1904. Andra Kammaren. N:o 19

ProtokollRiksdagens protokoll 1904:19

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1904. Andra Kammaren. N:o 19.

Lördagen den 20 februari.

Kl. 11 f. m.

§ L

Justerades protokollet för den 13 innevarande februari.

S 9

Herr statsrådet ro. m. 0. W. Virgin aflämnade Kungl. Maj:ts
propositioner till Riksdagen:

angående pension å allmänna indragningsstaten åt sergeanten
vid Lifgardet till häst F. A. Lindqvist;

angående pension å allmänna indragningsstaten åt förvaltaren
vid ammunitionsfabrikens afdelning å Marieberg C. W. Sjöstedt;
och

angående pension å allmänna indragningsstaten åt fyra arbetare
vid Karlsborgs fästningsbyggnad.

Dessa propositioner bordlädes.

Q o

S 3.

Vidare aflämnades af herr statsrådet m. m. C. von Friescn
Kungl. Majds propositioner:

om anslag till restaurering af Gråbrödraklostret i Ystad; och

angående pension för extra ordinarie professorn L. F. Läffler.

Jämväl dessa propositioner blefvo på begäran bordlagda.

§ 4.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkareintyg:

Att ledamoten af Riksdagens Andra kammare, kontraktsprosten
in. in. K. L. Johansson i Stora Mellby, Elfsborgs lön, fortfarande
Andra Kammarens Prof. 1904. N:o 19.

1

N:o 19.

2 Lördagen den 20 Februari.

under den närmaste tiden af sjukdom är förhindrad att deltaga i
Riksdagens förhandlingar betygar på heder och samvete.
Sollebrunn den 17 februari 1904.

Axel Hansson.

Leg. läkare, e. provinsialläkare.

§ 5.

Efter föredragning af de på kammarens bord bvilande motioner
hänvisades:

herr C. G. Johanssons i Aflösa motion, n:o 185, till bevillningsutskottet; herr

O. A. Ericssons i Ofvanmyra m. fl. motion, n:o 186, till
statsutskottet;

herr J. A. Jonssons i Hökhult motion, n:o 187, till kammarens
tillfälliga utskott n:o 3;

herr K. H. G. von Schéeles ni. fl. motion, n:o 188, till konstitutionsutskottet
;

herr J. T. Larssons i Lund motioner, n:o 189 till Riksdagens
särskilda utskott och n:o 190 till kammarens tillfälliga utskott n:o
1; samt

herrar J. Widéns och K. F. G. Almqvists motion, n:o 191, till
Riksdagens särskilda utskott.

§ 6.

Föredrogos, men blefvo åter bordlagda lagutskottets utlåtanden
n:is 12, 13 och 14.

§ 7.

Angående Härefter föredrogs bankoutskottets memorial n:o 2, om verk verkställd

ställd granskning af riksbankens styrelse och förvaltning, hvarefter
granskning af or(}et begäran lämnades till:

rtlejtnnnlcp.nR r °

förvaltning. Herr Persson i Tällberg, som yttrade:

Herr talman! Jag har begärt ordet med anledning däraf, att
jag ansett, att den förklaring, som förekommer på sid. 5 i detta
betänkande öfver en af Riksdagens revisorer gjord anmärkning, är
allt för knapphändig för att man af densamma kan finna ledning
för ett fullständigt bedömande af den fråga, å hvilken anmärkningen
har afseende. Jag åsyftar härmed frågan om sedelblanketterna,
rörande hvilka revisorerna framställt anmärkning i 40 § af
sin berättelse rörande riksbanken.

Lördagen den 20 Februari.

3 N:0 19.

Denna paragraf lyder sålunda: »Den 18 innevarande novem- Angående

ber förrättades af revisorerue inventering af riksbankens hufvud- verkställd
kontors med dess afdelning å Norrmalm samtliga kassor samt öf-9''rMankem
riga förvaringsrum och fingo revisorerne därvid jämväl tillfälle att styrelse1 och
bese riksbankens mycket omfattande, numera i en rymlig lokal förvaltning.
ordnade arkiv. (Forts.)

Vid berörda förrättning förekom i hvad rörer de behållningar,
som enligt räkenskaperna skulle finnas inneliggande, ej någon''anledning
till anmärkning, men revisorerne fäste sig därvid, att i
sedelkontorets förråd ingick en mycket betydlig mängd delvis makuleradt
sedelpapper, så att af 2,040,200 blanketter till 5-kronesedlar
ej mindre än 429,050 utgjordes af makulatur och af 1,003,600
blanketter till 10-kronesedlar 240,900 voro felaktiga, samt att af
under år 1902 från Tumba levereradt papper till sistnämnda sedelvalör
nära 9 % var obrukbart.»

Om man nu försöker att något närmare taga reda på, hvilken
inverkan dessa förhållanden kunna utöfva, så kommer man till
ganska afsevärda siffror. Antalet kasserade blanketter till femoch
tio-kronesedlar utgjorde sålunda sammanlagdt 669,950, hvilket
efter ett pris af l1/* öre för hvarje motsvarar ett belopp af 8,374
kronor i rundt tal. Nu kan man af den förklaring, som här finnes
intagen, icke komma till någon fullständig klarhet om hvilka åtgärder,
som vidtagits för att afhjälpa detta missförhållande. Då
jag under år 1901 var i tillfälle att något närmare taga reda på,
huru det går till vid såväl papperstillverkningen som sedlarnes
tryckning, så lämnades mig den underrättelsen, att till fem- och
tiokronorssedlar gå på hvarje ark åtta blanketter, och att om på
ett sådant ark finnes ett aldrig så litet fel, t. ex. i ena hörnet,
kanske så obetydligt, att man måste sätta upp papperet mot ljuset
för att observera det, så strykes ett streck tvärs öfver arket, hvarigenom
åtminstone halfva arket blir oanvändbart till sedlar. Enligt
kontraktet med sedeltryckaren har denne visserligen skyldighet att
mottaga ett visst antal sådana makulerade ark, som hafva mindre
fel, men icke ens alla sådana komma till användning, utan blott
ett visst antal, så att om ett sådant ark, som innehåller blanketter
till åtta sedlar, har ett litet obetydligt fel i ena hörnet, så kasseras
i vissa fall äfven de återstående sju blanketterna, och hvad jag
finner mest anmärkningsvärdt är, att icke under några förhållanden
de tre blanketter, som höra till samma halfark som den felaktiga,
kunna tryckas. Man skyllde på, att den maskin, hvarmed sedeltrycket
verkställdes, vore så konstruerad, att man icke kunde trycka
annät^ än fullständiga hel- och halfark. Af ett blankettark, som
innehåller åtta blanketter, kan således, om någon liten felaktighet
lörefinnes på detsamma, på sin höjd tryckas fyra sedlar, men äfven
detta endast till ett visst antal ark.

Det skulle nu vara intressant för mig att veta, om några åt -

N:o 19. 4

Lördagen den 20 Februari.

Angående gärder vidtagits, för att äfven någon af dessa tre blanketter, som
verkställd höra till den makulerade delen af arket, måtte kunna användas
^riksbankens ?.cb att dessa icke under alla förhållanden skulle behöfva kasseras.
Styrelse och År det endast tryckpressens konstruktion, som lägger hinder härförvaltning.
emot, tycker jag, att, när summan för makulerade blanketter går
(Forts.) Upp till öfver 8,000 kronor per år, det icke skulle vara omöjligt
att söka åstadkomma eu press, hvarmed man skulle kunna trycka
il eller 7 i stället för 4 eller 8 blanketter. Det kan ju anmärkas,
att summan är relativt liten, jämförd med statens utgifter i det
hela, men det går dock till penningar.

För öfrigt skulle jag nästan vara färdig att säga, att jag icke
tror, att allmänheten är så förfärligt noga med ett litet fel i papperet,
blott den får riksbankens sedlar, utan jag tycker, att man
från riksbankens sida är nästan för mycket noga i det fallet. För
min del skulle jag åtminstone icke se så noga efter en liten felaktighet
i papperet på sedlarne, blott jag hade ett tillräckligt antal
af dem. Det är emellertid att beklaga, att icke utskottet gjort sig
tid att skaffa fullständig utredning i detta fall, men jag hoppas,
att, då vi nu hafva åtminstone en af bankofullmäktige här närvarande
och äfven bankoutskottet är här representeradt, vi skola få
nöjaktiga upplysningar i frågan.

Vidare anförde:

Herr von Friesen: Herr talman! Jag kan för min del icke
gå in därpå, att det skulle vara lämpligt att vid granskningen af
det förfärdigade sedelpapperet iakttaga mindre noggrannhet än för
närvarande. Jag tror tvärtom, att det bör betraktas såsom en stor
fördel, att den största noggrannhet vid granskning af sådant papper
iakttagas, och jag tror, att så är förhållandet i alla andra länder.

Att tillverkningen vid Tumba gått framåt, bevisas af hvad som
finnes anfördt på sid. 5 i betänkandet. Det framgår däraf, att under
det att procenten för makuleradt sedelpapper vid bruket för
10-års perioden 1892—1901 uppgått till 12,23 % för tiokronesedlar
och 9,29 % för femkronesedlar, hade denna procent för år 1902
nedgått till 10,24 för tiokronesedlar och 7,86 för femkronesedlar samt
för år 1903 till 10,33 för tiokronesedlar och 8,66 för femkronesedlar.
Det är visserligen, kan man tycka, en stor procent fortfarande, men
med den stora omsorg, som ägnas åt granskningen af sedelpapper,
kanske procenten icke kan anses så hög. I alla händelser har det
gått framåt och förbättrats på senare tiden. Jag säger detta icke
för min skull, ty under senare åren har jag icke haft särskildt med
saken att göra. Men jag talar såsom eu af bankofullmäktige.

Hvad vidare beträffar den förnämsta erinran, som den föregående
ärade talaren hade, gällde den, att om på ett ark endast
eu sedelblankett var makulerad, kasserades alltid tre blanketter där -

Lördagen den 20 Februari.

5 N:o 19.

jämte, och endast de fyra, som voro på andra halfvau af arket,
gillades. Ja, om så är, beror det, som sagdt, på den efterföljande
behandlingen af detta sedelpapper. Det är emellertid icke så, att
det föreligger svårighet att trycka de felfria blanketterna på den
delen af arken, som innehåller den makulerade blanketten. Tvärtom
tryckas alltid alla åtta blanketterna, de kasserade likaväl som
de andra blanketterna. Det är icke tryckningen, utan numreringen
af sedlarne, som medför svårigheter vid användningen af ena balfvan
af arket. Denna numrering verkställes med en särskildt konstruerad
apparat, och man vill ju, att sedlarne skola gå i nummerföljd,
så att intet nummer fattas. Hittills har man icke lyckats
hitta på något sätt att utan väsentliga svårigheter och tidsutdräkt
numrera felfria blanketter å ett halfark, däri makulerade blanketter
ingå. Det skulle ju kunna hända, att framdeles så kan ske.
Jag vill nämligen icke bestrida, att de mekaniska uppfinningarna
kunna gå så långt. Det är det enda svar jag kan lämna den ärade
talaren.

Herr Persson i Tällberg: Jag tycker, att jag icke fick någon
upplysning angående min hufvudsakliga anmärkning, nämligen huruvida
tryckeriföreståndaren vore skyldig använda de ark, hvarå makulerade
blanketter inginge.

Herr von Friesen: Jag fattade icke, att detta var hufvud anmärkningen.

Tryckeriföreståndaren är skyldig använda en viss procent,
och hittills åtminstone har från hans sida hinder aldrig mött
att trycka dessa delvis makulerade ark. Men att det nu låg så
många sådana där, beror därpå, att det går långsammare att fabricera
sedlar, om man har att göra med sådana ark. Nu bär det
varit särskild brådska och därför har man icke haft tid att trycka
dessa felaktiga blankettark, utan tagit sådana ark, där alla åtta blanketterna
varit felfria. När nu brådskan blifvit mindre, har bankens
tryckeri börjat trycka äfven dessa felaktiga blankettark.

Herr Sjö: Herr talman! Äfven jag har fäst mig vid det förhållandet,
att under de senare åren så mycket sedelpapper makulerats,
så att under de tio senare åren makulerats 12,23 och 9,29
procent af sedelpapperet.

Men jag har äfven fäst mig vid ett annat förhållande, och det
är om fyra stycken afdelningskontor, hvarom det säges: att Mariestadskontoret
lemnat en vinst af 12,953 kr. IG öre, Uppsala 3,330
kr. 89 öre, Venersborg 7,830 kr. 76 öre och Vexjö 11.828 kr. 94
öre; men så heter det vidare: hvarifrån afgår uppkommen förlust
vid kontoren i Mariestad 4,031 kronor 69 öre, kontoret i Uppsala en
förlust af 3,701 kronor 5 öre, kontoret i Venersborg eu förlust af
14,135 kronor 24 öre och kontoret i Växjö en förlust af 955 kro -

Angående
verkställd
granskning af
riksbankens
styrelse och
förvaltning.

(Forts.)

N:o 19. 6

Lördagen den 20 Februari.

Angående nor 57 öre. När man nu vet, att dessa afdelningskontor få sina
verkställd sedlar från riksbanken, och dessa utlånas till personer inom konto&riksbankens
rets distrikt, kan man väl tycka, att kontoren på därför inflytande
styrelse och utlåningsränta skulle tjäna så mycket, att det räckte till icke alleförvaltning.
näst aflöningar, utan äfven öfriga kostnader för kontoren. Af dessa
(Forts.) kontor äro ju två nyorganiserade, och där äro väl också organisationskostnaderna
upptagna. Men ibland dessa fyra kontor är äfven
ett, som gått i många, många år och under en viss period
lämnat ganska goda och stora utdelningar. Men under senare år
har det kommit att lämna ett dåligt resultat. Detta måtte vara
något, hvarpå man icke fått förklaring i betänkandet. År det lokalförhållanden
eller personalförhållandena i kontorets ledning eller
hvad är det? När bankofullmäktigen herr von Friesen nu börjat
klara saken, vore det önskvärdt, om man äfven finge upplysning i
detta hänseende. Det är för mig icke nöjaktigt förklaradt, att kontoren,
som ha penningar från hufvudkontoret till rörelsens drifvande,
skola göra förluster. De synas ha mycket litet att gorå,
och det undras mig, om man icke kunde taga ett steg i sparsamhetsriktning,
nämligen genom att indraga några tjänstemän. Tv
med det arbete, som de synas ha, är det allt för stora kostnader
med kontoren.

Jag har icke något yrkande att göra, ty förlusten är nu gjord
och måste täckas, men jag bär ansett mig böra fästa kammarens
uppmärksamhet på saken.

Herr Henricson: Herr talmani Den föregående talaren sade,
att kassationen af papper har blifvit större under de senare åren
än under föregående år. Detta tror jag är en missuppfattning,
och det vederlädes också af talaren här midt emot, herr von Friesen.
Anledningen till att det nu är så stor kassation af sedelpapper är,
att det nu hopats under några år, då det varit sådan brådska med
tryckning af sedlar, så mycket däraf, att man icke kunnat använda
de bundtar, där något sedelpapper varit kassabelt. Det är ur sparsamhetssynpunkt,
som man skickat in dessa pappersbuntar, där
någon eller några af blanketterna varit kassabla, och som herrarne
veta, är tryckeriföreståndaren skyldig att endast delvis använda sådant
papper till tryckning. Nu har man, som sagdt, under brådskan
icke haft tid att använda tillräckligt af dessa buntar, som
innehållit kasseradt papper, utan lagt undan dem. Men sedan brådskan
blifvit mindre, har man träffat aftal med tryckeriföreståndaren,
att han skulle tillgodogöra sig så mycket som möjligt af detta
papper. Detta är mera besparing, än om det skulle makuleras alltsammans.

Hvad den anmärkningen beträffar, som nyss gjordes af herr
Sjö, nämligen att vissa afdelningskontor gått med förlust, så beror
detta på de gjorda afskrifningarne, och att dessa blifvit så stora

Lördagen den 20 Februari.

7 N:o 19.

härleder sig däraf, att en del nya afdelningskontor fått på sig öf- Angående
verflyttade förbindelser, som förut tillhört de gamla kontoren. Herr verkställd
Sjö nämnde särskildt ett kontor, som förut gått bra, men nu med ^riksbankens
förlust. Denna tillbakagång beror antagligen därpå, att konkur- styrelse och
rensen blifvit så stark, att det icke kunnat gifva någon vinst. Men förvaltning.
revisorerna för det ifrågavarande kontoret ha vitsordat, att det i (Forts )
allo varit ordentligt och väl skött.

Herr von Friesen: Jag begärde ordet med anledning af hvad
talaren på kronobergsbänken anförde angående resultatet af riksbankens
rörelse vid åtskilliga afdelningskontor.

Här står mycket riktigt i memorialet, att från vinsten afgår
så och så mycket på grund af uppkommen förlust. Men här är
icke fråga om förlust i vanlig bemärkelse, så att man skulle förlorat
utlånadt kapital, utan förlusten beror på att förvaltningskostnaderna
äro större än vinsten, som här är att räkna med. Jag är
säker om, att vid alla ifrågavarande kontor detta är förhållandet.

Det är riktigt, som den ärade talaren sade, att det är beklagligt,
att rörelsen skall vara så liten, att räntorna icke kunna betäcka
utgifterna. Men det står i banklagen, att kontoren skola förläggas
till residensstäderna. Nu äro på några ställen residensstäderna
icke de för bankrörelse lämpligaste platserna; det är icke
alltid till dem, som den lifligaste affärsrörelsen är koncenti’erad.

Särskildt nämndes, afdelningskontoret i Växjö, som skulle gjort
en förlust af 955 kronor 57 öre. Så farligt är det dock icke, ty
om man ser ofvanför på tabellen, så finner man, att på afbetalningslån
förtjänats vid detta kontor 11,828 kronor 94 öre, så att
idet hela har riksbankens vinst på Växjö uppgålt till cirka 11,000
kronor. Man kan sålunda icke tala om en förlust vid detta afdelningskontor.
Det har ju tvärtom att uppvisa en vinst, om också
icke så synnerligen stor.

Hvad Vänersborgskontoret beträffar, så är förhållandet där
sämre; där uppgår bristen till 14,135 kronor 24 öre och vinsten
på afbetalningslånen endast till 7,830 kronor 76 öre, och där är
sålunda äfven i det hela en brist på cirka 7,000 kronor. Men Vänersborgskontoret
är nytt — det har visserligen varit i verksamhet
hela året, men året har varit dess första — och, som den ärade
talaren också nämnde, har det kräfts orgauisationsomkostnader för
inventarier, försäkringar och annat under detta första år. Och det
är mycket troligt, att rörelsen där kan komma att gå bättre i framtiden.

För att återvända till växjökontoret, så vill jag påpeka, att
från detta kontor borttagits det ena området efter det andra. Genom
inrättandet af kontoret i Karlskrona undandrogs härifrån Blekinge
och genom inrättandet af kontoret i Halmstad kom en del
af Sunnerbo härad att tilldelas detta senare kontor — ja, detta

N.o 19. 8

Lördagen den 20 Februari.

Angående betydde kanske icke så mycket — för att nu icke tala om hvad
.^SV^äxjökontoret förlnrat genom inrättandet af kontoret i Jönköping.
riksbankens ^ar sålunda blifvit kringskuret pa alla hall.

styrelse och Jag bär med detta velat taga detta lilla kontor i försvar och

förwltrting. vill ännu en gång framhålla, att det dock ökat riksbankens vinst
1 Forts.) för ,"lret me(j öfver 10,000 kronor.

Ytterligare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 8.

Angåe/nde Efter föredragning häruppå af bankoutskottets memorial n:o 3,

<if osäkrafor augaen^e afskrifning af osäkra fordringar vid riksbankens afdeldringar
vid ningskoutor i Göteborg, Malmö, Kalmar, Mariestad, Växjö och Östervissa
riksban- sund, yttrade:
krus afdel ningskontor.

Herr Sjö: Herr talman, mina herrar! Det är en ganska

ansenlig summa, som bankoutskottet här föreslår, att Riksdagen
skulle besluta afskrifva, och jag skall därför tillåta mig att granska
några af dessa poster, som äro föreslagna till afskrifning, bland
hvilka de från Göteborgs afdelningskontor äro de största.

Vid detta kontor finnes bland gäldenärerna en person vid
namn Woxen, handlande och bruksägare. Hans skuld till banken
har utgjort 910 kronor och bankens återstående fordran på honom
är för detta lån 693 kronor 86 öre. Som hypotek för lånet hade
han 5,900 kg. hästskosöm. Enligt uppgifter, som jag erhållit af
en järnhandlande här i staden, skulle detta hypotek vara värdt
godt 1,062 kronor, men man har här vid realisationen icke fått
detta, utan endast 216 kronor 14 öre. Samma person har för en
annan skuld på 480 kronor ett hypotek af 3,100 kg. hästskosöm,
som enligt ofvannämnda beräkningsgrund skulle vara värda 558
kronor, men det belopp, man fått, utgör här endast 115 kronor 26
öre. Han hade också en tredje skuld till banken på 5,710 kronor;
här var hypoteket 39,702 kg. hästskosöm och 4,256 kg. stångjärn,
som tillsammans skulle vara värda omkring 7,884 kronor, hvilket
ju är betydligt mera än man fått, nämligen 2,140 kronor 66 öre.
Samma person har som hypotek för ett fjärde lån 2,820 kg. hästskosöm,
som skulle vara värda 507 kronor, men man har endast
fått ut 108 kronor 69 öre. Skulden var 430 kronor. För ett femte
lån har han som hypotek 6,960 kg. hästskosöm, värda enligt beräkningarna
här 1,252 kronor, men man har endast fått ut 267
kronor 56 öre. En annan person har för en skuld, som belöper
sig till 870 kronor, ett hypotek af 5,460 kg. stålspett, värda 873
kronor, men har bekommit härför endast 583 kronor 4 öre. Samma
person har för eu annan skuld, stor 1,280 kronor, ett hypotek på

9 N:0 19.

Lördagen den 20 Februari.

8,000 kg. stålspett, värda 1,280 kronor, hvarför bekommits 804
kronor 12 öre, o. s. v.

Granskar man på detta sätt såväl ofvannämnda som några
andra ej af mig uppräknade järnlån vid kontoret i Göteborg, så
skulle efter dessa beräkningar hypotek en representera ett värde af
22,406 kronor. Men i stället har man endast erhållit 8,617 kronor
20 öre. Samtliga fordringar för järnhypotek äro 18,720 kronor.
Det synes mig, att, om detta afdelningskontor haft en person, som
riktigt bevakat dess intressen vid försäljningen af hvpoteken, man
möjligen fått ut sin fordran och kanske litet till. Enligt de prisvärden,
som jag förskaffat mig, skulle dessa säkerheter betinga
ett pris, som med 12,303 kronor 20 öre öfverstege den verkliga
fordran.

Jag har emellertid intet yrkande att göra, jag har endast velat
nämna detta.

Angående
afskrifning
af osäkra fordringar
vid
vissa riksbankens
afdelningskontor.

(Forts.)

Plerr Henricson: Herr talman! Som herrarne finna, äro

dessa lån 10 är gamla och hypoteken äro i vederbörlig ordning
realiserade och redovisade. Men de ha icke betingat det pris, som
den föregående talaren uppgifvit, utan det är den återstående
bristen, som står där angifven. För det pris, som de betingat,
har blifvit redovisadt. Utskottet har varit i tillfälle att se, huru
dessa frågor blifvit behandlade, och funnit, att allt varit i full
ordning och att man icke gjort sig skyldig till någon försumlighet.
Och därför har utskottet föreslagit, att beloppen skulle afskrifvas.

Vidare anfördes ej. Hvad utskottet hemställt bifölls.

§ 9.

Bevillningsutskottets häruppå föredragna betänkande n:o 8, i
anledning af väckt motion om ändring af 17 § bevillningsförordningen
och 8 § instruktionen för taxeringsmyndigheterna, blef af
kammaren godkändt.

§ 10.

Till afgörande förelåg härefter bevillningsutskottets betänkande Om ändring i
n:o 9, i anledning af väckt motion om ändring i gällande bestäm- 0^^^^
melser angående viktsatsen för inrikes bref. angående vikt satsen

för in I

motion n:o 66 inom Andra Kammaren hade herr G. O. V. rikes bref.
Lindgren i Örebro, med hvilken herr C. J. Hammarström förklarat
sig instämma, så vidt anginge motionens syfte, föreslagit, att Riksdagen
ville besluta, att viktsatsen för inrikes bref, som befordrades
för enkelt porto, måtte höjas från 15 till 20 gram.

N:o 19. 10

Lördagen den 20 Februari.

Om ändring i Utskottet hemställde i anledning häraf, att Riksdagen, med
",^tämmelser till herr Lindgrens i Örebro förevarande motion, ville besluta,

angående vikt- aR viktsatsen för inrikes bref, som befordrades för enkelt porto,
satsen för in- måtte höjas från 15 till 20 gram.
rikes bref.

(Forts.) Reservation hade emellertid afgifvits af herrar Cavalli, Trolle,

Weinberg, Östberg, Tillberg, A. Hammarström, Petri, Beck-Friis och
Walin, h vilka ansett, att utskottet bort hemställa, att herr Lindgrens
i Örebro förevarande motion om ändring i gällande bestämmelser
angående viktsatsen för inrikes bref icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af:

Herr von Krusenstjerna, som yttrade: Jag medgifver i likhet
med bevillningsutskottet, att den nuvarande viktsatsen för bref, som
befordras mot enkelt porto, 15 gram, i vissa fall kan medföra olägenheter
för den korresponderande allmänheten, ehuru jag icke tror,
att dessa olägenheter äro så stora, som motionären framhållit. Jaghämtar
stöd för detta antagande i den omständigheten, att denna
fråga — såsom utskottet ock omnämnt — åtskilliga gånger varit
föremål för debatt vid de stora världspostkongresserna och att frågan
där — det har i dessa fall gällt förhöjning af den internationella
viktenheten — icke lyckats tillvinna sig vidare anslutning.
Sista gången frågan varit uppe var vid världspostkongressen i
Washington 1897, och den kom då icke längre än till det utskott, som
i första hand hade att behandla dylika frågor. Där föll förslaget
med den stora pluraliteten af 16 röster mot 4; 16 stater röstade
mot förslaget, 4 för detsamma och 2 stater afhöllo sig från att
rösta. Motståndet kom då egentligen från de latinska staterna,
framför allt från Frankrike, som förklarade, att man vid där anställda
noggranna undersökningar kommit till det resultatet, att
medelvikten för bref icke ens uppginge till 10 gram. »Hvarför»,
sade Frankrike, »skola vi höja viktsatsen? Det finnes ju redan
en marginal på 5 gram.» Denna stat motsatte sig alldeles bestämdt
den föreslagna ändringen, enär en sådan skulle för franska postverket
medföra eu förlust af 1 million francs om året, och till
Frankrikes uppfattning slöto sig då de öfriga latinska staterna, särskildt
Italien och Belgien, äfvensom, märkvärdigt nog, England,
ehuru där, såsom kammaren vet, viktenheten för bref inom landet
är högre än 20 gram. Englands ombud förklarade emellertid, att
från den engelska allmänhetens sida icke uttalats något behof af
en höjning utaf viktenheten i fråga om det internationella postportot.
Frågan kommer nu före vid nästa världspostkonferens, och
den har vunnit något därigenom, att det stora Tyskland anslutit

11 No 19.

Lördagen den 20 Februari.

sig till de stater, som påyrka eu förändring i detta afseende, men Om ändring i
frågans utgång är dock enligt min tro ganska oviss. tämmelser

Jag medgifver, som sagdt, att den nuvarande viktsatsen medför ar,qfiende viktåtskilliga
olägenheter för den korresponderande allmänheten, och satsen för in
att det ur denna synpunkt kunde vara godt att få en förändring riJces bref.
till stånd, och jag medgifver också i likhet med utskottet, att den ( orts ’
förlust, som denna reform skulle medföra för det svenska postverket
— det blefve en ren förlust på 150,000 kronor — ju icke
vore någon så afsevärd summa, att det med den finansiella ställning
svenska postverket för närvarande äger skulle kunna medföra
några egentliga olägenheter.

Anledningen till att jag nu begärt ordet är emellertid, att jag,
innan kammarens ledamöter fatta beslut i frågan, vill säga, att jag
trots dessa medgifvanden i allt fall hyser en viss tvekan om lämpligheten
att vidtaga den nu föreslagna åtgärden. Skälet därtill är,
att det finnes andra åtgärder till den korresponderande svenska
allmänhetens fromma, som jag för min del anser vara af större
vikt än den här föreslagna, och när det för genomförandet af
dessa åtgärder ovillkorligen skulle kräfvas att taga ganska djupa
tag i postverkets öfverskottsmedel, så kan det ju vara skal att
tänka på hvilken åtgärd man bör sätta i främsta rummet.

Det är tre åtgärder, som jag för min del anser vara viktigare
än den nu ifrågavarande. Den ena af dessa är sänkandet af portot
för inrikes paket, hvilket porto, enligt hvad från industriens och
handelns sida många gånger framhållits, är oskäligt högt, och det
har därvidlag erinrats om det egendomliga förhållandet, att det är
dyrare att skicka ett paket om 5 kilogram från Stockholm till t. ex.

Södertälje än att sända ett sådant till den sydligast belägna stad i
Tyskland. Detta är ovillkorligen en olägenhet för den svenska industrien
och handeln, som det vore godt att få af hjälpt, men hvars
afhjälpande till en början komme att för postverket medföra en
ganska betydande sänkning af inkomsterna.

Vidare är det i två andra fall, som det svenska postverket
enligt mitt förmenande har väl höga afgifter, hvilka det skulle vara
godt att få nedsatta. Det ena är postanvisningsafgiften för små
belopp. Denna afgift är hos oss 15 öre för belopp intill 25 kronor
och den är högre än hvad den är i Norge och högre än hvad den
är i Tyskland för små belopp. Det andra är rekommendationsafgiften,
som hos oss är 20 öre, under det att den i Norge är 10
öre och i Danmark 15 öre. Det synes mig vara synnerligen önskvärd!,
om denna afgift kunde sänkas särskildt af det skål, att man
därigenom kanske skulle kunna förmå den svenska allmänheten att
icke så ofta som nu är fallet sända penningar uti vanliga bref utan
rekommendation, hvarigenom såväl allmänheten utsättes för förluster
som de, som hafva att handskas med brefven, för frestelser.
Genomförandet af denna åtgärd skulle emellertid till en början

N:o 19. 12

Lördagen den 20 Februari.

Om ändring i medföra en förlust, som beräknats till mellan 200,000 och 300,000
gällande be- kronor om året.

of// >»i pt ep. *

angående vikt- Jflg bär icke något yrkande att framställa, utan jag har ensatsen
för in- däst velat fästa kammarens uppmärksamhet på dessa omständigrikes
bref. heter.

Forts.)

Herr Lindgren i Örebro: Herr talman! Jag kan icke finna,
att den i förevarande afseende framställda begäran är orimlig eller
obefogad. De, som syssla med brefskrifning, veta ju mycket väl,
huru ofta det inträffar, att vikten af ett bref öfverstiger 15 gram.
Skall man därtill använda lack, hvilket ju måste ske, om man vill
rekommendera ett bref, kostar stundom endast lacket 10 öre i
porto, och om man kopierar brefvet, innan det afsändes, så åstadkommer
ofta ensamt detta, att brefvet blir för tungt för ett porto.
Jag kan icke förstå, att frågan om vikten å inländska bref behöfver
sammanblandas med frågan om den internationella bref vikten.
Det har redan förut sagts och påvisats, att många stater hafva höjt
den inrikes brefvikten, och denna inverkar icke alls på den internationella.
Ju flera länder, som ansluta sig till den högre brefvikten,
desto lättare blir det för öfrigt att vid en blifvande världspostkonferens
få den internationella brefvikten höjd, hvilket ju
vore önskligt. Att medelvikten för bref i Frankrike är 10 gram
anser jag icke vara bevisande för att icke vi skulle behöfva höja
brefvikten för enkelt porto. Det är ju klart, att de flesta brefven
äro lätta, och medelvikten för bref skulle kanhända äfven i vårt
land, om det anställdes undersökningar, visa sig icke vara mer än
10 gram. Det är emellertid för den händelse man behöfver skrifva
något längre bref eller bifoga något papper, som viktsatsen är för
knappt tilltagen. Den omständigheten, att England vid senaste
världspostkonferens röstade mot höjningen af den internationella
brefvikten och likväl har infört högre viktsats inom sitt eget land,
visar ju, att detta är lämpligt och bör kunna åstadkommas äfven
i vårt land.

Hvad beträffar de öfriga åtgärder, som den föregående ärade
talaren och chefen för postverket omnämnde, så tycker jag för
min del särskildt angående postanvisningsafgiften, att 15 öre är
icke för högt porto för förmånen att få sända penningar och få
kvitto och säkerhet för penningarne. Om man skickar ett vanligt
bref, kostar ju detta 10 öre. Man kan då för ett tillägg af 5 öre
få säkerhet för att penningarna komma fram, och få postverkets
ansvar för dem. En påtänkt åtgärd att minska portot i detta afseende
bör dock icke hindra oss från att i dag bifalla den reform,
som nu är begärd.

Hvad vidare angår rekommendationsafgiften, så tror jag ej
heller, att den för närvarande kan anses orimligt hög. Det vore
ju väl, om den kunde nedsättas, men nog tror jag, att det vore

Lördagen den 20 Februari. 13

mera behöflig! att höja brefvikten för enkelt porto. Kan rlet andra
omnämnda genomföras sedermera, så är det ju bra.

Beträffande paketportot vore det ju eu god sak, om man därvidlag
kunde få eu nedsättning, men jag tror, att paketförsändelserna
sluka åtskilligt, som borde kunna komma brefsatsen till godo.

Det är icke förnekadt, att postverket kan hafva råd att
göra den lilla uppoffring, som här ifrågasatts genom ett bifall
till min motion. Såsom vi se af utskottets utredning, har postverket
haft i öfverskott under de senaste 11 åren från omkring
en half million till mer än eu million pr år. Detta visar, att postverket
har råd att tillmötesgå hvad man nu begärt. Postverkets
öfverskott utgör i medeltal 806,295 kronor 36 öre pr år, och således
skulle mycket väl hvad som nu begäres kunna beviljas och
postverket ändock hafva mer än eu half million i öfverskott.

Jag vill också påpeka,, att för att hopsamla de tioöringar, som
skola erläggas i afgift för lågt frankerade bref, och de tioöringar,
som skola utgöra straffet, kräfves mycket arbete af postverket, såsom
utfärdande af avis och dennas utbärande till emottagaren.
Därefter skall brefemottagaren afhämta sitt bref. Det är mycket
arbete, som till stor del kunde falla bort, om viktsatsen för enkelt
porto höjdes. För öfrigt vill jag påpeka, att för brefemottagaren
är det ganska tidsödande att behöfva afhämta sådana bref och att
det kan förorsaka honom förluster och obehag, att hans bref blifva
försenade, såsom sker, då de äro för lågt frankerade, hvilket återigen
är följden af att vikten är för knapp. Dessutom vill jag påpeka,
att det är eu orimligt stor skillnad mellan 15 gram för ett
porto och 125 gram för två porton.

Det har framhållits, att svårigheter kunna uppstå, därigenom
att viktsatsen för inrikes bref icke är densamma som för bref till
främmande länder, men enligt min uppfattning kunna svårigheterna
i sådant afseende icke blifva nämnvärda. Om den föreslagna
reformen genomföres, så blir den väl äfven i vederbörlig ordning
kungjord, och allmänheten får då veta, att för bref på utrikes ort
är viktsatsen en annan än för inrikes bref, och likaväl som man måste
veta, att dubbelt porto bör åsättas bref till utrikes ort, Norge och
Danmark undantagna, så kan man väl minnas den olika brefvikten
för in- och utrikes bref.

Det nämndes äfven, att många länder redan infört denna reform,
och Tyskland har ju äfven nyligen varit med därom. Vi
bruka ju gärna följa Tysklands exempel, och då nu Tyskland gått
före oss i detta afseende, så böra vi följa dess exempel, då det är
godt och lämpligt, och bifalla hvad jag i motionen föreslagit. Hvarför
skola vi alltid vara de sista, då det gäller goda och nyttiga
reformer V

Herr talman! Jag anhåller få yrka bifall till bevillningsutskottets
utlåtande.

N:o 19.

Om ändring i
gällande bestämmelser

angåmde viktsatsen
för inrikes
bref,
(Forts.)

N:0 19. 14

Lördag-en den 20 Februari.

Om ändring -<
gällande bestämmelser

angående viktsatsen
för inrikes
bref.
(Forts.)

Herr Hammarlund: Jag är med den förste ärade talaren
fullt ense därom, att det finnes åtskilliga postreformer, som äro
.minst lika viktiga att genomföra som den nu föreslagna.

Bland dessa reformer nämnde den ärade talaren först sänkning
af paketportot, och jag är glad öfver, att jag från detta håll
fått höra, att man på allvar tagit denna fråga i öfvervägande, ty
detta porto är enligt min mening alldeles orimligt högt. Härtill
skulle jag vilja lägga körsbär)dsafgiften för böcker, och jag hoppas,
att herr generalpostdirektören skall ställa sig lika välvillig till ett
förslag om sänkning af detta porto, hvilket äfvenledes är oskäligt
högt.

En annan reform, som han ställde i utsikt, var sänkning af
det nuvarande portot utaf 15 öre för små postanvisningar. Lägre
än till 10 öre kan man väl icke gärna komma, men en dylik nedsättning
af portot för postan visningar på högst 5 eller 10 kronor
skulle ganska visst vara en nyttig reform i vårt land. Det skulle
nämligen hafva till följd, att folk hellre skulle använda postanvisningar
vid försändelser af mindre penningbelopp än att sända frimärken
eller penningar i vanliga bref.

En tredje reform, som generalpostdirektören äfven ansåg önskvärd,
var sänkning af rekommendationsafgiften, men det förefaller
mig dock, som om en sådan förändring ej hade den betydelse som
öfriga nu ifrågasatta. Rekommenderade bref borde egentligen icke
användas vid försändelser af penningar, i hvilket fall man hellre
borde begagna sig af postanvisningar, i synnerhet som man numera
kan sända ända till 500 kr. på dylika anvisningar och vid större
belopp kan begagna sig af derå anvisningar. Rekommenderade
bref bör man däremot använda vid försändelser af viktiga handlingar,
då man önskar erhålla kvitto på att man afsändt dem.
Detta förekommer emellertid mera sällan, så att man i sådana fall
mycket väl kan komma ut med en afgift af 20 öre, och vid sådant
förhållande synas mig icke några starkt talande skäl förefinnas för
en dylik reform.

Men oaktadt nu åtskilliga andra postreformer blifvit ifrågasatta,
så synes det mig, som om detta icke borde hindra antagandet
af nu föreliggande förslag, som i motsats mot föregående gånger
nu vunnit bevillningsutskottets understöd.

Enligt min mening böra nämligen postverkets inkomster mycket
väl räcka till för genomförandet af såväl denna reform som öfriga
ifrågasatta, ty postverket lämnar numera ett årligt öfverskott af
omkring 1 million kronor. År 1888 var detta öfverskott endast

36,000 kronor; sedan steg det 1891 till 321.000 kronor och år 1894
till öfver 653,000 kronor samt uppgick 1896 till öfver 1 million
kronor. Vid ungefär detta belopp har det sedermera hållit sig, ty
att räkenskaperna endast visa ett öfverskott på 6- ä 800,000 kronor
beror därpå, att bland utgifterna förekomma ganska afsevärda

15 No 19.

Lördagen den 20 Februari.

belopp, som användts till byggande af posthus. Men om en affärsman
bygger ett affärshus och använder en del af årsvinsten därtill,
så bör detta rätteligen icke betraktas såsom en utgift för året,
utan såsom ett sätt att använda vinsten. År 1901 uppgifves postverkets
öfverskott vara 636,000 kronor, men dessutom hade utgått

410.000 kronor till byggande af posthus. År 1902 uppgick öfverskottet
till 869,000 kronor, hvartill böra läggas icke mindre än

680.000 kronor, som tagits i anspråk för posthusbyggnader. Således
var verkliga vinsten på poströrelsen öfver 1 Va million kronor.
Och i det betänkande, som vi alldeles nyss fått utdeladt på
våra bänkar, beräknas postverkets öfverskott för nästa år till

1.120.000 kronor, och man kan vara ganska förvissad därom, att
denna siffra icke är för högt tilltagen.

Under sådana omständigheter och då därtill kommer, att en
kommitté ifrågasatt en höjning i inkomsterna för postverket genom
införandet af nya grunder rörande tidningarnas postbefordringsafgifter,
en höjning, som är beräknad till omkring 300,000 kronor, tror
jag, att man mycket väl kan utan risk besluta sig såväl för denna
reform som för andra nödiga reformer, utan att postverkets ställning
på något sätt äfventyras.

Det bör väl icke vara på det sättet — en tankegång, som
synes hafva gjort sig gällande hos reservanterna från Första Kammaren
— att postverket likasom tullverket skall vara en statens
mjölkko. Reservanterna tala om, att det icke kan vara lämpligt
att för närvarande, då utgifterna för såväl stats- som postverket
ständigt växa, minska ifrågavarande inkomstkälla. De betrakta således
poströrelsen såsom en »inkomstkälla». Häremot vill jag för
min del emellertid inlägga en bestämd gensaga, ty jag håller före,
att postverket är en inrättning, som skall tillhandagå allmänheten
på bästa sätt, och kan detta ske och afgifterna samtidigt minskas,
så bör man vidtaga en dylik reform i den mån det låter sig göra.

Vidare har det sagts, att en reform sådan som den nu föreslagna
icke är behöflig, emedan den nuvarande viktsatsen af 15
gram är tillräcklig. Äfven detta vill jag bestrida. Den är tillräcklig,
om man använder tunna kuvert och tunnt papper, men
begagnar man en stadigare papperssort, så är den icke tillräcklig,
utan då bör man höja viktsatsen till öfver 15 gram.

Jag har här i min hand ett vanligt kuvert och ett s. k. postpappersark,
som jag i går köpte i en pappershandel. Det är eu
god papperssort, sådan som man vanligen borde använda, då man
skrifver. Detta ark tillsammans med kuvertet v^ger emellertid 17
gram, och det förefaller mig, som om detta förhållande vore ett
alldeles tillräckligt skäl att höja den nuvarande viktsatsen 15 gram.
till 20 gram. Före år 1880 var ju viktsatsen omkring 17 gram,
och det blefve således väsentligen endast att återgå till hvad förut
varit.

Om ändring i
gällande bestämmelser

angående viktsatsen
för inrikes
bref.
(Forts.)

N:o 19. 16

Lördagen den 20 Februari.

Om ändring i Den förste ärade talaren vidrörde äfven denna frågas förhålgällande
be- laiK[e till världspostkongresserna och trodde, att man icke hade
angående vUtf. utsikt att där få vikten höjd. Af detta utskotts betänkande framsäte»
för in- går emellertid, att det finnes åtskilliga länder, i hvilka viktsatsen
rikes bref. för inrikes bref är högre än för utrikes. Dessa länder äro följande:

(Forts.) Amerikas Förenta stater, Danmark, Kanada, Schweiz, Storbritannien,
Tyskland, Ungern, Österrike, Bosnien-Herzegowina, Egypten
och Victoria. I dessa länder har man icke dragit sig för att tilllämpa
olika viktsatser för inrikes och för utrikes bref, och jag tror
icke, att det skall medföra någon fara att äfven göra det i vårt
land. Enligt min öfvertygelse är folkupplysningen i vårt land lika
hög som i dessa andra länder, så att den bref skrifvande allmänheten
skall kunna lära sig att skilja emellan de olika viktsatserna.
För öfrigt är det ju så, att antalet frankerade inrikes bref är öfver
77 millioner om året mot icke fullt 7 millioner till utrikes ort.
Icke skola vi väl vara tvungna att bestämma viktsatsen med hänsyn
till detta mindretal!

För min del anhåller jag att få yrka bifall till det föreliggande
förslaget, under förhoppning att det icke skall komma att
lägga hinder i vägen för andra tidsenliga postreformer, hvarom
förslag kunna komma att framläggas.

Herr Hammarström: I det anförande, som herr general postdirektören

hade, upplystes vi om, att frågan om högre viktsatser
å bref varit före på allmänna världspostkongressen, och vi
upplystes vidare därom, att i en utredning, som generalpoststyrelsen
meddelat angående samma sak vid det tillfälle, då frågan var före
sist, d. v. s. 1901, uttalats, att det är troligt, att frågan kommer
upp på nytt. Däraf framgår, att detta behof gör sig gällande
äfven i den stora världen.

Det må nu vara huru det vill med den saken. Om i den
internationella brefväxlingen denna sak blir förändrad eller icke,
står det kvar som ett gifvet faktum, att behof vet af denna reform
förefinnes vid inrikes korrespondens. Detta framgår däraf, att de
af den föregående talaren uppräknade staterna ändrat viktsatsen
för egen del.

Ibland dessa stater är äfven Danmark. Då frågan förut varit
före, har man invända att det skulle komma att medföra olägenheter
vid postbefordran mellan Sverige och Danmark å ena sidan
samt Sverige och Norge å andra sidan, emedan bref gå till dessa
länder för samma porto som inom riket. Men jag ber att få påpeka,
att det väl icke blir större olägenhet inom Sverige än inom
Danmark, där man för åtta öre får skicka ett bref, som väger 250
gram. Det är ju en väsentlig skillnad mellan denna viktsats och
den, som föreslås här.

Det är särskildt det höga straffportot, som är så förhatligt.

Lördagen den 20 Februari. 17 J7:0 19.

Jag har hört många uttalanden i denna riktning. Man har ju eu Om ändring i
viktsats, så nätt tilltagen som 15 gram, och ändå, om en person, gällande besom
icke har någon brefvåg, åsätter ett bref enkelt porto i godanande v7kttro
och det vid framkomsten befinnes väga någon hårsmån för satsen för1 inmycket,
får man lägga till 20 öre! Ett bref, som man kanske rike» bref.
icke anser innehålla några märkvärdiga saker, kostar .således (Forts.)

30 öre.

Det har också sagts, att det icke uttalats någon allmän önskan
om denna _ reform. Det är möjligt, att vederbörande myndighet
icke fått någon påstötning därom, såsom herr generalpostdirektören
sade vara fallet med paketportot. Men jag kan upplysa om, att i
anledning däraf, att jag förut väckt frågan på tal, man uppmanat
mig om och om igen att komma fram med detta förslag. Och
jag hade också tänkt göra det i år, fast jag underlät det, då jag
hörde, att förslaget skulle komma fram från annat håll. Emellertid,
då nu herr generaldirektören medgifvit, att denna reform är önskvärd
och berättigad, ber jag att få hemställa, att man må vidtaga
denna förändring först och sedan fortsätta på reformernas väg
undan för undan.

Det är en sak, som jag anser mig böra påpeka, och det är,
att vi väl inom kort hafva att vänta förslag om en väsentlig förändring
i portot för tidningars befordran, afseende att få större
inkomster för postverket. Och då detta förslag icke torde låta
vänta på sig så länge, så kan det väl icke ligga någon fara i den
nedsättning, som nu ifrågavarande reform för med sig. Jag yrkar
bifall till utskottets förslag.

Herr Waldenström: Herr talman, mina herrar! Under de
senaste tiderna har det visat sig en allt mera växande benägenhet
att göra brefpapperet tjockare och tyngre samt brefkuverten större
och tjockare och därmed också tyngre. Det har också här i dag
visats, huruledes ett enda brefpapper med kuvert kan väga 17
gram. Därtill kommer en också alltjämt tilltagande praxis att
skrifva bref på endast ena sidan af papperet. Att det under sådana
förhållanden uppstår behof att öka portovikten anser jag helt
naturligt. För min del tror jag dock icke, att Riksdagen och postverket
med sina portosatser höra vika för denna benägenhet; ty
följden blir endast den, att papperet blir ännu tjockare, och’ då
räcker icke 20 gram, utan man måste sätta portosatsen till 25.

Vill inan skrifva ett bref på vanligt, enkelt papper och innesluta
det i ett vanligt, enkelt kuvert, som är ganska starkt, fastän
icke så särdeles tjockt, så räcker en portosats af 15 gram fullkomligt
väl till. Det är väl icke många i kammaren, som skrifva så många
bref som jag, och jag vet, hvad man kan 1''å ihop på 15 gram.

Jag tillåter mig därför yrka, att motionen icke måtte bifallas.

Andra Kammarens Prat. 1904. N:o 19.

N:0 19. 18

Om ändring i
gällande bestämmelser

angående viktsatsen
för inrikes
bref.
(Forts.)

Lördagen den 20 Februari.

Herr Brodin: Ja, jag tviflar icke på, att den föregående
talaren, som vi litet hvar känna är ganska knifvig, skall kunna
sköta sin korrespondens så, att han icke behöfver betala öfverporto.
Men annorlunda är det med den stora massan af folket, som för
hvarje särskilt tillfälle köper sig ett kuvert och papper. Den fåröga
betala straffporto; och den har i regel mycket mindre råd än
de, som kunna undgå detta.

Det är en annan synpunkt, som äfven bör framhållas. Här
i Sverige betala vi 10 öre för enkelt porto. Detta är olika i olika
länder på grund af myntenheternas olikhet: i Förenta staterna 7,2
öre, i England 7,5 öre, i Schweiz 7,2 öre, i Tyskland och i »Jsterrike-Ungern
8,9 öre samt i Danmark 8 öre. Sålunda betala vi i
Sverige för den minsta viktsatsen högsta portoafgiften. Endast
detta är väl ett skäl för att allmänheten i Sverige borde få denna
ökning i viktsatsen för bref.

Om vi sedermera se på dessa länder, som hafva mindre porto
för viktsenheten, så finna vi, att den minsta viktsatsen i Danmark
och Schweiz är ända ttll 250 gram, i England 28 gram och i
öfriga länder 20 gram. Hvarför skulle vi icke i Sverige få sända
20 gram för 10 öre, hvilket ändå är mindre än i andra länder?
Jag kan icke förstå detta. Om vi nu ingå på detta, så är det väl
antagligt, att vid de internationella postkonferenserna det blir lättare
att få igenom 20 grams viktsats vid den internationella korrespondensen.
Det skall väl hafva något inflytande, att en stat sådan
som Sverige yrkar på det, då förut många stater och bland dem
äfven Tyskland bar den viktsatsen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Herr Waldenström: Då den näst föregående talaren nämnde
Förenta staterna, så vill jag gärna erkänna, att det är sant, att
de hafva lägre inrikes porto än vi. Men jag ber tillika att få
erinra om, hvad jag såg för några år tillbaka i den officiella
statistiken, nämligen att postverket i Amerika gått med en förlust
af mellan 5 och 6 millioner dollars för det året. Jag tror icke,
att vi böra följa ett sådant exempel. Det är sant, att det beräknats,
att det här icke kommer att göra så mycket. Men då jag
anser nedsättningen alldeles onödig, så kan jag icke annat än
hålla på mitt yrkande, att motionen icke må föranleda något Riksdagens
beslut.

Hvad för öfrigt beträffar rekommendationsportot i vårt land
och jämförelsen mellan detta och rekommendationsportot i Norge,
så torde det förtjäna nämnas, att i rekommenderadt bref i Norge
får man icke innesluta pengar.

Öfverläggningen var härmed slutad. I enlighet med de yrkanden,
som därunder förekommit, gaf herr talmannen proposition dels

19 N:0 19.

Lördagen den 20 Februari.

på bifall till utskottets hemställan, dels ock på afslag å såväl be- Om ändring i
rörda hemställan som den i ämnet väckta motionen. Herr talmannen 9äl}ande befann
den förra propositionen vara med öfvervägande ja besvarad, antåenfo viktmen
som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen satsen för inen
så lydande voteringsproposition: rikes bref.

(Forts.)

Den, som vill, att kammaren bifaller bevillningsutskottets hemställan
i utskottets förevarande betänkande n:o 9, röstar

J a j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, har kammaren afslagit såväl utskottets berörda
hemställan som den i ämnet väckta motionen.

Voteringen utföll med 103 ja mot 83 nej; och hade kammaren
alltså bifallit utskottets hemställan.

§ 11.

A föredragningslistan fanns härefter upptaget bevillnings- Angående
utskottets betänkande n:o 10, i anledning af väckt motion om skrif- stämpelafgifvelse
till Kungl. Maj:t angående stämpelafgiften för bevis om in- fl”
sättning å depositions- och kapitalräkning. & depositions ''

och kapital i

motion n:o 5 mom Andra Kammaren af herr V. L. Moll, räkning.

hvilken motion hänvisats till bevillningsutskottets behandling, hade
föreslagits, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla,
det Kungl. Maj:t täcktes låta utarbeta och förelägga Riksdagen
förslag till förändring och utsträckning i viss uti motionen antydd
riktning af nu gällande stämpelafgift för bevis om insättning å
depositions- och kapitalräkning.

Utskottet hemställde dock, att herr Molls förevarande motion
om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående stämpelafgiften för bevis
om insättning å depositions- och kapitalräkning icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Vid betänkandet hade fogats reservationer:

af herrar Almqvist, Lindblad, Petri och Öhngren, hvilka ansett,
att utskottet bort hemställa, att herr Molls förevarande motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående stämpelafgiften för bevis om

N:0 19. 20

Lördagen den 20 Februari.

Angående
stämpelafgiften
för bevis
om insättning
å depositionsoch
kapitalräkning.

(Forts.)

insättning å depositions- och kapitalräkning icke för närvarande
måtte till någon Riksdagens åtgärd färanleda;

samt af herr Beckman mot vissa delar af motiveringen.

Efter det utskottets hemställan blifvit uppläst, lämnades på
begäran ordet till motionären

Herr Moll, som yttrade: Herr talman! Bevillningsutskottet
har bedömt den föreliggande motionen uteslutande ur bevillningssynpunkt.
Det kan icke falla mig in att klandra utskottet härför,
ty man kan näppeligen begära, att bevillningsutskottet skall se ett
förslag från banksynpunkt, då ju bankfrågor sura sådana icke falla
inom utskottets verksamhetsområde.

Nu förhåller det sig emellertid så, att motionen har ett dubbelt
syfte. Den går nämligen ut på dels att göra den nuvarande stämpelafgiften
på insättningar å depositions- och kapitalräkningar mera
effektiv, dels att åstadkomma större och väibehöflig reda i fråga
om bankernas olika inlåningsräkningar. Utskottets sätt att behandla
motionen har emellertid haft den påföljd, att det senare
syftemålet icke alls blifvit af utskottet beaktadt.

Utskottet säger, att motionen ytterst går ut på en beräknad
förhöjning af statens stämpelinkomster. Ja, detta är obestridligt.
Men det är sannerligen icke någon lust att framkomma med förslag
om nya eller ökade skattepålagor, som dikterat motionen.
Nöjet att framställa dylika förslag afstår jag gärna åt de vederbörande,
som sådant närmast tillkommer. Så vidt jag kunnat finna,
är det emellertid omöjligt att göra de nu gällande föreskrifterna
om stämpelafgift å depositions- o‘cb kapitalräkningar fullt effektiva
utan att utsträcka stämpelskatten till att omfatta äfven närbesläktade
bankräkningar. År 1899 gjordes visserligen ett försök
att göra nu ifrågavarande stämpelskyldighet mera effektiv, därigenom
att Kungl. Maj:t då föreslog och Riksdagen godkände sådan
ändring i banklagarne, att å medel, som innestå å sparkasseräkning
eller därmed likartad räkning, ränta icke finge godtgöras för
större belopp än 3,000 kronor af en insättares tillgodohafvande.
Detta försök kan emellertid icke sägas hafva krönts med framgång.

Utskottet anser, att den omständigheten allena, att statens inkomster
af den nuvarande stämpelafgiften å depositions- och kapitalräkningar
icke i afseende å skatteinkomst till fullo motsvarat
förväntningarna, icke kan anses utgöra tillräckligt skäl att föreslå
en sådan utsträckning af denna stämpelskyldighet, att den skulle
omfatta äfven andra bankräkningar, afsedda för helt andra ändamål.
Ja, härutinnan skulle jag gifva utskottet rätt, om det förhölle
sig så, att dessa andra bankräkningar användes endast och
allenast för det med dem afsedda ändamålet. Men nu är förhål -

21 N:0 19.

Lördagen den 20 Februari.

landet det, att i all synnerhet sparkasseräkningar, men äfven åtskilliga
andra räkningar, användas just för det ändamål, för hvilket
depositions- och kapitalräkningarne varit afsedda.

Utskottet säger vidare, att sparkasseräkningen i stor utsträckning
begagnas af jämförelsevis mindre bemedlade. Ja, detta är
sant, men lika sant är, att sparkasseräkningen i stor utsträckning
användes af jämförelsevis mera bemedlade, ja, af förmögna
insättare. Det är ett allmänt kändt faktum, att på sparkasseräkning
innestå stora belopp, som egentligen borde stå på depositionsräkning,
men hvilka man nu insatt på sparkasseräkning just för
att undgå stämpelafgift. Detta missbruk bar jag med motionen
velat komma till lifs. Om stämpelskyldigheten utsträcktes till att
gälla äfven sparkasseräkningen skulle följden häraf ofelbart blifva
den, att en del af de medel, som nu innestå å sparkasseräkning,
hufvudsakligen de större insättarnes tillgodohafvanden, skulle öfverflyttas
på depositionsräkning, dit de rätteligen höra. En annan
del, hufvudsakligen de mindre insättarnes tillgodohafvanden, skulle
öfverflyttas till postsparbanken och de egentliga sparbankerna, dit
de i sin ordning rätteligen höra. En dylik omflyttning skulle
äfven ur ren banksynpunkt vara hälsosam, ty det är icke öfverensstämmande
med sund bankpolitik att i allt för stor utsträckning
använda sparbanksmedel i vanlig bankrörelse. Att statens stämpelinkomster
skulle ökas genom denna omflyttning, anser jag för min
del icke vara någon olycka.

I hvad utskottet yttrar rörande upp- och afskriftiingsräkningen
instämmer jag till fullo. Äfven jag är af den åsikten, att bland
bankernas inlåniugsräkningar är upp- och afskrifningsräkningen
den räkning, som man sist af alla borde sätta i fråga att stämpelbelägga.
Men jag tror icke, att det går för sig att undantaga en
räkning och stämpelbelägga de öfriga, ty därigenom öppnar man på
vid gafvel dörren för fortsatta missbruk af just sådan art, som
jag här velat motarbeta.

Såsom frågan nu ligger, återstår emellertid för mig ingenting
annat än att söka trösta mig med reservanternas »icke för närvarande».
Reservanterna ha kommit till detta resultat, emedan
de ansett, att behof af förhöjning af statens inkomster icke nu
föreligger, men med all sannolikhet kan emotses. Om eu tillämpning
af den i motionen uttalade tanken endast och allenast blir
beroende af, när statens inkomster behöfva ökas, ja, då lär det
nog icke dröja länge, förrän den i motionen anvisade utvägen
kommer att på ena eller andra sättet beträdas.

Herr talman! Jag tillåter mig att yrka bifall till reservanternas
hemställan.

Angående
stämpelafgiften
för bevis
om insättning
å depositionsoch
kapitalräkning.

(Forts.)

Häruppå anförde:

N:o 19. 22

Lördagen den 20 Februari.

Angående
stämpelafgiften
för bevis
am insättning
depositionsoch
lcapitalräkning.

(Forts.)

Herr Höjer: Herr talman, mina herrar! Jag har egentligen
icke begärt ordet för att respondera för bevillningsutskottet och i
allt göra mig till målsman för dess åsikter i frågan, utan snarare
för att här offentligen få uttala, att jag i mångt och mycket delar
de åsikter, som ha funnit sitt uttryck i herr Molls motion, och att
jag därför i själfva verket när som helst kan vara färdig att underskrifva
den reservation, .som har blifvit afgifven af herrar Almqvist,
Lindblad, Petri och Ohngren.

Jag har i likhet med motionären den uppfattningen, att det
är i hög grad oegentligt, ja, till och med beklagligt, att afsevärda
kapital, jag vill inte säga på illojalt sätt, men med mer eller
mindre bankmässiga medel lyckas att undandraga sig den beskattning,
som 1894 års Riksdag afsåg att pålägga desamma. Jag finner
också herr Moll vara stadd i mycket lofliga ärenden, då han söker
att på indirekt sätt, när det inte lyckas på direkt sätt, komma åt
kapitalet genom att föreslå stämpelbeläggning af ränteafkastningen
å medel, insatta på alla möjliga slags bankräkningar.

För min enskilda del anser jag dock, att herr Moll skulle —
såsom han själf också nyss delvis medgaf — ha kunnat gjort undantag
för upp- och afskrifningsräkning liksom äfven för hushållsoch
sparkasseräkning. Det är visserligen sannt, att sparkasseräkningarna
i sig innesluta kapital till många millioner kronor, hvilka
egentligen bort insättas på depositionsräkning, men man måste i
alla fall besinna, att dessa å sparkasseräkning insatta medel ändock
till öfvervägande del utgöras af småfolkets besparingar. Det synes
mig, som om man så mycket hellre skulle ha påyrkat en stäinpelbeläggning
af vinst- och räntekuponger till aktier och obligationer.

Att jag nu icke kunnat vara med på motionen, beror i framstå
rummet därpå, att motionärens förslag i själfva verket innebär
införandet af en ny skattetyp. Motionären ifrågasätter här en afkastningsskatt
å kapitalet, "och han anser en dylik skatt vara i
allo önskvärd, särskildt för vinnandet af det ändamål, som han
närmast af ser. Jag — och jag förmodar äfven den ärade motioDären
— är fullkomligt öfvertygad därom, att med våra kolossala,
frodigt utsvällande budgeter, särskildt beträffande fjärde och femte
hufvudtitlarne, måste vi förr eller senare — och jag antager ganska
snart — bita i det mycket sura äpplet och underkasta oss den
nu föreslagna och sannolikt äfven många andra afkastningsskatter.
Jag finner detta så mycket naturligare, som alla andra länder i
samma predikament som vi, d. v. s. med alltjämt växande statsutgifter,
ha måst slå in på den bogen och anlita afkastningsskatter,
och det icke blott för statens räkning, utan äfven och i ganska
stor utsträckning för de kommunala skattebehofven.

Men, mina herrar, det har synts bevillningsutskottet, som om
ett förslag sådant som detta, hvilket ju i själfva verket afser införandet
af en ny skattetyp genom upptagande af afkastningsskatt,

23 N:o 19.

Lördagen den 20 Februari.

egentligen icke borde framkomma från enskild motionär eller blott
och bart på bevillningsutskottets initiativ, utan utskottet har ansett,
att själfva uppslaget till en dylik skattereform borde först komma
från regeringen, som ju har den bästa kännedomen om de allt mer
ökade skattebehofven. Det är af detta skäl, som jag i likhet med
flere andra utaf mina kamrater inom utskottet, biträdt det slut, till
hvilket utskottet kommit, och det är ock på denna grund, herr talman,
som jag nu yrkar bifall till bevillningsutskottets förevarande
hemställan.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats slutad samt herr talmannen
framställt propositioner å de därunder gjorda yrkandena,
biföll kammaren utskottets hemställan.

§ 12.

Därnäst i ordningen företogs till afgörande lagutskottets utlåtande
n:o 9, i anledning af väckt motion angående lagbestämmelser,
i syfte att hjulringar å arbetsåkdon skola hafva viss fastställd
bredd.

Uti en till lagutskottet hänvisad, inom Andra Kammaren väckt
motion, n:o 31, hade herr K. Karlsson i Mo föreslagit, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kungl. Mäj:t anhålla, det Kungl. Maj:t
täcktes efter utredning låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lagbestämmelser, hvarigenom tillfälle bereddes att för
orter, där behof däraf gjorde sig gällande, meddela föreskrifter,
att hjulringar å arbetsåkdon skulle hafva viss fastställd bredd.

Utskottet hemställde, att ifrågavarande motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade emellertid afgifvits af herr Lindhagen, med
hvilken herrar Dieden, Olsson i Mårdäng och Lundberg förenat sig,
och som föreslagit, att Riksdagen med anledning af förevarande
motion ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det Kungl. Maj:t
täcktes efter utredning låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lagbestämmelser, hvarigenom tillfälle bereddes att för
orter, där behof däraf gjorde sig gällande, meddela föreskrifter, att
hjulringar å arbetsåkdon skulle för särskilda fall hafva viss fastställd
bredd.

Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet begärdes af
motionären

Herr Karlsson i Mo: Herr talman! Den nu föreliggande

frågan kan ju förefalla vara af ringa vikt, och den torde nog också
så vara beträffande större delen af landet, men för trakter, där

Angående
stämpelafgiften
för bevis
om insättning
ä depositionsoch
kapitalräkning.

(Forts.

Angående
lagbestämmelser
i syfte att
hjulringar å
arbetsåkdon
skola hafva
viss fastställd
bredd.

N:o 19. 24

Lördagen den 20 Februari.

Angående man är i saknad af järnvägnr och icke har andra kommunikatio lagbestämmel-^

ner äu (}e allmänna vägarne, är den dock af största betydelse.

hjulrmoar^å ^ sådana trakter är man hänvisad till, som man kallar det i min
arbetsåkdon hembygd, forgående trafik. Forbönderna använda i regeln lastskola
hafva vägnar med smala hjulringar, som helt och hållet sönderskära vägbanan,
och på grund däraf fördyras i hög grad vägunderhållet.

(Forts.'') För att herrarne skola inse, dels huru stor denna trafik är, dels

hurusom två af väghållningsdistrikten däruppe i norra Jämtland
offrat icke mindre än 6.000 kronor för afhjälpande af nu ifrågavarande
missförhållande, ber jag att få hänvisa till den bilaga,
som finnes införd i lagutskottets föreliggande utlåtande å sid. 7.

Utskottet säger här bland annat, »att det för vinnande af motionens
syfte, nedbringande af vägunderhållskostnaderna, ej är till
fyllest att föreskrifva en viss bredd å hjulringarna, ty den skada,
som ett åkdon förorsakar på en väg, beror i väsentlig mån äfven
af hjulens dimensioner i öfrigt och hela åkdonets beskaffenhet,»
m. m. Ja, men om man icke kan vinna allt, är det väl dock
bra, om man i alla fall kan vinna något. Jag ber att i detta
sammanhang få meddela, huru den i den nyss anförda bilagan
omnämnda vägkommittén räknat i detta fall. Den säger, »att årliga
underhållskostnaden för 1 kilometer väg icke kan beräknas
tdl lägre, men väl högre belopp än 1,000 kronor och att om vägen
med hittills brukade hjuldon, liknande rullharfvar, uppgräfves, det,
trots all möda och all kostnad, likväl blir omöjligt hålla god väg.
Grenom begagnande af breda hjulringar (10 centimeters —) skulle
vägbanan ständigt hållas jämn och fin och vägunderhållskostnaden
minskas med omkring 33 procent, motsvarande 35,000 kronor om
året för vägen Östersund—Strömsund och åtminstone 15,000 kronor
för vägen Krokom—höbinge, tillsammans 50,000 kronor per år.»
Dessa beräkningar äro underskrifna af en kronofogde, H. F. Cederberg,
och han matte väl vara kompetent att göra dylika beräkningar.
Jag skall emellertid icke vidare upptaga kammarens tid
med att bemöta hvad utskottet i denna del anfört.

I den sista punkten af utlåtandet erinrar utskottet därom, »att
Riksdagen i skrifvelse till Kungl. Maj:t den 14 maj 1900, i anledning
af väckta motioner angående ändringar i gällande lagstiftning
om väghållningsbesvärets utgörande, ifrågasatt, att staten till de
distrikt, där vägbördan vore mest tryckande, lämnade större bidrag,
än för det dåvarande ägde rum, samt såsom det lämpligaste förfaringssättet
härvid framhållit, att Riksdagen till Kungl. Maj:ts
förfogande ställde ett särskildt för ändamålet anvisadt anslag.*
Ja, detta är en erinring, som de mera hårdt betungade väghållningsskyldige
komma att taga fasta på. Jag undrar emellertid,
om det kan vara med god hushållning öfverensstämmande att först
tillåta att vägarne få köras sönder i onödan och sedan påkalla

Lördagen den 20 Februari.

25 N:o 19.

statens mellankomst. Jag lämnar därhän, om ett sådant förfaringssätt
är riktigt.

Att denna fråga har en stor betydelse för norra Jämtland,
bevisas däraf, att redan år 1895 förelåg vid Jämtlands läns landsting
en motion, som gick ut på, att landstinget måtte ingå till
Kungl Maj:t med anhållan, att Kungl. Maj:t ville till Riksdagen
inkomma med proposition i detta ämne. Men på grund af 2 § i
den kungl. förordningen af den 21 mars 1862 angående landsting
kunde denna motion icke upptagas till behandling. Vidare är att
märka, att 12 kommunalstämmor i de socknar, som äro närmast
berörda af denna fråga, instämt i min motion. Jag skall inskränka
mig till att uppläsa endast ett af protokollen från dessa stämmor,
nämligen det från Ströms socken, hvilket lyder som följer: »Stämman
beslöt enhälligt att på det lifligaste instämma uti herr Karl
Karlssons i Mo till innevarande års Riksdag ingifna motion om
föreskrifter angående bredare hjulringar å arbetskördon, då en
sådan reform ej skulle förorsaka några vidare olägenheter, men
däremot verksamt bidraga till lättnad uti de olidligt höga vägunderhållskostnaderna,
synnerligast inom norra Jämtland, där till
följe af de stora varutransporterna, den lösa jordmånen och svårigheten
att anskaffa grus, landsvägarne äro, snart sagdt, omöjliga
att under nu rådande förhållanden underhålla i trafikabelt skick;
och uttalade stämman ett tack till herr Karlsson för det han ingifvit
motionen i frågan.» Af enahanda innehåll äro äfven de af
de öfriga kommunalstämmorna gjorda uttalandena.

Herr talman!. På grund af hvad jag sålunda anfört ber jag
att få yrka bifall till den af herr Lindhagen m. fl. afgifna reservationen.

Herr Olsson i Viken: Herr talman! Då jag inom utskottet,
där jag för tillfället hade säte, varit med om att afstyrka den nu
föreliggande motionen, ber jag att med ett par ord få motivera
min ståndpunkt i frågan.

Motionären har här ifrågasatt, att föreskrifter angående en
viss minimibredd å hjulringar på arbetsåkdon skulle få utfärdas
endast för vissa trakter af vårt land, där sådana vore af behofvet
påkallade. Jag ger honom rätt däri, att sådana bestämmelser icke
borde gälla hela landet. Hvad exempelvis min hemtrakt, Skåne,
beträffar, äro förhållandena där sådana, att hjulringarnas bredd
icke spelar någon synnerlig roll för vägarnes bevarande i godt
skick. Men dylika bestämmelser skulle, som sagdt. endast gälla
vissa trakter eller, närmare bestämdt, väghållningsdistrikt. Då blir
första spörsmålet detta: Skola dessa föreskrifter gälla alla arbetsvagnar,
som framköras inom distriktet eller endast dem, som höra
hemma inom detsamma? I det förra fallet skulle allt för stora
olägenheter och kostnader åsamkas vägfarande från närgränsande

Angående
lagbestämmelser
i syfte att
hjulringar å
arbetsåkdon
skola hafva
viss fastställd
bredd.

(Forts.)

N:0 19. 26

Lördagen den 20 Februari.

Angående
lagbestämmelser
i syfte att
hjul ringar å
arbetsåkdon
skola hafva
fiss fastställd
bredd.

(Forts.)

distrikt, när de måste färdas in på det område, där föreskrifter af
nu ifrågavarande slag vore gällande, och hvad det senare fallet
beträffar, eller att föreskrifterna endast skulle gälla vagnar, som
hörde hemma inom distriktet, så är det väl för mycket begärdt,
att kronobetjäningen skall kunna se på en arbetsvagn, som köres
fram på vägen, i hvilket distrikt den hör hunma — för att nu
inte tala om, att vägarne sönderköras lika mycket af smalhjuliga
främmande arbetsvagnar som af distriktets egna. Men för vinnandet
af motionärens önskemål, som närmast är, att man måtte slippa
de djupa hjulspåren på lösa vägar, är det väl af minst lika stor
vikt, att man undviker att köra i samma hjulspår Det påpekades
också inom utskottet, att föreskrifter i denna riktning då också
skulle visa sig behöfliga, antingen så, att hjulafståndet vore olika
för främre och bakre hjulparen å samma vagn eller så, att arbetsvagnar
från olika gårdar inom distriktet skulle vara olika bredgående.
Detta senare torde väl knappast ha varit allvarligt menadt,
ty icke kan man väl ålägga vagnsägarne anmälningsskyldighet
för sina vägnar, till något slags vagnsregister, som skulle finnas
hos t. ex. Konungens befallningshafvande, och jag förstår verkligen
inte, hur man i annat fall skulle kunna åstadkomma någon
tillfredsställande kontroll. Däremot låter det ju tänka sig, att
hjulafståndet gjordes något olika för främre och bakre hjulparen å
samma vagn, men, frånsedt oformligheten hos sådana åkdon, är
det icke svårt att förstå, att de på lösa vägar skulle gå nästan
dubbelt så tungt som vanliga vagnar, då de ju måste uppköra fyra
hjulspår i stället för två.

Slutligen vill jag understryka utskottets yttrande, »att gränsen
mellan arbetsåkdon och andra fordon är ganska obestämd och
sväfvande». Huru ofta händer det icke, att en arbetsvagn apteras
till åkvagn, därigenom att t. ex. ett säte fastskrufvas? Vid bedömande
af frågan, hvilka vagnar borde betraktas som arbetsvagnar,
skulle därför godtycket få fritt spelrum Jag betviflar ingalunda,
att väghållningstungan kan på vissa trakter vara särdeles
tryckande, men detta lär väl bäst afhjälpas på det sätt, att statsbidragen
till sådana väghållningsdistrikt höjas. Skall man gifva
sig in på ett sådant minutiöst reglementeraude, som motionären
och äfven reservanterna ifrågasatt, vet man icke, hvar det skall
sluta. Jag vet mycket väl, att man i Norge har bestämmelser i
nu ifrågavarande hänseende, men såsom framgår af de upplysningar,
som lämnats i motionen, har man i Norge icke nöjt sig med
en enkel föreskrift i detta fall, utan lagstadgat icke mindre än
tvänne dimensioner å hjulens bredd, allt efter som lasset väger så
och så många kilogram, och dessutom finnas där också undantag
från regeln. Såvidt jag har mig bekant, existerar icke för landsbygden
några bestämmelser af detta slag inom något annat land
än Norge.

27 N:o 19.

Lördagen den 20 Februari.

På grund af de skäl, som jag nu i korthet anfört, kommer Angående
jag för min del att rösta för bifall till utskottets hemställan. lagbestämmel hjulringar

ä

Herr Lindhagen: Den föreliggande frågan, som flera gånger arbetsåkdon
varit före i Riksdagen, kan ju förefalla ganska obetydlig. Men en skola hafva
hjulring må vara huru liten som helst, må vi dock betänka, sAt viss fastställd
det finnes många hjulringar här i landet och att, när dessa tillhopa (Forts )
uträtta sina arbeten på vägarne, af denna skenbart lilla fråga blifver
en ganska stor ekonomisk fråga.

Då nu särskildt stadsbor med ringaktning betrakta denna angelägenhet,
ber jag att få påminna om, att man i städerna på grund
af utfärdade ordningsföreskrifter redan kommit in på ämnet. För
Stockholms stad finnes t. ex. eu uttrycklig bestämmelse därom, att
alla arbetsåkdon, som där för körslor begagnas och tillhöra Stockholmsbor,
skola hafva en hjulbredd af minst 10,5 cm. Nu är det
ju här endast fråga om, att man skall bereda möjlighet till att
kunna införa samma föreskrifter äfven på landsbygden å orter,
där man önskar sådana, och där de anses nödvändiga.

Den sista talaren öfverdref enligt min mening högst betydligt,
då han talade om den stora kontroll, som vore erforderlig, därest lagbestämmelser
i reservationens syfte komme till stånd. Jag ville
också fästa uppmärksamheten därpå, att i reservationen uttryckligen
endast talas om två särskilda fall, då man skulle behöfva
vidtaga några åtgärder i angifvet syfte. Det ena fallet afser sådana
trakter, där det äger rum en stor genomgående varutrafik,
hvilken ombestyrdes genom legda körslor eller af så kallade forbönder.
Det vore väl icke mera än rätt och billigt, att de väghålluingsskyldige
på sådana trakter sattes i stånd att utverka tillstånd,
att vid dylika körslor skulle användas någorlunda breda
hjulringar, så att icke vägarne sönderkördes och oupphörligt behöfde
repareras. Vidare skulle dessa lagbestämmelser behöfvas å
trakter, där tunga körslor förekomma för forsling af produkter från
eller till någon viss industriell anläggning eller från vissa grufvor,
stenbrott eller dylikt. Äfven vid dessa slag af körslor kan jag ej
finna annat, än att det vore med rättvisa och god hushållning öfverensstämmande,
att hjulringar af lämplig bredd måste användas.

Nu har af såväl utskottet som äfven af den siste talaren framhållits,
att det lämpligaste sättet för vinnandet af det syfte, som i
motionen afses, vore, att staten trädde emellan och hjälpte de väghållningsskyldige
med deras stora omkostnader. Men det vore väl
det mest oriktiga sätt, man gärna kunde tänka sig, att i förevarande
fall betunga staten med utgifter för vägars iståndsättande, när man .
genom så enkla lagbestämmelser, som bär äro föreslagna, kan förhindra
vägarnes sönderskärande samt sålunda onödiggöra och bespara
sådana utgifter. Jag är alltså för min del lifligt öfvertygad
om, att bestämmelser i den af motionären afsedda riktningen förr

N:o 19. 28

Angående
lagbestämmelser
i syfte att
hjulrinqar å
arbetsåkdon
skola hafva
viss fastställd
bredd.

(Forts.)

Lördagen den 20 Februari.

eller senare gå igenom i vårt land. I Norge, Danmark och flera
andra länder ha sådana föreskrifter redan antagits. Och ehuru
man ju anses icke böra åberopa något sådant i denna kammare,
emedan det icke anses alltid befordra sakens framgång, vill jag
likväl nämna, att Första Kammaren redan bifallit reservationen.

Då lagbestämmelser i reservationens syfte ej skulle komma att
lägga några som helst tunga band på någon landsända, emedan
denna reservation är så försiktigt hållen, att den inskränker hela
lagstiftningen till fall, där sådan är oomtvistligt behöflig, så tillåter
jag mig att yrka bifall till reservationen.

Häruti instämde herrar Ericsson i Ofvanmyra, Bromée i Billsta,
Enander, Kvcirnzelius, Hörnsten och Buren.

Herr Ström i Transtrand: Herr talman! Jag bär begärt ordet
för att i största korthet påpeka, att förhållandena på den ort jag
tillhör just äro sådana, att det vore synnerligen viktigt att få till
stånd lagbestämmelser i motionens syfte.

Då motionären framhållit, det han afsåge, att de ifrågasatta
lagbestämmelserna endast skulle tillämpas på orter, där behofvet
däraf gjorde sig gällande, föreställer jag mig, att i detta fall icke
kan blifva.fråga om någon lagstiftning, som skulle komma att gälla
för hela landet, utan endast för orter, hvarest vägarna och trafiken
vore sådana, att man icke, utan vägarnas allt för mycket sönderkörande,
kunde färdas med hvilka fordon och huru tunga lass som
hälst. Och särskild! på min ort äro vägarna sådana, att de icke
tåla vid så tunga lass, som man numera i allmänhet kör. Förut
ansågs t. ex. ett lass af 500 kg. vara ett lämpligt lass. Nu åter
anses en tyngd af 1,000 kg. vara ett lätt lass; ja, man lastarutan
vidare på ett fordon ända till 1,500 kg. Under sådana förhållanden
och då, såsom i motionen antydes, arbetskördonen i allmänhet
äro konstruerade med mycket smala hjuiringar, slitas naturligtvis
vägarne högst betydligt.

Nu bär en talare påstått, att införandet å vissa orter af bestämmelser
om, att hjulringarne skulle hafva en särskild bredd,
skulle medföra stora olägenheter. Så t. ex. skulle vägfarande från
trakter, där sådana bestämmelser icke vore gällande, ej kunna,
utan att deras hjulringar hade den särskilda bredden, färdas genom
trakter, där sådana föreskrifter voro gällande. Ja, det är ju alldeles
gifvet, att de vägfarande, därest bestämmelser af detta slag
införes, måste rätta sig därefter. Ha de icke den föreskrifna bredden
på hjulringarne. så få de naturligtvis lasta af någon del af
sina lass, Jag har mig bekant, att personer från Transtrand, hvilka
kört till Trysils socken i Norge, med hvilken vi ha stor samfärdsel,
icke kunnat få frakta hela sitt lass, utan måste taga ett mindre
lass, emedan de kört med fordon, å hvilka hjulringarne icke hållit

Lördagen den 20 Februari.

29 N:o 19.

den föreskrifna bredden. Detta kan ju tyckas vara hårdt, då man Angående
anser, att vägarne böra vara till för de vägfarande och icke tvärt la9bestämmelom.
Men när man nu ser, att denna utväg måste tillgripas i Norge, "kjulrmga^å
där vägarne äro betydligt bättre och starkare byggda än här i arbetsåkdon
landet, kan jag icke finna det vara annat än fullt befogadt, att skola hafva
äfven vi vidtaga liknande åtgärder för vägarnes skyddande p& viss fastställd
orter, där detta kan anses vara behöfligt. Forts)

Om en dylik lag skulle komma att införas, tänker jag mig,
att Kungl. Majits befallningshafvande i hvarje särskildt fall komme
att höra de väghållningsskvldige. Dessa finge då själfva afgöra,
huruvida de ansågo det vara nödvändigt eller ej, att hjulringarne
å arbetsfordonen hade viss fastställd bredd.

Här har äfven nämnts, att man skulle kunna vinna ändamålet
genom föreskrifter om, att de korande icke finge köra i samma
hjulspår. Ja, kunde man i det fallet få till stånd en lag, som vore
effektiv, skulle jag för min del gärna vara med därom. Men om
det, såsom sagts, blefve svårt att kontrollera hjulringarne och hjulskoningarne,
blefve det nog ännu svårare att kontrollera, att hvar
och en, som körde på vägarne, icke körde i samma hjulspår.

Samma svårighet torde äfven komma att gorå sig gällande med
afseende å bredden mellan fram- och bakhjulen. Dessutom kunde
man ej tillämpa denna föreskrift på tvåhjuliga åkdon, som också
mycket begagnas.

Hvad slutligen angår förslaget om statsbidragets höjande för
vissa orter, anser jag detta icke vara lämpligt, därför att man kan
tänka sig, att de, som voro säkra på att få ett högre statsbidrag,
då kanske icke blefve så noga med att hålla vägarna i fullt lagligt
stånd, utan läte staten träda emellan med större bidrag än som
eljest vore behöfligt.

På grund af hvad jag nu anfört, anhåller jag, herr talman,
att få yrka bifall till den vid betänkandet fogade reservationen.

Herr Olofsson instämde häruti.

Herr Wiklund: Herr talman! Om man än kan medgifva, att
vägarnas slitning i väsentlig mån beror därpå, att man numera
allmänt börjat begagna smala hjulringar på arbetsåkdon, så håller
jag likväl före, att det icke vore lämpligt att införa sådana lagbestämmelser,
som nu ifrågasatts, emedan därigenom en mängd
olägenheter vid den allmänna samfärdseln skulle uppstå, ja, denna
samfärdsel rent af kunna förhindras. Samma skäl, som motionären
åberopar beträffande hjulringarnas bredd, kunna äfven åberopas
med afseende å hjulens vidd äfvensom med afseende å den tyngd,
hvarmed åkdonen må belastas. Men tydligt är, att lagbestämmelser
beträffande allt detta icke skulle kunna medföra det af

N:o 19. 30 Lördagen den 20 Februari.

Angående motionären ytterst af sedda målet, nämligen en jämnare fördelning
lagbestämmd- aj väghållningsbördan.

S}ijidrmgar°å Motionären har föreslagit, att lagbestämmelser om hjulringar arbetsåkdon

nas bredd skulle införas endast för sådana orter, där behof häraf
skola hafva gjorde sig gällande. Men därigenom skulle t. ex. kunna inträffa,
viss fastställd att dylika bestämmelser infördes inom ett väghållningsdistrikt, under
(Forts"'') det att inom ett eller flera angränsande distrikt några bestämmelser
icke ansåges vara af behofvet påkallade. Att detta skulle leda
till väsentligt hinder för den allmänna samfärdseln, ligger ju i
öppen dag.

Att emellertid väghållningsbördan är alltför betungande inom
vissa orter, lärer väl icke kunna bestridas, då man vet, att vägskatten
inom vissa väghållningsdistrikt utgår med ända till 2 kronor
eller däröfver per vägfyrk. Det är därför tydligt och klart, att något
måste göras för att lindra denna börda, sävidt den icke skall blifva
rent af ruinerande. Men därvid torde helt andra utvägar böra anlitas
än de af motionären föreslagna. Eu sådan utväg synes mig*
vara, att statsbidraget för vägunderhållet ökas, äfvensom att för vissa
hårdt betungade väghållningsdistrikt efter pröfning för hvarje enskildt
fall ett särskildt statsunderstöd beviljas. Då Riksdagen redan
år 1900 i skrifvelse till Kungl. Maj:t uttalat detta önskemål, så är
det val att hoppas, att i sinom tid ett förslag därutinnan skall för
Riksdagen framläggas.

Då jag sålunda för min del icke kunnat inse nyttan eller
gagnet af de utaf motionären och reservanterna föreslagna lagbestämmelserna,
utan tvärtom anser, att de skulle förhindra den
allmänna samfärdseln, har jag inom utskottet yrkat afslag å motionen,
liksom jag nu här ber att få yrka bifall till utskottets
förslag.

Herr Persson i Tällberg: Herr talman! Jag begärde egent ligen

ordet med anledning af min väns på dalabänken yttrande i
denna fråga, och jag får verkligen förklara, att jag icke denna
gång kan följa med »Strömmen». Man kunde fä anledning att
tro, att inom hela Dalarne en önskan skulle göra sig gällande, att en
sådan lagstiftning komme till stånd. För min del kan jag visserligen
erkänna, att det finnes något berättigadt i motionärens klagan
i detta afseende. Men jag tror dock icke, att anlitande af lagstiftning
är rätta sättet att få den sak afhjälpt, hvaröfver man
klagar, ty hvart skulle det taga vägen? Det måste naturligtvis
också blifva någon kontroll öfver, huruyida de utfärdade föreskrifterna
komme att iakttagas, och man finge väl, efter hvad jag
förstår, tillsätta inspektörer äfven i detta afseende. Konsekvensen
blefve väl också den, att, om någon körde med eu häst, som hade
för små fötter, det blefve förbjudet för honom att begagna den

Lördagen den 20 Februari.

31 K:o 19

väg, som vore i fråga. Jag vet icke, hvar man skulle komma att
sluta, om man sloge in på denna väg.

Jag vill vidare opponera mig emot den lösning af frågan, för
hvilken herr Christian Olsson syntes vara böjd, då han ansåg, att
högre statsbidrag vore lämpligt för sådana orter, hvarom nu är
fråga. För min del tror jag, att denna fråga mycket lätt skulle
lösas och motionären vinna sitt syftemål, om Riksdagen beslöte att
helt och hållet indraga statsbidraget för de väghållningsdistrikt,
där allmänheten är så opraktisk, att den begagnar sig af hjulringar,
som endast äro två centimeter, d. v. s. ungefär 3A tum breda.
Jag tror, att detta vore ett mycket bättre medel att bringa dem
till en rätt uppfattning af saken än att understödja dem med penningebidrag.
Detta skulle till och med i Jämtland kunna hjälpa
bättre än att utfärda ett förbud mot att köra med tallriksharfvar
på de allmänna vägarna, ty hjuldon med två centimeter breda
ringar är väl närmast att jämföra med tallriksharfvar.

Jag ber, herr talman, att få yrka bifall till utskottets utlåtande.

Herr Biesért: Herr talman! Jag skulle kunna inskränka mig
till att instämma i det yttrande, som herr Lindhagen haft i denna
fråga, och sålunda yrka bifall till hans vid betänkandet fogade reservation.
Men jag kan dock icke underlåta att ytterligare säga
några få ord.

Jag kan icke vara med om, hvad lagutskottet i sin motivering
säger, lika litet som jag kan gilla, hvad herr Persson i Tällberg
nyss anförde. Det är ju så, att, om man icke vill en reform, det
är mycket lätt att resa alla möjliga svårigheter i vägen för densamma.
Men vill man den verkligen, vill man det mål, som denna
reform afser, så tror jag också, att det är lika lätt att undanröja
de svårigheter, som herr Daniel Persson och lagutskottet hafva uppkonstruerat.

Faktum är, att på åtskilliga ställen i vårt land såsom en följd
af allt för smala bjulringar hafva uppkommit sådana förhållanden,
att väghållningen är så godt som omöjlig. Faktum är, att bredare
hjulringar skulle i väsentlig mån kunna afhjälpa detta fel, och faktum
är också, att lagstiftningen i många andra länder inskridit för
att förhindra vägarnes förstörande genom opraktiska åkdon. Då
synes det mig, som om det skulle vara mycket märkvärdigt, om
icke äfven vi i vårt land skulle med fördel kunna beträda denna
väg,

Slutligen vill jag nämna, att enligt upplysning, som jag nyss erhållit,
Första Kammaren antagit herr Lindhagens motion, och då
synes det mig ganska egendomligt, om icke denna kammare skulle
kunna göra detsamma.

Jag yrkar bifall till den föreliggande reservationen.

Angående
lagbestämmelser
i syfte att
hjulringar å
arbetsåkdon
skola hafva
viss fastställd
bredd.

(Forts.)

N:o 19. 32

Angående
agbestämmelser
i syfte att
hjulringar å
arbetsåkdon
skola hafva
viss fastställd
bredd.

(Forts.)

Lördagen den 20 Februari.

Med herr ] desert förenade sig friherre De Geer.

Herr Olsson i Mårdäng: Herr talman, mina herrar! Hå jag
biträdt den mening, som uttalats i herr Lindhagens reservation,
skall jag be att med några ord få angifva skälen därför.

Jag har därvid icke uteslutande påverkats af de skäl, som motionären
framhållit. Förhållandet är nämligen det, att denna fråga
i min hemort sedan flera år tillbaka diskuterats man och man emellan
och äfven på kommunalstämmor, där jag själf varit med, och
detta visar, att orter finnas, där man önskar, att någonting måtte
göras. Då den begränsning, som innefattas i herr Lindhagens reservation,
enligt mitt förmenande icke alls skulle blifva besvärlig vare
sig för herr Daniel Perssons små hästfötter eller för annat sådant,
så kan jag icke finna, hvarför man nu skall torna upp hinder, som
i verkligheten aldrig komma att visa sig. Jag skall åtminstone för
min del be att få taga afstånd från ett sådant tillvägagångssätt
gent emot en motionär, som nu tagit upp en sak, hvilken för orten
verkligen anses vara en mycket viktig reform.

Jag ber få yrka afslag å utskottets hemställan och bifall till
herr Lindhagens reservation.

Herr Karlsson i Mo: Blott några få ord med anledning af
herr Perssons i Tällberg yttrande.

Han föreslog eu mycket radikal kur för ernående af mitt syftemål,
och det var, att staten helt och hållet skulle indraga sitt bidrag
och på sådant sätt tvinga fram bredare hjulringar. Men jag
ber att få underrätta både honom och andra här i kammaren, som
tänka på samma sätt, att det hos oss i norra Jämtland endast är
i få fall, som de väghållningsskyldige syssla med forkörningen, i
det att det i allmänhet är så kallade »yrkesskjutsare», som syssla
därmed år ut och år in. Följaktligen skulle det medel, som herr
Persson i Tällberg föreslog, vara helt och hållet förfeladt.

Det var endast detta, jag ville säga, och jag ber fortfarande
att få yrka bifall till reservationen.

Öfverläggningen var härmed afslutad. Under densamma hade
yrkats dels bifall till utskottets hemställan, dels afslag därå och bifall
i stället till den af herr Lindhagen med flere afgifna, vid utlåtandet
fogade reservationen. Sedan herr talmannen gifvit propositioner
å dessa yrkanden, förklarade herr talmannen sig anse den
senare propositionen vara med öfvervägande ja besvarad. Men som
votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och anslagen följande
voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren med afslag å lagutskottets hemställan
i utskottets förevarande utlåtande n:o 9 bifaller den af herr

Lördagen den 20 Februari.

33 N:0 19.

Lindhagen med flere afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen, Angående
röstar lagbestämmel ser

i syfte att

_ hjulringar ä

arbetsåkdon

D§n, det ej vill, röstar

Nej;

skola hafva
viss fastställd
bredd.
(Forts.)

Sinner Nej, har kammaren bifallit utskottets berörda hemställan.

\ oteringen utföll med 107 ja mot 72 nej; och både alltså kammaren
med afslag å utskottets hemställan bifallit''den af herr Lindhagen
med flere afgifna, vid utlåtandet fogade reservationen.

§ 13.

Lagutskottets härefter föredragna utlåtande n:o 10, i anledning
af väckt motion om ändring af § 136 i skiftesstadgau m. m.,
blef af kammaren godkändt.

§ 14.

Efter föredragning slutligen af lagutskottets utlåtande n:o 11,
i anledning af väckt motion angående ändring af 35 § väglagen,
i syfte att ökadt inflytande å förrättningsmännens beslut må beredas
vid vägsvner biträdande nämndemän, lämnades på begäran ordet
till motionären

LIerr Jansson i Krakerud, som yttrade: Det är ju vanligt, att
motionärer klandra ett utskott, då detta ej tillstyrkt deras motioner.
Jag däremot vill för min del säga, att jag ej finner någon
anledning att klandra detta lagutskottets utlåtande. Och jag har
så mycket mindre anledning därtill, som utskottet lämnat den upplysningen,
att i det förslag till ny väglag, som man har för afsikt,
att framlägga, Kungl. Maj:t redan har låtit införa en bestämmelse
i samma syfte, som det jag med min motion har velat vinna; och
då så är, är det alldeles gifvet, att ej utskottet kunnat komma till
annat slut än det gjort.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 15.

Justerades protokollsutdrag.

Andra Kammarens Prof lf)04. N:o 19

3

N:o 19. 34

Lördagen den SO Februari.

§ 16.

Till bordläggning anmäldes:
statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 7, angående regleringen af utgifterna under liksstatens
sjätte hufvudtitel, innefattande anslagen till civildepartementet;

n:o 30, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor
rörande anslag under riksstatens tredje hufvudtitel;

n:o 31, i anledning af Kungl. Maj ds proposition angående försäljning
af eu till förra rustmästarebostället 1/i mantal Frängsbo
n:o 2 i Östergötlands län hörande lägenhet;

n:o 32, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
till staden Ystad af en inom dess område belägen förutvarande
hospitalsjord;

n:o 33, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af ett till förra sergeantsbostället n:is 13, 15 och 17 Eslöf
i Malmöhus län hörande område;

n:o 34, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af torp under förra kaptensbostället Helgesta n:is 1 och 2
i Södermanlands län;

n:o 35, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Södermanlands läns landsting af visst, Gripsholms slott
tillhörande område;

n:o 36, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till handlanden J. Lundström af två jordområden utaf den
staten tillhöriga Landskrona—Ängelholms järnväg;

n:o 37, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående jordbyte
vid Gnesta järnvägsstation; och

n:o 38, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället 1/i mantal Gillstad n:0 4
Borrgård i Skaraborgs län;

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 1,
i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen angående
förekommande af lungsotssmitta; samt

Andra Kammarens femte tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 2, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
afveckling af allmänna hypoteksbanken.

§ 17.

Kammaren beslöt efter hemställan af herr talmannen, som förmälde
sig hafva om tiden för valen samrådt med Första Kamma -

Lördagen den 20 Februari.

35 N:o 19.

rens talman, att nästa onsdag den 24 innevarande februari företaga
val af tjugufyra valmän för utseende af fullmäktige i riksbanken
och riksgäldskontoret jämte suppleanter för fullmäktige äfvensom
af sex suppleanter för dessa valmän.

§ 18.

Afgåfvos följande nya motioner, nämligen af:

herr L. K. Broek m. fl., n:o 192, i anledning af Kungi. Maj:ts
proposition angående ändrad anordning af rikets allmänna läroverk
samt lönereglering för de vid dem anställda lärare;

herr C. A. Lindhagen, n:o 193, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad anordning af rikets allmänna läroverk
samt lönereglering för de vid dem anställda lärare;

herr K. Starbäck, n:o 194, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
skyddsåtgärder för vårt lands natur och naturminnesmärken
;

herr M. Sundström m. fl., n:o 195, i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående ändrad anordning af rikets allmänna läroverk
samt lönereglering för de vid dem anställda lärare; och

herr P. 0. Lundett, n:o 196, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående ändrad anordning af rikets allmänna läroverk
samt lönereglering för de vid dem anställda lärare.

Dessa motioner blefvo på begäran bordlagda.

§ 19.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:
herr J. Larsson i Presstorp under 8 dagar fr. o m. d. 24 febr.,

	L. K. Broek	. » 2 »		» 23 »
	S. 0. Nyländer	:> 8 »	»	» 24 »
»	J. G. Forsberg	» 6 »	»	» 22 »
»	■J. Persson i Arboga	» 7 »		»23 »
	0. A. Brodin	» 8 »	»	» 22 »
1	K. Karlsson i Mo	» 6 »		» 22 »

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 1,44 e. m.

é

In fidem

Herman Palmgren.

N:0 19. 36

Tisdagen den 23 Februari.

Tisdagen den 23 februari.

Kl. Vi 3 e. m.

§ I Justerades

protokollet för den 16 innevarande februari.

§ 2.

Upplästes följande till kammaren inkomna läkareintyg:

Att riksdagsmannen herr G. Jansson till följd af sjukdom
(Influenza) är förhindrad att under de närmaste dagarne bevista
Riksdagens sammanträden, intygar
Stockholm d. 28/2 1904.

Hugo Chr. Andersson.

Leg. läkare.

Herr statsrådet m. m. H. G. Westring aflämnade Kung! Maj:ts
propositioner till Riksdagen:

angående upplåtelse till landtförsvaret af ett Visborgs kungsladugård
tillhörande område;

angående beviljande af vissa förmåner för enskilda järnvägsanläggningar;
och

med förslag till lag angående vissa åtgärder mot utbredning
af lungsot.

Dessa propositioner bordlädes.

§>

Föredrogos hvar för sig och hänvisades till statsutskottet
Kungl. Maj:ts å kammarens bord hvilande propositioner till Riksdagen
:

angående pension å allmänna indragningsstaten åt sergeanten
vid Lifgarde! till häst F. A. Lindqvist;

angående pension å allmänna indragningsstaten åt förvaltaren
vid ammunitionsfabrikens afdelning å Marieberg C. AV. Sjöstedt;

Tisdagen den 23 Februari.

37 N:o 1».

angående pension å allmänna indragningsstaten åt fyra arbetare
vid Karlsborgs fästningsbyggnad;

om anslag till restaurering af Gråbrödraklostret i Ystad; Och

angående pension för extra ordinarie professorn L. F. Läffler.

§ 5-

Efter föredragning häruppå af de på kammarens bord hyllande
motioner hänvisades:

herr L. K. Broclcs m. fl. motion, n:o 192, till Riksdagens särskilda
utskott;

herr C. A. Lindhagens motion, n:o 193, till Riksdagens särskilda
utskott;

herr K. StarbäcJcs motion, n:o 194, till kammarens tillfälliga
Utskott n:o 1;

herr M. Sundströms m. fl. motion, n:o 195, till Riksdagens
särskilda utskott; och

herr IJ. O. Lundells motion, n:o 196, likaledes till Riksdagens
särskilda utskott.

§ 6.

Statsutskottets härefter föredragna utlåtande, n:o 7, blef å nyo
bordlagdt.

§ 7-

Efter föredragning häruppå af statsutskottets memorial, n:o 30,
i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut i vissa frågor rörande
anslag under riksstatens tredje hufvudtitel, blefvo de däri föreslagna
voteringspropositionerna af kammaren godkända.

§ *•

Slutligen föredrogös, men bordlädes åter statsutskottets utlåtanden
n:is 31, 32, 33, 34, 35, 36, 37 och 38, Andra Kammarens
andra tillfälliga utskotts utlåtande n:o 1 samt Andra Kammarens
femte tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2.

§ 9.

Anmäldes och godkändes:

dels statsutskottets förslag till Riksdagens skrivelser:

N:o 19. 38

Tisdagen den 23 Februari.

n:o 7, till Konungen, angående utredning i fråga om användning
af den för statsverkets räkning inköpta fastigheten n:o 1 i
kvarteret Lejonet i Stockholm; och

n:o 8, till fullmäktige i riksgäldskontoret, angående riksgäldskontorets
förvaltning under den tid, som förflutit, sedan ansvarsfrihet
senast tillerkändes fullmäktige i nämnda kontor;

dels ock sammansatta stats- och bankoutskottets förslag till
Riksdagens skrivelser:

n:o 9, till fullmäktige i riksbanken, i anledning af verkställd
granskning af fullmäktiges i riksbanken och fullmäktiges i riksgäldskontoret
åtgärder för utförande af det dem gemensamt lämnade
uppdrag i fråga om uppförande å Helgeandsholmen af riksdags-
och riksbankshus; och

n:o 10, till fullmäktige i riksgäldskontoret, i anledning af verkställd
granskning af fullmäktiges i riksbanken och fullmäktiges i
riksgäldskontoret åtgärder för utförande af det dem gemensamt
lämnade uppdrag i fråga om uppförande å Helgeandsholmen af
riksdags- och riksbankshus.

§ io.

Justerades protokollsutdrag.

§ Il Till

bordläggning anmäldes Andra Kammarens andra tillfälliga
utskotts utlåtande n:o 3, i anledning af motion rörande föreslagen
ändring af 22 § i kuDgl. förordningen den 24 oktober 1885 angående
försäljning af vin, maltdrycker in. m.

§ 12.

Afgåfvos följande nya motioner, nämligen af:

herrar N. T. B. Lindgren i Oskarshamn och Ä. 11. Hammarskjöld,
n:o 197, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående
ändrad anordning af rikets allmänna läroverk samt lönereglering
för de vid dem anställda lärare;

herrar K. E. von Geijer och N. Andersson i Pettersborg,
n:o 198, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ändrad
anordning af rikets allmänna läroverk samt lönereglering för de
vid dem anställda lärare;

herr H. Hedlund, n:o 199, om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående
aflöningssättet för cheferna vid statens affärsdrifvande verk; och

39 N:o 18.

Tisdagen den 23 Februari.

_ herr H. Öhngren, n:o 200, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition
angående ändrad anordning af rikets allmänna läroverk
samt lönereglering för de vid dem anställda lärare.

Dessa motioner bordlädes på begäran.

§ 13.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr M. J. Täcläinä
» P. Hellström

» C, Wallis

» J. JE. Biesert
» J. E. A. Ohlsson i
» C. Olsson i Viken

under B dagar fr. o. m. d. 24 febr.,

Halmstad »

8

4

4

8

14

24
» 24
* 24
» 24
» 25

och

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,5 2 e. m.

In fidem

Herman Palmgren.