1907. Andra Kammaren. N:o 24
ProtokollRiksdagens protokoll 1907:24
RIKSDAGENS PROTOKOLL
1907. Andra Kammaren. N:o 24.
Lördagen den 16 mars.
Kl. 11 f. m.
§ I
Justerades
protokollet för den 9 innevarande mars.
§ 2.
Herr statsrådet m. m. Albert Petersson aflämnade Kungl.
Maj:ts propositioner till Riksdagen:
med förslag till ändrad lydelse af §§ 7, 9, 11, 12, 28, 32,
33, 35, 86 och 105 regeringsformen samt § 38 mom. 2 riksdagsordningen;
med
förslag till lag om ändring i vissa delar af 30 kap.
rättegångsbalken;
med förslag till understöd m. m. åt vaktkonstapeln vid
tvångsarbetsanstalten i Karlskrona J. A. Nilsson för honom genom
olycksfall i tjänsten tillskyndad skada; och
angående ny aflöningsstat för statskontoret.
De kungl. propositionerna bordlädes.
§ 3.
Vidare aflämnades af herr statsrådet m. m. A. H. Hammarskjöld
Kungl. Maj:ts propositioner:
angående inköp af den kvarstående delen af Dädesjö församlings
gamla kyrka m. m.; och
angående rätt för rektorn vid folkskoleseminariet i Strängnäs
S. F. G. Lundqvist till uppflyttning i högre lönegrad.
Jämväl dessa propositioner blefvo på begäran bordlagda.
§ 4.
Slutligen öfverlämnade herr statsrådet m. m. W. Dyrssen
Kungl. Maj:ts propositioner:
angående anordningar för eldens ledning å pansarfartygen; och
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 24. 1
N:o 24. 2
Lördagen den 16 Mars.
Förslag till
lag om
nyttjanderätt
till fast egendom
m. m.
angående pension åt tryckeriföreståndaren vid sjökarteverket
A. J. Aurell;
och blefvo på begäran dessa propositioner likaledes lagda
på bordet.
§ 5-
Herr talmannen yttrade härefter: Jag ber att få med
dela,
att efter öfverläggning inom talmanskonferensen angående
riksdagsarbetets ordnande under den närmaste tiden beslutits,
att arbetsplenum kommer att hållas nästa vecka på onsdag och,
om så behöfves, äfven på torsdag och fredag, att första arbetsplenum
efter påsk kommer att hållas torsdagen den 4 april, då
gemensamma voteringar öfver till dess godkända voteringspropositioner
komma att äga rum. Under den mellanliggande tiden
komma inga andra ärenden att förekomma till afgörande än
sådana, som angå voteringspropositioner, skrifvelseförslag o. d.
§ 6.
Föredrogos hvardera för sig och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å kammarens bord hvilande propositioner:
angående nya stater för universiteten i Uppsala och Lund; och
angående aftal med Norge om gemensamma undersökningar
rörande de svenska flyttlapparnas renbete i Tromsö och Nordlands
amt.
§ 7.
Efter föredragning af de på kammarens bord hvilande motionerna
hänvisades:
herr N. E. Lindbergs motion, n:o 211, till kammarens tillfälliga
utskott n:o 3; och
herr P. Hörnstens motion, n:o 212, till Riksdagens särskilda
utskott n:o 1.
§ 8.
Vidare föredrogos, men bordlädes ånyo bankoutskottets
memorial n:o 8, lagutskottets utlåtanden n:is 26 och 27, Andra
Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 8 samt Andra
Kammarens tredje tillfälliga utskotts utlåtande n:o 9.
§ 9.
Till afgörande förelåg lagutskottets utlåtande n:o 25, i anledning
af Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om
nyttjanderätt till fast egendom m. m.
Lördagen den 16 Mars.
3 N:o 24.
Genom en den 31 december 1906 aflåten proposition, hvilken Förslag till
af båda kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisad, hade Kungl. nyttjanderätt
Maj:t, under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet t{n fast egen.
och högsta domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att dom m. m.
antaga vid propositionen fogade förslag till (Forts.)
l:o) lag om nyttjanderätt till fast egendom;
2:o) lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af
lagen om nyttjanderätt till fast egendom;
3:o) lag om servitut;
4:o) lag om inskrifning af tomträtt samt af fång till sådan rätt;
5:o) lag om inteckning i tomträtt;
6:o) lag om ändrad lydelse af 17 kap. 5 och 6 §§ handelsbalken;
7:o)
lag om ändrad lydelse af 42, 43, 100, 105, 113 och
158 §§ utsökningslagen;
8:o) lag om ändrad lydelse af 39, 46, 47, 48, 49, 50, 53, 55,
56 och 57 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom;
9:o) lag om ändrad lydelse af 2 och 90 §§ konkurslagen;
10:o) lag om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i förordningen
den 20 november 1845 i afseende på handel om lösören, som
köparen låter i säljarens vård kvarblifva;
ll:o) lag om ändrad lydelse af 14 § i förordningen den 4
mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning;
12:o) lag om ändrad lydelse af 65 § i lagen den 20 juni
1879 om dikning och annan afledning af vatten;
13:o) lag om ändrad lydelse af 4 § i lagen den 24 maj 1895
angående hvad till fast egendom är att hänföra; samt
14:o) lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 16
juni 1875 angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar
och andra ärenden.
I sammanhang med nämnda proposition hade utskottet till
behandling förehaft sex särskilda, i anledning af propositionen
väckta motioner, nämligen:
l:o) af herr J. Rettig (motion inom Första Kammaren n:o 35);
2:o) af herr G. F. Östberg (motion inom Första Kammaren
n:o 40);
3:o) af herr J. Erlansson (motion inom Andra Kammaren
n:o 80);
N:o 24. 4
Lördagen den 16 Mars.
Förslag till
lag om
nyttjanderätt
till fast egendom
m. m.
(Forts.)
4:o) af herr E. L. Camitz (motion inom Andra Kammaren
n:o 175);
5:o) af herr N. A. Kilsson i Malmö m. fl. (motion inom
Andra Kammaren n:o 178); och
6:o) af herr J. G. Pettersson i Södertälje (motion inom
Andra Kammaren n:o 188).
Utskottet hemställde, att Riksdagen, under förklarande att
Kungl. Maj:ts ifrågavarande proposition icke kunnat i oförändradt
skick antagas, ville — med afslag å herr Erlanssons motion,
herr Nilssons i Malmö med flera motion och herr G. F. Östbergs
motion — i anledning af berörda proposition och herr
J. Rettigs motion, herr Camitz’ motion och herr Petterssons i
Södertälje motion för sin del antaga vid utlåtandet fogade förslag
till
l:o) lag om nyttjanderätt till fast egendom;
2:o) lag om hvad iakttagas skall i afseende å införande af
lagen om nyttjanderätt till fast egendom;
3:o) lag om servitut;
4:o) lag om inskrifning af tomträtt samt af fång till sådan rätt;
5:o) lag om inteckning i tomträtt;
6:o) lag om ändrad lydelse af 17 kap. 5 och 6 §§ handelsbalken;
7:o)
lag om ändrad lydelse af 42, 48, 100, 105, 113 och 158
§§ utsökningslagen;
8:o) lag om ändrad lydelse af 39, 46, 47, 48, 49, 50, 53, 55,
56 och 57 §§ i förordningen den 16 juni 1875 angående inteckning
i fast egendom;
9:o) lag om ändrad lydelse af 2 och 90 §§ konkurslagen;
10:o) lag om ändrad lydelse af 1 och 3 §§ i förordningen
den 20 november 1845 i afseende på handel om lösören, som
köparen låter i säljarens vård kvarblifva;
ll:o) lag om ändrad lydelse af 14 § i förordningen den 4
mars 1862 om tioårig preskription och om årsstämning;
12:o) lag om ändrad lydelse af 65 § i lagen den 20 juni
1879 om dikning och annan afledning af vatten;
13:o) lag om ändrad lydelse af 4 § i lagen den 24 maj 1895
angående hvad till fast egendom är att hänföra; samt
14:o) lag om ändrad lydelse af 1 § i förordningen den 16
juni 1875 angående särskilda protokoll öfver lagfarter, inteckningar
och andra ärenden.
Lördagen den 16 Mars.
N:o 24.
I anledning af utskottets hemställan om alslag å herr Nilssons
i Malmö m. fl. motion hade reservation afgifvits af herrar
/etter strand, Jansson i Edsbäcken, Widén, Lindhagen, Er sson
och Pettersson i Södertälje, livilka yrkat, att Riksdagen, med
anledning af förevarande motion, ville i skrifvelse till Kung!
Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt låta utarbeta
och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,
genom hvilka rättsförhållandet i afseende å bostäder, som af
arbetsgivare vid industriella inrättningar upplätes åt deras
arbetare, ordnades på grundvalen af de för hyresaftal gällande
bestämmelser.
Sedan herr talmannen anmält ärendet till handläggning,
begärdes ordet af
Herr Zetterstrand, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Med afseende å sättet för föredragningen af detta utlåtande tager
jag mig friheten hemställa, att hvarje lagförslag föredrages paragrafvis
med ingress och rubrik sist och att vid behandlingen af § 1
i hvarje förslag öfverläggningen må omfatta förslaget i dess helhet
samt att, för den händelse lagförslaget kommer att i vissa delar
återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att vid ärendets förnyade
behandling i afseende å de delar af lagförslaget, som
blifvit med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar,
som af ifrågasatta ändringar i återförvisade delar kunna
föranledas.
Den af herr Zetterstrand gjorda hemställan bifölls af kammaren.
I anledning häraf företogs till en början det under mom. 1
upptagna förslaget till lag om nyttjanderätt till fast egendom.
Efter föredragning af 1 kap. 1 § begärdes ordet af
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Albert
Petersson, som yttrade: Herr talman, mina herrar! Det nu
föreliggande förslaget utgör första delen af lagberedningens förslag
till ny jordabalk. Vår nu varade lagstiftning på det område,
som här behandlas, är mycket föråldrad och bristfällig. Hela
det stora rättsinstitut, som går under namnet arrende, behandlas
i några få åldriga stadganden angående förhållandet mellan
landbo och jordägare, hvilka stadganden kvarstått sedan 1734,
äfvensom i några senare tillkomna författningar. Och enahanda
är förhållandet med hyresaftalet i stad. Hvad särskildt det senare
beträffar, så ha genom föråldrade bestämmelser och genom
den tolkning, som i domstolsväg kommit att gifvas åt en af hit
-
Förslag till
lag om
nyttjanderätt
till fatt egendom
m. m.
(Forts.)
N:o 24. 6
Lördagen den 16 Mars.
Förslag till
lag om
nyttjanderätt
till fast egendom
m. m.
(Forts.)
hörande paragrafer, i vissa städer, särskildt i Stockholm, alstrats
förhållanden, som kunna betecknas som olidliga.
En hyresgäst står i vissa fall så godt som rättslös gentemot
en hänsynslös husägare; och många af dessa senare ha
icke aktat för rof att begagna sig häraf på ett sätt, som kan
betecknas såsom rent af upprörande. Jag skulle vara i tillfälle
att i detta hänseende framlägga nyligen inträffade fall här i
Stockholm, livilka öfvergå hvad man kan föreställa sig som
möjligt. På allt detta vill och kommer nog också det föreliggande
lagförslaget att råda bot i den mån, sådant öfver hufvud
taget är möjligt genom lagstiftning på den allmänna civilrättens
område.
Förslaget afväger, såsom också utskottet vitsordat, förhållandet
mellan kontrahenterna på ett skäligt och billigt sätt.
Såsom något särskildt värdefullt måste betecknas de bestämmelser,
som i förslaget inkommit i syfte att skydda den svagare
partens rätt, och livilka bestämmelser gjorts till tvingande lagbud,
hvarigenom aftalsfriheten på detta område till den svagare partens
fördel blifvit i viss mån inskränkt.
Vidare innehåller förslaget ett alldeles nytt rättsinstitut,
nämligen det angående tomträtt. Härigenom har öppnats en ny
form för upplåtelse af nyttjanderätt, som antagligen kommer att
varda af ganska stor betydelse för städernas och de stadsliknande
samhällenas utveckling. Det är min tro, att detta institut
kommer att vinna användning och visa sig välgörande.
Förslaget innehåller för öfrigt bestämmelser, som vi hittills
i lag saknat, angående servitut och därmed sammanhängande
förhållanden.
Jag vågar hysa den förhoppningen, att förslaget, om det
antages, skall bidraga till att skapa lugna och ordnade förhållanden
inom denna del af vår rätt.
Förslaget har, sedan det framkommit, i stort sedt rönt ett
välvilligt mottagande. Vid granskningen i högsta domstolen har
ingen anmärkning framkommit, åtminstone icke af pluraliteten,
angående de principer, på livilka förslaget hvilar. Och hvad angår
detaljerna i detsamma, så äro de anmärkningar, som därvidlag
gjorts, icke af någon synnerligen omfattande art. Den öfverarbetning,
som förslaget genomgått i justitiedepartementet, har
därför kunnat och bort ske med ganska lätt hand.
Utskottet har uttalat enahanda omdöme, då utskottet säger,
att vid pröfning af de särskilda lagförslagen utskottet kommit
till den uppfattning, att genom dessa lagförslag de uppgifter,
som förelegat, blifvit på ett mycket förtjänstfullt sätt lösta och
att förslagens olika syften blifvit vederbörligen tillgodosedda.
Jag vågar alltså hysa den förhoppningen, att äfven Riksdagen
skall finna dessa förslag antagliga och därigenom taga första
steget till en reform på detta område.
7 N:o 24.
Lördagen den 16 Mars.
I fråga om den plan för omarbetning af jordabalken, som Förslag till
lagberedningen utstakat för sig, innehåller utskottets utlåtande nyttjanderätt
upplysning. Det omtalas däri, att lagberedningen tänkt sig upp- tiU faflt egm_
taga ämnet i tre afdelningar. Den första skulle röra rättsför- dom m. m.
hållandena vid nyttjanderätt till fast egendom samt vid servitut, (Forts.)
d. v. s. hvad som nu föreligger utarbetadt och är för Riksdagen
framlagdt. Den andra afdelningen skulle angå fång till fast
egendom, lagfarts- och inteckningsväsendet och hvad därmed
äger sammanhang. Den är för närvarande under arbete i lagberedningen.
Den tredje delen skulle omfatta öfriga delar af
jordabalken, i sammanhang hvarmed en sista handläggning
skulle egnas förslaget i dess helhet i syfte att inordna samtliga
delar inom en gemensam ram och således bilda den nya jordabalken.
Utskottet har uttalat sitt gillande af denna plan, och
den torde också finnas vara lämplig.
Om nu det första steget tages genom antagandet af ifrågavarande
lagar och om vidare arbetet på de öfriga delarna får
fortgå som hittills, är det min förhoppning, att den tiden icke
är långt aflägsen, då vi i Sverige ha en på moderna grunder
stödd och tillfredsställande lagstiftning på ifrågavarande synnerligen
viktiga område.
Vidare anfördes ej. Paragrafen godkändes.
1 kap. 2—8 §§; rubriken till 1 kap; 2 kap. 1—8 §§.
Godkändes.
För 2 kap. 9 § hade utskottet i likhet med Kungl. Maj:t
föreslagit denna lydelse:
Dör arrendatorn före arrendetidens utgång, skall, där ej för
sådant fall arrendeaftalet innefattar annat förbehåll, aftalet fortfarande
vara gällande, men delägarne i boet äge i ty fall, ändå
att aftalet icke är slutet för viss tid öfverstigande tjugu år,
enahanda rätt, som vid arrende för sådan tid enligt 8 § andra
stycket tillkommer arrendator; dock åligge dem, där de vilja
göra bruk af denna rätt, att inom sex månader efter dödsfallet
hembjuda jordägaren att återtaga fastigheten.
Vid lifstidsarrende njute arrendatorns hustru, där äktenskapet
var ingånget innan aftalet slöts, efter mannens död arrendet
till godo så länge hon förblifver änka; går hon i nytt gifte,
må jordägaren uppsäga aftalet.
I sin ofvannämnda motion hade herr Erlansson föreslagit,
att andra stycket i förevarande paragraf måtte erhålla följande
lydelse:
N:o 24. 8
Förslag till
lag om
nyttjanderätt
till fast egen
dom m. m.
(Forts.)
Lördagen den 16 Mars.
Vid lifstidsarrende njute arrendatorns hustru, där äktenskapet
var ingånget innan aftalet slöts, efter mannens död arrendet
.till godo så länge hon förblifver änka. Går hon i nytt gifte,
inträder mannen i arrendeaftalets rättigheter och skyldigheter;
dock må ägaren vara berättigad att uppsäga aftalet, så att det
upphör att gälla tio år efter detta äktenskaps ingående.
Paragrafen föredrogs, hvarefter
Herr Erlansson yttrade: Herr talman, mina herrar! Jag
har i min motion föreslagit en ändring i sista stycket af denna
paragraf. Det arbetas i vår tid rätt mycket för likställighet
mellan man och kvinna, och då anser jag det vara mindre lämpligt
att bibehålla den gamla ordalydelsen i denna paragraf. Lagutskottet
har icke haft annat skäl för bibehållande däraf, än att
gällande lag förut varit sådan. Vi veta ju, att om en man
skulle bli enkling två, tre gånger och gifta sig omigen, så står
kontraktet fast för honom under hans lifstid. Skulle däremot
hända så, att det är mannen, som dör först, så skulle kvinnan
icke hafva rättighet att ingå nytt äktenskap utan att bli skild
från den arrenderade lägenhet, hon innehar. Det största och
kraftigaste skäl, som anföres mot en dylik rätt för kvinnan, är
väl det, att man fruktar, att hon kunde få en dålig man, som
icke skulle motsvara de fordringar, som jordägaren kunde hafva
på sin arrendator. Denna fara är nog icke alldeles utesluten.
Men jag undrar, om vi icke bland 36 §:s många olika punkter
kunde finna någon, som stipulerar rätt för jordägaren att under
sådana förhållanden uppsäga kontraktet. För min del yrkar jag
därför, att denna paragraf ändras därhän, att, om kontraktet är
ingånget för lifstid, detta bör gälla för båda makarne och icke
endast för mannen.
Herr Zetterstrand: Den nu föreliggande paragrafen innefattar
icke den ringaste afvikelse från hvad förut varit stadgadt,
och då det icke förebragts några skäl, som böra föranleda till
ändring i bestående förhållanden, tager jag mig friheten yrka
bifall till utskottets förslag.
Öfverläggningen var härmed slutad. Efter af herr talmannen
gifna propositioner å de därunder gjorda yrkandena godkände
kammaren utskottets förslag.
2 kap. 10—lo §§.
Godkändes.
Utskottet hade, i öfverensstämmelse med Kung], Maj:ts förslag,
hemställt, att 2 kap. 16 § skulle lyda sålunda:
Lördagen den 16 Mars.
9 N:o 1>4.
Vill arrendator!! i annat fall än 15 § afser i stället för Förslag til!
byggnad, som lian mottagit, uppföra ny byggnad, ligge kostnaden ni/tt^n^fitt
därför å honom, där ej öfverenskommelse med jordägaren kan tm fast egen,
träffas; äge dock, där byggnaden uppföres efter plan, som afjord- dom m. in.
ägaren godkänts, eller den eljest pröfvas vara för sitt ändamål (Forts.)
lämplig, vid afträdet räkna sig till godo liusrötebelopp, som vid
tillträdet åsatts den mottagna byggnaden, med afdrag, där den
nya byggnaden finnes behäftad med brist, af kostnaden för
bristens afhjälpande.
Herr Erlamson hade i sin omförmälta motion föreslagit
följande lydelse å denna paragraf:
Vill arrendatorn i annat fall än 15 § afser i stället för
byggnad, som han mottagit, uppföra ny byggnad, ligge kostnaden
därför å honom, där ej öfverenskommelse med jordägaren
kan träffas; äge dock, där byggnaden uppföres efter plan, som
af ägaren godkänts, eller den eljest pröfvas vara för sitt ändamål
lämplig, vid afträdet af ägaren räkna sig till godo det värde
för egendomen, som den nya byggnaden har framför den gamla.
Sedan paragrafen föredragits, begärdes ordet af:
Herr Erlansson, som anförde: Jag undrar, om det icke
skulle kunna hafva gjorts något för att tillerkänna arrendatorn
någon ersättning, då han uppfört nödiga byggnader vid egendomen.
Här tillerkännes honom godtgörelse endast under sådana
förhållanden, att, då han har byggt ett nytt hus i stället för ett
gammalt, han vid arrendetidens slut får göra afdrag för det
husrötebelopp, som vid tillträdet kunde hafva beräknats för den
gamla byggnaden. Om vi tänka oss det fallet, att en egendom
vid arrendets mottagande är illa skött, så kunna husen
vara stora nog för dåvarande brukningsförhållanden, men är
arrendatorn en energisk brukare af jorden, kan han höja egendomens
afkastning i dubbelt mått kanske. Då bli de gamla
husen för trånga, och han kan där icke hafva flera kreatur, än
som det var plats för från början. Har han då icke en sådan
arrendegifvare, som är benägen att vid underhandling medgifva
honom tillåtelse att bygga och bestå något af kostnaderna, så
måste han antingen bygga själf med egna medel utan utsikt till
ersättning eller också bibehålla de gamla trånga byggnaderna
med den påföljd, att han icke kan öka sina kreatur, såsom han
annars skulle hafva kunnat, och det skulle naturligtvis lägga
mycket hinder i vägen för egendomens förbättring. Jag skulle
fördenskull önska, att det skedde någon förändring härvidlag,
och jag yrkar återremiss till lagutskottet för att få vissa förändringar
vidtagna, som skulle kunna lända till större förmån
för arrendetagarne.
N:o 24. 10
Lördagen den 16 Mars.
Förslag till
lag om
nyttjanderätt
till fast egendom
m. m.
(Forts.)
Herr Zetterstrand: Herr talman! Deri fråga, som nu är
före, är af ganska stor betydelse för vårt jordbruk. Obestridligt
.är, att det skulle vara en stor fördel, om man kunde å alla
utarrenderade egendomar få stora förbättringar till stånd såväl
beträffande byggnaderna som beträffande egendomens skötsel föröfrigt.
Men en annan sak är den, att man måste äfven i detta
fall taga hänsyn till jordägaren. I England förhåller det sig så,
att där åtnjuter arrendatorn ersättning för alla förbättringar på
egendomen. Och detta beror därpå, att i England jorden i
allmänhet är i händerna på mycket förmögna personer, under
det att arrendatorerna i allmänhet äro mindre bemedlade. I
dessa förmögnare personers intresse ligger gifvetvis att fä egendomen
förbättrad. I Sverige däremot förhåller det sig ofta
annorlunda. Det händer ofta, att de personer, som utarrendera
sina egendomar, befinna sig i ganska svår ekonomisk ställning
och således icke hafva råd att, äfven om torbättringarne äro
aldrig så önskvärda och nyttiga, ikläda sig att bekosta de
förbättringar, som på egendomen göras. Det är därför så, att
om en arrendator önskar att på egendomen göra förbättringar
och erhålla ersättning därför, så bör han träffa öfverenskommelse
med jordägaren. Kan han icke detta, förefaller det, som om
det efter svenska förhållanden skulle vara ganska strängt, om
jordägaren under alla förhållanden skulle vara förbunden att
ersätta alla förbättringar på egendomen. Därför har lagförslaget
i detta fall intagit eu medlande ståndpunkt och ansett
jordägaren skyldig att ersätta endast sådana förbättringar, som
utgöra ett afhjälpande af brister, som funnos vid tillträdet, äfvensom
kostnader för rör, som användts för täckdikning. Längre
har man icke ansett sig böra gå. Och jag tror med hänsyn till
de förhållanden, som äro rådande här i landet, att det icke är
lämpligt att på lagstiftningens väg gå längre, utan att, om en
arrendator vill ha ersättning för förbättringar på egendomen,
detta må bero på öfverenskommelse emellan kontrahenterna.
Herr talman! Jag yrkar bifall till utskottets förslag.
Herr Erlansson: Jag vill endast vidröra den stora betydelsen
af denna fråga från den sidan sedt, att något öfver två
femtedelar af all den jord, som kan sammanfattas under benämningen
brukningsdelar, brukas af arrendatorer eller jordtorpare.
Denna fråga har således en synnerligen stor betydelse.
Denna kammare har vid denna riksdag beviljat herr JönssonRösiö,
som man kallar jordbrukets apostel, en penningsumma
såsom belöning för hans stora arbete och hans inlägg till höjande
af vårt lands jordbruk. Skulle nu kammaren antaga detta lagförslag
i den form, det af lagutskottet tillstyrkes, så skulle vi,
tycker jag, antaga ett lagförslag, som skulle lägga hinder i vägen
för uppnående af det mål, herr Jönsson-Rösiö arbetar för. Och
11 X» 4.
Lördagen den 16 Mars.
vi borde väl icke gå därhän, att vi, om jag så får säga, gifva Förslag til!
gäfvor med den ena handen till främjande af jordbruket i stortnyttjanderätt
sedt för att sedan med den andra handen taga igen desamma t/u fast egen.
eller lägga hinder i vägen, så att detta främjande icke kan ske dom m. m.
i den mån, som det annars skulle hafva kunnat ske. (Forts.)
Här har enligt mitt förmenande tagits för mycket; hänsyn
till jordägarens ekonomi. Jag kan dock icke fatta, att jordägarens
ekonomi skulle försämras, om min motion i denna del
skulle bli antagen. Jag tror, att det tvärtom skulle höja vårt
lands välstånd i allmänhet och således också jordägarens, och
jag yrkar därför, att här måtte ske eu förändring, i synnerhet i
denna paragraf. Jag vidhåller mitt yrkande om återremiss till
lagutskottet.
Härmed var öfverläggningen slutad. Sedan herr talmannen
framställt proposition å de yrkanden, som därunder förekommit,
blef utskottets förslag af kammaren godkändt.
Efter föredragning af 2 kap. 17 § lämnades på begäran
ordet till:
Herr Persson i Tällberg, som yttrade: Herr talman, mina
herrar! Som allmänt omdöme om det föreliggande lagförslaget
måste jag säga, att det är ganska godt och att detsamma utan
tvifvel kommer att fylla ett stort och länge kändt behof. Jag
kan dock icke vara till freds med den affattning, som den nu
föredragna paragrafen erhållit, och detta först och främst därför,
att en så afsevärd skillnad göres beträffande olika slag af täckdiken,
som här afhandlas. Denna paragraf är, såvidt jag fattat
lagförslaget rätt, den enda, som tillförsäkrar en arrendator rätt
att få ersättning för å den arrenderade fastigheten nedlagda
kostnader, utom hvad som bestämmes skola utgå på grund af
den syn, som hålles enligt §§ 11 och 12. Och med anledning
häraf tror jag, att denna paragraf hade bort erhålla en något
annan och mera fullständig affattning, än den fått i detta förslag.
Beträffande dessa olika slag af täckdiken anser jag för min del.
att det kan finnas täckdiken, som, ehuru lagda med annat material
än rör, äga bättre förmåga att afbörda jorden den öfverflödiga
fuktigheten, än hvad sådana rördiken hafva. Och jag tror, att
till och med täckdiken, där man användt sten som byggnadsmaterial,
bli, om de göras på ett förståndigt sätt, mera varaktiga,
än hvad till och med rördiken kunna bli.
Men detta är icke min hufvudanmärkning mot paragrafen,
utan jag anser den egentliga bristen ligga däri, att icke i denna
paragraf förekomma reglerande bestämmelser, som skola ordna
kostnadsförhållandena mellan jordägare och arrendator i sådana fall,
då dikningsföretag komma till stånd, utan att hvarken jordägaren
eller aiTendatorn därtill medverkat, då det gällde beslutande
om dikenas upptagande. Jag åsyftar stadgande!!, som förekomma
Ji:o 24. 12
Lördagen den 16 Mars.
Försteg till i den s. k. dikningslagen den 20 juni 1879. Som herrarne veta,
nyttjanderätt ^an ^et mycket val hända, att en jordägare trots protest nödgas
till fast egen-i ett ganska dyrbart afdikningsföretag. Då uppskattas
dom m. m. jordförbättringens värde på jordägarens mark, och detta upp(Forts.
) skattade jordförbättringsvärde lägges sedan till grund för fördelningen
bland de deltagande af de kostnader, som dikningsföretaget
medför. Jag känner mycket väl till, att man enligt 76 §
i berörda lag kan komma ifrån deltagande i en sådan kostnad,
men med den möjligheten är förenad en annan olägenhet, nämligen
att man då måste mot sin vilja afstå så stor del af sin
fastighet, som motsvarar värdet af den jordförbättring, som diket
skulle åstadkomma på ägarens jord. Nu är det klart, att den
största delen af en sådan kostnad och af ett sådant dikningsföretag
borde rätteligen drabba jordägaren, men det borde dock
bero på, huru lång tid af arrendet vore kvar, så att äfven arrendatorn
finge i någon mån — och kanske till och med i ganska
hög grad — bidraga till täckande af sådana kostnader. Och då
lagen i öfrigt synes mig på ett lyckligt sätt innefatta reglerande
bestämmelser till förebyggande af tvister mellan jordägare och
arrendator, hade det varit lyckligt, om äfven det af mig nu anlörda
fallet, som kan komma att inträffa ganska ofta, blifvit
regleradt genom lagens bestämmelser. Men då jag vill framgång
åt förslaget och hoppas på, att man i framtiden får rättade
de fel och brister, som nu möjligen kunna vidlåda förslaget,
skall jag, herr talman, icke tillåta mig att göra något yrkande.
Jag har emellertid icke kunnat låta denna paragraf passera
oanmärkt. Konsekvensen af mitt anförande skulle kanske blifva,
att jag yrkade återremiss, men jag tror det vara lönlöst dels
därför, att Första Kammaren sannolikt redan har antagit paragrafen
sådan den är, och dels därför, att utskottet torde sakna konstitutionell
rätt att vidtaga en sådan förändring. Därför skall
jag icke tillåta mig att göra något yrkande.
Häruti instämde herrar Olsson i Älfdalsåsen och Sundin.
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Den
föregående ärade talaren ansåg, att ersättning borde lämnas, icke
allenast då täckningen ägt rum med rör, utan äfven då den ägt
rum med andra material. Förhållandet är emellertid, såsom vi
alla veta, att om täckdikning ägt rum med rör och detta skett
under kontroll af statens landtbruksingeniör, så har man all
möjlig anledning antaga, att dylika täckdikningsföretag komma
att hafva beståndande värde för fastigheten. Det är med anledning
däraf, som man ansett, att jordägaren genom att betala en
del af kostnaderna äfven borde deltaga i betäckandet af utgifterna
för dylika täckdikningsföretag.
År täckdikning verkställd med andra material än rör,
Lördagen den 16 Mars.
13 N:o 24
exempelvis sten eller trä, kan det mycket väl hända, att täckdikningen
icke blir utförd så, att den medför större fördel än
vanlig dikning. Det kan till och med inträffa, att täckdikning
med sten blir mindre beståndande än en vanlig dikning. Under
sådana omständigheter har man icke ansett, att lagen borde
förpliktiga jordägaren att utgifva ersättning i dylikt fall; men
däremot står det naturligtvis kontrahenterna fritt att öfverenskomma,
huruvida och i hvad mån jordägaren skall utgifva
ersättning.
Vidare gjorde den föregående ärade talaren en erinran,
gående ut på, att det borde finnas bestämmelser med hänsyn till
hur det skall förfaras vid allmänna dikningsföretag, som kunna
användas i en framtid. Dylika föreskrifter finnas icke här i lagen,
och detta enligt mitt förmenande med rätta. Det är gifvet, att
om en jordägare blir skyldig att deltaga i ett allmänt dikningsföretag,
kommer kostnaden därför icke att drabba arrendator^
utan jordägaren. Nu har emellertid lagförslaget förutsatt, att
genom ett dylikt allmänt dikningsföretag skulle kunna inträffa,
att fastigheten komme i väsentligt förbättradt läge. Därför har
i 27 § stadgats, att om en fastighet på detta sätt kommer i
förbättrad växtkraft och kan gifva större afkastning, så bör
också arrendator i detta fall få vidkännas en större arrendeafgift
i förhållande därefter. § 27 talar nämligen om den förbättring,
fastighet kan få vid skifte, samt säger, att motsvarande
bestämmelser också skola tillämpas, då jordägaren för sin del för
dikningsföretag eller dylikt får vidkännes kostnaden. Lagförslaget
har således äfven där tagit hänsyn till att för den förbättring,
som genom jordägarens försorg kommer att ske, bör
arrendatorn vidkännas ökad afgift.
Jag tror, att lagförslaget äfven i detta afseende gått en
medelväg mellan de olika intressena och på bästa sätt sökt skipa
rättvisa dem emellan. Jag yrkar, herr talman, bifall till lagutskottets
hemställan i förevarande afseende.
Herr Söderberg i Hobborn: Först och främst ber jag att
få till alla delar instämma i det anförande, som herr Daniel
Persson nyss hållit. Jag vill emellertid också uttala en tanke,
som jag fick, då jag läste igenom denna paragraf. Jag kom
nämligen därvid till den öfvertygelsen, att Kung!. Maj:ts förslag
är lyckligare affattadt än utskottets förslag. Jag har tyckt mig
finna, att man i Kungl. Majrts förslag bara påträffar uttryckt i
lagtexten, hvad som i allmänhet är gällande i praxis. Då man
anlägger täckdikning med tegelrör, så är det, såsom herrarne
mycket väl veta, af den allra största vikt och betydelse, att
dessa rör blifva nedlagda omsorgsfullt och väl. Nu har jag mig
bekant — jag känner nämligen arrendatorer, som hafva både
kronojord och annan jord på arrende — att det i många fall
Förslag till
lag om
nyttjanderätt
till fast egendom
m. m.
(Forts.)
N:o 24. 14
Lördägen den 16 Mars.
Förslag till
lag om
nyttjanderätt
till fast egendom
m. in.
(Torts.)
inträffar, att arrendatorerna fått icke allenast rören, utan att
också en person gratis ställts till deras förfogande, som varit
med om att öfvervaka, att rören omsorgsfullt nedlagts i dikena.
Jag tror, att jordägaren i allmänhet skulle vinna på, att en
sådan person vore närvarande vid hvarje dylikt dikningsföretag.
Han skulle nog icke förlora därpå, att han bekostade både rören
och biträde af den person, som ledde nedläggningen i jorden
af dem.
I anledning af hvad jag nu anfört har jag tänkt mig, att
det skulle vara lyckligt, om kammaren ville till lagutskottet
återremittera denna paragraf, på det att utskottet må sättas i
tillfälle att taga i öfvervägande de synpunkter, åt hvilka här
gifvits uttryck. Herr talman! Jag anhåller därför om åt erremiss
till utskottet af denna paragraf.
Herr Persson i Tällberg: Herr talman! Jag förstod mycket
väl, att herr Zetterstrand skulle hänvisa mig till 27 § i förevarande
lagförslag. Den paragrafen har äfven jag läst, men jag
får säga, att jag i alla fall fortfarande anser, att det är en brist
i den nu föredragna paragrafen. Om vi nämligen läsa igenom
paragraferna 10, 11 och 12, som afhandla syn, så finna vi, att
där förekomma reglerande, tydliga bestämmelser om hur laga
syn skall förrättas, och jag tror, att det skulle hafva varit
lämpligt, om ifrågavarande lagförslag hade innehållit liknande
bestämmelser om uppskattning af den ökade afkastningsförmåga,
som jorden kan hafva erhållit genom dikningsloretag af den art,
som jag påpekade i mitt första anförande.
Bestämmelserna i 27 §, såsom jag läser densamma, äro så
affattade, att det beror på jordägarens godtycke att komma
öfverens om saken. Jordägaren kan framställa orimliga anspråk,
och vill icke arrendatorn gå in på dessa anspråk, så har han
endast att afträda arrendet och öfverlämna jorden till ägaren.
Lagförslaget åsyftar i alla andra stycken, såvidt jag läst det rätt,
just att förebygga sådan eventualitet. Då har jag trott det vara
eu bjudande nödvändighet, att samma försiktighetsmått vidtagits
äfven i det af mig berörda afseendet.
Jag åhörde i går en mycket intressant föreläsning om detta
lagförslag — det var af lagberedningens ordförande — och då
föreläsaren kom till den del af lagförslaget, som af handlade dess
ekonomiska bestämmelser, yttrade han ungefär följande: det
vore förkastligt ur nationalekonomisk synpunkt, om man fastsloge
sådana bestämmelser, att jorden icke finge vara bättre vid
dess afträde än vid tillträdet. Så blefve dock förhållandet, om
arrendatorn icke finge betaldt för de förbättringar, som han nedlagt
på jorden.
Det var i den riktningen jag skulle önskat, att lagförslaget
gått ur alla synpunkter, så att särskild! beträffande diknings
-
Lördagen den 16 Mars.
15 K:o 24.
företag — hvarpå stora kostnader kunna få nedläggas, vare sig Förslag till
dessa utföras med jordägarens begifvande eller på af mig förut frände "tt
angifvet sätt — arrendator!! då skulle uppmuntras till att verkställa t/n fait e(jen.
jordförbättringar i högre grad, än hvad som torde blifva fallet, dom m. m.
om här föreslagna bestämmelser antagas. Nu får han ju i all- (Forts.)
mänhet betaldt endast för de påsynade brister, som funnos på
jorden vid tillträdet, men hvad däröfver nedlägges har han
knappast utsikt att få ersättning för.
Vidare anfördes ej. Paragrafen godkändes.
2 kap. 18—35 §§.
Godkändes.
För 2 kap. 36 § var, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
Kungl. Maj:ts förslag, af utskottet föreslagen följande lydelse:
Arrenderätten vare förverkad och jordägaren förty berättigad
att uppsäga aftalet:
1. om arrendatorn dröjer med erläggande af arrende, som
utgår i penningar eller naturalster, utöfver en månad efter förfallodagen
eller undandrager sig att utgöra honom enligt aftalet
åliggande arbete eller annan tjänstbarhet eller vid arbetets utförande
visar tredska;
2. om han gör sig skyldig till vanvård af fastigheten, eller
om han, där jordägaren efter ty i 24 § sägs lämnat honom
kreatur eller redskap till fastighetens bruk, eftersätter hvad
enligt sagda § åligger honom och icke på tillsägelse vidtager
rättelse;
3. om han nyttjar fastigheten till annat ändamål än vid
upplåtelsen förutsattes eller, där aftalet fastställer viss odlingsplan
eller eljest innefattar bestämmelse angående fastighetens
häfd, afviker från hvad sålunda bestämts och icke på tillsägelse
vidtager rättelse;
4. om han åt annan till brukande upplåter fastigheten
eller del däraf utan jordägarens medgifvande eller i fall, som
8 § andra stycket eller 9 § första stycket afser, öfverlåter arrendet
å annan, utan att där gifna föreskrifter iakttagits;
5. om han mot stadgandet i 19 § från fastigheten bortför
stråfoder eller gödsel;
6. om han å fastigheten eller annan jordägaren tillhörig
mark föröfvar åverkan eller olofligen jagar eller fiskar;
7. om han å fastigheten olofligen försäljer brännvin, vin
eller Öl;
N:o 24. 16
Lördagen den 16 Mars.
Förslag till
lag om
nyttjanderätt
till fast egendom
m. m
(Forts.)
8. om han, där någon, som är i hans tjänst, så förbryter
sig som under 6 och 7 är sagdt, underlåter att, efter tillsägelse
af jordägaren, så snart ske kan skilja den brottslige från tjänsten;
9. om han, oaktadt aftalet innefattar förbud att å fastigheten
inhysa främmande personer, där inhyser sådan och underlåter
att på tillsägelse aflägsna honom; eller
10. om han, där aftalet eljest innehåller bestämmelse, hvars
iakttagande måste anses vara för jordägaren af synnerlig vikt,
åsidosätter sådan bestämmelse.
Finnes i fall, som denna § afser, hvad arrendatorn låtit
komma sig till last vara af ringa betydenhet, må ej arrendatorn
skiljas från arrendet.
Uppsäges aftalet, vare jordägaren berättigad till skadestånd.
Beträffande denna paragraf hade emellertid reservation afgifvits
af herr Lindhagen, med hvilken herrar Jansson i Edsbäcken,
Ersson och Nordin instämt, och som hemställde om
följande lydelse af 9 punkten i paragrafen:
9. om han å fastigheten för eller tillåter andra föra ett
lastbart eller lösaktigt lefverne, så att egendomen däraf varder
beryktad.
Sedan paragrafen föredragits, begärdes ordet af:
Herr Lindhagen: Jag har här afgifvit en reservation, och
det tillkommer mig nu att yttra några ord om densamma. Såsom
redan af en äi-ad talare under debatten anförts, så afser denna
lag bland annat att beträffande förhållandet mellan jordägare
och arrendator samt mellan husägare och hyresgäst ordna saken
så, att den svagare partens rätt behörigen skyddas. Den svagare
parten är ju i allmänhet arrendatorn och hyresgästen, och lagförslaget
har ju ock i flera viktiga afseenden på ett erkännansvärdt
sätt tillgodosett dessa personers rättigheter. Ett af de förhållanden,
som här spela en roll, är att tillse, i hvad mån arrendator
eller hyresgäst har rätt att —- som man säger — inrymma
annan person å den mark eller i den lägenhet, han fått till sig
upplåten.
I det afseendet innehåller den af utskottet tillstyrkta hyreslagstiftningen
en tillfredsställande bestämmelse, då den förklarar,
att hyresgäst har full rättighet att inrymma hvem han vill, så
snart ej därigenom något men tillskyndas husägaren. Men däremot
när det gäller arrendeaftal, så innehåller lagen något helt
annat, nämligen att i visst fall jordägaren skall hafva en uteslutande
rätt att diktera för arrendatorn, hvilka personer han
får inhysa, oafsedt om det länder jordägaren till men eller ej
och oafsedt om det därigenom sker ett obehörigt intrång i den
naturliga frihet, som en arrendator bör tillerkännas.
Lördagen den 16 Mars. 17
Sålunda innehåller som sagdt denna paragraf, att jordägaren
liar rätt att uppsäga ett arrendeaftal, om arrendator!!, oaktadt
aftalet däremot innehåller förhud, inhyser främmande person å
fastigheten och underlåter att på tillsägelse aflägsna honom.
Visserligen har själfva lagförslaget omgärdat denna jordägarens
rätt med vissa inskränkningar, sä att man frestas vid första påseende
säga, att det hela ej betyder så synnerligen mycket.
Men eftersom själfva föreskrifterna kommit dit, är det väl meningen,
att de skola ha någon betydelse. Och går man att närmare
undersöka garantierna, så finner man, att de taga sig mera
ut på papperet, än i verkligheten.
Den första garantien är den, att det endast kan komma i
fråga att tillämpa denna paragraf, då ett aftal förefinnes. Därigenom
kan det ju synas, som om arrendatorn ej hade så mycket
att invända, då det har berott på huruvida han frivilligt ingått
aftalet eller ej. Men det ställer sig nog ej så i verkligheten.
Alla de små arrendatorerna, t. ex. torpare, hafva oftast föga
aftalsfnhet, när jordägaren förelägger dem ett kontrakt till underskrifyande,
och i de flesta fall uppmärksamma de nog ej eller
förstå ej, hvad sådana i arrendeformuläret insmugglade ord för
dem egentligen betyda, så att denna hela garanti förefaller mig
ej ha^ någon betydelse annat än till skenet.
bå innehåller lagförslaget vidare den garantien, att det är
endast om arrendatorn underlåter att på tillsägelse aflägsna den
inhysta personen, som det kan bli någon menlig verkan för
honom. Ja,° det är ju icke så mycket bevändt med detta heller.
Ty är det sa, att arrendatorn verkligen vill hysa denna person,
sä är det ju i alla fall ur hans synpunkt ett öfvergrepp, att han
på tillsägelse af jordägaren skall blifva skvldig att aflägsna
honom.
Slutligen för det tredje har man sökt en garanti däri, att
här bara är fråga om att inhysa en person, då det däremot i
hyreslagstiftningen är fråga om att inrymma en person. »Inhysa»
skall vara ett begrepp, som innefattar färre tillfällen än
det vidsträcktare »inrymma». Det är ju möjligt, att det kan
tolkas på detta sätt, men det är ganska svårt att säga, hvar
gränsen ligger, och jag tror ej att man i rättspraxis har någon
egentlig föreställning om, hvar skillnaden mellan »inrymma» och
»inhysa» ligger. Följden blir nog bara den, att arrendatorn, om
han vill behålla sin frihet, försöker att »inrymma» en sådan där
person, och då kommer jordägaren att göra gällande, att det
egentligen är inhysning, fäst arrendatorn har begagnat formen
af inrymning. Då kommer det att inför domstolen helt enkelt
ställa sig så, att det är själfva arrendatorns uppsåt, som är det afgörande
för frågan, huruvida inrymning eller inhysning föreligger.
Slutligen finnes i slutet af paragrafen den bestämmelsen,
att i fall arrendatorns förseelse är af ringa betydelse, så kommer
Andra Kammarens Prot. 1907. N:o 24. o
N:o 24.
Förslag till
lag om
nyttjanderätt
till fast egendom
m. m.
(Forte.)
N:o 24.
Förslag till
lag om
nyttjanderätt
till fast egendom
m. m.
(Forts.)
Ig Lördagen den 16 Mars.
han icke att drabbas af den stadgade påföljden. Men denna bestämmelse
kan ju ej betyda det, att, om i själfva kontraktet stål
intaget, att han icke får inhysa någon utan jordägarens medgifvande,
man vid tillämpningen däraf om en del fall kan få
säga, att inhysandet är af ringa betydelse, utan då skall nog
kontraktet hafva sin giltighet. För detta fall tror jag ej, att
detta undantag kommer att få så stor verkan.
Nu säger man emellertid — och det är en sak, som enligt
hvad jag hört förmenas har stor betydelse — att dessa bestämmelser
äro af vikt ej så mycket för den enskilde jordägaren,
men för hela kommunen. Ty det kan förekomma, att en arrendator
inhyser en hel familj kanske, som sedan faller fattigvaiden
till last, och därigenom drabbas hela kommunen, och detta
vet man ju är en mycket om punkt beträffande landskommunerna.
Men då borde man väl slå in på den bogen, att det förbjudes
äfven hvarje jordägare, stor och liten, att inhysa andra, ty han
kan lika väl missbruka denna rätt till skada för kommunen i
dess helhet. Icke får man göra en sådan skillnad mellan en
person, som har mark med äganderätt, och en som arrenderar,
att den förre skall ha frihet att göra som han tycker, men om
en person nödgas arrendera, då skall jordägaren få rätt att vara
förmyndare för arrendator!! å hela samhällets vägnar. Det är
en ytterst gammalmodig åskådning, som icke bör få rum i en
modern lagstiftning, som denna lag utgifver sig för att vara.
Då är frågan, huru detta skall formuleras. Jo, på motsvarande
sätt som hyreslagstiftningen är formulerad. Arrendatorn
skulle sålunda få »inrymma» hvem han ville, blott han därmed
icke tillfogade jordägaren något men. Nu påstår man emellertid,
att det finnes vissa olikheter i dessa fall mellan land och stad,
och Kungl. Maj:t har i den norrländska arrendelägen eftei den
allmänna finska arrendelagens föredöme formulerat saken på
det sättet, att lagen inskränkt jordägarens rätt i detta fäll, så
att arrendatorn kan vräkas endast »ifall han a fastigheten för
eller tillåter andra föra ett lastbart och lösaktigt lefverne, så att
egendomen därigenom varder beryktad». Jag medgifver, att
formuleringen kan förefalla litet tillgjord och svulstig, men den
har dock den fördelen, att den, som sagdt, förekommer i den
allmänna finska arrendelagen och föreslagits af Kungl. Maj:t r
den norrländska arrendelagen och genomgått högsta domstolens
skärseld. Då tror jag också det är tryggare för en enskild reserval!t
att hålla sig till hvad som redan bestämts af Kungl.
Maj:t, och därför tillåter jag mig att i fråga om 36:te paragrafen
föreslå den ändring, att 9:de punkten må lyda: »om han å fastigheten
för eller tillåter andra föra ett lastbart och lösaktigt lefverne,
så att egendomen därigenom varder beryktad.»
Herr Nordin instämde häruti.
Lördagen den 16 Mars.
19 N:o 24.
Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Albert
P etersson: Med anledning af det yttrande, som afgifvits af
den ärade representanten på stockholmsbänken, ber jag att med
några ord få klargöra den uppfattning, som i förevarande punkt
ligger till grund för Kungl. Maj:ts förslag.
Jag bör därvid till en början beröra den skillnad, som i
förslaget göres mellan begreppen arrende och hyra jämfördt med
hvad nu därom förstås. Med arrende menas, i det sammanhang
hvarom nu är fråga, arrendeupplåtelse af jordbruksfastighet
för jordbruksändamål, fastigheten må ligga på landet eller inom
stads gränser. På samma sätt är hyra för handen, då upplåtelse
skett af bostadslägenhet för bostadsändamål, denna bostad må
vara belägen på land eller i stad. Om man nu går med pa den
mening, som utskottet omfattat, och anser, att vid hyresaftal
hyresgästen bör tillåtas att förfoga öfver den hyrda lägenheten
jämväl på det sätt, att han där får uthyra ett rum eller eljest
upplåta en del däraf till annan hyresgäst, så kan detta motiveras
af det förhållande, att lägenheten som upplåtits är afsedd att
såsom bostad användas. Men detta betraktelsesätt låter icke
öfverföra sig på jordbruksfastighet, som upplåtes för jordbruksändamål,
så att arrendatorn skulle kunna anses äga en ovillkorlig
och oförytterlig rätt att inhysa andra personer i de till
fastigheten hörande husen. Detta ligger åtminstone icke i aftalets
natur.
Jag vill ock fästa uppmärksamheten därå, att, såsom den
ärade representanten själ}'' anmärkt, lagförslaget alldeles icke
innefattar något generellt förbud för arrendatorn att åt annan
upplåta bostad å den arrenderade fastigheten, utan förslaget går
därpå ut, att aftalsfrihet skall upprätthållas i detta afseende och
att sålunda jordägaren skall hafva rättighet att, om han finner
sitt intresse sådant fordra, i arrendeaftalet förbehålla sig, att icke
främmande personer inhysas i de bortarrenderade byggnaderna,
äfvensom att så beskaffadt aftal skall bli af lagen respekteradt.
Man iår härvid icke förbise, att vår lag på detta område hittills
till alla delar upprätthållit aftalsfrihet. De flesta främmande
lagstiftningar stå nog kvar på samma ståndpunkt. Det har i
Sverige varit och är nog ännu i de flesta andra länder jordägaren
obetaget att vid upplåtelse af jord stadga Indika förverkande
skäl som helst. Lagförslaget bryter med denna princip
och slår in på en annan bog. Det inför i vissa särskilda fall
tvingande bestämmelser särskildt i afseende på förverkande skäl,
så att jordägaren icke kan i kontraktet uppställa andra sådana
skäl än dem, som lagen föreskrifver. Då synes ock försiktigheten
bjuda, att man härutinnan icke går längre än som oundgängligen
påkallas af förhållandena, och enligt min uppfattning
har förslaget i det fallet träffat det rätta.
Förslag till
lag om
nyttjanderätt
till fast egendom
m. m.
(F orts.)
N:o 24. 20
Lördagen den 16 Mars.
Förslag till
lag om
•nyttjanderätt
till fast egendom
m. m.
(Forts.)
Den föregående talaren har också berört den norrländska
arrendelagens motsvarande stadgande. Ja, det är ett annat, men
det finnes också ett specifikt skäl. hvarför det senare stadgandet
blifvit olika det förra. Det är möjligt, att många finna det skälet
icke väga tillräckligt, utan anse att lagarna borde i nu ifrågavarande
punkt vara lika, Men det har dock för mig vant bestämmande,
så att i deri norrländska arrendelagen en arrendator
lämnats mera frihet i detta afseende än i den allmänna arrendelagen.
Skälet är helt enkelt de stora afstånden i Norrland och
den glesa bebyggelsen där uppe. Det har nämligen förefallit
mig icke osannolikt, att personer skulle kunna på grund af tillfälligt
arbete för någon kortare tid behöfva uppehålla sig inom
orter, som äro glest bebyggda, och att det kunde för dessa möta
svårighet att skaffa sig nödig bostad, om en del arrendegårdar
vore stängda, därför att arrendatorerna vore i arrendeaftalet
underkastade förbud att hos sig inhysa andra. Detta skäl förefinnes
icke inom andra delar af landet. På denna grund har
olikheten i lagförslagen tillkommit.
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! I nu
föreliggande lagförslag har man, på sätt den förste ärade talaren
påvisade, utgått från afsikten att skydda de svagares rätt mera
än hittills är fallet, För det ändamålet äro i denna punkt åtskilliga
restriktiva bestämmelser stadgade. Nu är det sålunda
efter detta förslag icke möjligt för en jordägare att uppsäga
ett kontrakt med en arrendator, därför att denna inhyser en
person, tillhörande hans familj, utan härför fordras, att det skall
vara »främmande personer». Redan däri ligger en stor afvikelse
från nuvarande bestämmelser, och därigenom har man
brutit udden af den anmärkning, som så ofta träffat den nuvarande
lagen. Vidare har man den garantien, att en arrendator
icke får uppsägas blott på den grund, att han inhyser en främmande
person, utan det skall därtill komma, att han underlåter
att på tillsägelse aflägsna denne. Det finnes ännu en tredje inskränkning,
nämligen den, som står i slutet af paragrafen, att,
beträffande alla dess moment, det är generellt stadgadt, att finnes
i fall. som denna paragraf afser, hvad arrendatorn latit komma
sig till last vara af ringa betydenhet, må ej arrendatorn skiljas
från arrendet.
Jordägaren kan således icke, på grund af dessa bestämmelser,
för allra minsta förseelse göra sig kvitt en arrendator,
utan är det så, att tvist uppkommer, skall domstol afgöra, om
denne i så hög grad brutit det af honom med jordägaren träffade
aftalet, att han på grund däraf kan anses ha förverkat kontraktet.
Således har, som herrarne se, i många hänseenden arrendatorns
rätt blifvit skyddad, gentemot hvad nu gäller, men å
Lördagen den 16 Mars.
21 N:o 24.
andra sidan har man icke velat gå så långt, att man verkligen
trädt jordägarens rätt för nära. Det kan ju tänkas, att förhållanden
kunna inträffa, då det är lämpligt, att man i kontraktet har satt
in bestämmelser om att arrendatorn icke får inhysa främmande
personer, för den händelse han nämligen skulle göra detta i
större utsträckning till jordägarens förfång. Man måste i detta
fäll se till icke allenast arrendatorns, utan äfven jordägarens intresse,
och just för att gå en sådan medelväg har man gjort en
viss skillnad mellan arrendeaftal och hyresaftal.
Herr Lindhagen: Herr talman! Herr justitieministern
betonade starkt, att det var en bestämd skillnad mellan stad
och land i detta afseende, därför att det i stad endast gällde
förhyrande af bostadslägenhet. Jag tror emellertid, att det är en
oriktig uppfattning, som i allmänhet gör sig gällande, nämligen
den, att ej en arrendator också kan sägas hyra sig en bostadslägenhet.
Tak öfver hufvudet behöfver man väl både i stad
och på land, och ett arrendekontrakt innefattar för det första
alldeles detsamma som hyresaftalet, nämligen att man hyr bostad,
och så innefattar det dessutom något annat. Således, allt hvad
som gäller om hyresgäst i stad bör också gälla en arrendator, i
den mån han hyr bostad för sin räkning. Nog tycker jag åtminstone,
att man kan resonera på det sättet med lika fog
som på det andra.
Nu framgår det vidare, att denna sak har en ganska stor
betydelse, utaf de skäl, herr justitieministern anförde, hvarföre
han beträffande Norrland föreslagit en annan bestämmelse i detta
afseende. Han sade nämligen, att det där med de stora afstånden
ofta skulle kunna inträffa, att personer, i saknad af annan tillflyktsort,
för en tid måste inhysas hos främmande personer på
landsbygden, och därför skulle en sådan möjlighet äfventyras,
ifall man i norrlandslagen införde en sådan bestämmelse, som
nu är föreslagen i allmänna lagen. Jag frågar då, om det icke
ofta kan hända, att man på landsbygden äfven i södra och mellersta
delarna af landet är i behof af en sådan tillfällig bostad,
som icke på annat sätt står att få än på det, som nu är tal om,
och då skulle ju, i öfverensstämmelse med hvad vi nyss hörde,
möjligheten härtill med den ifrågasatta bestämmelsen äfventyras.
Jag vidhåller därför mitt yrkande om bifall till reservationen.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Därunder hade
yrkats dels godkännande af utskottets förslag till förevarande
paragraf, dels ock godkännande af berörda förslag med den af
herr Lindhagen föreslagna ändringen däri. Herr talmannen, som
nu gaf proposition å dessa yrkanden, fann den förstnämnda
propositionen vara med öfvervägande ja godkänd. Emellertid
begärdes votering, i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades
och anslogs följande voteringsproposition:
Förslag till
lag om
nyttjanderätt
till fast egendom
m. m.
(Forts.)
N:o 24. 22
Lördagen den 16 Mars.
Förslag till
lag om
nyttjanderätt
till fast egendom
m. m.
(Forts.)
Den, som vill, att kammaren godkänner lagutskottets förslag
till 36 § i 2 kap. af lag om nyttjanderätt till fast egendom,
■ •• [■:< .< ■!< :-m .afl*"''. !''■ Jo <:
röstar* Ja; ■
: |; t J '' • '' ’■ - , '' • • • f . t/ vv; ‘ * 7<V«
Den, det ej vill,
röstar Nej;
Vinner Nej, har kammaren godkänt berörda förslag med den
af herr Lindhagen föreslagna ändringen däri.
Omröstningen utföll med 137 ja mot 64 nej; och hade kammaren
alltså godkänt utskottets förslag.
2 kap 37—42 §§. .
Godkändes.
Efter föredragning af 2 kap. 43 § yttrade:
Herr talmannen: Innan § 43 uppläses, skall jag be
kammaren vidtaga rättelse af ett tryckfel, som där förekommer.
Där står nämligen å andra raden från paragrafens början: »--
5 § första stycket, 9—9, 18, 22,» etc. I stället för detta »9—9»
skall det vara »6—9», det vill säga §§ 6, 7, 8 och 9. Jag
hemställer, att kammaren behagade vidtaga denna ändring.
Paragrafen godkändes. 4 •- •••--, , ;,
ris i . „■ |V ■!
Rubriken till 2 kap.; 3 kap.; rubriken till 3 kap.; 4 kap.;
rubriken till 4 kap.; lagförslagets ingress och öfverskrift.
Godkändes.
De under mom. 2 och 3 upptagna lagförslagen.
Godkändes.
Sedan det under mom. 4 upptagna lagförslaget häruppå
anmälts till föredragning, begärdes ordet af
Herr Zetterstrand, som yttrade: Herr talman, mina herrar!
Då de lagförslag, som nu återstå att behandla, äro af hufvudsakligen
teknisk natur och innefatta konsekvenser till de beslut,
hvilka redan fattats, tager jag mig friheten att med afseende på
2:s N:o 24.
Lördagen den 16 Mars.
föredragningssättet af dessa förslag hemställa, att paragraferna Fö^a90JiM
endast angifvas och att de icke uppläsas i andra fall än då dylikt nyttjan^ätt
uppläsande af eu eller annan anledning ifrågasättes. till fast egen
dom
m. m.
Kammaren biföll denna hemställan; och blef lagförslaget af (Forts.)
kammaren godkändt.
De under mom. 5—14 upptagna lagförslagen.
Godkändes.
Utskottets hemställan föredrogs härefter; och yttrade därvid:
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! I utskottets
hemställan ingår, såsom herrarne se, äfven att Riksdagen måtte
afslå herr N. Å. Nilssons i Malmö med fleres motion, n:o 178.
Nu ha reservanterna från Andra Kammaren icke för sin del
ansett, att denna motion borde afslås, utan i stället beträffande
densamma gjort ett yrkande, som återfinnes på sidan 112 i
lagutskottets utlåtande. Detta yrkande går ut därpå, »att Riksdagen,
med anledning af förevarande motion, ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes snarast möjligt
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,
genom hvilka rättsförhållandet i afseende å bostäder,
som af arbetsgivare vid industriella inrättningar upplåtas åt deras
arbetare, ordnas på grundvalen af de för hyresaftal gällande
bestämmelser.»
Motionärerna ha nämligen i motionen framhållit det olämpliga
i att vid grufvor och andra industriella anläggningar aftalet
mellan industriidkarne och arbetarne jämväl hänför sig till
bostäderna, hvaraf följden blir den, att, när aftalet af en eller
annan anledning bringas ur tillämpning, dessa arbetare helt
enkelt kunna vräkas ur sina bostäder. Detta har man ansett
vara ett stort missförhållande, och i den delen har lagutskottet
i dess helhet varit ense. Reservanterna ha ansett, att detta
missförhållande bör på ett eller annat sätt rättas. Jag vill icke
inlåta mig på frågan, huruvida det bör ske genom alldeles separat
lagstiftning eller genom bestämmelser i en lag om arbetsaftal,
men att en rättelse behöfver ske, torde väl alla vara ense om.
Någon vidare motivering härför torde icke vara erforderlig, och
jag inskränker mig därför till att härmed yrka bifall till den af
samtlige reservanter afgifna hemställan, som jag nyss uppläst.
Herr Nilsson i Malmö: Herr talman, mina herrar! Den
motion, som jag och mina meningsfränder tillåtit oss framlägga
med anledning af regeringens förslag till ny hyreslag, afser,
såsom den föregående ärade talaren antydde, att under denna
JJ:o 24. 24
Lördagen den 16 Mars.
Förslag till ]ags bestämmelser inrangera en klass af människor, som eljest
nyttjanderätt s.ku^e utan^")r desamma, nämligen alla de i industriens
till ''fast egen- tjänst anställda arbetare, som åtnjuta s. k. fri bostad, en benäm•
torn m. m. ning som jag icke kan finna berättigad i annat hänseende än
(Forts.) det, att lägenhetsinnehafvarne bli fria från bostaden när helst det
behagar fastighetsägaren att aflägsna dem därifrån. I allmänhet
är det ju så, att de bli fria från bostaden i samma ögonblick
som deras arbetsanställning upphör. Det är ett ofantligt stort
antal arbetare, som ha det så ställdt, att bostaden ingår i vederlaget
för deras arbete. Det finnes en massa arbetare, som i
arbetsgivare!! ha icke blott sin arbetsgivare, utan ock sin bostadsvärd,
och hvilka därför stå i dubbelt beroende af honom. Det
är ju tämligen givet, att dessa människor ha större behof än
andra af det skydd, som hyreslagen afser att bereda legotagare
i allmänhet, men likväl är det alls icke meningen,
att dessa legotagare skola erhålla något skydd af den lag, som
vi nu antagit.
Detta är onekligen ganska besynnerligt. Man stiftar en
lag, som skall reglera bostadsförhållandena i allmänhet i alla
de fall, där bostaden förhyres mot ersättning i penningar eller
arbete, och så visar det sig vid närmare eftersyn, att där
regleringen allra bäst behöfdes, där har lagen ingenting'' alls
att säga till om. Vi motionärer trodde verkligen, att detta
beklagliga förhållande berodde därpå, att regeringen och före
regeringen lagberedningen hade förbisett eller råkat glömma
bort hela denna kategori af legotagare, men af lagutskottets
utlåtande ha vi fått upplysning om att vi därvidlag gjort oss
skyldiga till ett misstag. Lagutskottet eller rättare lagutskottets
flertal säger ifrån, att det ingalunda vill bestrida giltigheten af
de skäl, som föranledt motionärerna att söka få i lagstiftningsväg
ordnad den viktiga sida af rättsförhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare, som bostadsfrågan otvifvelaktigt utgör; och
herrar reservanter intyga jämväl och än kraftigare, att den fråga,
på hvilken vi tillåtit oss fästa Riksdagens uppmärksamhet, är af
den stora betydelse, att den borde bringas under Kungl. Maj:ts
skärskådande. Då förefaller det egendomligt, att lagberedningen
i sin mycket digra och i öfrigt omsorgsfulla och väl skrifna
utredning af hithörande förhållanden icke med ett enda ord
berör hela den sida af saken, hvarom vi ha motionerat. Under
sådana förhållanden kan det icke förtänkas oss, att vi dragit
den slutsatsen, att hela denna sak blifvit bortglömd eller icke
observerats af lagberedningen och regeringen.
Lagutskottets majoritet förklarar emellertid, att dessa bostadsförhållanden,
om hvilka jag här talar, icke skulle höra hemma
under hyreslagstiftningen, utan under en blifvande lagstiftning
angående arbetsaftal, och den anför också sina skäl härför, skäl
som jag icke anser mig behöfva upprepa, då det är gifvet att
Lördagen den l(i Mars.
N:o 24.
kammaren inhämtat dem. Det kan då vara skäl att påpeka, att
älven arbetsaftalet vid ett tidigare tillfälle utgjort föremål för
pröfning och framställning åt eu kunglig kommitté, nämligen
den, som på hösten 1901 framlade sitt betänkande, ätföljdt af
en ganska omsorgsfull utredning. Det är då så mycket märkligare,
att, om vi läsa igenom detta betänkande af den kommitté,
som hade att behandla frågan om arbetsaftal, vi skola finna,
att icke heller denna med ett enda ord har berört dessa specifika
hyresförhållanden, om hvilka vår motion rör sig.
Uti andra kapitlet 5 § af det förslag, som framställts af den
kungl. kommittén, förekommer visserligen en bestämmelse sä
lydande: »År icke öfverenskommelse träffad om tiden för arbetsaftalets
bestånd, så gäller aftalet intill dess fjorton dagar förflutit
från det uppsägning ä någondera sidan skett». Det far
väl medgifvas, att denna bestämmelse skulle i någon man influera
på de hyresförhållanden, som vi i vår motion berört, men det
säger sig själf, att denna korta och torftiga bestämmelse icke
på något sätt kan vara tillfredsställande hvarken i fråga om
uppsägningstidens längd och beskaffenhet eller de öfriga förhållanden
som röra den angelägenhet, vi här afhandla. Vi se alltså,
att när vi afhandla hyreslagstiftningen, så heter det, att dessa
bostadsförhållanden höra icke dit utan till arbetsaftalslagstiftningen,
och när vi sysselsätta oss med denna senare lagstiftning,
vill man gärna skjuta bort frågan och menar, att den hör under
hyreslagstiftningen.
Som den föregående ärade talaren nämnde, ha emellertid
så godt som alla ledamöter i lagutskottet från Andra Kammaren
reserverat sig. De ha så långt det varit möjligt beaktat syftet
med vår motion och hemställt, att Riksdagen måtte besluta en
skrifvelse till regeringen med begäran, att regeringen måtte utarbeta
förslag till sadana bestämmelser, som kunde reglera dessa
bostadsförhållanden pa grundvalen af denna nu föreliggande
hyreslagstiftning och utan någon som helst inblandning i arbetsaftalet.
För närvarande skall jag nöja mig med det yrkandet,
att kammaren matte bifalla denna af reservanterna gjorda hemställan,
under betonande i öfrigt af de synpunkter, som särskildt
framhållits af en reservant, herr Lindhagen, nämligen att det
måste vara lyckligt, om vi kunde afskilja denna angelägenhet
från den mycket svåra frågan om lagstiftning rörande arbetsaftalet.
Denna senare fråga är, såsom herr Lindhagen riktigt påpekar,
för det första eu oviss framtidssak och för det andra ett
stort stridsämne; och det är tämligen gifvet, att på den vägen
skulle vi icke komma till ett önskadt resultat.
Herr talman! Jag inskränker mig. som sagdt. till att yrka
bifall till reservanternas hemställan, och jag ber till sist att till
samtliga reservanter från Andra Kammaren få framföra uttrycken
af min lifliga och varma erkänsla för den vidsynta och välvilliga
Förslag till
Ilig om
nyttjanderätt
till fart egendom
m. m.
(Forts.)
X:o 24.
Förslag till
lag om
nyttjanderätt
till fast egendom
in. m.
(Forts.)
26 Lördagen den 16 Mars.
hållning, som de intagit till syftet med och innebörden i vår
motion.
Häruti instämde herrar Christiernson, Rydén, Blomberg,
Lindberg, Carlsson i Malmberget, Branting, Lindqvist, Lindley,
Kropp, Larsson i Västerås, Leksell och Karlsson i Fjäl.
Herr Kvarnzelius: Enligt min uppfattning rör detta eu
fråga, som egentligen bort höra samman med den lagstiftning
vi nu i dag i det närmaste afslutat, och jag förstår icke, hvarför
dessa industriarbetare skola komma i eu särställning gentemot
alla andra inom vårt land i fråga om sina bostadsförhållanden.
Jag finner detta i hög grad inkonsekvent, och jag kan icke gilla
de skäl lagutskottet anför, då det vill hänvisa denna fråga att
behandlas i samband med frågan om ordnandet af arbetsaftalet.
Jag vill tillkännagifva, att jag sålunda helt och hållet ansluter
mig till den tanke, som ligger till grund för herr Nilssons m. fl.:s
motion. Man kan möjligen diskutera om huruvida den lösning
af denna fråga, som motionärerna ifragasatt, är den lämpligaste.
Om nämligen det skulle bestämmas visst hyresbelopp,
och detta skulle angifvas i kontraktet, torde det i en hel del fall
kunna inträffa, att de arbetare, som nu åtnjuta förmånen af fn
bostad, genom detta förslag skulle få sin beskattning något förhöjd.
Förhållandet är åtminstone i min hemort det, att arbetarnes
förmåner af fri bostad m. in. icke tagas med i beräkning vid
uppskattning af deras inkomst. Men genom det förslag motionärerna
framställt, därest detsamma af Riksdagen bifalles, toide
eu förändring i detta hänseende helt säkert blifva vidtagen.
Jag anser väl, att det för arbetarne i första rummet är åt
stort intresse, att denna sak blir med det allra snaraste pa ett
tillfredsställande sätt löst, men jag vill fästa uppmärksamhet på,
att icke endast arbetarne hafva intresse häraf, utan äfven de
samhällen, inom hvilka industriella anläggningar finnas. Det
förhåller sig nämligen så, att vid tillfällen, då antingen en industriidkare
af en eller annan orsak funnit sig föranlåten att afskeda
ett större antal af sina arbetare, eller arbetarne skälfva genom
strejk nedlagt arbetet, och vräkning begäres hos Kungl. Maj:ts
befallningshafvande, blifva massor af kommunens invånare i
ett enda slag ställda på bar backe, något som i hög grad inverkar
menligt på kommunens lugna ekonomiska förvaltning och
utveckling samt åstadkommer rätt afsevärda rubbningar, hvilka
äro skadliga icke allenast för arbetarne och industriidkarne skälfva,
utan äfven för kommunens öfriga invånare. Det är sålunda i
sann mening ett stort samhällsintresse, som här är i fråga, och
jag tror, att det vore väl, ifall Andra Kammaren så enigt som
möjligt ville ansluta sig till den reservation, som framställts af
ett flertal af denna kammares representanter i lagutskottet, i för
-
Lördagen den lö Mars.
l''7 N:o 24.
hoppning att denna fråga vid nästkommande riksdag skall kunna
samla båda kamrarna om ett skrifvelseförslag i reservationens
syfte. Jag yrkar bifall till denna reservation.
I detta anförande instämde herrar Nydal, Lindh i Gäfle,
Bromée i Billsta, Andersson i Baggböle, Starbäck, Röing, Berg
i Göteborg, Karlsson i Göteborg, Thylander, Larsson i Lund,
Broomé i Bårslöf, Söderbergh i Karlshamn, Beckman i Djursholm,
Höjer, Wavrinsky i Stockholm, Sandin i Grums, Hammarström,
Olsson i See, Eriksson i Elgered, Sundström, Lundström,
Kronlund, Sundin och Ericsson i Alberga.
Herr Widén: Herr talman, mina herrar! Såsom herrarne
finna, är jag en af Andra Kammarens reservanter i denna fråga,
och jag ber därför att få yttra några ord. Min mening är nu
icke närmast att utveckla skälen för reservationen, tv dessa
framgå af den motivering till densamma, hvilken jag jämte en
annan af reservanterna afgifvit och hvari vi för vår del lämnat
skälen för vår ståndpunkt.
Det har blifvit framhållet, att ett ordnande af förhållandet
i detta fall mellan arbetsgivare och arbetare skulle vara lämpligt
ur arbetarnes synpunkt och ur de samhällens synpunkt, inom
hvilka de ifrågavarande industriella anläggningarne äro belägna.
För min del tror jag dock, att man kan säga, att det, rätt sent,
äfven ur arbetsgifvarnes synpunkt är synnerligen önskligt, och
jag och herr Zetterstrand hafva velat uttrycka detta äfven i vår
motivering. Jag har naturligtvis icke personligen uti dessa angelägenheter
så stor erfarenhet, men innan jag bestämde mig i
denna fråga, samtalade jag med en och annan arbetsgivare, och
dessa intygade, att det skulle vara en stor förmån, därest arbetsaftalet
och aftalet om bostaden kunde skiljas från hvarandra.
Det har uppstått och kan uppstå mycket stox-a missförhållanden
genom denna sammanokning. Det hafva vi sett exempel på;
jag behöfver nog icke vidare uppehålla mig härvid. Min öfvertygelse
är beträffande en stor del af dessa missförhållanden, att,
om de icke kunna afhjälpas, dock deras udd skulle väsentligen
brytas, därest bostadsfrågan vore skild från arbetsaftalet och
gjordes till föremål för ett särskildt aftal, såsom här föreslås.
Det anföres i reservationen, att det finnes åtskilliga större arbetsgivare,
som försökt denna utväg. Det uppgafs sålunda i utskottet,
att det gjorts af Stora Kopparbergs bergslags aktiebolag, och
jag har gjort mig underrättad om, att så verkligen är förhållandet.
Där lär denna anordning äfven pröfvats vid en strejk, den
inom verkstadsindustrien år 1905, och den lärer äfven befunnits
vara god.
Jag vill äfven nämna, att, innan jag bestämde mig för reservationen,
jag talade med en person, som har synnerligen stor
Förslag till
lag om
ngttjanderätt
till fast egendom
m. m.
(Forts.)
X.o 24. 28
Lördagen den 16 Mars.
Förslag till erfarenhet i detta ämne, nämligen furste aktuarien Elmquist i
tr5 T1 rnt kommerskollegium, som på det varmaste tillstyrkte, att man
Ull fast egen- skulle aflåta en sådan skrifvelse, som här är föreslagen, och
dom m. m. ansåg, att det skulle lända till stor förmån för både arbetsgivare
(Forts.) och arbetare.
Jag har velat framhålla äfven denna synpunkt och yrkar
naturligtvis bifall till reservationen.
Med herr Widén instämde herrar Anderson i Hasselbol,
Matsson och Olsson i Viken.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, förmälte
herr talmannen, att han komme att framställa särskild proposition
med afseende å herr Nilssons i Malmö m. fl. motion; och
biföll kammaren efter af herr talmannen i sådant hänseende
gifna propositioner den hemställan, som gjorts i den af herr Zetterstrand
med flera afgifna reservationen.
Utskottets hemställan i öfrigt förklarades besvarad genom
de af kammaren fattade, här ofvan angifna besluten.
§ io.
Ang. afläm- Å föredragningslistan fanns härefter upptaget Andra Kammanande
af gods vens tredje tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 6, i anledning af väckt
vid anhalts- motion om skrifvelse till Kungl. Makt angående beredande af
sidospår å lättnader i fråga om afrinnande af gods vid anhaltstationer och
statens järn- sidospår å statens järnvägar.
vägar.
Utskottet hade till behandling emottaga en inom Andra
Kammaren af herr O. Olsson i See väckt motion, n:o 86, däri
han föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t vidtaga sådana åtgärder rörande
trafikförhållandena vid statens järnvägar, att villkoren för upptagande
af gods vid anhalter och sidospår hädanefter blefve för
allmänheten fördelaktigare än hittills.
Utskottet hemställde emellertid, att Andra Kammaren icke
måtte bifalla ifrågavarande motion.
Reservation häremot hade anmälts af herr Olsson i See.
Utskottets hemställan upplästes, hvarefter
Herr Olsson i See yttrade: Som kammarens ledamöter
finna af föreliggande utskottsutlåtande, har min motion afstyrkts.
Detta har jag naturligtvis såsom motionär icke kunnat gå med
Lördagen den 16 Mars. 29
på, utan har måst afgifva eu reservation, så mycket hellre som
utskottet därvidlag gifvit mig en liten hörnsten att börja bygga
på, i det att utskottet säger på sid. 8: »De villkor, kungl. järnvägsstyrelsen
sålunda vanligen uppsätter för anordnande af lastplatser
och sidospår vid statsbanan, synas vid första påseende
verkligen vara för den trafikerande allmänheten nog så hårda.»
Och det är just till följd af att jag funnit de villkor, som
vanligen uppställas för dem, som vilja hafva lastplatser eller
sidospår till statsbanan, väl stränga och hårda, som jag kommit
fram med min motion.
Men efter detta erkännande kommer utskottet med att åtskillig
risk är förenad med att tillåta sådana anläggningar och kommer
till följd däraf till det resultat, att det afstyrker motionen
i fråga.
Som herrarna torde finna, uppräknas på sid. 8 och 4 i utskottets
utlåtande alla de villkor, som vanligen bruka uppställas
af kungl. järnvägsstyrelsen, då några intressenter vilja hafva
sidospår eller lastplatser. Det är icke mindre än 20 punkter.
Granska vi dem, skola vi finna, att de innebära en rätt stor
börda för dem, som önska sådan lastplats. Jag vill icke förneka,
att kanske de allra flesta af dessa villkor äro berättigade,
och att de största bördorna böra läggas på intressenterna. Min
mening har endast varit, att statens järnvägar borde i någon
liten, mån bidraga till de kostnader, som äro förenade med sådana
lastplatser och sidospår. Utskottet har heller icke helt och hållet
förnekat detta, och af kungl. järnvägsstyrelsens utlåtande framgår
delvis, att villkoren kunna i vissa fall mildras. Det är ju
icke blott intressenterna, som hafva fördel af detta, utan järnvägen
får också i någon mån större trafik, ju lämpligare det
ordnas för allmänheten för aflämnandet af dess produkter. Och
då järnvägen får en större inkomst, borde den också i någon
mån deltaga i kostnaderna.
Ett väsentligt skäl för afstyrkandet af min motion har varit,
att trafiksäkerheten skulle minskas, om man uppmuntrade anläggandet
af sidospår. Detta är sant; men jag har icke påyrkat,
att sådana skulle anläggas i någon vidare utsträckning, utan hvad
jag yrkat är, att i de fall, där det anses skäligt att tillåta sådana,
bör järnvägsstyrelsen deltaga i anläggningskostnaderna och de
kostnader, som föranledas af sidospårens begagnande.
Det har framhållits bland annat i utskottets utlåtande, att
bevakningen, som på sådana platser måste öfverlämnas åt en
enda person, skulle vara riskabel. Det kan ju vara sant, men
jag frågar: är bevakningen säkrare, då intressenterna måste betala
honom, än då staten i någon mån deltager däruti?
Utskottet och järnvägsstyrelsen vilja hafva detta såsom en
tumskruf eller en garanti, att det icke må komma alltför många
N:o 24.
Ang. a/lämnande
af gods
vid anhaltsstationer
och
sidospår o
statens järnvägar.
(Forts.)
Jf:0 24. 30
Lördagen den 16 Mars.
Ang. afläm- ansökningar om anläggning af sidospår på alla möjliga platser.
n<ridanlalts-S ^en JaS tror, att ^et kan vara garanti nog, om man t. ex. bestationer
och stämmer, att intressenterna skola deltaga i kostnaden med 75
sidospår å procent — jag nämner denna siffra blott såsom exempel — och
statens järn- statens järnvägar med 25 procent. Det skulle verka därhän, att
™Qar- ingen komme i ogjordt väder och begärde att få anlägga sido
(
orts.) Spär- jag Vet, att vid en del enskilda järnvägar begagnas den
taktiken, att de anlägga sidospår och låta dem, som trafikera
dessa spår, betala en visss afgift per vagn. Detta anser jag
mycket riskabelt. Ty om man tillåter sidospårs anläggande på
sådana villkor, kan det hända, att det blir många, som komma
och begära att få lastplatser anlagda, och man måste bevilja det.
Om dessa då få betala t. ex. 1 krona per vagn, så blir det för
50 vagnar 50 kronor och för 400 vagnar 400 kronor, men kostnaden
kanske går till 400 kronor, ehvad det är flera eller färre
vagnar. Om däremot trafikanterna finge deltaga med tre fjärdedelar
af kostnaderna, så blefve det 300 kronor i stället för 50
kronor på deras del. Härpå går mitt förslag ut, och det vore
ju en garanti för att icke ansökningar skulle framkomma på alltför
många ställen.
Vid somliga banor synas trafikanterna alltid kunna erhålla
tillstånd att anlägga sidospår, ifall de gå in på hvilka villkor
som helst. En järnvägsman, hvilken hördes som sakkunnig i
utskottet, en direktör för ett enskildt järnvägsbolag, som sörjer
icke blott för lokaltrafik, såsom man eljest säger om de enskilda
järnvägarna, utan också har ganska god fjärrtrafik, meddelade,
att denna järnväg tillåter upplåtandet af sidospår och lastplatser.
Det framgick till och med af hvad han sade, att vill man blott
betala, så kan nästan hvem som helst få detta. Men det anser
jag riskabelt, ty då kan det blifva alltför många. Jag menar,
att det bör vara något, som reglerar, huru många som skola få
denna förmån. Järnvägsstyrelsen bör se till, huruvida det för
trafiken är lämpligt att göra ett sidospår eller icke. Det hela
tyckes således reducera sig till en penningfråga mellan de enskilda
och staten.
Det blir då fråga om huruvida man skall tillgodose fjärrtrafiken
eller lokaltrafiken. Statens järnvägar tillgodose mera
fjärrtrafiken än de enskilda järnvägarna. Men man får icke stirra
sig blind på det ena, så att man icke ser det andra, det är min
mening om saken. Nog blir det i hvilket fall som helst ganska
afsevärda kostnader för dem, som vilja hafva sådana sidospår,
äfven om statens järnvägar deltaga i någon ringa mån i kostnaden
för underhåll och trafikering.
Jag vill vidare framhålla, att det råder ett fullkomligt osäkerhetstillstånd
i detta fall. Villkor sättas upp och skärpas sedan
undan för undan, så att intressenterna icke veta, hvar det stannar.
Det hänvisas till sextonde punkten i järnvägsstyrelsens
:u Mitt 24.
Lördagen den 1(> Mars.
villkor, där det står: »Såsom bidrag till aflönande af platsvakt Ang. ajUun
skola
intressenterna erlägga viss afgift per månad för den tid, hvar- ''^lalts*
under trafik vid platsen för intressenternas räkning uppehälles.» stationer och
Här påpekas, att man kan få göra upp om en bestämd afgift, sidospår å
Men hvem är det som bestämmer, att man får begagna sig af statens jämd
eri na del af punkten? År det intressenterna som få såga: vi ™?ar
vilja
hafva en bestämd specifikation? Eller är det järnvägssty- (torts'')
relsen som bestämmer, om den första delen af punkten skall
användas eller om intressenterna enligt den senare delen af
samma punkt skola gälda allt hvad saken kostat? Det är åtskilligt
ovisst i denna sak, så att man vet icke, hvar det stannar.
Vidare finna vi af utskottets utlåtande, hvad jag redan påpekat,
att trafiksäkerheten icke skulle blifva tillgodosedd, om det
blefve alltför många sidospår. Jag har icke begärt, att det skall
blifva flera sidospår, utan endast, att i de fall, då sidospår medgifvas,
villkoren må blifva mildare, än hittills varit förhållandet.
Jag yttrade i början af mitt anförande, att utskottet gifvit
mig en hörnsten att börja bygga på, och jag skulle vilja tillägga,
att det äfven lagt tak på huset. Sedan utskottet framdragit
åtskilliga skäl, yttrar det slutligen: »Utskottet förbiser icke den
stora betydelsen af att trafiken vid statsbanan upprätthålles på
ett sådant sätt, att näringslifvets berättigade kraf på lätt tillgängliga
och i alla afseenden lämpligt anordnade kommunikationer
så mycket som möjligt tillgodoses, och utskottet vill uttala
den förhoppning, att kung! järnvägsstyrelsen måtte oaflåtligt
hafva sin uppmärksamhet riktad därå, att trafiken, i den mån
sådant utan olägenhet kan ske, på allt sätt främjas.»
Utskottet hjälper mig således ännu litet mera, och jag vill
framhålla en omständighet, som kommit till min kännedom, sedan
utskottet fattade sitt beslut, nämligen att det nog icke blott är
trafiksäkerheten, som föranleder att järnvägsstyrelsen ej är så tillmötesgående
som önskligt vore. Det har berättats mig, att en
fabriksanläggning önskade att få ett stickspår från fabriken till
närliggande station; detta kunde emellertid icke beviljas, ehuru
det icke kunde anföras några skäl för att trafiksäkerheten icke
vore tillgodosedd, ty på platsen i fråga stannade snart sagdt alla
tåg. Vi finna således häraf, att järnvägsstyrelsen nog icke är så
tillmötesgående som önskligt vore.
Emellertid tyckes utskottet tro, att om man endast vinkar
litet om den saken, så skulle järnvägsstyrelsen rätta sig därefter
såsom ett lydigt barn. Jag tror dock för min del, att det medfört
större kraft och verkan, om utskottet hade tillstyrkt motionen.
men då så icke är förhållandet, anhåller jag, att Andra
Kammaren måtte afstå utskottets hemställan och bifalla motionen,
hvarå jag hemställer, att herr talmannen behagade framställa
proposition.
N:o 24. 32 Lördagen den 16 Mars.
Ang afläm- Herr Rune: Motionären synes hafva den uppfattning, att
Hvid anhalts- utsk°ttet 1 motiveringen visat sig behjärta de skäl, som niotiostationer~oeh
nären anfört för sitt ifrågavarande förslag. Det är ju så att,
sidospår å när det gäller att väga trafikanternas och järnvägarnas intressen
statens järn- mot hvarandra, vissa känsloskäl finnas, som till en början kunna
vågar. tilltala. Så äfven i detta fall, och detta är orsaken hvarför ut
(Forts.
) skottet i början uttryckt sig på det sätt. som motionären nämnde,
nämligen att vid första påseendet villkoren synas vara nog
så hårda. Men när det sedan gäller att pröfva själfva sakskälen,
visar det sig, att ett bifall till motionen skulle medföra alltför
stor risk.
Motionären har vidare antydt, att han egentligen endast afsett,
att statsbanan i någon mån skulle bidraga till kostnadernas
bestridande. Naturligen är det ett intresse för järnvägarna att
uppmuntra trafiken, men det är äfven ett intresse att dessa
lastplatser icke blifva för många, och att därigenom leda trafiken
till verkliga stationer, som äro anlagda för att uppsuga trafiken.
Om man öfverväger de skäl, som skulle förefinnas för att
i någon mån lindra bördorna för dem, som önska anläggande
af anhaltstationer, synes det mig, att trafikanternas intressen
faktiskt stå emot det allmänna intresset. Då gäller det att, om
obilliga fordringar framställas, trafikanterna själfva få vidkännas
kostnaderna. De få ju en stor fördel genom att en lastplats
anlägges, och kostnaderna äro icke så stora, kanske några få
tusen kronor.
Hvilka kostnader få icke de enskilde vidkännas i de trakter,
där statsbanan icke går fram, för att få en järnvägsanläggning
till stånd? Jo, kommuner och enskilde måste där teckna ganska
betydande belopp, 75. 50, å 25,000 kronor, och i allmänhet äro
dessa penningplaceringar icke rentabla. De, som bo längst efter
statsbanan, synas mig genom denna järnvägsanläggning fått så
stora förmåner, att det, om de vilja hafva en ytterligare förmån
genom erhållande af lastplatser, icke torde vara obilligt att begära,
det de själfva skola vidkännas alla kostnader därför. Det
är för öfrigt den enda garanti för möjligen uppstående missbruk,
och det kan icke förnekas, att i vårt vidsträckta land, där statsbanan
är afsedd att sammanbinda aflägsna delar af landet, fjärrtrafiken
skulle lida af anläggandet utaf alltför många lastplatser.
På de af mig nu anförda skäl anhåller jag, herr talman, att
få yrka bifall till utskottets förslag.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr
talmannen gifvit proposition å de därunder framställda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.
Lördagen den 16 Mars.
3H N:o 24.
§ 11. Ang. de soffa
Vidare förelåg till afgörande konstitutionsutskottets utlåtande ärendenas
n:o 2, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t mmmanfdangående
de sociala regeringsärendenas sammanförande under ran&e ^niier
ett statsdepartement m. m. {ett tmé t
Uti en inom Andra Kammaren af herr I). K. Bergström väckt, ”
till konstitutionsutskottet hänvisad motion, n:o 20, i hvilken herr
E. Beckman i Djursholm instämt, hade motionären föreslagit, att
Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.
Maj:t efter pröfning i samband med spörsmålet om inrättande
af ett nytt statsdepartement för handel, industri och sjöfart af
frågan om de sociala ärendenas sammanförande under ett statsdepartement,
med angifvande jämväl i dess benämning af detta
dess verksamhetsområde, täcktes till Riksdagen afgifva de förslag
till grundlagsändringar, hvartill denna pröfning kunde
föranleda.
Utskottet hemställde, att Riksdagen, i anledning af herr
Bergströms förevarande motion, måtte i skrifvelse till Kungl.
Majrt anhålla, att Kungl. Maj:t, vid pröfningen af spörsmålet
om inrättande af ett nionde statsdepartement, eller ett departement
för handel, industri och sjöfart, äfven ville taga under
ompröfning frågan om sociala regeringsärendens sammanförande
under ifrågavarande eller annat departement, med angifvande i
benämningen å departementet af detta dess verksamhetsområde,
och till Riksdagen afgifva de förslag till grundlagsändringar,
hvartill denna pröfning kunde föranleda.
Reservation hade emellertid afgifvits af herr L. Berg, som
yrkat, att utskottet måtte hemställa, att förevarande motion icke
måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lämnades på
begäran ordet till:
Herr Hildebrand, som yttrade: Det är alldeles klart, att,
när Riksdagen skrifyer till Kungl. Magt i ett ämne, detta förestafvas
däraf, att någon verklig klarhet icke förefinnes och att
Riksdagen således icke fullt kan öfverblicka frågan i hela dess
innebörd och alla dess detaljer. Om man således skall aflåta
en skrifvelse, bör man ju först taga reda på hvad det är man
skrifver om, och det förefaller, att i hvarken motionen eller utskottets
betänkande finnes tillräcklig klarhet, hvarom det hela
rör sig.
Motionären har föreslagit, att Riksdagen skulle skrifva till
Kungl. Maj:t för att få en utredning verkställd angående de
sociala regeringsärendenas behandling, och utskottet har användt
samma uttryck och talat om sociala ärenden. Det genomgående
Andra Kammarens Prot. 1907. X:o 24. 3
5:o 24. 3 4 Lördagen den 16 Mars.
Alb it soci- draget både i motionen och i betänkandet är detta tal om sociala
alu Mtgerings- ärenden, utan att det på något ställe finnes något försök till
mmmanfti- definition å hvad som menas med sociala ärenden. Det torde
rande ''rider dock vara tämligen klart, att det icke är så lätt att bestämma
ett stats- hvad som bör hänföras till denna benämning, och af slutorden
departement j motiveringen till motionen förefaller det mig, som om motiom.
m. jjimen tänkt sig, att med sociala ärenden endast skulle menas
! orts‘-) ärenden, som röra arbetsförhållanden. Det står nämligen där,
att det gäller för oss att skapa arbetsförhållanden och fostra en
arbetarstam, som kunna åstadkomma landets höjande till den
materiella utvecklingsgrad etc.
Det förefaller mig, som om det vore meningen att betona,
att det med sociala ärenden menas endast arbetarfrågor, men
det finnes väl en mängd sociala frågor, som icke endast beröra
arbetarne, utan äfven andra samhällsklasser. Hela bostadsfrågan
är en fråga, som på det närmaste berör olika samhällsklasser,
icke endast arbetarne, men som är af stor social betydelse.
Detsamma kan sägas om en del andra frågor, exempelvis lönefrågan,
och ser man på denna fråga, blir det oegentligt att till
sociala frågor hänföra endast den lönefråga, som berör de egentliga
kroppsarbetarna. Man har löneregleringar, som djupt inverka
på en ofantligt talrik personal, och icke kan man frånkänna
sådana frågor en social innebörd.
När frågan var före år 1905, gjordes en hemställan om
aflåtande åt en skrifvelse rörande utredning om ett arbetarlagstiftningsdepartement.
Det var ett försök till definition, men i
den motion, som frambars vid 1906 års riksdag, frångick man
detta, och jag kan, såsom sagdt, icke i förevarande motion finna
något försök till definition, hvilket gör, att det förefaller mig,
som om Riksdagen, om den godkänner utskottets nu föreliggande
förslag, skulle komma att aflåta en skrifvelse utan att
hafva gjort, klart för sig på hvad skrifvelsen skulle gå ut, och
under förutsättning att icke någon tillfredsställande definition
här kan gifvas, tillåter jag mig, herr talman, att yrka afslag å
utskottets hemställan. Jag gör detta icke därför, att jag skulle
anse denna utredning i och för sig onödig, men det synes mig,
att utredningen borde omfatta mycket mera, än här ifragasatts.
Jag vill erinra om att Riksdagen år 1893 i en skrifvelse framhöll
nödvändigheten af en omfattande utredning och särskild!
framhöll såsom det mest önskvärda, att ett samfärdselsdepartement
kom till stånd, och det synes mig, att, när frågan om
inrättande af ett handels- och industridepartement är under utredning,
man borde utan vidare kunna vänta, att i samband
därmed och på grund af tidigare skrivelser från Riksdagen en
uttömmande utredning gjordes om en eventuell förändring af
den nuvarande departementsindelningen.
Det synes mig således, dels att denna hemställan om aflå -
35 \:o 24.
Lördagen den 10 Mars.
tande af en skrifvelse är oklar, dels att den ieke är tillräckligt
omfattande, och i förhoppning om att en utredning i alla händelser
kommer till stånd på bättre grunder, än som här föreligga
ar det som jag, herr talman, tillåter mig att yrka afsla»-a utskottets hemställan.
,. H(rrf Beckman i Djursholm: Herr talman, mina herrar!
iJet märkes, att den siste ärade talaren icke varit närvarande i
Riksdagen vid de två föregående tillfällen, då denna fråga behandlats.
Hade han det, tror jag att han skulle fått klart för
s!g, att, äfven om man icke kan precisera hvarje särskildt ärende
som bör betraktas såsom »socialt», man dock i allmänhet har en
bestämd uppfattning om hvad med dylika ärenden bör förstås.
t fin-, , ^digare framlagda motioner ganska ingående
lamhåihts. hvilka särskilda ärenden som från motionärernas sida
synts lampliga att sammanföra till vare sig ett socialt departement
eller, såsom nu är ifrågasatt, till enhetlig behandling inom
en byra för sådana ärenden. Dessa ärenden äro af en ganska
mångskiftande natur. Dit ha exempelvis hänförts arbetareförsakringsfragan
i dess alla olika faser, yrkesinspektionen, skydd
rn(ti yrkesfara, arbetsaltal från olika synpunkter, förlikningsoch
skiljenämndsfrågan, vissa sparsamhets- och kooperativa företag
med mera dylikt.
Det synes mig emellertid omöjligt att uppställa eu bestämd
regel tor angifvande af alla ärenden, som böra tillhöra en social
byra. Man måste väga det ena mot det andra; ty understundom
an det hända, att ett socialt ärende är af den beskaffenhet, att,
ehuru det måste benämnas »socialt», det dock kan anses böra
kvarstå under ett annat departement. Jag erinrar mig i detta
afseende ett ganska egendomligt exempel. I den franska lagen,
som inrattat ett verkligt departement för dessa frågor, har man
tran detsamma undantagit säkerhetsåtgärder för gipsarbetare.
XJetta dartör, att, säger man, säkerhetsåtgärderna äro så nära
förbundna med själfva grufvornas upptagande, schaktens anordning
och dylikt, att alla dessa ärenden helst böra tillhöra en
gemensam, särskild institution. Sådana fall kunna, som sagdt, intrafta.
Men icke kan man därför säga, att man ej i stort sedt vet,
vilka ärenden som äro »sociala»? Och nog kan man mycket väl
utreda, huruvida de skola sammanföras med hvarandra under en
gemensam, enhetlig och saklig behandling. Det är första gången,
mig veterligen, som man här framställt den invändningen, att man,
innan den nu föreslagna utredningen vidtages, i hvarje särskildt
tall maste bestämdt^ angifva, huruvida man skall betrakta ett
hithörande ärende från öfvervägande social synpunkt eller icke.
Man har hittills ansett, att de sociala ärendena, med arbetarerågan
som kärnpunkt, så att säga äro i det allmänna språkbruket
så väl kända, att man icke behöfver definiera dem, åtmin
-
Ang. de soci
lita regerings
iirendcnas
sammanförande,
under
ett statsdepartement
in. -in.
(Forts.)
N:0 24. 36
Lördagen den 16 Mars.
Ang. de sociala
regeringsärendenas
sammanförande
under
ett statsdepartement
m. m.
(Forts.)
stone när det endast gäller en utredning om i hvad mån de
lämpligen skola kunna sammanföras med hvarandra.
Nu har den ärade talare, som nyss hade ordet, äfven ett
annat skäl för sitt afstyrkande: han har jämväl påyrkat, att man
skulle gå längre i fråga om utredningen. Ja, detta kunde man
visserligen önska. Det kunde vara ytterst viktigt, att åtskilliga
andra omständigheter också utreddes. Man kunde ju t. ex. gå
tillbaka till det gamla önskemålet om ett kommunikationsdepartement
m. m., som för länge sedan hemställdes och verkligen
fick till följd inrättandet af ett nytt departement, hvilket dock
blef —- jordbruksdepartementet. Sedan dess har denna fråga
åtminstone i viss mån ansetts undanskjuten. Men icke behöfver
detta ha att göra med den nu ifrågavarande saken. Icke blir väl
nämnda frågas behandling vare sig undanskjuten eller påskyndad
därför, att man nu begär en utredning om på hvad sätt de
sociala ärendena lämpligen skola inom ett eller annat departement
sammanföras. Såvidt jag kan förstå, täcka dessa båda
saker icke hvarandra. Utredningen, så långt eu sådan för närvarande
torde önskats af motionären, går ju ut på en speciell
sak, nämligen hur de sociala ärendena lämpligen skola sammanföras
i stället för att nu behandlas inom fem olika departement.
Och inom konstitutionsutskottet har upprepade gånger erkänts,
att ett sådant sammanförande bör ske.
Jag kan således icke förstå, att de framställda betänkligheterna
innebära något, som direkt inverkar på den fråga, hvilken’
här föreligger. Jag tror, att det är alldeles klart, att man i
denna kammare svårligen kan mindre än i Första Kammaren,
som redan antagit förslaget, anse, att det icke blifvit upprepade
gånger bevisadt, att de sociala frågorna skulle vinna på en enhetlig
och mera sakkunnig behandling. Och jag anser icke, att
den omständigheten, att man måhända kan ha åtskilliga mera
vidtgående önskemål, bör hindra denna så moderata reform.
Den .skulle ju dock tillmötesgå ett verkligt praktiskt behof och
möjliggöra, att ärenden, som i allt fall måste inom regeringen
handläggas, finge, sedan utredningen burit frukt, handläggas på
ett bättre och lämpligare sätt.
Med anledning af hvad jag nu yttrat ber jag, herr talman,
att få yrka bifall till utskottets hemställan.
I detta anförande instämde herrar Wavrinsky i Stockholm,
Wawrinsky i Saltsjöbaden, Ericsson i Alberga och Hammarström.
Herr von Schéele: Det är i själfva verket, herr talman,
två anmärkningar, som hafva blifvit gjorda af den talare, som
först uppträdde, men blott en af dem har något fullständigare
blifvit af en ledamot utaf konstitutionsutskottet besvarad, hvar
-
Lördagen den 1(5 Mars.
av N:o 14
emot denne endast mera i förbigående berört den andra anmärkningen,
hvilken dock, äfven den, särskild! i den utskottets
hemställan bifogade reservationen framhållits på ett sätt, som
påkallar någon utredning.
Till en början ännu några ord om betydelsen af »sociala
ärenden»! Jag ber nämligen få fästa uppmärksamheten på, hurusom
det ingalunda är något egendomligt för begreppet sociala
ärenden, att det till en början befinner sig uti ett oklart läge.
Så förhåller sig i själfva verket med alla de begrepp, som på
föreställningens väg så småningom bana sig fram till allt större
bestämdhet och klarhet. Det är, för att taga ett exempel, samma
förhållande med begreppet pedagogiska frågor. Det har i Riksdagen
förut varit tal om inrättande af en eller flera lärostolar i
pedagogik, och här föreligger nu en kungl, proposition om den
saken. Men icke har denna sak någonsin blifvit afvisad på den
grund, att man icke kunnat klart bestämma, hvad som förstås
med pedagogik och pedagogiska frågor. De af herrarne, som
hafva erfarenhet på det området, veta nog, att detta är något,
hvarom mycket tvistas bland vetenskapsmännen, som alltjämt
äro stadda uti undersökning för att erhålla en noggrannare uppfattning
häraf. Den man i vårt land, som mest sysslat härmed,
har helt nyligen i Svensk tidskrift för uppfostran och undervisning
skrifvit en afhandling om pedagogiken såsom vetenskap,
hvari han visar, hurusom denna fråga alltjämt befinner sig i
utveckling och man icke kan uppdraga någon gränslinje för hvad
som hör till pedagogik å ena sidan mot logik, etik och estetik,
å den andra mot fysiologin, psykologin och sociologin. Icke
desto mindre anser man det ju nu vara på tiden, att vi vid
hvardera universitetet få en särskild representant för de pedagogiska
frågornas vetenskapliga behandling. Jag hemställer till
den förste ärade talaren, om icke en viss analogi i detta hänseende
är för handen, då konstitutionsutskottet önskar eu särskild
målsman inom departementalstyrelsen för åtminstone en
större del af sociala ärenden, för att bereda dem en mer målmedveten,
sakkunnig och enhetlig behandling.
Hvad vidkommer den andra mot utskottet gjorda anmärkningen,
så vill jag för min del i viss mån gifva talaren på stockholmsbänken
rätt uti, liksom jag gifver reservanten rätt uti hvad
han i liknande afseende i sin reservation anfört, att det är eu
brist, att icke uti själfva motiveringen till den framställning,
som konstitutionsutskottet här gör, något har nämnts om de
sedan 50 år tillbaka hos Kungl. Maj:t gjorda framställningarna
om inrättande af ett nytt departement för allmänna arbeten och
kommunikationsanstalter. Men, mina herrar, ordet brist kan ju
hafva en tvåfaldig betydelse. Det kan antingen innebära ett
verkligt fel eller också blott betyda en uraktlåtenhet, beträffande
hvilken det hade varit önskvärdt, att den icke förekommit, och
Ang. de sociala
regel ingsärendenas
samma ii förande
under
ett statsdepartement
m. m.
(Forts.)
N:o 24. 38
Lördagen den 16 Mara.
Ang. de sociala
regerings
ärendenas
sammanförande
under
ett statsdepartement
m. m.
(Forts.)
jag begagnar med tacksamhet det tillfälle, som gifvits både af
reservanten och af den förste ärade talaren att klargöra denna sak.
Kungl. Maj:ts första gången 1857 till Rikets Ständer ingifna
proposition efterföljdes 1868 och 1885 af propositioner till Riksdagen
i samma riktning, men med vissa modifikationer, sista
gången med upptagande af landtbruk i främsta rummet, hvaraf
följden blef, som bekant, upprättandet af vårt jordbruksdepartement.
Frågan om ett nytt samfärdselsdepartement upptogs
emellertid af enskild motionär 1898 i förening med förslag om
de bägge försvarsdepartementens sammanslagning. Dåvarande
konstitutionsutskott uttalade sig i princip för båda förslagen, och
denna ståndpunkt torde icke hafva ändrats genom 1905 års riksdagsskrifvelse
till Kungl. Maj:t om utarbetande af förslag till ett
nytt statsdepartement för handel, industri och sjöfart. Herrarne
behagade aktgifva på, hurusom alls intet i det föreliggande utlåtandet
finnes, som positivt gifver anledning till en sådan misstanke
som den, hvilken här blifvit af reservanten uttalad därom,
att utskottet skulle med sin hemställan velat i någon mån undanskjuta
eller ställa i bakgrunden detta viktiga önskemål, som jag i
likhet med säkert de allra flesta bland oss lifligt hoppas måtte
snart blifva tillgodosedt.
Därjämte bör bemärkas, att det uttryck, som förekommer i
själfva klämmen, är, såvidt jag kan förstå, till alla delar riktigt.
Där heter det nämligen: »sammanförande under ifrågavarande
eller annat departement».
För egen del kan jag icke annat än tillstyrka bifall till utskottets
förslag, så mycket mera som detta just innehåller hvad
jag hade tillfälle att för ett år sedan från denna plats förorda,
men som då icke i sådan form förelåg.
Öfverläggningen var härmed slutad. Efter af herr talmannen
gjorda propositioner å de därunder förekomna yrkandena
blef utskottets hemställan af kammaren bifallen.
§ 12.
Därnäst i ordningen fanns å föredragningslistan uppfördt
statsutskottets utlåtande n:o 8, angående regleringen af utgifterna
under riksstatens sjunde hufvudtitel, innefattande anslagen
till finansdepartementet.
Punkten 1.
Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 2 och 3.
Lades till handlingarna.
Lördagen den 16 Mars.
39 lV:o 24.
Punkterna 4—10.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 11 och l‘J.
Lades till handlingarna.
Punkterna 13—18.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Efter föredragning af punkten 19, angående anslag för arbetsstatistiska
undersökningar, begärdes ordet af:
Herr Rydén, som ytttrade: Herr talman! Den gren af
vår statistik, som är anförtrodd åt kommerskollegi afdelning för
arbetsstatistik, börjar att spela en allt större roll i landet, och
särskilt vill jag hänvisa därtill, att denna statistik mer och mer
börjat blifva grundläggande vid bedömandet af lönesatser, hvarom
öfverenskommes i privata aftal eller bestämmes i löneregleringar
för statstjänare. I årets statsverksproposition samt i utkomna
kommittéarbeten och kungl. propositioner har man antingen
indelat betjänte i olika löneklasser eller också bestämt s. k.
dyrortstillägg att utgå efter olika procent å olika dyra orter
eller, såsom för järnvägsbetjänte, föreslagit inkvarteringsbidrag,
likaledes med olika belopp för olika orter. Till grund för klassificeringen
lägges vanligen kommerskollegii statistik öfver lefnadskostnaderna.
Under sådana förhållanden är det naturligtvis, herr talman,
af största betydelse, att denna arbetsstatistik, så långt det är
möjligt att erhålla en korrekt sådan, blir tillfredsställande. Jag
har dock i någon mån fått min tilltro till kommerskollegii socialstatistik
rubbad redan vid studiet af den proposition, som i fjol
framlades beträffande höjning af det s. k. bevillningsfria afdraget.
Man kan ju icke på detta område gärna granska förhållandena
annat än på den ort, där man själf bor och äger erfarenhet.
Men när i nämnda proposition och därtill fogade bilagor den
stad, jag representerar, med afseende på lefnadsomkostnader
ställdes efter Hälsingborg, Halmstad, Eskilstuna, Jönköping, Borås,
Kristianstad och Kalmar, hvilken sistnämnda stad särskildt är
känd för att vara en relativt billig stad, började jag tänka, att
man på det ena eller andra sättet måtte hafva kommit till felaktiga
resultat. Sedan dess har en privat undersökning i min
hemstad ägt rum, därvid man gått synnerligen grundligt till
väga. Den omfattar en tid, som är jämnlöpande med motsvarande
tidsperiod för kommerskollegii arbetsstatistik. Primär
-
Ang. de
arbetsstatistiska
‘undersökningarna.
N:o 24. 40
Lördagen den 16 Mars.
Ang. de
arbetsstatistiska
undersökningarna.
(Forts.)
uppgifterna för den nämnda privata statistiken äro, vågar jag
säga, mycket vederhäftiga. De stödja sig nämligen på prisen i
saluhallen för hvarje dag under loppet af ett kvartal. Då alla
dessa primäruppgifter äro bestyrkta af betjäningen i saluhallen,
äro de de tillförlitligaste uppgifter man kan få.
Vid eu jämförelse emellan ifrågavarande privata statistik och
arbetsstatistiken för samma tid finner man till exempel en så,
stor skillnad i de uppgifna prisen, att på eu sådan vara som ost
medelpriset per månad i ena fallet angifves vara 22 öre högre
än i det andra, att beträffande nötkött en skillnad i pris enligt
den ena och den andra statistiken af 36 öre föreligger, och att
i fråga om rödspätta prisskillnaden utgör 43 öre, allt per kilogram
räknadt. Detta visar, att kommerskollegii arbetsstatistiska
afdelning fått otillfredsställande primäruppgifter. Jag vill icke på
något sätt klandra det arbete, som utföres af kommerskollegii
afdelning för arbetsstatistik, ty jag vet, att där nedlägges ett
stort intresse och mycken arbetssamhet, men hvad som brister
och gör att en stad på detta sätt kan skjutas undan och komma
ned i en oriktig klass, jämförd med öfriga städer, är, att afdelningen
saknar möjlighet att skaffa sig de tillförlitligaste primäruppgifterna.
Om vi se i årets statsverksproposition, så finna vi,
att för dessa primärundersökningar anslås 6,000 kronor. Detta
belopp skall fördelas på 24 ombud. Det kan ju ej blifva mer
än eu liten slant till hvart och ett af dem, och det blir därför
i längden omöjligt att för uppdraget förvärfva personer, som
kunna ägna saken nödig tid och intresse.
Af 1905 års statsverksproposition finner man, att kommerskollegium
hos Kungl. Maj:t begärt ett förhöjdt anslag till de
primära undersökningarna för den sociala statistiken, men att
Kungl. Maj:t icke upptagit detta i propositionen. Jag föreställer
mig, att en af anledningarna till att vår arbetsstatistik kan blifva
missvisande just är den, att Kungl. Maj:t varit för njugg, då det
gällt att begära anslag. För min del hoppas jag, att vi allt melodi
mer få se just den gren af statistiken, hvarom här är fråga,
växa i grundlighet och omfång, och om hos Riksdagen skulle
begäras ökadt anslag för anskaffande af primäruppgifter, så har
Riksdagen all anledning att bifalla ett dylikt förslag.
Därjämte kan jag icke underlåta att uttrycka den önskan,
att kommerskollegii afdelning för arbetsstatistik måtte utsträcka
sin statistik öfver lefnadsomkostnaderna att omfatta flera orter.
Tv det är nödvändigt, i den män som statistiska utredningar
läggas till grund för arbetsaftal i landets olika delar, att så
inånga orter som möjligt komma in under dessa undersökningar.
Herr talman, jag har naturligtvis icke något yrkande utöfver
utskottets hemställan att göra i detta fall. Men jag har velat
fästa uppmärksamheten särskildt under denna riksdag, då löneregleringar
föreligga för olika kårer och stater, på att det är
Lördagen den 16 ilars.
41 N:o 24
nödvändigt att se till, att vi på detta område t''å ett arbete, som
verkligen blir i vidsträcktaste möjliga grad tillfredsställande.
Herr Beckman i Djursholm: Herr talman! De arbets
statistiska
uppgifterna rörande Malmö ha i dag varit föremål för
kritik, enär man där kanske icke lyckats vinna så exakta uppgifter,
som önskvärdt varit. På det att emellertid intrycket häraf
icke måtte bli alltför ensidigt, kan jag icke underlåta att erinra
om de svårigheter, med hvilka arbetsstatistiken har att kämpa.
Jag skall därvid äfven dröja något vid ett par förhållanden, som
berörts af den föregående ärade talaren.
Om jag då först delar upp dessa undersökningar rörande
lefnadskostnaderna uti två grupper: undersökningar rörande
bostadsförhållanden och undersökningar rörande lifsmedelsprisen,
sa är det gifvet, att det i fråga om bostadsförhållandena är möjligt
att fordra jämförelsevis exakta uppgifter. Och dock kunna
äfven här skenbara motsägelser förefinnas. Om man nämligen
jämför de uppgifter, som insamlats af kommerskollegiets arbetsstatistiska
afdelning, med t. ex. de uppgifter, som vunnits i Stockholm
och Göteborg, där man anställt genomförda bostadsräkningar,
så finner man, att arbetsstatistiska afdelningens siffror i allmänhet
äro något högre. Hvad beror nu detta på? Jo, det beror
därpå, att arbetsstatistiska afdelningens källor äro särskildt fackföreningar,
verkstadsklubbar, sjukkassor och därmed jämställda
associationer, hvilka gifva ett uttryck för hyresförhållandena
bland den bättre situerade delen af arbetarebefolkningen. Men
de stora bostadsräkningarna däremot upptaga samtliga lägenheter
af hvad beskaffenhet som helst, äfven de uslaste, och därigenom
blir slutsiffran något lägre. Således förefinnes på detta område
en prisskillnad, som icke kan bortresoneras. Men om man däraf
vill draga den slutsatsen, att dessa siffror icke äro af något värde,
så är detta icke riktigt. De äro af värde såsom jämförelsetal
för de olika orter, för hvilka de upptagits, och äfven vid en
jämförelse från år till år och i afseende på olika tidpunkter för
beräkningen.
I fråga om lifsmedelsprisen är det onekligen mycket svårare
att verkligen komma till ett godt resultat. Det beror redan därpå
— som den siste ärade talaren också omnämnde — att det är så
svårt att på de olika orterna med den ringa ersättning, som kan
lämnas, erhålla ombud, som äro villiga och dugliga att. skaffa de
upplysningar, som af arbetsstatistiska afdelningen skola inhämtas.
Dessa ombud äro emellertid, tror jag, på väg att skolas till allt
större och större förmåga. Men eu subjektiv sak, som alltid
spelar in, är hvad ombudet har för uppfattning om hvad som
bör förstås med »ordinär vara», som priset egentligen skall gälla.
Måhända kan detta i någon mån förklara denna prisskillnad,
Ang. de
arbetsstatistiska
undersökningarna.
(Forts.)
N:o 24. 42
Lördagen den 16 Mars.
Ang. de
arbetsstatistiska
undersökningarna.
(Forts.)
som — jag erkänner det — är mycket svår att tolka, då den är
så stor, som den siste ärade talaren uppvisade.
Men äfven hvad dessa uppgifter om lifsmedelspriser beträffar
ha de sitt relativa värde. De visa åtminstone, huru det vid
olika tider förhåller sig med lefnadskostnaderna på en och samma
ort. I någon mån tjäna de ock till ledning vid bedömande af
prisförhållandena olika orter emellan.
Det är emellertid rätt egendomligt, att de ombud, som finnas
just i de skånska städerna, äro, som jag tror, bland de bästa
vi ha. Jag tror också, att den ärade talaren själf skall vara
villig att erkänna, att ombuden t. ex. i Lund, Hälsingborg och
Malmö, hvilka, såvidt jag känner, äro föreståndare för arbetsförmedlingsanstalterna
i respektive städer, äro mycket dugliga
och säkerligen väl inne i förhållandena.
Men å andra sidan — det vill jag särskilt framhålla —
hvad kan man begära för arbete, då man har så obetydlig pekuniär
ersättning att lämna? Jag ber därför att på det lifligaste
få understryka den önskan, som den ärade talaren här uttalade,
nämligen att framställning en annan gång och snart måtte af
regeringen komma att göras rörande höjning af anslaget till dessa
ombud. Jag är så mycket mer öfvertygad om att Kungl. Maj:t
skall snart komma med en dylik begäran, som man vet, att
kommerskollegium, under hvilket den arbetsstatistiska afdelningen,
som bekant, ingår, upprepade gånger framhållit nödvändigheten
af att öka detta anslag. De personer, som hade i uppdrag att
planlägga de arbetsstatistiska undersökningarna, ha också gjort
samma framställning.
Som bekant, har kommerskollegium nyligen ingått med en
framställning om en fastare organisation af den arbetsstatistiska
afdelningen, och säkerligen kommer denna fråga att tagas i
öfvervägande i samband med den utredning, hvarom Riksdagen
nyss hos Kungl. Maj:t anhållit, rörande de sociala ärendenas
sammanförande under en enhetlig ledning. Den arbetsstatistiska
afdelningen är icke allenast det opartiska öga. med hvilket man
öfverskådar arbetsfältet, utan den har också visat sig kunna
tjäna som den hand, som ofta användts för att praktiskt gripa
in i fråga om medling i arbetstvister o. s. v. Det är väl då
gifvet, att den antagligen kommer att bilda ett slags stomme
vid de sociala ärendenas sammanförande. Ledsamt vore emellertid,
om den utredning om de sociala ärendena, som Riksdagen
begärt, skulle hindra, att man så snart som möjligt verkställde
en organisation af den arbetsstatistiska afdelningen och åt densamma
gåfve en fastare form. Ett uppskof på denna grund
borde väl ej komma i fråga.
Jag vågar således vända mig till herr finansministern —
hvilken som medlem af Första Kammaren visat så stort intresse
för den sociala statistikens både begynnelse och fortgång —
Lördagen den 16 Mara.
46 N:o 24.
under uttalande af den förhoppning, att den allmänna önskan,
som förefinnes, att den arbetsstatistiska afdelningen både måtte
genom regeringens initiativ erhålla ett tillräckligt anslag och
organiseras på fast fot så snart som möjligt, måtte blifva förverkligad.
Jag tror mig härmed uttala mångas önskningar; ty
jag bär från olika håll, från såväl arbetare som arbetsgivare,
hört den arbetsstatistiska afdelningen betecknas såsom ett synnerligen
nyttigt verktyg för det sociala arbetet i vårt land.
Jag har, herr talman, endast att yrka bifall till utskottets
hemställan i förevarande punkt.
Herr Thorsson: Det kan icke falla mig in att rikta något
klander mot det sätt, hvarpå de arbetsstatistiska undersökningarne
hittills ha verkställts. Jag är, i likhet med förste talaren,
öfvertygad om att det anslag, som för primäruppgifternas uppsamlande
finnes, är alldeles otillräckligt, och att afdelningar
nödgats anlita personer och korporationer, som frivilligt och
utan ersättning insamlat det grundläggande materialet.
Men, mina herrar, när denna statistik både officiellt och enskild!
tillmätes så stor betydelse, att den, som herr Rydén anförde,
blifvit grundläggande för såväl statens som enskilda arbetsaftal,
då är det ej tillräckligt med många och vidlyftiga tabeller,
det erfordras då exakta sådana, och det går icke att åstadkomma
med nu rådande arbetsmetoder.
Hvilken förlust i penningar och tid skulle icke en strid
mellan å ena sidan de organiserade arbetarne och å andra sidan
de starkt organiserade arbetsgifvarne föra med sig, om den ena parten
åberopar sig på den officiella statistiken, och motparten i känslan
af att den är vilseledande vägrar underkasta sig. Jag skall i
korthet be få relatera ett fall. Det var nämligen i vårt samhälle
fråga om en lönereglering inom sockerindustrien, som berörde
300 arbetare, och därvid begärdes från arbetarnes sida 30
öre i timmen -— jag flor det var så — och från andra sidan
bjöds något mindre. Då anfördes från arbetsgifvarens representant
just med stöd af den hyresstatistik för 1903, som nyss af
herr Rydén omnämndes, att arbetarne kunna lefva mycket billigare
i Ystad, än hvad de t. ex. kunna göra i Hälsingborg och
Landskrona, följaktligen böra de kunna reda sig på ett eller
ett par öre mindre, än hvad deras yrkeskamrater på den andra
arbetsplatsen ha. Slutligen nödgades arbetarne då böja sig för
den argumentering, som sålunda lades framför dem ur den
officiella statistiken. De kände med sig, att den var missvisande,
men de saknade motbevismateriel.
Det visar sig nämligen af de tabeller, som den föregående
talaren citerade och som finnas intagna i den till förra Riksdagen
framlagda kungl. propositionen n:o 91, att 1903 utgjorde
hyresbeloppet i staden Kristianstad för ett rum och kök 103
Ang de
arbetxxtatistiska
undersökningarna.
(Forts.)
N:o 24. 44
Lördagen den 16 Mars.
Ang. de
arbetsstatistiska
undersökningarna.
(Forts.)
kronor, i Ystad för ett rum och kök 103 kronor och i Trelleborg
för ett rum och kök 128 kronor.
1905 ställde sig hyresbeloppen på följande sätt i dessa tre
städer: i Kristianstad för ett rum och kök 118 kronor, i Ystad
för ett rum och kök 125 kronor och i Trelleborg för ett rum
och kök 112 kronor. Den stad, som varit högst uppe på hyresskalan
1903, har således avancerat nedåt och blifvit den lägsta.
Nu har man svårt att föreställa sig, huru det på tre år kan
ske sådana hyresfluktuationer uti dessa tre städer, som äro stadda
i ungefär samma hastiga utveckling. Fastän jag tillhör Ystad,
måste jag dock tillstå, att Trelleborg varit till följd af kontinentalrouten
stadd i hastigare utveckling. Trots således, att Trelleborg
utvecklat sig hastigare än den stad jag representerar,
hafva hyrorna där sjunkit från 128 till 112 kronor.
Hvad är förklaringen till detta? Jag har icke blifvit i tillfälle
utröna, hvilket underlag 1903 års hyresuppgifter hvilar på,
men går jag till 1904 års tabeller, visar det sig, att för den
stad, jag tillhör, det hyresbelopp för ett rum och kök af 104
kronor, hvartill man detta år kommit, är byggdt på uppgifter
rörande fem stycken enrumslägenheter, eller, med andra ord,
man har tagit det sammanlagda priset på fem enrumslägenheter
för att få fram medelpriset för hyrorna. Det är dock gifvet,
att detta är ett för litet antal för att utgöra grunden för en
medelberäkning rörande en viss ort, såvida denna icke är mycket
liten. Det har synnerligast vid fastställandet af de lägre
statstjänarnes löner framhållits, att de skulle tillerkännas löner,
som motsvarade hvad man kallar existensminimum, men när
man då vill taga reda på huru detta existensminimum ställer
sig på olika platser, så har man, så länge dessa tabeller icke
äro fullt tillförlitliga, ingen nytta af dem, utan snarare tvärtom.
En annan sak, som icke är synnerligen svår att bestämma
med hjälp af uppgifterna, är priset på inackorderingar.
Då finner man af 1904 års tabeller, att priset på inackordering
i staden Landskrona utgjorde 12: 50 kronor högst, 6 kronor
lägst, medelpriset således kronor 8:17. Uti grannstaden Hälsingborg,
där man föreställt sig att det är lika dyrt att lefva som
i Landskrona, ställa sig dessa pris på följande sätt: högsta pris
7 kronor, lägsta pris 6 kronor, medelpris kronor 6: 56. Det kan
icke vara möjligt, att denna jämförelse är riktig, utan den måste
bero på en felräkning, och denna består däri, att man i den ena
staden gått upp öfver gränsen för sådana spisställen, där arbetare
i allmänhet intaga sina måltider. På detta sätt har man
således kommit upp till en så hög lefnadskostnad i Landskrona,
jämförd med Hälsingborg.
Enligt mitt förmenande, måste man ovillkorligen öka anslaget
till primäruppgifternas anskaffande, så att man icke onödigt
förbrukar arbetskraft för bearbetande af uppgifter, som äro fel
-
45 N :o 24.
Lördagen den 16 Mars.
aktiga, ty då blir resultatet naturligtvis alltid felaktigt. Vill
man offra något för detta mål, måste man gå till bottnen af saken
och anslå penningar, så att man kan sätta till folk, som äro
vuxna sin uppgift. Nu samlar man dessa uppgifter hufvudsakligen
från sjukkassor. Det nämndes visserligen af den föregående
talaren, att man äfven får dem från fackföreningar och
verkstadsklubbar, men detta torde vara fallet hufvudsakligen i
Stockholm, ty beträffande landet i öfrigt vänder man sig till
sjukkassorna, hvilka samtidigt med sin registreringsuppgift äfven
skola lämna hyresuppgifter.
Det har kommit till min kännedom, att man på olika ställen
samlar in dessa uppgifter på olika sätt; på en del platser komma
styrelsemedlemmarne i sjukkassan tillsammans och resonera
om saken och komma då öfverens om, hvilka belopp de skola
uppge, utan att närmare undersöka saken, och på dessa grunder
uppgör man tabellerna, hvilket allt leder till sådana konsekvenser,
som här i debatten antydts.
För att få rättelse i detta från staden Ystad, ha de organiserade
arbetarne beslutat att på egen bekostnad företaga eu
noggrann undersökning om hyres- och lifsförnödenhetsprisen,
som sedan skola ställas till kommerskollegii förfogande. Nu
kan det tänka sig, att dessa uppgifter, som till följd af denna
undersökning komma in, redan därför, att de åstadkommits från
de organiserade arbetarnes sida, i händelse de visa något annat
resultat än de officiella uppgifterna, skola antagas vara tillkomna
i visst syfte för att få såväl hyror som lifsmedel på högsta
möjliga prisnivå.
Men jag har det förtroende till dem, som äro ute för att
hopsamla dessa uppgifter, att de gå noggrant och sanningsenligt
till väga; det gäller att få såväl husvärdar som hyresgäster
att lämna ordentliga uppgifter för att få en fast basis att bygga på.
Jag har särskildt begärt ordet för att fästa chefens för
finansdepartementet uppmärksamhet på denna sak. i förhoppning,
att i nästa års statsverksproposition må uppföras ett större
belopp för detta ändamål.
Jag vill ännu en gång betona, att jag icke i någon mån
velat uttala klander mot arbetsstatistiska afdelningen för bristande
intresse, ty jag är lifligt öfvertygad om att vederbörande med de
anslag, de nu ha till sitt förfogande, gjort så godt de kunnat.
Men man kan icke lefva på goda önskningar och goda förhoppningar,
när man vill lägga en grund för den sociala lagstiftningen.
Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.
Herr Rydén: Herr talman! Det berättigade i det lilla inlägg
i denna fråga, jag här under debatten gjort, har nu bestyrkts af
Ang. de
arbetsstatistiska
undersökningarna.
(Forts.)
N:o 24. 46
Lördagen den 16 Mars.
Ang. de
arbetsstatistiska
undersökningarna.
(Forts.)
Ang.
befrämjande
af svenska
alsters afsättning
i utlandet
m. m.
andra talare, och jag kan därför inskränka mig till att understryka
ett par saker för att förebygga all missuppfattning.
För det första att jag med min anmärkning icke har på
något sätt velat rikta något klander mot kommerskollegii afdelning
för arbetsstatistik, ty jag sätter dess arbete mycket högt,
utan denna anmärkning förestafvades uteslutande af intresse att
få vår arbetsstatistik ordnad på sådant sätt, att man kan få nytta
af den i största möjliga grad.
För det andra vill jag påpeka, att den statistik, som ligger
till grund för den kungliga propositionen i fjol, var, om jag minnes
rätt, för år 1903, och kommerskollegii nuvarande ombud i
Malmö har tillkommit långt senare.
Det är också min öfvertygelse, att det ombud, som vi nu
ha i Malmö, är en af de lämpligaste personer man kan få för ett
sådant uppdrag, och minst af allt vill jag ha ett sken af klander
riktadt mot honom.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 20—23.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Härefter föredrogs punkten 2å, angående anslag till befrämjande
af svenska alsters afsättning i utlandet samt till handelsstipendier;
och yttrade därvid:
Herr Ljunggren: Jag kan icke underlåta att här tillkänna
gifva,
att inom vissa handelskretsar i landet råder den uppfattningen,
att anslaget 30,000 kronor till handelsstipendier i någon
mån användts vid sidan om själfva hufvudändamålet. Man har
nämligen kunnat iakttaga, att åtminstone för vissa år en väsentlig
del af — för att icke säga hela — anslaget till handelsstipendier
blifvit användt till befrämjande af afsättning i främmande länder
af svenska industrialster. Huru mycket jag än skulle vilja arbeta
för svenska varors och industrialsters export till främmande länder,
kan jag dock icke underlåta att fästa afseende vid anslagens olika
natur. Vi hafva 30,000 kronor anvisade för reella handelsstipendier
och 20,000 kronor för afsättning af svenska alster i utlandet,
men då det nu råkat blifva en sammanblandning af anslagen för
dessa båda ändamål, är det en förhoppning bland handelsintresserade
i landet att låta hvar sak vara för sig. Skulle det visa
sig, att anslaget 20,000 kronor för exportens främjande är för
knappt tillmätt, så är det säkerligen en allmän önskan såväl inom
exportkretsar som inom andra goda svenskmannakretsar, att anslaget
måtte ökas.
Lördagen den 16 Mars.
47 Ji:o H
Nu veta vi bär i kammaren, att, enligt uttalanden från diplomat-
och konsulatkommittén, denna sysselsatt sig med utarbetande
af förslag till förändrade grunder för utdelning af våra handelsstipendier.
Jag för min del skulle också önska, att därvid komme
Iram förslag att bestämdt skilja mellan anslaget till reella handelsstipendier
och anslaget till främjande af exporten. Jag hyser
nämligen den uppfattningen, som också delas af många andra
näringsidkare, att, om handelsstipendiernas natur är den, att därmed
afses studieändamål, de också böra, såsom äfven framgår
af riksdagsförhandlingarna, användas för merkantil utbildning och
för språkstudier i främmande länder.
Med uttalande af önskvärdheten af höjning af exportanslaget,
så att icke handelsstipendiatanslaget därtill må behöfva användas,
vill jag nu icke göra något annat yrkande än om bifall
till Kungl. Maj:ts af statsutskottet förordade framställning.
Chefen för finansdepartementet, herr statsrådet Swartz:
Med anledning af den erinran, som den föregående ärade talaren
har gjort vid denna punkt, så vill jag gärna erkänna, att det
kanske hittills icke gjort sig så fullt klar mening gällande
angående skiljaktigheten mellan de uti punkterna a) och b) af
här föreliggande hufvudpunkt anvisade anslag. Af den omständigheten,
att dessa anslag upptagas under en och samma punkt,
framgår ju också, att man ansett dem vara af ganska gemensam
art och att det är likartade ändamål, som med såväl det ena
som det andra anslaget skola tillgodoses.
De 20,000 kronor, som här under punkt a) omnämnas,
hafva hitintills — det vill säga under innevarande år — blifvit i
enlighet med kommerskollegi förslag använda på följande sätt:
till en mejeriagent eller landtbrukskonsulent i England hafva
såsom arfvode beviljats 7,500 kronor, och till resekostnader samt
expenser för honom hafva beräknats åtgå 6,000 kronor, och
vidare har till en fiskeriagent i Tyskland anvisats ett belopp af
5,000 kronor. Detta gör tillsammans 18,500 kronor. Återstoden,
1,500 kronor, har reserverats för blifvande ändamål. Således,
oaktadt anslagets något vidsträckta titel: »till befrämjande af
afsättning i främmande länder af alster af svensk industri och
svenska näringar», hafva af detta anslag medel utgått endast
till två å stället bofasta personer, den ene i England och den
andre i Tyskland, med uppgift för dessa att inom nämnda båda
länder söka befrämja afsättningen inom vissa specialgrenar af
den svenska exporten.
Hvad det andra anslaget, det å 30,000 kronor, beträffar, så
har däraf utdelats belopp till handelsstipendiater, hvilka skulle
under kortare tids vistelse i olika länder studera möjligheterna
för den svenska exporten att kunna sträcka sig dit och i detta
afseende inleda förbindelser, som sedermera skulle kunna än
Ang.
befrämjande
af svenska
alsters afsättning
i utlandet
m. m.
(Forts.)
Pf:o 24. 4S
Lördagen den 16 Mars.
Ang.
befrämjande
af svenska
alsters afsättning
i utlandet
m. m.
(Forts.)
vidare utvecklas. Detta har således varit afsikten med de
handelsstipendier, som hittills utdelats. De härför tillgängliga
medlen, 30,000 kronor, hafva under 1906 dels åtgått till s. k.
fortsättningsstipendier, alltså till sådana personer, som förut haft
stipendium för samma ändamål — nämligen två i Ryssland med
hvardera 1,500 kronor, en i södra Afrika med 3,000 kronor, en
i Mexiko med 3,500 kronor, en i Peru med 4,000 kronor samt
en i södra och östra Asien med 4,000 kronor, inalles således
17,500 kronor — dels ock tagits i anspråk för under sagda år
nytillkomna handelsstipendiater, en i La Plata-länderna med
2,833 kronor 33 öre, en ytterligare i Ryssland med 1,500 kronor,
en i Ost-Asien (särskildt Japan) med 4,500 kronor, en å Madagaskar
med 4,000 kronor och en i södra Amerika (Argentina)
med 1,000 kronor, tillsammans 13,833 kronor 33 öre. Sammanläggas
de båda slutsummorna, blir hela det belopp, som utgått
till ifrågavande ändamål, 31,333 kronor 33 öre. Öfverskottet
öfver de 30,000 kronor, som utgöra anslagets belopp, består i
reservationer å detta anslag från föregående år. Dessutom har,
jämväl under år 1906, å 20,000-kronors-anslaget uppstått ett
öfverskott å 1,500 kronor, hvilket användts till ett fortsätta ngsstipendium
i Ryssland.
Således har, såsom jag redan framhållit, den skillnaden hittills
gjorts emellan ifrågavarande båda anslag, att det ena, det å
20,000 kronor, användts till underhåll af särskilda personer,
bofasta i de båda beträffande länderna, England och Tyskland,
och det andra, å 30,000 kronor, tagits i anspråk för utdelande
af stipendier till personer, som studerat handelsförhållandena i
olika länder, vidt skilda från hvarandra, och som på samma
gång sökt verka för möjliggörandet af svensk export dit. Jag
vet nu icke, om det kan anses vara någon orätt i att på detta
sätt använda det sista anslaget, men det vill åtminstone synas
mig, som om, ifall dessa stipendiater, på samma gång de inhämta
insikter i hvad de kunna tillgodogöra sig själfva därute, också
undersöka möjligheterna för den svenska exporten att kunna
sträcka sig till dessa af stipendiaterna besökta länder — det
synes mig, säger jag, som om anslaget därmed i alla fall varit
till ganska stor nytta.
Emellertid är, på grund af den framställning, som den föregående
ärade talaren omförmälde, kommerskollegium för närvarande
sysselsatt med att öfverväga, hvilka ändringar skulle kunna
vara tänkbara för att anslaget skall kunna komma till ännu
större nytta, än hvad man hittintills kunnat vinna med detsamma.
Och att jag därvidlag skall med största intresse följa denna
undersökning samt söka tillse, det resultatet af densamma skall
medföra ett så praktiskt användande af anslaget som möjligt,
därom torde jag icke behöfva afgifva någon försäkran.
Vidare anfördes ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
Lördagen den 16 Mars.
49 N:0 24.
Punkterna 25—32.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Punkterna 33 och 34.
Lades till handlingarna.
Punkten 35.
Utskottets hemställan bifölls.
§ 13.
Statsutskottets härefter föredragna utlåtande n:o 46, i anledning
af Kungl. Majrts proposition angående uppförande af ett
nytt hvalmuseum, blef af kammaren godkändt.
§ 14.
Slutligen föredrogs och godkändes Andra Kammarens andra
tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 7, i anledning af väckt motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående anordnandet af apoteksväsendet
efter utgången af år 1920.
Jämlikt 63 § riksdagsordningen skulle detta beslut genom
utdrag af protokollet delgifvas Första Kammaren.
§ 15-
Anmäldes och godkändes Riksdagens kanslis förslag
dels, n:o 1, till riksdagsbeslutets ingress, och,
n:o 2, till riksdagsbeslutets slutmening,
dels ock till paragrafer i riksdagsbeslutet;
n:o 3, angående bankovinsten,
H:o 4, angående ansvarsfrihet för fullmäktige i riksbanken,
h:o 5, angående förhöjning af lägsta viktsatsen för inrikes bref,
n!o 6, angående vissa ändringar i gällande ''förordning angående
stämpélafgiften,
n:o 7, angående ansvarsfrihet för fullmäktige i riksgäldskontor,
n:o 8, angående val af Riksdagens justitieombudsman och
hans ■ efterträdare,
rr:o 9, angående internering af alkoholister,
n:o 10, angående ändring af 18 kap. 16 -§ strafflagen, och
n:o 11, angående verkställd granskning af fullmäktiges i
riksbanken och fullmäktiges i riksgäldskontor åtgärder för
utförande af det dem gemensamt lämnade uppdrag i fråga om
uppförande å Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus.
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 24. 4
N:o U. 50
Lördagen den 16 Mars.
§ 16.
Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden och memorial:
n:o 5, angående regleringen af utgifterna under riksstatens
fjärde hufvudtitel, omfattande anslagen till landtförsvarsdepartementet;
n:o
47, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om en ny förbindelseled mellan Baggensfjärden och den inre
Stockholmsskärgården;
n:o 48, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i fråga
om anslag till utgifvande af en uppslagsbok, innehållande kortfattade
upplysningar angående 1907 års Riksdag och dess arbete;
n:o 49, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i frågor
rörande anslag under riksstatens tredje hufvudtitel; och
n:o 50, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i frågor
rörande anslag under riksstatens nionde hufvudtitel;
Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 10,
angående herr C. A. Lindhagens motion, n:o 160, angående nya
grunder för upplåtelse af Hvitfeltska stipendieinrättningens
skärgårdslägenheter; samt
Andra Kammarens första tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 11,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
angående tillsättning af prästerliga tjänster.
§ 17.
Justerades protokollsutdrag.
§ 18.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr | J. Eriksson i Lindehult under | 6 dagar fr. o. m. d. 18 mars. | ||
| A. Magnusson i Salstad » | 3 » | » » » »19 | » |
| S. M. Petersson i Snällebo » | 5 » | » » » »18 | » |
» | E. R. W. Hedenstierna » | 2 » | » » » »18 | » |
» | J. E. Ericsson i Alberga » | 10 » | » » » »25 | » |
» | K. Starbäck » | 2 » | » » » »18 | » |
| J. Bromée i Billsta » | 10 » | » » » »18 | » |
» | K. F. G. Almqvist » | 3 » | » » » » 17 |
|
» | C. F. Vahlquist under den 20 | mars, |
|
|
» | A. J. C. Ghristiernson under | 3 dagar | fr. o. m. d. 19 | » |
| H. Eriksson i Elgered » | 10 » | » » » »20 | » |
» | G. Thavenius * | 7 » | » » » » 16 | » |
| Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,51 e. m. |
|
In fidem
Herman Palmgren.
Rättelse
i Andra Kammarens Protokoll käft. n:o 22.
Sid. 62. rad. 8 nedifrån står: ekonomisk.
läs: oekonomisk.