1905. Första Kammaren. N:o 3 (Riksdagens protokoll 1905:3)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1905. Första Kammaren. N:o 3.

Tisdagen den 27 juni,

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Herr Eicerlöf anmälde, att lian anländt till riksdagen.

Justerades protokollet för den 20 i denna månad.

Xipplästes följande till kammaren inkomna handling:

Protokoll, hållet inför statsrådet och chefen
för kung! justitiedepartementet den 23 juni 1905.

Fullmakt hade inkommit, utvisande, att vid riksdagsmannaval
som den 22 juni 1905 förrättats af stadsfullmäktige i Stockholms
stad, lektorn Sixten Gabriel von Frusen blifvit utsedd att för en
tid af nio år från nämnda dag vara ledamot af Riksdagens Första
Kammare.

Vid den granskning af fullmakten, som företogs inför statsrådet
och chefen för kung], justitiedepartementet samt vidare af
vederbörande fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret,
förekorn mot fullmakten icke någon anmärkning; och skulle öfver
hvad sålunda förekommit protokoll meddelas Första Kammaren,
hvarjämte fullmakten skulle till kammaren öfverlämnas.

In fidem
Carl Berg.

Det upplästa protokollet lades till handlingarna.

Företogs val af tio ledamöter i konstitutionsutskottet; och
befunnos, efter valets slut, därtill hafva blifvit utsedde:

Första Kammarens Prof. vid Urtima Riksdagen 1905. N:o 3. 1

Jf:o §.

Tisdagen den 27 Juni.

friherre Alströmer........

herr Behm....................

Berg, Gustaf Axel,

» af Ekenstam..........

» Nyström, J. F.,.....

» Nyström, Carl,......

» Sjöholm............—.

» Berg, Lars,...........

» Sanawall..............

» Rydberg ...............

med 120 röster,
» 120 »

5 120 D

» 120 »

» 118 »

» 117 »

» 112 »

» 109 *

Företogs val af tolf ledamöter i Riksdagens^ särskilda utskott,
för behandling af Kungl. Maj:ts proposition angående de unionella
förhållandena m. m.; och hefunnos, efter valets slut, därtill hafva
blifvit utsedde:

herr Cavalli ........................med 116 röster,

3 Lundeberg ...................	»	116
friherre Åkerhielm---------------	»	116	»
herr Billing.........................		115	»
grefve Wachtmeister, Fredrik,	»	115	»
herr Blomberg.....................	»	114	»
3 Tamm, Hugo P. P., ------	»	114	»
3 Pettersson, Fr. E.,........		112	»
» Säve ...........................	»	112
» Walldén ....................—		no	»
friherre Palmstierna.............		108	»
herr Afzelius ......................	2»	83	»

Företogs val af åtta suppleanter i konstitutionsutskottet; och
hefunnos, efter valets slut, därtill hafva blifvit utsedde:

herr Hedenstierna..................med 95 röster,

3 Lilliesköld..................... » 95 »

» Paulson ........................ » 93 »

» von Mentzer.................. » 90 »

» Petersson, P., ........... » 87 »

» Apelstam................. » 87 »

3 Hedborg............... » 85 »

» Tham, F. A. Sebastian,... » 77 » ,

sedan ordningen mellan dem, som erhållit lika antal röster, blifvitgenom
särskilda lottningar bestämd.

Företogs val af åtta suppleanter i särskilda utskottet; och
hefunnos, efter valets slut, därtill hafva blifvit utsedde:

Tisdagen den 27 Juni.

>’:o 3.

herr Östberg............................. med 107 röster,

» Lindman........................... » 98 »

Vettig.............. s gg »

>> Hammarström ...... » 92 >

friherre Klingspor, Öar],............ » 81 »

herr Andersson, Gustaf, (Kolstad) » 74 »

Lovén ..... » 67 »

» Tham, Vollrath, ................ » 63 »

Föredrogs å nyo Kungl. .Maj ds den 21 innevarande månad Kungl. propobordlagda
nadiga proposition till Riksdagen angående de unionella sition ang. de
iörnållandena. unionella för hållandena.

„ Herr Berg, Gustaf Axel: Jag skall anhålla att få yttra
något med anledning af den nu föredragna kungliga propositionen.

Här i denna proposition föreligger epilogen till ett sorgespel,
hvars närmaste föregående akter heta flagglagen och kommuniké11
eH sorgespel, där man ser å ena sidan de norska revolutionsmännen,
då de trampa edsvurna lagar under fotterna, upptiäda
malmedvetna och samlade, men å andra sidan de svenska
radgifvarne, då de skola försvara Sveriges rätt och Sveriges ära
och gifva råd åt vår så djupt, så grymt förorättade, ädle Konung,
visa sig försagda och undfallande.

Här föreligger ett aktstycke, uti hvilket Konungens rådgifvare
finna tillfället lämpligt och väl valdt att såsom ntgångspunkt
för sin framställning framhålla, hurusom de finna det
förklarligt, att norrmännen under tidernas lopp. riktat sin sträfva11
på att få undanröjda en del bestämmelser uti unionskontraktet.

Man har här ej nöjt sig med att konstatera själfva faktum, denna
norrmännens sträfvan, utan man har sagt, att detta faktum vore
förklarligt, och synes likasom utpeka, att häruti ligger en förmildrande
omständighet för revolutionen.

Här föreligger ett förslag till kapitulationsakt, hvaruti Konungens
rådgifvare inför sin af det norska Stortinget förrädiskt
besvikne Konung till och med framhålla, att uti det aktstycke,
som skulle framläggas inför Sveriges Riksdag och inför hela Sveriges
. folk, de finna det icke vara af nöden — ja, så heter det
verkligen i denna historiska akt — att närmare belysa detta Stortingets
förfarande. Man underlåter just det, som borde vara en
första, eu själffallen plikt.

Här föreligger en ren kapitulation, där man så ''hastigt vill
skynda till slutmålet, unionens skyndsamma upplösning, att Konungens
rådgifvare uttryckligen säga, att fullständig utredning
af alla hithörande frågor visserligen icke må vara erforderlig,
innan Sverige, fattade sitt beslut om upplösningen. De svenska
rådgifvarne visa denna otålighet att komma till slutet,’ samtidi o-t

N:o 3.

Tisdagen den 27 Juni.

hållandena.

(Forts.)

Kanal vropo- med det att eu besinningens och en eftertänksamhetens ande, ett
sition ang. de doft ogillande af Stortingets åtgärder synes redan börjat inträda

unionella för- £ Norge.

Här föreligger ett rådslag, där Konungens rådgifvare väl uttala,
att en upplösning af unionen krafvel- afveckling af många
nu bestående förhållanden mellan de bada länderna, att uppgörelse
kräfves på, många områden, samt att frågor, som behöfva ordnas,
icke böra hållas öppna, men där, allt detta oaktadt, icke
funnits erforderligt att på något vidare sätt, i den allra ringaste
mån utveckla hvad Riksdagen bör veta för att bedöma alla dessa
förhållanden och frågor, hvarom Riksdagen nu själf får skaffa
sig upplysning. Herr talman! Det enda Riksdagen anses böra fa
veta är, att Riksdagen skall utan vidare uppdraga åt regeringen
att med Stortinget ingå förhandlingar och träffa en villkorlig
uppgörelse.

Herr talman! Jag tillåter mig att ställa det spörsmålet: Kan
man utan ogillande mottaga allt detta? Jag tror det icke. .Endast
Korge och socialdemokraterna är det, som jubla.

Sedan jag sagt detta, skall jag tillåta mig att uppdraga några
få konturer, huru efter mitt ringa förmenande unionsförhållandena
borde ordnas. Jag har sammanfattat detta i tre punkter för att
icke behöfva göra några längre motiveringar:

1. Inga maktmedel böra tillgripas för att upprätthålla en
union, som visa! sig icke kunna motsvara sitt ändamål och som,
äfven om den skulle varda i det yttre återställd, dock väl aldrig
hädanefter skulle uppbäras af något förtroende från svensk sida.
Emellertid måste Sverige hålla sig fullt beredt och rustadt att
på ett värdigt sätt afveckla unionen och försvara sig mot vidare
öfvergrepp och öfverfall från Korge.

2. Riksdagen förklarar sig icke kunna godkänna ett revolutionärt
sönderbrytande af unionen och sålunda icke heller erkänna
Korge såsom suverän stat. Riksdagen vill emellertid icke
ställa sig afvisande emot en upplösning af unionen, om Sveriges
berättigade intressen därvid tillgodoses.

3. 1 sådant syfte bör Riksdagen bestämma villkoren för upplösningen.
Dessa villkor böra icke uppställas extrema (sålunda
intet tal om landafträdelse), utan omfatta endast hvad som betingas
af befogade viktiga rättsanspråk och nödiga säkerhetshänsyn.
Förslaget till uppgörelse, hvilket i sista hand pröfvas af
Riksdagen, bör upprättas af en regering, som icke allenast består
af skickliga fackministrar, utan till hvars statsmannamässiga^ledning
Riksdagen kan hafva fullt förtroende. Finnes icke en sådan
ledning, nödgas Riksdagen inom grundlagsbestämda råmärken mera
direkt ingripa i frågans behandling.

Till sist några ord om ett spörsmål, som höres i dessa dagar.
Eu och annan orolig och räddhågad säger: vi måste skynda
med upplösningen af unionen, eljest blifva vi förekomna af andra
makter, som erkänna Korge såsom suverän stat. Jag tror icke för
•min del på sådant tal. Sa länge var af hela den civiliserad^

Tisdagen den 27 Juni.

N:o 3.

världen så enastående högt uppburne Konung kallar sig »Konung Kungl. propoaf
Norge», så länge Sveriges Riksdag icke upplöst unionskontraktet, nitton ang. de
utan söker att förbereda en för landet värdig och betryggande ""j"''
afsilning af gemensamhetsförhållandet •— så länge skola icke (jforts)
andra nationer erkänna Norge såsom suverän stat. Man har rätt
att hoppas, att uti stormaktspolitiken skall finnas åtminstone någon
rättfärdighet; och så länge ett grand af sådan rättfärdighet finnes,
torde icke Norge blifva erkändt såsom suverän stat förr,
än Sverige löst bandet.

Herr talman! Jag anhåller, att detta mitt yttrande får åtfölja
den kungliga propositionen till utskottet.

Herr Kennedy: För mig personligen har det varit utomordentligt
svårt att tillrättalägga denna fråga för mig. Icke så,
som om jag icke lätt kunnat bilda mig själ!’ det råtta omdömet
om den. Ända från ungdomen har den för mig utgjort fosterlandets
viktigaste fråga, och jag har sökt att ägna den all den tid,
som jag har kunnat därtill finna. Det är icke den frågan, som
för mig har varit svår, utan det är frågan, huru andra ställa
sig till den, huru det svenska folket ställer sig till den. Där
har det för mig varit svårt att finna den stämgaffel, som angifver
tonen, och det är först på allra sista tiden, som jag ty ant
mig hos andra förnimma den ton, som dallrar igenom denna fråga
i mitt eget hjärta.

Det har sagts bland oss, att detta icke är en känslofråga,
att vi icke få se den så, att vi framhålla våra egna känslor
eller frammana andras. Men, mina herrar, hvad är fosterlandskärleken
annat än en känsla? Det är den finaste, den renaste
af alla känslor. Den är att jämföra med moderskärleken, därför
att den ingenting begär, utan blott gifver. Älska vi fosterlandet
mindre därför, att det är hårdt mot oss, att den torfva, på
hvilken vi bo, är karg? Nej, vi älska det lika mycket ändå.

Och i denna fråga synes mig fosterlandskärleken vara det enda,
som vi hafva att fästa oss vid. Det är en känsla, men, mina
herrar, det säges, och det har blifvit sagdt bland ^oss, att det
är förståndet vi skola följa. Ja, mina herrar, där på bordet ligger
ett statsdokument, där en enhet, målmedveten, fosterländsk,
har talat till oss. Jag förstår icke, och jag tror icke heller,
att det finnes någon annan, som kan förstå, hvad där menas
i de många sidorna. Men mellan raderna läser jag någonting.

Där står med tydliga ord skrifvit, att om denna enhet skulle
hafva kunnat tillvarataga fosterlandets ära och intressen, hade
den haft behof af •— mina läppar nästan tveka, vägra nästan
att uttala de nesliga orden, och dock hafva de blifvit sagda där
och af eftersägare — behof af en annan styrman! en annan Riksdag!
ett annat folk!

Ett annat folk! Till min sista suck skall jag uttala, att det
svenska folket är det bästa, det modigaste, det renaste, men också
det tålmodigaste af alla folk. Och hvad har icke detta folk

Jf:o 3.

Tisdagen den 27 Juni.

Kunyl. propo- fatt lida! Huru har det icke blifvit misshandladt! Huru har
sition anff. de de t icke tvungits genom maktspråk och förespeglingar att tiva
hållandena, tåla och bocka och niga.^ Och detta allt i den förhoppning,
(Forts) . en tid skulle komma, då det kunde ordnas bättre, då de,
till hvilka det öfverlämnat att bevaka och värna sin rätt, skulle
känna med sig, att ändtligen tålamodet kunde taga slut. Nu
tyckes det mig, som om jag skönjde, att tålamodet verkligen börjar
taga slut. Och, mina herrar, om de handlingar, som ligga där
på bordet, utgöra, ett sant och riktigt uttryck för det svenska
folkets innersta hjärteönskan, då säger jag, att den svenske Konungen
i och genom denna handling icke blott förlorat sin ena
krona, utan att de män, som där skrifvit, allvarsamt skadat hans
andra krona.

En annan Riksdag! Javäl, ty icke duger denna Riksdag, hoppas
jag, till sådant! Men hvad menar man, hvad står det i orden
? År det ett välfärdsutskott, mina herrar, som vi nyss valt ?
År det meningen, att vi skola utgöra en regerande Riksdag, öfverläggande
med ett regerande upproriskt Storting? Icke kan jag
tro, att meningen kan vara, hvad vi alla här och utanför tyckas
inlägga i orden. Het kan jag aldrig tro om svenske män, att de
verkligen mena hvad det tros, att de mena. Hvar i hela världen
har man någonsin hört, att i ett konstitutionellt styrdt land regeringen
kastar till folkrepresentationen utan utredning eller förslag
de orden: Nu^har Riksdagen ordet! Nu skall ni taga initiativet
till att föreslå hvad som skall göras. Vi förmå det icke.

Och hvad skola vi säga om våra konungar? Hvilken ställning
hafva vi låtit dem intaga ? Historien har ännu icke funnit
ett adeqvat uttryck för sin dom öfver de svenske män, som skapade
unionen, men den domen kommer nog. Unionen bildades, tillskapades
med Konungen stående öfver och mellan två ''folk, af
Indika de! ena fick full frihet, nyss löst ur ett slags lifegenskap,
det andra med gamla institutioner skulle utgöra stödet, på hvilket
makten skulle hvila öfver denna enhet inför den öfriga världen.
Men hurudant har stödet varit, hurudan har denna union
varit och hurudan ar den? Ty den beslår väl ändå ännu? Har
Sverige i allmänhet stödt sin Konung så, som det borde hafva
gjort? År Sverige utan skuld i hvad som nu försiggår? Jag
tror det icke. Jag talade, nyss, mina herrar, om hvad som står
skrifvet mellan raderna i den handlingen där. Icke mellan raderna,
utan i raderna har Konungen med egen hand skrifvit: Jag
står alldeles ensam, ingen vill hjälpa mig, och det svenska folket,
som älskar sin Konung och älskas af honom tillbaka, det
kan ej motstå det smärtans utrop, som ligger däri, utan att göra
någonting för att stödja Konungen. .

Men hvad är det då vi behöfva? Hvad är det då vi begära?
Jo, vi behöfva en man, vi behöfva män, och sådana har
säkert Sverige många. Men de männen, om de skola kunna komma
fram, behöfva ju stöd de också. De kunna icke stå på bara vankelmod.
Det har talats om att Sveriges ära blifvit kränkt, och

Tisdagen den 27 Juni.

N:o 8.

att den behöfver återupprättas. Återupprättas! Mine herrar, vi Kungl. prupostå
ju bär i det tjugonde seklet, det moderna, heter det ju, och siagn anp. de
vi vilja komma tillbaka i den djupaste medeltid. Vår ära kränkt,

•och vi skola återupprätta vår ära! Ingen kan kränka^vår ära, mortay
ingen utom vi själfva. Men hafva vi blifvit skymfade, då kan det
fordras upprättelse, och om icke den gifves oss, då skola vi
taga den. -—- Hvad behöfva vi? Jo, jag sade: vi behöfva en
man, och den mannen, med män, den hafva vi rätt att
fordra, eftersom han säkert finnes inom landet, att han skall
framträda, att han skall offra sig. Och det finnes nog många,
som vilja göra det, blott de veta, att de hafva stöd. Hvad
•är det vi således behöfva? Jo, vi behöfva, att vi följa Konungens
bud. Hvarför äro vi samlade här ? Jo, vi äro samlade
här på Konungens bud att med honom öfverlägga och rådgöra.
Huru går det till? Mine herrar, det tillgår så, när man
.skall rådgöra, att man samlas och man sätter sig ned att rådgöra,
men med vår konstitution går det icke till så, att Konungen
och Riksdagen rådgöra direkt med hvarandra. Vi hafva
nyss valt vårt utskott, och det utskottet, det är vi. Konungen
skaffar sig nog sin regering, sin man, sine män, och då skall
rådplägningen gå till så, att landet, folket, det är Riksdagen,
rådgör med Konungen genom regeringen, och de skola ömsesidigt
hålla hvarandra underkunniga om hvad de vilja, och däraf skola,
komma kloka rådslag, och dem, dem skola vi följa. Men, mina
herrar, vi skola innan dess bakom Konungen ställa all Sveriges
mald och kraft och vilja. Ty endast när vi det gjort, blir det
möjligt att häfda vår ära och våra intressen. Ära och intressen!

Hvarför begagna två ord ? Finnes det ära utan intressen, och
finnes det intressen utan ära? Nej, mina herrar, det är synonyma
begrepp. Den, som vill häfda vår ära, den får tillvarataga våra
intressen. Det är det enda sätt, på hvithet vår ära kan värnas.

Och när vi satt bakom Konungen all Sveriges makt och kraft
och vilja, då hafva vi gjort hvad som behöfves.

Man talar om krig. Hvem vill ha krig ? Icke finnes här en
•enda svensk man, som önskar krig. Hvad är detta för ett fåvitsk!
tal, hvad är det för en kriminell dårskap! Hvem vill
krig? Helt säkert ingen. Men, mina herrar, om det fordras för
•att tillvarataga vår ära och våra intressen, om det fordras strid,
ja, då är jag öfvertygad om att här i Sverige ej finnes en enda man,
som ej vill offra Rf och blod och gods för sin Konung och sitt
land. De må säga, dessa chefer, hvad de vilja, det finnes icke
en man, som ej då är redo.

Och sedan — — ja, sedan skall det rådslås, och ur de rådslagen
skall komma förslag till de åtgärder, som erfordras, sedan utskottet
rådplägat med regeringen och de samarbetat samt fått
tid på sig att komma fram med förslag om hvad som bör göras.

Då kan det vara på tiden att börja tala om hvilka åtgärder
höra vidtagas. Detta är unionsprogrammet för det närvarande.

Det öfriga måste komma sedan, först mannen och männen kring

X:o 3.

Kungl. proposition■!
ang. dt
unionen a förhållandena.

(Forts.)

8 Tisdagen den 27 Juni.

• Konungen, sedan skola vi nog få se att rådslagen blifva svenska.
; Ty de män, som bär behöfvas, äro sådana, som veta tillvarataga
'' Sveriges intressen och endast Sveriges intressen. De män, som skrifva
det papperet där, de må behålla afl den berömmelse och all
den tacksamhet de inhöstat på andra sidan Kölen genom sin kommuniké
och denna statshandling. Och där är, mina herrar, enligt
min uppfattning, unionsprogrammet för ögonblicket. En man,
män, som kunna taga ledningen och åstadkomma ett intimt samband
mellan utskottet och regeringen, däraf skola komma goda
och framför allt svenska rådslag. Det är för tidigt att nu tala
om hvart de rådslagen skola leda. Det veta vi icke. De rådslagen
kunna möjligen behöfva omfatta allting, som kan hända,,
alla lösningar förenliga med svenska intressen och dessa kunna
vara mångahanda. Jag skulle kunna framlägga för eder, mina
herrar,^ en hel arsenal af dylika program. Det kan finnas lätta,
och svåra, stora och små och af alla möjliga arter kunna de vara,.
dessa lösningar. Men ett kan man fördra af dem alla, och det är,
att de skola vara svenska.

Det har talats om utlandet, men hvad har väl utlandet för
närvarande med denna fråga att skaffa! Intet, alls intet. Men
den dagen skulle kunna komma, då helt visst utlandet finge med
frågan att skaffa, och det blir den dagen, då det får bära någon
del af olägenheterna.

Mina herrar, vid ett föregående tillfälle lofvade jag att icke
i dag skräda orden — jag har icke hållit mitt löfte och det har
berott på min vördnad för fosterlandet, för grundlagen, för Konungen
och för herr talmannen, på aktningen för eder, mina herrar,
och det folk, som har hört mig och som hör mig, för dem.
här inne och utanför och de andra folk, som kanske höra hvad
här säges — men ej på aktningen för mig själf. Ty huru skall
■väl eu svensk man i dessa dagar hafva aktning för sig själf,,
innan han fått uttala sitt hjärtas mening, och här står en förtviflad
svensk, som har svårt att bära den nesa, som tillskyndats
honom. Då jag gick hit till denna plats, hörde jag mina
vänner, de få jag kanske har, säga till mig: Akta dig för talmannens
klubba, akta dig för ätt blifva utvisad af väktmästarne 1
Du är ej mannen, som skall störta ministären. Det skall integå
till på det viset, att man här talar rent ut — det passar
icke häi''. Nej, det skall försiggå i det stilla, tysta, i tysthet
skall man gå ikring och hviska till hvarandra och på den vägenskall
man nå sitt mål. En fjärde, och det var nog en verklig
vän, ty han har ofta sagt mig rätt beska sanningar, undrade,
huru vi kunde hafva samma valmän. Hvad kommer mig nu allt
detta vid! Jag sade, att jag var en olycklig svensk, en förtviflad
svensk. Veten I, mina herrar, hvad en utlänning sade mig för
en tid sedan? Han sade: »de quelle fånge étes-vous donc faits.
dans ce pays-lå?» Öfversättningen, mina herrar, må ni skälfva
göra. Om jag hade sagt det till den främmande mannen, skulle
han slagit ned mig, och han hade gjort rätt däri. Men hvad kunde

Tisdagen den 27 Juni.

Jf:o 3.

lag, svensken, val göra annat än slå ned det enda öga, som För- Kungi. proposynen
i sin nåd lämnat mig kvar, och inom mig känna: vänta sition ang. de
blott, vår tid kommer väl ock en gång. unionella för I

går mötte jag på Stockholms gator en gammal kamrat, Ullanden“-som jag icke sett på många år. Han omfamnade mig under tårar (Fortä-)
och utbrast: »Jag tackar Gud att jag icke äger någon hustru,
och hvarje dag lofvar jag Gud att jag icke har några barn,
inför hvilka jag skulle behöfva skämmas!» Har jag icke läst
i mina egna barns ögon den undrande frågan: »Fader, hvarför
gör du ingenting, hvarför säger du ingenting, du, som fatt rätten
att tala? Skola vi då underkasta oss den dom, den smälek
och nesa, som du utan att säga ett ord låtit komma öfver oss.

Är detta det arf vi få taga efter dig?»

Herr talman, jag måste sluta. Jag har i mitt yttrande i
dag utan att citera användt en del uttryck, hvilka förut blifvit
fällda. Jag gör det ännu en gång, i det jag säger: Här står jag
och ''kan icke annat.

Herr Lithander: Då jag till fullo delar det missnöje, som
ganska allmänt gifvit sig till känna mot regeringens ledamöter
i anledning af deras råd till Konungen om hvad som i vårt land
bör företagas gentemot den norska revolutionen, och då jag för
min del anser, att statskuppen i Norge ej bör behandlas på annat
sätt än den förtjänar, nämligen såsom begånget brott mot gällande
och besvuren lag, anhåller jag, herr grefve och talman,,
att det måtte tillåtas mig att här uttala min rent personliga uppfattning
om denna för de nordiska folken så utomordentligt viktiga
fråga. Till förekommande af hvarje missförstånd och misstolkning
af mina ord har jag skriftligen sammanfattat hvad jag
velat säga, och jag anhåller, att detta mitt yttrande måtte få
åtfölja den kungl. propositionen till utskottet för att där tagas
under välvillig ompröfning. Om jag ej kunnat fatta mig så kort
som önskligt vant, hoppas ''jag dock p''å kammarens ''Öfverseende,,
då frågan det gäller är af så ofantlig vikt.

Vårt fädernesland befinner sig under en svår och kanske förkela
dess framtid ödesdiger kris.

Den revolution, som Norges statsråd och Storting dristat sig
utföra mot sin Konung och sitt broderlarid med brytande äf besvurna
lagars hélg''d, Järf öre a’t"t Konungen icke velat och icke kunnat
bryta sin till Norges land afgifna ed att regera och styra detta
land i öfverensstämmelse med dess konstitution och lag, saknar
hvarje sken af berättigande. Genom unionens våldsamma brytande
och afsättandet af [/mows-konungen är Sveriges fred med Norgebruten,
och Norge befinner sig i samma läge som efter freden i
Kiel.

Synpunkten för 1813 års män var den, att Sveriges framtida
säkerhet likasom freden på den Skandinaviska halfön kräfde eu
sammanslutning mellan de båda närbesläktade folkstammarna på.

N:o 3.

Tisdagen den 27 Juni.

Knngl. propo- ömse sidor om Kölen, och en 90-årig fred torde till fullo hafva
sition ang. de bekräftat riktigheten häraf. Visserligen hafva tvister länderna
^”hållandena erae^an förekommit genom ständigt af Korge framdragna tvistefrön
och orättmätiga anspråk, men ännu har ingen bevisat sam01
s'''' ma.nslutningens obehöflighet. Sverige har å sin sida aldrig uppträdt
fordrande, men väl har Konungen och svenska folket vid
alla tillfällen lagt i dagen sin uppriktiga och ärliga önskan att,
så långt lag och rätt det tillåter, främja Korges likställighet med
Sverige inom unionen. Fullkomlig likställighet mellan tvenne folk
med vidt åtskild representation och konungamakt är dock omöjlig
att i praktiken genomföra.

Om de stora fördelarna af den nuvarande sammanslutningen
inom vårt lands naturliga gränser af de från Danmark och Korge
tidigare afsöndrade provinserna Skåne, Halland, Blekinge, Bohuslän,
Jämtland och Härjedalen äro ostridiga och så högt uppskattade,
att dessa provinsers innevånare med stolthet bära vårt svenska
namn, böra vi äfven kunna inse, att skäl förefinnes att utsträcka
sammanslutningen än längre.

Haturen har själf sammanfogat de båda länderna Sverige och
Korge. Huru är det möjligt, kan man med skäl fråga sig, att af
de tvenne folk, som äro af samma stam, talande samma tungomål,
bekännande, samma religion och i fråga om kultur och samhällsskick
ansetts fullt jämbördiga, det mindre, som höjt sig på det
andras bekostnad, kan komma på tanken att för undvikande af
en obetydlig jämkning i fråga om lag och representation, som
icke kan tillmätas någon betydelse i jämförelse med de stora fördelar,
som genomförandet af en fullständig enhet skulle bringa,
sönderslita det band, som nödvändigheten en gång sammanknutit.

Det måste åligga Korge att inför världen afgifva svar härpå.
Är den nuvarande unionen för norrmännen osympatisk, är detta
sannerligen icke Sveriges fel.

Sverige har hittills troget och utan inskränkning hållit de
aftalade unionsbestämmelserna. Det vanärade och oförlåtliga brytande
af sitt hedersord, hvartill norska undersåtar gjort sig skyldiga,
måste därför framstå i den mörkaste dager. Det är Sveriges
godtrogenhet, ärlighet och undfallenhet, som nu berådt oss
svenskar bekymmer.

1 Kielfreden bestämdes bland annat, att Korge skulle till
Sverige afträdas, hvilken afträdelse var genom traktater med stormakterna
betingad. Skandinaviens enhet torde således få anses
vara härmed afgjord äfvensom af det öfriga Europa erkänd hafva
en stor betydelse.

Om Sverige oryggligen fasthållit vid Kielfredens bestämmelser,
så hade alla norrmän i denna stund utan tvifvel varit lika
göda svenska patrioter som befolkningen i de förut norska provinserna
Bohuslän och Jämtland.

Af anledningar, hvilka ej här behöfva förklaras, utbyttes emellertid
dessa för Skandinavien så viktiga bestämmelser mot 1814
års unionskontrakt, för hvilken blindhet vi oafbrutet fått lida.

Tisdagen den 27 Juni,

N:o 8.

Att nu släppa denna union, som norrmännen med våld och på Kungl. propoett
skymf ligt sätt sökt bryta i stället för att lojalt starkare nitton ang. de
tillknyta, skulle utan tvifvel vara ett ännu större och farligare för''

misstag, hvithet omtanken för vårt fäderneslands framtid och ära ia
måste förbjuda oss. Vår egen säkerhet tvingar oss att nu hellre ^ or 9''
•svida för framtida lugn än att köpa stundens ro för våra efterkommandes
ständiga oro.

Alldeles tydligt är, att Skandinaviens kraft ligger i de båda
ländernas gemensamma uppträdande, men det stöd, som den nuvarande
unionen bjuder oss, kunna vi icke längre anse tillfredsställande,
emedan Norge undandragit sig större delen af sina unionsplikter.

Eu sådan auktoritets som grefve A. E. Skjöldebrand yttrande
i sina memoarer må här anföras:.....»Nu däremot är för eningen

så osammanhängande, Norges konstitution så anarkisk,
folkets representanters uppförande så otacksamt för alla de välgärningar,
hvarmed det öfverhopats af Konungen, och alla de bevis
af välvilja, det åtnjutit af svenska nationen, med ett ord så
fientligt och hatfullt, att landet förr eller senare måste ånyo eröfras.
Annars vore del nyttigare för Sverige, att detta land ej
funnes och att oceanen vore vår gräns.»

Att Norge för sitt eget försvar är i allra högsta grad beroende
af Sveriges hjälp, torde vara uppenbart, ehuru norrmännen
under sitt nu upphetsade sinnestillstånd icke synas uppfatta vidden
och betydelsen af den Skandinaviska halföns gemensamma försvar.

Härtill kommer, att de båda folken böra befrämja hvarandras
ekonomiska utveckling genom fritt utbyte på ett vidgadt han■delsområde,
hvarjämte en sammanslutning ju äfven medför stora
besparingar, under det att en skilsmässa måste förorsaka ökade
utgifter, högre skatter, ökad värnplikt m. m. En skilsmässa
mellan de båda skandinaviska folkstammarna leder med säkerhet
till bådas olycka. Sverige måste därför med kraft och fullaste
allvar uppbjuda all sin förmåga att förhindra en sådan olycka.

Krafvel'' Sveriges och Norges framtid sålunda uppenbarligen
Skandinaviens enhet, så kräfver Sveriges nationalära icke mindre
ett det kraftigaste motstånd mot det ohemula norska revolutionära
våldet, för så vidt icke hvarje begrepp om nationell ära skall do
ut i vårt land.

Om norrmännen från början taktfullt vändt sig till Sverige
med framläggande af ett förslag till bättre ordnande af de unionella
angelägenheterna och detta förslag varit lika ärligt menadt,
som deras mot broderlandet anlagda fästningsverk varit motsatsen,
så hade säkerligen denna framställning rönt sympati i Sverige.

I stället hafva emellertid norrmännen under hätska och sanningslösa
tillvitelser mot Sverige för öfversitteri, tyranni, svek, trolöshet
m. m. från början till slut uppträdt jpå det mest brutala
och kränkande sätt, och Sveriges eftergifter hafva endast ökat
deras hänsynslöshet, hvilken slutligen gått ända därhän, att de
med begagnandet af en ömklig förevändning öppet brutit det kon -

N:o 3.

Tisdagen den 27 Juni.

Kunrjl. propo- trakt med Sverige, som förskaffat Norge dess nuvarande själfsition
ang. de styrelse, samt skymligt afsatt den humanaste Konung, som någonumonelia
för-sin regerat Norges land.

a “n e"a'' Skilsmässa i godo från lagbrytare och upprorsmän med bi1
01 Sv> behållande af ömsesidig aktning och oförminskadt förtroende är
naturligtvis icke möjlig. Ringa, om ens någon sannolikhet föreligger
således, att efter en dylik skilsmässa ett godt förhållandeskulle
kunna inträda mellan tvenne folk, hvaraf det ena under
unionstiden endast sökt och gifvit anledning till strid. Sveriges
nationella ära och värdighet kräfva oafvisligen att på fullaste
allvar och med kraft nu sätta en bestämd gräns för våra hittills,
som vi nu se, ändamålslösa undfallanden, om vi icke vilja,
inför världen framstå som en nation, den där förlorat förmågan
och viljan att häfda sin rätt och sitt nationella anseende.

Som vida bekant är, har Norge dessutom vid flera tillfällen
förrådt sin afsikt att utanför sitt land söka stöd i sina fientliga
planer mot Sverige. — Må det nu söka efter detta stöd.
Norges brott mot sin i hela världen högt aktade och vördade''
Konung och mot svenska nationen kan icke och kommer icke att.
vinna godkännande af någon makt.

Att hvarje tanke på ett försvarsförbund måste förfalla, tordevara
uppenbart, ty då Norge redan svikit sin ed till sin Konung
och sitt hedersord till Sverige, hvad kunna vi väl då vänta i
fråga om en så godtycklig öfverenskommelse, som när som helst
kan brytas ?

Då Norge med sitt politiska lättsinne och totala brist på
rättskänsla alltså kommer att för oss blifva en farlig granne,
äfven om. vi skulle afstå från alla förbindelser med detta land,
sä tvingas vi att taga fästa på detta tillfälle, säkert aldrig mera
återkommande, som den norska revolutionen satt i våra händer
och därmed gifvit oss en rättsgrund, som i enkelhet och klarhet
icke lämnar något öfrigt att önska, i det att Sverige, begagnande
sig däraf, nu ändtligen kan stadfästa en pålitlig och varaktig
fred för den Skandinaviska halföns folk, ej byggd på de lösliga
känslornas gungfly, utan på de välför stådda ömsesidiga intressenas
säkra grundval.

I denna stora sak finnes äfven en sida, som måhända är mindre
beaktad, men som icke desto mindre förtjänar uppmärksamhet.
Den är hvad Sverige uppoffrat och hvad Norge vunnit på unionen.

Någon detaljerad redogörelse härför erfordras icke, då denna
kammares ledamöter utan tvifvel väl känna dessa förhållanden.

Jag vill blott erinra om att Sverige afstod Pommern och
Eugen för åstadkommande af föreningen med Norge, ett medgifvande,
som då ovedersägligen innebar en stor uppoffring, i det
att Sverige för dessa provinser eljest kunnat köpa sig andra fördelar.
Jag vill blott erinra om att Sveriges deltagande i kriget
mot Napoleon var villkoret för en förening mellan den Skandinaviska
halföns båda länder, för hvars realiserande Sverige nödgades
underkasta sig ytterligare tvenne krig, och att Sverige så -

Tiädaaen den 27 Juni.

X:o 3.

.lunda utsatt sig för stor fara i och för vinnandet af detta sitt Kungl. j>ropostörsta
nationella mål. Icke heller torde det böra glömmas, att sition ang. de
■Sverige underkastat sig många permanenta uppoffringar för att ^uiundlna "
visa tillmötesgående mot Norge, så t. ex. genom Norges ringa
andel i unionella utgifter samt genom norska handelsfartygs lik- 1 or s''''
ståtlighet med de svenska i våra hamnar, med däraf följande
kännbara intrång i svenska fraktfarten. Att äfven mellanrikslagen
var till stor ekonomisk fördel för Norge hafva norrmännen
■själ!va vitsordat, hvarför Norges sammanlagda skuld till Sverige
nu kan räknas i hundratals millioner kronor. Om Sveriges
kontanta utlägg till Barbareskstaterna för att under den svenska
flagga, som norrmännen nu skymfat, skydda norska fartyg mot
sjöröfveri, kan ock i förbigående erinras. Fri undervisning för
norrmän vid svenska undervisningsanstalter samt sist byggandet
af Ofotenbanan torde ock falla under svenska uppoffringar till
förmån för Norge. Genom och under unionens skydd har Norge
kunnat utveckla sig andligt och materiellt i en grad, som varit
■omöjlig i dess forna ställning som lydrike under Danmark. Det är
.alltså unionen och Sveriges uppoffringar, som gjort Norge till
hvad det är.

Den nytta, som Norge i sin helhet haft af föreningen med
Sverige, är sålunda helt enkelt oberäkneligt stor. Ett oafbrutet
fredslugn med undvikande af tvenne dansk-tyska krig, i hvilka
Norge eljest ofelbart måst deltaga, om det skulle varit förenadt
med Danmark, samt i öfrigt det stora, allt öfverväldigande faktum,
att Norge genom föreningen med Sverige blef en själfständig stat,
torde för Norges hela utveckling äga ett värde, som ej kan förringas
genom den norska otacksamheten.

Från svensk sida måste det vara en omöjlighet att nu lugnt
■åse, huru alla våra kännbara och långvariga uppoffringar för uppnående
af vårt slutmål, göras illusoriska^ därigenom att man på
-det mest hänsynslösa sätt rycker oss uppoffringarnas resultat ur
händerna. Skulle det verkligen vara möjligt, att vi utan vidare
låta oss skymfligen stötas bort från en säkerhetsställning, som
vi med dessa uppoffringar förvärfvat, då tviflar jag på att vi
längre förtjäna att kallas svenskar.

Det tillfälle, som vid denna nu sammanträdande urtima riksdag
af Sveriges och Norges Konung lämnats oss för besluts fattande
i denna för vårt land så ödesdigra fråga, skall, rätt be.
gagnadt, säkert komma att -skrifva ännu ett blad om svenskmannaära
och trohet mot konung och fädernesland i vår ärorika
historia. Må så ske, men ma vi härvid noga akta oss för
halfva mått och steg, som alltid medföra olycka, utan i stället
med kraft och mod gå fram på den enda väg, för oss genom norrmännens
oförsynta, revolutionära-tilltag klart utstakad, som verkligen
leder till det mål, för hvilket unionen en gång bildats, nämligen
fred utåt och fred inåt.

Det har i flera fall, som kunna jämföras med de skandinaviska
förhållandena, visat sig, att enhetsstaten är den enda rätta

S:o 3.

Tisdagen den 27 Juni.

Kungl. propo- lösningen och den enda utvägen att åvägabringa lugn och sanisition
ang. de förstånd med bråkiga småstater af samma nationalitet. Den lilla
union sbrodern Norge har i sin ungdomliga obetänksamhet äfven
(PortsT'' °^ra^ ei1 s^or s^na inskränkta tillgångar för byggande af

or s''^ dyrbara, ehuru sannolikt tämligen betydelselösa gränsfästningar
mot sin välsinnade och uppoffrande större unionsbroder. Därigenom
har Norge lämnat ett nytt bevis för sitt behof af lämpliga band
på sin benägenhet att störa freden på den Skandinaviska halfön.
Må det därför nu innerligare förenas med de 5 millioner lugnare
inbyggare, som finnas på vår gemensamma halfö och hvilka det
i allas intresse åligger att där upprätthålla ordningen. England
har med exempel visat, hur man till gemensam fördel sammanbinder
folk med samma intressen, likaså Preussen, Italien och Amerikas
Förenta stater. Må vi följa exemplet, ty den Skandinaviska
halfön är för liten för två tvistande riken, men lagom för ett enigt.
Nu får Sverige aldrig släppa denna tanke — vårt hela framtida
lugn — eller rygga tillbaka för de uppoffringar, som "dess realiserande
kräfver.

För vinnande af detta stora nationella mål har Riksdagen
enligt mitt förmenande att nu helst ena sig om och uttala sig för:

l:o) att de utländska makterna delgifves ett bestämdt instämmande
från Riksdagens sida i Konungens protest mot norrmännens
revolutionära handlingar, likasom en protest mot att Norge
erkännes såsom suverän stat, därvid åberopande Kielfredens bestämmelser
;

2:o) att, då det af H. K. H. Kronprinsen-Regentens uttalade,
af Riksdagen gillade förslag att på fullständig likställighets grund
återupptaga förhandlingarna i unionsfrågan. af Norge afvisats med
revolution, till den norska revolutionens ledare eller den sig s. k.
regeringen öfverlämna ett riksdagsbeslut, att Sverige och Eorge
hädanefter som hittills skola vara förenade i ett för den Skandinaviska
halföns säkerhet och lugn nödvändigt, oupplösligt förbund,
nu under namn af Konungariket Skandinavien, hvars regent
skall vara konung Oscar II, samt att hädanefter full likställighet
skall råda mellan båda folken, i det att gemensamma
lagar skola antagas af en för båda länderna gemensam representation
efter svenskt mönster;

3:o) att kraftiga förberedelser vidtagas för att i händelse af
behof hastigast möjligt kunna sätta vårt försvarsväsende i mobiliseringstillstånd
samt att ett lån om 100 millioner kronor upptages.

Skulle Norge afvisa äfven detta Sveriges yttersta beslut, tillkommer
det regeringen att, stödd af den svenska Riksdagen, med
de maktmedel, som stå till buds, värna vårt fosterlands intressen
och nationella ära.

Herr Säve: Den sedan många år omsorgsfullt och systematiskt
förberedda revolution, som nu utbrutit i Kristiania, har icke kommit
som en öfverraskning för någon af oss, som hade tillfälle att

Tisdagen den 27 Järn.

N:o 3.

unionella förhållandena.

(Forts.)

närvara här vid förhandlingarna sistlidne maj månad. För min Kmgl. propodel
får jag säga, att jag förutsåg den redan för många år sedan, sition ang. de
Vid 1895 års riksdag tillät jag mig fästa denna ärade kammares ”
uppmärksamhet på den starka stegringen af den norska försvarsbudgeten
och på den ifver, med hvilken man sökte förekomma
oss vid införandet i den norska armén af repetergevär, och jag
tillät mig benämna denna nya aktionslinje för en väpnad aktionslinje.
Jag fäste uppmärksamheten på nödvändigheten af, att våra
legationer på utländsk botten beriktigade de vrängda framställningar
om de unionella förhållandena, som stodo att läsa i de stora
värld sbladen, och hvilkas norska ursprung var omisskännligt, och
de borde hafva gjort detta, om de stått fast vid våra äldre traditioner
från forna ärofulla tider. Jag var öfvertygad om att
konsulatfrågan skulle blifva strängen på Einar Tambaskälfvers
båge. Nåväl, den har brustit nu, och så gå de igen, de sedan
Svolderslaget klassiska orden: »Norges krona ur dina händer,

Konung!»

Men allt tal om att man borde med ivppmärksamhet följa
den nya norska aktionslinjen, stämplades i Norges och i Sveriges
vänsterpress såsom storsvenskars tal, och vi, som på den tiden
följde herrar Alins och Reuterswärds ledning, kallades för kriminaldårar.

Ack, Gud gifve, att det hade funnits flera storsvenskar och
flera kriminaldårar än vi. Hade det funnits en stark riksdagsmajoritet,
som bestämt förklarat sig villig att med de medel,
som stode vårt land till buds, stödja unionskonungen och värna
Sveriges rätt, så skulle vi icke i denna stund stå, där vi nu stå.

Vi skulle då icke fått bevittna sådant, som nu tilldragit sig, vi
skulle icke behöft lida förödmjukelsen af att se besvurna grundlagar
kränkta, föreningskontrakten utan vårt hörande brutna, vår
Konung störtad från sin norska tron och vårt land föremål för
främmande staters medömkan.

Alla torde vi för öfrigt hafva felat. Denna kammare hade
kunnat uttala sig ännu tydligare än den gjort, Andra Kammaren
hade tidigare kunnat utträda ur en passivitet, som visst icke
varit uttrycket för politisk klokhet, och Konungens rådgifvare
hade bort från sina bänkar i kamrarna öppet och klart framhålla
för Sveriges folk, hvilka faror hotade unionen, i stället för
att beständigt mana till moderation och ställa sig själfva i den
skefva ställning att nödgas gång efter annan försvara eftergifter,
såsom de bekanta i flaggfrågan och den olycksaliga kommunikén.
Äfven pressen har mycken skuld i hvad som nu timat.

Den har indirekt understöd! separationsrörelsen i Norge genom
att ideligen upprepa, att hvad man än gjorde i detta land, så skulle
Sverige under inga förhållanden använda väpnad makt. Och nationen
i sin helhet! Ja, den har sofvit den rättfärdiges sömn i tron
på sin regerings framsynthet och politiska klokhet, tills nu omsider
stormklockorna på andra sidan Kölen uppväckt den och kommit
den att inse, att dess slummer varit för lång.

N’:o 3.

Tisdagen den 27 Juni.

Kungl. propo- Kungl. Maj:ts proposition har icke tillfredsställt landet. Dess
sition ang. de innehåll har varit en missräkning för många, ja, den har varit en
unmiandena missräkning för de flesta, Men störst har deras missräkning varit,
(Forts i '' som’ när iinS° underrättelse om revolutionens utbrott, närde
1 ors'' den förhoppningen, att Kungl. Maj:t skulle låta utfärda befallning
om gränsspärrningar, om upprorslagens uppläsande, om kreditivens
lyftande, om mobilisering af armén och flottan och i
samband därmed om Riksdagens inkallande. En mobiliseringsorder
då genast skulle hafva klarat situationen, och vi skulle nu veta,
hvar vi stå. Här i denna kammare hade väl näppeligen funnits
en enda man, som velat desavouera sin Konung, och jag är öfvertygad
om, att den svenska nationen i sin helhet skulle varit beredd
att underkasta sig alla offer för att värna hvad som nu under
dessa riksdagsförhandlingar befinnes vara nationens intressen och
nationens rätt. Men regeringen utfärdade icke en sådan befallning,
utan hon har i stället; framlagt den här föreliggande kungl. propositionen
och har öfverlämnat till Riksdagen att taga ledningen.
Det gamla allbekanta romerska budet videant consules ställes sålunda
nu icke till regeringen, utan till oss i Riksdagen. Det är
alltså vi, som nu hafva att se till, att staten icke tager någon
skada,

Men hvad skall Riksdagen göra under dessa svåra förhållanden
? Skall Riksdagen för sin del förorda en fullständig underkastelse
under de norska fordringarna, eller, med andra ord, skall
Riksdagen förorda, att detta Sverige med sina 5 millioner människor,
med sina starkare resurser både i militäriskt och finansiellt
afseende, med rätten, legitimiteten, de internationella traktaterna
och medvetandet om att obrottsligt hafva hållit sina unionella
förbindelser på sin sida skall öfverlämna åt det revolutionära
Korge med dess 2 millioner människor, med dess svagare militära
och finansiella resurser, isoleradt, som det i denna stund står
inom det europeiska statssystemet, att ensamt ordna de förhållanden,
som för framtiden skola vara bestämmande för de båda
skandinaviska rikena? Nej, det kan Riksdagen icke, ty det vore
en skam och en vanära för Sveriges folk, och ingen lär väl inom
denna kammare kunna förorda någonting sådant utan att känna
blygsel uti sitt sinne.

Kå, skall Riksdagen då betrakta revolutionen i Korge som
ett uppror, som den i verkligheten är, emot den union, som vi
förpliktat oss att upprätthålla och försvara? Ja, om det vore
så, att svenskarna hade samma uppfattning som andra folk om
betjMelsen af nationalitetsidén, som dock varit de sista hundra årens
största politiska fråga, då förefunnes ingen tvekan. Men Sveriges
och Korges folk hafva icke förstått att begagna de nittio år,
som en nådig försyn gifvit dem, till att af unionen göra någonting
annat än hvad G-eijer yttrade om Kalmarunionen: en tanke.
Det svenska folket har ock blifvit så utledset vid den till följd
af de sistförflutna årtiondenas ständiga ord- och pappersstrider,
att det i denna stund icke i densamma finner någonting af värde.

Tisdagen den 27 Juni.

N:o 8.

Det vill sålunda, såvidt jag kan förstå stämningen i landet, icke
offra sina söners blod på att bevara den nuvarande unionen och
än mindre begagna det gynnsamma tillfälle, norrmännens fördragsbrott
gifvit det, till att ombilda densamma till en fastare och
starkare union, hvarigenom Sveriges folk blefve det afgjordt förhärskande
och bestämmande på den Skandinaviska halfön. Man förmår
icke sätta sig in uti det perspektiv, som''framtiden skäll upprulla
för ens ögon, då Skandinavien är ännu mera splittradt än
det nu är och då vårt land kommer att stå inklämdt emellan
den mäktiga grannstaten i öster, hvars expansionsförmåga vi väl
känna, och den trätgiriga grannstaten i väster, som i ständiga
strider med oss skall söka en afledning för dessa inre tvister, som
i Norge hafva urminnes häfd. Men kommen ihåg, mina herrar,
opinionerna växla, äfven de liberala; nationalkänslan stiger och
faller som ebben och floden i hafvet, och på denna tid af nationell
dekadans måste följa en annan tid af nationell elevation. När
elevationens dagar nå oss, då skola vi bedöma unionsfrågan på
ett annat sätt och med andra ögon än vi nu bedöma henne. Och
min öfvertygelse är, att eftervärlden skall fälla en sträng dom icke
blott öfver den generation norrmän, som med svek och våld sönderbrutit
unionen, utan äfven öfver den generation svenskar, som
likgiltigt låtit den falla.

Vårt folk har under de många fredsåren blifvit ett fredsälskande
folk, men så fredsälskande är det dock icke, att det
vill i allo tillämpa den allbekanta gamla Manchestersatsen »laissez
aller», »laissez faire», som eljest nu gäller på så många områden
i vårt land, äfven med afseende å unionsfrågan i hennes
nuvarande läge. Det måste känna den djupaste harm öfver hvad
som skett, när det till exempel finner, att, då den svenska Riksdagen
voterade millioner för uppförande af fästningsverk, hvilka åsyftade
att skydda båda de skandinaviska rikenas osäkra flankställning
i norr, Norges Storting voterade sina millioner för fästningar
vid den värmländska gränsen såsom replipunkter vid tillämnade
unionsstrider. Det måste lida af förödmjukelsen att se,
huru, då Sveriges Konung och Riksdag, med fullt bortseende från
den öfverlägsna ställning, som dock Kielerfreden och unionskontrakten
gifvit Sverige, bjuda Norge handen till en fullständig
uppgörelse på likställighetens grund, Norges regering och Storting
svara med att störta vår Konung från den norska tronen
och trampa unionskontrakten under fotterna. Vårt folk vill freden,
men det vill icke freden för hvarje pris som helst. Det vill
en uppgörelse, men det vill icke en uppgörelse, som ytterligare
kränker dess ära. Det kan efter mitt förmenande icke ske på
annat sätt än att den uppgörelse, som under en eller annan form
förr eller senare måste komma till stånd och om hvilken det
tillkommer Norge och icke Sverige att anhålla, föregås af militära
rustningar på vår sida, därvid vi blott följa det af norrmännen
oss gifna föredömet, så att det från första stund blir klart för
hvarje norsk och hvarje svensk man och äfven för de utländska
Första Kammarens Prof. vid Urtima Riksdagen 1905. N:o 3. 2

Kungl. proposition
ang. de
untonella förhållandena.

(Forts.)

U:o 3.

Tisdagen den 27 Juni.

Kungi. propo- makterna, att det denna gång är allvar med våra fordringar och.
sition ang. de att vi icke kunna låta dem falla.

umanella för■ Det har gifvits kapitulationer, herr grefve och talman, som
, visat sig vara nodvandiga och berättigade, men det har äfven iun 0

s'''' nits vanhederliga kapitulationer. Vår historia pekar med ett varnande
finger på en af det senare slaget. Ännu den dag som i
dag är kommer månget svenskt hjärta i brand, då man nämner
ordet Sveaborgs kapitulation. Sveriges ära tål icke vid ett nytt
Sveaborg.

Herr talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till nu pågående
sammanträdes fortsättande kl. 7 på aftonen.

Herr Benedicks: Hen siste ärade talaren yttrade något om
den slummer, hvaruti det svenska folket varit försänkt. Jag instämmer
i dessa hans ord, liksom i många andra han yttrat, men
främst delar jag hans uppfattning med afseende å den regering
och de rådgifvare, som under de senaste tiderna suttit vid den
svenske Konungens rådsbord. Intet förutseende har af dem visats,
allt har fått gå sin gilla gång. Till och med när så
bestämda underrättelser kommo till Stockholm, som att vårt hittillsvarande
broderfolk var ute ''för att upptaga ett krigslån, sa
gjordes ingenting.

Kungl. Maj:t nekade sin sanktion på de norska fordringarna
om konsulerna. Han möttes af det lifligaste bifall från hela svenska
folket, ett från hjärtat gående bifall, ovationer från alla håll.
Och hvarför? Jo, därför att svenska folket kunde hysa tillit till
sin Konung, därför att han uppträdde som en man för hela svenska
folket. Därefter träffades svenska folket i sin Konungs person
utaf en skymf, den nu skedda uppsägningen af unionen från Norges
sida. Detta var en örfil, gifven åt det svenska folket. Huru reagerade
regeringen däremot ? Jo, detta är svaret, ett svar som
mera liknar en konkursutredning, där det är Sveriges ära, som
kan förloras mera än något annat. Sådan har regeringen varit,
och nu kommer den och fordrar en fullmakt att handla i svenska
folkets namn och träffa uppgörelse med ett upproriskt Storting.
Ja, en uppgörelse må ske, men den skall från vår sida handläggas
af män, för hvilka Konungen och folket hafva förtroende. Så
länge denna regering är kvar, kan svenska folket icke hafva det
lugn, som det behöfver, när det gäller att som en man sluta sig
ikring sin Konung, stödd af rådgifvare, som alla önska se upp
till. Hvad som här i första rummet behöfves är, att den regering,
som vi önska skall komma, utger ett bestämdt program.
Därvid antager jag, att den första åtgärden skall vara en mobilisering,
ty utan att det står makt bakom ordet, är det icke
värdt att göra någonting, och den minsta fordran, som vi kunna
komma med, exempelvis slopandet af de fästningar, som äro byggda
mot Sverige, kommer då att mötas af hånskratt. Hafva vi där -

Tidsagen den 27 Juni.

N:o 8.

emot en sådan makt, att det är vi, som bestämma hvad som Kungi. proposkall
ske, då kan det möjligen blifva en annan låt. sition ang. de

Hvad gäller det nn närmast för Sverige ? Jo, det gäller säker- unio^lla förheten
för vår västra gräns, det gäller, att icke Sverige vid ett hållandenagifvet
ögonblick kan tagas i flanken på bägge sidor på en gång. (F°rts-)
Därför är det, som jag vill sluta med att säga: Säkerhet för vår
västra gräns och ingen kapitulation!

Herr Berg, Lars: Då vi infunno oss till detta urtima riksmöte,
föregingos vi af förebud, som sändes i form af hyllningstelegram
till Konungen för att uttrycka allt folkets kärlek, tacksamhet
och hängifvenhet. Dessa hyllningar, i hvilka många af
oss, kanske de flesta, deltogo, uttryckte inga särskilda önskningsmål,
men vi ville visa Konungen, att man var tacksam för hans värdiga
uppträdande gentemot det upproriska folkets anfall emot
unionen och försök att afsätta Konungen, samt att han skulle finna
hela'' svenska folket samladt ikring sig i nöd och lust, och vi
hoppades att här mötas utaf nådiga förslag, ägnade att kunna
afveckla den betänkliga tvisten, utan att Sveriges ära och rätt
skulle kränkas. Men i stället funno vi af den nådiga propositionen,
att Konungen till följd af hela det svenska statsrådets tillstyrkan,
således utan stöd af sitt råd, tvingats att beträda den
smärtsamma väg, den via dolorosa, som skulle leda till unionens
upplösning och hvilken utmynnar i en hemställan, att Riksdagen
måtte medgifva Hans Majestät att träffa förberedande villkorliga
aftal rörande de förhållanden, med afseende å hvilka sådant vore
nödigt.

En sådan underkastelse utaf Konungen och det större, obesegrade
landet .har mig veterligen aldrig på jorden inträffat. Men
ännu oförklarligare, smärtsammare och skymfligare ter sig detta
förslag, när Konungen därigenom skulle tvingas att frivilligt skynda
till snm upproriska undersåtar för att erbjuda sin underkastelse
under våldet och erkännandet af upproret, liksom för att belöna
upprorsmännen för deras välförhållande och som segerpris till dem
öfverlämna- den efterträdda norska suveränitetens gyllene krona.

Jag är en gammal, grånad man, som någorlunda gjort upp
min räkning med lifvet. Jag har ingen anledning att söka människopris
och ännu mindre att hysa människofruktan, men jag måste
medgifva, att mitt gamla blod kokar af grämelse öfver ätt en
sådan skymf skall träffa mitt folk, och att jag skall behöfva
blygas öfver att vara en svensk man. Vet icke det svenska statsrådet,
att hundra tusenden och åter hundra tusenden svenska män
gärna och gladt hafva offrat sina lif för att skydda den hotade
eller kränkta ^kronan, ja, att de, efter det deras Konung fallit,
kastat sig i döden för att ännu hinna eröfra en lagerkrans för
att därmed pryda hans kallnade hjässa?

Emellertid anför statsrådet för denna sorgliga och skymfliga
underkastelse intet annat skäl, än att saken nu icke kan hjälpas
och att unionen icke kan upprätthållas med mindre än att makt -

N:o 3.

Tisdagen den 27 Juni.

Kmgl. propo- medel användas, hvartill Sverige ju har rätt. »Ett lugnt och lidelseunioneiuf
för öfvervägande gifver dock vid handen, att ett sådant förfau
^duande na.~rancle icke skulle vara förenligt med Sveriges sanna intresse.» Ty
(Forts.) »uppenbart är, att en union, uppehållen med maktmedel från det
ena rikets sida, skulle hos inbyggarna i det andra föranleda en
sådan stämning, att unionen blefve långt mera till olycka än till
båtnad, en källa till svaghet i istället för till styrka».

Ja, spådomskonsten i människors sinnen är en svår konst,
stundom slår den in, stundom och kanske oftast gäckas den. Människan
spår och Gud rår. De skäl, som statsrådet här anfört,
kunna ju möjligen komma att visa sig riktiga, men sannolikt
är det icke. Det finnes knappast någon union på jorden, som
icke behöft uppehållas med maktmedel, liksom de flesta hafva
skapats med maktmedel. De flesta hafva dock verkligen åstadkommit
ökad fred och styrka samt ofta lycka. Två af jordens
största länder hafva under det förflutna århundradet motat en
upplösning eller ombildat sin union. De amerikanska sydstaternas
uppror slogs ner och släcktes i strömmar af blod. Jag undrar,
om någon kan säga, att detta våld icke har skapat en betydlig styrka
och lycka, inom detta land ? Sonderbundkriget emellan de schweiziska
kantonerna slogs också ned med våld, och följden blef densamma.
Tyska förbundet ändrades till Tyska riket med användande
af maktmedel, och den österrikisk-ungerska unionen har på samma
sätt upprätthållits. Endast Belgien och Holland gifva exempel
på motsatsen, men äfven denna kan förklaras af förhållanden, som
icke äro tillämpliga på oss. Till och med den svensk-norska unionen,
som icke varit ett mönster i sitt slag, har i alla fall, trots
att den bragtes till stånd med våld och trots det den uppehållits
visserligen icke med vapen men dock vid åtskilliga tillfällen
med hot af vapen, dock varit till lycka särskildt för Norge och särskild''.
. innan den förfuskades utaf den svenska styrelsens oafbrutna,
ensidiga eftergifter.

Såvidt man kan döma, så är det den svenska lojheten och
beskedligheten samt okunnigheten om det norska folkets lynne
och karaktär, synnerligast hos svenska statsrådet alltsedan år
1844, som föranledt, att unionen lösts i många sinnen och att norska
folket blifvit bortskämdt, så att detta efter tusenårigt slafveri
lösgifna folk icke kunnat växa sig in i sin frihet. Det gifver nu
till känna den frigifne trälens svårighet att styra sig själf med
förstånd och gentlemannaseder och att ej falla för öfverskattningens
och öfvermodets faror.

Emellertid, de skäl, som här anförts för detta ofosterländska
förslag om frivillig underkastelse under Norge, de vittna genom
rent af sin torftighet, att det svenska statsrådet icke velat beröra
de hufvudsynpunkter efter hvilka vi måste bedöma frågan, om
unionen antingen skall bibehållas och omformas eller om vi skola
låta den lösas, eller också har statsrådet icke känt till dessa hufvudsjmpunkter.
Men huru skall man kunna förklara ett sådant
antagande som det senare. Det är ju alldeles omöjligt, att stats -

Tisdagen den 27 Juni.

If:o 3.

rådet ej vetat, att unionens fördelar äro så stora, att därpå beror
vårt lands lif och frihet. Man har särskildt väntat af svenska
statsrådet, som helt och hållet utgöres af framstående jurister
med undantag af fackministrarna, att då rättsordningen kränkes,
då lagar och traktater mellan båda rikena brytas och då statens
högsta och första uppgift är att upprätthålla lagens majestät, så
skulle denna regering vara mer än andra medveten om de fruktansvärda
vådorna af att låta laglösheten råda. Men i dess ställe
har svenska statsrådet ansett sig böra tillstyrka, att icke en man
användes, icke en hand röres, icke ett ord säges för ätt först och
främst upprätthålla lagarna och sedan afvända den skam och nesa,
som nu hotar vår nation. Man har äfven med förvåning velat
spåra ett sammanhang mellan denna undfallenhet för landets yttre
fiender och den undfallenhet mot landets inre fiender, som man tror
sig hafva märkt, att regeringen och statsrådet gjort sig saker
till. Ifrån landets talarestolar sprides allmänt och Öppet lastelig!
tal mot Konung och folk, mot Gud och religion, mot allt hvad
vi akta heligt, och det röres ej en hand för att hålla lagen i kraft.
Stora skaror af vårt folk tillåta sig öfvergrepp på gator och torg
mot enskilda män och kvinnor, hvilka förolämpas och missfirmas.
Arbetsmarknaden terroriseras, och här det lyckas att uppspåra
och straffa någon af dessa brottslingar, så befrias han ofta
i nådeväg från trefjärdedelar af straffet. Det är ju alldeles gifven
att allt detta måste så öka oron hos vårt folk, att man
frågar sig: Afbeta våra ledare systematiskt och principiellt på
upplösningen både inåt och utåt, och hvad skola vi då göra?

Ja, för att ej uppehålla kammaren vill jag återvända till hvad
jag yttrade i afseende å unionens värde och dess mål. Detta värde
är stort, det kan ju hvar och en fatta, som "befunnit sig tillsammans
med en kamrat i en öppen ''båt på ett stormigt haf.
Håller man ej tillsammans med kamraten, så är man dödens. Eller
om två män befinna sig på ett litet skär, uppkastade dit af hafvet.
De kunna "kanske rädda sig, om "de hålla tillsammans, men
de gå gifvet under, om de kämpa mot hvarandra. Det måste medgifvas,
att unionen i och för sig själ!, så dålig den än varit, är
af den allra utomordentligaste betydelse för båda landen. Den
är köpt af Sverige med störa offer, med hjälp af Europas stormakter,
den har kostat oss tre krig, mycket blod och vår sista
eröfring på andra sidan Östersjön. Dess upprätthållande med vapenmakt
innebär ett själfförsvar; ett försvar äfven för Norge
lika mycket som för Sverige. Det är således en lifssak att upprätthålla
den, och likväl skulle den få brytas just af detta Norge,
förrädiskt, trolöst, i uppenbar afsikt att beröfva oss fördelen af
unionen och t. o. m. med den kända planen —- men kanske regeringen
ej känner den — att eröfra svenska provinser, så att Sverige,
såsom en föregående talare sade, skulle blifva ett objekt
för sina grannars lystnad, ett delnings- och bytes-föremål mellan
dessa på så sätt, att norska hamnar skulle lämnas till Kyssland
mot svenska provinser till Norge. Unionens upprätthållande

Kungl. proposition
ang. de
unionella förhållandena.

(Forts.)

S:o 3.

Tisdagen den 27 Juni.

Kmigl. gropa- med makt är ett påtvunget själfförsvar mot Norges fredsbrott
sition ang. de och anfall. Det är smärtsamt för mig att behöfva vända mig
Unhållande{Ör~meå anmärknin£ar mot så högt aktade och lysande män som de
(Forts) nuvarande svenska statsråden, för hvilka jag personligen hyser
den djupaste aktning och h vilka — jag vet det -— efter sin egen
öfvertygelse handlat som svenska fosterlandsälskande män. Men
jag är också en fosterlandsälskande man och jag drifves också
af mitt samvete och jag vet att bakom mig stå rundt om i
landet störa skaror af svenska folket, och därför måste jag också
uttala min mening, ty den delas af dessa, som »bo i lunder, på
berg och i dalom». Jag vill då säga, att Norges handlingssätt
är en nesa för vårt tappra, ädla folk, som i tålamod suttit i
90 år och lidit ständiga förödmjukelser, ständigt öfvervåld på
vår svenska rätt till förmån för Norges folk, ett ständigt skärande
af breda remmar ur Sveriges hud för att köpa frid och
samförstånd med Norge. Vårt folk känner såsom en befrielse från
en mara, att detta broderfolk, som det uppfostrat och närt, men
som det nu funnit vara en orm vid sin barm, som hugger det
i nacken, numera utan svenska folkets förvållande öfvergått till
öppet^ uppror, ty nu livilar Norges öde i Sveriges fria skön.

Emellertid frågar man sig: hvad skola vi göra ? Ja, huru skulle
hvarje annat frihetsälskande folk göra i liknande läge? Jo, det
skulle aldrig gifva efter för våldet. Det skulle söka att främst
och framför allt upphäfva våldet och att återställa den brutna
lydnaden för lag och konungamakt. Sedan detta skett är jag
också villig att tillråda, att man sänder upprorsmännen ett ultimatum
eller underhandlar, i första rummet huruvida man skall
återställa unionen, göra om densamma, såsom en föregående talare
sade, på bättre, mera betryggande villkor med en stark konungamakt
och tvåkammarrepresentation och med säkrare och klarare
detaljbestämmelser i afseende å rättigheter och skyldigheter,
eller om man skall befria sig från förbindelsen med detta
folk, men på villkor, som kunna ersätta Sverige dess förluster.
Det må nu vara en framtida sak. Vi äro ännu icke där, men
säkert är, att det skulle vara en dårskap, det skulle vara mer
än ett fel, om man nu vare sig inläte sig i underhandling eller
ånyo inginge förbindelse och kontrakt med ett folk, så trolöst och
så opålitligt som vår norske broder har visat sig i upprorsmannens
skepnad. Vi måste sätta makt bakom underhandlingens ord, likaväl
som vi måste fordra garantier och starka garantier för åtagna
förbindelsers uppfyllande. Någon annan säker garanti kan
icke tänkas än besättande af land. Hvarför har nu icke regeringen,
då vi nu stå inför detta norrmännens tilltag, framlagt
saken för oss i utredt skick, hvarför hafva vi ej fått upplysningar,
hvarför hafva vi ej fått en blå bok om huru garantimakterna
ställa sig till saken ? Huru förhåller det sig med dessa
gränsfästningar ? Var det ej för hela unionen viktigt att, då
vi, såsom här förut yttrats, hållit på att bygga Bodenfästningen
för hela nordens försvar, men norrmännen hemligt och för -

Tisdagen den 27 Juni.

N:o 3.

rädiskt byggde gränsfästningar mot oss, svenska folket därom Kungl. propoerböll
underrättelse? Hvarför bär ej regeringen upplyst om livad sition
.som är i hvars mans mun, eller att under många månader mobi- un^la,/år''
lisering skett i Norge? Det är möjligen därför, att den gamla “
ef ter gifv enhet spolitiken endast på det sättet med. fördöljande af '' ''

sanningen kan upprätthållas och fortfarande bedrifvas eller därför
att man vill undvika att väcka vårt svenska folk, väcka
dess gamla nordmannakraft, så att det må resa sig och skydda
sig mot farorna. Det är dock detta vi behöfva, och det är denna
samling, som helt säkert skall ske till följd af de djupa ledens
känsla af skam. Den skall ske med jubel och högt härskri, om
vi af svenska män kallas att skydda vår Konung.

Det kan ej vara obilligt att begära, att Sverige, hvars röst
aldrig hörts eller beaktats i den unionella frågan och som aldrig
lånat sig till ett förräderi, nu vid slutet, då vrakspillrorna af
unionen "skola räddas eller repareras, fordrar att få nya ledare
och nya män, som kunna kalla folket tillsamman under de gamla
svenska synpunkterna och fälttecknen. ''Innan detta sker, kan jag
för min del ej annat än yrka afslag på alla förslag om underhandling
och fullmakt in blanco för Kungl. Maj:t att ingå i underhandling
med upprorsmännen, som nu folkrättsligt äro svenska
undersåtar. ''Vi ha god tid på oss, och Tjag ''hoppas att utskottet
skall vara af samma mening samt anhåller, att mitt yttrande
må få åtfölja den kungl. propositionen till utskottet.

Grefve von Rosen: Norrmännen hafva uppsagt unionen. Det
är otvifvelaktigt, att de hafva tillfogat Sveriges Konung och folk
en mycket svår kränkning. Förbittringen i landet är lika allmän
som naturlig. Det gäller emellertid för oss svenskar att ej af vår
upprörda stämning låta oss förledas till öfverilade och okloka handlingar,
utan att med manlig själfbéhärskning öfverväga ''hvad som
kan vara nyttigt för Sverige och, sedan vi kommit till en bestämd
uppfattning, handla därefter. Det är också denna syn på tingen,
som har bestämt den allmänna meningen för en fredlig uppgörelse
af en union, som icke vidare har något värde, och på denna folkmening
stöder sig regeringen, då den utgår från att unionen kommer
att upplösas och föreslår inledande af förhandlingar för ordnande
af alla de förhållanden, som äga samband med unionen.

Kungl. Maj:ts proposition afser, att underhandlingar skola föregå
beslutet om unionens upplösning, hvilket fattas först sedan
underhandlingarna förts till slut. Dessa förhandlingar komma emellertid
att medföra en mycket stor tidsutdräkt. Under tiden hinna
andra makter att erkänna Norge såsom en själfständig stat, och
då måste Sverige ovillkorligen följa efter. Detta vore i själfva
verket en mycket kännbar förödmjukelse för Sverige och skulle
minska utsikten för Sverige att med kraft göra sig gällande i
Norge. Eu sådan sakernas utveckling kan dock förebyggas därigenom,
att Sverige följer en annan ordning med frågorna, och det

N:o 3.

Tisdagen den 27 Juni.

Kungl. propo- sker så, att också Sverige beslutar unionens upplösning och i följd
sition ang. de däraf träder i underhandling med Norge om afveckling åf de
uniomlla för- af unionen beroende förhållandena. Därigenom undgår Sverige ut“
landets förödmjukande inblandning. Det är för öfrigt af vikt att

ors''; undvika allt uppskof, ty sådant är alltid farligt vid ett ordnande
af internationella angelägenheter.

Nu finnes det många —- och bland dem några af de talare,
som förut i dag uppträdt här — hvilka anse, att Sveriges kränkta
nationella ära fordrar, att samtycke till unionens upplösning icke
gifves annat än under vissa på förhand uppställda och af norrmännen
obetingadt erkända villkor, och att mobilisering ofördröjligen
bör verkställas för att gifva starkare eftertryck åt Sveriges
bestämda vilja.

Detta låter ju mycket antagligt, men månne det verkligen
håller streck vid närmare pröfning? Först och främst är det att
märka, att, om norrmännen uppträdt p''å étt sårande sätt, detta blifva
ett fel å deras sida, men Sveriges ära kan ej blifva lidande därpå.
Och är det vidare så alldeles säkert, att, om vi fordra ursäkter
och uppställa en mängd fordringar med hot om våld, detta är värdigare
än att erbjuda en försoningens hand ? Är det ej i själfva
verket mycket mer högsinnadt och mer värdigt vårt folk att säga:
»Ni hafva på det djupaste kränkt oss, vi äro upprörda öfver eder
brist på ärlighet och öppenhet, edra beskyllningar för lagbrott,
som ni själfva begått, hafva djupt kränkt oss, men — lika godt
— vi skola försöka att glömma och förlåta, och det är vår uppriktiga
afsikt att hädanefter lefva i fred och vänskap med eder.
Hvilketdera är mest värdigt ? Hvilketdera är mest ägnadt att höja
vår själfaktning och vårt anseende hos andra nationer ? Man behöfver
knappast tveka om svaret. Det första är bitterhetens och
hämdkäiislans, det andra högsinthetens och försonlighetens språk.

Från en annan sida sedt skulle en redan nu företagen mobilisering_
innebära betydliga vådor för riket. Det kan nämligen ej
fördöljas, att en mobilisering mycket lätt leder till Irrig, om den
ej t. o. m. kan anses liktydig, med krig.; Ty det är gifvet, att
den andra parten däri måste se ett hot, som snarare komme att
försvåra än att befrämja en slutlig fredlig lösning, och kriget
kan då stå för dörren förr än man tror. Det bör emellertid vara
oss angeläget att icke onödigtvis drifva landet in i de olyckor,
som alltid åtfölja ett krig. Mobilisering bör således företagas
först sedan det visat sig, att de framställda villkoren icke antagas.
Sverige har rätt att fordra af sin representation, att den ej utan
nödtvång skickar ut landets söner att blöda.

Äfven en annan synpunkt förtjänar att här tagas i betraktande.
För att en mobilisering skall kunna anses utgöra ett verksamt
påtryckningsmedel, måste man vara beredd på att uppställa
en för våra förhållanden mycket stor krigshär, minst 100,000 man.
Kostnaderna härför komma att uppgå till många tiotal, ja, kanske
hundratal millioner kronor. Vidare skulle en mobilisering lätt
göra unionsförhållandet från en fråga endast mellan Sverige och

Tisdagen den 27 Juni.

N:o 3.

Norge till en internationell fråga, hvithet säkerligen komme att Kungi. propoför
Sverige medföra många svårigheter och förödmjukelser. sition ang. de

På grund af alla dessa skäl hör således en mobilisering icke unioneUa för~
ske samtidigt med eller före öppnandet af underhandlingar med hal^nden''aNorge.
Den hör helt och hållet undvikas, men skall i alla händelser orts''
icke tillgripas förr, än alla funderingar om afveckling visat sig
fruktlösa.

Kanske invänder man, att det icke alls är troligt, att de utländska
makterna erkänna Norge förr än Sveriges erkännande kommit,
och att, om Sverige och Norge komma i krig, främmande makter
nog låta oss uppgöra våra ömsesidiga angelägenheter utan inblandning
från deras sida.

I detta afseende skall jag be att få bringa i erinring, huru det
tillgick, när Belgien skildes från Holland, med hvilket det blifvit
förenadt på fredskongressen i Wien 1815. I augusti år 1830 utbröt
uppror i Bryssel. Redan efter fyra månader hade samtliga
stormakter erkänt Belgien såsom en fri och själfständig stat. Holland
sökte med vapenmakt kvarhålla Belgien, men misslyckades
till följd af fransmännens väpnade mellankomst, och en konvention
mellan Frankrike och England gjorde slut på hela kriget.

Af dessa fakta torde man kunna draga två slutsatser beträffande
vårt förhållande till Norge. För det första kan man antaga,
att, då stormakterna inom fyra månader erkände Belgien och sålunda
sönderrefvo sitt eget verk 15 år efter dess uppbyggande,
det icke kan beräknas dröja ens så länge som fyra månader, innan
dessa makter erkänna Norge, ty utlandet lär ej fästa sig
vid Norges rätt eller icke-rätt att fordra erkännande, utan endast
vid hvad. som är politiskt lämpligt. För det andra innebär historien
om Belgiens och Hollands skilsmässa den lärdomen, att, om Sverige
med vapenmakt skulle söka betvinga Norge, de europeiska
makterna kanske blanda sig i saken, — och hvem vet, om detta
blefve till Sveriges fördel ?

Men, säger man, här är ju ej fråga om krigsförklaring. Hvarför
då orda så mycket om krig? Det är sant, det är ej fråga
om krigsförklaring, men det är fråga om en åtgärd, som mycket
sannolikt kan framkalla krig. Vår uppgift är ingalunda att tukta
norrmännen och sörja för deras uppfostran. Det får framtiden
göra. Ett krig måste hafva ett förnuftigt ändamål.

(Vi skulle nog segra, det är ej farligt med det, men segerns
frukter skulle troligen ryckas oss ur händerna. Skola vi då göra
svårigheter för en sak, som vi själfva önska? Äro vi på det
klara med att vi önska unionens upplösning, så är det lyckligare
ju förr. det sker. Gången bör blifva denna: beslut om unionens
upplösning, förhandling om frågor, som äga samband med en äfven
af oss beslutad unionsupplösning, och mobilisering först sedan de
fordringar, hvilkas uppfyllande är nödvändigt för vårt lands trygghet
och själfständighet, icke röna tillmötesgående.

Landet önskar fred. Statsmakterna hafva därför att tillse,
att freden bibehålies, så länge det kan ske med ära, och därest

N:o 3.

Tisdagen den 27 Juni.

Kungl. propo- Riksdagen fattar beslut, som äfventyra freden, bör regeringen efter
sition ang. de mitt förmenande hänskjuta frågan till folkets afgörande genom
umonella for- ett uppfösande af Riksdagen. Det finns ej anledning att tro annat,
(Förta)0'' än Sverige skall reda sig hädanefter som förr, men då få vi
( or s'''' ej uttömma våra krafter utan noggrann beräkning, att de komma
landet till verkligt gagn, och vi måste sorgfälligt afhålla oss från
sådana beslut, som kunna äfventyra landets sanna intressen.

Unionsfrågan lian med bibehållen ära lösas utan maktmedel.
Då bör det också allvarligt försökas, och det är för att framhålla
detta jag begärt ordet.

Herr Rett ig: Äfven jag skall anhålla att vid remissen af
den kungliga propositionen få till protokollet uttala min åsikt.

Utan att blifva motsagd tror jag mig kunna säga, att denna
proposition öfver hela landet mottagits med missmod och besvikenhet.
Vare det långt ifrån mig att på något sätt vilja frånkänna
regeringen och den kungl. propositionen fosterländskt intresse, men
den andas för mycket svaghet och bekymmer, och saknar kraft,
ty, mina herrar, något betydelsefullt har dock inträffat. Trohetseder
och ingångna aftal hafva blifvit brutna; Konungen har blifvit
skymfad, Sveriges rike och folk förolämpade, öfver hela landet
hafva kraftfulla, fosterländska uttalanden blifvit gjorda. Jag ber
att i sådant hänseende få meddela innehållet af en mig tillställd
resolution, fattad i Gäfle samhälle af många tusendel! män och
kvinnor. Den lyder så: »Många tusen medlemmar af Gäfle samhälle,
män och kvinnor ur alla samhällsklasser, denna dag samlade till
fosterländsk högtid och möte i det fria, önska, utan allt föregripande
af regerings- och riksdagsbeslut, till stadens riksdagsmän frambära
följande af oss alla omfattade mening:

Ogillande och beklagande Norges handlingssätt mot Sverige
och unionskonungen, hoppas vi, att genom de svenska statsmakternas
fredsälskande, framsynta, fasta och eniga hållning fosterlandets
rätt och ära skola häfdas, dess bästa för nutid och framtid främjas.
Gäfle den 19 juni 1905.

A mötesdeltagarnas vägnar:

Enligt uppdrag
C. W. Berggren.»

På alla de varma och fosterländska uttalanden, som blifvit
gjorda, hade nationen väntat en helt annan påföljd. Men belåtenheten
finner man endast i Norge och hos en del socialistfraktioner
inom landet. Den kungl. propositionen går ju endast
därpå ut, att regeringen måtte få i uppdrag att underhandla med
Stortinget om ordnande af de förhållanden, som blifva nödvändiga
till följd af Norges utträde ur unionen. Någon föresats att med
kraft och makt häfda Sveriges anspråk märkes ej; om Norge
vägrar att gå in på de fordringar, som uppställas från svensk

Tisdagen dea 27 Juni.

N:o S.

sida. är det väl meningen att ytterligare ge efter — alltså ytter- Kung!, gropaligare
förödmjukelser. sition ang. de

Unionens stora betydelse för de båda folken torde ingen kunna un™yeUa f°rförneka.
Kanske har den varit mest betydelsefull för Norge. Där- a”

ifrån har man dock aldrig försport någon tacksamhet. Tacksam- '' or ’’

het bör man kanske aldrig vänta sig här i världen, men nog
kunde man ha fordrat mera takt och ett mera gentlemannalikt
beteende. Men det tycks, att det var att fordra för mycket.

Unionens betydelse för oss har ju varit, att Sverige och Norge
för den öfriga världen framstått som en makt och att vi icke
behöft tänka på några försvarsanstalter på vår västra gräns. Allt
detta är nu ändradt.

Jag delar fullständigt den åsikten, att det icke är värdt
att genom maktspråk söka upprätthålla denna union, men att de
anspråk, som i anledning af skilsmässan finnas påkallade, böra
framställas med kraft och makt. Men i hvilket fall som helst
anser jag, att såväl denna som den närmast föregående regeringen
har låtit saken gå för långt. Ty enligt mitt förmenande hade det
varit bättre att förekomma än förekommas. Och regeringen
borde för länge sedan ha förstått, hvad norrmännen hade i sinnet:
redan under februari och mars var det bekant, att Norge var
på lånevägen för detta lån på 40,000,000 francs, som icke hade
något fredligt syfte. Då detta lån togs, borde svenska regeringen
hafva däraf manats till större uppmärksamhet. Och alla de åtgärder
i öfrig!, som vidtagits för att sätta Norge på krigsfot, borde ej
heller ha varit obekanta för den svenska regeringen. Allt tydde
på allvar i de norska planerna. Sverige borde då äfven ha vidtagit
liknande åtgärder, ty »si vis pacem, para bellum».

Det synes mig också högst beaktansvärdt, att våra beskickningar
i utlandet varit så overksamma; Norge har, utan beskickningar,
varit mera uppmärksamt på förhållandena.

Här går det ena ryktet efter det andra, att utländska regeringar
skulle utan vidare — utan Sveriges medgifvande — godkänna
den nya ordningen i Norge och således gilla revolutionen.

Hvad har händt, eftersom man kan spå, att något sådant skall
hända? Det är ju icke längesedan det var allmänt bekant, att
de utländska regeringarna sagt, att något erkännande af Norge
ej komme, åtminstone under den närmare tiden, att ske utan Sveriges
medgifvande.

Under hela den tid unionen varat, har Sverige aldrig satt sig
i tillräcklig respekt. Nu torde vara nödvändigt, att så sker;
och jag skulle därför vilja vid den kungl. propositionen, då den
nu remitteras till utskottet, foga den önskan och förhoppning,
att ett manligt och kraftigt handlingssätt må iakttagas och inga
vidare ensidiga eftergifter göras åt Norge, då ordet »brödrafolk»
ej torde i denna stund vidare hafva tillämpning.

Herr Trygger: Den kungl. proposition, hvars remitterande till
det särskilda utskottet nu är i fråga, har icke kunnat annat än

N:o 3.

Tisdagen den 27 Juni.

liungl. propo- väcka de smärtsammaste känslor lios hvarje fosterlandsvän. Smärsition
ang. de tan galler först och främst det förhållandet, att propositionen
unionella för- fastslagit den svenska unionspolitikens totala misslyckande. 1
" en°" nämnda hänseende bör det vara åtminstone någon tröst för denna
'' or Si'' kammare, att densamma städse visat sig hafva förstått, hvarthän
de norska anspråken sträfvat — nämligen till den bestående unionens
upphäfvande — och att kammaren sökt, efter sin förmåga, hejda
det upplösningsarbete, som försiggått.

Olämpligt må det icke anses att vid detta tillfälle framställa
den frågan: Hvarför har den svenska unionspolitiken gjort bankrutt ?
Den historiska öfversikt, som gifves oss i den kungl. propositionen
inbjuder till en sådan fråga, och vårdandet af Sveriges intressen
under nuvarande situation kräfver frågans riktiga besvarande.

Svaret är helt enkelt det: osanningen har dödat unionen,
osanningen vid dess början, osanningen under dess fortgång, och,
till råga på allt, osanningen följer den i grafven. Denna osanning
fick sitt skarpaste uttryck i orden i riksaktens ingress: »att genom
försynens mäktiga bistånd det föreningsband lyckligen blifvit
knutet mellan Skandinaviens tvenne folk, som, ej af vapnen, men
af den fria öfvertyg ds en tillvägabragt» etc. Samma brist på sanning
återfinna vi i statsrådets motivering i den kungl. propositionen,
då historiken börjar med konventionen i Moss, men där icke namnes
ett ord om hvad dessförinnan skett. Skulle det vara möjligt,
att det nuvarande statsrådet i sina unionella studier icke kommit
längre tillbaka än till den 14 augusti 1814. I så fall synes det
mig oförklarligt, huru statsrådet kunnat fasthålla, att Sveriges
samtycke skulle fordras för det gemensamma konsulatväsendets
upphäfvande, ty den tolkning af riksakten, att detta var afsedt
att gälla som unionen rätt, kan man svårligen få fram utan att
man beaktar de svenska kommissariernas på Kielerfreden stödda
och det norska Stortingets på Norges fulla själfständighet hvilande
olika ståndpunkter under de förhandlingar, som utmynnade i nu
gällande norska grundlag samt riksakten.

Emellertid, det är icke möjligt, att statsrådet kunnat glömma
hvad som inträffat före konventionen i Moss. Annan förklaring
måste därför sökas till det skedda stympandet af unionshistorien,
och förklaringen synes verkligen vara hänsynen till Norge. Så långt
har det sålunda, gått, att till och med sedan Norge gjort revolution
och sökt bemantla detta med en osmaklig advokatyr, som dock
Norges konung med rättens skarpa svärd drägt till intet, vågar
ej det svenska statsrådet i den skrift, hvari Riksdagen anmodas
att gifva fullmakt till unionsafvecklingens verkställande, nämna
freden i Kiel. Men ej nog härmed. I hans exc. herr statsministerns
yttrande heter det: »I de ursprungliga unionsdokumenten inflöt
en och annan punkt, som af norrmännen ansetts innebära ett
subordinationsförhållande för Norge, oförenligt med den ställning,
som rättvisligen borde tillkomma detta rike såsom en med Sverige
jämnställd stat. Att norrmännen riktat sin sträfvan på att få dylika
bestämmelser undanröjda, må vara förklarligt. Annorlunda lödo

Tisdagen den 27 Juni.

N:o 3.

Louis De Geers ord den 18 februari 1862: »Hvad angår den ofta KungL propo.
upprepade satsen, att grundprincipen för föreningen, då den stiftades, sition ang. de
skall varit de båda rikenas fullkomligt likaberättigade ställning unionetta förvid
sidan af hvarandra, så kan anmärkas, att riksakten icke uttalar håUandenadenna
grundsats, ehuru den i nägra vissa fall utgör en tillämpning (F01*8-)
däraf.» Och åberopar friherre De Geer jämväl ett uttalande af Carl
XIV Johan till statsrådsprotokollet, att, § 1 i Norges grundlag med
dess bestämmelse om Norges förening med Sverige »är en följd af
de rättigheter, som Sverige genom traktater hade förvärfvat på
konungariket Norge».

* *

Jag tillät mig ifrågasätta, om det svenska statsrådet verkligen
af hänsyn till Norge underlåtit att göra sin i öfrigt onödigt vidlyftiga
historiska framställning fullständig, om Hans exc. herr
statsministern af samma hänsyn gjort sitt uttalande historiskt
missvisande, men jag kan ock ställa frågan så: Huru dristar statsrådet
att för Sveriges folk lägga fram ett aktstycke, så beskaffadt
som det förevarande, huru vill statsrådet begära, att den nuvarande
regeringen på ett sådant aktstycke skall erhålla fullmakt
att genom en öfverenskommelse med Norge, låt vara en preliminär,
binda Sveriges Konung och Sveriges folk ? Långt har den svenska
sj älfförnekeisen gått under unionens bestånd, men äfven därför
finnes det en gräns.

Skulle emellertid den begärda fullmakten lämnas regeringen,
tillåter jag mig uttala en vördsam önskan, att den statsrådsledamot,
som gifvit den s. k. kommunikén dess form och juridiska
klarhet, måtte befrias från ett liknande uppdrag vid den nu ifrågasatta
uppgörelsen, samt att statsrådets medlemmar icke nu liksom
vid de underhandlingar, hvilka nyligen strandat, måtte gifva landet
exempel på två olika förslag från samma regering — det ena
uppburet af den, som ägt bestämma regeringens politik, det andra
understöd!, af ett flertal regeringsmedlemmar.

Men, för att återgå till den kungl. propositionen, det är så
mycket olyckligare för vårt land, att statsrådet på ett så lättvindigt
och, om uttrycket vore fullt parlamentariskt, skulle jag
säga tafatt sätt framlagt denna sak, som därigenom, liksom på
grund af regeringens oförmåga att själfmant inse, att en revolution
i det ena unionsriket ovillkorligen kräfver säkerhetsåtgärder för det
andra, det allmänna missnöjet och sorgen öfver den nuvarande situationen
fått ökad kraft att kasta sig öfver hvad som kan vara riktigt
och för landet gagneligt i den ståndpunkt regeringen intagit beträffande
det föreliggande spörsmålets materiella lösning.

Första frågan härvid blir: Hvarför framtvang Sverige unionen ?
Svaret är: till sitt eget värn. Fordrar alltså Sveriges säkerhet ovillkorligen
att unionen bevaras, måste vi söka upprätthålla densamma
med vapenmakt och därefter förändra norska grundlagen och riksakten
på sådant sätt, att de strider, hvarom nästan hvarje blad i

N:o 3.

Tisdagen den 27 Juni.

Knngi propo- unionens historia här vittne, icke vidare upprepas! För min del
sitim ang. de är jag emellertid fast öfvertygad, att Sveriges väl är långt mera
""håUandeneT Menligt med Sverige liksom fordom står ensamt, än att vi
(Fotsi '' ^e^va i en blott medelst vapenmakt upprätthållen förening.

Med denna min ståndpunkt blir nästa fråga: Skola vi ställa
oss så i förhållande till den norska revolutionen, att för framtiden
lugnet på den Skandinaviska hallon äfventyras, eller skola vi
såsom framtidsprogram uppställa fred och förtroende mellan de
båda folken ? Herrarna böra ej missförstå mig, jag menar ej några
vänskapsbetygelser till det norska folket. Det vore lika ovärdigt
af oss att nu gifva bevis på vänskap som af norrmännen oförsynt
att begära sådana. Jag menar blott: Skall missämjan, misstroendet
genomsyra de båda folkens inbördes förhållanden, eller böra vi ej
fasthellre vid unionens upplösning nedlägga ett frö till ett framtida
godt förhållande mellan de båda folken ? För mig är valet ej
svårt mellan dessa alternativ, men skälet är ej, att jag nu vill
bereda Norge någon fördel, utan mitt skäl är, att vår ofred länder
Sverige till skada. Sveriges lifsintressen fordra, att vårt hopp om
framtiden får till innehåll endräkt och förtroende mellan de båda
folken, och detta hopp skall då gå i fullbordan, när Norges folk
kommit till insikt om att Sveriges fel under unionen varit dess
öfverdrifna hänsynsfullhet mot oberättigade norska anspråk, och
att Sveriges sträfvanden att upprätthålla och stärka unionen haft
sin hufvudsakligaste grund i omsorgen om de båda folkens själfständighet
och oberoende.

Man invänder kanske: Huru skall ett dylikt program kunna
genomföras i en situation som den närvarande, då Sveriges Konung
kränkts, då Sveriges ära sårats, då svenska folkets hjärtan äro
fylda af den bitterhet, som måste alstras af otack och bristande
ordhållighet ? Svaret jämväl på denna fråga synes mig icke svårt
att finna. Vår nationella själfaktning måste tillfredsställas, men
på ett sådant sätt, att aftalsbrottet mot oss icke utbytes mot
norska folkets förödmjukelse. Freden på halfön betingas af att
hvart och ett af de båda folken kan med högburet hufvud fortsätta
sitt nationella lif äfven efter unionens undergång.

Då Norge med sina senaste åtgärder ensidigt brutit det ingångna
unionsaftalet, hvars giltighet enligt internationell rätt ej
rubbas af att det framtvungits, maste det blifva Norges sak att hos
de svenska statsmakterna göra hemställan, att jämväl de för sin del
besluta riksaktens upphäfvande och därmed medgifva unionens upplösning.
Denna hemställan måste vara åtföljd af Stortingets förklaring,
att det bifaller de villkor, som Sverige uppställt och på
förhand meddelat Stortinget. Kegeringen har i den kung! propositionen,
enligt min mening, riktigt antydt karaktären af de förutsättningar,
som böra bifogas Sveriges medgifvande af unionens
upplösning. De måste lämna garanti för en fredlig utveckling af de
framtida förhållandena mellan de båda folken, de böra såvidt
möjligt undanröja anledningar till missförstånd mellan Sveriges
och Norges land. Hvad som i nämnda hänseende skall fordras,

Tisdagen den 27 Juni.

N:o 3.

blir det utskottets sak att föreslå. Jag vill blott gifva uttryck Kungi. propoför
den förhoppningen, att utskottet vid dessa villkors uppstäl- sition ang. de
lande icke låter förleda sig till att fordra rent formella satis- handla förfaktioner,
som kunna vara lika svåra för den ena parten att gifva hallandenasom
likgiltiga för den andra parten att erhålla, utan blott fäster J''orts-)
sig vid den stora realiteten, den Skandinaviska halföns lyckosamma
framtid.

Skulle emellertid Stortinget vägra att göra en hemställan,
om hvars nödvändighet m,an efter grundligt öfvervägande kan
blifva från svensk sida ense, kan detta, såvidt jag förstår, icke
anses annorledes än som ett bevis, att för framtiden den norska
politiken mot Sverige icke kommer att bestämmas af någon norska
folkets önskan att lefva i godt förhållande med Sveriges folk.

Nör denna händelse är det Sveriges plikt att vägra erkännande
af den i Norge uppkomna faktiska ordningen. Hvad andra stater
i så fall göra, kan visserligen kännas oss tungt, om de handla mot
rättens och billighetens bud, men Sveriges historia är för stolt,

Sveriges namn för länge kändt inom civilisationens landamäre!!,
för att vi, så länge vi ännu känna kraft att upprätthålla vår uråldriga
själfständighet, skulle tillåta främmande makt att föreskrifva
oss beslut.

Herr Nyström, Carl: Min ton går nog något mera i moll,
än de föregående talarnas gjort, men det kommer måhända häraf,
att vi gamla icke kunna utan vemod gå till dessa förhandlingar
— vi, som tagit så starkt intryck under vår ungdomstid och mannaålder
ingalunda af den stora, än tidigare framträdande skandinaviska
rörelsen, men så mycket mer af det slags skandinavism,
som bestod däri, att under många tiotal af år vi ingingo de allra
värdefullaste vänskapsförbindelser med Norges ledande män och
kvinnor samt ofta hade tillfälle att bland dem beundra storslagna,
idérika och vinnande personligheter. Detta slags skandinavism,
detta slags förbindelse skall nu afbrytas, och sådana brytningar
ske icke, utan att det kännes tungt.

Vi skola nu ifrån denna vackra dröm vakna till en mycket
bister verklighet. Och till den bistra verkligheten ha vi kommit
efter en lång, lång ökenvandring genom oförnuftiga beslut och
dels oförsiktiga, dels räddhågade afgöranden. Nu stå vi till sist
inför slutet.

Dä jag talar om dessa gamla tider, kan jag icke underlåta
att framställa ett minne, som hör till dessa den norska och svenska
ententens goda dagar. Yi hörde då en af Norges främsta män,
som fällde det märkliga yttrandet, att »unionen, statsförbundet,
är en god sak, den har gjort nytta och kommer att göra ännu
mera nytta; men det är icke det, som är sakens fullbordan; statsförbundet
skall sluta med, skall gå upp i förbundsstaten — först
då är verket fullbordadt.»

Det är hvad vi hoppades på den tiden. Jag minns från ett annat
område, hvilken god enighet och kamratanda som på den tiden

N:o 8.

Tisdagen den 27 Juni.

Kungi. propo- rådde mellan de förenade rikenas krigsmakter; jag minns t. ex.
sition ang. de den gemensamma eskader af svenska och norska krigsfartyg, som
unioneila för- pgg7 afgick till Ryssland. Har jag någonsin sett äkta kamrat hallandena.

an(ja var på dessa skepp; ingen kunde där skilja på svenskar
.Forts.) i .. x

v ’ och norrman.

Emellertid, hvad tjänar det till att prisa de möjligheter, som
försvunnit, det göda tillstånd, som en gång funnits, då vi nu måste
se i ansiktet den "bistra verklighet, som ådragits oss genom en
lång serie af missgrepp, vid hvilka kortsynthet och klenmodighet
synas hafva utgjort ledmotiven. Följderna se vi i den nuvarande
degener ationen.

Hvad är nu att göra ? Ja, mina herrar, det kan affattas
mycket kort, detta program, och det skall jag också göra. Men
jag har anledning att dessförinnan, ehuru jag vet, att här icke
är platsen för någon polemik, med några få ord vända mig mot
en föregående talare, som hade åtskilliga förslag att meddela oss
och, bland annat, sedan han upprepat alla kränkningar mot oss,
rådde till att emot allt detta sätta en trollformel, som skulle lyda:
»Lika godt!» »Lika godt!» Med det skulle hela syndaräkningen
kvitteras. Nej, så lätt går det dock icke.

Då. det vidare af honom satts i utsikt, att vi en dag här
skulle förnya norrmännens beslut om unionens upplösning, vågar
jag fråga: Skola vi vid det tillfället också från vår sida besluta,
att Norges konung är afsatt? Det fattas blott, det. Nej, så skola
vi icke handla. Enligt min mening är vårt program ett helt
annat, och det är ganska lätt beskrifvet. Vi skola att börja med
påpeka, att ett kontrakt icke kan ensidigt upphäfvas. Vi skola
förkunna, att ett proklamerande af ett aftalsbrott icke skapar
någon rätt. Yi skola proklamera, att förrän vi medgifva unionens
upplösning, är den icke upplöst, och dessförinnan är Konungen
fortfarande Konung i Norge. Därefter skola vi möjligen hänvisa
till förhandlingar, hvilka således skola innefatta icke blott några
underordnade detaljpunkter, såsom man synes hafva föreställt
sig i statsrådsprotokollet, utan framför allt själfva sakens grundsats,
om uppsägning, om skilsmässa. Om detta hafva norrmännen
förkunnat, att därom vilja de icke afhandla. I det sista budskapet
hit från Norges Storting är det sagdt, att detta är en afgjord
sak, därom får icke afhandlas. »Storthinget tror icke åt burde
optage til Droftelse de forskjellige konstitutionelle och stats retslige

Sporsmaal som i Deres Majestsets Skrivelse er berört--».

Men vi kunna icke acceptera den ståndpunkten. Just därom skall
det afhandlas. Att låta afhandlingarna afse blott underordnade
punkter, följdsatser, därmed äro vi icke tillfredsställda. Tvärtom,
just det första afgörande steget skall vara föremål för dessa
afhandlingar, om de komma till stånd.

Man kan emellertid icke utan vidare lägga dessa underhandlingar
i händerna på män, som synas vilja betrakta själfva revolutionsverket
såsom en fält accompli — accompli i ordets fulla bemärkelse
—. Därtill kan jag för min ringa del ej förmå mig.

Tisdagen den 27 Juni.

N:o 3.

Det är antagligt, att förhandlingarna i hufvudsaken, om de
kunna bringas till stånd, ^skola komma till ett visst resultat, nämligen
skilsmässa, men då är detta resultat dock tillkommet på
laglig väg och icke blott »under Anerkjendelse af Norges nye
Stilling». Detta är skillnaden. Däri ligger en viss upprättelse för
oss.. Kan sedermera i framtiden någon vis man hitta på nya,
utvidgade former för samarbete, så är detta så mycket bättre.
Han skall vara oss välkommen. Men i sådant fall bar dock skilsmässan
mellan folken försiggått på ett lagligt sätt och ett sätt,
öfver b vilket vi icke måste oaflåtligt känna oss kränkta.

_ Alltså förhandlingar. Men under förhandlingar, som skola
börja med själfva grundsatsen, med själfva hufvudsatsen och icke
blott plåstra med några detaljer, kan det lätt bända, att det kommer
till ytterligare brytningar, och för den eventualiteten måste
det^vara makt bakom ordet. Därför vill jag kort och godt framställa
det programmet: underhandlingar i hufvudsaken och makt
bakom ordet.

Hans excellens herr statsministern Ram st ed t: Herr grefve
och talman, mina herrar! Efter de många och häftiga angrepp,
för hvilka den kungl. propositionen varit utsatt, åligger det mig
att söka försvara den ståndpunkt, som Kungl. Maj:t uti densamma
intagit. Om jag därvid kommer att beröra äfven andra uttalanden
än sådana, som förekommit under dagens debatt, så sker
det för att erhålla något större sammanhang och för att kunna
något närmare, än som skett i propositionen, motivera Kungl. Maj:ts
förslag.

Sedan norska Stortinget genom sitt beslut den 7 juni med
tillsättandet af en provisorisk regering förklarat Konungen hafva
upphört att fungera såsom norsk Konung och unionen upplöst,
så ^ finnas i stort sedt, praktiskt taget, från svensk sida endast
två vägar att följa: tillgripandet af maktmedel för återställande
af det brustna bandet eller medverkan — omedelbar eller fördröjd,
godvillig eller motvillig medverkan — till unionens upplösning.

Tillgripande af maktmedel, krig — knappast någon vill öppet
yrka på vidtagande af ett sådant steg. Men däremot framställer
man fordringar, som, om de vidhållas, skola leda till en sådan
påföljd. Därtill måste räknas den fordran, om hvilken vi i dag
hört talas, nämligen om återupprättande af unionen. Äfven hafva
sådana fordringar framkommit, som att för Sveriges räkning skulle
göras anspråk ^på någon del norskt land. Det kan väl icke vara
någon, som vågar antaga, att Norge skulle utan tvång underkasta
sig en sådan fordran, och då innebär ju dess framställande
detsamma som en krigsförklaring. Men innan man vidtager en
sådan åtgärd som krig, måste man fullt klargöra för sig syftet
därmed och huruvida det, som man skulle vinna, kan anses stå
i rimligt förhållande till den risk man löper. Det närmaste syftet
med ett krig skulle vara att ''tvinga Norge att återtaga ett
Första Kammarens Prof. vid Urtima Riksdagen 1905. N:o 3. 3

Kungl. proposition
ang. de
unionella förhållandena.

(Forts.)

Kso 3.

Tisdagen den 27 Juni.

Kungl. proposition
ang. de
union etta förhållandena.

(Forts.)

steg, som vi anse förnärma vår rätt. Att vi äro upprörda, djupt
upprörda öfver den rättskränkning, till hvilken norrmännen gjort
sig skyldiga mot oss, det är naturligt. Det kan icke någon undgå
att vara, som känner sig såsom svensk och erkänner helgden af
ett ingånget aftal. Men icke skola vi låta denna vår rättmätiga
vrede förleda oss att besinningslöst kasta oss in i ett så ödesdigert
företag som ett krig. Detta bör icke ske, så framt icke våra
intressen verkligen kräfva något sådant.

Och huru förhåller det sig då därmed? Hafva vi något att
vinna på ett krig med Norge? Jag anser det icke vare sig lämpligt
eller behöflig! att här närmare utveckla denna fråga, men
jag är öfvertygad att, om icke hvar och en, så åtminstone de allra
flesta, som närmare öfvertänkt densamma, skola gifva mig rätt
i mitt påstående, att en förening i en eller annan form med ett
besegradt Norge eller med någon del däraf icke kan medföra någon
fördel för Sverige, utan tvärtom skulle, frånsedt andra olägenheter,
för oss utgöra en ständig fara. Därtill skulle äfven komma
alla de direkta olyckorna och fasorna af ett modernt krig —
ett krig mellan två folk, som dock under mer än 90 år stått
vid hvarandras sida under samma Konungs spira —• och därefter
ett svaghetstillstånd, som helt visst skulle sträcka sina verkningar
genom decennier.

Man har här talat om äran, den nationella äran och hvad
den af oss kräfver. För min del tror jag, att vår ära i första
rummet fordrar, att vi se denna fråga an med lugn och besinning
och att vi således iakttaga den kloka själfbehärskning, hvarom
Konungen talat med oss.

Men om man icke vill tillgripa ytterligheten, icke vill gå
till användande af maktmedel, så finnes väl icke något Sverige
värdigare sätt att gå till väga än att frivilligt medverka till
unionens upplösning, och detta utan uppställande af andra villkor
än sådana, som direkt betingas af skilsmässan, och sådana, som
kunna tjäna till att i framtiden upprätthålla lugn och fred på
den Skandinaviska halfön.

Man har från åtskilliga håll velat göra gällande, att Sverige
under inga förhållanden borde lämna sin medverkan till en unionsupplösning
eller därtill, att den nya ordningen i Norge blefve erkänd.
Visserligen skulle ett sådant förfaringssätt från svensk sida
för Norge medföra betydande och afsevärda svårigheter och olägenheter,
därom är intet tvifvel. Men detsamma skulle förhållandet
vara äfven här i Sverige. Äfven vi skulle få vår starka känning
däraf. Äfven vi skulle komma att få lida svårigheter och
olägenheter samt stora ekonomiska förluster, direkta och indirekta.
För den närmaste tiden och helt säkert för en lång framtid skulle
förhållandet till vårt närmaste grannland blifva olidligt. Och
till sist — man får icke heller blunda för den saken — till
sist skulle vi måhända tvingas till att, om än aldrig så motvilligt,
lämna vårt erkännande åt det nya sakernas tillstånd i Norge,
klen icke skulle detta vara ett Sverige värdigt sätt. Om någon,

Tisdagen den 27 Juni.

N:o 3.

vore väl denna en förödmjukelsens väg. Och därtill skulle komma, Kungl. propoatt
under hela denna tid, innan de unionella förhållandena blif- sition ang. de
vit fullkomligt upplösta, skulle vi på grund af det tidigare unions- f°r''

bandet löpa risken att kunna ställas till ansvar, ifall Norge skulle 1-pmt»)"''
råka i konflikt med någon främmande makt.

Från andra håll har det sagts, att man måste uppställa villkor
af annan art, än som blifvit af Kungl. Maj:t i hans proposition
antydda. Det har framhållits, att, sedan Norge genom att
ensidigt vidtaga åtgärder för brytande af unionsbandet begått
en lagstridig handling, Sverige icke utan vidare kunde låta sig
därmed nöjas, utan att ett nytt moment måste tillkomma, innan
Sverige kunde gå in på att förhandla om en upplösning af unionen.
Detta nya moment skulle vara en allmän folkomröstning, ett
nyvaldt Stortings beslut eller något dylikt. Men hvartill skulle
sådant i själfva verket tjäna? För oss, som känna stämningen i
Norge, måste det vara fullkomligt klart, att denna stämning för
närvarande är sådan, att resultatet af en allmän folkomröstning
och beslutet i ett nyvaldt Storting icke skulle kunna blifva något
annat än det, hvartill man redan kommit. 1 realiteten skulle
således ingenting vara därmed vunnet.

Skulle således återstå den moraliska betydelsen af ett sådant
steg: Norge skulle därigenom hafva återinträdt på laglighetens
väg och skulle på sådan grund vara berättigadt till respekt och
tillmötesgående. Men huru förhåller det sig därmed? Skulle väl
Norge på detta sätt verkligen hafva återinträdt på laglighetens
väg? Icke blefve väl det förra beslutet därigenom lagligt. Och
det senare beslutet, som icke heller skulle komma att fattas i
öfverensstämmelse med den norska statsförfattningen, icke kunde
det blifva lagligt, därför att det tillkommit på yrkande från Sverige
och på grund af en från Sverige uppställd fordran för dess
biträde till unionens upplösning? I själfva verket blefve detta
endast eu ny olaglighet.

Det kan äfven uppstå fråga, huruvida Norge skulle kunna
vara villigt att ingå på eu sådan fordran. Det kan ifrågasättas,
huruvida Norge skulle kunna vara med därom. Ja, mina herrar,
det är möjligt, att Norge skulle kunna vara det, ifall, såsom det
kan förutsättas, sådana anspråk i realiteten icke skulle vara af
någon betydelse. Men då skulle ja äfven från svensk sida det
hela endast vara ett sken, en ren formalitet. Och om Norge icke
skulle ingå på denna fordran, hvad skulle man då göra? Skulle
man falla undan, eller skulle man ställa till krig eller begagna
andra tvångsmedel? I så fall skulle man vara beredd att uppgifva
själfva unionen utan strid, men man skulle vara färdig till
blodsutgjutelse för att vinna något, som man skulle kunna anse
såsom en formell satisfaktion.

Det skulle kunna anmärkas, att ungefär enahanda invändning
skulle kunna göras mot det förslag, som Kungl. Maj:t framställt.

Äfven i detta uppställas förutsättningar för Sveriges biträde till
en unionsupplösning. Men dessa förutsättningar äro af helt annat

N:o 3.

Tisdagen den 27 Juni.

Kungi. propo- slag. Bär är det fråga om realiteter. Där afses sådana frågor,
sition ang. de som måste lösas i sammanhang med en skilsmässa, och sådana,
a”,0”eK“ f6''" som skulle medverka till ett fredligt förhållande i framtiden på
(Fortsi” ^en Skandinaviska halfön. Där afses således något helt annat och
( 0 9i'' viktigare, något hvaraf man måste vara beredd att taga konsekvenserna.

Mycket klander har riktats mot regeringen, därför att uti
propositionen icke närmare angifvits de ämnen, som enligt regeringens
uppfattning borde blifva föremål för förhandling och uppgörelse,
innan det definitiva afgörandet af frågan om unionens
upplösning skulle komma till stånd. För min del tror jag, att
detta klander icke är befogadt och att man allt mer och mer skall
medgifva, att så icke är förhållandet. Denna regeringens underlåtenhet
har icke berott därpå, att icke regeringen för sin del i
hufvudsak haft klart för sig de ämnen, hvarom det borde förhandlas,
och de villkor, som borde uppställas. Därom är regeringen
beredd att, ifall utskottet så önskar, lämna utskottet upplysningar.
Men genom att i propositionen i detalj framlägga de
ämnen, som skulle blifva föremål för förhandling, skulle regeringen
direkt hafva inbjudit till offentlig diskussion angående dessa
frågor, eu diskussion som regeringen för sin del icke ansåg opportun.
Ty icke kan det vara lämpligt att inför dem, som frågan
gäller, offentligen diskutera de villkor, på hvilka man kan vara
benägen att träffa en uppgörelse. Vida bättre synes det vara att
söka åstadkomma den utredning, som häraf betingas, vid förhandlingar
af mindre offentlig karaktär, och endast på detta sätt torde
utsikt finnas att komma till enighet mellan de olika grupperna
inom Riksdagen samt mellan regering och Riksdag.

Det är sant, att för en sådan uppgörelse, för ett sådant sätt
att ordna saken erfordras mellan regeringen och Riksdagen en
samverkan utaf en annan och mera intim beskaffenhet än den,
som under normala förhållanden förekommer. Men någon svårighet
för eller någon betänklighet mot att anordna eu sådan samverkan
torde icke förefinnas. Sedermera skulle de bestämda villkoren,
sådana de blifvit träffade i eu uppgörelse mellan den svenska regeringen
och det norska Stortinget, komma att framläggas i sin
helhet och i ett sammanhang för den svenska Riksdagen till pröfning
och afgörande. Endast på detta sätt kan Riksdagen erhålla
en öfversikt öfver det hela. Endast på detta sätt kan man få
tillfälle att rätt bedöma värdet af denna uppgörelse, och endast
på denna väg kan utsikt finnas till att nå enighet, som dock är
det, man framför allt måste eftersträfva.

De mera personliga anmärkningar, som under dagens debatt
hafva framställts mot statsrådets ledamöter, anser jag mig icke
behöfva på något sätt besvara. Jag vill endast i anledning af
vissa uttalanden, som förekommit, icke under dagens debatt men
i annat sammanhang, förklara, att påståendet därom, att regeringens
ståndpunkt skulle vara betingad af dynastiska intressen,
helt och hållet saknar grund.

Tisdagen den 27 Juni.

N:o 8.

Friherre Klingspor: Herr grefve och talman, mina herrar!
Det har så många gånger i pressen framhållits, att den
uppfattningen, att Sverige skall reagera mot det sätt, hvarpå det
hlifvit behandladt, är endast högerherrarnes, men att denna uppfattning
icke delas af svenska folket. Jag läste emellertid just i
dag en redogörelse för ett sammanträde, hållet i Västergötland,
och jag skall be att få uppläsa densamma. Det är en skrifvelse,
afsedd för riksdagsman Jansson i Djursätra, och den lyder sålunda
:

»Bönderna i Torbjörnstorps och Friggeråkers socknar, samlade
efter slutad gudstjänst på Torbj örnstorps kyrkovali, vilja härmed
gifva uttryck åt vår djupa blygsel och vår bittra, med vår åldrige
och älskade Konung delade smärta öfver den proposition, som
svenska statsrådet funnit tillständigt att i anledning af Norges
revolutionära handlingssätt mot vårt konungahus och nationen
framlägga för den nu samlade urtima Riksdagen. Och ombedja vi
eder, herr riksdagsman, i egenskap af vårt ombud i riksförsamlingen,
i behandlingen af de frågor, som röra den af Norge själfsvåldigt
iscensatta unionsupplösningen, inlägga den kraft, den klarhet och
den fasta framsynthet, som äro förenliga med rättfärdighetens kraf
gentemot orättfärdigheten, laglydnaden mot tygellösheten, sansen
gentemot lidelsen, som hedra vår svenska nations ärorika historia
och som låta vårt folk behålla sin själfaktning och leda till vårt
lands framtida fred och båtnad, och försäkra vi, i sluten krets
samlade kring hvad vi akta dyrt och kärt: vår Konung, vårt land,
våra hem och våra minnen, att vi med lif och blod vilja och
skola stödja en regering, som sätter oss i stånd att värdigt bära
upp svensk rätt och heder, om det också skall ske med de maktmedel,
för hvilka vi årligen uppoffra så många millioner, och äro
vi villiga, om Sveriges väl och dess ära så fordra, ikläda oss nya
uppoffringar. Våra fäders Gud och ande med och öfver oss och
allt Sverige!»

Denna skrifvelse är, som jag nämnde, afiåten till riksdagsman
Jansson i Djursätra, men då densamma innehåller tankar och
känslor, som delas utaf kärnan af vårt svenska folk, så torde den
icke väga så litet och åtminstone kunna tjäna till att tillbakavisa
alla sådana yttranden, som att hvad som här säges endast är
chauvinism eller uttrycket för åsikterna hos en liten klick.

Jag har med flit begagnat mig af denna kritik öfver regeringens
förslag för att icke behöfva själf välja de ord, som jag skulle
vilja säga däröfver. Detta förslag innehåller, såsom vi hafva
sett, icke någon konsekvent fortsättning af den förklaringen af
Konungen, att han önskade en urtima Riksdag för att förhandla
om vissa saker. Det innehåller endast en ren kapitulation, och
denna kapitulation har sedan blifvit af hans excellens statsministern
understruken såsom en nödvändighet. Hela landet skall
känna sorg öfver att frågan uppfattas endast på ett sådant sätt
och att en 30-årig unionspolitik har ledt oss till detta Sveaborg,
för hvilket herr Säve för en stund sedan varnade oss.

Kungl. propO"
sition ang. de
unionella för*
hållandena.
(Forts.)

N:o 8.

Tisdagen den 27 Juni.

Katigt. propo- Hos hvilka är det, som anklang har vunnits för regeringens
sition ang. besatt att behandla denna fråga? Jo, regeringen har fått beröm
■umoneiia^föi-fc&ri Norge, regeringen har fått beröm af våra socialister, som
an ena. £öra-(. förklarat sig vara fosterlandslösa och som med god smak
’ or snu taga emot subvention från Norge för sina fackföreningar här
i Sverige för att uppmuntra deras opposition. Därtill kommer
kanske också stöd från vissa liberala riktningar, som stå dessa
socialister mycket nära. Jag frågar därför: Kan en regeringshandling,
som vinner stöd från sådana håll, kan den vara försvarbart1
Finnes det icke högre intressen för ett land, hvilka
kräfva kraftigare åtgärder, än hvad som här är föreslaget?

Hans excellens herr statsministern säger själf i sitt uttalande:
»Enligt gällande rättsgrundsatser skulle Sverige otvifvelaktigt
vara fullt befogadt att fasthålla vid sin på fördragen grundade
ställning och, där så erfordras, använda maktmedel för att återställa
hvad däremot brutits.» Ja, jag tror, att svenska folket
förstår den satsen, men det förstår icke, när statsministern sedan
resonerar därhän, att detta icke kan vara lämpligt. Han gör i
sitt resonemang endast den konsekvensen, att det skulle vara för
unionens uppehållande, som detta skulle ifrågakomma. Han synes
sålunda icke tänka på att det finnes något annat än unionen, att
det finnes ett land, som heter Sverige och hvars intressen lefva
äfven efter unionen samt måste tillvaratagas, äfven då unionen är
borta. Sveriges realintressen torde faktiskt icke vara helt och
hållet beroende på unionen. Yi trodde, att vi skulle få dessa intressen
bevarade genom den union, som skapades, men vi hafva
efter dessa 80 å 90 år kommit på det klara med att det var en
falsk dröm, åt hvilken vi hängåfvo oss. Ty i stället för att kunna
fullfölja Carl XIY Johans tanke att försöka stärka unionen,
hafva vi så mycket som möjligt hjälpt norrmännen att förstöra
densamma.

Då nu den form för gemensamhet, som vi då trodde skola
vara nyttig för landet, har misslyckats, så vittnar detta blott om
att vi få med stöd af denna erfarenhet se till, att en annan form
vinnes för att skydda vår västra gräns och för att bevaka Sveriges
realintressen. Om det sker med en annan union eller genom
införlifvande af Norge delvis eller i sin helhet eller på något
annat sätt, lämnar jag för ögonblicket därhän, men detta är i
allt fall ett intresse, som icke får försummas, utan som måste
beaktas. Detta har enligt min uppfattning regeringen fullständigt
förbisett.

Om nu den afveckling af själfva unionen, hvarom regeringen
här talar, med alla dessa formaliteter får försiggå, och Norge
står där färdigt, hvad tro herrarne att vi skola få nöjet att efter
detta upplefva?

Yi hafva ett ganska färskt minne af den flaggstrid, som förevarit,
och af huru en f. d. statsminister då stod här och talade
om att det var Norges rätt han försvarade, ehuruväl jag kan tänka,
att han icke med allvar menade detta. Men så långt hade det gått

Tisdagen den 27 Juni.

N:o 3.

i politisk demoralisation. Då trodde man, att det skulle skapas Kungi. propofred
ock enighet efter flaggkapitulationen, men det kar vant sition ang. de
många strider sedan dess. Yi hafva käft striden om Grisebådarne, J?*"

som uppkallats af Norge. Man ville blott kafva den för att (F
krångla med, men ville ej fortsätta, då Sverige erbjöd en lojal
utredning af frågan. Huru kommer den att ställa sig efteråt?
Bohusbanan kar stannat vid Skee genom en f. d. civilminister,
som ställt sig i brescken för att bryta fram den ock som sade:
naturligtvis blir det fortsättning. Det var oduglig svensk politik
ock undfallenhet mot Norge. Så kafva vi Ofotenbanan, som talar
samma språk, tydligt ock kraftigt, ock som vi kade reminiscenser
af vid förra riksdagen. Yi kafva gränsförhållanden, som ofta nog
förekomma och visa, hvad krångel ock trassel från den ena sidan
kunna göra gentemot ett folk, som vill uppträda lojalt, på den
andra sidan. Vidare ka vi frågan om Nobelmedlen.

Ja, kvar ock en af dessa frågor är naturligtvis ej någon
casus belli, säger man, ock ett statsråd, en statsminister säger
antagligen beträffande kvar ock en af dessa frågor, att man ej
kan ställa till någon affär för den saken. Så kommer det att blifva,
att upprepas.

Jag säger för min del, att jag på sätt och vis är tacksam
mot norrmännen, att de bränt sina skepp, såsom de gjort,^ ock
.tätt fram frågan på en punkt, där det ej kan vara någon återvändo.
Nog måtte vårt svenska folk nu känna hvad det fått:
förakt från Norge för att vi tåla detta och förakt från utlandet
för att vi ej kunna upprätthålla ordningen på den Skandinaviska
hallon. Hurudan kar stämningen varit i Norge? Öfvergreppen
inom Stortinget kafva i regel varit sådana, att det blott varit en
viss majoritet för dem, större eller mindre. Ock hurry kar vår
hållning uppfattats i Norge? Genom att vi ständigt fallit undan,
ständigt blott gifvit efter, kar det kommit därhän, att liksom år
1884 den norska högern klagat öfver att nnionskonungen »forladt»
dem. Det kan kända, att det snart nog kommer att keta från
Norges folk, att Sverige »forladt» dem. Den lojala delen af Norge
kan icke nu gifva uttryck åt sina känslor, då för närvarande i
Norge gör sig gällande" en terrorism, fullt jämförlig med den,
som förefinnes bland socialisterna hos oss. Men om Konungen använder
de maktmedel, han har för att kväfva uppror, ock sålunda
bereder de lojala norrmännen tillfälle att gifva uttryck åt sina
känslor, kanske man kommer underfund med att den klick i
Stortinget, som dikterat besluten, icke gifvit ett sant uttryck
för hvad folket känner. Jag tänker mig möjligheten af detta, ock
om så är, kan man väl förstå, hvilken skamrodnad skall komma
öfver det svenska folket, då det omsider får se, att det är luradt
på detta område liksom på andra, som rört det unionella.

Vi hafva nyss slutat en riksdag, sade jag. Vid den riksdagen
tillsattes ett hemligt utskott för att förhandla med Konungen ock
regeringen. Nu kommer det fram för oss, att förberedelser till
denna revolution kafva gjorts under lång tid: förberedelser i ut -

N:o 3.

Tisdagen den 27 Juni.

Kung!, propo- landet, förberedelser inom landet, förberedelser i afseende å förÄÄ?
™äsendet, förberedelser i afseende å minering, förberedelserna
h,Ulandela. alla områden. Det borde val da hafva vant så, att hemliga utskottet
(Ports.) sku^ile åt regeringen fatt ett öppet meddelande om hvad som förberedd.
es
efteråt allting kommit som ett bild på posten ofvanifrån, såsom
något, som icke var förberedt förut. Man har rätt att tänka att
en svensk regering, . som sitter under så kritiska förhållanden,
skall med vaken blick följa hvad som händer i vår grannstat,
när. man vet, huru högt bagen där spännes. Har regeringen ei
tagit reda på detta, är det ett fel, som ej kan förlåtas. Har den

hatt reda pa det och ej meddelat det till det hemliga utskottet,

är det likaledes ett stort fel. Har den haft reda på det och
meddelat det till det hemliga utskottet, men detta ej inspirerat
Riksdagen till maktmedel, har det hemliga utskottet bedragit sina
valmän, och då har det eu mycket betydande del i detta. Jag
hoppas, att det ej har det.

Hvad är det, som begäres af oss? Det är med oss ungefär
som med slaktoffret, som lägges på bänken. Vi skola, under det
de taga fram offerknifven för att flå af oss huden, lugnt se på.
Man vill blott taga huden af oss, och då kunna vi väl vara
lugna, tyckes man mena. Köttet får ni behålla, heter det, det

vilja vi ej hafva. Detta begäres åt oss, och detta uppmuntras

tran regeringen. Svenska folket reagerar. Vi känna, att regeringen
ej uppbär våra ömmaste känslor. Skall detta vara slutet
pa den period af vår unionshistoria, som börjat med uppmaningen
till oss: vi skola vänta, vi skola vara tysta, vi skola hafva tålamod,
till dess frågan riktigt kommit på sin spets, då skola vi
gripa in! så bette det. då, men hvad höra vi nu? Skall det
vara slutet, då, säger jag, är landet förrådt, då är det en skam
att vara svensk. Och jag tror .ej sirensångerna till oss, att det
ar j Zara kallblodig, såvidt det icke menas, att man skall

med kallblodighet och sorgfällighet bereda sig på ett kraftigt,
försvar mot ett dylikt öfvergrepp mot gamla Sverige och dess
Konung.

Dessa ord, herr grefve och talman, önskar jag måtte få åtfölja
protokollet för dagen. J

Hell Dieden: Efter hvad som tilldragit sig i Norge är
det ju ingen, som önskar fortsätta unionen. Det förefaller mig
da inkonseqvent, att man fordrar villkor för denna skilsmässa.

bättre att med sämja enas om unionens upplösning*
och därefter träffa alla aftal. Då komme dessa att dikteras af
gemensamma intressen.

. Allt tal om Sveriges ära i denna konflikt är obehöfligt, ty
icke lider ens ära. däraf, att en annan bär sig illa åt. Min ära
i°m kär mig illa åt. Det är ett lättsinnigt tal

att tala om maktmedel, då äfven de mest glänsande segrar ej
kunna bringa oss några fördelar. Endast på fredlig väg kan

Tisdagen den 27 Juni.

N:o 8.

båda folkens framtida lycka vinnas. Ett beslut om krig m&åKungi. pr0poNorge
skulle framkalla stor oro och ovilja i landet, och an- sition ang. do
svaret härför folie på Första Kammaren. I mitt tycke bord^u^»wUa. förvi
glädja oss åt att vår vördade, älskade Konung på lifvets d “* 8*°''
afton slipper att bära den norska törnekronan, och bemöda ^ or 9"''
oss om att med mjukaste sammet fodra den svenska kronan åt
honom.

Det vore i min tanke önskligt, om utskottets blifvande utlåtande
komme att gå i riktning af att föreslå, att Riksdagen
med ogillande af och beklagande af händelserna i Norge ville
besluta att upplösa unionen och uppdraga åt regeringen att därefter
träffa nödiga aftal.

Grefve Hamilton: För så vidt eu union mellan två folk skall
kunna uppfylla den storslagna och vackra uppgiften att under
fredens lugn så fast sammanfoga dessa folk, att de äro villiga
att i farans stund blöda vid hvarandras sida för att värna om
hvarandras si anständighet och frihet, då måste den vara ingången
genom frivilligt aftal mellan folken själfva och uppbäras af den
allmänna opinionen i de båda länderna. En sådan union har den
svensk-norska aldrig varit. Till en sådan skapades den icke och
har den icke under årens lopp omskapats. Icke heller har den
kunnat åstadkomma sämja, utan allenast kif och strid. Folken
hafva aldrig kommit i beröring med hvarandra, aldrig lärt känna
hvarandra, och därför hyst misstro till hvarandra. Jag vågar
påstå, att unionen, sådan den utvecklat sig, har varit en fara för
Sverige. Ty det folk, som under fred kunnat bryta aftal, kunde
också varit i stånd att i ett för Sverige kritiskt ögonblick öfvergifva
unionsbrodern i eget intresse. Jag vågar också påstå, att
det var en lycka för Sverige, att detta unionsbrott skedde vid en
tidpunkt, då vi äro mäktiga att själfva bestämma, om en unionsupplösning
må äga rum, eller huruvida Norge skall fortfarande vara
förenadt med Sverige, om äfven under andra former än hittills.

Men oaktadt jag är fullt medveten om att vi icke blott hafva
rätt att besluta härutinnan, utan äfven äro mäktiga att genomföra
vårt beslut, vill jag på inga villkor råda till att återföra
Norge till Sverige, ty denna återföring är icke värd en droppe
svenskt blod. Nej, vi skola skatta oss lyckliga, att unionen är
slut och att vi befriats från de hotelser den medför.

Man påstår, att Sveriges ära kräfver något annat. Ack, mina
herrar, Sveriges ära är icke kränkt. Dess sköld är blank. Norge
har genom aftalsbrottet kränkt sin egen ära, och denna fläck kan
endast tiden utplåna.

Under debatten har också framhållits, att vi kunna medgifva
unionens upplösning, men blott under vissa villkor, och att vi böra
träffa nya aftal för att betrygga fred på den Skandinaviska halfön.

Men hvad gagnar det till att söka träffa aftal med folk, som
bryter aftal, att ställa upp villkor för ernående af vårt eget önskningsmål? -

N:o 3.

Tisdagen den 27 Juni.

Kvngl. propo- Icke kan jag keller fullt godkänna den kungliga propositionen.
sition ang. de Jag skulle helst hafva önskat, att Kung!. Maj:t hemställt till
urjonella för- Riksdagen, att den måtte besluta att förklara riksakten vara upp -ko lan ena. UppClraga åt regeringen att vidtaga de åtgärder, som

( orts.) äro nöåvändiga för unionens afveckling, och jag är öfvertygad om
att, när så skett, vi med glädje, ja, med entusiam skola hissa den rena
svenska flaggan, som är förenad med våra gamla historiska minnen.

Under debatten har också regeringen blifvit klandrad. Men
månne den bär skulden till hvad som har skett? Månne icke de
ledande männen för våra stora partier äfven skulle kunna påstås
hafva saknat statsmannablick och förutseende under de sistförflutna
tjugu åren? Jag medgifver visserligen, att, då Sverige
skall blåsas till samling, till enigt arbete för inre utveckling, då
vi komma att uppfordras att offra våra små klassintressen, de
små synpunkterna, på fosterlandets altare, då är icke endast ämbetsmannaledning
lämplig, och de högt aktade, högt uppburne
män, som nu intaga platserna på vår statsrådsbänk, skola säkerligen
icke taga sig för när, då jag vågar påstå, att statsmännen
skola sökas bland politici, skola mogna under de politiska striderna,
och att de i allmänhet icke utvecklas i de trånga ämbetslokalerna.
Men oaktadt jag har den uppfattningen, kan jag icke
inse annat, än att i närvarande stund vi böra hafva förtroende
till det samarbete, som nu säkerligen kommer att äga rum mellan
regeringens medlemmar och Riksdagens utskott.

Friherre Gfripenstedt: Det har mot slutet gått fortare med
unionsfrågan än man beräknat, men att det skulle gå därhän det
nu gått, tror jag var klart för litet hvar. För hvar och en, som
velat se, har det nämligen varit tydligt, att norrmännen sedan
länge sträfvat för unionens upplösning, och att hvarken Konungen
eller svenska folket skulle kunna hindra katastrofen, när det kom
till kritan, det var nog också tydligt med hänsyn till det sätt,
hvarpå unionspolitiken bedrifvits sedan decennier tillbaka. Illa
var unionen från början hopkommen, och sedan har den alltjämt
blifvit mer och mer försvagad. Om man skulle granska de åtgärder,
som blifvit vidtagna för att reformera unionen, skulle det visa
sig, att det icke varit mer än reformen af 1824, då norrmännen
släpptes in i kabinettet, och den af 1835, då norske statsministern
fick rätt att deltaga uti ministeriellt statsråd, som gått i rätt
riktning. Dessa båda reformer voro ägnade att sammanbinda folken
och stärka unionen, men alla öfriga s. k. reformer eller ändringar
i de ursprungliga unionsförhållandena hafva endast gagnat
separationssträfvandena. I synnerhet sedan 1873 — jag tror att
man från det året kan datera, att norska grundlagen icke längre
tillämpats såsom ett unionskontrakt, utan norrmännen fått på egen
hand ändra äfven sådana paragrafer, som berörde Sverige och
unionen — har det gått steg för steg mot upplösningen, och så slutligen,
när det kom ett nej på de fortsatta sträfvandena — då var
det för sent.

Tisdagen den 27 Juni.

Ji:o 3.

Man talar om den myckna formalismen i vårt land, ock fetKungl. propoär
väl möjligt att vi i vår administration ock i vår inre politik sition ang. de
äro för formalistiska, jag vill icke bestrida detta, men nti unions- for politiken

gentemot norrmannen, som tyckas vara skapade till ,

advokater, kade vi bort hålla mera på formerna. Jag anser så- 01
ledes att man hittills brustit mycket härvidlag, men när det nu
gäller att komma till en slutlig uppgörelse med Norge, anser jag,
att man bör hålla desto mer på denna uppgörelses formella sida.

En upplösning kommer, antager jag, att godkännas på ett
eller annat sätt; återställa unionen vill nog ingen. Sådan som
unionen gestaltat sig, har Sverige icke hämtat någon styrka af
den. Yi hafva emellertid haft en relativ trygghet i vår rygg,
om Sverige skulle kommit i förvecklingar med andra, nationer,
jag säger relativ, ty någon verklig trygghet kan man ej tala om,
då norrmännen byggt fästningar och rustat emot oss, oaktadt vi haft
gemensam Konung. Yår sträfvan i sak anser jag bör gå ut på att
söka förebygga farorna af att vi för framtiden få en osäker granne
eller måhända en fiende i ryggen. Jag litar lika litet på den förespeglade
hjärteunionen, friden och endräkten på den Skandinaviska
hallon efter den gamla unionens upplösning, som jag. förut litat
på talet om norrmännens unionsvänlighet och försäkringarna om
unionens välsignelserika verkningar. Emellertid, de villkor, som
våra blifvande fullmäktige skulle komma att underhandla om,
vill jag nu icke gifva mig in på. Jag vill endast hålla mig något
till frågans formella sida.

Den föregående talaren har uttalat önskan om att riksakten
skulle upphäfvas, och att riksakten icke vidare är att hålla på,
däri instämmer jag med honom. I den kungl. propositionen förekommer:
»Det fordras att Sverige för sin del beslutar riksaktens

upphäfvande. Men innan Sverige går att härom fatta beslut,
kräfvas förhandlingar mellan de båda rikena.» Men hvarför kräfvas
förhandlingar innan riksakten skall upphäfvas? Mig synes
bättre, att vi förklara riksakten upphäfd först och börja förhandlingarna
sedan på annan basis. Kiksakten är redan af norrmännen
försatt ur effektivitet. Hvarför skola vi då hålla på den?

Det har redan af en ärad talare sagts, att ingressen till riksakten
ej är fullt sann. Ja, där förekommer en fras, som ej är
sann: »En förening ej af vapnen men af den fria öfvertygelsen
tillvägabragt.» Dessa ord hafva förut af norrmännen användts
såsom skäl för kraf på full likställighet, men nu, när de ej passa
i stycke, erkänner man äfven i Norge, att dessa ord ej äro sanna
och att föreningen åvägabragts, om icke direkt genom vapenmakt,
så indirekt under trycket däraf. Hvad själfva riksakten beträffar,
anser jag den vara ett sådant dokument, att Sverige ej haft någon
fördel af densamma och ännu mindre kan i närvarande stund
hafva fördelar däraf. Norrmännen hafva sagt upp riksakten; för
oss återstår att säga: »Ni hafva sagt upp den, den har trädt ur
gällande kraft», men därför komma vi icke till att erkänna Norge
såsom suverän stat, utan rättsligen komma vi åter på basis af

N:o 3.

Tisdagen den 27 Juni.

Kungl. propo- Kielerfreden. Om vi ej vilja häfda vår rätt efter denna, det må.
sition ang. de blifva Sveriges sak, men rättsligen stå vi på denna grund. Härmmiand£T
mecl har faS velat ?äSa’ att nar det g''äUer att underhandla med
(Forts) norrmännen, böra vi hålla på formerna, och formellt stå vi nus''
mera åter på Kielerfreden.

Herr Berg, Lars: Jag beröm ursäkt, att jag ännu en gång
kommer att. för ett ögonblick upptaga herrarnes tid, men jag har,
med anledning af herr statsministerns yttrande, ansett mig böra
framhålla, att detta yttrande långt ifrån att utplåna, snarare än
kraftigare bidragit till att fastslå den djupa klyfta och den betydliga
meningsskiljaktighet, som i den föreliggande frågan är
rådande mellan regeringen och denna kammares majoritet. Herr
statsministern. ansåg, att ett samförstånd med Norge, vunnet på
den fullt frivilliga underkastelsens grund, vore för oss af så stor
betydelse, att härför alla andra hänsyn måste vika. Genom att
underkasta oss en skymflig unionsupplösning skulle vi vinna sammanhållning
och samförstånd samt kärlek emellan och lycka för
de båda skandinaviska folken. Men han glömde därvid, att mera
än lycka på grund af »samförstånd» och andra materiella fördelar
väga dock de andliga krafterna här i världen samt att det framför
allt annat här gäller att uppehålla den kränkta rätten. Herr
statsministern, som själf är jurist, lärer utan tvifvel inse detta
och att det är aktningen hos den öfriga världen och aktningen för
sig själf, som bestämmer ett folks verkliga makt och rätt att lefva
samt således dess framtid vida mera än en eller annan internationell
förmån. Ett folk, som frivilligt kapitulerar, sedan det anfallits
till sin heder och ära, och som förklarar att det ej vill
eller ej . är i stånd att försvara denna sin dyrbaraste egendom,
har därigenom förklarat sig försvarslöst och blir äfven ansedt
såsom både ärelöst och försvarslöst, likasom inom den borgerliga
lagstiftningen den enskilda mannen i motsvarande förhållanden
anses farlig för den allmänna säkerheten, så att han måste finna
sig i att dömas under en annans kraftigare försvar och ledning —
en annans, under hvilkens husbondevälde han så småningom sakta
men .säkert seglar in. Hvad betyder den ärade talarens framställning
i fråga om förespeglade materiella fördelar af frid och
fred från Norges sida, hvad betyder det mot hela den civiliserade
världens förakt och ändrade uppfattning om vårt folk, att vi äro
en degenererad nation, färdig att förtvina och do bort. Detta är
dock bär den stora frågan, hvilken borde, såsom jag nyss sade,
uppkalla äfven hvarje gammal man att offra lif och blod, hade
han än tusen lif. Med anledning af herr statsministerns yttrande,
att vi skulle uppskatta och komma ihåg, att detta samförstånd
med Norge efter en neslig kapitulation vore af så högt
värde för enigheten på vår halfö, tillåter jag mig slutligen fråga
honom: Huru vet herr statsministern, att det är med Norge vi uti
en framtid behöfva på denna halfö lefva i enighet och samförstånd?
All historia, särskildt Norges, säger oss tvärtom, att det

Tisdagen den 27 Jnni.

N:o 3.

blir andra intressen och andra makter än Norge, som inom några Kungi. propoår
skola hafva herraväldet på västra sidan om Kölen. Detta år sition ang. de
hvad jag här har önskat säga, men då jag har ordet, vill jag till- för lagga

ännu en sak. (, .

Då man nu går att fatta beslut samt bedöma denna unions ^ 0
fördelar och olägenheter och på ena och andra sidan öfverväga
frågan om sammanhållning eller upplösning af unionen, är det
dock alldeles nödvändigt, att man äger kännedom om Norges historia.
Endast af denna kan man få veta, huru den norska folkkaraktären
är beskaffad och huru den tydligt och konsekvent kommit
att utveckla sig. När man åter följer den svenska politiken
i unionsfrågan, får man den visshet, att svenska statsmän och
statsråd aldrig, åtminstone icke annat än undantagsvis, satt sig
in i denna det norska folkets utvecklingshistoria. Det skulle
kräfva för lång tid, huru frestande det än vore, att här gifva en
resumé af denna. Jag vill endast, såsom jag förut påpekat, framhålla,
att Norge efter ett nära tusenårigt förtryck och utan att
hafva ägt någon politisk eller borgerlig frihet, men i stället suckat
i slafveri dels under egna konungar och dels sedermera i en
slags lifegenskap under danskt herravälde, efter denna långa tid
plötsligt kom till att genom förening med Sverige blifva eu fullt
fri och själfständig nation. Men ett folks förmåga att styra sig
själft växer endast långsamt, och så har det äfven här visat sig.

Den frigifnes lynne är icke de uråldriga gamla staternas invånares,
utan det är ett lynne, som »vippar och vänder», såsom Norges
störste tänkare och skald en gång yttrat. Det går icke an
att få allting till skänks och göra ingenting för sin frihet. Sveriges
folk och statsmän hafva kommit och bjudit Norge på bricka
stora gåfvor och friheter, och Norge har emottagit allting men
själf gjort ingenting därför. Det är som det kan tillgå uti ett
enskildt hem. Den unge sonen blir bortskämd genom att få allt
hvad han pekar och pockar på. Han råkar ut för en olycklig
själföfverskattning och blir till sist alldeles vriden af egenkärlek
och högfärd, på sätt det äfven nu inträffat uti förevarande fall.

Jag må därföre här citera den store skaldens ord om den norska
folkandan och »sksebnen». Han säger, såsom jag nyss nämnde,
att det är farligt för ett »ufserdigt folk åt få friheds-gaven», —
friheten som gåfva på en gång och utan att själf arbeta någonting
för den och han fortsätter:

»Det er farligt åt läge sig selv som sksenk;
den ballast kan kreenge en skude issenk.

Man stak os ihsende et fuldgodt svserd,
men Iserte os ikke sligt vserges vrnrd.

Se derför vor skeebne vipper och vender,
som kniven i barnets legende hinder.»

Jf:o e.

Tisdagen den 27 Juni.

Kungi. propo- Det är sant, Norge leker som ett barn med knifven i sin
sition ang. de hand och blifver därigenom lätt till en fara för sin omgifning äfven
f''h" under leken. Men humöret växer och knifven växer och hans
(Forte)"'' SrannskaP till sist lifsfarligt. Det är detta man måste komma
or s'' ihåg, och om man därtill lägger vissa karaktärsdrag, som jag nu
ej här vill tala om, så är man kanske på god väg att vinna den
rätta och för Sveriges intressen nödiga uppfattningen utaf den
närvarande situationen. De beslut, som här skola fattas, blifva
bestämmande för vårt lands öde och framtid sekler igenom. Vi
hafva nu dragits ned i depravation och degeneration — vi behöfva
skaffa oss en ny och friskare anda äfven uti detta fall och för
detta först och främst nya män.

Efter härmed slutad öfverläggning hänvisades förevarande
kung!, proposition till särskilda utskottet; och skulle till utskottet
jämväl öfverlämnas de i anledning af nämnda proposition
inom kammaren nu afgifna yttrandena.

Herr Wieselgren erhöll på begäran ordet och yttrade:

Jag har en motion att afgifva i ett syfte, som blifvit behandladt
på enskilda sammanträden och som där fått sina vedersakare
och sina vänner. Förslaget har emellertid nu i dag
blifvit berördt under debatten icke från kammarens sida utan
af herr statsministern. Jag känner mig nästan något förlägen
inför detta faktum. Man brukar ju vanligtvis icke erhålla
någon kritik förrän det förslag är framlagdt, som kritiken skulle
gälla. Nu har det emellertid blifvit en omvänd ordning i detta
fäll, och det föreföll mig ett ögonblick, som skulle jag nödgas afstå
från att väcka motionen, då den redan från så vederhäftigt
håll blifvit underkänd. Jag ber emellertid i allt fall att, då motionen
uttrycker icke blott min egen, utan äfven åtskilliga andra
kammarledamöters åsikter, få framlägga densamma. Motiveringen
lämnar jag åt herrarna sjkifva att taga kännedom om, motionens
kläm tillåter jag mig däremot att nu uppläsa. Den lyder sålunda:

På anförda grunder tillåter jag mig föreslå:

att Riksdagen må såsom svar å den kungl. propositionen i
underdånig skrifveles dels gifva Kungl. Maj:t till känna, det Riksdagen
icke är villig lämna Kungl. Maj:t det begärda medgifvandet,
förrän norska folket genom allmän omröstning förklarat sig
önska upplösning af den mellan Sverige och Norge i kraft af
1815 års riksakt bestående förening; dels ock anhålla, att, därest
de norska statsmyndigheterna skulle afvisa begäran om sådan omröstnings
anställande, Kungl. Maj:t måtte vidtaga erforderliga
åtgärder för sagda förenings upprätthållande, till dess densamma
blifvit med Sveriges begifvande upplöst.

Tisdagen dev 27 Juni.

Härefter aflärnnatles ifrågavarande motion, som erhöll ordningsnumret
1 och öfverskrift: i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående de unionella förhållandena.

Motionen blef på begäran bordlagd.

Friherre De Geer väckte en motion, n:o 2, i anledning af
Knngl. Maj:ts proposition angående de unionella förhållandena.
Jämväl denna motion blef på därom gjord begäran bordlagd.

På hemställan af herr talmannen medgaf kammaren, att de
anslag, som utfärdats till nu pågående sammanträdes fortsättande
på aftonen, finge nedtagas.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kammaren
åtskildes kl. 4,87 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Ji:o 3.

Onsdagen den 28 Juni.

Onsdagen den 28 juni.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Justerades protokollet för den 21 i denna månad.

Föredrogos och hänvisades till särskilda utskottet nedannämnda,
nästlidne dag bordlagda motioner:
n:o 1, af herr Wieselgren, och
n:o 2, af friherre De Geer,

båda i anledning af Kungi. Maj:ts proposition angående de
unionella förhållandena.

Herr Unger afgaf en motion, n:o 3, i anledning af Kungl.
Maj:ts proposition angående de unionella förhållandena.

Denna motion blef på begäran bordlagd.

Justerades ett protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kammaren
åtskildes kl. 2,44 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Lördagen den 1 Juli.

N:o ‘J,

Lördagen den 1 juli.

Kammaren sammanträdde kl. 2,so e. m., och dess förhandlingar
leddes af herr vice talmannen.

Justerades protokollet för den 23 nästlidne månad.

Anmäldes och bordlädes Riksdagens kanslideputerades memorial
n:o 1, angående antagande af tjänstemän i Riksdagens kansli.

Föredrogs och hänvisades till särskilda utskottet herr Ungers
den 28 sistlidne månad bordlagda motion, n:o 3, i anledning af de
unionella förhållandena.

Herr von Baumgarten uppläste och afgaf följande af honom
m. fl. undertecknade motioner:

n:o 4, om anslag för eventuella åtgärder från svensk sida med
anledning af de uppkomna unionella förvecklingarna;

n:o 5, om vidtagande af åtgärder för fyllandet af vissa statsbehof;
och

n:o 6, om meddelande af lagbestämmelser i anledning af de
unionella förvecklingarna, m. m.

Dessa motioner blefvo på begäran bordlagda.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Benediclcs
under 10 dagar från och med denna dag samt herr von Oelreich
från och med den 4 innevarande månad tills vidare.

Justerades ett protokollsutdrag för detta sammanträde, hvarefter
kammaren åtskildes kl. 2,u e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Första Kammarens Prat. vid Urtima Riksdagen 1905. N:o 3.