1903. Första Kammaren. N:o 13

ProtokollRiksdagens protokoll 1903:13

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1903. Första Kammaren. N:o 13.

Lördagen den 14 februari.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

_ Herr statsrådet Westring aflämnade Kung! Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) angående en väganläggning inom Norrbottens län mellan
Arvidsjaurs kyrkostad och Muskusselet i Arvidsjaurs socken;

2:o) med förslag till lag om försäkringsbolag samt till lag om
utländsk försäkringsanstalts rätt att drifva försäkringsrörelse här i
riket;

3:o) angående försäkringsinspektionens organisation och verksamhet
m. m.;

4:o) angående upplåtelse till Växjö hospital af mark från indragna
hospitalshemmanet 3/i mantal Växjö hospitalsgård i Kronobergs län
in. m.;

5:o) angående anvisande af anslag för år 1904 till fortsättning af
statsbanebyggnaden från Göteborg öfver Uddevalla till Skee; samt

6:o) med förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken,
till lag om ändrad lydelse af 22 kap. 14 § och 23 kap.
4 § strafflagen, till lag om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den
4 maj 1855 angående handelsböcker och handelsräkningar samt till lag
om ändrad lydelse af 8 § i lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister,
firma och prokura.

Justerades protokollet för den 7 i denna månad.

Anmäldes och bordlädes
statsutskottets utlåtanden:

Första Kammarens Prof. 1903. N:o 13.

1

N:0 13. 2

Lördagen den 14 Februari.

n:o 3, angående regleringen af utgifterna under rik sstatens andra
hufvudtitel, innefattande anslagen till justitiedepartementet; och

n:o 8, angående regleringen af utgifterna under riksstatens sjunde
hufvudtitel, innefattande anslagen till finansdepartementet;

bevillningsutskottets betänkanden;

n:o 5, i anledning af väckt motion om tullfrihet för klorzink;

n:o 6, i anledning af väckt motion om tull å saltad och torkad
fisk;

n:o 7, i anledning af väckt motion rörande tullen å formalin;

n:o 8, i anledning af väckt motion om tullfrihet för hylsor, kulor
och tändhattar till mauserpatroner; och

n;o 9, i anledning af väckt motion om tull a kaustikt natron,
kaustikt kali och klorkalk; äfvensom

lagutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 11, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen
angående skyldighet att deltaga i kostnaden för reglering af vattentillgången
i strömdrag;

n-.o 12, i anledning af väckt motion om ändring af 1 § i lagen,
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar;

n:o 13, i anledning af väckt motion om ändring af 15 kap. 2 §
giftermålsbalken;

n:o 14, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående vidgad rätt till utträde ur statskyrkan;

n:o 15, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående utsträckt rätt att ingå äktenskap inför borgerlig myndighet;
och

n:o 16, i anledning af Första Kammarens återremiss af lagutskottets
utlåtande n:6 7, Öfver väckt motion angående ändring af § 121
i stadgan om skiftésverket i riket.

Upplästes ett till kammaren ingifvet protokoll af följande lydelse:

År 1903 den 13 februari sammanträdde kamrarnes valmän för
att utse revisorer och revisorssuppleanter för granskning af riksbankens
afdelningskontors i orterna räkenskaper och förvaltning; och befunnos,
efter valens slut, hafva blifvit utsedde till

Lördagen den 14 Februari.

3 N:o 13.

revisorer

vid kontoret i Göteborg:

herr Mörner, S. C. H. 31., major, Göteborg, _________ med 44 röster,

» Ramm, A. A., stadsrevisor, Göteborg, ..........» 44 »

* Baaz, A. E., f. d. riksdagsman, Åby, Mölndal,.. » 44 »

* Monigomery, A. IL, fängelsedirektör, Göteborg, » 44 »

vid kontoret i Malmö:

grefve Tiamilton, G. K., professor, Lund,............... med 44 röster,

herr Stenkula, A. 0., folkskoleinspektör, Malmö, ______ » 44 >

» Jönsson, P., landstingsman, Örsjögård, Eydsgård, » 44 »

» Persson, A., domänintendent, Mörarp___________ » 44 »

vid kontoret i Falun:

herr Billengren, E., lektor, Falun,........................ med 44 röster,

» Thorell, A., t. f. landsfiskal, Leksand, ____________ » 44 »

» Andersson, C., bergsbruksidkare, Vanbo, Smedje*

backen, ._........... » 44 »

» Mattsson, A., fabrikör, Mora,.......... » 44 »

vid kontoret i Gäfle:

herr Berndes, IT. B., kapten, Gäfle,...................... med 44 röster,

» Ste/fansson, E., disponent, Sofiedal, Gäfle, ...... »44 »

» Engström, E., grosshandlare, Gäfle,................. » 44 »

» Holmström, G., fabrikör, Gäfle,...................... » 44 »

vid kontoret i Halmstad:

herr Bökman, E., rektor, Halmstad....................... med 44 röster,

friherre Hermelin, R., intendent, Fröllinge, Getinge,.. » 44 »

herr Gudmundson, A. M., f. d. riksdagsman, Vastad,

Vessigebro,.......... » 44 »

» Gyllensvärd, A. G., i. d. riksdagsman, Fågelsång,
V oxtorp,.................................. » 44 »

vid kontoret i Hernösand:

herr Edström, 0., bruksägare, Hernösand,............... med 44 röster,

» Jacobsson, K. IT., rektor, Hernösand,.............. » 44 »

» Dahlberg, N. TF., disponent, Väja, Bollsta bruk, » 44 »

» Peterson, G. R., redaktör, Sundsvall,............... » 44 »

N:o 13. 4

Lördagen den 14 Februari.

vid kontoret i Jönköping:

grefve Spens, I. TF, landssekreterare, Jönköping,..... med 44 röster,

herr Ribiing, B. E. L., ryttmästare, Eksjö, ........ » 44 »

» Erickson, 0., domänintendent, Bjärsby, Hult, ... » 44 »

» Säve, G. A., läroverksadjunkt, Jönköping, ...... » 44 »

vid kontoret i Kalmar:

herr von Bett, Rhilip, major, Kalmar, .................. med 44 röster,

» Wickbom, J. A. O., rektor, Kalmar,............... » 44 »

» Gethe, C. M. F. E., sekreterare, Kalmar, ------ » 44 »

» Wimmerstedt, A., godsägare, Bruatorp,......... » 44 »

vid kontoret i Karlskrona:

herr Holmqvist, A., landskamrerare, Karlskrona,....... med 44 röster,

» Kruse, K. R. T., kapten, Karlskrona,.............. » 44 »

» Kruse, L. M., godsägare, f. d. riksdagsman, Gö holm,

---------------------------------------------— » 44 »

» Resen, K. TF., t. f. amiralitetskassör, Karlskrona, » 44 »

vid kontoret i Karlstad:

herr Falk, H. H. TF, kapten, Karlstad,................. med 44 röster,

» Rohdin, E., rådman, Karlstad, ------------ » 44 »

» Larsson, P., hemmansägare, Rudsberg, Molkom, » 44 »

» af Segerström,, TF., stationsskrifvare, Karlstad,... » 44 »

vid kontoret i Kristianstad:

herr Enerofh, Joll., kronofogde, Osby, .................. med 44 röster,

friherre v. Otter, B. S., f. d. major, Kristianstad,----- » 44 »

herr Johnsson, H., f. d. riksdagsman, Broby,.......... » 44 »

» Nilsson, P., landstingsman, Kärreberga, Kvidinge, » 44 »

vid kontoret i Linköping:

herr Sjögreen, A. P., f. d. ryttmästare, Boarp, Stråisnäs, med 44 röster,

grefve Spens, C. G., major, Rosendal, ------------------ » 44 »

herr Hagberg, C. 0., godsägare, Brestad, ............... » 44 »

» Petersson, A. E., i. d. riksdagsman, Hamra,----- » 44 »

vid kontoret i Luleå:

herr Björkman, A. P., f. d. fördelningsläkare, Luleå, med 44 röster,

Lördagen den 14 Februari. 5 N:o 13.

herr Svedin, N., auditör, Luleå,........................... med 44 röster,

» Berggren, J. E., landtbruksingenjör, Gammelstad, * 44 »

» Håkansson, J. F., läroverkskollega, Piteå, ...... » 44 »

vid kontoret i Mariestad:

herr Millqvist, A., godsägare, Hushagen, Axvall,...... med 44 röster,

» Paul, A., arrendator, Stora Ek, Mariestad........ » 44 »

» Almin, Richard, landtbrukare, Björsäter, Lugnås, » 44 »

» Tenghom, C. A., landskamrerare, Mariestad,...... » 44 »

vid kontoret i Nyköping:

friherre Falkenberg, A., kapten, Nyköping,............ med 44 röster,

herr Weinberg, B., godsägare Hormesta, Stigtomta,___ »44 »

» Eriksson, Alb., arrendator, Skalunda, Kantorp,... » 44 »

» Olsson, J. E., f. d. riksdagsman, Skiftinge, Eskilstuna,
............................................. » 44 »

vid kontoret i Umeå:

herr Aspgren, J. 0. N, öfverste, Umeå, ........... med 44 röster,

» Bergner, P., handlande, Burträsk, „............... » 44 »

» Broman, J., kronolänsman, Teg, Umeå, _________ » 44 »

» Aström, A., disponent, Norra Degerfors, _________ » 44 »

vid kontoret i Vänersborg:

herr Carlberg, And., rådman, Vänersborg, ............ med 44 röster,

» Unger, A. G., apotekare, Vänersborg, ............ » 44 »

» Larsson, N. P., landstingsman, Byen, Åmål, ... » 44 »

» Thor son C., landtbrukare, Magnusberg, Salsberg, » 44 »

vid kontoret i Västerås:

herr Kempe, A., lektor, Västerås, ........................ med 44 röster,

» Lorichs, L. L., bruksägare, Bernshammar, ...... » 44 »

» Selling, G., f. d. riksdagsman, Västerås, ........ » 44 »

» Uggla, Claes, häradshöfding, Västerås,............ » 44 »

vid kontoret i Växjö:

herr Cervin, G., kapten, Växjö,........................... med 44 röster,

» Johansson, 0. A., hospitalssyssloman, Växjö, ___ » 44 »

» Johansson, S., landstingsman, Grennaforsa, ...... » 44 »

» Petersson, A. F., f. d. riksdagsman, Ugglekull, » 44 »

N:0 13. 6

Lördagen den 14 Februari.

vid kontor et i Visby:

herr Björlin, J. G., öfverste, Yisby........—— med 44 röster,

j> Warfvinge, C. 0., förste landtmätare, Yisby, ... » 44 »

» Bakström, C. A., kronofogde, Yisby, ------ » 44 »

» Larsson, P., t. d. riksdagsman, Fole, Yästkinde, » 44 »

vid kontoret i Örebro:

herr Montgomery-Cederhjelm,R., kammarherre, Segersjö, med 44 röster,
» Reuterswärd, C. F. C., öfverstelöjtnant, Örebro, » 44 »

» Andersson, A. G., bergsman, Östanå, Löa-Rällså, » 44 »

» Persson, 0., nämndeman, Bungsäter, Kilsmo, ... » 44 »

vid kontoret i Östersund:

herr Thomson, J. A., häradshöfding, Östersund, ...... med 44 röster,

» Warodell, 0. E. L., fördelningsläkare, Östersund, » 44 »

» Eriksson, G., f. d. riksdagsman, Myckelgård,

Mörsil,---------------- » 44 »

» Olsson, O., nämndeman, Bränna, Hackås,......... » 44 »

suppleanter

vid kontoret i Göteborg:

herr Larsson, L., landstingsman, Hufvudröd,............ med 45 röster,

» Cavalli, A., v. häradshöfding, Göteborg, .....— » 45 »

» Bruhn, S. B., godsägare, Vadda, —............... » 45 »

» Palm, Constantin, grosshandlare, Göteborg,----- » 45 »

vid kontoret i Malmö:

herr Dufberg, E., landtbrukare, Kristineberg, Oxie, med 45 röster,

» Linder, N., f. d. länsbokhållare, Malmö, ....... » 45 »

» Jönsson, A., f. d. landstingsman, Käflinge, ...... » 45 »

» Crafoord, J. A. G., kapten, Lund................ » 45 »

vid kontoret i Falun:

herr Nordm, G., löjtnant, Falun,------------- med 45 röster,

» Wahlqvist, J. A., kamrerare, Falun,............... » 45 »

» Lidman, A., redaktör, Hedemora, .................. » 45 »

» Zetterwall, J., förvaltare, Korsnäs,.................. > 45 »

Lördagen de» 14 Februari,
vid kontoret i Gifte:

7 K:o 13.

herr Lmdgren, E., bruksägare, Gäfle,....---------med 4,5 röster,

» v. Krusenstierna, E., öfverste, Gäfle,...-..— —.... » 45 »

» Wetter gr en, G., disponent, Norrsundet,—» 45 »

» Eriksson, P, bruksdisponent, Hofors, ----- » 45 »

vid kontoret i Halmstad:

herr Jönsson, S., landstingsman, Påarp, Västra Kamp, med 45 röster,

» Hofflander, C. O. P., löjtnant, Halmstad,_____» 45 »

» Thorbj örnsson, J., landstingsman, Röinge, Halmstad, » 45 »

» Hafström, C. G., landssekreterare, Halmstad, — » 45 »

vid kontoret i Hernösand:

herr Hjelmström, K. A., tullförvaltare, Hernösand, ... med 45 röster,
» Bergström, C., f. d. riksdagsman, Skidsta,

Ullånger, ___—,. » 45 »

» Hedrén, L. M., läroverksadjunkt, Hernösand, ... » 45 »

» Eriksson, E., f. d. riksdagsman, Kväcklingen,

Liden, ............ » 45 »

vid kontoret i Jönköping:

grefve v. Seth, J. G., godsägare, Bratteborg, ........- med 45 röster,

herr Hornberg, A. N., hofrättsråd, Jönköping, ......... » 45 »

» Wallander, C., kronolänsman, Eksjö,......--------- » 45 »

» Eurén, L., borgmästare, Eksjö, ........... » 45 »

vid kontoret i Kalmar:

herr Ekerot, E., landtbrukare, Dörby, ....... med 45 röster,

» Olsson, Knut, landtbrukare, Torngård, Gräsgård, » 45 »

» Beutersvärd, K., f. d. öfverstelöjtnant, Kalmar, » 45 »

» Holm, A. T. 0„ lektor, Kalmar,..................... » 45 »

vid kontoret i Karlskrona:

herr Bingheim, G., fabriksidkare, Karlskrona.......... med 45 röster,

.» Beger, E., godsägare, Karlshamn, .... » 45 »

» Karlsson, K. P., fortifikatiouskassör, Karlskrona,

Oskarsvärn, ......................... » 45 »

* Nelson, K. M., landstingsman, Björkeryd,......... » 45

N:o 13. 8

Lördagen den 14 Februari.
vid kontoret i Karlstad:

herr Ågren, P. M., grosshandlare, Karlstad,............ med 45 röster,

» Olsson, Emil, f. d. riksdagsman, Kyrkebol,______ » 45 »

» Olsson, Oscar, godsägare, Höje, Karlstad, ------ » 45 »

» Huss, B., löjtnant, Karlstad, ...................... » 45 »

vid kontoret i Kristianstad:

herr Jönsson, N., landtbrukare, Efverödsgård, Efveröd, med 45 röster,

» Nilsson, J., f. d. landstingsman, Starby, Spannarp, » 45 »

» Wittsell, Carl, i. d. riksdagsman, Örkelljunga,— » 45 »

» Borgström, M., domänintendent, Aby, Klippan, » 45 »

vid kontoret i Linköping:

herr Danielson, 0., godsägare, Åkerby, Skärkind,...... med 45 röster,

» Schenström, M., regementsintendent, Linköping, » 45 »

» Edlund, Wilh., disponent, Mjölby,.................. » 45 »

» Larsson, G., landtbrukare, Bonnorp, Stjernorp, » 45 »

vid kontoret i Luleå:

herr Eldström, C., handlande, Båneå,.-................... med 45 röster,

» Markström, Axel, F., förvaltare, Öjebyn, —..... » 45 »

» v. Essen, C. H. A., major, Luleå, ................ » 45 »

» Erasmie, G. H., disponent, Luleå,................ » 45 »

vid kontoret i Mariestad:

herr Larsson, Hjalmar, landstingsman, Ny q varu, Lex berg,

................................................... med 45 röster,

» Forsman, Olaus, filosofie kandidat, Mariestad, — » 45 »

» Andersson, A., landstingsman, Vång, Karlslund, » 45 »

» Sandels, A., godsägare, Mariestad,..............— » 45 »

vid kontoret i Nyköping:

herr Widebeck, J. A., läroverksadjunkt, Strängnäs,... med 45 röster,
» Andersson, Bichard, nämndeman, Hvalsta, Kantorp, » 45 »

» Schmidt, H. O., kapten, Nyköping,.................. » 45 »

» Bökman, L. C. W., kronofogde, Nyköping,...... » 45 »

vid kontoret i Umeå:

herr Åkerren, 0., landskamrerare, Umeå, ............... med 45 röster,

Lördagen den 14 Februari. 9 N:o 13.

herr Örtenblad, V. T., öfverjägmästare, Umeå,......... med 45 röster,

» Ahnlund, 0., kyrkoherde, Umeå, ............ » 45 »

* Dahlén, A., postmästare, Nordmaling, ............ s 45 »

vid kontor et i Vänersborg:

herr Björklund, E., jägmästare, Vänersborg,............ med 45 röster,

» Andersson, C. F., landtbrukare, Lunden, Skrehall, » 45 »

» Larsson, A., f. d. riksdagsman, Flicksäter, Vänersborg,
_.................................................. » 45 »

* v. Sydow, C., läroverksadjunkt, Vänersborg, ___ » 45 »

vid kontoret i Västerås:

herr Pers, Anders, boktryckare, Västerås,............... med 45 röster,

grefve Hamilton, A., f. d. riksdagsman, Hedensberg, » 45 »

herr af Billbergh, lh., lektor, Västerås, ............... » 45 »

» Bobson, B., bruksägare, Karmansbo, ............... » 45 »

vid kontoret i Växjö:

herr Carlsson, B. G., landstingsman, Bäck, ............ med 45 röster,

» Cavalli, L. G., major, Växjö,................. » 45 »

» Bergenstråhle, A. E. G., kapten, Växjö, ....... » 45 »

» Bandqvist, J. G., godsägare, Hof, Växjö,......... » 45 »

vid kontoret i Visby:

herr Bohlin, C. W. L., kapten, kommissionslandtmätare,

Visby, ................................................ med 45 röster,

» Sundblad, A., kyrkoherde, f. d. riksdagsman, Bar lingbo,

Visby, ....................................... » 45 »

» Larsson, K. L. J., riksdagsman, Bondarfve, Väst kinde,

................................................ » 45 »

» Lundblad, Conrad P., rådman, Visby,............ » 45 »

vid kontoret i Örebro:

herr Schröder, C. H., major, Ringaby, Ullersäter,...... med 45 röster,

» Pehr son, P. V., bruksägare, Gelleråsen, Bofors, » 45 »

» Sundblad, G. A., läroverksadjunkt, Örebro,...... » 45 »

» v. Hofsten, H. B., kapten, Örebro,.................. » 45 »

vid kontoret i Östersund:

friherre Fleetwood, G. M. C., major, Östersund,...... med 45 röster,

ff:o 13. 10

Lördagen den 14 Februari.

herr Engström, E. O., landstingsman, Bispgården, — med 45 röster,

» Wikander, IL, apotekare, Östersund,................ » 45 »

» Myrin, O., förvaltare, Östersund, .............i,-* »45 » ,

sedan ordningen mellan suppleanterna blifvlt genom särskilda lottningar
bestämd.

Olof Melin. Aug. Henricson. Herman Eehm. J. Bromée.

På framställning af herr talmannen beslöts, att det nu upplästa
protokollet skulle läggas till handlingarna, äfvensom att bankoutskottet
skulle genom protokollsutdrag anmodas att om valen låta underrätta
ej mindre de valde än äfven fullmäktige i riksbanken samt vederbörande
afdelningskontors styrelser.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 11 och 13 innevarande
februari bordlagda utlåtande n:o 2, angående regleringen af
utgifterna under riksstatens forsta hufvudtitel, innefattande anslagen
till kung! hof- och slottsstaterna, biföll kammaren hvad utskottet i
detta utlåtande hemställt.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 11 och 13 innevarande månad bordlagda utlåtande n:o 4,
angående regleringen af utgifterna under riksstatens tredje hufvudtitel,
innefattande anslagen till utrikesdepartementet.

Angående Punkten 1.

tredje hufvud- . .

titdns ordi- Herr Ljungberg: Det är en ganska ansenlig tillökning i konnarie
anslag. sulsstaten, som i år föreslagits; den uppgår till mer än 100,000 kronor.
Och om man också icke har något emot detta anslag i sig själft,
emedan det har till ändamål att aflyfta en dryg börda från sjöfarten,
torde man likväl kunna hysa betänkligheter i afseende å sättet för
denna förändrings vidtagande. Detta beslöts nämligen af Jvungl.
Maj:t den 10 oktober förlidet år utan Riksdagens hörande, och^ det
hade varit önskvärdt, att statsutskottet begagnat detta tillfälle, då en
så stor utgift skall beslutas, att framhålla det billiga och man kan
säga nödvändiga uti att, när förändringar på det unionella området
ifrågasättas, de måtte underkastas Riksdagens pröfning^ och godkännande.
Norska stortinget har redan besluta i denna fråga, men hos
oss är det blott Kungl. Maj:t, som beslutat konsulatafgifternas af -

Lördagen den 14 Februari.

11 No 13.

skaffande, vi få visserligen votera om anslaget, men icke pröfva det
''principiella i frågan.

Går man vidare i denna budget, stöter man på ett anslag af
20,000 kronor till hemliga utgifter. Som man vet, hafva norrmännen
för några år sedan undandragit sig att bidraga till detta anslag på
den grund att de icke hade tillfälle att kontrollera det, ehuru det var
dem mycket väl bekant, att Ivungl. Maj:t själf utöfvade kontrollen.
Det synes mig kunna vara på tiden, att man erbjöde dem den revision,
som de säga sig åstunda; det skulle kanske icke vara så angenämt
för dem att tillsätta en revisor att jämte Konungen granska
dessa utgifter. Men hade de fatt ett sådant erbjudande, finge de betala,
och afsloge de, måste de söka sig en annan förevändning.

Innan jag går ifrån den konsulära budgeten, skulle jag vilja fästa
uppmärksamheten på en sak, som är af ofantlig vikt, men som icke
blifvit såsom sådan behandlad af den nya unionskommittén. Som
herrarne veta, hade den till uppgift två saker, den ena var det yttre
konsulatväsendet, den andra, om jag så får säga, det inre, d. v. s.
tillvaratagandet af svenskars och norrmäns intressen i hvardera landet.
Den senare frågan blef tämligen lättvindigt behandlad; den kom
i skuggan af den andra stora frågan, och kommittén stannade vid
det resultatet, att det var just ingenting att göra. Hon inskränkte
sig till att föreslå, att förhandlingar skulle öppnas mellan myndigheterna
i Sverige och Norge angående understöd åt sjömän. Men saken
är mycket mera omfattande. Det har länge anförts stora och
bittra klagomål öfver det sätt, hvarpå svenskar behandlas i Norge.
Norrmännen går det just ingen nöd på här i landet; först och främst
äro vi, som bekant, ett beskedligt folk, som icke gärna göra någon
främling något för när, och för det andra hafva de sin statsrådsafdelning
här att gå till. Annat är förhållandet i Norge. Våra myndigheter,
som blifvit tillfrågade, hafva allmänneligen sagt, att de icke
funnit några olägenheter af det nuvarande tillståndet och hafva därför
icke funnit något vara att göra. Jag har emellertid fått mig meddelade
åtskilliga omständigheter och erfarenheter, som visa, att man
icke bör taga saken alldeles så lätt. En svensk arbetare t. ex. klagar,
att då svenska arbetare i Norge anträffas ensamme, öfverfallas
och misshandlas de, utan att våldsverkaren straffas. Tolf jordbruksarbetare
från Skåne, som voro omtyckta af sina husbönder, kunde ej
uthärda de skällsord och otidigheter jämte hugg och slag, hvarmed
de ständigt undfägnades af de norska arbetarne, utan måste fara
hem. »Ingen i Sverige», sade de, »kan tänka sig, hvilket vildt,
fanatiskt hat till svenskarne, som nu gripit den norska landtbefolkningen.
» Sådana berättelser förekomma ganska många. Några svenska
arbetare hade under löfte om god betalning lockats till Norge af
ett par entreprenadfirmor; dä de koramo fram, erbjödos de emellertid
flå dåliga vilkor, att de ville gå sin väg, men då blefvo de insatta i
fängelse och fingo betala 40 kronor hvar, innan de släpptes ut, hvar -

Angäende
tredje hufvudtitelns
ordinarie
anslag.
(Forts.)

N:0 13. 12

Angående
tredje hufvudtitelns
ordinarie
anslag.
(Forts.)

Lördagen den 14 Februari.

efter de affördes till gränsen. De flesta af oss torde minnas en tilldragelse,
som, vid jämförelse med förhållandena i Norge, är karaktäristisk
för vårt humana sätt att umgås med främmande nationer.
Vid 1897 års utställning kommo nämligen ett par folktåg från Norge
hit till Stockholm; de hyllades med musik och tal och bereddes allt
möjligt tillfälle till billiga logis och lätthet att bese stadens sevärdheter.
Vid samma tid blefvo i Norge några svenska tegelbruksarbetare
kullkastade, slagna och trampade på brösten och måste för att
få behålla lif och lemmar begifva sig därifrån. En korrespondent från
Norge till en svensk tidning säger, att »f intet land i världen stå
svenska arbetare så skyddslösa som i det s. k. broderlandet; här finnas
hvarken sändebud, konsuler eller präster, som kunna taga sig af
deras sak». Jag anför detta därför att kommittén förklarat, att man
icke funnit några olägenheter af det närvarande tillståndet och därför
icke velat ifrågasätta någon anordning för tillvaratagande af svenskars
och norrmäns ömsesidiga intressen. Det bör då icke vara utan
vikt, att upplysningar om sådana olägenheter komma fram, om inöj
ligtvis därigenom någon förbättring i tillståndet skulle kunna vinnas.
Jag skulle för min del icke vilja förorda anställande af svenska och
norska konsuler i de särskilda länderna, först och främst därför att
det blefve en dyrbar affär och för det andra, emedan det blefve blott
i sjöstäderna konsuler komme att finnas. Men man har ett annat
sätt, nämligen att föreskrifter utfärdades, som ålade de administrativa
myndigheterna, såsom länsstyrelser, fogdar och länsmän, att taga sig
an de förfördelade och undersöka behörigheten af deras klagomål.
Detta tror jag blefve det billigaste och kanske äfven det ändamalsenligaste
sättet att hjälpa dem.

Det talas mycket om konsuler i utlandet, men det är icke nog
med att hafva konsuler, de måste äfven göra sin plikt. I detta afseende
hafva tid efter annan bittra klagomål öfver ogenhet och liknöjdhet
anförts mot en norskfödd konsul i Hamburg, som särskildt
utmärkt sig vid ett tillfälle, som jag icke behöfver närmare relatera,
då en ung ärbar kvinna blef häktad och fick sitta i polisarresten 17
timmar utan både föda och vatten. När hon blef utsläppt, skyndade
hon till konsuln, där hon trodde sig få hjälp, men där hon i stället
blef utsatt för nya förödmjukelser. Det ropades åt henne, när hon
gråtfärdig ville aflägsna sig: stanna! ni stannar! »vi kunde ställa till
mycket värre för er!» o. d. Följden var, att hon ingaf klagomål till
utrikesministern här; detsamma gjorde äfven tyska fruntimmer, och
det hölls ett indignationsmöte i Hamburg, hvarvid man uttryckte sin
förtrytelse och förbittring öfver både polis och konsul. Vid allt detta
synes vår utrikesminister icke hafva vidtagit någon annan åtgärd än
att infordra en intetsägande förklaring af konsuln, hvarefter denne,
på grund af klagomål från en svensk skeppare, erinrades att iakttaga
sina anslagna timmar. Det är något förunderligt med denna efterlåtenhet,
när man jämför den med den stränghet och skyndsamhet, med

Lördagen den 14 Februari.

13 N:o 13.

hvilken utrikesministern bestraffar svenska ämbetsmäns förmenta för- Angående
seelser, som gälla norrmän. Vi minnas, huru förhållandet var med tredje hufvudgeneralkonsul
Philipsson, som icke hade lämnat, såsom man aas^S> narieSanslag
tillräckligt fullständiga upplysningar till en norsk agent, om hvilken (Forts,
han icke ens visste, att han var norrman, helst han framställt sina
förfrågningar genom ett belgiskt konsulat. Och man vet äfven, huru
grefve Taube, vår minister i Berlin, fick höra af vår utrikesminister,
att han »bestämdt ogillade» hans beteende att vid ett högtidligt tillfälle
uthänga en unionsmärkt norsk flagga på sitt hotell jämte den
svenska, »ty», sade utrikesministern, »det skulle hafva varit en norsk
ren flagga». Nu är likväl förhållandet, att själfva den norska flagglagen
innehåller, att den nya flaggan »skall användas på handelsfartyg,
när de i utländsk hamn önska erhålla beskydd och bistånd af
gesandter och konsuler, äfvensom på norska statens byggnader». Men
intetdera var här fallet, och det hade varit så mycket mera olämpligt
och för Sverige obehagligt, om ministern i Berlin användt en ren
flagga jämte den unionsmärkta, som det var vid ett tillfälle, då Österrikes
kejsare reste genom Berlin, och man vet, att kejsar Frans Josef
håller mycket strängt på Österrike-Ungerns enhet inför utlandet, och
detta särskilt hvad flaggan beträffar. Jag fruktar, att om han och
hans svit fått se en ren flagga jämte en unionsmärkt, hade de fått sig
ett godt skratt på vår unions bekostnad. Således var det kanske icke
så klandervärd! hvad vår minister i Berlin gjorde eller låtit göra.

Under en lång följd af år har nationen betraktat utrikesdepartementet
såsom sitt egentliga, att icke säga enda, stöd mot angrepp från
Norge och andra länder. Denna illusion har nu försvunnit; och om
utrikesministern låter begagna sig, såsom förut vid ett tillfälle skett,
till att i utlandet befrämja den norska separatismen eller om han låter
det nya s. k. »departementet för utrikes ärenden» i Kristiania
växa upp obehindradt, så att det till slut blir rivaliserande med vårt
egentliga unionella utrikesdepartement och kanske intrigerande med
främmande makter, då måste fosterlandsvännen fråga sig, om icke någon
gräns kan sättas för detta slapphetssystem, och om icke ett departement,
som så föga motsvarar sitt ändamål, borde undergå en
reorganisation från ofvan och allt igenom?

Hans excellens herr ministern för utrikes ärendena Lagerheim: I
anledning af det anförande, kammaren nyss afhört, anhåller jag att vid
ett par punkter uti detsamma, där sakförhållanden, som angå det departement
jag har äran förestå, blifvit berörda, få göra vissa erinringar.

Först och främst ber jag då att få lämna den upplysning, att det
är så långt ifrån, att Kungl. Maj:t icke sökt Riksdagens medverkan i
afseende å nedsättning af konsulatafgifterna, att tvärtom Riksdagen
fattat sitt beslut därom med anledning af en kunglig proposition.

Detta skedde, innan jag hade tillträdt min nuvarande befattning; men

N:o 13. 14

Lördagen den 14 Februari.

Angående
tredje hufvudtitelns
ordinarie
anslag.
(Forts.)

helt naturligt måste för mitt handlingssätt och mina råd till Konungen
vara bestämmande, hvad Kungl. Maj:t föreslagit Riksdagen till antagande
icke blott en, utan förnyade gånger. Det var tydligt, att beslutet
från Riksdagens sida gick ut på att söka bereda vår sjöfartsnäring
väsentliga lättnader och i hvarje fall den lättnad, som ett afskaffande
af eller en betydligare reduktion i konsulatafgifterna kunde
medföra.

År efter år har sålunda Riksdagen beviljat ett anslag för att till
rederierna återbetala en del af de af gift er, hvilka i utlandet blifvit för
deras fartyg erlagda till konsulerna. Restitutionsbeloppet var begränsadt
till Vs af afgifterna.

Vid den undersökning, som jag ansåg mig böra företaga, visade
det sig efter en ytterst sorgfällig utredning, att bibehållandet af den
återstående femtedelen af afgiften skulle vålla högst betydliga olägenheter.
Detta var äfven, såsom af de föreliggande handlingarna kan
inhämtas, kommerskollegiets åsikt. Att sådant måste väsentligt inverka
på Kungl. Maj:ts senaste beslut i frågan, var väl helt naturligt.

Det framhölls af kollegium, huru ytterst tidsödande och besvärlig
den kontroll varit, som måste utöfvas för restitutionen af de fyra femtedelarne.
Då undersökningen vidare ådagalade, att man kunde företaga
en reduktion af jämväl den återstående femtedelen, utan att statsverket
betungades af ytterligare utgifter, hvilket också torde med full
klarhet framgå af de handlingar, som funnits tillgängliga för statsutskottet
och kamrarne, syntes mig icke längre böra förefinnas någon
tvekan att tillråda afgifternas fullständiga afskaffande, och jag vill hoppas,
att detta, i öfverensstämmelse med utskottets enhälliga tillstyrkan,
äfven må blifva Riksdagens beslut.

Den föregående talaren omtalade en anmärkning, som riktats mot
generalkonsuln i Hamburg. Härmed förhåller det sig så, att ministern
för utrikes ärendena visserligen icke inskränkt sig till att »infordra
en intetsägande förklaring», utan han har sökt, så vidt möjligt, att
sorgfälligt utreda sakförhållandet och de närmare omständigheter,
hvilka hade föranledt de af talaren omförmälda klagomålen. Denna
utredning ledde till det resultat, att — med undantag för några mera
oviktiga punkter, som icke kunde fullt konstateras, enär påståenden
stodo emot påståenden — jag för min del måste förklara, att generalkonsuln
under för handen varande förhållanden ej kunde gå till väga
på annat sätt än han gjorde. Han sökte förmå den omtalade personen
— och han lofvade det äfven — att låta sig åtföljas af en konsulattjänsteman
för att hos den myndighet, som förgått sig mot henne,
fordra och skaffa sig upprättelse. Hon föredrog emellertid i sista
ögonblicket att icke göra det, utan vände sig i dess ställe till andra
personer. Häraf föranleddes omständigheter, hvilka säkerligen för
henne voro ganska pinsamma. Sådant kunde emellertid med all säkerhet
hafva undvikits, om hon följt konsulns råd och sitt eget gifna

15 N:o 13.

Lördagen den 14 Februari.

löfte. Vidare inblandades i denna fråga, att en förening i Hamburg
inbjöd till det af den föregående talaren omnämnda offentliga sammanträdet.
Man hade den taktlösheten uppfordra generalkonsuln att
tillstädeskomma, i uppenbar afsikt att låta honom personligen afhöra
det klander, som skulle mot honom framställas. Att en de förenade
rikenas ämbetman icke hörsammade denna anmaning, därutinnan
handlade han, enligt min uppfattning, fullständigt riktigt — hans
ovillkorliga plikt ålade honom att icke efterkomma anmaningen.

Talaren berörde äfven förhållanden, hvilka för närvarande äro
föremål för Öfverläggningar mellan Konungens svenska och norska
rådgifvare. Uti dessa förhandlingar ingår frågan om det åt kommittén
uppdragna värfvet att tillse och undersöka, huruvida en anordning
för tillvaratagandet af svenskars intressen i Norge och norrmäns i
Sverige kunde anses erforderliga. Talaren framförde åtskilligt, hvilket
varit för kommittén liksom för regeringen fullständigt obekant, och
jag måste beklaga, att hans anmärkningar framkommit i en form, som
gör det omöjligt att tillmäta dem den betydelse, de till äfventyrs kunnat
hafva, därest de varit understödda af, jag vill icke säga fullt juridiskt
bindande bevis, men åtminstone klart angifna sakförhållanden. Är
talaren i tillfälle att framlägga sådana, är tiden ingalunda försutten, i
händelse hans uppgifter skulle visa sig vara af beskaffenhet att böra
föranleda till något. Tills vidare måste jag lämna hans klagomål i
den delen fullständigt ur räkningen.

Den mot mig personligen riktade insinuationen om bristande
opartiskhet skall jag lämna utan svar, troende mig med full tillförsikt
kunna lämna åt kammaren att därom fälla sitt omdöme.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande punkt hemställt.

Punkterna 2 och 3.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Funkten 4.

Lades till handlingarna.

Punkterna 5— 8.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 11 ooh 13 i denna
månad bordlagda utlåtanden:

Angående
tredje hufvudtitelns
ordinarie
anslag.
(Forts.)

N:o 13. 16

Lördagen den 14 Februari.

n:o 15, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
från indragna militiebostället l3/i mantal Älsta n:is 3 och
5 i Örebro län;

n:o 16, i anledning af Kungl Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra kompaniskrifvarebostället Råda n:o 1 Nedergården
i Östergötlands län hörande lägenhet;

n:o 17, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
af lägenheter och tomtplatser å förra majorsbostället l5/s
mantal Hässleby n:o 1 med Olofstorp i Hessleby socken af Jönköpings
län;

n:o 18, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående rätt
för Kungl. Maj:t att för inköp af skogbärande eller till skogsodling
tjänlig mark disponera köpeskillingarna för vissa kronoegendomar
m. m.;

n:o 19, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående försäljning
af en till förra häradsskrifvarebostället Hofby n:o 2 i Kristianstads
län hörande lägenhet;

n:o 20, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till Umeå stad af en del utaf den statens järnvägar tillhöriga
mark vid Umeå järnvägsstation;

n:o 21, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter skomakaren Claes Otto
Andersson från Motala;

n:o 22, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående efterskänkande
af kronans rätt till danaarf efter hemmansägaren Johannes
Jonasson från Sanuebo i Alfsborgs län;

n:o 23, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående ägoutbyte
emellan kronan och Landskrona stad;

n:o 24, i anledning åt Kungl. Maj:ts proposition angående upplåtelse
till landtförsvaret af en del utaf förra bergshauptmansbostället
Väsby i Västmanlands län; och

n:o 25, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående jordafsöndring
o från kronoparken Bjurfors underlydande hemmanen Störa
och Lilla Avesta i Kopparbergs län;

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemställt.

Om åtgärder

med anledning Föredrogs å ny o bevillningsutskottets den 11 och 13 innevarande

af höjda tull- manacl bordlagda betänkande n:o 4, i anledning af väckta motioner
^främmande om skrifvelse till Kungl. Maj:t i fråga om åtgärder, som kunna förländer.
anledas af beslutade tullförhöjningar i främmande länder.

17 No 13.

Lördagen den 14 Februari.

Herr Walldén: Ehuru slutklämmen i utskottets föreliggande

betänkande måhända kunnat vara affattad på ett sätt, som mera fallit,
att jag så må säga, inom motionens ram och varit mindre vidtsväfvande
och obestämdt, skall jag i allt fall icke göra någon anmärkning
mot denna kläm, som blifvit af utskottet enhälligt tillstyrkt, ty
jag tror, att, i synnerhet sedan frågan blifvit föremål för Riksdagens
pröfning, det är af en viss vikt, att Riksdagen gör ett uttalande i
denna för flera af våra exportnäringar ganska viktiga angelägenhet.
Men då jag således för min del är beredd att deltaga i det beslut,
som jag förmodar kammaren kommer att fatta om antagande af den
framlagda klämmen, kan jag dock icke gå med på den af utskottets
majoritet gjorda motiveringen. Ty utom det att denna synes mig i
vissa delar gå tämligen på sidan om själfva saken, gå längre, än hvad
motionen föranleder till, innehåller den några uttalanden så dunkla,
att för mig åtminstone hvarken deras innebörd eller deras räckvidd
stå fullt klara, lika litet som jag förmår öfverskåda deras konsekvenser,
för hvilka jag därför äfven hyser, jag måste bekänna det, en viss
fruktan.

Om man sammanställer hvad utskottet öfverst på sid. 4 i betänkandet
yttrar om våra nu gällande tullsatsers oförmåga att skydda
landets näringar mot det befarade produktionsöfverskottet i andra
länder än Tyskland med hvad som längre ned på samma sida säges
angående vissa våra näringars understödjande i konkurrensen med
utlandet, vill det förefalla mig, som om härur framlyste en önskan att,
oberoende af traktatsfrågor, få till stånd en mera omfattande revision
af vår tulltaxa i syfte af en allmän förhöjning af nu gällande tullsatser.
Jag har mig icke bekant, huruvida en dylik åstundan kan
vara mera allmän hos vårt folk, men hvad åtminstone lifsmedelstullarna
angår, tillåter jag mig att betvifla det, och det torde ursäktas
mig, om jag icke kan vara med om ett uttalande, ur livilket sådana
konsekvenser som de antydda möjligen skulle kunna härledas.

Nu skulle man visserligen kunna vänta, att, då jag för min del
icke kan gilla motiveringen, sådan den af utskottet affattats, jag skulle
framlägga förslag till en annan för mig mera tillfredsställande motivering;
men det må tillgifvas mig, om jag inför den enighet, hvarmed
utskottets motivering blifvit af denna kammares utskottsledamöter
omfattad, anser ett sådant försök af mig fullständigt ändamålslöst.
Jag. inskränker mig därför till att få till protokollet antecknadt, att,
då jag deltagit i beslutet om utskottets kläm, jag reserverat mig mot
dess motivering.

Herr Cavalli: Het kunde måhända synas öfverflödigt, att jag

här å utskottets vägnar yttrar mig, då den siste talaren icke framställt
något yrkande, utan endast önskat få sin personliga mening antecknad
till protokollet, men jag begärde ordet redan under förra delen
af hans yttrande, då han gjorde ett uttalande, som var ägnadt att
Första Kammarens Prof. 1003. K:o 13. 2

Om åtgärder
med ättledning
af höjda tidlsatser
i vissa
främmande
tänder.
(Forts.)

N:o 13. 18

Om åtgärder
med anledning
af höjda tullsatser
i vissa
främmande
länder.
(Forts.)

Lördagen den 14 Februari.

väcka min synnerliga uppmärksamhet. Han hade hoppats, sade lian,
att bevillningsutskottets uttalande skulle hafva mera fallit inom motionens
ram. Hå talaren nu hänförde detta uttalande till själfva klämmen,
så finner man, vid en jämförelse de båda klämmarna emellan,
motionärernas och den, som utgör utskottets hemställan, att endast
två ord skilja dem åt, med hvilka ord utskottet gjort en inskränkning
i motionärernas förslag. Kan man då säga, att bevillningsutskottet
gått utanför motionens ram? Icke, så vidt man ej vill i dessa ord
inlägga någon annan betydelse, än den de enligt vanligt språkbruk äga.

Hvad nu den delen af talarens anförande, hvilken afsåg motiveringen,
angår, lär det icke förvåna någon i denna kammare, att han
och jag i den vägen icke äro ense, men jag vågar tro och uttala den
förhoppning, att kammarens stora flertal skall finna, att utskottet med
varsamhet handlagt denna fråga. Inom bevillningsutskottet äro de
tullpolitiska åskådningarnas, att jag så må säga, olika poler representerade,
och man har detta oaktadt kommit till ett så godt som enhälligt
resultat, icke endast i afseende å själfva slutet, utan i stort
sedt äfven med hänsyn till motiveringen. Motiveringarna, de olika
förslagen, som hafva framlagts, (minoritetens förslag har utdelats i
kammaren), skilja sig därutinnan, att minoriteten vill öfverst på femte
sidan utesluta en punkt, men det är svårt att förstå anledningen därtill,
ty det är ett faktum, som icke kan bortresoneras, att man åsatt de
nu gällande tullsatserna med hänsyn till de förhållanden icke blott
inom vårt eget land, utan äfven i några grannländer, hvilka voro
rådande vid tiden för samma tullsatsers tillkomst. Hvad åter den
andra punkten i motiveringen angår, är ju klart, att man kan fila och
vända på ett uttryck, och möjligt är, att det kunnat affattats bättre,
än som skett. Man har stött sig, jag vet det allt för väl, på att
utskottet hemställt om vidtagande af åtgärder för att underlätta exporten
af svenska alster och desammas afsättning i utlandet, och man har
sökt göra troligt, att bakom detta skulle ligga något, hvilket det kunde
vara farligt att biträda. Det är klokt att vara försiktig, men att
drifva försiktigheten därhän, att man är rädd för att uttrycka önskningar
om vidtagande af åtgärder för underlättande af export utaf
landets alster, det är att gå för långt. Förhållandena kunna gestalta
sig så, att bevillningsutskottet på grund af kamrarnes olika beslut
i fråga om motiveringen tvingas framlägga ett nytt förslag, och möjligt
är, att just denna punkt blir föremål för omredigering, men i frågans
nuvarande läge ber jag att fa yrka bifall till bevillningsutskottets
hemställan såväl hvad själfva förslaget beträffar som den för detsamma
använda motiveringen.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i föreliggande betänkande hemställt.

Lördagen den 14 Februari. 19 N:o 13.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 11 och 13 i
denna månad bordlagda memorial n:o 2, om verkställd granskning af
riksbankens styrelse och förvaltning, biföll kammaren hvad utskottet
i detta memorial hemställt.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 10 och 11 innevarande februari Lagförslag
bordlagda utlåtande n:o 8, i anledning af väckt motion om ändring ang- ändrade
af 15 § konkurslagen. bestämmelser

° rörande borge närers

under Herr

Hasselrot: feom kammaren behagade finna, har jag afgif- rättande om
vit en reservation emot utskottets hemställan och föreslagit en annan offentlig stumlydelse
åt stadgandet i fråga. I likhet med motionären och med ut- ningikonkvrs.
skottet har äfven jag den uppfattning, att eu ändring af den nuvarande
bestämmelsen bör äga rum, så att icke blott inländska, utan
jämväl utländska borgenärer böra genom domarens eller domstolens
försorg erhålla kallelse vid konkurs. Enligt vår nuvarande lag
gäller bestämmelsen om kallelse endast inländska borgenärer, och det
har då gått för sig stadga, att dessa kallelser skola utfärdas så tidigt,
att de må kunna komma borgenärerna till banda minst en månad före
inställelsedagen. Nu förhåller det sig så, som herrarne behagade erinra
sig, att, då eu person försättes i konkurs, inställelsedagen i regel
utsattes till två månader, efter det beslutet fattades. Om en person
själf begär sig i konkurs, så följer med ansökningen vanligen bouppteckning
och uppgift på borgenärerna, och det går under sådana fall
lätt för sig att få kallelsebref utfärdade inom föreskrifven tid till borgenärerna.
Emellertid inträffar det ju icke så sällan, att gäldenären
emot sitt bestridande blir försatt i konkurs eller att en affärsman rymmer
och domstolen på grund af vissa förhållanden försätter honom i
konkurs, och då är det ju icke lika lätt som eljest att få ujjpgift om
borgenärerna.

Det är icke sällsynt, att, då en vidlyftig affär skall redas ut och
allt befinner sig i kaos — gäldenären kan ju vara borta eller icke
intressera sig för att gå till hända med nödiga upplysningar —, en vecka
eller bortåt 14 dagar kunna då förflyta, innan domaren kan fa den
erforderliga förteckningen på borgenärna, efter hvilken kallelsebref
skola utsändas. Det är då eu relativt kort tid kvar, innan de skola
komma borgenärerna tillhanda: en månad före inställelsedagen. Nu
går det dock i regel för sig i vårt land — det är nämligen ytterst
sällsynt, att postförhållandena äro så svåra, att det icke går för sig
— och det går nog äfven för sig under normala förhållanden med
utlandet, det vill säga då det gäller mellersta Europa, men skall eu
borgenär underrättas, hvilken är bosatt i Egypten, fean Francisco eller
Kap etc., så är det ju gifvet, att han icke kan få underrättelsen minst
en månad före inställelsedagen. Det synes mig därför icke vara lämp -

N:0 13.

Lagförslag
ang. ändrade
bestämmelser
rörande borgenärers
underrättande
om
offentlig stämning
{konkurs.

(Forts.)

20 Lördagen den 14 Februari.

ligt och riktigt att i lagen införa en bestämmelse, om beträffande utsändandet
af kallelsebref synes ålägga domaren n skyldighet, som
ofta nog torde vara omöjlig att fullgöra.

Efter mitt förmenande vinner man hvad man asyftar lika väl
därigenom, att domaren ålägges att skicka ut dessa kallelsebref, så fort
ske kan, och därigenom undgår man den olägenheten att hafva en
lagbestämmelse, som i vissa fall icke kan uppfyllas.

Nu finnes det emellertid i mitt lagförslag en mellanmening, som
bär väckt uppmärksamhet och möjligen kan föranleda tvetydighet.
Jag har nämligen ifrågasatt, att sista punkten skulle lyda sålunda:
»jämväl kända utländska borgenärer, hvilkas adress är uppgifven, böra,
så fort ske kan, genom särskilda kallelsebref om stämningen underrättas.
» _ _

Denna mellanmening, »hvilkas adress är uppgifven», torde dock
kunna leda till missförstånd, då något sådant icke skulle fordras med
afseende å kända inländska borgenärer. Jag tror därför,^ att bestämmelsen
vinner i tydlighet och reda, och att man ändå ernår, hvad man
åsyftar, om denna mellanmening strykes bort.

Mitt yrkande är alltså, att min reservation godkännes på så sätt,
att den sista punkten får följande lydelse: »jämväl kända utländska
borgenärer böra, så fort ske kan, genom särskilda kallelsebref om
stämningen underrättas.»

Herr Anderson, Axel Gustaf: Då önskvärdheten af en ändring
icke sättes i fråga, vill jag icke ingå på frågans realitet. .

Hvad åter formen för ändringen beträffar, finge jag ju vara belåten,
äfven om den af lagutskottets högt ärade ordförande förordade
formuleringen antoges. Men jag föredrager utskottets med motionen
öfverensstämmande förslag.

Därigenom göres minsta rubbning i den nu gällande lagtexten,
och därigenom blifva de utländska borgenärerna i allo likställda med
de inländska, såsom de äro det enligt den tyska lagen.

Det skulle visserligen i undantagsfall kunna inträffa, att ett kallelsebref
icke inom den förutsatta tiden kunde framkomma till en
aflägset boende utländsk borgenär, men jag tror icke, att detta lägger
hinder i vägen för den föreslagna lydelsen. Sadant kan inträffa äfven
med bref till inländska borgenärer, och jag tror icke, att det skall vara
mycket lättare att beräkna framkomsten af ett bref till en aflägsen
svensk lappby än till en utomeuropeisk ort.

Då reservanten numera afstått från de inlagda orden: »hvilkas
adress är uppgifven», vill jag därom icke vidare yttra mig. Då jag
emellertid håller för troligt, att Andra Kammaren kommer att bifalla
utskottets förslag, ber jag att få yrka bifall till detsamma.

Herr Hedenstierna: Som af betänkandet synes, har jag icke haft
tillfälle att deltaga i behandlingen af detta ärende inom utskottet, men

21 N:0 13.

Lördagen den 14 Februari.

hade jag det gjort, skulle jag bestämdt ställt mig på samma sida som Lagförslag
den ärade reservanten. ang. ändrade

Det förefaller mig liksom honom högst besynnerligt, om vi härrörandeborgeskulle
antaga en lag, uti hvilken infördes en bestämmelse, som i män- närers underget
fall icke kunde efterlefvas. rättande om

Denna olägenhet afhjälpes, om vi taga det förslag, som herr Has- °ffentlig stämselrot
i sin reservation afgifvit med den modifikation, som han därutinM!fJ
själf nyss har föreslagit.

Jag yrkar därför bifall till herr Hasselrots förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande nu föredragna utlåtande yrkats, dels att utskottets
hemställan skulle bifallas, dels ock, af herr Hasselrot, att
kammaren måtte antaga det förslag, som innefattades i hans vid utlåtandet
fogade reservation med den af honom under öfverläggningen
gjorda ändring, att i slutpunkten orden »hvilkas adress är uppgifven»
uteslötes.

Härefter gjorde herr talmannen propositioner enligt dessa yrkanden
och förklarade sig finna propositionen på bifall till herr Hasselrots
yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemställt i sitt utlåtande
n:o 8, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i den vid utlåtandet
fogade reservation med den af herr Hasselrot under öfverläggningen
föreslagna ändring.

Vid slutet af den häröfver anställda omröstning befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 33;

Nej — 64.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 10 och 11 i denna månad bord- •

lagda utlåtande n:o 9, i anledning af väckt motion om tillägg till 35 §
af förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd.

N:0 13. 22 Lördagen den 14 Februari.

Ifrågasatt be- Herr Nyström, Carl: Det är ju antagligt, att lagutskottets liemstämmelse
om Sällan blir bifallen, då ingen reservation fogats till densamma, och
^barn^frai^ fr^ierre Alströmers motion kommer väl därför att falla. Jag kan
främmande dock icke tro, att därmed sista ordet är sagdt i denna fråga. På sekommun.
naste tiden har nämligen tillkommit en sak, som knappast kunnat
vara känd vare sig för motionären eller för lagutskottet, nämligen
verkningarne af den nya lagen om barnavårdsnämnder, som utfärdades
den 30 juni 1902. Med denna lag hafva tillkommit helt nya uppsättningar
af barn, som blifva föremål för dylik utackordering, och om —
såsom friherre Alströmer påpekat och egentligen icke heller lagutskottet
motsagt — redan genom de nu pågående utackorderingarne
orättvisa sker emot de kommuner, som omgifva de stora städerna, så
ser det ut, som om dessa orättvisor nu skulle blifva ökade till antalet.
Jag tror således för min del, att frågan, sedan erfarenhet vunnits
om dessa tillkommandé olägenheter, åter får upptagas. Till belysning
af hvad jag nu sagt skall jag endast be att få omnämna, att
öfverstyrelsen för Stockholms stads folkskolor, såsom skäligt och riktigt
var, konstituerat sig såsom barnavårdsnämnd, och vi hafva redan
fatt en ganska stark försmak af hvad komma skall i den vägen. Det
är ju i själfva verket två olika klasser af barn, som tillkommit. Dels
äro de barn, som äro föremål för vårt ingripande, icke med nödvändighet
fattiga, och dels hafva barnavårdsnämnderna fått rättighet att
skilja barn från föräldrar, hvilken befogenhet ej tillkommer fattigvårdsnämnderna.
På grund af dessa två förhållanden, och särskildt
det sista, tillkomma nu nya grupper af barn, som bäst kunna försörjas
genom utackordering, och utaekorderingar komma således att
ske i ökad grad. Under sådana förhållanden och då jag är förvissad
om, att detta kommer att medföra orättvisor, synes det mig nödvändigt,
att frågan kommer att återupptagas, och jag hoppas därför, att
motionären framdeles skall draga försorg härom, sedan vi vunnit ökad
erfarenhet om den nya lagens verkningar.

Jag har nu intet yrkande att framställa.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i förevarande utlåtande hemställt.

Om ändrad Föredrogs å nyo lagutskottets den 10 och 11 innevarande februJagstiftning
ar; bordlagda utlåtande n:o 10, i anledning af väckt motion om skrifbarns°arfi-
ve*se till Kungl. Maj:t angående oäkta barns arfsrätt.

rätt.

Herr Hasselrot: Enligt min uppfattning är vår närvarande lag•
stiftning rörande arfsrätten baserad på den grundsats, att denna rätt

är en familjerätt, och jag tror denna grundsats vara riktig. För att
arfsrätt skall tillkomma någon, bör han alltså enligt vår lag vara

Lördagen den 14 Februari.

23 N:o 13.

medlem af den familj, från hvilken arfvet härleder sig. Det oäkta
barnet såsom sådant tillhör emellertid icke någon familj, och under
sådana förhållanden har det ingen rätt till arf efter sina föräldrar
eller deras fränder.

Detta kan synas vara ett hårdt tal, men det kan, så vidt jag
förstår, icke hjälpas. Det finnes väl knappast någon i kammaren, som
hyser varmare medkänsla än jag för den mycket svåra ställning, hvari
de oäkta barnen ofta befinna sig. Men sådana beklagliga förhållanden
finnas på många andra områden, såsom om barn födes vänskapligt, om
dess föräldrar, ehuru gifta, äro ytterligt utarmade, eller om det tidigt,
till följd af föräldrars död eller af annan anledning, blir alldeles lämnadt
utan huld och skydd, hvilka beklagliga förhållanden dock icke
kunna afhjälpas på lagstiftningens väg.

Den nuvarande lagbestämmelsen därom, att ett oäkta barn tillkommer
en viss del af moderns kvarlåtenskap, innebär, efter mitt förmenande,
icke någon verklig arfsrätt, utan endast en förklädd testamentsrätt.
Man utgår från den synpunkten, att modern i regel vill
lämna sitt barn den kvarlåtenskap, hon har, och för att undvika den
svårighet, som mången gång upprättandet af ett formligt testamente
kan erbjuda, har lagstiftaren anvisat henne den enkla utvägen att låta

anteckna barnet i kyrkoboken såsom sitt, i och med hvilken förkla ring

det oäkta barnet hittills har kommit att få ärfva hälften emot
äkta barn. Enligt den reservation, jag tillåtit mig foga till utskottets
utlåtande, skulle det oäkta barnet under sådana förhållanden få samma
arfsrätt som äkta barn.

I detta fall är det moderns fria vilja, som är bestämmande; vill

hon gifva sitt barn arfsrätt på detta enkla sätt, så kan hon göra det,

vill hon det däremot icke, så får barnet icke någon arfsrätt. Detta
är efter mitt förmenande den principiellt riktiga ståndpunkten.

Nu invänder man emellertid, att anteckningen i kyrkoboken icke
har den effekt, som man därmed åsyftat, då modern i regel icke låter
anteckna barnet som sitt och barnet sålunda mister all rätt till moderns
kvarlåtenskap. När denna fråga för tre år sedan var före i
denna kammare, kunde jag dock lämna den upplysning, att, sedan år
1885 ett cirkulär utfärdats till prästerskapet med uppmaning att i alla
dylika fall underrätta mödrar till oäkta barn om hvad de hade att
iakttaga för att förskaffa sina barn arfsrätt, från ett stort antal pastorat
i olika delar af landet för mig uppgifvits, att dylik anteckning i
kyrkoboken i regel äger rum. Sedan dess har jag ytterligare härom
tillfrågat flera präster i olika stift och fått den upplysning, att det
endast är helt undantagsvis, som dylik anteckning icke sker.

Såsom jag redan nämnt, skulle enligt den af mig afgifna reservationen
de oäkta barnen få del i moderns kvarlåtenskap lika med
andra barn, om och när modern låtit anteckna barnet i kyrkoboken
såsom sitt, därvid jag utgått från den förutsättning, att modern säker -

Om ändrad,
lagstiftning
ang. oäkta
barns arfsrätt.

(Forts.)

N:0 13. 24

Om ändrad
lagstiftning
ang. oäkta
barns arfsrätt.

(Forts.)

Lördagen den 14 Februari.

ligen hade alla sina barn lika kära och gärna skulle se, att de erhölle
samma rätt till hennes kvarlåtenskap.

Gent emot den andre ärade reservantens förslag, att samma arfsrätt
skulle inträda, därest modern bevisligen erkänt barnet såsom sitt,
ber jag fa upprepa hvad jag för tre år sedan här i kammaren anförde
i samma fråga, nämligen att detta, äfven om det ju icke låter så farligt,
dock verkligen är betänkligt. Principen är därmed absolut bruten.
Får barnet anses hafva en naturlig rätt till arf och icke endast
eu rätt på grund af testamente eller därmed likartad! förklarande,
och far barnet utan moderns uttryckliga begifvande begagna sig af
denna rätt genom att bevisa sig vara barn till den och den modern,
så vet jag icke, hvarför man skall stanna vid detta enda slag af bevis.
Att modern erkänt barnet som sitt, är ett sätt att styrka förhållandet,
men det kan äfven ske på flera andra sätt än detta. Och jag vet icke
heller, hvarför man då skall vägra barnet rätt att få arf äfven efter
fader. Skall barnet anses hafva en naturlig rätt till arf, synes det
mig böra hafva lika naturlig rätt till arf efter fader som efter moder,
om barnet kan bevisa sig vara barn till en viss fader. Går man
alltså in på principen, att barnet bör hafva naturlig rätt till arf, lärer
man nog få taga konsekvenserna däraf, och det tviflar jag på, att
denna kammare är beredd att göra.

Jag upprepar ännu en gång, att jag hyser en varm medkänsla
med de oäkta barnens svåra ställning, ehuru jag af principiella grunder
icke anser mig kunna gå längre, än min reservation afser. Jag
tillåter mig alltså att till densamma yrka bifall.

Herr Afzelius: Det är en mycket gammal fråga, vi nu stå

inför, det är också en mycket grannlaga fråga. Det är icke en juridisk
fråga, det är en social fråga; det är eu fråga, som icke far behandlas
lättvindigt, efter någon sentimental känslostämning, men som
icke heller får bedömmas med fördom eller formalism.

Hvad gäller frågan? Den berör en stor klass af vårt folk.
Komma lierrarne i håg siffrorna? Utaf de barn, som årligen födas i
Sverige, äro 15,000 oäkta, — en tiondedel af alla, som födas. Under
de första åren är emellertid dödligheten ibland dessa barn oerhördt
stor, så att proportionen bland den vuxna befolkningen icke är densamma,
men i allt fall kunna vi nog säga, att det är bort emot
400,000 svenskar, som äro födda under detta bedröfliga tecken. Allt
hvad man kan göra för de oäkta barnen har därför en vidtgående
betydelse.

Hvad kan man då göra? Här ifrågasättes nu, att man skulle
göra någonting sådant som att gifva de oäkta barnen arfsrätt, visserligen
icke samma arfsrätt som de äkta barnen, men dock någon rätt
till arf. Kunna vi det, böra vi det, det är frågan.

Ja visst, säger genast den, som ser saken ytligt. Det naturliga
förhållandet mellan oäkta barn och deras föräldrar är ju precis det -

25 N:o 13.

Lördagen den 14 Februari.

samma som mellan äkta barn och deras föräldrar. Det är ju obestridligt.
Men det är helt andra hänsyn, som här äro bestämmande
än det naturliga sambandet.

Hvilka hänsyn?

Det var en tid, då man trodde, att det var hänsyn till sedligheten.
Dessa barn äro frukten af en osedlig förbindelse. Staten
måste reagera emot osedligheten, den kan icke gifva dessa barn samma
rätt, som den gifver de äkta; det vore ju att uppmuntra osedligheten.
Denna uppfattning har haft sin tid och spelat en mycket stor roll;
det var en tid, då man rent af gjorde dessa oäkta barn till samhällets
parias, beröfvade dem alla slags rättigheter och rättsmöjligheter. Den
tiden är lyckligvis förbi. Man har lärt sig inse, att det dock icke
kan vara rättvist att straffa barnen för föräldrarnes fel. Och hvad
syftet med denna lagstiftnings politik beträffar, att hämma osedligheten,
att stödja sedligheten, har den, som herrarne alla veta, visat
sig fullkomligt maktlös. Detta betraktelsesätt vill jag för min del
icke tillmäta något afseende.

Men i viss mån besläktadt med detta betraktelsesätt är i själfva
verket ett annat, som förtjänar så mycket mer afseende, det betraktelsesätt,
för hvilket herr Hasselrot gjorde sig till tolk. Arfsrätten
är en familjerätt. Familjen är arfsrättens grund. Familjen grundlägges
endast genom en laglig förbindelse; alltså kan den oäkta icke
vara medlem af familjen; det är därför också omöjligt, att den oäkte
kan hafva någon arfsrätt.

Det ligger delvis mycken sanning i detta. För min del erkänner
jag, att staten icke kan erkänna, att en familj grundlägges annat än
genom en sedlig förbindelse. Staten skulle svika sig själf, om den
medgåfve ett afsteg från denna väg. Jag erkänner således, att de
oäkta barnen icke kunna blifva likställda med de äkta, att de icke
kunna erkännas som medlemmar af familjen. Så långt är jag med,
af fullaste öfvertygelse.

Men är därmed bevisadt, hvad som skulle bevisas? År därmed
bevisadt, att det icke finnes någon som helst möjlig grund för arfsrätt
utom just detta familjeband?

Om arfsrättens grund har man tvistat, kan man säga, sedan världens
början. Därom tvistar man alltjämt, såsom herrarne veta; den
ena konstruktionen aflöser den andra. Det kan ju icke vara min
mening att draga denna tvist inför detta forum. För min del ber
jag endast att, helt enkelt och i all blygsamhet, fa säga, att jag visserligen
erkänner familjebandet såsom giltig grund för arfsrätt, men
att jag icke kan finna, att detta utesluter, att det kan finnas jämväl
andra grunder för arfsrätt; och för min del anser jag den naturliga
härstamningen också, under vissa förhållanden, under vissa förutsättningar
och med viss inskränkning, kunna utgöra en giltig grund för
arfsrätt. Lifvet är nu en gång ej sådant, att man kan konstruera
det efter linjal. Det är mera kompliceradt än så. Där finnas be -

Otn ändrad
lagstiftning
ang. oäkta
barns arfsrätt.

(Forts.)

N:0 13. 26

Om ändrad
lagstiftning
ang. oäkta
barns arfsrätt.

(Forts,)

Lördagen den 14 Februari.

rättigade intressen, som gå parallellt med hvarandra eller korsa hvarandra,
och man får icke taga ett af dessa intressen under armarne
så, att man kväfver alla andra. — Så äfven här.

Bevisa hvad ni nu sagt, säger någon, bevisa, att bredvid familjen
det naturliga sambandet Jean vara giltig grund för arfsrätt! Mina herrar,
jag tror icke, att det lönar sig att här ingå på en sådan deduktion.
Men jag skall göra något annat. Jag skall hänvisa därtill, att inom
nästan hela den civiliserade världen finnes arfsrätt för oäkta barn i
viss utsträckning erkänd. Den är ingalunda densamma som för de
äkta barnen. Men eu verklig arfsrätt för de oäkta barnen är erkänd
i hela den civiliserade världen — jag tror icke, att jag därvid behöfver
göra undantag för flera länder än för England och Sverige.

Jag skall icke trötta herrarne med något uppräknande. Jag vill
endast nämna Dågra länder. I våra grannländer Norge och Danmark
är sedan lång tid tillbaka — hvad beträflar Danmark kan jag för
ögonblicket ej uppgifva årtalet, men i Norge sedan femtio år — just
den arfsrätt genomförd, som utskottet här proponerat, nämligen arfsrätt
efter moder och mödernefränder. Finland, vårt gamla land, som
ännu har samma 1734 års lag som vi, stod på dennas ståndpunkt
ända till år 1878. Då skedde emellertid en förändring så, att oäkta
barn fingo arfsrätt utan sådana förutsättningar, som vi för närvarande
hafva — d. v. s. utan anteckning i kyrkboken — eller dylika villkor.
De fingo arfsrätt efter moder, men’ icke efter mödernefränder, och
arfsrätten inskränktes till hvad som icke utgör bröstarfvinges laglott.
Således dock ett steg utöfver hvad vi nu hafva. Men år 1900 ingick
landtdagen — såvidt jag kunnat finna, utan någon meningsskiljaktighet
— till kejsaren med begäran om en lagförändring, som, bland annat,
skulle utsträcka denna arfsrätt till arf efter mödernefränder. Jag
kanske kan få nämna, att denna framställning utgick från prästeståndet.
Den gillades, som sagdt, af hela landtdagen. Ytterligare vill
jag blott nämna, att det största lagverk, som någon tid åstadkommit,
det förnämsta både med afseende å det arbete, som därå nedlagts, och
den ställning, det intager såsom medelpunkt i nutida rättsbildning ——
den nya tyska civillagen — har också accepterat denna arfsrätt, som
lagutskottet föreslagit. Arfsrätt för oäkta barn fanns redan förut i
Tyskland, men, som sagdt, den nya civillagen upptog arfsrätten alldeles
så, som lagutskottet nu föreslagit — d. v. s. arfsrätt efter moder
och mödernefrändei. Det heter där: »Das uneheliche Kind hat im
Yerhältnisse zu der Mutter die rechtliche Stellung eines ehelichen
Ivindes.»

Detta om detta. Med hvad jag sålunda yttrat har jag velat
anföra ett sannolikhetsbevis för den uppfattning, jag uttryckte, eller
att man kan och bör medgifva oäkta barn verklig arfsrätt. Det är
en consensus gentium, jag anfört såsom bevis.

Ja, säger då herr Hasselrot: ni kan måhända ha rätt i er uppfattning.
Ni må tänka hvad ni vill, andra folk må tänka hvad de

27 N:o 13.

Lördagen den 14 Februari.

vilja, stifta hvilka lagar de vilja; stämmer det ej med svensk rättsuppfattning,
skall och bör det ej heller komma in i svensk lag. Jag
är fullkomligt ense med honom i detta. Om jag också hade makt
därtill, ville jag ej stifta en lag — minst af allt på ett område som
detta — om den ej bures upp af svensk sed och uppfattning. Detta
är också för mig en nödvändig förutsättning. Grundsatsen må, från
allmänt rättslig, djupare ståndpunkt sedt, vara hur riktig som helst,
bäres den ej upp af svensk rättsuppfattning, bör den ej blifva
svensk lag.

Frågan blir alltså denna: hvad är svensk rättsuppfattning i
denna fråga?

Jo, säger herr Hasselrot, det är, att arfsrätten är en familjerätt,
familjen finnes icke utan äktenskap, alltså är det icke berättigad^ att
oäkta barn få ärfva. Hvad skola de då få? Enligt 1734 års lag fä
de nödhjälp af Föräldrar eller fattigvården. Vilja föräldrar gifva dem
något efter sig, så må de göra det genom testamente. 1866 års förordning
medger en särskild form af testamente vid sidan af lagen.
Modern låter i kyrkoboken anteckna barnet såsom sitt och gör på så
sätt ett slags testamente. Sådan är svensk rättsuppfattning.

Jag ber då herrarne tillåta mig att närmare undersöka, huru härmed
förhåller sig.

1734 års lag är nog så till vida klar, att den såsom regel stadgar:
äkta barn äro de enda, som hafva arfsrätt. — Men hvad gör
lagen därjämte? Den säger För det första, att en del förhållanden,
som i själfva verket alls icke äro sedliga Förhållanden, icke äro äktenskap,
dock skola betraktas och rättsligen behandlas såsom äktenskap.
Jag syftar på dessa för herrarne bekanta så kallade »ofullkomnade
äktenskap», som utgöra en singularitet för svensk rätt, som
icke annorstädes hafva någon motsvarighet. Det är lägersmål med
fästekvinna, häfdande under äktenskapslöfte, kyrkotagning såsom fästekvinna
efter barnsbörden m. m. Detta är allt äktenskap! Ja,
sedan man gjort detta till äktenskap, är det ju lätt att få barnen till
äkta arfsberättigade barn. Men ytterligare gör lagen undantag, såsom
herrarne erinra sig, i 8 kap. ärfdabalken: »aflar man barn i lönskaläge
och tager sedan kvinnan till äkta, eller henne äktenskap tillsäger,
men endera dör, Förr än vigsel åkommer; då tage barnet arf som
barn af laggift säng.» Och likaså erinra sig herrarne nog, att barn
efter våldtäkt hafva äkta barns rätt. Icke står detta i samklang med
den principiella ståndpunkt, från hvilken lagen utgår.

Hvad visar nu detta ? Det visar, att lagen själf aldrig trott på
sin egen regel: att arfsrätt finns blott För äkta barn — att den aldrig
trott sig om att upprätthålla denna regel. Den var medveten om att
regeln icke var riktig, den gjorde modifikationer. Men såsom
regel fick den gälla. Och sedan regeln i detta skick var gifven, kunde
lagen säga om de oäkta barnen, att de hafva ej annat att få af fader
och moder än »nödtorftig föda och uppfostran, till dess de sig själfva

Om ändrad
lagstiftning
ang. oäkta
barns arfsrätt.

(Forts.)

N:o 13. 28

Om ändrad
lagstiftning
ang. oäkta
barns arfsrätt.

(Forts.)

Lördagen den 14 Februari.

nära kunna». Slutligen vänder man upp och ned på all konsekvens
och rättvisa, så vidt jag kan förstå, då det säges: »dör det barn, som
i lönskaläge födt är och lämnar arf efter sig, gånge därmed som om
annat arf». D. v. s. föräldrarne, som barnen själfva icke kunna ärfva,
de taga arf efter barnen; släktingar uppåt å fäderne- och mödernesidan
de taga arf efter barnet, fastän barnet icke äger rätt att ärfva
dem. Det kanske förtjänar nämnas, att denna sats väckte motstånd
redan, när lagen föredrogs vid 1731 års riksdag. Det gjordes då den
anmärkningen: »emedan föräldrarne äro de, som synda, och i följd
däraf förverka sin rätt till arf, men ej det oskyldiga barnet, så tyckas
föräldrarne så mycket mindre böra ärfva sådana barn, som barnen
efter denna lagen intet få ärfva föräldrarne». Anmärkningen afvisades,
anomalien fick stå kvar och kvarstår ännu i dag efter 170 år.
I Finland är den borta.

Jag beundrar för min del 1734 års lag, men jag måste säga:
detta stycke af 1734 års lag är måhända det, som minst afpräglar en
klar och konsekvent rättsåskådning.

Fn sådan rättsåskådning är icke hållbar, ett sundt rättstillstånd
kan ej byggas på en så ihålig och själfmotsägande grund. Erfarenheten
har ådagalagt det.

Anloppen började strax efter 1809. Under de gamla ståndsriksdagarnes
tid, mellan 1815 och 1865, kunna vi räkna elfva motioner
i syfte att bereda oäkta barn arfsrätt; två gånger enade sig också
Riksens ständer om att begära sådan arfsrätt, båda gångerna bestämd
till arfsrätt efter moder, men med den inskränkning, att arfsrätten ej
skulle ingå på de äkta barnens laglott. Den ena gången, år 1854 —
det är således 50 år sedan — tillstyrktes detta förslag enhälligt af högsta
domstolen, men Kungl. Maj:t vägrade sanktion. Kungl. Maj:t upprätthöll
den gamla ståndpunkten: ingen arfsrätt, endast testamentsrätt.
Andra gången gjordes anmärkningar mot förslaget i högsta domstolen,
ehuru visserligen ej af alla ledamöterna, men af några. Kungl. Maj:t
ställde sig åter på samma ståndpunkt, den ståndpunkt, som herr Hasselrot
intar: ingen arfsrätt, men testamentsrätt. Så fingo vi 1866 års
förordning, som ännu gäller. Genom denna bereddes modern tillfälle
att göra ett slags testamente genom att låta anteckna barnet i kyrkoboken.
I sådant fall får barnet del i hennes kvarlåtenskap, till den
del nämligen, som ej utgör bröstarfvinges laglott.

Är detta arfsrätt? Nej, säger herr Hasselrot, och därvidlag är
jag fullt ense med honom. Är detta testamente? Ja, säger herr Hasselrot,
det är ett kvasitestamente. Nej, säger jag: det är icke ett
testamente. Det är en fiktion. Kvinnan tänker i det ögonblicket
sällan på att förordna om sin kvarlåtenskap, hon har icke alls den
»animus testandi», som ju främst kräfves för ett testamente När man
behandlar det som ett testamente, är det en fiktion, ingenting annat.

Men att man drifvits till denna fiktion, har sin stora betydelse.
Fiktionen är det sätt, hvarpå lagstiftaren lugnar sitt formella samvete.

29 N:o 13.

Lördagen den 14 Februari.

Inför lifvets kraf finner han, att en invand rättsregel icke längre han
upprätthållas. Men att uppgifva den, ändra den — nej, därtill kan
han icke besluta sig. Men man kan jn icke lämna saken alldeles å
sido; man måste göra något! Hvad gör man då? Jo, man antager,
att ett förhållande är något annat, än hvad det är — och så kan det
inpassas under gamla regler, så äfven här. »Lätom oss antaga, att
denna anteckning i kyrkboken är ett testamente» som man tänkt, så
slippa vi ifrån den omöjliga arfsrätten, och barnen få dock något! Fiktionen
var romarnes styrka. Man kan säga, att rättsutvecklingen där
framgick genom fiktionen; man fingerade, att något var någonting
annat, än det verkligen var; så passade den gamla regeln, lifvet fick
sitt, men den gamla regeln var bevarad! Och äfven vi kunna den
konsten.

Fiktionen är såsom sådan värdelös. Men den har dock sin stora
betydelse: den utvisar, i hvilken riktning utvecklingen går fram. Denna
fiktion innefattar i själfva verket ett erkännande -— ett indirekt, motvilligt
erkännande — att det dock är önskligt och rätt, att oäkta barn få ärfva
sin moder. Mer vill man ej erkänna, och mer behöfs ej heller för att
beteckna hvar utvecklingens väg går. För min del anser jag det
klara, odisputabla resultatet af rättsutvecklingen till närvarande stund
vara: oäkta barn böra ha arfsrätt efter moder. Och — såsom herr
Hasselrot riktigt sade — erkänna vi arfsrätt, så skall den naturligtvis
också vara oberoende af hvarje slags viljeakt från moderns sida.

Den nuvarande ståndpunkten — den, som herr Hasselrot vill bevara
— fordran att modern skall låta anteckna barnet i kyrkboken -—
har icke endast det felet, att den hvilar på en fiktion och sålunda
lefver på en osanning. Det är oskyldigt nog, men denna anordning
gör icke heller praktiskt den tjänst, som man borde fordra af den.
Det händer, att kvinnan aldrig är i tillfälle att låta göra denna anteckning,
huru gärna hon än ville bereda sitt barn denua arfsrätt.
Det kan också hända, att anteckningen ej göres så, som den bör
göras; trots herr Hasselrots försäkran, att efter 1885 års cirkulär allt
är som det borde vara, tror jag motsatsen. Man kan icke begära af
prästerskapet, att det skall hafva sinne för att precisei a denna anteckning
så, att, när det en gång gäller, den håller måttet. Jag har sett
fall, då den icke hållit. Slutligen, och efter min mening det värsta
af allt: om jag erkänner det berättigade i att barnet ärfver modern,
så är det naturligtvis alldeles orimligt att på samma gång fordra en
viljeyttring af kvinnan och sålunda hjälpa den onaturliga modern —
henne, som ej vill göra hvad hon borde och skulle göra.

Fiktionen har gjort sin tjänst: att förbereda rättsutvecklingen.
Låtom oss därför nu kasta bort den, låtom oss kasta bort kryckan
och stå för oss själfva; låtom oss bekänna sanningen. Och sanningen
är denna: rätt till arf finnes äfven för oäkta barn — hvilken och
huru stor, därom kan man tvista — men verklig rätt till arf, oberoende
af kvinnans åtgärd, vare sig att hon låter göra anteckning i

Om ändrad
lagstiftning
‘ang. oäkta
barns arfsrätt.

(Forts.)

N:o 13. 30

Om ändrad
lagstiftning
ang. oäkta
barns arfsrätt.

(Forts.)

Lördagen den 14 Februari.

kyrkoboken eller att hoD, såsom herr Andersson vill hafva det, »erkänner»
barnet.

Nu säger man: — och det gör nog intryck på många — det där
är farligt; det är farligt att gifva arfsrätt efter modern, det öppnar
dörren för skandalen, för utpressningar och vexationer mot oskyldiga.
Jag tror icke, att det är så farligt med den saken. Denna lagstiftningsakt
skall ej gå till så, att man utan vidare sätter in denna slutsats
i lagen, utan den skall fullständigas med andra föreskrifter. Det
är klart, att om man erkänner denna arfsrätt efter moder, kan man
ej lämna orubbadt 1778 års bref och tillåta modern att alldeles förhemliga
sitt moderskap; det bör konstateras på något sätt, så att man
framdeles kan hafva en handling att tillgå. Det bör konstateras på
sådant sätt, att det visserligen icke skrikes ut på torg och gator, att
det blir kunnigt för obehöriga, men dock så, att det verkligen blir
tillförlitligare konstateradt. Detta är det ena. Därigenom kan man
inskränka de sätt, hvarpå härstamningen får bevisas. Vidare kan man
bestämma en preskriptionstid för arfstalan och således begränsa den
till en viss kort tid. Begge dessa saker förutsätter jag för min del,
då jag ansluter mig till denna åskådning; det antydes också i lagutskottets
utlåtande.

Lagutskottet går nu ett steg längre. Det ger arfsrätt efter moder
och mödernefränder. Jag far för min del säga, att jag skulle kunnat
stanna vid att gifva arfsrätt efter moder. Det är alltid ett steg i rätta
riktningen, ett uttryckligt erkännande af den rätta grundsatsen, hvilket
för mig är hufvudsaken. Men jag medger, att det är en principiell
konsekvens i detta: att, när modern är arflåtare, hon också är arfledare.
Jag erkänner vidare, att vi genom att taga mödernefränderna med
komma på samma plan som våra grannländer, Norge, Danmark och
Tyskland. Naturligtvis får också därigenom rätten större praktisk
betydelse, större värde för de oäkta barnen. Hvad som för mig varit
afgörande, så att jag äfven i detta ansluter mig till lagutskottet, det
är, att därigenom beredes arfsrätt åt det oäkta barnets syskon. Det
mest upprörande i det nuvarande tillståndet är kanske, att, då af oäkta
syskon, som lefvat tillsammans och arbetat och sträfvat ihop något,
det ena går bort, arfvet skall gå till släktingar i uppstigande led,
hvilka den döde aldrig skulle kunnat få ärfva. Dessa syskon hade ej
tänkt sig annat, än att det ena syskonet skulle ärfva det andra. Ja
säger man då: de kunna ju hafva gjort testamente. Ja, man lian göra
testamente, men, såsom vi veta, det händer, att det icke blir af. Och
i fall som dessa är det förlåtligt.

Således: jag ansluter mig helt till lagutskottets ståndpunkt. Men
nu kommer herr Hasselrot och säger, såsom nyss, tag då konsekvenserna;
du är inne på det sluttande planet, du måste då gifva arfsrätt
äfven efter fadern; och hvart tager det vägen?

Ja, hvart tager det vägen? Det är icke alls någon konsekvens.
För det första frågar jag: är ej förhållandet mellan det oäkta barnet

31 N:o 13.

Lördag-en den 14 Februari.

och dess moder något helt annat och innerligare än mellan barnet och
dess fader? År det ej fysiologiskt —; kan jag säga — på det sättet,
och är det icke också så i lifvet? År det ej i regeln modern, som
får sörja för och lefva med barnet? Helt annat är förhållandet till
fadern. Det är principiellt fullkomligt berättigadt att säga: arf efter
moder, men ej efter fader. Men för öfrigtl Här kan man tala om
praktiska olägenheter, praktiska hinder. Äfven jag har sinne för dem,
där de verkligen finnas. Hvem som är moder, det kan fysiologiskt
konstateras, men hvem som är fader, det kan — det veta vi alla —
vara ganska dubiöst. Där komma vi lätt in på en bevisning, som
tangerar chikanen, där kan man befara vexationer och utpressningsförsök.
Det kan icke tillstädjas. Jag afvisar bestämdt den konsekvensen.

Jag skulle måhända hafva mer att säga i denna fråga, men jag
har tagit herrarne tillräckligt länge i anspråk. Jag började med att
säga, att frågan ej får bedömas efter känslostämning, och jag hoppas
också, att jag hållit mig därifrån fri. Men det finns en känsla, för
hvilken lagstiftaren aldrig får vara främmande. Det är känslan af
den naturliga rättvisan. Det är till den känslan, jag vädjar, då jag
ber herrarne godkänna lagutskottets hemställan.

Grefve von Rosen: Efter herr Afzelii öfvertygande och väl taliga

anförande har jag ingenting annat att tillägga, än att jag ber
att få fasta uppmärksamheten därpå, att Andra Kammaren redan antagit
lagutskottets förslag oförändradt, och att ifall Första Kammarens
beslut utfaller något olika mot Andra Kammarens, torde frågan komma
att falla. Jag får därför instämma i det framställda yrkandet på bifall
till lagutskottets hemställan.

Herr Andersson, Gustaf: Äfven jag anser, att något bör

göras i denna fråga, men jag vill ej gå så långt, som lagutskottet
gjort. Därför har jag i min reservation upptagit det förslag, lagutskottet
vid 1894 års riksdag framlade och som senast år 1900
antogs af denna kammare. Sedan dess tror jag icke, att något inträffat,
som skulle göra, att Första Kammaren skulle ändra sin ståndpunkt
i frågan, utan att Första Kammaren vill kvarstå vid sitt då
fattade beslut. Lagutskottets ärade ordförande har i sin reservation
framhållit, att ett oäkta barn skulle vara af modern antecknadt i kyrkboken
såsom hennes barn för att få arfsrätt efter modern lika med
äkta barn. I vissa fall kan ju en sådan bestämmelse ej behöfva vara
till hinders, men det förekommer fall, då det är omöjligt för modern
att låta anteckna barnet i kyrkboken, och dä skulle ju barnet gå
miste om rätten till arf efter sin moder. Det kan ju hända, att modern
dör vid barnets födelse, och då är det ju omöjligt för henne att uppfylla
nämnda villkor för dess arfsrätt. Fn föregående talare har medgifvit,
att oäkta barn icke kan blifva medlem af familjen. Utgår man

Om ändrad,
lagstiftning
ang. oäkta
barns arfsrätt.

(Forts.)

N:o 13. 32 Lördagen den 14 Februari.

Om ändrad därifrån, förefaller det mig besynnerligt, att oäkta barn skall få arfsrätt
lagstiftning efter mödernefränder. Om modern är död, skulle hennes oäkta barn

barns °arfs- då taga. arf efter hennes föräldrar. Det kunde hända, att dessa ej

rätt. sett barnet, åtminstone ej betraktat det som medlem af familjen, ej

(Forts.) byst någon känsla för det, men ändå får det taga arf efter dem. Jag

tycker, att detta vore i högsta grad orätt och skulle störa familjeförhållandena.
För min del önskar jag blott, att något må göras; och
hvarför jag afgifvit min reservation, är därför, att den sammanfaller
med Första Kammarens beslut förra gången, och jag har förhoppning,
att den äfven skall blifva kammarens beslut i dag.

På dessa grunder yrkar jag bifall till min reservation och afslag
å utskottets hemställan.

Herr Hasselrot: Jag skall icke försöka bemöta det mycket

briljanta och öfvertygande anförande, som nyss hölls af talaren på
stockholmsbänken. Han och jag utgå från två alldeles skilda principer,
och vi komma därför naturligtvis till olika resultat. Gent emot
hvad han sade, att han ej vädjade till känslan, tillåter jag mig dock
förklara, att man därom kan hafva olika uppfattning. Hela tiden
hade jag känning af, att det egentligen var hjärtat hos oss, han ville
åt. Nu finnes emellertid en inkonsekvens i förslaget, som hvarken af
mig i mitt förra anförande eller af talaren å stockholmsbänken berördes.
Hafva verkligen de oäkta barnen en naturlig rätt till arf efter
moder och mödernefränder, fattar jag ej, hvarför undantag skall göras
för sådant barn, som är afladt under moderns äktenskap eller i förbudna
led. Dessa barn äro väl lika oskyldiga som de andra, och
jag har svårt att förstå, hvarför den omständigheten, att föräldrarne
begått en förseelse, skall föranleda undantag i fråga om barnens rätt.
Utgår man från, att barnen hafva en naturlig rätt, bör man taga
konsekvenserna i ena som andra afseendet.

Gent emot talaren på södermanlandsbänken, som menade, att
frågan skulle falla, om denna kammare fattade ett annat beslut än
Andra Kammaren, får jag nämna, att detta alls icke är gifvet. Kamrarne
fattade olika beslut i denna fråga år 1900, men det försöktes
då eu sammanjämkning, ehuru ej så långt gående som utskottets förslag.
Om därför kammaren fattar sitt beslut i enlighet med min
reservation, kan sammanjämkning äga rum, och frågan behöfver ej
vara fallen. Naturligtvis blefve dock sammanjämkningsförslaget mindre
radikalt, än det talaren på stockholmsbänken nu förfäktat.

Herr Afzelius: Jag vill endast helt kort svara herr Hasselrot,
som förebrådde mig en inkonsekvens. Den förebråelsen träffar mig
icke. Jag uttalade ju, att i en sådan fråga som denna vill jag icke
— äfven om jag kunde — påtvinga svenska folket den uppfattning,
som jag för min personliga del kan hysa. Det är icke efter en princip,
genomförd i sina konsekvenser, man i dessa fall skall lagstifta.

33 N:o 13.

Lördagen den 14 Februari.

Så länge som jag tror, att det är stötande för svensk sed, svensk
uppfattning att icke göra undantag för dessa dubbelt olyckliga barn,
som han nämnde, så anser jag mig icke kunna stryka detta undantag.
Härpå beror det och icke på någonting annat. Men det är ett tillräckligt
skäl.

Herr Leman: Lagutskottets utlåtande har för en stund sedan
på denna plats fått ett så utmärkt försvar, att det icke torde behöfvas
något vidare från lagutskottets sida. Då jag icke desto mindre
begärt ordet, är det därför, att jag skulle vilja påpeka, huru det går
till i praktiken. Jag skall icke betunga kammaren med många exempel,
utan vill endast relatera ett enda fall.

Några dagar, innan jag for upp till riksdagen, kom upp till mig
en skollärare från en skogssocken i Halland och berättade följande:
På 1860-talet hade en kvinna fått ett oäkta barn; fadren hade visserligen
lofvat henne äktenskap, men detta var icke bevisligt, och han
hade sedermera öfvergifvit henne. Hon erkände detta barn som sitt,
dock icke så, att hon lät anteckna det såsom sitt i kyrkboken —
1866 års lag fanns för resten icke då —- men barnet antecknades
dock i kyrkboken såsom hennes oäkta barn. Barnet —- det var en
flicka — uppfostrades mycket väl och blef en duglig människa, som
fick en god tjänst och förvärfvade en liten förmögenhet. Modern hade
emellertid köpt en liten hemmanslott, hvarför flickan kom tillbaka
och hjälpte modern att sköta egendomen. Modern blef sjuk och flickan
gaf modern sina penningar, hvilka hon lade ned i egendomen,
som flickan odlade upp, så att den blef en rätt god egendom. Så
dör modern, i förvissning om att flickan skulle fa hela hennes kvarlåtenskap.
Men hvad händer? Alla människor visste, att flickan var
hennes barn och att hon och flickan lefvat tillsammans såsom mor
och dotter. Men modern var icke så bildad, att hon förstod att upprätta
testamente; icke heller förstod hon sig på, att det skulle behöfvas
någon särskild af benne anmäld anteckning i kyrkboken, för att
dottern skulle vara berättigad till arf. Resultatet blef alltså, att dottern,
hvilken bidragit att öka moderns förmögenhet, icke erhöll ett
grand af moderns kvarlåtenskap, som däremot tillföll några aflägsna
släktingar till modern, hvilka under hennes lifstid icke stått i ringaste
förbindelse med henne.

Skall man låta en sådan lag fortfarande existera? Ja, säger man,
men man kan ju göra testamente. Ja, det veta juristerna, men icke
menige man: det har ännu icke ingått i allmänna rättsmedvetandet.

Varen förvissade, mina herrar, att om icke denna lagändring nu
går igenom, så kommer förslaget därom tillbaka år efter år. Det är
en humanitetsfråga, som man icke kan låta falla. Man kan icke låta
den oskyldige lida för den skyldige.

Jag yrkar bifall till lagutskottets förslag.

Om ändrad
lagstiftning
ang. oäkta
barns arfsrätt.

(Forts.)

Första Kammarens Prof. 1903. N:o VI.

N:0 13. 34

Om ändrad
lagstiftning
ang. oäkta
barns arfsrätt.

(Forts.)

Lördagen den 14 Februari.

i

Herr Andersson, Axel Gustaf: Då denna fråga behandlades
inom lagutskottet, biträdde jag det kompromissförslag, som återfinnes
i herr Gustaf Anderssons reservation och som öfverensstämmer med
det skrifvelseförslag, som år 1900 godkändes af denna kammare. Men
jag tillkännagaf därvid uttryckligen, att jag gjorde det endast af opportunitetsskäl,
emedan jag antog, att denna kammare skulle kvarstå
på den ståndpunkt, som kammaren förut intagit, och hellre ville vinna
något än intet. Då utskottets beslut emellertid blef ett annat, vill jag
nu ställa mig på utskottets sida.

Utskottets förslag öfverensstämmer med lagstiftningen i Tyskland,
Danmark och Norge; och jag håller före, att vi äro mogna att taga
ut steget lika långt, som man gjort i dessa länder.

Efter det sakrika och vältaliga anförande, som hållits af den högt
ärade talaren på stockholmsbänken, behöfver jag nog icke vidare
motivera min mening. Enligt naturens lagar få barnen tyvärr så ofta
lida af följderna af föräldrarnes felsteg, att jag icke finner skäl, att
lagstiftningen ökar bördan.

Jag ber att vördsamt fa anhålla om bifall till lagutskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed afslutad, yttrade herr
talmannen, att i afseende på föreliggande utlåtande yrkats: l:o) att
hvad utskottet hemställt skulle bifallas; 2:o) att kammaren skulle antaga
det förslag, som innefattades i herr Hasselrots vid utlåtandet afgifna
reservation; och 3:o) att kammaren skulle antaga det förslag,
som innefattades i den af herr Andersson, Gustaf, vid utlåtandet
fogade reservation.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner jämlikt dessa yrkanden
och förklarade sig anse propositionen på bifall till utskottets
hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf och sedan till kontraproposition
därvid antagits bifall till det under 2:o) här ofvan upptagna
yrkande, uppsattes, justerades och antogs eu så lydande omröstningsproposition: -

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemställt i sitt utlåtande
n:o 10, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, antages det förslag, som innefattas i herr Hasselrots
vid utlåtandet afgifna reservation.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna hafva
utfallit sålunda:

Lördagen den 14 Februari. 35 N:o 13.

Ja — 81;

Nej — 18.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts under
dagen aflämnade nådiga proposition till Riksdagen, angående en väganläggning
inom Norrbottens län mellan Arvidsjaurs kyrkostad och
och Muskusselet i Arvidsjaurs socken.

Vid föredragning af Kungl. Maj:ts denna dag aflämnade nådiga
propositioner till Riksdagen:

Ro) med förslag till lag om försäkringsbolag samt till lag om
utländsk försäkringsanstalts rätt att drifva försäkringsrörelse här i
rike!, och

2:o) angående försäkringsinspektionens organisation och verksamhet
m. m.,

'' \
blefvo dessa propositioner, på därom framställda yrkanden, bordlagda.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kungl. Maj:ts under
sammanträdet aflämnade nådiga propositioner till Riksdagen:

Ro) angående upplåtelse till Växjö hospital af mark från indragna
hospitalshemmanet 3mantal Växjö hospitalsgård i Kronobergs län
m. no.; och

2:o) angående anvisande af anslag för år 1904 till fortsättning af
statsbauebyggnaden från Göteborg öfver Uddevalla till Skee.

Föredrogs och bordlädes på begäran Kungl. Maj:ts under sammanträdet
aflämnade nådiga proposition till Riksdagen, med förslag
till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken, till lag
om ändrad lydelse af 22 kap. 14 § och 23 kap. 4 § strafflagen, till
lag om ändrad lydelse af 2 § i förordningen den 4 maj 1855 angående
handelsbocker och handelsräkningar samt till lag om ändrad lydelse
af 8 § i lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och
prokura.

N.o 13. 36

Om tillsättande
af ett
särskildt
utskott.

Lördagen den 14 Februari.

Herr Hassel rot erhöll på begäran ordet och yttrade: Då an ledning

finnes att antaga, att lagutskottet med de i år till dess_ behandling
inkommande ärenden iar ett rätt tungt arbete, och därtill
kommer, att för behandling af tre i dag till Riksdagen aflämnade propositioner
erfordras särskild fackkunskap, tillåter jag^ mig föreslå, att
ett särskildt utskott, bestående af 14 ledamöter, 7 från hvardera kammaren,
måtte tillsättas för behandling af de kungl. propositionerna
med förslag till lag om försäkringsbolag samt till lag om utländsk
försäkringsanstalts rätt att drifva försäkringsrörelse här i riket, angående
forsäkringsinspektionens organisation och verksamhet m. m.,
samt med förslag till lag om ändrad lydelse af 11 kap. 15 § rättegångsbalken
m. m., hvarjämte jag tillåter mig hemställa, att, för den
händelse Riksdagen beslutar tillsättande af ett sådant särskildt utskott,
kammaren måtte för sin del därtill utse 4 suppleanter från
denna kammare.

På gjord proposition beslöt kammaren för sin del, att ett särskildt
utskott, bestående af fjorton ledamöter, sju från hvardera kammaren,
skulle tillsättas för behandling af Kung!. Maj:ts nedannämnda
nådiga propositioner till Riksdagen:

l:o) med förslag till lag om försäkringsbolag samt till lag om
utländsk försäkringsanstalts rätt att drifva försäkringsrörelse här
i riket;

2:o) angående forsäkringsinspektionens organisation och verksamhet
m. m.; samt

3:o) med förslag till lag om ändrad lydelse af It kap. 15 §
rättegångsbalken m. m.;

och skulle, jämlikt stadgandet i 37 § 1 mom. riksdagsordningen,
Andra Kammaren inbjudas att i detta beslut förena sig med Första
Kammaren.

Vidare beslöts, att, för den händelse kamrarne enades om tillsättande
af ett särskildt utskott för nyssnämnda frågors behandling,
för ledamöterna i detta utskott från Första Kammaren skulle väljas
fyra suppleanter.

Justerades sju protokollsutdrag för denna dag.

Kammaren åtskildes kl. 1,30 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1903. Iduns Kungl. Hofboktryckeri.