1903. Första Kammaren. N:o 22 (Riksdagens protokoll 1903:22)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1903. Första Kammaren. N:o 22.

Tisdagen den 10 Mars.

Kammaren sammanträdde kl. 2.3 o e. m.

Upplästes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 23, till Konungen, i anledning af Kungl. Majrts
proposition om vissa ändringar i förordningen angående bevillning
af fast egendom samt af inkomst den 3 december 1897.

Justerades protokollet för den 3 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes
bevillningsutskottets memorial:

n:o 23, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande n:o 21, i anledning af väckta motioner
om ändring i tullsatserna för vissa kopparfabrikat; och

n:o 24, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
memorial n:o 22, angående höjning af tullen å
vissa slag af elektriska maskiner; äfvensom

bankoutskottets memorial n:o 4, om användande af bankovinsten
för år 1902.

Vid föredragning af herr af Burdus den 7 i denna månad bordlagda
motion, n:o 48, angående skrifvelse till Konungen i fråga om
införande i folkskolor och elementarläroverk af undervisning i skogsvård
m. m., beslöt kammaren hänvisa denna motion till sitt tillfälliga
utskott n:o 1.

Första Kammarens Prat. 1903. N:o 22.

N:0 22.

Motion i fråga
om skogsvårdsutgifter
m. m.

2 Tisdagen den 10 Mars.

Föredrogs den af herr Bremberg den 7 innevarande månad väckta
och då bordlagda motionen, n:o 49, angående skrifvelse till Konungen
i fråga om skogsvårdsafgifter m. m.

Herr Bremberg: Jag skall bedja, att min motion, n:o 49, delas
så, att hvad jag föreslagit med anledning af Kungl. Maj:ts proposition
n:o 46 blir en motion och det öfriga en annan.

Denna anhållan bifölls, hvarefter ifrågavarande motion i enlighet
därmed fördelades i två motioner, af hvilka den ena fick bibehålla
ordningsnumret 49 och ofvannämnda öfverskrift samt den andra
erhöll n:o 50 och öfverskriften »i anledning af Kung], Maj:ts proposition
med förslag till lag angående vård af enskildes skogar och
till lag angående skyddsskogar»;

och blefvo motionerna därpå hänvisade till särskilda utskottet
n:o 2.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
statsutskottets den 7 innevarande mars bordlagda utlåtande n:o 10,
äfvensom lagutskottets samma dag bordlagda memorial och utlåtande
n:is 36 och 37.

Justerades tre protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2.4 2 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Onsdagen den 11 Mars.

N:0 22.

Onsdagen den 11 Mars.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 4 i denna månad.

Upplästes ett inlämnadt läkareintyg af följande lydelse:

Att ledamoten af Riksdagens Första Kammare herr universitetskansleren
G. F. Gilljam på grund af sjukdom (bronchitis acuta) är
förhindrad att under den närmaste tiden bevista Riksdagens förhandlingar
intygas härmed.

Stockholm den 10 mars 1903.

J. F. Svedberg.
Med. dr.

Anmäldes och bordlädes:

sammansatta bevillning- och lagutskottets utlåtande n:o 1, med
anledning af väckta motioner angående beskattning af utlänningar
för konserter och dramatiska eller andra föreställningar; äfvensom
Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 2, i anledning
af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t angående förenkling
i sättet för markegångsprisens bestämmande.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 24, angående Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda
framställningar om anslag till nya byggnader och anläggningar vid
statens redan trafikerade järnvägar; samt

n:o 25, i anledning af Kungl. Maj:ts i statsverkspropositionen
gjorda framställning om anslag till anskaffande af ny rörlig materiel
vid statens redan trafikerade järnvägar.

N:o 22.

Ifrågasatt
anslag till
ytterligare tre
landtbruksing
enjör er.

4 Onsdagen den 11 Mars.

Vid föredragning af bevillningsutskottets under gårdagen bordlagda
memorial:

n:o 23, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets betänkande n:o 21, i anledning af väckta
motioner om ändring i tullsatsema för vissa kopparfabrikat, och
n:e 24, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut rörande
bevillningsutskottets memorial n:o 22, angående höjning af tullen å
vissa slag af elektriska maskiner,

godkändes de föreslagna voteringspropositionerna.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
bankoutskottets nästlidne dag bordlagda memorial n:o 4.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 7 och 10 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 10,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens nionde hufvudtitel,
innefattande anslagen till jordbruksdepartementet.

Punkterna 1—4.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 5.

Herr Hägglund: Herr grefve och talman! Mina herrar!

Såsom af statsutskottets föreliggande betänkande i anledning af min
motion framgår, ägde vi här i landet redan år 1874 12 landtbruksingenjörer,
och dessa landtbruksingenjörers tjänstgöringsområde utgjorde
vid den tiden tvänne län i genomsnitt. På denna punkt stå
vi ännu beträffande Yästernorrlands och Jämtlands län, oaktadt landtbruksingenjöremas
antal under årens lopp så småningom ökats, så
att de år 1884 utgjorde 20 och år 1892 21.

Under de 19 sist förflutna åren, eller från och med år 1884,
har sålunda endast en ny landtbruksingenjör inom landet blifvit
anställd.

Vid sådant förhållande torde det'' nu icke få anses för tidigt,
att flere landtbruksingenjörer anställas, så att behofvet af deras verksamhet
i någon mån må tillfredsställas. Upprepade påminnelser hafva
också i denna riktning blifvit framställda hos landtbruksstyrelsen,
bland annat af kungl. hushållningssällskapet i Yästernorrlands län,
hvilket gjort trenne särskilda framställningar i ämnet, dock utan
resultat.

Arealen inom de fyra nordligaste länen utgör i det närmaste
6/g af landets hela område, och på denna ofantliga yta finnas icke
flere än tre landtbruksingenjörer anställda, då däremot inom landets

IM:o 22.

Onsdagen den 11 Mars. o

öfriga delar finnas icke mindre än 18 landtbruksingenjörer. Denna
fördelning eller placering synes mig icke fullt rättvis och billig emot
Norrland.

När och hvar den s. k. stora norrlandsfrågan, som under de
senare åren kommit upp på dagordningen, kommer på tal, hör man
ofta sägas och med skärpa framhållas, åtminstone ifrån vissa håll,
att bönderna däruppe i Norrland skola mera beflita sig om att på
ett mera modernt och effektivt sätt sköta sitt jordbruk.

Man menar då, att, ifall de det göra, de utan risk och våda
skola kunna öfverlåta sina skogstillgångar till de stora bolagen och
godt lefva allenast på jordbruksnäringen.

Om det under detta tal ligger någon sanning och något allvar,
så är det väl från statens synpunkt en oafvislig plikt att se till, att
dessa bönder och jordbrukare däruppe komma i rikligare tillfälle att
få kännedom om de nya metoder, som äro nödvändiga för jordbrukets
rätta skötsel. Det kan dock icke vara väl beställdt åtminstone hvad
beträffar Yästernorrlands län, där förhållandena äro sådana, att den
för Västernorrlands och Jämtlands län gemensamt anställde landtbruksingenjören
är boende inom Jämtlands län, där han har mer än
tillräckligt arbete, så att Yästernorrlands läns jordbrukare hittills
icke hafva erhållit någon nytta af hans verksamhet.

Däremot hafva västernorrlänningarne varit hänvisade till landtbruksingenjören
i Kalmar län.

Denne landtbruksingenjör är dock gifvetvis upptagen af de
göromål, som förekomma inom det län, där han är anställd, och afståndet
mellan Kalmar och Västernorrlands län utgör för öfrigt 100
mil. Visst är det en sanning, att vi norrlänningar icke äro synnerligen
skuggrädda för de stora utstånden, men 100 mil är dock ett
så pass stort afstånd, att verkningarne däraf i detta fall måste visa
sig. Större delen af Yästernorrlands läns innebyggare veta ännu
icke den dag, som i dag är, hvar de hafva sin landtbruksingenjör,
ja, många veta icke ens, att staten tillhandahåller dem kostnadsfri
undervisning af landtbruksingenjör.

Vill man verkligen på allvar bibehålla och om möjligt söka
föröka den själfägande bondestammen däruppe, så är det enligt min
åsikt en oafvislig plikt att också söka än mer befrämja och utveckla
jordbruksnäringen i Norrland. Detta är så mycket mera af behofvet
påkalladt, som jordbrukarne därstädes hafva att täfla med storindustrien
i fråga om arbetskostnaderna, och beträffande denna täflan
hyser jag den farhågan, att jordbrukarne skola komma att duka
under, i den mån och med den hastighet, som den jordbrukande
befolkningen däruppe förminskar eller förintar sina skogstillgångar.

Med hvad jag sålunda haft äran anföra och under åberopande
af min motivering i motionen, har jag enligt min åsikt till fullo
ådagalagt behofvet af flere landtbruksingenjörer i synnerhet i Norrland.

Jag skall dock, herr grefve och talman, då jag af statsutskottets
motivering erhållit viss förhoppning om att Riksdagen skall bchjärta
detta behof, så snart Kungl. Maj:t därom gör framställning — och

Ifrågasatt
anslag till
ytterligare
tre landtbi''uksingenjörer.

(Forts.)

N:o 22. 6 Onsdagen den 11 Mars.

jag hoppas, att detta icke skall låta vänta på sig så länge — icke
nu framkomma med något yrkande.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren utskottets
i föreliggande punkt gjorda hemställan.

Punkterna 6—16.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Om anslag till
upphjälpande
af jordbruket i
Väster- och
Norrbotten.

Punkten 17.

Herr Bremberg: Det förvånar mig ganska mycket, att statsutskottet
icke kunnat biträda min motion. Det torde ledsamt nog
vara gifvet, att, då den nu blifvit hänvisad till norrlandskommittén,
den där får hvila i många år, utan att vinna någon lösning.

Hvad jag begärt är ju icke mycket. Jag vill ju ingenting annat
än skaffa kunskap till de nordliga länens befolkning, så att den i
framtiden skall kunna odla sina myrar och därigenom skaffa sig
foder för en större kreatursstam.

Del är ju alldeles klart, att i och med detsamma, som industrien
växer, äfven befolkningen däruppe växer, och då dessa nordliga län
redan förut icke kunnat föda en stor kreatursstam, som blifver behöflig,
så är det ju tydligt, att de icke heller i framtiden under nuvarande
förhållanden skola kunna göra det. Då måste naturligtvis
också hvarje gång, som ett nödår inträffar, nöden blifva allt större.
Det vore då bättre, synes det mig, att använda litet pengar för att
kunna drifva fram jordbruket, så att man icke under svåra år skulle
behöfva gifva befolkningen allmosor, såsom nu sker.

Då emellertid statsutskottet ändock har visat sig mycket välvilligt
i sin motivering, hoppas jag, att Kungl. Maj:t skall taga upp
frågan till en annan Riksdag, och jag skall därför nu icke göra något
yrkande.

Herr Wijk: Då motionären slutade med att icke göra något
yrkande, kunde det ju kanske vara onödigt att vidare upptaga kammarens
tid, men jag vill dock påpeka, eftersom motionären begär
400,000 kronor till ibland annat försöksfälts anordnande, att Kungl.
Maj:t i en annan punkt under nionde hufvudtitehi har begärt ett
anslag till tvenne assistenter vid en kemisk-växtbiologisk anstalt i
Luleå för att åstadkomma försöksstationer i Norrbottens län. Vidare
finnes ju äfven ett anslag för befrämjande af det mindre jordbruket,
afsedt för hela landet, och Norrbotten och Västerbotten hafva ju
lika väl som andra landsdelar rättighet att söka erhålla del af detta
anslag.

Då dessutom en norrlandskommitté nu är tillsatt för att utreda
förhållandena i vissa jordbrukshänseenden, så synes det mig väl
mycket begärdt, att Riksdagen skulle bifalla den föreliggande motionen.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag.

Onsdagen den 11 Mars. 7

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
utskottets i förevarande punkt gjorda hemställan.

Punkten 18.

Herr statsrådet 0delberg: Huru stor min tacksamhet Lin är
emot statsutskottet, som i år så välvilligt behandlat den nionde
hufvudtiteln, så anser jag mig likväl icke förhindrad att protestera
emot det slut, hvartill utskottet kommit i den nu föredragna punkten.

Den verkligen beklagansvärda tillbakagång, som alltsedan år
1895 ägt rum beträffande svinskötseln i vårt land, hvilken tillbakagång
är skönjbar i den kollosala ökningen af importen, på samma
gång som exporten af fläsk i så väsentlig grad nedgått, synes mig
med nödvändighet bjuda, att från statens sida någonting åtgöres för
att råda bot" för detta missförhållande, helst som äfven under nuvarande
förhållanden en lönande svinskötsel ej bör vara omöjlig här

i landet. , , , . 0, .

Hushållningssällskapens ombud, som voro samlade har i Stockholm
år 1901, hade också denna fråga till behandling, och den öfverläggning,
som då fördes, resulterade i en skrifvelse till landtbruksstyrelsen
med begäran om åtgärders vidtagande, för att en statskonsulent
i svinskötsel måtte blifva anställd. Landtbruksstyrelsen,
som till fullo delade ombudens uppfattning, har också hos Kungl.
Maj:t därom gjort framställning.

För min del är jag också af den åsikten, att hvad som för
närvarande i detta afseende kan göras ifrån statens sida, det är. att
anställa en sådan konsulent. Kungl. Maj:t har nu också hos Riksdagen
begärt 5,000 kronor för ändamålet i fråga, däraf dock 3,000
kronor beräknats som arfvode och 2,000 kronor som reseersättning.

Statsutskottet har ju välvilligt velat ställa 5,000 kronor till
Kungl. Majits förfogande, men ej för att anställa en konsulent, utan
föreslår, att beloppet skall, i enlighet med en af herr CarlheimGyllensköld
i Andra Kammaren väckt motion, fördelas bland hushållningssällskapen
till svinafvelns förbättrande.

Jag får för min del bekänna, att jag, då jag först tog del af
motionen, icke trodde, att det var motionärens allvarliga mening
att för densamma kunna vinna gehör i statsutskottet, utan jag tiodde
snarare, att motionen framkommit för att motarbeta Kungl. Maj:ts
förslag.

De jämförelsevis små pekuniiira uppoffringar, som behöfva goras
i de olika orterna för att upphjälpa svinskötseln, det ma nu vara vare
sig genom inköp af afvelsdjur, upprättande af afvelscentra eller premiering
af svinkreatur eller andra åtgärder, äro icke större, än att hushållningssällskapen
mycket väl utan något bidrag af statsmedel böra
kunna komma ut med dem. Icke heller utgöra 5,000 kronor, fördelade
på 26 hushållningssällskap, således 200 å 300 kronor för hvarje, en
tillräcklig väckelse för hushållningssällskapen att öka sina anslag för
svinskötselns befrämjande. Det är icke penningar, vi behöfva till
hushållningssällskapen, ty de reda .sig nog med de medel, de hafva,

N:o 22.

Anslag till
svinafvelns befrämjande.

N:o 22.

Anslag til l

svinafvelns be

främjande.

(Forts.)

Onsdagen den It Mars.

utan det är upplysning, undervisning och initiativ, som behöfvas i deolika
orterna. Och hvad tron I, mine herrar, att en duglig konsulent,
som är intresserad för sin uppgift, icke skall kunna uträtta
genom att hålla föredrag vid hushållningssällskapens, landtmannaföreningars
och landtbruksklubbars sammanträden eller genom att
tillhandagå jordbrukarne med upplysningar vid inköp af afvelsdjur,
vid upprättande af förslag eller ritningar till svingårdar eller svinstallar,
vid uppgörande af utfodringsförslag o. s. v.? En mycket stor
uppgift, som han har att fylla, är ock att försöka verka för, att
renhållningen i våra städer ordnas på ett sådant sätt, att den massa
med köksaffall, som nu helt och hållet förfares, blefve tillvaratagen,
såsom man försökt göra i en stad, nämligen Eskilstuna. Och hvad
tron I icke, mine herrar, en styrelse, under hvilken en sådan tjänsteman
skulle sortera, borde hafva för nytta af hans arbete vid befrämjandet
af denna gren af landtbruket?

Jag vet väl, att statsutskottet hyser en panisk förskräckelse
för beviljandet af medel för anställandet af tjänstemän, och jag undrar
icke alls därpå, ty det är ju helt och hållet beroende på, hvilken
person för ändamålet förvärfvas, om medlen skola komma till någon
nytta eller icke. Kungl. Maj:t har dock härvidlag varit så försiktig
att begära medlen på extra stat, för att, om den rätte personen ej
erhålles eller om åtgärden befhmes icke vara lämplig, Riksdagen
då när som helst må kunna draga in anslaget.

Jag är emellertid statsutskottet mycket tacksam, som velat
ställa dessa medel till Kungl. Maj:ts förfogande, och jag är ock
fullt förvissad om att de skola finna användning, men jag är däremot
ej fullt öfvertygad om att användningen kommer att blifva till
Riksdagens belåtenhet.

Då emellertid en ledamot af statsutskottet, som tillika är en
framstående jordbrukare och ordförande i ett hushållningssällskap,
reserverat sig emot utskottets hemställan och yrkat bifall till Kungl.
Majrts förslag, så skall jag, såsom ledamot af denna kammare, anhålla
att äfven få yrka bifall till Kungl. Maj:ts förslag.

Herr Wijk: Det är ju gifvet, att i denna fråga såsom i många
andra olika åsikter skola framträda. Så har nu här inom statsutskottet
den uppfattningen gjort sig gällande, att man skulle nå
det mål, hvartill man ville komma, fortare och bättre genom att
understödja hushållningssällskapen än genom att anställa en konsulent
för hela riket. Man har icke trott, att anställandet af en dylik
tjänsteman skulle kunna hafva den stora verkan, som Kungl. Maj:t
har velat se uti en sådan åtgärd. Jag erkänner fullväl och instämmer
därvid i uttalandet från statsrådsbänken, att, om man endast skulle
hålla sig till de 5,000 kronorna, detta belopp är alldeles för ringa
och, sedt från den synpunkten, skulle jag för min del helst vara
med om att afslå motionen. Men ett utslag skulle lätt kunna uppfattas
som att man ej ville göra något för att befrämja denna näringsgren,
och för en sådan tydning bör man ej utsätta sig. Det är
visserligen sant, att 5,000 kronor, fördelade på hushållningssällskapen,

Onsdagen den 11 Mars. 9 N:0 22.

äro en bagatellsumma, men det står ju Kungl. Maj:t fritt att till ett Anslag till
kommande år begära ett större anslag, och jag hoppas också, att svt?‘jfveh>\be''
Kungl. Maj:t, om så erfordras, kommer med en dylik framställning.

Det är på grund af dessa förhållanden, som jag för min enskilda
del biträdt herr Carlheim-Gyllenskölds motion, och ber därför nu
att få yrka bifall till utskottets förslag.

Herr Tamm, Hugo: För min del erkänner jag, att jag fullkomligt
delar statsutskottets uppfattning däri, att det icke kan vara
skäl att anställa en konsulent, och därom skall jag ej vidare yttra
mig. Men däremot vill jag säga, att på mig gjorde de skäl intryck,
som af herr statsrådet framfördes för att detta lilla anslag, som
utgör knappt 200 kronor för hvarje hushållningssällskap, icke skall
beviljas alls. Enligt min uppfattning gick herr statsrådets anförande
ut på att antingen en konsulent skulle anställas eller att frågan på
de skäl, som anfördes, skulle rent afslås. Jag får säga, att jag
anser skälen för den sista åsikten så talande, att jag för min del
skall understödja honom däri.

Jag anhåller om rent afslag.

Friherre Klingspor: Jag har begärt ordet med anledning af
en passus i jordbruksministerns uttalande till statsrådsprotokollet i
denna fråga. Här står nämligen nederst på sid. 63 i statsutskottets
betänkande: »Det af landtbruksstyrelsen uti dess underdåniga skrifvelse
påvisade sakförhållande, att produktionen af fläsk inom landet icke
förslår att fylla det förefintliga behofvet, påkallar utan tvifvel ett
allvarligt beaktande.

Den förnämsta anledningen därtill, att svinafveln icke intager
den plats inom vår landthushållning, densamma rätteligen borde tillkomma,
är enligt mitt förmenande otvifvelaktigt att söka däri, att
icke något för svinuppfödning lämpligt fodermedel står jordbrukarne
till buds för sådant pris, att med användande däraf en lönande
fläskproduktion kan bedrifvas, och måste jag på grund häraf äfven
såsom min åsikt uttala, att, för så vidt ett verkligt uppsving i stort
sedt inom svinafveln i landet skall kunna förväntas, med nödvändighet
påkallas åtgärder i syfte att bereda möjlighet för svinuppfödare att
till antagligt pris kunna förskaffa sig ett dylikt fodermedel»; och i
nästa punkt står: »I detta ämne lärer jag emellertid få tillfälle att
i annat sammanhang inför Eders Kungl. Maj:t närmare uttala mig».

Detta betyder således, att jordbruksministern förklarar, att anledningen,
hvarför svinproduktionen icke nått den höjd, som vore
önsklig, är den, att jordbrukarne icke hafva något billigt fodermedel,
och att han vill bota detta missförhållande genom majstullens borttagande.
Det är mot detta, jag ber att få protestera. Jag anser
denna fråga om anställande af en konsulent så till vida hafva sammanhang
med frågan om majstullen, att om denne konsulent skall hafva
sitt hufvudkvarter på en plats, där sådana läror predikas, som att
majstullen är hufvudanledningen, hvarför fläskproduktionen ej går
framåt, så är hans anställande ganska betänkligt. Han skulle sedan

N:0 22.

Anslag till

svinafvelns be

främjande.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars.

genomsyra hela landet med en sådan uppfattning, som, äfven om
den vore i viss mån riktig, likväl är olämplig. Detta därför, att
det är en gifven sak, att skola vi åstadkomma produktion i någon
gren af jordbruket, bör detta ske genom att vi främst tillgodogöra
oss våra egna produkter och icke grunda en sådan produktion på
import. Det är i strid mot hela grunduppfattningen i landet, och
det synes mig, som om detta borde vara det sista, som skulle stå
på programmet inom såväl landtbrulcsstyrelsen som jordbruksdepartementet.
Chefen för detta departement har ju också efteråt nämnt,
att det finnes ganska värdefulla saker för denna produktion att taga
vara på inom landet, särskildt köksaffallet i städerna. Det är efter
min uppfattning mycket lämpligare att koncentrera sin uppmärksamhet
på dylikt, och jag tror. att om landtbruksstyrelsen och jordbruksdepartementet
under de gångna åren hade lagt ner litet mer
arbete på att upplysa befolkningen om dessa saker, hade säkerligen
den erfarenhet, som svinuppfödarne här i landet fått under de senare
åren, icke blifvit så dyrbar, och en hel del kostnader sparats. Det
finnes ett rikt fält för arbete i denna riktning.

Det är också en annan sak, som jag anser mig böra påpeka.
Jordbruksministern framhöll nu åter den beklagansvärda ökningen af
lläskimporten och minskningen af samma export. Detta står omtaladt
i statsrådsprotokollet och upprepas till och med i protokollet af
den 23 januari, och detsamma upprepas ytterligare i dag. De officiella
siffrorna för år 1902, som länge varit kända, visa emellertid, att
denna uppfattning är alldeles oriktig, livilar på en alldeles oriktig
grundval. Ty under åren 1898 — 1901 var verkligen importen af
fläsk betydlig och uppgick till i medeltal mellan 10 och 11 millioner
kilogram, hvaremot exporten var ganska liten. Men 1902 års siffror
visa, att importen minskats till hälften af nyssnämnda summa, eller
till mellan 4 och 5 millioner kilogram, samt att exporten fördubblats,
så att den uppgått till öfver 2 millioner kilogram. Det hade då
varit lämpligt, att vid det uttalande, som jordbruksministern hade
den 23 januari, då dessa siffror voro kända, ministern på något sätt
beaktat detta, i stället för att fästa uppmärksamheten på de äldre
siffrorna. Att fläskproduktionen var så liten åren 1898 — 1901.
berodde på de säregna skördeförliållanden, som då rådde, och på
samma sätt beror det förhållande, att fläskproduktionen nu betydligt
ökats, på, bland annat, den omständigheten, att våra landtbrukare
på många håll under 1902 haft en mycket rik skörd, ehuru den på
mångfaldiga ställen var kvalitativt underhaltig, hvarigenom ganska
betydligt affall af spannmålen uppstod just passande till svinfoder.
Skulle vi under sådana förhållanden lyckliggöras med majs, såsom
herr jordbruksministern vill, så skulle följden blifva den, att hela
värdet af vår skörd skulle i ännu högre grad försämras och vi
därigenom lida ännu större skada än nu genom den försämrade
kvaliteten.

Jag vill vidare påpeka en annan sak, och det är. att jordbruksministern
vid en för sig mycket olycklig tidpunkt tagit fram denna
sak, ty om han i denna dag toge bort majstullen, så skulle ej någon

N:0 22.

Onsdagen den 11 Mars.

kunna begagna sig däraf, ty priset på majs är för närvarande så Anslag till
högt, att det ej lönar sig att använda den på detta sätt. Användandet niT[ve-”>d^e
af majs eller ej beror icke på tullen, utan på om majspriset åker ''(Fort”.'')*''
ner, så att majsen kan köpas till fullkomligt vrakpris, och då blir
den till skada för andra förhållanden, hvilket också påvisats under
flere år. Den ärade motionär från Andra Kammaren, som under
flere föregående år hugnat Riksdagen med motion om majstullens
borttagande, har visserligen utgått från en motsatt uppfattning af
majsens betydelse, men jag måste på det lifligaste beklaga, om landtbruksstyrelsen
och jordbruksministern, som varit i tillfälle att kunna
följa nyare tiders erfarenhet och rön, skola utan kritik upptaga
gamla frihandelstraditioner med frånseende af den belysning af
frågan, som praktiken och vetenskapen gifvit.

Att jordbrukaren fått mycket väl betaldt för sitt fläsk och att
produktionen nu ökas. är mycket glädjande, och jag uttrycker den
förhoppning, att detta skall fortfara, men det hindrar ju ej, att de
hjälpmedel, som jordbruksministern nu begär, kunna skjuta på ännu
bättre. Jag vill ej yttra mig om, huruvida dessa penningar användas
bäst genom att anslås till en konsulent eller på annat sätt.

Det är i alla fall mycket bra, att ministern får pengar, och jaghoppas,
att dessa pengar komma att användas i produktivt syfte.

Jag kan ej ställa mig på samma ståndpunkt som herr Tamm.

Det är ju godt, att en början göres, och af denna början kan småningom
arbeta sig fram en bestämd uppfattning af hvad som är
bäst att göra.

Jag har emellertid intet yrkande.

Herr statsrådet O delberg: Med anledning af den siste talarens
anförande skall jag be att få upplysa, att de siffror, som här anförts
i statsrådsprotokollet, äro de, som af landtbruksstyrelsen lämnats
rörande import och export af fläsk. Hvad beträffar importen och
exporten under år 1902, så har jag mig också nu fullkomligt bekant,
att importen uågot minskats och att exporten äfven ökats, men i
alla fall kvarstår det förhållande, att vi ej kunna inom landet producera
så mycket fläsk, som vi behöfva, utan måste importera afsevärda
kvantiteter; och att tillbakagång i produktionen egt rum, torde
ej kunna nekas.

Hvad friherre Ivlingspor anfört beträffande majsen, anser jag
mig ej i detta sammanhang behöfva bemöta. Det lärer nog blifva
tillfälle för oss att tala om den saken längre fram under denna
riksdag.

Herr Pettersson, Fredrik: Då jag varit med om såväl afdelningens
som utskottets förberedande behandling af denna fråga,
ber jag att få yrka bifall till det nu föreliggande förslaget.

Mot den talare, som tog till motiv för afslag, att anslaget flisa
litet, att icke mera än 200 ä 300 kronor skulle komma på hvarje
hushållningssällskap, ber jag att få påpeka, att enligt utskottets förslag

N:o 22.

Anslag till

svinafvelns be främjande.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars.

skall anslaget visst icke fördelas jämnt mellan alla hushållningssällskapen,
utan endast tillkomma de hushållningssällskap, som sjal faa.
visat sig offervilliga och intresserade för frågan. På så sätt har
staten gång på gång förut beviljat anslag till samverkan med hushållningssällskapen.

Enligt mitt förmenande gäller här striden en annan sak, nämligen
centralisation eller decentralisation. Inom landtbruksstyrelsen
gör sig nämligen den sträfvan gällande, att allt skall centraliseras
hos denna styrelse, och att hvarje gren af hushållningssällskapens
verksamhet skall underkastas dess kontroll. En yttring af denna
sträfvan se vi i de förslag om konsulenter och befattningar, som
skola inrättas i alla möjliga riktningar. Jag läste härom dagen ett
förslag om anställande af en konsulent i pomologi, och ett förslag
föreligger ju nu om anställande af en konsulent i fjäderfäskötsel.
På detta sätt vill man hafva en tjänsteman inom hvarje gren af
landtbruksnäringen. Jag tror, att det vore bättre om landtbruksstyrelsen
ville i förevarande fall direkt stödja hushållningssällskapens
sträfvanden än genom inrättande af tjänster. I detta fall kunna vi
i Sverige draga en mycket stor fördel genom den 100-åriga erfarenhet,
som hushållningssällskapen förvärfvat om vårt jordbruk.
Och under de olika naturförhållanden, hvarunder vårt jordbruk arbetar,
kunna hushållningssällskapen göra mycket med understöd af
staten, tack vare deras kännedom om lokala förhållanden och förmåga
att tränga ned till de bredare lagren af den jordbrukande
allmänheten.

Vi hafva ju redan en konsulent för fårskötsel och ullkultur,
och i den kungl. propositionen ställes i utsikt, att denna befattning
mycket väl kan framdeles förenas med den nu tilltänkta konsulentbefattningen
för svinskötsel. Jag tror visst, att en sådan förening
kan ske, men då den ej för närvarande kan åstadkommas, torde den
första åtgärden blifva att stödja hushållningssällskapen, som redan
hafva en stab af tjänstemän. Och genom att stödja dessa sällskaps
verksamhet tror jag, att i denna viktiga angelägenhet ett godt resultat
skall kunna vinnas.

För min del ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjordes
jämlikt de yrkanden, som därunder förekommit, propositioner, först
på bifall till utskottets i nu föredragna punkt gjorda hemställan,
vidare därpå att kammaren, med afslag å utskottets hemställan, så
vidt den skilde sig från Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning,
skulle bifalla denna framställning oförändrad samt ytterligare på
afslag å utskottets hemställan; och förklarades propositionen på
bifall till utskottets hemställan, vara med öfvervägande ja besvarad.

Punkterna 19- 40.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Onsdagen den 11 Mars.

N:o 22.

Punkten 41.

Lades till handlingarna.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 7 och 10 innevarande
mars bordlagda memorial och utlåtande:

n:o 36, i anledning af kamrarnes skiljaktiga beslut beträffande
lagutskottets utlåtande n:o 20, öfver väckta motioner med förslag
till lag angående ändrad lydelse af 9 kap. 1 § giftermålsbalken
m. m., och

n:o 37, anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t
i fråga om användande af s. k. holländsk våg vid spannmålshandel
m. m.,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa betänkanden hemställt.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 6 och 7 i denna månad bord- ifrågasatt upplagda
utlåtande n:o 33, i anledning af väckt motion om upphörande korande af
åt trettondedagens firande såsom sarskud hefgdag. firande såsom

särskild helg Herr

Hedenstierna: Lagutskottet har motiverat sin hemställan dag.
på följande sätt: »Den betydelse, trettondedagen äger, grundar, enligt
utskottets uppfattning, icke i och för sig numera ett religiöst behof
af dagens firande såsom särskild helgdag, och ej heller torde den
rubbning af gammal sedvänja, som skulle ligga däri, att dagens
firande förflyttades till söndag, vara af beskaffenhet att i någon
större utsträckning kännas sårande för allmänhetens uppfattning.»

Vidare har lagutskottet såsom motiv för sin uppfattning uttalat, att
skäl af ekonomisk och social natur skulle tala för den ifrågasatta
åtgärdens vidtagande. Jag är af en annan uppfattning. Här har i
herr Lindhagens reservation framhållits arbetarnes behof af hvila
från arbetet. Häri kan jag instämma; men hvad som för mig är
det viktigaste skälet är min fasta öfvertygelse, att den allra största
delen af vårt folk ännu hyser kärlek och rotfästad vördnad för helgdagen.
Den, som känner den omätliga betydelsen af att gamla
institutioner, som hafva en fast rot i folkmedvetandet, icke förkväfvas,
utan stödjas, bevaras och skyddas, den kan icke vilja vara
med om att i ringaste mån inskränka yttringarne af vårt folks
religiösa känslor. Den lilla vinst i ekonomiskt afseende, som därigenom
möjligen skulle kunna uppstå, kan icke leda till välsignelse.

Jag yrkar afslag å utskottets betänkande.

Herr Sörensson: Om man ser på formen af detta utlåtande,
så är det högst ovanligt. Där äro sex reservanter, och dessutom
hafva sju ordinarie ledamöter af lagutskottet anmält, att de icke
deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

N:0 22.

Ifrågasatt upphörande
af
trettondedagens
firande såsom
särskild helgdag.

(Forts.)

14 Onsdagen den 11 Mars.

Men ännu mer förvånas man, då man ser på innehållet i detta
utlåtande.

Det enda skäl. som motionären anför för afskalfande af trettondedagen,
är af rent ekonomisk art. Han håller före, att arbetsgifvarne
skulle hafva fördel däraf på det sätt, att de finge en dag mera
arbete, och att arbetarne också skulle hafva fördel genom att få
ytterligare en dags aflöning. Det är således en rent materialistisk
uppfattning, som här gör sig gällande. Man kan dock i hög grad
betvifla befogenheten af hvad motionären här anfört. Han ser,
såsom också i reservationen framhålles, alls icke på den stora mängd
af arbetare, som sysselsättas på kontor och i butiker m. m. och
som i ekonomiskt afseende icke vinna någonting härpå, men som
hafva en stor fördel af att hafva en något större ledighet någon
gång om året.

•lag kommer sedan till en annan sida af saken, nämligen den
religiösa; men jag vill dessförinnan kasta en blick på hvad lagutskottet
anför till stöd för sin åsikt. Det säger, att det är »skäl
af ekonomisk och social natur», som tala för trettondedagens afskaffande.
Lagutskottet anser, att denna helgdag icke behöfves,
därför att man ändå har mycket rika tillfällen till hvila under julen.
Det är högst besynnerligt, att lagutskottet kan komma med ett
sådant påstående. Ty om man borttager trettondedagen, så kan det
i visst fäll inträffa, att man under julen icke har mer än en enda
extra hvilodag, nämligen annandagen. Om nämligen juldagen faller
på en söndag, så kommer också nyårsdagen på en söndag, och då
blir annandagen den enda hvilodagen utom söndagarne. Jag tviflar
alls icke på att man skall komma med förslag om annandagarnes
borttagande också, och då blir julen i afseende på helgdagar lik alla
andra tider på året. Men det är väl ändå något för mycket att i
afseende å helgdagarnes antal likställa julen med öfriga tider på
året, som sakna hvarje högtidlig karaktär.

Det är dock icke uteslutande från social och ekonomisk synpunkt
jag ser saken, ja, icke ens hufvudsakligen, utan det är från den
religiösa. Trettondedagen eller »epiphania», som den ursprungligen
kallades, är den äldsta af våra högtidsdagar, som blifvit firad i den
kristna kyrkan. Den spåras i kyrkans historia tillbaka ända till
andra århundradet. Den infördes såsom helgdag för att fira uppenbarelsen
af Kristi härlighet, och denna karaktär har den ännu i dag.
Inom den österländska kyrkan firades den till minne af Kristi dop,
inom den västerländska kyrkan har den sedermera öfvergått till att
firas såsom minne af Kristi uppenbarelse för hedningame: de tre vise
männen voro hedningar, och för dem uppenbarades det, att världens
frälsare var född. Denna dag har hållits i hög ära under kristendomens
hela utvecklingshistoria. Den har för vårt folk haft en stor
betydelse såsom utslutning på julhögtidens stora fest. Den har betydelse
såsom missionsdag. Ja, länge var den den enda missionsdagen
inom svenska kyrkan. Dagen för Kristi uppenbarelse för
hedningarne var ju mycket lämplig såsom missionsdag, och ännu i

N:0 22.

Onsdagen den 11 Murs.

dag har den såsom bekant en sådan betydelse, i det att på den ifrågasatt uppdagen
upptages kollekt för hednamissionens befrämjande. Jettmdeda “Ls

Man har såsom ett skäl för förslaget anfört, att man i Danmark firande s%so,n
och Norge tagit bort denna helgdag. Vi äro väl icke sådana slafva!- särskild helgande):
Danmark och Norge, att vi också måste taga bort en helgdag, da9-därför att de göra det. Har denna helgdag någon betydelse för (Forts.)

oss, så kunna vi väl få behålla den, äfven om grannländerna anse,
att den bör tagas bort.

Jag anser således, att denna helgdag har jämte den sociala en
stor religiös betydelse och att den därför fortfarande bör få firas i
den svenska kyrkan och i sin mån bidraga till den kristliga uppbyggelse,
som kan hämtas af denna dess betydelse.

Jag yrkar afslag å utskottets hemställan.

Herr Dieden: Om herrarne slå upp almanackan för i år, så

skola herrarne finna, att månaderna januari, mars, april, maj, juni
och december hvardera bjuda oss på sex sön- och helgdagar. Kan
detta dock icke anses vara väl mycket, då det ju heter, att man
skall arbeta sex dagar och hvila den sjunde? Jag kan icke förstå,
hvarför man i Sverige så envist håller på firandet af trettondedagen
och Marie bebådelsedag, då dessa dagar, såvidt jag vet, icke
firas såsom helgdagar i något annat protestantiskt land än Sverige.

Här har sagts, att folket sätter så högt värde på dessa helgdagar.

Nej, vi, som bo i gränsorterna, få en annan uppfattning, då vi se,
huru svenskarne strömma till Köpenhamn, så att ångbåtarne äro
öfverfulla, på de dagar, då vi hafva helgdag men danskame söckendag,
och alldeles tvärtom på »store bededag» och skärtorsdag, som
danskarne fira såsom helgdagar; då strömma danskarne öfver till
Sverige.

En annan sak tycker jag, att det vore, om man yrkade på, att
skärtorsdagen skulle firas såsom helgdag. Då kunde nattvardens
evangelium predikas på den dag, dit det hör, i stället för att såsom
nu flyttas till palmsöndagen, hvarigenom palmsöndagens evangelium
måste i Sverige predikas på första adventssöndagen. Den helgdagen
— skärtorsdagen — tycker jag skulle vara mycket att föredraga
framför trettondedagen och Marie bebådelsedag.

Man kan svara mig, att i andra protestantiska länder firar man
icke heller midsommardagen. Ja, men midsommardagen är en så
speciellt svensk högtidsdag, så att jag tror ingen i Sverige vill hafva
bort den helgdagen, om också någon kan tycka, att gudstjänsternas
antal den dagen kunde och borde inskränkas till ett minimum.

Jag tillåter mig yrka bifall till utskottets hemställan, genom
bifall till hvilken Kung! Maj:t bcredes tillfälle att efter kyrkomötets
hörande göra den framställning med afseende å trettondedagen och
Marie bebådelsedag, som kan finnas skälig.

Jag yrkar, som sagdt, bifall till utskottets hemställan.

Herr Dahlberg: Jag skall tillåta mig uttala den åsikt, att do
praktiska hänsyn, som motionären framdragit till stöd för motionen,

N:o 22.

Ifrågasatt upphörande
af
trettondedagens
irrande såsom
särskild helgdag.

(Forts.)

16 Onsdagen den 11 Mars.

äro jämförelsevis ganska obetydliga, i synnerhet om hänsyn jämväl
fästes vid den tid på året, då trettondedagen infaller.

Däremot — ur formell synpunkt — anser jag för min del, att
kammaren, som alltid strängt hållit på formen, bör fästa sig därvid,
att Kungl. Maj:t näppeligen kan åtgöra något i denna sak utan att
först inhämta kyrkomötets yttrande. Det synes mig således, som
om Första Kammaren borde afvakta kyrkomötets beslut i en sådan
fråga, då den antagligen där kommer på tal och då kyrkomötet
redan i år sammanträder.

Detta är för mig tillräckligt skäl att yrka afslag å utskottets
hemställan.

Herr Billing: Då jag läste detta lagutskotts betänkande, kom

jag att tänka på hvad jag ofta kommer att tänka på, när jag läser
lagutskottets betänkanden, nämligen den nyss antagna lagen om fosterbarns
vård och barnavårdsnämnd. Ty en ömmare barnavårdsnämnd
i förhållande till motionsbarn, än lagutskottet är, kan man väl svårligen
finna. År det en motion, som är någorlunda väl skapad, så
putsar lagutskottet upp barnet och gör ett lagförslag och skickar
det så ut i världen. År motionsungen däremot icke välskapad, men
det ändå kan finnas någon möjlighet att få lif i den eller behålla
lif i den, då attesterar lagutskottet barnet till Kungl. Maj:t med förhoppningar
att Kungl. Maj:t skall använda alla sakkunniga i landet
för att bringa lif i förslaget. År det åter icke ens så mycket möjlighet
kvar, utan motionen tydligen är dödfödd, så håller lagutskottet
ett litet vänligt och vackert tal öfver den och jordar den så nätt.

Kär jag nu läser detta betänkande, finner jag, att lagutskottet
ansett denna motion höra till det andra slaget, beslutit attestera
dess lifskraft och anhålla, att Kungl. Maj:t måtte anlita alla sakkunniges
biträde för att hålla den vid lif. Jag kan i detta icke se
annat än ett uttryck för lagutskottets stora ömhet. Ty annars
tycker jag ändå, att lagutskottet skulle hafva ansett, att detta är
en sådan fråga, som icke Riksdagen i första hand bör taga hand
om, eller åtminstone icke i första taget försöka drifva fram.

Ku vill jag naturligtvis icke göra denna fråga till en stor fråga.
Det vill jag visst icke göra; och jag skall erkänna, att det verkligen
kan finnas helgdagar i vårt svenska kyrkoår, som man kan
tänka på att indraga. Men det vill jag framhålla, att om man
skall indraga någon af våra helgdagar, så bör man icke, enligt min
mening, begynna med trettondedagen. Detta af åtskilliga skäl.

För det första tror jag, att man skall vara ganska försiktig,
när man vill begynna göra några förändringar med sådana högtider,
som på ett särskildt sätt sammanväfts med hemlifvet, och alla högtidsdagar
under julen hafva på ett mycket intimt sätt förbundits
med hemmets vanor och hemmets minnen. Jag tror att trettondedagen
alls icke är betydelselös från den synpunkten.

Vidare kan man af dess plats i kyrkoåret finna, att trettondedagen
icke hör till de mindre betydande helgdagarna. Det kan man

N:0 22.

Onsdagen den 11 Mars.

se, om man slår upp vår evangeliebok. Där finner man, att en hel Ifrågasatt uppafdelning
af kyrkoåret räknar sina söndagar från trettondedagen. trettondedalens

Slutligen kommer härtill, att trettondedagen har sin alldeles s°Jms

speciella karaktär, sin speciella betydelse, och då för närvarande just särskild heigfrågan
om kyrkans missionsuppgift är på ett särskildt sätt uppförd da9-på dagordningen, synes det mig vara skäligen olämpligt att indraga (Forts.)
denna, den äldsta kyrkliga missionsdagen.

Jag upprepar hvad jag sade i jons, att jag icke kan göra denna
fråga till en stor fråga; men den har dock en sådan betydelse, att
jag icke kan sluta med annat än att säga: låt oss behålla trettondedagen
tills vidare!

Jag yrkar därför afslag å utskottets hemställan.

Herr Hasselrot: Om det nu är så, som den siste mycket

ärade talaren sade, att lagutskottet kanhända alltför välvilligt tagit
hand om en del motioner — jag tillåter mig dock i det afseendet
nämna, att af de 3B eller 34 lagutskottsbetänkanden, vi hittills haft
före, endast föranledts 8 skrifvelse!'' till Kungl. Maj:t utom svar på
Kungl, Maj:ts propositioner — så har i motsats härtill denna kammare
visat sig hafva en viss förmåga att neutralisera ett sådant
tillvägagångssätt hos lagutskottet, och jag fruktar, att så också blir
förhållandet i denna fråga. Jag skall dock tillåta mig att anföra
några ord till försvar för lagutskottets uppfattning.

Det är icke så, som man möjligen skulle kunna tro af den siste
talarens anförande, att denna fråga nu kommit upp för första gången.

Den har varit före vid olika tillfällen allt sedan år 1867. Sist var
den framme år 1885, tillstyrktes af lagutskottet, men föll i Första
Kammaren efter ett anförande af ärkebiskop Sundberg, som liksom
den siste ärade talaren konstaterade, att frågan icke var stor, särskildt
från religiös synpunkt, utan — jag skall använda hans egna
ord — »att man först och främst bör tänka efter hvad folket här
i landet i förevarande fall tänker», och trodde han sig kunna konstatera,
att folkopinionen icke var sådan. Kort därefter var frågan
före i Andra Kammaren, som då kanhända mera än nu representerade
de lugnare och bredare lagrens i landet uppfattning; och hvad
blef resultatet? Med mycket stor majoritet beslöts afskaffandet af
trettondedagen.

Denna fråga har, enligt mitt förmenande, en religiös och en
social sida. Den religiösa sidan af saken kan jag med bästa vilja
i världen icke anse vara af betydelse. Det minne, som firas, betingar
enligt min uppfattning icke någon särskild helgd, och det lär
utom vårt icke finnas något annat protestantiskt land än Finland,
som numera firar den såsom helgdag. Att en del söndagar i vårt
kyrkoår benämnes »efter trettondedagen» är naturligtvis en ytterst
lätt sak att afhjälpa. Ty borttages trettondedagen, så får man
räkna dessa söndagar efter någon annan dag, till exempel efter nyårsdagen.
I afseende på texterna torde icke heller denna förändring
behöfva medföra några svårigheter. Det blir ju ej annorlunda än
redan nu äger rum de år, då trettondedagen infaller på söndag.

Första Kammarens Prat. 1903. N:o 22.

N:o 22.

Ifrågasatt upphörande
af
trettondedagens
firande såsom
särskild helgdag.

(^Forts.)

18 Onsdagen den 11 Mars.

Jag tror således, att man kan lämna den religösa sidan af saken
utan synnerligt beaktande.

Så kommer den sociala sidan af saken, som man sett från flere
olika synpunkter. Det är sant, att genom borttagande af denna
hvilodag gör man en inskränkning i hvilotiden för vissa klasser af
arbetare, särskildt dem, som äro sysselsatta i butiker, på kontor och
dylikt. Men å andra sidan förhindrar man genom denna helgdags
bibehållande en stor del af vår arbetsklass att förtjäna en dagspenning
under en tid, då den just mycket väl behöfves. Om denna
trettondedag infölle under en tid på året, då vi icke hade så många
helgdagar, till exempel på sommaren eller hösten, så skulle jag vara
den siste att föreslå dess indragning. Men nu kommer den i sammanhang
med jul och nyår, och då medför den ofta olägenheter.
Jag tillåter mig erinra, huru dant förhållandet var sistlidne julhelg.
Julaftonen var en onsdag, juldagen torsdag, annandagen fredag, påföljande
lördag blef säkert ej mycket gjordt, söndagen var ordinarie
hvilodag, föga uträttades nog sedan på måndagen och tisdagen, onsdagen
hade man nyårsaftonen och på torsdagen nyårsdagen, så kom
visserligen ett par mellandagar, hvilka dock just ej heller lämpade
sig för ihållande arbete, och i veckan därpå hade vi trettondedagen
på tisdagen. Det blef sålunda mer än 14 dagar å rad, som allmänheten
var så godt som förhindrad att utföra något effektivt arbete.
För landtbruket har sådant ju icke stor betydelse den tiden på året,
men desto mera betyder det för till exempel skogsskötseln, som vid
sådana tillfällen måste ligga nere i en stor del af vårt land, och för
storindustrien: och från denna sistnämnda synpunkt är det, som
motionären egentligen har sett saken. Jag tror ej, att det får alldeles
förbises, huru viktigt det är, att den stora arbetsklassen i vårt
land under lång tid är kanske mot sin önskan betagen möjlighet att
få någon inkomst, såsom fallet kan blifva under dylika förhållanden.
Det kommer ej an blott på trettondedagen, utan den utgör en
onödig förlängning af julhelgen, som gör förlusten så mycket kännbarare.
Utan öfvermod kan jag säga mig hafva arbetat ärligt i
alla mina dagar, och nog har det varit skönt att få känna ledighet
någon gång, men när jag gått ledig så länge som åtta dagar, har
jag börjat längta till arbetet igen. Helt visst är det så med många.

Jag tror, att det vore lämpligt, att julhelgen finge sluta med
nyårsdagen. .Praktiska och sociala skäl synas mig tala för en sådan
anordning. Ändringen kan ju ej komma till stånd, förrän kyrkomötet
blifvit hördt därom, och finner detta sig icke kunna gå in
därpå, är naturligtvis saken fallen. Här är nu blott fråga om, huruvida
icke kammaren skulle vilja underställa frågan Kungl. Majffs
pröfning, och detta tror jag, att kammaren utan fara skulle kunna
göra. Jag tillåter mig att yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr von Möller: Jag är med afseende på de flesta sakliga
skäl förekommen af herr Hasselrot; men jag tillåter mig i allt
fall hemställa, huruvida man icke i denna fråga äfven bör taga

Onsdagen den 11 Mars. 19

något i betraktande den öfveransträngning, för hvilken prästerskapet
under julen är utsatt. Jag har hört ganska många präster beklaga
sig öfver den trötthet de känt, då, såsom mångenstädes händer, gudstjänster
i två kyrkor skola hållas samma dag under de många på
hvarandra följande sön- och helgedagarne vid jul och nyår, då juleller
annandagen ej infaller på söndag. Detta är en synpunkt, som
väl borde beaktas af det högre prästerskapet och kyrkomötet.

För öfrigt vill jag såga, att jag anser lämpligt, att trettondedagen
och i synnerhet Marise bebådelsedag — jag hoppas ej behöfva
framhålla de skäl, som tala för den s. k. högtidsdagens borttagande
— utbytas mot hvad man t. ex. i England har i de s. k. »bank
holidays». Skall det vara en fri- och förlustelsedag för folk, anser
jag lämpligare, att den förlägges till en hvardag, och det gissar
jag, att jag får herrar präster med om, som hålla så strängt på
sabbatens och de kyrkliga helgdagames högtidlighållande.

Det påstods af den näst siste talaren, att det vore lämpligare,
att Riksdagen ej sysselsatte sig med frågor som denna, utan väntade
på, att kyrkomötet toge initiativ däri. Ja, mine herrar, skulle vi
vänta, att kyrkomötet toge initiativ i dylika kyrkliga frågor, då
gissar jag, att vi finge vänta rätt länge och många af oss ej upplefde
den dagen. Jag tror icke, att någon kan beskylla vårt svenska
kyrkomöte för att gå synnerligen brådstörtad! på reformernas väg.
Och äro vi valde som svenska folkets representanter att här afhandla
och besluta rörande alla andra viktiga frågor, som vi skola
äga att behandla — af hvilken anledning skulle vi då icke hafva
både rätt och plikt att såväl taga initiativ som yttra oss och rösta
i sådana frågor som den föreliggande, utan skjuta undan denna rätt
till en korporation, sådan som vårt svenska kyrkomöte under de
senare åren visat sig vara?

Jag hörde den ärade talarens föga kär leksrika och hänsynsfulla
antydan, som han inlade mot lagutskottet, när han talade om
»barnavårdsnämnden». Jag skall be att få bemöta honom med ett
annat ord. Det finnes äfven något, som heter änglamakeri, och jag
hemställer till den prästerlige talaren, huruvida han ej ofta haft en
väl långt drifven lust att uppträda som änglamakare i åtskilliga
reformfrågor, som just afsett kyrkliga utvecklingen och kulturella
intressen.

Jag får yrka bifall till hvad lagutskottet föreslagit.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträlfande förevarande utlåtande yrkats, dels att
utskottets hemställan skulle bifallas, dels ock att densamma skulle
afslås.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet med
dessa båda yrkanden och förklarade sig finna propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

N :0 22.

Ifrågasatt upphörande
af
trettondedel,g ems
firande såsom
särskild helgdag.

(Forts.),

N:o 22.

Ifrågasatt upphörande
af
trettondedagens
firande såsom
särskild helgdag.

(Forts.)

Lagförslag om
ändring i vissa
delar af rättegångsbalken.

Onsdagen den 11 Mars.

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemställt i sitt utlåtande
n:o BB, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan.

Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja —47;

Nej—69.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 6 och 7 innevarande mars
bordlagda utlåtande n:o 34, i anledning af väckta motioner om
ändring i vissa delar af rättegångsbalken m. m.

Herr Hassel rot: Jag tillåter mig hemställa, att det nu
ifrågavarande utlåtandet föredrages punktvis, att de under litt. a
mom. 1—6 upptagna lagförslagen föredragas paragrafvis, att vid
behandlingen af det första af dessa lagförslag först föredrages förslaget
om ändring af 23 kap. 2 § rättegångsbalken, att diskussionen
härvid må röra sig om lagförslagen i deras helhet, att af lagförslagens
paragrafer icke uppläsas andra än de, beträffande hvilka
uppläsning begäres, samt att, för den händelse utskottets förslag
skulle komma att i vissa delar af den ena eller andra kammaren
återförvisas eller olika beslut därom fattas, utskottet lämnas öppen
rätt att vid ärendets förnyade behandling med afseende å de bestämmelser,
hvilka blifvit med eller utan ändring af den ena eller
andra kammaren godkända, föreslå sådana jämkningar hvilka kunna
föranledas af ifrågasatta ändringar i återförvisade delar eller i de
delar, om hvilka olika beslut fattats.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

Punkten a).

Utskottets förslag till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken.

23 Kap. 2 §.

N:o 22.

Onsdagen den 11 Mars.

Herr Afzelius: Det är nu fjärde gången, detta förslag till
lag om bevisning föreligger till afgörande. Tre gånger har denna
kammare för sin del antagit förslaget, och jag är alldeles öfvertygad
om, att kammaren skulle göra detsamma i dag, om frågan
läge på samma sätt, som den legat förut. Men den ligger i dag
på annat sätt. I dag är med denna fråga sammanbunden en annan,
frågan om utsträckning af nämndens rösträtt. Det gäller här:
antingen — eller, antingen tager kammaren denna utsträckning af
nämndens rösträtt, eller också blir det ej något af med alla de andra
förslagen heller.

Jag får då först som sist säga; detta sätt tilltalar mig icke.
Jag fordrar rätt och frihet att bedöma hvar fråga för sig, när
frågorna ej stå i något verkligt samband med hvarandra. Men
kanhända finnes det ett sådant samband? Kanhända finnes det ett
verkligt inre samband mellan dessa frågor?

Jag behöfver säkert ej spilla många ord på denna sak. Tre
gånger har denna kammare antagit förslaget till lag om bevisning
utan att sätta det i samband med denna fråga. Senast vid fjolårets
riksdag förklarade lagutskottets ordförande, att det ej funnes
något direkt samband mellan dessa båda frågor. Men nu säger
lagutskottet i allt fall, att det verkligen finnes ett sådan samband.
Lagutskottet säger det mycket lent, nästan blygt. Det säger, »att
särskild anledning till sådan åtgärd» — utsträckning af nämndens
befogenhet — »ligger i den vidsträcktare myndighet med hänsyn
till bevispröfningen, som föreliggande förslag i någon män afse
att bereda domaren.» Är detta riktigt? År det verkligen så, att
detta förslag afser att bereda domaren någon befogenhet, som det
icke på samma gång bereder nämnden? Ingalunda. — Om det
är någon utsträckning, så tillfaller den dem naturligtvis bägge —
domaren och nämnden — i lika mån. Men är det verkligen någon
utsträckning af befogenheten? Jag lärer i detta hänseende icke
kunna åberopa någon bättre auktoritet än den ene af motionärerna,
herr Lindhagen. Han yttrade i fjol i Andra Kammaren: »Det har
nu framhållits mycket, att fri bevispröfning skulle i väsentlig mån
införas genom detta lagförslag. Jag är för min del öfvertygad
om, att i det afseendet blir det ingen ny förändring.» Och han
fortsätter: »Det är snarare så, att domarens pröfning lagbindes genom
detta förslag, ty förut har det funnits en mängd fält öppna för
godtycket, men nu står det i dessa fall här angifvet, huru det skall
förfaras, så att i själfva verket minskas splerummen för godtycket
genom denna lag i stället för att ökas.» Som sagdt, jag tror icke,
att det är många bär, som hålla på, att det skulle finnas ett verkligt
sammanhang mellan frågorna. Lagutskottet måste ju säga det, men
tro på det, det tänker jag icke det finnes många, som göra. Således,
mine herrar, jag säger det öppet, jag ber att få säga ut det:
sammanhanget är konstrueradt. Det är rakt ingenting annat detta
än ett förslag till en kompromiss. Nå, jag hör icke till de jungfruliga
naturer, som förkasta alla kompromisser. Jag förstår mycket
väl, att det finnes nödvändiga kompromisser och legitima kom -

Lagförslag om

ändring i vissa

delar af rätte qanqsbalken.

(Forts.)

N:0 22.

Lagförslag om

ändring i vissa

delar af rätte gangsbalken.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars.

promisser. Där två berättigade intressen stå mot hvarandra, täfla
med hvarandra, där går den rätta vägen fram genom kompromiss,
genom utjämning, genom tillgodoseende af det ena och det andra,
Men här: finnes det flera intressen här? Nej, här finnes ej mer än
ett enda intresse, som är lika gemensamt för alla medborgare i
detta land, intresset att det må blifva väl och riktigt dömdt vid
våra domstolar. Det är det enda intresse, som här föreligger, och
därför, herr talman, sliter jag utan vidare sönder kompromissväfnaden
och ber att få bedöma frågan, sådan den är.

Hvilken är synpunkten för frågans bedömande ?_ Naturligtvis
ingen annan än dess betydelse för rättsskipningen. År det till fördel
för rättsskipningen att utsträcka nämndens rösträtt, så bör det
ske, är det däremot icke till fördel för rättsskipningen, så bör det
icke ske.

Alltså: År det från rättsskipningens, från rättssäkerhetens
synpunkt önskvärdt? Frågan är många gånger besvarad, tre gånger
besvarad af denna kammare: åren 1897, 1901 och 1902, alla gångerna
nekande. En gång är frågan dragen under högsta domstolens omdöme,
det var år 1895. Utan någon meningsskiljaktighet, utan
ringaste tvekan, bestämdt, förklarade högsta domstolen: Nej, det
är icke önskvärdt. Jag skulle kunna anföra många namn, namn,
som denna kammare bevarar i vördadt minne, erfame, framsynte
män, som likaså besvarat frågan med bestämdt nej.

För min del aktar och ärar jag nämnden, men jag aktar sanningen
mer. Man skall icke öfverdrifva, man skall icke öfverskatta
nämndens kompetens som domare. Den kan och får icke jämställas
med den rättslärde domarens. Det går icke an. Sannare och bättre
har kanske ingen angifvit nämndens betydelse i svensk rättsordning
än den gamla lagkommittén. »Det är klart», säger den, »att man
af dessa» — ledamöterna i nämnden — »hos hvilka ingen egentlig
lagkunskap förutsättes, hvarken kan begära eller vänta, att de skola
med samma lätthet urskilja och med samma öfvade omdöme pröfva
tvistig^ och invecklade rättsfrågor, som man har skäl att fordra af
lagkloka domare. Men de skola vara tillförlitliga vittnen om hvad
vid rätten förelöper: deras kännedom af folket, orten och sederna
skall, under sakernas utförande, gifva ljus i mången fråga, som eljest
varit svår att reda, och deras röst vid besluten skall vara allmänna
vettets och rättskänslans kontrollerande motvikt, i händelse af skefhet
i åsikter eller förgätenhet af plikt hos domaren.» Den man, som
här fört pennan, tror jag icke, att någon har vågat kalla för en
byråkrat. Det var en folkets man i ädlaste mening, han hette Johan
Gabriel Piichert. För den uppgift, som sålunda tillkommer nämnden,
är den maktställning, nämnden har, efter min mening fullkomligt
riktigt afpassad. Rösterna räknas icke, men när nämnden står som
en man, då gäller dess mening, då gör den dom. Man skall för
öfrigt icke mäta nämndens inflytande efter de domar den dikterat —
de äro ej så många och kanske ej heller alla så goda — utan fastmer
efter de domar den förekommit. Nämndens största betydelse
ligger i den prägel den sätter på rättsskipningen i våra underrätter

23 N:0 22.

Onsdagen den 11 Mars.

på landet, den folkliga ande, den ingjuter i vår rättsskipning, det
fostrande inflytande, den utöfvar på domaren, gammal som ung, det ad"el™af ™tt?-förtroende, som den därigenom skapar för rättsskipningen. ^ _ fångabaiken.

Nu vill man genomföra en förändring i detta afseende sa att i (Forts.)
stället för enhällig nämnd vill man sätta tre fjärdedels nämnd. Det
är en obetydlig förändring, säger man, det är ju så godt som ingenting.

Det är så måttligt, säger lagutskottet. Det är måttligt — ja, det är det
visst; men märker man då icke, att man med detsamma kommer in pa
ett helt annat plan, att man helt och hållet förändrar organisation ?

Det är en annan princip, som man antager: i stället för att räkna med
nämndens röst, får man räkna med nämndemännens röster. Det är ett
slags kollegial domstol, man tillskapar, ehuru med lägre röstvärde för
vissa ledamöter. Och har man så gjort, ser man lätt, hvart utvecklingen
pekar. Det är klart, att detta bråk 3 4 har en alldeles naturlig
tendens att minskas. Alla dessa bråk äro naturligtvis godtyckliga.

Det bästa beviset därpå kunna herrarne finna i, att den ene motionären
i motiveringen talar om 4,B, men när han kommer till klämmen,
är han nere vid 3/4. Som sagdt, dessa :V4 hafva en naturlig
tendens att minskas steg för steg. Nästa steg blir 23, genom sammanjämkning
få vi sedermera kanhända 7 12, till dess vi komma ned till
hälften, så att domaren blott har utslagsröst vid paria vota. Hvarför
så? Jo, därför, att när man räknar pluralitet, finnes i och för sig ingen
annan rationell pluralitet än den enkla. Ah, säger lagutskottet, så
långt kommer det aldrig att gå, dit kan det ej komma, dit vill ingen
komma. Är det så säkert? Jag vill dock nämna, att ett sådant
förslag verkligen väckts en gång. År 1834, under gamla ståndsriksdagarnes
tid, väcktes just detta förslag. Och två gånger föreslog
man 2 v Jag vill ej spå, men jag säger blott, att den princip, som
man sålunda vill sätta i stället för den gamla, liar en naturlig tendens
att utveckla sig i den riktningen.

Nå, säger man, principer, principer! Ja, man kan tvista om
principer, och man kan skatta mer eller mindre högt värdet af s. k.
principiella synpunkter. Men hvad man bestämdt icke bör kunna
tvista om i denna fråga och hvad man bestämdt icke bör kunna
hafva olika meningar om, det är, att under närvarande förhallanden,
sådana förhållandena för närvarande äro, hvarje utsträckning af
nämndens befogenhet är absolut oberättigad.

Saken förhåller sig på följande sätt. Vid den sammanslagning
af tingslag, som ägt rum på grund af 1872 års förordning en i
hög grad förträfflig sak, därför att man därigenom fatt tätare
sammanträden i stället för de fåtaliga gamla tingen vid denna
sammanslagning uppkom det förhållandet, att nämndemännen icke
vidare blefvo, som de förut voro, 12 till antalet; deras antal i en
dylik domsaga är nu mycket större. Och detta föranleder åter till
något annat. Det föranleder, att nämndemännen indela sig till tjänstgöring
och tura om; de komma åter efter vissa mellanskof. Hvart
detta leder hän, tecknades bjärt i Andra Kammaren i fjor af en
man, som känner dessa förhållanden noga, en man, som är en varm
vän af nämnden. Han sade: »Följden har visat sig allt mer och

N:o 22. 24 Onsdagen den 11 Mars.

Lagförslag om mer blifva den, att man söker åstadkomma turning mellan nämndeTeiaSaftml
mDännen- Det går nämligen så till vid allt flera håll, att första
gångsbaiken. gången ett mål förekommer, är det en uppsättning af nämndemän, och
(Forts.) andra gången en annan. Förekommer målet tredje gången, är det
också en ny uppsättning, och afgöres målet slutligen fjärde gången,
är det ytterligare en ny uppsättning, om domsagan består af fyra
sammanslagna tingslag.» Han betecknade detta, enligt min mening
med skäl, såsom »en parodi på det folkliga elementet».

Jag har här i min hand uppgifter rörande dessa förhållanden.
Jag skall emellertid icke trötta kammaren med någon längre redogörelse,
utan allenast nämna, att exempelvis inom en domsaga finnes
84 nämndemän; indelningen är där sådan, att hvarje nämndeman
tjänstgör en, högst två gånger om året. Herrarne kunna förstå,
hvad det skall blifva för kontinuitet i denna rättsskipning. Åtskilliga
domsagor finnas, där nämndemännens antal uppgår till 50 å 60,
många, där det är omkring 30.

Detta missförhållande har icke undgått Riksdagens uppmärksamhet.
För två år sedan, år 1901, skref Riksdagen till Kungl. Maj:t
och begärde, det täcktes Kungl. Maj:t »låta utreda, i hvad män
nämndemännens antal i de tingslag, där detsamma öfverstiger tolf,
lämpligen må kunna nedbringas, samt utfärda de bestämmelser därom,
hvartill utredningen kan föranleda». Riksdagen har således i detta
ärende begärt en utredning, hvilken nu pågår. Jag har läst åtskilliga
af de yttranden, som inkommit från de särskilda domsagorna.
Nästan alla afstyrka en reduktion af nämndemännens antal. Och
hvarför? Jo, därför att nämndemännen hafva en mängd andra bestyr,
för hvilka erfordras ett större antal nämndemän; bland annat gäller
detta om vägsyner. Riksdagen har också själf erkänt, att det icke
är tänkbart, att man skulle såsom regel kunna komma ned till ett
antal af tolf. Kungl. Maj:t väckte förslag om den saken år 1897,
men detta förslag blef af lagutskottet enhälligt afstyrkt under framhållande
däraf, att en dylik förändring omöjligen läte sig genomföra.
Som sagdt, huru långt en dylik nedsättning kan gå, står i vida fältet;
att man icke kan komma ned så långt som till det gamla, är alldeles
klart.

Oaktadt utredningen icke är afslutad och det icke ens kan
beräknas, hvart den kommer att leda, oaktadt allt detta, som berättigar
till att tala om en parodi på folkligt element, vill man
utsträcka detta elements inflytande på målens afgörande. Detta,
herr talman, förefaller mig så besynnerligt, att jag icke kan tillbakahålla
den tanken, att det hade varit bättre, om den energi och det
nit, som blifvit nedlagda på att försöka pressa Första Kammaren

att gå in på denna fordran, hade i stället användts för att försöka

öfvertyga Andra Kammaren om att under nuvarande förhållanden,
såsom saken nu står, hvad man fordrar är obilligt.

Nu säger utskottet emellertid: det är icke farligt. Hvarför är
det icke farligt? Jo, därför att den makt, som man gifver, den

kommer icke att brukas, och i följd däraf kommer den icke heller

att missbrukas. Det blir vid det gamla och, såsom lagutskottet säger,

N;o 22.

Onsdagen den 11 Mars.

»häradshöfdingens mening blir nog fortfarande såsom hittills i regeln Lagförslag om
den afgörande». Jag har mycken respekt för lagutskottets förmåga
att bedöma en närvarande situation, men till dess förmåga att blicka gs,ngsbaiken.
in i framtiden har jag icke samma tilltro; och en lag göres dock (Forts.)
för framtiden. Jag är fullkomligt ense med lagutskottet därutinnan,
att under den allra närmaste tiden, så länge den nuvarande traditionen
är lefvande och verksam, kommer det att gå, såsom lagutskottet
har sagt. Men den möjligheten är icke utesluten, att under
förändrade förhållanden, under förhållanden, som vi nu icke kunna
öfverse, saken kan komma att ställa sig annorlunda och att denna
makt då kan komma att både brukas och missbrukas. Detta lärer
väl icke ens lagutskottet kunna bestrida. Och om den möjligheten
skulle blifva verklighet, om det frö, som vi här så, skulle skjuta
brodd och föra med sig strider och slitningar inom häradsrätterna
och såmedelst minska rättssäkerheten i landet, hvad hafva vi då för
glädje af lagutskottets garantiförbindelse?

Nu kommer jag till ett skäl. Det är det enda skäl, som finnes,

det står icke i lagutskottets betänkande, men det är ett skäl, äfven

för mig. Det är, att Andra Kammaren lifligt önskar en förändring.

Jag säger, att det är för mig ett skäl. Jag hör nämligen till dem,
som anse, att vi sitta här icke för att åstadkomma strid, för att
sätta kammare mot kammare, utan för att åstadkomma samarbete.

Men det är ett skäl framför allt därför att de, som hysa denna
önskan, dock äro de närmaste representanterna för detta lekmannaelement.
Och därför, säger jag, är det äfven för mig en sak af
högsta vikt att taga i öfvervägande, huruvida icke man må kunna
åt lekmannaelementet i rättsskipningen bereda en starkare ställning.

Men endast under förutsättning att det kan ske under en form, som,
på samma gång den gifver vidgad makt, också gifver vidgad förmåga
att uppbära den. Jag antydde i fjor, hvilka vägar man därvid
kan gå; måhända finnes det andra: men att utan vidare, på måfå,
handlöst kasta sig ut i det okända, är något, som jag icke anser
vara försvarligt.

Nu hviskar man: men bevislagen, hvart tager den vägen — den
mista vi. Om det vore på sin plats att i en fråga sådan som denna
tala om personliga känslor, skulle måhända jag hafva någon rätt
att föra en sådan talan. Ett par af mina bästa arbetsår har jag
lagt ned på detta förslag, jag deltog i dess utarbetande. Jag erkänner,
att när förslaget första gången förkastades — det var år
1893, för tio år sedan — så kände jag en viss bitterhet, men den
känslan var svagare, när det skedde andra gången, år 1897, och än
svagare, när det skedde återigen i fjor. Hvarför? Jo, därför att
jag under dessa tio år har kunnat se, hurusom mycket af det, som
i detta förslag är riktigt och godt, så småningom har trängt in i
den allmänna uppfattningen, så att det gör sig gällande och tillämpas
utan att vara lag. Jag säger icke, att denna bevislag icke är nyttig,
icke är behöflig, men jag anser den icke vara lika behöflig nu som
år 1893. Jag vill gärna ha den, men jag hvarken kan eller vill köpa
den. Och därför, herr talman, yrkar jag afslag på denna paragraf.

N;o 22.

Lagförslag om

ändring i vissa

delar af rätte gångsbalken.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars.

Herr Unger: Herr grefve och talman, mine herrar! Jag skulle
kunna inskränka mig till att, för så vidt det angår frågan om nämndens
utsträckta befogenhet, instämma med herr Afzelius, och då skulle
vidare yttrande från min sida icke vara erforderligt. Om bevislagen
vill jag icke tala, det har jag gjort så många gånger förut. Jag
har så mycket lättare att yrka afslag på frågan om nämndens befogenhet,
som jag, såsom herrarne kanske minnas från föregående
år, icke önskar bevislagen genomförd, innan domstolsorganisationen
och rättegångsförfarandet blifvit annorlunda ordnade. Dock ber jag
att i fråga om nämndens befogenhet få yttra mig något i min egenskap
af gammal domare, som har en ganska vidsträckt erfarenhet
om nämndens lämplighet, sådan nämnden nu är, och om andra hithörande
frågor.

Till en början skall jag be att något närmare få granska lagutskottets
utlåtande. Hvad utskottet först yttrar i ett afseende,
som herr Afzelius redan vidrört, skall jag lämna åsido. Men vidare
säger utskottet: »Visserligen torde någon fara för missbruk af den
friare bevispröfningen ej föreligga, äfven om de nuvarande bestämmelserna
om häradsnämnds befogenhet bibehölles oförändrade. Härom
göra sig likväl olika meningar gällande, och det måste då, från
låmplighetssynpunkt, vara fördelaktigt att i någon män utsträcka
nämndens befogenhet». Lagutskottet tror sålunda själft, att det
icke är någon fara för missbruk; men eftersom olika meningar
råda, anser lagutskottet ändå, att man ur låmplighetssynpunkt bör
göra en förändring. Detta är icke min åsikt om lämplighetssynpunkter,
ty om jag är öfvertygad, att lagen är bra, som den är, så låter
jag icke ur lämplighetssynpunkt förmå mig att föreslå eu förändring
i densamma. Detta bevisar, att lagutskottets lämplighetssynpunkt
är nog icke den reella, legala lämplighetssynpunkten, utan en politisk
sådan. Det är kanske också sant, som man hört sägas och som
herr Afzelius bestämdt uttryckte, att denna fråga om nämndens
befogenhet och de öfriga föreliggande frågorna nu äro ställda i
sådant ovillkorligt sammanhang, att de äro helt och hållet beroende
af hvarandra, och då kan man väl förstå, att lagutskottet kommer
att tala om en politisk lämplighetssynpunkt. Den vill jag dock.
såsom sagdt, icke vara med om i en så allvarlig sak som denna,
hvilken ligger alldeles utanför politiken.

Nu säger utskottet vidare, såsom herr Afzelius ock anmärkte,
att »häradshöfdingens mening blir nog fortfarande såsom hitintills i
regeln den afgörande, och särskildt måste hos nämnden, hvilken, i
olikhet med jury, handlar under domareansvar, äfven framgent med
lika styrka göra sig gällande den naturliga obenägenheten att öfvertaga
detta ansvar», men ändå kommer utskottet sedan med den vackra
frasen, att en dylik utvidgning af nämndens befogenhet skall »hos
nämnden öka intresset och ansvarskänslan, hvartill de nuvarande
bestämmelserna genom sin fordran på nämndens enhällighet äro
mindre ägnade». Det skall öka ansvarskänslan, men dock utmynna
däri, att nämnden icke vill åtaga sig något ansvar, utan låta detta
hvila på domaren. Detta är ett af sådana skäl, som förekomma,

Onsdagen den 11 Mars. 27 N:o 22.

när man icke vill fram med de verkliga. Man råkar då in i sådana Lagforslag om
där motsägelser, när man skall motivera ett af andra skäl, än de “^””a/rätteanförda,
redan fattadt beslut. Detta påminner nästan om ett bekant gingabaiken.
yttrande, som en sekreterare i lagutskottet både en gång till en (Forts.)
högt ärad ordförande i lagutskottet, icke den nuvarande, utan en,
som fungerade för 15 å 20 år sedan — då lian förebrådde sekreteraren,
att denne icke hade ett betänkande färdigt, och därvid fick
till svar: jag skall säga herr grefven, att det icke är så förfärligt
lätt att skrifva motiverade utlåtanden, som det är att fatta omotiverade
beslut. Så är det också här, det är litet svårt med motiveringen.

Emellertid säger lagutskottet på ett annat ställe, att detta skulle
öka förtroendet för häradsrätterna. Domaren skulle således kunna
blifva misstänkt för godtycke, men det skulle öka förtroendet för
häradsrätterna, om nämnden hade mera utsträckt befogenhet. Jag
trodde verkligen icke, att man hade den erfarenheten här i landet,
att nämndemännen såsom domare hafva större förtroende än häradshöfdingen
såsom sådan, men jag hör nu här, att det måtte förhålla
sig på det sättet.

Äfven ett annat skäl anföres af lagutskottet, nämligen att frågan
om möjligheten och lämpligheten att något öka nämndens befogenhet
bör »i främsta rummet bedömas efter den måttstock, som angifves
af denna institutions egna traditioner och insatser i vår rättsskipning».
Sedan talar utskottet om insatserna i rättsskipningen,
men traditionerna? Hvad menar utskottet med att traditionerna
skulle föranleda en utsträckt domsrätt? Det kan jag icke förstå.

Det är väl, förmodar jag, för lagutskottet liksom lör oss andra
bekant, att nämndsinstitutionen ursprungligen varit ett bevismedel
vid domstolarna. Enligt landskaps- och landslagarne funnos en mot
nämnden svarande institution, nämligen edgärdsmän: sedan blefvo
dessa ständiga för vissa ting, och i denna egenskap kvarstodo de
till år 1734, då det bestämdes, att nämnden skulle hafva en kollektiv
rösträtt. Så har institutionen utvecklat sig, men i hela den föregående
traditionen ligger ingen anledning därtill att den skall vidare
utveckla sig till ''personlig rösträtt.

Denna funktion att vara ett bevismedel har nämnden på sätt
och vis i ganska vidsträckt män ännu kvar i det afseendet, som herr
Afzelius vidrörde, nämligen att den lämnar upplysningar om ortsförhållanden,
sedvänjor, prisförhållanden och dylikt. Därigenom liaj''
nämnden en ganska vidsträckt verksamhet och ingriper ganska mycket
i de utslag, som meddelas, fastän det icke särskilt, står angifvet,
att nämndens uttalande tjänat som grund. Man får till exempel eu
ansökan om förordnande af annan förmyndare för viss person, enär
den förre förmyndaren icke är vederhäftig. Då måste man fråga
nämnden, och nämnden upplyser, att han icke är vederhäftig. En
annan föreslås; nämnden känner honom icke så noga, men vet att
han bor något aflägset. Detta är olämpligt, enär myndlingen har
jordbruk. Däremot anser nämnden, att man kan taga den och den,
som är skyld med myndlingen och närboende. Det blir nämnden

N:o 22.

Onsdagen den 11 Mars.

Lagförslag om ense om. Då följer naturligtvis domaren nämndens mening; han
delar”9f''rätte nuis^e lita Pa nämnden och gör det med skäl, ty nämnden vilseleder
''egTng7baiken.'' nästan aldrig en domare i sådana frågor. — Det kan också gälla
(Forts.) prisförhållanden. Ett arbetsaftal är ingånget; en person har förbundit
sig att göra dagsverken hos en annan under skördetiden mot
det pris, som denna tid är gångbart i orten. Arbetsgifvaren stämmes
af arbetaren, som uppgifver, att han icke fått mer än 1,7 5 per
dag, under det att priset var 2,2 5 per dag under skördetiden, och
därför yrkar att utfå prisskillnaden. Då upplyser nämnden — hvars
alla ledamöter vanligen äro jordbrukare och mycket väl känna arbetsprisen
i orten — att priset var 2,2 5 per dag under skördetiden. På
denna grund tillerkännes käranden prisskillnaden. Det är då nämnden,
som har bestämt saken. Äfven i många andra fall tjänar nämnden
som bevismedel, ehuru den i fråga om lagens tolkning icke
handlar annat än kollektivt. Detta är den tradition, som ännu
lefver kvar med afseende å nämndens funktioner.

Man har hört sägas, att häradshöfdingarnas motstånd mot denna
förändring heror på deras maktlystnad. Makten är ljuf, säges det.
Jag har ingen erfarenhet om maktens sötma, men det kan väl hvar
och en förstå, att det icke kan vara något ljuft i den makten att
hafva till plikt att, så godt man kan, döma om medmänniskors väl
och ve. Det är tvärtom en så tung plikt, att man mången gång
önskar — det finnes ingen, som allvarligt har sysselsatt sig i detta
yrke, som icke många gånger har haft en sådan önskan — att man
icke ensam bure hela ansvaret. Men därför vill man icke lägga det
på män, som, på grund af bristande lagkunskap, icke hafva de förutsättningar,
att de kunna bära den tyngd, som komme att på
dem hvila.

Jag har, som herrarne kanske känna, offrat lång tid, några och
fyratio år af mitt lif, uteslutande åt verksamhet såsom landtdomare
i vidt skilda delar af vårt land. Jag har således samarbetat
och varit i beröring med hundratals nämndemän, och jag har lefvat
med folket i de orter, där jag haft min verksamhet, men jag har
aldrig hört framställas — detta vill jag såsom erfaren man vittna
och betyga — någon önskan från folkets sida, från nämndemän eller
andre män, om att nämndens befogenhet skulle blifva utsträckt, utan
man har i det hänseendet funnit allt, som det skulle vara. Detta
må nu bevisa, att den föreslagna förändringen icke är grundad på
något allmänt kändt behof inom landet. Jag skulle knappast tro,
att önskningarna om denna förändring sträckte sig i någon betydlig
mån ut öfver Andra Kammarens rayon.

Jag vill icke längre upptaga kammarens tid; det har redan
talats tillräckligt mycket om denna sak. Jag yrkar naturligtvis
afslag på denna punkt. Då de andra frågorna, som sammanhänga
med denna, komma fram, skall jag icke vidare yttra mig; jag vill
blott ytterligare tillkännagifva, att jag i fråga om bevislagen står
kvar på samma ståndpunkt som förut. Men dessa frågor lära vara
beroende af denna, och på denna yrkar jag, såsom sagdt, afslag.

N:o 22.

Onsdagen den 11 Mars.

Herr Uppström; Herr grefve och talman mine herrar! Jag
tror, att ingen i denna kammare vidare kan hafva den upplagning, Mar af rätte_
som om genom den nya bevislägen nagra andra rättigheter beträf- gångsbaiken.
fande bevispröfningen skulle meddelas domstolarne, än hvad de förut (Forts.)
haft. Den fria bevispröfningen är gammal i vårt land, den har inträngt
i folkmedvetandet, såsom tillkommande domstolarna. Denna
fria bevispröfning har praktiserats både i underrätter och i öfverrätter,
och Riksdagen har, så vidt jag vet, aldrig föreslagit något,
som skulle återföra bevisningen och bevispröfningen till närmare
öfverenstämmelse med 17 kap. rättegångsbalken i 1734 års lag. Jag
kan heller icke känna mig öfvertygad därom, att då, i sammanhang
med att ändringarna i 17 kap. rättegångsbalken första gången föreslogos,
tillika en begäran framställdes, att därmed skulle förenas
ökad befogenhet för nämnden, det var någon uppfattning af att
något nytt skulle införas i domstolarnas praxis. Jag tror, att man
endast begagnade tillfället att få bära fram en önskan, som en och
annan hade förut burit på i sitt sinne. Men om man nu skulle tillgodose
denna önskan, så bör därvid beaktas, att med ökad befogenhet
följer också ökadt ansvar, men med ökadt ansvar följer äfven
ökad skyldighet för nämnden att sätta sig in i de mål, som den
skall bedöma. Tillfälle måste således beredas nämnden att fullgöra
denna plikt, men detta skulle bestämdt föra med sig, att domstolarnes
verksamhet, sådan denna nu är anordnad, skulle blifva sa störd,
att hela arbetssättet komme att gå sönder.

Det är egentligen icke, efter hvad jag tror, för de urtima
tingen och för de extra förrättningar, i Indika nämndemännen deltaga,
som de kunna anse sig eller af somliga anses hafva förslitet
att säga. Så vidt jag vet, öfverenskommer man där i all vänlighet
om huru utslaget skall blifva; där ifrågakomma'' icke någon olika
uppfattning, som icke utjämnas utan att någon behöfver känna sig
förnärmad. Särskildt vid syner hafva nämndemännen sig stora uppgifter
förelagda såsom sakkunniga i fråga om huru det skall byggas,
i fråga om pris o. s. v. Förslaget om vidgad befogenhet för nämnden
afser väl således egentligen de lagtima tingen, och jag tänker då i
första rummet på de orter, där lagtima ting hållas efter den gamla
ordningen, således utan att 1872 års förordning tillämpas. I äldre
tider, efter hvad jag hört uppgifvas, gick det sa till, att domaren
for ned till tingstället med hela sitt kansli och där uppehöll sig två,
tre ä fyra veckor, efter som behofvet kräfde. Under tiden utfärdades
icke blott rättsförhandlingarna, utan där afgjordes sakerna och där
utfärdades expeditioner. Det var redan i gamla tider stadgadt, såsom
fortfarande är fallet, att domaren icke fick aflägsna sig från
tingsstället utan att hafva afsagt utslag och lämnat expeditionerna.

På den tiden torde nämnden icke hafva saknat tillfälle att fa reda
på de mål, som förekommo till behandling. Svårare blef det med
arbetssättet, då genom omständigheternas kraf tingen icke kunde
vid första tillfället afslutas utan domaren, på sätt fortfarande sker,
måste resa hem och där utarbeta målen. Han måste då, för att
fullgöra lagens föreskrift, till slutsammanträdet, d. v. s. före öfver -

N:o 22.

Onsdagen den 11 Mars.

Lagförslag om läggningen med nämnden, hafva expeditionerna med utslagen utskrida.

delar”!/''vätte- ^ör ^en, då nämnden endast har en kollektiv röst, är därmed
gånqsbaiken. förenad ganska liten risk; men denna ökas i den man man ökar
Forts.) nämndens befogenhet. Häraf följer, att man måste freda sig Suden
risken genom att sammankalla nämnden någon gång — en eller
flera — mellan rättegångsdagarne och sluttinget; men därigenom är
fara värdt, att nämnden blir uttröttad, den försitter tid, som den
vill begagna till annat, och man kommer helt säkert att förlora de
bästa bland nämndemännen. Nämndens anseende och intelligens
skulle därigenom blifva nedsatt, på samma gång den skulle få mera att
säga. Nu anser emellertid lagutskottet, att hela den föreslagna förändringen
skulle komma att hafva liten betydelse. Hos nämnden
skall, enligt utskottets förmenande, äfven framgent med lika styrka
gorå sig gällande den naturliga obenägenheten att öfvertaga ansvaret
nämligen såsom domare. Åt personer, som af obenägenhet för ansvar,
låta udda vara jämnt, vill jag icke anförtro någon domareverksamhet,
än mindre sådan i någon större utsträckning.

I sådana fall, där tingslaget sedan gammalt varit ett enda med
tolf nämndemän, skulle en förändring lättare låta sig genomföras, ty
där tjänstgöra nämndemännen samtidigt; men det är på många ställen,
som sammanslagning af tingslag har ägt rum för att få tätare sammanträden.
Såsom nämndes af den förste talaren, har man i åtskilliga
domsagor, där sådan sammanslagning vidtagits, begagnat sig
af sin rätt att hafva nämndemän kvar till ett antal, motsvarande
antalet nämndemän i de gamla tingslagen. Det finnes, såsom denne
talare också nämnde, en domsaga, som har icke mindre än 84 nämndemän.
Jag har här en tjänstgöringsordning från denna domsagas
nämndemän: jag kan icke läsa upp den helt och hållet, men ber att
ur densamma får anföra följande:

Af de 12 nämndemän, som tjänstgöra på ett januarisammanträde,
är det 5, som därefter icke komma in i tjänstgöring förrän
vid det senaste sammanträdet på hösten, d. v. s. vid slutsammanträdet
i december; 5 komma in i februari och de återstående 2 tjänstgöra
icke mera under året. Då ett mål är slutfördt, skall, enligt
hvad är föreskrifvet, utslag meddelas genast, eller, om detta icke kan
ske, på något följande sammanträde, d. v. s. här på sammanträdet i
februari, i mars o. s. v. Skall målet bedömas på sammanträdet i
februari, deltaga i dömandet 5 nämndemän af dem som suttit i januari;
om de andra under februarisammanträdet närvarande 7 nämndemännen
öfvervarit den handläggning af målet, som kan hafva ägt
rum å ett eller flera sammanträden under nästföregående års hösteting
— detta bär jag icke undersökt, men alla hafva ej varit tillstädes
alla gånger. Om målet är, af mera invecklad beskaffenhet
och skall afgöras först vid marssammanträdet, är ingen nämndeman
med från januari. Huru skall det vara möjligt, att under sådana
förhållanden nämndemännen skola kunna sätta sig in i målen så
hastigt, att någon egentlig domsrätt kan dem anförtros? Dem måste
beredas tillfälle att förut få underrättelse om sakerna, det åligger
domaren att därom träffa förfogande.

N:0 22.

Onsdagen den 11 Mars.

Olägenheterna af den föreslagna förändringen skulle således
minst låta känna sig i de domsagor, där tillämpning af 1872 års ar 9af

förordning kunnat äga rum utan förening af tingslag, men man kan gångsbaiken.
naturligtvis i ett sådant ämne som detta icke hafva olika lagstift- (Forts.)
ning för olika delar af landet. Huruvida åt nämnden, lekmannaelementet
inom häradsrätterna, skall inrymmas ökad befogenhet, det
är något, därom jag nu icke vill yttra mig. Förändringen kan i
allt fall icke äga rum utan stora förändringar i domstolsorganisationen.
Det enda, som berättigar en dylik förändring, är syftet att
få bättre domstolar, starkare domstolar, som äro än mera skickade att
fylla sitt ändamål. Tror man nu, att detta skall kunna ske genom
att öka nämndens befogenhet, på sätt föreslaget är, må det då ske;
för min del anser jag på grund af det jag haft äran anföra, att det
icke går för sig. En svagare domstol behöfver — och behöfver det
i högre grad än en starkare — goda bevisregler. Det är af högre
vikt, att bevislagen bifalles, om organisationen skall behållas oförändrad.
Domarekåren skulle svika sin plikt, om den icke skulle
söka gifva den nya lagen full tillämpning, så att den icke, såsom
meningen dock synes vara, komme att finnas till endast på papperet,
men allting i själfva verket förblifva på samma sätt som förut., i
hvilket sistnämnda fall den föreslagna förändringen ju är fullkomligt
onödig.

Jag tillåter mig yrka afslag å den föredragna punkten.

Herr Lilliesköld: Herr grefve och talman! Till en början anser
jag mig böra upplysa, att. då fragan om utsträckt domsrätt för
nämnden vid sistlidne års riksdag behandlades och i denna kammare
ställdes under votering, jag tillhörde dem, som röstade emot förslaget.

Detta föranleddes ej så mycket däraf, att jag ställde mig afvisande
mot själfva förslaget, utan fastmer däraf, att jag vågade hysa den
förhoppning, att Andra Kammaren i afgörandets stund skulle visa
sig hafva nog besinning att ej ställa hela lagen om bevisning inför
rätta, och framför allt den viktiga del däraf, som afsåg en utsträckt
frihet i bevispröfningen, beroende af tillmötesgåendet mot det uppställda
krafvet på en motsvarande ökning af nämndens makt. Tillika
hyste jag den förhoppning, att, om än frågan erhölle den utgång,
som densamma sedan fick, bevisningslagen skulle på nytt framläggas,
och den Andra Kammare, som efter förrättade nyval komme att
afgöra lagens öde, skulle visa sig mera besinningsfull. Det har
emellertid tyvärr visat sig, att detta hopp gäckats, då den Andra
Kammare, som nu går att sitta till doms öfver förslaget, lika oeftergifligt
uppställt samma villkor som dess företrädare.

Vid sådant förhållande har denna fråga för mig inträdt i ett
nytt läge; och jag har ansett mig pliktig att, innan jag går att för
andra gängen afgifva mitt votum, taga frågan i förnyadt noggrant
öfvervägande, utan hänsyn till inrotad gammal fördom mot rubbandet
af ett uråldrigt rättsinstitut och utan afseende å hvarje förutfattad
åsikt rörande det mera eller mindre berättigade i påståendet, att
såsom motvikt mot ett befaradt maktmissbruk från domarens sida

N:o 22.

Onsdagen den 11 Mars.

ändrZ*1^ m> s^u^e Jordras en större makt hos nämnden. Frånsedt alla dessa
Tel ™af1 rätte, hänsyn ställer sig då frågan så, huruvida de betänkligheter, som
gåvgsbalken. anförts mot den föreslagna ändringen, öfverväga eller ens uppväga
(Forts.) alla de fördelar, hvilka enligt min mening obestridligt äro förenade
med den fria bevispröfningen. Visserligen har man från visst håll
förnekat dessa fördelar; men för mig stå de fast, och såsom den
betydelsefullaste vill jag påpeka den, att domaren därigenom skulle
frigöras från dessa fasta bevisregler, hvilka mången gång tvinga
honom att döma emot sin öfvertygelse eller hindra honom att döma
i öfverensstämmelse med hvad han anser vara sant.

Denna förnyade pröfning af frågan har för mig så utfallit, att
jag icke funnit vare sig ur historisk eller praktisk synpunkt de uppställda
betänkligheterna vara af beskaffenhet att utgöra hinder för
ett tillmötesgående af det här uppställda krafvet; och ber jag att få
med några ord gifva skäl för denna min uppfattning.

Såsom den främsta betänkligheten emot förslaget har, för att
använda ett yttrande ef en talare vid fjolårets riksdag, framhållits,
att »genom ett sådant stadgande den princip, på hvilken organisationen
af våra landtdomstolar är byggd, helt och hållet rubbas», och
att man därigenom öfverger »den fasta grund, på hvilken man nu
står och på hvilken institutionen hvilar». Ja, mina herrar, skulle
detta vara en sanning, så är det åtminstone en sanning med modifikation.
Det skulle vara en sanning, därest vår svenska historia toge
sin början år 1734 eller det år, då nämndens nuvarande ställning
fastslogs; men vår historia är äldre än så, och denna äldre historia
lämnar ett annat vittnesbörd. Den visar nämligen, att under en
mycket lång period nämnden ensam och oberoende af domaren
utöfvade hela bevispröfningen; nämnden både upptog och pröfvade
bevisen efter bästa förstånd och samvete, utan att vara bunden af
några regler, medan domarens enda uppgift var att säga hvad lag
var och affatta domen. Denna rent folkliga institution efterträddes
sedan af ämbetsdomaren, och med honom försvann den gamla obegränsade
bevispröfningen; det var för att lägga ett band på honom,
som den törsta grundvalen till det legala bevissystemet lades. Detta
är den historiska gången; och lierrarne torde däraf finna, att man
åtminstone ej ur den synpunkten kan finna något skäl att motsätta
sig krafvet på ökad befogenhet för nämnden.

\ idare har det äfven sagts — såsom ock af en talare vid senaste
riksdag framhölls — att genom utvidgning af nämndens domsrätt
nämnden skulle komma att ryckas med domaren om makten. Detta
skulle visserligen kunna vara sant under den förutsättning, att
nämnden sattes i tillfälle att, utan hänsyn till domarens votum, med
endast enkel pluralitet öfverrösta honom. Men så afses icke i det
föreliggande förslaget, utan måste enligt detta */4 af nämnden vara
eniga, för att nämnden skulle diktera rättens beslut. Jag föreställer
mig, att genom denna, enligt mitt förmenande, måttfulla
ökning af nämndens befogenhet och den större hänsyn, som domaren
i följd häraf måste taga till nämndens mening, en bättre samverkan
och ett större förtroende kommer till stånd mellan domare och

Onsdagen den 11 Mars.

N:o 22.

3 .t

nämnd, hvilket åter kommer att hafva den lyckliga verkan, att Lagförslag om
häradsrätternas utslag komma att vinna i auktoritet. <defar"af rätte

Till sist har det äfven påståtts, att nämnden ej skulle besitta gfirgsbaiken.
de kvalifikationer eller förutsättningar, som kräfdes för uppbärandet (Forts.)
af dess nya maktställning. Men, om man. mine herrar, för sig klargör
den verkliga innebörden af den fria bevispröfningen, att denna
mindre innefattar en uppgift för den tekniskt bildade juristen än för
lifserfarenheten och det allmänna sunda omdömet, så torde, med
hänsyn särskildt till den höga ståndpunkt, hvarpå folkbildningen i
vårt land nu befinner sig, med fog kunna ifrågasättas, om nämnda
påstående är berättigadt; och framställer sig i stället osökt den
frågan, om ej, då vid den fria bevispröfningen det sunda förnuftet
tager ut sin rätt på bekostnad af de juridiska reglerna, nämnden,
som inom domstolen representerar det sunda, praktiska förståndet,
kan och bör tillerkännas ett ökadt inflytande på domsluten.

Sammanställer jag allt detta, och därtill lägger att jag i likhet
med lagutskottet hyser den bestämda uppfattning, att en utsträckt
befogenhet för nämnden ingalunda medför några vådor för den allmänna
rättssäkerheten, utan tvärtom därigenom vinnes den betydande
moraliska fördel, att med det ökade ansvaret nämndens själfkänsla
och ansvarskänsla höjas — hvartill ytterligare kommer att jag fullkomligt
delar den åsikt, som af en förutvarande nämndeman uttalades
i Andra Kammaren, att det ingalunda vore troligt, att efter en
sådan utvidgning af nämndens befogenhet rättens utslag komme att
gå i en annan riktning än hittills — så torde herrarna finna förklarligt,
att jag med en dylik uppfattning låtit de betänkligheter falla,
som jag förut hyst, och nu finner mig oförhindrad att yrka bifall
till lagutskottets hemställan i denna punkt.

Herr Trygg er: Herr grefve och talman! Mine herrar! Efter
de utförliga och klara anföranden, som här, särskildt af den förste
högt ärade talaren, hållits till stöd för yrkandet om afslag å utskottets
hemställan, behöfver jag ej göra något särskildt uttalande för att
motivera min ståndpunkt utan skall inskränka mig till att bemöta
något af hvad den siste högt ärade talaren anförde.

Denne talare gjorde gällande, att, historiskt sedt, saken förhölle
sig på det sätt enligt svensk rätt, att, så länge vi här i landet hade
fri bevispröfning, ägde nämnden ett afgörande inflytande i fråga om
bevisningen, men att, då nämnden beröfvades denna befogenhet och
ämbetsmannens inflytande inom domstolen växte, den fria bevispröfningen
inskränktes och man i stället fick legala bevisregler. Och slutsatsen
var då ganska naturligt don, att när man återgår till den fria
bevispröfningen, bör man ock återgifva åt nämnden det inflytande,
den förut haft. Äfven om detta påstående i afseende å den historiska
gången vore riktigt, så synes mig dock, som om den ärade talaren därmed
ej bevisat hvad han ville bevisa; ty hans historiska utredning
kunde väl aldrig bevisa mera, än att man vid den fria bevispröfningens
fastställande med afseende å bedömandet af den förda bevisningen bordo
gifva nämnden ökad befogenhet, men ingalunda att man, såsom här

Första Kammarens Prof. 1903. N:o 22. 3

N:o 22.

Onsdagen den 11 Mars.

Lagförslag om
ändring i vissa
delar af rättegångsbalken.

(Forts.)

föreslagits, äfven med afseende å rättstillämpningen skulle gifva
nämnden ett större inflytande. Detta lärer val icke kunna förnekas.
Men, mine herrar, jag har tänkt efter, hvar den högt ärade talaren
hämtat upplysningen om den af honom framställda historiska utvecklingen,
och jag har därvid sannerligen sökt förgäfves. Det förefaller
mig nästan, som om här skett någon sammanblandning mellan den
svenska rätten och den romerska. I den romerska rätten ägde det
förhållandet rum, att så länge man med afseende å civila tvister
hade kvar den gamla ordo judiciorum privatorum, d. v. s. att, sedan
saken först förevarit hos prsetorn, själfva afgörandet af tvister sedan
öfverlämnades åt en folkvald domare, judex, så länge hade man fri
bevispröfning, hvaremot, då under den senare kejsaretiden ämbetsmännen
fingo öfvertaga hela handläggningen och afgörandet af tvisten,
började legala bevisregler att allt mer och mer vinna insteg. Där
fanns således den utveckling, som den ärade talaren påstått hafva
ägt rum i Sverige. Enligt min mening åter var den svenska uppfattningen
en helt annan.

Vi ha här icke utgått från fri bevispröfning, ty i den gamla
svenska likasom i den germanska rätten var från början beviset
något rent formellt. Det torde aldrig i tiden hafva funnits en så
formell bevisteori som den, hvilken i den äldsta svenska och germanska
rätten var gällande; där gällde, att beviset icke ens afsåg
att öfvertyga utan var blott en formell prestation, ålagd den i hvarje
fall bevisskyldige (bevisberättigade), och denna prestation var bestämd
i lagarne. Bland dessa prestationer var äfven bevis med nämnd;
nämnden själf var sålunda ett bevismedel. Visserligen måste parten
lägga fram sina öfvertygande skäl för nämnden men blott för att
nämnden sedan skulle lämna honom det bevismedel, som bestod i
ett dess uttalande till partens förmån. Sedan ägde emellertid en
förändring i detta hänseende rum, då den senare romerska och
kanoniska processens legala bevisregler småningom inträngde äfven
hos oss. Och den tidsperiod, då denna legala bevisteori, som blef
slutligen fastslagen i 1734 års lag, gjorde sig i vårt land gällande,
var just den, då nämndens inflytande ökades, ity att den, från att
dittills hafva stått utom domstolen, gick in såsom en beståndsdel i
domstolen. Således vågar jag påstå, att, historiskt sedt, det ingalunda
kan sägas, att den legala bevisteoriens införande hos oss skett
i samband med att nämndens inflytande minskats, utan tvärtom
skedde det i samband därmed, att nämnden ingick som en beståndsdel
i domstolen och dess befogenhet således betydligt vidgades.

Oberoende emellertid af huru det förhåller sig med saken,
historiskt sedt — därom kan man ju ha olika meningar, ty utvecklingen
ligger långt tillbaka i tiden, och källorna äro ej alltid fullt
klara — framställde den ärade talaren ett argument till stöd för sin
mening i det yttrandet, att den fria bevispröfningen är något, som
mera är det sunda förnuftets sak än rättsinsiktens. Jo, det är visserligen
sant; men man kan väl ej komma ifrån att, då den fria bevispröfningen
ingalunda innebär, att man skall afgöra saken efter sin
inre öfvertygelse såsom den franska juryn, utan att man skall afgifva

Onsdagen den It Mars.

N:0 22.

ett på objektiva skäl grundadt omdöme, huruvida ett visst faktum Lagförslag om

inträffat eller icke — man kan väl då, säger jag, icke komma ifrån, ^far”af''rätte

att en person, som ofta fullgör denna pröfning, skall blifva skick- *\angsb<aken.

ligare däri än den, som därmed sysslar mera sällan. Detta är ej (Forts.)

annat än hvad som återkommer på andra områden; och jag kan ej

finna annat än att yrkesdomaren bör genom sin större erfarenhet

och öfning förvärfva större förmåga än andra att riktigt uppskatta

den förda bevisningen. Och vi böra icke lämna ur räkningen, att

den, som ej är van att uppskatta bevis, förledes synnerligen lätt af

somliga bevismedel, hvilka skenbart äro mycket öfvertygande, men

i verkligheten litet bevisande. Detta är något, som man i England

uppmärksammat så till vida, att vissa bevismedel ej få framläggas

för juryn, därför att de så lätt vilseleda. Eackdomaren låter sig ej

föras på afvägar, men de, som endast en eller annan gång syssla

med dömande, kunna lättare ledas vilse.

Nu erkänner jag gärna, att nämnden hos oss har och väl äfven
i framtiden får långt bättre öfning än en jury; men jag påstår
bestämdt, att nämnden aldrig blir så öfvad som domaren. Och jagkan
icke förstå, att domaren, därför att han är juridiskt bildad,
skulle förlora den allmänt mänskliga förmågan att med sundt förnuft
bedöma, om ett faktum existerar eller icke. Motsidan synes
utgå ifrån att en person, i och med det han blefve domare, skulle
bli mindre omdömesgill än förut, sämre än de, som icke ha juridiska
insikter.

Hvad nu själfva bevislagen angår, skall jag spara den, till dess
vi komma in på nästa punkt; här vill jag blott ange ett ytterligare
skål, hvarför jag ej kan gå med på lagutskottets förslag till utvidgning
af nämndens befogenhet i domstolen. Det skälet är, att
jag håller på domaremaktens oberoende. Det är en grundsats, som
i den svenska rätten är fastslagen i grundlag, att ingen domare,
vare sig högre eller lägre, skall kunna afsättas af Konungen. Men,
mine herrar, det är lika farligt, om domstolarnes oberoende angripes
nedifrån som uppifrån. Och denna nämnd, som väljes för sex år —
den är icke ett element, som är ett uttryck för detta oberoende.

Den representerar oberoendet af styrelsen, men den representerar
icke oberoendet af folket. Och jag för min del håller strängt på
att domstolen skall hafva en åt alla sidor oberoende ställning.

Detta är det afgörande skälet, hvarför jag ej kan gå med på utskottets
förslag, ty det innebär en väsentlig försämring i förhållande
till gällande bestämmelser. Jag kan ej finna annat än att detta
förslag i själfva verket går ut på att göra våra häradsrätter till
kollegiala domstolar, där en del af ledamöterna äro afsättliga och
helt och hållet beroende af opionen inom det område, där de väljas.

Jag yrkar afslag å utskottets hemställan i förevarande punkt.

Herr Hasselrot: Jag skall tillåta mig genmäla något af hvad
här anförts mot lagutskottets förslag och skall då hufvudsakligen
vända mig mot den förste ärade talaren å stockholmsbänken, hvilken
gjort lagutskottets utlåtande till föremål för den fullständigaste och

N:o 22.

;jg

Lagförslag om
ändring i vissa
delar af rättegångsbalk
en.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars.

grundligaste kritiken. Han började med att säga, att den paragraf,
som nu är i fråga, ej hade något samband med bevisningslagen
som sådan, och att jag i min ringhet skulle ha sagt något ungefär
ditåt under förra riksdagen. Jag vill nu också erkänna, att något
direkt samband emellan nämndens ökade befogenhet och den nya
bevisningslagen ej finnes, utan att den ena frågan kan lösas äfven
om den andra faller; men så mycket samband finnes dock, att egentliga
anledningen till denna begäran om ökad befogenhet för nämnden
ligger i den friare bevispröfning, som den nya lagen skulle medföra.
Det är sant och alldeles riktigt, att det genom den nya lagen icke
blir någon fullt fri bevispröfning, men denna lag innebär dock en
något friare syn på bevismedlen, än man hittills haft. I så fall
bör man dock, såsom den siste ärade talaren sade, låta domaren
vara den afgörande, enär han har större vana, mera förutsättningar
för att uppskatta bevismedlen rätt, och att således detta ej bör
utgöra skäl för någon utvidgning af nämndens befogenhet. Häremot
vågar jag emellertid invända, att detta visserligen vore åtminstone
relativt sant, om alla domare vore fullt vana och öfvade, men
tyvärr är detta icke och kan ej vara förhållandet. Någon gång
måste ju de unga börja på egen hand, och det kan väl då lätt
hända, att ett eller annat misstag göres. Men det är då ej heller
underligt, om den allmänna uppfattningen i landet känner behofvet
af någon motvikt, då dessa unga domare med sin ringa vana skola
anförtros den fria bevispröfningen, på det domen icke i ett eller
annat fall må blifva oriktig. Man har intet annat anspråk, sades
det, än att det skall blifva väl och riktigt dömdt, och därför skall
sörjas genom bevisningslagen. Ja, men en viktig förutsättning härför
är ju dock, att domstolen är väl och riktigt sammansatt, ty eljest
har man inga garantier för en riktig dom, huru bra bevisningslagen
än är.

Den ärade talaren sade mycket positivt, att det ej går an att
likställa nämnden med den juridiskt bildade domaren. Huru har
man gjort i rådstufvurätterna i alla smärre städer. Där går det
mycket väl för sig att lämna illiterate rådmän samma rösträtt
som de juridiskt bildade ledamöterna; och dock ha dessa illiterate
rådmän, enligt min mening, mycket mindre förutsättningar att fylla
sitt värf än nämndemannen på landet. Men i dessa städer går det
för sig.

Den ärade talaren sade vidare, att med en majoritet som den
här föreslagna eller med f vore det nog ej så farligt; men man
komme därmed in på ett annat plan än hittills, och man visste ej,
huru långt man sedan komme på det sluttande planet. Jag har
redan förut en gång tillåtit mig säga, att jag knappt vet något
farligare och olämpligare skäl än detta; ty det kan användas mot
hvarje reform, och man kommer då att ständigt stå och stampa på
samma punkt. Nej, enligt min mening må man vid en reform taga
steget så långt, som man har fast botten under fotterna, men låta
det vara slut därmed. Den ärade talaren frågade vidare, om lagutskottets
ordförande kunde garantera, att man slutar där — om

N:o 22.

Onsdagen den 11 Mars.

detta var säker tv Nej, säkert är det ju icke; men det beror ju på
denna kammare och huru långt den vill ga. Den har ju alltid sitt ddm. uf. rätte_
veto och kan säga: så »långt gå vi, men icke längre. Garantien gångsbaiken.
ligger således hos denna kammare själf, och mera kan man val ej fForts.)
begära. Till den punkt, som här föreslagits, är förändringen praktiskt
ofarlig — det erkänna alla.

Sedan har såsom en särskild olägenhet med denna nämndens
ökade rösträtt framhållits, att inom en del domsagor det funnes
otroligt många nämndemän. Jag förstår ej, hvad detta inverkar
härvidlag. Samma olägenhet förefinnes ju redan nu, där man har
många nämndemän, att de. som skola vara med om domen, ej varit
med om handläggningen. Domaren måste då i hvarje fall för denna
nya nämnd, som skall döma, men ej närvarit vid föregående rättegångstillfällen,
redogöra för handlingarnas innehåll. Sedan får nämnden
med stöd af denna redogörelse döma, antingen som hittills
kollektivt eller, som här föreslagits, med af rösterna. Jag kali
ej se, att svårigheten är större i det ena fallet än i det. andra; i
båda fallen måste målet för nämnden föredragas. För öfrigt är det
nog alldeles säkert, att antalet af nämndemän, där det är större än
tolf. så småningom kommer att minskas och att man, så vidt möjligt,
kommer att söka återgå till det gamla antalet, tolf. Den
hufvudsakliga anledningen till, att man hittills på sina. håll ^motsatt
sig en sådan inskränkning, är nog, såsom herr Afzelius påpekade,
de många andra bestyr, som ålagts nämndemännen, särskild!: vägsynerna;
men då nu i år Riksdagen begärt, att ersättning må lämnas
för biträdet vid dessa syner, kommer nog motviljan för minskning
af nämndemännens antal att försvinna, man vill då nog ej ha flera
än tolf, hvilket ju också vore för domaren lämpligt.

Man säger vidare: denna makt kommer säkerligen icke. med
nuvarande uppsättning och med den ten, som nu råder bland allmogen,
att missbrukas, men hvad säkerhet hafva vi, att sådant framdeles
icke kommer att ske? Ingen säkerhet, men med den förtröstan
jag har till svenska folket, att det icke skall försämras, kan
jag dock ej tänka mig annat, än att domstolarne skola blifva så
sammansatta, att de icke missbruka ett lämpligt och riktigt tillgodoseende
af dessa kraf å ökad befogenhet. Jag föreställer mig, att
denna fara är mycket aflägsen, om den verkligen finnes.

Det är enligt min mening icke rätt, att, såsom den ärade talaren
förutsatte, då kamrarne hafva olika uppfattning, man bör motsätta
sig allt tillmötesgående. Tvärtom, äro anspråken från ena sidan
berättigade, bör man, så vidt möjligt, rätta sig därefter. År det
däremot en ren maktfråga, ett löst anspråk — »detta vill jag»
är jag den förste att gent emot sådant säga nej. . Men båda kam -rarne kunna såsom lika berättigade göra anspråk på tillmötesgående,
och i detta fall ser jag med Andra Kammarens ögon. Den känner
sig hafva ett kraftigt behof af denna ökade befogenhet för att kunna
utan misstroende lämna den friare bevispröfningen i händerna på
domarne, till hvilka don nog i allmänhet hyser stort förtroende, men
för hvilka den troi'' denna medverkan icke vara skadlig, utan väl bo -

N:0 22.

Onsdagen den 11 Mars.

ändring ^vissa hö.?ig; ocl* om kammaren i detta fall går Andra Kammaren till
delar af mte- mötew’ kan den hafva så mycket större anspråk, att medkammaren
gångsbaiken. annan gång också gar oss till mötes, och har äfven större skäl
(Forts.) att, då medkammaren gör någon sak till en ren maktfråga, säga nej.

Här finnas goda skäl för Andra Kammarens mening, och jag är
fullkomligt^ öfvertygad, att denna nämndens ökade befogenhet utan
afseende på den friare bevispröfningen icke vore någon olycka, utan
att tvärtom därigenom vissa fördelar skulle vinnas. Men äfven om
man härigenom skulle anse sig gorå en uppoffring, tror jag den vara
fullt befogad. Den nya bevisningslagen innefattar så många fördelar.
är så länge efterlängtad, att om dess stora önskvärdhet troligen
icke finnes mer än en mening. Den innehåller bland annat
nya bestämmelser angående skadestånd, hvilka jag anser bland de
viktigaste. Hittills har, då fråga varit om ersättning i sådant afseende,
parterna nödgats enligt de legala bevisningsreglerna styrka
skadans^ storlek, och då detta ofta varit omöjligt, har anspråket i
brist på bevisning underkänts eller endast i ringa mån kunnat bifallas.
Enligt den nya lagen, och detta är en stor förmån, äger
domstolen att mera själfständigt bestämma skadeståndets belopp.
Men utöfvandet af denna rätt, som icke så mycket är en juridisk
som icke mera en praktisk fråga, betingar äfven i sin mån nämndens
^ ökade befogenhet. Detta är en sak, som nämnden lika väl
förstår som domaren.

Hvar och en, som har erfarenhet af förhållandena på landet,
skall gifva mig rätt däri, att, om man håller sig till tvistemålen,
kanske icke ett fall af tjugu innebär en rent juridisk fråga, där bestämd
lag finnes att tillämpa, utan dylika mål röra oftast praktiska
förhållanden, tolkning af kontraktsbestämmelser. affärsförhållanden
och ersättningsfrågor, där det praktiska, sunda förnuftet gör sig
gällande. Mången gång betyder där nämndemannens klara, sunda
omdöme lika mycket som den juridiska insikten.

Här är för öfrigt redan så mycket sagdt för och emot, att man
vid denna tidpunkt icke lärer på något sätt kunna inverka på någons
omdöme. Jag tillåter mig dock vädja till kammaren i fråga om
denna mycket behöfliga lag angående bevisning. Den har, såsom
den förste talaren nämnde, tre gånger förut legat på kammarens
bord. Mycket allvarligt och dugligt arbete är därpå nedlagdt, och
icke blott domarne, utan allmänheten behöfver den. Kan det vara
rätt, att, uti en så viktig fråga som denna, förslaget om nämndens
ökade befogenhet skall utgöra ett absolut hinder för erhållandet af
denna lag om fri bevispröfning ? För min del tror jag det icke.
Jag tror. att man skall känna sig lätt om hjärtat, då man gjort
medgifvande åt detta relativt billiga anspråk och vunnit så mycket
godt, som denna lag i sig själf innebär.

Jag tillåter mig .yrka bifall till nu föredragna paragraf.

Herr af Ekenstam: Herr grefve och talman, mine herrar!

Frågar man, hvad egentligen det är. som åstadkommit, att detta
förslag om ändring af 2 § 23 kapitlet af rättegångsbalken framkom -

Onsdagen den 11 Mars. 39 N:o 22.

mit, hvilket ju innebär en utvidgning af nämndens befogenhet, så Lagjöniag om
anföras egentligen tvenne skäl. Det ena är, att genom nämndens a^d™gaf''rätt"-ökade befogenhet skulle större garanti vinnas för riktig tillämpning g°ang»balken.
af lagen angående friare bevispröfning, och det andra att genom (Forts.)
nämndens större befogenhet denna befattning skulle blifva mer eftersträfvad
samt höjas i allmänhetens omdöme. Hvad nu först angar
den så kallade garantien, hafva vi ju redan förut vida mer kompetenta
personer än jag fastslagit, att denna så kallade friare bevispröfning
verkligen icke leder till något annat nytt eller märkvärdigare
än hvad nu snart sagdt dagligen af domstolar^ tillämpas. Det är
således icke något nytt, opröfvadt, som skulle införas, utan endast
ett lagfästande af hvad som dagligen förekommer. Skulle för detta
en garanti vara behöflig, skulle väl sådant bero pa någon erfarenhet
från våra landtdomstolar, men därom har dock ingen hittills ansett
sig böra upplysa. Hvad åter angår, att genom den ökade befogenheten
själfva nämndemannakallet skulle blifva mer eftersträfvadt
och uppburet, ligger väl ett tveeggadt svärd uti sträfvandet att göra
detta genom eu ökning af makten. År det sa, att man sträfva!''
efter detta kall för maktens skull, och sålunda i utöfningen af
domareverksamheten vid häradsrätterna införes något, som förut
aldrig funnits där, nämligen maktfrågan, då kommer säkerligen rättskipningen
i vårt land icke att vinna därpå. Dessutom torde väl
mer än en gång kunna hända, att på detta sätt den del af nämnden,
som har rätt att fälla utslaget, kommer genom ett eller annat
förbiseende, visserligen utan allt ondt uppsåt, att fälla dom, som för
densamma kan leda till ansvar. År det tänkbart, att sadana förhållanden,
som leda till ansvar, skola höja själfva kallets ställning?

År icke mycket mer troligt, att sådana inträffande fall komma att
sänka det i allmänhetens åskådning och att möjligen sådant just blir
första anledningen till upphäfvande af denna gamla nationella och hittills
synnerligen välsignelsebringande institution? Huru jag än ser
saken, kan jag i denna ökning af nämndens befogenhet icke finna
något eftersträfvansvärdt eller något af omständigheterna i minsta
mån påkalladt. Tvärtom finner jag en sådan lagändring innebära en
ganska stor fara just därför, att här frågan om makt komme in i
vår rättskipning. Den kan också, såsom jag nyss antydde, blifva
första inkörsporten till en rättsorganisation af helt annan beskaffenhet
än den vi nu hafva eller önska.

Det är därför, herr grefve och talman, jag icke kan vara med
om lagförslaget i förevarande paragraf, utan yrkar afslag.

Herr Annerstedt: Uti det bemötande, som lagutskottets ärade
ordförande lämnade mot den förste talarens anförande, utgick lian
hufvudsakligen därifrån, att det lagförslag, som nu varit föremål
för lagutskottets behandling, skulle innefatta en så utsträckt tillämpning
af den fria bevispröfningen, att en fordran af motvikt för denna
ökade frihet för domaren vore befogad. Detta skid, som under föregående
öfverläggningar i frågan ofta framhållits, kunde vid behandlingen
af 18911 års förslag med något skäl hafva framställts, men

N:0 22.

Ondagen den 11 Mars.

Lagförslag om sedan detta förslag undergått de jämkningar och inskränkningar, som
delar If rätte- tlcJ ,efJ;er annaa 1 l893 år.s förslag blifvit vidtagna, och då vi nu
gangsbaiken. inför 1903 ars förslag, kan man icke längre enligt min uppfart(Forts.
) ning med skäl bestrida den förste talarens yttrande, att här föreliggande
förslag är ingenting annat än en kodifikation af de bevisningsregler,
Indika så småningom i praxis gjort sig gällande. Detta
bär icke blott af^ honom utan äfven af flera underdomare vitsordats.
Vid sådant förhållande frågas, hvarför skall då en motvikt nu behöfvas?
Det bär icke från någon sida med skäl kunnat framhållas,
att rättstillämpningen för närvarande vid våra underrätter på landet
vore sådan, ° att en motvikt vore behöflig. Fortfarande såsom hittills
är förhållandet mellan domare och nämnd sådant, att något tal
om motvikt för den ene eller andre icke kan uppkomma. Under
sådana förhållanden synes mig påståendet, att ifrågavarande förändring
af den _ föreslagna paragrafen skulle stå i något samband
med den lag vi i öfrigt i dag hafva att behandla, icke vara riktigt.
Det är ett löst sammanhang dem emellan; tvenne olika frågor äro
hopkopplade och, .såsom föregående talare framhållit, resultatet har
blifvit en kompromiss. Lagutskottets ordförande sade, att en kompromiss
kan vara berättigad, då man på detta sätt åstadkommer
framgång för tvenne frågor, båda sådana, att deras främjande länder
till landets utveckling och båtnad. Men efter den uppfattning
jag har, måste jag instämma i hvad den förste talaren yttrade i
fråga om att utsträckt rösträtt för nämnden är eu utveckling af den
beskaffenhet, att den icke kan anses gå i rätt riktning. Alldeles
oberoende af frågan om ordnande af lekmannaelementet i första
instans, synes den förste talaren hafva gifvit en fullt bindande bevisning
därom, att under nuvarande förhållanden utvidgad befogenhet
för nämnden icke kan lända till annat än försämring af rättskipningen
i. våld land, och att på kompromissens väg åstadkomma en
kodifikation af bevisningsreglerna och en förbättring af detaljbestämmelser
i detta afseende på samma gång som en försämring af
domstolarnes organisation kan icke vara tillrådligt. Lagutskottets
ordförande söker visserligen göra gällande, att betydelsen af det
beslut, kammaren nu skulle fatta i den föredragna punkten, kan ses
från olika sidor. Men redan af den förste talaren är framhållet, att
vid den sakkunniga granskningen af denna fråga med sällspord enhällighet
uttalats, att denna förändring icke vore nyttig, och jag
befarar, att lagutskottets ordförande, då han ser frågan ur annan
synpunkt, låter sig ledas af en lätt förklarlig önskan att söka bereda
framgång åt denna lag i öfrigt, som han så länge sysselsatt sig med
och för hvars framgång han hyser ett så lifligt intresse.

På dessa skäl, och då jag icke har den pessimistiska uppfattning
om det rättas slutliga seger, som ordföranden i lagutskottet
synes mig hysa, tror jag, att kammaren kan med full rätt afslå den
nu föredragna paragrafen i den säkra förvissningen, att förr eller senare
behofvet af en kodifikation utaf bevisningsreglerna skall föra medkammaren
till antagande af ett i och för sig riktigt förslag, oberoende
af andra därmed sammankopplade frågor. Jag yi’kar afslag.

N:o 22.

Onsdagen den 11 Mars.

Herr Bandqvist: I själfva verket tror jag icke, att den reform,
som nu varit på tal så länge, kommer att medföra så synnerligen
stor effekt i praktiken. Jag ber att få erinra om att 23 kap. 1 §
rättegångsbalken lyder: »A häradsting, så ock vid laga syn i jordatvist,
må ej dömas, där ej sju i nämnden äro.» Om jag icke .är
alldeles oriktigt underrättad, torde det förhållandet mycket ofta inträffa,
att det sitter icke mer än sju i nämnden, och då det rannsakas
med häktade å för flera härader gemensamt tingställe, torde
det vara regel, att det allenast är sju nämndemän som tillkallas. I
alla dess fall kan det således aldrig komma att inträffa, att förhållandet
mellan domare och nämnd blir ett annat än det nu är:
för närvarande skall domaren ha minst en nämndeman på sin sida
för att få sin mening gällande, detsamma fordras också hädanefter.

Jag skulle ju kunna upprepa åtskilligt af hvad här blifvit sagdt
förut, men då redan så mycket blifvit ordadt. att icke något nytt
vidare är att tillägga, skall jag inskränka mig till att yrka bifall
till lagutskottets betänkande i förevarande punkt.

Herr Hasselrot: Jag ber om tillgift, att jag en gång till begärt
ordet, men frågans stora vikt må tjäna mig till ursäkt.

Herr Afzelius hade den uppfattningen, att i bevisningslagen fråga
icke vore om friare bevispröfning utan egentligen om bättre bevisregler,
och därför vore en hopkoppling af frågan härom med den
fråga, som nu särskildt föreligger, icke behöflig och icke lämplig.
Jag ber då att i sådant hänseende få fästa uppmärksamheten på den
nya bestämmelse, som står i andra paragrafen af 17 kap. rättegångsbalken: »Finner

rätten, där fråga är om skadestånd, part vara därtill
berättigad, men är ej angående skadans omfång fullständig utredning
förebragt; äge rätten bestämma skadeståndet till det belopp,
som med afseende å upplysta eller eljest af rätten kända förhållanden
pröfvas skäligt.»

En så fri bevispröfning om den ofta förekommande frågan om
skadestånd, som här införes, kan icke förnekas vara af stor betydelse.
Jag tror således, att såväl från denna synpunkt som med hänsyn
till flere andra stadganden af dylik innebörd man bör kunna gifva
dem rätt, som anse, att ökad befogenhet hos nämnden af sådan anledning
vore lämplig. Mig säges nu, att Andra Kammaren antagit
bevisningslagen, men med det villkor, att den paragraf, som nu är
föredragen, också blir godkänd. Man bör således bestämma sig, om
man vill antaga förslaget i dess helhet eller låta sina betänkligheter
beträffande nämndens ökade befogenhet utgöra hinder därför.

Herr Afzelius: Jag begärde ordet endast för att i största korthet
replikera herr Hasselrot.

Åtskilligt har jag hört i dag som förvånat mig, men hvad jag
särskildt förvånade mig öfver var herr Hasselrots uttalande, att han
icke kundo förstå, att det skulle hafva inverkan på denna fråga att
nämndemännen äro så många och att de »tura». Vill han då säga, att om

Lagförslag om

ändring i vissa

delar af rätte ganqsbalken.

(Forts.)

N:0 22.

Lagförslag om

ändring i vissa

delar af rätte gångsbalken.

(Forts.)

Onsdagen den 11 Mars.

nämndemannen kommer till tings en gång om året och då får sätta
sig ner och höra en mängd mål föredragas af häradshöfdingen i
största korthet och så skall afgöra dem, icke är det något ondt i
det, icke minskar det hans kompetens att döma saken! Ja, sätter
man sina fordringar på kompetensen så minimala, får jag säga, att
jag icke vet, hvarför man stannar där man nu velat stanna. Jag
har alltid trott det gälla för allt omdöme, för alla de fall, när man
skall bedöma en sak, att man bör ha varit med och hört och sett
hvad frågan gäller och icke fått endast en knapphändig relation af
en annan. Och sådan har meningen också varit med vår svenska
nämnd: tolf nämndemän skulle sitta i rätten med domaren och höra
och se allt som passerade; därefter skulle de döma. Man har icke
tänkt sig, att de skulle tura om, komma då och då, snappa upp ett
och annat och så afgifva sitt votum.

Herr Hasselrot anmärkte, att i själfva verket skulle detta kunna
användas också mot den kollektiva rösträtten — också den skulle af
detta skäl kunna anses olämplig. Ja, mina herrar, är det icke detta
vi erkänna alla? Har icke äfven Andra Kammaren erkänt, att detta
är ett svårt missförhållande, äfven med nämndens nuvarande domsrätt.
detta turande, som inträdt efter tingslagens sammanslagning.
Hafva vi icke alla erkänt, att detta nedsätter nämndens verkliga
kompetens? Men att deducera på det sättet, att som detta missförhållande
kan åberopas äfven mot den kollektiva rösträtten, det ingenting
särskildt har att betyda vid en utsträckning af rösträtten, det
är ett resonnemang, som jag för min del icke kan följa.

Den underrättelse, som herr Hasselrot meddelade oss, att Andra
Kammaren ställt antagandet af detta förslag såsom villkor för bevislägens
antagande, förenklar i hög grad saken. Jag har vetat hela
tiden att så var. Jag har talat och jag har ämnat handla under
den förutsättningen. Den är nu utsagd och ställningen fullkomligt
klar. Jag vidhåller mitt yrkande om afslag.

Herr Hassel rot: Endast ett par ord för undvikande af missförstånd.

Min mening är icke den, att det är lyckligt och bra — eller
ens likgiltigt såsom herr Afzelius sade — att nämnden afgör saker,
som den icke varit med om att handlägga. Men detta händer delvis
för närvarande. Nämnden skall inbestå af 12 personer, men i
regeln sitta icke mer än 7 eller 8 i den, och dessa bytas om, så
att det icke är ovanligt, att nämnden får bedöma saker, i hvars
handläggning icke alla ledamöterna i densamma deltagit. Det blir
härutinnan icke sämre genom att nämnden får större befogenhet än
den nu har. Villkoret för användning af nämndens kollektiva röst
är alltid det, att fullständig redogörelse för målet lämnas nämnden.
Eår nämnden en sådan fullständig redogörelse af domaren, blir det
icke svårare för nämnden att afgifva sin röst — med en pluralitet
af tre fjärdedelar — än att afgifva kollektiv röst.

Herr Hedenstierna: Då jag är ledamot af lagutskottet, anser
jag mig skyldig att angifva min ståndpunkt i denna sak.

Onsdagen den 11 Mars.

N:0 22.

Jag har icke haft tillfälle att deltaga i behandlingen inom ut- Lagförslag om
skottet af denna paragraf. Hade jag det gjort, skulle jag hafva
ställt mig såsom reservant och yrkat afslag. Jag ber endast att fingsbaiken.
få tillkännagifva detta, och jag förenar mig nu med dem som yrka (Forts.)
afslag.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed afslutad, gjorde herr
talmannen jämlikt därunder förekomna yrkanden propositioner, först
på godkännande af den nu föredragna paragrafen och vidare på afslag
därå; och förklarade herr talmannen sig finna den förra propositionen,
hvilken förnyades, vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som godkänner lagutskottets förslag till lydelse af 23 kap.
2 § rättegångsbalken, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Hej, afslås ifrågavarande förslag.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

16 kap.

Ja—22:
Nej—88.

3 §.

Herr Trygger: Den upplysning, som lagutskottets ordförande
gaf, att Andra Kammaren gjort den nyss förkastade paragrafen till
villkor för bevislagens antagande, vore tillräcklig anledning att yrka
afslag på den 3 § af 16 kap. och därmed på hela förslaget, så att
vi kunde förskonas från ett sammanjämkningsförslag, som vore
ägnadt att förrycka den situation, som nu är fastslagen. Resultatet
kan ju aldrig blifva annat än det nyss beslutade — att Första
Kammaren icke kan gå in på en utsträckning af nämndens befogenhet.
Men för min del har jag en särskild anledning att yrka afslag
på denna 3 § och därmed på hela bevislagen. Det skälet är, att
Riksdagen förra året ingaf till Kungl. Maj:t en skrifvelse, hvari
Riksdagen begärde en mera tidsenlig lagstiftning i afseende på parts
ed. Samtidigt antog visserligen Första Kammaren för sin del den
i föreliggande förslag intagna lydelsen af paragraferna angående parts
ed. Men detta var icke oförenligt med situationen förra året, ty
då förelåg ett Kungl. Maj:ts förslag, som man ville antaga, men
hvari man begärde en förbättring i vissa punkter, för hvars skull
man icke ville riskera förslagets godkännande. Nu ligger saken

N:o 22.

Lagförslag om

ändring i vissa

delar af rätte qanqsbalken.

(Forts.)

44 Onsdagen den 11 Mars.

annorlunda. Nu är det Riksdagen, som skulle taga initiativet till
bevislagens antagande, och därvid vore det väl minst sagdt egendomligt,
om man antoge bestämmelser om part seden,..som man i
fjolårets skrifvelse förklarade vara otillfredsställande. Ännu orimligare
blefve ett dylikt sätt att gå till väga, om man, på sätt lagutskottet
föreslagit, nu ingåfve till Kungl. Maj:t ännu en skrifvelse
angående ed i rättegång och ordningen för dess afläggande.

På dessa skäl yrkar jag afslag på förevarande 3:e § och därmed
på hela lagförslaget.

Herr Hasselrot: Jag kan knappt föreställa mig, att kammaren
på grund af dåligt lynne eller någon annan mig oförklarlig anledning
skulle underlåta att ingå i pröfning af denna lag och beträffande
dess olika bestämmelser uttala sin mening. Det har kammaren
gjort föregående år, då det icke mer än nu var utsikt att få lagen
igenom. Det finnes för öfrigt knappt någon af dessa paragrafer,
som icke kammaren förut har godkänt. Herr Trygger åberopade
visserligen, att Riksdagen i fjol skref till Kungl. Maj:t i fråga om
inskränkning af värjemålseden. Riksdagen uttalade då, att en förändring
med afseende på nämnda ed möjligen var behöflig, och det
kommer Kungl. Maj:t att taga under öfvervägande, hvilket väl icke
hindrar, att vi under nuvarande förhållanden kunna nöja oss med
de bestämmelser om värjemålsed, som nu finnas. Jag kan icke se
något skäl mot tillstyrkande af denna paragraf eller mot det att öfriga
paragrafer granskas och, i den mån det finnes lämpligt, gpdkännas.
Jag vågar hoppas, att Första Kammaren vid en sådan granskning
skall finna bevisningslagen vara väl hopkommen samt fylla många
och trängande behof.

Jag yrkar bifall till den föredragna paragrafen.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr vice talmannen,
som för en stund öfvertagit ledningen af förhandlingarna, att i afseende
på förevarande paragraf yrkats, dels att densamma skulle
godkännas, dels ock att paragrafen skulle afslås.

Sedermera gjorde herr vice talmannen propositioner i enlighet
med dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på afslag
å paragrafen vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som godkänner lagutskottets förslag till lydelse af 16
kap. 3 § rättegångsbalken, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås ifrågavarande förslag.

4-5

N:o 22.

Onsdagen den 11 Mars.

Vid slutet af den häröfver anställda omröstning
hafva utfallit sålunda:

Ja—35;

befunnos rösterna Lagförslag om
ändring i vissa
delar af vätteqanqsbalken.

(Forts.)

Nej—56.

i §■

Herr Trygger: Jag anhåller att få yrka afslag å den föredragna
paragrafen samt å alla de följande paragraferna.

Efter härmed slutad öfverläggning gjordes propositioner, först
på godkännande af förevarande paragraf samt vidare på afslag därå,
och förklarades den senare propositionen vara med öfvervägande
ja besvarad.

Öfriga delar af det föreliggande lagförslaget.

Afslogos.

Herr Afzelius; Jag hemställer, att de följande paragraferna
icke måtte uppläsas.

Härtill lämnade kammaren sitt bifall.

På härefter gjorda propositioner afslogos de under 2:o) —6:o) i
den föreliggande punkten intagna lagförslag.

Utskottets i punkten a) gjorda hemställan.

Förklarades besvarad genom kammarens beslut vid behandlingen
af de särskilda lagförslagen.

Punkten b).

Herr Hasselrot: Jag tillåter mig att endast yrka afslag å
denna utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning afslog kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemställt.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 6 och 7 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 35, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af lagen om sträft
för ämbetsbrott af präst m. m., biföll kammaren hvad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

N:o 22.

Om ändring \
sättet för utdelning
af vinet
i nattvarden.

Onsdagen den 11 Mars.

Föredrogs ånyo Första Kammarens tillfälliga utskotts den 6
och 7 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 1. i anledning af
väckt motion om skrifvelse till Konungen i fråga om ändring i
sättet för utdelning af vinet i nattvarden.

Herr von Möller: Jag skall be att få yrka bifall till utskottets
förslag, men anledningen till att jag begärde ordet var icke för att
inlåta mig på någon diskussion af själfva frågan, utan för att lämna
några upplysningar rörande frågans historik.

På motionens andra sida namnes, att danska sundhetskollegiets
yttrande kunde väntas inom den närmaste tiden. Jag har nu erhållit
bref från öfverläkaren, ordföranden i Allmänna danska läkareföreningen,
doktor S. Meyer, hvari han säger, att danska kungl. sundhetskollegiet
mycket bestämdt framhållit smittofaran af det nuvarande bruket att
använda den gemensamma kalken vid utdelande af vinet i nattvarden
och önskade införande af särskilda bägare för hvarje nattvardsgäst,
hvarjämte kollegiet förklarat sig icke känna sig tillfredsställdt med
de konstruerade nattvardskalkar, som blifvit kollegiet förevisade och
genom hvilka smittofaran icke skulle kunna undvikas.

Vidare ber jag att få nämna, att denna fråga icke är ny.
Keclan år 1787 utgaf en tysk läkare, Gruner, en afhandling om
»Die venerische Ansteckung durch gemeinschaftliche Trinkgeschirre
lind den gemeinschaftlichen Kelch.» I Karolinska institutets bibliotek
linnes visserligen icke denna afhandling, men i stället har jag påträffat
en annan: Almanach fur Aertzte und nicht Aertzte, Jena 1789,
däri Gruner ingår i polemik mot en engelsk läkare John Hunter och
hvari han fortfarande betonade den omnämnda smittofaran.

Herr Nyström, Carl: I likhet med motionären önskar jag

lifligt bifall till denna framställning; och det lär väl icke vara det
ringaste tvifvel om, att man i händelse af bifall vinner något, och
det är, att det blir slut på saken, så att man slipper i dessa ting
höra så mycket, som ju icke kan vara till glädje eller uppbyggelse
för de flesta. Och man får slut på saken på det rätta sättet; den
går till de medicinska auktonteterna och kommer tillbaka med en
utredning, som skall stödja sig på de moderna metoderna och upptäckterna
och vid hvilken man således icke har något slags frestelse
att sätta något litet frågetecken i kanten. När saken nu kommer
tillbaka från de medicinska auktoriteterna, skall som sagdt alltid en
förmån vinnas, ty antingen hafva dessa auktoriteter med stöd af
nyare vetenskapliga rön förklarat, att smittofara verkligen finnes i
allvarsam grad - det är nämligen icke nog att konstatera smittofara
i allmänhet, ty en sådan finnes ju snart sagdt öfverallt, äfven
i denna säl, utan denna fara skall framträda i särskildt afsevärd
grad, så att den påkallar, att åtgärder vidtagas — och då är det
bra, att saken blifvit bragt på tal och ändamålet har vunnits — eller
också säga de, att faran är ringa eller ingen, och då är också en
stor vinning gjord, ty då kunna vederbörande känna sig tillfredställda.
Och, ifall utslaget utfaller på sist omförmälda sätt, kan man dess -

N:o 22.

Onsdagen den 11 Mars.

utom måhända använda det såsom ett slags försök till kur för en
sjukdom, som är svår, nästan obotlig och som man — herr talman —
skulle kunna kalla — bakteriofobi.

Herr Dahlberg: Jag hyser starka tvifvelsmål, huruvida det

kan vara lämpligt, att Första Kammaren beslutar en framställning
i det nu föreslagna syftet. Under intrycket endast af den allt mera
tilltagande bakterieskräcken finnas icke tillräckliga skäl för att med
alltför ovarsam hand vidröra en så grannlaga sak, hvilken har så
ytterligt starka försänkningar hos den stora massan af vårt folk.
Jag tror också, att det nuvarande sättet för begående af den heliga
akt, som frågan gäller, har alltför djupa sympatier i folkmedvetandet,
för att Första Kammaren bör i någon nämnvärd mån ansluta sig
eller lyssna till uttrycken af berörda skräck.

Jag yrkar afslag.

Herr af Buren: Om motionären tror, att han genom fram ställande

af detta förslag visat det sanna modet, så har han bedragit
både sig själf och andra. Förhållandet är däremot alldeles tvärtom
eller raka motsatsen. Jag skall icke inlåta mig uti och jag tror att
kammaren icke heller önskar någon debatt om denna mycket allvarliga
sak, hvarför jag, herr vice talman, utaf både plikt och samvete
anhåller att få yrka afslag å såväl motionen som utskottets hemställan

Herr Nyström, Johan Fredrik: De båda sista talarnes an föranden

ha verkligen förvånat mig en smula, i synnerhet den första
talarens, som ansåg, att kammaren icke borde med allt för ovarsam
hand beröra detta ämne. Det kan väl icke gärna anses, att utskottets
förslag på något sätt kan ställas under denna rubrik. Utskottet
har icke alls upptagit herr von Möllers kläm, utan utskottets
förslag är ingenting annat än en omskrifning utaf hvad ärkebiskop
Ekman yttrat i denna sak, och sålunda ställer sig utskottet på en
ståndpunkt, som icke på något sätt kan rubriceras såsom de båda
sista talarne hafva gjort. Ärkebiskopen har nämligen rörande detta
ämne en gång offentligen sagt, att tanken på kyrkliga åtgärder icke
borde ifrågakomma, förrän det af medicinska auktoriteter blifvit utreda
om någon verklig fara vore för handen eller ej. Ärkebiskopen
har således icke ställt sig emot en sådan utredning, som utskottet
föreslår, och utskottet har icke gjort annat än framställt ärkebiskopens
yttrande i form af förslag till kammaren.

Jag får alltså, herr talman, yrka bifall till utskottets förslag.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, gjorde herr
vice talmannen jämlikt därunder framställda yrkanden propositioner,
först på bifall till hvad utskottet i nu förevarande utlåtande hemställt
samt vidare därpå att kammaren skulle afslå såväl utskottets
hemställan som den i ämnet väckta motionen; och förklarade herr
vice talmannen sig finna den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Om ändring i
sättet för utdelning
af vinet
i nattvarden.

(Forts.)

N:o 22.

48 Onsdagen den 11 Mars.

Herr af Burén begärde votering, i anledning hvaraf uppsattes,
justerades och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad tillfälliga utskottet hemställt i utlåtandet
n:o 1, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås såväl utskottets hemställan som den i ämnet
väckta motionen.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda.

J a 06;

Nej—41.

Afgåfvos och bordlädes följande motioner:
n:o 51, af herr Ljungberg, i anledning af Kungl. Maj:ts förslag
till lag angående vården af enskildes skogar m. m.; och

n:o 52, af herr Hasselrot m. fl., i anledning af Kungl. Maj:ts
proposition angående inrättande af ett nytt stift m. m.

Upplästes följande ingifna läkarintyg:

Att ledamoten af Kiksdagens Första Kammare herr baron R. von
Krcemer ar af sjukdom hindrad att under närmaste tid deltaga i
Riksdagens arbeten, intygas härmed.

Stockholm 11 mars 1903.

Tor Lamberg,
leg. läkare.

Justerades sex protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under dagen
första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst bland betänkandena
på föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes klockan 3,2 4 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm, Isaac Marcus’ Boktryckeri-Aktiebolag, 1903.