1902. Andra Kammaren. N:o 53

ProtokollRiksdagens protokoll 1902:53

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1902. Andra Kammaren. N:o 53.

Fredagen den 16 maj.

Kl. 11 f. m.

§ 1.

Justerades de vid kammarens sammanträde den 9 innevarande
maj förda protokoll.

§ 2.

Föredrogos, men blefvo åter bordlagda bevillningsutskottets
betänkande n:o 39 och Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts
utlåtande n:o 41.

§ 3.

Fortsattes den från gårdagens sammanträde uppskjutna öfver- Ang. valrätten
läggningen angående punkten 3:o af konstitutionsutskottets utlå- till Andra
tande n:o 6, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag Kammaren.
till ändrad lydelse af § 57 regeringsformen samt af §§ 13, 14, lForts)
16, 17, 19 och 25 riksdagsordningen äfvensom inom Riksdagen
väckta förslag i fråga om valrätten till Andra Kammaren; och
lemnades dervid, enligt förut skedd anteckning, ordet till

Friherre von Knorring, som yttrade: Herr talman, mina
herrar! Då, med anledning af den kongl. propositionen angående
rösträttens utsträckning vid val till denna kammare, jag vågat
jemte några andra afgifva en motion i frågan, var det ingalunda
min tanke, att de föreslagna bestämmelserna i denna motion skulle
komma att i sin helhet antagas. Jag ville endast dermed beteckna,
att enligt min uppfattning borde rösträtten utsträckas ungefär så
långt, som angåfves genom kommunalstrecket, äfven om jag icke
kunde gilla denna form, samt att i sammanhang dermed rösträtt borde
meddelas innehafvare af så kallade jordtorp. Äfven ville jag dermed
beteckna, att enligt min åsigt borde, för den händelse rösträtten
utsträcktes så långt, som föresloges, åtgärder vidtagas med
afseende å städernas ställning, hvilka ju innehafva en priviligierad
rösträtt. Hvad som borde åtgöras i detta hänseende var föremål
för olika tankar inom den krets, som jag rörde mig i. Somliga
ansågo, att införandet af lika rösträtt för stad och land vore tillAndra
Kammarens Prat. 1902. N:o 53. 1

N:o 53.

o

Lördagen den 16 Maj.

Ang.valrätten räckligt. Andra åter ansågo, att det var en vigtig fråga att med

Kammaren fäderna förena municipalsamhällen och köpingar med minst ett

F ‘ tusen invånare. Andra slutligen ansågo, att man borde taga
r '' hänsyn till båda dessa förhållanden.

Under sådana omständigheter ansåg jag det vara lämpligast
att affatta 13 § på det sätt som skedde, i det jag dermed sökte
bereda en basis och en plattform för konstitutionsutskottet och
möjligen andra förslagsställare att stå på vid afgifvande af sina
förslag. Det har också visat sig, att uppfattningarne i detta hänseende
fortfarande äro olika, ty konstitutionsutskottet har ju föreslagit,
att municipalsamhällen och köpingar med minst ett tusen
invånare skulle förenas med städerna, under det att å andra

sidan ett förslag framstäldes i går af herr Pehr Pehrson i Törne ryd,

som gick ut på lika rösträtt för stad och land, med förutsättning
att köpingar och municipalsamhällen skulle — om jag
så får säga — ligga der de nu ligga. Till detta förslag vill jag
ansluta mig.

Innan jag närmare inlåter mig på frågan om städernas ställning,
skall jag be att få tillkännagifva, att jag är med om affattningen
af 14 § i konstitutionsutskottets förslag, sådan som den
der befinnes, ehuru jag i likhet med en talare i går afton anser,
att vissa bestämmelser deri kunde vara bättre. Sålunda anser
jag, att det sätt, hvarpå frågan om de 25 åren der blifvit behandlad,
icke är så bra som den lösning, samlingspartiet föreslagit i detta
hänseende. Äfven anser jag, att utskyldsstrecket kunde något
förmildras. Men för uppnående af enighet vill jag icke yrka
någon ändring häri, utan vill jag för min del acceptera §:n sådan
den af utskottet är föreslagen.

Hvad nu den lika rösträtten för stad och land beträffar, anser
jag den vara grundad på full rättvisa och derjemte öfverensstämmande
med den allmänna folkuppfattningen. Jag vet, att detta
låter illa i öronen på dem, som anse, att den allmänna folkuppfattningen
uteslutande återgifves af de tänkesätt, som förefinnas
i de större städerna, eller i allmänhet i städerna. Men det finnes
ju dock en befolkning på landet af 4 millioner — och denna befolkning
utgör väl ändå den största delen af Sveriges invånare.
Och jag tror, att det icke är många landtbor — om de tillfrågas
om sina åsigter i denna fråga — som icke, för så vidt de hafva
sina tankar rigtade på saken, önska lika rösträtt för stad och
land, om rösträtten skall utsträckas. Jag sade, att ett yrkande
på lika rösträtt för stad och land vore grundadt på rättvisa; detta
ligger i sakens natur, då de skäl, som funnos 1866 till de nuvarande
bestämmelserna, ej mera föreligga. Ty ej lär man nu kunna
åberopa, att industrien så godt som ensamt bär sitt säte i städerna
och att allmänbildningen ej är utbredd på landsbygden. Industrien
har ju numera fått en ofantlig spridning äfven på landsbygden.
Det är icke på det sätt, som jag hört några talare säga, att det

3 N:o 53.

Lördagen den 16 Maj.

endast ur i municipalsamhällen och köpingar, som landsbygdens Ang. valrätten
industrier och fabriker äro förlagda. Nej, mina herrar, de” finnas HU Andra
äfven på många andra orter. Jag vill endast erinra om den stora Kammarensågverksindustrien
utefter Bottniska viken från Upland ända upp (Forts )
till Kalix, och att det finnes i samband med bruksdriften en
industri, som bildar en bred gördel från Upland och Gestrikland
ända till norska gränsen. Jag vill äfven erinra om sockerindustrien
med flera i Skåne. Större delen af dessa industrier är icke förlagd
i municipalsamhällen och köpingar, utan finnes på rena
landsbygden.

Hvad bildningen beträffar, lärer det icke kunna förnekas,
att — tack vare våra folkskolor af alla slag — densamma höjt
sig allt mer och mer på landsbygden, så att brist i detta hänseende
ej heller lär kunna åberopas såsom skäl för, att invånarne
derstädes icke böra hafva lika stor rösträtt som invånarne i
städerna. Möjligen vill man framhålla, att''den högre bildningen
och den högre kulturen finnes bättre och mera mångskiftande
representerad i städerna än på landet. Jag vågar dock vädja
till herrarne, om man kan påstå, att våra småstäder i allmänhet
härutinnan stå mycket högt. Då man under debatten i går hörde
fälas om, att landtmännen äro så väl representerade i Första Kammaren,
vill jag för öfrigt framhålla, att den högre bildningen
och den högre kulturen väl må anses vara lika bra representerade
i den kammaren som landtmännen. Men finnes väl dessutom
någon säkerhet för att, i händelse rösträtten utsträckes, dessa
mångskiftande arter af den högre bildningen och kulturen verkligen
blifva genom valen representerade här i kammaren? Jag
tror icke man kan säga någonting med visshet i detta hänseende.

Jag erinrar mig, att det i går var en talare på stockholmsbänken,
som yttrade, att det skulle vara synnerligen ''orättvist att
inskränka städernas representantantal särskildt ur den synpunkten,
att en mängd mindre städer då skulle blifva sammanslagna till
en valkrets, oaktadt de lågo på långt afstånd från hvarandra.

Jag tror, att, om lika representationsrätt för stad och land nu
blefve införd, skulle enligt folkmängdsförhållandena 1899 stadsrepresentanternas
antal blifva ungefär 50 i denna kammare. Jag vill
da fästa uppmärksamheten på, att genast efter det nya representationskickets
införande 1866, blefvo stadsrepresentanterna 55, om
.iaS ej missminner mig. Svårigheterna eller olägenheterna borde
nu icke blifva större i detta hänseende, än de voro då. De borde
tvärtom blifva lindrigare i följd af den ofantliga utveckling i
kommunikationsväsendet, som sedermera uppstått, hvarigenom
städer, som ligga på större afstånd från hvarandra, numera hafva
vida lättare att lära känna hvarandra, hvarandras tänkesätt och
kandidater än vid den tiden.

Det är i sammanhang härmed en annan omständighet, som
jag ber att få nämna. När representantantalet för städerna är

N o 53. 4

Lördagen den 16 Maj.

Ang. valrätten fixt, såsom för närvarande är fallet, blir följden under tidernas
un Andra ]ängc| ^en, att efter flere valkretsindelningar de större städernas
Kammaren. representantantal kommer att ökas på bekostnad, icke af lands(imrts.
j bygdens representanter, utan på bekostnad af de mindre städernas
representanter. Detta tiar sin naturliga anledning dels deri,
att folkmängden i de större städerna brukar ökas med starkare
fart än i de mindre städerna, och dels i den omständigheten, att
enligt grundlagen vid valkretsindelning representanterna för de
större städerna — jag menar dermed dem, som på grund af sin
folkmängd kunna välja minst en representant — skola uttagas
först, hvarefter livad som blir öfver af de 80 platserna tillfaller
de mindre städerna. Jag skall med anledning häraf be att få
uppläsa ett anförande, som hölls i denna kammare 1894, då bestämmelserna
om städernas nuvarande representation blefvo antagna.
Det lyder så:

»Man har tvistat om, huruvida det hvilande förslaget skulle
innebära en fördel för de mindre städerna på de större städernas
bekostnad eller tvärtom. Önskligt är ju, att under första skedet
af förslagets tillämpning antalet af de mindre städernas representanter
verkligen kommer att ökas, men under en fortsatt tilllämpning
kommer för hvarje ny tioårsperiod valkretsarne för de
mindre städerna att minskas, icke blott derför, att en eller annan
af dessa städer kommer att rycka upp till den folkmängdssiffra,
att staden sjelfständigt får utse representant, utan äfven derigenom,
att de större städernas ökade folkmängd betingar ett ökadt
antal representanter, ty lagen är ju sådan, att de sjelfständigt
väljande kommunernas behof af representanter i första rummet
skäll fyllas och först sedermera kommer öfverskottet att fördelas
på de mindre stadskommunerna. De mindre stadskommunernas
stadsvalkretsar komma derför att under tidernas lopp allt melodi
mer minskas».

Hvem var det, som höll detta anförande? Jo, då i lifvet
varande landshöfding Themptander, som hade sin plats här på
stockholmsbänken.

Yi se sålunda, att den ordning, som för närvarande finnes i
afseende på städernas representation, kan ur mer än en synpunkt
behöfva förändring.

Det gör mig ondt, om man fattar mitt anförande såsom ett
uttryck af fiendskap mot städerna. Det är ingalunda min mening.
Jag uppskattar tvärtom högt de stora förmåner, som städerna
bereda landet i dess helhet och äfven särskildt landsbygden. Men
när det är fråga om sådana saker som dessa, så få herrarne icke
undra på, att man vill uttala hvad man anser rättvisan kräfva.

Det antyddes och uttrycktes af några talare i går, att landtmännens
antal och betydelse i denna kammare äro alldeles för
stora. Det var ärligt och öppet uttryckt. Ty man vet, att den
åsigten mycket ligger till grund för den nuvarande rösträtts -

5 N o 53.

Lördagen den 16 Maj.

rörelsen. Jag vågar emellertid derpå svara, att herrarne kunnaAng.valrättm
vara fullt vissa om, att, till och med om den nuvarande rösträttsord- xammarm.
ningen bibehålies, i alla fall landtmännens antal och inflytande i (Forts.)
denna kammare komma att minskas. Så har visat sig vara förhållandet
under de senare kanske 10 eller åtminstone 6 åren.

Och med hvilket förslag, som än framlägges angående förändrad
rösträtt, lär det icke kunna undvikas, att landtmännens antal och
inflytande här förminskas. Det inse och erkänna vi fullkomligt;
och om jag omfattar herr Pehr Pehrsons i Törneryd nu framlagda
förslag, sker det således icke derför, att jag tror, att landtmännens
nuvarande inflytande skall genom detta förslags antagande
kunna bibehållas. Men jag tror, att genom detta förslag
man kan få en motvigt, så att antalet och inflytandet icke sjunka
så snabbt, som våra motståndare vilja.

Det kan icke nekas, att dessa hafva sträfvat rätt länge att
komma till makten i kammaren och i samhället. Jag säger visst
icke, att de vilja förvärfva makten blott af maktlystnad, utan jag
är fullkomligt öfvertygad om, att de vilja förvärfva den, emedan
de tro, att de skola kunna begagna den till fördel för fäderneslandet
och samhället. Men då, mina herrar, må det också medgifvas,
att vi hafva lika stor rätt att från vår ståndpunkt anse,
att det är lämpligt för landet och samhället, att icke vårt inflytande
och vårt antal förminskas så snabbt och i så hög grad,
som man önskar och visar sig önska genom det förslag i afseende
på rösträttens utsträckning, som från sådant håll blifvit
framstäldt.

Jag har läst i tidningarna på senare tiden beskyllningar mot
landtmännen för klassecjoism, och det naturligtvis, emedan de
icke vilja antaga ett rösträttsförslag, som sannolikt inskränkte
dem till en obetydlig minoritet i denna kammare.

Det är dock alldeles för mycket. Man kan väl söka skydda
sig sjelf och skydda sin ställning, men på samma gång anse, att
det är fördelaktigt och nyttigt för staten och samhället, att man
så gör. Jag menar, att sådana beskyllningar äro orättmätiga och
höra utebli, ty, i fall de fortsättas, kunna lika starka beskyllningar
från vår sida rigtas åt motsatt håll.

Det von Friesenska förslaget har vunnit stor anklang i denna
kammare, hvilket framgår deraf, att det undertecknats af 82 ledamöter.
Jag har funnit detta förslag i vissa afseenden ganska
tilltalande, när man läser det i den lagform, hvari det föreligger.

Det har rena linier, så att säga, och, såsom en talare till förmån
för detsamma yttrade, det synes hafva en fast konstruktion.

Men det finnes eu förklaring eller ett bihang till detta förslag i
form af en annan motion, som innehåller ett förslag till skrifvelse;
och, om man läser igenom den motionen, får man en annan uppfattning
af hvad som åsyftas med den första motionen än man
hade, då man först läste densamma.

N:o 53. 6

Lördagen den 16 Maj.

till Andra utsträckning af valrätten till denna kammare till kommu Kammaren.

na''strecket, har, tror jag, af de fleste uppfattats så, som om det
(Forts.) §älde en utsträckning till det kommunalstreck, som nu finnes.

Om man deremot läser den andra motionen, finner man, att detta
icke är meningen. Man uttalar der först och främst, att kommunal
rösträtt bör skiljas ifrån skattskyldighet till staten — och
detta är ju alldeles riktigt och fullt öfverensstämmande med
nyare asigter i fråga om våra skatteförhållanden. Derjemte säger
man i motiveringen, att rösträtten bör vara fäst vid erläggandet
af direkt skatt till kommunen för en inkomst af 500 kronor —
och detta låter ju äfven bra; men det heter i detta hänseende
»om än aldrig så obetydlig skatt». Detta fick sitt uttryck af en
talare i går, som yttrade sig till förmån för förslaget sålunda,
att, om man erlägger, sade han, en »personlig afgift» till kommunen
för hvad man är taxerad till, bör man få rösträtt i kommunen
och således äfven rösträtt vid val till Riksdagens Andra
Kammare. Jag förmodar, att han menade en personlig afgift i
städerna, men en fyrk å landet, en personlig fyrk, som påföres
den, som är taxerad för skattskyldighet till kommunen till 500
kronors inkomst. Om nu meningen är, att en person skall å
landet påföras endast en fyrk för en sådan inkomst af 500 kronor,
hvad innebär detta? Då fyrken på landsbygden har ett
värde af 50 öre i medeltal, skulle sålunda en direkt skatt till
kommunen af 50 öre medföra rösträtt i kommunen och dermed
äfven rösträtt vid riksdagsmannaval till Andra Kammaren.

Om dessa bestämmelser komme att införas, tror jag icke,
att det vid val till Andra Kammaren blefve någon väsentlig skilnad
mellan rösträtt på grundvalen af kommunalstrecket och allmän
rösträtt. Ty nog skulle många blifva benägna att låta upptaxera
sig till 500 kronors inkomst för att få politisk rösträtt,
om de icke derför behöfde erlägga större skatt än 50 öre till
kommunen. Man kan möjligen säga, att taxeringsmyndigheterna
ej skulle upptaxera personer till 500 kronors inkomst, om de
icke ega den. Men det skulle ingen taxeringsmyndighet kunna
vägra. Kommer en person och säger: »jag har så och så stor
inkomst», blir han nog taxerad dertill. Det är detta förhållande
— oafsedt den olika representationsrätten för stad och land —
som gör, att jag icke kunnat biträda det von Friesenska förslaget.

Efter den långa diskussion, som här förekommit, är det temligen
onödigt att kritisera så väl von Friesens som Pehr Pehrsons
förslag, ty den karakteristiska skilnaden mellan dem består utan
tvifvel deri, att det von Friesenska förslaget bereder tillfälle för
dem, som snart vilja komma till makten och till allt inflytande
här i kammaren, att lätt och skyndsamt uppnå detta mål, hvaremot
det Pehr Pehrsonska förslaget uppskjuter tidpunkten för eu
sådan förändring, äfven om det icke komme att lägga stora hinder
i vägen derför. Genom det sistnämnda förslaget komme så -

Lördagen den 16 Maj.

7

N:o 53.

lunda en tid framåt ett ej oväsentligt landtmannainflytande att Ang. valrätten
fortfarande bibehållas i denna kammare till, såsom jag tror, landets
bästa. Jag tror icke, att motståndarne kunna öfvertyga hvar- .

andra om hvilketdera förslaget är det bästa.

För min del, herr talman, ber jag att få yrka bifall till Pehr
Pehrsons förslag.

Herr Persson i Tällberg: Herr talman, mina herrar! Jag
begärde ordet med anledning af herr Redelii yttrande under gårdagens
debatt. Såvidt jag fattade honom rätt, sade han, att han,
så länge han förmådde, skulle rösta mot alla sådana förslag som
de nu här föreliggande, och han angaf som motiv för ett dylikt
votum, att genom antagandet af något af de nu förevarande förslagen
skulle landtmännens intressen »undanskjutas» och deras
inflytande minskas. När herr Redelius sedan genom exempel
skulle bevisa, huru väl de nu makthafvande landtmännen hafva
skött sig och förstått att taga vara på sina intressen, så påstod
han, att landstingen hufvudsakligen genom landtmännen hafva
tillsatt Första Kammaren, men att flertalet af Första Kammarens
ledamöter voro från städerna. Detta exempel anförde visserligen
herr Redelius för att visa, att landtmännen icke hafva på något
sätt gjort sig skyldiga till oginhet mot städerna, men just den
omständigheten, att herr Redelius använder detta exempel, hänvisande
till Första Kammarens sammansättning, för att visa, huru
väl de nuvarande landtmännen användt sin makt, uppenbarar på
samma gång mycket af hans hjertas tankar. Redan derigenom,
att herr Redelius med en viss tillfredsställelse hänvisar till Första
Kammarens sammansättning såsom en värdig frukt, uppdragen på
landtmännens åker, har han åt landtmännen skrifvit ett betyg,
som jag för min ringa del skall undanbedja mig, ett betyg, som
jag tror det vore bättre att herr Redelius stoppade i sin egen
ficka. Herr Redelius har naturligtvis rättighet att hysa hvilka
politiska åsigter som helst, huru antiqverade dessa åsigter än
må vara, och han må gerna ställa sig på den ståndpunkt, som
utmärkes af det nuvarande politiska strecket, och han må stå der
och stampa, så länge han vill, jag vill blott protestera emot, att han
dermed på något sätt främjar allmogemännens eller hemmansegarnes
intressen. Vi allmogemän hafva icke så trånga vyer och så småfnaskiga
åsigter, att vi ett ögonblick skulle kunna förledas att
tro, att vårt inflytande och våra intressen skulle stärkas genom
att pålägga bördor utan att gifva politiska och medborgerliga
rättigheter åt både små fastighetsegare och ordentliga arbetare,
som deraf hafva gjort sig väl förtjenta. Det gör mig verkligen
ondt, att man i hemmansegareklassens namn uppträder och vill
förvägra hederliga medborgare de rättigheter, som böra tillkomma
dem.

N:o 53. 8

Lördagen den 16 Maj.

Ang. valrätten Enligt min uppfattning är herr Redelius till hela sin läggKammaren
n''n8 0<;h politiska åskådning mycket mera lämpad att föra lång„
. . ‘ katekesens än allmogemännens talan. Detta beträffande herr
(Torts° Redelius.

Jag ber att sedan få säga några få ord med anledning af
herr Dahns yttrande.

Herr Dahn frågade ungefär så här: Kunna herrarne tänka
sig en jordbruksfastighet på 100 å 300 kronor? Ja, enligt statistiken
finnes det 9 sådana jordbruksfastigheter just i Oxie härad,
herr Dahns egen valkrets, och i hela Malmöhus län icke mindre
än 342 stycken; men dessa äro nog för små för att en skåning
skall kunna se dem. Men om nu herr Dahn icke kan upptäcka
några små fastighetsegare, hvad är det då som gör, att herr
Dahn har en sådan förskräckelse för att sänka strecket, så att,
om det nu händelsevis skulle finnas någon mindre fastighetsegare,
denne skulle få samma medborgerliga rättigheter som vi öfriga?
I det län, som jag tillhör, finnes det enligt den statistik, som
blifvit till oss utdelad, 936 stycken sådana små fastighetsegare,
och jag kan försäkra herrarne, att dessa äro lika fosterländskt
sinnade som trots någon och älska sin lilla torfva och sin koja
lika högt som den store jorddrotten sin egendom och sitt slott.
Tv dessa små fastigheter, dessa oansenliga kojor egas af ett sparsamt
och idogt folk, som kämpar lifvets hårda strid icke för lyx
och öfverflöd, utan för ett dagligt bröd och för sin existens. Det
finnes enligt den nyss åberopade statistiken i vårt land öfver
6,000 sådana fastighetsegare, som hafva en fastighet, upptaxerad
från 100 kronor till 300 kronor. Jag vill då fråga: Är det verkligen
ett uttryck för fosterländskt sinnelag att låta dessa små
fastighetsegare fortfarande stå under strecket och tillhöra de
missnöjdas led? År det fosterländskt och politiskt klokt att utestänga
dessa ärliga arbetare ifrån delaktighet i de politiska rättigheterna,
derför att de icke kommit upp till det politiska strecket?
Jag blott frågar. Min uppfattning är, att samhällets väl och bästa
befordras i hög grad derigenom, att vi gå rättmätiga och billiga
anspråk till mötes.

Till sist ber jag att få säga några ord om de nu föreliggande
förslagen.

Det torde dervid knappast löna mödan att yttra sig om konstitutionsutskottets
förslag, ty det är väl ändå att spilla krut på
döda hökar, som ordspråket säger.

Beträffande åter Kongl. Maj:ts förslag ber jag att få nämna,
att, då jag först blef i tillfälle att taga del af detta förslag,
väckte det hos mig icke så litet missnöje, då jag fann, att det
s. k. utskyldsstrecket var på ett betänkligt sätt skärpt, hvarjemte
det var ett och annat i öfrigt, som jag icke kunde gilla. Min
första tanke då var dock, mina herrar, denna: Ha vi ändtligen
fått en regering, som åtminstone i så pass hög grad har vågat

Lördagen den 16 Maj.

9 N:o 53.

att gå de liberalas önskningar till mötes? Jag tror, att, om vi, Ang. valrätten
de frisinnade och liberale i landet, omfattat detta förslag med xamvmren
någon större välvilja och sökt att arbeta bort de utväxter hos (Forts)
detsamma, som vi icke kunnat gilla, så skulle det ha kunnat
göras något af detta förslag. Nu deremot har alltsammans upplösts
i ett virrvarr och ett oöfverskådligt kaos, så att man knappast
vet, huru det kommer att sluta. Hvad beträffar det så
mycket förhånade giftermålsstrecket, var detta visserligen en
nyhet, som vi icke voro vana vid, men jag vågar dock säga, att,
om det var en nyhet, så var den sannerligen icke till de mindres
nackdel, utan till deras fördel. Jag kan gerna medgifva, att
detta streck var temligen onödigt och kanske i någon mån opåkalladt,
men det var dock icke så afskräckande och farligt, att
man derför skulle bemöta detta förslag med hån och löje. För
min del hyser jag, som sagdt, den uppfattningen, att, om de liberale
rundt i landet omfattat Kongl. Maj:ts förslag med större
välvilja, skulle vi också ha fått röna något mera understöd för
det förslag, som de med mig liktänkande hafva framburit. Nu
deremot synes det mig, som om regeringens kraft blifvit försvagad
och dess arm förlamad genom hånets gissel, så att vi icke kunna
påräkna regeringens understöd för genomdrifvandet af vare sig
den ena eller andra reformen på detta område. Detta är emellertid
en politik, som jag för min del icke kan gilla. Jag har
med ledsnad sett, med hvilken förnöjelse de konservativa tidningarna
i vårt land ha instämt i de frisinnade tidningarnas hån
mot det kongl. förslaget, naturligtvis af helt andra motiv än dessa.

De frisinnade ha gisslat och hånat detta förslag, derför att det
icke gått långt nog. De konservativa ha instämt i detta hån på
den grund, att de tyckte, att det gick för långt. Nu säger man,
att regeringen hade bort taga hänsyn till förhållandena ute på
landsbygden, och man har klandrat regeringen för att den icke
kastat sina blickar utåt och sett efter, huru det står till i landet.

Ja, ingen önskar högre och hellre än jag, att regeringen måtte
akta på de rörelser, som pågå ute i vårt land. Hvad är då det
för rörelser? Jo, det pågår en lifskraftig rösträttsrörelse, men
äfven en lika lifskraftig rörelse mot denna rösträttsrörelse. För
min del skulle jag dock nästan vilja säga, att jag helst sett, att
regeringen icke tagit allt för stor hänsyn till, huru förhållandena
gestalta sig ute i bygderna, utan att regeringen uteslutande rigtat
sin uppmärksamhet derpå: hvad är det, som i denna stora fråga
är rätt och billigt, klokt och gagneligt för vårt folk? — samt att
regeringen efter den måttstocken hade utarbetat ett förslag, för
hvars genomdrifvande den insatt all sin energi.

Huru ställer sig nu saken, om vi taga hänsyn till ställningen
ute i landet? Konstitutionsutskottets förslag skulle nu vara ett
uttryck för denna ställning, och likaså skulle äfven debatten i
båda kamrarne vara det. Men hvilken ledning har man af våra

N:o 53. 10

Lördagen den 16 Maj.

Ang. valrätten anföranden och af vårt uppträdande här? Den ene vill ju ett,
Kaimnaren ^en an<^''e ett annat. Hvad vore då rigtigare, än att regeringen
(Forts) yiUe insätta all sin kraft för att få något på detta område genomfördt?
Nu är, som jag nyss yttrade, alltsammans upplöst i
ett ohjelpligt kaos.

Här föreligga nu flera förslag.

Hvad beträffar konstitutionsutskottets förslag, har jag redan
uttalat, att jag icke anser mig behöfva upptaga detsamma till
bemötande, då dess uppehållsmän redan förkastat det.

Då upptager jag närmast det förslag, som framlagts af herr
Pehr Pehrson i Törneryd. Jag erkänner, att det är mycket i
detta förslag, som tilltalar mig, men då jag på samma gång —
såsom jag haft äran anföra — är en varm vän utaf de små
fastighetsegarne och önskar, att de måtte få medborgerliga rättigheter,
kan jag icke förledas att taga ett förslag, som utesluter
dessa. Man säger, att detta är ju endast ett fåtal, en obetydlighet,
som det kan blifva fråga om, men, mina herrar, det är
ingen obetydlighet. Det gäller rättvisa eller orättvisa mot en
medborgarklass, och detta är för mig nog att bestämma mitt votum
i denna fråga. Jag medgifver gerna, att i herr Pehr Pehrsons
förslag beträffande likställighet mellan land och stad ligger
mycket, som tilltalar mig, och hade han endast velat taga steget
fullt ut, d. v. s. också borttagit skrankorna, så att man icke hade
denna besynnerliga valkretsindelning — för hvilken herr Hammarlund
i går afton tydligt och klart redogjorde — skulle jag
ha varit mycket mera frestad att ansluta mig till hans förslag,
oaktadt dessa små fastighetsegare från 100 till 300 kronor äro
der uteslutna. Det vill synas, som om alla de förslag, som jag
hittills berört, äro af sådan beskaffenhet, att man vill ha några
stötestenar qvar. Jag vill icke säga, att detta varit herr Pehr
Pehrsons afsigt, ty jag vet, att han redligen önskar en lösning
af rösträttsfrågan och att han helst önskar, att denna fråga
måtte så snart som möjligt kunna få afskrifvas från dagordningen,
men hans förslag lider, som helt naturligt är, då det i en hast
blifvit utarbetadt, af sådana brister, att jag för min del har svårt
att gilla detsamma.

Jag kommer således, herr talman, icke till något annat resultat,
än att jag nödgas yrka afslag å de nu föredragna förslagen.
Jag kommer, när tid blir, att ansluta mig till den af
herr Sixten von Friesen afgifna motionen.

Herr Göthberg instämde häruti.

Herr Lindhagen: Herr talman, mina herrar! Jag hade

egentligen ämnat yttra mig om den speciella fråga, jag väckt i
Riksdagen, men jag skall be att i sammanhang dermed äfven få
uttala mig något om sjelfva hufvudsaken.

Lördagen den 10 Maj.

11 N:o 53.

För tre år sedan väckte jag i Riksdagen motion om allmän Ang. valrätten
rösträtt, och den motivering denna motion innehöll gaf anledning Andra
till, att motionen vid mer än ett tillfälle från konservativt håll ^Forts T
på det högsta förlöjligades. Deraf har jag styrkts i den uppfatt- ( or s‘
ningen, att motiveringen var rigtig, och det är också för mig ett
behof att nu förklara, att jag grundar mina sympatier för allmän
rösträtt på de skäl, jag då anförde. I öfverensstämmelse med
denna uppfattning är det också klart, att jag vid den votering om
allmän rösträtt, som kommer att ega rum, äfven skall bidraga
med min röst att för den få en så stor minoritet, som möjligen
kan åstadkommas.

Men vi, som äro anhängare af allmän rösträtt, och på samma
gång tillhöra liberala samlingspartiet, vi hafva ansett, att för oss
blir det också en hufvudfråga att samlas kring det förslag, som
ursprungligen framstälts af herr von Friesen. Detta förslag framkom
på en tid, då rösträttsfrågan låg i hög grad nere, och det
kan derför med skäl sägas hafva varit den brygga, som ganska
skickligt lades öfver en försumpad mark. För närvarande ha förhållandena
så till vida ändrat sig, att, genom härordnings förslagets
antagande, utvecklingen utom riksdagen i ganska mycket gått
förbi detta program, men vi måste äfven nu rösta för det och
detta af två anledningar. Skulle nemligen, såsom fråga är, en
skrifvelse komma till stånd, som begär utredning angående allmän
rösträtt, vore det dock af vigt, att man genom antagande af
detta förslag finge fastslaget, att den blifvande utredningen icke
får bjuda på något, som är mindre effektivt än detta förslag.

Och vidare ställer sig för mig frågan så, att dessa skrifvelseförslag,
som framkommit här, delvis äro af den beskaffenhet, att
den största fara synes vara förhanden, att de skola försumpa hela
saken, så extensiva och fulla af garantier som de äro. Det vore
derför under alla omständigheter bra att ha hvilande ett förslag,
som af en mängd anhängare af ett skrifvelseförslag öppet betecknas
såsom för radikalt och verkligen också enligt vår uppfattning
innefattar en ärlig och jemförelsevis effektiv utvidgning
af rösträtten.

Men när man med tanken dröjer vid ett sådant opportunitetsförslag,
kommer frågan om likställighet mellan stad och land fram.

Det är för oss ett egendomligt förhållande, att intressetvisterna
mellan stad och land under långliga tider varit så stora. På dessa
strider har mycken kraft förspilts. Jag tror derför, att det är af
vigt, att dessa olägenheter, som förefinnas, förr eller senare, och
så snart som möjligt skaffas bort, så att äfven i den punkten
enighet må inträda inom nationen.

Det är klart, att jag, med denna uppfattning, principielt
måste absolut motsätta mig ett sådant förslag, som det af friherre
von Knorring framstälda, enligt hvilket köpingar och municipalsamhällen
skola afskiljas från landsbygden och läggas till stads -

N:o 53. 12

Lördagen den 16 Maj.

Ang. valrätten valkretsarne. Ty detta innebär motsatsen till hvad vi sträfva
till Andra ef^er_ Jjet är, såsom en talare i går sade, att uppresa en kinesisk
(Forts”)”'' mur mellan dem, som man skulle förena, och det strider mot
^ 01 s,) sjelfva ändamålet med den rösträttsutvidgning, som vi nu gå att
besluta, nemligen att skapa solidaritet inom landet.

Kommer man deremot in på den af herr Pehr Pehrson i
Törneryd väckta frågan om likställighet mellan land och stad i
rösträttsafseende, då få vi stadsbor vara mycket höfligare i våra
påståenden. Ty det är ju klart, att utvecklingen måste leda dertill,
att denna skilnad faller bort. Frågan gäller nu blott, när
denna skilnad skall borttagas, och man kan vara tveksam om det
äfven från stadsbornas håll. Men hvarför vi icke, förrän allmän
rösträtt införts, kunna vara med om borttagande af denna åtskilnad,
dertill skall jag be att få för min del angifva skälen.

Hvilken var anledningen till att denna skilnad infördes? —
Jo, först och främst den, att Första Kammaren, som utgjorde hälften
af representationen, jemte landtmannaintresset i Andra Kammaren
i alla fall på ett synnerligen fullständigt sätt beherskade
makten. Nu är det nyss sagdt, att Första Kammaren är en representation
för den högre kulturen. Det var nog meningen, men
det stannade dervid, tv utvecklingen går med naturnödvändighet
derhän, att den företrädesvis måste bli en representation för förmögenheten
och särskildt den stora industrien, en representation
således endast för en liten och ensidig del af den materiella kulturen.
Men vidare är nog förhållandet det — det är eu föreställning
hos mig, som nog icke delas från landtmannahåll, utan
kommer att derifrån bestridas -— att hvem som helst, som slår
sig ner på landsbygden och blir besuten der, blir mer eller mindre
konservativ. Vi uti städerna påverkas åter af en massa nya
tankar, som aldrig lemna oss i ro, och det gör, att vi tvingas
mera reflektera öfver det nya, som ligger i tiden. Med hänsyn
till de stora intressekonflikter, som alltid egt rum mellan land
och stad, var det sålunda klart, att, när den nya representationsreformen
genomfördes, en mycket stor och ensidig makt skulle
läggas i landtmännens händer. Det var för att i någon mån
neutralisera den och för att låta en mängd andra åsigter, än den
besutna landsbygdens representanter kunde representera, komma
till bättre rätt, som till förmån för städerna denna skilnad infördes.
Jag vill särskildt i rösträttsfrågan fästa mig vid denna omständighet.
Om man nemligen ser till, huru sympatierna ligga
för en utsträckt rösträtt äfven till de större, mera obemedlade
lagren, förhåller det sig i allmänhet så, att de besutna landtmännen
icke önska, att jordbruksarbetare, statare, torpare och
dylikt folk på landet skola få rösträtt. I städerna deremot sympatiserar
man härför. Man kan då på sätt och vis säga att, så
länge dessa å landsbygden bosatta personer icke ha rösträtt, deras
talan företrädesvis föres af städernas representanter. Det är

Lördagen den 16 Maj.

13 N o 53.

således icke, såsom herr Redelius nämnde, en sådan oerhörd orätt- Anr>- valrätten
visa i skilnaden mellan landsbygdens och städernas representant- Aruira
antal, då man, såsom sagdt, besinnar, att landsbygden icke helt „
och hållet representeras af sina egna representanter, utan i mångt
och mycket af städernas. Säger man således, att det redan nu
ligger rättvisa i att borttaga olikheten i representationsrätten mellan
stad och land, måste man medgifva, att denna rättvisa endast
är formel. Ty materielt sedt skulle en utjemning deraf leda derhän,
att representationen för den arbetande landtbefolkningen
faktiskt blefve mindre än förut. Men gäller frågan allmän rösträtt,
ställer sig saken helt annorlunda. Då den blifvit ärligt införd,
få dessa personer sjelfva tillvarataga sina intressen, och
detta är ju den bästa representation de kunna få. Då bortfaller
fullständigt den befogenhet, som ligger i den ursprungliga grundlagsbestämmelsen
om en större representation för städerna. Men
så länge man icke kommit till den allmänna rösträtten, tror jag
icke man kan ha någon synnerlig förhoppning om, att en särskildt
verksam representation från landsbygden skall komma till stånd
för de der nu icke representerade befolkningslagren. Så länge
derför Första Kammaren fortfarande har den makt, den nu eger,
ställer jag mig på den ståndpunkten, att, först när den allmänna
rösträtten införts, skilnaden mellan städs- och landtrepresentanternas
antal bör bortfalla. Men då sjelfva utgångspunkten för
detta resonnement naturligtvis bestrides af landtmannarepresentanterna,
och dessa dessutom sjelfva icke vilja ha den allmänna rösträtten,
är det ju klart, att de nu anse tiden vara inne att genomföra
denna likställighet.

I sammanhang med denna sak berördes i går särskildt af
herr Andersson i Nöbbelöf frågan om andra intressetvister, som
ännu anses stå qvar, nemligen tolagen och bränvinsmedlen. Jag
undrar, om denna uppgifna återstod af det ouppgjorda mellanhafvandet
mellan land och stad egentligen hör till denna fråga,
som ju är af en helt annan och högre art. Det skulle, såvidt
jag förstod, ligga deri, att den utsträckta representationsrätt, som
landsbygden skulle få, skulle gifva den en större makt att ordna
dessa frågor. Men då har man ju kommit in på, att rösträttens
utvidgning icke får den betydelse, som man anser, att den skulle
få i följd af härordningsförslagets genomförande, nemligen att
gifva rättvisa och dermed entusiasm och solidaritet åt hela folket,
utan då blir den endast ett medel för att ordna intressen,
som icke äro af sä stor betydelse, och som ändå i framtiden skola
ordnas på något sätt. Ty det är också min åsigt, att dessa tvistefrågor
på något sätt måste förr eller senare komma bort.

Det nämndes i går af hans excellens herr statsministern,
att, då regeringen utarbetade sitt rösträttsförslag, den hade till
ledstjerna att åstadkomma ett förslag, som kunde ha utsigt att
gå igenom i båda kamrarne. Jag förstår mycket väl, att de, som

N:o 53. 14

Lördagen den 16 Maj.

Ang. valrätt!->i ha ansvaret, ofta måste ställa sig mera opportunt till sakerna.
till Andra Men Jet finnes vissa frågor, der regeringen representerar mera
(Forts) 0PP0r^una- En sådan fråga är just den föreliggande. I

^ or s'' härordningsfrågan insåg också regeringen detta. Jag tror icke,
att regeringen då var beredd på, att Riksdagen skulle antaga ett
så vidtomfattande förslag som det framlagda. Men regeringen
framlade det ändå och satte in hela sin kraft sand var entusiasmerad
för frågans lösning. I rösträttsfrågan deremot har regeringens
intresse icke varit så stort, förmodligen derför att meningarne
om frågans betydelse och innebörd äro så olika. Men
hade regeringen här satt in samma kraft, som den gjorde i härordningsfrågan,
och hade rösträttsfrågan framlagts samtidigt med
den frågan, tror jag icke, att den skulle försumpats på sätt nu
skett.

Jag skall nu be att få nämna några ord om qvinnans rösträtt.
Jag anhåller att herrarne icke blifva allt för otåliga, äfven
om herrarne anse, att den saken ligger något utom det ämne,
som nu intresserar kammaren.

Hans excellens herr statsministern nämnde i går, att det
vore hans uppfattning, att, när allmän rösträtt infördes, qvinnan
också borde få rösträtt, och hans excellens sade tillika, att detta
varit en af anledningarne till, att regeringen icke gått längre än
den gjort i sitt förslag, enär qvinnans medtagande i förslaget
ytterligare skulle försvårat frågans lösning. Jag vill gent emot
detta resonnement, så vidt jag förstod det rätt, göra två invändningar.
För det första utgick ju hans excellens derifrån, att
regeringen vid utarbetandet af sitt förslag måste tillse hvad som
kunde ha utsigt att gå igenom i Riksdagen. Då otvifvelaktigt rösträttens
utsträckning till qvinnan icke gerna kunde hafva utsigt
att gå igenom, torde det vara sjelfkärt, att, om regeringen intresserat
sig för allmän rösträtt, den icke af qvinnans rösträttsfråga
skulle låtit afskräcka sig från att framlägga ett dylikt förslag,
tills vidare afsedt endast för män. Och om för öfrigt Riksdagen
sagt nej till qvinnornas rösträtt, så hade ju någon annan svårighet
af deras medtagande i förslaget ej behöft vållas än besväret
att stryka ett streck öfver ett ord i vederbörande paragraf. För
det andra låg, så vidt jag fattade hans excellens rätt, i hans
yttrande den meningen, att, när den allmänna rösträtten skidle
införas, qvinnan borde tagas med såsom en garanti, emedan man
finge förmoda, att hon i allmänna frågor vore af ett mera konservativt
och återhållande temperament. Jag ber då att, såsom
jag tror, å samtlige de qvinnors vägnar, som nu sträfva efter att
förvärfva rösträtt, få säga, att de icke vilja taga saken på det
sättet. De anse, att deras rösträtt är ett rättfärdighetskraf, som
bör komma fram för sin egen skull, och de vilja på inga vilkor
tagas med blott och bart såsom en »garanti». Jag tror, att vi
kunna vara hans excellens herr statsministern tacksamma för

15 N:o 53.

Lördagen den 15 Maj.

deri sympati, som han på ett så, jag vågar säga, uppseendeväc- Ang. valrätten
kande sätt uttalat för sjelfva frågan. WM Andra

Jag vill icke inlåta mig på de skäl, som tala för qvinnans ■Ka™marenrösträtt.
De äro lämpligast föremål för ett föredrag, men passa oits.)
icke här. Jag vill blott hänvisa herrarne till de antydningar, som
förekomma i motionen och till hvad som innehålles i en broschyr,
som utdelats till kammarens ledamöter. Men jag skall genast
kasta mig in pa utskottets motivering, deri min motion afstyrkes.

Utskottet säger först, att det för sin del gerna vill medgifva,
att tanken är ur teoretisk synpunkt tilltalande. Men, mina herrar,
hvad är nu detta för ett talesätt? Qvinnan är väl i utskottets
ögon dock icke någon teori, utan en påtaglig och lefvande
verklighet. Det, som gagnar qvinnan, och det, som hon intresserar
sig för, blir också alltid en praktisk fråga, och qvinnorna
bry sig icke det ringaste om de teoretiska sympatier, som herrarne
här i kammaren må kunna ha för den saken. Ser man nu
på det sätt, på hvilket utskottets yttrande motiverats här i kammaren,
så uppstod i går friherre Barnekow å utskottets vägnar
och försvarade dess ståndpunkt genom att framlägga hvad jag
skulle vilja kalla en vaggteori. Han kom nemligen till det resultat,
att om motionen ginge igenom, följden skulle blifva den, att
i många fall mannen finge sitta hemma och vagga barnen, derför
att hustrun vore borta och röstade. Men, mina herrar, det måtte
vara ytterst oroliga familjeförhållanden, under Indika friherre
Barnekow lefver, då han kan föreställa sig, att den omständigheten,
att en gift qvinna en gång hvart tredje år lägger eu röstsedel
i valurnan, skulle leda till, att mannen finge ett ständigt
sysslande med att vagga barnen. Jag vill också säga, att i friherre
Barnekows valkrets måtte det vara klent med jordbruket,
då man icke en gång anser sig ha råd att lega en icke röstberättigad
person att sköta vaggan under valförrättningen. De qvinnor,
som särskilt beröras af denna fråga, äro för öfrigt de ogifta
qvinnor, som arbeta i fabrikerna, på handelskontoren eller vid
telegrafen, telefonen, posten o. s. v. Dessa qvinnor har friherre
Barnekow utan vidare inbegripit i sin vaggteori, och det tycker
jag verkligen är, minst sagdt, ogrannlaga.

Jag skall nu be att få öfvergå till praktiken, d. v. s. den
praktik, som qvinnorna sjelfva användt, när de för icke längre
tid sedan än eu månad först förehade frågan till behandling. När
denna fråga 1884 förevar här i riksdagen, var det icke mindre
än fem ledamöter i konstitutionsutskottet, som reserverade sig
mot utskottets afstyrkande hemställan och yrkade bifall till den
väckta motionen om rösträtt för qvinnan. Utskottet hade då
emellertid afstyrkt motionen äfven på den grund, att qvinnan
sjeli icke visat något intresse för saken. Jag har nu icke den
uppfattningen, att man bör undandraga sig att verka för eu sak,
derför att det icke visas något intresse för densamma. Jag tror,

N o 53. 16

Lördagen den 16 Maj.

Ang. valrätten att intresset kommer först, när man får impuls från det rätta håltill
Andra y{cn jag vill icke bestrida, utan tvärt om instämma deri, att

Kammaren. ^ är en stor styrka för en saks framgång, att ett handlingsu
0ltSv kraftigt intresse ligger bakom, och faktiskt är, att man sällan fölen
rättvis sak fram bär i verlden, förrän de intressen, som anknyta
sig till densamma, förstå att sätta makt bakom fordringarne.
Nu har på ett högst förundransvärdt sätt denna fråga slagit ned
såsom en bomb midt ibland qvinnorna. De ha visat verklig entusiasm
för densamma. Strax saken kom fram — det är deras
eget initiativ och icke min motion, som väckt deras intresse —
höllos i Stockholm tre offentliga möten förutom en del s. k. klubbmöten.
Ett offentligt möte bevistades af två å tre hundra qvinnor,
och de två öfriga bevistades hvartera af mellan sju å åtta hundra
personer, hufvudsakligen qvinnor. Dessa qvinnor arbeta för närvarande
på att bilda eu eller flera rösträttsföreningar. Likaledes
ha på fjorton dagar skaffats ihop en petition till Riksdagens
ledamöter, deri qvinnor i Stockholm, som särskilt intressera
sig för saken, till ett antal af 4,154, anhållit att få komma
i åtnjutande af politisk rösträtt. En liknande petition, undertecknad
af 1,487 qvinnor, har inkommit från Göteborg. Detta
betyder ändock något. Jag har visserligen i sammanbindningsbanan,
der dessa petitioner ligga, sett en del ledamöter från
kamrarne, särskilt från Första Kammaren, i ett ganska uppsluppet
skämtlynne granska dessa namnlängder. Men tänker man allvarligt
på saken, tror jag, att man icke får på detta sätt bedöma
frågan. Det är herrarnes vanliga sätt att hovera sig, när något
nytt framkommer, som de icke förstå. För öfrigt ber jag få säga,
att intresset hos qvinnan för denna sak är så starkt, att jag kan
med travestering af liberala samlingspartiets rösträttsmotion säga,
att detta är kanske sista gången, som kammaren får tillfälle att
rösta på en skrifvelse i ämnet. Ty såvidt jag förstått de petitionerande
qvinnorna rätt, torde under hvarje valperiod minst en
gång motion åter väckas och då i motionen komma att anhållas, att
kammaren skall rösta om ett omedelbart förslag.

Man har nu visserligen särskild! i Stockholm sagt åt qvinnorna,
att de skola vänta, tills männen fått allmän rösträtt eller
åtminstone en afsevärd utvidgning af sin egen rösträtt, ty då
skulle männen skänka qvinnorna deras rätt. Nej, mina herrar,
man skall aldrig tro på sådana löften, ty de infrias aldrig. Möjligen
skulle de infrias, om Stockholmarne finge ensamma regera
här i landet, men det är icke så stäldt, att detta går för sig.
Det är alldeles klart, att, äfven om det blefve allmän rösträtt,
komme icke qvinnornas rösträttsfråga att lösas i brådrappet, ty
det blefve i alla fall en mängd män, som tyckte, att de hade det
beqvämt, som de hade det, och derför icke ville taga ett språng
ut i det okända. Jag tror derför, att ju tidigare qvinnorna börja
taga saken i sin egen hand, dess fortare få de sin rösträtt.

Lördagen den 16 Maj.

17 N:o 53.

Detta nu i anledning af konstitutionsutskottets första skäl. Ang. valrätten
Det andra skälet var, att, då man befunne sig inför en alldeles Andra
ny princip, utskottet saknat anledning tillstyrka någon åtgärd. Ka™marenDetta
är ett högst märkvärdigt skäl. För det första är det icke (Forts-)

fråga om någon ny princip, utan endast en tillämpning af den
principen, att alla medborgare böra hafva rösträtt. Och vidare
är det en redan antagen princip, att qvinnorna få rösta i kommunala
angelägenheter, och då är det ju endast en konseqvens af
den antagna principen att äfven gifva henne politisk rösträtt.

För öfrigt, mina herrar, hvad innebär nu detta, att man säger, att
en nyhet kan icke antagas endast, derför att den är ny? Man
kan säga om konstitutionsutskottet, hvad en svensk skald har
sagt: »Tro ej hvad håglösheten hviskar till er och att striden är
för stor för er förmåga».

Slutligen har konstitutionsutskottet kommit med ett sista skäl,
och det är, att denna sak icke heller vunnit tillämpning i andra
länder, som stå oss nära. Men hvad är nu detta, om jag så får
såga, för en kölvattenspolitik ? Hvarför skola vi nödvändigt behöfva
gå i släptåg efter andra? Hafva vi icke så mycken tro
på vår egen kraft, att vi kunna tänka oss möjligheten deraf, att
vi i någon fråga skulle kunna vara hvad som kallas ett föregångsfolk?
Detta är ett motiv, som ständigt kommer igen hos oss.

Jag erinrar mig dervid alltid ett poem af en finsk skald, som
reste öfver till Sverige för att för första gången se detta land.

Han hade läst så mycket om Sveriges historia och trodde, att
han skulle få se någon afspegling af dess stolta minnen. Men i
dikten om hans rön läses svårmod och svikna förhoppningar.

Han sade, att han endast funnit »ett folk i små bestyr, med
spridda sinnen».

När nu konstitutionsutskottet, som dock skall representera
det förnämligaste af vår statsuppfattning, på skäl, som enligt utskottets
mening äro goda, stält sig på en sådan negativ ståndpunkt
och icke tror på, att man kan göra någonting här i landet,
som i visst afseende går före hvad andra länder gjort, så innefattar
detta enligt min uppfattning ett bevis jemte många andra
derpå, att vi behöfva en rösträttsutvidgning. Det visar nemligen,
att pulsslagen från nationens stora hjerta icke förnimmas tillräckligt
starkt i representationen. Jag tror derför, att eu grundlig
djupplöjning erfordras för att bereda växtlighet åt den mark,
hvarur landets framtid skall spira upp.

Med herr Lindhagen förenade sig herrar Pantzarhielm, K. G.

Karlsson i Göteborg och Höjer.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Hammarskjöld:
Herr talman, mina herrar! Då herr Daniel Persson i
Tallberg uttalade sig jemförelsevis välvilligt om en af de punkter
Andra Kammarens Prut. 1902. N:o 83. 2

N:o 53. 18

Lördagen den 16 Maj.

Ang. valrätten i det kongl. förslaget, som mötts af mesta missförståndet och
till Andra mesta motsägelsen, skall jag, oaktadt saken för närvarande icke
Kammaren. har någon praktisk betydelse, be att få yttra några ord om den
(1* orts.) förbättrade graderingen.

Gradering af rösträtt är ingalunda okänd hos oss. Den förekommer
ju, såsom vi alla veta, vid de kommunala angelägenheternas
handhafvande och till följd deraf äfven vid val till Första
Kammaren. Vi veta äfven, att vid val till ståndsrepresentationen
förekom dylik graderad valrätt. Derjemte veta vi, att såväl hemma
som i främmande land politici, hvilkas liberalitet ingen kan betvifla,
en Geijer, en Stuart Mill, icke tänkt sig, att rösträtten nödvändigt
skulle vara lika för alla dem, som äro kallade till dess utöfning.
Vi veta tillika, att i ett land, nemligen Belgien, för närvarande
tillämpas graderad röstskala. Detta sista förhållande plägar
med afseende å de oroligheter, som för någon tid sedan syntes
hota Belgien och äfven delvis inträffade, åberopas såsom skäl
mot graderingen. Man förbiser dervid, att den gradering, som
tillämpas i Belgien, är helt annan och gifver anledning till
helt andra farhågor och misstankar än den här föreslagna. Enligt
den belgiska vallagen förhåller det sig så, att ökad rösträtt tillerkännes
valmän på grund af vissa ekonomiska förhållanden, som
icke äro lätta att kontrollera, och vidare äfven på grund af vissa
undergångna examina, som äro ännu svårare för den utomstående
att kontrollera. Jag har sökt följa förhandlingarne i den belgiska
riksdagen och dervid funnit, att de misstankar för obehörigt förfarande
från valförrättarnes sida, som åtminstone med största
styrkan uttalats, hafva afsett, att vid vallängdernas upprättande
personer uppförts såsom innehafvare af diplom, det vill säga såsom
de der aflagt vissa examina, oaktadt detta strede emot verkliga
förhållandet. Till dylika misstankar om hvad man plägar kalla
valfusk lånar sig en sådan gradering som den uti den kongl.
propositionen föreslagna tydligen absolut icke, ty om några faktiska
förhållanden äro klara och påtagliga samt lätta att konstatera,
måtte det väl vara ålder och giftermål.

Anledningen till missnöjet i Belgien har också varit en annan.
Belgien har ju i allmänhet styrts af liberala regeringar och haft
liberala majoriteter i representationen. Så genomfördes en rösträttsutvidgning
med det förbluffande resultatet, att majoriteten
blef Uerikal. Man åstadkom, delvis efter starka, hvad man plägar
kalla »påtryckningar», ytterligare reformer: proportionella val, den
mest till ytterlighet drifna hemlighetsfullhet vid omröstningarne
o. s. v. Resultatet blef detsamma: majoriteten var klerikal. Det
är ju begripligt, att de personer, som i liberalt eller socialistiskt
intresse drifvit fram valreformen, blef vo temligen missnöjda, när
det visade sig, att de genomdrifna åtgärderna, långt ifrån att tjena
deras intressen, tvärtom varit för dessa mindre gagneliga.

Lördagen den 16 Maj.

19 N:o 53.

Till förmån för den gradering, som föreslagits i den kongl. Ang. valrätten
propositionen, kan åberopas dels beträffande giftermålsstrecket it11 Andra
hvad man kallar representationspunkten, som innebär, att familje- „
fadern i regel representerar ett större antal statsborgare, nemligen * ° ''

utom sig sjelf sin familj, dels ock hvad som i valrättsteorien
brukar benämnas kapabilitetssynpunkten eller att äldre och gifta
män äro mera kapabla att på ett för samhället gagneligt sätt utöfva
sin rösträtt. De hafva rikare erfarenhet af — för att använda
ett ofta begagnadt uttryck — »hvar skon klämmer», samt hafva
flera intressen att tillgodose, icke blott å sina egna, utan äfven
å andras vägnar. Huru litet orimlig en gradering efter civilstånd,
det vill säga till förmån för de gifta, är, framgår naturligtvis icke,
om man ställer upp emot hvarandra å ena sidan eu gift man,
hvilken som helst, och å den andra en ogift man, hvilken som
helst. När det gäller valrättsbestämmelser, måste man nemligen
alltid se till, att man opererar med stora tal, stora massor. Vill
man klargöra förhållandet för sig, kan man tänka sig, att man
hade valmännen skilda i två särskilda grupper, å ena sidan de
gifta och å den andra de ogifta. Tänker man sig då — hvilket
naturligtvis aldrig kan inträffa i verkligheten — en valkrets, der
valmännen utgöras af endast familjefäder, och eu annan, bestående
af lika många ogifta, så skulle efter all sannolikhet den förra valkretsen
innefatta fyra å fem gånger så stor folkmängd som den
senare. Man skulle antagligen då finna det mycket rimligt, att
den förra valkretsen finge en betydligt starkare representation än
den senare.

i öfrigt torde jag med afseende å den större erfarenhet och
öfriga för valrättens utöfvande värdefulla egenskaper, som kunna
anses tillkomma gifta män å ena sidan och äldre män, oberoende
af giftermål, å den andra, kunna hänvisa till den dagliga erfarenheten.
Särskildt lära val de, som äro arbetsgivare, kunna vitsorda,
hvilka arbetare de anse mest pålitliga och mest värdefulla
ur alla synpunkter, de gifta eller ogifta.

När det är fråga om befolkningsgrupper, som faktiskt lefva
blandade om hvarandra, är det naturligtvis mycket svårt att bringa
till användning de undersökningsmetoder, soin man plägar begagna
för att i moraliskt, intellektuelt och andra afseenden jemföra olika
befolkningar sins emellan. I ett par afseenden kan man dock få
en jemförelse till stånd. Kriminalstatistiken innefattar ju, för så
vidt den rör vissa brott, uppgifter om ålder och civilstånd. Sammanställer
man nu kriminalstatistiken med befolkningsstatistiken,
så finner man att kriminaliteten är betydligt högre hos ogifta män
än hos gifta och betydligt högre hos yngre män än hos äldre.

Detta mätte väl vara ett symptom derpå, att de egenskaper, på
hvilka man bör sätta värde, när det gäller att tillmäta inflytande
å landets angelägenheter, äro i högre mått till finnandes lins de
gifta och äldre än hos de ogifta och yngre.

N:o 53. 20

Lördagen den 16 Maj.

Ang. valrätten
till Andra
Kammaren.
(Forts.)

Den, som med någon uppmärksamhet studerat den föreliggande
rösträttsstatistiken, torde också hafva märkt ett annat förhållande,
som pekar i samma rigtning. Det förhåller sig nemligen så, att
procenten af kommunalt eller politiskt röstberättigade, som häfta
för oguldna utskylder, i allmänhet är högre bland ogifta än bland
gifta samt högre bland yngre än bland äldre. Man skulle kunna
tro, att det skulle vara lättare för de ogifta samt för de yngre
och kraftigare att komma ut med skatterna än för de gifta samt
för de äldre och svagare och att de förra derför skulle häfta för
oguldna utskylder mindre ofta än de senare. Statistiken visar
emellertid, att förhållandet är det motsatta. År icke äfven detta,
mina herrar, ett bevis derpå, att vissa värdefulla egenskaper,
såsom ordningssinne och dylikt, äro att i hög grad finna hos de
genom graderingen föredragna kategorierna än hos de andra?

Hufvudvigten ligger derpå, att större inflytande tilldelas
socialt mera värdefulla element. Den föreslagna graderingen har
den obestridliga förtjensten, att den i princip är rättvis och icke
gynnar någon samhällsklass på de öfrigas bekostnad. Dess hufvudsyfte
är att inom hvarje grupp af medborgare gifva större inflytande
åt de för staten och samhället mera värdefulla elementen
än åt de öfriga. Det visar sig emellertid — och det är ganska
märkvärdigt — om man undersöker denna graderings verkningar
de olika samhällsklasserna emellan, för så vidt sådant på grund
af den föreliggande statistiken är möjligt, att graderingen utöfvar
en viss mycket svag, men dock tydlig verkan till förmån för
jordbruksintresset och de nu röstegande i motsats mot de öfriga.
Stegringen är så svag, att den kanske egentligen icke har annan
betydelse än att vara ett symptom derpå, att — i motsats mot
hvad man stundom hört påstås — denna gradering, om den har
någon verkan i förhållandet mellan olika samhällsklasser, har en,
om ock svag, verkan till förmån för de mera konservativa elementen.
Derpå ligger emellertid, som sagdt, icke hufvudvigten, utan
hufvudvigten ligger derpå, att genom denna gradering dragas fram
de bästa och socialt värdefullaste elementen ur hvarje särskild samhällsklass.
Och jag tror för min del, att denna tanke väl vore
värd att taga vara på och att taga med, om man en gång kommer
till den allmänna rösträttens införande.

I anledning af herr Lindhagens anförande skall jag ej ingå
på den så kallade qvinnofrågan, men då herr Lindhagen yttrade
sig om rösträttsfrågans föregående behandling, torde det tillåtas
mig såsom föredragande departementschef att säga några ord i
detta afseende.

Det är lyckligtvis numera icke behöfligt att mycket orda
derom, hvilka skäl som tala för en utvidgning af valrätten till
Andra Kammaren. Vi veta ju alla, att nästan omedelbart efter
representationsreformens genomförande höjdes röster i detta afseende,
framstäldes yrkanden om utvidgning af rösträtten, och

Lördagen den 16 Maj.

21 N:o 53.

att dessa yrkanden, till en början icke så kraftiga, allt mera Ang. valrätten
vunnit i både inre och yttre styrka. Vi veta äfven de hufvud- xaimnara
sakliga skälen, som föranledt, att dessa yrkanden vunnit en ökad f

inre styrka. Det har varit den allt mer växande utbredningen °r 1 •
inom vårt folk af upplysning, af politiskt intresse och följaktligen
äfven af politisk förmåga. Det måste anses vara en väsentlig förskjutning
af förhållandena de olika näringsgrenarna emellan, som
inträdt. Det är sant, att jemnsides med dessa förändringar äfven
inträdt, af sig sjelft och utan förändring af rösträttsbestämmelserna,
en icke obetydlig utsträckning af valrätten till följd af ändrade
taxeringsförhållanden. Men denna utsträckning har efter mitt och
många andras förmenande icke hållit jemna steg med den ändring
i de faktiska förhållandena, som jag nyss berörde.

Det är endast med en viss tvekan jag nämner 1900 års riksdagsskrivelse,
då det på åtskilliga håll anses vara ytterst opassande
att låtsas om, att den någonsin existerat. Så mycket kan jag väl
emellertid våga säga, att i följd af denna riksdagsskrivelse, hvarom
båda kamrarne förenat sig, den dåvarande regeringen föranstaltade
om en utredning af rösträttsfrågan. Utan tvifvel hade
denna utrednings fullbordan måst afvaktas, om icke något annat
kommit emellan. Hvad det var som kommit emellan, veta vi alla.

Yi känna hvad det var, som ändrade förhållandena, att det var de
af 1901 års Riksdag fattade besluten i försvarsfrågan. Man har
sagt, att regeringen icke fäst afseende vid de förändrade förhållanden,
som inträdt genom dessa beslut. Det är ett egendomligt tal
detta, då man ju kan vara förvissad om, att det ej vid denna riksdag
förelegat någon som helst rösträttsproposition, om icke 1901 års
beslut föregått. När denna betydelsefulla omständighet inträffat, när
1901 års Riksdags beslut i värnpligtsfrågan kommit till stånd,
förelåg den frågan, på hvilken väg, på hvilket sätt man borde
föra rösträttsfrågan framåt. Det låg nära till hands, att, då rösträttsfrågan
med rätta ansågs stå i samband med värnpligtsfrågans
lösning, man borde tänka på en högst väsentlig utsträckning af
valrätten eller rent af på införande af den så kallade allmänna
rösträtten. Derför hade det emellertid fordrats ett icke obetydligt
uppskof. Det hade nemligen icke låtit sig göra att till denna
Riksdag få färdig en sådan utredning, som för det ändamålet vore
erforderlig. Den förut anbefalda utredningens resultat hade bort
afvaktas, och troligtvis hade till och med denna utredning måst
utvidgas för ändamålet. Nu brukar man på somliga håll säga:
vi behöfva ej några utredningar; det går lika bra att besluta i
rösträttsfrågan utan så många statistiska siffror och beräkningar.

Jag tillåter mig dock att erinra derom, att en man, som åtminstone
på sin tid ansågs vara liberal — jag vet ej, huru man nu
skulle anse honom — nemligen Julius Mankell, år 1890 yttrade,
att ingen kunde begära, att man skulle besluta i en rösträttsreform
utan någon föreställning om verkningarne af densamma.

N:o 53- 22 Lördagen den 16 Maj.

Ang valrätten Och vidare: När det förebrås än det ena än det andra af de
till Andra framstälda förslagen, att detsamma icke åstadkommer en effektiv,
Kammaren. verksam rösträttsreform, hvad gör man då annat än bygger på
l''t o1 s'') den grundsatsen, att man måste veta, innan man beslutar sig fölen
dylik reform, huru pass långt den kommer att sträcka sina
verkningar? Således var ett uppskof erforderligt för att åstadkomma
en utredning. Ett uppskof var äfven erforderligt af en
annan anledning. Det kunde nemligen förutsättas, att den allmänna
rösträttens införande skulle föra med sig såsom förutsättningar
eller slutföljder åtskilliga stora nyheter i vårt land, nyheter
beträffande representationsrättens fördelning mellan land och stad,
nyheter beträffande valkretsarnas indelning, nyheter beträffande
sjelfva valsättet och kanske äfven i andra afseenden. Dessa modaliteter,
dessa bibestämmelser, om man så vill kalla dem, till den
allmänna rösträttens införande hade naturligtvis tagit lång tid
icke blott att förbereda, utan äfven att inarbeta i det allmänna
föreställningssättet. Å andra sidan var det angeläget att snart
komma till ett praktiskt resultat. Det finnes tyvärr en hel del
folk, som äro mycket böjda dels att inbilla andra, dels att inbilla
sig sjelfva, att de äro bedragna af de maktegande, att löften
svikits o. s. v. Man ville icke gifva upphof till eller främja nagra
föreställningar i den vägen genom att fördröja fragans lösning i
någon mån. Dessutom kunde man väl säga sig, att, då den allmänna
rösträttens genomförande skulle innebära en ökning af
valmännen till inemot tre gånger det gamla antalet, det måste
anses vara skäl till att taga detta stora steg i två afsatser, så att
icke de nuvarande valmännen hade all utsigt att, om jag så får
säga, drunkna i den stora massan af nytillkomna valmän. Den
skatt af politisk erfarenhet, som är samlad hos de nuvarande valmännen
och de nuvarande representanterna, är sannerligen mycket
för god att på detta sätt riskeras.

I anledning af hvad sålunda förekommit beslöt regeringen
sig för att till denna Riksdag framlägga ett sådant mindre reformförslag,
hvars verkningar skulle kunna bedömas med en mindre
fullständig utredning, en sådan utredning, som till denna Riksdag
kunde nödtorftigt åstadkommas. Denna reform skulle då ej behöfva
kräfva så många nyheter, främmande för det allmänna föreställningssättet.
En sådan mindre reform borde naturligtvis under de
föreliggande omständigheterna icke blott vara i sig sjelf tillfredsställande,
utan, eftersom frågan om den allmänna rösträttens införande
icke vore slutgiltigt undersökt, tillika vara så beskaffad,
att, om statsmakterna sedermera beslöte sig för den allmänna
rösträttens införande, den frågan måtte, så att säga, vara satt på
rätt spår genom den mindre reformens införande. Den mindre
reformen skulle således innehålla sådana bestämmelser, som kunde
vara nyttiga att taga med på den fortsatta vägen till det, som
för många är slutmålet.

23 N:o 53.

Lördagen den 16 Maj.

I deri tanken, att det var bättre att försöka en mindre reform^-valrätten
denna riksdag än att uppskjuta det hela så mycket, som var nöd- gamn
vändigt, om man på en gång skulle eventuel taga ett större steg, (F0rts.)
i den uppfattningen, hade regeringen stöd hos det riksdagsparti,
som framför andra hade inskrifvit rösträttsfrågans lösning på sitt
program. Jag kan tillägga, att regeringen derutinnan hade stöd
hos socialisternas erkände ledare här i landet, herr Branting.

Af hans motioner framgår ju, att den allmänna rösträttens införande
enligt hans åsigt bör medföra införandet af störa valkretsar
i förening med proportionella val. Och af dessa motioner
framgår äfven, att efter hans uppfattning en sådan ändring icke
låter sig slutgiltigt genomföras redan under nästa valperiod, utan
måste under nästa valperiod förklaras hvilande för att först under
den derpå följande blifva slutligt antagen. En stor reform kan
således äfven enligt hans uppfattning icke i hela sin omfattning
blifva förklarad hvilande vid denna riksdag. Jag tror, att det
varit önskvärdt, att nämnde partiledare hade upplyst sina meningsfränder
på ett fullt effektivt sätt om detta förhållande, upplyst
dem derom, att äfven i bästa fall kunde den allmänna rösträttens
fullfärdiga införande icke komma till stånd förr än efter förloppet
af nästa valperiod och sedan man kommit in på valperioden näst
efter den nästa perioden.

Då jag nu kommit att tala om dessa saker, kan jag tillåta
mig att, eftersom icke någon af kammarens ledamöter gjort det,
yttra några ord i anledning af herr Brantings anförande i gar.

Han antydde, att han vid sina föredrag och sitt uppträdande
utom denna kammare visar mindre moderation, än han här beflitar
sig om. I det afseendet kan jag fullständigt vitsorda hans
uppgifter. Jag har haft anledning att något följa med icke blott
mötesreferat, utan äfven — jag kan såga, å embetets vägnar —
den tidning, som är socialisternas organ i Stockholm, och det är
fullkomligt sant, att der förekomma mycket ofta uttalanden,
hvilka äro vida mindre moderata än det anförande, som herr
Branting i går höll i kammaren. För min del skulle jag finna
det önskvärdt, om moderationen och den lägre graden af moderation
fördelades på annat sätt eller rent af på ett motsatt sätt.

Jag tror ej, att denna kammare skulle taga någon skada till sin
själ, om den någon gång finge höra ett rigtigt, brandtal, och jag
tror ej heller, att kammaren skulle finna det vara synnerligen ledsamt.

De pepprade rätter, som stockholmskockarne äro mästare i att
tillaga, bruka ju här alltid mottagas med icke obetydligt intresse.

Det har således efter mitt förmenande varit önskvärdt, att
arbetareskarorna utom Riksdagen blifvit upplysta derom, att, såsom
herr Branting i går yttrade, det visst icke vore fråga om
för socialisterna att tillvinna sig hela makten i samhället och
åstadkomma stora omstörtningar, utan att hvad de kunde hoppas att
vinna vore kanske en tiondedel af antalet mandat, samt att äfven

N:o 53. 24

Lördagen den 16 Maj.

Ang. valrätten med detta resultat det socialistiska programmet måste i högst väsentKanwutmi
män genom omständigheternas makt förändras, så att de nu
* (Forts)'' klingande agitat.ionsfraserna, med eller utan faktiskt under lag,

skulle utbytas mot en mera nykter syn på tingen och mera
hänsyn till hvad som möjligen kunde genomföras.

Hade det tillika sagts dessa arbetareskaror, att vid innevarande
års riksdag icke finnes någon som helst utsigt för, att
ett förslag om införande af allmän rösträtt skulle ens förklaras
hvilande och att deras demonstrationer, om de öfver hufvud taget
kunna hafva någon inverkan — hvarom jag icke vill yttra mig —
endast kunna inverka till förmån för ett eventuel! skrifvelseförslag
eller för ett förslag på kommunalstreckets grund eller
något liknande, undrar jag, om icke dessa demonstrationer —
genom hvilka i denna stund så många och icke minst deltagarne
sjelfva blifva lidande — skulle hafva uteblifvit.

Nu säger man, att det är icke så mycket för att öfva »påtryckning»
eller åtminstone icke blott för det ändamålet, som demonstrationerna
anställas, utan derför att arbetarne äro så intresserade
af landets stora lifsfråga, att de rent af icke kunna i
ro stanna vid sitt arbete under dessa dagar. Detta är ju mycket
möjligt, men dertill passar dock ganska illa, att den kunskapskälla,
hvarur arbetarne kunnat få upplysning om hvad som tilldrager
sig under dess dagar inom Riksdagen, den kunskapskällan,
nemligen tidningarna, har blifvit tillstoppad. För att få reda på
hvad som här nu tilldrager sig, äro de hänvisade till muntliga
redogörelser, hvilka naturligtvis undandraga sig den välgörande
kritik, hvilken alltid bör komma fram, tack vare det lyckliga förhållandet,
att 4et finnes många .tidningar af olika politisk färg.
Det hade väl varit värdi att säga arbetarne, att de genom dessa
demonstrationer, baserade på aftalsbrott, löpte risken att förverka
de sympatier, som de kunde på många håll hafva vunnit genom sitt
värdiga uppträdande under ett par föregående demonstrationer.
Nu säges det, att detta rår icke ledningen för; deltagandet i
strejken är fullkomligt frivilligt. Mina herrar, jag undrar, om det
icke förhåller sig med den socialistiska frivilligheten ungefär som
med den socialistiska friheten. Frivilligheten består här väl på
sin höjd deri, att underlåtenhet att deltaga i strejken icke är belagd
med hela det moderna fredlöshetsstraffet, inneslutande såsom
yttersta konseqvens ständig vanfräjd och hungersnöd för sig
och sin familj — denna påföljd, som eljest brukar vara förenad
med olydnad mot ledningens tillsägelser. Här citeras ofta ett
kungsord, att svenska folket är det mognaste folk, och jag hoppas
för min del, att den del af svenska folket, som här är fråga
om, skall visa sig ega så mycken mogenhet, att när den kommer
under fund med hvad ledningen förmått den till—eu ändamålslös och
för andra samhällsklassser stötande demonstration — skall den ställa
dessa ledare, hvilka det än må vara, till ganska dryg räkenskap.

Lördagen den 16 Maj.

25 N:o 53.

Jag har endast ett att tillägga, och det är, att om man vill Ang. valrätten
med kraft och verkan vara med vid afgörandet af frågor om än- Andra
dring af lagarne, är det första vilkoret, att man visar respekt för ^ortsT''
den redan bestående lagstiftningen, och — för att nu specielt 01 •
tillämpa detta på föreliggande fall — att vill man vara med vid
afgörandet af frågan om ändring af Andra Kammarens sammansättning
och vill man, att folk skall fästa afseende vid hvad man
har att säga, är första vilkoret, att man visar respekt för den nuvarande
Andra Kammarens värdighet.

Herr Nordin i Sättna: Herr talman! Då jag förra riksdagen
deltog i debatten angående härordningsfrågan, fälde jag ett
yttrande, som jag vill påminna om i dag. Jag tillkännagaf min
önskan att då vi stodo i författning att skaffa oss en stridsduglig
och sjelfmedveten fältarmé, skulle vi bland utrustningspersedlarne
icke glömma att lägga en valsedel i patronköket. Denna
uppfattning vidhåller jag ännu, och då förstå herrarne, att jag
menar icke allenast dem, som fullgöra sin värnpligt, utan äfven
andra medborgareklasser, som kunna vara fullt berättigade att få
fullt medborgerliga rättigheter.

Vi ha under innevarande års riksdag sett åtskilliga förslag
i den rigtningen. De förnämsta bland dessa förslag är enligt
mitt förmenande det af Kong!. Maj:t framstälda förslaget, hvilket
kanske bort vinna mera erkännande, än det har fått. Ty först
och främst har det en betydlig fördel framför de nuvarande bestämmelserna,
nemligen att flyttningsstrecket är borttaget, och
skulle man kunna få taga bort ett par saker derur, såsom t. ex.
det skärpta utskyldsstrecket och möjligtvis några anordningar angående
enmansval, skulle jag mycket gerna ansluta mig till Kongl.

Maj:ts förslag.

Konstitutionsutskottet tycker jag icke heller har funnit någon
lycklig lösning i sitt betänkande öfver nämnda proposition. I
konstitutionsutskottets betänkande, om jag minnes rätt i 13 § 6
mom., förekommer det en sak, som jag vill kalla amputering,
då municipalsamhällen och köpingar skola tagas från landsbygden
och läggas till städerna. I den valkrets jag representerar fins det
nemligen två samhällen, för hvilka det länge varit blott en tidsfråga,
när de skulle blifva municipalsamhällen, jag menar Alby
och Ange. Skulle dessa förläggas till någon af de närmaste
städerna, skulle det naturligtvis blifva Sundsvall och Östersund.

De ha 10 eller 11 mil till hvardera staden. Då kan jag icke
förstå, att det skulle vara lyckligt.

Beträffande det skärpta utskyldsstrecket tycker jag, att äfven
det är bra hardt. Nog vill jag, att folk skall vara ordentligt vid
betalandet af utskylderna, men då borde ett år vara tillräckligt i
all rimlighets namn. Det talas mycket om, att somliga medborgare
böra icke ha politiska rättigheter, då de icke erlägga dire kt

N:o 53. 26

Lördagen den 16 Maj.

Ang.valrätten skatt till staten. Ja, mina herrar, om vi nu undersöka matsedeln
Kammaren oc^ räkningarne från hökarbodarne och närmare granska dessa
„ '' lefnadskostnadsräkningar, tror jag nog, att det skall befinnas,

01 s'' att vi alla ha erlagt skatt till staten, fastän det icke syns på debetsedeln
— jag menar i form af tullar. Kom då och tala om,
att medborgare, som försörja sig sjelfva, icke ha erlagt någonting
till staten! Således finna vi deraf, att talet om, att somliga
af oss ingenting betala till staten, kan falla bort.

Det har på senare tiden blifvit mycket modernt att tala om en
allmän, lika och direkt rösträtt för val till denna kammare, och
det förvånar mig verkligen, att kammaren omvändt sig och bättrat
sig så mycket, men herrarne få ursäkta mig, om jag betviflar, att
det är allvarligt menadt med omvändelsen. Om jag nemligen betraktar
garantierna, tycker jag mig finna, att man öppnat en bakport,
så att man blifvit i tillfälle att genom den köra ut lika
många, som insläppas genom dörren. Då vet jag icke hvad det
är värdt att tala om den allmänna, lika och direkta rösträtten på
detta sätt.

Jag vill till slut endast tillägga, att då jag tycker, att samlingspartiets
motion i öfrigt till sin hufvudsakliga del öfverensstämmer
med Kongl. Maj:ts proposition och då den för mig är den
mest acceptabla, skall jag för närvarande endast be att få instämma
med dem, som yrkat afslag å utskottets hemställan,
hvilket jag äfven gjorde i går, och förbehåller mig att få göra
mitt hufvudyrkande, då det liberala samlingspartiets motion föredrages.

Herr Waldenström: Herr talman, mina herrar! Efter det

briljanta anförande, som herr justitieministern nyss höll, är det
visserligen icke någon lätt sak att uppträda här i kammaren och
tillvinna sig någon uppmärksamhet. Men jag skall i alla fall
göra ett försök.

Dervid skall jag först och främst gentemot dem, som talat
så mycket om folket, ödmjukligen anhålla, att vi allesammans må
få äran att blifva räknade till folket. Att räkna bara en skara
demonstrerande arbetare på Stockholms gator och andra stadsgator
för folket, deremot måste jag be att få inlägga min högst allvarliga
protest.

Herr Branting talade med ovanlig kraft och stor elegans i
sin framställning om den entusiasm för allmän rösträtt, som gripit
arbetarne och som gifvit sig till känna i deras demonstrationer
och nu sist i deras så villiga lydnad för påbudet om storstrejk.
Han påpekade äfven, hvilken ekonomisk betydelse det hade för
demonstranterna, att de gingo miste om sin arbetsförtjenst i flere
dagar, och han framhöll, att man deraf kunde förstå, hvilket ofantligt
allvar de hade med sina kraf, och huru nödvändigt det vore
för Riksdagen att akta derpå. Ja, jag skall då först och främst

27 N:0 53.

Lördagen den 16 Maj.

be att få påpeka, att bland dessa, som ha demonstrerat och som
nu strejka, eger säkert en ganska stor del rösträtt redan nu; för
det andra, att bland dem, som nu icke ha rösträtt, är det väl ett
väsentligt flertal, som gått miste om densamma, derför att de
underlåtit att betala sina utskylder eller att fullgöra sina skyldigheter
i öfrigt.

Man har räknat ut, att antalet demonstranter här i Stockholm
har varit omkring 20,000 vid de särskilda tillfällena. Det må vara
troligt, att detta är en öfverdrifven siffra, men låt oss i alla fall
antaga, att det var 20,000, ja, låt oss antaga, att det var 25,000!
Det antal skattskyldiga medborgare här i Stockholm, som försummat
att under förra året betala sina utskylder, är 38,000 och
några hundra. Subtrahera nu bort dessa 38 tusen från de 20 eller
25 tusen demonstranterna, så kan herr Branting räkna ut, huru
många det skulle bli qvar på gatan. Men förmår han icke göra
det ensam, så kan han taga t. ex. herr Höjer till hjelp.

Hvad vidare beträffar den omtalade entusiasmen, skall jag
be att få upplysa herrarne om, att jag också något litet känner,
huru det står till med denna entusiasm. Jag läste för ett par
dagar sedan i en tidning från Gefle, att en öfverläggning hållits
af arbetarekommunen derstädes om en allmän arbetsinställelse.
Vid detta tillfälle begärde typograferna att slippa deltaga i arbetsnedläggelsen,
ty de ansågo, att det dock vore vigtigt, att tidningarne
finge komma ut — vigtigt för alla. Bageriarbetarne
begärde också att få slippa deltaga, emedan de ansågo, att en
vara sådan som bröd behöfdes för håde hög och låg och ej minst
för arbetarne. Så begärde arbetarne vid glasbruket att få slippa
deltaga i arbetsnedläggelsen, emedan det redan var öfverproduktion
inom deras branch. Om de nu strejkade, så vore det antagligt,
att glasbruket stängdes, och att de blefve utan arbete för en
längre tid. Arbetarekommunen beslöt dock, att arbetet skulle
nedläggas efter hela linien, och tillhöll de särskilda fackföreningarne
att se till, att ingen understode sig att bryta strejken. Så förhåller
det sig med den der entusiasmen.

Det finnes ofantligt många hederliga, redbara och dugliga
arbetare, som förbanna detta socialdemokratiska skräckvälde, i
jemförelse med hvilket Kristian Tyrann var eu rigtig engel. De
vilja icke något hellre, än att de finge arbeta i fred och äta sitt
välförtjenta bröd med de sina. De gråta, — fullväxta karlar gråta
som barn — deras hustrur och barn gråta, men de /Vt‘icke, de
töras icke arbeta. Ty de veta, att om de gå till arbetet, sedan
arbetarekommunens ledning bar beslutit strejk, så 1 (lifva de
efteråt förföljda med hungerpiskan, icke blott i den stad eller på
den plats, der de nu arbeta, utan från stad till stad, från land
till land, ja, ända till blods. Sådant är det socialdemokratiska
välde, som eu gång vill lyckliggöra vårt gamla Sverige, hvilket
nu lär befinna sig i en så högst bedröflig träldom!

Ang. valrätten
till Andra
Kammaren.
(Forts.)

N:o 53.

28

Lördagen den 16 Maj.

Ang.valrätten
till Andra
Kammaren.
(Forts.)

Jag har liar mycket hört talas om och med hån hört talas
om garantier. Men, mina herrar, är det egentligen någon, som
kan vara utan garantier vid en eventuel rösträttsutsträckning ?
Kan samlingspartiet vara utan garantier? Visst icke. Äfven dess
förslag med hänvisning till kommunallagarne innehåller många
garantier. Och jag skall här läsa upp några ord af en af det
liberala partiets f. d. märkesmän här i kammaren, nuvarande
landshöfdingen grefve Hamilton, som år 1899 yttrade:

»Jag begagnar med afsigt ordet ”garantier”, ehuru detta uttryck
så många gånger blifvit förhånadt. Jag menar dermed icke
garantier för, att den eller den af oss skall få sitta qvar i Riksdagen,
utan garantier mot att personer, som på grund af sina
förhållanden icke böra deltaga i det politiska lifvet, komma med,
och garantier mot valmissbruk. Det är en i alla länder gjord
erfarenhet, att bland de farligaste missbruk, som man så lätt
öppnar vägen för, är det, att kapitalister eller associationer af
partigängare genom tillfälliga inbetalningar af utskylder hastigt
skapa en massa valmän för att dymedelst främja sina syften.
Det måste man ovilkorligen ha en garanti emot.»

Det kan blifva fråga om livilka garantier man skall äska.
Men garantier, det lära vi icke kunna vara utan. Redan åldersgränsen
är en garanti.

Jag skall tillåta mig att nämna, att jag för icke länge sedan
vid ett mycket stort industriel etablissement här i Stockholm
frågade, huru mycket arbetarne der förtjenade, och fick den upplysning,
att med undantag af pojkarne, var det ingen, som förtjenade
under 1,000 kronor om året.

»Nå, betala de sina utskylder?» sade jag.

»Ingen enda», blef svaret.

Det är verkligen icke så stor entusiasm, som man vill göra
troligt, när man icke anser den allmänna rösträtten vara så mycket
värd, att man för dess bevarande betalar sina utskylder.

En arbetsgivare berättade också för mig, att han till följd
deraf, att han tyckte, att skatterna voro höga, hade gjort åtskilliga
nedsättningar i sina uppgifter till taxeringsmyndigheterna rörande
sina arbetare. Han hade gjort liknande afdrag, som han hört
andra arbetsgivare hafva vidtagit. Arbetarne kommo upp på
hans kontor och tackade honom för det. Han sade: »Men märken
I icke, att många bland eder förlora sin politiska rösträtt genom
detta?» »Ja det bry vi oss inte om, bara våra skatter bli mindre»,
var det svar han fick.

Nu är detta visserligen icke det allmänna förhållandet. Långt
derifrån. Men då man så ofantligt mycket skriker om den oerhörda
och enhälliga entusiasmen hos våra arbetare för rösträtt, så
torde denna sida af saken också böra en liten smula dragas fram.

Såsom herrarne se af min reservation, är jag visserligen icke
nöjd med betänkandet. Det går i åtskilligt emot den åsigt, som

Lördagen den 16 Maj.

29 N:o 53.

jag hittills hyst och äfven uttalat både enskildt och offentligt, Ang.valrätten
äfven här i kammaren. Men då jag å ena sidan inser vigten Xarmnaren
af att komma något steg framåt och å andra sidan mycket väl '' .
förstår, att det är omöjligt att komma ur fläcken, derest man icke ''
ifrån olika sidor går hvarandra något steg till mötes, så har jag
ansett mig böra förena mig med utskottet i dess förslag.

Man kommer på sådant sätt visserligen i somliga stycken i
strid med sig sjelf, såsom också herr Höjer i går anmärkte mot
mig. Men det kan nu icke hjelpas. Vi hade här i kammaren
nyligen en nykterhetsmotion före. Andra Kammaren fattade ett
beslut i öfverensstämmelse med maltdryckskomiténs förslag i en
punkt, som jag varit med om att genomdrifva i komitén. Första
Kammaren fattade ett mera moderat beslut, och jag måste, för
att vinna något, här i kammaren uppträda och yrka, att Andra
Kammaren skulle, med frånträdande af sitt förra beslut, förena
sig med Första Kammaren, ehuru jag, hvad mina åsigter beträffade,
qvarstod på alldeles samma ståndpunkt som förr. Det är icke
bara en gång i lifvet, som man på detta sätt måste låta praktiska
hänsyn regera, äfven der man, teoretiskt sedt, skulle önska,
att det ginge annorlunda. Det är visserligen konseqvent och
principfast att köra hufvudet i sten. Men den äran må herr
Höjer ha, om han vill. Jag går en smula förbi stenen, och jag
tror, att jag så kommer längre fram mot målet.

Herr Höjer gjorde sig lustig öfver min ställning i konstitutionsutskottet.
Ja, hvarför har icke herr Höjer uteslutit mig ur konstitutionsutskottet?
Med den hegemoni och det dominerande
inflytande, som han har här i kammaren, och om hvilket ingen
kan vara mer medveten än han sjelf, borde det hafva varit en
mycket lätt sak för honom. När han vidare tillämpade på mig
ordspråket om »en ung mans väg in till en piga», så vet jag icke,
om det passade, icke heller vet jag, hvad han menade, eller om
han i det afseendet har någon personlig erfarenhet, som jag lyckligtvis
saknar. Jag lemnar derför hans ord åt det stora värde,
som de säkert i hans egna ögon hafva.

Nu kan man fråga: men vinnes då verkligen någonting genom
konstitutionsutskottets förslag? Ja, såsom herrarne behagade se
på sid. 103, vinnes så mycket, att den nuvarande valmanskåren
ökas med 62 procent eller, om jordtorparne frånräknas, med 50
procent. Och jag vill hemställa till herrarne, om herrarne anse
en ökning af valmanskåren med 62 procent vara eu sådan bagatell,
att herrarne hellre taga 0 procent.

Man har undrat, hvarifrån utskottet fått dessa siffror. Jag
skall upplysa, att konstitutionsutskottet gjort beräkningarne efter
de — visserligen ofullständiga — utredningar, som förefinnas.

Men för att icke något misstag skulle begås, har utskottets ordförande
låtit i statistiska centralbyrån granska och kontrollera
samt, der så behöfts, rätta den verkstälda uträkningen.

N:o 53. 30

Lördagen den 16 Maj.

Ang. valrätten Anse iiu herrarne verkligen, att det icke är af någon betdl
Andra tydejlse, att valmansltåren ökas med 62 procent. Jag skall be att
TkoicsT'' ^ hänvisa till 79:e sidan i utskottets betänkande. I det referat
( oi s.) a£ p]^era]a samlingspartiets motion, som der förekommer, heter det:

»Den på Riksdagens begäran verkstälda utredningen har ock gifvit
vid handen, att ett konseqvent genomförande af det s. k. kommunalstrecket
skulle tillföra valmanskåren en betydande förstärkning
(omkring 36 procent) af nya valmän». Huru skall man nu förstå,
att der säges 36 procent, när det enligt konstitutionsutskottet blir
62 procent och, om jordtorparne räknas ifrån, 50 procent? Jo
det beror derpå, att de, som skrifvit samlingspartiets motion, icke
läst Kongl. Maj:ts proposition rigtigt. I den kongl. propositionen
säges nemligen, att den valmanskår, som nu är, skulle få så stor
tillökning, att den skulle motsvara mer än 36 procent af hela den
nya valmanskåren. Men det är något helt annat, än att valmanskåren
skulle ökas med 36 procent nya valmän.

Emellertid se herrarne, att i denna motion framställes det
såsom »en betydande förstärkning», att en ökning skulle ske med
36 procent. Och då vet jag sannerligen icke, hvad kammaren
skulle ha för skäl att såsom för litet afslå ett förslag, som gifver
en ökning af valmanskåren med 62 procent.

Utskottet skiljer sig, såsom herrarne se, i många punkter
ifrån Kongl. Maj:ts förslag: Giftasstrecket — för det har herr
justitieministen nu hållit ett, såsom herrarne hörde, ytterst briljant
anförande. Men jag tror i alla fall, att jag icke kan gå med på
en sådan gradering. Likaså, då det gäller 40-års-strecket. Utskyldsstrecket,
det har, såsom herrarne finna, utskottet upptagit ur Kongl.
Maj:ts förslag, men dock med ganska väsentlig moderation. Jag
har ansett, att man kunde gå en medelväg och göra en ytterligare
moderation i den rigtning, att de personer, som ville utöfva rösträtt,
skulle hafva under det nästföregående året betalat det årets
utskylder.

Jag skall taga ett exempel för att belysa detta. Antag, att
vid valet här i höst utskyldsstrecket vore infördt. I sådant fall
skulle enligt Kongl. Maj:ts förslag den, som vid utgången af någotdera
af åren 1900 eller 1901 häftat för oguldna utskylder till
staten eller kommunen, anses utesluten från valrätt. Utskottets
förslag går ut derpå, att den, som vid utgången af någotdera af
samma två år icke erlagt de utskylder till staten eller kommun,
hvilka rätteligen bort under det året erläggas, skulle hafva förlorat
sin rätt att deltaga i valet 1902. Häftade han deremot
för något af åren före 1900, så finge lian betala detta hvilken tid
som helst före valet. Enligt min reservation skulle detsamma
gälla, dock med inskränkning till det sista året eller 1901.

Jag har alltså icke kunnat alldeles slita mig lös ifrån det der
s. k. utskyldsstrecket. Och nog är det märkvärdigt, om man skulle
kunna med skäl säga, att det vore nödvändigt, att en person

Lördagen den 16 Maj.

31 N:o 53.

skulle år 1902 ha rösträtt, äfven om han vid 1901 års utgång Ang.valrätten
icke blifvit så pass ordentlig, att han betalat de utskylder, som jl11 Andra
han skulle erlägga det året. Jag tycker, att detta hör till det *
allra minsta, vi kunna begära. Och man hyser sannerligen om '' 01 s''
valmanskåren ett mycket dåligt omdöme, om man tror, att valmännen
åro sådana, att man har anledning att frukta, att det
skulle inverka på valen, om man fordrade så pass stor ordentlighet
af dem.

Hvad beträffar cencusstrecket, se herrarne i konstitutionsutskottets
förslag, att det är bestämdt dels såsom eganderätt till
fastighet, dels såsom arrende, dels såsom inkomst af arbete. Utskottet
har blifvit mycket klandradt för detta. Men jag ber herrarne
läsa sid. 87 i betänkandet. Der förekommer referat af samlingspartiets
motion, hvari det heter, att då den politiska rösträtten
är baserad på den kommunala, så fordras, förutom att vara mantalsskrifven
inom kommunen, Ȋfven att ega, arrendera eller med
stadgad åborätt innehafva fastighet till minst 100 kronors taxeringsvärde
eller att vara uppskattad till en årsinkomst af minst 500
kronor. Detta innebär med andra ord, att den kommunalt röstberättigade
skall ega fast bostad och en ekonomisk ställning, som
föga kan sägas höja sig öfver existensminimum.»

Såsom herrarne behagade observera, är det en fasligt liten
skilnad mellan detta och hvad utskottet föreslagit. Detsamma
innehåller Kongl. Maj:ts förslag också.

Det torde tillåtas mig att i detta sammanhang påminna herrarne
om, hvad som förut har varit den liberala samlingens tecken här
i kammaren. 1891 antog kammaren med 110 ja mot 88 nej ett
så lydande förslag: »Valrätt tillkommer inom den kommun, derhän
bosatt är, en hvari kommunens allmänna angelägenheter röstberättigad
man, hvilken antingen eger eller med stadgad åborätt
innehafver fast egendom på landet eller i stad till ett taxeringsvärde
af minst femhundra riksdaler eller eger på annans mark
belägen byggnad till nämnda taxeringsvärde eller för lifstid eller
för minst 5 år arrenderar eller under minst 5 år näst före valet
arrenderat och fortfarande arrenderar jordbruksfastighet till
taxeringsvärde, ej understigande tre tusen riksdaler, eller ock
erlägger till staten bevillning för en till minst femhundra riksdaler
uppskattad årlig inkomst».

Detta, eller ungefär detsamma, antogs af Andra Kammaren
år 1892 med 184 ja mot 79 nej, år 1893 med 117 röster mot 71
samt 1894 med 109 röster mot 90.

Sedermera afslogs visserligen samma förslag af kammaren,
men det var helt andra skid, som då inverkade på beslutet.

Sådant var det, som dä ansågs vara den liberala samlingens
tecken. Och när man nu i utskottets betänkande gått vida längre
i liberal rigtning, så att man sänkt den första siffran från 500
till 300 och den andra från 3,000 till 000, så är man naturligtvis

N:o 53. 32

Lördagen den 16 Maj.

Ang. valrätten en motståndare till rösträttens utsträckning! Jag kan icke precis
Kammaren. ?nna> att detta. är åtminstone konseqvent politik, om jag också
(Torts i '' 0 kan neka till, att det är politik.

Hvad angår jordtorparne, har konstitutionsutskottet tast uppmärksamheten
på nödvändigheten af en lagändring i den retning,
att deras torp må taxeras för sig, så att de kunna skatta för dem
och sålunda få kommunal rösträtt. Precis detsamma har det liberala
samlingspartiet också sagt, och Kongl. Maj:t har uttalat sig
i samma rigtning.

Den skarpaste striden har här galt, enligt hvad jag kan
finna, den ställning, som köpingar och municipalsamhällen skulle
intaga enligt utskottets förslag. Om Andra Kammaren vore en
ren folkmängds-representation, då vore ju utskottets förslag något
onaturligt. Men nu är, som herrarne veta, Andra Kammaren en
blandad folkmängds- och intresserepresentation. Och då tycker
jag för min del, att rättvisan fordrar det erkännande, att köpingar
och municipalsamhällen i intressehänseende stå närmare städerna,
än de stå landsbygden.

Det var en talare här, som antydde, att enligt utskottets förslag
skulle man få mycket besynnerliga valkretsar. Men verkliga
förhållandet är, att man skulle få mycket mindre besynnerliga
valkretsar än nu. Eller hvad säga herrarne om en sådan valkrets
som Södertelje—Norrteije—Östhammar—Öregrund—Sigtuna
—Vaxholm eller Kristinehamn—Filipstad—Ask ersund? Derigenom
att köpingar komme att hänföras till de närmast liggande städerna,
skulle således stadsvalkretsarna blifva mycket mindre vidunderliga,
än hvad de nu äro.

Nu har här sagts, att man måste tänka på Första Kammarens
ställning. Emot det jordbruksintresse, som den representerar,
måste stadsintresset i Andra Kammaren ha en så öfvervägande
ställning, som det har. Jag vill då upplysa herrarne om,
att af Första Kammarens 150 medlemmar mer än 80 äro stadsbor.

Man har vidare sagt, att om det blir allmän rösträtt, ja, då
kan det vara skäl att tänka på att ändra den ställning, som städerna
för närvarande intaga i representationshänseende. Men jag
kan icke begripa, att det förefinnes någon större rätt för dem nu,
än om rösträtten utsträckes och blir allmän. I denna del finnes
det enligt min tanke icke någon möjlighet att undkomma det berättigade
i herr Pehr Pehrsons förslag och friherre von Knorrings
motion. Ingen har heller här bestridt det. Och jag vill
säga herrarne, att så mycket har jag lärt af att sitta i utskottet,
att det denna riksdag är sista gången, som det i sammanhang
med en rösträttsreform kan blifva tal om, att städerna skola behålla
SO platser i denna kammare. Det var redan inom utskottet
kommet derhän, att man hade så när besluta att sätta ned antalet
till 70. Och det var allenast den omständigheten, att man
från motsatta sidan gick in på, att köpingar och municipalsamhäl -

Lördagen den 16 Maj. 33 N:o 53.

len lädes till städerna, som gjorde, att denna siffra åter ändrades Ant;, valrätten
till 80. Aro lierrarne ifrån städerna med om en sådan utjemning, Andra
ja. då må det så vara. Men jag anser, att rättvisan fordrar det Ka™niarenerkännande,
som jag nu gjort, och rättvis bör man vara, äfven llorts)
om man är representant från en stad.

Man talar här om, att landtmännen äro så rädda om sin
maktställning. Ja, jag undrar hvad städerna egentligen äro. Så
snart det varder fråga om att vidtaga någon åtgärd, som på något
sätt synes egnad att inskränka städernas maktställning, huru
låter det då? Herrarne veta det.

Det stod härom dagen i en tidning en liten bit med öfverskrift,
»huru förslaget skulle komma att verka», och der kom man
till det resultat, icke att det skulle blifva »bättre» eller »sämre»,

»rättvisare» eller »orättvisare», utan att t. ex. i Stockholm antalet
representanter skulle minskas från 22 till 19, således en
minskning af 3 platser, att Göteborg, Malmö och Gefle skulle
mista hvar sin riksdagsman 0. s. v. Ja, det är så: det är maktställningen,
som i sjelfva verket ligger under äfven här vid lag.

Alla parter äro rädda om den makt de ega.

Jag vill icke i denna punkt ha något ändradt, jag ville att
vi skulle förbli vid det, som nu är, och jag satte mig derför inom
utskottet energiskt emot att nedsätta detta 80-tal till 70. Men
herrarne må veta, att, om vi stadsbor äro för oresonliga, går det
vår bön och vår protest förutan så, att städerna förlora sin nuvarande
rätt att ha 80 platser och kanske dertill få taga med köpingar
och municipalsamhällen - hvarmed jag dock icke vill hafva sagdt,
att jag tror, att dessa samhällen äro så fasligt farliga.

Såsom herrarne se af den kongl. propositionen, skulle, om
det vore lika rösträtt mellan land och stad, städerna i denna
kammare hafva 49 platser, och, om man räknar bort de valmän,
som icke betalat sina utskylder, skulle städerna blott ha 45 platser.
Om nu köpingar och municipalsamhällen med en befolkning
af öfver 1,000 lades till stadsvalkretsarna, skulle dessa få 55 platser.
Nu ha de 80.

Jag kan alltså icke vara med om de beskyllningar, man utslungat
mot landtmännen för otillbörlig maktlystnad. Vi få vara
erkänsamma för den ställning, vi såsom städernas representanter
hafva, och jag anser, att det bästa medlet och den säkraste vägen
att befästa denna ställning är att vara resonlig gent emot landsbygdens
representanter och deras anspråk på representationsrätt. Ty,
såsom jag sagt, herrarne kunna vara förvissade om, att det är sista
gången det blir tal om SO platser för städernas representanter här i
kammaren. Och min tro är, att kammaren skulle göra klokt, om
kammaren antoge konstitutionsutskottets förslag. De enskilda önskningar
i särskilda punkter, som den ene eller den andre kunde
ha, finge sedan blifva föremål för motioner och granskning. Men
rifver man nu sönder alltihop, då står man på den punkt, man
Andra Kammarens Prof. 1902. N:o 53. 3

N:o 53. 34

Lördagen den 16 Maj.

Ang. valrätten står, och kommer icke ur fläcken. Genom att antaga konstitutionshll
Andra utskottets förslag, kommer man så långt framåt, att valmanskåren,

ammaren. gom sa„(p. ökas med 62 procent, hvilket icke alls är någon
(Forts.) » i r

småsak.

När jag säger detta, skall jag dock be att få upprepa, hvad
jag redan från början sade, att jag visst icke är ense med konstitutionsutskottet
i hela dess motivering och alla dess förslag,
fastän jag låtit praktiska hänsyn bestämma mig.

Hvad jag anser vid en mera radikal reform vara alldeles nödvändigt,
det är, att den politiska rösträtten absolut skiljes från
den kommunala. Att det är nödvändigt, att grunderna för den
politiska rösträtten äro bestämda i grundlag, är också framhållet
i den kongl. propositionen, då den velat gifva grundlags helgd
åt kommunallagen i fråga om rösträtten. Jag har framhållit detta
för kammaren 1899 och 1900. Man invänder, att man då öfvergifver
»den historiska grunden». Ja, det afskräcker mig alldeles
icke. Man öfvergifver den historiska grunden också, då man lösgör
den politiska rösträtten ifrån bevillningsforordningen. De ha
varit sammanbundna, jag vet icke huru länge, och likväl äro både
Kongl. Maj:t och samlingspartiet nu öfverens om att skilja dem åt.
Jag vill tillägga, att jag icke ser någon fara i att göra den politiska
rösträtten lös äfven från kommunallagarna.

Huru sväfvande samlingspartiets förslag är i denna punkt,
det kan man se af dess motion n:o 188, der det säges: »Då man
icke torde böra öfvergifva den nu rådande princip, att för kommunal
rösträtt förutsättes kommunal skattskyldighet, hafva vi förestält
oss, att den här ofvan omordade likställigheten kunde ernås
t. ex. genom att föreskrifva skyldighet för dem, som eljest på
grund af nu gällande stadganden om det bevillningsfria afdraget
eller annan liknande framtida skattelagstiftning, skulle blifva fria
från kommunalskatt, att erlägga ett, om än aldrig så obetydligt
bidrag till kommunens allmänna utgifter». Man må märka, att
denna motion är åberopad i partiets rösträttsmotion såsom en af
de vigtigaste vilkoren för denna, och då hvital- den likväl på så
vacklande grund som det, att man »föreställer sig» någonting.
Hvad denna föreställning innebär, och hvart den kan leda, det
få vi se, när lagutskottet kommer med sitt betänkande. Detta
har ännu icke kommit på kammarens bord.

Om en person icke har kommunal skattskyldighet, så är det
naturligt, att han icke heller har kommunal rösträtt. Men äfven
en sådan har skyldigheter mot staten: först en skattskyldighet,
som är ganska tung genom de indirekta skatterna, för det andra
den militära värnpligten. Jag anser derför, att det bör medgifvas
honom politisk rösträtt, oberoende deraf att han saknar
den kommunala. Om han derjemte betalar t. ex. 50 öre eller,
såsom det står i samlingspartiets motion n:o 188 »ett om än aldrig
så obetydligt bidrag», kanske 10 eller 25 öre, direkt till kommunens

Lördagen den 16 Maj.

35 N:o 53.

utgifter eller icke, så kan det, så vidt jag förstår, icke hafva någon Ang. valrätten
betydelse alls för hans qvalifikation såsom innehafvare af politisk
rösträtt. Han har de väsentliga skyldigheterna mot staten alldeles a™m(*rt’noberoende
af sina skyldigheter mot kommunen. ^ 01 s''

Dessa mina åsigter hafva dock, såsom jag redan uttalat, icke
hindrat mig att gå in på utskottets förslag för att åstadkomma
något, som kan åstadkommas. Och jag må säga: konstitutionsutskottets
förslag är icke så löst hoptimradt, som en af dess ledamöter
sade — kanske med anledning af hvad som stått i en
skämttidning, der ett kålhufvud var afritadt, och derunder stod:

»lapp på lapp och ingen söm». Det är icke så i alla fall. Det
går nog an att säga: »det är illa hopklistradt, det är löst hoptimradt,
det är det och det», men sätt dit yxan och timra bättre,
så får man se, hvad der vill bli utaf.

Herr von Friesen säger i slutet af sin och samlingspartiets
motion: »Skulle denna grundval af Riksdagen förkastas och de
här framstälda moderata reformyrkandena afslås, torde frågan
hafva inträdt i ett sådant skede, att det bör tagas i allvarligt
öfvervägande, huruvida icke för vårt lands framtida konstitutionella
utveckling nya grundvalar må uppsökas».

Ja, jag är af samma tanke. Det måste bli nya grundvalar,
och jag tror. att bland dessa grundvalar måste finnas den, att
den politiska rösträtten absolut skiljes från den kommunala. Den
kommunala rösträtten måste kunna ändras genom ett en gång
fattadt beslut af konung och Riksdag, men grundvalen för den
politiska rösträtten må icke kunna ändras annat än i den ordning,
som stadgas om grundlags stiftande. Det är min åsigt.

Nu kan man invända: »det är ju för närvarande på det viset
ändå, att den politiska rösträtten kan ändras genom ändring af
kommunallagen, ja till och med genom en gemensam votering,
om det kniper». Ja, det är så, och jag finner det ganska märkvärdigt
att se, hurusom samlingspartiets motion i sak återgifver
nästan allt, hvad jag under föregående riksdagar framhållit i detta
hänseende mot partiets då framlagda förslag. Men det är en sak,
att man icke för tillfället kan komma ifrån, hvad som redan är
lag, och en helt annan sak, att man, när man skall omgestalta
representationsrätten, vill stå qvar på den punkt, på hvilken man
nu står, men från hvilken man bör och måste komma lös för att
få rigtig ordning och reson i det politiska lifvet.

Af dessa skäl, herr talman, skall jag anhålla, att kammaren
måtte bifalla konstitutionsutskottets förslag.

Herr Wavrinsky: Jag har uppkallats af det anförande,

som vi i går lyssnade till från den ärade representanten på skånebänken,
herr Hans Andersson i Nöbbelöf, och jag har fått ytterligare
anledning att yttra mig på grund af det »brandtal» som

N o 53. 36

Lördagen den 16 Maj.

till Andra
Kammaren.
(Forts.)

Aw). valrätten nyss hölls af herr justitieministern, äfvensom af hvad som ytt"
ra(jes frän geflebänken.

Herr Hans Andersson i Nöbbelöf vände sig synnerligast mot
arbetarne, syntes det mig, specielt med anledning deraf, att så
många af dem icke betala sina kontributioner. Ja, i likhet med
honom beklagar jag, att så är förhållandet, och då jag har tillfälle
att i arbetarekretsar tala i dessa ämnen, försummar jag icke
att framhålla denna sak för dem. Men jag har också anledning
att nu här yttra några ord för att bringa kammarens ledamöter
till bättre förståelse af denna omständighet. En arbetare, som
har 800, 1,000, ja, låt oss säga 1,200 kronors inkomst och bor
här i Stockholm, får, om han har familj, betala ungefär hälften
af sin inkomst, 4- å 500 kronor, i hyra för en lägenhet, och han
har sannerligen, om han vill med omsorg fostra sina barn och
dessutom i någon mån bidraga till utvecklingen af den fackföreningsverksamhet,
han tillhör, icke ringa bördor lagda på sina
skuldror. För honom är 5, 10 kronor i skatt icke en ringa penning.
Men dertill kommer också, att många af dessa arbetare
äro saison-arbetare, som icke hafva arbete annat än under viss
tid af året, och som då visserligen förtjena ganska mycket, men
ännu icke synas hafva vunnit den sparsamhetskänsla och förmåga
att taga vara på sig, som det verkligen vore önskvärdt, att de
hade. Men en sådan förmåga sakna icke blott många arbetare,
utan äfven många andra och det torde derför icke uteslutande
höra läggas dem till last. Det är kanske snarare en nationalodygd,
som de dela med andra klasser. Men dertill kommer, att
arbetarne se på de stora indirekta skatter, som de erlägga till
staten, och derför icke göra sig så mycket samvete, om de icke
anstränga sig till det yttersta för att betala den direkta skatten.
Jag har velat nämna detta för att förklara förhållandena. I
synnerhet träffa dessa omständigheter de minst bemedlade arbetare,
derför att de icke äro i tillfälle att köpa sina förnödenheter
i parti, utan endast i minut och oftast på kredit; derför bli
lefnadskostnaderna för dem i proportion mycket dyrare än för

andra.

Herr Hans Andersson vände sig också mot arbetareledningen,
särskildt mot det uppträdande på kommando — om jag fattade
honom rätt -—, hvarpå arbetarne för närvarande gifva prof.
Denna protest mot att handla på kommando hafva vi hört förut,
med ännu mera eftertryck från detta håll; talaren vann då mycket
pris, och jag instämde deri. Det kan ju vara bra att varna
också arbetarne mot dylikt. Men detta tal torde i allmänhet
kunna rigtas mot många andra och, som sagdt, icke minst mot
oss ledamöter af denna kammare. Huru ofta få icke vi inom
partierna rösta och handla på kommando. Jag har mången gång
med mycken motvilja gått till valurnan med en valsedel, mot
hvilken jag för min enskilda del haft åtskilligt att invända, men

Lördagen den 16 Maj.

37 N:o 53.

med hvilken jag dock röstat, bunden af partiets band, och jag Ang. valrätten
antager, att så är det äfven inom andra partier i kammaren. Jag Andra
liar härvid anledning erinra mig något, som passerade för några rp , ,
dagar sedan och träffade mig särskildt. Jag hade inom Riks- ^ ''

dagen, såsom herrarne veta, väckt motion derom, att bokföringspligten
skulle utsträckas till stora industriella rörelser, som för
närvarande icke äro underkastade denna pligt. Samma yrkande
gjorde jag i fjol. Det antogs då enhälligt, utan votering, i denna
kammare. Yrkandet återkom i år, vann i denna del lagutskottets
gillande och bifölls af Första Kammaren enhälligt. Men när förslaget
förekom till behandling i Andra Kammaren, reste sig den
mägtige höfdingen på vestgötabänken och talade deremot, utan
att jag egentligen vet — ens sedan jag läst protokollet — hvad
han hade att invända deremot. Han rigtade misstankar mot
förslaget såsom möjligen oförenligt med jordbrukarnes intressen;
med honom instämde flere, och inom kort var saken utagerad.

En af de talare, som nu anade oråd och begärde ordet, var herr
Jansson i Krakerud. Af hans anförande finner jag, att icke heller
han hade något egentligt skäl för afslagsyrkandet. Då han från
valurnan passerade denna plats, öfverraskade jag honom med en
fråga om anledningen till hans nämnda yrkande och fick då —
troligen emedan han blef öfverraskad — det upprigtiga svaret:

»jag hade icke läst lagutskottets utlåtande och visste icke hvad
saken egentligen gälde.» Är detta icke — med förlof sagdt —
att rösta på kommando? Jo, såvidt jag kan se! Det är dock
icke så underligt, detta, och jag rigtar icke någon dylik förebråelse
specielt mot landtmannapartiet, ty sådant inträffar för
visso på alla håll, der man är angelägen om disciplin för att
vinna ett visst mål — der det fordras sammanhållning. Och
många få underkasta sig detta kommando. Man får då icke
räkna särskildt arbetarne detta till last.

Man förebrår arbetarne, att de nu handla och marschera
upp under socialistisk ledning. Javäl! Men hvarför göra de det?

Jag har bemödat mig att söka förstå dessa arbetarerörelser och
hvarför i dem mycket händer, med hvilket jag kan sympatisera,
och mycket, hvarmed jag icke kan sympatisera. Hvarför gå de
nu under socialistisk ledning? Jo, derför att socialisterna förstått
att uppamma skicklige och kraftige ledare, som arbetareskarorna
behöft; i brist på andras hjelp och ledning hafva de fått vara
tacksamma för den ledning, som erbjudits dem. Hvarför hafva
vi nu icke utsatt oss för mödan och ansvaret att gripa in i arbetarnes
intressent för att söka bringa dem på bättre tankar?

Skola vi endast stå utanför och bara bedöma och kritisera, när
vi ingenting gjort för att förekomma hvad som nu sker. Det
förbjuder mig mitt samvete. Jag kan beklaga, att så är förhållandet,
men vi måste lägga ansvaret på flere händer och i hufvudsak
på andra än arbetarnes egna.

N:o 53.

Lördagen den 16 Maj.

Ang. valrätten
till Andra
Kammaren.
(Forts.)

3 8

Man fruktar så mycket socialismens röda spöke. Jag bekänner
ärligt: »Jag fruktar det icke.» Denna socialism står såsom
all både intelligent och materiel rörelse under utvecklingens
lag. Den uppträdde först med yrkande på kapitalets delning,
men den tiden var kort. Sedan var det den socialistiska statens
aflägsna problem, som man diskuterade, och som man sökte genomföra.
Äfven den tiden har förlupit. Socialisterna hafva lärt
att lämpa sig efter omständigheterna. Nu behandla de och debattera
aktuella frågor. De missgrepp, som de göra, hämna sig
sjelfva, och de motstånd de röna vänder dem så småningom på
bättre banor och förer dem under tidernas lopp i allt sundare
och sundare rigtning. Derför fruktar jag icke denna rörelse.
Nu menar man, att dessa arbetareskaror uteslutande bestå af
socialister och radikaler. Herr talman, hela min verksamma tid
har jag hufvudsakligen egnat åt att lära mig förstå småfolket
och att understödja dess berättigade intressen, och jag tror mig
derför ega någon rätt att tala om arbetarnes förhållanden. Jagpåstår,
att det bland arbetarne finnes många liberala, moderata,
till och med konservativa element. Jag tillhör sedan 20 år en stor
förening, hufvudsakligen bestående af arbetare, som räknar ungefär
100,000 medlemmar. Att det inom denna förening finnes
äfven socialistiska element är jag villig att medgifva likasom äfven,
att på somliga platser dessa framträda starkt. Men bland
dem finnes äfven en stor konservativ fraktion. På de årsmöten,
dit de olika underafdelningarna inom föreningen skicka sina ombud,
behandlas föreliggande frågor med en omsorg och försigtighet,
som enligt min åsigt skulle väcka herrarnes förvåning,
om herrarne komme att åhöra desamma. Denna förening har
sin konstitution, som den sjelf antagit, och det har slagit mig med
häpnad att se, huru fästa de äro vid densamma, hur de vakta den.
Ett förslag om ändring i någon af dess paragrafer mötes i allmänhet
af lika stort motstånd som inom svenska Riksdagen ett
föi-slag att ändra grundlagen. Om jag vädjar till herr Branting,
så skall han säga, att han och socialisterna i öfrigt räkna denna
förening — goodtemplarorden — såsom ett moderat, för att icke
säga konservativt element i arbetarrörelsen. I den mån arbetarrörelsen
tränger fram, vinner sina syften och lär känna sitt ansvar,
ändrar den karakter. Men här gäller att visa denna rörelse
förtroende för att vinna dess förtroende. Man skall då också
finna, att man kan lita på den. Men ställer man sig utanför den
och bygger dammar mot dess sträfvanden, så eggar man den
helt enkelt. Och det långvariga motstånd, som rösträttssträfvandena
rönt, har varit egnadt att sluta arbetarne så kraftigt
tillsammans och har gjort, att deras röst nu måhända ljuder sträfvare
och hårdare än den eljest skulle gjort. Herrarne finna, att
jag i denna rörelse söker att visa de försonande dragen och att
väcka förståelse för den. Och jag har härvid icke ställt mig

39 N o 53.

Lördagen den 16 Maj.

uteslutande på hvarken den ena eller andra sidan, ehuru det är Ang. valrätten
klart, att mina sympatier ligga på deras sida, som arbeta för iiamma ™n
denna rörelses fortsatta utveckling. Jag ser icke i den röda fanan ^orts ,
revolutionens märke. Jag menar, att den röda fanan visserligen
minner om blod, som runnit under arbetarerörelsens förnedringstillstånd;
men nu reses hon som ett tecken att arbetaren genom
sjelfhjelp och sjelfbeherskning förstår att höja sig och genom
egna resurser skaffa sig medborgarskap i samhället. Jag har
förtroende till henne, och jag ser i henne frihetens tecken, icke
den »frihet», som här tecknats någon gång, utan den verkliga
frihet, som bjuder aktning och som afser allas gemensamma bästa
och fosterlandets väl. Skulle vi icke med sympati helsa en sådan
rörelse, hvilken fosterlandet snarare bör vara tacksam mot än
möta med hån och förakt. Ett handslag åt arbetaren — ej en
penning bara — det är den bästa politik, jag pröfvat, och som
jag ville uppmana svenska Riksdagen att begagna.

Här har i dag citerats skalder, och det må väl då också
tillåtas mig att citera några rader af den ungdomsfriske, ungdomen
och dess framtid så hängifne upsalaskalden, professor
Frithiof Holmgren, väl värda att beakta:

»Endast dårar ne bygga bommar af is om vårarne.»

Vårsolen bryter nu fram, vårfloden kommer. Låtom oss icke
dämma upp för dessa strömningar utan öppna väg för dem, och
vi skola se, att, om det icke sättes hårdt mot hardt, denna rörelse
under samförstånd och god ledning kommer att utveckla sig i en
god rigtning.

Jag har begärt ordet för att framhålla det berättigade i arbetarerörelsen.
Den har så många gånger, och stundom med
rätta, skarpt kritiserats, att pligten synes mig kräfva, att några
ord här också sades till dess försvar af en utomstående och ändock
intresserad.

Hvad de föreliggande rösträttsförslagen vidkomma, så vill
jag skänka min röst till det längst gående bland dem,^ till det,
som i vidsträcktaste mån lemnar tillträde till rösträtt åt de nu
rösträttslöse och hvilket kan vinna båda kamrarnes bifall med
utsigt till varaktigt bestånd. Jag vill att den nya ordningen
skall byggas på bred. solid grund, och de garantier, man fordrar,
få icke ha någon skymt af småsinne. Jag vill tillägga, att jag
icke, så länge vi stå på det kommunala streckets grund, finner
något skäl, hvarför vi från denna rätt skulle utesluta de kommunalt
röstberättigade kvinnorna. Och jag har varmt intresse
för de idéer med afseende på qvinnans politiska rösträtt, som af
herr Lindhagen uttalats i hans motion. Konstitutionsutskottets
vice ordförande sade många skämtsamma ord om den saken, och
många skulle nog vara färdiga att deri instämma med honom.

Men »skrattar bäst, som skrattar sist.» Han sade, att qvinnans

N:o 53. 40

Lördagen den 16 Maj.

^lå^Andra''1 vore uppfostra de blifvande politiska männen. Men

Kammaren. „fu s,.°. , de: kunna fylla denna uppgift, om de utestängas från
(Forts.) allt politiskt intresse, allt inflytande på det politiska lifvet. Det
äi lör att qvinnorna skola kunna gifva en sådan uppfostran som
jag vill, att de må erhålla politisk rösträtt.

I en sak är jag fullt ense med landtmännen nemligen i
fragan om likställighet i rösträttsafseende mellan stad och land,
som jag anser bör genomföras med det snaraste. Ja, jag skulle
kunna vara med om att gå sådana önskningar till mötes äfven
vid en mindre utsträckning af rösträtten, om jag i öfrigt kunde
vara viss om att utvecklingen ginge i rätt rigtning. Den strid,
som utkämpas mellan stad och land är så onaturlig som den
gerna kan vara. Det sades af herr Dahn i går — och han pointeiade
det på ett nära nog krasst sätt — att denna strid är natimlig
och nödvändig. Men deremot protesterar jag. Den är
icke nödvändig.

Man har sagt, att vårt land måhända hotas af politiska faror
och man ha,r för ett gemensamt fosterländskt intresse påkallat
en sammanslutning kring det svenska banéret, hvarvid man lagt
tunga bördor i synnerhet på dem, som hafva minsta förmågan
att bära dem. Men skola vi då från politiska rättigheter utesluta
dessa värnpligtige, som utbilda sig för att försvara vårt land,
skola vi utesluta qvinnorna, som fostra och sätta sitt lif på spel
tör att gifva landet dessa försvarare?

Man kan säga, att sådana syften äro allt för ideala. Jag
rf11 /.V1S? fya11 erkänna detta. Men jag ryggar icke tillbaka för
idealet, derför att jag icke kan nå det med en gång. Jag vill
hafva det som en ledstjerna och jag är tacksam för hvarje steg.
som lör mig mot detta mål. Detta är min idealism.

.. dag skall icke vidare gå in på en kritik af det föreliggande
föi slaget. Det har redan gjorts af andra i de vigtigaste delarne.
p^kt a endast anhålla att få yrka afslag på den föredragna

Sedan herr vice talmannen nu öfvertagit ledningen af kammarens
förhandlingar, lemnades ordet till

,.. Grefve Hamilton, som anförde: Herr talman, mina herrar!
Mina asigter i denna fråga kunna sägas vara uttryckta i ett uttalande
från den valkrets, jag har äran representera, af följande
lydelse: »Arbetsklassens anspråk på ökadt politiskt inflytande är rättvist
och bör uppfyllas så fort som möjligt, men det är angeläget, att
det ej tillgodoses på bekostnad af andra klassers berättigade intressen.
» I hvad mån kunna de nu föreliggande förslagen anses
motsvara de kraf, som här äro framstälda? Arbetarklassens politiska
inflytande blir väsentligen ökadt, men icke i den grad, att
man kan anse, att denna klass kommer att känna sig tillfreds -

Lördagen den 16 Maj.

41 N:o 53.

stälö. Om en reform bygges på något af dessa förslag, kommer Ant], valrätten
man icke långt. Man kan icke antaga, att agitationen derigenom it11 Andm
skulle upphöra; den komnie tvärtom nog att fortgå med ökad Aai"mcirenstylta.
A andra sidan skulle andra klasser inom samhället be- ( °rtS''

röfvas ett politiskt inflytande, som de redan nu hafva svårt att

behålla. Men om valmännens antal komme att ökas genom en

rösträttsförändring utan garantier, så blir kampen hopplös. Men
ett sådant offer bör icke fordras af ett parti, om hvilket man kan
säga, att det beredt landet skydd och en lugn och storartad utveckling.
Ett sådant offer bör icke bringas om det icke kan
visas, att det är nödvändigt för att bereda rättvisa åt arbetareklassen.

Med hvad jag här anfört vill jag ansluta mig till det skrifvelseförslag,
som framhåller nödvändigheten af utredning angående
införandet af allmän rösträtt med garantier.

Herr Lindblad: Herr talman, mina herrar! I likhet med

en ärad talare här midt emot, som i går middag yttrade sig i
denna fråga, skulle äfven jag mycket gerna velat instämma i det
förslag, som väckts af herr Pehr Pehrson i Törneryd. Men jagkan
nu icke göra detta af skäl, som jag strax skall anföra.

Jag vill först bringa i kammarens minne ett yttrande, som
fäldes i denna kammare för tre år sedan en majdag. Jag skall
be att få uppläsa ett par punkter af detta yttrande: »Skall Andra
Kammaren göra detta, då röstar den i dag för herr von Friesens
förslag ty då skulle den derigenom uttala ett löfte om att den
ändå skall komma att vilja göra något för att bringa rösträttsfrågan
ur det lägervall och det dödvatten, hvari den för närvarande
befinner sig. På det sättet skulle förtroende kunna komma
till stånd och vägen till öfverenskommelse i denna sak icke vara
stängd. Ty Andra Kammaren skulle derigenom hafva visat, att
den har blicken öppen för våra kraf, och vi hade då kommit ett
godt stycke på väg, och längre fram blefve vi nog sedan sams
om fortsättningen.» De herrar, som voro närvarande vid detta
tillfälle minnas helt säkert, hvilken sensation detta yttrande framkallade.
Men i dag skulle jag vilja fråga den talare, som fälde
yttrandet, om vi, derest det föreliggande förelaget blefve antaget,
skulle vidare behöfva tala om någon »fortsättning». Vi hörde visserligen
i går olika meningar uttalas om förslagets verkningar af
talare på blekingebänken och nämnde talare. Talaren på blekingebänken
sade, att hvad man än må säga om verkningarna af det
föreliggande föreslaget, så vore det säkert att ett sådant steg vore
vida större än det återstående steget mellan kommunalstrecket
och den allmänna rösträtten, som vi sedan kanske tvingas att
taga. Talaren på stockholmsbänken hade en motsatt uppfattning,
men jag tror dock, att herr Branting i sitt hjerta skall erkänna,
att det steget är ofantligt litet.

N:o 53. 42

Lördagen den 16 Maj.

Ang. valrätten
till Andra
Kammaren.
(Forts.)

Den förste talaren på stockholmsbänken som hade ordet i
denna debatt, herr von Friesen, har med skärpa kritiserat den
lydelse af 14 §, som här föreslås och hvarigenom man skulle
lemna fritt spelrum åt de myndigheter, som hafva att tillämpa
bevillningsförordningen. Han kritiserade paragrafen med hänsyn
dertill, att många, som borde vara röstberättigade, kunde på denna
väg utestängas. Men, mina herrar, det är lika lätt att kritisera
bestämmelsen ur den synpunkten, att det är ofantligt lätt att dermed
skapa röstberättigade, ja så lätt, att jag vill till eder alla
hemställa, om vi icke nu stå i begrepp att införa den allmänna
rösträtten genom en bakport.

Huru bevillningsförordningen vid taxeringen tillämpas på alla
ställen i vårt land. derom har jag icke kännedom, men hur den
kan och hör tillämpas, det vill jag nämna, och det känner nog
litet hvar. Jag vill taga ett exempel från Stockholm. Om en arbetare
här är upptaxerad till inkomst af arbete till ett belopp af
660 kr. så skall hans beskattningsbara inkomst i taxeringslängden
upptagas till 10 kronor. Detta medför 10 öres skatt till staten, och
hur stor kommunalskatten blir, kunna ju herrarne lätt räkna ut.
Häremot invänder man nu, att detta icke gäller förhållandena på
landsbygden, der det bevillningsfria afdraget är endast 450 kronor.
Då vill jag svara, det är just en skön rättvisa man skipar i förhållandet
mellan stad och land. T Stockholm och åtskilliga andra
städer kan man bli kommunalt röstberättigad och efter det nu
föreliggande förslaget äfven politiskt genom att betala 10 öres
bevillning, — ja, man skulle enligt förordningen kunna gå ned ända
till ett öres bevillning — men på landet fordras, att man skall
betala minst 50 öres bevillning. Och, mina herrar, vi kunna äfven
tänka oss, att det nuvarande existensminimum icke får qvarstå.
År 1883 blef det höjdt från 300 kronor till 450 kronor, som vi nu ha.
Jag kan nu icke direkt minnas anledningen härtill, men vi hade
eu kort tid förut haft en period, under hvilken embetsmännens
löner ökades. Nu ha herrarne två gånger (sista gången äfven
för i år) beviljat dyrtidstillägg åt statens tjensteman. Hvad är
då naturligare, än att existensminimum äfven på landsbygden blir
höjdt till 500 kronor. Jag vill påpeka, att det hehöfves endast
en liten pressnotis, som idkeligen upprepas i tidningarna; det
står blott rubriken: >Efterblifvet taxeringsdistrikt», och det skall
icke dröja länge, förrän existensminimum i hela landet höjts till
500 kr. Och då är ju skattskyldigheten såsom vilkor för rösträtten
knappast längre att tala om. Den skulle ju bli 10 öre eller
något sådant. Vilja nu inte arbetarne betala denna 10-öring med
tillägg af kommunalskatten, som vi kunna antaga i medeltal utgöra
5 gånger bevillningen, ja då kunna ju de lägst taxerade vända sig
till herr Branting; kanske han finner någon utväg att sörja äfven
för den saken. Vi veta ju hvad man kan åstadkomma genom
agitation.

Lördagen den 16 Maj.

46 N.o 53.

Nu har man tvistat mycket om, huru denna reform skall verka, Ang. valrättm
och vi ha fått en statistisk utredning, som visar hur kommunalstrecket
och den kommunala rösträtten ställa sig. Men för att (Forts l
visa, att denna statistik icke är afgörande vill jag taga ett utdrag
ur en tidning — herrarna känna igen färgen, fastän tidningen nyligen
upphört att utkomma. Det gälde eu tidningsfejd emellan Aftonbladet
och Karlstadstidningen och de hade olika uppfattning om
huru strecket skulle verka. Aftonbladet säger:

»Och icke bör det vara svårt, om man ej afhålles derifrån af
starkare motiverade betänkligheter än de, som nu komma till synes
i tidningen. Dessa gå hufvudsakligen ut på, att ju dock af
landets 1,250,000 myndiga män 520.000 äfven efter »kommunalstreckets»
införande fortfarande skulle blifva i saknad af rösträtt.

»Är detta så säkert?,» må man väl fråga. Är det icke snarare
sannolikhet för, att ett mycket betydligt antal af dessa skola, sedan
en dylik rösträttsreform blifvit verklighet och sjelf deklaration blifva
genomförd, skynda att förskaffa sig politisk rösträtt genom
att anmäla sig till derför erforderlig beskattning.-»

Så talar Aftonbladet! — Professor Fahlbeck i Lund har också
utgifvit en afhandling i denna fråga, der han gör sina beräkningar,
och han kommer till den slutsatsen, att, med tillämpning af kommunalstrecket,
valmanskåren med säkerhet kommer att uppgå till
en million.

Hurudana förhållandena skulle bli på landet, derom gifver
den nyligen publicerade statistiska utredningen, en tydlig och klar
fingervisning. Den visar, att af landtvalkretsarne i icke mindre
än 105 antalet af de nytillkomna valmännen belöper sig ifrån 50
till 140 procent af den nuvarande valmanskåren. Det är sålunda blott
45 stycken af hela det nuvarande antalet landtvalkretsar, som
skulle" få en tillökning af mindre än 50 procent. Men, mine herrar,
detta har afseende endast å hvad som gälde år 1900, och vi veta
alla, att då fans ännu icke något speciel motiv, hvarför arbetarne
skulle vilja bli taxerade. Sänka vi deremot srecket, så att de bli
valberättigade vid 500 kronors i stället för vid 800 kronors
inkomst, sä tror jag, att vi böra bereda oss på, att man från
vissa håll sätter i gång en hejdlös agitation för att få fram taxeringen.

En annan betänklighet, som jag har mot det föreliggande
förslaget är den, att det skulle komma att på ett betänkligt sätt
minska antalet arbetsgivare i denna kammare. Man svarar mig
visserligen, att arbetsgifvarne hafva dock sin plats i Första Kammaren.
Men, mina herrar, se vi efter på yrkesuppgifterna, i katalogerna,
finna vi, att det är icke riktigt med den saken. _ Och
vare dermed huru som helst, så tror jag, att det är mycket vigtigt
att verkliga arbetsgifvare sitta i denna kammare. Här får man
nemligen in sådana, som utöfva yrket för sin utkomst, då de,
som sitta i Första Kammaren, kanske ofta nöja sig med det arbete,

N:o 53. 44

Lördagen den 16 Maj.

Ang. valrätten som ligger i att klippa kuponger. Jag har roat mig med att göra
Kammaren en ^en statistik öfver de nuvarande förhållandena inom reprer
'' sentationen, såvidt det gäller Andra Kammarens stadsrepresen°r
s'''' tanter och af dessa 80 kan jag icke få mer än på sin höjd sex

stycken, som verkligen egna sig åt produktiva näringar. Tager jag
med handlande och boktryckare till gruppen, så kommer jag upp
måhända till tolf stycken. Kan detta anses vara för mycket, och skulle
det icke vara olyckligt, om äfven dessa utestängdes. Jag är öfvertygad,
att våra landtmän hvarken vilja eller kunna här få samma
inflytande i framtiden, som de nu ha, men jag be eder, mine
herrar, att ändock icke utrota arbetsgifvareelementet ur denna
kammare, hvilket skulle blifva den naturliga följden af detta
förslag.

Äfven en annan fara kan man spåra som följd af en sådan utsträckning
af rösträtten. Vår grundlag har en paragraf, som säger :
»Riksdagsmännen kunna i utöfningen af sin befattning icke bindas
af andra föreskrifter än rikets grundlagar.» Vi känna alla,
att något imperativt mandat icke existerar i vårt land, men huru
det skulle komma att gå sedan, derom kan icke vara något tvifvel,
och det skulle vara en olycka för vårt land.

Jag har nu väckt motion om allmän rösträtt, då jag nämligen
ansett lämpligt att äfven en röst från landtmannapartiet höjdes till
förmån för denna, som i längden synes vara oundviklig. Jag tror
dock icke, att herr Branting skall lyckas lösa rösträttsfrågan efter
de resolutioner, som lättats ute vid Lilljans, och ej heller tror
jag, att vi böra allt för mycket fästa oss vid dessa resolutioner.
Skall frågan lösas inom Riksdagen, tror jag, att det fordras medverkan
af de sansade elementen inom såväl denna som medkammaren,
och sådan tror jag icke herr Branting kan åvägabringa
med sitt program, som lyder: allmän, lika och direkt rösträtt. Vi
hörde i går af konstitutionsutskottets ärade vice ordförande utvecklas,
huru den allmänna rösträtten praktiseras utomlands. Kunna
vi nu, mine hex-rar, inbilla oss, att vi med de förhållanden, som
hittills rådt i vårt land, skola kunna öfvergå till ett representationssätt,
som knappast någonstädes i ver Iden har sitt motstycke?
Jag tror, att vi hittills lefvat under lyckliga förhållanden, men
skola vi öfvergå till den angifna formen — allmän, lika och
direkt rösträtt — då blir säkerligen förhållandet annorlunda.
Utomlands finnas — som vi hörde i går — många olika sätt att
neutralisera verkningarna af och förhindi-a det massvälde, som
genom rösträttens så långt gående utvidgning annars måste blifva
följden. På sina håll har regeringen i sin makt att genom omändring
af valkretsai-na få fram ett önskadt resultat. Och vi veta,
att såväl i Preussen som i Österrike och mångenstädes finnas
andra bestämmelser, som, ehuru rösträtten bär signaturen »allmän»
dock verka på ett moderat och på sätt och vis konserverande sätt.
Nu har jag ansett det vara lämpligt, att man skulle gå försöks -

Lördagen den 16 Maj.

45 N:o 53.

vägen, såväl när det gäller att få fram en ny idé här på detta Ang. valrätten
område, nemligen den proportionella valmetoden, som äfven i It11 Andra
fråga om ett annat förslag, nemligen, att land och stad skulle välja
gemensamt. Jag vet att beträffande den proportionella valmeto- ''

den råda många felaktiga föreställningar. Vi hörde i går herr
Pehr Pehrson i Törneryd och frih. Barnekow båda offra åt en
sådan, enligt mitt föremenade, origtig mening. Frih. Barnekow
ansåg, att man måste bilda valkretsar, som skulle omsluta flere
hundra tusen invånare. Faktum är emellertid, att det efter
nuvarande folkmängd icke behöfves mer än ett antal af 44,000
innevånare för att välja på 2 riksdagsmän och 66,000 för att
vilja på 3. Jag skall vid detta tillfälle taga mig friheten uppläsa
några omdömen och uttalanden, som äro gjorda af en framstående
statistiker, den samme som gjort de beräkningar, som bilagts
det af oss i år antagna inkomstskatteförslaget. Det är aktuarien
Flodström, som säger, beträffande den proportionella valmetoden:

»Denna mening hvilar på eu origtig förutsättning. Man
antager nemligen, att vid proportionella val, likasom vid våra
vanliga val, när flere samtidigt skola väljas, röstsedlarna nödvändigt
måste upptaga flere namn. Detta är dock ej fallet. En god
utväg i ifrågavarande hänseende är anvisad af den i Andra Kammaren
af herr Lindblad väckta motionen, der det föreslås att hvarje
valsedel, äfven om valet gäller flere, endast får upptaga ett
namn. Härmed är tydligen genast hvarje majoritetsöfvergrepp
(för hvars genomförande erfordras, att på valsedlarna få upptagas
lika många namn som valet gäller) omöjliggjord, man befinner sig
på s. k. historisk grund, hvilket nu står högt i kurs, valmannen
behöfver icke känna någon annan valkandidat än just den han
sjelf röstar på------

2) Skulle detta vara allt, så vore ju svårigheterna för valmännen
inga; och metoden har verkligen äfven tillämpats i denna
sin ytterligt enkla form. Emellertid blir resultatet deraf i proportionelt,
hänseende sällan fullt tillfredsställande, hvarför man
funnit på flere sätt att utbilda metoden till större fullkomlighet.

Minst fyra olika sätt, alla fullt rationella, äro mig bekanta. Någon
svårighet för valmännen erbjuder alltså denna metod absolut icke.

På kommunalstämmoordförandenas och magistraternas lott
skulle komma att mottaga valsedlarna och öfver dem upprätta
protokoll, enligt mycket enkelt formulär. Först för valförrättaren
— konungens befallningshafvande eller hvem det kunde bli — skulle
några svårigheter möta, sådana de nu vore. Öfverväldigande
blefve de sannerligen icke, särskildt för de krafter, som skulle stå
till en blifvande valförrättares förfogande; och en jemförelse mellan
en förordning angående proportionella val och t. ex. vår
bevillningsförordning — hvilken hvarje bevillningsberedningsord -

N:o 53. «

Lördagen den 16 Maj.

Ang. valrätten förande måste känna — skulle helt visst icke utfalla till den
till Andra sistnämndas fördel. Den förra skulle icke kunna sägas vara fem ammaren.

tiondedelen — säger och skriffel- femtiondedelen — så svår som
(Forts.) i °

den senare.»

Ja, jag nämnde, att jag i den motionen har velat på försöksvägen
drifva dessa frågor framåt och på det sättet komma till
någon erfarenhet. Naturligtvis skulle man dermed få in ett jemförelsevis
betydande antal arbetarerepresentanter. Men ehuru jag
föreslagit, att land och stad vid dessa allmänna val skola sammanföras
i gemensamma valkretsar, så är detta endast ett experiment
hvarmed jag tänkt, att man skulle få till komplett evidens bevisadt,
att vid sådana gemensamma val landsbygdens valmän i regel bli
distanserade, och att det är städerna, som oaktadt deras valmän
äro till antalet färre, skulle komma att fälla utslaget. Vi hörde
visserligen i går herr von Friesen framhålla det önskvärda häri.
Men, mina herrar, det är en sak, som jag anser, att landsbygdens
representanter aldrig böra släppa ifrån sig, så snart det gäller ett
större antal eller för kammaren i dess helhet. Ty det är alldeles
säkert att på grund endast och allenast af de mycket olika af stånden
till vallokalen på landet mot i stad, städernas befolkning skola
utöfva ett dominerande inflytande vid valet på landsbygdens
bekostnad. Det, som gäller om städerna, det gäller äfven om
dessa arbetarecentra municipalsamhällen, köpingar m. fl., der
man har lika lätt som i någon stad att gå till valurnan. Jag har
i min motion påpekat dessa förhållanden. Visserligen fick jag i
går förebråelser för detta af en talare på stockholmsbänken, som
jag nu icke ser här närvarande, men som jag skulle önska finge
höra detta. Men om herr Höjer hunnit läsa min motion, hvithet
han naturligtvis icke har, skulle han deraf hafva sett, att på samma
gång jag ville förlägga municipalsamhällena till stadsvalkretsarne,
så ville jag dock också se huru ett experiment med allmän rösträtt
och gemensamma val skulle utfalla. Och hvad jag i det fallet
förordat skulle möjligen kunna sägas delvis är att taga med ena
handen hvad man gifvit med den andra. Det är nog icke heller
herr Höjer obekant, att man mångenstädes utomlands sett sig
nödsakad att på ett eller annat sätt få fram klassval. Och om
man vidtager en så ofantligt stor rösträttsutvidgning, som föreliggande
förslag skulle medföra, vill man ock på ett eller annat sätt
betrygga, att vi fortfarande skola ha arbetsgifvarens stora och
mycket vigtiga klass qvar i denna kammare. Jag tror det vara
nödvändigt att söka äfven den garantien, att på lämpligt sätt
anordna de klassval, man kan införa. Det är säkerligen den enda
rest, som vi kunna behålla af hvad vi hade före representationsreformen
år 1865. Men det är en sådan vigtig rest af den gamla
ståndsrepresentationen, att jag ville till landsbygdens samtliga repre -

Lördagen den 16 Maj.

47 N:o 53.

sentanter ställa den uppmaningen att alltid söka qvarhålla denna Ang. valrätten
deras allra naturligaste och på historisk grundval hvilande rätt.

Med anledning af det sagda skall jag nu icke göra annat 1 _ ''

yrkande än om afslag på konstitutionsutskottets förslag.

Herr Henricson: Då jag redan i går vid debattens början

instämde med en talare och yrkade afslag på den föredragna
punkten, så har jag dermed angifvit min ställning till frågan. Men
jag känner mig ändå manad att säga några ord. Utskottets förslag
har undergått en skarp kritik, en kritik som jag icke skall tillåta
mig återupprepa. Jag vill endast instämma i densamma. En
ledamot af statsutskottet, som nyss hade ordet, angaf såsom hufvudskål,
hvarför han medverkat till det slut, hvartill utskottet
kommit, att det skulle bereda en afsevärd ökning af valmanskåren.

Ja, en sådan ökning vill jag också vara med om. Men jag vill,
att den skall vara byggd på rättvisa och billighet. Utskottets förslag,
som afser att söndra samhällen, har icke ett sådant underlag, som
jag anser vara nödigt för en utsträckning af rösträtten. Kongl.

Maj:ts förslag har undergått en skarp kritik, men enligt mitt förmenande
en alltför skarp sådan. Jag vill i detta fall instämma i
hvad den talare på dalabänken, som för en stund sedan hade
ordet i detta afseende yttrade. Grundprincipen i det kongl. förslaget
sammanfaller ju med det kommunala rösträttsstrecket och i
hufvudsak med samlingspartiets grundprincip. Hade utskottet
byggt på denna grund och sökt bortskära utväxter och möjligen
varande onödiga garantier, så skulle möjligen ett mera tilltalande
förslag från utskottet framkommit.

Jag skall icke längre upptaga kammarens tid. Jag har velat
uttala detta och yrkar afslag.

Herr Thyl andel1: Det kan icke vara annat än ett gläd jande

tecken, att alla de, som yttrat sig i denna stora och vigtiga
fråga, skarpt betonat vigten och betydelsen af att något snart
måtte göras. I detta för alla talare gemensamma uppträdande ser
jag för min del en solidaritetskänsla, som måste ha uppkommit
med anledning af det stora och vigtiga beslut, som i Riksdagen i
fjol fattades i härordningsfrågan. Men om det är glädjande att
se, att alla äro ense om att något nu måste göras för att skapa
en utsträckt rösträtt och laga så, att en del af de utestängde få
ett ord med i laget, så är det ett sorgligt faktum, att ur debatten
ännu icke kunnat framgå eu skymt till hopp om att en lösning
af frågan i år skall kunna ske. Det är en förbistring, som hittills
åtminstone framträdt sådan, att den är egnad att borttaga allt
hopp och ingifva modlöshet och misströstan hos rösträttsvänner.

Debatten i den punkt, som nu föreligger, har hittills rört sig
hufvudsakligen om två förslag. Det ena är konstitutionsutskottets
förslag. Det andra är det af herr Pehrson i Törneryd framlagda

N:o 53. 4?

Lördagen den 16 Maj.

Ang. valrätten resolutionsförslaget, som har blifvit utdeladt till oss och nu ligger
Ull Andra },yu. p.\ våra pulpeter. Det mest osmakliga i konstitutionsutskottets
kammaren. £örgjag är (]en operation som föreslås, att man skall från landsorts(-
orts.) valkretsarne bortskära köpingar och municipalsamhällen för att
inympa dem i stadsvalkretsarna. Denna operation är osmaklig
från två håll, från landtmannahåll derför att, som sagts, dessa samhällen
äro nödvändiga för landsortsvalkretsarna, emedan man i
dem kan spåra, att de i sig innehålla den lifskraft som är nödvändig
för att kunna lyfta landsortselementen så, att eu sund
utveckling skall kunna "försiggå, och den är osmaklig för stadsrepresentanterna
derför, att dessa icke kunna förstå, hvilka gemensamma
intressen, köpingar och municipalsamhällen, strängt taget,
hafva med stadssamhällena. Följaktligen kan ur debatten om
detta förslag, om man tar hänsyn till denna punkt, icke framgå
annat än att förslaget icke kan anses moget att tagas af någondera
parten i denna stund. Det andra förslaget är, som nämndt,
det af herr Pehrson framlagda resolutionsförslaget, som är sammanfallande
med konstitutionsutskottets förslag i de flesta delarna.
Men detta förslag innehåller i sig ett förslag till utjemning mellan
städernas och landets representationsrätt, bestående deri, att man
skulle taga bort den förhatliga skilnaden, som nu förefinnes mellan
stad och land, nemligen att städerna få välja 80 representanter,
under det att landsorten får välja 150. Jag skulle icke hafva
sagt så mycket om denna sträfvan efter likställighet i samband
med den reform i öfrigt, som föreslås i herr Pehrsons resolutionsförslag,
om den, såsom det så vackert påståtts, hvilade på rättfärdighetens
grund, men så tror jag icke vara förhållandet, om man
noga synar den i sömmarna. I går hölls från stockholmsbänken
ett anförande af herr Hammarlund, i hvilket han visade, att förhållandet
med afseende på indelningen i stadsvalkretsar är abnormt,
såsom det nu är, och herr Hammarlund visade äfven tydligt och
klart, att förhållandena skulle blifva ännu mera abnorma, efter det
den föreslagna förändringen inträdt. Jag understryker herr Hammarlunds
anförande i detta afseende och ber att få instämma med
honom deri. Men om det vore så, att man skure bort från stadsvalkretsarna
det förhatliga elementet, så att städer, som hade så
hög numerär, att de kunde välja egna representanter, valde för
sig och sedan inympade småstäderna på landsortsvalkretsarna, så
skulle det icke vara så osmakligt som nu är föreslaget. Nu är
det så, att då man fördelar de små städerna med jemförelsevis
litet invånareantal på valkretsar och lägger dem till de medelstora
städerna med 10,000 å 12,000 invånare, då skulle de
små städerna ingenting få att säga vid representantvalen. Jag
skulle vilja tillägga, att i fall en sådan förändring kunde göras i
konstitutionsutskottets förslag, att en ny indelning af valkretsar
kunde företagas i samband med det, att man införde likställighet
med afseende på valmännens antal för stad och land, och det

Lördagen den 16 Maj.

49 N:o 53.

sedan skulle visa sig, att de öfriga stadsrepresentanterna medjden Ang. valrätten
förkättrade stockholmsbänken i spetsen vore för kammaren så
osmakliga, då vore det kanske tid att reflektera på huruvida icke a™m®ren professor

Kjelléns tredje kammare skulle kunna blifva verklighet, ^ 01 s''^

och då kanske det också vore skäl att tänka på huruvida man
icke borde förflytta denna kammare, bestående af enbart stadsrepresentanter,
till Göteborg under professor Kjelléns ledning.

Herr Waldenström har nyss upplyst oss om att detta är den
sista riksdag, då det i konstitutionsutskottet kan blifva tal om att
en förändring i representationsrätten skulle kunna företagas med
bibehållande af de 80 stadsrepresentanternas platser. Jag tror på
honom, ty herr Waldenströms profetiska blick har jag aldrig
någonsin betviflat. Jag kan således vara med herr Waldenström
i den tankegången och kan icke säga något annat, än att det då
måste vara nödvändigt, att en sådan förändring sker. Men jagkan
icke vara med i den tankegången, att vi stadsrepresentanter
skola vara glada och nöjda och gå att kyssa riset. Nej, jag ställer
mig bland dessa stadsrepresentanter och förfäktar min valkrets
åsigter och intressen, och jag önskar uttala den förhoppning, att
stadsrepresentanterna samt och synnerligen betänka sig, om denna
reform icke nu kunde genomföras så, att både större och mindre
städer deraf kunde hafva fördel. Vid afgörandet af frågan
kommer jag att lägga min röst mot förslaget i den form det här
föreligger.

Jag skulle kunna sluta här med att yrka utslag såväl på
utskottets betänkande som den af herr Pehr Pehrson i Törneryd
framlagda reservationen, men jag känner behof af att instämma i
ett par anföranden, som här hållits. Det ena är herr Lindhagens
uttalande angående qvinnans rösträtt. Jag ber att af fullaste
hjerta få instämma med honom, ty hvad han yttrade är sant till
punkt och pricka. För det andra vill jag instämma i herr
Wavrinskys yttrande om arbetarerörelsen i landet, och jag ber att få
tillägga, att det yttrande, han fälde, skulle jag vilja göra till mitt,
om jag kunde göra det. Min samhällsställning och min lifsuppgift
är sådan, att jag råkar i beröring med dessa arbetarmassor, och jagliar
lärt mig att under den skrofliga ytan finna ett hjerta, som
klappar varmt, icke blott för eget väl, utan äfven för fosterlandets.
Jag vill till herr Wavrinskys yttrande lägga det, att denna
arbetarerörelse är en rörelse, som är framsprungen ur tidsförhållandena
och hvilken, äfven om vi ville anstränga oss aldrig så
mycket, vi aldrig skulle kunna hämma i dess fortgång. Jag hemställer
då, om vi icke kunna vara glada, då vi so, att denna
rörelse i någon man kan regleras genom ledning. Här i denna
kammare finnes blott en man, som för denna massas talan. Vi
veta alla, att han i kammaren fört den på ett sympatiskt sätt,
och derför kan jag icke vara med om att instämma i de skarpa
uttalanden, som blifvit gjorda från två håll, utan jag känner tvärtom
Andra Kammarens Krut. 1902. N:o 03. 4

N:o 53. 50

Lördagen den 16 Maj.

Ang. valrätten behof att, om jag också skulle stå ensam derutinnan, till
Kammaren ^err Branting uttala ett varmt tack derför, att han kunnat och
velat uträtta hvad vi, som stå utanför arbetarerörelsen, icke kunnat
( or s.) e]jcr veja(- göra. Min enskilda öfvertygelse är, att den insats, han
gjort i utvecklingen af vårt fosterlands väl, och den insats, han
gjort i den kulturella utvecklingen med afseende på arbetareskarorna,
skall bära spår efter sig, och att han har utstakat en rigtning,
hvarifrån man icke skall afvika, när han en gång slutar, utan
hvilken måste fortsättas i samma rigtning.

Herr Göransson: Herr talman, mina herrar! I går afton

var det en talare strax bakom mig, som yttrade följande: Mina

valmän hafva sändt mig hit, för att jag skulle bidraga till att den
politiska rösträttsfrågan skulle lösas på kommunalstreckets grund.
Jag kan för min del icke åberopa mig på något dylikt uppdrag
från mina valmän. Jag har icke erhållit något sådan fullmakt
och ej heller underskrifvit något sådant program, och jag har
alltid tänkt och har fortfarande den tanken, att så länge jag är
här i Riksdagen, skall jag verka för det förslag och det beslut,
som jag anser vara rätt och med hvilket jag för mitt samvete kan
vara trygg för att hafva verkat i rättvisans namn, och för det,
med hvilket jag tror mig efter mitt förstånd bäst hafva gagnat
fosterlandet. Sedan må mina valmän bedöma mitt handlingssätt
huru de vilja, och min plats står alltid till deras förfogande, och
de hafva rätt att sätta hit en annan, när de behaga. Emellertid
är jag för min del icke blind för att väsentligen andra förhållanden
hafva inträdt såväl på det industriella och kommersiella som
på det kulturella området, sedan den nu gällande representationsordningen
eller riksdagsordningen af 1866 beslutades. Vi lära lika
litet i vårt land som i något annat land kunna stå qvar på samma
ståndpunkt, och jag anser derför en rösträttsreform vara berättigad,
Men då jag anser detta, får jag dervid förklara, att jag icke anser
en sådan rösträttsreform berättigad, hvilken skulle helt och hållet
taga bort makten derifrån den nu ligger och till kanske största
delen lägga den i händerna på eu annan klass, som förut icke
haft den, så att denna skulle få den afgörande betydelsen i denna
kammare. Jag tror icke, att det kan anses rättvist, och jag tror
ej heller, att det är politiskt klokt eller för vårt fosterlands lugna
och sansade utveckling nyttigt. Då jag har den åsigten, är det
naturligt, att jag icke kan gå med på ett förslag, som talar om
allmän och lika rösträtt. Det har jag äfven redan visat, derigenom
att jag tecknat mitt namn under en motion, nemligen den,
på hvilken friherre von Knorrings namn står främst, och hvilken,
såsom herrarne veta, går ut på åtskilliga förändringar i de nuvarande
bestämmelserna angående den politiska rösträtten, åsyftande
bland annat, att köpingar och municipalsamhällen skulle läggas
till städerna och att en lika representationsrätt skulle inträda för

Lördagen den 16 Maj.

51 N:o 53.

till Andra
Kammaren.
(Forts.)

land och stad. Detta har nu konstitutionsutskottet icke i sin Ang. valrätten
helhet kunnat godkänna. Det har upptagit den ena delen utaf
motionen med afseende på de nämnda båda punkterna, nemligen
den om köpingars och municipal samhällens läggande till städerna,
men det har undanskjutit den andra delen, nemligen den om lika
representationsrätt mellan land och stad. Både utskottets och
Kongl. Maj:ts förslag ha här klandrats mycket. Jag vill icke
ytterligare föröka detta klander, då jag tror, att det kan finnas
åtskilliga saker i båda dessa förslag, som kunna vara beaktansvärda.
Om man nu emellertid skulle välja emellan konstitutionsutskottets
förslag, ett annat förslag, som är framstäldt utaf herr
Pehr Pehrson i Törneryd, och ett tredje förslag, nemligen herr von
Friesens motion, så kommer jag att biträda herr Pehr Pehrsons
förslag. Då jag gör detta, så gör jag det derför, att jag tror, att
det är det förslag, som längst kommer att bibehålla det nuvarande
inflytande, som landsortens representanter hafva i denna kammare.

Jag” säger icke, att det kommer att bibehålla detsamma, och det
är icke heller min uppfattning och önskan, att det skulle komma
att bibehållas oförändradt. Ty det kan ej ske. Om en förändring
skall komma till stånd, måste det blifva en maktförskjutning. Jag
vill icke förneka, att äfven det förslaget möjligen i sinom tid
kommer att leda till den allmänna rösträtten. Men jag tror, att
det skulle dröja något längre, än om man skulle bestämma sig
för vare sig herr von Friesens eller konstitutionsutskottets förslag.

Det var också här i går en talare, som yttrade, att samlingspartiets
förslag är ett öfvergångsförslag till allmän rösträtt. Det
tror jag, att han har fullkomligt rätt uti; och jag tror, att den
öfvergången icke kommer att blifva lång. Samme talare yttrade,
att vi hade ett uttalande från regeringens äldste ledamot mot
utskyldsstrecket och vidare ett uttalande af en annan regeringsledamot
mot de dubbla rösterna för gifta och 40-åringar. Men han
glömde att nämna, att vi hafva ännu ett särskilt uttalande från
en regeringsledamot. Detta uttalande lyder emellertid sålunda:

»I öfrigt instämmande uti hvad föredragande departementschefen
anfört och hemstält, anser jag de åberopade skälen för
utjemning af landsbygdens och städernas representationsrätt vara
vida starkare än de grunder, som i motsatt rigtning kunna anföras.

För närvarande belöpa på hvarje representant från städerna 1,712
valmän och på hvarje representant från landsbygden 1,973 valmän.

Efter rösträttsutvidgningen .skulle motsvarande tal blifva 2,137
och 3,154.»

Man har här mycket skarpt framhållit, att det icke är något
skäl, som för närvarande talar för eu förändring i representationsrätten
mellan land och stad. Hvad jag nyss anförde är dock
ett skäl, som visar att, efter denna rösträttsutvidgning, städernas
representationsrätt i förhållande till landsbygdens skulle komma i
eu ännu gynsammare ställning än förut, om man nu bestämmer

N:o 53. 52

Ang. valrätt»
till Andra
Kammaren.
(Forts.)

Lördagen den 16 Maj.

1 sig för en så långt gående utsträckning utaf den politiska rösträtten,
som konstitutionsutskottet har föreslagit och som i öfrigt med
afseende å inkomsttaxeringen är lika med den motion, jag har
undertecknat. Äfven anser jag, att man derigenom skulle hafva
gått så långt ned som man kan med rättvisa fordra, nemligen
att den personlighetsprincip äfven blifver tillämpad, att landsbygden
får lika representationsrätt som städerna. Jag tror icke, att
den nuvarande olikheten är någon hållbar grund att stå qvar på,
och de skäl, som förefunnos 1866 för denna skilnad, förefinnas
sannerligen icke nu. Man har ju här från åtskilliga håll, der man
velat bestrida rättmätigheten af lika representationsrätt mellan
land och stad, hört framhållas, att befolkningen på landsbygden
nu är både genom bildning och framåtskridande i öfrigt mogen
för till och med en allmän rösträtt. Och hvarför skall då ej samma
befolkning på landsbygden äfven vara mogen att få lika representationsrätt
som städerna"? Man har velat påstå, att det icke
skulle blifva någon så stor maktförskjutning, så att den skulle
rubba majoriteten, från landtbrukarnes synpunkt, i denna kammare.
Men enligt den kongl. propositionen hafva jordegarne och
arrendatorerna nu majoritetet i 130 valkretsar och öfriga kategorier
i 20 valkretsar på landsbygden, men skulle efter Kongl.
Maj:ts förslag de förra få majoritet endast i 56 valkretsar och
öfriga kategorier i 94. Det gör summa 150 valkretsar. Då har
jag räknat med dem, som nu stå mellan 40 och 50 procent, och
som antagligen komma att öfvergå 50 procent, innan detta förslag
blir grundlag — och sedan kommer det att gå mycket fortare.

Det var en representant här i dag från stockholmsbänken, som
ansåg, att städerna borde bibehålla sin representationsrätt, sin större
representationsrätt, eller sin dubbla representationsrätt—som jag kan
kalla den och som den också i verkligheten är — derför att städernas
representanter representera jordtorpare och statare på landet och
att städerna derför äfven böra behålla den representationsrätt,
städerna hafva, tills dess dessa jordtorpare genom allmän rösträtt
sjelfva få utöfva sin rösträtt. Ja, jag vet nu icke, hur stort förmynderskap
städernas representanter hafva öfver dessa, som nu
icke äro röstberättigade på landsbygden, men jag tror, att de
icke skulle behöfva bekymra sig så mycket om dem, ty jag tror
nog, att landsbygdens representanter icke hafva någonting emot
att dessa blifva röstberättigade. Och det hafva vi äfven framhållit
i vår motion.

Samme talare yttrade sedan angående qvinnans politiska rösträtt,
att denna endast vore ett fullföljande af en redan rådande
princip, då qvinnan ju redan har kommunal rösträtt. Derför bör
man också fullfölja principen, så att hon får äfven politisk rösträtt.
Ja, skall man draga slutsatser af detta, får jag säga, att
jag tror, att det icke har visat sig något behof eller någon önskan
från qvinnan sjelf att erhålla någon politisk rösträtt, åtminstone

Lördagen den 16 Maj.

53 N;o 53.

ej på landsbygden — så vidt jag vet. Under de 15 år, jag har
varit ordförande i kommunalstämma, vet jag aldrig, att en qvinna
har begagnat sin rösträtt der. Och derutaf kan jag för min del
cj annat än draga den slutsatsen, att det måtte icke vara något
så stort behof för qvinnan att få rösträtt, åtminstone ej på kommunalstämmor.
Och jag tror, att det nästan är mindre behof för
qvinnan att få rösta vid val till riksdagsman.

Man har här nu så starkt klandrat utskottets förslag med
afseende å utskyldsstrecket. Jag för min del skulle hafva kunnat
vara med om —■ och det hafva vi äfven uttalat i vår motion —
att stryka ett år af de två år utskottet tagit upp utom det år,
som valet eger rum. Det tror jag, att man skulle kunna hafva
gjort. Men att taga bort skyldigheten att erlägga utskylder så
länge man har eller vill hafva den politiska rösträtten bunden
vid ett censusstreck, det anser jag icke vara rigtigt. Ty skall
man hafva rättigheter, då bör man också fullgöra sina skyldigheter,
så länge som rösträtten är bunden vid ett streck. Blir
det allmän rösträtt, då blir det en annan sak. Jag förstår mycket
väl, att det skulle vara angenämt för de större städerna och för
Stockholm i synnerhet att få dessa massor röstberättigade, som
nu icke äro det på grund af försummade inbetalningar af utskylder.
Statistiken talar icke vackra siffror härom. Vi få utaf
den kongl. propositionen upplysning, att bland 432,843 valmän
häfta på landsbygden af 295,897 valmän 16,218 för oguldna utskylder,
men i Stockholm utaf 58,882 valmän häfta 38,767 för
utskylder; således betydligt mer än hälften, som eljest skulle
varit röstberättigade. I Göteborg häfta af 13,022 valmän 7,171
för oguldna utskylder och i öfriga städer af 65,042 häfta 11,913
för utskylder. Såsom herrarne finna utaf dessa siffror, hafva vi
icke så synnerligen ondt utaf detta på landsbygden ännu, utan
det är städerna och synnerligast de största städerna, som hafva
det. Men det är icke omöjligt, att de äfven komma att på landsbygden
så småningom lära sig att gå till väga på samma sätt.
Och jag tror icke, att detta är något nyttigt eller helsosamt. På
denna grund kan jag för min del icke vara med om att taga bort
utskyldsstrecket.

Det har här talats om en skrifvelse, deri man skulle skrifva
om proportionella val jemte allmän rösträtt. Jag kan för min
del icke vara med om ett sådant förslag. Jag har tänkt, allt
ifrån denna fråga kom upp vid denna riksdag, att jag skulle vara
med om ett förslag, derest det skulle vara möjligt att lösa frågan
positivt vid denna riksdag. Jag tror, att det vore klokt. Ett
skrifvelseförslag tilltalar mig derför icke, och ett skrifvelseförslag
i denna rigtning — om man nu kan enas om ett sådant, hvilket
man ännu icke har sett — skulle åtminstone leda dertill, att det
skulle blifva flermans-valkretsar. För tillämpning af proportionella
val skall det vara minst tre riksdagsmän, som skola väljas på

ting. valrätten
till Andra
Kammaren.
(Forts.)

N:0 53.

Lördagen den 16 Maj.

54

Ang. valrätten samma gång. Om nu detta valsätt skulle tillämpas, så skulle
Kammaren möj^Sen hela län komma att utgöra en valkrets, men detta skulle,
(Forts i hvad Norrland beträffar, under inga vilkor mottagas med tillfredsställelse.
Med de stora afstånd, som der finnas, blefve det
omöjligt att känna till kandidaterna, och man skulle således få
välja på måfå.

På grund af dessa skäl är det mig icke möjligt att kunna
vara med om ett sådant förslag, lika litet som jag önskar att
medelst en skrifvelse uppskjuta frågan, ty jag tror, att det kan
leda derhän, att skrifvelsen kan komma att få en så obestämd
form, att regeringen blir lika klok och att Riksdagen kanske
kommer att bemöta ett nytt förslag på samma sätt som den nu
mottagit regeringens förslag.

I valet mellan de förslag, som nu föreligga, får jag för min
del förklara, att jag kommer att biträda konstitutionsutskottets
förslag med den af herr Pehr Pehrson föreslagna ändringen.

Herr David Bergström: Herr talman, mina herrar! Till
eu början skulle jag med mycken glädje taga fasta på de oväntade
uttalanden, som kommit både härifrån och derifrån för den
allmänna rösträtten, om jag nemligen kunde anse dessa uttalanden
såsom upprigtigt menade. Men de äro redan förbundna med
så många uttalade om och men, hvartill nog kommer ett ofantligt
stort antal, som ännu icke äro uttalade.

Jag skall nu af dessa den allmänna rösträttens nya vänner
välja ut endast en och för ett ögonblick sysselsätta mig med honom.
Jag gör det derför, att han i fjol under de stora militärdebatterna
var en af hufvudtalarne för den allmänna värnpligten. Det var
general Ericson, hvilken i går, från att, såsom jag tror, förut hafva uttalat
sig för samlingspartiets förslag, nu med klingande spel gick
öfver till den allmänna rösträtten, men märk val, den allmänna
rösträtten, omgärdad af en mängd garantier. Det är ganska
beaktansvärdt, att särskildt en af dessa garantier fordras af
en den allmänna värnpligtens man. General Ericson hade eu
känsla för en högre ålder för valrätt än 25 år; han ville gå
bortåt 30 år ungefär. Hvarför, herr general Ericson, icke gå
lika långt som en konservativ ledamot af Första Kammaren,
hvilken haft en del rösträttsartiklar i en vermlandstidning och
i dem gått ända till 35 år, d. v. s. till valbarhetsåldern för
Första Kammaren? Han hade hittat på, att det heliga sjutalet
borde spela in i hela vår utveckling. Först skulle vi gå i kolt i
7 år och sedan lära oss litet allmän medborgerlig bildning i 7
år och derefter litet högre bildning i 7 år; derefter skulle vi under
7 år studera på den kommunala rösträttsexamen och icke erhålla
den förr än vid 28 år och derpå under ytterligare 7 år på den
politiska rösträttsexamen och slutligen erhålla den vid 35 år.

Lördagen den 16 Maj.

55 N:o 53.

Det kan tyckas, att detta är att skratta åt, men det finnes Ang. valrätten

mycket allvar bakom det, derpå kunnen I vara säkra.

Nu har general Ericson uttalat sig för att man skulle sätta
den politiska myndighetsåldern till bortåt 30 år, men, bäste herr
general, här finnas arbetaregrupper, som arbeta i så farliga yrken,
att en fjerdedel af dem har försvunnit från de lefvandes antal
redan vid 30 års ålder, ja, det finnes grupper af arbetare, som
arbeta i så farliga yrken, att en fjerdedel är borta ur lifvet
redan vid 25 års ålder och af de närmaste åldrarne försvinner
likaledes en mängd med stor hastighet ur de lefvandes antal.
Måhända tänker general Ericson i fråga om dem alldeles på samma
sätt som konstitutionsutskottets vice ordförande tänkte i fråga om
qvinnan: han ville hålla henne obesmittad af politiken. Den
ärade talaren sade om de garantier, för hvilka han uppträdde, att
de voro lika för alla. Men blir denna garanti lika för alla? Nej,
utan viljen I införa något, som blir en likartad garanti på detta
område, så gifven då dessa, som do förr, tidigare rösträtt än de
andra.

En ärad medlem af landtmannapartiet, herr Hans Andersson,
sade i går afton, att det var glädjande, att utsigterna nu hade
ljusnat, väl icke för den allmänna rösträtten — nej, gudbevars —
men för en rösträttsreform, om också vissa undanflykter kunde
förnimmas på vissa håll. När jag sedan fick höra, att herr Hans
Andersson sjelf — han, som med rösten skälfvande af harm uppträdde
här i Andra Kammaren 1895 och reserverade sig, då Andra
Kammaren öfvergaf sin gamla, mångåriga ståndpunkt i rösträttsfrågan,
500 kronorsstrecket, han, som sedermera 1899 anslöt sig till
herr von Friesens förslag —, när jag nu fick höra, att han gått med
herr Pehr Pehrson på hans förslag, då undrade jag, om det var herr
Pehr Pehrson, som från sin mycket blygsamma, mer än försigtiga
ståndpunkt i den politiska rösträttsfrågan år 1900 nu hade
hunnit ända fram till den rösträttsvänlige herr Hans Andersson,
eller om det var herr Hans Andersson, som hade avancerat tillbaka
till herr Pehr Pehrson. Jag tror, att det var det senare,
som var händelsen, ty åren 1894 och 1895, herr Hans Andersson,
då man nyligen gjort vingklippningen i Riksdagen, icke talade
herr Hans Andersson då om att med nödvändighet en rösträttsreform
skulle förbindas med eu ny vingklippning. Nej, herr Hans
Andersson är nog icke fullt den gamle Hans Andersson.

Det är en offentlig hemlighet, att när herr Hans Andersson
i fjol skref sin berömda reservation mot det särskilda utskottets
betänkande i försvarsfrågan, då hade nog herr Hans Andersson
från början tänkt att rycka in en punkt äfven om rösträtten
och säga ifrån, att denna fråga borde lösas i samband med försvarsfrågan.
Herr Hans Andersson hade då ännu litet minne
qvar af hvad landtmannapartiets på sin tid främste man på skånebänken
— han ligger nu i sin graf — yttrade 1891, dä man här

till Andra
Kammaren.
(Forts.)

N:o 53. 56

Lördagen den 16 Maj, e. m.

Ang. valrätten debatterade de 90 dagarna, nemligen att ingen utsträckning'' af
till Andra värnpligten borde ske förr än man på samma gång gåfve rättigammaren.
jjejer ^ dem. som i synnerhet få vidkännas denna börda. Detta
( oi s.j tänkte nog herr Hans Andersson på i fjol och det tänkte kanske
äfven herr Hans Andersson på, när han år 1892 under debatten
i härordningsfrågan rigtade till Andra Kammaren de bekanta orden:
Vi rösta icke på kommando. Men nu tror jag, herr Hans Andersson,
att kommandot kommit till ett annat håll.

Nej, mina goda herrar, det är nog så, att man i landtmannapartiet,
och äfven bland de s. k. frisinnade landtmannapartisterna,
är i mycket hög grad underkastad förvandlingens lag. Se t. ex.
på konstitutionsutskottets mycket ärade vice ordförande, hvilken
vid 1899 års riksdag under lifliga bifallsrop uppträdde här i kammaren
och yttrade -— I kommen i håg, mina herrar, att konstitutionsutskottets
vice ordförande då stod på samma linie som herr
Sixten von Friesen och yrkade bifall till hans förslag. — Han
yttrade, som sagdt, då: »Jag strider helst i landtmännens leder.
Men herr Ivar Månsson och jag, vi skilja oss åt i fråga om den
ställning landtmännen böra intaga till denna fråga, sedan de kommit
till makten. Här har en person ur landtmännens led sagt,
att, om vi nu lemnade makten, det vore detsamma som ett politiskt
sjelfmord. Men, mina herrar, begick ridderskapet och adeln
sjelfmord, då den afsade sig sin sjelfskrifna rätt? Nej, det var
icke ett sjelfmord. Ridderskapet och adeln hörde tidens röst och
rättade sig derefter. Jag tror, att förhållandena böra mana våra
landtmän, som nu sitta vid makten, att göra på samma sätt.»
Detta yttrade konstitutionsutskottets vice ordförande för tre år
sedan. Nu åter har han gått öfver till dem, som börjat att
med allt större och större styrka peka på att det är en maktstrid,
det här gäller. Han kunde nu, när det blef fråga om städernas
representationsrätt, komma och säga något sådant — det
sade friherre Barnekow i går — som att Stockholms stad borde
sättas ned med afseende å representationsrätten från 22 till 6.
Detta vore enligt hans tanke det rigtigaste och han uppstälde
äfven såsom en lämplig förebild, att Kristiania eger en representation
af fyra man i stortinget. Ja, mina herrar, hvarför har
Kristiania icke större representation i stortinget? Jo, derför —
det erkänna, om de vilja vara ärliga och upprigtiga, de norska
politici — att Kristiania icke står på den ståndpunkten, som majoriteten
af representanterna i stortinget skulle vilja, och det är
nog af alldeles samma skäl, mina herrar, I viljen komma åt Stockholms
representation; den står icke på den ståndpunkt, som I
önsken.

Den ärade vice ordföranden i konstitutionsutskottet yttrade,
att det här gäller en kompromiss; man kan icke få allt hvad
man vill. Ja, mina herrar, hvad är det liberala samlingspartiets
förslag, om icke ett kompromissförslag. Det är en kompromiss

57 N:0 53.

Lördagen den 16 Maj.

mellan vänner af allmän rösträtt och andra rösträttsvänner, ^n9- valrätten
som icke vilja gå så långt. Men hvad är det för en kompromiss,
som friherre Barnekow förordar? Jo, en kompromiss mellan (Forts,
rösträttsvänner och rösträttsfiender. Nej, mina herrar, aren I
rösträttsvänner på den venstra flanken af landtmannapartiet, då
boren I gå med på det liberala samlingspartiets förslag, ty det
är icke sådant, att det gifver med ena handen och tager med
den andra. Det är ett af dessa »väl afvägda, men fasta steg»,
om hvilka Andra Kammarens talman talade vid urtima riksdagen
1892, och I kunnen vara förvissade om att, för den händelse
Andra Kammaren skall kunna genomdrifva en rösträttsreform i
Riksdagen, så måste Andra Kammaren först komma till en enig
ståndpunkt i denna fråga.

Herr Dahn yttrade, att i denna fråga finnes en nervus rerum,
det är uttydt: något som drifvit fram detta utskottsbetänkande.

Och denna nervus rerum, hvad skulle den vara? Jo, frågan om
municipalsamhällena. Och så hette det, att städernas representanter
icke skulle vilja hafva dessa friska och lifskraftiga municipalsamhällen
intagna bland städernas valkretsar. Det var der
skon klämde, sade herr Dahn. Ah nej, herr Dåhn, skon klämmer
nog mest på det andra hållet. Det är nog derför, som herrarne
vilja hafva bort dem ifrån landsbygdskretsarne.

Jag har här i går afton fått ett telegram, hvilket kanske
egentligen borde hafva sändts till herr Dahn, ty det kom från Skåne.

I detsamma har ett möte i Åstorp afgifvit en protest mot förslaget
att sammanslå municipalsamhällena med stadsvalkretsarne.

Jag har äfven fått till mig öfverlemnadt ett annat telegram, hvari
Skönsmons municipalsamhälles invånare vid ett talrikt besökt
möte protestera mot konstitutionsutskottets förslag i rösträttsfrågan
och särskildt mot municipalsamhällenas förläggande till städerna.

Denna fråga om municipalsamhällena har varit på tal äfven
i dag. Friherre Knorring och flere med honom hafva framhållit
det rättvisa i detta arrangemment. Men, mina herrar, friherre
Knorring talade om, att det för öfrigt visst icke vore meningen
att köra bort industrien och industriarbetarne från landsbygden;
ty de finnas samlade på eu massa arbetsplatser, utan att dessa
utgöra municipalsamhällen. Men hvilken frestelse kommer det
icke att blifva att förvandla dessa platser till municipalsamhällen!

Och så oändligt lätt det kan gå att göra detta! Det ligger för
öfrigt, om konstitutionsutskottets förslag skulle antagas, allt för
mycket i regeringens hand att på detta sätt lägga om våra valkretsar,
långt mera än Riksdagen, enligt min mening, borde tillåta.

Fn ärad talare på geflebänken har här i dag talat om hvarjehanda,
såsom vanligt, men särskildt berömde han sig, nu som
förr, för sin bristande konseqvens. Ja, det kan verkligen herr
Waldenström berömma sig af i den politiska rösträttsfrågan, och
det i så hög grad, att han förtjenade medalj för berömliga gerAndra
Kammaren» Viol. 190''}. N:o 50. 5

N:o 53. 58 Lördagen den 16 Maj.

Ang. valrätten ningar. Emellertid var det en sak, som jag tyckte, att herr WalKammaren
Renström skulle låtit vara att röra i. Han talade om den tid i
Forts) börJan I,a nittiotalet, då Andra Kammaren intog en bestämd stånd 01

s'' punkt i rösträttsfrågan åtskilliga riksdagar å rad. Hvar var då

herr Waldenström? Jo, herr Waldenström försökte ena gången
efter den andra, 1894 och 1895, att sätta krokben för denna
Andra Kammarens mening, som man då möjligen kunnat drifva
fram, om man velat. Och följden af herr Waldenströms jemte
flere andras nit var, att Andra Kammaren år 1895 röstade mot
sin gamla mening — under herr Hans Anderssons protest. I år
har nu herr Waldenström med afseende på denna fråga, rösträttsfrågan
och representationsfrågan, kommit så långt, att han gått
med konstitutionsutskottet i fråga om municipalsamhällena. Han
har redan vinkat med handen åt herr Pehr Pehrsons i Törneryd
förslag i afseende på förhållandet mellan landsbygden och städerna;
och jag är alldeles öfvertygad om, att om något år, i fall
vi hafva herr Waldenström qvar här i Riksdagen, han skall vara
med om åtskilliga andra garantier, graderad röstskala och annat
dylikt.

Herr justitieministern talade här litet i dag om den graderade
röstskalan och drog fram åtskilliga auktoriteter, äfven svenska
auktoriteter, till stöd för sin mening med afseende på densamma.
Ja, jag vet icke, i hvilken utsträckning herr statsrådet och chefen
för kongl. justitiedepartementet under den brådska, som han enligt
eget yttrande hade i början på riksdagen att utarbeta det
kongl. rösträttsförslaget, — jag vet icke, om han då hade tid att
göra några djupare studier i vårt riksdagsskicks historia. Men
hade han det gjort, tror jag, att han skulle hafva betänkt sig
något, innan han så hastigt kastade sig in på den graderade
röstskalan. Vi må med afseende på antagandet eller förkastandet
af denna skala vid politiska val komma i håg, att den
ståndpunkt, som nu i fråga om andra kammar-valen finnes fastslagen
i den svenska riksdagsordningen, daterar sig ända från det
berömda Anckarsvärd-Richertska förslaget på trettiotalet, i hvilket
förslagsställarne uttalade sig för röstning efter hufvudtal. Sedermera
kom den tanken upp gång på gång och tog till sist fen
vid örebro-mötena i representationsfrågan 1849 och 1850, gick
derifrån öfver till bondeståndet, af hvilket ju Andra Kammaren i
så hög grad tagit arf, och från bondeståndet till det kongl. De
Geerska representationsförslaget. Jag tror, att efter så många
års strider om denna sak, och sedan man har vunnit ett sådant
godt som principen: en man en röst, man bör hålla fast vid detta
och icke öfvergifva det i onödan.

Efter herrarne blifvit intresserade af det budskap, som kommit
från Första Kammaren, kan jag underrätta herrarne om dess
innehåll, nemligen att konstitutionsutskottets förslag der fallit
med 89 röster mot 55.

Lördagen den 16 Maj.

59 N:o 53.

Här var i går afton en stunds diskurs mellan en ärad Ang. valrätten
talare på blekingebänken, herr Pehr Pehrson i Törnervd, och Andra
herr Branting på stockholmsbänken om tidpunkten, när det slöra ''
steget kommer att tagas i rösträttsfrågan. Herr Pehr Pehrson i 01
Törneryd sade, att det stora steget komme att tagas nu; och
med »nu» menade han: i händelse man tager konstitutionsutskottets
förslag och det blir Riksdagens beslut, eller herr Pehrsons i
Törneryd eget förslag eller något annat dylikt förslag. Jag förmodar,
att när herr Pehrson i Törneryd så säger, menar han, att
detta är det stora steget derför, att man icke nu skulle fordra
några andra garantier än detta om land och stad eller om municipalsamhällena;
men när frågan blir att gå öfver till den allmänna
rösträtten, då skall landet ligga så, att det fordras en hel mängd
garantier, innan man antager en reform, och derför blir det då
icke något stort steg.

Det har talats om, hvad som är nervus rerum i denna sak.

Det är nog till först och sist sjelfva maktfrågan. Det dröjer länge,
innan man bland våra landtmän kommer att fullt få syn på den
satsen, som en gång uttalades af vår namnkunnigaste häfdatecknare,
att »rättvisans verk är det första i samhället». Vi böra
komma i håg, att när vi öppnade den kongl. propositionen, stod
det på det ena stället efter det andra, då det gälde att folket
skulle få rösträtt, taladt om jordbrukets intressen. När vi få en
proposition från regeringen i en social fråga, talas det alltid om,
att det skall göras något undantag för jordbrukets intressen; jordbruket
skall icke vara med. Och till och med om en motion väckes
i en så enkel fråga som om bokföring, uppträder motionären och
säger: »för all de], jordbrukarne skola icke komma med». Det
är dock bra besynnerligt, att, när jordbrukarne sitta och stifta lag,
de skola göra det så, att allt obehagligt skola vi låta bli, när det
gäller jordbrukets intressen.

Det inträffade en gång i Första Kammaren under den första
riksdag, då efter det nya riksdagsskicket den politiska rösträttsfrågan
der togs upp till debatt, nemligen år 1878, att en talare
på Första Kammarens stockholmsbänk karakteriserade idealet —
efter min uppfattning — af den representation, som landtmannapartiet
skulle vilja hafva här i Riksdagen, detta ideal, som han
ansåg redan i viss mån vara uppnådt. Han sade, att »vårt
representationssätt öfvergått från fyra stånd och fyra kammare
till ett stånd och två kammare med tillsats af några andra elementer,
som ansetts nödiga för att man skulle kunna underhålla ett samspråk
om de offentliga ärendenas behandling».

Ja, mina herrar, ni tycka, att denna karakteristik är drastisk;
men den har nog åtskillig sanning i sig. Det dröjer nog binge,
innan vi från landtmannapartiets egna bänkar åter få höra ett
så rent språk, som man samma år fick höra här i kammaren,
när det sades ifrån, att »det är ej rätt att först bestämma, huru

N:o 53. 60

Lördagen den 16 Maj.

Ang. valrätten beskaffad Andra Kammaren skall vara till karakteren, och sedan
till Andra ge huruvida den ena eller andra samhällsklassens ställning

ammaren. ocj1 tänkesätt passa i stycke härmed eller icke».

Ja, mina herrar, den politiska rösträttsfrågan är i denna stund
en så stor fråga, att man väl både i regeringen och i Riksdagen
hade skäl att se på den med något mera allvar, än man
gör. Man hade haft skäl att tänka på, om icke beslutet från i
fjol med nödvändighet hade fordrat såsom en konseqvens ett beslut
i år i den politiska rösträttsfrågan. En stor konung har en
gång sagt om vårt land, att »Sverige har i alla tider arbetat på
sin undergång». Det säde han vid en mycket farlig tidpunkt för
vårt land. Emellertid, mina herrar, nog är det sant, att vi här i
landet stundom göra stora ansatser, men alltid är det efteråt
något som vi försumma. I fjol gjorde vi en stor ansats i försvarsfrågan.
I år hafva vi hunnit med en stor försummelse, som
också framhölls för några dagar sedan vid en interpellationsdebatt,
en stor försummelse med afseende på en mycket vigtig
del af vårt land. Och nu i dessa dagar göra vi en stor försummelse
till.

Jag kan, då vi tala om den stora försummelse, som vi begått
i den norrländska frågan, och som varit föremål för en
interpellationsdebatt i denna kammare, icke underlåta att med
ett par ord komma tillbaka till hvad som här för en stund sedan
yttrades åt herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet,
då han nemligen talade om, hvad som öfverensstämde
med denna kammares värdighet. Den ärade talaren, som under
den nämnda interpellationsdebatten icke hade ett enda ord till
svar på de ytterst kraftiga anföranden, som fördes fram icke
allenast från denna bänk, utan från skilda håll här i kammaren,
talade här nyss om de pepprade rätter, som stockholmskockarne
bruka tillaga. Detta var hans gensvar på den debatten. Mina
herrar, kunnen I verkligen anse, att detta öfverensstämmer med
den värdighet, som denna kammare bör göra anspråk på och
regeringsbänken kräfva af sig sjelf!

Mina herrar! Det finnes icke tillräcklig känsla af ansvar
vare sig hos regeringen eller hos Riksdagen i dessa dagar. Här
talades i går och har äfven talats i dag till dessa massor, som
stå här utanför och icke höra våra röster, om det ansvar, som
åligger dem. Jag minnes från första maj, då tidningarna ansågo
sig ha skäl att tala åtskilligt om ansvar till hufvudstadens arbetare,
hurusom en artikel i en tidning — hvars chefredaktör för öfrig!
sitter i Första Kammaren — slutade med följande beaktansvärda
ord: starkare ansvarskänsla öfver allt, der makt finnes, det bör
vara alla tiders och klassers valspråk! Jag tror, mina herrar, att
detta innehåller någonting att lägga på minnet för eder alla, som
här sitta inne med makten.

Herr talman, jag yrkar afslag på konstitutionsutskottets förslag.

Lördagen don 16 Maj.

Herr Eklund i Stockholm instämde häruti.

61 N:o 53

Anq. valrätten
till Andra
Kammaren..

Herr Redelius: DA jag begärt ordet för andra gången, för (port8.)

att svara herr Brnnting på hans anförande i går, kan jag fatta
mig mycket kort, enär herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
redan svarat nämnde herre. I den del af herr statsrådets
anförande, som utgjorde svar på herr Brantings anförande,
ber jag, så vidt det kan passa för mig, att få instämma och göra
den till mitt eget uttalande. Dermed anser jag mig ha besvarat
herr Branting. Hvad beträffar personliga tillmålen, upptager jag
dem icke till besvarande.

Jag vill icke heller följa med den talare, som nu sist hade
ordet, och ej heller någon annan, som företager sig att döma om
andras tankar och afsigter, jag vill för min del inskränka mig att
tala om de saker, som föreligga, och har då endast att tillägga
ett par ord i tvenne hänseenden.

Beträffande då först verkan af den strejk, som nu pågår,
vill jag säga, att den åtminstone på mig har gjort den verkan,
att den minskat sympatierna för dessa arbetareskarors sträfvan i
denna fråga. Om Riksdagen nu fattar beslut om någon utsträckning
af den politiska rösträtten, så sker det icke i följd af
demonstrationerna, utan i trots af desamma.

Med hänsyn vidare till de repliker och de ömsesidiga förebråelser
och beskyllningar, som här förekommit mellan landtrepresentanter
och stadsrepresentanter, vill jag endast uttala den
meningen, att om vi alla verkligen vilja ha samförstånd på grund
af ömsesidig aktning och erkännande af hvarandras rättigheter
och friheter, låtom oss då komma sams om att stadga sådana
lagar, som gifva lika rätt och lika pligt åt land och stad.

Som flere talare anmält sig för yttrandes afgifvande, men
tiden nu var långt framskriden, uppsköts den vidare öfverläggningen
i detta ämne till kl. 7 e. m., då detta sammanträde enligt
utfärdadt anslag komme att fortsättas.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 3,35 e. m.

In fidem

Herman Palmgren.

Andra Kammaren» Prof. 1902. N:o 53.

6