1904. Första Kammaren. N:o 29 (Riksdagens protokoll 1904:29)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1904. Första Kammaren. N:o 29.

Fredagen den 18 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Herr statsrådet Westring aflämnade Kungl. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående pension å allmänna indragningsstaten åt landssekreteraren
i Kalmar län Adolf Westrin;

2:o) angående anslag till bekostande af behandling enligt den
s. k. ljusmetoden af medellösa lupuspatienter; och

3:o) angående godkännande af uppgjordt förslag i fråga om uppförande
vid Växjö hospital för Kronobergs och Blekinge läns räkning
af en vårdanstalt för sinnessjuka.

Justerades protokollet för den 11 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes lagutskottets utlåtanden:

n:o 36, i anledning af väckta motioner angående omarbetning i
vissa hänseenden af gällande bestämmelser om tillsättning af prästerliga
tjänster; och

n:o 37, i anledning af väckt motion angående lagstiftningsåtgärder
i syfte att område, hvarå lifligare byggnadsverksamhet är att emotse,
må kunna regleras redan innan detsamma erhållit större sammanträngd
befolkning.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 188, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 15, i anledning af motioner
Första Kammarens Prof. 1904. N:o 29. 1

N.o 29. 2

Fredagen den 18 Mars.

om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående förbud mot utskjutning af
Öl å lägerplatser, kasernområden, flottans och kustartilleriets förläggningsorter
samt under armé- och marinförvaltningen hörande fabriksområden,
beslöt Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt
tillfälliga utskott n:o 1.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 191, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 14, i anledning af motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående skyldighet för ägare af
järnvägsanläggning, som är så utförd, att den hindrar eller försvårar
jords afdikning, att vidtaga erforderliga åtgärder för vattenafledning
m. m., beslöt Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga
utskott n:o 1.

Vid föredragning af ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 189, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 16, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående förläggningen af
kavalleriet, beslöt Första Kammaren hänvisa detta ärende till sitt
tillfälliga utskott n:o 2.

Vid föredragning åt ett från Andra Kammaren ankommet protokollsutdrag,
n:o 193, med delgifning af nämnda kammares beslut
öfver dess tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 17, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående åtgärder till förbättring
af arméns mathållning under vapenöfningarna, beslöt Första
Kammaren hänvisa detta ärende till sitt tillfälliga utskott n:o 2.

Herr talmannen yttrade: Jag ber att få för kammaren tillkännagifva,
att enligt öfverenskommelse i talmanskonferensen kommer
under nästa vecka plenum att hållas på onsdagen. Torsdagen har
afsetts att användas för utskottsarbete, där sådant erfordras. Efter den
veckan före påsk äro inga arbetsplena afsedda att äga rum i kammaren,
men val plena för afgörande af förslag till skrivelser eller voteringspropositioner,
ifall sådana inkomma. Så är äfven förhållandet beträffande
tiden närmast efter påsk, och första arbetsplenum därpå är
ämnadt att hällas torsdagen den 7 april, då gemensamma omröstningar
äga rum öfver de voteringspropositioner, som till dess hunnit
blifva godkäuda.

Föredrogos, men bordlädes ånyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 16 innevarande månad bordlagda utlåtanden n:is
5, 8, 47 och 48.

3 N:o 29.

fredagen den 18 Mars.

Vid föredragning af bevillningsutskottets den 16 innevarande
mars bordlagda memorial n:o 16, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beslut rörande åtskilliga punkter af bevillningsutskottets betänkande
n:o 14, angående vissa delar af tullbevillningen, godkändes
de i detta memorial föreslagna voteringspropositioner.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet de under sammanträdet
aflämnade kungl. propositionerna.

Upplästes en från herr Lithander inkommen skrift med därvid
fogadt läkareintyg af följande lydelse:

Till Riksdagens Första Kammare!

På grund af bifogade läkarebetyg anhåller jag om ledighet från
riksdagsarbetet tills vidare efter behof.

Stockholm den 16 mars 1904. P. Em. Lithander.

Att grosshandlaren P. Em. Lithander på grund af en nervös
hjärtåkomma är i behof af hvila och en Nauheimerkur antingen på
stället eller inom landet, intygar

Stockholm den 25 januari 1904. J. G. Edgren,

e. o. prof. i medicin.

Den begärda ledigheten blef af kammaren beviljad.

Justerades sex protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.

Herr Tamm, Hugo, erhöll på begäran ordet och yttrade: Jag

får endast hemställa, att kammaren måtte medgifva, att statsutskottets
betänkanden mis 47 och 48 måtte på föredragningslistan uppföras
näst efter statsutskottets utlåtande n:o 5.

Denna hemställan bifölls.

Kammaren åtskildes kl. 2,5 2 e. m.

In tidem

A. v. Krusens/jerna.

N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

Lördagen den 19 mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 12 i denna månad.

Uplästes ett inkommet läkareintyg, så lydande:

Att friherre C. J. Beck-Friis till följd af sjukdom (Tumor hsemorrhoid.
) är förhindrad deltaga i Riksdagens förhandlingar, intygas
härmed. Stockholm den 18 mars 1904.

E. S. Perman.

_ Med. D:r, öfverläkare.

Anmäldes och bordlädes:

_ statsutskottets memorial n:o 49, i anledning af kamrarnas skiljaktiga
beslut i vissa frågor rörande anslag under riksstatens åttonde
hufvudtitel; äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 4, i anledning
af väckt förslag rörande ändring af 22 § i kungl. förordningen den
24 oktober 1885, angående försäljning af vin, maltdrycker m. m.

Upplästes och godkändes bankoutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse n:o 31, till Konungen, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående upphäfvande af kungl. kungörelsen om belöningar
för dem, som upptäcka efterapare eller förfalskare af bankens eller
riksgäldskontorets sedlar eller de falska sedlarnes utprånglare, den
8 juli 1818.

Företogs val af sju ledamöter i Riksdagens särskilda utskott n:o
2, till hvars behandling hänvisats Kungl. Maj:ts proposition n:o 92;
och befunnos, efter valförrättningens slut, därtill hafva blivit utsedde:

herr Cederberg .............................		80 röster,
» af Ekenstam ........................		80 » ,
» Montgomery ........................		80 » ,
» Paulson.................................		80 » ,
» Svedelius .............................		80 * ,
» Benedicks..............................		79 » ,
friherre Lagerbring .....................		79 » .

5 N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

Företogs val af tre suppleanter i Riksdagens förenämnda särskilda
utskott; och befunnos, efter valförrättningens slut, därtill hafva
blifvit utsedde:

grefve von Rosen................................................ me<^ ^ röster,

friherre Beck-Friis, Johan,.............................. * In * ’

herr Lundsten ................................................... » 69 » .

Herr statsrådet von Friesen aflämnade Kung!. Maj:ts nådiga
proposition till Riksdagen angående jordafsöndring från Leckö kungsgård
i Skaraborgs län.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
lagutskottets under gårdagen bordlagda utlåtanden n:is 36 och 37.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 16 och 18 innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 5. angående
regleringen af utgifterna under riksstatens fjärde kub udtitel, omfattande
anslagen till landtförsvaret.

Punkten 1.

Kungl. Makt både i statsverkspropositionen föreslagit Riksdagen
att, med godkännande af bifogadt förslag^ till stat för generalstaben,
öka anslaget till generalstaben, nu 336,615 kronor, med 22,875 kionor
till 359,490 kronor; innefattande detta förslag bland annat, att för genomförande
af det s. k. passagesystemet vid generalstaben skulle beviljas
4 000 kronor till lönefyllnad åt 4 kaptener, hvilka skulle komma att
transporteras från generalstaben till kaptensbeställningar åt 2:a klassen
vid truppförbanden.

Höjning a f
anslaget
till generalstaben.

Utskottet både på anförda skäl hemställt, att Riksdagen matte,
med godkännande af vid utlåtandet fogadt förslag till stat för geneialstaben
(bil. 1.), höja ifrågavarande anslag, nu 336,615 kronor med
16,775 kronor till 353,390 kronor.

Herr Lindgren: Under denna punkt har Kungl. Maj:t hemställt,

att för anordnande af det s. k. passagesystemet vid generalstaben
måtte till lönefyllnad åt fyra till truppförband uttransporterade kaptener
vid generalstaben för nästa år beviljas ett anslag af 4,000 kiouor.
Detta Kungl. Maj:ts förslag, som för öfrigt är, såsom af handlingarna
synes, val motiveradt, erkänner äfven utskottet vara ett godt
förslag, i det utskottet härom säger:

»Till fullo erkännande de fördelar, som tillämpning åt passagesystemet
vid generalstaben kommer att medföra, har utskottet hkväl
icke funnit sig kunna biträda Kungl. Maj:ts förslag om beviljande af

N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

Handaaef ansIag ti’1 lönefylinafl ät de officerare, som vid tillämpning af detta
till general- systeJ? maste underkasta sig transport från generalstaben.»
staben. , Utskottets skäl för sitt afslagsyrkande synas mig åtminstone
(Forts.) ingalunda tillfyllestgörande. Utskottet säger först:

»Godkännandet af en dylik princip skulle utan tvifvel kunna
framkalla anspråk på motsvarande förmåner för andra ämbefs- och
tjänstemän, hvilka, efter att längre eller kortare tid hafva bestridt en
med högre lön förenad befattning, återgå till en lägre aflönad.»

Därmed förmodar jag utskottet pekar på sådana förhållanden,
som da t. ex. en tjänsteman i lägre grad vikarierar för en annan
uti en högre grad. Denna jämförelse synes mig likväl icke här passa
väl in, ty kaptenerna i generalstaben äro tjänstemän på stat med
tullmakt. "Visserligen intaga de en något egendomlig ställning, euär
de under vissa omständigheter kunna transporteras tillbaka till sina
regementen, men de kunna dock pa intet sätt jämföras med de tjänstemän,
hvilka hafva förordnande på ett tillfälligt vikariat. Snarare
borde de då kunna jämföras med förtroendemän; men då är väl, å
andia sidan, icke sed, att sadana entledigas utan att de på något sätt
förverkat sin ställning, och ännu mindre är det väl sed att förflytta
dem till annan lägre aflönad befattning. Jag kan således icke på
något sätt finna den af utskottet gjorda jämförelsen vara riktig.

Utskottets andra skäl lyder så: »Någon orättvisa kan icke anses

vederfaras de generalstabsofficerare, hvilka till äfventyrs måste efter
transport till truppförband åtnöja sig med i någon män minskad aflöning,
ty dels har sannolikheten åt sådan förändring i löneförhållandena
redan vid deras anställning i generalstaben "varit för dem
ställd i utsikt, dels komma de i hvarje fall i åtnjutande af minst
samma löneförmåner, som skulle kommit dem till del, därest de oafbrutet
tjänat kvar vid truppförband.»

Jag betviflar riktigheten åt den första satsen, att för nuvarande
kaptener vid generalstaben redan från början skulle ställts i utsikt
ett dylikt changement till lägre aflönad tjänst, och hvad utskottets
andra skäl beträffar, eller att de komma att få åtnjuta samma löneförmåner,
som de skulle fått i händelse de stannat kvar vid truppförbandet,
kan jag icke heller följa detta resonemang. Dessa militärer
ha ju fått underkasta sig eu helt annan utbildning än officerare
i allmänhet, och om de sålunda från början hade hållit sig kvar vid
sina regementen, hade de ju därmed undgått betydliga utgifter, hvilka
de nu för sin högre militära kurs måst vidkännas. Då Riksdagen och
Kung!. Maj:t ställt kaptenerna vid generalstaben i den ställning, att
de uppbära lön som kaptener af första klass, synes det mig ligga
något obehagligt uti att dessa officerare skola under vissa omständigheter
och för en sak, som man anser lända till arméns gagn, förflyttas
uti en lägre ställning och sämre lönevillkor. Om de ingått
gitte, kan det för dem blifva en mycket betänklig sak att gå miste
om 1,000 kronor af sin årliga inkomst, och för öfrigt menar jag, att
denna ifrågavarande besparing, hvilken för nästa år skulle uppgå till

4,000 kronor för att sedermera stiga till högst 10,000 kronor om
året, är åt en ganska obetydlig beskaffenhet, då man erkänner, att
detta är en högst viktig sak för generalstabens utveckling och för

Lördagen den 19 Mars. 7

truppförbanden. Detta anslag är ibland de minst omfattande under

hela denna hufvudtitel. .. ,. . , , • , ,

Utskottets skäl synas mig alltså fullständigt ohallbara och i det
hela taget mycket konstlade. Frågan är, såvidt jag förstår, åt ganska
mycken rikt, och då Kungl. Maj:t på ett ställe i propositionen har
sagt- »Enär emellertid, ifall förslaget vinner bifall, tillämpningen åt
passagesystemet kommer att taga sin början år 1905» så innebar
denna passus för mig, att ifall förslaget icke bifalles, blir det för
Kungl Makt omöjligt att sätta i gång det förordadepassagesystemet;
ett afslag å dessa 4,000 kronor lägger sålunda hinder i vagen att

N:0 2».

Höjning af
andaget
till generalstaben.

(Forts.)

realisera en anordning, som

utskottet för sin del betecknar såsom

I Cell löCI A CU auuiumnö, ------ -- . ,, /• i 1 •• R

synnerligen fördelaktig för det hela. \ idare skulle ett afslag bär, pa
sätt Kungl. Magt i motiveringen sagt, leda till eu premiering åt den
personliga förmögenheten, ity att ingen annan än den, hvilken agei
eu afsevärd enskild förmögenhet, i allmänhet skulle våga sig pa att
söka inträde vid generalstaben samt att ägna sig åt dessa högre militära
uppgifter. , , ■ , +

På de skäl iag nu framställt och ehuru jag nog observerat, att

statsutskottet i afseende å denna fråga varit fullt enigt, tillåter jag
mig yrka bifall till Kungl. Maj:ts proposition om ifrågavarande 4,000
kronors anslag.

Friherre Palmstierna: Den siste talaren har mycket riktigt

återgifvit de skäl, utskottet anfört för sin hemställan, men han har
betecknat dessa skäl såsom ohållbara och konstlade. Jag vill nu försöka
att, om jag förmår, korrigera denna hans uppfattning.

Talaren sade till eu början, att han fann den af utskottet uttalade
farhågan för att den föreslagna lönefyllnaden skulle, om en dylik
princip godkändes, kunna framkalla anspråk på motsvarande förmåner
från andra tjänstemän, innebära en något konstlad jämförelse.
Emellertid har departementschefen, såsom tramgar åt sid. b i betankandet,
uttalat, att det »lärer i allmänhet få anses mindre lämpligt,
att den aflöning, hvartill en tjänsteman arbetat sig fram, nedsattes
utan att någon försummelse i tjänsten kan läggas honom till last».
Och tillåter jag mig blott påpeka, att om en tjänsteman lyckas arbeta
sjo- fram till ett fördelaktigt förordnande, måste han dock, äfven utan
att hafva gjort sig skyldig till någon den ringaste förseelse i tjänsten,
vika tillbaka och afstå från sina ökade löneförmåner, då tjänstens
ordinarie innehafvare återinträder, tv lönen skall vara lämpad efter
ämbetet — och det tror jag, att man bör tillämpa äfven har. Generalstabens
officerare blifva mycket hastigt befordrade till kaptener
och få genast första klassens lön. De äro de enda inom hela armén
Indika åtnjuta en sådan förmån, hvilken förmån för öfngt utskottet
visst icke missunnar dem; ty dels hafva de eu mycket ansträngande
tjänstgöring och dels kan man därigenom för generalstaben förvärfva
duktigt folk, men då deras tjänstgöring vid generalstaben upphör och
de erhålla en annan lindrigare tjänstgöring, bör också aftoningen
blifva lämpad därefter. Jag kan icke finna annat, än att detta later
väl försvara sig.

Det har vidare sagts, att här endast ar fråga om en letativt unga

N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

anslaget^ tror dock icke, att man bär bör göra jämförelser med

till general- andia besparingar, och utskottets skyldighet är att bedöma hvarje
staben. sak för sig och se till, huruvida ett begärdt anslag är nödigt eller icke
(Forts.) -t alaren förklarade slutligen, att passagesystemet icke skulle kunna

genomforas utan detta anslag. Därpå tillåter jag mig dock tvifla.
skal* ^stem . bär visserligen förut icke kunnat genomföras af det
neh df h r,de!tn-I,rmen ej haft nåSon tjenstgöring hela året om,

ä torv vind ? fiw-- !~ -SIg 8varl ‘-01'' otficerai''na vid generalstaben att
återvända till tjänstgöringen pa sina regementen och mot en nedsatt

aflöning. Nu däremot, da såväl kavalleriet som äfven artilleriet och
STÖP? ( C af. infanteriet komma att ligga i tjänstgöring året om,
måste det naturligtvis ur ekonomisk synpunkt falla sig lättare att
fora igenom passagesystemet. Att det skulle blifva ett hinder för
systemets genomförande, därest dessa 4,000 kronor icke beviljades
har jag svårt att föreställa mig, då ju Kungl. Maj:t har full rätt att
RnnTTV er Istabsofficerare till det'' truppförband, som
stnnril''mMkJ:t ‘ J*Vaii,e fal1 ,kan bona lämpligt, lät vara att det under
stundom kan fa ske med ganska härd hand — det sker dock till
armens basta och i dess intresse. Dessa officerare sakna all anledning
att beklaga sig, alldenstund de från början varit beredda på förandringen
och måste underkasta sig att en dag blifva transporterade
tillbaka till regementet, hvarför de också från början varit högt aflönade.
Om detta kan kännas för dem något obehagligt, så är det en
sak, som icke kan hjälpas, eller som åtminstone utskottet icke gärna
kunnat taga någon hänsyn till. De hafva fördelar den ena gången
och de ta taga obehaget den andra. 6 6 ’

Jag yrkar bifall till utskottets hemställan.

i Pvrc ®ta.tsrådeif Virgin: Jag har till min glädje hört, att här
yrkats bifall till Kungl. Maj:ts framställning under denna punkt, men
härefter har eu ledamot åt kammaren uttryckt en mot den förste talarens
afvikande åsikt samt yrkat bifall till utskottets hemställan.

dennaafrågamDff ^ anMller jag att få med ett Par ord beröra

. Pet synes mig ganska obilligt, att en person, som innehar tjänst
a stat, skall kunna nödgas återgå till en lägre aflönad befattning, och
detta torde val också vara något mycket sällsynt. Visserligen har
det sagts, att om man i det förevarande fallet gör en jämförelse med
de vikariatsfororduanden, som till ganska stort antal förekomma och
masfe förekomma, vore där ett alldeles motsvarande förhållande, i det
att då eu person, som kanske under flera år skött en annans tjänst
maste ga tillbaka till den lägre aflönade tjänsten i samma ögonblick
tjänstens ordinarie innehafvare återinträder. Men häri ligger dock
den vasenthga skillnaden, att uti det jämförda fallet förekommer eu
ordinarie innehafvare, som träder tillbaka samt återtager tjänsten och
afloningen. Det heter, att där ingenting finnes att taga, har till och
med kejsaren förlorat sin rätt, och det är naturligt, att dä afloningen
och platsen blifva upptagna af den ordinarie, måste den, som förordnats
att sköta platsen under den ordinarie iunehafvarens frånvaro
vika, vore det än så obehagligt för den vikarierande. I förevarande

N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

fall är icke fråga om dylika vikariat, och därför kan jag icke heller f

finna annat, än att jämförelsen i någon man halfår. ..... till general Den

ärade talaren sade också, att aflöningen är till för ämbetet, staben.

och det är ju alldeles riktigt, men därat får man väl icke draga den (Forts )
slutsatsen, att man på förhand kan få så anordna löneförhållandena
för ett ämbete, att möjligen personer en dag kunna försättas i en
obehaglig ekonomisk situation. Jag vill i afseende å det föreliggande
förslaget endast erinra, att våra generalstabsofficerare i synnerhet numera,
i följd af ökade fordringar på praktisk tjänstgöring, ofta nödgas
underkasta sig ändrade förhållanden, såsom flyttningar tram och tillbaka
mellan olika orter för tjänstgöring vid regementet mellan kommenderingarna
till krigshögskolan, till aspiranttjänstgöringen och
sedermera en eller flere passager, hvarmed följa ganska betydande
direkta och indirekta utgifter, som kunna vara mycket betungande
för sådana, som icke hafva personlig förmögenhet. Men å andra sidan
är det väl knappt önskligt, att våra generalstabsofficerare rekryteras
uteslutande bland de särskilt lyckligt ekonomiskt lottade.

Den siste ärade talaren förmenade, att ett afslag å de begärda

4,000 kronorna icke skulle vålla några svårigheter för passagesystemets
genomförande, och ville i sammanhang därmed erinra om de
numera så väsentligt ändrade tjänstgöringsförhållandena, emot då den
indelta armén utgjorde största delen af vår här. Nej, visserligen möta
nu mindre hinder från tjänstgöringsförhållandenas synpunkt, men bär
gäller det ju de ekonomiska förhållandena, och där uppstå utan tvifvel
svårigheter. Det måste alltid vara obehagligt för en befälhafvare att
bereda en underlydande en väsentlig ekonomisk olägenhet. Man måste
tänka sig, att en viss tveksamhet kan uppstå och att vederbörande
icke känna sig hafva samma frihet som eljest att göra sina dispositioner,
då dessa svårigheter spela in.

Det nämndes till sist någonting om att man icke kan hjälpa, om
något obehag kan komma att träffa den enskilde. Jag tror dock icke,
att här i främsta rummet är fråga om obehag för enskilde, utan. det
är ur synpunkten af hvad statens och det allmännas intresse kräfva,
som Kungl. Magt framlagt detta förslag; det är, såsom redan förut
betonats, för att man vid val af generalstabsofficerare skall vara fri
och oberoende samt jämväl vara fri och oberoende, då omständigheterna
och lämpligheten kräfva deras förflyttande till trupptjänstgöring,
hvilken de gifvetvis alla mycket väl behöfva.

Jag skulle mycket beklaga, om genom ett afslag å den nu äskade
obetydliga lönefyllnaden svårigheter skulle uppstå för genomförandet
af en princip, hvilken säkerligen alla anse och erkänna vara fullt
riktig, d. v. s. passagesystemets fullständiga genomförande på detta
område.

Friherrre Palmstierna: Endast ett par ord, då herr statsrådet

och chefen för landtförsvarsdepartementet yttrat sig om saken. Jag
tillåter mig säga, att beträffande de många flyttningarna, som herr
statsrådet talat om, att generalstabsofficerare voro underkastade —
hvilket naturligtvis är fullkomligt i öfverensstämmelse med det verkliga
förhållandet — har också chefen för generalstaben, såsom synes

in ro 55». 10 Lördagen den 19 Mars.

HaSetaf¥~ -V1'' 7 iskänkandet, talat om de flyttningsbidrag, som skulle tillta
general- lorsakrf dem, hvarom utskottet icke haft något att säga. Härtill komstaben.
mer> såsom jag förut tillåtit mig nämna, att generalstabsofficerarne

(Forts.) genast få en ganska hög lön, så att de i det fallet komma i en

mycket bättre ställning än andra officerare.

Det har talats om passagesystemet; det är taget från Tyskland,
där man således har att söka typen, men jag tror icke, att officerarne
i Tyskland få sådana lönetillägg, som nu ifrågasatts, då de
tiansporteras, och jag tror, att man där ändå genomfört passagesystemet
utan ringaste tveksamhet, och det blir no g, föreställer iag
mig, gjordt äfven här i Sverige.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande punkt yrkats, dels att hvad utskottet hemställt.
skulle bifallas, dels ock, af herr Lindgren, att kammaren, med
godkännande af Kung!. Maj:ts framställning i hvad anginge beviljandet
af 4,000 kronor för genomförande af det s. k. passagesystemet
vid generalstaben, skulle i öfrigt bifalla utskottets hemställan.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

Punkten 2.

Mom. I.

Utskottets hemställan bifölls.

Mom. II.

Stycket a).

Utskottets hemställan bifölls.

Om antalet, Stycket b),
voiontärer

vid Kung]. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att, med godkännande

infanteriet, af statsrådsprotokollet bilagda kostnadsberäkning och förslag till
stater för infanteriet, kavalleriet, artilleriet, artilleriets tekniska personal,
fortifikationen och trängen, höja anslaget till aflöning och rekrytering
m. m., nu 15,345,697 kronor, med 629,108 kronor till
15,974,805 kronor.

I sammanhang med denna framställning hade utskottet behandlat
en inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 58, hvari herr Å. H.
Hammarskjöld föreslagit, att Riksdagen — under uttalande af önskvärdheten,
dels däraf att den ersättning genom anställande af manskap på
grund af frivilligt aftal uti afgången i den indelta nummerstyrkan,
hvarom i Riksdagens skrifvelse den 2 juni 1901, n:o 120, förmäldes,
måtte såväl intill år 1908 som ock därefter inskränkas till hvad be -

Lördagen den 19 Mars.

hofvct rimligen kräfde, dels däraf att den genom 1901 års härordning
beslutade ökningan af kavalleriet och artilleriet måtte, för att icke den
nya härordningen och öfvergången till densamma skulle i kostnadshänseende
blifva alltför betungande, tills vidare begränsas: vid kavalleriet
genom minskning af skvadronernas styrka samt vid artilleriet
genom att icke uppsätta fälthaubits-artilleri och genom att inskränka
landfästnings- och positionsartilleriet — måtte besluta:

N:o 29.

Om avtalet

volontärer

vid

infanteriet.

(Forts.)

att antalet beställningar »öfriga volontärer» vid infanteriet skulle
för år 1905 utgöra högst 4,623 nummer, med rätt för Kungl. Maj:t
att fördela detta antal på vederbörliga infanteritruppförband;

att manskapsstyrkan (korpraler och _ menige) vid kavalleriets
regementen bestämdes med hänsyn därtill, att antalet stamhastai
vid detta truppslag komme att utgöra 5,000;

att den föreslagna ökningen i antalet beställningar vid laltartilleriets
truppförband icke måtte bifallas; och

att hvad som föresloges i fråga om artilleriets tekniska personal

ej heller måtte bifallas.

Utskottet hade på andragna skäl hemställt, »att Riksdagen, med
anledning af Kungl. Maj:ts proposition samt herr Hammarskjölds i
ämnet väckta motion, må besluta, att volontärer vid infanteriet skola
i de olika regementenas stater uppföras till det antal, som bil. 3—30
till detta utlåtande utvisa, samt i följd häraf höja anslaget till aflöning
och rekrytering m. m. med 111,538 kronor».

Vid nu föredragna moment var reservation afgifven af h er rar
P Pehrson, H. Andersson, N. Boström, G. Odqvist, I). Persson, J.
A. Sjö, N. Nilsson, C. J■ Ödman och L. Eriksson, hvilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att Riksdagen, med anledning åt Kungl.
Mai:ts proposition samt herr Hammarskjölds i ämnet väckta motion,
måtte besluta, att vonlontärer vid inianteriet skulle i de olika regementenas
stater uppföras till det antal, som bil. 3—30 till reservationen
utvisade, samt i följd häraf höja anslaget till aflöning och rekrytering
m. m. med 38,195 kronor.

Herr Jonsson: Enär herr Hammarskjölds motion första gången
förekommer i denna punkt och däri efter mitt förmenande har förebragts
goda skäl för i densamma framställda förslag och yrkanden,
har iag ansett mig böra till detta moment yttra några ord.

Det förefaller mig då till en början, som om man vid behandlingen
af denna hufvudtitel bör hafva i minnet, hvarthän det leder,
om man låter statsutgifterna springa upp i sådan grad, att landets
ekonomiska bärkraft icke längre orkar med de bördor, som laggas
på detsamma. Och detta anser jag vara af så mycket större vikt att
man icke förbiser, som vi i dessa dagar sett ett exempel på, hvarthän
det leder, om man glömmer sambandet mellan dessa båda faktorer-
vi hafva nämligen sett, huru det norska stortinget just på sådan
grund ansett sig nödsakadt inställa härens bataljonsöfnmgar, en åtgärd,
som jag förmenar måste vara af mycket större betydelse för

N:0 29. 12

Lördagen den 19 Mars.

volontärer ar< !?s effektlyitet an de förslag, som herr Hammarskjöld ifrågasatt
vid .jj *a genomförda. Det synes mig därför, som om äfven vi å vår
infanteriet, sida, tor att icke en dag blifva öfverraskade på samma sätt som
(Forts.) JNorge, hora söka i god tid göra oss reda för, i hvilket förhållande
statsutgifterna stå til! skattetörmågan hos folket eller till landets
ekonomiska bärkraft. Om man söker göra sig ett begrepp därom,
ar man en faktor alldeles gifven och klar. Om jag ser på senaste
189o—1904, hafva statsutgifterna därunder ökats med
<b,b14,000 kronor eller med 79 procent. Söker man å andra sidan
goia sig ett begrepp om, i hvad mån befolkningens skatteförmåga
under samma tid ökats, skulle man ju i vissa fall kunna enbart
bygga pa, i hvad mån bevillningen till staten för fastighet och för
inkomst under samma tid stigit, därest icke andra omständigheter
■ jrvi4*ag inverkat, som göra, att den ökning, som skett i bevillningen,

, ® ^eit enkelt .tår tagas såsom ett exakt uttryck för ökningen i
skattetörmågan. Ökningen i bevillningen har under nämnda tioårsperiod
vant 68 procent eller 3,681,227 kronor. Detta ser således icke
sä farligt ut; om skattetörmågan vuxit med 68 procent, under det
att utgifterna, ökats med 79 procent, vore det i alla fall icke så
mycket att säga därom. Men, mina herrar, det är åtskilliga andra
faktorer, som inverkat och som man har att taga hänsyn till vid
bedömandet åt hvad denna ökning i bevillningen betyder. Den
borde under normala förhållanden, såsom representerande ökning i
taxeringsvärdet och den beskattningsbara inkomsten, vara ett exakt
uttryck för huru skattetörmågan växt under tiden. Men under
samma tioårsperiod har bevillningen för 1903, som uppbäres i år
när till den lägges inkomstskatten, mer än fördubblats på ungefär
samma skattegrunder, hvaraf 1895 bevillning utgick. Detta är såleaes
en faktor, som måste anses hafva inverkan på den verkliga
skattetörmågan. Och vidare hafva, såsom bekant, under samma tid
letnadskostnaderna i ganska afsevärd grad ökats; och enär dessa icke
tå inverka på den beskattningsbara inkomsten, för så vidt det gäller
personens taxering, men hafva förorsakat samme skattskyldige ökade
kostnader för att taga sig fram, är det gifvet, att den verkliga ökningen
i skattekraft därigenom också har lidit hos honom. Sedan
får man därtill lägga, att allt hvad som i riksstaten är upptaget såsom
bevillningar under samma tid ökats med 95 procent; och då
naturligtvis äfven dessa andra arter af bevillning liksom den direkta
bevillningen till staten måste verka en nedsättning i den verkliga
skattetörmågan, tror jag man kan resonera som så, att ökningen i
skattetörmågan under den ifrågavarande tioårsperioden ungefär kan
vara hälften så stor som statsutgifternas ökning. Och hvad som
väsentligt inverkat på statsutgifternas ökning känner enhvar af
kammarens ledamöter; det är nämligen anslagen under fjärde och
femte hufvudtitlarna, som under samma tioårsperiod hafva vuxit med
116,.t procent, under det att statsutgifterna i allmänhet stannat vid
<9 procent.

__ Vidare skulle jag vilja saga, att: man icke heller bör se bort
ifrån, huru den nationella arbetsprodukten under senare tider ställt
sig, sedd gentemot våra förbindelser med utlandet — jag menar,

N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

huru betalningsbalansen mellan Sverige och utlandet i allmänhet
tett sig. Vi böra då minnas, att under de första åren af denna 10-årsperiod, åren 1895, 1896 och 1897, voro vi i den lyckliga belägenhet
att ha en gynnsam ställning gentemot utlandet, så att åtskilliga
tiotal miljoner af svenska, i utlandet liggande värdepapper af olika
slag kunde återköpas. Men från och med år 1899 har det gestaltat
sig på helt annat sätt. Med ledning af bankrapporterna i afseende
å ökningen af vårt lands guldkassor och sa kallade guldvalutor
äfvensom af riksgäldskontorets och hypoteksbankens redogörelser
för deras mellanvaranden med utlandet samt genom samtal med åtskilliga
ledande bankmän, hvilka i större skala förmedla hithörande
affärer med utlandet, har jag sökt följa utvecklingen under dessa
år. Och jag har därvid kommit till det resultat, att vi under dessa
fem år haft eu underbalans på ungefär 180,000,000 kronor, sorn vi
fått betäcka genom export af obligationer —- statens, hypoteksbankens,
kommuners, järnvägars o. s. v. Därvid har jag dock, innan
jag kommit till denna balans, dragit ifrån till vår fördel den ökning,
som under årens lopp uppstått i guldkassan och så kallade guldvalutor
inom landets banker äfvensom i hypoteksbanken och riksgäldskontoret
samt amorteringar å svenska, i utlandet liggande värdepapper
och återköp af dylika.

Allt detta synes mig vara saker, som man icke får förbise vid
behandlingen af någon hufvudtitel och särskildt icke vid denna. Det
bevisar ju, att vi slagit på för stort, så att landets ekonomiska bärkraft
icke kunnat följa med. Det är icke heller under, att så skett,
då jag tänker på, hvad Riksdagen under denna jämförelsevis korta
följd af år beslutat. Vi hafva i stor skala ökat flottans materiel i
alla riktningar med däraf följande ökning af personalen; vi hafva
sökt ordna landets fasta försvar, i hvilket hänseende dock åtskilligt
ännu återstår att göra, vi hafva anslagit medel till anskaffandet af
nya eldhandvapeu och ny fältartillerimatcriel för armén jämte åtskilligt
annat, och så till sist hafva vi åtagit oss en härordning, som
relativt, i förhållande till sin effektivitet och med hänsyn till vårt
lands ekonomiska bärkraft, kanske är den dyraste i världen. När
man räknar samman allt detta, är det icke underligt, om man nu
befinner sig inför en vansklig situation. Enligt min mening är det
klokt att icke se bort från detta, utan vid behandlingen speciellt af
denne hufvudtitel vidtaga de besparingar, som utan synnerlig skada
för arméns effektivitet möjligen kunna göras.

Så vidt jag kan bedöma saken, skulle ett bifall till herr Hammarskjölds
motion hela linjen utefter icke vara åt någon ödesdiger
betydelse för vår här, men onekligen ganska afsevärdt bidraga till
att undanröja den fara, inför hvilken vi cljes förr eller senare
komma att stå, nämligen att nödgas vidtaga vida mera riskabla reduktioner,
än hvad som nu kan behöfva ske. Måttliga reduktioner
under någon längre tid skola gifvetvis befinnas mindre farliga förvärf
försvars effektivitet.

Nu har utskottet i denna punkt till viss grad gått herr Hammarskjölds
önskningar till mötes. Utskottsledamöterna från Andra
Kammaren hafva emellertid velat gå än längre och i en reservation

Om antalet
volontärer
vid

infanteriet.

(Forts.)

N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

infanteriet

(Forts.)

vdonS ^Jlt U 7ck at denna 8111 meniDS-- Uet kan icke falla mig in att
vid '' denna kammare gorå en massa yrkanden i ett sådant fall som
detta. Det beror här pa hvar och eu att själf bedöma hvad som
kan vara det riktigaste och klokaste; och ingen talare, om han så
talade med änglatungor, kan väl i fråga om försvarsväsendet rubba
Forsta Kammarens mening, att man endast med största försiktighet
far söka inskränka de kostnader för sådant ändamål, som af regeringen
päkallas såsom nödiga.

Min tro är emellertid, att om kammaren nu skulle vilja något
mera tillmötesgå den mening, som företrädes af utskottsledamöterna
trim Andra Kammaren, sa vore detta från Första Kammarens sida
ett klokt drag. Det lärer icke vara till gagn att, för ökande af landets
forsvaiskraft, hardnackadt fasthålla vid de kraf och fordringar
som fackmännen — militärerna — för sin del anse nödiga; ty då
det kommer till kritan, beror landets försvarskraft och vilja att för8I^
a^ *^ess förmåga i sådant hänseende. Men förmågan därtill
finnes icke, om man under en följd af år allt för hårdt beskattar
befolkningen.

Jag har med detta velat uttala min mening, att herr Hammarskjölds
motion vore i dess helhet förtjänt af bifall, synnerligast därför
att, såvidt jag förstår, man därigenom utan rubbning i öfrigt eller
olägenhet endast modererar den af Kungl. Maj:t tilltänkta öfvergångsplanen
intill år 1912. Men man vunne därigenom sådana besparingar
att landet möjligen kunde efter några år finnas bättre situeradt för
att fylla de kraf, som dä kunna behöfva framställas. Och framförallt
skulle kammaren, om densamma visar god vilja i att spara, där det
utan någon egentlig olägenhet kan ske, hafva vunnit ett större förtroende
bos den stora massan af folket; och på förtroendet hvilar
dock till sist allt, om man vill lyckas att något uträtta.

Jag kan ju framställa det yrkande, att kammaren måtte bifalla
den åt herr Pehr Pehrson m. fl. afgifna reservationen, men jag förklarar
ock på samma gång, att det icke kan falla mig in att i denna
sak begära votering.

Herr Crusebjörn: Jag har naturligtvis liksom herrarna alla
med mycken uppmärksamhet följt den föregående ärade talarens
framställning rörande landets förmåga att bära de uppoffringar, som
äro förenade med försvarsväsendets utveckling; och jag kan naturligtvis
icke förneka, att den största försiktighet är af vikt i afseende på
ett hastigt höjande af försvarsbudgeten. Men det voreefter min mening
i hög grad att beklaga, om man icke skulle kunna på ett lugnt och
naturligt sätt genomföra det program, som Hiksdagen har uppställt
för försvarsväsendets tillgodoseende.

Det är efter min mening icke alldeles riktigt att blott säga:
Sa och så stor var försvarsbudgeten då, så och så stor är den
nu; och det visar ju en alltför hastig tillväxt. Och det är ej heller
riktigt att förutsätta, att, därför att under de få öfvergångsåren från
det gamla till det nya budgeten hastigt stigit, denna stegring skall
i samma grad fortsätta år ifrån år.

Det fanns väl ingen, som icke år 1901 hade full insikt om, huru

N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

litet vårt försvarsväsen med dess dåvarande organisation motsvarade
de fordringar, man måste ställa på detsamma, och huru illa afvägda vid
verkligen utgifterna därför voro i förhållande till försvarsförmågan, infanterist.
Därför tog också Riksdagen mod till sig och förklarade, att, ätven (Forts.)
med utsikt att de ekonomiska bördorna blefve störa, Riksdagen ville,
att försvaret skulle stärkas och sättas på den fot, att vi med hopp
om framgång kunde försvara landet. Om nu konjunkturerna tillfälligtvis
hafva blifvit något ogynnsammare, än hvad mången vid den
tideu hoppades och trodde, sa bör man naturligtvis icke däitöi genast
tappa modet och säga: Nej, det där programmet kan icke genomföras,
det måste ändras. Men det är ungefär, hvad herr Hammarskjöld
säger, och som den föregående ärade talaren fann så i alla
afseenden beaktansvärdt. Jag tror, att vi böra öfverlämna till landets
regering att bedöma, huru våra finanser ställa sig i förhållande
till budgeten och, så länge regeringen finner det vara möjligt utan skada
för landets ekonomiska ställning, låta försvarsväsendet utvecklas i enlighet
med det af Konung och Riksdag år 1901 fastställda programmet.

Hvad särskilt beträffar den nu föredragna punkten, så har ju
utskottet föreslagit eu ganska väsentlig inskränkning i hvad Kungl.

Maj:t begärt med afseende på ökningen af volontärer vid infanteriet.

När man läser utskottets framställning, kan det tyckas, som om det
af Kungl. Maj:t begärda antalet volontärer icke skulle stå i öfverensstämmelse
med grunderna för 1901 års program. Jag vill därvid
erinra, att vid 1901 års riksdag förelåg icke till bedömande något
i detalj uppgjordt öfvergångsförslag, men Kungl. Maj:t hade, till ledning
för Riksdagen i fråga om, huru öfvergången frän det gamla till
det nya skulle ske, bifogat ett af generalstaben utarbetadt, dylikt
förslag. Detta har Kungl. Maj:t i sina framställningar till Riksdagen
under de gångna åren följt, och Riksdagen har beviljat hvad sålunda
af Kungl. Magt äskats. Jag skall gärna erkänna, att Riksdagen
på detta sätt beviljat ett större antal volontärer, än hvad de
år 1901 fastslagna grunderna ovillkorligen kräfde. Men hvar och en
af herrarna inser med all säkerhet, hvilka svårigheter alltid äro förbundna
med en öfvergång från gammalt till nytt a detta område, i
synnerhet då det nya i mångt och mycket är sa väsentligt olika det
gamla, som bär var fallet. Hvar och en har också sig bekant, att
vid öfvergång från gammalt till nytt å det militära området lätt inträder
ett svagbetsmoment. Det kräfves därför af den, som i första
hand har skyldighet att ordna dessa förhållanden, att se till, att man
under ingen del af öfvergångstiden blir svagare, än livad man var
vid utgångspunkten. Detta öfvergångsförslag var nu byggdt på den
grundsatsen, att — då man ju måste släppa af den indelta styrkan
förr eller senare — man dock skulle söka hälla stamtruppen för
hvarje öfvergångsår så stor, att man i händelse af en mobilisering
icke stode svagare än vid en mobilisering under det gamla systemet
något, som lätt kunde blifva händelsen, innan tillräckligt många årsklasser
af värnpliktige erhållit den ökade utbildning, som det nya
systemet förutsätter. För att gå nog försiktigt till väga hade Kungl.

Maj:t ock år 1901 föreslagit, att rekryteringen vid indelta armén icke
skulle upphöra förrän efter de sex första öfvergångsårens slut. För

N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

°volontärfr den hände,se nämligen, den indelta styrkan nedginge hastigare, än

volontär pr , . <-> _ ------~*v»tu&^ uaougaic, <111

som vore att beräkna pa grund af förut vunnen erfarenhet, sä skulle

VllCif n/ili nr» t/-, 1> r. 11 „.. „ i)___a. i''______1 i , ... ... . ''

vid , v:“----- r- 0-“““ "• ■v''»**" >nuuv,u ouaicuuci, sa skulle

infanteriet. rP8t'' och rotehållare fortfarande rekrytera. Det är därigenom den
(Forts.) siffra tillkommit, som i 1901 års grunder finnes angifven såsom minimisififrau
lör stamanställda vid de vanliga infanteriregementena, nämligen
520. Kungl. Maj:t hade nämligen i sin framställning sagt, att
dä vid ett stort regemente inom infanteriet den indelta manskapsstyrkan
nedgått till 520, skulle för rust- och rotehållare inträda skyldighet
att fortfarande rekrytera. Följden häraf blef, att vid en del
mindre regementen och vid de norrländska, där den indelta styrkan
icke ens vid öfvergångstidens början utgjorde 520, skulle rekryteringen
fortgå utan afbrott ända till det sjätte öfvcrgångsåret. Däri hade
man således full trygghet för, att icke något regemente skulle komma
att erhålla alltför svag stamstyrka.

Nu var det ju ganska naturligt, att, då Riksdagen beslöt sig för
det störa och bet) delsefulla steget att upphäfva indelningsverket, det
lag något ganska motbjudande i, att det oaktadt ny rekrytering af
indelt manskap skulle ske under öfrergångstiden; och nära till hands
lag då att söka på något sätt undvika detta. Därför erbjöd Riksdagen
Kungl. Maj:t, emot indelningsverkets fullständiga upphörande
redan vid öfvergångstidens början, att för den händelse indelta styrkan
vid något regemente skulle nedgå under en viss siffra — 520 vid
ett stort regemente och vid de mindre den styrka, de då hade —
så skulle Kungl. Maj:t ha rättighet att sätta volontärer i de felande
indelta numrens ställe.

Det är nu mycket viktigt, att man icke förgriper sig å detta af
Riksdagen gjorda erbjudande, som också återfinnes i Riksdagens beslut
af år 1901. Efter min mening hafva emellertid reservanterna,
åtminstone hvad ett af de norrländska regementena beträffar, förgripit
sig å det sålunda träffade aftalet. Detta är i hög grad betänkligt.
Ty naturligt var, att Kungl. Maj:t vid bedömandet, huruvida
de af Riksdagen erbjudna förbättringar i försvaret motsvarade
den uppoffring, som indelningsverkets upphörande innebar, måste
taga den största hänsyn till de löften, som innefattades i Riksdagens
beslut. Det vore dä enligt min mening högeligen att beklaga, om,
i följd af tillfälliga svårigheter, man nu skulle gripa till en sådan
åtgärd som att icke längre hålla fäst vid de grunder, hvilka Kungl.
Maj:t måst anse vara bindande under hela öfvergångstiden. Kungl.
Maj:t har naturligen med fullt förtroende till Riksdagens löften vidtagit
den för vårt försvar så betydelsefulla åtgärden att sanktionera
Riksdagens beslut af år 1901 — det kunde hafva händt, att eljest
Kungl. Maj:t funnit sig böra besluta på annat sätt.

Att nu redan under de gångna öfvergångsåren Kungl. Maj:t begärt
och Riksdagen beviljat flera volontärsbeställningar, än som enligt
1901 års beslut ovillkorligen erfordrades vid öfvergångstidens
slut, har naturligtvis, såsom redan antydts, sin grund däri, att man
velat se till, att försvaret under hvarje las af denna öfvergång vore
starkare och icke svagare än förut. När nu emellertid utskottet icke
ansett sig kunna längre följa den utstakade planen i generalstabens
öfvergångstörslag, så är det ju att beklaga; men med hänsyn till

N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

vikten åt'' att besparingar må kunna göras, får man väl möjligen
finna sig däri och vara utskottet tacksam för att det sett till att
den ståndpunkt, som man enligt öfvergångsförslaget skulle i denna
volontärfråga intaga vid sjätte öfvergångsårets slut, blifvit respekterad,
och att man således icke förgripit sig på 1901 års Riksdags af Kungl.
Maj:t godkända beslut.

Går man sedan till reservationen, så finner man tyvärr hos reservanterna
icke den tanken rotfast, att det är af vikt att under
öfvergångstiden kunna stå allt bättre rustad i händelse af en mobilisering.
Då man läser reservanternas anförande, vore man nästan
böjd att tro, att reservanterna ansett den närvarande tiden vara sådan,
att man ej behöfver tänka på huru det skall ställa sig i händelse
af en mobilisering. Men, mina herrar, jag tror dock, att en
dylik åskådning är något lättsinnig. Det talades ju år 1901 från
alla håll vidt och bredt om huru nödvändigt det var, att vi förbättrade
vårt försvar, så att det kunde fylla sin bestämmelse och motsvara
tidens fordringar; man hörde då nästan endast klander öfver att den,
som utarbetat den kungl. propositionen, tagit till öfvergångstiden alltför
rundligt, och man fann det oförsvarligt, att vederbörande icke
försökt göra densamma betydligt kortare. Nu återigen börjar man
i vidsträckta kretsar höra det talet: ja, vi få väl lof att sakta af
litet, äfven om man därigenom skulle något skjuta fram öfvergångstidens
slut; det kan icke hjälpas, ty vi få lof att se till, att det
svenska folket icke blir öfveransträngdt af skatter. Jag tror likväl
icke, att förhållandena kunna vara sådana, att de påkalla eu sådan
oegentlighet, som hvad reservanterna ha föreslagit, nämligen att, utan
hänsyn därtill att beväringens ökade utbildning kommer till först så
småningom och i synnerhet under de sista sex åren af öfvergångsperioden,
vilja på alla tänkbara sätt söka komma ifrån förpliktelsen
att hålla volontärstyrkan uppe. Reservanterna hafva i en tabell, som
finnes vidfogad reservationen, uppgjort en beräkning för ett stort
antal regementen, däri de visa, att de ej brutit mot den punkt i Riksdagens
beslut år 1901, som säger, att när en indelt styrka går under
520 man, skall bristen ersättas med volontärer. De vilja endas bibehålla
detta antal, och på detta sätt komma de enligt denna tabell
till det resultatet, att de anse sig kunna vara berättigade att nedsätta
de af Kungl. Maj.t äskade volontärernas antal vid dessa regementen
med 670 stycken. Men en sådan nedsättning visar föga omtanke
om huru dessa regementen vid en mobilisering skola komma
att se ut. Men när man går till deras andra tabell angående de
norrländska regementena, hafva de ej längre vidhållit detta sätt att
beräkna hvad de kunna afpruta, utan där hafva de slagit in på en
annan väg och säga, att till följd däraf att det finns så många
vakanser vid dessa regementen, så torde det ej vara skäl att bifalla
hvad Kungl. Maj:t begärt såsom erforderlig ökning af volontärernas
antal. Men då inträffar, särskildt vid Jämtlands fältjägareregemente,
att de svårt försynda sig mot det af Riksdagen gifna löftet, som jag
förut så många gånger berört. Att det finnes ett tämligen stort antal
vakanser vid de tre nordligaste regementena, det är mycket att beklaga,
men sä underligt är det ej, ty volontärantalet där bar med
Första Kammarens Prof. 1904. N:o 29. 2

Om antalet
volontärer
vid

infanteriet.

(Forts.)

N:o 29.

Om antalet
volontärer
vid

infanteriet.

(Forts.)

Lördagen den 19 Mars.

hänsyn till den ringa stamstyrkan och det volontärantal, som fanns
förut, måst under dessa år ökas så hastigt, att befolkningen där uppe
icke ännu har blifvit invand att till så stort antal, som behöfves, ägna
sig åt militärtjänsten, men likväl tyda vissa tecken på att allt flere
och flere af befolkningen där uppe blifva villiga att ingå i militärtjänst.
Det är dessutom en konjunkturfråga. I ett sä folkfattigt
land, som öfre Norrland för närvarande är, är ställningen det ena
året så och det andra året så, och således är det visst icke säkert,
att man icke ett kommande år skall kunna fylla största delen af
volontärvakanserna. Rätteligen borde man, om man har omtanke
om försvaret i öfre Norrland, vidtaga extra åtgärder för att underlätta
volontäranskaffningen, i stället för att helt enkelt stryka
volontärer, och dessa åtgärder borde särskild! bestå däri, att man
gåtve volontärerna vid dessa regementen, där rekryteringen visat sig
ej motsvara önskningarna, en förhöjning i aflöningsförmåner på ett
eller annat sätt, om erfarenheten gåfve vid handen, att svårighet
mötte att få dylika volontärer, men att gå så summariskt till väga,
som reservanterna vilja göra, nämligen att i stället helt enkelt stryka
volontärerna, det kan ej vara rimligt.

På grund af hvad jag nu haft äran anföra, torde Kammaren
finna, att jag, med hänsyn till en eventuell mobilisering under öfvergängsåren,
naturligen helst sett, att Riksdagen velat bifalla Kungl.
Maj:ts framställning, men, såsom frågan nu ligger, får jag naturligtvis
ansluta mig till utslcottets förslag.

Friherre Palmstierna: Visserligen har den siste ärade talaren
yrkat bifall till utskottets förslag, men då jag anmält mig, innan jag
visste att han begärt ordet, skall jag tillåta mig att yttra några
ord. Därvid ber jag att till en början i någon mån få bemöta den
förste ärade talaren. Hans särdeles intressanta och viktiga framställning
angående den finansiella ställningen kan jag naturligtvis
ej inlåta mig på; det finns nog andra personer, som bättre än jag
förstå den saken och som komma att därom yttra sig. Men det är
ju gifvet, att just de omständigheter, som den ärade talaren berörde,
för utskottet varit en kraftig maning att söka nedbringa kostnaderna,
så långt det kunnat ske utan att skada landets försvarskraft och
utan att på något sätt rubba 1901 års af Kungl. Maj:t och Riksdagen
fastställda grunder. Jag skall emellertid i afseende å hans finansiella
utredning tillåta mig nämna två saker, nämligen dels att
vi under de sista fem åren haft två tämligen allvarsamma missväxtår,
som naturligtvis ökat underbalansen, dels ock att vi hade eu ganska
betydlig, ja, till och med större underbalans år 1887. Jag tror, i
motsats till den uppfattning, som den ärade talaren torde hysa, att
möjligen det protektionistiska system, som sedan dess införts och
fullföljts i Sverige, har höjt vår ekonomiska bärkraft högst betydligt
och äfven minskat handelsbalansen. Han sammanställde denna underbalans
äfven med de dyra lefnadsomkostnaderna, men jag undrar,
om ej dessa till stor del bero på de ökade pretentioner, som alla
samhällsklasser och kanske icke minst arbetsklassen under denna
tid fatt och äfven haft anledning att få och hvilka gifvetvis medfört

Lördagen den 19 Mars. 19

ökad import. Gifvet är emellertid, att till utgifterna hafva högst
betydligt bidragit de ökade kostnaderna för här och flotta. Men å
andra sidan — hur mycket har ej Sverige vunnit i försvarskraft under
dessa år! Man måste ju hålla sig beredd på alla möjligheter.
Lyckligtvis hafva vi ej behöft sätta vårt försvarsväsen på prof, men
under tiden har dock Sveriges själ (''förtroende vuxit, och med känslan
af att vi äro herrar i vårt eget hus har också förtroendet till våra
affärer stegrats. Jag tror således, att vi härvidlag hafva vunnit högst
betydligt.

Han talade vidare om att vår härordning är så dyr, kanske den
dyraste i världen. Det är mycket sant, men hvarför? Jo, därför att
Sverige ej vill ännu gå in på den värnpliktens hårda börda, som
flertalet länder för länge sedan måst underkasta sig. Vi måste försvara
oss, men det finns icke mer än två sätt, antingen den frivilliga

— på sätt och vis måttligt frivilliga, ty den är ju genom lag bestämd

— personliga uppoffringen eller ock uppoffring af penningar. Förut
voro alla länders härordningar ställda på den ena eller andra formen
af värfvad bär, och så hafva också vi haft, ehuru arfvodet till vår
värfvade armé delvis utgick i jord. I andra länder har man dock
för länge sedan funnit, att det blef för dyrt med värfningssystemet;
det blef omöjligt att anskaffa nödiga medel härtill, och därför hafva
dessa länder gått in på tre, fem, ja sju års värnplikt, hvilken emellertid
numera i allmännhet nedsatts till tre- och tvåårig. Detta hafva
vi ej velat, och då vi ej vilja betala med personlig uppoffring, måste
vi betala med pengar. Jag är öfvertygad, att denna dyrhet snart
kommer att göra, att vi måste öka de personliga uppoffringarna för
att kunna spara. Men jag tror ej, att vi skulle göra väl i att, som
den ärade talaren sade, nu följa Andra Kammarens exempel.

Han sade, att han skulle vilja yrka bifall till herr Hammarskjölds
motion öfver hela linjen. Detta gör, att jag vill något uppehålla mig
vid herr Hammarskjölds motion, som står omtalad på sid. 42, hvarvid
jag, herr talman, ber om ursäkt, att jag äfven kommer att beröra
de punkter af motionen, som ännu icke äro föredragna. Där står
taladt om att den ersättning genom anställande åt manskap på grund
åt frivilligt aftal uti afgången i den indelta nummerstyrkan, hvarom
i Riksdagens skrifvelse den 2 juni 1901, n:o 120, förmäles, bör, såväl
intill år 1908 som ock därefter, inskränkas till hvad behofvet rimligen
klöfver. Nu står det, herr talman, i 1901 års beslut, att nummerstyrkan
skall i män af behof fyllas med volontärer. Jag förmodar,
att hvar och eu då tänkte sig saken så, att hvad som brister i 520
skall fyllas, ty »i mån af behof» kan naturligtvis ej öfversättas med
»hvad behofvet rimligen klöfver», enär man i så fall skulle kunna
säga, att man tycker, att det icke förefinnes något behof alls. Således
är herr Hammarskjölds framställning något oegentlig eller, om
jag så må säga, något ogenerad. Detta bär ej heller vare sig Första
Kammarens eller Andra Kammarens utskottsledamöter velat lyssna
till, utan de hafva lojalt velat fylla bristen i de 520.

Vidare säger herr Hammarskjöld, att man vid kavalleriet skulle
kunna minska skvadronernas styrka. Denna styrka är bestämd i
1901 års härordning, och då förefaller det mig egendomligt att säga,

N:o 29.

Om antalet
volontärer
vid

infanteriet.

(Forts.)

N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

Om antalet att deri kan minskas. Sedan säger herr Hammarskjöld, att manskapsstyrkan
(korpraler och menige) vid kavalleriets regementen skulle

infanteriet, bestämmas med hänsyn därtill, att antalet stamhästar vid detta trupp(Forts)
s^a§ komme att utgöra 5,000, samt att antalet beställningar »öfriga
volontärer» vid infanteriet skulle för år 1905 utgöra högst 4,623 nummer,
med rätt för Kungl. Maj:t att fördela detta"antal på vederbörliga
infanteritruppförband. Det är dock en sak, som Riksdagen hittills
ej velat släppa, nämligen att fastställa de af Kungl. Maj:t föreslagna
staterna. Nu skulle man så att säga lämna åt Kungl. Maj:t en bundt
volontärer om 4,000 stycken, med rätt för Kungl. Maj:t att fördela denna
styrka, huru Kungl. Maj:t vill. Jag tror ej, att en sådan anordning skulle
vinna ens den förste talarens bifall, om det blefve fråga om något dylikt.

I motionen säger herr Hammarskjöld, att om en enskild person
startar ett företag, så får han planlägga det, så godt han förstår, men
om han finner att det öfverskrider hans tillgångar, så får han upphöra
därmed, och så får man också göra i detta fall. Nej, det är
just så, som man ej kan göra här. Ty här äro två personer, som,
om jag så må säga, uppgjort ett kontrakt, nämligen Kungl. Maj:t
och Riksdagen, och detta kontrakt innehåller ett aftal om så att säga
köp och byte, hvilket aftal går ut därpå att indelningsverket skall
upphöra på vissa villkor. Jag tror därför icke, att man kan göra
på det sätt som herr Hammarskjöld föreslår.

Kanske det tillätes mig att, efter det här är så mycket fråga
om volontärer, något yttra mig om deras olika antal och att äfven
inför kammaren få försvara det af utskottet föreslagna alternativ I
och den nedsättning, som däri är föreslagen i antalet af de i Kungl.
Maj:ts proposition upptagna volontärerna. Volontärerna äro af två
slag; det ena är afsedt att ersätta hvad som brister i det indelta
manskapet intill 520, och det andra slaget äro de, som så småningom
skola bilda den nya stammen och sedan ständigt finnas till ett
antal af 207 vid hvarje större regemente, men dock icke förr än år
1912 vid öfvergångstidens slut.

Nu har det redan beslutats, att volontärantalet för hela armén,
infanteri och kavalleri, skulle detta år, 1904, ökas med, om jag tager
ett rundt tal, 2,000 volontärer. Här är nu föreslagen en ökning med
1,672 stycken för infanteriet och kavalleriet, och således skulle på
dessa tvä år 1904 och 1905 volontärerna ökas med omkring 3,700.
Det är en ganska betydlig ökning, och då hvarje volontär kostar
600 kronor om året, är detta en affär på öfver 2 millioner kronor.
Kungl. Maj:t har nämligen förra året föreslagit och Riksdagen har
gått in på att för hvarje volontär får beräknas arfvode för 365 dagars
tjänstgöring, ehuru de ej tjänstgöra så mycket. Men det har ej stätt
till att få hela denna massa volontärer. Den sista december 1903
fanns det omkring 1,800 volontärvakanser inom hela armén, och den
1 januari 1904 fanns det c:a 3,700 vakanser. Skillnaden beror
därpå, att år 1904 skulle det tillkomma ytterligare ett par tusen volontärer,
men man kunde ju ej genast värfva ett så stort antal, utan
de skulle värfvas under årets lopp. I hvarje fall är det en högst
betydlig siffra, som det ej är möjligt för Kungl. Maj:t att fylla. Det
har under föregående år ej varit möjligt för Kungl. Maj:t att hålla

Lördagen den 19 Mars.

N:o 29.

fulltaligt det antal volontär, som begärts, och hvad har följden Omansa
däraf blifvit? Jo, de allmänna besparingarna hafva vuxit ganska vid
betydligt, så att endast på titeln aflöning och rekrytering besparingar infanteriet.
1902 uppstått på omkring 1,300,000 kronor, hviska Kungl. Magt ägt (Forts.)
använda och äfven har användt. Med den ökning åt volontarantalet,
som nu är begärd, skulle detta komma att uppgå till omkring 8,300.

Men år 1908 skulle det icke vara mer än c:a 6,500, sa att vi da
skulle stå inför en strypning, som skulle blifva ganska allvarsam,
hvarför utskottet ansett "det lämpligare att redan från början begränsa
antalet något. Detta är ett skäl, hvarför utskottet ansett sig hora
redan från början så varsamt som möjligt se till, hvad som kan nedsättas.
Därvid bär utskottet utgått från den kngsberedskap, som i
generalstabens öfvergångsförslag står för 1907, det sista ar, da de
värnpliktige ännu hafva en kortare öfningstid. För detta ar bär
generalstabsförslaget en manskapsstyrka af 670, däraf man täckt sig
att 520 skulle vara indelta och 150 volontärer, och det talet har utskottet
i alternativ 1 sökt genomföra hela vägen.

Den siste talaren talade om att det var synnerligt manga vakanser
vid de norrländska regementena. Den 31 december 1903
fanns det 458 vakanser och den 1 januari 1904 fanns det 566. Skulle
nu de 194, som Kungl. Maj:t begärt, anskaffas, skulle det blifva <60
volontärer som skulle tillsättas. Utskottet har vid sitt alternativ 1
haft full kännedom om detta förhållande, och man har mycket öfverlagt,
om man skulle föreslå någon nedsättning af volontärernas antal,
därför att det stora antalet vakanser skulle göra, att man endast
komme att lämna penningar till allmänna besparingar Men å andra
sidan har man haft för ögonen, att det gäller Norrlands försvai, och
med hänsyn till det ringa antalet stamtrupper däruppe i denna olantliga
landsdel har det varit för utskottet motbjudande att föreslå nedsättningar
där. Man har i stället haft den förhoppning, att kungl.

Maj:t genom extra åtgärder skulle veta att så vidt möjligt pa något
sätt uppbringa stamstyrkan till hvad som begärts. Jag vill äfven
nämna, att den besparing, som i alternativ I är åstadkommen, uppgår

till 1 V* million kronor. , , t ,

Då den förste talaren ansåg, att det skulle vara ett klokt drag
af kammaren att gå med på reservationen och Andra Kammarens
förmodade beslut, ber jag att som hastigast något lä bemöta reservanternas
förslag, som läses å sidan 152. Reservanterna hafva ställt
sig på den ståndpunkt, att de vilja lämna de beställningsmän och
korpraler, som Kungl. Maj:t föreslagit, men dessutom af öfnge volontärer
48 stycken. Det är ju en ståndpunkt, som man kan försvara
— det kan man ju med nästan hvilken ståndpunkt som helst —
men att märka är, att de »öfriga» 48 volontärerna annars icke skulle
tillkomma förrän år 1912. Genom denna uppställning har eu besparing
åstadkommits på — inberäknadt norrlänningarna —- tillhopa 82b
nummer, då däremot genom alternativ I skulle uppstå eu besparing
af 465. Men med den princip, som de uppställt, hafva de visserligen
nu kunnat inbespara så mycket, men följer man denna princip,
kommer man mycket hastigt förbi alternativ I, som behåller talet 670
ända till är 1908. Tv med den princip, som reservanterna uppställt,

N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

SiIntärkTn‘e,r i1130 mycket snart tin 520 + 207, det vill säga till 727 man,
vid ock således gar man förbi alternativ I.

infanteriet. anmärkning mot reservanterna, som enligt min tanke är

(Forts.) mycket allvarsam, är att de gå under de af Kungi. Maj:t för år 1904
föreslagna och af Riksdagen anslagna staterna för 10 olika regementen,
med tillhopa öfver 300 nummer. Nu äro dessa volontärer nyligen
— kanske i fjol eller i år — antagna på tre eller fyra års tid.
Skola de nu afskedas? Och hvad har Kungl. Maj:t för rätt att afskeda
dem? Fråga är, om det är konstitutionellt berättigadt att det ena
aret bestämma en stat, som Kungl. Maj:t skall rätta sig efter, och
året därefter draga in på denna ordinarie stat. Jag kan således ej
instämma i hvad den förste ärade talaren säde, att det skulle vara
klokt att följa reservanternas exempel. Jag tror att det är bäst, att
enhvar i detta fall icke tänker på klokheten utan på att göra sin
plikt mot fäderneslandet.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Hans excellens herr statsministern Boström: Jag skall anhålla
att med anledning af det anförande, hvarmed herr Olof Jonsson i
Hof började debatten i denna fråga, få med några ord beröra den
finansiella ställningen.

Han började med att säga, att det vore högst nödvändigt att
tillse, att landets ekonomiska bärkraft stode i riktigt förhållande till
de utgifter, man åtoge sig. Det är en sats, om hvilken jag är fullständigt
ense med honom. Men jag tror för min del också, att han
i den framställning han gjorde något underskattade landets bärkraft
och den finansiella ställningen. Han framhöll, med hvilka belopp
inkomster och utgifter stigit. Jag är ej i tillfälle att följa honom,
^ jag dar ej sådana siffror till hands, men jag föreställer mig, att
hans uppgifter voro fullt korrekta. Han framhöll vidare, att den
arméorganisation, som vi hafva, är i förhållande till effektiviteten
kanske den dyraste som finnes. Jag tror ock, att han icke har orätt
häri, men det kommer sig af det skälet, som för öfrigt är herrarne
väl bekant, att man här i landet ej velat åtaga sig allmän värnplikt
i dess fulla utsträckning. Man har, för att de värnpliktige skola
kunna få öfvas en mindre tid, velat hafva värfvadt folk i stort antal,
och herrarne veta, hvilka kostnader detta för med sig. Det är detta
system, som man här omfattar, som gör vårt försvar så dyrbart, men
i samma stund som vi öfvergå till det system, som de flesta andra
länder i världen hafva, nämligen den allmänna värnplikten, komma
ej utgifterna att blifva så betungande. Så vidt jag vet, finnes i hela
världen blott ett land, som vagat ställa sin här på värfningens grund,
och det är England, men herrarne veta, att man äfven där är betänkt
på att öfvergifva detta system och öfvergå till värnpliktssystemet.

Herr Olof Jonsson anmärkte åtskilligt angående den finansiella
ställningen. Jag hade redan förut låtit göra upp åtskilliga sammanställningar
härom, och det kan kanske intressera herrarne att höra
ett utdrag därur. Dessa uppgifter afse tidrymden från år 1888 till
och med år 1901. Det visar sig då, att under nämnda år har staten
haft öfverskottsmedel af 152,927,000 kronor. Under samma år har

Lördagen den 19 Mars.

23 N:o 29.

för landtförsvarets olika ändamål af dessa öfverskotts- och andra medel
användts 72,172,000 kronor, for sjöförsvaret 63,104,000 krono! och M
för statens järnvägar 89,425,000 kronor. Det ar således högst va- infanteriet.
sentliga utgifter, som blifvit bestridda med ordinarie skattemedel. (Forts.)
Nu vågar jag påstå att, när man, som vi bär i landet, fatt gorå om

det mesta från början, fått skaffa oss - hvilket talaren också erinrade

om _ nya gevär, ny artillerimateriel, ny flottmatenel samt därtill

byggt fästningar och kaserner, och allt detta utan att anlita andra
medel än skattemedel, så är det väl gifvet, att det niaste i någon
mån kännas tungt. Men å andra sidan vågar jag saga, att det tinnes
väl intet land, som på löpande budget lagt sa störa och tunga utgittei
som Sverige. Det är alldeles gifvet, att i samma man som kasern byggandet
och fästningsbyggandet upphöra, en väsentlig lättnad i dessa

kostnader kommer att inträda. , , „ , u .

Nu sä^er man: ja, men vi äro sa hårdt betungade af skatter.

Men är detta verkligen sant? De vanliga skatterna hafva alls icke
ökats och det har ej heller kommit några nya, sa vidt jag kan minnas,
annat än de, som kornmo i fjol och året därförut, det vill saga inkomstskatten
och några konsumtionsskatter på brännvin, vin och
maltdrycker. Inkomstskatten äro icke många belatna med, ty mot
la-ens detaljer finnes mycket att erinra, men val näppeligen mot
grundprinciperna, och det är dock en skatt, som gifver oss en stor
inkomst och som drabbar de mera burgna; hvad åter betraffar de
ökade skatterna på brännvin, Öl och vin, sa aro dessa val af den
art, att vi kunna godt tåla vid dem, och i allt tall aro vara skatter
på detta område mindre än hvad man i utlandet mestadels tår

käDIOm vi vidare se på statens affärer, så visar det sig, att under
loppet af åren 1887—1902 har värdet af statens järnvägar ökats tran
249 000 000 till 441,000,000 kronor, värdet af telefonledningarna lian
535 000’ till 27,000,000 kronor, värdet af de egendomar, som sta under
domänstyrelsens förvaltning, från 47,000,000 till 78,000,000 kronor.

Om man nu ser efter, i hvad mån statens gäld samtidigt stigit, sa
finner man, att riksgäldskontorets skulder öfver tillgångar ar 188<
utgjorde 195,000,000 kronor, år 1902 250,000,000 kronor, och enligt
de unplvsningar, som jag för eu kort stund sedan fatt, sa ar motsvarande
siffra den 31 december 1903 263,557,000 kronor. Det ar
således i förhållande till hvad som blifvit uträttadt en icke namnvärd
förhöjning. Jag vågar påstå, att jag med dessa ord bär påvisat,
att vi icke kunna med tog kalla vårt land för ett åt skatter öfvermåttan
tryckt land. Vi äro tvärt om, enligt mitt förmenande, val 1
stånd att bära de utgifter, som vårt lands försvar ålägger oss.

Herr Olof Jonsson talade i fortsättningen af sitt anförande om
att han ffjort en undersökning rörande vår finansiella ställning till
utlandet,
vi eu b el del af vår utländska skuld genom inköp af obligationer,
men att däremot sedan ar 1899 vår ställning till utlandet undergått
eu försämring med ett belopp, som han uppskattade till loO millioner,
om jag minnes rätt. Jag tager för gifvet — med hänsyn till den
ställning han har — att de sifferuppgifter han lämnat aro så korrekta,

N:o 29.

2 i

Lördagen den 19 Mars

Sfi? S5Ä ,ii[komPmPif»leVku””a,,ara- M“ på bv"i 8ält h“l''d“"«

vid iorsamring tillkommit? Såsom herrarne veta, tiar icke riksg-äldsinfanteriet.
kontorets stallning till utlandet försämrats så synnerligen mycket utan

(Forts ) k?mlritefnt l8ent fn’-iagna^f korPoratiouer, städer m. fl., som åstadkommit
denna skuldsiffra. Men jag ber då att få fästa uppmärksam.

desso fl ^ \dVflC8ta n11 hafVa de utSifter> S0IU bestridts med
dessa lan, gjorts for mer eller mindre produktiva ändamål, och det

k " nå?ot, synnerligen ondt i att använda utländskt

kapital för produktiva ändamål, när icke vårt eget räcker till. Ja°-ber särskild^ att få erinra den ärade talaren om ett fall, som han
varsår ^bankens guldkassa var dålig - det

mlnimp 1t" 1900.~ sa npptogs 1 utlandet ett guldlan på 25

Ollsista öJetn0r’ ™eU S18t ldet ar hade banken återbetalt detta lån

ialarong ifi!JCk<l, 1 tillfal.le att anföi-a några siffror, men den ärade
talaren, liksom herrarne hvar och eu för sig, vet nog, huru ofantligt
insättningarna i sparbanker, postsparbanken och öfriga bankinrätt KX.

"i i6'' ^ reD tilltabdt- tilltagit på ett sätt, som inga !unda

aat{dfr en dallS ekonomisk ställning — och detta, ehuru den
KaDdl?he en’ at,t ar 1902 var ett fullständigt missväxtår och år
Det 1(*Var "ä50t g°dt år, måste i någon män inverka.

,et visade sig också på riksstatens ställning, då 1902 års räken böföY

•S,utade. med ^ deficit- Men herrarne hafva sett, att det be slnta^

JpH''pt? "e ]furbatt!''ing P är,1903’ för a« det krets stat skulle
sluta med ett^ ganska vackert öfverskott.

Detta må vara nog sagdt om den finansiella ställningen för att
som jag ror, berättiga det påståendet, att den ingalunda ger anledmng
till några bekymmer. Därmed må naturligtvis icke vara sagdt,
att man icke skall iakttaga tillbörlig sparsamhet.

■ , Hvf? de-n Du föreliggande frågan beträffar, är jag naturligtvis

W hphkrUnnlg D°gi att. kanna lnlåta mig Pa densamma i detalj,?ocb
det behofves ju icke heller efter hvad som yttrats särskildt af herr

ärä0™- Men det, Y,''1,1 .]ag såga, att när man anmärker, att det
icke finnes någon af Riksdagen godkänd plan för öfvergångstiden,
sa ar detta visserligen formellt fullkomligt sant; men det är också
sant, att aren 1902 och 1903 godkändes de förslag för öfvergångs b°vflrHnetri

puomfoi''ande> som blifvit uppgjorda i generalstaben och
d det, som nu begäres, ansluter sig. Jag beklagar därför, att
Riksdagen icke synes vara benägen att gifva mera än högst det, som
från Forsta Kammarens sida blifvit föreslaget. Ty om någonting är
sa. ar de^ att tdlse, att icke någon svaghet inträder under
ergangstiden. horn vi alla veta, är en organisation svagastunder
ofveigångsten och det är därför enligt mitt förmenande synnerligen
betänkligt att försvaga den mer än nödvändigt är g

Kmgl^MajÄ»^6 *“ * min del tosla1'' «*■*«** för

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
talmannen att i afseende på förevarande moment yrkats 1-oj att
utskottets hemställan skulle bifallas, 2:o) att kammaren skalig god

Lördagen den 18 Mars. 25

känna motsvarande del af Kungl. Maj:ts framställning i ämnet; och
3:o) att kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades i den
af herr Pehrson m. fl. vid momentet afgifna reservation.

Sedermera gjordes; propositioner jämlikt dessa yrkanden, och
förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara med
öfvervägande ja besvarad.

Styckena c)—e).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Stycket /).

Utskottet hade hemställt, att Kungl. Maj:ts förslag angående
uppförande å eu särskild stat af artilleriets tekniska personal icke
måtte vinna Kiksdagens bifall.

Herr Crusebjprn: Jag hyser naturligtvis icke den minsta förhoppning
att kunna föra kammaren till ett beslut i öfverensstämmelse
med Kungl. Maj:ts förslag, sedan utskottet enhälligt afstyrka detsamma.
Men det är mig ändå alldeles omöjligt att helt och hållet förbigå
saken.

Utskottet säger på sidan 46 i sitt betänkande: »Då icke några tillräckligt
vägande skäl för en sådan förändring» — nämligen organisationen
af artilleriets tekniska personal — »blifvit anförda, anser
sig utskottet icke böra tillstyrka bifall till detta förslag». Jag tycker
för min del, att utskottet alltför knapphändigt har kommit till detta
afstyrkande. Ty enligt mitt förmenande har i första rummet generalfälttygmästaren
och sedermera departementschefen anfört i hög grad
talande skäl för en förändring i en organisation, som i många afseenden
inneburit en faktisk obillighet mot de personer, som beklädt
så viktiga platser som chefskapet för artilleriets tekniska verk och
fälttygmästarebefattningen. Jag skall icke längre uppehålla kammaren
i denna fråga, men jag hoppas, att Kungl. Maj:t icke skall af
den knapphändiga behandling, utskottet bestått denna sak, låta afskräcka
sig från att komma igen. Pudelns kärna, föreställer jag mig,
ligger egentligen däri, att ehuru den af Kungl. Maj:t föreslagna förändringen,
fullt genomförd, skulle medföra någon besparing, sä åstadkommer
man genom ett afslag nu en tillfällig besparing af 28,000
kronor, och det är väl denna omständighet, som för utskottet varit
så tilltalande, att utskottet icke ingått i någon mera allvarlig pröfning
af de för förändringen anförda skälen.

Jag gör intet yrkande.

Friherre Palmstierna: Den siste ärade talaren nämnde, att
han trodde att det, som lockat utskottet att afstyrka Kungl. Maj:ts
förslag, vore den tillfälliga besparing, som skulle göras nu ett par år,
ehuru den sedermera skulle uppvägas af hvad Kungl. Maj:t, föreslagit,
och att det var detta, som gjort, att utskottet icke tagit denna fråga

N:o 29.

|Om antalet
volontärer
vid

infanteriet.

(Forts.)

Angående

artilleriets

tekniska

personal.

N:o 29.

Angående

artilleriets

tekniska

personal.

(Forts.)

Lördagen den 19 Mars.

under allvarlig ompröfning, utan endast helt knapphändigt behandlat
densamma. Jag tillåter mig då säga, att det ingalunda varit denna
tillfälliga besparing, som på något sätt inverkat på utskottets åsikt,
och att man således tran utskottets sida icke hyser samma förhoppning
som den siste ärade talaren, nämligen att Kungl. Maj:t snart
skulle komma igen.

Då samme talare ansåg, att utskottet alltför knapphändigt behandlat
denna fråga, så skall jag be att något utförligare få angifva
skälen för utskottets hemställan.

Det är fråga om 5 officerare, som skulle uppföras å staten för
artilleriets tekniska anstalter. För några år sedan utarbetades ett
förslag, upptagande icke mindre än 31 officerare på denna stat, men
det förslaget tror jag icke kom fram till Riksdagen. Nu är det, som
sagdt, fråga om fem officerare, nämligen fälttygmästaren, styresmannen
för ammunitionsfabriken, styresmannen för gevärsfaktoriet, styresmannen
för Åkers krutbruk samt tygmästaren i Stockholm. Hvad våra
fälttygmästare beträffar, så hafva de alltid varit synnerligen framstående
officerare, som också alla utan undantag tror jag blifvit regementschefer,
så att de icke synas hafva haft någon svårighet att avancera.
Hvad vidare beträffar tygmästaren i Stockholm, så är det ju
icke nödvändigt, att det är en major, utan det kan vara en f. d.
batterichef, som, om han några år visar sig duglig på denna plats,
befordras till major. Slutligen komma vi då till de tre officerare,
som kommenderats såsom styresmän för ammunitionsfabriken, gevärsfaktoriet
och krutbruket. I afseende ä dessa händer det nog "ibland,
att de icke äro så gamla officerare, att de kunna avancera framför
alla andra. Det är en gammal klagan inom artilleriet, att de, som
äro skickliga, begåfvade och dugliga officerare, sättas på dylika
platser, och att de därigenom löpa fara att förlora sin militära vigör
och skicklighet. De kunna dock t. ex. hvartannat år tjänstgöra vid
regementsöfningarna och avancera i sin tur. Men hvarför hafva vi
artilleriofficerare? Jo, vi hafva dem för att i händelse af krig kunna
använda dem vid deras vapen, och icke för att de i händelse af krig
skola sitta på dessa verkstäder. Ty i händelse af krig stängas så
många enskilda verkstäder, att det blir god tillgång på skickliga
ingenjörer, som kunna förestå artilleriets verkstäder under tiden. Nu
säger man, att det icke går för sig, att eu sådan officer avancerar
och sedan stannar kvar på verkstaden, ty därigenom skulle man taga
bort eu divisionschef, som är oumbärlig. Men jag föreställer mig, att
det kan gå för sig, att eu divisionschef under tiden sköter två divisioner.
Därtill kommer att det finnes två majorsplatser, en vid Första
Svea och vid Första Göta artilleriregemente, som ännu icke fritt några
divisioner och som följaktligen äro disponibla för två af dessa officerare.

Men så. kommer härtill ännu en omständighet, nämligen att bifall
till detta förslag skulle rubba grunderna för 1901 års härordning i
två afseenden — dels därigenom att det skulle blifva flere regementsofficerare
och dels därigenom att det skulle borttagas sex kaptener,
en på hvart regemente. Då nu utskottet sökt mota de af herr Hammarskjöld
m. fl. föreslagna ändringarna därmed, att de skulle rubba

N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

grunderna för 1901 års härordning, så bjuder försiktigheten, att man Agg»*
icke heller i detta fall rubbar härordningen. tekniska

Jag tillåter mig yrka bifall till utskottets förslag. personal.

(Forts.)

Herr Crusebjörn: Sedan den föregående ärade talaren nu anfört
åtskilliga skäl för utskottets afslagsyrkande, så kan jag icke
underlåta att något närmare fästa mig vid några af dessa skål.

Jag behöfver icke erinra kammaren om huru viktigt det är, att
personer, som genom en föregående långvarig verksamhet förvärfva^
teknisk skicklighet och visat framstående egenskaper för att sköta så
betydelsefulla etablissemang och verkstäder som Karl Gustafs stads
gevärsfaktori, Åkers krutbruk och ammunitionsfabriken å Karlsborg,
dels kunna få så fullständigt som möjligt ägna sig åt sina uppdrag
och utbilda sig därför och dels kunna få stanna kvar på dessa platser.

Men om man icke kan bjuda dem på bättre utsikter än att avancera
till kapten af första klassen och att möjligen få en högre grad i
armén, så är det fara värdt, att, då de — såsom förhållandet är med
de nuvarande — visat stor duglighet och förmåga i att sköta sådana
fabriker, de försvinna ur armén och engageras af den enskilda industrien.
Det är icke så likgiltigt för ens ekonomi att få stanna i
kaptensgraden, äfven om den för tillfället tillgodoses med något större
eller mindre arfvode såsom tillägg till kaptenslönen. Ty man går
miste för egen och sin änkas räkning om den högre pensionen, och
det är ganska afsevärdt, Här har nu visserligen ställts i utsikt, att
dessa personer skola kunna avancera till platser, som äro atsedda för
divisionschefer. Ja, det kunna de få göra, men det kommet att rubba
härordningen i hög grad, därför att då kommer det att vid en mobilisering
saknas divisionschefer. Det är mycket viktigt, när man gör
eu organisation, att man icke blott tänker på förballandena i fredstid,
utan äfven hur det kommer att ställa sig vid en mobilisering.

Den ärade talaren slutade med att detta förslag innebure en förändring
i 1901 års härordning, och det borde man icke gorå. Ja, det
håller jag honom stor räkning för. Men om man, med bibehållande
af härordningens grunder i öfrig!, kan göra en väsentlig förbättring
i densamma, utan att denna är förenad med några synnerliga utgifter,
så synes det mig, som om man skulle kunna vara med om en sådan
framställning, då den kommer från Kungl. Magt och man har full
trygghet för att den verkligen innebär en förbättring. Men utskottet
bär ju låtit Kungl. Maj:t beveka sig till att inskränka på musikunderofficerarnes
antal med 42 stycken, hvilket ju också strider emot grunderna
för 1901 års härordning. När utskottet kunnat låta beveka sig
till denna förändring, så kunde väl utskottet också hafva låtit beveka
sig till att förorda nu ifrågavarande förslag, hvilket otvifvelaktigt
innebär eu förbättring.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i nu föredragna moment hemställt.

Styckena g)—p).

Hvad utskottet hemställt bifölls.

N:o 29. 28

Lördagen den 19 Mars.

Mom. in.

Utskottets hemställan bifölls.
Punkterna 3—9.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Höjning af
anslaget till
remontering
och skoning
m. m.

Punkten 10.

Kungl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att öka anslaget till
remontering och skoning m. m., nu 962.563 kronor, med 438,559
kronor till 1,401,122 kronor.

Uti den här ofvan omförmälda motionen n:o 58 hade herr Hammarskjöld
i fråga om detta anslag yrkat, att antalet remonter för ökning
åt kavalleristamhästarnes antal måtte begränsas därhän, att detta
komme att utgöra 5,000.

Utskottet hade på anförda skäl beträffande förevarande punkt
hemställt,

»att Riksdagen må, med anledning af Kungl. Maj:ts föreliggande
framställning samt med atslag å herr A. H. Hammarskjölds ofvanberörda
motion, i hvad den afser anslaget till remontering och skoning
m. m., öka nämnda anslag, nu 962,563 kronor, med 260,639 kronor
till 1,223,202 kronor.»

Vid punkten var fogad reservation af herrar Bohnstedt och C. A.
Tamm, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa, att Kungl. Maj:ts
i ämnet gjorda framställning måtte af Riksdagen bifallas.

Herr Bohnstedt: Enligt Riksdagens beslut år 1901 skulle vid
armén, när organisationen är genomförd, antalet stamhästar utgöra
9,396 stycken, däraf för kavalleriet 6,000, för artilleriet 2,929, för
trängen 324 och för ingenjörtrupperna 105. Vid 1904 års slut skulle
antalet enligt beräkning utgöra vid kavalleriet 4,980, vid artilleriet
1,230, vid trängen 145 och vid ingenjörtrupperna 105, och således
vid 1904 års slut fattas 2,936 hästar för att stamantalet skulle vara
fullt. Enligt öfvergångsplanen skulle hästantalet vara fylldt vid kavalleriet
och ingenjörtrupperna det sjätte, vid artilleriet det åttonde
och vid trängen det tionde öfvergångsåret, d. v. s. detta skulle för
kavalleriet inträffa vid slutet af år 1907. Nu bär Kungl. Maj:t sagt,
att det är svårt att till sagda tider kunna fylla hästantalet, och har
därför föreslagit att tiden skulle utsträckas fem år. Om man då
dividerar siffran 2,936 med 5, så får man 587 hästar om året, och
detta blir sålunda det antal hästar, hvarmed man skulle öka under
dessa fem år. Kungl. Maj:t har dock nedsatt denna siffra 587 till
564, hvarigenom det behöfves sex år i stället för fem för att fä antalet
fullt, och därom kan man ju ingenting säga.

Utskottet har däremot nedsatt detta antal 564 hästar till 424

29 N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

stycken och föreslagit, att artilleriets, ingenjörtruppernas och trängens Höjning af
behof skulle fyllas i enlighet med Kung]. Maj:ts förslag, och att hela “"Otering
minskningen skulle träffa kavalleriets behof åt hästar. Utskottet ocy( groning
anför såsom skäl för detta sitt förslag, »att det med ad sannolikhet m. m.
varder med icke ringa svårighet förenadt att kunna inom landet in- (Forts.)
köpa fullgoda remonter till ett så stort antal som Kungl. Maj:t föreslagit».
Det skulle således vara förenadt med svårigheter att inköpa
dessa 564 hästar. För min del tror jag icke, att det är förhållandet,
och bär jag från många håll hört, att det behöflig antalet mycket
väl inom landet kan köpas, last man kanske i någon mån far nedsätta
anspråken på blodet hos hästarne, hvilket jag anser kan ske
utan skada, då man nämligen enligt min och mångas åsikt, hvad
nummerhästarna beträffar, i synnerhet de hästar, som skola motstå
kölden i vårt nordliga klimat, kommit delvis för högt i blodet. Anser
således icke i denna omständighet ligga något skäl att yrka en sådan
nedsättning, som utskottet gjort.

Det andra skälet skulle vara, att det icke vore lämpligt att under
öfvergångstiden uppställa ett afsevärdt större antal remonter än hvad
som efter härordningens genomförande skall vid depoterna förefinnas.

Ja, skall man följa den regimen, så är jag säker om att man
får vänta både de sex åren och ytterligare två å tre år, innan man
kommer upp till det för kavalleriet bestämda antalet. Åt bilagorna
framgår, att Kungl. Maj.t i sin proposition hemställt om en ökning
af 340 hästar för kavalleriet, 180 för artilleriet, 5 för ingenjörtrupperna
och 39 för trängen, eller tillsammans 564 hästar. Men om
man går till utskottets förslag så finner man, att antalet blir fylldt
endast för de andra truppslagen, men icke för kavalleriet, där utskottet
föreslagit, att antalet hästar endast skulle ökas med 200 i
stället för de af Kungl. Maj:t föreslagna 340. Därjämte bär utskottet
med 16 nedsatt det antal hästar, som är afsedt för uppehållande åt
kavalleriets nuvarande hästantal. Kungl. Maj:t har ansett, att det
behöfves 482 hästar för att uppehålla det nuvarande antalet, och utskottet
har nedsatt denna siffra till 466. Om man summerar ihop
de, som skola ersätta de gamla hästarne, med de nya, så blir summan
enligt utskottets förslag 666, under det att Kungl. Maj:t föreslagit
822 hästar. Det är således en minskning af 16 hästar på ersättningshästarne
och 140 på de andra. Detta innebär, att i stället för
att få eu ökning, som man tror, genom utskottets förslag på åtminstone
200 hästar, så får man i verkligheten en ökning på icke mera
än 184 hästar. För min del tror jag icke, att man får någon ökning
alls. Ty om man ser på hurudana förhållandena i verkligheten äro
på regementena, så finner man, att där finnes en atsevärd procent åt
dåliga och ålderstigna hästar, som fortfarande finnas kvar i nummer
och icke kunnat utbytas mot nya åt brist pa remonter. Det har ansetts
att en omsättning af 45 hästar skulle vara tillräcklig för ett
regemente på fem skvadroner, men behofvet af omsättning är större,
dels på grund af hästarnes ålder, dels på grund af nedbrutna hästar
och dels på grund af olycksfall. Fn omsättning af 9 procent är således
alldeles för låg. Om man vill, att våra kavalleriregementen
skola vara i stridbart och krigsdugligt skick, så behölver man enligt

N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

m. m.
(Forts.)

fnsfaad till Renande redan nu såsom ersättning för kassabla hästar fullt
remontering u!) ,de 184>, S01n, enllSt utskottets förslag skulle erfordras till ökning
och sköfling a* hastantalet. Jag anser således, att man icke kan beräkna, att det
m m af dessa blir något öfver till ökning af antalet, då det väl icke kan
vara skäl att underhålla en hel del odugliga hästar. Jag har själ!''
såsom rusthållare en häst, som sedan tvä år tillbaka varit kassabel,
men åt brist på remonter tar kvarstå, då andra mera otjänstbara icke
ersuttas, och lär samma förhållande vara på flera regementen
rådande. Då det behöfves två ar för att af en remont göra eu duglig
kava lerihäst, så, om man tager detta med i beräkningen, blir det ju
ytterligare ett skäl för att icke gå för långsamt med ökningen af
nästantalet, när man vill upp till 6,000 i enlighet med det godkända
förslaget, och icke som Andra Kammarens reservanter vill nedsätta
kavalleriets numerär till 5,000.

Jag förmodar, att af de herrar inom kammaren, som tillhört kavalleriet,
det skall kunna konstateras, att de förhållanden jag främja
verk\*§en uro öfverensstämmande med sanningen och att förhållandena
inom regementena äro sådana, att regementena behöfva
större procent remonter för att kunna ersätta det odugliga hästmaterialet.

anledning åt hvad jag yttrat anser jag mig skyldig yrka
bifall till Kung!. Maj:ts förslag.

„ Friherre Palmstierna: Enligt Kungl. Majrts förslag skulle nästa
ar köpas 1,200 remonter, mot 816 i år. Det är således en ökning af
nära 400 remonter. Utskottet har nu fruktat för att man icke genast
skulle kunna tå 1,200 fullgoda remonter, och man hörde ju den föregående
ärade talaren nämna, huru snart dylika hästar blifva nedbrutna,
som det heter, och att det således verkligen fordras fullgoda remonter,
om de sedan skola vara så eller så höga i blodet. När härordningen
är genomförd, skall det köpas 846 hästar om året, och då bör hästuppfödmngen,
om jag så får säga, ställa sig därefter. Det är naturligtvis
svårt att fä upp hästmaterialet till 1,200 hästar under några
år, om det sedan skall sjunka så mycket, och antager man därför
att det är en svårighet att öka remonteringen i sä hög grad. Det
är vissei ligen sant, att Kungl. Maj:t förut gått mycket långsamt och
mycket långsammare än generalstabens öfvergängsförslag, detta af
två skäl,^ som blifvit här anförda: det ena, att det ej var utrymme
för så in ånga remonter, och det andra de betydande kostnader, som
härordningen i alla fall kraft. Det ena skälet, att det ej finnes
utrymme, är numera borta, men det andra skälet, att härordningens
genomförande ändock kostar så mycket penningar, står kvar, och
det har varit ett ytterligare skäl för utskottet att tro, att man bör
gå ännu något långsammare, än Kungl. Maj:t föreslagit. Det skulle
blifva en besparing för året på omkring 180,000 kronor, hvilken väl
behöfves på budgeten.

Utskottet har dock särskildt varit angeläget, att kavalleristamhästarnes
slutliga antal icke skulle få nedbringas. Andra Kammarens
reservanter åter hafva omfattat förslaget härom och vilja sålunda
hafva allenast 100 hästar per sqvadron eller inalles 5,000 i stället för,

Lördagen den 19 Mars.

N:o 29.

såsom Riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag beslutit att det skall vara, "f.

120 hästar per skvadron eller inalles 6,000. Jag behöfver jue., hav remJtering
framhålla, hvilken stor fördel det skall vara för vårt kavalleri att ocgroning

komma upp, om

icke till samma styrka som utlandets, 150 hästar

i\ U11111J c* U JJ U j ''ml lvu v v f ’. # *11 « .

per skvadron, så dock något ditåt, då ju vara skvadroner hittills vant
mycket för svaga. Ett annat skäl att hälla kavalleriet uppe är, att detta
är det enda vapen, som genom 1901 års härordning blifvit försämradt.
Förut voro ju alla ryttarne utbildade stamsoldater, och nu är
det meningen att hafva halfva antalet utbildadt i endast I2manadei.
Det är en utbildningstid för kavalleri, som jag tror, att icke något
annat land vågat sig på. Därtör bör kavalleriet fa åtminstone den
ersättning, att skvadronerna äro tämligen fulltaliga.

Nu lade den siste talaren till ett motiv, som ej står i den upplaga
af utskottsutlåtandet, som är lämnad till kammaren, nämligen
att det icke skulle i afsevärd mån köpas mera än ungefär hvad som
efter härordningens fullständiga genomförande skulle motsvara det
årliga remontbehofvet. Detta stod af misstag i ett alternativ, som
utdelades i statsutskottet, men där blef det på gjord framställning
struket. Således få reservanterna svara för det motivet och icke

utskottet. .

Den nedsättning, som talaren omnämnde, är mycket riktigt gjord
på kavalleriet, och detta af besparingsskäl, därför att såväl artilleriet
och ingenjörtrupperna som trängen lega hästar hvarje år och deras
legning inbesparas, i mån som de få starnhästarnes antal fylldt. Talaren
omnämnde också, att det är 16 hästar mindre af sådana, som
äro afsedda att ersätta afgång. Kungl. Maj:t har nämligen för sådant
ändamål föreslagit inköp af 482 stycken, och enligt alternativ 1 föreslås
466. Men beräkningen är gjord på samma sätt som föregående
år. Kungl. Maj:t har nämligen föreslagit en ersättning af 9 procent
för såväl de hästar, som finnas, som de hästar, som skulle tillkomma,
och när utskottet har minskat det antal hästar, som skulle tillkomma,
blir den däraf föranledda minskning i ersättning just dessa 16 hästar.
Därmed torde då detta vara förklaradt.

Slutligen sade talaren, att det efter utskottets förslag egentligen
icke skulle blifva någon ökning, därför att kavalleriet får för litet
antal remonter, då det ej får mera än 9 procent till ersättning. Detta
vore för litet, i synnerhet som kavalleriet hade många dåliga hästar,
som borde, men ej kunde ersättas. Detta är en mycket viktig ekonomisk
fråga, som måste lösas ej blott från militär, utan äfven från
ekonomisk synpunkt. Metoden att beräkna. 9 procent till ersättning
af afgång är hämtad från Tyskland och Österrike. Det är gifvet,

m.
(Forts.;

att göra detsamma. Här kan man ju säga, att det blifvit
en stark och mycket glädjande utveckling mot fältmässighet. förut
voro nog kavallerihästarne feta och skinande, men de hade gjort
ganska få galopper. Nu förekomma galopper rätt ofta, men fråga
är, om vi ej i vår ifver för fältmässighet gått så långt, att vi måste
tänka på att spara hästmaterialet för kostnadens skull.

N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

Höjning af
anslaget till
remontering
och skoning
rn. in.

(Forts.)

Den föregående talaren yrkade bifall till Kung], Maj:ts förslag.
Det vore ju visserligen fördelaktigt, kunde man såga, att Kung!.
Maj:ts förslag bifölles, om penningar funnes. Men jag tillåter mig
att nämna, att, om Första Kammaren skulle ställa sig på Kung!.
Maj:ts förslag, reservanterna från Andra Kammaren hafva desto större
utsikt att vinna. Med anledning däraf ber jag, herr vice talman, att
fä hemställa om bifall till utskottets förslag.

Hans excellens friherre von Essen: Hvilken utgång denna punkt
än må få, kan jag icke underlåta att lägga några ord för den kungliga
propositionen. Jag kan ej stå till svars med annat. Öfvertygad om
vikten och betydelsen af densamma, måste jag göra det. Dessutom
bär den förste talaren vädjat till i kammaren befintliga kavallerister,
om de ej såge saken ur annan synpunkt än statsutskottet.

Jag skall ej trötta kammaren med siffror, som förut blifvit framhållna.
Jag skall endast erinra därom, att ökningen af kavalleristamhästarnes
antal i enlighet med 1901 års plan sedermera blifvit
framskjuten af skäl, som förut anförts, att det ej funnits plats på
remontdepoterua, och att det visat sig svårighet att anskaffa så många
hästar, som behöfdes. Nu har Kungl. Maj:t under framhållande häraf
dock i sin proposition framryckt, om jag så får säga, eller framskjutit
d?? uppgjorda planen, men modest nog, om jag vågar använda ett
sådant uttryck, endast begärt det belopp, som nu är i fråga. Det
må vara svårt nog i alla fall för Riksdagen, men jag vill erinra om
betydelsen åt att med godt hästmaterial komplettera kavalleriet. Vid
mobilisering bör kavalleriet vara färdigbildadt och hästmaterialet sådant,
att man åtminstone snart kan använda detsamma. Att dä
komplettera det är hardt när omöjligt. Manskapet kan, om så behöfves,
kompletteras genom inkallande af nya åldersklasser värnpliktige
undan för undan, åt redan inöfvadt folk, som kanske tarfvar allenast
en relativt kort öfningstid för att kunna användas i krig. Så är däremot
icke förhållandet med hästarne. De fordra långvarig dressyr,
och man måste vid en mobilisering till hvad pris som helst köpa det
antal, som behöfs för att komplettera luckorna. Men sedan återstår
den ytterligt svåra saken att fylla de luckor, som måhända, ja säkerligen
under ett fälttåg snart uppstå, genom ytterligare inköp. Har
man dä redan vid mobiliseringen tagit ut hvad man då kunnat få,
måste medgifvas, att man icke kan uttaga annat än äldre hästar, när
det sedan gäller att anskaffa flera för att fylla luckor, som uppstått
under fälttåget, hästar, som möjiigen kunna gå med och låta använda
sig, men ej hinna fa nödig dressyr, då det tager lång tid, innan de
kunna vara verkligt fältdugliga. Nu kan man köpa hästar jämförelsevis
billigt och hafva tid på sig att dressera dem. Hästar, som köpas
vid 3 V2 års ålder eller däromkring, kunna icke på ett år användas
att sättas in i ledet, utan de få en tid stå pa depot. På detta sätt
kan man så småningom och till billigt pris anskaffa det hästmaterial,
som är behöfligt. Men om det måste ske hastigt, såsom vid mobilisering,
kan man ej använda den metoden, utan måste hålla sig till
äldre hästar, som dock naturligtvis ej kunna dresseras inom tillbörlig

Lördagen den 19 Mars.

N:o 29.

tid. Genom sådan bristande dressyr förminskas kavalleriets tjänst- Hajning af

duglighet i högsta grad. ...... remontering

Kavallerivapnet ar ju emellertid ett sa dyrbart vapen, att det ar oc/j sining
af högsta vikt, att antalet kavallerister, som tinnes i vårt land, är af m. m.

bästa beskaffenhet ej allenast hvad manskap, utan äfven hvad hästar (Forts.)

beträffar. Det kan ej hjälpas, att de kavallerister, som vi nu halva
att använda, ej hafva den långa utbildningstid, som är önskvärd,
men det har befunnits, att ibland beväringsmän inom kavalleriet blifva
så väl inlärde i sitt yrke, att de ganska väl och högst ovanligt
fyllt måttet. Jag har hört denna erfarenhet uttalas af många kavalleriofficerare,
som under de senare åren deltagit uti värnpliktiges
utbildning. Den frågan, huru man skall kunna hafva kavalleriet i
tjänstdugligt skick den dag, det kan komma i fråga att använda detsamma,
är så viktig, att det är omöjligt för mig att icke framhålla
denna synpunkt. Jag har ju också någon erfarenhet. Det svenska
kavalleriet har gjort sig kändt för att vara det yppersta i Europa.

En engelsk kavalleriofficer, Nolau, besökte för några är sedan Stockholm,
och han utlät sig då om lifgardet till häst, att det var det bästa
kavalleri han sett i Europa. Det var på den tiden. Alt kavallerivapnet,
sedan utvecklats, är uppenbart. Det utvecklas i den grad, att
det är alldeles märkligt för den, som följer med det, och ett kavalleri
nu för tiden, som ej går öfver allt hvad man förut väntat sig,
är odugligt att användas i fält, därför att det måste vara dugligt att
gå fram i terräng, där man förut ej tänkt sig, att det skulle lyckas.

Annars blir kavalleriet ej till den nytta det kan vara, särskilt vid
spaningstjänst. Detta dyrbara vapen, på ej mer än 5- eller 6,000
man, som är i fråga, måste underhållas i godt skick, och just för att
det icke går an att fylla luckorna vid mobilisering, i hvilket fall man
skulle stå där alldeles redlös, anser jag det så viktigt, att Kungl.

Maj:ts proposition varder antagen, ehuru man ej lyckats finna understöd
för densamma från deras sida, som jag hade hoppats.

Det är visserligen sant, att man skall försöka spara, och här
har talats i finanser så mycket, att det kunnat på vissa håll skrämma
till att tro, att vi verkligen stå inför faran att ej hafva råd, ej kunna
göra hvad som är nödvändigt för att försvara vårt land. Jag skall
ej inlåta mig på det med mer än ett par ord. Talaren på norrlandsbänken
yttrade bland annat, att den sorgliga tafla, som han
upprullade öfver finansernas tillstånd under en förfluten tid, hvilken
skildring för öfrigt bemötts af hans excellens statsministern, till väsentlig
del beror på de stora kapitalinlägg, som de senaste åren gjorts.

Det är en sanning, men det är just vid dessa kapitalinlägg man måste
fästa sig, då man bedömer ställningen. Utgifterna i fråga göras så
att säga för en gång, om de än fördelas på flera år. Hit höra utgifter
för det fasta försvaret, för flottans ökande, artillerimateriel m. in.

Sådana utgifter måste gifvas namn, heder och värdighet af kapitalinlägg
och kunna ej anses som något årligen återkommande. De
kunna visserligen utgå under en följd af år, men det är i allt fall
någonting, som blir gjordt, som ej har samma kontinuitet som t. ex.
underhåll af trupper, utan, om vi se saken från bokförings-synpunkt,
bör föras särskild! såsom något, som balanseras på framtiden och
Första Kammarens Prot 1904. N/o 29. 3

N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

Höjning af bör i framtiden kunna utjämnas. Millioner, många millioner kunna
remontering hänföras till denna kategori.

\ch skoning Jag'' medgifver, att det kan uppstå litet svårighet att remontera
to. w. med ett större antal remonter. Men jag känner tämligen bra till det

(Forts.) och har följt med dessa saker så mycket, att jag vågar säga, att
svårigheten säkerligen och visserligen är öfvervinnelig. Det är möjligt,
att man får något sänka krafvet, icke precis på dugligheten,
men kanske på blodet och lättheten hos de hästar man köper. Vid
remontuppköp, som jag många gånger varit med om, vet jag, att
det i allmänhet refuseras 60 å 70 procent, af hvilka eu god del
kanske kunde varit användbar. För min del tror jag därför, att
remontantalet väl kan ökas. Jag tillägger, att särskild! Norrlands
dragoner, som äro i stort behof af att få eu ökning, icke böra gå
miste därom, då regementet har en sådan belägenhet, att dess användbarhet
kali komma att sättas på hardt prof.

Jag yrkar bifall till Kungl. Maj:ts proposition.

Herr Bohnstedt: Jag får be om ursäkt, att jag påbördat statsutskottets
ledamöter, såsom en talare här påvisat, att hafva yttrat
något i motiveriugen, hvilket endast funnits i förslaget, men sedermera
blifvit struket i utskottets utlåtande.

Friherre Palmstierna sade, att reservanterna i Andra Kammaren
antagligen skulle hålla så hårdt på sitt förslag om ökning af ifrågavarande
anslag med endast 36,000 kronor, att man bör vara varsam
och taga utskottets förslag. Om jag ej är illa underrättad, tror jag
dock, att man i Andra Kammaren börjar skämmas för sina 36,000
kronor så pass mycket, att jag tror, att reservanterna där ej komma
att hålla på dem, och då föreställer jag mig, att, när man har den
uppfattning som jag, att det är nödvändigt för arméns remontering,
att det högsta belopp, som är föreslaget, det vill säga det al’ Kungl.
Maj:t föreslagna, går igenom, man äfven bör hålla på det i denna
kammare. Och jag tror, att det är lika lätt att vid gemensam omröstning
vinna de 438,000 kronorna mot 36,000 som de 260,000 kronorna
mot 36,000. 36,000 kronor äro en så pass dålig summa, att

jag tror, att Andra Kammaren kommer att ansluta sig till hvad Första
Kammaren beslutar.

Friherre Gripenstedt: Då här uttalats en vädjan till före detta
kavallerister att uttala sig i frågan, ber jag, som äfven sitter i statsutskottet,
att få yttra några ord. Jag är fortfarande, ehuru sedan
länge ur tjänst, mycket intresserad af kavallerivapuet, men det hindrar
icke, att jag anser, att statsutskottet härvidlag haft goda skäl att
förorda en nedsättning. Visserligen är det ett önskemål att så snart
som möjligt få kavalleriet fullbildad! och fullt uppsatt. Utskottet
föreslår därför ej heller någon organisationsändring. Det föreslår
något uppskof i anskaffningen af en del hästar. Det skäl, som här
anförts för nedsättningen, att det torde vara ganska svårt att få ett
större antal remonter inom vårt land, skall jag be att få ytterligare
understryka med ett tillkännagifvande, att jag tror, att det redan
detta år skall vara ganska svårt att uppbringa erforderligt antal re -

N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

monter. Jag tror, att man redan nu fått sätta ned pretentionerna på Höjning af
remonter mer, än man från början tänkt. Skall man sedan nästa år ^mferinq
fortsätta med ökande af antalet remonter i den skala Kungl. Maj:t och skoning
föreslagit, tror jag, att pretentionerna måste ytterligare sänkas, om m. m.
vi ej skola gä ''utomlands och köpa remonter, hvilket nog ej skulle (Forts.)
tilltala alla.

Men utom detta är på en del kavalleriregementen brist på folk
— det finnes ganska stora vakanser på en del kavalleriregementen —
och då kan det sägas: Hvad skall man med så mycket hästar att
göra, då man ej har folk att sätta upp på hästarna? Det vore ju
visserligen önskvärdt, att man kunde byta om och hafva två hästar
per man, men det brukas icke på nummerstyrkan. Det är offieerarne,
som ha två eller flere hästar.

Det är en annan sak, som också tarfvar någon förklaring. Af
den förste talaren har nämnts, att det åtgår två år, innan hästarne
blifva fullt dugliga. Ja! Det är sant, att lång tid fordras, innan
hästarne blifva inridna och tjänstdugliga för kavalleriet, men det är
dock icke två år från det de komma in på regementet, utan det kifva
år från det de komma in på remontdepot. De hästar, som stå
på remontdepot, äro emellertid ej inräknade i det antal stamhästar,
som fordras för att göra kavalleriet beridet. Hästarne kunna knappt
köpas vid 4 års ålder, utan köpas redan vid 3 års ålder. De sättas
då in på remontdepot, men komma i regel ej in på regementet förrän
ett år därefter, hvarefter de behöfva ytterligare ett år för dressyren.
De blifva sålunda 5 år, innan de äro fullt tjänstdugliga. De,
som uppställas vid 3 års ålder på remontdepot, ingå dock ej i det
antal stamhästar, som skall finnas. Skulle de räknas med, blefve
hästantalet mycket större.

Jag medgifver, att om vi hade god råd på allting och ej behöfde
spara, kunde man gärna köpa hela det begärda hästantalet. Men då
man måste spara och då det är statsutskottets plikt att föreslå de inskränkningar,
som kunna göras, anser jag verkligen, att statsutskottet
haft skal för sin afprutning i denna punkt. Jag ber att få yrka bifall
till statsutskottets förslag.

Herr Bildt: Jag anhåller om ursäkt, att jag ännu några minuter

upptager kammarens tid i denna fråga, men jag anser mig icke kunna
underlåta att framhålla några synpunkter.

Man har bland annat nämnt i kammaren i dag, att man under
öfvergången till den nya härordningen bör undvika att komma i ett
tillstånd, som är svagare, militäriskt sedt, än det, i hvilket man var
förut. Så är nog tyvärr förhållandet i alla fall. Men ännu mera tror
jag, att det skulle blifva det i afseende å den här punkten, därest
man skulle frångå hvad Kungl. Maj:t föreslagit. Det är ju visserligen
beklagligt, att den plan, som gjordes upp för remonteringen, ej kunnat
följas, ty kavalleriet är, tror jag, i stort behof af att få sin liästmateriel
förbättrad. Förut var kassationsprocenten i medeltal minst
11 procent vid linjekavalleriet. Nu har den blifvit satt till 9 procent,
utan att man ännu har öfvergått till den bättre dressyr och utfodring,

N:o 29. 36

Lördagen den 19 Mars

Höjning af som skulle kunna motivera en nedsättning af procenten. Det är
remontering 8''*^vet> att detta måste återverka på regementenas tjänstbarhet.
och skoning Också bär värf rusthållskavalleris ställning blifvit en annan, i
m. m. det att rusthållare nu icke längre hafva intresse af att spara hästarne,
(Forts.) då de nu ej behöfva sätta upp nya remonter, och därigenom fara de
illa. Sålunda går materielet med naturnödvändighet tillbaka, och
kavalleriet blir därigenom sämre.

Nu har man väl åtminstone haft skäl att hoppas, att en motvikt
skulle erhållas i det antal remonter, med hvilket man skulle öka den
enligt planen befintliga nummerstyrkan. Huru långt man då bör gå,
måste ju vara föremål för olika meningar, och man kan ju icke begära,
att utskottet eller Riksdagen därvidlag skall kunna säga precis
på siffran, hvad som bör vara det riktiga.

Här bär emellertid utskottet ansett, att hvad Kungl. Maj:t har
begärt varit för mycket. Man skulle icke kunna få köpa dessa hästar,
säges det. Ja, om den principen skulle följas år från år, huru skall
man då kunna få köpa dem det sista året, när allt har skjutits upp?
Ansvaret för att det antal, som skall fyllas, blir fylldt, kan ju icke
hvila på någon annan än Kungl. Maj:t. Det är väl svårt, synes det
mig, för kammaren att åtaga sig detta ansvar. Och ju längre man
skjuter upp det, desto svårare måste det ju blifva.

Vi hafva hört, huru svår den ekonomiska ställningen skulle
vara, men vi hafva också hört andra tungt vägande skäl, som tydligt
påvisa, att det nu endast är fråga om en öfvergång. Men huru ställer
sig den ekonomiska frågan här speciellt vid detta anslag? Jo, hålla
vi fäst vid, att kavalleriet skall få en ökad styrka af hästar enligt
1901 års grunder, så är det ju, om jag så får såga, ett hästkapital,
som skall komma till, och det måste i alla fall köpas under tiden.

Denna utgift måste alltså under denna förutsättning i hvarje fall
gå ut, och det är då endast fråga om hvilket år det skall ske.

Jag vill jämväl påpeka, att detta anslag har karaktären af reservationsanslag.
Skulle, emot förmodan, alla dessa hästar icke kunna
köpas — för mig har det dock uppgifvits, att det bör kunna ske —
så blir ju någon del af pengarna besparade till följande år.

Jag vill också påpeka, att detta anslag har en ekonomisk betydelse
för en för vårt land betydelsefull och framåtgående näringsgren, nämligen
hästuppfödningen. Skola hästuppfödarne sväfva i ovisshet, huruvida
de skola kunna få sälja sina hästar, skola de finna, att en helt
godtycklig nedsättning sker uti det af Kuugl. Maj:t begärda anslaget,
så må,ste naturligtvis intresset för denna näringsgren minskas, då det
blir riskablare att föda upp hästar.

Härtill kommer, att åtskilliga principiella skäl torde tala för ett
bifall till Kungl. Maj:ts förslag. Man kan väl icke annat än läsa
mellan raderna, om jag så får säga, uti den reservation, som är afgifva
utaf några ledamöter i medkammaren, en önskan om eu revision
utaf 1901 års förslag; och i hvilken riktning en sådan revision
skulle gå, är ju tydligt uttaladt uti den motion, som varit det första
upphofvet till reservanternas yrkande. Ja, en revision af 1901 års
förslag torde i alla händelser vara oundviklig, och bästa beviset
därpå är, att vi ju i dag haft att behandla två punkter, däri Kungl.

Lördagen den 19 Mars. 37 N:o 29.

Maj:t själf föreslagit en revision, låt vara att dessa punkter varit tf

obetydliga. I det ena fallet bar det ju varit fråga om artilleriets ^olttrinc,
tekniska personal och i det andra om musikpersonalen. oc/1 skoning

Flera revisionsyrkanden komma emellertid säkerligen framdeles m. m.
att göras, och frågan är då den, huru vi komma att ställa oss gent- (Forts.)
emot dem. Ja, att dessa revisionsyrkanden komma att gå ut på en
nedsättning åt hästarnes antal, det behöfver man icke vara mycket
spåman för att inse. Hvad innebär det då, om man går in på utskottets
eller reservanternas från Andra Kammaren förslag? Ja, bakom
reservanternas från Andra Kammaren förslag ser man, att meningen
är att sätta ned antalet hästar vid kavalleriet till 5,000, under
det att den af utskottet föreslagna nedprutningen af Kungl. Maj:ts
förslag — hvilken det bär blifvit föreslaget, att Första Kammaren
skulle antaga — har siffran 140, hvilket kan synas peka på att det
är de båda skånska kavalleriregementena, som man redan här kunde
påstås hafva uppgifvit att öka i framtiden.

Jag skall icke vidare inlåta mig på denna fråga, utan jag ber
endast få nämna, att man skulle kunna synas redan nu släppa efter
på en princip genom att gå med på utskottets förslag. Att en revision
kommer att ske, det är väl sannolikt, ty det uttalades redan strax
efter det 1901 års förslag var före, att en revision skulle komma,
och komma snart nog. Huru därmed kommer att blifva, därom vill jag
icke tillåta mig att spå någonting. Men jag tror, att innan man sett
förslaget till en sådan revision och funnit, huru den skulle taga sig
ut, bör man fasthålla de grunder, som man med så mycken möda
kommit till, och hvilka väl icke för försvaret voro så pass lyckliga,
att man för dem kunde hafva stora sympatier, men som man då
tog, därför att man ansåg sig därtill vara nödd och tvungen.

Särskilt på dessa principiella skäl anhåller jag, herr talman,
att få yrka bifall till herr Bohnstedts reservation.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr vice
talmannen, som öfvertagit ledningen af kammarens förhandlingar, i
enlighet med de under öfverläggningen förekomna yrkanden propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i den nu föredragna punkten
hemställt samt vidare därpå att kammaren, med afsteg å utskottets
hemställan, så vidt den skilde sig från Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda
framställning, skulle bifalla denna framställning oförändrad; och förklarade
herr vice talmannen sig finna den förra propositionen, hvilken
upprepades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Herr Bohnstedt begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i punkten 10 af
sitt utlåtande n:o 5, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

Vinner Nej, afslår Kammaren utskottets hemställan, så vidt den
skiljer sig från Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, och bifaller
denna framställning oförändrad.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja - 67;

Nej — 52.

Herr vice talmannen tillkännagaf, att anslag utfärdats till sammanträdets
fortsättande kl. 7 pa aftonen.

Punkten 11.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 12.

Höjning af Kungl. Maj:t både föreslagit Riksdagen att, med godkännande
°lerigahög- a* ^et statsrådsprotokollet fogade förslag till stat för krigshögskolor
skolan, höja anslaget till krigshögskolor, nu 77,205 kronor, med 20,450
kronor till 97,655 kronor.

I afseende på föreliggande punkt hade utskottet af angifna skäl
hemställt, att Riksdagen måtte, med godkännande af det vid utlåtandet
fogade förslag till stat för krigshögskolan (bil. 61), höja anslaget
till krigskögskolor, nu 77,205 kronor, med 15,750 kronor till 92,955
kronor.

Vid punkten var afgifven reservation af herrar H. P. P. Tamm,
K. E. Bohnstedt, friherre N. A. H. Palmstierna, I. Wijk, F. E■ Pettersson,
friherre J. T. Gripenstedt, E. Fränekel, P. Sörensson, grefve
C. O. Taube, C. A. Tamm, friherre C. U. Falkenberg och P. O.
Liedberg, hvilka ansett, att utskottets yttrande och förslag bort hafva
följande lydelse:

»Kungl. Maj:ts föreliggande förslag---------

------------till 9,000 kronor.

I öfrigt har utskottet icke haft något att erinra mot Kung!. Maj:ts
föreliggande förslag.

Utskottet, som, i öfverensstämmelse med hvad ofvan blifvit anfördt
låtit utarbeta nytt förslag till stat för krigshögskolan, slutande å 44,105
kronor eller alltså 4,200 kronor mindre än hvad Kungl. Maj:t ifrågasatt,
hemställer,

att Riksdagen må, med godkännande af det vid detta utlåtande
fogade förslag till stat för krigshögskolan (bil. 61 vid reservationen),
höja anslaget till krigshögskolor, nu 77,205 kronor, med 16,250 kronor
till 93,455 kronor.»

Lördagen den 19 Mars.

N:o 29.

(Forts.)

Friherre Palmstierna: Jag skall tillåta mig att hemställa om
afslag på utskottets hemställan i denna punkt och bitall till den a krigshögsidan
165 anförda reservationen, nämligen »att Riksdagen må, med skolor.
godkännande af det vid detta utlåtande fogade förslag till stat för
krigshögskolan (bil. 61 vid reservationen), höja anslaget till kiigshögskolor,
nu 77,205 kronor, med 16,250 kronor till 93,455 kronor».

Skillnaden mellan reservanternas och utskottets förslag gäller
endast 500 kronor och har sin grund däri, att, ehuru Kungl. Maj:t
föreslagit, att repetitörerna, då det nu skulle blifva tvenne kurser
vid krigshögskolan, skulle få en arfvodesförhöjning från 1,000 till
1 500 kronor, andrakammarledamöterna i statsutskottet ansett denna
förhöjning af arfvodet åt repetitörerna obehöflig, oaktadt två kurser
skulle inrättas.

På samma gång som jag hemställer om bifall till reservanternas
förslag, skall jag tillåta mig föreslå följande ändringar i motiveringen
på sidan 91: att stycket »Kungl. Maj:t har slutligen föreslagit»
etc. strykes, att följande stycke står kvar och att tredje stycket
ändras i öfverensstämmelse med hvad som står på sidan 164, hvilket
är alldeles detsamma, som utskottet här sagt, utom det att siffrorna
utbytas mot resp. 44,105 och 4,200.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
att i afseende på nu föredragna punkt endast yrkats, att kammaren,
med afslag å utskottets hemställan, skulle antaga det yttrande och
förslag, som innefattades i den vid punkten afgifna reservation.

Sedermera gjordes propositioner, först på bitall til) hvad utskottet
i förevarande punkt hemställt samt vidare på godkännande åt berörda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med
ja besvarad.

Punkterna 13—30.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkterna 31 och 32.

Lades till handlingarna.

Punkterna 33 - 35.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 36.

Mom. a).

Kungl. Maj:t hade föreslagit Riksdagen att till det frivilliga
skytteväsendets befrämjande såsom extra anslag för år 1905 bevilja

650,000 kronor, med rätt för Kungl. Maj:t dels att under år 1904
för ordnande af skjutbanor m. in. af tillgängliga medel förskjuta
50000 kronor att af ofvanberörda anslag för år 1905 ersättas, dels
att under följande år använda hvad af anslaget kunde under år 1905
besparas.

Anslag till
det frivilliga
skytteväsendets
befrämjande.

N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

Anslag till Utskottet hade på anförda skäl hemställt, .att Kung!. Maj:ts före „_________l

framställning må på det sätt bifallas, att Riksdagen till det

delsbefräm- mivilliga^ skatteväsendets befrämjande såsom extra anslag för år 1905

det frivilliga y
skytteväsen

3™de- 600,000 kronor med rätt för Kungl. Majrt dels att under ar

( '' S°rLf01i ordnandt<: af skjutbanor m. m. af tillgängliga medel förskjuta

50,000 kronor att af otvanberörda anslag för år 1905 ersättas, dels

1905UbSparasrde ” använda hvad af anslaget kunde under år

.. HerrWies;elgren: Vi hafva nog redan förut i dag haft anledning
att lenekteia öfver det gamla ordstäfvet, att »tiderna förändras och
vi med dem» och kammaren har genom några sina beslut visat, att
den fogat sig därefter. Äfven beträffande den nu föredragna punkten
hav utskottet föreslagit, att vi skulle bekräfta riktigheten af samma
gamla, iakttagelse; men i detta fall har jag för min del ganska svårt
att, med uppgifvande af min gamla ställning, härtill bidraga.

Det Ur icke många år sedan vi här i kammaren framburo en
massmotion om ökning utaf det anslag, som Kungl. Makt äskat för
befrämjande åt den enskilda skytterörelsen. Sedermera kom det
tider nar vi godkände, hvad Kungl. Maj:t till dess stödjande före bafva

V1 avancerat så län&f> att vi prata på hvad Kungl.
Magt för samma syfte anser nödigt. Utskottet finner nämligen, att
anslaget for skytterorelsens befrämjande under år 1905 bör kunna
inskränkas till 550,000 kronor, hvilken oafsedt förskottet, är 50000
kronor mindre än hvad Kungl. Maj:t begärt. Och ändå veta vi ju
nu mycket, som ar af ganska stor betydelse för denna frågas rätta
bedömande, och hvilket vi ju för några år sedan kanske icke hade
sä klart for oss, som vi nu måste hafva det.

Jag ber att få hänvisa kammaren till hvad Riksdagen år 1901
sjal! uttalat i fråga om landstormens organisation. »Landstormens
organisation», säger Riksdagen i sin antydda skrifvelse, »synes äfven
gorå det möjligt att, med anslutning till det frivilliga sliytteväsendet,
verka till höjande af skjutskickligheten hos landets vapenföra befolkning».
1 ä denna sträng har man sedermera spelat med alltmera
insekt om, huru viktig den sammanslagning af intressen är, som här
påpekas. I generalstabens förslag till landstormsorganisation säges
det: »bkjutöfnmgarna sättas i förbindelse med det frivilliga skytte väsendet

till hvilket landstormsorganisationen i fred för ändamålet
bor erhålla en lämplig anslutning».

När sedermera generalstabens förslag öfverlämnats till en särskild
kommitté, sa förordas det i kommitténs utlåtande »att staten liksom
hittills understödjer anlaggandet och ordnandet af slcjuthanor för de
frivilliga skytteföreningarna; samt att utgifterna för fri ammunition
och för mälskjutningsmateriel äfvensom bidrag för ordnande af skjutbanor
bestridas af anslaget till det frivilliga skytteväsendets beiramjande».

„ °m man nu ser på öfverstyrelsens framställning till Kungl. Maj:t
sa hnner man, att det anslag, som vi anse vara för skytterorelsens
befrämjande nödvändigt, i främsta rummet kräfves för just skjutbanors
anläggande eller ändrande. Det kan således icke förnekas,

Lördagen den 19 Mars. 41 N;0 29.

att det afprutade beloppet afser att tjäna ett dubbelt ändamål, näm- An*fao fifi

ligen å ena sidan skjutskicklighetens befrämjande bland vår ungdom,

men å andra sidan också eu ändamålsenlig och nödvändig åtgärd dels befräm för

befrämjande af vår landstormsorganisation. För min del tror jande.

jag, att detta dubbla ändamål bör för oss vara så viktigt, att vi icke (Forts.)

böra sätta i fråga att här inbespara de 50,000 kronor, som utskottet

har fråndraga hvad Kungl. Maj:t har begärt.

Det är emellertid ett ledsamt förhållande, som här underlagts
Riksdagens uppmärksamhet och för hvilket redogöres i den af en
enskild motionär i Andra Kammaren framlagda motionen. Många
ibland oss ha ju ock med djup grämelse erfarit, att vår unga skytterörelse
icke öfverallt har hållits på rätt väg, utan att den drifvits in
på afvägar, som gjort, att den på många båll i vårt land börjat att
betraktas såsom någonting långt ifrån så nyttigt och godt, som man
från början ansett, att den var. Kammaren erinrar sig nog, att då
frågan om skytterörelsens befrämjande först tilltvang sig vårt beaktande,
riktades från åtskilliga håll anmärkningar emot, att dessa
skjutöfningar skulle få hållas om söndagarne. Vi voro då många, som
ansågo, att detta icke kunde förekommas, och att det icke borde dömas
såsom någonting orätt eller okristligt. Ty det var dock ett åt de
högsta ändamål, som vi i våra jordiska förhållanden kunna tänka
oss, som härvidlag kräfde tillgodoseende; det var fosterlandets värnande,
och tjärde budet, att hedra fader och moder, fattas bestämdt
icke rätt, om det lämnas utan all tillämpning äfven i detta afseende
på hvad fosterlandet af oss krafvel-.

Men en helt annan sak är det, om skjutöfningarna, såsom denne
motionär har påpekat, anordnas med en sådan hänsynslöshet, att man
därvid går öfver gränsen för det rent af passande och lämnar därhän
hvad takten enklast fordrar. Om ett sådant beteende kan ju icke
hysas någon annan mening än den, att det måste stämplas såsom i
hög grad obetänksamt, stötande och klandervärd^

Skulle vi nu nedsätta anslaget, så han det visserligen komma
att af en eller annan tydas såsom ett uttryck för Riksdagens ogillande
af detta, beklagligt nog af åtskilliga skyttekretsar iakttagna,
förfarande. Men hvad skulle öfver hufvud taget blifva följden? Jag
fruktar: Ingenting annat, än att man skulle finna sig på än flera
håll hänvisad till detta olyckliga festande! Ty, som kammaren väl
vet, lider vårt folk för närvarande af ett slags festepidemi; det festas
på alla håll och af alla anledningar, ej minst för försvaret. Om
nu de medel, hvilka skytterörelsen behöfver för sin utveckling, skulle
inknappas och tryta, så blir naturligtvis på många håll den frågan
väckt om hvad som bör göras för att skaffa medel. Och hvad är då
naturligare, än att man finner sig böra ställa till nya fester, som
locka folk, för att i vederlag för det nöje, som beredes deltagarne,
få deras pengar? Väl är det ett lojalt sträfvande att åstadkomma
de skjutbanor, som ovillkorligen för skyttarne äro nödvändiga; men
jag kan ej se, att den antydda vägen är lämplig.

l’å de håll, där man icke under Riksdagens nedprutning af hvad
regeringen för skytterörelsens befrämjande har begärt, lägger, något
religiöst motiv, stål- en annan möjlighet till tydning öppen. Det är

N:o 29. 42

Lördagen den 19 Mars.

Anslag till nämligen den, att svenska Riksdagen redan skulle hafva mistat sitt
skytteväsen1 ’11*:resse för denna rörelse. Jag tror det, vore mycket olyckligt, om
dels befräm- pn sådan uppfattning skulle göra sig gällande, "då den naturligtvis
jande. icke kan annat än i hög grad nedtryckande påverka den allmänna
(Forts.) uppfattningen af frågans nationella vikt och djupa betydelse.

På anförda grunder, herr talman, ber jag att tå yrka bifall till
hvad Kung]. Maj:t i denna punkt har föreslagit.

Friherre Palmstierna: Herr vice talman, mina herrar! Den
senaste ärade talaren antydde möjligheten däraf, att denna motion,
i hvilken uttalas, att vid skjutöfningarna sabbaten icke skulle tillbörligt
helgas, haft något inflytande på anslagets storlek, i den mån
det tillstyrkts af statsutskottet. Tillåt mig säga, att nämnda motion
icke haft något det ringaste inflytande på hvad utskottet ansett beträffande
anslagssumman.

Motionen innehåller egentligen två saker. Det ena är, att man
icke bör skjuta på sabbaten, så att gudstjänsten störes, hvilket inträffar,
om man skjuter under högmässotiden bredvid en kyrka. Det
andra är, att en del fester förekomma på söndagarne. Hvad nu dessa
tester beträffar, fann utskottet dem, åtminstone efter motionens motivering,
vara tämligen oskyldiga. Där heter det t. ex. om en fest,
att »läskedrycker och förfriskningar serveras, musik utföres och landsmålshistorier
och vislåtar föredragas. Dans i paviljongen mot 10 öre
pr par» etc.; i ett annat fall hafva »kaffe, saft, smörgåsar och läskedrycker»
serverats vid eu dylik fest. Detta bär utskottet förmenat
icke störa sabbaten. Däremot har denna skjutning under högmässogudstjänsten
i närheten af kyrka naturligtvis ansetts vara mindre
lämplig, hvarför utskottet också på sid. 140 har framhållit, att »utskottet
till fullo instämmer med motionären däri, att skjutning å
skjutbana, åtminstone i närheten af gudstjänstlokal, bör undvikas
under församlingens högmässogudstjänst». Men denna motion har
naturligtvis icke haft det allra ringaste inflytande på utskottets
åsikt beträffande summans storlek.

Vidare sade den ärade talaren, att det möjligen funnes ett annat
skäl, nämligen minskadt intresse för saken. Jag vill icke gå in på,
att detta varit fallet från utskottets eller Riksdagens sida. Jag tror,
att alla funnit den utveckling glädjande, som denna rörelse fått,
men jag tror också, att här, liksom i alla andra fall, utvecklingen
icke bör gå språngvis, utan så småningom; jag tror, att man bör
sträfva efter en jämn och sund utveckling. Om man går tillbaka —
jag vill icke tala om de tider, då till skytteföreningarna anslogos
allenast 40, 50 å 60,000 kronor om året, men om man ser tillbaka
på de senaste åren, så skall man, såsom ock är angifvet i utskottets
utlåtande, sid. 139, finna, att för år 1901 anvisades till ifrågavarande
ändamål 320,000 kronor, år 1902 400,000 kronor, år 1903 450,000
kronor och är 1904 500,000 kronor. Således har på fem år anslaget
nära nog fördubblats, med en stigning af i allmänhet 50,000 kronor
för år. Efter samma progression, och utan att något minskadt intresse
visar sig, skulle man nu för år 1905 komma till 550,000 kronor.
Detta belopp har utskottet också tillstyrkt, men dessutom har

N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

utskottet hemställt om anvisande åt'' ytterligare 50,000 kronor för
betäckande af de förskott, som undan för undan lämnats, och har g^yitevä8en.
utskottet tillika uttryckt den förhoppningen, att dylika förskott icke<jete befrämvidare
må förekomma. Först och främst betäckes sålunda den före- jande.
fintliga bristen, om jag så får kalla det, och vidare ökas anslaget (Forts.)
med 50,000 kronor, så att det kommer att utgöra sammanlagdt 600,000

Nu är det visserligen sant, att Kungl. Maj:t har Jregärt 650,000
kronor, men skytteföreningarna själfva hafva begärt 750,000 kronor.

Jag tror visserligen, att det kan finnas användning för penningarna,
men frågan är, i hvilken mån och huru hastigt det skall gå framåt.

Jag tillåter mig att hemställa om bifall till utskottets förslag.

Herr Boström, Filip: Herr vice talman, mine herrar! I egenskap
af ordförande under tolf års tid i ett skytteförbund, som under
de senare åren har på ett mycket glädjande sätt gatt framåt, kan
jag icke underlåta att i likhet med den förste talaren yrka bifall till
Kungl. Maj:ts förslag oförändradt. Förhållandet är nämligen det, att
af det anslag, 550,000 kronor, som nu skulle användas till detta
ändamål, 35,100 kronor äro afsedda till öfverstyrelsen, 62,400 kronor
till skytteförbunden, 400,000 kronor till skytteföreningarna och o2,500
kronor till skjutbanors anläggning. Detta störa belopp till skytteföreningarna.
400,000 kronor, är atsedt att utgöra ersättning, efter 5
kronor per man, till de 80,000 skyttar, som enligt beräkning nu
finnas, och af denna ersättning skulle 2 kronor utgå i form åt understöd
och 3 kronor till anskaffande af ammunition. — De tre förstnämnda
posterna kunna icke ändras, och hvarken Kungl. Magt ellei
statsutskottet har föreslagit någon ändring däri. Nu återstå endast
52,500 kronor till anordnande af skjutbanor. För närvarande finnas
inom landet cirka 1,850 skytteföreningar, och af dessa hafva endast
1,100 ännu anordnat skjutbanor. Således återstår ett antal af icke
mindre än 750 föreningar, som äro i behof af skjutbanor Kostnaden
för dylika skjutbanors anläggande har i medeltal uppgått till 500
kronor för hvarje, och sålunda kommer man här upp till eu summa
af 375,000 kronor. Härvid är dock att märka, att i detta belopp
ingår icke kostnaden för röjning af marken, för stängsel eller för
telefonledningar till skottvallar o. d., som hvarje förening själ!'' får
bekosta, utan beloppet afser endast, enligt öfverstyrelsens beräkning,
kostnaden för själfva marken och för en materialbod. För närvarande
ligga ansökningar inne å tillhopa 37,000 kronor, och 36,000 kronor
äro redan af Kungl. Maj:t under detta år beviljade för ändamålet.
Här har man således redan en utgift på 73,000 kronor, under det
att man har endast 52,000 kronor att disponera för detta år.

Under sådana förhållanden hemställer jag, huruvida med den
utveckling, som denna rörelse nu fått, det kan vara lämpligt att lägga
eu hämsko på densamma, ty en nedsättning i ett anslag, sådant som
detta, kominer att verka hämmande, därom är jag fullt ölvertygad.

Jag ber vidare att få fästa kammarens uppmärksamhet på hvilka
personliga uppoffringar hvarje skytt redan nu måste underkasta sig
för att deltaga i dessa öfuingar. Om man läser de tidningar, som

N:o 29. 44

Lördagen den 19 Mars.

.den ort K tillhör> sf man spaltlånga redogörelser för
skytteväsen- faJtskjutofnmgar, som hvarje söndag företagas inom de olika aldeles
fte/räm-mngarna. Det är ju alldeles gifvet, att dessa öfningar måste medlande.
fora högst afsevärda kostnader. Men det är ju i alla fall dit man
(Forts.) vill komma. Man vill komma från skjutbanorna ut på fältet, så att
man kan öfva skyttarne i de ställningar, som de i händelse af allvar
böra lära sig att intaga.

Lägger man så härtill, att anläggningen af dessa skjutbanor
representera en kostnad, som framdeles måste för landstormens organisation
komma att af statsmedel utbetalas, så föreställer jag mig, att
man kan anse den utgift, hvarom nu är fråga, utgöra en besparing
på den slutliga kostnaden för landstormens organisation och för bedrifvandet
af landstormens skjutöfningar.

Det är under dessa förhållanden, som jag tillåter mig att yrka
bifall till Kungl. Maj:ts förslag oförändradt.

Efter härmed slutad öfverläggning gjorde herr vice talmannen
jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först på bifall
till hvad utskottet i det nu föredragna momentet hemställt samt vidare
därpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så vidt den
skilde sig från Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, skulle
bifalla denna framställning oförändrad; och förklarade herr vice talmannen
sig anse den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Votering^ begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i punkten 36
mom. a) af sitt utlåtande n:o 5, röstar

Ja;

Den det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan, så vidt den
skiljer sig från Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning, och bifalles
denna framställning oförändrad.

Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—63;
Nej—45.

Mom. b).

Utskottets hemställan bifölls.

Lördagen den 19 Mars.

45 N:o 29.

Punkten 37.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 38.

Uades till handlingarna.

Punkterna 39 och 40.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 41. Ifrågasatt

Uti en af herr A. T. Carlheitn-Gyllensköld inom Andra Kärn- syfte att
maren väckt motion (n:o 33) hade föreslagits, att Riksdagen måtte begränsa
besluta aflåtande! till Kungl. Maj:t af en skrifvelse med anhållan, att kostnaderna
Kungl. Maj:t genom en kommitté, bestående af ett lika antal militära ^rwarm»»
och icke militära ledamöter, de torra till halfva antalet landtmilitärer
och andra hälften sjömilitärer (inbegripet officerare från kustförsvaret)
samt bland de icke militära ledamöterna minst en finansman, en
statsekonom och en med de mellanfolkliga Iagarne förtrogen rättslärd
och de öfriga valda bland Riksdagens icke militära ledamöter,
måtte låta utreda vissa i motionen närmare angifna förhållanden beträffande
bland annat behofvet af en planmässig och förutseende begränsning
af kostnaderna för landets försvar.

Utskottet hade på andragna skäl hemställt, att herr CarlheimGyllenskölds
ofvanberörda motion icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Herr Jonsson: Herr talman, mina herrar! Jag kan icke underlåta
att uttala min tacksamhet till statsutskottet för det yttrande, som
utskottet afgifvit öfver herr Carlheim-Gyllenskölds motion. Det är
utan tvifvel rätt mycket i hans motion, som förtjänar beaktande, och
utskottet har gifvit honom rätt därutinnan, men därjämte har utskottet
uttalat den förhoppningen, att Kungl. Maj:t skall utan vidare
fästa det afseende vid motionärens framställning, som densamma förtjänar.
Då emellertid under den föregåeude öfverläggningen ett par
yttranden kommit att fällas, som kanske, om de få stå helt och
hållet obesvarade, skulle kunna inverka på Kungl. Maj:ts uppfattning
rörande det sätt, hvarpå detta Riksdagens yttrande bör tolkas, så har
jag velat begagna tillfället att yttra några ord.

Jag gifver hans excellens herr statsministern alldeles rätt däruti,
att under den gångna tiden hafva med statsmedel utförts en hel del
nyttiga anläggningar för statens räkning, hvilka skulle bevisa, att
vår ekonomiska bärkraft är mycket god. Men jag skiljer mig från
honom därutinnan, att jag vill framhålla, att detta är något, som
skett under eu gången tid, och att vi nu stå inför en annan tid, då
man få se sakerna sådana de för närvarande te sig. Jag kan då
icke underlåta att framhålla, att en massa kolossala utgifter under
den närmaste tiden förestå, att nästan allt hvad af skatter kan tänkas
redan har uttagits och att man således icke får bygga på förhoppningar,
hämtade från en lyckligare, gången tid. Jag vill äfven

N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

Ifragasatt nämna, att om nu också allmänhetens insättningar i banker tagit en
suftTatt1 “Jcket stor utsträckning, så ligger däri icke, att landets kapitalbegränsa
tillgång kan vara disponibel för vinnande af hvilket ändamål som
kostnaderna helst. Ty dessa insättningar äro till hufvudsakliga delar utlånade
för landets till andra, och dessa fordringar kan man icke drifva in för att i
försvar mm. ställ et använda medlen till hvilka statsutgifter som helst.

( or s.) Han excellens friherre von Essen ville förmena, att när vi skaffat

oss en ny materiel för flottan, nya gevär och nytt artilleri samt
byggt nya fästningar etc., så ligger däri, att vi för den kommande
tiden icke behöfva frukta för att nödgas offra något vidare för dessa
ändamål. Ja, mina herrar, om den förhoppningen vore grundad, så
skulle vi kunna skatta oss lyckliga, men den, som följer med hvad
tekniken i den branschen gör och hvilket intresse utvecklas af alla
större fabrikanter af krigsmateriel och dylikt i fråga om att oupphörligt
komma med nya förbättringar, den kan icke mycket hoppas
på att vi icke framdeles också hafva att motse en repetition af dessa
oupphörliga anslagskraf beträffande förnyandet af denna materiel.

Det är detta jag velat hafva sagdt, på det att icke Kungl. Maj:t,
när Kungl. Maj:t kommer att taga i betraktande hvad utskottet här
har skrifvit, måtte för mycket bygga på förhoppningar, som sedan
skola visa sig vara lösan sand.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i föreliggande punkt hemställt.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 16 och 18 i
denna månad bordlagda utlåtande n:o 47, i anledning af Kung!.
Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställning om anslag till
fortsättning af statsbanan från Göteborg till Skee, biföll kammaren
hvad utskottet i detta utlåtande hemställt.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 16 och 18 innevarande mars bordlagda utlåtande
n:o 48, i anledning af väckta motioner i fråga om förvärfvande åt
staten af vissa enskilda järnvägar m. m.

Punkten 1.

Utskottets hemställan bifölls.

Punkten 2.

Angående Mom. a),

eventuell

Göteborg— ^ ^ka tydare motioner, som blifvit väckta, (n:o 23) i Första

Borås järn- Kammaren af herr A. F. Hummel och (n:o 60) i Andra Kammaren
väg m. m. af herr K. H. Bergendahl, hade föreslagits:

47 N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

dels att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t ej mindre —- för den händelse. Göteborg—Borås iniösen af
järnvägsaktiebolag uppå därom gjord framställning inne tunnes villigt Göteborg—
medgifva lämplig förlängning af den tid, inom hvilken bolagets Borås jämiärnväg
finge af staten i hufvudsaklig öfverensstämmelse med de i va9 m- mpunkt
11 a) uti den för bolaget den 22 maj 1891 meddelade kon- (forts.)
cession stadgade villkor inlösas — gä i författning om ifrågavarande
järnvägs inlösen för statsverkets räkning före den 15 december
''innevarande år samt vidtaga de åtgärder i öfrigt, som i följd af
sådan inlösen påkallades, än äfven, efter verkställd utredning af
kostnaderna och villkoren i öfrigt för inlösen af Borås—Alfvesta,

Växjö—Alfvesta och Karlskrona—Växjö järnvägar, så snart ske kunde
för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill nämnda utredning
föranledde, med uppgift tillika å kostnaden för samtliga ifrågavarande
banors försättande i statsbanemässigt skick;

dels och att Riksdagen ville för eventuell inlösen af Göteborg—

Borås järnväg ställa ett förslagsanslag å 5,500,000 kronor till Kungl.

Maj:ts förfogande.

Utskottet hade på anförda skäl hemställt, att herrar Hummels
och Bergendahls ifrågavarande motioner icke måtte till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid punkten hade afgifvits reservation af herrar K. E. Bohnstedt,
grefve C. O. Taube, J, A. Lilliesköld, G. Olsén, S. G. von Frusen,

J. A. Sjö och G. J- Ödman, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa,

»a) att Riksdagen, i anledning af herrar Hummels och Bergendahls
förevarande motioner, må

dels i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville
gå i författning om inlösen för statens räkning af Göteborg—Borås
järnväg i enlighet med det i punkten ll:o af koncessionen för denna
järnväg under a) upptagna villkor äfvensom vidtaga de åtgärder i
öfrigt, som af sådan inlösen påkallas,

dels och bemyndiga riksgäldskontor att till Kungl. Maj:t på
rekvisition utbetala de medel, som för inlösen af järnvägen enligt
nämnda villkor erfordras; och

b) att hvad i öfrigt i herrar Hummels och Bergendahls omförmälda
motioner föreslagits icke må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.»

Herr Hummel: Herr Bergendahl och jag hafva i lika lydande

motioner framhållit de skäl, som synas oss tydligast tala för att
staten snarast möjligt förvärfvar den nu af fyra privatbanor bestående
normalspåriga tvärbanan mellan Karlskrona och Göteborg, mellan
en af flottans stationer och vår förnämsta och bäst belägna sjöstad,
mellan Östersjön och västerhafvet,, samt hafva påyrkat, att första
steget i denna riktning måtte tagas genom att nu till en början
inlösa Göteborg—Boråsbanan på de i koncessionen förbehållna billigaste
villkoren, äfvensom yrkat på verkställande af utredning angående
kostnaden och villkoren för de tre öfriga banornas inlösen.

IJ:o 29.

Angående
eventuell
inlösen af
Göteborg—
Borås järnväg
m. m.

(Forts.)

Lördagen den 19 Mars.

Inför statsutskottets majoritet har denna vår framställning icke
vunnit gehöi, statsutskottet har funnit, att ingenting bör göras i
saken, som dock från statens synpunkt har en stor och betydelsefull
• ''nDebiird- Statsutskottet ser dock icke alls härpå, utan påstår, att
förnämsta skälet för vår framställning skulle vara, att banans inköpande
vore för staten en så vinstgifvande affär. Jag anser detta
vara en misstolkning af vår framställning. Då vi anse, att järnvägen
mellan Göteborg och Karlskrona bör blifva statsbana, hafva vi därvid
framhållit, att om icke inköp åt sträckan Göteborg—Borås nu sker
på detta nu föreslagna billigaste sätt, kommer en framtida inlösen
att blifva mycket dyrare. Särskild! hafva vi naturligtvis äfven
framhållit, att staten så mycket hellre kan göra det, som det under
alla förhållanden är en för staten vinstgifvande affär. Detta drager
statsutskottet i tvifvelsmål, men bryr sig dock icke om att göra
någon undersökning, ehuru en sådan varit ganska lätt verkställd,
om utskottet gått till redogörelserna för järnvägsbolagets verksamhet,
till dess trafikrapporter, som utvisa en ständig stegring i trafikinkomsterna
synnerligen för sista året, sedan Alfvesta—Boråsbanan
tillkommit, då inkomsterna stigit från 709,195 kronor till 941,304
eller med c:a 230,000 kronor. Jag tror icke någon sakkunnig järnvägsman
skall kunna förneka, att ett inköp af ifrågavarande bana är
en god affär äfven om staten förvärfva!- den, enär denna bana begagnar
såsom sin lokaltaxa statens taxa.

Nu påstår utskottet, att utredning borde hafva föregått beslutet om
inköp af banan, men vi hafva ju begärt, att utskottet skulle göra
den, och vår åsikt är, att en sådan mycket lätt kunnat göras utan
att den tagit utskottets dyrbara tid alltför mycket i anspråk.

Många skäl tala för att denna linie bör blifva statsbana. Jag
vill nu icke bär framhålla dem alla, det behöfves heller icke, såsom
herrarne alla inse. Här finnas emellertid både strategiska och
ekonomiska skål, och hvad dessa senare beträffar, vill jag framhålla,
att genom tillämpande af statens taxor bortfalla banafgifterna m. m.,
en fraktlindring, som kommer jordbruket, industrien och handeln till
godo. Det bär sagts, att banan Altvesta—Göteborg icke vore någon
naturlig väg för utförsel från först nämnda ort, men den, som känner
till förhållandena och den växelverkan, som äger rum mellan Småland
och Göteborg, skall finna, att ifrågavarande bana är af mycket
stor betydelse i sådant hänseende.

Den fråga, som nu framställer sig, är den, om staten bör utvidga
sitt järnvägsnät genom inköp af förutvarande enskilda banor, och vi
hafva då sett, att redan från början, sedan dylika blifvit byggda, har
den åsikt gjort sig gällande, att staten bör göra det i förekommande
fall, och staten har ju följt denna princip och inköpt ett flertal
enskilda järnvägar. 1886 års kommitté kommer efter en grundlig
undersökning och med angifvande af klara och talande skäl till den
långt gående slutsatsen, att alla enskilda järnvägar, som hafva mer
än lokal betydelse, böra af staten förvärfvas. Hvad ifrågavarande järnvägslinje
beträffar, är det icke första gången dess inköp kommit på tal.
Nuvarande finansministern Meyer motionerade härom vid 1900 års
riksdag, och under den diskussion, som därpå följde, uttalade sig

N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

många principiellt för att förr eller senare denna bana borde blifva
statsbana. Samma år gjorde stadsfullmäktige i Karlskrona framställning
hos regeringen, att regeringen måtte vidtaga åtgärder för att
befordra banans öfvertagande af staten. Uti häröfver afgifna utlåtanden
framhöllo såväl väg- och vattenbyggnadsstyrelsen som järnvägsstyrelsen
mycket starkt betydelsen af denna järnväg såsom statsbana.
Det har visat sig, att järnvägsstyrelsen hade denna åsikt äfven då den i
oktober 1902 ingick till regeringen med framställning om att få göra
utredning i frågan. Hvarför denna utredning icke kunde få verkställas,
är ju egendomligt; frågan hade i sådant fall nu förelegat i
klarare belysning.

Utskottet är emellertid icke enigt i sitt beslut; det finnes en
minoritet, som gått in på förslaget om ett inköp samt gjort yrkande
härpå. Jag beklagar dock, att reservanterna därvidlag icke tagit
steget fullt ut med yrkande på utredning angående kostnaden för
inlösen åt samtliga järnvägslinjer. Under förhoppning, att, om reservanternas
mening segrar, denna utredning må komma att snarast
möjligt verkställas, ber jag, herr talman, att få yrka afslag på utskottets
hemställan och bifall till reservationen, dock med den formella
förändring, att Riksdagen i anledning af herrar Hummels och
Bergendahls förevarande motioner må bemyndiga riksgäldskontoret att,
på det Kungl. Maj:t må blifva i tillfälle att i enlighet med det i
punkt ll:o) af koncessionen för Göteborg—Borås järnväg under a)
upptagna villkor för statens räkning inlösa denna järnväg, till Kuugl.
Maj:t på rekvisition utbetala de medel, som för sådan inlösen
erfordras.

Herr Fränekel: Vid behandlingen af ifrågavarande motion var
gifvet, att statsutskottet hade att se till, huruvida en inlösen af enskild
järnväg här kunde vara på sin plats. Det torde då tillåtas
mig att i kammarens minne återföra det sätt, på hvilket staten hittills
gått till väga i afseende på utvidgning af sitt järnvägsnät. Redan
1886 års ekonomiska kommitté framhöll önskvärdheten af att för statens
räkning förvärfvades enskilda järnvägar, i den mån sådant kunde
ske på ett för staten fördelaktigt sätt. Frågan behandlades af Riksdagen
vid åtskilliga tillfällen, men Riksdagen uttryckte såsom sin
bestämda uppfattning, att det lyckligaste arrangemanget för transportvägar
i riket vore, att järnvägarne vore delade i ett stort statsbanesystem
jämte ett stort system af enskilda järnvägar. Man fann
lyckligt, att så skett, samt vidhöll önskvärdheten af att staten icke
byggde andra järnvägar än sådana, för hvilka förefunnes ett rent
statsbehof, och att staten ej heller borde genom köp utvidga dessa
järnvägar, annat än i den mån det befanns nödvändigt antingen på
grund af statsbehof eller ur synpunkten af redan befintliga statsjärnvägars
ekonomi. Redan då den stora frågan om inlösen af vestkustbanan
här förelåg, framhölls, att det stora viktiga skälet, hvarför
staten skulle begagna sig af sin rätt att inlösa i detta fall, var, att
samma bana verkligen hade en, om jag så får säga, kontinental betydelse
för statsbanorna i öfrigt. Den betingades såsom varande
postvägen från Norge och hade t. o. m. såsom påföljd anläggning af

Första Kammarens Prof. 1904. N:o 29. 4

Angående
eventuell
inlösen af
Göteborg—
Borås järnväg
m. m.

(Forts.)

N:o 29. 50 Lördagen den 19 Mars.

Angående bohuslänsbanan. Man hade redan långt före detta kommit till den
inUiseTaf uPPfattnin&> att vid koncessioners beviljande å enskilda järnvägar
Göteborg— den försiktigheten borde iakttagas, att däruti intogos sådana bestämBorås
järn- melser, att, om förvärfvande för staten af en så beskaffad bana beväg
m. m. funnes framdeles nödvändigt, hinder därför icke skulle möta, på samma
(Forts.) gång man dock icke ville träda den enskilda järnvägens ekonomi
för nära, därvid man bestämde just detta villkor, som nu åberopas,
nämligen att staten, ifall det så fanns behöflig!, skulle berättigas att
inom de första 10 åren inlösa järnvägen i fråga för det pris den
kostat och därutöfver erlägga 5 procents ränta på anläggningskostnaden.
Det kan väl omöjligen hafva varit meningen vid bestämmandet
af detta villkor i koncessionen, att staten utan hänsyn skulle
begagna sig af ett sådant villkor, äfven i de fall då förvärfvandet af
järnvägen icke befanns vara för statens behof nödvändigt. Det är
icke tänkbart, att i de många koncessioner, som beviljats ända från
1874, detta villkor ingått endast för att staten vid de 10 årens slut
skulle tillämpa detsamma och inlösa hvarje enskild järnväg, som
gaf deras ägare god avance.

Ser man dock på motionärernas framställning, är det omöjligt
att ur densamma få fram något annat skäl, hvarför staten nu skulle
inlösa Göteborgs — Boråsbanan, än att statens rätt till inlösen inom 10-års-tidens slut snart går till ända. Jag vågar påstå, att faktiskt något
statsändamål för en sådan inlösen här icke kan framvisas. Jag
kommer då till den frågan, huruvida det verkligen kan vara klokt
resoneradt, att en järnvägslinie Göteborg—Borås med fortsättning till
Alfvesta bör blifva statsbana. För min enskilda del har jag haft
den uppfattningen, att banan är af rent lokal natur, och så bar äfven
varit järnvägsstyrelsens åsikt, då ju denna styrelse för sin del, på
grund af att bär intet statsbaneintresse förelåg, tillstyrkte beviljande
af koncession å denna bana, Går man nu tillbaka och tillser, huru
denna järnväg, Göteborg — Borås, tillkommit, så finner man, att en
smalspårig järnväg, Borås — Ilerrljunga, vid sistnämnda station utmynnar
i den bredspåriga statsbanan, som fortsätter till Göteborg.
Allt gods, som före Göteborgs — Boråsbanans tillkomst fördes på järnväg
mellan dessa orter, måste omlastas i Herrljunga. Hvad var då
naturligare, än att dels ortintresset, dels fördelen af kortare distans
frammanade och slutligen lyckades få till stånd direkt järnvägsförbindelse
mellan Borås och Göteborg. Staten såg emellertid denna
järnväg såsom rent lokal bana, ty en framställning om lån till densamma
afslogs. Det gjordes t. o. m. svårigheter, innan koncessionen
beviljades. Nu bar man, såsom väl är, lyckats få denna järnväg
Göteborg — Borås till en mycket rentabel bana, och därtill äro ju
delägarne endast att lyckönska efter de många mödor och besvär de
nedlagt, innan de fått banan till stånd. Men man nöjde sig icke med
att framdraga en järnväg till Borås, man sträckte ut den till Alfvesta,
men, så vidt jag kan finna, har den fortfarande endast lokal betydelse,
ty enligt mitt förmenande kan det omöjligen för gods från
Alfvesta och trakten däromkring vara förmånligt att forsla det å järnväg
till Göteborg, då den naturliga utvägen därifrån är till Skåne.
Distanserna visa rent och klart, hvart denna trafik bör gå. Afstån -

Öl

N o 29.

Lördagen den 19 Mars.

det Alfvesta — Malmö är 181 kilometer, då öfver dessa privatbanor Angående
vägen till Göteborg är 221 kilometer lång. Det kan vara mycket
troligt, att från trakterna närmast bortom Borås trafiken går på Gö- Göteborg—
teborg, men hvad angår den från trakten kring Alfvesta, är klart, Borås järnatt
den fortfarande skall gå till Malmö. Jag kan således icke finna, väg m. m.
att efter dessa förutsättningar linjen Göteborg — Borås — Alfvesta (Forts.)
bör kunna få karaktär af statsbana i någon annan form, än att dess
besittning af staten förebygger en konkurrens, som eljest skulle kunna
uppkomma med statsbanan. Men, mine herrar, fäster man någon vikt
vid de beslut, Riksdagen många gånger fattat, att ett privatbanesystem
bör bibehållas bredvid statsbanorna, är det alldeles omöjligt,
att, så snart banor af olika slag, enskilda och statsbanor, mynna ut
i hvarandra och i någon form kunna konkurrera med hvarandra, den
enskilda skall för statens räkning inköpas. Detta kan således icke
vara skälet här.

Det enda, som nu skulle återstå, vore det, att man tänker på
att i framtiden en inlösen af Alfvesta—Vexjö-banan med dess fortsättning
till Karlskrona skulle ske på den grund att sistnämnda ort
är en stor flottstation, och banan sålunda skulle vara af en stor
strategisk betydelse. Men äfven denna fråga har varit föremål för
pröfning, och man har ännu icke ansett tiden inne att taga ett dylikt
förslag i betraktande. Reservanterna hafva t. o. m. gått så långt,
att de strukit den framställning, motionärerna gjort i detta fall och
endast talat om inlösen af Göteborg—Borås-banan. Nu framhåller
man, att frågan varit föremål för pröfning genom den skrifvelse, som
järnvägsstyrelsen 1902 aflat till Kungl. Maj:t. Jag ber dock, att kammaren
i detta fall icke låter vilseleda sig af de yttranden härom,
som här fälts såväl muntligen som i motionen, ty den framställning
järnvägsstyrelsen 1902 gjorde hos Kungl. Maj:t afsåg naturligtvis
endast att fästa uppmärksamheten på, att tidpunkten för inlösen under
de fördelaktigare villkoren går ut i december månad 1904, hvarför
järnvägsstyrelsen ansåg det vara sin skyldighet att därå fästa
Kungl. Maj:ts uppmärksamhet. Emellertid har därigenom således
detta ärende varit under Kungl. Maj:ts pröfning, och Kungl. Maj:t
besvarade järnvägsstyrelsens skrifvelse därmed att «densamma icke
föranledde någon Kung!. Maj:ts åtgärd». Jag hemställer då till kammaren,
huruvida den finner lämpligt att pa så skrala skäl som de
hvilka här framkommit i motionen, låta Riksdagen korrigera Kungl.

Maj:ts åtgärd i den här föreliggande frågan. År det icke alldeles
klart, att Kungl. Maj:t, sedan framställning i ärendet skett, haft att
från statens och statsjärnvägarnas sida bedöma, huruvida en inlösen
i stor skala verkligen borde ske, och att Kungl. Maj:t kommit till
det resultat, att det icke bör ske, och förklarat, att Kungl. Maj:t på
denna grund funnit järnvägsstyrelsens skrifvelse icke böra till någon
Kungl. Maj:ts åtgärd föranleda?

Så stod frågan, då nu motionärerna framkommo — med saken,
men man går ännu längre, om jag så får säga, i den önskan motionärerna
här framställt. Man önskar, att Riksdagen redan i dag skall
besluta om inlösen af en järnväg, om hvars värde, rentabilitet, öfverbyggnad
och materiel man icke har den ringaste kännedom annat

N:o 29. 52 Lördagen den 19 Mars.

Angående än genom hörsagor. Jag ber att i detta fall få erinra om huru det
inlösen af t}^S''ck, då man beslöt om vestkustbanans inköp. — Kungl. Maj:t
Göteborg— tillsatte ep kommitté, hvilken arbetade i l’/2 år, om jag icke missBorås
järn- minner mig. Af järnvägsstyrelsen särskildt förordnade teknici underrå?
m. m. sökte banan och inkommo sedan till kommittén med yttranden i ämnet,
(Forts.) hvarigenom Kungl. Maj:t kunde öfverlämna frågan till Riksdagen
med en komplett utredning, såväl öfver hvad banan kostade efter
inlösningsvärde, som angående kostnaden för alla nödiga kompletteringsarbeten
för banans försättande i statsbanemässigt skick. Hvad
detta betyder, torde herrarne bäst finna, om jag nämner de siffror,
som här förelägo. Inlösningspriset enligt kommitténs förslag var
något öfver 22 millioner kronor, men kompletteringsarbetena, som på
grund af verkställd undersökning skulle blifva nödvändiga, uppgingo
till ett pris af mer än 3 millioner. — Herrarne se emellertid, att de
siffror, som vederbörande i motionen hafva framkastat, äro af den
approximativa beskaffenhet, att Riksdagen i detta nu icke skulle
veta hvad den beslutade om, ifall den med anledning af motionärens
framställning går in på att inlösa banan. Jag har dessutom
varit i tillfälle att från Göteborgs—Boråsbanans bufvudkontor få mottaga
definitiv uppgift öfver hvad banans inlösen i dess närvarande
skick skulle kosta, oberoende af erforderliga kompletteringsarbeten.
Det visar sig, att denna summa icke, såsom motionärerna uppgifva,
slutar på 5,500,000, utan på 6,255,256 kronor, och då därtill kommer
kostnaden för kompletteringsarbeten, hvilka sannolikt blefve nödiga
för att sätta järnvägen i statsbanemässigt skick, står man således här
inför okända siffror och vet icke, hvad man i detta fall verkligen
beslutar.

Det enda motionärerna från sin synpunkt på slutet anföra är,
att ifall icke Riksdagen nu skulle besluta härom, skulle det tillfälle
gå den ur händerna, som ligger i begagnandet af lösningsrätt till det
billigare priset, för hvilken tiden tilländagå!'' den 15 december innevarande
är. Om man emellertid, såsom utskottet gjort, ställer sig
pa den ståndpunkt, att skäl icke föreligger för en så beskaffad inlösen,
hvarigenom man ville förskaffa sig en bana, som icke behöfde
blifva statsbana, utan mycket väl kunde fylla sitt ändamål såsom
lokalbana, kan jag icke se, att det är Riksdagen värdigt att endast
för det billigare prisets skull förvärfva densamma, och kan jag icke
tänka mig, att sådan var Riksdagens mening, då af försiktighetsskäl
nu ifrågavarande villkor infördes i koncessionen. Detta har varit de
viktigaste skälen för utskottet att afstyrka motionen, och får jag därför,
herr vice talman, nu yrka bifall till statsutskottets förslag.

Herr Bohnstedt: Jag har såsom statsutskottsledamot ansett det
vara min skyldighet att reservera mig mot det beslut, utskottet kommit
till, emedan denna fråga dock är af mycket stor betydelse och
väl värd att få komma fram under form af reservation mot utskottets
betänkande. Såsom skäl för min anslutning till reservanterna vill
jag anföra, att jag i olikhet med herr Fränekel, som påstod, att banan
Göteborg—Borås—Alfvesta endast är att betrakta såsom lokalbana,
verkligen anser denna bana hafva statsbauenatur, ty den är dock

N:o 20.

Lördagen den 19 Mars.

förbindelseled mellan statens stora bana, södra stambanan, och landets
förnämsta exporthamn Göteborg. Dess sträckning är nog sådan,
att därigenom åt densamma gifves statsbanenatur. Reservanterna
hafva nu förordat inköp af endast banan Göteborg—Borås, af den
anledning att denna fråga nu måste förekomma, såvida Riksdagen
vill förvärfva banan enligt de bestämmelser, som innefattas i det s.
k. A)-villkoret åt koncessionen. Försummas detta tillfälle, måste staten,
i händelse den framdeles vill inlösa banan, betala ett högst betydligt
högre belopp. Man har klandrat mig, därför att jag står
på denna sida. Jag däremot anser, att, då staten har rättighet att
på vissa gynnsamma villkor få en bana, Riksdagen äfven bör begrunda,
huruvida den icke bör begagna sig af och fullfölja denna
rätt, ty hvarför skulle icke staten, då den har en sådan rätt, förvärfva
banan, då priset står i rimligt förhållande till värdet?

Ett annat skäl, hvarför jag varit med om denna reservation,
är, att frågan om banans inköp kommer att hafva ganska stort inflytande
på Göteborgs station och hvilket är af vikt för staten, när vi
skola anslå medel för ordnande afen blifvande ny station i Göteborg, men
denna fråga torde kanske någon annan af mina medreservanter upptaga
till behandling, och jag vill således icke yttra mig närmare i detalj härom.
Ett ytterligare skäl för mig att ansluta mig till reservationen
är, att för mig är en önskan, att statens järnvägar utvecklas genom
inköp af lämpliga och väl byggda enskilda banor och gifvas nödig
motvikt gentemot de enskilda järnvägarna, hvilkas utveckling och
maktbegär äro i mycket starkt stigande i vårt land. Utskottet säger
i sin motivering, att det betvifiar, »att banan i statens hand skall
lämna lika god afkastning som under enskildas ledning», och säger
vidare, att, med »hänsyn härtill och i följd af de kompletteringsarbeten,
som helt visst erfordras för järnvägens försättande i statsbanemässigt
skick, man kanske icke har skäl förvänta, att berörda järnvägsinköp
i verkligheten skall visa sig vara den fördelaktiga affär,
som motionärerna antydt». Ja, om detta äger sin riktighet, är det
ett svårt klander mot järnvägsstyrelsen, men häri kan jag icke instämma,
ty jag anser, att denna styrelse, äfven om man kan i vissa
fall göra anmärkningar mot densamma, sköter sin uppgift på berömvärdt
sätt. Då nu staten skall trafikera de långa banorna uppåt
Norrland, där rörelsen på flera sträckor gifver minus, må man icke
klandra den för resultatet af det hela, ty förhållandet med den norrländska
banan sätter ju ned hela den öfriga trafikinkomsten, och
skulle de enskilda banorna sättas i och håilas i samma skick som
statens, är jag alldeles förvissad, att vid jämförelsen klandret mot
statsbanorna skulle i afsevärd mån tystna.

Herr vice talman! Jag anser denna fråga vara af ganska stor
betydelse, ty här är första steget till bildande af en sammanbindningsbana
mellan södra stambanan och Göteborg, och jag ber således att
få yrka bifall till reservationen med de ändringar herr Hummel föreslagit
i klämmen.

Grefve Taube: Då jag här antecknat mig såsom reservant mot
utskottets förslag, skall jag försöka angifva skälen därför, och jag
skall söka vara så kort som möjligt, då tiden är långt framskriden.

Angående
eventuell
inlösen af
Göteborg—
Borås järnväg
m. m.
(Forts.)

N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

Angående
eventuell
inlösen af
Göteborg—
Borås järnväg
in. m.

(Forts.)

Jag börjar då med att tillkännagifva, att jag icke skulle hafva
gjort något yrkande på grund af de enskilda motionerna i saken, om
icke den 15 december tiden vore slut att för billigt pris förvärfva en
bana, som jag anser vara för staten nyttig och nödig att få. Jag
ber blott att få förutskicka, att jag visst icke anser, att alla banor,
som hafva en dylik bestämmelse i koncessionsvillkoren, skola inköpas
— långt därifrån — utan blott de banor, vare sig de bära sig väl
eller mindre väl, som anses nödvändiga för ett statsändamål och för
att utveckla trafikförhållandena på befintliga banor. Dessa böra inköpas,
men icke alls därför att det är en affär.

Man har här berört bangårdsförhållandena i Göteborg, och jag
kan ju få börja med det. Västkustbanan köptes af staten och ingår
på viadukten till bergslagsbanans järnvägsstation i Göteborg. Boråsbanan
ingår på samma viadukt till bergslagsbanans station. Om nu
dessa bangårdsförhållanden skulle ordnas, ber jag fä meddela, att
Boråsbanan har ett ouppsägbart kontrakt att få gå in på denna
viadukt till bergslagernas station eller någon annan plats. Det är
omöjligt att med bibehållande af de nuvarande bangårdsförhållandena
göra de ändringar, som erfordras, utan man måste bygga om stationen.
Kostnaden härför belöper sig till 530,000 kronor förutom underhåll
och sedan bevakning m. m. för denna viadukt, och det är för de af
vederbörande befäl uppgjorda förslagen till de tre alternativen, som
detta är absolut nödvändigt. Dessutom blir det alltid hindrande att
på bangården hafva dessa stolpar, som dessutom skämma utsikten.
Det är således enligt min uppfattning en ren kostnad. Kanske kommer
nu någon och säger, att det är icke någon fara med den saken,
men i alla fall är det en ganska skarp hämsko på staten, ty staten får
betala för västkustbanans ingång på bergslagsbanans station 100,000
kronor om året, och Boråsbanan 50,000 kronor.

Sedan berördes det af herr Fränekel, att det icke skulle vara
fördelaktigt att hafva så långa enskilda järnvägar, och jag tackar
honom för att han tog upp den frågan. Vi få betänka, att bär går
en järnväg från Falun öfver Göteborg och till, kan man såga, Karlskrona.
Den går åtminstone med all säkerhet från Falun till Alfvesta.
Jag tror, att det för framtiden skulle vara önskvärd! och lyckligt,
om statsbanan fick köpa sig in här och där, icke för att skaffa sig
herravälde öfver de enskilda järnvägarna, utan endast och allenast
för att kunna reglera en del förhållanden i trafiken, såväl gods- som
persontrafiken, detta till såväl statens som de enskilda trafikanternas
nytta. Jag säger detta för framtiden, ty jag vill icke säga, att det
nu är öfverhängande, men så kan blifva fallet, och det har blifvit
fallet i många andra länder. Genom byggandet dessutom af Bohuslänsbanan,
när den nu kommer ned till Göteborg, är det gifvet, att
det för dess trafikerande skulle vara eu stor fördel att få komma i
direkt trafik med stambanan här vid Göteborgs station och Boråsbanan,
ty de varor, som hufvudsakligen — hufvudsakligen är kanske

för mycket sagdt, men åtminstone till större delen — gå på denna

bana, äro ju fisk och sådana saker, och de komma att afsättas i

industridistrikten vid Borås och i trakten däromkring. För dem är
det en fördel att för all framtid få fraktsatserna nedsatta, ty det

N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

blifva de ju genom samtrafiken, och afgiften af 5 öre per 100 kilogram Angående

uppror. inlösen af

Nu har man frågat här: Hvarför skola vi nu köpa den här banan? Qöteiorg__
Därför att det vore en så god affär? Nej, mina herrar, det är icke Borås järnmitt
skäl. Och vore jag icke öfvertygad om att förr eller senare väg m. m.
komma efter den 15 december detta år helt andra tankar på sådana (Forts.)
här frågor, skulle jag visst icke vara så ifrig på det, men med den
lilla erfarenhet jag har af huru staten fått lof att köpa in banor, då
det varit för sent i afseende på lösningsrätten, så tror jag det vore
oklokt att härvidlag vänta på den tidpunkten.

Det säges också, att det icke vore rätt mot herrar aktieägare.

Ja, det är ju en mycket svår fråga att besvara. Jag tror dock, att
åtminstone vid de flesta enskilda järnvägar i Sverige, om det erbjödes,
när man skulle teckna aktiekapitalet, att staten skulle bygga
banan, hade de varit mycket tacksamma. Nu hafva enskilda personer
och kommuner gjort denna teckning i företaget, och jag tror, att
när de gjorde denna teckning, skedde det under* de vackraste förhoppningar
att få ränta på sina pengar och få igen sina aktier. Det
är nog det längsta de tänkt sig. Således tror jag, man uppfyller äfven
deras fordringar i detta fall. Ty längre tror jag icke, att någon
tänkt sig. Då härvidlag vid detta tillfälle är fråga om en stor
utgift, som kan besparas genom att anordningarna vid Göteborgs
station blifva betydligt mindre än de annars skulle blifva, och då
jag för min del är öfvertygad, att man för framtiden skulle spara
miljoner genom detta beslut, så måste jag förorda banans inköpande.

Herrarne skola nämligen betänka, att den 15 december är det icke
nog med att det är slut med denna bestämmelse, utan det är andra
punkten första delen, som gäller, nämligen att det skall räknas ut
hvad det kostar, och om bolaget begär det, skall det sättas till en
kompromiss, som skall bestämma kostnaden, hvarför herrarna kunna
vara öfvertygade, att kompromissen först kommer att taga i betraktande
de siffror, som man har att stödja sig på, och sedan andra
skäl, som af bolagen blifva framhållna, och det blir mycket dyrare.

Således är det enligt min uppfattning miljoner, som besparas genom
en sådan åtgärd, som här är föreslagen, hvarför jag ber att få instämma
i herr Bohnstedts yrkande.

Herr Tamm, Hugo: Man får lof att göra klart för sig hvilket
omfång denna fråga har. Reservanterna hafva stannat vid att förorda
inköp för statens räkning af Göteborg—Borås järnväg, men
ingen af dem har förnekat, lika litet som motionärerna halva framställt,
någon annan tanke, än att man i själfva verket skulle fatta
beslut om inköp af hela linjen Göteborg—Alfvesta. Inköp åt den
ekonomiskt goda järnvägen Göteborg—Borås är således eu omväg,
hvarpå måste följa inköp af den ekonomiskt dåliga järnvägen Borås—

Alfvesta, och gäiler sålunda beslutet i dag någonting helt annat och
af betydligt större utsträckning än som synes.

Hvad är det då för skäl, som skulle tala för att göra Göteborg
—Alfvesta till statsbana? Jag har icke fått höra något enda giltigt
sådant. I strategiskt hänseende finnes intet skäl att förvärfva den

N:0 29.

Angående
eventuell
inlösen af
Göteborg—
Borås järn
väg m. m.

(Forts.)

Lördagen den 19 Mars.

för statens räkning, ty staten är i sin fulla rätt att i händelse af
behof under krig begagna denna bana likaväl som hvarje enskild
bana. Ekonomiskt sedt kan det vara af ett visst intresse för ort■
befolkningen att denna bana indrages i statsuätet, emedan den skulle
slippa undan med en banafgift eller möjligen två. Men för landet i
sin helhet, kan jag för min del icke begripa, att här föreligger ett
sådant intresse som t. ex. vid eu stor hufvudlinje mellan de stora
stadscentra eller vid en internationell led. Men då man således icke
kan visa på några åt de vanliga skälen, så har grefve Taube kommit
med ett nytt skäl, som han med mycken försiktighet och klokhet
framställt, och han bär framställt det i” den formen, att det kan vara
nyttigt, att staten vis å vis de enskilda järnvägarna sticker sig in
bär och där, d. v. s. tager små bitar af de enskilda järnvägsnäten
och bryter sönder dem, detta i syfte att lägga hinder i vägen för en
sammanslutning mellan dessa, hvilken kan leda till en farlig konkurrens
med statsjärnvägarne — således blott till försvar, men jag
hemställer, om ej herrarne af hans framställning fingo det intryck,
att hans önskan ledde ej blott till försvar utan åsyftade dominium
öfver de enskilda järnvägarna.

Dessutom tog han fram ett speciellt motiv, som har i all sin
oklarhet spelat eu viss roll, nämligen frågan om den viadukt, som
staten öfvertog, när den gjorde det beryktade köpet af västkustbanan,
hvilken fråga skulle orsaka, att staten och enskilde bär lätt
skulle kunna komma i konflikt. Ja, därom skulle jag kunna tala om
en historia, men jag vill icke nu besvära kammaren därmed.

Finnes det någon rimlig anledning att tänka sig, att Göteborgs
stad,^ som har det mesta att säga i detta fäll, icke skulle önska släppa
in järnvägen till eu station, i hvilken staden är så intresserad? För
mig förefaller det tvärtom helt naturligt, att Göteborg, som i allmänhet
visat mycket stort uppoffrande intresse för sina järnvägar, kommer
att göra allt i världen för att få äfven den järnvägen liksom andra
järnvägar in till sin station;och den misstanke,att Göteborg—Borås aktieägare,
hvilka till hufvudsaklig del äro göteborgare, skulle försöka så att
säga klå åt sig penningar vid inledning af samtliga järnvägar till eu ny
station, kan jag icke dela — i denna punkt sammanfaller denna järnvägs
intresse allt för mycket med statens och Göteborgs samhälles. Jag kan
således icke finna, att några af de anförda motiven, hvarken konkurrensfrågan
eller frågan om ingången till Göteborgs station eller
slutligen den stora hufvudfrågan, att det här skulle gälla ett verkligt
statsintresse, hafva någon betydelse. När jag icke kan det, kommer
jag osökt till den frågan: hvarför i all världen skall man inköpa
järnvägen? Den finnes ju redan med alla de förmåner en järnväg
tillför såväl orten som landet i sin helhet — och för den förmånen beböfver
ej staten betala ut nagla medel. Skola vi köpa den, måste
därtill lånas ytterligare pengar. Och, mine herrar, denna lånerörelse
börjar verkligen blifva en hotande fara. Jag skall meddela herrarna
några siffror, som synas mig tyda på hvart det bär i väg. Hans excellens
herr statsministern meddelade, att statsskulden uppgick till 340,000,000
kronor, som, vi hafva åsamkat oss under en lång följd af år. Den
stora rika öfverskottstiden har passerat, man tyckes ej vilja inskränka

N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

utgifterna, och så griper man till läsvägen och kastar in staten på
densamma — så långt krediten räcker, utan tanke på den fara en -ni()Sm af
stor skuldsättning medför. Enligt regeringens förslag skulle det åt Göteborg—
denna Riksdag, såvidt jag kunnat inhämta af tidningarna, beslutas Borås järnupplåning
för olika ändamål af 23,000,000 kronor. Enskilda motioner väg m. m.
som väckts begära 12,000,000 kronor, och Riksdagen har genom sitt (Forts.)
beslut om kassareserven beslutat att låna upp 15,000,000 kronor, fealedes
komma vi upp till en summa af 50 å 60 miljoner, d. v. s. /7
ä ‘/s at hela riksgäldskontorets nuvarande skuld.

Man svarar mig: »Vi låna ju blott för produktiva ändamål, och sa är
äfven fallet i föreliggande förslag.» Men för att detta skall vara rätt, så är
väl meningen den, att räntan pa nya statsaffärer skall täcka läntan pa
därför upplånadt kapital; men detta kommer icke att blifva fallet.

Borås—Alfvestabanan är och blir en dålig bana. Göteborg Boråsbanan
är en god bana, såsom det visat sig. Men då man ser, att
t. ex. på Bergslagsbanan utgiftsprocenten går till 48 procent af inkomsterna,
under det att på statsbanorna utgiftsprocenten går upp till
80 procent, kan man hysa litet farhågor för att det, som visat sig
godt och ekonomiskt i enskild hand, icke i statens hand kommer att
lämna samma resultat, äfven om man vid första inköpssumman lyckas
tjäna in 1 å 2 miljoner. Jag hyser icke den tron, att i statens hand
järnvägen kommer att lämna det resultat, som motionärerna förespeglat
i detta fall.

Härtill kommer en annan sida, som jag icke kan underlåta att
beröra och som gör mig ännu mera bestämd i min åsikt. Jag ber
att för herrarna få erinra, att det var en tid, da man skrattade åt
att de svenska järnvägarna skulle kunna bära sig. Ingen människa
hade en tanke därpå. Järnvägar anlades då med full öfvertygelse,
att det därå nedlagda kapitalet icke skulle gifva någon direkt afkastning.
Staten ansåg sig då böra på allt sätt uppmuntra anläggning
af enskilda järnvägar — med en viss garanti mot alltför stor
förlust, om staten'' skulle vilja eller nödgas öfvertaga dem. Endast
så kan förklaras de villkor, som infördes i koncessionerna eller med
lån förbundos. Huru eljest förklara så underliga bestämmelser, som
att enligt a)-villkoret staten skall betala fullt för en järnväg, som
ingen afkastning gifvit, och mera för den än för en som ger 10 %,
eller att i b)-villkoret järnvägsägarna äga rätt yälja^ den för sig fördelaktigaste
lösningsmetoden. Det ansågs af vikt då, att järnvägarna
hade någon trygghet i sin ställning, när enskilda personer riskerade
sitt arbete, sina pengar o. d. för åstadkommande åt en för staten så
nyttig inrättning som enskilda järnvägar. Men nu tyckes man vilja
vända om helt och hållet. Nu tyckes det vara en helt annan tolkning
af villkoren. Nu vill man uttolka dessa villkor så, att staten
ej blott skall hafva rätt öfvertaga järnvägarna utan ock hafva rätt
beröfva enskilda deras genom god skötsel och sparsamhet införtjänta
lagliga förtjänst. Föreliggande motioner äro samtliga, icke blott
denna, ganska karaktäristiska i det fallet. Det föreslås af motionärerna
att, då tioårsperioden närmar sig till slutet, skall staten pressa
på de enskilda järnvägarna; och vilja de icke frivilligt gå in på att
cedera sina rättigheter, skall man gå in till Riksdagen och begära,

N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

Angående att staten köper in banan. En motionär i Andra Kammaren går ännu
inlöse^af ^,DFe''..i. ^et ^an föreslår, att, om enskilda järnvägarnas ägare ej
Göteborg— vilja sälja, så bygger man en konkurrensbana och pressar så ned
Borås järn- priset genom att ruinera dessa! Jag frågar: är det Riksdagen värdigt
väg m. w. att på detta sätt behandla svenska medborgare — att söka taga från
(Forts.) dem deras egendom? Här anföra motionärerna själfva, att dessa
aktier å nominelt 200 kronor nu säljas för 340 kronor; hvad betyder alltså
att begagna sig af a)-vil!koret? Helt enkelt, att staten skall stryka i
sin pung den vinst, som där genom ordentlig skötsel och genom omtänksamhet
har kunnat åstadkommas. Skall en järnväg tagas, anser
staten, att det är nyttigt att taga den, då kan jag för min del icke
finna någon annan lösningsgrund än den, att man gifver hvad järnvägen
är värd och icke begagnar sig af en sådan utväg, som här
är föreslagen. Jag kan icke se annat än att detta skulle leda till
att afskräcka enskilde från att lägga ned något på järnvägar af fruktan
för statens roffarehand. År det så, man vill befordra utvecklingen
af kommunikationsväsendet i Sverige? Är detta ett sätt att
förmå personer att sätta in pengar i dessa företag? Jag finner,
att det är det mest kraftiga sätt för att afskräcka människor från
sådant.

Till sist säga motionärerna, att det är så lätt att här göra en
undersökning; den kan tagas på rak arm. Herr Fränekel har visat,
att det verkligen icke är så lätt att gorå denna undersökning. Man
kan ju taga, säger man, den utredning, som järnvägsstyrelsen låtit
göra år 1902. Enligt denna, som blott är en lös uppgift utan all
utredning, skulle kostnaden uppgå till 5,500,000 kronor, och härpå
tror man sig nu kunna ställa köpet. Herr Fränekel har visat, att
redan de nuvarande beräkningarna gå upp till 6,200,000 kronor, men
jag förmodar att, om staten köper denna bana, får den dessutom
öfvertaga 600,000 kronor i aktier i Borås—Alfvesta, som ligga i Borås
—Göteborgs bolags händer, såvida man icke vill så ordna, att detta
senare, beröfvadt sin järnväg, skall förtlefva som ett bolag för förvaltning
af de dåliga Alfvesta—Borås-aktierna, hvilka de likasom andra
aktieägare i denna järnväg dock helst såge sig få afstå till staten.

Mig förefaller hela detta förslag omoget och outredd och Riksdagen
handlar icke klokt, om den antager ett så lösligt framkommet
förslag. »Den 15 december är tiden öfverskriden.» Låt den då öfverskridas.
Vid expropriation af jord får ett extra pris betalas, när
man tager från enskilda. Här vill man icke blott icke betala hvad
saken är värd utan dessutom taga från den enskilde hvad han genom
arbete och omtänksamhet har förkofrat.

Herr grefve och talman, jag kan icke finna annat än att statsutskottets
uppfattning i deuna fråga är både den för Riksdagen värdigaste
och lyckligaste, och därför anhåller jag att få yrka bifall till
utskottets förslag.

Herr Berg, Lars: Jag ber om öfverseende för att jag för några
ögonblick tager till ordet då tiden är så långt framskriden, men då
jag är f. d. tekniker och under lång tid af mitt lif studerat järnvägarnas
utveckling här och i utlandet, har jag ansett mig skyldig

Lördagen den 19 Mars.

N:o 29.

Angående

eventuell

att med några ord äfven beröra frågan, isynnerhet därför att statsutskottet
i sitt utlåtande efter mitt förmenande förbisett själfva kärn- inlösen af
punkten för denna frågas rätta bedömande. Statsutskottet sager en- Göteborg —
däst sedan det mot motionärerna gjort några anmärkningar, som Borås järnenligt
min mening icke äro befogade, att det icke anser lämpligt vag ''n''
eller nödigt, att staten förvärfva!- Göteborg-Boråsbanan eller dess (Forts.)
fortsättning. Jag har visserligen stor veneration för statsutskottet,
men för sådana skäl kan jag icke ändra mening, och jag kan icke
förstå, att statsutskottet icke berört den kärnpunkt, som i andra länder
varit hufvudsakligen bestämmande vid enskilda järnvägars inköp
af staten Visserligen råda ännu vid våra järnvägar i mycket patriarkaliska
förhållanden, och visst är det, att järnvägsnätet hos oss
befinner sig under början af sin utveckling, men nog känner statsutskottet,
att erfarenheten från andra länder under långa tider ådagalagt,
att iu större utveckling och omfattning det enskilda järnvägsnätet
vunnit, desto mer har detta enskilda intresse visat sig men igt
för ett ändamålsenligt ordnande af den allmänna rörelsen och hotande
att blifva en stat i staten, som till egen vinning icke skyr otvergiepp
och mannamån. I flere stater har man därför sett sig nödsakad att
söka afvärja faran antingen genom skärpt lagstiftning och okadt
koncessionstvång, hvilket åter visat sig föga verksamt, el er också
genom direkt inköp förvärfva under statens ägo och förvaltning de
flesta eller vissa af de enskilda järnvägarna. , , ...

Den siste talaren yttrade också, att han icke bort något skal,
hvarför denna bana Göteborg—Borås skulle inköpas, och jag har
just begärt ordet för att försöka gifva ett sådant skal.

Man har nämligen här liksom i de flesta andra länder foljt den
goda principen att tillåta utförandet af landets järnvägsnät medelst
såväl enskilda som statsbanor. Men man bär tunnit, att de enskilda
banorna, så fort de blifvit mäktigare och gifva stora utdelningar, slä
sig tillsammans och tillämpa sådana grunder för tråk ken, att industrien
skadas i stället för att uppmuntras och att staten således såsom
enda utväg måst köpa dem. Det är lika. oundvikligt, som det
är naturligt, att förvaltningen af ett stort enskildt järnvägsnät i allmänhet
icke kan grunda sig på sådana principer som kunna gorå
denna förvaltning välsignelsebringande för allmänheten, fy de enskilda
iärnvägsägarna måste i främsta rummet se på företagets lentabilitet
och sedan aktierna öfvergått till börsspekulanter, bill va deras
enda mål höga, helst de högsta möjliga utdelningar — på trafikanternas
bekostnad. Endast staten såsom ägare kan uppstalla det allmännas
väl såsom järnvägarnas högsta mål. Endast därigenom kunna
alla erhålla samma, lika rättvisa behandling. Därigenom kan undvikas,
att den svage, den enskilde, den börjande, uppspårande industrien
undertryckes, att någon kommunikationsled eller näring behotvei
med särskilda penninguppoffringar köpa sig rätt att lefva, såsom
fallet är i många länder med stora enskilda järnvägsnät, i Boglam
liar i lagstiftningsväg alltsedan 1840-talet gjorts allt för att försöka
motverka den stora faran af järnvägsfusioner och truster, men utan
nämnvärdt resultat. Visserligen hafva dylika olägenheter hos oss
icke ännu gjort sig tydligt märkbara, men det enskilda intresset vid

N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

Vära järnvä?ar ]yder samma lagar som vid utlandets och från den
Mös™af synpunkten är det nödvändigt för staten att tänka på, att det svenska
Göteborg— enskilda järnvägsnätet icke må taga öfverhand Öfver statens, utan
Boras järn- att staten får i sin hand de viktigaste trafiklederna, som äro lämpvng
m m. liga såsom statsbanor. Att Göteborg—Borås—Alfvestabanan äger en
(Forts.) stambanas egenskaper är betygadt af de myndigheter, som därom
yttrat sig, och Riksdagen har om Växjö—Karlskronabanan uttalat
samma omdöme genom att understödja den med ett betydande anslag,
utan återbetalningsskyldighet. Om man icke vidtager åtgärder för
inköpet i tid, medan aktierna ännu ägas af de ursprungliga anlägga''!3113’
blir det omöjligt eller åtminstone ytterst dyrbart, sedan dessa
aktier blifvit spekulationspapper, och det är därför som jag anser, att
ifrågavarande tillfälle icke bör försummas. Det är en plikt mot våra
efterkommande, som säkerligen skola klandra oss, om vi försumma det.

Detta omdöme om ^aran för det allmänna från ett stort enskildt
järnvägsnät är icke mitt, utan historiens. Det innebär icke heller
något klander mot dessa järnvägar eller deras ledande personer.
Faran ligger i sakens egen natur, som hos oss icke kan ändras med
andra medel, än de i utlandet använda.

Den siste talaren var upprörd öfver att staten skulle vid köpet
af Göteborg—Boråsbanan tillvälla sig enskildes vinst. Nej, mina
herrar, af dessa här afsedda banor har den största för några år sedan
redan ingått till Kungl. Maj:t med begäran, att Kungl. Maj:t måtte
för Riksdagen framlägga ett sådant förslag om inköp för statens
rakning, nämligen Växjö—Karlskronabanan; och hvad Göteborg—
Boråsbanan beträffar, är det med henne troligen som med de flesta
enskilda banorna ännu, att så länge det är ortens invånare och kommuner,
som trafikera den och äga aktierna, är det för dem fördelaktigt
att staten öfvertager dem till skäligt pris.

Hvad jag sagt skulle leda till yrkande af bifall till motionärernas
förslag, men då i afseende på de banor, som fortsättas från Borås
till Karlskrona det icke är farligt att uppskjuta den delen af frågan
och det opportunistiskt sedt är riktigare, yrkar jag bifall till reservanternas
förslag.

Herr Bohnstedt: Jag tycker, att herr Tamm behandlade miljonerna
tämligen oförsiktigt.

Han uppgaf, att vi i år skulle behöfva låna c:a 50,000,000 kronor,
men det är under antagande, att Riksdagen går in på allt hvad
Kungl. Maj:t begärt och efter hans beräkning kommer att begära
samt allt hvad enskilde motionärer framställt, ty då skulle vi möjligen
komma upp till nämnda summa. För närvarande är det endäst
beslut fattadt om 15,000,000 kronor såsom reserv för riksgäldskontorets
läkning, och åt de ötriga 35,000,000 kronor äro,
under antagande att Riksdagen icke gör besparingar på budgeten,
för järnvägsmateriel och järnvägsbyggnad beviljade 8,000,000 kronor
beräknade att tagas på lånemedel. Om det öfriga beloppet äro
ännu inga beslut fattade och således är det ännu för tidigt att nu
oroa sig.

61 N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

Herr Törnebladh: Herr talman! Det är alldeles gifvet att, om

man skall begagna sig af det tillfälle då, såsom det heter, det
är billigt att köpa en bana, man skall hafva något verkligt skal därtill,
tv något skäl att köpa en sak, därför att den är billig, förefinnes
icke. Det skulle ganska mycket påminna därom, då folk går omkring
i bodarna för att se på saker och säga: »den saken är så billig,
så den borde vi köpa»; nej, det skall vara ett verkligt skäl. Hvilket
skulle då vara det verkliga skälet? Ja, det är och blir, att det skulle
vara en mycket viktig trafikled, som staten borde själf besörja. Det
är möjligt, att den trafikled, som skulle leda ned till Karlskrona,
kan vara en sådan, men visst är det långt ifrån. Det är också möjligt,
att den trafikled, som skulle sluta vid Alfvesta, kan vara mycket
viktig, men visst är det långt ifrån. Och hvad som alldeles icke äi
bevisadt är, att trafikleden från Göteborg till Borås i och för sig är
så viktig, att ett statsändamål därigenom skulle uppfyllas. Nu bär
i stället för motionärernas yrkanden, som gå ut på att alla tre inköpen
skulle på en gång komma i fråga, man stannat vid att låta
regeringen pröfva, om Göteborg — Boråsbanan skall köpas, därlör att
den skulle vara någonting mycket viktigt. Har Riksdagen någon
gång förut handlat så, att den sagt, att för att sätta regeringen i tillfälle
att köpa en bana, ställa vi så och så många miljoner till regeringens
disposition, men vi afstå från allt möjligt i fråga om fortsättningen
vidare? Det har visserligen åt talaren på norrbottensbänken
ställts i perspektiv, att man skulle gå än vidare, ty, såvidt jag
kunde förstå konsekvenserna af hans yttrande, skulle det icke blitva
många enskilda banor, som skulle blifva kvar i enskildas händer,
utan de skulle blifva statsbanor. Ja, det vore nog icke någon synnerlig
fördel för staten att hafva eu så stor stat i staten. Jag tror,
att vi hafva alldeles tillräckligt att sköta för närvarande med den
stora trafik vi hafva. Men om man nu af sparsamhetshänsyn skulle
begagna sig af tillfället, därför att det är billigt, då bär man öppnat
dörren för anspråken hela vägen igenom, och den s. k. raka trafikleden
från Göteborg till Alfvesta och möjligen nedtill Karlskrona, den
blir raka vägen till inköpen af enskilda banor, den ena etter den
andra.

Jag ansluter mig till statsutskottets förslag.

Angående
eventuell
inlösen af
Oöteborg—
Borås järnväg
fn. in.

(Forts.)

Sedan öfvcrläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr
vice talmannen, att i afseende på nu föredragna moment yrkats, dels
att utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr Himmel,
att Riksdagen må bemyndiga riksgäldskontoret att, på det Kungl.
Maj:t må blifva i tillfälle att i enlighet med det i punkten ll:o af
koncessionen för Göteborg—Borås järnväg under a) upptagna villkor
för statens räkning inlösa denna järnväg, till Kungl. Maja på rekvisition
utbetala de medel, som för sådan inlösen erfordras.

Härefter gjorde herr vice talmannen propositioner i enlighet med
dessa yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall till
utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

N:o 29.

Lördagen den 19 Mars.

Angående
eventuell
inlösen af
Göteborg—
Borås järnväg
m. m.
(Forts.)

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad statsutskottet hemställt i punkten 2 al
af sitt utlåtande n:o 18, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, bifalles herr Hummels under öfverläggningen framställda
yrkande.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Ja—83;
Nej—24.

Mom. i).

Utskottets hemställan bifölls.

Då tiden var tämligen långt framskriden beslöt kammaren på
hemställan af herr vice talmannen att uppskjuta behandlingen af återstående
ärenden på föredragningslistan till ett annat sammanträde.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet den vid sammanträdets
början aflämnade kungl. propositionen.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr von Stupelmohr
under 14 dagar från och med den 22 innevarande mars.

På framställning af herr vice talmannen''beslöts, att de under
dagen första gången bordlagda ärendena skulle" sättas främst och de
under sammanträdet andra gången bordlagda ärendena sist på föredragningslistan
till nästa sammanträde;

Lördagen den 19 Mars.

hvarjämte, likaledes på hemställan af herr vice talmannen, kammaren
medgaf, att de anslag, som utfärdats till nu pågående sammanträdes
fortsättande på aftonen, finge nedtagas.

Justerades fyra protokollsutdrag för denna dag, hvarefter kammaren
åtskildes kl. 4,2 3 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.