och att anstånd med deklarations
aflämnande icke i regel måtte medgifvas andra än dem, som äro
skyldiga att föra handelsböcker, och ej för längre tid än till utgången
af april månad.

Den reform å skattelagstiftningens område, för hvilken jag i
korthet redogjort, innebär icke någon rubbning af nu gällande
grunder för beskattningen och lämnar i öfrigt orubbad den nu
tillämpade anordningen med afseende å fastighetsbevillningen. Sistnämnda
omständighet skulle emellertid medföra, att under öfvergångsåret
för reformen eller år 1908 förhållandet mellan fastighets-
och inkomstbevillningen skulle blifva ett annat än det hittills
vanliga. Då nämligen 1907 års inkomster icke blott formellt
utan äfven i viss man reellt blefve till beskattning taxerade
dels år 1907, dels ock under den nya ordningen år 1908, talade
goda skäl för att den inkomstbevillning, som debiterades på grund
af 1908 års taxeringar, utginge med allenast hälften af sitt vanliga
belopp. Fastighetsbevillningen för år 1907 skulle emellertid
utgöras af 1907 års ägare för fastighetsafkastningen under år 1907,
och fastighetsbevillningen för år 1908 af 1908 års ägare för fastighetsafkastningen
under detta år. Under sådana förhållanden kunde
någon dubbelbeskattning i fråga om fastighetsafkastningen icke
år 1908 förekomma. I anledning häraf föreslogs, att på grund af
taxeringarna år 1908 skulle utgöras half inkomstbevillning och
hel fastighetsbevillning.

Såsom af statsrådsprotokollet framgår, har i förslaget fastighetsbevillningen
af praktiska skäl bibehållits vid sin nuvarande
anordning. Något hinder ur författningssynpunkt förefinnas icke -

41 N:o 83.

Onsdagen den 10 April.

härför. Ehuru fastighetsbevillningen regleras af bestämmelser i Förslag till ny
samma författning, som tillämpas i afseende å inkomstbevillningen, tevMningrfUrintager
fastighetsbevillningen en så fristående ställning, att den°rd^r™) ™
föreslagna omläggningen af beskattningsåret för inkomster utan 1
svårighet kan själfständigt vidtagas.

Vissa af de betänkligheter, som i statsrådsprotokollet anförts
mot en liknande omläggning af fastighetsbevillningen, hafva emellertid
med den af bevillningsutskottet i förevarande afseende föreslagna
ordning förfallit. Och ur statsfinansiell synpunkt torde mot
samma ordning, enligt hvilken fastighetens nästföregående år mantalsskrifne
ägare skulle under löpande året (taxeringsåret) utgöra
fastighetsbevillningen, icke vara något att anmärka. Däremot torde
icke böra lämnas obeaktadt, att saken ställer sig något olika med
afseende å de på bevillningens grund utgående kommunal utskylderna.
Alldeles särskild! är det för kommunerna, hvilkas utskylder
icke utgå med förmånsrätt ur de fasta egendomarna, af intresse,
att icke allt för lång tid förflyter mellan det år, hvars inkomsteller
förmögenhetsförhållanden ligga till grund för skattskyldigheten,
och den tid, då upphörd äger rum. Den af bevillningsutskottet
föreslagna anordning torde visserligen icke i allmänhet vålla några
olägenheter i landskommunerna, där, utan afseende å ändringar i
äganderätten, skattskyldigheten för jordbruksfastighet är fästad vid
jordens brukare. I städerna åter, där skattskyldigheten icke åligger
annan än den, hvilken för fastigheten utgjort bevillning, det
vill i regel säga fastighetens under ett förflutet år mantalsskrifne
ägare, kunna däremot möjligen uppstå vissa olägenheter. I tider,
då den fasta egendomen är föremål för en mera omfattande spekulation
och egendomarna alltså oftare än vanligt byta ägare, kan
det för kommunerna i många fall erbjuda sig svårigheter att hos
äldre ägare af fastigheten uttaga de kommunala utskylder, hvilka
skola utgå efter den på honom såsom vid en viss tidpunkt fastighetsägare
debiterade bevillningen. Skulle sådana svårigheter yppa
sig och varda af någon betydelse, torde likväl hinder icke möta
att genom jämkning af den utaf bevillningsutskottet föreslagna
anordning något förkorta ofvan omförmälda tidrymd.

Jag meDar med detta uttalande, att då t. ex. bevillningsutskottet
anser, att år 1908 skola de fastighetsägare påföras bevillning
för fastighet, hvilka vant mantalsskrifna för år 1907 såsom
ägare, d. v. s. ägde fastighet vid slutet af år 1906, så skulle
detta för framtiden kunna ändras därhän, att, utan ändring i öfrigt
af hithörande bestämmelser, de personer påfördes fastighetsbevillning,
hvilka vid slutet af året näst före taxeringen, d. v. s. i detta
fall vid slutet af 1907, voro ägare af fastighet.

I en af herr Lindblad m. fl. väckt motion har föreslagits att
i skattehänseende jämställa jordbruksfastighet med annan fastighet
och frälseränta. Såsom bevillningsutskottet anmärkt, torde det icke

N:o 33. 42

Onsdagen den 10 April.

Förslag till ny vara lämpligt att till någon ingående pröfning upptaga denna fråga
ord^in^m^m behandlingen af skatteförfattningar, som närmast äro afsedda

w *Forte.)m''Sälla öfvergångsår för en reform, hvilken, ehuru af stor
och ingripande betydelse å skattelagstiftningens område, dock icke
berör gällande grunder för beskattningen. I hvarje fall lärer den
väckta frågan böra underkastas en grundlig utredning, innan densamma
tages till allvarligt bedömande. Denna utredning, som för
närvarande helt och hållet saknas, är så mycket välbehöfligare,
som med motionärernas förslag afses icke blott en sänkning af
fastighetsbevillningen utan äfven en omläggning af grunderna för
fastighetstaxeringen. Denna omläggning torde vid bifall till motionärernas
förslag böra blifva af vida mera omfattande beskaffenhet
än motionärerna tänkt sig. Man får nämligen icke lämna ur sikte,
att flera faktorer medverkat därtill, att bevillningen för jordbruksfastighet
satts högre än fastighetsbevillningen i öfrigt. I sådant
afseende behöfver allenast framhållas, att bevillningen för jordbruksfastighet
utgör skatt ej blott för själfva den fasta egendomens
värde utan äfven å det i jordbruksinventarier nedlagda kapitalet
och inkomsten af själfva jordbruksnäringen. Jag hyser den förhoppning,
att nästkommande år förslag må kunna föreläggas Riksdagen
angående ändiade grunder för skogsbeskattningen, och i
sammanhang därmed måste ju äfven tagas under öfvervägande åtskilliga
ändringar i fastighetsbeskattningen i allmänhet. Då förmodar
jag, att de synpunkter, som herr Lindblad framhöll, också
komma att blifva föremål för pröfning.

Till sist vill jag nämna några ord med anledning af hvad den
föregående talaren yttrade angående svårigheterna i afseende å taxering,
debitering och uppbörd.

Såsom herr Sandén anförde, hvilar ju en stor del af hela taxerings-,
debiterings- och uppbördsarbetet å häradsskrifvarne. Redan
under skattereformarbetenas första skede upptogs därför till allvarligt
öfvervägande frågan, på hvad sätt häradsskrifvarnes och öfriga
landsstatstjänstemäns arbeten borde under den föreslagna nya ordningen
lämpligen ordnas. Reformens stora angelägenhet gjorde,
att utgifterna för ett extra renskrifningsbiträde till häradsskrifvaren
under de tider af året, då reformen kräfde ett mera forceradt
arbete, icke kunde och ej heller kan anses i någon mån afskräckande;
gifvet är, att de komma att tagas i beaktande vid den lönereglering
för landsstaten, som torde nästkommande år föreläggas
Riksdagen.

Under alla förhållanden bjöd försiktigheten att icke utarbeta
några för landsstatstjänstemännens arbeten ingripande reformarbeten
utan att i ämnet praktiskt förfarne män hörts. Därför tillkallades
en landskamrerare (f. d. kronofogde), en tjänstgörande kronofogde,
två häradsskrifvare samt en kronouppbördskassör. Deras arbeten
resulterade i den plan till arbetsordning för mantalsskrifnings-,
taxerings-, debiterings- och uppbördsarbetet, som finnes i Kungl.

Onsdagen den 10 April.

43 N:o 88.

Maj:ts proposition framlagd, eu plan som icke förutsatte någon
särskild ersättning till häradsskrifvarne för det ökade arbetet.

Förhållandet var nämligen det, att detta ökade arbete vägdes
emot den minskning i arbete å vissa områden, reformen skulle
medföra. Enligt arbetsordningen skulle nämligen häradsskrifvarne
befrias från skyldigheten att närvara å uppbördsstämma)- och taxeringsnämndens
sammanträden. Tillika borde vidtagas sådan ändring
i väglagen, att statsbidraget för vägunderhåll in natura icke vidare
skulle utbetalas till väghållningsskvldige vid uppbörden genom afräkning
å deras allmänna utskylder. Det nuvarande förfarandet i
detta hänseende omfattar, enligt hvad jag hört af sakkunnige landsstatstjänstemän,
tusental af räkneoperationer för uppbördsboken och
debetsedlarna.

Utan ersättning är häradsskrifvare för närvarande skyldig att
sätta till tid, som kan räknas i veckor, å resor och förrättningsdagar
inom fögderiet för deltagande i uppbörds- och taxeringsarbetet.
Genom fritagande härifrån och framför allt genom befrielse
från det tidsödande arbetet med afräkning i uppbördsbok
och debetsedlar af statsbidraget till vägunderhållet in natura ansågo
de vid skattereformarbetet tillkallade häradsskrifvarne ersättning
hafva vunnits för det ökade kraf på arbete och äfven utgifter,
som torde ställas på häradsskrifvarne för fullgörandet särskildt
af debiteringsarbetet under den föreslagna nya ordningen.

Med iakttagande af dessa såsom förutsättningar för reformen
af landsstatstjänstemännen uttalade önskemålen hafva nu föreliggande
författningsförslag utarbetats. Den duglighet och samvetsgrannhet,
som äro utmärkande för de tillkallade landsstatstjänstemännen,
hafva ansetts såsom en borgen för tillämpligheten af den
utaf dem utarbetade arbetsordningen.

I sista stund har emellertid en grupp landsstatstjänstemän
framburit sina betänkligheter mot densamma.

Jag vill då till en början — då jag nu öfvergår till en kort
granskning af en utaf häradsskrifvare afgifven promemoria, som
kom mig till hända i går kväll — rätta ett missförstånd, som
synes hafva g.jort sig gällande. I promemorian framföres nämligen
klagomål däröfver, att enligt förslaget afskrifter af pröfningsnämndens
längder skulle utan ersättning af häradsskrifvare verkställas.
Af 57 § framgår emellertid, att sådan ersättning skall utgå af
allmänna medel.

Vidare har i promemorian framhållits såsom hart när omöjligt
att medhinna upprättandet af fastighetstaxeringslängder inom
föreslagen tid eller den 15 mars. Ehuru arbetet under årets första
månader väl måste betydligt forceras, får dock icke förbises, att,
bland annat, just med hänsyn härtill häradsskrifvare befriats från
de under samma tid infallande tidsödande uppbördsresorna.

Då man alltså har minskat tiden från 1 1/2 till 1 månad, men

Förslag till ny
bevillningsförordning
m. m.
(Forts.)

N:o 33. 44

Onsdagen den 10 April.

Förslag till ny samtidigt tagit bort uppbördsresorna, förefaller det som*omf någon
ordning71 m^°rn minskning egentligen icke skulle hafva skett.

(Forts.) I fråga om den begränsade tid af 26 dagar, som enligt pro memorian

funnes att tillgå för uträkning af bevillningen i taxeringslängderna,
för längdernas afskrifvande m. m., må framhållas,
att den för sådant ändamål disponibla tiden, som växer under det
säkert ofta inträffande förhållande, att taxeringsnämndens arbeten
afslutas före den 15 maj, i allt fall torde mindre understiga den
åt häradsskrifvare för närvarande för omförmälda ändamål anslagna
tid än i promemorian förutsättes. Taxeringsnämnden torde nog i
allmänhet afsluta sina arbeten tidigare än den 15 maj.

Hvad sålunda och i öfrigt anförts i promemorian synes icke
böra inverka på förevarande skattereform, sådan den i föreliggande
författningsförslag angifvits. Detta utesluter dock icke, att vid de
ändringar i uppbördsreglementet och dithörande författningar, som
det ankommer på Kungl. Maj:t att i sinom tid vidtaga, hänsyn
tages till de kraf på ökad arbetstid för debiteringen, som efter
verkställd ytterligare utredning kunna finnas äga fog. Ändringarna
i uppbördsreglementet kunna gifvetvis icke fastslås, förrän
Riksdagens beslut i fråga om skatteförfattningarna afgifvits, detta
så mycket mindre som, redan enligt bevillningsutskottets mening,
af vissa skäl en jämkning i de föreslagna bestämmelserna rörande
uppbördstiden bör tagas i öfvervägande. Tiden skulle ju räknas
från den 1 november till den 15 december. Han har tänkt, att
den icke borde sättas senare, därför att kronofogdarne skola senast
den 31 december inkomma med sina specialräkningar. Den möjligheten
är ju dock icke utesluten, att man skulle kunna tillåta
kronofogdarne att då endast inkomma med summariska uppgifter
och framskjuta tiden för specialräkningarnas ingifvande till exempelvis
slutet af januari. Då skulle man kanske kunna sätta uppbördsterminens
början till i allmänhet den 15 november.

De af kammarens ledamöter, som varit med sedan 90-talet,
minnas säkert, hvilket oerhördt arbete det kostat att få fram reformerna
i skattelagstiftningen. Det tog 10 av — från 1892 till
1902 — att lösa frågan om progressiv beskattning och deklarationsplikt.
Och ändå blef denna lösning, som vi alla veta, en lösning
delvis på sidan om saken. Man fick lof att inrymma de nya principerna
i en vid sidan af bevillningsförordningen ställd, särskild
inkomstskatteförordning. Därigenom blef den redan förut komplicerade
ställningen ytterligare intrasslad till den grad, att ett vidare
arbete på skattereformen till en början syntes nästan omöjliggjordt.

Riksdagen har dock i flera hänseenden begärt ett dylikt fortsatt
reformarbete. Men det är omöjligt att komma någon vart med
någon af de reformer, som här från olika sidor begäras, med mindre
vi först få en tillfredsställande ordning för hela skatteväsendet,
rediga och likformiga bestämmelser för taxering och för skatteplikt

Onsdagen den 10 April.

45 N:o 33.

samt, sist men icke minst, ett klart system för Riksdagens sätt Förslag till ny
att bevilja de olika direkta skatterna. levillningaför Den,

som öfver hufvud vill ett vidare fruktbart arbete på en0>*?pgrt™l m''
praktisk och rättvis skattereform, den bör därför ta bevillningsutskottets
förslag, till hvilket regeringen för sin del ansluter sig,
äfven om det däri finns en och annan detalj, som man kunde önskat
annorlunda.

Den, som däremot nu röstar för afslag på bevillningsutskottets
förslag, tar därmed på sig ansvaret för att hela reformarbetet afstannar.
På hvilket sätt eller från hvilken ända det då åter skall
kunna upptagas, det är svårt att inse. Att döma af den erfarenhet,
vi haft, skulle det säkerligen i hvarje fall komma att dröja
många år, innan vi då kunde komma ett enda steg vidare.

Den, som vill förnyade ändlösa utredningar med medföljande
betydande kostnader, han bör alltså rösta mot bevillningsutskottets
förslag.

Den, som däremot vill ta ett stort steg framåt nu och därmed
bereda väg för andra viktiga framsteg under de närmaste åren,
han bör rösta för bevillningsutskottets förslag.

Herr Lindblad: Jag skall icke fästa mig vid den något ovanliga
form, hvari det från statsrådsbänken nyss hållna anförandet —
ty jag antager, att jag får uppfatta det på detta sätt — afslutades,
men jag skall be att få ur detsamma upptaga två särskilda punkter
till besvarande.

Herr statsrådet gjorde två medgifvanden. Han sade, att om
erfarenheten i framtiden skulle bekräfta, att svårigheter kunde
uppstå vid fastighetstaxeringarna, så skulle det vara tillfälle att
göra förändringar. Men hvarför skall man då göra dessa förändringar
just nu, när vi hafva fastighetstaxeringarna redan nästa år,
hvilket, såvidt jag har mig bekant, är förhållandet? Är det då
lämpligt att med ett sådant medgifvande från statsrådsbänken välja
just detta år såsom experimentalår för landsbygden?

Vidare sade herr statsrådet, att det äfven torde komma att
visa sig, att den föreslagna beskattningsmetoden icke är tillfyllestgörande
i fråga om den kommunala beskattningen och att ledsamheter,
svårigheter och bråk i afseende härå torde komma att uppstå.

Men äfven därvidlag pekade herr statsrådet på möjligheten åt framtida
reformer, och jämväl i detta fall frägar jag: hvarför skola vi
hafva sä brådtom att då taga detta? Därtill kommer, att oaktadt
Kungl. Maj:t — se sidan 151 i den kungl. propositionen — mycket
allvarligt tagit i öfvervägande och opponerat sig mot den nu
af utskottet införda principen i fråga om beskattningsåret för jordbruksfastighet,
Kungl. Maj:t dock nu är villig att gä till mötes
hvad bevillningsutskottet i eu mer eller mindre hastig vändning
har trott sig kunna föreslå. Vi hafva dock alldeles nyss hört en
praktisk man på detta område, hvilken under en relativt lång

N:o 33. 46

Förslag till ni
bevillningsfor
ordning m. m
(Forts.)

’< Onsdagen den 10 April.

tjänstemannabana haft att syssla med kronouppbörd och taxeringar,
från denna plats tillkännagifva, att hans erfarenhet icke öfverensstämmer
med hvad bevillningsutskottet tillstyrkt, utan att han
snarare tillråder att följa Kungl. Maj:ts förslag såsom i detta fall
den riktiga och naturliga vägen.

Jag hyser för min del äfven bekymmer med afseende å ett
annat moment, och detta kanske icke det minst viktiga. Jag återfann
uttalanden rörande detta i det af herr statsrådet nyss hållna
anförandet, däri han erinrade, att »allmän obligatorisk inkomstbeskattning
och själfdeklaration stått på dagordningen en längre
tid», och sålunda därmed antagligen ville antyda, att man har att
vänta ett relativt snart förverkligande af hvad den kungl. propositionen
på sidan 130 omnämner: »Om alltså de båda nu antydda
reformerna redan i och för sig äro synnerligen önskvärda, så framstå
de också som oeftergifliga betingelser för den genomgående omgestaltning
af skattelagstiftningen, som, enligt hvad jag nyss nämnt,
är inledd. Särskildt bör en omorganisation af taxeringsmyndigheterna
föregå inkomstskattens ombildning till en ren och allmän
inkomstskatt med taxering af inkomst af jordbruk. Denna senare
reform skulle också nära sammanhänga med införandet af en förmögenhetsskatt,
som i sin ordning skulle ställa nya kraf på taxeringsmyndigheterna.
» Det är därför man vill hafva bort en beskattningsmyndighet,
som man anser blifva besvärlig vid införandet af en
allmän inkomstbeskattning äfven af det svenska jordbruket.

Nu hör till denna frågas förhistoria, att principerna hafva
gjorts till föremål för yttranden af Kungl. Maj:ts samtliga befallningshafvande.
Men då jag i en annan kungl. proposition, som
kom oss tillhanda före påsk och som innehöll ett lagförslag om
enskilda vägar, fann ett sorgfälligt relaterande af hvad samtliga
Konungens befallningshafvande vid föregående behandling af förslaget
yttrat, så förekommer, såvidt jag kunnat se, här icke ett
sådant relaterande, utan endast en mycket summarisk redogörelse.
Jag har för att sätta mig in i frågan varit nödsakad taga reda på
hvad dessa myndigheter yttrat och så långt tiden medgifvit tagit
del däraf, och jag har då funnit, att, om jag frånser öfverståthållareämbetet,
af de 24 länsstyrelserna 1 absolut afstyrkt det hela, 11
godkänt allenast förslaget om att det föregående året skulle läggas
till grund för beskattningen, och de 12 återstående i hufvudsak,
med afvikelser i en eller annan detalj, gått med Kungl. Maj:t.
Jag tror icke, att denna redogörelse skall vara felaktig, ehuru tiden
för mig varit ganska knapphändig. Emellertid, när 23 länsstyrelser
sålunda varit eniga om att det tilländagångna året borde läggas
till grund för beskattningen — och emot detta har jag icke hört
några invändningar göras — så undras mig, hvarför icke Kungl.
Maj:t kunnat stanna härvid, ty däri ligger den egentliga fördelen
man skulle vinna. Det rör sig i stort sedt snart sagdt icke om
annat än en bokföringsfråga: huru kronoskatten skall beviljas, huru

Onsdagen den 10 April. 47 jj:o 33.

den skall uppföras i staten och huru den skall uppbäras. Men förslag till ny
det, som för den skattskyldige är den enda behållningen af allt- bevillningsförsammans,
bunden ledsamma erfarenhet, han kommer att göra nästaurdn™9 mår,
då han får betala bevillningen iy2 gång och inkomstskatten °rt?
likaledes 1% gång, låt vara att han får betala den fulla bevillningen
och inkomstskatten på våren, som vanligt, och den återstående
hälften i november eller december.

Jag nämnde, att af länsstyrelserna 11 hafva uttalat sig mot
den del af förslaget, som rör förändring i afseende å taxeringsmyndigheterna,
och jag skall be att, såsom ett tämligen typiskt
utlåtande få anföra hvad Malmöhus länsstyrelse — dess landskamrer
förmodar jag — anfört, då det i någon mån kan vara intressant
att se, huru efterträdaren till den afgångne landskamreraren,
nu bevillningsutskottets ordförande, kan se saken. Efter att
hafva tillstyrkt förändringen i afseende å beskattningsåret säger
Konungens befallningshafvande:

»Hvad först beträffar den ifrågasatta sammanslagningen af bevillningsberedning
och taxeringsnämnd, anser Kungl. Maj:ts befallningshafvande
sig böra afstyrka förslaget härom. Det första
grundläggande taxeringsarbetet är helt naturligt det mest tidsödande
och besvärligaste, och man må därföre tillse, att de personer, som
utföra detta arbete, icke blifva alltför betungade, så att arbetsresultatet
blir däraf lidande och intresset för detta arbete går förloradt.
Såväl på denna grund som ock för att den största möjliga
kännedom om personer och förhållanden inom orten skall finnas
hos ledamöterna i denna första taxeringsinstans, är det af vikt,
att distrikten icke blifva för störa. Mara nuvarande bevillningsberedningar
med små distrikt och ett fåtal ledamöter jämte ordföranden,
på hvilken det hufvudsakliga arbetet ligger, lämpa sig
enligt Kungl. Maj:ts befallningshafvandes förmenande bättre för
detta arbete än de nuvarande taxeringsnämnderna med större distrikt
och manga ledamöter. Med den i detta län hastigt växande
folkmängden måste distriktens storlek alltmera minskas och deras
antal ökas. Fråga uppstår härefter, om taxeringsnämnderna kanske
lättare kunna undvaras. Den som granskat taxeringsnämndernas
protokoll bär i länet måste besvara denna fråga nekande. Det kan
icke undvikas särdeles i en tätt befolkad bygd med många
fabriksarbetare, som flytta från en ort till annan — att en mängd
misstag begås, af den första taxeringsmyndigheten, hvilka böra rättas
i nästa instans. De digra taxeringsnämndsprotokollen bära
vittne härom och utaf dem framgår, att rättelser vidtagits icke
allenast på besvär af de skattskyldiga utan minst lika ofta på anmärkningar
af kronofogde och häradsskrifvare på landet samt kronoombud
i stad. Kungl. Maj:ts befallningshafvande kan icke tro, att
den föreslagna nya taxeringsmyndigheten skulle komma att göra
sin sak afsevärdt bättre än den nuvarande bevillningsberedningen,
och då skulle alltså större delen af det högst betydande arbete!

N :o 33. 48

Onsdagen den 10 April.

Förslag till ny som nu påhvilar samtliga taxeringsnämnder i länet, komma att
bevillningsfor- läggas på pröfningsnämnden, hvilket med dess nuvarande vidlyftiga
^"(Forts*)m sammansättning knappast kan vara lämpligt eller ens möjligt.

Taxeringsnämnderna hafva dessutom till uppgift att tillse, att
samma principer blifvit följda vid taxeringen inom olika beredningsdistrikt,
hvilket torde vara af särskild betydelse, då omtaxering af
fastigheter äger rum. Såväl därigenom att taxeringsnämndernas
distrikt vanligen omfatta flera beredningsdistrikt, hvilka emellanåt
ombytas, så att olika beredningsdistrikt sammanslås till ett taxeringsdistrikt,
som ock därigenom att kronofogde och häradsskrifvare
tillstädesvara vid alla taxeringsnämnderna inom fögderierna samt
gemensamt kronoombud är närvarande vid alla taxeringsnämnderna
i stad, vinnes en jämnhet i taxeringen, som säkerligen skulle äfventyras,
därest denna taxeringsmyndighet blefve borttagen. Pröfningsnämnden
torde nämligen icke heller i detta afseende kunna tillfyllestgörande
sköta taxeringsnämndernas arbete.»

Så säger en länsstyrelse. Det är icke stora skiljaktigheter hos
de öfriga 10.

Jag vill därjämte påpeka, hvad Konungens befallningshafvande
i Södermanlands län, som jag något känner till, yttrat om saken.
Det är för långt att fullständigt relatera, men jag skall i korthet
omnämna, att däri omförmäles, hurusom under 5-årsperioden i
taxeringsnämnderna besvär afgjorts till följande antal: 765, 1,009,
1,313, 879 och 768. Medeltalet torde ligga mellan 900 och 1,000.
Är det då meningen, att dessa 900 å 1,000 besvär i ett enda län
skola i stället gå till pröfningsnämnden? Om pröfningsnämnden,
såsom bemälde Konungens befallningshafvande yttrar, icke torde
skicka sig till att bedöma speciella jordbruksfrågor, för hvilka erfordras
kännedom om de lokala förhållandena, så torde det vara
mycket olämpligt att på detta sätt utan någon verklig nytta öka
pröfningsnämndens arbetsbörda. Tro herrarne verkligen, att ledamöterna
af pröfningsnämnden, de må nu vara 20 eller 30, hvilka
resa från sina hemorter till residensstaden, där kunna och vilja
ingå i det noggranna bedömande af frågorna, som nu sker på de
respektive orterna i taxeringsnämnderna, hvarest man dessutom
har den fördelen, att man är närmare beskattningsorten och sitter
inne med verklig lokalkännedom? Bland dessa 20 ä 30 ledamöter
af pröfningsnämnden kan ju icke finnas en representant för hvarje
eller ens för hvar annan eller hvar tredje socken i länet. För att
minska arbetsbördan och raskare nå ett resultat kommer väl pröfningsnämnden
att uppdelas på afdelningar, men icke tror jag, att
de klagande komma att vinna härpå eller deras missnöje därigenom
minskas.

Nej, det är nog så, att de föreslagna förändringarna utgå från
den tanken, att det endast behofves en enda uppskattning för att
bestämma kronoskatten, och alldeles frånse, hvilken betydelse den
nu skeende taxeringen har för de olika kommunala utskylderna.

Onsdagen den 10 April.

49 Nio 38.

Men detta kunna åtminstone icke vi i landsorten göra, ty vi veta, vårtid*) till ny
att våra kommunalutskylder äro ofantligt mycket mera betungande beviUnmgsflriin
kronoutskyiderna. Om herrarne bär i städerna hafva en annan m

erfarenhet, må det vara herrarnes egen sak att inrätta sig därefter, °r S''
men för oss på landsbygden är detta alldeles olämpligt. Där är
just den nu skeende taxeringen grundläggande. Den kommer alltid
att behöfvas för utgörandet af våra kommunalskatter. Det är
icke blott behofven i de enstaka kommunerna det gäller, utan det
gäller väghållningsdistriktens behof och fördelningen utaf väghållningsbesväret
in natura, hvilket går efter taxeringsvärde. Det är
alltså äfven för väghållningsdistrikten af vikt att få en fullkomligt
rättvis taxering. Slutligen är det pröfningsnämndens uppgift
att försöka göra beskattningen så likformig som möjligt inom länet
t dess helhet, för att landstingsskatten må kunna utgå med skäliga
belopp inom skilda orter och missnöje härutinnan icke uppkomma.

Nu har allmänheten vant sig vid det hittills använda taxeringsförfarandet
och hyser fullständigt förtroende till detsamma. Man
har så småningom fått personer, som äro vana att deltaga däri,
och det är ingalunda utan betydelse, att de, som tjänstgjort inom
det mindre beredningsdistriktet, få komma tillsammans inom ett
större och där sammanträffa med kronoombudet, deltaga i diskussioner,
som kunna föranledas af hans yrkanden, samt därefter inom
sina respektive hemorter blifva i tillfälle att redogöra för huru
den eller den taxeringsfrågan behandlats af taxeringsnämnden.

Och dessutom är kontrollen, som utöfvas af den ena taxeringsmyndigheten
på den andra, icke utan betydelse. Det är nämligen
så, att om alla dessa lokala bevillningsberedningar veta att efter
dem komma lika sakkunniga ledamöter med fullständigt samma
person- och ortskännedom, som de själfva besitta, så göra de helt
naturligt sitt taxeringsarbete ännu bättre.

Det är nog något, som vi varit i tillfälle att iakttaga — tidsoch
kommunikationsutvecklingen har också medfört detta — att
en annan lekmannainstitution har blifvit försämrad, nämligen
nämndemansinstitutionen. Vi hafva haft öfverläggning härom förut
i dag, och skola vi nu också med öppna ögon gå och fördärfva våra
taxeringsmyndigheter, som enligt mitt och fleras förmenande dock
hafva fyllt sin uppgift och skött sin plikt? Och hvad vinner man
med detta? Om man blott vunne det, som här åberopas! Bevillningsutskottet
säger till och med, att det kan hända, att icke den föreslagna
tiden för uppbördsstämmorna blir så synnerligen passande
för många orter. Det heter här på sid. 30:

»I mindre burgna delar af landet lärer det sålunda kunna
möta svårighet för iandtbrukarne att, innan den inbärgade grödan
aftröskats och försålts, erlägga de för året debiterade utskylder, särskildt
i trakter, där på grund af kommunikations- eller andra
förhållanden med försäljningen af säden plägar anstå någon längre
tid efter aftröskningen. Där sålunda svårigheter i nu ifrågavarande

Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 33, 4

Kso 33. 50

Onsdagen den 10 April.

förslag till ny afseende äro fullt påtagliga, synes det utskottet, som om staten —
beviiimngsfor• uj-an någon afsevärd olägenhet ur statsfinansiell synpunkt — märk
''^FortT) m detta — skulle kunna göra undantag från den eljest stadgade tiden
för uppbörden.

På grund häraf ifrågasätter utskottet, huruvida icke för de
landsdelar, där sådant på grund af särskilda omständigheter kan
anses nödigt, annan och lämpligare tid kunde bestämmas för kronouppbörden
än den, som enligt statsrådsprotokollet med den nya
ordningen afses att införa.»

Så säger bevillningsutskottet själft, och det medgifver således,
att detta kan bli förhållandet. Och om det alltså kan gå för sig
med annan tid på många ställen i mindre burgna delar af vårt
land, hvarför kan det då icke gå för sig äfven på andra håll?
Hvilka olägenheter är det man då befarar? Då det icke blir större
säkerhet för kronan att få ut sina utskvlder i de mindre burgna
delarna af landet, så förstår jag egentligen icke, hvad kronan skulle
riskera, äfven om man i mera burgna delar af landet beslöte sig
för ett dylikt uppskof med uppbörden. Ty det spelar icke någon
roll för kronan, om uppbörden förlägges till november, februari,
mars eller april. Nej, det är nog i sträng mening en bokföringsfråga
vi här röra oss med, och under sådana förhållanden är detta
enligt mitt förmenande ett alltför våldsamt ingrepp i befolkningens
vanor, ett ingrepp, som skulle medföra många olägenheter för
kommunalutskyldernas indrifvande, såsom vi nyss hörde uttalas af
herr statsrådet. Yi ha också hört från en annan plats, nämligen
af herr Sandén, att i fråga om landstingsskatten, skjutsentreprenadoch
tingshusbyggnadsmedel skulle det knappast låta sig göra att
få in dem samma år på den grund, att dessa utskylder bestämmas
af landstingen, och landstingen sammanträda ganska sent på året,
vid olika tidpunkter i olika delar af landet under tiden mellan
den 15 till och med den 29 september. Sedan skola protokollen
utskrifvas och därefter delgifvas vederbörande häradsskrifvare så
fort som möjligt. Han skall införa de beslutade skatterna i debiteringslängden,
men detta hinner han faktiskt icke, till dess att
uppbördsboken skall ligga klar och nedsummerad, och då tillkommer
äfven svårigheten att få in dessa medel på samma gång som
kronouppbörden. Då det dessutom kvarstår, att man måste hålla
kommunaluppbörden på våren, förstår jag icke, hvilken vinst man
skall ha ute i orterna med dessa dubbla uppbörder.

Jag har redan påpekat, att enligt herr Sandéns och min egen
uppfattning det är en afgjord försämring att, såsom bevillningsutskottet
föreslagit, man skulle framflytta den tid, då man finge
skatta för jordbruksfastighet. Om jag t. ex. köper en jordbruksfastighet
nu och i vederbörlig tid anmäler mig till mantalsskrifning
i höst för denna egendom, blir den upptagen i längderna för nästa
år och blir åsatt taxeringsvärde. Enligt förslaget skall man själfdeklarera
före den 1 mars och då blir man irikomsttaxerad efter

Onsdagen den 10 April.

51 Ss*

denna själfdeklaration på grund däraf, att man innehaft och njutit
skörd innevarande år af egendomen. Men däremot kan man icke
bli bevillning staxer ad enligt utskottets förslag det året utan först
därpå följande. Det är redan påpekadt af herr statsrådet, att detta
uppskjutande kan medföra vissa obehag och olägenheter, särskildt
för kommunerna i de fall, att fastigheterna skulle komma att byta
om ägare.

Jag skall icke fortsätta min kritik, oaktadt här vore mycket
mer att säga; jag skall blott be att få sammanfatta hvad jag här
har anfört därmed, att, då vi hört äfven från regeringshåll erkännas,
att det torde behöfvas en del ändringar beträffande fastighetstaxeringen,
och då sådan råkar att inträffa just redan nästa år,
då frågar jag ännu en gång: hvarför skola vi just i år göra ändringen?
Och med anslutning till denna fråga, ber jag att få uttala
önskvärdheten af att få förslaget tillbaka en annan gång i
annan form, där man kan visa på större enighet i uppfattningen.
Jag är öfvertygad om att på den vägen går det lika väl att vinna,
hvad man behöfver vinna. Det gäller blott att få klarhet såväl i
det afseendet, huru man skall deklarera, som ock däruti, huru dessa
deklarationer skola följas. Men man skall icke i en hastig vändning
gå att fatta ett beslut, hvarom man redan nu vet, att det
nästa år skall mötas af stora och hart när oöfvervinneliga svårigheter.

Utaf denna anledning, herr talman, ber jag få yrka afslag på
utskottets förslag.

I detta anförande instämde herrar Lundell, Jonsson i Hökhult,
Bengtsson i Häradsköp, Johansson i Möllstorp, Persson i Killebäckstorp,
Lindvall, Mallmin, Johansson i Berga, Sandquist, Svallingson,
Jönsson i Gammalstorp, Nordström, Ödman, Andersson i Grimbo,
Magnusson i Salstad, Erikson i öfre Odensvi, Dahlgren, Nilsson i
Kattleberg, Olsson i Tyllered, Ifvarsson, Zimdahl och Scedén.

Herr Biesért: Herr talman, mina herrar! Jag skall be att

först och främst få fästa kammarens uppmärksamhet på den omständigheten,
att klagomålen öfver vår nuvarande skattelagstiftning,
klagomålen öfver det tillstånd, i hvilket vi hafva råkat genom
detta lappande på gammal lagstiftning utan en tanke på enhetlighet
i framtiden, såväl inom som utom Riksdagen för hvarje
år, som gått, hafva blifvit allt högljuddare och högljuddare, och
hvar och en har känt med sig själf, att här måste ovillkorligen
göras eu förändring, göras en grundlig förändring, om det skall
bli möjligt för oss att i längden reda oss med vår skattelagstiftning.

Det är intet hastverk, det förslag Kungl. Maj:t nu har kommit
med. Det har under åtskilliga år inom finansdepartementet
arbetats på detsamma, och jag skall här försöka att, så godt jag

Fönlag till ny
h evillningtfiir
ordning m. m.
(Fort*.)

N:o 33. 52

Onsdagen den 10 April.

''Förslag till ny kan, för kammaren klargöra den principiella betydelsen af detta

beviiiningqfor- Kungi. Maj:ts förslag.

°rdn[FoT^)m Hvad betyder detta Kungl. Maj:ts förslag''? Jo, i stort sedt
°r 8'' betyder det, att, då vi för närvarande hafva det så stålldt, ätt den
ena Riksdagen är bunden af hvad en föregående Riksdag gjort i
afseende å skattelagstiftningen, innebär Kungl. Maj:ts förslag, att
hvarje Riksdag skall vara fullkomligt fri och ledig och kunna
göra hvad den behagar och hvad omständigheterna påkalla rörande
förändringar i skattelagstiftningen. Hur är det nu? 1906 års
Riksdag t. ex. åtog sig en bevillning för det året, efter hvilken
taxeringsmyndigheterna hade att rätta sig, och denna bevillning
har influtit vid 1907 års uppbördsstämmor. 1906 års Riksdag
åtog sig vidare en inkomstskatt, men icke för det löpande årer,
för 1906, utan för innevarande år, 1907, med hvilken skatt taxeringsmyndigheterna
under innevarande år ha att sysselsätta sig
och som skall inflyta vid 1908 års uppbördsstämmor. Om nu innevarande
års Riksdag skulle vilja göra några förändringar i den
bevillningsförordning, som gäller i år, kan det mycket väl hända,
att detta icke kan gå för sig på grund af de beslut Riksdagen
fattade i fjol rörande inkomstskatten, ty inkomstskatteförordningen
och bevillningsförordningen hänga så nära tillsammans, att ändras
den ena, måste äfven den andra i de allra flesta fall ändras. Regeringens
förslag löser dessa svårigheter i ett slag. Innevarande
års Riksdag bestämmer bevillningen för nästkommande år och inkomstskatt
för nästkommande år, och taxeringsmyndigheterna för
nästkommande år verkställa taxeringen, och skatterna, både den som
utgår enligt bevillningsförordningen och den som utgår enligt
inkomstskatteförordningen, inflyta på en gång till statskassan.

Hvad man dessutom alldeles särskildt klagat öfver, är svårigheten
att kunna själfdeklarera på ett ärligt och riktigt sätt. Bet
har särskildt från statsrådsbänken tydligt och klart påvisats, hvilka
olägenheter i detta hänseende äro rådande, oöh jag skall bara be att
få stryka under herr statsrådets ord, då han sade, att det måste vara
motbjudande för eu hvar, som vill själfdeklarera på heder och samvete
att, när han får debetsedeln, af densamma se, att hans själfdeklaration
i många fall icke blifvit följd, och detta icke på grund af
någon misstanke från vederbörande taxeringsmyndighetens sida fnot
den, som afgifvit deklarationen, utan därför, att våra bestämmelser
i detta afseende äro sådana, att myndigheterna i många fall icke
ba rättighet att följa deklarationen. Det är t. ex. fallet, då taxering
skall ske rörande inkomst för det löpande året, och själfdeklarationen
gjorts på grund af inkomsterna föregående år. Under
sådana förhållanden är det icke underligt, att den önskan ganska
allmänt har uppstått, att då man själfdeklarerar, skall till grund
för taxeringen läggas föregående års inkomst och därmed punkt.
Då taxeringsmyndigheterna taxera, skulle de sålunda vara skyldige
att rätta sig efter den afgifna själfdeklarationen och alltså

53 N:o 83

Onsdagen den 10 April.

kafla sig uteslutande till föregående års inkomst, d. v. s. faxe- Förslug hu ny
ringsruyndighetorna, skulle edligt Kungl. Maj:ts förslag få att hand- m.

ska,s med faktiska siffror, som de kunna undersöka, om de äro rik-0
tiga eller icke. Såsom det nu är, ha taxeringsmyndigheterna, så
att säga, att trefva sig fram, försöka gissa sig till, hvilken siffra
är den riktiga beträffande eu viss skattdragande. Detta äro ju förhållanden,
som äro fullkomligt olidliga.

Den omständigheten, att skatteåret skall omläggas så, att det
blir gemensamt både för bevillningen och inkomstskatten, och den
omständigheten, att det föregående årets inkomster skola blifva
afgörande för taxeringsmyndigheterna, då de bestämma skatten,
dessa två omständigheter, till hvilka i det kungl. förslaget har
tagits hänsyn, anser jag för min del vara af grundläggande betydelse
för det vidare arbetet på skattelagstiftningens område. Det
är inkörsporten, det öppnar en möjlighet för oss att åstadkomma
reda, enkelhet och klarhet i vår skattelagstiftning och att kunna
utveckla den till eu fullt modern, en fullt rättvis skattelagstiftning,
så att vi ändtligen skulle kunna nå det så många gånger
uttalade önskemålet om en rättvis fördelning af skattebördorna
mellan svenska folkets olika medlemmar.

Jag vill med anledning häraf fästa uppmärksamheten på, huru
maktpåliggande det är att icke för mer eller mindre viktiga detaljer
i det kungl. förslaget eller i bevillningsutskottets förslag
låta denna viktiga principiella synpunkt falla bort, så att man,
så att såga, icke ser skogen för bara träd. Må vi aldrig släppa
ur sikte dessa viktiga grundprinciper, när det gäller att bedöma
det föreliggande förslaget.

Då man har öfvergått till den bestämmelsen, att det föregående
årets inkomst skall läggas till grund för beskattningen, då
har helt naturligt den tanken uppstått, att det icke är principiellt
riktigt, att det skall förflyta för lång tid mellan, å ena sidan, den
tidrymd, då en skattdragande har åtnjutit inkomsten och, å andra
sidan, då han på grund af denna inkomst skall erlägga skatt. Om
1908 års taxeringsmyndigheter upptaxera en viss person till en
viss inkomst, så skulle de göra det enligt det föreliggande förslaget
på grund af hans inkomst under år 1907. Skulle de nuvarande
bestämmelserna rörande uppbördstid m. m. fortfarande blifva
gällande, så skulle denna person för den inkomst, han haft 1907,
icke erlägga skatt förrän vintern eller våren 1908. Detta har
mången — såsom det förefaller mig med goda skäl — ansett vara
principiellt oriktigt, och därför har man föreslagit, att tiden skulle
tillbakaflyttas, så att vederbörande finge betala sin skatt samma
år, han är upptaxerad till denna skatt. Nu kan man ju tvista
om, huruvida detta är af någon grundläggande betydelse eller icke,
det vill jag gärna erkänna. Men jag ser i den föreslagna reformen
i detta afseende en stor och ur många synpunkter beaktansvärd
fördel, icke minst från de skattebetalandes synpunkt. Ett

N:o 33. 54

Onsdagen den 10 April.

Förslag au ny tillbakaflyttande af uppbördstiden bär återigen helt naturligt den
orTninin9irf°m man ^ar se till, huruvida det kan vara möjligt

m (Fort”)m fttt i så fall inom behörig tid hinna med hela taxeringsförfarandet.

Enligt min mening är det icke blott ur den synpunkten, som den
föreslagna förenklingen af taxeringsförfarandet kommit till stånd,
denna förenkling är efter mitt förmenande i och för sig önsklig.
Huru många gånger ha vi icke hört klagomål öfver de många instanserna
i skatteväsendet, och huru många gånger har det icke
yttrats, att det verkligen kunde vara nog med ett färre antal, åtminstone
har jag hört det från många olika håll. Nu kommer
regeringen och föreslår en dylik förenkling. Då är det åtskilliga
här i kammaren, som resa svårigheter mot antagandet af en sådan
förenkling på grund af en del skäl, som jag för min de! icke kan
finna så särdeles afgörande.

Det är nu på det viset, enligt mitt sätt att fatta saken, att
det är de nuvarande taxeringsnämnderna, som enligt förslaget
komma att afskaffas, under det att de nuvarande bevillningsberedningarna
äro bibehållna, men tillagda den makt och myndighet,
som nuvarande taxeringsnämnder ha, nämligen icke allenast att
föreslå bevillningen, utan äfven att fastställa densamma. Det är
således enligt mitt förmenande så, att alla de fördelar, som olika
talare här velat tillägga bevillningsberedningarna, komma också
att utmärka de nya taxeringsnämnderna.

Herr Lindblad har påpekat, att Konungens befallningshafvande
i Södermanlands län uppgifvit, att det var så ofantligt många besvär,
som afgjordes af taxeringsnämnderna i det länet. Jag har
anledning att tro, att, då beskattning skall ske på grund af själfdeklaration
öfver inkomsten från närmast föregående år, då taxeringsmyndigheterna
slippa att gissa sig till, hvad en persons inkomst
kan utgöra under löpande året, och då de således få faktiska
siffror att hålla sig till, det väl är att hoppas, att under sådana
förhållanden misstag af taxeringsmyndigheterna i första instans,
det vill säga de nya taxeringsnämnderna, skola i hög grad kunna
undvikas. De ha ju, som sagdt, rena faktiska siffror att hålla sig
till och misstag från deras sida torde därför komma att blifva
rätt få. Jag tror för min del, att under sådana förhållanden de
nuvarande taxeringsnämndernas arbete på grund af anförda besvär
i anledning af misstag, begångna af bevillningsberedningarna med
hänsyn till själfdeklarationsuppgifterna, skulle bli ofantligt mycket
mindre. Jag har anledning tro, att en stor del af dessa besvär
förskrifva sig icke från taxeringen af fastighet, utan just från inkomsttaxeringen.
Och det är all anledning att tro, att orsakerna
till dylika besvär skola blifva ofantligt mycket färre, än de varit
förut, just genom den fasthet man kommer att vinna i själfva
taxeringsförfarandet.

Hvad nu särskildt jordbruksfastighetstaxeringen beträffar, är
det många, som anse, att de nuvarande taxeringsnämnderna äro

Onsdagen den 10 April.

50 N:o 33.

alldeles nödvändiga för en rättvis sådan. Och jag undrar icke på, Förslå;/ till ny
att sådana tankar förelinnas. Det ligger ju ganska nära till hands, bevillning,fbratt
eu så pass gammal institution skall ha vunnit ett visst bur- °rdn^l^\
skap i folkmeningen. Man har vant sig vid att få besvära sig
hos dessa nämnder och vill fortfarande ha den rätten kvar. Och
man pekar på, att det är omöjligt för de nya taxeringsnämnderna,
som skulle vara att närmast jämföra med de nuvarande bevil 1-ningsberedningarna, att kunna verkställa fastighetstaxeringen så
jämnt, att icke en trakt, t. ex. inom ett väghållningsdistrikt blir
lidande på grund af ojämn taxering i en annan del däraf. Jag
vill då påpeka, huru jag tror, att det kommer att gå i framtiden,
om vi taga bort taxeringsnämnderna. Och jag vill framhålla, att
hvad jag här säger icke är rena hugskott från min sida, därför att
det förfarande, jag kommer att skildra, faktiskt har ägt rum i min
hemtrakt. Då den nya väglagen skulle träda i kraft, begärdes där
vägdelning. Och det var gifvet, att det var ytterst viktigt, att
för det ändamålet skedde en jämn fastighetstaxering öfver hela
väghållningsdistriktet. Men väghållningsdistriktet var där detsamma
som häradet, och häradet var, om jag icke minns orätt,
uppdeladt i 3 taxeringsområden. Där rådde således ungefär samma
förhållanden, hvilka i allmänhet komma att blifva rådande enligt
den nya ordningen, d. v. s. väghållningsdistrikt och taxeringsdistrikt
sammanfalla ej. Under sådana omständigheter har man behof
af kommunikation de olika taxeringsmyndigheterna emellan,
just på den grund, att taxeringsdistriktet icke sammanfaller med
väghållningsdistriktet. I min hemtrakt gick man därvid tillväga
på det sättet, att bevillningsberedningarnas ordförande kommunicerade
med hvarandra. Man ställde till med ett förberedande arbete,
som hade till följd, att upptaxeringen af jordvärdena blef
så jämn och likformig, som öfver hufvud taget var möjligt.

Nu vill jag fråga: är det omöjligt att tänka sig ett sådant
förfarande praktiseras af de nya taxeringsnämnderna, då det gick
för sig vid omnämnda tillfälle i Nordmarks härad, hvad bevillningsberedningarna
beträffade? Är det omöjligt, när och om man
ser, att det behöfs att i lag fastställa något sådant?

Herr Lindblad sade, då det förestår en omtaxering af fastigheterna
nästa år, hvarför skall man då vara så angelägen att
redan nu söka få igenom den här reformen, då man ju kan befara
vissa olägenheter af densamma. För min del tror jag, att dessa
olägenheter icke äro så synnerligen stora, och jag tror också, att
med den klokhet och det förstånd, som vårt folk, särskilt på landsbygden,
därifrån jag har erfarenhet, har vant sig att gå tillväga,
skall det nog veta att anordna saken på det viset, att olägenheterna
icke blifva stora, kanske icke några alls. Jag vill tvärtom
se en fördel i, att Riksdagen just i år beslutar denna reform, så
att vi så tidigt som möjligt måtte få erfarenhet af, huru reformen

Nio 33. 56

.Onsdagen den 10 April.
att V6rka’ SärSkildt när d6t gäUer taxerin^ af fastighets ordning

m. m. T • ju j it

(Forts.) Herr .Lindblad uttalade äfven — och det framgår ju också af

hans motion — att han hyste fruktan för att detta skulle leda
till s. k. allmän själfdeklaration i framtiden. Det är en åsikt, som
från många håll framkastats, att man icke kan tänka sig en fullt
rättvis fördelning af skattebördorna, om det icke blir ett enhetligt
system, så att fastighetstaxeringen försvinner och jordbrukare och
andra fastighetsägare få skatta för sin verkliga inkomst. Ja, för
min del vill jag säga, att jag icke kan finna, att det är på förhand
atgjordt, att så kommer att ske. Jag tror, att svårigheten att få
till stånd en rättvis taxering af svnnerligast de mindre jordbrukarnes
inkomster kommer vid en blifvande utredning att visa sig
så stor, att detta system, hvad nämnda personer beträffar, icke går
att tillämpa. Men man får då hitta på något annat, som kan ersätta
det och så nära som möjligt ersätta det. Jag vill därför
framhålla, att bekymret för att det skall gå på det vis, som herr
Lindblad trodde, nämligen att de mindre jordbrukarne skola behöfva
själfdeklarera, det bör enligt mitt förmenande icke alls utgöra
något hinder för kammaren att nu antaga det föreliggande
förslaget. Ty det blir regeringens och kommande riksdagars skyldighet
och rätt att se till, att man får en förnuftig ordning Då
det området. ö ^

Slutligen -- ehuru jag icke vill upptaga tiden längre, enär
jag ju har tillfälle att ånyo yttra mig vid föredragningen af detalj''bestämmelserna
— kan jag icke underlåta att nämna några ord
med anledning af den lämnade upplysningen, att det här i Stockolm
— såsom jag tror i förgår — hållna häradsskrifvarmötet
skulle hafva uttalat sina farhågor för — ja, jag kan nästan säga sin
bestämda^ mening — att Kungl. Majrts förslag till taxeringsförfarandet,
sadant detta förslag nu blifvit affattadt, icke skulle gå för
sig att genomföra i verkligheten. Jag kan icke underlåta att uttala
mm största förvåning öfver att ett sådant uttalande från häradsskrifvarnes
sida framkommit just nu, strax före det Riksdagen
gar att fatta sitt beslut i frågan — endast två dagar före detta
beslut. Hvarför har icke denna ämbetsmannakår uttryckt sina bekymmer
förut? Säkert har det icke saknats dem tid* att göra det.
Och hvarför hafva de icke i en petition till regeringen framlast
sina bekymmer? Detta hade väl varit det enda korrekta för att
begagna ett lindrigt uttryck. För min del kan jag, när uttalandet
kommit till under sådana omständigheter som skett, absolut icke
vid detsamma fästa det afseende, som jag eljest skulle gjort.

■ t o jag lägga, att bland de sakkunniga, som utredt

ifrågavarande ärende, hafva befunnit sig både kronofogde, häradsskrifvare
. och, efter hvad jag tror, jämväl stadskamrerare. De
»sakkunnige» torde därför få anses hafva varit i detta fall verkligt
sakkunnige. Skulle därvid hafva visat sig så stora svång -

Onsdagen den 10 April.

57 N:o 3*.

heter eller sådan omöjlighet, som tycks framgå af förgårsmötets Forsla;) till ny
beslut, så tror jag sannerligen icke, att de sakkunnige vågat hos be™llnm9*J°rKungl.
Maj:t göra de tillstyrkanden, som de nu gjort. " ''''Forte ) "*

Med uttalande, herr talman, af den förhoppningen, att vi nu
ändtligen måtte kunna fatta ett beslut, som hjälper oss på fötter,
när det gäller skattelagstiftningen, ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Thorsson: Under lifligt instämmande af en del utaf

kammarens ledamöter yrkade herr Lindblad afslag å utskottets
hemställan och Kungl. Maj:ts proposition, och detta — så vida
jag fattade honom rätt — med den motivering, att jordbruksfastigheterna
behöfde taxeras efter nya grunder; och vidare hämtade
han för detta sitt afslagsyrkande stöd däraf, att de nuvarande
taxeringsmyndigheterna med synnerlig samvetsgrannhet — ja, om
jag icke hörde fel, antydde han, att dessa med större samvetsgrannhet
än hvad kommande taxeringsmyndigheter skulle gorå — uppfattat sin
mission att beskatta beskattningsdistriktets skattdragande medborgare.
Jag tillhör en samhällsgrupp, som ju icke kan hafva anledning
att vara på förhand missbelåten med den nya sakernas ordning,
hvars genomförande nu föreslås. Den samhällsgrupp, som
jag tillhör, har nämligen i stort sedt, trots den vackra satsen i
svenska grundlagen, att svenska folket beskattar sig själft, aldrig
fått vara med, i egentlig mening, vid bestämmandet af skatterna.

Den hundragradiga skalan i stad och den femtusengradiga skalan
på landet hafva ju samvetsgrant afhållit den stora massan af folket
från att öfva det ringaste inflytande på skatternas bestämmande.

Under sådana förhållanden kan jag naturligtvis icke bedöma, huruvida
de kommande beskattningsmyndigheterna skola vara bättre
eller sämre skickade att utföra sin tilltänkta mission.

Det finnes i Kungl. Maj:ts proposition en sak, som tilltalat
mig — detta ur den synpunkten att jag icke är på det klara med,
huruvida vi så snart skola få en sådan ändring i de kommunala
rösträttsförhållandena, att folket egentligen får något inflytande
med afseende på sammansättningen af beskattningsnämnderna —
och denna sak, som tilltalat mig, är förslaget att två kronoombud
skulle inrymmas i den blifvande taxeringsnämnden. Det är fullständigt
riktigt hvad herr Lindblad framhöll, eller att bevillningsberedningens
och taxeringsnämndens upptaxeringar gälla icke allenast
kronoskatten utan äfven kommunalskatten, hvilken senare,
till följd af dess större utdebiteringsbelopp, hårdare än den förra
trycker på de skattdragande. Nu är det en gammal regel, att
den, som sitter inne med makten, mången gång begagnar denna
så, att den, som icke har vederbörligt inflytande, får betala mer än
han egentligen skulle göra. Kommer man ut och talar med folket,
så finner man den uppfattningen vara allmän hos inkomsttagarne,
att dessa genom en mindre riktig taxering blifva hårdare

N:o 33. 58

Onsdagen den 10 April.

Förslag till n?i beskattade såväl till staten som till kommunen, än de egentligen
bevillnmgsför- rättvisligen borde. Arbetaren, hvilkens inkomst uppgifves från
rin^rt”) m fabrikskontoret, får till såväl kommunalkassan som till staten betala
skatt för hvarje öre han haft i inkomst, äfven om han på
öfvertid fått intjäna detta. Om åter exempelvis en fastighetsägares
fastighet är taxerad till 20,000 kronor men ägaren icke ens vill
sälja den för 40,000 kr., då undandrager sig denne fastighetsägare
sin rättmätiga andel i skattebördan till både kommunen och staten,
skattebeloppet blir i stället så mycket större för de andra, hvilka
då få tillskjuta hvad som behofves.

Det uppstår således inom kommunen en strid, hvilken af dess
olika grupper skattepliktiga medborgare skall betala det och det
beloppet. Man har — med en viss färdighet, höll jag på att
säga — utestängt just den grupp jag nyss antydde, arbetarnes,
ifrån inflytande på dessa bevillningsberedningsnämnders utslag.
Följden häraf har blifvit, att den ene får betala skatt till både
stat och kommun för hvartenda öre han haft i inkomst, under
det att den andre har blifvit ställd i det förhållandet, att han
endast för kanske hälften af sin inkomst behöfver betala skatt.
Och den fattige bonden, som har sitt hemman intecknadt och sitter
i små omständigheter och behöfver låna på detsamma högsta möjliga
belopp, får också betala ett oskäligt skattebelopp i jämförelsemed
sin bättre situerade klassbroder.

Jag har nu fått den uppfattningen, att den kungl. propositionen
afsåg att bringa rättelse härutinnan genom att tillåta staten
hafva ett större antal ombud i de blifvande taxeringsnämnderna.
Det kan ju hända, att jag misstager mig härvidlag, och i så fall
vore jag tacksam, om från det motsatta hållet kunde anföras några
skäl för att visa detta.

Om det skulle vara afgörande, att jordbruksfastigheterna skulle
behöfva undergå en omtaxering, innan man skulle kunna vidtaga
de nu föreslagna åtgärderna, ja, då är det den naturligaste sak i
världen, att jag, såsom arbetare, skall vara synnerligt benägen att
biträda herr Lindblads afslagsyrkande. Ty om det finnes någon
samhällsgrupp, som har anledning att önska en förändring i de
bestående skatteförhållandena, så är detta naturligtvis arbetarne,
hvilka i form af indirekta skatter få, i förhållande till sin förmåga,
bära den största bördan till statskassan och hvilka vidare
trenom de hundragradiga och femtusengradiga skalornas regemente
här i landet ålagts oproportionerligt höga kommunalskatter, som
nog bli ännu större, om man, såsom i det kungl. förslaget ifrågasättes,
skall framtvinga dekorering ända ned till 1,000-kronors
inkomst. Men trots man således skall på detta sätt noggrant
taxera hvarenda inkomsttagare ända ned till 1,000 kronor, kan
jag för min del icke vara med om att yrka afslag på den framlagda
propositionen eller utskottets hemställan. Jag skulle hellre
hafva tagit den kungl. propositionen med dess två kronoombud,

59 N:o 33.

Onsdagen den 10 April.

om donna innehållit bestämmelse om det större antal ledamöter i
taxeringsnämnden, som utskottet uttalat sig för, detta därför att
jag då kunde hysa den förhoppningen, att ett antal arbetare därigenom
skulle kunna beredas plats i nämnden. Men som sakerna
nu ligga, så skall jag nöja mig med att yrka bifall till utskottets
hemställan.

Då man nu föreslår deklareringsskyldighet för inkomster ända
ned till 1,000 kronor, så — ehuruväl jag är medveten om att
många, som befinna sig strax i närheten af en inkomst på 1,000
kronor, icke blifva fullt upptaxerade —- vill jag i rättvisans namn
vara med om och förorda äfven en sådan bestämmelse. Ty lika
oriktigt som det är, att en större inkomsttagare befrias från att
betala sin fulla anpart till kommunens och statens kassa, lika
oriktigt är det naturligtvis, att den ene arbetaren, som befinner
sig på 1,000 kronors inkomst, skall genom uppgift från arbetsgifvarens
kontor blifva tvungen att betala skatt för hela detta belopp,
då däremot den andre arbetaren, hvilkens inkomst icke uppgifves
af någon arbetsgivare, just därför kanske blifver till
större eller mindre del befriad från att erlägga skatt. Det är en
rättvis synpunkt, att hvarje medborgare skall vara skyldig att
uppgifva beloppet af sin inkomst, och därför kan jag icke annat
än tillstyrka, att deklarationsskyldigheten får börja vid det af
Kungl. Maj:t föreslagna låga inkomstbeloppet. Och kan förslaget
medföra, att äfven de större inkomsttagarne och de större fastighetsägarne
få betala full skatt efter sina inkomster, så synes det
mig, som om utskottets förslag mycket väl skulle kunna antagas
sådant det nu föreligger.

Det är min lifligaste öfvertygelse, att det måste åstadkommas
en genomgripande förändring i vår skattelagstiftning. Mot det
förslag, som framlades under förra året, anfördes, att detsamma
icke kunde genomföras, enär förslaget i vissa kommuner skulle
verka på sådant sätt, att ett försvinnande litet antal skattdragande
skulle komma att bära hela den kommunala skattebördan. Man
måste därför söka åstadkomma någon lösning, så att de till såväl
stat som kommun utgående skattebeloppen afvägas efter bästa möjliga
förmåga hos de skattdragande.

Yore det som herr Lindblad påstod, eller att de nu föreslagna
åtgärderna endast utgjorde ett medel att lättare kunna ordna en
bokföringsfråga med afseende å inkomsterna för statskassan, ja, då
förvånar det mig, att den ärade talaren därpå vill grunda ett afslagsyrkande.
Men det är väl egentligen där, som skon klämmer,
att man man vill försöka, så långt möjligt är, att låta de stora
och välsituerade fastighetsägarne blifva befriade från sin skyldighet
att utgöra skatter till stat och kommun efter förmågan att
bära den i proportion som andra medborgare.

Med hvad jag nu anfört ber jag att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Förslag till ny
betalningsförordning
m. m.
(Forts.)

N:o 38. 00

Förslag till ny
beviUningsförot
åtting ttt. m.
(Forts.)

Onsdagen den 10 April.

Med herr Thorsson instämde herrar Sandin i Grums och
Branting.

Borr Svensson i Skyllberg: Herr talman, mina herrar! Jag

medgifver villigt, att föreliggande förslag innehåller åtskilliga förbättringar,
och därför är värdt allt beaktande. Så t. ex,, är det,
såsom också här förut framhållits, en förbättring, att det är samma
grund, som lägges såväl för bevillning som inkomstskatt. Men
det är dock åtskilliga detaljer i förslaget, som göra, att jag för
min del anser, att förslaget kan tåla vid en omarbetning. En sådan
detalj vill jag påpeka, och det är framflyttandet af tiden för
taxeringsnämndernas sammanträden, och däraf följande framflyttning
af tiden för deklarationers aflämnande. Enligt förslaget
skola deklarationerna aflämnas till den 1 mars. Verk och bolag
kunna dock erhålla anstånd därmed till den 1 maj. -n Taxeringsnämnden
sammanträder nämligen före den 15 maj. — Det blir
dock svårt för många verk och bolag att inom föreskrifven tid
aflämna sina deklarationer. Men om nu, såsom herr Bindblad
framhållit, uppbördstiden framflyttas för hela riket och sättes så,
som bevillningsutskottet antydt för en del orter, behöfver man
icke fjäska så med tiden för taxeringsarbetets afstötande, utan
kan taga på sig god tid. Jag vet icke, hvad det skall tjäna till,
att för uppgifternas aflämnande bestämmes eu så tidig tidpunkt,
att det i de flesta fall för sådana affärer jag omnämnt icke kan
efterkommas.

Under förhoppning att förslaget ett annat år, kanske redan nästa
år, framkommer i omarbetadt skick och utan dessa tidiga tidsbestämmelser
för taxeringsuppgifternas aflämnande, ber jag att för närvarande
få förena mig med dem, som yrkat afslag.

Herr Åkerlund: Lika litet som jag förnekar, att föreliggande
fråga är värd allt beaktande, lika litet kan jag vara med om, att
denna fråga skall afgöras på bekostnad af svenska folkets urgamla
rätt att öfvervaka och kontrollera sin egen beskattning. Och det
skulle förvåna mig i högsta grad, om Andra Kammaren kunde gå
med på något sådant. Herrarne veta, huru det går till, då de olika
bevillningsberedningarna inom de olika distrikten ha sina sammanträden.
Taxeringen blir ganska olika i de små distrikten. I taxeringsnämnderna
sammanjämkas däremot dessa skiljaktigheter med
sakkännedom. Skulle nu bevillningsberedningarna försvinna, skall
hela denna massa klagomål, som eljest afgjorts hos taxeringsnämnderna,
gå till en decimerad pröfningsnämnd, som skall bestå af ett
i regel vida mindre antal än nu, och som skall hafva att afgöra
ett väsentligt större antal mål. Det förefaller mig då, som om
detta skulle mynna ut däri, att i pröfuingsnämnden kommer att
försiggå endast en formell pröfning. Och det kan hända, att det
slutar med, att vi få ett ämbetsverk, som skall sköta alltsamman.

61 .''ho 33.

Onsdagen den 10 April.

Detta är alldeles tillräcklig anledning för mig att yrka afslag pa Förslag till ny
hela detta förslag, då därmed är förknippadt, att be v i 11 n i n gs bered -ningarna skola dragas in. (Korts.)

Herr Ericsson i Ofvanmyra: Herr talman! Därest de nuvarande
taxeringsmyndigheterna kunnat fullgöra sitt uppdrag till
full belåtenhet, skulle jag hafva ställt mig ganska tveksam, huruvida
jag borde vara med om det kungl. förslaget i detta afseende
eller icke. Men i olikhet med herr Åkerlund har jag fått den uppfattningen
vid deltagande i såväl bevillningsberednings som taxeringsnämnds
arbete, att det varit omöjligt för dessa nämnder att
taga reda på de verkliga värdena å de olika fastigheterna, eller i
öfrig t de skattdragandes verkliga inkomster, och hafva de således
icke kunnat fullgöra ett godt arbete. I trakter, där man har stora
kommunalutskylder, och där särskildt väghållningsbesväret är ganska
betungande, får man se sig för, att man får en så noggrann
beskattning som möjligt. Och i den trakt, jag tillhör, bär man,
såsom jag nyss nämnde, funnit, att en sådan beskattning icke åstadkommes
genom de nuvarande taxeringsmyndigheterna. Särskildt
gäller detta, då fastighetstaxering skall äga rum. Vi ha därför
på dessa trakter gått till väga på det sättet, att vi på kommunalstämma
utsett en person, som skulle representera hela kommunen,
samt en, två eller tre personer för de olika byarna. Dessa senare
skulle hålla bystämmor eller sammanträden med byns invånare och
hemman för hemman söka taga reda på såväl hemmanens värde som
äfven inkomsttagarnes inkomster. Den af kommunen utsedde skulle
följa med öfver hela kommunen och se till, att jämnhet och likhet
ägde rum beträffande taxeringen de olika byarna emellan. Här de
gått igenom kommunen på detta sätt med detta förberedande arbete,
aflämnas förslagen till bevillningsberedningen. Genom ett dylikt
förfaringssätt har den ena af de första instanserna varit så godt
som helt och hållet obehöflig, och vi ha funnit, att genom detta
förfaringssätt ha vi fått en långt rättvisare beskattning, än om de
båda be3kattningsmyndigheterna, bevillningsberedningen och taxeringsnämnden,
enbart skulle ha gjort arbetet. Jag tror således,
att detta är rätta sättet att gå till väga, och jag ser således ingen
tära i att man härutinnan antager det kungliga förslaget och sammanslår
de båda första instanserna till en. Därigenom vinner man
ju tid, så att det kan bli möjligt att få uppbörden samma år som
taxeringen verkställes. Nu säger man, att detta icke är behöflig!,
när utskottet uttalat sig för en förändrad tid för vissa orter. Men
jag vill nämna, att hos såväl kommitterade, som utarbetat förslaget,
som äfven bland bevillningsutskottets ledamöter har påpekats, att
den tid, som Kungl. Haj:t föreslagit för uppbörd är för vissa trakter
af vårt land den bästa möjliga, och till följd däraf har bevillningsutskottet
ansett sig icke böra afstyrka den kungl. propositionen,
utan låta den föreslagna uppbördstiden gälla som regel, men

33. 62

Onsdagen den 10 April.

Förslag till ny på samma gång bestämdt uttalat sig för att de trakter, som hafva
onlnin^fz 0,äSenhet en sådan uppbördstid, skulle erhålla rätt att få upp"fotIs.
) m bördstideu framflyttad eller tillbakatlyttad — hur man vill räkna
det — för att få en lämplig tid för skatternas utbetalande. Och
jag anser det högst viktigt, att Riksdagen genom antagandet af
utskottets förslag godkänner och fastslår detta uttalande. Detta
med afseende å sammanslagningen af bevillningsberedning och
taxeringsnämnd, samt frågan om uppbördstiden.

Under hela den tid, som jag haft äran deltaga i Riksdagens
aibeten, har man, när det varit fråga om skattelagstiftningsarbeten.
fått höra, att man icke kunnat komma till några reformer, särskild!
med afseende å fastighetstaxeringen, förrän vi erhållit en ny bevillningsförordning,
som följer andra principer än den nuvarande.
Man har arbetat i kommittéer, och man har utredt frågan med
hjälp af sakkunnige hos regeringen. Jag vill särskildt nämna den
sista stora kommunalskattekommittéen, som aflämnade sitt betänkande
år 1900, och påpeka, hurusom den framhållit behofvet af att
fastighetsägarne kunde blifva rättvisare beskattade än nu är förhållandet.
Jag tänker därvid särskildt på den orättvisa, som består
däri, att fastighetsägare få erlägga full bevillning efter den fastigheten
åsätta taxeringsvärdet, oaktadt de hafva fastigheterna intecknade
snart sagdt öfver skorstenarna, eller lika som deri fastighetsägare,
som har sin fastighet ograverad. Det kan väl icke finnas
någon rättvisa i ett sådant tillvägagångssätt. Om man nu antager
detta förslag, skulle det blifva möjligt att äfven härutinnan göra
rättvisa. Och i detta fall är det af stor vikt, att Riksdagen godkänner
det förslag, som bevillningsutskottet här föreslagit, så att
man med afseende å fastighetstaxering kan lägga föregående år till
grund. Därigenom blir en fastighetsägare i tillfälle att uppgifva
den skuld, han haft föregående år, och den ränta, han betalt, och
erhåller således möjlighet att göra afdrag för skuldräntan. Detta
förslag föreligger icke nu, men jag vill i detta sammanhang säga,
att min tanke är, att man genom att antaga utskottets förslag i
denna punkt lättare kan realisera nyssnämnda önskemål och komma
till full likställighet i beskattningshänseende olika beskattningsföremål
emellan.

Vidare sade herr Lindblad, att det vore ingen brådska med
att antaga förslaget. Man kunde ju skjuta upp antagandet för att
sedan få frågan fram i hela dess vidd. Men, mina herrar, jag
undrar, om detta är att underlätta frågans lösning. Jag tror, att
frågan är nog komplicerad äfven med den inskränkning, som detta
förslag innehåller. Och skulle den nu utvidgas därhän, att man
toge frågan i hela dess vidd, nämligen äfven själfva skattelagstiftningen
i öfrigt, så blefve frågan så stor och vidlyftig, att man
har all anledning befara att få ett ytterligare bakslag. Och hvad
skola vederbörande göra, därest detta förslag förkastas? Jag förstår
det icke. Man har anfört alltför sväfvande skäl för sitt afslag.

63 N:o :tt.

Onsdagen den 10 Aprili.

För min del har jag försökt, att så långt min förmåga sträcker Förslag till ny
sig sätta mig in i den kungl. propositionens innehåll, och jag
bekänna att den icke tillfredsställde mig; att börja med hade jag '' ^orts.)
således för afsikt att söka få afslag på densamma. Jag gjorde därför
mina anmärkningar mot förslaget, men då dessa togos för goda,
så att man sedan fick fram de förbättringar, som utskottet här
föreslagit, har jag ansett, att man knappast kunde komma till eu
bättre lösning af frågan. Det kan senare bli tillfälle att yttra sig
om de särskilda detaljerna i förslaget, och jag skall därför icke
längre uppehålla mig härvid. Jag yrkar bifall till den föredragna
paragrafen.

Herr Lindblad: Herr talman, mina herrar! Då det af den
siste ärade talaren framkastades en direkt fråga, kan jag icke neka
att svara honom. Om jag då på samma gång får gifva Kungl.

Maj:ts regering ett godt råd, skulle det vara, att, därest frågan
faller i år, remittera detta betänkande, sådant det nu föreligger,
till yttrande af samtlige Konungens befallningshafvande på nytt.

Frågan är nu utarbetad i exakt form, och då kunna Konungens
befallningshafvande med bedömande af de olika orternas behof vara
i tillfälle att gifva det färdiga förslaget en sista granskning. Man
brukar fordra dylika utlåtanden i frågor, mindre viktiga än den
nu föreliggande. Tv märk väl, mina herrar, att, om vi nu lösa
den, vi sedan svårligen kunna gå tillbaka till förutvarande förhållanden.

Jag skall nu, eftersom jag har fått ordet, äfven be få bemöta herr
Biesért, då han antog, att dessa besvär, som hittills visat sig t. ex.
i Södermanland gå till taxeringsnämnden, helt visst komme att
minskas i antal. Tro herrarne, att den spådomen skall besannas,
i fall vi en gång skulle nödgas taga Kungl. Maj:t på orden — ty
meningen är att utsträcka själfdeklarationen, såsom statsrådets
yttrande föll sig, till alla nu in k o msts 1c a ttepl i k tig a — tro herrarne
då, säger jag, att erfarenheten blir den, att dessa besvär skola
minskas i antal? Nej, det är just då de tillväxa, och jag vädjar
till alla, som känna vår landtbefolkning, hvilka upplysningar den
behöfver för sin*själfdeklaration, och huru den redan nu har vissa
svårigheter att tillämpa den hittills fordrade enkla deklarationen,
om det kan väntas, att den skall reda sig bättre, då det uppställes
kraf på exakta uppgifter om utsäde och skörd och om den årliga afkastningen
samt en noggrann värdering af inventarier och kreatur
vid årets början och vid dess slut. Min bestämda öfvertygelse är,
att dessa besvär skola ökas i antal.

Jag frågar slutligen, om det kan sägas vara någon demokratisk
förbättring af förhållandena att taga bort den rättighet, som
de skattskyldige nu ha att personligen infinna sig hos taxeringsnämnden
i sin ort, något som mycket ofta inträffar i stället för
att skriftligen klaga, hvilket för de mindre inkomsttagarne ju

»jo 33. 64

Onsdagen den 10 April

Förslag till ny ställer sig svårare. Kan det då vara lämpligt att öka svårigheten
bemUningsf&r- att klaga, då man hädanefter får vända sig till pröfningsnämnden,
"T (FbrtsT) som fungerar på ett enda ställe i länet?

Jag tror sålunda för min del, att frågan vinner på att ligga
till sig ett år.

Hans excellens herr statsministern Lindman: Herr talman!
Det var ett yttrande i herr Lindblads senaste anförande, som gör,
att jag begärt ordet. Han säger: låt oss nu skicka ut detta förslag
till Konungens befallningshafvande för att inhämta deras yttranden.
Ja, det kan man visst göra, och det är mycket lätt att
åstadkomma ännu flera utredningar, men är man verkligen så säker
på, att alla dessa upprepade utredningar öfver det ena förslaget
efter det andra verkligen göra saken på det hela taget så ofantligt
mycket bättre? Jag är för min del icke så säker om, att den
uppfattningen är riktig. Då herr Lindblad första gången yttrade
sig, talade han liksom förebrående om att Kungl. Maj:t icke hade nog
vidlyftigt i sin proposition tagit in do yttranden, som Konungens
befallningshafvande hade afgifvit. Dessa yttranden voro emellertid
afgifna öfver ett mycket tidigare förslag, och det, öfver hvilket
Konungens befallningshafvande då hade yttrat sig och således äfven
det förslag, hvaröfver Konungens befallningshafvande i Malmöhus
län hade uttalat sig, var icke detsamma, som nu föreligger i Kungl.
Maj:ts proposition, utan har detta tillkommit efter det Konungens
befallningshafvande yttrat sig. Före förslagets utarbetande i detalj
ha öfver grunderna af detsamma hörts särskilda sakkunniga, nämligen
en kronofogde, en landskamrerare, som varit kronofogde, två
häradsskrifvare och en kronokassör; öfver förslaget ha vidare hörts
statskontoret och kammarrätten, och först därefter har detsamma
af Kungl. Haj:t framlagts.

Jag vill äfven yttra några ord angående den förut omtalade
frågan om häradsskrifvarnes förmåga att kunna gå i land med det
arbete, som här har blifvit dem pålagdt. Såsom bekant — och det
har ju äfven här förut blifvit nämndt — ha häradsskrifvarne pa ett
möte helt nyligen förklarat, att de icke kunde göra det. Jag kan
för min del icke annat än instämma i hvad en föregående talare
yttrat i detta afseende, nämligen att om häradsskrifvarne ha den
uppfattningen, borde de ha kunnat komma fram med densamma
något tidigare — Kungl. Maj:ts proposition är ju snart två månader
gammal — i stället för att hålla sitt möte eu å två dagar
innan frågan skulle afgöras i Riksdagen. Det hade varit mycket
lämpligare, om häradsskrifvarne förr uttalat sina önskemål beträffande
denna fråga, ty då hade bevillningsutskottet kunnat taga
del af detta deras uttalande. För min egen del fick jag meddelande
därom i dag på morgonen, en timme och 20 minuter innan
debatten i frågan började i Första Kammaren. Det är väl i alla
fall något sent att komma fram med sina anmärkningar på det

Onsdagen den 10 April.

65 Nio 88.

sättet, och jag kan icke neka till att jag måste anse, att det är Förslag un ny
till en viss grad olämpligt att förfara så i stället för att komma bevillning»^-i god tid med de anmärkningar, som man vill göra. ^(Forts)

Af det yttrande, som häradsskrifvarne ställde till mig, framgick
emellertid, att därest deras lönereglering blir genomförd, skulle
de nog kunna uträtta arbetet i fråga. Det är således kanske det,
som är det viktigaste i hela saken. Såsom bekant är det jn meningen,
att denna lönereglering skall framkomma, och sannolikt
hade så skett redan vid innevarande riksdag, om Kungl. Maj:t i
tid hade kunnat få in utlåtanden i ämnet från vederbörande ämbetsverk,
som skolat yttra sig i denna fråga. Nu får ärendet ligga
till nästa riksdag, men då lär det väl med all säkerhet kunna
komma före.

Det har ju förut blifvit så mycket sagdt om denna fråga, att
jag icke vidare vill upptaga tiden med att närmare ingå på densamma.
Hvad beträffar själfva kärnpunkten i den stora fråga,
som här behandlas, skulle jag vilja säga, att de reformkraf med
afseende å den direkta beskattningen, som vid olika tillfällen framhållits
och framställts från Riksdagens sida, ovillkorligen förutsätta
en genomgripande omarbetning af skattelagstiftningen. —

Det kan icke hjälpas, att vid en sådan omarbetning vissa ändringar
komma att gripa djupt in i de bestående förhållandena och i många
delar rubba de hittillsvarande anordningarna. Detta är nödvändigt,
därest det skall blifva tillbörlig reda, öfverskådlighet och tidsenlighet
i skattelagstiftningen. Den nuvarande regeringen har ansett
det vara dess plikt att komma fram med ett förslag i denna
riktning, ty det går icke an att skjuta upp denna fråga alltför
länge.

Såsom jag nyss antydde, kännetecknas förslaget däraf, att dess
genomförande oundgängligen kräfves, därest man öfver hufvud
verkligen vill göra några reformer på skattelagstiftningens område.

Vill Riksdagen nu icke godkänna det förslag, som här är framlagdt,
ja, då vet jag sannerligen icke — såsom en talare här förut
yttrade — med hvilket förslag regeringen i detta hänseende skall
komma. Riksdagen har själf begärt ändringar i skattelagstiftningen.
Med nu förevarande förslag afses att taga ett viktigt steg
på reformernas väg. Afslås detta förslag utan vidare, kan man
under sådant förhållande knappast tolka Riksdagens beslut på annat
sätt, än att Riksdagen vill, att man skall stå kvar vid de nu bestående
förhållandena. Men förr eller senare måste väl ändock
ändring här ske. Men med hvilket förslag skall Kungl. Maj:t
framkomma, ifall det förslag, som nu föreligger, blir af Riksdagen
afslaget?

Jag anser, att det är synnerligen önskvärd!, synnerligen nödvändigt
och angeläget, att man nu icke skjuter upp frågan för att,
såsom herr Lindblad yttrade, återigen skicka ut ärendet för hörande
af olika myndigheter, särskildt Konungens befallningshafvande,

Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 33. 5

>'':o 33. 66

Onsdagen den 10 April.

Förslag m ny och för att kanske därefter tillkalla nya sakkunniga och så återbeviUningsfor-
jgen höra statskontoret och kammarrätten. Jag tror, att man myc°r
(Forte) m ket väl kan taga detta förslag sådant som det nu föreligger.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr
talmannen jämlikt de yrkanden, som därunder förekommit, proposition
dels på godkännande af utskottets förslag till förevarande
paragraf dels ock på afslag å utskottets och Kungl. Maj:ts förslag
till nämnda paragraf; och fann herr talmannen svaren hafva utfallit
med öfvervägande ja för förstnämnda proposition. Totering
begärdes emellertid, i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades
och anslogs följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren godkänner bevillningsutskottets
förslag till 1 § bevillningsförordningen, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Yinner Nej, har kammaren afslagit utskottets och Kungl. Maj:ts
förslag till nämnda paragraf.

Omröstningen utvisade 142 ja mot 71 nej; och hade alltså
utskottets förslag af kammaren godkänts.

Som tiden nu var långt framskriden, beslöt kammaren på
hemställan af herr talmannen att uppskjuta den vidare handläggningen
af förevarande betänkande till kl. 7 e. m., då detta sammanträde
enligt utfärdadt anslag komme att fortsättas.

§ 11.

Herr statsrådet m. m. A. H. Hammarskjöld aflämnade Kungl.
Maj:ts proposition om anslag till uppförande af ny kapellbyggnad
i Sjougdnäsets kapellag inom Frostvikens församling.

Denna proposition bordlädes.

§ 12.

Följande nya motioner afgåfvos, nämligen af:

herr K. H. Branting, n:o 237, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition om godkännande af förslag till öfverenskommelse mellan

67 N:o 33.

Onsdagen den 10 April.

svenska staten, å ena, samt Luossavaara—Kiirunavaara aktiebolag
m. fl., å andra sidan, angående viss grufegendom m. m.; samt

herr J. Widén:

n:o 238, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande af telegrafverkets utgiftsstater för år 1908 m. m.;

n:o 239, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ny aflöningsstat för statskontoret; och

n:o 240, i anledning af Kungl. Haj:ts proposition angående
organisation af arméns centrala förvaltningsmyndighet.

Dessa motioner blefvo på begäran genast remitterade till statsutskottet.

Vidare afgåfvos motioner af:

herr G. M. Sandin m. fl., n:o 241, om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående undervisningen i landthushållning;

herr C. A. Lindhagen, n:o 242, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag, innefattande särskilda bestämmelser
om arrende af viss jord å landet inom Norrland och Dalarne;
samt

herr K. V, Rydén:

n:o 243, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande af telegrafverkets utgiftsstater för år 1908 m. m; och

n:o 244, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
godkännande af telegrafverkets utgiftsstater för år 1908 m. m.

Sistnämnda fyra motioner bordlädes.

Kammarens ledamöter åtskildes häruppå kl. 4,2 9 e. m.

In fidem

Herman Palmgren.