1902. Andra Kammaren. N:o 29 (Riksdagens protokoll 1902:29)

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1902. Andra Kammaren. N:o 29.

Lördagen den 5 april.

Kl. 11 f. m.

Herr statsrådet m. m. A. T. Odelberg aflemnade Kongl. Maj:ts
proposition till Riksdagen angående tillgodogörande af kronan tillhörig
vattenkraft i Göta eif vid Trollhättan.

Den kongl. propositionen bordlädes.

§ 2.

Föredrogos och hänvisades till statsutskottet Kongl. Maj:ts vid
kammarens senaste sammanträde aflemnade propositioner till Riksdagen: angående

pension dels åt enkor och barn efter personer, som
ljutit döden i anledning af en för statens räkning verkstäld profskjutning,
dels ock åt en vid samma tillfälle skadad arbetare; och

angående pension åt aflidne kaptenen J. A. F. Grahms dotter.

§ 3-

Herr G. O. Wallenberg afgaf en motion, n:o 180, i anledning
af Kong]. Maj:ts proposition angående provisoriska anordningar vid
Stockholms centralstation m. m.

Denna motion hänvisades till statsutskottet.

§ 4.

Till afgörande förelåg lagutskottets utlåtande n:o 31, i anledning
af dels Kongl. Maj:ts proposition med förslag till lag om ändring i
vissa delar af rättegångsbalken, till lag om ändrad lydelse af 5 kap.
1 § ärfdabalken, till lag om ändring i 14 kap. jordabalken, till lag
om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående handelsböcker
och handelsräkningar, till lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen
samt till lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den
Andra Kammarens Prat. 1902. N:o 29. 1

Lag om ändring
i vissa
delar af rättegångsbalken

m. m.

N.o 29.

Lag om ändring
i vissa
delar af rättegångsbalken

m. m.

(Forts).

Lördagen den 5 April.

6 mars 1899 om handräckning åt utländsk domstol, dels två med
föranledande af nämnda proposition väckta motioner.

Genom en den 24 sistlidne januari dagtecknad proposition, n:o 24,
som blifvit till lagutskottet hänvisad, hade Kongl. Maj:t, under
åberopande af propositionen hilagda, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga propositionen
bifogade förslag till

l:o) lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;

2:o) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;

3:o) lag om ändring i 14 kap. jordabalken;

4:o) lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående
handelsböcker och handelsräkningar;

5:o) lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen; samt

6:o) lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars
1899 om handräckning åt utländsk domstol.

I sammanhang med nämnda proposition hade lagutskottet till
behandling förehaft två särskilda i anledning af densamma inom
Andra Kammaren väckta, till utskottet öfverlemnade motioner, den
ena, n:o 165, af herr G. Olofsson i Avik angående utsträckt befogenhet
för häradsnämnd vid fällande af dom och den andra, n:o 166,
af herr H. A. Segerdahl, afseende förändringar i det genom propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken,
i fråga om dels eds afläggande och innehåll, dels behörighet
för den domstol, dit vittne varit kalladt, att bestämma
vittnesersättnings belopp.

Utskottet hemstälde,

a) att Riksdagen, under förklarande att Kongl. Maj:ts ofvanberörda
proposition icke kunde i oförändradt skick bifallas, måtte
med anledning af propositionen samt med bifall till herr Segerdahls
förenämnda motion, i hvad densamma afsåge 17 kap. 20 § i förslaget
till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, för sin
del antaga af utskottet delvis omarbetade förslag till

l:o) lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken;

2:o) lag om ändrad lydelse af 5 kap. 1 § ärfdabalken;

3:o) lag om ändring i 14 kap. jordabalken;

4:o) lag om ändring i förordningen den 4 maj 1855 angående
handelsböcker och handelsräkningar;

5:o) lag om ändrad lydelse af 49 § utsökningslagen; samt

6:o) lag om ändrad lydelse af 4 och 6 §§ i lagen den 6 mars
1899 om handräckning af utländsk domstol.

b) att Riksdagen ville, i anledning af herr Olofssons förevarande
motion, för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 23 kap. 2 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 23 kap. 2 § rättegångsbalken skall

N:o 29.

Lördagen den 5 April.

erhålla följande ändrade lydelse: När dom å häradsting fällas skall,
underrätte häradshöfding nämnden om saken och de skäl deri äro,
så ock hvad lag i ty fall säger. Äro af nämnd minst tre fjerdedelar
från häradshöfding skiljaktige och om en mening ense; galle
den mening, och svare de, som derom sig förenat, för dom sin.
Eljest stånde vid det, som häradshöfding rättvist pröfvar.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903.

c) att Riksdagen måtte, i anledning af herr Segerdahls motion,
i hvad den afsåge ändrad lydelse af ed och ordningen för densammas
afläggande, i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes taga under öfvervägande, huruvida och i hvad mån en omarbetning
af i 17 kap. rättegångsbalken befintliga stadganden om
lydelse af ed och ordningen för dess afläggande kunde anses böra
ega rum, samt för Riksdagen framlägga förslag till de ändrade lagbestämmelser
i ämnet, som kunde befinnas erforderliga och lämpliga.

Sedan ärendet anmälts till handläggning samt kammaren på
hemställan af herr talmannen beslutat, att de särskilda momenten
under punkt a) skulle hvart för sig föredragas, företogs nu nämnda
punkt till behandling, dervid i fråga om mom. l:o), angående förslag
till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, ordet lenmades
till

Herr Zetterstrand, som yttrade: Med afseende å föredragningen
tillåter jag mig hemställa, att kammaren måtte besluta, att
den må ega rum på följande sätt:

att det nu ifrågavarande utlåtandet föredrages punktvis;

att det under litt. a) mom. 1 upptagna lagförslaget föredrages
paragrafvis;

att vid föredragning af första paragrafen i första lagförslaget
diskussionen må röra sig om förslagen i deras helhet;

att af lagförslagens paragrafer icke uppläsas andra än de, beträffande
hvilka uppläsning begäres;

samt att, för den händelse utskottets förslag skulle komma att
i vissa delar af den ena eller andra kammaren återförvisas, utskottet
lemnas öppen rätt att vid ärendets förnyade behandling i afseende
å de paragrafer, hvilka blifvit med eller utan ändring af ena eller
andra kammaren godkända, föreslå sådana jemkningar, som af ifrågasatta
ändringar i återförvisade delar kunna föranledas.

Denna herr Zetterstrands hemställan blef af kammaren bifallen.

Härefter föredrogs 16 kap. 3 §, och yttrado dervid:

Herr Redelius: Om jag rätt förstod kammarens nyss fattade

beslut, så skulle, vid föredragningen af denna paragraf, diskussionen
få röra sig om förslagen i deras helhet. För så vidt denna uppfattning
är rigtig, skall jag be att få framställa ett par små anmärk -

Lag om än dring

i vis8a

delar af jätte gängsbalken m.

(Forts.)

N:o 29.

Lag om än dring

i vissa

delar af rätte gångsbalken m.

(Forts.)

Lördagen den 5 April.

ningar, som mera hafva karakteren af en förfrågan till de på detta
område mera kunnige och erfarne ledamöterna. Svaret på denna
fråga skall måhända kunna nöjaktigt utreda och på ett tillfredsställande
sätt förklara de dubier jag i två punkter hyser. Den ena punkten
rör sj elfva principen fri bevispröfning och den andra ordförandens i
underdomstol ökade befogenhet.

Hvad första punkten beträffar, ber jag få förutskicka den erinringen,
att för några år tillbaka en min studiekamrat, sedermera
ledamot af högsta domstolen, på min begäran vid enskild sammankomst
sökte förtydliga, hvad meningen vore med den s. k. fria
bevispröfningen. Denne man, hvars omdöme för mig vägde mycket,
var högt uppskattad icke endast för sin redbara karakter utan äfven
för sina gedigna juridiska kunskaper; han förklarade bland annat, att
innebörden var att frigöra domstolen från de trånga former, som
ansågos utgöra hinder för den att vid alla tillfällen afkunna tillfredsställande
utslag. Klagomål hade nemligen höjts under förmenande,
att den materiella rätten i lagskipningen vore i fara att drunkna
i juridiska former, och att det många gånger mindre vore fråga om
hvem som i hvarje sak hade materiel rätt än om hvem som hade
formell rätt, d. v. s. att den, som icke hade materiell rätt, dock

kunde vinna en rättegång derigenom, att han bättre än motparten

kände och kunde begagna de juridiska formerna. För att komma
från detta förhållande, som vid ett eller annat tillfälle ansågs hafva
medfört otillfredsställande domar, ville man lemna domstolen mera
frihet vid bedömandet af den utrednings och den bevisnings värde,
som i hvarje särskild! fall förelåge. Detta med mera förklarades
på ett för mig tillfredsställande sätt, hvarför jag från min ståndpunkt
och efter det ringa mått jag kunde fatta hithörande frågor
mycket tilltalades af sj elfva principen. Från den tiden har jag
också stält mig på basis af friare bevispröfning inför rätta. Jag

borde derför i princip ej hafva något att erinra mot förevarande

lagförslag. Likväl har jag en anmärkning att göra mot detsamma,
den nemligen, att den fria bevispröfningen mindre tyckes skola tillkomma
domstolen i dess helhet — jag tänker nu särskild! på underdomstolarne
på landet — än sjelfva ordföranden. Den fria bevispröfningen
synes mig mera gå ut på att frigöra rättens ordförande
personligen än domstolen i dess helhet från de band, som hittills
förefunnits, då ordföranden nödgats fästa lagenligt afseende vid den
bevisning, som har åvägabragts och som gjort att han varit tvungen
att mot sin vilja fälla ett visst utslag. Jag önskar således, att
icke endast ordförandens utan äfven rättens öfriga ledamöters frihet
att pröfva bevisen måtte lagfästas. Ty ju större frihet man lemna!''
åt ordföranden, ju nödvändigare blir det, att de praktiske, erfarne
och opartiske männen få ett ord med i laget. Att detta förslag i
flera punkter synes gifva domstolens ordförande för stor rätt bestyrkes,
så vidt jag förstår, bland annat deraf, att ordföranden skall
ha rätt att afgöra, huruvida det för en saks utredning må erfordras
syn eller ej, huruvida sakkunnige behöfva anlitas, samt att, om han
besluter att synemäns eller sakkunniges utlåtanden skola inhemtas,

Lördagen den 5 April.

N:o 29.

ra. ra.

(F orts.)

han, så vidt jag fattat förslaget rätt, tillerkänna: rättighet att vid Lag
dessa utlåtanden fästa det afseende lian för godt finner. Da jag delar af rättetrött,
att hittills såsom rättsgrundsats galt, att den edsvurna nämnden g<£ngsbaiken
skulle anses kompetent att bedöma en hel mängd dylika frågor, hai m. m.
jag ansett, att nämndens befogenhet borde vidgas i samma grad som
ordförandens. Dessa äro de anmärkningar, som jag har att göra
mot föreliggande förslag; dock anser jag, att om lagutskottets hemställan
under litt. b), hvilken snart kommer att föredragas, af Kiksdagen
och Kongl. Maj:t godkännes och nämndens inflytande och betydelse
vid domsluts fällande sålunda äfven ökas, de största betänkligheterna
mot förslaget i fråga blifvit neutralisei ade. Jag kan
derför, under vilkor af bifall till lagförslaget under litt. b., vara
med om att godkänna förevarande lagförslag.

Jag har redan i början af diskussionen velat uttala denna mm
åsigt för den händelse den hos på förevarande område mera förfarne
och kunnige ledamöter skulle anses förtjena något afseende, men
skall, herr talman, för ögonblicket icke framställa något yrkande.

Herr Zetterstrand: Herr talman! Mina herrar! Herrarne

hafva nog litet hvar funnit, att det nu föreliggande lagförslaget alls
icke innebär någon omstörtning nf de bestående förhallandena. Hvad
har man då afsett med lagförslaget? Jo, man har afsett, att ifrågavarande
gamla bestämmelser måtte bättre sammanföras än förut har
skett. Man har afsett att ytterligare fortgå på samma de partiella
reformernas väg, som man förut vid vidtagande af förändringar, i
rättegångsbalken beträdt. Man har vidare afsett, att, da till följd
af nuvarande lagens ålder praxis i många delar har gått eib stycke
framom lagen, man nu skulle legalisera den sålunda uppkomna
praxis. Lagförslaget afser således i hufvudsak att legalisera den
praxis, som redan allmänneligen gäller vid vara domstolar. Lagförslaget
afser äfven att i de fall - och dessa äro icke få — der
donna praxis till följd af ofullkomliga bestämmelser i lagen äi olika
vid olika domstolar, genom mera tydliga och klara bestämmelser
bringa praxis till enhetlighet, till nytta för domstolarnes anseende
och till nytta för allmänheten. __ _ ..... 0

Man har vidare gjort åtskilliga partiella förändringar, gående
ut derpå, att vittnesjäfven, hvilka förut i svensk lag varit allt för
många, i väsentlig mån inskränkts. Man har äfven stadgat en hittills
icke förefintlig editionspligt. Jag tror således, att det icke. bör
innebära någon fara att antaga detta förslag, men att å andra sidan
ganska stora fördelar böra vara förknippade med dess antagande.

Nu har man emellanåt hört, att det råder en viss rädsla för
den fria bevispröfningen. Denna rädsla bör emellertid, synes det
mig, vara i ganska väsentlig mån förringad derigenom, att det nu
föreliggande lagförslaget ur vår gamla lag upptagit en bestämmelse,
om hvilken man kan säga att den reglerar bevispröfningen, den bestämmelsen
nemligen att verkan af fullt laga bevis, tillagts två med
hvarandra sammanstämmande vittnens utsago, der icke på grund åt
särskilda förhållanden annorlunda pakallas.

N:o 29.

Lag om än dring

i vissa

delar af rätte gångsbalken m.

(Forts.)

Lördagen den 5 April.

En kamrat, från lagutskottet, som här nyss haft, ordet, har sagt,
att han visserligen för sin del är med om lagförslaget, men att han
hade en invändning att göra mot detsamma. Denna invändning gick
ut derpå, att, under det lagförslaget gåfve ökad frihet i bevispröfningen
åt rättens ordförande, förslaget icke gåfve samma ökade
frihet åt nämndens ledamöter. Men det är väl gifvet, att, i och med
det att rättens ordförande får ökad frihet vid bevispröfningen, rättens
öfrige ledamöter äfven erhålla ökad frihet i sådant afseende. En
annan sak är deremot, huruvida man bör åt nämnden bereda ett
ökadt inflytande i allmänhet. Hvad denna fråga beträffar, får jag
säga, att jag är minst lika intresserad af densamma som den talare,
hvilken nyss hade ordet. Äfven jag önskar lifligt, att nämnden
måtte beredas ökadt inflytande vid rättens förhandlingar. Detta är
emellertid en sak. En annan sak är, huruvida man bör uppställa
såsom fordran för antagande af lagförslaget, att nämnden erhåller
ett sådant ökadt inflytande. Så långt vill jag icke gå. Jag anser,
för min del, att såväl Riksdagens Första .som dess Ändra Kammare,
såväl de konservative som de liberale, böra hafva samma intresse af
att få denna del af vår rättsordning moderniserad, på det att det
störa arbete, som är nedlagdt derpå, icke måtte vara förgäfves. Det
blir sedermera en annan sak, om man vill vara med om att skänka
nämnden ökadt inflytande. Jag hoppas, att detta måtte ske. Jag
önskar det innerligt. Men jag vill icke uppställa det såsom ett
vilkor, ty jag anser icke det vara fullt rätt att med hvarandra
sammankoppla två frågor, som dock icke hafva det obestridliga
sammanhang, som den förre talaren ansåg.

Jag yrkar, herr talman, bifall till den nu föredragna §.

Härmed var öfverläggningen afslutad. Paragrafen godkändes.

16 kap. 4 och 9 §§ samt 17 kap. 1—5 §§.

Godkändes.

17 kap. 6 § skulle enligt utskottets förslag erhålla följande
lydelse :

Är vittne, som blifvit lagligen kalladt, ej tillstädes, när målet
företages till behandling, och visas ej laga förfall, dömes att bota
tio daler eller mera, högst två hundra daler; och förelägge rätten
vittnet vid vite att inställa sig å annan tid. Föreläggande, hvarom
nu är sagdt, skall vittnet delgifvas. Kommer ej vittnet ändå, må
vittnet till rätten hemtas. I brottmål, deri den tilltalade hålles
häktad, må rätten genast låta hemta vittne, som utan styrkt laga
förfall uteblifvit. Afstår den, som låtit kalla vittnet, från sin begäran
om vittnets hörande, eller kommer eljest frågan derom att
förfalla; må ej vittnet sedan för uteblifvande dömas till böter eller
fällas att utgifva vite.

Hvad nu är stadgadt om påföljd för vittnes uteblifvande skall
dock i de fall, då vittnet enligt lag är berättigadt att erhålla förskott

N:o 29.

Lördagen den 5 April.

å resekostnad, ej ega tillämpning, med mindre visas, att sådant förskott °™ än~
till vittnet erlagts eller erbjudits. ddar af ZZ (jångsbalken I

afseende å denna paragraf hade reservationer afgifvits: m. m.

af herr Zetterstrand,, hvilken ansett första punkten af denna (Forts.)
paragraf böra inledas sålunda:

»Kommer vittne, som blifvit lagligen kalladt, ej tillstädes, och
visas ej laga förfall, — —»; och

af herrar Zetterstrand, Andersson i Helgesta, Lindhagen, Nilsson
i Skärhus, Sjöberg, Jönsson i Gammalstorp, Redelius och Gussing,
hvilka ansett fortsättningen af nämnda punkt böra erhålla följande
lydelse:

--»dömes att bota tio daler eller mera, högst ett hundra daler;

och förelägge rätten vittnet vid vite att inställa sig å annan tid».

Sedan paragrafen föredragits, anförde:

Herr Zetterstrand: Herr talman! Som herrarne torde finna,
har jag vid denna punkt afgifvit tvenne särskilda reservationer.

Hen första af dessa reservationer afser det förhållande, att under
det att 17 kap. b § rättegångsbalken enligt nu gällande lag stadgar,
att »kommer ej vittne, som stämdt är; böte så och så. mycket»,
så har nu föreslagits följande förändrade lydelse: »År vittne, som
blifvit lagligen kalladt, ej tillstädes när målet företages till behandling,
och visas ej laga förfall, dömes att bota» etc. Nu har mig
veterligen någon olägenhet ej försports af lagens nuvarande stadgande,
att om vittne, som är stämdt, icke kommer, vittnet skall
bota. Jag kan derför icke finna, hvarför man tillagt, att vittnet
skall bota, derest det ej kommer tillstädes redan när målet företages
till behandling. Det är nu gifvetvis önskvärdt, att vittnet är tillstädes,
när målet företages till handläggning. Sådant är ju lämpligt.

Men en annan sak är, om ett vittne, som händelsevis varit förhindradt
att komma, när målet uppropades till handläggning och derför kommit
senare, men dock medan handläggningen ännu pågått, verkligen
bör bötfällas, derför att det icke passat på vid uppropet. Jag tycker,
att detta vore något hårdt. Lagutskottet har också i motiven,
sid. 23, yttrat: »Om vittne icke är tillstädes vid målets upprop
till handläggning, men sedan infinner sig och får aflägga vittnesmål,
synes något ansvar alltså icke böra ifrågakomma.» Det är äfven
min mening, att något ansvar då icke bör ifrågakomma. Men om
man icke vill, att det skall ifrågakomma, så anser jag icke, att man
bör tillägga orden: »när målet till behandling företages». Nu är jag
visserligen ense med lagutskottet derom, att det väl icke komme att
inträffa många gånger, att en domstol bötfälde ett vittne, derför att
vittnet icke infunnit sig vid början af handläggningen. Jag skulle
icke bötfälla ett sådant vittne, om ett dylikt fall förekomme vid
den domstol, der jag tjenstgör, och jag tror, att do allra flesta^ domare
icke heller skulle gorå det. Men jag kan tänka mig, att någon
domare af en eller annan anledning — möjligen af okunnighet eller

N:o 29.

Lag om än dring

i vissa

delar af rätte

gängsbalken

m. m.

(Forts.)

Lördagen den 5 April.

af allt för långt drifven formalism — ginge derhän, att lian tilläm.
Pade lagen på det sätt, som jag tycker att ordalagen verkligen gifva
anledning till, samt bötfälde ett vittne, som icke varit tillstädes vid
målets företagande till handläggning. Jag vill fråga, om man kan
säga, att en sådan domare handlat lagstridigt. Jag tror icke detta.
Plan har handlat oklokt, men detta får han icke bota för. Lagstridigt
har han deremot icke handlat. Jag vill icke, att en sådan
fallgrop skall finnas, och har derför för min del ansett, att ifrågavarande
ord böra utgå och att man bör återgå till den gamla bestämmelsen:
»Kommer icke vittne, som stämdt är; böte» etc. Nu
har jag inom lagutskottet icke vunnit något understöd för min mening,
och jag har derför ingen anledning att tro, det man inom kammaren
kommer att biträda densamma. Jag skall derför icke derom göra
något yrkande. Har någon annan samma uppfattning som jag, så
må det stå honom fritt att ansluta sig till min mening. Hetta beträffande
den första reservationen.

Sedan har jag beträffande samma § reserverat mig i ett annat
hänseende. Jag har nemligen i likhet med en hel del af denna
kammares utskottsledamöter yrkat, att böterna måtte, i olikhet mot
hvad dervidlag af utskottet blifvit föreslaget, bestämmas så, att
uteblifvet vittne skall bota 10 daler eller mer, dock högst 100 daler,
i stället för att, såsom utskottsmajoriteten har hemstält, bötesbeloppet
skulle sättas till 10 daler eller mera, dock högst 200 daler. Nu
kan man ju, då en svarande, som uteblir, efter de nuvarande lagbestämmelserna
fälles till böter af 10 daler eller mer, dock högst
200 daler, i likhet med utskottets majoritet tycka, att skäl äfven
föreligga, att jemväl vittne skall vara underkastadt samma bötesbestämmelser.
Men jag ber deremot att få invända först och främst
det, att. man ej kan påräkna, det ett vittne skall hafva alldeles
samma intresse af målet och alldeles samma skyldighet beträffande
detsamma, som en svarandepart har. Det är det ena. Vidare ber
jag att få erinra äfven om eu annan sak, nemligen den. att lagens
förra bestämmelser gingo ut på att en svarande skulle bota för
utevaro 4 daler, men ett vittne 3 daler, och att således vittnesplikten
förr var mindre än svarandens plikt. Och jag vet verkligen
icke, hvarför ej vittnesplikten skall vara mindre äfven nu.

På dessa skål, herr talman, ber jag att få hemställa om bifall
till den af mig och flere medreservanter påyrkade förändringen i
paragrafen, gående ut på att beloppet 200 daler måtte sänkas till
100 daler.

Herr Redelius: Jag har instämt med herr Zetterstrand beträffande
reservationen vid andra punkten af denna paragraf och det i
denna reservation gjorda yrkandet. I fråga om första punkten af
samma paragraf framstäldes ju af herr Zetterstrand intet yrkande.

Men jag har icke begärt ordet endast för att säga detta, utan
också för att göra några erinringar angående ett föråldradt uttryck,
som förekommer i denna paragraf, liksom på så många andra ställen
i våra lagar, nemligen ordet »daler», som ju betecknar en myntsort,

Lördagen den 5 April.

N:0 29.

m. m.
(Forts.)

hvarmed vi numera ej räkna. Detta uttryck har varit under diskussion
i utskottet, hvilket jag här velat omnämna, men det har der ddar afrälte_
ansetts möta allt för stora svårigheter att fa detta ord utbytt mot gångsbaiken
en mera tidsenlig myntbeteckning i en så partiel lag som denna, m. m.
emedan detta skulle nödvändiggöra en mangd analoga andnngai i
en hel del andra lagrum. För mm del synes det mig dock, som
om tiden nu kunde vara inne att äfven i lagarne frångå en benämning,
som man redan sedan lång tid tillbaka i praktiska lifvet och
eljest kommit ifrån; och då man ju någon gång maste börja dei med,
tyckes det mig vara lämpligt, att man gör början med ett nytt lagförslag.
låt vara att detta är partiel. Ocn derför fager jag mig
friheten hemställa, att kammaren äfven ville besluta, att benämningen
»daler» måtte utbytas mot »kronor», hvarvid de siffror, som
angifva bötesbeloppet, böra minskas till hälften, enär det ju anses
vara en juridisk princip, att en daler skall sattas lika med 50 ore.

Ja°- får derför, herr talman, yrka bifall till den af hen Zetteistrand
°m. fl. afgifna reservationen, dock med den ändring, att uttrycket
»tio daler eller mera, högst ett hundra daler» andras till
»fem kronor eller mera, högst femtio kronor» etc.

Häruti instämde herrar Spånkorg, Göthberg, Hammarström, Anderson
i Hasselbol och Högstedt.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Hammar skj öld:

Till en början ber jag att få vitsorda, att den tolkning af § 6, som
utskottet på sid. 23 i betänkandet gifvit, ar fullkomligt ofverensstämmande
med afsigten hos de personer, som gifvit lagförslaget
dess affattning. Meningen med denna § är just den, som utskottet
uttryckt, då det »säger, att vittne ej bör fällas till ansvar för utevaro
i andra fall, än då på grund af vittnets uteblifvande vittnesförhöret
uppskjutes till annat rättegångstillfalle. Om vittne icke ai
tillstädes vid målets upprop till handläggning, men sedan infinner
sig och får aflägga vittnesmål, synes något ansvar alltså icke hora
ifrågakomma, lika litet som då den, hvilken pakallat vittnet, afstar
från dess hörande eller frågan härom eljest förfaller.»

Det är, som jag sade, just detta, som är meningen.

Den af herr Zetterstrand gjorda reservationen, enligt hvilken
paragrafens lydelse bör ändras så, att df'' , skulle komma att heta:

»Kommer vittne, som blifvit lagligen kalladt, ej tillstädes, och visas

ei lao-a förfall---», kunde möjligen komma att föranleda en tolk ning,

som helt säkert ej är afsedcl ai herr Zetterstiand, oc som ej
heller vore lämplig, nemligen att det skulle vara tillräckligt, om
vittnet kommer på den utsatta dagen, äfven om, nar vittnet kommer
tillstädes, målet redan är handlagdt, parterna aflagsnat sig och
målet måst uppskjutas till ett annat rättegångstillfalle. Afsigten
med bestämmelsen om böter för vittne, som utebi hvit, ar ju icke
någon annan än den, att man derigenom vill skydda parts intressen
mot onödigt uppskof med målet; och af denna grund talj er da, att,
lika litet som ett vittne bör bötfällas, när uppskof med målet icke

N:o 29.

Lördagen den 5 April.

Lag om än- föranledes deraf, att vittnet kommit för sent, lika visst bör vittnet
klar af lätt*- b°tfällas, när i följd af uteblifvandet ett sådant uppskof blifvit af
gdngsbalken HÖden.

m- Ur samma synpunkt måste äfven den frågan betraktas, huru (Forts.

) vida man skall sätta maximum för böterna till 100 eller 200 daler.

Åtgörande! dervidlag beror på pröfning, huruvida de lägre böternas
asättande kan anses vara tillräckligt att trygga partens intressen
mot. uppskof med målet i följd af vittnes tredska. Enligt hvad uppgifvits,
förekommer det stundom, att en svarandepart, ömsevis med
att han sjelf uteblir och derigenom föranleder uppskof med målets
handläggning, förleder eller mutar ett vittne att uteblifva och sjelf
betalar böterna för vittnet. Är den uppgiften i afsevärdt omfång
grundad, torde det vara tydligt, att man behöfver lika starka tvångsmedel
för att^ förebygga tredska, när det är fråga om vittne, som
när det är fråga om parten sjelf. Emellertid vare det långt ifrån
mig att förneka, ^att utsättandet af det ena eller andra maximum
härvidlag i viss . män är en smakfråga, och att man derför ej gerna
kan med fullt bindande argument diskutera, huruvida 100 daler eller
200 daler utgöra ett rigtigt maximum. Men så mycket är säkert,
att, vare sig man sätter det ena eller andra beloppet såsom maximum,
domstolar^ vid ådömandet af böter komma att endast i sällsynta
undantagsfall gå nära maximum. De komma vid bötesfällandet
att gå nära maximum, blott då det förekommer alldeles särskilda
omständigheter, blott då vittne gjort sig skyldigt till särskild! svåra
försummelser.

Jag tror derför, att det ej ligger mycket stor praktisk vigt
uppå huruvida man sätter 100 eller 200 daler såsom maximum, ty
i ^det alldeles öfvervägande antalet fall komma böterna ej ens att
gå upp till 100 daler, äfven om maximum skulle sättas till 200
daler. Något egentligt att erinra mot nedsättningen kan jag således
ej ha, ty saken är ju i viss mån en smaksak. Dock kan ur opportunitetssynpunkt
vara att erinra, att ju mer man riskerar att få
olika beslut i de särskilda kamrarne, desto flere stötestenar kan
lagförslaget få^att öfvervinna på sin återstående väg.

Hvad angår det^ af en ärad talare framstälda yrkandet, att man
skulle utbyta den ålderdomliga myntsorten daler mot nu gällande
myntsort kronor, vore en sådan ändring utan tvifvel önskvärd; och
det är allbekant, att i nyare författningar utsättas bötesbelopp och
andra penningbelopp i nu gällande myntsort. Undantag härifrån
göras endast för det fall, då det genom en nyare författning införes
en delvis förändrad lydelse af en äldre författning. Så är ju fallet
här. Här är nemligen fråga om att gifva en ändrad lydelse åt 17
kap. rättegångsbalken,, tillkommen på 1730-talet, alltså på en tid,
då man ej hade en aning om myntsorten kronor; och det skulle nog
taga sig besynnerligt ut, om man i det ena kapitlet hade den moderata
benämningen kronor, men i ett annat kapitel åter i samma
balk den gamla myntbeteckningen daler. Det har blifvit så invandt
i det allmänna föreställningssättet hos alla dem, som ha med lagarnes
tillämpning att göra, huru dessa daler skola evalveras i kronor,

Lördagen den 5 April. 11 N:0

att någon inskränkning i rättssäkerheten lika litet följer deraf som
af det förhållandet, att i tryckfrihetsförordningen bötesbeloppen aro Jelar afrätte.
an^ifna i riksdaler banko i stället för i kronor. Något skäl till änd- gångsbaiken
ring i den af herr Redelig påyrkade rigtningen tror jag således för «
min del icke vara för handen.

När jag nu första gången vid behandlingen åt detta lagförslag
tagit till orda, kan jag ej underlåta att begagna tillfället att uttala
min synnerligen stora tacksamhet och tillfredsställelse öfvei det välvilliga
mottagande, som lagutskottet — derutinnan följande högsta
domstolens föredöme — egnat den kongl. propositionen. Och jag
vågar på grund deraf uttrycka den förhoppningen, att denna segslitna
lagstiftningsfråga, som tagit i anspråk så mycket arbete inom
och utom Riksdagen, ej nu måtte vara långt ifrån sin lösning. . .

Hvad angår de af utskottet gjorda förändringarae, är jag villig
erkänna dem till öfvervägande del vara förbättringar ur redaktion el
eller saklig synpunkt; blott i ett par punkter af icke särdeles stor
praktisk betydelse skall jag tillåta mig att, när tider blii, fi anställa
några erinringar.

Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar! Det sista

anförandet behöfver jag icke bemöta i hvad det afsåg ett vederläggande
af min första reservation, då jag ju icke beträffande densamma

gjort något yrkande. .

Hvad återigen frågan om bötesbeloppets storlek angar, om det
skall sättas till högst 100 daler eller högst 200 daler, vill jag erinra,
att Riksdagen visserligen har tillförne begärt, att det måtte bestämmas
högre böter för vittnen, som uteblifva, enär de hittills vätande
bötesbestämmelserna derom visat sig vara alldeles otillräckliga, men
att det dock är att märka, att de förutvarande böterna, utgjorde, i
detta fall 3 daler och att det nu är fråga om att höja dem till
högst 100 eller också 200 daler,, så att äfven om den mindre höjningen
genomföres, blir dock ökningen af bötesbeloppet mycket väsentlig.
" Man har äfven att betänka, att dessa, bötesbestämmelser
äro tillämpliga för den händelse vittnet uteblir vid iörsta rättegangstillfället;
är det fråga om ett mycket vigtigt mål, lär nog domstolen
icke underlåta att åsätta mycket höga viten för den, som uteblir
för andra gången lian skall vittna. Jag tror derför på grund
häraf, att kammaren mycket lugnt kan taga ^det^ lägre.belop.pet, och
jag tror icke. att ett sådant beslut kan på något sätt äfventyra

lagförslagets fall. . . ,,,,,,,

Hvad angår det af lierr liedelius gjorda yrkandet, att ordet
daler måtte utbytas mot den moderna benämningen kronor, vill jag
i likhet med herr statsrådet och chefen för kongl. justitiedepartementet
alldeles bestämdt motsätta mig en sådan ändring. År det
fråga om en ny lag eller en ny författning, år det alldeles gifvet,
att& man använder benämningen kronor, men när det är fråga om
att ändra ett kapitel i en redan befintlig balk, i hvilken det i snart
sagdt hvart enda kapitel förekommer termen daler, kan det icke
vara rigtigt att i ett enstaka kapitel använda benämningen kronor.

N:0 29.

Lördagen den 5 April.

Lag om ändring
i vissa
delar af rättegångsbalken

m. m.
(Forts.)

Deremot har jag samma uppfattning som herr Redelius, att det vore
önskligt, om man så snart som möjligt kunde komma ifrån denna
benämning daler. Detta kunde ju ske derigenom, att man helt generelt
beslutade, att öfverallt i balkarne, der benämningen daler förekommer,
liksom på andra ställen i lagarne, der det förekommar riksdaler
banko, riksgälds eller specie, penningbeloppet evalverades till
kronor. Huru sådant lämpligen bör kunna ske, må tillkomma regeringen
att uttänka. Men icke kan det vara skäl att i ett kapitel
af en balk införa benämningen kronor, när i de öfriga kapitlen i
samma balk och alla öfriga balkar qvarstår benämningen daler.

Herr Sjöberg instämde häruti.

Herr Jansson i Krakerud: Jag anhåller att få yrka bifall till
herr Zetterstrands första reservation. Af hvad vi hört från statsrådsbänken
finna vi, att de böter, som det här gäller, verkligen böra
påläggas. Det förekommer, synnerligast på landsbygden, mycket
ofta, att unga häradshöfdingar förordnas att hålla ting, och man kan
derför icke vara förvissad om att icke i åtskilliga fall, för att icke
säga många, vittnen skulle onödigtvis blifva pålagda böter. Tingslokalerna
äro trånga och fylda med folk, och vittnet saknar i många
fall förmåga att följa målens gång, hvilket gör, att det kan vara
ute eller afsides vid det tillfälle, då det mål påropas, i hvilket det
skall vittna, och då skulle detta vittne kunna bötfällas för att det
icke varit närvarande. Deremot kan jag icke finna, att det skulle
kunna medföra några olägenheter, om vi antoge herr Zetterstrands
reservation, som innehåller: »kommer vittne, som blifvit lagligen
kalladt, ej tillstädes, och visas ej laga förfall, — — —» etc. Om
vittnet således icke kan visa laga förfall för utevaro, kan det alltså
påläggas böter.

Af dessa nu anförda skäl ber jag, herr talman, att få yrka bifall
till herr Zetterstrands första reservation.

I detta anförande instämde herrar Bromée i Billsta, Jansson i
Edsbäcken, Olofsson i Digernäs och Hultkrantz.

Herr Hammarström: Herr talman! Jag ''hade icke tänkt
begära ordet vid behandlingen af denna paragraf, men då herr statsrådet
och chefen för kongl. justitiedepartementet stält sig afvisande
mot det yrkande af herr Redelius, i hvilket jag instämt, nemligen
att bötesbeloppet måtte uttryckas i kronor i stället för i daler, ber
jag att få säga några ord.

Herr statsrådet sade, att de, som tillämpa lagarne, mycket väl
veta, huru mycket daler motsvarar i nu gällande mynt. Ja, det är
alldeles rigtigt, men det är icke nog med att de, som tillämpa lagarne,
veta detta, utan äfven den stora allmänheten bör förstå lagens
text och hvad den betyder. Derför anser jag för min del, i likhet
med herr Redelius, att tiden är inne att så småningom, allt efter
som nya lagar tillkomma, använda nu gällande myntbenämning i

Lördagen den 5 April.

N:o 29.

stället för en 200 år gammal sådan. Om det icke går an att sätta ^g™ Zl.
in den nya myntbenämningen i sj elfva lagtexten, emedan den gam a delar af rätte_
förekommer på en mängd andra ställen i lagen, undrar jag, om det gdngsbaiken
icke kan gå an att i en parentes eller i en not sätta ut hvad penningbeloppet
motsvarar i kronor, så att man slipper att i det oan
liga hålla på med den gamla myntbenämningen.

Jag ber, som sagdt, att få instämma med herr Redelius i lians

yrkande.

Herr Nilsson i Skärhus: Herr talman, mina herrar! Då ingen
här yrkat bifall till det högre bötesbeloppet, har jag icke någon anledning
att i det afseendet ingå på något bemötande. Deremot vill
jag fästa mig vid hvad herr statsrådet säde, att det kunde förekomma
fall, då en målsegare skulle vilja pa ett eller annat satt
ersätta ett vittne för att det uteblir, och att man derför borde bestämma
det högre beloppet. Jag tror, att den, som vill drifva saken
så långt, att han betalar ett vittne för att det skall uteblifva och
målet derigenom uppskjutas, icke skall sky att betala det högre
beloppet. Jag anser derför det bötesbelopp, som har ar ifragasatt
eller 100 daler, vara alldeles tillräckligt och ber att fa yrka bifall
till den. reservation, som afser denna punkt i paragiafen.

Öfverläggningen var härmed afslutad. Efter af herr talmannen
framstälda särskilda propositioner godkände kammaren paragrafens
lydelse i enlighet med utskottets förslag^ dock med de andrmgar
deri, som i ofvan omförmälta, i afseende å paragrafen atgitna tva
revervationer föreslagits.

17 kap. 7 §.

Godkändes.

För 17 kap. 8 §, som härefter föredrogs, hade föreslagits denna

^^Eger den. som till vittne åberopas, del i saken, ändå att lian
ej förer talan i målet, eller kan liml af dess utgång vänta synnerlig
nytta eller skada; vare han i det mål jäfvig att vittna.

I mål, som angår kommun, bolag eller förening, vare medlem åt
eller delegare i den samfällighet ej i denna egenskap jäfvig att
vittna, der han icke är enligt lag omedelbart och personligen ansvarig
för samfällighetens förbindelser eller kan vänta synnerlig nytta eller

skada af målets utgång. . ....... , , »

Har i brottmål målsegande förklarat sig ej vilja fora talan, mä
han ändå ej höras såsom vittne. Embets- eller tjensteman eller den,
som är förordnad eller vald att förrätta offentligt tjensteärende eller
utöfva annan allmän befattning eller kallad att tillhandagå vid
offentlig förrättning, vare dock ej i egenskap af malsegande jäfvig
att om brott, som blifvit emot honom begånget under utom ingen åt

embotet, tjensten eller uppdraget, afgifva vittnesmål, der han förklarat
sig ej vilja föra talan och annat vittne ej ar att tillgå, l

N:o 29.

Lördagen den 5 April.

dlina T villa fr.åga om brott’ som. blifvit föröfvadt mot två eller flere, pröfve
delar af rätt "- rutten efter omständigheterna, huruvida den ene af dem må vittna
gdngsbaiken om det, som händt den andre.

m- o Den, som skäligen misstänkes för brott eller delaktighet deri,
(Forts.) må ej höras såsom vittne angående brottet.

Sedan paragrafen föredragits, yttrade:

Herr Johnsson i Bollnäs: Den förändring af denna paragraf,
som är föreslagen af Kongl. Maj:t och utskottet, synes mig vara af
högst betänklig art. I det allmänna rättsmedvetandet ingår, att ett
vittne skall vara så vidt möjligt opartiskt och att det icke skall
hafva någon nytta eller skada af vittnesmålet samt att det icke
skall föreligga några särskilda förhållanden, som kunna påverka
vittnets utsago i den ena eller andra rigtningen. Dessa grundsatser
tror jag äro rigtiga och allmänt erkända; något missnöje i detta
afseende har, så vidt jag vet, icke kunnat påvisas. Nu har man
emellertid slagit in på en helt annan väg. I första stycket af
paragrafen har man insatt ordet »synnerlig» framför »nytta och
skada». Men hvad menas med »synnerlig nytta» eller »synnerlig
skada», när det är fråga om att bedöma, i hvad mån ett vittnes
utsago kan påverkas af den der nyttan eller skadan V I andra stycket
af samma paragraf har man intagit den bestämmelsen att delegare
i bolag eller ^ medlem af förening skulle vara ojäfvig att vittna i
mål, som angår bolaget eller föreningen. Dessa skulle dock påtagligen
vittna i egen sak. Om en sådan bestämmelse, som den nu
föreslagna blir lag, skall likväl säkerligen aldrig dess innehåll komma
att inga i det allmänna rättsmedvetandet, utan man kommer nog
alltid att hafva den uppfattningen, att en delegare i bolag eller medlem
af förening vittnar till bolagets eller föreningens fördel. De
betänkliga följder, som häraf skulle uppstå, äro icke svåra att inse.
Man bör så vidt möjligt aflägsna allt, som kan gifva sken af att
ett vittne af en eller annan anledning uttalar sig till förmån för den
ena eller andra parten, och detta är naturligtvis så mycket mera
nödvändigt, som enligt vår rättsordning vittnes utsago tillägges
synnerligen stor betydelse för sjelfva målets afgörande.

Jag kan sålunda icke låta denna fråga gå mig obemärkt förbi,
utan jag vill för min enskilda del inlägga en kraftig reservation mot
ett system eller en princip, som förr eller senare skall visa sig medföra
misstroende om ovelden i vår rättskipning.

Jag ber, herr talman, med anledning häraf att få yrka, att ordet
»synnerlig» måtte utgå i första stycket af paragrafen och att i andra
stycket måtte uteslutas orden »bolag eller förening» och att således
detta stycke kommer att få följande lydelse: »I mål, som angår

kommun, vare medlem af kommunen i denna egenskap ej jäfvig att
vittna, der han icke är enligt lag omedelbart eller personligen ansvarig
för kommunens förbindelser eller kan vänta personlig nytta
eller skada af målets utgång.»

Jag yrkar, herr talman, bifall till detta mitt ändringsförslag.

N:0 29.

Lördagen den 5 April.

Herr Zetterstrand: Herr talman, mina herrar. I mitt forsta ^9 _

anförande tog jag mig friheten nämna, att en af fördelaxne med ddrir afräUe_
detta lagförslags antagande skulle vara den, att antalet vittnesjat, gängsbaiken
som enligt vår lag är ganska stort, blefve inskränkt. Förut har »».«*•

man varit jäfvig att vittna, om man varit delegare i bolag, som l*ortfO

målet gält, men nu vill man, att ett dylikt stadgande icke längre
skall absolut bibehållas. Jag ber att härvidlag få anföra ett exempel.
Jag är delegare i ett jernvägsaktiebolag och haj deri en aktie
på 100 kronor, på hvilken jag säkerligen aldrig får någon utdelning.

Men den omständigheten, att jag eger denna aktie, medför, att jag
är jäfvig att vittna i mål, som angå bolaget. _ Så bör det emellertid
icke vara, och det är derför som man satt in i lagförslaget, att man
i dylika fall skall hafva »synnerlig nytta eller skada» af målets utgång,
för att man skall vara jäfvig. Denna bestämmelse om att
man skall hafva »synnerlig nytta eller skada» förefinnes redan nu
med afseende å domarena,.. och den bär der icke vållat några svårigheter
vid tillämpningen. Är det då icke skäl, att vi äfven här med
afseende å vittnen införa samma bestämmelse och sålunda minska
jäfvens antal till stor fördel för den materiella rätten.

Jag hemställer om bifall till den nu föredragna paragrafen.

Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen framstälda propositioner
godkände kammaren utskottets förslag.

17 kap. 9—11 §§■

Godkändes.

För 17 kap. 12 §, som härefter föredrogs, hade föreslagits denna

lydelse: _

Rättens ordförande tillfråge vittnet om dess ålder, yrke och
hemvist; hvad derom upplyses skall i protokollet antecknas. Förekommer
omständighet, hvilken rätten finner vara af särskild betydelse
för bedömande af vittnets trovärdighet, varde sådapt ock i
protokollet anmärkt.

Ordet lemnades till

Herr Olofsson i Åvik, som yttrade: Jag för min del anser, att
bestämmelsen i denna paragraf, att vittnet skall tillfrågas om sin
ålder, är både öfverflödig och olämplig. Den har tillkommit med
anledning af föreskriften i § 7, att vittne skall hafva uppnått 15
års ålder för att kunna fä vittna. Jag tror, att rättens ordförande
mycket väl bör kunna inse till följd af vittnets kroppsutveckling
och utseende i öfrigt, om tvekan kan uppstå, huruvida ett vittne
uppnått 15 år eller ej, cell att han i sa fall kan göra sig underrättad
om huru härmed förhåller sig. Hvad vidkommer den bestämmelsen,
att äfven äldre personer skola uppgifva sin ålder, anser jag den,

N:o 29.

Lördagen den 5 April.

Lag om ändring)
i vissa
delar af rättegångsbalken

m. m.
(Forts.)

som sagdt, vara både onödig och fullkomligt olämplig. Jag tror
mig icke träda grannlagenheten för nära, om jag påpekar ett förhållande,
som torde vara för hela kammaren kändt, nemligen att
en stor del äldre ogifta qvinnor ytterst ogerna vilja uppgifva sin
ålder. Jag tror, att vi män icke till fullo kunna uppskatta den
finkänslighet, som i detta fall vidlåder qvinnan.

Det är egentligen skälet, hvarför jag påyrkar en ändring. Det
är alldeles onödigt, att en äldre person, derför att han blifvit ålagd
att vittna i ett mål, nödvändigtvis skall få sin ålder antecknad i
protokollet, ty detta har för rättskipningen icke den allra ringaste
betydelse.

Jag skulle för min del kunna inskränka mig till att yrka, att
ordet »ålder» strökes, men då kammaren och lagutskottet möjligen
kunna ha den åsigten, att, till följd af bestämmelsen i 7 § 1 mom.,
några närmare bestämmelser i detta afseende i denna paragraf böra
införas, ber jag att få yrka återremiss af den föredragna paragrafen
i det syfte jag nu angifvit.

Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen framstälda propositioner
godkände kammaren paragrafen.

För 17 kap. 13 § hade Kongl. Maj:t föreslagit följande lydelse:

Vittne må ej utan sitt medgifvande höras angående omständighet,
hvars uppenbarande kan för åtal utsätta vittnet eller någon, till
hvilken vittnet står i det förhållande 9 § omförmäler. Är genom
allmän lag eller särskild författning någon ålagdt att ej uppenbara
hvad han på grund af embete, tjenst eller annan befattning får sig
bekant; må han ej om sådant höras såsom vittne, med mindre han
blifvit i laga ordning löst från sin förpligtelse. Ej heller må den,
som blifvit anlitad att föra parts talan i rättegång eller deri honom
biträda, utan hufvudmannens medgifvande höras såsom vittne om
hvad han för fullgörande af det uppdrag fått sig förtrodt.

Enligt utskottets förslag skulle paragrafen erhålla denna
lydelse:

Vittne må ej utan sitt medgifvande höras angående omständighet,
hvars uppenbarande kan för åtal utsätta vittnet eller någon,
till hvilken vittnet står i det förhållande 9 § omförmäler. Är genom
allmän lag eller särskild författning någon ålagdt att ej uppenbara
hvad han på grund af embete, tjenst eller annan befattning får sig
bekant; må han ej om sådant höras såsom vittne, med mindre han
blifvit i laga ordning löst från sin förpligtelse. Utan parts medgifvande
må ej heller någon höras såsom vittne om hvad parten för
honom i förtroende och mellan fyra ögon omtalat, der ej fråga är
om ärekränkning. Likaledes må ej den, som blifvit anlitad att föra
parts talan i rättegång eller deri honom biträda, utan hufvudmannens
medgifvande höras såsom vittne om hvad han för fullgörande af det
uppdrag fått sig förtrodt.

Paragrafen föredrogs, hvarefter ordet lemnades till:

N:o 29.

Lördagen den 5 April.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Hammar- ^ om **-skjöld: Herr grefve och talman, mina herrar! I denna paragraf d^r aflångföreslår
utskottet en utsträckning af befrielsen från vittnespligten, gängsbalken
då utskottet infogat orden: »Utan parts medgifvande må ej heller ™. m.
någon höras såsom vittne om hvad parten för honom i förtroende (Forts.''
och mellan fyra ögon omtalat, der ej fråga är om ärekränkning.»

Som bekant, lins det en författning från 1700-talet med liknande
bestämmelser om att hvad mellan fyra ögon och i förtroende yppats
icke skall behöfva omvittnas Men denna bestämmelse gäller, enligt
hvad likaledes är kändt, endast brottmål. Det är således en utvidgning.
och en högst betydande utvidgning, här är fråga om, då
utskottet föreslår, att denna bestämmelse skulle komma att gälla
äfven i tvistemål. Det förefaller mig, som om en dylik inskränkning
i vittnespligten och utvidgning af friheten att undantaga vissa
saker ifrån vittnesmål icke passade rätt väl i stycke med detta lagförslags
hela tendens. Vidare skulle kunna anmärkas, att det undantag,
som utskottet fogat vid sitt generella undantag, eller undantaget
i fråga om ärekränkning, icke fått en affattning, som fullständigt
täcker hvad som dermed åsyftas. Meningen torde hafva varit, att
om en ärekränkning blifvit begången genom förtroliga yttranden till
den ena personen efter den andra, så skulle det förtroliga i meddelandet
icke fritaga den ärekränkande personen från straff derför.

Der är således fråga om förtroliga yttranden, som innefatta sjelfva
brottet.

Det är lätt att inse, att detta fall icke har någon analogi med
det fall, då man tillåtit sig i förtroende yttra något angående en
uppkommen rättsfråga af civil eller kriminel beskaffenhet. För att
få någon analogi skulle man kunna tänka sig, att någon person i
förtroende omtalat för en annan, att han vid något föregående tillfälle
gjort sig skyldig till ärekränkning, och något specielt undantag
för detta fall lärer väl icke få anses vara af behof vet påkalladt.

Utskottet har bibehållit den i propositionen förekommande
bestämmelsen, att den, som blifvit anlitad att föra parts talan i
rättegång eller deri honom biträda, ej må utan hufvudmannens medgifvande
höras såsom vittne om hvad han för fullgörande af detta
uppdrag fått sig förtrodt.

Eftersom man i allmänhet, då man rådgör med en advokat —-i allmänhet, visserligen icke undantagslöst — talar med honom i
förtroende mellan fyra ögon, kommer denna bestämmelse att till stor
del täcka den förut meddelade bestämmelsen om undantagande från
vittnesmål af hvad som blifvit i förtroende och mellan fyra ögon
yppadt. Endast för ett undantagsfall, det speciella undantagsfallet
i fråga om ärekränkning, skulle i allmänhet denna sista regel få
något egentligt att betyda. Det har velat förefalla mig, att om
skäl kunna anföras för den meningen, att friheten från skyldighet
att aflägga vittnesmål bör i förevarande hänseende utsträckas sa,
att den skulle gälla äfven civila mål och icke, såsom nu är fallet,
blott brottmål, borde dessa bestämmelser kunna med hvarandra samarbetas,
så att do Unge en enklare lydelse, som skulle underlätta

Andra Kammarens Prot. 1902. N:o 29. 2

N:0 29.

Lördagen den 5 April.

lag om än. tillämpningen. Men jag upprepar ännu en gång, att jag har svårt
Mar af Vätte- förstå, huruledes eu så väsentlig inskränkning i vittnespligten,
gångsbaiken som ^är föreslagits i strid mot gällande lags bestämmelser i fråga
m. m. om civila mål, kan anses vara motiverade i sammanhang med nu

(Forts.) föreliggande förslag.

Gifvet är, att huru det nu än går här med denna punkt, kan
en sådan detalj bestämmelse som denna icke influera på hela förslagets
slutliga öde; men jag har i alla fall ansett mig böra göra dessa
erinringar till den kraft och verkan det hafva kan.

Hen- Zetterstrand: Herr talman! Jag har i likhet med utskottets
öfriga ledamöter varit med om, att i denna paragraf skulle inskjutas
den af oss föreslagna tilläggsbestämmelsen, att: »Utan parts medgifvande
må ej heller någon höras såsom vittne om hvad parten
för honom i förtroende och mellan fyra ögon omtalat, der ej fråga
är om ärekränkning.» Vi ha ansett det vara ytterst vigtigt, att en
sådan bestämmelse här inkomme för att ha någon motsvarighet till
den gamla författningen, som handlade om ett likartadt ämne. Om
nemligen icke en dylik bestämmelse här stadgades, skulle man kunna
riskera, att det förtroliga umgänget folk emellan skulle komma att
lida ett väsentligt afbräck.

Jag antar t. ex., att jag har en mycket god vän, till hvilken
jag i allo förtror mig, och att detta äfven är folk i allmänhet
bekant. Så råkar jag komma i process med någon, och då kommer
genast min motpart att åberopa denne min vän på vinst och förlust
som vittne. Han vet kanske icke, att jag för honom nämnt någonting,
men han misstänker det, och då skall denne min vän, som fått
mitt förtroende, nödgas på vittneseden uppgifva allt hvad jag för
honom berättat. Vi kunna lätt tänka, hvilka svårigheter, som
derigenom skulle uppstå, och huru störande detta komme att verka
på samlefnaden folk emellan, om man icke vågar för sina allra
intimaste yppa hvad man har på hjertat och söka deras råd.

Nu har här sagts, att en utsträckning i detta fall skett med
hänsyn dertill, att den gamla förklaringen blott gälde brottmål, men
att här äfven vore fråga om civila mål. Ja, det är verkligen fallet,
men vi undantogo å andra sidan frågor om ärekränkning, och det på
den grund, att om jag t. ex. säger något ärekränkande om en person
först till en och sedan till en annan, så kan på detta sätt ett rykte
lätt komma att gå och derigenom stor skada åstadkommas. Något
sådant är gifvetvis straffvärdt och bör icke skyddas af ett gifvet
förtroende.

Jag tror således för min del, att det ändringsförslag, som
utskottet framlagt, i hufvudsak är rigtigt och af mycket stor betydelse.
Men å andra sidan skall jag villigt erkänna, att sjelfva stiliseringen
af texten icke är så alldeles utmärkt, derför att denna punkt och
den derpå följande icke på något så särdeles lyckligt sätt samarbetats.
Vi försökte visserligen att åstadkomma en bättre samarbetning
af paragrafen, men det lyckades oss icke. När jag nu
hörde, att herr departementschefen anser, att en bättre samarbetning

N:0 29.

Lördagen den 5 April.

borde kunna ske, tror äfven jag, att detta möjligen kan låta sig
göra, och jag hoppas, att vi kunna få någon fingervisning om, huru
det lämpligen bör ske. Utskottet kunde då på samma gång ta i
öfvervägande, dels huruvida någon inskränkning skulle ega rum med
afseende på yttranden i förtroende, när det gäller rent civila frågor,
dels huruvida definitionen på ärekränkning möjligen skulle på något
sätt kunna modifieras.

Jag vet icke, huru en sådan ändring skall kunna ske, men då
det stälts i utsigt, att en förbättrad lagtext möjligen skulle kunna
åstadkommas, och då det är af allra största vigt, att få lagtexten
i dess helhet så bra som möjligt, har jag ingenting emot, om kammaren
ville återremittera förslaget. Jag får för min del säga, att
jag fast vidhåller den princip, som utskottet här sökt göra gällande,
men jag har ändock ingenting emot, om en återremiss kommer till
stånd, på det att lagutskottet må bli i tillfälle att ta saken under
förnyadt öfvervägande.

Då något sådant yrkande naturligtvis icke kunnat göras ifrån
statsrådsbänken, ber jag att få yrka återremiss af paragrafen.

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! I olikhet med den
föregående talaren kan jag icke finna, att det stadgande, lagutskottet
här tillagt, har synnerligen stora skäl för sig. Ty man måste dock
medgifva, att detta stadgande innebär en återgång i en rigtning
motsatt den, i hvilken man önskat, att utvecklingen skulle gå. Den
af utskottet tillagda bestämmelsen innebär ju faktiskt ytterligare ett
jäf, som förut icke existerat i civila mål, och således uppställer utskottet
här ett nytt jäf i stället för att utvecklingen borde gå i den
rigtningen att så mycket som möjligt minska vittnesjäfven.

Jag begärde ordet egentligen för att påpeka, att stadgandet
enligt mitt förmenande fått en ganska olycklig formulering. Ty när
det här står, att ej må någon höras såsom vittne om hvad parten
för honom i förtroende och mellan fyra ögon omtalat, så kan ett
så formuleradt stadgande ge anledning till ganska betänkliga följder.
Det kan nemligen ha till påföljd, att en part, som känner, att en
person har reda på en sak, hvarom process kan komma till stånd,
går till denna person och talar till honom i förtroende och på så
sätt yppar åtskilligt för honom. När målet så kommer före vid
rätten, bestrider han denna persons hörande, emedan han skulle
komma att vittna om hvad som anförtrotts honom mellan fyra ögon.
På detta sätt kan en part missbruka detta stadgande derhän, att
han kan hindra en person, som annars skulle vara ett synnerligen
vigtigt vittne i saken, att få vittna om hvad han känner till.

Den siste talaren anmärkte, att det förtroliga umgänget mellan
personer skulle kunna störas, om man icke ifrån vittnespligten undantoge
hvad som i förtroende yttrades, och det är ju sant, att den
farhågan har ett visst berättigande. Men hittills har det dock visat
sig, att denna farhåga icke har någon så synnerligen stor betydelse,
och medgifvas måste ju, att i en rättegång det är af så stor vigt
att få fram sanningen och ingenting annat än sanningen, att den

Lag om ändring
i vissa
delar af rättegångsbalken

m. m.
^Forts.j

N:o 29.

Lag om ändring
i vissa
delar a) rättegångsbalken

m. m.
(Forts.)

Lördagen den 5 April.

påpekade betänkligheten enligt min åsigt måste vika för det stora
syftemålet, att domaren blir satt i tillfälle att få fram hvad som
verkligen är sant i målet.

På denna grund, herr talman, yrkar jag återremiss, och vågar
jag vördsamt hemställa till utskottet, att i alla händelser, äfven om
utskottet anser sig icke kumia stryka detta stadgande, ge åt detsamma
en formulering, som icke kan lemna rum för sådant missbruk,
hvarpå jag tagit mig friheten att fästa herrarnes uppmärksamhet.

Häruti instämde herrar Persson i Tällberg och Norman.

Vidare till anteckning förekom icke. Kammaren återremitterade
paragrafen till utskottet.

Enligt Kongl. Maj:ts af utskottet förordade förslag skulle
17 kap. 14 § erhålla denna lydelse:

Förr än vittne afgifver sin berättelse, skall vittnet, med hand
å bok, aflägga denna ed: »Jag N. N. lofvar och svär vid Gud och
Hans heliga evangelium, att jag skall vittna och gifva till känna allt,
hvad jag vet i denna sak händt och sant vara, så att jag ej något
förtiger, tillägger eller förändrar; så sant mig Gud hjelpe till lif
och själ.»

Sedan vittne aflagt ed, erinre rättens ordförande vittnet om
edens vigt och betydelse. Förekommer anledning, att vittne icke
rätt förstår edens vigt, ege rätten hänvisa vittnet till dess själasörjare
att af honom erhålla nödig undervisning.

Eftergifva parterna å ömse sidor vittneseden, pröfve rätten,
huruvida vittnet må utan ed höras. Tillätes det, varde vittnet erinradt,
att dess förpligtelse och ansvar icke genom edens eftergifvande
förringas.

Sedan paragrafen föredragits, anförde:

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Uti 14 §, sista momentet,
förekommer en förändring, en olikhet mot hvad som är
stadgadt i gällande lag, hvilken förändring, enligt mitt förmenande,
äfvenledes går i en orätt rigtning. Här stadgas nemligen i denna
paragraf: »Eftergifva parterna å ömse sidor vittneseden, pröfve rätten,
huruvida vittnet må utan ed höras.» Det går, säger jag, i orätt
rigtning, ty enligt nu gällande lags 17 kap. 17 § skall, när båda
parterna uppgifva eden för ett vittne, detta vittne höras utan ed,
oafsedt den mening, som rätten härom kan ega. Utvecklingen borde
efter mitt förmenande gå i den rigtningen, att man så vidt möjligt
sökte inskränka edgång. I stället för att bibehålla nu gällande
inskränkning i edgång vilja här utskottet och Kongl. Maj:t bereda
domstolarne ytterligare en möjlighet att ålägga edgång, äfven der
parterna efterskänka eden, och detta synes mig icke vara välbetänkt.
När båda parterna äro öfverens om att efterskänka eden för ett
vittne, är det alldeles klart, att detta icke sker med mindre, än att
de äro så fullkomligt öfvertygade om ett vittnes sanningskärlek i

Lördagen den 5 April. 21 N:o 28.

alla hänseenden, att de med fullt förtroende afstå från det band, J^9 C*’
som eden ålägger. När båda parterna uttalat detta förtroende för Jdar af rätteett
vittne, hvad fins det då för grundadt skål att lata domstolen gångtbaiken
omintetgöra, detta partenias eftergifvande af eden och tillåta dom- m. m.
stolen att ålägga ed? Det synes icke föreligga synnerligen starka (Forts,
skäl härför.

Utskottet har i sin motivering anfört, att detta stadgande^ »icke
torde kunna föranleda till annan tolkning, än att rätten bör ålägga
vittne ed endast i fall särskild grund finnes till det antagandet, att
vittnet icke dessförutan skall hålla sig till sanningen.» Derutaf följer,
att domstolar, som äro benägna att ålägga edgång, kunna frestas
att, äfven der parterna efterskänka eden, ålägga vittnet att svärja.

Men det synes mig vara olyckligt att liksom lagstadga och gifva
domstolarne ett stöd för benägenheten att ålägga edgång.

Jag tror således, att det vore önskvärdt, om man bibehölle nu
gällande lags ovilkorliga medgifvande för vittne att slippa svärja,
när båda parterna äro derom ense.

Jag hemställer i sådant syfte, att kammaren måtte återremittera
paragrafen till utskottet.

Herr Hammarström instämde häruti.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Hammarskjöld:
Gällande bestämmelse i detta ämne lyder ju så: »Gifver
både kärande och svarande vittnet eden upp; vare gifven ed så
gild som gången: men i svåra brottmål bör vittnet ed göra».

Medan efter gällande lag förhåller det sig således icke så, att rättigheten
för parterna att eftergifva eden skulle vara ovilkorlig och
alltid gällande, ty det finnes ju undantag för svåra brottmål.

Nu är det enligt mitt förmenande vid målets beskaffenhet och
den derpå beroende frestelsen för vittnet, som rätten i främsta
rummet bör fästa sig, när den afgör, huruvida vittnet, oaktadt
parterna eftergifvit ed, ändå bör åläggas att gå sådan.

Den här föreslagna bestämmelsen har emellertid i viss mån
motiverats äfven af de nya bestämmelserna om vittnesjäfven. Som
här flera gånger omtalats, ha dessa inskränkts, och det kan derför
på grund af rent personliga förhållanden vara önskvärdt att i vissa
fall få en utsago bekräftad på det mest kraftiga sätt, som står till
buds, eller med ed. Jag är emellertid lifligt öfvertygad om, att den
befogenhet, som sålunda medgifvits domstolarne, att oaktadt eftergifvande
ålägga edgång, kommer att endast högst sparsamt begagnas
och icke i annat fall. än då verkliga skäl dertill föreligga. Jag
begagnar tillfället att här liksom nyss, i hvad på mig ankommer,
vitsorda den tolkning lagutskottet gifvit åt paragrafen, nemligen
»att rätten bör ålägga vittne ed endast i fall särskild grund finnes
till det antagandet, att vittnet icke dessförutan skall hålla sig till
sanningen.» En sådan särskild grund lärer icke ofta föreligga, men
om nu en sådan särskild grund föreligger, bör väl domstolen också
ha rättighet att fä fram sanningen, ty, mina herrar, eu rättegång

N:0 29.

Lördagen den 5 April.

drinq °T vula llPpfattas så, som om det i densamma för parterna gälde några

delar af rätte- ‘jP Jp fingerade saker, utan det ligger i deras eget och det

gdngsbaiken allmännas välförstådda intresse, att det verkliga förhållandet skall
m. m komma fram, ty sanningen och icke några fingerade eller öfverens (r

orts.) komna förhållanden är det, som bör utgöra föremål för rättens be dömande.

Jag hoppas derför, att kammaren i denna fråga skall följa
lagutskottets hemställan.

Herr Olsson i Stockholm: Ja, herr justitieministern kunde
icke säga oss annat, än att han trodde, att det skulle bli i högst
fa fall, som domstolarne skulle underlåta att följa parternas föredöme
och icke onödigtvis ålägga edgång. Men detta var dock blott
en förhoppning hos honom, ty han kan alls icke veta, om domstolarne
komma att tillämpa den grundsatsen. Genom antagande af denna
paragraf öppnar man under alla omständigheter en möjlighet för
domstolarne att onödigtvis, när parterna äro ense om att eftergifva
eden, ålägga vittne edgång; och detta är en möjlighet, som jag tror
det vore lyckligt, om man undveke. Det är ju klart, att det är
önskvärdt att få fram sanningen, men jag vågar dock hemställa, om
det icke är parterna sjelfva, som helt naturligt å ömse sidor äro
mest angelägna om att få fram hvad som enligt deras syn på saken
är det rätta och rigtiga. Om nu parterna å ömse sidor äro så
öfvertygade om en till vittne åberopad persons sanningskärlek,
att de med fullt förtroende låta honom vittna utan att svärja, hvarför
skall man då lägga i domstolens makt att det oaktadt kunna
ålägga edgång?

Jag tror detta vore synnerligen olyckligt och ber derför att få
vidhålla mitt yrkande.

Herr Hedin i Stockholm: Jag vill till hvad den siste ärade
talaren anfört lägga den erinringen, att om domstolen med orätt,
orättvist använder den makt, som ligger i domstolens hand, så har
den dermed inför hela svenska allmänheten satt en fläck på en
menniskas göda namn och rykte; och detta är också en betraktelse,
som bör ha något att betyda.

Herr Waldenström: Jag tror icke, att vi böra taga saken så
lätt, som lagutskottet synes taga den.

För min del kan jag icke finna, att, såsom herr justitieministern
menade, det kan vara af något intresse för det allmänna, att vittnena
åläggas ed, när de båda i målet intresserade parterna äro så
öfvertygade om deras sanningskärlek, att de eftergifva eden. Jag
kan icke begripa hvad grund domaren i sådana fall skulle kunna
hafva att ålägga dem ed, allra helst såsom det, som herr Hedin anmärkte,
vore att sätta pa dem en fläck, som domaren i sjelfva
verket icke är berättigad att göra.

Jag skall derför också instämma med herr Olsson och yrka
att paragrafen måtte återremitteras.

N:0 29.

Lördagen den 5 April.

Med herr Waldenström förenade sig lierrar Nydal, Eriksson i
Elgered, Ilultkrantz, Jansson i Edsbäcken, Wavrinsky, Norberg,
Lindgren i Islingby, Byström, Norman och Ilansson i Solberga.

Herr Lindhagen: Jag skall be att få redogöra för en synpunkt,
som inom utskottet gjorde sig gällande, då utskottet ansåg, att
Kongl. Maj:ts förslag i förevarande punkt kunde ha skäl för sig och
derför af utskottet lemnades utan anmärkning.

Det kan visserligen invändas, att domstolen skulle sätta en fläck
på en viss till vittne åberopad person, derigenom att domstolen ansåge,
att den personen borde aflägga ed, äfven der parterna icke
påkallade sådan. Ett sådant förfarande förekommer dock äfven i
andra fall, såsom då domstolen skall pröfva, om en person skäligen skall
kunna anförtros värjemålsed. Det är nu visserligen en olägenhet,
men det bör i många fall icke så uppfattas, ty saken kan vara af
den synnerliga vigt, att man icke på en lös utsago af en till vittne
åberopad person bör kunna gå till doms.

Hvad jag särskilt fäst mig vid är, att det kan inträffa ofta,
att detta stadgande blir ett skydd för den svagares rätt. Parterna
intaga nemligen sins emellan ofta en ganska olika ställning: den ena
parten är t. ex. en mycket mäktig man i samhället, medan den
andra är en oansenlig person. Om då ett af den mäktiga parten
åberopadt vittne också intager en inflytelserik ställning, samt denna
part till motparten hemställer, att vittnet måtte höras utan ed,°så
kommer den svagare parten i en brydsam ställning gent emot både
vederparten och dennes vittne. Jag tror, att det ofta kan inträffa
sådana fall, der parterna till hvarandra intaga den ställning,, att det
skäligen bör fordras, att domstolen eger pröfva, huruvida icke ett
åberopadt vittne till äfventyrs bör aflägga ed i målet. Det var den
synpunkten, som för mig gjorde sig gällande, då jag ville förorda
Kongl. Maj:ts förslag, och jag tror verkligen icke, att den föreslagna
bestämmelsen skall komma att tillämpas annat än i just sådana fall,
der den är på sin rätta plats.

Jag ber derför att få yrka bifall till lagutskottets hemställan.

Herr Waldenström: Hvad den siste talaren anförde synes mig
vara tillräckligt förebygdt genom det, som är tillagdt i paragrafen.
Det heter nemligen der: »Tillätes det, varde vittne erinradt, att dess
förpligtelse och ansvar icke genom edens eftergifvande förringas.»
När det stål- så, kan jag icke begripa, hvad intresse det kan vara
att ålägga vittne ed, när ingen af parterna yrkar det.

Öfverläggningen var härmed afslutad. Efter af herr talmannen
å de derunder gjorda yrkandena framstälda propositioner heslöt kammaren
att till utskottet återremittera ifrågavarande paragraf.

17 kap. 15 och 16 §§.

Godkändes.

Lag om ändring
i vissa
delar a f rättegångsbalken

m. m.

(Forts.)

N:o 29.

Lag om ändring
i vissa
delar af rättegångsbalken

m. m.

(Forts.)

Lördagen den 5 April.

Sedan härefter 17 kap. 17 § blifvit föredragen, yttrade

Herr Segerdahl: Till denna paragraf har jag genom min motion
föreslagit ett tillägg, innehållande en bestämmelse, att hvarje vittneskall
särskildt för sig aflägga vittneseden. Lagutskottet har ansett
sig icke kunna förorda bifall till detta mitt förslag. Utskottet har
i stället gjort en hemställan om en skrifvelse till regeringen med begäran
om utredning och eventuel om framläggande af ett lagstadgande.
Jag måste känna mig ganska tillfredsstäld med detta tillmötesgående
från utskottets sida, då jag vet, huru strängt upptaget utskottet
varit med arbete, och huru mycken tid det skulle kraft för utskottet
att inlåta sig på ett debatterande af en så ömtålig fråga som den
om vittnesedens lydelse och ordningen för denna eds upptagande.
Jag skall derför icke heller gorå något yrkande om bifall till motionen
i denna del, liksom jag icke gjorde det då fråga var om edens
lydelse. Men jag ber att med några få ord ytterligare få belysa
den fråga, som nu är före.

Skälen till mitt förslag i denna del hafva varit två: dels den
svårighet, för att icke säga omöjlighet, som förefinnes för domarem
att, då flera vittnen skola samtidigt aflägga eden, kunna följa med
och gorå sig. förvissad om, att eden blir rätt eftersagd, dels den
brist på högtidlighet, som finnes i det nu brukliga tillvägagåendet.

Underlåter ett vittne att rätt eftersäga eden, kan detta bero på,
att vittnet har den uppfattningen, att vittnet då icke skall vara
fullt bundet af eden. Det är en min erfarenhet, som jag hört bekräftas
af flere utaf denna kammares ledamöter.

Hvad vidare angår högtidligheten i rättsförhandlingarna, så är
detta enligt min uppfattning en sak, som man vid våra svenska
domstolar i flera afseenden lägger alltför liten vigt vid. Huru får
man icke t. ex. se domare gå upp och sätta sig i rätten, iförda sina
vanliga hvardagskläder? I utlandet torde man icke vara i tillfälle
att iakttaga något dylikt, åtminstone icke vid de domstolar, der
offentlighet eger rum. Der är domaren, så snart han intagit domaresätet,
iförd en särskild embetsdrägt. Detta medför, att domaren
ledes till att mera gifva akt på sitt eget uppförande, och det ger
åt hela rättsförhandlingen en högtidligare pregel. Jag menar härmed
icke,.. att denna embetsdrägt skall utgöras af en guldsmidd uniform;
en sådan tror jag nog, att folket skulle, som man säger, »gapa» på,
men någon särskild vördnad skulle en sådan drägt antagligen icke
ingifva. Nej, den embetsdrägt, som jag tänker mig lämplig för en
domare, skulle bestå af den klädsamma, svarta fotsida kåpa eller
s. k. talar, som domare i ett flertal länder använda — numera
äfven i Norge, der den begagnas af ledamöterna i lagmansrätterna.
Denna drägt skulle, på samma gång som den åt dess bärare gåfva
ett ärevördigt utseende, vara lätt för domaren att ikläda sig, och.
den kunde användas ej blott af de ordinarie domarena, utan äfven
af dem, som endast vore tillförordnade.

Ett annat fall, då brist på högtidlighet i domstolsförhandlingarna

Lördagen den 5 April. 25 N:0 29.

förefinnes, är, då ed skall afläggas af vittnen. Jag liar varit i till- “Infälle
att utomlands öfvervara rättsförhandlingar och dervid se, huru- lättL

som, för det fall att flere vittnen skola höras i ett och samma mål, gSngsbaiken
dessa alltid få aflägga vittneseden eu i sänder, och när eden aflägges, m. ro.
så resa sig domaren, åklagaren och alla andra i rättslokalen när- (Forts.)
varande upp från sina platser och förbli stående, under det att vittnet
eftersäger eden. Att alla i rättslokalen närvarande på detta sätt,
så att säga deltaga i edsafläggandet, hvarigenom vittnet måste känna,
hurusom "det har den allmänna uppmärksamheten rigtad på sig, bör ju
nödvändigt föra med sig, att vittnet bringas till en alldeles särskild
eftertanke, hvarigenom under det sedermera följande vittnesmålet
vittnet söker akta sig att komma fram med något annat än det,
hvarpå vittnet är fullt visst och säkert. Och att flera vittnen få
på en gång aflägga vittneseden, torde vara något enastående för
våra rätter, der, såsom vi ju alla veta, det är en allmän praxis, att,
om flera vittnen skola höras i ett och samma mål, de få allesammans
samtidigt aflägga vittneseden. Sedan jag skref och inlenmade min
motion, har jag emellertid fått reda på, att vissa domstolar i vårt
land gå till och med ännu längre i detta hänseende, i det man låter
vittnen, som skola höras i särskilda saker, med olika sakägande,
aflägga eden på en och samma gång. Detta sker naturligtvis i afsigt
att dermed påskynda rättsförhandlingarne. Men enligt min åsigt
torde gällande edsformulär, der det påbjudes, att vittnena skola
vittna om hvad de veta i denna sak händt och sant vara, lägga
hinder i vägen för ett sådant förfaringssätt. Ty med »denna sak»
kan icke förstås annat än den sak, det mål, som dd är före. Anser
man sig kunna gå så litet högtidligt till väga, att man låter vittnen
i olika saker svära samtidigt, vore det kanske lika bra att rent af
undvara vittneseden. Det kunde då vara fullt tillräckligt, om domaren,
sedan ett vittne framträdt, sloge klubban i bordet och förklarade,
att från och med det ögonblicket inträdde vittnets särskilda sanningspligt
och dermed följande ansvar, i fall vittnet ej vittnade rätt.

Med min syn på denna fråga, förefaller mig emellertid ett sadant
förfarande hos våra domstolar, hvilket jag senast antydt, vara i
hög grad olämpligt. Och för den händelse herr statsrådet och chefen
för justitiedepartementet icke har kännedom om, att en sådan
praxis existerar, anhåller jag härmed vördsamt att få rigta herr
statsrådets uppmärksamhet derpå, i förhoppning, att detta må medverka
till framläggandet af förslag till ett sådant lagstadgande, som
jag i denna del åsyftat.

Herr von Schééle instämde häruti.

Vidare till anteckning förekom icke. Paragrafen godkändes.

17 kap. 18 §.

Godkändes.

N:0 29.

Lördagen den 5 April.

Lag om ändring
i vissa
delar af rättegångsbalken

m. m.

(F orts.)

17 kap. 19 § skulle enligt Kongl. Maj:ts af utskottet förordade
förslag erhålla följande lydelse:

Vägrar vittne att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld
fråga, pröfve rätten de skäl, vittnet åberopar, och gifve sitt
utslag deröfver. Förklaras vittnets vägran ej vara lagligen grundad,
men tredskas vittnet ändå, förelägge rätten vittnet vid vite och,’
der vittnet ej deraf låter sig rätta, vid äfventyr af häkte att fullgöra
sin skyldighet. Ej må af anledning, som nu är sagd. i samma
mål viten någon ådömas till högre sammanlagdt belopp än ett tusen
daler eller någon hållas i häkte under längre tid än sammanlagdt
sex månader. Vittne, som blifvit i häkte insatt, skall åter för rätten
inställas i stad inom åtta dagar och å landet inom fyra veckor;
erfordras för den skull urtima ting, galle derom hvad om urtima
ting för ransakning med häktad finnes stadgadt.

Återkallar den, som åberopat vittnet, sin begäran om vittnets
hörande, eller kommer eljest frågan derom att förfalla; må ej sedan
beslut, hvarigenom vite blifvit vittnet förelagdt, vinna tillämpning:
är vittne i häkte insatt, förordne rätten, att vittnet genast skall ur
häktet lösgifvas.

I fråga om denna paragraf hade reservation afgifvits af herrar
Zetterstrand och Andersson i Helgesta, hvilka ansett den längsta
tid, under hvilken någon enligt denna paragraf finge hållas i häkte,
böra bestämmas till sammanlagt tre månader.

Paragrafen föredrogs, och yttrade dervid

Herr Zetterstrand: Vid denna paragraf 19 har jag jemte en
annan af lagutskottets ledamöter afgifvit en reservation. Såsom
herrarne se, går denna reservation ut på, att den längsta tid, under
hvilken enligt ifrågavarande paragraf ett vägrande vittne finge hållas
i häkte, skulle bestämmas till sammanlagdt tre månader. I nu gällande
lag finnes icke någon begränsning af den tid ett vittne kan
hållas i häkte, derest det nekat att fullgöra sin vittnespligt. Nu
har en tidsbestämmelse införts i denna paragraf, och den har satts
till sex månader. Emellertid kan jag för min del ej annat än tycka,
att denna tid af sex månader är alldeles för lång, och jag kan icke
se att det skulle behöfvas att kunna under så lång tid hålla ett
tredskande vittne i häkte. Efter mitt förmenande bör halfva den
föreslagna ^ tiden vara tillräcklig. Det är ju alldeles gifvet, att det
här är, såsom nyss sades i ett annat sammanhang, en smaksak;
men jag tror dock, att kammaren gjorde klokt uti att ej sätta tiden
så lång, som här i paragrafen skett, utan nöjde sig med de af mig
föreslagna tre månaderna. Jag kan naturligtvis icke prestera någon
vidare motivering för min åsigt, utan jag ber helt enkelt att få
yrka bifall till min och min medreservants reservation.

Vidare anfördes ej. Efter af herr talmannen framstälda propositioner
godkände kammaren paragrafens lydelse i enlighet med ut -

N:o 29.

Lördagen den 5 April.

skottets förslag, dock med den ändring deri, som afsåges uti den i
afseende å paragrafen afgifna reservationen.

17 kaj}. 20—24 §§.

Godkändes.

Lag om ändring
i vissa
delar af rättegångsbalken

m. m.

Forts.)

För 17 lcaj}. 25 §, som härefter föredrogs, hade föreslagits denna
lydelse:

Gör part, när vittne skall höras vid annan rätt än den, der
vittnet åberopats, mot vittnet jäf, som förut ej pröfvats, eller vägrar
vittnet att aflägga vittnesmål eller att besvara framstäld fråga, och
finner rätten anledning förekomma, att jäfvet är lagligen grundad!,
eller att vittnet eger skäl för sin vägran; varde förhöret instäldt
och parten hänvisad att vid den rätt, der vittnet åberopats, påkalla
pröfning af jäfvet eller af skälen för vittnets vägran.

Ordet begärdes af:

Herr Staaff, som yttrade: Uti denna paragraf 25 har före slagits

en förändring af de nu gällande bestämmelserna i fråga om
vittnens hörande inför annan domstol. Då en domstol tillåtit, att
vittnesförhör uti ett der anhängig! mål får hållas vid annan domstol,
har dervid hittills den praxis iakttagits, att den förra domstolen
öfverlåter åt den senare att pröfva, huruvida något jäf finnes mot
vittnet. Detta sätt har visat sig vara i hög grad praktiskt, och man
har ej hört, att någon anmärkning deremot gjorts. Häruti har nu
den ändring föreslagits, att, om den domstol, åt hvilken ett sådant
vittnesförhör är uppdraget, finner — såsom det heter — anledning
förekomma, att det jäf, som framstälts, är lagligen grundad!, förhöret
skall inställas och parten hänvisas att vid den rätt, der vittnet åberopats,
påkalla pröfning af jäfvet. Man förstår fullkomligt de teoretiska
grunder, som ledt till detta förslag, nemligen att det vore
principielt rigtigare, att den domstol, der målet från början är
anhängig!, och som har att meddela det slutliga utslaget i detsamma,
icke behöfde vara af en annan domstol af kanske olika rang — om
jag så må säga — på förhand bunden genom denna andra domstols
utslag i en jäfsfråga. Men, mine herrar, vårt rättegångsväsende har
dock att förete så stora brister och svårigheter i praktiskt hänseende,
att man väl får lof att akta sig och icke för teoriens skull
offra de praktiska fördelar, som verkligen kunna finnas. Processförfarandets
långsamhet är så oerhördt stor, särskildt på landsbygden
och speciel! uti de tingslag, der allenast två, ja, någon gång till och
med endast ett ting om året förekommer, att det är mycket betänkligt
att införa något som helst stadgande, som på ringaste vis kunde
tänkas medföra möjlighet till ytterligare uppskof vinnande. Och det
säger sig ju alldeles sjelft, att, om i nu förevarande fall jäf framställes
och ärendet skall återsändas till den domstol, der målet är
anhängigt, för att der pröfvas, hvarunder emellertid rättegången i

N:o 29.

Lag om ändring''
i vissa
delar af rättegångsbalken

m. m.

(Forts.)

Lördagen den 5 April.

ifrigt är instäld, detta kommer att medföra en mycket väsentlig
förlängning i densamma. Man liar framhållit, hurusom dessa fall,
hvarom vi nu tala, eller då ett vittnesförhör hänskjuta till annan
domstol, skulle vara ganska ovanliga: men detta är ej rigtigt, de
äro tvärtom mycket vanliga, och naturligtvis kan det mycket väl
hända, vid detta slags vittnesförhör såväl som vid hvarje annat, att
jäf mot vittnet framställes, såsom herrarne torde inse.

Man har icke fullt klart för sig — åtminstone har icke jag det —
hvad meningen egentligen är med det uttrycket, att den delegerade domstolen
»finner anledning förekomma, att jäfvet är lagligen grundadt».
Behöfver denna domstol icke vara sjelf öfvertygad om, att jäfvet är
lagligen grundadt, utan är det kanske nog. om den finner sannolika
eller möjliga skäl för jäfvet och domstolen således måhända icke
tycker jäfvet vara fullt bevisadt? I så fall synes mig saken vara
ännu mindre rimlig.

Då. jag icke tilltror mig att nu framställa ett förslag till formulering
i detta fall, och då dessutom hvad jag nu anmärkt står i
samband med hvad paragrafen i öfrigt innehåller, så skall jag, herr
talman, tillåta mig att yrka återremiss, ett yrkande, som, efter hvad
jag känner, varit afsedt att framställas äfven i medkammaren.
ehuruväl jag nu ej vet, huruvida saken der redan blifvit behandlad
eller ej.

Chefen för justitiedepartementet,herr statsrådet Hammarskjöld:
laka med den siste ärade talaren är jag mycket angelägen derom, att
processförfarandet icke må onödigtvis förlängas genom olämpliga
bestämmelser, och likaledes är jag ense med honom deruti, att det
är synnerligen önskvärd!, att, då ett vittne skall höras vid annan
domstol än processdomstolen på grund af den senares delegation,
vittnet också får utan tidsutdrägt aflägga sitt vittnesmål vid denna
andra domstol, om möjlighet dertill förefinnes. Emellertid kan jag
icke förbise, att den af denne talare ifrågasatta anordningen är egnad
icke blott att framkalla teoretiska betänkligheter, utan äfven att
medföra vissa praktiska svårigheter.

Det vore ju t. ex. en redan i och för sig ganska egendomlig
anordning, om en domstol, som lyder under den eller den hofrätten,
skulle tillåtas att pröfva ett framstäldt vittnesjäf uti en process,
som för öfrigt vore anhängig vid en domstol, hvilken lyder under
en annan hofrätt; ty denna senare hofrätt skulle då kanske komma
att pröfva en icke underlydande domstols beslut i en jäfsfråga.
Ännu underligare skulle saken ställa sig, om den delegerade domstolen
icke vore en underdomstol, utan en domstol i högre instans.
Jag kan icke föreställa mig annat, än att i dylika fall skulle uppstå
rätt afsevärda praktiska svårigheter vid fullföljd af talan.

Men äfven andra praktiska svårigheter skulle uppkomma. Redan
under den föregående diskussionen har antydts, att, enligt förslaget,
det ligger icke obetydlig vigt på pröfningen af den jäfsorsak, som
består i att vittnet kan vänta synnerlig nytta eller skada af sakens
utgång. Det torde vara lätt att inse, hurusom svårigheten att slut -

Lördagen den 5 April. 29 N:o 29.

giltigt afgöra, om ett vittne liar att vänta sig synnerlig nytta eller Lag om finskada
af eu saks utgång, är betydligt större för den delegerade d2araflätudomstolen
än för processdomstolen. Ofta nog förutsattes för an- gängsbalken
ställandet af sådan pröfning en synnerligen intim kännedom om m. m.
målet i det hela, och anordningen, att pröfning af jäfsfrågan skulle Fort.)
af den delegerade domstolen företagas, måste då föranleda dertill,
att antingen denna domstol får underkasta sig att gå in i en omfattande
granskning af målet i dess helhet, eller ock att pröfningen
blifver skäligen ytlig och osäker.

Den ärade talaren anförde äfven, att uttrycket »finner rätten
anledning förekomma, att jäfvet är lagligen grundadt» vore.otydligt.

I viss mån är jag ock villig erkänna detta, och jag har ingenting
emot, att detta uttryck förändras så till vida, att det blir alldeles
klart, att, om det, så att säga, finnes någon möjlighet, för att vittnet
må blifva hördt vid den andra, den delegerade domstolen, det då
ock må blifva der hördt. De praktiska skäl, som tala för denna
anordning, synas mig vara af öfvervägande betydelse, ehuru visserligen
icke å andra sidan får förbises, att ett vittne, som redan blifvit
hördt, lätteligen kommer att spela en viss roll, äfven om det sedan
befinnes icke hafva bort få aflägga vittnesmål. De flesta domare
kunna nog icke fullständigt undandraga sig att taga intryck af
vittnesmålet, äfven om vittnet sedan förklaras för återgångsvittne.

Detta må vara att beklaga, men det hänger tillsammans med allmänt
menskliga förhållanden. Jag är således af den meningen, att
man gerna må skärpa uttrycket »anledning förekomma» derhän, att
det endast i ett färre antal fall inträffar, att den delegerade domstolen
vägrar ett vittne att afgifva vittnesmål.

Men deremot ber jag att få afråda från en sådan anordning,
att man skall öfverlemna, nödvändigt och alltid, den slutliga, pröfningen
af vittnesjäfvet till den domstol, som jag tagit mig friheten
kalla »den delegerade domstolen».

Herr Staaff: Efter det yttrande, som den ärade justitieministern
afgifvit, så föreställer jag mig, att det är temligen gifvet, att kammaren
kommer att återremittera paragrafen.

Jag ber emellertid att med anledning af herr statsrådet och
chefens för justitiedepartementet yttrande få anmärka ett par saker.

Då man talar om teoretiska och praktiska betänkligheter, så är det
värsta, att man hyser olika mening om, huruvida betänkligheterna
äro af teoretisk eller praktisk art. När herr statsrådet framstälde
det såsom en betänklighet af praktisk art, att det möjligen skulle
kunna hända och ibland händer, att en underdomstols beslut skulle
komma att pröfvas af eu annan öfverdomstol än den, hvarunder
denna underdomstol i allmänhet hör, då måste jag saga: hvar finnes
egentligen den praktiska olämpligheten af detta? ° Det förefaller mig
vara i yttersta mening teoretiskt att uppdraga sa bestämda cirklar,
att man säger: den underdomstolens beslut kan aldrig få pröfvas af
den öfverdomstolen, ehuru den har precis samma kompetens som
den vanliga öfverdomstolen.

N:o 29.

Lördagen den 5 April.

Hvad herr justitieministern yttrade om, att det skulle kunna

rn, m.
(Forts.)

lag om ändring
i vissa n.. r. n 11 jo j T~T J vin, emu ucu »Kulle Kunna

delar af rätte- inas ^a''*; da domstolen maste ingå i en noggrann profning af
gå,
saken, och att det derför vore lämpligt, att en sådan pröfning företoges
af den domstol, vid hvilken målet är anhängigt, skulle vara
en anmärkning, som vore alldeles absolut rigtig, för den händelse
domstolen hos oss verkligen vore en sammanhängande enhet från
målets början till dess slut. Men vi veta väl, att å landet är detta
ingalunda fallet. Och lika väl som en domare, som slutligen pröfvar
saken genom dom eller utslag, kan få sitt beslut på visst sätt prejudieieradt
genom en annan delegerad domstols beslut, lika väl kan
han fa det genom en föregående domares beslut i samma rätt. Tv
domarena vexla ju oupphörligt från den ena gången till den andra
sa att ™def ett enda mål kunna 3, 4, 5, 6, 7, 8 domare hafva
suttit Hvad är det då för praktiska skäl att tala om, att den
domstol, der malet är anhängigt, nödvändigt skulle behöfva afgöra
jafsfragan? °

Med. hvad jag nu talat sammanhänger, att rättegången hos oss
numeia i så många fall är skriftlig, och detta sammanlagdt med
den omständigheten, att ombyte af domare sker så ofta under målets

handläggning, gör, att en domare faktiskt under målets fortgång_

jag vågar säga — i ofantligt många fall mycket litet känner till
den sak, hvarom fråga är, ty det är först-, när det kommer till
domen, som han går igenom papperen och sätter sig in i saken
Derför finner man ofta, att om ett mellanbeslut skall fattas, och
uppskof icke får ske, så måste ett litet hastigt studium af hvad
som är absolut nödvändigt för att fatta ett sådant beslut ske. Men
detta studium tror jag kan ske lika väl af den delegerade domstolen
som af hufvuddomstolen.

Då, såsom jag hoppas och nästan förutsätter, paragrafen kommer
att blifva återremitterad, hoppas jag, att, på samma gång utskottet
tager i öfvervägande den sak, hvarom herr justitieministern förklarat
sig vara ense med mig, nemligen beträffande formuleringen
i ett visst fall, utskottet ock måtte taga i allvarligt öfvervägande,
huruvida icke de praktiska olägenheterna äro för stora af det förslag,
som här föreligger.

Herr Zetterstrand: Herr talman, mine herrar! Jag anser mig
böja nämna, att jag redan vid första behandlingen af denna paragraf
stälde mig mycket tvehågsen med afseende å dess affattning, och
när paragrafen förekom till slutlig behandling, var denna tvekan
mycket mera utbredd bland utskottets ledamöter. Följden deraf blek
den, att vi hafva tänkt oss, att denna paragraf borde återremitteras,
och jag tror, att dess slutliga affattning möjligen skulle kunna vinna
pa, att en sådan aterremiss eger rum. Jag har således ingenting
emot, att paragrafen återremitteras.

Vidare anfördes ej. Kammaren beslöt att till utskottet återremittera
paragrafen.

Lördagen den 5 April.

N:0 29.

17 kap. 26—46 §§.

Godkändes.

Enligt Kongl. Maj ds af utskottet förordade förslag skulle
17 kap. 47 § erhålla följande lydelse:

Har i tvistemål part till bestyrkande af sin uppgift angående
viss omständighet, hvaraf målets utgång beror, förebragt sådan
bevisning, att uppgiften, ehuru ej styrkt, dock finnes sannolik, och
kan ej annorledes vinnas tillförlitlig upplysning angående den omständighet,
ege rätten, till sanningens utrönande, förelägga vederparten
att, om han det förmår, med ed sig värja och förneka uppgiftens
sanning. I brottmål må ock i fall, som nyss är sagdt, värjemålsed
åläggas den tilltalade; dock må det ej ske, när å brottet enligt lag
kan följa straffarbete öfver ett år eller förlust af medborgerligt
förtroende.

Värjemålsed må ej ådömas den, som är yngre än femton år eller
saknar förståndets fulla bruk eller för mened är förlustig medborgerligt
förtroende, ej heller den, hvilken ed eljest icke kan utan synnerlig
våda anförtros. Kan part till följd af sjukdom eller ålderdomssvaghet
eller af annan orsak icke antagas ega säker hågkomst af det, hvarom
upplysning sökes, må ej till värjemålsed dömas.

Lag om ändring
i vissa
delar af rättegångsbalken

m. m.
(Forts.)

Paragrafen föredrogs; och yttrade dervid:

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Uti 47 och 48 §§
behandlas edgång af parterna. I 47 § föreskrifves, såsom herrarne
sett, värjemålsed, under det att 48 § handlar om fyllnadsed. Nu
är det, när man läser dessa tvenne paragrafer tillsammans med
hvarandra, en ganska anmärkningsvärd omständighet, som genast
fallit mig i ögonen och som borde falla litet hvar af kammarens
ledamöter i ögonen. Här i 47 § stadgas såsom det preliminära, att
när omständigheter förekomma, som gifva anledning till, att parten
skulle kunna gifva någon upplysning till sanningens upptäckande
och endast ett visst mått af bevisning föreligger, så skall det
i första rummet åligga motparten till den, som styrkt ett förhållande
till hälften, att värja sig med edgång. Enligt mitt förmenande är
denna bestämmelse, att man i första rummet ålägger värjemålsed
och i andra rummet fyllnadsed, alldeles motsatsen till hvad som är
principielt rigtigt. Ty då en part med ett visst mått af bevisning,
t. ex. hälften, styrkt ett förhållande, så har han dermed gjort sannolikt,
att detta förhållande också är det sanna och rigtiga, och då
är det endast en nödfallsutväg, att man låter don andra parten
aflägga ed på, att motsatsen är rigtig. Man kan icke, när den ena
parten gjort en omständighet sannolik, och man låter motparten
svärja på motsatsen, värja sig för den tanken, att denna part, som
aflägger värjemålsed, icke talar sanning, utan gör sig skyldig till
mened. Detta är det intryck, som allmänheten får af värjemålseden
i do allra flesta fall. När man deremot ålägger fyllnadsed, har
parten med vittnen eller på annat sätt presterat half bevisning eller

N:0 29.

Lag om ändring
i vissa
delar af rättegångsbalken

m. m.

(Forts.)

Lördagen den 5 April.

ett visst mått af bevisning, och då han tillätes fyllnadsed, så har
denna ed karakteren af ett bestyrkande af det faktum, hvarom redan
förebringats half bevisning. Nu synes mig alldeles klart och det
kan väl icke gerna bestridas, att det skulle vara rigtigare att i
första rummet begagna sig af fyllnadsed och i andra rummet af
värjemålsed, ty det är dock upprörande, att man i första rummet
skall anlita en utväg, som ovilkorligen kastar en skugga på en person
och som kan utgöra en frestelse att svärja på hvad som icke är
sant, då man har en utväg, som i främmande lagstiftningar så ofta
förekommer, nemligen att medgifva den part, som förebragt ett visst
mått af bevisning, att fylla denna bevisning genom sin egen edgång.

Resultatet af hvad jag här velat säga är det, att det synes mig
önskligt, om lagutskottet kunnat göra en affattning af dessa båda
paragrafer, som stält fyllnadseden i första rummet och värjemålseden
i andra, så att man icke här uttryckligen föreskrifvit, att först skall
värjemålsed åläggas; och endast om man icke kan detta, så skall
man anlita fyllnadsed. Det borde, synes det mig, vara stadgadt
alldeles det motsatta: först fyllnadsed; kan icke fyllnadsed åläggas,
då har man att vända sig till värjemålseden. Ty värjemålseden är,
säga hvad man vill, en nödfallsutväg, som bör användas endast i
trängande fall.

Jag vågar vördsamt hemställa till lagutskottet, huruvida icke
sådan formulering af dessa båda paragrafer skulle kunna göras, att
den principiella ordningen mellan dessa båda eder ändrades så, som
jag angifvit. Jag tror mig veta, att inom Första Kammaren kommer
att göras yrkande på återremiss just i detta syfte, och jag tror det
vore önskligt, om äfven Andra Kammaren ville återremittera dessa
båda paragrafer, hvarom jag, herr talman, vördsamt vågar gorå
yrkande.

Herr Zetterstrand: Jag är ense med den förre talaren derom,
att edgång bör endast i trängande fall tillåtas. Men deremot är jag
icke rigtigt ense med honom derom, att fyllnadseden nödvändigt
skall gå före värjemålseden. Jag tycker tvärt om, att det är mera
stötande att tillåta någon i första hand med ed förskaffa sig rätt.
Det förefaller mig mera rigtigt att i likhet med nuvarande lagens
bestämmelser part må i första hand försvara sig med edgång. Jag
kan icke rätt sätta mig in i en motsatt tankegång, och till dess
något ytterligare förekommit, skall jag tillåta mig yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Olsson i Stockholm: Herr talman! Men jag vågar dock
fråga den föregående talaren: hvad finnes det för risk att tillåta en
person fyllnadsed? Den talaren menade, att han kan frestas att
svära på hvad icke är sant för att få en rättighet. Jag vågar dock
hemställa till den ärade talaren: är det icke vida större risk att
ålägga en person värjemålsed, när just motsatsen till hvad han skall
svära på såsom varande sant är t. ex. genom ett vittne bragt till
en viss grad af sannolikhet? För såvidt jag kan förstå, är det

N:o 29.

Lördagen den 5 April.

ovilkorligen mycket större risk och mycket större frestelse för en
person, som ålägges värjemålsed mot en sak, hvarom dock föreligger
ett visst mått af bevisning och som man sålunda i de flesta fall
måste antaga vara rigtigt. Ett vittne har t. ex. intygat en sak.
Det finnes blott ett vittne. Detta är opartiskt och man kan således
icke antaga annat, än att det talar sanning. Nej, säger då rätten,
vi skola ålägga parten värjemålsed. Han är sjelf partisk i saken.
Är det då icke en stor frestelse för honom att icke hålla sig till
sanningen? Är det icke lättare, då en person har ett vittne, som
bestyrker hans påstående, att säga: han får ytterligare lägga detta
mått af sannolikhet till hvad vittnet intygat för att få sin rätt. Jag
kan icke finna annat, än att det måste ligga en betydligt större
sannolikhet för att sanningen kommer fram i senare fallet än i det
första. Och jag vågar hemställa till den ärade talaren, huruvida
han kan bestrida rigtigheten af denna uppfattning.

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Hammarskjöld:
Den lämpligaste anordningen af partseden i processen

utgör, som bekant, en synnerligen svår fråga, en fråga, om hvilken
det under alla tider visat sig vanskligt att komma till enighet.
Nu är den gamla principen i vår rätt. att »med ed skall man svara
och icke klaga och ingen må svärja sig penningar till.» När detta
är den gamla principen och all anledning finnes, att äfven i denna
stund mycket olika meningar skulle yppa sig om den rigtning, i
hvilken en eventuel, mera genomgripande reform af partseden
borde gå, anser jag, att alla de, som önska framgång åt denna
lag, böra i denna tvifvelaktiga fråga hålla sig så nära det bestående
som möjligt och härutinnan godkänna utskottets förslag,
som gifver värjemålseden försteget framför fyllnadseden. Jag vill
icke inlåta mig på en diskussion om det inbördes företrädet mellan
de båda systemen, ty jag är förvissad om att det skulle vara mycket
svårt att genom någon argumentation öfvertyga synnerligen många.
Som jag nyss sade, är frågan om anordningen af partseden en den
allra vanskligaste fråga och en fråga, som mer än andra är af beskaffenhet
att sätta på spel hela förslaget om bevisningen inför rätta.

Jag vågar derför uttrycka den förhoppningen, att kammaren
äfven i denna punkt vill följa lagutskottets hemställan.

Ofverläggningen var härmed afslutad. Herr talmannen gaf
enligt de derunder framstälda yrkanden propositioner dels på godkännande
af den utaf utskottet föreslagna lydelse till paragrafen och
dels på paragrafens återremitterande till utskottet; och fann herr
talmannen förstnämnda proposition vara mod öfvervägande ja besvarad.
Men som votering begärdes, blef nu uppsatt, justerad och
anslagen följande voteringsproposition:

Den, som vill, att kammaren godkänner lagutskottets förevarande
förslag till lydelse af 17 kap. 47 § rättegångsbalken, röstar
Andra Kammarens Prof. 1902. N:o 29.

Lag om ändring
i vissa
delar af rättegångsbalken

m. m.
(Forts.)

N:0 29. 34

Lördagen den 5 April.

Ja;

Lag om ändring
i vissa
delar af rättegångsbalken

m. m.

Den, det ej vill, röstar

(Forts.)

Nej;

Vinner Nej, har kammaren till utskottet återremitterat ifrågavarande
paragraf.

Omröstningen utvisade 139 ja mot 66 nej; och hade kammaren
alltså godkänt utskottets förslag till lydelse af paragrafen.

Kongl. Maj:t hade föreslagit, att 17 kap. 48 § måtte erhålla
följande lydelse:

Nu kan ej värjemålsed åläggas part, förty att han icke på grund
af egen iakttagelse eger kunskap om det, hvarom upplysning sökes,
eller att sådant hinder möter, som i senare stycket af 47 § sägs;
pröfvas tillförlitlig upplysning kunna vinnas derigenom, att andra
parten med ed bekräftar sin uppgift angående förhållandet; ege rätten
tillåta honom att, om han det förmår, aflägga fyllnadsed; dock må
det ej ske i brottmål.

För denna paragraf hade utskottet föreslagit denna lydelse:

I afseende å denna paragraf hade reservationer afgifvits af herr
Hedenstierna, hvilken ansett, att denna paragraf bort tillstyrka»
oförändrad, samt af herr Lindhagen.

Sedan paragrafen föredragits, anförde:

Chefen för justitiedepartementet, herr statsrådet Hammarskjöld:
48 § afhandlar, som bekant, fyllnadseden. Utskottet har i denna §
föreslagit den ändring, att fyllnadsed skulle kunna ådömas äfven i
vissa brottmål, och vill medgifva, att fyllnadseden äfven i brottmål
må komma till användning, för såvidt brottmålet är af den särskilda
beskaffenhet, att talan om ansvar deri icke föres. Emot detta utskottets
förslag anhåller jag att få uttala mina betänkligheter. .Det
är nemligen, då ett dylikt s. k. qvasibrottmål är före, icke alltid
säkert, att icke framdeles, inom närmare eller fjärmare tid, talan
om ansvar kan komma att föras. Hurudant blir förhållandet, om
ansvarstalan sedan föres? Jo, förhållandet blir, att under den första
processen, som rör exempelvis skadestånd, får käranden gå fyllnadsed,

N:o 29.

Lördagen den 5 April.

och på grund deraf att han aflägger denna fyllnadsed, vinner han
sin talan, hvilket innebär ett uttalande af domstolen, att den brottsliga
gerningen blifvit begången, eftersom det är den, som är grunden
för kärandens skadeståndsyrkande. När han väl vunnit denna process,
är han oförhindrad att anställa ny rättegång, der han yrkar kriminelt
ansvar. I denna rättegång förekommer alldeles samma bevisning som
i den föregående processen, men fyllnadseden får han icke aflägga
der. Och i följd häraf kommer, ehuru bevisningen är alldeles densamma,
utgången att blifva den motsatta i dessa två processer, i fall
nemligen domstolen håller sig strängt till den föreliggande bevisningen.
Men å andra sidan kan man befara, att domstolen svårligen
undgår att taga någon hänsyn till den fyllnadsed, som i qvasibrottmålet
är aflagd. Och derigenom kommer man på omvägar att få
fyllnadsed äfven i mål, der det är fråga om ansvar för brott. En
dylik olikhet vid behandlingen af käromål, som stödja sig på samma
grund, den olikhet nemligen, att fyllnadsed skulle vara tillåten i
fråga om skadestånd, men otillåten, om man dagen derpå yrkar
ansvar, förefaller mig som sagdt betänklig.

Nu kan man ju visserligen säga, att dylika särskilda bestämmelser
om de s. k. qvasi-brottmålen förefinnes förut i vår lagstiftning.
Det är sant, att de inkommo i lagstiftningen om stämning,
som antogs för några år sedan, men de förefinnas icke i lagstiftningen
om fullföljd af talan, och — hvad mera är — då i nu föreliggande
lagförslag på åtskilliga ställen — efter hvad jag vill minnas
på in alies sex ställen — göres en bestämd skilnad mellan brottmål,
å ena sidan, och civila mål, å den andra, har utskottet endast på
detta enda ställe föreslagit, att vissa brottmål, nemligen sådana, i
livilka talan om kriminelt ansvar icke föres, skulle likställas med
civila mål. Ur konseqvensens synpunkt synes mig ett sådant förfärande
lemna åtskilligt öfrigt att önska, då man ju på detta sätt
skulle på ett enda ställe likställa vissa brottmål, nemligen de s. k.
qvasi-brottmålen, med civila mål, under det man på fem andra ställen,
der åtskilnaden mellan civila mål och brottmål upprätthålles, icke
skulle genomföra en sådan likställighet mellan qvasi-brottmålen och
de civila målen.

Det kan ju emellertid hända och det är, såsom saken nu står,
till och med troligt, att utskottets förslag blir af Riksdagen antaget.
Jag vill icke påstå, att detta i allt fall kommer att medföra så
synnerligen stor skada, men hvarpå kommer detta att bero? Jo,
derpå att domstolarne komma att med yttersta sparsamhet och sällan
eller aldrig tillämpa bestämmelsen eller åtminstone icke komma att
tillämpa den i andra fall, än då de af en eller annan anledning äro
fullt öfvertygade derom, att talan om kriminelt ansvar efteråt icke
kan komma i fråga, såsom t. ex. då den kriminella ansvarspåföljden
är preskriberad. Men äfven om man får hoppas på en sådan inskränkt
tillämpning af stadgandet från domstolarnes sida, synes det mig icke
vara något synnerligen tilltalande i en sådan bestämmelse, om hvilken
det bästa, som kan sägas, efter min uppfattning, är, att den mycket
sällan, om ens någonsin, kommer att vinna tillämpning.

Lag om ändring
i vissa
delar af rättegångsbalken

m. m.
(Forts.)

N:o 29.

Lag om ändring
i vissa
delar aj rättegångsbalken

m. 771.

(Forts.)

Lördagen den 5 April.

Herr Lindhagen: Jag har antecknat mig såsom reservant mot
denna punkt af utskottets betänkande icke så mycket derför, att
jag ämnat yrka bifall till reservationen, utan derför, att jag velat
för min del vidhålla konseqvens med den ställning, som utskottet
intog förra året. I fråga om dessa så kallade qvasi-brottmål, d. v. s.
sådana brottmål, der yrkande föreligger endast om ersättning eller
skadestånd, men icke om ansvar, åtminstone tills vidare, så beslöt
Riksdagen — hvilket från denna kammares sida för öfrigt berodde
på ett rent förbiseende — att, då stämningslägen antogs, införa en
bestämmelse, som hvilade på uppfattningen, att det vore lämpligt
att låta dessa mål i vissa fall behandlas såsom brottmål och i vissa
fall såsom civila mål. På denna väg skulle det derför i fråga om
dessa mål uppstå det mest brokiga behandlingssätt man kan tänka
sig, utan reda i något afseende. Man har såsom skäl för detta förfaringssätt
anfört, att det i dessa fall skulle vara så svårt att skilja
mellan civila mål och brottmål, men denna skilnad måste i allt fall
göras af såväl domstolar som parterna, redan då fråga om forum
skall bestämmas. Den saken kommer man således icke ifrån redan
från första början. Nu råkade som sagdt Riksdagen, då stämningslägen
antogs, uttala sig för den principen, att dessa mål skulle i
vissa fall behandlas såsom civila mål och i andra fall såsom brottmål.
Förfärandet blifver emellertid ännu brokigare, om man tager
hänsyn dertill, att i sådana mål ansvarsyrkande i allt fall senare
kan framställas. Sålunda, om i ett dylikt mål ansvarsyrkande framställes
icke från början i stämningen, men sedermera under målets
handläggning, då skall målet helt och hållet återgå till brottmål,
och om ett ansvarsyrkande, som blifvit framstäldt. i stämningen,
sedermera återtages, då skall målet derefter behandlas såsom blandadt
civilmål och brottmål. Det blir således det mest hållningslösa
förfarande man kan tänka sig. Förra året framstäldes från dem,
som önska, att mål af sådan natur skola införas i vår lagstiftning,
yrkande, att dylika mål skulle likställas med civila mål äfven i
fråga om reglerna för fullföljd af talan. Mot denna uppfattning
gjordes från lagutskottets sida gällande, att detta vore olämpligt,
och jag skall be att få läsa upp hvad lagutskottet då anförde, så
att herrarne sjelfva må kunna bedöma, huruvida förhållandena nu
äro annorlunda än då. Lagutskottet yttrade då följande, hvilket
yttrande också följdes af Riksdagen: »Inom utskottet har väckts
fråga om att, i afseende å sättet för fullföljd af talan, med tvistemål
likställa de s. k. qvasi-brottmålen, d. v. s. sådana brottmål,
deri talan om ansvar ej föres, utan hvilka afse allenast utbekommande
af ersättning eller skadestånd på grund af verkligt eller förment
brottsligt förfarande, eller ock afse annan civilrättslig påföljd
af ett dylikt förfarande. Utskottet har emellertid funnit sig ej böra
biträda detta förslag. Yäl må medgifvas, att ifrågavarande mål ega
ganska mycken likhet med rena tvistemål, med hvilka de i fråga
om stämning också äro likstälda, samt att i saknad af en bestämd
gräns emellan detta slags brottmål och de rena tvistemålen det
understundom möter svårighet att afgöra, om ett visst mål skall

N:o 29.

Lördagen den 5 April.

hänföras till den ena eller den andra af dessa kategorier. Men å om &nandra
sidan må beaktas, att, då detta slags mål i allmänhet ännu af''rättehöra
under de för brottmål faststälda regler, deras processuella be- gdngsbaiken
handling likväl komma att fortfarande förete väsentliga skiljaktig- m. m.
heter från de rena tvistemålen, äfven om i afseende å fullföljd reg- (Forts.)
lerna för tvistemål blefve å dem tillämpliga. Då det nu pågående
arbetet med partiella omarbetningar af rättegångsbalkens olika delar
kommit derhän, att en allmännare sammanfattning deraf kan företagas,
synes det emellertid böra tagas under öfvervägande, huruvida
de mål, hvari talan om ansvar ej föres, ehuru de till följd af den
grund, hvarå yrkandet om ersättning, skadestånd eller annan civilrättslig
påföljd stödes, för närvarande anses såsom brottmål, fortfarande
böra såsom sådana behandlas, eller om de kunde i alla afseenden
likställas med rena tvistemål». Utskottet har således då
principielt förklarat, att man icke vidare bör slå in på. den väg,
lagutskottet nu velat beträda.

Från min synpunkt är det slut, hvartill utskottet nu kommit,
ganska tragiskt, ty förra året var det särskilt jag, som inom
utskottet förordade bifall till dess då gjorda uttalande, och i år har
det också varit jag, som i sjelfva verket varit anledningen till att
utskottet kommit till ett motsatt resultat. Inom utskottet yrkades
nemligen i år af mig, att med civilmål skulle under alla förhållanden,
äfven då ansvar yrkades, likställas bamuppfostringsmålen. Sedan
vid ärendets slutliga behandling, då jag icke var närvarande, biföll
utskottet detta yrkande på sätt som här nu skett.

Jag ber, herr talman, att få yrka återremiss, i syfte att endast
de s. k? bamuppfostringsmålen, men dessa i alla händelser, måtte i
nu förevarande afseende likställas med civila mål.

Herr Zetterstrand: Jemte civila mål och brottmål finnes ett

tredje slag af mål, som man kallat qvasi-brottmål, d. v. s. sådana
brottmål, der talan om ansvar icke föres, utan hvilka afse endast
utbekommande af ersättning eller skadestånd. Jag skall be att få .
anföra ett par exempel på sådana. Ett exempel är, om en person
har huggit skog på mitt område, då han naturligtvis gjort sig skyldig
till brottsligt förfarande. Emellertid kan jag anse, att han icke
gjort detta i ond afsigt, och derföre stämmer jag honom blott om
utbekommande af skadestånd. Detta skadestånd grundar sig onekligen
på ett brott, men sjelfva målet är mest att förlikna vid ett
civilmål, i det att något ansvarsyrkande deri icke förekommer. Ett
annat exempel utgöra de s. k. bamuppfostringsmålen, hvilka ju
egentligen äro brottmål, men i det allmänna rättsmedvetandet nog
närmast betraktas såsom civilmål.

Beträffande behandlingen af dylika s. k. qvasi-brottmål har nu
en ganska stor olikhet gjort sig gällande, och, såsom förut betonats,
har man i afseende å stämning likstält dessa qvasi-brottmål med
civilmål, men i afseende a fullföljden likstält dem med brottmål.

Detta är eu inkonseqvens. Nu gäller det här: skola vi likställa
dem i nu ifrågavarande hänseende med civilmål, eller skola vi lik -

N:o 29.

Lag om ändring
i vissa
delar af rättegångsbalken

m. m.
(Forts.)

Lördagen den 5 April.

ställa dem med brottmål, med andra ord, skola vi åstadkomma en
konseqvens i detta fall med stämningsförfarandet eller åstadkomma
en konseqvens med fullföljdsförfarandet. Hvilketdera vi göra, måste
jag erkänna, att en full konseqvens ej kommer att ega rum. Det
är då fråga om hvilkendera vägen anses kunna vara den lämpligaste,
antingen att man, på sätt regeringen föreslår, likställer dem med

brottmål, eller att man, på sätt lagutskottet föreslår, likställer dem

med civilmål. Ur teoretisk synpunkt torde ej någotdera kunna fullt

försvaras, då det ju icke medför konseqvens med den öfriga lag stiftningen,

huru än beslutet kommer att i denna del utfalla. Men
ur praktisk synpunkt tror jag för min del, att lagutskottet gjort
rätt, då det föreslagit, att de skulle likställas med civilmål. Lagutskottet
har gjort detta på den grund, att det stundom är svårighet
att afgöra, huruvida dessa mål äro att hänföra till den ena eller
andra klassen, men hufvudsakligen dock af det praktiska skälet, att
det finnes ett slag af dessa qvasi-brottmål, som vi alla önska i detta
hänseende likställa med civilmålen, nemligen barnuppfostringsmålen.
Om detta beslut utaf kammaren fattas, kommer bevisningen för
käranden i barnuppfostringsmål att väsentligen underlättas. Det
är hufvudsakligen för att så måtte ske, som utskottet i detta fall
likstält qvasi-brottmålen med civilmålen.

Då sålunda jag icke kan finna, att teoretiska skäl i detta fall
tala vare sig för den ena eller andra uppfattningen, men jag deremot
är af den meningen, att praktiska skäl tala för lagutskottets
förslag, tager jag mig, herr talman, friheten att yrka bifall till
detsamma.

Herr Lindhagen: Jag har flera gånger förgäfves sökt utaf
lagutskottet få veta, hvarför utskottet afvikit från det allmänna
uttalande, som det gjorde 1901. Detta uttalande gick ut derpå,
att det var ett rent misstag som Riksdagen begick, då den antog
den bestämmelse, som finnes i 33 § stämningslägen. Och inom lagutskottet
sades då vidare: detta skola vi icke fortsätta med, utan
vi skola låta förenämnda bestämmelse stå qvar allenast såsom en
varning för efterkommande. Ku frågar jag: hvarför har lagutskottet
gått från denna mening? Jo, af praktiska skäl, säger lagutskottets
vice ordförande. Men det var just praktiska hänsyn som gjorde,
att utskottet förra året uttalade sig så, som det då gjorde.

Hvad särskildt barnuppfostringsmålen angår, yrkade jag nyss
återremiss i syfte att när i dylikt mål värjemålsed ej kan åläggas,
fyllnadsed måtte kunna tillåtas den andra parten. Ty på grund af
särdeles behjertansvärda hänsyn och efter föredöme af utländska
lagstiftningar synes det mig vara önskligt att i detta afseende likställa
barnuppfostringsmålen med civilmål. Detta äfven då talan
om ansvar föres, hvilket för öfrigt förekommer mycket sällan, om
ens någonsin, och kan föranleda endast ringa bötesstraff. Men deremot
vet jag icke, att detta behöfver föranleda till att man i afseende
å alla andra qvasibrottmål slår in på den väg, mot hvilken
lagutskottet förra året uttalade sig. Det är af dessa skäl, som jag

N o 29.

Lördagen den 5 April.

ber att få yrka återremiss i syfte att de s. k. barnuppfostringsmålen
under alla förhållanden måtte i denna paragraf likställas med
civilmålen, men icke i något fall andra brottmål.

Öfverläggningen var härmed afslutad. Efter af herr talmannen
å de derunder framstälda yrkandena gifna propositioner beslöt
kammaren att till utskottet återremittera ifrågavarande paragraf.

17 kap. 49-59 §§.

Godkändes.

Rubriken till 17 kap.

Godkändes.

25 kap. 5, 7 och 8 §§; 30 kap. 1 och 4 §§ samt 31 kap.

Godkändes.

Slutbestämmelserna, lagförslagets hufvudrubrik och ingress
äfvensom öfvergångsbestämmelserna.

Godkändes.

De under mom. 2:o)—6:o) upptagna lagförslag.

Godkändes.

Utskottets hemställan förklarades besvarad i enlighet med kammarens
här ofvan antecknade beslut.

Sedan häruppå punkten b) föredragits, anförde

Herr Åkerlund: Herr talman! På samma gång som jag ber
att få yrka bifall till lagutskottets förslag, ber jag att få, rigta en
vördsam anhållan till herr statsrådet och chefen för justitiedepartementet,
att han ville tillse, att Kongl. Maj:t fortast möjligt ville
för Riksdagen framlägga förslag till förekommande af en sådan
parodi på folkligt element, som nu så ofta förekommer vid våra
underdomstolar i de sammanslagna tingslagen. Der tillgår nemligen
ofta så, att, sedan nämndemännen till följd af tingslagens sammanslagning
ofta fått vida längre väg till tingen än tillförene, hafva
ock tingssammanträdena blifvit mycket talrikare än förut.

Det blir då alldeles för besvärligt för samtlige nämndemän att
infinna sig vid häradsrätten, helst do icke hafva reseersättning och
dagtraktamente. Följden har visat sig alltmer och mer blifva den,
att man söker åstadkomma turning mellan nämndemännen. Det går
nemligen så till vid allt flera håll, att första gången ett mal före -

Lag om ändring
i vissa
delar af rättegångsbalken

m. m.
(Forts.)

N:o 29.

Lördagen den 5 April

Lag om än- kommer, är det en uppsättning af nämndemän och andra gången
ddlr af rätte-en anna?- Förekommer målet tredje gången är det också en ny
gångsbaiken uppsättning, och afgöres målet slutligen fjerde gången, är det ytterm.
m. ligare en ny uppsättning, om domsagan består af fyra sammanslagna
(Forts.) tingslag.

I tingslag, där så tillgår, betyder derför lagens antagande rakt
ingenting. Jag har blott tagit mig friheten rikta en vördsam anhållan
till herr justitieministern att åstadkomma förändring i förevarande
afseende.

Häruti instämde herrar Sandquist, Staaff och Ericsson i Afberga.

Vidare till anteckning förekom icke. Utskottets hemställan
bifölls.

Slutligen föredrogs och godkändes utskottets under punkten c)
gjorda hemställan.

§ 5.

Angående 0 Harefter föredrogs Andra Kammarens fjerde tillfälliga utskotts
förenkling af utlåtande, n:o 17, angående en af herr E. 6. H. Åkerlund väckt
arbetsmetoder- motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t angående förenkling af arbetsna
inom den metoderna inom den civila och ecklesiastika förvaltningen m. m.

ecklesiastika

förvaltningen Uti en inom o Andra Kammaren afgifven motion, n:o 106, hade
rn. m. herr E. Gr. II. Åkerlund föreslagit, att Riksdagen ville i skrifvelse
till Kongl. Maj:t anhålla, att Kong!. Maj:t genom lämpliga, opartiska
personer täcktes låta utreda, huruvida icke förenklingar uti arbetsmetoderna
skulle kunna införas och åtskilligt mera arbete än nu
presteras utaf vissa tjensteinnehafvare inom vår civila och ecklesiastika
förvaltning och derigenom en del befattningar efter hand indragas,
samt om icke den grannlaga ställning, statens embets- och
tjensteman intoge i samhället, kräfde inskränkning uti rätten för
dem att egna sig åt privata uppdrag, och att Kongl. Maj:t sedermera
ville för Riksdagen framlägga resultatet af den verkstälda
utredningen, äfvensom förslag till de åtgärder, som i anledning af
densamma kunde finnas erforderliga.

Utskottet hemstälde emellertid, att herr Åkerlunds förevarande
motion ej måtte till någon Andra Kammarens åtgärd föranleda.

Utskottets berörda hemställan upplästes, hvarefter ordet på
begäran lemnades till motionären,

Herr Åkerlund, som yttrade: Herr talman! Då jag hyser den
asigten, att för åtadkommande af ett effektivt försvar skatter måste
uttagas pa mångahanda sätt, men att dessa dock icke förslå, derest
icke besparingar vidtagas inom andra grenar af statsförvaltningen,

N:0 29.

Lördagen den 5 April.

och jag derjemte hyser den åsigten, att det sätt, hvarpå man sedan Angående
länge tillvägagått, nemligen att en hel del tjensteman tillsättas, som
icke få så mycket arbete inom det verk, der de tjenstgöra,. att de för na inom den
sitt arbete kunna ersättas så, att de få en någorlunda dräglig tillvaro, civila och
är synnerligen otillfredsställande, ber jag herrarne ursäkta mig att jag ecklesiastika
tagit mig friheten väcka denna motion. Utskottet har emellertid stält forv°^tn™9en
sig mycket välvilligt emot densamma, ehuru utskottet för sin del (Forts.)
antagit, att Kongl. Maj:t skall rätta alla brister härutinnan. Det är
verkligen mycket vackert att hysa sådant förtroende till Kongl.

Maj:t, som man synes alltmer och mer göra nu för tiden. Men jag
tror, att det är litet mera förtroende än Kongl. Maj:t visat sig hysa
till sig sjelf. Ty när Riksdagen, på en motionärs förslag, skref till
Kongl. Maj:t om reglering af presterskapets ställning i landet, skulle
Kongl. Maj:t, om Kongl. Maj:t följt utskottets anvisningar, gått till
domkapitel, biskopar och kanske äfven kontraktsprostar och erhållit
förslag från dessa, samt sedan kommit fram till Riksdagen med
förslag, men Kongl. Maj:t tillsatte i stället en opartisk komité, deri
ett par prester ock funnos, och detta skadade ju icke. Denna komité
har framkommit med ett, såvidt jag förstår, mycket godt förslag,
nemligen att sådana befattningar, som icke kunde bereda sina innehafvare
sådan sysselsättning, att de för denna sysselsättning kumia
erhålla fullgod lön, skulle indragas.

Jag har framstält för mig den frågan, huru det skulle gå till,
om Kongl. Maj:t skulle genom embetsverken åstadkomma utredning
i detta fall. Kongl. Maj:t skulle då tillfråga cheferna der, men de
underlydande vänta af sina chefer, att dessa skola stå på verkets
bästa, hvilket väl betyder detsamma som att tjenstemännen skola
blifva så litet ansträngda som möjligt och aflöningen sa hög som
möjligt, och då är det icke trefligt för cheferna att komma fram med
nödiga förslag om förändringar uti ifrågavarande hänseende. Dessutom
tror jag icke, att jag säger för mycket, om jag påstår att det
finnes förutfattade meningar, hvilka jag tror att en opartisk komité
icke behöfde vara utsatt för. Vidare måste man medgifva, att
åtskilliga af de högre chefsplatserna understundom kunna sägas utgöra
reträttplatser för personer, som vänta på pension, och att sådana
personer skulle intressera sig för någon större reform inom verket
är mycket osannolikt. Det är icke ens att begära.

Att indragning af tjenstebefattningar emellertid kan ske till det
allmännas och vederbörande tjenstcmäns bästa visade häromdagen
justitieministern, då det var fråga om anslag till ett par tjensteman
i justitierevisionen. Han förklarade då, att derest dessa tjensteman
finge så god aflöning, att man kunde fordra af dem fullgodt arbete,
så skulle det gå att indraga en god del notarietjenster i hofrätterna.

Jag förutsätter emellertid icke1, att Kongl. Maj:t skall af sig sjelf
fortgå på don vägen.

Här hör man jemt och ständigt rop om löneförhöjningar och
dyrtidstillägg, och jag medgifver, att dess afordringar många gånger
äro berättigade, men jag tror, att Kongl. Maj:t, skulle komma att
gå mycket långsamt till väga med afseende på de ifrågavarande

N:o 29. 42 Lördagen den 5 April.

Angående reformerna, derest Riksdagen fortfarande beviljar dessa löneförhöj mtetsmetoder-

nin§ar- Den ratta vaSen vore nog, att Riksdagen stälde sig bestämdt
na inom den afvisande dervidlag och att särskildt denna Riksdag intoge en afcivila
och visande ställning gent emot de klagomål, som i detta afseende fortecklestiatiica
farande framstälts. Jag tror att detta vore det enda, som skulle
kunna åstadkomma en rättelse från Kongl. Maj:ts sida.

(Forts.) Utskottet bär åberopat ett föregående statsutskotts betänkande,

deri utskottet säger, att som motionären icke tillkännagifvit sin
önskan i detta fall, afstyrkes motionen. Jag frågar nu: »År det
rimligt att fordra, att en enskild motionär skulle komma fram med
ett definitift förslag, huru denna fråga skulle ordnas. Jag tror, att
man måste söka länge efter en motionär, som vågade sig på ett
sådant företag, och hade jag kunnat komma fram med ett dylikt
förslag, hade jag sannerligen icke begärt någon utredning.

Hvad nu den andra sidan af saken angår, nemligen den beträffande
vederbörandes privata omhänderhafvanden, så är jag den
förste att medgifva, att sådant mycket väl kan komma i fråga utan
att vara hinderligt för det allmänna. Det kan till och med i vissa
fall vara _ till nytta för vederbörande tjensteman, i det att de icke
blifva så isolerade från den öfriga verlden som de skulle blifva, om
de endast egna sig åt sina tjenstebefattningar. Men det finnes
synnerligen många fall, der dylika privata befattningar innehafvas af
embets- eller tjensteman, och i Indika fall jag icke tror att det är
rigtigt nyttigt att så sker. Jag vill hemställa till herrarne, om det
t. ex. kan anses lämpligt, att styrelseledamöter i ett statens verk
— jag vill naturligtvis icke nämna några namn, ty då vederbörande
icke äro förmenade att innehafva tjensterna, göra de ju ej någonting
orätt — äfven fungera såsom styrelseledamöter i en privat inrättning,
hvilken har många uppgörelser med det statens verk, der de äro
anstälda, att en aflägset boende landtdomare hvaxje vecka reser hit
till Stockholm för att mot ganska stor aflöning tjenstgöra i ett
privat verk och att styresmannen för ett län tillika fungerar som
ordförande i det största privata etablissementet i länet, och detta
oaktadt såväl intressenter i som arbetare vid detta etablissement
hafva mål, som skola afgöras vid den domstol, der denne man är
ordförande. Vidare finnes det en mycket hög statens inspektör, som
mot en lön af 8,000 eller 9,000 kronor tjenstgör i ett privat verk
här i Stockholm, och herrarne kunna nog förstå, att detta måste
taga mycken tid i anspråk för honom. Jag har en mängd ytterligare
anteckningar om sådana fall, men jag vill icke trötta herrarne
dermed. Jag har endast velat visa, att jag icke flugit i ogjordt
väder. Och för öfrigt kan jag nämna, för att visa, huru det står
till, att det, hufvudsakligen här i Stockholm, finnes mer än 105
embets- och tjensteman, som tjenstgöra i enskilda penningförvaltande
verk, samt omkring 500, som tjenstgöra i andra enskilda inrättningar,
detta enligt uppgifter, som äro officiella eller nära nog officiella.
Dessutom finnes en hel mängd andra funktioner, som innehafvas af
embets- eller tjensteman, men hvilka man icke kan få någon kännedom
om.

N:0 29.

Lördagen den 5 April.

Herr talman! Ehuru jag af en framstående statsman i vårt
land en gång erhöll den upplysningen, att det skulle vara nära nog
lättare att flytta Stockholms slott till Fjäderholmarne än att afskaffa
en vaktmästarebefattning i ett embetsverk, kan jag dock icke, da
jag tror att denna fråga är af den allra största vigt för vårt land
och för tjenstemännens egen ställning, underlåta att yrka bifall till
min motion.

Herr Hedin i Stockholm: Herr talman! Jag skall bedja att i
största korthet få uttala mitt fullkomliga instämmande i motionärens
förslag och i hans nu afgifna yttrande.

Det har varit vanligt att betrakta framställningar sådana som
denna som uttryck af fientlighet mot landets embets- och tjensteman,
men detta är eu fullkomligt falsk uppfattning. Deremot visar
det en fientlighet mot en del väl bekanta och mycket grafva missbruk.
För öfrigt är framställningen enligt min tanke dikterad af
verkligt intresse för embets- och tjenstemannakarens eget bästa. Yi
veta alltför väl, att vi om några dagar få eu ny påminnelse genom
ett betänkande från statsutskottet angående dyrtidstillägg för nästa
år, att vi gå till mötes en ny allmän lönereglering, men om denna
lönereglering skall kunna utföras enligt den af Riksdagen för några
decennier sedan för dess del faststälda principen: Full lön för fullt
arbete, måste den åtminstone till någon del underlättas på det sätt,
som motionären här föreslagit, nemligen genom indragning af öfverflödiga
tjenster, för att man genom de på det sättet besparade
medlen må kunna bättre aflöna en del tjenster, som obestridligen
äro för svagt aflönade. o 0

Det är intresse för embets- och tjenstemannakåren och pa
samma gång för det allmänna bästa, som har dikterat denna framställning.
Jag kan för min del icke finna, att kammaren skulle
handla öfverdådigt eller obetänkt, om den med allt det material,
som står till dess förfogande i tvenne till kammarens ledamöter
utdelade redogörelser angående dels förening på en hand af flere
tjenster, dels den dagliga tjenstgöringstiden i de olika verken, nu
skulle våga bifalla motionärens framställning. När det kommer
derhän, att Kong]. Maj:t tillsätter eu komité för uppgörande af lönereglering
för embets- och tjenstemän, kommer man nog liksom för
SO år sedan att uti en mellanmening nämna något om, att komitén
äfven har uppdrag att tillse, om icke någon förenkling i fråga om
dessa tjenster kan göras, men dertill torde komitén nog icke fa tid,
utan löneregleringen blir väl det enda, hvarmed komitén kommer
att syssla, och frågan om indragning af öfverflödiga tjenster glömmes
nog bort då, liksom skedde på 1870-talet.

Jag anhåller att kammaren behagade bifalla motionen.

Häruti instämde herr vice talmannen Swartling samt herrar
Sandquist, Johansson i Dija, Söderberg och Jönsson i Gammalstorp.

Herr Centerwall: Jag får med glädje medgifva, att utskottet

Angående
förenkling af
arbetsmetoderna
inom den
civila och
ecklesiastika
fö malt »ing en
m. m.

(Forts.)

N:o 29.

Angående
förenkling af
arbetsmetoderna
inom den
civila och
ecklesiastika
förvaltningen
m. m.

(Forts.)

Lördagen den 5 April.

kunnat i sak till allra största delen instämma med motionären, men
jag måste beklaga, att de upplysningar, som han nu lemnat, icke
kommit utskottet till hända, och jag beklagar det så mycket mera,
som — om jag icke misstager mig — ett löfte gifvits, att sådana
upplysningar skulle ställas till utskottets förfogande. Så har emellertid
icke skett.

Hvad sjelfva saken beträffar, torde herrarne, om herrarne behagat
läsa igenom utskottets förevarande utlåtande, allesammans
funnit, att utskottet lika väl som motionären anser en sådan utredning,
som det här är fråga om, ganska befogad och motionens
syfte mycket behjertansvärdt. Men skälet, hvarför utskottet ändå
icke kunnat tillstyrka bifall till motionen, ligger i öppen dag och är
äfven framstäldt i utlåtandet.

Om vi fästa oss vid första momentet i motionärens framställning,
finna vi, att han der yrkar, att en utredning måtte verkställas genom
lämpliga, opartiska personer, huruvida icke förenklingar uti arbetsmetoderna
skulle kunna införas och åtskilligt mera arbete än nu presteras
utaf vissa tjensteinnehafvarc o. s. v. Ja, men kan en sådan utredning
göras utaf opartiska personer — jag antager af en parlamentarisk
komité — utan att material föreligger? Hvarifrån skall materialet
fås? Jo, från statens embetsverk och myndigheter, som af Kongl.
Maj:t fått sig förelagdt att före utgången af instundande maj månad
till Kongl. Maj:t inkomma med under tjenstemannaansvar, sålunda
på heder och samvete, afgifna upplysningar angående just den fråga,
som motionären först framstält. Då har man material, och då kan
man göra en utredning härvidlag, men att dessförinnan på fri hand
företaga en sådan förefaller mig vara ofantligt litet värdt. Skulle
man nu tillsätta en komité för frågans utredande, vore det, som
denna komité först hade att göra, just det att från statens embetsverk
och myndigheter infordra sådana upplysningar, som Kong!.
Maj:t redan infordrat. Alltså har Kongl. Maj:t i den delen förekommit
motionären.

Vidare yrkar motionären i andra delen af motionens kläm, att
en utredning måtte verkställas angående embets- och tjensteman
privata uppdrag. Hade vi inom utskottet fått de upplysningar, som
den ärade motionären nu lemnat, skulle vi hafva begagnat oss af
dem, d. v. s. begagnat dem med den kritik, hvaraf de synas vara i
behof. Nu ha vi nöjt oss med att säga, att härvidlag råder ett
missförhållande, isynnerhet när det är fråga om högre embetsman,
och det var egentligen det, som motionären, så att säga, brände på.
Men en utredning i detta afseende kan för närvarande icke fortskrida
långt, då man ännu icke har fått till stånd utredningen om huru,
ifall det är möjligt att vidtaga förenklingar uti arbetsmetoderna,
dessa skola ske, ty dessa båda saker hänga nära samman.

Motionären påstår sedan, att utskottet genom att beträffande hans
motion citera ett gammalt statsutskotts yttrande sagt, att motionen
saknar tillräcklig utredning. Ja, men jag tror dock, att vi haft
rätt att såga, som vi gjort, ty något mera bör man väl ändå göra
än att skrifva några sidor visserligen mycket aktningsvärda, men

Lördagen den 5 April.

temligen allmänna reflexioner, som dessutom synas vara skrifta fölen
annan kläm än den, som här framkommit. Den ärade motionären
sade, att man måste gå långt för att finna en motion, som innehåller
dylik utredning. Nej, min ärade vän, det behöfver man visst
icke. Vi behöfva endast ga till sid. 4 i utlåtandet. Såsom der
synes, förekom vid 1868 års riksdag en likartad motion, omfattande
24 kvartsidor, hvilken innehöll en fullständig utredning af frågan.
Det hade varit önskligt, om herrarne hunnit gå igenom denna frågas
historik, emedan herrarne da hade kunnat se, huru ofta fragan förekommit
och huru svår den i sjelfva verket är; det hade da varit
tydligt, att det icke är tänkbart, att ett tillfälligt utskott, som icke
har sekreteriat eller annan hjelp, skulle kunna göra den förutredning,
som behöfves för den definitiva utredningen.

Jag kan icke finna annat, än att motionären, såvidt han åsyftat
att få ett instämmande af utskottet, att den af honom föreslagna
utredningen är ganska lämplig och befogad, har vunnit sitt mal.
Det är ju endast på det mera formella och logiska skälet, att ett
bifall till motionärens framställning för närvarande icke skulle leda
till något, om man icke får de af Kongl. Maj:t infordrade upplysningarna
från embetsverken, som vi inom utskottet tagit oss friheten
afstyrka motionen.

Hvad den högt ärade talaren på stockholmsbänken har sagt
är hufvudsakligen detsamma, som blifvit anfördt af motionären. Den
ärade talaren, som så länge och så mycket har sysselsatt sig med
hithörande frågor, vet nog, huru oerhördt svåra de äro, och han ve
nog också, att det icke har stått i utskottets makt att på grund af
de redogörelser, som han omnämnde, bilda sig något fullt och helt
omdöme om den senare delen af motionärens framställning. Dertill
hade fordrats mycken tid och — jag erkänner det villigt — mycket
större förmåga, än utskottet eller, rättare sagdt, utskottets ordförande
haft att förfoga öfver.

Jag ber att få yrka bifall till utskottets hemställan.

N:o 29.

Angående
förenkling af
arbetsmetoderna
inom den
civila och
ecklesiastika
förvaltningen
m. m.
(Forts.)

Herr Andersson i Vestra Nöbbelöf: Herr talman, mina herrar!
Jag gillar fullkomligt den siste talarens uppfattning i detta fall,
nemligen att det är alldeles omöjligt för utskottet att åstadkomma
en sådan utredning, som här fordras. Men här är icke fråga om,
att utskottet skall göra en sådan utredning, utan utskottet skall
pröfva, huruvida det kan vara lämpligt, att eu utredning, sådan som
den motionären föreslagit, kommer till stånd, och jag kan icke tänka
mig annat, än att denna utredning bör vara så fullständig som möjligt.
Nu säger utskottet visserligen, att Kongl. Maj:t_ infordrat
utlåtande från embetsverk och myndigheter derom, huruvida det är
möjligt att vidtaga några inskränkningar i fråga om befattningarnas
antal o. d., men hurudan! tro herrarne, att detta utlåtande kommer
att blifva? Jag för min del tror, att detta utlåtande kommer att
blifva sådant, att Kongl. Maj:t icke kan med anledning af detsamma
vidtaga några förenklingar i detta fall, utan derför erfordras nog,
att äfven andra, utomstående personer äro med och bedöma förhål -

N:o 29.

Angående
förenkling af
arbetsmetoderna
inom den
civila och
ecklesiastika
förvaltningen
m. m.
(Forts.)

Lördagen den 5 April.

landena. Jag anser det vara lämpligt, att Riksdagen stöter på härvidlag
och beslutar en skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att
en komité måtte tillsättas, som får i uppdrag att utreda frågan och
inkomma med förslag i anledning af denna utredning. Det utlåtande,
som statens embetsverk och myndigheter skola afgifva rörande denna
fråga, skall vara inlemnadt till Kongl. Maj:t innan maj månads slut,
och det kan då vara lämpligt, att en fullt opartisk utredning kommer
till stånd genom personer, som stå utom det hela, ty jag tror icke,
att det är rigtigt, att embetsverken härvidlag skola vara de allena
bestämmande.

Jag ber att fa yrka bifall till motionärens framställning.

Herr Larsson i Mörtlösa instämde häruti.

Herr Hedin i Stockholm: Ja, äfven om statens embetsverk och
myndigheter skola afgifva ett utlåtande i fråga, så tror jag, att en
sådan motion som den af motionären här väckta är fullkomligt berättigad.
Det har blifvit visadt genom redogörelser dels beträffande
förening . utaf flere tjenster på en hand, dels angående den dagliga
tjenstgöringstiden för embets- och tjenstemän, och dertill kan jag
lägga en annan, visserligen på enskild väg åstadkommen, men utaf
sakkunniga utarbetad framställning, som för tre, fyra år sedan —
om jag minns rätt — bekostades af en här utkommande tidning,
Stockholmstidningen, och hvilken framställning innehåller eu redogörelse
för komitékostnader under loppet af ett tiotal år. Jag kan
säga, att detta arbete verkstäldes af sakkunniga personer, derför att
jag hade tidningens uppdrag att ombesörja anordningen af detsamma,
och jag kan äfven intyga, att det gjordes med största omsorg och
samvetsgrannhet.. Af denna framställning kan man se, huru liten
hjelp Kong], Maj:t har utaf sina egna embets- och tjenstemän, när
äfven den allra enklaste och simplaste utredning af någon från Riksdagen
till Kongl. Maj:t ankommen fråga skall verkställas. Då anlitas.
alltid komitéer, och det är mycket intressant att se, huru många
komitéerna varit, hvilka ämnen de behandlat och hvilka oerhörda
summor, penningar de kostat under blott ett decennium. Dessa Henne
saker visa, att motionären haft fullt goda skäl för sin framställning.
Att begära mera af utskottet, än hvad det här uti ett mycket väl
skrifvet betänkande har åstadkommit, vore för mycket, i synnerhet
som utskottet har många andra och stora frågor att behandla och
tillräckligt mycket arbete ändå; derom är jag fullständigt öfvertygad.

Herr Centerwall: Herr talman! Jag är den siste ärade talaren
mycket tacksam för det erkännande, som han gaf åt utskottet.
Emellertid kan jag icke rigtigt sentera det skäl för bifall till motionen,
som han ansåg framgå af den bekanta, utaf Stockholmstidningen
bekostade utredningen angående komitéer, deras arbeten och
kostnaderna för desamma, ty just den omständigheten, att det varit
sa många komitéer, som kostat så mycket, borde väl snarare tala
mot än för tillsättandet af en ny stor komité. Jag skall emellertid
icke fästa mig vid detta skäl.

N:0 29.

Lördagen den 5 April.

Vi ansågo nog inom utskottet, att motionärens syfte var rigtigt,
men på samma gång tyckte vi, att frågan var för tidigt väckt, i
det att man nemligen bör afvakta utlåtanden af embetsverken och
myndigheterna. Men å la bonne heure, skall utredningen ske samtidigt,
så gerna för mig. Jag för min del får säga — och jag tror, att
utskottets öfriga medlemmar äro af samma mening som jag i detta
fall — att jag icke har något emot, om kammaren nu på grund af
rådande opinionsvind bifaller motionen. Det enda skälet, hvarför
utskottet icke tillstyrkte bifall till motionen, har, som sagdt, varit
det, att det ville ha den nödvändiga förutredningen färdig, innan den
egentliga utredningen börjar. Men skulle det behaga kammaren att
antaga motionen, så kommer detta att bereda hvarken mig eller
någon annan af utskottets medlemmar något slags sorg, då vi ju,
som jag redan förut sagt, i sak ha instämt med motionären och
endast af yttre skäl yrkat afslag å hans framställning.

Herr vice talmannen Swartling: Herr talman! Då jag nyss tillät
mig att instämma med den ärade talaren på stockholmsbänken i
hans första anförande, så hade jag icke tänkt begära ordet i denna
sak. Men jag har gjort det med anledning af ett ord, som utskottets
ärade ordförande yttrade i sitt första anförande. Han påvisade deri,
att förnämsta skälet för utskottets afstyrkande af motionen låg i
den af Kongl. Maj:t den 25 oktober 1901 aflåtna skrifvelsen till
embetsverken. Men denna synes mig icke vara ett tillräckligt skäl
för att afstyrka en sådan utredning, som motionären här åsyftat.
Kongl. Maj:t har anbefalt embetsverken att se till, huruvida genom
förenklingar i förvaltningen tillfälle kunde beredas till indragning af
tjenster. Men motionären begär, att Kongl. Maj:t, jemte det han ser
till, om genom förenklingar i förvaltningen tjenster kunna indragas,
också skall se till, huruvida icke åtskilligt mera arbete, än nu är
fallet, kan presteras af åtskilliga tjensteinnehafvare. Det är den
senare delen, som jag anser vara synnerligen vigtig, då jag har den
innerliga öfvertygelsen, att mycket mera arbete bör kunna fordras
af en hel del af statens embets- och tjensteman. Naturligtvis följer
deraf, att de skola hafva längre tjenstgöringstid. Men jag anser det
önskligt, att tjenstgöringstiden blir längre. Då är det också helt
naturligt, att aflöningarna skola höjas och sålunda ställningen för
embets- och tjensteman i det afseendet blifva bättre, hvarigenom
man skulle kunna berättigas att ställa den fordran på dem, att de
i mindre grad än nu skulle egna sig åt enskilda inkomstbringande
göromål.

Jag ber att få vidhålla mitt föregående instämmande.

Öfverläggningen var härmed afslutad. Sedan herr talmannen
framstäf propositioner å de derunder gjorda yrkandena, afslog kammaren
utskottets hemställan och biföll den i ämnet väckta motionen;
och skulle, jcmlikt 63 § 3 mom. riksdagsordningen, detta beslut delgifvas
Första Kammaren.

Angående
förenkling af
arbetsmetoderna
inom den
civila och
ecklesiastika
förvaltningen
m. m.
(Forts.)

N:o 29.

Lördagen den 5 April.

§ 6.

Herr K. H. Branting aflemnade följande motioner, nemligen:
n:o 181, om ändring af 14 och 17 ''§§ riksdagsordningen; och
n:o 182, om skrifvelse till Kong! Maj:t angående ny valkretsindelning
för valen till Andra Kammaren.

Ifrågavarande motioner blefvo på begäran bordlagda.

§ 7.

Anmäldes och godkändes bevillningsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 28, till Konungen angående ändring i tullsatserna
för vissa slag af väfnader.

§ 8.

Till bordläggning anmäldes följande inkomna ärenden:
statsutskottets utlåtande n:o 12, angående Kongl. Maj:ts i
statsverkspropositionen under andra, tredje, fjerde, femte, sjette,
sjunde, åttonde och nionde hufvudtitlarna gjorda framställningar om
anslag för beredande af dyrtidstillägg för år 1902 åt en del tjensteman
och betjente m. m.;

bevillningsutskottets betänkanden:

n:o 19, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition angående ny
tariff å taran för inkommande utländska varor; och

n:o 20, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition n:o 62, angående
upphörande af den Stockholms stads brandförsäkringsbolag
förunnade frihet från afgift och kontribution; samt
lagutskottets utlåtanden:

n:o 33, i anledning af väckt motion med förslag till jagtlag;
n:o 34, i anledning af väckt motion om .skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående ändring af 4 § i lagen angående väghållningsbesvärets
utgörande på landet; och

n:o 35, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl.
Maj:t angående återförening af afsöndrad lägenhet med stamhemmanet.

§ 9.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades:

friherre C. W. Ericson under 8 dagar fr. o. m. den 8 april

och herr J. A. Kinnman » 5 » » » » 8 »

§ io. •

Justerades protokollsutdrag; hvarefter kammarens ledamöter åtskildes
kl. 2,20 e. m.

In fidem

Herman Palmgren.

Tisdagen den 8 April.

N:o 29.

Tisdagen den 8 april.

Kl. V2 3 e. m.

§ 1.

Föredrogs och hänvisades till statsutskottet Kongl.^ Maj:ts å
kammarens bord hvilande proposition till Riksdagen angående tillgodogörande
af kronan tillhörig vattenkraft i Göta eif vid Trollhättan.

Föredrogos och hänvisades till konstitutionsutskottet herr K.
Tf. Brantings vid kammarens senaste sammanträde afgifna motioner
n:is 181 och 182.

§ 3.

Härefter föredrogos hvart för sig, men blefvo åter bordlagda
statsutskottets utlåtande n:o 12, bevillningsutskottets betänkanden
n:is 19 och 20 samt lagutskottets utlåtanden n:is 33, 34 och 35.

8 4.

Herr talmannen lät uppläsa följande honom tillhandakomna
skrifvelse.

Till herr talmannen i Riksdagens Andra Kammare.

I en till fullmäktige stäld skrifvelse af den 7 dennes har generalkonsuln
Axel Johnson, af anledning att han den 29 sistlidna mars
blifvit invald såsom ledamot i styrelsen för Stockholms enskilda bank,
afsagt sig det honom vid innevarande års riksdag meddelade uppdraget
att vara tredje suppleant i riksbankens styrelse; hvilket
fullmäktige härmed hafva äran anmäla. Stockholm den 8 april
1902.

Pehr Ehrenheim.

Ii. Törnebladh. K. Langenskiöld.

Kammaren beslöt för sin del att, med godkännande af den sålunda
gjorda afsägelsen,, åt de vid denna riksdag af kammaren utsedde
valmän för utseende af fullmäktige i riksbanken och riksgäldskontoret
samt suppleanter för Riksdagens fullmäktige i nämnda

Andra Kammarens Prof. 1002. N:o 29. 4

N:0 29.

50 Tisdagen den 8 April.

verk uppdraga att välja en suppleant i riksbankens styrelse i den
afgångnes ställe.

interpellation. Ordet lomnades till

Herr Waldenström, som anförde: Herr talman, mina herrar!
Andra Kammaren har nyligen för sin del fattat beslut om en skrifvelse
till Kong!. Maj:t angående en reform af undervisningsväsendet
vid våra universitet i afsigt att inskränka den nu allt för orimligt
långa studietiden. Det är ock antagligt, att Första Kammaren skall
fatta ett liknande beslut och att på grund deraf en utredning i
frågan genom Kongl. Maj:ts försorg kommer att föranstaltas.

Emellertid har redan med afseende å eu fakultets studie- och
examensväsende en utredning blifvit afgjord. År 1897 den 21 maj
nedsatte nemligen Kongl. Maj:t eu komité för att — som det
hette — afgifva »förslag till stadga angående undervisnings-, studieoch
examensväsendet inom de teologiska fakulteterna vid universiteten
i Upsala och Lund». Denna komité inlemnade sitt betänkande
den 1 juli 1898. Sedermera har detta varit ute på remiss, och af
alla har behofvet af en reform på detta område blifvit erkänd. Men
sedan betänkandet aflemnades, är det nu på fjerde året, utan att
någon åtgärd från Kongl. Maj:ts sida har blifvit vidtagen. Det synes
mig vara ganska märkvärdigt, att på detta sätt komitébetänkanden
och deröfver afgifna utlåtanden i åratal begrafvas uti departementen.

Emellertid hafva de teologie studerandena vid universitetet i
Upsala i förliden månad till Kongl. Maj:t inlemnat en underdånig
anhållan, att Kongl. Maj:t ville i nåder företaga detta ärende till
behandling och, såsom det i skrifvelsen heter, genomföra »den reform,
hvars nödvändighet af alla hörda myndigheter erkänts». Denna
skrifvelse är undertecknad af icke mindre än 151 teologie studerande
vid Upsala universitet. De äro naturligtvis i högsta grad intresserade
af att få veta, om Kongl. Maj:t ämnar göra någonting härvidlag,
och i sådant fall när man kan vänta, att någonting skall blifva
åtgjordt. Jag vet, att de äro särdeles oroliga öfver möjligheten, att
denna sak skall begrafvas i en eventuel komité, som får sig uppdraget
att utlåta sig angående universitetsstudierna för öfrigt, och
derför skall jag be om kammarens tillåtelse att till herr statsrådet
och chefen för ecklesiastikdepartementet få framställa följande •
spörsmål:

År det herr statsrådets afsigt att med anledning af den skedda
utredningen vidtaga någon åtgärd för genomförande af en reform af
det teologiska studie- och examensväsendet vid våra universitet, och
om så är, när kan en sådan åtgärd vara att vänta?

Den af herr Waldenström sålunda gjorda anhållan blef på begäran
bordlagd.

N:0 29.

Tisdagen den 8 April.

§ 6.

Afgåfvos följande nya motioner, nemligen af:

herrar J. E. Biesert och J. A. Sandwall, n:o 183, i anledning af
Kong]. Maj:ts proposition med förslag till lag, innefattande vissa bestämmelser
om elektriska anläggningar m. m.; och

herr E. A. Lindblad, n:o 184, i »anledning af Kongl. Maj :ts proposition
angående uppförande af ny byggnad för Kongl. Majrts kansli
m. m.

Dessa motioner blefvo på begäran bordlagda.

§ 7.

Anmäldes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelser till Konungen:

n:o 25, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af 60 §
konkurslagen;

n:o 26, i anledning af väckt motion om ändring af 15 § i lagen
angående sparbanker den 29 juli 1892;

n:o 27, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag till
lag om ändrad lydelse af vissa paragrafer i förordningen angående
patent den 16 maj 1884;

n:o 30, i anledning af väckt motion om borttagande af undantagsbestämmelser
rörande sjelfspillingars jordfästning; och

n:o 31, i anledning af väckt motion om ändring af 1 § i förordningen
om jords eller lägenhets afstående för allmänt behof den
14 april 1866.

Vidare godkändes konstitutionsutskottets härefter anmälta förslag
till Riksdagens skrifvelse, n:o 29, till Konungen i anledning af
Kongl. Maj:ts proposition med förslag till ändrad lydelse af 1 § ll:o
tryckfrihetsförordningen.

Justerades protokollsutdrag.

§ 9-

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr O. H. Ström
under åtta dagar från och med den 9 innevarande april samt herr
G. M. Bäärnhielm under berörda den 9 april.

Härefter åtskildes kammarens ledamöter kl. 2,51 e. m.

In fidem

Herman Palmgren.