RIKSDAGENS PROTOKOLL
1907. Andra Kammaren. N:o 13.
Onsdagen den 20 februari.
Kl. 11 f. m.
§ 1- •
Justerades protokollet för den 13 innevarande februari.
§ 2.
Upplästes följande till kammaren inkomna protokoll:
o
År 1907 den 19 februari sammanträdde kamrarnes valmän
för att utse revisorer och revisorssuppleanter för granskning af riksbankens
afdelningskontors i orterna räkenskaper och förvaltning;
och befunnos, efter valens slut, hafva blifvit utsedde till
revisorer:
vid kontoret i Göteborg
herr Cavalli, A., stadskamrerare, Göteborg............... med 40 röster
» Mörner, S. C. H. M., öfverstelöjtnant, Göteborg » 40 >
» Gädda, O. K, f. d. riksdagsman, Svarteborg ... » 40 »
» Palm, Constantin, grosshandlare, Göteborg......... » 40 »
vid kontoret i Malmö
herr Tomling, Olof, landtbrukare, Hammerlöf ......... med 40 röster
grefve Hamilton, G. K., f. d. professor, Lund......... » 40 »
herr Jönsson, A., f. d. landstingsman, Kjeflinge...... » 40 »
» Jönsson, P., landstingsman, Örsjögård, Rydsgård » 40 »
vid kontoret i Falun
herr Edlund, N. M. E., flottningschef, Leksand ...... med 40 röster
» Thorell, A., t. f. landsfiskal, Leksand............... » 40 »
» Jansson, J. P., f. d. riksdagsman, Saxhyttan,
Nyhammar ................................................... » 40 »
» Lidman, A., redaktör, Hedemora........................ » 40 »
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 13.
1
N:o 13. 2
Onsdagen den 20 Februari.
vid kontoret i Gäfle
herr Steffansson, E., disponent, Sofiedal, Gäfle ......... med 40 röster
» Söderhjelm, M., major, Gäfle.............................. » 40 »
» Engström, E., grosshandlare, Gäfle..................... » 40 »
» Göransson, A., f.d. riksdagsman, Åsen, Kungsgård » 40 »
vid kontoret i Halmstad
herr Bökman, E., rektor, Halmstad........................... med 40 röster
friherre Hermelin, R., domänintendent, Fröllinge,
Getinge ........................................................... » 40 »
herr Gudmundson, A. M., f. d. riksdagsman, Vastad,
Slöinge ............................................................ » 40 »
» Gyllensvärd, A. G., f. d. riksdagsman, Fågelsång,
Vox torp.................................................. » 40 »
vid kontoret i Hernösand
herr Jacobsson, K. H., rektor, Hernösand................. med 40 röster
» Malmström, Ernst, disponent, Svanö, Frånö...... » 40 »
» Bergström, C., f.d. riksdagsman, Skidsta, Ullånger » 40 »
» Liden, J. E., grosshandlare, Ramvik.................. » 40 »
vid kontoret i Jönköping
herr Romberg, A. N., hofrättsråd, Jönköping............ med 40 röster
grefve Spens, I. W., landssekreterare, Jönköping...... » 40 »
herr Erickson, O., domänintendent, Bjersby, Hult ... » 40 »
» Säve, G. A., läroverksadjunkt, Jönköping......... » 40 »
vid kontoret i Kalmar
herr von Tell, Philip, major, Kalmar........................med 40 röster
» Wickbom, J. A. O., rektor, Kalmar................. > 40 »
> Holmqvist, O., disponent, Svartingstorp, Läckeby » 40 »
» Hultgren, A., landtbrukare, Kollinge, Söderåkra » 40 »
vid kontoret i Karlskrona
herr Kruse, K. R. T., kapten, Karlskrona..................med 40 röster
> Schartau, J. A., häradshöfding, Karlskrona...... » 40 »
» Clementson, Sv., landstingsman, Kopprarp,
Trensum ......................................................... » 40 »
» Nelson, K. M., landstingsman, Björkeryd ......... > 40 »
vid kontoret i Karlstad
herr Falk, H. H. W., kapten, Karlstad.....................med 40 röster
* Rohdin, R., rådman, Karlstad........................... » 40 »
» Olsson, Emil, f. d. riksdagsman, Kyrkobot, Ottebol » 40 »
» Olsson, Oscar, godsägare, Höije, Edsgatan......... » 40 »
Onsdagen den 20 Februari. 3 N:o 13.
vid kontoret i Kristianstad.
herr Johnsson, H., f. d. riksdagsman, östra Broby... med 40 röster
friherre v. Otter, B. S., f. d. major, Kristianstad...... » 40 ''»
herr Jönsson, N., landtbrukare, Efverödsgård, Efveröd » 40 »
» Witzell, C., f. d. riksdagsman, örkelljunga ...... » 40 »
vid kontoret i Linköping
herr Edlund, Wilh., disponent, Mjölby ..................... med 40 röster
> Sjögreen, A. P., f. d. ryttmästare, Boxholm...... » 40 »
» Hagberg, C. O., godsägare, Linköping............... > 40 »
» Petersson, A.E., f.d. riksdagsman, Hamra, Brokind » 40 »
vid kontoret i Luleå
herr Björkman, A. P., f. d. fördelningsläkare, Luleå med 40 röster
» Johanson, Nils, häradshöfding, Luleå ............... » 40 »
» Ekbom, K., häradshöfding, Piteå........................ » 40 »
» Ström, O. H., v. konsul, Nederkalix.................. » 40 »
vid kontoret i Mariestad
herr Millqvist, A., godsägare, Simmatorp, Skara.........med 40 röster
» Sandels, A., godsägare, Mariestad ..................... » 40 »
» Almin, Richard, landtbrukare, Björsäter, Lugnås » 40 »
» Nordholm, C., landtbrukare, Hinsberg, Lekberg » 40 »
vid kontoret i Nyköping
friherre Falkenberg, A., major, Nyköping ............... med 40 röster
herr Weinberg, B., godsägare, Hormesta, Stigtomta » 40 »
» Eriksson, Alb., arrendator, Skalunda, Kantorp » 40 »
» Widebäck, I. A., löroverksadjunkt, Strängnäs... » 40 »
vid kontoret i Sundsvall
herr Engelstedt, E. F., kronofogde, Sundsvall ......... med 40 röster
» Larsson, B. M., grosshandlare, Sundsvall......... » 40 »
» Ekholm, R., f. d. riksdagsman, Sundsvall ...... » 40 »
» Peterson, G. R., redaktör, Sundsvall ............... » 40 »
vid kontoret i Umeå
herr Aspgren, J. O. N., öfverste, Umeå .................. med 40 röster
» Boström, N„ f. d. riksdagsman, Bodbyn ......... » 40 »
» Broman, J., kronoiänsman, Teg, Umeå............ » 40 »
» Åström, A., bruksdisponent, Norra Degerfors... » 40 >
vid kontoret i Uppsala
herr Davidson, D., juris doktor, professor, Uppsala med 40 röster
friherre Stjemstedt, L. T., öfverstelöjtnant, Sunnesta
Uppsala ........................................ » 40 »
N:o 13. 4
Onsdagen den 20 Februari.
herr Berglund, G., godsägare, Stora Bärby ............ med 40 röster
» Höök, C., f. d. riksdagsman, Edeby, Rasbokil... » 40 »
vid kontoret i Visby
herr Björlin, J. G., generalmajor, Yisby.................. med 40 röster
» Warfvinge, C. O., förste landtmätare, Yisby ... » 40 »
» Larsson, K. L. J., riksdagsman, Bondarfve...... » 40 »
» Sundblad, A., kyrkoherde, Barlingbo, Visby ... » 40 »
vid kontoret i Vänersborg
herr Björklund, E., jägmästare, Vänersborg ............ med 40 röster
» Carlberg, And., rådman, Vänersborg ...o............ » 40 »
» Larsson, N, P., landstingsman, Byen, Åmål ... » 40 »
» Tholson, C., landtbrukare, Magnusberg, Salstad » 40 »
vid kontoret i Västerås
herr Kempe, A., lektor, Västerås ............................. med 40 röster
» Lorichs, L. L., bruksägare, Bernshammar......... » 40 »
» Pers, Anders, boktryckare, Västerås.................. »40 »
» Uggla, Claes, häradshöfding, Västerås ............ » 40 »
vid kontoret i Växjö
herr Cervin, G., kapten, Växjö................................. med 40 »
» Johansson, O. A., hospitalssyssloman, Växjö ... » 40 »
» Carlsson, B. G., landstingsman, Bäck............... » 40 »
» Johansson S., landstingsman, Grennaforsa ...... » 40 »
vid kontoret i Örebro
herr Montgomery-Cederhjelm, B., kammarherre, Segersjö,
Lännäs................................................ med 40 röster
» Rouget de S:t Hermine, W. M., f. d. öfverstelöjtnant,
Örebro............................................. » 40 »
» Andersson, A. G., bergsman, Östanor, Rällsä... » 40 »
» Persson, O., nämndeman, Bernstorp, Asker...... » 40 »
vid kontoret i Östersund
herr Kjelsson, A., länsman ....................................... med 40 röster
friherre Fleetwood, G. M. C., öfverstelöjtnant, ........ » 40 »
herr Engström, E. O., landstingsman, Bispgården ... » 40 »
» Olsson, O., nämndeman, Bränna, Hackås ......... » 40 »
suppleanter:
vid kontoret i Göteborg
herr Nordenfelt, E., f. d. kamrerare, Göteborg......... med 40 röster
» Hedström, S., landstingsman, Varekil............... » 40 »
» Larsson, L., f. d. landstingsman, Hufveröd...... »40 »
» Ågren, Axel H., grosshandlare, Göteborg ......... » 40 »
5 N:o 13.
Onsdagen den 20 Februari.
vid kontoret i Malmö
herr Härje, K. A., vice konsul, Malmö..................... med
» Nilsson, A. J„ landtbrukare, Lilla Isie, Södra Åby »
» Berg v. Linde, Sigge, godsägare, Axelvold ...... »
» Antonsson, A., f. d. riksdagsman, Malmö......... »
vid kontoret i Falun
herr Holst, P., handlande, Malung ........................... med
» Wahlqvist, J. A., kamrerare, Falun.................. »
» Nordin, G., kapten, Falun................................. »
» Nilsson, A., förvaltare, Furudal........................ »
vid kontoret i Gäfle
herr Eriksson, P., bruksdisponent, Hofors ............... med
» Brodin, Carl, grosshandlare, Gäfle..................... »
» Wettergren, G., disponent, Gäfle....................... »
» Brodin, O. A, f. d. riksdagsman, Gäfle............ »
vid kontoret i Halmstad
grefve Spens, H. M., landskamrer, Halmstad............ med
herr Jönsson, S., landstingsman, Påarp, Yästra Karup »
» Hofflander, C. O. P., kapten, Halmstad ......... »
» Thor björnsson, J., landstingsman, Hy dala, Halmstad
............................................................... s
vid kontoret i Hernösand
herr Sjödin, P., skogsförvaltare, Sollefteå ............... med
friherre Hermelin, Th., jägmästare, Sollefteå ............ »
herr Högberg, J. O., landstingsman, Näs, Hernösand »
» Dandanell, A. E., direktör, Nyland.................. »
vid kontoret i Jönköping
grefve v. Seth, J. G., godsägare, Bratteborg............ med
friherre Leuhusen, G. D., major, Eksjö..................... »
herr Egnell, Victor, borgmästare, Grenna ............... »
» Rydell, A. P., löjtnant, Bredaryd..................... »
vid kontoret i Kalmar
herr Olsson, Knut, landtbrukare, Torngård, Gräsgård med
» Reutersvärd, K., f. d. öfverstelöjtnant, Kalmar »
» Molin, F., Jandtbrukare, Hossmo ..................... »
» Holm, A. T. O., lektor, Kalmar ..................... *
40 röster
40 »
40 »
40 »
40 »
40 >
40 »
40 »
40 röster
40 »
40 »
40 »
40 röster
40 »
40 >
40 >
40 röster
40 »
40 »
40 »
40 röster
40 »
40 »
40 »
40 röster
40 »
40 >
40 >
vid kontoret i Karlskrona
herr Karlsson, K. P., fortifikationskassör, Karlskrona,
Oskarsvärn ................................................... med 40 röster
N:o 13. 6
Onsdagen den 20 Februari.
herr Beyer, E., godsägare, Karlshamn .................... med 40 röster
» Jönsson, John, landstingsman, Boa, Gränum ... »40 »
» Håkansson, Henning, kontorschef, Karlskrona » 40 »
Tid kontoret i Karlstad
herr Mattsson, Oscar, kontrollör, Arvika ..........
» Huss, R., kapten, Karlstad .........................
» Ågren, P. M., grosshandlare, Karlstad .......
» Lundberg, A., handlande, Skrufstäd, Grums
vid kontoret i Kristianstad
friherre Barnekow, Kjell, Sinclairsholm, Yinslöf...... med 40 röster
herr Pehrsson, /., landstingsman, Korsaröd, Tjörnarp » 40 »
» Jönsson, A., f. d. riksdagsman, Yngsjö............ » 40 »
» Håkansson, O., landstingsman, Karlaby, Östra
Tomarp ......................................................... » 40 »
vid kontoret i Linköping
herr Danielsson, O., godsägare, Åkerby, Skärkind... med 40 röster
» Buren, Ivar, landtbrukare, Boxholm ............... » 40 »
» Ekenstam, F. W., öfverstelöjtnant, Linköping... » 40 »
» Larsson, G., landtbrukare, Bonnorp, Stjernorp » 40 »
vid kontoret i Luleå
herr Nordström, P. O., häradsskrifvare, Luleå......... med 40 röster
» Rutberg, Johan Theodor, kapten, Kalix ......... » 40 »
» Bergström, R., fabrikör, Öjebyn........................ » 40 »
» Eckhell, Gustaf Arvid, landsfiskal, Gammelstad » 40 »
vid kontoret i Mariestad
herr Lilliestierna, H., kapten, Sköfde........................ med 40 röster
» Andersson, A., landstingsman, Vång, Karlslund > 40 »
» Forsman, Olaus, adjunkt, Mariestad ............... » 40 »
» Lundblad, A., landstingsman, Ny skogen, Tida
holm.
.............................................................. » 40 »
vid kontoret i Nyköping
herr Möller, O., ingenjör, Hårbv, Gnesta.................
» Schmidt, H. O., kapten, Nyköping ................
i Andersson, Richard, nämndeman, Hvalsta, Kan
torp ..............................................................
» Bökman, L. C. W., kronofogde, Nyköping .....
vid kontoret i Sundsvall
herr Thor, O. G., f. d. riksdagsman, Nedansjö ...... med 40 röster
» Ahlgren, E., f. d. riksdagsman, Ala, Fjäl ...... » 40 »
» Andersson, Petrus, prokurist, Sundsvall............ » 40 »
» Söderbaum, O., doktor, Sundsvall .................. » 40 »
med 40 röster
» 40 »
» 40 »
» 40 »
med 40 röster
» 40 »
» 40 »
» 40 »
herr | Onsdagen den 20 Februari. vid kontoret i Umeå • t Öhlén, John, förvaltare, Umeå ........................ Dahlén, A., postmästare, Nordmaling............... | med | 40 | 7 röster |
| > | 40 | » | |
» | Collin, K. R., lektor, Umeå.............................. | > | 40 | » |
> | Öhman, M., major, Umeå................................ |
| 40 | » |
herr | vid kontoret i Uppsala Moden, K. H., landtbrukare, Hammarby......... Wallén, A., landstingsman, Ahlsta, örsundsbro | med | 40 | röster |
» |
| 40 |
| |
grefve von Rosen, E., örbyhus ................................. | > | 40 |
| |
herr Brandberg, G. F., akademikamrerare, härads-höfding, Uppsala .......................................... | » | 40 | » | |
herr | vid kontoret i Visby Broander, N. J., f. d. riksdagsman, Visby...... | med | 40 | röster |
| Lundblad, Conrad P., rådman, Visby............... |
| 40 | » |
» | Söderström, I. Norrby-, konsistorienotarie, Visby |
| 40 | I |
» | Bolin, C. W. L., major, kommissionslandtmätare, | » | 40 | » |
herr | vid kontoret i Vänersborg Hildebrand, B. E., landtbruksingeniör, Väners-borg .............................................................. | med | 40 | röster |
» | Larsson, A., f. d. riksdagsman, Flicksäter, Vä-nersborg ......................................................... |
| 40 | » |
2> | Andersson, C. F., landtbrukare, Lunden, Skre-hall ............................................................... | » | 40 | » |
» | Nordin, Fred., rektor, Vänersborg ................. | » | 40 |
|
vid kontoret i Västerås herr Lindevall, L., f. d. riksdagsman, Säva, Altuna | med | 40 | röster | |
» | af Billbergh, Th., lektor, Västerås .................. |
| 40 |
|
» | Molin, L. G., ombudsman, Kolbäck.................. |
| 40 |
|
| Vollert, C., major, Sala .................................... | > | 40 | > |
vid kontoret i Växjö herr Johansson, Gustaf, landstingsman, Ingolstad ... | med | 40 | röster | |
| Cavalli, L. G., major, Växjö .......................... | * | 40 | » |
> | Bergenstråhle, A. E. G., kapten, Växjö............ | » | 40 | » |
| Lundqvist, J. G., godsägare, Hof, Växjö ......... | * | 40 | » |
herr | vid kontoret i Örebro v. Hofsten, H. R., kapten, Örebro..................... | med | 40 | röster |
| Pehrson, P. V, bruksägare, Gelleråsen, Bofors | » | 40 | » |
7> | Söderström, P„ disponent, Skrekarhyttan......... | 1 | 40 | > |
» | Windahl, Axel, grosshandlare, Örebro.............. |
| 40 | » |
N:o 13. 8
Onsdagen den 20 Februari.
vid kontoret i Östersund
herr Himmelstrand, Viktor, kronouppbördskassör..... med 40 röster
» Norden, N. M., nämndeman, Bledäng, Ålsta ... » 40 »
» Bergvall, E., landtbrukare, Gisselgård, Ragunda » 40 »
» Kihlbaum, Axel Teodor, distriktskassör............ » 40 »
sedan ordningen mellan suppleanterna blifvit genom särskilda lottningar
bestämd.
Hans Andersson. V. Folin.
Carl H. Björck. S. H. Kvarnselius.
Protokollet lades till handlingarna, och beslöt kammaren, att
underrättelse om de försiggångna valen skulle genom utdrag af
protokollet meddelas bankoutskottet med anmodan till utskottet att
lämna såväl fullmäktige i riksbanken som vederbörande afdelningskontor
i landsorten och de valde meddelande om valens utgång.
§ 3.
Enligt beslut, fattadt den 16 innevarande februari, företogs
nu i herr K. H. Brantings ställe val af en ledamot i bevillningsutskottet;
och blef därtill utsedd herr C. J. F. Ljunggren med 117
röster.
Närmast i röstetal kom herr D. Broström med 62 röster.
§ 4.
Justerades protokollsutdrag angående det i nästföregående paragraf
omförmälta valet.
§ 5.
På därom af herr talmannen gjord framställning beslöt kammaren
att nästkommande lördag den 23 februari välja en suppleant
i bevillningsutskottet efter herr C. J. F. Ljunggren.
§ 6.
Föredrogos hvar för sig och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å kammarens bord hvilande propositioner till Kiksdagen:
angående
ökning af fonden för torfindustriens befrämjande;
angående anvisande af ytterligare medel till norrländska nyodlingsfonden; -
Onsdagen den 20 Februari
9 N:o 13.
angående restitution af fraktafgifter för kalk, kalkstensmjöl
och märgel;
angående försäljning af ett till förra lagmansbostället 1 mantal
Viby n:o 4 i Södermanlands län hörande område; och
angående upplåtelse till landtförsvaret af förra hospitalslägenheterna
n:o 67 Elisabeth och Nils Ihres åker samt n:is 68 och 69
Trumslagareåker å Visby stads område.
§ 7.
Vidare föredrogos, men bordlädes åter bankoutskottets memorial
n:o 5 samt lagutskottets utlåtanden n:is 7, 8 och 9.
§ 8.
Till afgörande förelåg statsutskottets utlåtande, n:o 25 i anledning
af vissa af Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag för statens järnvägar.
Punkterna l:o) och 2:o).
Hvad utskottet hemställt bifölls.
Efter föredragning af punkten 3:6), angående anskaffande af ny
rörlig materiel vid statens redan trafikerade järnvägar, begärdes
ordet af
Herr Johansson i Jönköping, som yttrade: Herr talman!
Af de föreliggande handlingarna framgår, att en del af det betydande
belopp, som Riksdagen nu går att bevilja, skall användas
till anskaffande af nya 3:dje klass personvagnar vid statens järnvägar.
Detta förhållande gifver mig anledning att göra en liten
erinring.
Det är icke obekant, att 3:dje klass personvagnar vid statens
järnvägar icke sällan med afseende å det sätt, hvarpå snygghet
och renlighet där upprätthålles, gifva anledning till anmärkningar.
Och ännu värre är, att det ofta sörjes mindre väl för upprätthållande
af ordning och anständighet i dessa vagnar. Jag vill icke
påstå, att förhållandena i dessa afseenden äro sämre i vårt land
än i andra länder. Och jag vill gärna erkänna, att det i vårt land
finnes enskilda järnvägar, som i dessa afseenden med än större fog
kunna klandras än statens järnvägar. Men i hvarje fall kvarstår
det förhållandet, att äfven på statens järnvägar härvidlag förekommer
sådant, som icke borde där förekomma. Jag tillåter mig att
uppläsa en liten bit ur en skildring, som just i dessa dagar stått
att läsa i åtskilliga tidningar. En resande berättar:
Ang.
ny rörlig materiel
vid statens
järnvägar.
N:o 13. 10
Onsdagen den 20 Februari.
Anfj- »Den tredje klassens kupé, hvari jag kom in på det till träng
^riel^vid
’sta-se^ fy^a tåget, var full af druckna och halfdruckna unga arbetare
tens järnvägar. Skåne eller Blekinge — de talade den dialekt, som talas på
(Forts ) gränsen mellan dessa landskap — och dessa förde ett språk så
högljudt och rått tillika, att det knappast kan tänkas, än mindre
beskrifvas. Det bokstafligen forsade svordomar och oanständigt tal
öfver de unge männens läppar. Somliga voro dock icke så unga;
• de voro säkert omkring 30 år. Stackars de fruntimmer, som kommit
in i denna kupé, de måste fly ut igen. Jag talade enskildt
vid konduktören, och han sade, att han tillsagt dem att vara tysta
och anständiga. Men han skulle göra det igen, som han ock gjorde.
Det hjälpte för några minuter. Snart tog det dock åstad igen.
En ordentlig man, som satt bredvid mig, såg på mig, att jag
tänkte tala till dem, och sade: »Det är nog inte lönt att säga något
åt dem, ty en äldre herre, som var här inne förut, talade
ganska vänligt till dem, att de skulle vara tysta, men han måste
gå ut; han kunde icke vara här inne sedan.»
Nu känna herrarne mycket väl till, att hvad som här berättats
icke utgör endast ett enstaka fall. Jag har själf vid åtskilliga
tillfällen råkat ut för sådant; senast en gång under förra sommaren.
Det är verkligen mycket beklagligt, att sådant får förekomma.
Jag tror för min de], att det ligger i järnvägsstyrelsens
makt att förhindra dylikt. Yi känna alla, att det mycket väl går
för sig att vänja folk att iakttaga ett anständigt uppförande i
andra offentliga lokaler, som finnas i vårt land, såsom t. ex. kyrkor,
föreläsningslokaler, bibliotek o. d. Jag är fullkomligt öfvertygad,
att, om lämpliga åtgärder vidtagas, det skall gå för sig att
vänja vår svenska allmänhet att äfven vid järnvägsresor iakttaga
ett städadt uppförande; detta så mycket mer som det stora flertalet
af vår svenska allmänhet i stort sedt uppför sig mönstergillt.
Det är egentligen blott ett fåtal, som vanhedrar sig genom ett
dåligt uppförande, förorsakar sina medpassagerare obehag och drager
skam öfver vårt land. Det finnes nu visserligen föreskrifter
i detta afseende, hvilka, om de följdes, skulle förebygga sådana
uppträden, som det här är fråga om, men dessa föreskrifter åtlydas
icke. Jag skall icke uttala mig om anledningen härtill. I vissa
fall torde det bero därpå, att vederbörande tågbetjäning visar ett
malplaceradt undseende för oordentliga passagerare. I andra fall
åter beror det kanske på att vederbörande sakna tillräckligt stöd
från sina öfverordnade. I hvarje fall är det beklagligt, att dylikt
skall förekomma, och då jag anser, att järnvägsstyrelsen har makt
i sina händer att förekomma dylikt, har jag icke velat lämna detta
tillfälle obegagnadt att till vederbörande statsråd och kungl. järnvägsstyrelsen
rikta en varm vädjan, att man måtte göra hvad man
kan, för att sådant, som jag här omnämnt, icke måtte förekomma,
åtminstone icke så ofta, som hittills varit fallet på statens järnvägar
och särskildt i 3:dje klass kupéer. Det är icke blott alla
11 N:o 13.
Onsdagen den 20 Februari.
anständiga och hyggliga resandes bekvämlighet och trefnad, som Ang.
härigenom skulle ökas, utan det skulle äfven lända till heder för^J0^
vårt fädernesland, om fullt mönstergilla förhållanden i dessa afse- tens järnvägar.
enden blefve rådande på våra statsjärnvägar. Det är denna erin- (Forts.)
rån, herr talman, som jag velat foga till beviljandet af det belopp,
hvarom här är fråga.
Häruti instämde herrar Hörnstén, Jansson i Krakerud, S&dén,
Bosson, Hazén och Jonsson i Hökhult.
Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.
§ 9.
Herr statsrådet m. m. A. J. Juhlin aflämnade Kungl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:
med förslag till ny förordning angående bevillning af fast
egendom samt af inkomst;
angående en inkomstskatt att upptagas i riksstaten för år
1908; och
angående befogenhet för riksförsäkringsanstalten att för arbetare,
som af anstalten försäkras för olycksfall i arbete, upptaga
försäkring jämväl för olycksfall, som inträffa utom arbetet.
De kungl. propositionerna blefvo på begäran bordlagda.
§ 10.
Härefter föredrogos hvartdera för sig:
statsutskottets utlåtande, n:o 26, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående försäljning af vissa till indragna landssekreterarbostället
Kjöflinge n:o 1 i Hallands län hörande lägenheter;
och
bevillningsutskottets betänkande, n:o 4, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående sättet för verkställande
af stämpelbeläggning af stämpelpliktiga handlingar och
kontrollen därå.
Hvad utskottet hemställt bifölls.
§ 11.
Efter föredragning häruppå af bevillningsutskottets betänkande,
n:o 5, i anledning af väckt motion om ändring af § 5 i förord
-
Nse 13. 12
Om tullfrihet
för råtagel.
Onsdagen den 20 Februari.
ningen angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och rättigheter,
lämnades på begäran ordet till
Herr Zimdahl, som anförde: Herr talman, mina herrar!
Ehuru min motion inom utskottet icke rönt den framgång, som
med densamma varit åsyftad, skall jag icke tillåta mig att här
uttala något som helst klander emot utskottet. Tvärtom finner jag
anledning att skänka utskottet mitt erkännande och min tacksamhet
för den välvilliga motivering, som kommit min motion till del.
Emellertid vill Jag begagna tillfället att här uttala, att denna
fråga är af en långt större betydelse, än kanske mången har föreställt
sig. Att dess betydelse icke är ringa, bestyrkes af de många
framställningar, som i saken blifvit gjorda hos Kungl. Maj:t och
regeringen. Att hittills ingen framställning från regeringens sida
gjorts hos Riksdagen, oaktadt regeringen, enligt hvad jag tror mig
veta, varit vänligt stämd mot saken, torde vara beroende dels på
de många och varierande arbeten, hvarmed våra regeringar varit
öfverhopade, dels äfven på de ''täta ombyten af regeringar, som nu
förekommit. Man har emellertid grundad anledning hoppas, att
frågan snart skall från regeringshåll komma inför Riksdagen. Och
det är i denna förhoppning, som jag, herr talman, icke skall tillåta
mig att här göra något yrkande, utan helt enkelt, som sagdt,
lefva på hoppet.
Vidare yttrades ej. Kammaren biföll utskottets hemställan.
§ 12.
Därnäst i ordningen förelåg till afgörande bevillningsutskottets
betänkande, n:o 6, i anledning af väckt motion om tullfrihet för
rå tagel.
I en inom Andra Kammaren väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, n:o 60, hemställde herr G. Elowson, att i fråga
om hufvudrubriken Hår måtte uti tulltaxan fastställas följande i
viss mån ändrade lydelse, nämligen:
Hår:
230. tagel, beredt eller bearbetadt, 1 kilogram, 0,20
230‘.V råtagel ......................................................... fritt
231. andra slag, ej specificerade ........................ fria.
Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte för
närvarande af Riksdagen bifallas.
Reservation hade emellertid afgifvits af herr Jansson i Krakerud,
som ansett, att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen.
Onsdagen den 20 Februari.
13 N:o 13.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, yttrade
Herr El o av son: Herr talman! Jag skall allra först be att få
uttala min tacksamhet till utskottet för den välvilja, hvarmed det
behandlat min motion Denna välvilja lyser fram såväl i motiveringen
som uti den s. k. klämmen. Utskottet säger nämligen i
motiveringen, att den princip, hvarpå min motion är byggd, är
riktig, och utskottet kommer i klämmen till det resultat, att
utskottet för närvarande afstyrker motionen. Utskottet gifver därmed
tillkänna, att antagligen en framställning i ämnet redan till
nästinstundande Riksdag skulle kunna göras.
Den princip, hvarpå min motion är byggd, och hvilken princip
utskottet funnit riktig, är nämligen den, att man i tullpolitiskt
hänseende bör undvika att lägga tull på råvaror, således att råvaran
bör vara fri från tull. Denna grundsats är, såsom jag förmodar,
erkänd i en rationell tullpolitik. Bevillningsutskottet vill
emellertid icke på denna riktiga grundsats tillstyrka frågans afgörande
redan nu, utan vill endast hafva en utredning. Jag tror
dock, att denna utredning är så enkel, att hvar och en af kammarens
ledamöter skulle för sig själf kunna göra densamma på
en eller två minuter. Om man exempelvis skulle göra sig den
frågan, huruvida någon skulle vilja inlåta sig på hästafvel för
taglets skull, så tror jag att denna fråga skulle blifva nekande
besvarad. Och ännu mindre skulle någon vilja inlåta sig på uppfödande
af hästar för den orsaks skull, att det finnes en tull på
tagel af 20 öre per kilogram. År således den principen riktig,
att råvaran icke bör beskattas, så tror jag det vore skäl i att bifalla
den motion, som jag nu framfört.
Bevillningsutskottet hänvisar i stället till en nu arbetande
kommitté för revision af gällande tulltaxa. Denna kommitté har
också jag, i min motion, tagit hänsyn till. Det är ju så, att tullen
på tagel, såväl arbetadt som råtagel, är att hänföra till de s. k.
småtullarna. Af den tabell, som jag fogat till min motion, visar
det sig, att under tioårsperioden 1895—1904 tullinkomsten för
artikeln tagel varit lägst under förstnämnda år, då den uppgick
endast till 11,819 kronor, och högst under det sista året, 1904, då
den utgjorde 27,718 kronor. Det är således en »liten» artikel,
som det är här fråga om. Beträffande dessa småartiklar plägar
man ju framhålla den grundsatsen såsom rationell och riktig, att
man så vidt möjligt är skall söka undvika att åsätta dem införseltull.
Denna omständighet har jag fäst afseende vid och hänvisat,
äfven jag, till den nu arbetande tulltaxekommittén, samt därför i
min motion tillkännagifvit, att jag icke velat framställa något yrkande
på borttagande af tullen på tagel i sin helhet, utan endast
att den nuvarande tullen af 20 öre per kilogram skulle borttagas
för så vidt det är fråga om råtagel. Riktigheten häraf erkänner
också bevillningsutskottet, då det begagnar det uttrycket i sitt ut
-
Om tullfrihet
för råtagel.
(Forts.)
N:o 18. 14
Onsdagen den 20 Februari.
Om tullfrihet låtande, att det är en oegentlighet att med samma tullsats belägga
Jorjåtagd. s& vidt skilda varor som arbetadt (rent) tagel och råtagel.
'' or s-'' Om kammaren ville bifalla motionen, så tror jag, att detta
skulle för tulltaxekommittén vara till ledning, såsom utgörande
från principiell synpunkt sedt ett tillkännagifvande, huruvida
kommittén hade att arbeta för en protektionistiskt sinnad eller en
frihandelsvänlig Riksdag.
Den lilla fråga, som jag genom min motion har berört, intager
samma ställning i afseende på tullen å råvaran, som en mycket
mera betydelsefull fråga, hvilken ånyo är dragen under Riksdagens
pröfning, nämligen nedsättande eller borttagande af tullen på majs,
hvilken ju tydligen är en råvara. Om kammaren nu för sin del
skulle vilja godkänna denna min motion om tullfrihet för oarbetadt
tagel, så skulle jag vilja däri se ett varsel för att kammaren
sedermera, om några veckor eller så, kommer att bifalla den oändligt
större frågan om tullfrihet för majs. Detta, herr talman, är
för mig ett skäl, hvarför jag nu yrkar bifall till min motion och
afslag å utskottets hemställan.
Herr Höjer: Herr talman! Jag undrar icke det allra ringaste
på att den ärade motionären yrkat afslag på utskottets hemställan
och bifall till sin motion — jag skulle gjort alldeles på samma
sätt som han, om jag varit i hans kläder och haft så pass goda
skäl för ett förslag. I själfva verket får jag uppriktigt bekänna,
att jag är föga lämpad att försvara utskottets föreliggande betänkande,
emedan jag, när motionen först föredrogs på bevillningsutskottets
första afdelning, starkt lutade åt bifall till motionärens
framställning. Och det var först efter det inkast eller de betänkligheter,
som emot motionen framställdes på grund af den nu arbetande
tulltaxekommitténs blifvande betänkande, som jag slutade
med att biträda den hemställan, bevillningsutskottet i utlåtandet
afgifvit. Bevillningsutskottet har visserligen icke, så vidt jag vet,
såsom sin åsikt uttalat, att några tulltaxeförändringar icke skulle
under några som helst förhållanden få vidtagas under den allra
närmaste framtiden; ty fall kunna ju inträffa, då en dylik förändring
i tullsatser kan af en eller annan orsak vara ytterst nyttig
och nödvändig, kan vara så att säga en riksangelägenhet. Men
däremot har i bevillningsutskottet den åsikt blifvit uttalad, att,
när det gäller mindre tullförändringar, förändringar i dessa småtullar,
såsom nu här är fallet med en af dem, dessa förändringar
böra anstå till dess att tulltaxekommitténs arbete föreligger färdigt.
Detta arbete afser, såsom herrarne väl veta, icke allenast en revision
af själfva tullsatserna, utan lika mycket, och kanske ännu
mer, en modernisering af själfva tulltaxan, såväl med afseende på
rubriceringen som med hänsyn till systematiseringen inom densamma.
Bevillningsutskottets majoritet har ansett, att en rationell
ändring af tulltaxan i detta afseende icke gärna kan företagas,
Onsdagen den 20 Februari.
15 Njo 13.
förrän Riksdagen fått en fullständig öfverblick af hithörande förhållanden,
d. v. s. först sedan tulltaxekommitténs arbete föreligger
färdigt.
Det är denna omständighet — och uteslutande denna omständighet
— som gjort, att jag med undertryckande af mina naturliga
sympatier för herr Elowsons motion kommit att biträda bevillningsutskottets
hemställan, till hvilken jag, herr talman, yrkar
bifall.
Men jag får uppriktigt bekänna, att om kammaren ger herr
Elowson rätt samt mig och bevillningsutskottet orätt, så icke skall
jag gråta för det.
Herr Jansson 1 Krakerud: Herr talman! Såvidt jag kunnat
finna af bevillningsutskottets betänkande och af den siste ärade
talarens yttrande, ha’ såväl han som bevillningsutskottet erkänt,
att denna tullsats är obefogad. Det enda skäl, hvarför utskottet
icke ansett sig kunna tillstyrka bifall till motionen, är det, att
man först bör afvakta den fullständiga utredning af tulltaxan, som
vi ha att emotse. För min del skulle jag nog kunna godkänna
detta skäl, om det vore fråga om att ändra tulltaxan i andra afseende^
än det nu förevarande, men beträffande den ändring, som
här föreslagits, kan jag icke finna, att någon utredning tarfvas.
Det är med fästadt afseende härå, som jag antecknat mig såsom
reservant och därvid uttalat som min mening, att motionen bort
tillstyrkas. Det finnes väl ingen här i denna kammare och troligen
icke heller i den Första, som kan förstå annat, än att denna
tull, om någon, är obehöflig. Ty ingen lär väl kunna säga, att
tullen å råtagel spelar någon roll för de få här i vårt land, som
äro i tillfälle att kunna sälja litet råtagel, så att för den skull är
den alldeles obehöflig, och betraktar man tullen från industriens
synpunkt, skall man finna, att den är till skada och men. Om
det här vore fråga om en sådan tull som t. ex. tullen å ull, hvilken
ju också är skadlig för industrien, då kunde man ju anföra
det skälet, att det är många jordbrukare, som drifva fårafvel, och
för dem kan ett sådant tullskydd vara till nytta. Men här i detta
fall kan något sådant skäl icke anföras.
Det synes mig sålunda, som om man mycket väl skulle redan
nu kunna bifalla motionen. Med fästadt afseende vid de af mig
nu anförda skälen äfvensom till en del af de skäl, som utskottet
anfört, ber jag att få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall
till motionen.
Med herr Jansson instämde herr Ljunggren.
Om tullfrihet
för råtagel.
(Forts.)
öfverläggningen var härmed slutad. Efter det herr talmannen
framställt propositioner å de därunder gjorda yrkandena, afslog
Njo 13. 16 Onsdagen den 20 Februari.
kammaren utskottets hemställan och biföll i stället den i ämnet
väckta motionen.
§ 13.
Om förbud A föredragningslistan fanns härefter upptaget bevillningsmotforsäijmng
utskottets betänkande, n:o 7, i anledning af väckta motioner om
a ma™mn skrivelser till Kungl. Maj:t angående förbud mot försäljning af
-brännvin m. m.
I en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 113, hade herr
J, A. Jonsson i Hökhult föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Haj:t täcktes låta utreda
och för Riksdagen framlägga förslag till ett sådant reglerande
af rusdryckshandteringen i riket att, efter en lämplig öfvergångstid,
all försäljning af brännvin blefve förbjuden till annat än medicinskt,
tekniskt eller vetenskapligt ändamål.
Yidare hade samme motionär hemställt dels i motionen n:o 114,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl.
Maj:t täcktes låta utreda och för Riksdagen framlägga förslag till
ett sådant reglerande af rusdryckshandteringen, att, efter lämplig
öfvergångstid, all tillverkning inom riket af brännvin blefve förbjuden
till annat än medicinskt, tekniskt eller vetenskapligt ändamål,
dels ock i motionen n:o 116, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta utreda och
för Riksdagen framlägga förslag till sådant reglerande af rusdryckshandteringen,
att allt införande i riket af vin, brännvin, sprit,
likörer och därmed likställda varor samt Öl med mer än 3 procents
alkoholhalt, blefve efter lämplig öfvergångstid, förbjudet till annat
än medicinskt, tekniskt eller vetenskapligt ändamål.
TJtskottet hemställde:
l:o) att motionen n:o 113 icke måtte af Riksdagen bifallas;
2:o) att motionen n:o 114 icke måtte af Riksdagen bifallas; samt
3:o) att motionen n:o 116 icke måtte af Riksdagen bifallas.
Yid betänkandet hade dock fogats reservationer af
herrar Ericsson i Ofvanmyra och Berg i Göteborg, hvilka
hemställde:
l:o) att motionen n:o 113 måtte af Riksdagen bifallas;
2:o) att motionen n:o 114 måtte af Riksdagen bifallas; samt
3:o) att motionen n:o 116 måtte af Riksdagen bifallas; äfvensom
herrar P. A. H. Gavalli, F. E. K. Åkerberg och A. E. Håkansson
mot vissa delar af motiveringen.
Onsdagen den 20 Februari.
17 N:o 13.
Efter föredragning till en början
gjorda hemställan begärdes ordet af:
af utskottets i punkten l:o)
Om förbud
mot försäljning
af brännvin
m. m.
Herr Jonsson i Hökhult, som yttrade: Herr talman, mina (Fort*.)
herrar! I de motioner, som jag haft äran afgifva, har jag gjort en
hemställan till Riksdagen, att den måtte i skrifvelse till Kungl.
Haj:t begära utredning af frågan om införande af förbud mot försäljning,
tillverkning och import af rusgifvande drycker med mer
än 3 procents alkoholhalt. Denna min hemställan har bevillningsutskottet
icke ansett sig kunna tillstyrka. Till min glädje hafva
emellertid två af utskottets ledamöter reserverat sig mot detta
utskottets beslut och för sin del yrkat, att Riksdagen måtte bifalla
motionerna.
Utskottet har såsom skäl för sitt afstyrkande af motionerna
bland annat anfört — sedan utskottet först hänvisat till föregående
bevillningsutskotts betänkande i fråga om förbudslagstiftning —:
»Ett sådant förbud skulle innebära ett alltför stort och af förhållandena
i vårt land icke berättigadt ingrepp i den enskildes själfbestämmanderätt.
» Ja, det kan visserligen vara sant, att det kan
tyckas vara så, men det finnes ju också en hel del enskilda medborgare
i samhället, som icke gilla denna rusdryckshandtering och
som därför vilja, att den helt och hållet tages bort, och det är till
och med, jag går så långt, många, som ha ganska svåra betänkligheter,
därför att de äro inblandade i denna rusdrycksaffär. Man
måste val äfven taga hänsyn till dessa medborgares personliga
öfvertygelse och personliga intresse likasåväl som till deras önskningar,
som vilja, att vi skola fortsätta att tillhandahålla rusdrycker.
Skall deras vilja uppoffras, som önska, att rusdryckshandteringen^kommer
bort, så att vi alltfortfarande skola ha kvar
rusdryckerna med alla de sorgliga följder, som de föra med sig i
släptåg, eller skola de uppoffra sin vilja, som önska bibehålla rusdryckerna,
hvarigenom vi komma att få ett nyktert och lyckligt
folk? Hvilket är det bästa? Jag frågar blott.
Om ett folks väl nödvändigtvis kräfver, att inskränkningar
göras i den personliga friheten i fråga om en sådan sak som rusdryckshandteringen,
då bör väl deras åsikt och mening gälla, som
önska en dylik inskränkning, och då bör väl staten vidtaga åtgärder
i det syftet. Och med skäl kan man väl påstå, att det i
detta fall är alldeles nödvändigt, att staten vidtager sådana åtgärder,
här är fråga om.
Jag tror, att mången uti det stora landet Eina måst uppoffra
sin egen vilja och sitt eget intresse, därigenom att de icke fortfarande
kunna få röka opium, ty jag är öfvertygad om, att ett stort
antal af Kinas befolkning skulle vilja ha kvar opiumrökningen.
Myndigheterna i Kina ha emellertid ansett, att folkets väl nödvändigt
kräfde, att ett förbud infördes mot opiumrökningen liksom
äfven mot opiumtillverkning, och därför beslöto de, att efter en tid
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 13. 2
N:o 13. 18
Onsdagen den 20 Februari.
Om förbud af 10 år skulle all opiumrökning upphöra, med undantag dock för
motförsäijmng fe personer, som vid den tiden voro öfver 60 år gamla.
af ^an™vm Utskottet har framhållit, att i sådana stater, där en dylik
(Forts.) förbudslagstiftning existerar, har icke försöket utfallit tillfreds
ställande.
Utskottet har emellertid icke på något sätt kunnat påvisa,
att så verkligen är förhållandet. Huru det förhåller sig i
detta afseende, vill jag icke yttra mig om, men om det så vore, att
resultatet af förbudslagstiftningen i t. ex. Nordamerikas Förenta
Stater icke är fullt så tillfredsställande, som man skulle önska, så
är detta, kan jag säga, helt naturligt. Nationallagen i Amerika
tillåter nämligen, att rusdrycker fraktas från den ena staten till
den andra, och under sådana förhållanden är det ju mycket lätt
för dem, som vilja ha rusdrycker, att blott rekvirera sådana och
sedan få dem sig tillsända. För närvarande föreligger till behandling
i kongressen ett lagförslag, som går ut därpå, att hvarje stat
skall tillerkännas rätt att tillåta eller förbjuda rusdryckstrafik inom
sitt område. Jag föreställer mig, att om detta förslag blir lag,
kommer förhållandet att blifva ett helt annat, tv då kommer gifvetvis
en stat, som infört förbudslagstiftning, att äfven förbjuda all
rusdryckstrafik inom sitt område. Detta förslag har tillstyrkts af
det utskott, som haft detsamma under behandling, och det finnes
stora utsikter för att det skall blifva antaget af kongressen.
Vidare påpekar utskottet, att man icke kunnat i Lappland
vinna några nämnvärda resultat genom det förbud mot försäljning
af spirituösa, som där fanns under några år. Ja, jag känner icke
till, huru förhållandena i Lappland voro under denna tid, så att
därom vill jag icke yttra mig; jag vill endast anmärka, att då det
fortfarande var tillåtet att försälja spirituösa drycker i de angränsande
provinserna, kunde ju de i Lappland boende, som ville ha
sådana drycker, förskaffa sig dem från dessa provinser. Helt annat
blir förhållandet, om vi få förbudslagstiftning för hela vårt land
äfvensom förbud mot import af rusdrycker från andra länder —
då skulle man icke ha någon möjlighet att från närgränsande provinser
förskaffa sig rusdrycker.
Utskottet framhåller, att, om vi finge förbudslagstiftning, försäljning
af rusdrycker skulle ske i smyg. Ja, detta är någonting,
som sagts vid åtskilliga andra tillfällen, då det varit fråga om att
göra någon inskränkning i rusdryckshandteringen. Vi veta ju,
hurusom, då det gällde husbehofsbränningens afskaffande, motståndarne
till denna reform framhöllo, att, äfven om förbud mot husbehofsbränning
infördes, man ändå skulle fortsätta att i smyg
bränna brännvin. Det kan väl hända, att några också gjorde det,
men icke dröjde det länge, innan sådant blef upptäckt, och snart
nog upphörde detta slags brännvinsbränning helt och hållet.
Enligt utskottets förmenande skulle man, som sagdt, skaffa sig
rusdrycker i smyg, och det tyckes, som om utskottet ansåge, att
det skulle vara en mycket farligare fylla, den, som man bekom
-
Onsdagen den 20 Februari.
19 N:o 13.
mit på ett olagligt sätt, än ett rus, som man fått på lagligt sätt. Om förbud
Jag vet icke, hvad skillnad det kan vara — rusets egenskaper och
verkningar äro nog desamma, huru man än fått det. Och jag tror m m
för öfrigt icke, att det är så farligt med den saken, ty då vi få en (Forts.)
förbudslagstiftning, som gäller hela vårt land, blir det nog icke
så lätt att komma åt dessa varor hvarken på det ena eller andra
sättet.
I betänkandet heter det vidare, att utskottet »anser resultaten
af det i vårt land bedrifna arbetet för nykterhetens befrämjande
vara sådana, att detta arbete bör fullföljas på öfvertygelsens väg».
Ja, jag vill verkligen erkänna, att detta också är mycket viktigt,
och den fria nykterhetsverksamheten har nog uträttat ganska väsentligt
i vårt land, hvarför tillståndet här säkerligen varit helt
annorlunda, om ej denna rörelse verkat med sådan kraft och energi,
som den gjort.
Men fastän denna fria nykterhetsverksamhet pågått en 50, 60
år, och det mera intensivt år från år, så ser man af statistiken,
att brännvinskonsumtionen är lika hög nu, som den var för 20,
25 år sedan, och ölförbrukningen har mer än tredubblats under de
senaste 30 åren.
Under sådana förhållanden tyckas utsikterna att genom den
fria nykterhetsverksamheten nå målet, rusdryckernas afskaffande,
icke vara stora för närvarande, utan förlagda långt bort i framtiden,
ifall man nu icke skulle lyckas bättre i den närmaste framtiden
än hittills. Jag anser det därför nödvändigt, att Riksdagen
griper in och stiftar lagar om rusdrycksförbud.
Nu medgifver visserligen utskottet, att »i nykterhetsfrågan
så starka sociala intressen spela in, att till motarbetande af rusdrycksmissbruket
äfven restriktiva åtgärder, som otvifvelaktigt innebära
en inskränkning af den personliga friheten i förevarande hänseende,
kunna vara befogade». Utskottet har således erkänt, att
det finnes ett visst behof af förbudslagar, men har icke velat taga
steget fullt ut.
Jag skulle vilja tillägga, att sådana restriktiva åtgärder i stället
för »befogade» äro alldeles nödvändiga. Vi ha icke råd att
här i vårt land uppoffra så mycket penningar på rusdryckerna,
till favör för utlandet. Om vi fortsätta på samma sätt som hitintills,
så ökas vår handelsbalans för hvarje år med öfver 12 millioner
kronor. Och det är en ganska betydande summa för vårt lilla
land. Vi ha heller icke råd till att offra så mycket arbetskraft
årligen, som vi nu göra genom det stora antal alkoholister, som
finnas i vårt land. Vi ha 50,000 alkoholister af »första graden»,
och hvilket stort antal personer, som äro behäftade med alkoholism
i lindrigare form! Jag har i motiveringen till min motion
gjort en beräkning af förlusten i berörda afseende. Jag har där
icke upptagit hvarje persons inkomster till mera än 500 kronor
per år och kommer ändå till den höga siffran af 25 millioner kro
-
N:o 13. 20
Onsdagen den 20 Februari.
Om förbud nor, men säkert är detta alldeles för lågt räknadt, alldenstund
m°YZTnwin bvarje individs förvärf i vårt land går upp till vida högre belopp.
" Och det är icke nog med den förlust i arbetskraft, som denna stora
(Forts.) skara alkoholister representera, utan hvad hvarje sådan person vållar
sin familj och samhället af omkostnader och uppoffringar!
Yi få af statistiken veta, att af alla brott, som begås, de, som
äro förorsakade af rusets verkningar, gå upp till omkring 70 procent.
Hvilken förvånansvärd siffra detta är! Om rusdryckerna
vore borta, tror jag helt säkert, att de flesta af dem, som hamna
i fängelserna, skulle bli bevarade åt samhället.
Och ännu mera, huru många äro icke de, som do en förtidig
död hvarje år på grund af rusdryckernas verkningar? Yi ha ingen
statistik i det hänseendet, som vi kunna få bestämda uppgifter
från, men att detta antal är ganska stort, det tror jag vi ha
reda på litet hvar.
Yidare säger utskottet till sist: »under erinran, att yrkandena
på ett rusdrycksförbud icke visat sig äga stöd i någon öfvervägande
folkmening, icke kunna tillstyrka bifall till de af motionären
nu framställda förslag». Jag tror emellertid, att de allra flesta
frågor, som afgöras här, afgöras utan att hafva mera stöd i en allmän
folkmening, än denna fråga har, hvilken äger ett ganska
starkt stöd öfverallt ute i landet. Yi ha ju först och främst
450,000 organiserade medlemmar i de olika nykterhetsföreningarna,
som vilja ha bort rusdryckerna, och så ha vi utanför deras led ett,
jag vågar påstå, ännu större antal personer, som af hela sitt hjärta
vilja bli fria från denna rusdryckshandtering.
Dessutom finnas åtskilliga just utaf dem, som äro slafvar under
rusdryckerna, som icke kunna, så länge sådana äro att tillgå,
undvara dem, utan skola de ha dem till hvad pris som helst —
hvilka innerligt önska, att de icke funnes, dessa rusdrycker. Jag
har själf hört många af dessa stackars människor uttala sig så.
Jag har med detta endast velat visa, att det nog finnes icke
så litet stöd i den allmänna opinionen för en förbudslagstiftning,
som mången kanske tror, och jag skall nu, herr talman, icke vidare
ingå på några detaljer, utan ber att få yrka bifall till den
af herr O. A. Ericsson i Ofvanmvra och herr E. O. Berg i Göteborg
afgifna reservationen till förmån för min motion.
I detta anförande instämde herrar Persson i Tällberg, Hulthrantz,
Lindgren i Islingby, Otto, Olsson i See, Sjöberg, Johansson
i Aflösa, Johansson i Öja, Johansson i Jönköping, Nyström,
Larsson i Säby, Bosson, Beckman i Djursholm, Broomé i Bårslöf,
Lundblad, Seedén, Thavenius, Ericsson i Alberga, Andersson i Baggböle
och Enander.
Herr Bergström: Herr talman! Bevillningsutskottets yttrande
i denna fråga består, som kammarens ledamöter behagade
21 Nto 13.
Onsdagen den 20 Februari.
finna vid en blick på sidan 0 i betänkandet, af två delar. I den
ena delen återger bevillningsutskottet hvad föregående Riksdagars”
bevillningsutskott ha yttrat med anledning af liknande förslag. I
den andra delen återigen säger bevillningsutskottet vid innevarande
riksdag sin mening i frågan.
Nu har den ärade motionären, liksom ock de två reservanterna
från denna kammare, velat ge det hela utseendet af att bevillningsutskottet
vid innevarande riksdag skulle till fullo instämma i hvad
bevillningsutskottet sagt vid föregående tillfällen, att sålunda utskottet
nu gjort de föregående utskottens ord till sina, och i det
hänseendet har motionären, liksom också reservanterna, särskildt
framhållit, att bevillningsutskottet skulle uttalat, att »ett sådant
förbud skulle innebära ett alltför stort och af förhållandena i vårt
land icke berättigad! ingrepp i den enskildes själfbestämmanderätt».
Jag tror, att enhvar uppmärksam läsare af detta betänkande
skall finna, att det är just emot det uttalande, hvilket utgjort
kärnpunkten i de föregående bevillningsutskottens yttranden, som
det nuvarande bevillningsutskottet vänder sig, då det börjar att
utsäga sin mening i ämnet. Utskottet framhåller ju där tydligt,
att de sociala synpunkterna kunna och böra under vissa förhållanden
väga öfver den individuella själfbestämningsrätten, den personliga
friheten. Det synes mig, att det hade varit mera skäl att
båda de ärade reservanterna och motionären, i stället för att på
detta sätt taga det nuvarande bevillningsutskottet för hufvudet för
hvad föregående Riksdagars bevillningsutskott i detta afseende sagt,
tagit fasta på detta erkännande af det nuvarande bevillningsutskottet.
Om herrarne hafva lagt märke till, att under betänkandet
finnes en reservation af tre ledamöter i bevillningsutskottet
från medkam maren — de reservera sig mot bevillningsutskottets
motivering — så lära herrarne lätt inse, att deras reservation tillkommit
just därför att de stå i allo kvar på bevillningsutskottets
förut i denna fråga uttalade uppfattning.
Jag vågar för min del framhålla och betona, att detta af bevillningsutskottet
afgifna betänkande icke med rätt och skäl är att
betrakta som ett nykterhetsfientligt betänkande. Det är tvärtom
affattadt i afgjordt nykterhetsvänlig riktning. Enhvar, mina
herrar, som ägnar någon uppmärksamhet åt de sociala spörsmålen,
och det borde vi i dessa tider göra alla, han måste också beakta
nykterhetsfrågan och dess betydelse. Den ärade motionären har
med afseende på hvad innevarande års bevillningsutskott har sagt,
framhållit, att det skulle vara otillräckligt att arbeta på öfvertygelsens
väg. Men bevillningsutskottet har ju till dessa ord om
nykterhetsarbete på öfvertygelsens väg fogat orden: i förening med
väl öfvervägda lagstiftningsåtgärder. Och jag skall i detta hänseende
utöfver de skäl, som bevillningsutskottet anfört för sin
hemställan, be att få peka på en enda sak. Vid innevarande riksdag
föreligger ju med afseende på rusdrycksfrågornas behandling icke
Om förbud
wt försäljning
af brännvin
in. in.
(Forts.)
N:o 13. 22
Onsdagen den 20 Februari.
Om förhud allenast detta förslag af den ärade motionär, hvars motion kammotförsäljning
maren nu behandlar, det föreligger äfven ett förslag, som går ut
mm pa en annan lösning — om jag sa ma uttrycka mig — åt tragan,
(Forts.) ett förslag, framburet i form af en massmotion från nykterhetsgruppen
i nykterhetsfrågan. Detta förslag afser, liksom den ärade
motionärens, en skrifvelse till Kungl. Maj:t, men med begäran om
utarbetande af förslag rörande kommunalt rusdrycksveto. Inom
någon tid skall ju kammaren, efter förberedande behandling af
sammansatta bevillnings- och lagutskottet, gå att pröfva denna
fråga. Men då vill jag hemställa till kammarens ärade ledamöter
och särskildt till dem, som betrakta sig som speciella målsmän
för nykterhetsintresset här i landet, huruvida det kan vara lämpligt
eller ens till fördel för nykterhetslagstiftningen, att vi samtidigt
skulle hos regeringen begära förslag i den riktning, som den
ärade motionären nu ifrågasätter, och förslag i enlighet med den
af ett stort antal nykterhetsvänner framburna motionen om kommunalt
veto. För min del tror jag icke, att man bör samtidigt
begära båda dessa ting. Jag tror icke, att man på så sätt tjänar
den sak, man vill arbeta för. Under hänvisning härtill liksom
till hvad jag i öfrigt anfört, tillåter jag mig att yrka bifall till
utskottets hemställan.
Med herr Bergström förenade sig herrar Höjer och Branting.
Herr Erlansson: Herr talman, mina herrar! Här föreligga
vid innevarande riksdag många olika frågor rörande nykterhetssakens
befrämjande. Af alla dessa torde tvifvelsutan denna vara
den bästa, icke därför att den är den radikalaste, utan därför att
den torde komma att medföra de bästa verkningarna. Af vårt lands
många viktiga frågor torde denna intaga ett af de främsta rummen.
Och det kan hända, att om denna fråga vore löst eller snart
blefve löst enligt motionärens mening, så skulle många andra frågor,
som vänta på sin lösning, mycket lättare, än som nu sker,
kunna lösas.
Motionären har själf bemött de flesta af bevillningsutskottets
betänkligheter i frågan, och jag kan och vill fördenskull vara
kort. Jag skall endast be att få understryka några ord och göra
några tillägg till hvad motionären sagt. Det tycks nästan, som
hade bevillningsutskottet själf känt, att dess skäl för afstyrkandet
af motionen äro litet matta. Den första invändningen, som
göres och som kanske är den, som tycks vara af den största innebörden
för afstyrkandet, är, att förslaget skulle gripa alltför
mycket in i den enskildes bestämmanderätt. Det är ju onekligt,
att förslaget komme att rätt mycket så göra. Men då det gällt
många andra ting och många andra frågors lösning i vårt land, så
har man icke varit så betänksam däremot. Dessutom lär det väl
förhålla sig så, att nykterhetsvännerna vilja icke direkt gripa in i
23 N:o 13.
Onsdagen den 20 Februari.
de enskildes bestämmanderätt och frihet, utan vilja i stället, att
rusdrycksförbudet skall vara en skyddsåtgärd för personer, som icke”
äro mäktiga att själfva stå emot frestelserna. Sådana skyddsåtgärder
förefinnas ju i vårt land på mänga andra områden. Hvarje sjömärke,
som utsattes i liafvet, utsättes icke för att begränsa de sjöfarandes
rätt att segla hvart de vilja, utan för att visa dem, hvar skär och
undervattensklippor finnas, så att de kunna segla förbi dem utan
att behöfva gå i kvaf. Det är väl sant, att häremot kan göras
invändningar. Den allra säkraste skyddsåtgärden, vi kunna vidtaga,
är onekligen den, att vi röja undan de hinder, som stå i
vägen för nykterhetens befrämjande. Det bär anförts, att det skulle
vara till ganska ringa nytta, om rusdrycksförbud infördes, därför
att då många småkrogar skulle uppstå, som sålde spirituösa i smyg.
Jag tror för min del, och äfven de, som anföra dylikt, inse det
nog också, att sådana skäl äro ganska ohållbara. Ty det är klart,
att om smygkrogar än skulle uppstå, så skulle dock ett lagförbud
ofantligt bidraga till nykterhetens befrämjande. Dessa krogar skulle
aldrig kunna florera såsom de nuvarande. Det framhölls af en
föregående ärad talare, att vi icke skulle fästa så mycket afseende
vid denna motion, då det föreligger andra, som innehålla bestämmelser
om kommunalt veto. Men jag undrar, om detta kommunala
veto är af en så synnerligt stor betydelse. Ty om det infördes,
skulle vi stå på samma ståndpunkt som Amerikas Förenta Stater;
där visserligen vissa stater hafva särskilda förbudslagar, som andra
närgränsande stater sakna. Om en kommun komme att förbjuda
all rusdryckshandtering inom sitt område, skulle detta i ringa män
gagna nykterhetens befrämjande, då grannkommunen, som kanske
ligger på en half. mils afstånd därifrån, har krogar, hvarigenom
hvar och en ganska lätt skulle kunna erhålla rusdrycker. Detta
komme sålunda att bra litet gagna saken i dess helhet. Och så skulle
motståndarne säga: där sen I väl, att det kommunala vetot icke
gagnar, folket dricker lika mycket nu som förr. Därför vore det
bäst att icke hafva det. Sådana argument hafva framhållits under
alla tider, men de äro strängt taget icke mycket värda. Finge vi
rusdrycksförbud, så skulle visserligen en Malmöbo lätt kunna resa
öfver till Köpenhamn för att få sitt behof af rusdrycker tillfredsställdt,
men svårare vore det för dem, som bo längre bort, att resa
dit eller till annan plats och erhålla dylik vara.
Det säges: man skall verka på öfvertygelsens väg, vi böra icke
gripa in i den personliga friheten, utan upplysa om vådorna att
begagna dessa drycker. Men hvad skulle man säga, om t. ex. någon
fiende lagt ut minor vid inloppet till Stockholm, förutsatt, att
han kommit så nära, och vi då började orda om, att vi borde upplysa
alla sjöfarande om, huru minorna verkade, huru de kunna
sönderrifva mage, lungor, njurar, hjärtat och göra dem odugliga
att tjänstgöra, så att sjukdom och död måste följa. Ingen skulle
vara nöjd härmed, utan myndigheterna skulle så fort sig göra lät
Om förbud
wt försäljning
af brännvin
in. m.
(Forts.)
N:o 13. 24
Onsdagen den 20 Februari.j
Om förhud söka upp minorna och göra dem oskadliga. På samma sätt kan
fra&a 1 detta fal1: är det bästa sattet att arbeta för nykter^armvm
lie*-ens befrämjande att hufvudsakligen upplysa om, hvilken skada
(Forts.) rusdryckerna förorsaka, huru de fördärfva hjärta, njurar, lungor,
mage o. s. v.? Allt detta kan nog vara en nyttig lärdom, men
liksom de sjöfarande icke hafva mycken nytta af sin kunskap om
minorna, då fartyget, innan man vet däraf, är öfver minan, så hafva
de personer icke mycken nytta af upplysningen om rusdryckernas
verkningar, som redan fallit offer för lasten. Yisserligen är det
godt, att här i Riksdagen framlagts sådana motioner, i hvilka föreslagits
inrättande vid de olika universiteten af professurer, som
skola särskildt arbeta på detta område. Visserligen är det godt.
att i vårt land folket får reda på verkningarna af att använda
spirituösa. Men det hjälper icke långt, ty rätt som det är, är ynglingen
öfver minan; den har så att säga sprängts — och ynglingen
är förstörd till kropp och själ.
Det sägs, att vi egentligen icke hafva så många utaf vårt lands
befolkning bakom denna motion; det är icke nog för att vi skola
våga taga ett sådant steg. Jag betviflar, att det är fullkomligt
sant. Jag har träffat drinkare, som under dryckenskapens inflytande
under tårar förbannat regeringen och myndigheterna i vårt
land, som icke ha röjt undan för dem dessa lockelsens och frestelsens
krogar. Jag har talat med många sådana, som med glädje
instämt däruti, att det vore en stor välsignelse, om krogarne
komme bort, men de säga: vi äga icke motståndskraft, utan vi ledas
af våra lustar och måste följa dem; men alla skola vi med
glädje hälsa den dag, då krogarne vore borta och vi sluppe att
frestas af dem.
Då det t. ex. gällde att utsträcka värnplikten för vårt lands
söner, var månne den lagstiftande församlingen lika mån att då
taga reda på, om den hade landets befolkning bakom sig? Mej,
då gick det hastigt och lätt, utan att man vidare frågade efter
hvad folket tänkte. Men nu, då det gäller en sådan fråga, som
skulle åstadkomma så stor välsignelse för vårt land, ifall den
blefve löst i enlighet med motionärens förslag, så har man de allra
största och högsta betänkligheter. Jag vore färdig att fråga: skola
Riksdagens män icke vilja gå längre, än de drifvas fram af folkmeningen;
äro Riksdagens kamrar lika tröga oxar, som icke gå längre,
än piskan drifver dem? Vi böra väl vara folkets förgångsmän.
Vi höra väl se till, huru stor nytta och välsignelse nykterheten
för med sig, och icke så mycket draga i betänkande att fatta
beslut i denna fråga.
Vidare sägs det — och det är kanske ett mycket viktigt skäl:
statens finanser tillåta ej, att vi fatta ett sådant beslut. Jag undrar,
om det ligger så mycken sanning i det heller. Här har talats
mycket därom, så att jag behöfver icke säga mer. Men jag skall
dock tillåta mig att använda ett exempel eller en bild. I Ryss
-
Onsdagen den 20 Februari.
25 Nso 13.
land finnes en hel del bombfabriker, där bomber tillverkas för att Om förbud
förflytta vissa högre personer, som anses stå hindrande i vägen. De mot försäljning
flesta erkänna, att detta är mycket ondt. Men tänk, om staten i "f hrännmn
Ryssland, som gör hvad den kan för att bortskaffa dessa fabriker, (Forts.)
skulle resonera som så: Yi behöfva pengar, vår ekonomi är dålig,
statens finanser äro skrala; i stället för att genast få bort bombfabrikerna
skola vi beskatta dem duktigt och försöka höja skatten
så mycket, att de icke kunna existera, ty på detta sätt skola vi
icke göra något brutalt ingrepp i folkets frihet — man skall ha
frihet att begagna bomber och tillverka så mycket som möjligt,
men vi skola beskatta dem duktigt, så att vi omintetgöra hela affären
på detta sätt. Hvilken människa skulle tycka, att den ryska
staten vore klok, om den handlade sålunda. Men är månne icke
här någon jämförelse? Huru många tusenden af vårt lands söner
hafva icke förpassats från detta lifvet till ett annat och fått en
förtidig död till följd af dryckenskapen. Rusdryckerna åstadkomma
kanske lika mycket, om ej mera, fördärf än Rysslands förfärliga
bombfabriker. Men i stället för att få bort rusdryckerna,
beskatta vi dem duktigt för att få pengar till staten! Ja, man
må icke undra på, att det i landsbygden många gånger blir underliga
omdömen om Riksdagen och dess beslut, så att det frågas:
hafva de så mycket förstånd, som verkligen behöfs, när det gäller
att afgöra vissa frågor?
Motionären föreslår, att denna förändring skulle försiggå på
20 års tid, så att efter denna tid skulle det vara förbud. Ja, det
vore godt, om det kunde ske då, men jag tycker, att det är bra
långt att vänta. Huru många af vårt lands söner skola icke under
dessa 20 år duka under, huru många hem skola icke blifva sköflade,
huru mången gammal fader och moder kommer icke att fälla
bittra tårar under dessa 20 år. Det vore ju dock godt att veta:
om tjugu år skall eländet vara slut.
Jag tror, att denna fråga är så viktig, att vi, i stället för att
afvisa den, borde, så att säga, såsom en man säga ja till densamma,
på det att denna förfärliga fara måtte så fort som möjligt blifva
undanröjd.
Herr Hammarström, instämde häruti.
Herr Berg i Göteborg: Herr talman! Bevillningsutskottets
ärade vice ordförande, som å ämbetets vägnar försvarat utskottets
betänkande i dag, har uttalat den mening, att vi reservanter
och äfven motionären ville beskylla utskottet för nykterhetsfientlighet.
Om vi reservanter hafva skrifvit vår reservation
så, att detta skulle kunna framgå ur densamma, så vill åtminstone
jag för min del beklaga det. Jag har aldrig velat insinuera
något sådant. Det är emellertid så, att pluralitetens inom bevillningsutskottet
mening, angående hvad som bör göras för att befordra
If:o 13. 26
Onsdagen den 20 Februari.
m. m.
(Forfs.)
Om förbud nykterheten är i väsentlig grad olika med den, som förfäktas af
maftrännvin motionären ocl1 oss reservanter jämte många tusen personer i vårt
länd.
Inom Sverige har under långliga tider bedrifvits en ganska
energisk nykterhetsverksamhet. Till att börja med var denna nykterhetsverksamhet
moderatistisk, d. v. s. den riktade sig endast
mot vissa slag af rusdrycker och mot det s. k. missbruket af alkoholhaltiga
drycker. Denna nykterhetsrörelse upptogs och understöddes
hufvudsakligast af de högre, de »bildade» samhällsklasserna.
Emellertid har nykterhetsverksamheten gått mycket framåt under
årens lopp, och särskildt på de senare 30 åren har allt mer och
mer den allmänna opinionen bland dem, som arbeta för nykterheten,
vändt sig därhän, att man kommit till insikt om, att det icke
lönar sig att predika moderatism, utan att man måste gå till roten
med det onda. Och de nvkterhetskorporationer eller nykterhetsföreningar,
som verkligen uträtta något afsevärdt i detta land,
de stå på den s. k. absolutistiska ståndpunkten.
Tid lagstiftningsarbetet inom Riksdagen har man under årens
lopp infört den ena restriktionen efter den andra. Och hvad vore
meningen med dessa restriktioner, om icke slutmålet läge klart,
och om icke detta slutmål vore att befria landet från rysdruckerna,
att genomföra ett rusdrycksförbud? Åtminstone anse vi, som äro
absoluti ska i detta hänseende, att det är det enda konsekventa.
Motionären är absolutist, och han har helt naturligt kommit till
det resultat, att ingenting annat hjälper än att arbeta för ett rusdrycksförbud.
Herr Bergström ville göra gällande, att utskottet icke borde
göras ansvarigt för hvad föregående bevillningsutskott hade yttrat
i denna sak, och däri gifver jag honom naturligtvis rätt. Men
utskottet säger likväl: »Under hänvisning till hvad bevillnings
utskottet
sålunda vid föregående tillfällen uttalat, vill utskottet»
etc., och då får man den uppfattningen, att i alla fall — då icke
utskottet bestämdt reserverat sig mot hvarje utaf de förut citerade
punkterna — utskottet åtminstone i det mesta gått med på hvad
föregående bevillningsutskott yttrat.
Jag är fullt öfvertygad om, att hvad motionären anfört bör
vara alldeles tillräckligt för att visa, att förbud icke skulle innebära
»ett alltför stort och af förhållandena i vårt land icke berättigadt
ingrepp i den enskildes själfbestämmanderätt». Han har
i motionen och äfven under diskussionen i dag framhållit mycket
beak tan svärda saker, som bevisa, att så icke är förhållandet.
Då det blir tal om rusdrycksförbud, pekar man alltid på Nordamerikas
Förenta Stater och förhållandena där och så äfven i det
föreliggande utskottsbetänkandet. Jag medgifver gärna, att det icke
alltid varit idealiskt ställdt i Amerika med afseende å denna förbudslagstiftning.
Det har nämligen varit så, att de politiska partierna
ofta begagnat sig af nykterhetsvännerna där; och det har i
Onsdagen den 20 Februari.
27 N:o 13.
många stater genomdrifvits förbudslagar, som icke varit tillräckligt
grundade i den allmänna opinionen. Vi veta ju också alla,''
att förbudslagarna i många stater efter längre eller kortare tid
hafva afskaffats. Emellertid finnas dock förbudslagar gällande i
tre af Nordamerikas Förenta Stater, nämligen Maine, Kansas och
Norra Dakota. För öfrigt existerar det i hela Nordamerika förbudslagar,
fastän de icke gå så långt som förbudslagarna i dessa
tre nämnda stater. 33 millioner af Nordamerikas innevånare lefva
under förbudslagar i en eller annan form. Eu del af dem äro
s. k. »local-option-lagar».
Angående förhållandena i de verkliga förbudsstaterna äro, såsom
vi framhållit i vår reservation, meningarna mycket delare.
För min del har jag bl. a. läst en diger bok i ämnet utaf tvenne
engelska herrar, Rowntree och Sherwell. Denna bok förfäktar hufvudsakligen
Göteborgssystemet, men författarne sysselsätta sig äfven
med förbudsstaterna och klandra förhållandena där. Men en
vän till mig, mr Guy Hayler, har skrifvit en dräpande kritik af
detta arbete i hvad det rör dessa förhållanden, och jag litar fullt
ut lika mycket på hans omdöme som på de båda förstnämnda herrarnes.
Nyligen hafva vi i pressen sett, huru en kommission utsändts
af Finlands bränneri- och bryggeriägare för att studera förbudsfrågan
i Amerikas Förenta Stater. Jag menar den kommission,
som till ledare hade borgmästare Schauman; när dessa herrar
kommo tillbaka till hemlandet, hade de de mest hårresande saker
att omtala från förbudsstaterna. På finska statens bekostnad hade
emellertid samtidigt med dessa herrar en annan kommission utsändts,
och en af medlemmarna i den kommissionen, dr. Matti HeleniusSepälä,
var helnykterhetsman. Han har kommit till helt motsatta
resultat angående förhållandena i förbudsstaterna. Han, liksom
hvar och en, som sysselsatt sig med dessa saker, medgifver naturligtvis,
att missförhållanden existera, men han säger, såsom vi reservanter
i vår reservation framhållit, att det allmänna tillståndet
i förbudsstaterna är ofantligt mycket bättre än i de stater, som
vi med ett drastiskt namn bruka kalla krogstaterna. De statistiska
siffrorna lämna ojäfaktiga bevis härför.
Det framhålles alltid, då man yrkar på rusdrycksförbud, att
sådana förbudslagar icke skulle kunna upprätthållas. Häremot har
sagts väl hundrade gånger, men jag vill säga det omigen, att det
finnes ingen lag stiftad, som icke dagligdags öfverträdes. Men det
faller ingen in att önska, att dessa lagar icke vore stiftade. På
samma sätt tror jag, att förhållandet skulle bli, om vi nu beslöte
att efter en lämplig öfvergångstid, t. ex. en sådan, som motionären
föreslår, på 20 år, införa förbudslagar här i Sverige.
Det har framhållits här, att det icke skulle vara lämpligt, att
vi nu röstade om och beslutade bifall till denna motion af herr
Jonsson i Hökhult, därför att det föreligger andra viktiga nykterhetsmotioner.
Detta resonemang förstår jag icke; ty visserligen
Om förbud
wtförsäljning
af brännvin
m. 7n.
(Forts.)
N:o 13, 28
Onsdagen den 20 Februai.
Om förbud äro dessa sistnämnda motioner väckta vid denna riksdag, men de
”af^bränmiin9 är0 Ju ens behandlade inom utskotten, och de hafva ju icke
a ^an”mn kommit under vår pröfning här i kammaren. Således kan jag
(Forts.) icke alls inse, att något hinder däri föreligger, för att vi i dag
skulle kunna fatta beslut i enlighet med motionärens och reservanternas
förslag. Jag tror tvärtom, att det skulle vara af utomordentligt
stor betydelse för dessa andra nykterhetsmotioner, om det
visade sig, att åtminstone en större minoritet funnes inom denna
kammare för den nu behandlade motionen. Yi äro nämligen icke
så sangviniska, att vi kunna föreställa oss, att vi skulle vinna
majoritet; men för min del skulle jag ingenting högre önska, och
jag kommer säkerligen att begära votering i frågan, i händelse
utskottets yrkande förklaras antaget.
Häruti instämde herrar Anderson i Hasselbol, Kvarnzélius
och Wavrinsky i Stockholm.
Herr Byström: Herr talman, mina herrar! Först vill jag
gifva mitt erkännande åt utskottet för dess betänkande, ty, såvidt
jag kan minnas, hafva vi icke någonsin förut fått så pass vackra
ord i bevillningsutskottets betänkanden i denna fråga. Jag tänker
härvid särskildt på utskottets ord, då det säger, att »i nykterhetsfrågan
så starka sociala intressen spela in, att till motarbetande
af rusdrycksmissbruket äfven restriktiva åtgärder, som otvifvelaktigt
innebära en inskränkning af den personliga friheten, i förevarande
hänseende kunna vara befogade».
Vidare har utskottet ställt sig gynnsamt mot och vitsordat
det, att man söker främja nykterhetssaken på öfvertygelsens väg;
och jag gissar, att, när de motioner komma, som gå ut på anvisande
af medel för att drifva nykterhetsarbete på öfvertygelsens
väg, utskottet eller dess medlemmar i sin mån skola främja den
saken, och att vi äfven då skola hafva goda vänner i bevillningsutskottet.
Samma utskott säger, att det icke är emot väl afvägda lagstiftningsåtgärder
i detta fall. Ja, det är just det, som vi också
vilja hafva; det är just väl afvägda lagstiftningsåtgärder, som vi
nykterhetsvänner önska. Yi äro sålunda, låt mig säga, nästan eniga
med utskottet på den punkten.
Sedan har utskottet hänvisat till folkmeningen och framhållit,
att om den icke är för ett förbud, så bör man ej införa ett sådant.
Ja, det är precis det, som vi alltid hafva sagt. Nu kan det visserligen
vara litet tvifvel om, hurudan folkmeningen är i detta
fall; men jag hoppas, att utskottets ledamöter, äfven från Första
Kammaren, skola komma att taga mycket mera hänsyn till folkmeningen
på detta område än hittills; och jag tänker, att vi särskildt
skola få ett prof härpå, när motionen om lokalt veto kommer.
Ty där har man just ett tillfälle att formulera en lagbe
-
Onsdagen den 20 Februari.
29 Nio 13.
m. m.
(Forts.)
stämmelse i förevarande afseende så, att folkmeningen kan få göra Om förbud
sig gällande.
öfverst på sidan 6 i föreliggande betänkande har utskottet a
också några ord, som kunna anses vara till nykterhetssakens eller
rättare denna frågas förmån. Det är visserligen några helt hvardagliga
ord; men det är sådana där uttryck, som man tar till i
vissa fall, låt mig säga i nödfall, just när man håller på att nödgas
uppgifva möjligheten att stå kvar på sin gamla, motsträfviga
ståndpunkt. Då brukar man i Riksdagen, nämligen som ett skäl
mot den sak, man vill bestrida, säga, såsom utskottet här har gjort:
»Förslag i enahanda syfte som de förevarande hafva förut framställts
i Riksdagen utan att hunna tillvinna sig bevillningsutskottets
förordande eller Riksdagens bifall.» Detta kunna vi därför icke
vara med om. Men det är så man brukar säga, då en lag är så
nära att gå igenom, att det är på sista tapeten med motståndet
mot densamma; och därför må man vara utskottet tacksam för
det medgifvande, som ligger i det använda uttrycket.
Sedan är det några små invändningar, som jag har att göra
mot utskottet. Den första invändningen är, att utskottet synes
vara uti förevarande fall alltför ömt om den enskildes s. k. rätt.
Vi veta ju alla, att om det allmänna lider af en enskilds förehafvande,
så måste den enskilde i väsentlig grad underordna sig det
allmänna för att afhjälpa detta lidande; och det kan icke bestridas,
att icke rusdryckshandteringen är till menför det allmänna; alltså
bör i detta fall den enskildes rätt underordnas under det allmännas
väl.
Vidare har utskottet framhållit, att, om den föreslagna lagen
skulle bli gällande, det skulle bli högst otillfredsställande resultat.
Men huru vet utskottet detta? Mig synes, att bakom detta uttalande
icke finnes något annat skäl, än att i utskottet finnas personer,
som ej vilja hafva en lag, som skulle gå ut på rusdrycksförbud.
Vi veta emellertid, att viljan är ungefär som ett glas,
som man ser igenom. Är glaset t. ex. grönt och jag ser igenom
det, så bli till och med de mest mogna universitetsprofessorer
gröna, lika gröna som ynglingar i femte klassen i ett af våra
nyaste allmänna läroverk. År åter glaset rödt och jag ser igenom
detta slags glas, så, vore det än de mest konservativa Förstakammargubbar
jag hade framför mig, skulle de se ut som de argaste
vänstermän i Andra Kammaren. Allt beror således på, genom
hvilket synglas man ser. Nu säger utskottet, att den väg, på
hvilken nykterhetsarbetet bör fullföljas, är öfvertygelsens väg. Ja,
det må man väl säga; ty här behöfves äfven upplysningsarbete, så
att man får viljorna ändrade.
Sedan har utskottet åberopat sig på ett par särskilda saker
såsom skäl mot förbud. Den ena är förhållandena i Lappland.
Men det är verkligen mycket tvifvelaktigt, huruvida t. ex. lönnkrögeriet
blifvit mindre i Lappland, sedan man upphäft brännvins
-
Ä«o 13. 30
Onsdagen den 20 Februari.
af brännvin
m. m.
(Forts.)
Omförbud förbudet, än det var förut; och de, som äro där uppifrån, äro icke
mot för säljning a]]s säkra på att upphäfvande! af förbudet var någon fördel för
Lappland eller Sverige.
Så erinras om Nordamerikas Förenta Stater. Förhållandena
där hafva af den föregående talaren berörts så pass vidlyftigt, att
det icke kan vara mycket för mig att vid detta tillfälle tillägga.
Jag vill dock säga, att beträffande de tre stater, som för närvarande
hafva rusdrycksförbud, nämligen Maine, Kansas och North
Dakota, har jag icke fått någon underrättelse, som går därpå ut,
att de i allmänhet äro missbelåtna med detta förbud. Och hvad
beträffar den förstnämnda staten, nämligen Maine som fick rusdrycksförbud
redan 1851 och som kunde mera stadgadt besluta
därom 1856 och som gjorde förbudet till grundlag 1884, så synes
man där visst icke hafva någon annan allmän mening, än att det
är gagnande för staten.
Sedan finnes det tre andra stater, som också i det närmaste
äro förbudsstater, nämligen Tennessee, Arkansas och Georgia. Jag
skall gifva några exempel på, huru ställningen är i dessa stater.
I staten Tennesse finnas 1848 stowns»; utaf dessa hafva 1885
beslutat lokalt veto. Staten har 2,020,616 invånare, och af dessa
bo nu 1,732,737 på förbudsområde. I Arkansas är det elfva tolftedelar
af statens område och två tredjedelar af dess befolkning, som
åtnjuter prohibition. I Georgia finnas 137 counties och af dem
hafva 103 infört prohibition. Som man ser, äro dessa stater nära
nog förbudsstater och de blifva säkerligen ganska snart fullständiga
förbudsstater. Jag vill nämligen hoppas, att nykterhetsvännerna
skola kunna sörja för, att så blir förhållandet såväl där
som i andra stater, som ännu endast delvis äro förbudsstater,
såsom fallet är med Indiana, Ohio, Vermont, New Hampshire m. fl.
Jag tror därför, att detta af utskottet anförda skäl är synnerligen
litet vägande. Det kan visserligen vara olika meningar om saken,
men, som sagdt, det beror mycket på det synglas, hvarigenom
man ser. *
Slutmeningen i mitt anförande skulle vara, att jag uttrycker
min varma tacksamhet till utskottet för det erkännande, det gifvit
åt nykterhetssaken. Yisserligen har utskottet också anfört skäl
däremot, men dessa skäl hafva varit så synnerligen svaga, att det
varit en riktig lust att se därpå; och i alla händelser är detta
utskottsbetänkande säkerligen det bästa, som i denna eller en liknande
fråga kommit från bevillningsutskottet; och för detta bör
utskottet hafva erkännande. Jag har naturligtvis icke något annat
yrkande att göra än det, som framställts af dem, hvilka vilja hafva
allmänt rusdrycksförbud; ty detta tror jag vara det klokaste, lämpligaste
och bästa för vårt land och folk.
Herr Hazén instämde häruti.
Onsdagen den 20 Februari.
31 N:o 13.
Herr Ericsson i OfVanmyra: Herr talman, mina herrar! Sedan Omförbud
jag begärde ordet, har jag blifvit förekommen af ett par talare,
nämligen herrar Erlansson och Berg. Jag skall således icke upp- aJ m m
repa hvad de sagt, utan blott och bart yttra några ord som ett tillägg. (Forts.)
Om vi skulle erhålla budskap om, att någon af våra grannstater
inryckt i vårt land med en fiendehär, så råder intet tvifvel
därom, att alla i denna kammare skulle uppbjuda sina krafter för
att försöka drifva fiendehären utom våra landamären. Nu äro vi
i det lyckliga läge, att vi ej för närvarande behöfva frukta en
dylik fiende, men vi hafva i alla fall en grym och tyrannisk fiende
midt inne i landet, som plundrar och förstör vårt land och folk i
högsta grad, nämligen rusdryckerna. Hvad kan då orsaken vara,
att vi tåla en fiende, som huserar på detta sätt? Ja, både jag och
flere med mig hafva mer än en gång gjort oss den frågan, hvad
anledningen därtill kan vara. Det ser ut, som om vi vore så vana
vid denna tyrann, att hans plågoris bekommer oss föga. Emellertid
är det dock så, att nykterhetsvännerna i vårt land enhälligt
ropa: bort med rusdryckerna! De, som ligga slafvar under lasten,
de ropa på samma sätt. Skulle då ej de öfriga offra sina intressen
för att göra gemensam sak med dem, följa med och på det sättet
gemensamt uppträda för att drifva fienden utom landets gränser;
en dylik uppoffring skulle säkerligen skattas högt och erhålla sitt
fulla erkännande.
Historien lär oss och vittnar därom, att smålänningar och
dalkarlar mer än en gång, då fara varit å färde, uppträdt för att
samla landets inbyggare till att fördrifva fienden ur landet. Nu
har det skett på samma sätt. Smålänningar och dalkarlar hafva
förenat sig om att höja ropet: Yi skola samlas för att drifva rusdryckerna
utom våra landamären. Eöljen oss, och jag är förvissad
om, att svenska folket både nu och i kommande tider skall gifva
det lifligaste erkännande åt 1907 års Riksdag, som vågat taga det
rätta steget. Jag yrkar bifall till vår reservation.
Herr Danielsson: Herr talman, mina herrar! Jag har instämt
i motionens syfte. Därför kan jag nu ej underlåta att med
några ord understryka hvad här yttrats till förmån för ett allmänt
rusdrycksförbud. Krafvet på ett sådant förbud är icke nytt för
vårt land. Fordran därpå har framställts upprepade gånger, och
icke minst i dessa senaste dagar. Det har inkommit många behjärtansvärda
instämmanden i motionen från åtskilliga håll landet
rundt, och äro dessa till motionären inkomna instämmanden ett
glädjande tecken på, att han vunnit stöd i den allmänna meningen.
Jag skulle önska, att motionen vunne framgång, och det har ej
legat mig minst om hjärtat, att en sådan motion skulle kommit
långt tidigare än nu, ty hvart man än kommer och ser det stora
fördärf, som brännvinet åstadkommer, blir den första reflexionen:
Hvarför skola ej regering och Riksdag föranstalta om, att sådant
N:o 18. 32
Onsdagen den 20 Februari.
Om förbud ohyggligt ofog icke får fortfara släkte efter släkte och fördärfva
m°af brännvin oc^ individer, förstöra allt, som tillhör vår välfärd. Det synes
1 rru m. visserligen, att utskottet har visat välmening, såsom vi nyss hafva
(Forts.) hört yttras, nämligen genom sin motivering. Men detta är väl
ej nog. Det hade varit bättre, om utskottet tillstyrkt motionen
än afstyrkt densamma. Det är min fulla öfvertygelse.
Jag har också några erinringar mot motiveringen, som jag
tycker mig fullt berättigad att göra. Där heter: »Ett sådant förbud
skulle innebära ett alltför stort och af förhållandena i vårt
land icke berättigadt ingrepp i den enskildes själfbestämmanderätt.»
Om så skulle gå, att detta ingrepp nu blefve lag, så vore väl ej
det den första bland våra lagar, som gjorde ingrepp i själfbestämmanderätten.
Yi hafva väl lagar förut, som göra ett dylikt ingrepp,
så att detta vore väl ej den första och ej heller den farligaste.
Jag skulle tro, att vi hafva till och med mycket större
ingrepp i själfbestämmanderätten än detta. Det är styrkt och väl
styrkt, att alkoholen är en vara, som är både skadlig, giftig och
farlig. Sådana saker har Riksdagen före detta satt under lås i
apotek. Det vore val ej så underligt, om äfven denna giftiga vara
sattes under lås.
Dessutom är det en annan sak i utskottets motivering, som
jag ej kan godkänna, nämligen att nykterhetsarbetet »bör fullföljas
på öfvertygelsens väg i förening med väl afvägda lagstiftningsåtgärder
till förhindrande af missbruk af rusdrycker», och »att
yrkandena på ett rusdrycksförbud icke visat sig äga stöd i någon
öfvervägande folkmening». Det kan jag ej gilla. Det finnes en
halfva af befolkningen, som jag tycker hafva full rätt att instämma
i en sådan motion. Jag menar kvinnorna. Jag undrar, hur många
bland dem finnas, som tillstyrka rusdryckshandteringen, och jag
undrar, om denna halfva skulle stå den andra — männen — efter,
utan i alldeles öfvervägande grad rösta för ett rusdrycksförbud.
Jag kan, som sagdt, omöjligen få i mig, att utskottets motivering
verkligen är riktig. Jag skall icke göra något vidare påstående,
då saken nu blifvit så väl utredd. Men jag skulle vilja på det
allra lifligaste tillstyrka, att motionen blefve bifallen, och därför
ber jag att få instämma med reservanterna och yrka blifall till
deras hemställan.
Herr Eriksson i Grängesberg: Herr talman, mina herrar!
Det finnes en uppfattning, som tagit sig uttryck i lagbudet
om mannens målsmanskap öfver kvinnan, och det är den uppfattning,
som gör sig gällande allmänt bland oss män; när man skall
lagstifta i en fråga, så tager man endast hänsyn till vår — männens
— uppfattning. Så äfven beträffande den föreliggande frågan.
Den blir naturligtvis granskad från männens ståndpunkt, och det
därför, att det ännu ej sitter några kvinnor i denna kammare.
När man talar om den personliga friheten, blir den så bedömd,
Onsdagen den 20 Februari. 33
som vi män bedöma den, och ej som kvinnorna bedöma den. Men
denna fråga är i alla fall af sådan natur, att det blir kvinnorna,
som mest få lida af följderna. Männen gå ifrån sitt hem, hafva pengar
på fickan, berusa sig, komma hem tomhändta. Hustrun och barnen
få lida nöd, men ej mannen. Hustrun får ej säga någonting, ej
heller barnen. Yi hafva sålunda ett moraliskt begrepp inblandadt,
som ej tillåter kvinnorna att gä ifrån sina män, de må vara hur
brutala som helst. Den så kallade sedligheten kräfver nämligen,
att kvinnan skall vara sin man undergifven, han må vara hur
dum och hur rå som helst. Men till det sista har man ej tagit
hänsyn, då man stiftat våra lagar. Det synes mig därför, att man
bör undanröja denna stötesten, som hindrar männen att vara snälla
och ordentliga. Och vidare är att märka rusdryckshandteringens
menliga verkan på barnen. Jag tillät mig i fjol, då fråga var om
de affliktiva straffen, att göra en anmärkning mot den lagstiftning,
som då var föreslagen. Jag ansåg, att denna lagstiftning
var onödig och obehöflig, och att lagstiftningen i stället borde gå
ut på att göra människorna bättre genom att undanröja orsakerna
till brottsligheten. Jag fick instämmanden i denna min uppfattning.
Men man uttalade ändå, att lagen vore behöflig. Nu hafva
vi ett sådant fall, där man enligt mitt förmenande kan göra någonting
för dessa unga. Yetenskapen har bestämdt fastställt, att
många af dem, som äro råa banditer, som man säger, hafva blifvit
det genom födelsen därför, att deras föräldrar i onaturlig grad användt
spritdrycker. Därför synes mig, att lagen bör ingripa och
undanröja denna fara för det ofödda släktet. Jag anser sålunda,
att vi böra fatta beslut i enlighet med reservationen af herrar
Ericsson och Berg.
Jag ber att i likhet med herr Byström kraftigt få understryka,
att kammaren bör vara utskottet tacksam för den välvilliga motiveringen,
men för min del ber jag att äfven få tacka utskottets
taleman här i kammaren därför, att han gifvit på hand, att han är
villig att verka för lokalt vetos genomförande i Sverige. Det är
något, som jag som nykterhetsman ber att få tacka för. Det är
ett stöd, som kommer att blifva oss värdefullt.
Utskottet anser, att det ej föreligger något allmänt yrkande
på rusdrycksförbud, d. v. s. att ett sådant ej har den öfvervägande
folkmeningen för sig. Det är något, som man omöjligt kan afgöra.
Vi, som sitta här i dag, vi äro ej något uttryck för folkmeningen
i Sverige, enligt min uppfattning ej ens för folkmeningen
bland männen, och då kvinnorna ännu ej få influera på valen,
kunna vi ej säga, att vi äro något uttryck för folkmeningen i
det hela.
Detta utskottets uttalande synes mig böra gifva oss nykterhetsvänner,
särskildt oss här i kammaren, anvisning till att gå ut i
landet och förorda kraf på rusdrycksförbud. Detta bör förvisso
vara ett ytterligare skäl att rösta för herrar Ericssons och Bergs
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 13. 3
N:o 13.
Om förbud
mot försäljning
af brännvin
m. m.
(Forts.)
N:o 13. 34
Onsdagen den 20 Februari.
Om förbud reservation. Jag vet också, att det göres ofantligt mycket just i
mot försäljning fien riktningen. En kamrat här i kammaren har i dag sändt ut
af ^a™mn 8,000 kronor, insamlade bland fattiga män och kvinnor för nvk(Forts.
) terhetsmissionering, och när sådana belopp kunna sändas på en
dag från ett håll för den saken, då bör detta vara ett bevis för
att upplysningsarbetet fortskrider.
Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till herrar Ericssons
och Bergs reservation.
I detta anförande instämde herrar Larsson i Västerås, Karlsson
i Fjäl, Scedén, Carlsson i Malmberget, Wavrinsky i Stockholm,
Blomberg, Lindhagen och Kropp.
Herr Jansson i Krakerud: Jag föreställer mig, att det finnes
många i denna kammare, som tycka, att det är underligt, att jag
icke reserverat mig mot detta utskottsbetänkande.
Det är också endast för att att lämna upplysning i det fallet
som jag begärt ordet. Insikten om det omöjliga i att för närvarande,
synnerligast i Första Kammaren, genomdrifva det förslag,
som motionären här framställt, föranledde oss på afdelningen inom
bevillningsutskottet att komma öfverens om att åstadkomma en så
välvillig motivering som möjligt för att åtminstone kunna få denna
motivering genomförd i båda kamrarna.
Jag för min del var med därom och hade den åsikten och har
det än, att om man finge denna motivering igenom, så vore det i
alla fall något vunnet. Nu har man här i dag under diskussionen
klandrat utskottet, icke för dess motivering, utan därför att det
citerat en motivering, som förekommit i utskottsbetänkanden från
föregående år. Jag skall med anledning däraf be att få fästa uppmärksamheten
på att utskottets motivering börjar i andra stycket
på sjätte sidan och har följande lydelse: »Under hänvisning till
hvad bevillningsutskottet sålunda vid föregående tillfällen uttalat,
vill utskottet i anledning af de nu väckta motionerna framhålla,
att, med allt tillbörligt beaktande af individens själfbestämningsrätt,
det dock måste erkännas, att i nykterhetsfrågan så starka
sociala intressen spela in, att till motarbetande af rusdrycksmissbruket
äfven restriktiva åtgärder, som otvifvelaktigt innebära en
inskränkning af den personliga friheten i förevarande hänseende,
kunna vara befogade.» Intet föregående bevillningsutskott har
lämnat ett sådant erkännande åt en motion.
Och man finner också i detta utskottsbetänkande, att man icke
kunde gå längre i en välvillig motivering, ty ehuru man nu bara
sagt detta och sedan afstyrkt motionen, finner man dock, att från
Första Kammaren är det tre reservanter mot utskottets motivering.
Tår mening på afdelningen var naturligtvis, att man skulle
kunna undvika reservationer, så att man fick erkändt och uttaladt
af Riksdagen, att det vore befogadt att ingripa mot rusdrycks
-
Onsdagen den 20 Februari.
35 Nso 13.
handteringen på sätt här föreslagits. Huruvida detta lyckas eller
ej, vet man ej ännu, men det är fara värdt, att dessa reservanter
från Första Kammaren komma att yrka afslag på just det stycke
jag läst upp, och om det stycket faller bort och sedan måhända
kammaren bifaller utskottets kläm, så har man i alla fall förlorat
alltihop.
Sålunda, då jag en gång lofvat att icke reservera mig, och
afdelningen skref eu någorlunda välvillig motivering, kunde jag
naturligtvis icke bryta detta löfte. Det var endast den upplysningen
jag ville lämna, och jag hyser den öfvertygelsen, att om det
ginge så lyckligt, att både Första och Andra Kammaren toge denua
motivering, vore det ändå ett steg framåt i riktning mot detta
mål. Jag skall för min del icke göra något yrkande.
Herr Bran ting: Då jag, herr talman, i utskottet varit med
om detta betänkande och dess behandling, skall jag be att få yttra
ett par ord. \
Det har redan under diskussionens lopp från absolutistiskt
håll gifvits det varmaste erkännande åt den motivering, som
utskottet föreslagit kammaren att godkänna, och jag tror också, att
man från det hållet skall ha alla skäl att vara belåten med den
förändring, som utskottets ståndpunkt bär undergått sedan 1890-talet i denna fråga. Jag skulle knappt, efter allt som här har
sagts, ha påpekat detta ännu eu gäng, om det icke förefallit mig
något egendomligt, att reservanterna icke själfva i sin reservation
synas ha beaktat detta tillräckligt.
Uti reservationen talas om, att bevillningsutskottet har såsom
ett hufvudskål för sitt afstyrkande framhållit, att »ett sådant förbud
skulle innebära ett alltför stort och af förhållandena i vårt
land icke berättigad! ingrepp i den enskildes bestämmanderätt».
Såsom redan förut är betonadt, är detta faktiskt citat från
1890-talets bevillningsutskott och är här anfördt just för att
utskottet skulle, under hänvisande till hvad där framhålles, kunna
uttala sin egen mening, gående i en modifierad riktning mot hvad
då ansågs. Nu betonas, att sociala intressen spela in och göra, att
man icke kan stanna enbart vid den individualistiska synen på
dessa frågor.
Det förefaller mig då, att om man från absolutistiskt håll
med verklig logik ville slå in på den väg, som här af motionären
är föreslagen, då måste man ha visat två ting: för det första, att
detta yrkande uppbäres af en öfvervägande folkmening, för det
andra, att det icke står i strid mot eller går vid sidan af andra
vägar i samma riktning, hvilka torde kunna påräkna större anslutning.
Hvad beträffar den öfvervägande folkmeningen, skall jag gifva
den ärade motionären fullständigt rätt i att förvisso bär Riksdagen
många, många gånger förut vidtagit åtgärder, som haft långt mindre
Om förbud
not försäljning
af brännvin
m. m.
(Forts.)
K:o 13. 36
Onsdagen den 20 Februari.
Om förbud resonans ute bland folket än detta skulle ha. Men det bör dock
”"åf^bränivin9 beaktas, att ingen af dem, som här uppträdt, vågat med bestämda''
het påstå, att en öfvervägande folkmening skulle fordra, att man
(Forts.) slår in på den väg här föreslagits. Det åligger väl i detta fall
dem, som yrka på en så genomgripande åtgärd som ett rusdrycksförbud,
att först prestera bevis för hur folkmeningen ligger; men
det är icke gjordt.
Den andra erinran synes mig på visst sätt ännu mera betänklig.
Här föreligger, såsom vi alla känna, en massmotion från
nykterhetsgruppens sida att gå fram det ''kommunala vetots väg.
Det är redan af bevillningsutskottets vice ordförande för hans del
framhållet, att denna fråga, när den kommer att afgöras, torde
kunna påräkna understöd af sådana, hvilka eljest icke tillhöra det
absolutistiska lägret.
Jag ber att få förena mig i detta uttalande och säga, att det
vore önskligt, att man just på den vägen, genom att kommunerna
införa ''Veto, där förhållandena sådant påfordra, närmar sig en
strängare lagstiftning i detta afseende.
Men att man samtidigt först skulle besluta en ren afskrifning
med en viss öfvergångstid och sedan efteråt besluta kommunalt
veto — ett sådant tillvägagående förefaller mig vara minst sagdt
en smula ologiskt af Andra Kammaren.
Jag vill så mycket mindre gå den generella vägen, utan i stället
det kommunala vetots väg, som det just därigenom blir möjligt
att taga hänsyn till och anpassa denna lagstiftning efter de faktiskt
förefintliga, mycket olika förhållandena i olika kommuner.
Det är nämligen icke rimligt, att man, såsom från absolutistiskt
håll påyrkats, inför generella bestämmelser, som skola tillämpas
lika för befolkningen under totalt olika lefnadsförhållanden. Att
t. ex. likställa hvarje litet kråkvinkel, där man lägger sig klockan
8 och ljusen släckas klockan 9, med en storstad som Stockholm
med dess pulserande lif, som nödvändiggör, att man vid långt senare
timme skall finna möjlighet att få kroppens behof af mat och
dryck tillfredsställdt, låter sig icke göra.
Det förefaller mig, att om man går den kommunala vägen,
kan man just i detta afseende vinna en smidigare anpassning till
de faktiska förhållandena än genom att gå den väg, som här af
motionären föreslagits. Redan detta synes mig vara ett alldeles
afgörande skäl, hvarför den slutsats är riktig, till hvilken bevillningsutskottet
kommit. Och då därtill motiveringen, icke utan
ansträngningar inom utskottet, har blifvit sådan den nu är, tror
jag, att Andra Kammaren skulle göra rättast i att bifalla detta
utskottsbetänkande såsom det föreligger.
Herr Hörnstén: Herr talman, mina herrar! Jag skall först
och främst be att få instämma med herr Byström i det beröm han
gaf åt utskottets välvilliga motivering. Men jag kommer därjämte
Onsdagen den 20 Februari.
37 N:o 13.
att göra en liten anmärkning. Det ser ut som om bevillnings- Om förbud
utskottet här blifvit uppdeladt i tre särskilda grupper, den första, motförsaljninä
hvarom förstakainmarreservationen vittnar och som står kvar på ^a’^mn
den gamla ståndpunkten, den andra, som gifvit sig uttryck i be- (Forts.)
villningsutskottets välvilligt motiverade afstyrkande, och den tredje,
som fått ett uttryck i den af herrar Ericsson och Berg afgifna
reservationen. Här föreligger sålunda ett bevis på en proportionalism
i denna fråga inom utskottet, och detta visar, hur svårt
det är att komma fram med något fast och bestämdt beslut i
denna sak.
Jag ber ytterligare att få till alla delar instämma med motionären
och herr Erlansson i afseende på den ideella uppfattningen
af frågan. Men nu ha vi samtidigt äfven att göra med den reella,
och det är från den synpunkten, som utskottets vice ordförande
ville framhålla, hvad som ock af den senaste ärade talaren påpekades,
nämligen att man bör söka stanna vid hvad man nu genom
den välvilliga motiveringen kunnat komma till, och sedan vänta
på hvad ett bifall till det s. k. kommunala vetot skulle komma
att verka. För min del ser jag saken i en något annan belysning.
Jag har nämligen under åtskilliga år haft tillfälle att kanske mer
än de flesta af denna kammares ledamöter taga kännedom om hurudan
den allmänna folkmeningen i denna sak är. Det har ofta, då
jag påpekat nödvändigheten af sammanslutning för nykterhetsverksamhetens
bedrifvande på öfvertygelsens väg, svarats mig: »Men
hvad göra ni då i Riksdagen? Hvarför kunna ni icke taga bort
rusdryckerna?» Då har det gällt för mig att förklara det nära
sambandet mellan rusdryckshandteringen och vår nations ekonomiska
lif, att rusdryckstillverkningen är en industri o. s. v. Det
är denna industri, som motionärens framställning går ut på att
helt och hållet eller åtminstone till väsentlig del omintetgöra, och
jag för min del finner icke några som helst skäl att motsätta mig
denna tankegång, d. v. s. totalt rusdrycksförbud efter en viss, förut
bestämdt angifven tidsperiod. Jag anser det ej heller finnas något
hinder för att detta förslag antages vid samma riksdag, som möjligen
kommer att bifalla en framställning om kommunalt veto,
utan detta skulle vara så mycket lyckligare, som rusdrycksindustrien
därigenom i tid finge så att säga en varningssignal, att om
20 år denna industri icke längre kan bedrifvas, då den ju har tid
på sig att söka omlägga sina industriella etablissement till andra
ändamål.
Det är dessa skäl, som från praktisk synpunkt behöfva tagas
något i öfvervägande, innan man så helt afvisar motionärens eller,
såsom man ju ock kan säga, reservanternas tanke på att redan nu
få fram ett bifall till motionärens förslag. Det är ock därför, som
jag ber att få yrka afslag på utskottets hemställan och bifall till
reservationen.
N:o 13. 38
Onsdagen den 20 Februari.
Om förbud Herr Sandquist: Jag ämnar rösta för bifall till den afgifna
mot försäljning reservationen, och jag ber därför att med några ord få angifva
af skälen, hvarför jag kommer att göra det. Skälet är icke det, att
(Forts.) jag anser att svenska folket i närvarande stund är moget för rusdrycksförbud,
utan det, att jag är öfvertygad om att med hvar dag
som går det svenska folket mer och mer mognar för att mottaga
ett sådant förbud; och jag tror, att innan den dagen är inne, då
ett rusdrvcksförbud blir beslutadt, hviiket jag lifligt önskar må
komma att ske, svenska folket skall vara fullkomligt moget därför.
— Jag ämnar vidare rösta för reservationen icke därför, att
jag vill instämma i någon sorts opinionsyttring här i kammaren,
ty det är för litet att göra det, utan jag gör det just af det skälet,
att jag är öfvertygad om att motionärens och reservanternas uttalande
går i den rätta riktningen, pekar åt det rätta hållet, och
det är, att nvkterhetsvännerna skola komma i besittning af ett af
de starkaste medel, hvarigenom de kunna befrämja sin sak, nämligen
rusdrycks förhud, hviiket ju ock på samma gång kan sägas
vara målet för nykteristernas sträfvanden. —• Ett ytterligare skäl
har jag däri, att jag anser det mera klokt att söka förhindra utbildandet
af alkoholister än att man, såsom nyligen här skett, beslutar,
låt vara enhälligt, att inspärra dessa arma alkoholister i
tvångsanstalter. Jag håller det för mycket klokare, mina herrar,
att »stämma i bäcken än i ån», och därför ber jag att få uttala
min lifliga anslutning till herrar reservanters yrkande.
Häruti instämde herr Ström.
Herr Ericsson i Ofvan myra: Herr talman! Blott ett par
ord. Då ett par af utskottets ledamöter ytterligare framhållit, att
reservanterna påbördat utskottet uttalanden, som det i verkligheten
icke skulle haft, har jag velat säga några ord. De båda
utskottsledamöterna ha nämligen förklarat, att första stycket på
sidan 6 egentligen skulle vara ett citat från föregående utskottsbetänkanden,
och det är det också. Men jag för min del yrkade,
att man bestämdare skulle angifva, att det blott vore ett citat,
och att utskottet skulle taga bestämdt afstånd från uttalandena
däri. Hade utskottet tillmötesgått denna min framställning, hade
jag icke funnits bland reservanterna. Ty i början på nästa stycke
säger utskottet: »Under hänvisning till hvad bevillningsutskottet
sålunda vid föregående tillfällen uttalat» etc. Häraf framgår tydligt,
att man hänvisar till detta uttalande utan att taga afstånd
därifrån. Man hade ju kunnat skrifva bestämdare och säga: »Sedan
utskottet relaterat hvad bevillningsutskottet vid föregående tillfällen
uttalat, vill utskottet» etc. Om man talat rent språk, hade
vi funnit oss i hvad utskottet i så fall sagt. Ty jag erkänner,
att uttalandet i nu berörda del i och för sig är ett godt uttalande.
Men då man åberopat hvad föregående utskott sagt, har man där
-
Onsdagen den 20 Februari.
39 N:o 13.
med gjort ett försök att stå med den ena foten på den gamla
ståndpunkten och med den andra foten på en annan. Man hav''
sålunda velat försöka att ställa sig väl med alla. Och hade man
icke gjort på detta sätt utan gifvit en sådan tolkning åt motiveringen
som de båda utskottsledamöterna framhållit, hade det nog
blifvit flera reservanter från Första Kammaren.
För öfrigt vill jag säga herr Branting, att vi med vår reservation
icke velat förvägra hvarken arbetaren eller någon annan att
tillfredsställa kroppens behof af mat och dryck. Vi ha endast
velat afhålla dem att begagna sig af spritdrycker, och jag tror icke,
att kroppen har något behof af sådana.
Herr Jonsson i Hökhult: Den siste talaren på stockholms
bänken
klandrade mig därför, att motionen icke skulle hafva stöd
i den allmänna opinionen i landet. Jag undrar, vid hvilka tillfällen
Riksdagen uttalat sig på det sättet, att vi först skulle höra efter,
om vi ha den allmänna folkopinionen för oss i den eller den frågan,
innan vi kunna afgöra den. Det är redan antydt af en talare
förut, att vi föga frågade efter den allmänna opinionen, då Riksdagen
fattade beslut att utsträcka öfningstiden för våra värnpliktige till
så lång tid som vi nu ha. Nej, då frågade man icke alls därefter,
och dock innebar detta beslut ett stort ingrepp i den personliga friheten.
Jag skulle kunna framdraga åtskilliga andra frågor, i hvilka
Riksdagens beslut gått den allmänna meningen emot.
En annan sak, som herr Branting klandrade mig för, var att
jag skulle vägra vårt folk mat och dryck. Jag vill då säga, för
det första hvad maten angår, att den aldrig har varit inblandad i
denna fråga, och för det andra, att jag ej heller velat förvägra
vårt folk andra drycker än sådana med öfver tre procents alkoholhalt.
Det har aldrig varit tal om några andra drycker; och då
vill jag fråga, om vårt folk blir utan dryck genom ett beslut i
den ifrågavarande riktningen. Jag tror icke, att så är fallet.
Herr Bergström: Den ärade reservant, som senast hade
ordet, har icke afvikit från den gamla traditionen inom bevillningsutskottet
att inför kammaren uppgöra sina inbördes mellanhafvanden.
Då han här trots de uttalanden, som förekommit, fortfarande
velat häfda, att detta utskottsbetänkande skulle innebära
en anslutning från årets bevillningsutskott till hvad föregående
riksdagars bevillningsutskott ha uttalat i denna fråga, så kan jag
icke annat än uttrycka min ytterliga förvåning häröfver. Anledningen
till att man icke kunde använda någon sorts citationstecken
kring hvad föregående utskott hade yttrat var den, att detta
endast återgafs i form af ett sammanträngdt referat. Hvad utskottet
i detta afseende i sitt betänkande meddelat, utgör emellertid,
enligt afdelningens och utskottets mening, uteslutande ett referat
och intet annat. Om den ärade ledamoten af bevillnings
-
Om förbud
r\ot försäljning
af brännvin
m. m.
(Forts.)
N:o 13. 40
Onsdagen den 20 Februari.
Om förbud utskottet behagade taga del af det ursprungliga utkastet till be™afbrännvin
viHningsutskottets betänkande i denna sak, torde han där återfinna
m“™nn något helt annat omedelbart efter detta referat, i hvilket det ut(Forts.
l tryckes, att utskottet vidhåller den mening, som föregående riksdagars
bevillningsutskott uttalat. Så har afdelningen icke kommit
att uttala sig. Att afdelningen hänvisat till det föregående uttalandet
har uteslutande berott därpå, att afdelningen och utskottet
sedermera vän dt sig mot hvad som förut uttalats.
Jag vidhåller mitt yrkande.
Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad, gaf herr
talmannen i enlighet med de yrkanden, som därunder framkommit,
proposition dels på bifall till utskottets hemställan, dels ock på
afslag därå och bifall i stället till den af herrar Ericsson i Ofvanmyra
och Berg i Göteborg afgifna reservationen, i hvad den rörde
den nu föredragna punkten, och förklarade herr talmannen sig anse
den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Votering
begärdes emellertid, i anledning hvaraf nu uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets
hemställan i första punkten af utskottets förevarande betänkande
n:o 7, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifallit den af herrar Ericsson i Ofvanmyra och Berg
i Göteborg afgifna reservationen.
Omröstningen utföll med 86 ja men 89 nej; och hade kammaren
alltså med afslag å utskottets hemställan bifallit den af herrar
Ericsson i Ofvanmyra och Berg i Göteborg afgifna reservationen.
Härefter föredrogs punkten 2:o); och yttrade därvid
Herr Ericsson i Ofvanmyra: Med anledning af det beslut,
kammaren nyss fattat, skall jag be att få yrka afslag å utskottets
hemställan i den föredragna punkten och bifall till reservationen.
Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen gjorda propositioner
i ämnet afslog kammaren utskottets hemställan och biföll
i stället den af herrar Ericsson i Ofvanmyra och Berg i Göteborg
afgifna reservationen, såvidt den afsäge förevarande punkt.
Onsdagen den 20 Februari.
41 N:o 13.
Efter föredragning slutligen af punkten 3:o) yttrade
Herr Ericsson i Ofvanmyra: Äfven här skall jag be att få
framställa samma yrkande om afslag å utskottets hemställan och
bifall till reservationen.
Vidare anfördes ej. Med afslag å utskottets hemställan biföll
kammaren den af herrar Ericsson i Ofvanmyra och Berg i Göteborg
afgifna reservationen beträffande denna punkt.
§ 14.
Vidare förelåg till afgörande bevillningsutskottets betänkande Om tillägg till
n:o 8, i anledning af väckt motion om tillägg till 1 § 1 mom. i 1 s l mom.
förordningen om beskattning af socker. 1 förordningen
I en inom Andra Kammaren af herr A. G. Månsson jämte^af^cker!''9
sex andra af kammarens ledamöter väckt, till bevillningsutskottet
hänvisad motion, n:o 118, hade framställts yrkande, att Riksdagen
måtte besluta det tillägg till § 1 mom. 1 i kungliga förordningen
af den 2 juni 1905 om beskattning af socker, att momentet erhölle
följande lydelse:
För allt socker, som inom riket tillverkas eller dit införes,
skall, på sätt i denna förordning närmare bestämmes, vid sockrets
utlämnande till fritt bruk erläggas skatt med 13 öre för hvarje
kilogram. För det socker, som af hvitbetor tillverkas vid de nyanlagda
sockerfabrikerna i Östergötland och Västergötland, må dock
denna skatt nedsättas till 10,84 öre pr kilogram under fyra år,
räknadt från den 1 september 1907, och skola med afseende å tillverkningen
vid dessa fabriker tillämpas de särskilda kontrollanordningar,
Kungl. Maj:t finner godt föreskrifva.
För socker, som till riket införes, skall därjämte erläggas tull
enligt tulltaxan.
Utskottet hemställde, att förevarande motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.
Reservationer hade emellertid afgifvits af
herrar A. F. Weinberg, F. E. K. Åkerberg, J. A. Sandwall,
A. E. Håkansson och grefve M. A. H. Hamilton, hvilka ansett,
att utskottet bort tillstyrka bifall till motionen; samt
herr J. F. Wester.
Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, lämnades på begäran
ordet till
Herr Månsson, som yttrade: Herr talman! Då bevillnings
utskottet
äfven i år på ett mindre välvilligt sätt behandlat vår
förnyade framställning om skattelindring för de i Västergötland och
Östergötland anlagda sockerfabrikerna, så torde det tillåtas mig
att i någon mån bemöta den uppfattning, hvartill utskottet kommit.
N:o 18. 42
Onsdagen den 20 Februari.
Om tillägg till Utskottet har i hufvudsak användt samma motivering för sitt
i $ i mom. afslagsyrkande som föregående år, och vill jag för min del äfven
i förordningen hänvisa, till de anföranden, som då höllos i denna kammare till
af socker, förmån för skattelrndringen. Dessutom vill jag påpeka nagra tor(Forts.
) hållanden, hvilka utskottsmajoriteten synes hafva uppfattat på ett
eget sätt. Så har utskottet anfört, att just omläggningen till ett
rättvisare skattesystem skulle utgöra hinder för skattelindringens
beviljande. Mig synes det emellertid vara tvärtom, ty därigenom
har ju vunnits en bestämd bas att utgå ifrån och ej såsom förut
en beräkning på måfå.
Hvad därefter de i utskottsutlåtandet framhållna svårigheterna
med kontrollen vidkommer, så synas mig dessa tillhöra de obotfärdiges
förhinder. Utskottet synes vilja utsträcka denna kontroll
så långt som till själfva odlingsplatsen och därigenom igångsätta
eu mekanism, som om möjligt skulle komma att afskräcka till och
med sockerfabrikernas ägare. Slutligen kommer utskottet till det
resultat, att ett bifall till motionärernas förslag skulle medföra en
minskning i sockerskattens afkastning med nära 60,000 kronor.
Skulle detta belopp verkligen vara så afskräckande för statsmakterna,
att de därför icke skulle vilja främja ett företag, som står
i så intimt förhållande till jordbruket, hvilket dock är och förblir
landets modernäring?
Såväl i utskottsutlåtandet som under kammardebatten i fjol
framhölls, att bakom detta företag stå endast kapitalister, som icke
tänka på annat än att genast erhålla så stor förtjänst som möjligt.
Men jag kan för min del upplysa, att det icke är endast stora
egendomsägare och kapitalister, som stå bakom dessa sockerfabriker;
äfven medelstora och mindre jordbrukare äro aktieägare, och dessa
hafva icke någon tanke på att genast erhålla stor förtjänst, utan
de hafva tagit aktier i dessa fabriker af kärlek till sitt yrke och
för att uppmuntra jordbruksnäringen. Dessa jordbrukare idka betodling
för att höja sitt jordbruk. De åsyfta ej att erhålla förtjänst
genom kontant utdelning från fabrikerna, utan de tänka mera på
att de genom det affall m. m., som finnes att tillgå vid sockerbruken,
skola kunna förbättra sin jords kultur och på detta sätt
förkofra sin ekonomi.
Till sist säger utskottet, att det ej skulle vara nog med att
bevilja nu ifrågavarande fabriker den begärda skattelindringen,
utan att äfven sockerbruket i Halland skulle fordra samma förmån.
Ja, hvarför icke? Jag skall med nöje gifva min röst äfven
därtill, ty så länge vi ej producera tillräckligt mycket socker för
vårt behof, är det ej skäl att draga ett streck öfver understödet
till denna fabrikation. Då det kan bevisas, att råsocker ej importeras
från utlandet, utan vi själfva kunna fylla vårt komsumtionsbehof,
då är tiden inne att strama till, ty då har sockerindustrien
vunnit stadga, så att den tål vid att beskattas. Hvad
vi fordra är att produktionen skall stå i förhållande till konsum
-
Onsdagen den 20 Februari.
43 N:o 13.
tionen; och med stöd af hvad under föregående riksdagar blifvit Om tillägg till
sagdt till förmån för ifrågavarande industri och äfven med hänsyn 1 s 1 momtill
hvad jag nu påpekat, ber jag, herr talman, att få yrka afsla^omZlkaHning
å utskottets hemställan och bifall till den vid utlåtandet fogade af socker
reservationen. (Forts.)
Herr Karlsson i Göteborg: Herr talman, mina herrar!
Som kammarens ledamöter torde erinra sig och för öfrigt hafva
sett af det nu föredragna betänkandet, förelåg denna fråga förra
året till kammarens afgörande. Det var åtminstone en ganska likartad
fråga, ehuru själfva förslaget var i så måtto olika, att man
då begärde den ifrågavarande skattelindringen endast för ett år,
under det att den nu fordras för flera år. Jag erinrar mig från
den då hållna öfverläggningen, att jag för min del framhöll, att
det icke endast för den gången blefve fråga om skattelindring,
utan att saken skulle komma igen. Då svarades, att därom visste
man intet. Men erfarenheten har nu gifvit vid handen, att, om
man endast slår in på denna väg, det gäller icke blott ett år utan
flera, och vi hafva nu ett sådant anspråk framställdt i föreliggande
motion.
Af motionärerna och äfven af reservanten liksom af den föregående
talaren har framhållits, att landet förut gjort liknande uppoffringar
för sockerindustrien, nämligen för de fabriker, som förlagts
i de södra delarne af riket, och att det därför icke vore mer
än rätt att man nu gjorde samma uppoffringar för öster-och Västergötland.
Jag skall då, herr talman, be att få framhålla, att det
endast var en kort tid, som olika beskattning för olika fabriker
förekom. Detta förhållande vill man nu återinföra. Frågan är
sålunda: Har man verkligen på grund af den vunna erfarenheten
skäl att åter slå in på den vägen, att olika stor beskattning lägges på
socker från olika fabriker? Jag tror, att, om man studerar sockerfrågan,
man alldeles bestämdt skall komma att svara nej på detta
spörsmål. Undantagslagstiftningen var gällande, jag tror att det
var under tre år, för Korna, Karpalunds, Karlshamns och Hököpinge
sockerfabriker. Vid tre af dessa fabriker visade det sig,
att de mycket väl kunnat bära sig utan någon sådan premiering,
och beträffande den fjärde, nämligen fabriken i Karlshamn, befanns
det, att den aldrig kunde bära sig trots premieringen. Hvad särskilt
angår fabriken vid Roma på Gottland, hvilken tillkom under
dessa förhållanden, visade det sig, att densamma med ett aktiekapital
af 600,000 kronor lämnade en utdelning af 381,000 kronor,
under det att den inbesparade sockerskatten utgjorde omkring
79,000 kronor. Alltså, äfven om denna fabrik icke åtnjutit skattelindring,
hade den kunnat lämna en utdelning af 50 procent utaf
aktiekapitalet. Jag tycker, att detta är exempel, som icke mana
till efterföljd. Karlshamnsfabriken har, som sagdt, icke burit sig
trots premieringen, men den tillkom antagligen på grund af skatte
-
N:o 13. 44
Onsdagen den 20 Februari.
Om tillägg till lindringen. Det är icke något nyttigt och efterföljansvärdt eko1
§ i mom. nomiskt system att genom statspremiering uppmuntra tillkomsten
o^beskattningen industri, som icke bär sig. Saknas de naturliga förutsättaf
socker, ningarna för densamma, så hjälper icke premieringen.
; (Forts.) Jag skall be att få nämna, att under utskottsbehandlingen eu
förstakammarledamot — och detta en, efter hvad jag hört sägas,
framstående landtbrukare, själf västgöte — som talade till förmån
för den ifrågavarande motionen, yttrade: Jag tror icke på betod
lingen
i Väster- och Östergötland. Men detta oaktadt tyckte han,
att, när fabrikerna kommit till, man väl dock borde stöda dem.
Jag tror, mina herrar, att det icke är lämpligt att gå denna väg.
Då man gör en jämförelse emellan fabrikerna i de södra delarne
af landet och de nu ifrågavarande, så må man erinra sig, att sockerindustrien
här i riket låg i sin linda på den tid, då vissa fabriker
i södra Sverige premierades, och vidare att under större delen
af denna tid samtliga fabriker drogo samma skatt. Nu kar
man erfarenhet. När dessa väst- och östgötafabriker bildades, när
man inbjöd till aktieteckning, när man med ett ord startade företagen,
visste hvar och en, som tecknade aktier, hvilken sockerlagstiftning
vi hafva. Man visste, att vi stodo i begrepp att öfvergå
från råvarubeskattning till produktbeskattning, och om man trots
detta, trots den gällande eller väntade lagstiftningen, startade företag,
som icke hafva förutsättningar inom landskapen i fråga, så ser
jag icke någon som helst grund för att vi nu skola fortsätta med
premieringen. Jag anser nämligen, att om förutsättningarna för
sockerindustrien i dessa landskap äro sådana, att den icke bär sig
med det förefintliga höga skyddet — ett skydd af 17 kronor per
100 kilogram socker — så äro nämnda landskap icke lämpliga för
industrien, och har man det oaktadt där startat sådan, så får man,
liksom eljes då det gäller industriella företag, skylla sig själf, därför
att man icke haft tillräcklig blick att se, huruvida förutsättningarna
voro sådana, att industrien kunde bära sig.
Den föregående talaren sade, att staten borde för att stöda
landtbruket kunna underkasta sig den lilla uppoffring, som innebures
i lägre skatt på socker för fabrikerna i Västergötland och
Östergötland. Ja, mina herrar, jag skall lör min del villigt vara
med om att rösta för ganska stora uppoffringar till stöd åt landtbruket,
men då skall detta stöd lämnas på ett mera rationellt sätt
än här förefaller vara förhållandet. Man skall icke riskera att genom
statens åtgöranden premiera affärsföretag, som hafva startats
på oriktiga grunder. Må man komma med ett förslag, som direkt
afser jordbrukets fördel och uppmuntran. Jag vill fråga herrarne:
Hvar skall det sluta, om vi skola fortfara att på detta sätt behandla
sockerindustrien? Folket har redan fått underkasta sig mycket
stora uppoffringar för denna industri. Vi hafva fortfarande, såsom
jag förut nämnde, en premie af 17 kronor för 100 kilogram socker.
Kan, som sagdt, detta icke vara tillräckligt, så låt oss i all
Onsdagen den 20 Februari.
45 N:o 13.
världens namn upphöra med att på sådana platser, som äro olämpliga
härför, drifva sockerbetsodling och sockerindustri.
Den nämnde talaren yttrade, att han gärna skulle vara med
om att bevilja äfven Hallandsfabriken en liknande förmån. Betodlingen
har nu dragit sig upp till Västergötland. Jag vet, att
odling af sockerbetor förekommit äfven på Värmlandsnäs. Den har
dock där slagit mindre väl ut, enär Lidköpingsfabriken icke fått
tillräckligt med betor därifrån. Har sockerbetodlingen nu hunnit
till Värmland, kan den nästa gång gå till Dalarne och sedan ända
upp till Norrland, och ju längre mot norr man kommer, ju större
blir jordbrukarnes behof af premiering för att sockerindustrien
skall bära sig. Jag säger jordbrukarnes behof, men detta är orätt,
ty det är egentligen fabrikerna och fabrikanterna, som man premierar,
och detta kan jag icke vara med om.
Det sades af den föregående talaren, att man väl kunde unna
jordbruket den lilla premien af 60,000 kronor. Men jag ber att
få påpeka, att detta belopp endast afser den första tiden. Det var
under kampanjen 1905—1906, som skattelindringen skulle belöpt
sig till 60,000 kronor. Allteftersom betodlingen i Väster-och Östergötland
blir större — och detta är ju i alla fall motionärernas
mening — skulle gifvetvis den uppoffring, staten finge göra, mer
och mer ökas.
Jag anser, herr talman, att vi hafva underkastat oss tillräckliga
uppoffringar för sockerindustrien. Det må nu vara slut härmed.
Men innan jag slutar, skall jag, ehuru det gifvetvis icke
har något inflytande på Andra Kammarens beslut, be att få nämna,
att man verkligen i Första Kammaren, där man förra året biföll
motsvarande motion, ändtligen i år fått det förståndet att afslå det
nu framlagda förslaget med 62 röster mot 48. Det skulle vara
mig kärt, om Andra Kammaren i detta fall följde exemplet.
Häruti instämde herrar Berg i Göteborg och Röing.
Friherre Hermelin: Herr talman, mina herrar! Jag skall
visst icke underskatta eller söka bagatellisera utskottets skäl för
afstyrkande af motionen. Men det må tillåtas mig att i största
möjliga korthet beröra några omständigheter, som torde kunna tala
för ett sätt att se saken, som är olika det, på hvilket utskottet
och den siste ärade talaren hafva sett den.
Kärnan i utskottets bevisföring tyckes gå ut därpå, att
skattelindringen numera efter skattesystemets omkastning ej skulle
hafva samma fog för sig som under det gamla skattesystemet.
Tidigare utgjordes såsom bekant skatten efter det beräknade sockerutbytet,
hvilket under de första år, sockerindustri idkades på en viss
ort, i allmänhet icke kunde faktiskt uppnås. Nu beräknas åter
skatten efter den färdiga varan och drabbar sålunda icke hårdare
vid afverkningen af mindre sockerhaltiga betor än vid afverknin
-
Om tillägg till
1 S 1 mom.
i förordningen
om beskattning
af socker.
(Forts.)
N:o 13. 46
Onsdagen den 20 Februari.
Om tillägg till gen af betor med högre sockerhalt. I följd häraf skulle enligt
i $ i mom. utskottets sätt att se saken en ändring i den af motionären före^om
beskattning slagna riktning sakna befogenhot.
af socker. Jag tillåter mig dock, mina herrar, betvifla, att Riksdagen
(Forts.) förr, då den med ganska gifmild och frikostig hand banat väg för
sockerindustrien, endast eller åtminstone blott i första rummet haft
denna detalj af frågan för ögonen: svårigheten att under de första
åren af betindustri på en viss ort komma upp till den beräknade
sockerhalten. Förvisso tog Riksdagen frågan i betraktande från en
mycket mera stor och vid synpunkt. Den beaktade de olika brydsamma
och vanskliga förhållanden, hvilka alltid äro oskiljaktigt
förenade med ifrågavarande industris startande på den ena eller
andra platsen, och tog hänsyn till de direkta uppoffringar och den
risk, som gemenligen åtfölja påbörjandet af sådan industri. Den
föregående ärade talaren utgör ett bevis på sanningen af hvad jag
härutinnan påstår, ett påstående som också bekräftas af Riksdagens
protokoll från föregående tillfällen, hvari just framlyser denna vidare
syn på frågan. Herr K. G. Karlsson yttrade nämligen, då
denna fråga debatterades, jag tror det var för två år sedan eller i
fjol, att man år 1903, då beslut om skattelindring för nyanlagda
sockerfabriker beslutades, tog detta steg för att uppmuntra betodlingen
i olika delar af landet. Ja, mina herrar, det är just pudelns
kärna, som herr K. G. Karlsson så träffande här påpekat. Själfva
det centrala i denna sträfvan att vinna skattelindring för nya
sockerbruk är just, att man härigenom, enligt hvad erfarenheten
lär, på ett effektivt sätt uppmuntrar betodlingen i olika delar af
landet. Detta intresse för betodlingen kommer nämligen icke flygande
på folk såsom ett bref med posten, utan det är en synnerligen
trög, inert och svårrubblig kraft, som kräfver att med mycket
tålamod samt diverse lämpliga och tjänliga medel sättas i
rörelse.
Dessa brydsamma, vanskliga förhållanden, om hvilka jag talar,
äro i regel alltjämt och öfverallt desamma. Vid hvarje nyanlagdt
sockerbruk nedlägges ett väldigt kapital, och detta kapital skall
förräntas. Själfva rörelsen gifver i allmänhet icke att börja med
ränta på kapitalet. Så må jag här påpeka, att Västergötlands
sockerbruk under arbetsåret 1905—1906 gick med en direkt förlust
af 142,000 kronor och att hvad Östergötlands sockerbruk beträffar
det ju visserligen gick bättre, men att det visade sig, att äfven
denna fabrik fick, såsom man säger, tröska för snart sagdt bara
halmen. Östergötlands sockerbruk skördade med ett kapital af
öfver 2,000,000 kronor under det första arbetsåret en vinst på
15„000 kronor, och man må väl, såsom uttrycket lyder, säga, att
detta dpck icke är den måg, man i allmänhet drömt sig: en ränteutdelning
på 2,000,000 kronor af 15,000 kronor.
Den hufvudsynpunkt, sqin bör anläggas i förevarande fråga,
är således enligt min uppfattning denna: Ligger det icke i statens,
Onsdagen den 20 Februari.
47 N:o 18.
i dot allmännas eget välförstådda intresse att inom skäliga gränser om tillägg till
under de första verksamhetsåren uppmuntra en industri, hvaraf i $ l mumstaten
och det allmänna, så snart denna industri vuxit sig stark,1 for°r<j-n™o™
draga en så ofantligt stor profit? Det är alltså icke i första handum ^socker™3
för sockerbrukshandteringen, som motionären tigger. Han afser (Forts.)
icke, såsom den näst föregående talaren sade, att premiera fabrikanterna,
utan motionen afser att minska eller borttaga risken för
att dessa sockerbruk skola behöfva läggas ned eller att deras sträfvanden,
som anlägga sådana bruk, från början må te sig allt för
svåra och otacksamma.
Det har så ofta sagts — och jag skall icke trötta herrarne
med att anföra några utförligare bevis för detta påstående, hvilket
ju för öfrigt är fullkomligt axiomatiskt — att betodlingen i oerhördt
hög grad höjer jordvärdet, åkerjordens kultur, kreatursskötseln
och kommunikationsväsendet.
Beträffande påståendet om jordens kultur och jord värdet tager
jag mig friheten hänvisa till en auktoritet på detta område, lektorn
vid Alnarps landtbruksinstitut herr L. Forsberg, som varit
med i Skåne redan på den tid, då någon sockerindustri där icke
förefanns, åtminstone icke annat än i ytterst ringa skala, och som
har följt dessa förhållanden ända tills nu. Efter mer än 30-årig
erfarenhet anser han sig kunna göra ett sådant uttalande som
detta: »Sockerbetsodlingens införande i vårt land har helt enkelt
haft en epokgörande betydelse. Den har, om vi se på Skåne, medfört
ett så storartadt uppsving inom jordbruket, att dettas intensitet,
välskötthet och afkastning mångenstädes tåla all jämförelse
med det förnämsta, som presteras inom Europas högst kultiverade
jordbruksområden».
Hvad kommunikationsväsendet beträffar, må det tillåtas mig
att påpeka, att inom östgötabygden under de två år, som sockerbruket
där arbetat, Mellersta Östergötlands järnvägs inkomster —
det gäller en högst obetydlig banbit — ökats med i genomsnitt
35.000 kronor årligen, och att inkomsterna på Eogelsta—Ödeshögs
järnväg, en ännu kortare banbit, stigit med i genomsnitt 25,000
kronor om året, samt att sockerbruket i Linköping under ett år i
frakter utbetalat 65,000 kronor, hvartill komma alla de frakter,
som betalas af sockerbetsleverantörer vid betmassans återforslande.
Om jag vidare ber att få påpeka, att detta östgötabruks skattskyldighet
till staten efter det första arbetsåret uppgick till i rundt
tal 162,000 kronor och efter det andra arbetsåret belöpte sig till
327.000 kronor, så hafva vi här under två år en skatt till staten
på icke långt ifrån 500,000 kronor, ett belopp, om hvilket man
väl ändock må kunna säga, att staten inhöstar det utan alltför
mycket besvär.
Jag skall be att få erinra om en annan sak, som torde kunna
påverka herrarnes beslut i denna fråga. Såsom herrarne alla veta,
förefinnes hos vår tids landtbefolkning en ganska obehaglig och
N:o 13. 48
Onsdagen den 20 Februari.
Om tillägg till mindre tilltalande egenhet, den nämligen att den icke trifves med
1fs 1 mom- lifvet på landet. Sedan barnet genom en mångårig och alltför
ombeskattrting smidig skolundervisning blifvit utan afse vard motsvarighet till
af socker, hvad man t. ex. i Tyskland vinner genom s. k. Gewerbeschulen,
(Forts.) genom hvilka barnets intresse för de praktiska yrkena hålles vid
lif under skoltiden, så är barnet med hela sitt intresse aflägsnadt
från jordbruksarbetet, och för de flesta bland den manliga ungdomen
hägrar arbetet i den svartaste, sotigaste, osundaste smedja i
grannsamhället såsom något oändligt mera lockande än det friska
lifvet under bar himmel ute på landsbygden. Men det finnes en
sak, som har visat sig kunna reagera mot detta missförhållande,
och det är sockerbetsodlingen, på grund af de goda arbetsförtjänster,
som därmed äro förknippade. Därför anser jag, att sockerbetsodlingen
äfven ur denna synpunkt bör inom alla skäliga gränser
uppmuntras.
Det talas i våra dagar så mycket om jordbruksapostlar, och
jag skall visst icke söka förklena dem. Jag sätter dessa jordbruksapostlar,
ingen nämnd och ingen glömd, lika högt som någon af
herrarne gör det. Men jag skall be att få påpeka, att det finnes
en jordbruksapostel, som icke behöfver vika tillbaka för någon,
vore det så än den af oss alla värderade Jönsson-Rösiö, om hvilken
vi talade ett och annat i fjol. Det finnes en jordbruksapostel, som
förmår att höja jordkulturen i vårt land utöfver allt, hvad man
vågar drömma om, och det är sockerbetsodlingen eller, om herrarne
hellre vilja kalla den så, sockerbetan. Den har -— jag talar nu om
sockerbetodlande distrikt eller distrikt, där sådan odling är möjlig
— förmåga att rycka upp den allra slöaste, som icke vill blifva
alltför långt efter sina grannar. Den förmår egga till intensiva
arbetsmetoder, till vakenhet och påpasslighet, såsom kanske ingen
annan faktor inom jordbruket.
Så snart denna fråga under de två sista åren och äfven nu i
år här i riksdagen behandlats, har man pekat på ett litet ovädersmoln,
som skulle höja sig vid horisonten och hota med en fruktansvärd
urladdning, därest Riksdagen ginge med på den äskade
skattelindringen. Detta ovädersmoln skulle vara det nya sockerbruket
i Halland. Man har hotat med att äfven detta i sinom tid
skulle komma och begära skattelindring. Det är mig alldeles
omöjligt att uti en sådan eventualitet se någon riksolycka. Då en
sådan skattelindring aldrig kan komma att utgöra annat än en
bråkdel af den skatt, som staten skördar på sockerindustrien, kan
jag icke förstå, att det icke skulle vara öfverensstämmande med
statens eget intresse att söka amma upp icke blott 1 sockerbruk,
utan därest konsumtionen inom landet eller eventuella exportmöjligheter
det medgåfve, mycket gärna för mig 10 nya sockerbruk.
Den föregående ärade talaren gladde sig öfver det beslut, hvartill
medkammaren nyss kommit. Jag tror, att man snarare på
detta beslut kan tillämpa det gamla klassiska ordstäfvet, att »stun
-
Onsdagen den 20 Februari.
49 Nso 18.
dom slumrar själfve Homerus», och jag vill därför vördsamt vädja
till kammaren i uttalandet af den vissa förhoppningen, att kammaren
i dag vid frågans afgörande icke skall följa Första Kammarens
beslut, utan i stället .göra till sitt uttalande de ord, som
för ett par år sedan uttalades afen ledamot i Första Kammaren, då
han vid denna beskattningsfrågas behandling där uttalade sig som
följer: »Åtskilliga fabriker i Skåne», yttrade han, »fingo för några
år se’n en skattelindring, på det att de skulle kunna utöfva sin
verksamhet i konkurrensen med de andra äldre fabrikerna. Jag
finner det fullkomligt rättvist, att dessa fabriker i Västergötland
och Östergötland få åtnjuta enahanda lindring, och jag fruktar icke
heller efter det nya skattesystemets införande någon öfverproduktion
af socker i vårt land. Allt hvad Östergötland och Västergötland
på denna väg skulle kunna uträtta för att mota importen af socker
kan icke annat än glädja oss alla, vi må nu vara västgötar,
östgötar eller skåningar.» Herr talman, jag tar mig friheten att
yrka på bifall till reservanternas förslag.
Med friherre Hermelin förenade sig herrar Vahlquist och Beckman
i Linköping.
Herr Höjer: Herr talman, mina herrar! Jag skall be till
en början att få helt och hållet ansluta mig, såsom naturligt är,
till det uttalande, som för en stund sedan här gjordes af min ärade
kamrat i bevillningsutskottet herr K. G. Karlsson, men tillika
skall jag be att i den föreliggande frågan få göra några erinringar
till kammarens medlemmar.
Vid 1893 års riksdag föreslog, såsom något hvar af kammarens
ledamöter torde erinra sig, Kungl. Maj:t högst väsentlig skattelindring
under de första åren åt nyanlagda fabriker. När den frågan
förehades till behandling i denna kammare, var det en af denna
kammares mest framstående medlemmar i bevillningsutskottet, som
uttalade som sin åsikt, att om en sådan skattelindring kunde hafva
fog — som den möjligen hade — när beskattningssystemet var en
råämnesbeskattning, så saknade den hvarje fog, om beskattningssystemet
lades om till en produktsbeskattning, således till det beskattningssystem,
som vi i våra dagar ha.
Bevillningsutskottet vid 1893 års riksdag var i sin uppfattning
mycket strängare än den bemälde bevillningsutskottsledamoten.
Bevillningsutskottet vid 1893 års riksdag afrådde nämligen
Riksdagen ifrån alla slag utaf Kungl. Maj:t ifrågasatta lindringar
och anförde såsom skäl härför, att antagandet af ett sådant
Kungl. Maj:ts förslag skulle innebära återupplifvandet inom vår
näringslagstiftning af grundsatser, som af densamma längesedan
öfvergifvits. Att på detta sätt genom konstlade medel — hette det
vidare — söka uppamma en industri å orter, som måhända icke
ägde de naturliga betingelserna för dess fortfarande bestånd, syntes
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 13. 4
Om tillägg till
1 S 1 mom.
i förordningen
om beskattning
af socker.
(Forts.)
N:o 13. 50
Onsdagen den 20 Februari.
Om tillägg till utskottet icke vara förenligt med sunda nationalekonomiska prin1
s i mom. ciper. Detta uttalande af bevillningsutskottet gillar jag den dag,
^^beskattningsom i dag är, och de däri uttalade åsikterna omfattades äfven af
m aflocka, riksdagens Andra Kammare. Ty Kungl. Maj:ts ifrågavarande lind(Forts.
) ringsförslag blef af denna kammare afslaget och gick, såsom något
hvar af herrarne torde erinra sig, 1893 igenom först vid gemensam
votering.
Således, om 1907 års Andra Kammare följer bevillningsutskottets
hemställan, blir denna kammare faststående vid de, enligt
min uppfattning, sunda nationalekonomiska principer, till hvilka
kammaren anslöt sig vid 1893 års riksdag. För öfrigt, trots allt
hvad som i denna fråga förekommit vid förra riksdagen liksom vid
denna, har jag dock icke sett något nytt för mig bindande skäl
framkomma, hvarför man skulle anse bevillningsutskottets föreliggande
hemställan icke böra vinna Andra Kammarens bifall. Det
enda skäl, som skulle ha kommit till, skulle då vara det, att Lidköpings
fabrik under förra året gått med en förlust af 142,000
kronor. Men i mina ögon är det skälet alldeles afgjordt ett skäl
för afslag snarare än för bifall, då jag för min del icke kan finna
det vara med sunda nationalekonomiska principer förenligt, att
svenska staten direkt eller indirekt skall understödja mer eller
mindre fallfärdiga industrier, som icke kunna stå på egna ben.
Men här har äfven anförts ett billighetsskäl, hvarför den nu
föreliggande motionen skulle utaf Riksdagen bifallas, det nämligen,
att då åtskilliga fabriker på grund af 1893 års beslut ha åtnjutit
en dylik lindring, är det icke för mycket, att nu ifrågavarande
fabriker få åtnjuta samma lindring.
Jag kommer då in på precis samma deduktion, som min ärade
vän herr Karlsson nyss var inne på. Om vi följa den grundsats,
jag här talade om, billighetsgrundsatsen, och bevil ja den här skattelindringen
åt de ifrågavarande fabrikerna i Lidköping och Linköping,
så finns det icke något det allra ringaste skäl att neka bifall
till dylika framställningar längre fram, år efter år, de må
komma från hvilket håll som helst. Jag kan icke finna annat än
att Riksdagen på detta sätt kommer in uti en »circulus vitiosus»,
ur hvilken jag icke ser någon möjlighet för Riksdagen att
komma ut.
Jag hoppas i det allra längsta, i synnerhet som — jag säger
det ännu eu gång — något skäl icke kommit till, hvarför Riksdagen
skulle ändra sin ståndpunkt från föregående år, att Riksdagen
biträder bevillningsutskottets hemställan, till hvilken jag, herr
talman, yrkar bifall.
Herr Biesért: Herr talman, mina herrar! Jag skall blott i
några få ord göra ett litet tillägg till hvad mina kamrater från
bevillningsutskottet anfört såsom skäl för utskottets hemställan.
Det var efter min förmening uteslutande utaf den orsaken att
Onsdagen den 20 Februari.
51 N:o 13.
vi hade en råämnesbeskattning, som Riksdagen medgaf den s. k.
skattelindringen åt vissa nya fabriker. Men Riksdagen gaf, efter
min förmening, icke denna skattelindring såsom skattelindring,
utan därför att det hade visat sig betydligt olika sockerhalt på
olika ställen i landet, och man ville gärna se, att inte sockertillverkningen
och hvitbetsodlingen skulle vara inskränkta allenast
till Skånes bästa jord, som förut framhållits här i dag. Jag är
fullkomligt öfvertygad om, att den gången en s. k. skattelindring
icke alls skulle kommit i fråga, om vi hade haft skatten eller accisen
lagd på den grundval som nu, d. v. s. haft produktbeskattning,
så att alla sockerbruk blifvit i det afseendet likställda. Såsom
nu är fallet, äro östgöta- och västgötafabrikerna, enligt min
förmening, ställda precis på samma sätt i förhållande till de skånska
fabrikerna, som om vi icke hade någon accis alls. Nu få de
betala 13 öre per kilogram i accis såsom skatt till staten. Om vi
icke hade någon accis alls, finge skånefabrikerna betala lika litet
skatt som fabrikerna i öfriga delar af landet.
Då vill jag fråga: om vi vore i det lyckliga läge, att vi icke
behöfde ha skatt på tillverkning af socker, skulle det då vara någon,
som verkligen hade det modet att stå upp och motionera om
direkt statsanslag till några nya sockerbruk? Jag tior det icke.
Man har sagt, att det icke är så mycket för att hjälpa sockerbruken,
som fast mer för att uppmuntra hvitbetesodlingen och
åstadkomma högre jordbrukskultur i de landsändar, där det är fråga
om att inrätta sockerbruk, som denna skattelindring blifvit ifrågasatt.
Jag vill visserligen icke bestrida, att det är ett i mycket
hög grad önskvärdt ändamål att sätta jordbruket på så goda filter
som möjligt, men då, menar jag, skall man icke på omvägar i
form af en direkt premiering ge det, som här föreslagits. Ty jag
kan icke komma ifrån att det blir en direkt sfatspremiering åt
vissa fabriker. Kom då fram med förslag om åtgärder att möjliggöra
betodling i de och de landsdelarne; visa, att det finnes förutsättningar
för att detta skall lyckas, om jordbruket får hjälp och
stöd under första början; motivera anslag med sådana skäl, då skall
jag också vara med om att ta upp ett sådant förslag till grundlig
pröfning och därefter afge mitt votum. Men nu anser jag, att
om Riksdagen skulle på detta sätt hjälpa jordbruket, som här
ifrågasatts, skulle Riksdagen göra det i blindo och utan att veta
hvad den gör.
Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets hemställan.
Herr Lindblad: Ja, ingalunda hade jag tänkt uppträda i
debatten, enär jag gaf till känna min åsikt i frågan redan i fjol.
Men då här framförts ett skäl, som jag icke på villkor kan godkänna,
måste jag opponera mig mot detsamma.
Den siste talaren ansåg, att det icke skulle vara Riksdagens
skyldighet att skipa, om jag så må säga, en högre rättvisa. Såle
-
Om tillägg till
1 § 1 mom.
i förordningen
om beskattning
af socker.
(Forts.)
N:o 13. 52
Onsdagen den 20 Februari.
(Forts.)
Om tillägg till des, om en landsända blifvit gynnad, skulle man sedermera icke
1 r 1 å™>m under vissa förhållanden kunna gynna en annan landsända. Men
''om.0biskattning ^ tror dock, att just denna princip, som den föregående talaren
aj socker, sålunda underkände, den komma vi här ganska snart att få pröfva,
nämligen då fråga blir om att utsträcka järnvägsbyggandet.
Vi veta, att det finnes många trakter i vårt land, som ännu
icke fått förmånen af statsbanor. Men jag är alldeles viss om,
att under denna riksdag skall framkomma kraf på mycket stora
järnvägsanläggningarjoch att det kommer att framföras goda och talande
skäl för dessa framställningar. Jag tror, att det hufvudsakliga
argumentet härför kommer att bli, att då vissa landsändar redan
fått förmånen af statsjärnvägar, så är det icke otillbörligt att andra
trakter också få en liknande förmån. Om vi tänka på den stora
inlandsbanan, hvilken med all säkerhet icke kommer att till staten
betala igen anläggningskostnaderna eller förränta sig, så tror jag
man får medge, att det blir en direkt hjälp åt de däraf berörda
landsändar, som riket i dess helhet får släppa till. Jag tror också,
att man kan jämföra detta gynnande med att nu gynna ett landtbruk,
som står i eu svagare ställning än hvad t. ex. det skånska
landtbruket faktiskt gör. När det skånska landtbruket haft statsunderstöd
i form af lindring i skatt, är det alldeles icke någon
oriktig princip, att en annan fattigare landsända bör få komma i
åtnjutande af samma lättnad i beskattningen, som den rikare provinsen
faktiskt har förut haft.
Vill man vara rättvis och göra en riktig jämförelse i detta
fall, så tror jag, att man hellre bör gynna den fattigare landsändan
än att bara slå sig för sitt bröst och säga: det är godt och väl att
man gynnat den rikare landsändan, men då den fattigare landsändan
kommer i samma predikament, har staten inga penningar
till det.
Herr Jansson i Krakerud: Herr talman! Jag ber att först
få säga, att det förefaller mig, som om hufvudsaken här icke är,
att man vill upphjälpa jordbruket, utan att man vill hjälpa de nu
ifrågavarande fabriksidkare. Om t. ex. en jordbrukare i Skåne
toge sig för att odla majs, men på denna odling gjorde förlust och
sedan komme in till Riksdagen med begäran om statsbidrag, därför
att det icke gått så bra att odla majs, då skulle verkligen många
i denna kammare draga på munnen och säga, att det är en bondes
skyldighet att taga hänsyn till jordens beskaffenhet och de
klimatiska förhållandena, innan han bestämmer sig för, hvad han
skall så. På samma sätt är det, enligt mitt förmenande, här i
detta fall. Man har såväl i öster- och Västergötland som på andra
ställen att taga hänsyn till, huruvida det bär sig att odla hvitbetor,
innan man slår sig på sådan odling i stor skala och börjar
bygga upp en fabrik. Men det har man icke gjort i detta fall,
utan man har här begått det misstaget att först bygga upp en fa
-
Onsdagen den 20 Februari. 53 ff:o 13.
brik, och så har man begynt odla betor, och sedan efteråt härom tillägg till
man funnit, att kalkylerna voro felaktiga, därför att jordmånen 1 s 1 momoch
klimatet voro olämpliga. Då kommer man och säger, att sta-* för°r?n}Z9.en
ten skall träda emellan och hjälpa fabrikerna. Ja, skulle staten
träda emellan i alla liknande fall, då finge staten träda emellan (Torts.)
jämt och ständigt.
Trots hvad utskottet anfört i sin motivering och trots de
många uttalanden, som blifvit gjorda i denna kammare, söker man
i alla fall göra gällande, att när sockerfabrikerna inom andra delar
af landet förut fått skattelindring, så böra ovillkorligen äfven
de fabriker, hvarom nu är fråga, ha skattelindring eller statsbidrag.
Ja, om vi nu hade samma skattesystem som förut, då skulle naturligtvis
dessa senare fabriker komma i åtnjutande af samma
skattelindring, som de andra fabrikerna förut fått.
En ärad talare påpekade, att betodlingen höjer jordbruket högst
betydligt. Ja, det är sant, men jag ber att få fästa uppmärksamheten
på, att om staten skulle skydda någon annan jordbruksprodukt
på samma sätt, som den alltid skyddat bvitbetsodiingen, skulle
jordbruket i de trakter, där ifrågavarande jordbruksprodukt odlades,
komma att drifvas upp till kanske samma eller åtminstone i det
närmaste samma nivå, som om där hade odlats hvitbetor. Det är
just den höga skyddstullen, som betodlarne ha att tacka för att
de kunnat så fullständigt, som nu är fallet, kultivera jorden.
Det nämndes också, att de nu ifrågavarande fabrikerna för de
senaste två åren erlagt i skatt omkring 500,000 kronor — jag
minns icke riktigt summan, men det var i alla fall ett stort belopp.
Jag ber att få fästa uppmärksamheten på, att skatt här icke
är det rätta ordet, utan skatt bör här öfversättas med accis. Då
förstår man, att dessa sockerfabriker i likhet med öfriga sockerfabriker
endast ha lämnat tillbaka en del af det stora skydd, som
de för närvarande ha, och det är därför, som denna skatt först
kommit upp. Det är en finansskatt, som hvilar på en skyddstull,
sa att sockerfabrikerna endast lämna tillbaka en del af det skydd,
som ^ de ha, på det att detta icke måtte blifva för stort. Det är
alltså, som sagdt, icke någon skatt utan en accis, som det här är
fråga om.
Jag yrkar bifall till bevillningsutskottets förslag.
Herr Biesért: Herr talman! Jag måste säga, att herr Lindblad
påbördade mig ett yttrande, som jag aldrig haft. Om jag uppfattade
herr Lindblad rätt, menade han, att jag i mitt förra anförande
skulle hafva yttrat, att Riksdagen borde fastslå den principen,
att staten aldrig skulle träda hjälpande emellan, då det gällde
en mindre gynnsamt ställd landsända. Jag har ju tvärtom sagt,
att jag gärna vill vara med om att pröfva ett förslag, som afser
att upphjälpa jordbruket, det må nu gälla hvitbetsodling eller något
annat. Men då vill jag, att det skall föreslås ett direkt anslag
N:o 13. 54
Onsdagen den 20 Februari.
Om tillägg till för ändamålet, så att Riksdagen kan pröfva saken och verkligen
} f 1 ™om- ■ veta, hvad den gör. Jag har sagt, att de fabriker, som det nu är
om om> * accishänseende stå i precis samma ställning som lan
af
socker, dets öfriga fabriker, just på grund af att vi infört produktsbeskatt(Forts.
) ning. Bära sig icke fabrikerna i Väster- och Östergötland ekonomiskt,
så kan det bero på olika orsaker. Det kan bero på en icke
fullt skicklig ledning, och det kan bero på, att jorden där icke är
lämplig för betodling. Hvad jag har velat säga är, att jag icke
kan vara med om att på omvägar gifva den hjälp, som jag gärna
kan vara med om att gifva direkt, om jag i öfrigt finner mig öfvertygad
om, att den är skälig och billig.
Friherre Hermelin: Herr talman! Blott ett par ögonblick.—
Jag anser mig skyldig att meddela kammaren en sak, som jag nyss
glömde. Jag bar här i min hand ett utdrag af protokollet vid ett
sammanträde i Linköping onsdagen den 13 februari 1907 af Östergötlands
betodlareförening, och detta protokollsutdrag, som kommit
oss riksdagsmän på östgötabänken till hända, är af följande lydelse:
§ 7-
Sedan ledamoten af Riksdagens Andra Kammare A. G. Månsson
i Fusagården vid innevarande års lagtima riksmöte motionerat,
att skatten å till fritt bruk utlämnadt råsocker, tillverkadt vid de
nyanlagda fabrikerna i Lidköping och Linköping, måtte nedsättas
från 13 kronor till 10 kronor 84 öre per 100 kilogram, beslöt föreningen
på förslag af ordföranden att, på de i motionen anförda
skäl, på det kraftigaste framhålla vikten af en sådan nedsättning
af skatten i hvad densamma afsåge råsocker, tillverkadt vid fabriken
i Linköping, och skulle protokollsutdrag härom tillställas en
af provinsens riksdagsmän i Andra Kammaren.
Jag anhåller, att detta uttalande måtte få bifogas mitt yttrande
i frågan.
För öfrigt ber jag att få vidhålla mitt yrkande.
Herr Lindblad: Jag ber endast att i största korthet få taga
fasta på herr Biesérts yttrande, att han vill komma en behöfvande
landsända till hjälp, där hjälp verkligen visar sig vara af behofvet
påkallad. Nu är det konstateradt, att både Östergötland och Västergötland
lämpa sig fullkomligt lika bra för betodling och sockerbruksdrift
som Skåne, men vid startandet af de nya sockerfabrikerna
behöfves hjälp, samma hjälp som sockerbruken i de rikare provinserna
inom vårt land i början af sin verksamhet faktiskt åtnjutit.
Men, naturligtvis, herr Biesért vill icke biträda dessa nya fabriker
på det enda sätt, hvarpå möjligtvis de och den sockerbetsodlande
Onsdagen den ‘20 Februari.
55 N:o 13.
trakt, där de äro belägna, ha några utsikter att verkligen kunna Om tillägg till
få hjälp, nämligen i form af en lindring i beskattning. Herr 1 * l mom''
Biesért säger, att han gärna skall vara med om att votera om di- lyshållning
rekta anslag. Men det veta vi ju alla, att den vägen går icke af socker.
Riksdagen, utan att den enda väg, som här kan komma i fråga, (Forts.)
är att höra efter, om icke Riksdagen vill bevilja fabrikerna en
skatteiindring, motsvarande den, som fabrikerna i de rikare provinserna
tidigare åtnjutit. Resonerar man så som herr Biesért
uti denna fråga, kan man ju lika gärna säga, att man är motståndare
till hvarje förslag om att understödja betodlingen i de
provinser, hvarest dessa nyanlagda fabriker äro belägna. Ett bifall
till det nu framställda förslaget innebär ju endast och allenast, att
dessa svagare landsändar försättas i samma predikament som det
rikare Skåne, när det började med sin sockerhandtering.
öfverläggningen var härmed slutad. I öfverensstämmelse med
de därunder gjorda yrkandena framställde herr talmannen proposition
först på bifall till utskottets hemställan och vidare på afslag
därå och bifall i stället till den i ämnet väckta motionen; och
fann herr talmannen den förstnämnda propositionen vara med öfvervägande
ja godkänd. Som votering likväl begärdes, blef nu uppsatt,
justerad och godkänd följande omröstningsproposition:
Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets
hemställan i utskottets förevarande betänkande n:o 8, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Yinner Nej, har kammaren med afslag å utskottets berörda
hemställan bifallit den i ämnet väckta motionen.
Yoteringen utvisade 106 ja mot 62 nej, hvadan utskottets
hemställan af kammaren bifallits.
§ 15.
Slutligen fanns å föredragningslistan uppfördt lagutskottets Om anordutlåtande,
n:o 6, i anledning af väckt motion om skrifvelse till nande för vissa
Kungl. Maj:t angående vidtagande af sådan anordning, att värn- värnPhhhae af
pliktig, som af samvetsbetänkligheter anser sig förhindrad att del-‘Vapenöfning!1
taga i vapenöfning, må i stället få utföra annat arbete för statens
räkning.
No: 13. 56
Onsdagen den 20 Februari.
Om anord- Lagutskottet hade till behandling fått mottaga en inom Andra
nandefor Kammaren af herr G. Lindgren i Islingby väckt motion, n:o 18,
''annat''''arbeteändäri föreslagits, att Riksdagen behagade besluta en skrifvelse till
vapenöfning- Kungl. Maj:t med anhållan, det täcktes Kungl. Maj:t taga i öfver(Forts.
) vägande, huruvida och på hvilket sätt sådana värnpliktige, som
på grund af religiös öfvertygelse funne sig af samvetsbetänkligheter
förhindrade att deltaga i vapenöfning eller annan militärtjänstgöring,
kunde i stället få utföra annat arbete för statens
räkning.
Utskottet hemställde, att Riksdagen, med bifall till förevarande
motion, ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t taga i öfvervägande, huruvida och på hvilket sätt
sådana värnpliktige, som på grund af religiös öfvertygelse funne
sig af samvetsbetänkligheter förhindrade att deltaga i vapenöfning
eller annan militärtjänstgöring, kunde i stället få utföra annat
arbete för statens räkning.
Vid utlåtandet hade emellertid fogats reservationer af
herrar C. A. Sjöcrona, G. Andersson, F. A. H. Hedenstierna
och G. M. U. Budebeck; samt
herr Lindhagen beträffande motiveringen.
Efter föredragning af utskottets hemställan yttrade:
Herr Lindhagen: Herr talman! Om det nu ifrågavarande ämnet
kunna mycket olika meningar göra sig gällande, något som också
kommit till uttryck i utskottets betänkande jämte de därvid fogade
reservationerna. Man kan nämligen för det första hysa den uppfattningen,
att ifrågavarande »samvetsbetänkligheter» icke äro af
den vikt och betydelse, att de, sedda ur statens synpunkt, böra
tillerkännas afgörande hänsyn. På denna ståndpunkt stå, efter
hvad jag föreställer mig, de ledamöter från Första Kammaren,
hvilka antecknat sig såsom reservanter mot föreliggande utskottsbetänkande.
Detta framgår ock af den diskussion, som i ämnet
förts inom Första Kammaren, och det beslut, som där nyss fattats.
Man anser där sig icke behöfva taga hänsyn till dylika betänkligheter:
den, som på grund af sådana ej vill exercera, den får finna
sig i att försona sin förseelse med fängelse.
Utskottet har å sin sida sagt, att staten bör respektera dessa
samvetsbetänkligheter, »där sådant utan åsidosättande af statens
intressen kan ske». I själfva verket — såsom också framgick af
den inom utskottet förda diskussion, hvilken gaf anledning till att
utskottet skref sitt betänkande så, som det gjort — står nog
utskottet på samma ståndpunkt som reservanterna från Första
Kammaren, i princip sedt. Utskottet håller emellertid före, att
dessa samvetsbetänkligheter hos vissa värnpliktige dock förtjäna
Onsdagen den 20 Februari.
57 Njo 13.
så mycket afseende, att man kan försöka taga hänsyn därtill, ifall
det kan på ändamålsenligt sätt ske, utan att staten i öfrigt på
något sätt lider förfång däraf.
För min del åter hyser jag den uppfattningen, att man i en
fråga sådan som denna måste intaga klara och principiella ståndpunkter,
och jag har icke kunnat finna annat, än att det måste
vara en undantagslöst gällande och ovillkorligt bjudande grundsats
att taga hänsyn till dessa samvetsbetänkligheter, där de verkligen
framgå såsom styrkta, I själfva verket står således min uppfattning
i principiell motsats till både utskottets och Förstakammarreservanternas
åsikter i denna fråga.
En annan fråga är om de garantier man bör söka uppställa
till förekommande af missbruk. I detta afseende har utskottet
hänvisat till en utväg, som det förklarar vara den säkraste härvidlag.
För min del kan jag icke finna, att den är så säker. Ty
dels måste det fortfarande inträffa, att mången värnpliktig icke
anser, det hans betänkligheter verkligen blifvit häfda på den väg
utskottet anvisar, något som jag sökt närmare påvisa i min reservation.
Och vidare föreställer jag mig, att det af utskottet föreslagna
arbetet i själfva verket- lätt får en så förhatlig form och
blir så likt vanligt straffarbete, att det kommer att utdömas både
af dem, som skola undergå det, och af dem, som skola åse detsamma,
d. v. s. samhället. Äfven i fråga om de anvisade utvägarna att
förekomma missbruk är jag således skiljaktig gentemot utskottet.
Jag har föreställt mig, såsom framgår af reservationen, att,
när man inlåter sig på denna sak, detta måste ske mera rakt på
sak genom att helt enkelt låta dessa värnpliktige på grund af
sina samvetsbetänkligheter mot militärtjänst alldeles befrias från
värnpliktens fullgörande. Men de böra då å andra sidan styrka
sig verkligen hafva denna öfvertygelse, hvilket exempelvis ju’kan
ske genom intyg från personer i deras hemort jämte eu af den
värnpliktige på tro och heder afgifven försäkran.
Vid sådant förhållande skall jag, herr talman, be att, då min
reservation i fråga om både princip och praktik väsentligen strider
mot utskottets motiver, få göra det yrkandet, att kammaren måtte
bifalla utskottets hemställan, men med ogillande af dess motivering.
Herr Palme: Herr talman, mina herrar! Fn af de högsta
och heligaste grundsatser, som uttalas i vår regeringsform, är 16
paragrafens ord, att Konungen skall ingens samvete tvinga eller
tvinga låta. Konsekvensen af dessa ord läses i fortsättningen af
samma grundlagsparagraf, där det står, att han således skall skydda
hvar och eu vid fri utöfning af sin religion. Däremot kan jag
för min del icke förstå, att man utaf denna princip skulle kunna
ledas därhän, att man skulle kunna vara med om att befria alla
de värnpliktige, hvilka på grund af verkliga eller föregifna samvetsbetänkligheter
vilja vinna befrielse från sin värnplikt.
Om anordnande
för masa
värnpliktige af
annat arbete än
vapenöfning.
(Forts.)
N:o 13. 58 Onsdagen den 20 Februari.
Om anord- I min allra närmaste krets af bekanta har jag sett för mig kära
nandefor gissa personer5 hvilka hysa dylika samvetsbetänkligheter, och jag har
grinat arbete än ®ett) huru de kämpat för sin öfvertygelse gentemot det tvång,
avapenöfning’1 som lagen pålagt dem. För min del behjärtar jag därför synner(Forts.
) ligen lifligt de kraf, som ifrån det af mig antydda hållet framkommit,
och jag respekterar fullkomligt »en sådan, på uppriktiga
samvetsbetänkligheter af religiös art hvilande uppfattning af värnpliktens
utkräfvande».
Men å andra sidan föreställer jag mig, att ett erkännande jämlikt
nu väckta förslag af denna princip skulle kunna leda till
ganska betänkliga konsekvenser. Det har i flera fall inträffat —
heter det i värnpliktslagkommitténs betänkande — »att värnpliktige,
tillhörande en viss religiös, kristen sekt, af samvetsskäl vägra,
icke att göra vapentjänst, men att deltaga i öfningar å lördag,
hvilken dag af dessa ansetts vara rätt sabbatsdag, på hvilken vapenöfningar
ej finge utföras». Och hvarför skulle icke dessa få sin
religiösa känsla tillgodosedd, hvarför skulle icke deras samvetsbetänkligheter
i lika hög grad skyddas som andras, hvilka icke
alls vilja fullgöra värnplikt? Jag erinrar om, att det finnes ett
ganska stort antal värnpliktige — tillhörande en annan religiös
riktning, den mosaiska trosbekännelsen —, hvilka likaledes hafva
lördagen till sabbatsdag och hvilka därför mycket väl skulle kunna
tänkas fordra detsamma. Hvarför icke i lika mån vara om om
deras samveten?
Jag tror visserligen icke, att, — såsom det yttrats i medkarnmaren
—, om vi ginge in på denna väg, vi därigenom skulle undandraga
lagligheten allt större och större områden och således
förstöra den laglighetens grund, på hvilken vårt samhälle är byggd!.
Men jag ser tydligt å andra sidan, hurusom i spåren af dessa
verkligt samvetsömma, dessa som t. ex. gå i fängelse för att häfda
sin öfvertygelse i dessa afsenden —, hurusom i spåren af dessa
komma alla de andra, hvilka kunna vilja blifva befriade från sin
värnplikt af andra anledningar: de äro kanske lata, de äro fega,
de äro fosterlandslösa. Det torde icke för kammarens ledamöter
vara obekant, att det i vårt land rör sig en ganska stark försvarsfientlig
propaganda, och det kan ifrågasättas, huruvida icke genom
en eftergift sådan som den nu ifrågasatta denna rörelse skulle
kunna få ökad styrka.
Utskottet yttrar, att ehuru det anser »den föreliggande motionen
synnerligen behjärtansvärd och för sin del vill tillstyrka
bifall till densamma, anser dock utskottet, att en nödvändig förutsättning
därför är, att fullt betryggande garantier uppställas mot
missbruk från sådana värnpliktiges sida, som för att komma i åtnjutande
af den ifrågavarande befrielsen ej skulle sky att hyckla
samvetsbetänkligheter.» Den garanti, som utskottet här föreslår,
består däri, att dessa värnpliktige i stället skulle få för statens
räkning utföra annat verkligt arbete. En reservant mot utskottets
Onsdagen den 20 Februari.
59 N:o 13.
förslag, herr Lindhagen, har dels nyss själf muntligen här kriti- Om anordserat
denna uppfattning hos utskottet, dels i reservation på ettnande för vissa
enligt mitt förmenande fullkomligt öfvertygande sätt visat, huru- värnP}iktw Y
som ett dylikt arbete för allmän räkning icke kan anses såsom en mmpcnöfningn
lämplig ekvivalent för värnplikten. Han säger »att berörda ar- (Forts.)
beten, som ju ej skola verkligt betalas och tydligen behöfva ske
under bevakning, måste få en omisskännlig likhet med tvångseller
straffarbete och därför snart skola utdömas både af »värnpliktsfångarna»
— han kallar dem så — »och den allmänna meningen».
Då sålunda, enligt mitt förmenande, den garanti, som utskottet
här föreslagit, icke är tillräckligt betryggande och icke heller ur
andra synpunkter lämplig, samt då jag icke anser, att hittills blifvit
framställdt något förslag, genom hvilket man i detta afseende
skulle kunna så att säga skilja agnarna från hvetet, skilja de
verkligen ärligt samvetsömma, hvilkas sak jag i hög grad behjärtar,
från de andra, så kan jag för min del icke vara med om utskottets
förslag, utan anhaller, herr talman, att få yrka afslag å detsamma.
Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Det är ett
faktiskt förhållande, att det i vårt land finnes åtskillige värnpliktige,
som på grund af allvarlig religiös öfvertygelse hysa samvetsbetänkligheter
mot att underkasta sig militär tjänstgöring. Och
det har, som vi veta, i många fall gått så långt, att dessa värnpliktige
hafva, oaktadt de underkastats svåra straff, dock fortgått i
sitt tredskande och icke velat underkasta sig militär tjänstgöring.
Med hänsyn härtill har nu Kungl. Majrt på framställning af Riksdagen
år 1902 utfärdat ett cirkulär, gående därpå ut, att dylika
personer skola frikallas från vapentjänst och i stället hållas till
annan militär tjänstgöring. Man hade nu godt kunnat tro, att
dessa personer skulle känt sig tillfredsställda därmed, och jag får
säga, som herr Hedin vid ett tillfälle yttrade: »jag kan icke fatta
deras mening, men å andra sidan vill jag icke fördöma deras uppfattning.
»
Jag tror, att man måste taga hänsyn äfven till denna på
religiös öfvertygelse grundade uppfattning'' De vilja icke underkasta
sig något slags militär tjänstgöring. Och jag tror, att, när
deras religiösa känsla bjuder dem att icke göra det, man bör taga
hänsyn härtill och därför, på sätt lagutskottet föreslagit, styra till
så, att de bli fria från allt slags militär tjänstgöring. Men nu kan
man fråga: då man så gör, skall man då frikalla dem från allt
slags motsvarande tjänstgöring? De äro nu så lojala, dessa personer,
att från deras sida icke alls ifrågasatts, att de skulle ställas
i en dylik undantagsställning. De ha icke tänkt sig annat, än
att de skulle göra sin personliga insats i statens fredliga utveckling.
Och det är detta, som utskottet tagit fasta på. Vi vilja icke,
att de skola tvingas till någon som helst militär tjänstöfning, men
i öfverensstämmelse med deras egen åstundan hafva vi tänkt oss.
N:o 13. 60
Om anordnande
för vissa
värnpliktige af
annat arbete än
vapenöfning.
(Forts.)
Onsdagen den 20 Februari.
att man skulle kunna påkalla deras fria och otvungna medverkan
för statens fredliga utveckling. Det har nu sagts, att det skulle
möta oöfverstigliga hinder för att anordna dylika arbeten. Ja, det
är naturligtvis icke utskottets plikt att i det hänseendet komma
med någon utredning. Men det har förefallit oss litet hvar inom
utskottet icke alls otänkbart, utan tvärtom helt naturligt, att
man skulle kunna hitta på arbeten, som vore lämpliga. Vi ha
våra otaliga mossar, som behöfva utdikas, vi ha våra kronoskogar,
som behöfva bättre skötas. I dessa och många andra arbeten skulle
helt säkert dessa personer, som äro så villiga och så hålla på statens
intresse, säkert mycket gärna vilja deltaga! Och det är därför
man inom lagutskottet ansett sig böra gå deras berättigade
önskan till mötes.
Jag får därför, herr talman, yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Jansson i Edsbäcken: Herr talman! Jag skall endast
be få nämna, att jag inom utskottet delat herr Lindhagens uppfattning.
Då motionären emellertid icke i sin motion gått längre,
än han nu gjort, ansågo vi oss icke heller kunna gå längre i vårt
yrkande.
På grund af ett förbiseende kom jag icke att vara med om
herr Lindhagens reservation, och därför har jag ansett mig böra i
kammaren gifva till känna, att jag ansluter mig till den af honom
anförda reservationen angående motiveringen.
I öfrigt ber jag att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Eriksson i Elgered: Herr talman! Då talaren på
stockholmsbänken inledde sitt anförande med regeringsformens sköna
ord: »Konungen bör ingens samvete tvinga eller tvinga låta», så
trodde jag, att talaren skulle komma till ett motsatt slut mot det,
hvartill han kom. Det skäl, hvarför han icke kunde biträda förslaget,
var hufvudsakligen det, att han befarade, att andra personer,
än de som hade en allvarlig religiös öfvertygelse, skulle begagna
sig af möjligheten till befrielse från militär tjänstgöring och
således annullera verkan af lagen om värnplikt.
Jag tror dock, att denna farhåga kan anses undanröjd genom
hvad som redan förekommit och särskildt genom hvad som anförts
af herr borgmästar Lindhagen. Man skulle nämligen fordra
icke endast en högtidlig försäkran af personen i fråga, utan därjämte
intyg af personer i den värnpliktiges hemort. Allt detta är
tydligen tillräckligt för att förekomma missbruk härutinnan.
För öfrigt synes det mig, att grundsatsen att respektera samvetsfriheten
— en grundsats som i vårt land omfattats sedan uråldriga
tider — fordrar, att man härvidlag bör vara ytterst samvetsöm
och varsam.
Men alldeles säkert är, att det här icke kan få fortfara så,
Onsdagen den 20 Februari.
61 Nso 18.
som hittills skett, nämligen att man sätter sådana personer i fän- Om anordgelse,
som hafva en från den allmänna uppfattningen af v i kandenandef°r masa
öfvertygelse, utan vi måste respektera den. Om vi icke kunnaZinatwMeän
förstå den, det är en annan sak, men det går icke an att sätta dem vapenöfning.
i häkte. Och då synes ingen annan utväg finnas, än att man be- (Forts.)
friar dem. Nu är frågan: »under hvilken form skola de befrias?
Antingen de skola, såsom utskottet föreslagit, åläggas annat arbete,
som icke kan hänföras till militärtjänst, eller de, i likhet med hvad
borgmästar Lindhagen föreslagit, skola tillåtas vara helt och hållet
fria?» Jag tror, att båda utvägarna hafva sina skäl för sig. Går
man in på borgmästar Lindhagens förslag, så är det dock möjligt
att göra den invändningen: »att dylika personer helt och hållet
befrias, under det att andra äro skyldiga att undergå vapenöfning,
strider emot grundsatsen om allas jämlikhet inför lagen.» Jag
tror icke heller, att det är farligt att ansluta sig till utskottets
hemställan. För mig finnes det äfven ett annat skäl att göra detta.
Det finnes nämligen icke något hopp att vinna framgång åt saken
annat än genom att bifalla såväl utskottets kläm som äfven dess
motivering.
Jag ber därför, herr talman, att få förena mig med utskottets
vice ordförande i hans hemställan.
Herr Kropp: Herr talman, mina herrar! Att den fråga, som
nu är föremål för behandling, och som Andra Kammaren nu snart
kommer att fatta beslut i — ett beslut som jag vill hoppas skall
komma att gå i öfverensstämmelse med lagutskottets utlåtande —
att denna fråga, säger jag, är af djupt ingripande art, det tror jag
vi alla och enhvar kunna vara öfverens om. Ja, jag tror icke,
att jag skall af kammarens ledamöter anses vara naiv, om jag till
och med påstår att den föreliggande frågan är en af de största
frågorna, om man nämligen ser den ur rent mänsklig, moralisk,
humanitär synpunkt.
Oaktadt denna min uppfattning kan jag dock icke gilla den
motivering, som finnes i lagutskottets utlåtande, en motivering som
icke på något sätt — så att säga — verkar i sådan riktning, att
just det vackra bud, som finnes i vår grundlag, och som här redan
omnämnts, nämligen att Konungen icke bör någons samvete tvinga
eller tvinga låta, i vidsträcktare mening efterlefves. Ty, mina
herrar, det finnes dock här i lifvet faktorer, som verka så på det
unga uppväxande släktet, att de unga, utan att behöfva hafva den
varma religiösa öfvertygelse, hvarom här talats, dock kunna känna
sig föranlåtna att anse öfvande i vapnens bruk vara afskyvärdt,
rent ut sagdt.
Jag skall endast tillåta mig att citera något af hvad som för
åtskilliga år sedan yttrades i det engelska parlamentet af parlamentsledamoten
Henry Richard. Visserligen förelåg icke då där
till behandling en sådan fråga som denna, utan det rörde sig om
N:o 18. 62
Onsdagen den 20 Februari.
Om anordnande
för vissa
värnpliktige af
annat arbete än
vapenöfning.
(Forts.)
införandet af skiljedomstolar, men jag förmodar i alla fall, att den
frågan mycket väl kan jämföras med den nu förevarande. Sir
Henry yttrade med afseende å de karaktärer, som skapas i och
genom kriget, bland annat följande: »Betraktom härnäst krigets
inflytande på deras karaktär, som göra det till sitt handtverk. De
låta lega sig till att slakta, göra sig till slafviska verktyg i härskares
hand, till att verkställa deras blodigaste handlingar, utan en
tanke på rättvisan af den sak, de strida för. Af män, som blifvit
uppfostrade på stridsfältet till vildhet, vana att begå grymheter,
vana att taga människolif, utan sorg eller samvetskval, vana att
anse ett tanklöst mod såsom den enda dygd, uppmuntrade af plundring
och slöseri, inöfvade af beständiga äfventyr i vågstycken,
sammanhållna endast af en järnbård krigsaga, som icke kan vidmakthållas
under fred, och medelst krigets oregelbundenheter vordne
oskicklige för det vanliga lifvets lugna, enformiga värf — hvad
kan man vänta af sådana män annat än förakt mot mänskliga
rättigheter och gudomliga lagar?» Han yttrade vidare med hänsyn
till krigets verkningar på samhället i dess helhet: »Krigets inflytande
på samhället i dess helhet, på dess välstånd samt sedliga
och politiska inrättningar är också bedröfligt. Allmänna bördorna
ökas, under det att medlen att bära dem förminskas. Inre reformer
försummas. Så verkar det förstörande i alla riktningar. Kulturutvecklingen
hämmas. Fredens vanliga värf rubbas. Landet
blottas på sin kraftigaste befolkning. Statsinkomsterna uttömmas
i krigsomkostnader.» Jag vill äfven återgifva hvad han vidare
yttrade: »Härefter framhöll motionären med väckande kraft, hvilken
skam och nesa det är för civiliserade nationer att på barbarens
vis afgöra sina stridigheter, som ofta endast utgöras af missförstånd
och olika uppfattning af samma saker. Alla regeringar i Europa
öda största delen af sina inkomster på krigsväsendet, medan massor
af deras undersåtar sjunka ned i fattigdom, okunnighet och förnedring.
Folket beder om bröd, och regeringen bjuder det kulor
och krut. Folket beder om uppfostran, och det får rekrytskolor.
Det beder om bättre bostäder, hvari det kan lefva ett sedligt familjelif,
och man gifver det baracker och fästningar. Se», fortsatte
han, »på hela jordens yta dessa människor af alla åldrar, i alla
lefnadsställningar, af alla färger, se hur ihärdigt de arbeta, för att
afvinna naturen medel till lifvets uppehälle och välfärd: somliga
å kontoren, i fabrikerna, på verkstäderna, andra på fälten eller ute
på hafven, åter andra i jordens inre eller vid smältugnarne. De
hafva blott ett mål, ty samma lag drifver dem alla att sträfva
efter detta — att förbättra sina lefnadsvillkor genom arbete. Och
när de ha arbetat, när det från deras händer utgående lifvet så att
säga gjort tingen lefvande, när deras befruktande svett frambragt
korn ur sädesfälten, vin af drufvan, kläder från fabriken, nyttiga
redskap från verkstaden, när de nöjda med resultatet af deras dagars
och veckors arbete börja hoppas att i fred få inhösta frukt af deras
Onsdagen den 20 Februari.
G3 N:o 13.
möda, så slår regeringens brutala hand ned på denna heliga höst.
Hon röfvar den bästa säden, det bästa vinet, det bästa verktyget,
de bästa kläderna. Hon tager det bästa järnet, för att däraf göra
kanoner, och de bästa människor, för att göra dem till lik.» Ja,
detta må vara nog.
Såsom kammarens ledamöter torde finna, är det såsom ren
fredsvän jag ser denna fråga. Såsom vi veta, tränger sig fredsidén
fram genom hela världen, så att säga, allt djupare och djupare,
särskildt i de breda lagren, och denna idé skapar just en sådan
fredsmoral hos det unga uppväxande släktet, att ingen torde finna
det förunderligt, om äfven hos dem, hvilka icke ha en varm religiös
öfvertygelse, likväl motvilja finnes för att öfva sig i vapnens
bruk för att sedermera kunna slakta sina medmänniskor.
Jag har icke något yrkande att framställa, herr talman, utan
jag skulle, såsom jag förut nämnde, helst se, att kammaren antoge
lagutskottets förevarande hemställan. Då vore det första steget
taget, och helt säkert skola vi inom en snar framtid kunna taga
det stora, slutliga, afgörande steget.
Herr Kjellén: Herr talman! Lagutskottet har i denna fråga
hållit en medelväg mellan tvenne olika ståndpunkter, å ena sidan
det bestående cirkuläret af den 20 febr. 1902, där man redan tagit
en viss hänsyn till »allvarliga samvetsbetänkligheter», å andra
sidan den åsikt, som representeras af den ledamot inom denna
kammare, som vill, så att säga, taga absolut hänsyn till samvetsbetänkligheter.
Det är några ord i hans reservation, som jag icke
kan underlåta att här något omnämna, särskildt med hänsyn till
samme reservants begäran, att klara och principiella synpunkter
böra komma fram i frågan, och det är de orden: »Det är nämligen
just ett statsintresse af första ordningen att ej tvinga någons samvete.
Att i dylika fall ådöma medlemmar i samhället borgerliga
straff innebär om något ett åsidosättande af statsintressena.»
Jag har högaktning för det öfvertygelsens allvar, som präglar
den ärade reservantens politiska arbete, men han får förlåta mig,
att det tyckes mig slå ut en rent af reaktionär luft ur detta resonemang.
Det är alldeles, som om jag sutte och läste art. 2 i de
mänskliga rättigheternas förklaring af den 26 aug. 1789 — således
för nära 120 år sedan — där det heter, att staten har icke något
annat hufvudintresse än att skydda de privata, de mänskliga, rättigheterna.
Yi veta alla, huru väl befogad den ståndpunkten var
då, i det att mänskligheten slafvade under ett alltför ensidigt tillgodoseende
af statens eller de allmänna intressena. Men det har
gått långa tider sedan dess, och vi ha därunder varit i tillfälle att
göra många erfarenheter. Jag tror icke, att det är det tryckande
statstvånget, som nu kännes som faran för flertalet af oss; jag
tror snarare, att vi numera äro beredda att mera allmänt erkänna,
att bredvid de mänskliga rättigheterna finnas de mänskliga pliTc
-
Om anordnande
för vissa
värnpliktige af
annat arbete än
vapenöfning.
(Forts.)
N:o 18. 64
Onsdagen den 20 Februari.
Om anord- terna, och att staten bär att bevara och skydda icke blott mänsknandefor
vissa jj rättigheter, utan ock mänskliga plikter och först och främst
annat arbete än ^ nationella plikterna. , „
vapenöfning. Här är icke fråga om att tvinga någons samvete för ro skull,
(Forts.) ty det skulle gifvetvis innebära åsidosättande af ett statsintresse,
utan här står staten inför ett val: skall den tvinga ett enskildt
samvete och fylla en nationell uppgift, nämligen bevara nationens
själfständighet, eller skall den åsidosätta denna uppgift och bringa
nationens själfständighet i fara, endast för att icke tvinga det privata
samvetet? Det är detta val som här är frågan om. Erkänner
man statsbegreppet såsom det högre, då är det väl klart, att det
innebure ett verkligt åsidosättande af statsintresset, om staten skulle
låta detta stora, allmänna mål fara ur sikte endast för att bevara
respekten för den enskilda öfvertygelsen.
Jag får också säga, att det kan finnas skillnad på samvete och
samvete. Här har nyligen yttrats, att svenska folket gjort en stor
gärning i samvetsfrihetens sak, och jag tror, att vi alla äro eniga
om, att det är vårt största minne. Men den gärningen gjordes
icke med ömtålig hänsyn till privata intressen och öfvertvgelser,
nej, den gjordes med de tyngsta offer af enskilda intressen, denna
vår gärning i samvetsfrihetens sak. Men jag fruktar, att det nu
kan vara frågan om en samvetsfrihet, som i grund och botten endast
är eu mask för afsikten att komma undan enskilda bördor. Det
är mycket vackert att tro, att vi alltid äro sådana, som ett inneboende
gudomligt samvete skapar oss; men jag är rädd för, att det
också finnes samveten, hvilka äro sådana, som vi göra dem; det
finnes mycket väl dresserade samveten. När nu eu så stor frestelse
föreligger som den att kunna komma undan en stor medborgerlig
börda, kan det hända — sådan är nog, fruktar jag, världen —
att ganska många skulle vilja använda samvetet som en lättköpt
förevändning.
Och det behöfver visst icke vara rent hyckleri, utan det kan
äfven vara den mest allvarliga öfvertygelse. Det kan komma till
en verklig principiell motsats mellan två berättigade intressen.
Det kan vara allmänt humanitära motiv, såsom då »fredsvännerna»
till äfventyrs kunde finna vägen till deras mål vara den, att de
hvar för sig i sina länder icke fullgjorde värnplikten. Man kan
sedan gå ett steg längre och säga: hvad jag förtjänar till mitt,
min hustrus och mina barns nödtorftiga uppehälle, det förbjuder
mig mitt samvete att lämna till någon annan, till staten; och så
kan omsorgen om samvetsfrihet leda därhän, att det heter: vi måste
ha skattefrihet. Ja, man kan komma därhän i samvetsfrihetens
namn, att man icke anser sig behöfva nedlägga sitt arbete för ett
klassintresses skull eller till förmån för en fackförening göra några
uppoffringar af hvad man behöfver för hustru och barn — en
konsekvens, som reservanten kanske icke vill taga i dess helhet.
Jag menar alltså, att, om man tillägger hvarje enskildt sam -
Onsdagen den 20 Februari.
05 N:o 13.
veto vitsord emot det nationella samvetet, då angriper man också Om anordstatens
egen existens från rent praktisk synpunkt. På det sättet nande för visso
kan denna fråga, såsom den siste talaren sade, blifva en af de arbete än
allra största frågor. Ett medgifvande i detta fall kan blifva en vapenöfning.
bakväg, på hvilken så småningom aktningen för de statsliga plilc- (Forts.)
terna undergräfves, och däraf kan till sist den nuvarande statens
existens vara beroende.
Det är på dessa skäl, som jag ber att få ansluta mig till det
af herr Palme framställda yrkandet om afslag å utskottets hemställan.
Herr Byström: Herr talman, mina herrar! Det är icke blott
de personer, som detta lagutskottsbetänkande närmast omhandlar,
det här gäller. Det finnes äfven åtskilliga andra, som beröras af
denna fråga. Jag har sålunda resonerat med en del officerare,
hvilka varit synnerligen bekymrade öfver, att de nödgats hålla i
häkte personer, hvilka, såvidt de kunnat fatta, af varm religiös
öfvertygelse känt sig förhindrade att göra sin värnplikt. Det skulle,
tror jag, vara många inom officerskåren, som blefve Riksdagen synnerligen
tacksamma, om den kunde finna några utvägar ur de svårigheter,
som de ha nu vid behandlingen af sådana beväringsynglingar,
hvarom här är fråga.
Det må väl vara tillräckligt att tro på dessa ynglingars djupa
allvar, när de kunna låta kasta sig i häkte ända till 7 gånger,
hellre än att de underkasta sig exercis. Hvad fordra herrarne för
garanti ytterligare?
Sedan må man komma ihåg, att i många fall ha dessa beväringsynglingar
opinionen med sig. Såsom exempel härpå kan anföras,
att, när en kronobetjänt vid ett tillfälle kom för att hämta en ung
man, som redan suttit i häkte 2 gånger för vägran att göra sin
värnplikt, stod beväringsynglingen denna tredje gång redo att följa
kronobetjänten och visade alls icke något tecken till motstånd, men
han anhöll, att han och hans hustru — han var då nämligen gift
— först skulle på sitt sätt få tillbedja sin Gud. Detta gjorde ett
sådant intryck på kronobetjänten, att han var nästan ur stånd att
föra denne man med sig till vederbörande mönstringsplats. När
de kommo dit, voro likaledes de, som skulle taga hand om den
värnpliktige, bekymrade, huru de skulle förfara med honom. De
undersökte mannen, jag vill minnas ända till tre gånger, innan
de kunde upptäcka något fel på honom, som kunde möjliggöra för
dem att kassera honom. Slutligen funno de, att ett af fingrarna
på honom icke var riktigt bra, och så var han nog litet krokig på
ryggraden, tycktes det; på så sätt funno de skäl till att kunna
kassera mannen, så att han icke behöfde sättas i häkte.
När vid ett annat tillfälle ett par ynglingar frigåfvos, hvilka
hållits häktade på grund af utaf samvetsbetänklighet föranledd
vägran att deltaga i vapenöfning, ställde fängelsedirektörens fru
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 13.
Nio 13. 66
Onsdagen den 20 Februari.
Om anord- till
nande jör vissa yjg^
värnpliktige af
annat arbete än
vapenöfning.
(Forts.)
ett litet angenämt samkväm för dem för att glädja dem och
sina sympatier för dem, som de ansågo hade oskyldigt suttit
i häkte.
Jag skulle kunna draga fram flera sådana exempel, som visa,
huru en del folk betrakta saken och huru svårt offieerarne ha att
reda sig i vissa fall. Jag tror därför, att det vore en stor välgärning,
om Riksdagen bifölle lagutskottets här förevarande förslag.
Jag vill också, innan jag slutar mitt anförande, uttala mitt
erkännande åt såväl lagutskottet som reservanten för den välvilja
de visat denna motion — en välvilja, som jag också tycker motionen
väl förtjänar.
Herr talman! Jag ber att få yrka bifall till lagutskottets
hemställan.
Häruti instämde herrar Hammarström och Ericsson i Alberga.
Herr Hildebrand: Herr talman, mina herrar! Det torde
vara oförnekligt, att det skulle tilltala ens känsla, om någon frihet
från vapenöfningarna och allt hvad därtill hörer kunde beredas det
fåtal personer, som af verkliga samvetsbetänkligheter anser sig hafva
svårt att bära vapen.
Genom herr Kropps anförande sågo vi emellertid, tänker jag,
att ett annat perspektiv öppnat sig. Bakom detta fåtal — det har
ju hittills endast varit sammanlagdt 32 personer, om jag minnes
rätt — bakom detta fåtal, som har verkliga samvetsbetänkligheter,
marschera de upp, hvilka af s. k. humanitära bevekelsegrunder
ogilla icke blott krig och krigföring, utan hvarje vapenöfning till
landets värn.
Kunna vi icke här se en uppmarsch af alla dem, som komma
till de ungsocialistiska och socialdemokratiska ungdomsklubbarnas
möten, som där få höra tal af den innebörd herr Kropps anförande
hade, ehuru naturligtvis tal, som gå oerhördt mycket längre!
Kunna vi icke redan nu tänka oss in i att alla dessa eller
ett stort antal af dem kommer att för sig kräfva samma frihet
som det fåtal, hvilket af religiösa bevekelsegrunder önskar draga
sig undan. Kommer man icke med ett ord till rent besynnerliga
följder, om man, såsom här är fråga om, vill sätta den enskildes
rätt framför det allmännas, framför samhällets?
Det synes mig, att frågan här gäller, om det är den enskilde,
som skall bestämma öfver i hvilken grad han skall lyda samhällets
bud och rätta sig efter dess anordningar. Och hvem kan för
öfrigt garantera, att dessa samvetsömma eller dessa andra, som icke
ens kunna finna sig till rätta i att vara sjukvårdare och gå på
handräckning, klädda i vapenrock, kan man verkligen tänka sig
möjligheten af att de skulle finna sig i ett annat civilt arbete?
Måste man icke tänka sig, att en del af dem resonerar ungefär så:
detta arbete är af samhället mig pålagdt för att tjäna som ersätt
-
67 N:o 13.
Onsdagen den ‘JO Februari.
muff för hvad jag anser mie af samvetsbetänkligheter icke kunna Om anord
.
t,0.. „ 00 ilande för visso.
fullgöra r _ _ värnpliktige af
Men denna individens påstådda rätt att själf bestämma, att annatarleU än
själf draga upp gränsen, den kan taga sig äfven andra uttryck. vapenöfning.
Om man på detta sätt så att säga framkallar samvetsbetänkligheter (Forts.}
hos individerna, framkallar öfvervägande, om de böra foga sig i den
ena eller den andra anordningen — och jag tror, att ett Riksdagens
eller ett kammarens beslut i öfverensstämmelse med lagutskottets
hemställan skulle verka i den riktningen ■—, kan man icke tänka
sig, att, om man sålunda framkallar samvetsbetänkligheter, de kunna
taga sig sådana uttryck som att individen t. ex. nekar att betala
skatt till ett samhälle, som lägger ut så stora penningbelopp till
försvaret!
Kan man icke för resten, om man går fram på denna väg eller
tänker sig fortsättningen, komma ännu längre? Ännu så länge
är det endast fråga om ett negativt motstånd, så att säga, ännu så
länge är det endast fråga om en uppfattning, att vissa åligganden
icke skola fullgöras, därför att den enskilde har betänkligheter emot
dem. Men kan man icke komma fram äfven till en sådan situation,
att den enskilde anser sig kunna positivt öfverträda lagens
bestämmelse, därför att han anser sig hafva rätt och anser samhäl
-
let hafva orätt?
Jag vill icke icke draga någon direkt jämförelse, men jag vill
påpeka, att det i vårt östra grannland naturligtvis icke enbart är
bofvar och skurkar, som komma fram med bomber och andra medel
för att göra skada på person och egendom. Det är min lifliga öfvertygelse,
att man har svärmare ibland dem — personer, som anse,
att de af sitt innersta, af sin bättre människa, af det bästa hos
dem, af sitt samvete drifvas till att undanröja hindren för en lycklig
samhällsutveckling. Ja, därhän förefaller det mig, att läran om
individens rätt såsom det primära och samhällets rätt såsom det
sekundära kan leda. Och om individen går så långt i anspråk på
att göra sin rätt gällande att gå fram på grund af hvad hans samhälle
godkänner — kommer man dock icke till en gräns, där samhället
icke längre kan finna sig i att individen sätter sig till doms
öfver samhällets anordningar och lagar, och måste icke slutligen
därför samhällsmvndigheten ingripa? Ja, jag har redan påpekat, att
jag icke velat draga någon bestämd jämförelse, utan att jag endast
velat framhålla hvarthän det kan leda, om man sålunda låter individen
själf bestämma.
Härtill vill jag endast lägga, att om man understödjer individen
i denna hans sträfvan, om man försätter individen i den ställning,
att han kan börja fundera på om han skall fullgöra hvad
samhället pålägger honom eller om han icke skall fullgöra det, kan
man därmed gifva upphof åt hela andliga epidemier, där det icke
längre blir fråga om ett litet fåtal, utan om ett stort antal människor
— människor, som kanske aldrig kommit på dessa funderin
-
N:o 13. 68
Onsdagen den 20 Februari;
Om. anord- gar, om icke lagstiftningen hade gifvit dem rätt att börja på att
Ä:^be3tämma sig för eller emot för samhällets beslut och an
nnnat
arbete än Ordningar.
vapenöfning. Innan jag dock ber att få yrka afslag å utskottets hemställan,
''''Forts.) anser jag mig böra komplettera mitt anförande med det påpekande,
att lagstiftningen om straffen i dessa fall torde behöfva en reformering.
Det ligger dock något upprörande i det förhållande, att,
om en individ sju gånger kommer med samma vägran att fullgöra
vapenöfning, han för hvar gång skall drabbas af ett allt hårdare
straff. Det förefaller därför, som om lagstiftningen i detta fall behöfde
undergå en genomgripande ändring, så att det frihetsstraff
det är fråga om blefve begränsad!.
Jag har icke nu någon hemställan, som går ut på ändring härvidlag,
till hvilken jag skulle kunna yrka bifall; jag nöjer mig
därför, herr talman, med att yrka afslag å lagutskottets hemställan.
Herr Lindgren i Islingby: Då lagutskottet i alla delar instämt
i min motion, anser jag mig icke böra göra annat än yrka
bifall till utskottets hemställan.
Jag ber endast att få framhålla såsom min öfvertygelse, att
om Riksdagen beslutar en skrifvelse till Kungl. Maj:t i enlighet
med hvad utskottet här föreslagit, så får Kungl. Maj:t taga hand
om saken och leda den på bästa sätt och kommer väl därvid äfven
att pröfva hvad som kan vara bäst och riktigast.
Jag anser det, som sagd t, därför vara bäst, att Andra Kammaren
bifaller lagutskottets hemställan, hvartill jag, herr talman,
anhåller att få yrka bifall.
Med herr Lindgren instämde herr ZimcLahl.
Herr Staaff: Då jag, herr talman, har deltagit i lagutskottets
behandling af nu förevarande ärende, skall jag tillåta mig att angifva
några af de synpunkter, som hafva förmått mig att ansluta
mig till utskottets utlåtande.
Det är ju gifvet, att det måste förefalla väl nästan alla af oss
som en i hög grad förvillad och irrig uppfattning, att en medborgare
skall kunna anse sig utaf sin religion, af sitt samvetes
bud förhindrad att lära sig deltaga i fosterlandets försvar, om det
en gång skulle kraf vas.
An mer förvånande vill det väl synas, att det tillmötesgående,
som redan är visadt, icke har fullt tillfredsställt dessa samvetsömma
värnpliktige. Ty jag åtminstone har svårt att ens med den
största ansträngning sätta mig in i en persons uppfattning, hvilken
af sin fromhet känner sig förhindrad att lära sig det, som den
kristna religionen plägar kalla den barmhärtige samaritanens gärning.
Men då det nu är på det sättet, att män, om hvilka alla, som
känna dem, vitsorda, att de äro uppriktigt tänkande och uppriktigt
Onsdagen den 20 Februari.
69 N:o 13.
fromma människor, likväl uppenbarligen och på det mest öfver- Om anordtygande
sätt bevisa, att de verkligen i djupet af sina sinnen hysa
dessa för oss så förvånande och till synes så förvillade uppfatt-annatarMeän
ningar, då förefaller det, som om vi här stå inför sådana fall, som vapenöfning.
enligt historiens vittnesbörd så ofta hafva inträffat, nämligen att (Forts.)
personer, som kunna låta sin intelligens förvillas af bokstafstolkning
och af egendomliga religiösa läror, i allt fäll framstå såsom
aktningsbjudande och i hög grad värdefulla karaktärer. Det måste
man säga om dessa människor, hvad det än är för ett fel med
deras förståndsgåfvor, att då de äro färdiga att lida, och gång på
gång lida fängelsestraff för sina religiösa åsikters skull, då äro de
i afseende på karaktären kanske dock människor, som stå långt
öfver det vanliga måttet. Och då vill det väl i alla fall förefalla
de flesta af oss som någonting både upprörande och hjärtslitande
att tänka oss sådana människor gång på gång utan barmhärtighet
kastade i fängelse. Det är ur denna synpunkt, som jag för min
del har trott, att Riksdagen i detta fall bort gå ännu ett steg
längre, än man förut kommit — att man borde söka medgifva ännu
ett steg till befrielse från det arbete, som synes för dessa värnpliktige
så tryckande, sålunda icke blott från själfva vapenföringen,
utan äfven från sådant arbete, som, ehuru icke vapenföring, dock
måste anses som militärt arbete. Men jag har icke kunnat gå så
långt som reservanten, herr Lindhagen, som vill, att de utan vidare
skola befrias från allt arbete. Och jag kan icke förstå hans resonemang
i reservationen, då han där talar om att man genom att
göra som utskottet föreslagit skulle göra sig skyldig till skenfagra
förespeglingar för de värnpliktige. Min mening har åtminstone
icke varit att skenfagert förespegla dem något. Jag har föreställt
mig, att då de få just hvad man begärt för deras räkning eller
möjlighet att uträtta ett rent civilt arbete för staten, så skulle man
därigenom fullständigt och ärligt ha tillmötesgått deras önskningar.
Det har sagts af herr Hildebrand, att ifall man gör ett så
stort tillmötesgående, så får man också vänta sig, att efter de religiöst
samvetsömma uppträder en hel trupp af sådana, som af s. k.
humanitära grunder och fredsintresse o. s. v. skulle yrka på detsamma,
och han har särskildt hänvisat på ungsocialisterna. Ja, i
utskottet tillät jag mig äfven framhålla denna fara, som jag alldeles
visst tror existerar. Men det synes mig vara en fara endast
ifall man skulle ingå på den af reservanten, herr Lindhagen, förordade
uppfattningen. Däremot kan jag icke förstå, att det skulle
behöfva vara någon fara, ifall man ingår på utskottets uppfattning.
Ty utskottet bjuder ju i ett allvarligt civilt arbete den, som jag
tror, på en gång nödvändiga och tillräckliga garantien mot att
man skulle försöka slippa undan värnplikten på annan grund än
den äkta grund, som ligger i en verklig öfvertygelse om att man
icke bör fullgöra den.
Samma ärade talare, som jag nyss hänförde mina ord till, ytt -
>T:o 13» 70 Onsdagen den 20 Februari.
Om anord- rade också, att i fall man går in på detta, då skulle det kunna
:rÄT:;händ/. att man på grund af konsekvensen ansåge sig behöfva gå
annat arbete än ^ äfven på mycket annat och att det t. ex. kunde hända, att folk
vapenöfning, fordrade tillmötesgående, om de yrkade att på grund af samvets(Forts.
) betänkligheter slippa betala skatt o. s. v. Ja, äfven denna anmärkning
synes mig vara träffande, ifall den riktas mot reservanten,
ty reservanten har uppställt en så ytterligt vidsträckt princip
som att staten i alla afseenden skulle respektera den enskildes
samvete, men utskottet har icke trott sig våga ställa sig på samma
breda ståndpunkt, utan utskottet har med vida större försiktighet
framhållit, att staten bör respektera den enskildes samvete i sådana
fall, där detta är möjligt och då samvetsbetänkligheterna synas vara
af verkligt trängande art.
Jag vill naturligtvis medgifva, att hvad lagutskottet förordar
är ett, experiment. Jag kan icke bestrida, att det möjligen kan finnas
någon sanning i att ett sålunda anordnadt arbete kanske blir
svårt att arrangera så, att det icke blir antingen för lätt eller
också får karaktären nästan af tvångsarbete. Men utskottet har ju
i detta fall begärt ett öfvervägande och en utredning, och det synes
mig i alla fall, som om man icke på förhand bör förklara denna
väg omöjlig. Jag tror sålunda, att såsom saken nu ligger, har
utskottet tillstyrkt kammaren ett förslag, som innebär ett godt
försök att komma ur den förlägenhet, hvari jag nästan förmodar,
att en bra stor del af kammarens egna ledamöter beträffande detta
förhållande befunnit sig. Ty jag tror icke, att det är så många
här i kammaren, som alldeles utan all medkänsla kunna tänka på
dessa värnpliktige, hvilka — må vara — kanske äro förvirrade
och enfaldige, men som dock synas vara mycket goda, ärliga och
bra medborgare.
Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.
Herr Bran t in g: När herr Hildebrand nyss framställde en
rad frågor och utvecklade perspektiv, det ena bakom det andra,
rörande hvad som skulle blifva följden af ett bifall till lagutskottets
hemställan, så måste jag se på själfva den kläm, hvarom det gäller,
och fråga mig, huruvida det ligger reson i att, som han gör, måla
skräckspöken för att hindra kammaren att fatta ett humanitärt
beslut. Hvad som föreslås af utskottet är, att Riksdagen ville i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga i
öfvervägande, huruvida och på hvilket sätt sådana värnpliktige,
som på grund af religiös öfvertygelse finna sig förhindrade att
deltaga i vapenöfning eller annan militärtjänstgöring, må i stället
få utföra annat arbete för statens räkning. Om detta och om icke
något annat är det vi skola gå att votera. Det har då icke alls
synts mig varit skäl att, såsom här nyss herr Hildebrand och före
honom herr Kjellén gjorde, ställa i förgrunden de stora principiella
frågorna, huru långt individens rätt kan gälla gentemot statens
71 Njo 13.
.Onsdagen den 20 Februari.
kraf. Jag vill bekänna, att jag såsom socialdemokrat fäster vida Om anord
större
afseende vid statens kraf i detta fall, än att jag på något
sätt ville vara med om att ensidigt tillmötesgå individens rätt i IZiat arbete än
dess allra orimligaste konsekvenser gentemot det allmänna. Jag vapenöfning
tror, alldeles som herr Kjellén sade, att om man hade att välja (Forts.)
mellan nationens själfständighet i ena fallet och att på något sätt
komma för när de enskilda samvetena, som kanske det stora, stora
flertalet af nationen anser vara rent af sjukligt känsliga på någon
viss punkt, ja, då får nationens existens gå före det andra. Men
enligt min uppfattning, föreligger i detta fall absolut icke någon
fråga om ett sådant väljande. Här gäller praktiskt föreliggande,
påtagliga fall, då personer hafva en ömhet i sitt samvete, som gör
dem olämpliga till vapentjänst, och det är frågan om, om det icke
skulle finnas någon bättre utväg att komma ur dilemmat, än det
för närvarande sker, då man stoppar in dem i fängelse.
Herr Hildebrand framhöll, att bakom de enstaka religiöst påverkade
personerna, som tolka sin religion så, att de omöjligt kunna
taga befattning med hvad till krigstjänst hör eller ens på minsta
sätt vilja hafva något med militärväsendet att skaffa — att bakom
dem skulle, som hans ord föllo, från de socialdemokratiska och
ungsocialistiska klubbarna marschera upp nya skaror, som där fått
höra sådant, som herr Kropp nyss uppläste. Jag får säga: icke
skrämde det mig det som herr Kropp läste upp. Jag tror, att
många af olika partiriktning måste erkänna, att däri låg mycket
af sanning, äfven om det kanske lika litet som det mesta, som
säges här inom kammaren, innehöll hela sanningen. Men hvad jag
ville i detta afseende betona är: när det gäller dem, som af andra
anledningar än enbart religiösa icke vilja vara med om värnpliktstjänsten,
när det sålunda gäller en till ytterlighet drifven humanitär
åskådning, hvilken förbjuder dem, som hysa densamma, att
taga någon befattning med att utbilda sig ens till att försvara sitt
fosterland i nödens stund — när det gäller en sådan, efter min
öfvertygelse förvänd, uppfattning, då har man likväl skäl att gentemot
en sådan åskådning tillämpa samma slags betraktelsesätt som
gentemot den åskådning, hvilken ifrån någon viss doktrinär, religiös
grund kommer till samma resultat. Man har att pröfva:
Äro de icke, såsom herr Staaffs ord föllo, »värdefulla karaktärer»
dessa, som hellre gå in i fängelse, än de underkasta sig detta, vare
sig det nu sker på den ena grunden eller på den andra?
Det har synts mig vara skäl, att denna erinran blefve gjord
här, när denna sak behandlades. Men något afgörande i den frågan
föreligger icke nu. Ty uti den skrifvelse, som utskottet föreslagit
att aflåta, är det endast tal om dem, som på grund af religiös öfvertygelse
finna sig utaf samvetsbetänkligheter förhindrade att deltaga
i militär tjänstgöring.
Jag har velat säga mitt ord till försvar för karaktären hos
dem, som utaf humanitära skäl — låt vara utaf missförstådda
N:o 13. 72
Onsdagen den 20 Februari.
Om anord- humanitära skäl — kunna visa, att de hafva allvar med sin öfvernande
för vissa tygelse så långt, att de taga fängelsestraff vid sidan af sina relimumt
arbete kamrater- JaS gillar icke — det behöfver jag icke här säga —
vapenöfning. deras åskådningssätt. Jag tror, att det är en förvänd uppfattning,
(Forts.) som de förfäkta. Men det är en sak för sig.
Således, se vi saken sådan den här föreligger, kan jag icke
finna annat, än att det vore i öfverensstämmelse med Andra Kammarens
bästa traditioner och med en humanitär åskådning i det
hela, om Andra Kammaren under nu föreliggande förhållanden
bifölle utskottets kläm och således läte det komma till Kungl.
Maj:ts pröfning, huruvida någonting verkligen kan göras för att få
annat civilt arbete för sådana, som på grund af samvetsömhet icke
vilja hafva med det militära att skaffa.
Herr Hjärne: Herr talman! Jag skall icke, i synnerhet nu
i denna så sena timme, inlåta mig på någon principdebatt om
statens förhållande till individen, ty då skulle jag kanske med
skäl kunna frukta, att man skulle anklaga mig för att förväxla
denna kammare med ett akademiskt auditorium. Jag vill i stället
anknyta mig till ett par ord, som yttrades af den näst föregående
talaren, den ärade ledamoten af lagutskottet. Han ansåg, att under
dessa ledsamma förhållanden, som nu onekligen äga rum, man bör
ansluta sig till lagutskottets förslag. Det föreföll dock mig, som
om han själf hade gifvit anvisning på någon annan utväg än den,
som lagutskottet har framhållit. Lagutskottet vill nämligen, att
alla, som enträget vägra att t. o. m. göra militär sjukvård, skulle
kunna få välja att göra annat arbete för statens räkning. Men
på samma gång har den ärade ledamoten af lagutskottet för sin
del förklarat, att han icke kan förstå alla dessa samvetsbetänkligheter,
och han har t. o. m. gått så långt, att han anser, att dessa
människor, som hafva så långt drifna samvetsbetänkligheter, måste
karakteriseras såsom förvirrade och enfaldiga. Då förefaller det
mig, som om det kanske kunde finnas en annan utväg. Hvarför
skall man tvinga dessa stackars förvirrade och enfaldiga människor
till ett sådant där val, som nödvändigt måste utsätta dem för att
underkasta sig ett hårdt tankearbete? Det är ju tydligt, att en
helt annan behandling skulle vara den rätta just för sådana människor.
Kamrarna hafva förut enhälligt antagit ett förslag om behandling
utaf andra olyckliga människor genom tvångsinternering.
Om nu det kan konstateras — jag säger endast, om det kan konstateras
— att dessa människor endast på grund af sjukliga föreställningar
hysa sådana samvetsbetänkligheter, att de icke vilja
underkasta sig den för alla medborgare gemensamma värnplikten,
då faller det sig för mig helt naturligt, att dessa människor visst
icke böra bestraffas, utan att de måste behandlas på något annat
sätt. Huru detta skall ske, om de skola underkastas en tvångsinternering
i en eller annan form, det vill jag icke åtaga mig att
Onsdagen den 20 Februari. 73 3:6 1S.
F
utveckla, men det synes mig dock vara en brist i lagutskottets <>>n »nord
betänkande, att icke detta alternativ blifvit åtminstone uti någon
form berördt i utskottets utlåtande. annat arbeteäv
På den grund, liksom på många andra grunder, ber jag för min vapenöfning.
del att få instämma med dem, som yrkat afslag å lagutskottets (Fort*.''
betänkande.
Herr Lindhagen: Jag kan mycket väl förstå den ståndpunkt,
som Första Kammaren intagit, nämligen att man icke alls bör taga
någon hänsyn till dessa samvetsömma personer, utan helt och hållet
afslå den förevarande framställningen.
Men vill man däremot göra rätt åt dem, då åt det vfil så godt
att man gör detta riktigt, när man nu en gång skall göra det.
Men sedan man försökt att först gifva dem civilt arbete på lägerplatserna,
men det icke gått, sä vill man nu försöka att flytta
arbetet något längre bort och anordna det såsom något själfständigt
för sig och hoppas, att ifrågavarande personer därmed kanske skola
låta sig nöja. Ja, herrarne kunna kalla dessa samvetsömme hur
enfaldiga som helst, i sin tro äro de dock icke så enfaldiga att
låta locka sig ifrån densamma. Alldeles gifvet kommer det därför
att inträffa, att de i många fall komma att säga: nej, mina herrar,
ni lura oss icke med detta; äfven detta nya arbete är helt enkelt
ett surrogat för värnplikten, hvilken vi icke vilja underkasta oss.
Jag vill visst icke gå så långt som att gifva full befrielse åt
ännu flera personer. Men de personer, som man vill ta hänsyn till,
bör man befria genast och på sådant sätt, att frågan icke kommer
igen. Och det kan man aldrig göra, om man icke ställer sig på
en principiellt klar ståndpunkt och söker därifrån leda sig fram
till praktiska resultat. Jag vet ingenting, som är så haltande som
medelvägar i principfrågor. Och lagutskottets utlåtande är verkligen
en typ för dessa.
Utskottet tycker vidare, att det är den säkraste utvägen, som
utskottet valt, då det förordat, att dessa värnpliktige skola utföra
ett annat arbete för statens räkning. Men detta arbete kan, som sagdt,
icke tillfredsställa alla de personer, som man vill tillmötesgå, och
i tillämpningen är det alldeles påtagligt, att detta kommet att leda,
till opraktiskt resultat. Ja, då säger man: det ordnat nog Kung!.
Maj: t. Han tänker, öfver saken bättre än vi. Ti kunna skrifva
hvad som helst. A la bonne heure. Men då borde Riksdagen
åtminstone icke skrifva någonting sådant, mot hvilket otvifteiaiitigt
berättigade anmärkningar kunna göras, nämligen att hvad
lagutskottet föreslagit är den enda rätta och säkra vägen. Hela
frågan är ju opröfvad, huruvida den kommer att realiseras på sätt
lagutskottet föreslagit, eller på sätt jag föreslagit. Men att på förhand
säga att lagutskottets enligt min och mångas mening påtagligen
opraktiska utväg är den enda riktiga, detta är Väl ej lämpligt.
Härför maste jag vidhålla mitt yrkande om bifall till utskottets
Andra Kammarens Prof. 1907. N:o 13. 6
»:• 13. 74
Onsdagen den 20 Februari.
förslag, men med ogillande af motiveringen, inom hvilket yrkande
olika meningar kunna inrymmas.
Härmed förklarades öfverläggningen slutad. Därunder hade
yrkats l:o) bifall till utskottets hemställan, 2:o) bifall till det af
herr Lindhagen under öfverläggningen framställda yrkandet och
3:o) afslag å utskottets hemställan. Herr talmannen, som nu framställde
propositioner å dessa yrkanden, förklarade sig anse svaren
hafva utfallit med öfvervägande ja för sistnämnda proposition.
Votering begärdes likväl, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
antagits det under l:o) upptagna yrkandet, nu uppsattes,
justerades och anslogs denna voteringsproposition:
Den, som vill, att kammaren afslår lagutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande n:o 6, röstar
Ja;
Den, det ej vill, röstar
Nej;
Vinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.
Omröstningen utföll med 49 ja, men 91 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.
§ 16.
Justerades protokollsutdrag.
§ 17.
Till bordläggning anmäldes sammansatta stats- och bankoutskottets
utlåtande, n:o 1, i anledning af verkställd granskning
af fullmäktiges i riksbanken och fullmäktiges i riksgäldskontoret
åtgärder för utförande af det dem gemensamt lämnade uppdrag
i fråga om uppförande å Helgeandsholmen af riksdags- och riksbankshus.
§ 18.
Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr F. Söderbergh i Karlshamn under 2 dagar fr. o. m. d. 22 febr.
» J. M. Juhlin .......... » 4 > » » 22 »
p t*j kj S p
Onsdagen den 20 Februari.
75 N'':o 13.
Eriksson i Bäck............ under den 21 febr.
Ericsson i Vallsta ...... »
Otto.............................. »
L. J.Zarsso» iBondarfve »
G. Karlsson i Göteborg »
G. Scedén..................... »
Kammarens ledamöter åtskildes
5 dagar fr. o. m. d. 22 febr.
den 23 febr.
8 dagar fr. o. in. d. 22 febr.
2 » » »21»
12 » » » 26 » .
häruppå kl. 5,7 e. m.
In fidem
Herman Palmgren