1906. Första Kammaren. N:o 47 (Riksdagens protokoll 1906:47)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1906. Första Kammaren. N:o 47.

Lördagen (Ten 12 maj, e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Föredrogos och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl.
Maj:ts denna dag aflämnade nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till ny tulltaxa m. m., och

2:o) med förslag till ändrad lydelse af § 4 i nådiga förordningen
angående bevillningsafgifter för särskilda förmåner och
rättigheter den 2 december 1892.

Föredrogs och hänvisades till lagutskottet Kungl. Maj:ts under
dagen aflämnade nådiga proposition till Riksdagen, med förslag
till lag angående öfvergångsbestämmelser för tillämpning af lagen
den 20 juni 1905 om ändring i vissa delar af lagen angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet den 28 oktober 1891.

Upplästes och godkändes sammansatta stats- och lagutskottets
förslag till Riksdagens skrifvelser till Konungen:

n:o 127, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
anslag till förlikningsmän för medling i arbetstvister, och

n:o 128, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående medling i arbetstvister, dels ock en med
föranledande af propositionen väckt motion.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till
Riksdagens skrifvelser till Konungen:

n:o 129, i anledning af väckt motion om bestämmande af
tullen å maskiner och verktyg efter vikt m. m.;

Första Kammarens Prof. 1906. N:o 47.

N:o 47. 2

Om inköp i
staten af vis
vattenfall.

Lördagen den 12 Maj, e. m.

n:o 130, i anledning af väckt motion rörande tullbehandlingen
af vissa för fartygs byggande m. m. afsedda materialier och skeppsförnödenheter; n:o

131, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning om ändrad lydelse af 3 § 7 mom. i förordningen
angående mantalsskrifning den 6 augusti 1894; samt

n:o 132, i anledning af väckta motioner om viss ändring i
förordningen angående tillverkning och beskattning af maltdrycker
no. m.

Upplästes och godkändes Riksdagens kanslis förslag:

dels till Riksdagens förordnande, n:o 134, för ledamoten af
Riksdagens Första Kammare, f. d. justitierådet J. F. I. Afzelius
att vara kommitterad för tryckfrihetens vård;

dels till Riksdagens skrivelser till Konungen:

n:o 135, angående en allmän polisförfattning för rikets städer
och därmed jämförliga orter, och

n:o 136, om ändring eller upphäfvande af mom. 7 i kungl.
brefvet den 17 oktober 1778 m. m.;

dels n:o 2, till riksdagsbeslutets slutmening;

dels ock till paragrafer i riksdagsbeslutet:

n:o 33, angående förordnande för en tryckfrihetskonnnitterad;

n:o 34, angående befogenhet för riksförsäkringsanstalten att
för arbetare, som i anstalten försäkras för olycksfall i arbetet,
upptaga jämväl försäkring för olycksfall, som inträffa utom
arbetet, samt

n:o 35, angående framläggande af förslag till lag om dödande
af bortkomna handlingar.

Föredrogs ånyo statsutskottets den 9 och 11 innevarande
1 månad bordlagda utlåtande n:o 143, i anledning af Kungl. Maj ds
proposition angående anvisande af medel till inköp af enskilda
tillhörande vattenfall, lämpliga för elektrisk drift å statens järnvägar.

I en till Riksdagen aflåten proposition (n:o 102) af den 23
mars 1906 hade Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen
bifogadt utdrag af protokollet öfver civilärenden för samma dag,
föreslagit Riksdagen att

»dels medgifva, att inköp af sådana, helt eller delvis, i enskild
ägo befintliga vattenfall, som inom den närmaste framtiden

Lördagen den 12 Maj, e. m.

3 ST:o 47.

anses komma att för drift af statens järnvägar erfordras och Om inköp åt
hvilkas inköp icke utan men för staten anses kunna uppskjutas,
må af Kung! Maj:t beslutas till ett sammanlagdt belopp af intill ‘

fem miljoner kronor; samt att den afkastning, samma vattenfall ^
kunna komma att lämna under tiden, intill dess de varda för
det med inköpet afsedda ändamålet använda, skall inlevereras till
statskontoret för att redovisas under titel extra uppbörd;

dels ock bemyndiga fullmäktige i riksgäldskontoret att i mån
af behof, enligt Kungl. Majds rekvisition, utanordna för ändamålet
erforderliga medel intill nämnda summa.»

Utskottet hade på angifna grunder hemställt, att Kungl Maj:ts
förevarande framställning icke måtte vinna Riksdagens bifall.

Herr statsrådet Schotte: Det nu föredragna statutskottsbetänkandet
och hvad för öfrigt i ärendet förekommit visar uppenbarligen,
huru svårt det är för staten att på ett affärsmässigt sätt
kunna handhafva en del af sina angelägenheter.

Kungl. Maj:t föreslår, såsom kammaren känner till, att ett
visst kreditiv skall ställas till Kungl. Maj:ts förfogande för inköp
af vattenfall, lämpliga för elektrisk drift å statens järnvägar.

Statsutskottet uttalar sig välvilligt om det ändamål, för hvilket
de afsedda vattenfallen skulle inköpas. Det anser, att det vore
både i nationalekonomiskt och politiskt hänseende lyckligt, om
ångdriften å statens järnvägar kunde i vidsträckt omfattning ersättas
med drift genom elektrisk kraft från våra vattenfall, och
ehuru utskottet finner, att ännu mycket återstår att utreda i fråga
om tillvägagåendet vid införandet af elektrisk järnvägsdrift, anser
utskottet riktigt, att staten i tid är betänkt på att tillförsäkra sig
äganderätten till sådana i enskild ägo befintliga vattenfall, som
kunna anses behöfliga för ett allmännare införande af elektrisk
drift å statsbanenätet. Men utskottet finner det af Kungl. Maj:t
framlagda förslaget mindre lämpligt, och utskottet åberopar därvid
särskild!, att anvisande af en dylik större summa lätt kunde framkalla
enskild spekulation och stegring i prisen å de vattenfall,
som kunde komma i fråga. Det är nog också den omständigheten,
att enskild spekulation i ett eller annat af de vattenfall,
som närmast torde afses, förekommit, som möjligen medverkat
till att statsutskottet ställt sig afvisande till Kungl. Maj:ts förslag.

Det vore emellertid, synes mig, af åtskillig fördel, om Kungl.

Maj:t kunde hafva tillgängliga medel för att, när omständigheterna
så påkallade, kunna inköpa lämpliga vattenfall för framtida
elektrisk statsbanediift. Det är i allmänhet mycket lättare, om
man kan genast »slå till» och göra upp en affär, än om man
måste beräkna ätt hafva den på hand ett hälft eller helt år.

Det är då att befara, att det blir dyrare och svårare att kunna
ena alla de många olika delägare, som ofta finnas i de flesta

]tf:o 47. 4

Lördagen den 12 Maj, e. m.

Om inköp åt vattenfall, om ett hembud till staten, som skall stå en längre tid.
''^vattenfall 80 ^ch ^ ar befara, att de därföre betinga sig högre köpeCForts)
'' summa (iL‘b i öfrigt fördelaktigare villkor. Jag tror icke heller,
att faran egentligen är så stor med afseende på den enskilda
spekulationen i det afseendet. Det är uppenbart att, om Kung!.
Maj:t icke anser sig själf kunna bedöma, huruvida ett vattenfall
är af beskaffenhet att böra köpas till följd af det pris, som erbjudes
— ty priset spelar här alltid stor roll, och utan att vattenfallet
kan förvärfvas för skäligt pris, kan man icke förvänta, att den
elektriska driften skall blifva ekonomiskt gynnsam och således
en öfvergång till elektrisk drift lämplig och tillrådlig — kommer
Kungl. Maj:t naturligtvis att förskaffa sig yttranden från sakkunniga
för att kunna bedöma, huruvida det begärda priset är
skäligt eller icke. Staten är mindre beroende af enskild spekulation
i vattenfall än å andra områden, enär staten uppenbart
icke behöfver och icke kan tvingas att till hva,dopris som helst
köpa de vattenfall, som kunna komma i fråga. Angdrift finnes
ju för närvarande och lärer alltid komma att behöfvas såsom
reserv, hvadan staten lätt kan afvisa ett anbud å ett vattenfall,
om det fordrade priset finnes vara oskäligt högt. Ehuru jag således
tror, att det vore lyckligt och gagneligt, att tillfälle bereddes
Kungl. Maj:t att, om och när gynnsamt anbud förekommer, genast
kunna göra upp en lämplig vattenfällsaffär, förutser jag väl, att
statsutskottets betänkande kommer att vinna kammarens bifall,
och jag förstår också de betänkligheter, som statsutskottet haft
mot att anvisa det ifrågasatta kreditivet till Kungl. Maj:ts förfogande.
Hvad på mig ankommer skall jag icke underlåta att
ställa mig statsutskottets anvisningar till efterrättelse och söka att
få på hand de vattenfall, som i främsta rummet kunna komma i
fråga att inköpa, och får Riksdagen då i hvarje särskildt fall
pröfva, huruvida inköpet är fördelaktigt för staten eller icke.
Men jag vill hafva sagd!, att jag icke tror, att detta är ett fullt
affärsmässigt sätt att sköta denna sak.

Herr Tamm, Hugo: Detta är en bland de många och stora
frågor, Indika vid denna riksdag blifvit öfverlämnade till statsutskottets
behandling och särskildt till riksgäldsafdelningen, där
jag har den äran att sitta. Uppslaget är naturligtvis kommet
från järnvägsstyrelsen, syftande på icke mindre än det förhållandet,
att man påtänkt att kunna drifva Sveriges samtliga järnvägar
med elektrisk kraft. Det lär väl ingen människa i Sverige hafva
någonting emot, om ett sådant förslag kan genomföras, då det
onekligen skulle innebära många fördelar. Men ser jag på frågans
nuvarande ståndpunkt, är det egentligen endast från rnidten af år
1902 genom ett uppslag från Amerika, som man kommit att tänka
på möjligheten att på längre afstånd och större rayoner kunna
drifva järnvägsdriften. Hittills har erfarenheten icke kunnat ut -

5 N:o 47.

Lördagen den 12 Maj, e. m.

veckla sig längre, än att man bär, såsom herrarna kunna se i Om inköp åt
Kungl. Maj:ts proposition, gjort på flera håll uppslag till kortare
banor. Frågan är således relativt ganska outredd, huruvida det (Fortg)
kommer att lyckas, detta stora förslag. Kungl. Maj:t säger också
mycket riktigt, att det synes tekniskt och ekonomiskt möjligt.

Det finnes nu äfven en tredje synpunkt, som torde därvidlag beaktas.
Det tekniska förmodar jag kommer att lösas. Det ekonomiska
återstår att räkna ut. Men det finnes en faktor, som icke
bör förglömmas, och det är, huruvida under vara förhallanden,
våra långa järnvägssträckor, vårt klimat, vårt läge utefter en hafsstrand,
där vi således äro utsatta för fientliga anfall, man kan
och bör äfven praktiskt lita uteslutande på elektrisk drift. Således
ligger den förutsättningen, att järnvägsdriften skall kunna ske
genom elektrisk kraft, ännu pa ett mycket outredt stadium. Da
har järnvägsstyrelsen inkommit till Kungl. Maj:t med en framställning,
som lyder så: »Järnvägsstyrelsen, som utarbetat en plan
till åtgärders vidtagande redan under den närmaste framtiden för
påbörjande med införandet af elektrisk drift på statens järnvägar,
ville såsom en följd af det anförda framhålla nödvändigheten af
att inga staten tillhöriga vattenfall afhändes, utarrenderades eller
delvis eller helt och hållet toges i anspråk för annan industri,
utan att först hänsyn tagits till och noga blifvit utredt, i hvilken
utsträckning de lämpligen borde användas för järnvägsdrift på
statsbanorna.»

Med andra ord, alla statens nuvarande vattenfall äfvensom
de, hvilka komma att igenom köp öfvergå till staten, skola beläggas
med den »döda handen» ända till dess detta ovissa problem
— om möjligheten att drifva elektrisk järnvägsdrift — blir löst.

Detta har synts utskottet vara en framställning, som, under det
Kriga arbete som nu pågår om vattenfallens användande, är ungefär
som att lägga en död hand, en hämmande hand på industrien.

Från nationalekonomisk sida är det relativt likgiltigt, om ett vattenfall
blir användt på ena eller andra sättet, blott det icke får ligga
oanvändt.

Det är således den första anmärkning statsutskottet gjort,
att de icke böra så förläggas alla dessa vattenfall, afvaktande en
oviss användning. Däremot har statsutskottet ställt sig välvilligt
mot tanken, att där det lämpar sig, bör staten också söka, om jag
så får säga, anordna elektrisk drift genom vattenfalls inköpande,
eller åtminstone icke vara afvisande mot ett sådant förslag. Men
då har det föreslagna sättet synts statsutskottet icke fullt affärsmässigt.
Om en enskild person vill köpa vattenfall, tvifla!'' jag på,
att han proklamerar: jag afsätter 4 å 5 miljoner för inköp af
vattenfall. Detta skall naturligtvis framkalla hvad som talades
om i dag, det skall framkalla en motspekulation för att kunna på
statens bekostnad gagnera. Jag vill icke säga, att på grund af
den kungl. propositionen, men åtminstone till tiden sammanfallande

Jf:o 47. 6

Lördagen den 12 Maj, e. m.

Om inköp åt med den hafva icke mindre än två vattenfall, som i vattenfallsStavattenMlSakommitténs
förslag stå omnämnda såsom tjänliga att af staten in(Forts
j köpas, efter hvad mig berättats, redan inköpts af enskilda till
betydligt högre pris, än hvad de förut bjudits till staten för.

Således är det efter vår uppfattning icke ett affärsmässigt sätt
eller ett för staten gagneligt sätt, att man proklamerar, att man
sätter af pengar för inköp af vattenfall. Vida enklare och lättare
synes det statsutskottet, att staten gjorde med detta som med
många andra affärer, nämligen sökte att få detta på hand, och
det sedan finge undergå pröfning, huruvida det ifrågasatta köpet
kan vara fördelaktigt. Ty, mina herrar, det är icke nog att köpa
vattenkraften, det är en sak till, som måste beräknas. Man kan
köpa vattenfall, som blifva alldeles för dyra, då de skola användas.
Det fordras icke blott att vara ägare af vattenfallet, utan det är
ganska dyra anordningar för att uttaga denna kraft och göra den
verksam. Man torde således icke få bedöma saken blott efter
vattenfallet och den vattenkraft, som finnes där, utan det måste
finnas utredning om, hvilket pris dessa hästkrafter, om jag så får
säga, fullt ordnade kunna vara värda. Det är således, såsom jag
nämnde, ingalunda från statsutskottets sida någon som helst motvilja
mot den tanken, att staten bör äga de större vattenfallen,
där de kunna på ett, om jag så får säga, ordnadt sätt öfvergå i
statens hand, och jag tror icke, att faran är så stor, att man behöfver
genast rusa i väg på köpet, ty de flesta vattenfall, som
kunna komma i fråga att komma till sådan användning, har staten
del uti, och genom denna statens delaktighet torde det icke vara
så absolut lätt att göra dem till föremål för ren spekulation. Därför
är det, som statsutskottet har kommit till den slutledningen,
att det icke är skäl att lämna kreditiv till järnvägsstyrelsen, hvarigenom
skulle läggas en absolut »död hand» på dessa vattenfall,
till dess utredning blifvit gjord, utan därest Kungl. Maj:t för ett
eller annat ändamål kan komma fram till Riksdagen med förslag
och utredning på, att vattenkraften kan fördelaktigt användas, har
statsutskottet tänkt sig och hoppas och tror, att Riksdagen kommer
att medgifva en sådan utgift. Det är egentligen på dessa
skäl, som statsutskottet för närvarande ställt sig afvisande mot
förslaget att för järnvägsdrift vattenfall skulle så att säga utan
vidare pröfning inköpas, och vi tro, att det förhållandet, att det
kommer under pröfning i Riksdagen, kommer också antagligen att
verka såsom ett tryck på att man icke begär för fallen alltför
mycket.

Det är således på den grund, som jag, herr grefve och talman,
anhåller om bifall till statsutskottets förslag.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i förevarande utlåtande hemställt.

7 IVro 47.

Lördagen den 12 Maj, e. m.

Föredrogs ånyo lagutskottets den 8 och 9 i denna månad Författningsbordlagda
utlåtande n:o 47, i anledning af Kungl. Maj:ts proposi- ^mobik
tion med förslag till förordning om automobiltrafik. trafik.

I proposition, n:o 70, af den 7 mars 1906, hvilken af båda
kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisad, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande af propositionen bilagdt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver civilärenden för samma dag, infordrat Riksdagens
yttrande öfver propositionen vidfogadt förslag till förordning om
automobiltrafik.

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande af anförda skäl
hemställt, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl Maj:t anmäla,
att vid granskning af förevarande förslag Riksdagen funnit skäl
till följande hemställan:

»l:o) att den totala belastningen å hvar hjulaxel må vara afgörande
för hjulringarnas bredd; att denna bredd bör utgöra
minst 8 centimeter och vid en belastning per axel af mer än 750
kilogram ökas därutöfver i visst lämpligt förhållande till belastningens
ökning; samt att undantag från bestämmelse om viss
bredd på hjulringar må äga rum för automobiler med en belastning
af högst 750 kilogram per axel, när hjulringarna äro försedda
med mjuk och elastisk beläggning;

2:o) att automobil förses med igenkänningsmärke på sådant
sätt, att det utan svårighet kan läsas, såväl af den som befinner
sig bakom som af den, hvilken befinner sig framför automobilen,
samt att bokstäfverna och siffrorna i märket erhålla minst 12
centimeters höjd;

3:o) att i förordningen uppställes såsom allmän regel, att å
allmänna vägar med en bredd af 3,6 meter eller därunder automobiltafik
ej får förekomma, med Konungens befallningshafvande
likväl lämnad rätt att för de undantagsfall, där sådant utan
olägenhet kan ske, på särskild ansökan medgifva automobilfart;

4:o) att bestämmelserna i den föreslagna 9 § helt må utgå;

5:o) att automobil ej må. framföras med större hastighet än
som motsvarar i stad, köping och annat tätt bebyggdt samhälle
15 kilometer under dagsljus och 10 kilometer vid mörker eller
dimma samt annorstädes 25 kilometer under dagsljus och 10
kilometer vid mörker eller dimma, allt i timmen;

6:o) att det i 12 § föreslagna uppsättande af anslagstaflor ej
må ifrågakomma, utan ersättas med föreskrift, att Konungens
befallningshafvande, hvar för sitt län, dels utfärdar kungörelse
med uppgift —- för landet samt område, som är att hänföra till
stad, men icke är i stadsplanen intaget — å de allmänna vägar,
som få helt eller delvis med automobil befaras, äfvensom angående
förbud, som må vara i särskildt fall meddeladt mot sådan

U:o 47. 8

Lördagen den 12 Maj, e. m.

Författningsförslag
om
automobiltrafik.

(Forts.)

vägs befarande med hvarje eller visst slag af automobil, samt om
stadgad inskränkning, beträffande vissa vägar, af eljest medgifven
hastighet för automobils framförande, dels ock i början af hvarje
år i utfärdad kungörelse sammanfattar på ett öfverskådligt sätt
alla sådana under det nästföregående året samt förut inom länet
tillkännagifna stadgande^ såvidt de fortfarande äro gällande;

7:o) att, därest Riksdagen godkänner den under 4:o) här ofvan
gjorda hemställan, orden i 33 § »dock må körning med automobil
å enskild väg, där sådant ej är tillåtet, allenast af målsäganden
atalas» må utgå;

8:o) att motorcykel må förses med igenkänningsmärke; samt
9:o) att, därest Riksdagen godkänner hvad utskottet under
3:°) här ofvan hemställt, det vid 8 § ifrågasatta förbud mot automobntrafik
å väg af 3,6 meters bredd eller därunder icke må äga
tillämpning å motorcykel.»

Vid utlåtandet fanns reservation afgifven af herrar Lindman
och Seger dahl, hvilka ansett, att punkterna 3 och 5 i utskottets
hemställan borde utgå, samt att i punkten 6 orden »å de allmänna
vägar, som få helt eller delvis med automobil befaras, äfvensom
angående förbud, som må vara i särskildt fall meddeladt mot
sådan vägs befarande med hvarje eller visst slag af automobil»
borde utbytas mot »å de allmänna vägar, som helt eller delvis ej
få med automobil befaras, äfvensom angående förbud, som må
vara i särskildt fäll meddeladt mot sådan vägs befarande med
visst slag af automobil».

Punkten 1.

Herr Petersson, Peter: Då jag icke kan i allo instämma uti
hvad utskottet anfört i denna fråga, så ber jag få uttala min i
nagra hänseenden afvikande mening.

Både Kungl. Maj:ts förslag till förordning och utskottets därvid
gjorda erinringar synas mig tendera därhän att vilja i denna
iråga lagstifta icke endast i sådana fall, där laga bestämmelser
kunna vara erforderliga, utan jämväl i sådana, där enligt min
asikt dylika bestämmelser äro alldeles obehöfliga, gällande detta
senare^ särskildt åtskilliga tekniska detalj bestämmelser.

Så må t. ex. den föreslagna bredden på automobilers hjulringar
visserligen kunna anses lämplig i fråga om hjulringar af
järn, men däremot ingalunda i fråga om hjulringar af gummi,
hvilka senare svårligen torde på något sätt kunna skada vägbanan,
och för hvilka det således är alldeles obehöfligt att lagstifta.
Också söker man förgäfves efter bestämmelser härom till
och med i den i fråga om automobiltrafik ganska stränga danska
lagen. I fråga om hjulringarnas form i löpytan vill man visserligen
tillåta dubbars användande i vissa fall, men ej, såsom i ut -

Lördagen den 12 Maj, e. m.

9 Sf:o 47.

landet är vanligt och särskildt vid många tillfällen å lastautomobiler
nödvändigt, ens tillåta i sned riktning mot löpytan anbringade
flata tvärlister. Man sysselsätter sig mycket med funderingar,
på hvilket afstånd en i full gång varande automobil
skall stannas, och fordras å automobiler två så starka bromsar,
att de hvar för sig kunna genast bringa automobilens hjul att
upphöra att rotera, då man enligt min åsikt bort i likhet med
franska lagens särdeles lämpliga föreskrifter nöja sig med att bestämma,
att den ena bromsen, som verkar direkt på bakhjulen,
skall vara tillräckligt kraftig att kunna låsa hjulen.

Jag vill därför hoppas, att vederbörande vid lagens utfärdande
noga väga fördelarna och olägenheterna af de tekniska detaljbestämmelserna
och undvika onödiga sådana.

Angående den maximihastighet, hvarmed man med automobil
må äga färdas, äfvensom på hvilka slags vägar, så är det visserligen
svårt att å ena sidan kunna tillfredssälla automobilisternas
kanske långt gående fordringar och å andra sidan andra vägfarandes
och äfven väghållares mer eller mindre befogade farhågor,
men med de många och stränga bestämmelser man synes
vilja i öfrigt ålägga ägare eller förare af automobiler, så anser
jag, att utskottet gått något för långt i försiktighet och att det
ej behöft hysa någon betänklighet vid att härvid tillmötesgå reservanternas
åsikt. I England bestämdes visserligen år 1896 maximihastigheten
till endast 12 engelska mil per timme eller cirka 19
kilometer, men man fann snart, att detta verkade hämmande å
automobilismens utveckling, hvadan man redan år 1903 fann sig
föranlåten att med godt resultat höja maximihastigheten till 20
engelska mil eller cirka 32 kilometer.

Då jag nu äfven i fråga om de vägar, hvarå automobiltrafik
må äga rum, delar reservanternas åsikt, så får jag, herr grefve
och talman be att få yrka bifall till herrar Lindmans och Segerdahls
reservation.

Herr Lindman: Jag anhåller, att vid första punktens behandling
diskussionen måtte få röra sig om lagutskottets hemställan
i dess helhet.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Herr statsrådet Tamm: I föreliggande betänkande har ju
lagutskottet underkastat Kungl. Maj:ts förslag till förordning om
automobiltrafik en viss granskning, och i allmänhet är om dess
förslag intet annat än godt att säga; blott i fråga om tvenne
punkter ber jag att få påkalla kammarens uppmärksamhet.

Den allmänna betydelsen af automobiltrafik torde jag icke i
denna kammare behöfva framhålla. Jag vill i detta afseende
endast hänvisa till hvad automobilkommittén i sitt betänkande

Författningsförslag
om
automobiltrafik.

(Forts.)

N:o 47.

Författningsförslag
om
automobiltrafik.

(Forts.)

10 Lördagen den 12 Maj, e. m.

säde redan på den tiden, och det torde väl för hvarje år, man
kan nästan säga hvarje dag, hafva vunnit i betydelse. Utskottet
har också varit den förste att erkänna detta, då det på sid. 22 säger:

»Å andra sidan får man ej genom alltför snafva bestämmelser
förhindra automobiltrafiken att tillgodogöra sig sitt förnämsta företräde
framför annan skjuts, nämligen den större snabbheten, och
detta desto mindre som vådan för öfriga vägfarande af automobils
större fart inom vissa gränser häfves därigenom, att detta fortkomstmedel
manövreras säkrare, hastigare och smidigare än ett
med dragare förspändt åkdon. Automobilväsendets utveckling
kan enligt utskottets mening få stor betydelse för vårt land med
dess vidsträckta områden utan tillräckliga förbindelser å järnväg
eller vattenled, och maximihastigheten för automobil bör därför
bestämmas så förmånligt, som omsorgen om öfriga vägfarande
kan medgifva».

Utskottet har således här medgifvit, att alltför snafva bestämmelser
icke böra i förordningen införas. Men i samma stycke
motiverar utskottet just de af detsamma föreslagna nedsättningarne
från respektive 30 och 20 kilometer i timmen till 25 och 10
samt från 20 och 15 till 15 och 10, och detta, ehuru det är just
snabbheten, som ju är automobilens viktigaste, om icke allra
viktigaste egenskap, på hvilken hela automobilismens utveckling
stöder sig. Såsom motiv för denna nedsättning har utskottet
hänvisat till utlandets bestämmelser. Yi hörde alldeles nyss af
den förste ärade talaren, att i England de af utskottet åberopade
bestämmelserna redan ansetts alltför snafva, och att den tilllåtna
hastigheten blifvit höjd. Dessutom har jag enligt meddelande
från Kung!. Maj:ts beskickning i London den uppgiften,
att i England tillämpas icke där gällande bestämmelser i afseende
å hastigheten. I Frankrike, som i Europa väl är föregångslandet
i afseende å automobilism, tillämpas gällande bestämmelser på
sådant sätt, att de böter, som där finnas stadgade för öfverskridande
af den medgifna maximihastigheten, aldrig ådömas
annat, än då olycka inträffar, men då med hela lagens stränghet,
så att först och främst automobilföraren får sitt i lagen bestämda
bötesstraff för den öfverskridna hastighetsgränsen, men att vid
ådömande af straffet för den ansvaret bärande ägaren af automobilen
det städse betraktas som en i hög grad försvårande omständighet,
om farten vid olyckans inträffande öfverskridit de tilllåtna
30 kilometerna, och straffet blir i så fall högst afsevärdt. Att i
Frankrike eu viss opposition uppstått mot automobilerna, torde
kunna förklaras genom där förut försiggångna täflingar, som ledt
till öfverdrifter och därmed följande reaktion. De äro numera
förbjudna, och en allmän önskan har gjort sig gällande, som
också af statsmyndigheterna uppmärksammats, att höja den tilllåtna
maximifarten från 30 kilometer till 60.

Ett motiv, som skulle kunna sättas upp emot utskottets för -

Lördagen den 12 Maj, e. m.

11 5f:o 47.

slag att minska hastigheten från den i de allra flesta europeiska Författningsländer
länge medgifna farten af 30 kilometer i timmen, är det, förslag om
att man kan icke tänka sig, att ägaren af en så dyrbar maskin trafik.

som en automobil — såvida han icke möjligen låter sig förledas (Forts.)

af ungdomligt öfvermod — skall skicka i väg sitt fordon i en
fart, hvarigenom han själf riskerar mycket mer än öfriga vägfarande.
Dessutom äro ju automobilerna redan förut — och för
hvarje dag ökas denna deras egenskap — mycket mer manövrerbara
än något annat hittills känd! fordon. Men det förnämsta
korrektivet mot öfverdrifven fart är dock den lag, som förekommer
under nästa punkt på föredragningslistan, och hvilken
jag antager kammaren enligt ett enigt lagutskotts tillstyrkan
kommer att för sin del gilla. Därigenom skulle i strafflagen införas
så stränga bestämmelser, att böterna höjdes från hittills
gällande 100 kronor ända till 500 kronor.

Den andra punkt, i afseende hvarå jag tror, att utskottet gått
något för långt i sin omsorg, rör vägarne. Kung!. Maj:t hade
där utgått från den uppfattning, att alla vägar, som hittills varit
öppna för allmänheten, äfven skulle vara tillåtna för automobiltrafik,
och att endast efter förutgången utredning vederbörande
Konungens befallningshafvande skulle äga att från denna trafik
undantaga vissa vägar. Utskottet har slagit in uti annan riktning
och sagt, att egentligen skulle alla vägar vara förbjudna,
i enlighet hvarmed af vägar, med bredd under 3,6 meter, endast
vissa särskilt uppräknade skulle vara tillåtna för ifrågavarande
trafik, i hvilket afseende utskottet på sid. 22 anför: »en dylik
anordning» — som den af Kungl. Maj:t föreslagna •— »synes utskottet
opraktisk. Stora delar af vårt land komma helt säkert
att under lång tid fortfarande vara främmande för automobiltrafik,
och en allmän föreskrift om anvisningar å taflor för denna
synes vid sådant förhållande opåkallad och föranledande afsevärda
onödiga kostnader för det allmänna.» Därvid vill jag endast
tillåta mig den anmärkningen, att om trakter finnas, där automobiltrafik
icke på lång tid torde förekomma, det därstädes vore alldeles
onödigt att underkasta sig kostnad för att hindra denna
trafik. Jag kan således icke förstå, att utskottet härmed på något
sätt kullkastat de motiv, som vederbörande departementschef i
sitt yttrande till statsrådsprotokollet anfört såsom grunder för
den af Kungl. Maj:t föreslagna bestämmelsen. Utskottet anser
det vidare vara alldeles tydligt, att automobilklubbar och andra
intresserade skulle draga försorg om upprättande af kartor, där
de tillåtna vägarne vore intecknade. Det är möjligt, att så kommer
att ske, men det är hårdt, att, om någon vill använda automobil
för en turistresa t. ex., samt äfven hvad utlänningar beträffar,
den resande måste vara försedd med såväl dessa kartor som de
kungörelser, utskottet förutsätter hvarje år komma att utgifvas.

Det skulle på detta sätt medföra stora svårigheter att undgå att

U:o 47. 12

Lördagen den 12 Maj, e. m.

Förfcittningsförslag
om
automobiltrafik.

(Forts.)

blifva lagbrytare. Dessutom undrar jag, om det t. ex. för norra
Jämtland, där enligt alla sakkunniges utsago automobilismen har
har ganska stor framtid, skulle vara möjligt att genomföra de af
lagutskottet föreslagna bestämmelserna, ty större delen af de vägar,
som ännu i denna stund finnas där, äro smalare vägar och skulle
således enligt utskottets förslag vara undantagna från automobiltrafik.
I Skåne däremot är förhållandet ett helt annat; där är
en ofantligt stor mängd af de trafikerade vägarne icke allmänna,
utan enskilda, men bredare än 3,6 meter. Huru skall en automobilist,
som kommer hit från andra trakter utan att vara försedd med
nyss nämnda kartor, kunna taga sig fram utan att blifva lagbrytare?
Om vägarne äro till för att underlätta samfärdseln,
skola de också hållas öppna för dessa automobiler, hvilka jag
vill beteckna såsom framtidens fordon, och om det ligger sanning
i påståendet, att Sverige är ett föregångsland i tekniskt afseende,
så skola vi icke genom alltför restriktiva bestämmelser i nu antydda
afseende hindra teknikens utveckling på detta för samfärdseln
synnerligen viktiga område. Det förefaller mig, som om
utskottet i föreliggande betänkande skattat alltför mycket åt
den existerande och, jag erkänner det, den fullkomligt förklarliga
rädsla, som ännu finnes på landsbygden för detta nya slags fordon.
Men jag undrar, om icke denna rädsla skall hafva en lika
snar öfvergång som den förskräckelse, allmänheten hyste för
velocipeder, då dessa först började komma i användning. Denna
förskräckelse är dock nu fullständigt öfverstånden. Jag tror dessutom
icke det skulle vara klokt att nöja sig med att kunna färdas
fram på vägarne i den, om jag så får uttrycka mig, stilla lunk,
som hittills varit vanlig, utan man får nog tänka sig, att folket
på landsbygden skall vakna, på samma sätt som vi i hufvudstad en
blifvit tvingade därtill, väckta, som vi blifvit af elektriska spårvagnar
och automobiler, och det torde icke dröja länge, innan
den rädsla, jag antydde, då har försvunnit. Men hvad som dock
först och sist enligt min tro talar för att utskottets förslag i dess
helhet icke bör antagas, är, att om den af mig nyssnämnda lag,
som förekommer under nästa punkt på föredragningslistan, med
dess synnerligt stränga straffbestämmelser kommer att tillämpas,
finnes enligt min åsikt icke någon som helst risk att släppa automobilismen
lös i så utsträckt grad, som Kungl. Maj:t här föreslagit,
hvarför jag ock vågar hoppas, att den af herrar Lindman
och Segerdahl afgifna reservationen, i hvilken rättvisa gjorts åt
den skiljaktiga meningen beträffande de två punkter, jag tagit
mig friheten beröra, måtte vinna kammarens bifall, i enlighet
med hvad den förste ärade talaren nyss yrkade.

Herr Sjöcrona: Här är ju fråga om att berättiga allmänt

användande af ett fortskaffningsmedel, som visserligen icke varit
förbjudet och till och med genom vissa, i särskilda fall meddelade

Lördagen den 12 Maj, e. m.

13 N:o 47.

tillstånd varit uttryckligen tillåtet, men som ändå hittills kunnat Författningssägas
vara ett nytt fortskaffningsmedel, om hvilket man icke har förfa9 om
synnerligt stor erfarenhet. Nu börjar det emellertid att mer all- mtrafik
mänt begagnas och nu är äfven nödvändigt att få allmänt gällande (Forts )
bestämmelser därom, hvilket också Kungl. Maj:t insett och hell
järtat, och därför har Kungl. Maj:t framlagt detta föreliggande
förslag. Det säger sig själft, att då detta fortskaffningsmedel, om
det icke är lämpligt konstrueradt, kan innebära fara för dem, som
begagna detsamma, och då dess användande äfven kan medföra
fara för andra trafikanter, för vägfarande i allmänhet, samt obehag
för de väghållningsskyldige, en sådan lagstiftning som denna,
då den nu framträder, måste afvägas med synnerligt stor omsorg.

Man bör å ena sidan se till, att man icke förnärmar andra trafikanter
samt landtmännens berättigade anspråk, på samma gång
man å andra sidan måste, hvilket också af utskottet erkännes,
söka undvika, att för stora hinder läggas i vägen för begagnande
af detta fortkomstmedel, som otvifvelaktigt har framtiden för
sig och särskild! i vårt land, som ännu icke i vissa delar har så
synnerligt goda samfärdselmedel, kan blifva af särdeles stor betydelse.
Det säger sig själft, att härvidlag resa sig mycket stora
svårigheter. Många faktorer måste här tagas med i räkningen:
konstruktionen af automobilerna, vägarnes beskaffenhet och särskilt
vägarnes bredd, den hastighet, som kan blifva tillåten, jämte
mycket annat, och det lärer vid afvägande af alla faktorers inverkan
icke låta sig göra att framställa något absolut giltigt, med
därpå grundad bestämmelse, åtminstone icke då man första gången
tager i hop med detta ärende samt icke varit i tillfälle att i vårt
land pröfva tillämpning af förut gällande bestämmelser.

Den första talaren har anmärkt mot Kungl. Maj:ts förslag,
att där förekomma en mängd tekniska bestämmelser, hvilka, såsom
han yttrade, icke behöfva belasta lagen. Jag tror icke han
bär rätt däri. Det ligger synnerlig vikt uppå att, såsom jag redan
nämnt, automobiler äro ändamålsenligt och på betryggande sätt
konstruerade, hvarför äfven bestämmelser därom måste i lagen
förekomma. Den första anmärkningen berör den i § 1 förekommande
bestämmelsen angående broms, att den skall vara så inrättad,
att automobilen kan hejdas inom en sträcka af tre gånger
automobilens längd. Uti en till utskottet ingifven skrift har äfven
sådan anmärkning blifvit framställd; utskottet har redogjort därför
i sitt betänkande och således gifvit den allt det erkännande,
den kunnat få, men utskottet har naturligtvis icke i denna rent
tekniska fråga vågat uttala något bestämdt omdöme, utan rekommenderar
detta till närmare sorgfälligt öfvervägande vid utfärdandet
af en blifvande författning. Mer har icke utskottet kunnat
göra i detta fäll. Detsamma är förhållandet med bestämmelserna
angående hjulringärne; det ifrågasattes medgifvande af tillstånd
att anbringa glidskydd och snedt gående tvärlister samt

Jf:o 47. 14

Lördagen den 12 Maj, e. m.

Författningsförslag
om
automobiltrafik.

(Forts.)

baddning under vintertid och så vidare. Där har utskottet icke
ansett sig behörigt att föreslå en bestämd ändring, utan har endast
antydt, att dessa önskningar borde tagas i sorgfälligt öfvervägande
vid författningens utfärdande. Den förste talaren nämnde också,
att i fråga om hjulringar af gummi det icke behöfde meddelas
bestämmelser i afseende å bredd m. m. Utskottet har tillmötesgått
eu sådan önskan i så måtto, att det icke förordar dylika bestämmelser
för automobiler, hvilkas belastning ej öfverstiger 750
kilogram. För dessa ansågs icke nödigt att bestämma viss bredd
å hjul ringar med beläggning af mjukt och elastiskt ämne; där
vikten åter uppgår till mer än 750 kilogram, synes det uppenbart,
att för skyddande af vägbanan mot alltför stark slitning man
måste bestämma viss bredd å hjulringarne äfven för dem, som
äro försedda med mjuk och elastisk beläggning. I detta afseende
har utskottet med ledning af den danska lagen endast antydt, att
man borde fordra åtminstone åtta centimeters bredd och sedan
större bredd, i den mån belastningen växte. Detta är så försiktigt
och moderat, som man kan begära.

Vidare har herr statsrådet och chefen för jordbruksdepartementet
riktat en särskild anmärkning mot punkt 3, som handlar
om de vägar, på hvilka automobiler finge användas, och mot punkt
5. Hvad angår 3:dje punkten, »att i förordningen skulle uppställas
såsom allmän regel, att å allmänna vägar med en bredd
af 3,6 meter eller därunder automobiltrafik ej får förekomma, med
Konungens befallningshafvande likväl lämnad rätt att för de undantagsfall,
där sådant utan olägenhet kan ske, på särskild ansökan
medgifva automobilfart», har denna bestämmelse varit föremål för
mycken öfverläggning inom utskottet; jag kan gärna säga, att vi
sysselsatt oss med densamma under två hela sammanträdesdagar
och hafva således icke slarfvat från oss denna punkt. Det har
varit framställdt förslag, och jag har själf varit med om att framställa
det, att man skulle medgifva automobiler, som icke hade
mer än en viss begränsad bredd, att de skulle få gå fram på alla
vägar utan något undantag, när icke särskild anledning fanns att
förbjuda det. Men då skulle man återigen blifvit tvungen att förbjuda
automobiler med stor bredd, så att framförandet af sådana
skulle bero på särskildt tillstånd i hvarje fall. Detta hade ju
kanske kunnat ske utan svårare olägenhet, då lastautomobiler väl
i allmänhet icke komma att användas annat än för lokaltrafik.
Förslaget kunde emellertid icke tillvinna sig majoritet i utskottet.
Där råder, liksom jag tror förhållandet vara i hela Riksdagen och
särskildt i Andra Kammaren, en stor förskräckelse för dessa automobilers
användande på smala vägar.

Hvad vårt förslag angick, hade jag och en ledamot till af utskottet
vid besök hos konsul Gjestvang sett på alla personautomobiler,
han hade. De olika slagen voro uppställda på hans gård,
och nästan alla hade en bredd mellan de yttersta punkterna af

Lördagen den 12 Maj, e. m.

15 JNT:o 47.

1,67 meter eller således omkring 1,7 meter. Om nu herrarne be- Författningssinna,
att våra bygdevägar i allmänhet ej hafva mer än 3,6 meters />örs%
bredd — på ett och annat ställe till och med mindre —, skulle UUtrafik "
med användandet af automobiler af 1,7 meters bredd å sådan väg ^orts)
ej finnas mer än 2 decimeters mellanrum vid möte mellan två
automobiler eller mellan en automobil och ett annat åkdon med
samma bredd som automobilen, för att nu icke tala om stora lass,
som bönderna kunna vilja framföra på sådana vägar. Det väckte
synnerligt stort motstånd, och utskottet vågade icke, såvidt utskottet
skulle kunna hoppas på att nu få denna fråga ordnad, i
det fallet förorda bifall till Kungl. Maj:ts förslag eller till det
förslag, som jag och en annan ledamot i utskottet hade ifrågasatt.

När man nu icke ansåg sig kunna såsom allmän regel tillåta
användandet af vägar med endast 3,6 meters bredd eller därunder,
inträffade ju det förhållandet, att flertalet vägar på landsbygden
icke skulle få användas för automobilfart, så framt icke Konungens
befallningshafvande ansåge sig kunna meddela särskildt tillstånd.

Då kunde det väl icke vara lämpligt, att man skulle för hvarje
sådan väg i hela riket uppsätta talför, som innehölle förbud att
befara dessa vägar. Det skulle naturligtvis då finnas en tafla vid
det ställe, där den smalare vägen utgår från en bredare väg, och
en tafla vid det ställe, där den åter träffar en bredare väg, samt
vid alla vägar till den förstnämnda vägen. Jag antager, att i
Skaraborgs län dessa taflors antal skulle komma att uppgå till
flere hundra —• det är väl det minsta, jag kan tänka mig. Då
ansåg utskottet det lämpligare, att Konungens befallningshafvande
finge genom allmän kungörelse tillkännagifva, hvilka vägar som
skulle få befaras, och de särskilda villkor, som det möjligen kunde
blifva nödvändigt att bestämma i afseende å dessa vägar, så att
t. ex. en 4 meter bred väg naturligtvis ej skulle få befaras af
en lastautomobil, som hade 2 meters eller större bredd, och så
vidare lämpadt efter omständigheterna. Jag tror, att ingen gärna
kan bestrida, att med det slut, hvari utskottet stannat, att såsom
allmän regel förbjuda användandet af 3,6 meter breda vägar, det
måste anses vara en praktisk anordning, att man icke skall sätta
upp taflor vid alla dessa vägar. Jag behöfver icke erinra om den
kostnad, som det skulle medföra för statsverket.

Herr statsrådet Tamm har vidare framställt anmärkning beträffande
den tillåtna farten. Ja, mine herrar, jag har talat om
att det är många faktorer, som göra sig gällande, när man skall
jämka och laga på bästa vis i en sådan fråga som denna. Men
det är en faktor till, och det är allmänhetens ovana vid och den
allmänna förskräckelse, som herr statsrådet Tamm erkände ännu
vara rådande, för dessa fortskaffningsmedel. Det har därför synts
utskottet vara nödvändigt att gå fram med försiktighet och afvakta
den tid, då allmänheten hunnit vänja sig litet mera vid dessa automobiler,
för att, ifall det visat sig vara möjligt och lämpligt, då öka den

N:g 47. 16

Lördagen den 12 Maj, e. m.

Författnings
förslag om
automöbiltrafik.

(Forts.)

-högst medgifna farten. För öfrigt kan jag icke finna, att icke det
kan vara fullt tillräckligt, att särskildt i en större stad med liflig
trafik på gatorna man skall få framföra ett åkdon med en fart af
15 kilometer i timmen, d. v. s. 50 procent större hastighet, än man
vanligen åker med; och när man medgifver, att man på landet får
fara fram med 25 kilometer eller 21/2 mil i timmen, bör väl det vara
tillräckligt i början. Men jag medgifver villigt, att skillnaden mellan
25 och SO kilometer i timmen ej är så synnerligt stor eller så synnerligen
mycket att fästa sig vid. Det tror jag dock, att, om
utskottet utan vidare godkänt Kung!. Maj:ts förslag härvidlag,
författningen hade mött mera motstånd, än den kanske nu kommer
att göra. Det har således varit i ren välmening, som utskottet
ansett sig böra förorda denna egentligen ganska obetydliga
nedsättning för landsbygden. Och hvad beträffar hastigheten
i mörker, får jag säga, att jag tycker, att det bör vara fullt tillräckligt,
att automobiler få färdas fram med 10 kilometer i timmen,
lika för städerna och landsbygden. Kungl. Maj:ts förslag
stadgar härvidlag en mindre hastighet för städerna än för landsbygden.
I städerna skulle man väl emellertid snarare kunna tilllåta
större hastighet, då där i allmänhet gatorna äro belysta under
nätterna. Men om man tänker efter, kan det ju på landet, då
under mörker eller dimma en mängd folk kommer från en marknad
eller annat, där stora skaror varit samlade, vara vådligt, om
automobiler fara fram med större fart än 10 kilometer i timmen.

Jag har nu sökt att i någon mån besvara de hittills framställda
anmärkningarna. Såsom gällande hela lagförslaget vill jag säga,
att jag naturligtvis icke kan påstå, att det ena ena eller andra är
absolut riktigt och har absolut företräde, men jag tror, att, om
man önskar att nu få fram en författning i ämnet för att få
pröfva, huru den kommer att te sig i tillämpningen, och möjligen
därefter gå vidare fram, man gör försiktigast, om man nu antager
hvad utskottet hemställt.

Jag tillåter mig att yrka bifall till den föreslagna första
punkten.

Herr Lindman: Jag har till fullo förstått, att det är af en
viss vikt, att man på ett så nytt lagstiftningsområde som detta går
framåt med försigtighet. Men jag har det oaktadt icke kunnat
anse det vara rätt af utskottet att gå så långt, som det gjort.
Kungl. Maj:t har föreslagit, att alla allmänna vägar skulle upplåtas
för automobiltrafik, och att Konungens befallningshafvande
skulle, hvar och en i sitt län, kunna utfärda inskränkande bestämmelser,
hvarigenom undantag göras för vissa vägar. Utskottet
däremot säger, att inga andra vägar än de, som äro öfver
3,6 meter breda, få användas för automobiltrafik. Således har utskottet
undantagit alla våra allmänna vägar af det så kallade bygdevägsslaget
och ansett, att man endast på de allmänna lands -

Lördagen den 12 Maj, e. m.

17 Dito 47.

vägarna skulle få färdas med automobil. Likväl har utskottet Författningssagt,
att i vissa undantagsfall automobil må framföras äfven på ^tomoMl
andra vägar, där det efter särskild ansökan pröfvas kunna ske trafik.
utan olägenhet. Det vill säga: en person, som har automobil, (Forts.)
får gå in till Konungens befallningshafvande och begära att få
med automobil färdas på den eller den vägen, och han kan få
tillstånd därtill, för så vidt det kan ske utan olägenhet. Hvar och
en, som vill förvärfva sig en sådan rätt, skall därom göra ansökning.
En person, som bor på en ort, gör ansökning och får tillstånd
att trafikera en viss smalare väg; en annan person däremot,
som bor i angränsande län, gör ansökning beträffande samma väg,
men får ej det begärda medgifvandet. Se där ett exempel på
olägenheter af den ifrågavarande bestämmelsen! Efter min mening
skulle för öfrigt inträffa åtskilliga ganska stora sådana. Om
till exempel en person bor vid en bygdeväg, kan han ju själf utverka
tillstånd att få färdas på denna väg, men en annan person,
som ej begärt tillstånd, kan ej färdas med automobil till honom,
därför att han bor vid en så smal väg. Om en smalare väg sammanbinder
två landsvägar, kan man ju ej färdas därpå med automobil
från den ena landsvägen till den andra, för så vidt Konungens
befallningshafvande ej därtill lämnat tillstånd. En landsväg
kan ju också vara smalare än 3,6 meter — det är icke sällsynt i
Norrland —, hur skall då en automobilfarande göra, om han ej
utverkat tillstånd att få fara fram på det smala stället? Skall
han stiga af och mäta vägen samt, då den befmnes vara mindre
än 3,6 meter bred, vända och resa tillbaka igen? Eljest skulle
han nödgas öfverträda förordningen. Jag anser, att detta kunnat
vara hjälpt, om utskottet följt den väg, som nu af utskottets ordförande
omnämnts och som varit före i utskottet, nämligen att
säga: automobiler af viss bredd få färdas äfven på smalare vägar,
och på bredare vägar få alla automobiler färdas. Men de nu föreslagna
bestämmelserna synas mig blifva alltför restriktiva.

Hvad taft om a beträffar, är äfven jag af den åsikten, att det
är önskligt att slippa dem. Hvad är naturligare än att bestämma,
att Konungens befallningshafvande skall utfärda en kungörelse af
innehåll, att på de och de vägarna få automobiler färdas, och
kanske: på de och de vägarna få endast automobiler under den
och den bredden färdas fram. Den föreslagna bestämmelsen kommer
att verka hindrande äfven så till vida, att, medan på allmänna
vägar, som äro öfver 3,6 meter breda, andra vägfarande veta, att de
kunna riskera att möta automobiler och därför se upp, de på smalare
vägar ej kunna veta, att de riskera att möta automobiler —
då de ej hafva sig bekant, att särskilt tillstånd är utfärdadt —
samt till följd däraf olyckshändelser lättare kunna tänkas uppstå
på sådana vägar.

Beträffande hastigheten är jag af den mening, att det är
ganska öfverdrifvet af utskottet att sätta ned hastigheten så mycFörsta
Kammarens Prof. 1906. N:o 47. 2

tf:o 47. 18

Lördagen den 12 Maj, e. m.

Författnings-ket, som skett. Det står ju helt tydligt, att å broar och i väg^automobil
korsningar samt å sådana ställen, där lifligare trafik råder, eller
trafik. där körbanan ej kan öfverskådas minst 15 meter framför automo Forts.

) bilen, densamma ej får färdas med större hastighet, än att den

kan stannas ögonblickligen. Detta i förening med hvad som förekommer
i nästa punkt på föredragningslistan synes mig vara tillräckligt
skydd mot att automobiler skola köra fram med för stor
hastighet. Det synes mig därför, att de farter, som af Kungl.
Maj:t blifvit föreslagna, val må kunna tillåtas, det vill säga högst
30 kilometer i timmen på landet och högst 20 kilometer i timmen
i stad vid dager. Är det sistnämnda så förfärligt mycket? Utskottet
har satt ned maximihastigheten i stad till 15 kilometer i
timmen, men mången gång färdas man där så fort med häst. Genom
en så restriktiv bestämmelse afskär man ju den fördel, som
kan vinnas med en automobil, att man kommer fortare fram.
Dessutom anser jag, att i en stad som Stockholm, som börjar
på att växa ut och blifva en storstad, människorna verkligen få
finna sig i att som i andra stora städer se upp en smula, när
de gå på gatan. De kunna ju sofva på trottoaren, men på gatan
måste de vara beredda på att finna åkande automobiler och
velocipeder.

Jag betraktar automobilen såsom ett nyttigt fortskaffningsmedel.
Den är nyttig både för transport af gods och för de personers
betjänande, som behöfva komma fram hastigt. Därför bör
man ej lägga så stora hinder i vägen för automobiltrafiken, som
utskottet gjort. Med anledning däraf skall jag anhålla, herr
talman, att vid föredragningen af tredje och femte punkterna
få yrka afslag på dem och att få föreslå en ändring i sjätte
punkten.

Herr Håkansson: Jag skall icke länge uppehålla kammaren.
Jag ber endast att få uttrycka min tacksamhet mot lagutskottet
för de förslag till ändringar, som det kommit med i afseende
å tredje punkten. Här är i vårt land så godt om trånga,
smala, backiga och krokiga vägar, att det på många ställen verkligen
vill försigtighet till, när man kommer med dessa moderna
fordon. Man har till exempel en krokig väg, gående en längre
sträcka utmed ett vattendrag å ena sidan och med skogbevuxna
höjder å den andra; och man kan icke se den mötande förrän
några meter innan man är färdig att stöta ihop med honom. Jag
antager, att herrarna lite hvar hafva sett exempel på hur svårt
det är, särskildt vid nyöppnade järnvägslinjer, att få hästar att gå
fram mot ett mötande järnvägståg, huru mycket svårare skall det
icke vara vid möten med dessa fordon, af hvilka det ena ej liknar
det andra — det finnes ju tjogtals olika automobiler?

Låt oss i detta fall afstå från att vara ett föregångsland!
Låt oss i stället trygga säkerheten för flertalet vägfarande!

Lördagen den 12 Maj, e. m.

19 N:o 47.

Herr Sjöcrona: Med anledning af herr Lindmans yttrande,
att det skulle behöfvas särskildt tillstånd för hvar och en, som
ville trafikera en smalare väg, och att detta skulle vara förenad!
med stor olägenhet, särskildt för dem, som bodde långt bort,
ber jag få fästa uppmärksamheten därpå, att, om flera eller färre
personer på anförda skäl begära, att en väg om 3,6 meters bredd
skall få befaras med automobil, och Konungens befallningshafvande
bifaller en sådan ansökning — efter vägstyrelsens hörande
antagligen —, Konungens befallningshafvande naturligtvis kommer
att taga upp tillståndet i den kungörelse, som Konungens befallningshafvande
utfärdar vid hvarje års början, hvarigenom allmänheten
sålunda får veta, att den vägen är genom särskildt tillstånd
upplåten till allmän trafik.

Vidare sade samme talare, att det i städerna ofta hände, att
man körde med en fart af 15 kilometer i timmen. Jag är rädd
för att den, som kör på Drottninggatan i Stockholm med en sådan
hastighet, blir fälld till ansvar för öfverdådig framfart.

Herr Bohnstedt, Knut: Äfven jag skall be att få till lagutskottet
framföra min tacksamhet för att utskottet bestämt en
viss bredd på de vägar, som må upplåtas för automobiltrafik, ty
för oss, som bo på landet, är det af vikt, att äfven vi få komma
fram. Jag vill hemställa till herrarne, huru man skall bära sig
åt, när man kommer körande med ett parlass hö eller säd och
möter en automobil på en väg, som är 3,6 meter bred. Det
blir ytterst svårt, delvis omöjligt att komma förbi hvarandra,
automobilen blir nog icke den, som viker, utan det lär nog bli
den andre parten, som kommer i diket. Jag tror därför, att det
är af yttersta vikt att få bestämdt, hvilka vägar automobilerna få
färdas fram. Således kommer jag att yrka bifall till momentet 3
och skall på samma gång anhålla att få yttra mig något i afseende
på momentet 5.

Att kontrollera den hastighet, hvarmed en automobil far
fram, är synnerligen svårt. Lagutskottet föreslår, att den har
rättighet att vid dagsljus köra med en hastighet af i stad, köping
o. s. v. 15 kilometer samt å landet 25 kilometer i timmen. Men
då det är omöjligt att kontrollera farten åtminstone på landsbygden
— i städerna, där det finnes polis, kan det ju gå för
sig —, kan med säkerhet antagas, att om farten bestämmes till 20
kilometer, köres 25, och om farten sättes till 25, köres minst 30,
och med den hastigheten ökas naturligtvis ännu mera svårigheten
att mötas. För min del kan jag ej förstå, hvarför det skall vara
så stor skillnad i detta fall i fråga om landet och staden. I staden
finnas å ömse sidor om körbanan trottoarer, men på landet där
äro inga trottoarer, men i stället oftast ganska djupa diken,
och därför synes det mig, som om automobilhastigheten ej borde
få vara större på landet, än hvad den är i städerna. Jag skulle

Författningsförslag
om
automobiltrafik.

(Forts.)

N:o 47. 20

Författnings
förslag om
automobiltrafik.

(Forts.)

Lördagen den 12 Maj, e. m.

- dock medgifva detta, om blott man kunde utöfva någon kontroll,
men det kan man icke, åtminstone känner jag icke något sätt,
hvarpå man skulle kunna taga reda på denna sak.

Om något större hastighet skall medgifvas för landsbygden,
skulle jag därför önska, att i stället för 25 bestämdes högst 2Ö
kilometer för landet, så att paragrafen skulle få den ändring, att
orden »annorstädes 25 kilometer» under dagsljus ändrades till
»annorstädes högst 20 kilometer», och kommer jag, herr grefve
och talman, att anhålla om proposition härå.

Herr Hedenstierna: Då det i detta fall gäller att lagstifta,
bör man väl icke endast taga hänsyn till förmån för automobiltrafiken,
utan man får väl äfven fästa något afseende vid den
stora allmänhetens rättvisa kraf på skydd mot förfördelande och
skador. Det är därför ej nog att göra straffbestämmelser, hvilka
oftast icke blifva effektiva i följd af svårigheten att styrka den
hastighet, hvarmed automobilerna framdrifvas, utan man måste i
själfva lagen utsätta sådana bestämmelser, att man såvidt möjligt
är skyddar allmänheten. Det har sagts, att man genom dylika
bestämmelser skulle hämma detta så nödiga fortskaffningssätt,
automobilfarten, men jag får då säga: hvilket är väl viktigast,
att en person, som reser med automobil, kommer fram något tidigare,
än det eljest varit honom möjligt, eller att den stora allmänheten
blifver skyddad mot fara och olyckshändelse? Kommer eu automobil
med icke alltför stor hastighet och på en sådan väg, att
man kan se honom på långt afstånd, kan man visserligen med
iakttagande af stor försiktighet möta honom, men om han ute å
landsbygden rusar i väg med sådan fart, som man får bevittna
här i Stockholm, blir det nära nog omöjligt att, då man kommer
körande med hästar, reda sig vid ett möte med en automobil. På
landet finnas i allmänhet inga bivägar att slå in på, när en automobil
passerar, utan man får försöka komma undan huru som
helst och så godt man kan. Ännu är man icke så van vid automobiler
ute på landsbygden, att icke risken af olyckshändelse, om
automobilhastigheten blir för stor, är mycket afsevärd. Men det
är icke nog med att bestämmelser i afseende på farten gifvas,
man måste äfven tänka sig beskaffenheten af de vägar, å hvilka
automobilerna få fara fram. På de vägar, hvilka äro så smala,
som här är omtaladt, eller smalare än 3,6 meter, kan man näppeligen
mötas med vanliga fordon, och om någon där kommer
körande med en automobil, huru skall man då, om man färdas efter
aldrig så litet skygga hästar, tänka sig kunna passera en dylik.
Man må vara aldrig så försiktig och iakttaga alla möjliga försiktighetsmått
å ömse sidor, uppstår fara, om vägen är för smal.
Våra vanliga bygdevägar äro i allmänhet icke lämpliga för dessa
nya fortskaffningsmedel.

Enligt min tanke har utskottet ingalunda varit för strängt i

Lördagen den 12 Maj, e. m.

21 N:o 47.

den här gjorda bestämmelsen, utan snarare alldeles för mildt. FörfattningsBeträffande
landsbygden skulle det ju ligga den egentliga och ^tom0Mlstörsta
vikten på att man där kan färdas fram på vägarna med trafik.

tunga automobiler, hvilka få lastas med större tyngder, och det (Forts.)

finnes ett visst berättigadt intresse uti att en sådan automobiltrafik
lagfästes, men i delta fall är det icke heller samma fara
för de mötande, som när det gäller snabbgående automobiler.

Därför tror jag, att den största fördelen af en lagstiftning å detta
område vore, att särskilda lagstadganden gjordes för lastautomobiler
och särskilda för turister; ty dessa senare äro vanligtvis
sportmän, hvilka mycket litet tänka på den stora allmänheten, de
tänka blott på sig själfva och den idrott de vurma för, men då
det bör åligga dem att tänka icke blott på sitt eget nöje, utan
äfven på sina medmänniskor samt dessas lif, hälsa och säkerhet,
kan man icke vara nog försiktig vid lagstiftningen. Emellertid
vill jag för närvarande endast yrka bifall till lagutskottets förslag.

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i föreliggande punkt hemställt.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 3.

Herr Lindman: Jag ber att få yrka afslag på 3:dje

punkten.

Herr Sjö Gröna: Under åberopande af hvad jag förut anfört,
anhåller jag att få yrka bifall till punkten.

Herr Ce derb er g: Då denna punkt behandlades inom ut skottet,

gick min åsikt i samma riktning som reservanternas, och
för den åsikten hyser jag fortfarande starka sympatier. Att jag
ej kom att reservera mig mot utskottets förslag berodde emellertid
därpå, att jag fått felaktiga uppgifter i afseende å den för
personautomobiler vanligen förekommande bredden, hvilken för
mig uppgafs till omkring 1,7 meter. Men jag har sedermera fått
kännedom om att automobiler tillverkas äfven af viss mindre
bredd och att sådana af 1,25 meters bredd icke äro så synnerligen
ovanliga. Mig synes det därför, att reservanterna i afseende å så
smala automobiler hafva fullt skäl att yrka afslag å denna punkt.

Jag tror nämligen, att det varit mest praktiskt att uti förordningen
införa några bestämmelser, hvarigenom rätten till au tom obiltrafik
på vissa vägar gjordes i någon mån beroende af automöbilens

3f:o 47. 22

Lördagen den 12 Maj, e. m.

Författningsförslag
om
automobiltrafik.

(Forts.)

bredd. Vägbredden torde i det stora hela ganska litet betyda i
fråga om sådana olägenheter, som kunna inträffa i följd af att
hästar blifva rädda för automobilerna, ty om då vägen är en eller
annan decimeter bredare eller smalare, betyder det ytterst litet;
större inflytande har den såsom inverkande på möjligheten att
vid möten kunna komma förbi hvarandra. I det hänseendet beror
därjämte mycket på automobilens bredd, och därför tror jag, att
det hade varit mest praktiskt, om, som sagdt, någon bestämmelse,
som gjorde rätten till automobils användning å smalare vägar
beroende på automobilbredden. Något yrkande därom anser jag
mig dock icke nu böra framställa, därför att om, såsom jag önskar,
kammaren skulle bifalla reservanternas yrkande, under det att
efter all sannolikhet utskottets yrkande bifalles i Andra Kammaren,
så kommer naturligtvis frågan till sammanjämkning inom
lagutskottet, och man kan då i sammanjämkningsväg fä fram ett
mellanförslag, hvarvid den af mig nu nämnda omständigheten, att
det finnes personäutomobiler, som äro smalare än hvad för utskottet
uppgifvits, kan vinna behörigt afseende.

Jag anhåller således att få instämma uti herr Lindmans yrkande
om afslag på punkten i fråga, hvarigenom Kungl. Majds
förslag i den delen skulle blifva det af kammaren antagna.

Herr Sjöcrona: Ja, detta förslag af herr Cederberg kan ju

möjligen synas tilltalande, men jag tror, att det blefve nog ganska
svårt att åstadkomma en sammanjämkning, om man skulle låta
Kungl. Maj:ts förslag i 8 § blifva antaget af Första Kammaren,
under förutsättning att utskottets förslag antoges af medkammaren.
Den förespeglade sammanjämkningen blefve nog rätt svår,
men äfven utan en sådan sammanjämkning torde det åsyftade
målet kunna uppnås. Äfven jag har mig bekant, att det lär finnas,
ehuru mera undantagsvis, automobiler, som äro smalare än 1,7
meter. Om sådana skulle komma att mera allmänt användas, kan
ju Konungens befallningshafvande, om så finnes lämpligt, medgifva,
att automobiler, som hafva exempelvis 1,25 meters bredd,
få fara på de vägar, hvilka hafva mindre bredd än 3,6 meter.
På det sättet åstadkommes ju alldeles precis detsamma. Utskottet
har ju också själft föreslagit, att denna inskränkning i fråga om
3,6 meters vägbredd ej skall tillämpas på motorcyklar, emedan
de äro smalare än den vanligast förekommande bredden af de
ännu åtminstone smalaste automobilerna. Att denna sistnämnda
bredd på en automobil dock är tämligen ovanlig, tror jag mig
kunna antaga, då, såsom jag redan nämnt, vid den förevisning,
som herr Gjestvang gjorde för herr Cederberg och mig vid vårt
besök i hans affär, ej fanns en enda automobil, som var smalare
än 1,67 meter. Jag tror därför, att kammaren gör klokast uti
att bifalla äfven denna punkt.

Lördagen den 12 Maj, e. m.

23 Jf:o 47.

Herr Andersson, Gustaf: Lagutskottets ärade ordförande Författnings har

till fullo utredt utskottets uppfattning af denna fråga, men
jag skall ändock anhålla att få något bemöta herr statsrådet och trafik.
chefen för jordbruksdepartementet i afseende å ett par punkter, (ports_)
uti hvilka han yttrat sig.

Herr statsrådet säger, att risken är större för automobiler
än för de vägfarande, som åka efter hästar, men detta resonemang
kan väl icke hålla streck. Automobilen blir ej rädd, han
går icke i diket, men om jag kommer åkande efter en häst eller
ett par hästar, så bli de rädda och gå i diket, och alltså är faran
större för den, som åker efter hästar, än för automobilfararen.

En vanlig automobil för persontrafik är 1,7 meter bred, och ingen
kan begära, att automobilen skall föras åt sidan alldeles intill
dikeskanten, hvarigenom icke ens hälften af en 3,6 meter bred
väg blir öppen för andra vägfarandes åkdon; dessutom är det
omöjligt att få hästar att lugnt möta automobilen, och det är till
och med orimligt begära, att vanliga åkdon skola mötas så nära
intill hvarandra, att axel stöter mot axel. I detta fall är det tydligt.
att faran är större för dem som färdas efter hästar än för de
automobilåkande.

Herr statsrådet nämnde, att det var på samma sätt då velocipederna
började att användas, men denna jämförelse är väl icke
så alldeles riktig. Velocipeden upptar ju icke på långt när hälften
af vägen, och de mötande få således mera än halfva vägen
till sin disposition. Herr statsrådet sade också, att automobilen
har en mycket stor framtid för sig i synnerhet i Jämtland, och
det är mycket möjligt, däruppå tviflar jag visst icke. Jag kan i
detta fall påminna om att då det, efter hvad jag vill minnas, var
fråga om anslag till allmänna vägar, yttrade en statsrådsledamot,
att han rest en hel dag i Norrland och därvid icke sett mera än
eu gumma, som gick och vallade två kor på vägen. I sådana fall
är ju ingen fara vid automobiltrafik, därför hade det varit riktigare,
om regeringen skilt på Norrland och öfriga delar af landet och
tagit det, så att säga, mera så småningom och i den mån behofvet
visade sig större på det ena eller andra hållet, i stället för att,
på sätt nu skett, skära allt öfver en kam.

Jag tror, att om Första Kammaren skulle låta locka sig att
gå in på det förslag, som är framkommet från reservanterna, äro
nog utsikterna ej så stora att få det förslaget igenom i medkamniaren
— det blir nog ändå den, som i det här fallet tager ledningen
— och då få de, som vilja hafva denna lagstiftning, ingenting
alls.

Jag hemställer då, om det ej är skäl att taga utskottets förslag,
till hvilket jag nu yrkar bifall.

Herr Cederberg: Då man talat så mycket om olyckshändelser,
hvilka kunna inträffa då hästar äro rädda, ber jag att få

N:o 47. 24

Författningi
förslag om
automobiltrafik.

(Forts.)

Lördagen den 12 Maj, e. m.

uppläsa ett par moment ur Kung!. Maj:ts förslag till förordningens
14 §, innefattande instruktion för automobilförare och lydande
sålunda:

»att, då ridande eller med dragdjur förspändt åkdon möter
eller upphinnes, iakttaga all möjlig varsamhet och, om djuret visar
sig oroligt, icke färdas förbi, innan den ridande eller åkande
lämnats tillfälle att, om han så önskar, stanna och stiga af eller
vidtaga annan åtgärd till förekommande af olycksfall;

att äfven eljest, då kreatur befinnes i omedelbar närhet af
automobilen, iakttaga den varsamhet, som till förekommande af
olycksfall kan anses erforderlig;»

Genom denna instruktion, hvilken af utskottet antagits och
som torde af kammaren bifallas, förefaller det väl, som om åtskilliga
af de farhågor man uttalat i afseende å möjliga olyckor
vid möten med automobiler skulle vara undanröjda. I öfrigt kan
detta åberopas äfven när vi komma till punkten 6. Jag anhåller
därför blott att nu få fästa uppmärksamheten härpå, så att jag
vidare slipper yttra mig i denna fråga.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen jämlikt de yrkanden, som härunder förekommit, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i förevarande punkt
hemställt samt vidare pa afslag därå, och förklarade sig finna
den förra propositionen, hvilken förnyades, vara med öfvervägande
ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemställt i punkten 3 af
sitt utlåtande n:o 47, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 80;
Nej — 41.

Lördagen den 12 Maj, e. m.

25 N:o 47.

Författningsförslag
om
automobiltrafik.

(Forts.)

Herr Bohnstedt, Knut: Jag ber att få hemställa, att den å
andra raden nedifrån i 5 momentet förekommande bestämmelsen
»25 kilometer» måtte utbytas mot högst »20 kilometer», för öfrigt
lika med utskottet.

Herr Lindman: Jag anhåller att få yrka afslag å 5:te
punkten.

Herr Sjöcrona: Jag anhåller att få yrka bifall till punkten,
och detta så mycket mer, som nu här äro framställda ett yrkande
på 30 kilometer och ett annat på 20 kilometer, och då synes mig
utskottets hemställan om 25 kilometer vara en lämplig medelväg.

Grefve Hamilton: Det är ju tydligt, att man hyser en viss
fruktan i afseende å automobilfarten, då man ännu saknar erfarenhet
om denna trafik, men jag hemställer, om icke vi dagligen
på Stockholms gator se automobiler gå fram med öfver 15 eller
till och med 20 kilometers hastighet, och vi se på samma gång
att detta icke medför några vådor, utan att det går mycket väl för
sig. Yi behöfva ej hysa någon skuggrädsla för antagande af
denna punkt. För öfrigt, när automobiler nu blott komma att få
framföras på de bredare vägarna, böra de också få köra med
större hastighet än nu är föreslaget, och jag anhåller därför att i
likhet med herr Lindman få yrka afslag å denna punkt.

Herr Törnebladh: Den föregående talaren sade, att man
ser huru automobilerna fara fram på Stockholms gator, och att
det går mycket väl för sig. Jag instämmer uti detta hans yttx’ande
endast med borttagande af »mycket väl.»

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmannen
yttrade, att beträffande förevarande punkt yrkats: l:o),
att utskottets hemställan skulle bifallas; 2:o) af herr Bohnstedt,

Knut, att utskottets hemställan skulle bifallas med den ändring,
att orden »25 kilometer» utbyttes mot »högst 20 kilometer»; och
3:o), att utskottets hemställan skulle afslås.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa
yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf, och sedan till kontraproposition
därvid antagits afslag å utskottets hemställan, upp -

Punkten 4.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten 5.

]V:o 47. 26

Lördagen den 12 Maj, e. m.

Författnings- sattes, justerades och anslogs en omröstningsproposition af föl -

förslagom jande lydelse:

automobil trafik.

(Forts.)

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemställt
sitt utlåtande n:o 47, röstar

punkten 5 af

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja — SO;

Nej — 37.

Punkterna 6—9.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Lagförslag Föredrogs å nyo lagutskottets den 8 och 9 innevarande maj
^ut ''för Vskada bordlagda utlåtande n:o 48, i anledning af Kungl. Maj:ts proposiiföljdafauto-ti°n
raed förslag till lag angående ansvarighet för skada i följd
mobiltrafik af automobiltrafik samt till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15
m. m. § strafflagen.

Genom proposition, n:o 65, af den 7 mars 1906, som af båda
kamrarne blifvit hänvisad till lagutskottet, hade Kungl. Maj:t,
under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta
domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen antaga vid propositionen
fogadt förslag till lag angående ansvarighet för skada i
följd af automobiltrafik samt till lag om ändrad lydelse af 11
kap. 15 § strafflagen.

Punkten 1.

Utskottet hade i förevarande punkt hemställt, att Riksdagen
måtte antaga det i propositionen innefattade förslag till lag angående
ansvarighet för skada i följd af automobiltrafik.

Lördagen den 12 Maj, e. m.

27 N:o 47.

Ordet lämnades på begäran till Lagförslag

ang. ansvang Herr

Sjöcrona, som yttrade: Enligt vedertaget bruk skall jag^fJ/Jafautotillåta
mig att i afseende å föredragningen hemställa, att betänkandet mobiltrafik
föredrages punktvis, att det i första punkten omförmälda betän- m. m.
kandet föredrages paragrafvis med ingress och rubrik sist, att upp- (Forts.)
läsning icke må äga rum af andra paragrafer än de, beträffande
hvilka uppläsning begäres, att vid behandlingen af första paragrafen
öfverläggningen må omfatta lagförslaget i dess helhet samt att,
därest någon § skulle blifva till utskottet återförvisad, utskottet må
äga att beträffande de paragrafer, som blifvit med eller utan ändring
godkända, föreslå de jämkningar, som kunna af återförvisningen
föranledas.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Vid härefter i enlighet med den beslutade ordningen skedd
föredragning godkändes den föreslagna lagen och förklarades utskottets
i punkten gjorda hemställan besvarad genom kammarens
föregående beslut.

Punkten 2.

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 8 och 9 i denna månad Lagförslag
bordlagda utlåtande n:o 49, i anledning af dels Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till lag om rikets flagga, dels ock två med
föranledande af nämnda proposition väckta motioner.

Genom en den 5 april 1906 dagtecknad proposition, n:o 115,
som blifvit till lagutskottet hänvisad, hade Kungl. Maj:t, under
åberopande af propositionen bilagt utdrag af protokollet öfver
civilärenden för samma dag, föreslagit Riksdagen att antaga vid
propositionon fogadt förslag till lag om rikets flagga.

I sammanhang med nämnda proposition hade lagutskottet till
behandling förehaft två särskilda till utskottet öfverlämnade motioner,
hvilka i anledning af propositionen väckts, den ena, n:o
160, inom Andra Kammaren af herr J. E. Centerwall och flen
andra, n:o 43, inom Första Kammaren af herrar F. E. K. Åkerberg,
J. Bernström, K. H. B. Tillberg och E. Fränekel.

I den af herr Åkerberg m. fl. afgifna motionen hade hemställts,

47. 28

Lördagen den 12 Maj, e. m.

Lagförslag
om rikets
flagga.
(Forts.)

»att Riksdagen måtte besluta följande ändringar i den af
Kungl. Maj:t föreslagna lag om rikets flagga:

§ 5.

Hans Maj:t Konungen, Riksdagen och med Konungens tillstånd
medlem af konungahuset må föra tretungad flagga, med
eller utan rikets vapen å hvitt fält i korsets midt, så ock använda
sådana tecken i den tvärskurna flaggan.

Kungl. Svenska segelsällskapet må, i den omfattning Kungl.
Maj:t äger bestämma, föra den tretungade flaggan med bokstaf ven
O förgylld med en kunglig krona däröfver å hvitt fält i korsets
midt.

Enligt bestämmelser, som Konungen i kommandoväg meddelar,
må i tretungad flagga för utmärkande af befäl föras visst
tecken, anbragt i det öfre inre fältet. I öfrigt får ej flagga förses
med märken, emblem eller bokstäfver.»

Utskottet hade i nu föredragna utlåtande af anförda skäl
hemställt, att Riksdagen, under förklarande, att Kungl. Maj:ts
förevarande proposition icke kunde i oförändradt skick bifallas,
måtte, med anledningo af propositionen samt med afslag å herr
Centerwalls och herr Åkerbergs m. fl. motioner, för sin del antaga
lag angående rikets flagga, af den lydelse, utskottets utlåtande
utvisade.

Vid utlåtandet hade reservation afgifvits af herr Segerdahl,
hvilken, med instämmande af herrar Jansson och Nordin, ansett,
att 5 § i den föreslagna lagen borde hafva följande lydelse:

»Hans Maj:t Konungen må föra tretungad flagga, med eller
utan rikets vapen å hvitt fält i korsets midt, så ock använda sådant
tecken i den tvärskurna flaggan. Sådant tecken må ock, med
Hans Maj:t Konungens tillstånd, medlem af konungahuset föra i
den tvärskurna flaggan.

Enligt bestämmelser, som Konungen i kommandoväg meddelar,
må i tretungad flagga, för utmärkande af befäl, föras visst
tecken, anbragt i det öfre inre fältet.

I öfrigt får ej flagga förses med märken, bokstäfver eller
andra tecken.»

Vid utlåtandets föredragning begärdes ordet af

Herr Sj bero na, som yttrade: Beträffande föredragningen tilllåter
jag mig göra en alldeles lika lydande hemställan som den,
jag nyss uppläste.

Till denna lämnade kammaren sitt bifall.

Lördagen den 12 Maj, e. m.

Utskottets förslag till lag angående rikets flagga.

29 ST:o 47.

Lagförslag
om rikets

1 och 2 §§.

flagga.

(Forts.)

Godkändes.

3 §.

Denna paragraf både följande lydelse:

»Färgen å flaggans sidofält skall vara ljust mellanblå och å
korset guldgul.

Likare å mönsterfärger, sådana ett vid Konungens förslag
till denna lag fogadt tygprof utvisar, skall tillhandahållas å de
ställen, Konungen bestämmer.»

Herr Afzelius: Jag skall be att vid denna paragraf få göra
en liten, rent formell anmärkning. Paragrafen bestämmer flaggans
färger. »Färgen å flaggans sidofält skall vara ljust mellanblå och
å korset guldgul.» Härtill fogas i andra stycket: »Likare å mönsterfärger,
sådana ett vid Konungens förslag till denna lag fogadt
tygprof utvisar, skall tillhandahållas å de ställen, Konungen bestämmer.
» Jag förmodar, att många af herrarne hafva funnit det
egendomligt, att man uti en lag hänvisar till en tyglapp, som är
fästad vid en riksdagshandling. Jag tror, att detta är något ganska
ovanligt. Utskottet har här gjort en förändring i Kungl. Maj:ts
förslag, som innehöll, att »Likare å mönsterfärger, sådana härvid
fogade tygprof utvisar, skall tillhandahållas» etc., hvilket återigen
förutsätter, att vid denna lag skall finnas ett tygprof, som alltså
skulle medfölja hvarje exemplar af författningssamlingen. Det
vore nog lika originellt. Jag tror i själfva verket, att i denna lag
icke behöfver beskrifvas, huru denna likare skall se ut — det
följer af första stycket —, utan lagen skall innehålla, att likare
skall tillhandahållas på det sätt, som här säges. Därjämte bör
meddelas Kungl. Maj:t, att Riksdagen i sammanhang med antagandet
af denna lag godkänt det förslag till tygprof, som är fogadt
vid Konungens förslag. Syftet med lagen vinnes därför på ett
efter min mening enklare och ändamålsenligare sätt, om uti denna
paragraf orden om det bilagda tygprofvet uteslutas, och paragrafen
sålunda får följande lydelse i andra stycket: »Likare å mönsterfärgen
skall tillhandahållas å de ställen, Konungen bestämmer.»
Därjämte borde då i ingressen införas följande: »att Riksdagen,
under förklarande» etc. etc. »och, med godkännande af det vid Konungens
förslag till denna lag fogade tygprof för likare å mönsterfärger,
för sin del antagit följande lag» etc.

Jag ber sålunda, herr talman, att i denna paragraf få yrka,
att orden: »sådana ett till Konungens förslag till denna lag fogadt
tygprof utvisar» utgå, och att i ingressen i stället göres den förklaring,
som jag nu nämnde.

3T:o 47. 30

Lördagen den 12 Maj, e. m.

Lagförslag
om rikets
flagga.
(Forts.)

Herr Sjöcrona: Som den siste talaren redan påpekat, innehåller
det kungl. förslaget i denna paragraf, att »Likare å mönsterfärger,
sådana här vidfogade tygprof utvisar, skall tillhandahållas
å de ställen, Konungen bestämmer». Detta ansågo vi i utskottet
vara mycket olämpligt, då det, såsom den siste talaren anmärkt,
skulle gifva anledning till, att vid hela upplagan af Svensk
Författningssamling skulle ligga ett tygprof, hvilket allt efter det
sätt, hvarpå hvar och en förfore med sitt exemplar, kunde komma
att undergå växling i färgen. Därför ifrågasattes inom utskottet,
liksom nu skett, att helt och hållet taga bort detta, men däremot
gjordes den berättigade invändningen, att Riksdagen dock boi’de
på något sätt godkänna det förslag till färger, som var framställdt,
och då föreslog en ledamot den redaktion, som utskottet nu har
framlagt. Emellertid finner jag det af den siste talare framställda
förslaget vara mycket bättre, hvilket jag med tacksamhet måste
erkänna, och jag får därför förklara, att jag biträder detta förslag.

Öfverläggningen ansågs härmed slutad, hvarefter herr talmanmen
yttrade, att beträffande förevarande paragraf annat yrkande
ej förekommit, än att paragrafen skulle godkännas med den
ändring, att i andra stycket mellansatsen »sådana ett vid Konungens
förslag till denna lag fogadt tygprof utvisar» utelämnades.

Härefter gjordes propositioner, först på paragrafens godkännande
enligt utskottets förslag samt vidare på bifall till nyssnämnda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

^ §.

Godkändes.

5 §■

Föreliggande paragraf lydde sålunda:

»Hans Maj:t Konungen och med Hans tillstånd medlem af
konungahuset må föra tretungad flagga, med eller utan rikets
vapen å hvitt fält i korsets midt, så ock använda sådant tecken
i den tvärskurna flaggan.

Enligt bestämmelser, som Konungen i kommandoväg meddelar,
må i tretungad flagga, för utmärkande af befäl, föras visst
tecken, anbragt i det öfre inre fältet.

I öfrigt får ej flagga förses med märken, bokstäfver eller
andra tecken.»

Herr Åkerberg: Beträffande denna paragraf hafva herrar

Bernström, Tillberg, Fränekel och jag uti afgifven motion hemställt,
dels att Riksdagen skall få föra tretungad flagga och dels

Lördagen den 12 Maj, e. m.

31 N:o 47.

att »Kungl. Svenska Segelsällskapet må, i den omfattning Kungl.
Maj:t äger bestämma, föra den tretungade flaggan med bokstaf ven
0 förgylld, med en kunglig krona däröfver å hvitt fält i korsets
midt.» Då jag antager, att kammarens ledamöter hafva läst vår
motion, skall jag icke trötta med att upprepa de motiv, som förefinnas
i densamma. Jag skall likväl erinra därom, att Kungl.
Svenska Segelsällskapet haft denna rättighet att föra tretungad
flagga sedan år 1832. Jag har icke kunnat finna, att vare sig
Kungl. Maj:t eller utskottet uppgifvit några bindande skäl för att
den tretungade flaggan endast skulle vara krigsflagga, och ännu
mindre har angifvits någon tvingande nödvändighet för ett gammalt
privilegiums borttagande. Svenska Segelsällskapet skattar
denna rättighet, som det har begagnat i 3/4 sekel, mycket högt,
och jag tror icke, att segelsällskapet någonsin har missbrukat denna
rättighet. På dessa skäl ber jag att få yrka bifall till motionen.

Herr Sjöcrona: För att icke för mycket upptaga kammarens
tid skall jag tillåta mig att i fråga om den svenska flaggans historia
hänvisa till det statsrådsprotokoll, som åtföljt den kungl. propositionen.
Hos oss har nu sedan sekler gällt, att den tretungade
flaggan skulle, vare sig den nu var helt och hållet blå och gul
eller var försedd med unionsmärket, vara en örlogsflagg. Detta
är dess allmänna egenskap, och det är särskildt påbjudet, att tretungad
flagg icke får föras af handelsfartyg, icke får föras såsom
handelsflagga. Genom särskilda bestämmelser har medgifvits, att
tullstyrelsen, poststyrelsen och telegrafstyrelsen samt det Svenska
Segelsällskapet finge föra tretungad flagga, men, som sagdt, den
tretungade flaggan hade dock i alla fall egenskapen af en specialflagga.
Någon bestämmelse om en verklig nationalflagga för det
svenska folket har hittills icke funnits. Emellertid har man sedan
några tiotal af år tillbaka i vårt land allt mer och mer börjat att
använda flaggning vid högtidliga tillfällen. Det är väl åtminstone
10 å 20 år sedan flaggor allmänt började att svaja till och med
på våra folkskolehus. Den tvärskurna flaggan började således att
betraktas såsom en nationalflagga, och man ansåg den väl då på
det hela taget vara lika god som den andra.

Men så kom 1897 års förordning, som stadgade, att tretungad
flagg skulle föras på Konungens slott, på riksdagshuset samt
på byggnader och fartyg, som tillhörde krigsmakten till lands och
sjöss, äfvensom att en tvåtungad flagga skulle användas på öfriga
statens byggnader och af statens ämbetsverk, samt den tvärskurna
flaggan af alla andra. Det är ju alldeles gifvet, att man därigenom
fatt en mellansort emellan den tretungade och den tvärskurna
flaggan, och då naturligtvis den flagga, som enligt gällande författningar
skulle föras på Konungens slott och på riksdagshuset,
måste anses vara den förnämsta, har följden däraf blifvit, att den
flagga, som man ville betrakta som nationalflagga. så att säga

Lagförslag
om rikets
flagga.
(Forts.)

3f:o 47. 32

Lördagen den 12 Maj, e. m.

Lagförslag
om rikets
flagga.
(Forts.)

blifvit den sämsta, då den var den tredje i ordningen. Detta kan
ju emellertid icke vara öfverensstämmande med de begrepp, man
vill fästa vid en nationalflagga.

I sammanhang med förslag, enligt regeringsformens föreskrift,
till bestämmelser om huru flaggan skall se ut, har nu regeringen,
och det är jag den mycket tacksam för, också velat införa sådana
bestämmelser, att vi här i vårt land skulle få en nationalflagga.
Denna skall ju således vara sinnebilden för det gemensamma
fosterlandet, det vill säga den skall påminna svenska män och
kvinnor om allt, som innebäres i ordet fosterland, om vår tankeoch
trosfrihet, om vår urgamla kultur, om våra gemensamma,
ärorika minnen, om vårt gemensamma framtidshopp och mycket
mera; och när denna nationalflagga skall hafva en sådan betydelse,
skall naturligtvis den tretungade flaggan helt och hållet
göras till en specialflagga. Därför skall väl Riksdagen i första
rummet icke längre föra tretungad flagga, utan den flagga, som
Riksdagen själf har varit med om att förklara vara den svenska
nationens nationalflagga.

Utskottet har af samma skäl icke kunnat förorda bifall till
Svenska Segelsällskapets önskan och begäran att få behålla den
tretungade flaggan, och utskottet har härvid förklarat sig hysa
förvissning därom, att, om den tvärskurna flaggan blir af statsmakterna
förklarad vara det svenska folkets nationalflagga, hon
skall af alla goda medborgare och således äfven af segelsällskapets
ledamöter omfattas med den vördnad och kärlek, som bör
tillkomma symbolen för vårt gemensamma fosterland. Jag kan
icke finna annat än att detta är fullt giltigt, och tillåter mig därför
att yrka bifall till denna paragraf.

Herr Wieselgren: Då den siste ärade talaren, såvidt jag
förstod, icke gaf den motionär, som uppträdt i saken, den upplysning,
som han önskade, så skall jag be att få göra det. Jag
har nämligen själf varit i den ställning som han, att jag egentligen
icke förstod, hvad särskilt den tretungade flaggan betydde
eller hvarifrån den hade sin upprinnelse. På fråga vid något
tillfälle fick jag af en hög auktoritet veta, att de där tre flikarna
ursprungligen kallades för stjärtar och representerade drakstjärtarna
på vikingaskeppen. Vikingaskeppet både ju drakhufvudet i fören,
men aktern slutade med en drakstjärt, hvilken, såsom synes af
den bekanta tapeten i Bayeux, icke alltid var klufven, men antagligen
så småningom, under påverkan af en utbildad ornamentik,
utvecklades till icke mindre än tre sådana stjärtar. Det är denna
derivation, som förklarar, att den tretungade flaggan sedan lång
tid tillbaka ansetts såsom en fackflagga, d. v. s. en flagga för
krigsfartyg, för vikingaskeppens eftersläkt; därigenom får den
ett historiskt berättigande, som är så gammalt, att det bör verka
dubbelt vördnadsbjudande.

Lördagen den 12 Maj, e. na.

33 U:o 47.

Jag tror för min del icke, att våra segelsällskap kunna känna
sig på något sätt förfördelade utaf att denna gamla, historiska
flagga icke anses lämpa sig för deras små glada lustjakter.

Hade lagförslaget varit fullt konsekvent, skulle det i andra
paragrafen icke hafva innehållit något annat, än att »örlogsflagga
skall föras å flottans fartyg, båtar och byggnader, så ock å hären
tillhörande fartyg och båtar, när de föras af militär befälhafvare».
Då hade man stått fullkomligt på den historiska grunden. Nu
har man också ansett, att denna flagga skulle föras »å rikets
fästningar samt å härens kasernbyggnader, läger- och öfningsplatser
samt å byggnad, som i sin helhet är upplåten till stab,
truppförband eller militär utbildningsskola». Det är ett afsteg
ifrån den fullt rationella grunden; men härens byggnader äro
dock »militära», och namnet örlog innefattar ju visserligen i
främsta rummet sjömilitären, men kan ju också få utsträckas till
den landtmilitär, som under gångna tider äfven kämpat under
samma flagga.

Jag vill ock betona, att hvarken den ene eller den andre
bör hafva det allra minsta emot att föra den flagga, som dock
är nationens, hela svenska folkets flagga. Den innebär ingenting
nedsättande och ingenting »mindre fint» än någonsin den tretungade
flaggan; den senare bör aldrig betraktas annat än såsom
en fackflagga, under det att den andra är hela svenska folkets
flagga, hvilken jag hoppas äfven kommer att af alla såsom sådan
uppfattas och i hvilken både konung och folk skola se symbolen
för vår nationella enhet.

Jag anhåller om bifall till paragrafen.

Herr von Möller: Det har sagts, att den tvärskura^ flaggan
skulle blifva nationalflagga; men i paragrafen står, att »Hans
Maj:t Konungen och med Hans tillstånd medlem af konungahuset
må föra tretungad flagga, med eller utan rikets vapen å hvitt
fält i korsets midt». Vi hafva nyss hört, huru den tretungade
flaggan uppkommit, att den är en reminiscens från de gamla
drakskeppen. Att då, som sagdt, Konungen såsom chef för krigsmakten
till lands och vatten använder den, är ju fullkomligt berättigadt.
Men jag kan absolut icke fatta, att utaf dessa premisser
följer, att medlem af det kungl. huset bör hafva samma rättighet.
Det finnes icke endast manliga medlemmar af det kungl.
huset, det finnes äfven kvinnliga, och jag hemställer, om de kunna
anses hafva någon särskild anledning att föra denna gamla drdkskeppsreminiscens.
Det tycker jag icke kan vara fullt lämpligt.
År det så, att den tvärskurna flaggan skall vara vår nationalflagga,
så bör den icke gärna kunna vara för simpel för »annan
medlem af det kungl. huset.»

Af dessa skäl anser jag mig för min del böra förorda den
formulering af 5 §, som reservanten, herr Segerdahl, föreslagit.

Första Kammarens Prof. 1906. N:o 47. 3

Lagförslag
om rikets
flagga.
(Forts.)

U:o 47. 34

Lördagen den 12 Maj, e. m.

Lagförslag
om rikets
flagga.
(Forts.)

Herr Lindman: Jag ber att med anledning af den siste ärade
talarens yttrande få erinra därom, att örlogsflaggan visserligen
har varit tretungad, nämligen åtminstone sedan år 1663. Då vet
man säkert, att den var tretungad, ty detta finnes uttaladt i ett
Kungl. Maj:ts plakat af år 1663. Före den tiden hade emellertid
örlogsflaggan varit tvåtungad. Man vet bestämdt, att den var
tvåtungad på Gustaf Vasas tid, ty på Gustaf Vasas grafmonument
i Uppsala domkyrka förekommer en svensk flagga, som visar två
tungor, men för öfrigt är den i det allra närmaste lika med den
flagga, som nu af Kungl. Maj:t föreslagits. Tretungad blef örlogsflaggan
någon gång emellan 1644 och 1663.

Det finnes en tydlig och klar beskrifning på, huru den skall
se ut, uti det arbete om skeppsbyggeriet, som på höga vederbörandes
befallning utgafs af amiral Raijolin år 1730. I detta
arbete finnes beskrifning och mått å »hos oss brukliga flaggor»,
och dessa mått stämma synnerligt väl öfverens med Kungl. Maj:ts
nu föreliggande förslag.

Det var dock icke om detta, den siste talaren ordade, utan
han talade om begagnande af tretungad flagga för det kungliga
husets medlemmar.

Jag ber då att få upplysa honom om att då tretungad flagga
begagnas af det kungliga huset, står man på fullt historisk grund.
Jag anser dessutom, att, om Konungen vill för sig och det kungliga
huset begagna en flagga, som är tretungad, med eller utan det
hvita märket, som den kungliga flaggan hade till år 1815, Riksdagen
icke bör bestämma annorlunda än i enlighet med hans
önskan i det fallet. Riksdagen har visserligen enligt regeringsformen
medbestämmanderätt beträffande rikets vapen och flagga,
men fråga kan vara, om det är riktigt att försöka utsträcka denna
rätt äfven till den kungliga flaggan i strid emot Konungens önskan.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att i afseende å förevarande paragraf vore framställda följande
yrkanden: l:o att paragrafen skulle^ godkännas med den lydelse,
utskottet föreslagit; 2:o af herr Åkerberg, att densamma skulle
erhålla den lydelse, hvarom han hemställt i sin i ämnet afgifna
motion; och 3:o af herr von Möller, att kammaren skulle antaga
det förslag till paragrafens lydelse, som innefattades i herr Segerdahls
vid utlåtandet afgifna reservation.

Sedermera gjordes propositioner jämlikt dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på godkännande af utskottets förslag
vara med öfvervägande ja besvarad.

Öfriga delar af förslaget.

Godkändes.

Utskottets i utlåtandet gjorda hemställan.

Lördagen den 12 Maj, e. m.

N:o 47.

Herr Afzelius: I anslutning till hvad jag nyss yttrade an- Lagförslag
håller jag, att i ingressen efter orden »för sin del» tillägges föl- rikets
jande: »med godkännande af det vid Konungens förslag till denna
lag fogade tygprof för likare å mönsterfärger». ( or s''

Öfverläggningen förklarades härmed slutad, hvarefter kammaren,
under förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande proposition
icke kunde i oförändradt skick bifallas, därjämte förklarade,
att kammaren med anledning o af propositionen samt med afslag
å herr Centerwalls och herr Åkerbergs med fleres motioner för
sin del, med godkännande af det vid Konungens förslag till denna
lag fogade tygprof för likare å mönsterfärger, antagit en lag angående
rikets flagga, så lydande som kammarens beslut vid förslagets
behandling utvisade.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 8 Omanordoch
9 i denna månad bordlagda utlåtande, n:o 8, i anledning af ningar beträfvackt
motion om skrivelse till Konungen i fråga om avagabrm- n\ngars in.
gande af tillfredsställande anordningar beträffande utlänningars in- vandring till
vandring till Sverige och vistelse därstädes. Sverige.

Till utskottets behandling hade blifvit öfverlämnad en af herr
Lithander väckt motion, n:o 30, däruti föreslagits, att Riksdagen
måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl.

Maj:t täcktes taga under öfvervägande, livilka åtgärder lämpligen
borde vidtagas för att snarast möjligt åvägabringa tillfredsställande
anordningar beträffande utlänningars invandring till Sverige och
vistelse därstädes.

Utskottet hade på angifna grunder hemställt, att herr Lithanders
föreliggande motion icke måtte till någon Första Kammarens
åtgärd föranleda.

Herr Lithander: Sedan denna motion, som blifvit behandlad
af tillfälliga utskottet n:o 1, af mig väcktes, har Kungl. Maj:t
utfärdat ett cirkulär till öfverståthållareämbetet och Konungens
befallningshafvande i samma syfte som motionen. Visserligen
har detta Kungl. Maj:ts cirkulär efter min uppfattning ej samma
omfattning, som jag tänkt mig och som varit behöflig, men jag
anser i allt fall, att genom detsamma har på sätt och vis motionen
blifvit bifallen, redan innan den framlades. Då därjämte utskottet
till fullo behjärtat ändamålet med motionen, så finner jag hvad
som åtgjorts i saken vara allt hvad man kan för närvarande begära;
och jag har således intet yrkande att göra. Jag anser det
helt naturligt, att utskottet kommit till det slut, hvartill det kommit.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt.

N:o 47. 36

Lördagen den 12 Maj, e. m.

Författningsförslag
ang.
vissa bestämmelser
rörande
gränstrafiken
mellan
Sverige och
Norge.

Föredrogs å nyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den
9 och 11 innevarande månad bordlagda utlåtande, n:o 9, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga
om förslag till uppsättande af en från ingenjörtrupperna skild
militärbyggnadskår och däraf följande ändringar i fortifikationens
organisation.

I anledning af en inom Andra Kammaren af herr B. A.
Waivrinsky i Saltsjöbaden väckt motion hade Andra Kammaren
i enlighet med sitt fjärde tillfälliga utskotts hemställan beslutit
att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
låta utreda, om genom förändring af kungl. fortifikationens organisation
mera betryggande garantier för utförande på tillfredsställande
sätt af byggnader för arméns räkning kunde vinnas.

Sedan ifrågavarande ärende genom protokollsutdrag delgifvits
Första Kammaren och denna kammare hänvisat ärendet till sitt
tillfälliga utskott n:o 1, hade utskottet i nu föredragna utlåtande
på andragna skäl föreslagit, »att Första Kammaren, med förklaring
att Andra Kammarens beslut ej kunnat oförändradt antagas,
behagade besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
att Kungl. Maj:t ville låta utreda, om genom förändring af kungl.
fortifikationens organisation eller genom andra anordningar mera
betryggande garantier för utförande på ett tillfredsställande sätt
af byggnader för arméns räkning kunna vinnas».

Vid härefter skedd föredragning biföll kammaren hvad utskottet
i detta utlåtande hemställt;

och som Andra Kammarens i ämnet fattade beslut således
ej blifvit oförändradt antaget, skulle jämlikt § 68 riksdagsordningen
ärendet till Andra Kammaren återlämnas för vidare behandling.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 9 och 11 i denna
månad bordlagda betänkande n:o 18, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till förordning angående vissa bestämmelser
rörande gränstrafiken mellan Sverige och Norge.

Under åberopande af bifogadt utdrag af statsrådsprotokollet
öfver finansärenden för den 4 maj 1906 hade Kungl. Maj:t föreslagit
Riksdagen att antaga propositionen bilagdt förslag till förordning
angående vissa bestämmelser rörande gränstrafiken mellan
Sverige och Norge.

Utskottet hade i nu föredragna betänkande anfört följande:

»Bevillningsutskottet har i sak icke haft något att erinra mot
den kungl. propositionen. Däremot har utskottet ansett sig böra
föreslå vidtagandet af de mindre, formella ändringar i 1 §, hvarom
här nedan förmäles.

Lördagen den 12 Maj, e. m.

37 JT:o 47.

I det stycke, som börjar med orden »Där vara af resande» Författningsoch
slutar med orden »införda kvantiteten», har ansetts nödigt
att efter ordet »tull» införa orden »och, hvad beträffar socker, me}ser rönm_
jämväl sockerskatt». Stycket skulle då erhålla följande lydelse: de gränstra»Där
vara af resande medföres i större myckenhet, än ofvan fiken mellan
stadgats, skall tull och, hvad beträffar socker, jämväl sockerskatt, Svef?9re och
enligt hvad eljest gäller, erläggas för hela den af varan införda (vt\
kvantiteten.»

I nästföljande stycke hafva orden »Tullfrihet, hvarom i detta
mom. sägs», utbytts mot »Afgiftsfrihet, hvarom i denna § sägs»,
så att stycket skulle lyda sålunda:

»Afgiftsfrihet, hvarom i denna § sägs, gäller icke för varor,
som i handelsafsikt införas vare sig för att i vanlig ordning försäljas
eller för att utlämnas såsom ersättning för verkställdt arbete,
ej heller för varor, som af handlande eller för handlandes räkning
införas, såvidt de äro af de slag, med hvilka han idkar handel.»

Under åberopande af hvad sålunda blifvit anfördt, hemställer
bevillningsutskottet,

att Riksdagen måtte, med här ofvan föreslagna formella ändringar,
antaga förevarande af Kungl. Maj:t framlagda förslag till
förordning angående vissa bestämmelser rörande gränstrafiken
mellan Sverige och Norge.»

Vid betänkandet hade reservation afgifvits af herr Cavalli,
friherre Klingspor samt herrar Nisser, Hammarström, Weinberg,

Wester, Aaby Ericsson och Edv. Bohnstedt, hvilka hemställt,
att Riksdagen, med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition icke kunnat oförändrad bifallas, ville antaga reservationen
bilagdt förslag till förordning angående vissa bestämmelser
rörande gränstrafiken mellan Sverige och Norge, af hvilket förslag
1 § hade följande lydelse:

»Vid resa annorledes än med järnväg från Norge till Sverige
öfver nedannämnda delar af gränsen vare det, med undantag för
spelkort, hvilka äro underkastade såväl stämpelafgift som tull,
samt brännvin och sprit jämte därmed beredda drycker äfvensom
vin, för hvilka senare varor tull skall erläggas, medgifvet att af
till införsel tillåtna, tull underkastade naturalster eller tillverkningar
tullfritt och, hvad beträffar socker, jämväl skattefritt medföra
följande mindre partier, nämligen:

a) då resa sker öfver de delar af gi’änsen, som äro belägna
mellan gränsstationen i Mitandersfors i Värmland och gränsen
mellan Värmland och Dalarae samt mellan Ljusnebäcken i Härjedalen
och Frostvikens socken i Jämtland:
bröd, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,
kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,
malt 10 kilogram,

]V:o 47. 38

Lördagen den 12 Maj, e. m.

Författningsförslag
ang.
vissa bestämmelser
rörande
gränstrafiken
mellan
Sverige och
Norge.

(Forts.)

maltdrycker, alla slag, tillsammans 5 liter,
risgryn 5 kilogram,

socker och sirap, alla slag, tillsammans 5 kilogram,
spannmål, omalen, 40 kilogram,

» malen, 25 kilogram,

tobak, oarbetad och arbetad, alla slag, tillsammans 1 kilogram,
väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver
ett sammanlagdt värde af 25 kronor, samt

andra varor till ett sammanlagdt värde af 20 kronor;
b) då resa sker öfver den del af gränsen, som är belägen
mellan gränsen mellan Värmland och Dalarne samt Ljusnebäcken
i Härjedalen, eller öfver gränsen mot Frostvikens socken i Jämtland
och norr om denna belägna orter:

bröd, alla slag, tillsammans 20 kilogram,

fläsk, alla slag, tillsammans 10 kilogram,

garn, alla slag, tillsammans 5 kilogram,

kaffe, alla slag, och kaffesurrogat, tillsammans 5 kilogram,

malt 40 kilogram,

maltdrycker, alla slag, tillsammans 10 liter,
risgryn 5 kilogram,

socker och sirap, alla slag, tillsammans 10 kilogram,
spannmål, omalen, 150 kilogram,

» malen, 100 kilogram,

tobak, oarbetad och arbetad, alla slag, tillsammans 1 kilogram,
väfnader, alla slag, tillsammans 15 meter, dock icke utöfver
ett värde af 40 kronor, samt

andra varor till ett sammanlagdt värde af 30 kronor.

Där vara af resande medföres i större myckenhet, än ofvan
stadgats, skall tull och, hvad beträffar socker, jämväl sockerskatt,
enligt hvad eljest gäller, erläggas för hela den af varan införda
kvantiteten.

Afgiftsfrihet, hvarom i denna § sägs, gäller icke för varor,
som i handelsafsikt införas vare sig för att i vanlig ordning försäljas
eller för att utlämnas såsom ersättning för verkställdt arbete,
ej heller för varor, som af handlande eller för handlandes räkning
införas, så vidt de äro af de slag, med hvilka han idkar handel.

Resande vare, om tulltjänsteman eller tullbetjänt sådant
fordrar, skyldig att, jämte uppgift om yrke och hemvist, aflämna
en under edlig förpliktelse afgifven skriftlig försäkran, att de
varor, han medför, icke införas i handelsafsikt, på sätt ofvan förmäles.
Införas varorna icke för resandes egen räkning, skall
sådan försäkran afgifvas af den, för hvilkens räkning de införas.
Underlåter någon aflämna dylik försäkran, skola varorna i vanlig
ordning tullbehandlas.»

På framställning af herr talmannen beslöts, att betänkandet
skulle företagas till afgörande på det sätt, att först föredroges

39 N:o 47.

Lördagen den 12 Maj, e. m.

förordningsförslaget paragrafvis med slutmening och rubrik sist, Författningshvarvid
texten ej skulle behöfva uppläsas i vidare mån än sådant ^estämbegårdes,
samt att därefter skulle förekomma utskottets i be* melser rörantänkandet
gjorda hemställan. de gränstra fiken

mellan

Utskottets förslag till förordning angående vissa bestäm- Sv^ och
melser rörande gränstrafiken mellan Sverige och Norge. (Forts )

Herr Hammarström: Den här föreliggande kungl. propositionen
rör eu fråga i afseende å hvilken det är väl bekant, att
sedan en följd af år mycket och berättigadt missnöje försports
mot de hittills varande bestämmelserna särskild! i rikets västliga
delar, som ju mest hafva fått känna olägenheterna. Jag tror,
att man med tillfredsställelse bör konstatera, att den kungl. propositionen
i allt väsentligt kan antagas undanröja dessa olägenheter.

Det är emellertid en detalj, till hvilken jag ej kan utsträcka
detta omdöme, och det är en del af § 1 i det kungl. förslaget,
nämligen det stycke, som lyder så:

»Vid resa med järnväg öfver Riksgränsens station från Norge
till Sverige vare enahanda tullfrihet äfvensom, beträffande socker,
skattefrihet medgifven, som, enligt hvad ofvan stadgats, gäller
vid införsel öfver den del åt gränsen, hvarom ofvan under b)
omförmäles.»

Det synes mig, att om man något granskar den motivering
för förslaget, som återfinnes i föredragande departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet, man svårligen kan finna tillräckliga
skäl för detta undantag från de allmänna bestämmelserna.

Tvärtom skulle jag vilja säga, att hvad herr statsrådet anfört i denna
motivering ganska tydligt talar mot lämpligheten af att införa
eller bibehålla — hvilket man nu vill kalla det — sådana bestämmelser
som det nu ifrågavarande undantagsstadgandet. Herr
statsrådet har till en början erinrat därom, att ändamålet med den
tullfrihet, som enligt nu gällande bestämmelser om gränstrafiken
mellan Sverige och Norge är medgifven, naturligen är, såsom ock
i Riksdagens skrifvelse år 1904 antydts, hufvudsakligen att bereda
befolkningen i de mot Norge gränsande trakterna af Sverige, där,
i saknad af tillfredsställande kommunikationer, erforderliga lifslörnödenheter
icke kunna erhållas från Sverige, utan att genom
dryga frakter blifva oskäligt fördyrade, möjlighet att på någorlunda
nära håll förse sig med sådana förnödenheter och andra
erforderliga förbrukningsartiklar i mindre kvantiteter utan att
behöfva erlägga tull för desamma.

Det torde väl ligga i sakens natur, att detta skäl för tullfrihet
gäller endast och allenast om den landväga trafik, som icke
äger rum på järnväg, d. v. s. den vanliga landsvägstrafiken, och
de smärre kvantiteter, som bäras öfver gränsen på ställen, där
banade vägar ej finnas. Däremot tror jag, att det bör vara lika

N:o 47. 40 Lördagen den 12 Maj, e. m.

Författnings- uppenbart, att det ej med fog kan tillämpas på järnvägstrafiken.
trissa bestäm- ^ leende a landsvägstrafiken kan det naturligtvis ej komma i
meker röran- fråga att fora öfver dessa tullfria smakvantiteter annat än inom
de grämtra- ett mycket begränsadt område utmed gränsen. Därigenom är
fiken mellan också missbruk af medgifvandet förebygdt, utan att man behöfver
Norge°Ch vidta§a nagra särskilda strängare kontrollåtgärder. Helt annor(Forts.
) !unda ställer det sig vid järnvägstrafiken. Där visiteras och kontrolleras
de införda varorna visserligen af tullpersonalen vid gränsstationen.
Men sedermera kunna de ju gå hur långt in ilandet som
helst, och beträffande det fall, som här föreligger, bör det vara
tydligt, att det ej endast är fråga om tullfrihet till förmån för
personalen vid Riksgränsens station och den närmaste trakten
därintill, utan naturligtvis skulle medgifvandet kunna begagnas
äfven för varor, som införas för den befolkning, som bor längre
nedåt järnvägen, nedåt Kiruna och ändå längre ned. Nu kan det
ju sägas, att det blir alldeles för dyrt för denna befolkning att
resa öfver till Norge för att tillhandla sig sina förnödenheter.
Men järnvägspersonalen — och det är väl den, som det hufvudsakligen
gäller — har ju tillfälle, så vidt jag ej är illa underrättad,
att få fritt frakta åtskilliga förnödenheter., d. v. s. järnvägstjänstemännen
hafva fribiljetter, som de inom vissa gränser få
begagna, och då ställer sig saken naturligtvis så, att äfven de,
som bo längre bort, utan svårighet kunna begagna sig af tullfriheten.
En annan sak bör också framhållas i detta sammanhang,
och det är, att för den statens personal, som tjänstgör uti ifrågavarande
trakter, är ju aflöningen med tanke på de dyra lefnadsomkostnaderna
satt högre än för annan jämförlig statens personal.
Skulle det nu vara så, att den fåtaliga befolkning, som eljest kan
finnas där på orten, behöfver, för att kunna taga sina förnödenheter
från svenska sidan, billigare järnvägsfrakter än de nuvarande,
så blir ju detta, på sätt här också i en vid betänkandet fogad
reservation antydts, en särskild fråga. I hvarje fall kan man ju
skäligen betvifla lämpligheten af att hjälpa denna befolkning
genom ett medgifvande, som hänvisar densamma att taga sina
förnödenheter från Norge.

Frågar man då, Indika de skäl äro, som föranledt undantagsmedgifvandet
i den kungl. propositionen, så finner man i departementschefens
anförande till statsrådsprotokollet endast en hänvisning
till de exceptionella förhållanden, som råda däruppe. Jag
kan för min del ej föreställa mig, att det egentligen kan vara några
andra förhållanden, som här åsyftas, än de jag nu vidrört, och jag
kan ej finna, att dessa till fullo motivera medgifvandet i fråga.

Man kan naturligtvis invända, att det icke är några större
kvantiteter, som för närvarande kunna komma att föras in på
denna väg, men i hvarje fall är här fråga om ett enastående
undantag, som, då man upphäft motsvarande förmån vid alla öfriga
mellanriksbånor, ej bör utan synnerligen tvingande skäl bi -

Lördagen den 12 Maj, e. m.

41 BT:o 47.

behållas här. Det bör kanske i detta sammanhang erinras, att Författningsäfven
i afseende å den jämtländska tvärbanan hade Konungens
vederbörande befallningshafvande hemställt om bibehållande af meiser r<jranhittills
medgifven tullfrihet, men på de skäl, antar jag, som äro de gränstraanförda
af tullmyndigheterna för borttagande af tullfrihet i fråga fiken .mellan
om all järnvägsinförsel, har den kung!, propositionen ej i fråga Sverige och
om den jämtländska tvärbanan upptagit något sådant undantag „ 3 ''
som för Narviksbanan. Det synes mig emellertid, att en särskild 01 s''

undantagsställning för denna senare ej är alldeles nödvändig.

Samma uppfattning har också gjort sig gällande hos flertalet utskottsledamöter
från denna kammare. Såsom kammaren nämligen
behagade finna, är vid betänkandet fogad en reservation af 8
utskotts]edamöter från denna kammare, Indika yrka, att den
kungl. propositionen skall godkännas med uteslutande af det
stycke i § 1, som jag nyss uppläste, och jag skall anhålla, herr
grefve och talman, om bifall till denna reservation, i hvad den
rör förevarande paragraf.

Friherre Beck-Friis, Carl Joachim: Då jag ej kunnat
dela den uppfattning, som reservanterna hafva, ber jag att få
fästa uppmärksamheten på, att för närvarande viss tullfrihet finnes
vid Riksgränsens station vid resor med järnväg från Norge
till Sverige. Det är sålunda ett bestående förhållande, hvari
reservanterna nu yrkat förändring. Såsom stöd härför hafva de
anfört ett yttrande af tullkammaren vid Riksgränsen. Tullkammaren
medgifver dock, att denna införsel ej uppgått till några
synnerligen afsevärda kvantiteter, men det kunde dock antagas,
att de vid järnvägslinien bosatta svenska handlandena därigenom
lede förfång i sin näring. Denna åsikt delas äfven af generaltullstyrelsen.
En annan tullmyndighet, nämligen tullkammaren i
Luleå, har dock uttalat den mening, att, då den tullfria införseln
vore obetydlig och nästan uteslutande ägde ram med järnväg,
det enligt tullkammarens åsikt icke borde förvägras resande med
järnväg att tullfritt medföra varor till de nu medgifna kvantiteterna.
Nu kan det ju sägas, att tullkammaren i Riksgränsen bör
känna bättre till förhållandena än tullkammaren i Luleå, men det
finnes äfven en annan myndighet, som yttrat sig i frågan, och
det är Konungens befallningshafvande i Norrbottens län. Denna
myndighet hemställer, att någon inskränkning i nu gällande tullfrihet
icke måtte vidtagas. Konungens befallningshafvande säger
sedan, att efter järnvägens tillkomst hade visserligen den tullfria
införseln af varor från Norge måhända erhållit något större omfattning
än förut, men införseln skedde dock fortfarande uteslutande
för husbehof och kunde ingalunda sägas lända till väsentligt
afbräck för de aflägset boende svenska handelsidkare, till
hvilkas kundkrets ifrågavarande del af befolkningen med dess små
behof knappast kunde räknas.

N:o 47. 42

Lördagen den 12 Maj, e. m.

Författningsförslag
ang.
vissa bestämmelser
rörande
gränstrafiken
mellan
Sverige och
Norge.

(Forts.)

Under sådana förhållanden tycker jag, att skäl ej finnas för
att Riksdagen skall på eget initiativ och i strid mot Kungl. Maj:ts
.förslag vidtaga en åtgärd, som skulle beröfva invånarne i denna
denna del af landet, hvilka lefva under olika förhållanden mot i
öfriga delar af landet, en fördel, som de hittills haft, och jag
anhåller därför, herr grefve och talman, att få yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan.

Herr statsrådet Biesért: Jag skall be att till hvad den
siste ärade talaren sade få lägga några ord. Jag har i mitt anförande
till statsrådsprotokollet rörande denna angelägenhet motiverat
förslaget om dessa lättnader i tulltrafiken vid Riksgränsens
station endast med de orden, att däruppe råda exceptionella förhållanden,
och jag skall nu be att något närmare få utveckla,
hvad jag menat med detta uttryck »exceptionella förhållanden».
I en bilaga till den kungl. propositionen om höjande af det bevillningsfria
afdraget finnes redogjordt för lefnadskostnaderna på
olika orter i vårt land. Däri visas, att den dyraste ort, som varit
föremål för undersökning i dylikt hänseende, är Kiruna. Där äro
lefnadskostnaderna mycket dyrare än på de flesta andra platser i
Sverige. Jag känner ej, om det finnes någon utredning rörande
Riksgränsens järnvägsstation och förhållandena där, men jag förmodar,
att lefnadskostnaderna där åtminstone icke äro billigare
än i Kiruna. Järnvägen är lång däruppe, frakterna äro dyra, och
det är gifvet, att under sådana förhållanden lefnadskostnaderna
måste vara ganska höga. Det är således redan af denna anledning
behjärtansvärdt, att man söker att göra det så lätt som möjligt
för befolkningen däruppe, — jag tänker nu särskilt på Riksgränsens
lilla koloni af järnvägstjänstemän och arbetare. Men
det är ingalunda uteslutande hänsynen till önskvärdheten af lättnader
i ekonomiskt afseende, som förestafvat Kung]. Majrts förslag
härvidlag, utan det är också andra hänsyn. Jag har försökt att
så noga som möjligt taga reda på huru befolkningen vid Riksgränsen
har det, och har fått den uppfattningen, som jag tror
vara fullkomligt riktig, att befolkningen där sätter ett visst värde
på den möjlighet, de nu hafva, att få hämta en del varor från
Narvik tullfritt, att de sätta ett visst värde på att kunna resa till
Narvik, vara där en liten stund och göra sina uppköp och fara
tillbaka till Riksgränsen igen. Det är en liten omväxling — så
liten den än är — i deras i öfrigt synnerligt enformiga lif. Dessa
människor lefva långa tider i fullkomligt mörker, i köld och snö.
Det synes mig då, som om man hade rätt att tala om »exceptionella
förhållanden» på denna plats, och det synes mig välbetänkt,
om statsmakterna ville göi*a ett undantag från de bestämmelser,
som i öfrigt skola gälla för gränstrafik. Just med hänsyn
till dessa förhållanden däruppe, då vi nu veta, att denna lilla
befolkning vid Riksgränsen sätter ganska högt värde på den frihet,

43 TS:o 47.

Lördagen den 12 Maj, e. m.

den rätt de hittills haft i tullhänseende, och skulle känna en icke Författningsså
liten förstämning, om denna dem hittills medgifna rätt toges
från dem, vagar jag hemställa tdl kammaren, om det ej ändock röran vore

med vår värdighet och med statens verkliga nytta med hän- de gränsesyn
till de människor, som lefva längst däruppe i vårt land, för- fiken mellan
enligt att kammaren beaktade dessa synpunkter och bifölle hvad bve^g^ch
utskottet här föreslagit. (Forts.)

Herr West er: Hvad chefen för finansdepartementet yttrat

i denna fråga, är naturligtvis mycket behjärtansvärdt, men frågan
gäller ju egentligen gränstrafiken och gränshandeln för den befolkning,
som bor i närheten af gränsen och som är i saknad af
kommunikationer. Från statsrådsbänken medgafs nu emellertid,
att uppe i de trakter, som det här gäller, funnes många kommunikationer
från det inre Sverige, särskildt från Kiruna, och att
man på sådant sätt kunde förse sig med lifsförnödenheter, men
statsrådet framhöll, att transporterna i sådant fall skulle blifva
alltför långa. Vägen från Narvik är emellertid också ganska
lång, så att den skillnaden är icke så stor. Anledningen till att
vi icke velas medgifva tullfrihet på ifrågavarande trakter, en
frihet, som i fråga om transport på järnväg icke finnes för
de andra gränsprovinserna, är hufvudsakligen den, att man har
anledning att förmoda, att så småningom stora samhällen komma
att växa upp därstädes. Men har man från början vant sig vid
att inköpa sina förnödenheter från Norge, kommer detta säkerligen
äfven för framtiden att fortfara. Dessutom kan man mycket
väl underlätta befolkningens lefnadsförhållanden på ett annat sätt,
nämligen genom att nedsätta järnvägsfrakterna å lifsförnödenheter
från Luleå. Detta skulle också medföra icke endast en hjälp åt
dem, som äro i tillfälle att resa på järnväg ner till Narvik, utan
en hjälp åt alla. På sådant sätt anser jag, att frågan bör lösas,
då jag, som sagdt, tror, att därigenom alla samhällena utefter järnvägen
och äfven Kiruna och Geliivare skola erhålla fördelar däraf.
Nu är det visserligen sant, att i utredningen till den kungi.
propositionen om det bevillningsfria afdraget talas om att Kiruna
är den dyraste lefnadsplatsen där uppe — huruvida man kan
sätta full tilltro till denna utredning, vill jag icke yttra mig om,
ehuru det förefaller mig, som en del prisuppgifter därstädes vore
tämligen problematiska. Men om lefnadskostnaderna däruppe äro
högre än på andra håll i vårt land, äro också aflöningarna högre
på denna ort än annorstädes.

Den nu ifrågavarande förordningen utlöper om tre dagar, så
att tiden är visserligen ganska knapp, och skulle det därför vara
en olägenhet, om kamrarne i frågan fatta olika beslut. Jag anser
emellertid, att densamma från svensk synpunkt bör lösas så, som
reservanterna föreslagit, och jag ber därför att få yrka bifall till
reservationen och afslag å utskottets hemställan.

N:o 47. 44

Lördagen den 12 Maj, e. m.

Författnings- Herr Hammarström: Efter den varma vädjan, som statslösa
ra(^et'' oc^ chefen för finansdepartementet riktade till kammaren,

meker röran-är det just icke behagligt att nödgas fortfarande tala för reserde
gränstra- vationen, men jag kan i alfa fall icke underlåta att göra detta med
fiken mellan hänsyn till den principiella betydelse, saken har, och de praktiska
Sverige oeh fö:jdei. den kan få i en framtid.

(Forts ) J£lg tillåter mig erinra om huru svårt det varit att få denna

lags bestämmelser reviderade, huru frågan upprepade gånger varit
före i Riksdagen, och huru man för öfrigt anfört samma skäl till
förmån för befolkningen vid Svinesund och Idefjorden, som nu
anföras till förmån för personalen vid Narviksbanan. Det kan
icke nekas, att det är en stor fördel för gränsbefolkningen att
kunna förse sig med lifsförnödenheter på billigaste afsättningsplatsen,
och man kan förstå, att denna befolkning petitionerar och
gör allt för öfrigt, som göras kan, för att få bibehålla tullfriheten.
Man finner också af utredningen i den kungl. propositionen, att
från personalen vid Riksgränsen — och jag har anledning tro, att
det särskild! är från järn vägspersonalen — till Kungl. Maj:t inkommit
en petition i detta syfte. Men jag ber att, för den händelse
denna petition inverkat på förslaget, få erinra om de ord,
som föredragande departementschefen yttrat med afseende på
dylika petitioner om tullfrihet. Det heter därom i den kungl.
propositionen: »Ått befolkningen å vissa af hithörande orter ut talat

sig för bibehållandet af tullfriheten, är förklarligt nog, då
invånarne sedan länge äro vana att åtnjuta ifrågavarande förmån
och, enligt hvad handlingarna upplysa, flerestädes i stor utsträckning
däraf begagnat sig. Med hänsyn till de upplysningar, som
den verkställda utredningen lämnat, hyser jag emellertid i likhet
med generaltullstyrelsen den uppfattning, att åt de sålunda uttalade
önskemålen icke i och för sig bör tillmätas någon afgörande
betydelse.» Detta om denna sida af saken.

Jag vill med afseende å den andra sidan, eller de antagliga
följderna i framtiden af tullfrihetens bibehållande, erinra om att
äfven om icke denna införsel för närvarande är så betydande,
kunna förhållandena i en icke alltför aflägsen framtid komma att
förändras i detta hänseende — och det är sannolikt att så kommer
att ske — något som reservanterna också framhållit. Ett
undantag, som nu är af mindre betydelse, kan då medföra afsevärda
olägenheter; men om man nu medger detta undantag, är
det i framtiden säkerligen mycket svårt att få en ändring till
stånd, sedan befolkningen vant sig vid tullfriheten.

Det är af dessa skäl jag nödgas vidhålla mitt yrkande.

Herr Ericsson: Blott några ord. Då jag tillhör reservanterna,
skall jag be att något få belysa denna fråga. Det gäller här, om
befolkningen däruppe skall resa till Narvik i Norge, därstädes
köpa sina produkter och få föra dem tullfritt tillbaka, eller om

Lördagen den 12 Maj, e. m.

45 X:o 47.

de skola köpa produkterna hos svenska handlande på denna sidan Författningsgränsen.
Och det är icke små kvantiteter, som det här gäller. lYsfaiestäniSå
skulle t. ex. enligt utskottets förslag maltdrycker få tullfritt mei8er röraninföras
ända upp till 10 liter, omalen spannmål ända upp till 150 de gränstrakilogram,
och malen upp till 100 kilogram. Om nu befolkningen fiken mellan
skulle vänja sig att resa till Narvik, och detta komme att betrak- Sve^e°ch
tas som en binäring för en del af densamma, skulle ganska bety- ''

dande kvantiteter kunna komma att på detta sätt tullfritt införas. ^

Herr statsrådet och chefen för finansdepartementet har sagdt,
att det hufvudsakligen är järnvägstjänstemännen där uppe, som
behöfva denna lindring under sina exceptionellt svåra förhållanden.

Jag ber då att få fästa kammarens uppmärksamhet på att dessa •
tjänstemän dels på grund af de lokala förhållandena hafva ett
särskildt dyrtidstilläg, på järnvägsspråket benämndt kallortstillägg,
dels också erhålla s. k. hushålls biljetter, på hvilka de kunna taga
sina varor långt söder ifrån. För dessa tjänstemän, som, enligt
hvad herr statsrådet sade, utgöra hufvudbefolkningen däruppe,
förefinnes därför icke något trängande behof i nu ifrågavarande afseende.
Jag har också från sakkunnigt håll hört, något som jag
också tror att erfarenheten från våra södra gränstrakter visar, att,
där man medgifvit en sådan tullfri införsel vid resor, smuggleri
härigenom uppammats. På dessa skäl och då jag ansett, att det
här är fråga om ett undantag, då ju alla andra stationer skulle
göras tullpliktiga, och då detta undantag icke är af någon större
betydelse, ber jag, herr grefve och talman, att få yrka bifall till
reservationen.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande förevarande paragraf yrkats, dels ätt
densamma skulle godkännas i enlighet med utskottets förslag, dels
ock, af herr Hammarström, att paragrafen skulle godkännas med
den lydelse, som angifvits i den vid betänkandet fogade reservationen.

Sedermera gjordes propositioner jämlikt dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till herr Hammarströms yrkande
vara med öfvervägande ja besvarad.

Öfriga delar af förslaget.

Godkändes.

Utskottets i betänkandet gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid föredragningen
af förordningsförslaget.

Jf:o 47. 46

Lördagen den 12 Maj, e. m.

Författnings
förslag ang.
en inkomstskatt
för år
1907 m. m.

Föredrogs å nyo beviliningsutskottets den 9 och 11 innevarande
maj bordlagda betänkande n:o 19, angående en inkomstskatt
för år 1907 m. m.

Under åberopande af bilagdt protokoll öfver finansärenden
för den 20 april 1906 hade Kungl. Maj:t i proposition n:o 132
föreslagit Riksdagen

»dels att för år 1907 till upptagande i riksstaten för samma
år åtaga sig en särskild bevillning under namn af inkomstskatt
af 12,000,000 kronor, att på enahanda sätt som bevillningen af
fäst egendom samt af inkomst vid de år 1908 infallande uppbördsstämmor
uppbäras och i behörig ordning redovisas,

dels ock att besluta, att nämnda inkomstskatt skall utgå i
enlighet med gällande förordning om inkomstskatt, dock att 8, 15,
21 och 25 §§ i förordningen jämte det vid förordningen fogade
uppgiftsf or mulär skola erhålla den förändrade lydelse, som af ett
vid propositionen fogadt förslag utvisas.»

Till gemensam behandling med nämnda proposition hade bevillningsutskottet
upptagit en inom Första Kammaren af friherre
W. G. von Schwerin väckt motion, n:o 10, innefattande förslag
att inkomstskatt för fast egendom skulle erläggas efter den verkliga
inkomsten, äfvensom en inom samma kammare af herr P.
Sörensson väckt motion, n:o 4, i hvad denna motion afsåg införande
i inkomstskatteförordningen af bestämmelse om rätt till afdrag
för erlagda utskylder.

Utskottet hade på anförda skäl hemställt,

l:o) att Riksdagen ville besluta, att gällande förordning om
inkomstskatt skall under år 1907 bibehållas vid dess nuvarande
lydelse, dock att, i anledning af ett i Kungl. Maj:ts förevarande
proposition framställdt förslag, 15 § 2 mom. i förordningen skall
erhålla följande förändrade lydelse:

2 mom. Från utgörande af skatt för inkomst af kapital och
arbete frikallas, i den mån här nedan sägs:

a) medlem af konungaätten:

för af staten anvisadt anslag samt för inkomst af kapital;

b) främmande makters härvarande beskickningar och konsulat
tillhörande personer jämte deras betjäning;

om de icke äro svenska medborgare:

för annan inkomst än den, som utgöres af från Sverige uppburen
allmän eller enskild pension eller erhålles genom här idkad
rörelse; dock att personer tillhörande olönade konsulat icke äro
frikallade från utgörande af inkomstskatt för utdelning, som i 3
§ c) omförmäles;

Lördagen den 12 Maj, e. m.

47 U:o 47.

om de äro svenska medborgare: Författnings för

den inkomst, de åtnjuta af sin tjänst hos den främmande en inkomstmakten
;

c) utlänning, som här vistas för att idka studier:
för annan inkomst, än som i § 3 o) omförmäles; samt

d) lappallmogen:
för inkomst af renskötsel.»

Vid betänkandets föredragning begärdes ordet af

herr Ca valli, som yttrade: Jag hemställer, att bevillnings utskottets

betänkande n:o 19 måtte föredragas på följande sätt:

att betänkandet företages till afgörande punktvis, och första
punkten sålunda, att först behandlas Kungl. Maj:ts förslag till
ändrad lydelse af 8, 15, 21 och 25 §§ i förordningen om inkomstskatt,
jämte det vid förordningen fogade uppgiftsformulär, därvid
paragraferna föredragas i nu nämnd ordningsföljd och, där de
samma äro uppdelade i moment, momentvis, samt därefter utskottets
i punkten gjorda hemställan;

att vid behandlingen af 8 § 1 mom. öfverläggningen må omfatta
betänkandet i dess helhet;

att af förslagets text ej må behöfva uppläsas andra delar än
sådana, beträffande hvilka uppläsning begäres;

samt att, för den händelse förslaget kommer att i en eller
annan del återremitteras, utskottet lämnas öppen rätt att vid
ärendets förnyade behandling i afseende å de delar, som blifvit
med eller utan ändring godkända, föreslå sådana jämkningar,
som af ifrågasatta ändringar i återförvisade delar kunna föranledas.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten 1.

Kungl. Maj.is och utskottets förslag till lydelse af 8, 15, 21
och 25 §§ i den för år 1907 afsedda förordning om inkomstskatt
m. m.

8 §.

1 mom.

Detta moment hade i Kungl. Maj:ts förslag följande lydelse:

»1 mom. Från skattskyldigs inkomst må afdrag vidare ske
för skattskyldig åliggande ränta å gäld.

skatt för år
1907 m. m.
(Forts.)

N:o 47. 48

Lördagen den 12 Maj, e. ra.

Författningsförslag
ang.
en inkomstskatt
för år
1907 m. m.

(Forts.)

Svensk medborgare, som icke är i riket mantalsskrifven, äfvensom
utlänning äge dock åtnjuta afdrag endast för ränta å sådan
gäld, som ådragits för förvärfvandet af inkomst, för hvilken inkomstskatt
skall här i riket erläggas.»

Herr Ca valli: Jag tillåter mig hos kammaren hemställa,
att kammaren ville afslå Kungl. Maj:ts proposition och besluta,
att nu gällande inkomstskatteförordning skall bibehållas oförändrad.
Jag anhåller tillika, att detta yrkande måtte gälla i fråga om hela
det förslag, som Kungl. Maj:t framlagt, dock att jag kommer att
göra ett särskildt yrkande vid andra momentet i § 15.

Efter härmed slutad öfverläggning bifölls utskottets hemställan,
att gällande förordning om inkomstskatt i nu ifrågavarande del
skulle under år 1907 bibehållas vid dess nuvarande lydelse.

2 och 3 mom.

Utskottets hemställan, att gällande förordning om inkomstskatt
i nu ifrågavarande del skulle under år 1907 bibehållas vid
dess nuvarande lydelse, bifölls.

15 §.

1 mom.

Utskottets hemställan, att gällande förordning om inkomstskatt
i nu ifrågavarande del skulle under år 1907 bibehållas vid
dess nuvarande lydelse, bifölls.

2 mom.

Herr Cavalli: Jag anhåller om att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning bifölls utskottets hemställan
beträffande detta moment.

Öfriga delar af Kungl. Maj ds och utskottets förslag.

Utskottets hemställan, att gällande förordning om inkomstskatt
i dessa delar skulle under år 1907 bibehållas vid deras nuvarande
lydelse, bifölls.

Utskottets hemställan i punkten 1.

Förklarades besvarad genom kammarens föregående beslut.

Lördagen den 12 Maj, e. m.

49 ST:o 47.

Punkten 2. Författnings förslag

ang.
en inkomst Utskottet

hade i nu föredragna punkt hemställt, att friherre skatt för år
von Schwerins ofvan omförmälda motion icke måtte för närva- 1907 m. m.
rande till någon Riksdagens åtgärd föranleda. (Forts.)

Vid förevarande punkt hade reservation afgifvits af herr
Cavalli samt friherrarne Irölle och Beck-Friis, hvilka anfört:

»Under hänvisning till att bevillningsutskottet uttalat sig i
princip till förmån för det af friherre von Schwerin väckta förslaget,
samt då detta förslag afser att af hjälpa ett viktigt missförhållande
vid inkomstskattetaxeringen, hemställa vi, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till
sådan förändring af gällande bestämmelser, att vid taxering till
inkomstskatt inkomst äf fastighet må upptagas till sitt verkliga
belopp.»

Friherre Trolle: Det är nu tredje gången, som den af fri herre

von Schwerin i denna fråga väckta motionen föreligger till
kammarens afgörande, denna gång visserligen i form af ett utaf
reservanter framburet skrifvelseförslag i motionens syfte. 1904
års bevillningsutskott tillstyrkte friherre von Schwerins motion
under framhållande, att utskottet ansåge tiden vara inne att frångå
principen, att inkomst af fastighet skulle beräknas efter dess
taxeringsvärde, och utskottet föreslog en anordning, som utmynnade
däri, att fastigheter skulle i beskattningshänseende likställas
med inkomst af kapital och arbete, d. v. s. att själfdeklaration
skulle äga rum äfven i fråga om fastigheter. I år framhåller bevillningsutskottet,
att utskottet principiellt står på samma ståndpunkt
som 1904 års bevillningsutskott, men afstyrker icke destomindre
en skrifvelse i ämnet och anför som skäl härför, att en
förändring i ifrågavarande afseende skulle komma att föregripa
det pågående arbetet för revision af den direkta skattelagstiftningen.
Det måste väcka stor tillfredsställelse, att ett sådant
arbete pågår inom vederbörande departement. Men reservanterna
hafva icke kunnat finna, att ett skrifvelseförslag på något
sätt otjänligt skulle inverka på detta arbete. Redan år 1903 fmgo
vi af den dåvarande finansministern det löfte, att, om vi bara
hade tålamod, allt nog skulle bil bra. Ja, tålamod hafva vi hela
tiden behållit, men det har därför icke blifvit bättre ställdt i nu
ifrågavarande afseende. På grund häraf hafva vi ansett det icke
vara olämpligt att göra oss påminta igen genom det nu föreliggande
skrifvelseförslaget, som innefattas i reservationen. Det är
i sådant syfte, herr grefve och talman, som jag skall be att få
yrka bifall till den af herr Cavalli m. fl. i denna punkt afgifna
reservationen.

Första Kammarens Prat. 1906. N:o 47.

BT:o «. 50

Författningsförslag
ang.
en inkomstskatt
för år
1907 m. m.

(Forts.)

Lördagen den 12 Maj, o. m.

Grefve von Rosen: Jag hade icke tänkt att yttra mig i
den här föreliggande frågan, och jag är därför icke beredd att
anföra alla de skäl, som jag annars skulle velat framhålla. Jag
kan emellertid icke underlåta att påpeka, att det enligt min åsikt
är omöjligt för en landtbrukare att på siffran uppgifva, huru
mycket han förtjänar på sitt landtbruk om året, och litet hvar,
som är jordbrukare, torde inse, att detta erbjuder snart sagdt
olösliga svårigheter. Man erhåller produkter in natura, hvilkas
värde svårligen till siffran kunna bestämmas, och många inkomster
och utgifter kunna icke exakt till beloppet angifvas. Införandet
af själfdeklaration i fråga om jordbruk skulle lätt kunna
hafva den följden, att den samvetsgranne uppgåfve mera och den
mindre samvetsgranne mindre, än hvad som rätteligen utgjort hans
inkomst. Den sistnämnde skulle nämligen lätt falla i den frestelsen
att resonera med sig själf, att han ingen inkomst haft, ehuru
han fått sådan. På dessa grunder ber jag att få yrka bifall till
utskottets hemställan i denna punkt.

Herr Åkerberg: Jag var icke närvarande vid den slutliga
behandlingen i denna fråga i bevillningsutskottet, utan endast vid
handläggningen af densamma inom afdelningen. Där yrkade jag
afslag såväl å friherre von Schwerins motion som äfven på ett
inom afdelningen framställdt yrkande, att denna motion skulle
erhålla en välvillig motivering. Sedermera återtog jag emellertid
mitt yrkande om afslag i fråga om att den välvilliga motiveringen
skulle få inflyta, och en sådan har också inkommit i utskottets
betänkande, hvaraf också reservanterna begagnat sig.

Jag kan beträffande själfva saken fatta mig korf och instämma
med den siste ärade talaren. Eu landtbrukare bokför en sådan
mängd imaginära värden, att det är alldeles omöjligt att uppgifva
den inkomst, som landtbruket verkligen lämnar. Bokföringen kan
stundom göras så, att eu egendom, som verkligen lämnar afkastning,
enligt bokföringen icke visar någon sådan och tvärtom.
Man har åberopat tyska förhållanden, då nämligen där inkomstskatten
för jordbruk utgår efter samma grunder som de af friherre
von Schwerin föreslagna. I Tyskland äro emellertid helt
olika förhållanden rådande mot de, som gälla hos oss. Där finnes
i allmänhet mera rent jordbruk, under det att hos oss jordbruket
vanligen är förenad! med skogsbruk, och det finnes ingen möjlighet
att uppgifva egendomens afkastning uti tillväxt af skog
med mera sådant. Jag erkänner visserligen villigt, att det vore
en rättvisa för jordbrukarnc, om de finge skatta efter den verkliga
inkomsten, men jag kan icke finna, att det är möjligt att
komma till denna rättvisa.

Jag vill äfven påpeka ett annat förhållande. Äfven om det vore
möjligt att beräkna den verkliga inkomsten af ett jordbruk och inkomstskatten
skulle utgå efter sådana grunder, tror jag ändå icke,

Lördagen den 12 Maj, e. m.

51 TV:o 47.

att detta vore lämpligt af det skäl, att inkomstskatten för olika
år skulle blifva så varierande, att statsregleringen däraf i betydlig
mån blefve lidande. Jag vill erinra herrarne om ett sådant exempel
som att två missväxtår inträffa efter hvarandra. Under sådana
år skulle knappast några inkomster erhållas af jordbruket, och till
följd däraf skulle man icke heller erhålla någon skatt. Om goda
år åter inträffade, skulle skatten växa. På detta sätt skulle
skatten ena året blifva stor och andra året liten. Att göra en
statsreglering med så ovissa inkomster, anser jag skulle lända till
stor osäkerhet.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets förslag och afslag å
motionen.

Friherre von Schwerin: Jag hade icke tänkt att yttra
mig i denna fråga, då jag många gånger förut talat i densamma
och jag dessutom för min del är fullt belåten med det försvar
för reservationen, som presterades af friherre Trolle. Men jag
har blifvit uppkallad af de två siste talarne.

Nog är det besynnerligt att höra ett sådant påstående som
att, ehuru den af mig förordade principen är rättvis, man för de
fall, då rättvisan o bäst behöfves, t. ex. när missväxtår inträffat,
icke, såsom herr Åkerberg gjorde gällande, skulle tillämpa denna
princip, därför att statsregleringen skulle blifva oregelbunden.
Detta är enligt min åsikt en högst märkvärdig logik. Att inkomsten
af skatterna under olika år uppgå till olika belopp, gäller
i vida högre grad beträffande inkomster af andra slag. Så t. ex.
kunna tullarna variera från det ena året till det andra med flera
miljoner kronor. Samma förhållande gäller i fråga om brännvinsskatten,
som är beroende på potatisskörden under de olika
åren. Dessutom måste man väl antaga, att de år, då missväxt
inträffar och endast ringa inkomst erhålles af jordbruket, främmande
spannmål måste importeras och att sålunda tullinkomsterna
för sådana år stiga med ett eller annat hundratusental kronor eller
kanske med miljoner. Det skäl, som af herr Åkerberg sålunda
framhållits, synes mig därför icke hafva någon betydelse.

För mig står det klart, att det är en contradictio in adjecto
att tala om, att vi här i landet hafva en inkomstskatt, i princip
rättvis, om man gör ett undantag för en så stor del af den svenska
förmögenheten som alla fastigheter ■— ty det är att märka,
att det här icke gäller endast fastigheter på landet, utan äfven
fastigheter i stad. Ett par chefer för finansdepartementet hafva
också redan erkänt, att den af mig förordade åsikten är rättvis.
Också bevillningsutskottet har erkänt detta, ehuru utskottet detta
år ansett, att, då en reformering af hela inkomstskattelagstiftningen
vore förestående, det icke vore skäl att nu aflåta en skrifvelse i
saken. Nu hafva emellertid några ledamöter af kammaren kommit
och påstått, att denna princip är omöjlig att tillämpa. Det förvånar

Förfaltningsförslag
ang.
en inkomstskatt
för år
1907 m. m.

(Forts.)

N:o 47. 52

Lördagen den 12 Maj, e. m.

Författnings- mjg verkligen, att eu sådan framstående landtbrukare som grefve
en inkomst- ^osen kan Pasta> att en jordbrukare icke skulle kunna uppgifva,
skatt för år huru mycket han förtjänar af sitt jordbruk. Åtskilliga svårigheter
1907 m. m. härför torde visserligen förefinnas, men en ordentlig man torde
(Forts.) val dock kunna i slutet af hvarje år veta,, hvad han erhållit af
sin egendom, då det annars skulle kunna gå ganska illa för
honom. Här är ju också blott fråga om att på heder och samvete
uppgifva storleken af detta belopp.

För ett par år sedan var det någon, som föreslog, att, om
man icke skulle våga en sådan reform som att föreskrifva skyldighet
att deklarera, man dock skulle medgifva en fakultativ
deklarationsskyldighet, och en sådan borde val i allt fall kunna
införas. Nog är det alldeles orättvist att föreskrifva, att en industriidkare,
t. ex. en garfvare, som kan hafva mycket komplicerade
affärer och svårt att uppgifva, huru stora inkomster han
verkligen haft, skall vara skyldig att deklarera, under det att en
jordbrukare, som nu för tiden får lära sig att föra räkenskaper
vid landtbruksskolor och landtbruksinstitut, icke skulle hafva rätt
att deklarera. Man anför mot den ifrågasatta ändringen endast
den gamla vanliga låten, att något sådant icke kan gå för sig,
men man anför inga verkliga skäl däremot. Hvad som går att
genomföra i ett land, bör väl emellertid också kunna genomföras
i ett annat.

Enligt min uppfattning innebära de nuvarande bestämmelserna
också en orättvisa därutinnan, att en jordbrukare skall betala 6
proc. i skatt å fastighetens taxeringsvärde, under det att ägare
af stadsfastighet endast skall betala 5 proc. Detta framgår särskilt
för sådana fall, som herr Åkerberg talade om, nämligen att
missväxtår inträffa. Dessa drabba endast fastigheterna på landet.
En stadsfastighet kan visserligen hafva en eller annan lägenhet
outhyrd någon kortare tid, men detta kan dock icke jämföras
med missväxt.

Jag hoppas, att man icke skall behöfva vänta på den tredje
eller fjärde finansministern för att få denna påtagliga och af alla
erkända orättvisa undanröjd. Då utskottet i en annan punkt beträffande
inkomstskattelagen föreslagit en skrifvelse till Kungl.
Maj:t, nämligen beträffande doktor Sörenssons motion, vill jag
därför, ehuru utskottet i nu ifrågavarande punkt gifvit min motion
en välvillig motivering, yrka bifall till reservationen och dess
skrifvelseförslag, så att därigenom en ytterligare påminnelse angående
denna sak måtte göras.

Herr Bill ing: Också jag har en gång förut yttrat mig i

kammaren om denna sak. Men jag vill, då det nu blifvit tal om
densamma, ännu en gång icke underlåta att ånyo framhålla några
synpunkter.

Meningen med en inkomstskatt är, att hvar och en skall

Lördagen den 12 Maj, e. m.

53 K:o 47.

skatta efter sin verkliga inkomst och icke efter hvad som icke är Författnings
det nu särskilt i fråga om jordbruksfastig- ^mkomstatt
skatten skall beräknas efter 6 procent å s^att för r

hans inkomst. När
heter är bestämdt,

taxeringsvärdet, och hvar och en vet, att det endast är i undantagsfall,
som en person verkligen har denna inkomst af sin fastighet,
måste väl hvarenda människa medgifva, att denna punkt i inkomstskattelagen
icke är en rättfärdig punkt och att den därför
i rättfärdighetens namn så snart som möjligt bör förändras.

Det har nu anförts, att svårigheter skulle förefinnas att göra
en förändring i det här berörda afseendet. Det kan ju hända,
att sådana svårigheter existera, men om så är fallet, böra och
kunna de öfvervinnas, när rättfärdigheten krafvel'' detta. Jag
kan icke föreställa mig, att någon i denna kammare tager intryck
af det skäl, som en talare nyss anförde, eller att statens
inkomster af inkomstskatten skulle blifva ovissa, då det ju kunde
hända, att vissa år en person ingen inkomst hade af sin fastighet
och således då icke koinme att skatta. Det må väl vara den
enklaste rättvisa i världen, att, om en person har ett litet hemman,
hvaraf han ett visst år icke haft någon inkomst, därför att det
varit missväxt, han då icke skall beskattas, såsom om han hade
haft eu inkomst, motsvarande 6 procent af hemmanets taxeringsvärde.

Hvarför jag yttrat mig i denna fråga förut, och hvarför jag
gör det nu, är emellertid särskildt med tanke på deras rätt, som
jag anser mig särskildt böra värna om, jag menar det svenska
prästerskapets, som i det fall, hvarom här är fråga, på ett alldeles
särskildt sätt träffas hårdt och orättfärdigt. Mig synes det,
att om en del jordbrukare säga, att de icke kunna uppgifva den
verkliga inkomst, som de haft af sina jordbruksfastigheter, så
borde det åtminstone vara tillåtet för dem, som på öret kunna
uppgifva denna inkomst, att få betala skatt för sin verkliga inkomst
och icke för en ren fiktion af inkomst. Detta gäller om

1907 in. in.
(Forts.)

det svenska prästerskapet öfver hufvud eller åtminstone om allra
största delen, ty de prästerliga boställshafvarne hafva i regel sina
boställen utarrenderade och kunna sålunda på öret uppgifva den
inkomst, de hafva af dessa boställen. Och ännu eu synpunkt.
Det har också en gång i Första Kammaren af ett statsråd blifvit
erkändt, att särskild hänsyn borde i inkomstskattelagen tagas till
de fall, då jordbruksfastigheter äro af staten anvisade såsom löneförmån
för tjänstemän.

Den obillighet och orättvisa, som genom här ifrågavarande
bestämmelse träffar det svenska prästerskapet, kommer på ett alldeles
särskildt sätt till synes i vissa trakter af vårt land. Här
talar jag icke om Skåne, utan företrädesvis om Småland och
t. ex. Dalarne, där prästgårdarnes taxeringsvärde ej sällan hufvudsakligen
bestämmes af skogsvärdet, ehuru prästerna icke få någon
inkomst af dessa skogar, utan endast äga att däraf taga sitt hus -

N:o 47. 54

Lördagen den 12 Maj, e. m.

Författnings- behof. De få dock skatta på grund af denna höga taxering af
^inkomst- sk°gerh af hvilken de ingen inkomst hafva.

skatt för år . Härtill kommer slutligen, att många af dessa prästers löne1907
m. m. inkomster äro synnerligen små. Det har nu blifvit erkändt, och
(Forts.) det disputerar ingen människa om, att i Sveriges land icke finnas
några arbetare så klent aflönade som en stor del af svenska
kyrkans prästerskap. Och dock skola de beskattas icke efter sina
utomordentligt små inkomster, utan som om de hade dubbelt eller
tredubbelt så stora inkomster som dem, de i verkligheten hafva.
Nog är detta en orättvisa af mycket säregen art.

En talare har här förut i afton sagt, att han af en finansminister
fått löfte om, att en förändring med afseende å inkomstskatt
för fastigheter i allmänhet vore att förvänta. Jag vill härtill
lägga, att jag vid samma tillfälle fick af två statsråd, nämligen
både finans- och ecklesiastikministrarne, löfte om, att verkligen
något särskilt skulle göras för att undanröja den orättvisa,
under hvilken i synnerhet det svenska prästerskapet lider.
Ingen af dessa statsråd sitter nu vid makten, men jag vill uttala
en innerlig önskan, och jag skulle vilja säga i rättvisans namn en
fordran, att man icke måtte låta denna sak hvila.

Jag yrkar bifall till herr Cavallis med fleras reservation.

Grefve von Rosen: Jag kan icke underlåta att framhålla,
att det icke är någon slump, som har gjort, att fastigheterna
taxeras på sätt som sker. Det är alldeles uppenbart, att detta
beror därpå, att erfarenheten lärt oss, att det är svårt att med
bestämda siffror uppskatta de inkomster, som falla af jordbruksfastigheter.

Jag vill därför icke säga, att en sådan lagstiftning som den,
baron von Sehwerin i sin motion föreslagit, är alldeles omöjlig.
En sådan lagstiftning finnes ju i Tyskland, men man har där
också förnummit en ofantlig mängd protester mot denna lagstiftning.
De skattdragande klaga öfver, att det är alldeles omöjligt
att följa lagens föreskrifter. Det är ju detta man här vill undvika,
att sådana lagar utfärdas, som icke kunna samvetsgrant följas.
Det är af tvingande skal, som man gjort detta undantag i fråga
om fastighetsbeskattningen, och jag tror, att det stora flertalet
landtbrukare måste erkänna detta.

Likaså tror jag, att fastigheterna mångenstädes få betala högre
skatt, än som är rättvist, men till afhjälpande häraf skulle man
kunna finna någon annan siffra än 6 procent såsom beräknad
fastighetsränta. Äfven delar jag fullkomligt den af en föregående
talare uttalade uppfattningen om det hårda och orättvisa däri,
att prästerskapet skall få skatta så högt för en inkomst, som det
icke har. Men icke desto mindre tror jag, att denna olägenhet
skall kunna afhjälpas på något annat sätt än genom att tvinga

Lördagen den 12 Maj, e. m.

55 ]V:o 47.

landtbrukarne att lämna uppgifter rörande inkomsten, fastän de
känna och veta, att dessa uppgifter icke äro riktiga.

Herr West er: Det är fullkomligt berättigad!, hvad herr
Billing yttrade därom, att här föreligger en mycket stor orättvisa
i beskattningen, hvilken måste afhjälpas. Äfven jag var närvarande
vid det tillfälle, då finansministern lofvade att söka åstadkomma
en rättelse i detta afseende. Det är uppenbart, att en
boställshafvare, som precis vet, hvithet arrende han uppbär, borde
erhålla rättighet att deklarera sin inkomst. Äfven tror jag, att
denna rättighet borde utsträckas till större jordbrukare, exempelvis
sådana, som träffas af den progressiva beskattningen, men längre
vill jag icke gå. Jag tror, att det skulle vara att afhjälpa en orättvisa
med en mycket stor svårighet, om man införde det stadgandet,
att hela den svenska jordbrukande befolkningen skulle själfdeklarera
för sin inkomst af jordbruket.

Nu sade visserligen friherre von Schwerin, att det är en dålig
karl, som vid årets slut icke kan säga, hvilken inkomst han haft
af sitt jordbruk. Jag vill fråga friherre von Schwerin, hvad han
själf haft för inkomst af sitt jordbruk, om han kan beräkna, till
hvilket belopp förmånen af hästar, ekipage, trädgård, fri bostad
och så vidare bör uppskattas. Detta är saker, om hvilka man
icke vet, hvad de äro värda i penningar. Det måste blifva en beräkning
ungefär på samma sätt som för närvarande, ty någon
exakt värdering, som man på heder och samvete kan uppgifva,
torde icke kunna lämnas.

Jag har som sagdt varit tveksam i fråga om att ställa mig
afvisande mot detta skrifvelseförslag, ty jag erkänner ärligt, att
många och stora orättvisor nu förekomma, men jag kan icke finna
annat, än att, med afseende å den ståndpunkt, som en stor del
jordbrukare i Sverige nu intaga, det skulle blifva snart sagdt omöjligt
för dem att åstadkomma en själfdeklaration, och jag ber därför
att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Friherre von Schwerin: Jag är den senaste talaren tacksam
för, att han berörde en sak, vid hvilken jag icke uppehöll mig i
mitt föregående anförande, nämligen frågan om progressiv beskattning.
Det är detta, som är så förhatligt för fastighetsägarne, att
de få betala progressivt för en inkomst, som de icke hafva. Det
går väl an ännu, mina herrar, då inkomstskatten är så måttlig,
att den ungefär motsvarar bevillningen, det vill säga 1 procent
af inkomsten, men vi kunna efter hand komma till en ökad inkomstskatt,
och det är en stor skillnad mellan att betala 1 procent
och till exempel 5 procent af inkomsten. Nu skall ju inkomsten
af jordbruksfastighet under alla förhållanden beräknas
till 6 procent af taxeringsvärdet, äfven om inkomsten är till exempel
endast 4 procent. Åntag nu, att egendomen är intecknad för

Författning sförslag
ang.
en inkomstskatt
för år
1907 m. m.

(Forts.)

TV:o 47. 56

Lördagen den 12 Maj, e. m.

Författningsförslag
ang.
en inkomstskatt
för är
1907 m. in.

(Forts.)

tre fjärdedelar af sitt värde och att inteckningen löper med 4 procent
; då har jag själf kvar inkomsten af endast en fjärdedel. Det
är emellertid taxeringsvärdet för hela egendomen, som ligger till
grund för beskattningen, och jag får betala progressivt för eu inkomst,
som jag alldeles icke bär.

Sålunda kan det påvisas, att mången jordägare får betala redan
nu öfver 10 procent af sin verkliga inkomst. Huru skall det då
gå, om begynnelsesatsen till exempel tre-, fyra- eller femdubblas?

Jag vidhåller mitt yrkande!

Friherre Klingspor: Jag vet icke rätt, om den föregående
talarens anföranden mäktat göra något intryck på kammaren, men
jag anser det ändock vara min skyldighet att säga några ord.

I denna fråga har jag vid föregående tillfällen i regel uppträda
och jag torde hafva tillhört dem, som kraftigast framfört
klagomålen öfver de nuvarande beskattningsförhållandena. Jag
har framhållit som min åsikt, att den finansminister, som formulerat
inkomstskatteförordningen, icke gjort något lyckligt grepp.
De klagomål, som herr Billing här anfört, äro äfven af den beskaffenhet,
att de öfverklagade förhållandena borde kunna utjämnas,
och det finnes nog äfven andra klagomål, som äro fullt berättigade.
Detta erkänner jag gärna, men det är en annan fråga,
om saken kan rättas på det nu föreslagna sättet, och detta tror
jag i stort sedt icke vara fallet.

Herrarne minnas ganska val, hvarför vi pålade denna inkomstskatt.
Det var därför, att staten behöfde större inkomster, och
vi hade då att litet hvar medverka till att skaftå staten säkra och
någorlunda jämna inkomster. Det var sålunda en offervillighet
från nationens sida, men detta synes man numera hafva glömt
bort. Till och med från Kungl. Maj:t hafva framkommit förslagtill
afprutningar nedifrån, hvilka skulle vålla ganska betänkliga
luckor i skatteväg, och från förstakammarhåll framkomma önskningar
till diverse afdrag från beskattningen, därför att det verkar
ojämnt och hårdt. Jag tror, att vi få tänka oss nödvändigheten
af att en omläggning sker af det hela och att en mängd felaktigheter
justeras, men om vi skulle slå in på den riktningen, som
friherre von Schwerin begärt, så tror jag, att vi skulle komma till
mycket besynnerliga resultat.

Herrarne skola komma ihåg, att det är väl icke ändå i Sverige
som i Tyskland. Där råda, kan man säga, ur jordbrukssynpunkt
något så när ensartade förhållanden i landets olika delar.
Men huru förhåller det sig i Sverige vid en jämförelse mellan
Skåne och Norrbotten? Hos oss har man ännu icke kommit längre,
än att i en tredjedel af landet jordbruket icke anses såsom ett
onus. Dessa ojämnheter, om hvilka herr Åkerberg talade, träffa
icke sporadiskt den ene eller den andre, utan missväxt kan komma
öfver stora landssträckor, och man har till och med sett, att hela

Lördagen den 12 Maj, e. m.

57 U:o 47.

landet haft missväxt. Jag tror, att sådant kommer att vålla betydliga
bräckor i den beräknade inkomsten, och att det i allmänhet
kan anses vara mycket bättre att hafva en jämn, bestämd
siffra än att taga de växlande siffror, som man på detta sätt skulle
nödgas godtyckligt bestämma.

Jag vidhåller, att man ofta torde'' komma att förfara godtyckligt
vid bestämmandet af dessa siffror. De, som ligga inne i jordbruket
och känna till dess räkenskaper, kunna icke undgå att
inse detta.

Men härtill kommer ännu en omständighet. Huru skulle
saken komma att te sig för den beskattningsmyndighet, till hvilken
dessa uppgifter skulle lämnas? Jag tror icke, att de af herrarna,
som själfva äro ordförande i bevillningsberedningar, skulle vara
tacksamma för att nödgas gå igenom och granska dessa papper.
Man skulle därvid helt säkert finna, att en betydlig del af jordägarne
undandroge sig beskattning genom att icke deklarera någon inkomst.
Så okunniga, som en stor mängd personer redan nu visat
sig vara i fråga om afgifvande af deklarationsuppgifter, skulle det
helt säkert komma att dröja länge, innan de komma underfund
med sättet att uppställa nu ifrågavarande uppgifter. Svårigheterna
härmed skulle vara så stora, att tillämpningen helt enkelt blefve
omöjlig.

Det är egendomligt, att framställningarna i detta ämne mest
komma från Skåne, där dock orättvisorna äro mycket mindre än
längre upp i landet. Ty i Skåne har man i allmänhet de större
egendomarna utarrenderade, och ägaren kan således nästan på
öret säga, huru stor inkomst han har af egendomen. Detta är
däremot icke fallet i mellersta och öfre Sverige, där vi icke kunna
få några arrendatorer af våra egendomar. Vi beskattas efter 6
procent, men vi klaga icke så högljudt däröfver. Väl finna vi
procentsatsen för hög, men vi föredraga under nuvarande förhållande
en fast beräkningssiffra framför inkomstdeklaration för fäst
egendom på annat sätt.

Jag vill ytterligare säga, att denna fråga kan icke på det
föreslagna sättet lösas med våra nuvarande taxeringsmyndigheter.
De skulle vara odugliga för den nya uppgiften. Jag nämnde redan,
när inkomstskatten infördes, att våra taxeringsmyndigheter icke
lämpa sig för tillämpning af inkomstskatteförordningen, och det
vore därför i hög grad vanskligt att pålägga dem ännu mera arbete,
än de för närvarande hafva.

En talare anförde, att det vore orättvist, att fastigheterna i
städerna skulle beskattas efter en lägre skala än jordbruksfastigheterna.
I regel kan man ju säga, att taxeringsvärdena å stadsfastigheter
beräknas efter en sådan skala, att dessa fastigheter
lämna större behållning än den, som beskattas. Ur denna synpunkt
är det således alldeles orätt, att jordbruksfastigheterna skola
beskattas efter 6 procent, men stadsfastigheterna endast efter 5
Första Kammarens Prof. 1906. N:o 47. 5

Författningsförslag
ang.
eu inkomstskatt
för år
1907'' in. in.

(Forts.)

S:o 47. 58

Författningsförslag
ang.
en inkomstskatt
för år
1907 m. m.

(Forts.)

Lördagen den 12 Maj, e. m.

procent af taxeringsvärdet. Men det förhåller sig med detta liksom
med så mycket annat, att någon rättelse icke kan ske, med
mindre man inför en genomgripande förändring af det hela.

Jag ber på grund häraf att i likhet med flera andra talare
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Rop hördes nu på proposition.

Herr Cavalli: Trots de rop, som höras på proposition, ber
jag att få yttra några ord. Då flera talare yrkat bifall till min
reservation, skulle det väl, om jag icke yttrade mig, se ut, som
om jag icke fäste något afseende vid denna reservation, men
detta är så långt ifrån fallet, att jag tvärtom mycket hardt håller
på densamma.

Den siste talaren nämnde, att man i öfre och mellersta
Sverige är så nöjd och tacksam, och att det vore från Skåne,
som framställningarna i denna sak komme. Jag är visserligen
skånsk representant, men jag talar dock icke på grund af någon
oförnöjsamhet, ty jag är icke nog lycklig att äga jordbruksfastighet.

Men, mine herrar, det förhåller sig så, att det icke går an
att längre bibehålla det nuvarande tillståndet, och om kammaren
nu godkänner hvad bevillningsutskottet hemställt, så betyder det,
att kammaren skänkt sin auktoritet i lagstiftningsarbetet åt det
nuvarande oefterrättlighetstillståndet och därpå satt sin stämpel.
Yi hafva dock af en föregående finansminister två gånger fått
löfte om en ändring härutinnan. Han har icke hållit dessa löften,
men jag förmodar, att detta berott på, att han icke längre stannade
kvar i utöfningen af sitt ämbete. Den nuvarande innehafvaren
af detta ämbete har icke gifvit något löfte, och därför
kommer han kanske att göra något i saken. Men huru skall han
kunna göra det, om Första Kammaren godkänner bevillningsutskottets
hemställan ?

En ärad talare yttrade, att erfarenheten ådagalagt, att vi
måste hafva detta sätt att beskatta fastigheter. Hvar har han
fått det ifrån? Läs igenom 1901 års Riksdags skrifvelse med begäran
om införande af progressiv beskattning! Däraf framgår, att
det icke var erfarenheten, som ådagalagt detta, utan det hela var
en kompromiss för att få något igenom.

Nu säger man, att här i Sverige kan själfdeklaration å inkomst
af jordbruk icke användas, ehuru det är möjligt i Tyskland
och andra länder. Det är väl herrarne icke obekant, att i
Sachsen, Baden, Österrike och Ungern lämnas dylika uppgifter.
De, som varit i dessa länder och sett deras befolkning, skulle
göra mycken orättvisa åt de svenska landtbrukarne genom att
säga, att dessa vore mindre kunniga än de sachsiska, badensiska,
österrikiska etc.

59 N:o 47.

Lördagen den 12 Maj, e. m.

Ännu en sak. Nu begär man, att uppgifter fakultativt skulle
få lämnas t. ex. af präster och fastighetsägare, som hade sina
fastigheter utarrenderade. Nej, ej ens detta vill man bifalla, det
skall vara taxeringsvärdet. Friherre Klingspor sade dock, att
detta skulle han gå in på, men det kunde ickeo ske på det nu
föreslagna sättet. Jag förstår icke, hvad min ärade vän friherre
Klingspor menar med detta, ty reservanterna hafva ju föreslagit,
att Riksdagen skulle hos Kungl. Maj:t begära framläggande af
»förslag till sådan förändring af gällande bestämmelser, att vid
taxering till inkomstskatt inkomst af fastighet må upptagas till
sitt verkliga belopp». Man har icke sagt något annat än detta.

Så läste friherre Klingspor en lång litania öfver de nuvarande
taxeringsmyndigheterna. Jag skulle kunna hjälpa friherre
Klingspor att läsa samma litania, ty vi komma i detta stycke
bra öfverens, men icke är detta något skäl att, när vi stå inför
en stor reform, säga, att vi icke kunna afhjälpa den mest skriande
orättvisa, som finnes i inkomstskatteförordningen.

Jag yrkar bifall till reservationen.

Herr Benedicks: Den senaste talaren är icke landtbrukare.
Jag har däremot icke blott haft åtskillig erfarenhet af det svenska
landtbruket, utan äfven följt med det tyska, och jag kan intyga,
att om förhållandet med denna skatt varit så lyckligt i Tyskland,
som det är här, så skulle man där hafva varit alldeles förtjust.
Ty när denna skatt infördes i Tyskland, såg man i alla landtbrukstidskrifter
icke annat än klagomål på klagomål öfver det
förfärliga arbete, som det vållade att äfven på små gårdar nödgas
föra dubbelt bokhålleri. Man klagade öfver att hvarenda bonde
nödgades hålla sig med bokhållare och jurist för att kunna ordentligt
uppgifva sin inkomst. Där förekommo talrika tvistemål och
trakasserier på trakasserier. År det detta tillstånd, som vi skulle
införa i Sverige, så vore förändringen icke annat än olämplig.

Jag kan fullt sympatisera med herr Billing, då han talar om
att prästerna få betala efter 6 procent, men kanske icke tjäna
hälften. Men det är prästerskapet icke ensamt om, utan jag tror,
att majoriteten bland Sveriges jordbrukare kan instämma i detta.

Hvad är då botemedlet häremot? Jo, tag reda på de verkliga
förhållandena och låt det fortgå på det nuvarande sättet,
men sätt ned dessa 6 procent till hvad som motsvarar de verkliga
förhållandena, om nämligen statens finanser det tillåta. Men till
en sådan sak som denna, hvilken kommer att väcka split och
tvist och oenighet från början till slut, till något sådant kommer
jag aldrig att skänka min röst.

Författningsförslag
ang.
en inkomstskatt
för år
1907 m. m.

(Forts.)

Grefve von Rosen: Jag ber om ursäkt, att jag ännu en

gång tager till ordet. En föregående talare har på ett, som mig
synes, tämligen omotiveradt sätt tolkat ett mitt föregående ytt -

N:o 47.

Författningsförslag
ang.
en inkomstskatt
för år
1907 m. m.
(Forts.)

60 Lördagen den 12 Maj, e. m.

rande. Jag har aldrig sagt annat, än att det icke är en slump,
som gör, att man från deklaration undantagit jordbruksfastighet,
utan att detta undantag gjorts just på grund af de svårigheter,
som jag påpekade.

Herr Liedberg: Jag vill blott med några ord erkänna, att

som det nu är ställdt, kan det icke vara rätt. Såväl den ena
som den andra parten af dem, som här yttrat sig, har rätt på
sätt och vis; men att komma till ett riktigt resultat inser jag samtidigt
vara förenadt med stor svårighet. Jag skulle vilja lösa gåtan
så, att innehafvare af jordbruksfastighet, som själ! brukar sin
fastighet, skall betala sex procent, men att han har rätt att själfdeklarera
i fråga om all utarrenderad fastighet. Där kan han
det, men icke i fråga om den jord, han själf brukar.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen, att beträffande förevarande punkt yrkats, dels att hvad
utskottet hemställt skulle bifallas, dels ock att kammaren skulle
afslå utskottets hemställan och antaga det förslag, som innefattas
i den af herr Cavalli m. fl. vid punkten afgifna reservation.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition.

Den, som bifaller hvad bevillningsutskottet hemställt i punkten
2 af sitt betänkande n:o 19, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan och antages det förslag,
som innefattas i den af herr Cavalli med flere vid punkten
afgifna reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 49.
Nej — 50.

Lördagen den 12 Maj, e. m.

N:o 47.

Punkten 3.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkten i.

Lades till handlingarna.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 9 och 11 innevarande
månad bordlagda betänkande n:o 20, i anledning af väckt
motion om, bland annat, rätt till afdrag för utskylder vid taxering
till bevillning af inkomst af kapital och arbete.

I en inom Första Kammaren väckt motion, n:o 4, hade herr
P. Sörensson framställt förslag, att vid taxering såväl till inkomstskatt
som till bevillning af inkomst af kapital och arbete afdrag
skulle få ske för skattskyldigs och hans familjs under det nästföregående
året till stat och kommun erlagda utskylder.

I nu föredragna betänkande hade utskottet hemställt,

»att Riksdagen, i anledning af herr Sörenssons förevarande
motion, måtte besluta att i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kungl. Maj:t taga under öfvervägande, om och i hvad
mån vid taxering till bevillning af fast egendom och af inkomst
afdrag må kunna ske för skattskyldigs till stat och kommun erlagda
utskylder, samt för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill
en utredning i ämnet kan gifva anledning.»

Vid betänkandet fanns reservation afgifven af bland andra
friherre Klingspor, som dock däri ej framlagt sin åsikt.

Friherre Klingspor: Herr Sörenssons motion har, såsom
herrarna hört, framkallat förslag till en skrifvelse beträffande inkomstskatten,
däld det begäres, att afdrag skall få ske för skatt,
som är påförd, men här i detta betänkande är det i fråga om
bevillningen, som man äfven begär en skrifvelse till Kungl. Maj:t
rörande afdraget. Utskottet säger försiktigtvis »om och i hvad
mån» sådant kan ske. Man kan väl dock tänka sig, att om jag
köper en egendom, måste man antaga, att taxeringen på den är
ungefär det värde, den skall hafva, om den bär sina utskylder.
Hur skulle det taga sig ut, om man gjorde afdrag å bevillningen
för utskylderna? Det skulle till och med kunna hända, att den,
som då hade kapitalet bredvid, skulle af ett dylikt förfarande få
en fördel.

Första Kammarens Prot. 1906. N:o 47.

Om rätt till
afdrag för
utskylder vid
taxering till
bevillning af
inkomst af
kapital och
arbete.

N:o 47. 62

Om rätt till
afdrag för
utskylder vid
taxering till
bevillning af
inkomst af
kapital och
arbete.
(Forts.)

Lördagen den 12 Maj, e. m.

Då utskottet i sitt yttrande varit så tveksamt, och då Andra
Kammaren redan afslagit denna framställning, tror jag, att Första
Kammaren gör bäst i att också afslå densamma. Jag yrkar afslag
å utskottets hemställan.

Herr Ca valli: Jag ber om ursäkt för, att jag nödgas besvära
kammaren ännu en gång.

Kammaren fattade ungefär samma beslut i fjol som det nu
föreslagna. Är det då skäl, att kammaren öfverger denna sin
ställning, då det här icke gäller annat än en begäran om utredning? Jag

hemställer, att kammaren ville fatta samma beslut i år
som i fjol, och jag yrkar alltså bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i nu föredragna betänkande hemställt samt
vidare på afslag därå, och förklarades den förra propositionen,
hvilken upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Justerades elfva protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under
dagen första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 11,23 e. m.

In fidem

A. v. Kmsmsljerna.

Stockholm, Oskär Eklunds boktryckeri lOOs