1903. Andra Kammaren. N:o 46 (Riksdagens protokoll 1903:46)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1903. Andra Kammaren. N:o 46.

Lördagen den 25 april.

Kl. 7 e. m.

Fortsattes det på förmiddagen började sammanträdet, och leddes
därvid kammarens förhandlingar af herr vice talmannen.

§ 1.

Till afgörande förelåg lagutskottets utlåtande, n:o 50, i anledning
af väckt motion angående rätt för tilltalade i administrativa mål att
anlita biträde.

Till behandling af lagutskottet hade hänvisats en inom Andra
Kammaren väckt motion, n:o 29, hvari herr W. Styrlander föreslagit,
att Riksdagen i skrifvelse ville anhålla, det Kungl. Maj:t täcktes låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelser,
hvarigenom i administrativa mål tilltalade personer berättigades att
anlita biträde vid förhör och undersökningar rörande af dem begångna
tjänstefel och förseelser.

Utskottet hemställde dock, att förevarande motion icke måtte till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Reservation hade emellertid afgifvits af herrar Styrlander och
Jansson i Edsbäcken, hvilka ansett, att utskottet bort tillstyrka
motionen.

Sedan utskottets hemställan blifvit uppläst, begärdes ordet af
motionären,

Herr Styrlander, som yttrade: Då jag icke kan godkänna de
skäl, som utskottet anfört för afstyrkande af motionen, skall jag be
att för en liten stund få taga kammarens uppmärksamhet i anspråk
för att gifva några skäl, som kunna tala för bifall till motionen.

Anledningen till min motion är, såsom de af herrarne, som voro
med vid fjolårets riksdag, torde erinra sig, den, att det i detta afseende
praktiseras olika inom de olika administrativa förvaltningarne.
Det har nämligen förekommit i järnvägsförvaltningen, att vid ett
sådant förhör, som hölls inom distriktsförvaltningen i ett af de södra
Andra Kammarens Prof. 1903. N:o 46. 1

Angående
rätt för tilltalade
i
administrativa
mål
att anlita
biträde.

N:o 4G. 2 Lördagen den 25 April, e. m.

Angående distrikten, tilläts eu järnvägstjänsteman att anlita biträde, under det
rätt för till- att ett liknande förhör, som hölls i ett af de norra distrikten, en
administra- järnvägsbetjänt förvägrades att anlita sådant biträde. Det är natnrtiva
mål ligtvis ytterst olämpligt, att sådana olika former få råda; och då jag
att anlita bär den åsikten, att man bör hålla på rättigheten för en tilltalad att
biträde. aniita. biträde, bringade jag redan vid förra riksdagen frågan under
(Forts.) Riksdagens behandling. Jag tyckte då, att denna sak var så viktig,
att man borde i grundlagen stadga denna rätt för i administrativ väg
tilltalad person att använda biträde. Men konstitutionsutskottet, som
hade fått saken till behandling, ville icke vara med därom och Riksdagen
afslog äfven motionen. Jag ställde nu min motion så, att den
remitterades till lagutskottet, d. v. s. den kom först till tillfälligt utskott,
men återlämnades därifrån, hvarefter kammaren remitterade
den till lagutskottet, och detta utskott har nu afstyrkt densamma.

Det förnämsta skälet för afstyrkande är, hvad som lagutskottet
säger på sidan 2 i betänkandet: »Det förfarande, som i denna motion

afses, är ordnadt genom de administrativa ämbetsverkens instruktioner»
etc. Ja, det kan just vara fråga om, huruvida detta förfärande
i någon egentlig mening är ordnadt. Om vi bland dessa förvaltande
verk taga ett,''t. ex. järnvägsstyrelsen och statens järnvägar, så ser
man, om man granskar dess instruktion eller tjänstgöringsreglementet,
att detta sistnämnda innehåller mycket knapphändiga bestämmelser
i förevarande afseende.

I § 19 af tjänstgöringsreglementet vid statens järnvägar talas
om brott eller förseelser af olika beskaffenhet. Om öfverträdelsen är
af lindrigare beskaffenhet och således kan försonas med varning eller
mistning af tre dagars aflöning, så skall, säger reglementet, därest
icke felet af den skyldige erkännes eller eljest är uppenbart, formligt
förhör hållas och protokoll därvid föras. Men erkännes felet eller är
det eljest uppenbart, såsom det heter, behöfva- det ej hällas förhör
och ej ens föras något protokoll. År felet däremot af svårare beskaffenhet,
skall det hållas förhör inför distriktsföreståndaren och föras
protokoll af distriktssekreteraren, men det finnes i detta reglemente
ingenting taladt om, hvad den tilltalade har för rätt i afseende på
användandet af biträde vid förhöret. Så är det äfven, om det gäller
ett större straff, såsom t. ex. mistning af tjänsten under kortare tid
eller för alltid. Då hålles det förberedande förhör, i detta fäll inför
distriktsföreståndaren och distriktssekreteraren, och på grund af detta
förhör ådömes straffet, På grund af detta protokoll och detta förhör,
där personer höras, naturligtvis icke på ed, utan endast upplysningsvis,
dömas personer, utan att de fått tillfälle, om de så önska, att få
något biträde till hjälp för att framhålla de förmildrande omständigheter,
som kunna förekomma. I det fall, som inträffade i ett af de
norra distrikten, tillkännagåfvo den tilltalade och hans biträde, att
den tilltalade ämnade fullständigt erkänna förseelsen, och att biträdets
uppgift endast var att söka framhålla några förmildrande omständigheter.
Och dessutom tillkännagafs, att den tilltalade var klen till
hälsan och altererad och nervös, hvarför han begärde hjälp för att
få framhålla förmildrande omständigheter. Detta tilläts emellertid
icke, och redan den omständigheten, att man tillämpat tjänstgörings -

Lördagen den 25 April, e. in.

reglementet eller dessa instruktioner olika i ett distrikt mot i ett
annat, är väl det bästa beviset för, att dessa förhållanden icke i något
afseende äro ordnade.

Enligt min åsikt böra dessa förhållanden icke ordnas på administrativ
väg, utan de böra ordnas genom en civillag, som är stiftad af
Konung och Riksdag gemensamt. Det kan i dessa fall — jag syftar
nu på de tall jag nyss berört, dessa förseelser af järnvägstjänstemän
— gälla t. ex. afsättning från tjänsten för all framtid, och detta är
naturligtvis ett straff, som träffar en person mycket hårdare än många
af de straff, som ådömas af domstolarne, där den tilltalade dock, han
må ha begått hvilket brott som helst, har rätt att använda biträde.
Det kan ju här gälla hans framtid, hans lefvebröd, ty han kan afsättas
på administrativ väg; och det förefaller mig vara något oriktigt,
att en person, som är utsatt för något sådant, icke också skall
åtnjuta lagligt skyddad rätt att anlita biträde.

Det synes mig, som om det skulle vara så mycket viktigare att
få en lagbestämmelse om detta, som man ju beträffande de administrativa
verken allt mer har börjat öfvergå till allenastyrandets princip,
så att chefen för ett administrativt verk är ensam afgörande i såväl
dessa frågor som andra. Det synes, som om, när vi hade kollegiala
ämbetsverk, man hade bättre skydd i detta afseende, än såsom det
nu är ställdt, då all makt ligger i en enda persons hand. Jag vill
därmed icke säga, att denna makt har missbrukats hittills, och allra
minst vill jag säga, att sådant skett i järnvägsstyrelsen, men man
kan ju alltid riskera sådant i framtiden. Det är ju ej sagdt, att de
underordnade alltid komma att bemötas med den välvilja som nu.
Det kan nämligen bli en chef för det ena eller andra verket, som
tillämpar helt andra principer, än hvad nu är förhållandet.

Dessutom synes det mig, som om det skulle finnas ett ytterligare
skäl, hvarför man borde söka få till stånd en lag på detta område.
Riksdagens båda kamrar hafva ju för några få dagar sedan antagit
ett förslag om inrättande af en administrativ högsta domstol, d. v. s.
Riksdagen har beslutat en skrifvelse i sådant syfte. Om vi se på
konstitutionsutskottets betänkande i denna fråga, så finna vi där eu
passus af följande lydelse: »Enligt utskottets uppfattning torde ock

ett eventuellt inrättande af en administrativ högsta domstol snarare
böra föra med sig, att högsta domstolen och möjligen äfven andra
allmänna domstolar befrias från en del rättstvister, som nu af dem
afgöras.» Vi ställas således inför utsikten, att eu mängd mål, som
nu behandlas af de dömande myndigheterna i egentlig bemärkelse,
d. v. s. underdomstolarne, hofrätterna och högsta domstolen, skulle
komma in under den administrativa domsrätten; och därigenom skulle,
om man icke finge en civillag, som bestämde rätt för den tilltalade att i
dessa mål anlita biträde, man på sätt och vis komma i sämre ställning
än nu, då man ju i alla fall inför domstol har denna rätt redan
nu sig tillförsäkrad genom rättegångsbalken. Det gäller här icke
blott brottmålssaker, då det ådömes straff, utan järnvägsförvaltningen
t. ex. har rätt att döma en underordnad att betala ersättning. Vi ha
i det afseende bestämmelser uti § 23 af detta reglemente, där det
heter: »Om genom förvållande af person, tillhörande liniepersonalen,

N:o 46.

Angående
rätt för tilltalade
i
administrativa
mål
att anlita
biträde.
(Forts.)

N:0 4C.

Angående
rätt för tilltalade
i
administrativa
mål
att anlita
biträde.
(Forts.)

Lördagen den 25 April, e. m.

något järnvägen tillhörigt eller i dess vård lämnadt gods förkommit
eller skadadts, eller annan förlust tillskyndats järnvägen, må den
felande, utan afseende därå, huruvida straff för förseelsen varder
honom ådömdt eller icke, kunna förpliktas att förlusten ersätta medelst
afdrag å aflöningen.» Man har sålunda på administrativ väggenomfört
ett — kan man säga — nästan fullständigt rättegängssystem med
behandlingen af ersättningsanspråk och med behandlingen af brottmål,
där straff eventuellt ådömes. Alla skäl synas mig därför tala
för att man söker få denna fråga reglerad genom civillag.

Den invändningen kan då göras, att man kan ju komma till
samma mål på en annan väg, nämligen genom att skrifva till Kung].
Maj:t och anhålla, att han genom cirkulär eller på annat sätt ville
utfärda bestämmelser om denna sak. Det synes mig dock som om
denna väg ej är den riktiga, utan om någonting verkligen bör göras
till föremål för både Konungens och Riksdagens lagstiftning, är det
väl den naturliga rätten, som hvarje medborgare i ett land bör ha,
att få använda biträde i rättegång — denna rättegång må nu hänföra
sig till vanlig domstol eller till en administrativ domstol, ty det
är ju egentligen endast skillnad till namnet därvidlag.

Det synes mig, som om lagutskottet borde ha ingått i pröfning
af själfva realfrågan, hvilket lagutskottet ej gjort. Lagutskottet har
naturligtvis ansett motionen i formellt afseende ej lämpa sig för ett
ingående på realfrågan, men enligt § 89 regeringsformen har Riksdagen
rätt att äfven i frågor, som höra under Konungens ekonomiska
lagstiftningsrätt, göra sig påmint genom att uttala önskningar, och
Konungen kan ju medgifva Riksdagen rätt att i sådana frågor få
lagstifta tillsammans med honom. Dylika frågor, som af Konungen
hänskjutas till Riksdagen, skola då behandlas på samma sätt som
lagfrågor. Det synes mig, att när man söker förvärfva sig en sådan
rätt att deltaga i lagstiftningen, borde äfven en förberedande skrifvelse,
hvarigenom man försöker få denna rätt, behandlas af lagutskottet,
som naturligtvis har bästa förutsättningen att bedöma frågans
realinnebörd.

Jag skall ej upptaga kammarens tid längre; jag ber endast att
få yrka bifall till min motion.

Herr Jansson i Edsbäcken instämde häruti.

Herr Roos: Med afseende å opartiskhet samt vilja och förmåga
att leda en rättegångsförhandling så, att alla moment däri
komma till sin fulla rätt, i hvad de äro till förmån för den ena eller
den andra parten, måste man ställa mycket stora fordringar på domarna
— fordringar, hvilka man väl i allmänhet måste anse uppfyllas.
Men om också delta är förhållandet, lär väl emellertid ej någon vilja
afstå från de garantier för en god rättsbehandling, som ligga i offentlighet
vid underdomstolarne och en tilitalads rätt att begagna rättegångsbiträde.
Sådana garantier finnas ej beträffande den administrativa
domsrätten, och dock kan man ju tycka, att de därvidlag borde
vara ännu mer af behofvet påkallade. En posttjänsteman eller en
järnvägstjänsteman kan ju vara aldrig så skicklig och utbildad för

N.o 46.

Lördagen den 25 April, e. m.

sitt yrke. Han torde dock i de allra flesta fall sakna nödig skolning
att på det sätt, jag nämnt, kunna leda förhandlingarne ock på ett
rätt sätt i protokollet återgifva alla de skiftande meningar i uttrycken,
som förekomma under ett förhör.

Den ärade motionären har velat råda bot på detta missförhållande.
Han väckte i fjol en motion, däri han föreslog ett tillägg till 16 §
regeringsformen. Konstitutionsutskottet, som då behandlade denna
motion, yttrade emellertid med anledning af förslaget bland annat, »att
det ej lämpligen borde komma in i grundlagen, utan» — tilläde konstitutionsutskottet
— »dylika bestämmelser såsom varande af straffeller
processrättslig natur tillhöra annat lagstiftningsområde än grundlagens.
»

Då motionen förevar i denna kammare, yttrade en dåvarande
suppleant, numera ledamot af konstitutionsutskottet: »vill man i detta
afseende gå i detalj, synes bästa medlet vara att genom civillagsbestämmelser,
genom eu lag, stiftad af Konung och Riksdag gemensamt,
skydda ifrågavarande rätt».

Motionären har i år ställt sig dessa anvisningar till efterrättelse
och föreslagit utfärdandet af en lag, åsyftande att i vissa hänseenden
bereda tilltalad inför administrativ myndighet rätt att begagna rättegångsbiträde.
Nu säger emellertid lagutskottet, mot konstitutionsutskottet
och fjolårets Riksdag, att en sådan bestämmelse ej bör vara
af lags natur, utan bör inryckas i för ämbetsverken utfärdade instruktioner.
Utskottet säger till och med »det förfarande, som i denna
motion afses, är ordnadt genom de administrativa ämbetsverkens instruktioner.
» Jag tror, att detta ej är riktigt, åtminstone har jag ej i
någon instruktion kunnat upptäcka ett ordnande af detta förfärande,
men utskottets mening är väl, att det bär ordnas genom dessa instruktioner.

Jag vill ej uppehålla kammaren med att närmare deducera min
från utskottet skiljaktiga uppfattning. Den ärade motionären har i
detta fäll anfört åtskilligt, som synes tala för hans uppfattning, hvilken
jag i detta hänseende delar, nämligen att denna sak, ett ordnande
delvis af den administrativa domsrätten, alldeles gifvet bör tillkomma
Konung och Riksdag gemensamt och att det ingalunda finnes något
skäl för Riksdagen att afstå denna rätt till förmån för Konungens
ekonomiska lagstiftning. Såsom auktoritet för en sådan uppfattning
kan man åberopa ej blott fjolårets Riksdag och konstitutionsutskott,
utan äfven 1734 års lag. I 10 kap. rättegångsbalken angående fora
för åtskilliga rättegångsmål stadgas nämligen om vederbörlig domstol
för civila mål och brottmål och äfven, hvilket härvidlag har eu synnerlig
betydelse, för sådana förseelser, som motionären afsela Med
anledning häraf och med anledning äfven af brist på särskilda bestämmelser
för administrativa domsrätten har man ansett rättegångsbalkens
bestämmelser i tillämpliga delar — med afseende å jäf, med
afseende å bevisning och annat — gälla äfven för den administrativa
domsrätten.

Nu skulie jag önskat, att motionärens framställning varit mer
fullständig och innefattat ett mer fullständigt ordnande af frågan om

Angående
rätt för tilltalade
i
administrativa
mål
att anlita
biträde.
(Forts.)

N:o 46.

Angående
rätt för tilltalade
i
administrativa
mål
att anlita
biträde.
(Forts.)

Lördagen den 25 April, e. m.

rättegångsbiträde vid administrativ lagskipning. Han har blott talat
om förseelser och tjänstefel af tjänstemän.

Af hvad jag nu uttalat framgår, att jag hyser den bestämda uppfattningen,
att lagutskottet bort ägna denna fråga en saklig behandling.
Jag skulle därför helst vilja yrka återremiss till lagutskottet. Men
det är anledning antaga, att Första Kammaren i dag har bifallit utskottets
hemställan uti detta utlåtande, och då skulle en återremiss
icke tjäna till någonting.

Jag får därför, under afvaktan på att motionären ett annat år
återkommer med ett liknande och mera fullständigt förslag, yrka bifall
till utskottets hemställan, dock med ogillande af motiveringen.

Herr Zetterstrand: Herr talman! Hvad själfva hufvudsaken
angår, hyser jag alldeles samma uppfattning som motionären, nämligen
att bestämmelser borde utfärdas därom, att i administrativa mål
tilltalad person är berättigad att anlita biträde vid förhör och undersökningar
rörande af honom begånget tjänstefel eller förseelse.

Men då fråga blir om hvar dessa bestämmelser skola stå, har
jag däremot olika uppfattning med de föregående talarne. När den
administrativa domsrätten i (ifrigt icke är ordnad genom civillagstiftning,
tror jag icke heller, att denna detalj bör ordnas så. Däremot
har jag ingenting emot, att den administrativa domsrätten i dess helhet
blir ordnad på civillagstiftningens väg; men det kan icke komma
i fråga på grundvalen af denna motion.

Det har nyss förut anmärkts, att konstitutionsutskottet vid förra
årets riksdag uttalade den uppfattning, att detta ärende hörde till
lagutskottets behandling. Men det är att märka, att den motion, som
då afgafs, var olik den nu ifrågavarande. Den gällde ett förslag därom,
att inför domstol eller administrativ myndighet åtalad persons rätt
att begagna biträde skulle bli erkänd såsom en allmänt medborgerlig
rättighet.

Nu är det icke fråga om inför domstol tilltalad persons rätt, utan
blott om inför administrativ myndighet tilltalad persons rätt i detta
afseende. Hvilken uppfattning, som är den riktiga, lämnar jag
därhän.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

Herr Styrlander: Jag skall endast med anledning af hvad den
ärade representanten från Karlskrona yttrade be att få säga, att det
verkligen icke varit min mening att det härvidlag endast skulle vara
fråga om tjänstemän. Ty jag säger här i motionen, att i administrativa
mål tilltalade personer skulle berättigas att anlita biträde vid
förhör och undersökningar rörande af dem begångna tjänstefel och
förseelser. Jag hade verkligen tänkt mig, att äfven i sådana fall, då
en lösdrifvare inställes till förhör inför Konungens befallningshafvande,
han skulle kunna få ha biträde. Jag hade för afsikt att i min motion
fullständigt uttrycka denna tanke, och jag kan icke finna annat, än
att jag sa gjort.

Genom lösdrifvarelagen, hvilken, som vi veta, är en civillag,

Lördagen den 25 April, e. m. 7

stiftad af Konungen och Riksdagen gemensamt, har grundlagts ett administrativt
rättegångsväsende, som regleras genom civillag. Den för
lösdrifveri varnade och häktade får infinna sig personligen inför
Konungens befallningshafvande och där andraga allt hvad han kan
mot varningen och häktningsåtgärden och för att slippa tvångsarbete.

Men då det redan nu är bestämdt genom civillag, huru man skall
förfara i administrativ rättegångsväg i ett visst afseende, vet jag icke,
hvarför man icke skulle kunna stifta en lag, som skulle kunna grundlägga
en allmän rätt uti af mig berördt afseende för personer, som
tilltalats inför administrativa myndigheter. Jag kan icke finna något
skäl, hvarför man ovilkorligen skulle göra det i form af instruktioner,
hvilket dessutom skulle bli ganska besvärligt, då bestämmelsen om
dylik rätt skulle inskrifvas i hvarje ämbetsverks instruktion.

Det är därför att frågan är af så stor vikt och berör så stora
intressen, som jag ansett, att äfven Riksdagen borde ha sitt ord med
vid dess afgörande.

Jag yrkar fortfarande bifall.

Herr Staaff: Herr talman, mina herrar! Äfven jag har någon
betänklighet mot bifall till motionen, ty det synes mig, såsom en
föregående talare påpekat, att motionen icke på ett tillräckligt vidsträckt
och tydligt sätt uttalar den principen, som motionären nu
likväl synes afsett att uttala. Det är väl ganska problematiskt, om
man under beteckningen administrativa mål numera verkligen kan
med rätt hänföra t. ex. lösdrifvaremål. Behandlingen af dessa mål
är ordnad genom en af statsmakterna gemensamt stiftad lag. Visserligen
höra dessa mål i första instans till administrativ myndighet,
men i sista instans höra de till judiciell myndighet, nämligen högsta
domstolen. Man har således tillskapat en liybriditet, om jag så må
säga, af administrativa och judiciella inrättningar, och uttrycket
administrativa mål synes mig därför icke vara fullt väl afpassadt.

Men ännu mycket mindre kan jag för min del förena mig med lagutskottet.
Ty det synes mig vara ytterst betänkligt, ifall Riksdagen
eller denna kammare verkligen skulle ingå på ett uttalande, som,
så vidt jag förstår, utmynnar uti, att eftersom instruktionerna för
ämbetsverken höra under Kung!. Maj:ts eget lagstiftningsområde,
så kan Kungl. Maj:t uti dessa instruktioner sätta in hvad Kung!.
Maj:t vill.

Detta är ju alldeles orimligt och det står i fullständig strid
mot en uppfattning, som nästan ständigt och jämt, vågar jag påstå,
har haft sympatier, stora och djupa sympatier i denna kammare,
nämligen att Kungl. Maj:ts nuvarande envälde i fråga om den administrativa
domsrätten alldeles icke står i öfverensstämmelse med vår
författnings grunder och med den åskådning, som på dessa grunder
hos oss utbildat sig.

Nu är det visserligen sant, att frågan om den administrativa
domsrättens öfvertagande af båda statsmakterna först och sedan om
dess lätta ordnande är en ganska vidtutseende fråga. Men för min
del tvekar jag icke att säga, att under de senare åren ganska

N:o 46.

Angående
rätt för tilltalade
i
administrativa
mål
att anlita
biträde.
(Forts.)

N;o 46.

Angående
rätt för tilltalade
i
administrativa
mål
att anlita
biträde.
(Forts.)

Lördagen den 25 April, e. m.

många tecken tyda på att ej blott i denna kammare, utan äfven
i den Första stora sympatier börjat uppstå för en fullständig gränsreglering
mellan Kung!. Majds och Riksdagens befogenhet i dessa
afseenden.

Vid sådant förhållande vore det väl ytterligt oförsiktigt att genom
ett riksdagsbeslut oanmärkt slå fast en motivering, som i viss mån
ovilkorligen kan komma att prejudicera en riktig åskådning i
detta fall.

Låt oss försöka, när tid blir, att ta upp frågan om den administrativa
domsrätten och få den ordnad; men tills detta kan ske,
synas vi framför allt icke böra afge några som helst yttranden, som
kunna komma att motverka det åskådningssätt, som vi slutligen
vilja göra gällande.

Jag förenar mig med representanten för Karlskrona i hans
yrkande om bifall till utskottets kläm, men med ogillande af dess
motivering.

Herr Lindhagen: Jag har vid betänkandet antecknat, att jag
icke deltagit i ärendets behandling i utskottet, och jag vill nu hafva
uttaladt, att ifall jag öfvervarit behandlingen däraf inom utskottet,
skulle jag för min del hafva understödt herr Styrlanders motion.

Enligt min uppfattning föreligger verkligen här en lagfråga, och
den omständigheten, att den rör administrativa ärenden och deras
behandling på administrativ väg, utgör icke något hinder för att
Kungl. Maj:t och Riksdagen gemensamt i ett synnerligen viktigt
afseende fastställa en norm sådan som den, att i dessa mål åtalad
person skall under vissa förhållanden ha rätt att anlita biträde.

Jag kan egentligen icke dela den siste talarens mening, att herr
Styrlanders motion icke skulle vara tillräckligt vid, och att man på
den grund icke skulle kunna bifalla hans yrkande. Ty när han
talar om administrativa mål, höra däruti med rätta kunna innefattas
äfven så kallade lösdrifvaremål, i det skede af deras behandling, då
dessa mål behandlas af administrativ myndighet.

Sålunda skulle jag ock vilja instämma med talaren från Karlskrona
däruti, att lagutskottet bort upptaga motionen till sakbehandling.
Hufvudsaken är, att lagutskottets framställning icke blir bifallen.
Helst skulle jag visserligen för min del vilja bifalla herr Styrlanders
förslag, men meningarne kunna kanske lättare förenas om att lagutskottets
förslag bör afslås på de yrkanden, som framställts af två
andra ledamöter af kammaren. För min del ber jag därför att få
instämma i det yrkande, som framställts af representanten från
Karlskrona.

Med herr Lindhagen förenade sig herr Wavrinshj i Stockholm.

Sedan öfverläggningen härmed förklarats afslutad samt herr vice
talmannen framställt propositioner å de därunder gjorda yrkandena,
beslöt kammaren bifalla utskottets hemställan med ogillande af utskottets
motivering.

9 N:o 46.

Lördagen den 25 April, e. m.

o 2 Angående

“ '' omreglering

Dernäst i ordningen fanns upptaget Andra Kammarens andra ^delning T
tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 28, i anledning af väckt motion om provincialskrifvelse
till Kungl. Maj:t angående omreglering af rikets indelning läkare i

provinsialläkaredistrikt m. m. distrikt

r m. m.

Till utskottets förberedande behandling hade blifvit hänvisad en
inom Andra Kammaren af herr K. L. Johansson i Stora Mellby väckt
motion, n:o 1G7, i hvilken tio andra kammarledamöter instämt, och
hvari hemställdes, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t

l:o) låta utreda, i hvad mån den nuvarande provinsialläkaredistriktsindelningen
i riket, i första hand den ordinarie, men i sammanhang
därmed äfven den extra ordinarie, vore otidsenlig och
olämplig;

2:o) låta uppgöra förslag till omreglering af denna distriktsindelning,
i afsigt att bättre än hittills främja hälso- och sjukvården
å landsbygden; samt

3:o) vidtaga de åtgärder, som af en sådan utredning och af ett
sådant förslag kunde föranledas.

Utskottet hemställde:

att Andra Kammaren för sin del måtte besluta, att Riksdagen i
skrifvelse till Kungl. Maj:t anhölle, det Kungl. Maj:t täcktes

1) låta utreda, i hvad mån den nuvarande provinsialläkaredistriksindelningen
i riket vore otidsenlig och olämplig;

2) låta uppgöra förslag till omreglering af denna distriktsindelning
i afsigt att bättre än hittills främja hälso- och sjukvården å landsbygden;
samt

3) vidtaga de åtgärder, som af en sådan utredning och af ett
sådant förslag kunde föranledas.

Vid utlåtandet var fogad reservation af herr Kvarnzelius, hvilken
ansett, att motionärens framställning beträffande de extra ordinarie
provinsialläkaredistriktens inbegripande i omregleringen äfven bort
af utskottet tillstyrkas.

Utskottets hemställan upplästes, hvarefter ordet på begäran
lämnades till

Herr Kvarnzelius, som yttrade: Såsom herrarna torde finna,
har jag icke i allo kunnat biträda det slut, hvartill utskottet kommit
i denna fråga. Den del, hvari jag skiljer mig från det utskott, som
behandlat detta ärende, är första punkten i utskottets förslag, där
utskottet hemställer om en skrifvelse till Kung!. Maj:t med anhållan,
att Kungl. Maj:t täcktes låta utreda, i hvad mån den nuvarande
provinsialläkaredistriktsindeluingen i riket är otidsenlig och olämplig.

Jag har inom utskottet varit af den mening, att utskottet bort till -

N:o 46.

Angående
omreglering
af rikets indelning
i
provinsialläkaredistrikt

m. m.
(Forts.)

Lördagen den 25 April, e. m.

styrka, hvad motionären i detta fall föreslagit, eller att utredningen
skulle afse i första hand de ordinarie, men i sammanhang därmed
äfven de extra ordinarie provinsialläkaredistrikten.

Af den historik, som utskottet lämnat i sitt utlåtande, framgår,
att provinsialläkareinstitutionen är rätt gammal och ofta varit föremål
för ändringar och regleringar af lliksdagen. Under det att
provinsialläkarne ursprungligen varit kommunernas aflönade tjänare,
blefvo de så småningom från 1734 statens aflönade tjänare. Sedermera
ha omregleringar skett vid åtskilliga tillfällen, men dessa omregleringar
hafva utmärkts af planlöshet, och stora bristfälligheter
halva alltid förefunnits. Detta förhållande träder synnerligen hjärt i
ögonen, om man granskar Bil. B., som åtföljer utskottets utlåtande.
Man kan däraf icke finna, att någon viss plan följts med afseende
på distriktsindelningen. I ena fallet är folkmängden betydligt divergerande
mellan de olika provinsialläkaredistrikten och i andra fallet
är landarealen betydligt divergerande.

Enligt min uppfattning böra i första rummet de åligganden, som
tillkomma staten beträffande skyldigheten att bereda rikets inbyggare
läkarevård, basera sig på landarealen, så att öfverallt i rikets skilda
delar finnes tillgång på läkarehjälp på icke alltför stort afstånd från
den där boende befolkningen. Men i detta afseende är det nuvarande
tillståndet i högsta grad bristfälligt och lämnar åtskilligt öfrigt att
önska icke blott i fråga om de ordinarie provinsialläkaredistrikten,
utan i lika hög grad i fråga om de extra ordinarie. Det är därför
jag anser önskvärdt, att, då man nu skall begära en omreglering,
äfven här i klämmen uttryckligen betonas, att man därvidlag icke
ville lämna å sido de extra provinsialläkaredistrikten.

De extra provinsialläkaredistrikten, Indika datera sig från år 1890,
hafva uppstått och uppstå på det sätt, att en del kommuner sammansluta
sig och lämna ett visst bidrag till aflönande af en läkare, och
om Kung], Magt finner lämpligt, lämnas af statsmedel ett understöd,
uppgående till högst 1,500 kronor per år. Dessa extra provinsialläkare
anställas i många fall för en tidrymd af 5 är, och därigenom
finnes således icke någon garanti, att de för framtiden komma att
finnas. En kommun kan när som helst draga in sitt anslag, och därmed
upphör institutionen att äga bestånd.

Härjämte förekommer ett annat slag af extra provinsialläkaredistrikt,
där kommunerna visserligen göra sammanskott för aflönande
af läkare, men där staten icke lämnar något som helst understöd.

I de flesta fall torde nog uppkomsten af extra provinsialläkaredistrikt
bero därpå, att det förefinnes ett verkligt behof af ökad
läkarevård inom orten. Men det kan förekomma fall och det har
inträffat, att en praktiserande läkare slår sig ned på en plats, och
med stöd af de bestämmelser, som nu gälla, förmår han några inflytelserika
personer inom kommunen att verka för uppkomsten af ett
extra provinsialläkaredistrikt, äfven om något statsanslag för ändamålet
icke kan erhållas, hvarigenom han emellertid kommer i åtnjutande
af förmånen att få räkna tjänsteår. Detta gör, att det icke alltid är
säkert, att de extra provinsialläkaredistrikt, som inrättas, äro af ett
verkligt behof påkallade.

Lördagen den 25 April, e. in. 11 N:o 46.

Om det nu är så, att en omreglering af de ordinarie provinsial- Angående
läkaredistrikten skall ske, kommer otvifvelaktigt förefintligheten åt ap^ikets^indessa
extra provinsialläkaredistrikt att lägga mycket stora hinder i delning i
vägen därför, för så vidt de icke skola inbegripas i denna omreg- provinsiallering.
Det kommer att resa sig ganska stora svårigheter, om man Zäfearevill
söka förebygga, att dessa extra provinsialläkaredistrikt komma
att ligga såsom små öar inom de ordinarie distrikten, naturligtvis till ,Fortg,
stort men och stora olägenheter. Men det kan också bända, att de
fä en sådan belägenhet, att de fullständigt afskilja en eller annan
kommun från det, ordinarie distrikt, dit den dock hör, hvaraf följden
blir, att denna kommuns invånare fä resa genom det extra provinsialläkaredistriktet
för att komma till sin provinsialläkare.

Allt detta är omständigheter, som gjort, att jag ansett bättre,
om utskottet tillstyrkt kammaren att hos Kung!. Maj:t göra framställning
i ämnet i öfverensstämmelse med motionärens förslag, så att det
sedan varit möjligt för Kungl. Maj:t att, med Riksdagens uttryckliga
önskan bakom sig, taga i öfvervägande, huruvida det kan gå för sig
att låta i den begärda utredningen inbegripas äfven de extra ordinarie
provinsialläkaredistrikten.

Flere omständigheter ådagalägga önskvärdheten och behofvet af
en dylik omreglering jämväl beträffande de extra provinsialläkaredistrikten.
I Bil. B. på 24 sidan i utskottets betänkande synes, att
i Vesterbottens län finnas 6 provinsialläkaredistrikt, under det att de
extra distrikten uppgå till ett antal af 12. Det synes vidare af samma
bilaga, att af dessa distrikt det finnes ett ordinarie, som har en
landareal af allenast 3,9 nylcvadratmil, under det att alla de öfriga
såväl ordinarie som extra äga ett vida större ytinnehåll. Dessa,
många extra provinsialläkaredistrikt torde väl i första rummet hafva
tillkommit genom den störa brist på planmässighet, som gjort sig
gällande vid de föregående regleringarne, hvarigenom särskild! de
norrländska provinsialläkaredistrikten blefvo oproportionerligt stora.

Det framgår ju för öfrigt af Bil. B., att det finnes provinsialläkaredistrikt
med ytinnehåll af öfver 200 nykvadratmil, såsom t. ex. i
Norrbottens län, där ett innehåller öfver 200, ett 198, ett 194 och ett
169 nykvadratmil. Detta är naturligtvis alltför stora distrikt för en
läkare, och det blir därigenom nästan omöjligt för en stor del af
befolkningen att någonsin komma i tillfälle att rådfråga sin läkare.

Om vi göra ett öfverslag af bilagan B, finna vi vidare, att det finnes
42 extra och ordinarie provinsialläkaredistrikt, som ha ett ytinnehåll
af öfver 20 nykvadratmil, och af dessa höra ej mindre än 34 till de
4 nordligaste länen.

Denna bilaga ådagalägger således fullt tydligt, att det är i högsta
grad önskvärdt, att en omrcglcring kommer till stånd af provinsialläkaredistrikten.
Men då man vidare däraf finner, att en stor del af
de extra ordinarie provinsialläkaredistrikten ligga just i de nordligaste
länen, är det naturligt, att, om cn omreglering skall blifva fullständig
och af betydelse någon längre tid framåt, det jämväl är önskligt, att
äfven de extra ordinarie provinsialläkaredistrikten inbegripas under
denna omreglering. Det är på grund af denna min uppfattning, som

N:o 46.

Lördagen den 25 April, e. m.

Angående jag icke kunnat biträda utskottets mening, utan inom utskottet
a^rikets^n- yr^cat> att motionärens framställning bort åt'' utskottet tillstyrkas.
delning i Jag tager mig därför också nu friheten, herr talman, att anhålla
provincial- om bifall till motionärens förslag'' oförändradt.
läkare dwtnW

Herr Hörnsten instämde häruti.

Herr von Sehéele: Herr vice talman, mina herrar! Det har
en gång förut vid denna riksdag förekommit meningsskiljaktighet
inom det utskott, från hvilket detta utlåtande stammar. Den gången
kunde betänkandets försvarare göra gällande, att reservanterna stödt
sin skiljaktiga mening uteslutande på formella grunder. Då det nu
åligger mig att försvara utskottet, kan jag gå ännu längre och säga,
att det är blott och bart smakskäl, som vållat den skiljaktighet, som
föreligger. Om sådana kan man ju i allmänhet icke tvista; och jag
vill således endast underställa kammarens bepröfvande, om ej de
skälen, som bestämt utskottet, äro tyngre vägande än de, som bestämt
den ärade reservanten. Någon meningsskiljaktighet i sak existerar
alldeles icke.

I utskottets betänkande sidd. 5 och 6 säges upprepade gånger,
att äfven i afseende på de extra ordinarie provinsialläkaredistrikten
åtskilliga olägenheter, som påkalla rättelse, förekomma. Och i slutet
af detta stycke heter det: »Några mera afsevärda jämkningar i de
extra provinsialläkaredistrikten torde af dessa skäl knappast kunna
ifrågasättas, huru önskliga sådana än i vissa fall måste erkännas
vara»; hvarefter en omreglering af de ordinarie provinsialläkaredistrikten
förklaras i anslutning till motionärens framställning »vara
nödvändigare och lättare att bringa till stånd». Här är den sakliga
öfverensstämmelsen mellan utskottet och motionären så klart och otvetydigt
angifven, som tänkas kan.

Då det å andra sidan icke förekommer något i utskottets betänkande,
som står i strid häremot, hvarigenom de extra ordinarie provinsialläkaredistrikten
skulle hafva uteslutits, så torde kammaren finna,
att någon olikhet i sak alls icke förefinnes mellan hvad utskottet,
sagt och hvad reservanten yrkar. Äfven reservanten tänker sig ju
en gradskillnad, då han vill, att i behofvet af omreglering för de bägge
slagen af provinsialläkaredistrikt, »i första hand den ordinarie, men
i sammanhang därmed äfven den extra ordinarie» distriktsindelningen
skall vid den äskade omregleringen afses.

Hvilket då skälet är, att man med afseende ä de extra ordinarie
provinsialläkaredistrikten måste gå till väga med större försiktighet,
än hvad fallet är med de ordinarie, har utskottet äfven
angifvit, och det ligger för öfrigt i öppen dag. Det heter nämligen
på sid 6: »I allmänhet har dock icke fog ansetts förefinnas att fördenskull
(att distrikten understundom fått ett mycket olämpligt läge
i förhållande till andra läkaredistrikt, och af samma skäl eu del nybildade
distrikt äfven kommit att blifva rätt oformliga) hindra ett
distrikts upprättande, då en afsevärd del af de betalande kommunerna
haft stort gagn af den ökade läkaretillgången.» Skulle man
nu efteråt på ett mera genomgripande och hänsynslöst sätt begynna

Lördagen den 25 April, e. m. 13 N.o 46.

på att reglera distrikt, till hvilkas upprättande kommunerna bidragit Angående
till en ofta rätt beaktansvärd del, skulle man utan tvifvel såra dem å^nkeU^n
ganska mycket och hindra fortgången af en så god sak, som detta delning i
är, att kommunerna med statsverket deltaga i kostnaden för behörig provimialläkarevårds
beredande. Zäiare Att

man i klämmen söker fatta sig kort och bestämdt är väl
alldeles naturligt, själfva ordet kläm ger det vid banden. Det synes ''.

därför väl kunna redan af denna grund vara på sin plats, att utskot- r
tet ur sammanfattningen uteslutit det, som förefaller minst sagdt onödigt,
nämligen det förklarande tillägget om otidsenligheten och olämpligheten
af i Jörsta hand den ordinarie, men i sammanhang därmed äfven
den extra ordinarie nuvarande provinsialläkaredistriktsindelningen i
riket.

Ja, mina herrar, jag vågar verkligen gå ännu ett steg och ifrågasätta,
om motionären härmed ens sagt, hvad han måste antagas hafva
velat säga. Ty nog är det väl utredningen, hvartill han afsett, att de anförda
orden skulle höra, och icke, såsom fallet verkligen är, till »i
hvad mån den nuvarande provinsialläkaredistriktsindelningen i riket
är otidsenlig och olämplig». Därvid faster jag likväl ej någon vikt,
men väl vid det mycket otjänliga i yrkandet, att endast »i sammanhang
med» en omreglering i afseende på ordinarie provinsialläkaredistrikt
en sådan borde komma i fråga med afseende på den extra
ordinarie provinsialläkaredistriktsindelningen. Hvarför ej få rätta fel,
om sådana insmugit sig i förhållandet mellan allenast ett par af de
extra provinsialläkaredistrikten, såsom alltför lätt kan hända, utan att
häraf något ordinarie provinsialläkaredistrikt beröres?

Slutligen vill jag hemställa, huruvida icke det, som, om än mera
i förbigående, blifvit af den ärade reservanten bemärkt, nämligen att
distriktens areal härvidlag är eu viktig faktor, också blifvit af utskottet
tillräckligt uppmärksammadt, då på sid. 7 i utlåtandet tinnes en
rätt utförlig framställning rörande denna sak.

På de skäl, som jag nu haft äran anföra, ber jag att få yrka
bifall till utskottets hemställan utan att jag vill ställa detta yrkande
i opposition mot min ärade bisittare inom utskottet, i det jag reducerar
den oss emellan förefintliga skiljaktigheten till hvad den otvifvelaktigt
är, nämligen en ren smalefråga.

Herr Johansson i Stora Mellby: Herr vice talman, mina herrar!

Till en början ber jag att få betyga utskottet min tacksamhet för
den omsorgsfulla behandling det ågnat min motion och det intresse,
som utskottet lagt i dagen för densamma. Detta visar, att utskottet förstår
de svårigheter, med hvilka vi på landsbygden ofta hafva att kämpa,
när det gäller att tillkalla läkarehjälp.

Det missförhållande, för hvilket landsbygden i detta afseende är
utsatt, kan naturligtvis icke så väl förstås af dem, hvilka bo i städer
eller andra större samhällen, som utaf oss, hvilka bo där ute på
denna landsbygd.

Den indelning i provinsialläkaredistrikt, hvilken nu är den gäl
laude och hvilken naturligtvis afser att bereda landsbygden tillgång
på läkarehjälp, har icke från början försiggått efter någon bestämd

N:o 46. 14

Lördagen deu 25 April, e. m.

Angående plan och hav knappast heller blifvit tillräckligt och öfver hela linien
afriketTin- re»*era^- Utskottet har lämnat en intressant historik öfver provinsialdelning
i läkaredistriktens tillkomst och öfver förfarandet vid provinsialläkarprovinsial-
nes tillsättande, aflönande m. m.; jag vill endast hänvisa till denDa
läkcire- redogörelse och icke upptaga tiden med att anföra något ur densamma-
Dessutom hafva till utskottsutlåtandet fogats detaljerade
''Forts) uppgifter angående rikets alla ordinarie och extra provinsialläkaredistrikt.
Den tablå, hvari dessa uppgifter förekomma, utvisar distriktens
fördelning uti ordinarie provinsialläkaredistrikt, extra provinsialläkaredistrikt
med statsbidrag och extra provinsialläkaredistrikt
utan sådant bidrag, vidare huru stort ytinnehåll hvarje distrikt har,
folkmängden inom detsamma samt slutligen folkmängdstätheten på
hvarje kvadratkilometer inom de olika distrikten. Af denna exposé
flnner man lätt hvilka missförhållanden råda beträffande distriktsindelningen.
Såsom redan af reservanten blifvit påpekadt, äro somliga
distrikt ytterligt små, andra återigen mycket för stora. Daga distrikt
i Södermanlands län t. ex. har en areal af endast 1,6 nykvadratmil,
under det att Arvidsjaurs distrikt i Norrbottens län innefattar 207,:
nykvadratmil. Arvidsjaurs distrikt ligger ju i Norrland, säger man,
och där har man så godt om kvadratmil, och det får man också taga
med i beräkningen. Nåväl, af den till utlåtandet fogade tablån framgår
då, att äfven inom Norrland själft finnas dylika stora skiljaktigheter
uti arealen. Äfven om man medtager blott de ordinarie distrikten,
så skall man finna, hurusom arealen kan vexla mellan 198,5 och
11,s, 9,i, ja, ända ned till 3,9 nykvadratmil. Det är ju alldeles klart,
att en omreglering där uppe skulle jämna ut distriktens areal och
åstadkomma bättre tillgång på läkarevård, än hvad nu är fallet.
Men äfven i det mellersta Sverige finnas mycket små distrikt bredvid
ganska stora, t. ex. ett ordinarie provinsialläkaredistrikt på 5,8
nykvadratmil bredvid ett på 23,2. Folkmängden varierar emellan,
i runda tal, 2,500 och 60,000 till 65,000 personer, i de olika distrikten.
Somliga bestå af blott eu eller två socknar, andra åter äro
sammansatta af 20 eller ända 30 sådana. Dessutom hafva distrikten
understundom eu sådan belägenhet eller form, att många personer,
som behöfva söka läkarehjälp, hafva en 4 — 5 mil till ordinarie
provinsialläkaren i deras eget distrikt, men kanske bara hälften så
långt till den ordinarie provinsialläkaren i ett närliggande distrikt.
Och under det att man, för att komma till provinsialläkaren, ibland
måste fara på landsväg och då en 4 — 5 mil, lins det i andra fall
järnväg att åka på till ett annat distrikts provinsialläkare, hvilken
icke bor mer än hälften så långt bort. Icke sällan inträffar det
också, att provinsialläkaren, när han skall besöka en aflägset boende
sjuk, måste fara genom eu eller flere kommuner, som tillhöra ett
annat provinsialläkaredistrikt. Fn annan olägenhet vållas understundom,
för det fall att provinsialläkaren är bosatt i yttre kanten
af sitt distrikt; de allra flesta få ju härigenom mycket längre väg
till honom, än om han bodde mera centralt. De nya förhållanden,
som uppkommit genom en del kommunikationers upprättande, kunna
också föranleda till, att läkarestationen numera har ett olämpligt
läge. Fn del af dessa olägenheter skulle nog ganska lätt kunna

N:o 46.

Lördagen den 25 April, e. m.

blifva afhulpna; i synnerhet gäller detta de ordinarie provinsiallä- Angående
karedistnkten. Men för att allt det otidsenliga och olämpliga, som kets invidlåder
den nuvarande distriktsindelningen, skall kunna bättras och sining i
afhjälpas, fordras det nog, att man vidtager en fullständig omreglering, provinsialDe
kommitterade, som år 1887 tillsattes för att behandla bland annat
provinsialläkarefrågan, och af hvilkas verksamhet sedermera framgick ™ rim
1890 års allmänna läkareinstruktion, säga också, att det för att tå n?orts-)
frågan klarad alltigenom behöfves en ny omreglering af provinsialläkaredistrikten,
men att de, då någon förberedande utredning icke
åstadkommits, funno sig förhindrade att taga denna del af frågan om
hand; och icke heller efter denna tid har företagits någon utredning
i detta afseende. Men om nu en utredning skulle åvägabringas, så tror
jag, att en sådan skulle gå jämförelsevis lätt för sig, ty det borde
nästan af sig själft framgå, huru en ny indelning af provinsialläkaredistrikten
skulle komma att te sig, detta såväl i fråga om de ordinarie som
rörande de extra distrikten. Detta håller äfven utskottet före, men
så till vida är det någon liten skillnad, som utskottet hufvudsahligen fäst
sig vid de ordinarie distrikten, ehuruväl de icke heller alldeles uteslutit
de extra, så vidt jag kan förstå. Utskottets yttrande härom är
nämligen af följande lydelse: »Några mera afsevärda jämk ningar

i de extra provinsialläkaredistrikten torde af dessa skäl knappast
kunna ifrågasättas, huru önskliga sådana än i vissa fall måste
erkännas vara.

Nödvändigare och lättare att bringa till stånd synes det då utskottet
vara, att, såsom äfven motionären särskilt framhållit,,eu omreglering
sker af de ordinarie provinsialläkaredistrikten, hvilkas indelning
sedan gammalt företett stora oegentligheter, men hvilka utan
allt tvifvel blifvit än mera missbildade genom senaste årens utbrytningar
af en mängd extra provinsialläkaredistrikt».

När man nu tager i betraktande den »kläm», som förefinnes i
min motion, och jämför densamma med den kläm, som förekommer i utskottets
utlåtande, så är, såsom förut påpekats, skillnaden den, att
första mom. i den af mig använda klämmen, däri begäres en utredning
i hvad mån den nuvarande provinsialläkaredistriktsindelningen
är otidsenlig och olämplig, afser i första hand den ordinarie, men i
sammanhang därmed äfven den extra ordinarie distriktsindelningen,
under det åter utskottet strukit detta tillägg. Utskottets ärade ordförande
har emellertid nu här försäkrat, att utskottets kläm i detta
första moment icke afser någon skillnad i sak gent emot den af mig
påyrkade lydelsen. Utskottets kläm i denna del innehåller nu eu
hemställan om utredning blott och bart »i hvad mån den nuvarande
provinsialläkaredistriktsindelningen i riket är otidsenlig och olämplig».
När nu utskottets ordförande försäkrat, att utskottet i själfva
verket har menat detsamma, som jag afsett, så skulle det kunna
tyckas, som om jag icke borde hafva något emot ett bifall till utskottets
hemställan i denna punkt. Hvad utskottet härvidlag har
föreslagit är kanske ändå icke till fullo detsamma, som jag hemställt,
men det mesta af hvad jag genom min motion afsett skulle
nog i alla fall vinnas på det af utskottet föreslagna sättet, utan att
några egentligen afsevärda kostnader därigenom behöfde drabba stats -

N:0 40.

Angående
omreglering
af rikets indelning
i
provinsialläkaredistrikt

m. m.
(Forts.)

Lördagen den 25 April, e. m.

verket. Provinsialläkarne äro ock genom i deras fullmakter intagna
förbehåll skyldiga att underkasta sig en eventuell omreglering af
deras distrikt. Äfven om utskottets hemställan skulle blifva den,
som vunne Riksdagens godkännande, så tror jag dock, att en stor del
af de önskemål, jag uppställt, skulle kunna genomföras. Dessa önskemål
har jag i min motion uttryckt så, att läkarne måtte få bättre
tillfälle betjäna allmänheten och denna således få billigare och lättare
tillgång på läkarebjälp, att åt hälsovården å landsbyggden kunde
ägnas mera effektivt arbete, än hvad hittills varit förhållandet, att
läkarnes tjänsteresor blefve kortare och billigare samt kostnaderna
för medicinalväsendet rättvisare fördeladt öfver hela landet. Om nu
än icke allt detta, som sagdt, kan vinnas, så är det dock godt att
få någon förbättring i den nuvarande ställningen. Det är därför, som
jag härmed afstår från mina yrkanden i hvad de strida mot eller gå
utöfver utskottets hemställanden. Och jag tror, att vi åtminstone så
småningom skola komma till hvad både herr Kvarnzelius och jag vilja
hafva genom att bifalla utskottets föreliggande betänkande, till hvilket
jag därför härmed ber att få yrka bifall.

Häruti instämde herrar Andersson i Västra Nöbbelöf och Johanson
i Valared.

Herr Ödman: Jag har att lämna mitt allra bästa erkännande
åt utskottet, som ägnat motionen en så vidlyftig och tydlig utredning
—- något, som för öfrigt, enligt min åsikt, kommit alla de motioner
till del, som behandlats af detta utskott.

Det förundrar mig emellertid, att, när utskottet bifallit motionärens
yrkande och säger sig hafva fullkomligt gjort det, utskottet likväl
uteglömt de extra provinsialläkaredistrikten. Motionären har i punkt
l:o) yrkat,

»att Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t

l:o) låta utreda, i hvad mån den nuvarande provinsialläkaredistriktsindelningen
i riket, i första hand den ordinarie, men i sammanhang
därmed äfven den extra ordinarie, är otidsenlig och olämplig.»

Utskottet har om denna punkt uttalat sig på det sättet, att utskottet
hemställt,

»att Andra Kammaren för sin del måtte besluta, att Riksdagen
i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhåller, det Kungl. Maj:t täcktes

1) låta utreda, i hvad mån den nuvarande provinsialläkaredistriktsindelningen
i riket är otidsenlig och olämplig.»

Punkterna 2:o) och 3:o) äro precis lika i utskottets hemställan
och i motionen. Nu säger utskottets ordförande, att utskottet äfven
i punkt l:o) menat detsamma som motionären. Men då förundrar
det mig, att man icke kan säga ut, såsom motionären gjort, att det
äfven gäller den extra ordinarie provinsialläkaredistriktsindelningen.
Jag förstår verkligen icke, huru det skulle gå till att reglera rikets
provinsialläkaredistrikt utan att därvid taga i beräkning de extra
ordinarie provinsläkaredistrikten, ty af bilagorna framgår det, att de
extra ordinäre äro 156, under det att de ordinarie äro blott 138

Lördagen den 25 April, e. m. 17 N;o 46.

Alltså kan jag icke begripa, huru det skall gä till att redan nu ordna Angående
provinsialläkaredistrikten utan att taga i betraktande äfven de extra omreglering
provinsialläkaredistrikten. Dessa extra provinsialläkaredistrikt hafva a''delnina
tillkommit på grund däraf, att de ursprungliga provinsialläkaredistrikten provinsialdels
varit för vidsträckta och dels inom sig innefattat mera otillgäng- Hareliga
trakter eller, såsom vid våra kuster, tre, fyra öar, som icke lämpat distrikt
sig att vara tillsammans. Yi hafva nämligen där att räkna med is- m'' m''

hinder, ty när isen hvarken bär eller brister, är det omöjligt att (Forts)

komma till en provinsialläkare, som bor på en annan ö. Om ordspråket:
»hastig hjälp är dubbel hjälp» gäller på något område, så
är det väl i fråga om läkarehjälp. Det finnes därför många ställen,
såväl inne i landet som i skärgården, där man bildat extra provinsialläkaredistrikt
för att tillgodose hälsovården.

Nu förstår jag icke rätt, hvad som menas med detta af utskottet
framlagda förslag, om det nu bara gäller de ordinarie provinsialläkaredistrikten,
eller om det äfven afser de extra. Ty afser förslaget
endast de ordinarie, då sitta vi mycket hårdt, vi som hafva extra
provinsialläkaredistrikt. Det kan då hända, att man inrangerar eu
hel del extra provinsialläkaredistrikt inom de ordinarie, och då kommer
omregleringen rent af att skada i stället för att gagna.

Jag tvifla:-, som sagdt, på att utskottet egentligen afsett detsamma
som motionären. Ty skulle detta hafva varit fallet, tycker
jag verkligen, att utskottet kunde hafva begagnat samma ord som
motionären och därigenom tydligt angifvit, att något bör iakttagas
äfven angående de extra provinsialläkaredistrikten. Tillvaron af en
reservation synes äfven styrka mig i min åsikt, att utskottet icke
menat, att de extra skulle tagas med i beräkningen, ty annars hade
väl herr Kvarnzelius, som varit med under utredningen, icke behöft
reservera sig.

Saken är så ömtålig, att i händelse man icke kan fullt komma
på det klara med hvad som här egentligen menas, eller om det här
är meningen att på något sätt söka förringa värdet af de extra provinsialläkaredistrikten,
så får jag säga, att det är bättre att låta det
vara som det är.

Jag upprepar ännu eu gång, att jag anser det omöjligt att reglera
provinsialläkaredistrikten utan att medtaga de extra provinsialläkaredistrikten.
Det skulle vara precis detsamma, som om den nuvarande
prästlöneregleringskommittön skulle hafva fått i uppdrag bara att
reglera de stora pastoraten, men att låta annex- och kapellförsamlingarna
vara, som de äro. Då hade det icke varit mycket med
regleringen.

Det är, som sagdt, dessa betänkligheter, jag har emot saken,
och tills jag får fullt klart för mig, hvad som nienas, vill jag hellre,
att det stannar, där det nu är, än att man går fram på något sätt,
som kan förrycka den ordning, som nu är äfven för oss, som själfva
betala våra extra provinsialläkare. Jag tänker nämligen, att om man
skall ordna provinsialläkaredistrikten, kan det hända, att man äfven
kan flytta läkarnes bostäder, så att läkarevården blir bättre tillgodosedd.
Man bör därvid begagna sig af det järnvägsbyggande, som
äger rum i tätare bebyggda landsdelar, och förlägga läkarens bostad
Andra Kammarens Prof. 1903. N:o 4G. 2

N:o''46.

Angående
omreglering
af rikets indelning
i
provinsialläkaredistrikt

m. m.
(Forts.)

18 Lördagen den 25 April, e. m.

vid en järnvägsknut, ty om läkaren bor där, kan han efter telefonmeddelanden
lätt resa ut hvart man vill i distriktet. Vid en sådan
järnvägsknut bör läkaren bo. Men vi skola ock tänka på att icke alla
trakter hafva dylika kommunikationer. Vi hafva våra kuster rundt
om vårt land och våra öar, där det icke finnes några järnvägsspår
utlagda.

Jag har endast velat säga detta. Jag förmodar, att utskottet,
som haft saken om hand, bättre vet, hvad den innebär, och jag är
säker om att utskottet, med den välvilliga behandling det ägnat
motionen, icke menar något illa åt oss, utan tvärtom unnar oss allt
godt. Men tills vidare vill jag hafva sagt detta för att visa, att saken
är ganska ömtålig och fordrar ett öppet visir, så att vi, innan vi
antaga förslaget, veta hvad man här menar.

Herr Kvarnzelius: Det förvånar mig icke synnerligen mycket,
att motionären, efter den framställning, som utskottets ärade ordförande
gjort af saken, förklarat sig nöjd med utskottets hemställan.

Men hvad som mera förvånar mig, är den framställning, utskottets
ärade ordförande gjort af saken. Den åsikt, som nyss framförts
af utskottets ärade ordförande, gjorde sig icke gällande inom
utskottet. Där reducerade sig icke meningsskiljaktigheterna till blott
en »smakfråga», utan det var en mycket skarp principiell skillnad
mellan mig, å ena sidan, och utskottet å den andra. Och utskottets
utlåtande var ursprungligen till formen sådant, att det icke alls lät
sig göra att i samband med omregleringen af de ordinarie provinsialläkaredistrikten
taga i beräkningen äfven de extra ordinarie, ehuru
utskottet uttryckte sina sympatier därför. Sedermera ändrades visserligen
utskottets utlåtande i den riktning, det nu fått, men huruvida
klämmen verkligen omfattar både ordinarie och extra provinsialläkaredistrikt,
därom är jag dock icke fullt förvissad. Därför har jag reserverat
mig och yrkat, att motionärens yrkande, sådant det af honom
formulerats, bort af utskottet tillstyrkas, men då detta mitt yrkande
icke vunnit utskottets bifall, får jag nu hemställa, att det må vinna
kammarens understöd. Det är icke säkert, att uuder^denna benämning
»provinsialläkaredistriktsindelningen» inrymmas såväl provinsialläkaredistrikt
som extra provinsialläkaredistrikt, ty om man ser på
bilagorna, heter det där icke »ordinarie provinsialläkaredistrikt», utan
rätt och slätt »provinsialläkaredistrikt» och därjämte »extra provinsialläkaredistrikt».
Sålunda kan man mycket väl säga »provinsialläkaredistrikt»
utan att därmed äfven inbegripa »extra provinsialläkaredistrikt».
Det är ju möjligt, att »provinsialläkaredistrikt» kan inrymma
både ordinarie och extra provinsialläkaredistrikt, men Kungl.
Maj:t kan, enligt mitt förmenande, på det sätt klämmen nu är formulerad,
gå förbi de extra provinsialläkaredistrikten.

Emellertid gläder det mig, att utskottets ärade ordförande nu
fullständigt delar det syfte, jag med min reservation afsett, och då
så är, synes det mig som om det icke bör vara svårt att fullt gå
med på hvad motionären hemställt och låta motionärens formulering
blifva kammarens beslut. Denna formulering står också i närmare
öfverensstämmelse med utskottets motivering, sådan den nu är af -

N:o 46.

Lördagen den 25 April, e. in.

fattad, ty utskottets motivering går i den riktningen, att företrädesvis
skall ske omreglering af de ordinarie provinsialläkaredistrikten, hvarjämte
i motiveringen uttalas starka sympatier för omreglering af de
extra provinsialläkaredistrikten, och så är också klämmen i motionärens
framställning affattad, hvarför jag fortfarande yrkar bifall till
motionen.

Herr von Schéele: Herr vice talman! Icke många ord behöfvas
för att svara på hvad som här blifvit mot det föreliggande
betänkandet framställdt.

En viktig del af mina tjänståligganden består i att inspektera
skolor, och på grund däraf, att mitt stift är litet, har jag ägnat mig
äfven åt småskolorna och gör detta med glädje och intresse. Något,
som jag alltid vid mina besök i dessa småskolor betonar, är, att man
skall hålla upp vid skiljetecken, skilja åt det, som skall åtskiljas,
hvarigenom först man får fram den mening, som är uttryckt i det
lästa. Det är endast denna småskoleregel, som jag behöfver vädja
till, för att det bör vara höjdt öfver allt tvifvel, att utskottet talar
om två, icke blott ett slag af provinsialläkaredistrikt. Ty i den
motion, som utgör betänkandets utgångspunkt, står ett komma efter
»den nuvarande provinsialläkaredistriktsindelningen i riket», och sedan
äro de båda särskilda slagen af provinsialläkaredistrikt angifna, hvaraf
det första slaget kallas ordinarie och det andra slaget extra ordinarie.
I utskottets kläm har på förut angifna grunder hela detta förklarande
tillägg utelämnats. Om däraf blefve en följd, att de extra
ordinarie distrikten icke vore tagna med af utskottet, så skulle man
precis lika väl kunna säga, att de ordinarie distrikten icke heller
tagits med; men då vet jag verkligen icke, hvad som är kvar, sedan
sålunda bägge slagen blifvit uteslutna. Jag känner icke i språket
tydligare och bestämdare ord för att angifva det, hvarom den ärade
representanten från Göteborgs och Bohus län begärt att få klart
besked.

Vidare ber jag att få vädja till hvad den ärade reservanten själ!’
yttrade. Han sade, att det af motiveringen synes, att utskottet afsett
båda slagen, både ordinarie och extra provinsialläkaredistrikt.
Framgår det nu åt motiveringen, skall väl också Kungl. Maj:t, då
ju denna följer med i skrifvelsen, som kommer till honom, kunna se,
hvad betydelse ordet »provinsialläkaredistriktsindelningen» på detta
ställe har. Om samma uttryck möjligen i annat sammanhang skulle
kunna hafva en så inskränkt betydelse, att det blott omfattade ordinarie
provinsialläkaredistrikt, kan det ju omöjligen här hafva denna
betydelse enligt reservantens egen förklaring.

Slutligen vill jag såsom ett tillmötesgående mot min utskottskamrat
medgifva, att han kan hafva något skäl för sin reservation i
hvad som inom utskottet under frågans behandling blifvit sagdt. Men
jag hemställer hos kammaren, om detta har det allra minsta att betyda.
Här måste man väl uteslutande taga hänsyn till hvad utskottet
både i sin kläm och i sin motivering kommit till såsom slutresultat.
Och då man icke med en skymt af bevis kunnat styrka, att det förefinnes
någon stridighet mellan det ena och det andra eller ens något sväf -

Ångående
omreglering
af rikets indelning
i
provinsialläkaredistrikt

m. m.
(Forts.)

N:o 46. 20 Lördagen den 25 April, e. m.

Angående vande på målet, anhåller jag, att kammaren behagade bifalla utaf7ilä?in-
skottets föreliggande hemställan.
delning z

provincial- Herr Andersson i Västra Nöbbelöf: Jag skall för min del
läkare- pe att få understödja ifrågavarande framställning i den af utskottet
mm föreslagna formen. Ty jag tror icke det vara lämpligt att i en skrif (Forts'')

velse till Kungl. Maj:t begära omreglering jämväl af de extra pro vinsialläkaredistrikten.

Om däremot Kungl. Maj:t själf skulle anse
förhållandena böra leda till en framställning i sådant syfte, så är det
ju en helt annan sak. Men om vi genom en riksdagsskrivelse härom
skulle så att säga tvinga Kungl. Maj:t att göra eu omreglering af de
extra provinsialläkaredistrikten, så tror jag detta skulle i hög grad
motverka det nu förefintliga intresset för dylika distrikts bildande,
och i synnerhet torde detta kunna sägas i fråga om de distrikt, där
kommunerna själtva helt och hållet aflöna läkaren, hvilket numera
är det vanligaste. Ty om vi se på den förteckning, som är fogad
till utskottets utlåtande, så skola vi finna, att de extra provinsialläkaredistrikt,
hvilka åtnjuta statsbidrag för läkarens aflönande, utgöra
ett sådant fåtal, så att det är ingenting att tala därom. Det
stora flertalet underhålles, som sagdt, helt och hållet af kommunerna.
Jag misstänker, att om det skulle gå därhän, att Kungl. Maj:t skulle
omreglera dessa distrikt, skulle i många fäll kommunerna tvingas
att afstå sina extra provinsialläkaredistrikt. De skulle säga: nej, få
vi icke ha det distrikt, som vi själfva skapat och länge underhållit,
vilja vi icke betala vidare till provinsialläkare. En sådan åtgärd
skulle också motverka det syfte, som här i fråga. Jag yrkar därför
bifall till utskottets förslag.

Herr Ödman: Om jag vore fullt förvissad, att utskottet afsåge
en omreglering af det hela, hvarigenom läkarvården bäst skulle tillgodoses,
skulle jag vara mycket belåten med det välvilliga utlåtandet.
Måhända är jag i detta afseende något för mycket misstrogen, och
då utskottets ordförande förklarat, att de extra provinsialläkarne
skola jämväl afses, får jag väl anse, att den meningen kommer fram
till Kungl. Maj:t.

Jag ber om ursäkt, att jag yttrat mitt tvifvel därom. Anledniugen
därtill är den, att utskottet i sin motivering begagnat sig af sådana
ord, att jag anser det omöjligt för Kungl. Maj:t att gent emot dessa
uttalanden företaga en omreglering af de extra provinsialläkaredistrikten.
Det säges nämligen: En omreglering af förevarande distrikt,
d. v. s. de extra provinsialläkaredistrikten, stöter dessutom för närvarande
på mycket stora, i vissa fall helt säkert oötVervinneliga
svårigheter, då de kommuner, som sammanslutit sig för att aflöna
en extra provinsialläkare, nog icke skola finna sig uti att utbrytningar
ur distriktet företagas eller att kommuner tilläggas distriktet,
hvilka icke bidraga och icke kunna mot sin vilja tvingas att bidraga
till läkarens aflöning. Några mera afsevärda jämkningar i de extra
provinsialläkaredistrikten torde af dessa skäl knappast kunna ifrågasättas,
huru önskliga sådana än i vissa fall måste erkännas vara.

Efter ett sådant uttalande i motiveringen har jag ansett mig

Lördagen den 25 April, e. m. 21 N:o 46.

böra betvifla, att utskottet velat i klämmen ingå på en omreglering Angående
af de extra provinsialläkaredistrikten. Men efter det uttalande, som ^rikeU^ingjorts
af utskottets ordförande, får jag ju anse, att så likväl varit delning i

meningen, och jag har sålunda icke något att tillägga. provinsial läkare Vidare

anfördes ej. Efter af herr vice talmannen framställda ^tr^t
propositioner å de under öfverläggningen gjorda yrkandena biföll /ports )
kammaren utskottets hemställan; och skulle detta beslut jämlikt 63 §
riksdagsordningen delgifvas Första Kammaren.

§ 3.

Härefter föredrogs och godkändes statsutskottets utlåtande n:o 54,
i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition angående utvidgning
af Kristinehamns hospital samt af Piteå hospital och asyl, dels ock
en i samma ämne väckt motion.

§ 4.

Vidare föredrogs bevillningsutskottets memorial n:o 40, i anledning
af dels kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande n:o 36, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition med förslag
till förordning angående en särskild stämpelafgift för punsch
m. m., dels ock återremiss af viss del af nämnda betänkande.

Punkten l:o.

Hvad utskottet hemställt bifölls.

Punkten 2:o.

Efter föredragning af denna punkt begärdes ordet af

Herr Beckman, som yttrade: Jag tillåter mig hemställa, att
kammaren behagade återremittera denna punkt till utskottet för en
omredigering. Punkten har redan i samma syfte af Första Kammaren
återremitterats.

Vidare anfördes ej. Punkten visades åter till utskottet.

Punkten 3:o.

Utskottets hemställan bifölls.

§ 5.

Härefter föredrogs och godkändes bevillningsutskottets memorial
n:o 41, i anledning af kamrarnas skiljaktiga beslut rörande bevillningsutskottets
betänkande n:o 37, i anledning af Kungl. Maj ds proposition
med förslag till förordning angående vissa bestämmelser rörande sjö -

N:o 46.

22 Lördagen den 25 April, e. in

fallen och gräustraiiken mellan Sverige och Norge jämte en i ämnet
väckt motion.

§ 6.

Efter föredragning häruppå af lagutskottets utlåtande n:o 53, i
anledning af väckt motion om ändring af 18 kap. 16 § strafflagen,
begärdes ordet af

Herr Nydal, som yttrade: Lagutskottet har tillstyrkt min motion
så till vida, att det föreslagit att det straffrättsliga djurskyddet, som
nu är inskränkt till husdjuren eller såsom det heter »egna eller andras
kreatur», skulle utsträckas till djur i allmänhet. Jag är utskottets
majoritet tacksam för detta tillmötesgående och jag skall
äfven visa min tacksamhet genom att icke yrka bifall till motionen
i hvad den skiljer sig från utskottets hemställan, ehuruväl den omständigheten,
att Första Kammaren med öfverväldigande majoritet —
75 röster mot 38, om jag hört rätt — beslutit att afslå alltsammans,
kunde för mig innebära eu frestelse att yrka bifall till alltsammans
för att få utrönt, huru vidt det svalg är, som tinnes emellan de båda
kamrarne i fråga om denna humanitetssak. Men jag skall, som
sagdt, ej göra det.

Ehuru jag sålunda tacksamt erkänner den välvilliga behandling,
som i utskottet kommit min motion till del, måste jag ändock uttala
ett beklagande af att lagutskottet fortfarande synes hysa den uppfattningen,
att uttrycket: »uppenbar grymhet» är en tillfredsställande
beskrifning på brottsbegreppet: djurplågeri. Då denna fråga förra
gången debatterades här i kammaren tillät jag mig påpeka, att det
förekommer mycket humanitets- och rättskänslan kränkande djurplågeri,
som domstolarna icke anse straffbart, emedan det icke kan
sägas ha sin grund i »uppenbar grymhet», och jag antydde såsom
exempel härpå det djurplågeri, som förekommer vid vissa gamla
slaktmetoder, vid kapplöpningar och distansridter samt vid dressyr
af cirkushästar, på hvilket sista jag särskild! nämnde ett fall. Jag
skall nu inskränka mig till att såsom en ny bekräftelse på hvad jag
då sade erinra om utgången af de åtal, som anställdes emot de i
den mycket omtalade distansridten Uppsala—Galle deltagande officerarne.
Snart sagdt hela landet kände sig upprördt öfver hvad som
förekommit vid denna distansridt, hvilken, som vi minnas, äfven gaf
anledning till en interpellation bär i kammaren. Saken blef — antagligen
till följd af det stora uppseende den väckt — rättsligen
beifrad, men nu har rätten, som vi sett af tidningarna, frikänt de
för djurplågeri instämda herrarne, emedan den funnit det icke ådagalagdt,
att de gjort sig skyldiga till »uppenbar grymhet». Huru mycket
de än sporrat, piskat och öfveransträngt sina hästar, ha de icke
gjort sig skyldiga till »uppenbar grymhet». Jag tror nog, ja, jag
är öfvertygad om, att det var alldeles riktigt att vederbörande frikändes,
ty de hade ju icke marterat sina hästar för nöjet att bevittna
de stackars djurens lidanden, utan då de sargade och slogo och
tvingade fram de dödströtta djuren, gjorde de det för att tillryggalägga
en bestämd vägsträcka på så kort tid som möjligt. Djurplåge -

Lördagen den 25 April, e. m

23 N:o 46.

riet hade alltså ett ändamål, ett inom vissa inflytelserika och tongifvande
kretsar såsom förnuftigt ansedt ändamål, och det kunde
därför icke rubriceras såsom uppenbar grymhet. Det var således
från juridisk synpunkt sedt alldeles riktigt, att djurplågarne frikändes.
Men om en bonde kommer in till staden med eu selbruten häst, får
han, om polisens uppmärksamhet fästes vid förhållandet, höta för
djurplågeri, emedan han icke kan påvisa något ändamål för den behandling
af hästen, hvarigenom denne blifvit selbruten. Detta är
skillnaden. Jag tror emellertid, att den allmänna rättsuppfattningen
icke kan gilla en dylik skillnad mellan straffvärdt och icke straffvärdt
djurplågeri, och jag tror, att felet härvidlag ligger mindre i
lagslcipnmgen än i själfva lagstiftningen.

Mot uttrycket misshandel, som enligt mitt förslag skulle ersätta
uttrycket uppenbar grymhet, gör utskottet den invändningen, att detsamma,
såsom egentligen afseende ett positivt handlande, möjligen
kunde föranleda tvekan därom, att äfven djurplågeri i eu mera negativ
form vore straffbart. Jag tror dock, att ingen sådan fara föreligger.
Det må vara riktigt, att »misshandel» egentligen afser ett
positivt handlande, men enligt vanligt språkbruk torde äfven det
kunna kallas för misshandel, då någon plågar ett djur t. ex. genom
att låta det svälta, törsta eller frysa. Och om uttrycket misshandel
skulle införas i lagen, så skulle ju afsikten därmed, att vidga, icke
att inskränka begreppet straffbart djurplågeri, vara så tydlig, att det
icke borde kunna falla någon in att folka uttrycket i motsatt riktning.

Det har mot uttrycket misshandel också framställts en invändning
i motsatt riktning. Då enligt den förra invändningen termen
skulle vara för trång, skulle den enligt denna invändning vara för
vid. Det har nämligen sagts — icke i utskottets betänkande, men
jag har hört det från annat håll — att, om hvarje misshandel af djur
blefve straffbar, man icke skulle hafva rätt att aga ett husdjur utan
risk att bli åtalad och dömd såsom djurplågare. Men nog är väl
äfven detta onödiga bekymmer! Ty icke säger man, att en person
misshandlar sin hund eller sin häst, om han tilldelar honom nödig
och förnuftig aga. Aga och misshandel äro ju icke detsamma, utan
vidt skilda begrepp.

Då jag emellertid icke ämnar yrka bifall till motionen i denna
del, liksom icke heller i fråga om straffmåttet, i afseende hvarå jag
jämväl ifrågasatt ändring, skall jag nu sluta under uttalande dels af min
uppriktiga glädje däröfver, att lagutskottet i allt fall velat gå så pass
långt, som det gjort, och dels af den förhoppningen, att den djurskyddsvänlighet,
som finnes representerad i Andra Kammaren, icke skall
känna sig tillfredsställd, att de humanitära sträfvanden, för hvilka
kreaturens suckan icke är något likgiltigt, icke är något, som synes
ovärdigt lagstiftarens deltagande, icke skola hvila eller förtröttas,
innan vi få en djurskyddslagstiftning, som fullt tillfredsställer en
upplyst rättskänslas, en sann humanitets fordringar.

Herr talman, jag har intet vidare att tillägga; dock vill jag
nämna, att här i sammanbindningsbanan finnes eu stor packe sympatiuttalanden
för min motion från mera än 20,000 män och kvinnor.
Jag skall icke göra något yrkande.

N:o 46.

Lördagen den 25 April, e. m

Med herr Nydal förenade sig herrar Hörnsten, Olsson i See och
Lindgren i Örebro.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls.

§ 7.

Slutligen föredrogs Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 29, i anledning af väckt motion om skrifvelse till
Konungen angående tillhandahållande af Svensk Författningssamling
för lägsta möjliga pris; och lämnades därvid ordet till

Herr Seger d a hl, som anförde: Den fråga, som motionärerna i
denna sin motion upptagit, är enligt min tanke en stor och viktig fråga,
och jag ber därför att få betyga motionärerna min tacksamhet för att
de framdragit densamma till behandling i Riksdagen. Det är naturligtvis
icke nog med att lagar stiftas, utan de måste också bekantgöras
i största möjliga utsträckning för allmäuheten. Detta bekantgörande
skedde förr genom de tryckta författningarnes uppläsande från predikstolarne,
men ett sådant sätt är nu otidsenligt, och numera uppläsas
i regel allenast författningarnes rubriker, och endast i undantagsfall,
där sådant särskildt föreskrifves, uppläses hela författningen. Ett
exemplar af författningssamlingen lämnas vidare till hvarje kommun,
så att den, som är intresserad, kan där taga del af detsamma, men
det är gifvet, att ett exemplar är alldeles otillräckligt, i synnerhet
för stora kommuner. Vidare är det medgifvet för en hvar att på
posten preumerera på Svensk Författningssamling, men prenumerationspriset
är 8 kronor för år, och det är icke tu tal om att detta pris är
så högt, att det utgör ett hinder för mången, som skulle önska att
hålla denna publikation, att prenumerera på densamma.

I våra grannländer är priset för motsvarande publikationer vida
lägre. I Finland är priset för författningssamlingen 3 kronor 89 öre,
Dansk lovtidende kostar 2 kronor 20 öre och Norsk lovtidende 1 krona
8 öre för år. Dessa prisuppgifter har jag hämtat från tidningstaxor,
som finnas på våra postkontor; och i dessa pris ingå äfven
postarfvodeua, hvadan priset på dessa publikationer i respektive hemland
är billigare än nyss sagts. Nu hafva motionärerna antydt, att
vår författningssamling skulle kunna tillhandahållas prenumeranter
till ett pris af omkring 2 kronor för årgång, jämte postarfvodet.
Kunde det stanna vid ett sådant pris, vore jag för min del
fullt tillfredsställd. Men om motionen icke skulle föranleda till annat
än en ne Isättning i nuvarande priset med en eller ett par kronor,
så beklagar jag, att motionen gjorts så snäf, att i densamma ifrågasatts
nedsättning i prenumerationspriset endast under förutsättning,
att särskildt bidrag från statsverket icke erfordras. För min del
tror jag nämligen, att äfven om statsverket skulle behöfva lämna ett
något högre bidrag än det som för närvarande utgår, för att prenumeranterna
skulle få författningssamlingen för lägre pris, detta skulle
vara mycket väl använda penningar.

Jag vill begagna tillfället att påpeka, att äfven eu annan sam -

N:o 46.

Lördagen den 25 April, e. m.

ting af vårt officiella tryck enligt min tanke hålles alldeles för högt
i pris, och detta är riksdagstrycket. Detta kostar i prenumeration på
posten mellan 13 och 14 kronor för år, och det är ju tydligt, att
detta pris är så högt, att mången, som skulle vilja skaffa sig riksdagstrycket,
icke kan göra det. Stortingstrycket i Norge kostar icke
mer än omkring hälften så mycket.

Jag har, herr talman, icke vidare att tillägga, utan ber nu att
få yrka bifall till utskottets hemställan.

Vidare anfördes ej. Utskottets hemställan bifölls; och skulle
detta beslut jämlikt 63 § riksdagsordningen delgifvas Första Kammaren.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes:

konstitutionsutskottets utlåtande n:o 8, i anledning af väckt motion
om ändrad lydelse af § 45 regeringsformen;

statsutskottets utlåtanden och memorial:

n:o 55, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående anvisande
för år 1904 af anslag till utförande af provisoriska anordningar
vid centralstationen och norra stationen i Stockholm m. m.;

n:o 56, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition om anvisande
af medel till odlingslånefonden;

n:o 57, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t i fråga om räntenedsättning för vissa från odlingslånefonden utlämnade
län;

n:o 58, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående pension
åt aflidne stationskarlen Anders Nilssons änka och barn;

n:o 59, i anledning af väckt förslag om eftergifvande af staten
tillkommande s. k. öfverränta å de till Hultsfred—Västerviks och
Västervik—Åtvidaberg—Bersbo järnvägsaktiebolag utlämnade statslån;

n:o 60, i anledning af väckta motioner om uppgörande af plan
till förbättrade kommunikationer i en del af Norrland m. m.;

n:o 61, i anledning af väckt motion om anvisande af medel till
uppförande af bostäder för i statens tjänst anställda arbetare, betjänte
och lägre tjänstemän i städerna eller dessas närhet;

n:o 62, i anledning af Kungl. Maj:ts proposition angående en väganläggning
inom Norrbottens län mellan Arvidsjaurs kyrkostad och
Muskusselet i Arvidsjaurs socken; och

n:o 63, med förslag till åtskilliga stadgande:! att införas i det
nya reglementet för riksgäldskontor;

sammansatta stats- och bankoutskottets utlåtande och memorial:

n:o 5, i anledning af väckt motion om användande för Riksdagens
bibliotek af de för riksgäldskontor afsedda lokalerna i det
nya riksdagshuset; och

Andra Kammarenjs Prat. 1903. N:o 46.

N:o 46.

Lördagen den 25 April, e. m.

n:r 6, angående anvisande af ersättning åt utskottets sekreterare.

bevillningsutskottets betänkande n:o 47, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Konungen i syfte, att medgifvande ej må lämnas
att å staten tillhörig mark utskänka brännvin eller andra destillerade
spirituösa drycker;

lagutskottets utlåtanden:

n:o 51, i anledning af väckt motion med förslag till lag angående
förbud i vissa fall för bolag och förening för ekonomisk verksamhet
att förvärfva fast egendom; och

n:o 52, i anledning af väckt motion med förslag till lag angående
inskränkning i ägostyckningsförfarandets tillämpning;

Andra Kammarens andra tillfälliga utskotts utlåtanden:

n:o 30, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående upphäfvande af vaccinationstvånget m. m.; och

n:o 31, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.
Maj:t angående ändrade bestämmelser för handeln med svagdricka
m. m.; samt

Andra Kammarens fjärde tillfälliga utskotts utlåtande, n:o 32, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl. Maj:t med begäran
om utredning, huru inom rikets officiella statistik må kunna
åstadkommas största möjliga enbet och planmässighet i arbetet samt
ökad skyndsamhet vid publikationen m. m.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

herr C. F. Vahlquist
» A. Ekman
» J. Johanson i Valared
» G. B. Johansson i Jön köp
» B. P. Ersson

under 2 dagar från och med den 27 april,

» 4 » » »

» 3 » » »

ing » 4 » » »

» 3 » » »

» » 27 »

» » 28 » och

> » 29 »

§ io.

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 9,4 e. in.

In fidem

Herman Palmgren.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1903.