1906. Första Kammaren. N:o 22 (Riksdagens protokoll 1906:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1906. Första Kammaren. N:o 22.

Onsdagen den v mars, e. in.

Kammaren sammanträdde kl. 7 e. m.

Herr statsrådet Biesért aflämnade Kungi. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående beredande af ålderstillägg åt revisorn och bokhållaren
å generaltullstyrelsens kameralbyrå friherre K. M. B.
Klinckowström och revisorn å samma styrelses revisionsbyrå O. H.
Plagemann; samt

2:o) med förslag till förordning om ändrad lydelse af 3 §
7 mom. i nådiga förordningen angående mantalsskrifning den 6
augusti 1894. ___

Fortsattes föredragningen af statsutskottets utlåtande n:o 8,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde hufvudtitel,
innefattande anslagen till finansdepartementet.

Punkterna 6—10.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 11.

Lades till handlingarna.

Punkterna 12—19.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 20. Angående

förstärkning

Kungl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att till bestridande af arbetsbi
kostnaderna för uppehållande på förordnande under år 1907 af krafterna hos
en notarietjänst å generaltullstyrelsens kanslibyra, eu revisors- och styrelse»,
bokhållaretjänst å nämnda styrelses kameralbyrå samt två revisors Första

Kammarens Prof. 1906. N:o 22. 1

N:o 22. 2 Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Angående tjänster ocli en aktnarietjänst å samma styrelses revisionsbyrå på
förstärkning extra stat för år 1907 anvisa ett belopp af 15,000 kronor.

af arbets krgeneralhdl

Utskottet både af angifna skäl hemställt, att Riksdagen måtte
''styrelsen, i anledning af Kungl. Maj:ts förevarande framställning,

(Forts.) a) till bestridande af kostnaderna för uppehållande på förord nande

under år 1907 af en notarietjänst å generaltullstyrelsens
kanslibyrå samt af två revisorstjänster och eu aktuarietjänst å
samma styrelses revisionsbyrå, i likhet med hvad för innevarande
år ägt rum, på extra stat för år 1907 anvisa ett belopp af 12,000
kronor; samt

b) till förstärkning af arbetskrafterna å generaltullstyrelsens
kameralbyrå å extra stat för år 1907 anvisa ett belopp af 2,000
kronor.

Herr statsrådet Biesért: Herr grefve och talman! Med anledning
af den hemställan, som statsutskottet gjort i denna punkt,
skall jag bedja att några ögonblick få upptaga kammarens uppmärksamhet.
Därvid vill jag först och främst begagna tillfället
att bringa statsutskottet ett vördsamt tack för den behandling,
utskottet låtit komma sjunde hufvudtiteln till del. Jag ser i denna
behandling ett erkännande från utskottets sida, att regeringen under
denna hufvudtitel icke framställt andra kraf på anslag än de, som
varit högst nödiga och nyttiga.

Utskottet har i denna punkt afprutat 1,000 kronor på Kungl.
Maj:ts förslag. Jag skall icke uppehålla mig länge vid den saken.
Det må vara, att denna afprutning kan vålla särskilt generaltullstyrelsen
och därmed också Kungl. Maj:t vissa olägenheter. Men
jag hoppas, att dessa olägenheter skola kunna göras sä små som
möjligt genom de medel i öfrigt, som stå Kungl. Maj: t till buds.

Men däremot kan jag icke låta utan anmärkning passera ett
yttrande i utskottets utlåtande, som jag skall tillåta mig uppläsa.
I andra stycket af motiveringen säger utskottet, efter att hafva
tillstyrkt det förevarande anslaget, på 12,000 kronor, följande:
»Däremot har utskottet funnit betänkligheter möta mot att Riksdagen
skulle genom bifall till Kungl. Maj:ts framställning, i hvad
densamma afser anslag till en revisors- och bokhållartjänst å generaltullstyrelsens
kameralbyrå, medgifva eu ytterligare ökning af
styrelsens personal, innan frågan om styrelsens lönestat i dess helhet
varit föremål för utredning af den kommitté, som den 3 oktober
1902 blifvit af Kungl. Maj:t tillsatt för afgifvande af utlåtande och
förslag rörande reglering af statens ämbetsverks och myndigheters
löneförhållanden.» Jag erkänner gärna, att utskottets resonemang
skulle vara fullkomligt riktigt, om det rörde tillsättande af eu
ordinarie tjänst. Men det är som bekant icke fallet här. Förhållandet
är, att det gäller att tillsätta en tjänsteman på extra stat,
på samma sätt som det i första delen af punkten gäller tillsättande
af tjänstemän på extra stat. Hvad jag vördsamt vill opponera mig
mot är, att Kungl. Makt icke skulle hafva att framlägga förslag
om tillsättande af nya tjänster på extra stat i afvaktan på löne -

N:o 22.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

regleringen, om verkligt behof gör sig gällande. Jag vill påpeka Angående
för kammaren, att, om detta skulle vara händelsen, att Kungl. Maj:t förstärkning
skulle vara därifrån förhindrad, betydande olägenheter kunde uppstå, hraftemahos
för den händelse att till exempel utvecklingen i ett sådant verk generaltullsom
tullverket ginge den vägen, att oafvisliga kraf gjorde sig gäl- styrelsen.
lande. Det är endast mot denna utskottets uttalade åsikt, herr (Forts.)
talman, som jag tillåter mig bedja att fä afgifva en vördsam gensaga.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i nu föredragna punkt hemställt.

Punkterna 21—40.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 41.

Lades till handlingarna.

Punkten 42.

Utskottets hemställan bifölls.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 2 och 3 innevarande
månad bordlagda utlåtanden:

n:o 32, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till staden Göteborg af ett för den optiska telegrafen förut
användt område å Stigbergsåsen,

n:o 33, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af ett jordområde från kronopark^! Åsen till Uppsala universitet
för utvidgning af akademiska sjukhusets i Uppsala tomt,

n:o 34, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af åtskilliga torp och en lägenhet under Ryda kungsgård
n:is 1—5 i Uppsala län,

n:o 35, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående afsöndring
af mark från kronoegendomen Kvarnberga n:o 1 i Södermanlands
län,

n:o 36, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af två till förra majorsbostället Silkesnäs n:o 1 i Kronobergs
län hörande torp,

n:o 37, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition, angående försäljning
af sju till förra löjtnantsbostället Svärtingstorp n:is 1 och
2 i Kristianstads län hörande lägenheter,

n:o 38, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af mark från förra korpralsbostället Östraby n:is 12 och
14 i Malmöhus län,

N:o 22.

Anslag till
låneunderstöd
för
enskilda
järnvägsanläggningar.

Onsdagen den 7 Mars, e. in.

n:o 39, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra korpralsbostället 1 mantal Skee n:o 1 i
Hallands län hörande lägenhet,

n:o 40, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en, till förra häradsskrifvarebostället 1 mantal Stallbacka
n:o 1 i Älfsborgs län hörande åtaga,

n:o 41, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett fiske i Klarälfven inom staden Karlstads område,

n:o 42, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af den till förra militiebostället 1 mantal Berg n:o 1 i
Örebro län hörande andel i en vid skifte afsatt samfällighet,

n:o 43, i anledning af väckt motion om ersättning till arfvingarna
efter Wilhelmina Wahlström från Hjo för utbetalad för
hög stämpelafgift,

n:o 44, i anledning af väckt motion om utsträckning till 1909
års utgång af den genom förordningen den 11 september 1885 bestämda
inlösen af skattefrälseräntor,

n:o 45, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående användning
af vissa uppkomna besparingar å extra anslag till utförande
af nya byggnader och anläggningar vid statens järnvägar, samt

n:o 46, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående dödande
af två till säkerhet för beviljade statslån i Klintehamn—
Korna järnvägsaktiebolags och Slite—Roma järnvägsaktiebolags järnvägar
meddelade inteckningar,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Föredrogs å nyo statsutskottets den 2 och 3 i denna månad
bordlagda utlåtande n:o 47, i anledning af väckt förslag om beviljande
af anslag till låneunderstöd för enskilda järnvägsanläggningar.

I en inom Andra Kammaren väckt motion (n:o 19) hade herr
N. O. Nyländer hemställt, att Riksdagen behagade besluta att till
låneunderstöd för enskilda järnvägar bevilja och ställa till Kungl.
Maj:ts disposition ett extra anslag af 7,500,000 kronor, att utgå
under fem år från och med år 1907 med 1,500,000 kronor årligen,
dock så, att belopp, som ej blifvit till utgående under ett af dessa
år anvisadt, finge för ett efterföljande år af samma femårsperiod
disponeras, samt för öfrigt på de villkor, som Riksdagen närmare
bestämde.

Utskottet hade på anförda skäl hemställt, att Riksdagen, med
anledning af herr Nyländers ifrågavarande motion, måtte till låneunderstöd
för enskilda järnvägar bevilja och ställa till Kungl. Maj:ts
disposition ett extra anslag af 7,500,000 kronor, att utgå under fem

Onsdagen den 7 Mars, e. ro.

N:o 22.

år från och med år 1907 med 1,500,000 kronor årligen, dock så, att Anslag till
belopp, som ej blifvit till utgående under ett af dessa år anvisadt, ^Munterfinge
för ett efterföljande år af samma femårsperiod disponeras, med \°tSkiida
rätt för Kung! Maj:t att å detta anslag till understödjande af nya, järnvägsanännu
ej påbörjade enskilda järnvägsanläggningar anvisa af Kungl. läggningar.
Maj:t beviljade understödsbelopp, att utgå i enlighet med följande (Forts.)
villkor och bestämmelser:

l:o) att kostnadsförslag och arbetsplan fastställas af Kungl.

Maj:t, som ock närmare bestämmer de ställen, hvilka järnväg skall
beröra, varande det sökande bolaget skyldigt att godtgöra de särskilda
kostnaderna för möjligen erforderliga kontrollundersökningar,
besiktningar, extra biträdens användande med mera dylikt, hvilka
kunna af kostnadsförslagets och arbetsplanens granskning föranledas; 2:o)

att det lånesökande bolaget, för att kunna erhålla statsunderstöd,
skall vara skyldigt hos Kungl. Maj:t styrka, att det
förfogar öfver ett kapital, som jämte statslånet är fullt tillräckligt
till järnvägsanläggningens utförande på sätt arbetsplan och kostnadsförslag
innehålla och hvaraf minst så stor del, som motsvarar
hälften af den beräknade anläggningskostnaden, bör utgöras af inbetaldt
eller tecknadt aktiebelopp eller eljest utan återbetalningsskyldighet
lämnadt tillskott till järnvägsanläggningens utförande;

3:o) att låneunderstödet må utgöra högst hälften af anläggningskostnaden
efter det fastställda kostnadsförslaget samt lyftas i mån
af arbetets fortgång på sätt och å tider, som Kungl. Maj:t bestämmer,
dock med iakttagande häraf att inbetalningarna å den del af
anläggningskapitalet, som bör utgöras af aktiekapital eller eljest
utan återbetalningsskyldighet lämnadt tillskott, skola ske i förhållande
till de andelar af lånesumman, som lyftas, och före lyftningen
af dessa låneandelar; skolande härjämte en tiondedel af den beviljade
låneförsträckningen innestå, till dess besiktning af järnvägsanläggningen
blifvit i öfverensstämmelse med § 2 mom. 2 af kungl.
kungörelsen den 11 december 1874 angående ordningen för afsyning
och besiktning af enskilda järnvägar och deras upplåtande för allmän
trafik förrättad samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen meddelat
tillstånd till banans öppnande för allmän trafik;

4: o) att i afseende å ifrågavarande försträckningar skall iakttagas
:

a) att annuiteten beräknas till fem procent å ursprungliga försträckningsbeloppet,
af hvilken annuitet först godtgöres ränta efter
fyra och eu half för hundra å oguldet kapitalbelopp och återstoden
utgör afbetalning därå;

b) att anstånd med räntans erläggande må medgifvas för högst
tre år, dock icke utöfver ett år från den dag, då enligt Kungl.

Maj:ts bestämmande järnväg senast skall vara färdig och för trafik
öppnad; skolande beloppet af den ränta, med hvars erläggande anstånd
sålunda medgifves, till staten inbetalas, sedan genom de stadgade
annuitetslikviderna all öfrig ränta, med hvilken anstånd icke
beviljats, blifvit gulden och kapitalet godtgjordt, så att efter nämnda
tids förlopp med annuitetens erläggande fortfares så länge, till dess

N:o 22.

Anslag till
låneunderstöd
för
enskilda
järnvägsan
läggningar.

(Forts.)

6 Onsdagen den 7 Mars, e. in.

äfven beloppet af den ränta, med hvars erläggande anstånd medgifvits,
blifver till staten inbetaldt;

c) att kapitalafbetalning skall vidtaga tre år efter den dag, då
enligt Kungl. Maj:ts bestämmande järnväg senast skall vara färdig
och för trafik öppnad; och

d) att, därest till betalning förfallet belopp icke i föreskrifven
ordning erlägges, låntagaren skall därå gälda fem procent årlig
ränta, intill dess samma belopp varder behörigen inbetaldt;

5:o) att järnvägsanläggningen med alla därtill hörande byggnader
och materiel äfvensom all bolagets öfriga egendom skall utgöra
säkerhet för den af staten lämnade försträckning och staten till
säkerhet för sin fordrans utbekommande erhålla inteckning med förmånsrätt
framför hvarje annan fordran i den järnväg, för hvars
anläggning den ifrågavarande försträckningen beviljats; börande ej
mindre såsom villkor för statslånets erhållande och tillgodonjutande
i bolagsordningen intagas stadgande om bolagets skyldighet att till
säkerhet för statens fordran inteckna bolagets järnväg med förmånsrätt
för samma fordran framför hvarje annan fordran hos bolaget,
än ock en tredjedel af det beviljade statslånet innestå, till dess inteckning
med ofvan stadgad förmånsrätt i bolagets järnväg meddelats
för förut lyftade andelar af lånet; hvarjämte ofvanberörda
sista tredjedel ej må utbekommas, förrän inteckning för dess belopp
med förmånsrätt framför hvarje annan fordran än statens blifvit i
bolagets järnväg behörigen meddelad;

6:o) att Kungl. Maj:t skall insätta eu med särskild instruktion
försedd ledamot i direktionen för hvarje järnvägsbolag, som innehar
lån af staten, och utse en revisor att deltaga uti granskningen af
bolagets förvaltning och räkenskaper, samt att arfvode till sålunda
utsedd direktör och revisor skall bekostas af bolaget;

7:o) att hvarje järnvägsbolag, som erhållit statsunderstöd, skall
vara skyldigt underkasta sig såväl de bestämmelser i fråga om samtrafik,
hvilka Kungl. Magt kan finna godt för bolaget bestämma,
som ock i öfrigt alla de villkor och kontroller, som af Kungl. Maj:t
pröfvas lämpliga och nödiga; samt

8:o) att hvarje sådant bolag, som nyss är nämndt, må, då Kungl.
Maj:t så pröfvar lämpligt,

dels erhålla upplåtelse af den för järnvägsanläggningen erforderliga,
kronan tillhöriga jord sålunda: att jord, som står under kronans
omedelbara disposition, upplåtes utan någon ersättning; att jord
från de under bruk och bergverk för nödigt skogsfång upplåtna
kronoallmänningar upplåtes utan annan godtgörelse än ersättning
till vederbörande innehafvare för intrång i nyttjanderätten; att jord
från de genom domänstyrelsens försorg utarrenderade kronoegendomar,
hvilka icke upplåtits till förenade mötespassevolanskassornas
fond, stuterierna eller Vadstena krigsmanshusfond, upplåtes utan
annan ersättning än för minskning i arrendatorns brukningsområde
under den återstående arrendetiden äfvensom för skada och intrång;
samt att för jord, som är till boställe eller åt enskild person, menighet
eller inrättning med åborätt eller annorledes än hvad ofvan
sagts upplåten, ersättning skall lämnas såväl för själfva marken

N:0 22.

Onsdagen den 7 Mars, e. m. 7

som för skada och intrång; skolande ersättningen i ofvaunämnda Anslag till
fall bestämmas i den ordning, förordningen angående jords eller
lägenhets afstående för allmänt behof den 14 april 1866 stadgar; ''enskilda

dels ock kostnadsfritt begagna för anläggningen sådana å kro- järnvägsannans
ägor belägna kalk- och stenbrott jämte grustäkter, som kunna läggningar.
vara disponibla. (Forts.)

Herr Wester: Herr grefve och talman, mina herrar! Statsutskottet
har här föreslagit, att liksom under föregående femårsperiod
7*/a miljoner kronor skola ställas till Kungl. Maj:ts disposition
att utlämnas som låneunderstöd åt enskilda järnvägsbyggnader.
Statsutskottet har härför anfört ett enda skal, ett tungt vägande
skäl, som säkerligen herrarna skola finna, nämligen att statsutskottet
anser detta vara lämpligt. Det är det enda skälet Jag
skulle därvid vilja vördsamt hemställa, om det icke också hade
varit lämpligt, att statsutskottet samtidigt hade fäst Riksdagens
uppmärksamhet på de förluster, som dessa anslag förorsakat staten.

Det kan ju hända en sådan dag som i dag, då vi hafva en så lång
föredragningslista, att kammarens ledamöter icke hinna att sätta
sig in i alla olika frågor på annat sätt än genom att läsa utskottets
betänkande. Men man kan därvid komma att se en sådan
fråga som denna på helt annat sätt, än man med kännedom om
verkliga förhållandet skulle göra.

Jag skall här framlägga några få exempel. År 1904 förlorade
staten på en enskild järnväg 986,189 kronor, som måste afskrifvas,
således i det närmaste 1 miljon kronor, och 1905 förlorade staten
på en annan enskild järnväg 1,095,559 kronor — som också^måste
afskrifvas, således öfver en miljon på hvartdera af dessa två sista
år. Men ser man vidare efter, finner man sådana exempel som att
en enskild järnväg, som upplåtits till trafik för ungefär 16 år sedan,
under dessa 16 år ännu icke betalat ett öre i ränta^ eller amortering,
så att denna järnvägs nuvarande skuld uppgår till ungefär
dubbla länekapitalet. Endast några siffror till. En järnväg lånade
för några år sedan 560,000 kronor, men är nu skyldig 788,000 kronor.

En annan järnväg lånade 1,710,000 kronor och är nu skyldig 2,023,000
kronor. Herrarna finna således, att dessa anslag till enskilda järnvägar
kunna orsaka staten rätt stora utgifter. Detta kanske man
icke tror, när man beviljar dessa anslag, ty man antager i allmänhet,
att järnvägarna skola lämna ränta och betala annuiteterna
ordentligt. Mången järnväg gör också detta, men eu och annan
kan det icke. En annan synpunkt vid denna fråga är, att det visats
exempel på att genom statsunderstöd till enskilda järnvägar konkurrensbana
uppstått, som i viss mån förstört ekonomien för redan
befintliga järnvägar.

Jag tror, att när vi nu i öfver 30 ar beviljat anslag till enskilda
järnvägar — under de första femårsperioderna 5 miljoner
kronor och de följande 7V2 miljoner kronor — staten i detta fall gjort
i väsentlig mån hvad på den ankommer. Dessutom hafva förhållandena
i högst väsentlig grad förändrats sedan den tid, då dessa
låneunderstöd började att beviljas. Nu vågar jag bestämdt säga,

N:o *22. 8 Onsdagen den 7 Mars, e. in.

Anslag till att (ten järnväg, som har förutsättningar för sig, som verkligen har
stöd för en uPP£ift och ett ändamål att fylla, den skaffar sig medel utan
enskilda staten behöfver lämna bidrag därtill.
jämvägsan- Jag skulle vilja framhålla många andra omständigheter, men i
läggningar, frågans nuvarande läge vägar jag icke upptaga kammarens tid
(Forts.) därmed. Jag vill endast fästa uppmärksamhet på ännu en sak.
Det kanske inom kort kommer att beviljas anslag till en mycket
stor järnvägsanläggning, kanske det största anslag af sådan art,
som på en gång beviljats i värt land. Jag syftar på inlandsbanan.
Om denna järnväg af Riksdagen föres fram, så tror jag, att alla
anslag, som Riksdagen i öfrigt kan undvara för järnvägsbyggnaderna,
behöfva tagas i anspråk för detta ändamål.

Det har ofta nog framhållits i denna kammare och särskildt
af den talare, som kanske får ordet efter mig, nödvändigheten af
att spara med statsmedel, men när det gäller tillämpa denna sunda
tanke, då passar den i allmänhet icke. Jag har vågat vid detta tillfälle
fästa kammarens uppmärksamhet på de förluster, som genom
detta anslag drabbat staten, då det är möjligt, att en och annan
tror, att det icke är förenadt med någon förlust eller några utgifter
för staten, och att man därför beviljar anslaget så lättvindigt år
efter är.

Det är ju vågadt att yrka afslag på anslag, som statsutskottet
enhälligt tillstyrkt, men då jag icke anser dessa medel vidare efter
1907 böra utgå, ber jag, herr grefve och talman, att få yrka afslag.

Herr Tamm, Hugo: Det är märkvärdigt, huru allt i världen
kan ses från tvä olika synpunkter. Om man ser på alla dessa
anslag, som utgått för det enskilda järnvägsnätets utveckling, så är
det ju onekligen eu sanning, att några järnvägar finnas, hvilka
icke hafva realiserat de förhoppningar, som vid dem varit fastade;
staten har på ett par af dem gjort bestämda förluster därigenom,
att de icke kunnat fullgöra sina räntelikvider, och på detta
sätt hafva räntor och straffräntor vuxit till ganska höga belopp.
Herrarna minnes nog, huru detta var fallet med ett par järnvägar,
och det är ju äfven en annan järnväg, beträffande hvilken det kan
vara fråga om huruvida det icke går på samma sätt. Men täflan
har en annan sida, och det är den sidan: huru mycket hafva icke
dessa. anslag bidragit till det svenska enskilda järnvägsnätets utveckling!
Skulle man verkligen, därför att en eller annan järnväg
icke kunnat fullgöra sin betalning, alldeles bortse från den ljusa
sidan af saken, nämligen att vi här fått ett öfver Sverige spänd!
järnvägsnät, som i förhållande till invånareantalet kan täfla med
järnvägarna i snart sagdt hvilket land som helst? De stora fördelar,
som däraf tillflutit landet, torde onekligen högst väsentligt uppväga
de smärre ekonomiska förluster, som staten fått vidkännas.
Jag tror således, att jag icke kan anses vara inkonsekvent, när
jag yrkar bifall till detta anslag, hvarmed man efter min uppfattning
redan har uträttat och fortfarande kommer att uträtta ganska
mycket.

Man behöfver icke blicka långt omkring sig för att se, huru

Onsdagen den 7 Mars, e. ni.

N:o ''22.

många orter sträfva efter att få järnvägar och kanske äfven häraf Anslag till
hafva behof. Om man då med hjälp af detta anslag kan bereda dessa lante^"pr_''
orter erforderliga kommunikationer, så är det icke annat än godt. Enskilda

Jag har haft nöjet att sitta på statsutskottets riksgäldsafdelning jämvägsansedan
år 1886, och jag har således under denna tid haft alla dessa läggningar.
järnvägars ekonomiska utveckling för ögonen. Jag minnes mycket (Forts,)
väl, när jag de första åren satt där med vår nuvarande talman,
huru vi ständigt, när vi kommo till dessa järnvägar, sade: ja, det
där våga vi icke titta på, ty det ser så illa ut. Men huru ser det ut
nu? Jo, med undantag af ett par tre järnvägar hafva samtliga till
fullo betalt, hvad de lånat af staten, och hafva nu ganska goda
affärer. Jag tror således, att tidpunkten icke är inne att upphöra
med beviljandet af detta anslag. Jag tror, att det fortfarande finnes
ganska stort behof häraf, och jag anhåller därför, herr talman,
om bifall till utskottets förslag.

Herr Sjö Gröna: Då för fem år sedan till kammarens pröfning
förelåg frågan om beviljande af ett liknande anslag till län åt enskilda
järnvägsanläggningar, så tillät jag mig yttra mig mot detta
anslag, och som jag icke sedan dess har ändrat åsikt, anser jag
mig skyldig att understödja den förste talarens yrkande.

När för nu flera och trettio år sedan, det var år 1871, (Riksdagen
började att bevilja anslag för lån åt enskilda järnvägsanläggningar
— det var då 10 miljoner, som ställdes till Kungl.

Maj:ts förfogande — så hade vi i vårt land ganska få enskilda
järnvägar, men sedan dess har, som vi alla veta, det enskilda järnvägsnätet
utvecklats på ett sätt, som man då sannerligen icke ens
kunde ana. Behofvet af nya järnvägar kan väl således icke nu
anses vara lika stort som då. Men det är en annan sak, som då
var af stor vikt, och det är, att på den tiden behöfde staten träda
emellan med sin kredit för att kunna skaffa de penningar, som erfordrades
till järnvägsanläggningar, mot en något så när billig
ränta. Jag tror icke, att förhållandet numera är sådant. Här har
ju på de senare årtiondena förekommit en mycket glädjande kapitalbildning
inom vårt land. Yi se, att den ena banken efter den andra
utfärdar inbjudning till aktieteckning, uppgående till miljoner och
att man öfverallt får öfverteckning. Jag kan således icke föreställa
mig, att icke för ett järnvägsföretag, som är af verkligt behof päkalladt
och som är väl grundadt, bör kunna skaffas penningar mot
4 V2 procents ränta, som ju staten skulle betinga sig.

Jag är ofantligt varm vän af kommunikationsväsendets utveckling,
och jag skulle visst icke motsätta mig detta anslag, om
jag trodde, att ett afslag skulle i någon afsevärd mån inverka
menligt på kommunikationsväsendet, men jag kan icke tro detta.

Herr Anderson, Albert: Herr grefve och talman, mina herrar!

Af den förste talaren omnämndes, att staten under många år anslagit
medel till att utlämna lån för enskilda järnvägsbyggnader.

Jag tror att vi kunna vara eniga därom, att dessa medel hafva för
den allmänna samfärdseln varit mycket välgörande. Stora trakter

N:o 22.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Andag till
låneunderstöd
för
enskilda
järnvägsan
läggningar
(Forts.-)

af landet hafva därigenom fått kommunikationer. Det är visserligen
sant, att staten i några fall icke har fått aftalad betalning
för sina lån, men i de allra flesta fall har den fått det.

Det vidrördes också af den förste talaren, att järnvägar hafva
anlagts, hvilka hafva konkurrerat med andra redan befintliga. Jag
tror att talaren i viss mån har rätt i detta, och det är olyckligt,
om man går för långt på detta sätt.

Nu säges det, att landet har vunnit en sådan utveckling, att
det är mycket lätt för de personer, som bilda bolag för en järnvägsanläggning,
att på enskild väg skaffa sig lån. Jag betviflar
detta, ty de nybildade järnvägsbolagen kunna icke hos någon penningeanstalt
få lån på så billiga villkor, som genom lån af staten
erbjudas.

Jag skulle för min del högt beklaga, om Riksdagen afsloge
detta anslag. Det kommer, förmodar jag, efter vanlig metod att
uttagas af lånemedel, och staten kan ju låna för vida billigare ränta
än den, för hvilken lån utlämnas till järnvägsbolag. Yårt land är
så vidsträckt, har eu sådan omfattning, att ännu behöfvas många
enskilda järnvägslinjer för att tillgodose den allmänna rörelsen.
En talare har omnämnt inlandsbanan. Jag är öfvertygad om och
jag hoppas, att den inom icke för lång tid härefter skall komma
till stånd. Men, mina herrar, den kommer också, för så vidt den
skall kunna medföra några verkliga fördelar för staten och landet,
att behöfva åtskilliga bibanor, hvilka det ankommer på enskilde att
åvägabringa.

Jag ber att få instämma i statsutskottets förslag.

Friherre Klingspor: Så lifligt intresserad jag är och alltid
har varit för järnvägsbyggnader och landets utveckling, kan jag
icke underlåta att yttra mig, då det finnes flera talare, som velat
uppträda mot detta anslag. Jag har en alldeles motsatt uppfattning.
Min öfvertygelse är, att om endast staten skulle byggt järnvägar
och icke några enskilda förekommit, så hade icke landet haft
en så stor utveckling, som det nu har. Skulle inga andra järnvägsbyggnader
kunnat komma till stånd utan statens medverkan
än de, som varit fullt affärsmässiga, så hade vi varit ganska betydligt
efter. Statslånen hafva medverkat till att möjliggöra en
hel del förbindelser, som eljest icke hade kommit till stånd. Jag
vågar till och med påstå, att af dessa lån har staten alldeles säkert
fått ett plus i sina inkomster, om vi räkna rätt affärsmässigt. Af
de många, på hvilka annuiteterna betalats, har staten i regel haft
fördel. Visserligen har staten haft stora förluster på en del järnvägar,
som icke betalat sina annuiteter, men förlusterna äro mindre
än hvad de synas vara. Hvarför? Jo då järnvägsbolagen ej kunnat
betala, så hafva räntorna lagts till lånebeloppet, ofta under en lång
följd af år. Därigenom har det uppstått stora skuldbelopp till staten.
Skulle man vilja anse det ursprungligen lämnade lånet såsom
ett bidrag utan återbetalningsskyldighet, skulle förlustsiffrorna ej
synas så stora.

Se vi på de järnvägar, som staten själf byggt, så lämna några

Onsdagen den 7 Mars, e. m. 11 N:o 22.

af dem minus i stället för plus å de kapital, som de kostat. Jag- Andag till
vill då till och med säga, att de järnvägar, som gå med förlust, ''

kanske ändå tillfört staten fördelar i det stora hela. Imkilda

Hvad är det för ett belopp, som vi i allmänhet lämnat i under- järnvägsanstöd
åt enskilda järnvägar! Kanske V, miljon kronor. Därmed läggningar.
hafva vi vunnit, att helt nya områden kommit till för samfärdseln. (Forts.)
Staten förtjänar på detta. Nya värden uppstå. Nya kommunikationsmöjligheter
öppnas. Om än banan icke burit sig, så har den
dock varit staten till en ganska väsentlig fördel. Det är min uppfattning,
att landet i allmänhet haft stor nytta af de järnvägar,
som kommit till stånd på grund af statens låneförmedling. Jag anser,
att det vore illa, om vi skulle afklippa möjligheten att erhålla
statslån för järnvägsbyggnader. Man tycker tid efter annan, att
det byggts så mycket järnvägar, att det ej beliöfs flera. De äro
emellertid ett led i utvecklingen, och hufvudändamålet med dem är
att få nya förbindelser till stånd till stor nytta för jordbruk, handel
och industri. Icke tillkommer det oss, att sedan vi skaffat oss
järnvägar på vårt håll, afklippa möjligheten för andra att erhålla
dylika.

Det är viktigt att icke uppmuntra till personborgen för dessa
lån. Herrarne kunna vara vissa om att i bra många fall, där statens
medverkan ej skulle kunna anlitas, kommer man att i stället
anlita borgen af samhällen och enskilda personer. Det är ett system,
som skulle tränga sig fram i än högre grad än nu är fallet,
om icke statens medverkan kan påräknas. Om företaget ej går sä
väl, så är det i så fall en enskild person, som blir lidande, och han
kan i regeln icke bära en så stor förlust. Han gör cession för
det att han sökt tillföra samhället och staten en fördel.

Jag vill således med mitt uppträdande blott protestera mot
hvarje tanke på att man skall sluta med statens låneförmedling i
detta fall. Jag vill betona, att denna låneförmedling endast innebär
en rättvisa mot stora delar af landet, så länge det visar sig,
att ett behof förefinnes för att få understöd af statsmedel i form
af lån.

Herr Bildt: Det måste ändå väcka eu viss osäkerhet, när
man skall fatta ett så viktigt beslut på grund af en enskild persons
motion och efter en så mager motivering, som här anförts. Det
har sagts, att statslånen varit till stor fördel för landets utveckling,
tack vare de järnvägar, som därigenom kommit till stånd.

Detta torde vara ostridigt. Frågan är emellertid, om detta behof
af statsunderstöd fortfar ännu i detta år. Det har anförts, att det
icke skulle möta någon svårighet för ett järnvägsbolag att i de fall,
där koncessionen verkligen är fotad på grundliga finansiella beräkningar,
upplåna privat kapital. Huruvida detta är förhållandet
eller icke, därpå hänger i själfva verket, huru man skall ställa sig
till frågan.

Nu omtalas uti motiveringen till motionen, huru många koneessionsansökningar
hafva inlämnats, och därpå grundas behofvet
af låneunderstöd. Men jag tror, att det för frågans bedömande

N:o 152.

Anslag till
låneunderstöd
för
enskilda
järnvägsanläggningar.

(Forts.)

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

hade varit (hiskligt, om man frän statsutskottets sida kunnat få
upplysning, om dessa koncessionsansökningar afse järnvägsanläggningar,
som äro i behof af stal slån, eller om dessa anläggningar
kunna tänkas vara i stånd att reda sig dem förutan. Får man icke
reda på detta, då kan jag icke förstå, hur man skall kunna grunda
ett omdöme i denna fråga.

Herr Tamm, Hugo: På den nyss framställda frågan vill
jag gifva följande svar från statsutskottets sida. Det ligger visserligen
inne koncessionsansökningar. som statsutskottet haft pröfningsrätt
öfver, men dessutom inflyta till Kung! Maj:t ansökningar
undan för undan. I fråga om dem beror det uteslutande på Kung!.
Maj:ts pröfning, hvilka Kungl. Maj:t vill gifva del af detta anslag.
Riksdagen har i många år endast utgått från den regeln att ställa
till Kungl. Maj:ts förfogande ett anslag under fem år af 7,500,000
kronor, med rättighet för Kungl. Magt att efter pröfning utdela
af detta anslag. Jag tror icke, att det vore skäl, att Riksdagen
inginge i någon pröfning af dessa järnvägslåns utdelande. Erfarenheten,
från förra tider har visat, att när en järnvägsfråga kommit
före i Riksdagen, så körs moralen på porten. Jag tror, att
det är en af de farligaste frågor som Riksdagen kan inlåta sig på
att afgöra, nämligen hvilka som skulle få statsunderstöd. Utredningen
skulle icke blifva så väl gjord och villkoren icke så väl afväges
som under nuvarande förhållanden är fallet. Detta anslag
har i allmänhet varit ett minimum, och man ser ju, huru strängt
detta anslag tagits i anspråk och huru Riksdagen vid särskilda tillfällen,
på grund af Kungl. Maj:ts därom gjorda framställning, måst
bevilja ytterligare anslag till än den ena än den andra järnvägsbyggnaden.

Herr Berg, Lars: Det är nog fullkomligt riktigt hvad den
första ärade talaren anförde, att detta anslag förr i tiden varit
synnerligen välsignelsebringande. Det har hjälpt till att spänna
om vårt land ett järnvägsnät, som är vårt enda storverk under
adertonhundratalet. Jag tror också, att det äfven framdeles kan
blifva nödvändigt att bevilja dylika anslag Men jag har begärt
ordet för att härvid framhålla en särdeles viktig sak, som jag no g
en och annan gång förr antydt i kammaren och som är af den allra
största betydelse för den allmänna trafiken i framtiden. Det är
nämligen sä, att hvarje järnvägskoncessiou innefattar ett mycket
vidsträckt monopol. Vi lefva ju ogärna under slika förhållanden.
Vi hafva upphäft och sökt värja oss ifrån sådana privilegier, som
dock omärkligt smugit sig öfver land och rike, så att säga, järnvägsledes.
I denna fråga har nämligen Riksdagen, afskräckt af de
första järnvägsstriderna, helt och hållet kastat ifrån sig all tanke
på fara från de enskilda järnvägarne och öfverlämnat omsorgen om
dem till Kungl. Maj:t. Vi hafva, såsom den siste talaren sade, numera
ingenting med den saken att skaffa. Vi hafva lämnat deu
till Kungl. Maj:t, och Kungl. Maj:t beviljar nådeligen monopolen,
men icke vanliga monopol på vissa år — utan för evig tid. Våra

Onsdagen den 7 Mars, e. in.

svårigheter i början af järnvägsaeran voro ganska stora och järnvägsfebern
än större. Vårt bankväsende och våra finanser voro så
ställda, att det var, hardt när, omöjligt att åstadkomma några järnvägar
utan att staten träder hjälpande emellan, och det har varit
en lycka och eu välsignelse att så skett. Men nu är detta vida
mindre nödigt än förr, men däremot är det mera nödigt än förr
både att se till, huru järnvägskoncessionerna beviljas och hvad de
i själfva verket betyda, samt äfven att erinra järnvägsägaren, att
han har icke blott rättigheter, utan äfven skyldigheter mot det
allmänna. Det finnes, mig veterligen, icke något annat folk, som
upplåter järnvägskoncessionerna på evig tid, utan de äro alltid
ställda på viss tid. I allmänhet äro de meddelade på sådana villkor,
att järnvägen efter koncessionstidens slut kostnadsfritt tillfaller
staten._ Man har nämligen i alla länder redan erfarit, och man
skall lika säkert äfven hos oss komma att få erfara, att de enskilda
järnvägarna äro eller snart blifva en stat i staten, som inbjuda till
ringbildningar och truster, under hvilka produktionen och hela samhället
komma att sucka. Man har försökt i Frankrike — där
äga de enskilda järuvägarne en särskildt intressant historia —
likaså i England med oafbrutna lagstiftningsåtgärder för att förhindra
de öfvergrepp, som de enskilda järuvägarne föröfva på handel,
rörelse och industri och som icke andra länder än de allra
rikaste skulle kunnat bära.

Dessa åtgärder hafva dock icke hjälpt. För att lätta trafiken
har man i dessa länder lämnat njm koncessioner å parallela järnvägslinjer
invid de gamla linjerna för att bryta deras öfvervälde,
men utan att på ringaste vis hafva lyckats. Detta har då endast
framkallat nya trustbilduingar. Det är sålunda verkligen på tiden
att allvarligen betänka, att då hos oss högst få järnvägar kunna
finansiera sig själfva utan statens understöd, så bör man också se
till, att åtminstone koncessionsvillkoren blifva betryggande för den
allmänna rörelsen. I andra länder, där man vanligen tager hand
om villkoren för järnvägskoncessionerna i representation till exempel
i Danmark, där går man sä till väga, att man formligen utfärdar
eu lag för hvarje koncession. Om Riksdagen i vårt land äter
skulle, såsom den förste talaren påstod, förlora all sin moral, ifall
Riksdagen öfvertoge koncessionsväsendet! så är det naturligen
icke skal, att representationen här lägger sig däri. Men nog bör
man i sä fall göra noggranna bestämmelser i form af koncessionslagar,
som ordna den saken så, att alla dessa af mig antydda olägenheter
undanröjas. Såsom en gammal målsman för kommunikationerna
vill jag visst icke för alltid yrka bestämdt utslag på
detta anslag, men jag skulle gärna vilja yrka det i dag och för i
år, för att under tiden få sådana koncessionsbestämmelser beslutade.
Af en sådan väntetid kunde ingen skada men säkerligen stort gagn
uppstå.

Herr Bildt: Statsutskottets ärade ordförande missförstod mig,
om han trodde, att jag framställde det önskemålet, att Riksdagen
skulle afgöra, hvilka järnvägsanläggningar som skulle fä statslån.

N:o 22.

Anslag till
låneunderstöd
för
enskilda
järnvägsanläggningar.

(Forts.)

N:o 22.

Anslag till
låneunderstöd
för
enskilda
järnvägsanläggningar.

(Forts.)

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Det har icke varit min mening, och ett sådant förslag tror jag icke
har någon genklang här i kammaren. Jag vet mycket väl, att
Kungl. Maj:t beviljat sådana järnvägslån, ehuru äfven undantag
gjorts, då i enstaka fall framställning om låneunderstöd äfven gjorts
till Riksdagen.

Det är emellertid icke därom frågan är nu, utan frågan är, om
det finnes ett verkligt behof. Utskottet säger visserligen, att det
lika med motionären finner det lämpligt att summan beviljas. Men
frågan afsåg att få veta, om ett verkligt behof af statslån förelåge,
och jag kan endast konstatera, att man på denna fråga icke fått
något svar.

Herr Anderson, Albert: Det är under en lång tidrymd,

som staten lämnat lån till enskilda järnvägar på ungefär samma
villkor, som nu äro här föreslagna. De förslag, som framställts om
sådana lån, hafva tillkommit genom motioner inom Riksdagen. År
1871 beviljades på enskild motion 10 miljoner kronor. År 1876
beviljades äfven 10 miljoner kronor. Sedermera har under hvar
och eu af följande femårsperioder beviljats 7V2 miljoner kronor.
Alla anslagen hafva beviljats på grund af enskild motion.

Det kan väl i själfva verket icke bestridas, att icke dessa lån
hafva varit till fromma för landet. De hafva utvecklat dess kommunikationsväsende
på ett sätt, som, om staten ensam skulle tagit
hand om det, icke hade kunnat åstadkommas. Herrarna känna väl
till huru många enskilda järnvägar, vi hafva här i landet. De ombesörja
trafiken på ett fullt tillfredsställande sätt. Huru skulle
det hafva gått, om vi icke haft sådana? Icke kan det ifrågasättas,
att staten skulle ha bekostat alla dessa?

Jag får säga, att det skulle vara beklagligt, om Riksdagen nu
afsloge statsutskottets förslag. Jag ber särkildt få erinra om, att
om den så kallade inlandsbanan kommer till stånd, hvilket jag hoppas
och tror, så behöfver den ovillkorligen några vägar åt sidorna, för
att kommunikationerna må blifva något så när fullständiga och för
att den skall kunna i någon män blifva räntebärande för staten, men
tillkomsten af dessa bibanor måste uppkomma på enskildes initiativ.
Jag hemställer om bifall till utskottets förslag.

Herr statsrådet Schotte: I anledning af eu talares här i afton
gjorda förfrågan, huruvida behofvet ef ett dylikt anslag, som här
af statsutskottet föreslagits, skulle föreligga, ber jag få meddela,
att under hela den föregående period, som liknande anslag varit
ställdt till Kungl. Maj:ts förfogande, det varit synnerligen eftersökt
och att Kungl. Maj:t icke kunnat tillfredsställa alla de ansökningar
om statslån, som inkommit. Åtminstone tvenne ansökningar ligga
för närvarande inne, för hvilka medel icke kunna beredas, om icke
detta anslag kommer till stånd. Jag bör kanske tillägga, att under
de senaste 20 åren har Kungl. Maj:t icke gjort någon framställning
i detta ämne, utan alla dessa lånemedel hafva på enskild motionärs
framställning ställts till Kungl. Maj:ts förfogande.

N:o 22.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Grefve Hamilton: Jag begärde egentligen ordet för att bemöta
talaren på norrlandsbänken, men han har redan fått svar på
sin fråga. Jag föreställer mig, att, om något behof icke härvidlag
yppar sig, komma icke penningarne att användas, men yppar sig
ett behof, är det af stort gagn att hafva detta anslag.

Eu ärad talare framhöll, att de enskilda järnvägarne kunde få
sådana medel på enskild väg. Ja, sådana järnvägar, i fråga om
hvilka man på förhand vet, att de skulle blifva lönande, behöfva
icke något understöd af staten; men då det däremot gäller trakter,
där man misstänker, att det skall möta svårigheter att få järnvägen
räntabel, där är det, som staten skulle träda emellan. Statens
uppgift därvidlag är icke uteslutande att få ränta på sina penningar,
utan att med dessa anslag söka utveckla förhållandena inom de
orter, genom hvilka sådana järnvägar gå, och dymedelst skapa nya
skatteobjekt. Jag tror, att man ofta här i Riksdagen drifvit en
järnvägspolitik, som icke varit klok, enär man blott tänkt på att
tillförsäkra staten inkomster. Men, som sagdt, det är icke det
frågan i första rummet här bör gälla, utan det är utvecklingen af
vårt lands lif i olika riktningar och därmed höjandet af dess skatteförmåga
— det som är hufvuduppgiften.

Herr Lars Berg har framhållit, att dessa enskilda järnvägar
borde efter vissa år hemfalla till staten. Ja, det är möjligt, att
man äfven med ett sådant villkor skulle kunna få de behöfliga järnvägarne
till stånd, men i allmänhet är det, dä man startar eu dylik
järnväg, ganska riskabelt, och aktieägarne ha vanligen icke just så
stora förhoppningar att inom den närmaste tiden få någon ränta på
sina penningar. Skall man då därtill lägga det villkoret, att de
en gång i framtiden, då järnvägen möjligen blifvit räntabel, skola
nödgas lämna den till staten, dä föreställer jag mig, att det icke
blir så många enskilda järnvägsbyggnadsföretag inom vårt land.

Jag ber, herr talman, att få förena mig med dem, som yrkat
bifall till statsutskottets förslag.

Herr Wester: Het yttrades nyss från statsrådsbänken och
upprepades af den siste talaren, att det förefinnes ett behof att få
penninglån till järnvägsbyggnader. Ja, det torde vara ett allmänt
kändt faktum, att ett dylikt behof att få låna penningar ständigt
förefinnes, men hvilka enskilda järnvägar är det som låna? Jo, icke
de, som äro ekonomiskt bärkraftiga, utan de svaga, som icke kunna
erhålla penningar på annat sätt. Visserligen är räntan å dessa
statslån jämförelsevis låg, men det är så många och stränga bestämmelser
och villkor i öfrigt, som järnvägsbolagen därvid måste
underkasta sig, att de, som sä kunna, undvika dylikt statsunderstöd.
Jag tror fortfarande, att det vore lämpligt att nu afslå denna framställning,
och jag vill erinra därom, att detta utesluter icke möjligheten
för att enskilda järnvägsbyggnader äfven framdeles kunna
under vissa villkor beredas understöd från statens sida.

Anslag till
låneunderstöd
för
enskilda
järnvägsanläggningar.

(Forts.)

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes jämlikt
därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall till hvad

N:o 22.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Angående
det vitsord,
som tillkommer fjärdingsmans

intyg
om delgifning.

utskottet i nu föredragna utlåtande hemställt samt vidare på afslag
därå, och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 2 och 3 innevarande
mars bordlagda utlåtanden:

n:o 48, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående ersättande af förskjutna medel till aflönande af extra biträden
hos arméförvaltningen under åren 1904 och 1905,

n:o 49, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående ersättande af utgifter för förvärfvandet och anordnandet
af skjutfält för Gottlands artillerikår,

n:o 50, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående täckande af vissa utaf arméförvaltningen utgifna förskott,
och

n:o 51, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition till Riksdagen
angående inlösen af åtskilliga officers- och underofficerskårer tillhöriga
byggnader å mötesplatser m. m.,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 2 och 3 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 16, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående ersättning för betande hemdjur,
som skadas genom järnvägsdrift, biföll kammaren hvad utskottet
i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 2 och 3 innevarande månad
bordlagda utlåtande n:o 17, i anledning af väckta motioner om
ändring af 11 kap. 38 § rättegångsbalken.

I en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 26, hade herr Häyglund föreslagit »att Riksdagen måtte
för sin del besluta, att sådant tillägg till 11 kap. 38 § rättegångsbalken
göres, att åt fjärdingsmans intyg, då han erhåller delgifningsuppdrag
för det allmänna, gifves samma vitsord, som, enligt åberopade
lagrum, tillkommer intyg af kronofogde, stadsfogde, länsman och
notarius publicus.»

Enahanda förslag hade inom Andra Kammaren i motion n:o 103
framställts af herr S. L. Olsson i Älfdalsåsen.

Onsdagen den 7 Mars, e. m. 17

Utskottet lmde i föreliggande utlåtande på angifria grunder
hemställt, att Riksdagen måtte, i anledning af förevarande motioner,
för sin del antaga följande

Lag

om ändrad lydelse af 11 kap. 38 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 11 kap. 38 § rättegångsbalken skall
erhålla följande ändrade lydelse:

Intyg af två stämningsmål), emot hvilka ej förekommer jäf, som
om vittnen är stadgadt, galle såsom fullt bevis att delgifning blifvit
så verkställd, som intyget innehåller. Enahanda vitsord tiltkomme
intyg, som meddelats af kronofogde, stadsfogde, länsman eller notarius
publicus eller af svensk konsul eller vid svenskt konsulat
anställd tjänsteman, så ock intyg af fjärdingsman, då han verkställt
delgifningen efter förmans uppdrag. Skriftligt erkännande om delgifning
vare ock, där det är genom intyg af en ojäfvig stämningsman
bestyrkt, ansedt såsom fullt bevis om delgifningen.

Herr Trygger: Den lagändring, som lagutskottet här enhälligt
föreslagit, förefaller, när man hastigt läser betänkandet, att
vara en bagatellfråga. Den gäller nämligen icke någonting annat
än att tillerkänna intyg af fjärdingsman, då han verkställt delgifning
^efter förmans uppdrag, full beviskraft därom, att delgifningen
är så verkställd som intyget utvisar. Den föreliggande frågan är
emellertid i själfva verket icke någon obetydlig fråga, utan en stor
och viktig principfråga. Det är nämligen så enligt den svenska
rätten — i hvilket afseende denna för öfrig! öfverensstämmer med
åtskilliga främmande länders lagstiftning — att man icke anser
sig böra tillerkänna en myndighets, en tjänstemans eller betjänts
intyg utan vidare full beviskraft, utan man skiljer mellan olika
myndigheter och funktionärer. För att taga ett exempel vill jag
nämna, att domstolsprotokoll har den allra största beviskraft, under
det att andra myndigheters skriftliga utsagor ha mindre beviskraft
och betjäntes utsagor ofta ingen alls. Man har trott, att hos oss
gränsen i allmänhet skulle vara att finna ungefär på den plats,
där man har kronofogdarne, så att dessas och högre myndigheters
utsagor hade beviskraft, men däremot dem underordnade tjänstemäns
liksom betjäntes intyg saknade sådan. Huru skall man då
gorå med dessa senare? Jo, man skall höra dem som vittnen; det
är sättet att få fram sanningen. Man har ansett det vara alltför
riskabelt för de enskilda och för rättssäkerheten att tillerkänna
dessa lägre funktionärers skriftliga intyg så stor kraft, att hvar
och en skall böja sig därför, till dess han kan bevisa motsatsen
af hvad de sagt. Lagutskottet tyckes nu vara af eu annan uppfattning
härutinnan. Det har sagts, att inga praktiska skäl tala
för den föreslagna förändringen, åtminstone icke i någon betydligare
grad, men att utskottet funnit, att motionen går i »rätt principiell
riktning». Ja, menar man med »principiell» något, som är
oberoende af svensk lagstiftning, då vill jag icke disputera vid

Första Kammarens Prof. 1906. N:o 22. 2

N:o 22.

Angående
det vitsord,
som tillkommer

fjärdingsmans
intyg
om delgifning.

(Forts.)

N:0 22.

Angående
det vitsord,
som tillkommer

fjärdingsmans
intyg
om delgivning.

(Forts.)

18 Onsdagen den 7 Mars, e. m.

detta tillfälle om saken; men säkert är, att föreliggande förslag
går stick i stäf mot den uppfattning, som i den svenska lagstiftningen
gjort sig gällande.

Den grundsats, hvars tillvaro jag nu påpekat, har emellertid
genombrutits i vissa speciella fall. Ett af dem är det, som föreligger
med afseende å delgifning af framför allt stämningar, men
äfven af vissa andra myndigheters beslut. Grundsatsen har där
modifierats först och främst på det sättet, att ett intyg af kronofogde,
stadsfogde eller länsman utan vidare tillerkännes full beviskraft.
Jag sade, att den allmänna gränsen går ungefär vid kronofogden.
Vår utsökningslag visar den gamla ståndpunkten, i det
att kronofogdens intyg där icke äger full beviskraft, om han icke
har med sig ett ojäfvigt vittne. Men här i detta fall, då det gäller
delgifning, har man tillerklinnt de nämnda funktionärernas intygvitsord,
att delgifningen är så förrättad, som af dem intygats. Och
därom är icke något att säga.

Men man har gått än längre ned och kommit till stämningsmännen.
Med afseende å dem säger vår lag, att det skall vara
två ojäfviga stämningsmål!, för att deras intyg i fråga om delgifningar
skall godkännas såsom fullt bevis. Är det blott en ojäfvig stämningsmål!,
kan hans intyg ej godkännas, om han icke får skriftligt
erkännande af den person, hvilken erhållit delgifningen. Detta
sista är en koncession, som går synnerligen långt; och här i kammaren
uttalades, då bestämmelsen därom antogs, synnerligen stora
betänkligheter gentemot densamma.

Men hvad föreslår nu lagutskottet? Jo, att då fjärdingsman —
som enligt vår lag är stämningsman utan särskild! förordnande —
verkställer delgifning af stämning på förmans uppdrag, till exempel
på länsmans uppdrag, skall hans intyg därom utgöra fullt bevis,
trots att han är ensam och icke får något erkännande af den person,
till hvilken delgifningen skett. Detta fjärdingsmannens skriftliga
intyg skulle således få samma vitsord som intyg af kronofogde
eller länsman, något, som innebär ett väsentligt undantag från den
allmänt gällande regeln.

Om vi nu se till, hvilken ståndpunkt lagen i andra fall intager
i afseende å personer, som kunna jämställas med fjärdingsmannen,
så heter det i kap. 17 § It rättegångsbalken, att »vakter och de,
som rättens eller Konungens befallningshafvandes bud och ärende
gå, må själfve edligen vittna om det, som dem i ty fäll händer, så
ock om det de uträttat, där ej andra vittnen till äro». Således,
med afseende å dem rent af ifrågasätter man, om de skola få vittna
alls, och de fä göra det blott för den händelse, att icke andra vittnen
äro till. Att man nu är liberalare i fråga om delgifning, må
så vara, men att man skulle släppa först vittneseden och sedan
äfven den fordran, att de delgifvande skulle vara två, och nöja sig
med en, oberoende af om den, till hvilken delgifningen skett, meddelat
skriftligt erkännande, det förefaller mig ganska betänkligt.
Herrarne skola komma ihåg, att det är icke småsaker, frågan gäller.
Det gäller här bland annat delgifning af stämning i brottmål, och
lagstiftaren har själf visat, att han är mycket mån om att ha

N:o 22.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

säkerhet för, att stämning i brottmål verkligen blifvit delgifven
den person, som är svarande i målet. Ty medan man i civila mål
kan i vissa fall ersätta stämnings verkliga delgifning med dess
anslående å svarandens husdörr eller dess offentliggörande i de allmänna
tidningarne, är sådant förbjudet i brottmål. Där vill man
ha full visshet om, att den person, som behandlas som svarande,
verkligen också erhållit laga kallelse att infinna sig för att försvara
sig. Men just i dessa viktiga mål vill man nu låta fjärdingsmans
intyg utan vidare göra till fyllest. Då kan man fråga: hvad
är det för skäl, som skulle föranleda oss att sålunda bryta mot de
rättsprinciper, hvilka i vårt land gjort sig gällande? Jo, skälet
är det, att i annat fall skulle denne stackars fjärdingsman utsättas
för att själf få bekosta den persons inställelse, som skulle behöfva
närvara som vittne vid stämningens delgifning, eller ock skulle
länsman eller annan tjänsteman, som förordnat fjärdingsmannen,
få gorå det. Hvad fjärdingsmannen beträffar, så aflönas han ju af
kommunen; och skulle verkligen på här antydt sätt vållas honom
kostnader, som väsentligen inkräkta på hans''aflöning, får man val
gifva honom större aflöning. Jag vågar för öfrigt påstå, att där
fjärdingsmannen kommer för att delgifva en stämning, får han — i
de ojämförligt flesta fallen — skriftligt erkännande af den, hvilken
stämningen delgifves. Det blir sålunda blott i undantagsfall, då
den, å hvilken stämning begärts, visar tredska, som det föreligger
behof af att tillkalla en person som vittne. Det må emellertid vara
huru som helst med den saken, man bryter icke en viktig rättsgrundsats
för att tillgodose ett så obetydligt ekonomiskt intresse
som det, hvarom i detta fall är fråga; och jag kan för min del icke
tänka mig, att kammaren skulle vilja vara med om att vidtaga eu
sådan ändring i gällande rätt. Jag ber för öfrigt få fästa uppmärksamheten
på, att det här gäller icke blott stämning till underrätt,
utan äfven kommunikationer i besvärsmål, som dragits under
högre rätt och inför Kungl. Maj:t.

Jag yrkar, herr grefve och talman, afslag ä utskottets hemställan.

Herr Sjöcrona: Såsom kammarens ledamöter säkerligen errinra
sig och dessutom kunna inhämta af det föreliggande lagutskottsbetänkandet,
väcktes vid sistlidna års lagtima riksdag motion
därom, att Riksdagen måtte besluta, att af statsmedel skulle utgå
ersättning till de stämningsmän, hvilka biträda fjärdingsman med
delgifningar af stämningar i brottmål samt andra offentliga och
allmänna handlingar. Det ansågs nämligen obilligt, att fjärdingsmannen
måste af egna medel aflöna dylika biträden, som de voro
tvungna att ha med sig, eftersom deras egna intyg icke tillerkändes
fullt vitsord. Statsutskottet afstyrkte denna framställning, men
sade i sitt utlåtande, att saken kunde hjälpas på det sättet, att åt
fjärdingsmans intyg, då han erhåller delgifningsuppdrag för det
allmänna, borde gifvas samma vitsord, som nu tillkommer intyg af
länsman, vid hvilket förhållande behofvet af särskild ersättning af
statsmedel åt stämningsmän bortfölle. Detta statsutskottets ut -

Angnende
det vitsord,
som till
kommer
fjärdingsmans
intyg
om delgifning.

(Forts.)

N-.o 22. 20 Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Angående låtande bifölls då af båda kamrarne, utan att något yttrades andet
vitsord, gående motiveringen, och man får således antaga, att Riksdagen
komitier godkänt utlåtandet i dess helhet. Riksdagen har således själf gifvit
fjär din qs- anvisning om, att denna fråga borde lösas på det sätt, som lagmans
intyg utskottet nu enhälligt tillstyrker. Att det skulle kunna möta några
om delgif- betänkligheter i afseende å trovärdigheten af fjärdingsmans intyg
beträffande en så enkel sak, som att han tillställt eller delgifvit en
(t °rts.) person en kallelse eller kommunikation på förmans uppdrag, kan
jag icke föreställa mig. Fjärdingsmannen utses ju på kommunalstämman,
och man får väl antaga, att därvid icke utses andra än
trovärdiga personer. Då han på förmans uppmaning verkställer
dylik delgifning, handlar han under tjänstemannaansvar, och huru
skall man då kunna tänka sig, att lian afgifver ett oriktigt intyg?
Det är åtminstone så pass mycken säkerhet för, att hans intygskall
vara riktigt, som rimligen kan begäras.

Nu sade den förste ärade talaren, att principen vore den, att
man i fråga om tillerkännande af vitsord åt tjänstemäns intyg
borde stanna vid kronofogdarne. Men såsom han själf anmärkte,
har redan från den principen gjorts undantag beträffande delgifning
af stämningar m. m., i det att i sådana fall fullt vitsord tillerkännes
intyg af både stadsfogde och länsman och svensk konsul eller vid
svenskt konsulat anställd tjänsteman. Det kan väl då icke vara
någon fara att ytterligare utvidga bestämmelsen därhän, att den
får gälla äfven fjärdingsman, då han handlar på förmans uppdrag.

Den förre ärade talaren anmärkte också, att kronofogde måste
ha vittne med sig, då han verkställer utmätning. Men det. är väl
dock en helt annan sak att verkställa en sådan förrättning som
utmätning än att verkställa en delgifning. I det förra fallet är
det fullt befogadt, att vederbörande bör hafva med sig en person,
som kan vittna om, huru det gått till. I det senare fallet åter
gäller det icke annat än eu delgifning af en kallelse.

Vidare påminde den ärade talaren, att »vakter och andra, som
rättens eller Konungens befallningshafvandes bud och ärenden gärna
själfve edligen vittna om det som dem i ty fall händer», men där
stannade talaren. Han borde emellertid ha fortsatt, ty dä skulle
kammaren ha funnit, att de få vittna »så ock om det de uträttat,
där ej andra vittnen till äro». Förhållandena äro således därvidlag
ganska jämförliga med dem, hvarom här är fråga. Här skulle fjärdingsman,
då han på förmans uppdrag besörjer delgifning, fä vittna
om hvad han i sådant hänseende själf uträttat. Jag kan således
icke föreställa mig annat, än att kammaren bör stå fast vid den
anvisning, Riksdagen själf gifvit genom att bifalla utskottets hemställan;
och jag tillåter mig att därom framställa yrkande.

Herr Trygger: Nog har jag mänga gånger hört, att Riksdagen
skulle vara bunden, särskildt i lagfrågor, af hvad den sagt i
sina skrivelser, äfven om dessa blott gått ut på en utredning af
en viss fråga, men att vi kommit så långt, att den omständigheten,
att statsutskottet ifrågasätter — icke förordar, utan blott ifrågasätter
— huruvida icke en lagfråga kunde lösas på ett visst sätt,

N:o 22.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

skulle utgöra ett skäl och ett tvingande skäl för Riksdagen att
sedan lösa frågan på det sättet, trots det att man inser, att den antydda
lösningen strider mot våra rättsprinciper, det synes mig vara
att gå bra långt. Jag har alltid haft stor vördnad för statsutskottet,
men att det skulle blifvit eu sådan auktoritet i lagfrågor,
är val ändå något för mycket begärdt; och jag tror, att statsutskottets
medlemmar själfva skulle blifva något förvånade, om man
tillerkände dem så stor sakkunskap på det juridiska området.

Den ärade ordföranden i lagutskottet sade, att det är en så
enkel sak att delgifva eu stämning, att det icke kan möta någon
betänklighet att tillerkänna fjärdingsmans intyg därom vitsord som
fullt bevis, trots det, att han är ensam, och trots det, att detta hans
intyg _ icke är beedigadt. Men då vågar jag hemställa till honom,
huruvida det egentligen kan anses vara svårare att ljuga i en enkel
fråga än i eu mera komplicerad. Jag kan icke finna, att en fjärdingsmans
trovärdighet utan vidare är större, därför att han yttrar
sig i en enkel fråga än i en komplicerad. År det någon, som omedvetet
säger något, som icke är riktigt, då äger naturligtvis frågans
mer eller _ mindre invecklade beskaffenhet eu större betydelse, ty
man kan i eu komplicerad fråga lättare bedraga sig själf, men dä
det här gäller en farhåga för, att vederbörande skulle medvetet intyga
något, som icke skett, så kan åtminstone jag för min del icke
förstå, att det därvidlag skulle hafva något att betyda, om det är
ett enkelt eller ett mera kompliceradt faktum, som skall af vederbörande
intygas.

Jag kan icke hjälpa, att jag måste vidhålla min ståndpunkt.
Jag gör det sannerligen icke därför, att jag på något sätt vill
opponera mig mot lagutskottet, utan därför att saken för mig som
jurist framstår såsom synnerligen viktig. Lagutskottets förslag innebär
ett sönderbrytande af de rättsprinciper, som behärska vår
processrätt, och detta utan något nödtvång, ty då fjärdingsmans
intyg om delgifning, så snart han fått den stämdes erkännande,
tijlerkännes kraft af fullt bevis, synes det mig, att man har gått
så långt, som man öfver hufvud taget kan gå. Och utskottets förslag
till lagändring är sålunda, såvidt jag kan förstå, icke möjligt
att antaga.

Herr Sjöcrona: Med anledning af herr Tryggers senaste yttrande
ber jag endast få göra den erinran, att man aldrig kan genom
någon lag förhindra, att människor ljuga. Men detta bör icke utgöra
något hinder för, att man i lagen tillerkänner vitsord åt eu persons
intyg, där det, som han intygar, är af den enkla beskaffenhet, att
det kan förutsättas, att han mäktar fullt bedöma innehållet af hvad
han intygar.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
talmannen jämlikt de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i förevarande utlåtande hemställt
samt vidare på afsiag därå, och förklarade sig finna den
förra propositionen, hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja
besvarad.

Angående
det vitsord,
som tillkommer

fjärdingsmans
intyg
om delgifning.

(Forts.)

N:o 22.

Angående
det vitsord,
som tillkommer

fjärdingsmans
intyg
om delgivning.

(Forts.)

Lagförslag
om ändrad
lydelse af
vissa §§ i
lagen om
aktiebolag.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Herr Trygger begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemställt i sitt utlåtande
n:o 17, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afsläs utskottets hemställan.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja dl,

Nej — 42.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets
den 3 och 6 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 18,
i anledning af Kungl. Maj:ts propositioner dels med förslag till lagom
ändrad lydelse af 42, 44 och 61 §§ i lagen den 28 juni 1895
om aktiebolag samt till lag om ändrad lydelse af 25, 27 och 43 §§
i lagen den 28 juni 1895 om registrerade föreningar för ekonomisk
verksamhet, dels med förslag till lag om ändrad lydelse af 36, 38,
57, 86, 88 och 114 §§ i lagen den 24 juli 1903 om försäkringsrörelse,
dels ock med förslag till lag om ändring i vissa delar af
lagen den 18 september 1903 angående solidariska bankbolag samt
till lag om ändring i vissa delar af lagen den 18 september 1903
angående bankaktiebolag.

Punkten 1.

Genom proposition, mo 31, af den 26 januari 1906, hvilken till
lagutskottet hänvisats, hade Kungl. Maj:t, under åberopande af propositionen
bilagda, utdrag af i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till

Lag om ändrad lydelse af 42, 44 och 61 §§ i lagen den 28 juni
1895 om aktiebolag.

Härigenom förordnas, att 42, 44 och 61 §§ i lagen den 28 juni
1895 om aktiebolag skola erhålla följande ändrade lydelse:

N:o 22.

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

42 §.

i ullmakt eller afhandling, som för aktiebolag'' skriftligen utfärdas,
skall undertecknas å dess vägnar och med utsättande af
dess firma. Vid firmateckning skola de, som äro berättigade att
teckna, firman, jämväl underskrifva sina namn.

Firman skall, där ej annorlunda blifvit bestämdt, tecknas af
styrelsens alla ledamöter gemensamt.

Är fullmakt eller afhandling, som för bolaget utfärdas, ej behörigen
underskrifven å dess vägnar, svare de, som handlingen
underskrifvit, en för alla och alla för en, såsom för egen skuld, för
hvad på grund af tullmakten eller genom afhandlingen slutits.

44 §.

Ej må prokurist för aktiebolag antagas.

61 §■

Under likvidation skall bolagets firma tecknas med tillägg af
orden »i likvidation».

I öfrig! skall hvad i 42 § finnes föreskrifvet i fråga om underskrifvande
af fullmakt eller afhandling, som under bolagets bestånd
a dess vägnar utfärdas, så ock om påföljd för försummelse härutinnan
äga motsvarande tillämpning under''bolagets likvidation.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1907.

0 Utskottet både i föreliggande punkt hemställt, att Riksdagen
matte antaga det i propositionen n:o 31 innefattade förslag till lag
om ändrad lydelse af 42, 44 och 61 §§ i lagen den 28 juni 1895
om aktiebolag.

Herr Afzelius: Efter som det är sista ärendet på föredragningslistan,
som nu är före, tillåter kanske kammaren att jag
gör eu liten anmärkning, oaktadt jag icke ämnar framställa något
yrkande.

Det är ej sällan man får höra: »icke är det någon konst att
skrifva lag, blott man vet, hvad man vill». I detta fall visste man
mycket väl hvad man ville — och hvad man ville var icke någon
särdeles betydande sak — men icke dess mindre tyckes förslagets
förhistoria visa, att det är allt annat än lätt att skrifva lag. Där
var tillsatt en stor kommitté, som hade att omarbeta hela bolagslagstiftningen.
Denna tog saken om hand; därvid framställdes
tvenne förslag; tre ledamöter enade sig om ett, det ogillades af de
tre andra, hvilka reserverade sig och framlade ett annat. Så kom
ärendet till regeringen, dä justitieministern lämnade båda förslagen
å sido och framlade ett tredje, hvilket enligt min uppfattning icke
heller är fullt lyckligt. Jag skall bedja få angifva i hvilket
afseende.

Lagförslag
om ändrad
lydelse af
vissa §§ i
lagen om
aktiebolag.

(Forts.)

N:0 22.

Lagförslag
om ändrad
lydelse af
vissa §§ i
lagen om
aktiebolag.

(Forts,)

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

I 42 paragrafen aktiebolagslagen, sådan den nu lyder, heter det:
»skriftlig afhandling, som för aktiebolag ingås, skall undertecknas
å dess vägnar och med utsättande af dess firma. Vid firmateckning
skola de, som äro berättigade att teckna firman, jämväl underskrifva
sina namn.» Således få vi här veta, huru eu afhandling, som ingås
för ett aktiebolag, skall presentera sig i yttre måtto. Den behöfver
icke underskrifvas af styrelsen såsom sådan utan af den eller dem,
som äro berättigade till firmans tecknande. Nu har högsta domstolen
— jag har också deltagit i ett sådant beslut — ansett, att detta om
firmans tecknande icke hänför sig till rättegång. Detta därför att
först i 44 paragrafen — det var 42 paragrafen jag nyss läste upp —
står taladt om, huru ett aktiebolag företrädes i rättegång, nämligen
genom styrelsen; således menade man, att i rättegång gäller icke
skrift, som icke är undertecknad af bolagets hela styrelse; 42
paragrafens stadgande om firmatecknandet gäller icke här. Denna
tolkning har medfört, att i åtskilliga fall bolags talan som det
heter »slopats», och lika mycket för domstolarne som för allmänheten
har det kännts såsom ett behof att afhjälpa detta och låta
äfven rättegängsskrifterna komma under denna bestämmelse om
firmans tecknande. Det var uppgiften, syftet med lagförslaget.

Huru gjorde man nu? Jo, som det fall, hvilket oftast både
mött, var, att en rättegångsfullmakt ogillats, så satte man in i
Kungl. Maj:ts förslag: »fullmakt», och så fortsätter lagförslaget:
»eller afhandling, som för aktiebolag skriftligen utfärdas, skall
undertecknas» o. s. v. Jag skall icke fästa mig vid detta: »afhandling
som för aktiebolag skriftligen utfärdas»; jag har mycket
svårt ått fatta, hvad som menas med att »utfärda en afhandling»;
det lämnar jag åsido, jag vill icke märka ord, som man säger.
Hvad jag fäster uppmärksamheten vid är följande. Det gifves tvä
sätt, hvarpå man kan uppträda i rättegång; dels kunna parterna
uppträda själfva och dels kunna de göra det genom ombud. Ombudet
skall'' ha fullmakt, och den faller under den nya 42 paragrafen,
den kan undertecknas på detta sätt. Men det finnes eu rättegångsprocedur,
som heter besvärsförfarande, där man för talan skriftligen,
där man ingifver skrifter och där fullmakt icke skall förekomma.
Således, ett aktiebolags besvärsskrift skall undertecknas för bolaget.
Huru skall detta ske? Är 42 paragrafen därpå tillämplig? En besvärsskrift
är icke eu fullmakt. År det eu »afhandling»? Det kan icke
vara en afhandling, då fullmakt icke är afhandling. Eu afhandling är
något tvåsidigt, något ömsesidigt, och därför heter det också nu i
lagen riktigt: »som ingås». En sträng tolkning — icke något ordrytteri
utan en tolkning — skulle således leda till följande resultat:
fullmakt i rättegång för aktiebolag får utfärdas af den, som har
rätt att teckna firman, men eu besvärsskrift får icke undertecknas
på detta sätt, ty den är hvarken fullmakt eller afhandling. Vill
ett bolag i besvärsmål få nytta af den nya bestämmelsen måste det
äfven där betjäna sig af fullmäktig.

Nu vill jag visserligen säga, att domstolarne nog icke komma
att tillämpa lagen på detta sätt. De komma att fästa sig mer vid
lagens mening eller, rättare sagdt, mer vid hvad man åsyftat med

Onsdagen den 7 Mars, e. in.

N:o 22.

lagändringen, än vid det sätt, hvarpå det skett. Därför gör jag
icke heller något yrkande om ändring, ehuru det enligt min uppfattning
vore mycket lätt att gifva eu tillfredsställande formulering
i detta fall — hufvudsakligen genom utbyte af det olämpliga ordet
»afhandling» mot »handling». Anledningen, hvarför jag velat göra
denna anmärkning, är, att jag velat förekomma att den lagens
lydelse, som nu fastställes och som jag finner mindre riktig, slås
fast och fortfarande kommer att gälla, oaktadt nu pågår omarbetning
af hela bolagslagen; jag har blott vid den anmärkning jag gjort
velat fästa den förhoppning, att man vid omarbetningen må taga
ifrågavarande stadgande!! i förnyadt öfvervägande och gifva dem en
riktig och fullt tillfredsställande form.

Herr Sjö c rona: Den siste ärade talaren, hvars ord med rätta
gäller mycket i lagfrågor, har icke gjort något yrkande, men jag
anser mig ändå skyldig att säga några ord med anledning af hvad
han anförde.

Jag vill då nämna, att jag, i full öfverensstämmelse med hvad
den siste talaren antydde, har i utskottet gjort framställning därom,
att såväl den nu föredragna 42. som i motsvarande paragrafer i de
andra lagarna skulle affattas sä, att fullmakt eller »andra skriftliga
handlingar» som för bolag utfärdas skola vara undertecknade o. s. v.

— således icke af handlingar utan handlingar. Därmed skulle vara
afhjälpt den otydlighet eller ofullständighet, som den siste talaren
anmärkte. Jag ansåg mig kunna göra ett sådant yrkande, därför
att jag är af den meningen, att ett bolag bör alltid sätta ut sin
firma på de handlingar som det utfärdar, och det är väl också hvad
som i allmänhet sker. Utskottet kände dock sig tveksamt, om icke
detta skulle i vissa fall kunna förorsaka, att, om firmas tecknande
å en handling underlätes, dä handlingen icke var fullmakt och icke
heller afhandling, hvarigenom bolaget förband sig till något, sådan
handling kunde komma att till skada för bolaget ogillas, och därför
ansåg utskottet bäst att stanna vid den af Kungl. Maj:t föreslagna
samt af högsta domstolen granskade och godkända redaktionen.
Nu tror jag i alla fall icke — och det har den förste talaren erkänt

— att det är någon vidare fara med det af honom anmärkta förhållandet.
Med den ifrågavarande lagstiftningen åsyftas ju blott
att få fullt och klart uttaladt, att en fullmakt, som är undertecknad
af firmatecknaren och med utsättande af firman skall vara fullkomligt
giltig, och därigenom upphäfves den domstolspraxis, som besynnerligt
nog utvecklat sig, att fordra att hela styrelsen skall hafva undertecknat
fullmakten. Det är nu hjälpt på detta sätt, och jag kan
icke tänka mig, att, om aktiebolag, hvarom i nu föredragna lagen
är fråga, skulle hafva en rättegång och firmatecknaren tecknat
under en inlaga i den rättegången, domstolen icke skulle erkänna
detta såsom gällande för bolagets räkning. Ty, om en på angifvet
sätt_ undertecknad fullmakt att föra talan är giltig, måste ju uppenbarligen
hvarje i samma rättegång utfärdad och på samma sätt
undertecknad handling tillerkännas giltighet.

Första Kammarens Prof. 1906. N:o 22.

Lagförslag
om ändrad
lydelse, af
vissa §§ i
lagen om
aktiebolag.

(Forts.)

N:o 22. 26

Onsdagen den 7 Mars, e. m.

Då icke något yrkande blifvit framställdt, skall jag icke vidare
upptaga tiden, utan ber endast att få yrka bifall till utskottets
hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemställt.

Punkterna 2—5.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts under
sammanträdet aflämuade nådiga proposition till Eiksdagen, angående
beredande af ålderstillägg åt revisorn och bokhållaren å generaltullstyrelsens
kameralbyrå friherre K. M. B. Klinckowström och
revisorn ä samma styrelses revisionsbyrå O. H. Plagemann.

Föredrogs och hänvisades till bevillningsutskottet Kungl. Maj:ts
denna dag aflämnade nådiga proposition till Eiksdagen med förslag
till förordning om ändrad lydelse af 3 § 7 mom. i nådiga förordningen
angående mantalsskrifning den 6 augusti 1894.

Justerades sju protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredragningslistan
till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 9,15 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1906.