1901. Första Kammaren. N:o 31

ProtokollRiksdagens protokoll 1901:31

RIKSDAGENS PROTOKOLL

1901. Första Kammaren. N:o 31.

Onsdagen den 15 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 11 f. m.

Justerades protokollet för den 8 i denna månad.

Upplästes och godkändes statsutskottets förslag till Riksdagens
skrifvelse, n:o 85, till Konungen, i anledning af Kong!
Makts proposition i anledning af en underdånig ansökning om
koncession å anläggning af jernväg från Kiruna station vid statsbanan
mellan Gellivare och riksgränsen till Svappavaara i .Norrbottens
län.

Anmäldes och bordlädes

sammansatta stats- och lagutskottets memorial n:o 10, angående
anvisande af ersättning till sammansatta stats- och lagutskottets
kansli; äfvensom

Första Kammarens tillfälliga utskotts utlåtande n:o 10, i
anledning af väckt motion om skrifvelse till Kongl. Maj:t med
begäran om revision af gällande helsovårds- och epidemistadgar.

Föredrogos, men bordlädes å nyo på flera ledamöters begäran
följande under gårdagen bordlagda ärenden, nemligen konstitutionsutskottets
utlåtanden nås 9 och 10, statsutskottets utlåtande n.o
12 och memorial ilo 87, äfvensom lagutskottets utlåtanden n.is
48—50.

Fortsattes föredragningen af första särskilda utskottets den
0 och 7 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 11, i anledning
af Kongl. Maj:ts propositioner n:o 2 angående ny härordning,

Första Kammarens Prat. 1901. Ko 31. *

N:o 31.

2

Onsdagen den 15 Maj.

Angående
revision af
krigslagarne.

n:o 3 med förslag till ny värnpligtslag, n:o 3 a med förslag till
lag om ändrad lydelse af 2 och 62 §§ strafflagen för krigsmagten
den 7 oktober 1881, och n:o 34, angående en särskild tilläggsbevillning
för år 1901, äfvensom i anledning af de inom Riksdagens
båda kamrar väckta motioner i dithörande ämnen.

Afdelningen B.

Punkterna 1 och 2.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Punkten 3.

Friherre Palmstierna: Jag ber om ursäkt för att jag åter
vågar taga kammarens tid i anspråk. Men enligt mitt förmenande
är den nu ifrågasatta skrifvelsen af den stora vigt, att jag anser
mig böra derå fästa kammarens särskilda uppmärksamhet och
ber att speciel få hålla mig vid punkterna c) och f), c) der det
afses, att »derest särskilda krigsdomstolor i första och andra
instans anses böra bibehållas, desamma för vinnande af ökad
rättssäkerhet lämpligen böra omorganiseras sålunda, att de rättsbildade
ledamöterna i samma domstol komma att utgöra flertalet»,
och f), som afser, att »vid afgörandet af disciplinmål, som handläggas
af befälhafvare, bör jemte vederbörande befälhafvare deltaga
en rättsbildad person med domareansvar för dervid meddelade
beslut, derest han icke deremot reserverat sig.»

Jag skall dock först be att få yttra några ord i afseende å
krigslagar i allmänhet.

Jag föreställer mig, att på samma sätt, som man måste säga,
att krig är ett beklagligt, men dock hittills oundvikligt undantag
från de normala fredliga förhållandena, måste också krigslagstiftningen
fortfarande utgöra ett måhända beklagligt, men dock
oundvikligt undantag från den normala fredliga lagstiftningen.
Det är många skäl, som göra detta undantag nödvändigt, icke
minst det, att förhållandena i krig icke på något sätt kunna jemföras
med vanliga fredliga förhållanden och att krigslagarne äfven
i fred måste hafva något så när samma lydelse som i krig. Jag
vill endast framhålla skilnaden emellan civila och militära fordringar
i afseende å ögonblicklig lydnad för förmäns befallningar
i tjensten, en lydnad, som särskilt i krig är absolut nödvändig,
äfven då den medför verklig fara för lifvet. Härmed är ju icke
sagdt, att icke krigslagar likasom öfriga lagar undan för undan
kunna och böra genomgå en modernisering, om jag så får uttrycka
mig, och det har ju redan Kongl. Maj:t afsett genom att tillsätta
en komité för krigslagarnes revision, och är det mycket, som
utskottet i de öfriga punkterna framhåller och mot hvilket jag

3 N:o 31.

Onsdagen den 15 Maj.

icke har någonting att invända. Men det ofta hörda påståendet, Angående
att värnpligtens vidare utsträckning ovilkorligen skulle medföra, krigslågarne.
att de stränga straffen för trots m. in. skulle mildras, tror jag (ports.)
beror på ett missförstånd, derför att på samma gång, som värnpligtens
införande kommer att tillföra hären en stor del mycket
bättre element, än som nu finnes bland manskapet, så kommer
den också att medföra sämre element, ja, så dåliga, att de nu
icke kunna antagas till manskap, och då är det nödvändigt, att
dessa sämre element skola kunna hållas strängt i tukt och ordning,
och detta icke minst derför att de eljest skulle göra lifvet alldeles
odrägligt för de öfriga värnpligtige, särskildt för de mera
religiösa, de nyktre, de högre bildade o. s. v. Det är således
minst lika nödvändigt att hålla sträng manstukt, sedan värnpligten
blifvit genomförd, som det är nu. Jag tror derför, att man vid
krigslagarnes omarbetning icke får fästa sig vid några teoretiska
skäl, huru vackert de än kunna låta, utan måste fästa sig vid
den historiska erfarenhet, som man vunnit under århundraden
och som visar hvad som erfordras för att kunna hålla en armé i
ordning och skick. Erfarenheten visar ock hvad Europas alla
öfriga civiliserade nationer med fullständigt genomförd värnpligt
hafva insett vara nödvändigt i detta afseende.

Jag tror vidare, att en stor del af de många anmärkningar,
som i synnerhet under de senare åren rigtats mot krigsrätterna
och deras resultat, beror på 1892 års af sparsamhetsskäl vidtagna
förändring med auditörerna. Förut hade man fasta auditörer med
lön på ordinarie stat. Men då skulle det sparas och derför
blefvo de fasta auditörerna utbytta mot tillförordnade auditörer
med ett ganska ringa arfvode, d. v. s. att i stället för att man
förut hade äldre, erfarna och särskildt i militärlagfarenhet erfarna
personer, hvilkas åsigter nästan uteslutande, ja, man kunde kanske
säga, uteslutande gjorde sig gällande bland de militära ledamöterna,
tick man en mängd unga herrar, som ofta ombyttes,
som icke alls hade reda på den militära lagstiftningen i annan
mån, än att de satt sig in i den för tillfället, och som icke hade
något inflytande på de militära ledamöterna annorledes än så, att
de ibland vilseledde dem i domsluten. Såsom man sett, hafva
också en mängd domslut blifvit upphäfda. Då tyckes det vara
bättre att gå tillbaka till det gamla bepröfvade sättet att tillsätta
på regementena auditörer på fast stat och gifva dem fullt tillräcklig
lön. Då komma dessa platser att sökas af äldre, erfarna,
fullt sjelfständiga jurister, hvilka, i nödfall genom reservationsrätt,
komma att bereda det lagfarna elementet ett fullt tillräckligt
och berättigadt inflytande.

I stället hafva ett par motionärer föreslagit, att krigsrättsmålen
skulle öfverlemnas till rådstufvurätterna. Jag vill nu icke
söka utreda, i hvad mån rådstufvurätterna i eu del mindre städer
äro särskildt lämpliga att kunna representera den juridiska bild -

N:0 31. 4

Onsdagen den 15 Maj.

revisionenf 11/nSen) e^er om städerna, som sjelfva bekosta dessa domstolar,
krigslagarne. „u. e Jara benägna att upplåta dem till handläggning af militära
(Forts.) nia '' "a§ V1™ endast framhålla, att då skulle inför en civil dom stol

förhöras, dömas och i straffregistret införas personer, som
endast tilltalats för en rent militär förseelse, hvilken icke det
minsta nedsätter deras moraliska personlighet, ett förhållande,
som jag icke tror pa något sätt skulle vara till fördel för de
värnpligtige sjelfva.

Nu kan man visserligen säga, att utskottet icke har adopterat
detta förslag. Men det säger dock i punkten c) »derest särskilda
krigsdomstolar f första och andra instans anses böra bibehållas».
Således ifrågasättes dock, om det icke kanske kunde vara ganska
bra det der förslaget om rådstufvurätterna. Men i hvarje fall
vill utskottet, att de lagfarna ledamöterna skulle utgöra ett flertal,
och i rådstufvurätterna skulle militärer endast upplysningsvis
höras.

Nu ser man på sidan 314, att utskottet ifrågasätter, att det
skulle vara en fördelningsauditör, som inom fördelningen skulle
resa omkring till de olika krigsrätterna och hålla dem, biträdd
af två andra auditörer. För att nu icke tala om, att detta kan
blifva ganska dyrbart med de långa resorna, särskildt inom de
fördelningar, som hafva vidsträckta områden, och äfven mycket
dyrbart i förhållande till de många små mål, som ständigt handläggas
vid krigsrätterna, så kommer detta nog äfven att möta
åtskilliga praktiska svårigheter. Om man t. ex. tänker på tidpunkten
för repetitionsöfningarnes afsilande, så blir det vid de
flesta regementen nödvändigt att hålla krigsrätt öfver förlorade
persedlar och dylikt eller om t. ex. någon värnpligtig blifvit skadad
i tjensten och skall anmälas till pension, då ju krigsrätt behöfver
hållas. Allt detta kan ju mycket lätt förekomma på flera ställen
på en gång, och då kommer det att blifva mycket svårt för fördelningsauditören
att dervid närvara.

Härtill kommer, att såväl detta som det i punkten f) föreslagna
stadgandet naturligtvis kommer att i högst betydlig grad
minska den militära gemenskapens aktning och förtroende för
sina officerare, då de° nemligen se, att dessa icke få sköta sig
sjelfva, utan skola stå under förmynderskap af utanför stående
civila, personer, kanske rätt unga. I punkten f) ifrågasättes
nemligen »huruvida icke vid afgörandet af disciplinmål, som handläggas
af befälhafvare, bör jemte vederbörande befälhafvare deltaga
en rättsbildad person med domareansvar för dervid meddelade
beslut, derest han icke deremot reserverat sig». Att detta
skulle skada disciplinen ligger i sakens natur enligt mitt förmenande.
Men jag vill fråga: skall detta gälla äfven i sådana
fall, då befälhafvare skall tillsäga underlydande arrest? Skall
äfven då en auditör vara närvarande? Vidare står det i krigslagarne,
hvilket är mycket naturligt och förekommer i alla

5 N:o 31.

Onsdagen den 15 Maj.

krigslagar, att disciplinstraff skall genast verkställas, och att för- Angående
hör ofta får ega rum inför truppen. Nu bör man dessutom taga kriMiaggme.
i betraktande, att rättigheten att tilldela disciplinstraff tillkommer (Forts_)
icke blott regementschefen, utan hvarje detacherad befälhafvare,
om han har öfver korporals grad. Således hafva icke blott de
tre bataljonscheferna, om de äro detacherade, denna rättighet,
utan befälhafvare!! för hvilken detacherad styrka som helst, om
den anföres af officer eller underofficer, har rättighet att ålägga
disciplinärstraff, och då lärer det väl icke vara tänkbart, att hvar
och en kan hafva en auditör med sig. På samma sätt vid flottan
kan ju icke hvart och ett fartyg, som är detacherad^ hafva en
auditör med sig. Jag antager t. ex., att å den kanonbåt, som
hvarje år i flera månader under vintern ligger detacherad utanför
Göteborg, också förekomma disciplinära förseelser, som ° måste
bestraffas för att upprätthålla ordningen. Icke kan der då ständigt
finnas en auditör ombord endast för att vänta pa sådant.

Jag tror således, att det finnes många praktiska svårigheter,
förutom det, att, såsom jag förut tagit mig friheten påpeka, detta
strider mot den militära uppfattningen och kan skada disciplinen,
och jag vill endast tillägga, att det, som synes mig vara vida
farligare för samhället än den militarism, som jag icke tror, att
vi hafva stora skäl att befara i vårt land, är en otyglad soldatesk
utan manstukt.

Jag får anhålla om afslag å punkterna c) och f) samt att, i
händelse punkten c) afslås, punkterna d) och e) uppflyttas och
få beteckningarne c) och d).

Herr Moberg: Jag tror, att det är temligen obestridligt,

att en hvar, som varmt nitälskar för den nya härorganisationens
antagande, funnit uppenbart nödigt vara, att uppmärksamheten
rigtas på angelägenheten deraf, att reformer vidtagas i krigslagstiftningen,
och jag tror, att lika obestridligt får anses, att nödvändigheten
att behjerta denna angelägenhet utgör en af de förnämsta
förutsättningarna för att detta härordningsförslag skall
kunna vinna ett gynsamt mottagande i medkammaren. Under
sådana förhållanden har det naturligtvis varit det särskilda utskottet
angeläget att rigta sin uppmärksamhet derpå, att dessa
anspråk varda, så vidt möjligt är, tillgodosedda, och det hai
åtminstone för mig, likasom för de utskottets ledamöter, som
deltagit i lagstiftningsarbetet på den särskilda afdelningen, visat
sig, att fordringen på dessa anspråks tillgodoseende icke är ett
lösligt tal för dagen, utan framsprungen af den nödvändiga omsorgen
derom, att lagstiftningen såväl å det militära som å det
civila området tillgodogör sig sådana allmängiltiga grundsatser,
som äro nödvändiga för rättssäkerhetens upprätthållande. Svårigheten
för utskottet — med afseende å besvarandet af de i ämnet
framkomna och under behandlingen än ytterligare framträdande

N:o 31. 6

Onsdagen den 15 Maj.

revision''1^ sPörs“^en — har ju legat derutinnan, att utskottet icke haft
krigslågaJe. att afgifva ett bestämdt lagförslag, utan endast att angifva de
(Forte) grunder och de spörsmål, som enligt utskottets förmenande måste
gorå sig gällande hos den komité, som blifvit af Kongl. Maj:t
tillsatt för att taga fragan i närmare öfvervägande, och denna
svårighet inses ju lätteligen, om man besinnar, huru olika förhållandena
gestalta sig, när man skall angifva allmänna grunder
mot när man får se, huru dessa grunder taga sig ut i konkret
lagstiftning. En annan svårighet, kanske icke mindre, utan snarare
än större, har ju uppenbarligen legat deri, att då utskottet
å ena sidan måst låta sig angeläget vara att tillse, att den nya
krigslagstiftningen mera än den gamla i sig upptager och hägnar
de allmängiltiga rättsgrundsatser, icke minst i afseende å domstolens
sammansättning och ordförandeskapet deri, som såväl vid
den militära som den civila rättsskipningen måste göra sig gällande,
så har det å andra sidan måst noga beakta den nödvändiga
omsorgen om disciplinens upprätthållande; och så vidt min
förmåga att bedöma sådana förhållanden sträcker sig, tror jag,
att utskottet har på ett tillfredsställande sätt tillgodosett såväl
den ena som den andra uppgiften, utan att den ena rigtats på
den andras bekostnad. Men för att rätt bedöma, huru utskottet
härutinnan fylt sin uppgift, är det nödvändigt att besinna, att
disciplinens upprätthållande icke ytterst hvilar på onödigt hårda,
från den gamla krigslagstiftningen ärfda bestämmelser eller derpå,
att krigslagstiftningens rättegångsformer afvika från hvad man i
allmänhet fordrar för en tillfredsställande rättssäkerhet —- man
måste besinna, säger jag, att derpå hvilar icke disciplinen, utan
den hvilar ytterst i befälets hand, och förmår icke befälet utan
drakoniska lagbestämmelser med mer eller mindre besynnerliga
former för rättegången upprätthålla lydnad, hörsamhet och villighet
hos truppen, så hjelpa enligt mitt förmenande lagbud härutinnan
föga.

Ett af de förnämsta spörsmålen vid omarbetandet af krigslagstiftningen
har framträdt i den ifrågasatta reformeringen af
domstolarne, enkannerligen krigsrätterna. Jag måste för min del
bekänna, att dessa krigsrätter för mig alltid framträdt såsom eu
vi ångbild af domstolar, saväl med afseende å deras sammansättning
som med afseende å ordförandeskapet deri. En föregående
ärad talare har med all rätt framhållit, att förhållandena
härutinnan betydligt försämrats genom den ändring, som vidtagits
derutinnan, att auditörerna numera icke såsom tillförene äro på
fast stat och således icke i allmänhet vunnit den erfarenhet i
tillämpningen af krigslagarne, som är och måste vara en nödvändig
förutsättning för att i någon mån kunna fylla den uppgift,
som den civile ledamoten i krigsrätten har sig förelagd. Att en
ändring härutinnan måste ske, derom tror jag icke, att meningarne
aro delade, och att krigsrätterna skola reformeras, synes mig vara

Onsdagen den 15 Maj.

N.o 31.

ett önskemål, hvars berättigande ingen förbiser. Men äfven om
man är ense härutinnan, så framträda just stridigneteina, nai krigsiagarne,

man kommer till öfvervägande af den frågan, huru krigsrätterna (Fortg)

höra vara sammansatta. Man har, så vidt jag kan första, åt den

föregående talarens anförande funnit, att han — såsom ju äfven

mångenstädes på annat håll inom militära kretsar — anser, att,
för att krigsrätterna skola på ett tillfredsställande satt fylla sina
uppgifter, de militära ledamöternas antal fortfarande skall vara
öfvervägande. Såvidt jag kan förstå, hafva i det utlåtande, som
utskottet afgifvit, de mest talande skäl blifvit förebragta for ett
motsatt förhållande, och jag har för min ringa del icke mycket
att derutöfver tillägga. Men jag ber att for mm enskilda del la
betona, att jag ingalunda kan finna, att det ar med en ratts och
en ordförandes i rätten värdighet förenligt, att ordföranden skall
anses disqvalificerad att leda förhandlingarne, som nu loras åt
den kanske lägst i rätten sittande auditören. Jag haller en ordförandes
i rätten uppgift så vigtig och för förhandlingarnes råtta
gång så magtpåliggande, att jag för mm del ingalunda kan finna,
att denna uppgift på ett tillfredställande sätt löses, om ordfoiandens
myndighet är tvehöfdad, delad, som den nu är, mellan den
nominelle ordföranden och den egentlige ordföranden, auditören.

Jag ber också att särskildt få fästa uppmärksamheten derpå, att
om vare sig den nominelle ordföranden eller auditören icke°1 att
förstår sin grannlaga och vanskliga ställning, så kunna, såsom
också inträffat, inom rätten uppstå högst obehagliga dissonanser
till föga förmån för rättens anseende eller helgd. Besinnar man
detta, torde man, såvidt jag kan förstå, också böra komma till
den uppfattning, att den civile ledamoten bör vara ordförande i

ldtteDet andra och icke mindre vigtiga spörsmålet är det, huruvida
det civila elementet eller domareelementet bör vara det
förherskande inom rätten. Nu kan ju ingen förneka, att krigsrätterna
äro specialdomstolar, men deraf följer ingalunda, såvidt,
iag kan förstå, att, på samma gång; man måste medgifva att i
dessa domstolar, såsom i andra specialdomstolar, fackkunskapen
bör få göra sig gällande, för att de föreliggande faktas betydelse
skall kunna blifva rätt bedömd, man också derför särskild^ vid
krigsdomstolar skall bortse från angelägenheten deraf, att tolkningen
af dessa faktas betydelse i det ifrågavarande rättsfallet,
betydelsen af den bevisning, som blifvit förebragt för den
anklagades skuld eller oskuld, med ett ord: skipandet af lag och
rätt i domstolen bör vara det juridiska elementet, såsom förtroget
med lagkunskap ocli lagtillämpning, förbehållet, för sa vidt man
nemligen anser betydelsen af den juridiska kunskapen och domareerfarenheten
något värd. (i ifver man densamma något värde, sä
är svårt att förstå, hvarför detsamma skall vara uteslutet från
krigsdomstolarne.

N:0 31. 8

Onsdagen den 15 Maj.

rtisiondaf • kunde Ju vara att härutinnan ytterligare tillägga, men

krigslågarne. Jaf ®fail ™kG uPPtaoa kammarens dyrbara tid härmed. Jag ber endast
(Forte) a. *a ^e^ona? den från hedenhös, från våra fäder ärfda upp fattningen,
att svenske män skola dömas af män, danade till domarekallets
utöfning, nu måste framträda med förökad styrka, då landets
söner skola bilda vår armé. De kunna då hafva anspråk på
liksom deras fäder, att de rättsgrundsatser, som anses nödiga för
rättssäkerhetens upprätthållande i allmänhet, också må få o-öra
sig gällande på det militära området.

Jag ber vidare att få framhålla, att utskottet icke framlagt
något lagförslag, utan endast vissa synpunkter, som det ansett
att den tillsatta komitén bör få taga i öfvervägande; och jag hemställer
till kammarens ledamöter, om icke dessa synpunkter och
detta betraktelsesätt åtminstone äro så mycket värda, att de kunna
förtjena att tagas i öfvervägande af komitén. Befinnas de icke
vala något värda, na, ma da komitén på anförda skäl förkasta
dem. Men att nu i denna stund kasta öfver bord dessa synpunkter
och utesluta dem ur det framlagda betänkandet skulle

vara ett högst vådligt steg, och jag vågar tro, att kammaren icke

vill taga ett sådant steg.

Jag ber slutligen att med några ord få beröra hvad den högt
bräde föregående talaren yttrade angående disciplinmål, särskild!
att det efter hans förmenande skulle leda till disciplinens aftagande,
om en rättsbildad ledamot skulle vara närvarande och
yttra sin mening vid behandling af sådana mål. Jag vågar, med den
allra största aktning för den föregående ärade talaren, dock säga,
att lian härutinnan, såvidt jag kan förstå, misstagit sig. Ty det är
ingalunda föreslaget, att befälhafvaren skall mista något af sin
magt och myndighet, men det är ifrågasatt, att, innan han ut öfvar

den, han skall höra en rättsbildad person såsom ledning

för hans slutliga afgörande af saken. Det vågar jag tro, att detta
mangen gång skulle vara till nytta. Erfarenheten har i våra dagar
nogsamt gifvit vid handen, huruledes det skulle hafva varit önskvärd!
för en befälhafvare, att han haft ett sådant råd att tillgå.
Och må det besinnas, hur noga man å andra områden varit att
tillse, att en ensam beslutande myndighet vid sin sida har att inhemta
råd från juridiska fackkunskaper, så att t. ex., när Konungens
befallningshafvande har att förpassa en lösdrifvare till sin
hemort, landshöfdingen icke får fatta beslut derom, utan att han
hört den rättsbildade föredraganden. Uti ifrågavarande fall gäller
det dock ganska mycket. Det kan gälla att ådöma många dagars
disciplinarrest. Om man sedermera än ytterligare besinnar, hurusom
ett itereradt ådömande af sådant disciplinstraff slutligen kan
föranleda till en officers skiljande från tjensten, visar det sig ju,
att det här ingalunda är fråga om någon småsak.

Det torde sålunda vara angeläget, att det tages i öfvervägande,
huruvida icke rättssäkerheten krafvel’, att äfven på detta

9 N:o 31.

Onsdagen den 15 Maj.

område den juridiska erfarenheten och det juridiska dömandet
förtjena att vinna mera afseende. Befinnes detta icke vara förhållandet,
befinnes det, att det är önskligt, att man fortfarande
skall hålla sig vid hvad som är, nå, må komitén då uttala sig i
den rigtningen. Men må, herr grefve och talman, Riksdagen icke
förhindra komitén att öfverväga hvad som i denna sak kan vara
önskligt och nyttigt.

Jag tillåter mig, herr grefve och talman, att yrka bifall till
utskottets hemställan.

Herr Falk, Helmer: Jag skulle mycket väl kunna inskränka
inig till att i allt hufvudsakligt instämma med den förste högt
ärade talaren, som framhållit synpunkter, som förtjena allt beaktande;
men jag anser mig likväl, snart sagd!, pligtig att i denna
fråga säga några ord.

Det är i vår Riksdag en gammal praxis, som, såvidt jag vet,
nära på undantagslöst tillämpats, att, då i motionsväg framkommit
ett förslag, som berör ett ämne, hvilket man vet vara under
regeringens pröfning, och allra helst om för dess utredning är
tillsatt en komité, Riksdagen icke i en skrifvelse frambär till
Konungen någon särskild önskan i ämnet, innan utredning blifvit
tillgänglig. Man skulle vara frestad att tro, att särskilda utskottet
tyckt på samma sätt, ty det säger på sid. 306: »Sedan Kongl.
Maj:t numera tillsatt en komité med uppdrag att företaga en revision
af strafflagen för krigsmagten samt förordningen om krigsdomstolar
och rättegången derstädes i syfte att bestämmelserna i
dessa lagar må blifva lämpade efter förhållandena vid en krigsinagt,
bestående af värnpligtige, kunde möjligen ifrågasättas, att
Riksdagen icke förr, än en sådan utredning verkstälts, borde göra
några närmare uttalanden angående de grunder, som vid omarbetningen
af krigslagarne borde göras gällande. Det torde icke heller
vara lämpligt, att Riksdagen i frågans nuvarande skede uttalar
sig på ett sådant sätt, att deraf tilläfventyrs redan på förhand
kunde, till men för resultatet, föranledas eu begränsning af den
blifvande utredningen till vissa delar af ifrågavarande lagstiftningsområde.
» Emellertid öfvergår utskottet omedelbart derpå till
granskning af de af herrar Staaff, Hedin och Styrlander väckta
motionerna och öfvergifver dervid helt och hållet sin nyss angifna
ståndpunkt samt slutar med att föreslå att i en skrifvelse
anhålla, »att Kongl. Maj:t täcktes anbefalla, att vid den förestående
revisionen af strafflagen för krigsmagten samt förordningen om
krigsdomstolar och rättegången derstädes måtte tagas under ompröfning»
vissa grunder. Dessa hafva redan blifvit af den förste
talaren påpekade.

I punkten c heter det: »huruvida icke, derest särskilda krigsdomstolar
i första och andra instans anses böra bibehållas, desamma
för vinnande af ökad rättssäkerhet lämpligen böra om -

Angäende
revision af
krigslagarne.
(Forts.)

N:o 31. 10

Onsdageu den 15 Maj.

Angående organiseras sålunda, att de rättsbildade ledamöterna i samma
kriqslaqarne ^0ms^0^ koran]a att utgöra flertalet». Såsom motiv för det så(Forts)
kinda angifva önskemålet har utskottet framhållit, att den nuva''
rande organisationen af krigsrätterna skulle lida af en betänklig
svaghet derutinnan, att de juridiska åsigterna icke skulle vara
tillräckligt starkt representerade. Den andre talaren vid denna
punkt — herr Moberg —- har äfven särskilt understrukit just
detta motiv. Men denna uppfattning, mine herrar, hvilar uppenbarligen
på en ofullständig kännedom om krigsdomstolarnes uppgift.
Väl är det sant, som utskottet säger, att hvarje domstols
uppgift är att skipa lag och rätt, men utskottet har alldeles förbisett,
att utöfver och bredvid denna för alla domstolar gemensamma
uppgift hafva krigsdomstolarne en alldeles särskild, vigtig
uppgift, den att upprätthålla disciplinen, och att det är just denna
uppgift, som betingar deras nuvarande organisation. Jag behöfver
ju ej här, i denna samling, framhålla disciplinens betydelse. En
krigsmagt utan disciplin eller med en svag disciplin är ett oting,
och alla de uppoffringar man gör för densamma äro bortkastade.
En armé med svag disciplin är ett vapen, som splittrar sig i dens
hand, som söker använda detsamma, och hvem det vapnet träffar,
icke är det fienden, utan den hand, som håller i skaftet. Man
går ej för långt, om man säger, att disciplinen är den grundval
och den hörnsten, hvarpå militärorganisationen ytterst hvilar. Under
sådana förhållanden, mine herrar, måste det ju vara angeläget,
att man icke äfventyrar disciplinen genom att lägga vården om
densamma i händerna på en domstol, der flertalet ledamöter äro
rättsbildade eller der det civila elementet är förherskande och
fackinsigterna stanna i minoriteten. Redan nu är krigsdomstolarnes
befogenhet i det närmaste inskränkt till upptagande af åtal
rörande rent militära tjensteförseelser, och det kan väl icke bestridas,
att för bedömande af dessa tjensteförseelser fackinsigter
äro i första rummet nödvändiga. Det är således knappast förenligt
med vare sig allmän eller enskild säkerhet att i dessa mål
låta bedömandet af hvad disciplinens kraf i hvarje fall fordrar
anförtros åt civila domare, som, huru utmärkta som helst såsom
sådane, icke ega och af lätt insedda skäl icke kunna ega den för
en rigtig lagtillämpning oundgängligt nödiga kännedomen om de
militära pligter och de militära uppfattningar, hvilkas kränkande
i så många fall just konstituerar brottet. Dessa militära pligter
kan en rättsbildad ledamot icke inhemta i krigslagarne, tv de
finnas icke der skrifna. De innehållas hufvudsakligen i militära
reglementen och instruktioner, i tusende föreskrifter, hvilka för
den rättsbildade ledamoten alltid måste blifva främmande mark.
Och hvad den militära uppfattningen beträffar, kan den naturligtvis
icke läras ur bok, utan endast genom militär uppfostran och
militär tjenstgöring så småningom uppammas och utvecklas.

11 N:0 31.

Onsdagen den 15 Maj.

Naturligtvis har utskottet alldes rätt deri, att för livar och Angående
en, som är domare, det är nödvändigt att ega kunskap om lagarne -krigslagarne.
och vana vid lagtillämpning; men att derifrån, som utskottet gör, (portB>)
draga den slutsats, att det nödvändigtvis måste vara ett flertal
rättsbildade ledamöter i en krigsdomstol, för att betrygga en rättvis
dom, är ju en ren orimlighet.

Nej, mine herrar, bristen i den nuvarande organisationen af
krigsrätterna är alldeles icke att söka i den nuvarande proportionen
inom domstolen, mellan det militära och civila elementet,
utan i något helt annat, som friherre Palmstierna påvisat, nemligen
i främsta rummet i den otillfredsställande organisationen af
auditör sstaten. Redan före år 1892 gaf dess organisation anledning
till åtskilliga anmärkningar, men vid 1892 års urtima riksdag
försämrades den högst betydligt genom Riksdagens bifall till det
då framlagda, omogna förslaget att sätta auditörsstaten, en del af
landets domarekår, på förordnande och att aflöna en auditör med
det ytterst obetydliga arfvodet af 500 kronor. Såsom friherre
Palmstierna redan anmärkt, har deraf blifvit en följd, att auditörsplatserna
mycket ofta besättas med nyss utexaminerade jurister
eller extra ordinarie hofrättsnotarier, hvilka behålla dem endast
kort tid och som hvarken från början ega eller under den korta
tid, de äro auditörer, kunna hinna förvärfva några större insigter
i rättegångsväsendet eller på praktisk erfarenhet fotad kunskap
i krigslagarnes tillämpning. Gifven, mine herrar, gifven auditörerne
en sjelfständig domareställning, aflönen dem på anständigt
sätt och sätten dem i stånd att sköta sitt kall såsom hufvudsak
och ej såsom bisak. Sannerligen I då behöfven tillgripa den lika
dyrbara som af mångahanda skäl olämpliga utvägen att i krigsrätterna
insätta ett flertal rättsbildade för att vinna den erforderliga
tryggheten för sakförhållandenas rigtiga subsumerande under rätta
lagrum.

I sammanhang härmed ber jag att få upptaga en annan fråga.

Utskottet säger på sid. 316: »Utskottet har ingalunda förbisett,
att krigsdomstolarnes organisation i krigstid med afseende å de
särskilda förhållanden, som då äro rådande, tilläfventyrs kräfva
särskilda bestämmelser, i viss mån afvikande från de eljest gällande».
Efter mitt förmenande strider sista delen af det stycke
i utskottets utlåtande, som börjar med dessa ord, mot början deraf.

Men om jag rätt förstår utskottet, lär utskottet mena, att det i
krigstid fordras en olika organisation mot i fredstid. Skilnaden
skulle bestå deri, att i krigstid med hänsyn till de grannlaga och
svårlösta mål, som då förekomma vid krigsdomstolarne, det militära
elementet borde vara öfvervägande. I fråga om olämpligheten
af olika organisation i krigstid och i fredstid vill jag blott
erinra om den allmänt erkända grundsatsen, att, såvidt möjligt,
all organisation i fred och krig bör vara lika. Det är en sats,
som jag tror vara nära på oförneklig. Härtill kommer, att erfa -

N:o 31. 12

Onsdagen den 15 Maj.

Angående renheten lär, att en mycket stor del af de krigsrättsmål, som ankriosiågarne
hängigSöras linder kl''ig, icke hinna afgöras under kriget, utan
(Forts) m^ste uppskjutas till efter fredsslutet. Icke kan det gå an, att
på den tillfälliga omständigheten, om ett krigsrättsmål hunnit afgöras
under kriget eller icke, skall bero, huruvida den tilltalade
skall inställas inför en på ena eller andra sättet organiserad domstol.
Och just den omständigheten, att de flesta under krig anhängiggjorda
krigsrättsmål icke hinna afgöras under kriget, utan
måste uppskjutas till efter fredsslutet, visar ju nödvändigheten
af att den för fredstid organiserade krigsdomstolen måste hafva
samma sammansättning, som man anser erforderlig för kriget.
Organisationen bör följaktligen äfven i fredstid vara sådan, som
utskottet synes vilja hafva den under krig. Jag tror, för öfrigt,
att man kan säga, att om en krigsdomstol gäller samma grundsats
som om hären: skall den kunna fungera i krig. måste den
vara organiserad i fred. Ingen skapar en krigshär vid ett krigs
utbrott, om den icke är organiserad förut, och jag tror, att det
ej heller kan sägas, att det ej låter sig göra att i hvilket ögonblick
som helst skapa en krigsdomstol, som är i stånd att upptaga
de grannlaga mål, som under krig varda åt en sådan anförtrodda.

Härefter skall jag nu icke vidare upptaga tiden med punkten
c, men jag har ytterligare något att säga angående punkten f.
Äfven beträffande den instämmer jag i allt väsentligt med friherre
Palmstierna. Punkten f lyder så här: »huruvida icke vid
afgörande af disciplinmål, som handläggas af befälhafvare, bör
jemte vederbörande befälhafvare deltaga en rättsbildad person
med domareansvar för dervid meddelade beslut, derest han icke
deremot reserverat sig». Denna tanke, mine herrar, hvilar på
samma obekantskap med de militära förhållandena, på samma
förbiseende af de kraf, som ställas på krigsdomstolarne, och af
vilkoren för disciplinens upprätthållande, som varit bestämmande
för utskottets önskemål i punkten c om krigsrätternas organisation
med ett flertal civila ledamöter. Man vill anordna det så, att en
befälhafvare icke skall kunna ögonblickligen afgöra ett disciplinmål,
för så vidt han icke har bredvid sig en rättsbildad person,
som dertill kan säga nej. Befälhafvaren kan visserligen ålägga
bestraffning mot den rättsbildades mening; men denne har i sådant
fall skyldighet att reservera sig, och resultatet blir naturligtvis
klagomål öfver bestraffning snart sagdt i hvartenda fall, der han
reserverat sig. Att en sådan anordning skall inverka i hög grad
förlamande på befälhafvarens handlingskraft, och det just vid
sådana tillfällen, då handlingskraft framför allt vore af nöden,
och att följden nödvändigt måste blifva ett undergräfvande af
befälhafvarens auktoritet och sålunda disciplinens tillintetgörande,
är väl så tydligt, att jag icke aktar nödigt att inför detta upplysta
auditorium derom vidare yttra mig. Såsom friherre Palm -

13 N:o 31.

Onsdagen den 15 Maj.

stierna sade, äro naturligtvis också praktiska svårigheter förenade Angående
med en sådan anordning. En hvar detacherad befälhafvare måste
ega disciplinär bestraffningsrätt, men om nu ett regementes alla (F0rts.)

tre bataljoner äro detacherade, hvar för sig på olika håll, huru
skall då den rättsbildade personen kunna vara med vid dem alla?

Samma svårighet uppstår vid alla de otaliga tillfällen i krig,
då afdelningar till följd af dispositioner eller krigshändelserna
blifva skilda från hufvudstyrkan, till följd hvaraf bestraffningsrätt
måste inträda för befälhafvaren. Särskildt är äfven att märka,
att under tåg hvarje befälhafvare måste ega bestraffningsrätt,
äfvensom att hvarje fartygsbefälhafvare likaledes måste hafva
disciplinär bestraffningsrätt. Och för så vidt herrarne icke kunna
hitta på rättsbildade personer, som hafva förmågan att vara allestädes
närvarande, vet jag icke, huru den i punkten f angifva
anordning skall kunna genomföras, med mindre än att i hvarje
regementes stab upptages ett betydande antal rättsbildade personer.
Ja, det hjelper nog icke ens dermed.

Detta må för tillfället vara nog. Jag ber att få instämma
i friherre Palmstiernas yrkande, att punkterna c och f måtte ur
förslaget utgå.

Herr Sjö er o na: Herr talman, milla herrar! Den siste ärade
talaren började sitt anförande med en antydan derom, att då
Kongl. Maj:t nu tillsatt en komité för revision af krigslagstiftningen,
borde Riksdagen icke uttala några önskningar i afseende
å hvad denna komité borde uppmärksamma vid sitt arbete. Jag
ber i anledning häraf få säga, att jag anser denna komité mycket
väl sammansatt; jag är fullkomligt öfvertygad, att densammas
arbete får en mycket god ledning, och jag hoppas, att denna
komité skall komma till ett godt resultat. Men jag kan ingalunda
finna, att Riksdagen derför skulle kunna eller höra afsåga sig sin
rätt och svika sin pligt att noga granska de motioner, som inom
Riksdagen blifvit i behörig ordning väckta, och att derom uttala
sina tankar; och det är ingenting annat, som utskottet i detta
betänkande föreslår Riksdagen.

Af de anföranden, som här hållits af de båda talare, som
uppträdt mot utskottets hemställan, framgår, att de hysa den föreställning,
som jag också förut trott mig finna hos en och annan,
att utskottets hemställan i den här föredragna punkten skulle ha
en djupare och större innebörd, än hvad förhållandet verkligen
är. Jag ber derför att få söka i största möjliga korthet utreda
denna fråga.

Såsom högste befälhafvare öfver krigsmagten till lands och
vatten har Konungen tillförne ensam lagstiftat för denna krigsmagt.
Det har visserligen i en motion, afgifven vid denna riksdag,
påståtts, att detta icke skulle vara öfverensstämmande med
1800 års grundlagsstiftares mening, men faktum är, att så har

N:o 31. 14

Onsdagen den 15 Maj.

Angående
revision af
krigslagarna.
(Forts.)

skett. Då de föråldrade krigsartiklar!^ år 1868 upphäfdes, utfärdade
också Konungen, på dåvarande justitiestatsministerns föredragning,
men utan medverkan af Riksdagen, strafflag för krigsmagten,
disciplinstadga och förordning om krigsdomstolar, hvilken
förordning ännu gäller. Redan år 1878 uppstod i Riksdagen fråga
om att väsentligt förmildra straffbestämmelserna i denna strafflag,
och uttalades jemväl önskningar i samma rigtning, som de nu
framkommit. Det blef visserligen, till följd af kamrarnes skiljaktiga
beslut, ingen riksdagsskrivelse af, men Konungen anbefalde dock
en utredning af denna fråga. Medan denna utredning ännu pågick,
aflat Konungen till 1880 års Riksdag framställning om sådan
ändring i 87 § regeringsformen, att kriminallag för krigsmagten
dädanefter skulle blifva föremål för Konungs och Riksdags gemensamma
bestämmanderätt, och sådana frågor behandlas i enlighet
med nämnda paragraf. Detta förslag antogs som hvilande och
blef slutligen antaget vid 1882 års riksdag. Men redan den 7
oktober 1881 utfärdade Kongl. Maj:t, likaledes på föredragning af
justitieministern och efter högsta domstolens hörande, ny strafflag för
krigsmagten och ny disciplinstadga. Detta har i den af mig nyss
omnämnda motionen karakteriserats så, som om Konungen velat
i allra sista stunden begagna sin tvifvelaktiga rätt att lagstifta i
dessa frågor och derigenom för en lång framtid undanskjuta
Riksdagens medbestämmanderätt. Så är emellertid alldeles icke
förhållandet; det framgår af det vid ärendets behandling förda
statsrådsprotokoll, som kort derefter infördes i Post- och InrikesTidningar.
Det var nemligen nödvändigt, att, innan Riksdagen
fattade sitt slutliga beslut, det skulle vara fullt afgjordt, hvad som
hörde till strafflagen för krigsmagten och hvad till disciplinstadgan.
Till den nya strafflagen för krigsmagten öfverflyttades dervid från
den då gällande 1868 års disciplinstadga alla bestämmelser om
disciplinstraff, bestämmelserna angående tillrättavisningar för mindre
förseelser, med tillägg dock, att Konungen fick derom närmare
förordna, bestämmelserna om utöfning af disciplinstraffrätt i vissa
fall af domstol och i andra af befälhafvare, och om klagan öfver
ådömdt disciplinstraff, samt slutligen det stadgande, som förekommer
i lagens sista eller 155 § under ett kapitel med rubrik: »om
disciplinmål» samt innehåller, att »af hvilken befälhafvare bestraffningsrätten
i hvarje fall må utöfvas, om sättet för bestraffningsrättens
utöfning, så ock om vederbörandes rättighet att tillsäga
arrest, förordne Konungen». Härigenom hade sålunda Konungen
sjelf frivilligt afsagt sig rättigheten att såsom högste befälhafvare
öfver krigsmagten lagstifta för densamma. Ty, märk väl, mina
herrar: Konungen såsom högste befälhafvare har visserligen fortfarande
rättighet att utfärda disciplinstadga, men rätten dertill
härflyter numera icke omedelbart deraf, att han är högste befälhafvare
för krigsmagten, utan deraf, att i strafflagen för krigsmagten
en sådan rätt blifvit honom tillerkänd. Om nu derför

Onsdagen den 15 Maj.

15 N:o 31.

Riksdagen, då fråga är om fullständig revision af krigslagstiftningen,
uttalar en önskan, att vissa bestämmelser från disciplinstadgan
skola öfverflyttas till strafflagen, så är detta således alls
icke något angrepp å Konungens rättigheter som högste befälhafvare
för armén; det är icke annat än en uttalad önskan, att
vissa paragrafer i strafflagen, som tillerkänna Konungen en viss
rätt, men hvilka paragrafer sjelfva äro underkastade Riksdagens
medbestämmanderätt, skola förändras. Att det också kan vara
fallet, att vissa bestämmelser i disciplinstadgan måste anses vara
af kriminallags natur och således ha sin rätta plats i strafflagen
för krigsmagten, synes mig vara temligen obestridligt. Jag kan
naturligtvis icke upptaga kammarens tid med att här redogöra
för alla stadganden i nu gällande disciplinstadga, men om jag
blott erinrar om några rubriker i denna disciplinstadga, sådana
som »om bestraffningsrätt i disciplinmål», »om rättighet att tillsäga
arrest», det vill säga rättighet att besluta om häktning eller åtminstone
ett visst slag af häktning, »om sättet, huru bestraffningsrätt
i disciplinmål skall utöfvas», »om straffregister», »om de militärhäkten,
i hvilka straff skola verkställas» — så torde väl kammarens
ledamöter nogsamt inse, att under dessa rubriker kunna
förekomma — såsom ock verkligen förekomma — åtskilliga bestämmelser,
hvilka äro af ren kriminallags natur och således böra ha
sin plats i strafflagen för krigsmagten. Men ingalunda sättes väl
derigenom disciplinen på något sätt i fara. Icke kan man väl
tänka, att Riksdagen skulle vägra att i strafflagen för krigsmagten
införa de disciplinbestämmelser, som der böra ha sin plats; och
den omständigheten, att de blifva omgärdade med större helgd,
så att de icke kunna ändras utan efter noggrant betänkande och
efter Konungs och Riksdags gemensamma beslut — den omständigheten
kan väl icke på något sätt verka mot disciplinen. Att
denna disciplin, denna krigslydnad är oundgängligt nödvändig,
derom äro vi väl alla ense. I afseende å punkten b), som särskildt
berör denna fråga, vill jag naturligtvis icke, om jag ej dertill
föranledes genom något senare yttrande, ingå i detaljer; jag ber
endast att, i öfverensstämmelse med hvad redan sagts af en talare,
tillhörande utskottet, få fästa kammarens uppmärksamhet derå,
att disciplinen eller krigslydnaden hvilar icke och bör icke hvila
på en slafvisk fruktan för straff. Den skall ha sin grund, likasom
uppehållandet af allt samhällsskick, i medborgarnes öfvertygelse
om nödvändigheten af detta uppehållande, i medborgarnes förtroende
och tillgifvenhet för dem, som ha rätt att befalla, och,
hvad särskildt krigsväsendet angår, i en genom undervisning
inpreglad öfvertygelse om och känsla af disciplinens nödvändighet.
Straffbestämmelserna äro till för att häfda disciplinens rätt och
näpsa dem, som ej vilja ställa sig till efterrättelse hvad flertalet
af deras kamrater anse vara rätt. Derför behöfva icke heller
dessa straffbestämmelser betraktas som ett slags disciplinändamål;

Angående
revision af
kriqslaqarne.
(Forts.)

N:o 31. 1*5

Onsdagen den 15 Maj.

Angående
revision af
krigslagarne.
(Forts.)

de behöfva icke vara strängare, än att de i hvarje fall motsvara
det brott eller den förseelse, som verkligen begåtts.

Hvad angår punkten c) och de af de två föregående talarne
deremot gjorda anmärkningar, så har min kamrat i utskottet, herr
Moberg, redan bemött dem så fullständigt, att jag icke behöfver
dertill flagga många ord. De båda föregående talarne hafva erkänt,
att de nuvarande krigsrätterna ingalunda motsvara de anspråk,
som skäligen kunna på dem ställas; men de framhöllo med
synnerlig styrka, att detta skulle bero endast och allenast derpå,
att vid 1892 års urtima riksdag auditörerna sattes på lös fot, i
det man icke längre gaf dem ordinarie lön, utan endast ett mindre
arfvode, i följd hvaraf man ej kunde påräkna andra sökande än
unga jurister, för hvilka denna auditörsverksamhet var blott en
bisak. Detta är nog alldeles rigtigt, men man gör sig skyldig till
eu högst betydlig öfverdrift, om man tror detta vara enda orsaken
till att krigsrätterna icke motsvara de anspråk, man bör ställa på
desamma. Så ofantligt underhaltiga äro dock icke våra tillförordnade
auditörer; och det fans nog förut auditörer, som kanske
icke voro något prima slags jurister. Och huru man än må ställa
auditörernas aflöningsförmåner, icke får man dem så höga, att
desse auditörer kunna uteslutande egna sig åt sin tjenst som
krigsrättsdomare. De komma nog äfven framdeles att behöfva
inkomster från andra håll för att kunna lefva.

Man har mot utskottets uttalande, att i krigsrätt de lagfarne
ledamöterna borde utgöra flertalet, anfört, att det faktiskt förekomme
så många obetydliga undersökningar och förhör vid krigsrätterna
och att det icke läte sig göra att hålla dem, om man
hade flere lagfarne ledamöter. Detta är emellertid enligt min
åsigt en alldeles ogrundad invändning. Förhör angående sådana
småsaker som förstörande af persedlar och dylikt böra först
hållas inför vederbörande major när som helst; och om dervid
tinnes nödigt att hänskjuta saken till krigsrätt, är det i de flesta
fall ingalunda behöfligt, att krigsrätten sammanträder genast för
behandling af denna sak, utan dermed kan anstå, till dess krigsrätten
får äfven andra mål att handlägga.

För att nu återkomma till missnöjet med de nuvarande krigsrätterna,
så är, mina herrar, anledningen nog den, att der kunna
fyra personer, af hvilka åtminstone de flesta sakna nödiga förutsättningar
för utöfvande af det vigtiga domarekallet, helt och
hållet öfverrösta den ende ledamoten, som har dessa förutsättningar
fullt ut. Och det är nu så stäldt, att en ung underlöjtnant på 21
eller 22 år kan förordnas till ledamot i krigsrätt och får dessförinnan
aflägga domareed, men en examinerad jurist får icke intaga
domaresätet eller aflägga domareed, innan han fylt 25 år. Detta
måtte väl peka på, att här icke är stäldt, som det borde vara.
Min kamrat i utskottet har emellertid, som sagdt, redan så full -

17 N.o 31.

Onsdagen den 15 Maj.

ständigt bemött de gjorda invändningarna, att jag ej vidare behöfver
uppehålla mig dervid.

Med anledning af hvad herr Falk yttrade om att här skulle
vara föreslagen olika organisation för krigsrätter i krig och i fred,
får jag anmärka, att detta inkast möjligen träffar motionärerna,
men icke utskottet, ty utskottet har, då det motsatt sig förslaget,
att rådstufvurätterna skulle handlägga krigsrättsmål, uttryckligen
framhållit, bland annat, att organisationen af den första instansen
i krigsrättsmål borde vara sådan, att den blefve, så vidt möjligt,
lika i krig och i fred.

Jag öfvergår nu till sista punkten, f). Det förvånar mig
alldeles icke, att här af två militärer gjorts anmärkningar och
gensagor mot denna punkt. Då man lefvat sig in i en på sekelgammal
vana grundad föreställning om den militära bestraffningsmyndigheten,
och då man vet, att denna bestraffningsmyndighet
i allmänhet utöfvats med största samvetsgrannhet och noggrannhet,
utan att väl några synnerligen nämnvärda missbruk af denna
myndighet oftare förekommit, är det ju helt naturligt, att man
anser den nuvarande ordningen vara bra och med en viss oro
motser skapandet af en ny ordning. Det är ju också en gammal
regel, att en god domare är bättre än god lag; men denna regel
har, som så många andra, sina högst betydliga undantag. Det är
visserligen obestridligt, att lagstiftaren måste utgå från den förutsättningen,
att de, som skola tillämpa lagen, äro besjälade af en
verkligt god vilja att göra rätt — finge icke lagstiftaren det göra,
blefve all lagstiftning nästan omöjlig eller åtminstone i högst
väsentlig mån försvårad. Men lagstiftaren måste också taga hänsyn
till att de, som skola tillämpa lagen, äro svaga menniskor och
ingalunda utrustade med salomonisk vishet, än mindre med ofelbarhet.
Den menskliga svagheten kan äfven hos den bäste föranleda
förhastanden, missuppfattningar och förbiseenden. Derför
är det i hela vår svenska förvaltning en genomgående grundsats,
att den som fattar beslut i frågor, som röra medborgares rättigheter
och skyldigheter, äfven om han är ensamt beslutande, dock
skall rådföra sig med åtminstone en annan; och denna grundsats
har fått en synnerligen vidsträckt tillämpning. Uti gällande landshöfdingeinstruktion
går det till och med så långt, att en från
länsstyrelsen utgången expedition förklaras ogiltig, om den icke
är af vederbörande afdelningschef kontrasignera^. En ensam beslutande
chef i en länsstyrelse kan således icke ens skicka ett qvitto
till en kronofogde, utan att skrifvelsen kontrasigneras. Är det
icke då öfverensstämmande med denna i vårt land allmänna
grundsats, att äfven eu militär befälhafvare rådför sig med en
annan person i fråga om ett så vigtigt beslut, som om åläggande
af straff. Kan man verkligen förutsätta, att desse militäre befälhafvare
skola, i fråga om upprätthållandet af disciplin, vara utrustade
med en sådan ofelbarhet, att de aldrig skulle behöfva råd -

Ang elende
revision af
krigslagarne.
(Forts.)

Forsta Kammarens Prof. 1901. N:o 91.

2

N:o 31. IS

Onsdagen den 15 Maj.

Angående
revision af
kriqslaqarne.
(Forts.)

fora sig med någon annan? Jag tror ej heller, att de båda föregående
talarne skulle vilja påstå något sådant. Jag har mig också
särskild! bekant, att många regementschefer redan nu begagna
sig af möjligheten att få rådföra sig med sin auditör; och många
flera skulle säkert med tacksamhet mottaga en bestämmelse, hvarigenom
det blefve föreskrifvet, att så skulle ske. Men jag kan ju
mycket väl inse, att i afseende å detacherade befälhafvare förhållandena
kunna vara sådana, att ett dylikt stadgande skulle medföra
vissa svårigheter. Jag vill emellertid härvid anmärka, att
de flesta af dessa mål dock icke kräfva en så särskild! skyndsam
behandling, att de icke kunna anstå en eller annan dag, tills en
rådplägning kan ske. Men om befälhafvaren lämpligen måste
genast bestraffa eu begången förseelse, då kan jag visserligen
medge, att sådant i särskilda fall bör få ega rum. Och utskottet
har ju här icke heller sagt, att hvad här står skall bokstafligen
iakttagas af komitén; det har sagt, att komitén bör taga i öfvervägande,
huruvida icke så bör ske. Om efter verkstäld nödig
utredning det befmnes oundvikligt, att befälhafvare må kunna på
egen hand ålägga tillrättavisningar eller något ringare disciplinstraff,
såsom ett par dagars vaktarrest, så är det ju icke något
hinder för komitén att framkomma med ett dylikt förslag. Jag
tror, att om man besinnar detta, skall man ock finna, att de
anmärkningar, som med styrka framstälts mot detta moment f),
sakna verkligt berättigande. På grund af hvad jag nu anfört ber
jag, herr talman, att fä förorda bifall till utskottets förslag.

Herr Moberg: Herr grefve och talman! Jag har redan

förut så länge upptagit kammarens tid i denna fråga, att jag icke
tänkt ytterligare besvära kammaren; men då jag sist hade ordet,
hade min ärade läskamrat, herr Falk, ännu icke yttrat sig, och
jag anser alldeles nödvändigt att med ett par ord bemöta honom,
utan att dock ingå i någon detalj af hans anförande. Jag vill dä
fästa uppmärksamheten derå, att jag, så långt från att genom
detta hans anförande hafva öfvertygats om origtigheten af de
grundsatser, utskottet uttalat, fast mer finner dem hafva vunnit i
styrka. Ty vi hafva af honom fått höra, att det icke är krigslagarne,
icke heller några reglementen, som skola utgöra det bestämmande
för domen, ty derom kan, som han sade, den juridiska fackkunskapen
döma; nej, det finnes något annat och öfver dessa lagar
och författningar stående, som vid domen skall göra sig gällande,
nemligen disciplinens upprätthållande. Disciplinen skulle således
vara något annat och högre än lagen. Detta kan jag icke medgifva;
tvärtom finner jag det nödvändigt, att det civila elementet
i domstolen i så måtto får utöfva sitt inflytande, att det förhindrar,
att något annat än lag och författning må å domen inverka. Jag
skall be att få tillägga, att om man så totalt utdömer domaremagtens
betydelse och frånkänna1 den förmåga att inse disciplinens

19 N:o 31.

Onsdagen den 15 Maj.

betydelse — hvilken jag för min del skattar lika högt som den
ärade talaren — så har man ock dermed utdömt högsta domstolen
såsom högsta instans i krigsrättsmål, ty der är det civila elementet
öfvervägande. Är det så, att det civila elementet är odugligt i
underrätten, för att densamma rätt skall fylla sin uppgift, bör det
väl också konseqvent utdömas i högsta instansen. Är det åter rätt,
att i den högsta instansen det civila elementet får göra sig mest
gällande, bör detta vara giltigt äfven för underrätten.

Herr grefve och talman! Jag vidblifver mitt yrkande om
bifall till utskottets förslag.

Herr Falk, Helmer: Jag ber att få yttra några få ord

för att bemöta herr Moberg, ty jag har all möjlig anledning att
tro, att han icke rätt hört eller uppfattat hvad jag sagt. Jag
tillåter mig derför i korthet rekapitulera mitt yttrande.

Jag har sagt, att motivet för det önskemål, som är framstäldt,
att i krigsdomstolarne det civila elementet må vara öfvervägande,
ligger deri, att man föreställer sig, att den nuvarande organisationen
af krigsdomstolarne lider af en svaghet derutinnan, att det
civila elementet icke är tillräckligt starkt representeradt. Jag har
vidare tagit mig friheten säga, att denna uppfattning beror på en
ofullständig kännedom om krigsd omstolar nes uppgift. Krigsdomstolen
har visserligen liksom hvarje annan domstol att döma efter
lag och rätt; men derjemte och derutöfver — och det är just hvad
utskottet och herr Moberg förbisett — har krigsdomstolen äfven
den vigtiga och hufvudsakliga uppgiften att upprätthålla disciplinen.
Det är just denna uppgift, som betingar en organisation,
der flertalet utgöres af personer med full kompetens att bedöma
disciplinens kraf. Jag tror verkligen, att det varit klokare af
utskottet att söka afhjelpa de missförhållanden, som kunna förefinnas
i den nuvarande organisationen, än att föreslå den anordning,
hvarom fråga är. Ty, mine herrar, det är icke de rättsbildade
personernas qvantitet i domstolen, som är det vigtigaste; det
är deras qvalitet. Gif auditörerna en sådan ställning, som jag
antydt, så rättar saken sig af sig sjelf! Jag vill slutligen uttala, att
det kanske varit klokare af utskottet att öfverlemna initiativet i
denna fråga åt den tillsatta krigslagstiftningskomitén än att utkasta
en sådan brandfackla, som har skett genom det skrifvelseförslag,
som är i fråga.

Herr Blomberg: Med anledning af de ord, som den senaste
talaren yttrade, anhåller jag att äfven få uttala mig i den föreliggande
frågan.

Han gjorde sig till målsman för en alldeles ny lära om uppgiften
för domstolar, hvilken jag från min ståndpunkt icke kan
lemna utan gensaga. Jag menar nemligen, att det är hvarje
domstols uppgift och enda egentliga uppgift att tillämpa lag och

Angående
revision af
krigslagarne.
(Forts.)

N:o 31. 20

Onsdagen den 15 Maj.

Angående rätt, att på de rättsspörsmål, som underkastas domstolens pröfning,
revision af tillämpa gifven lag. Det är sant, att detta också är ett medel
krigslagarne. föj. disciplinens upprätthållande, men det är ett medel, som följer
(Forts.) af lagbestämmelserna om straff eller af de straff, som äro stadgade.

Men det är icke domstolens uppgift att uppehålla disciplinen,
detta tillhör befälet, som i sin disciplinära verksamhet har stöd i
straffen. Domstolen hav endast att döma; en domstol hvarken
kan eller får öfver hufvud hafva någon annan uppgift. Det är
derför att jag bestämdt står på denna ståndpunkt, som jag också
menar, att allt hvad som kan göras för att stärka krigsdomstolarnes
egenskap af .domstolar, allt hvarigenom man åt dömandet gifver
en säkrare och tryggare karakter af att vara en noggrann tillämpning
af lag och rätt, också bidrager att stärka krigsdomstolen såsom institution;
och genom att stärka krigsdomstolen såsom institution stärker
man helt visst äfven försvarsorganisationen i dess helhet. Enligt
min mening är det derför af vigt att taga i noggrant öfvervägande
allt, som i detta afseende kan göras. Från Riksdagens sida är
det ju en naturlig sak, att, då man står redo att antaga en härorganisation
af så stor innebörd som den nu förliggande, genom
hvilken man vill fora in hela vår yngre manliga befolkning i försvarssystemet,
man också väl kommer i håg. att det är på denna stora
del af folket, som lag och rätt skall tillämpas, ocli för den skull
noga tillser, att alla de former, under hvilka lag och rätt tillämpas,
blifva så säkra, så tillförlitliga från rättslig synpunkt, som öfver
hufvud är möjligt. Och det gäller dervidlag icke blott domarenas
qvalitet, utan äfven de juridiskt bildade bisittarnes antal är af
stor betydelse. Ty det är gifvet, att en enda sådan bisittare i
en domstol med ett stort antal militäre ledamöter alltid kommer
i en svag ställning, äfven om det lyckas att åt den ifrågavarande
domaren bereda en sådan ställning, att i qvalitativt hänseende
framstående personer blifva auditörer. (lent emot det
militära åskådningssättet torde nog de rena rättskipningssynpunkterna
böra i krigsdomstolarne blifva något starkare representerade
än nu, för att dessa vigtiga synpunkter må kunna vid
lagtillämpningen såväl i formelt som materielt hänseende fullt göra
sig gällande.

Det är sant, hvad en talare i början af debatten yttrade, att
krigsrätterna hafva förlorat i betydelse och att värdet af deras
domfällande har sjunkit derigenom, att auditörsinstitutionen blifvit
försvagad. Men jag drager deraf en annan konseqvens än den
ärade talaren gjorde. Jag menar, att detta innebär, att det alls
icke är bra som det är, utan vi böra skaffa åt dessa domstolar
en bättre sammansättning med afseende å det rättsbildade elementet,
och detta både i qvantitativt och qvalitativt hänseende.
Det är derför som jag anhåller om bifall till utskottets framställning
i punkt c).

21 N:o 31.

Onsdagen den 15 Maj.

Hvad punkten f) angår, tror lag också, att hvad utskottet Angående
föreslagit är välbetänkt. Jag anser det böra blifva en uppgift ;;rigSiag(m\e,
för den tillsatta komitén att undersöka, huruvida man icke må (port8.)
kunna inom området för de s. k. disciplinmålen särskilja dels
sådana, hvilka kunna och böra omedelbart handläggas af den
militäre befälhafvare^ för att han må kunna vidmagthålla disciplinen,
vidmagthålla behörig auktoritet och allt hvad dermed
sammanhänger, dels andra till disciplinmålsgruppen nu hänförda
ärenden, som i sjelfva verket äro af den betydelse och den omfattning,
att de böra på ett mera omsorgsfullt sätt pröfvas och
utredas. *

Jag anhåller derför om bifall till såväl den ena som den
andra af nämnda punkter i utskottets betänkande.

Friherre Palmstierna: Herr grefve och talman! Jag ber

att endast få säga några ord med anledning af hvad den andre
talaren i ordningen yttrade derom, att de af utskottet framstälda
satserna dock borde vara så mycket värda, att de förtjenade att
af komitén tagas i öfvervägande. Jag tror icke, att det är detta
frågan nu gäller, ty med kännedom om komiténs sammansättning
är det nog att förvänta, att dessa satser i alla fall komma att
tagas i noggrant öfvervägande inom komitén; utan frågan gäller,
huruvida dessa satser gillas af Första Kammaren och om kammaren
för den skull vill anhålla, att Kongl. Maj:t må anbefalla
komitén att särskildt taga dem i öfvervägande. Här föreligga
olika punkter, och ännu har det icke varit fråga om någon anmärkning
mot de öfriga punkterna. Frågan gäller således, om kammaren
anser, att dessa öfriga punkter kunna vara nog, eller om
kammaren äfven vill gilla punkterna c) och f), på hvilka jag
fortfarande anhåller om afslag.

Herr Wieselgren: Gent emot den senaste ärade talaren

ber jag att få påpeka, att det icke här gäller besluta i punkter,
som Första Kammaren skall gilla till deras innehåll, utan det
gäller endast, att kammaren skall gilla, att dessa punkter framläggas
till komiténs öfvervägande. Dermed binder man sig icke
i fråga om de olika punkternas skiftande innehåll, utan man
binder sig endast, om jag så får säga, beträffande programmet
för kommissionens rådplägningar.

Herr Moberg: Med instämmande i hvad den senaste ärade
talaren anförde, ber jag blott att få hänvisa till utskottets betänkande,
der det heter, att de ifrågavarande punkterna borde »tagas under
ompröfning». Det är således ingenting annat man skulle begära,
än att komitén skulle taga dessa frågor under ompröfning för
att afgöra, huruvida de uppstälda punkterna skola tagas i betraktande
vid den förestående reformeringen af krigslagarne.

N:o 31. 22

Onsdagen den 15 Maj.

Angående Herr af Burén: Sedan vi nu hört, att det endast gäller,
kriqslaqarne att dessa fråSor skola tagas under ompröfning af den tillsatta
(Forts) komitén) så synes det mig alldeles onödigt att skrifva till Kongl.
Maj:t, då ju komité n är särskild! tillsatt för att utföra detta ärende.
Jag anhåller derför att få ansluta mig till det yrkande, som framstälts
af friherre Palmstierna och öfverste Falk.

Efter härmed slutad öfverläggning yttrade herr talmannen,
att beträffande förevarande punkt yrkats, dels att hvad utskottet
hemstält skulle bifallas, dels ock, af friherre Palmstierna, att
kammaren skulle afslå utskottets hemställan i afseende å momenten
c) och f) samt bifalla utskottets hemställan i öfrigt.

Sedermera gjorde herr talmannen propositioner i enlighet
med dessa yrkanden och förklarade sig anse propositionen på bifall
till utskottets hemställan vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en så lydande omröstningsproposition:

Den, som bifaller hvad särskilda utskottet hemstält i punkten
D. 3 af utlåtandet n:o 11, röstar

Ja j

Den, det ej vill, röstar

Nej;

Vinner Nej, afslås utskottets hemställan i afseende å momenten
c) och f) samt bifalles utskottets hemställan i öfrigt.

Omröstningen företogs, och vid dess slut befunnos rösterna
hafva utfallit sålunda:

Ja—83;

Nej—27.

Vid förnyad föredragning af konstitutionsutskottets den 10
och 11 innevarande månad bordlagda utlåtanden:

n:o 7, i anledning af väckt motion med förslag till ändrad
lydelse af § 41 riksdagsordningen, och

n:o 8, i anledning af väckt motion om ändrad lydelse af
§ 32 regeringsformen,

biföll kammaren hvad utskottet i dessa utlåtanden hemstält.

23 N:o 31.

Onsdagen den 15 Maj.

Föredrogs å nyo kammarens tillfälliga utskotts den 10 och
11 i denna månad bordlagda utlåtande n:o 8, i anledning af väckt
motion om skrifvelse till Kongl. Majt. med begäran om utredning,
huru genom lagstadgad bokföring m. m. större trygghet mot oredlighet
må kunna vinnas.

Herr Nordenfalk: Då jag antecknat mig såsom reservant

mot motiveringen i detta betänkande, torde jag böra nämna nagla

få ord om orsaken dertill. 0

Min reservation afser blott utskottets uttalande angående
de så kallade qvalificerade revisorerna. Med fullt skål, enligt
min uppfattning, har utskottet undantagit statens revisionsväsende
från frågan, ty staten ordnar ju sjelf sitt revisionsväsende som
den för godt finner, och jag tror att det närvarande äi i sill
skärpa öfver hufvud taget tillfredsställande. Hvad åtel angai tillsättandet
af allmänna revisorer, är detta en fråga, som förut förevarit
och som icke, såsom jag tror, fallit, utan kan antagas komma
åter; och jag har derför icke velat binda mig vid ett så bestämdt
uttalande om sättet att gå till våga som det utskottet gjort, utan
af denna anledning reserverat mig. A andra sidan har jag, med
afseende å motionens beskaffenhet, icke kunnat lägga dep till
grund för ett yrkande om en skrifvelse till Kongl. Maj:t. Jag
har således intet annat yrkande att framställa än om bifall till
utskottets betänkande.

Angående
meddelande af
bestämmelser
om bokföring
m. m. till vinnande
af
större trygghet
mot oredlighet.

Herr Pettersson, Fredrik Emil: Herr talman, mina

herrar! Då jag varit motionär i detta ämne år 1895 och då båda
kamrarne vid detta tillfälle uttalade — ehuru motionen icke föranledde
någon åtgärd — att motionären haft full befogenhet att
fästa Riksdagens uppmärksamhet på de missförhållanden, som visat
sig förekomma, så anser jag det vara min pligt att nu yttra mm
tillslutning, icke till motionen, sådan den föreligger, utan till det
slut, hvartill Andra Kammarens tillfälliga utskott har kommit,
särskilt hvad angår frågan om att genom tillgång på fackmessigt
utbildade revisorer, hvilka genom i lag stadgad ställning äro
tryggade mot sidoinflytelser, få en bättre kontroll, än som för
närvarande förekommer. Jag vågar äfven påstå, att motionären
har rätt, då han säger, att revisionen i vårt land saknar enhet
och bristande öfverensstämmelse.

Beträffande utskottets uttalande kan jag icke dela den uppfattning,
som gjort sig gällande i motiveringen, nemligen att tran
statens sida böra icke ifrågakomma andra åtgärder än sådana,
som afse att bestraffa brotten. Jag tror emellertid, att det allmänna
äfven bör söka att förekomma brott, och jag ber att ia
med några exempel från andra områden visa detta.

I den lag, som gäller beträffande yrkesfara, afses ju att i
möjligaste mån söka förebygga olycksfall, och yrkesinspektörernas

N:o 31. 24 Onsdagen den 15 Maj.

Angående uppgift är icke att genom upprättad statistik blott tala om, att
’''bestämmelser d(d; ?ck . d<d olycksfallet har inträffat, utan i yrkesinspektörernas
om bokföring uPP§Ht ingår att genom åtgärder försöka att i möjligaste mån
m. m. till vin- undanrödja dessa sorgliga olycksfall.

nanåe af Den uppbördsborgen, som staten fordrar af sina uppbördsår
.är icke endast afsedd att hålla staten skadeslös för de för ligliet.

skingringar, som kunna förekomma, utan man vill derigenom äfven
(Forts.) vinna trygghet för att sådana oegentligheter icke skola ega rum.

Gälde det i främsta rummet att hålla staten skadeslös, så skulle
denna uppbördsborgen stå i ett helt annat förhållande till uppbördssummorna,
då den nu i vanliga fall endast utgör en obetydlig
bråkdel af dessas belopp.

Nu anser utskottet, att denna fråga om införande af fackmessigt
utbildade revisorer bör ses uteslutande från sin ekonomiska
sida samt derför öfverlemnas åt kommuner och enskilde
att efter godtfinnande anlita sådana eller ej. Jag vågar emellertid
förmena, att då staten på så mångahanda sätt ingriper i förvaltningen,
så bör staten äfven här taga första steget, särskildt i
afseende att bereda tillgång till erhållande af fullt qvalificerade
personer. Staten har för sin egen trygghet såsom långifvare förbehållit
sig rätt att deltaga i granskningen af omkring 40 enskilda
jernvägars, åtskilliga kanalbolags äfvensom vissa andra affärers
räkenskaper, och med hänsyn till den allmänna trygghet, som
fordras i affärslifvet, har staten äfven betingat sig en betydlig
andel i kontrollen öfver enskilda banker och keditanstalter. Äfven
utgår ju ett årligt anslag till den bankinspektion, som staten förbehållit
sig. Men huru är denna kontroll ordnad? Här finnes
anstäld en bankinspektör, som vid sidan af andra göromål äfven
sköter detta magtpåliggande värf. Under honom finnes en assistent,
som reser i medeltal 135 dagar om året, och har man beräknat,
att på detta sätt hvarje enskild bank skall med en mellantid
af ungefär 2 1/.. år komma att undergå inspektion. Men mellan
denna centrala kontrollmyndighet och kontrollen å platsen i landsorten
finnes icke något tillfredsställande samband, och ber jag
som stöd för denna min åsigt få erinra, att näst föregående Riksdag
skref till Kongl. Maj:t beträffande denna fråga, att »anordningar
synas böra vidtagas till åstadkommande af samverkan
mellan bankinspektionen och Eders Kongl. Majds befallningshafvandes
ombud hos bankerna, för hvilka ombud någon gemensam
instruktion icke lärer förefinnas». Så har det varit i många
år och så fortgår det ännu.

Hvad vidare beträffar de fromma stiftelserna, har frågan
derom varit föremål för både statsrevisionens och Riksdagens uppmärksamhet,
och den 8 maj 1897 afläts till Kongl. Majd en skrifvelse
angående nödvändigheten af att öka kontrollen öfver dessa
stiftelser.

25 N:o 31.

Onsdagen den 15 Maj.

I de bolagslagar, som år 1895 antogos af Riksdagen, bestämdes
ansvarspligt för bolagens revisorer. Ja väl, men jag anser, att ^tämmelser
med denna ansvarspligt också bort vara förknippad en fordran om bokföring
å deras utbildning, som gåfve mera trygghet för uppdragets or-»». m. till vindentliga
fullgörande. Det har visserligen varit så, att under åren ,Mndef af
efter dessa lagars antagande, under de allmänna göda tiderna har
allt synbarligen gått bra, och det har icke visat sig vara behof af Ughet.

någon skärpt kontroll. Men nu äro tiderna annorlunda, vi äro i (Forts.)

den nedgående kurvan, och jag tror derför, att det skulle vara af
vigt särskildt för de små aktieegarne att veta, att deras medel
förvaltas på ett mera betryggande sätt, än hvad nu är fallet. Man
ser i tidningarna allt emellanåt framställningar rörande, ganska
egendomliga affärstransaktioner, som ostördt fått fortgå under
längre tid, tv enligt bolagslagarna står minoriteten ganska maktlös
mot majoritetens Övergrepp. Jag tror derför, att denna fråga
har större innebörd, än att den blott bör ses från den ekonomiska
sidan.

Jag tror, att man bör och måste hos oss komma dithän, dit
man kommit i de flesta länder med modern handelslagstiftning,
nemligen att genom skapandet af en offentlig revisionsinstitution
vinna större trygghet i räkenskapsväsendet. Jag kan tillägga, att
detta icke torde medföra några nämnvärdt ökade kostnader för
staten. Ty om de medel tagas, som nu utbetalas dels för bankkontrollen,
dels till de ombud, som staten insätter i enskilda jernvägs-
och kanalbolag in. il., äfvensom de arfvoden, som utgå till
de af Riksdagen tillsatta riksbanksrevisorerna, så skulle deraf
kunna hopsamlas ett sådant belopp, att man för detsamma skulle
kunna anställa fackmessigt utbildade revisorer, hvilka vid sidan af
denna sin verksamhet för staten kunde mot ersättning få anlitas
af kommuner och bolag. Jag har icke något yrkande att göra,
utan har endast velat uttala min anslutning till syftet i motionen.

Herr Cederberg: Då endast ett yrkande framkommit, och

detta innehåller bifall till utskottets förslag, kunde måhända hvad
den siste ärade talaren anförde lemnas obesvärad!. Emellertid
anser jag mig böra erinra, att, enligt hvad utskottet säger, trygghet
mot oredlighet, något som motionären uppställer såsom mål
för lagstiftningen och i hvilket syfte han begär en skrifvelse, icke
kan vinnas med mindre än genom undanrödjande af orsakerna
dertill. Motionären vänder sig dock icke mot de af honom uppgiga
orsakerna, begär icke åtgärder emot dem, och sådana lära
icke heller kunna vidtagas, men hvad han begär, är åtgärder för
underlättande af upptäckt af begången oredlighet, förmenande att
risken för upptäckt, risken för straff skall åstadkomma den trygghet
mot oredlighet, som enligt utskottets mening icke på detta sätt
kan vinnas. Vidare ber jag få erinra, att utskottet i alla händelser
sagt, att sådana åtgärder, som motionären önskar, ju möjligen

N:o 31. 26 Onsdager. den 15 Maj.

4^e,*fe framdeles kunna behöfvas, men utskottet har påvisat, hurusom
bestämmelser redan nu Pa enskildt initiativ steg tagits i den rigtning, motioom
bokföring nären synes åsyfta, nemligen genom bildande på enskildt initiativ
m. m. till vin-af dels aktiebolaget allmänna svenska revisionsbyrån, dels ett samlande
«/ fund, svenska revisionssamfundet, verkande i den rigtning motiohTZotored-nären
s>’nes önska> da han föreslår anställande af qvalificerade
lighet. revisorer. Utskottet har äfven sagt, att man synes böra afvakta
(Forts.) verkningarna af dessa samfunds arbeten, innan vidare åtgärder
vidtagas. På grund af dessa skäl, då man ännu icke känner till
resultatet af den enskilda verksamhet jag berört, har utskottet
ansett, att för närvarande skäl icke föreligga att aflåta den af
Andra Kammaren föreslagna skrifvelsen, och hemställer jag således
om bifall till hvad utskottet här föreslagit.

Hen- Säve: Då jag under diskussionen med anledning af
herr F. E. Petterssons motion i detta ämne vid 1895 års riksdag
uttalat mig i samma motions syfte, och då jag anser, att vårdslösheten
och oredligheten i affärsförbindelser icke hafva minskats
sedan dess, skall jag, för att icke besvära kammaren med ett
upprepande af hvad jag förut sagt i ämnet, hvilket för öfrigt
Andra Kammarens tillfälliga utskott gjort mig den äran att intaga
i sitt betänkande, nu inskränka mig till att anhålla att få till
protokollet antecknadt, att jag äfven instämmer i föreliggande
motions syfte.

Sedan öfverläggningen ansetts härmed slutad, biföll kammaren
utskottets i föreliggande utlåtande gjorda hemställan.

Ifrågasatt Föredrogs å nyo kammarens tillfälliga utskotts den 10 och
upphäfvande H innevarande maj bordlagda utlåtande, n:o 9, i anledning af
bestämmelser väckt f’raga om skrifvelse till Kongl. Maj:t med anhållan, att alla
om rang. bestämmelser om rang, utom för hofvet, måtte upphäfvas.

Herr von Möller: Såsom herrarne af betänkandet se, har

jag reserverat mig mot utskottet, och anhåller jag få anföra några
af de skäl, som föranledt min reservation.

Dessförinnan anser jag mig böra nämna några ord om sjelfva
motionens ingress. Denna har icke af Andra Kammarens utskott
blifvit berörd, och jag kan fullkomligt förstå och gilla dess tystnad,
men jag för min del vill ej, att ord, sådana som här i motionen
förekomma, i denna kammare skola lemnas alldeles utan gensaga.
Jag vill gerna tro, att motionären här begagnat sig af något förhastade
uttryck, utan att några djupare motiv ligga till grund
för hans uttalande, men jag kan icke hjelpa, att jag finner det
vara orätt att utkasta sådana beskyllningar emot en hel samhällsklass,
som motionären här gör emot våra militärer. Han

27 N:o 31.

Onsdagen den 15 Maj.

säger i början af motionen, att hvad som utom mycket annat

bidragit till framkallande af farhågor för militansm »är den hos tfgåhmde

militärer i allmänhet utbredda uppfattningen om deras stånds bestämmelser

företräde framför andra samhällsklasser jemte de häraf uppkom- om rang.

mande ansatser till öfvermod, som icke sällan spåras, synnerligast (Forts.)

hos yngre officerare». Vidare talar han om en »större och mer

än i andra yrken utbredd yrkesstolthet bland dem, som egnat

sig åt den militära banan». Jag skulle ju icke hafva något att

säga, derest han endast nämnde detta ord »yrkesstolthet», ty det

kan vara och är en mycket lofvärd egenskap, att en person år

stolt öfver den ställning han bekläder i samhället, den ma nu

vara hög eller låg, men ett fel blir denna egenskap, derest den

urartar till högmod, och då motionären å andra sidan talar i

samma ton om »det militära yrkeshögmod, som har djupa rötter»,

tror jag mig icke göra honom orätt, om jag antager, att han just

med ordet yrkesstolthet, som användes i början af motionen, menar

yrkeshögmod. Jag anser då, att motionären icke haft rätt att

uttala dylika ord, och att ej heller skäl finnas för hans uttalanden,

vågar jag bestämdt påstå. Motionären säger: »Öfverflödigt torde

vara att här anföra några bevis för detta påstående». I motsats

härtill vill jag säga, att då man utslungar beskyllningar mot en

hel samhällsklass, torde just bevis vara af nöden. Emellertid vill

motionären anföra exempel, och livilka äro dessa? ° Jo, att unga

militärer bruka, »då de sins emellan brefvexla, på utanskriften

titulera hvarandra med »välborne», huru borgerligt vanliga deras

fadersnamn än må vara.» Såsom yttringar af yrkesstolthet kan

det äfven anses, att, när eleverna vid de högre militära utbild ningsanstalterna

i hufvudstaden anordna vissa fester, dessa icke

kunna aflöpa med mindre än att de skola vara bland de finaste

och följaktligen också bland de dyraste;» å teatrar och vid andra

offentliga tillställningar få militärer endast intaga vissa dyrare

platser o. s. v., och »den kastanda, som sålunda råder inom

det militära ståndet, är en olycka ej minst nu». Jag tror mig

icke behöfva påpeka, att dessa exempel icke visa annat, än att

det finnes en del unga militärer, som äro njutningslystna och

fåfänga, men sådana personer finnas inom alla samhällsklasser,

och intet bevisar det berättigade i de af motionären använda

uttryck, som vill må anses hafva varit minst sagdt — förhastade.

Jag kommer nu till utskottets behandling åt ifrågavarande
motion. Såsom herrarne känna, har Andra Kammaren på hemställan
af dess utskott för sin del beslutat, »att Riksdagen måtte
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t täcktes upphäfva
alla de bestämmelser om rang, utom för hofvet, livilka vore
grundade vare sig på 1714 års rangordning eller ock på de
ändringar i eller tillägg till densamma, som efter nämnda år tillkommit».
Mina herrar, jag har här det dokument, hvarpå alla
dessa förordningar grunda sig. Jag kan icke neka till att det

N:o 3i. 28

Onsdagen den 15 Maj.

Ifrågasatt varit svårt för mig att med bibehållet allvar genomläsa denna
''affällande '',0^'' oc^ Do dervid kom att tänka på huru man förr på
bestämmelser landet omhuldade vissa nyttiga, befjädrade husdjur och anbringade
om rang. dem på ett efter deras anspråk och natur, såsom man trodde,
(Forts.) tillit lämpadt sätt, på stegar, som stälts lutande mot en vägg,
hvaraf emellertid följden blef trängsel och ständiga slagsmål, då
den ene ville komma högre upp än den andra. De som placerat
sig på de högsta pinnarna blefvo, då ju den dåliga varma luften
stiger uppåt, illamående, fingo ondt i hufvudet och betedde sig
dessutom icke alltid fullt korrekt emot underklassen. För att
afhjelpa detta, har man med ledning af de nivellerande tendenser,
som genomgå vår tid och nu äfven trängt in i hönshusen, funnit
det klokt och rigtigt att placera alla i samma nivå, och jag försäkrar,
att erfarenheten visat, att anordningar i denna rigtning
äro förträffliga; ingen trängsel, intet slagsmål, i stället allmän
trefnad och välbefinnande.

Första Kammarens tillfälliga utskott har emellertid icke ansett
lämpligt att biträda Andra Kammarens beslut samt bär affärda!
hela betänkandet med några få rader; det säger nemligen: »då
i det betänkande, som legat till grund för Andra Kammarens
beslut, uttalats, att tjenstemännens inbördes ställning och förhållande
till hvarandra borde bestämmas af den innehafda tjenstlös
mer eller mindre magtpåliggande beskaffenhet, de förutsättningar
densamma krafvel- af dess innehafvare och det ansvar
tjensten medför, lärer dermed vara angifvet, att en ordning i berörda
afseende icke synts kunna undvaras, och följaktligen, om
nuvarande bestämmelser derutinnan skulle upphäfvas, andra sådana
böra sättas i deras ställe». Men Andra Kammarens utskott har
val egentligen icke menat såsom Första Kammarens utskott tyckes
vilja tyda dessa ord, ty det säger, »att inom hvarje kår eller verk
finnes ju alltid, rangordningen förutan, en viss skilnad mellan
funktionärerna, beroende på deras ställning af öfver- och underordnade,
och mellan de olika kårerna och verken gifves väl
knappast något behof af rang.» Således, om de bestämmelser,
som nu ytterst hvila på denna 1714 års rangordning, skulle upphäfvas,
följer visst icke derigenom, att de olika graderna inom
eu kar skulle blifva likstälda, t. ex. i armén en general med en
fanjunkare eller en president med de underordnade tjenstemännen
i hans verk. Men att år 1901 efter Kristi födelse ännu den föråldrade
rangordningen med dess många klasser existerar, såsom här
är fallet, kan jag hvarken finna nödvändigt eller till något nyttigt.
Det hvilar väl dock ett visst skimmer af komik öfver hela denna
bok, och jag hemställer, om icke en reflex af denna komik kastas
åt det håll, der man fortfarande anser sig böra hålla dessa rangbestämmelser
i helgd, och der man finner dem så oumbärliga för
vårt samhällslif.

Det nämndes under utskottsbehandlingen, att Andra Kamma -

29 N:o 31.

om rang.
(Forts.)

Onsdagen den 15 Maj.

rens beslut möjligtvis kunde råka i kollision med grund- gfeS*
lagen, så att Andra Kammaren skulle kunna anses åsyfta upp- (ffg£lande
häfvande af denna lags stadganden i fråga om statsrådens vär- bestämmelser
dighet, Detta anser jag icke vara fallet, tv desse falla icke under
rangordningens bestämmelser. Statsråden anses nemligen »stå
öfver all rang», och Andra Kammaren har icke begärt, att andra
bestämmelser än de, som äro grundade på 1714 års rangordning,
skulle borttagas. 1714 hade man ännu »kongl. råd», men i hela
rangordningen finnes icke nämndt, hvar kongl. råd skola placeras,
och, efter hvad jag har mig bekant, finnes ej heller efter 1714
någon bestämmelse, som inrangerar excellenser, statsråd eller
serafimerriddare i rangordningen, utan betraktas de såsom stående
öfver densamma, hvarför en skrifvelse icke skulle kunna afse

Nu säger man: rangbestämmelser måste finnas vid vissa statsceremonier,
efter som deri deltagande personer icke kunna gå
hand i hand i kedja bredvid hvarandra, utan den ene före den
andre. Men sådant kan ju ordnas efter tillfälliga ceremoniel, utan
att man längre behöfver dragas med denna gamla hedervärda
lunta. För öfrigt finnes en hel del af våra centrala embetsverk,
som tillkommit på senare tid, t. ex. domänstyrelsen, landtbruksstyrelsen
m. fl., för hvilka, såvidt jag vet, icke finnes något förordnadt i
fråga om dess tjensteman tillkommande rang. Jag tror, att dessa
verk befinna sig vid bästa välmåga äfven utan rangbestämmelser,
och då inga olägenheter i dessa verk försports häraf, hvarför
skulle sådana då behöfva befaras, om hela rangordningen slopades?

Det förnämsta skälet, hvarför jag önskar, att dessa bestämmelser
måtte borttagas, är, såsom jag säde, det, att öfver dem
ligger något otidsenligt, obefogadt och löjligt, och redan af detta
skäl hoppas jag, att Första Kammaren skall biträda Andra Kammarens
beslut. Här i denna kammare sitta ju sa manga högt
betrodde män, och jag gissar, att de icke sätta mycket värde på
sin höga rang; men skulle Första Kammaren ej bifalla medkammarens
beslut i denna fråga, skulle lätt de motiv, som föianledt
afslaget, kunna bli föremål för misstydningar. Jag kan fatta,
att eu antiqvitetsälskare vill bevara gamla saker af verkligt värde,
men jag kan ej förstå, hur man kan vilja taga vara pa gammalt skiäp,
blott derför att det är gammalt. Är det ett skäl för rangordningens
bibehållande, att denna är 200 år gammal: snarare vore det lämpligt
att i stället uttala sig för dess afskaffande, såsom varande föråldrad
och icke öfverensstämmande med 1901 års åskådningssätt.

Jag yrkar bifall till Andra Kammarens beslut och afslag på
utskottets.

Herr Norden fal k: Det hade utan tvifvel varit ange nämare

för utskottets öfrige ledamöter, om det kunnat skrifva
sitt betänkande så, att det af den föregående talaren vunnit er -

N:o 31. 30

Onsdagen den 15 Maj.

kännande i stället för tadel. Men detta är ju icke hufvudsaken.
af gällande Pe^ yigtigaste är. att utskottet kommit till ett rigtigt slut i
bestämmelser ärendet, och sa tror jag fortfarande vara förhållandet, hvarför
om rang. jag, herr vice talman, anhåller om bifall till utskottets hemställan.

(Forts.)

Herr Säve: De, som hundra år härefter komma att bläddra
i protokollen för denna riksdag, torde helt visst blifva förvånade
öfver att finna, att vi, då vi haft så vigtiga angelägenheter att
syssla med, ansett oss hafva tid att egna vår uppmärksamhet åt en
fråga af en i de flestes tycke så ringa betydelse som denna —
den om rangordningens från år 1714 vara eller icke vara. Men
det var nog så, att äfven många af oss i denna kammare med
en viss förvåning mottogo herr Segerdahls motion, emedan vi
tänkt oss, att bestämmelserna i en tvåhundraårig rangordning
höra till den art af föreskrifter, som i följd af sin egen ålder och
skröplighet sjelfdö utan att lemna efter sig annat än ett blott
kulturhistoriskt minne. Emellertid har rangordningen trotk allt
haft en ganska stor politisk och social betydelse. Jag ber att
för ett ögonblick få belysa detta med en liten historik.

Den^ första rangordningens betydelse låg egentligen deri, att
den^ bler ett kraftigt vapen i handen för konungamagten och
byråkratien i deras strider under senare delen af 1600-talet mot
den högre aristokratien. Rangordningen utgick nemligen ur 1660-talets riddarhusstrider, under hvilka å ena sidan grefvarne och
friherrarne, som utgjorde riddarhusets första klass, kämpade för
högadelns företrädesrättigheter, då deremot den lägre adeln, som
utgjorde den tredje klassen, kämpade för sina intressen. Motsatserna
skärptes, i det man från högadelns sida fordrade rätt för
dess medlemmar till rang näst efter riksens råd, och från lågadelns
godkännande af grundsatsen, att embete och tjenst skulle
gå före bord. Stridsfrågan hänsköts 1672 till den unge Carl XI.
Han var då icke ännu enväldig, men man kunde märka, hvart
hans tendenser gingo. Rådskammaren behandlade först saken.
och stridens lågor flammade högt. Riksrådet Sten Bjelke, som
stått i opposition mot förmyndareregeringen, förde lågadelns talan
och citerade skriftens ord: »du skall lemna rum för den, som är
ärligare än du», hvarmed han sade sig mena den, som hade en
högre tjenst. Utom rådskammaren kämpades det väldeligen
mellan civile och militärer, mellan generalmajorer och landshöfdingar,
mellan öfverstar och kammarråd. Slutligen gör Carl XI slag i
saken och utfärdar 1672 års rangordning, som börjar med fältmarskalkar
och går till generalmajorer och landshöfdingar, men
på denna rangskala stå icke grefvar och friherrar upptagna. Dermed
var den vigtiga grundsatsen fastslagen, att högre börd icke
gaf företräde framför embete i rikets tjenst. 1672 års rangordning
kompletterades med 1714 års rangordning, som gick mycket längre
ner och som efter hand fullständigats med en mängd nya för -

Onsdagen den 15 Maj.

31

N:0 31.

ordningar, som vi känna till eller kanske rättare icke känna till,
och i Indika, tror jag, tillägg blifvit gjorda ännu i senare tider. w^hg%lande
Granskar man emellertid rangordningen, sådan den nu föreligger, bestämmelser
så finner man icke någon plats på något ställe i den anvisad för om rang.
den högre börden, d. v. s. den tanke, som ursprungligen låg under (Forts.)
Carl XLs rangordning, har blifvit fullföjld med all konseqvens,
och sålunda har rangordningen verkligen varit af betydelse i
vårt land, då det gält att tillbakavisa de anspråk, man velat
grunda på högre börd, anspråk, som efter den stora reduktionen
för resten stäcktes 1719, då klassindelningen borttogs på riddarhuset,
och ännu mer genom 1809 års regeringsform, hvars 28 § uttryckligen
framhåller, att Konungen vid tillsättande af tjenster skall
fästa sig vid förtjenst och icke vid börd. Dermed skulle, tycktes
det, all raison d’étre för rangordningen hafva bortfallit. Men
man hade under tidernas lopp fått en annan föreställning om
rangordningen än den ursprungliga. Den sågs under frihetstiden
med icke oblida ögon af byråkratien, som belierskade adeln,
presterskapet och borgarståndet, d. v. s. de tre högre stånden vid
riksdagarne, och som trodde sig kunna genom den inskärpa begreppet
om subordination hos dem det vederborde. Men allmänheten
hade svårt att sentera den och dess konstiga bestämmelser.

Derför framhåller också en hedersman, Gottfrid Säck, som år 1754
utgå! sammandrag af kongl. bref och resolutioner angående rang,
i företalet till sitt arbete okunnigheten om rangförhållandena:

»Jag har, säger han, på ett kort, tydeligt och tilförliteligt sätt,
efter yttersta flit, sökt hjelpa den allmänt öfverklagade okunnighet
om Höga Öfverhetens Nådiga Behag angående den Ordning, hvarefter
Dess Undersåtare, såväl af Man- som Qvin-kiön, uti allmänna
och särskilta Sammankomster hafva sig åt rätta och sina rum
intaga.» Blott tolf år derefter eller 1766, då de yngre mössorna
kommit till magten, och embetsmannainflytandet i de tre högre
stånden skjutits åt sidan, kommo Riksens Ständer på den tanken,
att rangordningen med hvad dertill hörde skulle afskaffas, och sa
gingo de till Adolf Fredrik med en anhållan att få rangordningen
upphäfd. Adolf Fredrik måste hörsamma Riksens Ständers anhållan,
och så upphäfdes 1714 års rangordning. Men så kom
1772 års revolution, och Gustaf III, som hade sinne för dylika
saker, lät återupplifva rangordningen, och så har den fått fortlefva
trots det att 1840 års Riksdag på sin tid hos Konungen begärde
revision af densamma, och trots det att den innehåller en sa
orimlig bestämmelse som till exempel denna, hvilken jag ber att
här få citera och som antagligen, hur drakonisk den än år, tiar
gällande kraft ännu i denna stund: »Eho, som tilägnar ellerMilväller
sig någon större Rang, än den honom efter Kongl. Fullmagt
med rätta tilkommer, eller ock för Skyld-, Wän- eller
Svågerskaps skull cedera!- någon, för hvilken han eljest, efter

N:0 31. 32

Onsdagen den 15 Maj.

Ifrågasatt ofvanbemälte Kongl. Maj:ts Ordning om Rangen, borde taga och
Uaf ''gillande hafva företrädet, och således förringar det värde och den förmån,
bestämmelser som Kong]. Maj:t har tillagt dess Ämbete, den samme skall utan
om rang. all nåde vara förfallen til 1,500 Riksdalers straff och böter.»

(Forts.) Andra Kammaren har motiverat sitt beslut på följande sätt:

»Tjenstemännens inbördes ställning och förhållande till hvarandra
bör ingalunda bestämmas af den yttre valör, som deras placering
i eu viss rangklass kan skänka dem, utan fastmer af den innehafda
tjenstens mer eller mindre magtpåliggande beskaffenhet, de
förutsättningar, densamma krafvel- af dess innehafvare, och det
ansvar tjensten medför.» Detta synes mig uttryckt tydligt nog.
Men det tillfälliga utskottet hos oss har emellertid med en fyndighet,
som jag prisar, användt denna argumentation till stöd för
sitt yrkande på utslag, förmenande, att Andra Kammaren med sin
motivering angifvit, att en viss ordning icke kan undvaras. Det
förefaller mig dock som om det skulle vara underligt, om våra
embetsverk icke skulle kunna reda sig utan denna rangordning,
då man i en del andra länder, der subordinationen mellan öfveroeh
underordnade är lika god som här, såsom 1766 års Riksdag
redan framhöll, reder sig utan någon sådan. Inom vårt land
tinnes det, såsom vi veta, stora tjenstemannaklasser, inom hvilka
ingen rangordning finnes. Jag ber särskild! att få nämna presterskapet
och jernvägstjenstemännen. Jag skulle önskat, att det
tillfälliga utskottet fortsatt sitt citat och efter Andra Kammaren
ytterligare anfört, att »tjenstemännens ställning i samhället och
förhållande till öfriga medborgare bör framför allt vinnas och vidmagthållas
genom det förtroende och den tillit, som från deras
medborgares sida kan komma dem till del på grund af ett pligttroget
och omsorgsfullt utöfvande af sin tjenst samt genom ett
samvetsgrant och nitiskt iakttagande af sina medborgerliga pligter».
Det är visst och sant hvad som blifvit sagdt med dessa ord, och
visst och sant är äfven, att rangordningen har lagt och, låt oss
vara upprigtiga, ännu i denna stund lägger hyende under vårt
fåfängliga begär efter yttre sken och flärd. Den befordrar tendensen
hos oss att vilja synas vara något annat och mera än vi
äro. Den har i sin män bidragit till att i vår medelklass ingjuta
en större vördnad än behöflig! varit för det officiella, hvilket haft
till följd, att massor af fäder alltjemt föredraga att skicka sina söner
till den öfverfylda embetsmannabana!! i stället för att uppfostra
dem för industrien eller näringslifvet. Den har slutligen uppammat
denna titelsjuka, som är en plåga för vårt land och som
bland andra obehag äfven vållat, att vi ännu icke blifvit i stånd
att ena oss om ett tilltalspronomen.

Jag ber att få i likhet med den ärade reservanten inom
utskottet hemställa, att kammaren behagade instämma i Andra
Kammarens beslut.

33 N:o 31.

Onsdagen den 15 Maj.

Herr Cederberg: Jag tager mig friheten att till kammaren
hemställa, huruvida kammaren, efter hvad under dessa dagar
företagits, verkligen anser lämpligt att sa syssla med denna fråga,
att denna skrifvelses aflåtande kan af kammaren beslutas. För
min del anser jag det icke och anhåller derför att fa yrka bifall
till utskottets hemställan.

Ifrågasatt
upphäfvande
af gällande
bestämmelser
om rang.
(Forts.)

Herr Sandberg: Jag vill endast uttala mina sympatier för
Andra Kammarens beslut och i likhet med herrar Säve och von
Möller yrka bifall till detsamma.

Efter det öfverläggningen förklarats härmed slutad, yttrade
herr vice talmannen, som för en stund öfvertagit ledningen af
kammarens förhandlingar, att beträffande förevarande utlåtande
yrkats, dels att hvad utskottet hemstält skulle bifallas, dels ock
af herr von Möller, att kammaren skulle afstå utskottets hemställan
och biträda Andra Kammarens i ämnet fattade beslut.

Härefter gjordes propositioner i enlighet med dessa yrkanden,
och förklarade herr vice talmannen sig finna propositionen på bifall
till herr von Möllers yrkande vara med öfvervägande ja besvarad.

Votering begärdes, i anledning hvaraf uppsattes, justerades
och anslogs en omröstningsproposition af följande lydelse:

Den, som bifaller hvad
tandet n:o 9, röstar

Den, det ej vill, röstar

tillfälliga utskottet hemstält i utlå Ja

j

Nej;

Vinner Nej, afslår kammaren utskottets hemställan och biträder
Andra Kammarens i ämnet fattade beslut.

Vid slutet af den häröfver anstälda omröstning befunnos
rösterna hafva utfallit sålunda:

Ja—53;

Nej—48.

Föredrogs å nyo och företogs punktvis till afgörande bankoutskottets
den 11 och 13 innevarande månad bordlagda memorial
n:o 11, angående ändringar i bankoreglementet och i riksbankens
aflöningsstat m. m.

Punkterna 1 och 2.

Hvad utskottet hemstält bifölls.

Första Kammarens Prat. 1901. N:o 31.

3

Onsdagen den 15 Maj.

Utskottets i slutet af memorialet gjorda uttalande.

Herr Berg, Gustaf Axel: Jag ber om ursäkt, att jag i
riksbankens denna sena timma nödgas taga till ordet, men det rör en fråga,

nZlZn utl hvilken Riksdagens revisorer gjort en hemställan, som icke
orterna. saknar sin betydelse.

Förhållandet är, såsom herrarne behaga finna, att Riksdagens
revisorer vid sin granskning under fjolåret inhemtat, att vid de
revisioner, som förrättats i riksbankskontoren i landsorten, i de
allra flesta fall till siffergranskare användts personer, som tillhörde
tjenstemannakåren vid det kontor, der revisionen försiggått;
och detta förhållande har synts Riksdagens revisorer vara
af den beskaffenhet, att revisorerna velat uttala sina tvifvelsmål,
huruvida det kan vara lämpligt, att tjenstemän, hvilkas åtgärder
revisionen till äfventyra har att granska, användas till siffergranskare
vid samma revision. Nu finnes det, såsom herrarne veta,
en instruktion för revisorerna vid riksbankskontoren, och enligt
denna instruktion ega revisorerna, om de så finna lämpligt, anlita
särskilda siffergranskare, d. v. s. revisorerna kunna göra siffergranskningen
sjelfva eller uppdx-aga den åt någon annan, och
derom är naturligtvis ingenting att säga; men frågan är, huruvida
det är lämpligt att, då siffergranskare anlitas, dertill användes en
tjensteman vid samma kontor.

Nu har bankoutskottet vid behandlingen af detta ärende gått
till väga på det sätt, som vanligen tillämpas, att bankoutskottet
hört herrar fullmägtige i riksbanken, och herrar fullmägtige hafva
uttalat, att de icke ansåge behöflig någon ändring i nuvarande
bestämmelser, hvilka lemnade vederbörande revisorer frihet att
förfara såsom de funne lämpligast; och stödja fullmägtige denna
sin uppfattning på tre särskilda skäl.

Först säga herrar fullmägtige, att siffergranskningsuppdraget
har en mera mekanisk karakter, som gör, att det bör kunna förrättas
utan några bihänsyn. Ja, det är alldeles rigtigt, deremot
vill jag icke opponera mig, men erfarenheten från åtskilliga enskilda
penninganstalter visar tyvärr, att det just varit till följd
af bristfälligheten hos siffergranskningen, som ganska bedröfliga
underslef kunnat inträffa.

Vidare säga herrar fullmägtige, att det endast är i undantagsfall,
som en person, som deltager i siffergranskningen, kommer
att få att göra med siffror, för hvilkas vigtighet han sjelf kan
hafva att svara. Äfven om det nu är undantagsfall, så äro dessa
undantagsfall dock af den beskaffenhet, att de, enligt mitt förmenande,
icke borde förekomma. Men härförutan kan det icke sällan
inträffa, att den underordnade extra ordinarie tjenstemannen just
får granska räkenskaper, som hans förman haft skyldighet att
föra, och icke kan det väl ur någon synpunkt vara lämpligt att

N:o 31. 34

Angående
siffergranskningen
vid
revisionen af

Onsdagen den 15 Maj.

35 N:o 31.

utsätta tjensteman för sådana kollisionsfall, som härvid möjligen Angående
kunna uppstå. siffergransk Så

hafva herrar fullmägtige ännu ett skäl för bibehållande ^visionen d)
af det nuvarande arrangementet, och det skälet är önskvärdheten, riksbankens
att möjlighet till extra förtjenst beredes dessa unga e. o. tjenste- kontor i
män. Ja, jag har ingenting att erinra deremot, att extra inkom- <>rtenm.
stel* beredas dem, men sättet skall vara lämpligt, och det bör ^ or
icke ske på bekostnad af vigtigare intressen. Om det nu vore i
ett eller annat undantagsfall, som ett sådant förfarande, som här
nämnts, inträffade, så kunde man ju låta saken vara. under förhoppning
att den skulle rätta sig sjelf, men, såsom det påpekats,
är det vid de flesta riksbankskontoren i landsorten, som ett sådant
tillväga gående eger rum, och jag tror derför, att det vore lyckligt
för framtiden, om detta förfarande ändrades.

Utskottet har icke anfört några skäl för egen räkning, utan
endast åberopat hvad herrar bankofullmägtige framhållit och på
grund häraf ansett att det för närvarande icke funnes något skäl att
göra ändring. Jag förstår icke, huru man i denna sak kan tala
om ett för närvarande. Antingen är saken sådan, att den tarfva!*
rättelse — och i så fall skall den rättas nu och icke framdeles
— eller också tarfvar den icke rättelse, och då bör man
icke tala om något »för närvarande».

Jag skall nu icke göra något yrkande, då jag för min del
föreställer mig, att de statsrevisorer, som nästa gång sammanträda,
fortfarande komma att egna uppmärksamhet åt frågan, och det
dessutom möjligen kan lämpa sig att i motionsväg, om icke på
annat sätt, få rättelse i det anmärkta i förhållandet.

Herr As k er: Den princip, som blifvit af den föregående

talaren uttalad, att de personer, som sjelfva föra räkenskaper vid
bankkontoren, icke böra anförtros siffergranskningen, är obestridligen
fullkomligt rigtig; men utskottet har efter inhemtande af
bankofullmägtiges åsigt för sin del ansett, att, då Riksdagen väljer
sina revisorer, och revisorerna äro berättigade att utse sina siffergranskare,
men tillika äro ansvariga för revisionen i sin helhet,
man kan hafva fullt förtroende för att denna revision blifver
behörigen verkstäld. Derför har det från utskottets sida ansetts
obehöfligt att inrymma eu sådan bestämmelse, som af statsrevisorerna
ifrågasatts, i instruktionen, och till följd deraf har utskottet
trott sig böra lämpligast behandla den obetydliga frågan genom
att till Riksdagen hemställa, att tjflitsrevisorernas anmärkning icke
måtte till någon åtgärd föranleda. På grund af hvad jag sålunda
anfört, får jag yrka bifall till bankoutskottets memorial.

Herr Ehrenborg: Då jag varit med i statsrevisionen vid

behandlingen af denna fråga och deltagit i detta besluta ngående

N:o 31. 36

Onsdagen den 15 Maj.

Angående den olika siffergranskningen, skall fag be att få yttra ett par ord
^Sående sjelfva saken.

revisionen af Såsom den förste talaren nämnde, är det tre skäl, som herrar
riksbankens fullmägtige hafva förebragt för att icke denna sak skulle tagas
kontor i under ompröfning. De två första skälen vill jag icke bemöta,
ojtewn men (je| tredje skälet tyckes mig något egendomligt för att fram^
or s '' bäras såsom bemötande af statsrevisorernas erinran, att siffergranskningen
borde verkställas af utom banken stående siffergranskare.
Skälet, som redan är nämndt af den förste talaren, är
det, att uppdraget skulle utgöra en ersättning till extra ordinarie
tjensteman vid kontoret. Detta synes mig vara ett ganska svagt
skäl att komma med, ty riksbanken bör vara i tillfälle att aflöna
sina tjensteman så, att extra dusörer icke behöfva komma i fråga.
Jag ställer mig således fortfarande på fullkomligt samma ståndpunkt
som statsrevisorerna, men jag vill derjemte gerna erkänna,
att sjelfva frågan icke är af större betydelse, i synnerhet då den
kommit att behandlas eu dag som denna, då vi haft andra mycket
vigtigare spörsmål att sysselsätta oss med.

Utskottet stöder sig på hvad herrar fullmägtige andragit och
anser, att för närvarande bör ingenting göras, men såsom den
förste talaren mycket rigtigt anmärkte: är denna erinran rigtig,
så är den det lika mycket för framtiden som för närvarande.
Utskottet tycker kanhända således, att vi hafva det bra som det
är. Jag tycker för min del, att det skulle vara »bättre», om man
toge detta steg.

Jag har icke något yrkande att göra, men jag antager, att
denna fråga kommer fram vid en följande statsrevision, och då
få vi se, om man tager mera hänsyn till erinringar från statsrevisionens
sida.

Herr Törnebladh: Då bankofullmägtiges yttrande i denna

fråga blifvit föremål för kritik, tillhör det mig att försöka lemna
några ytterligare skäl till bemötande af denna, och jag börjar då
först med hvad den siste ärade talaren anförde om beredande af
extra förtjenst för vissa banktjenstemän. Så vidt jag vet, har
mycket sällan om ens någonsin förekommit, att ordinarie tjensteman
användas till siffergranskare, utan hafva dylika uppdrag gifvits
åt extra ordinarie, som icke hafva bestämd aflöning och ganska
väl behöfva dermed förenad förtjenst, åtminstone innan Riksdagen
så frikostigt som kammaren nu höjt anslagen till deras aflöning.
Vidare, då det varit extra ordinarie, som fått granskningsuppdrag,
och dessas befordringsrätt icke är inskränkt till det särskilda
bankkontor, der de hafva anställning, utan går hela riksbanken
igenom, och i sak ofta är så tillgodosedd, att de flyttas från det
ena bankkontoret till det andra, bortfaller derigenom den väsentliga
anmärkningen, att de skulle vara generade för sina förmän
att göra de anmärkningar, hvartill granskningen kunde föranleda

37 N:o 31.

Onsdagen den 15 Maj.

Tv om de än äro generade för sina förmän, kunna de val icke gående
genera sig för fullmägtige, som hafva befordringsrätten i sista ninggn
hand. Äfven om sålunda anmärkning skulle förekomma, lära revisionen af
icke fullmägtige lägga en revisor till last, att lian samvetsgrant riksbankens
fullgjort sin siffergranskningsrätt. Vidare vill jag fästa uppmärksamheten
på att vid åtskilliga bankkontor särskilda sinei - , .

granskare icke synas vara af beliofvet pakallade, och att eu sak
af lika stor vigt är, att icke särskilda dusörer beredas t. ex. bekanta
till ordföranden eller någon annan revisor. Detta vore
kanske också något att tänka på. Dessutom får jag anmärka,
att de som afgöra dessa förhållanden äro revisorerna sjelfva, och
fullmägtige hafva i detta hänseende tänkt sig, att revisorerna i
den sjelfständiga utöfningen af sin verksamhet icke skulle inskränkas
genom något förbud, som möjligen kunde befinnas skadligt
för denna verksamhets rätta utöfvande. Ty att i enskilda
penninganstalter understundom fel förekommit i följd af bristande
siffergranskning, kan väl hända. Jag vet icke, om sadant förekommit
vid riksbanken: möjligtvis har sadant skett och möjligen
kan ju sådant inträffa, men det beror ytterst på revisorerna sjelfva
att utse personerna. Det är icke eu utan flera gånger som fel
blifvit upptäckta och rättade just genom siffergranskare. Slutligen
vill jag erinra, att tystnadspligten icke är af så ringa vigt.

Det kan väl vara sant, att man bör lika mycket tro pa utomstående
som inom verket stående personer, men användas vid
siffergranskningen utomstående, t. ex. personer från enskilda
banker, nog kommer deras genom granskningen förvärfvade kännedom
på ett eller annat sätt de enskilda bankerna till godo. Jag
behöfver icke påminna om hvad tystnadspligten betyder: detta
har just i dessa dagar kommit till synes.

Herr Pettersson, Fredrik Emil: Då jag deltagit i statsrevisionens
anmärkning rörande denna punkt, beder jag att fa
ansluta mig till den uppfattning, som statsrevisionens ärade ordförande
här uttalat. o

Jag gillar det skäl, som af den förste talaren på motsidan
anförts, att nemligen revisorernas ansvar är lika stort, hvem ån
som anlitas till siffergranskningen. Det erkänner jag. Men jag
begärde ordet med anledning af den siste talarens försvar för det
yttrandet af utskottet, att ersättningen för siffergranskningen skulle
vara en välbehöflig dusör för banktjenstemännen; ocli han nämnde
såsom förmildrande omständighet, att denna dusör icke komme
de ordinarie tjenstemännen till godo. Det ma så vara; men i
hvilket fall soiii helst anser jag tillvägagångssättet olämpligt, och
det synes mig, att banken borde söka åstadkomma aflöningen till
sina tjenstemän utan hänsyn till att en och annan kan lyckliggöras
med detta främmande uppdrag. Och hvad denna tystnadspligt
angår, som man talar om, så måste eu utomstående man

N:o 31. 38

Angående
siffergransk
ningen vid
revisionen at
riksbankens
kontor i
orterna.
(Forts.)

Onsdagen den IB Maj.

kunna tilltros att iakttaga den lika väl som afdelningskontorens revisorer;
den person de välja måste man tro om att iakttaga tystnad
•Jag beder derför att få uttala min tillslutning till hvad här yttrats
af den förste talaren.

Herr Törne bladh: Jag är ense med den siste talaren derom,
att riksbanken visserligen bör aflöna sina tjenstemän, såväl
de ordinarie som de extra, så att de reda sig, men vill erinra
om, atG det är först för tio minuter sedan som på bankoutskottets
tillstyrkan denna kammare gått fullmägtiges önskningar i detta
hänseende till mötes.

Herr Pettersson, Fredrik Emil: Såvidt jag vet, är det
icke så länge sedan dessa önskningar framstäldes. Jag tror, att
Riksdagen i detta hänseende iakttagit all möjlig skyndsamhet.

Herr Törne bladh: Jag är tacksam för hvad Riksdagen
gjort, men jag kan icke annat än påminna derom, att Riksdagen
i fjor i enlighet med bankoutskottets framställning beviljade 500
kronor mindre för hvarje kontor än hvad bankofullmägtige då
begärt. Då man delade ut de då anslagna beloppen, måste man
derför taga i betraktande extra förtjenster.

Efter härmed slutad öfverläggning godkände kammaren
utskottets ifrågavarande uttalande.

Upplästes följande inkomna skrifvelse:

Till herr talmannen i Riksdagens Första Kammare.

För den åtgärd, som på Riksdagen må ankomma, får jag
härmed vördsamt anmäla, att f. d. justitierådet C. G. Hernmarck,
hvilken den 10 februari 1900 af Riksdagen förordnats att vara
en af komiterade för tryckfrihetens vård, den 17 nästlidne april
aflidit. Stockholm i justitieombudsmansexpeditionen den 15 mai
1901.

Ossian Berger.

O. A. Enbom.

På framställning af herr talmannen beslöt kammaren, att i
den genom f. d. justitierådet Hernmarcks frånfälle uppkomna
ledighet skulle utses en komiterad till tryckfrihetens vård.

Herr talmannen yttrade derpå, att han, efter öfverenskommelse
med herr talmannen i Andra Kammaren, finge föreslå, att
lördagen den 18 innevarande maj måtte anställas val af valmän

39 N:o 31.

Onsdagen den 15 Maj.

och suppleanter för utseende af en komiterad för tryckfrihetens
vård efter framlidne f. d. justitierådet Hernmarck.

Detta förslag antogs.

Upplästes och godkändes ett uppsatt förslag till kammarens
skrifvelse till Konungen med anmälan om de ledigheter inom
kammaren, hvilka skola innan nästa lagtima riksdag genom val
fyllas.

Justerades ett protokollsutdrag för den 13, 14 och 15 innevarande
månad äfvensom fem protokollsutdrag för denna dag.

På framställning af herr talmannen beslöts, att de under
dagen första gången bordlagda ärendena skulle sättas främst på
föredragningslistan till nästa sammanträde.

Kammaren åtskildes kl. 2,10 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

N:o 31. 40

Fredagen den 17 Maj.

Fredagen den 17 maj.

Kammaren sammanträdde kl. 2,30 e. m.

Justerades protokollet för den 10 i denna månad.

Upplästes och godkändes lagutskottets förslag till Riksdagens
skrivelser till Konungen:

n:o 86, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag om ändring i vissa delar af rättegångsbalken, lag om hvad
iakttagas skall i afseende å införande af lagen om ändring i vissa
delar af rättegångsbalken, lag om ändring i vissa delar af utsökningslagen,
lag om beräknande af fatalietid i visst fall samt
lag om offentlighet i visst fall vid förhör inför hofrätt,

n:o 87, i anledning af Kongl. Maj:ts proposition med förslag
till lag angående ändrad lydelse af §§ 7 och 35 i förordningen
om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd den 21 mars
1862, samt

n:o 88, i anledning af väckt motion om ändring i förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871 i syfte att undanrödja
vissa med densamma förenade olägenheter för gränskommuner.

Vid föredragning af sammansatta stats- och lagutskottets den
15 innevarande månad bordlagda memorial n:o 10, angående anvisande
af ersättning till utskottets kansli, biföll kammaren hvad
utskottet i detta memorial hemstält.

Föredrogs, men bordlädes å nyo på flere ledamöters begäran
kammarens tillfälliga utskotts den 15 innevarande maj bordlagda
utlåtande n:o 10.

Ledighet från riksdagsgöromålen beviljades herr Berg, Gustaf
B., under en vecka från denna dag.

Fredagen den 17 Maj.

Justerades två protokollsutdrag för detta sammanträde.

41 N:o 31.

Herr vice talmannen erhöll på begäran ordet och yttrade:
Herr grefve och talman! Jag tillåter mig hemställa, att lagutskottets
utlåtande n:o 48 sättes sist bland två gånger bordlagda
ärenden på föredragningslistan till morgondagens plenum.

Denna hemställan bifölls.

Kammaren åtskildes kl. 2,45 e. m.

In fidem

A. v. Krusenstjerna.

Första Kammarens Prof 1901.

X:o 31.

\