1902. Första Kammaren. N:o 32 (Riksdagens protokoll 1902:32)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1902. Första Kammaren. N:o 32.

Fredagen den 9 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 1 e. m.

Justerades protokollet för den 2 i denna månad.

Vid förnyad föredragning af statsutskottets den 7 och 8 innevarande
månad bordlagda utlåtanden:

n:o 72, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af förbättrade pensionsförmåner för vissa tjenstemän och betjente,
h vil ka i anledning af statens inköp af vestkustbanan öfvergått
i statens jernvägars tjenst, och

n:o 73 i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående beredande
af lifräntor för vissa tjenstemän och betjente, hvilka i anledning
af statens inköp af bandelen Örebro—Frövi öfvergått i statens jernvägars
tjenst,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 7 och 8 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 74, i
anledning af väckta motioner, afseende löneförbättring för betjente vid
statens jernvägar.

Punkt en a).

Utskottets hemställan bifölls.
Första Kammarens Prof. 1902. N:o 22.

N o 32.

Fredagen den 9 Maj.

Ifrågasatt
löneförbättring
åt kontorsbiträden

vid statens
jernvägar.

Punkten b).

Herr von Möller: Jag har att inför kammaren erkänna en underlåtenhetssynd,
som af mig begicks förra året. Jag hade nemligen
då, när denna fråga förra gången var före, redan begärt ordet, men
erhöll af en med dessa ärenden förtrogen person den upplysning, att
jernvägsstyrelsen ämnade med det allra snaraste framlägga ett förslag
till lönereglering för kontorsbiträdena vid statens jernvägar. Jag afstod
då från att yttra mig, men såsom herrarne emellertid sett, har
löneregleringen icke blifvit verklighet. Om frågan i fjol bragts på
tal, så skulle det säkerligen hafva visat sig, att Första Kammaren icke
stält sig afvisande emot hvad denna sämst lottade klass af jernvägspersonalen
nu begärt. Under diskussionen i Andra Kammaren uttalade
sig chefen för verket ju synnerligen sympatiskt om kontorsbiträdenas
begäran. Han erkände, att deras aflöning var ytterst dålig.
Men hans hufvudskål mot den då gjorda framställningen, var att man
icke kunde företaga eu förändring i löneförhållandena för denna ena
klass, emedan andra klasser, särskilt stationsmästarne, skulle komma
att känna sig förfördelade deraf. Såsom herrarne erinra sig, afsåg det
ursprungliga förslaget, att stationsmästarnes maximilön skulle uppgå
till 1,500 kronor och liniekontorsbiträdenas till 1,200 kronor. Hetta vann
emellertid icke Riksdagens bifall, utan kontorsbiträdenas lön nedsattes
till 600 kronor med ett maximibelopp af 1,080 kronor. Nu hafva
två motionärer i Andra Kammaren, desamma som i fjol med åtskilliga
instämmanden från samma kammare, väckt förslag, att dessa kontorsbiträdens
lön skulle höjas till 840 kronor med ett maximibelopp af
1,500 kronor. Utskottet har emellertid, såsom synes på sid. 9 i
betänkandet, afstyrkt motionen och har, på grund af skäl, som utskottet
anfört, icke alls inlåtit sig på det andra momentet om jemkning
äfven af de qvinliga kontorsbiträdenas löner.

Om jag icke vinner något understöd i kammaren, så kommer jag
icke att framställa något yrkande.

Jag anhåller nu att få vända mig mot de af utskottet anförda
skälen. Jag anser, att jag icke behöfver bemöta de skäl, som utskottet
i fjol framstälde. Jag vågar nemligen tro, att hvarken utskottet
eller denna kammare skulle vilja afslå motionen på grund af några
sparsamhetsskäl, utan skall motionen afslås, så gissar jag, att det
skall vara på det skål, som utskottet i år anfört, nemligen att frågan
redan föreligger hos Kong! Maj:t i form af förslag om lönereglering
för alla klasser. Utskottet säger, att det skulle »vara i hög grad betänkligt
att vidtaga jemkningar i lönevilkoren för särskilda klasser af
personalen». Jag ber då att få anmärka, att vid förra riksdagen
bröts denna princip, när de manliga kontorsskrifvarne i Stockholm
tillerkändes löneförbättring. Jag tror icke heller, att man talade om
»det betänkliga» i att t. ex. besluta om ett personligt lönetillägg, som
herrarne erinra sig för en kort tid sedan beviljades. Hå nämndes icke

Fredagen den 9 Maj. 3

ett ord härom. Jag vågar, äfven fråga: År det oklokt att rätta en
orättvisa, derför att man icke kan rätta alla? Eller blir orättvisan
derför mindre?

Man säger, att förslaget om en jemkning icke skall komma från

fp1.?,» r.n0t''0„niir- Det ska11 komma> som det heter, från rätt håll.
i inåt mig fråga: hvad menas med rätt håll? Ja, dermed menas väl
Kongl. Maj:t, som nu omsider beqvämat sig till detta steg. Eller
kanske det är jern vägsstyrelsen, som är det rätta hållet? Som herrarna
veta, tager jern vägsstyrelsen sig rätt ofta ganska långa funderingar
likasom om den önskade, att Riksdagen skulle gifva den en liten påstötning,
innan man finner sig föranlåten att sätta maskineriet i gång.
Au tyckes då verkligen detta ha blifvit satt i rörelse och en kongl
Proposition kunna förväntas, d. v. s. »från rätt håll».

För egen del hyser jag eu annan uppfattning om lämpligheten af
denna fras »rätt håll», ty det är väl der rätten, rättvisan och billigheten
är att finna, och då må väl den enskilde motionären ha rätt att
taga initiativ. . År det så, att kammaren anser, att rättvisan kräfver
att dessa menniskor blifva hjelpta genom en lönetillökning, så kan jag
för min del icke inse^ annat än att det är kammarens ovilkorlig?
skyldighet att redan 1 år låta denna personal vederfaras rättvisa, och
om också en eller annan klass skulle blifva afundsjuk, så är detta en
sak, som jag hoppas att Riksdagen icke måtte fästa sig vid. Man
liar under diskussionen i fjol i Andra Kammaren talat om, att stationsmastarne
skulle känna sig förfördelade, om dessa kontorsbiträden fingo
eu löneförbättring Jag ber dock att få påpeka, att stationsmästarne
hafva utom sin lasta lön, fri bostad, ved, trädgårdsland, postande,
rimarkesprovision, uppbördsprovision och inkomst från enskilda trafikanter
1 form af provision på fraktkredit, för postväskor m. m. Såedes
tror jag icke, att man kan säga något annat än att de stå i en
e,^„. gynsammare ställning än kontorsbiträdena, äfven om dessa

lönn , jernvagsstyrelsen 1897 föreslagna lönerna med högst

1,^00 kronor. ö

Nu kommer man att säga, att äfven kontorsbiträdena kunna tillgodonjuta
extra inkomster: de hafva, bland annat, arfvode från posten
der de vikariera för den ordinarie tjenstemannen. Men mine herrar’
hur gar det 1 verkligheten. De hafva rätt att uppbära, om de tjcnstgora
mera än åtta dagar, halfva postarfvodet och, om de tjenstgöra
mer an femton dagar, hela postarfvodet. Hur går det då till? Jo
pa åttonde dagen ingår den ordinarie stationsinspektoren sjelf i tjenst°ch
derefter begår han ånyo ledighet, så att kontorsbiträdena
otta ta . skota postgöromålen utan att få ett enda öres arfvode. Det
ar stationsmastarens rätt att så förfara. Det tjenar ingenting till att
biträdet gör invändningar.

Jag skall, be att få erinra kammaren om hvad som påpekades
under diskussionen i Andra Kammaren, hurusom det finnes kontot-slutraden
med eu så ringa aflöning som 20 ä JO kronor pr månad,

N:o 32.

Ifrågasatt
löneförbättring
åt kontorsbiträden

vid statens
jernväg ar.
(Forts.)

N:o 32. 4

Fredagen den 9 Maj.

Ifrågasatt
löneförbättring
åt konforsbiträden

vid statens
jernvägar.

(Forts.)

Herr Fränekel: Då den siste ärade talaren icke gjorde något
yrkande i denna fråga, så skulle det kanske icke vara behöfligt att
här upptaga till bemötande de invändningar lian gjort mot statsutskottets
afstyrkande af den föreliggande motionen. Men lian har uttalat
den åsigten, att det i ett fall sådant som detta vore nödvändigt
att Riksdagen för sin del skipade rättvisa åt denna personal, som pa
annat sätt icke skulle kunna få rättvisa i afseende å sina lönevilkor.
Jag ber då att få i kammarens minne återkalla de svårigheter, som
alltid uppstått, då Riksdagen någon gång på grund af välvilliga motionärers
framställningar fattat beslut i så beskaffade aflöningsfragor
som dessa, der, såsom i utskottets betänkande påvisats, ofta. ganska
betänkliga rubbningar uppstått genom dylika beslut. Här är i betänkandet
visadt, hurusom denna fråga är under vederbörande myndigheters
behandling. Här är vidare påpekadt, att jernvägsstyrelsen såväl
som andra embetsverk fått Kongl. Maj:ts uppdrag att inom maj
månads utgång inkomma till Kongl. Maj:t med förslag till de förändringar
i löneregleringsväg, som kunna anses nödvändiga. Det dröjer
således ungefär fjorton dagar, innan ett sådant förslag inkommer till
Kongl. Maj:t och inkommer i sådant skick, att såväl Kongl. Maj:t
som sedermera Riksdagen kunna bilda sig en vigtig åsigt på grund af
ett sådant uttalande.

Att denna personal nu kan anses hafva utsigt att i allmänhet
blifva välvilligt behandlad af såväl styrelsen och Kongl. Maj:t som
Riksdagen, derpå hafva vi ett tydligt bevis i det beslut, som. nyss
här fattades, när kammaren för att tillgodose och göra rättvisa Öl
den personal, som staten öfvertag^ tillsammans med vestkustbanan,
beslöt att med betydliga uppoffringar sätta denna personal i paritet
med dess kamrater vid statsbanorna. Jag tror, att man med kännedom
om det sätt, hvarpå staten behandlar sina tjenare inom de olika
verken, icke kan vara berättigad att påstå, att det endast är genom
enskilda motionärers bemedling, som denna tjenstepersonal kan förskaffa
sig en rättvis behandling i sådant afseende.

Jag ber att få yrka bifall till statsutskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren utskottets i
förevarande punkt gjorda hemställan.

och detta för eu gift man med flera barn! Jag har sjelf talat vid
flere kontorsbiträden, som sagt mig, att sedan de betalat skatter, pensionsafgift,
hyra och dylikt, hafva de 20, 25 å 27 öre per dag och
individ att lefva af! Jag frågar: kan det vara rätt att hålla statens
tjenare på sådana svältlöner? Och jag vågar uttala den förhoppning
att, derest kammaren anser att det är rättvist att hjelpa dessa menniskor,
kammaren måtte bifalla den gjorda framställningen.

Af skäl, som jag nyss nämnde, anser jag mig tillsvidare icke böra
göra något yrkande.

Fredagen den 9 Maj.

5 N:o 32.

Punkten c).

Utskottets hemställan bifölls.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande statsutskottets
den 7 och 8 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 76, med
anledning af Kongl. Maj:ts i statsverkspropositionen gjorda framställningar
angående anslag till nya byggnader för armén m. m. äfvensom
i ämnet väckta motioner.

Punkten a). Ansla9 till

nya byggna Herr

vice talmannen: Med stöd af derför anförda skäl får jagf*e> förmménvördsamt
yrka bifall till den af mig m. fl. beträffande nu föredragna
moment afgifna reservation.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att i afseende på nu föredragna punkt endast yrkats, att
kammaren skulle antaga det förslag, som innefattades i den af herr
Lundeberg med flere vid utlåtandet afgifna reservation, så vidt den
rörde nu ifrågavarande punkt.

Sedermera gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
i förevarande punkt hemstält samt vidare på godkännande af berörda
yrkande; och förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

Punkten b). Ifrågasatt

utredning ro Herr

vice talmannen: Jag ber att fa hemställa om bifall ti]\ran^e. hasernden
i fråga om detta moment afgifna reservation. förläggande å

vissa trupp Efter

det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr förbands mötalmannen,
att angående föreliggande punkt förekommit allenast det tesplatser.
yrkande, att kammaren, med af slag å utskottets hemställan, skulle
antaga det förslag, som innefattades i den af herr Lundeberg med
flere beträffande denna punkt afgifna reservation.

Härefter gjordes propositioner, först på bifall till hvad utskottet
hemstält samt vidare på godkännande af nyssnämnda yrkande; och
förklarades den senare propositionen vara med ja besvarad.

Punkten c) och slutmeningen.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

N:o 32. 6

Formulär till
uppgift vid
skattskyldigs
taxering.

Om inskränkning
af möjligheten
för -

graf va m. m -

Fredagen den 9 Maj.

Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 7 och 8 i denna månad
bordlagda memorial n:o 36, i anledning af återremiss af det vid
utskottets betänkande n:o 25, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition
angående en inkomstskatt för år 1903, fogade formulär till uppgift
vid skattskyldigs taxering.

Herr Ca vall i: Jag tillåter mig yrka, att formuläret varder

godkändt.

Efter härmed slutad öfverläggning godkändes ifrågavarande
formulär.

Vid förnyad föredragning af bankoutskottets den 7 och 8 innevarande
månad bordlagda memorial n:o 11, angående instruktion för
nästa Riksdags bankoutskott, biföll kammaren hvad utskottet i detta
memorial hemstält.

Vid förnyad föredragning af sammansatta banko- och lagutskottets
den 7 och 8 innevarande maj bordlagda utlåtande n:o 4, i anledning
af Kongl. Majts proposition med förslag till lag med vissa bestämmelser
angående enskilda banker, biföll kammaren hvad utskottet i
detta utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 7 och 8 i denna
månad bordlagda utlåtande n:o 50, i anledning af väckt motion om
skrifvelse till Kongl. Maj:t angående klyfning och styckning af samt
afsöndring från lotshemman af skattenatur, biföll kammaren hvad
utskottet i detta utlåtande hemstält.

Föredrogs å nyo lagutskottets den 7 och 8 innevarande månad
bordlagda utlåtande n: 51, i anledning af väckt motion med förslag

dels till lag innefattan 3 särskilda bestämmelser i afseende å vissa
olag, dels till lag ang nde ändring af vissa paragrafer i lagen om
aktiebolag den 28 juni 1 15.

Herr Unger: Såsom u-rarne finna, har jag i första punkten helt
enkelt framstäf följande förslag:

»Hvad i kongl. kungörelsen den 3 oktober 1829, sådant detta

Fredagen den 9 Maj.

7 N:o 32.

lagrum lyder i lagen den 20 oktober 1899, finnes stadgadt angående Om inskränkförbud
för utländsk undersåte att i riket inmuta mineralfyndighet nin''J af möJ
äfvensom att utan Konungens tillstånd i riket förvärfva fast egendom
eller förvärfva eller bearbeta inmutad mineralfyndighet eller idka gruf-yå j svensk
drift, skall ega tillämpning jemväl å bolag, hvari utländsk undersate fastighet eller
är delegare, och må sådant bolag icke heller utan Konungens tillstånd m. m.

ingå såsom delegare i annat bolag, som i riket eger fast egendom (Forts )
eller inmutad mineralfyndighet eller idkar grufdrift.»

Derom har nu utskottet yttrat:

»Utskottet har i den nu föreliggande frågan lika med 1901 års
lagutskott den uppfattning, att en lagstiftningsåtgärd i syfte att åvägabringa
förbud eller inskränkt rätt för bolag med utländsk delegare
att utan Konungens särskilda tillstånd förvärfva fastighet eller dermed
likartad egendom är nödig och nyttig. De skäl, som föranledt utfärdande
af gällande förbud för enskild utländsk man i sådant afseende,
göra sig med särskild styrka gällande beträffande de mera omfattande
förvärf af fastigheter, hvilka kunna göras af ett kapitalstarkt,
visserligen till formen svenskt, men faktiskt utländskt bolag.»

Efter ett sådant uttalande af lagutskottet kunde man väl hafva
väntat sig, att lagutskottet skulle hafva vågat sig på att tillstyrka
bifall till en framställning i första punkten. Men, såsom lierrarne se,
har utskottet icke gjort detta och det af de skäl, säger utskottet, att
det »torde böra ifrågasättas, huruvida ej undantag från den föreslagna
bestämmelsens tillämpning i allt fall borde göras beträffande tomt
eller upplagsplats, mindre vattenfall eller annan dylik lägenhet». Ja,
jag tror att det skall blifva ganska svårt för lagstiftningen att formulera
dylika undantag, som kunna vara lämpliga och giltiga i alla förekommande
fall. Det förefaller mig, som det skulle vara lättare att i
hvarje särskildt fall pröfva, om upplåtelsen skall fä ske eller icke.

Ett »mindre vattenfall» — det kan vara svårt att säga, om det är
litet eller stort, men det kan dock vara af en viss betydelse, om det
är i utländska händer eller icke. Jag tror verkligen att lagutskottet
öfverskattat lagstiftningens förmåga att på förhand afgöra, huruvida
detta kan vara lämpligt eller icke.

Utskottet, som sålunda tycker, att jag gått för långt i detta afseende,
tycker å andra sidan, att jag icke gått långt nog. Ty det
säger: »För verkan af den ifrågasatta lagstiftningen vore det jemväl
af vigt, att densamma finge giltighet äfven med afseende å redan bestående
bolag». Ja, det kunde kanske vara önskvärdt, men jag har
verkligen icke kunnat tänka mig, att det skulle kunna vara möjligt,
och jag tror icke, att lagutskottet heller tänkt sig, huru detta skulle
gä till, utan att förnärma annans rätt. Jag har väl sett under föregående
riksdagar, att det finnes inom lagutskottet en strömning, som
gerna vill gifva åt lagar tillbakaverkande kraft gent emot äldre gällande
rättigheter, men det förvånar mig, att eu sådan åsigt skulle
kunna göra sig gällande hos lagutskottet i dess helhet. Jag tror

N:0 32. 8

Fredagen den 9 Maj.

Om inskränk- icke, att det är möjligt att gifva en civillag som denna — eller eivilning
af möj- jag j allmänhet — retroaktiv verkan, vare sig mot svensk eller utiitiOctin
f°att ländsk man, sä att den som för värfva t en rätt under skydd af
få del i svensk gällande lag, ett, tu, tre skulle blifva af med denna rätt och nödgas
''fastighet eller söka tillstånd till att fortfarande hafva den rätt, som hau förut haft.
grufva m. m. Hvad andra momentet beträffar, så afser det förbud för bolag
(Forts.) att utan Konungens tillstånd förvärfva del i aktiebolag. Detta anser
utskottet, skulle vara alldeles för oneröst för aktiebolagen, och utskottet
säger, att det är helt naturligt, att ett bolag kan behöfva förvärfva
del i ett annat bolag. Ja, deri har ju utskottet rätt. Det
kan ju hända, att ett bruksbolag för drifvande af sin bruksrörelse
behöfde förvärfva del i ett jernvägsbolag eller grufbolag. Men det
är icke meningen att förhindra detta. Det är ju meningen att bolaget
skall kunna söka Kongl. Maj:ts tillstånd härtill, och under sådana
förhållanden som dessa lär det icke komma att vägras. Man säger
visserligen, att detta skulle föranleda så stor tidsutdrägt. Det tror
jag kommer att bero på bolagen sjelfva. Om de, när de göra ansökning,
beledsaga denna med fullständig utredning, så tror jag icke, att
afgörandet kommer att taga någon lång tid.

Hvad beträffar önskemålet, att aktierna skulle vara stälda till
viss man, finner utskottet detta vara rigtigt. Att herrar bolagsgruudare
skulle vara svenske eller norske män och icke utländske, finner
utskottet också rigtigt. Men utskottet har ändå icke kommit längre
än till en skrifvelse, och hufvudskälet för detta läser man på sidan
17: »Då sålunda föreliggande fråga för att ernå en tillfredsställande
lösning kräfver en noggrannare förberedelse och undersökning, än
utskottet är i tillfälle att verkställa», så kan icke utskottet tillstyrka
bifall. Det är ett plausibel skäl, ett skäl, som nu i Riksdagens elfte
timme mycket väl låter höra sig. Jag blott beklagar, att det dröjt
så länge med bearbetandet af denna motion, att utlåtandet nu kommit
sa sent.

Dertill torde dock icke lagutskottet ensamt hafva skulden, ty jag
har anledning tro, att utskottet dröjt till följd af ett yttrande, som
hans excellens statsministern hade vid besvarande af en interpellation
i Andra Kammaren, då hau stälde i utsigt, att regeringen skulle framlägga
förslag i denna rigtning. Utskottet kunde icke annat än vänta
på det kungliga förslaget, men när ännu inemot slutet af Riksdagen
intet sådant afhörts, har utskottet naturligtvis icke kunnat vidare uppskjuta
frågans behandling.

Emellertid, då utskottet framstält förslag om eu skrifvelse och
det nu icke lönar sig att yrka äterremiss i syfte att få ett lagförslag,
som kan antagas vid denna riksdag, har jag icke något yrkande att
göra. Men jag vill säga, att jag tror, att det varit af ganska stor
vigt, att den tillämnade lagstiftningen, som måste snart åvägabringas,
genomförts redan vid denna riksdag. Ty som herrarne alltför väl
veta, skola eu hel mängd utmål läggas i sommar. Bergmästaren i

fredagen den 9 Maj.

9 N:0 32.

norra distriktet och, jag tror, tre ingeniörer skola, efter hvad jag Om inskränkhört,
vara sysselsatta med utmålsläggniugar hela sommaren. Och det nVl3 “f
kan ju nu blifva tillfälle för utländingar att förvärfva de nya utmålen, utiändingJ att
innan den ifrågavarande lagstiftningen tillkommit. Derför har jag/å del i svensk
äfven velat uttala den önskan, att, när en skrifvelse med anhållan om fastighet eller
nya och förändrade lagbestämmelser kommit till stånd, regeringen m''

också måtte med all kraft gripa in i denna fråga, så att det icke sker ^ ''

ännu större olyckor med afseende å grufvorna i Norrland, än hittills
egt rum. Särskildt vill jag ock uttala den förhoppning, att, om regeringen
skall företaga en granskning af bolagslagarne, regeringen
icke måtte låta den omfatta blott de frågor, som här blifvit berörda
och hvilka äro de allra angelägnaste, utan måtte låta den blifva eu
fullständig revision af bolagslagarne, eu revision, som mycket väl behöfves,
samt att regeringen ville i sammanhang dermed också taga i
öfvervägande, huruvida icke, såsom visst allmänt anses vara nödvändigt,
det bör äter stadgas, att bolagsordningar skola komma under
Kongl. Maj:ts pröfning och fastställelse, innan de blifva till efterlefnad
gällande.

Jag har, som sagdt, herr grefve och talman, intet yrkande att

göra.

Friherre Sparre: Herr Ungers motion fyller efter min mening,

såsom man brukar säga, ett länge känd! behof, och jag hade verkligen
för min del önskat, att lagutskottet ansett sig kunna tillstyrka densamma.
Det är nemligen nu icke tid att dröja med eu sådan sak,
såvidt jag kan förstå. Att den för resten icke är någon nyhet, framgår
af ett uttalande till statsrådsprotokollet, som förekommer i eu
kongl. proposition, n:o 44, till 1901 års Riksdag, angående anläggning
af jernväg från Kiruna station till Svappavaara i Norrbottens län.
Yttrandet, som återfinnes på sid. 16 i den nämnda propositionen, lyder
sä: »I enlighet med hvad som år 1898 fordrades af Luossavaara—
Kirunavaara aktiebolag, torde ock i koncessionen å nu ifrågavarande
jernvägsanlägguing böra, i syfte att bibehålla företaget såsom svenskt,
såsom vilkor för tillstånd till byggnadsarbetets påbörjande föreskrifvas
att det ådagalägges, dels att koncessionen öfverlätits å ett aktiebolag, i
hvars ordning stadgas, att aktie icke ma egas eller innehafvas af
utländing, dels ock att Svappavaara och Leveaniemi malmfält egas af
ett eller tvä aktiebolag, i hvilkas bolagsordning är stadgadt, att aktie
icke må egas eller innehafvas af utländing». Det synes deraf, att
Kongl. Maj:t redan förut har beträdt den väg, som nu åsyftas i herr
Ungers motion. Jag önskar all framgång åt denna motions syfte och
hoppas, att frågan så snart som möjligt må finna en för vart land
lycklig lösning. Vi hafva icke tid att vänta.

Jag har intet yrkande att göra.

Herr Tillberg: Innan beslutet fattas, skall jag be att få beled

N:o 32. 10

Fredagen den 9 Maj.

Om inskränk- saga det ifrågavarande förslaget med några anmärkningar. Den ställ,
af ni6{'' ning, som jag har kommit att intaga mellan egarne till de stora norrvtlänrlintj
att Etniska malmfälten å ena sidan och de förlagsgifvande bankerna ä
få del i svensk den andra, gör, att jag i mitt yttrande icke kommer att på. något vis
fastighet eller beröra dessa saker, och jag vill på förhand lugna kammaren med en
grufva, n/. m. (]ylik försäkring. Men jag kan icke låta det ifrågavarande förslaget till
1 8'''' skrifvelse passera oanmärkt på grund af den tendens, som otvifvelaktigt
ligger i detsamma.

Jag kan förstå, att man i vissa kretsar fordrar en undantagslagstiftning
för Norrbotten på grund af de stora ekonomiska och politiska
intressen, som man vill förbinda med den landsändan, men hvarför
den gamla bergslagen skall drabbas af samma undantagslagstiftning,
är för mig obegripligt. Derest skrifvelseförslaget bifalles och Kongl.
Maj:t i anledning deraf framlägger en lag, som af Riksdagen antages,
kommer det att försvåra hvarje möjlighet till något större grufföretag
i de södra delarne af landet. Ty om en utländing icke kan ega eu
aktie i ett grufbolag, så kan han principielt heller icke befatta sig
med att köpa obligationer, utfärdade af ett sådant. En obligation
förutsätter nemligen, att man skall kunna göra densamma gällande,
och detta innebär ju ytterst, att man skall få köpa och kunna blifva
egare af den ifrågavarande fyndigheten. Jag erinrar om, att ännu
icke något företag tillkommit i de södra delarne af riket, som gifvit
anledning till farhågor eller åtminstone klagomål. Det största företag
jag känner der är Grängesbergs grufföretag. Det har arbetat under
synnerligen lyckliga och lugna förhållanden och icke gifvit anledning
till något som helst klagomål. Jag tror, att flere af denna kammares
ledamöter kunna intyga sanningen af hvad jag nu har yttrat. Och vi
hafva sett, att, oaktadt en stor del aktier i samma företag för en
kortare tid gått utom riket, de så småningom återkommit till vårt
land, på grund af att företaget haft förtroende, och derför att vi här
i landet ofta kapitalisera dylika värdepapper efter en lägre räntefot
än utländingen. Vi hafva ju också haft mycket goda och väl ordnade
penningeförhållanden, våra banker hafva haft mycket god kredit i
utlandet, våra statspapper likaså, och detta har naturligtvis medverkat
till detta lyckliga, jag kan nästan säga egendomliga förhållande. Om
värdepapper, som stå i samband med ett dylikt i södra landsdelarne
beläget grufföretag, gå till utlandet, är jag sålunda öfvertygad, att de
så småningom skola återkomma i svenska händer. Men försvårar man,
på sätt nu är afsedt, införandet i vårt land af utländskt kapital, tror
jag, att detta skall återverka på vår obligationshaudel i allmänhet,
eventuel äfven på våra stats- och hypoteksbanksobligationer. Det är
den tendensen jag varnar för. Jag tror, att motionären och utskottet
gått för långt i denna fråga, drifvit vår protektionism, vår »nationalism»
ett stycke för långt. Vi åtaga oss bevillningar af stor omfattning.
Nå, det är ju förestafvadt af fullt berättigade skäl, men vi
få icke utestänga möjligheten att betala hvad vi åtaga oss. En ärad

11 N:o 32.

Fredagen den 9 Maj.

ledamot i denna kammare gjorde vid denna riksdags början en erinran Om inskränki
den vägen, som synes ha förklingat temligen ohörd i kammaren. n''Jl9 af
Jag gör emellertid intet yrkande i denna fråga. uttiindin ^af

Beträffande den andra punkten kan jag heller icke instämma medyå del i svensk
utskottet. Utskottet har afvisat herr Ungers förslag, sådant det före- fastighet eller
ligger, och jag säger intet derom, tv det förslaget går alldeles för </»''u/rc in, in.
långt. Jag kan icke underlåta att begagna tillfallet att erinra, att, !Fovts)
derest motionären fått sin vilja fram: om ett bolag sålunda icke skulle
fa ega del i ett annat, belåning i bank af aktier med tiden skulle
blifva, om icke omöjliggjord, så dock i ytterst hög grad försvårad.

Banker skulle visserligen få ega och besitta tvångsvis öfvertagna aktier
med Kongl. Maj:ts tillstånd, men det är icke nog med det. Om en
bank blefve tvungen att öfvertaga eu aktiepost, skulle banken icke
hafva de bästa chancer att få den försåld igen, ty banken finge icke
vid sina underhandlingar för försäljning vända sig till bolag. Det är
således gifvet, att motionären härvidlag gått för långt, och att, vågar
jag säga, genom antagande af motionärens förslag all modern industriel
och kommersiel sammanlefnad bolag emellan blefve omöjliggjord. Men
å andra sidan anser jag, att utskottet väl kunnat på grundval af
motionärens förslag bygga ett förslag till skrifvelse till Kongl. Maj:t
med begäran om en trustlag. Denna fråga, trustfrågan, är af en så
vidtgående betydelse, att man icke längre kan slå döforat till för densamma.
Det är den fråga, som mest debatteras i det land, som går
i téten för den industriella och kommersiella utvecklingen, nemligen
Amerika, derefter kommer Tyskland, der denna fråga likaledes står
på dagordningen. Jag hade hoppats, att utskottet skulle förordat
dess framläggande för Kongl. Maj:t, så att man kunnat få från Kongl.

Maj:t ett väl genomtänkt förslag derutinnan, emedan det eljest kunde
hända, att vi under en tillfällig stämning öfverraskades af ett förslag,
hvilket vi sedermera ville ogilla. Emellertid har jag förhört mig med
ledamöter af utskottet, hvilka sagt, att det vore osäkert, huruvida
utskottet egt att på grund af motionen bygga ett dylikt förslag. Då
dertill kommer att utskottets utlåtande framlagts först i riksdagens
elfte timme, och att något samarbete med Andra Kammaren icke
hinner åvägabringas, vill jag icke heller här göra något yrkande.

Herr Hasselrot: Då de föregående talarne icke framstält något
yrkande, skulle jag möjligen icke behöft uppträda. Jag skall dock
försöka att med några ord klargöra lagutskottets ställning i de delar,
med afseende å hvilka anmärkningar framstälts.

Som herrarne behagade finna af motionen och betänkandet, afser
motionen två skilda saker. Det ena och det hufvudsakligaste syftet
är att inskränka bolags rätt till fastighetsförvärf, der utländing är delegare
i bolaget. Det andra är något, som rör uteslutande svenska
bolag: att nemligen intet bolag skulle utan Kongl. Maj:ts tillstånd få

N:0 32. 12

Fredagen den 9 Maj.

Om inskränk- blifva delegare i ett annat bolag i värt land, äfven om båda vore
ning af möj- svenska.

utländinaatt Beträffande den första frågan var motionären missnöjd med, att
få Ad i svensk e} eu lag var tillstyrkt, utan endast eu skrifvelse, och han anmärkte,
fastighet dier att det undantag, som lagutskottet ifrågasatt, möjligen ej vore behofyrufva
w. m. jjgp Jag vågar deremot säga, att jag visserligen erkänner, att bolag,
(torts'') i Indika utländingar äro delegare, icke böra fä förvärfva fastigheter i
vårt land i sådan omfattning, att det kan vara för vår sjelfbestämmanderätt
farligt, men att jag emellertid icke kan anse det vara rigtigt
att göra ett sådant förbud till ovilkorlig regel. Det finnes ju i
vårt land massor af bolag, som drifva industriel rörelse, och det vore
efter min mening synnerligen olämpligt att förhindra utländskt kapital
att deri deltaga, da bolagen icke äro afsedda för egentligt fastighetsförvärf,
men kunna behöfva t. ex. en tomtplats eller ett mindre vattenfall.
Utskottet har sagt »mindre», derför att utskottet velat före
bygga, att våra stora kraftkällor skola komma i utländska händer.
Men om det ligger en såg vid en ström eller en bäck, nog vore det
orimligt att omöjliggöra för ett bolag deri utländing är delegare att
begagna sig af der befintlig vattenkraft för sågens drifvande, då
detta icke kunde vara på något sätt skadligt för landet. Utskottet
har sålunda trott, att väl en lagstiftning af ifrågavarande art kunde
vara lämplig, men att den af motionären föreslagna lagen dock icke
vore antaglig utan vissa jemkniDgar.

I ett afseende har utskottet ansett, att man möjligen kunde gå
något längre, än motionären menat, men det har motionären vändt
sig emot. Han har sagt sig icke kunna förstå, att man kunde gifva
förbudet i någon mån retroaktiv verkan utan kränkning af enskild
rätt. Jo, det kan ske utan rättskränkning. Det finnes en mängd bolag
i vårt land, hvilkas aktier icke äro stälda till viss man, och med
afseende å hvilka man derför icke kan kontrollera, om det finnes utländska
delegare i dem och lagen således skall vara på dem tillämplig.
Om man stiftar eu lag, som säger, att bolag, hvilkas aktier äro
stälda till innehafvaren, icke vidare få förvärfva fastigheter, förrän de
förändrat sin bolagsordning derhän, att bolagens aktier måste vara
stälda till viss man, har man för dem omöjliggjort vidare fastighetsförvärv
så länge utländingar äro i dem delegare, och har man äfven
möjlighet att få reda på, om andra än svenska delegare finnas. Det
är således icke omöjligt att utan kränkning af bestående rättigheter i
viss mån utsträcka den ifrågavarande förbudslagstiftningen äfven till
äldre bolag.

Beträffande den första och stora frågan tror jag alltså, att under
nuvarande förhållanden det icke är annat att göra än aflåta en skrifvelse.
Och utskottet har föreslagit, att Riksdagen skulle anhålla, att
de åstundade lagbestämmelserna måtte framläggas »snarast möjligt»,
och, om möjligt, för nästa Riksdag. Det är allt hvad utskottet ansett
sig böra göra i denna fråga.

Fredagen den 9 Maj.

13 N:o 32.

Komma vi så till den andra frågan, som den siste ärade talaren Om inskränkberört.
Motionären har der ifrågasatt, att intet bolag i vårt land ^

skulle få köpa aktier i ett annat bolag utan Kong!. .Maj:ts tillstånd. 0*ff

Detta har utskottet afstyrka och den siste talaren gaf utskottet rätt/å del i svensk
i, att en sådan bestämmelse kunde vålla åtskilliga svårigheter. Jagfastighet eller
behof ver blott påpeka, att det är ytterst få bolag af någon större °m-?r“^r’";
fattning, som icke ibland behöfva understödja ett annat bolag. Då
t. ex. en jernväg skall byggas, kan ett sågverksbolag eller ett grufbolag
vara deraf intresseradt. Nästan hvartenda större bolag har intresse
i att understödja åtskilliga nya anläggningar, som komma till stånd
genom andra bolag. Motionären säger, att ingen skada vore skedd
genom en sådan bestämmelse härutinnan, som han föreslagit, emedan
man blott behöfde begära tillstånd hos Kongl. Magt. Men det blefve
kanske tusentals sådana ansökningar hvarje år, och då myndigheter
naturligtvis skulle höras, innan beslut fattades, skulle det medföra sådan
omständlighet och tidsutdrägt, att en mängd företag till följd deraf
ginge om intet eller åtminstone väsentligen försvårades, utan att något
väsentligt dermed vore vunnet.

I likhet med den siste talaren anser jag åter, att, om motionens
omfattning och ram medgifvit det, man skulle kunnat tänka sig, att
eu skrifvelse tillstyrkts angående lagbestämmelser, som skulle kunna
mota trustbolag. jag får dock bekänna, att jag icke är tillräckligt
mycket affärsman för att kunna säkert- skilja trustbolag från andra
bolag. Det talas om sammanslutningar af stora bolag till ett helt,
men någon definition på trustbolag känner jag icke från någon lagstiftning.
Den siste ärade talaren antydde också, att ingen trustlagstiftning
ännu kommit till stånd i utlandet; och tror jag vid sådant
förhållande, att vi här i Sverige, der trustsammanslutningar ännu icke
förekommit, åtminstone i stor skala, lämpligen kunna afvakta ytterligare
erfarenhet från andra länder. Skulle det verkligen yppa sig anledning
att ingripa mot trustväsende i vårt land, må man väl hafva
det förtroende till Kongl. Magt, att Kongl. Maj:t skall komma med
förslag i sådan riktning, utan att Riksdagen behöfver skrifva derom.

På dessa grunder tillåter jag mig yrka bifall till utskottets för slag.

Herr Persson: Jag skall först be att få instämma i det anförande,
som hållits af herr Tillberg. Jag är nemligen öfvertygad om,
att den föreslagna lagstiftningen är obehöflig. Förslaget torde hafva
tillkommit med afseende å det nyligen bildade s. k. Lappmarkens grufintressenters
aktiebolag, och jag anser icke lämpligt, att man för ett
sådant enstaka fall skall stifta lagar, som komma att träffa äfven bergsbruk
i mellersta Sverige. Men icke nog med detta, eu dylik lag
skulle äfven träffa industrien på ett sätt, som man nu icke kan beräkna.
Det finnes industriella bolag, som behöfva taga sina råvaror
i rån grufvor; men om i dessa bolag finnes någon utländsk aktieägare,

N:o 32. 14

Fredagen den 9 Maj.

Om inskränka skulle det vara dem förbjudet att ingå såsom delegare i annat sådant
nyheten "för" som ^lar ar ''^ga uttänding

att Det 1''nnes många andra skäl, som jag dock icke skall uppehålla
få del i svensk kammaren med att uppräkna. Jag vill endast nämna, att jag för min
fastighet eller del tror, att man lagstiftar alltför mycket för industrien och bergs^”(Torts)
l’andteringen. I äldre tider var det angeläget för svenska folket att
gynna dessa näringar. Man icke allenast införskref kunniga fackmän
för att hjelpa upp de inhemska näringarna, utan man var glad, om
man kunde få penningar in i landet. Jag tror derför, att det vore
mycket nyttigt, att man åtminstone icke stänger för möjligheten för
utländskt kapital att komma in i landet och verka fördelaktigt för vår
industri, allra helst som i denna väg redan finnes en lagstiftning, som
är så skyddande mot att utländingar skulle kunna få någon som helst
öfvervigt, att någon ytterligare lagstiftning icke torde vara behöflig.

För min del skulle jag hafva önskat, att denna motion aldrig hade
kommit fram; men jag skall nu icke göra något yrkande, ty jag hoppas,
att, om utskottets skrifvelseförslag antages, regeringen skall, efter
noggrant tagen kännedom om förhållandena, inse, att den lagstiftning,
som motionären ifrågasatt, icke bör komma till stånd.

Herr Unger: Herr grefve och talman! Jag skall icke förlänga
denna diskussion, ty vi få troligtvis tillfälle att vid en annan riksdag
tala vidare om motionen. Med afseende emellertid å hvad ordföranden
i lagutskottet yttrat derom, att det skulle vara mycket obeqvämt
för ett bolag att nödgas söka tillstånd att ingå såsom delegare i ett
annat bolag, vill jag visserligen medgifva, att detta är ganska obeqvämt,
men såvidt punkt l:o angår icke i så utsträckt grad, som
lagutskottets ordförande tyckes anse, ty det är blott bolag, hvari utländsk
undersåte är delegare, som skulle behöfva söka Kongl. Maj:ts
tillstånd för att ingå såsom delegare i annat bolag, som i riket eger
fast egendom eller idkar grufdrift. Och skulle man icke godkänna
ett sådant stadgande, som att ett dylikt bolag måste söka Kongl.
Maj:ts tillstånd att ingå i bolag, som eger fast egendom eller idkar
grufdrift, så skulle hela lagen om förbud för utländing att utan Kongl.
Maj:ts tillstånd förvärfva fast egendom eller idka grufdrift blifva en
chimär. Om man skall göra allvar af den i punkt l:o fastslagna
lagen, lära väl sådana bolag, i hvilka utländing är delegare, få underkasta
sig den olägenheten, att i de fall, om hvilka här är fråga, söka
Kongl. Maj:ts tillstånd.

Herr Hasselrot: Blott ett par ord. Det förvånar mig, att den
ärade motionären kunnat hafva ett sådant anförande som detta. Det
lagförslag, som han sjelf framlagt, lyder i denna del så: »i aktiebolag
må ej, då det bildas, eller sedermera, annat bolag såsom aktieegare
ingå, der ej Konungen dertill lemnar särskilt tillstånds. Der finnes
icke ett ord taladt om utländing; stadgandet skulle gälla alla bolag i

15 N o 32

Fredagen den 9 Maj.

vårt land, Intet bolag skulle kunna blifva aktieegare i annat bolag,
utan att Konungen dertill lemnat särskildt tillstånd.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, biföll kammaren
hvad utskottet i föreliggande utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af lagutskottets den 7 och 8 i denna
månad bordlagda utlåtanden:

mo 52, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
ändring af vissa paragrafer i lagen den 24 maj 1895 angående anskaffande
af hästar och fordon för krigsmaktens ställande på krigsfot,

n:o 53, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående påskyndande af rättsskipningen vid underdomstolarna,
och

n:o 54, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående lagstiftning i fråga om deposition af värdepapper,
biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

Föredrogs anyo lagutskottets den 7 och 8-, innevarande maj bord- Om noggranlagda
utlålande n:o 55, i anledning af väckt motion om skrifvelse nare beåtämtiH
Kongl. Maj:t angående noggrannare bestämmelser rörande bokföringsskyldighet.
ten

handeteböcker

Herr Almgren, Oscar: Herr grefve och talman, mina herrar!

Jag har icke något annat yrkande att göra än om bifall till utskottets
hemställan; men jag ber att vid denna punkt få framhålla önskvärdheten
af att vid frågans behandling Kongl. Maj:t äfven måtte taga i
öfvervägande, huruvida icke några bestämmelser bolde utfärdas angående
de slag af handelsböcker, som erfordras i det ena eller det andra
afseendet, samt huruvida icke någon revision af sfadgandena rörande
dagbok, inventariebok och brefbok borde komma till stånd.

Öfverläggningen . ansågs härmed afslutad, hvarefter kammaren
biföll hvad utskottet i förevarande utlåtande hemstält.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 6 och 7
i denna månad bordlagda memorial n:o 33, i anledning af kamrarnes
skiljaktiga beslut beträffande viss del af motiveringen till bevillningsutskottets
betänkande n:o 25, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition

N:o 32. 16

Fredagen den 9 Maj.

angående en inkomstskatt för år 1903, biföll kammaren livad utskottet
i detta memorial hemstält.

Om utredning Föredrogs å nyo bevillningsutskottets den 6 och 7 innevai’ande
angående ökad ma) bordlagda memorial n:o 34, i anledning af kamrarnes skiljaktiga
beskattning beslut rörande bevillningsutskottets betänkande n:o 28, i anledning åt
ä tobak. väckt mot;on 0m skrifvelse till Kongl. Maj:t i fråga om införande åt
tobaksmonopol i Sverige.

Herr Bremberg: Herr grefve och talman! Jag skall anhålla
att få yrka, att kammaren icke frånträder sitt en gång fattade beslut
utan fortfarande vidhåller sin önskan att erhålla fullständig utredning
angående tobaksbeskattningen.

Herr Cavalli: Jag skall deremot anhålla, att kammaren måtte

bifalla bevillningsutskottets hemställan. Meningarne voro ju ganska
delade i denna kammare, då frågan förra gången här förekom, i det
att beslutet fattades med tillhjelp af den förseglade sedeln. Jag ser
deri en vtterligare anledning, hvarför kammaren icke bör hålla på
denna fråga om monopol, hvilken utgör den enda skiljaktigheten mellan
kamrarnes beslut. Vill man hafva något gjordt i saken, skall man
taga bevillningsutskottets förslag; vill man hafva afslag på det hela,
bör man vidhålla det förra beslutet. Het är derför, som jag yrkar
bifall till utskottets hemställan.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen, att
beträffande förevarande memorial yrkats, dels att utskottets hemställan
skulle bifallas, dels ock, att kammaren, med afslag å utskottets hemställan,
skulle vidhålla sitt förut i ämnet fattade beslut.

Sedermera gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden;
och förklarades propositionen på bifall till utskottets hemställan vara
med öfvervägande ja besvarad.

Vid förnyad föredragning af bevillningsutskottets den 6 och 7 i
denna månad bordlagda memorial n:o 35, angående verkstäld granskning
af tulltaxan, biföll kammaren hvad utskottet i detta memorial
hemstält.

Fredagen den 9 Maj. 17 n:o 32.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande lagutskottets Sammanjemkden
6 och 7 innevarande maj bordlagda memorial n:o 49, med för- ningsförslag i
anledande af ej mindre återremiss än äfven skiljaktiga beslut i fråga%å-9a
om vissa delar af lagutskottets utlåtande, n:o 31, i anledning af dels 1''ångMken
kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i vissa m. mdelar
af rättegångsbalken, till lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 §
ärfdabalken, till lag om ändring i 14 kap. jordabalken, till lag om
ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker och
handelsräkningar, till lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen
samt till lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars 1899
om handräckning åt utländsk domstol, dels två med föranledande af
nämnda proposition väckta motioner.

Punkterna 1 och 2.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 3.

Lades till handlingarna.

Punkten 4.

Herr Trygger: Herr grefve och talman, mina herrar! Blott
några ord angående den föreslagna paragrafen. Enligt min mening
har lagutskottet i paragrafen fastslagit något annat, än hvad utskottet
velat stadga. För min del kan jag visserligen vara nöjd med paragrafen,
sådan den är affattad, men deremot ingalunda med paragrafen,
sådan lagutskottet afsett, att den skulle vara. Det heter: »har eljest
part i förtroende meddelat annan något angående saken, derom må ej
utan partens medgifvande denne såsom vittne höras». Såvidt jag kan
tolka detta, betyder det, att, så snart något meddelande har skett
angående den sak, som är föremål för process, far vittnet icke höras
utan partens medgifvande; men lagutskottet har tänkt sig, att genom
eu sådan formulering skulle, om en person hade meddelat i förtroende
till en annan, att en tredje begått eu viss handling, och på grund
deraf blifvit åtalad för ärekränkning, den, som fått detta förtroende,
icke vara förhindrad att vittna. Utskottet säger nemligen: »härmed
vore uttryckt, att undantaget gälde blott de förtroliga meddelanden,
hvilka afsåge ett redan förefintligt faktum, men deremot icke sådana,
som i och för sig innebure en rättskränkning». Jag kan icke finna
annat, än att, om jag t. ex. säger i förtroende till en person, att en
annan är en tjuf, detta är ett meddelande om ett redan förefintligt
faktum, och att derför den motsats, på hvilken lagutskottet syftat, i
sjelfva verket icke finnes.

Då, som sagdt, lagen enligt min uppfattning är i detta fall tillFiirsta
Kammarens Prof. 1902. N:o 32. 2

N:o 32.

Sammanjemkningsförslag
i
fråga om ändring
af rätte
gångsbalken
m. yn.
(Forts.)

18 Fredagen den 9 Maj.

fredsställande, har jag blott velat uttala dessa ord, på det att vid
tillämpningen lagutskottets motivering icke må få större betydelse, än
den förtjenar.

Efter härmed slutad öfverläggning biföll kammaren hvad utskottet
i föreliggande punkt hemstält.

Punkten 5.

Lades till handlingarna.

Punkterna 6 och 7.

Hvad utskottet hemstält bifölls

Punkterna 8 och 9.

Lades till handlingarna.

Punkterna 10—13.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 14.

Herr Hedenstierna: Då denna fråga förra gången förevar i

kammaren, tillät jag mig att i fråga om denna paragraf yrka bifall
till Kongl. Maj:ts proposition oförändrad; och jag vill nu upprepa
samma yrkande. Såsom herrarne torde erinra sig, är frågan den,
huruvida de så kallade quasi-brottmålen skola förändra natur och i
detta afseende hänföras till samt behandlas _ som civila mål. Jag anser
att redan vid förra tillfället under diskussionen skälen för min åsigt
i denna fråga blifvit tillräckligt utvecklade och jag har intet att nu
derutinnan tillägga, utan yrkar jag, som sagdt, att Kongl. Maj:ts förslag
till lydelse af denna paragraf måtte oförändradt bifallas.

Efter det öfverläggningen ansetts härmed slutad, gjorde herr talmannen,
i enlighet med derunder framstälda yrkanden, propositioner,
först på antagande af 17 kap. 48 § rättegångsbalken med den lydelse,
som lagutskottet i sitt utlåtande n:o 31 föreslagit, samt vidare derpå,
att kammaren skulle godkänna motsvarande paragraf af Kongl. Maj:ts
förslag i ämnet; och förklarades den förra propositionen, hvilken upprepades,
vara med öfvervägande ja besvarad.

Fredagen den 9 Maj.

19 N:o 32. ■

Punkten 15.

Herr Trygger: Herr grefve och talman! Mine herrar! Vid
behandlingen forsta gången af detta förslag var kammaren i åtskilliga
punkter af annan mening än utskottet och återremitterade derför flera
paragrafer; jag vill i sådant hänseende här endast erinra om bestämmelsen
angående sakkunnige. Nu har förslaget kommit tillbaka ungefär
oförändradt och således utan att hänsyn tagits till hvad Första
kammaren beslutat. För min del har jag icke velat upptaga kammarens
dyrbara tid och söka hindra lagförslagets framgång genom att
orubbligt fasthålla de åsigter, jag förra gången här uttalat och kammaren
godkänt, utan hoppas, att i framtiden må kunna vidtagas de
förbättringar, som äro erforderliga. Men här är en punkt, den 15:de, i hvilken
jag icke kan vara tyst. Kammaren beslöt på mitt förslag att återremittera
Bl kap. 2 § i lagförslaget af det skäl, att man ansåg att på åklagarens
begäran resning skulle kunna hos Kong!. Maj:t sökas äfven i fråga
om förräderibrott eller andra för rikets säkerhet menliga brott eller
majestätsbrott eller brott mot riksstyrelse eller Riksdagen. Det var med
ganska stor majoritet kammaren beslöt detta; och jag tillät mig under
den beslutet föregående debatten uttala, att den nu gällande rätten,
rigtigt uppfattad, kände resning i dylika fall, i motsats till den mening,
som i den kongl. propositionen uttalats. Nu upplyser lagutskottet,
att lagkomitén, äldre lagberedningen och nya lagberedningen
i likhet med Kong!. Maj:t tolkat den gällande rätten på sätt i propositionen
antydts och således i strid mot den af mig uttalade åsigt.
Man kan till alla dessa lagtolkare lägga äfven lagutskottet och har
då ej mindre än fem auktoriteter för den tolkning, som omfattas i det
kungliga förslaget. Det tyckes väl då, som borde denna tolkning vara
rigtig; men herrarne känna nog till, huru ett misstag kan sätta sig
fast. Det är icke en obetydlig person, som ger anledning till att en
felaktig uppfattning slår rot, utan vanligen en auktoritet; och sedan
komma andra och följa utan vidare denna auktoritet. Detta är en
känd företeelse, särskilt inom vetenskapen. Jag sätter stort värde
på lagkomitén, men jag är alldeles bestämdt öfvertygad, att lagkomitén
i detta fall misstolkat den gällande rätten; och sedan ha båda lagberedningarna,
Kongl. Maj:t och lagutskottet accepterat lagkomiténs
uttalande.

Hvad nu sjelfva saken angår, så frågar jag: Kan det verkligen
vara lämpligt att beröfva Kongl. Maj:t rätten att på åklagarens begäran
bevilja resning i fråga om för landets välfärd så farliga brott som
dessa? Vid förräderibrott händer det ju icke så sällan, att bevisning
ej finnes att tillgå, då åtalet eger rum, men sedan alldeles händelsevis
erbjuder sig. Skall man i dylikt fall bereda strafflöshet för de allra
värsta förbrytare? Jag får säga, att mig tilltalar icke detta, Kammaren
omfattade förra gången samma mening, som jag nu tillåtit mig
försvara; och jag hemställer nu, att kammaren, med vidblifvande af

Sammanjemka
ningsförslag i
fråga om ändring
af rättegångsbalken

m. in.
(Forts.)

N:o 32. 20

Fredagen den 9 Maj.

Sammanjemkningsförslag
i
fråga om ändring
af rättegångsbalken

m. m.

(Forts.)

denna mening, måtte antaga 31 kap. 2 § med den ändring, att de
sista orden utgå, så att 2:dra stycket far följande lydelse: »Ej må dock
i fråga om ansvar för brott resning, som bär afses, af annan än den
tilltalade sökas, der brottet är sådant, att efter viss tid straff förfaller
i händelse åtal ej egt rum». Således skulle utgå orden: »eller delfråga
är om förräderi eller annat för rikets säkerhet menligt brott
eller majestätsbrott eller brott mot riksstyrelse eller Riksdagen».

Jag anhåller om proposition å detta mitt yrkande.

Herr Hassel rot: Det är, som den siste ärade talaren antydde,
skäligen betydelselöst för denna fråga, huru den gällande rätten tolkas
och om lagkomitén och lagberedningarne härutinnan ha rätt eller
orätt. Hvad som är af betydelse är lydelsen af den lag, som vi nu
skola antaga. Den siste ärade talarens yrkande skiljer sig nu från
Kongl. Maj:ts och utskottets förslag derutinnan, att resning skulle
kunna sökas jemväl af åklagaren rörande så kallade statsförbrytelser.
Den ärade talaren gjorde gällande, att dessa brott vore af så grof
beskaffenhet och så farliga för riket att för dem ej ett undantag i
fråga om resning bör ega rum, utan att äfven åklagaren skulle rörande
dessa brott ha rätt framställa begäran om resning; den tilltalade
har ju alltid denna rätt. Jag tillåter mig dä fästa uppmärksamheten
på, att dessa brott äro af så specifik beskaffenhet, att man ej har
anledning antaga, att icke fullständig utredning skulle förebringas
under den första behandlingen; det är våra främste åklagare, justitiekansleren
och justitieombudsmannen, som i allmänhet föra talan i
dylika mål, och det lär väl då icke finnas anledning att tro, att icke
dessa mål skulle blifva noggrant utredda och sålunda en laglig dom
deri fäld.

Det är för öfrigt enligt mitt förmenande ej lämpligt att i dessa
mål, som ofta hafva politisk betydelse, medgifva åklagaren rätt att
söka resning; man vet ej, hvart sådant under upprörda tider kan
leda. Derför hafva dessa brott i föregående lagförslag och, så vidt
jag känner, äfven i utländska lagar undantagits från området för
åklagarens rätt att äska resning. För min del tror jag den ståndpunkt,
som härutinnan intagits af Kongl. Maj:t och utskottet, vara
den rigtiga; och ber jag derför att få yrka bifall till utskottets förslag.

Sedan öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade herr talmannen,
att beträffande den i förevarande punkt omförmälda 2 § af
31 kap. rättegångsbalken yrkats, dels att paragrafen skulle antagas
så lydande, som lagutskottet i sitt utlåtande n:o 31 föreslagit, dels
ock, af herr Trygger, att sagda förslag till paragrafens lydelse måtte
godkännas med uteslutande af de sista raderna från och med orden
»eller der fråga är om förräderi».

Härefter gjorde herr talmannen propositioner jemlikt dessa yr -

Fredagen den 9 Maj.

21 N:o 32.

kanden, och förklarade sig finna propositionen på godkännande af Sammanjemteparagrafen
i enlighet med utskottets förslag vara med öfvervägande n™gsförslag i
ja besvarad. fråga om än Votering

begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades och
anslogs en så lydande omröstningsproposition: 3 3U m_

(Forts.)

Den, som bifaller hvad lagutskottet hemstält i punkten 15 af sitt
memorial n:o 49, röstar

Ja;

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner nej, bifalles herr Tryggers yrkande.

Vid slutet af den häröfver anstälda votering befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja — 58;

Nej — 48.

Punlderna 16 och 17.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 18.

Lades till handlingarna.

Punkten 19.

Utskottets hemställan bifölls.

På framställning af herr talmannen beslöts, att till morgondagens
sammanträde uppskjuta behandlingen af återstående på föredragningslistan
uppförda ärenden.

Anmäldes och bordlädes sammansatta stats- och lagutskottets utlåtande
n:o 6, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.

Första Kammarens Prof. 1902. N:o 32. 3

N:o 32. 22 Fredagen den 9 Maj.

Maj:t angående statens öfvertagaude af byggandet af de allmänna
vägarne inom riket.

Justerades sju protokollsutdrag för denna dag.

Herr talmannen tillkännagaf, att enligt mellan talmannen träffad
öfverenskommelse omröstningar jemlikt 65 § riksdagsordningen komme
att anställas vid kamrarnes sammanträden måndagen den 12 i denna
månad öfver de voteringspropositioner för sådana omröstningar, som
då vore af båda kamrarne godkända.

På framställning af herr talmannen beslöts, att sammansatta statsoch
lagutskottets utlåtande n:o 6 skulle sättas främst på föredragningslistan
till morgondagens sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,55 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Stockholm 1902.

Iduns Kung!. Hofboktryckeri.